Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om anställande av distriktsbarnmorskor in. m

1919-01-24 · 43 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 40 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:39, Med förslag till lag om anställande av distriktsbarnmorskor in. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

1

Nr 39.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag

om anställande av distriktsbarnmorskor in. m.; given

Stockholms slott den 24 januari 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om anställande av distriktsbarnmorskor

m. m.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 33 höft. (Nr 39—10.) 4909 is 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

Förslag

till

Lag

om anställande av distriktsbarnmorskor in. in.

Härigenom förordnas som följer:

1 Kap. Om barnmorskedistrikt, barnmorskestyrelser och distriktsbarnmorskor.

1 §•

För tillgodoseende av barnaföderskors behov av förlossningshjälp

skall riket vara indelat i barnmorskedistrikt, vart och ett med en fast

anställd distriktsbarnmorska. Distriktsindelningen fastställes av medicinalstyrelsen.

Utan hinder av vad i denna lag stadgas äger medicinalstyrelsen medgiva,

att stad så ock intill densamma gränsande mindre landskommun må

undantagas från distriktsindelningen, under villkor, att staden eller landskommunen

träffar avtal med tillräckligt antal i staden praktiserande

barnmorskor att, mot ersättning av staden eller landskommunen för varje

förrättning, betjäna medellösa barnaföderskor.

2 §•

Inom varje landstingsområde och i varje stad, som ingår i distriktsindelningen

men ej deltager i landsting, skall, på landstingets eller stadens

bekostnad, finnas en barnmorskestyrelse, vilken skall hava till uppgift

att handlägga ärenden rörande barnmorskeväsendet inom landstingsområdet

eller staden.

Barnmorskestyrelse inom landstingsområde skall bestå av förste provinsialläkaren

eller dennes ställföreträdare som självskriven ordförande

samt tre ledamöter, av vilka en utses av länsstyrelsen samt två av landstinget

för fem år i sänder, jämte enahanda antal på samma sätt och för

samma tid utsedda suppleanter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

3

Beträffande stad, som nyss nämnts, skall styrelsen bestå av vederbörande

förste stadsläkare, stadsläkare eller dennes ställföreträdare som

ordförande ävensom tre för ovan angiven tid valda ledamöter, av vilka

en utses, i Stockholm av överståthållarämbetet och eljest av vederbörande

länsstyrelse, samt två av stadsfullmäktige. För de valda ledamöterna

utses i enahanda ordning lika antal suppleanter. På framställning av

sådan stad äger Kungl. Maj:t medgiva den ändring av styrelsens sammansättning,

som kan finnas påkallad.

Närmare bestämmelser i fråga om barnmorskestyrelsernas verksamhet

utfärdas av Kungl. Maj:t.

3 §■

Distriktsbarnmorska tillsättes av barnmorskestyrelsen, sedan, efter inhämtande

av vederbörande tjänsteläkares yttrande, den eller de till barnmorskedistriktet

hörande kommuner avgivit sitt förord. Distriktsbarnmorska

förordnas tills vidare med sex månaders ömsesidig uppsägningstid.

4 §•

Distriktsbarnmorska skall i årlig lön åtnjuta minst ettusen kronor

jämte två ålderstillägg, vartdera å etthundra kronor, efter fem och tio

års väl vitsordad tjänstgöring ävensom därjämte antingen förses med

tjänlig bostad, bestående av minst två rum och kök jämte uthus och

plantei-ingsland, samt nödigt bränsle eller ock erhålla ersättning för dessa

naturaförmåner efter ortens pris, dock med minst tvåhundrafemtio kronor.

Distriktsbarnmorska skall tillika åtnjuta gottgörelse för alla för förlossningsbiträde

erforderliga förbrukningsartiklar samt, där så lämpligen

kan ske, kostnadsfritt tillhandahållas telefon.

Därest hinder för tjänstens behöriga uppehållande icke möter, skall

distriktsbarnmorska äga rätt att åtnjuta semester under en tid av fjorton

dagar årligen.

5 §•

Utöver den fasta avlöningen äger distriktsbarnmorska att för varje

förrättning och rådfrågning undfå ersättning enligt taxa, som vid hennes

antagande eller senare, jämlikt med henne träffat avtal, blivit av barnmorskestyrelsen

fastställd. I taxan skall distriktsbarnmorska tillförsäkras

rätt att under förrättningar åtnjuta fri bostad och kost ävensom fria

resor till och från förrättningsstället.

Innan taxan fastställes, böra den eller de till barnmorskedistriktet

hörande kommuner lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

6 §.

De till distriktsbarnmorska jämlikt 4 § första stycket utgående avlöningsförmåner

bestridas, med åtnjutande av bidrag, varom i 7 § sägs, av

den eller de till distriktet hörande kommuner. Av dem tillhandahållas jämväl

i 4 § andra stycket omförmälda gottgörelse för förbrukningsartiklar samt

för telefon.

Medel, som erfordras för bestridande av i första stycket avsedda

kostnader, utgöras efter enahanda grund, som för kommunalutskylder i

allmänhet är eller kan varda föreskriven.

Höra till ett distrikt flera kommuner och kunna dessa ej enas om

de belopp, med vilka de skola bidraga till i första stycket av denna

paragraf avsedda kostnader, eller uppgå av dem beviljade belopp tillika

med de bidrag, vilka enligt 7 § skola från staten och landstinget utgå,

ej till den i 4 § stadgade minimiavlöning, skall vederbörande länsstyrelse

efter barnmorskestyrelsens hörande bestämma varje kommuns andel.

i §•

Till distriktsbarnmorskas årliga avlöning bidrager staten med tvåhundra

kronor. Där distriktets kommun eller kommuner deltaga i landsting,

bidrager detta med minst tvåhundra kronor för år räknat.

De till distriktsbarnmorska utgående ålderstilläggen bestridas av

statsmedel.

8 §•

Vill kommun, som ingår i ett eller flera barnmorskedistrikt, dessutom

på egen bekostnad hava särskild barnmorska fast anställd i sin

tjänst, skall det dock åligga kommunen att fullgöra den i 6 § stadgade

skyldighet att bidraga till distriktsbarnmorskas avlönande. Sådan av

kommun anställd särskild barnmorska, som i denna paragraf avses, skall

åtnjuta den lön samt den ersättning och de förmåner i övrigt, vilka

jämlikt 4 och 5 §§ tillkomma distriktsbarnmorska.

2 Kap. Om reservbarnmorskor.

9 §•

Inom varje landstingsområde och i varje stad, som ingår i distriktsindelningen

men ej deltager i landsting, skall, för fullgörande av distrikts
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Proposition Nr 39.

o

barnmorskornas åligganden under det de åtnjuta semester eller eljest

förfall för dem föreligger, finnas erforderligt antal fast anställda reservbarnmorskor.

10 §.

Reservbarnmorska tillsättes för viss tid av barnmorskestyrelsen, som

jämväl bestämmer den ort, där bon skall vara bosatt.

11 §•

Reservbarnmorska skall av vederbörande landsting eller stad åtnjuta

lön med minst tvåhundra kronor om året.

Vid uppehållande av distriktsbarnmorskas tjänst äger reservbarnmorska

tillika av landstinget eller staden uppbära dagavlöning med minst

tre kronor jämte ersättning för resa till och från tjänstgöringsorten, varjämte

hon därstädes skall av vederbörande distriktsbarnmorska eller, vid

vakans, av den eller de till distriktet hörande kommuner förses med

möblerat rum med värme och lyse. På nämnda kommuns eller kommuners

bekostnad skall hon därjämte åtnjuta gottgörelse för alla för förlossningsbiträde

erforderliga förbrukningsartiklar.

Utöver vad nu är sagt äger reservbarnmorska för varje förrättning

och rådfrågning åtnjuta den ersättning och de förmåner i övrigt, vilka

i den för tjänstgöringsdistriktet gällande taxa tillförsäkrats distriktsbarnmorska.

Denna lag, varigenom lagen den 13 juni 1908 angående kommuns

skyldighet i fråga om anställande av barnmorska upphäves, träder i kraft

den 1 januari 1920.

Härvid skola gälla följande

Övergångsbestämmelser.

l:o) De i 2 § avsedda barnmorskestyrelser skola vara utsedda före

utgången av september månad 1919.

2:o) Där inom område, som enligt av medicinalstyrelsen enligt 1 §

här ovan fastställd distriktsindelning skall utgöra ett barnmorskedistrikt,

vid tiden för lagens ikraftträdande finnes mera än en fast anställd barnmorska,

må med distriktsbarnmorskas anställande anstå, till dess samtliga

de vid sistnämnda tid inom området anställda barnmorskorna avgått eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

den sist kvarstående av dem övertagit distriktsbarnmorsketjänsten med

samtycke av den eller de kommuner, där hon är anställd.

3:o) Under mellantiden skall, då någon av barnmorskorna avgår,

antingen hennes tjänst uppehållas av vikarie eller ock, där samtycke därtill

lämnas av den eller de övriga barnmorskorna inom området i fråga

ävensom av vederbörande kommun eller kommuner, de med tjänsten

förenade åligganden fullgöras av den eller de övriga barnmorskorna.

4:o) Intill dess distriktsbarnmorsketjänsten tillsättes, skola den eller

de inom området anställda barnmorskorna åtnjuta minst dem enligt hittills

gällande lag tillkommande avlöning, varjämte av de bidrag, som

jämlikt 7 § här ovan skola till varje distriktsbarnmorskas avlönande lämnas

av staten och vederbörande landsting, ett belopp av tillhopa fyrahundra

kronor skall tillfalla den eller de anställda barnmorskorna. Finnas inom

området ifråga två eller flera barnmorskor, verkställes fördelningen mellan

dem av berörda bidrag utav barnmorskestyrelsen i förhållande till den

en var av dem åliggande arbetsbörda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung]. Maj:ts Proposition Nr 39.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj\t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24

januari 1919.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:

År 1914 gjorde svenska allmänna barnmorskeförbundet genom sin inledning,

styrelse hos Kungl. Maj:t framställning om förbättring av de kommunalt

anställda barnmorskornas löner m. m. Genom remiss den 20 oktober

samma år anbefalldes medicinalstyrelsen att avgiva utlåtande över nämnda

framställning, och överlämnades sedermera till styrelsen för att jämväl

tagas i övervägande vid avgivande av det infordrade utlåtandet en av

barnmorskeförbundet i mars 1917 gjord framställning om en av de

ändrade ekonomiska förhållandena föranledd ytterligare förhöjning i barnmorskornas

minimilöner.

I skrivelse den 4 maj 1917 anhöll därefter riksdagen, under tillkännagivande

att riksdagen, i anledning av väckt motion, för sin del

antagit lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 13 juni 1908 angående

kommuns skyldighet i fråga om anställande av barnmorska, att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

Kung].. Maj:t måtte för 1918 års riksdag framlägga det förslag till

lönereglering för barnmorskor, vartill den i frågan igångsatta och pågående

utredningen kunde föranleda. I anledning härav anbefallde

Kungl. Maj:t den 19 maj 1917 medicinalstyrelsen att före den 1 augusti

samma år inkomma med det genom remissen den 20 oktober 1914 infordrade

utlåtandet ävensom med förslag till bestämmelser i föreliggande

ämne. Vidare medgav Kungl. Maj:t den 8 juni 1917, att ledamoten av

riksdagens andra kammare, nuvarande statsrådet friherre Palmstierna,

överläraren vid barmorskeundervisningsanstalten i Stockholm professorn

E. Alin, ledamoten av riksdagens första kammare N. Åkesson samt barnmorskan

Hanna Lager, vilka tillkallats att såsom sakkunniga biträda vid

medicinalstyrelsen den 30 oktober 1914 anbefalld utredning om bättre

vård för barnsängskvinnor m. in., jämväl finge biträda styrelsen vid behandlingen

av ifrågavarande ärende.

Som den av medicinalstyrelsen igångsatta utredningen icke hann slutföras

förr än under hösten år 1917, kunde styrelsen icke avgiva sitt utlåtande

inom anbefalld tid. Först den 23 november 1917 inkom utlåtandet,

dagtecknat den 6 oktober samma år, och överlämnade styrelsen därvid

dels infordrade yttranden över barnmorskeförbundets förstnämnda

framställning av professorn Alin, överläraren vid barnmorskeundervisningsanstalten

i Göteborg professorn K. A. Walter samt förutvarande barnmorskeläraren

i Lund professorn G. E. Essen-Möller ävensom av samtliga

länsstyrelser, dels ock från samtliga förste provinsialläkare i riket

infordrade förslag i fråga om indelningen av riket i särskilda barnmorskedistrikt.

Då det befanns nödigt att lämna landstingen tillfälle att yttra sig

över medicinalstyrelsens löneregleringsförslag, kunde föreliggande fråga

med hänsyn till den långt framskridna tiden icke framläggas för 1918

års riksdag.

Sedan numera samtliga landsting vid sammanträden under år 1918

yttrat sig i frågan, kan densamma upptagas till slutlig prövning.

Gällande bestämmelser

angående

barnmorskornas

anställning:

ocli löner.

I sitt utlåtande lämnar medicinalstyrelsen till en början en redogörelse

för barnmorskeväsendets utveckling i vårt land, och torde i detta

hänseende vara tillräckligt att hänvisa till styrelsens utredning, vilken

finnes i tryck tillgänglig. Här må allenast erinras om nu gällande grunder

för barnmorskornas anställning och avlöning. Bestämmelserna härom

återfinnas i lagen den 13 juni 1908 angående kommuns skyldighet i fråga

om anställande av barnmorska.

Enligt nyssnämnda lag skall varje lands- och stadskommun hava anställd

barnmorska med fast avlöning. Inom kommun, som är av större

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

vidd eller har större folkmängd, skola två eller flera last avlönade barnmorskor

finnas anställda.

Smärre kommuner, som angränsa varandra, äga, efter prövning av

vederbörande länsstyrelse och sedan förste provinsialläkaren hörts i ärendet,

förena sig om anställande av gemensam barnmorska; dock att sådan

föregående prövning ej erfordras, därest kommunerna hava mindre

ytvidd och deras sammanlagda folkmängd ej överstiger 3,000 invånare.

Mindre kommun må jämväl, efter länsstyrelsens i förenämnda ordning

lämnade medgivande, träffa avtal med angränsande större kommun om

rätt att betjäna sig av den större kommunens barnmorska. Kan överenskommelse

mellan vederbörande kommuner i nu berörda hänseenden

icke vinnas, äger länsstyrelsen träffa avgörande, sedan kommunerna och

förste provinsialläkaren blivit i ärendet hörda.

Därest vederbörande länsstyrelse, efter förste provinsialläkarens hörande,

lämnar tillstånd, må stad, så ock intill densamma gränsande

mindre lantkommun, i stället för att anställa barnmorska med fast avlöning,

träffa avtal med tillräckligt antal av i staden praktiserande barnmorskor

att mot ersättning av kommunen för varje förrättning betjäna

dess fattiga.

I fråga om sättet för barnmorskornas utseende äger varje kommun

besluta. Åro två eller flera kommuner förenade till ett barnmorskedistrikt

och enas dessa icke i valet av barnmorska, äger länsstyrelsen,

efter förste provinsialläkarens hörande, utse den av de valda, som därtill

finnes lämpligast.

Beträffande barnmorskornas avlöningsförmåner stadgades i 3 § av

ifrågavarande lag, sådan denna paragraf ursprungligen lydde, bland annat,

att barnmorska, som vore i kommuns tjänst fast anställd, skulle i årlig

lön åtnjuta minst 300 kronor samt därjämte förses med tjänlig bostad

och nödigt bränsle eller ock erhålla ersättning därför med minst 100

kronor. Därest särskilda omständigheter sådant påkallade, ägde dock

länsstyrelse, på ansökan av kommun och efter förste provinsialläkares

hörande, medgiva, att avlöningen finge utgå med skäligt lägre belopp.

I anledning av en i ämnet väckt motion beslöt emellertid 1917

års riksdag för sin del sådan ändring i nämnda paragraf, att den kontanta

lönen till de kommunalt anställda barnmorskorna från och med år

1918 skulle utgå med minst 400 kronor, där ej vederbörande länsstyrelse

i särskilda fall lämnade sådant medgivande, varom nyss är sagt. I enlighet

med riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 9 november 1917

lag i ämnet.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 33 höft. (Nr 39—40.) 4909 18 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj:tv Proposition Nr 39.

Vidare beslöt riksdagen år 1917 i anledning av särskilda inom riksdagen

väckta motioner att på extra stat för år 1918 bevilja ett förslagsanslag

å 100,000 kronor till beredande för år 1917 enligt vissa grunder

av krigstidshjälp till kommunalt anställda barnmorskor med högst 100

kronor till varje, under förutsättning, att av vederbörande kommun lämnades

bidrag till belopp av minst hälften av statsbidraget, med rätt för

Kungl. Maj:t att redan under år 1917 disponera nämnda anslag. Jämväl

för beredande av krigstidstillägg under år 1918 åt de kommunalt anställda

barnmorskorna har riksdagen anvisat anslag. Villkoren för erhållande av

bidrag från detta anslag finnas fastställda i kungörelse den 25 oktober 1918

(Sv. förf.-saml. nr 816). Enligt denna kungörelse utgår krigstidshjälp av

statsmedel till i kommuns tjänst anställd barnmorska, som den 1 januari

1918 innehade sådan anställning med fast avlöning, dock att från åtnjutande

av krigstidshjälp äro undantagna dels barnmorska, som under

år 1917 haft inkomst, krigstidshjälp av statsmedel ej inberäknad, av

1,000 kronor eller därutöver, dels ock barnmorska, som före den dag,

då nämnda kungörelse trätt i kraft, eller den 30 oktober 1918, lämnat

kommunal anställning utan att omedelbart tillträda annan sådan befattning.

Krigstidshjälpen utgår med det belopp, varmed inkomsten under

år 1917, beräknad på nyss angivet sätt, understigit 1,000 kronor, dock

med högst 200 kronor.

I innevarande års statsverksproposition har Kungl. Maj:t hemställt

om ett anslag för beredande av krigstidshjälp åt barnmorskorna under

år 1919 enligt liknande grunder.

Utöver nu angivna löneförmåner äger barnmorska för varje förrättning

undfå ersättning enligt taxa, som vid hennes antagande eller senare

efter med henne träffat avtal blivit av kommun fastställd.

Bland barnmorskornas löneförmåner ingår även rätten till pension,

och bidrager staten till denna pensionering enligt vissa grunder, lleglerna

härom innefattas i förnyade reglementet för barnmorskornas pensionsanstalt

den 30 december 1910. Nämnda anstalt är avsedd att bereda

ålderdomsunderstöd åt här i riket legitimerade barnmorskor, vilka utöva

yrkesmässig verksamhet. Pensionsförhållandena för vissa äldre barnmorskor

regleras genom kungörelsen den 18 september 1908 angående

rätt till pension för äldre barnmorskor.

BehoTet ar

en förbättring

ar

barnmorskornas

avlöningsförhållanden.

I sitt utlåtande har medicinalstyrelsen lämnat en redogörelse angående

barnmorskornas inkomster m. m. (sid. 18—22). Av denna redogörelse

må här återgivas följande:

Lagen av år 1908 trädde i kraft först den 1 januari 1912. En bild av den

inverkan, lagen hade under sitt första år, erkålles av den sammanställning av

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

barnmorskornas löneförhållanden under nämnda ar, som förekom i riksförsäkringsanstaltens

redogörelse för 1912. Till jämförelse meddelas här nedan även

motsvarande siffror för åren 1906 och 1916, hämtade från samma publikation för

respektive år. Samtliga nu angivna siffror grunda sig på kommunernas årliga

uppgifter till riksförsäkringsanstalten. Vid sidan av dessa uppgifter hava satts

de, som inkommit från 2,011 barnmorskor i svar å utsända frågeformulär och

vilka avse år 1914. Av dessa 2,011 barnmorskor äro 1,878 anställda på landsbygden

och 133 i stad.

Kommunalt anställda barnmorskors löneförhållanden

(barnmorskor i Stockholm och på barnbördshus ej medräknade).

under 200 kronor

200—299

300—399

400—499

500-599

600—699

700—799

800—899

900 och däröver

endast enl. taxa

1906 1912 1914 1916

.............. 263 64 38 24

.............. 621 137 98 69

.............. 798 819 447 481

.............. 251 783 906 859

.............. 72 214 357 403

.............. 15 73 124 197

............. — 7 27 37

.............. — 7 11 20

.............. — 1 3 13

............. - 2 — —

"Summa 2,020 2,107 2,011 2,103

En jämförelse mellan talen för åren 1912 och 1914, beräknade i procent av

hela antalet barnmorskor, ger följande tabell:

1912 *

1914

under 300 kronor.....

.... 9.5 %

6.8 %

300—399 » .....

.... 38.9 %

22.2 %

400—499 » .....

.... 37.2 %

45.o %

500—599 » .....

.... 10.1 %

17.8 %

600 och däröver

.... 4.3 %

8.2 %

Av denna jämförelse synes framgå, att någon höjning av lönebeloppen ägt

rum, ehuru det är omöjligt att säga i vilken grad. Av svaren från barnmorskorna

framgick för övrigt, att år 1914 voro i allmänhet löneförmånerna för städernas

barnmorskor bättre än de för landsbygdens.

I samtliga uppgifter rörande den kontanta årsinkomsten under år 1914 är

även inräknat det belopp, som utgått såsom ersättning för naturaförmåner. Som

förut nämnts står det kommunerna fritt att giva sina barnmorskor bostad och

bränsle in natura i stället för kontant ersättning. Enligt de från barnmorskorna

inkomna svaren, åtnjöto 744 barnmorskor naturaförmåner. Av dessa erhöllo 480

såväl bostad som ved, 215 endast fri bostad och 49 endast fri ved.

I några kommuner hade barnmorskorna tillerkänts löneförmåner in natura

utöver de lagstadgade. Så åtnjöto år 1914 32 barnmorskor, av dessa 14 i stad

och 18 på landsbygden, fri telefon, varjämte 3 barnmorskor tillerkänts fria resor.

Åtskilliga kommuner giva sina barnmorskor fria antiseptiska medel och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

bomull eller ock kontant bidrag till dessa förbrukningsartiklar. Vid ledigförklarande

under år 1916 av 111 barnmorsketjänster utlovades i 5 fall fria antiseptiska

medel och i 15 fall kontant ersättning för dylika medel med 15—50 kronor.

Till barnmorskornas inkomster hör också den avgift, de äga att uppbära av

de födande vid varje förlossning och som av kommunen bestämmes på sätt förut

är nämnt. Det vanligaste torde vara, att avgiften beräknas efter glidande skala.

Till hur stort årligt belopp dessa avgifter kunna uppgå, är icke möjligt att bestämt

uppgiva, då barnmorskorna icke lämnat några meddelanden i det avseendet.

Säkerligen äro dessa inkomster mycket växlande såväl för varje barnmorska som

för varje år. Antagligt är dock, att de i regel hållit sig omkring 10U—150 kronor.

Någon föreställning om de olika barnmorsketaxornas storlek torde kunna

erhållas genom en sammanställning av de uppgifter i ämnet, som lämnats i under

år 1913 i tidskriften »Jordemodern» intagna annonser om lediga barnmorskeplatser,

65 till antalet. I dessa 65 fall var förlossningsavgiften bestämd på följande sätt:

i 20 fall till 1—2 kronor

i 13 » » 3 »

i 4 » » 4—5 »

i 25 » » 1—5 »

i 2 » » 10 »

i 1 » » 2.6 0—25 *

En liknande sammanställning rörande 40 med taxeuppgifter försedda dylika

annonser av 83 under år 1916 förekommande ger denna tabell:

i 10 fall till

ill » »

il» »

i 4 * »

ill » i>

i 3 '' » »

2

3

4

5

1—5

1—10

kronor

»

>

*

På flera ställen i riket är ännu minsta förlossningsavgift 1 krona eller 1

krona 50 öre, men i allmänhet torde förlossningsavgiften hålla sig vid omkring

3 kronor.

Hur låga dessa ersättningar än kunna tyckas vara, lär det dock icke så

sällan hända, att det är förenat med svårigheter att utfå dem. Enligt barnmorskornas

svar å frågeformulären hava 120 barnmorskor av 1,831 (eller 6.6 %) förklarat,

att dylika svårigheter föreligga. Vidare framgår det av svaren, att barnmorskorna

i städerna haft större svårigheter än de på landsbygden att utfå vederbörlig

ersättning enligt taxa.

Anmärkningsvärt är även, att 192 av 2,031 barnmorskor (9 %) förklarat, att

ingen taxa förekommit inom deras distrikt.

En del smärre sjukvårdsförrättningar, som barnmorskorna utföra, torde icke

giva nämnvärd inkomst och kunna sålunda här förbigås.

I detta sammanhang erinrar medicinalstyrelsen även, att den inkomst, som

av barnmorskorna sedan ett århundrade åtnjutits, nämligen inkomsten såsom

vaccinatriser, genom riksdagens beslut i vaccination sfrågan bortfallit, i det rätten

att vaccinera förbehållits åt landets läkare, utan att de förutvarande vaccinatörerna

och vaccinatriserna erhållit någon som helst gottgörelse. För landets barnmorskor,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

13

vilka redan under sin utbildning erhållit undervisning i vaccinationsförfarandet

och vilka haft ett avsevärt ekonomiskt stöd i inkomsten av vaccinationens verkställande,

var detta ett hårt slag.

Till jämförelse med de sålunda lämnade uppgifterna kan hänvisas

till den utredning angående barnmorskornas inkomster, som lämnades i

samband med Kungl. Maj:ts framställning till 1918 års riksdag i fråga

om krigstidshjälp för samma år.

Med de små löneförmåner, som sålunda visats tillkomma den kommunalt

anställda barnmorskan, skall hon bestrida samtliga de med hennes

liv och verksamhet förenade utgifterna. Det ligger då i öppen dag, att

hennes tillvaro måste i många fall vara förenad med verkliga umbäranden.

Har vidare hennes ekonomi redan från början försvagats, bliva icke utsikterna

synnerligen lovande, att yrkesutövningen skall skänka någon

gottgörelse för gjorda utlägg än mindre något överskott. Till belysande

härav anför medicinalstyrelsen i sitt utlåtande huvudsakligen följande.

De flesta barnmorskor få redan under sin utbildningstid vidkännas avsevärda

kostnader. Frånsett utrustning i fråga om kläder, resa m. m. i och för lärokursen,

uppgick i oktober 1917 i Stockholm det av varje elev för mat inbetalade beloppet

till 550 kronor per år. Bostad, värme och lyse samt undervisningen erhållas

kostnadsfritt. I Göteborg, där något internat icke är anordnat, utan eleverna

själva få skaffa sig mat och bostad m. m., var de kunna, är kostnaden för uppehållet

vid kursen, enligt instruktionsbarnmorskans uppgift, säkerligen vida större.

Då barnmorskan lämnar anstalten efter sin examen, skall hon vara försedd

med en av överläraren godkänd uppsättning av nödvändiga instrument och redskap.

Kostnaden för sådan uppsättning plägar belöpa sig till 150—200 kronor.

Under år 1917 beräknades genomgåendet av den ettåriga lärokursen draga en

kostnad på 1,000—1,200 kronor. Då flertalet barnmorskor kommer från hem,

från vilka nämnvärd penninghjälp icke kan erhållas, måste dessa medel i de allra

flesta fall anskaffas genom lån. Vid börjandet av sin yrkesutövning tynges alltså

barnmorskan av en i förhållande till hennes ställning mycket stor skuldbörda

och tvingas att bland sina årliga utgifter under en längre följd av år beräkna icke

så små belopp till ränta och amortering å sagda skuld.

Med kostnaden för utbildningen äro icke alla utgifter för yrket bragta ur

världen. Aven själva utövningen av yrket drager åtskilliga kostnader med sig,

och jämväl för dessa bör barnmorskan genom löneförmånerna erhålla ersättning.

Det myckna gåendet och färdandet på vägarna, vilket är förenat med yrkesutövningen,

för med sig, att kläder och skodon slitas hårt. På rent linne, förkläden,

handdukar och dylikt får barnmorskan ej spara, om hon vill genom renlighet

tillgodose sina patienters bästa och efterkomma desinfektionslärans föreskrifter.

Hon är förbjuden att syssla med tvätt, skurning och grovsysslor, men

å andra sidan har hon ej heller råd att för sådant arbete leja hjälp, ännu mindre

hålla sig med en tjänarinna. En sådan skulle dock för den självförsörjande

barnmorskan vara synnerligen behövlig. Hon får ju särskilt under vintern allt

emellanåt vara borta från hemmet under flera dygn och finner då vid sin hemkomst

bostaden utkyld och livsfarlig att bebo. Den hos barnmorskan möjligen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 39.

befintliga telefonen är ej heller, då tjänarinna saknas, till mycken nytta för dem,

som under tiden för barnmorskans bortovaro kunna behöva anlita barnmorskans

råd och hjälp och åtminstone vilja hava anvisning om, var hon är att träffa.

Kostnaden för tjänarinnehjälp måste sålunda betraktas som skälig för ensam

självförsörjande barnmorska.

Jämväl kostnaden för vid förlossningstillfällena åtgångna förbrukningsartiklar

får barnmorskan ofta själv vidkännas. Under en normal förlossning, som skötes

efter konstens fordringar och i enlighet med gällande föreskrifter, åtgår minst

1/3—1/2 kilogram renad bomull. Tillkommer vård under barnsängstiden, erfordras

dubbla mängden bomull. Förutom bomull åtgår även en del antiseptiska medel.

Anmärkas må dock, att i enstaka fall anskaffas på tillsägelse från barnmorskan

ifrågavarande förbrukningsartiklar i förväg av barnsängskvinnan. Att kommunen

i några fall ersätter eller bidrager till denna kostnad, därom är förut talat. I de

flesta fallen drabbar kostnaden emellertid den fattiga barnmorskan. Visserligen

anses det tillåtligt, att barnmorskan begär särskild ersättning för dylika omkostnader,

men enligt uppgift av erfarna barnmorskor betraktas av patienten en sådan

begäran ofta som ett försök till obehörig uppskörtning från barnmorskans sida,

förutom det att utgifter för desinfektionsmedel anses onödiga. Under sådana

förhållanden är det ej att undra på, om sparsamheten med desinfektionsmedel

kan sträcka sig för långt till fara för barnaföderskan.

Även slitning av instrument och redskap samt materialförbrukning (silke,

borstar, slangar, catgut, salpetersyra, lapislösning m. m.) måste tagas med i räkningen,

när man framlägger barnmorskans yrkesutgifter. Jämväl om uppsättningen

av instrument m. m. från början varit oklanderlig, kan dock icke den omsorgsfullaste

skötsel utestänga slitning och nötning. Efter några års användning blir

utrustningen bristfällig och defekt. Vid de årligen hållna två fortbildningskurser

i Stockholm för barnmorskor, därvid dessa skola medföra sin utrustning av instrument

m. m. till granskning, har det även visat sig, att rätt många

utrustningar ingalunda äro sådana, som de borde vara, för att barnmorskan skall

på ett konstmässigt och betryggande sätt kunna vårda och hjälpa de födande

och deras späda barn. Eu dylik mindervärdig utrustning bör naturligen förbättras

och förnyas. Kostnaden härför torde emellertid för närvarande överstiga de flesta

äldre barnmorskors ekonomiska tillgångar, vilket är högeligen att beklaga, ty

skötsel med dåliga instrument utgör en stor fara för den behandlade.

Bland barnmorskornas yrkesutgifter böra även upptagas kostnaderna för

facktidskrift och för deltagande i repetitionskurser. Dessa utgifter äro visserligen

icke obligatoriska, men synnerligen behövliga. För flertalet barnmorskor torde

åtminstone den senare kostnaden vara oöverstiglig.

De kommunalt anställda barnmorskorna hava ännu en utgift på grund av

sin verksamhet, nämligen avgiften till sin pensionering. Denna avgift torde enligt

uppgift från riksförsäkringsanstalten hålla sig omkring 10—15 kronor och

sällan överstiga 20 kronor. Verklig sjuk- och olycksfallsförsäkring är under nuvarande

avlöningsförhållanden för barnmorska ej att tänka på. En liten ansats

till sjukförsäkring finnes dock uti de olika landskapsföreningarnas små sjukkassor.

Avgiften till sådan kassa torde icke uppgå till något avsevärt belopp.

Barnmorskornas övriga utgifter avse de allmänna levnadskostnaderna. Dessa

kostnader borde väl för barnmorskorna vara desamma som för andra självförsörjande

kvinnor av samma sociala ställning. Med hänsyn till barnmorskornas

små inkomster bliva dock sagda utgifter strängt begränsade till det minsta möj
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Proposition Nr 39.

15

liga. För de barnmorskor, som åtnjuta bostad och andra naturaförmåner, torde

förhållandena ställa sig gynnsammast, men det oaktat torde nog fördelningen av

inkomstsumman å de olika utgiftsposterna även för dem vara ett synnerligen

svårlöst problem.

Den av 1917 års riksdag beslutade höjningen av barnmorskornas

löner avsåg såsom bekant icke att utgöra en definitiv lönereglering. I

sitt i ämnet avgivna utlåtande nr 31 anförde lagutskottet, bland annat,

att betänkligheter mötte mot att allenast i anledning av väckt motion

inlåta sig på förslag till en dylik lönereglering. Vidare framhöll utskottet,

att frågan om höjning av barnmorskornas minimilön redan år 1914

väckts hos Kungl. Maj:t och att den i anledning därav igångsatta utredningen

kunde antagas vara inom en ej alltför lång tid färdig. Utskottet

farm däremot alla skäl tala för att under väntetiden bereda barnmorskorna

någon krigstidshjälp, motsvarande vad ungefär beretts många

andra befattningshavare. Den sålunda uttalade meningen biträddes jämväl

av riksdagen.

Av medicinalstyrelsens föreliggande utredning torde framgå, att en

effektiv förbättring av barnmorskornas avlöningsförhållanden med det snaraste

bör komma till stånd. I detta hänseende äro jämväl samtliga

landsting och de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, ense. Visserligen

hava åtskilliga kommuner själva beaktat barnmorskornas ekonomiska

nödläge och berett dem förmåner, som väsentligt överstiga de

fastställda minimilönerna, men i ett betydande antal fall har så icke skett.

Enligt en av medicinalstyrelsen åberopad utredning (s. 25), avseende

år 1915, uppgick en barnmorskas allra nödvändigaste utgifter för

det dåvarande till i genomsnitt 612 kronor förgår. Denna summa är

naturligen för närvarande väsentligt för låg. Åven om hänsyn tages

till den beviljade krigstidshjälpen, torde barnmorskornas kontanta inkomster

i flertalet fall vara otillräckliga. I första hand måste yrkesutgifterna

bliva lidande härpå, vilket i sin ordning inverkar på arbetets

kvalitet. Det ekonomiska nödläge, som i stort sett är rådande, kan ej

heller i längden fortgå utan att medföra en allvarlig fara för barnmorskekårens

sociala ställning och yrkesduglighet. Behovet av åtgärder till

avhjälpande av nu berörda missförhållanden torde jämväl vara så allmänt

erkänt, att ytterligare motivering härutinnan icke synes erforderlig.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de i ärendet avgivna

förslagen.

I sin förenämnda framställning av år 1914 hemställde barnmorskeförbundet

om en höjning av de kommunalt anställda barnmorskornas

dåvarande minimilön, 300 kronor, till 500 kronor om året jämte fritt

husrum och fri vedbrand samt två ålderstillägg, ett efter fem år å 50

Departements
chefen.

Barnmorskefiirbundets

framställningrar

och i anledning

därav

avgivna yttranden.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kuvgl. Maj:ts Proposition Nr 3!).

Huvuddragen

av

medicinalstyrelsens

förslag.

kronor och ett efter 10 år å 100 kronor, och ifrågasatte förbundet vidare,

att staten skulle bidraga till avlöningen med skäligt belopp.

I förbundets framställning av år 1917 hemställdes, att minimilönen

måtte höjas till 800 kronor samt att de två ålderstilläggen skulle utgå vartdera

med 100 kronor. Såsom skäl för de begärda höjningarna framhöll

förbundet, att under de år, vilka förflutit, sedan 1914 års petition framlades,

hade de ekonomiska förhållandena ändrats i hög grad. Den minimilön

åt kommunalt anställda barnmorskor å 500 kronor, som man

begärt år 1914, skulle nu innebära en otillräcklig förbättring av lönen,

då man betänkte den starka reduktion, som penningens värde sedan

dess undergått.

Over 1914 års petition hördes, såsom redan i inledningen nämndes,

ett flertal myndigheter och sakkunniga. I det stora hela erhöll framställningen

ett mycket gynnsamt mottagande i alla delar av landet.

Beträffande den närmare innebörden av de avgivna yttrandena kan hänvisas

till medicinalstyrelsens utlåtande.

Med tagen hänsyn till barnmorskornas utgifter och levnadsbehov

föreslår medicinalstyrelsen i sitt föreliggande utlåtande, att de kommunalt

anställda barnmorskorna tillförsäkras en grundavlöning å minst 800 kronor

jämte två ålderstillägg, vartdera å 100 kronor efter fem respektive

tio års väl vitsordad tjänstgöring, allt dock under förutsättning att de

hava sin verksamhet inom distrikt, som med hänsyn till de lokala förhållandena

kunna sägas giva barnmorskan tillräcklig sysselsättning. Enligt

förslaget bör barnmorska därjämte såsom hittills förses med tjänlig

bostad och nödigt bränsle eller ock erhålla ersättning därför ävensom

tillhandahållas alla för förlossningsbiträde erforderliga förbrukningsartiklar

samt, där så lämpligen kunde ske, även telefon. Slutligen skulle

barnmorska äga rätt till semester.

Vid en jämförelse mellan den föreslagna och den nuvarande minimilönen

är att märka, att den nu gällande barnmorskedistriktsindelningen

enligt styrelsens förslag bör undergå en väsentlig omreglering, varigenom

en utvidgning av distriktsområdena i åtskilliga fall skulle komma

att äga rum. Då emellertid nya distrikt å andra håll erfordras, har

styrelsen utgått från det antagandet, att nuvarande 2,103 distrikt endast

skulle reduceras till 2,000 distrikt.

Förslaget avser vidare en fördelning av kostnaderna för distriktsbarnmorskornas

avlönande mellan staten, landstingen och distrikten. Av

nämnda kostnad skulle å staten falla 200 kronor av lönen samt hälften

av vartdera ålderstillägget. Landstingets bidrag skulle bliva lika stort

samt därjämte pensionsavgift å minst 10 kronor (förslagsvis 25 kronor).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 39. IT

Återstoden av avlöningsförmånerna skulle erläggas av barnmorskedistriktet.

De inom distrikten anställda barnmorskornas rätt till semester nödvändiggör

enligt medicinalstyrelsens mening anställandet inom varje län

eller landstingsområde av ett visst antal reservbarnmorskor, för vilka

kostnaderna skulle bestridas av landstingen.

Samtliga kommunalt anställda barnmorskor skulle enligt förslaget

lyda under för varje län för sig tillsatta barnmorskestyrelser.

Förslaget om en uppdelning av kostnaderna för barnmorskeväsendets

ordnande mellan staten, landstingen och distrikten innebär en principiell

nyhet, då barnmorskornas avlöning hittills — frånsett av senare

årens riksdagar beviljad krigstidshjälp — varit en uteslutande kommunal

angelägenhet. Förslaget i denna del är föranlett av nödvändigheten av

en betydande höjning av barnmorskornas kontanta löner. Ett stort antal

kommuner är nämligen så tyngt av skulder och utgifter, att det icke

torde kunna ifrågasättas att belasta kommunerna ensamma med utgifterna

lör en lönereglering för barnmorskorna. Nu berörda synpunkt har även

varit avgörande för statsmakternas beslut om krigstidshjälp för barnmorskorna,

därvid särskilt är att märka, att för tillgodonjutande av den

utav riksdagen för år 1918 beviljade krigstidshjälpen icke förutsättes

bidragsskyldighet från kommunernas sida. En effektiv löneförbättring

lärer enligt min mening icke kunna genomföras utan att såväl staten

som landstingen åtaga sig en del av bördan. Den höjning av avlöningsförmånerna,

som jag tänkt mig utöver vad medicinalstyrelsen föreslagit,

nödvändiggör emellertid, att även från kommunernas sida ytterligare

bidrag måste påfordras.

I detta sammanhang kan nämnas, att medicinalstyrelsen även haft

under övervägande förslag om förbättrande av barnmorskornas inkomster

på andra sätt än genom löneförhöjning. Sålunda har föreslagits att

giva dem mer eller mindre indräktiga bisysslor, såsom till exempel sjukvårdsuppdrag,

handarbete, skötsel av telefonväxel och dylikt. Barnmorskornas

ytterst oregelbundna arbetsordning och oupphörligen återkommande

bortovaro från hemmet göra dock förslag i nämnda riktning outförbar.

Man har även tänkt på möjligheten av en väsentligt ökad inkomst genom

höjning av taxan, men ej heller den utvägen torde vara att förorda.

Styrelsen har härom erinrat, att redan vid behandlingen år 1908 i riksdagen

av barnmorskornas lönefråga ett mycket bestämt motstånd i andra

kammaren rests mot en av medicinalstyrelsen då föreslagen, tämligen

hög taxa, och att från tongivande håll uttalats den meningen, att kommunerna

i detta avseende ville hava sin fulla självbestämmanderätt. Eu

Bihang till riksdagens ''protokoll 1919. 1 sand. 33 höft. (Nr 39—40.) 4 9 09 18 o

Departements
chefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

KungL Maj:ts Proposition Nr 39.

väsentligt höjd förlossningsavgift måste också, såsom styrelsen framhåller,

bliva betungande särskilt för de nybildade hemmen, som företrädesvis

äro de, som behöva anlita barnmorska. För övrigt skulle, även om

taxan höjdes, detta för de flesta barnmorskor endast medföra en ringa

ökning i deras inkomster, detta med hänsyn till det jämförelsevis ringa

antal förlossningar, varmed varje barnmorska i allmänhet kan biträda.

I Danmark bar man) enligt vad styrelsen meddelat, infört en tämligen

hög taxa, i det att den lägsta förlossningsavgiften utgör 10 kronor.

De danska barnmorskorna lära dock själva medgiva, att . det mången

gång vore svårt för dem att uttaga nämnda avgift, som i ett fattigt

hem endast med svårighet och försakelse kunde åstadkommas.

Av medicinalstyrelsens utredning angående barnmorskeväsendets utveckling

framgår, att yrket från att hava varit fullkomligt fritt allt mer

och mer ställts under statens kontroll. Frågan om statsbidrag till barnmorskornas

avlönande har även sedan länge stått på dagordningen. Såväl

tidigare som vid 1908 års riksdag, i samband med då föreliggande förslag

till lag om kommuns skyldighet i fråga om anställande av barnmorska,

hava förslag i sådan riktning framkommit. Vid behandlingen

av nämnda lagförslag yttrade sammansatta stats-och lagutskottet i denna

del, att utskottet väl hölle före, att särskilt statsunderstöd till ekonomiskt

synnerligen betungade kommuner för ifrågavarande ändamål liksom för

en del andra kommunala ändamål, t. ex. väghållningen och folkskoleväsendet,

kunde vara motiverat, men att utskottet emellertid ansåge, att

barnmorskornas anställande och avlöning, åtminstone under dåvarande

förhållanden, borde vara en uteslutande kommunal angelägenhet. Utskottets

sålunda uttalade mening biträddes jämväl av riksdagen. Även

vid 1912 och 1913 års riksdagar väcktes motioner om statsbidrag till

avlöning åt barnmorskor, vilka motioner emellertid avslogos av riksdagen.

Såsom skäl härför åberopades, att enär lagen av år 1908 trätt i kraft

först med 1912 års ingång, någon erfarenhet av lagen för det dåvarande

ännu icke kunnat vinnas, vadan det ej ansågs lämpligt att så snart vidtaga

åtgärder avseende förändring i densamma. I sitt utlåtande den 23

april 1917 med förslug i fråga om den sedermera beslutade lagändringen

beträffande barnmorskornas kommunala minimilön har lagutskottet emellertid

— under betonande, att den definitiva löneregleringens snara genomförande

vore önskvärd — ansett sig böra framhålla lämpligheten av att

därvdd komme under övervägande behovet av statens mellankomst för

att även med statsbidrag medverka till en skälig lönereglering.

Till stöd för sitt förslag om bidrag från statens sida för ifrågavarande

ändamål har medicinalstyrelsen huvudsakligen framhållit, att stats
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

makterna genom lag bestämt minimistorleken av det utgående lönebeloppet

och att staten på flera sätt stödjande och ordnande ingripit i barnmorskeväsendet,

i det den ordnade och bekostade barnmorskeiindervisningen,

reglerade barnmorskornas verksamhet genom reglementen och förordningar

och slutligen för dem inrättat särskild pensionsanstalt, vars

delägare även gottgjordes bidrag från statsverket. En utveckling av

denna statens stödjande verksamhet till att omfatta även ekonomiskt

bidrag till barnmorskornas avlöning kunde även sägas hava skett genom

1917 års dyrtidsunderstöd. Statsbidrag till avlöningen saknade för övrigt

icke motsvarighet å andra administrativa områden. Så hade statsbidrag

beviljats för ordnande av extra provinsialläkarinstitutionen och av distriktsveterinärväsen

det.

Av de över medicinalstyrelsens förslag hörda landstingen och länsstyrelserna

hava allenast länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län motsatt

sig förslaget om bidragsskyldighet från statens sida. Länsstyrelsen i

Malmöhus län har därvid anfört, att barnmorskeväsendet närmast vore

en kommunal angelägenhet och att, även om staten med hänsyn till det

allmännas intresse ingripit för åstadkommande av eu tillfredsställande

ordning, detta dock ej innebure giltig anledning för staten att vidare

fortgå i samma riktning. Länsstyrelsen i Värmlands län har ansett,

att kommunerna i stort sett ägde förmåga att bära utgifterna för den

föreslagna löneförbättringen.

För egen del finner jag ordnandet av barnmorskornas löneförhållanden

vara en angelägenhet av sådan vikt för samhället, att staten icke

skäligen bör undandraga sig att ekonomiskt medverka därtill. Statens

skyldighet i detta hänseende torde även i princip vara erkänd genom

statsmakternas ingripande för understödjande av barnmorskorna under

väntan på en definitiv lönereglering.

Statsbidrag för ifrågavarande ändamål utesluter emellertid icke bidrag

även frän landstingens sida. Det övervägande antalet landsting bär jämväl

förklarat sig villigt till eu dylik medverkan, ehuru i ett flertal fall icke

i den omfattning, som föreslagits. Mot varje bidragsskyldighet till barnmorskornas

avlönande hava allenast uttalat sig fem landsting, nämligen

Kronobergs läns landsting, Kalmar läns södra landsting samt landstingen

i Ålvsborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Länsstyrelserna

i Gottlands och Jämtlands län hava likaledes uttalat sig mot förslaget

i denna del. Därvid bär bland annat framhållits, att landstingens belastande

med nya bördor skulle leda till ojämnheter i beskattningshänseende

de olika landstingsområdena emellan och att den jämnaste kostnadsfördelningen

skulle komma till stånd genom att kostnaderna lades

enbart på staten och kommunerna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung!. Maj.is Proposition Nr 39.

Distriktsin
delningci).

Genom landstingens bidragsskyldighet till löneregleringens genomförande

skulle landstingen komma att drabbas av en ny icke obetydlig

utgift, för vilken i det följande kommer att närmare redogöras. Å andra

sidan kan det icke förnekas, att barnmorskeväsendet bör till sådana angelägenheter,

vilka falla under landstingens omvårdnad. Medicinalstyrelsen

bär i detta hänseende framhållit, att då kostnaderna för sjukvården och

hälsovården i länen redan nu till mycket stor del bestridas av landstingen

med statsunderstöd, det icke kunde anses olämpligt, att jämväl

ifrågavarande gren av sjukvården erhölle deras ekonomiska stöd.

Av nu anförda skäl anser jag, att, såsom redan antytts, såväl staten som

landstingen böra medverka till vinnande av en tillfredsställande lösning av

barnmorskornas lönefråga. Beträffande fördelningen av kostnaderna, vartill

jag i det följande återkommer, synes dock viss försiktighet böra iakttagas,

då det i föreliggande fall gäller att pålägga landstingen utgifter

för ändamål, som förut varit dem främmande, och har jag därför ansett

mig i detta hänseende böra föreslå viss ändring i styrelsens förslag.

Förutsättningen för statens och landstingens medverkan måste dock givetvis

vara, att den nuvarande distriktsindelningen, som företer åtskilliga

oegentligheter, undergår en effektiv reglering.

Såsom jag i det följande vidare kommer att beröra, torde även städer,

som ej deltaga i landsting, kunna komma att ingå i distriktsindelningen.

Därvid lärer det böra ankomma på staden att, såvitt avser

stadens eget barnmorskeväsende, bestrida jämväl den beträffande andra

distrikt på landstinget belöpande kostnadsandelen.

Den ifrågasatta nya organisationens genomförande 3ynes nödvändiggöra

en centralisering inom de olika landstingsområdena av frågor

rörande barnmorskeväsendet. Med hänsyn härtill och av skäl, som jag

kommer att vidare utveckla, ämnar jag föreslå, att inom varje landstingsområde

inrättas en särskild styrelse, barnmorskestyrelse, med uppgift att

handlägga hithörande frågor. Dylik styrelse torde även böra inrättas i

stad, som ej deltager i landsting men ingår i distriktsindelningen.

Det förslag, som jag kommer att framlägga, nödvändiggör en omarbetning

av nu gällande lag angående kommuns skyldighet i fråga om

anställande av barnmorska. Jag har därför låtit inom civildepartementet

utarbeta förslag till ny lag i ämnet.

Jag övergår härefter till en redogörelse för förslagets detaljer.

Enligt riksförsäkringsanstaltens berättelser funnos år 1917 3,141

barnmorskor i Sverige. Denna siffra innefattar dock ej blott de verkligt

praktiserande, utan i densamma ingår även sjuka med flera, som ej längre

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

21

utöva yrket. Av nämnda antal voro 2,198 anställda i kommun mot fast

årslön och 35 anställda på barnbördshus. 239 barnmorskor voro av

kommun anställda mot åtnjutande av ersättning efter viss taxa, varvid

i några fall till barnmorskan därjämte utgick visst mindre arvode. 473

barnmorskor utövade endast enskild praktik.

I sitt utlåtande har medicinalstyrelsen i förevarande del till en början

lämnat en utredning, omfattande tiden till och med år 1916, angående

barnmorskornas antal, kommunala anställning samt arbetsprestationer.

Av denna utredning må här återgivas följande:

Genom 1908 års lag bär den grundsatsen fastslagits, att varje kommun skall

vara ansvarig för, att tillgång för dess invånare finnes till examinerat förlossningsbi

träde.

Med få undantag när har också varje kommun anställt barnmorska, vilket

framgår av nedanstående uppgifter hämtade ur riksförsäkringsanstaltens årsredogörelser.

åren 1906 1914 1916 1916

En barnmorska anställd i .......................... 1,053 1,053 1,055 1,064 kommuner

Mer än en barnmorska anställd i.............. 196 254 254 257 »

Med annan kommun gemensam barnmorska

anställd i...................... 991 1,113 1,122 1.121

Ingen barnmorska anställd i........................ 226 48 30 30 >__

Summa 2,466 2,468 2,461 2,472 kommuner.

Antalet kommuner utan barnmorska är sålunda statt i försvinnande.

Barnmorskorna äro emellertid fortfarande ganska ojämt fördelade i olika

län, vilket framgår av en beräkning om hur många kvinnliga invånare det kommer

på en barnmorska i varje län. En jämförelse i detta hänseende beträffande

åren 1882 och 1914 ger följande resultat:

En barnmorska på

Stockholms län............................

Uppsala » .............................

Kronobergs » .............................

Kalmar » .............................

Gottlands » ............................

Blekinge » .............................

Kristianstads » ............................

Malmöhus » ...........................

Älvsborgs » .............................

Norrbottens » .............................

1882

1914

...... 919

871

kvinnliga

invånare

...... 852

962

...... 1,672

1,029

»

...... 1,362

1,084

>

...... 566

624

»

»

...... 1,879

1,259

»

»

..... 617

653

»

»

...... 523

860

»

»

...... 2,430

881

»

»

...... 2,036

944

»

»

Av jämförelsen finner man, att en utjämning visserligen ägt rum, men att

en ganska stor olikhet fortfarande är rådande. Klart är, att i tätt bebyggda län

med goda kommunikationsförhållanden en barnmorska kan betjäna ett betydligt

större antal kvinnor än i de glest befolkade länen såsom de norrländska.

Ett annat sätt att söka bedöma om barnmorsketillgången i landet är tillräcklig

är att söka utforska, huru stort antal förlossningar som försiggå utan

Medicinal

styrel »en.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

barnm or skob jälp. En undersökning avseende tiden från år 1863 till år 1885 ger vid

handen, att år 1863 hade på landet blott 33 procent och i städerna 91 procent

av barnaföderskorna sakkunnig hjälp, under det att för sista 5-årstalet (1880—

1885) motsvarande siffror voro 57 procent och 93 procent. Även i detta avseende

rådde högst olika förhållanden i olika delar i landet.

Ett icke så litet antal förlossningar äger fortfarande rum utan barnmorskebiträde.

Befolkningsstatistikens siffror, jämförda med barnmorskornas dagboksuppgifter,

visa, att ett stort antal levande barn födas, utan att barnmorska är

närvarande.

Av förste provinsialläkarnas årsberättelser år 1915 inhämtas vidare följande

siffror å antalet levande födda barn utan barnmorskehjälp:

{Stockholms

läns landsbygd ..................

................. 432

av 4,250 : 10.2 procent

Gottlands

» » ..................

............... 117

» 933 : 10.2

Malmöhus

» » ..................

.................. 676

» 6,077 : 11

Älvsborgs

Värmlands

............... 570

» 4,999 : 11.4 »

» 4,469 : 14

.................. 626

Västerbottens

» » ................

.................. 1,111

» 4,697 : 23.6

Norrbottens

» » ..................

.................. 1,395

» 4,929 : 28

I de norra länen torde distriktens storlek och de långa avstånden förklara,

att över en fjärdedel av barnen födas utan barnmorskehjälp.

Även i de län, där tillgången till barnmorskor är riklig och kommunikationerna

goda, såsom Malmöhus och Gottlands län, uppgår dock antalet barn,

levande födda utan barnmorskehjälp, till omkring 10—11 procent av hela antalet

levande födda barn. Missförhållandet kan då icke vara beroende på barnmorskebrist

utan måste sammanhänga med andra faktorer, som förorsaka, att de barnmorskor,

som finnas att tillgå, icke användas. Denna fråga har samband med

utredningen om bättre vård åt fattiga barnaföderskor och deras späda barn och

kommer där att närmare av styrelsen omhandlas.

Trots att sålunda ett relativt stort antal levande födda barn komma till

världen utan examinerat förlossningsbiträde anser medicinalstyrelsen, att tillgången

till barnmorskehjälp för landet i dess helhet är tillrdejelig.

Orsaken härtill är att finna i den högst betydliga olikhet, som utan tvång

av lokala naturförhållanden förefinnes mellan kommunalt anställda ungefär lika

avlönade barnmorskors arbetsprestation, särskilt på landsbygden.

Visserligen bör den första regeln för ett väl ordnat barnmorskeväsen vara,

att barnaföderskorna hava lätt att erhålla snar och sakkunnig hjälp, men denna

regel får ej överdrivas därhän, att varje barnaföderska skall hava barnmorska i

sin närhet. Sistnämnda förhållande synes man sträva efter i små kommuner med

liten ytvidd och få förlossningar, där stora ekonomiska uppoffringar göras för att

hava egen barnmorska. En sådan anordning är icke för förlossningsvården nödvändig

och är tillika till skada för barnmorskan, som av brist på övning allt mer

försämras i sitt yrke, vilket för henne ej blir annat än en bisyssla. Endast den

barnmorska bibehåller sina kunskaper och förkovrar sin färdighet, som har full

sysselsättning i sitt yrke och helt uppgår däruti.

För att visa, hur obetydligt arbete barnmorskan i många trakter av

landet utför, har styrelsen lämnat en sammanställning angående antalet förlossningar

för olika grupper lantbarnmorskor enligt dessas egna uppgifter angående

praktiken under år 1914.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

23

Enligt denna sammanställnig uppgår det sannolika medeltalet förlossningar för

1,324 på landsbygden kommunalt anställda barnmorskor till 35 förlossningar per

år. Omkring 50 procent av kela antalet barnmorskor hava dock under 35 förlossningar

årligen. Av dessa 50 procent hava 9,8 procent under 15 förlossningar.

Siffrorna fördela sig högst olika på olika län. Första gruppen — under 15

förlossningar per år — är talrikast företrädd i Malmöhus län med 28,9 procent,

därnäst kommer Gottlands län med 20 procent, Stockholms läns landsbygd med

13,5 procent, Värmlands län med 11 procent, Jämtlands län med 10,7 procent

och Västerbottens län med 10,8 procent. De lägsta talen visa Kronobergs och

Östergötlands län med respektive 3,8 procent och 3,7 procent.

Beträffande behovet av en reglering av den nuvarande distriktsindelningen

anför styrelsen följande:

»Klart är, att i avlägsna, glest befolkade bygder, på öar i skärgården och

dylikt det alltid måste komma att finnas områden, inom vilka blott ett fåtal förlossningar

äger rum, men som ändock,måste hava sin egen barnmorska för att

icke bliva ställda alldeles utan hjälp. Å andra sidan kan en kommun med liten

ytvidd giva fullt arbete åt flera barnmorskor, om inom densamma större industrisamhälle

eller dylikt förekomma. För närvarande pågår emellertid utredning

med anledning av en av herrar Steffen och Palmstierna i riksdagen väckt motion

om inrättande av förlossningshem på dylika orter. Komma dessa hem till stånd,

torde de kommunalt anställda barnmorskornas antal på dessa platser kunna

minskas. En stor del av dessa kommunala anställningar, vilkas innehavarinnor

just ingenting göra, kan utan olägenhet för förlossnings- och barnsängsvården

så småningom indragas. Det synes ej heller vara något skäl för, att sådana

barnmorskor åtnjuta nästan samma löneförmåner som de, vilka helt upptagas av

sitt yrke.

En av de viktigaste reformerna i fråga om vårt barnmorskeväsen blir alltså,

att, där sådant utan våda eller nämnvärd olägenhet låter sig göra, slå ihop de

små barnmorskedistrikten till större. Törhända äro även för närvarande några

distrikt så stora, att de behöva delas i smärre.

För att nu från sakkunnigt håll få ett uttalande, om en dylik reform vore

ur sjukvårdssynpunkt möjlig och genomförbar, har medicinalstyrelsen genom särskild

cirkulärskrivelse anmodat förste provinsialläkarna att för sina respektive

län inkomma med förslag till ny indelning i barnmorskedistrikt.

Till ledning för förslaget hava tjänat dels principen, att barnafödei*ka utan

svårighet skall kunna erhålla barnmorskebiträde, dels regeln, att barnmorska

skall hava så mycket arbete, som hon skäligen kan anses hinna med. I sistnämnda

avseende har erfarenheten givit vid handen, att under vanliga förhållanden

(måttliga avstånd, ej för svåra framkomstmöjligheter m. m.) omkring 40—50 förlossningar

om året giva barnmorskan tillräcklig sysselsättning. Ett stort antal

barnmorskor hinna med vida mer, men med hänsyn till önskvärdheten, att barnmorskan

mer än förut kan bistå barnsängskvinnorna och de späda barnen, kali

man endast med tvekan tänka på att i genomsnitt giva barnmorskan mer arbete

med förlossningar än vad ovan sagts.

Första provinsialläkarna hava i sina utlåtanden, med bibehållande så vitt

möjligt av nuvarande indelning, kommit till följande resultat beträffande antalet

barnmorskedistrikt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

Stockholms........................

Uppsala ..........................

Södermanlands ..................

Östergötlands.....................

Jönköpings ......................

Kronobergs.......................

Kalmar ...........................

Gottlands..........................

Blekinge..........................

Kristianstads....................

Malmöhus........................

Hallands..........................

Göteborgs och Bohus..........

Älvsborgs.........................

Skaraborgs ........................

Värmlands .......................

Örebro.............................

Västmanlands....................

Kopparbergs ....................

Gävleborgs.......................

Västernorrlands.................

Jämtlands ........................

Västerbottens...................

Norrbottens ......................

Antal distrikt

enligt nuva- rande indel- ning.

enligt den

föreslagna

regleringen.

97

91

54

56

70

63

88

81

82

80

66

64

81

78

38

13

48

55

149

120

218

137

62

58

81

73

121

122

100

83

97

100

69

69

65

55

86

95

76

86

104

104

66

72

112

113

73

81

Summa

2,103

1,949

Av förestående sammanställning framgår, att i större delen av redan befintliga

barnmorskedistrikt förhållandena äro sådana, att någon uppdelning eller

sammanslagning ej behöver ifrågakomma. Beträffande mindretalet distrikt torde

dock en icke så obetydlig reduktion av distriktens antal kunna ske. Mot denna

reduktion kunde säkerligen befaras att från några kommuner motstånd skulle

resas. Om reduktionen förbindes, på sätt framdeles angives, med en nedsättning

i det kommunala tillskottet till barnmorskans lön, har man dock anledning

antaga, att reduktionen skall utan större svårigheter kunna genomföras.

Ovan anförda uppgifter äro dock, såsom kunde väntas, endast approiima
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. May.ts Proposition Nr 39.

tiva och böra därför ej tillmätas avgörande värde. En av medicinalstyrelsen

framdeles verkställd grundlig utredning om behovet av barnmorskedistrikt är således

nödvändig. För här ifrågavarande organisationsplan är emellertid de av

förste provinsialläkarna lämnade uppgifterna belysande och giva otvetydigt vid

handen, att en reducering av nuvarande antal distrikt utan olägenhet torde kunna

ske. Till förhindrande av för låga beräkningar har medicinalstyrelsen ansett sig

här nedan böra utgå från ett antal av 2,000 reglerade barnmorskedistrikt. I den

mån kommunala förlossningsanstalter inrättas å tätare bebyggda orter, kommer

även barnmorskedistriktens antal att nedgå. Som det emellertid torde dröja

ännu några år, innan dylika anstalter i avsevärt antal hunnit uppföras och tagas

i bruk, torde man för närvarande göra rättast i att ej taga hänsyn till dem vid

beräknande av antalet barnmorskedistrikt.

Något detaljerat förslag till ny indelning av barnmorskedistrikten bär medicinalstyrelsen

sålunda icke ansett sig böra pa frågans nuvarande läge framställa,

men anser styrelsen det lämpligen böra uppdragas åt styrelsen att besluta

rörande distriktsindelningen. Vidare vill styrelsen framhålla, att den nya distriktsindelningen

icke bör lägga hinder i vägen för stad, så ock intill densamma

gränsande mindre lantkommun, att i stället för att anställa barnmorskor

med fast avlöning träffa avtal med tillräckligt antal av i staden praktiserande

barnmorskor att mot ersättning av kommun för varje förrättning betjäna deras

fattiga.»

Av medicinalstyrelsens utredning framgår, att eu betydande skillnad Depa*''™"u

beträffande tillgången på barnmorskor och omfattningen av deras arbete

förefinnes inom olika trakter av landet. Visserligen måste alltid en viss

olikhet i nämnda avseenden med hänsyn till lokala förhållanden göra

sig gällande, men en väsentlig utjämning torde dock kunna ske genom

reglering av de nuvarande distriktens antal och omfattning. Såsom jag

förut framhållit, torde förutsättningen för statens medverkan till genomförande

av en löneförbättring böra vara, att en dylik utjämning i möjligaste

mån kommer till stånd.

Såvitt nu kan bedömas, torde för detta ändamål uppdelning eller

sammanslagning av de nuvarande distrikten ej behöva förekomma i allt

för stor utsträckning. Enligt styrelsens beräkning skulle det nuvarande

antalet distrikt böra reduceras från 2,103 till i runt tal 2,000. Detta

antal torde bliva tillräckligt även om, vilket kan bliva fallet, stad, som

ej deltager i landsting, skulle vilja anställa distriktsbarnmorska mot åtnjutande

av statsbidrag och sålunda ingå i distriktsindelningen. Att på

frågans nuvarande ståndpunkt framlägga något definitivt förslag i fråga

om rikets indelning i barnmorskedistrikt lärer emellertid icke vara möjligt

och torde ej heller vara behövligt. Det synes nämligen lämpligt,

att åt medicinalstyrelsen uppdrages att efter ytterligare utredning fastställa

denna indelning. Mot att avgörandet helt lägges i styrelsens hand

hava visserligen betänkligheter uttalats med hänsyn till de konsekvenser,

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 33 käft. (Nr 39—40.) 4909 18 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kung1. JSIaj:ts Proposition Nr 39.

Löneförmåner

in. in

Medicinal
styrelsen.

Lön.

Naturaför
måner.

hithörande frågors avgörande kunna medföra i avseende å den kommunala

beskattningen, men åt dessa betänkligheter torde icke behöva tillmätas

någon större betydelse. Innan styrelsens avgörande träffas, böra givetvis

vederbörande kommuner, barnmorskestyrelser och länsstyrelser beredas

tillfälle att yttra sig i frågan, varjämte möjlighet alltid finnes att genom

besvär draga medicinalstyrelsens beslut under Kungl. Maj:ts prövning.

Såsom förut nämnts, kan enligt 1908 års lag stad så ock intill densamma

gränsande mindre landskommun med vederbörande länsstyrelses

tillstånd, i stället för att anställa barnmorskor med fast avlöning, träffa

avtal med tillräckligt antal i staden praktiserande barnmorskor att mot

ersättning av staden eller kommunen för varje förrättning betjäna dess

fattiga. Möjligheten att ordna barnmorskefrågan på detta sätt torde

böra bibehållas. Därest beslutanderätten i fråga om distriktsindelningen

lägges hos medicinalstyrelsen, bör det även tillkomma denna myndighet

att lämna medgivande till berörda undantag därifrån. Några städer,

som ej deltaga i landsting, komma sannolikt att, såsom hittills varit fallet,,

begagna sig av detta sätt för barnmorskeväsendets ordnande.

Beträffande distriktsbarnmorskornas avlöningsförmåner anför styrelsen

följande:

»Genom den år 1917 beslutade ändringen i lagen om kommuns skyldighet

i fråga om anställande av barnmorska bär barnmorskornas ställning i någon

ringa mån förbättrats. Skall emellertid barnmorskornas nödläge helt hävas,

hjälper ej med partiella reformer. Man måste vidtaga åtgärder, som på ett bestående

sätt tillförsäkra dem en anständig och tillräcklig bärgning. Deras ansvarsfulla,

samhällsviktiga och samvetsgrant utförda arbete bör avlönas efter värde

och förtjänst. Med tagen hänsyn till vad ovan anförts om barnmorskornas utgifter

och levnadsbehov anser medicinalstyrelsen, att de böra tillförsäkras en

grundavlöning å minst 800 kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å 100 kronor

efter fem respektive tio års väl vitsordad tjänstgöring, allt dock under förutsättning

att de hava sin verksamhet inom distrikt, som med hänsyn till de lokala

förhållandena kunna sägas giva barnmorska tillräcklig sysselsättning.

Denna grundlön är icke avsedd att vara fullt tillräcklig även å dyrorter och

å sådana ställen, där barnmorsketjänsten med hänsyn till klimat, kommunikationer

eller andra lokala förhållanden är synnerligen svårskött och slitande och i

följd därav även svårbesatt. För dylika fall bliva naturligen extra förmåner fortfarande

erforderliga, men bör det då liksom nu vara kommunens (eventuellt även

landstingets) sak att göra dylik tjänst så förmånlig i ekonomiskt avseende, att

den kan locka sökande. Vid en jämförelse mellan den bär föreslagna och den

nuvarande minimilönen bör icke förglömmas, att den nu gällande barnmorskedistriktsindelningen

med hänsyn till ovannämnda förutsättning måste undergå en

väsentlig omreglering, varigenom en utvidgning av distriktsområdena i åtskilliga

fall kommer att äga rum.

Barnmorska bör därjämte såsom hittills förses med tjänlig bostad och nödigt

bränsle eller ock erhålla ersättning därför. Denna ersättning kan med hän
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39. 27

syn till nuvarande stegrade priser icke beräknas få understiga, 250 kronor. Med

tjänlig bostad synes nämligen böra avses en familjebostad å två rum och kök

jämte uthus och planteringsland. Såsom ett önskemål må framhållas, att sådan

bostad m. m. tillhandaliålles in natura. För barnmorska, som är skyldig att vara

bosatt å viss ort, blir en sådan förmån av väsentligt värde. Vill man tillförsäkra

barnmorskan denna förmån, bör därför den kontanta ersättningen för samma förmån

ej tilltagas så låg, att distriktet lockas att, såsom nu oftast sker, föredraga

densamma framför naturaprestationen. _ .......

Barnmorska bör vidare kostnadsfritt tillhandahållas alla för förlossnmgsbiträde

erforderliga förbrukningsartiklar samt, där så lämpligen kan ske, även lekdon.

De förra kunna lämpligen anskaffas av barnmorskan och därefter ersättas

henne enligt av vederbörande tjänsteläkare attesterad räkning. Fördelen av fri

telefon är påtaglig för alla parter. Distriktet, inom vilket hon verkar, kan reda

sig med ett mindre antal barnmorskor, eftersom varje barnmorskas klientel kan

Ökas icke så litet på grund av lättheten att telefonledes anträffa barnmorskan.

Allmänheten vinner även, ty den kan genom telefonen besparas åtskilliga resor

och kostnader, förutom det att råd och anvisningar lätteligen kunna erhållas i

många fall och att kallelse å barnmorska kan skyndsamt och säkert framföras.

Att barnmorskan själv har fördel av ökad praktik, behöver ju ej särskilt framhållas.

Utöver den fasta avlöningen skall barnmorska såsom hittills erhålla ersättning

för varje förrättning enligt taxa. Denna taxa skall vara fastställd av den

styrelse, som handhar barnmorskedistriktets angelägenheter. Ändring i taxan får

oj äga rum efter barnmorskas anställande, därest ej särskilt avtal i ämnet kan

träffas med henne. Taxan bör omfatta förlossningar, missfall, förundersökning,

efterbehandling, yrkesupplysningar per telefon, smärre förrättningar och dylikt.

I taxa bör rätt till fri kost under vistelse hos barnaföderska och fria resor till

och från förrättningsställe tillförsäkras barnmorska.»

Enligt medicinalstyrelsens förslag skall alltså i reglerat distrikt barnmorskas

kontanta årslön utgå med minst 800 kronor, vartill komma två

ålderstillägg å vartdera 100 kronor efter fem respektive tio års väl vitsordad

tjänstgöring. I denna del har styrelsen sålunda helt tillmötesgått

barnmorskeförbundets framställning. Mot de föreslagna lönebeloppen

har ej heller erinran i allmänhet framställts. Länsstyrelsen i Jönköpings

län har dock funnit den föreslagna avlöningen väl låg, varemot länsstyrelsen

i Kronobergs län föreslagit, att länsstyrelserna skola bibehållas vid

sin befogenhet att, där förhållandena så kunna föranleda, medgiva, att

avlöningen må fastställas lägre än som föreslagits.

Till belysande av förslaget i denna del må erinras om de avlöningsbelopp,

som nu utgå eller ifrågasatts för en del andra kvinnliga

yrkesgrupper, vilkas förutsättningar och utbildning äro jämförbara med

barnmorskornas. Därvid torde en jämförelse med distriktssköterskorna

ligga närmast till hands. Såsom bekant har hittills anställandet av

Taxa.

Departements
chefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung]. Maj. ts Proposition Nr 39.

sköterskor för sjukvården på landsbygden varit en angelägenhet, som

ombesörjts uteslutande av kommuner eller landsting. I det av särskilt

tillkallade sakkunniga den 30 maj 1918 avgivna betänkandet angående

bidrag av statsmedel för anställning av distriktssköterskor förordas emellertid

ett ingripande från statens sida för distriktsvårdens ordnande, och

föreslås därvid såsom villkor för bidrag av statsmedel till anställning av

distriktssköterska dels att sköterskans kontanta årslön — räknat efter

1914 års prisnivå — uppgår till minst 500 kronor som begynnelselön

och minst 700 kronor som slutlön, dels att sköterskan därutöver erhåller

fri kost samt fri möblerad bostad, värme, lyse och tvätt eller ock skälig

ersättning för dessa naturaförmåner. Härjämte har emellertid förutsatts,

att distriktssköterska skulle komma i åtnjutande av krigstid stillägg.

Beträffande småskollärarinnorna, med vilka en jämförelse torde vara

befogad, genomfördes föregående år en väsentlig löneförbättring. Före

denna reglering utgjorde lönen för småskollärarinna lägst 500 kronor

och högst 680 kronor jämte bostad och bränsle. För närvarande skall

den kontanta lönen utgöra 1,200 kronor, vartill kunna, efter respektive

fem, tio och femton år, komma tre ålderstillägg, vart och ett å 150

kronor. Där förhållandena sådant föranleda, äga dock vederbörande skoldistrikt

bevilja högre avlöning.

Av denna jämförelse torde framgå, att, därest, såsom medicinalstyrelsen

synes hava förutsatt, särskilt krigstidstillägg ej skulle utgå, de

föreslagna lönebeloppen, även efter en nedgång av nu rådande prisnivå,

måste anses väl knappt tillmätta. Fn ytterligare höjning av den kontanta

lönen med 200 kronor eller till 1,000 kronor vill därför synas

motiverad. Visserligen böra barnmorskorna fortfarande bibehållas vid

sin rätt att utöver den fasta lönen erhålla ersättning enligt taxa, men då

av skäl, som i det föregående framhållits, någon väsentlig höjning av

taxan icke kan ifrågasättas, lära inkomsterna enligt taxan fortfarande

komma att bliva relativt obetydliga — i allmänhet torde dessa inkomster

uppgå till omkring 100—150 kronor om året. Därest den ifrågasatta

löneförbättringen göres beroende av en reglering av distrikten, så att

dessa ur arbetssynpunkt bliva i möjligaste mån likformiga, torde anledning

saknas att medgiva rätt för länsstyrelserna att besluta i fråga om

nedsättning av den föreslagna lönen. Denna lärer snarare böra betraktas

såsom minimilön, då lokala förhållanden å vissa orter kunna göra densamma

otillräcklig.

I fråga om de föreslagna naturaförmånerna synas barnmorskorna

fortfarande böra tillförsäkras fri bostad och vedbrand eller ersättning*

därför. Enligt medicinalstyrelsens förslag skall bostaden bestå av minst

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

29

två ram och kök jämte uthus och planteringsland. Däremot hava Östergötlands

läns landsting samt Kalmar norra landsting ansett ett rum och

kök tillräckliga, och har det senare landstinget såsom stöd för sin mening

framhållit, att svårigheter flerstädes kunna uppstå för anskaffning

av större bostad. Denna farhåga synes dock, åtminstone beträffande de

flesta trakter av landet, ogrundad. Skulle i något fall sådan större

bostad icke kunna anskaffas, bör barnmorskan äga välja, huruvida hon

vill åtnöja sig med mindre bostad eller ock taga kontant ersättning för

de henne tillkommande naturaförmånerna. Beträffande storleken av

nämnda ersättning hava två landsting och en länsstyrelse ansett, att

densamma bör sättas högre än vad som föreslagits, eller minst 250

kronor. Ett landsting har vidare ansett, att den kontanta ersättningens

storlek bör bestämmas för viss kortare tid av barnmorskestyrelserna. I

denna del torde dock anledning att frångå förslaget icke föreligga.

Förslaget om att barnmorska skall tillerkännas gottgörelse för alla för

förlossniugsbiträde erforderliga förbrukningsartiklar, såsom antiseptiska

medel, bomull och dylikt, synes motiverat. Av den föregående utredningen

framgår, att sådana artiklar redan nu på åtskilliga håll av kommunerna

tillhandahållas. Nyttan av att barnmorskan är försedd med

telefon torde även vara uppenbar, såväl ur allmänhetens som barnmorskans

egen synpunkt. Då i övervägande antalet fall barnmorskornas

ekonomiska ställning icke tillåter en dylik utgift, synes därför deuna

förmån böra, där så ske kan, kostnadsfritt tillhandahållas.

De av mig nu förordade löneförmånerna förutsätta, såsom nyss

nämnts, att distriktsbarnmorskau bibehålies vid sin rätt att för varje förrättning

och rådfrågning undfå ersättning enligt taxa. Taxan fastställes

för närvarande av vederbörande kommun, men torde bestämmanderätten

i detta hänseende nu lämpligen böra överflyttas till barnmorskestyrelserna.

Givetvis böra dock vederbörande kommuner beredas tillfälle att

yttra sig i frågan. Utan att i övrigt ingrepp bör ske i den bestämmanderätt,

som sålunda skulle tillkomma de lokala styrelserna, torde dock

vissa allmänna principer kunna fastslås. Sålunda torde, på sätt medicinalstyrelsen

föreslagit, barnmorska i taxan böra tillförsäkras rätt till fri

kost å förrättningsstället samt fria resor till och från detsamma. Dessa

förmåner föreskrivas jämväl i de flesta nu gällande taxor. Därutöver

synes även lämpligt, att barnmorskan tillförsäkras fri bostad å förrättningsstället.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län hava framhållit,

att särskild ersättning borde tillkomma barnmorskan även för den händelse

hon, såsom ofta i dessa län är fallet, endast till fots kan komma till

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

och från förrättningsstället. I detta avseende synes emellertid obehövligt

att fastställa några allmänna regler, då berörda fråga lämpligare torde

kunna avgöras med hänsyn till de i varje särskilt län rådande förhållandena.

Beträffande den ifrågasatta rätten till ersättning för yrkesupplysningar

per telefon har länsstyrelsen i Blekinge län framhållit, att indrivningen

av dylik ersättning i många fall skulle stöta på praktiska

svårigheter och att dessa rådfrågningar i regel stode i samband med förrättningar,

vilka medföra rätt till arvode. Rätten till ersättning för rådfrågningar

per telefon kunde även enligt länsstyrelsens mening befaras

medföra frestelse för barnmorskorna att utsträcka sin verksamhet till områden,

som ligga utanför deras befogenhet. Dessa farhågor synas mig

emellertid ogrundade. Tvärt om torde det vara praktiskt, att någon

mindre gottgörelse fastställes i taxan, då i annat fall barnmorskans tid

säkerligen skulle i allt för hög grad upptagas av telefonförfrågningar.

I detta sammanhang kan nämnas, att inom medicinalstyrelsen varit

under behandling förslag, att barnmorska skulle för medellösa och mindre

bemedlade kvinnors förlossningar erhålla betalningen av barnmorskestyrelsen,

sedan genom vederbörande kommunalnämndsordförandes intyg

styrkts den behandlades bristande eller svaga betalningsförmåga. Dessa

kostnader skulle då i första hand utgå av landstingsmedel. En sådan

kostnadsfri förlossningshjälp skulle vara ett synnerligen verksamt medel

till motarbetande av oseden att ej anlita examinerat förlossningsbiträde.

Styrelsen har emellertid ansett sig böra behandla förslaget i samband

med frågan om bättre vård åt barnaföderskor, och torde frågan därför

i detta sammanhang kunna lämnas å sido.

I nu gällande pensionsbestämmelser för barnmorskor har medicinalstyrelsen

i sitt föreliggande utlåtande icke föreslagit annan ändring än

som formellt betingas av den föreslagna förändrade organisationen för

barnmorskeväsendet. Då det emellertid befunnits önskvärt, att barnmorskornas

pensionsfråga tillfredsställande ordnades i samband med

genomförandet av det nu föreliggande organisationsförslaget, uppdrog

Kungl. Maj:t på min hemställan den 31 december 1918 åt de enligt

Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 juni 1918 inom ecklesiastikdepartementet

tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om småskollärares

m. fl. pensionering att skyndsamt verkställa utredning och avgiva förslag

även angående pensionering av distriktsbarnmorskor. Då framställning

i dessa ämnen sannolikt kommer att avlåtas till innevarande års

riksdag, upptages frågan om barnmorskornas pensionering ej i nu förevarande

sammanhang. Emellertid har jag vid den föreslagna fördelningen

av bidragen till distriktsbarnmorskornas avlönande förutsatt, att kostnaderna

för pensioneringen skulle komma att väsentligen åvila statsverket.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

31

I samband med min redogörelse för huvuddragen av medicinalstyrelsens

förslag har jag uttalat min anslutning i princip till förslaget, att

staten och landstingen skola bidraga till genomförandet av den ifrågasatta

löneförbättringen.

Beträffande den närmare fördelningen av kostnaderna i förevarande

hänseende har medicinalstyrelsen framlagt följande förslag.

A distriktet bör falla den kontanta minimilön, för vilken enligt 1917 års lag

kommunen ansvarar, eller minst 400 kronor, därjämte tjänlig bostad å två rum

och kök m. m. och nödigt bränsle eller ersättning för dessa naturaförmåner med

250 kronor. Någon nedsättning i detta belopp bör icke medgivas. Distriktet bör

även bestrida kostnaden för antiseptica m. m., som åtgå vid förlossningar, samt,

där telefon medgivits barnmorska, kostnaden för denna, för så vitt angår samtal

inom distriktet. Ingå flera kommuner helt eller delvis i ett barnmorskedistrikt,

böra kommunerna själva äga överenskomma om sina respektive bidrag. Kunna

ej kommunerna enas därom eller erhålles ej det fastställda minimibeloppet, skall

vederbörande länsstyrelse, efter hörande av den barnmorskestyrelse, som enligt

medicinalstyrelsens förslag skall hava distriktets angelägenheter om hand, bestämma

vars och ens andel.

Skulle någon kommun, som ingår i ett eller flera barnmorskedistrikt, vilja

själv avlöna barnmorska, bör sådant ej förvägras, men bör då kommunen dels

tillägga sin barnmorska samma förmåner som distriktsbarnmorska, men utan rätt

att erhålla något bidrag till hennes avlönande, dels fortfarande fullgöra sina skyldigheter

till det eller de barnmorskedistrikt, kommunen tillhör.

Landstingets bidrag bör bestämmas till 200 kronor jämte pensionsavgift å

minst 10 kronor samt hälften av vartdera ålderstillägget. Utom detta avlöningsbidrag

bör landstinget även vidkännas vissa andra kostnader för barnmorskeorganisationen,

vartill styrelsen i annat sammanhang återkommer.

Staten i sin tur bör bidraga med 200 kronor samt återstående hälften av

ålders tilläggen.

Mot förslaget i denna del hava åtskilliga anmärkningar framställts.

Såsom i det föregående nämnts, hava fem landsting och två länsstyrelser

uttalat sig mot varje bidragsskyldighet från landstingets sida, varjämte

två länsstyrelser ansett, att statsbidrag icke bör utgå för ifrågavarande

ändamål. Härförutom hava emellertid fem landsting och tre länsstyrelser

funnit den föreslagna fördelningen otillfredsställande.

Östergötlands läns landsting anser, att staten bör i högre grad än som föreslagits

deltaga i kostnaderna, och föreslår, att kostnadsfördelningen ordnas sålunda,

att barnmorskedistriktet ansvarar dels för 10 procent av barnmorskornas

kontanta avlöningsförmåner med ålderstillägg, dels ock för deras naturaförmåner

eller däremot svarande kontant ersättning. Av återstoden borde 2/3 gäldas av

staten och 1/3 av landstingen. Pensionsavgifterna borde gäldas av stat och landsting

med hälften vardera.

Länsstyrelsen i samma län finner någon nämnvärd höjning av från distrikten

nu utgående ersättning icke böra ifrågakomma. Särskilt borde kostnaderna för

Fördelning

av kostnaderna

för

barnmorskornas

avlönande

ni. m.

Yttranden

över förslaget.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

32 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 39.

förbrukningsartiklar och telefon icke åläggas distrikten. Med hänsyn till beskaffenheten

av dessa förmåner finner länsstyrelsen det lämpligast, att landstingen

ordnade denna fråga. Distriktets andel i den kontanta avlöningen borde

sättas till allenast 300 kronor. Återstoden av den föreslagna kontanta lönen,

eller 500 kronor, skulle fördelas mellan landsting och stat. Av billighetshänsyn

borde staten därvid bidraga med större andel, förslagsvis 3/ä eller 300 kronor.

Efter enahanda grunder skulle ålderstilläggen fördelas mellan stat och landsting.

Kristianstads läns landsting anför, att med hänsyn till betydenheten av statens

intresse av ett ordnat barnmorskeväsende borde staten till det bidrag, vars

utgörande föreslagits skola fördelas mellan stat och landsting, tillskjuta tre fjärdedelar.

Allenast återstående fjärdedelen borde utgå av landstinget.

Länsstyrelsen i samma län anser, att större försiktighet borde iakttagas vid

påläggande av nya bördor å landstinget. Ett övertagande av statsverket av

ifrågavarande kostnad skulle hava en jämnare fördelning av densamma till följd.

Beträffande kostnadsfördelningen instämmer länstyrelsen med landstinget.

Landstingen i Jönköpings, Gottlands och Västerbottens län samt länsstyrelsen

i Jönköpings län hava uttalat, att kostnaderna för förslagets genomförande till

större del, än som föreslagits, borde bestridas av statsmedel.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län, som jämväl yttrat sig över förslaget,

anser likaledes, att landstingets föreslagna bidrag är för högt. Kommunerna

borde enligt hans mening av den kontanta lönen betala 500 kronor samt

därutöver tillhandahålla naturaförmåner. Staten borde betala båda ålderstillläggen.

Vidkommande till en början distriktets bidrag till barnmorskans

kontanta lön, så skulle detta enligt medicinalstyrelsens förslag utgå med

det belopp, vartill kommunalt anställd barnmorskas minimilön för närvarande

är i lag fastställd, eller 400 kronor. Härutöver skulle distriktet

hava att tillhandahålla barnmorskan henne tillkommande naturaförmåner,

förbrukningsartiklar samt telefon. På distriktet skulle således i huvudsak

komma samma utgifter, som för närvarande påvila kommun, där

barnmorska finnes anställd. Med den av mig föreslagna förhöjningen

av den kontanta minimilönen lärer det emellertid böra åläggas distriktet

att bidraga med ytterligare 200 kronor. Medel till bestridande av distriktets

utgifter böra utgöras efter enahanda grund, som för kommunalutskylder

i allmänhet är eller kan varda föreskriven. Skulle till ett distrikt

komma att höra flera kommuner, och kunna dessa ej enas om de belopp,

med vilka de skola bidraga, torde det böra ankomma på vederbörande

länsstyrelse att bestämma varje kommuns andel. Innan länsstyrelsen

meddelar sitt beslut, bör barnmorskestyrelsens yttrande i frågan inhämtas.

Skulle av kommunerna beviljade bidrag till den kontanta lönen icke

sammanlagt uppgå till det belopp, varför distriktet skall svara, synes

förfarandet böra bliva enahanda.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kunyl. May.ts Proposition Nr 39.

33

Vidkommande härefter frågan om statens och landstingens bidrag

må framhållas, att landstingen redan nu hava att bära betydande bördor

för åtskilliga ändamål, särskilt för sjukvårdsväsendet, och torde landstingen

i sistnämnda hänseende komma att ytterligare belastas på grund

av det framlagda förslaget om distriktssjukvårdens ordnande. Då det

gäller att pålägga landstingen utgifter för ändamål, som förut varit dem

främmande, måste därför försiktighet iakttagas. Jag har därför, såsom

redan förut antytts, ansett nödigt att vidtaga någon jämkning i fråga om

den föreslagna fördelningen mellan staten och landstingen av kostnaderna

för ifrågavarande ändamål.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle staten och vederbörande

landsting bidraga till barnmorskans kontanta avlöning med lika belopp,

eller 200 kronor, och hälften av vartdera åiderstillägget. Härtill .äro

emellertid landstingets utgifter icke begränsade. Enligt förslaget skola

nämligen kostnaderna för reservbarnmorskorna samt barnmorskestyrelserna

bestridas uteslutande av landstingen. Beträffande kostnaderna för

sistnämnda ändamål, vartill jag i det följande återkommer, har jag icke

ansett mig böra föreslå någon ändring i förevarande avseende Däremot

synes landstingens föreslagna bidrag till distriktsbarnmorskornas

kontanta avlöning kunna något minskas och statens bidrag i motsvarande

mån ökas. Detta torde lämpligen kunna ordnas sålunda, att staten

bidrager med 200 kronor jämte båda ålderstilläggen, under det landstingets

bidrag inskränkas till allenast 200 kronor. Den ekonomiska

innebörden härav kommer jag att i annat sammanhang påvisa. Därest stad,

som ej deltager i landsting, ingår i distriktsindelniugen, bör staden svara

även för den del av avlöningen, som i annat distrikt faller på landstinget.

Statens och landstingens avlöningsbidrag skola givetvis icke utgå

till mera än en barnmorska i varje distrikt. Detta bör emellertid icke

utgöra hinder för kommun, som ingår i ett eller flera distrikt, att på

egen bekostnad anställa särskild barnmorska. Härigenom får dock kommun

icke befrias från skyldighet i fråga om bidrag till distriktsbarnmorskans

avlönande. Sådan särskilt anställd barnmorska synes böra

tillförsäkras samma förmåner, som tillkomma distriktsbarnmorskan. Särskilt

måste undvikas att taxan sättes lägre, enär i annat fall olämplig

konkurrens kan uppstå.

Med de avlöningsförmåner, som barnmorska enligt ovan angivna

grunder skulle tillförsäkras, synas under nu rådande dyrtid några särskilda

krigstidstillägg från statens eller landstingets sida icke böra ifrågasättas.

Beträffande villkoren för åtnjutande av de föreslagna löneförmånerna

anför medicinalstyrelsen bland annat följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 33 höft. (Nr 39—40.) 4909 18 5

LöneTill
tor.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Medicinal
styrelsen.

Departements
chefen.

Kungl. Maj.is Proposition Nr 39.

»Distriktsbarnmorska skulle enligt styrelsens förslag bekomma minst 800

kronor jämte naturaförmåner och pensionsavgiften. Hennes kontanta minimiårsavlöning

kan då uppgå till 1,250 kronor, om ålderstilläggen och naturaersättningen

medräknas. Landstingsbidraget å 200 kronor bör för barnmorskan hava

karaktären av tjänstgöringspenningar. Barnmorskan bör äga rätt till 14 dagars

semester utan löneavdrag. Vid tjänstledighet för sjukdom bör hon endast vara

skyldig avstå den del av landstingsbidraget å 200 kronor, som faller å tjänstledighetstiden.

Tjänstledighet för högst två dagar utan avdrag av löneförmåner

kan beviljas barnmorska av kommunalnämndsordföranden i den kommun, där

barnmorska har sin station. Vid annan tjänstledighet för enskilda angelägenheters

vårdande och i därmed likställda fall bör hon avstå förenämnda landstingsbidrag

(tjänstgöringspenningarna), vilka i stället böra uppbäras av vikarien,

så framt ej denna på annat sätt avlönas av landstinget. Den ersättning, vikarien

skall uppbära utöver tjänstgöringspenningarna, bör utgivas av barnmorskan själv.

Vid vakans å barnmorsketjänst må, när vakanstiden överstiger en månad, den

som därefter uppehåller tjänsten kunna tillerkännas samtliga med tjänsten förenade

löneförmåner. Yrkande har framställts, att barnmorska skulle äga uppbära

sin avlöning oavkortad under den tid, hon bevistar fortbildningskurs. Denna

fråga har hittills ordnats huvudsakligen genom landstingens medverkan. De

statsbidrag, som kunnat lämnas deltagarinnorna i sådan kurs, hava varit synnerligen

obetydliga. Undervisningen vid kurserna däremot har på statens bekostnad

kunnat göras kostnadsfri. Med de föreslagna avlöningsförmånerna för barnmorskor

torde svårigheterna för dem att deltaga i dylik kurs vara väsentligt begränsade,

och medicinalstyrelsen anser sig för den skull för närvarande icke böra

framställa något förslag i ämnet.»

Styrelsens förslag om rätt för barnmorskorna till semester samt till

bibehållande under sjukdom av viss del av lönen synes väl motiverat.

Önskemål i sådan riktning hava även tidigare framkommit, och har särskilt

Stockholms läns läkarförening i sitt avgivna yttrande över barnmorskeförbundets

framställning av år 1914 framhållit vikten av att barnmorskornas

existens tryggades genom bestämmelser om rätt för dem att

under sjukdom bibehålla lönen helt eller delvis. Mot styrelsens förslag i

fråga om semesterrätt har emellertid erinran framställts av länsstyrelsen

i Kronobergs län, som visserligen anser, att barnmorskorna behöva någon

tids ledighet, men finner, att, därest deras avlöningsförhållanden

ordnades i huvudsaklig överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag,

saknaden av rätt till semester ej skulle bliva allt för betungande.

I detta sammanhang kan erinras, att i det av särskilda sakkunniga

framlagda förslaget angående distriktssjuksköterskor semestertiden för

dessa föreslagits till en månad. Med hänsyn till den väsentliga olikheten

i arbeteförhållanden synes dock beträffande barnmorskorna den

lagbestämda semestertiden böra begränsas till 14 dagar.

Beträffande rätten till ålderstillägg torde barnmorska, som första

gången erhåller förordnande såsom distriktsbarnmorska, böra äga tillgodo
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. 3Iaj:ts Proposition Nr 3!).

35

räkna sig den tid hon omedelbart dessförinnan varit i kommuns tjänst

anställd i enlighet med 1908 års lag.

I övrigt har jag intet att i denna del tillägga utöver vad medicinalstyrelsen

anfört. Att i lag fastställa de närmare villkoren för åtnjutande

av löneförmånerna torde icke vara erforderligt, utan synas dessa

villkor i samband med ny instruktion för barnmorskorna eller annorledes

kunna meddelas av Kungl. Maj:t.

Medicinalstyrelsen framhåller i sitt utlåtande, att barnmorskorna,

som för närvarande i regel anställdes utan uppsägningstid av respektive

kommunalnämnder, härigenom i förhållande till dessa Unge en osäker

och oskyddad ställning. Det hade icke saknats exempel på, att barnmorska

blivit lidande genom maktmissbruk från nämndens sida. En

ändring i sättet för tillsättningen syntes därför nu lämpligen böra äga

rum. Barnmorska borde sålunda enligt medicinalstyrelsens mening utses

av barnmorskestyrelsen, sedan den eller de kommuner, som tillhörde distriktet,

efter vederbörande tjänsteläkares hörande avgivit sitt förord.

Barnmorska borde förordnas tillsvidare med sex månaders ömsesidig

uppsägningstid. Därigenom skulle erhållas eu garanti för trygghet i

barnmorskans ställning och för opartiskt bedömande av hennes verksamhet.

Av Kalmar läns södra landsting samt landstinget i Västerbottens län hava

invändningar framställts mot förslaget att fråntaga kommunerna deras

nuvarande rätt att själva anställa barnmorska, och har därvid åberopats,

att den kommun, vari barnmorskans verksamhet är förlagd, jämväl för

framtiden skulle få vidkännas största delen av hennes avlöning samt att

tillräcklig garanti förefunnes för ett sakkunnigt bedömande av ärendena

genom stadgandet att vederbörande provinsialläkare skall äga närvara

och yttra sig vid kommunalnämnds sammanträde. Vägande skäl synas

emellertid tala för medicinalstyrelsens förslag. Därest staten åtager sig

att med betydande kostnader medverka till barnmorskeväsendets ordnande,

torde även från statens sida med fullt fog kunna uppställas fordran

på största möjliga garanti för att hithörande frågor erhålla ett sakkunnigt

och opartiskt avgörande. För medicinalstyrelsens förslag talar

även den omständigheten, att efter skedd reglering av distrikten dessa

i ett flertal fall torde komma att bestå av mera än en kommun, därvid

med bibehållande av komimmernås beslutanderätt i förevarande avseende

konflikter lätt skulle kunna inträffa. Jag har därför ansett mig kunna

biträda styrelsens förslag.

Tillsättning

av distriktsbarnmorskor.

Medicinal
styrelsen.

Departements
chefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. May.ts Proposition Nr 39.

Reser t barnmorskor.

Medicinal
styrelsen.

Departements
chefen.

Förslaget om lagstadgad semester för distriktsbarnmorska samt om

bibehållande av större delen av avlöningen under sjukdom medför ett

betydligt ökat behov av vikarierande barnmorskor. För att tillgodose

detta behov har medicinalstyrelsen förordat införande av ett nytt slags

kommunalt anställda barnmorskor, efter danskt mönster benämnda reservbarnmorskor.

Styrelsen anför härom följande:

»Reservbarnmorskor böra till erforderligt antal anställas i varje län av barnmorskestyrelsen

för viss tid. Dessas uppgift är att på anmodan av barnmorskestyrelsen

eller förste provinsialläkaren ofördröjligen övertaga och under föreskriven

tid uppehålla distriktsbarnmorskas tjänst, när sådant på grund av dödsfall eller

annan vakans, sjukdom, tjänstledighet, semester eller eljest är nödigt. Reservbarnmorska

får icke utan barnmorskestyrelsens medgivande byta boningsort, om

hon vill kvarstå som sådan. Till reservbarnmorskor böra lämpligen utväljas i

olika delar av länet boende enskilt praktiserande yngre barnmorskor. Verksamhet

som reservbarnmorska bör anses såsom särskilt meriterande för sökande till distriktsbarnmorsketjänst.

Under sådana förhållanden bör det ej vålla svårighet

att få reservbarnmorsketjänsterna besatta med dugliga innehavare.

Reservbarnmorska skall på den plats, dit hon skickas, av distriktsbarnmorska

eller, vid vakans, av distriktet tillhandahållas möblerat rum med värme och lyse,

men ej kost. De avgifter för biträde vid förlossning eller andra förrättningar,

som hon under förordnandet utför, böra tillfalla henne odelade. Hon är emellertid

därvid skyldig följa den för distriktsbarnmorska gällande taxan. Nödiga instrument

och redskap skall hon själv hålla sig med. Förlossningarna skola införas

i distriktsbarnm or skans dagbok. När förordnandet upphör, skall hon ofördröjligen

återvända till sitt hem (station).

Reservbarnmorska skall i fast årlig lön åtnjuta 200 kronor samt dessutom

vid förordnande å distriktsbarnmorsketjänst erhålla dagavlöning med tre kronor

jämte ersättning för resa till och från tjänstgöringsorten. Samtliga dessa avlöningsförmåner

böra utgå av landstingsmedel. Reservbarnmorska bör vara skyldig

att på samma villkor som distriktsbarnmorska ingå i barnmorskornas pensionsanstalt.

»

Mot förslaget i denna del hava erinringar i regel icke framställts.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som, enligt vad jag i annat sammanhang

omnämnt, avstyrkt förslaget om barnmorskornas semesterrätt, har emellertid

i anslutning härtill funnit den ifrågasatta reservbarnmorskeinstitutionen

överflödig. Landstinget och länsstyrelsen i Kopparbergs län hava

vidare uttalat önskemålet om en fördelning av utgifterna mellan staten

och landstingen.

Därest distriktsbarnmorsketjänsterha skola kunna på ett tillfredsställande

sätt uppehållas under vakans, semester eller sjukdom, måste

tillgången på kompetenta personer, som kunna tillfälligt uppehålla tjänsterna,

säkerställas. Detta synes på lämpligaste sätt kunna ske på den

av medicinalstyrelsen föreslagna vägen, vilken redan tillämpats i Dan
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

37

mark. Inom varje landstingsområde och stad, som ej deltager i landsting,

bör alltså anställas det antal reservbarnmorskor, som av vederbörande

barnmors bestyrelse prövas erforderligt. Enligt medicinalstyrelsens

approximativa beräkning skulle sammanlagt behöva anställas 100 reservbarnmorskor,

eller i medeltal fyra i varje län.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle reservbarnmorskan äga

åtnjuta minst 200 kronor om året i fast lön samt dessutom vid upprätthållande

av tjänst dagavlöning med minst 3 kronor jämte ersättning för

resa till och från tjänstgöringsorten. Under förutsättning av tjänstgöring

hela året skulle en reservbarnmorska således komma upp i en kontant

inkomst av nära 1,300 kronor årligen, oavsett inkomster enligt taxan.

Tages vidare hänsyn till att hon under vikariatstjänstgöringen skulle

tillhandahållas fri möblerad bostad med värme och lyse, så framgår härav,

att hennes inkomster skulle kunna komma att icke obetydligt överstiga

den ordinarie barnmorskans. Å andra sidan bör dock framhållas,

att hennes tjänstgöring på grund av de täta ombytena av tjänstgöringsort

i regel torde komma att bliva mera slitande. Dessutom måste reservbarnmorskan

själv hålla sig med bostad å sin stationsort, enär hon icke

alltid kan påräkna vikariatsförordnanden i eu följd. De föreslagna förmånerna

synas med hänsyn härtill icke för höga, därest man skall kunna

påräkna att få ifrågavarande befattningar besatta.

Den kontanta avlöningen jämte resekostnadsersättningen torde böra

bestridas av landsting eller, där reservbarnmorska är anställd i stad, som

ej deltager i landsting, av staden. Någon fördelning av kostnaderna i

förevarande hänseende mellan staten och landstingen anser jag icke böra

ifrågasättas.

Den reservbarnmorskan under tjänstgöring tillkommande förmånen

av fri bostad med värme och lyse torde böra tillhandahållas av distriktsbarnmorskan

eller, vid vakans, av den eller de till distriktet hörande

kommuner. Alla för förlossningsbiträde erforderliga förbrukningsartiklar

torde därjämte böra tillhandahållas genom distriktet.

Barn.

morskestjrelser.

Medicinalstyrelsen.

Beträffande de föreslagna barnmorskestyrelsernas sammansättning

och verksamhet anför medicinalstyrelsen:

»Barnmorskestyrelsen bör utgöras av en ordförande och tre ledamöter''

Självskriven ledamot och ordförande är förste provinsialläkaren i länet eller

hans ställföreträdare. Av de övriga ledamöterna utses för fem år i sänder en

av vederbörande länsstyrelse och två av landstinget jämte lika många på samma

sätt och för samma tid utsedda suppleanter. Styrelsen väljer inom sig vice ordförande

samt inom eller utom sig sekreterare (tillika kassör). Avgår ledamot eller

suppleant, innan tiden för hans uppdrag är utlupen, skall meddelande därom av

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

ordföranden eller vice ordföranden snarast möjligt avgå till länsstyrelsen, respektive

landstinget, på det att efterträdare, så fort ske kån, må utses.

Barnmorskestyrelsens verksamhet torde bliva ganska omfattande och mångskiftande.

Exempelvis bör det åligga styrelsen att handlägga följande ärenden.

1. Barnmorskestyrelsen skall till medicinalstyrelsen ingiva anmälan om

behov av nya barnmorskedistrikt eller annan ändring av distriktsindelningen eller

om behövliga nya barnmorskeplatser.

2. När distriktsbarnmorska avlider eller lämnar anställning, till vilken statsbidrag

utgår, bör kommunalnämndsordföranden i den kommun, där barnmorskan

är bosatt, därom ofördröjligen underrätta barn-morskestyrelsen, som ombesörjer

vikarie, ledigförklarar tjänsten och mottager ansökningarna, vilka därefter tillställas

först vederbörande tjänsteläkare för yttrande och därefter vederbörande

kommun eller kommuner för avgivande av förord. Efter ansökningshandlingarnas

återbekommande jämte nämnda yttrande och förord tillsätter barnmorskestyrelsen

tjänsten genom förordnande tillsvidare (undantagna från barnmorskestyrelsen äro

de tjänster, som av kommun eller enskild person avlönas i enlighet med lagen,

men för vilka statsbidrag ej erhållas).

3. Är distriktsbarnmorska av sjukdom förhindrad att sköta sin tjänst, utsänder

barnmorskestyrelsen, själv eller genom sin ordförande efter erhållen underrättelse

reservbarnmorska såsom vikarie.

4. Kungörandet och tillsättandet av befattning såsom reservbarnmorska.

5. Avgivandet efter kommunalnämnds och tjänsteläkares hörande av vitsord

om distriktsbarnmorska, exempelvis för att hon må erhålla ålderstillägg för sökande

av ny plats eller dylikt.

6. Barnmorskestyrelsen har att från kommunerna emottaga de av dem beviljade

kontanta avlöningsbeloppen och att till barnmorskorna utbetala dessa

belopp. Vidare skall styrelsen hos länsstyrelsen rekvirera och till barnmorskorna

utbetala dem tillkommande statsbidrag samt hos landstingets kamrerare rekvirera

och till barnmorskorna utbetala jämväl landstingsbidraget. Styrelsen har vidare

att till landstinget redovisa för såväl de av landstinget beviljade som övriga

uppburna löneförmåner och medel till bestridande av utgifterna för länets barnmorskeväsen.

7. Befogenheten att varna och på viss tid eller för alltid avsätta distriktsbarnmorska,

som uppför sig ovärdigt. Fel i den egentliga yrkesutövningen hänskjutas

till förste provinsialläkaren eller medicinalstyrelsen.

8. Bestämmandet av distriktsbarnmorskas bostadsort (station) inom distriktet,

efter vederbörande kommuners hörande. Bestämmandet av reservbarnmorskas

bostadsort.

9. Avgörande av klagomål över naturaförmånernas utgörande, i den mån

klagomålen ej innefatta besvär över kommunalstämmobeslut.

10. Tillsyn över att mellan distrikten och barnmorskan uppgjorda kontrakt

ej innehålla olaga eller eljest olämpliga bestämmelser.

11. Fastställande av barnmorsketaxorna.

12. Avgivande av förslag till medicinalstyrelsen om gränserna för de olika

barnmorskedistrikten inom länen.

13. Efter barnmorskas ansökan må barnmorskestyrelsen medgiva henne

lagstadgad eller i kontrakt medgiven semester samt förordna vikarie. Beviljandet

av tjänstledighet för tid utöver två dagar tillkommer även styrelsen, vilken dock

kan å sin ordförande överlåta denna befogenhet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr .99.

39

14. Barnmorskestyrelsen skall årligen till landstinget avlämna berättelse

över sin verksamhet under det niistförflutna året samt avgiva förslag angående

nästkommande års utgifter för barnmorskeväsendet inom länet.

Barnmorskestyrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden eller när

två styrelseledamöter det begära samt minst en gång årligen. Beslutmässig är

styrelsen blott, när den är fulltalig. De valda ledamöterna respektive suppleanterna

åtnjuta för varje styrelsesammanträde, i vilket de deltaga, en av landstinget

bestämd ersättning. Sekreterarens arvode bestämmes av landstinget efter förslag

av barnmorskestyrelsen, vilken utfärdar instruktion för sekreteraren.

För tiden mellan sammanträdena kan barnmorskestyrelsen uppdraga åt sin

ordförande att i fråga om ärenden, som kräva skyndsamhet, på eget ansvar vidtaga

erforderliga åtgärder, vilka vid följande sammanträde anmälas för styrelsen.

Disciplinära åtgärder samt tillsättande eller entledigande av barnmorska må dock

icke avgöras av ordföranden ensam.

Barnmorskestyrelsens beslut må kunna överklagas hos medicinalstyrelsen.

Förslaget om barnmorskestyrelsers inrättande har icke lämnats utan

anmärkningar. Sålunda har Kalmar läns södra landsting, i anslutning

till sin i det föregående återgivna mening, att barnmorskornas tillsättande

fortfarande borde vara en kommunal angelägenhet, funnit barnmorskestyrelserna

obehövliga. Denna uppfattning delas även av länsstyrelsen

i Västernorrland s län, som föreslår, att den för barnmorskestyrelserna

avsedda verksamheten uppdrages åt vederbörande förste provinsialläkare.

I övrigt rikta sig anmärkningarna huvudsakligen mot den föreslagna

organisationen, som på många håll ansetts onödigt komplicerad och

dyrbar, samt mot den ifrågasatta omfattningen av styrelsens verksamhet.

Med genomförandet av den föreslagna omregleringen av barnmorskeväsendet

uppkomma givetvis inom de olika länen en mångfald olika

frågor av administrativ och ekonomisk natur, vilka kräva ett enhetligt

och sakkunnigt avgörande. Någon myndighet eller institution, till vilken

handläggningen av dessa frågor lämpligen skulle kunna anförtros, finnes

emellertid icke för närvarande. Den föreslagna utvägen att uppdraga

denna verksamhet åt vederbörande förste provinsialläkare ensam synes

icke vara tillfredsställande, då därigenom skulle tillbakasättas landstingens

berättigade intresse av att vara representerade vid avgörandet av hithörande

frågor, särskilt sådana av ekonomisk innebörd, exempelvis beträffande

reservbarnmorskornas antal och dylikt. Det synes med hänsyn

härtill, såsom jag redan i det föregående antytt, nödvändigt att för

ändamålet skapa en särskild organisation, som enligt medicinalstyrelsens

förslag lämpligen bör benämnas barnmorskestyrelse. Sådan styrelse skulle

inrättas inom varje landstingsområde samt i stad, som ingår i distriktsindelningen

men ej deltager i landsting. Kostnaderna för denna orga
-

Yttranden

över förelaget.

Departements
chefen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

Övergångs
bestäm
melser.

Medicinal
styrelsen.

nisation torde böra bestridas av vederbörande landsting eller stad. Motsvarighet

härtill finnes redan inom distriktsveterinärväsendet. I Örebro

län finnes därjämte en styrelse, gemensam för samtliga extra provinsialläkardistrikt

inom länet.

Beträffande barnmorskestyrelsernas sammansättning har jag icke

funnit anledning frångå medicinalstyrelsens förslag, dock att viss modifikation

härutinnan erfordras vidkommande städer, som ej deltaga i

landsting. De närmare reglerna för nämnda styrelsers verksamhet synas

icke böra fastslås genom allmän lag. I detta hänseende torde det böra

ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan riksdagen fattat sitt beslut i huvudfrågan,

meddela föreskrifter, därvid de av myndigheterna härutinnan gjorda

erinringarna böra vidare övervägas. I detta sammanhang kan nämnas,

att förslaget om statsbidrag för anställning av distriktssköterskor förutsätter

inrättandet av sjukvårdsstyrelser i sådana landstingsområden, varest

distriktsvården organiseras och i övrigt bekostas av landsting. Det

synes icke uteslutet, att dessa båda styrelser skulle kunna organiseras

gemensamt, vilket säkerligen ur flera synpunkter skulle vara till gagn.

Medicinalstyrelsen anför beträffande övergången till den nya ordningen

följande:

Den här föreslagna organisationen för barnmorskeväsendet i Sverige kan

icke omedelbart genomföras i sin helhet. Med hänsyn till nuvarande antal

kommunalt anställda barnmorskor och den ytterst ojämna fördelningen av deras

arbetsprestationer, varom i det föregående utförligt talats, måste man räkna med

en tämligen lång övergångstid. Man kan ej utgå från, att de nu i småkommuner

med obetydligt antal förlossningar anställda barnmorskorna skola utan vidare

avskedas, utan man måste avvakta den tid, då dessa barnmorskors tjänster bliva

lediga. Har sålunda dylik barnmorska genom flyttning, dödsfall eller pensionering

avgått från sin plats, bör denna plats icke tillsättas, utan antingen uppehållas

genom vikarie eller ock skötas av de övriga till det nya distriktet hörande

barnmorskorna, tills allenast en ordinarie barnmorska återstår inom distriktet.

Denna bör då förflyttas till det för hela distriktet lämpligaste stället, där sedan

distriktsbarnmorskan skulle hava sin station. När även denna sista tjänst blivit

vakant eller tidigare, därest såväl barnmorskan som den kommun, där hon är

anställd, sådant medgiver, besättes den nya distriktsbarnmorsketjänsten med

innehavare. Under övergångstiden böra de av stat och landsting för distriktet

beviljade avlöningsbidragen å tillhopa 400 kronor utgå till distriktets barnmorskor

samfällt och på dem fördelas efter deras arbetsmängd (d. v. s. antalet förlossningar).

Denna fördelning bör verkställas av barnmorskestyrelsen.

Kan den nya distriktsindelningens genomförande påskyndas, genom att en

eller flera kommuner begagna sig av rätten att själv fullt avlöna barnmorska

jämte det skyldigheterna gent emot en distriktsbarnmorska fullgöras, bör sådan

anordning icke möta hinder. För organisationens enhetlighet är dock icke önskvärt,

att nämnda rätt kommer att tagas i anspråk i någon större omfattning.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39. 41

Mot vad sålunda föreslagits har jag icke funnit anledning till annan

erinran än att, för att erforderliga förberedelser med distriktsindelningen

m. m. må kunna vidtagas till lagens ikraftträdande den 1 januari 1920,

det lärer böra stadgas, att barnmorskestyrelserna skola vara utsedda före

utgången av september månad 1919. Det skulle sålunda ankomma på

1919 års landsting att utse de ledamöter i styrelserna, som skola väljas

av landstingen.

• I sitt utlåtande har medicinalstyrelsen slutligen även behandlat

frågan om förbättrad barnmorskeutbildning. Styrelsen anför härom

bland annat följande:

I sina yttranden hava åtskilliga hörda myndigheter och tjänsteläkare framhållit

vikten och betydelsen av förbättrad utbildning åt barnmorskekåren och i

samband därmed högre fordringar för inträde i barnmorskeläroanstalterna. Barnmorskorna

hava själva länge kämpat för samma mål. Redan vid det tredje allmänna

barninorskemötet i Örebro år 1893 framställdes som önskemål, att för inträde

vid barnmorskeläroanstalt borde fordras samma kunskaper som för inträde

vid folkskollärarinneseminarium, samt att utbildningstiden borde förlängas till

två år. Samma yrkande gjordes gällande även vid de flesta följande möten, senast

vid det år 1916 hållna tionde allmänna barnmorskemötet i Stockholm.

Barnmorskornas strävan i berörda avseende har under de sista åren livligt

understö tts av läkarna. Aven vid allmänna svenska läkarmötet i Hälsingborg år

1914 var frågan på tal. Härvid framhölls särskilt från pediatriskt håll vikten av

förbättrad utbildning i spädbarnsvård för barnmorskorna, något som även förste

provinsialläkaren i Norrbottens län i sitt yttrande påpekat. I denna särskilda

fråga har till medicinalstyrelsen ingått jämväl en skrivelse från svenska läkarsällskapets

sektion för pediatrik med anhållan om styrelsens medverkan till åstadkommande

av dylik undervisning vid barnmorskeläroanstalterna, i anslutning vartill

lärotiden där skulle förlängas.

En utredning av hithörande frågor beträffande barnmorskeundervisningen,

inträdesfordringarna och lärotidens längd synes även medicinalstyrelsen synnerligen

önskvärd, men behöver enligt styrelsens mening ej sammanbindas med

frågan om en förbättring av barnmorskornas lönevillkor. Tvärtom synes det

medicinalstyrelsen som om bättre avlöningsförhållanden vore en nödvändig förutsättning

för en ökning av studietiden eller höjning av inträdesfordringarna.

Styrelsen har för den skull ansett sig kunna lämna dessa frågor tillsvidare åt

sidan, men har för avsikt att, så snart lönefrågan blivit slutligen avgjord, taga

nämnda frågor under förnyad omprövning.

De framkomna önskemålen om förbättrad utbildning för barnmorskorna

synas beaktansvärda. Såsom medicinalstyrelsen framhåller, torde emellertid

denna fråga icke behöva sammanbindas med den nu ifrågasatta löneförbättringen.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 33 käft. (Nr 39—40.) 4 9 09 1 8 6

Departements
chefen.

Förbättrad

barmtiorske

utbildning.

Departements
chefen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

Förslagets

ekonomiska

innebörd.

För de kommuner inom landet, vilka för närvarande avlöna barnmorska,

skulle den föreslagna organisationen i allmänhet förorsaka dels

en ökad kostnad för den kontanta lönen med 200 kronor, dels ock en

mindre ökning i kostnaden för naturaförmånerna. En eller annan

större kommun, som fördelas på två eller flera distrikt, kan möjligen

komma att träffas något hårdare. Å andra sidan uppkommer för de små

kommuner, som förut haft egen barnmorska men enligt förslaget ingå

i ett av flera kommuner bestående distrikt, en avsevärd lindring.

Vad beträffar kostnaden för landstingen och stader, som ej ingå i

landsting, är denna beroende på antalet barnmorskedistrikt enligt den

nya organisationen. Med ledning av den genom förste provinsialläkarna

verkställda utredningen har medicinalstyrelsen utgått ifrån, att antalet

barnmorskedistrikt skulle komma att hålla sig omkring 2,000. Enligt

av medicinalstyrelsen verkställda beräkningar skulle man vidare kunna

antaga, att 100 reservbarnmorskor anställas, det vill säga i medeltal omkring

lyra i varje län (ungefär en på vart tjugonde barnmorskedistrikt),

att reservbarnmorska tjänstgör såsom vikarie tolv månader årligen samt att

reservbarnmorskornas reseersättningar, arvoden åt sekreterarna i barnmorskestyrelserna,

arvoden och reseersättningar åt ledamöterna i dessa styrelser,

expenser och extra utgifter för barnmorskeväsendet draga en

årlig kostnad av 122,000 kronor1). Enligt dessa beräkningar skulle

landstingens och städernas årliga kostnader för barnmorskeväsendet bliva

i runt tal sammanlagt 650,000 kronor enligt följande tablå:

Avlöningsbidrag till 2,000 distriktsbarnmorskor å 200

kronor ................................................................................... 400,000 kronor

Arvode till 100 reservbarnmorskor å 200 kronor............ 20,000 »

Vikariatsarvoden å 3 kronor om dagen, tolv månader

för 100 reservbarnmorskor................................................ 108,000 »

Reseersättningar, extra utgifter m. m..................................... 122,000 »

Summa 650,000 kronor.

Statens kostnader på grund av den nya organisationen skulle — från
sett

bidrag till pensioneringen — enligt approximativa beräkningar uppgå

till 700,000 kronor enligt följande tablå:

*) Av dessa 122,000 kronor komma ungefär 15,000 kronor i reservbarnmorskornas reseersättningar,

60.000 kronor i arvoden (1,000—3,000 kronor) till sekreterarna i barnmorskestyrelserna,

30,000 kronor i arvoden (100—300 kronor) och reseersättningar åt ledamöterna i dessa styrelser

samt 17,000 kronor i expenser och extra utgifter för barnmorskeväsendet.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.

43

Avlöningsbidrag till 2,000 distriktsbarnmorskor å 200

kronor ............................................................................... 400,000 kronor

Ålderstillägg (200 kronor) åt 1,500 distriktsbarnmorskor1) 300,000 »

Summa 700,000 kronor.

Statens förutvarande ordinarie kostnader för barnmorskeväsendet

skulle däremot — frånsett i detta sammanhang kostnaderna för pensioneringen

— icke komma att beröras av förslaget.

Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med de av

honom förordade grunderna inom civildepartementet utarbetat förslag till

lag om anställande av distriktsbarnmorskor m. in,, och hemställde departementschefen,

med förklaring att han i annat sammanhang ärnade

anmäla frågan om anslag för bestridande av de på staten ankommande

kostnaderna för den ifrågasatta löneregleringens genomförande, att berörda

lagförslag, som borde tillkomma i den för kommunallag stadgade ordning,

måtte föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall

och förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

'') Enligt riksförsäkringsanstaltens berättelse om barnmorskornas pensionsanstalt för år 1915

är åldern för de i anstalten nyinträdande barnmorskorna i regel 24—30 år. Efter tio år äro dessa

berättigade till två ålderstillägg, alltså vid en ålder av 34—40 år. Av de i anstalten vid 1915

års slut intagna 1,848 barnmorskorna voro 520 under 34 år och 907 under 40 år. Medicinalstyrelsen

har utgått från, att fem åttondedelar av alla kommunalt anställda barnmorskor komma att

bliva berättigade till två ålderstillägg och eu åttondedel till ett ålderstillägg Till förhindrande

av för låga beräkningar hava i kostnadstablån samtliga sex åttondedelarna upptagits berättigade

till två ålderstillägg,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar.

  1. BU 1919:62 Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition angående ombildning av vissa pensionsoch ålderdomsunderstödsanstalter till en statens anstalt för pensi s. 9 i texten
  2. SU 1919:151 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor järnte eu i ämnet väckt motion. s. 1 i texten
  3. Rskr. 1919:54 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om anställande av distnktsbammorskor rn. in., dels ock tre i ämnet v a1 i texten
  4. 2LU 1919:13 Utlåtande i anledning av dels Kung!. Maj:ts proposition med förslag till lag om anställande av distriktsb ammor skor m. ?«., dels ock i anledning därav väckta m a1 i texten
  5. KU 1919:8 Memorial, i anledning av andra kammarens remiss av motionerna nr 320 av herr Persson i Fritorp och nr 323 av herr Norman m. fl., i anledning av Kungl. May.ts pr a1 i texten

Visa alla 6