Med förslag till lag om anställande av distriktsbarnmorskor in. m
1919-01-24 · 43 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 40 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1919:39, Med förslag till lag om anställande av distriktsbarnmorskor in. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
1
Nr 39.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om anställande av distriktsbarnmorskor in. m.; given
Stockholms slott den 24 januari 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om anställande av distriktsbarnmorskor
m. m.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Axel Schotte.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 33 höft. (Nr 39—10.) 4909 is 1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
Förslag
till
Lag
om anställande av distriktsbarnmorskor in. in.
Härigenom förordnas som följer:
1 Kap. Om barnmorskedistrikt, barnmorskestyrelser och distriktsbarnmorskor.
1 §•
För tillgodoseende av barnaföderskors behov av förlossningshjälp
skall riket vara indelat i barnmorskedistrikt, vart och ett med en fast
anställd distriktsbarnmorska. Distriktsindelningen fastställes av medicinalstyrelsen.
Utan hinder av vad i denna lag stadgas äger medicinalstyrelsen medgiva,
att stad så ock intill densamma gränsande mindre landskommun må
undantagas från distriktsindelningen, under villkor, att staden eller landskommunen
träffar avtal med tillräckligt antal i staden praktiserande
barnmorskor att, mot ersättning av staden eller landskommunen för varje
förrättning, betjäna medellösa barnaföderskor.
2 §•
Inom varje landstingsområde och i varje stad, som ingår i distriktsindelningen
men ej deltager i landsting, skall, på landstingets eller stadens
bekostnad, finnas en barnmorskestyrelse, vilken skall hava till uppgift
att handlägga ärenden rörande barnmorskeväsendet inom landstingsområdet
eller staden.
Barnmorskestyrelse inom landstingsområde skall bestå av förste provinsialläkaren
eller dennes ställföreträdare som självskriven ordförande
samt tre ledamöter, av vilka en utses av länsstyrelsen samt två av landstinget
för fem år i sänder, jämte enahanda antal på samma sätt och för
samma tid utsedda suppleanter.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
3
Beträffande stad, som nyss nämnts, skall styrelsen bestå av vederbörande
förste stadsläkare, stadsläkare eller dennes ställföreträdare som
ordförande ävensom tre för ovan angiven tid valda ledamöter, av vilka
en utses, i Stockholm av överståthållarämbetet och eljest av vederbörande
länsstyrelse, samt två av stadsfullmäktige. För de valda ledamöterna
utses i enahanda ordning lika antal suppleanter. På framställning av
sådan stad äger Kungl. Maj:t medgiva den ändring av styrelsens sammansättning,
som kan finnas påkallad.
Närmare bestämmelser i fråga om barnmorskestyrelsernas verksamhet
utfärdas av Kungl. Maj:t.
3 §■
Distriktsbarnmorska tillsättes av barnmorskestyrelsen, sedan, efter inhämtande
av vederbörande tjänsteläkares yttrande, den eller de till barnmorskedistriktet
hörande kommuner avgivit sitt förord. Distriktsbarnmorska
förordnas tills vidare med sex månaders ömsesidig uppsägningstid.
4 §•
Distriktsbarnmorska skall i årlig lön åtnjuta minst ettusen kronor
jämte två ålderstillägg, vartdera å etthundra kronor, efter fem och tio
års väl vitsordad tjänstgöring ävensom därjämte antingen förses med
tjänlig bostad, bestående av minst två rum och kök jämte uthus och
plantei-ingsland, samt nödigt bränsle eller ock erhålla ersättning för dessa
naturaförmåner efter ortens pris, dock med minst tvåhundrafemtio kronor.
Distriktsbarnmorska skall tillika åtnjuta gottgörelse för alla för förlossningsbiträde
erforderliga förbrukningsartiklar samt, där så lämpligen
kan ske, kostnadsfritt tillhandahållas telefon.
Därest hinder för tjänstens behöriga uppehållande icke möter, skall
distriktsbarnmorska äga rätt att åtnjuta semester under en tid av fjorton
dagar årligen.
5 §•
Utöver den fasta avlöningen äger distriktsbarnmorska att för varje
förrättning och rådfrågning undfå ersättning enligt taxa, som vid hennes
antagande eller senare, jämlikt med henne träffat avtal, blivit av barnmorskestyrelsen
fastställd. I taxan skall distriktsbarnmorska tillförsäkras
rätt att under förrättningar åtnjuta fri bostad och kost ävensom fria
resor till och från förrättningsstället.
Innan taxan fastställes, böra den eller de till barnmorskedistriktet
hörande kommuner lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet.
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
6 §.
De till distriktsbarnmorska jämlikt 4 § första stycket utgående avlöningsförmåner
bestridas, med åtnjutande av bidrag, varom i 7 § sägs, av
den eller de till distriktet hörande kommuner. Av dem tillhandahållas jämväl
i 4 § andra stycket omförmälda gottgörelse för förbrukningsartiklar samt
för telefon.
Medel, som erfordras för bestridande av i första stycket avsedda
kostnader, utgöras efter enahanda grund, som för kommunalutskylder i
allmänhet är eller kan varda föreskriven.
Höra till ett distrikt flera kommuner och kunna dessa ej enas om
de belopp, med vilka de skola bidraga till i första stycket av denna
paragraf avsedda kostnader, eller uppgå av dem beviljade belopp tillika
med de bidrag, vilka enligt 7 § skola från staten och landstinget utgå,
ej till den i 4 § stadgade minimiavlöning, skall vederbörande länsstyrelse
efter barnmorskestyrelsens hörande bestämma varje kommuns andel.
i §•
Till distriktsbarnmorskas årliga avlöning bidrager staten med tvåhundra
kronor. Där distriktets kommun eller kommuner deltaga i landsting,
bidrager detta med minst tvåhundra kronor för år räknat.
De till distriktsbarnmorska utgående ålderstilläggen bestridas av
statsmedel.
8 §•
Vill kommun, som ingår i ett eller flera barnmorskedistrikt, dessutom
på egen bekostnad hava särskild barnmorska fast anställd i sin
tjänst, skall det dock åligga kommunen att fullgöra den i 6 § stadgade
skyldighet att bidraga till distriktsbarnmorskas avlönande. Sådan av
kommun anställd särskild barnmorska, som i denna paragraf avses, skall
åtnjuta den lön samt den ersättning och de förmåner i övrigt, vilka
jämlikt 4 och 5 §§ tillkomma distriktsbarnmorska.
2 Kap. Om reservbarnmorskor.
9 §•
Inom varje landstingsområde och i varje stad, som ingår i distriktsindelningen
men ej deltager i landsting, skall, för fullgörande av distrikts
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. May.ts Proposition Nr 39.
o
barnmorskornas åligganden under det de åtnjuta semester eller eljest
förfall för dem föreligger, finnas erforderligt antal fast anställda reservbarnmorskor.
10 §.
Reservbarnmorska tillsättes för viss tid av barnmorskestyrelsen, som
jämväl bestämmer den ort, där bon skall vara bosatt.
11 §•
Reservbarnmorska skall av vederbörande landsting eller stad åtnjuta
lön med minst tvåhundra kronor om året.
Vid uppehållande av distriktsbarnmorskas tjänst äger reservbarnmorska
tillika av landstinget eller staden uppbära dagavlöning med minst
tre kronor jämte ersättning för resa till och från tjänstgöringsorten, varjämte
hon därstädes skall av vederbörande distriktsbarnmorska eller, vid
vakans, av den eller de till distriktet hörande kommuner förses med
möblerat rum med värme och lyse. På nämnda kommuns eller kommuners
bekostnad skall hon därjämte åtnjuta gottgörelse för alla för förlossningsbiträde
erforderliga förbrukningsartiklar.
Utöver vad nu är sagt äger reservbarnmorska för varje förrättning
och rådfrågning åtnjuta den ersättning och de förmåner i övrigt, vilka
i den för tjänstgöringsdistriktet gällande taxa tillförsäkrats distriktsbarnmorska.
Denna lag, varigenom lagen den 13 juni 1908 angående kommuns
skyldighet i fråga om anställande av barnmorska upphäves, träder i kraft
den 1 januari 1920.
Härvid skola gälla följande
Övergångsbestämmelser.
l:o) De i 2 § avsedda barnmorskestyrelser skola vara utsedda före
utgången av september månad 1919.
2:o) Där inom område, som enligt av medicinalstyrelsen enligt 1 §
här ovan fastställd distriktsindelning skall utgöra ett barnmorskedistrikt,
vid tiden för lagens ikraftträdande finnes mera än en fast anställd barnmorska,
må med distriktsbarnmorskas anställande anstå, till dess samtliga
de vid sistnämnda tid inom området anställda barnmorskorna avgått eller
6
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
den sist kvarstående av dem övertagit distriktsbarnmorsketjänsten med
samtycke av den eller de kommuner, där hon är anställd.
3:o) Under mellantiden skall, då någon av barnmorskorna avgår,
antingen hennes tjänst uppehållas av vikarie eller ock, där samtycke därtill
lämnas av den eller de övriga barnmorskorna inom området i fråga
ävensom av vederbörande kommun eller kommuner, de med tjänsten
förenade åligganden fullgöras av den eller de övriga barnmorskorna.
4:o) Intill dess distriktsbarnmorsketjänsten tillsättes, skola den eller
de inom området anställda barnmorskorna åtnjuta minst dem enligt hittills
gällande lag tillkommande avlöning, varjämte av de bidrag, som
jämlikt 7 § här ovan skola till varje distriktsbarnmorskas avlönande lämnas
av staten och vederbörande landsting, ett belopp av tillhopa fyrahundra
kronor skall tillfalla den eller de anställda barnmorskorna. Finnas inom
området ifråga två eller flera barnmorskor, verkställes fördelningen mellan
dem av berörda bidrag utav barnmorskestyrelsen i förhållande till den
en var av dem åliggande arbetsbörda.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung]. Maj:ts Proposition Nr 39.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj\t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24
januari 1919.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:
År 1914 gjorde svenska allmänna barnmorskeförbundet genom sin inledning,
styrelse hos Kungl. Maj:t framställning om förbättring av de kommunalt
anställda barnmorskornas löner m. m. Genom remiss den 20 oktober
samma år anbefalldes medicinalstyrelsen att avgiva utlåtande över nämnda
framställning, och överlämnades sedermera till styrelsen för att jämväl
tagas i övervägande vid avgivande av det infordrade utlåtandet en av
barnmorskeförbundet i mars 1917 gjord framställning om en av de
ändrade ekonomiska förhållandena föranledd ytterligare förhöjning i barnmorskornas
minimilöner.
I skrivelse den 4 maj 1917 anhöll därefter riksdagen, under tillkännagivande
att riksdagen, i anledning av väckt motion, för sin del
antagit lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 13 juni 1908 angående
kommuns skyldighet i fråga om anställande av barnmorska, att
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
Kung].. Maj:t måtte för 1918 års riksdag framlägga det förslag till
lönereglering för barnmorskor, vartill den i frågan igångsatta och pågående
utredningen kunde föranleda. I anledning härav anbefallde
Kungl. Maj:t den 19 maj 1917 medicinalstyrelsen att före den 1 augusti
samma år inkomma med det genom remissen den 20 oktober 1914 infordrade
utlåtandet ävensom med förslag till bestämmelser i föreliggande
ämne. Vidare medgav Kungl. Maj:t den 8 juni 1917, att ledamoten av
riksdagens andra kammare, nuvarande statsrådet friherre Palmstierna,
överläraren vid barmorskeundervisningsanstalten i Stockholm professorn
E. Alin, ledamoten av riksdagens första kammare N. Åkesson samt barnmorskan
Hanna Lager, vilka tillkallats att såsom sakkunniga biträda vid
medicinalstyrelsen den 30 oktober 1914 anbefalld utredning om bättre
vård för barnsängskvinnor m. in., jämväl finge biträda styrelsen vid behandlingen
av ifrågavarande ärende.
Som den av medicinalstyrelsen igångsatta utredningen icke hann slutföras
förr än under hösten år 1917, kunde styrelsen icke avgiva sitt utlåtande
inom anbefalld tid. Först den 23 november 1917 inkom utlåtandet,
dagtecknat den 6 oktober samma år, och överlämnade styrelsen därvid
dels infordrade yttranden över barnmorskeförbundets förstnämnda
framställning av professorn Alin, överläraren vid barnmorskeundervisningsanstalten
i Göteborg professorn K. A. Walter samt förutvarande barnmorskeläraren
i Lund professorn G. E. Essen-Möller ävensom av samtliga
länsstyrelser, dels ock från samtliga förste provinsialläkare i riket
infordrade förslag i fråga om indelningen av riket i särskilda barnmorskedistrikt.
Då det befanns nödigt att lämna landstingen tillfälle att yttra sig
över medicinalstyrelsens löneregleringsförslag, kunde föreliggande fråga
med hänsyn till den långt framskridna tiden icke framläggas för 1918
års riksdag.
Sedan numera samtliga landsting vid sammanträden under år 1918
yttrat sig i frågan, kan densamma upptagas till slutlig prövning.
Gällande bestämmelser
angående
barnmorskornas
anställning:
ocli löner.
I sitt utlåtande lämnar medicinalstyrelsen till en början en redogörelse
för barnmorskeväsendets utveckling i vårt land, och torde i detta
hänseende vara tillräckligt att hänvisa till styrelsens utredning, vilken
finnes i tryck tillgänglig. Här må allenast erinras om nu gällande grunder
för barnmorskornas anställning och avlöning. Bestämmelserna härom
återfinnas i lagen den 13 juni 1908 angående kommuns skyldighet i fråga
om anställande av barnmorska.
Enligt nyssnämnda lag skall varje lands- och stadskommun hava anställd
barnmorska med fast avlöning. Inom kommun, som är av större
9
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
vidd eller har större folkmängd, skola två eller flera last avlönade barnmorskor
finnas anställda.
Smärre kommuner, som angränsa varandra, äga, efter prövning av
vederbörande länsstyrelse och sedan förste provinsialläkaren hörts i ärendet,
förena sig om anställande av gemensam barnmorska; dock att sådan
föregående prövning ej erfordras, därest kommunerna hava mindre
ytvidd och deras sammanlagda folkmängd ej överstiger 3,000 invånare.
Mindre kommun må jämväl, efter länsstyrelsens i förenämnda ordning
lämnade medgivande, träffa avtal med angränsande större kommun om
rätt att betjäna sig av den större kommunens barnmorska. Kan överenskommelse
mellan vederbörande kommuner i nu berörda hänseenden
icke vinnas, äger länsstyrelsen träffa avgörande, sedan kommunerna och
förste provinsialläkaren blivit i ärendet hörda.
Därest vederbörande länsstyrelse, efter förste provinsialläkarens hörande,
lämnar tillstånd, må stad, så ock intill densamma gränsande
mindre lantkommun, i stället för att anställa barnmorska med fast avlöning,
träffa avtal med tillräckligt antal av i staden praktiserande barnmorskor
att mot ersättning av kommunen för varje förrättning betjäna
dess fattiga.
I fråga om sättet för barnmorskornas utseende äger varje kommun
besluta. Åro två eller flera kommuner förenade till ett barnmorskedistrikt
och enas dessa icke i valet av barnmorska, äger länsstyrelsen,
efter förste provinsialläkarens hörande, utse den av de valda, som därtill
finnes lämpligast.
Beträffande barnmorskornas avlöningsförmåner stadgades i 3 § av
ifrågavarande lag, sådan denna paragraf ursprungligen lydde, bland annat,
att barnmorska, som vore i kommuns tjänst fast anställd, skulle i årlig
lön åtnjuta minst 300 kronor samt därjämte förses med tjänlig bostad
och nödigt bränsle eller ock erhålla ersättning därför med minst 100
kronor. Därest särskilda omständigheter sådant påkallade, ägde dock
länsstyrelse, på ansökan av kommun och efter förste provinsialläkares
hörande, medgiva, att avlöningen finge utgå med skäligt lägre belopp.
I anledning av en i ämnet väckt motion beslöt emellertid 1917
års riksdag för sin del sådan ändring i nämnda paragraf, att den kontanta
lönen till de kommunalt anställda barnmorskorna från och med år
1918 skulle utgå med minst 400 kronor, där ej vederbörande länsstyrelse
i särskilda fall lämnade sådant medgivande, varom nyss är sagt. I enlighet
med riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 9 november 1917
lag i ämnet.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 33 höft. (Nr 39—40.) 4909 18 2
10
Kung!. Maj:tv Proposition Nr 39.
Vidare beslöt riksdagen år 1917 i anledning av särskilda inom riksdagen
väckta motioner att på extra stat för år 1918 bevilja ett förslagsanslag
å 100,000 kronor till beredande för år 1917 enligt vissa grunder
av krigstidshjälp till kommunalt anställda barnmorskor med högst 100
kronor till varje, under förutsättning, att av vederbörande kommun lämnades
bidrag till belopp av minst hälften av statsbidraget, med rätt för
Kungl. Maj:t att redan under år 1917 disponera nämnda anslag. Jämväl
för beredande av krigstidstillägg under år 1918 åt de kommunalt anställda
barnmorskorna har riksdagen anvisat anslag. Villkoren för erhållande av
bidrag från detta anslag finnas fastställda i kungörelse den 25 oktober 1918
(Sv. förf.-saml. nr 816). Enligt denna kungörelse utgår krigstidshjälp av
statsmedel till i kommuns tjänst anställd barnmorska, som den 1 januari
1918 innehade sådan anställning med fast avlöning, dock att från åtnjutande
av krigstidshjälp äro undantagna dels barnmorska, som under
år 1917 haft inkomst, krigstidshjälp av statsmedel ej inberäknad, av
1,000 kronor eller därutöver, dels ock barnmorska, som före den dag,
då nämnda kungörelse trätt i kraft, eller den 30 oktober 1918, lämnat
kommunal anställning utan att omedelbart tillträda annan sådan befattning.
Krigstidshjälpen utgår med det belopp, varmed inkomsten under
år 1917, beräknad på nyss angivet sätt, understigit 1,000 kronor, dock
med högst 200 kronor.
I innevarande års statsverksproposition har Kungl. Maj:t hemställt
om ett anslag för beredande av krigstidshjälp åt barnmorskorna under
år 1919 enligt liknande grunder.
Utöver nu angivna löneförmåner äger barnmorska för varje förrättning
undfå ersättning enligt taxa, som vid hennes antagande eller senare
efter med henne träffat avtal blivit av kommun fastställd.
Bland barnmorskornas löneförmåner ingår även rätten till pension,
och bidrager staten till denna pensionering enligt vissa grunder, lleglerna
härom innefattas i förnyade reglementet för barnmorskornas pensionsanstalt
den 30 december 1910. Nämnda anstalt är avsedd att bereda
ålderdomsunderstöd åt här i riket legitimerade barnmorskor, vilka utöva
yrkesmässig verksamhet. Pensionsförhållandena för vissa äldre barnmorskor
regleras genom kungörelsen den 18 september 1908 angående
rätt till pension för äldre barnmorskor.
BehoTet ar
en förbättring
ar
barnmorskornas
avlöningsförhållanden.
I sitt utlåtande har medicinalstyrelsen lämnat en redogörelse angående
barnmorskornas inkomster m. m. (sid. 18—22). Av denna redogörelse
må här återgivas följande:
Lagen av år 1908 trädde i kraft först den 1 januari 1912. En bild av den
inverkan, lagen hade under sitt första år, erkålles av den sammanställning av
11
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
barnmorskornas löneförhållanden under nämnda ar, som förekom i riksförsäkringsanstaltens
redogörelse för 1912. Till jämförelse meddelas här nedan även
motsvarande siffror för åren 1906 och 1916, hämtade från samma publikation för
respektive år. Samtliga nu angivna siffror grunda sig på kommunernas årliga
uppgifter till riksförsäkringsanstalten. Vid sidan av dessa uppgifter hava satts
de, som inkommit från 2,011 barnmorskor i svar å utsända frågeformulär och
vilka avse år 1914. Av dessa 2,011 barnmorskor äro 1,878 anställda på landsbygden
och 133 i stad.
Kommunalt anställda barnmorskors löneförhållanden
(barnmorskor i Stockholm och på barnbördshus ej medräknade).
under 200 kronor
200—299
300—399
400—499
500-599
600—699
700—799
800—899
900 och däröver
endast enl. taxa
1906 1912 1914 1916
.............. 263 64 38 24
.............. 621 137 98 69
.............. 798 819 447 481
.............. 251 783 906 859
.............. 72 214 357 403
.............. 15 73 124 197
............. — 7 27 37
.............. — 7 11 20
.............. — 1 3 13
............. - 2 — —
"Summa 2,020 2,107 2,011 2,103
En jämförelse mellan talen för åren 1912 och 1914, beräknade i procent av
hela antalet barnmorskor, ger följande tabell:
1912 *
1914
under 300 kronor.....
.... 9.5 %
6.8 %
300—399 » .....
.... 38.9 %
22.2 %
400—499 » .....
.... 37.2 %
45.o %
500—599 » .....
.... 10.1 %
17.8 %
600 och däröver
.... 4.3 %
8.2 %
Av denna jämförelse synes framgå, att någon höjning av lönebeloppen ägt
rum, ehuru det är omöjligt att säga i vilken grad. Av svaren från barnmorskorna
framgick för övrigt, att år 1914 voro i allmänhet löneförmånerna för städernas
barnmorskor bättre än de för landsbygdens.
I samtliga uppgifter rörande den kontanta årsinkomsten under år 1914 är
även inräknat det belopp, som utgått såsom ersättning för naturaförmåner. Som
förut nämnts står det kommunerna fritt att giva sina barnmorskor bostad och
bränsle in natura i stället för kontant ersättning. Enligt de från barnmorskorna
inkomna svaren, åtnjöto 744 barnmorskor naturaförmåner. Av dessa erhöllo 480
såväl bostad som ved, 215 endast fri bostad och 49 endast fri ved.
I några kommuner hade barnmorskorna tillerkänts löneförmåner in natura
utöver de lagstadgade. Så åtnjöto år 1914 32 barnmorskor, av dessa 14 i stad
och 18 på landsbygden, fri telefon, varjämte 3 barnmorskor tillerkänts fria resor.
Åtskilliga kommuner giva sina barnmorskor fria antiseptiska medel och
12
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
bomull eller ock kontant bidrag till dessa förbrukningsartiklar. Vid ledigförklarande
under år 1916 av 111 barnmorsketjänster utlovades i 5 fall fria antiseptiska
medel och i 15 fall kontant ersättning för dylika medel med 15—50 kronor.
Till barnmorskornas inkomster hör också den avgift, de äga att uppbära av
de födande vid varje förlossning och som av kommunen bestämmes på sätt förut
är nämnt. Det vanligaste torde vara, att avgiften beräknas efter glidande skala.
Till hur stort årligt belopp dessa avgifter kunna uppgå, är icke möjligt att bestämt
uppgiva, då barnmorskorna icke lämnat några meddelanden i det avseendet.
Säkerligen äro dessa inkomster mycket växlande såväl för varje barnmorska som
för varje år. Antagligt är dock, att de i regel hållit sig omkring 10U—150 kronor.
Någon föreställning om de olika barnmorsketaxornas storlek torde kunna
erhållas genom en sammanställning av de uppgifter i ämnet, som lämnats i under
år 1913 i tidskriften »Jordemodern» intagna annonser om lediga barnmorskeplatser,
65 till antalet. I dessa 65 fall var förlossningsavgiften bestämd på följande sätt:
i 20 fall till 1—2 kronor
i 13 » » 3 »
i 4 » » 4—5 »
i 25 » » 1—5 »
i 2 » » 10 »
i 1 » » 2.6 0—25 *
En liknande sammanställning rörande 40 med taxeuppgifter försedda dylika
annonser av 83 under år 1916 förekommande ger denna tabell:
i 10 fall till
ill » »
il» »
i 4 * »
ill » i>
i 3 '' » »
2
3
4
5
1—5
1—10
kronor
»
>
*
På flera ställen i riket är ännu minsta förlossningsavgift 1 krona eller 1
krona 50 öre, men i allmänhet torde förlossningsavgiften hålla sig vid omkring
3 kronor.
Hur låga dessa ersättningar än kunna tyckas vara, lär det dock icke så
sällan hända, att det är förenat med svårigheter att utfå dem. Enligt barnmorskornas
svar å frågeformulären hava 120 barnmorskor av 1,831 (eller 6.6 %) förklarat,
att dylika svårigheter föreligga. Vidare framgår det av svaren, att barnmorskorna
i städerna haft större svårigheter än de på landsbygden att utfå vederbörlig
ersättning enligt taxa.
Anmärkningsvärt är även, att 192 av 2,031 barnmorskor (9 %) förklarat, att
ingen taxa förekommit inom deras distrikt.
En del smärre sjukvårdsförrättningar, som barnmorskorna utföra, torde icke
giva nämnvärd inkomst och kunna sålunda här förbigås.
I detta sammanhang erinrar medicinalstyrelsen även, att den inkomst, som
av barnmorskorna sedan ett århundrade åtnjutits, nämligen inkomsten såsom
vaccinatriser, genom riksdagens beslut i vaccination sfrågan bortfallit, i det rätten
att vaccinera förbehållits åt landets läkare, utan att de förutvarande vaccinatörerna
och vaccinatriserna erhållit någon som helst gottgörelse. För landets barnmorskor,
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
13
vilka redan under sin utbildning erhållit undervisning i vaccinationsförfarandet
och vilka haft ett avsevärt ekonomiskt stöd i inkomsten av vaccinationens verkställande,
var detta ett hårt slag.
Till jämförelse med de sålunda lämnade uppgifterna kan hänvisas
till den utredning angående barnmorskornas inkomster, som lämnades i
samband med Kungl. Maj:ts framställning till 1918 års riksdag i fråga
om krigstidshjälp för samma år.
Med de små löneförmåner, som sålunda visats tillkomma den kommunalt
anställda barnmorskan, skall hon bestrida samtliga de med hennes
liv och verksamhet förenade utgifterna. Det ligger då i öppen dag, att
hennes tillvaro måste i många fall vara förenad med verkliga umbäranden.
Har vidare hennes ekonomi redan från början försvagats, bliva icke utsikterna
synnerligen lovande, att yrkesutövningen skall skänka någon
gottgörelse för gjorda utlägg än mindre något överskott. Till belysande
härav anför medicinalstyrelsen i sitt utlåtande huvudsakligen följande.
De flesta barnmorskor få redan under sin utbildningstid vidkännas avsevärda
kostnader. Frånsett utrustning i fråga om kläder, resa m. m. i och för lärokursen,
uppgick i oktober 1917 i Stockholm det av varje elev för mat inbetalade beloppet
till 550 kronor per år. Bostad, värme och lyse samt undervisningen erhållas
kostnadsfritt. I Göteborg, där något internat icke är anordnat, utan eleverna
själva få skaffa sig mat och bostad m. m., var de kunna, är kostnaden för uppehållet
vid kursen, enligt instruktionsbarnmorskans uppgift, säkerligen vida större.
Då barnmorskan lämnar anstalten efter sin examen, skall hon vara försedd
med en av överläraren godkänd uppsättning av nödvändiga instrument och redskap.
Kostnaden för sådan uppsättning plägar belöpa sig till 150—200 kronor.
Under år 1917 beräknades genomgåendet av den ettåriga lärokursen draga en
kostnad på 1,000—1,200 kronor. Då flertalet barnmorskor kommer från hem,
från vilka nämnvärd penninghjälp icke kan erhållas, måste dessa medel i de allra
flesta fall anskaffas genom lån. Vid börjandet av sin yrkesutövning tynges alltså
barnmorskan av en i förhållande till hennes ställning mycket stor skuldbörda
och tvingas att bland sina årliga utgifter under en längre följd av år beräkna icke
så små belopp till ränta och amortering å sagda skuld.
Med kostnaden för utbildningen äro icke alla utgifter för yrket bragta ur
världen. Aven själva utövningen av yrket drager åtskilliga kostnader med sig,
och jämväl för dessa bör barnmorskan genom löneförmånerna erhålla ersättning.
Det myckna gåendet och färdandet på vägarna, vilket är förenat med yrkesutövningen,
för med sig, att kläder och skodon slitas hårt. På rent linne, förkläden,
handdukar och dylikt får barnmorskan ej spara, om hon vill genom renlighet
tillgodose sina patienters bästa och efterkomma desinfektionslärans föreskrifter.
Hon är förbjuden att syssla med tvätt, skurning och grovsysslor, men
å andra sidan har hon ej heller råd att för sådant arbete leja hjälp, ännu mindre
hålla sig med en tjänarinna. En sådan skulle dock för den självförsörjande
barnmorskan vara synnerligen behövlig. Hon får ju särskilt under vintern allt
emellanåt vara borta från hemmet under flera dygn och finner då vid sin hemkomst
bostaden utkyld och livsfarlig att bebo. Den hos barnmorskan möjligen
14
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 39.
befintliga telefonen är ej heller, då tjänarinna saknas, till mycken nytta för dem,
som under tiden för barnmorskans bortovaro kunna behöva anlita barnmorskans
råd och hjälp och åtminstone vilja hava anvisning om, var hon är att träffa.
Kostnaden för tjänarinnehjälp måste sålunda betraktas som skälig för ensam
självförsörjande barnmorska.
Jämväl kostnaden för vid förlossningstillfällena åtgångna förbrukningsartiklar
får barnmorskan ofta själv vidkännas. Under en normal förlossning, som skötes
efter konstens fordringar och i enlighet med gällande föreskrifter, åtgår minst
1/3—1/2 kilogram renad bomull. Tillkommer vård under barnsängstiden, erfordras
dubbla mängden bomull. Förutom bomull åtgår även en del antiseptiska medel.
Anmärkas må dock, att i enstaka fall anskaffas på tillsägelse från barnmorskan
ifrågavarande förbrukningsartiklar i förväg av barnsängskvinnan. Att kommunen
i några fall ersätter eller bidrager till denna kostnad, därom är förut talat. I de
flesta fallen drabbar kostnaden emellertid den fattiga barnmorskan. Visserligen
anses det tillåtligt, att barnmorskan begär särskild ersättning för dylika omkostnader,
men enligt uppgift av erfarna barnmorskor betraktas av patienten en sådan
begäran ofta som ett försök till obehörig uppskörtning från barnmorskans sida,
förutom det att utgifter för desinfektionsmedel anses onödiga. Under sådana
förhållanden är det ej att undra på, om sparsamheten med desinfektionsmedel
kan sträcka sig för långt till fara för barnaföderskan.
Även slitning av instrument och redskap samt materialförbrukning (silke,
borstar, slangar, catgut, salpetersyra, lapislösning m. m.) måste tagas med i räkningen,
när man framlägger barnmorskans yrkesutgifter. Jämväl om uppsättningen
av instrument m. m. från början varit oklanderlig, kan dock icke den omsorgsfullaste
skötsel utestänga slitning och nötning. Efter några års användning blir
utrustningen bristfällig och defekt. Vid de årligen hållna två fortbildningskurser
i Stockholm för barnmorskor, därvid dessa skola medföra sin utrustning av instrument
m. m. till granskning, har det även visat sig, att rätt många
utrustningar ingalunda äro sådana, som de borde vara, för att barnmorskan skall
på ett konstmässigt och betryggande sätt kunna vårda och hjälpa de födande
och deras späda barn. Eu dylik mindervärdig utrustning bör naturligen förbättras
och förnyas. Kostnaden härför torde emellertid för närvarande överstiga de flesta
äldre barnmorskors ekonomiska tillgångar, vilket är högeligen att beklaga, ty
skötsel med dåliga instrument utgör en stor fara för den behandlade.
Bland barnmorskornas yrkesutgifter böra även upptagas kostnaderna för
facktidskrift och för deltagande i repetitionskurser. Dessa utgifter äro visserligen
icke obligatoriska, men synnerligen behövliga. För flertalet barnmorskor torde
åtminstone den senare kostnaden vara oöverstiglig.
De kommunalt anställda barnmorskorna hava ännu en utgift på grund av
sin verksamhet, nämligen avgiften till sin pensionering. Denna avgift torde enligt
uppgift från riksförsäkringsanstalten hålla sig omkring 10—15 kronor och
sällan överstiga 20 kronor. Verklig sjuk- och olycksfallsförsäkring är under nuvarande
avlöningsförhållanden för barnmorska ej att tänka på. En liten ansats
till sjukförsäkring finnes dock uti de olika landskapsföreningarnas små sjukkassor.
Avgiften till sådan kassa torde icke uppgå till något avsevärt belopp.
Barnmorskornas övriga utgifter avse de allmänna levnadskostnaderna. Dessa
kostnader borde väl för barnmorskorna vara desamma som för andra självförsörjande
kvinnor av samma sociala ställning. Med hänsyn till barnmorskornas
små inkomster bliva dock sagda utgifter strängt begränsade till det minsta möj
-
Kungl. Maj.is Proposition Nr 39.
15
liga. För de barnmorskor, som åtnjuta bostad och andra naturaförmåner, torde
förhållandena ställa sig gynnsammast, men det oaktat torde nog fördelningen av
inkomstsumman å de olika utgiftsposterna även för dem vara ett synnerligen
svårlöst problem.
Den av 1917 års riksdag beslutade höjningen av barnmorskornas
löner avsåg såsom bekant icke att utgöra en definitiv lönereglering. I
sitt i ämnet avgivna utlåtande nr 31 anförde lagutskottet, bland annat,
att betänkligheter mötte mot att allenast i anledning av väckt motion
inlåta sig på förslag till en dylik lönereglering. Vidare framhöll utskottet,
att frågan om höjning av barnmorskornas minimilön redan år 1914
väckts hos Kungl. Maj:t och att den i anledning därav igångsatta utredningen
kunde antagas vara inom en ej alltför lång tid färdig. Utskottet
farm däremot alla skäl tala för att under väntetiden bereda barnmorskorna
någon krigstidshjälp, motsvarande vad ungefär beretts många
andra befattningshavare. Den sålunda uttalade meningen biträddes jämväl
av riksdagen.
Av medicinalstyrelsens föreliggande utredning torde framgå, att en
effektiv förbättring av barnmorskornas avlöningsförhållanden med det snaraste
bör komma till stånd. I detta hänseende äro jämväl samtliga
landsting och de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, ense. Visserligen
hava åtskilliga kommuner själva beaktat barnmorskornas ekonomiska
nödläge och berett dem förmåner, som väsentligt överstiga de
fastställda minimilönerna, men i ett betydande antal fall har så icke skett.
Enligt en av medicinalstyrelsen åberopad utredning (s. 25), avseende
år 1915, uppgick en barnmorskas allra nödvändigaste utgifter för
det dåvarande till i genomsnitt 612 kronor förgår. Denna summa är
naturligen för närvarande väsentligt för låg. Åven om hänsyn tages
till den beviljade krigstidshjälpen, torde barnmorskornas kontanta inkomster
i flertalet fall vara otillräckliga. I första hand måste yrkesutgifterna
bliva lidande härpå, vilket i sin ordning inverkar på arbetets
kvalitet. Det ekonomiska nödläge, som i stort sett är rådande, kan ej
heller i längden fortgå utan att medföra en allvarlig fara för barnmorskekårens
sociala ställning och yrkesduglighet. Behovet av åtgärder till
avhjälpande av nu berörda missförhållanden torde jämväl vara så allmänt
erkänt, att ytterligare motivering härutinnan icke synes erforderlig.
Jag övergår härefter till en redogörelse för de i ärendet avgivna
förslagen.
I sin förenämnda framställning av år 1914 hemställde barnmorskeförbundet
om en höjning av de kommunalt anställda barnmorskornas
dåvarande minimilön, 300 kronor, till 500 kronor om året jämte fritt
husrum och fri vedbrand samt två ålderstillägg, ett efter fem år å 50
Departements
chefen.
Barnmorskefiirbundets
framställningrar
och i anledning
därav
avgivna yttranden.
16
Kuvgl. Maj:ts Proposition Nr 3!).
Huvuddragen
av
medicinalstyrelsens
förslag.
kronor och ett efter 10 år å 100 kronor, och ifrågasatte förbundet vidare,
att staten skulle bidraga till avlöningen med skäligt belopp.
I förbundets framställning av år 1917 hemställdes, att minimilönen
måtte höjas till 800 kronor samt att de två ålderstilläggen skulle utgå vartdera
med 100 kronor. Såsom skäl för de begärda höjningarna framhöll
förbundet, att under de år, vilka förflutit, sedan 1914 års petition framlades,
hade de ekonomiska förhållandena ändrats i hög grad. Den minimilön
åt kommunalt anställda barnmorskor å 500 kronor, som man
begärt år 1914, skulle nu innebära en otillräcklig förbättring av lönen,
då man betänkte den starka reduktion, som penningens värde sedan
dess undergått.
Over 1914 års petition hördes, såsom redan i inledningen nämndes,
ett flertal myndigheter och sakkunniga. I det stora hela erhöll framställningen
ett mycket gynnsamt mottagande i alla delar av landet.
Beträffande den närmare innebörden av de avgivna yttrandena kan hänvisas
till medicinalstyrelsens utlåtande.
Med tagen hänsyn till barnmorskornas utgifter och levnadsbehov
föreslår medicinalstyrelsen i sitt föreliggande utlåtande, att de kommunalt
anställda barnmorskorna tillförsäkras en grundavlöning å minst 800 kronor
jämte två ålderstillägg, vartdera å 100 kronor efter fem respektive
tio års väl vitsordad tjänstgöring, allt dock under förutsättning att de
hava sin verksamhet inom distrikt, som med hänsyn till de lokala förhållandena
kunna sägas giva barnmorskan tillräcklig sysselsättning. Enligt
förslaget bör barnmorska därjämte såsom hittills förses med tjänlig
bostad och nödigt bränsle eller ock erhålla ersättning därför ävensom
tillhandahållas alla för förlossningsbiträde erforderliga förbrukningsartiklar
samt, där så lämpligen kunde ske, även telefon. Slutligen skulle
barnmorska äga rätt till semester.
Vid en jämförelse mellan den föreslagna och den nuvarande minimilönen
är att märka, att den nu gällande barnmorskedistriktsindelningen
enligt styrelsens förslag bör undergå en väsentlig omreglering, varigenom
en utvidgning av distriktsområdena i åtskilliga fall skulle komma
att äga rum. Då emellertid nya distrikt å andra håll erfordras, har
styrelsen utgått från det antagandet, att nuvarande 2,103 distrikt endast
skulle reduceras till 2,000 distrikt.
Förslaget avser vidare en fördelning av kostnaderna för distriktsbarnmorskornas
avlönande mellan staten, landstingen och distrikten. Av
nämnda kostnad skulle å staten falla 200 kronor av lönen samt hälften
av vartdera ålderstillägget. Landstingets bidrag skulle bliva lika stort
samt därjämte pensionsavgift å minst 10 kronor (förslagsvis 25 kronor).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 39. IT
Återstoden av avlöningsförmånerna skulle erläggas av barnmorskedistriktet.
De inom distrikten anställda barnmorskornas rätt till semester nödvändiggör
enligt medicinalstyrelsens mening anställandet inom varje län
eller landstingsområde av ett visst antal reservbarnmorskor, för vilka
kostnaderna skulle bestridas av landstingen.
Samtliga kommunalt anställda barnmorskor skulle enligt förslaget
lyda under för varje län för sig tillsatta barnmorskestyrelser.
Förslaget om en uppdelning av kostnaderna för barnmorskeväsendets
ordnande mellan staten, landstingen och distrikten innebär en principiell
nyhet, då barnmorskornas avlöning hittills — frånsett av senare
årens riksdagar beviljad krigstidshjälp — varit en uteslutande kommunal
angelägenhet. Förslaget i denna del är föranlett av nödvändigheten av
en betydande höjning av barnmorskornas kontanta löner. Ett stort antal
kommuner är nämligen så tyngt av skulder och utgifter, att det icke
torde kunna ifrågasättas att belasta kommunerna ensamma med utgifterna
lör en lönereglering för barnmorskorna. Nu berörda synpunkt har även
varit avgörande för statsmakternas beslut om krigstidshjälp för barnmorskorna,
därvid särskilt är att märka, att för tillgodonjutande av den
utav riksdagen för år 1918 beviljade krigstidshjälpen icke förutsättes
bidragsskyldighet från kommunernas sida. En effektiv löneförbättring
lärer enligt min mening icke kunna genomföras utan att såväl staten
som landstingen åtaga sig en del av bördan. Den höjning av avlöningsförmånerna,
som jag tänkt mig utöver vad medicinalstyrelsen föreslagit,
nödvändiggör emellertid, att även från kommunernas sida ytterligare
bidrag måste påfordras.
I detta sammanhang kan nämnas, att medicinalstyrelsen även haft
under övervägande förslag om förbättrande av barnmorskornas inkomster
på andra sätt än genom löneförhöjning. Sålunda har föreslagits att
giva dem mer eller mindre indräktiga bisysslor, såsom till exempel sjukvårdsuppdrag,
handarbete, skötsel av telefonväxel och dylikt. Barnmorskornas
ytterst oregelbundna arbetsordning och oupphörligen återkommande
bortovaro från hemmet göra dock förslag i nämnda riktning outförbar.
Man har även tänkt på möjligheten av en väsentligt ökad inkomst genom
höjning av taxan, men ej heller den utvägen torde vara att förorda.
Styrelsen har härom erinrat, att redan vid behandlingen år 1908 i riksdagen
av barnmorskornas lönefråga ett mycket bestämt motstånd i andra
kammaren rests mot en av medicinalstyrelsen då föreslagen, tämligen
hög taxa, och att från tongivande håll uttalats den meningen, att kommunerna
i detta avseende ville hava sin fulla självbestämmanderätt. Eu
Bihang till riksdagens ''protokoll 1919. 1 sand. 33 höft. (Nr 39—40.) 4 9 09 18 o
Departements
chefen.
18
KungL Maj:ts Proposition Nr 39.
väsentligt höjd förlossningsavgift måste också, såsom styrelsen framhåller,
bliva betungande särskilt för de nybildade hemmen, som företrädesvis
äro de, som behöva anlita barnmorska. För övrigt skulle, även om
taxan höjdes, detta för de flesta barnmorskor endast medföra en ringa
ökning i deras inkomster, detta med hänsyn till det jämförelsevis ringa
antal förlossningar, varmed varje barnmorska i allmänhet kan biträda.
I Danmark bar man) enligt vad styrelsen meddelat, infört en tämligen
hög taxa, i det att den lägsta förlossningsavgiften utgör 10 kronor.
De danska barnmorskorna lära dock själva medgiva, att . det mången
gång vore svårt för dem att uttaga nämnda avgift, som i ett fattigt
hem endast med svårighet och försakelse kunde åstadkommas.
Av medicinalstyrelsens utredning angående barnmorskeväsendets utveckling
framgår, att yrket från att hava varit fullkomligt fritt allt mer
och mer ställts under statens kontroll. Frågan om statsbidrag till barnmorskornas
avlönande har även sedan länge stått på dagordningen. Såväl
tidigare som vid 1908 års riksdag, i samband med då föreliggande förslag
till lag om kommuns skyldighet i fråga om anställande av barnmorska,
hava förslag i sådan riktning framkommit. Vid behandlingen
av nämnda lagförslag yttrade sammansatta stats-och lagutskottet i denna
del, att utskottet väl hölle före, att särskilt statsunderstöd till ekonomiskt
synnerligen betungade kommuner för ifrågavarande ändamål liksom för
en del andra kommunala ändamål, t. ex. väghållningen och folkskoleväsendet,
kunde vara motiverat, men att utskottet emellertid ansåge, att
barnmorskornas anställande och avlöning, åtminstone under dåvarande
förhållanden, borde vara en uteslutande kommunal angelägenhet. Utskottets
sålunda uttalade mening biträddes jämväl av riksdagen. Även
vid 1912 och 1913 års riksdagar väcktes motioner om statsbidrag till
avlöning åt barnmorskor, vilka motioner emellertid avslogos av riksdagen.
Såsom skäl härför åberopades, att enär lagen av år 1908 trätt i kraft
först med 1912 års ingång, någon erfarenhet av lagen för det dåvarande
ännu icke kunnat vinnas, vadan det ej ansågs lämpligt att så snart vidtaga
åtgärder avseende förändring i densamma. I sitt utlåtande den 23
april 1917 med förslug i fråga om den sedermera beslutade lagändringen
beträffande barnmorskornas kommunala minimilön har lagutskottet emellertid
— under betonande, att den definitiva löneregleringens snara genomförande
vore önskvärd — ansett sig böra framhålla lämpligheten av att
därvdd komme under övervägande behovet av statens mellankomst för
att även med statsbidrag medverka till en skälig lönereglering.
Till stöd för sitt förslag om bidrag från statens sida för ifrågavarande
ändamål har medicinalstyrelsen huvudsakligen framhållit, att stats
-
19
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
makterna genom lag bestämt minimistorleken av det utgående lönebeloppet
och att staten på flera sätt stödjande och ordnande ingripit i barnmorskeväsendet,
i det den ordnade och bekostade barnmorskeiindervisningen,
reglerade barnmorskornas verksamhet genom reglementen och förordningar
och slutligen för dem inrättat särskild pensionsanstalt, vars
delägare även gottgjordes bidrag från statsverket. En utveckling av
denna statens stödjande verksamhet till att omfatta även ekonomiskt
bidrag till barnmorskornas avlöning kunde även sägas hava skett genom
1917 års dyrtidsunderstöd. Statsbidrag till avlöningen saknade för övrigt
icke motsvarighet å andra administrativa områden. Så hade statsbidrag
beviljats för ordnande av extra provinsialläkarinstitutionen och av distriktsveterinärväsen
det.
Av de över medicinalstyrelsens förslag hörda landstingen och länsstyrelserna
hava allenast länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län motsatt
sig förslaget om bidragsskyldighet från statens sida. Länsstyrelsen i
Malmöhus län har därvid anfört, att barnmorskeväsendet närmast vore
en kommunal angelägenhet och att, även om staten med hänsyn till det
allmännas intresse ingripit för åstadkommande av eu tillfredsställande
ordning, detta dock ej innebure giltig anledning för staten att vidare
fortgå i samma riktning. Länsstyrelsen i Värmlands län har ansett,
att kommunerna i stort sett ägde förmåga att bära utgifterna för den
föreslagna löneförbättringen.
För egen del finner jag ordnandet av barnmorskornas löneförhållanden
vara en angelägenhet av sådan vikt för samhället, att staten icke
skäligen bör undandraga sig att ekonomiskt medverka därtill. Statens
skyldighet i detta hänseende torde även i princip vara erkänd genom
statsmakternas ingripande för understödjande av barnmorskorna under
väntan på en definitiv lönereglering.
Statsbidrag för ifrågavarande ändamål utesluter emellertid icke bidrag
även frän landstingens sida. Det övervägande antalet landsting bär jämväl
förklarat sig villigt till eu dylik medverkan, ehuru i ett flertal fall icke
i den omfattning, som föreslagits. Mot varje bidragsskyldighet till barnmorskornas
avlönande hava allenast uttalat sig fem landsting, nämligen
Kronobergs läns landsting, Kalmar läns södra landsting samt landstingen
i Ålvsborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Länsstyrelserna
i Gottlands och Jämtlands län hava likaledes uttalat sig mot förslaget
i denna del. Därvid bär bland annat framhållits, att landstingens belastande
med nya bördor skulle leda till ojämnheter i beskattningshänseende
de olika landstingsområdena emellan och att den jämnaste kostnadsfördelningen
skulle komma till stånd genom att kostnaderna lades
enbart på staten och kommunerna.
20
Kung!. Maj.is Proposition Nr 39.
Distriktsin
delningci).
Genom landstingens bidragsskyldighet till löneregleringens genomförande
skulle landstingen komma att drabbas av en ny icke obetydlig
utgift, för vilken i det följande kommer att närmare redogöras. Å andra
sidan kan det icke förnekas, att barnmorskeväsendet bör till sådana angelägenheter,
vilka falla under landstingens omvårdnad. Medicinalstyrelsen
bär i detta hänseende framhållit, att då kostnaderna för sjukvården och
hälsovården i länen redan nu till mycket stor del bestridas av landstingen
med statsunderstöd, det icke kunde anses olämpligt, att jämväl
ifrågavarande gren av sjukvården erhölle deras ekonomiska stöd.
Av nu anförda skäl anser jag, att, såsom redan antytts, såväl staten som
landstingen böra medverka till vinnande av en tillfredsställande lösning av
barnmorskornas lönefråga. Beträffande fördelningen av kostnaderna, vartill
jag i det följande återkommer, synes dock viss försiktighet böra iakttagas,
då det i föreliggande fall gäller att pålägga landstingen utgifter
för ändamål, som förut varit dem främmande, och har jag därför ansett
mig i detta hänseende böra föreslå viss ändring i styrelsens förslag.
Förutsättningen för statens och landstingens medverkan måste dock givetvis
vara, att den nuvarande distriktsindelningen, som företer åtskilliga
oegentligheter, undergår en effektiv reglering.
Såsom jag i det följande vidare kommer att beröra, torde även städer,
som ej deltaga i landsting, kunna komma att ingå i distriktsindelningen.
Därvid lärer det böra ankomma på staden att, såvitt avser
stadens eget barnmorskeväsende, bestrida jämväl den beträffande andra
distrikt på landstinget belöpande kostnadsandelen.
Den ifrågasatta nya organisationens genomförande 3ynes nödvändiggöra
en centralisering inom de olika landstingsområdena av frågor
rörande barnmorskeväsendet. Med hänsyn härtill och av skäl, som jag
kommer att vidare utveckla, ämnar jag föreslå, att inom varje landstingsområde
inrättas en särskild styrelse, barnmorskestyrelse, med uppgift att
handlägga hithörande frågor. Dylik styrelse torde även böra inrättas i
stad, som ej deltager i landsting men ingår i distriktsindelningen.
Det förslag, som jag kommer att framlägga, nödvändiggör en omarbetning
av nu gällande lag angående kommuns skyldighet i fråga om
anställande av barnmorska. Jag har därför låtit inom civildepartementet
utarbeta förslag till ny lag i ämnet.
Jag övergår härefter till en redogörelse för förslagets detaljer.
Enligt riksförsäkringsanstaltens berättelser funnos år 1917 3,141
barnmorskor i Sverige. Denna siffra innefattar dock ej blott de verkligt
praktiserande, utan i densamma ingår även sjuka med flera, som ej längre
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
21
utöva yrket. Av nämnda antal voro 2,198 anställda i kommun mot fast
årslön och 35 anställda på barnbördshus. 239 barnmorskor voro av
kommun anställda mot åtnjutande av ersättning efter viss taxa, varvid
i några fall till barnmorskan därjämte utgick visst mindre arvode. 473
barnmorskor utövade endast enskild praktik.
I sitt utlåtande har medicinalstyrelsen i förevarande del till en början
lämnat en utredning, omfattande tiden till och med år 1916, angående
barnmorskornas antal, kommunala anställning samt arbetsprestationer.
Av denna utredning må här återgivas följande:
Genom 1908 års lag bär den grundsatsen fastslagits, att varje kommun skall
vara ansvarig för, att tillgång för dess invånare finnes till examinerat förlossningsbi
träde.
Med få undantag när har också varje kommun anställt barnmorska, vilket
framgår av nedanstående uppgifter hämtade ur riksförsäkringsanstaltens årsredogörelser.
åren 1906 1914 1916 1916
En barnmorska anställd i .......................... 1,053 1,053 1,055 1,064 kommuner
Mer än en barnmorska anställd i.............. 196 254 254 257 »
Med annan kommun gemensam barnmorska
anställd i...................... 991 1,113 1,122 1.121
Ingen barnmorska anställd i........................ 226 48 30 30 >__
Summa 2,466 2,468 2,461 2,472 kommuner.
Antalet kommuner utan barnmorska är sålunda statt i försvinnande.
Barnmorskorna äro emellertid fortfarande ganska ojämt fördelade i olika
län, vilket framgår av en beräkning om hur många kvinnliga invånare det kommer
på en barnmorska i varje län. En jämförelse i detta hänseende beträffande
åren 1882 och 1914 ger följande resultat:
En barnmorska på
Stockholms län............................
Uppsala » .............................
Kronobergs » .............................
Kalmar » .............................
Gottlands » ............................
Blekinge » .............................
Kristianstads » ............................
Malmöhus » ...........................
Älvsborgs » .............................
Norrbottens » .............................
1882
1914
...... 919
871
kvinnliga
invånare
...... 852
962
...... 1,672
1,029
»
...... 1,362
1,084
>
...... 566
624
»
»
...... 1,879
1,259
»
»
..... 617
653
»
»
...... 523
860
»
»
...... 2,430
881
»
»
...... 2,036
944
»
»
Av jämförelsen finner man, att en utjämning visserligen ägt rum, men att
en ganska stor olikhet fortfarande är rådande. Klart är, att i tätt bebyggda län
med goda kommunikationsförhållanden en barnmorska kan betjäna ett betydligt
större antal kvinnor än i de glest befolkade länen såsom de norrländska.
Ett annat sätt att söka bedöma om barnmorsketillgången i landet är tillräcklig
är att söka utforska, huru stort antal förlossningar som försiggå utan
Medicinal
styrel »en.
22
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
barnm or skob jälp. En undersökning avseende tiden från år 1863 till år 1885 ger vid
handen, att år 1863 hade på landet blott 33 procent och i städerna 91 procent
av barnaföderskorna sakkunnig hjälp, under det att för sista 5-årstalet (1880—
1885) motsvarande siffror voro 57 procent och 93 procent. Även i detta avseende
rådde högst olika förhållanden i olika delar i landet.
Ett icke så litet antal förlossningar äger fortfarande rum utan barnmorskebiträde.
Befolkningsstatistikens siffror, jämförda med barnmorskornas dagboksuppgifter,
visa, att ett stort antal levande barn födas, utan att barnmorska är
närvarande.
Av förste provinsialläkarnas årsberättelser år 1915 inhämtas vidare följande
siffror å antalet levande födda barn utan barnmorskehjälp:
{Stockholms
läns landsbygd ..................
................. 432
av 4,250 : 10.2 procent
Gottlands
» » ..................
............... 117
» 933 : 10.2
Malmöhus
» » ..................
.................. 676
» 6,077 : 11
Älvsborgs
Värmlands
............... 570
» 4,999 : 11.4 »
» 4,469 : 14
.................. 626
Västerbottens
» » ................
.................. 1,111
» 4,697 : 23.6
Norrbottens
» » ..................
.................. 1,395
» 4,929 : 28
I de norra länen torde distriktens storlek och de långa avstånden förklara,
att över en fjärdedel av barnen födas utan barnmorskehjälp.
Även i de län, där tillgången till barnmorskor är riklig och kommunikationerna
goda, såsom Malmöhus och Gottlands län, uppgår dock antalet barn,
levande födda utan barnmorskehjälp, till omkring 10—11 procent av hela antalet
levande födda barn. Missförhållandet kan då icke vara beroende på barnmorskebrist
utan måste sammanhänga med andra faktorer, som förorsaka, att de barnmorskor,
som finnas att tillgå, icke användas. Denna fråga har samband med
utredningen om bättre vård åt fattiga barnaföderskor och deras späda barn och
kommer där att närmare av styrelsen omhandlas.
Trots att sålunda ett relativt stort antal levande födda barn komma till
världen utan examinerat förlossningsbiträde anser medicinalstyrelsen, att tillgången
till barnmorskehjälp för landet i dess helhet är tillrdejelig.
Orsaken härtill är att finna i den högst betydliga olikhet, som utan tvång
av lokala naturförhållanden förefinnes mellan kommunalt anställda ungefär lika
avlönade barnmorskors arbetsprestation, särskilt på landsbygden.
Visserligen bör den första regeln för ett väl ordnat barnmorskeväsen vara,
att barnaföderskorna hava lätt att erhålla snar och sakkunnig hjälp, men denna
regel får ej överdrivas därhän, att varje barnaföderska skall hava barnmorska i
sin närhet. Sistnämnda förhållande synes man sträva efter i små kommuner med
liten ytvidd och få förlossningar, där stora ekonomiska uppoffringar göras för att
hava egen barnmorska. En sådan anordning är icke för förlossningsvården nödvändig
och är tillika till skada för barnmorskan, som av brist på övning allt mer
försämras i sitt yrke, vilket för henne ej blir annat än en bisyssla. Endast den
barnmorska bibehåller sina kunskaper och förkovrar sin färdighet, som har full
sysselsättning i sitt yrke och helt uppgår däruti.
För att visa, hur obetydligt arbete barnmorskan i många trakter av
landet utför, har styrelsen lämnat en sammanställning angående antalet förlossningar
för olika grupper lantbarnmorskor enligt dessas egna uppgifter angående
praktiken under år 1914.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
23
Enligt denna sammanställnig uppgår det sannolika medeltalet förlossningar för
1,324 på landsbygden kommunalt anställda barnmorskor till 35 förlossningar per
år. Omkring 50 procent av kela antalet barnmorskor hava dock under 35 förlossningar
årligen. Av dessa 50 procent hava 9,8 procent under 15 förlossningar.
Siffrorna fördela sig högst olika på olika län. Första gruppen — under 15
förlossningar per år — är talrikast företrädd i Malmöhus län med 28,9 procent,
därnäst kommer Gottlands län med 20 procent, Stockholms läns landsbygd med
13,5 procent, Värmlands län med 11 procent, Jämtlands län med 10,7 procent
och Västerbottens län med 10,8 procent. De lägsta talen visa Kronobergs och
Östergötlands län med respektive 3,8 procent och 3,7 procent.
Beträffande behovet av en reglering av den nuvarande distriktsindelningen
anför styrelsen följande:
»Klart är, att i avlägsna, glest befolkade bygder, på öar i skärgården och
dylikt det alltid måste komma att finnas områden, inom vilka blott ett fåtal förlossningar
äger rum, men som ändock,måste hava sin egen barnmorska för att
icke bliva ställda alldeles utan hjälp. Å andra sidan kan en kommun med liten
ytvidd giva fullt arbete åt flera barnmorskor, om inom densamma större industrisamhälle
eller dylikt förekomma. För närvarande pågår emellertid utredning
med anledning av en av herrar Steffen och Palmstierna i riksdagen väckt motion
om inrättande av förlossningshem på dylika orter. Komma dessa hem till stånd,
torde de kommunalt anställda barnmorskornas antal på dessa platser kunna
minskas. En stor del av dessa kommunala anställningar, vilkas innehavarinnor
just ingenting göra, kan utan olägenhet för förlossnings- och barnsängsvården
så småningom indragas. Det synes ej heller vara något skäl för, att sådana
barnmorskor åtnjuta nästan samma löneförmåner som de, vilka helt upptagas av
sitt yrke.
En av de viktigaste reformerna i fråga om vårt barnmorskeväsen blir alltså,
att, där sådant utan våda eller nämnvärd olägenhet låter sig göra, slå ihop de
små barnmorskedistrikten till större. Törhända äro även för närvarande några
distrikt så stora, att de behöva delas i smärre.
För att nu från sakkunnigt håll få ett uttalande, om en dylik reform vore
ur sjukvårdssynpunkt möjlig och genomförbar, har medicinalstyrelsen genom särskild
cirkulärskrivelse anmodat förste provinsialläkarna att för sina respektive
län inkomma med förslag till ny indelning i barnmorskedistrikt.
Till ledning för förslaget hava tjänat dels principen, att barnafödei*ka utan
svårighet skall kunna erhålla barnmorskebiträde, dels regeln, att barnmorska
skall hava så mycket arbete, som hon skäligen kan anses hinna med. I sistnämnda
avseende har erfarenheten givit vid handen, att under vanliga förhållanden
(måttliga avstånd, ej för svåra framkomstmöjligheter m. m.) omkring 40—50 förlossningar
om året giva barnmorskan tillräcklig sysselsättning. Ett stort antal
barnmorskor hinna med vida mer, men med hänsyn till önskvärdheten, att barnmorskan
mer än förut kan bistå barnsängskvinnorna och de späda barnen, kali
man endast med tvekan tänka på att i genomsnitt giva barnmorskan mer arbete
med förlossningar än vad ovan sagts.
Första provinsialläkarna hava i sina utlåtanden, med bibehållande så vitt
möjligt av nuvarande indelning, kommit till följande resultat beträffande antalet
barnmorskedistrikt.
24
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
Stockholms........................
Uppsala ..........................
Södermanlands ..................
Östergötlands.....................
Jönköpings ......................
Kronobergs.......................
Kalmar ...........................
Gottlands..........................
Blekinge..........................
Kristianstads....................
Malmöhus........................
Hallands..........................
Göteborgs och Bohus..........
Älvsborgs.........................
Skaraborgs ........................
Värmlands .......................
Örebro.............................
Västmanlands....................
Kopparbergs ....................
Gävleborgs.......................
Västernorrlands.................
Jämtlands ........................
Västerbottens...................
Norrbottens ......................
Antal distrikt
enligt nuva- rande indel- ning.
enligt den
föreslagna
regleringen.
97
91
54
56
70
63
88
81
82
80
66
64
81
78
38
13
48
55
149
120
218
137
62
58
81
73
121
122
100
83
97
100
69
69
65
55
86
95
76
86
104
104
66
72
112
113
73
81
Summa
2,103
1,949
Av förestående sammanställning framgår, att i större delen av redan befintliga
barnmorskedistrikt förhållandena äro sådana, att någon uppdelning eller
sammanslagning ej behöver ifrågakomma. Beträffande mindretalet distrikt torde
dock en icke så obetydlig reduktion av distriktens antal kunna ske. Mot denna
reduktion kunde säkerligen befaras att från några kommuner motstånd skulle
resas. Om reduktionen förbindes, på sätt framdeles angives, med en nedsättning
i det kommunala tillskottet till barnmorskans lön, har man dock anledning
antaga, att reduktionen skall utan större svårigheter kunna genomföras.
Ovan anförda uppgifter äro dock, såsom kunde väntas, endast approiima
-
25
Kungl. May.ts Proposition Nr 39.
tiva och böra därför ej tillmätas avgörande värde. En av medicinalstyrelsen
framdeles verkställd grundlig utredning om behovet av barnmorskedistrikt är således
nödvändig. För här ifrågavarande organisationsplan är emellertid de av
förste provinsialläkarna lämnade uppgifterna belysande och giva otvetydigt vid
handen, att en reducering av nuvarande antal distrikt utan olägenhet torde kunna
ske. Till förhindrande av för låga beräkningar har medicinalstyrelsen ansett sig
här nedan böra utgå från ett antal av 2,000 reglerade barnmorskedistrikt. I den
mån kommunala förlossningsanstalter inrättas å tätare bebyggda orter, kommer
även barnmorskedistriktens antal att nedgå. Som det emellertid torde dröja
ännu några år, innan dylika anstalter i avsevärt antal hunnit uppföras och tagas
i bruk, torde man för närvarande göra rättast i att ej taga hänsyn till dem vid
beräknande av antalet barnmorskedistrikt.
Något detaljerat förslag till ny indelning av barnmorskedistrikten bär medicinalstyrelsen
sålunda icke ansett sig böra pa frågans nuvarande läge framställa,
men anser styrelsen det lämpligen böra uppdragas åt styrelsen att besluta
rörande distriktsindelningen. Vidare vill styrelsen framhålla, att den nya distriktsindelningen
icke bör lägga hinder i vägen för stad, så ock intill densamma
gränsande mindre lantkommun, att i stället för att anställa barnmorskor
med fast avlöning träffa avtal med tillräckligt antal av i staden praktiserande
barnmorskor att mot ersättning av kommun för varje förrättning betjäna deras
fattiga.»
Av medicinalstyrelsens utredning framgår, att eu betydande skillnad Depa*''™"u
beträffande tillgången på barnmorskor och omfattningen av deras arbete
förefinnes inom olika trakter av landet. Visserligen måste alltid en viss
olikhet i nämnda avseenden med hänsyn till lokala förhållanden göra
sig gällande, men en väsentlig utjämning torde dock kunna ske genom
reglering av de nuvarande distriktens antal och omfattning. Såsom jag
förut framhållit, torde förutsättningen för statens medverkan till genomförande
av en löneförbättring böra vara, att en dylik utjämning i möjligaste
mån kommer till stånd.
Såvitt nu kan bedömas, torde för detta ändamål uppdelning eller
sammanslagning av de nuvarande distrikten ej behöva förekomma i allt
för stor utsträckning. Enligt styrelsens beräkning skulle det nuvarande
antalet distrikt böra reduceras från 2,103 till i runt tal 2,000. Detta
antal torde bliva tillräckligt även om, vilket kan bliva fallet, stad, som
ej deltager i landsting, skulle vilja anställa distriktsbarnmorska mot åtnjutande
av statsbidrag och sålunda ingå i distriktsindelningen. Att på
frågans nuvarande ståndpunkt framlägga något definitivt förslag i fråga
om rikets indelning i barnmorskedistrikt lärer emellertid icke vara möjligt
och torde ej heller vara behövligt. Det synes nämligen lämpligt,
att åt medicinalstyrelsen uppdrages att efter ytterligare utredning fastställa
denna indelning. Mot att avgörandet helt lägges i styrelsens hand
hava visserligen betänkligheter uttalats med hänsyn till de konsekvenser,
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 33 käft. (Nr 39—40.) 4909 18 4
26
Kung1. JSIaj:ts Proposition Nr 39.
Löneförmåner
in. in
Medicinal
styrelsen.
Lön.
Naturaför
måner.
hithörande frågors avgörande kunna medföra i avseende å den kommunala
beskattningen, men åt dessa betänkligheter torde icke behöva tillmätas
någon större betydelse. Innan styrelsens avgörande träffas, böra givetvis
vederbörande kommuner, barnmorskestyrelser och länsstyrelser beredas
tillfälle att yttra sig i frågan, varjämte möjlighet alltid finnes att genom
besvär draga medicinalstyrelsens beslut under Kungl. Maj:ts prövning.
Såsom förut nämnts, kan enligt 1908 års lag stad så ock intill densamma
gränsande mindre landskommun med vederbörande länsstyrelses
tillstånd, i stället för att anställa barnmorskor med fast avlöning, träffa
avtal med tillräckligt antal i staden praktiserande barnmorskor att mot
ersättning av staden eller kommunen för varje förrättning betjäna dess
fattiga. Möjligheten att ordna barnmorskefrågan på detta sätt torde
böra bibehållas. Därest beslutanderätten i fråga om distriktsindelningen
lägges hos medicinalstyrelsen, bör det även tillkomma denna myndighet
att lämna medgivande till berörda undantag därifrån. Några städer,
som ej deltaga i landsting, komma sannolikt att, såsom hittills varit fallet,,
begagna sig av detta sätt för barnmorskeväsendets ordnande.
Beträffande distriktsbarnmorskornas avlöningsförmåner anför styrelsen
följande:
»Genom den år 1917 beslutade ändringen i lagen om kommuns skyldighet
i fråga om anställande av barnmorska bär barnmorskornas ställning i någon
ringa mån förbättrats. Skall emellertid barnmorskornas nödläge helt hävas,
hjälper ej med partiella reformer. Man måste vidtaga åtgärder, som på ett bestående
sätt tillförsäkra dem en anständig och tillräcklig bärgning. Deras ansvarsfulla,
samhällsviktiga och samvetsgrant utförda arbete bör avlönas efter värde
och förtjänst. Med tagen hänsyn till vad ovan anförts om barnmorskornas utgifter
och levnadsbehov anser medicinalstyrelsen, att de böra tillförsäkras en
grundavlöning å minst 800 kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å 100 kronor
efter fem respektive tio års väl vitsordad tjänstgöring, allt dock under förutsättning
att de hava sin verksamhet inom distrikt, som med hänsyn till de lokala
förhållandena kunna sägas giva barnmorska tillräcklig sysselsättning.
Denna grundlön är icke avsedd att vara fullt tillräcklig även å dyrorter och
å sådana ställen, där barnmorsketjänsten med hänsyn till klimat, kommunikationer
eller andra lokala förhållanden är synnerligen svårskött och slitande och i
följd därav även svårbesatt. För dylika fall bliva naturligen extra förmåner fortfarande
erforderliga, men bör det då liksom nu vara kommunens (eventuellt även
landstingets) sak att göra dylik tjänst så förmånlig i ekonomiskt avseende, att
den kan locka sökande. Vid en jämförelse mellan den bär föreslagna och den
nuvarande minimilönen bör icke förglömmas, att den nu gällande barnmorskedistriktsindelningen
med hänsyn till ovannämnda förutsättning måste undergå en
väsentlig omreglering, varigenom en utvidgning av distriktsområdena i åtskilliga
fall kommer att äga rum.
Barnmorska bör därjämte såsom hittills förses med tjänlig bostad och nödigt
bränsle eller ock erhålla ersättning därför. Denna ersättning kan med hän
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39. 27
syn till nuvarande stegrade priser icke beräknas få understiga, 250 kronor. Med
tjänlig bostad synes nämligen böra avses en familjebostad å två rum och kök
jämte uthus och planteringsland. Såsom ett önskemål må framhållas, att sådan
bostad m. m. tillhandaliålles in natura. För barnmorska, som är skyldig att vara
bosatt å viss ort, blir en sådan förmån av väsentligt värde. Vill man tillförsäkra
barnmorskan denna förmån, bör därför den kontanta ersättningen för samma förmån
ej tilltagas så låg, att distriktet lockas att, såsom nu oftast sker, föredraga
densamma framför naturaprestationen. _ .......
Barnmorska bör vidare kostnadsfritt tillhandahållas alla för förlossnmgsbiträde
erforderliga förbrukningsartiklar samt, där så lämpligen kan ske, även lekdon.
De förra kunna lämpligen anskaffas av barnmorskan och därefter ersättas
henne enligt av vederbörande tjänsteläkare attesterad räkning. Fördelen av fri
telefon är påtaglig för alla parter. Distriktet, inom vilket hon verkar, kan reda
sig med ett mindre antal barnmorskor, eftersom varje barnmorskas klientel kan
Ökas icke så litet på grund av lättheten att telefonledes anträffa barnmorskan.
Allmänheten vinner även, ty den kan genom telefonen besparas åtskilliga resor
och kostnader, förutom det att råd och anvisningar lätteligen kunna erhållas i
många fall och att kallelse å barnmorska kan skyndsamt och säkert framföras.
Att barnmorskan själv har fördel av ökad praktik, behöver ju ej särskilt framhållas.
Utöver den fasta avlöningen skall barnmorska såsom hittills erhålla ersättning
för varje förrättning enligt taxa. Denna taxa skall vara fastställd av den
styrelse, som handhar barnmorskedistriktets angelägenheter. Ändring i taxan får
oj äga rum efter barnmorskas anställande, därest ej särskilt avtal i ämnet kan
träffas med henne. Taxan bör omfatta förlossningar, missfall, förundersökning,
efterbehandling, yrkesupplysningar per telefon, smärre förrättningar och dylikt.
I taxa bör rätt till fri kost under vistelse hos barnaföderska och fria resor till
och från förrättningsställe tillförsäkras barnmorska.»
Enligt medicinalstyrelsens förslag skall alltså i reglerat distrikt barnmorskas
kontanta årslön utgå med minst 800 kronor, vartill komma två
ålderstillägg å vartdera 100 kronor efter fem respektive tio års väl vitsordad
tjänstgöring. I denna del har styrelsen sålunda helt tillmötesgått
barnmorskeförbundets framställning. Mot de föreslagna lönebeloppen
har ej heller erinran i allmänhet framställts. Länsstyrelsen i Jönköpings
län har dock funnit den föreslagna avlöningen väl låg, varemot länsstyrelsen
i Kronobergs län föreslagit, att länsstyrelserna skola bibehållas vid
sin befogenhet att, där förhållandena så kunna föranleda, medgiva, att
avlöningen må fastställas lägre än som föreslagits.
Till belysande av förslaget i denna del må erinras om de avlöningsbelopp,
som nu utgå eller ifrågasatts för en del andra kvinnliga
yrkesgrupper, vilkas förutsättningar och utbildning äro jämförbara med
barnmorskornas. Därvid torde en jämförelse med distriktssköterskorna
ligga närmast till hands. Såsom bekant har hittills anställandet av
Taxa.
Departements
chefen.
28
Kung]. Maj. ts Proposition Nr 39.
sköterskor för sjukvården på landsbygden varit en angelägenhet, som
ombesörjts uteslutande av kommuner eller landsting. I det av särskilt
tillkallade sakkunniga den 30 maj 1918 avgivna betänkandet angående
bidrag av statsmedel för anställning av distriktssköterskor förordas emellertid
ett ingripande från statens sida för distriktsvårdens ordnande, och
föreslås därvid såsom villkor för bidrag av statsmedel till anställning av
distriktssköterska dels att sköterskans kontanta årslön — räknat efter
1914 års prisnivå — uppgår till minst 500 kronor som begynnelselön
och minst 700 kronor som slutlön, dels att sköterskan därutöver erhåller
fri kost samt fri möblerad bostad, värme, lyse och tvätt eller ock skälig
ersättning för dessa naturaförmåner. Härjämte har emellertid förutsatts,
att distriktssköterska skulle komma i åtnjutande av krigstid stillägg.
Beträffande småskollärarinnorna, med vilka en jämförelse torde vara
befogad, genomfördes föregående år en väsentlig löneförbättring. Före
denna reglering utgjorde lönen för småskollärarinna lägst 500 kronor
och högst 680 kronor jämte bostad och bränsle. För närvarande skall
den kontanta lönen utgöra 1,200 kronor, vartill kunna, efter respektive
fem, tio och femton år, komma tre ålderstillägg, vart och ett å 150
kronor. Där förhållandena sådant föranleda, äga dock vederbörande skoldistrikt
bevilja högre avlöning.
Av denna jämförelse torde framgå, att, därest, såsom medicinalstyrelsen
synes hava förutsatt, särskilt krigstidstillägg ej skulle utgå, de
föreslagna lönebeloppen, även efter en nedgång av nu rådande prisnivå,
måste anses väl knappt tillmätta. Fn ytterligare höjning av den kontanta
lönen med 200 kronor eller till 1,000 kronor vill därför synas
motiverad. Visserligen böra barnmorskorna fortfarande bibehållas vid
sin rätt att utöver den fasta lönen erhålla ersättning enligt taxa, men då
av skäl, som i det föregående framhållits, någon väsentlig höjning av
taxan icke kan ifrågasättas, lära inkomsterna enligt taxan fortfarande
komma att bliva relativt obetydliga — i allmänhet torde dessa inkomster
uppgå till omkring 100—150 kronor om året. Därest den ifrågasatta
löneförbättringen göres beroende av en reglering av distrikten, så att
dessa ur arbetssynpunkt bliva i möjligaste mån likformiga, torde anledning
saknas att medgiva rätt för länsstyrelserna att besluta i fråga om
nedsättning av den föreslagna lönen. Denna lärer snarare böra betraktas
såsom minimilön, då lokala förhållanden å vissa orter kunna göra densamma
otillräcklig.
I fråga om de föreslagna naturaförmånerna synas barnmorskorna
fortfarande böra tillförsäkras fri bostad och vedbrand eller ersättning*
därför. Enligt medicinalstyrelsens förslag skall bostaden bestå av minst
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
29
två ram och kök jämte uthus och planteringsland. Däremot hava Östergötlands
läns landsting samt Kalmar norra landsting ansett ett rum och
kök tillräckliga, och har det senare landstinget såsom stöd för sin mening
framhållit, att svårigheter flerstädes kunna uppstå för anskaffning
av större bostad. Denna farhåga synes dock, åtminstone beträffande de
flesta trakter av landet, ogrundad. Skulle i något fall sådan större
bostad icke kunna anskaffas, bör barnmorskan äga välja, huruvida hon
vill åtnöja sig med mindre bostad eller ock taga kontant ersättning för
de henne tillkommande naturaförmånerna. Beträffande storleken av
nämnda ersättning hava två landsting och en länsstyrelse ansett, att
densamma bör sättas högre än vad som föreslagits, eller minst 250
kronor. Ett landsting har vidare ansett, att den kontanta ersättningens
storlek bör bestämmas för viss kortare tid av barnmorskestyrelserna. I
denna del torde dock anledning att frångå förslaget icke föreligga.
Förslaget om att barnmorska skall tillerkännas gottgörelse för alla för
förlossniugsbiträde erforderliga förbrukningsartiklar, såsom antiseptiska
medel, bomull och dylikt, synes motiverat. Av den föregående utredningen
framgår, att sådana artiklar redan nu på åtskilliga håll av kommunerna
tillhandahållas. Nyttan av att barnmorskan är försedd med
telefon torde även vara uppenbar, såväl ur allmänhetens som barnmorskans
egen synpunkt. Då i övervägande antalet fall barnmorskornas
ekonomiska ställning icke tillåter en dylik utgift, synes därför deuna
förmån böra, där så ske kan, kostnadsfritt tillhandahållas.
De av mig nu förordade löneförmånerna förutsätta, såsom nyss
nämnts, att distriktsbarnmorskau bibehålies vid sin rätt att för varje förrättning
och rådfrågning undfå ersättning enligt taxa. Taxan fastställes
för närvarande av vederbörande kommun, men torde bestämmanderätten
i detta hänseende nu lämpligen böra överflyttas till barnmorskestyrelserna.
Givetvis böra dock vederbörande kommuner beredas tillfälle att
yttra sig i frågan. Utan att i övrigt ingrepp bör ske i den bestämmanderätt,
som sålunda skulle tillkomma de lokala styrelserna, torde dock
vissa allmänna principer kunna fastslås. Sålunda torde, på sätt medicinalstyrelsen
föreslagit, barnmorska i taxan böra tillförsäkras rätt till fri
kost å förrättningsstället samt fria resor till och från detsamma. Dessa
förmåner föreskrivas jämväl i de flesta nu gällande taxor. Därutöver
synes även lämpligt, att barnmorskan tillförsäkras fri bostad å förrättningsstället.
Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län hava framhållit,
att särskild ersättning borde tillkomma barnmorskan även för den händelse
hon, såsom ofta i dessa län är fallet, endast till fots kan komma till
30
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
och från förrättningsstället. I detta avseende synes emellertid obehövligt
att fastställa några allmänna regler, då berörda fråga lämpligare torde
kunna avgöras med hänsyn till de i varje särskilt län rådande förhållandena.
Beträffande den ifrågasatta rätten till ersättning för yrkesupplysningar
per telefon har länsstyrelsen i Blekinge län framhållit, att indrivningen
av dylik ersättning i många fall skulle stöta på praktiska
svårigheter och att dessa rådfrågningar i regel stode i samband med förrättningar,
vilka medföra rätt till arvode. Rätten till ersättning för rådfrågningar
per telefon kunde även enligt länsstyrelsens mening befaras
medföra frestelse för barnmorskorna att utsträcka sin verksamhet till områden,
som ligga utanför deras befogenhet. Dessa farhågor synas mig
emellertid ogrundade. Tvärt om torde det vara praktiskt, att någon
mindre gottgörelse fastställes i taxan, då i annat fall barnmorskans tid
säkerligen skulle i allt för hög grad upptagas av telefonförfrågningar.
I detta sammanhang kan nämnas, att inom medicinalstyrelsen varit
under behandling förslag, att barnmorska skulle för medellösa och mindre
bemedlade kvinnors förlossningar erhålla betalningen av barnmorskestyrelsen,
sedan genom vederbörande kommunalnämndsordförandes intyg
styrkts den behandlades bristande eller svaga betalningsförmåga. Dessa
kostnader skulle då i första hand utgå av landstingsmedel. En sådan
kostnadsfri förlossningshjälp skulle vara ett synnerligen verksamt medel
till motarbetande av oseden att ej anlita examinerat förlossningsbiträde.
Styrelsen har emellertid ansett sig böra behandla förslaget i samband
med frågan om bättre vård åt barnaföderskor, och torde frågan därför
i detta sammanhang kunna lämnas å sido.
I nu gällande pensionsbestämmelser för barnmorskor har medicinalstyrelsen
i sitt föreliggande utlåtande icke föreslagit annan ändring än
som formellt betingas av den föreslagna förändrade organisationen för
barnmorskeväsendet. Då det emellertid befunnits önskvärt, att barnmorskornas
pensionsfråga tillfredsställande ordnades i samband med
genomförandet av det nu föreliggande organisationsförslaget, uppdrog
Kungl. Maj:t på min hemställan den 31 december 1918 åt de enligt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 juni 1918 inom ecklesiastikdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om småskollärares
m. fl. pensionering att skyndsamt verkställa utredning och avgiva förslag
även angående pensionering av distriktsbarnmorskor. Då framställning
i dessa ämnen sannolikt kommer att avlåtas till innevarande års
riksdag, upptages frågan om barnmorskornas pensionering ej i nu förevarande
sammanhang. Emellertid har jag vid den föreslagna fördelningen
av bidragen till distriktsbarnmorskornas avlönande förutsatt, att kostnaderna
för pensioneringen skulle komma att väsentligen åvila statsverket.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
31
I samband med min redogörelse för huvuddragen av medicinalstyrelsens
förslag har jag uttalat min anslutning i princip till förslaget, att
staten och landstingen skola bidraga till genomförandet av den ifrågasatta
löneförbättringen.
Beträffande den närmare fördelningen av kostnaderna i förevarande
hänseende har medicinalstyrelsen framlagt följande förslag.
A distriktet bör falla den kontanta minimilön, för vilken enligt 1917 års lag
kommunen ansvarar, eller minst 400 kronor, därjämte tjänlig bostad å två rum
och kök m. m. och nödigt bränsle eller ersättning för dessa naturaförmåner med
250 kronor. Någon nedsättning i detta belopp bör icke medgivas. Distriktet bör
även bestrida kostnaden för antiseptica m. m., som åtgå vid förlossningar, samt,
där telefon medgivits barnmorska, kostnaden för denna, för så vitt angår samtal
inom distriktet. Ingå flera kommuner helt eller delvis i ett barnmorskedistrikt,
böra kommunerna själva äga överenskomma om sina respektive bidrag. Kunna
ej kommunerna enas därom eller erhålles ej det fastställda minimibeloppet, skall
vederbörande länsstyrelse, efter hörande av den barnmorskestyrelse, som enligt
medicinalstyrelsens förslag skall hava distriktets angelägenheter om hand, bestämma
vars och ens andel.
Skulle någon kommun, som ingår i ett eller flera barnmorskedistrikt, vilja
själv avlöna barnmorska, bör sådant ej förvägras, men bör då kommunen dels
tillägga sin barnmorska samma förmåner som distriktsbarnmorska, men utan rätt
att erhålla något bidrag till hennes avlönande, dels fortfarande fullgöra sina skyldigheter
till det eller de barnmorskedistrikt, kommunen tillhör.
Landstingets bidrag bör bestämmas till 200 kronor jämte pensionsavgift å
minst 10 kronor samt hälften av vartdera ålderstillägget. Utom detta avlöningsbidrag
bör landstinget även vidkännas vissa andra kostnader för barnmorskeorganisationen,
vartill styrelsen i annat sammanhang återkommer.
Staten i sin tur bör bidraga med 200 kronor samt återstående hälften av
ålders tilläggen.
Mot förslaget i denna del hava åtskilliga anmärkningar framställts.
Såsom i det föregående nämnts, hava fem landsting och två länsstyrelser
uttalat sig mot varje bidragsskyldighet från landstingets sida, varjämte
två länsstyrelser ansett, att statsbidrag icke bör utgå för ifrågavarande
ändamål. Härförutom hava emellertid fem landsting och tre länsstyrelser
funnit den föreslagna fördelningen otillfredsställande.
Östergötlands läns landsting anser, att staten bör i högre grad än som föreslagits
deltaga i kostnaderna, och föreslår, att kostnadsfördelningen ordnas sålunda,
att barnmorskedistriktet ansvarar dels för 10 procent av barnmorskornas
kontanta avlöningsförmåner med ålderstillägg, dels ock för deras naturaförmåner
eller däremot svarande kontant ersättning. Av återstoden borde 2/3 gäldas av
staten och 1/3 av landstingen. Pensionsavgifterna borde gäldas av stat och landsting
med hälften vardera.
Länsstyrelsen i samma län finner någon nämnvärd höjning av från distrikten
nu utgående ersättning icke böra ifrågakomma. Särskilt borde kostnaderna för
Fördelning
av kostnaderna
för
barnmorskornas
avlönande
ni. m.
Yttranden
över förslaget.
Departements
chefen.
32 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 39.
förbrukningsartiklar och telefon icke åläggas distrikten. Med hänsyn till beskaffenheten
av dessa förmåner finner länsstyrelsen det lämpligast, att landstingen
ordnade denna fråga. Distriktets andel i den kontanta avlöningen borde
sättas till allenast 300 kronor. Återstoden av den föreslagna kontanta lönen,
eller 500 kronor, skulle fördelas mellan landsting och stat. Av billighetshänsyn
borde staten därvid bidraga med större andel, förslagsvis 3/ä eller 300 kronor.
Efter enahanda grunder skulle ålderstilläggen fördelas mellan stat och landsting.
Kristianstads läns landsting anför, att med hänsyn till betydenheten av statens
intresse av ett ordnat barnmorskeväsende borde staten till det bidrag, vars
utgörande föreslagits skola fördelas mellan stat och landsting, tillskjuta tre fjärdedelar.
Allenast återstående fjärdedelen borde utgå av landstinget.
Länsstyrelsen i samma län anser, att större försiktighet borde iakttagas vid
påläggande av nya bördor å landstinget. Ett övertagande av statsverket av
ifrågavarande kostnad skulle hava en jämnare fördelning av densamma till följd.
Beträffande kostnadsfördelningen instämmer länstyrelsen med landstinget.
Landstingen i Jönköpings, Gottlands och Västerbottens län samt länsstyrelsen
i Jönköpings län hava uttalat, att kostnaderna för förslagets genomförande till
större del, än som föreslagits, borde bestridas av statsmedel.
Förste provinsialläkaren i Jönköpings län, som jämväl yttrat sig över förslaget,
anser likaledes, att landstingets föreslagna bidrag är för högt. Kommunerna
borde enligt hans mening av den kontanta lönen betala 500 kronor samt
därutöver tillhandahålla naturaförmåner. Staten borde betala båda ålderstillläggen.
Vidkommande till en början distriktets bidrag till barnmorskans
kontanta lön, så skulle detta enligt medicinalstyrelsens förslag utgå med
det belopp, vartill kommunalt anställd barnmorskas minimilön för närvarande
är i lag fastställd, eller 400 kronor. Härutöver skulle distriktet
hava att tillhandahålla barnmorskan henne tillkommande naturaförmåner,
förbrukningsartiklar samt telefon. På distriktet skulle således i huvudsak
komma samma utgifter, som för närvarande påvila kommun, där
barnmorska finnes anställd. Med den av mig föreslagna förhöjningen
av den kontanta minimilönen lärer det emellertid böra åläggas distriktet
att bidraga med ytterligare 200 kronor. Medel till bestridande av distriktets
utgifter böra utgöras efter enahanda grund, som för kommunalutskylder
i allmänhet är eller kan varda föreskriven. Skulle till ett distrikt
komma att höra flera kommuner, och kunna dessa ej enas om de belopp,
med vilka de skola bidraga, torde det böra ankomma på vederbörande
länsstyrelse att bestämma varje kommuns andel. Innan länsstyrelsen
meddelar sitt beslut, bör barnmorskestyrelsens yttrande i frågan inhämtas.
Skulle av kommunerna beviljade bidrag till den kontanta lönen icke
sammanlagt uppgå till det belopp, varför distriktet skall svara, synes
förfarandet böra bliva enahanda.
Kunyl. May.ts Proposition Nr 39.
33
Vidkommande härefter frågan om statens och landstingens bidrag
må framhållas, att landstingen redan nu hava att bära betydande bördor
för åtskilliga ändamål, särskilt för sjukvårdsväsendet, och torde landstingen
i sistnämnda hänseende komma att ytterligare belastas på grund
av det framlagda förslaget om distriktssjukvårdens ordnande. Då det
gäller att pålägga landstingen utgifter för ändamål, som förut varit dem
främmande, måste därför försiktighet iakttagas. Jag har därför, såsom
redan förut antytts, ansett nödigt att vidtaga någon jämkning i fråga om
den föreslagna fördelningen mellan staten och landstingen av kostnaderna
för ifrågavarande ändamål.
Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle staten och vederbörande
landsting bidraga till barnmorskans kontanta avlöning med lika belopp,
eller 200 kronor, och hälften av vartdera åiderstillägget. Härtill .äro
emellertid landstingets utgifter icke begränsade. Enligt förslaget skola
nämligen kostnaderna för reservbarnmorskorna samt barnmorskestyrelserna
bestridas uteslutande av landstingen. Beträffande kostnaderna för
sistnämnda ändamål, vartill jag i det följande återkommer, har jag icke
ansett mig böra föreslå någon ändring i förevarande avseende Däremot
synes landstingens föreslagna bidrag till distriktsbarnmorskornas
kontanta avlöning kunna något minskas och statens bidrag i motsvarande
mån ökas. Detta torde lämpligen kunna ordnas sålunda, att staten
bidrager med 200 kronor jämte båda ålderstilläggen, under det landstingets
bidrag inskränkas till allenast 200 kronor. Den ekonomiska
innebörden härav kommer jag att i annat sammanhang påvisa. Därest stad,
som ej deltager i landsting, ingår i distriktsindelniugen, bör staden svara
även för den del av avlöningen, som i annat distrikt faller på landstinget.
Statens och landstingens avlöningsbidrag skola givetvis icke utgå
till mera än en barnmorska i varje distrikt. Detta bör emellertid icke
utgöra hinder för kommun, som ingår i ett eller flera distrikt, att på
egen bekostnad anställa särskild barnmorska. Härigenom får dock kommun
icke befrias från skyldighet i fråga om bidrag till distriktsbarnmorskans
avlönande. Sådan särskilt anställd barnmorska synes böra
tillförsäkras samma förmåner, som tillkomma distriktsbarnmorskan. Särskilt
måste undvikas att taxan sättes lägre, enär i annat fall olämplig
konkurrens kan uppstå.
Med de avlöningsförmåner, som barnmorska enligt ovan angivna
grunder skulle tillförsäkras, synas under nu rådande dyrtid några särskilda
krigstidstillägg från statens eller landstingets sida icke böra ifrågasättas.
Beträffande villkoren för åtnjutande av de föreslagna löneförmånerna
anför medicinalstyrelsen bland annat följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 33 höft. (Nr 39—40.) 4909 18 5
LöneTill
tor.
34
Medicinal
styrelsen.
Departements
chefen.
Kungl. Maj.is Proposition Nr 39.
»Distriktsbarnmorska skulle enligt styrelsens förslag bekomma minst 800
kronor jämte naturaförmåner och pensionsavgiften. Hennes kontanta minimiårsavlöning
kan då uppgå till 1,250 kronor, om ålderstilläggen och naturaersättningen
medräknas. Landstingsbidraget å 200 kronor bör för barnmorskan hava
karaktären av tjänstgöringspenningar. Barnmorskan bör äga rätt till 14 dagars
semester utan löneavdrag. Vid tjänstledighet för sjukdom bör hon endast vara
skyldig avstå den del av landstingsbidraget å 200 kronor, som faller å tjänstledighetstiden.
Tjänstledighet för högst två dagar utan avdrag av löneförmåner
kan beviljas barnmorska av kommunalnämndsordföranden i den kommun, där
barnmorska har sin station. Vid annan tjänstledighet för enskilda angelägenheters
vårdande och i därmed likställda fall bör hon avstå förenämnda landstingsbidrag
(tjänstgöringspenningarna), vilka i stället böra uppbäras av vikarien,
så framt ej denna på annat sätt avlönas av landstinget. Den ersättning, vikarien
skall uppbära utöver tjänstgöringspenningarna, bör utgivas av barnmorskan själv.
Vid vakans å barnmorsketjänst må, när vakanstiden överstiger en månad, den
som därefter uppehåller tjänsten kunna tillerkännas samtliga med tjänsten förenade
löneförmåner. Yrkande har framställts, att barnmorska skulle äga uppbära
sin avlöning oavkortad under den tid, hon bevistar fortbildningskurs. Denna
fråga har hittills ordnats huvudsakligen genom landstingens medverkan. De
statsbidrag, som kunnat lämnas deltagarinnorna i sådan kurs, hava varit synnerligen
obetydliga. Undervisningen vid kurserna däremot har på statens bekostnad
kunnat göras kostnadsfri. Med de föreslagna avlöningsförmånerna för barnmorskor
torde svårigheterna för dem att deltaga i dylik kurs vara väsentligt begränsade,
och medicinalstyrelsen anser sig för den skull för närvarande icke böra
framställa något förslag i ämnet.»
Styrelsens förslag om rätt för barnmorskorna till semester samt till
bibehållande under sjukdom av viss del av lönen synes väl motiverat.
Önskemål i sådan riktning hava även tidigare framkommit, och har särskilt
Stockholms läns läkarförening i sitt avgivna yttrande över barnmorskeförbundets
framställning av år 1914 framhållit vikten av att barnmorskornas
existens tryggades genom bestämmelser om rätt för dem att
under sjukdom bibehålla lönen helt eller delvis. Mot styrelsens förslag i
fråga om semesterrätt har emellertid erinran framställts av länsstyrelsen
i Kronobergs län, som visserligen anser, att barnmorskorna behöva någon
tids ledighet, men finner, att, därest deras avlöningsförhållanden
ordnades i huvudsaklig överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag,
saknaden av rätt till semester ej skulle bliva allt för betungande.
I detta sammanhang kan erinras, att i det av särskilda sakkunniga
framlagda förslaget angående distriktssjuksköterskor semestertiden för
dessa föreslagits till en månad. Med hänsyn till den väsentliga olikheten
i arbeteförhållanden synes dock beträffande barnmorskorna den
lagbestämda semestertiden böra begränsas till 14 dagar.
Beträffande rätten till ålderstillägg torde barnmorska, som första
gången erhåller förordnande såsom distriktsbarnmorska, böra äga tillgodo
-
Kungl. 3Iaj:ts Proposition Nr 3!).
35
räkna sig den tid hon omedelbart dessförinnan varit i kommuns tjänst
anställd i enlighet med 1908 års lag.
I övrigt har jag intet att i denna del tillägga utöver vad medicinalstyrelsen
anfört. Att i lag fastställa de närmare villkoren för åtnjutande
av löneförmånerna torde icke vara erforderligt, utan synas dessa
villkor i samband med ny instruktion för barnmorskorna eller annorledes
kunna meddelas av Kungl. Maj:t.
Medicinalstyrelsen framhåller i sitt utlåtande, att barnmorskorna,
som för närvarande i regel anställdes utan uppsägningstid av respektive
kommunalnämnder, härigenom i förhållande till dessa Unge en osäker
och oskyddad ställning. Det hade icke saknats exempel på, att barnmorska
blivit lidande genom maktmissbruk från nämndens sida. En
ändring i sättet för tillsättningen syntes därför nu lämpligen böra äga
rum. Barnmorska borde sålunda enligt medicinalstyrelsens mening utses
av barnmorskestyrelsen, sedan den eller de kommuner, som tillhörde distriktet,
efter vederbörande tjänsteläkares hörande avgivit sitt förord.
Barnmorska borde förordnas tillsvidare med sex månaders ömsesidig
uppsägningstid. Därigenom skulle erhållas eu garanti för trygghet i
barnmorskans ställning och för opartiskt bedömande av hennes verksamhet.
Av Kalmar läns södra landsting samt landstinget i Västerbottens län hava
invändningar framställts mot förslaget att fråntaga kommunerna deras
nuvarande rätt att själva anställa barnmorska, och har därvid åberopats,
att den kommun, vari barnmorskans verksamhet är förlagd, jämväl för
framtiden skulle få vidkännas största delen av hennes avlöning samt att
tillräcklig garanti förefunnes för ett sakkunnigt bedömande av ärendena
genom stadgandet att vederbörande provinsialläkare skall äga närvara
och yttra sig vid kommunalnämnds sammanträde. Vägande skäl synas
emellertid tala för medicinalstyrelsens förslag. Därest staten åtager sig
att med betydande kostnader medverka till barnmorskeväsendets ordnande,
torde även från statens sida med fullt fog kunna uppställas fordran
på största möjliga garanti för att hithörande frågor erhålla ett sakkunnigt
och opartiskt avgörande. För medicinalstyrelsens förslag talar
även den omständigheten, att efter skedd reglering av distrikten dessa
i ett flertal fall torde komma att bestå av mera än en kommun, därvid
med bibehållande av komimmernås beslutanderätt i förevarande avseende
konflikter lätt skulle kunna inträffa. Jag har därför ansett mig kunna
biträda styrelsens förslag.
Tillsättning
av distriktsbarnmorskor.
Medicinal
styrelsen.
Departements
chefen.
36
Kungl. May.ts Proposition Nr 39.
Reser t barnmorskor.
Medicinal
styrelsen.
Departements
chefen.
Förslaget om lagstadgad semester för distriktsbarnmorska samt om
bibehållande av större delen av avlöningen under sjukdom medför ett
betydligt ökat behov av vikarierande barnmorskor. För att tillgodose
detta behov har medicinalstyrelsen förordat införande av ett nytt slags
kommunalt anställda barnmorskor, efter danskt mönster benämnda reservbarnmorskor.
Styrelsen anför härom följande:
»Reservbarnmorskor böra till erforderligt antal anställas i varje län av barnmorskestyrelsen
för viss tid. Dessas uppgift är att på anmodan av barnmorskestyrelsen
eller förste provinsialläkaren ofördröjligen övertaga och under föreskriven
tid uppehålla distriktsbarnmorskas tjänst, när sådant på grund av dödsfall eller
annan vakans, sjukdom, tjänstledighet, semester eller eljest är nödigt. Reservbarnmorska
får icke utan barnmorskestyrelsens medgivande byta boningsort, om
hon vill kvarstå som sådan. Till reservbarnmorskor böra lämpligen utväljas i
olika delar av länet boende enskilt praktiserande yngre barnmorskor. Verksamhet
som reservbarnmorska bör anses såsom särskilt meriterande för sökande till distriktsbarnmorsketjänst.
Under sådana förhållanden bör det ej vålla svårighet
att få reservbarnmorsketjänsterna besatta med dugliga innehavare.
Reservbarnmorska skall på den plats, dit hon skickas, av distriktsbarnmorska
eller, vid vakans, av distriktet tillhandahållas möblerat rum med värme och lyse,
men ej kost. De avgifter för biträde vid förlossning eller andra förrättningar,
som hon under förordnandet utför, böra tillfalla henne odelade. Hon är emellertid
därvid skyldig följa den för distriktsbarnmorska gällande taxan. Nödiga instrument
och redskap skall hon själv hålla sig med. Förlossningarna skola införas
i distriktsbarnm or skans dagbok. När förordnandet upphör, skall hon ofördröjligen
återvända till sitt hem (station).
Reservbarnmorska skall i fast årlig lön åtnjuta 200 kronor samt dessutom
vid förordnande å distriktsbarnmorsketjänst erhålla dagavlöning med tre kronor
jämte ersättning för resa till och från tjänstgöringsorten. Samtliga dessa avlöningsförmåner
böra utgå av landstingsmedel. Reservbarnmorska bör vara skyldig
att på samma villkor som distriktsbarnmorska ingå i barnmorskornas pensionsanstalt.
»
Mot förslaget i denna del hava erinringar i regel icke framställts.
Länsstyrelsen i Kronobergs län, som, enligt vad jag i annat sammanhang
omnämnt, avstyrkt förslaget om barnmorskornas semesterrätt, har emellertid
i anslutning härtill funnit den ifrågasatta reservbarnmorskeinstitutionen
överflödig. Landstinget och länsstyrelsen i Kopparbergs län hava
vidare uttalat önskemålet om en fördelning av utgifterna mellan staten
och landstingen.
Därest distriktsbarnmorsketjänsterha skola kunna på ett tillfredsställande
sätt uppehållas under vakans, semester eller sjukdom, måste
tillgången på kompetenta personer, som kunna tillfälligt uppehålla tjänsterna,
säkerställas. Detta synes på lämpligaste sätt kunna ske på den
av medicinalstyrelsen föreslagna vägen, vilken redan tillämpats i Dan
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
37
mark. Inom varje landstingsområde och stad, som ej deltager i landsting,
bör alltså anställas det antal reservbarnmorskor, som av vederbörande
barnmors bestyrelse prövas erforderligt. Enligt medicinalstyrelsens
approximativa beräkning skulle sammanlagt behöva anställas 100 reservbarnmorskor,
eller i medeltal fyra i varje län.
Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle reservbarnmorskan äga
åtnjuta minst 200 kronor om året i fast lön samt dessutom vid upprätthållande
av tjänst dagavlöning med minst 3 kronor jämte ersättning för
resa till och från tjänstgöringsorten. Under förutsättning av tjänstgöring
hela året skulle en reservbarnmorska således komma upp i en kontant
inkomst av nära 1,300 kronor årligen, oavsett inkomster enligt taxan.
Tages vidare hänsyn till att hon under vikariatstjänstgöringen skulle
tillhandahållas fri möblerad bostad med värme och lyse, så framgår härav,
att hennes inkomster skulle kunna komma att icke obetydligt överstiga
den ordinarie barnmorskans. Å andra sidan bör dock framhållas,
att hennes tjänstgöring på grund av de täta ombytena av tjänstgöringsort
i regel torde komma att bliva mera slitande. Dessutom måste reservbarnmorskan
själv hålla sig med bostad å sin stationsort, enär hon icke
alltid kan påräkna vikariatsförordnanden i eu följd. De föreslagna förmånerna
synas med hänsyn härtill icke för höga, därest man skall kunna
påräkna att få ifrågavarande befattningar besatta.
Den kontanta avlöningen jämte resekostnadsersättningen torde böra
bestridas av landsting eller, där reservbarnmorska är anställd i stad, som
ej deltager i landsting, av staden. Någon fördelning av kostnaderna i
förevarande hänseende mellan staten och landstingen anser jag icke böra
ifrågasättas.
Den reservbarnmorskan under tjänstgöring tillkommande förmånen
av fri bostad med värme och lyse torde böra tillhandahållas av distriktsbarnmorskan
eller, vid vakans, av den eller de till distriktet hörande
kommuner. Alla för förlossningsbiträde erforderliga förbrukningsartiklar
torde därjämte böra tillhandahållas genom distriktet.
Barn.
morskestjrelser.
Medicinalstyrelsen.
Beträffande de föreslagna barnmorskestyrelsernas sammansättning
och verksamhet anför medicinalstyrelsen:
»Barnmorskestyrelsen bör utgöras av en ordförande och tre ledamöter''
Självskriven ledamot och ordförande är förste provinsialläkaren i länet eller
hans ställföreträdare. Av de övriga ledamöterna utses för fem år i sänder en
av vederbörande länsstyrelse och två av landstinget jämte lika många på samma
sätt och för samma tid utsedda suppleanter. Styrelsen väljer inom sig vice ordförande
samt inom eller utom sig sekreterare (tillika kassör). Avgår ledamot eller
suppleant, innan tiden för hans uppdrag är utlupen, skall meddelande därom av
38
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
ordföranden eller vice ordföranden snarast möjligt avgå till länsstyrelsen, respektive
landstinget, på det att efterträdare, så fort ske kån, må utses.
Barnmorskestyrelsens verksamhet torde bliva ganska omfattande och mångskiftande.
Exempelvis bör det åligga styrelsen att handlägga följande ärenden.
1. Barnmorskestyrelsen skall till medicinalstyrelsen ingiva anmälan om
behov av nya barnmorskedistrikt eller annan ändring av distriktsindelningen eller
om behövliga nya barnmorskeplatser.
2. När distriktsbarnmorska avlider eller lämnar anställning, till vilken statsbidrag
utgår, bör kommunalnämndsordföranden i den kommun, där barnmorskan
är bosatt, därom ofördröjligen underrätta barn-morskestyrelsen, som ombesörjer
vikarie, ledigförklarar tjänsten och mottager ansökningarna, vilka därefter tillställas
först vederbörande tjänsteläkare för yttrande och därefter vederbörande
kommun eller kommuner för avgivande av förord. Efter ansökningshandlingarnas
återbekommande jämte nämnda yttrande och förord tillsätter barnmorskestyrelsen
tjänsten genom förordnande tillsvidare (undantagna från barnmorskestyrelsen äro
de tjänster, som av kommun eller enskild person avlönas i enlighet med lagen,
men för vilka statsbidrag ej erhållas).
3. Är distriktsbarnmorska av sjukdom förhindrad att sköta sin tjänst, utsänder
barnmorskestyrelsen, själv eller genom sin ordförande efter erhållen underrättelse
reservbarnmorska såsom vikarie.
4. Kungörandet och tillsättandet av befattning såsom reservbarnmorska.
5. Avgivandet efter kommunalnämnds och tjänsteläkares hörande av vitsord
om distriktsbarnmorska, exempelvis för att hon må erhålla ålderstillägg för sökande
av ny plats eller dylikt.
6. Barnmorskestyrelsen har att från kommunerna emottaga de av dem beviljade
kontanta avlöningsbeloppen och att till barnmorskorna utbetala dessa
belopp. Vidare skall styrelsen hos länsstyrelsen rekvirera och till barnmorskorna
utbetala dem tillkommande statsbidrag samt hos landstingets kamrerare rekvirera
och till barnmorskorna utbetala jämväl landstingsbidraget. Styrelsen har vidare
att till landstinget redovisa för såväl de av landstinget beviljade som övriga
uppburna löneförmåner och medel till bestridande av utgifterna för länets barnmorskeväsen.
7. Befogenheten att varna och på viss tid eller för alltid avsätta distriktsbarnmorska,
som uppför sig ovärdigt. Fel i den egentliga yrkesutövningen hänskjutas
till förste provinsialläkaren eller medicinalstyrelsen.
8. Bestämmandet av distriktsbarnmorskas bostadsort (station) inom distriktet,
efter vederbörande kommuners hörande. Bestämmandet av reservbarnmorskas
bostadsort.
9. Avgörande av klagomål över naturaförmånernas utgörande, i den mån
klagomålen ej innefatta besvär över kommunalstämmobeslut.
10. Tillsyn över att mellan distrikten och barnmorskan uppgjorda kontrakt
ej innehålla olaga eller eljest olämpliga bestämmelser.
11. Fastställande av barnmorsketaxorna.
12. Avgivande av förslag till medicinalstyrelsen om gränserna för de olika
barnmorskedistrikten inom länen.
13. Efter barnmorskas ansökan må barnmorskestyrelsen medgiva henne
lagstadgad eller i kontrakt medgiven semester samt förordna vikarie. Beviljandet
av tjänstledighet för tid utöver två dagar tillkommer även styrelsen, vilken dock
kan å sin ordförande överlåta denna befogenhet.
Kung!. Maj:ts Proposition Nr .99.
39
14. Barnmorskestyrelsen skall årligen till landstinget avlämna berättelse
över sin verksamhet under det niistförflutna året samt avgiva förslag angående
nästkommande års utgifter för barnmorskeväsendet inom länet.
Barnmorskestyrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden eller när
två styrelseledamöter det begära samt minst en gång årligen. Beslutmässig är
styrelsen blott, när den är fulltalig. De valda ledamöterna respektive suppleanterna
åtnjuta för varje styrelsesammanträde, i vilket de deltaga, en av landstinget
bestämd ersättning. Sekreterarens arvode bestämmes av landstinget efter förslag
av barnmorskestyrelsen, vilken utfärdar instruktion för sekreteraren.
För tiden mellan sammanträdena kan barnmorskestyrelsen uppdraga åt sin
ordförande att i fråga om ärenden, som kräva skyndsamhet, på eget ansvar vidtaga
erforderliga åtgärder, vilka vid följande sammanträde anmälas för styrelsen.
Disciplinära åtgärder samt tillsättande eller entledigande av barnmorska må dock
icke avgöras av ordföranden ensam.
Barnmorskestyrelsens beslut må kunna överklagas hos medicinalstyrelsen.
Förslaget om barnmorskestyrelsers inrättande har icke lämnats utan
anmärkningar. Sålunda har Kalmar läns södra landsting, i anslutning
till sin i det föregående återgivna mening, att barnmorskornas tillsättande
fortfarande borde vara en kommunal angelägenhet, funnit barnmorskestyrelserna
obehövliga. Denna uppfattning delas även av länsstyrelsen
i Västernorrland s län, som föreslår, att den för barnmorskestyrelserna
avsedda verksamheten uppdrages åt vederbörande förste provinsialläkare.
I övrigt rikta sig anmärkningarna huvudsakligen mot den föreslagna
organisationen, som på många håll ansetts onödigt komplicerad och
dyrbar, samt mot den ifrågasatta omfattningen av styrelsens verksamhet.
Med genomförandet av den föreslagna omregleringen av barnmorskeväsendet
uppkomma givetvis inom de olika länen en mångfald olika
frågor av administrativ och ekonomisk natur, vilka kräva ett enhetligt
och sakkunnigt avgörande. Någon myndighet eller institution, till vilken
handläggningen av dessa frågor lämpligen skulle kunna anförtros, finnes
emellertid icke för närvarande. Den föreslagna utvägen att uppdraga
denna verksamhet åt vederbörande förste provinsialläkare ensam synes
icke vara tillfredsställande, då därigenom skulle tillbakasättas landstingens
berättigade intresse av att vara representerade vid avgörandet av hithörande
frågor, särskilt sådana av ekonomisk innebörd, exempelvis beträffande
reservbarnmorskornas antal och dylikt. Det synes med hänsyn
härtill, såsom jag redan i det föregående antytt, nödvändigt att för
ändamålet skapa en särskild organisation, som enligt medicinalstyrelsens
förslag lämpligen bör benämnas barnmorskestyrelse. Sådan styrelse skulle
inrättas inom varje landstingsområde samt i stad, som ingår i distriktsindelningen
men ej deltager i landsting. Kostnaderna för denna orga
-
Yttranden
över förelaget.
Departements
chefen.
40
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
Övergångs
bestäm
melser.
Medicinal
styrelsen.
nisation torde böra bestridas av vederbörande landsting eller stad. Motsvarighet
härtill finnes redan inom distriktsveterinärväsendet. I Örebro
län finnes därjämte en styrelse, gemensam för samtliga extra provinsialläkardistrikt
inom länet.
Beträffande barnmorskestyrelsernas sammansättning har jag icke
funnit anledning frångå medicinalstyrelsens förslag, dock att viss modifikation
härutinnan erfordras vidkommande städer, som ej deltaga i
landsting. De närmare reglerna för nämnda styrelsers verksamhet synas
icke böra fastslås genom allmän lag. I detta hänseende torde det böra
ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan riksdagen fattat sitt beslut i huvudfrågan,
meddela föreskrifter, därvid de av myndigheterna härutinnan gjorda
erinringarna böra vidare övervägas. I detta sammanhang kan nämnas,
att förslaget om statsbidrag för anställning av distriktssköterskor förutsätter
inrättandet av sjukvårdsstyrelser i sådana landstingsområden, varest
distriktsvården organiseras och i övrigt bekostas av landsting. Det
synes icke uteslutet, att dessa båda styrelser skulle kunna organiseras
gemensamt, vilket säkerligen ur flera synpunkter skulle vara till gagn.
Medicinalstyrelsen anför beträffande övergången till den nya ordningen
följande:
Den här föreslagna organisationen för barnmorskeväsendet i Sverige kan
icke omedelbart genomföras i sin helhet. Med hänsyn till nuvarande antal
kommunalt anställda barnmorskor och den ytterst ojämna fördelningen av deras
arbetsprestationer, varom i det föregående utförligt talats, måste man räkna med
en tämligen lång övergångstid. Man kan ej utgå från, att de nu i småkommuner
med obetydligt antal förlossningar anställda barnmorskorna skola utan vidare
avskedas, utan man måste avvakta den tid, då dessa barnmorskors tjänster bliva
lediga. Har sålunda dylik barnmorska genom flyttning, dödsfall eller pensionering
avgått från sin plats, bör denna plats icke tillsättas, utan antingen uppehållas
genom vikarie eller ock skötas av de övriga till det nya distriktet hörande
barnmorskorna, tills allenast en ordinarie barnmorska återstår inom distriktet.
Denna bör då förflyttas till det för hela distriktet lämpligaste stället, där sedan
distriktsbarnmorskan skulle hava sin station. När även denna sista tjänst blivit
vakant eller tidigare, därest såväl barnmorskan som den kommun, där hon är
anställd, sådant medgiver, besättes den nya distriktsbarnmorsketjänsten med
innehavare. Under övergångstiden böra de av stat och landsting för distriktet
beviljade avlöningsbidragen å tillhopa 400 kronor utgå till distriktets barnmorskor
samfällt och på dem fördelas efter deras arbetsmängd (d. v. s. antalet förlossningar).
Denna fördelning bör verkställas av barnmorskestyrelsen.
Kan den nya distriktsindelningens genomförande påskyndas, genom att en
eller flera kommuner begagna sig av rätten att själv fullt avlöna barnmorska
jämte det skyldigheterna gent emot en distriktsbarnmorska fullgöras, bör sådan
anordning icke möta hinder. För organisationens enhetlighet är dock icke önskvärt,
att nämnda rätt kommer att tagas i anspråk i någon större omfattning.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39. 41
Mot vad sålunda föreslagits har jag icke funnit anledning till annan
erinran än att, för att erforderliga förberedelser med distriktsindelningen
m. m. må kunna vidtagas till lagens ikraftträdande den 1 januari 1920,
det lärer böra stadgas, att barnmorskestyrelserna skola vara utsedda före
utgången av september månad 1919. Det skulle sålunda ankomma på
1919 års landsting att utse de ledamöter i styrelserna, som skola väljas
av landstingen.
• I sitt utlåtande har medicinalstyrelsen slutligen även behandlat
frågan om förbättrad barnmorskeutbildning. Styrelsen anför härom
bland annat följande:
I sina yttranden hava åtskilliga hörda myndigheter och tjänsteläkare framhållit
vikten och betydelsen av förbättrad utbildning åt barnmorskekåren och i
samband därmed högre fordringar för inträde i barnmorskeläroanstalterna. Barnmorskorna
hava själva länge kämpat för samma mål. Redan vid det tredje allmänna
barninorskemötet i Örebro år 1893 framställdes som önskemål, att för inträde
vid barnmorskeläroanstalt borde fordras samma kunskaper som för inträde
vid folkskollärarinneseminarium, samt att utbildningstiden borde förlängas till
två år. Samma yrkande gjordes gällande även vid de flesta följande möten, senast
vid det år 1916 hållna tionde allmänna barnmorskemötet i Stockholm.
Barnmorskornas strävan i berörda avseende har under de sista åren livligt
understö tts av läkarna. Aven vid allmänna svenska läkarmötet i Hälsingborg år
1914 var frågan på tal. Härvid framhölls särskilt från pediatriskt håll vikten av
förbättrad utbildning i spädbarnsvård för barnmorskorna, något som även förste
provinsialläkaren i Norrbottens län i sitt yttrande påpekat. I denna särskilda
fråga har till medicinalstyrelsen ingått jämväl en skrivelse från svenska läkarsällskapets
sektion för pediatrik med anhållan om styrelsens medverkan till åstadkommande
av dylik undervisning vid barnmorskeläroanstalterna, i anslutning vartill
lärotiden där skulle förlängas.
En utredning av hithörande frågor beträffande barnmorskeundervisningen,
inträdesfordringarna och lärotidens längd synes även medicinalstyrelsen synnerligen
önskvärd, men behöver enligt styrelsens mening ej sammanbindas med
frågan om en förbättring av barnmorskornas lönevillkor. Tvärtom synes det
medicinalstyrelsen som om bättre avlöningsförhållanden vore en nödvändig förutsättning
för en ökning av studietiden eller höjning av inträdesfordringarna.
Styrelsen har för den skull ansett sig kunna lämna dessa frågor tillsvidare åt
sidan, men har för avsikt att, så snart lönefrågan blivit slutligen avgjord, taga
nämnda frågor under förnyad omprövning.
De framkomna önskemålen om förbättrad utbildning för barnmorskorna
synas beaktansvärda. Såsom medicinalstyrelsen framhåller, torde emellertid
denna fråga icke behöva sammanbindas med den nu ifrågasatta löneförbättringen.
Bihang Ull riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 33 käft. (Nr 39—40.) 4 9 09 1 8 6
Departements
chefen.
Förbättrad
barmtiorske
utbildning.
Departements
chefen.
42
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
Förslagets
ekonomiska
innebörd.
För de kommuner inom landet, vilka för närvarande avlöna barnmorska,
skulle den föreslagna organisationen i allmänhet förorsaka dels
en ökad kostnad för den kontanta lönen med 200 kronor, dels ock en
mindre ökning i kostnaden för naturaförmånerna. En eller annan
större kommun, som fördelas på två eller flera distrikt, kan möjligen
komma att träffas något hårdare. Å andra sidan uppkommer för de små
kommuner, som förut haft egen barnmorska men enligt förslaget ingå
i ett av flera kommuner bestående distrikt, en avsevärd lindring.
Vad beträffar kostnaden för landstingen och stader, som ej ingå i
landsting, är denna beroende på antalet barnmorskedistrikt enligt den
nya organisationen. Med ledning av den genom förste provinsialläkarna
verkställda utredningen har medicinalstyrelsen utgått ifrån, att antalet
barnmorskedistrikt skulle komma att hålla sig omkring 2,000. Enligt
av medicinalstyrelsen verkställda beräkningar skulle man vidare kunna
antaga, att 100 reservbarnmorskor anställas, det vill säga i medeltal omkring
lyra i varje län (ungefär en på vart tjugonde barnmorskedistrikt),
att reservbarnmorska tjänstgör såsom vikarie tolv månader årligen samt att
reservbarnmorskornas reseersättningar, arvoden åt sekreterarna i barnmorskestyrelserna,
arvoden och reseersättningar åt ledamöterna i dessa styrelser,
expenser och extra utgifter för barnmorskeväsendet draga en
årlig kostnad av 122,000 kronor1). Enligt dessa beräkningar skulle
landstingens och städernas årliga kostnader för barnmorskeväsendet bliva
i runt tal sammanlagt 650,000 kronor enligt följande tablå:
Avlöningsbidrag till 2,000 distriktsbarnmorskor å 200
kronor ................................................................................... 400,000 kronor
Arvode till 100 reservbarnmorskor å 200 kronor............ 20,000 »
Vikariatsarvoden å 3 kronor om dagen, tolv månader
för 100 reservbarnmorskor................................................ 108,000 »
Reseersättningar, extra utgifter m. m..................................... 122,000 »
Summa 650,000 kronor.
Statens kostnader på grund av den nya organisationen skulle — från
sett
bidrag till pensioneringen — enligt approximativa beräkningar uppgå
till 700,000 kronor enligt följande tablå:
*) Av dessa 122,000 kronor komma ungefär 15,000 kronor i reservbarnmorskornas reseersättningar,
60.000 kronor i arvoden (1,000—3,000 kronor) till sekreterarna i barnmorskestyrelserna,
30,000 kronor i arvoden (100—300 kronor) och reseersättningar åt ledamöterna i dessa styrelser
samt 17,000 kronor i expenser och extra utgifter för barnmorskeväsendet.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 39.
43
Avlöningsbidrag till 2,000 distriktsbarnmorskor å 200
kronor ............................................................................... 400,000 kronor
Ålderstillägg (200 kronor) åt 1,500 distriktsbarnmorskor1) 300,000 »
Summa 700,000 kronor.
Statens förutvarande ordinarie kostnader för barnmorskeväsendet
skulle däremot — frånsett i detta sammanhang kostnaderna för pensioneringen
— icke komma att beröras av förslaget.
Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med de av
honom förordade grunderna inom civildepartementet utarbetat förslag till
lag om anställande av distriktsbarnmorskor m. in,, och hemställde departementschefen,
med förklaring att han i annat sammanhang ärnade
anmäla frågan om anslag för bestridande av de på staten ankommande
kostnaderna för den ifrågasatta löneregleringens genomförande, att berörda
lagförslag, som borde tillkomma i den för kommunallag stadgade ordning,
måtte föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
och förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
'') Enligt riksförsäkringsanstaltens berättelse om barnmorskornas pensionsanstalt för år 1915
är åldern för de i anstalten nyinträdande barnmorskorna i regel 24—30 år. Efter tio år äro dessa
berättigade till två ålderstillägg, alltså vid en ålder av 34—40 år. Av de i anstalten vid 1915
års slut intagna 1,848 barnmorskorna voro 520 under 34 år och 907 under 40 år. Medicinalstyrelsen
har utgått från, att fem åttondedelar av alla kommunalt anställda barnmorskor komma att
bliva berättigade till två ålderstillägg och eu åttondedel till ett ålderstillägg Till förhindrande
av för låga beräkningar hava i kostnadstablån samtliga sex åttondedelarna upptagits berättigade
till två ålderstillägg,
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (6)
6 kopplingar.
- BU 1919:62 Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition angående ombildning av vissa pensionsoch ålderdomsunderstödsanstalter till en statens anstalt för pensi s. 9 i texten
- SU 1919:151 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor järnte eu i ämnet väckt motion. s. 1 i texten
- Rskr. 1919:54 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om anställande av distnktsbammorskor rn. in., dels ock tre i ämnet v a1 i texten
- 2LU 1919:13 Utlåtande i anledning av dels Kung!. Maj:ts proposition med förslag till lag om anställande av distriktsb ammor skor m. ?«., dels ock i anledning därav väckta m a1 i texten
- KU 1919:8 Memorial, i anledning av andra kammarens remiss av motionerna nr 320 av herr Persson i Fritorp och nr 323 av herr Norman m. fl., i anledning av Kungl. May.ts pr a1 i texten