Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård m. m

43 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 42 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:7, Med förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

1

Nr 7.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag

om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård

m. m.; given Stockholms slott den 31 december

1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades

kostnader för sinnessjukvård m. m.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 7 käft. (Nr 7.)

2859 18 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.is Proposition Nr 7.

Förslag

till

Lag:

om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård m. in.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Åtnjuter sinnessjuk, vilken, utan att vara i behov av fattigvård

enligt 1 § i lagen om fattigvården, dock är att anse såsom mindre bemedlad,

vård mot billigaste avgift å staten eller landsting tillhörigt sinnessjukhus,

och har han under de senaste tio åren vårdats å dylikt sjukhus

i sammanlagt två år eller därutöver, eller har sinnessjukdomen eljest

oavbrutet fortfarit under minst tre år, då skall lindring i kostnaden för

sinnessjukvården beredas på sätt här nedan sägs.

2 §•

Vid prövning av fråga, huruvida sinnessjuk är att anse såsom

mindre bemedlad samt om beredande av lindring, som avses i denna

lag, skall hänsyn tagas ej endast till storleken av den sinnessjukes

inkomster och övriga tillgångar samt skulder utan jämväl till alla andra

på hans ekonomiska förhållanden inverkande omständigheter, såsom honom

åliggande underhållsskyldighet och dylikt.

Har den sinnessjuke anhörig eller annan, som är underhållsskyldig

för honom och i stånd att bekosta hans vård, vare den sinnessjuke ej

att anse såsom mindre bemedlad. Vid bedömande därav, huruvida den

underhållsskyldige är i stånd att bekosta vården, skall hänsyn tagas till

de i första stycket angivna omständigheter.

3 §.

Lindring i kostnad för sinnessjukvård enligt denna lag skall beredas

av det fattigvårdssamhälle, där den sinnessjuke senast mantalsskrivits,

och sökes hos fattigvårdsstyrelsen därstädes.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 7.

Lindringen beredes antingen genom att fattigvårdssamhället, för

varje gång vårdavgift förfaller till betalning, tillskjuter så stor andel av

avgiften, som vid prövning i enlighet med de i 2 § angivna grunder

befunnits skälig, eller, där fattigvårdssamhället i första hand till sinnessjukhuset

erlagt vårdavgiften, genom motsvarande begränsning i rätten

att ur den sinnessjukes tillgångar bekomma ersättning för det erlagda.

Lindringen må även, när skäl därtill äro, avse vårdavgilten i dess helhet.

4 §.

Har fattigvårdssamhälle berett person, som enligt denna lag äger

åtnjuta lindring i kostnaden för sinnessjukvård, sådan lindring, och har

fattigvårdssamhället icke på grund av stadgandet i 5 § här nedan kunnat

av den, som åtnjutit lindringen, återfå vad sålunda bekostats, då äger

fattigvårdssamhället att därför utfå gottgörelse av det landsting, inom

vars område fattigvårdssamhället är beläget.

Om sökande av sådan gottgörelse gäller i motsvarande tillämpning

vad i 59 § i lagen om fattigvården stadgats.

5 §•

Skulle mindre bemedlad sinnessjuk, som åtnjuter lindring i kostnaden

för sinnessjukvård enligt denna lag, komma i förändrade förhållanden,

må lindringen utan hinder av förut meddelat beslut jämkas, efter

som skäligt finnes.

Därest hans ekonomiska ställning så förbättrats, att han icke

längre är att anse såsom mindre bemedlad, äger fattigvård sstyrelsen att

av honom uttaga ersättning för vad fattigvårdssamhället enligt denna

lag fått vidkännas i kostnad för sinnessjukvården, så framt styrelsen

icke finner skäl till eftergift.

Angående talan om utbekommande av ersättning, som här avses,

skall vad i 67 § i lagen om fattigvården är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

6 §•

Sådan lindring i kostnad för sinnessjukvård, som beredes enligt

denna lag, skall icke betraktas såsom fattigvård.

7 §•

Angående klagan i mål och ärenden, som behandlas i denna lag,

skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen om fattigvården stadgas för

motsvarande fall.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

8 §•

Vad i denna lag finnes föreskrivet angående beredande av lindring

i kostnaden för sinuessjukvård gäller även beträffande vård av sinnesslöa

och fallandesjuka å staten eller landsting tillhöriga sinnessjukhus eller

anstalter för sinnesslöa eller å enskilda anstalter för sinnesslöa eller

fallandesjuka, vilka åtnjuta statsbidrag eller blivit för ändamålet vederbörligen

godkända; dock att i fråga om vård av sinnesslöa samt sådana

fallandesjuka, vilka äro intagna å epileptikeranstalter, lindring skall beredas

även om anstaltsvården eller sjukdomen ej fortfarit under i 1 §

angiven tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 7.

5

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

• Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31

december 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:

Genom särskilda remisser har Kungl. Maj:t infordrat utlåtanden

från medicinalstyrelsen och kammarrätten över det betänkande

med förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för

sinnessjukvård, som den 13 juni 1916 avgivits av särskilt tillkallade

sakkunniga för revision av sinnessjukstadgan m. m. Sedan dessa utlåtanden,

av vilka medicinalstyrelsens är åtföljt av yttranden från samtliga

hospitalsdirektioner i riket, numera inkommit, får jag till vidare

åtgärd anmäla detta ärende.

Genom skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 mars 1913 (n:r 31) hemställde

riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte efter verkställd utredning vidtaga,

eller, om så erfordrades, för riksdagen föreslå sådana åtgärder

beträffande sinnessjukas vård å hospital, att den mindre bemedlades kostnader

härför bleve avsevärt minskade.

Inledning.

Riksdagens

skrivelse den

29 mars 1913.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Yttranden

över riksdagens

skrivelse.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7,

Till stöd för denna hemställan anförde riksdagen — under hänvisning

till i ärendet inom riksdagen väckta motioner (nr 88 i Första

kammaren och nr 215 i Andra kammaren) •— följande:

»När det gällt att bereda vård åt sinnessjuka, har hittills den största svårigheten

legat i bristen på utrymme i de offentliga vårdanstalterna. I den mån

de beslutade nya hospitalen hinna bliva färdiga, torde denna svårighet bliva

undanröjd eller åtmistone i betydlig mån minskad, men svårigheterna sluta icke

i och med de sjukas upptagande å vårdanstalter. För de fullständigt obemedlade

är visserligen någorlunda sörjt därigenom, att kommunerna äro lagligen förpliktade

att betala avgifterna för dem, men i fråga om kategorien mindre bemedlade finnes

icke någon sådan förpliktelse. Kommunen kan vara barmhärtig och helt eller

delvis betala avgiften — och detta sker även på många ställen — men den kan

också begagna sin rätt att till sista öret uttaga sin fordran ur den sjukes egendom

eller hos de för honom betalningsskyldiga, och detta händer tyvärr icke

sällan. Följden härav blir då stimdom den, att sinnessjuka, som väl behöva

liospitalsvård, kvarhållas i hemmen hos sina anhöriga, för att icke dessa må

ekonomiskt gå under.

Att något måste göras för att avhjälpa nu antydda missförhållanden synes

riksdagen tydligt. Vad som ligger.närmast till hands, vore nedsättning i avgiften,

men för att denna nedsättning skulle medföra åsyftad verkan, behövde den vara

ganska stor. Därjämte kan väl svårligen sättas i fråga, att för de obemedlade,

för vilka kommunerna betala, skulle erläggas högre avgift än för de mindre bemedlade,

men en nedsättning även för de förstnämnda skulle vålla en icke obetjrdlig

ökning i statens redan förut stora utgifter för liospitalsvård, varjämte det

skulle ge en lättnad i fattigvårdskostnad icke blott åt hårt betungade kommuner,

som därav vore i behov, utan även åt sådana, som icke behövde det.

En annan enligt riksdagens mening mera tilltalande utväg vore, att riksdagen

beviljade ett anslag, ur vilket mindre bemedlade sinnessjuka, möjligen även hårt

betungade kommuner, kunde erhålla hjälp till erläggande av avgiften.

Ett tredje sätt vore, att landstingen åtoge sig saken. Detta är, enligt vad

till riksdagens kännedom kommit, redan förhållandet i åtminstone två landsting,

Uppsala och Kristianstads, men även om detta ärende sålunda ligger inom landstingens

befogenhet, torde en förpliktelse för landstingen i detta hänseende icke

förefinnas.»

Om någon av dessa eller någon annan åtgärd borde vidtagas,

ansåge riksdagen emellertid endast efter vederbörlig utredning kunna

avgöras.

I följd av remisser avgåvos yttranden över denna riksdagens framställning

av överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, vilka

yttranden åtföljdes av utlåtanden, överståthållarämbetets av stadsfullmäktige

i Stockholm och länsstyrelsernas utav landstingen i länen, varjämte

länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus

samt Gävleborgs län överlämnade yttranden i ärendet av stadsfullmäktige

i Norrköping, resp. Malmö, Göteborg och Gävle. Länsstyrelserna i Jön
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7. 7

köpings och Kronobergs län ingåvo dessutom utlåtanden av förste provinsialläkarne

i resp. län och länsstyrelsen i sistnämnda län jämväl utlåtanden

av samtliga kronofogdar och länsmän inom länet.

Dessa yttranden överlämnades till förenämnda sakkunniga, vilka,

på sätt förut nämnts, den 13 juni 1916 avgåvo sitt nu ifrågavarande

betänkande.

I samtliga över riksdagens skrivelse den 29 mars 1913 avgivna

yttranden med undantag av ett (avgivet av landstinget i Kronobergs län)

har vitsordats behovet av den uti riksdagsskrivelsen ifrågasatta lindringen

i de mindre bemedlades kostnader för hospitalsvård.

Beträffande själva sättet för beredande av dylik lindring hava hos

de i ärendet hörda myndigheterna meningsskiljaktigheterna varit ganska

stora. • I det hela hava de dock uttalat sig för endera av de redan i

riksdagsskrivelsen alternativt anvisade utvägarna till målets uppnående,

nämligen antingen nedsättning i avgifterna till hospitalen (Alt. I), beviljande

genom riksdagen av ett statsanslag, varifrån mindre bemedlade

kunde e inhålla hjälp till avgiftens erläggande (Alt. II) eller sakens ordnande

genom landstingen (Alt. III). Vissa myndigheter hava tänkt

sig en kombination av två av dessa alternativ; slutligen hava några

uttalat sig för uppskov med ärendets avgörande, till dess fattigvårdslagstiftningskommitténs

då under utarbetande varande förslag till ny

fättigvårdslagstiftning blivit färdigt, och andra åter velat dröja därmed, till

dess de sakkunnige för revision av sinnessjukstadgan in. m. fullgjort

detta sitt uppdrag.

Beträffande det närmare innehållet av myndigheternas yttranden

över riksdagens skrivelse tillåter jag mig att hänvisa till betänkandet,

däri intagits en redogörelse för nämnda yttranden.

Jag övergår nu till en redogörelse för de sakkunnigas betänkande.

Beträffande riksdagens skrivelse, i vad den avser hjälp av statsmedel

åt hårt betungade kommuner, åberopa de sakkunniga vad fattigvårdslagstiftningskommittén

härom anfört i sitt år 1915 avgivna betänkande

med förslag till lag om fattigvården. I nämnda betänkande framhåller

kommittén bland annat, att för att ernå rättvisa i avseende å de kommunala

bördornas tryck en utjämning bör taga hänsyn till de kommunala

bördorna i deras helhet, att genom pensionsförsäkringen ett betydande

tillskott kommer att givas till lättande av kommunernas fattigvårds

utgifter, samt att, om härtill lägges den lättnad, som vissa av

kommittén föreslagna åtgärder innebära (se 40—42 §§ i lagen om fat
-

De sakknnuigras

betänkande.

Hjälp åt hårt

betungade

kommuner.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

tigvården den 14 juni 1918), i allt fall en så avsevärd minskning i kommunernas

utgifter för fattigvårdsändamål ernås, att det icke synes föreligga

tillräckliga skäl att nu beträda vägen av direkt statssubvention

särskilt för kommunernas fattigvårdskostnader. Med instämmande i vad

kommittén sålunda anfört, hemställa de sakkunniga, att riksdagens skrivelse,

i vad den avser hjälp av statsmedel åt hårt betungade kommuner för

bekostande av vård utav sinnessjuka, icke måtte i detta sammanhang

föranleda någon åtgärd.

Undring för ^ a^ därefter beträffar frågan om lindring för mindre bemedlade enmindre

benved- skilda personer i kostnaden för sinnessjukvård betyga de sakkunniga

ladeersonerl(ia s*u ^el ^et 1 sa gott som Mia de i ärendet avgivna yttranden vitskostnaden

för ordade behovet av en sådan lindring samt understryka, att det är det

Sln,vård''k~ °^a ^ngvariga förloppet hos sinnessjukdomarna, som göra dem särskilt

betungande i ekonomiskt hänseende för dem, som skola bekosta sinnessjukvården.

De sakkunniga anföra vidare:

»Det är ju intet ovanligt, att dessa sjukdomar fortfara i årtionden, och det

är lätt att inse, hurusom vården i sådana fall måste ofördelaktigt påverka ekonomin

t. o. m. hos personer, som kunna betecknas såsom bemedlade, än mer hos de

mindre bemedlade.

Såsom av det här nedan sagda framgår, komma de sakkunniga också att

föreslå, att under alla omständigheter lindring icke skulle medgivas i andra fall,

än där sinnessjukdomens långvarighet antingen blivit faktiskt konstaterad eller

ock kan på objektiva grunder antagas såsom viss.

Landstinget i Kronobergs län, med vilken myndighet Konungens befallningshavande

i länet uti detta hänseende instämt, framhåller visserligen, att det viktigaste

vore, att tillräckligt med utrymme bereddes å statshospitalen, och förmenar, att

genom åtgärder för lindring av de mindre bemedlades kostnader förfrågan å sådant

utrymme endast skulle bliva ännu större och svårigheten för utrymmesfrågans

lösning ännu mer träda i dagen.

Häremot må endast erinras om, vad som redan i riksdagsskrivelsen framhållits,

nämligen att, även om nämnda utrymmesfråga vore löst, så slutar icke

svårigheten med de sjukas intagande å vårdanstalterna, då även därefter kvarstår

den börda, avgiftsplikten till hospitalen utgör för vissa enskilda i ekonomiskt

mindre god ställning.

En särskild anledning att lätta denna börda ligger däri, att, såsom erfarenheten

givit vid handen, mången mindre bemedlad underlåter att vidtaga åtgärder

för beredande av anstaltsvård åt sinnessjuk anhörig endast av fruktan för att

genom nödvändigheten att sedermera bekosta denna vård få sin ekonomi förstörd.

Följden härav har understundom blivit, att den sinnessjuke till skada för sig

eller sin omgivning fått allt för länge vara i saknad av anstaltsvård; exempel på

misshandel med dödlig utgång från en dylik sinnessjuks sida skulle kunna anföras.

i Aven har det förekommit fall, då en å hospital redan intagen sinnessjuk

av mindre bemedlad anhörig därifrån uttagits endast av den anledning, att han

fruktat att på grund av omkostnaderna för vården bliva berövad sitt lilla kapital,

varå exempel omnämnes i de till grund för riksdagsskrivelsen liggande motionerna.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 7.

De sakkunniga övergå härefter till behandling av de olika förslag

till lösandet av frågan om lindring i de mindre bemedlade enskildes

kostnader för vården i fråga, som framlagts i riksdagsskrivelsen och

vilka här ovan betecknats med Alt. I—III.

Beträffande det i riksdagens skrivelse såsom Alt. I framförda förslaget

eller lindringens beredande genom nedsättning i hospitalsavgifterna förklara

de sakkunniga sig icke kunna biträda detsamma, detta på grund av det

redan i riksdagsskrivelsen påpekade förhållandet, att, då en dylik nedsättning'',

för att medföra åsyftad verkan, måste vara ganska stor och

det vidare svårligen kunde sättas i fråga, att för de obemedlade skulle

erläggas högre avgift än för de mindre bemedlade, en nedsättning i

hospitalsavgifterna, som sålunda borde omfatta bägge dessa kategorier,

skulle vålla eu betydlig ökning i statens redan förut stora utgifter för

hospitalsvården. De sakkunniga anföra vidare:

»Enligt senast av medicinalstyrelsen offentliggjorda uppgifter (de för 1914)

uppgick antalet underhållsdagar för under samma år å hospitalens tredje klass

vårdade sinnessjuka till 2,637,499. Av de i ärendet hörda myndigheter, som

yttrat sig uti förevarande fråga, har förste provinsialläkaren i Jönköpings län

ansett, att en effektiv nedsättning i hospitalsavgiften icke kunde avse mindre

belopp än 30 öre om dagen, under det Konungens befallningshavande i Norrbottens

län gått ännu längre och uttalat, att, därest Alt. I skulle tillämpas, endast

en tredjedel av avgiften borde stanna på den sinnessjuke eller hans avgiftspliktiga.

anhöriga. Med utgångspunkt från ovannämnda för år 1914 meddelade siffror

angående antalet underhållsdagar för hospitalspatienter å tredje klass skulle redan

en nedsättning med 30 öre i avgifterna för staten betyda en minskning i inkomst

på hospitalsvården av 791,249 kronor 70 öre, eller omkring V, av totalkostnaden

för samma vård. Till en sådan inkomstminskning för staten — innebärande eu

motsvarande ökning i statens årliga utgifter för hospitalsväsendet — lärer riksdagen

svårligen lämna sitt bifall. Ytterligare invändningar, som kunna med fog

riktas mot Alt. I, äro de av förste provinsialläkaren i Kronobergs län och Konungens

befallningshavande i Älvsborgs län framförda, nämligen av den förre, att även med

en så betydande nedsättning i hospitalsavgifterna som med 50 %. skulle dock kvarstå

en årlig utgift för den mindre bemedlade av omkring 109 kronor, som fortfarande

skulle vålla honom stora svårigheter att bära, samt av Konungens befallningshavande

i Alvsborgs län, att, då nedsättningens belopp borde bestämmas för vart

särskilt fall med hänsyn till patientens eller hans försörjningspliktiga anhörigas

ekonomiska förhållanden, ett användande av Alt. I icke syntes böra ifrågakomma

— en invändning mot detta alternativ, som de sakkunniga finna synnerligen

talande.»

Beträffande Alt. II (beredande av lindring genom att riksdagen

beviljade anslag, ur vilket mindre bemedlade sinnessjuka kunde erhålla

hjälp till erläggande av avgiften) framhålla de sakkunniga, att statens

åtgärder och anslag uti ifrågavarande hänseende böra koncentreras på

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 7 höft. (Nr 7.) 2859 18 2

De i t''iksdagens

skrivelse

framställda

förslagen.

ATt. I.

Alt. IT.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 7.

fyllandet av behovet utav anstaltsplatser för sinnessjuka och icke riktas

på lindring av de avgiftspliktigas kostnader för vården. Därest den

ifrågavarande kostnadslindringen skulle åvägabringas medelst bidrag ur

ett av riksdagen beviljat anslag, skulle, betona de sakkunniga, en sådan

anordning kräva överlämnandet av prövningen utav behovet av statsbidraget

åt en centralmyndighet, en uppgift, som emellertid säkerligen

skulle visa sig hart när olöslig för en var dylik myndighet. Ett ytterligare

skäl, som talade emot lämpligheten av att taga statens hjälp i

anspråk lör ifrågavarande lindring, vore att staten genom antagandet

av lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 iklätt sig

uppoffringar, vilka i många fall ledde till lindring för de mindre bemedlade

i deras kostnader för sinnessjukvård. De sakkunniga ansåge sig

därför icke kunna biträda detta alternativ.

I sammanhang med Alt. III (landstingets övertagande av ifrågavarande

kostnader) redogöra de sakkunniga dels för en av svenska fattigvårdsförbundet

i februari 1914 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse med

begäran om utredning av principerna för en uppdelning av sinnessjukvården

mellan staten, å ena, samt landstingen och större kommuner, å

andra sidan, eventuellt angående statsbidrag till den icke statsliga offentliga

sinnessjukvården, dels ock för 40 § i fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag till lag om fattigvården (se 40 § i lagen om fattigvården den

14 juni 1918). De sakkunniga anse, att nämnda skrivelse och förslag

i viss mån bragt hela förevarande fråga i ett nytt läge. Efter att hava

påpekat, att kommittéförslaget endast avser lindring i kommunernas

kostnader och i dessa kostnader allenast så framt de gälla till fattigvård

berättigade, d. v. s. fullständigt medellösa sinnessjuka, erinra de sakkunniga

om det synnerligen vanliga förhållandet, att vederbörande fattigvårdsstyrelser

plägade avlämna ansvarsförbindelse icke blott för medellösa

utan även i sådana fall, då de enskilda på grund av svag ekonomisk

ställning icke kunde anskaffa borgen, samt fortsätta:

»Det må bär betonas, att det just är sistnämnda omständighet, som föranleder

det överklagade förhållandet, att kommunerna ibland använda regressrätten för

vad de fått utlägga på grund av borgen på ett allt för hårdhänt sätt mot de

mindre bemedlade avgiftspliktiga kuvudgäldenärerna.

Enligt de sakkunnigas mening kunde dessa missförhållanden — av här nedan

anförda skäl — lämpligast avhjälpas genom att kommunerna — i likhet med vad

som beträffande kommunernas förhållande till de fullständigt medellösa föreskrivits

i 40 § av fattigvårdskommitterades förslag — av landstingen erhölle bidrag

i sina utlägg till vårdavgifter för de mindre bemedlade sinnessjuka i alla de fall,

där ett uttagande av dessa avgifter i deras helhet hos de sjuke själva eller deras

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.is Proposition Nr 7.

försörjningspliktiga anhöriga skulle medföra dessas ekonomiska ruin eller åtminstone

avsevärt närma dem till de fullständigt obemedlades kategori. Den kostnad, som

sålunda uppstodo för landstingen, borde enligt de sakkunnigas åsikt stanna å landstingen,

i analogi med vad i fråga om kostnaderna för de obemedlade skulle bliva

förhållandet enligt 40 § i fattigvårdskommitterades förslag.

Därest nu lagbestämmelser träffades i detta syfte, skulle naturligtvis den

förnämsta anledningen för kommunerna att förfara alltför strängt vid utövandet

av sin regressrätt hos mindre bemedlade för utlagda avgifter bortfalla. Nämnda

anordning skulle väl också ibland lända kommunerna till fördel så tillvida,

som den innebure en slags preventiv fattigvård — ett förekommande av att den

sjuke efter tillfrisknandet eller den för honom försörjningspliktige, i den män

denne tillhörde de mindre bemedlades grupp, komme att ligga fattigvården

till last. . . ,

Nu har visserligen uti flera av de över riksdagsskrivelsen avgivna yttranden

uttalats invändningar mot, att landstinget skulle ytterligare betungas med avgifter

för sinnessjukvården, som framför allt ansåges vara en statens angelägenhet,

och man har därvid särskilt påpekat, att landstingen redan nu

iklätt sig uppoffringar för upptagningsanstalterna för sinnessjuka, varjämte

städer, som icke i landsting deltaga, hava antingen anordnat dylika självständiga

anstalter eller ock avdelningar för sinnessjuka vid sina arbets- och försöijnings
Vad

då först beträffar invändningen att sinnessjukvården framför allt skulle

vara en statens angelägenhet, anse sig de sakkunniga för egen del kunna inskränka

sig till att instämma i det av fattigvårdskommittén gjorda uttalandet,

att staten \ varje fall skulle fortsätta sin verksamhet för beredande av ytterlidare

platser å statsanstalterna för sinnessjuka, samt att ett samarbete mellan

staten, landstingen och de större kommunerna borde för samma ändamål åvägabringas.

^^ åter Qm c|en raot Alt. III i de avgivna yttrandena framförda invändningen,

att landstingen icke borde eller kunde ytterligare betungas med utgifter

för sinnessjukvården, kunna de sakkunniga till bemötande härav även åtnöjas

med en hänvisning till fattigvårdskommitténs betänkande, däruti framhålles

(sid. 188), att ett avlyftande från primärkommunerna av de kostnader för liospitalsvård,

som nu vila på dem, och dessas överflyttande på de större kommunala

enheterna, landstingen, i själve verket icke för de skattskyldige inom landstingsområdena

komme att innebära någon ändring i vare sig grunderna för kostnadernas

utgående eller deras belopp utan allenast en jämnare fördelning av dem mellan

de särskilda kommunerna inom området. .

I övrigt är, såsom skall närmare utvecklas, när de sakkunniga komma

till frågan om storleken av den lindring, som bör beredas i de mindre bemedlades

ifrågavarande kostnader, icke avsett att hela kostnadsbeloppet skall

ersättas.»

De sakkunniga upptaga vidare till behandling vissa frågor, som

kräva besvarande, innan man ingår på detaljerna i fråga om den förevarande

lindringens åvägabringande. I avseende å trågan, om såsom

villkor för lindringen borde uppställas sjukdomens fortvaro under viss

lid, anföra de sakkunniga:

Sinnessjukdomens

fortvaro

under

längre tid.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung]. Maj:ts Proposition Nr 7.

»Såsmn redan tidigare här ovan antytts, anse de sakkunniga, att såsom en

förutsättning för, att den ifrågavarande kostnadslindringen överhuvud skall kunna

medgivas, bör krävas, att sinnessjukdomen skall hava visat sig vara av en viss

längre varaktighet. Denna synpunkt har berörts uti några av de över riksdagssknyelsen

avgivna yttrandena. Så har föreslagits av förste provinsialläkaren

i Jönköpings lan, att lindringen i kostnaden — av honom tänkt såsom en nedsättning

i hospitalsavgifterna — först skulle inträda, efter det den sinnessjuke

vardats ett halvt år å hospital, samt av Konungens befallning shav ande i samma

tan, som ansluter sig till ovan angivna Alt. II, att det sålunda ifrågasatta understödet

av statsmedel i regel borde tilldelas endast sådana patienter, som vårdats

någon längre tid, t. ex. ett år å anstalt.

? hkket med de båda nämnda myndigheterna anse de sakkunniga, att det

framför allt ar tiden för vård å anstalt, som i detta hänseende skall vara grundläggande,

och för sin del anse de sakkunniga, att sinnessjukdomen bör under

an st al t s u p p eu ål 1 e t hava agt en varaktighet av minst två år, för att kostnadsfindring

skall medgivas, med. den modifikation dock, att av vederbörande anstaltsfakare

uttardat bevis om sjukdomens obotlighet skall uti förevarande avseende

medföra samma rätt till kostnadslindring. Då ett dylikt bevis i allmänhet icke

torde utfardas med mindre det är konstaterat, att sinnessjukdomen oavbrutet

varat i minst tre år, bor det nämligen vara så mycket mindre skäl att i dylika

tall uppehålla fordran på två års anstaltsvård, som den sinnessjukes egen eller

hans försörjnmgspliktiga anhörigas ekonomi ju då i regel före den sjukes intagande

å anstalten redan en längre tid varit underkastad bördan av hans

vårdande.»

Tåsom* e- ®eträ®"ail^e frågan, vilka som äro att anse såsom mindre bemedlade,

mindre le- ‘införa de sakkunniga, efter att hava refererat av vissa myndigheter

medlade? avgivna utlåtanden:

t torde näppeligen låta sig göra, att på sätt i några av dessa utlåtanden

ifrågasatts, fata taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt vara bestämmande

för frågan, vilka aro att hänföra till mindre bemedlade. Dels ställer sig denna

taxering ganska olika för t. ex. lönearbetare och mindre jordbrukare dels är

begreppet mindre bemedlad alltför växlande för olika förhållanden, för ätt kunna

fastlasas vid taxeringen. En ogift med t. ex. 800 kronors inkomst är ingalunda

-1 k.k förevarande avseende anse såsom mindre bemedlad, under det att

en familjeförsörjare med samma inkomst i regel torde kunna till nämnda kategori

hanforas. ”

uppdraga vissa allmängiltiga gränser för de mindre bemedlades grupp

later sig endast med svårighet gorå. Endast efter prövning i det särskilda fallet

kan avgöras, huruvida. den sinnessjuke eller hans försörjnmgspliktiga anhöriga

aro att rakna till de mindre bemedlade eller icke.

Nedåt begränsas kategorien mindre bemedlade naturligen av de medellösas

pu}PP-. f övrigt anse sig de sakkunniga i så måtto kunna instämma med Konungens

befallningshafvande i Kristianstads liin, att såsom mindre bemedlade böra icke

de anses, vilka erlägga avgift till andra betalningsklassen å hospital eller, då

fråga ar om anstalter, tillhörande landsting, till motsvarande betalningsklass å

dessa. Visserligen lärer det förekomma att — som landstinget i Uppsala län

framhållit i andra avgiftsklassen intagas sinnessjuka, vilka själva eller vilkas

försörjnmgspliktiga anhöriga i själva verket såsom mindre bemedlade icke blott

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 7.

borde hava kommit undan med avgift till tredje betalningsklassen utan även

behövde erhålla lindring i denna vårdkostnad. Att dylikt kan inträffa beror

därpå, att för den sinnessjuke icke kunnat erhållas sådant intyg om oförmåga

att betala andra klass avgift, som erfordras för intagande å tredje betalningsklassen.

(Jfr § 29 sinnessjukstadgan och vid stadgan fogade formulär nr 2 till

borgensförbindelse). Dessa fall av intagande å andra betalningsklassen av dem,

som egentligen bort hänföras till den tredje, torde emellertid vara alltför få,

för att man för deras skull bör frångå principen, att det endast i fråga om sinnessjuka,

vilka äro intagna å tredje betalningsklassen, kan bliva tal om lindring i

vårdkostnaden.

Med dessa begränsningar av kategorien mindre bemedlade i här ifrågavarande

betydelse äro i övrigt att dit hänföra icke blott ägare av mindre hemman,

en tomt eller ett hus eller några hundra kronors kapital (jfr Konungens befallningshavandes

i Norrbottens län yttrande å sid. 36) utan också enbart inkomsttagare

utan kapital i egentlig mening, vilka på grund av denna inkomst kunna

under normala förhållanden försörja sig och sin familj, men utsatta för att

under någon tid nödgas erlägga avgift till anstaltsvård för sinnessjuk, därigenom

berövas större del av denna inkomst än att återstoden förslår för familjens

uppehälle.

Sammanfattande det här ovan sagda rörande kategorien mindre bemedlade

i den mening detta uttryck användes i förevarande sammanhang, vilja de sakkunniga

såsom sin åsikt uttala, att dit äro att hänföra alla de, vilka då det är

fråga om sinnessjuka, vårdade i lägsta avgiftsklass å sinnessjukanstalt — utan

att vara medellösa — icke kunna under någon längre tid bestrida avgifterna

för denna vård, utan att deras tillgångar, vare sig de bestå i något mindre kapital

eller — när det är fråga om den sjukes försörjningspliktiga anhöriga — uti intjänad

lön eller annan inkomst, kunna befaras komma att till avsevärd del härför

åtgå.»

De sakkunniga erinra om, att det ej sällan händer, att vid sinnessjuks

intagande å hospital kommunen ikläder sig ansvar för hospitalsavgiftens

erläggande, ehuru varken den sjuke själv eller hans försörjningspliktiga

anhöriga äro att anse såsom medellösa. I detta hänseende anföra

de sakkunniga vidare:

»Anledningarna härtill kunna vara liera, såsom nödvändigheten av sådan

skyndsamhet vid den sjukes intagande, att tiden icke medgivit undersökning om

hans eller hans anhörigas ekonomiska villkor, den mindre bemedlades oförmåga

att, på sätt § 38 i gällande sinnessjukstadga föreskriver, förskottera hospitaisavgiften,

svårigheten för honom att anskaffa enskilda borgensmän eller dylikt.

I sådana fall, där den sjuke själv eller hans försörjningspliktiga anhöriga i själva

verket tillhöra den kategori, som här ovan beskrivits såsom mindre bemedlade,

kan kommunen hos dem uttaga de av densamma utlagda avgifterna med den

påföljd, att de härför utsatta bliva utblottade. I dylika fall bör den lindring,

som skall beredas de mindre bemedlade för att nämnda påföljd ej må inträda,

tydligen utgöras av en i lag stadgad begränsning av kommuns rätt att återsöka

det utlagda. — I de fall åter, då kommunens borgen icke kommit till användning,

utan det lyckats den mindre bemedlade att såväl förskottera hospitalsavgiften

Formen för

lindringens

utgående.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Storleken av

lindringen.

Lagen om

allmän.

pensionsförsäkring.

Kung!.. Maj:ts Proposition Nr 7.

som erhålla enskild borgen för densammas erläggande, kan det inträffa, att ett

fortsatt erläggande till anstalten (eller borgensmännen) av vårdavgifterna medför

fara för den vårdades eller hans försörj långs pliktigas utblottande. Uti dylika fall

måste den tilltänkta lindringen givetvis taga formen av ett kontant bidrag till

vårdavgiftens erläggande.

Det kunde nu ifrågasättas, huruvida icke detta bidrag borde till undvikande

av missbruk erläggas av kommunen direkt till sinnessjukanstalten. Då det

emellertid kan inträffa, att bidraget skall utgå i fall, där anstaltsavgiften redan

blivit ur den sinnessjukes egendom eller av hans försörjningspliktiga anhöriga

erlagd, låter förstnämnda anordning sig icke alltid genomföras, vadan det enligt

de sakkunnigas mening är lämpligast att beträffande sättet för det kontanta

bidragets utbetalande överlämna åt vederbörande kommun att förfara efter omständigheterna.

»

De sakkunniga betona, att även frågan om storleken utav den lindring

i kostnaden för sinnessjukvård, som i varje fall bör medgivas, kan

rättvist bedömas endast för varje särskilt fall, men att även med denna

inskränkning bestämmelserna i lagen om allmän pensionsförsäkring den

30 juni 1913 måste bliva av icke ringa betydelse vid avgörande av

samma fråga.

De sakkunniga erinra vidare om sitt uttalande, att i fråga om mindre

bemedlade en viss, på ena eller andra sättet konstaterad varaktighet

hos sinnessjukdomen bör grunda rätt till lindring i vårdkostnaden, samt

anföra:

»Det kan sålunda hända, därest denna de sakkunnigas mening leder till

av dem föreslagna lagstiftningsåtgärder, att fråga om beredande av sådan lindring

uppstår beträffande sinnessjuka eller deras försörjningspliktiga anhöriga, som

äro i åtnjutande av eller berättigade till pensionstillägg eller understöd enligt

pensionslagen. Vid sådant förhållande uppställer sig osökt den frågan, huruvida

icke kan anses att i fall av sinnessjukdom det från det allmännas sida blivit

nog gjort för de mindre bemedlade genom beredande av dylikt pensionstillägg

eller understöd, och huruvida icke alltså numera beredande av ytterligare

lindring i dessa fall, på sätt de sakkunniga föreslagit, skulle kunna anses opåkallat.

För sin del anse de sakkunniga så icke vara fallet.

Det torde nämligen redan av det förhållandet, att pensionslagen sätter

inkomstgränsen uppåt, för att pensionstillägg och understöd överhuvud skola

kunna utgå, så lågt som till 300 kronor för man och 280 kronor för kvinna, vara

klart, att en stor del personer, trots att de tillhöra de mindre bemedlades kategori,

likväl icke komma i åtnjutande av pensionstillägg eller understöd. Vidare äro

ju pensionstilläggen och understöden enligt pensionslagen begränsade till jämförelsevis

obetydliga belopp i alla de fall, där den årliga inkomsten håller sig

närmast under här ovan angivna gräns av 300 resp. 280 kronor. Och då i varje

fall begreppet mindre bemedlad icke låter förena sig med mindre inkomst än

den nyssnämnda — d. v. s. närmast under den för rätt till pensionstillägg och

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7. 15

understöd fastställda maximigränsen — så blir den hjälp, de mindre bemedlade

kunna förvänta av pensionslagens bestämmelser, ofta ganska ringa. Endast i de

fall, där de försörjningspliktiga äro att anse såsom mindre bemedlade, under

det att den sinnessjuke själv saknar inkomst eller icke har högre inkomst än

exempelvis 50 ä 100 kronor, inträffar det, att pensionslagen bereder de mindre

bemedlade någon avsevärdare lindring i deras kostnader för sinnessjukvård.

Med anledning av dessa omständigheter och då man kanske även bör räkna

med att avgifterna till tredje avgiftsklassen inom en icke alltför avlägsen framtid

komma att underkastas någon höjning, synes det de sakkunniga uppenbart, att

de i riksdagsskrivelsen anmärkta, uti övervägande flertalet däröver avgivna yttranden

vitsordade missförhållandena till stor del kvarstå och komma att kvarstå trots

tillkomsten av lagen om allmän pensionsförsäkring. Frågan om storleken av

den lindring i kostnaden för sinnessjukavgifter, som bör tillkomma de mindre

bemedlade, måste alltså, alldeles oavsett bestämmelserna i nämnda lag, vinna sin

lösning.»

Efter att vidare hava betonat, att lindringens storlek under alla

omständigheter måste bliva underkastad prövning- i det särskilda fallet,

fortsätta de sakkunniga:

»Den myndighet, som skall verkställa denna prövning, synes i första hand

böra vara kommunerna och i andra hand landstingen. Men denna omständighet

— att lindringens storlek skall avgöras i det speciella fallet — kräver naturligen

att man endast bör angiva ett visst maximum och minimum för densammas beräknande.

Och om också, såsom nämnt, pensionslagens bestämmelser om pensionstillägg

och understöd icke äro av den natur, att de utesluta tanken på särskild

lindring i de mindre bemedlades kostnader för hospitalsvård, är det uppenbart,

att tillerkännande åt en mindre bemedlad av dylikt pensionstillägg eller understöd

bör inverka på frågan om lindringens storlek inom vissa minimi- och maximigränser.

För att lindringen skall angivas inom en viss latitud tala särskilt sådana

omständigheter, som att av de mindre bemedlade, som äro berättigade till sådan

lindring, den ene kan vara ogift, den andre hava stor familj, måhända med flera

sinnessjuka inom familjen — något, som på grund av sinnessjukdomarnas ärftlighet

icke är så ovanligt — o. s. v. Även storleken av det pensionstillägg eller

understöd enligt pensionslagen, som åtnjutes, bör tagas i betraktande vid lindringens

bestämmande i det särskilda fallet.

På grund av dessa och liknande förhållanden anse sig de sakkunniga böra

föreslå, att lindringen skall utgå med minst 50 och högst 75 % av avgiften till

tredje avgiftsklassen eller, där den sjuke tillerkänts pensionstillägg eller understöd

enligt pensionslagen, samma minimi- och maximi procenttal av skillnaden

mellan nämnda avgift, å ena, samt pensionstillägget eller understödet, å andra

sidan.»

I fråga om arten av anstaltsvård anföra de sakkunniga:

»Den lindring, som bör beredas de mindre bemedlade i deras kostnader

för sinnessjukvård, bör, enligt de sakkunnigas mening, omfatta, förutom avgifterna

till statshospitalen, även avgifterna å landstingens sinnessjukanstalter, vare sig

Art eu av

anstaltsvård.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lindring i

vårdkostnaden

för sinnesslöa.

Detaljbest ämmelser

i en

bligande lagstiftning.

10 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 7.

dessa sammanfalla med länens nuvarande upptagningsanstalter eller komma att

utgöras av de i svenska fattigvårdsförbundets meromnämnda framställning planerade

särskilda länsanstalterna. Däremot anse de sakkunniga sig icke kunna

föreslå lindring i kostnaden för sinnessjukas vård å kommunernas egna anstalter.

Anledningen härtill är framför allt den, att en sådan lindring i själva verket

endast skulle kunna genomföras i form av nedsättning i själva avgifterna. Ty

den ordning kan ju svårligen tänkas, att kommunerna först skulle uttaga avgift

för vården av de mindre bemedlade och sedermera lämna dessa bidrag för bekostande

av samma vård. Och en begränsning av kommunens rätt att hos de

mindre bemedlade uttaga avgifterna för sinnessjukvård å komnmnernas egna

anstalter skulle ju, såsom lätt inses, i själva verket sammanfalla med en begränsning

av själva avgiftsbeloppet. Således kan icke gärna finnas någon annan form

för en kostnadslindring av nu ifrågavarande slag än den, som innebäres i en direkt

nedsättning av anstaltsavgifterna. Emellertid torde det ligga utom området för

statsmakternas lagstiftningsrätt att påbjuda en dylik nedsättning, vid det förhållande,

att dessa kommunala sinnessjukanstalter uppförts och underhållas uteslutande

med kommunernas egna medel.»

I detta sammanhang upptaga de sakkunniga frågan om lindring i

kostnaden för de sinnesslöas vård samt yttra härom:

»Vad då-först beträffar denna lindring, i vad den avser vårdkostnaden för

de sinnesslöa, som äro intagna å statens och landstingens sinnessjuk anstalter,

höra naturligen därför gälla samma bestämmelser, som då fråga är om lindring

i vården av å dessa anstalter intagna sinnessjuka. Beträffande åter lindring i

kostnaden för vård av sinnesslöa, som äro intagna å för dem särskilt avsedda

anstalter, dessa må nu tillhöra landsting, föreningar eller enskilda, så är frågan

härom i själva verket redan löst genom det i författningarna angående understöd

av statsmedel åt dylika anstalter uppställda förbehållet, att den årliga avgift, med

vilken föräldrar eller enskilda målsmän bidraga till vård och underhåll vid anstalten,

ej må för mindre bemedlade överstiga 50 kronor.»

Elter att hava framhållit, att många skäl talade för att bestämmelser

om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård lämpligen

borde inrymmas i lagen om fattigvården, men att de sakkunniga

avstått från tanken härpå, framför allt av den anledning, att dess förverkligande

med afl sannolikhet skulle komma att innebära eu utsträckning

av det s. k. fattigvårdsstreckets tillämplighetsområde, något, vartill

riksdagen säkerligen icke skulle vilja lämna sin medverkan, anföra de

sakkunniga:

»Det torde vid sådant förhållande icke återstå annat, än att låta bestämmelserna

uti ifrågavarande ämne inflyta uti en särskild av Kung], Maj:t och

riksdag stiftad lag, vari hestummes, att beredande av sådan lindring, varom här är

fråga, icke må anses såsom fattigvård.

Men om också blivande stadganden om lindring i de mindre bemedlades

kostnader för sinnessjukvård icke böra inrymmas i en lag om fattigvården, är

det uppenbart, att åtskilliga av dessa stadganden måste bringas i överensstäm
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 7.

ruelse med de i fattigvårdslagstiftningen förekommande. Hit höra stadgandena

om de samhällen, vilka hava att för sig ordna frågan om lindring i de mindre

bemedlades kostnader, om den myndighet, som inom samhället har att å samhällets

vägnar bestämma om lindringen, om den till lindring berättigades hemortsrätt,

om de nyssnämnda samhällenas inbördes ersättningsskyldighet för till

mindre bemedlade gjorda utlägg, om samhällets rätt till ersättning, å ena sidan,

av bidragsmottagaren eller för honom försörjningspliktiga personer och, å andra

sidan, av landstingen, om klagan i mål och ärenden, avseende sådan lindring,

varom här är fråga etc.»

I överensstämmelse med det sålunda anförda hava de sakkunniga

utarbetat följande

»Förslag

till

Lag

om lindring i do mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård.

1 §•

Har sinnessjuk, tillhörande tredje avgiftsklassen å statens anstalt

för sinnessjuka eller motsvarande avgiftsklass å anstalt för sinnessjuka,

vilken tillhör landsting, vårdats å anstalten i två år eller därutöver, eller

har sådan sinnessjuk före de två årens utgång av vederbörande överläkare

förklarats obotlig, då skall, i händelse den sinnessjuke själv eller

den för honom försörjningspliktige på grund av stadgandet i 2 § är att

anse såsom mindre bemedlad, lindring i kostnaden för sinnessjukvården

beredas på sätt här nedan sägs.

2 §.

Såsom mindre bemedlad enligt denna lag skall anses sinnessjuk eller

för honom försörjningspliktig, vilken utan att vara medellös icke har

större tillgångar eller inkomster än att de genom fortsatt bekostande

av avgift till tredje betalningsklassen å anstalt, som avses i 1 §, kunna

befaras komma att till avsevärd del härför åtgå.

3 §•

Lindring i kostnad för sinnessjukvård enligt denna lag skall utgå

med ett belopp, motsvarande minst 50 % och högst 75 % av avgiften

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 7 käft. (Nr 7.) J869 18 3

De sakkunnigas

lagförslag.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

till tredje avgiftsklassen å anstalten, eller, där den sinnessjuke tillerkänts

pensionstillägg eller understöd enligt pensionslagen, med samma minimiock

maximiprocenttal av skillnaden mellan nämnda avgiftsbelopp, å ena,

samt pensionstillägget eller understödet, å andra sidan.

Lindringen beredes medelst kontant bidrag till anstaltsavgiftens

bestridande eller i fall, då kommun utlagt vårdavgift för den sinnessjuke,

genom begränsning av kommunens rätt att ur den sinnessjukes

tillgångar eller av hans försörj ningspliktiga anhöriga återfå det sålunda

utlagda. 1 sistnämnda fall må kommunen icke ur den sinnessjukes

egendom eller av hans försörj ningspliktiga anhöriga återfå mer av sina

berörda utlägg än som, i händelse lindringen beretts genom kontant

bidrag, för bidragsmottagaren själv återstått att gälda.

4 §■

Lindring, varom i denna lag är fråga, skall beredas av den kommun,

där den sinnessjuke enligt lag om fattigvården äger hemortsrätt, och

sökes hos fattigvårdsstyrelsen därstädes.

Vid prövning av frågor om beredande av lindring och om lindringens

storlek skall komma i betraktande, förutom den sinnessjukes eller försörj

ningspliktiges ekonomiska förhållanden, även sådana omständigheter,

som storleken av hans familj, huruvida han har att bekosta vård av

annan sinnessjuk, av sinnesslö eller av eljest på grund av sjukdom eller

lyte mindre arbetsför anhörig o. dyl.

Lindringen beräknas utgå från dagen för ansökningens ingivande

till fattigvårdsstyrelsen, dock i intet fall för tiden, innan den sinnessjuke

är enligt 1 § i denna lag till lindringen berättigad.

5 §.

Har kommun berett person, som enligt denna lag äger åtnjuta

lindring i kostnaden för sinnessjukvård, sådan lindring, och har kommunen

icke på grund av stadgandet i 7 § här nedan kunnat av den,

som åtnjutit lindringen, återfå, vad som sålunda bekostats, då äger

kommunen att därför utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område

kommunen är belägen.

6 §.

Angående kommuners inbördes ersättningsskyldighet för enligt denna

lag bekostad lindring i sinnessjukvård och angående kommuns rätt att

av landsting erhålla gottgörelse för dylik kostnad, skola de i lag om

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kimgl. Majvts Proposition Nr 7.

fattigvården meddelade bestämmelser om fattigvårdssamhällens motsvarande

skyldigheter och rättigheter lända till efterrättelse.

7 §•

Skulle mindre bemedlad, som åtnjuter lindring i kostnaden för sinnessjukvård

enligt denna lag, komma i förändrade förhållanden, må lindringen

utan hinder av förut meddelat beslut jämkas, efter som skäligt finnes.

Därest hans ekonomiska ställning blivit så förbättrad, att han icke

längre är att såsom mindre bemedlad anse, äger fattigvårdsstyrelsen att

av honom uttaga ersättning för vad kommunen enligt denna lag fått

vidkännas i kostnad för sinnessjukvården, så framt styrelsen icke finner

skäl till eftergift.

Lag samma vare, där kommun förvägrats att av landsting erhålla

ersättning för bekostad lindring.

8 §•

Talan om utbekommande av sådan ersättning, som i andra och

tredje styckena av 7 § avses, anhängiggöres hos Konungens befalluingshavande

i länet, och gäller om målets behandling vad i lag om fattigvården

finnes stadgat om talan för utbekommande av ersättning för

lämnad fattigvård.

9 §.

Sådan talan om ersättning, vafom förmäles i 7 § andra och tredje

styckena, skall anhängiggöras inom två år efter det lindringen börjat

tillämpas, vid äventjrr, om det försummas, att rätt till gottgörelse för

lindring, som bekostats mer än två år före det ansökningen gjordes,

anses förfallen. Har fråga om skyldighet att vidkännas lindring varit

föremål för tvist mellan kommuner, må den kommun, som känts skyldig

att bekosta bidraget, även om mer än två år förflutit från det lindringen

börjat tillämpas, föra talan, som här sägs, inom 60 dagar efter det

Konungens befallningshavandes utslag i tvisten vunnit laga kraft mot

kommun eller, om det överklagats, efter det Kammarrättens utslag delgivits

fattigvårdsstyrelsen.

10 §.

1 fråga om klagan i mål och ärenden, som behandlas enligt denna

lag, skall i tillämpliga delar gälla, vad i lag om fattigvården för motsvarande

fall stadgas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 7.

11 §•

Sådan lindring i kostnad för sinnessjukvård, som enligt denna lag

beredes, skall icke betraktas såsom fattigvård.

12 §.

Vad i denna lag finnes föreskrivet angående beredande av lindring

i kostnaden för sinnessjukvård gäller även beträffande vård av sinnesslöa

å statens anstalter för sinnessjuka samt å sinnessjukanstalt, som

tillhör landsting.

Denna lag träder i kraft den

.»

Utlåtanden Hospitalsdirektionerna hava i allmänhet lämnat förslagets ståndpunkt

get1"odi^de- beträffande behovet av den föreslagna lindringen utan anmärkning. En

partements- del direktioner har uttryckligen framhållit nämnda behov. Frän några

yttrande, båll hava emellertid tvivel uttalats om lämpligheten av den ifrågasatta

Behovet av lagstiftningen. Så anför direktionen för Kristinehamns hospital, efter att

den föreslagna fiava framhållit, att alla hospitalsplatser ständigt äro belagda och att

Avgivna dessutom en mängd sinnessjuka, bland dem flera synnerligen vårdyttrandon.

behövande, stå som expektanter till ledigblivande platser, bland annat

följande: Utgifterna för tillfredsställande vård även åt harmlösa eller

jämförelsevis lättskötta patienter utanför hospital belöpte sig till mycket

mera än vårdavgiften å dylik anstalt. Detta föranledde därför ofta

vederbörande anstaltsledning att låta den lättskötta patient, vars utskrivning

påtänkts, kvarstanna å hospitalet, vilket i sin tur hade till

följd att antingen expektanter, som vore i största behov av hospitalsplats,

bleve vanvårdade eller de för dem försörjningspliktige ruinerades.

Förslagets bestämmelser skulle icke komma att medföra förbättring i

villkoren för expektanter och hospitalspatienter, vilka utskrivits såsom

varande mindre i behov av anstaltsvård än andra. Och möjligheterna

att på hospitalen bereda plats för mera vårdbehövande genom att från

dem utskriva mindre vårdbehövande skulle säkerligen ej förbättras utan

tvärtom försämras. Därför borde den norm, de sakkunniga föreslagit i

fråga om lindring i vårdkostnaderna för anstaltspatienter, vinna giltighet

även beträffande sådana sinnessjuka, vilka utskrivits från hospital såsom

obotliga men lättskötta. Om mindre bemedlade försörjningspliktiga ej

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

behövde för dessa senares vård betala mera än vad de enligt förslaget

vore skyldiga erlägga till anstalt för sjuka, som vardats minst tva ar

därstädes, och den återstående vårdkostnaden bestredes av vederbörande

landsting, bortfölle såväl de försörjningsplikti gas ekonomiska risk och

därav alstrade obenägenhet att hemtaga nyssnämnda obotliga men lättskötta

patienter från hospitalen som även risken för att dessa senare

efter utskrivningen skulle bliva vanvårdade. Sedermera bleve det landstingens

sak att avgöra, huru ifrågavarande utskrivnas vård skulle ordnas,

antingen genom ^ackordering eller intagning i särskilt för ändamålet

avpassade länsanstalter.

Direktionen för Härnösands hospital yttrar bland annat: I och för

sig finge avgiften för de mindre bemedlades sinnessjukvård å hospital,

för närvarande uppgående till 60 öre per dag, anses ganska låg. Påståendet,

att avgiftens storlek skulle vålla, att mindre bemedlade sinnessjuka

stundom skulle kvarhållas i hemmen i stället för att sändas till

anstalt, vore ohållbart, då kostnaden för en sinnessjuks vård i hemmet

säkerligen överstege 60 öre. Tvärtom framhölles ej sällan, att det,

frånsett bättre vård, även ur ekonomisk synpunkt vore fördelaktigt för

en sinnessjuk att komma in på hospital. Ibland kunde på landet kostnaden

för en sinnessjuks vård per dag uppgå till 6—10 kronor.

Sedan direktionen vidare anfört några siffror från Härnösands

hospital, utvisande bland annat att fattigvårdsstyrelserna i de flesta fall

ansvarade för avgifterna, under det att endast i ett fåtal fall avgift i

tredje klass betalades av annan än fattigvårdsstyrelse, uttalar direktionen

att förslaget, att döma av nämnda förhållanden, ej syntes hava någon

större räckvidd, men att dock fall kunde förekomma, då en nedsättning

i den jämförelsevis låga avgiften i tredje klassen vore önskvärd och detta

särskilt med hänsyn till en del sinnessjukdomars obotlighet. Direktionen

tillstyrkte därför i huvudsak de sakkunnigas förslag.

Direktionen för Piteå hospital och asyl anför bland annat: l)et torde

icke vara möjligt för staten att inom en närmare framtid anskaffa erforderligt

antal vårdplatser för sinnessjuka utan att genom höjning av

avgifterna eller på annat sätt från landsting, kommuner eller enskilda

erhålla ökat bidrag till kostnaderna. Det kunde därför ifrågasättas,

huruvida det redan nu vore lämpligt att fixera landstingens del i kostnaden

för den särskilde sjukes vård. — Fattigvårdsstyrelserna syntes

ofta ansvara för betalningen av avgiften även för mindre bemedlade.

De vore därvid i första hand förlagsgivare, och det utlagda beloppet

utkrävdes väl ofta också med skonsamhet. Det vore även till fördel

för anstalterna att därvid hava att göra med fattigvårdsstyrelserna i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungi. Maj:ts Proposition Nr ?.

stället för med fattiga enskilda. Om, såsom föreslagits, avgiften för

obemedlade helt ersattes, men för mindre bemedlade endast till viss del,

kunde befaras, att styrelserna skulle bliva mindre benägna att ställa sig

i ansvar för de mindre bemedlade, och att en tendens skulle uppstå att

behandla mindre bemedlade såsom obemedlade, d. v. s. som sådana, som

vore föremål för fattigvård. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida

icke samma förfarande borde tillämpas gentemot mindre bemedlade som

mot obemedlade, förslagsvis så, att ansökan om ersättning av landsting

för er lagd vårdavgift skulle för varje år ingivas för alla tredje klassens

patienter och att dessa ansökningar var för sig prövades på grund av

bilagda styrkta förmögenhetsuppgifter. Därvid borde för sinnessjukvård

erlagd avgift icke betraktas såsom fattighjälp.

Medicinalstyrelsen finner ett omisskännligt behov förefinn as av åtgärder

i den av de sakkunniga föreslagna riktningen samt anför:

Oförmåga att erlägga tredje betalningsklassens hospitalsavgift hade

utgjort och utgjorde obestridligen ett hinder för vissa mindre bemedlades

intagande å hospital. Det kunde icke heller förnekas, att en del fattigvårdsstyrelser,

vilka iklätt sig ansvar för en mindre bemedlad patients

hospitalsvård, vid begagnandet av sin rätt att uttaga sin fordran ur den

sjukes egendom stundom gått tillväga utan önskvärd hänsyn till patientens

eller hans anhörigas ekonomiska ställning och därigenom framkallat

olägenheter för såväl patienten som hans familj. Å andra sidan torde

räckvidden av de utav de sakkunniga föreslagna åtgärderna icke böra

överskattas. Såsom av vissa till styrelsen ingivna yttranden framginge,

vore den grupp av sinnessjuka, för vilken den föreslagna lagstiftningen

skulle bliva av betydelse, icke synnerligen stor till antalet. Därest fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag om gottgörelse av landstingsmedel

för av fattigvårdssamhälle erlagd hospitalsavgift för obemedlade skulle

bliva genomfört, torde antalet av de sinnessjuka, vilka skulle beröras

av de utav de sakkunniga föreslagna bestämmelserna, komma att ytterligare

minskas. Om medicinalstyrelsen således för sin del ansåge, att

ett genomförande av de sakkunnigas förslag icke kimde förväntas medföra

så synnerligen betydande verkningar, syntes det styrelsen dock

kunna antagas, att åtgärder i.den av de sakkunniga ifrågasatta riktningen

i eu hel del fall skulle verka till godo, varför styrelsen funne sig

böra tillstyrka, att dylika åtgärder genomfördes.

Kammarrätten anför:

»Yad först beträffar behovet av åtgärder för att bereda lindring i de mindre

bemedlades kostnader för sinnessjukvård, vitsordas från skilda håll, att fall förekommit,

då sådan vård ej erhållits på grund av svårigheten att erlägga avgift för

hospitalsvård, ävensom att dessa kostnader för de försörjningspliktiga anhöriga

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 7. 23

kunna bliva högst betungande. Ett avhjälpande av detta behov måste därför i

och för sig framstå som ett önskemål.

I likhet med en del myndigheter anser sig dock kammarrätten böra betona,

att avgiften för vård å statens sinnessjukanstalter redan nu är så låg, att de

sjuke knappast ens i hemmen kunna beredas underhåll för väsentligt lägre kostnad;

och detta även om man, på sätt i de sakkunnigas betänkande framhålles, kanske

har att räkna med att avgifterna till tredje avgiftsklassen inom en icke alltför

avlägsen framtid komme att underkastas någon höjning. Härtill kommer, att en

stor del av de personer, som förslaget avser att bereda lindring, torde vara att

betrakta som invalider och alltså komma i åtnjutande av pension enligt lagen

om allmän pensionsförsäkring. Vidare bör erinras, att därest bestämmelsen i

40 § av förslaget till lag om fattigvården, på vilken det. här ifrågavarande förslaget

bygger, antages, därmed åtskilliga av de mindre bemedlade sinnessjuka genom

den utsträckning av den obligatoriska fattigvården, som sagda lagförslag innefattar,

torde komma att bliva förhjälpta till kostnadsfri vård å statens och

landstingens anstalter för sinnessjuka. Slutligen bör ej lämnas oanmärkt, att

andra grupper av mindre bemedlade sjuka, vilkas vård å anstalt är förenad med

betydande uppoffringar för de enskilde, kunna anses i lika hög grad som de sinnessjuka

vara i behov av hjälp till erläggande av erforderliga vårdavgifter.

Ur nu angivna synpunkter finner kammarrätten tvekan kunna råda, huruvida

tillräckliga skal föreligga att särskilt bereda lindring i de mindre bemedlades

kostnader för sinnessjukvård.»

Behovet av lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård

har, såsom förut nämnts, förutom av riksdagen vitsordats av

i det närmaste alla de myndigheter, vilka yttrat sig över riksdagens

skrivelse i ämnet. Och vad angår det nu föreliggande förslaget till avhjälpande

av de i riksdagsskrivelsen antydda missförhållandena har

detsamma vunnit anslutning av medicinalstyrelsen och det övervägande

antalet av hospitalsdirektionerna i riket, varemot kammarrätten, fastän erkännande

behovet av åtgärder i förslagets syfte, funnit tvekan kunna

råda, huruvida tillräckliga skäl föreligga att särskilt beträffande sinnessjuk

vården bereda lindring i de mindre bemedlades kostnader.

Vid övervägande av vad i ärendet förekommit finner även jag, att

åtgärder i den av de sakkunniga föreslagna riktning äro i hög grad av

behovet påkallade och ägnade att verksamt bidraga till avhjälpande av

rådande missförhållanden i avseende å sinnessjukvården. Att ett ingripande

från det allmännas sida är erforderligt i kanske högre grad ifråga

om sinnessjukdomarna än vid andra sjukdomar beror, på sätt de sakkunniga

framhållit, av det ofta långvariga förloppet hos sinnessjukdomarna

och de i följd härav särskilt tyngande vårdkostnaderna. Då av kammarrätten

anmärkts, att avgiften för vård å statens sinnessjukhus redan nu

är så låg, att de sjuka knappast ens i hemmen kunna beredas underhåll

för väsentligt lägre kostnad, torde hava förbisetts, att det icke sällan

inträffar, att de sjuka, särskilt i fall av begynnande sinnessjukdom.

Departe

ments
cliefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Sättet för

beredande a

lindring.

Avgivna

yttranden.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 7.

vistas i hemmet utan att för deras vård vidtagits några åtgärder, som

betinga särskilda kostnader; i vissa fall förrätta de ett eller annat arbete.

Ehuru sådana sjuka stundom äro farliga för sig själva och sin omgivning,

och ett intagande på anstalt på ett tidigt stadium av sjukdomen icke

sällan kan vara ägnat att åstadkomma förbättring i tillståndet, händer

det, då ekonomien är mindre god, att de sjuka, med hänsyn till den ökning

i utgifter, som deras vård å sinnessjukhus skulle medföra, icke beredas

dylik vård utan få tvärstanna i hemmen. I sådana allt emellanåt förekommande

fall är behovet av lindring i vårdkostnaden särskilt trängande

och ett ingripande från samhällets sida av verklig vikt ur allmän synpunkt.

Framhållas må även, att avgiften för patient i tredje klassen å statens

sinnessjukhus blivit för år 1919 förhöjd från 60 till 90 öre om dagen

(Kungl. Maj:ts brev till medicinalstyrelsen den 6 december 1918) och att,

då en dylik förhöjning lärer bliva nödvändig jämväl för framtiden, den

föreslagna lindringen blir än mer av behovet påkallad. Väl torde det

vara sant, att till följd av pensionsförsäkringen och än mer efter ikraftträdandet

av den nya fattigvårdslagen en hel del personer komma att,

även utan lagbestämmelser av nu föreslagen innebörd, bliva förhjälpta

till kostnadsfri vård å sinnessjukanstalt, men för dem, som icke beröras

av den sålunda redan genomförda lagstiftningen, kvarstår behovet av

lindring i kostnaderna i fråga. Då förslaget sålunda, om ock berörande

allenast ett i viss mån begränsat område, innebär en beaktansvärd reform

i rätt riktning, anser jag mig höra tillstyrka lagstiftningsåtgärder i det

av de sakkunniga angivna syfte. På sätt jag i det följande får tillfälle

närmare utveckla, ämnar jag även föreslå en viss utvidgning av förslagets

räckvidd till att avse vård av sinnesslöa och fallandesjuka.

Vid granskning av de sakkunnigas förslag till åvägabringande av

den åsyftade lindringen i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård

hava tre hospitalsdirektioner, en av dem dock icke utan meningsskiljaktighet,

avstyrkt de sakkunnigas förslag i sådant hänseende samt

i stället förordat, att staten vidkännes kostnaden för att bereda ifrågavarande

lindring.

Medicinalstyrelsen anför i denna del, att under förutsättning, att

fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om fattigvården av

statsmakterna godkändes i de delar, som avsåge landstingens medverkan

till beredande av hospitalsvård åt obemedlade, det syntes givet, att den

ifrågasatta lindringen i de mindre bemedlades kostnader för hospitalsvård

borde anordnas på sätt de sakkunniga föreslagit. Med hänsyn

till det nära sambandet mellan den föreslagna lagen och fattigvårds
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kung!.. Maj:ts Proposition Nr 7. i 25

lagen vore önskvärt, att de mot varandra svarande bestämmelserna i de

båda lagarna erhölle en så likartad avfattning som möjligt.

Kammarrätten finner att, därest åtgärder i syfte att bereda lindring

i de mindre bemedlades ifrågavarande kostnader borde vidtagas, övervägande

skäl talade för att lindringen bereddes på det sätt, att kommunen

finge lämna hjälpen och sedermera erhålla gottgörelse för sitt

utlägg av landstinget.

Sedan numera genom stadgandet i 40 § i lagen om fattigvården

den 14 juni 1918 kostnaderna för obemedlade sinnessjukas vård i stor

utsträckning överflyttats på landstingen, synes det mig uppenbart, att

den nu ifrågavarande lindringen i de mindre bemedlades kostnader för

sinnessjukvård bör åstadkommas på ett sätt, som i största möjliga utsträckning

överensstämmer med vad sålunda i fattigvårdslagen blivit

föreskrivet. Jag finner mig därför böra tillstyrka, att den av de sakkunniga

förordade principen, enligt vilken kommunerna bereda den

ifrågasatta lindringen och härför erhålla ersättning av landstingen, lägges

till grund för lagstiftningen i ämnet.

Jag övergår nu till de i ärendet hörda myndigheternas yttranden

över förslagets särskilda bestämmelser.

Enligt förslagets 1 § skall den ifrågavarande lindringen avse sinnessjuk,

som tillhör tredje avgiftsklassen å statens anstalt för sinnessjuka eller

motsvarande avgiftsklass å anstalt för sinnessjuka, vilken tillhör landsting.

Medicinalstyrelsen framhåller, att uttrycket »tredje avgiftsklassen»

hänför sig till den klassindelning av de sinnessjuka, som fastställts genom

gällande sinnessjukstadga, samt finner det mindre lämpligt att i en lag

fastlåsa ett dylikt, ur en administrativ författning hämtat specialuttryck.

Särskilt för den händelse den pågående revisionen av sinnessjukstadgan

skulle föranleda en jämkning i klassindelningen å statshospitalen vore

det önskvärt, att i lagen användes ett mindre specialiserat uttryckssätt.

Kammarrätten instämmer häri samt ifrågasätter begagnande av uttrycket

»lägsta betalningsklass» eller kanske hellre ett stadgande, att här

avses vård mot billigaste avgift eller dylikt.

Den ifrågasatta lindringen skulle enligt 1 § beredas sådan sinnessjuk,

som vårdats å vederbörande anstalt i två år eller därutöver eller

före de två årens utgång av anstaltens överläkare förklarats obotlig.

Direktionen för Stockholms hospital för sinnessjuka anser, att då

sinnessjuk, som icke inom ett halvt år efter sitt intagande å anstalt

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 7 höft. (Nr 7.) 2859 18 4

Departe
ments
chefen.

'' §■

Avgivna yttranden.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 7.

återvunnit hälsa eller kunnat såsom förbättrad från anstalten utskrivas,

i flertalet fall vore att hänföra till de kroniskt sinnessjuka, lindringen i

kostnaden borde i regel kunna beredas redan efter ett halvt års anstaltsvård,

varför de i denna paragraf förekommande orden ))i två år» borde

utbytas mot »ett halvt år». För de mindre bemedlade syntes ett dylikt

tidigare inträdande av lindringen hava avsevärd betydelse.

I enahanda riktning uttalar sig direktionen för Östersunds hospital.

Direktionen för Vänersborgs hospital och asyl anmärker, att av ordalydelsen

i 1 § ej framgår, att tiden för vård å landstings an stalt bör

inräknas i de två åren och omvänt, vilket emellertid vore rimligt.

Kammarrätten anför gentemot förslagets bestämmelse, att lindring

skulle beredas allenast i de fall, då sinnessjukdomen visat sig vara av

en viss längre varaktighet, att så länge antalet platser å sinnessjukanstalterna

icke på långt när fyllde behovet, åtgärder, som ginge ut på

att för en grupp underlätta att komma i åtnjutande av vård å dessa

anstalter, måste föranleda en minskad möjlighet för en annan grupp att

erhålla sådan vård. Särskilt ogynnsamt vore detta, när, såsom i förevarande

fall, åtgärderna avsåge att bereda bättre tillfälle till vård åt

kroniskt sjuka, emedan därigenom utsikterna minskades att erhålla vård

för akut sjuka.

Direktionen för Vänersborgs hospital anför: Behov förelåge av kostnadslindring

även för de periodiskt sinnessjukas del. Det hände icke sällan,

att sjukdomsanfallen komme med ganska korta mellanrum, som dock

vore för långa för att den sjuke kunde och borde under dem kvarhållas

på anstalt. Utom avgiften för anstaltsvården betungades dessa sjuka

av de upprepade kostnaderna för läkarundersökning och transporter, och

dessutom hade de ofta under sina friska mellantider svårt att erhålla

fullgod arbetsförtjänst. Det vore enligt direktionens mening i överensstämmelse

med lagens syfte om, i stället för förslagets två års oavbruten

vård å samma anstalt, för erhållande av kostnadslindring uppställdes

fordran på sammanlagt två års anstaltsvård. Därvid kunde bestämmelsen

begränsas exempelvis till sammanlagt två års anstaltsvård under de närmast

förflutna tio åren.

I samma riktning uttalar sig direktionen för Östersunds hospital, som

dock ifrågasätter, att nämnda tid av sammanlagt två år bör hava infallit

under de senaste fem åren.

Medicinalstyrelsen anser, i huvudsaklig överensstämmelse med nyssnämnda

båda direktioners yttranden, att bestämmelserna i förslagets 1 §

böra fullständigas därhän, att en längre tids anstalts vistelse må kunna

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7. 27

berättiga till avgiftslindring även om nämnda vistelse varit avbruten

genom utskrivning för kortare perioder.

Kammarrätten, som, på sätt förut nämnts, uttalat tvekan beträffande

lämpligheten av bestämmelsen att lindring skulle beredas allenast i fall

av mera varaktig sinnessjukdom, uttalar, att där så anses böra äga rum,

det torde vara nödvändigt att i anslutning till de härom av de medicinska

myndigheterna framställda anmärkningarna vidtaga vissa ändringar i förslaget.

Stadgandet att, därest före de två årens utgång den sinnessjuke

förklarats obotlig, lindring skall beredas, har avstyrkts av några hospitalsdirektioner,

därvid anförts bland annat: Denna bestämmelse vore inhuman.

Sedan år 1911 hade den gamla uppdelningen av sinnessjukhusen

i hospital och asyler faktiskt upphört, och därmed hade en del

sinnessjuka undgått att stämplas såsom obotliga. Om möjligt borde

det undvikas att skapa en ny möjlighet härför, särskilt som läkaren av

sin önskan att söka lindra den sjukes ekonomiska uppoffringar skulle

känna sig pliktig att så tidigt som möjligt tillgripa obotlighetsförklaringen,

vilken därvid skulle vinna offentlighet. Föreskriften kunde även

komma att innebära en orättvisa, i det i vissa fall en person kunde

förklaras obotlig omedelbart efter intagningen, i vilken händelse det

kunde inträffa, att lindring bereddes, fastän kostnaderna för den sjukes

vård icke varit särskilt betydande. Stadgandet kunde även komma att

bliva obehövligt, när antalet hospitalsplatser kommit till en någorlunda

god överensstämmelse med efterfrågan. Det bleve för överläkaren i

många fall mycket svårt att avgöra, vid vilken tidpunkt sannolikheten

för obotlighet kunde anses föreligga, och begreppet obotlighet komme

sannolikt att av olika läkare tolkas så olika, att någon enhetlighet i

bedömandet icke skulle kunna påräknas. Då en t. ex. treårig sjukdomsduration

i de allra flesta fall innebure sannolikhet för obotlighet, vore

det lämpligare att uppställa fordran på sjukdomens treåriga bestånd.

Det ifrågavarande stadgandet skulle medföra, att en mängd ansökningar

om inträde på hospital inkomme även för sådana obotliga sinnessjuka,

som mycket väl kunde vårdas i hemmet. Man kunde befara, att uppgifterna

angående en del sinnessjukas samhällsvådlighet och svårskötthet

bleve än mer otillförlitliga än för närvarande, därest anstaltsvården komme

att ställa sig billigare än nu.

Medicinalstyrelsen anser ifrågavarande bestämmelse synnerligen betänklig

samt framhåller, att obotlighetsförklaringar såvitt möjligt böra

undvikas. Under åberopande av delvis samma synpunkter, som kommit

s. 28 Kontrollera mot PDF

Departe

ments
chefen.

28 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

till uttryck i förenämnda hospitalsdirektioners yttranden, avstyrker styrelsen

bestämt, att obotlighetsförklaring upptages bland förutsättningarna för

den ifrågavarande lindringen, samt finner det böra tagas i övervägande,

huruvida icke intyg om sjukdomens oavbrutna fortvaro under viss tid

före intagandet å anstalt skulle kunna upptagas bland de förhållanden,

som berättiga till lindring i avgiften till anstalten. Ett stadgande

härom skulle enligt styrelsens mening väl överensstämma med den

ståndpunkt de sakkunniga intagit angående betydelsen av sinnessjukdoms

varaktighet för den betalningsskyldiges ekonomiska ställning.

Direktionen för Göteborgs hospital uttalar, med åberopande av delvis

samma skäl, som anförts i de refererade yttrandena från vissa hospitalsdirektioner,

att varje sinnessjuk borde komma i åtnjutande a v lindring

i kostnaden utan villkor, så snart han visats därtill berättigad av ekonomisk

grund.

I anledning därav att förslaget omfattar jämväl personer, som äro

»försörj ningspliktiga» för den sinnessjuke, erinrar kammarrätten, att försörjningsplikten,

såvitt den grundar sig på bestämmelserna i fattigvårdslagstiftningen,

ej sträcker sig längre än där stadgas. För att en vidsträcktare

försörjningsplikt skulle kunna göras gällande, måste särskilda

bestämmelser därom givas.

Medicinalstyrelsen erinrar, att förutsättning för beredande av lindring

borde vara, att såväl den sjuke som den för honom försörjningspliktige

vore mindre bemedlad, varför den alternativa formuleringen »i händelse

den sinnessjuke själv eller den för honom försörjningspliktige----»

torde bero på något förbiseende.

Slutligen framhåller direktionen för Uppsala hospital och asyl, att

uttrycket »anstalt för sinnessjuka» borde få lämna plats för ordet

»sinnessjukhus», vilket vore både riktigare, lämpligare och lättare att

använda samt skulle göra lagtexten i förslaget något lättare.

På sätt förut framhållits, är det det ofta långvariga förloppet hos sinnessjukdomarna,

som gör ett ingripande från det allmännas sida bär i särskild

grad av behovet påkallat. Vid sådant förhållande torde det även vara naturligt

att, såsom de sakkunniga föreslagit, begränsa lindringens inträdande till

de fall, då sinnessjukdomens långvarighet är ett faktum, eller då sannolika

skäl tala för att sjukdomen kommer att bliva långvarig. Därvid

synes det mig riktigt, att, såsom i lagförslaget skett, i främsta rummet

låta tiden för vård å anstalt vara avgörande, dock att även viss längre

tids sinnessjukdom, för vilken anstaltsvård ej erhållits, bör kunna utgöra

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kung}. Maj:ts Proposition Nr 7.

bevis för att sjukdomen kommer att bliva så långvarig, att lindring bör

ifrågakomma. Tiden för anstaltsvården lärer i överensstämmelse med

de sakkunnigas förslag kunna bestämmas till två år, dock på det sätt,

att kortare perioder av dylik vård å anstalt, som avses i §:n, under de

senast förflutna tio åren må, därest de tillsammans utgöra två år, vara

att likställa med två års oavbruten anstaltsvård. Härigenom tillgodoses det

av åtskilliga av de medicinska myndigheterna framställda kravet på beaktande

även av de periodiskt sinnessjukas behov av lindring i vårdkostnaden.

I stället för att uppställa obotlighetsförklaring såsom en av förutsättningarna

för avgiftslindring, en anordning, mot vilken från medicinskt

håll starka betänkligheter framförts, synes det mig böra stadgas, att

lindring bör beredas den, som, ehuru han ej under de senaste tio åren

vårdats under sammanlagt två år på anstalt, likväl under minst tre år lidit

av oavbruten sinnessjukdom. Såsom av de sakkunniga och vissa av de

medicinska myndigheterna betonats skulle en dylik bestämmelse i de

flesta fall innebära, att sannolikhet för obotlighet förelåge, ehuru bestämmelsen

i fråga icke skulle vara förenad med de olägenheter, varmed

ett stadgande om obotlighet såsom förutsättning för lindring otvivelaktigt

skulle vara behäftat.

På sätt medicinalstyrelsen och kammarrätten föreslagit lärer uttrycket

‘tredje avgiftsklassen böra utbytas mot ett mindre specialiserat

uttryck. I sådant hänseende torde det, såsom sistnämnda myndighet

ifrågasatt, kunna stadgas, att här avses vård mot billigaste avgift.

Med vård å sinnessjukhus torde vara att likställa kontrollerad familjevård,

som enligt därom meddelade bestämmelser anordnas genom inackordering

från sinnessjukhus. För närvarande äger sådan inackordering

rum från Växjö hospital i lämpliga hem i Korsberga, Bäckseda och

Myresjö socknar. Då sjuka, som åtnjuta d}dik vård, alltjämt äro upptagna

i sinnessjukhusets rulla och fortfarande anses tillhöra sjukhuset,

när som helst kunna dit återföras och stå under dess överläkares tillsyn,

samt vårdavgiften erlägges till sjukhuset, lärer det utan vidare vara

tydligt, att förevarande stadgande avser jämväl denna vårdform, och

något uttryckligt angivande härav i lagtexten synes icke vara erforderligt.

I anledning av kammarrättens uttalande om försörjningspliktens

omfattning må framhållas, att då det här ej är fråga om personer, som

äro i behov av obligatorisk fattigvård, någon försörjningsplikt i förhållande

till det allmänna ej föreligger. Mot de personer, vilka enligt 3

och 4 §§ fattigvårdslagen äro försörjningspliktiga, kan det allmänna sålunda

ej framställa anspråk på bidrag till ifrågavarande kostnad, såvida

ej en vidsträcktare försörjningsplikt än den i fattigvårdslagen avsedda

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kung], May.ts Proposition Nr 7.

stipuleras. Ocli något sådant torde icke böra äga rum. Finnes någon,

som enligt civillagen är gentemot den sinnessjuke underhållsskyldig, är

det hans plikt att bereda den sinnessjuke erforderlig vård. År han

icke i stånd därtill, bör samhället äga skyldighet att inskrida. Med

hänsyn till det nu anförda torde det böra stadgas, att den sinnessjuke

ej är att anse såsom mindre bemedlad, därest han har anhörig eller

annan, som är underhållsskyldig för honom och i stånd att bekosta hans

vård. En föreskrift av sådan innebörd torde lämpligen böra erhålla sin

plats i 2 §, där ett stadgande synes böra inflyta om vilka synpunkter,

som skola tagas i betraktande vid prövning av fråga, huruvida den

sinnessjuke är att anse såsom mindre bemedlad. Det lärer böra utsägas,

att dessa synpunkter skola beaktas även vid avgörande, huruvida den

underhållsskyldige kan anses i stånd att bekosta den sinnessjukes vård.

I likhet med en hospitalsdirektion finner jag ordet »sinnessjukhus»

vara att föredraga framför uttrycket »anstalt för sinnessjuka» och därför

här böra komma till användning.

Med hänsyn till den omarbetning som jag, på sätt nedan sägs,

funnit nödigt att låta 2 § i de sakkunnigas förslag undergå, har det

varit erforderligt att i 1 § vidtaga en motsvarande jämkning.

2 §■

Avgivna yttranden.

Mot den i 2 § av de sakkunnigas förslag upptagna definitionen på

vad som menas med mindre bemedlad hava från några håll erinringar

framställts.

Så anser direktionen för Stockholms hospital för sinnessjuka hela

denna § böra ur förslaget utgå, därest den icke kan omarbetas så, att

den mera tydligt än vad nu vore fallet angåve betydelsen av uttrycket

»mindre bemedlad». Två reservanter inom samma direktion anse det

så gott som omöjligt att lämna en allmängiltig definition på vad som

menas med »mindre bemedlad», varför 2 § borde uteslutas. En fullt

tillfredsställande prövning kunde under inga omständigheter ske utan

för varje särskilt fall, och därom stadgades även i 4 §, vilken sålunda

gjorde 2 § obehövlig.

Direktionen för Malmö asyl anser en mera uttömmande definition

vara att vinna genom att uti ifrågavarande § intaga det i kungörelsen

den 1 oktober 1915 angående fattigdomsintyg, som omförmäles i 30

kap. 22 § rättegångsbalken, begagnade uttrycket »sakna nödtorftigt uppehälle».

Direktionen för Göteborgs hospital finner uttrycket »komma att till

avsevärd del härför åtgå» vara alltför obestämt och helt säkert komma

att ofta tolkas till förfång för den mindre bemedlade samt anser den

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 7.

böra betraktas såsom mindre bemedlad, vilken ej kan bekosta avgiften

utan att tära på fast egendom eller kapital.

Åven direktionen för Härnösands hospital anser uttrycket »avsevärd

del» böra närmare preciseras och ifrågasätter följande lydelse av ifrågavarande

del av 2 §: »Såsom mindre bemedlad — — — — vilken

utan att vara medellös ej kan med halva sin inkomst bestrida avgiften

i tredje avgiftsklassen».

Medicinalstyrelsen tinner definitionen å »mindre bemedlad» alltför

svävande för att garantera en säker lagtillämpning samt anser det böra

tagas i övervägande, huruvida icke en mera koncis formulering av bestämmelsen

må kunna åvägabringas.

Slutligen framhåller kammarrätten vanskligheten i bestämmandet av

vad som menas med »mindre bemedlad» och ifrågasätter såsom törhända

lämpligast att ej giva någon annan förklaring därå i lagen än att densamma

avser den, som utan att vara i behov av obligatorisk fattig\ ard,

dock är att anse såsom mindre bemedlad.

I likhet med åtskilliga av de hörda myndigheterna anser även jag,

att det skulle vara önskligt att i lagen gåves eu mera bestämd definition

å begreppet mindre bemedlad, än av de sakkunniga föreslagits. Det

torde dock vara särdeles vanskligt att finna en definition, som är fullt

tillfredsställande och å ena sidan icke så snävt begränsar omfattningen

av begreppet, att personer, som verkligen äro i behov av lindring, lämnas

utan sådan, och å andra sidan icke är så tänjbar, att andra än de, som,

därest de skola betala vårdavgift, se sin ekonomi utsättas för fara att

förstöras, komma i åtnjutande av lindring. Det synes mig därför lämpligare

att 2 § och 4 § 2 stycket sammanslås till ett stadgande av innehåll,

att vid prövning av fråga, huruvida sinnessjuk må vara att anse

såsom mindre bemedlad, samt om beredande av lindring hänsyn skall

tagas ej endast till storleken av den sinnessjukes inkomster och övriga

tillgångar samt skulder utan jämväl till alla andra på hans ekonomiska

förhållanden inverkande omständigheter, såsom honom åliggande underhållsskyldighet

och dylikt, Härav föranledes, på sätt jag vid 1 § antytt,

e*n ändrad avfattning även av nämnda §, som lärer, i överensstämmelse

med vad kammarrätten föreslagit, böra såsom föremål för

lindring upptaga den som, utan att vara i behov av obligatorisk fattigvård,

dock är att anse såsom mindre bemedlad. Såsom jag vid 1 §

framhållit, bör i 2 § intagas besfämmelse om, att sinnessjuk ej är att

anse såsom mindre bemedlad, därest han har anhörig eller annan, som

är pliktig och i tillfälle att bekosta hans vård.

Departe
ments
chefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

3 §■ I avseende å den andel av vårdavgiften, varmed enligt 3 § i de

3s»kkunnigad8e Okunnigas förslag lindring må äga rum, anmärker direktionen för Härnöförsiag.

) sands hospital, att det vore önskligt, att nämnda andel preciserades till

Avgivna ytt- 50 procent, i vilket fall avgiften ändock skulle bliva synnerligen låg

yttranden. eper för närvarande 30 öre per dag. Kunde en person ej betala denna

avgift och ej heller hade ansvarsskyldig, som vore i tillfälle att betala

densamma, måste det enligt direktionens förmenande tillkomma fattigvården

att träda emellan.

Medicinalstyrelsen anser det vara ur formell synpunkt oriktigt att

föreskriva, att en avgiftslindring, d. v. s. ett avdrag å en avgift, skall

»utgå» med visst belopp. Det vore enligt styrelsens uppfattning riktigare

och även lättfattligare, om bestämmelserna härvidlag formulerades så,

att det bestämdes, hur stor del av hospitalsavgiften, som skulle av den

sjuke erläggas, och hur stor del, som skulle tillskjutas av kommunen.

Kammarrätten anför: lindringens begränsning till visst procenttal

vore knappast motiverad, så länge ej såsom grund för kommunens

skyldighet att bereda lindring uppställdes, att den betalningsskyldiges

inkomst ej uppginge till visst belopp. Om behovet av hjälp överhuvud

skulle bedömas efter allmänna grunder, lämpade det sig ej att söka

fixera beloppet av den hjälp, som skulle lämnas. Då hjälpen ej, sällan

torde komma att lämnas därigenom, att kommunen utfärdade ansvarsförbindelse

och i första hand erlade vårdavgiften i dess helhet, samt det

ej vore givet, att kommunen kunde utfå något av den enskilde, syntes

det vara bäst att låta kommunens och landstingets skyldighet avse

erläggande av avgiften i dess helhet, därest sådant verkligen vore av

nöden. Naturligen borde det ej kunna bliva tal om annat än avgift å

billigaste plats. Till ledning vid bedömandet av behovet och storleken

av hjälpen borde lämpligen angivas några allmänna grunder i huvudsaklig

överensstämmelse med 2 § och 4 § 2 stycket i förslaget. Då det

vore självfallet, att därvid jämväl borde tagas i betraktande, om pension

åtnjötes enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, torde särskild bestämmelse

därom i förevarande sammanhang ej erfordras. Ej heller

syntes stadgandet i 4 § 3 stycket vara erforderligt.

Direktionen för Uppsala hospital och asyl anser i lagen behövas ett

tillägg, angivande när och huru ofta lindringen skall begäras och utgå

i fall av längre tids vård. Av förslaget framginge ej med full tydlighet,

att bidraget skulle utgå i förskott vid avgiftens erläggande, där så

kunde ske, vilket, då fråga vore om lång vård, bleve så gott som

nödvändigt, i det även krediten kunde för den mindre bemedlade

vara svag.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kung!,. Maj.ts Proposition Nr 7.

Direktionen för Säters hospital framhåller behovet av lättnader i de

enligt direktionens förmenande onödigt stränga bestämmelserna om ett

halvt års förskottslikvid vid patients intagning jämte borgen med vederhäftighetsbevis

för hela vårdkostnaden. En lindring genom att fordringarna

på förskottslikvid och borgensförbindelse ställdes alternativt eller

att tidsrymden för förskottslikviden minskades skulle vara synnerligen

välkommen och i många fall möjliggöra, att hospitalsvård söktes omedelbart

efter insjuknandet, på samma gång som en sådan ändring i gällande

bestämmelser icke skulle medföra någon ökad kostnad för landsting och

kommun.

Beträffande bestämmelsen i 4 § i de sakkunnigas förslag, att den

ifrågavarande lindringen skall beredas av den kommun, där den sjuke

enligt lagen om fattigvården äger hemortsrätt, anför direktionen för Malmö

asyl, att då frågan om hemortsrätten ofta vore svår att avgöra, ifrågavarande

bestämmelse borde utbytas mot ett stadgande om skyldighet

för den kommun, där den sinnessjuke vid tiden närmast före intagande

å anstalt vistats, att bereda lindringen.

Medicinalstyrelsen anför: Då en persons hemortsrätt i fattigvårdshänseende

icke kunde fastställas annat än i samband med prövning av

fråga om åt honom beviljad eller av honom begärd fattigvård, syntes

det oegentligt att rätten till lindring skulle anknytas till vederbörandes

hemortsrätt enligt fattigvårdslagen. Ett fastställande av hemortsrätten

i nu ifrågavarande fall skulle näppeligen kunna åvägabringas på annat

sätt än i samband med prövning av besvär över kommuns vägran att

medgiva bidrag till hospitalsavgift, och det syntes därför vara att befara,

att kommunerna genom den anmärkta bestämmelsen skulle tvingas att

i stor utsträckning avslå inkomna ansökningar om avgiftslindring för

att därigenom framkalla överklagande och sålunda få hemortsrätten i

vederbörlig ordning fastställd. Med hänsyn till betänkligheten av en

dylik verkan av bestämmelsen i fråga, syntes det vara önskvärt, att

kommunernas skyldighet enligt 4 § bestämdes så, att den icke gjordes

beroende av att den sinnessjuke ägde hemortsrätt inom kommunen.

Kammarrätten yttrar: Enligt fattigvårdslagstiftningen bleve spörsmålet

om en persons hemortsrätt föremål för prövning allenast då fråga

vore om ersättning av annan kommun för lämnat understöd. En annan

grund syntes därför böra sökas, då det gällde att fastslå, vilken kommun,

som i första hand skulle anses skyldig att bereda lindring i vårdavgiften,

och torde i sådant avseende vara lämpligast att bestämma den kommun,

där den sinnessjuke senast mantalsskrivits. Om, såsom föreslagits i den

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 7 höft. (Nr 7.) 2869 18 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Departe
ments
chefen.

Kungl. Majis Proposition Nr 7.

nya fattigvårdslagen, hemortsrätten komme att grundas på den faktiska

mantalsskrivningen, skulle i de flesta fall hemortskommun och mantalsskrivningskommun

komma att sammanfalla.

Direktionen för Göteborgs hospital framhåller, att då enligt förslaget

lindring skall sökas hos fattigvårdsstyrelsen, lindringen kommer att få

bismak av fattigvård, vilket kunde föranleda mången att draga sig för

att söka lindring, och då direktionen ansåge, att staten horde, helst

helt och hållet, men i varje fall i största möjliga utsträckning åtaga sig

sinnessjukvården, hemställdes, att lindringen borde sökas hos vederbörande

hospitalsdirektion, som skulle hava att överlämna ansökan till

länsstyrelsen eller, i stad, magistraten eller eventuellt annan myndighet.

Sedan dessa myndigheter genom sina organ fått ansökningens berättigande

styrkt, borde ansökan återgå till hospitalsdirektionen, som beviljade lindringen,

vilken alltså borde utgå av statsmedel.

På sätt medicinalstyrelsen och kammarrätten anfört, möta vissa betänkligheter

mot att anknyta rätten till lindring till vederbörandes hemortsrätt

i avseende å fattigvård. Såsom sistnämnda myndighet yttrat,

torde det vara lämpligare, att den kommun, där den sinnessjuke senast

mantalsskrivits, skall hava skyldighet att i första hand bereda

lindring. Då enligt lagen om fattigvården den 14 juni 1918 hemortsrätten

i avseende å fattigvård grundas på den faktiska mantalsskrivningen,

kommer i allmänhet mantalsskrivningskommunen att sammanfalla

med hemortskommunen.

Då det lärer böra vara kommunerna, som i första hand skola bereda

den ifrågavarande lindringen, synes det naturligt att ansökan därom

skall göras hos något kommunens organ. Att valet därvid fallit på

fattigvårdsstyrelsen torde vara så mycket mer på sin plats, som nämnda

myndighet genom sin verksamhet bland de obemedlade torde äga de

bästa förutsättningar att bedöma frågor av den art, som avses med

förevarande lagförslag. Invändningen, att lindringen härigenom skulle

få karaktären av fattigvård, torde icke böra tillmätas avseende; i fråga

om den nya lagen om kommunala pensionstillskott och sjukvård sbi drag

framställdes en liknande invändning mot ett anförtroende åt fattigvårdsstyrelsen

av befogenhet att utdela dylika tillskott och bidrag, men denna

invändning föranledde icke någon ändring från riksdagens sida i det av

Kungl. Maj:t i ämnet för riksdagen framlagda förslaget.

Enligt fattigvårdslagen kunna två eller flera kommuner förenas till

ett fattigvårdssamhälle. Det synes önskligt att, där sådan förening skett,

det härigenom uppkomna samhället och icke de särskilda kommunerna

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

bereda lindring av ifrågavarande slag. Ordet »kommun» i förevarande

§ bör därför utbytas mot »fattigvårdssamhälle».

Beträffande den andel av vårdavgiften, varmed lindring må äga rum,

synes det mig lämpligast att, såsom kammarrätten föreslagit, icke begränsa

lindringen till visst procenttal utan låta dess storlek bestämmas

med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall. Där så linnes skäligt,

bör lindringen kunna avse ett belopp, motsvarande hela vårdavgiften.

Till ledning vid bedömande av lindringens storlek torde en hänvisning

till stadgandet i 2 § vara på sin plats. Särskild bestämmelse om att

hänsyn skall tagas därtill, huruvida pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring

åtnjutes, torde, på sätt kammarrätten ansett, vara obehövlig.

Enligt sinnessjukstadgan skall hospitalsavgift erläggas förskottsvis.

På grund härav lärer böra i förevarande lag införas uttryckligt stadgande

om att den fattigvårdssamhälle åliggande andel av vårdkostnaden skall

erläggas så snart vårdavgiften förfaller till betalning. Den förskottsbetalning

av bidraget, som sålunda torde böra föreskrivas, lärer vara

ägnad att i hög grad öka betydelsen för de mindre bemedlade av den

föreslagna lindringen.

Stadgandet i 2 stycket av 4 § i de sakkunnigas förslag har, på

sätt jag vid 2 § antytt, ansetts böra i något ändrad form inarbetas i

2 §. Bestämmelsen i 3 stycket av förstnämnda § har jag i likhet med

kammarrätten funnit kunna utgå ur förslaget. De delar av 3 och 4 §§

i de sakkunnigas förslag, vilka ansetts böra bibehållas, hava sarnmanslagits

till en paragraf, därvid jämväl vissa mot avfattningen framställda

anmärkningar vunnit beaktande.

Beträffande mvndigheternas uttalanden angående sättet för lindringens

beredande (5 § i de sakkunnigas förslag) har redogörelse lämnats

här ovan (sid. 24 f).

I anledning av stadgandet i 6 § i de sakkunnigas förslag om kommuners

inbördes ersättningsskyldighet framhålla reservanter inom direktionen

för Stockholms hospital för sinnessjuka, att, därest hinder därlör ej

mötte, nämnda § borde så avfattas, att processer mellan kommuner

inom samma landstingsområde kunde undvikas.

I fråga om sättet för lindringens beredande hänvisas till mitt uttalande

här ovan (sid. 25) angående den princip som enligt min uppfattning

bör ligga till grund för ifrågavarande lagstiftning, eller att den

ifrågavarande lindringen bör beredas av kommunerna, som erhålla ersättning

för sina utlägg av landstingen.

4 §■ ,

(5 och 6 §§

i de sakkunnigas

förslag.)

Avgivna yttranden.

Departe
ments
chefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

5 §■

(7, 8 och 9 §§

i de sakkunnigas

förslag).

Avgivna yttranden.

Kungl. Majt:s Proposition Nr 7.

Mot 5 § i de sakkunnigas förslag synes intet annat vara att erinra

än att ordet »kommun» bör utbytas mot »fattigvårdssamhälle».

Till stadgandet torde böra göras ett tillägg av innehåll, att om

sökande av gottgörelse gäller i motsvarande tillämpning vad i 59 §

fattigvårdslagen stadgats. Av de sakkunniga har en liknande hänvisning

intagits i 6 §.

Enligt fattigvårdslagen skall fattigvård meddelas av det fattigvårdssamhälle,

där den behövande vistas. Detta ger anledning till att, då

vistelsesamhälle och hemortssamhälle icke sammanfalla, förstnämnda

samhälle har att av det senare uttaga ersättning för vården.

Enligt förevarande lagförslag är förhållandet ett annat. I 3 § av

detsamma stadgas nämligen att lindring, som i förslaget avses, skall

beredas av det samhälle, där den sinnessjuke senast mantalsskrivits.

Därest lindring beredes av annat samhälle, faller en sådan åtgärd utanför

lagen, och ersättning kan icke uttagas hos mantalsskrivningssamhället.

Processer mellan fattigvårdssamhällen om ersättning för bidrag

till kostnader av '' ifrågavarande slag kunna sålunda icke förekomma.

Förslagets stadgande i 6 § om dylik ersättning bör därför utgå.

Beträffande 7 § i de sakkunnigas förslag har anmärkts av reservanter

inom direktionen för Stockholms hospital för sinnessjuka, att även

landsting borde beredas ersättning för kostnad, som kunde ersättas av

dem, som kommit i förbättrad ekonomisk ställning.

Medicinalstyrelsen anmärker, att då enligt 8 § i de sakkunnigas förslag

ersättning, som avses i 7 § 2 stycket samma förslag, icke kan utbekommas

annat än efter utslag av länsstyrelsen, det i sistnämnda lagrum

använda uttrycket »uttaga ersättning» syntes ägnat att framkalla missförstånd

angående kommunens befogenhet i förevarande avseende. Beträffande

tredje stycket av 7 § i de sakkunnigas förslag framhåller styrelsen,

att meningen därmed torde vara, att kommunens rätt att av sinnessjuk

återfå utgivet bidrag inträdde allenast, då landstinget vägrat

kommunen ersättning på den grund, att den sinnessjuke befunnits icke

vara mindre bemedlad, att landstingets vägran att utbetala ersättning

kunde vara grundad på åtskilliga andra skäl än det nu nämnda, att

stadgandet kunde tolkas så, att kommun alltid hade rätt att återkräva

bidrag, för vilket kommunen vägrats ersättning av landstinget, men att

härigenom vinsten av den föreslagna lagen skulle bliva obetydlig eller

ingen.

Kammarrätten ifrågasätter, huruvida icke bestämmelsen i 7 § 2

stycket i de sakkunnigas förslag kunde ersättas med en hänvisning till

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

stadgandena i fattigvårdslagen om ersättning av imderstödstagare i likhet

med vad i vissa andra hänseenden skett. Stadgandet i 7 § 3 stycket

funne kammarrätten böra utgå.

Direktionen för Malmö asyl finner hänvisningarna till fattigvårdslagen

i 8 § i de sakkunnigas förslag icke fullt tydligt uttrycka, i huru

stor omfattning nämnda lags stadganden skola bringas till tillämpning,

samt anser, att det vore mera tillfredsställande, därest bestämmelserna

rörande proceduren i förevarande avseende angåves utan hänvisning till

annan lag.

Mot den i 9 § i de sakkunnigas förslag stadgade tiden av två år

för anhängiggörande av talan anmärker direktionen för Malmö asyl, att

densamma vore alltför knappt tilltagen och utan olägenhet kunde avsevärt

förlängas, eventuellt till vanlig tioårig preskriptionstid.

Kammarrätten, som erinrar om att bestämmelsen i 9 § hämtats ur

fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till fattigvård slag 70 §, anser

efter den ändring, som berörda stadgande erhållit i Kungl. Maj:ts proposition

i ämnet (se 68 § i lagen om fattigvården), 9 § i nu förevarande

förslag kunna utgå.

Medicinalstyrelsen anser avfattningen av § 9 i de sakkunnigas förslag

vara alltför tung och oklar samt ifrågasätter till avhjälpande av denna brist,

i anslutning till sin vid 3 § refererade erinran, att ordet »lindring» ersättes med

»bidrag» eller liknande uttryck. Uttrycken »efter det lindringen börjat

tillämpas» och »lindring som bekostats» kunde enligt styrelsens åsikt

näppeligen godkännas i en lagtext.

Förslagets bestämmelse att, sedan lindring beviljats, jämkning må

kunna ske, har lämnats utan anmärkning, och mot densamma synes

mig intet vara att erinra.

Enligt förslaget skall den, som åtnjutit lindring (härmed torde avses

icke blott den sinnessjuke, utan även försörjningspliktig), vara skyldig

att, därest hans ekonomiska ställning så förbättrats, att han icke längre

är att anse såsom mindre bemedlad, utgiva ersättning för kommunens

kostnad för sinnessjukvården. Däremot har landstinget ej tillerkänts

någon återkravsrätt för den del av vårdkostnaden, som kommunen ej

kunnat uttaga hos den ersättningsskyldige. Härutinnan råder således

överensstämmelse med fattigvårdslagens motsvarande bestämmelser.

Vad först beträffar de försörjningspliktiga torde, såsom jag vid 1 §

framhållit, någon vidsträcktare försörjningsplikt än den i fattigvårdslagen

stadgade icke böra införas. Härav följer, att kommun icke bör

tillerkännas rätt att av försörj ningspliktig uttaga ersättning för sina

kostnader.

Departe
ments
chefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

I fråga om de sinnessjuka är det till en början uppenbart att någon

skärpning av deras ersättningsskyldighet i den från.ett håll föreslagna

riktning icke bör ifrågakomma. Särskilt beträffande denna kategori av

sjuka är det nämligen av vikt, att de efter tillfrisknandet i möjligaste

mån skonas från det bekymmer, som säkerligen i vissa fall skulle alstras,

därest de, så snart deras ekonomiska ställning så förbättrats, att de icke

längre vore att anse såsom mindre bemedlade, skulle belastas med ersättningsskyldighet

i förhållande till landstingen.

Däremot kunde det tänkas att helt och hållet borttaga de sinnessjukas

ifrågavarande ersättningsskyldighet, som säkerligen för kommunerna

icke skulle vara av någon större ekonomisk betydelse. Härför

talar, utom den förut antydda önskvärdheten av att i görligaste mån

lätta de sinnessjukas lott, även den vid 6 § här nedan berörda angelägenheten

av att undvika att hjälp av ifrågavarande slag förenas med

sådana rättsverkningar, som åt hjälpen förläna karaktären av fattigvård.

Emellertid skulle, om ersättningsskyldigheten borttoges, de mindre

bemedlade sinnessjuka komma i en bättre ställning än den, som enligt

fattigvård slagen intages av de fullständigt obemedlade. Härtill kommer,

att förutsättningarna för återkravsrättens inträde säkerligen endast ganska

sällan skulle vara för handen samt att kommunerna, vilka ju äro berättigade

till ersättning för sina utlägg av landstingen, efter all sannolikhet

icke skulle komma att med hårdhet utöva sin ifrågavarande rätt.

Vad beträffar ersättningsskyldighetens inverkan på de medborgerliga

rättigheterna torde nämnda skyldighet, sådan den i förslaget konstruerats,

icke vara av beskaffenhet att i nämnvärd mån öva sådan inverkan

— till detta ämne återkommer jag under 6 §. På grund härav har jag

funnit mig böra förorda bibehållande av den sinnessjukes ersättningsskyldighet

i den form de sakkunniga föreslagit.

Vad i övrigt anmärkts mot 7 § i de sakkunnigas förslag torde icke

böra föranleda annan ändring än att- tredje stycket, på sätt kammarrätten

hemställt, uteslutes.

Beträffande talan om utbekommande av ersättning av ifrågavarande

slag synes det lämpligt att hänvisning till motsvarande bestämmelse i

fattigvård sia gen göres i förevarande i stället för i en särskild §.

I enlighet med den av kammarrätten gjorda hemställan har jag

funnit 9 § i de sakkunnigas förslag böra utgå.

6 §■

fil § i de

sakkunnigas

förslag.)

Avgivet yttrande.

Kammarrätten finner det tvivelaktigt, huruvida stadgandet i 11 §

av de sakkunnigas förslag kan få den av de sakkunniga därmed avsedda

påföljden att förhindra, att det understöd, varom här vore fråga,

finge den inverkan, som omförmäldes i § 16 b) riksdagsordningen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

I likhet med de sakkunniga finner jag det böra undvikas, att sådan

lindring i kostnaden för sinnessjukvård, som avses i förslaget, skall utöva inverkan

på vederbörandes medborgerliga rättigheter. Då det här ej är fråga

om personer, som äro i behov av obligatorisk fattigvård, och försörjningsplikt

enligt 3 och 4 §§ fattigvårdslagen sålunda ej föreligger, kan ersättningsskyldighet

ej uppkomma för annan än den sinnessjuke själv. Därest lör

den sinnessjuke förmjmdare förordnas, kan denne visserligen gentemot

person, som enligt civillagen är i förhållande till den sinnessjuke underhållsskyldig,

göra den sinnessjukes rätt gällande. På sådant sätt kan

samhället i vissa fall få ersättning för sin ifrågavarande kostnad. Men

denna den underhållsskyldiges plikt i förhållande till den sinnessjuke är

givetvis eu sak, som icke inverkar på de medborgerliga rättigheterna.

I avseende åter å den sinnessjuke själv är det efter hans tillfrisknande

av vikt, att understödet ej lägger hinder i vägen för utövande av de medborgerliga

rättigheterna. Enligt min mening är de sakkunnigas förslag

så avfattat, att dylikt hinder i allmänhet ej skall uppstå. Emellertid liar

frågan om fattigvårds inverkan på politisk rösträtt numera kommit i ett

förändrat läge. I det betänkande med förslag till revision av fattigvårds-

och utskyldsstrecken, som den 14 november 1918 avgivits av inom

justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, har sålunda föreslagits, att

bestämmelsen rörande fattigvårdsstrecket i § 16 riksdagsordningen måtte

erhålla det innehåll, att från rösträtt uteslutes »den, som är av allmänna

fattigvårdfen omhändertagen för varaktig försörjning». Enligt vad hans

excellens statsministern i anförande till statsrådsprotokollet den 22 november

1918 yttrat (se Kungl. Maj:ts proposition nr 34 vid 1918 års

urtima riksdag sid. 50) är det statsrådets uppfattning, att i blivande proposition

till 1919 års riksdag om revision av vissa bestämmelser rörande

den politiska rösträtten bör ingå förslag om fattigvårdsstreckets begränsning

på sätt de sakkunniga förordat. I utlåtande nr 1 i anledning av

berörda proposition har tredje särskilda utskottet i samband med spörsmålet

om skattskyldighetsstreckets avskaffande till behandling upptagit

frågan, huruvida och i vad mån åtnjuten fattigvård bör föranleda förlust

av kommunal rösträtt, samt, i överensstämmelse med vad de sakkunniga

i fråga om den politiska rösträtten hemställt, föreslagit, att

kommunal rösträtt ej må utövas av den, som är av allmänna fattigvården

omhändertagen för varaktig försörjning. I sammanhang härmed har

utskottet uttalat, att det saknat tillfälle att åt de sakkunnigas nyss nämnda

förslag ägna den grundliga omprövning, som för ett definitivt ståndpunktstagande

till detsamma erfordrades, samt att utskottet alltså förutsatte

möjligheten av att den begränsning av det politiska fattigvårds
-

Departe
ments
chefen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

7 §■

do §

i de sakkunnigas

förslag.)

* §■

(12 § i de

sakkunnigas

förslag).

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

strecket, om vars behövlighet full enighet rått inom utskottet, kunde

komma att ske med tillämpande av andra grunder, än av de sakkunniga

föreslagits, och att en därav föranledd jämkning även i det kommunala

fattigvårdsstrecket kunde bliva nödvändig.

Sedan riksdagen bifallit vad utskottet i denna del hemställt, torde

det på goda skäl kunna antagas, att en väsentlig begränsning av fattigvårdsstrecket

inom en nära framtid skall komma till stånd.

Av det nu anförda torde framgå, att ett stadgande om att lindring

av ifrågavarande slag icke skall betraktas såsom fattigvård strängt taget

icke lärer bliva erforderligt för att förebygga inverkan på de medborgerliga

rättigheterna. Emellertid synes det mig, för att undvika varje

tvekan, av vikt, att det tydligt utsäges, att lindringen icke har fattigvårds

karaktär. Det föreslagna stadgandet torde därför böra bibehållas.

Genom stadgandet i 10 § av de sakkunnigas förslag öppnas möjlighet

till klagan över beslut, varigenom lindring i kostnad av ifrågavarande

slag förvägrats. I detta hänseende ävensom beträffande klagan i övrigt

hänvisas till fattigvårdslagens motsvarande bestämmelser. Mot det föreslagna

stadgandet, som av myndigheterna lämnats utan anmärkning,

synes intet vara att i sak erinra.

Enighet synes vara rådande beträffande de sakkunnigas förslag, i

vad det avser sinnesslöa, som vårdas å staten eller landsting* tillhörigt

sinnessjukhus.

Vad angår sinnesslöa, som vårdas å för dem särskilt avsedda anstalter

(tillhöriga landsting, föreningar eller enskilda), har i de kungörelser

av den 8 oktober 1915, vilka innehålla bestämmelser om

statsbidrag åt dylika anstalter, uppställts det villkor för åtnjutande av

sådant bidrag, att den årliga avgift, med vilken föräldrar eller enskilda

målsmän bidraga till vård och underhåll vid anstalten, ej må för mindre

bemedlade överstiga 50 kronor. De sakkunniga framhålla, att genom

denna bestämmelse frågan om lindring i kostnaden för vård av å dessa

anstalter intagna redan blivit löst. Emellertid har det numera och särskilt

under rådande dyrtid visat sig omöjligt att med berörda avgift jämte

statsbidraget, för närvarande utgående med 200 å 250 kronor för varje

å anstalten vårdad sinnesslö, täcka kostnaderna för anstaltsvården. De

anstalter, som tillhöra föreningar eller enskilda personer, kunna därför

icke utan att äventyra sin ekonomi mottaga mindre bemedlade sinnesslöa,

såvida icke dessa kunna beredas bidrag till vårdens bestridande.

Då antalet ansökningar om inträde å dessa anstalter, vilka till allra

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

största delen äro avsedda för obildbara sinnesslöa, städse varit större än

tillgängliga platser, har därför följden blivit den, att i allmänhet endast

bemedlade eller fullständigt obemedlade, för vilka kommunerna betala,

•intagas å anstalterna, under det att de mindre bemedlade sällan vinna

inträde å desamma. Väl hava flertalet landsting, som sakna egna anstalter

för obildbara sinnesslöa, hittills beviljat anslag, ehuru mångenstädes

otillräckliga, till enskilda och föreningar tillhöriga sinnesslöasyler

för vård av obemedlade eller mindre bemedlade sinnesslöa, men sedan

genom 40 § i den nya fattigvårdslagen landstingen förpliktats till fattigvårdssamhällena

utgiva ersättning för dessas kostnader för obemedlade

sinnesslöas vård å dylika anstalter, torde särskilda anslag för vård av

mindre bemedlade sinnesslöa hava beviljats endast av ett färre antal

landsting, och vårdmöjligheterna för denna kategori har därför flerstädes

blivit sämre än förut.

Visserligen har riksdagen uttalat sig för eu ökning av statsanslaget

till sinnesslöanstalterna, men en sådan ökning lärer icke kunna utsträckas

därhän, att de anstalter, som tillhöra föreningar eller enskilda, kunna finna

det med sin ekonomi förenligt att mottaga mindre bemedlade sinnesslöa.

Bidrag från landstingens sida torde därför vara erforderliga för att bereda

de mindre bemedlade sinnesslöa anstaltsvård. Det har vid sådant förhållande

synts mig nödvändigt att på det sättet utvidga de sakkunnigas

förslag, att detsamma kommer att omfatta även de mindre bemedlade

sinnesslöa, som vårdas å de egentliga sinnesslöanstalterna.

Därvid torde böra uppställas i huvudsak samma villkor som i 40 §

fattigvårdslagen, eller att anstalten tillhör staten eller landsting eller att,

om anstalten är enskild, den åtnjuter statsbidrag eller blivit för ändamålet

vederbörligen godkänd. Beträffande anstalt, som tillhör stad, vilken

ej deltager i landsting, torde däremot en bestämmelse av nu ifrågasatt

slag ej vara på sin plats, då en sådan, för det fall att den mindre bemedlade

tillhör staden, i själva verket skulle innebära, att statsmakterna

bestämde anstaltsavgiftens storlek å en kommunal anstalt, vilket knappast

kan vara riktigt. Och endast undantagsvis torde det inträffa, att mindre

bemedlad sinnesslö från kommun, som deltager i landsting, för vård intages

å anstalt, tillhörig stad, som ej deltager i landsting; för denna

kategori av sinnesslöa skulle alltså etit stadgande av antydd innebörd i

stort sett sakna praktisk betydelse.

Ovan har framhållits, att beträffande sinnessjukdomarna det i allmänhet

långvariga förloppet hos desamma gjort, att en lagstiftning av nu ifrågasatt

slag särskilt för deras del blivit behövlig. Att samma synpunkt talar

för att de sinnesslöa inbegripas i en dylik lagstiftning är uppenbart.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 7 käft. (Nr 7.) 285918 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

Beträffande dem är det dock för vinnande av garanti för att sjukdomen

verkligen är långvarig icke av nöden att för lindringens inträdande uppställa

fordran på att den sinnesslöe vårdats viss tid å anstalt eller att sinnesslöheten

eljest fortfarit under viss tid. I sinnesslöhetens begrepp ligger

ju nämligen, att sjukdomstillståndet ägt bestånd alltsedan födelsen eller

tidiga barnaåren. Mindre bemedlad sinnesslö, som vårdas å sinnesslöanstalt

eller sinnessjukhus, torde därför, oavsett vård- eller sjukdomstidens

längd, böra vara berättigad till lindring. Detta är också önskvärt

av det praktiska skälet, att mindre bemedlade sinnesslöas intagning å

de av enskilda och föreningar ägda anstalterna knappast skulle underlättas

genom lindringen, därest densamma icke inträdde omedelbart.

Förutom de sinnessjuka och sinnesslöa torde även de fallandesjuka

böra inbegripas i den föreslagna lagstiftningen. Av dessa sjuka intagas

de, som tillika äro obildbara sinnesslöa, å sinnesslöasylerna, medan enligt

gällande bestämmelser å anstalterna för bildbara sinnesslöa icke mottagas

sådana sinnesslöa, som äro behäftade med fallandesot, utan äro

dessa hänvisade till särskilda för ändamålet upprättade anstalter, de s. k.

epilektikeranstalterna. Oavsett om de nu nämnda fallandesjuka vårdas på

anstalt av det ena eller andra slaget, böra beträffande dem reglerna för

sinnesslöa vinna tillämpning, så att lindringen inträder oberoende av

vård- eller sjukdomstidens längd.

Å epileptikeranstalterna mottagas emellertid även sådana fallandesjuka,

som icke äro sinnesslöa, men dock på grund av epilepsiens svårartade

natur äro i behov av anstaltsvård. Då vårdbehovet även i dylika

fall i regel är av mera permanent karaktär, torde även för sådana

fallandesjuka lindringen i de mindre bemedlades kostnader för vården

böra, liksom för de sinnesslöa och de fallandesjuka, som tillika äro sinnesslöa,

inträda oberoende av vård- eller sjukdomstidens längd. Som epileptikeranstalterna

samtliga äro enskilda, är det i övrigt av betydelse, att

lindringen inträder omedelbart efter intagningen, enär det eljest kan

befaras, att de mindre bemedlade ej vinna inträde å dessa anstalter, såsom

under senare år lärer varit förhållandet i fråga om fallandesjuka,

tillhörande län, vilkas landsting ej beviljat bidrag för vård å epileptikeranstalt

av mindre bemedlade.

Vad slutligen beträffar de fallandesjuka, vilka på grund av epilepsiens

komplikation med sinnessjukdom intagas å sinnessjukhus, torde,

då sinnessjukdomen icke alltid är mera långvarig utan övergående eller

mera periodiskt uppträdande, lindringen böra gälla under de i 1 § angivna

omständigheter.

I överensstämmelse med det nu anförda har jag låtit verkställa omarbetning

av 12 § i de sakkunnigas förslag.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 7.

Utöver de ändringar i lagförslaget, för vilka här redogjorts, hava

i detsamma vidtagits åtskilliga jämkningar av väsentligen allenast redaktionell

natur, vilka icke synas vara av den betydelse, att för dem

behöver särskilt redogöras.

Slutligen må omnämnas, att som en följd av det föreliggande förslaget

kräves viss ändring i sinnessjukstadgan; och torde jag, om lör- Jgan

slaget bifalles, framdeles bliva i tillfälle anmäla ett av de sakkunnige i

nämnda avseende upprättat’ förslag.

Departementschefen uppläste härefter i ett sammanhang det i enlighet

med ovan angivna grunder ändrade förslaget till lag om lindring i de

mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård m. m. samt hemställde,

att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Adelgren.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1919:71 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvärd in. m s. 1 i texten
  2. 2LU 1919:14 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård m. m., dels ock i a s. 1 i texten
  3. KU 1919:7 Memorial, i anledning av andra kammarens remiss av motion nr 298 av herr Ericson i Funäsdalen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 7, med förslag till a1 i texten
  4. KU 1919:6 Memorial, i anledning av olika meningar mellan kamrarna, till vilket utskott Kungl. Maj:ts proposition nr 7 med förslag till lag om lindring i de mindre bemedla s. 1 i texten
  5. KU 1919:2 Memorial, i anledning av kamrarnas remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 7 med förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård s. 1 i texten