Sök i Ratio Lex

Angående grunder för bestämmelser i fråga om användande av sax för fångande av djur

1920-02-14 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:110, Angående grunder för bestämmelser i fråga om användande av sax för fångande av djur

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.

1

Nr 110.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående grunder för

bestämmelser i fråga om användande av sax för fångande

av djur; given Stockholms slott, den 14 februari

1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens

yttrande över i statsrådsprotokollet intagna grunder för bestämmelser

i fråga om användande av sax för fångande av djur.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 91 höft. (Nr 110.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition Nr 110.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

14 februari 1920.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,

Statsråden: PETERSSON,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Chefen för jordbruksdepartementet statsrådet Petersson anförde:

Yrande l(ijur- Enligt jaktstadgan den 21 oktober 1864, vilken föregick nu gäl
fångst

msd lande jaktstadga den 8 november 1912, var djurfångst med sax tillåten

sax- utan inskränkning till vissa djurslag. I det förslag till jaktstadga, som

den 23 december 1909 avgavs av de år 1908 inom jordbruksdepartementet

tillkallade sakkunniga för revision av jaktlagstiftningen, bibehölls

denna rätt i fråga om de av bemälda sakkunniga såsom skadliga betecknade

djuren, nämligen varg, lo, järv, räv, utter, grävling, iller, mård,

hermelin, vessla, sälhund, berguv, duv- och sparvhök, korp och kråka.

Till stöd härför anfördes, att, ehuru från djurskyddsvänlig synpunkt

befogade anmärkningar kunde göras mot användandet av sax såsom

fåugstmedel, man likväl ej kunde undvara detta redskap för fångande

av nämnda skadliga djur. Särskilt gällde detta de norra delarna av

opaginerad Kontrollera mot PDF

liungl. Mapis proposition Nr Ilo. 8

riket, där den icke oviktiga jakten å pälsbärande rovdjur till stor del

skedde medelst sax; men även i andra delar av landet hade man av

detta redskap god hjälp för att efterhålla räv och andra för jaktvården

skadliga djur.

I samband med behandlingen vid 1912 års riksdag av nämnda

sakkunnigas förslag framkom emellertid en motion, däri av djurskyddsvänliga

skäl och särskilt under åberopande av de lidanden, för vilka i

sax fångade rävar utsattes, hemställdes, att all fångst med sax av villebråd

måtte förbjudas. -Jordbruksutskottet anslöt sig till den av motionären

uttalade åsikten om det från djurskyddsvänlig synpunkt förkastliga

sätt, att vid fångst vare sig av matnyttigt vilt eller skadliga djur

redskap begagnades, vilka tillfogade de fångade djuren onödiga lidanden;

och ansåg utskottet det ej kunna förnekas, att de för ändamålet använda

saxarna i allmänhet vore av sådan beskaffenhet. Ett slag av saxar,

nämligen sådana som plägade brukas för fångst av rovfåglar, utgjorde

emellertid enligt utskottets åsikt undantag, enär de voro så inrättade,

att de i de flesta fall omedelbart dödade de djur, som fastnade däri.

Under framhållande att en bestämmelse i ämnet icke borde, såsom hörande

under Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning, inflyta Slagen om rätt till

jakt utan i jaktstadgan, föreslog utskottet, att framställning måtte göras

till Kungl. Maj: t om införande i jaktstadgan av förbud mot användande

av sax för fångst av andra djur än rovfåglar; och bifölls detta utskottets

förslag av- riksdagen.

I överensstämmelse med riksdagens beslut infördes sedermera i

jaktstadgan den 8 november 1912 den ännu gällande bestämmelsen, att

sax finge användas endast för fångande av sådana fåglar, som upptagits

bland de i 13 § i lagen om rätt till jakt omnämnda skadliga djur, d. v. s.

örn, falk, berguv, duv- och sparvhök, korp och kråka. Det blev sålunda

förbjudet att med sax fånga övriga i sistnämnda lagrum såsom skadliga

upptagna djur, eller varg, lo, järv, räv, utter, grävling, iller, mård, hermelin,

vessla, sälhund och vildkanin. Beträffande sälhund har dock, med

anledning av framställning från statens industrikommission rörande tillfälligt

upphävande av förbudet mot användande av sax för fångande

av dylikt djur, Kungl. Maj:t, efter riksdagens hörande, genom kungörelse

den 11 juni 1918 förordnat, att under tiden till och med den

31 maj 1919 sax, som vore gillrad under vattenytan, finge inom Gävleborgs,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län användas för

fångst av sälhund. Efter framställning från industrikommissionen har

genom kungörelse den 9 maj 1919 nämnda undantagsbestämmelse förlängts

att gälla vtterligare ett år. Vidare må nämnas, att Kungl.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr Ilo.

Maj:t för visst fall medgivit användandet av sax för fångst av utter

vid dammar för fiskodling.

Granit tall- Frågan om återinförande av sax såsom fångstredskap för rov
uvplZande

däggdjur har emellertid varit föremål för synnerligt intresse. Redan

av saxför- omedelbart efter det 1912 års jaktstadga trätt i kraft började frambudet-

ställningar inkomma till Kungl. Magt med begäran om tillstånd att få

nyttja nämnda redskap lör dylik fångst, och liknande ansökningar hava

sedermera alltjämt ingått. Vid lagtima riksdagarna 1918 och 1919 har

frågan jämväl varit föremål lör uppmärksamhet med föranledande av i

ämnet väckta motioner. Vid förstnämnda riksdag hemställdes i en inom

andra kammaren väckt motion (nr 33), att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t ville begära sådan ändring i jaktstadgan, att förbudet mot

användande av sax vid fångande av rovdjur måtte upphävas, och i en

vid 1919 års lagtima riksdag i andra kammaren avgiven motion (nr

192) begärdes skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om sådan ändring

i jaktstadgan, att för fångande av räv i Norrland och Dalarna finge

användas trampsax, vilkens bågar vore minst 8 mm. tjocka och i höjd

icke överstege 10 cm. I detta sammanhang må erinras om en annan

vid sistnämnda riksdag i andra kammaren väckt motion (nr 188), däri

hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära utredning

rörande sådan ändring i jaktstadgan, att den i oroväckande

grad på senare åren ökade rävstammen kunde minskas. Under hänvisning

till att fragan om användande av sax för djurfångst vore

under utredning hava emellertid ifrågavarande motioner, såvitt de avsett

bruk av nämnda redskap, icke föranlett någon riksdagens åtgärd.

igenom9 0611 utredning''i vilken sålunda av riksdagen åberopades, har skett

sakkunniga, genom särskilda sakkunniga. Sedan med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 1 oktober 1915 numera landshövdingen John Falk, numera

kanslirådet Lennart Berglöf, jägmästaren Arvid Montell och

fiskeriintendenten Nils Rosén tillkallats att såsom sakkunniga verkställa

viss utredning, förutom beträffande tillgodogörandet av fisket i kronans

vatten, även angående rätten till jakt å kronans marker i lappmarkerna,

överlämnades genom remiss den 21 februari 1916 till de sakkunniga

ett flertal till Kungl. Maj:t inkomna framställningar om upphävande av

gällande förbud mot användande av sax vid fångandet av vissa däggdjur.

Sedan vidare riksdagen i skrivelse den 8 april 1916 anhållit, att

Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning vidtaga lämpliga åtgärder

till skyddande av sådana fågelarter, för vilka ur naturskydds
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr Ilo.

synpunkt och med hänsyn till deras betydelse för lånt- och skogshushållningen

beredande av skydd kunde anses önskvärt, samt, därest för

ändamålet riksdagens medverkan erfordrades, därom till riksdagen inkomma

med förslag, samt såsom utvägar, som kunde tänkas vara ägnade

att förekomma eller åtminstone minska den förödelse, som hotade ifrågavarande

fågelarter, framhållit, bland annat, förbud mot användande av

sax till fångande av fåglar eller inskränkning i de i sådant hänseende

för närvarande gällande regler, uppdrog Kungl. Maj:t den 3 juli 1916

åt de sakkunniga att verkställa utredning även i detta ämne och avgiva

de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Enär emellertid de sakkunniga blivit utsedda särskilt med hänsyn

till undersökning rörande tillgodogörandet av kronans fisken och jakten

å kronans marker inom lappmarkerna, syntes lämpligt, att i de sakkunnigas

behandling av frågor rörande bättre skydd för vissa djurarter

samt angående redskap, som finge användas vid jakt- och djurfångst,

deltoge personer med särskild sakkunskap i dithörande ämnen; och bemyndigades

fördenskull chefen för jordbruksdepartementet att utse högst

två personer att deltaga i de sakkunnigas arbete vid behandling av

sistnämnda frågor jämte därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd

av detta bemyndigande hava sedermera tillkallats professorn Hans Wallengren

och redaktören Thor Högdahl.

De sakkunniga hava den 27 augusti 1919 avgivit betänkande angående

den del av de till dem hänskjutna frågorna, som angår redskap,

vilka må användas vid jakt och fångst av däggdjur och fåglar. De

sakkunniga hava förmält sig avse att inom kort slutföra hela det dem

givna uppdraget, men hava ansett nämnda fråga, som synts kunna

utbrytas och behandlas särskilt för sig, vara av beskaffenhet att böra

snarast bliva föremål för åtgärd. I betänkandet avhandlas sålunda

icke blott djurfångst med sax utan även dylik fångst med förgiftat

lockbete, användande till jakt av gevär av armémodell, skytte för

levande uv eller uvbulvan samt fångst med snara.

De sakkunnigas betänkande är befordrat till trycket. I detsamma

meddelas även en förteckning över de i ärendet inkomna framställningarna

och en kortfattad redogörelse för dessa och de över dem avgivna

utlåtandena.

Såsom riksdagen år 1912 uttalat höra bestämmelser uti omformälda

ämnen till Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning. I betraktande

av den av riksdagen år 1912 gjorda framställningen i fråga om förbud

mot användande av sax vid fångst av andra djur än rovfåglar torde

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utredningens

innehåll och

resultat.

6 Kungl. Maj.ts proposition Nr Ilo.

emellertid tillfälle böra beredas riksdagen att yttra sig, innan ändring

i gällande bestämmelser om saxfångsten sker. Kungl. Maj:t har också

år 1918 inhämtat riksdagens yttrande angående ifrågasatt provisoriskt

upphävande för vissa delar av riket om saxfångstförbudet beträffande

sälhund.

Jag tillåter mig nu under hänvisning till betänkandet nämna

följande angående utredningens huvudsakliga innehåll:

Tillser man vilka skäl, som i föreliggande framställningar anförts

för återinförande av sax såsom redskap för fångst av rovdäggdjur eller

vissa slag därav, har i främsta rummet framhållits den skadegörelse, som

av rovdjuren förorsakas å det matnyttiga villebrådet och, så vitt angår

vissa rovdjur, å tamdjuren särskilt renar samt, i fråga om säl, fisket.

Sålunda skulle framförallt allt i Norrland förekomsten av skogsfågel och

ripor hava i hög grad minskats, varjämte renar där dödats i stort antal.

Vidare vore fångsten av vissa rovdjur genom den inkomst försäljningen

av deras skinn beredde av stor betydelse för befolkningens ekonomi i

en del trakter särskilt inom lappmarkerna. Efter saxförbudets införande

hade rävfångsten i Norrland alltmera avtagit eller alldeles upphört. De

medel, som för närvarande stode till buds, vore icke nog effektiva att

efterhålla rovdjuren, och för befolkningens fångst av pälsdjur vore de

ofta mindre givande eller oanvändbara eller, såsom giftet, olämpliga. I

detta hänseende har framhållits, att det enda nu tillåtna, mera verksamma

medlet för fångst av skogsräv vore jakt med drivande hund,

men att i Norrlaud på grund av snöförhållandena och de vidsträckta

skogarna detta jaktsätt ej kunde användes under tid, då rävens skinn

vore fullhårigt och i största värde. Förgiftade lockbeten vore ett

mindre tilltalande fångstmedel och det vanligast använda giftet, stryknin,

medförde dessutom, att skinnen å därav dödade djur inom kort bleve

värdelösa. Förgiftade beten innebure även stor fara för en del tamdjur,

särskilt hundar, vilka lätt kunde komma att förtära betena. Ofta hade

inträffat, att lapparnas svårersättliga vallhundar ävensom dyrbara jakthundar

på sådant sätt gått förlorade. Detta oaktat hade giftet börjat

komma allt mer till användning särskilt i Norrland.

Beträffande saxens verkningar å det fångade djuret har framhållits,

att mindre, otandade saxar icke förorsakade nämnvärd smärta, i

vilket sammanhang erinrats, att enligt 18 kap. 16 § strafflagen onödigt

djurplågeri vid användande av sax såsom fångstmedel kunde bliva föremål

för åtal.

I utlåtandena över dessa framställningar förordade de hörda myn
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Mnj:/s proposition Nr Ilo.

digheterna i det närmaste enstämmigt återinförande av sax såsom tilllåtet

redskap för djurfångst. Något växlande uppfattning har däremot

kommit till uttryck med avseende å den omfattning, i vilken sax skulle

få användas, och de tillåtna saxarnas konstruktion.

Yttranden med bestridande av saxförbudets upphävande hava

emellertid även förekommit. I vissa fall har detta motiverats med att

erfarenhet då ännu saknades rörande verkningarna av saxförbudet.

Avstyrkande yttranden hava särskilt avgivits av de svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbund och av ett femtital personer i Ovikens

socken av Jämtlands län.

I ett av intendenten vid naturhistoriska riksmuseet professor Einar

Lönnberg avgivet yttrande tillstyrktes saxförbudets upphävande under

vissa villkor beträffande varg, järv och sälhund samt inom de f}rra

nordligaste länen beträffande räv, fjällräv och hermelin.

Utlåtanden avgåvos även dels av domänstyrelsen dels ock gemensamt

av denna styrelse och lantbruksstyrelsen. Jämväl i dessa utlåtanden

tillstyrktes förbudets upphävande i vissa fall.

De sakkunniga hava efter närmare redogörelse för fångstsaxarnas

beskaffenhet för egen del anfört:

»Med hänsyn till det lömska sätt, på vilket saxen verkar, måste den från

etisk synpunkt framstå som mindre tilltalande. Härtill komma de plågor, för vilka

de fångade djuren i allmänhet utsättas; och torde man härvid icke kunna bortse

från de även rent inre lidanden, som tillfogas dem på grund av skrämsel och vid

deras fruktlösa försök att åter bliva fria. Verkningarna av saxar av olika typ äro

emellertid ganska olika. De såsom betsaxar gillrade verka, som nämnts, ofta så,

att det djur, som inkommit i saxen, inom kort dödas. Detta är t. ex. förhållandet

med de ovan omtalade sälsaxarna. Tydligt är, att saxar av detta slag icke kunna

sägas giva upphov till något djurplågeri. Djuren dödas med dem ofta hastigare

och smärtfriare än vid tillåtna jaktmetoder är fallet, De anmärkningar, som riktas

mot saxarna, avse i främsta rummet trampsaxama. För att kunna fasthålla det

fångade djuret måste naturligen saxbyglarna kvarstå fäst pressade mot varandra,

varigenom djurets i saxen fastnade lem klämmes och smärta uppkommer. Vid

byglarnas häftiga sammanslående torde även icke sällan hända, att ben mer eller

mindre fullständigt krossas. Inträffar då, att saxskalmarna dessutom äro försedda

med tänder eller skarpa kanter, torde man lätt förstå de plågor, för vilka djuret

skall utsättas, innan det uppsökes och dödas, så mycket mer som under djurets

försök att lösgöra sig mer eller mindre svårartade sår lätt kunna uppkomma på den

av saxen fasthållna lemmen. Man har visserligen sökt att mildra de plågor, som

förorsakas av de otandade trampsaxarna, genom att linda skalmarna med tyg, gummi

eller dylik; men torde detta knappast nämnvärt minska det fångade djurets lidande.

Genom den starka pressning, för vilken den i saxen fastklämda lemmen är utsatt,

förstöras nämligen vävnaderna och blodcirkulationen hämmas. Även om djuret till

det yttre skulle förefalla oskadat, inställer sig dock på grund av de inre skadorna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr Ilo.

ofta kallbrand i den del av lemmen, som kommit nedanför saxens omslutning. De

plågor saxen förorsakar torde ej heller, med hänsyn till det hårda tryck, vari skalmarna

måste hållas mot varandra för att djuret ej skall slippa loss, kunna i nämnvärd

grad minskas genom föreskrift om viss höjd eller bredd å skalmarna.

De skarpaste anmärkningarna mot saxarna hava dock icke i så hög grad riktats

mot själva redskapet som mot det sätt, varpå detta ofta blivit omhänderhaft, då

det varit utgillrat för fångst. Icke ovanligt torde hava varit, att vårdslösa fångstmän

kunnat underlåta att på flera dagar, ja än längre tid vittja sina saxar, varunder

det fångade djuret fått sitta i sina plågor. Aven torde inträffat, att, då

saxen varit utgillrad lös, det fångade djuret kunnat med saxen undkomma fångstmannen

eller att vid förankrade saxar det kunnat slita loss saxen och med denna

alltjämt fasthängande undkomma. Förutom med sina plågor får då djuret att kämpa

med svälten, tills det förr eller senare dukar under.

Bland de med saxarna förenade olägenheterna må slutligen nämnas, att de.

om de icke utläggas och skötas med största omtanke och försiktighet, lätt kunna

förorsaka skada å tamdjur och vilt, vars fångande icke varit avsett. Understundom

torde sålunda hava inträffat, att hundar och betande kreatur, älg, harar m. m. fastnat

i utgillrade saxar och skadats.

Vad angår rovfågelsaxarna torde dessa, även om de äro biilvansaxar, endast

i undantagsfall vara så konstruerade, att de omedelbart döda den däri inkomna

fågeln. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för tillkomsten av nu

gällande tillstånd att använda sax för fångande av de s. k. skadliga rovfåglarna,

synes anledningen till att sådant medgivande gavs hava varit uppfattningen att de

saxar, som för ändamålet användes, strax dödade den fångade fågeln. Denna uppfattning

torde emellertid vara beroende av något misstag. De i Sverige allmänt

använda fågelsaxarna äro till sina verkningar av samma slag som de vanliga trampsaxarna

och slå om de i saxen inkomna fåglarnas ben. Fåglarna åsamkas härigenom

motsvarande lidanden som ro vdäggdjuren, understundom törhända ännu större.

För att söka förhindra, att den i saxen inkomna fågelns fotter bliva krossade eller

söndersargade, har man även å dessa saxar beklätt byglarna med gummi eller tyg.

Denna åtgärd torde emellertid ej heller här hava synnerligen mildrat verkningarna.

Av det ovanstående torde framgå, att de saxar, som icke omedelbart döda

det fångade djuret, alltid för detsamma medföra ett lidande, vars långvarighet blir

beroende av huru snart saxen tillses, efter det djuret inkommit i densamma. Såväl

med hänsyn härtill som det sätt,, varpå saxen i övrigt verkar, anse de sakkunniga

denna fångstmetod böra komma till användning endast i undantagsfall, då djurplågeri

vid dess begagnande ej är att befara, eller då andra till buds stående fångstmedel

äro otillräckliga i kampen mot rovdjuren eller för fångst i övrigt av viss

djurart. Härvid har jämväl tagits i betraktande, att det lidande, som genom sax

tillfogas fångat djur, i icke ringa grad är beroende av det sätt. varpå redskapet

skötes. Endast i förbindelse med bestämmelser, som innebära garanti att härvidlag

iakttagas nödiga försiktighetsmått, bör tillstånd till saxfångst medgivas. I detta

samband vilja de sakkunniga även erinra, att de för närvarande tillåtna jaktmetoderna

icke alltid äro så skonsamma. Det ligger i sakens natur, att vid all jakt

villebrådet tillfogas viss smärta och att denna stundom kan vara av ganska svår art.

De lidanden, som exempelvis åsamkas skadskjutet villebråd, som undgår jägaren, eller

villebråd, som hetsas och drives av hundar, torde ofta kunna jämföras med och i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 110. 9

vissa tall överträffa verkningarna av sax. Då gift kommer till användning, torde

djuren ofta få genomgå synnerligen svåra lidanden.»

För bedömande av den utsträckning-, i vilken sax syntes böra få

nyttjas, hava de sakkunniga yttrat sig särskilt rörande en var av de

djurarter, för vilkas fångande dylikt redskap ifrågasatts eller redan är

gällande, omfattande dessa djur samtliga de i 13 § jaktlagen såsom

skadliga betecknade djurarter.

Angående varpen och järven sammanfatta de sakkunniga sin mening

sålunda:

»Om än åtskilliga metoder finnas för fångst av varg och järv, synas de dock

icke vara tillräckligt effektiva i kampen mot dessa svåra rovdjur, vilka vid samma

tillfälle kunna döda och skada ett flertal renar och på kort tid bringa en förut välbärgad

lapp till fattigdom samt jämväl åstadkomma stor skadegörelse bland nybyggarnas

husdjur. Med hänsyn härtill samt den erfarenhet en del av de sakkunniga

personligen förvärvat rörande norrländska förhållanden anse de, att i kampen mot

varg och järv bör såsom fångstmedel få tillgripas även sax. Visserligen torde, åtminstone

vad angår varg, icke kunna förväntas, att ett större antal djur årligen

skola fångas medelst sax, enär vargen ingalunda är lätt att taga med detta redskap,

men sax är i förhållande till andra fångstmedel ganska effektivt, och en skicklig

fångstman torde kunna uppnå icke föraktliga resultat. De saxar, som härvidlag

komma i fråga, äro trampsaxar, enär betade saxar näppeligen med framgång torde

kunna användas för ifrågavarande djur. På grund av den styrka och kraft, som

varg och järv besitta, måste de saxar, som skola kunna hålla dem, vara försedda

med tandade skalmar. Med hänsyn till dessa djurs förekomst och skadlighet synes

givetvis rätten att fånga dem med sax icke böra inskränkas till vissa områden utan

inbegripa alla trakter, där de förekomma.»

I fråga om det numera mycket sällsynta lodjuret avstyrkes rätt

att använda sax.

Beträffande räven yttras bland annat:

»De sakkunniga hysa för sin del den uppfattningen, att de medel, som för

närvarande stå till buds för jakt och fångst av räv, äro tillfyllest vad angår de

södra och mellersta delarna av landet, så att saxen ej behöver tillgripas. Beträffande

åter de nordliga delarna av riket ställer det sig annorlunda med hänsyn

till de därstädes i flera hänseenden rådande särskilda förhållandena. Dels är där

rävjakten, i synnerhet inom fjällbygderna, av avsevärt större ekonomisk betydelse

för befolkningen än i andra delar av riket och dels torde räven icke med nödig

effektivitet kunna åtkommas med nu tillåtna fångstmetoder.

Inbyggarna i landets nordligare delar äro fortfarande i icke ringa utsträckning

för sin utkomst beroende av djurfångst för försäljning av pälsverk, därvid

räven spelar en mycket viktig roll. Detta gäller särskilt fjälltrakternas befolkning,

för vilken skinnförsäljning innebär en av de få utvägarna att förvärva kontant inkomst.

För denna befolkning, som till största delen hämtar sitt uppehälle av vad

naturen utan något dess arbete giver, framstår det mer än på andra ställen egenBihang

till riksdagens protokoll 1020. 1 sand. 91 höft. (Nr 110.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition iVr Ilo.

(lomligt, att den fråntagits den verksammaste och förut mest anlitade hjälpen vid

nämnda deras fångst. Rävfångstens ekonomiska betydelse framgår även av de många

i ärendet inkomna framställningarna: och den enstämmighet, varmed detta krav

framförts, tyder på en allmänt utbredd och djupt rotad folkmening.

Om man bortser från förgiftade beten, vilkas användande icke torde böra

uppmuntras och som i övrigt äro olämpliga för fångst av djur, vilkas päls skall

tillvaratagas för avsalu, torde de norrländska naturförhållandena ofta lägga hinder

i vägen för användningen av de mera verksamma av de nu brukade jaktsätten för

räv; och gäller detta särskilt stövarjakten. Med hänsyn härtill samt till nödvändigheten

att kunna efterhålla räven och dennas betydelse för befolkningens ekonomi

synes saxen svårligen kunna i norra delen av landet undvaras såsom fångstmedel.

De sakkunniga vilja sålunda tillstyrka, att detta redskap må för fångst av räv tilllåtas

inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Vad

angår beskaffenheten av de saxar, som höra få nyttjas, anse de sakkunniga, att

såväl trampsaxar, vilka i förevarande trakter förut varit de, som allmänt använts, som

betsaxar må brukas. Enär emellertid tillräcklig effektivitet kan uppnås med saxar

med otandade skalmar, böra endast sådana få komma till användning.»

Angående sälhund hava de sakkunniga kommit till följande resultat:
»Med

hänsyn till önskvärdheten av att för sälens efterhållande äga tillgång

till saxen samt då djurplågeri icke behöver befaras vid detta redskaps användande,

anse de sakkunniga, att det nu rådande förbudet mot användande av sax för fångst

av säl må upphävas, dock att, till förekommande av varje missbruk, föreskrift bör

givas, att saxen skall gillras under vattenytan. Det tillfälliga medgivande att fånga

säl med sax, som varit gällande under de senaste två åren, har avsett allenast

Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län. Ingen anledning

synes emellertid förefinnas, att tillståndet inskränkes till dessa län. En föreliggande

framställning från Stockholms län visar, att intresse förefinnes att få pröva ifrågavarande

redskap även utanför Norrland.

De sakkunniga få sålunda föreslå, att för fångst av säl sax med tandade

skalmar må få nyttjas, gillrad under vattenytan.»

I fråga om uttern framhålles, att denna i stort sett under senare

tid allestädes i Sverige avtagit i antal. Den skada, uttern anställde i

naturliga fiskvatten, vore av underordnad betydelse. Om han däremot

sloge sig ned vid vatten, där fiskodling bedreves, bleve han, som särskilt

uppsökte våra dyrbarare fiskslag, ett för fiskbeståndet synnerligen

skadligt djur, vilket dödade betydligt mer fisk än den förmådde

förtära. Vidare uttalas:

»Den för utterfångst använda saxen plägar utsättas såsom trampsax, men

understundom gillras den även såsom betsax. För att kunna fasthålla djuret är

saxen i allmänhet försedd med trubbtandade (ondulerade) skalmar. Fångsten underlättas

därigenom att uttern oftast brukar använda sig av bestämda ställen, där den

går upp och ner i vattnet. Här utsättes saxen på ungefär 5—10 centimeter djupt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Klint]l. Maj:ts proposition År /10.

vatten. Saxen är försedd med eu lång kätting, och dä uttern fastnar i saxen söker

den sig i regel ned på djupare vatten, där den drunknar.

Enär något djurplågeri knappast torde vara förenat med denna fängstmetod

och med hänsyn till det behov som, enligt vad ovan nämnts, gjort sig gällande att

bruka densamma, vilja de sakkunniga föreslå, att vid vatten, där fiskodling bedrives,

sax, jämväl med tandade skalmar, tillätes för fångst av utter. Såsom fiskodling

torde härvid icke kunna betraktas, att exempelvis i en sjö eller älv mera tillfälligtvis

utsläppes fiskyngel.»

Förbudet att med sax fånga mani, grävling, iller, hermelin, vessla

och vildkanin bör enligt de sakkunnigas mening kvarstå.

Angående fångst av rovfåglar medelst sax an föres:

»Ovan har erinrats om de förhållanden, varunder medgivande att begagna

sax för rovfågelsfångst tillkom, och det misstag beträffande de för sådant ändamål

använda saxarnas sätt att verka, som synes hava förelegat. Man utgick nämligen

från att dessa saxar vore omedelbart dödande. Förhållandet är emellertid, att fåglarna

i allmänhet fastna med benen, som vid saxens igenslående bliva mer eller

mindre svårt tilltygade. Är det en mindre fågel, som råkat i saxen, händer det

till och med, att fotterna fullständigt slås av, sä att fågeln kommer lös och i sitt

stympade tillstånd ofta går en långsam och kvalfull död till mötes.

Rovfågelsaxarna måste emellertid icke blott anses som synnerligen mhumana

fångstredskap; de äro tillika fullkomligt blint verkande. Detta gäller i framstå

rummet om pålsaxama, i vilka snart sagt vilken fågel som helst kan råka fastna,

De platser, på vilka de utsättas, äro just sådana, som med förkärlek användas till

vilo- och observationsplatser av en stor mängd fåglar, både rovfåglar och andra.

Alla, som sätta sig på saxen, falla offer för densamma. Även bulvansaxarna verka

naturligtvis mekaniskt och fånga likt och olikt, skadliga såväl som nyttiga fåglar.

Den på långt håll synliga lockfågeln utövar alltid en stark dragningskraft på alla

rovfåglar, även sådana som under normala förhållanden icke förgripa sig på matnyttigt

villebråd. En rovfågel skulle icke vara rovfågel, om han ej försökte bemäktiga

sig en öppet sittande fågel, som icke gör något försök att fly undan, när

han närmar sig. Däri ligger helt visst förklaringen till, att även relativt oskyldiga

och för de fullt friska, jaktbara djuren tämligen oskadliga rovfåglar, såsom vråkar.

tornfalkar och smärre ugglor stundom finna sin död i bulvansaxarna.

Hos oss torde rovfågelsaxarna, som först i jämförelsevis sen tid kommit i

bruk bär i landet, företrädesvis användas vid de mera jaktvårdade områdena mom

sydliga delarna av riket, där fasanodling mera intensivt bedrives; men de finna dock

årligen allt mera spridning även till andra platser, och bliva tvivelsutan snart ett

inom vårt land lika använt fångstmedel som i en del andra länder. — —.

Beträffande rovfågelsaxarna märkes vidare, att tillsynen av dem, oftare än

vad fallet varit med andra saxar, plägat försummas. De rovdäggdjur. som fångades

med sax, voro i allmänhet värdefulla såsom pälsdjur, vadan det låg i fångstmannens

intresse att ofta vittja sin sax för att ekonomiskt tillgodogöra sig fångsten. Den

fångade rovfågeln har däremot i allmänhet intet värde och får därför ofta, såsom

talrika exempel visa, sitta dagar eller veckor i saxen utan att borttagas.

Man har framhållit, att jaktvårdare och särskilt innehavare av fasan- och hargårdar

icke skulle kunna undvara saxarna, då det gäller att skydda det halvtama ville
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Utlåtanden.

12 Kungl. Maj.ts proposition Nr Ilo.

brädet mot rovfåglar. Häri torde dock ligga en överdrift. Vid fasanerier och

dylika inrättningar pläga alltid vara anställda jägare eller vaktare, som böra kunna

med bössan efterhålla de för jaktvården skadliga rovfåglarna. Och skulle detta

visa sig icke vara effektivt nog, så har man i den tidigare mycket använda s. k.

hökburen en ganska god ersättning för saxarna. Denna apparat har bland annat

den fördelen, att de fåglar, som fångas i densamma, bliva fullkomligt oskadda och

sålunda, om de tillhöra en nyttig eller oskadlig art, åter kunna försättas i frihet.

Då sålunda användandet av sax leder till svåra lidanden för fåglarna, då

saxen är ett alldeles blint verkande redskap, som fångar och dödligt skadar nyttiga

likaväl som skadliga fåglar, samt då andra tillräckligt effektiva medel torde finnas

för rovfåglarnas efterhållande, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att användandet

av denna fångstmetod måtte helt förbjudas.»

De sakkunniga Lava slutligen anfört följande:

»De sakkunniga äro sålunda av den uppfattningen, att sax bör tillåtas såsom

fångstredskap endast för varg, järv och sälhund, för räv inom de fyra nordligaste

länen samt för utter vid vatten, där fiskodling bedrives, dock att sax med tandade

skalmar icke må brukas för fångst av räv, varjämte sälsax alltid skall gillras under

vattenytan. Såsom ovan framhållits bör rätten att använda förevarande redskap

göras beroende av bestämmelser, som innebära säkerhet för att rätten icke missbrukas,

så att fara genom saxarnas utsättande uppstår för människor eller tamdjur

eller de fångade djuren tillfogas onödiga lidanden. I detta avseende böra till att

börja med bibehållas de redan nu gällande, i § 7 jaktstadgan intagna bestämmelserna

för bruk av sax, avseende platser där sax icke må utsättas samt kungörande avredskapets

begagnande. Vidare synes vara av vikt att endast personer, som äro

kända för pålitlighet och ordentlighet, få tillfälle till dylik fångst. Fördenskull

synes rätten att använda sax böra göras beroende av särskilt tillstånd. Prövningen

härutinnan bör lämpligen överlämnas åt länsstyrelserna, som vid behov hava tillfälle

att från landsfiskal, jägmästare eller annan med förhållandena bekant tjänsteman

lätt införskaffa utredning rörande sökandens person samt huruvida sådana omständigheter

i övrigt föreligga, att ansökningen må bifallas. Fångsttillstånd bör begränsas

till viss tid, högst ett år; och bör beslutet därom avfattas så, att tillståndet

må kunna återkallas, om anledning därtill skulle uppstå. Bland villkoren för tillståndet

bör ytterligare intagas, att gillrad sax skall av pålitlig person vittjas minst

en gång varje dygn.»

Angående de ämnen, som beröras i återstoden av de sakkunnigas

betänkande, torde någon redogörelse icke nu erfordras, utan lärer jag få

återkomma till dem, när fråga blir om utfärdande av ändringar 1 jaktstadgan.

Över de sakkunnigas betänkande och förslag hava utlåtanden avgivits

av samtliga länsstyrelser och landsting, dock med undantag av

Uppsala läns landsting. Åven från vissa jaktvårdsföreningar hava yttranden

inkommit. Därefter hava utlåtanden avgivits den 31 januari

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Muj:ts ‘proposition Nr Ilo. ti?

1920 av domänstyrelsen, vilken halt att, tillgå ortsmyndigheternas yttranden

samt den 29 januari 1920 av vetenskapsakademien.

Domänstyrelsen har förklarat sig icke hava något att erinra mot

de sakkunnigas förslag i fråga om upphävandet av förbudet att medelst

sax fånga de av dem angivna djurarterna. Styrelsen har vidare anfört

:

»I de över föreliggande utredning och förslug avgivna yttrandena torde emellertid

böra bemärkas, att ett flertal länsstyrelser och landsting med flera med skärpa

framhållit, att även inom andra än de fyra nordligaste länen starka skäl föreligga

för att tillstånd lämnas för fångande av räv i sax, varjämte vissa ansett, att dylikt

fångstsätt borde få användas jämväl i fråga om grävling. Det har anförts att, alltsedan

nu gällande saxförbud inträdde, såväl räv som grävling tilltagit i avsevärd

grad med den påföljd, att det matnyttiga villebrådet hårt beskattats av dessa djur,

av vilka grävlingen åstadkommer lika stor skada som räven. Jakt efter räv med

drivande hund kunde med samma ringa framgång bedrivas inom stora delar av

mellersta Sverige som inom de fyra nordligaste länen, och vore särskilt ur djurskyddsvänlig

synpunkt saxfångst med de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna

att föredraga framför fångst med gift.

För tillstånd till fångst av räv med sax inom respektive län hava uttalat sig

länsstyrelsen i Gävleborgs län, länsstyrelsen och landstinget i Kopparbergs län, länsstyrelsen

och landstinget i Värmlands län, länsstyrelsen och landstinget i Örebro

län, länsstyrelsen i Västmanlands län, länsstyrelsen i Skaraborgs län samt länsstyrelsen

och landstinget i Kristianstads län.

För egen del får domänstyrelsen framhålla, att det icke torde kunna förnekas,

att samma skäl, som anförts såsom motiv för ett tillåtande av rävfångst

med sax inom de fyra nordligaste länen, föreligga beträffande åtminstone vissa delar

av här nyss omnämnda län, särskilt Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands och Örebro

län, inom vilka flerstädes finnas stora vittomfattande skogsbygder, där förhållandena

i huvudsak äro likställda med dem i övre Norrland. Styrelsen får ock framhålla,

att med nu gällande höga pris å rävskinn, ända upp till 100 kronor för vanlig

rödräv, helt säkert alla till buds stående medel för infångande eller dödande av räv

komma att i mycket stor utsträckning användas. Då fångst med sax är förbjuden,

och inom de större skogsbygderna, särskilt under vintern, jakt med drivande hund

i allmänhet lämnar ringa utbyte, torde vara att emotse utsträckt användning av gift

med därmed följande betydande risker. Det kan under sådana omständigheter ifrågasättas,

huruvida icke åtminstone vissa delar av sagda län skäligen borde jämnställas

i nu ifrågavarande avseende med de fyra nordligaste länen. Bleve härvid föreskrivet,

att trampsax icke Ange användas utan allenast betsax, vore ur djurskyddssynpunkt

intet väsentligt att erinra, ty, då sistnämnda sax oftast omedelbart dödar däri fångad

räv, åstadkommes ej mer djurplågeri härigenom än vid användande av gift, snarare

tvärtom, och vore samtidigt den med brukande av gift alltid åtföljande risken för

människor och djur avsevärt minskad.»

Styrelsen har emellertid icke ansett sig böra bestämt påyrka någon

ändring i förslaget beträffande fångst av räv.

Beträffande de sakkunnigas förslag, att det nu beträffande rov
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kung!,. Maj:ts proposition Nr 110.

fåglar stadgade undantaget från saxförbudet skulle upphävas, bär domänstjrelsen

anfört:

»I anledning härav får styrelsen erinra, att vad de sakkunniga framhållit

rörande att vid användande av sax för fångst av rovfåglar dessa i allmänhet allenast

lemlästas och icke omedelbart dödas, gäller i allmänhet vid användande av

trampsax, uppsatt, såsom vanligen sker, på övre ändan av en påle, vilken är så

placerad, att den erbjuder en lämplig vilo- och observationsplats för fåglar. Användes

däremot sax med bulvan (vanligen eu uppstoppad orre), äro de därvid brukade

saxarna av den storlek och styrka, att de vid hopslåendet, då rovfågeln slår

till på bulvanen, i allmänhet omedelbart döda fågeln, så framt icke denna är av

en särskilt storväxt art, t. ex. örn eller dylika. De sakkunniga hava vidare framhållit,

att vid hargårdar, fasanerier med derå dylika inrättningar alltid pläga vara

anställda jägare eller vaktare, som böra kunna med bössan efterhålla de för jaktvården

skadliga rovfåglarna. Härvid synes hava förbisetts, att rovfåglarna äro

vaksamma djur, som helst göra sina påhälsningar i djurgården, då vaktama icke

äro tillstädes. Ett upprepat skottlossande invid hargård eller fasaneri skulle givetvis

ej heller vara ägnat att befordra de i gårdarna förvarade djurens trevnad. Den

av de sakkunniga såsom fångstmedel förordade hökburens effektivitet anses vara

rätt ringa.

Domänstyrelsen har icke något att erinra mot att bruket av sax såsom fångstmedel

för rovfåglar begränsas såväl med hänsyn till att djurplågeri i största möjliga

grad förebygges som ock på så sätt, att det må användas allenast i de fall.

då fångstmetoden kan anses vara av verkligt behov påkallad till skydd mot rovfåglarnas

förgripande på tamdjur eller sådant villebråd, som vid mera intensiv jaktvård

hålles i avelsgårdar. Med iakttagande härav får styrelsen tillstyrka sådan

ändring av gällande bestämmelser i detta avseende, att för fångande av de i 13 §

i lagen om rätt till jakt omförmälda skadliga fåglar sax med därå anbragt bulvan

må uppsättas vid hönsgård, fasaneri, hargård och dylik inrättning, dock även här

allenast med av Kungl. Maj:ts befallningshavande lämnat tillstånd efter skedd prövning

av rådande förhållanden.

Såsom ett av de tyngst vägande skälen till förbud för användande av sax

till fångande av skadliga fåglar hava de sakkunniga framhållit, att i saxarna fastna

ett stort antal fåglar, som äro i huvudsak nyttiga eller åtminstone av ingen nämnvärd

betydelse såsom skadegörare på det matnyttiga vilda. Om icke detta skäl

funnits, synes som om de sakkunniga knappast hade kunnat framkomma med förslaget

om totalt saxförbud för fåglar, ty det torde icke kunna av de sakkunniga

förnekas, att t. ex. duv- och sparvhöken äro i sådan grad skadliga på fågelviltet,

att de böra på det kraftigaste efterhållas, synnerligast å orter, där man söker i

någon mån verka för det vildas förkovran. Det torde för den skull kunna ifrågasättas,

huruvida icke användande av bulvansax för fångande av hök borde få äga

rum även i andra fall än nyss nämnda, om garanti kunde lämnas för att därvid

icke andra, mindre skadliga fåglar jämväl fångades. Under erinran att så gott som

alla våra rovfåglar, utom duv- och sparvhöken, äro flyttfåglar och i regeln hava

lämnat landet före den 1 november och icke hit återvända åtminstone före den 1

mars, innebär ett uppsättande av bulvansax för fåglar mellan nämnda data i regeln

icke fara för att andra fåglar än duv- och sparvhök samt möjligen korp och kråka

kunna komma att fångas däri.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung!. Mnj:ts proposition Nr Ilo.

Då nyssnämnda fåglar göra betydande skada även på andra djur än dem,

som hållas i vissa särskilda gårdar, varom här förut nämnts, såsom å rapphöns och

skogsfågel med flera, anser styrelsen tillbörligt, att medgivande lämnas för utsättande

av bulvansax förutom vid hönsgård, fasaneri och hargård jämväl eljest under tiden

från och med den 1 november till och med utgången av februari.»

I övrigt har domänstyrelsen icke i sak haft något att erinra mot

de sakkunnigas förslag angående fångst med sax.

Vetenskapsakademien har såsom eget utlåtande åberopat ett av

dess ledamöter professorerna Einar Lönnberg och Hjalmar Théel avgivet

yttrande. Dessa tillstyrka utan något ändringsyrkande de sakkunnigas

förslag beträffande fångst av däggdjur medelst sax. I likhet med domänstyrelsen

anse däremot nämnda bägge professorer, att de sakkunniga

gått väl långt genom förslaget om generellt förbud mot all fångst med

sax av skadliga fåglar. Rovfågelsaxar borde sålunda tillåtas vid hönserier,

fasanerier, hargårdar och dylika anläggningar. Aven då duvhök

slagit tamt fjäderfä eller matnyttigt villebråd men överraskats och för

tillfället lämnat detsamma, borde man få gillra en sax över rovet, varigenom

rovfågeln, som plägade återkomma, kunde fångas. I betraktande

av att en stor del duvhökar, särskilt av de gamla fåglarna, stannade i

landet över vintern och anställde förödelse å harar, rapphöns, orrar med

flera, vilka då också hade svårare att dölja sig, syntes det icke obefogat

att lämna tillstånd till användande av rovfågelsax mellan den 15 oktober

och den 1 mars. Då hade våra nyttiga och sällsynta dagrovfåglar till

största delen lämnat landet. I detta fall borde saxarna vara så konstruerade,

att den fångade fågeln dödades av densamma, eller ock skalmarna

vara lindade, varjämte borde föreskrivas, att saxarna skulle tillses

minst en gång dagligen och att tillstånd av länsstyrelse krävdes.

De sakkunnigas utredning samt vad i övrigt förekommit i detta Departementsärende

synes mig utvisa, att förbudet mot längst medelst sax bör be- CÄe/e*‘

träffande de av de sakkunniga angivna slagen av däggdjur upphävas i

av dem föreslagen omfattning.

I betraktande av utredningens resultat i fråga om rovfågelsaxar

anser jag det nu lämnade allmänna medgivandet till dylika saxars användning

icke böra bibehållas. Emellertid synes mig ej heller ett så

allmänt förbud, som de sakkunniga föreslagit, lämpligt, utan torde i

enlighet med domänstyrelsens och vetenskapsakademiens i huvudsak

sammanstämmande förslag sax för fångst av rovfåglar fortfarande böra

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition Nr 110.

vara tillåten såväl vid hönsgårdar, fasanerier, hargårdar och dylika anläggningar

som ock eljest under tiden från och med den 1 november

till och med februari månads utgång, dock att till fågelfångst ej må

användas trampsax utan endast sax med bulvan. Att dessutom meddela

tillstånd till användande av sax, då duvhök slagit fjäderfä eller villebråd,

synes mig icke behövligt.

För utsättande av sax bör städse fordras tillstånd av vederbörande

länsstyrelse, som har att, där så finnes erforderligt, föreskriva särskilda

villkor. Vidare bör föreskrivas, att gillrad sax skall vittjas minst en

gång varje dygn. Dessutom tarvas bestämmelser om kontroll m. m.

varom emellertid något riksdagens yttrande icke lärer behöva inhämtas.

Beträffande bestämmelser i fråga om användande av sax vid djurfångst

böra alltså enligt min mening gälla följande grunder:

»Sax må ej användas för fångande av andra djur än dels varg,

järv och sälhund samt vid vatten, där fiskodling bedrives, utter, dels räv

inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dels

ock sådana fåglar, som omförmälas i 13 § i lagen om rätt till jakt,

vid hönsgård, fasaneri, hargård eller djdik anläggning eller eljest under

tiden från och med den 1 november till och med februari månads utgång.

Djurfångst med sax må icke företagas av annan än den, som

erhållit särskilt tillstånd av vederbörande länsstyrelse.

Sax med tandade skalmar må ej brukas för fångande av räv. Vid

sälfångst med sax skall denna vara gillrad under vattenytan. Till fångst

av fåglar må ej brukas trampsax utan allenast sax med bulvan.

Gillrad sax skall vittjas minst en gång varje dygn.»

Jag hemställer nu, att Eders Kungl. Maj:t måtte genom proposition

inhämta riksdagens yttrande över dessa grunder.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga . . . till detta protokoll utvisar,

skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Rune Thygescn.

STOCKHOLM, ISAAC MARGUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:264 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för bestämmelser i fråga om användande av sax för fångande av djur jämte i ämn s. 11 i texten
  2. JoU 1920:47 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för bestämmelser i fråga om användande av sax för fångande av djur jämte tre i ämnet väckta s. 16 i texten