Sök i Ratio Lex

Angående vissa anslag till lantmäteriväsendet m. m

1920-03-12 · 221 sidor, varav 208 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 208 av 221 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:235, Angående vissa anslag till lantmäteriväsendet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. M<nj:ts proposition Nr 235.

1

Nr 235.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag

till lantmäteriväsendet m. m.; given Stockholms slott den

12 mars 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

j ordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t, som har för avsikt

att, därest riksdagen bifaller nedan framställda förslag, utfärda förordning

angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. m. (mätningsförordning)

samt förordning angående den gottgörelse, lantmätare äger

uppbära av sakägare, (lantmäteritaxa) i huvudsaklig överensstämmelse

med de vid statsrådsprotokollet såsom bilagor 1 och 3 fogade förslag,

att träda i tillämpning den 1 januari 1921, härmed föreslå riksdagen att:

l:o

dels godkänna det av chefen för jordbruksdepartementet framlagda

förslaget till stat för den lantmäteripersonal, som sysselsättes med utförande

av lantmäteriförrättningar, att tillämpas från och med år 1921;

dels förklara, att för åtnjutande av de å denna stat för distriktslantmätare

uppförda avlöningar skola gälla de villkor och bestämmelser,

som föreskrivits beträffande avlöning till distriktslantmätare å nu gällande

stat, dock med de av departementschefen tillstyrkta tillägg;

dels medgiva, att distriktslantmätare må för rätt till ålderstillägg

enligt den nya staten tillgodoräknas tjänstetid såsom sådan, innan

nämnda stat trätt i tillämpning;

dels ock å ordinarie stat under nionde huvudtiteln uppföra ett

anslag av 769,500 kronor till lantmäteripersonal, som sysselsättes med

utförande av lantmäteriförrättningar, enligt följande uppställning:

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 196 höft. (Nr 235.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

avlöningar, bestämt anslag..................................................... kronor 749,500

ersättning för publik renovation, förslagsanslag.............. )) 20,000

Summa kronor 769,500;

2:o

dels godkänna det av chefen för jordbruksdepartementet framlagda

förslaget till stat för lantmäterikontoren i länen, att tillämpas från och

med år 1921, ävensom de av honom föreslagna villkor och bestämmelser

för åtnjutande av å samma stat för ordinarie befattningshavare upptagna

avlöningar;

dels förklara,

att envar, som med eller efter ingången av år 1921 tillträder

ordinarie befattning å lantmäterikontor, skall vara pliktig att underkasta

sig ovanberörda villkor och bestämmelser; samt

att förstelantmätare, som icke för viss av Kungl. Maj:t bestämd

dag anmäler, att han vill övergå till den nya avlöningsstaten samt

underkasta sig de för avlöningens åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser,

och som icke lagligen kan därtill förbindas, skall varda

bibehållen vid de för honom i nu gällande stat upptagna avlöningsförmåner

ävensom, i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i

lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, vid den rätt

till pension, som dittills tillkommit honom;

dels ock å ordinarie stat under nionde huvudtiteln uppföra ett anslag

av 309,200 kronor till lantmäterikontoren i länen, enligt följande

uppställning:

avlöningar, bestämt anslag ...................................................... kronor 305,200

renovation av kartor för lantmäterikontoren i länen,

reservationsanslag .................................................................. » 4,000

Summa kronor 309,200;

vid bifall till de i punkterna l:o och 2:o framställda förslagen om

uppförande i riksstaten av särskilda ordinarie anslag dels till lantmäteripersonal,

som sysselsättes med lantmäteriförrättningar, och dels till

lantmäterikontoren i länen ur riksstaten utesluta det nuvarande ordinarie

anslaget å 463,400 kronor till lantmäteristaten i orterna;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung,. Maj:ts proposition Nr 235.

3

4:o

å extra stat för år 1921 under nionde huvudtiteln anvisa till extra

arbetskrafter å lantmäterikontoren i länen

ett reservationsanslag av ....................................................... kronor 59,000;

5:o

å ordinarie stat under nionde huvudtiteln uppföra såsom bidrag

till jordavsöndringar och ägostyckningar, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse

med de av chefen för jordbruksdepartementet förordade

grunder, ett förslagsanslag av ............................................... kronor 50,000;

6:o

å ordinarie stat under nionde huvudtiteln uppföra såsom bidragtill

skiften och hemmansklyvningar, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse

med de av chefen för jordbruksdepartementet förordade grunder,

ett förslagsanslag av .............................................................. kronor 150,000;

7:o

besluta, att det nuvarande ordinarie förslagsanslaget till skiften och

avvittringar skall från och med år 1921 benämnas allenast »avvittringar»,

ävensom minska detta anslag från ................................... kronor 100,000

med............................................................................................... » 10,000

till.................................................................................................. » 90,000;

8:o

upptaga det nuvarande ordinarie förslagsanslaget till utflyttningshjälp

efter skiften under förändrad benämning »bidrag till utflyttningsoch

väganläggningskostnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar»,

att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de av chefen

för jordbruksdepartementet förordade grunder, samt öka detta anslag

från .................................. kronor 50,000

med ...................... » 50,000

till .............................................................................................. » 100,000;

9:o

dels godkänna det av chefen för jordbruksdepartementet framlagda

förslaget till stat för lantmäteristyrelsen, att tillämpas från och med år

1921, ävensom de av honom föreslagna villkor och bestämmelser för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majds proposition Nr 235.

åtnjutande av å samma stat för ordinarie befattningshavare upptagna

avlöningar;

dels förklara,

att envar, som med eller efter den 1 januari 1921 tillträder ordinarie

befattning i lantmäteristvrelsen, skall vara pliktig att underkasta

sig ovanberörda villkor och bestämmelser; samt

att förutvarande innehavare av ordinarie befattning i nämnda .styrelse,

vilken icke före viss av Kungl. Maj:t bestämd dag anmäler, att han

vill övergå till den nya avlöningsstaten och underkasta sig de för avlöningens

åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser, och som icke

lagligen kan därtill förbindas, skall varda bibehållen vid de honom enligt

dittills gällande avlöningsstat tillkommande avlöningsförmåner ävensom,

i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i lagen angående

civila tjänstinnehavares rätt till pension, vid den rätt till pension,

som dittills tillkommit honom;

dels ock höja ordinarie anslaget till lantmäteristvrelsen

från ................................................................................................ kronor 73,000

med............................................................................................. » 81,800

till ......................................................................................... >. 154,800;

10:o

höja nionde huvudtitelns ordinarie förslagsanslag

från ............................................................................................

med

till .............................................................:............................

till ålderstillägg

kronor 140,000

» 110,000

» 250,000;

11 :o

höja samma huvudtitels ordinarie förslagsanslag till rese- och

traktamentspenningar från .................................................. kronor 710,000

med ............................................................................................. » 290,000

till ............................................................................................... » 1,000,000.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

O. Nilsson.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition Nr 235.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Sans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12

mars 1920.

\

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna.

Statsråden: UndéN,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Departementschefen, statsrådet Nilsson anförde efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet:

I punkten 86 under nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition

har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition

angående vissa under rubriken »lantmäteriväsendet)) i riksstaten ingående

anslag, som Kungl. Magt kunde komma att avlåta till riksdagen,

för detta ändamål beräkna anslag dels å ordinarie stat till belopp av

1,618,500 kronor och dels å extra stat till belopp av 95,000 kronor.

Vidare har Kungl. Maj:t under samma huvudtitel föreslagit riksdagen

dels i punkten 1.15 att beräkna höjning i förslagsanslaget till

älderstillägg till 250,000 kronor och dels i punkten 129 att i förslagsanslaget

till rese- och traktamentspenningar beräkna höjning till 1,000,000

kronor. Dessa beräknade höjningar stå i samband med det åsyftade

förslaget angående lantmäteriväsendet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ti Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Redan för 1919 års lagtima riksdag framlade Kungl. Maj:t i proposition

nr 355 åtskilliga förslag i frågor, som berörde lantmäteri väsendet,

samt äskade höjda anslag för ändamålet ävensom till ålderstillägg

samt rese- och traktamentskostnader. Jordbruksutskottet yttrade sig i

utlåtande nr 103 över propositionen jämte sju i ämnet väckta motioner.

Utskottet hemställde om avslag å nämnda proposition samt att de av

propositionen berörda anslagen till lantmäteri väsendet och till ålderstillägg

måtte för år 1920 upptagas med oförändrade belopp i överensstämmelse

med 1919 års riksstat ävensom att anslaget till rese- och

traktamentspenningar måtte höjas allenast med ett mindre, av annan

orsak föranlett belopp. Vid utskottets utlåtande voro fogade fem reservationer,

av vilka två mot motiveringen. I de tre övriga reservationerna

tillstyrktes Kungl. Maj:ts förslag med vissa jämkningar. Enär kamrarna

stannade i olika beslut, i det att första kammaren följde utskottsmajoriteten

och andra kammaren för sin del antog den reservation, som avgivits

av herr Öberg m. fl., skedde gemensam votering, varvid utskottets

förslag segrade med 148 röster mot 139.

Ytterligare utredning har numera ägt rum i åtskilliga hänseenden.

Då jag nu ämnar tillstyrka Kungl. Maj:t att ånyo till riksdagen avlåta

proposition i detta ämne, finner jag mig böra förorda framläggande av

i huvudsak samma förslag som i fjol. dock med jämkningar i vissa

hänseenden, beträffande vilka jag under den kommande redogörelsen

torde få tillfälle att i behörigt sammanhang uttala mig.

Jag vill emellertid framhålla, att den nu ifrågasatta propositionen

bör så till vida hava mindre omfattning än fjolårets proposition, som

Kungl. Maj:t beträffande fyra i fjolårets proposition inbegripna ämnen,

vilka intogo en fristående ställning mot övriga förslag, redan framlagt

förslag i årets statsverksproposition. Dessa frågor, vilka därför nu lämnas

å sido, röra dels lantmäteriundervisningen, dels inbindning av handlingar

i lantmäterikontoren i länen, dels anskaffande för lantmäterikontoret i

Karlstad av kopior av vissa kartor m. m. och dels anskaffande för

lantmäterikontoren i länen av kopior av kartor in. m. angående statens

järnvägars jordområden. I fråga om anslag till lantmäteristyrelsens

nuvarande reproduktionsanstalt har särskild proposition redan avlåtits

och dylik proposition torde även böra avlåtas beträffande anslag för

tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark. Dessa bägge ämnen

innefattades även i fjolårets proposition.

De uti riksstaten för år 1920 under rubriken »lantmäteriväsendet»

upptagna anslag, som beröras av den framställning jag nu går att lämna,

äro följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

7

Ordinarie

Extra

Ordinarie

Extra

anslag

anslag

anslag

anslag

Lantmäteristaten .............................................

536,400

Okat arbetsbiträde hos lantmäteristyrelsen, för-

,

slagsanslag, högst .......................................

—

18,300

Arvoden åt vissa lantmäteriauskultanter, förslags-

anslag, högst................................................

—

105,000

Kostnader för vissa av lantmätare företagna tjänste-

resor, förslagsanslag ....................................

—

20,000

Reparation och renovation av kartor i lantmäteri-

kontoren i länen, reservationsanslag...............

—

15,000

Nya registratur och arkivens ordnande i lantmäteri-

kontoren i länen, reservationsanslag...............

—

8,000

Skrivhjälp å lantmäterikontoren i länen, reservat

tionsanslag ................................................

—

40,000

530,400

212,300 ;

Skiften och avvittringar, förslagsanslag ............

—

—

100,000

Utflyttningshjälp efter skiften, förslagsanslag......

—

—

50,000

Summa kronor ''

- |

— !

680.400

212,300

Organisationen av lantmäteriväsendet undergick vid riksdagarna

1908 och 1909 så genomgripande förändringar, att de nuvarande förhållandena

på detta område kunna anses datera sig från denna tid.

Ny stat för lantmäteristyrelsen antogs sålunda av 1908 års riksdag,

innefattande att styrelsen under ledning av en överdirektör såsom

chef organiserades på två byråer jämte en lantmäterifiskal och en arkivarie.

Vid samma riksdag omorganiserades förstelantmätartjänsterna. I

stället för att dessa tjänstemän förut dels liksom övriga lantmätare ute

i orterna varit sysselsatta med praktiskt lantmäteri och dels därjämte

omhänderhaft skötseln av länets lantmäterikontor med där förvarat arkiv,

förändrades de till chefer för lantmäteripersonalen i länet och fingo sin

verksamhet nästan uteslutande förlagd till lantmäterikontoren, varemot

de icke skulle få utföra lantmäteriförrättningar åt enskilda. Deras löner

reglerades samtidigt.

Vid 1909 års riksdag fortsattes omorganisationen av lantmäteristaten

i orterna. Under det att förut den med praktiskt lantmäteri

självständigt sysselsatta lantmäteripersonalen utgjorts av kommissionslantmätare

och vice kommissionslantmätare, vilka icke åtnjöto statsavlöning

utan erhöllo sina inkomster från vederbörande rekvirenter för

arbete enligt taxa samt ägde med varandra konkurrera om dylikt arbete,

indelades nu landet i distrikt, vart och ett med sin distriktslantmätare,

Huvuddragen

av den nuvarande

organisationen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utredning

ytnont 1917

års lantmäteri!.

amin

ission.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

vilken skulle äga utföra de inom distriktet förekommande förrättningar.

För arbetets utjämnande inrättades jämväl ett antal extra lantmätartjänster.

Såväl distriktslantmätarna som extra lantmätarna erhöllo statsavlöningar,

varjämte arvoden av statsmedel anslogos till ett antal

auskultanter. Dessa avlöningar och arvoden avsågo dock icke att bereda

tjänstemännen hela den erforderliga inkomsten, utan skulle huvuddelen

härav fortfarande erhållas genom arbete enligt taxa.

Till följd av de erhållna statsavlöningarna ansågs emellertid inkomsten

av arbete enligt taxa kunna nedsättas, och ny lantmäteritaxa

utfärdades därför den 23 december 1909 (nr 166). Denna taxa äger

dock enligt dess 28 § icke tillämpning i fråga om ersättning till lantmätare

för mätning, uträkning eller annan åtgärd, som utföres efter

siffermetod.

Instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare utfärdades

den 22 oktober 1909 (nr 138). Härvid stadgades emellertid i 57 §, att

närmare bestämmelser angående kartors upprättande, verkställande av

ägomätningar, avvägningar och arealuträkning, upprättande av beskrivningar

samt utstakning av ägoskillnader m. m. skulle meddelas i särskild

författning, samt i övergångsstadgande att beträffande de sålunda i 57 §

angivna arbetena förut gällande föreskrifter skulle i tillämpliga delar

komma till användning, intill dess den avsedda författningen blivit utfärdad.

De sålunda åsyftade äldre bestämmelserna innefattas i huvudsak

i artikel V i lantmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864.

Under tiden efter år 1909 hava åtskilliga ändringar vidtagits i de

sålunda beslutade anordningarna samt anslag å extra stat anvisats för

ett flertal olika lantmäteriändamål.

Sedan framställningar om mera genomgripande ändringar och kompletteringar

beträffande lantmäteriväsendet inkommit från olika håll,

särskilt från vissa tjänstemannaföreningar samt lantmäteristyrelsen, bemyndigade

Kungl. Maj:t den 3 juli 1917 chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla sakkunniga personer att under benämning 1917 års

lantmäterikommission biträda vid ytterligare utredning av vissa lantmäteriet

berörande frågor samt vad med dem ägde sammanhang. På

grund härav tillkallade dåvarande departementschefen dåvarande hovrättsrådet

O. H. Arsell såsom ordförande samt byråchefen J. 1 lamrim dåvarande

hovrättsrådet J. Stenberg, dåvarande ledamoten av riksdagens

första kammare E. Vasseur, ledamöterna av riksdagens andra kammare

D. H. Pettersson i Bjälbo och S. Bengtsson i Norup, dåvarande ledamoten

av samma kammare N. Olsson i Rödningsberg, förste lantmätaren

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

S. 1). Indebetuu och distriktslantmätaren L. 0. Bagger-Jörgeusen att

verkställa sagda utredning i hela dess vidd ävensom vice stadsingenjören

i Stockholm 0. Myrberg och andre stadsingenjören i Göteborg A. Södergren

att biträda vid utredningen, såvitt densamma avsåge fragan om

ny mätningsförordning.

Denna kommission har den 30 november 1918 avgivit sitt huvudbetänkande.

Detta är fördelat i tre avdelningar. Av dessa innefattar

del I förslag till förordning angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten

m. m. (mätningsförordning) och förslag till förordning angående

längdbestämning i vissa fall av redskap för mätningsarbeten

(längdbestämningsförordning). Del II innefattar förslag till förordning

angående den gottgörelse lantmätare äger uppbära av sakägare (lantm

ät eri t axa) och förslag till förordning om vissa lantmätare m. fl. tillkommande

resekostnads- och traktamentsersättning (rese- och traktameutsförordning).

I del III framläggas förslag angående vissa lantmäteriväsendet

rörande organisations- och löneregleringsfrågor. Detta betänkande

är befordrat till trycket.

Med anledning av den utgång, frågan fick vid 1919 års lagtima

riksdag, fann Kungl. Maj:t den 26 september 1919 gott anbefalla 1917

års lantmäterikommission att verkställa ytterligare utredning av frågorna

angående mätningsförordningens tillämpning å stadsmätning, därvid även

frågan, åt vilken statsmyndighet tillsynen borde uppdragas, kunde tagas

i förnyat övervägande, samt om tillsynsmyndighetens uppgifter i fråga

om städernas mätningsväsen och vad med dessa frågor sammanhängde.

Kommissionen borde i erforderlig omfattning och på lämpligt sätt anordna

samråd med kommittén för revision av gällande bestämmelser

om stadsplan och tomtindelning för inhämtande av dess mening i de

fall, där sådant ansåges önskvärt. Tillika bemyndigades chefen för

jordbruksdepartementet att tillkalla ytterligare två sakkunniga personer

att vid verkställandet av denna utredning och avgivandet av därpå

grundade förslag inträda såsom ledamöter i kommissionen.

I denna kommissions sammansättning hade under tiden förändringar

inträffat så till vida, som — jämte det eu lantbruksingenjör förordnats

att deltaga i utredningen av till kommissionen hänskjutna ärenden berörande

statens lantbruksingenjörer, varom nu icke är fråga — herrar

Arsell, Stenberg, \ asseur, Olsson och B agger-* Jörgen sen entledigats från

uppdraget samt häradshövdingen N. Wihlborg tillkallats att \ Arsells

ställe vara ledamot av kommissionen samt dess ordförande. Såsom ledamöter

i kommissionen vid verkställandet av förberörda utredning angående

mätningsförordningens tillämpning å stadsmätning m. in. tillkallades

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 soml. 190 höft. (Nr 235.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utredningar

före propositionen

1919.

10 Kungl. Majtfs proposition Nr 235.

nu ledamoten av riksdagens andra kammare K. A. Tengdahl och. byggnadsrädet

J. F. Lilljekvist. Sedan den sistnämnde anmält sig förhindrad

att mottaga uppdraget, utsågs i hans ställe arkitekten E. Stenfot.

Den sålunda sammansatta kommissionen har den 24 februari 1920

avgivit yttrande och förslag i de uti Kungl. Maj:ts beslut den 26 september

1919 angivna hänseenden. Utlåtanden hava därefter avgivits av

lantmäteristyrelsen den 1 mars 1920 och av byggnadsstyrelsen den 6 i

samma månad.

Då jag nu går att närmare redogöra för förevarande ärende,

tillåter jag mig i huvudsak följa den i fjolårets proposition begagnade

uppställningen.

I. Mtningsförordn ingen.

Lantmäteristyrelsen avgav med biträde av såsom sakkunniga tillkallade

professorn vid generalstaben K. D. P. Rosen samt numera distriktslantmätarna

E. P. O. Söderpalm och K. Rydén den 30 april 1913 förslag

till förordning angående ägomätning och kartläggning, arealuträkning

samt ägodelning och råskillnaders utmärkande m. m. Sedan yttranden

över detta förslag avgivits av, bland andra, svenska kommunaltekniska

föreningen och styrelsen för svenska stadsförbundet, återremitterades

ärendet till lantmäteristyrelsen. Över ett därefter inom denna

styrelse med biträde av bland andra fil, doktorn T. Rubin utarbetat preliminärt

förslag lämnade styrelsen åtskilliga statsmyndigheter jämte den

kommunaltekniska föreningens sakkunniga för mätningsfrågan tillfälle

att avgiva yttranden. Med anledning av dessa yttranden överarbetades

iorslaget ånyo och underkastades granskning av åtskilliga sakkunniga,

varefter det av styrelsen med skrivelse den 12 december 1916 överlämnades

till Kungl. Maj:t. Förslaget har därefter ytterligare omarbetats

av omförmälda lantmäteri kommission såväl i betänkandet den 30 november

1918 som ock i det innevarande år avgivna yttrandet.

Lautmäterikommissionen har i sitt betänkande lämnat eu beskrivningöver

olika mätningsmetoder, ur vilken följande torde böra här anföras:

»Den ägomätning, om vilken i 33 § av 1864 års instruktion meddelats närmare

föreskifter, säges enligt gängse språkbruk ske enligt grafisk metod. Det för

denna metod karakteristiska är, att den avser att såsom mätningsresultat vid själva

förrättningen åstadkomma avbildning i viss skala av mätningsområdet. ■—. —- -—.

Under senare tider har emellertid en annan mätningsmetod vunnit insteg i

vårt land, vilken hittills vanligen benämnts triangelmätningsmetoden eller mätning

efter siffermetoden eller den numeriska metoden. — — —.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kunyl. Muj.ts proposition Nr 235.

Vid jämförelse mellan de båda här ovan omförmälda mätningsmetoderna.

vilka hittills i vårt land varit de vanligast förekommande, framstår grundskillnaden

däri, att vid den grafiska metoden hela resultatet utgör en grafisk bild av mätningsområdet,

en karta, som, även om den är riktig vid upprättandet, får mindre värde

allt efter som kartpapperet undergår förändringar eller slites genom användning,

under det att vid den numeriska metoden mätningsresultat framkommer i form av

siffror, som alltid förbliva oföränderliga. Det grafiska mätningsresultatets värde

blir efter hand allt mindre, under det att det numeriska alltid bibehåller samma

värde. Det förra kan endast komma till begränsad användning, medan det senare

kan få en långt vidsträcktare användning, såsom för upprättande av kartor i olika

skalor och för olika ändamål, för numerisk arealuträkning och även för andra syften.

De alltid oundvikliga mätningsfelen kunna vid den numeriska metoden, i motsats

till vid den grafiska, utjämnas och fördelas enligt systematiskt bestämda grunder.

Bland den numeriska metodens företräden bör även framhållas, att genom därvid

föreskrivna dubbelmätningar och andra överbestämningar grova fel undvikas och

mindre sådana metodiskt utjämnas så, att de praktiskt taget försvinna.

Det torde på grund av vad nu anförts vara påtagligt, att den numeriska

metoden äger ett avgjort företräde framför den grafiska.»

Spörsmålet, huruvida mätningsförordningen bör reglera även städernas

mätningsväsende i tekniskt avseende, var redan före avlåtandet av

fjolårets proposition föremål för rätt mycket dryftande, och strävanden

till en självständig reglering härutinnan både kommit till svnes från

håll, som representera städerna.

1 ett den 8 juni 1917 avgivet yttrande i detta ämne hade skiftesstadgekommissionen

— efter att hava erinrat, att tidigare alla åtminstone

mera omfattande mätningar i städerna utförts av lantmäteripersonalen —

anfört bland annat följande.

På senare tider hade visserligen sådana mätningar i allt större omfattning

utförts av andra mätningsteknici, men inga legala förrättningar, däri mätning ingått,

hade hittills med laga vitsord kunnat verkställas av andra än lantmätare. Härav

följde ock, att alla sådana mätningar hittills skolat verkställas enligt de mätningsföreskrifter,

som lantmätare haft att följa. Ej heller kunde uti ifrågavarande avseende

städerna anses utgöra en kategori för sig, då på landsbygden funnes ett,

flertal orter med sådan fastighetsindelning och i övrigt sådana fastighetsförhållanden,

som förekomme i och kännetecknade stad. Och att möjlighet stode öppen för

tillämpande av andra mätningsregler i städerna än i dessa senare orter, syntes icke

höra ifrågakomma. För övrigt syntes önskvärdheten av att samma regler vunne

tillämpning vid samtliga mätningar inom en och samma ort ligga för öppen dag.

Genom den av 1917 års riksdag antagna lagen om fastighetsbildning i stad hade

emellertid ändring skett i fråga om lantmätarnas uteslutande behörighet att i stad

verkställa vissa legala förrättningar. Om t. ex. i stads tjänst anställd mätningsman

förordnades att verkställa ett laga skifte, vore han naturligtvis pliktig att

därvid följa samtliga de föreskrifter, vilka skulle vinna tillämpning, om skifte verkställdes

av lantmätare. Och då enligt gällande instruktion för lantmäteristyrelsen

och rikets lantmätare lantmäteristyrelsen hade att utöva tillsyn över skiftesverket

(den legala jorddelningenI och övriga delar av rikets lantmäteriväsen, vore han

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

såsom skiftesförrättare underordnad lantmäteristyrelsen, ty i och med det att andra

mätningsteknici än lantmätare erhölle befogenhet att verkställa vissa legala jorddelningsförrättningar,

komme de uppenbarligen att sortera under lantmäteristyrelsen.

Att de vid förrättningar, varom nu vore fråga, och vilka av dem verkställdes, bleve,

sedan den berörda nya lagen trätt i kraft, därest nuvarande mätningsbestämmelser dä

alltjämt gällde, skyldiga följa samma bestämmelser, torde jämväl få anses otvivelaktigt.

Att särställa dem, då nya sådana föreskrifter meddelades, syntes därför icke böra

ifrågakomma. Framhävas borde, att städernas insorterande under lantmäteristyrelsen

icke ägde rum genom de föreslagna mätningsbestämmelsernas utfärdande. Sådant

inordnande hade redan skett genom lagen om fastighetsbildning i stad.

Lantmäterikommissionen yttrade härom följande:

»Kommissionen finner sig ej kunna godkänna det från stadsmannahåll urgerade

anspråket, att reglerandet av städernas mätningsväsen bör ske genom författning,

grundad på fullständig åtskillnad mellan stad och landsbygd. Kommissionen

vill ingalunda förneka, att utvecklingen å mätningsväsendets område särskilt inom

de större städerna under de senaste årtiondena varit sådan, att nämnda samhällen

i vissa avseenden intaga en särställning i mätningstekniskt och mätningsorganisatoriskt

hänseende. Men följden härav blir enligt kommissionens uppfattning endast

den, att en och annan detaljbestämmelse måste ordnas olika för stad och för landsbygd,

samt att en reglering av mätningsförhållandena för städernas vidkommande

måste ske med iakttagande så långt görligt är av städernas kommunala självbestämnings-ätt

och utan mera avsevärd rubbning i gällande administrativa grunder

för vården av deras hithörande angelägenheter. En från landsbygden skild reglering

av städernas mätningsväsen kan icke aDses motiverad av nu angivna förhållanden.

En sådan måste ock enligt kommissionens mening ur åtskilliga synpunkter

väcka betänkligheter. Kommissionen vill härutinnan särskilt betona, att gränsen

mellan stad och landsbygd under samhällsutvecklingens gång synes tendera att bliva

allt mera flytande.

Enligt kommissionens uppfattning är det ett statsintresse av betydande vikt,

att mätningar inom städerna utföras så, att de bidraga till åstadkommande av ökad

säkerhet och trygghet i äganderätten samt ordning och reda i städernas jordförhållanden.

Att det åtminstone inom flertalet smärre städer varit mindre väl beställt

härutinnan, kan ej förnekas, och det synes därför ligga makt uppå att, då

en rättslig reglering genom lagen om fastighetsbildning i stad skett för ordnande

av städernas jorddelningsförhållanden, åtgärder ock skyndsamt vidtagas för att ställa

de mätningar, som däri ingå, ävensom övriga dylika, särskilt sådana, vilka äro av

grundläggande natur, under vederbörlig officiell kontroll. Det har ock framstått

såsom ett kännbart behov att å mätningsområdet äga system och enhetlighet i tilllämpningen

av gällande föreskrifter. Det berättigade kravet å en central myndighet

för hela rikets mätningsväsende är ur sådan synpunkt påtagligt, och någon annan

sådan myndighet å hithörande område med större betingelser härutinnan än lantmäteristyrelsen

lärer ej förefinnas. Kommissionen har jämväl i ett den 8 augusti

1918 avgivet förslag till kungörelse med särskilda föreskrifter i avseende å vissa

förrättningar, som omförmälas i lagen om fastighetsbildning i stad *), föreslagit,

'') Detta förslag bar lett till kungörelsen den 16 augusti 1918 ;n:r 683) med vissa föreskrifter

angående mätningsväsendet inom rikets städer och sådana samhällen å landet, där den för städerna

gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Haj:ts proposition Nr 235.

att Kungl. Maj:t måtte i avbidan på slutgiltig prövning av frågan om lantmäteristyrelsens

förhållande till mätningsväsendet inom rikets städer uppdraga åt styrelsen

överinseendet i angivna hänseenden över tillämpningen av samma lag i fråga om

vissa däri avsedda förrättningar. Då kommissionen jämväl vid nu förevarande

mätningstekniska reglering anser sig böra förorda lantmäteristyrelsen såsom tillsynsmyndighet

beträffande städerna i allmänhet (50 § mätningsförordningen), sker

detta emellertid under den förutsättningen, att en omorganisation av lantmäteristyrelsen

kommer att äga rum, och att denna styrelse härvid erhåller sådan gestall

ning, som innefattar tillförlitliga garantier, att den mätningstekniska sakkunskapen

och erfarenheten från städernas mätningsväsen därstädes varda vederbörligen

representerade. För detta ändamål synes böra upprättas en särskild byrå, genom

vilken det speciella stadsintresset kan på lämpligt sätt tillgodoses.»

I enlighet med vad sålunda anförts gav kommissionen åt den föreslagna

mätningsförordningens 1 § följande lydelse:

»Denna förordning avser planmätning och höjdmätning ävensom kartas upprättande,

arealuträkning samt utstakning och utmärkande av ägogräns, där dylikt

arbete utföres av lantmätare eller mätningsman i stad eller samhälle på grund av

för dessa tjänstemän gällande bestämmelser, så ock där det utföres av annan person

på grund av förordnande enligt stadgande i lagen om fastighetsbildning i stad.»

Angående författningsförslagets övriga innehåll må här omförmälas,

att enligt detsamma planmätning skall med hänsyn till noggrannheten utföras

antingen som »(inmätning)) eller »vanlig mätning». Finmalning

skulle enligt 4 § äga rum, då mätningens ändamål sådant krävde, och

företrädesvis användas i fråga om mark med högre värde såsom i stad

eller annan ort med större sammanträngd befolkning eller där större

byggnadsverksamhet vore att förvänta, så ock eljest då särskilda förhållanden

påkallade sådan mätning. Då sakägarna samfällt äskade finmätning,

skulle sådan äga rum. I övrigt skulle förrättnings mannen äga

att, så framt ej härom funnes särskilt stadgat, bestämma, huruvida och

i vad mån finmätning eller vanlig mätning skulle ifrågakomma. Anmäldes

missnöje med förrättningsmannens beslut, skulle frågan avgöras

av lantmäteristyrelsen efter det sakägarna lämnats tillfälle att yttra sig.

Finmätning skall enligt 5 § ske numeriskt.

Beträffande tillsynen över författningens efterlevnad innehöll kommissionens

förslag i 50 § följande stadgande:

»Där ej i lag eller författning är eller varder annorlunda föreskrivet, gälle,

att den närmare tillsynen över denna förordnings tillämpning utövas i fråga om

samhälle, inom vilket eller för vars räkning i förordningen avsett arbete utförts,

av byggnadsnämnd, där sådan linnes, men eljest av vederbörande förste!antmätare

ävensom att överinseendet över tillämpningen utövas av lantmäteristyrelsen.

Styrelsen äger ock att i enlighet med grunderna i denna förordning utfärda

de allmänna verkställighetsföreskrifter, som må finnas erforderliga, dock ej för sam
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Departementschefen

1919.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

hälle, i fråga om vilket Konungen på därom gjord framställning meddelat särskilda

bestämmelser, och ej heller där för behandling av uppkommen fråga är eller varder

i lag eller författning annat föreskrivet.»

Vid kommissionens betänkande i denna del av ämnet avgåvos särskilda

reservationer av dess ledamöter Hamrin, Södergren och Myrberg.

1 herr Hamrins reservation föreslogs annan lydelse av 1 och 50 §§.

Till 1 § föreslogs att tillägga orden »eller eljest, där arbetet skall ligga till

grund för bestämmande av ägogräns». Beträffande 50 § föreslogs ändrad

formulering, vilken huvudsakligen innefattade, att lantmäteristyrelsen

skulle äga utfärda jämväl för särskilt fall gällande verkställighets föreskrifter.

1 herr Södergrens reservation yrkades, att andra stycket i 5<>

§ skulle utgå. Herr Myrberg förordade i sin reservation, att särskilda

mätningsförordningar måtte utfärdas för landsbygden och för städerna,

samt hemställde, bland annat, att nu ifrågavarande mätningsförordning

måtte avse endast lantmäteripersonalen, att ny mätningsförordning för

städerna måtte utarbetas, att byggnadsstyrelsen måtte bliva den centrala

mynd gheten för överinseendet av städernas mätningsförordning och att

de särskilda städerna måtte äga såsom kommunal författning utfärda

allmänna ver k s t äl lighe t sföreskri fter.

I utlåtande den 28 januari 1918 över lantmäterikommissionens

förslag framlade lantmäteristyrelsen förslag till ändrad lydelse av 1 §.

avsedd att utsträcka förordningens giltighetsområde. Beträffande 50 £

hävdade styrelsen den uppfattning, att det jämlikt styrelsens instruktion

och kungörelsen den 16 augusti 1918 tillkomme styrelsen att meddela

föreskrifter jämväl för särskilda fall, samt föreslog viss lydelse av

paragrafen i huvudsaklig överensstämmelse med herr Hamrins reservation.

Vid propositionens motiverande den 11 mars 1919 anförde dåvarande

departementschefen i detta ämne följande:

»Min redogörelse för denna del av ärendet har icke åsyftat att hemställa,

att Kungl. Maj:t nu skulle taga ståndpunkt till de särskilda bestämmelserna i den

föreslagna mätningsförordningen, utan endast att påvisa, att genom utfärdandet av

föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget fasta regler komma att

givas inom detta område, vilket länge erkänts såsom i hög grad behövligt, och att

därigenom arbetet blir i betydlig mån ökat för såväl de praktiserande lantmätarna

som lantmäterikontorens personal och lantmäteristyrelsen. Beträffande de skiljaktiga

meningar, som framkommit angående de i författningsförslaget intagna bestämmelserna

rörande författningens giitighetsomrade samt i vissa andra hänseenden, torde

Kungl. Maj:t framdeles träffa sitt avgörande, när författningens utfärdande skall ske.

Härvid må dock framhållas, att såsom skiftesstadgekommissionen i sitt utlåtande

den 8 juni 1917 framhållit, städernas inordnande under lantmäteristyrelsen ägt rum

redan genom lagen om fastighetsbildning i stad. Genom kungörelsen den 16 augusti

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

*

k Kungl. Maj:ts proposition AV 235.

1918 hava närmare föreskrifter givits angående de åligganden, vilka tillkomma lantmäteristyrelsen

såsom tillsynsmyndighet över städernas mätningsväsen. Frågan om

lantmäteristyrelsens befogenhet härutinnan torde alltså få anses avgjord genom redan

fattade beslut. Nu återstår att bereda lantmäteristyrelsen erforderliga arbetskrafter

för dessa uppgifters fullgörande.»

< Inom riksdagen blev den nu ifrågavarande delen av ärendet före
mål

för yrkanden dels i två sammanstämmande motioner nr 177 i första

kammaren av herr Dahl och nr 370 i andra kammaren av herrar Tengdahl

och Liibeck, dels ock i motion nr 404 i andra kammaren av herr

Norman in. fl. De två förstnämnda motionerna behandlades av jordbruksutskottet

i samband med propositionen, under det att sistnämnda

w motion hänvisades till tillfälligt utskott.

1 de förra motionerna kritiserades uppfattningen, att städernas

inordnande under lantmäteristyrelsen ägt rum genom fästighetsbildningslagen,

och'' yrkades bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t begära, att innan mätningsförordning utfärdades, tillfälle

måtte beredas riksdagen att avgiva yttrande däröver. Utskottsmajoritetens,

av första kammaren gillade utlåtande innehöll beträffande förslaget

till mätningsförordning och ett jämväl i propositionen omförmält

förslag till ny lantmäteritaxa, vartill jag senare torde få återkomma,

, följande:

, »Kungl. Maj:t har vid utarbetande av organisations- och löneregleringsför
slaget

i fråga utgått från vissa i propositionen angivna allmänna riktlinjer rörande

/ dels en blivande ny mätningsförordning och dels en blivande ny taxa å lantmäteriförrätt
ningar,

beträffande vilka båda författningars närmare utformning Kungl. Maj:t hade för

avsikt att efter riksdagens godkännande av nu ifrågavarande förslag besluta, och

rörande vilkas utfärdande Kungl. Maj:t skulle gå i författning i administrativ ordning.

Emellertid bar utskottet vid granskning av den föreliggande propositionen

särskilt i vad angår ovanberörda organisations- och löneregleringsförslag funnit innebörden

av nämnda båda författningar vara av avgörande betydelse för ett rätt bedömande

av organisations- och löneregleringsförslaget. Utan att vilja ifrågasätta

Kungl. Maj:ts rätt att på administrativ väg besluta rörande ovanberörda författningar

vill det dock synas utskottet, som om. vid det förhållandet att Kungl. Maj:ts

ifrågavarande framställning grundats härpå, riksdagen bort beredas tillfälle att samtidigt

yttra sig över definitivt förslag från Kungl. Maj:t jämväl beträffande mätningsförordning

och lantmäteritaxa. Då så ej skett, har utskottet redan av denna

anledning funnit sig förhindrat att för närvarande fatta ställning till den föreliggande

propositionen. Härtill kommer en ytterligare omständighet.

'' Av det i statsrådsprotokollet åberopade förslag till mätningsförordning, som

utarbetats av lantmäterikommissionen, framgår, att denna förordning avser att

reglera jämväl städernas mätningsväsendö och att överinseendet över densammas tilllämpning

skall utövas av lantmäteristyrelsen. För att sätta lantmäteristyrelsen i stånd

att fullgöra detta uppdrag ingår i Kungl. Maj:ts förevarande framställning även

\

*

Riksdanen

1919.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:1s proposition Nr 235. i

förslag om inrättande av en särskild så kallad stadsbyrå i lantmäteristyrelsen, under

vilken städernas särskilda mätningsman vore avsedda att närmast sortera.

Till stöd för förslaget om inrangerande av städernas mätningsväsen under lantmäteristyrelsen

har i statsrådsprotokollet framhållits, att överinseendet över städerna

i nu ifrågavarande avseende redan genom tillkomsten år 1917 av lagen om

fastighetsbildning i stad tillerkänts lantmäteristyrelsen.

Utskottet har i frågans nuvarande läge icke vare sig av vad i statsrådsprotokollet

anförts eller av vad i de av herr Däld och av herrar Tengdahl och Liibeck

väckta motionerna framhållits kunnat bilda sig ett bestämt omdöme om den rätta

tolkningen av fastighetsbildningslagens innebörd i nu ifrågavarande hänseende. Icke

heller har utskottet trott sig om att ur lämplighe''ssynpunkt bedöma frågan, huru

överinseendet över städernas mätningsväsen bör ordnas. För detta ändamål synes

nämligen utskottet en ytterligare utredning av ärendet vara erforderlig, därvid på

sätt uti ifrågavarande båda motioner framhållits behörigt inflytande bör inrymmas

åt representanter ej mindre för byggnadsstyrelsen såsom chefsmyndighet för stä- 4

dernas stadsplane- och byggnadsväsen än även för städerna.»

Det förslag till utlåtande, som i denna del sammanstämmande avgavs

av åtta reeservanter inom utskottet och gillades av andra kammaren,

innehåller i nu förevarande hänseende följande:

»Beträffande frågan, huruvida städernas inordnande under lantmäteristyrelsen

kan anses hava skett redan genom den år 1917 tillkomna fastighetsbildningslagen

för stad, ansluter sig utskottet till den uppfattning i ämnet, som kommit till uttryck

i departementschefens uttalande. Av såväl utredningen i ärendet som inför

utskottet av sakkunniga personer hållna utredande föredrag har utskottet funnit ,

stöd härför. — Utskottet har emellertid jämväl tagit frågan i övervägande ur

ren lämplighetssynpunkt. Härvid har det för utskottet stått klart, att valet uti

ifrågavarande avseende näppeligen kan ställas annat än mellan lantmäteristyrelsen och

byggnadsstyrelsen, för så vitt icke överinseendet skulle uppdragas åt en särskild

myndighet, något som utskottet anser helt uteslutet. För byggnadsstyrelsen talade

visserligen den omständigheten, att dennacstyrelse vore centralmyndigheten för städernas

stadsplane- och byggnadsväsen. A andra sidan funnos starka skäl emot eu

sådan anordning. Läggandet av städernas mätningsväsen under denna styrelse skulle

exempelvis, där mätningsmannen tillika vore lantmätare, komma att medföra, att

denne vid förrättning i stad eller stadsliknande samhälle komme att lyda under

byggnadsstyrelsen, under det att han vid förrättning å landsbygden skulle följa

lantmäteristyrelsens föreskrifter. \ idare skulle en lantmätare vid förrättning

å landsbygdsområde, som delvis vore med stad inkorporerat, vara hänvisad

till olika myndigheter, oaktadt förhållandena i mätningsavseende givetvis vore över

hela området ensartade.

Mot lantmäteristyrelsens lämplighet för ifrågavarande uppdrag har anförts,

att styrelsen saknade härför erforderlig kompetens. Därest emellertid, såsom utskottet

har för avsikt att längre fram föreslå, nämnda styrelse utrustas med för

uppdraget särskilt kvalificerad personal (stadsbyrå), torde nämnda anmärkning icke

längre äga befogenhet. Då enligt ulskottets förmenande icke heller byggnadsstyrelsen

skulle vara i stånd att utan ungefär motsvarande tillökning i personalen fullgöra

ett sådant uppdrag, torde ock kostnadsfrågan komma att ställa sig lika i båda

*

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majds proposition Nr 235.

tallen. Utskottet vill även framhålla, att lantmäteristyrelsen, sålunda utvidgad,

torde äga möjlighet att i lantmäterifrågor tillgodogöra sig jämväl de andra byråernas

sakkunskap. Inom byggnadsstyrelsen åter bleve man i detta avseende uteslutande

hänvisad till den rent lantmäteritekniska avdelningen.

Oavsett utskottets ställning till innebörden av fastighetsbildningslagen i stad

håller utskottet sålunda före, att lantmäteristyrelsen jämväl beträffande städernas

mätningsväsen torde vara den bäst skickade och lämpligaste tillsynsmyndigheten.

Av vad utskottet nu anfört framgår, att utskottet icke kan biträda det av

motionärerna framställda förslaget i vad det rör mätningsförordningen. Till förslaget

i övrigt återkommer utskottet under »Lantmäteristyrelsen».

Av lantmäterikommissionens förslag till mätningsförordning framgår vidare,

att enligt detsamma planmätning skall med hänsyn till noggrannheten utföras antingen

som »finmätning» eller »vanlig mätning».

Förslaget ger ock åtminstone i viss mån vid handen, att lantmäterikommissionen

ansett, att ur synpunkten av att bringa mera enhetlighet i mätningsarbetet

finmätningsmetoden bör jämväl i vissa fall på landsbygden komma till tillämpning

i en omfattning, vilken i betraktande av de med denna metod förenade jämförelsevis

höga kostnader enligt utskottets förmenande torde kunna bliva för sakägaren i

ekonomiskt avseende alltför betungande. Med hänsyn härtill synes utskottet önskvärt,

att i mätningsförordningen vissa garantier uppställas för att så icke må bliva

fallet. I detta avseende torde bliva erforderligt, att i nämnda förordning närmare

bestämmelser meddelas beträffande de fall, då finmätning å landet ovillkorligen skall

äga rum, men att det i andra fall bör bero på sakägarens samtycke, huruvida sådan

mätning där skall verkställas. Visserligen skall enligt lantmäterikommissionens

ifrågavarande förslag i händelse av olika meningar mellan sakägaren och förrättningsmannen

ärendet underställas högre instans. Detta torde emellertid, vid det

förhållandet att förrättningsm ämnen såsom sakkunnig har lättare att framlägga skäl

för sin mening, i realiteten innebära, att avgörandet lägges i förrättningsmannens

hand. Utskottet håller före, att finmätning i regel bör inskränkas till sådana fall,

då ett särskilt högt värde å den ifrågakomna marken kan anses motivera tillämpningen

av denna mätningsmetod.»

Under frågans behandling i riksdagens kamrar yttrade sig liera

talare beträffande mätningsförordningens tillämpning å städerna och lantmäteristyreisens

befogenheter beträffande städernas mätningsväsen. Av

förhandlingarna framgår, att denna fråga torde varit den, som väsentligen

föranledde hela ärendets fall.

Uti förenämnda motion nr 404 i andra kammaren yrkades, att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t före utfärdandet av förordning om mätning taga under

omprövning, huruvida icke genom omarbetning av bestämmelserna om

(inmätning borde förebyggas, att ett beslut om dess användning på

landsbygden bleve beroende av förrättningsmannens godtycke. Kammarens

tredje tillfälliga utskott hemställde med anledning härav i utlåtande

nr 9, att kammaren måtte besluta, att riksdagen ville i skrivelse

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 190 höft. (Nr 235.1 :i

s. 18 Kontrollera mot PDF

Stadsplanelag

skommittén.

18 Kungt. Maj: ta proposition Nr 235.

till Kungl. Maj.t hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t vid prövning av

lantmäterikommissionens förslag till mätningsförordning taga under övervägande,

huruvida icke större garanti än den, som innelättades uti 4 §

av förslaget, kunde beredas mot att finmätning vid lantmäteriförrättningar

å landsbygden emot vederbörande sakägares önskan komme till

användning i vidare mån än som överensstämde med av utskottet i utlåtandet

angivna grunder. Andra kammaren biföll detta förslag, varefter

beslutet delgavs första kammaren, som hänvisade ärendet till sitt

andra tillfälliga utskott. Detta utskott förklarade sig visserligen dela

den meningen, att jordägarna borde beredas större inflytande på frågan

om finmätningens användning än som framginge av lantmäterikommissionens

förslag, men då jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 103 angående

propositionen om lantmäteriväsendet gjort bestämda uttalanden

om en blivande mätningsförordning, varvid i herr Öbergs med fleres reservation

framfördes samma synpunkter som i motionen nr 404 och av

andra kammarens tredje tillfälliga utskott, samt riksdagen alltså komme

att vid behandlingen av jordbruksutskottets berörda utlåtande taga ställning

till frågan, avstyrktes särskild skrivelse. Första kammaren beslöt

i enlighet härmed.

Lantmäterikommissionen har i sitt yttrande den 24 februari 1920

meddelat, att med anledning av dåvarande departementschefens uttalande

vid meddelande åt kommissionen av ifrågavarande uppdrag, att kommissionen

borde i erforderlig omfattning och på lämpligt sätt anordna

samråd med kommittén för revision av gällande bestämmelser om stadsplan

och tomtindelning för inhämtande av dess mening i de fall, där

sådant ansågs önskvärt, gemensamma överläggningar under den 19—

23 januari 1920 rörande föreliggande spörsmål i deras helhet ägt rum

mellan utsedda delegerade från nämnda kommitté och laritmäterikommissionen,

varefter kommissionen fått mottaga ett av kommittén den 2 i

samma månad avgivet utlåtande.

Ur det sålunda av stadsplanelagskommittén avgivna yttrandet må

följande bär återgivas:

»Vid övervägande av frågorna om mätningsförordningens omfattning och tillsynsmyndigheten

måste noggrant beaktas, att förordningen icke avser något annat

och mera än att meddela vissa tekniska föreskrifter angående tillvägagåendet vid förekommande

mätningsförrättningar. En mätning är aldrig självändamål; man mäter

icke för mätningens egen skull, utan mätningen utgör alltid allenast ett medel för vinnande

av ett visst reellt ändamål. De ändamål, som sålunda avses att med tillhjälp

av mätningen vinnas, kunna vara av de mest skiftande slag. Vissa av dem

opaginerad Kontrollera mot PDF

1!)

Kanyl. Maj ds proposition Nr ''335.

äro av den särskilda beskaffenhet och betydelse, att det ansetts nödigt binda mätningsförrättningen

vid iakttagande av vissa formella regler (exempelvis utfärdande

av kungörelse, kallande av grannar, av gode män, meddelande av besvärshänvisning.)

Mätningsförordningen avser emellertid, såsom framhållits, icke något annat än att

meddela föreskrifter om det tekniska förfärandet; för bedömande av vederbörande

förrättning från reell och från formell synpunkt har mätningsförordningen icke att

lämna någon anvisning eller föreskrift. — — —•

Lantmäterikommissionen liar upplyst, att kommissionen — — vid sin

vidare behandling av förevarande ärende komme att utgå från att den mätningsförfattning,

varom kommissionen hade att göra förslag, skulle avse allenast sådana

mätningar, vard ver lantmäteristyrelsen äger öva tillsyn.--_--

J det av lantmäterikommissionen uppgjorda förslag till mätningsförordmng.

vilket kommissionen anbefallts att upptaga till förnyat övervägande, finnas i § 1

angivet förordningens omfattning, d. v. s. vilka mätningar som falla under densamma,

medan i § 50 stadgas om lantmäteristyrelsens tillsyn å förordningens tilllämpning.

Lantmäterikommissionen och stadsplanelagskommittén åro ense därom,

att förordningens omfattning'' bör preciseras i dess första paragraf. Därjämte äio

kommissionen och kommittén ense därom, att något stadgande om tillsynsmyndigheten

icke har sin plats i mätningsförordningen. Lantmäteristyrelsens befogenhet

att öva tillsyn å denna tekniska stadgas tillämpning bör vara grundad på det förhållandet,

att det mätningsväsende, om vars tekniska reglering mätningsstadgan

öfver föreskrifter, hör under lantmäteristyrelsen, sådan dennas ämbetsuppgift blivit

genom statsmakternas beslut och den på grund därav för styrelsen meddelade instruktion

avgränsad.

Skall nu, såsom lantmäterikommissionen således håller före, mätningsförordningen

begränsas till att vara en lantmäteristyrelsens mätningsstadga, är det, för

bedömandet av densammas omfattning, uppenbarligen nödvändigt, att full klarhet

råder om omfattningen av styrelsens tillsynsmyndighet över inom riket förekommande

mätningsarbeten. Den tvistiga fråga, som det här närmast gällei, avsei

förhållandet mellan lantmäteristyrelsen och rikets städer.

1918 års förslag till mätningsförordning synes vare utarbetat trän den utgångspunkt.

att till lantmäteristyrelsens arbetsområde hör, numera, icke endast tillsynen

å rikets skiftes- och avvittringsverk (samt jordregistret) utan ock tillsynen

ä städernas mätningsväsen i hela dess omfattning, således sadana inom städerna

förekommande mätningar, som icke hava något samband med skiftesverket och vad

därtill hör. . , , ,

Därest det anses, att detta städernas mätnings väsens förläggande under lantmäteristyrelsen

ägt rum under den senare tiden, är det med hänsyn till den nuvarande''uppfattningen

om den kommunala självstyrelsens förhållande till staten och

om den kommunala lagstiftningens natur, ganska uppenbart, att stöd för en sådan

anordning bör vara att söka i av Konung och riksdag fattat beslut, kitt dylikt

stöd har ock blivit åberopat. Det har nämligen gjorts gällande, att städernas mätningsväsens

inordnande under lantmäteristyrelsen ägt ruin genom 1917 ars lagstiftning

om fastighetsbildning i stad. Stadsplanelagskommittén vill emellertid med

bestämdhet häVda. att genom sagda lagstiftning intet som helst avgörande av denna

fråga blivit träffat, vartill ju icke heller fanns någon direkt anledning. 1 fastighets
-

Angående

omfattningen

av lantmäteristyrelsens

tillsyr,

å städerna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung!. Majds proposition Nr 235.

bildningslägen hava bland annat meddelats efter städernas förhållanden lämpade

regler angående vissa förrättningar, som med avseende å sin legala natur äro hänförliga

till det slag av jord förrättningar, vilka inbegripas i rikets skiftes- och avvittringsverk’.

Härvid har jämväl stadgats, att ifrågavarande förrättningar må, oavsett

deras natur att höra till skiftesverket, förrättas av andra personer än lantmäteristyrelsens

tjänstemän, nämligen av städernas egna på stadgat sätt kvalificerade

mätningsman. Givet är, att då dessa kommunala tjänstemän sålunda företaga

förrättningar, vilka ligga under lantmäteristyrelsens tillsyn, sagda tjänstemän komma

att i 2etta sitt arbete stå under lantmäteristyrelsens kontroll. Att så bör anses vara

förhållandet, därom råder full enighet mellan lantmäterikommissionen och stadsplanelagskommittén.

Att ä andra sidan den omständigheten, att städernas mätuingsmän

vid visst bestämt avgränsat slag av jordförrättningar sålunda stå under lantmäteristyrelsens

tillsyn, icke kan föranleda därtill, att städernas mätningsväsen även i

alla andra avseenden skulle sortera under lantmäteristyrelsen, är uppenbart. Lantmäterikommissionen

och stadsplanelagskommittén torde vara ense även därutinnan.

att fastighetsbildningslagen icke lämnar en skymt av stöd för en uttolkning sådan

som den sist antydda. — — —.

Då det således råder enighet mellan lantmäterikommissionen och stadsplanelagskommittén

därom, att någon utsträckning av lantmäteristyrelsens tillsynsmyndighet

över städerna till områden, som icke äro hänförliga till skiftesverket, varken varit

åsyftat eller ägt rum genom fastighetsbildningslagen, bär det för kommissionen och

kommittén gällt att undersöka, huruvida en dylik vidsträcktare myndighet för lantmäteristyrelsen

med hänsyn till städerna kunde stödjas på någon annan rättsgrund

än sagda lag.

Till en början bär då erinrats om den av Kungl. Maj:t den 16 augusti 1918

utfärdade kungörelsen med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet inom rikets

städer och sådana samhällen på landet, där den för städerna gällande ordning för

bebyggande skall iakttagas. Beträffande denna i administrativ ordning beslutade

författning är först och främst att bemärka, att den i de delar, som här äro av

intresse, tillkommit med anledning av justitieministerns uppdrag till lantmäteristyrelsen

att ''inkomma med förslag till de ändringar, som kunde vara påkallade till

följd av lagen om fastighetsbildning i stad jämte därmed sammanhängande lagar

och andra författningar.’ Med hänsyn till lantmäteristyrelsens ovan klarlagda förhållande

till fastighetsbildningslagen synes någon tvekan icke böra råda angående

begränsningen av Kungl. Maj:ts till styrelsen givna uppdrag.

I den underdåniga skrivelse, som åtföljde lantmäteristyrelsens med anledning

av remissen uppgjorda författningsförslag, framhöll styrelsen, att de stadgande^ i

fastighetsbildningslagen, över vars tillämpning styrelsen ägde öva tillsyn, vore, enligt

styrelsens åsikt, 2 kap. (om tomtmätning), 5 kap. (om avstyckning) och 6 kap. (om

laga skifte). I sammanhang därmed uttalade emellertid styrelsen, att det icke

syntes styrelsen vara tilltalande, att städernas mätningsväsen skulle stå under styrelsens

tillsyn allenast beträffande nu omförmälda lantmäteriarbeten. Styrelsen

ansåge, att mätningsmännens verksamhet i sin helhet borde läggas under styrelsens

övervakande. Särskilt betonade styrelsen angelägenheten av att styrelsens tillsyn

finge omfatta även beskaffenheten av de kartor, som läge till grund för stadsplanerna.

Styrelsen, som, på sätt stadsplanelagskommittén måste förstå dess uttalanden, varpå

det klara med att vad som här föreslogs måste anses innebära en verklig ut
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

sträckning av styrelsens dittillsvarande befogenhetsområde, anmärkte, att styrelsens

nuvarande instruktion vore uppställd ''företrädesvis med hänsyn till skiftesväsendet’,

och förmenade, att det till följd därav vore lämpligast, att ''de viktigaste av de erforderliga

nya bestämmelserna’ upptogos i en särskild författning. Med dylik motivering

föreslog styrelsen Knngl. Maj:t att utfärda ''kungörelse med vissa föreskrifter

angående mätningsväsendet inom rikets städer’, vars första paragraf började sålunda:

''Vid utövandet av den tillsyn över lantmäteriväsendet, som i enlighet med

instruktionen för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare samt i lag och särskilda

författningar givna föreskrifter åligger lantmäteristyrelsen, tillkommer det beträffande

rikets städer styrelsen:

att — — —.’

Stadsplanelagskommittén kan icke underlåta att giva uttryck åt den mening,

att lantmäteristyrelsens ovan berörda uttalanden näppeligen vittna om tillräckligt

förstående av skillnaden mellan lantmäteriväsendet och stadsplaneväsendet.--—.

Den omständigheten, att stadsplanen och tomtindelningen föra med sig lagligen

reglerade konsekvenser med hänsyn till äganderätten, kan för visso icke i och för

sig utgöra något skäl för att upplåta åt styrelsen för rikets skiftesverk något slags

myndighet med avseende å stadsplanearbetena, vare sig dessa befinna sig på ett

mera eller mindre framskridet stadium. Tillsynen över sagda arbeten bör handhavas

enhetligt, och konsekvensen av en lantmäteristyrelsens myndighet över kartläggningen

torde småningom bliva, att för undvikande av intressekollisioner stadsplaneväsendet

i dess helhet måste flyttas till lantmäteristyrelsen. — — —. Stadsplanelagskommittén,

som anser, att någon ändring av de nuvarande allmänna grunderna

för organisationen av stadsplaneväsendet och tillsynen däröver icke är påkallad

eller skulle vara till gagn, vill i detta sammanhang hava anmärkt, att

kommittén icke kan för sin del tillstyrka någon åtgärd, varigenom sådan ändring

.skulle kunna anses åstadkommen eller nödvändiggjord.

Sedan lantmäteristyrelsens ovan omförmälda förslag till kungörelse med vissa

föreskrifter angående mätningsväsendet inom rikets städer inkommit till Kungl. Maj:t,

anbefalldes lantmäterikommissionen att i ärendet avgiva utlåtande. I detta utlåtande

— — hemställde kommissionen, att Kungl. Maj:t måtte utfärda en kungörelse

angående mätningsväsendet i städerna enligt ett av kommissionen uppgjort förslag,

vars § 1 inleddes sålunda:

I fråga om förrättningar, som omförmälas i 2 kap., 5 kap. och 6 kap. av

lagen om fastighetsbildning i stad, tillkommer det lantmäteristyrelsen att hava

överinseende över tillämpningen av samma lag. Styrelsen äger i sådant hänseeende

att — —

Då författningen av Kungl. Maj:t utfärdades, gavs emellertid § 1 en lydelse,

som närmare överensstämmer med lantmäteristyrelsens än med kommissionens förslag.

Ingressen till § 1 lyder nämligen sålunda:

T avseende å den tillsyn över mätningsväsendet. inom rikets städer, som

åligger lantmäteristyrelsen, tillkommer styrelsen

att — — —.’

Nu är frågan: Vad har Kungl. Magt sagt med dessa ord? Enligt ordalydelsen

bär Kungl. Maj:t ingalunda uttalat, att städernas mätningsväsen lyder under

lantmäteristyrelsen. Ej heller har Kungl. Maj:t meddelat föreskrift, att vissa angivna

delar av mätningsväsendet ligga under styrelsens tillsyn, Kungl. Maj:t bär

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kun/]l. Maj:ts proposition Nr 235.

endast sagt, att i avseende ä den tillsyn över rnätningsväseudet i städerna, som

åligger lantmäteristyrelsen, styrelsen bär vissa uppräknade befogenheter. Så vitt

stadsplanelagskommittén kan finna, har Kung!. Maj:t ansett det icke vara i dåvarande

sammanhang behövligt eller lämpligt att precisera styrelsens förhållande

till städernas mätningsväsende; måhända har Kungl. Maj t ansett detta förhållande

redan vara i gällande instruktioner eller författningar tillräckligt tydliggjort. Sådan

kungörelsen blivit avfattad, synes den endast hava avsett att, utan att något uttalande

om omfattningen av styrelsens tillsynsmyndighet gjordes, meddela vissa föreskrifter

med avseende å sagda myndighets utövande. Såsom grundval för ett inordnande

av städernas mätningsväsen i dess helhet under lantmäteristyrelsen kan i varje fall

denna kungörelse uppenbarligen icke åberopas.

Enligt vad för stadsplanelagskommittén vid dess överläggning med lantmäterikommissionen

blivit tydliggjort är lantmäteristyrelsen emellertid av den uppfattning,

att myndighet över mätningsväsendet i städerna tillkommer styrelsen jämväl inom

andra områden av detsamma än som sammanhänger med skiftesväsendet. Då nu

någon grund för denna myndighet icke kan hämtas från 1917 års fastighetsbildningslag

samt ej heller 1918 års med anledning av densamma utfärdade kungörelse

lämpligen kan anföras såsom grund härför, måste uppenbarligen, om lantmäteristyrelsens

uppfattning är riktig, grunder till denna styrelsens tillsynsmyndighet vara

att finna annorstädes.»

Stadsplanelagskommissionen har härefter ingått på eu kritik av de

historiska skäl, som åberopats för lantmäteristyrelsens tillsynsmyndighet

över städernas mätningsväsen och framhållit, att liksom det geografiska kartverksväsendet,

numera undantagits från lantmäteriet så hade även städernas

byggnads- och stads plan eväsen vandrat sin egen väg. Det legala ordnandet

av detta hade under senaste tid skett genom byggnadsstadgan

för rikets städer och stadsplanelagstiftningen. Inseendet å detsamma

läge å kommunala organ, byggnadsnämnderna, vilka övervakades av

länsstyrelserna, och byggnadsstyrelsen vore den centrala myndigheten

på detta område. Någon tanke på att, oaktat stadsplaneväsendet sålunda

kommit under sin särskilda organisatoriska reglering, en viss del av

detsamma, nämligen uppsikten över de mätningstekniska åtgärder, som

utgjorde ett led i stadsplanearbetet, skulle hava stannat hos lantmäteristyrelsen,

syntes icke rimligen kunna hysas.

Kommittén har vidare anfört:

»Enligt 1909 års instruktion åligser det lantmäteristyrelsen dels att i enlighet

med denna instruktion samt i lag och särskilda författningar givna föreskrifter utöva

tillsyn över skiftes- och avvittringsverken samt övriga grenar av rikets lantmäteriväsen

ävensom över arbetena med uppläggande och förande av jordregister, dels

ock att på begäran av offentlig myndighet verkställa utredning och meddela utlåtanden

rörande lantmäteri- samt skiftes- och avvittringsverken ävensom i övrigt i mål och

ärenden, vilkas prövning är beroende av utförda lantmäteriförrättningar, och i frågor,

som beröra jordregistret’. I instruktionerna nämnes i sammanhang med skiftes
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235. 23

och avvittringsverken’ det mera allmänna ordet ''lantmäteriväsendet''. Att giva fullt

bestämd definition av detta ord är måhända ganska svårt, men å andra sidan torde

det vara säkert, att ordet icke kan giva hemul åt den uttalade uppfattningen om

styrelsens uppsikt över städerna.

På grund av vad stadsplanelagskommittén sålunda inhämtat måste kommittén

hysa den uppfattning, att lantmäteristyrelsen icke författningsenligt äger befogenhet

att utöva tillsyn å städernas mätningsväsen i vidare mån än som direkt sammanhänger

med styrelsens uppgift att hava tillsyn å rikets skiftes- och avvittringsverk.

Pa det nu är upplyst, att olika uppfattningar råda i nyssnämnda fråga, samt

det givetvis är såväl för lantmäteristyrelsen som för städerna av vikt, att gränserna

för styrelsens befogenhet gent emot städerna äro fullt klara, hava lantmäterikommissionen

och stadsplanelagskommittén enats, om, att framställning bör göras hos

Kungl. Maj:t om förtydligande bestämmelser. Även äro kommissionen och kommittén

ense därom, att dessa förtydligande bestämmelser lämpligen böra åstadkommas genom

en omarbetning av 1918 års kungörelse angående inätaingsväsendet i rikets städer.

Ordet mätningsväsen’ förefaller visserligen något dunkelt; då det emellertid

redan är i allmän författning använt, torde olägenhet ej böra föranledas av dess

fortsatta nyttjande. Uttrycket ''städernas mätningsväsen’ fattar kommittén såsom

innefattande först och främst den mätningstekniska sidan av å ena sidan det legala

jorddelningsväsendet inom städerna och å andra sidan städernas stadsplane- och

tomtindelningsväsen, men därjämte hänför kommittén dit det tekniska förfarandet

vid de triangelmätningar eller andra stommätningar, som inom städerna enligt beslut

av kommunal myndighet företagas i ändamål att anskaffa översiktskartor eller underlag

för framtida uppmätningar med speciella syften.

Enighet mellan kommissionen och kommittén torde först och främst råda därom,

att det bör, på sätt skett redan i 1918 års kungörelse, vara fastslaget, att tillsynen

å stadsmätningsväsen tillkommer byggnadsnämnden.

I fråga om statsmyndighets överinseende över mätningsväsendet bör detta

enligt stadsplanelagskommittens mening icke gälla annat än sådana mätningar, som

ingå i till rikets "skiftesverk’ hänförliga förrättningar och av den anledning höra

under lantmäteristyrelsens kontroll. Av skäl, som nedan skola närmare utvecklas,

anser kommittén, som förutsätter, att allmänna regler om det tekniska förfarandet

vid stadsmätningar böra meddelas, det icke vara lyckligt om en speciell mätningsteknisk

statsuppsikt bleve anordnad beträffande stadsmätningarna i allmänhet.

Då det hädanefter gäller att avgöra, vilka i stad förekommande förrättningar,

som höra under lantmäteristyrelsens tillsyn, torde enighet råda därom, att förrättningar

enligt 6 kap. (laga skifte) i fastighetsbildningslagen äro av sådan natur. —

Men i fastighetsbildningslagen är åt skiftesinstitutet eu med hänsyn till dess innebörd

och städernas förhållanden lämpad begränsning vidtagen genom förbudet att företaga

laga skifte ä mark, som är av beskaffenhet att företrädesvis ägna sig till

byggnadplats.

Med nu nämnda bestämmelse angavs ock, enligt stadsplanelagskommitténs

mening, på ett fullt tydligt sätt gränsen för skiftesverkets eller med andra ord

lantmäteriväsendets funktioner inom städerna För de jorddelningar, som finnas

erforderliga inom städernas för bebyggande avsedda och lämpade områden, anvisar

fastighetsbildningslagen helt andra institut: tomtindelning och avstyckning. Det

Angående

behovet av

tydlig regleringav

lantmäteristyrelsens

tillsynsmyndighet

inom städerna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Knuffl. Maj:tv proposition Nr 235.

sistnämnda institutet, reglerat i lagens 5 kap., är avsett att inom städernas ännu

icke tomtindelade men i stadsplan redan utlagda eller för planläggning avsedda

områden ersätta de på landsbygden förekommande till lantmäteriet hänförliga jorddelningar,

som benämnas avsöndring och ägostyckning. Innan tillkomsten av avstyckningsinstitutet

var jorddelningen inom städernas ej tomtindelade stadsplaneområden

obunden av laga regler; det var denna brist, som ansågs böra avhjälpas

genom de nya föreskrifterna. Men kommittén måste bestrida, att någon anledning

tinnes att antaga, att lagstiftaren avsett att lägga detta helt nya och från skiftesverket

helt avskilda institut under tillsyn av styrelsen för skiftesverket. Och kommittén

vill därjämte framhålla, att en dylik anordning skulle komma att från praktisk

synpunkt medföra verkliga olägenheter. Givet är nämligen, att den statliga tillsynen

å städernas avstyckningar bör avse förrättningarna icke allenast från mätningstekniska

utan därjämte från reella synpunkter, men från reella synpunkter innefattar

bedömandet framförallt att tillse, att avstyckningen ej så verkställes, ’att stadsplanens

genomförande och kvarterens lämpliga indelning i tomter därigenom försvåras’,

alltså ett bedömande, som förutsätter en sakkunskap, vars främsta representant

är ett annat ämbetsverk, nämligen byggnadsstyrelsen. Vid riksdagsbehandlingen

av fastighetsbildningslagstiftningen lades synnerlig vikt vid säkerställandet av detta

bedömande. Kommittén kan således på intet sätt dela lantmäterikommissionens i

dess yttrande över lantmäteristyrelsens förslag till kungörelse angående mätningsväsendet

i städerna uttalade mening, att lantmäteristyrelsens tillsynsmyndighet inom

städerna bör, på sätt jämväl i den sedermera utfärdade kungörelsen synes vara

förutsatt, omfatta även förrättningar enligt 5 kap. i fastighetsbildningslagen.

Säkerligen stödde sig lantmäterikommissionen i sitt yttrande på det ovan

berörda förhållandet, att avstyckningsinstitutet till sitt legala innehåll företer likhet

med landsbygdens avsöndringar och ägostyckningar. Och då kommissionen i samma

yttrande hemställde, att även tillämpningen av 2 kap. (om tomtmätning) i samma

lag skulle ställas under lantmäteristyrelsens kontroll, var denna kommissionens ståndpunkt

tvivelsutan föranledd av ett liknande förhållande, nämligen det förhållandet

att tomtmätning i sin egenskap av gränsbestämning är till sin legala natur en förrättning

med enahanda syfte som rågångsutstakning enligt skiftesstadgan. Tomtmätningar

hava som bekant, av gammalt varit inom städernas tomtindelade områden

vanligt förekommande förrättningar men ingalunda har det tidigare varit ifrågasatt,

att desamma skulle vara att bedöma såsom förrättningar, hörande till lantmäteriväsendet.

Att nu sedan städernas stadsplane- och tomtindelningsväsen nått en självständig

och i speciallagstiftning noga reglerad ställning, föreslå att inflytta tomtmätningsförrättningarna

under det ämbetsverk, som har landsbygdens legala jorddelningsväsen

till sin huvuduppgift, därtill tinnes för visso icke någon anledning.

Det må framhållas, att bestämmelserna om tomtmätning voro före fastighetsbildningslagen

att finna i byggnadsstadgan för rikets städer och städernas byggnadsordningar,

vilket förhållande ådagalägger, att sagda slags förrättningar icke ansetts höra till

lantmäteriväsendet, vars närmast motsvarande förrättning, rågångsutstakning, å andra

sidan blivit av högsta domstolen förklarad ej vara tillämplig å stads "planlagda

område. De historiska skälen tala således icke till förmån för tomtmätningarnas

underordnande under lantmäteristyrelsens iim betstillsyn. De praktiska skälen göra

det åter önskligt att helt bryta med en tankegång, som vill i tomtmätningen se eu

till lantmäteriväsendet hörande förrättning. I lagen äro uttömmande regler givna

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kung!. Muj.ts proposition Nr 235.

om till vägagåendet vid legal tomtmätning. Merendels avse tomtmätningarna anskaffande

av tomtkarta för antingen lagfart eller nybyggnad. I bådadera fallen

bevaka otvivelaktigt vederbörande sina intressen fullt tillräckligt, där så behöves.

Nu bör emellertid bemärkas, att i samma mån som städerna varda efter modem

metod uppmätta, komma tomtmätningsförrättningarna att allt mera försvinna. Fastställandet

av tomtgränsen inskränkes till att bliva en enkel matematisk och, man

kan säga, automatisk konsekvens av den verkställda stommätningen. Någon egentlig

förrättning kommer ej att erfordras, ännu mindre någon förrättning, som företer

likhet med de på landsbygden förekommande rågångsutstakningarna.

Kommittén håller således före, att allenast förrättningar enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen

men icke förrättningar enligt 2 och 5 kap. böra anses tillhöra det

under lantmäteristyrelsen lydande lantmäteriväsendet, och får således hemställa, att

i det här ifrågasatta författningsförslaget bestämmelserna om 1 äntraäteristyrelsens

överinseende begränsas i överensstämmelse härmed.

Samtidigt härmed kan kommittén icke underlåta att uttala sig för önskvärdheten

av att 1918 års kungörelse varder även i vissa andra avseenden ändrad. — — —.

Därest, på sätt stadsplanelagskommittén således föreslår, lantmäteristyrelsens

tillsyn över städernas mätningsväsen varder genom tydlig författning avgränsad till

de delar därav, vilka tillhöra de inom städerna förekommande arbetsuppgifter, som

styrelsen har att i sin ämbetsutövning övervaka, nämligen sådana arbetsuppgifter,

som äro att hänföra till det legala skiftesväsendet, kommer icke någon tvekan att

kunna finnas angående den riktiga omfattningen av den lantmäteristyrelsens mätningsförordning,

varom lantmäterikommissionen har att göra förslag. Mätningsförordningens

räckvidd bör givetvis icke sträcka sig längre än styrelsens ämbetsuppgifter.

Kommittén vill här i förbigående hava anmärkt, att benämningen »stadga»

torde för dylik författning vara lämpligare en »förordning». Efter kommitténs mening

bör författningens titel ändras i enlighet härmed.

Kommittén anser således, att förslaget till § 1 i mätningsstadgan bör hava

följande lydelse:

»Denna stadga skall lända till efterrättelse vid mätning, varöver lantmäteristyrelsen

äger öva tillsyn och som utföres av lantmätare eller av mätningsman

i stad».

Att i paragrafen även förrättningsmännen torde böra angivas, är beroende

därpå att mätningar för jordavsöndringar, vilka förrättningar ju stå under lantmäteristyrelsens

tillsyn, kunna utföras även av andra än lantmätare.

Av skäl, för vilka kommittén ovan redogjort, böra bestämmelserna i § 50

av mätningsstadgan angående tillsynsmyndighet utgå. I denna paragraf torde endast

böra upptagas ett stadgande av följande innehåll:

»Lantmäteristyrelsen äger att i enlighet med grunderna i denna stadga utfärda

de verkställighetsföreskrifter, som må finnas erforderliga.»

Kommittén hemställer slutligen, att § 51, enligt vilken det skulle vara samhälle

eller enskild sakägare förbjudet att draga lantmäteristyrelsens beslut under

Konungens prövning, må helt utgå ur förslaget.

Bihang til1 riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 196 höft. (Nr 235.)

Angående

mätningsstadga

för

lantmäteri et.

I

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung/,. May.t.i proposition Nr 235.

Angående

mätningsstadga

för

rikets städer.

25

Vad nu städernas under lantmäteristyrelsen icke lydande mätningar angår,

äro dessa till stor del av betydande omfattning och vikt, såsom triangelmätningar

eller andra stommätningar samt mätningar för stadsplan. Det bör vara till gagn

för såväl kommunerna själva som det offentliga och enskilda intresset, att vissa

fasta regler finnas meddelade angående ifrågavarande mätningsväsen. Däremot

skulle det, enligt stadsplanelagskommitténs mening, icke vara gagneligt, om tillsynen

å reglernas efterlevnad, kompletterad med rätt att utfärda allmänna s. k.

verkställighetsföreskrifter, uppdroges åt lantmäteristyrelsen. Tillsynen över städernas

mätningsstadga bör liksom tillsynen å byggnadsstadgan åligga de kommunala

byggnadsnämnderna, och kommunerna själva böra äga att efter sina särskilda behov

komplettera den allmänna stadgan med mera eller mindre ingående och till

sina verkningar mera eller mindre kostsamma specialföreskrifter. Det bör betonas,

att det är i våra städer, som de moderna mätningsmetoderna först utexperimenterats

och tillämpats; det är där, som mätningsväsendet, just till följd av kommunernas

frihet från ensidiga och generella lamt rollföreskrifter, nått sin högsta fulländning,

ett förhållande, som givetvis sammanhänger med markens stora dyrbarhet

och planmässiga indelning i detalj. Mätningsprinciper, som utan olägenhet kunna

och böra tillämpas vid landsbygdens jorddelningsförrättningar, äro icke tillfyllest

vid en stor del av det inom städerna förekommande finmätningsarbetet. — — —.

Kommittén vill ingalunda ifrågasätta annat än att inom de smärre stadssamhällena

mätningsförhållandena, liksom så mycket annat, här och var lämna åtskilligt

övrigt att önska, och att så kommer att vara fallet, även om en mätningsstadga

för städerna utfärdas. Men kommittén tror icke, att försök bör göras att

avhjälpa de eventuellt förekommande bristerna genom städernas förläggande under

ett centralt ämbetsverks chefsmyndighet på sätt här blivit ifrågasatt.

De anmärkningar, som kunna göras mot de mindre stadssamhällenas mätningsväsen,

gälla i lika mån deras byggnads- och stadsplaneväsen, men ingalunda

ifrågasätter byggnadsstyrelsen vare sig med hänsyn till stadsplanekartorna eller till

andra delar av stadsplaneväsendet av den anledningen åtgärder sådana som här

vidtagits och föreslagits. Kostnaderna för staten och olägenheterna för kommunerna

av dylika åtgärder komma med säkerhet att vida överväga det gagn, som

därav kan vara att vänta.

I den mån statlig tillsyn å i städerna förekommande mätningar må erfordras

utöver Konungens befallningshavandes allmänna uppsikt över den kommunala förvaltningen,

kommer sådan tillsyn att självklart och naturligt utövas av varje särskilt

ämbetsverk, som det lagligen åligger att pröva det ärende, i vilket vederbörande

mätning ingått såsom ett led, således i fråga om mätningar för laga skiften

av lantmäteristyrelsen och i fråga om stadsplanemätningar av byggnadsstyrelsen,

vilken enligt sin år 1917 utfärdade instruktion har till åliggande att granska varje

ärende även från teknisk synpunkt. Skulle det för rikstrianguleringens nöjaktiga

genomförande finnas nödigt att anordna något slags statlig ledning av jämväl de i

städerna förekommande mera betydande triangelmätningarna, bör i enlighet med

det sagda tillsynen å sådana mätningar givetvis överlämnas åt det ämbetsverk,

som har hand om rikstrianguleringen, nämligen rikets allmänna kartverk.

Ehuru kommittén icke äger direkt anledning att ingå på frågan om lantmäteristyrelsens

organisation, tillåter sig kommittén dock att i förbigående anmärka.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

att den omständigheten, att styrelsens kontroll över städerna inskränkes på sätt

kommittén föreslår, icke synes böra i och för sig förhindra anskaffandet av den

av styrelsen önskade byrån. Det har upplysts, att styrelsens arbetskrafter äro

otillräckliga och att den nya byrån, ehuru dess benämning föreslagits till »stadsbyrån»,

avsetts att handlägga sådana på styrelsen ankommande ärenden, i vilka

/inmätning inginge. Givetvis bör dock den ifrågasatta benämningen en »stadsbyrå»

utbytas mot annan efter byråns uppgift lämpad benämning.

Yad slutligen angår innehållet i den allmänna mätningsstadga för städerna,

som enligt kommitténs mening bör av Kungl. Maj:t fastställas, har kommittén inhämtat,

att de sakkunniga stads mätningsman, som deltagit i lantmäterikommissionens

arbete, anse, att kommissionens förslag till mätningsförordning bör i väsentliga

delar vara användbar för städernas mätningar över huvud taget. Emellertid

hava jämväl från sagda håll gjorts vissa specialanmärkningar, vilka ådagalägga,

att olägenheter äro förenade med att söka i en författning sammanhålla ämnen

och intressen av delvis ganska olikartad natur. Och särskilt har för kommittén

framhållits, att bestämmelserna angående triangelmätning helst böra givas en något

annan utformning med hänsyn till det särskilda ändamålet.

Emellertid har kommittén, som givetvis icke är i tillfälle att ingå på de

rent tekniska detaljerna, anledning hålla före, att lantmäterikommissionens förslagtill

mätningsstadga bör utan allt för stor olägenhet kunna tillsvidare bringas till

efterrättelse även för städernas del. För städerna själva torde det vara ett intresse

att därefter bearbeta densamma, särskilt så att den erhåller en för deras behov

mera lämpad systematisering och fullständigas med specialföreskrifter i vissa avseenden.

I sammanhang med sådan revision, vartill städerna själva genom sin

sammanslutning icke torde underlåta att taga initiativ, torde även kunna tagas

under övervägande, om behov föreligger att föreskriva särskild ordning för fastställande

av sådana kommunala mätningsföreskrifter, som här och var kunna finnas

erforderliga utöver den allmänna stadgan. Därest sådan ordning föreskrives, skulle

på detta område genom åstadkommande av dels en allmän mätningsstadga och dels

kommunala mätningsordningar, båda under byggnadsnämndens tillsyn, erhållas eu

analogi till byggnadsstadgan och de kommunala byggnadsordningarna, vilka likaledes

stå under byggnadsnämndens tillsyn. Frågan härom torde dock tillsvidare

kunna lämnas åsido.

Med åberopande av vad stadsplanelagskommittén sålunda anfört får kommittén

hemställa, att lantmäteri k ommissionen ville

dels underställa Kungl. Maj:ts prövning kommitténs bifogade förslag till

»kungörelse med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet inom rikets städer»;

dels föreslå Kungl. Maj:t att utfärda »mätningsstadga för lantmäteriet» av

enahanda innehåll som kommissionens tidigare förslag i ämnet, dock med iakttagande

av att §§ 1 och 50 erhålla av kommittén föreslagen lydelse och att §

51 utgår;

dels ock hemställa, att Kungl. Maj:t ville förordna att, tillsvidare och intill

dess särskild »mätningsstadga för rikets städer» finnes erforderlig, mätningsstadgan

för lantmäteriet skall i städerna lända till efterrättelse jämväl med avseende ä

mätningar, som ej stå under lantmäteristyrelsens tillsyn.'')

Stadsplane

lagskom
mitténs
hemställan
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lantmäteri
kommissionen
1920.

Cirkulärskrivelsen

den

8 november

1919

Cirkulärskrivelsen

den 2

december

1919.

Kmxjl. Maj.is proposition Nr 235.

I sitt yttrande den 24 februari 1920 bär lantmäteri kommissionen

i detta ämne anfört huvudsakligen följande:

»Den forsta åtgärd, kommissionen vidtagit för fullgörande av sitt uppdrag,

bär bestått däri, att kommissionen i cirkulärskrivelse till stadsingenjörskontoren

eller ordförandena i byggnadsnämnderna i rikets städer och stadsliknande samhällen

anmodat dessa att till kommissionen insända exemplar av dels den för staden eller

samhället gällande byggnadsordning och dels gällande instruktion för stadsingenjör

eller mätningsman ävensom de andra bestämmelser, som kunde vara för staden eller

samhället utfärdade beträffande mätnings- eller skiftesväsendet därstädes.

Denna hänvändelse har föranlett, att kommissionen fått mottaga byggnadsordningar

från 74 städer, 18 köpingar och 50 municipalsamhällen. Instruktion för

stadsingenjör eller därmed likartad funktionär har insänts från 37 städer och 1

municipalsamhälle. Enligt meddelade uppgifter saknas byggnadsordningar i 1 stad,

1 köping och 10 municipalsamhällen, varjämte 34 städer, 21 köpingar och 76

municipalsamhällen underlåtit att besvara kommissionens cirkulärskrivelse.

Några särskilda föreskrifter eller anvisningar synas endast i ringa män vara

meddelade i fråga om sättet för utförande av sådana arbeten, som förslaget till

mätningsförordning avhandlar. —------.

Till ytterligare utredning i ämnet har kommissionen genom cirkulärskrivelse

den 2 december 1919 med angivande av innebörden av kommissionens uppdrag och

med överlämnande av ett exemplar av ovan omförmälda förslag till mätningsförordning

anmodat byggnadsnämnderna i riket att — — — inkomma med yttrande i

ärendet, därvid särskilt borde angivas de synpunkter, som enligt nämndernas åsikt

borde komma i betraktande vid avgörande av frågorna:

1) huruvida mätningsföreskrifter av den art. som förslaget inneliölle. vore

för städer och stadsliknande samhällen av behovet påkallade;

2) huruvida, därest så skulle vara förhållandet, dylika föreskrifter borde avse

allenast sådana mätningsförrättningar, som omförmäldes i lagen om fastighetsbildning

i stad (tomtmätning, avstyckning, laga skifte, gränsbestämning, ägoutbyte och utbrytning

av servitut), eller även andra mätningsförrättningar såsom stommätnmg

av städerna eller samhällenas områden, mätningar för upprättande av karta att

läggas till grund för stadsplan o. d.;

3) huruvida överinseendet över mätningsförordningens tillämpning beträffande

stadsmätning borde uppdragas åt lantmäteristyrelsen eller annan statsmyndighet:

samt

4) huru den statliga tillsynsmyndighetens uppgifter i nu ifrågavarande hänseende

borde avgränsas i förhållande till den tillsyn över måtningsvåsendet, som

ålåge byggnadsnämnderna.

I sistberörda cirkulärskrivelse anhöll kommissionen tillika, att byggnadsnämnderna

ville

dels uttala sig:

5) angående de erfarenheter, som vunnits såväl beträffande tillämpningen av

kungörelsen den 16 augusti 1918 (nr 683) med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet

i rikets städer och sådana samhällen å landet, där den för städerna

gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, som ock angående de cirkulär och

anvisningar, som av lantmäteristyrelsen på grund av denna kungörelse utfärdats;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 235.

‘29

dels meddela:

6) vilka åtgärder av byggnadsnämnderna vidtagits ej mindre för åstadkommande

av den kontroll över tomtkartors riktighet, varom enligt 21 § i byggnadsstadgan

för rikets städer byggnadsordningarna skola innehålla föreskrifter, än även

för utförande av den närmare tillsyn över stadens eller samhällets mätningsväsen,

i synnerhet rörande noggrannhetsgraden vid mätningsarbetet, som enligt 2 § i ovanberörda

kungörelse tillkommer byggnadsnämnden.

I anledning av den senast omförmälda cirkulärskrivelsen hava svar ingått

från 97 städer, 29 köpingar och 75 municipalsamhällen eller tillhopa 201. Inom

landet finnas för närvarande 109 städer, 40 köpingar och 136 municipalsamhällen,

där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, och alltså

tillhopa 285. Svar hava alltså icke avgivits från 12 städer, 11 köpingar och 61

municipalsamhällen eller tillhopa 84. — — —

Den utredning som härigenom vunnits, framgår av härvid fogad bil. A, som

utgör ett------ — sammandrag av innehållet i inkomna yttranden.!)--—.

Äldre och gällande bestämmelser angående lantmäteristyrelsens befogenhet

beträffande städernas mätningsväsen.

När kommissionen nu går att med ledning av den utav kommissionen

åstadkomna utredningen och övrigt för kommissionen tillgängligt material yttra

sig i det föreliggande ärendet, har kommissionen ansett sig böra något utförligare

än vad hittills skett angiva sin uppfattning beträffande lantmäteristyrelsens ställning

till mätningsväsendet i städerna, sådan denna finnes angiven i eller eljest kan anses

framgå av såväl nu som förut gällande lagar och andra författningar, som beröra

detta ämne. —--.»

Sedan kommissionen återgivit den del av stadsplanelagskommitténs

yttrande, vari denna på anförda skäl kommit till det resultat, att allenast

förrättningar enligt G kap. fästighetsbildningslagen men icke förrättningar

enligt 2 och 5 kap. borde anses tillhöra det under lantmäteristyrelsen

lydande lantmäteriväsendet, till följd varav kommittén hemställt,

att i det särskilda kungörelseförslaget bestämmelserna om lantmäteristyxelsens

överinseende måtte begränsas i överensstämmelse härmed,

har lantmäterikommissionen fortsatt sålunda:

»Den uppfattning angående lantmäteristyrelsens ställning till städernas mätningsväsen,

som kommit till synes i förestående uttalande, kan lantmäterikommissionen

icke dela.

Till upplysning i ämnet överlämnas såsom bil. C utdrag och anteckningar

frän lantmäteriinstruktioner och cirkulär, utvisande lantmäteristyrelsens befattning

med mätningsväsendet i rikets städer.x)

Kommissionen finner sig emellertid även böra erinra om att 1827 års taxa

på arvode för lantmäteriförrättningar, genom vilken 1783 års bestämmelse i ämnet

*) Hiir utesluten.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kanyl. Majds proposition Nr 235.

upphävdes, liksom senare taxor även innehöll föreskrift i fråga om ersättning för

mätningsarbete i stad. I nu gällande taxa förekomma bestämmelser härom i 15 §,

som är av följande lydelse:

»I avseende å arvode för förrättning angående område, som hörer till stad,

skola i denna taxa meddelade bestämmelser lända till efterrättelse utom vad angår

mätning och uträkning av själva stadsplanen med förstad, hamn och dylikt jämte

därå varande tomter, för vilka göromål arvode må beräknas till tre gånger

det belopp, som i 6 och 7 §§ blivit bestämt, eller ock utgå efter dagberäkning

enligt 14 §.

Samma arvode, som utgår för mätning och uträkning av stadsplan i stad,

må uppbäras även för mätning och uträkning av dylik plan i köping, hamnplats,

fiskläge eller annat område, å vilket lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning är tillämplig eller ifrågasättes att vinna tillämpning.»

Slutligen må i detta sammanhang meddelas, att genom kungörelse den 12

maj 1917 förordnats, att arvode för förrättning eller åtgärd, som enligt lagen om

fastighetsbildning i stad ankommer på mätningsman, skall, där ej särskilda föreskrifter

härom finnas meddelade i taxa, som fastställts för i stadens eller samhällets

tjänst anställd mätningsman, eller eljest, och ej heller överenskommelse träffats,

utgå enligt bestämmelserna i gällande taxa på arvode för lantmäteriförrättningar:

och skall vad sistnämnda taxa innehåller i fråga om ägostyckning i tillämpliga

delar gälla beträffande avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning.

Den nu lämnade redogörelsen utvisar otvetydbart, att av ordalagen i de

senare instruktionerna ingalunda kan, såsom stadsplanekommittén synes förmena,

utläsas, att den befattning med städernas mätningsväsen, som enligt 1628 års instruktion

tillkom rikets generalmatematicus, blivit genom de senare instruktionerna

fråntagen dennes arvtagare lantmäteristyrelsen eller i någon mån inskränkt. Det

må nämligen vid studiet av instruktionerna icke förbises, att desamma tala icke

uteslutande om skiftes- och av vittna gsver ken utan använda även det mera generella

begreppet »rikets lantmäteriväsen». Att giva en fullt uttömmande definition på

detta begrepp har visserligen sina svårigheter, men därom torde enighet böra råda,

att under begreppet falla alla åtgärder, som avse delning av jord och över huvud

taget bestämning av gränser jämte vad därtill hör såsom kartas upprättande, arealuträkning,

utstakning och utmärkande av ägogräns m. in., och detta vare sig

arbetet äger rum på landet eller i stad. Företages arbetet i stad, är denna omständighet

icke i och för sig av beskaffenhet att föranleda till att arbetet icke är

att hänföra till lantmäteriväsendet.

Emellertid är det utan vidare tydligt, att, ehuru ordalagen i de olika instruktionerna

för lantmäteristyrelsen icke giva anledning till ett sådant antagande, genom

särskilda författningar eller instruktioner för andra ämbetsverk eller eljest av statsmakterna

fattade beslut styrelsens befogenhet beträffande städernas mätningsväsen

kan hava blivit upphävd eller i allt fall inskränkt —--.

Vad nu angår den geografiska kartverksamheten, så iir det riktigt, att denna

blivit under tidernas lopp avskild från lantmäteristyrelsen och efter växlande öden

förlagd, vad sjömätningar angår, till sjökarteverket och i övrigt till rikets allmänna

kartverk. Att märka är emellertid, att detta skett genom därom fattade uttryckliga

beslut, ytterligare bekräftade genom för nämnda institutioner utfärdade instruktioner.

Sålunda uttalas i instruktionen för rikets allmänna kartverk, att dess uppgift är

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majds proposition Nr 235.

att upprätta och utgiva geodetiskt grundade ekonomiska och topografiska kartor

med erforderliga beskrivningar över riket. Härigenom är naturligtvis utan vidare

uppenbart, att lantmäteristyrelsen numera icke har någon som helst befogenhet i

avseende å nämnda kartverksamhet, något som även framgår därav att i de senare

instruktionerna för styrelsen uteslutits vad i de tidigare innehölls beträffande den

geografiska kartverksamheten.

Vad åter angår den del av lantinäteriväsendet, som är att hänföra till städernas

mätningsväsen, så är förhållandet därmed i ingen mån ensartat med den

geografiska kartverksamheten.

Som bekant förutsättes i 29 kap. byggningabalken av 1734 års lag, vilket

kapitel handlar om husbyggnad i städerna, att en särskild stadga skulle utfärdas

om »huru hus i staden byggas och uppehållas skola, så ock vad eljest till stadens

nytta och prydnad iakttagas bör».

Den särskilda byggnadsstadga för städerna, som sålunda förutsattes, kom

icke att utfärdas förr än den 8 maj 1874. För städer, som krävde reglering, meddelades

under mellantiden särskilda bestämmelser i byggnadsordningar, som fastställdes

av Kungl. Maj:t. Såväl i dessa som i 1874 års byggnadsstadga söker

man emellertid förgäves efter några föreskrifter angående mätningsarbetets utförande.

* — — —.

I samband med tillkomsten av byggnadsstadgan vidtogs icke någon ändring

i 1864 års då gällande instruktion för byggnadsstyrelsens föregångare, överintendentsämbetet.

Uti denna instruktion finnes intet, som ens antyder, att ämbetet hade

något med stadsplaneväsendet att skaffa, och än märkligare är, att detsamma är

fallet även med 1879 års instruktion samt att ändring i denna del ej heller skedde

genom den omfattande ändring av densamma, som vidtogs år 1884. Än mindre

innehålla nämnda instruktioner något om ämbetets befattning med mätningsväsendet

i städerna.

Nu gällande instruktion för byggnadsstyrelsen, vilken är utfärdad den 31

december 1917, upptager såsom naturligt är bland styrelsens uppgifter, handhavandet

av stadsplaneväsendet men nämner ej heller den något om, att mätningsväsendet

i städerna skulle falla under styrelsens befogenhet.

Den sålunda företagna undersökningen har bibragt kommissionen den alldeles

bestämda uppfattningen, att byggnadsstyrelsen icke har någon som helst uppgift i

fråga om städernas mätningsväsen och att vid den omorganisation, som verket med

ingången av år 1918 undergått, icke avsetts att tillföra verket några förutsättningar

för fyllande av en sådan uppgift.

Genom det förestående torde vara visat, att, sedan städernas mätningsväsen

redan 1628 lagts under överinseende av den centrala ledningen för hela rikets lantmäteriväsen,

någon ändring häri intill tillkomsten av 1917 års fastighetsbildningslag

icke, i olikhet med vad som är fallet med den geografiska kartverksamheten,

företagits av statsmakterna. En jämförelse med den geografiska kartverksamheten

leder oförtydbart till ett helt och hållet motsatt resultat än vad stadsplanelagskommittén

anfört.

Men, invänder man, såsom förhållandena i städerna i avseende å mätningsväsendet

under tidernas lopp utvecklat sig, har lantmäteristyrelsens överinseendemyndighet

i berörda hänseende faktiskt upphört.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj:ts proposition Nr 235.

Till stöd för ett sådant påstående åberopas det kända förhållandet, att i

åtskilliga, framför allt de större, städerna mätningsarbetet så småningom kommit att

utföras icke av under lantmäteristyrelsen sorterande lantmätare utan av stadsingenjörer

och andra teknici, och framhålles det, att det icke vore rimligt, att dessa, vilka

tillsattes och avlönades av städerna själva, vid utförandet av mätningsarbetet skulle

stå under uppsikt av ett statligt centralt ämbetsverk.

För bedömande av befogenheten av den nämnda invändningen är det nödvändigt

att skilja mellan å ena sidan sådant mätningsarbete, som på grund av

gällande jorddelningslagar utförts efter förordnande av statlig myndighet, och å

andra sidan annat mätningsarbete i städerna. — — —. Medgivas måste, att med

den utveckling i riktning mot allt vidsträcktare självstyrelse, som för städernas

del gjort sig gällande, det icke står väl tillsammans att, allenast på grund av

innehållet i instruktionerna för lantmäteristyrelsen och utan att uttryckligt lagstadgande

såsom stöd därför kan åberopas, åt nämnda styrelse inrymma tillsynsmyndighet

över städernas mätningsman vid utförandet av mätningsarbeten, som åt

dem icke uppdragits av statlig myndighet och ej heller eljest utförts på grund av

stadgande i lag. Dylika mätningsarbeten böra anses vara en den enskilda stadens

egen angelägenhet, beträffande vilken statsmyndigheterna ej äga annan tillsynsbefogenliet

än den, som grundar sig å de kommunala författningarna.

Inom kommissionen har emellertid gjorts gällande, att lantmäteristyrelsen

på grund av innehållet i instruktionerna allt fortfarande skulle äga att utöva överinseende

beträffande sådant arbete, som verkställes utan uppdrag av statlig myndighet

och utan att detsamma grundar sig på stadgande i lag men som är av

grundläggande art för sådana förrättningar, vilka falla under styrelsens överinseende.

Kommissionen har icke anledning att nu ingå i närmare prövning av detta

spörsmål och utgår emellertid ifrån att vissa mätningsarbeten i städerna, på grund

därav att i dem icke ingått något statligt moment, kommit att faktiskt falla utanför

lantmäteristyrelsens tillsyn, men detta har givetvis icke medfört, att så också blivit

förhållandet beträffande det mätningsarbete, som på grund av gällande jorddelningslagstiftning

av lantmätare utförts efter förordnande av statlig myndighet. Mätningsarbete

av sistberörda slag har varit ej blott sådant, som haft sammanhang med

jorddelnings- eller andra förrättningar, som varit av natur att vinna rättslig giltighet

genom fastställelse eller därigenom att de vunnit laga kraft, s. k. legala mätningsförrättningar,

vilka icke kunnat utföras av andra än statsanställda lantmätare, utan

även sådant, som eljest av lantmätare efter förordnande utförts på grund av stadgandet

i 11 § skiftesstadgan.

På grund av vad ovan anförts angående innehållet i de författningar, som

beröra lantmäteristyrelsens befogenhet i avseende å lantmäteriväsendet i allmänhet

i riket, är det uppenbart, att beträffande nämnda delar av städernas mätningsväsen

någon inskränkning i lantmäteristyrelsens skyldighet och rätt att utöva tillsyn icke

skett eller ens kunnat ske utan särskilt stadgande eller beslut.

Kommissionen övergår härefter till att söka utreda innebörden av 1917 års

lagstiftning om fastighetsbildning i stad, i den män denna kan anses inverka på

frågan om lantmäteristyrelsens ställning till städernas mätningsväsen.

Ovan har visats, att före fastighetsbildningslagens tillkomst under lantmäteristyrelsens

överinseende föllo — förutom visst annat av lantmätare utfört mätningsarbete

i städerna — alla legala mätningsförrättningar därstädes, och har även uttalats,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 235. 33

att dessa icke kunde utföras av annan än lantmätare. Genom fastighetsbildningslagen

infördes för städernas vidkommande ett förenklat förfarande beträffande skifte

av stadsjord och andra likartade förrättningar (6 kap.) än det dittills i städerna

förekommande, vilket i allt var bundet vid skiftesstadgans bestämmelser, och lagfästes

därjämte såsom rättsliga institut dels tomtmätning (2 kap.) och dels s. k.

avstyckning (5 kap.). I sammanhang härmed och med hänsyn just därtill att åtskilligt

mätningsarbete i städerna plägade utföras av andra än lantmätare, nämligen

av städernas särskilda mätningsman, gavs åt dessa, under förutsättning att de hade

viss kompetens, behörighet att med laga verkan utföra nämnda förrättningar---.

Stadsplanelagskommitténs ståndpunkt till den nu närmast föreliggande frågan

sammanhänger med dess uppfattning, att lantm äter istyrelsens befattning med städernas

mätningsväsen före fastighetsbildningslagens tillkomst varit begränsad till

den del därav, som föll under skiftesverket i inskränkt mening, den legala jorddelningen.

I avseende härå må redan nu anmärkas, att konsekvensen synes hava

fordrat, att med nämnda utgångspunkt under styrelsens uppsikt skulle hänföras

även avstyckning, vilket väl obestridligt är en jorddelningsförrättning och förty redan

på denna grund bör anses falla under skiftes- eller jorddelningsverket.

Kommissionen är av den åsikt att, då fastighetsbildningslagen, såsom naturligt

är, icke innehåller några som helst direkta bestämmelser beträffande tillsynen över

de i lagen omförmälda förrättningar, i detta hänseende även efter lagens ikraftträdande

bör anses vara gällande vad redan förut gällde, dock med de förändringar

härutinnan, som kunna grundas å lagens förlänande av legal natur åt vissa förrättningar,

som förut icke hade sådan.

Vad då först beträffar 6 kapitlets förrättningar, är det, såsom stadsplanelagskommittén

också funnit, uppenbart, att beträffande dessa, vilka även före den 1

januari 1918 folio under lantmäteristyrelsens tillsyn, detta fortfarande är förhållandet.

Någon ändring har däri icke skett genom lagens medgivande åt mätningsman

i stad, som icke är lantmätare, att under viss förutsättning utföra sådana

förrättningar. Härav framgår också, att den omständigheten allena, att en förrättning

utföres av vederbörande stads egen tjänsteman, icke kan föranleda därtill, att

förrättningen icke faller under lantmäteristyrelsen, utan att det avgörande härutinnan

bör vara förrättningens natur.

I detta sammanhang må anmärkas, att dä stadsplanelagskommittén uttalar,

att bestämmelsen i 10 § 6 kap. av fastighetsbildningslagen om förbud mot laga

skifte av fastighet eller område, som företrädesvis ägnar sig till byggnadsplats, är

avgörande vid bedömande av förevarande tvistefråga, kommittén synes hava förbisett,

att berörda bestämmelse, som endast innebär inskränkning i skiftesvitsord,

icke innebär något nytt utan allenast en utveckling av den inskränkning i berörda

hänseende, som beträffande hemmansklyvning så i stad som på landet infördes

genom lag den 30 september 1904. Att åberopa omförmälda bestämmelse såsom

avgörande beträffande lantmäteristyrelsens tillsynsmyndighet kan alltså icke vara

riktigt.

Vidkommande härefter avstycknirujsinsiitutet, sådant det finnes utformat i 5

kap. av ifrågavarande lag, så har detta införts såsom eu ersättning för de förut i

städerna förekommande ägostyckningarna och jordavsöndringama samt den jorddelning,

som där eljest förekommit utan stöd av lag. Bestämmelserna om avstyckning

äro också avfattade delvis ordagrant efter motsvarande bestämmelser om ägoBihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 196 höft. (Nr 235.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 235.

styckning i 1896 års lag, och må vidare erinras om de i 2 och 5 §§ av 5 kap.

förekommande bestämmelserna, att vid avstyckning skola gällande föreskrifter rörande

annan lantmäteriförrättning beträffande jord å landet än laga skifte äga motsvarande

tillämpning, så vitt icke i nämnda kap, annorlunda stadgas, samt att i

fråga om sättet för bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,

skall gälla vad som är föreskrivet om rågång vid laga skifte

av jord å landet. De bestämmelser i skiftesstadgan, som på grund härav gälla för

avstyckning, återfinnas uti bland andra 11, 12, 17, 30—34, 88—43, 52, 55, 110

och 114 §§.

Av dessa bestämmelser må särskilt erinras om följande. 1 38 § stadgas,

att förrättningsmannen vid undersökning av karta, som vid förrättning företes, har

att följa de föreskrifter lantmäteristyrelsen äger därom utfärda. Enligt 39 § äger

förrättningsmannen besluta, huruvida ny ägomätning bör företagas eller ej. Om

delägare anmäler missnöje med beslutet, skall frågan underställas lantmäteristyrelsens

prövning och skall vid dess beslut förbliva. I 40 § förordnas, att ägomätning skall

verkställas med iakttagande av bland annat vad om de geometriska grundernas

tillämpning vid kartors upprättande är särskilt föreskrivet samt att förrättningsmannen

härvid har att rätta sig efter de närmare föreskrifter, som lantmäteristyrelsen

äger i ämnet utfärda.

Slutligen må erinras om att genom ovan omförmälda kungörelse den 12 maj

1917 förordnats, att vad gällande taxa på arvode för lantmäteriförrättningar innehåller

i fråga om ägostyckning i tillämpliga delar under där angivna förutsättningar

skall gälla avstyckning.

Av vad sålunda beträffande avstyckning anförts finner kommissionen det vara

uppenbart, att detta institut innebär en jorddelningsförrättning av alldeles samma

karaktär som ägostyckning på landsbygden. Den omständigheten, att vissa av do

för avstyckning gällande bestämmelserna utformats efter städernas speciella förhållanden,

kan icke förringa giltigheten av vad sålunda sagts eller föranleda till

att institutet skall anses vara från skiftesverket helt avskilt, såsom stadsplanelagskommittén

påstår. Och då de före fastighetsbildningslagens tillkomst i städerna

förekommande ägostyckningarna obestridligt folio under lantmäteristyrelsens tillsyn,

följer härav med nödvändighet, att detta är fallet även med ägostyckningarnas

efterfölj are, avstyckningarna.

Till stöd för sin motsatta åsikt har stadsplanelagskommittén åberopat sig

även å praktiska skäl. — — —.

Medgivas måste, att, därest verkligen tillsynen över avstyckningarna skulle

avse ett bedömande av förrättningarna även från reella synpunkter, lämpligheten

av denna tillsyns utövande av lantmäteristyrelsen kunde ifrågasättas. Emellertid

kan det väl icke ens ifrågasättas, att tillsynen skulle avse en uppsikt över förrättningarna

från reell synpunkt, Uppsikten i denna del tillkommer respektive

byggnadsnämnder, vilka det åligger att tillse, att från'' reell synpunkt olämpliga

avstyckningar icke varda fastställda. Det är svårt att förstå, hur en tillsyn i detta

hänseende skulle kunna utövas av ett centralt ämbetsverk, vare sig detta heter

byggnadsstyrelsen eller lantmäteristyrelsen. För övrigt må anmärkas, att även

beträffande laga skifte förekommer i fastighetsbildningslagen, nämligen i 6 kap.

8 §, bestämmelse om att ägolott inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan,

ej får så utläggas, att stadsplanens genomförande därigenom försvåras. Då

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kanyl. Maj;ts proposition Nr 235.

alltså även vid laga skifte skola anläggas samma reella synpunkter som vid avstyckningar

och då vidare beträffande byggnadsnämnds befogenhet bestämmelserna

äro på det hela taget enahanda i 5 och 6 kap., leder stadsplanelagskommitténs

ståndpunkt att i fråga om tillsynen göra åtskillnad mellan avstyckningar och

laga skiften till en uppenbar motsägelse.

Vidare må påpekas, att genom lag den 12 maj 1917 om tillägg till lagen

om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring förordnats, att i fråga om

ägostyckning inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande

skall iakttagas och för vilket föres jordregister, bestämmelserna i nu ifrågakomna

lagrum i fastighetsbildningslagen, nämligen 5 kap. 8 §, It § andra stycket och

22 § andra stycket, äga motsvarande tillämpning, och har enahanda förordnande

meddelats beträffande avsöndring i dylikt samhälle i fråga om område, som ej ingår

i tomtindelning. Man torde vara berättigad utgå ifrån att ingen bestrider lantmäteristyrelsens

befogenhet att utöva överinseende över den jorddelning, som sker

genom ägostyckning och avsöndring. Gillande av stadsplanelagskommitténs uppfattning

kunde emellertid föranleda att så icke vore fallet. Här uppstår alltså ytterligare

en oförklarlig motsättning.

De skäl stadsplanelagskommittén åberopat till stöd för sin uttalade åsikt i

föreliggande fråga så vitt angår avstyckningar torde genom det förestående få anses

vara till fullo vederlagda.

Ej heller de av kommittén beträffande tomtmätning åberopade skäl äro av

beskaffenhet att kunna av kommissionen godtagas.

Intill dess genom ett av högsta domstolen för en del år sedan meddelat utslag

fastslogs, att skiftesstadgans bestämmelser om rågångar icke vore tillämpliga i avseende

å utstakning av gränser omkring tomt i stad, tillämpades i städerna nämnda bestämmelser

i många fall vid tomtmätning. På dylikt sätt verkställda tomtmätningar,

vilka icke kunde utföras av andra än lantmätare, voro givetvis av rättslig giltighet:

tillsynen över dem tillkom också lantmäteristyrelsen. Emellertid hade vid sidan

om de nämnda tomtmätningarna med stöd av i de olika byggnadsordningarna

intagna föreskrifter utbildat sig ett annat förfarande vid tomtmätningar, ett förfarande,

som egentligen ej utgjorde något annat än en inledning till den domstolsprocedur,

som på den s. k. tomtmätningen ovilkorligen måste följa för att densamma

skulle hava någon rättslig betydelse. Det ligger i sakens natur, att lantmäteristyrelsen

icke hade någon befattning med tomtmätningar av sistberörda slag, så

vida de icke såsom möjligen kunde förekomma utfördes av lantmätare efter förordnande,

som meddelats enligt 11 § skiftesstadgan.

Då emellertid även med anledning av högsta domstolens ovanberörda utslag

ett allmänt behov av tomtkarta såsom giltigt bevis angående tomtgränserna gjorde

sig gällande, helst tomtindelningen oj förutsätter föregående utmärkande å marken,

infördes uti 2 kap. fastighetsbildningslagen bestämmelser av civillags natur angående

sättet för åvägabringande av sådan karta. Dessa bestämmelser äro avfattade

i nära anslutning till skiftesstadgans föreskrifter om rågångar.

Genom de omförmälda bestämmelserna i fastighetsbildningslagen erhöll den

tomtmätning, som utföres efter samma bestämmelser, en helt annan karaktär än den

förut vanligast förekommande tomtmätningen. Från att hava varit allenast ett bevismedel,

rörande vars giltighet domstolen hade fri prövningsrätt, upphöjdes tomtmätningen

enligt 2 kap. fastighetsbildningslagen till ett institut av legal natur, i

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kung!. Magt.-, proposition Nr 235.

allo i avseende å sina rättsliga verkningar likställt med rågångsutstakniug enligt

5 kap. skiftesstadgan. Det torde vara ovedersägligt, att härigenom institutet också

kommit att falla under lantmäteristyrelsens tillsyn. Denna kommissionens åsikt

innebär ingalunda, att något nytt på detta område skulle komma att gälla, den

utgör endast en logisk följd av kommissionens förut intagna ståndpunkt, att före

fastiglietsbildningslagens tillkomst lantmäteristyrelsens tillsyn omfattat först och

främst alla legala lantmäteriförrättningar.

Det bör för övrigt uppmärksammas, att tomtmätningar enligt 2 kap. fastighetsbildningslagen

även kunna förekomma inom samhälle å landsbygden, där jordregister

föres och där till följd därav skall tillämpas den för landsbygden gällande

jorddelningslagstiftningen, som självfallet ligger under lantmäteristyrelsens överinseende.

Med anslutning till det förestående finner kommissionen det otvetydbart framgå,

att i och med fastighetsbildningslagens tillkomst dels icke gjorts någon ändring beträffande

den lantmäteristyrelsen redan förut tillkommande tillsynen över städernas

legala jorddelningsväsen och dels styrelsens tillsynsmyndighet i fråga om städernas

mätningsväsen kommit att omfatta även de nya mätningsinstituten, avstyckning

och tomtmätning.

I detta sammanhang anser sig kommissionen emellertid även böra något beröra

den av stadsplanelagskommittén jämväl behandlade frågan om behövligheten

av statlig tillsyn å tomtmätningar. — — —.

Vad först angår sakägarnas insats torde vara givet, att, huru värdefull denna

många gånger kan vara, hos dem ofta saknas förutsättningar för ett rätt bedömande

av förhållandena, och lika givet är, att vad kommittén anfört om fastställandet av

tomtgränser efter genomförande av en modern mätning äger sin giltighet endast

om gränsens sträckning på marken är ostridig. Förrättningens uppgift kan emellertid

ofta just vara att på marken bestämma gränsernas läge och sträckning. —--.

Kommitténs uttalande i sistberörda del kan därför icke tillmätas någon egentlig

betydelse.

Större sådan. synes däremot böra givas den erfarenhet, som vunnits under

den korta tid ifrågavarande lagstiftning varit gällande. För att erhålla upplysning

i ämnet har kommissionen hänvänt sig till lantmäteristyrelsen, och har kommissionen

från styrelsen fått mottaga närslutna svarsskrivelse.

Uti denna skrivelse anför styrelsen bland annat följande:

»På grund av att byggnadsnämnderna å många orter, med undantag för de

större städernas nämnder, synas i ringa grad hava kännedom om vad lag och författning

stadga rörande mätningsförrättningar o. d., är givetvis deras tillsyn på detta

område av ganska litet värde. Uti flera fall hava också av byggnadsnämnderna

anmälts såsom i tjänst varande mätningsmän personer, som icke haft befogenhet

att verkställa mätningsförrättningar.

Det har även av styrelsen konstaterats, att förrättningar handlagts utan förordnande

och till och med av personer, som sökt dispens som mätningsmän hos

Kungl. Maj:t men erhållit avslag; tyvärr hava även dylika förrättningar i en del

fall blivit fastställda av vederbörande myndigheter. — — —.

I fråga om den formella handläggningen av förrättningar hava ofta felaktigheter

visat sig vara begångna, särskilt i fråga om avstvckningsförrättningar. Så

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Kung!. Maj.ts proposition Nr 235.

t. ex. hava i ett par städer avstyckningsförrättningar handlagts i huvudsak såsom

tomtmätningar, varigenom flera frågor ej alls behandlats vid förättningarna, såsom

t. ex. frågorna om beredande av väg för avstyckat område, om eventuella hinder

för avstycknings verkställande med tanke på blivande stadsplan, om tillkallande av

gode män m. in. Aven felaktiga besvärshänvisningar hava förekommit.

Styrelsen har jämväl iakttagit, att byggnadsnämnders ordförande tecknat godkännande

å protokollen till på sådant sätt handlagda förrättningar och att vederbörande

myndighet även fastställt förrättningarna.

Uti ett par städer hava avstyckningsförrättningar verkställts såsom rena

arealavmätningar, och protokollet upprättats i form av ett arealbevis. De frågor,

som skola avgöras vid en avstyckningsförrättning, hava ej behandlats, och inga

besvärshänvisningar hava lämnats. Det oaktat äro förrättningarna fastställda av

vederbörande myndighet.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att det visat sig, att inom några

städer, där inspektion verkställts, avstyckningsförrättningar ej alls förekommit.

Detta förhållande är enligt uppgift beroende på att lagfart emot föreskrift i lag

beviljats å fång, utan att avstyckning förut verkställts och fastställts.

Av dessa exempel torde tydligt framgå, hur nödvändig en i detalj gående

tillsyn är från den myndighets sida, som har överinseendet om hand, och att direkta

anvisningar och råd givetvis i varje särskilt fall måste lämnas till mätningsmännen

och i form av upplysningar även delgivas byggnadsnämndernas ordförande.---.»

Av det anförda torde med tydlighet framgå, att en statlig tillsyn i nu ifrågavarande

hänseende ingalunda är omotiverad. — — —.

Förslag till ändring i vissa delar av förslaget till mätningsförordning.

Kommissionen har nu att behandla frågan, huruvida några ändringar i kommissionens

förut framlagda förslag till mätningsförordning äro på grund av den

verkställda utredningen påkallade, och kommer kommissionen härvid att särskilt

ägna uppmärksamhet åt spörsmålet om förordningens tillämplighet inom städerna.

Av innehållet i de från byggnadsnämnderna inkomna yttrandena, i vad de innehållet i

röra erforderligheten av mätningsföreskrifterna för städerna och omfattningen av byggnadssamma

föreskrifter, återgives här följande. nämndemän

Endast byggnadsnämnden i en stad har ansett mätningsföreskrifter obehöv- yttrandPn''

liga, under det behovet av sådana vitsordats av byggnadsnämnderna i 91 städer,

28 köpingar och 65 municipalsamhällen. — — —.

Byggnadsnämnderna i icke mindre än 19 städer, däribland Karlskrona, Gävle

och Sundsvall, samt 15 köpingar och 48 municipalsamhällen hava uttalat sig för

föreskrifter av den art förslaget innehåller. — — —.

Byggnadsnämnderna i 40 städer, 2 köpingar och 1 municipalsamhälle hava

mer eller mindre bestämt uttalat sig för utfärdande av skilda författningar fristad

och landsbygd. — — Emellertid förekomma även bland nu ifrågavarande

yttranden medgivanden, att mätningsföreskrifter av i stort sett den beskaffenhet,

som förslaget upptoge, även för städerna, särskilt de mindre vore av behovet påkallade

samt att dylika föreskrifter såsom medförande reda och enhetlighet även

för de städer, där mätningsförhåll andena redan vore tillfredsställande, torde inne
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

Lantmäteri

kommissionens

yttrande

och förslag.

38 Kung!,. Maj:U proposition Nr Våö.

bära en vinst. Sammanlagt 32 städer av dem, som på sätt ovan meddelats framhållit

angelägenheten av att skilda förordningar utfärdades för land och stad, hava

förenat sig om önskemålet, att blivande mätningsbestämmelser för städer och stadsliknande

samhällen borde upptagas i den nya byggnadsstagan. Dessa bestämmelser

borde koncentreras och vara av endast generell art. —-----. För varje stad eller

samhälle i övrigt erforderliga detaljföreskrifter borde i likhet med vad som vore

fallet med de speciella byggnadsbestämmelserna inflyta i byggnadsordningarna.---.

Rörande omfattningen av erforderliga mätningsföreskrifter har uti byggnadsnämndernas

yttranden i allmänhet framhållits, att desamma borde omfatta ej allenast

sådana mätningsförrättningar, som omförmälas i fastighetsbildningslagen, (tomtmätning,

avstyckning, laga skifte, gränsbestämning, ägoutbyte och utbrytning av

servitut) utan även andra mätningsförrättningar såsom stommätningar av städers och

samhällens områden, mätningar för upprättande av karta att läggas till grund för

stadsplan o. cl. — — —.

Rörande behovet av allmängiltiga normerande mätningsföreskrifter för städer

och stadsliknande samhällen synes ej vara mycket att tillägga. Detta behov synes

numera allmänt erkännas. Detsamma gör sig gällande framför allt i mindre städer

och stadsliknande samhällen,'' men utan tillgång till sådana kunna icke heller i de

större städerna ernås önskvärd enhetlighet och likformighet. Uppenbart är, att

även om meddelande av dylika föreskrifter icke förutsatts vid tillkomsten av 1917

års lagstiftning angående fastighetsbildning i stad, denna lagstiftning likväl låtit

behovet av sådana framstå klarare, och kommissionen kan instämma i det uttalande,

som från en del håll gjorts därom, att då syftemålet med nämnda lagstiftning varit

att åstadkomma rättssäkerhet samt reda och ordning i fastighetsförhållandena, det

även bleve nödvändigt tillse, att de mätningar, som läge till grund för däri omförmälda

för rättssäkerheten viktiga förrättningar, bleve verkställda efter enhetliga

och lämpliga tekniska bestämmelser.

Vid utförande av dessa förrättningar, som var för sig i allmänhet avse

endast smärre områden, är man emellertid i regel beroende av de mätningsförhållanden,

som föreligga inom samhället. Givetvis kan man icke tänka sig, att en

avstyckning av ett mindre område kan omedelbart leda till en uppmätning av hela

samhället eller någon större del därav, även om saknaden av en grundläggande

mätning vid en sådan förrättning kan göra sig kännbart gällande. Dylika grundläggande

mätningar, vilka med hänsyn till därmed förenade kostnader kunna antagas i allmänhet

icke komma till stånd utan efter beslut av stadsfullmäktige eller motsvarande kommunal

myndighet, kunna utföras på olika sätt, antingen såsom finmätning eller såsom

vanlig mätning, och avse ett samhälles område i dess helhet eller endast viss del

därav; olika mätningssätt kunna också bestämmas för skilda områden av samma

samhälle. Emellertid är det för varje fall tydligt, att det är av den största vikt,

att hven för mätning av nu ifrågavarande slag meddelas allmängiltiga tekniska

bestämmelse!''. Endast om så sker, kan någon garanti erhållas för att mätningarna

verkligen verkställas på ett tillfredsställande sätt. Erforderligheten av allmänna

även för dessa mätningar gällande föreskrifter vitsordas också såväl nästan allmänt

av byggnadsnämnderna i deras yttranden som av stadsplanelagskommittén.

En mätnings uppgift är att bestämma punkters läge i horisontal- eller

vertikalplanet, och det kart- och beskrivningsmaierial, som därvid åstadkommes,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 235. M9

kan med fog betraktas i viss mån såsom självändamål. Detta material kommer

sedan till användning för en mångfald olika ändamål, och allt efter ändamålets

natur kräves givetvis större eller mindre noggrannhet. Nu kan man säga, att

inom städer och stadsliknande samhällen behovet av noggrann punktbestämning med

hänsyn till markvärdet och befintliga åbyggnader oftare och i relativt större utsträckning

gör sig gällande än på landsbygden, men att därför utfärda erforderliga

bestämmelser såsom särskilda författningar för städer och landsbygd kan kommissionen

icke understödja. Några bärande skäl härför hava icke heller framkommit.

Däremot har kommissionen funnit de skäl, som anförts för en gemensam författning

för hela landet och sålunda för såväl stad som landsbygd väga vida tyngre. Bland

dessa vill kommissionen särskilt erinra därom, att ingen stad torde sakna mark,

som är likställd med sådana områden, vilka ingå i byar och hemman på landet,

att många städer hava stora områden sådan mark, att i många stadsliknande samhällen

på landet markvärdet och därför fordringarna på mätningens noggrannhet

äro fullt jämförliga med många små och medelstora städer, att å andra sidan ingen

avsevärd skillnad finnes mellan jordförhållandena inom de stadsliknande samhällena

och övriga tätt bebyggda orter på landsbygden, att gränserna mellan stad och

landsbygd ofta förskjutas genom de städse pågående inkorporeringarna samt att

utfärdandet av skilda författningar för land och stad endast leder till upprepning

av samma bestämmelser i båda författningarna.

Med biträde av tvenne i stads tjänst anställda ingenjörer eller mätningsmän

har ifrågavarande förslag till mätningsförordning på sin tid utarbetats, varvid uppmärksamheten

speciellt varit inriktad på att tillgodose de önskemål, som av dessa

framställdes med hänsyn till förhållandena inom städerna. Förslaget har härigenom

vunnit en smidighet, som tillfredsställer mycket långt gående anspråk. Några

direkta anmärkningar mot detsamma hava icke heller framställts. Det enda, som

över huvud taget förekommit, är allmänt hållna önskemål, vilka så vitt kommissionen

kunnat finna sakna reell innebörd.

Även stadsplanelagskommittén har förklarat sig hålla före, att förslaget utan

allt för stor olägenhet kan tills vidare bringas till efterrättelse även för städernas

del. Kommittén har emellertid föreslagit, att detta borde ske icke genom bestämmelse

uti förordningen utan genom en särskild kungörelse. Vilka fördelar, som

kommittén ansett för städernas del stå att vinna härmed, har kommittén icke lämnat

upplysning om. Såsom sådana torde nämligen näppeligen kunna anses kommitténs

förmodan, att det för städerna själva därefter kunde bliva ett intresse att bearbeta

författningen, särskilt så att den erhölle en för deras behov mera lämpad systematisering

och fullständigades med specialföreskrifter i vissa avseenden samt att vid

en sådan revision, vartill städerna antoges komma att taga initiativ, kunde tagas

under övervägande, om behov förelåge att föreskriva särskild ordning för fastställande

av sådana kommunala mätningsföreskrifter, som här och var kunde finnas erforderliga

utöver den allmänna stadgan. Dessa önskemål torde emellertid lika bra

kunna vinnas genom att författningen gives sådan omfattning, att densamma direkt

upptager även städernas mätning.sväsen. För övrigt torde insamlande av upplysningar

angående den erfarenhet, som vin nes vid förordningens tillämpning, böra anses vara

en av lantmäteristyrelsens uppgifter, och ehuru kommissionen nedlagt ett långvarigt

och omfattande arbete på att gorå förordningen så ändamålsenlig soiri

möjligt, liar kommissionen likväl räknat med att, särskilt med hänsyn till de

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

skilda förhållanden, som råda i vårt land, behov av modifikationer snarligen kan

komma att visa sig.

Då kommissionen alltså funnit sig icke böra understödja utfärdande av särskilda

författningar för land och stad, följer givetvis även därav, att detsamma är

fallet i fråga om önskemålet om upptagande av mätningsföreskrifterna rörande stad

i byggnadsstadgan.

Förslaget härom har icke heller vunnit understöd av stadsplanelagskommittén.

som till sin uppgift bland annat har att avgiva förslag till ny byggnadsstadga, och

vidare torde böra erinras därom, att vid de överläggningar, som ägt rum mellan

nämnda kommitté och lantmäterikommissionen, icke på något sätt framgått, att

med hänsyn till kommitténs blivande förslag uppskov med utfärdande av mätningsföreskrifter

för städer vore påkallat eller att kommitténs arbeten eljest berördes av

innehållet i föreliggande förslag.

Kommissionen anser sig böra fästa uppmärksamheten därpå, att förslaget

icke upptager något som helst åläggande för städer och samhällen eller andra att

låta utföra mätningar eller andra åtgärder, utan avser förslaget endast att reglera

dessa arbeten, da de av en eller annan orsak ifrågakomma. Klart är därför, att

det faller helt och hållet utom förordningens ram att såsom ifrågasatts upptaga

föreskrift om skyldighet för städerna att låta utföra triangel-- och polygonmätningar

eller att stadsplanekarta skall vara av viss beskaffenhet. —--.

Stadsplanelagskommittén har vitsordat behovet av bestämmelser angående

sättet för mätningars utförande i stad. Kommittén har emellertid icke ansett gagneligt,

om tillsynen å bestämmelsernas efterlevnad uppdroges åt lantmäteristyrelsen, och

framhållit, att förhållandena framför allt icke boi''de ordnas så, att styrelsen bekläddes

med chefsmyndighet över städernas mätningsväsen. Tillsynen häröver har

kommittén ansett böra åligga byggnadsnämnderna, och kommunerna borde äga att

själva efter sina kommunala behov komplettera den allmänna stadgan med specialföreskrifter.

— — —.

Vid bedömande av dessa spörsmål må till en början framhållas, att föreliggande

förslag är avfattat under förutsättning att särskilda tillämplighetsföreskrifter

äro erforderliga. Så var i väsentligt mindre man fallet med lantmäteristyrelsens

första förslag i ämnet. — — —.

Det är givet, att stor sakkunskap fordras för meddelande av dylika föreskrifter,

och säkert är, att det antal personer i vårt land, som äro skickade härför, är jämförelsevis

ringa. Det vill alltså synas, som om utfärdande av ifrågavarande förordning,

utan att städer och samhällen tillförsäkrades tillgång till lämpliga tillämplighetsföreskrifter,

skulle ställa flertalet av dem i en ofördelaktig ställning. Flertalet

av deras byggnadsnämnder komme såväl när det gällde utfärdande av tillämplighetsföreskrifter

som att utöva uppsikt över författningens efterlevnad att ställas inför

uppgifter, vartill de sakna nödiga förutsättningar.

Kommissionen anser sig kunna utgå ifrån att åtminstone de stadsliknande

samhällena på landsbygden icke önska att saken ordnas på detta sätt. Det ojämförligt

största antalet av dem önskar säkerligen, att lantmäteristyrelsen både utfärdar

tillämplighetsföreskrifter och övar tillsyn å författningens efterlevnad samt

biträder dem med råd och upplysningar. Detsamma gäller med all sannolikhet

även ett stort antal av de mindre och medelstora städerna samt även måhända en

och annan, som bör räknas till de större.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Beträffande tanken att överlämna tillsynen åt varje särskilt ämbetsverk, som

skulle hava att pröva ärende, i vilket vederbörande mätning ingått som ett led,

torde böra framhållas, att även om ett dylikt ämbetsverk kan bereda sig tillräcklig

kännedom om förhållandena till stöd för ett beslut om ett ärendes återförvisande

på den grund, att mätningsresultatet kunde anses otillfredsställande, torde dock

vara givet, att det innebär något helt annat att meddela föreskrift om sättet för

bristens undanröjande. Emellertid gäller det ju att få förhållandena ordnade på

sådant sätt, att man så vitt möjligt förekommer dylika återförvisningar, som givetvis

medföra dubbelarbete, tidsutdräkt och kostnader. — — —.

Kommissionen gillar emellertid stadsplanelagskommitténs mening däruti, att

lantmäteristyrelsens befogenhet att öva tillsyn å ifrågavarande tekniska förordnings

tillämpning bör vara grundad på det förhållandet, att det mätningsväsende, om vars

tekniska reglering förordningen giver föreskrifter, hör under lantmäteristyrelsen,

såsom styrelsens ämbetsuppgift blivit avgränsad genom statsmakternas beslut och

på grund härav för styrelsen meddelade instruktioner eller eljest, samt att något

stadgande om tillsynsmyndigheten icke har sin plats i mätningsförordningen. Att

kommissionen dock här berört denna fråga, beror därpå, att enligt kommissionens

mening, vilken för övrigt även gillas av stadsplanelagskommittén, i själva mätningsförordningen

böra meddelas bestämmelser om utfärdandet av tillämplighetsföreskrifter.

De paragrafer i förslaget till mätningsförordning, som närmast beröras av de

föreliggande frågorna, äro 1, 50 och 51, men därjämte har kommissionen även haft

sin uppmärksamhet fäst å 4 §, mot vars bestämmelser såväl i riksdagen som inom

kommissionen vissa betänkligheter uttalats. Såsom en följd av den ändring kommissionen

föreslår med avseende å 50 § har kommissionen emellertid funnit sådan

erforderlig även med avseende å 7 § 2 och 3 inom., 9 § 4 mom. och 36 § 2 mom.

Kommissionen, som gillat stadsplanelagskommitténs mening därutinnan, att

förordningens omfattning bör preciseras i 1 §, föreslår — i anslutning till vad ovan

anförts — att densamma erhåller följande lydelse:

»Denna förordning skall lända till efterrättelse vid förrättning, som av lantmätare

verkställes enligt skiftesstadgan eller andra angående delning av jord å

landet gällande författningar, så ock vid förrättning, som företages på grund av 2,

5 eller 6 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad.

Förordningen skall jämväl lända till efterrättelse i avseende å sådant mätningsarbete,

som i stad eller samhälle på landsbygden, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas, äger rum på grund av beslut av stadsfullmäktige

eller motsvarande kommunala myndighet och som är av grundläggande

art för mätningsväsendet därstädes.»

Genom denna formulering har vad angår landsbygden förordningens omfattning

blivit något mera begränsad än vad fallet var genom paragrafens ursprungliga

avfattning. Enligt ovanstående förslag skulle sålunda av lantmätare utförda

laga syneförrättningar enligt dikningslagen falla utanför förordningens räckvidd,

något som icke torde medföra någon olägenhet.

Vad härefter mätningsförordningens förhållande till städernas mätningsväsen

beträffar, så är det med den uppfattning, som kommissionen ovan uttalat angående

tomtmätningars och avstyckningars likställighet med förrättningar enligt 6 kap. i

fastighetsbildningslagen, ofrånkomligt, att förordningen bör gälla ej blott såsom

Bihang till riksdagens protokoll 1920. I sand. 190 höft. (Nr 235.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 235.

stadsplanelagskommittén föreslagit sistnämnda slag av förrättningar utan även förstnämnda

förrättningar eller således förrättningar enligt 2 och 5 kap. i berörda lag.

Då kommissionen därjämte föreslagit, att förordningen skall lända till efterrättelse

även vid mätningsarbete, som i stad eller samhälle utföres på grund av beslut av

stadsfullmäktige eller motsvarande kommunala myndighet och som är av grundläggande

art för mätningsväsendet därstädes, sammanhänger detta med kommissionens

uttalanden här ovan om dylikt mätningsarbetes betydelse för alla efterföljande

mätningsförrättningar i respektive städer eller samhällen. I denna del kan

kommissionens förslag anses hava understöd från så gott som alla, vilka yttrat sig

i ärendet. Att närmare än som genom den föreslagna formuleringen skett bestämma

nu ifrågavarande slag av mätningsarbete torde icke låta sig göra. Klart är, att

under begreppet mätningsarbete av grundläggande art falla alla triangelmätningar

och stommätningar över huvud .taget och särskilt då de äro av någon större omfattning

men däremot icke stadsplane- och tomtindelningskartor såsom sådana.

Kommissionens förslag är i sistberörda del mindre omfattande än stadsplanelagskommitténs

motsvarande förslag, vilket innefattar, att förordningen skulle gälla,

där mätningen äger rum på grund av föreskrift i lag eller allmän författning eller

beslut av samhällets beslutande myndighet eller dess byggnadsnämnd. Då under

uttrycket mätning, som äger rum på grund av föreskrift i lag, även faller mätning

för registerkartas upprättande, men härom finnas särskilda föreskrifter meddelade

i 7 kap. 6 § fastighetsbildningslagen, och då vidare efter beslut av allenast byggnadsnämnd

torde kunna företagas varjehanda mätningar av mindre betydelse, vid

vilka det lärer böra finnas möjlighet att i större eller mindre mån avvika från

förordningens föreskrifter, har kommissionen icke ansett sig kunna godtaga kommitténs

förslag i sistberörda del.

Beträffande bestämmelserna i 4 § har framhållits, dels att möjligheten till att

utföra finmätning å landsbygden borde begränsas och dels att bestämmelserna i

fråga kunde leda till en tillämpning, som icke varit avsedd. Båda dessa erinringar

anser kommissionen böra vinna beaktande.

Kommissionen har sålunda funnit sig böra föreslå, att vid förrättning, som

företages på grund av den för landsbygden gällande jorddelningslagstiftning med

undantag för område, för vilket finnes fastställd stadsplan, finmätning ej må användas

mot bestridande. Med avseende härå må visserligen invändas, att fall kunna tänkas,

då denna bestämmelse komme att verka på ett otillfredsställande sätt. Kommissionen

har emellertid ansett sig kunna bortse härifrån i förhoppning att insikten

om finmätningens fördelar snart nog skall vinna spridning.

Vid förrättning enligt jorddelningslagstiftningen för landsbygden, som avser

område, för vilket finnes fastställd stadsplan, så ock i fråga om förrättning enligt

2, 5 och 6 kap. fastighetsbildningslagen anser kommissionen bestämmelserna i 2

mom. enligt 1918 års förslag böra vara gällande endast med den ändring, att lantmäteristyrelsen

före ärendets avgörande skall infordra yttrande även av byggnadsnämnden.

I avseende å mätningsarbete, som verkställes efter beslut av stadsfullmäktige

eller motsvarande kommunala myndighet och som är av grundläggande art, finner

kommissionen det bäst överensstämma med sakens natur, att den, som beslutar om

arbetets företagande, även bör äga att besluta om sätten för arbetets utförande.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

I enlighet med vad sålunda anförts hemställer kommissionen, att åt förevarande

paragraf gives följande lydelse:

»1. Finmätning bör äga rum, då mätningens ändamål sådant kräver, och

företrädesvis användas i fråga om mark med högre värde såsom, i stad eller annan

ort med större sammanträngd befolkning eller där större byggnadsverksamhet är

att förvänta, så ock eljest då särskilda förhållanden påkalla sådan mätning.

2. Vid förrättning, som av lantmätare verkställes enligt skiftesstadgan eller

andra angående delning av jord å landet gällande författningar, må med undantag

för område, för vilket finnes fastställd stadsplan, finmätning ej mot bestridande

användas.

Avser sådan förrättning område å landet, för vilket finnes fastställd stadsplan,

eller är fråga om förrättning enligt 2, 5 eller 6 kap. i lagen om fastighetsbildning

i stad, skall finmätning äga rum, där sakägarna samfällt äska sådan. I övrigt

bestämme vid nu nämnda förrättningar förrättningsmannen, huruvida och i vad män

finmätning eller vanlig mätning skall ifrågakomma. Anmäles missnöje med förrättningsmannens

beslut, skall denne ofördröjligen underställa frågan lantmäteristyrelsens

prövning. Ej må styrelsen avgöra frågan, med mindre vederbörande sakägare

ävensom byggnadsnämnd, där sådan finnes, lämnats tillfälle att däri yttra sig.

I fall, som i 1 § andra stycket avses, ankommer det på stadsfullmäktige

eller motsvarande kommunala myndighet att bestämma, om och i vad mån finmätning

eller vanlig mätning skall ifrågakomma.»

I överensstämmelse med vad kommissionen ovan anfört därom, att föreskrifter

angående tillsynen över förordningens tillämpning icke hade sin rätta plats i densamma,

torde ur 50 § böra uteslutas första stycket i det ursprungliga förslaget.

Däremot böra bestämmelser om verkställighetsföreskrifters utfärdande alltjämt finnas

kvar. Kommissionen föreslår således följande avfattning av paragrafen:

»I fråga om förrättningar, som i 1 § första stycket avses, äger lantmäteristyrelsen

att i enlighet med grunderna i denna förordning meddela de allmänna eller

för särskilt fall gällande verkställighetsföreskrifter, som finnas erforderliga.

Meddelandet av verkställighetsföreskrifter i avseende å mätningsarbete, som

omförmäles i 1 § andra stycket, ankommer på vederbörande kommunala myndighet.»

Den här föreslagna befogenheten för lantmäteristyrelsen att utfärda erforderliga

verkställighetsföreskrifter, så vitt angår sådana förrättningar i stad, som avses

i 1 § första stycket av förordningen, är en naturlig konsekvens av kommissionens

ovan utvecklade åsikt, att dessa förrättningar falla under lantmäteristyrelsens tillsyn.

Någon anledning att inskränka styrelsens befogenhet i berörda hänseende att avse

endast allmänna verkställighetsföreskrifter och icke dylika föreskrifter för särskilt

fall torde ej finnas, liksom det ej heller torde vara med styrelsens allmänna tillsynsmyndighet

beträffande nu ifrågavarande förrättningar överensstämmande, att

samhälle skulle kunna utverka sig rätt till undantag från av styrelsen meddelade

föreskrifter.

I avseende å mätningsarbete, som i stad eller samhälle på landsbygden, där

den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, äger rum efter

beslut av stadsfullmäktige eller motsvarande kommunala myndighet och som är av

grundläggande art, ankommer det enligt förslaget å vederbörande kommunala myn
-

50 §.

s. 44 Kontrollera mot PDF

51 §.

7 § 2 och

3 mom., 9 §

4 mom. och

36 § 2 mom.

44 Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

dighet, väl närmast byggnadsnämnden, att meddela erforderliga verkställighets - föreskrifter.

Emellertid är kommissionen övertygad om att de verkställighetsföreskrifter,

som lantmäteristyrelsen kan komma att utfärda, i stor utsträckning komma att

följas och att flertalet städer och samhällen skola finna med sin fördel förenligt

att även i övrigt anlita lantmäteristyrelsens biträde vid ordnande av sitt mätningsväsen.

Till ytterligare upplysning i fråga om, kommissionens uppfattning om den

befogenhet, som bör tillkomma lantmäteristyrelsen beträffande städernas mätningsväsen

liksom till ytterligare stöd för det förslag, som innehålles i 50 §, tillåter

sig kommissionen hänvisa till vad som nedan kommer att anföras vid behandlingen

av frågan om ändring i kungörelsen den 16 augusti 1918.

Då kommissionen finner stadsplanelagskommitténs uppfattning därom, att

rätten att fullfölja talan mot lantmäteristyrelsens beslut icke bör begränsas, hava

fog för sig, föreslår kommissionen följande lydelse av 51 §:

»Anser samhälle eller enskild sakägare sin rätt vara förnärmad genom lantmäteristyrelsens

beslut i frågor, som avses i denna förordning, äge att däröver

anföra besvär hos Konungen inom tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut är bestämd.»

På sätt redan meddelats, föranleder kommissionens förslag till ändring av

50 §, varigenom bestämmelserna om lantmäteristyrelsens överinseende över förordningens

tillämpning uteslutits, ändring jämväl rörande bestämmelserna i dessa

paragrafer, som enligt deras lydelse i det ursprungliga förslaget tillägga styrelsen

beslutanderätt under vissa däri angivna förhållanden, en beslutanderätt, som efter

överinseendets bortfallande ansetts icke böra ifrågakomma. —--.

Förslag till ändrad lydelse av kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter

angående mätning sväsendet i rikets städer och sådana samhällen å landet, där den

för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

Utav — — — stadsplanelagskommitténs i ärendet avgivna yttrande framgår,

att kommittén uttalat beträffande ifrågavarande kungörelse, att densamma syntes

endast hava avsett att, utan att något uttalande rörande omfattningen av lantmäteristyrelsens

tillsynsmyndighet gjordes, meddela vissa föreskrifter med avseende å

sagda myndighets utövande och att densamma i varje fall ej kunde åberopas såsom

grundval för ett inordnande av städernas mätningsväsen i dess helhet under lantmäteristyrelsen.

Härjämte har kommittén med framhållande av åtskilliga omständigheter,

till vilka enligt kommitténs uppfattning hänsyn borde tagas vid bedömande

av kungörelsens innehåll och dess betydelse för städernas mätningsväsen, vidare

anfört, att då olika uppfattningar gjort sig gällande i fråga om vilken befogenhet,

som författningsenligt tillkomme lantmäteristyrelsen beträffande städernas mätningsväsen,

och då det givetvis såväl för lantmäteristyrelsen som för städerna vore av

vikt att gränserna för styrelsens befogenhet gent emot städerna vore fullt klara,

borde framställning göras hos Kungl. Maj:t om förtydligande bestämmelser. Kommittén,

som ansett, att sådana bestämmelser lämpligen borde åstadkommas genom

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

en omarbetning av 1918 års kungörelse, har vid sitt yttrande, till vilket i ovanberörda

delar hänvisas, fogat ett förslag till ändring av samma kungörelse, vilket

förslag kommittén hemställt, att kommissionen måtte underställa Kungl. Maj:ts

prövning.

Enligt berörda förslag skulle inseendet över städernas mätningsväsen tillkomma

respektive byggnadsnämnder, och skulle någon statlig tillsyn beträffande

detsamma icke ifrågakomma utom så vitt anginge förrättningar enligt 6 kap.

fastighetsbildningslagen, beträffande vilka tillsynsmyndigheten skulle tillkomma lantmäteristyrelsen.

Av stadsplanelagskommitténs yttrande i nu ifrågavarande del framgår, att

kommittén icke ansett sig böra föreslå byggnadsstyrelsen eller annan statlig myndighet

än lantmäteristyrelsen att handhava tillsynen över städernas mätningsväsen i

dess helhet eller någon del därav. Då denna kommitté, vilken med hänsyn till dess

uppgift att utarbeta förslag till såväl ny stadsplanelag som ny byggnadsstadga för

rikets städer torde besitta den största förutsättning för att bedöma lämpligheten

av att uppdraga tillsynen i ifrågavarande hänseende åt byggnadsstyrelsen, icke funnit

skäl framställa något förslag härom, lärer denna omständighet kunna tillmätas sådan

betydelse, att därigenom frågan om mätningsväsendets förläggande under byggnadsstyrelsen

bör anses ej vidare vara aktuell. Visserligen har av de 185 byggnadsnämnder,

som i nu förevarande ämne yttrat sig i anledning av kommissionens

cirkulärskrivelse den 2 december 1919, ett antal av 64 uttalat sig för överinseendets

förläggande till byggnadsstyrelsen. De skäl härför, som av de olika byggnadsnämnderna

andragits och vilka återgivas i det bifogade, över svaren å cirkulärskrivelsen

uppgjorda sammandraget, äro emellertid icke av sådan giltighet, att de

kunna motivera en så radikal omläggning av tillsynen över städernas mätningsväsen,

som en dylik anordning skulle innebära. Då, såsom kommissionen tror sig

hava här ovan visat, byggnadsstyrelsen för närvarande icke har någon som helst

befattning med städernas mätningsväsen, oavsett naturligtvis den del därav, som

sammanhänger med stadsplane- och tomtindelningskartor såsom sådana, skulle ett

inordnande av mätningsväsendet under nämnda styrelse innebära ett fullkomligt

brytande med vad hittills i detta hänseende sedan äldsta tider varit gällande. En

sådan omläggning finner kommissionen icke utan de mest vägande skäl böra vidtagas,

och några sådana skäl hava icke blivit i ärendet förebragta. Så mycket

mindre torde den föreslagna anordningen böra ifrågakomma, som å ena sidan det

finnes långt mindre sammanhang mellan mätningsväsendet i städerna och stadsplaneväsendet

än mellan jorddelningslagstiftningen för städerna och samma lagstiftning

för landet och å andra sidan det. därest den ifrågasatta anordningen skulle genomföras,

bleve nödvändigt att låta byggnadsstyrelsen undergå eu nog så genomgripande

omorganisation i ändamål att tillföra ämbetsverket nödig kompetens i ifrågavarande

hänseende, något som emellertid icke läte sig göra utan betydande kostnader för

statsverket.

Vad nu anförts beträffande byggnadsstyrelsen torde hava samma giltighet

vid bedömande av frågan om städernas mätningsväsens inordnande under varje annat

ämbetsverk än lantmäteristyrelsen. För övrigt skulle, såsom jordbruksministern

uttalat till statsrådsprotokollet den 26 september 1919, förläggandet av tillsynen

till byggnadsstyrelsen eller annan myndighet än lantmäteristyrelsen leda till att

ändringar jämväl finge göras i fastighetsbildningslagen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Den av svenska kommunaltekniska föreningen vid dess möte i Örebro hösten

1919 väckta och även från andra håll framförda tanken om inrättande av ett nytt

ämbetsverk för handhavande av städernas mätningsväsen samt deras stadsplaneoch

byggnadsfrågor anser sig kommissionen genom vad ovan anförts även hava

bemött. Något som helst giltigt skäl har icke synts kommissionen föreligga för

staten att tillmötesgå önskemålen härom, som ofta kombinerats med eller tagit sig

uttryck i yrkande på uppskov och begäran om ytterligare utredning.

Stadsplanelagskommittén har ansett, att det huvudsakliga inseendet över

städernas mätningsväsen bör åvila de kommunala organen, byggnadsnämnderna, en

åsikt, som även kommit till synes i vissa av de inkomna svaren å kommissionens

ovanberörda cirkulärskrivelse.

Kommissionen har aldrig ifrågasatt annat än att den närmaste tillsynen över

mätningsväsendet i städerna bör utövas av de kommunala myndigheterna, och har

det från kommissionens sida aldrig varit tal om att föreslå någon inskränkning i

vad därom sedan lång tid tillbaka gällt. Men detta utesluter givetvis icke, att vid

sidan om denna kommunala tillsyn utövas också en statlig tillsyn. Att en sådan

är av behovet påkallad, har kommissionen redan i annat sammanhang påvisat, och

förhållandet vidgås i flertalet inkomna, yttranden från byggnadsnämnderna----.

Det bär från stadsmannaliåll gjorts gällande, dels att en statlig tillsyn över städernas

mätningsväsen icke skulle överensstämma med grunderna för städernas .självstyrelse

och dels att utövandet av en sådan tillsyn skulle leda till ständiga konflikter

mellan det ämbetsverk, som utövade tillsynen, och de kommunala organen.

Häremot må då till en början erinras, att den statliga tillsynen naturligtvis

bör utövas med strängt hänsynstagande till den kommunala självstyrelsens grundsatser.

Tillsynsmyndigheten har för varje fall givetvis icke något att skaffa med

antagandet av städernas mätningsmän eller deras avlöning eller med städernas sätt

att organisera sitt mätningsväsen. Och vidare bör framhållas, att tillsynen icke bör

sträcka sig längre än som av de allmänna, ej blott kommunala intressena är betingat.

Vilka dessa intressen äro, finnes angivet i gällande lagar eller andra författningar

eller framgår i allt fall av grunderna för sådana.

Då sålunda fastighetsbildningslagen fastslagit vissa bestämmelser beträffande

kompetensen hos de personer, som äga att utföra i lagen omförmälda förrättningar,

ävensom stadgat vissa former för förrättningarnas handläggande, har härigenom

också blivit angivet, att det är att anse såsom ett statsintresse, att de nämnda

bestämmelserna eller stadgandena bliva efterföljda. Härav följer också, att det bör

ankomma på staten att genom något dess organ övervaka, att så också varder

förhållandet. Att städernas mätningsmän tillsättas av städerna själva och avlönas

av dem. är beroende därav, att de, åtminstone i allmänhet, hava åtskilliga andra

uppgifter_ av rent kommunal art, men detta föranleder icke, att de vid utförandet

av mätningsförrättningar av rättslig karaktär icke kunna och icke böra stå under

statlig uppsikt. Härigenom varda den kommunala självstyrelsens grundsatser i

ingen mån trädda för nära. Vid utövandet av nämnda funktioner äro mätningsmännen

underkastade tjänstemannaansvar i likhet med statens ämbets- och tjänstemän.

Denna uppfattning synes även stadsplanelagskommittén hava delat. Kommittén

har nämligen, såsom ovan meddelats, uttalat, att sedan genom fastighetsbildningslagen

stadgats, att däri omförmälda förrättningar finge förrättas av andra personer

än lantmätare, nämligen av städernas på föreskrivet sätt kvalificerade tjänstemän

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

vore det givet, att då dessa kommunala tjänstemän sålunda företoge förrättningar,

som läge under lantmäteristyrelsens tillsyn, sagda tjänstemän komme att i detta

sitt arbete stå under styrelsens tillsyn. — -— —.

Det var säkerligen först efter åtskillig tvekan, som behörighet att verkställa

ifrågavarande slag av förrättningar gavs åt andra än statsanställda lantmätare.

--^--. Emellertid förtjänar uppmärksammas, att genom 1918 års kungörelse likställighet

ej har genomförts mellan ifrågavarande förrättningar och övriga lantmäteriförrättningar.

För städernas mätningsmän har först och främst i avseende å

redovisning av förrättningar enligt 2 och 5 kap. fastighetsbildningslagen införts en

förenklad och efter städernas förhållanden anpassad ordning, varjämte alla förrättningar

och alltså även sådana, som avses i 6 kap. fastighetsbildningslagen, på framställning

av lantmäteristyrelsen frikallats från publik renovation. Och dessa förenklingar

hava fullföljts därhän, att de gälla även då lantmätare verkställer förrättningar,

vare sig detta sker såsom anställd mätningsman eller efter särskilt förordnande

att verkställa visst slag av förrättningar eller viss förrättning.

Vad angår farhågan, att konflikter skulle uppstå mellan den statliga tillsynsmyndigheten

och de kommunala organen, närmast byggnadsnämnderna, så är denna

farhåga mera uppkonstruerad än grundad på verkliga förhållanden. — — —. De

inkomna svaren bestyrka i ingen mån, att den tillsyn, som av lantmäteristyrelsen

hittills utövats över städernas mätningsväsen, föranlett några konflikter med byggnadsnämnderna.

Dylika konflikter böra också kunna förebyggas genom att åt bestämmelserna

om den statliga tillsynen gives sådan avfattning, att något tvivel om innebörden

i desamma icke behöver råda.

Kungörelsen den 16 augusti 1918 tillkom såsom en följd av den nya lagstiftningen

angående fastighetsbildningen i stad. I avseende å innebörden av denna

kungörelse gillar kommissionen stadsplanelagskommitténs åsikt, att densamma icke

kan åberopas såsom grundval för ett inordnande av städernas mätningsväsen i dess

helhet under lantmäteristyrelsen. Att styrelsen redan före fastighetsbildningslagens

tillkomst hade överinseendet över städernas mätningsväsen, åtminstone till den del

det hade sammanhang med förrättningar av legal natur ävensom med förrättningar,

som eljest utfördes efter förordnande, anser kommissionen sig hava ovan på ett

övertygande sätt visat. Genom fastighetsbildningslagen skedde häri ej annan ändring

än den, som betingades dels därav att genom nämnda lag en med hänsyn till städernas

behov särskild utformning gavs åt de legala jorddelningsförrättningarna inom

städerna, och dels därav, att städernas mätningsmän meddelades, under förutsättning

av viss kompetens, behörighet att utföra även berörda legala förrättningar. Då

med hänsyn till det förändrade läge, i vilket lantmäteristyrelsens tillsynsmyndighet

härigenom i vissa hänseenden kom, det ansågs nödigt, att det i särskild författning

och ej blott genom ändringar i den gällande instruktionen för lantmäteristyrelsen

och rikets lantmätare angåves, under vilka former och förutsättningar styrelsens

tillsyn skulle utövas, utfärdades den nämnda kungörelsen, vilken således var en

naturlig följd av den nya lagstiftningen om fastighetsbildning och icke avsåg införandet

av någon som helst ny befogenhet för lantmäteristyrelsen beträffande städernas

mätningsväsen. — —.

Emellertid är icke omöjligt att, såsom stadsplanelagskommittén framhållit,

på grund av den avfattning, ifrågavarande kungörelse erhållit, olika uppfattningar

s. 48 Kontrollera mot PDF

Reservation

48 Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

kunna göra sig gällande i fråga om vilken befogenhet, som tillkommer lantmäteristyrelsen

beträffande städernas mätningsväsen. Kommissionen gillar till fullo kommitténs

åsikt, att det är av vikt, att något tvivelsmål i detta hänseende icke varder

för framtiden rådande.

På grund härav och med hänsyn även därtill, att kommissionen här ovan

föreslagit, att i mätningsförordningen icke borde upptagas någon bestämmelse om

tillsyn över sagda förordnings efterlevnad, har kommissionen funnit sig böra taga

under omprövning, huruvida icke en omarbetning av kungörelsen i förtydligande

riktning bör äga rum. Härvid har kommissionen, som icke ansett sig kunna förorda

stadsplanelagskommitténs i dess yttrande till kommissionen intagna förslag till

avfattning av kungörelsen, efter noggrant övervägande av vad utav stadsplanelagskommittén

eller från annat håll i denna del av -ärendet anförts funnit sig böra

stanna vid att föreslå den avfattning av kungörelsen, som innehålles i det såsom

bil. G till detta utlåtande fogade förslag.1) — — —.»

Vid detta lantmäterikommissionens utlåtande har fogats reservation

av kommissionens ledamöter Tengdahl och Stenfors.

Reservanterna hava varken anslutit sig till stadsplanelagskommitténs eller lantmäterikommissionens

ståndpunkt i fråga om mätningsförordningen. De hava visserligen

i likhet med dessa funnit, att utfärdandet av en mätningsstadga med visst

begränsat giltighetsområde för städernas del vore till varaktigt gagn, men de hava

emellertid ansett övervägande skäl tala för uppskov med utfärdande av en sådan

stadga. Såsom skäl härför hava reservanterna anfört, att de icke vore övertygade,

att den föreslagna mätningsförordningen kunde utan avsevärda olägenheter tills

vidare bringas till efterrättelse även för städernas del, att föreliggande förslag fått

en bestämd prägel, av syftet att stadgan skulle gälla för såväl landsbygden som

städerna, samt att särskild författning borde utarbetas för landsbygden jämte laga

skifte å stadsjord, men att städernas mätningsväsen i övrigt borde regleras i annan

författning, som borde kunna avfattas i mera ändamålsenlig och lämplig form och

göras för städernas behov mer praktisk. Reservanterna hava vidare utgått ifrån

att inom städerna mätningsarbeten för husbyggnads- och stadsplaneärenden vore

de ojämförligt mest förekommande. Då såväl 1 kap. i fastighetsbildningslagen,

som handlade om stadsplan och tomtindelning, som byggnadsstadgan för rikets

städer vore föremål för omarbetning och då förslag i dessa ämnen från stadsplanelagskommittén

kunde väntas föreligga före utgången av innevarande år, hava de

uttalat sig för att en för städernas förhållanden särskilt avpassad mätningsförordning

måtte utarbetas i behörig »samklang» med förslag till ny stadsplanelag och

ny byggnadsstadga.

Beträffande frågorna om åt vilken statsmyndighet tillsynen å städernas mätningsväsen

borde uppdragas samt om tillsynsmyndighetens uppgifter hava reservanterna

framhållit, dels att dessa frågor enligt deras uppfattning tillmätts omotiverat

stor vikt och betydelse, dels att i fråga om städernas mätningsväsen lantmäteristyrelsen

icke borde hava tillsyn över andra mätningsförrättningar än som

) Bil 2 vid detta protokoll.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. May.ts proposition Nr 235.

avsåges i 6 kap. fastighetsbildningslagen, dels ock att starka skäl syntes tala för

att byggnadsstyrelsen vore den lämpligaste myndigheten för utövandet av överinseendet

beträffande den övriga mera egentliga stadsmätningen, detta främst därför

att, såsom de redan förut antytt, de ojämförligt mest inom städerna förekommande

mätningarna tillhörde husbyggnads- och stadsplaneväsendets arbetsområden.

De hava vidare åberopat, att § 1 i gällande, den 31 december 1917 utfärdade

instruktion för byggnadsstyrelsen inledes på följande sätt:

»Byggnadsstyrelsen, som är den centrala statsmyndigheten på husbyggnadsväsendets,

'' däri inbegripet stadsplaneväsendets, område, och därför till främsta uppgift

har att verka för en sund utveckling av husbyggnadsväsendet, åligger att---»

samt att enligt § 9, som innehåller bestämmelser beträffande styrelsens befattning

med stadsplaneväsendet, det tillkommer byggnadsstyrelsen:

»att avgiva underdåniga utlåtanden eller på anmodan av annan myndighet

yttra sig i ärenden rörande stadsplaner, tomtindelningar, byggnadsbestämmelser,

byggnadsverksamheten reglerande författningar, besvärsmål i stadsplane-, tomtindelnings-

och byggnadsfrågor samt ansökningar i fråga om tillstånd att bygga i

strid mot byggnadsstadgan eller byggnadsordning;

att härvid granska ärendena såväl ur formell synpunkt som med hänsyn till

tekniska, trafiktekniska, hygieniska, sociala, ekonomiska och estetiska fordringar:

att, där vid sådan granskning felaktigheter yppa sig, anvisa sätt för deras

avhjälpande och därom förhandla med vederbörande;

att pröva ansökningar om dispenser med avseende å tillstånd att utöva

byggnadsyrke; samt

att, i fall av särskilt uppdrag, uppgöra förslag till stadsplan, tomtindelning

eller byggnadsbestämmelser för kronan tillhörigt område.»

På grund av dessa bestämmelser hava reservanterna ansett klart, att byggnadsstyrelsen

ålåge att granska ärendena även med hänsyn till tekniska fordringar,

vartill väl finge anses höra även mätningstekniska sådana, enär ju mätningar, exempelvis

för stadsplans utstakande å marken, endast vore eu teknisk del av stadsplanearbetet.

Stöd för denna uppfattning hava reservanterna hämtat i uttalandet från

stadsplanelagskommittén därom, att i den mån statlig tillsyn å i städerna förekommande

mätningar erfordrades utöver Konungens beiallningshavandes allmänna

uppsikt över den kommunala förvaltningen, komme sådan tillsyn att självklart och

naturligt utövas av varje särskilt ämbetsverk, som det lagligen ålåge att pröva det

ärende, i vilket vederbörande mätning ingått såsom ett led, »således i fråga om

stadsplanemätningar av byggnadsstyrelsen, vilken enligt sin år 1917 utfärdade instruktion

har till åliggande att granska varje ärende även frän teknisk synpunkt».

Vilka uppgifter byggnadsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet över städernas

mätningsväsen skulle hava att fylla, anse reservanterna framgå i huvudsak

av ovan återgivna delar av instruktionen, och borde styrelsen alltså vara en rådgivande

och upplysande myndighet i hithörande avseenden samt granska förekommande

besvärsärenden rörande mätningsförrättningar. Reservanterna hava meddelat,

att de från byggnadsstyrelsens sida erfarit, att styrelsen för fyllandet av dessa

uppgifter vid utövandet av tillsyn över eu för städerna utfärdad mätningsförordnings

tillämpning ansåge endast erforderligt, att styrelsen erhölle såsom tjänsteman en

på området sakkunnig person, vilken lämpligast kunde tillhöra stadsplanebyrån,

samt att styrelsen för övrigt i allt fall ansåge eu sådan tjänsteman önskvärd för

Bihang till riksdagens protokoll 1320. 1 sand. /.%'' höft. (Nr 235). 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

Lantmäteristyrelsen

1 mars 1920.

50 Kungl. Maj ts proposition Nr 235.

handhavande av uppsikten över och granskningen av till styrelsen inkommande

kartmateriel. Så vitt reservanterna kunnat finna bleve genom att behovet av statlig

tillsyn över städernas mätningar fylldes genom åt byggnadsstyrelsen lämnat uppdrag

utgifterna för staten högst väsentligt lägre än genom inrättande för ändamålet

i lantmäteristyrelsen av en särskild byrå.

Skulle däremot över huvud taget åt lantmäteristyrelsen uppdragas att handhava

tillsynen över nu ifrågavarande stadsmätningar, komme detta enligt reservanternas

bestämda övertygelse att så småningom leda till överflyttande till lantmäteristyrelsen

av hela stadsplaneväsendet, något som de ur ingen synpunkt kunde

anse vara lyckligt.

Lantmäteristyrelsen har den 1 mars 1920 avgivit infordrat utlåtande

över lantmäterikommissionens yttrande i mätnings frågan m. m. Styrelsen

har därvid anfört:

»Lantmäteristyrelsen finner sig på det hela taget böra vitsorda riktigheten av

den av kommissionen verkställda utredningen rörande innebörden av äldre och gällande

bestämmelser angående styrelsens befogenhet beträffande städernas mätningsväsen.

— — —. Emellertid finner sig styrelsen icke böra godtaga kommissionens

uppfattning, för såvitt däri skulle kunna inläggas den betydelsen, att till följd av

den numera gängse uppfattningen av innebörden av den kommunala självstyrelsen

lantmäteristyrelsens befattning med städernas mätningsväsen upphört utom vad angår

sådana arbeten, som av städernas mätningsmän utföras på uppdrag av statlig

myndighet eller eljest på grund av stadgande i lag. Styrelsen håller nämligen före,

att det på grund av den skedda utvecklingen och innehållet i äldre och gällande

instruktioner åligger styrelsen att utöva överinseende över allt landets lantmäteriväsen,

som icke uppdragits åt annan myndighet--—.

Beträffande härefter kommissionens förslag om mätningsförordningens omfattning

anser styrelsen, att bestämmelserna härom i 1 § i dess föreslagna nya lydelse

vunnit i klarhet. De närma sig styrelsens förslag i dess utlåtande den 28 januari

1919 så vitt angår arbete, som skall ligga till grund för bestämmande av ägogräns.

I denna del finner sig styrelsen emellertid böra fästa uppmärksamheten på att åtgärder

för avsöndring av jord, som verkställts av annan än lantmätare, falla utanför

förordningen. I anledning härav vill styrelsen ifrågasätta tillägg till första

stycket i slutet av orden »eller för avsöndring av jord».

Med avseende särskilt å innehållet i andra stycket anser styrelsen, att en

lycklig begränsning vunnits liksom ock att de tvenne uppställda villkoren torde visa

sig komma att utesluta ovisshet i tillämpningen.

Uppmärksamheten torde emellertid böra fästas därpå, att det givetvis tillkommer

lantmäteristyrelsen, inom gränserna för styrelsens befogenhet, liksom även

vederbörande stadsmyndigheter att även i avseende å andra arbeten än som i 1 §

avses föreskriva, att förordningens bestämmelser helt eller delvis skola följas.

Lantmäteristyrelsen biträder kommissionens förslag till ändring av 7 § 2 och

3 mom., 9 § 4 mom., 36 § 2 mom. samt 51 §.

Vad däremot angår ändringen av 50 § tillåter sig styrelsen hänvisa till vad

styrelsen här nedan kommer att anföra beträffande styrelsens befogenhet att utöva

tillsyn å förordningens efterlevnad och meddela tillämplighetsföreskrifter.»

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition AV 235.

Med anledning av att reservanterna ansett den föreslagna mätningsförordningen

icke böra tillämpas å städerna utan för dessa en särskild

mätningsstadga böra utarbetas, vilket emellertid för närvarande borde

uppskjutas, har lantmäteristyrelsen yttrat:

»Sedan lantmäterikommissionen upplyst, att vid de överläggningar, som ägt

rum mellan stadsplanelagskommittén och kommissionen, icke på något sätt framgått,

att med hänsyn till kommitténs blivande förslag uppskov med utfärdande av mätningsföreskrifter

för städerna vore påkallat eller att kommitténs arbeten eljest berördes

av innehållet i föreliggande förslag, torde redan härigenom uttalandet för

uppskov få anses vara vederlagt. Även lantmäteristyrelsen har haft tillgång till

kommitténs preliminära förslag till ändring av 1 kapitlet fastighetsbildningslagen,

och har styrelsen vid granskning av detsamma kommit till samma uppfattning, som

ovan angivits. Härförutom bör emellertid erinras, att yrkandet på uppskov, som

givetvis i händelse av bifall torde kunna komma att räcka i flera år, kommer i

bestämd strid med den gängse uppfattningen, att 1917 års lagstiftning om fastighetsbildning

i stad, även om densamma icke rent av kan anses förutsätta utfärdandet

av föreskrifter i tekniskt hänseende, likväl låtit behovet av sådana framstå

klarare och att, då syftet med denna lagstiftning varit att åstadkomma rättssäkerhet

samt reda och ordning i fastighetsförhåll andena, det även bleve nödigt för vinnande

av detta syfte att tillse, att de mätningar, som läge till grund för däri omförmälda

för rättssäkerheten viktiga förrättningar, bleve verkställda efter enhetliga och lämpliga

tekniska bestämmelser.

Lantmäteristyrelsen har sig bekant, att vid den överarbetning av föreliggande

förslag, som verkställdes av kommissionen under åren 1917 och 1918, ingen möda

spardes för att tillgodose alla önskemål, som framställdes av de båda särskilt tillkallade

stadsmätningsmännen. Härigenom har förslaget erhållit den smidighet, att

detsamma kan anses tillfredsställa snart sagt alla tänkbara behov av noggranhet

och olika förfaringssätt.»

Sedan lantmäteristyrelsen framhållit, att flertalet av de utav vice

stadsingenjören i Stockholm Myrberg i dennes reservation vid kommissionens

huvudbetänkande framförda önskemål och synpunkter rörande

såväl förslagets huvudgrunder som dess detal jbestämmelser genom kommissionens

senaste ändringsförslag blivit beaktade, samt att stadsplanelagskommittén,

som enligt vad lantmäteristyrelsen inhämtat haft särskild

överläggning i ämnet med den andra stadsmätningsmännen, som deltagit

vid förslagets utarbetande, nämligen andre stadsingenjören i Göteborg

Södergren, förklarat sig hålla före, att förslaget tills vidare kunde bringas

till efterrättelse även för städernas del, har lantmäteristyrelsen fortsatt

sålunda:

»Reservanterna synas hava förbisett kommissionens uttalande, att en mätnings

uppgift är att bestämma punkters läge i horisontal- eller vertikalplanet och att det

kart- och beskrivningsmaterial, som därvid åstadkommes, med fog kan betraktas i

viss mån såsom självändamål. Hade detta förbiseende icke skett, torde de nämligen

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235-

knappast hava gjort skillnad på mätning till grund för laga skifte och sådan till

grund för andra förrättningar eller arbeten, och i så fall hade de också troligen

undgått den konflikt, som givetvis komme att uppstå genom ett förverkligande av

deras förslag, som innebär, att mätning av ett område för laga skifte skulle utföras

efter en författning, men om däremot å samma område utfördes en tomtmätning

eller en avstyckning, mätningen härför skulle verkställas efter en annan författning

liksom även mätning till grund för stadsplan. 1 anslutning härtill finner sig lantmäteristyrelsen

böra fästa uppmärksamheten därpå, att reservanternas tanke, att en

mätningsstadga för städerna kunde inskränkas till att avse endast mätningsarbeten

inom husbyggnads- och stadsplaneväsendet, just icke vittnar om någon vidare kännedom

eller uppfattning av verkliga förhållandena och vad frågan här företrädesvis

gäller samt ej heller om innehållet i kommissionens nu föreliggande förslag.---.

På grund av vad sålunda och förut i ärendet anförts anser lantmäteristyrelsen,

att något uppskov med utfärdande av mätningsföreskrifter för städerna icke

bör ifrågakomma och icke heller att skilda författningar för städer och landsbygd

böra utfärdas.»

Beträffande kommissionens förslag till lydelse av 50 § i mätningsförordningen,

avseende tillsynsmyndighetens kompetens att utfärda verkställighetsföreskrifter,

anför lantmäteristyrelsen, att det av närmare angivna

skäl syntes böra tagas i förnyat övervägande, om man icke borde

tillägga styrelsen befogenhet för att icke säga skyldighet att i allo vaka

över förordningens tillämpning och utfärda föreskrifter i sådant hänseende.

Med anledning av reservanternas uttalanden i fråga om vilken myndighet,

som borde utöva tillsynen, anför lantmäteristyrelsen:

»I och med det att styrelsen på det hela taget vitsordat riktigheten av den

av kommissionen verkställda utredningen rörande innebörden av äldre och gällande

bestämmelser angående lantmäteristyrelsens befogenhet beträffande städernas mätningsväsen,

torde därigenom vara klart, att styrelsen anser utövande av tillsyn

över skeende avstyckningar och tomtmätningar oskiljaktig från styrelsens uppgift

beträffande rikets jorddelningsväsen. Att reservanterna kunnat ifrågasätta, att

byggnadsstyrelsen utan större personalförändring skulle kunna utöva tillsyn beträffande

sistberörda båda slag av förrättningar, tyder på, att de icke hava en riktig

uppfattning av vad frågan gäller. Med avseende å deras förslag i denna del synes

även kunna erinras, att däri icke angives, huru förhållandet skulle ordnas mellan

byggnadsstyrelsen och dess åligganden beträffande tomtmätningar och avstyckningar

å ena sidan samt lantmäteristyrelsen och dess befogenhet rörande förrättningar

enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen å den andra.

Det förtjänas emellertid uppmärksammas, att man från en del håll velat göra

gällande, att särskilt tomtmätningar eller som de bättre borde benämnas förrättningar

för bestämmande av tomtgräns icke borde fälla under styrelsens överinseende bland

annat därför, att man vid dessa förrättningar borde taga hänsyn i främsta rummet

till önskemålet att få en lämplig byggnadslinje. Att denna uppfattning är uppenbart

oriktig, torde vara tydligt, och därest densamma finge göra sig gällande, är

det uppenbart, att den kunde leda till kränkning av enskild och allmän rätt.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Enahanda synpunkter ligga bakom uttalandena om att åtgärder för utmärkande

på marken av stadsplan icke borde falla under lantmäteristyrelsens överinseende.

Då emellertid utstakning av stadsplan endast undantagsvis såsom tomtmätning

enligt gällande lagstiftning kan bliva en förrättning av legal natur och

åtgärden givetvis icke heller faller under andra stycket i 1 § i mätningsförordningen

i dess föreslagna nya lydelse, är det givet, att lantmäteristyrelsen icke enligt

föreliggande förslag får någon befattning därmed i vidsträcktare grad än som kan

föranledas av bestämmelserna rörande tomtmätning. — — —.

Det synes emellertid hava förbigått reservanterna, att utstakning av stadsplan

är en åtgärd, som med ovan angivet undantag faller utanför mätningsförordningen

och lantmäteristyrelsens befogenhet enligt föreliggande förslag, och att åtgärden

i fråga däremot faller under stadsplanelagskommitténs uttalande, att tillsynen

självklart och naturligt tillkomme varje centralt ämbetsverk, som det ålåge att

pröva det ärende, i vilket vederbörande mätning ingått såsom ett led.

Reservanterna hava tydligen vilseletts genom sin utgång från att de ojämförligt

mest inom städerna förekommande mätningarna tillhörde husbyggnads- och

stadsplaneväsendets område. Det förhåller sig emellertid så, att dessa mätningsarbeten

i allmänhet icke falla under föreliggande förslag,---.

Att reservanterna ansett, att byggnadsstyrelsen endast genom tillökning av

en tjänsteman skulle bliva skickad att övertaga överinseendet över städernas mätningsväsen,

förklaras givetvis av den inskränkta uppgift, som överinseendet i fråga

enligt deras förslag skulle innebära. Förhållandet är nämligen det, att även med

godtagande av kommissionens förslag byggnadsstyrelsens uppgifter med avseende å

husbyggnads- och stadsplaneväsendets område och därtill hörande mätningsarbeten

bliva oförändrade och i denna del föga skilja sig från innebörden i reservanternas

förslag.»

Lantmäteristyrelsen har slutligen hänvisat på att i dess blivande

nya instruktion borde liksom i flertalet nyare instruktioner införas bestämmelse

angående ordnad samverkan med annat ämbetsverk, vars

ämbetsområde berördes av ett till handläggning inom styrelsen förekommande

ärende. Härigenom borde nödigt samarbete med byggnadsstyrelsen

i förekommande fall vinnas.

Byggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande den 6 mars 1920 anfört,

att den skyndsamhet, som anbefallts lantmäterikommissionen vid utredandet

av stadsmätningsfrågan och vilken tydligen varit av nöden lör

befordran av lantmäteristyrelsens trängande omorganisationsfråga och

därmed sammanhängande löneregleringar för lantmäterikåren, förorsakat,

att den ytterligare utredningen rörande ärendet om reglering av städernas

mätningsväsen blivit, enligt byggnadsstyrelsens mening, bristfällig

och ofullständig.

Stadsplanelagskommitténs förslag innebure, att å praktiskt taget

Byggnads
styrelsen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Mcij:ts propositon Nr 235.

samtliga mätningsarbeten av offentlig natur inom städerna skulle mätningsstadgan

för lantmäteriet tillsvidare tillämpas, alltså utöver mätningar,

som tillhörde stadsplane- eller husbyggnadsväsendet eller därförutom

avsåge ägogränsbestämning, även i vissa fall andra mätningar, såsom

för väg- eller vattenbygguadsarbeten etc. Kommittén hade förklarat

sig icke hava varit i tillfälle att ingå på de rent tekniska detaljerna

och hade därför synbarligen icke gjort sig reda för, huru sådant allmänt

tillämpande av mätningsstadgan på de i städerna förekommande vitt

skilda slagen av mätningar skulle komma att verka eller huru byggnadsnämnderna

skulle kunna för alla dessa slag av mätningar meddela de

verkställighetsföreskrifter, som befunnes erforderliga, vilket förklarade,

att kommittén kunnat framkomma med berörda förslag.

Lantmäterikommissionen, som ansett förrättningar enligt 2, 5 och

6 kap. fastighetsbildniugslagen böra falla under förordningen, hade i

fråga om andra mätningsarbeten inom städerna föreslagit, att mätniDgsförordningen

skulle lända till efterrättelse även vid de mätningsarbeten,

som i stad eller samhälle på landsbygden, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skulle iakttagas, ägde rum på grund av beslut

av stadsfullmäktige eller motsvarande kommunala myndighet och som

vore av grundläggande art för mätningsväsendet därstädes. Kommissionens

förslag i denna sistnämnda del vore mindre omfattande än stadsplanelagskommitténs

motsvarande förslag. Emellertid funne byggnadsstyrelsen,

att den formulering, som kommissionen givit åt förslaget,

icke tydligt avgränsade området för mätningsföi''ordningens giltighet.

Lika litet som stadsplanelagskommittén sökt utreda, huru dess så

gott som alla offentliga mätningsarbeten inom städerna omfattande regleringsförslag

sannolikt komme att verka för städernas del, lika litet hade

lantmäterikommissionen sökt komma till klarhet uti vad dess förslag i

själva verket innebure för städerna. Det syntes byggnadsstyrelsen alldeles

påtagligt, att mätningsförordningen i båda fallen komme att verka

synnerligen ojämnt. Styrelsen ville särskilt erinra om att stadsfullmäktige

eller motsvarande kommunala myndighet i mycket olika grad inom olika

städer handlade och beslutade i frågor om direkta kostnadsanslag för

det ena eller det andra ändamålet.

Byggnadsstyrelsen kunde för sin del icke annat än finna vad

reservanterna uttalat därom, att de historiska synpunkterna icke borde

få vara avgörande i förevarande frågor utan att dessa borde bedömas

efter vad som under nu rådande förhållanden vore lämpligast, vara fullkomligt

riktigt. Åven anslöte sig styrelsen i likhet med reservanterna

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 235.

i allt väsentligt till vad stadsplanelagskommittén anfört ifråga om omfattningen

av lantmäteristyrelsens befogenhet att utöva tillsyn å städernas

mätningsväsen, nämligen att denna befogenhet måste anses inskränkt

till endast laga skiftesförrättningar enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen.

Byggnadsstyrelsen yttrar vidare:

»För åstadkommande av lämplig reglering av städernas övriga mätningsväsen,

det vill säga officiella mätningsarbeten utom nyssberörda laga skiften, håller byggnadsstyrelsen

före, att det i första hand är nödvändigt vinna noggrann kännedom

om förhållandena i förevarande hänseende inom städerna, både större och mindre,

samt samhällen å landsbygden och därnäst att noga göra klart, i vad avseende

staten eller eljest det allmänna kan sägas hava intresse av att ingripa reglerande

å dessa förhållanden. Efter sådan utredning är det möjligt att bedöma sättet för

behövlig reglerings genomförande samt för utövande av tillsyn över tillämpningen

av de föreskrifter, som kunna varda för ändamålet utfärdade.

Så vitt byggnadsstyrelsen kunnat finna, har vid den hittills i ämnet gjorda

utredningen icke verkställts någon egentlig undersökning av nu åsyftade förhållanden

inom de olika städerna och samhällena. Det av lantmäterikommissionen tidigare

framlagda förslaget till mätningsförordning har visserligen utarbetats under medverkan

av tvenne i stadsmätning sakkunniga personer, vilkas erfarenhet emellertid

huvudsakligen härledde sig från verksamhet inom de största städerna. Men arbetet

inom kommissionen har tydligen, såsom reservanterna framhållit, avsiktligt inriktats

på att åstadkomma eu mätningsförordning, som kunde gälla för både landsbygd

och stad. I betänkandet framhölls nog, att all möjlig hänsyn tagits till vad från

nämnda stadsmätningsmän anförts, dock hava båda ansett sig böra reservera sig mot

det färdiga förslaget; den ene av dem därvid mot detta i dess helhet, i det han

ansett att för städernas del det rationella vore att fastställa en särskild mätningsförordning

för stad och att för landet lämpligast en annan i vissa avseenden avvikande

mätningsförordning utfärdades.

Sedermera har detta tidigare av lantmäterikommissionen framlagda förslag i

samband med förut omnämnda cirkulärskrivelse delgivits rikets byggnadsnämnder

för yttrande. Av vad ovan anförts härom och om resultatet av rundförfrågningen

framgår, att någon mera allsidig kunskap om ifrågavarande förhållanden på grund

av den allt för korta tiden för svarens avgivande icke därigenom vunnits. — — —.

I vad mån från statens eller eljest det allmännas sida sakligt intresse föreligger

att ingripa reglerande å städernas mätningsväsende kan byggnadsstyrelsen ej

heller anse vara i ärendet till fullo klarlagt. — — —.

Det vill synas byggnadsstyrelsen, att staten eller eljest det allmänna icke

egentligen har anledning att ingripa kontrollerande å rena ägomätningsarbetens

inom städerna tekniska utförande utom i fäll av besvär angående förment oriktigt

utstakande av ägogräns eller förment oriktigt angivande å karta av sådan gräns.

Är det tvist grannar emellan, om var gränsen mellan deras ägoområden rätteligen

skall gå och således olika meningar föreligga om omfattningen av dessa områden,

lärer denna tvist få avgöras i sista hand av vederbörande domstol. Dylikt spörsmål

löses alltså icke genom några som helst bestämmelser i en mätningsförordning.

Genom fastighetsbildningslagen och byggnadsstadgan för rikets städer bar

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

från statens sida reglering åstadkommits av städernas byggnadsväsen. Uti 1 kap.

1 § fastighetsbildningslagen är föreskrivet, att för stads ordnande och bebyggande

skall finnas plan omfattande såväl byggnadskvarter som ock gator, torg och andra

allmänna platser samt dessas höjdlägen. Vidare bestämmes uti § 4, att om byggnadskvarter

utlagts å mark, som förut ej varit planlagd, skall, så vitt ej tomtindelning

fastställts i sammanhang med stadsplanen, kvarters indelande i tomter äga rum,

när ägare av mark inom kvarteret det begär, varvid är att märka, att uti § 8

nybyggnad inom kvarteret förklaras ej vara tillåten, innan tomtindelning blivit

fastställd. I § 5 säges, att vid tomtindelning skall tillses, att varje tomt får gräns

mot gata, torg eller för befarande med åkdon avsedd del av annan allmän plats.

§ 36 föreskriver, att tomtindelning, vara fastställelse sökes, skall vara inlagd å

karta, upprättad av förrättningsman för tomtmätning och skall kartan åtföljas

av beskrivning, utvisande för varje tomt dess ytinnehåll och längden av dess särskilda

sidor.

Av dessa bestämmelser framgår ju tydligt, att stadsplanen är själva grunden

till de reglerade byggnadsfastigheternas uppkomst, att dessa bildas genom en indelningav

de genom stadsplanen bestämda byggnadskvarteren till tomter. Tomt är således

icke ett självständigt och oberoende helt utan endast en del av det hela, som är

stadsplanen.

Det torde, enligt byggnadsstyrelsens förmenande, vara uppenbart, att för de

arbeten, som nu antytts, en förordning innehållande bestämmelser, huru mätningsoch

kartarbeten skola utföras, kunde vara till stort gagn, om den bleve för ändamålet

lämpligt avfattad. Byggnadsstyrelsen anser, att i detta hänseende ett intresse

för staten och eljest det allmäna föreligger att ingripa reglerande.

Detsamma torde även gälla de mätningsarbeten, som erfordras för bestämmande

av gränslinjer till och arealen hos de markdelar, som för stadsplans och

tomtindelnings genomförande enligt 1 kap. §§ 14 och 18 fastighetsbildningslagen

skola till staden avstås eller av denna inlösas, liksom också de mätningsarbeten,

som krävas för fastställande av den ersättningsskyldighet beträffande värdet av

gatumark, som åligger tomtägare enligt 36 § i samma kapitel.

I fråga om de mätningsförrättnmgar, som ombandlas i 2 kap. fastighetsbildningslagen,

det vill säga mätningar av tomter, vill byggnadsstyrelsen i anslutning

till vad styrelsen ovan anfört framhålla, att vare sig det gäller äldre tomt eller ny

sådan så gott som undantagslöst alllid någon av dess gränslinjer utgöres av en

kvarterslinje, det vill säga en linje tillhörande stadsplanen, liksom också tomtens

övriga gränser, såsom ovan sagts, icke äro oberoende av kvarterets gränslinjer och

stadsplan. Enligt byggnadsstyrelsens mångåriga erfarenhet råder det intimaste

samband mellan mätningsväsendet i stad och stadsplane- och husbyggnadsväsendet.

Byggnadsstyrelsen förmenar därför, att vid ovan angivna förrättningar det

allmännas intresse att reglera arbetet icke kan vara tillgodosett med enbart uppsikt

över dess mätningstekniska del, vilken ju egentligen huvudsakligast endast

inrymmer de verkställande åtgärderna till vad eljest vid förrättningen utrönts eller

beslutats. Detta av styrelsen nu gjorda principuttalande anser styrelsen även

gälla beträffande förrättningar enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen, avstyckningar.

Då numera med de flesta stadsplaner äro förbundna särskilda bestämmelser

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

med avseende a sättet för byggnadskvarterens användande, och dylika bestämmelser

i regel utgöra en begränsning av eljest tillåten grad av frihet vid bebyggandet

även beträffande byggnadernas utsträckning i plan och höjd, och denna begränsning,

särskilt där fråga är om dyrbar mark, är av stor ekonomisk innebörd för

tomtens utnyttjande, skulle det kunna ifrågasättas, att även de mätningar, som i

detta sammanhang erfordras, borde falla under bestämmelser i en mätningsförordning.

I § 22 i byggnadsstadgan för rikets städer föreskrives, att i varje stad skall

marken noggrant avvägas och en sammanhängande plan för vattnets avledande

till efterrättelse antagas. De mätningar, som härvid krävas, skulle om bestämmelser

eljest utfärdas för mätningsarbeten, som äro förbundna med från statens

sida påfordrade åtgärder för reglering av städernas bebyggande, ävenledes kunna

tänkas underkastade dessa bestämmelser. Liknande kan anföras i fråga om mätningar

orsakade av föreskrifterna i § 39 uti samma byggnadsstadga, däri säges,

att byggnadsnämnd skall innan den giver lov att bygga vid gata eller allmän plats

tillse, huru byggnadslinjen mot gata eller den allmänna platsen rätteligen bör ligga,

samt att nämnden ock skall, innan lov att bygga gives, bestämma dels den höjd,

bredvidliggande gata bör invid tomten äga och huru högt i överensstämmelse

härmed byggnadens fotmur bör läggas, dels ock byggnadstomtens höjd i förhållande

till gata med hänsyn till vattenavloppet.

Byggnadsstyrelsen kan icke finna, att tillräcklig utredning hittills förebragts

om i vad grad från statens och det allmännas sida verkligt behov föreligger att

reglera städernas mätningsväsen och vilka inom städerna förekommande mätningar,

som därvid böra ifrågakomma.

Lantmäterikommissionen liksom även lantmäteristyrelsen hava, så vitt byggnadsstyrelsen

kunnat finna, saknat tillräckliga förutsättningar att tillfredsställande

utreda dessa frågor, enär de icke besuttit en för ändamålet erforderlig grad av

erfarenhet rörande inom städerna i hithörande avseenden rådande förhållanden.

I fråga om huru detaljbestämmelserna i en blivande mätningsförordning för

städerna borde avfattas, kan styrelsen naturligtvis icke ingå på sådant omfattande

spörsmål. Styrelsen finner detta för övrigt vara beroende å vad slags mätningar,

som förordningen skall komma att omfatta.

Reservanterna inom lantmäterikommissionen hava framhållit, att mellan mätningsstadga

samt lagar och författningar för sådana arbetsområden, till vilka de

mätningsstadgan omfattande mätningsarbetena höra. givetvis alltid måste finnas ett

nära samband. De hava ansett, att då inom städerna mätningsarbeten för husbyggnads-

och stadsplaneväsendet äro de ojämförligt mest förekommande och de

för detta väsen huvudsakligast gällande lagar och författningar, nämligen fastighetsbildningslagen

och byggnadsstadgan för rikets städer, sedan flera år tillbaka

äro underkastade revisions- och nydaningsarbeten genom stadsplanelagskonunitten,

och definitiva förslag till bådadoras revision kunde förväntas inom årets utgång,

det vore oomtvistligt sakligt riktigast, att eu mätnincsstadga för städerna icke

utarbetades oberoende av dessa förenämnda väntade författningsförslag.

Byggnadsstyrelsen ansluter sig helt till vad reservanterna sålunda uttalat.

Styrelsen finner det alldeles påtagligt, att en mätningsstadga för städerna icke kan

definitivt avfattas utan kännedom om vad i dessa väntade lag- och författningsförslag

kommer att ingå. Det torde väl få anses sannolikt, att däri inginge även

Bihang till riksdagens protokoll 11)20. 1 sand. 190 käft. (Nr 235.) 3

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

'' .•». *;

Kungl. Ma):ts proposition Nr 235.

bestämmelser direkt om mätningsarbeten och därvid även i fråga om dessas erforderliga

noggrannhetsgrad för bestämda ändamål. — — —.

Vid den verkställda utredningen i föreliggande ärende synes väsentlig vikt

hava lagts vid frågan om statlig tillsyn över tillämpningen av bestämmelserna i en

mätningsförordning för städerna.

Stadsplanelagskommittén har för sin del ansett det icke vara gagneligt, om

tillsynen å reglernas efterlevnad, kompletterad med rätt att utfärda allmänna s. k.

verkställighetsföreskrifter, uppdroges åt lantmäteristyrelsen. Tillsynen över städernas

mätningsstadga borde liksom tillsynen å byggnadsstadgan åligga de kommunala

byggnadsnämnderna och kommunerna borde själva äga att efter sina särskilda behov

komplettera den allmänna stadgan med mer eller mindre ingående eller till sina

verkningar mera eller mindre kostsamma specialföreskrifter. — — —.

Såsom byggnadsstyrelsen här ovan visat påfordras i och för stadssamhällens

anläggning och under deras utveckling och liv en mängd olika sorters officiella

mätningsarbeten för mycket varierande ändamål. I de allra flesta fäll avgöres

genom mätningsförrättningen frågor av ekonomisk eller äganderättslig innebörd

samtidigt med att rättsligt underlag vinnes för utförandet av allmänna eller enskilda

byggnadstekniska företag. Det rent mätningstekniska, det vill säga sättet för och

noggrannhetsgraden vid utförandet av själva mätningen, den må nu ske på, under

eller över marken, beror av ändamålet med mätningen och kan endast bedömas

av den myndighet, som representerar sakkunskapen på det tekniska område, inom

vilket företaget ligger.

Frågan om sättet för och omfattningen av en statlig kontroll av och tillsyn

över mätningsväsendet i stad kan, enligt byggnadsstyrelsens förmenande, endast

diskuteras och avgöras i samband med utredning av frågan om innehållet i en

mätningsförordning för stad.

Styrelsen förmodar emellertid sådan utredning skall ådagalägga, att statlig

tillsyn över städernas mätningsväsen varken i den omfattning lantmäterikommissionen

nu föreslagit eller den vidsträcktare, som lantmäteristyrelsen i sitt underdåniga

utlåtande för sin del förordat, är av behovet påkallad. Skulle ifrågavarande

tillsyn överhuvudtaget kunna läggas hos en enda statens myndighet, därvid lantmäteristyrelsen

näppeligen torde kunna komma i fråga, komme denna tillsyn, enligt

byggnadsstyrelsens tanke, huvudsakligen vara av rådgivande och upplysande art

samt innebära granskning av besvärsärenden rörande mätningsförrättningar. Styrelsen

är därför av den meningen, att behovet av sådan för staten dyrbar tillsyns- och

kontrollapparat beträffande städernas mätningsväsen, som den lantmäterik om missionen

föreslagit, icke är vederbörligen styrkt utan torde tvärtom skäl föreligga

att anse den för ifrågavarande ändamål onödig.

Byggnadsstyrelsen vill i detta sammanhang uttala sin förvåning över att

lantmäterikommissionen i sitt nyss avgivna betänkande kunnat av vad stadsplanelagskommittén

i sitt yttrande anfört eller främst vad den icke anfört, i fråga om

statlig tillsynsmyndighet över städernas mätningsväsen draga den för sin allmänna

meningsriktning fördelaktiga slutsatsen, att då denna kommitté icke funnit skäl

framställa något förslag därom att uppdraga tillsynen i ifrågavarande hänseende åt

byggnadsstyrelsen, kunde denna omständighet tillmätas sådan betydenhet, att frågan

om mätningsväsendets förläggande under byggnadsstyrelsen borde anses ej vidare

vara aktuell. Stadsplanelagskommittén har ju----intagit sådan meningsstånd
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235. 59

punkt rörande statlig tillsyn över huvud taget, att den uppenbart saknat anledning

föreslå någon särskild statens myndighet för ändamålet. — — —.

På grund av allt vad byggnadsstyrelsen sålunda ovan anfört, måste byggnadsstyrelsen

bestämt avstyrka, att den av lantmäterikommissionen föreslagna mätningsstadgan

för lantmäteriväsendet förordnas gälla även för stad, annat än vid

förrättningar enligt 6 kap. av lagen om fastighetsbildning i stad, ävensom avstyrka,

att lantmäteristyrelsen förordnas utöva tillsyn även över stadsmätningsväsendet i övrigt.

På samma gång tillåter sig byggnadsstyrelsen hemställa, att Eders Kungl.

Maj:t behagade föranstalta om utarbetande av förslag till mätningsstadga för stad.»

Vid fjolårets riksdag gjordes huvudsakligen två anmärkningar mot Dep^^nt‘''

det i lantmäterikommissionens huvudbetänkande framlagda förslaget till

mätningsförorduing. Den ena gällde frågan om förordningens tillämpning

å städerna, den andra bestämmelserna om användning av den dyrare

mätningsmetoden, finmätning.

Huru det förstnämnda spörsmålet avgöres, inverkar på författningens

innehåll och avfattning i flera hänseenden. Ytterligare utredning

i detta ämne har nu, såsom år 1919 inom riksdagen ansågs önskvärt,

verkställts under medverkan av på stadsplane- och stadsmätningsväsendet

speciellt sakkunniga personer samt byggnadsstyrelsen.

Lantmäterikommissionens ursprungliga förslag innehöll i 1 §, att

författningen avsåge »planmätning och höjdmätning ävensom kartas upprättande,

areal uträkning samt utstakning och utmärkande av ägogräns,

där dylikt arbete utföres av lantmätare eller mätningsman i stad eller

samhälle på grund av för dessa tjänstemän gällande bestämmelser, så ock

där det utföres av annan person på grund av förordnande enligt stadgande

i lagen om fastighetsbildning i stad». Enligt dessa bestämmelser skulle

alltså författningen tillämpas å lantmätares och stadsmätningsmäns alla

tjenstegöromål av ovan uppräknade slag och därjämte å samma slags

arbeten, då de på grund av förordnande enligt iästighetsbildningslagen

utfördes av annan. Enligt 50 § skulle, där ej i lag eller författning voro

eller bleve annorlunda föreskrivet, överinseendet över förordningens

tillämpning utövas av lantmäteristyrelsen. Denna tillsynsbefogenhet var

alltså mycket vidsträckt. Lantmäteristyrelsen skulle ock med vissa inskränkningar

äga utfärda allmänna verkställighetsföreskrifter.

Stadsplanelagskommittén har nu föreslagit, att i 1 § måtte stadgas,

att författningen skall lända till efterrättelse vid mätning, varöver

lantmäteristyrelsen äger utöva tillsyn och som utföres av lantmätare

eller av mätningsman i stad. .Kommittén har sålunda i stället lagt

lantmäteristyrelsens tillsynsbefogenhet till grund för författningen. An
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kung!. Maj.ts proposition Nr 235.

gående omfattningen av denna befogenhet har kommittén ansett bestämmelser

icke höra meddelas i denna författning. Kommittén har

emellertid ansett lantmäteristyrelsens tillsyn böra vara, vad städerna

angår, vida inskränktare än kommissionen velat göra gällande. Härskild

mätningsstadga borde utfärdas för de stad smätningar, som ej stode

under lantmäteristyrelsens tillsyn- Emellertid syntes den föreslagna

mätniugsförordningen kunna tillsvidare tillämpas även å dessa andra mätningsförrättningar

i städerna. På grund av dessa förhållanden borde i

50 § av nu ifrågavarande författning endast upptagas visst stadgande

angående verkställighetsföreskrifter.

Lantmäterikommissionen bär i sitt utlåtande den 24 februari 1920

föreslagit, att 1 § måtte formuleras sålunda:

»Denna förordning skall lända till efterrättelse vid förrättning, som

av lantmätare verkställes enligt skiftesstadgan eller andra angående delning

av jord å landet gällande författningar, så ock vid förrättning,

som företages på grund av 2, 5 eller fi kap. i lagen om fastighetsbildning

i stad.

Förordningen skall jämväl lända till efterrättelse i avseende å sådant

mätningsarbete, som i stad eller samhälle på landsbygden, där den

för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, äger rum

på grund av beslut av stadsfullmäktige eller motsvarande kommunala

myndighet och som är av grundläggande art för mätningsväsendet

därstädes.»

Kommissionen har alltså icke biträtt kommitténs förslag om två

särskilda mätningsförfattningar. Kommissionen har föranletts härtill förnämligast

därav, att densamma icke kunnat instämma i kommitténs åsikt,

att lantmäteristyrelsens tillsynsbefogenhet, vad städerna anginge, vore

inskränkt till förrättningar enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen (laga

skifte), utan ansett den omfatta även förrättningar enligt 2 och 5 kap.

(tomtmätning och avstyckning), varjämte kommissionen ansett även de

i paragrafens andra stycke omförmälda mätningsförrättningar böra regleras

genom förordningen. Förordningen skall alltså enligt första stycket av

1 § i detta förslag gälla dels alla jorddelningsförrättningar på landsbygden,

så snart de verkställas av lantmätare, och dels alla förrättningar enligt

2, 5 och 6 kap. fastighetsbildningslagen, vare sig de verkställas av lantmätare

eller andra. I dessa hänseenden är det omarbetade förslaget i

huvudsak lika med kommissionens ursprungliga förslag. Men beträffande

andra mätningar hava nu vissa betydelsefulla modifikationer skett i förhållande

till det första förslaget. Enligt detta skulle dessa andra mätningar

ske enligt förordningen, så snart de utfördes av lantmätare eller

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Knngl. Maj:ts proposition Nr 235.

stadsmätningsman enligt för dem gällande bestämmelser eller oek av

annan person på grund av förordnande enligt fastighetsbildningslagen.

Det torde huvudsakligen varit mot denna ganska vidsträckta bestämmelse,

som i fjol anmärkningarna riktade sig. Nu skiljes mellan två

slag av dylika andra mätningar. Därest mätningen sker i stad eller

stadsliknande samhälle på grund av beslut av stadsfullmäktige eller motsvarande

kommunala myndighet och är av grundläggande art för mätningsväsendet

därstädes, skall förordningen tillämpas. Annan mätning,

vare sig den utföres av lantmätare eller annan och vare sig den äger

rum på landsbygden eller i stad, faller däremot utanför förordningen.

I fråga om bestämmelser angående tillsynsmyndighet har kommissionen

i sitt senare förslag så till vida instämt med stadsplanelagskommittén,

att den nu ansett sådana bestämmelser icke böra upptagas

i mätningsförordningen. Kommissionen har emellertid funnit vissa bestämmelser

härom i fråga om städer och stadsliknande samhällen böra

meddelas i särskild, av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse och har framlagt

förslag till dylik kungörelse, avsedd att ersätta kungörelsen den

10 augusti 1918 med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet i rikets

städer m. m. I 50 § av mätningsförordningen borde sålunda även enligt

lantmäterikommissionens förslag endast upptagas bestämmelser om verkställighetsföreskrifter.

Aven om bestämmelser angående tillsynsmyndighet ej intagas i

mätningsförordningen, synes — såsom ock stadsplanelagskommittén framhållit

och även lantmäterikommissionens utlåtande innebär — lantmäteristyrelsens

tillsynsbefogenhet över mätningsväsendet vara av grundläggande

betydelse för bedömandet av frågan, hur vidsträckt mätningsförordningens

tillämplighetsområde bör bliva. Angående denna befogenhets

omfattning råda emellertid olika åsikter, och detta har förorsakat.

de huvudsakliga olikheterna i kommitténs och kommissionens förslag.

Jag har i denna fråga om tillsynsbefogenheten och vad därmed sammanhänger

samrått med chefen för justitiedepartementet.

Att överinseendet över rikets jorddelningsväsen eller skiftesverket

i vidsträckt bemärkelse bör tillkomma lantmäteristyrelsen, synes mig

uppenbart. Jag kan då principiellt taget icke finna någon anledning

till att nämnda styrelse undandrages befogenhet och skyldighet till dylikt

överinseende beträffande vissa jord delnings förrättningar allenast på den

grund, att de utföras inom stadskommmi eller stadsliknande samhälle.

Om ock dessa förrättningar därstädes till följd av förhållandena ordnats

något annorlunda än inom riket i övrigt, hava de dock samma rättsliga

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kun/jl. Maj:ts proposition Jjfr 235.

natur och innebörd. Detta överinseende omfattar givetvis även det

mätningsarbete, som utföres vid en till jorddelningsväsendet hörande

förrättning.

Att förrättningar enligt G kap. fastighetsbildningslagen höra under

lantmäteristvrelsen, har icke från något håll bestritts. Desto mer skiljaktiga

äro meningarna beträffande förrättningar enligt 2 och 5 kap.,

nämligen tomtmätningar och avstyckningar. Från lantmäteristyrelsens

sida har, delvis under åberopande av historiska grunder, framställts anspråk

på ännu vidsträcktare tillsynsmyndighet över mätningar i städerna

än beträffande dessa i lantmäterikommissionens senaste förslag upptagna

förrättningar. Nämnda anspråk föranleda mig i varje fall icke

att fördenskull ifrågasätta någon ändring i lantmäterikommissionens nu

framlagda förslag.

Såsom även stadsplanelagskommittén framhåller, utgör avstyckningsförfarandet

endast en motsvarighet inom vissa delar av städernas

områden till de på landsbygden förekommande, till lantmäteriet hänförliga

jorddelningar, som benämnas avsöndring och ägostyckning.

Avstyckningen är anordnad i närmaste överensstämmelse med ägostyckningen

på landsbygden och bestämmelserna därom äro delvis ordagrant

avfattade lika med dem, som gälla ägostyckning. Den är en fullt

legal jorddelningsförrättning och de av stadsförhållandena föranledda

skiljaktigheterna kunna ej medföra, att den icke bör anses höra till

skiftesverket. Med framhållande av dessa omständigheter yttrar lantmäterikommissionen,

att då de före fastighetsbildningslagens tillkomst i städerna

förekommande ägostyckningarna obestridligt folio under lantmäteristyrelsens

tillsyn, härav med nödvändighet följde, att detta vore fallet

även med ägostyckningarnas efterföljare, avstyckningarna. Jag ansluter

mig till denna mening.

Vad därefter beträffar tomtmätningarna har stadsplanelagskommissionen,

under åberopande att dylika mätningar före fastighetsbildningslagens

tillkomst icke ansetts höra till lantmäteriväsendet, velat göra

gällande, att de icke hänförts dit genom sagda lag. Häremot har

lantmäterikommissionen anfört bland annat, att i den mån nyssnämnda

äldre tomtmätningar icke hört till lantmäteriet, hade de varit av annan

natur än de nu ifrågavarande och egentligen endast varit ett bevismedel

och en inledning till en domstolsprocedur. De i fastighetsbildningslagen

nu reglerade tomtmätningarna hade däremot en helt annan

karaktär och vore ett institut av legal natur med bestämda rättsverkningar.

De måste då liksom andra legala förrättningar på jorddelningsväsendets

område falla under lantmäteristyrelsens tillsyn. Jag finner

opaginerad Kontrollera mot PDF

\Kungl.

mig även i detta avseende böra ansluta mig till den av lantmäterikommissionen

hävdade uppfattningen.

Det har emellertid även gjorts gällande, att någon statlig tillsyn över

avstyckningar och tomtmätningar överhuvud icke vore behövlig. Det har

anförts, att vederbörande sakägare torde själva bevaka sina intressen,

att tillräcklig tillsyn utövades av byggnadsnämnderna och att för övrigt

de statsmyndigheter av olika slag, under vilkas prövning ett ärende bleve

draget, hade att granska även mätningens överensstämmelse med lag.

För min del kan jag lika litet i fråga om städerna som beträffande

landsbygden finna vare sig sakägarnas eller särskilda statsmyndigheters

medverkan göra ett överinseende från ett på mätningsväsendets och

jorddelningens område speciellt sakkunnigt ämbetsverk obehövligt. Och

vad byggnadsnämnderna angår, så må det framhållas, att deras befogenheter

och åligganden i fråga om uppsikt över verkställandet av nyssnämnda

förrättningar visserligen skola fullt ut bibehållas och tagas i

anspråk, men det torde icke kunna förnekas att, om ock i vissa av de

största städerna dessa nämnder och den under dem lydande personalen

må äga sådan sakkunskap på ifrågavarande områden, att det må kunna

antagas, att de även utan särskild statlig tillsyn utföra hithörande förrättuingar

på behörigt sätt, detta dock ingalunda överallt torde vara

fallet och i synnerhet icke i åtskilliga mindre städer. Detta framgår

tillfyllest av vad därom upplysts i lantmäteristyrelsens yttrande häröver

till lantmäterikommissionen samt av utredningen i övrigt. Det bör

ock bemärkas, att fastighetsbildningslagens bestämmelser om tomtmätning

och avstyckning även gälla stadsliknande samhällen å landet,

och där torde den kommunala myndighetens kompetens i angivna hänseenden

flerstädes vara ganska otillräcklig. För övrigt måste jag beteckna

de farhågor, som från städernas sida kommit till synes, för inblandning

fråu tillsynsmyndighetens sida i deras kommunala liv såsom

överdrivna. Någon inkräktning å kommunernas självbestämningsrätt

inom författningarnas råmärken är ingalunda avsedd utan blott en sakkunnig

tillsyn över att författningarna följas. Nämnda farhågor torde

för övrigt icke så mycket gällt avstyckningar och tomtmätningar

som andra mätningar i stad, om vilka jag senare skall yttra mig. Ej

heller har vad byggnadsstyrelsen anfört rubbat min uppfattning av

behovet av en statlig tillsyn över nu ifrågavarande förrättningars utförande.

Beträffande tomtmätningar och avstyckningar har byggnadsstyrelsen

ansett det allmännas intresse ej vara tillgodosett enbart genom uppsikt

över arbetets mätningstekniska del. Detta styrelsens uttalande må vara

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungi. Maj:ts proposition JSIr 235.

iiu så riktigt, så bör dock uppmärksammas, att i mätningsförordningen

det blott är fråga om den mätningstekniska sidan av förrättningen.

Den befogenhet, som i andra avseenden må tillkomma byggnadsstyrelsen,

är givetvis oförkränkt behållen åt densamma, men härigenom uteslutes

ingalunda behovet av tillsyn även från lantmäteristyrelsens sida.

Jag har alltså i likhet med lantmäterikommissionen kommit till

den uppfattningen, att jämväl förrättningar enligt 2 och 5 kap. fastighetsbildningslagen,

såsom varande jorddelningsförrättningar i vidsträckt

bemärkelse, höra under lantmäteristyrelsens tillsyn i nu förevarande

avseende. Jag delar den av såväl stadsplanelagskommittén som lantmäterikommissionen

nu omfattade mening, att föreskrifter om tillsynsmyndigheten

icke böra givas i mätningsförordningen. Dylika föreskrifter

torde däremot lämpligen böra meddelas i särskild författning

i huvudsaklig överensstämmelse med lantmäterikommissionens förslag i

bil. 2 vid detta protokoll. Men av denna åsikt om tillsynsbefogenhetens

omfattning följer, att mätningsregler böra givas även angående tomtinätning

och avstyckning.

Då de i förslaget till mätningsförordning innefattade reglerna synas

kunna lämpligen användas såväl i stad som på landsbygden — vilket

även stadsplanelagskommittén medgivit vara åtminstone tillsvidare händelsen

— samt överinseendet i bägge fallen utövas av samma myndighet,

kan jag icke se någon anledning att fördela bestämmelserna på två författningar,

såsom från vissa håll påyrkats. Att nämnda kommitté ansett själva

förordningen böra begränsas till att gälla förrättningar å landsbygden

och lagaskiftesförrättningar i stad samt genom särskild kungörelse göras

tillämplig i samhälle, där bj^ggnadsnämnd finnes, sammanhängde med

att kommittén icke ville tillerkänna lantmäteristyrelsen tillsynsbefogenhet

över andra stads förrättningar än laga skifte. Då jag nu ej kunnat

biträda sistnämnda åsikt, anser jag själva förordningen böra direkt omfatta

även avstyckning och tomtmätning, såsom lantmäterikommissionen

ock föreslagit. Jag anser det även nödvändigt för att förekomma ytterligare

stridigheter och olika tolkningar angående förordningens tillämplighet,

att det icke, såsom kommittén ifrågasatt, blott säges, att den

gäller mätning, varöver lantmäteristyrelsen äger att öva tillsyn, utan att

uttryckligen förrättningar enligt 2, 5 och 6 kap. i fastighetsbildningslagen

angivas i förordningens 1 § såsom fallande inom förordningens ram.

Att, såsom reservanterna inom lantmäterikommissionen samt byggnadsstyrelsen

ifrågasatt, uppskjuta utfärdandet av bestämmelser angående

mätning i stad kan jag ingalunda finna påkallat, såvitt nu berörda delar

av ämnet angår. Stadsplanelagskommittén har ej heller ansett något upp
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 235. 65

sknv behövligt på de grunder, vilka nämnda reservanter och byggnadsstyrelsen

åberopat.

I detta sammanhang bör jag nämna, att jag icke kan biträda

lantmäteristyrelsens förslag, att förordningen även skall gälla sådan

jordavsöndring, som verkställes av annan än lantmätare.

Med stadsplanelagskommitténs allmänna ståndpunkt sammanhänger,

att kommittén ansett lantmäteristyrelsens tillsynsbefogenhet icke omfatta

sådant mätningsarbete, som omförmäles i andra stycket av 1 § i lantmäterikommissionens

senaste förslag till mätningsförordning. Åven lantmäterikommissionen

har ansett något speciellt överinseende över dylika

mätningar icke tillkomma lantmäteristyrelsen på grund av dess ämbetsbefattning

utan i 1 § b) av sitt förslag till kungörelse1) uttryckligen

angivit, att sådant inseende skall tillkomma styrelsen blott på begäran.

I avseende å tillsynen över andra stadsmätningar än för avstyckningar

och tomtmätningar intager lantmäterikommissionens nya förslagen

så förändrad ståndpunkt gent emot det ursprungliga, att en väsentlig

del av de anmärkningar, som riktats mot detta, icke träffa, det nuvarande

förslaget. Detta bör icke lämnas ur sikte vid frågans bedömande.

Stadsplanelagskommitténs kritik avgavs sålunda innan förslaget omarbetades,

och vid denna omarbetning har man vidtagit ändringar i de

delar, vari kritiken ansetts befogad.

Laotmäterikommissionen har beträffande de i andra stycket av 1 §

omförmälda mätningsarbetena anfört, att det är av största vikt, att allmängiltiga

tekniska bestämmelser meddelas angående dem. Det bör framhållas,

att för förordningens tillämplighet å dylika mätningar fordras, att

två villkor äro uppfyllda. Det ena är, att mätningsarbetet äger rum på

gruud av beslut av stadsfullmäktige eller motsvarande kommunala myndighet.

Det andra är, att det är av grundläggande art för mätningsväsendet

inom samhället. Genom dessa bägge villkor inskränkes bestämmelsens

räckvidd högst väsentligt. Det bör observeras, att mätningens företagande

sålunda alltid blir beroende på den kommunala mjmdighetens beslut.

Förordningen bestämmer endast att, när dylikt arbete är beslutat, skall

det ske på det sätt, förordningen föreskriver. Detta har ansetts nödvändigt

för att denna grundläggande matning, vilken får betydelse för

ett flertal efterföljande av olika slag, blir verkligt pålitlig och noggrann

samt i alla avseenden riktigt utförd. Då ju meningen är, att de kommunala

myndigheterna skola få i alla hänseenden, om vilka icke mät
-

l) Bil. 2 vid detta protokoll.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 7 samt. 196 haft. (Nr 235.)

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majte proposition Nr 235.

ni ngs förordningen giver regler, helt och hållet bestämma angående dessa

mätningar och sålunda enligt 50 § dessa myndigheter skola vid dylik

mätning äga utfärda verkställighetsföreskrifter samt enligt kungörelseförslaget

i bil. 2 det skall bero på deras begäran att, om de så önska,

lita till lantmäteristyrelsen för råd och anvisningar m. m. samt då mätningsförordningens

4 § innehåller beträffande mätningsmetoden friare

regler för dessa mätningar än för de legala, anser jag mig kunna biträda

förslaget, att förordningen må omfatta jämväl dessa mätningsarbeten.

Genom nyssnämnda speciella bestämmelser torde kommunernas frihet i

fråga om dessa viktiga mätningar vara i vederbörlig utsträckning tillgodosedd.

Jag vill framhålla, att kommissionen uttalat, att under begreppet

mätningsarbete av grundläggande art böra falla alla fri angel mätningar

och stommätningar över huvud taget men däremot icke upprättande av

stadsplane- och tomtindelningskart.or såsom sådana. Kommissionens ifrågavarande

förslag är för övrigt mindre omfattande än stadsplanelagskommitténs

motsvarande förslag, mot vilket såväl kommissionen som byggnadsstyrelsen

i denna de! framställt erinringar.

Alla de stadsmätningar, vilka icke tillhöra jorddelningsförrättningar

enligt 2, 5 eller 6 kap. fastighetsbildningslagen eller icke äro sådana,

som omlörmälas i andra stycket av mätningsförordningens 1 §, falla utanför

förordningen. Härigenom torde de förnämsta anledningarna till de anmärkningar,

som i fjol riktades mot förslaget, vara undanröjda liksom

åtskilliga av byggnadsstyrelsens erinringar torde befinnas sakna betydelse.

I avseende å dessa mätningar äga kommunerna full frihet att

bestämma hur dem för gott synes.

I samband med bestämmelserna i 1 § stå föreskrifterna i 50 §

om verkställighetslöreskrifter. I konsekvens med sin uppfattning, att

förrättningar enligt såväl 2 och 5 som 6 kap. fastighetsbildningslagen

stå under lantmäteri styrel sens tillsyn, har lantmäterikommissionen i 50

§ föreslagit, att lantmäteristyrelsen skall äga att i enlighet med grunderna

i förordningen utfärda verkställighetsföreskrifter, både allmänna

och för särskilt fall, i fråga om förrättningar, som avses i första stycket

av 1 §. Beträffande de mätningsarbeten, som omförmälas i andra

stycket av 1 §, skall det däremot tillkomma vederbörande kommunala

myndighet att utfärda verkställighetsföreskrifter. Delta sätt att lösa

denna fråga synes mig väl funnet och tillgodose kommunernas berättigade

åstundan om större frihet uti ifrågavarande avseende. Jag biträder

därför förslaget till lydelse av 50 §.

De till följd av ändringen i 50 § gjorda ändringarna i 7, 9 och

36 §§ giva mig icke anledning till erinran.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Vad därefter angår den andra vid 1919 års lagtima riksdag framställda

anmärkningen eller den, som gällde finmätningens användning,

har nu Jantmäterikommissionen framlagt förslag till ändrad lydelse av

förordningens 4 §. Förändringarna äro gjorda i paragrafens andra

moment. Huvudregeln att finmätning skall ske, när sakägarna samfällt

äska sådan, är givetvis bibehållen. Men för det fall att enighet

ej vinnes, äro reglerna nu modifierade. Enligt kommissionens förra

förslag skulle i sådan händelse, så framt ej därom funnes särskilt stadgat,

förrättningsmannen bestämma, huruvida och i vad mån finmätning

skulle begagnas. Sakägare kunde dock anmäla missnöje med förrättningsmannens

beslut, vilket då skulle underställas lantmäteristyrelsen.

Sedan vederbörande sakägare lämnats tillfälle att yttra sig, skulle lantmäteristyrelsen

avgöra frågan, varefter besvär över styrelsens beslut

kunde anföras hos Kungl. Maj:t.

Nu hava olika regler givits för skilda fall. Vid förrättning, som

av lantmätare verkställes enligt skiftesstadgan eller andra angående

delning av jord å landet gällande författningar, må med undantag för

område, för vilket finnes fastställd stadsplan, finmätning ej mot bestridande

användas. 1 detta fall kan alltså en enskild sakägare genom bestridande

hindra finmätnings användande och det fordras sålunda enhällighet

för att sådan skall begagnas. Härigenom blir den fara, som i

fjol ansågs föreligga för att på landsbygden sakägarna skulle mot sin

vilja påtvingas den dyrbarare finmätningsmetoden, fullständigt avlägsnad.

Att undantag gjorts för sådant område, varå stadsplan utlagts, är eu

naturlig följd av att förhållandena inom dylikt område äro likartade

med förhållandena i stad.

Vad åter beträffar sådan jorddelningsförrättuing, som ovan nämnts,

vilken sker inom stadsplanelagt område å landet, ävensom förrättning

enligt 2, 5 eller G kap. i lagen om fastighetsbildning i stad, har kommissionen

bibehållit bestämmelserna i det ursprungliga förslaget, allenast

med det tillägg, att lantmäteristyrelsen skall före ärendets avgörande

lämna även byggnadsnämnden, där sådan finnes, tillfälle att

yttra sig. Mot dessa bestämmelser har jag ej något att erinra. Det

synes väl motiverat att vid avgörandet av frågan om mätningsmetoden

lämna större inflytande åt sakkunskapen på mätningsområdet vid dylika

mätningar inom nu ifrågavarande områden, där i regel jordeu har relativt

stort värde samt en mera noggrann mätning år nödvändig såväl

på gruud av det höga jordvärdet som till följd av andra utav stadsbebyggelsen

föranledda förhållanden. Besvärsrätten är bibehållen i 51 §.

I fråga om sådana mätningar, som omförmälas i andra stycket

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition JSr 235.

av 1 §5 skall beslutanderätten angående mätningsmetoden tillkomma

den kommunala myndigheten. Att lämna dylik myndighet frihet härvidlag

synes mig lämpligt.

Mot vad lantmäterikommissionens senaste förslag till mätnino-slörordning

i övrigt innehåller har jag icke funnit anledning till erinran.

Tillfälle torde nu böra beredas riksdagen att yttra sig över

detta förslag till mätningsförordning. Jag vill emellertid framhålla, att

det bör vara Kungl. Magt obetaget att framdeles vid behov vidtaga

jämkningar i denna administrativa förordning. Därest eventuella ändringar

äro av någon större betydelse i de avseenden, vilka särskilt tippiiiätksammats

av riksdagen, lärer Kungl. Maj:t även då vilja bereda

riksdagen tillfälle att avgiva yttrande.

Jag tillstyrker nu, att Eders Kungl. Majit måtte förklara sig hava

för avsikt att, därest riksdagen bifaller de förslag beträffande lantmäteriväsendet,

till vilka jag nu övergår, utfärda förordning angående sättet

för utförande av vissa mätningsarbeten m. m. (mätningsförordning) i

huvudsaklig övereustämmelse med det vid detta protokoll såsom bilaga

1 fögade förslag, att träda i tillämpning den 1 januari 1921.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

69

II. Rese- och trabiainentsfororduing samt lantmäteritaxa.

I fråga om de förhållanden, som avses skola regleras genom den

förslagna rese- och traktamentsförordningen, torde jag få erinra om

följande.

I taxan på arvode för lantmäteriförrättningar den 23 december

1909 stadgas, att förstelantmätare äger uppbära resekostnads- och traktamentsersättning

enligt gällande resereglemente för förrättning, som av

honom verkställes utanför residensstaden. Angående annan lantmätare,

som på eget ansvar utför iantmäteriförrättning, stadgades i nyssnämnda

taxa, att han skulle erhålla reseersättning, som skulle utgå med ersättning

dels för resekostnaden enligt gällande resereglemente dels ock för

kost och tidsspillan efter vägens längd.

Tjänstemedhjälpare och tekniskt biträde åtnjuta ersättning för

resa efter enahanda grunder, som gälla för på eget ansvar arbetande

lantmätare.

Enligt taxan har traktamentsersättning, såsom ovan berörts, utgått

till förstelantmätare i vissa fall. Övriga tjänstemän hava enligt taxan

icke kommit i åtnjutande av någon sådan ersättning.

I statsverkspropositionen till 1918 års lagtima riksdag föreslog

emellertid Kungl. Maj:t, att anslaget till rese- och traktamentspenningar

måtte höjas för att dagtraktamenten måtte kunna därifrån utgå till den

med praktisk lantmäteriverksamhet sysselsatta lantmäteripersonalen.

Riksdagen godkände detta förslag.

Härefter utfärdade Kungl. Maj:t den 7 maj 1918 kungörelse angående

traktamentsersättning åt vissa lantmätare med liera. Denna kungörelse

trädde i kraft den 1 juni 1918. Enligt densamma åtnjuter

annan på eget ansvar arbetande lantmätare än förstelantmätare så ock

tjänstemedhjälpare samt sådant tekniskt biträde, som med tillstånd av

lantmäteristyrelsen begagnas, av allmänna medel traktamentsersättning

under resor och förrättningar, som äga rum på grund av gällande

instruktion, annan författning eller särskilt förordnande. 1 fråga om

villkoren för åtnjutande av traktamentsersättning skola i huvudsak

bestämmelserna i gällande resereglemente tillämpas. Genom samma

kungörelse upphävdes de i lantinäteritaxan förefintliga bestämmelser om

lantmätares rätt till gottgörelse för kost och tidspillan under sådan resa,

då traktamentsersättning erhölls, samt jämväl vad i 5 § 1 inom. samma

taxa fanns stadgat om visst pris för husrum och kost.

Rese- och

traktamentsförordningen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

Angående sitt nu framlagda förslag till rese- och traktamentsförordning

har lantmäterikominissionen anfört, att kommissionen, som icke

ifrågasatte någon ändring i gällande ordning, att gottgörelsen lör det utförda

lantmäteriarbetet skulle erläggas av vederbörande sakägare, samt föresloge,

att resekostnads- och traktamentsersättning skulle utgå av allmänna medel,

funnit det med hänsyn härtill lämpligt, att bestämmelserna om reseoch

traktamentsersättning måtte inrymmas i särskild författning och

icke vidare intagas i en förordning (lantmäteritaxan) som avsåge att

reglera den gottgörelse, lantmätare ägde uppbära av sakägare.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i kommissionens förslagtorde

ur motiveringen här endast böra anföras följande:

»I likhet med kungörelsen den 7 maj 1918 bär nu ifrågavarande författning

ansetts höra gälla alla på eget ansvar arbetande lantmätare, deras tjänstemedhjälpare

samt sådana tekniska biträden, som med tillstånd av lantmäteristyrelsen begagnas.

Det har emellertid synts kommissionens ensidigt, att hos lantmätare anställd

elev, som med lantmäteristyrelsens tillstånd begagnas, jämväl må komma i

åtnjutande av ersättning för de resekostnader, som äro förknippade med hans deltagande

i arbetena å förrättningsställena.

Knappast på någon bana måste nämligen aspiranterna för sin utbildning i

den utsträckning som lantmäterieleverna deltaga i arbeten å olika platser. I samma

mån som lantmätarnas verksamhet förändrats till att allt mer och mer avse förrättningar

av mindre omfattning, har resekostnaden för lantmäterieleverna blivit av

större betydelse. Den fortgående förändringen av verksamheten i nu angiven riktning

minskar också möjligheterna för principalen ad draga fördel av elevens arbete

samt medför tillika med i övrigt inträffade ändrade förhållanden svårigheter att

under resa och pågående förrättning anskaffa mat och husrum för eleven till skäligt

pris. Kommissionen anser, att kostnaden för elevs reseersättning ej bör drabba

vederbörande jordägare. Det kan nämligen ej anses överensstämmande med billighet

och rättvisa, att jordägarna åsamkas utgifter för elevens utbildning, som det

snarare torde tillkomma staten att främja. För Övrigt lärer det ej kunna ifrågakomma

att pålägga jordägare kostnad för annan person än flen, som omedelbart

erfordras för det arbete, vilket av honom påkallats. Att så icke kan anses vara

förhållandet i fråga om elev, som vid dylikt arbete medtagits, synes kommissionen

påtagligt. Resekostnadsersättning för elev torde böra utgå efter 5 klassen i resereglementet.

»

Kommissionen bär av enahanda skäl jämväl förordat, att rätt till

erhållande av dagtraktamente under resor och förrättningar måtte utsträckas

till elev.

I fråga om såväl resekostnads- som traktamentsersättningen innehåller

förslaget ett flertal bestämmelser, avseende att medföra begränsningar

i rätten till dylika ersättningar.

Kommissionen har föreslagit, att resekostnads- och traktamentsersättning,

varom i förordningen stadgades, skall utgå från nionde huvud
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

titelns förslagsanslag till rese- och traktamentepenningar. Beträffande

dagtraktamentena är detta redan nu fallet enligt 1918 års riksdags

beslut. Till stöd för förslaget att jämväl resekostnadsersättningen skall

gäldas av staten har kommissionen hänvisat till att densamma i annat

sammanhang framhållit, att jordägarnas kostnader för lantmäteriförrättningar

borde i än vidare grad lindras.

Kommissionen har erinrat, att lantmäteri styrelsen i skrivelse den

24 maj 1917 beräknat lantmätarnas ersättning för resekostnader under

åren 1912—1916 till i medeltal 95,0'')0 kronor. Mot denna beräkning

har kommissionen icke funnit någon anledning att göra erinran, men

då kostnaderna för resor, i vad de avsåge biljettkostnader och skjutsersättning,

sedan år 1916 stigit med inemot 100 procent samt någon

del av denna ökning torde komma att kvarstå, även sedan normala

förhållanden inträtt, ansåge sig kommissionen böra beräkna lantmätarnas

ersättning för resekostnader till 125,000 kronor årligen.

Kostnaderna för traktamentsersättning till lantmätare hade vid

1918 års riksdag beräknats till 400,000 kronor. Kommissionen ansåge

dem böra alltjämt beräknas till detta belopp.

I sammanhang härmed har kommissionen framhållit, att vid antagande

av det av kommissionen framlagda förslaget om statens övertagande

av kostnaderna för lantmätarnas resor, det nu å riksstatens

nionde huvudtitel uppförda extra anslaget till kostnader för vissa av

lantmätare företagna tjänsteresor blir överflödigt, till den del detsamma

avser själva resekostnaderna.

Då min företrädare den 11 mars 1919 tillstyrkte avlåtandet av

omförmälda proposition angående lantmäteriväsendet, erinrade han, att

frågan om revision av resereglementet vore under utredning av särskilda

inom civildepartementet tillkallade sakkunniga, samt meddelade, att lantmäterikommissionens

förslag till rese- och traktamentsförordning remitterats

till nämnda sakkunniga. Tillika anförde han:

»I likhet med lantmiLterikommissionen anser jag det lämpligt, att vid den

reglering av lantmäterikostnaderna, som nu bör företagas, staten åtager sig att

bestrida kostnaderna för lantmätarnas resor lika väl som dylikt åtagande enligt

beslut av 1918 års riksdag redan skett beträffande deras dagtraktamenten. Likaledes

anser jag mig böra tillstyrka, att jämväl den till elev utgående ersättningen

för resekostnad och dagtraktamente bör gäldas av statsmedel. Beträffande detaljerna

av förslaget till författning i nu förevarande ämne torde det icke vara lämpligt

att nu ingå i någon närmare granskning, enär frågan därom remitterats till

särskilda sakkunniga för ytterligare utredning. Jag vill emellertid framhålla, att

åtskilliga begränsningar i rätten till dylika ersättningar höra stadgas, liksom skett

exempelvis beträffande liknande ersättningar till skogsstatens personal.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Dcpartemenis
ehefen.

Lantmäteri
taxan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235-

Enär redan i fjol kostnaderna för dagtraktamentena inräknats i den då vidtagna

höjningen av nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar

samt kommissionen ansett någon ändring i det härtill beräknade beloppet icke vara

behövlig, återstår nu endast att vidtaga den höjning i samma anslag, som orsakas

av att jämväl resekostnaderna höra utgå av statsmedel. Kommissionen har uppskattat

den av sådan anledning erforderliga höjningen till 125,000 kronor. Häremot

har jag icke något att erinra. Jag skall längre fram göra hemställan härom.»

I det utlåtande, som avgavs av jordbruksutskottets majoritet, förekommer

icke något särskilt uttalande angående nu förevarande förslag.

Anslagshöjningen avstyrktes i samband med avslagsyrkandet å propositionen

i övrigt. Enligt den av herr Öberg avgivna reservationen, som i

denna del omfattades av åtta utskottsledamöter och som gillades av andra

kammaren, skulle utskottet uttalat, att detsamma icke funnit skäl till

erinran mot att staten iklädde sig resekostnaderna för på eget ansvar

arbetande lantmätare och dennes tjänstemed hjälpare ävensom att dagtraktamente

tillerkändes jämväl hos lantmätare etter lantmäteristyrelsens

tillstånd anställd elev men att däremot utskottet, i betraktande särskilt

av möjligheten för vederbörande lantmätare att i viss mån draga ekonomisk

fördel av såväl det tekniska biträdets som elevens arbete, icke

kunde biträda förslaget att av statsmedel medgiva resekostnadsersättuing

åt dessa. Anslagsökningen borde likväl utgöra 125,000 kronor.

Fråsran om revision av resereglementet har ännu icke erhållit

erforderlig utredning.

Vad min företrädare i fjol anförde i denna de! av ämnet får jag

nu biträda och åberopa utan annan ändring än att, på sätt andra kammarens

beslut innebar, resekostnadsersättning till tekniskt biträde och elev

icke torde böra utgå av statsmedel. Någon ändring i den erforderliga

ökningen av anslaget till rese- och traktamentspenningar bör denna

jämkning icke medföra.

Jag skall längre fram göra hemställan om dylik anslagsökning.

Gällande taxa på arvode för lantmäteriförrättningar den 23 december

1909 tillkom såsom en följd av den vid samma års riksdag

beslutade omorganisationen av lantmäteristaten i orterna. Syftemålet med

den nya taxan var att åstadkomma dels förenkling och dels nedsättning

i lantmätarnas arvoden. Enligt under förarbetena till taxan verkställd

utredning belöpte sig denna nedsättning till i genomsnitt en tredjedel.

I gengäld härför anslogos genom omorganisationen löner eller arvoden

till 110 distriktslantmätare, 40 extra lantmätare och 30 auskultanter.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kiingl. Maj:ts proposition Nr 235.

Med avseende på nedsättningen bör emellertid särskilt framhållas,

att densamma icke beträffande arvodet för varje särskilt slag av arbete

skedde med Vs eller 33 procent utan i vissa fall uppgick ända till

39 procent (delningsarvodet) och i andra fall var helt obetydlig. Eu

anmärkningsvärd nyhet i 1909 års taxa var, att så gott som all rättighet

att med sakägare ingå överenskommelse om arvodet borttogs, förutom

vad angår arbeten efter siffermetod, beträffande vilka taxan icke äger

tillämpning. Därjämte infördes vissa smärre nyheter, däribland bestämt

arvode för jordavsöndring.

I framställning den 15 december 1915 anhöll styrelsen för Sveriges

lantmätarförening, efter att från lantmätarna hava infordrat utredning

angående den inkomst, som enligt taxan kunde erhållas, att

Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för åstadkommande av en revision

av lantmäteritaxan.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt lantmäteristyrelsen att avgiva utlåtande

över lantmätarföreningens framställning samt bemyndigat styrelsen

att vid utförandet av det arbete, som besvarandet av denna remiss

föranledde, tillkalla sakkunniga biträden inom lantmäterikåren, verkställde

styrelsen med biträde av förste lantmätaren i Västerbottens län

Karl Grubbström, dåvarande distriktslantmätaren i Faluns distrikt

Theodor Andersson, extra lantmätaren i Kalmar län Harald Malmberg

samt dåvarande lantmäteriauskultanten friherre Axel von Offer en omfattande

undersökning angående såväl gällande som äldre lantmäteritaxor.

Med stöd av den utredning, som härigenom vunnits, utarbetade

lantmäteristyrelsen och ingav med skrivelse den 14 december 1916 till

Kungl. Maj:t förslag till ny taxa på arvode för lantmäteriförrättningar.

Detta förslag överlämnades sedermera till 1917 års lantmäterikommission

och ligger till grund för det av kommissionen utarbetade

förslaget till förordning angående den gottgörelse, lantmätare äger uppbära

av sakägare.

I lantmäteristyrelsens skrivelse den 14 december 1916 anföres

bland annat följande, vilket kommissionen vitsordat och åberopat:

»Vid de verkställda undersökningarna har till fullo ådagalagts behovet av eu

revision av gällande taxa, vilken måste anses icke blott i manga fall lämna alltför

liten ersättning särskilt med hänsyn till arbetets art. utan även vara otidsenlig,

ojämn och orättvis i sina verkningar.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 190 höft. (Nr 235.)

Förslag och

utredningar

före 1919 års

riksdag.

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

A ad angår förhållandet mellan den nuvarande taxan och den förut gällande

framgår av historiken, att 1867 års taxa är den, som utgjort stommen och grunden

för alla därefter följande och alltså även för den gällande. Då 1867 års taxa upprättades

särskilt med hänsyn till norrlandsförhållanden och vill en tid, då mindre

förrättningar voro sällsynta och de stora laga skiftena de vanligast förekommande

förrättningarna, förklaras härav, att nu gällande taxa är otidsenlig och för särskilt

smärre förrättningar verkar ojämnt och orättvist. Av historiken inhämtas vidare,

att genom 1873 års kungörelse 1867 års taxa blev höjd med 25 procent, men det

framgår dessutom, att 1881 års taxa icke innebar någon höjning av 1873 års taxa

utan i stället en sänkning med i runt tal 10 procent. Då nu gällande taxa utgör

en nedsättning i 1881 års med 33.34 procent, i ersättning varför till en del tjänstemän

löner och arvoden erhållits, som skola motsvara den skedda nedsättningen i

lantmätarnas inkomst efter 1881 års taxa, framgår det alltså, att lantmätarna

arbeta efter en taxa, vars arvodessatser äro lägre än vad som 1873 ansågs skäligt.

Det må betonas, att, ehuru så påtagligen erfordrats, vid tillkomsten av 1909 års

taxa någon vidare revision med hänsyn till efter år 1881 ändrade förhållanden ej

skedde. I stort sett kan sägas, att 1909 års taxa endast blev en omskrivning av

1881 års, varvid arvodessatserna sänktes i ovan angiven utsträckning. Det torde

slutligen böra nämnas, att vid 1881 års och tidigare taxerevisioner liera önskemål

från lantmätarnas sida uttalats, som därvid icke tillgodose!!® och därför nu upprepats

med ökad styrka.»

Beträffande huvudprinciperna i lantmäterikommissionens nu framlagda

taxeförslag har kommissionen anfört:

»Ett av de viktigaste syftemålen med en ny taxa måste vara att i högre

grad än hittills bereda jämna och rättvisa arvoden. Till en början må dock framhållas,

att åtskilliga lantmäteriarbeten äro av den art, att detta syfte icke kan nås

genom detaljarvode, varmed förstås arvode, som beräknas efter figurantal, längd.

.ytmått eller dylikt. Det har därför varit nödvändigt icke blott att bibehålla dagarvode

för vissa åtgärder utan även att i viss mån utsträcka användningen därav.

Sålunda föreslår kommissionen exempelvis, liksom 1916 års förslag, att alla sammanträden,

utredningar och undersökningar skola ersättas särskilt genom dagarvoden.

I motsats härtill har enligt gällande taxa i flera detaljarvoden inbegripits ersättning

även i nämnda hänseende.

Från lantmätarhåll har emellertid framställts krav på ännu vidsträcktare

användning av dagarvoden, bland annat i sä måtto, att lantmätaren alltid skull''

vara berättigad att välja mellan dagarvode och detaljarvode. Faran för missbruk

av en sådan bestämmelse torde dock vara mycket stor och kontroll omöjlig att

anordna. Kommissionen har därför i likhet med 1916 års förslag ansett sig icke

kunna i princip medgiva en dylik allmän valfrihet.

Det har synts kommissionen ofrånkomligt att, på sätt lantmäteristyrelsen i

sitt nämnda förslag hemställt, höja dagarvodet från 10 till 12 kronor.

För uppnående av en jämn och rättvis gottgörelse har en ganska långt driven

specialisering av bestämmelserna om detaljarvode varit nödvändig.-----.

Med avseende å tariffer och andra grunder för detalj arvodets utgående har i

regel följts de av lantmäteristyrelsen i 1916 års förslag framställda teorier och

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. May.ts proposition Nr 235.

principer. I åtskilliga fall bär det dock ansetts nödvändigt att höja arvodet för

vissa arbeten. De av lantmäteristyrelsen föreslagna bestämmelser om detaljarvode

synas nämligen vara sådana, att, därest arvodet beräknas enligt dessa, inkomsten

per dag icke kan komma att uppgå till 12 kronor, med mindre arbetstid eller arbetsintensitet

drives över det normala. Enligt kommissionens åsikt är detta icke blott

orättvist utan även olämpligt såsom icke ägnat att tillgodose vare sig lantmätarnas

eller jordägarnas intressen. Det måste nämligen anses såsom en orättvisa, om en

lantmätare, ehuru lian presterat en större arbetsprodukt, måhända likväl icke skulle

erhålla en större ersättning än en annan, som föredragit ett makligare arbetssätt

men begagnat sig av den i gällande taxa såväl som i både 1916 års och kommissionens

förslag medgivna frihet att debitera arvodet för förrättning i dess helhet

efter dagberäkning. Följden bärav skulle givetvis bliva, att arvodet för förrättning

i dess helhet snarare som regel än såsom undantag komme att debiteras efter

nämnda grund. Men detta vore givetvis icke till jordägarens fördel, ty i hans intresse

ligger uppenbarligen, att förrättningen bedrives och avslutas så snabbt som möjligt.

Därigenom minskas helt säkert såväl arvodet för förrättning som övriga med densammas

utförande förbundna kostnader.

Kommissionen har därför sökt att avväga bestämmelserna om detaljarvoden

pa sådant sätt, att med normal arbetstid och arbetsintensitet inkomsten per dag

blir minst lika med dagarvodet, 12 kronor. Vid sina beräkningar har kommissionen

utgått från, att eu arbetstid om 8 timmar bör anses såsom normal.

Av vad ovan anförts framgår, att storleken av dagarvodet är av grundläggande

betydelse för hela taxan. Detta arvode blir nämligen i stort sett bestämmande

för den inkomst av arbete, som taxan avser att bereda. Och denna inkomst

äter bör uppenbarligen avvägas med hänsyn till storleken av den ersättning av

statsmedel i form av lön eller arvode, lantmätaren skall erhålla. Med förhållandet

mellan dessa faktorer inkommer man emellertid på frågan om fördelningen av kostnaderna

för lantmäteriförrättningar mellan statsverket och jordägarna, vilken fråga

kommission upptagit till behandling i annat sammanhang.

Alla beräkningar hänföra sig till de förhållanden, som gällde år 1914.

Slutligen vill kommissionen i likhet med lantmäteristyrelsen framhålla, att

den föreslagna förordningen angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten

m. in. (mätningsförordningen) inverkat såsom en mycket viktig faktor vid bestämmandet

av arvodessatsemas storlek. Antagandet av föreliggande förslag till förordning

får sålunda anses förutsätta, att även mätningsförordningen utfärdas.»

Beträffande den speciella motiveringen till förslaget till lantmäterit-axa

torde jag få hänvisa till kommissionens betänkande.

Huvudreglerna innefattas i förslagets bägge första paragrafer,

vilka innehålla att utöver löneförmåner samt resekostnads- och traktamentsersättning,

som gäldas av statsmedel, lantmätare äger att för förrättning

eller åtgärd, som lian utför på grund av gällande instruktion

eller annan författning, bekomma gottgörelse av sakägare. Denna gottgörelse

utgår antingen enligt taxa eller i vissa fall, bland annat vid

finmätning, enligt överenskommelse, dock att densamma under vissa

förutsättningar bestämmes av lantmäteristyrelsen. <botgörelse enligt

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

taxa är dels arvode för verkställt arbete och dels lösen för karta och

handlingar. Arvode utgår antingen som detaljarvode eller ock som

dagarvode efter dagberäkning.

Beträffande detaljarvodet innehåller förslaget utförliga bestämmelser

Användandet av dagarvode är i vissa avseenden utvidgat i jämförelse

med för närvarande. Dagarvodet är, som nämnt, föreslaget till 12

kronor, varvid kommissionen framhållit, att då den stannat vid detta,

jämväl av lantmäteristyrelsen föreslagna belopp, ehuru från åtskilliga

håll högre arvode påyrkats, hade det skett under förutsättning att löner

och arvoden komme att bestämmas i enlighet med vad kommissionen

därom särskilt föresloge. För närvarande äger frihet till överenskommelse

rum endast beträffande mätningar efter siffermetod samt vissa

förrättningar, som kunna verkställas utan myndighets förordnande.

Det nu framlagda förslaget har i stort sett upptagit bestämmelser av

enahanda innehåll.

För att visa resultatet av den föreslagna taxans verkningar har

kommissionen låtit verkställa beräkning av arvodena för 148 laga skiften

och hemmansklyvningar samt 72 ägostyckningar eller tillhopa 220 förrättningar.

Dessutom har kommissionen haft tillgång till handlingar

rörande 29 rågångsförrättningar för skilda delar av landet. Resultatet

av de verktällda utredningarna har sammanförts i vid betänkandet fogade

tabeller. Kommissionen anför härom:

»Av dessa tabeller inhämtas bland annat, att ökningen i avseende å gottgörelsen

för laga skiften och hemmansklyvningar utgör 42.3 procent. Härav belöpa

18.6 procent på arbeten, som tillkomma på grund av mätningsförordningens

bestämmelser, under det att 23.7 procent utgöra verklig förbättring av den lantmätarna

tillkommande ersättning.

Tabellen C utvisar ökningen med avseende å helårsverksamhet. Därav inhämtas,

att den totala ökningen utgör 40.o procent, varav 18.6 procent belöpa på

arbeten, som tillkomma på grund av mätningsförordningens bestämmelser, och 21.4

procent utgöra verklig förbättring av den lantmätarna tillkommande ersättning.

Lantmätarnas inkomst i form av gottgörelse för utfört arbete kommer sålunda att

ökas med i runt tal 20 procent eller samma procenttal, varmed dagarvodet höjts. *

Lantmäteristyrelsen hade i skrivelse den 24 maj 1917 beräknat,

att lantmäteriverksamheten lämnade rikets lantmätare en sammanlagd

taxeinkomst av 1,000,000 kronor brutto årligen. Utednge man från

denna beräkning, mot vilken kommissionen icke funnit något att erinra,

skulle således den av kommisionen nu föreslagna taxan komma att

giva rikets lantmätare en årlig bruttoinkomst av 1,400,000 kronor.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

] sitt utlåtande den 28 januari 1919 har lantmäteri styrelsen fullständigt

anslutit sig till de grundläggande principerna i kommissionens

taxeförslag och endast i vissa detaljer föreslagit jämkningar. Av dessa

ändringsförslag torde här endast böra omförmälas följande.

I 49 § av taxeförslaget har kommissionen föreslagit, att lösen för kopia eller

utdrag av fullständigt uträknad geometrisk karta skulle, när kopian eller utdraget

åstadkommits för hand, utgå med vissa i en i paragrafen intagen tariff angivna

belopp samt, när det skett genom fotomekanisk reproduktion, med allenast viss del

av den sålunda beräknade lösen, nämligen SO procent för ett exemplar, 70 procent

för varje av två exemplar, 60 procent för varje av tre exemplar och 50 procent för

varje av fyra eller flera exemplar. Kommissionen har till stöd härför framhållit,

att de flesta äldre kartor vore av sådan beskaffenhet, att den fotomekaniska metoden

icke kunde användas beträffande dem och att det syntes obilligt, ifall kopieringen

för hand av dylika kartor skulle verkställas mot nedsatt lösen, höidelama

av fotomekanisk reproduktion vore så påtagliga, att denna metod säkerligen komnie

att användas i allt större utsträckning, även om lösen därigenom bleve något lägre.

Lantmäteristyrelsen bär häremot till en början erinrat, att för kopiering av

äldre kartor i arkiven ersättning borde utgå genom åsättande av stämpel — icke

genom lösen — och att kopiering av äldre kartor hos jordägarna förekomme nästan

endast vid upprättande av konceptkartor, varom särskilda regler gåves. Styrelsen

har vidare framhållit, att det allmänt såsom önskvärt erkända användandet av den

fotomekaniska metoden skulle motverkas, om man genom en högre ersättning premierade

handritade kartor. På grund härav och med hänsyn till de stora fördelar,

som skulle komma rikets lantmätare till godo genom antagande av kommissionen^

förslag i dess helhet, ansåge styrelsen det vara skäligt, att dessa, i de fall då de

icke villo eller lämpligen kunde använda sig av fotomekanisk reproduktion, finge

finna sig i eu vass nedsättning för liandritad karta. Ändamålet med inrättande

av lantmäteristyrelsens reproduktionsanstalt både i främsta rummet varit att nedbringa

jordägarnas kostnader och befrämja kartornas spridning bland allmänheten.

Först därigenom komnie denna så småningom till en rätt uppfattning om kartan - betydelse för såväl den ena som andra uppgiften. Styrelsen föresloge därför, att

lösen måtte beräknas på samma sätt, vare sig kopieringen skett för hand eller genom

fotomekanisk reproduktion och i båda fallen efter de grunder, som kommissionen

föreslagit för kopia, som framställts genom fotomekanisk reproduktion. Under det

kommissionens förslag i fråga om lösen innebure en ökning med 7.2 procent, skulle

enligt styrelsens förslag en minskning uppkomma, som kunde beräknas till 13.4

procent. På det hela taget kunde om styrelsens förslag i nu berörda del sägas, afl,

även om densamma ej beredde en ersättning av 12 kronor för 8 timmars arbetsdag,

vilket villkor i detta fall syntes kunna eftergivas med hänsyn till att arbetet bord - utföras företrädesvis av icke examinerad arbetskraft, tvivel ej kunde råda därom,

att lantmätaren under sistberörda förutsättning alltid kunde beräkna någon behållning

å arbetet. Till ytterligare stöd för styrelsens ståndpunkt borde framhållas det

olämpliga för att icke säga oberättigade i att jordägaren skulle vara skyldig gälda

lösen till olika belopp beroende på om lantmätare i det särskilda fallet ritat kartan

för hand eller använt fotomekanisk reproduktion.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Departements

chefen 1919.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Lantmäteristyrelsen liar därför föreslagit endast en tariff, vari avgiften upptagits

till 80 procent av avgiften i kommissionens tariff för kandritad karta.

Min företrädare i ämbetet anförde den 11 mars 1919 i denna del

av ärendet följande:

»Mot den av lantmäterikommissionen tillämpade principen att lantmätarna

skola, utöver löneförmåner samt resekostnads- och traktamentsersättning av statsmedel,

erhålla liksom hittills gottgörelse av sakägare för utfört arbete och att

denna gottgörelse skall i regel utgå efter taxa, synes mig icke vara något att inbinda.

Kommissionens taxeförslag är byggt på den förutsättning, att lantmätarna

skola kunna därigenom erhålla en dagsinkomst av 12 kronor för 8 timmars arbete.

Denna utgångspunkt synes^ mig böra godkännas. Kommissionen har längre fram i

sitt utlåtande verkställt åtskilliga beräkningar angående den brutto- och nettoinkomst.

som ma antagas härigenom tillgodokomma lantmätarna, samt därefter

beräknat storleken av den statsavlöning, som bör medgivas, för att lantmätarna

skola erhålla lämplig totalinkomst. I likhet med kommissionen anser jag detta

tillvägagångssätt vid behandlingen av förevarande fråga lämpligt. Då jag anser

kommissionens taxeförslag böra i allt väsentligt vinna godkännande, bör alltså,

därest någon jämkning mä finnas böra ske i kommissionens förslag beträffande lantmätarnas

sammanlagda tjänsteinkomster, detta ske genom minskning av den föreslagna

statsavlöningen.

\ ad beträffar de° särskilda bestämmelserna i taxeförslaget synas desamma

icke giva anledning till några väsentliga anmärkningar utöver vad lantmäteristyrelsen

i vissa hänseenden framhållit. Vad särskilt frågan om lösen för kartkopia ankommer

synes mig lantmäteristyrelsen hava givit, goda skäl för sitt ändringsförslag---.

basom kommissionen framhållit skulle genom den föreslagna taxan gottgörelsen

till lantmätarna komma att ökas med ungefär 40 procent, varav dock nära

hälften beror av arbeten, som tillkomma på grund av mätningsförordningens bestämmelser

och därför motsvaras av ökat arbete och kostnader. Den verkliga inkomstökningen

har uppskattats till omkring 20 procent. I betraktande av att de totala

kostnaderna för lantmäterigöromålen bliva så väsentligt ökade måste denna ökning

i jordägarnas kostnader anses såsom särdeles måttlig. Genom att staten övertager

kostnaderna för rese- och traktamentsersättningarna till lantmätarna samt jämväl,

på, sätt jag längre fram kommer att i huvudsaklig anslutning till iantmäterikommissionens

förslag tillstyrka, i andra hänseenden bidrager till lantmäterikostnadernas

bestridande, överflyttas pa staten så stor del av dessa kostnader, att statens andel

i desamma blir proportionsvis mycket större än förut varit fallet. Frågan om

förhållandet mellan statens och jordägarnas kostnader i avseende å lantmäteriet

har närmare berörts av kommissionen i åtskilliga i slutet av dess betänkande införda

sammanställningar, vilka jag längre fram torde få omförmäla. Jag kan

emellertid redan nu nämna, att de nu ifrågasatta ökningarna komma att nästan

uteslutande drabba statsverket. Därest även fjolårets beslut om statens övertagande

av dagtraktamentena nu tages i beräkning, bliva jordägarnas fördelar av förändringarna

ännu mera framträdande.

Jag har därför för avsikt att, därest de förslag beträffande avlöning åt den

lantmäteripersonal, vilken sysselsattes med utförande av lantmäteriförrättningar,

som Kungl. Maj:t nu torde komma att förelägga riksdagen, bliva av riksdagen

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

bifallna, tillstyrka Kungl. Maj: t att utfärda lantrnäteritaxa i huvudsaklig överensstämmelse

med lantmäterikommissionens förslag och med beaktande av lantmäteristyrelsens

erinringar — — —.»

Vid 1919 års lagtima riksdag anmärktes, att tillfälle bort beredas

riksdagen att yttra sig över definitivt förslag till lantrnäteritaxa, enär

denna författning vore av avgörande betydelse för ett rätt bedömande

av organisations- och löneregleringsförslaget. Utskottsmajoriteten fann

det i viss mån anmärkningsvärt, att enligt Kung]. Maj:ts förslag sakägarna

skulle i avseende å kostnaderna för lantmäteriförrättningar komma

att bliva ogynnsammare ställda än enligt nu gällande regler å ifrågavarande

område. I reservanternas förslag till utlåtande framhölls, att

då de förordat en inskränkt tillämpning av finmätningsförfarandet, för

vilket högre ersättning skulle utgå, sakägarnas totala kostnader för

lantmäteriförrättningar komme att i viss mån begränsas. Tillika framhölls,

att det vore självfallet, att den beräknade åtta timmars arbetsdagen

endast finge avse eu genomsnittsarbetsdag av åtta timmar. Det syntes

nämligen ligga i öppen dag, att vid arbeten av nu ifrågavarande art

ute på fältet den korta tid av året, under vilket sådant arbete kunde

bedrivas, även i största möjliga mån måste utnyttjas. Någon normalarbetsdag

borde sålunda icke kunna beräknas.

Redan i skrivelse den 7 augusti 1918 hade styrelsen för Sveriges

lantmätarförening hemställt om provisorisk höjning av vissa i den nu

gällande lantmäteritaxan upptagna lösenbelopp.

Sedan frågan om lantmäterikårens omorganisation föll vid 1919

års lagtima riksdag och därmed även utfärdandet av ny lantrnäteritaxa

undansköts, hava från särskilda sammanslutningar inom lantmäteripersonalen

inkommit ytterligare framställningar, avseende dels provisorisk

höjning av den nuvarande taxan och dels höjning av kommissionens

taxeförslag.

Sålunda hemställde styrelsen för Sveriges lantmätarförening i skrivelse

den 25 augusti 1919, att Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt förordna,

att gällande taxa på arvode för lantmäteriförrättningar den 23

december 1909 skulle höjas med minst 100 procent beträffande lösenbeloppen.

för kopior av kartor och avskrifter av handlingar samt med minst 60

procent beträffande alla andra arvodessatser, att gälla, till dess frågan

rörande en genomgripande omorganisation av lantmäteristaten och lönereglering

för dess befattningshavare kunde komma att vinna sin lösning.

191$ års

riksdag.

Framställningar

om ändringar

i nu

gällande eller

föreslagna

taxan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kuntjl. Majds proposition Nr 235.

Till stöd för framställningen framhölls särskilt, att frågan rörde ej endast

lantmätarna utan även de biträden, som av dem användes till hjälp vid

vissa arbeten, eller dels tekniska biträden vid åtskilliga fältarbeten dels

mera allmänt skriv- och ritbiträden för utförande av skrivgöromål och

kartritning. För höjningen av ersättningen till dessa biträden, vilken

böjning vid tiden för framställningens avgivande beräknades uppgå till

150 procent, hade lantmätarna ej erhållit någon som helst kompensation,

vare sig i form av förhöjning av taxan eller såsom dyrtidstillägg. Icke

heller hade dyrtidstillägg från statsverket utgått till dessa biträden

direkt. Följden härav hade blivit, att lantmätarna fått vidkännas de

ofrånkomliga ökningarna i biträdenas avlöning. Då härtill komme, att

någon ersättning ej heller utgått för den oerhörda fördyringen av skrivoch

ritpapper, blanketter, instrument m. in., vilken höjning beräknades

uppgå till mer än 200 procent, gjorde sig verkningarna kännbara på

sådant sätt, att för en hel del enklare arbeten, vilka i regel utfördes av

ovannämnda biträden, uppstode förlust för lantmätarna, vilka sålunda långt

mindre erhölle någon ersättning för arbetets ledning, kollationering o. d.

Vidare har styrelsen för ISveriges distriktslantmätarförening i skrivelse

den 29 november 1919 framhållit såsom ytterst angeläget, att de

i den sist härovan berörda framställningen framställda önskemål måtte

omedelbart vinna bifall. Då emellertid för en sådan förändring beträffande

samtliga arvodessatser i taxan förutsattes utredning, gom skulle

förorsaka ett fördröjande av frågans avgörande i hela dess vidd, har

distriktslantmätarföreningens styrelse hemställt, att Kung!. Maj:t omedelbart

täcktes förordna, att till lantmätare utgående lösen för kartkopior

och avskrift av handlingar måtte från och med den 1 januari 1920

höjas med 100 procent av gällande lösen.

I skrivelse den 17 oktober 1919 har styrelsen för Sveriges lantmätarförening

yttrat sig om kommissionens år 1918 avgivna förslag

till ny lantmäteritaxa och därvid, på det att denna taxa skulle giva den

beräknade inkomsten av 12 kronor för arbetsdag om 8 timmar,''hemställt

om en förböjning av taxesatserna med omkring 20 procent utom

beträffande kartritning och avskrifter, för vilka arbeten en höjning av

100 procent begärts. En sådan höjning av taxan erfordrades enligt

föreningsstyrelsens utsago särskilt med hänsyn till skriv- och ritbiträden

samt tekniska biträden. För att sådana biträden skulle användas av

lantmätarna, fordrades oundgängligen, att arvodet enligt taxa för det

av dem verkställda arbetet uppgiuge minst till det belopp biträdena

uppbure i avlöning. Ingen lantmätare torde nämligen åtminstone i

längden vilja bidraga till avlöning av sådant biträde med inkomsterna

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

av sitt eget arbete. Lantmätaren föranleddes under sådana förhållanden

att avstå från användandet av biträden och att sålunda själv eller genom

tjänstemedhjälpare utföra allt arbete, även det, som lämpligast verkställdes

av biträden. De olägenheter, som härigenom skulle komma att

uppstå för den av förrättningarna beroende allmänheten, vore uppenbarligen

så stora, att de mer än väl motvägde den av föreningsstyrelsen

föreslagna höjningen av taxan.

Lantmäteristyrelsen har i utlåtande den 15 januari 1920 yttrat

sig över de två förstberörda framställningarna. Styrelsen har därvid

förklarat sig anse, att lantmätarnas anspråk på tillfällig förbättring i

sin ställning lämpligen och skäligen skulle kunna beredas dem genom

provisorisk förhöjning dels i vissa fall med 50 procent av lösen enligt

den nuvarande taxan för kopia eller utdrag av karta dels ock höjning

av lösen för avskrifter av handlingar.

Då det av lantmäterikommissionen år 1918 framlagda taxeförslaget

vore byggt på prisläget år 1914, funne därjämte lantmäteristyrelsen

det vara tydligt, att på det hela taget analoga ändringar även borde

ske av lösenbeloppen i samma förslag. Vissa modifikationer syntes även

i övrigt böra vidtagas i detta förslag.

Lantmäterikommissionen har efter remiss utlåtit sig den 7 februari

1920 över samtliga dessa framställningar. Vad först beträffar yrkandet

om provisorisk ändring i den gällande lantmäteritaxan har kommissionen

anfört huvudsakligen följande:

»Enligt kommissionens mening är det uppenbart, att lantmätarna genom de

dyrtidstillägg och tillskott till dyrtidstillägg, som utgått till dem av statsmedel,

icke ens i samma ringa mån som flertalet av statens övriga befattningshavare erhållit

kompensation för dyrtiden. Anledningen härtill är, såsom lantmäteristyrelsen framhållit,

att de dyrtidstillägg, som utgått till lantmätarna, hava blivit bestämda efter

enahanda normer, som följts beträffande andra befattningshavare, och sålunda tillmätts

endast med tanke på att de skulle utgöra fyllnad i avlöningen för den individ,

vilken komme i delaktighet därav, utan hänsyn till att denna hade utgifter för sin

verksamhet.

För verksamhetens behöriga bedrivande måste lantmätarna i allmänhet i

avsevärd utsträckning använda sig av tekniska biträden samt av rit- och skrivbiträden.

Till avlöningen av dessa erhålles intet statsbidrag, utan lantmätarna

måste själva bestrida densamma. Före inträdandet av den nuvarande dyrtiden voro

emellertid förhållandena sådana, att de arvoden enligt taxa, som tillföllo principalen

för av biträden utförda arbeten, icke gingo åt till biträdenas avlöning utan lämnade

ett icke oansenligt överskott. Det torde kunna antagas, att detta överskott åtminstone

i allmänhet förslog till betalning av större delen av kostnaderna för lokal,

blanketter och övrig material m. m. Sedan kristiden inträtt och levnadskostnaderna

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 196 höft. (Nr 235.) 11

Lautmäteri
kcumaissio
nen.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

för samtliga samhällsklasser allt mera ökats, hava emellertid förhållandena i berörda

hänseende förändrats. Det faller av sig självt, att även lantmätarna varit

nödsakade att betydligt öka avlöningen åt sina biträden, och torde det kunna

antagas, att denna ökning åtminstone i de flesta fall varit så hög, att lantmätarna

numera icke erhålla någon förtjänst på det av biträdena utförda arbetet. På grund

härav och då härtill kommer, att övriga omkostnader ökats i kanske ännu högre

grad — av lantmäteristyrelsens utredning framgår, att ökningen i priset sedan år

1914 uppgår å ritpapper till mer än 200 procent, å blanketter till 100 procent, å

kalkerväv till närmast 95 procent och å linjerat normalpapper till emellan 128 och

233 procent — torde det vara tydligt, att lantmätarnas ekonomiska ställning, trots

dyrtidstilläggen, blivit försämrad i högre grad än övriga statens befattningshavares.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner kommissionen med rättvisa och

billighet överensstämmande, att någon åtgärd vidtages för att i större grad än

hittills bereda lantfnätarna kompensation för dyrtiden. Att företaga en generell

höjning av hela taxan har emellertid hittills icke ansetts böra ifrågakomma bland

annat på den grund, att därigenom skulle taxans ojämnheter bliva allt mer framträdande.

I stället för sådan höjning hava lantmätarna tilldelats tillskott till dyrtidstillägg.

Att nu vidtaga ändring i dessa delar, vilket skulle innebära en förskjutning

till nackdel för jordägarna, finner sig kommissionen icke böra understödja.

Ej heller anser kommissionen lämpligt, att lantmätarna beredas ökning i sina inkomster

dels genom dyrtidstillägg och dels genom en höjning av taxans tariffer

över lag. För att lantmätarna emellertid må komma i åtnjutande av någon hjälp

för bestridande av de ökade omkostnaderna för biträden, lokal m. m., vill kommissionen

i likhet med lantmäteristyrelsen föreslå höjning av lösen för vissa slag

av kartor samt avskrifter av handlingar.»

Kommissionen har biträtt lantmäteristyrelsens mening beträffande

frågan, i vilka fall dylik provisorisk höjning av lösen enligt den nuvarande

taxan borde medgivas. Med avseende å höjningens storlek har

kommissionen framhållit bland annat följande:

»Kartkopiering bortlämnas ofta på ackord och enligt vad kommissionen inhämtat

var det före kristiden vanligt, att ersättning för kopieringen utgick med

-/3 av full lösen. Numera torde man dock icke kunna begära, att kopieringen skall

verkställas för mindre än det dubbla. I så fall uppgår emellertid enbart arbetskostnaden

till ett belopp, som med 33 procent överstiger full lösen enligt gällande

taxa. Härtill komma så kostnader för papper och övrig materiel, vilka kostnader

medföra icke oväsentliga avbränningar, varjämte lantmätaren själv i regel måste

granska kopian. Uppenbarligen bör han emellertid beredas gottgörelse såväl för

nämnda direkta utgifter som för den till granskningen åtgående tiden och därjämte

erhålla någon behållning på det av biträde utförda arbetet.

På grund härav anser kommissionen, att lösen för kopia eller utdrag av

sådan geometrisk karta, som avses i 1 mom. av 16 § i taxan, bör höjas med 75

procent.

I anslutning härtill torde minimilösen för kopia eller utdrag av karta böra

höjas till 9 kronor.»

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

Med avseende & lösen för avskrifter av handlingar har kommissionen

tillstyrkt en höjning av 100 procent.

Kommissionen ha^ därefter med anledning av lantmäteristyrelsens

förut omförmälda utlåtande den 28 januari 1919 ånyo upptagit till prövning

frågan, huruvida den nya taxan borde inrymma skilda bestämmelser

angående lösen för handritad kopia och för kopia, framställd

medelst fotomekanisk reproduktion. Kommissionen har anfört:

»Tydligt är att, därest arvode för kopiering av karta till koncept utgår på

sätt lantmäteristyrelsen föreslagit, frågan om sättet för lösens bestämmande inträder

i ett något förändrat läge, och kommissionen kan därför medgiva, att därmed ett

motiv för kommissionens förutvarande ståndpunkt bortfallit. Emellertid torde även

i andra fall än vid kopiering av karta till koncept kunna inträffa, att giltiga hinder

föreligga för reproducering på fotomekanisk väg. Såsom exempel må anföras, att

reproducering kan omöjliggöras genom åtgärder av annan förrättningsman än den,

som har att svara för kopieringen, eller att den, som begär kopia av karta, önskar

utfå kopian inom så kort tid, att reproduktion ej på denna tid medhinnes. I dylika

fall, då således kopiering för hand måste företagas, synes det med rättvisa och

billighet överensstämmande, att lösen må utgå med ett högre belopp.

Då emellertid sistberörda fall torde böra anses vara av mindre betydelse,

finner sig kommissionen kunna med frångående av sin förut intagna ståndpunkt i

förevarande fråga biträda lantmäteristyrelsens i dess yttrande den 28 januari 1919

framställda förslag med avseende å 49 § i kommissionens taxeförslag, men föreslår

kommissionen dock, att till tariffen må fogas en bestämmelse av följande innehåll:

''Därest på grund av hinder, som det icke berott på förrättningsmannen att

undanröja, kopian eller utdraget icke kunnat åstadkommas medelst fotomekanisk

reproduktion eller sådan reproduktion icke kunnat verkställas inom den tid, då

kopian eller utdraget bort till sakägaren utgivas, och på grund härav kopian eller

utdraget måst åstadkommas för hand, må i fråga om kopia eller utdrag å ritpapper

den enligt tariff Y beräknade ersättning höjas med 25 procent.’»

Kommissionen har härefter övergått till frågan huruvida och i vad

mån en tillfällig förhöjning även av den föreslagna nya taxan, i vad

densamma avsåge lösen för kopior av kartor och avskrifter av handlingar,

finge anses påkallad genom de av dyrtiden förorsakade förhållandena.

Härom anföres:

»Såsom ovan framhållits har kommissionen funnit, att den enligt gällande

taxa utgående lösen för vanliga geometriska kartor borde höjas med 75 procent.

Nu är. emellertid förhållandet, att den föreslagna nya taxan i denna del, varmed

kommissionen avser lantmäteristyrelsens ovanberörda av kommissionen nu biträdda

förslag, icke är högre utan tvärtom omkring 13 procent lägre än gällande taxa.

Härav borde därför rätteligen följa, att förhöjningen å den nya taxan borde tillmätas

större än som föreslagits beträffande gällande taxa för att bereda samma

gottgörelse, som komme lantmätarna till del efter sistberörda taxa. Då kommissionen

emellertid även i fråga om den nya taxan stannar vid att föreslå en förhöjning

av 75 procent, beror detta på fördelar, som den sistnämnda taxan kommer

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

att bereda lantmätarna förutom i andra avseenden även genom bestämmelserna om

lösen i fall, då sådan utgår för flera exemplar.

Av enahanda skäl, som föranlett kommissionen att föreslå höjning med 75

procent å lösen för vanlig geometrisk karta, anser kommissionen, att jämväl lösen

för kopia eller utdrag av karta över ägogräns eller annan längdsträckning ävensom

för kopia av mätskiss bör höjas med 75 procent — — — —.

Vad däremot angår minsta lösen för kopia av karta samt lösen för utdrag

eller avskrift av handlingar har kommissionen funnit, att en höjning av 50 procent

bör bliva tillfyllest.

I händelse av bifall till framställningen om höjning av den föreslagna nya

taxan, i vad densamma avser lösen för kopior av kartor och avskrifter av handlingar,

torde sådan höjning lämpligast böra vidtagas genom ändring av ifrågakommande

delar, nämligen 49, 51, 52, 53 och 54 §§, av kommissionens taxeförslag.

Däremot torde 11 § i förslaget icke böra ändras, enär detta skulle inverka även på

mätningsarvodet.

I sammanhang härmed får kommissionen emellertid fästa Eders Kungl. Maj:ts

uppmärksamhet därpå, att ändring av 59 och 69 §§ av samma förslag även torde

böra vidtagas på grund av förhållanden, som inträtt sedan merberörda förslag avgavs.

Till upplysning härom må anföras följande:

Gottgörelse för sådan syn, som omförmäles i 27 § av dikningslagen, skall

för närvarande, när lantmätare eller lantbruksingenjör är förrättningsman, jämlikt

kungörelse den 27 maj 1909 utgå i enlighet med lantmäteritaxan och även beträffande

andra avdiknings- och vattenavledningsförrättningar torde arvodet, när lantmätare

varit förrättningsman, hittills hava beräknats enligt lantmäteritaxan. När

kommissionen framlade sitt förslag till ny lantmäteritaxa, fanns det anledning antaga,

att ny taxa i åtminstone huvudsaklig överensstämmelse med detta förslag

skulle träda i kraft den 1 januari 1920. Däremot kunde det icke beräknas, att

förslag till ny lantbruksingenjörstaxa skulle kunna föreligga så tidigt, att ny sådan

taxa kunde komma att träda i kraft för än vid en något senare tidpunkt. På grund

härav var det nödvändigt att vid uppgörandet av förslaget till lantmäteritaxa även

taga under omprövning den frågan, huru gottgörelse för avdiknings- och vattenavledningsförrättningar

under mellantiden skulle beräknas. Kommissionen ansåg, att

enär det gällde endast en kortare tidsperiod, det icke fanns anledning att vidtaga

någon ändring i dittillsvarande bestämmelser och praxis, och att således den nya

lantmäteritaxan borde, intill dess ny lantbruksingenjörstaxa trätt i kraft, tillämpas

i förevarande hänseende i samma utsträckning som den gällande taxan. En härav

direkt föranledd bestämmelse var den i 59 § av förslaget till lantmäteritaxa intagna,

att lantmätare icke ägde rätt att träffa överenskommelse med sakägare om

gottgörelse för sådan syn för dikning och annan avledning av vatten, som verkställdes

utan myndighets förordnande.

Utfärdandet av ny lantmäteritaxa torde icke kunna väntas ske tidigare än

att densamma kan träda i kraft den 1 januari 1921. Vid samma tidpunkt torde

emellertid även ny lantbruksingenjörstaxa, vartill kommissionen med betänkande

den 13 december 1919 framlagt förslag, kunna väntas träda i kraft. Då kommissionen

anser, att efter ikraftträdandet av ny lantbruksingenjörstaxa gottgörelse för

diknings- och vattenavledningsförrättning bör utgå enligt samma taxa, även om

arbetet utföres av lantmätare, följer härav, dels att ovanberörda bestämmelse i 59 §

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

av förslaget till lantmäteritaxa bör utgå och dels att i 69 § bör intagas bestämmelse,

att förordningen icke äger tillämpning i fråga om gottgörelse för förrättning

av ifrågavarande slag. I anslutning härtill torde böra utfärdas särskild kungörelse

om, att gottgörelse för nämnda förrättningar skall beräknas enligt lantbruksingenjörstaxan,

även när förrättningen verkställts av annan än lantbruksingenjör.

På grund av vad sålunda anförts får kommissionen, med biläggande av förslag

till kungörelse i sistberörda avseende, i underdånighet hemställa, att 49, 51,

52, 53, 54, 59 och 69 §§ i kommissionens förslag till lantmäteritaxa måtte ändras

i enlighet med likaledes bilagt förslag, vari jämväl vissa ändringar i formellt hänseende

vidtagits.

I likhet med lantmäteristyrelsen finner sig kommissionen i avseende å det

framställda förslaget till ändring i taxan böra framhålla, att när en gång framledes

taxans slutliga läge bestämmes och allmän höjning av taxan eventuellt företages,

den höjning, som nu må ifrågakomma, bör avräknas.»

I anledning av de vid 1919 års lagtima riksdag uttalade önskningarna

torde Kungl. Maj:t vilja i sammanhang med de förslag i övrigt

på lantmäteriväsendets område, om vilka Kungl. Maj:t nu kan komma

att avlåta proposition till riksdagen, även bereda riksdagen tillfälle att

yttra sig över definitivt förslag till lantmäteritaxa. För sådant ändamål

har det av lantmäterikommissionen år 1918 framlagda taxeförslaget

undergått närmare granskning, varvid hänsyn, där så ansetts lämpligt,

tagits till vad som anförts av lantmäteristyrelsen i dess utlåtande den

28 januari 1919 samt i de härovan omförmälda senare framställningarna

och utlåtandena, avseende ändringar i taxeförslaget. Det sålunda jämkade

förslaget torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll.

Jordbruksutskottet vid 1919 års lagtima riksdag yttrade, att sakägarna

skulle enligt Kungl. Maj:ts taxeförslag komma att bliva i avseende

å kostnaderna för lantmäteriförrättningar ogynnsammare ställda

än hittills. Detta yttrande torde syfta på att i allmänhet gottgörelsen

till lantmätarna enligt den nya taxan beräknades skola ökas med omkring

40 procent. Härvid är emellertid först att märka, att ungefär hälften

av denna ökning beror av den nya mätningsförordningens bestämmelser

och att det är ganska naturligt, att större betalning skall erläggas för

ett dyrbarare och värdefullare arbete. Genom vidtagna ändringar i

förslaget till mätningsförordning har numera tillsetts, att sakägarna få

större bestämmanderätt över frågan, huruvida det dyrbarare mätuingssättet

finmätning skall användas, och att det därför kommer att i högre

grad bero på dem själva att avgöra, om de vilja åtaga sig den större

kostnad, ett dylikt förfarande medför. För övriga förrättningar enligt

taxan liar ökningen beräknats till ungefär 20 procent. Mot denna ökning

Departements•

chefen.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

i jordägarnas kostnad svara emellertid vissa förmåner genom statsbidrag

till mindre bemedlade jordägares lantmäterikostnader, om vilka jag längre

fram torde få framlägga förslag. Om också det må vara riktigt, att de

större och förmögnare jordägarna genom den nya taxan få betala något

— dock ej särdeles mycket — mer än förut till lantmäteriförrättningar,

bliva däremot för de mindre jordägarna säkerligen kostnaderna i sin

helhet avsevärt mindre. Av den redogörelse för hela förslagets ekonomiska

följder, som jag längre fram ämnar lämna, torde detta komma

att tydligt framgå.

Vad angår de jämkningar i förhållande till lantmäterikommissionens

i fjolårets proposition åberopade förslag, som det nu omarbetade förslaget

innebär, äro de flesta endast redaktionsändringar. Endast i vissa

hänseenden anser jag mig behöva göra några förklarande uttalanden.

I avseende å frågan, huruvida taxan borde inrymma särskilda

bestämmelser för handritad kopia av karta och för kopia, framställd

genom fotomekanisk reproduktion, har numera enighet vunnits mellan

kommissionen och lantmäteristyrelsen. Jag biträder förslaget om att

en enhetlig tariff tillämpas för all kartkopiering. Härigenom skulle

lösenbeloppen kunnat sättas 13 procent lägre än de nuvarande, därest

icke av nedan nämnd anledning höjning i allt fall vore behövlig. Genom

den enhetliga tariffen göres dock denna höjning vida mindre än eljest

varit nödvändigt. Förändringen är sålunda avgjort till jordägarnas fördel.

Emellertid bör medtagas den av kommissionen föreslagna tilläggsbestämmelsen

om förhöjd lösen för handritad kopia, därest av vissa angivna

skäl verkligt hinder mött för fotomekanisk kopiering. Bestämmelserna

härom finnas i taxans 49 §.

De i taxan upptagna avgiftsbeloppen av olika slag äro desamma

som i fjolårets taxeförslag, dock med undantag för 49, 51, 52, 53 och

54 §§. Ändringarna i dessa paragrafer bero av det behov, som yppat

sig och som jag måste erkänna såsom befogat, att i någon mån bereda

lantmätarna större ersättning för de i dessa paragrafer omförmälda

arbeten, dels på grund av de starkt ökade prisen å kartpapper och

annat material och dels för att de måtte kunna utan egen förlust lämna

de hos dem anställda biträdena, vilka utföra berörda arbeten, en av

dyrtiden nödvändiggjord ökning i betalningen. Av redogörelsen framgår,

att yrkande framställts på omedelbar förhöjning av lösen för

kopior och avskrifter enligt den nu gällande taxan, vilket yrkande rönt

understöd av lantmäteristyrelsen och lantmäterikommissionen. En dylik

förhöjning har emellertid ansetts icke hittills böra vidtagas, enär frågan

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

om ny lantmäteritaxa ju skulle bliva föremål för riksdagens yttrande.

Frågan därom torde böra av Kungl. Maj:t upptagas till prövning, sedan

riksdagen uttalat sig angående den nya taxan. I förslaget till sådan

ny taxa bava nu i överensstämmelse med lantmäterikommissionens sista

utlåtande avgifterna i nyss angivna fem paragrafer blivit höjda.

Avgifterna i 49 § 1 mom. a), 50 § 1 mom. och 53 § hava sålunda

höjts med 75 procent samt i 52 och 54 §§ med 50 procent. I 49 §

1 mom. b) hava avgifterna höjts med 75 procent i förhållande till de

av lantmäteristyrelsen den 28 januari 1919 föreslagna, gent emot den

nuvarande taxan med 13 procent nedsatta tarifferna. I förhållande till

den nuvarande taxan innebära alltså avgifterna i 49 § 1 mom. b) en höjning

med ungefär 52 procent. Det bör framhållas, att dessa förhöjningar

icke innebära ökad nettoinkomst för lantmätarna utan avse

att i viss mån motväga sådana av deras tjänstutövning för dem uppkommande

direkta förluster, vilka förorsakats av de under senaste tiden

höjda materialpriserna och av ökade biträdesavlöningar. Någon ändring

i förut gjord beräkning av distriktslantmätarnas nettoinkomster enligt

taxa böra därför dessa jämkningar icke medföra.

1 69 § har i enlighet med lantmäterikommissionens påpekande

införts, att taxan icke gäller syn enligt dikningslagen, och har i samband

därmed 59 § jämkats.

Ehuru tillfälle nu bör beredas riksdagen att yttra sig över det

nya taxeförslaget, vill jag framhålla, att det bör vara Kungl. Magt

obétaget att framdeles vid behov vidtaga jämkningar i taxan, vilken ju

är en administrativ författning. Därest ifrågasatta ändringar äro av

någon större betydelse i ekonomiskt hänseende, lärer emellertid Kungl.

Maj:t även då vilja bereda riksdagen tillfälle att avgiva yttrande.

Jag tillstyrker nu, att Eders Kungl. Maj:t måtte förklara sig hava

för avsikt att, därest riksdagen bifaller de förslag beträffande lantmäteriväsendet,

för vilka jag nu går att redogöra, utfärda förordning angående

den gottgörelse, lantmätare äger uppbära av sakägare, (lantmäteritaxa) i

huvudsaklig överensstämmelse med det vid detta protokoll såsom bilaga

3 fogade förslag, att träda i tillämpning den 1 januari 1921.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Totalantalet

praktiserande

lantmätare.

III. Lantmäteripersonal, som sysselsättes med utförande av

lantmäteriförrättningar.

I delen III av sitt betänkande har lantmäterikommissionen behandlat

vissa lantmäteriväsendet rörande organisations- och löneregleringsfrågor.

Bland dessa möter först frågan angående den med praktisk

lantmäteriverksamhet sysselsatta personalen.

Lantmäterikommissionen har till en början upptagit till utredning

frågan om det erforderliga totalantalet tjänster för med praktiskt lantmäteri

sysselsatta befattningshavare.

Gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna, vilken fastställts

av Kungl. Maj:t den 22 oktober 1909, omfattar 110 distriktslantmätare,

40 extra lantmätare och 30 lantmäteriauskultanter. Hela antalet

auskultanter var emellertid vid tiden för den nya organisationens genomförande

betydligt större eller omkring 140. Dessutom både 2 kommissionslantmätare

och 5 vice kommissionslantmätare, vilka ej vunnit

anställning å nya lönéstaten, anmält sig önska komma i åtanke till

förordnanden att verkställa lantmäteriförrättningar.

I proposition den 16 april 1917 (nr 275) föreslog därefter Kungl.

Maj:t riksdagen, bland annat, att för såväl tiden från den 1 juli 1917

till årets slut som för år 1918 arvoden å 600 kronor måtte utbetalas

till 40 lantmäteriauskultanter, vilka icke åtnjöte arvoden från medel å

staten för lantmäteristaten i orterna. Med anledning av denna proposition

framfördes emellertid genom motion vid samma riksdag krav på

dylika arvoden åt ytterligare 56 auskultanter, på det att alla, som utexaminerats

till och med år 1914, måtte komma i åtnjutande av sådant arvode.

Riksdagen biföll såväl propositionen som motionen och anvisade

sålunda medel till arvoden åt 96 auskultanter.

I skrivelse den 24 maj 1917 föreslog lantmäteristyrelsen, att i avlöningsstaten

för lantmäteristaten i länen skulle för verksamheten å distrikten

uppföras sammanlagt 280 befattningar.

Såsom motiv för detta förslag anförde lantmäteristyrelsen bland

annat följande:

»Före genomförandet av den nya organisationen av lantmäteristaten i länen

funnos åtskilliga personer, som endast delvis sysselsatte sig med lantmäteri och vid

sidan därav utövade annan verksamhet. I anledning därav och för att utröna det

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

antal tjänstemän, som erfordrats och kan komma att erfordras för verksamheten,

har styrelsen låtit verkställa särskild undersökning för åren 1881—1916 med undantag

av år 1909, vilket sistnämnda år utelämnats av den anledning, att organisationen

delvis genomfördes samma år. Till grund för denna undersökning hava lagts

lantmätarnas dagböcker, varvid 275 arbetsdagar, oberäknat sön- och helgdagar, ansetts

utgöra helt år. Från och med år 1909 hava emellertid på eget ansvar arbetande

lantmätare varit frikallade från skyldigheten att föra dagbok, vadan man för

åren 1910—1916 vid ifrågavarande undersökningar utgått ifrån, att desamma varit

fullt upptagna av tjänsten, vilket även får anses hava varit fallet.

Denna undersökning visar följande resultat:

På eget; an- svar arbetande

lantmätare

Medhjälpare

Stimma

Medeltal för

aren

1881—1885 ...............................

200

79

279

»

»

»

1888—1890 ...............................

177

76

263

»

y>

>■

1891—1896 ...............................

172

90

262

»

>

»

1897—1902 ...............................

171

91

262

»

»

1903—1908 ...............................

186

99

285

»

>

»

1881- 1908 ..............................

180

88

268

»

»

»

1910—1911 ...............................

165

95

260

>

»

1912—1918 ...............................

153

98

251»

Den sålunda gjorda undersökningen av det erforderliga antalet

lantmätare — vilket icke sammanfaller med det faktiskt befintliga —

ansåg lantmäteristyrelsen otvetydigt giva vid banden, att totala behovet

av tjänstemän uppgått till minst 250. Med hänsyn till att lantmätarnas

arbete med säkerhet komme att för framtiden ökas med 20 procent och

då det borde räknas med en i motsvarande grad ökad personal för verksamhetens

utövande, beräknade styrelsen det för framtiden erforderliga

antalet tjänstemän för don praktiska lantmäteriverksamheten till 300.

Lantmäteristyrelsen förklarade sig emellertid övertygad om, att detta

antal bleve tillräckligt endast under förutsättning, att oexaminerad personal

eller personal med lägre utbildning i större utsträckning än dittills

varit fallet komme att anlitas jämväl för en del enklare fältarbeten.

Att lantmäteristyrelsen likväl stannat vid att föreslå upptagande

i avlöningsstaten av endast 280 befattningar, synes hava berott därpå,

att styrelsen å ena sidan icke ansåg möjligt för det dåvarande att erhålla

flera än 180 ordinarie befattningar och å andra sidan med hänsyn till

att antalet auskultanter varierade och att det, såvitt då kunde bedömas,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 196 höft. (Nr 235). 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

borde betraktas som ett önskemål att nedbringa detta antal, ansåg, att

antalet auskultantarvoden borde begränsas till 100.

Sedan lantmäteristyrelsen och lantmäteriauskultanternas förening

gjort framställningar om särskilt anslag till auskultantarvoden, samt

lantmäterikommissionen avgivit utlåtande den 14 december 1917, föreslog

Kungl. Magt 1918 års lagtima riksdag att till arvoden under år

1919 åt vissa lantmäteriauskultanter anvisa ett förslagsanslag, högst

105,000 kronor och riksdagen biföll denna framställning. Genom kungörelse

den 18 september 1918 föreskrev Kungl. Magt, att de av riksdagen

sålunda anvisade medlen skulle fördelas på 150 auskultanter.

I skrivelse den 7 oktober 1918 förordade lantmäteristyrelsen sådan

ändring i styrelsens år 1917 avgivna förslag till stat för lantmäteristaten

i länen, att antalet distriktslantmätarbefattningar måtte ökas från förut

föreslagna 180 till 220 och i anledning därav lämplig minskning vidtagas

i antalet arvoden till auskultanter. Efter anteckning att under år

1917 antalet på eget ansvar arbetande lantmätare och tjänstemedhjälpare

utgjort sammanlagt 284, yttrade lantmäteristyrelsen bland annat:

»Vid avgivande av ovan berörda förslag (år 1917) uttalade lantmäteristyrelsen

den mening, att den blivande mätningsförordningen tillika med den lagstiftning

angående fastighetsbildning i stad, som då väntades, skulle komma att öka

intresset för att förse våra städer och stadsliknande samhällen med ett bättre kartmaterial,

samt att, därest så bleve fallet, det vore sannolikt, att här öppnade sig

ett ganska stort arbetsfält för rikets lantmätare. Den möjlighet till ökning i lantmätarnas

verksamhet, som i denna del kunde anses föreligga, lämnade styrelsen

emellertid åsido vid förslagets avgivande. Emellertid visar erfarenheten numera ej

endast att intresset för modernare mätningar av städer och stadsliknande samhällen

är i stigande utan även att sistberörda lagstiftning kommer att tillföra rikets lantmätare

en ansenlig arbetsuppgift. Förhållandena synas gestalta sig så, att endast

de större städerna kunna hålla sig med särskilda tjänstemän för ombesörjande av

lantmäterigöromålen inom desamma. Inom flertalet städer och stadsliknande samhällen

synes behov av anlitande av lantmätare göra sig gällande.

! anslutning till lagstiftningen angående fastighetsbildning i stad utfärdades

den 13 juli 1917 kungörelse med bestämmelser för vissa fall angående mantalssättning

eller därmed jämförlig åtgärd i anledning av ändring i administrativ indelning.

Enligt denna kungörelse skola ifrågakommande åtgärder verkställas av vederbörligen

förordnad lantmätare, och uppkommer härigenom alltså ökning i lantmäterigöromålen.

Sådan ökning har även tillkommit genom lagen den 28 juni 1918 om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Enligt denna lag skall nämligen frågan om nyttjanderättshavares lösningsrätt

samt om löseskillingen för området med vad därtill hör avgöras vid förrättning,

varvid bestämmelserna i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning

än laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

''Under senaste åren hava lantmätare även kommit till användning för utredningar

rörande ifrågasatta vattenregleringar — — —.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Inom statens järnvägar äro för närvarande sex lantmätare sysselsatta, och

även inom andra grenar av förvaltningen synes man på senare åren kommit till

insikt om nyttan av att anlita lantmätare. Sådana äro för närvarande verksamma

inom kammarkollegium, vattenfallsstyrelsen och hydrografiska byrån.

Under senare åren hava tid efter annan lagar tillkommit, som medfört nya

slag av förrättningar för rikets lantmätare. Det finnes ingen anledning antaga, att

denna utveckling skall avstanna. Tvärtom torde man kunna räkna med att, i den

mån man kommer till insikt om lantmätarnas användbarhet, göromålen skola ökas

och att allt flera uppdrag komma att anförtros dem såväl av statsmakterna som

av allmänheten.

Den ökning i göromålen, som kan bliva en följd av den väntade nya skifteslagstiftningen.

har lantmäteristyrelsen icke heller tagit i beräkning vid avgivande

av 1917 års förslag, (livet är emellertid, att vilken utgång, som revisionen av

skifteslagstiftningen än kommer att få, densamma måste antagas i ingalunda ringa

mån komma att föra med sig ökad livaktighet inom lantmäteriväsendet. Detta

torde i synnerhet bliva fallet, om jordägarnas kostnader för lantmäteriförrättningarna

reduceras.

Man kan redan spåra, att den förmån, som innevarande år beretts rikets

lantmätare genom traktamenten av statsmedel under resor och förrättningar, verkat

stimulerande på verksamheten. Och skulle till följd av riksdagens skrivelse i ämnet

innevarande är kostnaderna för lantmäteriförrättningar i någon större utsträckning

komma att övertagas av statsverket, är det givet, att verksamheten härigenom

ytterligare kommer att stegras.

Lantmäteristyrelsens ifrågavarande förslag är, såsom av detsamma torde

framgå, byggt på minimiberäkningar såväl vad angår verksamhetens omfattning

som erforderlig personal. Av vad ovan anförts torde emellertid få anses ådagalagt,

att redan nu inträtt eu avsevärd ökning utöver vad som i förslaget förutsatts samt

att det är sä långt ifrån att denna ökning kan anses vara av tillfällig natur, att

fäst hellre ytterligare ökning är att förutse. Härav föranledes givetvis även behov

av ökning av personalen.»

Lantmäterikommissionen liar i detta ämne yttrat:

»Genom den av lantmäteristyrelsen förebragta utredningen har, enligt kommissionens

mening, blivit till fullo ådagalagt, att lantmäteriverksamheten redan för

närvarande har sådan omfattning, att det erfordras en personal på 300 tjänstemän.

Genom kungörelsen den 18 september 1918 har detta ock blivit av Kungl. Maj:t

erkänt därigenom, att Kung). Maj:t medgivit arvoden åt 150 auskultanter, ty dessa

iämte 110 distriktslantmätare och 40 extra lantmätare utgöra just 300 personer.

Om det oaktat på sina håll förspörjes klagomål över långsamhet och dröjsmål i

fråga om lantmäteriförrättningarna samt dessutom en icke obetydlig utvidgning av

lantmätarnas verksamhet kan för framtiden med säkerhet emotses i vissa av lantmäteristyrelsen

närmare angivna riktningar, synes uppenbart, att, därest allmänhetens

berättigade krav på skyndsamhet med förrättningarnas handläggning skall

bliva tillgodosett, personalbehovet för framtiden icke under några omständigheter

kan beräknas bliva mindre än 300 tjänstemän.

Lantmäteri - kommun - odört.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Personalens

sammansätt
ning
-

Ijautmäterikommissioncii.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Detta innebär, som nyss blivit sagt, icke någon ökning av det behov, som

på senare tid faktiskt förefunnits. Av den personal, som sålunda varit erforderlig

för verksamhetens behöriga uppehållande, har emellertid intill år 1917 endast cirka

2/3 åtnjutit löner eller arvoden av statsmedel. Att detta inneburit en orättvisa mot

dem, som icke blivit delaktiga av denna förmån, ehuru de haft samma arbete och

åligganden som en del av de övriga, synes kommissionen uppenbart, och torde även

få anses vara av Kungl. Maj:t och riksdagen erkänt och beaktat genom de anslag

till arvoden åt auskultanter, som beviljats av 1917 och 1918 års riksdagar samt

genom utfärdandet av kungörelsen den 18 september 1918.

Kommissionen anser sålunda, att hela den personal, som erfordras för uppehållande

av den genom staten reglerade lantmäteriverksamheten, bör erhålla åtminstone

någon avlöning av statsmedel; och hemställer kommissionen alltså, att den

med verkställande av lantmäteriförrättningar sysselsatta lantmäteripersonalen varder

i stat beräknad till sammanlagt 300 tjänstemän.»

Beträffande sammansättningen av den såsom erforderlig ansedda

praktiserande lantmäteripersonalen är följande att märka.

kantinäteristyrelsen föreslog den 24 maj 1917, att ur avlöningsstaten

skulle uteslutas de nuvarande 40 extra lantmätarna samt att antalet

i staten upptagna distriktslantmätarbefattningar och arvoden åt

auskultanter skulle ökas, de förra till 180 och de senare till 100. Därjämte

föreslog styrelsen, att titeln auskultant skulle förändras till extra

lantmätare.

I skrivelse den 19 september 1917 framställde styrelsen för Sveriges

distriktslantmätarförening vissa invändningar mot lantmäteristyrelsens

förslag i vad det ledde till ytterligare delning av lantmäteri - di strikten.

Såsom ovan nämnts förordade lantmäteristyrelsen i skrivelse den 7

oktober 1918, att distriktslantmätarnas antal måtte ökas ända till 220.

Lantmäterikommissionens yttrande i fråga om personalens sammansättning

är i huvudsak av följande lydelse:

»När kommissionen nu går att närmare skärskåda de skäl, som anförts för

den föreslagna ökningen, må till en början erinras därom, att vid omorganisationen

år 1909 antalet på eget ansvar arbetande lantmätare i staten nedsattes, varigenom

torde hava uppstått en viss fara för fördröjande av arbetet i högre grad än förut.

Av den förebragta utredningen framgår även, att antalet balanserade förrättningar

under åren närmast efter 1910 stigit förhållandevis något mera än antalet tillkomna

förrättningar.

4-v lantmäteristyrelsens utredning inhämtas, att under perioden 1881—1908

antalet på eget ansvar arbetande lantmätare, som kunde anses hava varit fullt upp
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

tagna av lantmäteriverksamhet, utgjorde i medeltal årligen 180. Under åren 1910

och 1911 har samma antal utgjort 165 och under åren 1912—1916 153. Då emellertid,

såsom av utredningen även framgår, lantmäteriverksamheten, som enligt förut

gängse uppfattning nått sitt kulmen på 1860-talet och visat nedgång under 1870- och 1880-talen, därefter åter ökats, så att densamma under senare år i fråga om

omfattningen närmat sig verksamheten under förstnämnda period, har lantmäteristyrelsen

med hänsyn till det efter omorganisationen jämförelsevis ringa antalet pa

eget ansvar arbetande lantmätare föranletts att i stor utsträckning begagna den

rätt, gällande instruktion inrymt åt styrelsen att förordna auskultant till utövande

av självständig verksamhet i egenskap av vikarie beträffande vissa åt vederbörande

distriktslantmätare eller extra lantmätare uppdragna förrättningar. Antalet auskultanter,

som helt varit upptagna av dylik verksamhet, har under åren 1910 och 1911

utgjort i medeltal årligen 24 och under åren 1912—1916 31. På grund härav hava

i själva verket under den förra perioden tjänstgjort 189 på eget ansvar arbetande

lantmätare och under den senare 184.

Nu skulle ju möjligen kunna invändas, att den omständigheten, att en del

förrättningar handlagts av auskultanter på vikariat, närmast berör biträdesfrågan

och därför icke kan anföras såsom motiv för inrättande av derå tjänster. Kommissionen

delar emellertid i detta avseende lantmäteristyrelsens uppfattning och

anser, att berörda förhållande utgör ett synnerligen vägande bevis för att lantmäteriverksamheten

allt sedan omorganisationens genomförande varit av sådan omfattning,

att därav betingats eu ökning av antalet på eget ansvar arbetande lantmätare

till 180. — — —. Kommissionen vill dessutom framhålla, att ifrågavarande

anordning nära berör ett allmänhetens intresse. Som det nu är, händer det nämligen

ofta, att en och samma förrättning kommer att handläggas av flera olika personer,

vilket givetvis medför icke blott tidsutdräkt utan även andra olägenheter för

jordägarna. — — —.

I detta sammanhang torde även böra framhållas, att förrättningarna under

senare åren minskats i omfattning på samma gång antalet av dem ökats, och det

torde ligga i sakens natur, att utvecklingen för framtiden kan väntas komma att

fortgå i denna riktning. Med en sådan omläggning av verksamheten följer emellertid

ett ökat behov av på eget ansvar arbetande lantmätare. Det förhåller sig

nämligen så, att å ena sidan en liten förrättning kräver jämförelsevis längre tid för

handläggningen än en större och att man å andra sidan vid små förrättningar icke

kan använda biträden i samma utsträckning som vid stora.

Kommissionen övergår nu till frågan, om och i vad män eu ökning i lantmäteriverksamhetens

omfattning är att motse.

Först och främst kommer sådan enligt kommissionens mening att förorsakas

av mätningsförordningen. Aven om storleken av denna ökning icke för närvarande

kan exakt bedömas, finner kommissionen dock, att eu åtminstone något så när tillförlitlig

beräkning av denna ökning icke blott kan, utan även måste göras. Beräkningen

kan grundas därpå, att denna ökning lärer böra följas av eu motsvarande

höjning av lantmäteriarvodena. Kommissionen har i sammanhang med utarbetandet

av förslag till ny lantmäteritaxa verkställt särskild undersökning angående storleken

av denna höjning; och resultatet framgår närmare av de i del 11, sid. Ill —

121 intagna tabeller, vilka giva vid handen, att för helårsverksamhet och för hela

landet räknat den höjning, varom nu är fråga, uppgår till i runt tal 20 procent

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

av det enligt gamla taxan utgående arvode. Givet är, att detta även måste anses

utgöra ett mått på storleken av arbetsökningen.

Lantmäteristyrelsen har vidare i sin framställning den 24 maj 1917 framhållit,

att en omedelbart inträdande ökning i verksamheten är att motse till följd

av den ändring av 21 § i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring,

som företagits i sammanhang med lagen om fastighetsbildning i stad.

Enligt denna ändring skall jordområde, som avsöndras för alltid, av lantmätare eller

annan i ägomätning kunnig person vara avfattat å karta, upptagande jämte den

avsöndrade jorden sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att områdets läge

är fullt bestämt. Därjämte innebär ifrågavarande ändring, att sökande, som önskar

återfå för fastställelse av avsöndring ingiven karta, vartill ej enligt de av Kungl.

Maj:t om redovisning av lantmäteriförrättningar meddelade föreskrifter koncept skall

överlämnas i offentlig myndighets förvar, skall vara skyldig gälda kostnaden för

kopia av kartan.

Även om inga stadganden finnas rörande kompetensvillkor för att få anses

vara i ägomätning kunnig och även om vederbörande Konungens befallningshavande

kommer att godkänna personer utan lantmäteriutbildning såsom i ägomätning kunniga,

torde väl dock kunna förväntas, att på grund av ifrågavarande bestämmelser en

rätt så väsentlig gallring bland de personer, som hittills sysslat med avsöndringsmätningar,

blir nödvändig. Att mätningsman i städerna framdeles i större utsträckning

än hittills skulle kunna hinna med arbeten utom städernas områden, synes väl

föga antagligt. Snarare är en motsatt utveckling trolig, enär de lantmäteriarbeten,

som förekomma inom städerna, på grund av tillkomsten av lagen om fastighetsbildning''

i stad och än mer sedan mätningsförordning utfärdats, komma att kräva

betydligt mera tid än förut. Härtill må även erinras, att det med sannolikhet kan

antagas, att särskild mätningsman icke kommer att anställas i en del mindre städer

och småsamhällen. Beträffande dessa har man därför att räkna med, att vederbörande

distriktslantmätare i regel kommer att anlitas.

Av i tillämpliga delar enahanda orsaker finner kommissionen sannolikt, att

någon ökad konkurrens från privata mätningsbyråer ej är att förvänta.

Kommissionen finner sig alltså kunna räkna med, att en ökning av lantmäteriverksamheten

är att förvänta.

Det gäller härefter att fatta ståndpunkt till frågan, huru många distriktslantmätarbefattningar

i anledning därav böra nyuppföras utöver de 180, som betingas

redan av verksamhetens nuvarande omfattning. Härvid anser kommissionen

vara av stor betydelse, att befordringsförhållandena bliva sådana, att kårens rekrytering

icke äventyras. Av lantmäteristyrelsens framställning den 7 oktober 1918 inhämtas,

att under åren 1916, 1917 och 1918 konstituerats endast respektive 8, 5

och 3 auskultanter samt att det finnes utsikt att under 1919 kunna konstituera 6

auskultanter men under vart och ett av åren 1920 och 1921 endast 3. Tydligt är,

att, därest en förbättring i detta förhållande ej kan åstadkommas, den för verksamhetens

bedrivande erforderliga numerären av lantmäteripersonalen ej kan uppehållas.

Det torde vara uppenbart, att den dåliga rekryteringen främst har sin grund i de

nuvarande befordringsförhållandena. Av den verkställda utredningen framgår nämligen,

att med nuvarande organisation exempelvis årsklasserna 1914 1917 skulle

komma att befordras till extra Lantmätare först vid 22 å 23 tjänstår och 45—53

levnadsår. Då befordran till distriktslantmätare skulle kunna ske först 6 å 7 år

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Runyl. Majds proposition Nr 235.

senare, och 15 tjänstår fordras för distriktslantmätare för att uppnå högsta lönegTaden

och bliva berättigad till högsta pension, visar alltså den gjorda undersökningen,

att fall kunna inträffa, då befordran kommer att ske så sent, att vederbörande

icke kommer i åtnjutande av berörda förmåner.

Av lantmäteristyrelsens utredning inhämtas vidare, att därest distriktslantmätamas

antal ökas till 220 samt under förutsättning att vid beräkning av utsikterna

till befordran även tages hänsyn till vissa tjänster i lantmäteristyrelsen och

å lantmäterikontoren ävensom vid rikets allmänna kartverk och i järnvägsstyrelsen,

skulle vid befordran år 1920 tjänståldern nedbringas till 8—10 år och levnadsåldern

till 32—37 år för att sedan successivt stiga till respektive 13 samt 36—44 år för

årsklasserna 1916—1917. Med hänsyn till beskaffenheten av lantmätarnas verksamhet

synes även denna ålder väl hög; och vill kommissionen i sammanhang härmed

erinra därom, att chefen för jordbruksdepartementet uti yttrande till statsrådsprotokollet

den 12 februari 1909 förklarat sig anse, att eu ålder av omkring 40 år

vid befordran till tjänster av ifrågavarande slag vore väl hög.

I anslutning till vad sålunda blivit utrett vill kommissionen framhålla, att

hänsynen till befordringsförhållandena och säkerställande av kårens nöjaktiga rekrytering

synes berättiga en ökning av antalet på eget ansvar arbetande lantmätare

till 220. Aven såll kommissionen betona, att den utveckling av lantmäteriverksamheten,

som, enligt vad ovan blivit utrett kan påräknas, synes giva stöd fölen

utökning till detta antal. Med hänsyn därtill, att beräkningarna om den framtida

omfattningen av'' lantmäteriverksamheten givetvis icke kunna vara alltför säkra,

anser kommissionen sig emellertid icke böra för närvarande tillstyrka större antal

än 200 på eget ansvar arbetande lantmätare.

Beträffande frågan huruvida eu del av dessa alltjämt bör uppföras såsom

extra lantmätare, må till en början framhållas, att extra lantmätarbefattningama.

sådana dessa från början tänkts, bröto den allmänna principen för 1909 års omorganisation,

nämligen att de på eget ansvar arbetande lantmätarna skulle hava sina

bestämda verksamhetsområden. Syftet var emellertid att på detta sätt uppehålla

smidighet i organisationen. Såsom ovan framhållits, hava emellertid under den tid.

organisationen varit gällande, förhållandena utvecklat sig därhän, att så gott som

alla extra lantmätare tilldelats bestämda områden. Smidigheten i organisationen

uppehälles lämpligare genom auskultanterna. På grund härav och då det antal

på eget ansvar arbetande lantmätare, kommissionen tillstyrkt, torde motsvara ett

fullt konstant behov och än mer med hänsyn till nödvändigheten att sä långt görligt

är åstadkomma bättre befordringsförhållanden, tär kommissionen tillstyrka, att

nuvarande extra lantmätarbefattningar helt uteslutas ur avlöningsstaten. De 200

befattningar för pa eget ansvar arbetande lantmätare, vilka kommissionen funnit

erforderliga, böra således enligt kommissionens mening samtliga uppföras såsom

distriktslantmätare.

Detta nödvändiggör ny distriktsindelning. Härigenom kommer uppenbarligen i

många fall att inträffa, att en nuvarande distriktslantmätare får sitt distrikt förminskat.

Styrelsen för Sveriges distriktslantmätarförening har i anledning lnlrav gjort

gällande, att eu nuvarande distriktslantmätare äger laglig rätt att bibehållas vid

sina nuvarande löneförmåner, däribland jämväl vid de av arbetet inom hela hans

nuvarande distrikt härflytande inkomster.

Kommissionen vill då till en början erinra, att såsom villkor för åtnjutande

s. 96 Kontrollera mot PDF

Lantmä teristyrelsen.

96 Kungl. May.ts proposition Nr 235.

-ay de i gällande stat för distriktslantm ätare upptagna avlöningsförmåner stadgas,

bland annat, att distriktslantmätare skall vara underkastad den jämkning i åligganden

och den reglering av tjänstgöringsområde eller förflyttning till annat tjänstgörihgsområde.

som kan varda föreskriven, vare sig vid en möjligen inträdande förändrad organisation

av lantmäteristaten eller särskilda delar därav eller eljest, samt i sådant hänseende

särskilt vara pliktig att med bibehållande av den lön, han innehar, fullgöra de

nya eller förändrade tjänstegöromål, som efter en dylik omorganisation kunna varda

honom ålagda.

En minskning av distriktet torde dessutom icke alltid med säkerhet medföra

minskning av distriktslantmätarens inkomster. I varje fall kommer den lön, kommissionen

i fortsättningen ämnar föreslå, att i förening med den höjning av lantmäteritaxan,

kommissionen i del II av sitt betänkande redan föreslagit, att medföra

en icke oansenlig förbättring av distriktslantmätarnas ekonomiska ställning. Om

dessa tjänstemän därjämte, såsom kommissionen, likaledes i del II, redan föreslagit,

tillerkännes rätt till traktamentsersättning under förrättning, som föranleder frånvaro

från bostadsorten, torde av allt detta sammanlagt framgå, att den omorganisation,

som innefattas i kommissionens förslag, är sådan, att distriktslantmätarna enligt

lönevillkoren måste anses skyldiga att underkasta sig en med densamma förenad

minskning av distrikten, även om minskningen skulle bliva ganska väsentlig.

Det kan för övrigt näppeligen antagas, att någon av dem skulle vägra att ingå på

de nya löneförhållandena och således frivilligt kvarstå på de nuvarande.

Kommissionen har i det föregående föreslagit, att antalet av den lantmäteripersonal,

som sysselsättes med verkställande av lantmäteriförrättningar, måtte beräknas

till 300. Därest 200 distriktslantmätarbefattningar inrättas, återstår således

att angiva normerna för återstående 100 av nämnda personal.

Dessa böra enligt kommissionens mening icke uppföras såsom tjänster med

lön utan böra i stort sett likställas med nuvarande auskultanterna. Kommissionen

finner dock intet att erinra mot, att, på sätt lantmäteristyrelsen föreslagit, benämningen

auskultant eller lantmäteriauskultant utbytes mot extra lantmätare.

I anslutning till vad sålunda anförts får kommissionen föreslå,

att de i stat nu upptagna 40 extra lantmätarbefattningarna uteslutas;

att auskultant hädanefter benämnes extra lantmätare; samt

att i stället för nuvarande 110 i staten uppföras 200 distriktslantmätartjänster

samt i stället för nuvarande 30 auskultantarvoden uppföras 100 extra lantmätararvoden».

I sitt utlåtande över kommissionens betänkande bär lantmäteristyrelsen

i nu förevarande hänseende anfört huvudsakligen följande.

I anledning av kommissionens egna uttalanden och då kommissionen uttryckligen

godtagit lantmäteristyrelsens utredning angående behovet av lbO på eget ansvar

arbetande lantmätare redan för den nuvarande verksamheten, hade man kunnat

vänta sig, att kommissionen icke skulle hava haft något att erinra mot lantmäteristyrelsens

förslag om inrättande av 220 distriktslantmätartjänster. Kommissionen

hade emellertid ansett sig icke böra för närvarande tillstyrka större antal än 200

på eget ansvar arbetande lantmätare.

I denna del hade lantmäteristyrelsen svårt att instämma med kommissionen.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

Den förebragta utredningen såväl i fråga om verksamhetens omfattning som befordringsförhållandena

syntes oförtydbart giva vid handen, att 220 distriktslantmätartjänster

vore det minsta antal, som erfordrades för att åstadkomma lämpliga arbetsoch

befordringsförhållanden. Ännu mer bleve så förhållandet, om man toge i betraktande,

att verksamheten allt mer och mer överginge att bestå av mindre förrättningar,

varigenom den effektiva arbetstiden bleve mindre samt möjligheten att

utnyttja tjänstemedhjälpare även mindre. Vad särskilt befordringsförhållandena

anginge borde med hänsyn till verksamhetens beskaffenhet målet vara att kunna

bereda befordran vid omkring 30 års ålder.

Antagande av kommissionens förslag i denna del skulle sannolikt komma att

leda till att lantmäteristyrelsen även efter den nya organisationens genomförande

skulle se sig nödsakad att medverka till att jämförelsevis unga extra tjänstemän

användes till självständig verksamhet och att därigenom åtskilliga olägenheter

komme att framträda tämligen snart efter den nya organisationens genomförande.

I anledning av vad sålunda anförts och särskilt med hänsyn till angelägenheten

av att vederbörande jordägare måtte kunna påräkna, att distriktslantmätaren

själv bleve den, som i regel utförde förekommande förrättningar, kunde styrelsen

icke underlåta att uttala önskvärdheten av att distriktslantmätamas antal bestämdes

till 220 samt att till följd därav antalet extra lantmätararvoden minskades med 20

till 80.

Härefter följer att behandla frågan angående de avlöningsförmåner,

som må böra tillerkännas distriktslantmätare.

Enligt gällande stat åtnjuter distriktslantmätare en lön av 2,000

kronor med rätt till tre ålderstillägg å 400 kionor efter respektive 5, 10

och 15 års tjänst. Härtill kommer tillfällig lönereglering med 500 kronor.

Ortstillägg utgå för närvarande icke. Lönen jämte ålderstillägg utgör

pensionsunderlag.

Uti ovanberörda skrivelse den 24 maj 1917 har lantmäteristyrelsen

framställt förslag, att distriktslantmätarcs lön skulle höjas med 1,000

kronor till 3,000 kronor med rätt till tre ålderstillägg å 400 kronor.

Beträffande sammanlagda nettoinkomsten för distriktslantmätare har lantmäteristyrelsen

beräknat, att varje distriktslantmätare måste för verksamhetens

bedrivande hava ett rit- och skrivbiträde, att ersättningen till

sådant icke finge beräknas lägre än till 1,400 kronor, att kostnaderna

för kontorshyra, värme, lyse, telefon, rit- och skrivmaterialier, instrument

och annan utrustning icke kunde beräknas lägre än till 600 kronor årligen,

samt att under förutsättning att distriktslantmätarens inkomst av

taxa uppginge till 5,100 kronor och lönen bleve 3,000 kronor, hans

behållna inkomst alltså komme att oberäknat ålderstillägg stiga till

6,100 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 196 käft. (Nr 235.)

Distriktslantmätarcs

avlöningsförmåner.

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

Lantmfiteri
kommis
sionen.

98 Kung!,. Maj:ts proposition Nr 235.

Styrelsen för Sveriges distriktslantmätarförening kar i skrivelse

den 19 september 1917 framhållit nödvändigheten av den föreslagna

löneförhöj ningen.

Lantmäterikommissionen har anfört:

»Kommissionen vill till eu början framhålla, att det icke ifrågasatts någon

ändring i den nuvarande grundprincipen för lantmätarnas avlöning, nämligen att en

del av denna utgår av statsmedel och en del i form av arvoden, vilka erläggas av

vederbörande sakägare. Däremot har, såsom kommissionen i annat sammanhang

kommer att visa, motionsvis inom riksdagens andra kammare framförts krav på,

att staten skulle övertaga en större del av kostnaderna för lantinäteriväsendet.

Detta krav har i princip vunnit riksdagens gillande. För tillgodoseende av detsamma

kunde det synas ligga närmast till hands, att vid den omorganisation av

lantmäteristaten och revision av lantmäteritaxan, varom kommissionen har att avgiva

förslag, fullfölja grundprincipen i 1909 års organisation därhän, att lantmätarnas

inkomster till större delen komme att utgå direkt av statsmedel. En

dylik lösning synes emellertid komma att medföra stora olägenheter. Givet är nämligen,

att, om lantmätarens lön tilltoges så hög, att densamma utgjorde i det närmaste

full bärgning, hade lantmätaren endast föga intresse av att åstadkomma en

så stor arbetsprodukt som möjligt. Härmed vore dock icke sagt, att man i allmänhet

behövde befara en mindre arbetsintensitet, men arbetsprodukten komme i

allt fall helt säkert av andra anledningar att minskas. — — —. Även må betonas,

att vid fältarbeten jordägarna hava skyldighet att hålla hantiangning och

att jordägarna alltså i sådana fall hava ett synnerligt intresse av, att arbetet går

undan. En alltför lågt beräknad taxa synes emellertid icke ägnad att befordra detta

intresse. En minskning av arbetsprodukten måste givetvis också medföra behov av

flera tjänstemän.

Vid prövning av förevarande fråga torde även böra beaktas den synpunkten,

att för lantmäteriverksamhetens behöriga uppehållande erfordras icke blott lantmätare

utan även biträden av varjehanda slag, vilka lantmätarna hava att själva

ersätta. Därest den enligt taxa utgående gottgörelsen bleve alltför låg, komme

säkerligen att krävas även statsavlönade biträden.

Av det anförda torde framgå, att en höjning av lönen på sådant sätt, att

densamma komme att utgöra huvuddelen av lantmätarnas inkomst, icke är tillrådlig;

och kommissionen kan i anledning härav icke tillstyrka, att lönen bestämmes

till högre belopp än ungefär hälften av distriktslantmätarens sammanlagda behållning

av tjänsten.

Innan kommissionen går att avgiva förslag angående lönebeloppet, gäller det

sålunda i första hand att fatta ställning till frågan, huru stor distriktslantmätarens

sammanlagda nettoinkomst bör vara. Med avseende härå vill kommissionen då

framhålla, att en distriktslantmätare gentemot den allmänhet, som tager hans tjänster

i anspråk, står i en ställning, som åtminstone i fråga om skiftes- och rågångsförrättningar

i viss mån närmar sig en domares, samt att arbetet kräver en pa samma

gång mångsidig och i vissa avseenden speciell utbildning. Kommissionen finner på

grund härav skäligt, att, även om inkomstnivån icke föres fram längre än till 1914,

distriktslantmätarna bör beredas en nettoinkomst av minst 6,500 kronor. Kommis
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kung]. Maj:ts proposition Nr 235.

sionen har sålunda i detta hänseende gått något längre än lantmäteristyrelsens

förslag, som stannat vid 6,100 kronor. Det må dock erinras, att Kungl. Maj:t och

riksdagen vid beräkning av de tillskott till krigstidstillägg, som av 1917 och 1918

års riksdagar beviljats för distriktslantmätare, uppenbarligen utgått ifrån att dessas

sammanlagda behållning av tjänsten, grundad på år 1909 fastställd lön och taxa,

uppgått till 6,000 kronor. Om man därför torde få utgå ifrån, att med 1909 års

omorganisation avsetts att bereda distriktslantmätarna en nettoinkomst av detta

belopp, skulle sålunda genom antagande av ovan framställda förslag beredas dem

en förhöjning med 500 kronor för tiden fram till 1914, en förhöjning, vilken synes

väl berättigad.

För fixerande av det belopp, som bör utgå i form av lön, har det därnäst

gällt att beräkna nettoinkomsten enligt taxa.»

Kommissionen har därefter meddelat utförliga beräkningar angående

lantmätarnas taxeinkomst under treårsperioden 1912—1914. Jag torde

här böra nämna, att bruttoinkomsten angivits till 5,454 kronor och nettoinkomsten

till 3,655 kronor.

Enligt inkomna uppgifter hade arbetstiden i medeltal utgjort per

dag 9.6 timmar och per år 294 dagar. Kommissionen hade emellertid

vid uppgörande av sitt förslag till lantmäteritaxa utgått ifrån, att av

lantmätarna icke borde krävas mera än normal arbetstid per dag, och

såsom sådan ansett 8 timmar. - Ej heller syntes rimligen böra fordras,

att lantmätarna för vinnande av erforderlig inkomst skulle behöva arbeta

varje söckendag under året. Andra jämnställda tjänstemän åtnjöte 1 Va

månads semester. Med hänsyn till, att lantmätarnas verksamhet vore

rörlig och omväxlande, hade kommissionen emellertid ansett, att för

dessa tjänstemän kunde räknas med en kortare ledighet. I det följande

hade därför räknats med 275 dagar per år (300 söckendag^- minskade

med 25 dagars semester). Vad lantmätare intjänade på tid, som översköte

denna, syntes icke rimligtvis böra medtagas i denna beräkning.

Varje uppgiven nettoinkomst hade därför reducerats med hänsyn till en

reduktion av arbetstiden på sätt nyss angivits. De sålunda reducerade

nettoinkomsterna utgjorde i medeltal 2,846 kronor.

Genom den avsevärda ökning av antalet distrikt, som kommissionen

föresloge och den därigenom uppkommande minskningen av

distriktens storlek samt även på grund därav, att vid antagande av

kommissionens förslag medhjälparnas antal komme att bliva endast 100

under det att distriktslantmätarna bleve 200, skulle värjo distriktslantmätare

få mindre möjlighet att sysselsätta medhjälpare och andra biträden.

Man syntes kunna beräkna, att varje distriktslantmätare härigenom

skulle gå miste om vinst å medhjälpare till belopp av 175

kronor. Droges detta belopp från nyss angivna nettoinkomst, återstode

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kun yl. Majts proposition Nr 235.

2,671 kronor, vartill således en distriktslantmätares nettoinkomst syntes

kanna beräknas enligt nuvarande taxa under förutsättning att han arbetade

endast ovannämnda normala tid per dag och år samt att distriktet

vore minskat genom antagande av kommissionens förslag om ökning av

distriktens antal.

Kommissionen har härefter fortsatt sålunda:

»På sätt framgår av del II av detta betänkande (sid. 122) kommer emellertid

kommissionens förslag till ny lantmäteritaxa att medföra en ökning av taxeinkomsten.

— — —. På sätt förut omförmälts kommer denna ökning att uppgå

till omkring 20 procent (ökningen på grund av mätningsförordningens bestämmelser

motsvaras av ökat arbete), varför en distriktslantmätares nettoinkomst av taxa efter

genomförande av kommissionens förslag kan beräknas till 2,671 kronor + 20 procent

därav eller 3,205 kronor, som avrundas till 3,200 kronor.

Härtill bör anmärkas, att ökning givetvis även uppstår å den del av taxeinkomsten,

som borträknats för omkostnader, men denna ökning torde kompenseras

av samma omkostnaders ökning.

Dessa beräkningar giva sålunda vid banden, att distriktslantmätares lön bör

utgå med 3,300 kronor för att hans sammanlagda behållning av tjänsten skall kunna

uppgå till 6,500 kronor.

Lantmäteristyrelsen föreslår, att distriktslantmätare, liksom för närvarande

är fallet, berättigas till tre ålderstiliägg efter 5, 10 och 15 års tjänstgöring, vartdera

till belopp av 400 kronor. Med hänsyn till att lantmäteriverksamheten är av den

art, att tjänstemannens förmåga att genom arbete skaffa sig erforderliga inkomster

väsentligt minskas med tilltagande ålder, synes det kommissionen väl motiverat,

att ålderstilläggen bestämmas till tre eller samma antal som för närvarande. Samma

omständighet torde emellertid motivera även någon höjning av beloppet. Särskilt med

hänsyn till vad som gäller för lantbruksingenjörerna torde beloppet skäligen böra

sättas till 500 kronor. I anslutning härtill må framhållas, att kommissionen förutsätter,

att distriktslantmätare skall äga tillgodoräkna sig den tid han innehaft

tjänsten, innan den nya staten trätt i tillämpning.

Såsom ovan nämnts åtnjuta distriktslantmätare för närvarande inga ortstilllägg.

Då distriktslantmätarna hava bestämda stationsorter och således icke kunna

bosätta sig var de vilja, synes det emellertid påtagligt, att samma skäl, som föranleda,

att andra tjänstemän på vissa platser erhålla ortstillägg, borde berättiga

även förstnämnda tjänstemän till sådan förmån. Det synes ligga närmast till hands

att i detta hänseende jämnställa distriktslantmätare med förstelantmätare. Dessa

senare åtnjuta ortstillägg i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, Beträffande de båda förstnämnda länen finner

kommissionen emellertid påtagligt, att endast de distriktslantmätare, som bliva bosatta

i Stockholm och Göteborg, böra tillerkännas ortstillägg. Vad åter angår

Malmöhus län torde visserligen å ena sidan levnadskostnaderna på någon plats ställa

sig högre än medeltalet för landet i dess helhet, men å andra sidan arbeta lantmätarna

i vissa avseenden där under gynnsammare förhållanden än i övriga delar

av landet. Kommissionen finner sig därför icke kunna föreslå ortstillägg för distrikts
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Majds proposition Nr 235.

lantmätare i detta län. Vad slutligen angår de tre norrländska länen finner kommissionen

däremot, att distriktslantmätarna även å andra platse» än residensstäderna

bör tillerkännas ortstillägg. Beloppet av ortstillägget torde böra för Stockholm bestämmas

till 400 kronor och för övriga platser till 200 kronor.

För distriktslantmätare gäller nu, att lönen jämte ålderstillägg utgör pensionsunderlag,

och det synes lämpligt och rättvist, att denna ordning bibehålies.

Några nya villkor och bestämmelser för åtnjutande av de av kommissionen

föreslagna löneförmåner för distriktslantmätare har kommissionen icke funnit erforderliga.

Dock torde, därest ortstillägg på sätt kommissionen föreslagit tillerkännes

vissa distriktslantmätare, ett förtydligande böra göras av det innehåll, att ortstilläggen

skola följa samma bestämmelser som lönen.

Under framhållande att bland kompetensvillkoren för distriktslantmätare bör

stadgas sex månaders tjänstgöring i lantmäteristyrelsen eller å lantmäterikontor,

föreslår kommissionen alltså,

att distriktslantmätares lön i staten beräknas till 3,300 kronor;

att distriktslantmätare berättigas att tillgodonjuta tre ålderstillägg efter 5,

10 och 15 års tjänstgöring, vartdera å 500 kronor;

att ortstillägg uppföras för distriktslantmätare i Stockholm till belopp av 400

kronor samt för distriktslantmätare i Göteborg ävensom i Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län till belopp av 200 kronor;

att distriktslantmätare må för rätt till ålderstillägg enligt nya staten tillgodoräknas

den tid han eventuellt innehaft tjänsten, innan den nya staten trätt i

tillämpning; samt

att till nu gällande lönevillkor göres det förtydligande, att ortstillägg i förekommande

fall skall följa samma bestämmelser som lönen.»

Lantmäteristjrrelsen har i sitt utlåtande anfört, att under någon tid

efter den nya organisationens ikraftträdande, exempelvis två år, undantag

borde kunna medgivas från den för befordran till distriktslantmätartjänst

föreslagna kompetensfordringen om sex månaders tjänstgöring i

styrelsen eller å lantmäterikontor. För dylik befordran borde emellertid

även krävas praktisk tjänstgöring under minst fem år, vilket nu krävdes

för utnämning till extra lantmätare. I avseende å de föreslagna avlöningarna

bar lantmäteristyrelsen allenast hemställt, att ortstillägg å

200 kronor måtte tillerkännas jämväl distriktslantmätarna i Västernorrlands

län.

Lantmäteristyrelsen både i sitt den 24 maj 1917 avgivna förslag

till ändring i gällande stat för lantmäteristaten i länen föreslagit landets

indelning i 180 lantmäteridistrikt enligt ett i detalj utarbetat förslag

till distriktsindelning.

Distrxkls
indclning.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Ma):ts proposition Nr 235»

Lantmäterikommissionen har härom yttrat:

»Då kommissionen, på sätt ovan inhämtas, föreslagit uppförande i stat av

200 distriktslantmätarbefattningar, följer därav, att därest kommissionens förslag i

denna del antages, riket kommer att indelas i ett lika stort antal distrikt. Något

detaljerat förslag i denna del har kommissionen emellertid ansett sig icke höra utarbeta.

Vid uppgörande av dylikt förslag böra, såsom även lantmäteristyrelsen synes

hava förutsatt, utnyttjas statistik och erfarenhet så nära som möjligt intill tidpunkten

för förslagets tillämpning. I någon mån har kommissionen dock ansett sig böra undersöka

frågan. Denna undersökning har i första rummet avsett antalet distrikt

inom de särskilda länen. Resultatet av denna undersökning, varvid kommissionen

på det hela taget utgått ifrån samma förutsättningar som lantmäteristyrelsen, framgår

av nedanstående uppgift, varvid inom parentes angives det antal distrikt, styrelsens

förslag upptager:

Stockholms

län .....

• (7) 9

Göteborgs och

Bohus län.........

• (5)

6

Uppsala

» .....

(3) 3

Älvsborgs

» ..........

■ (10)

It

Södermanlands

» ......

•6

(4) 5

Skaraborgs

» ..........

• 17)

8

Östergötlands

» .....

(6) 7

Värmlands

» ..........

■ (12)

13

Jönköpings

3> ......

(6) 6

Örebro

» ..........

(5)

5

Kronobergs

» ......

(6) 7

Västmanlands

» ..........

(4)

5

Kalmar

» ......

(6) 7

Kopparbergs

» ..........

(17)

17

Gottlands

» ......

(2) 2

Gävleborgs

» ..........

(11)

12

Blekinge

»

(3) 3

Västemorrlands

» ..........

(14)

15

Kristianstads

» ......

(5) 7

Jämtlands

» ..........

HD

15

Malmöhus

» ......

(5) 7

Västerbottens

» ..........

(12)

13

Hallands

» ......

14) 4

Norrbottens

» ..........

• (12)

13

Icke heller detta förslag till antal distrikt inom de olika länen avser emellertid

att vara definitivt, utan böra jämkningar kunna vidtagas. Kommissionen har

endast åsyftat att angiva grunderna för bestämmandet av antalet ortstillägg för de

särskilda orterna. Undersökningarna hava givit vid handen, att enligt kommissionens

beräkningar fem distriktslantmätare skulle bliva stationerade i Stockholm och

en i Göteborg samt att Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län tillhopa skulle

indelas i 41 distrikt.

Kommissionen hemställer alltså, att förut omförmälda ortstillägg må beräknas

för fem distriktslantmätare, stationerade i Stockholm, en distriktslantmätare, stationerad

i Göteborg, och 41 distriktslantmätare i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län.»

Lantmäteristyrelsen har i förenämnda utlåtande dels föreslagit beviljande

av ortstilläg-g även åt de 15 distriktslantmätarna i Västernorrlands

län, dels ock framhållit, att, därest styrelsens förslag om ökning

av distriktslantmätarnas antal till 220 bifölles, antalet ortstillägg borde ökas.

Styrelsen hade beräknat att ortst Hägg då borde utgå till sex distriktslantmätare

i Stockholm, eu i Gröteborg samt 60 i de fyra nordligaste länen.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungi. Maj:ts proposition Xr 235.

Beträffande de blivande extra lantmätarnas (lika med de nuvarande

auskultanternas) avlöningsförmåner må först erinras, att i gällande stat

upptagas 30 auskultantarvoden å 600 kronor samt att, sedan 1918 års

riksdag anvisat ett anslag å 105,000 kronor å extra stat för år 1919

till dylika arvoden, Kungl. Maj:t genom kungörelse den 18 september

1918 förordnade, att lantmäteristyrelsen skulle äga under år 1919 av

sagda anslag utbetala dels till en var av nyssnämnda 30 auskultanter

ytterligare arvoden å 600 kronor, så att deras arvoden inalles uppginge

till 1,200 kronor, dels till övriga auskultanter arvoden med 900 kronor

till 50 och med 600 kronor till 70.

Lantmäteristyrelsen föreslog i sin skrivelse angående omorganisation

av lantmäteristaten i orterna den 24 maj 1917, att medel för arvoden

åt auskultanter måtte beräknas sålunda, att 30 erhölle vardera

ett belopp av 1,800 kronor och 70 vardera ett belopp av 900 kronor.

Därjämte föreslog styrelsen, att de blivande tjänstemännen med arvode

ä 900 kronor måtte fä uppbära samma arvode, vare sig de tjänstgjorde

i styrelsen, i lantmäterikontor eller såsom tjänstemedhjälpare hos distriktslantmätare.

Lantmäterikommissionens yttrande i detta ämne är av följande

lydelse:

»Det av styrelsen för auskultanternas förening framställda önskemålet, att

arvodesbeloppen måtte lämpas efter tjänståldern, har såsom förut anmärkts, redan

provisoriskt vunnit bifall vid 1918 års riksdag. Denna anordning torde böra för

framtiden bibehållas. Åven om antalet distriktslantmätartjänster ökas på sätt kommissionen

ovan föreslagit, blir nämligen auskultanttiden ganska lång, enär befordran

i allt fall icke kan väntas förrän vid en ålder av omkring 40 år. Det måste givetvis

kännas hårt att vid så hög ålder, då säkerligen åtskilliga av auskultantema eller,

såsom de enligt kommissionens förslag framdeles skulle benämnas, extra lantmätarna

äro familjeförsörjare, ännu befinna sig på biträdesstadiet, och detta så

mycket mera, om inkomsterna ej vuxit. Därtill kommer, att med den ökning av

lantmäteriverksamheten, som är att förvänta, det torde bliva nödvändigt, att de

äldsta auskultantema eller extra lantmätarna i mån av behov tagas i anspråk för

att på eget ansvar verkställa förrättningar. Det lärer sålunda även för framtiden

erfordras en grupp tjänstemän med samma ställning, som nuvarande organisation

avsett för auskultanter med arvode på stat. Antalet av dessa tjänstemän torde

höra bibehållas vid detsamma som nu eller 30 Då hela antalet extra lantmätare

beräknats till 100, återstår således 70. Det synes lämpligt, att iiven dessa i fråga

om arvodet uppdelas i tvenne klasser. Antalet i vardera klassen bör sattas till 35.

Av hänsyn till det lönebelopp för distriktslantmätare, som kommissionen ovan

föreslagit, torde arvodet för extra lantmätare i lägsta klassen böra bestämmas till

1,000 kronor. För var och en av de båda högre klasserna synes eu höjning av

500 kronor lämplig. Extra lantmätare i högsta klassen skulle dä erhålla ett arvode

av 2,000 kronor, vilket torde få anses erforderligt, enär dessa tjänstemän komma

Extra lantmätarnas

avlöningsförmåner.

s. 104 Kontrollera mot PDF

Lantmäteri
styrelsen.

Publik

renovation.

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

att åtminstone delvis utöva verksamhet av enahanda art som de på eget ansvar

arbetande lantmätarna och sålunda böra beredas en sådan inkomst, att deras ekomiska

ställning icke medför fara för osjälvständighet.

Rörande samtliga nu omförmälda arvoden bör givetvis gälla, att de få åtnjutas

efter förtjänst och skicklighet samt att lantmäteristyrelsen bör äga att betaga

vederbörande rätten till arvode till följd av försummelse och dylikt.

Utbetalningen av arvoden torde böra ske månadsvis av lantmäteristyrelsen

och icke bliva beroende av, huruvida extra lantmätare under månaden tjänstgjort

i styrelsen eller å lantmäterikontor eller hos distriktslantmätare.

I likhet med lantmäteristyrelsen finner kommissionen, att uppförande i stat

av ovanberörda arvoden bör föranleda, att tjänstemännens indelning till tjänstgöring

på länen och hos de särskilda distriktslantmätama läggas i styrelsens hand på annat

sätt än hittills. Något förslag angående de bestämmelser, som i sådant hänseende

krävas, torde emellertid icke erfordras i detta sammanhang. Fråga huruvida dessa

tjänstemän böra tillerkännas rese- och traktamentsersättning vid förflyttning, torde

höra upptagas till prövning samtidigt med förslag om bestämmelser rörande tjänstgöringens

ordnande.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommissionen, att av de 100

extra lantmätararvoden, som enligt vad kommissionen förut hemställt skulle i stat

upptagas, 30 må uppföras till belopp av 2,000 kronor, 35 till belopp av 1,500 kronor

och 35 till belopp av 1,000 kronor;

att samtliga arvoden må av lantmäteristyrelsen utdelas bland extra lantmätarna

efter förtjänst och skicklighet; samt

att utbetalningen må ske månadsvis och oberoende av, huruvida extra lantmätaren

under månaden tjänstgjort i lantmäteristyrelsen eller å lantmäterikontor

eller såsom medhjälpare hos distriktslantmätare.»

Lantmäteristyrelsen har i utlåtandet den 28 januari 1919 förmält

sig icke hava annat att erinra beträffande förslaget om arvoden till de

nya extralantmätarna än att, för den händelse distriktslantmätarnas antal

komme att bestämmas till 220, såsom styrelsen föreslagit, och till följd

härav befordran kunde ske tidigare än enligt kommissionens förslag,

arvndesklasserna syntes kunna nedbringas till två. I sådant avseende

syntes lämpligen höra bestämmas 50 arvoden å 1,200 kronor och 30

arvoden å 2,000 kronor.

Vid styrelsens utlåtande hava fogats statförslag, alternativt upptagande

200 och 220 distriktslantmätarbefattningar.

En fråga, som nära berör frågan om lantmätarnas inkomster och utgifter

av tjänsten, gäller skyldigheten att avlämna och bekosta publik renovation.

Intill år 1865, då 1864 års lantmäteriinstruktion trädde i kraft,

voro rikets lantmätare skyldiga att till lantmäteristyrelsens arkiv utan

särskild ersättning översända renovationer av kartor, protokoll och be
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kunql. Maj-.ts proposition Nr 235.

skrivningar rörande alla förrättningar. Genom sistnämnda instruktion

inskränktes denna renovationsskyldighet att omfatta endast vissa slag

av förrättningar nämligen laga skiften, rågångsförrättningar och ägoutbytesförrättningar,

varjämte medgavs, att blott karta med delningsbeskrivning

och därtill börande sammandrag skulle renoveras. I samband

med tillkomsten av ägostyckningsinstitutet föreskrevs, att publik

renovation skulle äga rum beträffande vissa slag av styckningar av såväl

karta som beskrivning samt med avseende å vissa andra endast av beskrivning

över styckningen.

Vid utfärdandet av 1908 och 1909 års instruktioner har denna

ordning bibehållits endast med den ändring, att beträffande laga skifte

renovation skall ske även av summarisk beräkning.

I skrivelse den 14 december 1916 har lantmäteristyrelsen föreslagit,

dels att renovationsskyldigheten måtte utsträckas, dels ock att

staten i sammanhang därmed måtte bereda de arbetande lantmätarna

gottgörelse för de utgifter, renovationsskyldigheten medför för dem.

Föreningen Sveriges förstelantmätare har däremot i skrivelse den 27

mars 1917 ifrågasatt lämpligheten att nu utvidga renovationsskyldigheten.

Lantmäterikommissionen har anfört:

Kommissionen funne vad i föreningens skrivelse anförts vara av den beskaffenhet,

att det åtminstone icke för närvarande borde ifrågakomma att utsträcka renovationsskyldigheten.

Kommissionen hade föranletts att intaga denna ståndpunkt jämväl

med hänsyn därtill, att det syntes möta svårigheter att uti de lokaler, som för

närvarande voro upplåtna till lantmäteristyrelsens arkiv, bereda utrymme för den

ökade tillsfrömning av arkivalier, som bleve en följd av bifall till lantmäteristyrelsens

framställning.

Däremot funne kommissionen i likhet med lantmäteristyrelsen rättvisa och

billighet kräva, att staten gottgjorde de arbetande lantmätarna för med renovationsskyldigheten

förenade utgifter. Detta läte sig även lätteligen genomföras

på så sätt, att lantmäteristyrelsen för varje dit inlevererad renovationsakt

läte tillställa lantmätaren gottgörelse enligt grunderna för de i lantmäteritaxan upptagna

bestämmelser om lösen för karta och handlingar. I fråga om kopia av karta

upptoge emellertid kommissionens förslag till taxa olika bestämmelser, allteftersom

kopian åstadkommits för hand eller på fotomekanisk väg, och det gällde därför

avgöra, vilken av dessa bestämmelser, som borde lända till efterrättelse. Eftersom

staten uti ifrågavarande avseende skulle övertaga en skyldighet, som förut icke

påvilat densamma, ansåge kommissionen, att staten rimligen kunde göra anspråk

på att få betala enligt bestämmelsen för den billigaste kopieringsmetoden, den fotomekaniska.

Med ledning av det antal regalark renovationer, som årligen överlämnades

till lantmäteristyrelsens arkiv, och de grunder för ersättningens beräkning, som sålunda

angivits, bulle kommissionen före, att blivande anslag för ifrågavarande ändamål

borde beräknas till 20,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1220. 1 sand. 196 höft. (Nr 235.)

14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. MajUs propvsition Nr 235.

Under erinran, att ett anslag för ifrågavarande ändamål uppenbarligen borde

vara av förslagsanslags natur, har kommissionen således föreslagit, att bland de

ordinarie anslagen måtte beräknas 20,000 kronor årligen till publik renovation och

att detta belopp måtte upptagas såsom förslagsanslag.

Lantmäteristyrelsen fäste i sitt utlåtande den 28 januari 1919 uppmärksamheten

på att, ifall det endast bestämdes, att ersättning skulle

utgå för publik renovation, som inlevererades efter den 1 januari 1920,

man syntes kunna räkna med att lantmätarna komme att i så stor utsträckning

som möjligt underlåta att redovisa förrättningar under året

1919 och uppskjuta därmed till påföljande år. Styrelsen hölle före, att

berörda möjlighet att bereda ersättning för publik renovation genom

uppskov med redovisning borde förebyggas, och ansåge därför, att ersättning

ej borde utgå för publik renovation till förrättning, som enligt

gällande bestämmelser skolat redovisas före den 1 mars 1920.

Styrelsen har vidare framhållit att, då publik renovation skulle

ske av karta, jordägarna voro skyldiga att lösa ett exemplar av densamma

och att som följd härav ersättningen för publik renovation

komme att utgå med den nedsatta lösen, som vore bestämd för fall, då

lösen samtidigt utginge för två exemplar. Ersättningen till lantmätarna

för publik renovation komme på detta sätt även jordägarna till godo

genom nedsatt lösen för deras kartexemplar.

Lantmäterikommissionens

etatftlrslag.

Lantmäterikommissionens förslag till stat för den lantmäteripersonal,

som sysselsattes med utförande av lantmäter i förrättningar, är av följande

utseende:

Lön

1

i Arvode

Orts-

tillägg

Summa

kronor

Titel

Antal

Kronor

Summa

kronor

1

Distriktslantmätare, stationerad

3,300

-

4C0

3,700

i Stockholms stad .....................

5

18,500

_

3,300

200

3,500

i Göteborgs stad samt inom Jämt-

lands, Västerbottens och Norr-

bottens län.................................

42

147,000

—

3,300

—

—

3,300

Annan distriktslantmätare...............

153

504,900

670,400

—

2,000

—

—

Extra lantmätare...........................

30

60,000

—

—

1,500

—

—

» > ...........................

35

52,500

—

—

1,000

—

» » ...........................

35

35,000

147,500

—

—

—

Ersättning för publik renovation, för-

slagsanslag ..............................

—

—

20,000

Summa

—

837,900

Anm. Distriktslantmätare åtnjuter tre ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter respektive

5, 10 och 15 år.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 235.

Till det vid fjolårets proposition fogade statsrådsprotokollet den

11 mars 1919 anförde dåvarande departementschefen beträffande nu

ifrågavarande delar av ämnet följande:

»Jag vill först erinra, att statsmedel nu utgå till avlöning åt 300 med praktiskt Oepartementslantmäteri

sysselsatta personer, därav 110 distriktslantmätare, 40 extra lantmätare chefen.

och 150 auskultanter. Av de sistnämnda åtnjuta 30 arvoden dels från medel å den 1919''

ordinarie staten och dels från anslag å extra stat under det att övriga 120 auskultanternas

arvoden i sin helhet gäldas av anslaget å extra stat.

Lantmäterikommissionen har nu förordat, att totalantalet praktiserande lantmätare

fortfarande måtte upptagas till 300. Av närmare angivna anledningar har

det ansetts kunna antagas, att en ganska stark ökning av lantmäteriverksamheten

vore att förvänta. De viktigaste av dessa anledningar äro tillkomsten av den nya

mätningsförordningen samt ändrade bestämmelser angående handläggningen av avsöndringsförrättningar

ävensom den nya lagstiftningen om fastighetsbildning i stad.

En omständighet, vars inverkan i stimulerande riktning icke torde böra underskattas,

är även statens övertagande av en vida större andel i lantmäterikostnaderna än förut.

Jag finner det därför i likhet med kommissionen tydligt, att mindre personalantal

än 300 icke bör ifrågakomma. För att sagda personal må kunna medhinna ökad

arbetsmängd, är det emellertid nödvändigt, att antalet självständigt praktiserande

lantmätare proportionsvis ökas. Detta är för övrigt önskvärt även för att förbättra

befordringsmöjligheterna inom lantmäterikåren och främja dennas rekrytering. Att,

såsom nu är fallet, halva antalet examinerade lantmätare äro extra tjänstemän, är

påtagligen ett missförhållande och detta har ej heller undgått att ogynnsamt inverka

på tillgången å lantmäterielever, vilken under de senaste åren i hög grad

minskat.

I avseende å förslaget att förändra de nuvarande 40 extra lantmätarbefattningarna

till distriktslantmätartjänster har icke någon meningsskiljaktighet rått.

Jag biträder för min del detta förslag.

Härigenom erhålles emellertid, såsom också framhållits, knappast någon mer

betydande tillökning i arbetskraft eller arbetsprodukt, enär sagda extralantmätare

redan nu] faktiskt haft särskilda verksamhetsområden, varest de fullgjort distriktslantmätares

uppgifter. En mer genomgripande förändring är därför nödvändig.

Då utredningen visar, att redan för närvarande ett antal av 180 distriktslantmätare

varit behövligt för arbetenas nöjaktiga fullgörande inom rimlig tid, samt av angivna

anledningar en ökning av lantmäteriverksamheten ansetts vara att motse,

vilken beräknats skola uppgå till minst 20 procent — en ökning som dock är

ganska oviss —, skulle, såsom ock såväl kommissionen som lantmäteristyrelsen

påvisat, en ökning av distriktslantmätarnas antal till 220 kunna ifrågasättas. I

likhet med kommissionen anser jag emellertid, att man tillsvidare och i avvaktan

på närmare erfarenhet bör kunna stanna vid ett antal av 200 distriktslantmätare.

Återstående 100 av det behövliga antalet lantmätare böra alltså vara extra tjänstemän.

Såsom kommissionen tillstyrkt anser jag dessa böra benämnas extra lantmätare.

Frågan om de avlöningsförmåner, som böra tillerkännas distriktslantmätarna,

är ganska vansklig att avgöra. Såsom kommissionen framhållit, torde det lämpligaste

förfaringssättet härvidlag vara att bestämma det belopp, vartill man anser

dessa lantmätares behållna tjänsteinkomst böra uppgå, samt därefter fråndraga vad

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kunyl. Muj:t$ proposition AV 235.

som kan anses tillflyta dem som betalning enligt taxa eller överenskommelse för

utfört arbete, varefter återstoden bör tilldelas dem såsom lön. Jag vill erinra, att

tjänstgöringspenningar givetvis icke ifrågakomma, enär dessa motsvaras av arbetsinkomsten.

Lantmäterikommissionen har ansett skäligt, att distriktslantmätarna böra, även

om förhallandena endast till år 1914 tagas i betraktande, beredas en nettoinkomst

av tjänsten å minst 6,500 kronor, samt anfört, att Kungl. Maj:t och riksdagen vid

beräkningen av de tillskott till krigstidstillägg åt lantmätare, som beviljats vid

1917 och 1918 års riksdagar, torde utgått från, att dessa lantmätares sammanlagda

behållning av tjänsten uppginge till 6,000 kronor. Att nu höja detta belopp

med 500 kronor har synts kommissionen fullt befogat.

I fråga om dessa beräkningar torde jag få erinra om följande omständigheter.

Då jag den 5 februari 1909 motiverade förslaget om inrättande av distriktslantmätarbetattningar,

meddelade jag, att lantmäteristyrelsen beräknat årliga nettoinkomsten

för lantmätare för åren 1898—1902 till i medeltal 3,053 kronor 66 öre.

Av närmare angivna skäl ansåg jag emellertid, att för det antal lantmätare, som

ungefär erfordrades för att kunna med önskvärd skyndsamhet handlägga förekommande

lantmäterigöromål, medeltalssiffran för den årliga nettoinkomsten borde beräknas

till något mer än 3,500 kronor, och jag fann detta belopp då böra tagas till

utgångspunkt för beräkningarna. Inkomstminskningen genom den samtidiga taxenedsättningen

med en tredjedel skulle, enligt vad jag då anförde, bliva omkring

1,200 kronor. Jag uttalade emellertid, att det vid bestämmandet av statsavlöningen

åt dessa lantmätare icke torde vara möjligt att låta lönen endast utgöra vederlag

för en dylik inkomstminskning, och fann det uppenbart, att en förbättring i dessa

tjänstemäns ställning, ungefärligen motsvarande den, som genom då nyligen genomförda

löneregleringar beretts stora grupper av andra statstjänare, vore av förhållandena

oundgängligen påkallad. På grund härav och under framhållande, att det

vore i detta fall lämpligt att låta en något väsentligare del av avlöningen utgå i

form av ålderstillägg, tillstyrkte jag, att grundlönen måtte bestämmas till 2,000

kronor samt ålderstilläggen till tre, vart och ett å 400 kronor. Slutlönen komme

då att bliva 3,200 kronor. Jag uttalade, att enligt min mening en lämpligt avvägd

avlömngsförbättring komme att härigenom beredas distriktslantmätarna. Jag avstyrkte

ett framställt förslag, att ortstillägg skulle medgivas, varvid jag framhöll,

att x de norrländska länen inkomsten av arbeten enligt taxa kunde antagas bliva

större än i landets sydligare delar.

Enligt denna beräkning skulle alltså distriktslantmätarnas nettoinkomst av

arbete enligt taxa uppgå till 3,500 — 1,200 = 2,300 kronor och deras sammanlagda

inkomst av tjänsten till 2,300 -f- 2,000 = 4,300 kronor, ålderstilläggen oberäknade.

Riksdagen, som godkände den sålunda föreslagna statsavlöningen, lämnade

ovan refererade beräkning utan erinran.

Då vid 1917 års riksdag proposition (nr 275) avläts om tillskott till krigstidstillagg

åt lantmätare, grundades beräkningen av tillskottsbeloppet för distriktslantmätare

på en antagen inkomst av arbete enligt taxa å 4,000 kronor. Enahanda inkomstbe!opp

lades till grund för de av 1918 års lagtima riksdag med anledning av Kungl.

Maj.ts förslag i punkten 22 av propositionen om anslag å tilläggsstat för samma år

beviljade tillskotten. Dessa beräkningar upptogo alltså väsentligt högre taxeinkomst

än som låg till grund för 1909 års beslut. Vid dessa sistnämnda beräkningar har

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kutnjl. Muj:ts proposition Nr ~o5. 109

emellertid icke angivits, att den beräknade taxeinkomsten vore nettoinkomst. Att,

även om förhållandet härvidlag icke blivit tydligt klarlagt, sagda summa av 4,000

kronor i verkligheten även inneslutit åtminstone en del av det belopp, varmed bruttoinkomsterna

överskjutit nettoinkomsten, framgår bland annat därav, att lantmäteristyrelsen

i den skrivelse den 10 november 1917, vari styrelsen hemställde

om äskande av dylikt tillskott, anförde, att enligt förhållandena år 1914 en

distriktsiantmätares bruttoinkomster borde beräknas till 4,500 kronor, hans omkostnader

för verksamhetens bedrivande till 1,300 kronor och hans nettoinkomster till

3,2i)0 kronor. Nettoinkomsten upptogs alltså nu 900 kronor högre än som beräknats

år 1909. Utgår man emellertid från lantmäteristyrelsens sistnämnda uppgift

å nettoinkomsten, skulle med tillägg av lönen å 2,000 kronor en distriktsiantmätares

tjänsteinkomst år 1914 uppgått till 5,200 kronor.

Lantmäterikommissionen har nu efter inkomna svar å frågeformulär beräknat

nettoinkomsten för arbete enligt taxa i medeltal för treårsperioden 1912—1914 till

3,655 kronor. Såsom kommissionen framhållit har emellertid denna inkomst erhållits

genom en längre utsträckt arbetstid såväl i fråga om antalet arbetsdagar

som arbetstimmar per dag, än som nu torde böra tagas i beräkning. Efter reduktioner

med hänsyn härtill har kommissionen kommit till en medelinkomst av 2,846

kronor. Lägges lönen härtill, erhålles en behållen tjänsteinkomst av 4,846 kronor.

Dessa beräkningar äro som synes ganska växlande. Enligt alla beräkningarna

skulle emellertid distriktslantmätamas inkomster falla mellan de för första och

andra gradens tjänster bestämda avlöningsbeloppen.

Jag vill vidare erinra, att löneregleringskommittén i sitt betänkande nr LIX

den 20 november 1918 angående tillfällig lönereglering för vissa befattningshavare

föreslagit för distriktslantmätare avlöningstillägg å 500 kronor. Med inräknande

härav skulle totalnettoinkomsten uppgå enligt lantmäteristyrelsens uppgifter år 1917

till 5,700 kronor och enligt kommissionens uppgifter efter angivna reduktioner till

5,346 kronor.

Lantmäterikommissionens nu framlagda förslag innebär, att distriktslantmätama

skola erhålla en lön av 3,300 kronor jämte tre ålderstillägg å 500 kronor.

Då deras nettoinkomster av tjänsten efter utfärdandet av den nya taxan beräknats

skola för 275 arbetsdagar och 8 arbetstimmar för dag uppgå till 3,200 kronor,

bliva deras begynnelseinkomster 6.500 kronor, som efter de tre ålderstilläggens

intjänande stiga till 8,000 kronor. Lägges härtill avlöningstillägg enligt nyssnämnda

tillfälliga lönereglering, skulle dessa belopp höjas till respektive 7,000 och

8,500 kronor. Dessa belopp synas mig större än att de kunna av mig tillstyrkas,

synnerligast vid jämförelse med de avlöningar, som må kunna bestämmas för förste

lantmätare och vissa befattningshavare i lantmäteristyrelsen. Till dessa tjänster

torde böra förvärvas de mest framstående av distriktslantmätarkårens medlemmar,

men om distriktslantmätarna beredas inkomster till så högt belopp, som nyss angivits,

skulle antagligen en dylik förflyttning icke innebära någon förbättring i

ekonomiskt avseende — mången gång troligen en ekonomisk uppoffring, synnerligast

som distriktslantmätarna torde kunna genom utsträckning i arbetstiden icke

oväsentligt öka sina nettoinkomster. Det synes mig emellertid av stor vikt, att

en sådan anordning av de olika tjänsternas inkomstförhållanden undvikes.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden och till den omständigheten att,

såsom jag ar 1909 framhöll, en väsentlig del av distriktslantmätamas avlöning bör

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

utgöras av ålderstillägg, anser jag mig icke kunna tillstyrka, att den sammanlagda

nettoinkomsten beräknas högre än till 6,200 kronor, därvid jag förutsätter, att det

förut nämnda avlöningstillägget genom tillfällig lönereglering icke skall utgå. Om

härtill, såsom jag vill tillstyrka, läggas tre ålderstillägg å 500 kronor, blir den

slutliga nettoinkomsten 7,700 kronor. Det är icke utan tvekan, som jag anser inkomsten

böra upptagas ens så högt som till detta belopp, just med hänsyn till de

svårigheter, som kunna uppstå att till andra befattningar inom lantmäteriet i mer

ansvarsfull eller ledande ställning erhålla sökande med den skicklighet och duglighet,

som sistnämnda befattningar kräva. — — —.

Vid bedömandet av det av mig nu beräknade inkomstbeloppet bör även bemärkas,

att fördelar i åtskilliga andra hänseenden, exempelvis genom erhållande

av betalning för publik renovation, nu föreslås skola beredas lantmätarna.

Vad därefter angår den nettoinkomst, som bör enligt den nu föreslagna

lantmäteritaxan beräknas tillkomma distriktslantmätarna, har den efter vissa reduktioner

av kommissionen upptagits till 3,200 kronor. Mot denna beräkning har jag

icke något att erinra.

Med de utgångspunkter, jag förut angivit, bör avlöningen av statsmedel sålunda

enligt min mening utgöra 3,000 kronor. Ifall härav viss del, förslagsvis 500

kronor, skulle utgå i form av avlöningstillägg enligt tillfällig lönereglering, skulle

den avlöning, som upptages i staten och å vilken pensionen grundas, minskas med

samma belopp eller till allenast 2,500 kronor. Detta synes mig emellertid icke innebära

tillräcklig förbättring i distriktslantmätarnas villkor. Jag anser därför lönen böra i

staten upptagas till 3,000 kronor, men däremot, såsom nyss nämnts, sådant avlöningstillägg

icke utgå till distriktslantmätarna. Distriktslantmätarna bliva då i detta

avseende satta i samma ställning som ett flertal andra statstjänstemän, för vilka

lönerna reglerats under de senaste åren, exempelvis lärår- och hospitalspersonalen.

Med dyrtidstilläggen har denna anordning ingenting att göra.

Med inräknande av tre ålderstillägg å 500 kronor blir högsta pensionsunderlaget

4,500 kronor.

Vad ortstillägg angår, synes det mig icke behövligt att tillerkänna dylikt

åt andra distriktslantmätare än dem, som äro stationerade i Stockholm. Jag vill

erinra, att av lantbruksingenjörerna, vilka i avseende å inkomst av taxa äro jämförliga

med lantmätarna, allenast den i Stockholm stationerade åtnjuter ortstillägg.

För erhållande av ålderstillägg å den nya staten bör distriktslantmätare

äga tillgodoräkna sig föregående tjänstetid såsom sådan.

Det av kommissionen framlagda förslaget till distriktsindelning har icke angivits

som definitivt. Närmare utredning härom lärer böra verkställas av lantmäteristyrelsen.

Vad därefter angår de föreslagna nya extralantmätarnas arvoden biträder jag

kommissionens förslag. I dessa arvoden är icke inräknat något belopp, motsvarande

tillfällig lönereglering för ordinarie tjänstemän, utan bör arvodestillskott tillkomma

enligt de regler, som i sådant avseende må bliva bestämda.

Vad kommissionen i övrigt hemställt angående de extra lantmätarna föranleder

ingen erinran från min sida.

Kommissionens förslag i frågan om statens övertagande av kostnaden för

publika renovationer biträdes av mig med tillägg av den utav lantmäteristyrelsen

f öreslagna övergångsbestämmelsen.

I

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Majds proposition Nr 235.

Beträffande avlöningsvillkoren finner jag lika med kommissionen ett tillägg

påkallat därom, att ortstillägg skall följa samma bestämmelser som lönen. Därjämte

torde böra stadgas, att föreskriften, att med distriktslantmätartjänst icke må

förenas tjänst å kommuns stat, icke må utgöra hinder för distriktslantmätare att

innehava befattning som mätningsman i stad eller i samhälle på landet, där den

för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas. Då andra ändringar

i avlöningsvillkoren icke synas erforderliga, torde någon särskild förklaring om

övergång å ny lönestat icke behöva avgivas av den nuvarande personalen.»

Jordbruksutskottets majoritet, som avstyrkte fjolårets proposition Riksdagen

i dess helhet, yttrade sig icke särskilt angående nu berörda frågor. I 1919‘

den av herr Öberg m. fl. avgivna reservationen blev med anledning

av herr Norman m. fl:s motion nr 403 antalet av de praktiserande lantmätare,

som borde åtnjuta statsavlöning, särskilt antalet distriktlantmätare,

föremål för övervägande, men biträddes Kungl. Maj ts förslaghärom.

I avseende å distriktslantmätarnas löner tillstyrktes i samma

reservation nedsättning till 2,700 kronor. Såsom skäl härtill anfördes,

att då avlöningen till överlantmätare (= förstelantmätare) i överensstämmelse

med Kungl. Maj:ts förslag föreslogs till 7,500 kronor jämte

ett ålderstillägg å 600 kronor» försiktigheten syntes bjuda, att en sänkning

skedde i de för distriktslantmätare föreslagna löneförmånerna. Därest

lantmäterikommissionens förslåg till lantmäteritaxa vunne Kungl. Maj:ts

gillande, syntes i varje fall distriktslantmätarna bliva väl tillgodosedda.

Vidare föreslogs i samma] reservation, att arvodena till de extra lantmätarna

skulle sänkas till 1,700 kronor för 30, 1,200 för 35 och 1,000

för 35. 7

Styrelsen för Sveriges lantmätarförening har i förut omförmälda kommen

skrift den 17 oktober 1919 gjort erinran mot det i fjolårets proposition ^ch1 utlåtande

innefattade förslaget, att tillfällig lönereglering icke skulle tillgodokomma däröver.

distriktslantmätarna. Beträffande de i herr Öberg in. fl:s reservation tillstyrkta

nedsättningar i distriktslantmätarnas löner och extra lantmätarnas

arvoden framhålles, att dessa nedsättningar icke hade något som helst

stöd i de grundliga utredningar, lantmätenkommissionen förebragt angående

lantmätarnas inkomster och det totala avlöningsbelopp, varav de

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kuncjl. Majds proposition Nr 235.

vore i behov. En dylik sänkning vore därför äu ytterligare ägnad att

äventyra kårens existensmöjligheter och försvaga dess rekrytering. Vidare

an föres följande:

»Enligt förutnämnda av 1917 år lantmäterikommission gjorda beräkningar

skulle det av kommissionen uppgjorda taxeförslaget bereda lantmätarna en nettoinkomst

av 3,200 kronor per år. Denna beräkning synes emellertid enligt vad ovan

framhållits hava varit något mer än 20 procent för hög. Lantmätarnas nettoinkomster

torde sålunda icke komma att stiga till högre belopp än omkring 2,560

kronor. För att lantmätarna skola komma att i verkligheten nå den av kommissionen

beräknade inkomsten synes sålunda — om den av kommissionen föreslagna

taxan antages — begynnelselönerna för lantmätarna böra höjas med minst 600

kronor. Då emellertid en höjning med 100 procent av lösenbeloppen för avskrifter

av handlingar och kopior av kartor synes lämpligen kunna vidtagas utan annan

ändring av taxan, håller föreningsstyrelsen före, att en sådan höjning bör av hänsyn

till lantmätarnas skriv- och ritbiträden under alla förhållanden genomföras. Därest

taxan i övrigt bibehålies oförändrad enligt kommissionens förslag, hemställer föreningsstyrelsen,

att de av samma kommission föreslagna begynnelselönerna höjas för

distriktslantmätare med 600 kronor till 3,900 kronor och för extra lantmätare med

500 kronor till 2,500, 2,000 och 1,500 kronor.»

I anledning av vad föreningsstyrelsen sålunda yttrat anför lantmäterikommissionen

i sitt utlåtande den 7 februari 1920:

»Med avseende å de beräkningar, som av kommissionen i dess betänkande

den 30 november 1918 verkställts angående distriktslantmätarnas inkomster, må till

en början framhållas, att alla dessa beräkningar hänföra sig till de förhållanden

och det prisläge, som rådde före kristiden, en omständighet, som föreningsstyrelsen

icke synes hava tillbörligen beaktat. Enligt kommissionens mening är det emellertid

av vikt, att denna princip fasthålles, varav då följer, att man måste skilja mellan

sådana åtgärder, vilka syfta till en definitiv reglering, och åtgärder, som endast

hava provisorisk karaktär.

Kommissionens förslag till ny taxa och lönereglering inneburo en definitiv

reglering fram till år 1914, och kommissionen har icke kunnat finna, att vad föreningsstyrelsen

anfört i ringaste mån ådagalägger, att de beräkningar, vilka legat

till grund för sagda förslag, varit missvisande. Till den del föreningsstyrelsen med

kravet på höjning av den föreslagna taxan eller alternativt höjning av föreslagna .

löner och arvoden åsyftat en förändring av den definitiva regleringen, kan kommissionen

sålunda icke förorda bifall till framställningen.»

Beträffande de i fjolårets proposition och i reservationen vid jordbruksutskottets

betänkande föreslagna avlöningarna till distriktslantmätare

och extra lantmätare anför kommissionen i samma utlåtande

följande:

»Därest distriktslantmätama erhölle endast 2,700 kronor i lön av statsmedel

utan rätt att komma i åtnjutande av s. k. tillfällig löneförbättring, skulle detta,

om icke samtidigt någon höjning vidtoges av taxan, innebära, att de för år 1914

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

ställdes på en inkomstnivå av 5,900 kronor. Kommissionen kan icke underlåta att

såsom sin mening framhålla, att en dylik lösning av löneregleringsfrågan torde vara

ägnad att väcka betänkligheter. Det måste nämligen anses av stor vikt, att en

tjänsteman med den ansvarsfulla och krävande verksamhet som en distriktslantmätare

beredes en åtminstone något så när oberoende ekonomisk ställning. Och

ur denna synpunkt torde kommissionens ursprungliga förslag, som gick ut på en

begynnelseinkomst av 6,500 kronor, snarare få anses för lågt än för högt.

Även vid jämförelse med vissa likställda tjänstemän kommer man till samma

resultat. Kommissionen tillåter sig erinra, att lantbruksingenjörerna vid lönereglering

år 1910 erhöllo en statsavlaning av 3,500 kronor, samtidigt som deras inkomster

av arvoden enligt taxa beräknades giva ett netto av 2,600 kronor. Det

ansågs således redan år 1910, att lantbruksingenjörerna borde beredas en sammanlagd

nettoinkomst av 6,100 kronor. Genom beslut av 1919 års lagtima riksdagtillerkändes

dessa tjänstemän tillfällig löneförbättring med 800 kronor. Då syftet

med denna tillfälliga löneförbättring var att provisoriskt föra fram lönenivån till

prisläget år 1914, innebar således detta riksdagens beslut, att en lantbruksingenjör

ansågs böra år 1914 åtnjuta en nettoinkomst av 6,900 kronor för år. Härvid är

visserligen att märka, att den tillfälliga löneregleringens provisoriska karaktär

mycket starkt betonades, men även med tillbörligt aktgivande härpå synes det ske

en orättvisa mot distriktslantmätarna, om de genom en för år 1914 avsedd definitiv

lönereglering ställas på en inkomstnivå av 5,900 eller 6,200 kronor, det sistnämnda

beloppet enligt Kung!. Maj:ts proposition.

I sammanhang härmed må emellertid även beröras en annan omständighet.

Vid framläggande av ovanberörda statförslag uttalade departementschefen farhågor

för att, därest distriktslantmätarnas begynnelseavlöning i enlighet med kommissionens

förslag bestämdes till 3,300 kronor, deras inkomster, sedan de tre ålderstilläggen

intjänats, skulle stiga till alltför höga belopp i jämförelse med de avlöningar,

som kunde komma att bliva bestämda för förstelantmätarna och vissa befattningshavare

i lantmäteristyrelsen, och att därför dessa tjänster icke skulle erbjuda

någon lockelse för de mest framstående av distriktslantmätarna. Den av

utskottsreservanterna föreslagna ytterligare nedsättningen synes även hava grundats

på farhågor i samma hänseende.

Med anledning härav må framhållas, att lantmätarnas tjänstgöring, på grund

av därmed förenade ständiga resor och ofta nog mycket ansträngande arbeten på

fältet, ställer stora anspråk på kroppskrafter och fysisk spänstighet. Det ligger

därför i sakens natur, att en distriktslantmätare vid tilltagande ålder icke kan åstadkomma

på långt när samma arbetsprestation som i yngre år. Han blir också efter

hand nödsakad att använda biträden för en väsentlig del av fältarbetet. Tydligt

är därför, att en äldre distriktslantmätare icke kan i samma grad som en yngre

bereda sig inkomster genom eget arbete. Man torde därför med ganska stor säkerhet

kunna antaga, att, även om distriktslantmätarnas begynnelseavlöning i enlighet

med kommissionens förslag bestämdes till 3,300 kronor, komme dock deras

inkomster, även för de äldre, att ganska väsentligt understiga det belopp, varmed

förstelantmätares avlöning enligt kommissionens förslag skulle utgå. Härtill kommer,

att en byråtjänst med avseende å lugn och bekvämlighet erbjuder vissa fördelar

framför en distriktslantmätartjänst, så att även häri för flertalet något till

åren komna distriktslantmätare torde ligga en lockelse.

Bihang till rihsdagnis protokoll 1920. / sand. 106 haft. (Nr 235.)

15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

På grund av vad sålunda anförts tillåter sig kommissionen hemställa, att

Kungl. Maj:t vid framläggande av ny proposition i ämnet icke täcktes i staten upptaga

löner och arvoden till distriktslantmätare och extra lantmätare med lägre

belopp än vad kommissionen föreslagit och att, därest nedsättning av en eller

annan anledning anses böra ske, även ifrågavarande personal måtte komma i åtnjutande

av s. k. tillfällig löneförbättring.»

I nu förevarande delar av ämnet finner jag mig böra i allo förorda

de i fjolårets proposition framlagda förslag. Med anledning av

vad inom jordbruksutskottet då förekom i fråga om de föreslagna avlöningarna

till distriktslantmätare och extra lantmätare torde jag emellertid

böra yttra några ord.

Påtagligen av farhåga för att svårigheter i befordringsavseenden

skulle uppstå, därest distriktslantmätarnas löner bestämdes i enlighet med

Kungl. Maj:ts förslag i fjol till 3,000 kronor, yrkades i herr Öberg

m. flis reservation detta belopps nedsättande till 2,700 kronor. En

undersökning utvisar emellertid, att någon risk i detta avseende icke

skäligen kan anses komma att föreligga vid bifall till Kungl. Maj:ts

förslag. Jag tillåter mig till belysande härav framlägga följande jämförelsetabell,

varvid beträffande distriktslantmätare och överlantmätare

(= förstelantmätare) bortsetts från de ortstillägg, som i vissa fall böra

medgivas.

Netto-

inkomst

enligt

taxa

Avlöning

Tillfällig

löneför-

bättring

Ålders-

tillägg

Summa

1

3,200

3,000

_

_

6,200

1

3,200

3,000

—

500

6,700

Distriktslantmätare.................................\

3,200

3,000

—

1,000

7,200

1

3,200

3,000

—

1,500

7,700

|

—

5,800

1,000

—

6,800

2:a gradens tjänsteman i lantmäteristyrelsenl

—

5,800

1,000

500

7,300

l

—

5,800

1,000

1,000

7,800

Överlantmätare ....................................{

—

7,500

1,000

600

8,500

9,100

—

7,500

1,000

|

8,100

1,000

_

9,100

Byråchef .............................................s

—

8,100

1,000

600

9,700

Denna sammanställning utvisar så väsentligt högre tjänsteinkomster

för de övriga befattningarna, att en befordran till dem med deras

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

för övrigt i vissa hänseenden behagligare tjänstgöring torde i allmänhet

böra för en distriktslantmätare framstå såsom en avgjord förmån.

Jag vill även betona, att därest distriktslantmätarnas löner skulle

sättas lägre än sålunda föreslagits, det lärer bliva oundgängligt att, såsom

lantmäterikommissionen framhållit, tillerkänna dem tillskott genom

tillfällig lönereglering.

Den av mig föreslagna avlöningsförhöjningen synes vara den

minsta, som bör ifrågakomma, även ur den synpunkten att distriktslantmätarna

nu åtnjuta inalles 2,500 kronors lön och tillfällig löneförbättring

och att löneökningen sålunda är endast 500 kronor. Att jag dock

ansett mig kunna stanna härvid beror på, att ålderstilläggens belopp nu

föreslås skola ökas från 400 till 500 kronor och att pensionsunderlaget

höjes från 3,200 till 4,500 kronor. Det bör även beaktas, att distriktslantmätarna

äga möjlighet att öka sina inkomster enligt taxa genom

utsträckt arbetstid.

För de blivande extra lantmätarna — de förutvarande auskultanterna

— hade Kungl. Maj:t i fjol föreslagit tre avlöningsgrader å respektive

2,000, 1,500 och 1,000 kronor, vartill skulle komma arvodestillskott

genom tillfällig lönereglering. Förenämnda reservanter inom jordbruksutskottet

tillstyrkte respektive 1,700, 1,200 och 1,000 kronor, likaledes

jämte tillfälligt löneregleringstillskott. Då detta reservanternas förslag

torde sammanhängt med den av dem tillstyrkta nedsättningen av distriktslantmätarnas

löner, lärer, om Kungl. Maj:ts förslag i sistnämnda

avseende godkännes, anledning saknas att jämka på de av Kungl. Maj:t

föreslagna extralantmätararvodena. Det må för övrigt anmärkas, att

avstånden mellan de olika avlöningsgrupperna enligt reservanternas förslag

icke äro lämpligt avvägda.

I fråga om den publika renovationen bör numera den till den 1

mars 1920 i fjol föreslagna tidsbestämningen framskjutas till den 1

mars 1921.

Jag tillåter mig därför framlägga samma förslag till stat för den

lantmäteripersonal, som sysselsättes med utförande av lantmäteriförrättningar,

som det i fjol framlagda.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Majds proposition Nr 235.

Lön

Arvode

Orts-

tillägg

Summa

kronor

Titel

Antal

Kronor

Summa

kronor

3,000

400

3,400

Distriktslantmätare, stationerad i

Stockholm.................................

5

17,000

—

3,000

—

—

3,000

Annan distriktslantmätare...............

195

585,000

602,000

T—

2,000

—

—

) (

30

60,000

—

—

1,500

—

—

35

52,500

—

1,000

—

—

1 l

35

35,000

147,500

_

_

_

Ersättning för publik renovation,

förslagsanslag...........................

—

—

20.000

Summa

—

—

769,500

Anm. Distriktslantmätare åtnjuter tre ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter respektive

5, 10 och 15 år.

Beträffande avlöningsvillkoren finner jag lika med kommissionen

ett tillägg påkallat därom, att ortstillägg skall följa samma bestämmelser

som lönen. Därjämte torde böra stadgas, att föreskriften, att med

distriktslantmätartjänst icke må förenas tjänst å kommuns stat, icke må

utgöra binder för distriktslantmätare att med vederbörligt tillstånd innehava

befattning som mätningsman i stad eller i samhälle på landet, där

den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas. Då

andra ändringar i avlöningsvillkoren icke synas erforderliga, torde någon

särskild förklaring om övergång å ny lönestat icke behöva avgivas av

den nuvarande personalen.

På grund av vad jag anfört under denna avdelning hemställer

jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna det av mig framlagda förslaget

till stat för den lantmäteripersonal, som sysselsättes

med utförande av lantmäteriförrättningar, att tillämpas

från och med år 1921;

dels förklara, att för åtnjutande av de å denna

stat för distriktslantmätare uppförda avlöningar skola

gälla de villkor och bestämmelser, som föreskrivits beträffande

avlöning till distriktslantmätare å nu gällande

stat, dock med de av mig tillstyrkta tillägg;

dels medgiva, att distriktslantmätare må för rätt

till ålderstillägg enligt den nya staten tillgodoräknas

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

tjänstetid såsom sådan, innan nämnda stat trätt i tillämpning;
dels

och å ordinarie stat under nionde huvudtiteln

uppföra ett anslag av 769,500 kronor till lantmäteripersonal,

som sysselsättes med utförande av lantmäteri

förrättningar, enligt följande uppställning:

avlöningar, bestämt anslag .................... kronor 749,500

ersättning för publik renovation, förslagsanslag

........................................... » 20,000

Summa kronor 769,500.

IV. Lantmäterikontoren i länen.

a. Underhåll av arhivalier och registratur å lantmäterikontoren i länen.

Med bifall till särskilda av Kungl. Maj:t i ämnet gjorda framställningar

anvisade riksdagen till reparation och renovation av kartor

i lantmäterikontoren i länen på extra stat för särskilda år till och

med år 1919 tillhopa 135,000 kronor. Dessa anslag hava ställts till

lantmäteristyrelsens förfogande, i samband varmed föreskrivits, att högst

47.000 kronor finge användas till renovation av kartor, därav högst

10.000 kronor till renovation av i enskild ägo befintliga kartor av särskild

betydelse, men av vilka kopior saknades i lantmäterikontoren. Till

reparation har av nämnda medel alltså avsetts ett belopp av minst

88.000 kronor. Till huvudsaklig grund för besluten om medlens anvisande

hava legat särskilda av lantmäteristyrelsen på olika tider gjorda

beräkningar. Dessa visade till en början hän på en totalkostnad av

106.000 kronor, som dock sedermera successivt höjts, slutligen till

165.000 kronor.

I anledning av särskilda av Kungl. Maj:t i ämnet gjorda framställningar

anvisade därjämte riksdagen på extra stat för varje av

åren 1913—1919 medel till uppläggande av nya registratur och arkivens

ordnande i lantmäterikontoren i länen med tillhopa 110,000 kronor.

I statsverkspropositionen till 1918 års riksdag anmäldes, att ordnandet

av ifrågavarande registratur och arkiv då beräknats komma att draga

en totalkostnad av 113,000 kronor.

Uti skrivelse den 30 oktober 1916 gjorde lantmäteristyrelsen gällande,

att reparation av kontorens kartor icke kunde utföras på ett

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj ds proposition Nr 235.

sådant sätt, att arbetet kunde anses slutfört vid någon viss tidpunkt,

utan måste detta arbete fortgå, även sedan en grundlig reparation av

kartorna på en gång blivit slutförd. Åven renovation av kartorna

måste alltjämt fortgå, i det man ständigt hade att räkna med att kartor

bleve alldeles utslitna och behövde ersättas med nya ävensom att det

då och då kunde hända, att i orterna påträffades kartor, som icke

funnes i lantmäterikontoret men som vore av betydelse att böra införlivas

med kontorets arkiv. Här förelåge alltså ett stadigvarande behov,

som därför ock lämpligen borde tillgodoses med anslag på ordinarie

stat. Något belopp komme även att erfordras årligen för registraturens

komplettering. Styrelsen beräknade, att 6,000 kronor årligen

skulle behövas för omförmälda reparation och renovation av kartor

samt 2,000 kronor årligen i fråga om registraturen, samt föreslog alltså,

att i staten för lantmäteristaten i orterna måtte upptagas ett reservationsanslag

till underhåll av kontorens i länen arkivalier till belopp av

8.000 kronor. Emellertid har lantmäteristyrelsen i skrivelse den 17

oktober 1918 på grund av vunnen ytterligare erfarenhet förklarat sig

anse, att det stadigvarande anslagsbehovet till nya registratur och

arkivens ordnande å lantmäterikontoren i länen samt till reparation och

renovation av kartor i samma kontor borde beräknas till sammanlagt

14.000 kronor.

Lantmäterikommissionen har i detta ämne yttrat:

»Vissa förhållanden — — — göra det tvivelaktigt, om över huvud taget

några som helst medel böra på vare sig ordinarie eller extra stat anvisas särskilt

för reparation av kartor.

De härmed förenade arbeten hava hittills plägat utföras av vid lantmäterikontoren

tillfälligt anställda biträden. Denna anställning av tillfälliga biträden har

huvudsakligen möjliggjorts genom ett å extra stat beviljat anslag till skrivhjälp å

lantmäterikontoren i länen. Biträdena hava således avlönats med medel från detta

anslag men i någon mån med medel, som anvisats till reparation av kartor. För

den skull hava detaljerade anteckningar måst föras om den tid, som använts till

lagning av karter. En sådan anordning lärer icke kunna betecknas annorledes än

såsom synnerligen opraktisk.

Nu har lantmäteristyrelsen visserligen framhållit, att framdeles det årliga

anslaget skulle tagas i anspråk endast till den del lagningsarbetet ej kan utföras

av den på kontoren anställda personal. Detta yttrande lärer böra så tolkas, att

förutsättningen för anslagets användning skulle inträda, när berörda personal icke

kvantitativt räcker till. Ytterligare extra biträden skola anställas i sådant fall.

Men under dessa omständigheter synes det kommissionen vara enklast, att nu

nämnda eventualitet tages med i beräkningen, när det gäller angiva totalbehovet

av samtliga extra biträden.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Yad nu sagts om reparation av kartor gäller i tillämpliga delar även arbetet

med lantmäterikontorens registratur. Icke heller för detta arbete bör enligt

kommissionens mening särskilda medel anvisas, utan hänsyn till detsamma bör

tagas vid beräknande av behovet av extra biträden å kontoren.

Med den i hittillsvarande extra anslag avsedda renovation förhåller sig i

viss mån annorlunda. Såsom lantmäteristyrelsen anfört, kan det hända, dels att

en karta blir så sliten, att den prövas böra ersättas med en ny d. v. s. renoveras,

dels ock att utanför kontorens arkiv påträffas en karta av den betydelse, att den

prövas böra bliva representerad i samma arkiv. Någon gång förekommer väl att

vederbörande förstelantmätare anförtros nu nämnd prövning i ena eller andra avseendet;

kartan renoveras då vid kontoret och i sådana fall äger den kritik til
lämpning,

som ovan riktats mot anvisande av särskilda medel till reparation av

kartor. I de ojämförligt flesta fall plägar lantmäteristyrelsen dock förbehålla sig

själv nyss angivna prövning och förordnar därför om kartans insändande till styrelsen.

Utfaller prövningen i jakande riktning, låter då styrelsen även omedelbart

renovera kartan i Stockholm, men icke genom något av de i styrelsen anställda

biträden utan genom personer, som arbeta mot ackordsbetalning.

Då detta förhållande lärer alltjämt komma att tillämpas, finner kommissionen

det vara i sin ordning, att särskilda medel å ordinarie stat anvisas för den

renovation av kartor, vilken lantmäteristyrelsen utför för lantmäterikontorens räkning.

Beloppet av dessa medel torde skäligen kunna sättas till 4,000 kronor. Anslaget

bör uppföras såsom reservationsanslag.

I anslutning till vad som anförts får kommissionen i detta sammanhang inskränka

sig till att föreslå, att bland ordinarie anslagen måtte såsom reservationsanslag

beräknas 4,000 kronor årligen till renovation av kartor för lantmäterikontoren

i länen.»

Mot kommissionens hemställan i detta avseende avgavs reservation

av herr Hamrin.

I sitt utlåtande den 28 januari 1919 hemställde lantmäteristyrelsen,

att det föreslagna anslaget å 4,000 kronor å ordinarie stat till renovation

av kartor för lantmäteri kontoren i länen måtte uteslutas och att till detta

ändamål samt till reparation av kartor i samma kontor jämte fortsatt

omläggning av kontorens registratur och arkivaliernas ordnande måtte

på extra stat uppföras ett reservationsanslag å 17,500 kronor under benämning:

till »underhåll av arkivalier i lantmäterikontoren i länen m. m.»

Den 11 mars 1919 yttrade dåvarande departementschefen i detta

ämne;

»Yad lantmäterikommissionen anfört synes mig ådagalägga olämpligheten av

att särskilda medel längre anvisas till reparation av kartor. Det behov av tillfälligtvis

ökat reparationsarbete, som förelegat för att de viktiga kartsamlingarna

å länens lantmäterikontor må skyddas för förstörelse, har redan blivit till allra

största delen tillgodosett medelst extra anslag och det arbete av dylik art, som

ännu återstår, synes utan olägenhet kunna utföras av den personal, som synes böra

s. 120 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Examinerade

biträden.

Behovet av

sådana

biträden.

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

anställas .vid dessa kontor medelst avlöning från ett allmänt anslag till extra biträden.

Aven beträffande registraturens uppläggande m. m. gör sig samma betraktelsesätt

gällande. De medel, som beräknats behövliga för detta arbetes slutförande,

hava för övrigt blivit nästan fullständigt anvisade, vilket bör innebära, att

endast helt obetydligt av detta arbete återstår.

Kommissionens förslag, att bland ordinarie anslagen må beräknas 4,000 kronor

till renovation för lantmäterikontoren i länen, biträder jag.»

Varken i utskottets utlåtande eller i förberörda reservation vid detsamma

gjordes någon invändning mot Kungl. Maj:ts förslag i denna

del. Då emellertid riksdagen avslog Kungl. Maj:ts proposition angående

lantmäteriet, anvisade riksdagen liksom för år 1919 å extra stat särskilda

reservationsanslag dels å 15,000 kronor till reparation och renovation av

kartor å lantmäterikontoren i länen och dels å 8,000 kronor till nya

registratur och arkivens ordnande å lantmäterikontoren i länen.

Jag tillstyrker, att i förevarande hänseende propositionen må avfattas

i likhet med i fjol.

b. Biträden å lantmäterikontoren i länen.

Lantmäteristyrelsen har i skrivelse den 30 oktober 1916 lämnat

en redogörelse för de ämbetsgöromål, som påvila förstelantmätarna,

samt lämnat en utredning angående beskaffenheten och omfattningen

av arbetena å lantmäterikontoren m. m. Såsom slutsats av utredningen

har lantmäteristyrelsen anfört, att styrelsen hölle före, att arbetena

å dessa kontor kunde uppdelas i dels sådana, som tarvade fullständig

fackutbildning, dels sådana som kunde utföras av icke fackutbildade

biträden, dels ock vaktmästargöromål, samt att för tillgodoseende

på ett fullt tillfredsställande sätt av förstelantmätarnas behov

av arbetsbiträde åtminstone inom de större länen erfordrades särskilda

biträden för ovannämnda tre sias: av g-öromål.

O o

Uti gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna, vilken vad

angår personalen å lantmäterikontoren i länen fastställts av Kungl.

Maj:t den 17 juni 1908, finnas uppförda arvoden till sex amanuenser.

Dessa amanuenser äro anställda å lantmäterikontoren i Värmlands län

och i de fem norrländska länen samt tillsättas av lantmäteristyrelsen.

Sedan svårighet yppats för en del förstelantmätare att medhinna

sina göromål, hemställde lantmäteristyrelsen i skrivelse den 27 november

1911 om anslag för åren 1912 och 1913 till påskyndande av arbetena

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

vid länens lantmäterikontor. Till statsrådsprotokollet den 13 januari

1912 anförde dåvarande departementschefen med anledning härav, att,

om än behovet av ytterligare biträden flerstädes gjorde sig starkt gällande,

koslnaden för dylika biträden lämpligen kunde, intill dess större

erfarenhet om det stadigvarande behovet vunnits, efter Kung]. Maj:ts

prövning i varje särskilt fall bestridas från nionde huvudtitelns expensanslag.

Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran, och i anslutning

härtill har Kungl. Maj:t därefter årligen anvisat medel för

anställande av examinerade biträden å vissa lantmäterikontor, för år

1918 till belopp av 43,000 kronor.

I skrivelse den 30 oktober 1916 hemställde lantmäteristyrelsen,

att ovan nämnda sex amanuensbefattningar måtte uteslutas ur staten

samt att i stället måtte å ordinarie stat uppföras 12 examinerade biträden,

av styrelsen förslagsvis benämnda byråingenjörer, ävensom att

därutöver måtte anvisas erforderliga medel, 28,000 kronor, för anställande

av extra biträden under sammanlagt 80 månader. Häri inräknades

emellertid även 24 månader, då förstelantmätarna åtnjuta semester och

vikarier för dem sålunda erfordras.

Lantmäteristyrelsen har i förnyad framställning i ämnet den 17

oktober 1918 erinrat, att styrelsen för anställande under år 1919 av

examinerade biträden begärt anvisande av 66,500 kronor, ävensom beräknat,

att för samma ändamål under år 1920 komrne att erfordras

70,000 kronor, därest biträdesfrågan ej dessförinnan blivit löst. I samma

skrivelse bär lantmäteristyrelsen hemställt, att antalet å ordinarie stat

uppförda examinerade biträden måtte ökas till 16 samt att dessutom

måtte å extra stat anvisas 20,000 kronor för anställande av tillfälliga

examinerade biträden å iantmäterikontoren under 80 månader, oavsett

behovet av vikarier under förstelantmätarnas semester.

Lantmäterikommissionen har anfört:

»Att ett synnerligen starkt behov av examinerade biträden å lantmäterikontoren

föreligger, har redan blivit av Kungl Maj:t erkänt genom de anvisningar

av medel till ganska betydande belopp, som Kungl. Maj:t under de senare åren

funnit erforderliga för detta ändamål. Det är också uppenbarligen av stor

vikt, att biträde beredes förstelantmätarna i sådan utsträckning, att den tekniska

granskning av lantmäteriförrättningar, som åligger förstelantmätarna, kan medhinnas

utan dröjsmål. Detta arbete är redan nu mycket omfattande och kommer

att väsentligen ökas genom tillkomsten av lagen om fastighetsbildning i stad och

särskilt kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet

inom rikets städer och sådana samhällen å landet, där den för städerna

gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

Det är allmänhetens intresse, som det här gäller. För mången är det en

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. l’>(i höft. (Nr 235.) 10

s. 122 Kontrollera mot PDF

Kompetens

och löneförmåner

för

ordinarie

examinerade

biträden.

122 Kungi. Majds proposition Nr 235.

betydlig olägenhet att nödgas vänta på lagfarts erhållande blott till följd av ofrivilligt

dröjsmål från förstelantmätarens sida. Och allmänheten bör beredas tillfälle

att i större utsträckning än hittills varit fallet kunna erhålla sakkunnigt biträde

vid forskningar å lantmäterikontor.

Slutligen är det även av vikt, att å kontoret finnes tillgänglig en ställföreträdare

för förstelantmätaren, när denne för inspektioner eller i andra tjänsteärenden

är frånvarande från kontoret.

Kommissionen finner emellertid konstaterat icke blott, att det föreligger behov

av examinerade biträden å lantmäterikontoren, utan även att detta behov till

mycket stor del redan nu måste anses konstant och således av beskaffenhet att

böra tillgodoses genom befattningar å ordinarie stat.»

Till närmare utredning- härom ävensom angående omfattningen av

ifrågavarande behov hade kommissionen efter ingående undersökningar

låtit uppgöra en i dess betänkande intagen tablå.

Kommissionen har vidare anfört:

»Av denna tablå framgår, att det erfordras 16 ordinarie examinerade biträden

och därutöver extra sådana biträden under sammanlagt 80 månader, och härvid

har hänsyn icke tagits till behovet av vikarier under förstelantmätarnas semester.

Tablån ger även vid handen, att det för extra examinerade biträden erforderliga

beloppet utgör sammanlagt 16,000 kronor.

Det resultat, vartill kommissionen kommit, överensstämmer således med vad

lantmäteristyrelsen anfört i en skrivelse den 17 oktober 1918, utom vad angår

beloppet för examinerade biträden.

Detta belopp torde böra tillsvidare årligen beräknas såsom reservationsanslag

å extra ordinarie stat.

De till extra biträden av ifrågavarande slag utgående arvoden böra enligt

kommissionens mening beräknas till högst 200 kronor för månad. Då sådant biträde

dessutom, enligt vad förut blivit föreslaget, skall få behålla sitt arvode såsom

extra lantmätare, i vanligaste fall 1,000 kronor och understundom mera, skulle

således dylikt biträde erhålla ersättning efter omkring 3,400 kronor för år.

I anslutning till vad kommissionen här ovan anfört föreslår kommissionen,

som anser de ordinarie examinerade biträdena lämpligen böra benämnas

assistenter:

att å ordinarie stat uppföras 16 assistentbefattningar;

att i sammanhang härmed uteslutas de nu i gällande stat upptagna sex

amanuensbefattningarna; samt

att bland extra anslagen måtte tillsvidare årligen såsom reservationsanslag

beräknas 16,000 kronor för anställande av extra assistenter.»

Enligt gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna åtnjuta

de i staten upptagna sex amanuenserna arvoden med 2,000 kronor.

För erhållande av dylik befattning erfordras endast att vara konstituerad

till lantmäteriauskultant.

T skrivelse den 30 oktober 1916 har lantmäteristyrelsen föreslagit,

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

att för erhållande av befattning som ordinarie examinerat biträde å

lantmäterikontor skulle fordras samma kompetens, som jämlikt § 28

tredje stycket i gällande instruktion för lautmäteristyrelsen och rikets

lantmätare gäller för befordran till extra lantmätare. Med avseende å

de avlöningsförmåner, som böra förenas med ifrågavarande befattningar,

har lantmäteristyrelsen i samma skrivelse föreslagit, att sagda befattningar

måtte uppföras såsom första gradens tjänster med lön 2,200

kronor, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor samt ortstillägg för befattningen

i Stockholms län 300 kronor och för en var av befattningarna

i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län 150 kronor. Härtill borde komma tre ålderstillägg å 500

kronor efter respektive 5, 10 å 15 års tjänstgöring. Såsom motiv för

de föreslagna löneförmånerna har lantmäteristyrelsen anfört, att det

givetvis vore av stor betydelse att kunna påräkna särskilt dugliga och

lämpliga tjänstemän, varjämte styrelsen framhållit, att det, med de nuvarande

amanuensarvodena, visat sig omöjligt att erhålla tjänstemän med

erforderliga kvalifikationer. Följden av det låga arvodet både blivit täta

ombyten och att valet många gånger stått endast mellan mindre lämpliga

sökande liksom att det inträffat, att amanuensbefattningarna tidvis icke

kunnat uppehållas.

Kommissionen har anfört:

»De examinerade biträden, som redan nu äro anställda å lantmäterikontoren,

sysselsättas till stor del med teknisk granskning av lantmätarnas arbeten samt med

ärenden rörande jordavsöndringar, som av Konungens befall ningshavande översändas

till förstelantmätaren för yttrande. Såsom ovan framhållits komma förstnämnda

arbeten framdeles att ytterligare ökas och det kan därför förutses, att nu föreslagna

assistenter huvudsakligen komma att sysselsättas med sådan granskning.

Visserligen är förstelantmätaren direkt ansvarig för arbetet å kontoret, men mängden

av sagda göromål medger icke, att han kan medhinna någon mera ingående

granskning av det av assistenten i nämnda hänseende utförda arbetet. Att den

tekniska granskningen är av stor betydelse, har ovan framhållits, ävensom vikten

av att densamma företages utan dröjsmål.

Med hänsyn härtill och då det torde få anses lämpligt, att assistenten är

kvalificerad att under förstelantmätarens frånvaro fullgöra samtliga dennes åligganden,

finner kommissionen ingen anledning till erinran mot de av lantmäteristyrelsen

angivna kompetensfordringarna för de föreslagna assistentbefattningarna.

De av styrelsen föreslagna avlöningsförmånerna, däri inberäknat jämväl ortstillägg,

torde med hänsyn till dessa kompetensfordringar vara att anse såsom

minimum.

Kommissionen föreslår alltså,

att i fråga om assistentbefattning å lantmäterikontor uppställes samma kompetensfordran,

som kommer att gälla för befordran till distriktslantmätare,

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Rit- o. skrivbiträden.

Behovet ''av

sådana

biträden.

Kungl. Moj:ts proposition Nr 235-

att nämnda assistentbefattningar uppföras såsom tjänster i första lönegraden;

samt

att ortstillägg uppföras med 300 kronor för assistent i Stockholm län samt

150 kronor för eu var av assistenterna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

LTti gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna upptagas

inga skrivbiträden å lantmäterikontoren.

På sätt förut blivit anfört yppade sig emellertid snart svårighet

för en del förstelantmätare att medhinna sina göromål. För åren 1913

och 1914 anvisade därför Kungl. Maj:t från nionde huvudtitelns expensanslag

medel för anställande av skrivbiträden å lantmäterikontoren.

Sedan lantmäteristyrelsen ånyo inkommit med framställning om

anslag för förstärkning av arbetskrafterna å lantmäterikontoren, anförde

chefen för jordbruksdepartementet till statsrådsprotokollet den 14 januari

1914 bland annat, att vissa av de behov, vilka legat till grund för framställningen,

otvivelaktigt kunde anses hava stadigvarande egenskap och

skulle komma att oförminskade förefinnas oberoende av jordregistrets

fortgång: och avslutande. Detta svntes vara fallet med åtminstone en del

av det behov av skrivhjälp, som anmälts från samtliga lantmätenkontor.

Han fann det vara ett oekonomiskt slöseri med förstelantmätarens för

viktigare värv avsedda arbetskraft att låta honom personligen verkställa

en så stor mängd enkla och till avsevärd del rent mekaniska göromål,

som utredningen utvisade vara händelsen. Att fortfarande anvisa från

expensmedlen anslag till detta i nästan alla län förefintliga behov av

skrivhjälp syntes icke lämpligt, utan borde särskilt anslag begäras av

riksdagen. Dock syntes det vara tillräckligt att tillsvidare uppföra detsamma

å extra stat. I enlighet härmed gjorde Kungl. Maj:t framställning;

till riksdagen, som biföll densamma och å extra stab för år 1915

anvisade 12,000 kronor. Därefter har riksdagen årligen anvisat anslag

för ändamålet, dock med ökade belopp.

I skrivelse den 30 oktober 1916 hemställde lantmäteristyrelsen, att

å ordinarie stat måtte uppföras 24 skrivbiträden, ett för varje län, ävensom

att därutöver måtte anvisas erforderliga medel, av styrelsen beräknade

till 12,400 kronor, för anställande av extra skrivbiträden.

Sedan lantmäteristyrelsen avgivit sistnämnda förslag, har emellertid

behovet av sådana biträden ytterligare ökats. I förnyad framställning

i ämnet den 17 oktober 1918 erinrade lantmäteristyrelsen, att riksdagen

för år 1919 anvisat 40,000 kronor till skrivhjälp å lantmäterikontoren.

Förstelantmätarna hade emellertid anmält ett behov av 48,000 kronor.

För år 1920 hade styrelsen beräknat, att 50,000 kronor komrae att er
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

fordras för samma ändamål, därest biträdesfrågan ej dessförinnan blivit

löst. Lantmäteristyrelsen hemställde därför, att antalet ordinarie skrivbiträden

måtte ökas till 37 samt att därutöver måtte anvisas 16,000

kronor för anställande av extra sådana biträden.

Lantmäterikommissionens yttrande i detta ämne är av töljande

huvudsakliga lydelse:

»Genom de betydande medelsanvisningar, som Kungl. Maj:t och riksdagen

under de senare åren funnit erforderliga för anställande av skrivbiträden å lantmäterikontoren

i länen, torde redan vara erkänt, att ett synnerligen starkt behov

av sådana biträden föreligger.

De göromål, som hittills uppdragits åt skrivbiträden, hava huvudsakligen

varit förutom rena skrivgöromål aktuarie-, registrator- och arkivariegöromål samt

i den mån jordregistret blivit upplagt även till eu del jordregistrets förande. Såsom

ovan anförts framhöll vederbörande departementschef redan till statsrådsprotokollet

den 14 januari 1914, att det vore ett synnerligen oekonomiskt slöseri med förstelantmätarens

för viktigare värv avsedda arbetskraft att låta honom personligen

verkställa de enkla och till avsevärd del rent mekaniska göromål, som enligt vad

utredningen visat redan då i stor mängd förekomme å lantmäterikontoren. Givetvis

vore det ej heller förenligt med god ekonomi att uppdraga dessa göromål åt de

examinerade biträden, som komma att anställas å lantmäterikontoren. Härtill kommer

även, att, med den utveckling verksamheten å lantmäterikontoren undergått,

det skulle bliva omöjligt för förstelantmätaren eller examinerade biträden, därest

sådana biträden ej anställas till större antal än kommissionen ovan föreslagit, att

medhinna ifrågavarande göromål, utan att arbetets behöriga gång äventyras.

Kommissionen vill i detta sammanhang även framhålla, att vissa av de göromål,

som höra åligga skrivbiträdena, äro av den art, att de icke kunna fördröjas utan

olägenhet för allmänheten. — — —.

Kommissionen finner emellertid ådagalagt, icke blott att det föreligger ett

synnerligen starkt behov av skrivbiträden å lantmäterikontoren i länen, utan även

att detta behov till mycket stor del är konstant, I detta sammanhang vill kommissionen

åberopa, att vederbörande departementschef redan år 1914 fann detta

vara fallet med en del av det behov av skrivhjälp, som då anmälts från samtliga

lantmäterikontor. Till den del behovet är konstant, bör detsamma givetvis tillgodoses

genom befattningar å ordinarie stat.

Efter ingående undersökningar, varvid kommissionen även hatt tillgängliga

de av lantmäteristyrelsen frän förstelantmätarna senast infordrade yttranden angående

behovet av skrivbiträden, har kommissionen visserligen funnit, att någon

avprutning icke kan göras på det av lantmäteristyrelsen beräknade totala behovet

av sådana biträden; och har kommissionen därvid liksom lantmäteristyrelsen utgått

ifrån, att förstelantmätarna icke skola äga att uppbära lösen för kopior av kartor

eller avskrifter och utdrag av handlingar samt att således även dessa arbeten skola

utföras av de å kontoren anställda biträden. Däremot liar kommissionen ansett, att

antalet biträdesbefattningar, som för närvarande bör uppföras å stat, kan något

minskas. Med hänsyn till det förefintliga behovet måste dock till gengäld så mycket

rikligare medel anvisas till tillfällig hjälp.»

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kompetens

och löneförmäner

för

ordinarie

rit- och skriviilräden.

Vaktmästar
biträde.

Klingl. Maj.ts proposition Nr 235.

För att närmare utvisa ifrågavarande behov har kommissionen

låtit uppgöra en i dess betänkande intagen tablå. Under hänvisning

till denna har kommissionen vidare anfört:

»Av denna tablå framgår, att det erfordras 30 ordinarie skrivbiträden samt

att det för extra biträden erforderliga beloppet utgör sammanlagt 26,375 kronor.

Detta motsvarar en anställningstid av 215 månader.

Vid denna beräkning har emellertid icke tagits någon hänsyn till det behov

av extra biträden för kartlagning till följd av den årliga slitningen av kartorna i

lantmäterikontoren eller för underhåll av registraturen därstädes, vilket behov allt

framgent kommer att förefinnas och varom kommissionen förut yttrat sig. För

nämnda ändamål erfordras 10,000 kronor, varmed sålunda beloppet för extra biträden

bör ökas.

Nu nämnda 26,37510,000—36,375 eller i runt tal 37,000 kronor torde

böra tillsvidare årligen beräknas såsom reservationsanslag å extra ordinarie stat.

I anslutning till vad här ovan anförts får kommissionen sålunda hemställa,

att å ordinarie stat uppföras 30 kvinnliga biträden samt att bland extra

anslagen måtte tillsvidare årligen såsom reservationsanslag beräknas 37,000 kronor

för anställande av extra rit- och skrivbiträden.»

Angående de framställningar från lantmäteristyrelsen in. fl., som

avsett kompetens och löneförmåner för ordinarie rit- och skrivbiträden,

innehåller lantmäterikommissionens betänkande en utförlig redogörelse.

Kommissionen har efter närmare motivering för egen del hemställt:

» att biträdesbefattningarna å lantmäterikontoren i länen förbehållas åt kvinnor

och att såsom kompetensfordran i övrigt stadgas, förutom vanlig folkskolebildning,

skicklighet i renskrivning, maskinskrivning och kartritning; dock att lantmäteristyrelsen

må äga rätt att vid första tillsättandet meddela dispens från dessa allmänna

bestämmelser beträffande sökande, som sedan 1917 års början oavbrutet

tjänstgjort å lantmäterikontor;

att av biträdena 25 uppföras i andra och 5 i första lönegraden; samt

att ortstillägg uppföras med 150 kronor för biträde i Stockholms län och

75 kronor för ett vart av biträdena i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län.»

Angående det sätt, på vilket behovet av vaktmästare å lantmäterikontoren

nu är tillgodosett, ävensom i fråga om det framtida behovet,

har lantmäteristyrelsen i skrivelsen den 30 oktober 1916 anfört

huvudsakligen följande:

»Länsstyrelsernas vaktmästare äro skyldiga att såsom tjänståligganden fullgöra

uppassning ej allenast åt länsstyrelserna utan även å lantmäterikontoren. Det

förtjänar emellertid uppmärksammas, att denna ordning fastslagits på en tid, då

förstelantmätama endast hade skyldighet att hålla lantmäterikontoren tillgängliga

för allmänheten två dagar i månaden. Sedan numera stadgats, att allmänheten skall

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kung!. Maj:ts proposition Nr 285.

äga tillträde till kontoren tre dagar i veckan samt den dagliga expeditionstiden å

dessa kontor, där ofta flera personer äro och även för framtiden komma att bliva

sysselsatta, utsträckts till minst sex timmar under största delen av året, har förstelantmätarnas

behov av vaktmästarbiträde genom den fullständiga förändring, som

sålunda skett, blivit mycket mer omfattande än förut. Förhållandena hava utvecklat

sig därhän, att länsstyrelsernas vaktmästare ombesörja hämtning och bortskaffning

av post och inom en del kontor även biträda med inslagning av kartor och handlingar,

men att i övrigt förste lantmätarna i allmänhet icke erhålla någon hjälp av

nämnda vaktmästare.

Den gemensamhet ifråga om vaktmästare, som sålunda förefinnes mellan länsstyrelserna

och lantmäterikontoren, härleder sig därav, att alltsedan år 1725 lantmäterikontoren

beretts lokaler i samband med länsstyrelserna. Sedan emellertid behov

av ökat utrymme för lantmäterikontoren gjort sig gällande och till följd härav

lokaler måst förhyras för åtskilliga kontor, har det visat sig omöjligt för länsstyrelsernas

vaktmästare att medhinna ombesörjande av några göromål för lantmäterikontorens

del. Till följd härav har Eders Kung], Maj:t anvisat särskilda medel till

erforderligt vaktmästarbiträde för vissa kontor — — —.

Lantmäteristyrelsen håller före, att beträffande en del kontor full sysselsättning

kan beredas en vaktmästare. Så kan däremot enligt styrelsens mening under

lång tid framåt icke antagas bliva fallet vad angår flertalet länslantmäterikontor.

På grund härav och då enhetlighet synes böra så vitt möjligt åstadkommas samt

utan större olägenhet en del vaktmästargöromål kunna uppdragas åt skrivbiträden

men det däremot möter svårigheter att anskaffa vaktmästare, som kunna uppövas

att utföra göromål, vilka tillkomma skrivbiträden, anser lantmäteristyrelsen åtminstone

tillsvidare ekonomiskt fördelaktigt, att förhållandena ordnas på sådant sätt,

att uppassningen inom kontoren i allmänhet uppdrages åt skrivbiträden och att förstelantmätarna

beredes vaktmästarbiträde huvudsakligen endast för uppassningen utom

kontoren samt till den del sådant, lämpligen låter ordna sig till inslagning av större

försändelser. Och innebär detta förslag alltså ingen ändring i fråga om den skyldighet

att. ombesörja en del uppassning för lantmäterikontorens del, som för närvarande

åligger länsstyrelsernas vaktmästare. — — —.

För ändamålet lämpligt belopp vill styrelsen föreslå till upptagande under

det reservationsanslag till extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning.

som styrelsen här nedan kommer att föreslå till upptagande i staten. För ändamålet

anser styrelsen, att ett belopp av 4,000 kronor bör beräknas.»

Behovet av vaktmästarbiträde har sedermera beträffande vissa kontor

ökats. Lantmäteristyrelsen har med anledning härav i merberörda

skrivelse den 17 oktober 1918 anfört, att med anledning av meddelade

upplysningar om lokalförhållandena samt med hänsyn därtill, att till

följd av ökat behov av utrymme för länsstyrelserna man hade att räkna

med, att flera lantmäterikontor komme att nödgas flytta till lokal utan

omedelbart samband med respektive länsstyrelses lokaler, behovet av

medel till vaktmästarbiträde borde beräknas till 6,000 kronor.

Lautmäterikommissionen har för egen del icke funnit anledning

till erinran mot vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört. Kommissionen

s. 128 Kontrollera mot PDF

Lantmäteri
styrelsen.

...Departementschefen

1919.

128 Katigt. Maj:ts proposition Nr 235.

bär emellertid icke ahsétt det behövliga beloppet böra upptagas i staten

utan hemställt, att bland extra anslagen måtte såsom reservationsanslagberäknas

6,000 kronor för vaktmästarbiträde å lantmäterikontoren i länen.

Lantioäteristyrelsen har i sitt utlåtande över kommissionens betänkande

föreslagit, dels att anslaget till extra assistenter måtte bestämmas

till 20,000 kronor, dels att ortstillägg måtte tillkomma även assistenterna

och biträdena i Västernorrlands län, dels att ytterligare sju

skrivbiträden i första graden måtte uppföras å ordinarie stat, dels att de

ordinarie kvinnliga biträdenas avlöning måtte höjas enligt KungL Maj:ts

förslag till 1919 års lagtima riksdag och dels att det till extra biträden

å lantmäterikontoren föreslagna anslaget måtte i samband därmed ökas

med 8 000 kronor, därest icke styrelsens förslag om sju nya ordinarie

biträdesbefattningar bifölles, i vilken händelse det kunde minskas med

4,000 kronor.

Min företrädare i ämbetet antörde i fjol i detta ämne:

»Jag vill till en början framhålla, att de avlöningar, jag nu kommer att tillstyrka

för "personal i lantmäterikontoren och jämväl i lantmäteristyrelsen, äro — fränsett

kvinnliga biträden och ordinarie vaktmästare — avvägda i förhållande till de

nuvarande avlöningarna och alltså utan hänsyn till den tillfälliga lönereglering, som

må bliva beslutad med anledning av lönereglermgskommitténs betänkande nr IAX.

Lantmäterikommissionens förslag har av naturliga skäl icke kunnat taga hänsyn till

dylik lönereglering. Jag anser det icke lämpligt att nu söka genom vissa ökningar

och jämkningar av avlöningsbeloppen föregripa fastställandet av blivande normala

avlöningstyper. Till de avlöningar, som alltså komma att för nämnda personal av

mig föreslås å ordinarie stat eller beräknas såsom grund för extra anslag, hora

därför komma tillägg genom tillfällig lönereglering eller arvodestillskott till extra

befattningshavare. . , „ , , , , ,

Yad angår frågan om examinerade biträden å länslantmatenkontoren bitraaei

jag förslaget °att med uteslutande av de nu i staten uppförda 6 amanuensbefattnin^arna

måtte såsom ordinarie tjänster upptagas 16 befattningar med avlöning enligt

första normalgraden. Ortstillägg bör medgivas dessa befattningshavare med

300 kronor i Stockholms län samt med 150 kronor i Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län. Däremot avstyrker jag förslaget om ortstillägg

till ifrågavarande tjänster inom Malmöhus samt Göteborgs och Bohus lan och vill

erinra, att ortstillägg icke utgår till personalen vid länsstyrelserna i dessa bägge lan.

Till extra assistenter bör i enlighet med kommissionens förslag anvisas ett

extra anslag av 16,000 kronor. ,

I frä"a om de kvinnliga biträdena anser jag det för närvarande tuityllest,

därest i enlighet med kommissionens förslag 30 dylika ordinarie tjänster inrättas,

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl Maj:ts proposition Nr 235.

därav 25 enligt andra och 5 enligt första graden. Ortstillägg bör utgå med 150

kronor i Stockholms län och 75 kronor i de fyra nordligaste länen. Avlöningarna

böra emellertid ökas till likhet med vad Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition

föreslagit för dylika biträden, vilket för varje biträde gör 400 kronor.

För extra rit- och skrivbiträden bör anvisas å extra stat ett anslag med det

av kommissionen föreslagna beloppet av 37,000 kronor.

Kommissionens förslag i fråga om ordnandet av vaktmästarsysslorna vid

länens lantmäterikontor biträder jag och anser ett anslag av 6,000 kronor böra

såsom kommissionen hemställt, anvisas härtill å extra stat.

^ Kommissionen har under den avdelning av betänkandet, som bär överskriften

''riksstaten och kommissionens förslag’, föreslagit, att de sålunda ifrågasatta an
-

slagen å extra stat, nämligen

till extra assistenter ............................................ kronor 16,000

» » biträden å lantmäterikontoren............ » 37,000

» vaktmästarbiträde........................................... » 6,000

tillhopa kronor 59,000,

skulle sammanföras till ett anslag benämnt ''extra arbetskrafter å lantmäterikontoren

i länen, reservationsanslag’. Jag biträder detta förslag.»

Mot förslagen i dessa delar gjordes inom jordbruksutskottet icke

någon erinran.

Jag finner mig sakna anledning att nu i något hänseende frångå

fjolårets förslag i dessa frågor.

c. Förstelantmätarna.

Då lantmäterikommissionen upptagit till behandling frågan om

förstelantmätartjänsterna, har kommissionen till en början undersökt frågan

om dessa tjänstemäns sportelinkomster.

I avseende å denna fråga erinrade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

år 1908 vid organisationsfrågans hänskjutande till riksdagen,

att lösen för avskrifter och kopior av de i lantmäterikontoren

förvarade handlingar och kartor tillkom förstelantmätarna, men att denna

lösen antogs lämna endast ringa överskott. Ett borttagande av denna

lösen förutsatte, att staten själv skulle bekosta verkställandet av ifrågavarande

avskrifter och kopior. Då emellertid en sådan anordning säkerligen

skulle ådraga statsverket större utgift än som motsvarade den

vinst för allmänheten, vilken kunde beräknas uppstå genom lösens borttagande,

ansåg han, att dylik lösen fortfarande borde tillkomma förstelantmätarna.

Vad däremot anginge utfärdandet av bevis föreslogs, att

med genomförandet av den nya organisationen lösen därför ej vidare

skulle utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 7 sand. 196 höft. {Nr 235.)

Departements
chefen.

Sportelinkom'',

ier.

17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Avlönings
förmåner.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Förslaget i nu berörda delar vann statsmakternas gillande och har

loranlett upptagande i 15 § i förordningen angående expeditionslösen

<jen 7 december 1883 av bestämmelse om frihet från lösen beträffande

dels bevis av förstelantmätare om sådana förhållanden, varom i länets

lantmäterikontor förvarade kartor, handlingar och register omedelbart

lämna upplysning, dels utdrag av jordregister.

I skrivelse den 13 juni 1917 har lantmäteristyrelsen ifrågasatt, att

förstelantmätarna icke heller skola åtnjuta inkomst av lösen för kopior

av kartor och avskrifter av handlingar, vilka rekvireras av enskilda,

varvid emellertid lantmäteristyrelsen förutsatt, att dessa kopior och avskrifter

i stället skulle stämpelbeläggas.

Styrelsen för föreningen Sveriges förstelantmätare har med anledning

av detta förslag fäst uppmärksamheten på, att ifrågavarande kopior

och avskrifter icke utfördes å tjänstetid och sålunda icke inkräktade pa

förstelantmätarnas arbete i tjänsten. Den inkomst, förstelantmätarna

hade av dessa arbeten, borde därför få anses utgöra eu skälig ersättningför

det extra arbete, som förorsakades dem i olika utsträckning på olika

län. Vidare skulle en sådan förändring medföra ett behov av ökning

i lantm äterikontorens personal.

Lantmäterikommissionen har anfört:

»I den organisation, som kommissionen i det föregående föreslagit i fråga om

lantmäterikontoren i länen, har hänsyn tagits därtill, att staten själv skulle ombesörja

och bekosta de avskrifter och kopior, av vilka förstelantmätarna för närvarande

åtnjuta inkomster. Då sportelinkomst torde vara av beskaffenhet att så vitt möjligt

böra uteslutas ur nyare löneregleringar, ansluter kommissionen sig till lanmäteristyrelsens

förslag, att nu angiven inkomst icke vidare bör få av förstelantmätarna

åtnjutas. Detta uppställes såsom förutsättning för en blivande lönereglering för

dessa tjänstemäns vidkommande, men bör icke gottgöras genom samma reglering.

I fråga om den, som nekar att ingå på den nya lönestaten, torde böra införas eu

anordning liknande den, som föreslagits beträffande vissa tjänster vid hovrätterna,

eller att honom från tillgängliga medel tillerkännes ersättning för sportlerna med

belopp, som motsvarar hans medelinkomst av sportlerna under åren 1914—1918.

Kommissionen föreslår alltså, att förstelantmätare icke vidare må åtnjuta

inkomst av lösen för kopior och avskrifter; samt att förstelantmätare, som kommer att

kvarstå på nu gällande lönestat, varder tillerkänd ersättning för nämnda sportler med

belopp, som motsvarar medeltalet av hans sportelinkomst under åren 1914—1918.»

Enligt den av riksdagen år 1908 godkända avlöningsstaten utgöres

förstelantmätares avlöning av lön 4,000 kronor och tjänstgöringspenningar

2,000 kronor med ett ålderstillägg till lönen till belopp av 500

kronor. Härtill kommer ortstillägg för förstelantmätaren i Stockholms

län till belopp av 400 kronor samt för vardera av förstelantmätarna i

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 236.

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län till belopp av 200 kronor. Förstelantmätares pension

utgår vid 67 levnads- och 35 tjänstår med 4,500 kronor.

Sedan föreningen Sveriges förstelantmätare den 2S oktober 1916

begärt tillfällig löneförbättring i anledning av dyrtiden, ingav föreningsstyrelsen

den 20 maj 1917 till Kungl. Maj:t framställning att genom

eu delinitiv lönereglering erhålla samma löneförmåner, som tillkomma

landskamrerarna.

I yttrande, som över berörda framställning avgivits av lantmäteristyreisen

den 13 juni 1917, har denna styrelse anfört, att, därest sportlerna

borttoges, styrelsen hölle före. att goda skäl funnes för att förstelantmätarna

i stort sett i avlöningshänseende likställdes med landskamrerarna.

Som emellertid arbetet inom de särskilda länen såväl kvantitativt

som kvalitativt företedde ganska stora skiljaktigheter, borde i likhet

med vad även ägde rum beträffande landskamrerarna, tjänstgöringspenningarna

avpassas härefter. Styrelsen har framlagt förslag till avlöningar

i enlighet med dessa principer.

Lantmäterikommissionens yttrande i denna fråga "är av följande

huvudsakliga innehåll:

»Det förstelantmätarna numera påvilande arbete är enligt kommissionens

åsikt både kvalitativt och kvantitativt av den beskaffenhet, att dessa befattningar

böra uppföras såsom tredjegradstjänster. Kommissionen linner därför i princip

intet att erinra mot lantmäteristyrelsens förslag i detta ämne. Därest tredjegradstjänster

i allmänhet komma i åtnjutande av någon provisorisk reglering oavsett

kristiden, böra naturligtvis även förstelantmätartjänstema därvid komma i åtnjutande

därav. — — —.

Lantmäteristyrelsens förslag innebär en avvikelse från nu i allmänhet gällande

normer för tredjegradstjänst så till vida, som tjänstgöringspenningarna skulle graderas.

Det lärer icke kunna bestridas, att vissa skäl tala för en dylik gradering,

men kommissionen finner sig dock icke böra förorda ett avsteg från eljest mera

allmänt gällande regler i detta avseende. Enligt kommissionens mening bör således

förstelantmätare tillerkännas i lön 5,000 kronor och i tjänstgöringspenningar 2,500

kronor. Med hänsyn till den alldeles enastående arbetsbörda, som påvilar förstelantmätarna

i Kopparbergs och Västernorrlands län, torde dock tjänstgöringspenningarna

för dessa befattningshavare böra bestämmas till 400 kronor högre belopp.

I fråga om det till tredjegradstjänst hörande ålderstillägg å 600 kronor efter

fem års tjänstgöring bör uppenbarligen nuvarande befattningshavare, såsom även

lantmäteristyrelsen torde hava avsett, äga att för rätt till åtnjutande av sadant

tillägg tillgodoräkna sig den tid. han före den nya löneregleringen innehaft tjänsten.

- —. Enligt kommissionens mening böra de förste!äntraätartjänster,

som nu äro förenade med ortstillägg, alltjämt få åtnjuta denna förmån.

Beloppet av ortstilläggen torde böra sättas till 600 kronor för förstelant
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

Semettcr

132 Kung!. Maj:ts proposition Nr 235.

mätaren i Stockholms län och till 300 kronor för förstelantmätarna i Malmöhus.

Göteborgs och Bohus samt Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Pensionsunderlaget för förstelantmätare kommer då enligt lagen om civila

tjänstinnehavares rätt till pension att utgöra 5,600 kronor.

Kommissionen föreslår alltså,

att förstelantmätartjänsterna uppföras såsom tredjegradstjänster, dock att

tjänstgöringspenningarna för förstelantmätarna i Kopparbergs och Västernorrlands

län bestämmas till 2,900 kronor;

att ortstillägg uppföras med 600 kronor för förstelantmätaren i Stockholms

län samt 300 kronor för en var av förstelantmätarna i Malmöhus, Göteborgs och

Bohus samt Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län;

att förstelantmätare, som övergår till ny lönestat, må för rätt till ålderstiHägg

få tillgodoräkna sig den tid, han innehaft tjänsten, innan den nya löneregleringen

trätt i kraft; samt

att i övrigt för åtnjutande av de med förstelantmätartjänst förenade löneförmåner

de i förutnämnda bilaga E föreslagna villkor och bestämmelser skola i

tillämpliga delar lända till efterrättelse.»

Enligt gällande bestämmelser bar förstelantmätare rätt till en månads

semester._ I staten finnes upptaget ett belopp av 4,000 kronor till

vikariatspenningar för förstelantmätartjänst under semester.

Styrelsen för föreningen Sveriges förstelantmätare har nu gjort

framställning om, att förstelantmätare måtte beredas en och en halv

månads semester.

Lantmäterikominissionen har yttrat, att mot föreningsstyrelsens

begäran om rätt till utsträckt semester någon invändning av bärande

betydelse näppeligen syntes kunna anföras. Den svårighet, som hittills

tilläventyrs kunnat förekomma i fråga om erhållande av vikarie, kunde

förväntas upphöra genom den av kommissionen föreslagna ökning av

distriktslantmätarnas antal och organisation av lantmäterikontorens i

länen personal. Om förstelantmätarna erhölle rätt till ytterligare eu halv

månads semester, måste emellertid posten till vikariatspenningar ökas

med 3,500 kronor. Dessutom kunde särskilt för län, där assistent ej

funnes, komma att erfordras vikarie för förstelantmätaren under tid, då

denne vore upptagen av till tjänsten hörande åligganden utom kontoret,

eller vid partiell ledighet i andra fall för förstelantmätaren. För att

möta detta behov borde beräknas ett belopp av 2,500 kronor.

Kommissionen har föreslagit, att förstelantmätarna måtte under

vanliga villkor tillerkännas rätt till 1 Va månads semester ärligen samt

att den i gällande stat upptagna posten vikariatspenningar för förstelantmätares

tjänst under semester måtte ökas med 6,000 kronor till

10,000 kronor.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungi. Maj:ts proposition Nr 235.

I eu till kommissionen ställd skrivelse den 1 augusti 1918 kar

föreningen Sveriges förstelantmätare hemställt, att benämningen förstelantmätare

måtte utbytas mot överlantmätare eller lantmäteridirektör.

Lantmäterikommissionen har förordat titeln överlantmätare.

Lantmäteristyrelsen har i sitt yttrande över kommissionens betänkande

ansett, att tjänstgöringspenningarna även för förstelantm ätare n

i Malmöhus län borde med hänsyn till denne tjänstemans stora arbetsbörda,

bestämmas till 2,900 kronor, samt framhållit, att ortstillägg borde

tillkomma jämväl förstelantmätaren i Västernorrlands län.

I fråga om förstelantmätarna anförde min företrädare i ämbetet

den 11 mars 1919 följande:

»I avseende å borttagandet av förstelantmätarnas rätt att uppbära lösen för

kopior och avskrifter instämmer jag i vad lantmäterikommissionen föreslagit.

I likhet med kommissionen anser jag förstelantmätarnas befattningar böra

uppföras såsom tredjegradstjänster. -lag anser emellertid lämpligt, att deras avlöning

anordnas i närmare överensstämmelse med vad som gäller för landskamrerarna.

I enlighet härmed böra icke ortstillägg utgå till de i Malmö och Göteborg

placerade förstelantmätarna. Ortstillägg böra däremot utgå till förstelantmätama

i Stockholms län och de fyra nordligaste länen. Den föreslagna höjningen

i tjänstgöringspenningarna biträder jag vad beträffar förstelantmätaren i Kopparbergs

län, varest jorddelningsförhållandena äro i hög grad invecklade och vålla särskilt

mycket arbete. 1 fråga om Malmöhus och Västernorrlands län synes mig däremot

en sådan ökning icke vara av omständigheterna påkallad. Beträffande Malmöhus

län har dylik ökning icke ifrågasatts av kommissionen utan av lantmäteristyrelsen

i dess utlåtande, och vad angår Västernorrlands län må framhållas, att viss förmån

kommer att i allt fall bex-edas genom ortstillägg.

Vad kommissionen föreslagit beträffande förstelantmätares övergång å ny

stat samt rätt till semester ger mig ej anledning till erinran. Jag instämmer även

i förslaget om uppförande i staten av ett anslag å 10,000 kronor till vikariatsersättning.

Med hänsyn till de anförda skälen anser jag benämningen ä dessa tjänstemän

böra ändras till överlantmätare.» I

I merberörda reservation vid jordbruksutskottets utlåtande nr 103

tillstyrktes Ivungl. Maj:ts proposition i avseende å förstelantmätarna.

Jämväl borttagandet av lösen biträddes, varvid framhölls att allmänhetens

avgifter i stället skulle erläggas till statsverket i form av stämpelavgift.

Därjämte förenade sig sex av dem, som biträtt denna reservation,

om följande uttalande:

Benämningen.

Lantmäteri
styrelsen.

Departementschefen

1919.

Riksdagen

1919.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

»Enligt gällande lantmäteriinstruktion tillkommer det visserligen vederbörande

förstelantmätare att övervaka, att lantmäteritjänstemännen på föreskrivet sätt med

noggrannhet och flit fullgöra sina åligganden, och förstelantmätaren kan av lantmäteristyrelsen

förordnas att på ört och ställe verkställa undersökningar i detta

hänseende.

Med hänsyn till lantmäteriinstruktionens uppenbarligen mycket vaga bestämmelser

i fråga om förstelantmätarnas inspekterande verksamhet, och då det synes

utskottet, som om man velat lägga inspektionen i alltför stor utsträckning i handen

på vederbörande byråchefer inom lantmäteristyrelsen, har utskottet föranletts göra

ett uttalande i ämnet. Hittills torde förstelantmätama så gott som uteslutande hava

ägnat sig åt arbetet inom respektive lantmäterikontor. Enligt utskottets uppfattning

bör emellertid därjämte inspektion och kontroll beträffande det praktiska lantmäteriet

inom länet ingå såsom ett led i överlantmätarnas verksamhet. På samma

gång därigenom skulle vinnas den närmare kännedom om förhållandena uti ifrågavarande

avseende inom länet, varförutan det icke torde vara möjligt för överlantmätaren

att med auktoritet upprätthålla den honom tillkommande chefsmyndigheten,

torde ett sådant förfarande från överlantmätarens sida jämväl vara ägnat att i hög

grad stärka sakägarnas tillit till lantmäteriförrättningarnas behöriga utförande. Utskottet

vill ock uttala önskvärdheten av att i lantmäteriinstruktionen intagas bestämmelser,

åsyftande att mer än hittills framhålla överlantmätares skyldighet och

befogenhet uti nu ifrågavarande avseende. En sådan överlantmätares inspekterande

verksamhet utesluter visserligen icke behovet av tillsyn från lantmäteristyrelsens

sida. Utskottet är emellertid i detta avseende av den uppfattningen, att när sådan

inspektion anses böra ske, den bör verkställas av ämbetsverkets chef och endast i

händelse av förhinder för honom av därtill förordnad byråchef.» I

I förevarande del av ämnet ansluter jag- mig till och åberopar

departementschefens ovanintagna yttrande i fjol.

Ovan återgivna,.i reservationen vid jordbruksutskottets betänkande

gjorda uttalande synes mig vila på eu riktig åskådning och böra så vitt

möjligt beaktas vid avfattandet av ny lantmäteriinstruktion. I de förslag,

som skola föreläggas riksdagen, torde icke därav någon ändringbehöva

föranledas.

På grund av vad jag anfört och föreslagit beträffande personalen

ä länens lantmäterikontor får jag nu framlägga samma förslag till stat

för lantmäterikontoren i länen, som innefattades i fjolårets proposition,

nämligen:

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mgj.ts proposition Nr 235.

135

Lön

Tjänst- görings- pen- ningar

Orts-

tillägg

Summa

kronor

Titel

Antal

Kronor

...

Summa

kronor

5,000

2,500

ÖOO

8,100

Overlantmätaren i Stockholms län

8,100

5.000

2,500 r 300

7,800

Överlantmätarna i Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norr- bottens län ..............................

4

31,200

5.000

2,900

—

7,900

Överlantmätaren i Kopparbergs län

1

7,900

5,000

2,500

—

7.500

Annan överlantmätare ..................

18

135,000

182,200

2.200

1,500

300

3,000

Assistenten i Stockholms län.........

1

4.000

2,200

1,500

150

3,850

Assistenterna i Västernorrlands, Jämt- lands, Västerbottens och Norrbot- tens län .................................

4

15,400

2,200

1,500

—

3.700

Annan assistent...........................

11

40,700

60,100

1,300 i

500

200

2,000

Kvinnligt biträde i Stockholms län

1

2,000

1,300

500

100

1,900

Kvinnliga biträden i Västernorrlands,

Jämtlands. Västerbottens och Norr- bottens län ..............................

4

7,600

1,300

500

—

1,800

Annat kvinnligt biträde ...............

20

36,000

1,1 (K)

300

200

1,600

Kvinnligt biträde i Stockholms län

1

1,600

1.100

300

100

1.500

Kvinnligt biträde i Västernorrlands

län ..........................................

1

1.500

1,100

300

—

1.400

Annat kvinnligt biträde ...............

3

4,200

52,900

—

—

—

Vikariatsersättning för uppehållande

av överlantmätarbefattning.........

_

10,000

Renovation av kartor för lantmäteri- kontoren i länen, reservationsan- slag .......................................

4,000

Summa kronor

309,300

Anm. 1. Överlantmätare åtnjuter ett ålderstillägg till lönen å GOO kronor efter 5 år.

Anm. 2. Assistent åtnjuter tre ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år.

Anm. 3. Kvinnligt biträde åtnjuter tre ålderstillägg å 200 kronor efter respektive 5, 10 och 15

år, skolande av varje ålderstillägg 100 kronor utgöra lön och 100 kronor tjänstgöringspenningar.

Beträffande avlöningsvillkoren för ordinarie befattningshavare får

jag i huvudsaklig överensstämmelse med vad lantmäterikommissionen

föreslagit framlägga följande förslag: I

I fråga om ändrad tjänstgöringsskyldighet, förflyttning till annan tjänst, förening

ao tjänster in. m. :

att innehavare av ordinarie befattning å staten för iantmäterikontoren i länen

skall, därest vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden vid

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kung!. Maj:ts ''proposition Nr 235.

en möjligen inträdande förändrad organisation av lantmäteristaten eller särskilda

delar därav eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, eller därest viss personal

tillhörande göromål överflyttas till annan institution, vara pliktig att, med bibehållande

av den tjänstegrad och den avlöning han innehar, efter ny eller förändrad

arbetsordning sköta de göromål, som honom anförtros, eller, efter Kungl. Maj:ts

förordnande, tjänstgöra inom den institution, till vilken göromålen överlämnas;

att ordinarie befattningshavare vidare skall, likaledes med bibehållande av

den tjänstegrad och den avlöning han innehar, vara pliktig att, när helst så av

Kungl. Maj:t prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning inom förvaltningen

med liknande arbetsuppgifter, i sådant hänseende även till annan ort, dock

i sistnämnda fall mot ersättning för flyttningskostnad;

att med ordinarie befattning å lantmäterikontor icke må förenas annan tjänst

å rikets, riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning å lantmäterikontor ej heller må förenas vare

sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är

försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning

såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning

av vad slag det vara må, såframt ej, vad angår överlantmätare Kungl. Maj:t och,

vad angår innehavare av annan befattning, lantmäteristyrelsen uppå därom gjord

framställning och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning

ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen å lantmäterikontoret, finner uppdraget

eller befattningen kunna få mottagas och tills vidare bibehållas;

att innehavare av ordinarie befattning å lantmäterikontor icke äger utföra

lantmäteriförrättningar åt enskilda;

i fråga om avlöningsförmåners uppbärande rn. rn.:

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattningshavare

verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit från

tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen:

att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära

hela lönen jämte ortstillägget, där sådant utgår, men att den, som eljest undfår

ledighet, såsom för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos

riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag, eller i behörig

ordning avstänges från tjänstgöring eller av annan anledning är lagligen förhindrad

att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar

avstå så mycket av lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande

erfordras eller eljest prövas skäligt;

att avlöning ej må utgå till befattningshavare för tid, varunder han avhållit

sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller

kunnat styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshavare varder avstängd från tjänstgöring eller tagen i

häkte, den del av hans avlöning, som icke prövas böra användas till befattningens

uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej prövas skäligt låta honom uppbära

något därav;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande av semester eller

när förordnande av vikarie under tjänsteresa anses böra äga rum, manlig befattningshavare

av lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas till.högre befattning

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

å lantmäterikontor, bestrida densamma, dock ej längre än sammanlagt tre månader

under ett och samma kalenderår; ägande han därvid att, i stället för egna tjänstgöringspenningar,

åtnjuta vid sjukdomsförfall de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar,

men eljest däremot svarande belopp;

att emellertid, därest överlantmätare till följd av tjänsteresa eller under

erhållen ledighet för handläggning av särskilda ärenden under allenast några få,

högst sex dagar är hindrad att i övrigt sköta sin befattning, assistent skall vara

pliktig att utan särskild ersättning fullgöra de till överlantmätarbefattningen hörande

göromålen;

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande eller

dödsfall själva lönen ävensom ortstillägget, där sådant förekommer, utgå till månadens

slut;

att den, som tillträder den nya avlöningsstaten, skall vara skyldig underkasta

sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande av eller minskning i extra

inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang

därmed;

i fråga om ålder stillägg:

att tidpunkten för i lönestaten medgiven förhöjning av avlöningen efter viss

tids fortsatt innehavande av befattning i samma lönegrad bestämmes att inträda,

första förhöjningen efter fem år, under villkor att innehavaren under mer

än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning,

med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan

statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att därvid icke må föras

honom till last den tid, han åtnjutit semester eller ledighet för fullgörande av

värnplikt, och

för andra förhöjningen, om sådan förekommer, efter ytterligare fem år, på

samma villkor, samt

för tredje förhöjningen, där sådan äger rum, efter än ytterligare fem år ävenledes

på samma villkor,

under iakttagande, vad var och en av omförmälda förhöjningar angår, att

den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst efter

det, varunder den stadgade tjänsteåldern blivit uppnådd;

att befattningshavare må för åtnjutande av löneförhöjning tillgodoräknas den

tid, han inom samma lönegrad innehaft annan ordinarie statstjänst, och överlantmätare

tillika tjänstetid såsom förste]antmätare;

att kvinnligt biträde, som vid den nya statens ikraftträdande är anställt å

lantmäterikontor och antages till ordinarie biträde från nämnda tidpunkt, må för

åtnjutande av löneförhöjning räknas till godo den tid, biträdet därförinnan haft

stadigvarande sysselsättning av motsvarande eller jämförlig beskaffenhet å lantmäterikontor;
att

likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande av löneförhöjning,

redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna i

lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är skyldig att avgå från

tjänsten, icke må tillträda samma förhöjning;

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 196 käft. (Nr 235.) 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts poposition Nr 235.

i fråga om semester, skyldighet att avgå från tjänsten och pensionsrätt:

att semester årligen må, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga

gång, åtnjutas av överlantmätare under en och en halv månad samt av

assistenter och kvinnliga biträden under en månad;

att i fråga om skyldighet att avgå från tjänsten ävensom i fråga om rätt

till pension skall gälla vad i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension

är vid tiden för den nya statens ikraftträdande eller, såvitt angår innehavare av

befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat;

i fråga om särskilda föreskrifter för kvinnliga befattningshavare:

att beträffande de i staten upptagna kvinnliga befattningshavare de föreskrifter

i övrigt skola lända till efterrättelse, som äro eller kunna varda utfärdade

angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla för de å vissa domstolars,

ämbetsverks och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar.

På grund av vad jag nu anfört beträffande lantmäterikontoren i

länen hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna det av mig framlagda förslaget

till stat för lantmäterikontoren i länen, att tillämpas

från och med år 1921, ävensom de av mig föreslagna

villkor och bestämmelser för åtnjutande av å samma

stat för ordinarie befattningshavare upptagna avlöningar;
dels

förklara,

att envar, som med eller efter ingången av år

1921 tillträder ordinarie befattning å lantmäterikontor,

skall vara pliktig att underkasta sig ovanberörda villkor

och bestämmelser; samt

att förstelantmätare, som icke före viss av Kungl.

Maj:t bestämd dag anmäler, att han vill övergå till

den nya avlöningsstaten samt underkasta sig de för

avlöningens åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser,

och som icke lagligen kan därtill förbindas,

skall varda bibehållen vid de för honom i nu gällande

stat upptagna avlöningsförmåner ävensom, i den mån

ej annat föranledes av bestämmelserna i lagen angående

civila tjänstinnehavares rätt till pension, vid den rätt

till pension, som dittills tillkommit honom;

dels å ordinarie stat under nionde huvudtiteln

uppföra ett anslag av 309,200 kronor till lantmäterikontoren

i länen, enligt följande uppställning;

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

liungl. Majds proposition Nr 235.

avlöningar, bestämt anslag..................... kronor 305,200

renovation av kartor för lantmäteri
kontoren

i länen, reservationsanslag » 4,000

Summa kronor 309,200;

dels ock å extra stat för år 1921 under nionde

huvudtiteln anvisa till extra arbetskrafter å lantmäterikontoren

i länen ett reservationsanslag av kronor 59,000.

Tillika hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att

vid bifall till förslagen om uppförande i riksstaten

av särskilda ordinarie anslag dels till lantmäteripersonal,

som sysselsattes med lantmäteriförrättningar,

och dels till lantmäterikontoren i länen, ur riksstaten

utesluta det nuvarande ordinarie anslaget å 463,400

kronor till lantmäteristaten i orterna.

V. Statsbidrag.

1909 års riksdag beviljade å extra stat ett förslagsanslag å 30,000

kronor till bestridande av kostnaderna för vissa av lantmätare företagna

tjänsteresor. Enahanda belopp har uppförts å extra stat för de följande

åren till och med år 1917.

Närmare föreskrifter angående användningen av detta anslag meddelades

i kungörelse den 18 juli 1910. Då emellertid det beviljade anslaget

på grund av vissa omständigheter visade sig icke hava blivit utnyttjat

i avsedd grad, beslöts vid 1914 års förra riksdag en väsentlig

utvidgning beträffande anslagets användning. De närmare föreskrifterna

om anslagets användning återfinnas numera i kungörelsen den 23 december

1914. Enligt nu gällande bestämmelser skall statsverket gälda

hela resekostnaden, vilket förut icke varit fallet. Sakägare, som styrker

sig vara obemedlad eller mindre bemedlad och förvärvat ägolott, som

icke överstiger viss angiven areal, kan av statsverket erhålla understöd

till gäldande även av arvodet till lantmätare jämte lösen för karta och

handlingar.

Från 1918 års ingång har anslaget blivit nedsatt till 20,000 kronor

Uti riksstaten finnes å ordinarie stat upptaget ett anslag till skiften

och avvittringar. Ifrågavarande anslag både intill år 1910 karaktär av

Andag till

lanimätar es

tjänsteresor

och vissa av

söndringsförrättning

av

Avslag till

skiften och

avvi*‘ring ar

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

reservationsanslag. Med bifall till av Kungl. Maj:t i ämnet framställt

törslag beslöt 1909 års riksdag, att anslaget i fråga därefter skulle i

riksstaten uppföras såsom förslagsanslag, varjämte riksdagen medgav,

att från detta anslag finge enligt vissa angivna grunder av Kungl. Maj:t

beviljas bidrag till gäldande av kostnaderna för sådana laga skiften

inom Jukkasjärvi och Karesuando socknar i Norrbottens län, vilka därefter

kunde varda avslutade och fastställda. Sedermera har riksdagen

medgivit, att även till redan avslutade laga skiften inom ovannämnda

båda socknar liksom till vissa laga skiften å andra orter liknande understöd

må utgå från samma anslag. Det belopp, som härför årligen

har tagits i anspråk, har beräknats uppgå till omkring 10,000 kronor

i medeltal årligen.

Vid 1917 års riksdag höjdes anslaget i fråga från 63,000 kronor

till 100,000 kronor och anfördes såsom skäl härför de väsentligt höjda

kostnaderna för avvittringsväsendet.

Andag till Uti riksstaten finnes å ordinarie stat under nionde huvudtiteln

.l’ämväl uppfört ett förslagsanslag till utflyttningshjälp efter skiften till

belopp av 50,000 kronor.

De närmare bestämmelserna för åtnjutande av sådan utflyttningshjälp

finnas angivna i förordningen den 8 juni 1906 angående understöd

av allmänna medel till utflyttningar i följd av laga skiften. Enligt

dessa bestämmelser utgår sådan utflyttningshjälp endast vid laga skiften

och till hälften av den kostnad, vartill utflyttningen blivit enligt 97 §

skiftesstadgan uppskattad och värderad.

Under senare år har det belopp, som tagits i anspråk av detta

anslag, uppgått till i medeltal 75,000 kronor om året. Med hänsyn till

att de större laga skiftena numera i stor utsträckning äro slutförda,

torde man kunna antaga, att anslaget i fråga, därest ändring i bestämmelserna

för dess användning ej vidtagas, för framtiden kommer att i

mindre mån tagas i bruk. Givet är emellertid, att de ökade arbetskostnaderna

komma att verka i motsatt riktning-,

O 1

Tidigare förslag

om

utvidgad bidrag

splikt

för staten.

1 en inom andra kammaren vid 1914 års senare riksdag väckt

motion hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i vad mån och under vilka

villkor staten borde bidraga i kostnaderna för lantmäteriförrättningar,

samt för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen kunde

föranledas.

I sitt över denna motion avgivna utlåtande fann jordbruks
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungi. Maj:ts proposition Nr 235.

utskottet för sin del den ifrågavarande framställningen vara förtjänt

av synnerligt beaktande. Enligt utskottets mening torde kostnaderna

för lantmäteriförrättningar i allmänhet fortfarande i allt för hög grad

betunga de däri deltagande jordägarna, och billighetsskäl talade för

ett fortskridande på den år 1909 inslagna vägen av en genom statens

mellankomst möjliggjord, efter hand genomförd avlösning av jordbrukets

utgifter för sådana förrättningar. Utskottet hemställde, att riksdagen

måtte avlåta skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t. Andra kammaren

biföll utskottets hemställan, under det första kammaren avslog

densamma, varför frågan vid sagda riksdag förföll.

Sedermera upptogs samma fråga uti förnyade motioner vid riksdagarna

åren 1915—1917, utan att de gjorda framställningarna emellertid

föranlett någon riksdagens åtgärd.

I anledning av vid 1918 års riksdag åter väckt motion i samma

fråga hänvisade jordbruksutskottet till att sakkunniga tillkallats för att

under benämning 1917 års lantmäterikommission biträda inom jordbruksdepartementet

vid utredning av vissa lantmäteriväsendet berörande frågor

samt anförde, att de åt denna kommission lämnade uppdrag helt visst

skulle föranleda granskning av gällande taxa på arvode för lantmäteriförrättningar

samt bestämmande av grunderna för arvodets utgående,

varför det syntes utskottet lämpligt, att i samband med behandlingen

av dessa ärenden jämväl verkställdes utredning och prövning av de

spörsmål om ökade statsbidrag till kostnaderna för ifrågavarande förrättningar,

som i motionen avsåges. I anledning härav har riksdagen

i skrivelse nr 95 den 6 april 1918 anhållit, det täcktes Kungl. Maj:t i

samband med pågående utredning av vissa lantmäteriväsendet berörande

frågor samt vad därmed ägde sammanhang jämväl låta utreda, i vad

mån och på vad sätt ökade statsbidrag till kostnaderna för lantmäteriförrättningar

borde utgå.

Redan dessförinnan hade emellertid lantmäteristyrelsen i skrivelse

den 14 december 1916 ifrågasatt, att staten skulle för mindre bemedlade

och obemedlade övertaga förrättningskostnaden. Kostnaderna härför

beräknade styrelsen till .30,000 kronor.

Lantmäterikommissionen har i detta ämne haft följande yttrande:

»Kommissionen bär redan förut på anförda skäl förklarat, att de arbetande

lantmätarnas inkomster allt fortfarande måste till väsentlig del bärledas från ersättning

enligt lantmäteritaxa. Att nedsätta denna ersättning skulle enligt kommissionens

uppfattning icke heller på ett rationellt sätt lösa de önskemål, som i

upprepade riksdagsmotioner kommit till synes. Därigenom skulle nämligen staten

ofta nog komma att indirekt deltaga i kostnaderna för förrättningar, som staten

Lantmäteri
kommis
sionen.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

icke har någon som helst anledning att gynna. Kommissionen vill i stället på det

livligaste förorda, att statsmakterna fortsätta på den redan inslagna samt av jordbruksutskottet

upprepade gånger förordade vägen och att således, på sätt jämväl

lantmäteristyrelsen antytt, understöd eller statsbidrag lämnas till sådana förrättningar,

vilkas utförande kan anses representera ett allmänt intresse.

Jordavsöndringar och ägostyckningar. Såsom redan meddelats kan mindre bemedlad

och obemedlad erhålla understöd även till förrättningskostnaden vid jordavsöndring

från anslaget till distriktslantmätarnas tjänsteresor.

Det synes kommissionen uppenbart, att vad riksdagen i detta fall avsett

med understödet till vissa jordavsöndringar eller att minska kostnaderna för beredande

av egna hem och småbruk åt obemedlade eller mindre bemedlade personer, i

lika grad gäller en del ägostyckningsförrättningar, som hava samma ändamål. Kommissionen

håller således före, att icke blott vissa jordavsöndringar utan även en del

ägostyckningar böra erhålla statsunderstöd. För detta ändamål torde därför särskilda

medel böra anvisas.

På sätt kommissionen i annat sammanhang (del II sid. 108) anfört, blir anslaget

till kostnader för vissa av lantmätare företagna tjänsteresor överflödigt till

den del det avser annat än understöd till jordavsöndringar. Även till sistnämnda

del anser kommissionen nu detta anslag böra upphöra. I stället torde i riksstaten

böra införas ett nytt ordinarie anslag, benämnt bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar.

Av naturliga skäl bör detta nya anslag vara av förslagsanslags natur.

Blir nu fråga om understöd även åt ägostyckningar, är det givetvis ett önskemål

att så vitt möjligt uppställa samma regler för sistnämnda understöd som för

bidraget till jordavsöndringar. En närmare undersökning torde giva vid handen,

att en sådan likställighet i allo låter sig genomföra.

Såväl beträffande jordavsöndringar som ägostyckningar bör först och främst

understödet avse den på viss sakägares ägolott belöpande del av den ersättning,

som enligt lantmäteritaxan tillkommer lantmätare för förrättningens utförande, däri

inbegripet jämväl lösen för karta och handlingar. Enligt kommissionens mening bör

nu nämnda del genom understödet täckas, men endast så vitt den är för sakägaren

verkligen ekonomiskt betungande.

I övrigt torde såväl i fråga om jordavsöndringar som i fråga om ägostyckningar

lämpligen böra uppställas följande villkor:

a) att förrättningen avsett skapande av småbruk eller eget hem;

b) att förrättningen icke skett i uppenbart spekulationssyfte;

c) att upplåtelseavtal föreligger och inför Konungens befallningshavande vid

ärendets prövning företes eller genom bevis styrkes;

d) att, då fråga är om ägostyckning, denna alltså måste hava företagits i

enlighet med 3 § i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring

den 27 juni 1896;

e) att arealen av den ägolott, som sakägare förvärvat, icke överstiger i Norrbottens

och Västerbottens lappmarker 75 hektar, inom annan del av dessa län samt

inom Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län 40

hektar samt inom övriga län 20 hektar;

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

1) att sakägare med intyg styrker, att honom åliggande kostnader måste

anses för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning; samt

g) att bidrag ej utgår till bolag.

Det anslagsbelopp, som för en på detta sätt anordnad understödsverksamhet

erfordras, är givetvis svårt att beräkna. De taxebelopp, som skola ersättas, äro

emellertid i allmänhet relativt små och med erfarenhet om beloppet av de understöd,

som hittills utbetalts till jordavsöndringar, anser kommissionen, att det nya

förslagsanslaget till bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar icke bör upptagas

till högre belopp än 50,000 kronor.

Då Konungens befallningshavande hittills haft befattning med understöden

till jordavsöndringar och denna myndighet i vissa län därjämte har att pröva och

giva tillstånd till utförande av ägostyckning, synes det kommissionen lämpligast, att

Konungens befallningshavande blir den, som kommer att disponera det nya anslaget.

I enlighet med vad nu blivit anfört hemställer kommissionen,

att i riksstaten uppföres ett nytt ordinäre anslag, benämnt »bidrag till jordavsöndringar

och ägostyckningar, förslagsanslag,» och att detta anslag beräknas till

50,000 kronor: samt

att dels i sammanhang härmed och dels med hänsyn till det av kommissionen

framlagda förslaget till förordning angående rese- och traktamentsersättning åt

vissa lantmätare ur riksstaten uteslutes det där för närvarande på extra stat upptagna

anslaget till kostnader för vissa av lantmätare företagna tjänsteresor.

Andra jarddelni n g sfi) r råtta inga r än jordavsöndringar och ägostyckningar. En

närmare undersökning av de förhållanden, varom här är fråga, giver emellertid vid

handen, att statens understödjande verksamhet icke bör inskränkas till jordavsöndringar

och ägostyckningar. Även i fråga om andra jorddelningsförrättningar föreligger

ofta ett allmänt intresse, som förpliktar till uppoffringar från statens sida.

Så är särskilt förhållandet med skiften och hemmansklyvningar. Om dessa torde i

allmänhet kunna sägas, att de avse dels att befordra bättre indelning av jorden för

rationellt jordbruk, varigenom produktionen kan ökas, dels bildande av nya brukningsdelar

och eventuellt småbruk, dels erhållande av reda uti fastighetsväsendet,

dels ock ökad rättssäkerhet. Vid dessa förrättningar, som i allmänhet föregås av

och grundas på fullständig nymätning, erhålles slutligen tillgång till ett värdefullt

kartmaterial, som sedermera kan användas och bearbetas jämväl för andra statsändamål.

Kommissionen anser därför, att jämväl nämnda jorddelningsförrättningar böra

komma i åtnjutande av statsunderstöd, en uppfattning, som, enligt vad förut blivit

anfört, redan uttalats av såväl jordbruksutskottet som lantmäteristyrelsen. Understöd,

som här avses, torde dock med hänsyn till önskan att begränsa statens utgifter

icke i något fall böra uppgå till mera än hälften av den lantmätare för förrättningen

tillkommande ersättning enligt lantmäteritaxan.

För att möjliggöra dylika understöd skulle ju kunna tänkas en höjning av

det i riksstaten för närvarande upptagna förslagsanslaget till skiften och avvittringar.

Från detta anslag hava såsom ovan meddelats omkring 10,000 kronor ärligen

utgått till understöd i fråga om vissa laga skiften. Då det emellertid synes

bidraga till reda och överskådlighet att särskilja skiftesverket från avvittringsverket,

vill kommissionen förorda, att vad som angår skiftesverket utbrytes från

berörda anslag, att detta anslag i sammanhang därmed nedsättes med 10,000 till

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

90,000 kronor och undergår lämplig förändring i fråga om benämning, samt att i

stället uppföres ett nytt anslag i riksstaten, benämnt bidrag till skiften och hemmansklyvningar.

Även detta anslag bör vara förslagsanslag.

Vad härefter angår de närmare bestämmelserna för anslagets användning,

böra dessa så avfattas, att understöd kommer endast sådan förrättning till del, där

det allmännas intresse är av någon större betydelse. Vid beviljande av understöd

torde därför framdeles böra krävas,

a) att förrättningen avsett åstadkommande av bättre indelning av jorden för

rationellt jordbruk, uppdelning i flera brukningsdelar, småbruk eller beredande av

ökade odlingsmöjligheter;

b) att förrättningen icke tillkommit i uppenbart spekulationssyfte;

c) att förrättningen utförts efter nymätning skedd i enlighet med mätningsförordningens

föreskrifter;

d) att utgifterna för förrättningen anses för sökande av understöd betungande

i förhållande till hans ekonomiska ställning; samt

e) att sökande av understöd är mantalsskriven i den socken, där fastigheten

är belägen, och icke utgöres av bolag.

Det anslagsbelopp, som skulle erfordras för nu ifrågasatta bidrag, har kommissionen

beräknat till 180,000 kronor.

Detta anslag torde böra disponeras av Kungl. Maj:t. Kommissionen tänker

sig väl närmast, att Kungl. Maj:t på därom gjord ansökan och efter prövning i

varje sådant fall skulle avgöra, huruvida och till vilket belopp inom den angivna

maximigränsen understöd, som här avses, skulle kunna medgivas. Merendels lärer

väl dock Kungl. Maj:t, innan beslut fattas, finna nödigt höra lantmäteristyrelsen i

dylikt ärende. Det skulle därför kunna ifrågasättas, att Kungl. Maj:t .till lantmäteristyrelsen

överlämnade beslutanderätt i nu angivna avseende. Härom lärer

det dock icke tillkomma kommissionen att göra något uttalande. Vilkendera anordningen

som än väljes, kommer lantmäteristyrelsens arbetsbörda att därigenom

högst betydligt ökas.

I anledning av vad nu blivit anfört, vill kommissionen föreslå,

att i riksstaten uppföres ett nytt ordinarie anslag benämnt »bidrag till skiften

och hemmansklyvningar, förslagsanslag», och att detta anslag beräknas till 180,000

kronor;

samt att i sammanhang härmed det nuvarande anslaget till skiften och avvittringar

benämnes endast »avvittringar» samt nedsättes med 10,000 kronor till

90,000 kronor.

Bidrag till utflyttningar och väganläggningar i sammanhang med vissa lantmäter

iförrättning ar — — -—. Såsom ovan meddelats gäller för närvarande förordningen

den 8 juni 1906 angående understöd av allmänna medel till utflyttningar i

följd av laga skiften, och såsom förut jämväl meddelats erhålles enligt denna förordning

understöd av allmänna medel utan återbetalningsskyldighet med belopp,

som motsvarar hälften av den kostnad, vartill utflyttningen blivit uppskattad och

värderad enligt 97 § skiftesstadgan. För ändamålet finnes i riksstaten uppfört

ovan omförmälda ordinarie förslagsanslag till utflyttningshjälp efter skiften å 50,000

kronor.

Understöd, varom nu är fråga, utgår således för närvarande endast vid laga

skiften och avser ej hemmansklyvningar. Denna begränsning synes kommissionen

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kung!, Majds proposition Nr 235.

icke vara befogad. Skillnaden emellan laga skifte och hemmansklyfning är mången

gång svår att fastslå.---. Emellertid kan vid en klyvning i lika grad som vid

skifte befrämjas uppkomst av småbruk och nya brukningsdelar samt marks uppodling.

Å andra sidan äro lotterna vid hemmansklyvning ofta av mindre areal.

Deras ägare kunna därför antagas hava mindre bärkraft att själva bekosta utgifterna

för förrättningen. Kommissionen finner således billighet och rättvisa tala för att

understöd må av statsmedel utgå jämväl till utflyttningar i följd av liemmansklyvningar

på samma sätt och i samma omfattning, som hittills varit fallet i fråga om

laga skiften. I följd härav erfordras givetvis en avsevärd höjning av anslaget.

De villkor och dbestämmelser, som i gällande förordning i ämnet finnas föreskrivna

för åtnjutande av statsunderstöd till utflyttningar vid laga skiften, torde

lämpa sig även för sådant understöd vid hemmansklyvningar.

Ovanberörda förordning den 8 juni 1906 avser endast utflyttningskostnader

i inskränkt bemärkelse, d. v. s. sådana kostnader, som hänföras till flyttning av

åbyggnader, till iordningsställande av tomtplats och trädgård samt till brunnsgrävning.

Något understöd utgår däremot icke till väganläggningar, som föranledas av

skiftet. Detta förhållande har visat sig ofördelaktigt påverka skiftesläggningarna

på sådant sätt, att utflyttningar ofta icke komma till stånd till platser, dit vägar

saknas, även om dessa eljest äro för ändamålet lämpliga. Beviljande av statsbidrag

till väganläggningar vid laga skiften vore därför enligt kommissionens mening ett

kraftigt medel till befrämjande av ändamålsenliga skiftesläggningar och odlingsarbetets

fortskridande. Yad sålunda sagts om väganläggningar vid laga skiften gäller

i någon mån även hemmansklyvningar beroende givetvis på ägornas beskaffenhet

och inbördes belägenhet. Kommissionen anser därför starka skäl tala för, att staten

även lämnar understöd till bärande av nu omförmälda väganläggningskostnader.

Omfattningen av detta understöd torde böra bestämmas till 50 procent av den

kostnad, vartill väganläggning. i avseende å vilken understöd begäres, blivit vid

förrättningen uppskattad och värderad, allt i analogi med vad i förordningen den 8

juni 1906 redan finnes stadgat i fråga om utflyttningskostnaderna.

Att för understöd till väganläggningskostnader uppföra ett särskilt anslag

i riksstaten torde icke vara nödvändigt, utan synes för ändamålet lämpligast, att

anslaget till utflyttningshjälp efter skiften förändras och ökas.

I enlighet med vad nu anförts skulle alltså hädanefter från det sålunda förändrade

anslaget till utflyttningshjälp efter skiften utgå jämväl dels understöd till

flyttningshjälp efter hemmansklyvningar, dels ock understöd till väganläggningar

efter skiften och hemmansklyvningar. Det belopp, med vilket anslaget härför bär

ökas, undandrar sig exakta beräkningar. Det torde dock på goda skäl kunna antagas,

att ökningen icke behöver överstiga 50,000 kronor.

Kommissionen föreslår,

att det nu till 50,000 kronor uppförda ordinarie förslagsanslaget till utflyttningshjälp

efter skiften ökas med 50,000 kronor till 100,000 kronor; samt

att anslaget hädanefter benämnes »bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader

i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar, förslagsanslag».

Lantmätcrikommissionen har vidare yttrat sig: angående den er- i

sättning, som utgår till gode män vid lantmäteri förrättningar, och er- !

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 196 käft. (Nr 2-In.) 19

''.r sättning

rf c de män.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

inrat, att det städse ankommit på sakägarna vid dessa förrättningar att

gälda sådan ersättning. Enligt kungörelse den 27 maj 1909 utgår

denna ersättning såsom resekostnads- och traktamentsersättning enligt

femte klassen i gällande reglemente.

TTti sitt år 1917 avgivna förslag till ändring i gällande stat för

lantmäteristaten i länen beräknade lantmäteristyrelsen, att den årliga ersättningen

till gode män vid lantmäteriförrättningar uppgick till 150,000

kronor. Med hänsyn till att skiftesstadgekommittén föreslagit väsentlig

begränsning i fråga om gode mäns användning uttalade styrelsen emellertid

den mening, att ifrågavarande ersättning för framtiden borde beräknas

endast till 100,000 kronor årligen.

Lantmäterikommissionen har anfört:

»Till följd av den ökade rese- och traktamentskostnad, som man numera har

att räkna med, håller kommissionen före, att ifrågavarande kostnad bör upptagas

till 200,000 kronor, och har kommissionen vid denna beräkning icke ansett sig

kunna taga någon nämnvärd hänsyn till framdeles ändrade bestämmelser rörande

gode mäns anlitande.

A landet skall för varje socken finnas två inom häradet eller tingslaget boende

gode män. Där detta antal för lantmäteriförrättningarnas obehindrade gång

är otillräckligt, må detsamma efter behov ökas. Landsfiskal åligger att, så snart

god man avgår eller behov av ökat antal gode män uppstår, föranstalta om val

därav. Aven om man Unge förutsätta, att till följd av dessa bestämmelser gode män

utsåges med hänsyn till att sådana skulle finnas någorlunda jämnt fördelade inom

de särskilda orterna — något som erfarenheten visar icke vara fallet — inträffar

emellertid ofta, att till följd av förfall för närboende god man, sådan från mer eller

mindre avlägset belägen ort måste anlitas. Om i det särskilda fallet det är fråga

om en större förrättning, har saken givetvis för den enskilde jordägaren ej någon

större betydelse, men sedan numera det långt övervägande antalet förrättningar är

av jämförelsevis obetydlig omfattning, verkar ersättningen till gode männen ofta

betungande. Så mycket kännbarare blir då, att storleken av vederbörande sakägares

utgift för gode män av ovan angiven anledning ofta blir grundad på tillfälliga omständigheter

oberoende av den enskilda jordägarens göranden och låtanden.

Gode männens biträde anlitas till största delen vid graderingar och värderingar

av skilda slag. Att personer, som utöva en sådan rent dömande verksamhet,

skola uppbära sin ersättning direkt av parterna, måste anses otillfredsställande, och

detta har även ofta framhållits från gode männens sida. Då härtill kommer, att

de förrättningar, vid vilka biträde av gode män i största utsträckning förekommer,

äro laga skiften och hemmansklyvningar, vilka på sätt förut framhållits äro av

särskild betydelse för befrämjande av jordbruket och odlingsarbetet, torde goda skäl

tala för att statsverket för framtiden övertar ersättningen åt gode män. Ifrågavarande

utgiftspost låter sig ock lätt avskiljas, och dess övertagande av staten

medför alltså icke någon svårighet i administrativt avseende.

Några särskilda bestämmelser rörande ersättningens beräkning torde icke

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 235.

bliva erforderliga, utan resereglementets bestämmelser böra allt fortfarande i alla

delar tillämpas. Ersättningen torde böra utbetalas av Konungens befallningshavande

efter avgivande av räkning samt företeende av bevis av vederbörande lantmätare

om lämnat biträde. Enligt kommissionens mening bör för ifrågavarande ändamål

anlitas nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar, och bör detta

anslag under denna förutsättning höjas.

Med anledning av vad sålunda anförts, finner sig kommissionen böra föreslå,

att statsverket för framtiden övertager kostnaderna för gode mäns biträde

vid lantmäteriförrättningar och att för detta ändamål det under nionde huvudtiteln

upptagna förslagsanslaget till rese- och traktamentspenningar höjes med 200,000

kronor.»

I sitt utlåtande över kommissionens betänkande bar lantmäteristyrelsen

yttrat sig i frågan om statsbidrag huvudsakligen sålunda:

»De villkor, som kommissionen uppställt för erhållande av anslag till jordavsöndringar

och ägostyckningar samt till andra jorddelningsförrättningar, synas

— — — väl rigorösa, och det torde böra tagas i övervägande, huruvida icke eftergifter

böra kunna ske.

Till belysande av denna fråga förtjänar att återgivas vad förste lantmätaren

1 Kopparbergs län uti avgiven P. M. framhållit beträffande de förslagna villkoren

för anslag till jordavsöndringar och ägostyckningar. Han har däruti anfört följande:

''Beträffande villkoret under b): Just de förrättningar, som tillkommit i spekulationssyfte,

hava ofta visat sig från statsekonomisk synpunkt vara mest önskvärda

Uppkomsten av egnahems- och industrisamhällen leda exempelvis sin upprinnelse

från spekulationer, därvid lämpligt läge och utrymme av företagsamma och

sakkunniga personer uppsökts och grunden lagts till samhällena, varigenom utkomstmöjlighet

beretts åt tusentals familjer. —--.

Beträffande vilkoret under c) och d): Jämväl förrättningar, som utföras enligt

2 § i lagen om ägostyckning m. in., redovisas till statens arkiv, därvid utbrutna

fastigheter intagas i fastighetsböcker. Något större intresse från statens sida att

understödja förrättningar, som utförts enligt 3 § i samma lag, förefinnes icke. Förrättningar

enligt denna paragraf bliva ofta sämre reglerade än förrättningar enligt

2 §, därigenom att regleringen i förra fallet är bunden vid en redan skedd, kanske

mindre lämplig överenskommelse. — — —.

Vid villkoret under f): Understödet måste numera i anseende till penningvalutans

försämring anses så relativt ringa, att detsamma icke i avsevärd grad kan

hava betydelse för sakägarnas ekonomi. I varje fall synes detsamma icke kunna

komma att i nämnvärd grad influera till befrämjande av egnahems- eller småbruksfrågans

lösning, då understödet i förhållande till kostnaderna för exempelvis ett eget

hem kommer att bliva en ren nullitet. Besväret endast för sökanden med ansökning,

anskaffande av bevis m. m. torde ofta komma att motväga hela understödet.

— — —. Under dessa förhållanden kommer någon omständlig procedur från sakägarnas

sida icke att företagas eller löna sig för erhållande av ett så ringa understöd

som det ifrågavarande, — — —.

Lantmäteri
styrelsen.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kanyl,. Maj.ts proposition AV 235.

"Vid villkoren under g): Såsom ovan nämnts måste uteslutandet av bolag,

exempelvis egnahemsbolag, givetvis verka i en från statsekonomi synpunkt ofördelaktig

riktning.’

I någon mån synas de sålunda framhållna synpunkterna förtjäna beaktande.

För egen del får lantmäteristyrelsen vad angår de ifrågasatta villkoren för

erhållande av bidrag till laga skiften och hemmansklyvningar anföra följande:

Beträffande villkoret under a) torde i enlighet med kommissionens eget uttalande

överst på sid. 131 böra upptagas ''befrämjande av reda i fastighetsväsendet''.

Villkoret under c) att förrättningen utförts efter nymätning i enlighet med

mätningsförordningens föreskrifter synes leda till, att alla förrättningar, som börjats

före den tidpunkt, då nämnda förordning trätt i kraft, utestängas från understöd.

Detta verkar därhän, att det understöd, som anslaget är avsett bereda, för de största

förrättningarna eller laga skiftena icke blir effektivt under åtskilliga år framåt.

Enligt lantmäteristyrelsens mening bör ifrågavarande bestämmelse icke tillämpas på

laga skiften, som påbörjats före utfärdandet av blivande bestämmelser i ämnet, och

i allt fall bör möjlighet till undantag beredas dels helt och hållet dels särskilt vad

angår större skogsområden.

Grenom kungörelse den 7 september 1917 har beträffande Jukkasjärvi och

Karesuando socknar bestämts, att hälften av statsbidraget får utbetalas, då viss i

kungörelsen närmare angiven del av skiftet verkställts. Samma medgivande torde

bär böra lämnas för laga skiften, som omfatta mer än 1,000 hektar.

Enligt hittills gällande lagstiftning utgör fastställt laga skifte i regel förutsättning

för tillämpning av ägostycknmgsinstitutet. Till följd härav har detta institut

hittills i endast ringa utsträckning kommit till användning i Kopparbergs lån. Detta

förhållande har icke oväsentligt bidragit till den oreda beträffande fastiglietsförhållandena,

som råder inom stora delar av länet. Behovet av annat sätt för jorddelning

än hemmansklyvning och jordavsöndring har nämligen där gjort sig kännbart

med minst samma styrka som annorstädes, och följden har blivit, att behovet

sökt sig utvägar vid sidan av lagstiftningen. — — —.

Förhållandena inom vissa orter av länet åskådliggöras bäst därigenom, att

en jordägare, som ämnar söka förordnande för en lantmätare att verkställa utbrytning

av sina ägor, ofta är ur stånd att avgöra, genom vilken förrättning detta bör

ske. Emellertid torde det vara klart, att i en och samma förrättning ofta kunna

ingå olika slag av åtgärder. Förrättningen består emellertid till huvudsaklig del axutredning,

och uppgiften på det hela taget är att skapa en rättslig grundval för de

bestående besittningsförhållandena. Det framstår härvid uppenbart såsom oegentlig!,

att understöd i ena delen lämnas till hela förrättningskostnaden men i andra endast

till hälften.

I anledning av vad sålunda anförts tillåter sig lantmäteristyrelsen hemställa,

att beträffande Kopparbergs län i fråga om förrättning, som avser högst ett hemmans

eller besutenhetsnummer eller vid storskifte särskilt utbruten åbolott och som

har till huvudsaklig uppgift att åstadkomma reda i fastighetsförhållandena, må utgå

understöd i huvudsaklig enlighet med de bestämmelser, som kunna komma att gälla

i fråga om understöd till jordavsöndringar och ägostyckningar.

Det statsbidrag, som enligt kungörelsen den 25 november 1910 medgivits för

laga skiften inom Jukkasjärvi och Karesuando socknar, har bestämts under beräkning,

att detsamma skulle utgöra omkring hälften av jordägarnas utgifter till för
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kuwjl. Maj ds proposition Nr 235.

rättningsmannen. Dessa utgifter äro emellertid beräknade efter nu gällande taxa.

Föreliggande förslag till ny taxa har emellertid beräknats medföra en merkostnad

av 40 procent. Till följd härav bör antingen understödet till nu ifrågavarande skiften

höjas med 40 procent eller ock förutvarande bestämmelser upphävas, varav torde

följa att blivande allmänna föreskrifter skola gälla även dessa skiften. I vilketdera

fallet som helst är det tydligen kommissionens mening, att kostnaderna för framtiden

skola utgå från det nya anslaget, och erfordras givetvis föreskrift härom.»

Byråchefen Eriksson har i reservation vid lantmäteristyrelsens utlåtande

förordat, att statsbidrag måtte lämnas i större utsträckning’ och

på delvis andra villkor än styrelsen tillstyrkt.

Min företrädare såsom chef för jordbruksdepartementet anförde h\

den 11 mars 1919 i frågan om statsbidrag följande:

»I likhet med kommissionen och lantmäteristyrelsen anser jag det vara fullt

befogat, att staten i högre grad än nu deltager i bestridandet av kostnaderna för

lantmäteri förrättningar och vissa i samband därmed föreskrivna åtgärder. Detta

är, särskilt vad de mindre bemedlade angår, motiverat av ett betydelsefullt socialt

intresse. Jordens lämpliga delning är för övrigt för samhällslivet av stor vikt i

skilda hänseenden, icke minst på den grund att därigenom dess ändamålsenliga brukning

underlättas och produktionen främjas. Det är även av stor betydelse, att reda

och ordning råda i avseende å jordbesittningen, varigenom det ekonomiska livet erhåller

fasthet och tvister förebyggas. Jag finner mig därför böra livligt instämma

i syftet med de nu föreslagna statsåtgärderna.

Vad de särskilda av dessa åtgärder beträffar har jag ej något att erinra mot

att, i samband med att det nuvarande anslaget till vissa av lantmätare företagna

tjänsteresor uteslutes ur riksstaten, där uppföres ett förslagsanslag å 50,000 kronor

såsom bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar. I fråga om de villkor, som

föreslagits för åtnjutande av bidrag från detta anslag, må visserligen de av förste

lantmätaren i Kopparbergs län framhållna, i lantmäteristyrelsens utlåtande refererade

synpunkterna vara förtjänta av visst beaktande. Jag anser mig dock icke böra

frångå kommissionens förslag. Det skulle exempelvis enligt min mening icke kunna

försvaras, att, då statens bidrag tydligtvis bär utgå endast där behov därav kan

anses föreligga, sådant bidrag skulle lämnas till en förrättning, som uppenbarligen

tillkommit i spekulationssyfte och som alltså åsyftar att tillföra sakägarna affårsvinst.

Vad villkoret under f) beträffar, må det visserligen vara sant, att utgiften merendels

för den enskilde jordägaren icke stiger till särdeles högt belopp och att sökandet

av statsunderstöd dertill är förenat med visst besvär, som kanske ofta icke anses

motsvara resultatet, men det torde likväl icke vara möjligt att eftergiva fordran

på sådant intyg som här avses, enär detta skulle praktiskt taget medföra, att statsbidrag

komme att utgå i snart sagt obegränsad omfattning.

Lantmäteristyrelsens förslag att från det nya anslaget till jordavsöndringar

och ägostyckningar må kunna utgå bidrag även till vissa angivna förrättningar i

Kopparbergs län biträder jag till alla delar.

Vad angår kommissionens förslag om statsbidrag till andra jorddelningsför
-

ipartcmenish

a fen 1919.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

rättningar än de nyss nämnda eller alltså till laga skiften och hemmansklyvningar

instämmer jag med kommissionen i att för detta ändamål ett förslagsanslag bör

upptagas i riksstaten.

För att icke dylikt statsbidrag må utgå även i sådana fall, där detsamma

icke är av behovet påkallat eller föranledes av något mer framträdande statsintresse,

anser jag det emellertid nödvändigt, att anslagets användning blir något snävare

och isynnerhet mer bestämt begränsat, än de av kommissionen föreslagna villkoren

innebära, helst bidraget skulle enligt förslaget kunna bestämmas ända till hälften

av den lantmätare för förrättningen tillkommande ersättning enligt lantmäteritaxan.

Jag finner mig sålunda först och främst icke kunna tillstyrka de utvidgningar av

bidragsmöjligheterna, som lantmäteristyrelsen i sitt utlåtande ifrågasatt. Vidare

anser jag, att bland villkoren under a) bör uteslutas ''åstadkommande av bättre indelning

av jorden för rationellt jordbruk’, enär denna bestämmelse synes vara ganska

svävande och medgiva en synnerligen vidsträckt tolkning. Förrättning, för vilken

statsbidrag må utgå, bör alltså hava avsett jordens uppdelning i flera brukningsdelar,

åstadkommande av småbruk eller beredande av ökade odlingsmöjligheter.

Slutligen anser jag, att även i detta fall bör, likasom beträffande statsbidrag till

jordavsöndringar och ägostyckningar, föreskrivas viss maximiareal av sökandens

ägolott, för att statsbidrag må erhållas, och synas mig de i nyssnämnda hänseende

föreslagna arealerna vara även i nu förevarande fall lämpliga. De böra avse den

lott, sökanden fått sig tillagd genom förrättningen. En bestämmelse av nu angivet

innehåll synes mig innefatta en ganska effektiv begränsning.

Kommissionen har beräknat det erforderliga beloppet till 180,000 kronor. Dä

emellertid dessa beräkningar givetvis äro ganska osäkra samt med hänsyn till de

av mig föreslagna skärpningarna i villkoren anser jag anslagsbeloppet kunna i avvaktan

på närmare erfarenhet begränsas till 150,000 kronor. Lantmäteristyrelsens

förslag, att i vissa fall en del av understödet må utbetalas i förskott, biträder jag.

I övrigt synes mig kommissionens förslag kunna godkännas.

I samband med uppförandet av sistnämnda nya anslag i riksstaten bör det

nuvarande anslaget till skiften och avvittringar endast gälla avvittringar samt nedsättas

till 90,000 kronor. De nu från detta anslag utgående understöden till laga

skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar ävensom till vissa andra skiften enligt

särskilda beslut av riksdagen böra nämligen framdeles utgå från det nya anslaget

och enligt de för bidrag ur detsamma gällande regler, i den mån dessa äro för

delägarna fördelaktigare än de nu för dylika bidrag meddelade särskilda bestämmelserna.

Vad kommissionen föreslagit i fråga om bidrag till utflyttningar och väganläggningar

i sammanhang med vissa lantmäteriförrättningar finner jag synnerligen

välbetänkt. Genom dessa bidrag underlättas säkerligen en ändamålsenlig skiftesläggning,

och jordens uppodling främjas genom att man icke i lika mån som förr

behöver taga hänsyn till svårigheter i kommunikationshänseende beträffande vissa

skiften eller fastighetsdelar. Mot det nuvarande anslagsbeloppets höjning till 100,000

kronor har jag ej något att erinra.

I avseende å själva avfattandet av villkoren för statsbidrag vare sig till jordavsöndringar

m. m., skiften m. m. eller utflyttning m. m., torde Kungl. Maj:t böra

hava befogenhet att vidtaga de jämkningar, som vid närmare prövning må finnas

erforderliga.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

[Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Då genom bifall till vad jag nu föreslagit i fråga om höjd avlöning till lantmäteripersonalen,

resekostnadsersättning åt densamma och särskilda statsbidrag i

olika avseenden m. fl. åtgärder staten skulle åtaga sig en väsentlig ökad del av

lantmäterikostnadema, anser jag mig icke böra biträda förslaget att staten därutöver

även skulle övertaga kostnaderna för gode män. Dessa kostnader förekomma

för övrigt huvudsakligen vid förättningar, där föremålet är av jämförelsevis större

värde. Vad kommissionen anfört om att i enstaka fall gode män måste anlitas

ifrån avlägset belägna orter torde icke böra tillmätas någon större betydelse på

frågans avgörande.»

1 jordbruksutskottets utlåtande år 1919 förekom uti förevarande

fråga ej annat än ett allmänt uttalande, att utskottet ej kunnat undgå

att finna det i viss mån anmärkningsvärt, att enligt det av Kungl. Maj:t

framlagda förslaget sakägarna skulle med avseende å kostnaderna för

lantmäteriförrättningar komma att bliva ogynnsammare ställda än enligt

nu gällande regler å ifrågavarande område.

I herr Obergs och hans sex medreservanters reservation gjordes

beträffande de av Kungl. Maj:t framlagda förslagen om statsbidrag ej

annan erinran än att, då tveksamhet syntes kunna uppstå rörande tolkningen

av begreppet areal i vissa av villkoren, det borde utsägas, att

däri icke borde inbegripas impediment, vattenområde och dylikt.

I fråga om ersättning av statsmedel till gode män förenade sig

fyra reservanter att tillstyrka dylikt. En sådan anordning syntes stå i

närmaste överensstämmelse med inom riksdagen vid upprepade tillfällen

uttalade önskemål i detta avseende. De skäl departementschefen anfört mot

att staten skulle övertaga ifrågavarande kostnader syntes icke böra tillmätas

avgörande betydelse. Dessa reservanter ansågo, att nionde huvudtitelns

förslaganslag till rese- och traktamentskostnader borde i följd härav

ökas med 200,000 kronor. Andra kammaren biträdde denna mening;.

Med anledning av jordbruksutskottets uttalande i fjol, att sakägarna

skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag bliva i avseende å kostnaderna

för lantmäteriförrättningar ogynnsammare ställda än enligt nu gällande

regler, har jag redan yttrat mig vid behandlingen av förslaget till ny

lantmäteritaxa och torde jag för övrigt få hänvisa till den framställning

angående kostnadernas fördelning, jag längre fram kommer att framlägga.

Det må vara sant, att någon sänkning i sakägarnas kostnader icke nu

föreslås men nästan hela den föreslagna kostnadsökningen för lantmäteriväsendet

ute i orterna — även när lantmäterikontoren undantagas —

kommer enligt förslaget att drabba statsverket. Proportionsvis kommer

alltså sakägarnas ställning att bliva i högst väsentlig grad förbättrad.

Riksdagen

1919.

''epariement

chefen.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj ds proposition Nr 235.

Vad i herr Öberg in. flis reservation anfördes angående tolkningen

av begreppet areal synes riktigt och bör iakttagas vid bestämmelsernas

utfärdande.

Min företrädare yttrade i fjol, att lian biträdde lantmäteristyrelsens

förslag, att från det nya anslaget till jordavsöndringar och ägostyckningar

måtte kunna utgå bidrag även till vissa angivna förrättningar

i Kopparbergs län. Jag instämmer häri. I anslutning till vad som yrkats

i två vid riksdagen år 1919 väckta motioner (nr 178 i första kammaren

och nr 372 i andra kammaren) vill jag emellertid nu förorda, att beträffande

sådana förrättningar i nämnda län de under e) och f) upptagna

villkoren icke må tillämpas. Detta synes vara av viss betydelse för

åstadkommandet av mera ordnade fastighetsförhållanden i sagda län

och kan bidraga till genomförandet av de med statsmakternas beslut

om upprättande av förslag till skifteslagsindelning åsyftade åtgärderna.

Den ställning Kungl. Maj:t i fjol intog beträffande ifrågasatt gottgörelse

av statsmedel till gode män vid lantmäteriförrättningar finner

jag böra vidhållas. Jag anser sålunda dylik gottgörelse icke böra bestridas

av staten.

På grund av vad sålunda anförts i fråga om statsbidrag hemställer

jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels å ordinarie stat under nionde huvudtiteln

uppföra såsom bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar,

att utgå i huvudsaklig överensstämmelse

med de av mig förordade grunder, ett förslagsanslag
av

................................................................. kronor 50,000;

dels å ordinarie stat under samma huvudtitel

uppföra såsom bidrag till skiften och hemmansklyvåningar,

att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med

de av mig förordade grunder, ett förslagsanslag

av ............................................................... kronor 150,000;

dels besluta, att det nuvarande ordinarie förslagsanslaget

till skiften och avvittringar skall från och

med år 1921 benämnas allenast »avvittringar», ävensom

minska detta anslag från............ kronor 100,000

med ............................................................ » 10,000

till ............................................................... » 90,000;

dels och upptaga det nuvarande ordinarie förslagsanslaget

till utflyttningshjälp efter skiften under

förändrad benämning »bidrag till utflyttnings- och

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition Kr 235.

väganläggningskostnader i sammanhang med skiften

och hemmansklyvningar», att utgå i huvudsaklig överensstämmelse

med de av mig förordade grunder, samt

öka detta anslag från ........................... kronor 50,000

med............................................................... » 50,000

till ............................................................. » 100,000.

VI. Lantmäteristyrelsen.

I enlighet med 1908 års omorganisation arbetar lantmäteristyrelsen

för närvarande på två byråer, lantmäteribyrån och administrativa byrån.*

Den ordinarie byråpersonalen på vardera byrån utgöres av en

tredjegrads tjänsteman i egenskap av byråchef och en förstagrads tjänsteman,

som benämnes byråingenjör.

Från och med år 1909, då arbetet med jordregistrets uppläggande

började, intill år 1918 har för styrelsens andel i samma arbeten funnits

en särskild avdelning inom styrelsen, bestående av föredragande med

biträden. Under de sista åren hava å denna avdelning tjänstgjort en

och tidvis två föredragande samt tre å fyra biträden. Kostnaderna

härför hava bestritts av det till uppläggande av ett jordregister för

rikets landsbygd under andra huvudtiteln anvisade anslag å extra stat.

I skrivelse den 20 november 1916 förklarade lantmäteristyrelsen

sig behöva ytterligare två byråer, men inskränkte sig dock till att begära

inrättande av tre nya ordinarie tjänster, nämligen två byrådirektörsbefattningar

och en inspektörsbefattning.

Föreningen Sveriges förstelantmätare riktade vissa anmärkningar

mot detta förslag, huvudsakligen därutinnan att detsamma icke upptoge

en särskild byrå för tekniska frågor och beträffande den kontroll, som

skulle utövas av den föreslagne inspektören. 1 sistnämnda avseende

ålåge redan nu viss granskningsskyldighet förstelantmätarna och denna

skyldighet kunde utsträckas, varigenom kontrollen bleve lämpligare och

mer ekonomiskt anordnad.

Med anledning av dessa framställningar avlät Kungl. Maj:t förslag

till 1917 års riksdag om inrättande å extra stat av eu byrådirektörsbefattning

med arvode, som till beloppet motsvarade kvalificerad andragradstjänst.

Denna anordning, som ansågs icke böra utgöra hinder för

en ytterligare utvidgning i vare sig den ena eller andra riktningen,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 196 käft. (Nr 235.) 20

Byrå
personalen.

s. 154 Kontrollera mot PDF

Lantmäteri
kommis
sionen.

154 Kungl. Maj ds proposition Nr 235.

förordades av vederbörande departementschef i ett till statsrådsprotokollet

gjort uttalande, däri denne förklarade, att han visserligen funne

utredningen giva vid handen, att lantmäteristyrelsen vore i behov av

ökade arbetskrafter, men att han däremot icke kunde finna det på ett

tillräckligt övertygande sätt framgå, att denna ökning i allo borde vinnas

på det av styrelsen föreslagna sättet. — Kungl. Maj:ts ifrågavarande

förslag bifölls av riksdagen.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 12 oktober 1917 blev därefter

bestämt, att innehavaren av den nyinrättade extra byrådirektörsbefattningen

skulle åligga att med enahanda befogenhet och skyldighet som

byråchef bereda och föredraga mål och ärenden företrädesvis av mätningstekniskt

innehåll samt i övrigt biträda vid arbetet inom lantmäteristyrelsen,

allt i enlighet med de närmare föreskrifter, som meddelades

av styrelsens chef.

Lantmäteristyrelsen har därefter i skrivelse den 7 oktober 1918

gjort ny framställning i ämnet och därvid framhållit, dels att de nuvarande

byråerna för närvarande vore överhopade med arbete, men att

genom anställande av en byrådirektör å vardera arbetsförhållandena å

dessa byråer skulle vinna en ändamålsenlig reglering utom i vad avsåge

ledningen av jorddelningsväsendet och i samband därmed förekommande

arbeten, dels ock att för ledningen av jorddelningsväsendet, för tillsyn

å lantmäteriverksamheten ävensom för de uppgifter, som den vid 1917

års riksdag antagna fastighetsbildningslagen komme att medföra för

stvrelsen, styrelsen måste utvidgas med två nya byråer, vardera bestående

av en chef, en byrådirektör och en byråingenjör. Styrelsen har

tillika uttalat, att det näppeligen kunde komma att dröja länge, förrän

ytterligare en byrå, den femte, komme att erfordras för till jordregistret

hörande ärenden och med dem sammanhängande.

Lantmäterikommissionen yttrar för egen del huvudsakligen följande:

»Beträffande administrativa byrån har kommissionen inhämtat, dels att antalet

på byrån handlagda ärenden utgjort år 1916 2,194 och år 1917 2,421, dels ock att

härav i medeltal 29 årligen varit sådana, som ett vart tagit mera än en veckas

arbete i anspråk, samt i medeltal 236 årligen sådana, som ett vart tagit mindre

än en veckas men mera än en dags arbete i anspråk. Med hänsyn härtill och

på grund av den kännedom, som kommissionen redan förut har om hithörande förhållanden,

finner kommissionen uppenbart, att denna byrå icke blott icke kan påläggas

något ytterligare slag av uppgifter utan tvärtom för att rätt fylla sina

hittillsvarande åligganden och den kvantitativa ökning i denna, som följer av organisationens

i detta betänkande föreslagna utveckling, är i oundgängligt behov av

sådan ökning i arbetskrafterna, som kan vinnas genom den av lantmäteristyrelsen

föreslagna andragradstjänsten, benämnd byrådirektör.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Landtmätei ibyrån har, enligt vad kommissionen inhämtat, handlagt under år

1916 140 och under år 1917 135 ärenden. Av dessa hava i medeltal 50 årligen

varit sådana, som ett vart tagit mera än en veckas arbete i anspråk, och i medeltal

51 årligen varit sådana, som ett vart tagit mindre än än en veckas men mera

än en dags arbete i anspråk. För närvarande har byrån två huvudsakliga uppgifter,

nämligen dels att vara en teknisk byrå och dels att vara en utredningsbyrå.

Den förra uppgiften har byrån endas ti ytterst begränsad mån kunnat fylla. Nästan hela

dess strävan har varit koncentrerad på att verkställa utredningar och avfatta utlåtanden,

som Kungl. Maj:t samt de högsta dömande och förvaltande organen begärt

av 1 antmäteristyrelsen. — — — Mången av dessa utredningar är, såsom redan

löneregleringskommittén på sin tid framhållit, av den beskaffenhet, att den under

veckor, ja månader lägger beslag på byråchefens hela arbetskraft. För att utredningarna

skola kunna medhinnas, har arbetet på byrån redan nu måst så ordnas,

att den där anställde byråingenjören övertagit en del av föredragningsskyldigheten

och i övrigt förrättar så pass maktpåliggande arbete, som näppeligen kan anses

påvila en tjänsteman i blott första lönegraden. Och för framtiden lära utredningarna

icke komma att avsevärt minskas. — — — Under sådana omständigheter

lärer för kommissionen intet annat återstå än att böja sig för de faktiska förhållandena

och för framtiden helt reservera en särskild byrå för samtliga utredningsärenden.

Praktiska skäl tala för att i så fall ordna saken sålunda, att den

nuvarande landtmäteribyrån förvandlas till vad den i allt fall hittills faktiskt varit

nämligen en utredningsbyrå, samt att dess uppgifter i tekniskt avseende således

utbrytas och anförtros åt nya tjänstemän. Detta innebär dock icke, att den byrå,

varom nu är fråga, skulle bliva alldeles oförändrad. Eftersom byråchefens medhjälpare

å byrån redan nu så att säga materiellt deltar i utredningsarbetet och detta utan

tvivel måste fortfara även framdeles, förefaller det kommissionen, som om rättvisan

kräver, att byråingenjörstjänsten utbytes mot en byrådirektörsbefattning.

Härefter gäller det att finna organ för lantmäteristyrelsens uppgifter i tekniskt

avseende, uppgifter som med styrelsens hittillsvarande organisation blivit

betänkligt eftersatta, ehuru de måste anses vara just de speciella för en dylik

styrelse.

Till dessa uppgifter måste först och främst räknas, att styrelsen bör meddela

underlydande tjänstemän sådana allmänt eller för särskilt fall gällande föreskrifter,

som erfordras för utövning av dem åliggande göromål i tekniskt avseende.

Nödigt är också, att lantmätarna i orterna berdes tillfälle att hos centralstyrelsen

när som helst och således jämväl under arbetets gång kunna erhålla råd

och upplysningar i lantmäteritekniska frågor.

Enligt gällande lantmäteriinstruktion tillkommer det visserligen vederbörande

förstelantmätare att övervaka, att lantmäteritjänstemännen på föreskrivet

sätt med noggrannhet och flit fullgöra sina åligganden, och förstelantmätaren kan

av lantmäteristyrelsen förordnas att på ort och ställe verkställa undersökningar i

detta hänseende. Denna tillsyn genom förstelantmätarna, vilken kommissionen i

sitt förslag till omorganisation av personalen å lantmäterikontoren tagit hänsyn

till och velat bereda förstelantmätarna större möjligheter att fullgöra, utesluter dock

ingalunda det stora behovet av tillsyn från lantmäteristyrelsens sida.

Förstelantmätarnas tillsyn och inspektion är av. största betydelse, för att

dessa tjänstemän skola på rätt sätt kunna fullgöra sina viktiga och maktpålig
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

gande uppgifter. Därigenom få de möjlighet att lära känna lokala förhållanden

och utvecklingens gång samt bliva bättre i stånd att bedöma, huruvida lantmäteriarbetena

bedrivas på lämpligt sätt och särskilt att fältarbetena bliva på föreskrivet

sätt utförda. I sakens natur ligger dock, att deras inspektioner oftast måste inriktas

på speciella fall, där särskild anledning til! undersökning föreligger. Den

tillsyn och inspektion, som måste anses erforderlig från lantmäteristyrelsens sida,

avser bland annat att utöva kontroll över att gällande bestämmelser efterlevas på

ett över hela riket ensartat sätt, som överensstämmer med bestämmelsernas inneboende

syfte — —--; därigenom förskaffar lantmäteristyrelsen sig kännedom

om lokala förhållanden och behov samt kan tillvarataga och för hela lantmäteriet

nyttiggöra uppslag och metoder, som må hava framkommit i olika landsändar.

Lantmäteristyrelsens och förstelantmätarnas tillsyn och inspektioner äro således

båda nödvändiga samt måste givetvis anordnas så, att de stödja och komplettera

varandra. Från lantmäteristyrelsen kan ju under alla förhållanden endast en del

av erforderlig inspektion medhinnas.

Nyss har talats om »gällande bestämmelser». Dessa äro emellertid liksom

allt mänskligt underkastade ödet att åldras, att behöva ersättas. De inom lantmäteriet

nu tillämpade metoder och förfaringssätt stamma exempelvis i mångt och

mycket från 1860-talet och motsvara på intet sätt vad nutiden fordrar. Här

borde lantmäteristyrelsen haft möjlighet att följa med utvecklingen, att taga initiativ,

slå in på nya banor och i ordets fulla bemärkelse leda lantmäteriet i vårt

land. Enligt kommissionens uppfattning hade dessa styrelsens utomordentligt viktiga

uppgifter att utöva tillsyn över lantmäteriet och att leda detsamma jämte styrelséns

däri inbegripna befattning med jordregleringsverksamheten (skiftesverksamheten

in. m.) bort redan år 1917 föranleda skapandet av en ny byrå inom sty’

relsen, en verkligt teknisk byrå. — — —.

Sedan dess har emellertid utfärdats lagen om fastighetsbildning i stad, som

för lantmäteristyrelsen medfört nya uppgifter; och i anslutning härtill har utfärdats

kungörelsen den 16 augusti 1918, varigenom fixerats lantmäteristyrelsens

tillsyn över mätningsväsendet inom rikets städer och stadsliknande samhällen.

— — —. Om man tar i betraktande, att det i vårt land finnes 102 städer och

167 stadsliknande samhällen, samt att ett icke obetydligt antal av dem, som syssla

med mätningsarbeten inom dessa städer och samhällen, i mer eller mindre grad

sakna erforderliga kvalifikationer för verkställande av de förrättningar, lagen uppdrager

åt dem att utföra, torde vara klart, att det för styrelsen måste medföra

högst avsevärt arbete att på ett tillfredsställande sätt fylla den styrelsen genom

kungörelsen den 16 augusti 1918 tillagda uppgiften. Och detta arbete är ingalunda

av övergående natur. — — —. På grund av omfånget och beskaffenheten

av den nya uppgift, som ålagts lantmäteristyrelsen genom kungörelsen den 16

augusti 1918, finner kommissionen det icke numera vara tillräckligt att skapa

blott en ny byrå inom styrelsen. Två nya byråer anser kommissionen vara ett

ovillkorligt minimum.

Denna åsikt kan naturligtvis endast vinna i styrka, om, såsom sig bör, hänsyn

jämväl tages till den ytterligare arbetsbörda, som styrelsen ständigt skulle

erhålla, i fall en mätningsförordning utfärdas och statsmakterna bifalla vad kommissionen

här förut föreslagit i fråga om statsbidrag. Mätningsförordningen kommer

icke blott att nödvändiggöra utfärdandet av tillämpningsföreskrifter utan även

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

att för all framtid fördjupa och skärpa den tillsyn, som styrelsen redan enligt

nu gällande bestämmelser har över mätningsarbetena såväl på land som i stad.

Och antalet ärenden, som röra statsbidrag, beräknar kommissionen komma att

för lantmäteristyrelsen uppgå till över halva tusentalet. — —

Godtages en sådan utvidgning, bör styrelsens uppgift att leda lantmäteriet

och öva tillsyn över detsamma fördelas mellan de två nya byråerna allt eftersom

fråga är om land eller stad. Denna uppdelning är icke blott rationell och praktisk;

den är även historiskt berättigad, — — —. Kommissionen tillåter sig i

detta sammanhang erinra, att kommissionens förslag till mätningsförordning i stort

sett tänkt sig olika mätningsmetoder för landsbygd och för stadsliknande samhälle,

i förra fallet vanlig mätning i senare fallet finmätning.

Till den ena byrån, som lämpligen torde kunna kallas landsbyrån, skulle

emellertid förläggas icke blott styrelsens befattning med vanlig mätning och jorddelningsverksamheten

i övrigt t. ex. tillsyn över skiftesläggning och gradering

o. s. v. utan även de på lantmäteristyrelsen beroende åtgärder i fråga om de av

kommissionen föreslagna statsbidrag. Än vidare torde till samma byrå böra förläggas

styrelsens befattning med jordregistret. Jämväl sedan detta register blivit

fullbordat, kommer nämligen styrelsen utan tvivel att få åtskilligt arbete med tillsynen

över registrets förande.

Den andra byrån, som lämpligen torde kallas stadsbyrån, skulle enligt kommissionens

mening utöva ledning av och tillsyn över mätningsväsendet i städer och

stadsliknande samhällen, övervaka finmätning i allmänhet samt vidtaga alla på styrelsen

ankommande åtgärder, som sammanhänga med fastighetsbildningslagen och

kungörelsen den 16 augusti 1918. Hit hör ock en fortgående komplettering av

registerkartorna för rikets städer och stadsliknande samhällen.

Kommissionen anser nödigt, att såväl landsbyrån som stadsbyrån består av

följande byråpersonal nämligen: en chef, en byrådirektör och en byråingenjör. I

fråga om stadsbyrån böra åtminstone två av tjänstemännen hava erfarenhet beträffande

mätningsväsendet i stad.

Det torde måhända även böra anmärkas, att lokalerna i lantmäteristyrelsens

ämbetshus lämna utrymme för den personalökning, som kommissionen här sett sig

nödsakad förorda.

Vad angår de nya tjänstemännens löneförmåner böra tydligtvis, likasom för

närvarande är fallet, byråcheferna hava tredjegrads och byråingenjörerna förstagrads

löneförmåner. Någon byrådirektör finnes icke nu på ordinarie stat, men, på

sätt av det förut anförda framgår, har en sådan blivit anställd för medel, som anvisats

på extra ordinarie stat. Denne har enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens

beslut kommit i åtnjutande av arvode, som till beloppet anses motsvara kvalificerad

andragradstjänst (lön 4,200 kronor, tjänstgöringspenningar 2,000 kronor och

ortstillägg 600 kronor eller således tillhopa 6,800 kronor jämte ett ålderstillägg å

600 kronor efter fem år). Med hänsyn härtill och i övrigt av lantmäteristyrelsen

den 20 november 1916 anförda skäl torde samtliga de nya byrådirektörerna böra i

staten upptagas såsom kvalificerade andragrads tjänstemän.

Kommissionen har tänkt sig, att byråcheferna, särskilt de, som placeras på

lands- och stadsbyråerna, skulle i ganska hög grad ägna sig åt inspektionsverksamhet

i orterna och för den skull nödgas tidvis vara frånvarande från huvud
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

staden, men att byrådirektör till gengäld skulle vara skyldig att under tiden utan

särskild ersättning bestrida närmast högre tjänst jämte sin egen. Samma torde

böra vara förhållandet, då byråchef har semester. Byrådirektörerna, vilka lära

böra berättigas till en och en halv månads semester, komma naturligtvis i övrigt

att vara underkastade bestämmelserna i kungörelsen den 23 oktober 1908 angående

villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från och med 1909 års början fastställda

aflöningsförmånerna för lantmäteristyrelsen. Dessa bestämmelser gälla redan

för övriga tjänstemän i styrelsen, och kommissionen saknar anledning att däri

ifrågasätta annan ändring än att på sätt, som förut föreslagits beträffande å lantmäterikontoren

i länen anställda assistenter, dessa och byråingenjör böra tillerkännas

reciprok rätt till tjänstårsberäkning för ålderstillägg och byråingenjör således

berättigas att för rätt till åtnjutande av sådant tillägg tillgodoräkna sig den

tid, han innehaft assistentbefattning å lantmäterikontor.

I enlighet med vad sålunda blivit anfört föreslår kommissionen,

att lantmäteristyrelsen hädanefter organiseras på fyra byråer;

att styrelsens å stat upptagna byråpersonal ökas med 2 byråchefer, fyra

byrådirektörer och (2—1= ) en byråingenjör;

att byrådirektörsbefattningarna uppföras såsom kvalificerade andragradstjänster

på sätt nyss angivits;

att byrådirektör förklaras berättigad åtnjuta semester under en och en halv

månad och att beträffande honom i övrigt skola gälla bestämmelserna i berörda

kungörelse den 23 oktober 1908 med den förändring allenast, att byrådirektör

skall vara skyldig att, när byråchef åtnjuter semester eller är stadd på inspektionsresa,

utan särskild ersättning förvalta närmast högre tjänst jämte sin egen;

samt att till nämnda bestämmelser den 23 oktober 1908 i övrigt göres det

tillägg, att byråingenjör må för åtnjutande av rätt till ålderstillägg tillgodoräkna

sig icke blott den tid, han innehaft sin egen tjänst utan även den tid, han innehaft

befattning såsom assistent å lantmäterikontor.»

Mot lantmäterikommissionens förslag i fråga om byråpersonalen

hava reservationer avgivits av kommissionens ledamöter Bengtsson och

Stenberg.

Herr Bengtsson har ansett det tillräckligt, om å en var av de

föreslagna fyra byråerna anställes jämte byråchefen allenast en ordinarie

tjänsteman. Antalet byråtjänstemän bör därför enligt hans mening begränsas

till åtta. Det syntes icke föreligga tillräckliga skäl att beträffande

de sålunda vid byråchefernas sida ställda tjänstemännen bereda

kvalificerad andragradsställning åt andra än åt den på stadsbyrån placerade.

Av denne borde nämligen krävas speciell mätningsteknisk utbildning

och erfarenhet i städernas mätningsväsende. De övriga borde

uppföras i andra normalgraden. Om dessa förslag bifölles, behövde i

stället anslaget till extra biträden ökas, varemot det till vikariatsersättning

avsedda beloppet kunde minskas.

Herr Stenberg har instämt med herr Bengtsson, dock med den

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

avvikelse, att han ansett, att å stadsbyrån komme att redan från början

erfordras tre ordinarie tjänstemän, vadan byråtjänstemännens antal borde

bliva nio.

Lantmäteristyrelsens stat upptager för närvarande en lantmäterifiskal

med lön 3,600 kronor, tjänstgöringspenningar 1,800 kronor, ortstillägg

400 krono!* och två ålderstillägg å 500 kronor efter respektive

5 och 10 år.

Uti skrivelse den 30 maj 1917 har lantmäterifiskalen av närmare

anförda skäl anhållit, att hans löneförmåner måtte bestämmas till 7,600

kronor med ett ålderstillägg efter fem år av 600 kronor.

Lantmäteristyrelsen har i yttrande den 12 juni 1917 över denna

framställning hemställt, att lantmäterifiskalens avlöningsförmåner måtte

bestämmas i likhet med byrådirektörernas till 6,800 kronor med ett

ålderstillägg till lönen till belopp av 600 kronor.

Uti skrivelse den 30 juni 1917 har lantmäterifiskalen vidhållit

sin tidigare gjorda framställning men tillika eventuellt anhållit att i

löneavseende bliva likställd med förstelantmätaren i Stockholms län.

Lantmäterikommissionen har med hänsyn till vad kommissionen

föreslagit i fråga om övrig lantmäteripersonal ansett det icke kunna

bestridas, att lantmäterifiskalens löneförmåner borde något ökas, så att

man till tjänstens innehavare kunde påräkna person med tillräcklig erfarenhet

och omdöme för ett rätt handhavande av de med tjänsten förenade,

ej sällan ganska grannlaga skyldigheter. Och syntes lantmäteristyrelsens

förslag, att ifrågavarande tjänst skulle från att vara av normal

andragrad förvandlas till sådan av kvalificerad andragrad, kunna

anses vara rätt avvägt. Kommissionen har därför tillstyrkt, att lantmätcrifiskalstjänsten

måtte uppföras såsom kvalificerad andragradstjänst.

På sätt förut framhållits åligger det den lantmäteripersonal, som

sysselsattes med utförande av lantmäteriförrättningar, att till lantmäteristyrelsen

i vissa fall ingiva renovation av karta och beskrivning. Dessa

renovationer samlas i styrelsens arkiv och utgöra den ojämförligt största

delen av detta. Den årliga tillökningen i arkivet består uteslutande av

dylika renovationer.

För vården av detta mycket dyrbara arkiv blev vid 1908 års

omorganisation i staten upptagen eu arkivarie. Dennes löneförmåner

bestämdes till andra normalgraden. Arkivarien i lantmäteristyrelsen

skulle emellertid icke blott vara arkivarie utan även aktuarie och registrator

samt kassör. Till biträde har arkivarien dels en amanuens, som

LantmUleri
fiskalen.

Arkivet och

regislrators•

göromålen

m. m.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

närmast sköter styrelsens diarium, dels ock ett kvinnligt biträde av

första graden, vilket sysslar med kassabokföringen. A arkivet har därjämte

den nuvarande förste vaktmästaren ständig sysselsättning.

Uti skrivelse den 20 november 1916 föreslog lantmäteristyrelsen,

att arkivarien måtte befrias från registratorsgöromålen, att dessa skulle

uppdragas åt ett nytt kvinnligt biträde, samt att en byråingenjörstjänst

skulle inrättas vid arkivariens sida.

Uti skrivelse den 7 oktober 1918 bär lantmäteristyrelsen i viss

mån ändrat detta förslag. Enligt det senast avgivna förslaget skulle

registratorsgöromålen omhänderhavas av en förstagradstjänsteman. Med

registratorsgöromålen skulle alltjämt kassörsgöromålen vara förenade,

men till registratorns biträde i fråga om dessa göromål bär styrelsen

föreslagit upptagandet av ,en ny kvinnlig biträdesbefattning av andra

graden. De rena arkivgöromålen skulle alltjämt påvila arkivarien, men

styrelsen bar icke vidhållit förslaget om inrättande av en särskild byråingenjörstjänst

till arkivariens biträde; under framhållande av att anslag

å extra stat borde framdeles anvisas för en blivande omläggning av

sättet för arkivaliernas förvaring m. m., har styrelsen nu nöjt sig med

en assistentbefattning vid arkivariens sida.

Lantmäterikommissionen har anfört huvudsakligen följande:

»Enligt kommissionens uppfattning böra registratorsgöromålen med tillhörande

uppgifter i fråga om lantmäteristyrelsens ekonomi och vården av akterna till

ärenden, som styrelsen avgjort, handhavas av en särskild tjänsteman; och kommissionen

har intet att erinra mot att denne registrator, som bör äga någon insikt

på lantmäteriväsendets specialområde, tilldelas löneförmåner, som tillhöra första

normalgraden. Denne tjänsteman, som i ungefär samma omfattning som registratorer

i vissa departement eller andra ämbetsverk blir upptagen äv de rena registratorsgöromålen,

bör till sin hjälp hava ett kvinnligt biträde för den ekonomiska bokföringen.

I lantmäteristyrelsen är denna nämligen åtskilligt vidlyftigare, än som

eljest plägar vara fallet under liknande förhållanden. — — —. Med hänsyn till

nämnda omständigheter och då det ifrågasatta kvinnliga biträdets uppgifter förutsätta

specialutbildning, anser kommissionen ock i sin ordning, att detta biträdes löneförmåner

bestämmas till andra normalgraden för dylika biträden.

Efter sådan utbrytning av registratorsgöromålen, däri inbegripet vården av

akterna till styrelsens egen verksamhet samt styrelsens kassarörelse och ekonomi,

skulle för arkivarien återstå i första rummet vården av kartarkivet, som innehåller

kartor med därtill hörande handlingar, som alltsedan förra hälften av 1600- talet samlats dit.

Kommissionen delar den redan av löneregleringskommittén på sin tid uttalade

uppfattningen, att ifrågavarande samling kartor och handlingar för närvarande

icke är ordnad på ett lämpligt sätt. Såväl med hänsyn till angelägenheten av att

förekomma onödig slitning av materialet som att underlätta dess begagnande och

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 235.

säkerställa resultatet av de undersökningar, som bedrivas uti ifrågavarande arkiv,

synes det vara av stor betydelse, att en omläggning av arkivaliernas förvaring och

förteckning äger rum. Det ligger emellertid i sakens natur att, även om detta i

någon mån kan betraktas såsom ett arbete av tillfällig natur, övervakandet samt

i synnnerhet fullföljandet och vidmakthållandet av de nya anordningarna alltjämt

kräva ett icke obetydligt arbete. Lantmäteristyrelsen har ansett, att extra

arbetskrafter bliva erforderliga för nu berörda arbete. Kommissionen lämnar frågan

härom därhän och har blott velat framhålla, att arkivarien måste leda arbetet i

fråga, som enligt vad kommissionen inhämtat beräknas komma att taga ett eller

annat tiotal år i anspråk.

Oavsett nu berörda uppgift åligger det emellertid arkivarien att tillhandagå

sökande med förevisande av arkivets kartor och handlingar jämte meddelande aväskade

upplysningar rörande desamma. Fullgörande av denna uppgift, som kräver

goda kunskaper om lantmäteriförhållanden i allmänhet och därtill ingående kännedom

om arkivet, tar en ansenlig tid i anspråk — — —. Inom arkivet skola

vidare de publika renovationer och övriga handlingar, som dit överlämnas, granskas

och registreras. — — —. Ifrågavarande åliggande representerar tydligen ett ingalunda

obetydligt arbete. I arkivet skola vidare mottagas och ombesörjas utförande

av rekvisitioner å kopior eller utdrag av arkivets kartor eller handlingar. Dessa

skola kollationeras och bestyrkas samt vad angår flertalet stämpelbeläggas.--—.

Från arkivet har under sista årtiondet i medeltal årligen till offentliga myndigheter

utlämnats 796 lån av kartor och handlingar. Även detta arbete kräver tid.

Med hänsyn till vad kommissionen sålunda anfört, finner kommissionen jämväl

oundgängligen nödigt, att arkivarien erhåller en medhjälpare vid bestridande av

arkivariegöromålen — — —. Vad angår- den närmare karaktären av denna medhjälpartjänst

finner kommissionen intet att erinra mot de av lantmäteristyrelsen den

7 oktober 1918 föreslagna löneförmånerna — lön 1,600 kronor, tjänstgöringspenningar

900 kronor och ortstillägg 300 kronor eller tillhopa 2,800 kronor jämte tre

ålderstillägg om vartdera 300 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år. Däremot

anser sig kommissionen icke kunna för den nya befattningen tillstyrka benämningen

assistent, som av kommissionen använts för förstagrads tjänst å lantmäterikontoren

i länen. I stället synes lämpligt, att den nya befattningens innehavare benämnes

underingenjör.

— — — föreslår kommissionen, att arkivarien i lantmäteristyrelsen befrias

från registratorsgöromålen;

att i staten uppföres dels en registrator med löneförmåner, som tillkomma

förstagradstjänst. dels ock on underingenjör med lön 1,600 kronor, tjänstgöringspenningar

900 kronor och ortstillägg 300 kronor eller således tillhopa 2,800 kronor

jämte tre ålderstillägg å 300 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år; samt

att såväl registrator!) som underingenjören förklaras berättigade till en månads

semester årligen, och att beträffande dem i övrigt skola gälla bestämmelserna

i nyss berörda kungörelse den 23 oktober 1908.» I

I gällande stat finnas upptagna två kvinnliga biträden av första

graden och ett av andra graden. Det sistnämnda biträdet tjänstgör

såsom ritbiträde huvudsakligen på arkivet; av de två övriga är det ena

biträdet sysselsatt med den ekonomiska bokföringen och det andra tjänstBihang

till riksdagens protokoll 1320. 1 sand. 190 höft. (Nr 235.) 21

Kvinnliga

bibräden.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Vaktmästare.

Extra tjänstsmän

och

biträdei% samt

vikariatsersättning.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

gör såsom renskriverska för styrelsens expedition. '') tterligare finnes

ett extra kvinnligt biträde, §om är sysselsatt såsom renskriverska.

Lantmäterikommissionen har, under erinran att kommissionen redan

förut förklarat, att ett kvinnligt biträde av andra graden erfordrades

för det dagliga arbetet med styrelsens ekonomiska bokföring, anfört, att

en ytterligare sådan biträdesbefattning krävdes för ritgöromålen å de

nya lands- och stadsbyråerna. Inberäknat det nuvarande ritbiträdet

skulle således finnas tre kvinnliga biträden av andra graden. I fråga

om antalet kvinnliga biträden av första graden har icke påyrkats någon

ändring. Kommissionen har alltså föreslagit, att i stat måtte upptagas

ytterligare två kvinnliga biträden av andra graden.

För närvarande finnas i stat upptagna en förste vaktmästare och

en vaktmästare. Dessutom finnes en extra vaktmästare.

Lantmäteristyrelsen har hemställt, att ytterligare en vaktmästarbefattning

måtte uppföras i stat, och lantmäterikommissionen har tillstyrkt

detta förslag.

I gällande stat finnes upptagen en post å 20,500 kronor till extra

tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning. Enligt de förutsättningar,

som förelegat vid besluts fattande om denna anslagspost, kunna

däri anses ingå följande poster:

till ersättning åt fyra amanuenser med fast arvode........ kronor 10,800

» flitpenningar åt extra tjänstemän i övrigt..................... )) 1,500

» extra biträden..................... » 4,700

» biträde vid vaktmästargöromålen .................................... )) 900

» vikariatsersättning ......................................... f 2,600

Summa kronor 20,500.

Uti skrivelse den 29 mars 1917 föreslog lantmäteristyrelsen, att

ersättningen till amanuenserna måtte utgå till fyra med lägst 3,000

kronor och högst 3,600 kronor eller i medeltal 3,300 kronor samt till

tre med lägst 2,700 kronor och högst 3,300 kronor eller i medeltal

3,000 kronor. Denna beräkning lades till grund för Kungl. Maj:ts framställning

till 1917 års riksdag om anvisande å extra stat för år 1918

av 11,700 kronor till extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning.

Berörda framställning bifölls av riksdagen, som även bifallit enahanda

framställning för år 1919 och jämväl för år 1920 anvisat anslag

å samma belopp.

4

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

''Kungl. Maj ds proposition Nr 235.

Från 1909 års början voro i regel hos lantmäteristyrelsen anställda

fem amanuenser, därav . fyra med s. k. last anställning. Av

dessa amanuenser tjänstgjorde två å ''administrativa byrån samt en å

lantmäteribyrån, eu hos lantmäterifiskalen och en bos arkivarien. Denna

fördelning följes fortfarande, varjämte numera en amanuens sysselsättes

hos extra byrådirektören och eu är avsedd att alternera på de ordinarie

b}u-åerna.

Lantmaterikommissionen har yttrat huvudsakligen följande:

»Beträffande byrån för utredningar eller den nuvarande lantmäteribyrån innebär

kommissionens förslag i fråga om den ordinarie personalen, att å samma byra

skola finnas en byråchef och en byrådirektör. Var och en av dessa befattningshavare

anser kommissionen vara i behov av ett biträde, som bör anställas som

amanuens. Även ä administrativa byrån håller kommissionen före, att behov förefinnes

av tvenne amanuenser. De uppgifter av skilda slag, som av denna byrå

skola samlas och tillhandahållas, motivera detta behov. A var och en av återstående

båda byråer liksom dels å lantmäterifiskalsexpeditionen och dels i arkivet synes

behov av eu amanuens göra sig gällande. Härförutom har kommissionen funnit,

att två amanuenser böra beräknas för att fylla uppkomna ledigheter och övriga

ständigt återkommande behov. Kommissionen finner alltså, att medel böra beräknas

för sammanlagt tio amanuenser.

Vid behandlingen av frågan om extra lantmätare har kommissionen anslutit

sig till lantmäteristyrelsens förslag om att extra lantmätare bör under byråförordnande

bibehållas vid honom tillkommande arvode såsom extra lantmätare. Detta

har till följd, att kommissionen i fråga om ersättningen till amanuenserna i styrelsen

måste taga hänsyn till de arvoden, de under amanuenstjänstgöringen äga att

uppbära såsom extra lantmätare. Kommissionen utgår ifrån att till amanuenser icke

komina att anlitas andra extra lantmätare än de, som enligt kommissionens förslag

komma att uppbära arvode till belopp av antingen 1,000 kronor eller 1,500

kronor. Vid sådant förhållande anser kommissionen, att den ytterligare ersättning,

som bör ifrågakomma för amanuenserna i styrelsen, bör kunna i genomsnitt begränsas

till 2,600 kronor om året. Det erforderliga anslagsbehovet till amanuenser

beräknar kommissionen alltså till 26,000 kronor. Denna beräkning har skett under

förutsättning, att något belopp till flitpenningar ej vidare blir erforderligt.»

Utöver de i förevarande anslagspost a styrelsens ordinarie stat

ingående belopp av 4,700 kronor till extra biträden samt 900 kronor till

extra vaktmästare bär genom ovanberörda för åren 1918, 1919 och 1920

å extra stat beviljade tilläggsanslag å 11,700 kronor medelstillgången

för sistnämnda båda ändamål ökats med 1,400 kronor, sa att för närvarande

alltså för dessa ändamål står till styrelsens disposition ett årligt

belopp av 7,000 kronor.

Lantmäterikommissioneu bär uttalat, att någon nedsättning i detta

belopp icke borde ifrågakomma.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Chefens

ställning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Uti ovan omförmälda anslag å ordinarie stat ingår även ett belopp

av 2,600 kronor till vikariatsersättning. För detta ändamål står för de

senaste åren ytterligare ett belopp av 400 kronor till lantmäteristvrelsens

disposition av ovan "omförmälda anslag å extra stat.

Lantmäterikommissionen har vid beräkningen av det belopp, som

för framtiden blir erforderligt för ändamålet i fråga, utgått från, att

vid förfall för verkets chef, byråchef bör inträda i utövningen av chefens

åligganden, att byrådirektör utan särskild ersättning är skyldig att

uppehålla byråchefsämbete, när byråchef är stadd på inspektionsresa eller

åtnjuter semester, samt att vikarie för de lästa biträdena liksom för vaktmästarna

icke kan fås endast mot tjänstgöringspenningarna eller däremot

svarande belopp. Emellertid borde man vid ifrågavarande beräkning

även taga hänsyn till förhållanden, som icke kunde förutses. Under

dessa förutsättningar hade kommissionen beräknat, att till vikariatsersättning

skulle erfordras ett belopp av 4,500 kronor.

Enligt kommissionens beräkning skulle således erfordras 26,000

kronor till amanuenser, 7,000 kronor till extra biträden och extra vaktmästare

samt 4,500 kronor till vikariatspenningar. Dessa belopp, tillhopa

37,500 kronor, har kommissionen ansett böra i sin helhet upptagas

å ordinarie stat.

Lantmäteriets chef upptages i nuvarande staten såsom överdirektör

med löneförmåner till sammanlagt belopp av 10,000 kronor.

I skrivelsen den 7 oktober 1918 har lantmäteristyrelsen anfört, att

om styrelsen utvidgades på sätt nu vore i fråga, det syntes böra tagas

i övervägande, huruvida icke verkets chef borde beredas en bättre ställning,

än gällande stat utvisade.

Lantmäterikommissionen har anfört:

»En jämförelse med andra centrala ämbetsverk ger vid handen, dels att såväl

chefen för lotsstyrelsen som chefen för riksförsäkringsanstalten med vardera endast

tre ordinarie ledamöter intar ställning av generaldirektör med en avlöning av 11,000

kronor, dels ock att i de centrala ämbetsverk, vilkas chef har överdirektörs ställning,

ledamöternas antal är två eller tre. Sålunda utgöres väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

försäkringsinspektionen och kontrollstyrelsen av jämte överdirektören, tre

ledamöter; i fångvårdsstyrelsen uppgår ledamöternas antal till allenast två.

Enligt det av kommissionen framlagda förslaget skulle lantmäteristyrelsens

ordinarie personal komma att bestå av förutom chefen och ledamöterna sex andragrads

och fyra tredjegrads tjänstemän. Härtill kommer, att under lantmäteristyrelsen

skulle komma att sortera jämväl 24 överlantmätare med ställning av tredjegrads

tjänstemän och föreståndare var och en för sitt lantmäterikontor i länet.

Av det ovan sagda torde framgå, att lantmäteristyrelsens chef skulle efter

den nya organisationens genomförande, därest han bibehölles såsom överdirektör,

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

komma att intaga en ställning, som icke vore fullt jämförlig med den, som tillkommer

cheferna för vissa andra med lantmäteristyrelsen i nu ifrågavarande avseende

jämförliga centrala ämbetsverk. Särskilt tänker kommissionen härvid på

den nyligen omorganiserade riksförsäkringsanstalten och iantbruksstyrelsen. Redan

av nu antydd anledning synas sålunda starka skäl tala för, att lantmäteristyrelsens

chef heredes en förbättrad ämbetsställning.

Härtill kommer, att i beaktande av lantmäteristyrelsens betydelsefulla uppgift

att dels genom de olika jorddelningsinstituten främja och stödja utvecklingen

av landets modernäring dels ock leda och åstadkomma reda i landets mätningsväsende,

det är av synnerlig vikt, att till ämbetsverkets chef förvärva en framstående

och för posten väl kvalificerad person.

Kommissionen anser därför angeläget, att åt lantmäteristyrelsens chef gives

ställning av generaldirektör.

Beträffande storleken av det arvode, som i denna egenskap bör tillkomma

honom, torde detta, i likhet med vad senast skett beträffande arvodet till generaldirektören

och chefen för den år 1917 inrättade byggnadsstyrelsen, bestämmas

till 11,000 kronor eller till det för generaldirektör i gällande normalstat bestämda

beloppet.»

Lantmäterikommissionen har därefter framlagt förslag till stat för

lantmäteristyrelsen, slutande å 150,600 kronor.

Lantmäteristyrelsen har i sitt utlåtande över kommissionens förslag

yttrat huvudsakligen följande i fråga om styrelsens organisation:

»Kommissionens förslag beträffande byråindelningen, antalet ordinarie tjänstemän

och byråtjänstemännens löneförmåner skiljer sig från lantmäteristyrelsens förslag

endast härutinnan, att kommissionen vad utredningsbyrån angår ansett den

föreslagne byråingenjören kunna avvaras. Den obetydliga besparing, som vinnes

genom att på sätt kommissionens förslag innebär utbyta en första gradens tjänst

mot en amanuens, motväges givetvis mer än i motsvarande grad av den minskning

i fråga om arbetsprodukt i såväl kvalitativt som kvantitativt hänseende, som av

förslagets genomförande är att förvänta.

Enligt lantmäteristyrelsens mening innebär ledningen av mätnings- och jorddelningsväsendet

på landet med allt vad därtill hör en fullt tillräcklig uppgift för

en byrå. Att denna byrå desslikes skulle kunna medhinna både ärenden rörande

statsbidrag i av kommissionen avsedd del samt jordregisterärenden, anser styrelsen

icke möjligt. Man torde böra räkna med att det framdeles kan visa sig nödvändigt

att företrädesvis för handläggning av dessa ärenden inrätta en ytterligare byril.

Tillsvidare torde sistberörda ärenden eller större delen av dem bola fördelas på de

andra byråerna. Huruvida någon del av samma ärenden kan tilldelas stadsbyrån,

blir givetvis beroende på, huru befattningarna på denna byrå komma att besättas.

Det torde i allt fall komma att visa sig ofrånkomligt att fördela en stor del av

ifrägavarade ärenden mellan administrativa byrån och utredningsbyrån.

Yad administrativa byrån vidkommer har på senare åren å densamma varit

anställda förutom byråchefen och byråingenjören hela året två amanuenser samt

Lantmäteri
styrelsen.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kung!. Maj ds proposition Nr 235.

under halva året ytterligare en amanuens. Att personalen såsom förslaget innebär

utökas med en person, är säkerligen mer än väl pakallat. Beträffande landsbyrån

erfordras enligt styrelsens mening personal till enahanda antal. Styrelsen är övertygad,

att arbetet skall bliva fullt tillräckligt för samtliga byråerna, men i all synnerhet

kommer arbetsbördan att bliva stor för administrativa byrån och landsbyrån.

Det är för övrigt alldeles särskilt angeläget, att dessa byråer erhålla tillräcklig personal

bland annat av den anledningen, att eu hel del ärenden å dessa byråer åro

av sådan art, att uppskov ej får ifrågakomma.

Arbetenas omfattning å sistnämnda båda byråer måste föranleda till, att

byråchefens närmaste man i stor utsträckning måste anlitas att självständigt beieda

och föredraga ärenden. Att utgå ifrån att detta endast skulle komma att gälla

löpande ärenden eller ärenden av mindre omfattning är oriktigt. För övrigt ingår

redan i kommissionens förslag, att berörda tjänstemän, när byråcheferna äro frånvarande

till följd av inspektionsresor eller semester, skola inträda i utövandet av

byråchefsämbetet, och man måste räkna med att vid sådana tillfällen ofta förekomma

ärenden av svårare natur, där stora enskilda och även allmänna intressen

stå på spel och som emellertid kräva omedelbart avgörande. Vad nu sagts om

ärendenas beskaffenhet är givetvis ofta fallet med ärenden, som förekomma å utredningsbyrån,

där byråchefens närmaste man enligt kommissionens förslag i regel

bör självständigt ombesörja utredning och föredragning av ärenden, som överlämnas

till honom.

Det är på grund av nu anförda skäl enligt 1 äntraäteristyrelsens mening synnerligen

angeläget, att byråchefens närmaste man ej allenast å stadsbyrån utan även

å övriga byråer är väl kvalificerad, och i avseende ä frågan vad som bör tarvas

för att kunna anses väl kvalificerad, är det givet, att i denna del en långt mångsidigare

utbildning och erfarenhet måste krävas å övriga byråer än å stadsbyrån.

Kommissionen har beräknat en distriktslantmätares inkomster till 6,500 kronor.

Det är emellertid att märka, att detta är en genomsnittssiffra, som för övrigt är

beräknad under förutsättning av åtta timmars arbetsdag. Förhållandena med avseende

å en distriktslantmätares verksamhet äro emellertid sådana, att han genom

att utsträcka arbetstiden även kan vinna ökning i inkomsten. Flertalet tager vid

jämförelse med en byråbeställning säkerligen hänsyn till detta förhållande. Man

torde för övrigt kunna räkna med att de driftigare och dugligare distriktslantmätarna

kunna även för åtta timmars arbete icke oväsentligt öka ovan angivna medeltalssiffra.

Till följd härav anser styrelsen, jämväl med tagen hänsyn till den väntade

tillfälliga löneregleringen för vissa ordinarie befattningshavare inom den civila statsförvaltningen,

det oundgängligen nödvändigt, att byråchefernas närmaste män å samtliga

byråer beredas löneförmåner såsom kvalificerade andragradstjänstemän. .

Vad — — angår det för vikariatsersättning beräknade beloppet synes detta

väl knappt och torde höra höjas till 5,000 kronor, varjämte någon höjning även

torde böra ske i fråga om det för extra biträden beräknade beloppet. Med hänsyn

till den tillfälliga lönereglering, som är ifrågasatt inom vissa delar av statsförvaltningen,

torde det belopp, som av kommissionen beräknats till extra tjänstemän och

biträden samt vikariatsersättning (26,000-f-7,000-(-4,500) 37,500 kronor böra höjas

med 25 procent eller 9,375 kronor. På grund av nu anförda omständigheter torde

ifrågavarande anslag böra bestämmas till 48,000 kronor, varigenom slutsumman u\

staten för lantmäteristyrelsen ökas med 10,500 kronor till 161,100 kronor.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kuntjl. Muj. ts proposition Xr 235.

Yad angår byrådirektörernas skyldighet att inträda i utövning av byråchefsämbete

torde denna skyldighet böra utsträckas även till fall, då byråchef åtnjuter

partiell ledighet utan att vara upptagen av inspektion sresa.»

Jag bör vidare omförmäla, att i en skrivelse den 4 februari 1919

lautmäterikommissionen anfört;

»Yad angår den av lantmäteristyrelsen föreslagna reciprociteten i fråga om

tjänstårsberäkning, har kommissionen uti sitt betänkande behandlat detta ämne endast

vad angår förhållandet mellan byråingenjörtjänst i lantmäteristyrelsen och

assistentbefattning å lantmäterikontor. I denna del har kommissionen ansett, att

några hinder av principiell natur mot bifall till styrelsens förslag ej förefinnas, och

därför framställt förslag i ämnet.

Med avseende däremot å frågorna om reciprok rätt till tjänstårsberäkning

dels mellan å ena sidan assistent å lantmäterikontor och byråingenjör i lantmäteristyrelsen

samt å andra sidan distriktslantmätare dels ock mellan sistnämnda befattningshavare

och byrådirektör i styrelsen, hava dessa synts kommissionen vara av

beskaffenhet att böra ses i samband med andra dylika frågor inom statsförvaltningen,

vilka enligt vad kommissionen inhämtat för närvarande äro beroende på utredning av

löneregleringskommittén.»

Denna kommissionens skrivelse bar överlämnats till löneregleringskommittén.

Den 11 mars 1919 anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

beträffande lantmäteristyrelsens organisation följande:

»Angående nödvändigheten av att lantmäteristyrelsen med hänsyn till

mängden av det arbete, som åvilar detta ämbetsverk, och de ökade arbetsuppgifter,

som nu skulle tillkomma detsamma, organiseras å fyra byråer, har icke rått någon

meningsskiljaktighet i kommissionen. Även lantmäteristyrelsen har understött detta

förslag, dock under framhållande att enligt styrelsens mening ytterligare en byrå

komme att inom kol t bliva erforderlig. Med avseende å den av kommissionen förebragta

utredningen finner jag mig böra tillstyrka förslaget om inrättande av två

nya byråer i styrelsen. Jag finner även den föreslagna fördelningen av ärendena

på de fyra byråerna vara i huvudsak lämplig. Beträffande detaljerna torde närmare

bestämmelser böra träffas i blivande instruktion. I huvudsak kunna de fyra byråerna

betecknas såsom administrativa byrån, utredningsbyrån, landsbyrån och

stadsbyrån.

Kommissionens majoritet har föreslagit, att å en var av dessa byråer måtte

placeras en byråchef och en byrådirektör i kvalificerad andragradsställning samt

att dessutom å administrativa byrån, landsbyrån och stadsbyrån måtte anställas en

förstagrads tjänsteman med benämning byråingenjör. Reservanten herr Bengtsson

har velat utesluta de tre byråingenjörerna samt ansett, att av byrådirektörerna

endast den å stadsbyrån placerade borde hava kvalificerad andragrads ställning

under det att de tre övriga bordo åtnjuta avlöning i andra normalgraden. Reservanten

herr Stenberg har instämt med herr Bengtsson med den avvikelse, att han

ansett jämväl en byråingenjör behövlig å stadsbyrån. Lantmäteristyrelsen har in
-

Departementschefen

1919.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition Xr 235.

stämt med kommissionens majoritet, varvid styrelsen emellertid framhållit såsom

önskvärt, att även utredningsbyrån måtte erhålla en byråingenjör.

För egen del finner jag utredningen angående de olika byråernas ärenden,

vad dessas såväl mängd som beskaffenhet angår ådagalägga nödvändigheten av att

å varje byrå ställes vid byråchefens sida en skicklig och erfaren tjänsteman i

byrådirektörs ställning för biträde med föredragning, utredningar och andra mera

arbetskrävande uppgifter. Någon meningsskiljaktighet härutinnan har icke kommit

till synes och icke heller därom, att åt den tjänsteman, som sålunda skulle placeras

å stadsbyrån, bör beredas kvalificerad andragrads ställning med begynnelseavlöning

av 6,800 kronor. Vad sålunda föreslagits biträder jag. Huruvida de

övriga tre byrådirektörerna böra erhålla samma avlöning eller allenast i andra

normalgraden är mera ovisst. Vid bedömandet av frågan om den lämpliga avlöningen

för dem torde hänsyn böra tagas till utsikterna att till befattningarna

förvärva så skickliga och dugande personer, som dessa platser kräva. Det bör

därför tillses, att avlöningarna tillmätas så, att även de mera framstående distriktslantmätarna

kunna antagas söka dylika tjänster. Såsom förut framhållits har jag

ansett distriktslantmätarnas sammanlagda nettoinkomster av tjänsten böra beräknas,

oavsett ortstillägg, till i medeltal 6,200 kronor, varav 3,000 kronor lön och 3,200

kronor såsom inkomst av arbete. Med inräknande av de tre ålderstilläggen å 500

kronor skulle nettoinkomsten uppgå till 7,700 kronor. Det bör dock ej förbises,

att i ett stort antal distrikt lantmätarna torde kunna genom arbete enligt taxa

förvärva sig större inkomster än som sålunda beräknats. Emellertid synes det,

även med hänsyn härtill och till de dyrare levnadskostnaderna i huvudstaden, tillräckligt,

ifall åt byrådirektörerna å administrativa byrån, utredningsbyrån och

landsbyrån beredes avlöning efter andra normalgraden, nämligen 5,800 kronor jämte

två ålderstillägg å 500 kronor, enär därvid tillika bör tagas i beräkning tillskott

å 1,000 kronor genom tillfällig lönereglering. Begynnelseavlöningen blir då 6,800

kronor och slutavlöningen 7.800 kronor. Denna avlöning överstiger med 600 kronor

distriktslantmätares beräknade inkomst utom efter det dylik lantmätare intjänat

alla tre ålderstilläggen, då skillnaden endast är 100 kronor. Men då byrådirektörstjänst

icke torde böra betraktas såsom sluttjänst utan meritera för befordran till

överlantmätar- eller byråchefstjänst, lärer sistnämnda förhållande icke böra tillmätas,

större betydelse.

Någon olika benämning för dessa andragradstjänster synes icke behöva föranledas

av att avlöningen blir olika, .lag vill erinra, att av byrådirektörerna i

lantbruksstyrelsen den ene har avlöning i andra normalgraden och den andre i

kvalificerad andra grad.

I likhet med kommissionens majoritet anser jag, att å samtliga byråer utom

utredningsbyrån bör placeras jämväl en förstagrads tjänsteman. Yad administrativa

byrån beträffar finner jag denna byrås mycket stora arbetsbörda och mängden av

löpande ärenden, vilka kräva snabb handläggning och expediering, göra en dylik

åtgärd ofrånkomlig. Yad angår de bägge nya byråerna, skulle dessa ägna sig åt

uppgifter, vilka i själva verket till avsevärd del äro för styrelsen så gott som nya.

Delvis beror detta av tillkomsten av åtskilliga ärenden angående städerna men till

stor del genom att fåtaligheten i styrelsens arbetskrafter hittills utgjort ett oöverstigligt

hinder för styrelsen att på det sätt. som obestridligen måste anses vara i

hög grad behövligt, intaga en ledande ställning beträffande lantmäteriets praktiska

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 235. 169

utövning, särskilt i tekniskt avseende, samt i sådant avseende öva tillsyn och kontroll

bland annat genom inspektioner. Då dessa arbetsuppgifter säkerligen bliva

för bägge de nya byråerna i hög grad krävande, synnerligast till följd av den nya

mätningsförordningen, anser jag mig böra ansluta mig till kommissionsmajoritetens

förslag, att även å vardera av dessa byråer måtte anställas en byråingenjör.

Yad lantmäterikommissionen och lantmäteristyrelsen föreslagit i fråga om

byrådirektörs semester och skyldighet att bestrida byråchefstjänst föranleder ingen

erinran från min sida.

Med anledning av vad kommissionen anfört angående reciprok tjänstårsberäkning

för byråingenjörer och assistenter å lantmäterikontor vill jag framhålla,

att rätt till tjänstårsberäkning bör i enlighet med numera tillämpade principer medgivas

vid varje förflyttning inom samma lönegrad. Frågan om dylik rätt vid

annan förflyttning — vilket särskilt kan vara av betydelse, när distriktslantmätare

efter intjänande av ålderstillägg förflyttas till byrådirektörsbefattning — är som jagnämnt

överlämnad till utredning genom löneregleringskommittén.

Vad jag nyss anfört angående avlöningen åt byrådirektörerna i andra normalgraden

har i huvudsak sin tillämpning även å lantmäterifiskalen. Under erinran

att advokatfiskal!^ i rikets hovrätter, kammarkollegiet och kammarrätten samt

domänfiskalen åtnjuta avlöning enligt andra normalgraden och då högre avlöning

än åt nämnda tjänstemän icke synes mig kunna tillerkännas lantmäterifiskalen, kan

jag icke biträda förslaget om höjd avlöning åt denne.

I likhet med kommissionen anser jag det vara synnerligen behövligt, att

arkivarien befrias från registratorsgöromålen och får tillfälle att odelat ägna sig

åt arkivets ordnande, vård och tillhandahållande åt allmänheten. Såsom kommissionen

framhållit är detta arkiv synnerligen dyrbart och i olika avseenden av oersättligt

värde. Det är också mycket omfattande och växer årligen genom dit levererade

renovationer.

Kommissionen har tillstyrkt, att till biträde åt arkivarien måtte i staten

uppföras en befattningshavare, benämnd underingenjör, med 2,800 kronors begynnelseavlöning

jämte tre ålderstillägg å 300 kronor. Detta förlag grundar sig på

en framställning av lantmäteristyrelsen, vilken anfört, att sedan lång tid tillbaka den

i styrelsens arkiv sysselsatte vaktmästaren, som å styrelsens stat vore uppförd

såsom förste vaktmästare, intagit en ställning mellan vaktmästare och tjänsteman

samt att dennes arbete varit synnerligen förtjänstfullt och för arkivet av största

betydelse. Aven jag finner det lämpligt, att en dylik befattning inrättas, avsedd

för person med färdighet vid kartors handhavande, kartlagning in. fl. arkivgöromål.

Mot de av lantmäteristyrelsen och kommissionen för honom föreslagna avlöningsförmånerna,

vilka motsvara vad som nu utgår till underinspektörerna vid

yrkesinspektionen, har jag icke något att erinra. Yad benämningen angår synes

mig varken assistent eller underingenjör lämpligt. För min del föreslår jag arkivbiträde.

Jag instämmer i förslaget om uppförande i staten av en registratorsbefattning

med avlöning i första normalgraden.

Yad kommissionen föreslagit i fråga om kvinnliga biträden och vaktmästare

biträder jag likaledes. Avlöningarna för dessa böra emellertid jämkas till likhet

med vad fjolårets lagtima riksdag bestämde för vaktmästare och Kungl. Maj:t i år

föreslagit för kvinnliga biträden.

Bihang till riksdagens protokoll 1320. 1 sand. 130 höft. (Nr 235.! 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Riksdaqen

1919.

Lantmäteri
kommissionen
1920.

Kostnader för

inspektioner.

Kungl. Mcij.is proposition Nr 235.

Ej heller kommissionens förslag om uppförande i styrelsens stat av en anslagspost

å 37,500 kronor till extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning

ger mig anledning till erinran.

I likhet med kommissionen anser jag slutligen, att den utökning av såväl

lantmäteristyrelsens personal som lantmäteripersonalen ute i orterna, vilken nu

föreslås, samt den mera omfattande och beträffande lantmäteriet i vidsträckt bemärkelse

ledande och reglerande verksamhet, som är avsedd att i högre grad än

hittills utövas av lantmäteristyrelsen, följdriktigt bör leda till, att styrelsens chef

erhåller generaldirektörs ställning och avlöning.»

Det av bemälde departementschef i enlighet härmed framlagda

förslaget till stat för lantmäteristyrelsen slutade på 149,800 kronor.

Jordbruksutskottets majoritet riktade sig i de mot Kungl. Maj:ts förslag

framställda erinringarna även mot inrättande av en stadsbyrå inom

lantmäteristyrelsen och ifrågasatte, att tillsynen över städernas mätningsväsen

skulle ske på annat sätt än genom lantmäteristyrelsen.

I herr Oberg in. flis av andra kammaren godkända reservation

biträddes Kungl. Maj ds förslag i avseende å styrelsens stat til} alla delar.

I sitt utlåtande den 24 februari 1920 angående mätningsförordningen

och dess tillämpning har lantmäterikommissionen yttrat följande:

»Vad under behandlingen av nu förevarande frågor förekommit giver kommission

icke anledning att ifrågasätta någon ändring uti sitt förut avgivna förslag

vad angår stadsbyrån eller den enda byrå, vars organisation och behov av arbetskrafter

kommissionen funnit sig böra ingå i förnyad prövning om. Då emellertid

denna byrå även är avsedd att hava hand om tidmätningen i allmänhet och på det

att icke dess namn må utgöra hinder för att till byrån förlägga även andra ärenden,

i fall sådant skulle visa sig nödigt, har kommissionen trott, att byråns namn lämpligen

borde ändras. Men om benämningen ''stadsbyrån’ bortfaller, torde även benämningen

å dess motsättning ''landsbyrån'' böra ändras, och finner sig kommissionen

därför böra föreslå, att benämningen å nu ifrågavarande båda byråer måtte bliva

första och andra lantmäteribyrån, av vilka den första motsvarar landsbyrån och

den andra stadsbyrån.» I

I detta sammanhang torde jag få omförmäla följande ärende.

I skrivelse den 16 oktober 1917 gjorde lantmäteristyrelsen framställning

angående sättet för bestridande av kostnaderna för sådana

undersökningar i orten, som omförmälas i 1 § i instruktionen för lantmäteristyrelsen

och rikets lantmätare den 22 oktober 1909. Av lantmäteristyrelsens

skrivelse framgår, att de avsedda kostnaderna utgöra

dels rese- och traktamentsersättning för tjänsteman vid lantmäteristyrelsen

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kung!,. Maj.ts proposition Nr 235.

eller förste lantmätare, som av lantmäteristyrelsen förordnats att pa ort

och ställe verkställa undersökningar, mätningar eller andra åtgärder,

där sådant är av behovet påkallat för utövande i särskilt fall av den

styrelsen åliggande tillsyn över huru lantmätarna fullgöra sina tjänstegöromål,

dels ock utgifter för hantlangningsbiträde samt anskaffning av

materialier för undersökningarnas verkställande. Lantmäteristyrelsen

bär ansett, att samtliga kostnader böra få bestridas av nionde huvudtitelns

anslag till rese- och traktamentspenningar, och hemställt om

meddelande av härför erforderlig förklaring.

Över denna framställning har statskontoret avgivit utlåtande den

11 december 1917. Rörande de egentliga resekostnaderna har statskontoret

därvid ansett det utan vidare vara klart, att nionde huvudtitelns

anslag till rese- och traktamentspenningar därför bör tagas i anspråk.

Angående Övriga med framställningen avsedda kostnader har statskontoret

funnit riktigast, att de utanordnas av lantmäteristyrelsen och bestridas

av det å styrelsens stat upptagna anslaget »till extra tjänstemän och

biträden samt vikariatsersättning», vilket anslag för sådan händelse borde

erhålla förändrad benämning samt, i fall av behov, undergå erforderlig

höjning. För att så måtte kunna ske har statskontoret hemställt, att

Kung!. Maj:t täcktes vidtaga erforderlig åtgärd.

Lantmä teri kommissionen, till vilken ärendet därefter remitterades,

yttrade sig icke därom i sitt huvudbetänkande utan först i särskilt

''utlåtande den 17 maj 1919. Därvid anförde kommissionen:

»1 likhet med statskontoret finner kommissionen, att de egentliga resekostnaderna

eller rese- och traktamentsersättningarna kunna utgå från nionde huvudtitelns

anslag till rese- och traktamentspenningar, utan att någon föreskrift därom utfärdas.

Övriga, för utövande av ifrågavarande, lantmäteristyrelsen åliggande, tillsyn

erforderliga utgifter utgöra enligt lantmäteristyrelsens framställning kostnader för

hantlangningsbiträde samt vissa materialier. Därtill torde dock i vissa fall komma

kostnader för särskilda biträden. Undersökningar och mätningar kunna nämligen

vara av sådan beskaffenhet, att de dels icke kunna utföras av en person och dels

kräva en speciell sakkunskap, som icke alltid kan förutsättas hos undersökningsförrättaren.

Användning av sådant särskilt biträde kan givetvis icke ifrågakomma

annat än efter beslut från lantmäteristyrelsen.

Kostnaderna för sådana särskilda biträden, för hantlangning och materialier

anser kommissionen i likhet med statskontoret böra utanordnas av lantmäteristyrelsen.

Då statskontoret ifrågasatt, att kostnaderna skulle utgå av det å styrelsens stat

uppförda anslaget dill extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning,

tillåter sig kommissionen framhålla, att vid beräkningen av detta anslag icke upptagits

något belopp för tillgodoseende av ifrågavarande behov. Då sålunda enligt

statskontorets förslag eu höjning av nämnda anslag skulle bliva nödvändig, synes

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungi. Maj-.ts proposition Nr 235.

det kommissionen med hänsyn till ordning och reda mera lämpligt, att eu särskild

post för detta ändamål uppföres å styrelsens stat. Denna post torde kunna benämnas

bestridande av kostnader vid inspektioner''.

Kommissionen har sökt beräkna det belopp, som kan bliva erforderligt för

ifrågavarande ändamål. Därvid vill kommissionen erinra om det i kommissionens

huvudbetänkande den oO november 1918 avgivna förslag till omorganisation av

lantmäteristyrelsen, i vilket framhålles nödvändigheten av att inspektion och kontroll

å fältet av lantmätarnas arbeten kommer till stånd (del III sid 152). Då sådan

inspektion och kontroll skulle komma att företagas i första hand av rikets 24

förstelantmätare och därjämte av tjänstemän vid lantmäteristyrelsen samt nästan

varje undersökning a fältet torde bliva förenad med utgifter av här ifrågavarande

slag, synes den nu föreslagna nya posten icke kunna sättas lägre än till 5,000

kronor. Anslaget torde böra uppföras som reservationsanslag.»

''chefen!''**'' '' det förslag till stat för lantmäteristyrelsen, som i fjol framlades,

Sinner jag mig icke böra tillstyrka annan ändring, än att en anslagspost

å 5,000 kronor upptages till bestridande av kostnader vid inspektioner.

Någon anledning att giva denna anslagspost reservationsanslags

natur kan jag ej anse föreligga.

Jag ftnner mig således icke böra ifrågasätta någon ändring i avseende

å den byrå i styrelsen, som benämnts stadsbyrån. Såsom förut

under avdelningen om mätningsförordningen refererats, har stadsplanelagskommittén,

oaktat densamma tillstyrkt en så stark inskränkning av

lantmäteristyrelsens tillsyn över städernas mätningsärende, att styrelsens

befattning med dessa ärenden faktiskt skulle bliva helt ringa, likväl

ansett en sådan byra böra upprättas för handläggande av finmätningsärenden

och vissa andra ärenden. Desto behövligare är denna byrå vid

den av mig förordade omfattningen av styrelsens tillsyn över stadsmätningar.

Men även utan att styrelsens befattning med mätningar inom

städerna konime att taga den omfattning jag nu föreslagit, är byrån

synnerligen behövlig för att leda, utveckla och öva tillsyn över den

moderna mätningstekniken i landet. Någon minskning i den i ijol för

ifrågavarande byrå föreslagna personaluppsättningen kan jag icke tillstyrka

utan anser densamma behövlig för arbetenas jämna bedrivande.

Jag kan med hänsyn till den av mig tillstyrkta omfattningen av

stadsbyråns uppgifter ej heller finna någon fördel vara förenad med att

giva lands- och stadsbyraerna förändrad benämning. Dessa namn utmärka

huvuduppgiften för vardera byrån, ehuru de givetvis icke äro fullt

uttömmande.

Jag får alltså framlägga följande förslag till stat för lantmäteristyrelsen

:

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

173

: Lön

Tjänst- görings- pen- niugar

Orts-

tillägg

Summa

kronor

Titel

Antal

Kronor

Summa

kronor |

7,000

3,000

1,000

11.000

Generaldirektör.......................

........ 1

11,000

5,000

2,500

600

8,100

Byråchef.............................

.......... 4

32,400

4,200

2,000

600

6,800

Byrådirektör å stadsbyrån .....

.......... 1

6,800

. 3,600

1,800

400

5,800

Byrådirektör..........................

......... 3

17,400

3,600

1,800

400

5,800

Lantmäterifiskal ............ .......

.......... 1

5,800

3,600

1,800

400

5,800

Arkivarie .............................

.......... 1

5,800

2,200

1,500

300

4,000

Byråingenjör..........................

.......... 3

12,000

2,200

1,500

300

4,000

Registrator...........................

.......... 1

4,000

1,600

900

300

2,800

Arkivbiträde..........................

........ 1

2.800

1,300

500

200

2,000

Kvinnligt biträde....................

.......... 3

6,000

1,100

300

200

1,600

Kvinnligt biträde....................

2

3.200

1,100

650

150

1,900

Förste vaktmästare...............

.......... i

1,900

900

550

150

1.600

Vaktmästare..........................

2

3,200

112,300

—

—

—

—

Till extra tjänstemän och biträden samt

vikariatsersältning ............

37,500

—

—

-

—

Till bestridande av kostnader

vid in-

spektioner .........................

5,000

Summa

kronor

154,800

1. Byråchef ävensom byrådirektör å stadsbyrån åtnjuta ett ålderstillägg till lönen å 600 kronor efter 5 år.

Anm. 2. Annan byrådirektör, lantmäterifiskal och arkivarie åtnjuta två ålderstillägg till lönen å 500 kronor

efter resp. 5 och 10 år.

Anm. 3. Byråingenjör och registrator åtnjuta tre ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter resp. 5, 10

och 15 år.

Anm. 4. Arkivbiträde, åtnjuter tre ålderstillägg till lönen å 300 kronor efter resp. 5, 10 och 15 år.

Anm. 5. Kvinnligt biträde åtnjuter tre ålderstillägg å 200 kronor efter resp. 5, 10 och 15 år, skolande

av varje ålderstillägg 100 kronor tillhöra lönen och 100 kronor tjänstgöringspenningarna.

Anm. 6. Förste vaktmästare och vaktmästare åtnjuta tre ålderstillägg till lönen å 100 kronor efter resp.

3, 6 och 9 år.

Alun. 7. Därest bostad med bränsle, eventuellt med bränsle och elektriskt ljus, där sådant anordnats, anvisas

förste vaktmästaren eller vaktmästaren, skall av lönen avstås för bostad med bränsle 300

kronor för år samt för lyse 25 kronor om året. Därest befattningshavare, som nyss nämnts,

åtnjuter enbart bostad eller bostad med värme, men icke i övrigt erforderligt bränsle, ävensom

då bostadsförmån är av sådan beskaffenhet, att den icke kan anses hava ovan sagda värde, skall

det ankomma på Kungl. Maj:t att efter omständigheterna bestämma det lägre löneavdrag, som för

dylik förmån skall äga rum. Förmånen av lyse innebär allenast rätt till en årlig maximiförbrukning

av elektrisk ström intill högst 100 kw.-timmar. Åtnjutes lyse, skall befattningshavaren

själv bekosta armatur och lampor. — I övrigt skola i fråga om förmån av bostad m. in. i

tillämpliga delar lända till efterrättelse bestämmelserna i § 3 av kungörelsen den 1 november

1918 angåonde avlöningsförbättring från och med år 1919 för vissa vaktmästare och mod dem

jämförliga befattningshavare (Svensk författningssamling 1918 nr 836).

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Moj:ts proposition AV 235

För åtnjutande av de å denna stat för ordinarie befattningshavare

upptagna avlöningar får jag föreslå följande villkor och bestämmelser.

I fråga om ändrad tjänstgöringsskyldighet, förflyttning till annan tjänst, förening

av tjänster m. in.:

att innehavare av ordinarie befattning å staten för lantmäteristyrelsen skall,

därest vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden vid en möjligen

inträdande förändrad organisation av ämbetsverket eller särskilda delar därav

eller eljest i allmänhet kan varda stadgad eller därest viss personal tillhörande

göromål överflyttas till annan institution, vara pliktig att, med bibehållande av den

tjänstegrad och den avlöning han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning

sköta de göromål, som honom anförtros, eller, efter Kung!. Maj:ts förordnande,

tjänstgöra inom den institution, till vilken göromålen överlämnas;

att ordinarie befattningshavare vidare skall, likaledes med bibehållande av

den tjänstegrad och den avlöning han innehar, vara pliktig att, när helst så av

Kungl. Maj:t prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning inom förvaltningen

med liknande arbetsuppgifter;

att med ordinarie befattning i lantmäteristyrelsen icke må förenas annan

tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk ej heller må förenas vare

sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är

försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning

såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning

av vad slag det vara må, såframt ej, vad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t

och, vad angår innehavare av annan befattning, lantmäteristyrelsen uppå därom

gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning

ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket, finner

uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tills vidare bibehållas;

att innehavare av ordinarie befattning i lantmäteristyrelsen icke äger, byråchef,

byrådirektör, lantmäterifiskal och arkivarie utan Kungl. Maj:ts och annan

tjänsteman utan styrelsens efter särskild prövning i varje fall lämnade tillstånd

utföra lantmäteriförrättningar i orterna;

att tjänsteman i första lönegraden är skyldig att tjänstgöra uti den särskilda

befattning inom graden, där lantmäteristyrelsen, till befordrande av arbetets oavbrutna

gång, finner honom lämplig och behövlig;

i fråga om avlöningsförmåners upphävande in. ni.:

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattningshavare

verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit från

tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen;

att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära

hela lönen jämte ortstillägget, men att den, som eljest undfår ledighet, såsom för

svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott

eller revisorer eller andra särskilda uppdrag, eller i behörig ordning avstänges

från tjänstgöring eller av annan anledning är lagligen förhindrad att sköta befattningen,

kan förpliktas att under ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar avstå

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

så mycket av lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande erfordras

eller eljest prövas skäligt;

att avlöning ej må utgå till befattningshavare för tid, varunder han avhållit

sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller

kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshavare varder avstängd från tjänstgöring eller tagen i

häkte, den del av hans avlöning, som icke prövas böra användas till befattningens

uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej prövas skäligt låta honom uppbära

något därav;

att byrådirektör skall vara skyldig att, när byråchef åtnjuter semester eller

är stadd på tjänsteresa, utan särskild ersättning förvalta närmast högre tjänst jämte

sin egen;

att, när det eljest erfordras för beredande av semester eller när förordnande

av vikarie under tjänsteresa anses böra äga rum, ävensom vid sjukdomsförfall, manlig

befattningshavare av lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas till högre

befattning i lantmäteristyrelsen, bestrida densamma, dock ej längre än sammanlagt

tre månader under ett och samma kalenderår; ägande lian därvid att, i stället för

egna tjänstgöringspenningar, åtnjuta vid sjukdomsförfall de för befattningen anslagna

tjänstgöringspenningar, men eljest däremot svarande belopp;

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande eller

dödsfall själva lönen ävensom ortstillägget utgå till månadens slut;

att den, som tillträder den nya avlöningsstaten, skall vara skyldig underkasta

sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande av eller minskning i extra

inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang

därmed;

i fråga om ålderstiUägg;

att tidpunkten för i lönestaten medgiven förhöjning av lönen efter viss tids

fortsatt innehavande av befattning i samma lönegrad bestämmes att inträda,

för första förhöjningen efter, vad angår förste vaktmästaren och vaktmästare,

tre år men beträffande annan befattningshavare fem år, under villkor att innehavaren

under mer än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att

vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av

förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att

därvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller ledighet

för fullgörande av värnplikt, och

för andra förhöjningen, om sådan förekommer, efter ytterligare tre respektive

fem år på samma villkor, samt

för tredje förhöjningen, där sådan äger rum, efter än ytterligare tre respektive

fem år ävenledes på samma villkor,

under iakttagande, vad var och en av omförmälda löneförhöjningar angår,

att den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst

efter det, varunder den stadgade tjänståldern blivit uppnådd;

att befattningshavare må för löneförhöjning genom ålderstillägg tillgodoräknas

den tid, han inom samma lönegrad innehaft annan ordinarie statstjänst;

att kvinnligt biträde, som vid den nya statens ikraftträdande är anställt hos

lantmäteristyrelsen och anlages till ordinarie biträde hos styrelsen från nämnda tid
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

punkt, må för åtnjutande av löneförhöjning räknas till godo den tid, hon omedelbart

därförinnan mot fast arvode utfört arbete av motsvarande eller jämförlig beskaffenhet

hos ämbetsverket;

att likväl löntagare, som, då stadgad tid för erhållande av löneförhöjning

intjänats, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna i

lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är skyldig att avgå från

tjänsten, icke må tillträda samma förhöjning;

i fråga om semester, skyldighet att avgå från tjänsten och pensionsrätt:

att semester årligen må, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga

gång, åtnjutas av generaldirektören, byråchefer, byrådirektör, lantmäterifiskal och

arkivarie under en och en halv månad, av byråingenjör, registrator, arkivbiträde

och kvinnligt biträde under en månad samt av vaktmästare under femton dagar;

att befattningshavare, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd,

är pliktig att å tid av året, som av generaldirektören bestämmes, begagna

sig av semester;

att i fråga om skyldighet att avgå från tjänsten ävensom i fråga om rätt

till pension skall gälla vad i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension

är vid tiden för den nya statens ikraftträdande eller, såvitt angår innehavare

av befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat;

i fråga om särskilda föreskrifter för kvinnliga befattningshavare:

att beträffande de i staten upptagna kvinnliga befattningshavare de föreskrifter

i övrigt skola lända till efterrättelse, som äro eller kunna varda utfärdade

angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla för de å vissa domstolars,

ämbetsverks och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört beträffande iantmäteristvrelsen

hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna det av mig framlagda förslaget

till stat för lantmäteristyrelsen, att tillämpas från och

med år 1921, ävensom de av mig föreslagna villkor

och bestämmelser för åtnjutande av å samma stat för

ordinarie befattningshavare upptagna avlöningar;

dels förklara,

att envar, som med eller efter den 1 januari

1921 tillträder ordinarie befattning i lantmäteristyrelsen,

skall vara pliktig att underkasta sig ovanberörda villkor

och bestämmelser; samt

att förutvarande innehavare av ordinarie befattning

i nämnda styrelse, vilken icke före viss av Kungl.

Maj:t bestämd dag anmäler, att han vill övergå till

den nya avlöningsstaten och underkasta sig de för av
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj;ts proposition Nr 235.

löningens åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser,

och som icke lagligen kan därtill förbindas, skall

varda bibehållen vid de honom enligt dittills gällande

avlöningsstat tillkommande avlöningsförmåner ävensom,

i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i

lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension,

vid den rätt till pension, som dittills tillkommit

honom;

dels ock höja ordinarie anslaget till lantmäteristyrelsen
-

från.......................................................... kronor 73,000

med ........................................................... » 81,800

till ............................................................. » 154,800.

Nästlidet år föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att till förstärkning

av lantmäteristyrelsens arbetskrafter under senare halvåret 1919 å tilläggsstat

för samma år anvisa 6,000 kronor. Detta belopp var avsett till

avlöning åt eu extra byrådirektör och en amanuens samt till extra biträden

och vikariatsersättningar. Detta förslag, som sammanhängde

med styrelsens befattning med städernas mätningsväsen, avslogs av

riksdagen.

Lantmäterikommissionen har nu i sitt utlåtande den 24 februari

1920 anfört, att lantmäteristyrelsen av samma skäl, som anfördes i fjol}

vore i behov av ökade arbetskrafter under senare delen av år 1920, i

synnerhet om ny mätningsförordning skulle träda i kraft med ingången

av år 1921. Under denna förutsättning måste nämligen redan under år

1920 inom styrelsen vidlyftiga arbeten sättas i verket bland annat för

utfärdande av verkställighetsföreskrifter och vidtagande av andra förberedelser.

Kommissionen, som ansåge att det knappast skulle låta sig

gorå att mot den till byrådirektören beräknade ersättningen erhålla en

skicklig och med städernas mätningsförhållanden förtrogen person, har

förordat, att i stället en extra byråchef måtte anställas och anslaget på

grund därav höjas med 600 kronor.

Något belopp till detta ändamål är icke beräknat å tilläggsstat för

innevarande år. Därest emellertid riksdagen bifaller det nu framlagda

omreglerings förslaget beträffande lantmäteriväsendet och mätningsförordningen

skall träda i tillämpning från och med nästa nyår, lärer Kungl.

Maj:t kunna av tillgängliga medel anvisa erforderligt belopp för beredande

åt lantmäteristyrelsen av den tillökning i arbetskrafter, som må befinnas

oundgänglig för de redan under innevarande år nödvändiga arbetena.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 196 höft. (Nr 235.) 23

Eventuell förstärkning

av

lantmäteristyrelsens

arbetskrafter

1930.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

VII. Nionde huvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg samt rese- och

traktamentspenningar.

Lantmäterikommissionen har framhållit, att dess förslag påverkade

även andra anslag å riksstaten än dem, som upptagas under rubriken

»lantmäteriväsendet», nämligen dels förslagsanslaget till ålderstillägg och

dels förslagsanslaget till rese- och traktamentspenningar.

Förstnämnda anslag är i riksstaten för år 1920 upptaget till ett

belopp av 140,000 kronor. Kommissionen har beräknat, att bifall till

dess förslag skulle medföra en ökning av utgifterna från detta anslag

med 107,250 kronor. På grund härav har Kungl. Magt i årets statsverksproposition

föreslagit riksdagen att i avbidan pa blivande proposition

beräkna en höjning i detta anslag med i avrundat tal 110,000

kronor. De förändringar i lantmäterikommissionens förslag, jag funnit

mig böra tillstyrka, äro utan avsevärd betydelse i avseende å utgifterna

för ålderstillägg. Anslaget synes därför böra höjas med 110,000 kronor

till 250,000 kronor.

Anslaget till rese- och traktamentspenningar är nu upptaget i

riksstaten med 710,000 kronor. Lantmäterikommissionen har beräknat

höjning däri dels med 125,000 kronor för statens övertagande av ersättning

för resekostnaderna till lantmätare in. fl., dels ock med 200,000

kronor, för den händelse staten övertoge kostnaden för gode män. 1

årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i

avbidan å blivande proposition beräkna eu förhöjning i detta anslag

med förslagsvis 290,000 kronor. J a g har icke biträtt omförmälda förslag

om statens övertagande av kostnaderna för godemännen. Med hänsyn

till de under senare år starkt stegrade utgifterna från detta anslag, vilka

komma att än mer ökas genom de i år höjda dagtraktamentena, torde

emellertid höjningen i detsamma icke böra göras mindre än med det

beräknade beloppet av 290,000 kronor.

På grund av vad jag nu anfört hemställer jag, att Eders Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels höja nionde huvudtitelns ordinarie förslags- ’

anslag till ålderstillägg från ............ kronor 140,000

med................................. * 110,000

till ................................................... » 250,000,

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

179

dels ock höja samma huvudtitels ordinarie förslagsanslag

till rese- och traktamentspenningar

från........................................................... kronor 710,000

med........................................................... » 290,000

till .......................................................... » 1,000,000.

Vill. Kostnadernas fördelning mellan staten och jordägarna.

För att visa lantmäterikostnadernas fördelning mellan statsverket

och jordägarna har kommissionen verkställt vissa sammanställningar och

beräkningar. På samma sätt som i kommissionens förslag i övrigt hava

samtliga kostnadsbelopp hänförts till prisläget före kristiden.

Av dessa beräkningar torde jag här få återgiva den, som gäller

de nuvarande kostnaderna med bortseende från lantmäterikontoren och

lantmäteristyrelsen.

Nu utgående kostnader.

1) Löner och arvoden till den lantmäteri
personal,

som sysselsättes med utförande

av lantmäteriförrättningar........................

2) Alderstillägg ..................................................

3) Arvoden enligt taxa ....................................

4) Reseersättning..............................................

5) Kostnader för utflyttning och väganlägg
ningar

vid laga skiften och hemmansklyvningar

...................................................

6) Ersättning till godemän .............................

7) Kostnader för hantlangning .....................

8) Traktamentsersättning..............................

Summa

Statsverket

Jordägarna

Kronor

Kronor

407,000

—

66,000

—

—

1,000,000

—

125,000

75,000

125,000

—

200,000

—

350,000

400,000

—

948,000

1,800,000.

Genom anslaget till skiften och avvittringar,

varav för skiften tagits i anspråk omkring

kronor 10,000, och anslaget till

kostnader för vissa av lantmätare företagna

tjänsteresor, varav tagits i anspråk

omkring kronor 17,000, förändras

dessa summor med ................................ + 27,000_ — 27,000

Summa" 9 7 5,000 ’ 1,773,00°.

LantmäteriItammistionen.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition År 235.

Totalsumman utgör kronor 2,748,000, varav statsverkets kostnader

utgöra 35.5 procent och jordägarnas 64.5 procent.

Enligt det av mig nu framlagda förslaget får eu tablå över motsvarande

kostnader ungefär följande utseende:

1) Löner och arvoden till den lantmäteri
personal,

som sysselsättes med utförande

av lantmäteriförrättningar, jämte ersättning

för publik renovation ....................

2) Alderstillägg...................................................

3) Arvoden enligt taxa ..................................

4) Reseersättning...............................................

5) Kostnader för utflyttningar och vägan
läggningar

vid laga skiften och hemmansklyvningar.

.....................................

6) Ersättning till godemän.............................

7) Kostnader för hantlangning ....................

8) Traktamentsersättning..............................

Summa

Statsverket

Kronor

Jordägarna

Kronor

769,500

150,000

—

—

1,400,000

125,000

—

100,000

100,000

200,000

—

350,000

400,000

—

1,544,500

2,050,000.

Genom statsbidrag till jordavsöndringar och

ägostyckningar, kronor 50,000, samt till

skiften och hemmansklyvningar, kronor

150,000, förändras dessa summor med + 200,000

Summa 1,744,500

— 200,000

1,850,000.

Totalsumman utgör 3,594,500 kronor, varav statsverkets kostnader

utgöra 48.5 procent och jordägarnas 51.5 procent.

Denna tablå utvisar, att av den sammanlagda kostnadsökningen

gent emot nuvarande förhållanden, nämligen 846,500 kronor, jordägarna

behöva bidraga med allenast 77,000 kronor, under det att statens kostnad

ökas med icke mindre än 769,500 kronor. Statsverket kommer framdeles

att bestrida nära halva kostnaden emot 35.5 procent för närvarande.

Jag kan nämna, att före 1917 och 1918 års beslut om ökade

auskultantarvoden och om statens övertagande av kostnader för dagtraktamenten

statens utgifter av nu ifrågavarande slag hava av kommissionen

beräknats till allenast 4-70,000 kronor, motsvarande 21.3 pro
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 235.

cent av dåvarande totalkostnaderna. Statens kostnader komma alltså

att absolut taget nära på fyrdubblas mot vad de voro före ar 1918.

Jordägarnas kostnader, som då uppskattades till 1,731,000 kronor, komma

däremot ej att ökas med mer än 119,000 kronor eller ej fullt 7 procent.

De bliva alltså på det hela taget nästan oförändrade. Dock äger en

förskjutning rum så till vida, som de nya statsbidragen komma huvudsakligen

de mindre bemedlade jordägarna till godo. Att detta är en

förändring i rätt riktning, torde vara obestridligt.

Det torde med hänsyn härtill kunna med fog sägas, att staten

kommer att vid bifall till de nu framställda förslagen ikläda sig så stor

andel av kostnaden, som, åtminstone för det närvarande, kan anses

skälig.

IX. Sammanfattning.

De av mig nu tillstyrkta anslagen kunna sammanfattas sålunda:

Lantmäteristyrelsen ......................................j

Lantmäterikontoren i länen:

Avlöningar, bestämt anslag ............ 305,200

Renovation av kartor för lantmäterikontoren

i länen, reservationsanslag 4,000

Extra arbetskrafter å lantmäterikontoren i länen,

reservationsanslag ....................................

Lantmäteripersonal, som sysselsättes med utförande

av lantmäteriförrättningar:

Avlöningar, bestämt anslag............ 749,500 j

Ersättning för publik renovation, förslagsanslag

.............................. 20,0001

Bidrag till jorda vsöndringar och ägostyckningar, J

förslagsanslag ........................................

Bidrag till skiften och heminansklyvningar, förslagsanslag

............................................

Bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader

i sammanhang med skiften och hemma

nskly vningar, förslagsanslag ..................

Avvittringar, förslagsanslag..........................i

Ordinarie

anslag.

Extra

anslag

Ordinarie

anslag

Extra

anslag

154,800

—

309,200

59,000

769,500

50,000

150,000

100,000

1,533,500

59,000

pJOOpJUU

90,000

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kung!. Maj-ts proposition Nr 235.

Inalles uppgå dessa anslag till 1,682,500 kronor. I riksstaten beräknades

för de anslag under rubriken »lantmäteriväsendet», om vilka

Kungl. Maj:t kunde komma att senare avlåta proposition, tillhopa

1,713,500 kronor. Skillnaden är sålunda 31,000 kronor. Härav motsvara

30,000 kronor det till tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark

beräknade beloppet, i vilket ärende särskild proposition torde komma

att avlåtas.

Anslaget till lantmäteristyrelsen är nu föreslaget till 5,000 kronor

högre belopp än i fjol. Då föreslogs däremot även ett belopp av 6,000 kronor

såsom anslag till lantmäteristyrelsens reproduktionsanstalt, vilket ärende

icke innefattas i den nu förevarande framställningen. Kungl. Maj:t har

redan föreslagit riksdagen en organisation av denna anstalt, varigenom

densamma upptages i riksstaten på ett särskilt sätt.

Statsrådets övriga ledamöter instämde i vad föredragande departementschefen

anfört och hemställt uti de särskilda här ovan upptagna

punkterna,

och behagade Hans Maj:t Konungen bifalla vad

sålunda hemställts samt förordnade, att proposition i

ämnet skulle avlåtas till riksdagen av den lydelse,

bil. . . . till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

John Gihson.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Kr 23o.

183

Bilaga 1.

Förslag

till

förordning angående sättet för utförande av vissa mätmngsarbeten in. in.

(mätningsförordning).

1 Kap.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna förordning skall lända till efterrättelse vid förrättning, som av lantmätare

verkställes enligt skiftesstadgan eller andra angående delning av jord å

landet gällande författningar, så ock vid förrättning, som företages på grund av 2,

5 eller 6 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad.

Förordningen skall jämväl lända till efterrättelse i avseende å sådant mätningsarbete,

som i stad eller samhälle på landsbygden, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas, äger rum på grund av beslut av stadsfullmäktige

eller motsvarande kommunala myndighet och som är av grundläggande

art för mätningsväsendet därstädes.

2 §•

Vid arbeten, som i denna förordning avses, skall längdmått angivas i meter

samt ytmått i hektar eller kvadratmeter. Angående indelning av dessa mått är

stadgat i gällande förordning om mått och vikt.

Vinkelmått skall med nedan omförmälda undantag angivas i nygrader och

indelas sålunda, att en rät vinkel utgör 100 nygrader, en nygrad 100 nyminuter samt

en nyminut 100 nysekunder (centesimaldelning). Dessa vinkelmått betecknas på följande

sätt: en nygrad 1°, en nyminut 0°.oi eller 1'' och en nysekund 0°.oooi eller 1".

Där med hänsyn till förut verkställda arbeten eller särskilda förhållanden

användning av nu angiven indelning skulle medföra olägenheter, vare tillåtet använda

äldre indelning (sexagesimaldelning). Enligt denna delas en rät vinkel i 90 grader

(90°), en grad i 60 minuter (60'') och en minut i 60 sekunder (60").

rörordningens

omfattning.

Mått: deras

indelning

och beteckning.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Huvudgrunder

och skall

planmätningsmetoder.

Användning

av finmätning

och

vanlig

mätning.

Kungl. Muj:ts proposition Nr 235.

2 Kap.

Om planmätning.

Avd. A. Allmänna grunder.

3 §•

Planmätning skall hänföras till horisontalplan. Med hänsyn till noggrannheten

dylik mätning, enligt vad i denna förordning närmare sägs, utföras antingen

såsom finmätning eller vanlig mätning.

Planmätning sker i allmänhet på det sätt, att först bestämmas vissa med

hänsyn till mätningens ändamål erforderliga huvudpunkter och huvudlinjer, stommätning,

och att därefter verkställes inmätning av detaljerna, detaljmätning.

Numerisk kallas sådan mätning (finmätning eller vanlig mätning, stommätnmg

eller detaljmätning), vid vilken längder och vinklar erhållas i siffror på sådant sätt,

att karta enligt dessa sedermera kan upprättas.

Grafisk kallas sådan mätning (finmätning eller vanlig mätning, stommätning

eller detaljmätning), vid vilken längder och vinklar vid mätningstillfället helt eller

delvis direkt avbildas å karta.

4 §•

1. Finmätning bör äga rum, då mätningens ändamål sådant kräver, och

företrädesvis användas i fråga om mark med högre värde såsom i stad eller annan

ort med större sammanträngd befolkning eller där större byggnadsverksamhet är

att förvänta, så ock eljest då särskilda förhållanden påkalla sådan mätning.

2. Vid förrättning, som av lantmätare verkställes enligt skiftesstadgan eller

andra angående delning av jord å landet gällande författningar, må med undantag

för område, för vilket finnes fastställd stadsplan, finmätning ej mot bestridande

användas.

Avser sådan förrättning område å landet, för vilket finnes fastställd stadsplan,

eller är fråga om förrättning enligt 2, 5 eller 6 kap. i lagen om fastighetsbildning

i stad. skall finmätning äga rum, där sakägarna samfällt äska sådan. I övrigt

bestämme vid nu nämnda förrättningar förrättningsmannen, huruvida och i vad män

finmätning eller vanlig mätning skall ifrågakomma. Anmäles missnöje med förrättningsmannens

beslut, skall denne ofördröjligen underställa frågan lantmäteristyrelsens

prövning. Ej må styrelsen avgöra frågan, med mindre vederbörande sakägare

ävensom byggnadsnämnd, där sådan finnes, lämnats tillfälle att däri yttra sig.

I fall, som i 1 § andra stycket avses, ankommer det på stadsfullmäktige

eller motsvarande kommunala myndighet att bestämma, om och i vad mån finmätning

eller vanlig mätning skall ifrågakomma.

Avd. B. Finmalning.

Stommätning.

5 ^

Sätt för stom- Vid finmätning skall stommätning utföras numeriskt och ske medelst triangel
mätningens

och polygonmätning eller endera av dessa mätningar.

utförande.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

185

&§.

1. För alla triangel- och polygonpunkter skola beräknas plana, rätvinkliga

koordinater i det för mätningsområdet gällande koordinatsystemet, vilka koordinater,

när hänsyn till jordytans buktighet så betingar, erhållas genom jordellipsoidens

projektion på planet.

Härvid skola ellipsoidens dimensioner antagas vara följande:

meridianellipsens halva storaxel = 6,377,397,15417 meter

» » lillaxel = 6,356,078,96200 »

2. Projektionsmetoden skall vara vinkelriktig och i övrigt sådan, att en

meridian, medelmeridianen, avbildas såsom en rät linje, och att varje del av medelmeridianen

blir till sin längd riktigt avbildad.

3. Såsom medelmeridian användes någon av de meridianer, som gå genom

Stockholms observatorium eller 2.5 eller 5 nvgrader öster eller 2.5 eller 5 eller 7.5

nygrader väster därom.

De härigenom uppkommande projektionssystemen skola allt efter den medelmeridian,

som användes, betecknas:

0°, 2°. 5 Ö, 5C Ö, 2c.s W, 5C W och 7°. 5 W.

4. Varje projektionssystem uppdelas i koordinatsystem genom linjer, som

tänkas dragna vinkelrätt mot medelmeridianen på 100,000 meters inbördes avstånd

med utgång från ekvatorn. Medelmeridianen utgör koordinatssystemets abscisseller

x-axel, räknad positiv åt norr,- systemets södra begränsningslinje är dess ordinat

eller y-axel, räknad positiv åt öster.

5. År stomnät ej anslutet till rikets eller annat triangelnät, och skall sådan

inpassning, som omförmäles i 7 § 3 mom., ej äga rum, skola stomnätets punkter

till sina lägen bestämmas genom koordinater i fristående koordinatsystem, varvid

abscissaxeln skall läggas i ungefärlig nordriktning och räknas positiv åt norr samt

■ ordinataxeln läggas i lämplig, däremot vinkelrät riktning och räknas positiv åt öster.

7 §•

1. Rikstrianguleringen bör, så vitt ske kan, utgöra grundval för annan triangulering.

2. Därest inom eller i närheten av mätningsområdet finnas minst två

punkter, som tillhöra antingen rikstrianguleringen eller annan triangelmätning och

för vilka kunna erhållas användbara koordinater, bör anslutning till förutvarande

mätning äga rum.

3. Därest i fall, som i 2 mom. avses, anslutning till rikstrianguleringen

prövas ej höra äga rum, skall dock det nya triangelnätet med största möjliga noggrannhet

inpassas i det för mätningsområdet jämlikt 6 § 4 mom. gällande koordinatsystemet.

Detsamma gälle, då allenast en till rikstrianguleringen hörande punkt finnes

inom eller i närheten av mätningsområdet, liksom då ingen sådan punkt finnes,

men mätningsområdets storlek fordrar hänsynstagande till jordytans buktighet.

I det nya triangelnätet böra medtagas punkter, som tillhöra annan triangelmätning.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1290. 1 sand. 196 höft. (Nr 235.)

Projektionsoch

koordinatsystem

m. m.

Anslutning

till annan

triangelmätning

in. m.

24

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Olika ordningar

för

triangelmätning.

Plan för

triangelmätning.

Markering

och beskrivning

av

triangelpunkt.

8 §.

1. Triangelmätning indelas i avseende å noggrannheten i fem ordningar. I

varje särskilt fall användas den eller de ordningar, som med hänsyn till mätningens

omfattning eller eljest äro erforderliga. Triangelmätning av högre ordning skall

utgöra stöd för sådan av lägre ordning.

2. Som första och högsta ordning gälle av rikets allmänna kartverk utförd

triangelmätning av första ordningen.

9 §•

1. Till grund för triangelmätning skall efter noggrann rekognoscering upprättas

plan för dess utförande. Denna plan skall innehålla uppgift på triangelnäfcets

belägenhet och form, anslutning till annan triangelmätning, där sådan förekommer,

det antal ordningar vari triangelmätningen skall ske, erforderlig basmätning, sätt för

markeringars anordnande samt huru mätningar och beräkningar skola utföras. Skola

för mätningen gälla strängare felgränser ån denna förordning angiver, böi planen

jämväl innehålla uppgift härom.

2. Därest i .samband med triangelmätning jämväl polygonmätnmg skall utföras

över mätningsområdet i dess helhet eller viss del därav, bör rekognosceringen omfatta

och planen utvisa även läget för viktigare delar av polygonnätet.

3. Vid upprättande av plan för triangelmätning, till vilken plan skall höra

lämplig karta eller skiss över triangelhätet. skall bland annat iakttagas:

att triangelhätet erhåller bästa möjliga form ; _ .

att triangelpunkterna bliva så jämnt som möjligt fördelade över mätnings
-

området;

att bästa möjliga anslutningar vinnas för baslinjer och pöiygontäg;

att göda uppställningsplatser och varäktiga markeringar erhållas;

att all nödig försiktighet iakttages till undvikande av skada å egendom;

att kostnader för uppställnings- och signalbyggnader bliva sä små Korn

möjligt; samt .

att framtida utvidgning av triangelnätet så vitt möjligt underlättas.

4. Det åligger förrättningsman att, innan triangelmätning påbörjas, därom

hos lantmäteristyrelsen göra skriftlig anmälan med uppgift om triangelmätningensavsedda

beskaffenhet och omfattning.

10 g.

1. När triangelpunkt ej utgöres av tornspira eller annan s. k. högpunkt,

skall den markeras på så vitt möjligt orubbligt och varaktigt sätt, och må markeringen

under i övrigt lika förhållanden icke bereda mindre trygghet än vad beträffande

gränsmärken stadgas i 43 §. Markeringen skall utföras på sådant satt, att

därav tydligt framgår punktens egenskap av fixpunkt inom finmätt stomnät, och

skall för den skull anbringas eu triangel kring eller vid punkten, där ej hinder

möter. I lös mark bör markeringen sträcka sig till frostfritt djup. Därjämte

böra, då sådant lämpligen kan ske, för kontroll av punktens läge och dess framtida

återställande, utsättas försäkringsmarkeringar till det antal, som for ändamålet

erfordras.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

2. Med undantag för nyss omförmälda försäkringsmarkeringar skall markeringen

av triangelpunkter vara fullbordad, innan vinkelmätning eller basmätning

beträffande samma punkter påbörjas.

3. Triangelpunkterna skola numreras, och må desamma jämväl åsättas namn.

Över triangelpunkt, som sålunda numrerats och namngivits, skall i anslutning

till skiss och, där så anses lämpligt, jämväl fotografi upprättas noggrann beskrivning,

upptagande punktens och markeringarnas läge och beskaffenhet.

11 §•

1. Anslutes icke triangelnät till annan triangelmätning på sätt i 7 § 2

mom. sägs, skall en eller flera baslinjer uppmätas.

2. Är baslinje längre än 1,200 meter, bör densamma uppdelas i sektioner

på omkring 600 meter, vilka skola mätas och beräknas var för sig.

Baslinje eller, där densamma är uppdelad i sektioner, varje sektion därav

skall mätas minst en gång i vardera riktningen, och bör därvid användas Jäderinska

basmätningsmetoden med mätsträngar av invar, dock att, där basmätning

verkställes endast för triangelnät av lägre ordning än den tredje, mätningen må

ske med sträng eller band av stål under för värjo fall erforderlig spänning.

Strängar och band, som användas vid basmätning, skola längdbestämmas

•omedelbart före och efter mätningen.

3. Baslinje skall hänföras till medelhavsytan.

4. Över basmätning skall å fältet föras protokoll, och må därvid gjord anteckning

ej utplånas eller ifyllas. .

5. Det ur mätningsresultaten beräknade medelfelet i medeltalet av mätningarna

må ej överstiga vid basmätning för triangelnät av andra ordningen 1 -.160,000.

för triangelnät av tredje ordningen 1 :80,000 och för triangelnät av fjärde och

femte ordningarna 1 : 40,000 av baslinjens hela längd.

Resultaten av de före och efter basmätningen utförda längdbestämningarna

av sträng och band må ej avvika från varandra mera än nyss nämnda bråkdelar

av strängens eller bandets längd.

12 §.

1. Vinkelmätning i triangelnät skall verkställas med teodolit och utföras

antingen såsom likformig vinkelmätning eller som riktningsmätning, vilken senare

företrädesvis bör utföras i fulla satser.

2. Därest i samma punkt förekomma riktningar i triangelmätningar av olika

ordningar, och dessa riktningar skola anslutas till varandra, bör sådan anslutning

ske till minst två riktningar av högre ordning.

3. Inom en och samma ordning skall vinkelmätning ske på ensartat sätt.

4 Inom samma utjämningsgrupp skall vinkelmätning sa vitt möjligt ske

med ett och samma instrument.

5. Över vinkelmätning skall föras protokoll med iakttagande av bestämmelsen

i 11 § 4 inom.

13 S
1.

Alla beräkningar skola verkställas på överskådligt sätt och anordnas så,

att erforderlig kontroll erhålles.

Basmäfcning.

Vinkelmätning

i

triarigelnät.

Beräkning av

triangeln ut

mi. in.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Felgränser

för triangelmätning.

Polygomnätning

och dess

anslutning

till triangelnät.

Olika ordningar

för

polygonmlitning.

Plan för

polygonmätning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

2. De oundvikliga mätningsfelen skola utjämnas enligt teoretiskt riktiga

grunder och vad angår andra och tredje ordningens nät enligt minsta kvadratmetoden.

3. Över triangelpunkternas koordinater skall upprättas särskild förteckning,

koor dina (förteckning.

14 §.

1. Medelfelet hos en riktning, vare sig detta erhållits efter utjämning enligt

minsta kvadratmetoden eller beräknats enligt formeln

m = , där w betyder triangelslutningsfelet och n antalet slutna trianglar,.

'' 6 n

må till sitt numeriska värde ej överstiga

i triangelnät av 2:a ordningen 6''''

» » » 3:dje » 10''''

» » » 4:de » 20'' samt

» » » 5:te » 35".

2. Relativa punktfelet, vare sig detta erhållits efter utjämning enligt minsta

kvadratmetoden eller grafiskt framställts genom felutvisande figur, må icke för

någon triangelpunkt överstiga 0.08 meter.

15 §.

1. Mellan punkter i triangelnätet skall utläggas ett nät av polygontåg med

det antal punkter, som erfordras för att triangel- och polygonnäten må kunna giva

tillfredsställande stöd åt detaljmätningen.

2. Finnas ej inom eller i närheten av mätningsområdet triangelpunkter, till

vilka anslutning lämpligen kan ske, må polygonmätning utan stöd av triangelnät

ifrågakomma, dock i regel ej, om mätningsområdet är större än 100 hektar.

16 §.

Polygontågen indelas i avseende å noggrannheten i tvänne ordningar.

Till första ordningens polygontåg räknas dels sådant, som går från en triangelpunkt

till en annan, dels ock polygontåg, som går från en triangelpunkt till en

punkt (knutpunkt), som bestämmes förutom av tåget i fråga av minst tvänne andra

likaledes från triangelpunkter utgående polygontåg.

Övriga polygontåg äro av andra ordningen.

17 §

1. Till grund för polygonmätningen skall efter noggrann rekognoscering upprättas

plan för dess utförande; och bör sådan plan upptaga jämväl de delar av

polygonmätningen, som jämlikt 9 § 2 mom. upptagits i förut upprättad plan för

triangelmätning.

2. Vid upprättande av plan för polygonmätning, till vilken plan skall höra

lämplig karta eller skiss, skall bland annat iakttagas:

att polygontåg gives så sträckt form som möjligt;

s. 189 Kontrollera mot PDF

. Kungl. Maj:ts proposition Nr 235. 189

.. . att j allmänhet polygontågen ej erhålla större längd än 1,000 meter och de

särskilda sidorna i tågen ej större längd än 250 meter;

att polygonsidorna inom ett och samma tåg i regel erhålla ungefär samma

längd;

att för långt gående förgreningar så vitt möjligt undvikas;

att polygonpunkterna utväljas så, att deras markering kan ske med minsta

möjliga svårighet och kostnad för mätningen i dess helhet; samt

att polygonsidorna erhålla sådana lägen, att deras uppmätning och användning

vid^ efterföljande arbeten så vitt möjligt underlättas.

Sådant fristående polygonnät, som avses i 15 § 2 mom., bör anordnas genom

slutna polygoner, där ej betryggande kontroll på annat sätt erhålles.

18 §.

^ atj j 10 § stadgas om markering, numrering och beskrivning av triangel- Markering

punkter skall i tillämpliga delar gälla jämväl polygonpunkter, dock att markering o®!1 beskrivmå

ske på enklare sätt, där polygonpunkterna utläggas endast för tillfälligt be- nin£ av

gagnande. ° polygon
punkter.

19 §.

1. Längdmätning av polygontåg skall verkställas med band eller sträng

under för varje fall erforderlig spänning och utföras på sådant sätt, att ny mätning

börjas för varje polygonsida. Mätningen skall, om den ej anordnas på särskilt

betryggande sätt, utföras två gånger, i regel en gång i vardera riktningen.

■ 2. Vinkelmätning i polygonnät skall verkställas med teodolit och utföras

som riktningsmätning i satser.

3. Inom samma utjämningsgrupp böra mätningarna ske med samma instrument

eller redskap.

4. Ovei mätningarna skall föras protokoll med iakttagande av bestämmelsen

i 11 § 4 mom.

Mätning av

polygontåg..

20 §.

^acl \ 13 § stadgas om beräkning av triangelnät och upprättande av koor- Beräkning

dinattörtecknmg skall i tillämpliga delar gälla även för polygonnät. dock att vid av P°lyg°nfelens

utjämning minsta kvadratmetoden ej behöver användas. n8t m
21

§.

L 1V& bestämningar av en polygonsidas längd, må, vare sig polygontåget är av Felgränser

törsta eller andra ordningen, icke avvika från varandra mera än O.0003 1 4- O.01 för polygonmeter,

där 1 betecknar polygonsidans längd i meter. mätning.

2. Vinkelslutningsfelet i ett polygontåg må icke uppgå till mera än. i första

ordningens polygontåg Oc.oi Vn och i andra ordningens polygontåg Oc.02 V n där n

betecknar antalet mätta vinklar i polygontåget.

3. De beräknade koordinaterna för slutpunkten må icke avvika från de givna

koordinaterna så mycket, att punktfelet f, beräknat ur formeln f= VfV+fV där

fx och fy äio avvikelserna i koordinaterna, blir större än, vid första ordningens

s. 190 Kontrollera mot PDF

Mätnmgs
föremål.

Mätnings
linjenSt.

Detaljmätningens

utförande

in. m.

190 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

polygontåg 0.00025 1 + 0.O6 meter och vid andra ordningens polygontåg O.00035 1 + 0.06

meter, där 1 betecknar polygonsidornas sammanlagda längd i meter.

Detaljmätning.

22

Vid detaljmätning, som tillhör finmätning. skall såsom mätningsförcmal upptagas

vad som med hänsyn till mätningens ändamål anses erforderligt, såsom i regel

ägogränser, gator och vägar, varaktiga hägnader, fasta fornlämningar, elektiiska

högspänningsledningar, vattenledningar, diken, sjöar och vattendrag samt byggnadei

och gränser mellan olika ägoslag.

23 §.

1. Detalj mätning, som i 22 £ omförmäles, skall, sa vitt den ej direkt utgår

från triangel- eller polygonnät, stödja sig på ett nät av mätningslinjer.

Dessa skola utgå från punkter i triangel- och polygonnäten eller genom inmätning

bestämda punkter å linjer i dessa nät samt höra dragas raka till andra

punkter av nu angivna slag. Till dylika mätningslinjer eller till dem och punkter

eller linjer i triangel- och polygonnät anslutas ytterligare sadana mätningslinjei till

det antal och på sådant sätt, som fordras för detaljernas lämpliga inmätning. Där

områdes bebyggande eller andra lokala omständigheter omöjliggöra framdragandet

av raka, dubbelsidigt anslutna mätningslinjer, må brutna eller ensidigt anslutna mätningslinjer

användas. ...

2. För punkterna i mätningslinjenätet skola 1 regel beräknas plåna, ratvinkliga

koordinater i det för handen varande koordinatsystemet. Måtningai och

beräkningar skola ordnas så, att betryggande kontroll erhålles, och skall förty ensidigt

ansluten mätningslinje mätas två gånger.

3. I fråga om dubbelsidigt ansluten mätningslinje ma skillnaden mellan dess

på marken uppmätta och med användning av ändpunkternas koordinater beräknade

längd ej överstiga O.0006 1 + 0.06 meter, där 1 betecknar linjens längd 1 meter.

Beträffande ensidigt ansluten mätningslinje må tva bestämningar av en dylik

linjes längd ej avvika från varandra mera än O.0005 1-^0.01 meter, där 1 betecknar

linjens längd i meter.

24 .§.

1. Inmätning av till läget fullt bestämda detaljer, såsom byggnader, gränspunkter,

varaktiga hägnader och dylikt, skall vid finmätning ske numeriskt.

Mätningen bör utföras så, att kontroll erhålles, särskilt 1 fråga om gränspunkter

samt andra punkter av större betydelse, och ordnas på det sätt, att koordinater

för dessa punkter kunna beräknas med minsta möjliga svårighet.

2 Inmätning av detaljer, som ej äro till läget fullt bestämda, såsom 1 allmänhet

stränder och sjöar och vattendrag samt gränser mellan olika ägoslag, må

ske numeriskt eller grafiskt. . ... , A .

Finnas i fråga om ägogräns, som 1 sm helhet ej ar fullt bestämd, vissa

punkter, som äro till läget fullt bestämda, skola dessa punkter inmätas numeriskt,

även om ägogränsen i övrigt inmätes grafiskt.

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Katigt Maj:ts proposition Nr, 235.

3. Över sådan detaljmätning, som i 1 mom. avses, skall å fältet föras tydlig

mätskiss, som skall upptaga alla vid detaljmätningen använda punkter och linjer

samt därvid funna mått ävensom de inmätta föremålens natur och ungefärliga form.

Längdmåtten skola antecknas med i regel två decimaler av meter.

Över numerisk mätning, som i 2 mom. avses, skola föras mätskiss och protokoll

eller endera, allt eftersom för varje fall erfordras för kartas upprättande.

4. Numerisk inmätning av gränspunkter och andra punkter av större betydelse

skall utföras med sådan noggrannhet, att två likvärdiga bestämningar av

dylik punkt i förhållande till linje i stomnätet eller mätningslinjenätet icke avvika

från varandra mera än högst 0.2 meter.

Yid numerisk detaljmätning i övrigt liksom vid grafisk detaljmätning skall

detaljpunktemas läge i förhållande till stomnätet eller mätningslinjenätet bestämmas

med så stor noggrannhet, som kan tillgodogöras i avsedda eller förhandenvarande

skalor.

Avd. G. Vanlig mätning.

Stommätmng.

25 §.

Vid vanlig mätning må stommätning utföras såväl numeriskt som grafiskt

och ske såväl medelst polygonmätning som medelst stomlinjemätning.

26 §.

1. Oberoende av mätningsområdets storlek må polygonmätning, som i 25 §

avses, utföras fristående utan stöd av triangelnät. Finnes sådant nät, bör polygonmätningen

anslutas därtill, om så lämpligen kan ske.

2. För alla polygonpunkter skola beräknas plana, rätvinkliga koordinater i

förut befintligt eller för det särskilda fallet antaget koordinatsystem.

3. Polygonpunkterna skola markeras på så vitt möjligt orubbligt och varaktigt

sätt medelst borrhål utan dubb i berg, jordfast sten, betong eller dylikt.

Borrhålet skall omgivas av en cirkel, och må markeringen under i övrigt lika

förhållanden icke bereda mindre trvgghet iin vad beträffande gränsmärken stadgas

i 43 §.

4. "V ad i 3 mom. sägs galle ej, då polygonpunkter utläggas endast för tillfälligt

begagnande, i vilket fall enklare markeringssätt må användas.

5. För polygonmätning, som i-donna paragraf avses, skola bestämmelserna

i 17, 19 och 20 §§ angående plan för polygonmätning samt mätning och beräkning

av polygontåg ävensom upprättande av koordinatförteckning i tillämpliga delar

gälla, dock med undantag för vad i 17 § stadgas beträffande viss längd för polygontåg

och polygonsidor.

6. Vid polygonmätning, varom här är fråga, må avvikelsen mellan två bestämningar

av en polygonsidas längd så ock vinkelslutningsfelet och punktfelet, det

senare beräknat på sätt i 21 § 3 mom. sägs, icke uppgå till mera än två gånger

vad i sistnämnda paragraf i nu berörda hänseenden är medgivet i fråga om andra

ordningens polygontåg.

Sätt för

stommätningens

utförande.

Polygonni

ättling.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

Stomlinje
mätning.

"Stödpunkter.

1. Vid stomlinjemätning skall efter erforderlig rekognoscering till grund

för detalj mätningen utstakas ett nät av stomlinjer, om och i den mån sådant för

ändamålet erfordras.

2. Vid anordnande av stomlinjenät skall iakttagas:

att en eller, där så erfordras, flera av stomlinjerna behandlas såsom baslinje

och därför framdragas i för stukning och mätning gynnsam terräng samt upphuggas

till sådan bredd, att säkerhet för stakningens riktighet vinnes;

att, därest kontroll å linjenätet icke på annat sätt erhålles, särskilda linjer,

kontrollinjer, utläggas, och skall, därest yttergräns för mätningsområdet icke lämpligen

kan användas såsom baslinje eller kontrollinje, dylik linje förläggas i närheten

av sådan gräns;

att, därest erforderligt antal vinklar i stomlinjenätet ej kan med tillfredsställande

noggrannhet direkt mätas eller på annat sätt tillförlitligt bestämmas, en

eller flera särskilda linjer böra utstakas och mätas på sådant sätt, att dylik linje

tillika med tvämie andra för nätets säkerhet betydelsefulla linjer bilda en triangel,

i vilken ingen av vinklarna må vara mindre än 40c; samt

att all nödig försiktighet iakttages till undvikande av skada å skog

eller eljest.

3. Baslinjer och andra stomlinjer, som äro särskilt normerande för linjenätets

konstruktion, skola mätas två gånger, helst i motsatta riktningar.

4. I fall, då stomlinje mätes två gånger, må skillnaden mellan de båda

mätningarna såväl för linjen i dess helhet som för särskilt markerad del därav ej

överstiga O.ooi l + O.oi V 1 + O.i meter, där 1 betecknar den uppmätta längden

i meter.

Därest stomlinje, som ej mätes två gånger, vid nätets konstruktion erhåller

grafisk kontroll, må skillnaden mellan å marken mätt och å kartan uttagen längd

ej uppgå till mera än O.002 1 + O.04 V 1 + O.0004 s, där 1 betecknar uppmätt

längd i meter och 1: s kartans skala.

28 §.

1. Att tjäna till ledning vid stomlinjenätets framtida återställande samt för

kontroll å ägogränsers läge skola, där ej markens beskaffenhet sådant omöjliggör,

stödpunkter utläggas, dock ej till större antal än som för nämnda ändamål kräves,

och skola härvid företrädesvis utväljas skärningspunkter mellan viktigare linjer i

linjenätet. I den mån läget av stomlinjenät genom mått till byggnad eller dylikt

bestämts med erforderlig säkerhet och kontroll å ägogränsers läge på enahanda

sätt kan erhållas, vare stödpunkters utläggande ej nödigt.

2. Beträffande markering av sådana stödpunkter galle vad i 26 § 3 mom.

finnes stadgat om markering av polygonpunkter vid vanlig mätning.

3. Såsom stödpunkter kunna även användas inom eller i närheten av mätningsområdet

befintliga triangel- och polygonpunkter, vad polygonpunkter angår

vare sig desamma bestämts genom finmätning eller vanlig mätning.

4. Därest- stödpunkter icke sammanfalla med skärningspunkter mellan linjer

i stomlinjenätet, skola de på ett betryggande sätt numeriskt inmätas i förhållande

till samma nät.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

193

Detalj-mätning.

29 §.

Vid detaljmätning, som tillhör vanlig matning, skall i fråga om mätningstöremal

gälla vad i 22 § är sagt om dylika föremål vid detaljmätning, som tillhör

inmätning.

30 §.

1. Därest detaljmätning, som i 29 § omförmäles, ej direkt utgår från stomnätet,

vilket må hava bestämts antingen genom finmätning eller vanlig mätning,

skall detaljmätningen stödja sig på ett från stomnätet utgående nät av mätningslinjer

av sådan omfattning, som för detaljernas bestämmande erfordras.

2. Mätningar och beräkningar av mätningslinjenätet skola anordnas så, att

betryggande kontroll erhälles.

3. Då mätningslinjenätet utgår från triangel- eller polygonnät, må skillnaden

mellan mätningslinjes på marken uppmätta och med användning av ändpunkternas

koordinater beräknade längd ej överstiga O.0012 1 + 0.12 meter, där 1

betecknar linjens längd i meter.

Då mätningslinjenät utgår från stomlinjenät, och mätningslinje därvid erhåller

grafisk kontroll, galle om tillåten avvikelse vad i 27 § 4 mom. 2 stycket

stadgas om stomlinje.

31 ij.

1. Vare sig detalj mätning, som i 29 § omförmäles, sker numeriskt eller

grafiskt, skola till läget fullt bestämda detaljer inmätas på det sätt, att erforderligt

antal punkter bliva i förhållande till stomnät eller mätningslinjenät eller stödpunkter

bestämda med så stor noggrannhet, som kan tillgodogöras i avsedda eller förhandenvarande

skalor.

Till läget icke fullt bestämda detaljer skola inmätas med den noggrannhet,

som ändamålet kräver och förhållandena medgiva.

2. Därest befintliga ägogränser äro till läget fullt bestämda och, så vitt

vid mätningstillfället kan avgöras, jämväl därefter skola bibehållas såsom sådana,

skola de, även om mätningen i övrigt är grafisk, under erforderlig kontroll inmätas

numeriskt i förhållande till stomnät eller mätningslinjenät eller stödpunkter. Detsamma

galle i fråga om till läget fullt bestämda punkter i ägogräns av nyss angiven

beskaffenhet, vilken i sin helhet ej är fullt bestämd.

Vid numerisk detaljmätning, som tillhör vanlig mätning, galle i fråga om

förande av mätskiss och protokoll vad som stadgas i 24 § 3 mom. 2 stycket.

3. Inmätning av till läget fullt bestämda punkter i ägogräns skall utföras

med sådan noggrannhet, att två likvärdiga bestämningar av dylik punkt i förhållande

till linje i stomnätet eller mätningslinjenätet eller till stödpunkter icke avvika

från varandra mera än högst 0.4 meter.

Mätnings,

försmå \

Mätninga
linjenät.

Detaljmä» - ningen *

utförande

m. m.

Bihang til1 riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 196 höft. (Nr 235.)

25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kunt/L Maj:ts ''proposition Nr 235.

A n slutning.

Höjdfix
pimkter.

i

Tillvägagångssätt

vid

höjdmätning.

Felgränser

vid höjdmätning.

•3 Kap.

Om höjdmätning:.

32 §.

1. Vid höjdmätning bör anslutning äga rum till rikets precisionsavvägning,

därest fixpunkt tillhörande densamma linnes tillgänglig inom eller i närheten av

mätningsområdet. Även om sådan punkt ej finnes, bör höjdmätningen direkt utgå

från medelhavsytan eller med användning av tillgängliga höjduppgifter ungefärligen

hänföras till densamma.

Tydlig redogörelse skall alltid lämnas angående det sätt, varpå anslutning

skett, eller det utgångsplan, som eljest använts.

2. Vid höjdmätning böra, där så lämpligen kan ske, medtagas höjdfixpunkter,

som utsatts av Sveriges geologiska undersökning eller statens meteorologiskhydrografiska

anstalt liksom denna anstalts peglar.

33 §.

1. Höjdmätning skall stödjas av höjdfixpunkter, om och i den män sådant

med hänsyn till höjdmätningens ändamål är erforderligt, och skall härvid iakttagas,

att höjdfixpunkterna bliva fördelade så jämnt som möjligt över mätningsområdet

samt erhålla sådant läge, att deras användning, så vitt ske kan, underlättas.

Höjdfixpunkt skall markeras på så vitt möjligt orubbligt och varaktigt sätt.

och bör densamma utmärkas med ett kors, där ej hinder möter.

2. Över höjdfixpunkterna skall upprättas förteckning, angivande punkternas

nummer, markering, läge i planet och slutgiltiga höjd, och böra skisser över desamma

upprättas, där sådant för vinnande av tydlighet erfordras.

34 §.

1. Höjdmätning bör, evad den sker genom avvägning (finavvägning- eller

vanlig avvägning) eller annorledes, anordnas så, att kontroll erhålles. Där ej mätningens

ändamål annat föranleder, bör densamma förty, utom i fråga om detaljpunkter,

verkställas två gånger, såvitt ej kontroll på annat sätt erhålles.

Över höjdmätningen skall föras protokoll med iakttagande av bestämmelsen

i 11 § 4 mom.

2. I fall, då större noggrannhet erfordras, såsom i fråga om viktigare höjdfixpunkter,

skall höjdmätningen verkställas genom finavvägning. Denna utföres i

slutna polygoner eller med anslutning till två eller flera fixpunkter, vilkas höjdlägen

äro bestämda med sådan noggrannhet, som i varje fall för ändamålet erfordras,

och skall i övrigt iakttagas, att de oundvikliga mätningsfelen utjämnas

enligt teoretiskt riktiga grunder.

35 §.

1. Vid finavvägning av höjdfixpunkter må det ur utjämningen framgående

medelfelet för en kilometer ej överstiga O.oi meter.

2. Vid höjdmätning av markyta må felet i höjdläge för en punkt vilken

som helst i regel ej uppgå till mera än 0.5 e + 5 e n meter, där e betecknar

ekvidistansen i meter och n markens lutningsförhäflande.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 235.

195

4 Kap.

Om kartas upprättande.

36 §.

1. Plankarta, som i denna förordning avses, skall, där ej i lag eller för- Skala för

fattning finnes annorlunda stadgat, upprättas i någon av nedan angivna skalor.

Där ej särskilda förhållanden påkalla undantag, skola följande skalor användas

för nedan omförmälda ändamål:

a) 1:100, 1:200 och 1:400 för karta över tomt, kvarter eller annat mindre

område med högt markvärde:

b) 1 : 1,000 och 1 :2,000 för karta över stad, köping samt annan ort med

större sammanträngd befolkning eller där större byggnadsverksamhet är att förvänta.

med undantag dock för till densamma hörande större skogsområde:

c) 1: 2,000 och 1: 4,000 för karta över dels skogsområde, som under b) sägs,

dels ock i allmänhet ägor å landet, dock att 1:8,000 bör användas för karta över

större skogsområde med mindre antal skiljaktigheter; samt

d) 1 : 8,000, 1 : 10,000, 1 : 16,000, 1 : 20,000, 1: 50,000 och 1 : 100,000 för

översiktskarta.

Vid upprättande av annan plankarta än översiktskarta skall i övrigt iakttagas,

att så stor skala väljes, att endast undantagsvis må förekomma ägofigurer med

mindre yta än, 10 kvadratmillimeter verkligt mått å kartan.

2. Vid förrättning, som avses i 1 § 1 stycket äger förrättningsmannen

bestämma, vilken av förenämnda skalor, som skall användas. Anmäles missnöje

med förrättningsmannens beslut, skall denne ofördröjligen underställa frågan lantmäteristyrelsens

prövning.

I fall, som avses i 1 § andra stycket, äge vederbörande kommunala myndighet

bestämma, vilken av förenämnda skalor, som skall användas.

37 §.

1. Plankarta, som grundas på finmätning, skall vara försedd med noggrant

kvadratiskt, minst med avseende på varje rutas hörn utmärkt rutnät med 10 centi- för plankarta

meters sidor, vilka sidor skola ligga parallellt med koordinataxlarna och på vissa vid fin
å

kartan antecknade avstånd från desamma. mätning

2. Karta, som i 1 mom. avses, skall upprättas i blad av rektangulär form med

i allmänhet ett normalformat för ritytan av 60 centimeter i höjd och BO centimeter

i bredd. Kartbladens höjdriktning, skall, där ej särskilda omständigheter annat

föranleda, vara parallell med koordinatsystemets abscissaxel.

3. Vid kartering av detaljmätning, som tillhör finmätning, skola först samtliga

koordinatbestämda punkter utmärkas enligt koordinaterna och med utgång i

regel från närmaste linje i rutnätet. Därefter skola i anslutning till sålunda utmärkta

punkter numeriskt inmätta detaljer inläggas enligt innehållet i mätskisser

och protokoll och grafiskt inmätta detaljer med stöd av samma punkter överföras

och inpassas å kartan.

4. Över finmätt stomnät skall för mätningens åskådliggörande upprättas

särskild karta enligt koordinaterna: och må, om härvid såväl triangel- som polygon
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

Särskilda bestämmelser

för plankarta

vid vanlig

mätning.

Särskilda bestämmelser

för karta vid

höjdmätning.

Sättet för arbetets

utförande.

196 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

mätning utförts, båda näten utmärkas å samma karta, där sä med hänsyn till

tydlighet och andra förhållanden anses kunna äga rum.

5. Rutnät skall utmärkas med sådan noggrannhet, att en rutas sidolängd

ej må avvika från den i 1 mom. angivna med mera än O.0002 meter. I fråga

om karta av normalformat må rutnätet i sin helhet vid utmärkandet ej i någon

utsträckning avvika från den riktiga storleken mera än O.ooos meter.

Koordinatbestämda punkter skola utmärkas med så stor noggrannhet, att

skillnaden mellan deras läge enligt koordinaterna. och i förhållande till närmaste

linje i rutnätet ej må överstiga O.00025 meter. Övriga detaljer skola inläggas å

kartan med så stor noggrannhet, som mätningen och den antagna skalan medgiva,

38 §.

1. För plankarta, som grundas ä vanlig mätning, skall, i det fall stomätning

skett genom polygonmätning, i tillämpliga delar gälla vad i 37 § 1, 3 och 4

mom. stadgas.

På omständigheterna i varje fall må bero, om karta skall upprättas i blad

eller icke. Uppdelas kartan i blad, hör vad i 37 S? 2 mom. finnes stadgat om form

och normalformat lända till efterrättelse.

2. I det fall stomlinjemätning skett, skall stomlinjenätet konstrueras å karta

i den bestämda skalan. Därefter insättas mätningslinjer och de inmätta detaljerna

antingen å nämnda karta i befintligt skick eller å karta i blad, till vilken sen art

stomlinjenätet dessförinnan överförts, och bör i sistnämnda fall vad i 37 g 2 mom.

finnes stadgat om form och normalformat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

3. Vid mätningen tagna och vid kartans konstruktion använda mått beträffande

stomlinje- och mätningslinjenäten liksom och de mått, som avses i 28 §

4 mom., skola antecknas å kartan med minst en decimal av meter. Kan detta ej

ske, utan atto kartan därigenom bliver otydlig, skall särskild mätskiss upprättas för

ändamålet. A karta och mätskiss böra ock stödpunkterna på lämpligt sätt angivas.

4. Vad i avseende å noggrannhet i fråga om plankarta, som grundas å

tinmätning, finnes stadgat i 37 § 5 moln. galle i tillämpliga delar jämväl beträffande

plankarta, som grundas å vanlig mätning.

39 §.

För karta, vara resultatet av höjdmätning angives, galle i tillämpliga delar

vad i 36 38 §§ stadgas om plankarta.

5 Kap.

Om arealutråkning.

40 g.

1. Arealuträkning skall verkställas på sådant sätt, att föreliggande mätnings - och kartmaterial fullt utnyttjas för vinnande av noggrannast möjliga resultat.

Med hänsyn härtill sammanföras å kartan utmärkta särskilda områden i en eller

flera s. k. kontrollgrupper, vilka i avseende å storlek och form lämpa sig för säker

arealuträkning. Härefter bestämmes dels arealen av kontrollgrupp och dels arealen

av de särskilda delarna därav.

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kling!. Maj:ts proposition Nr 235-

2. A »pal uträkning, som sker ur givna mått eller koordinater, kallas numerisk;

annan areal uträkning kallas grafisk.

3. Utföres arealuträkning såväl numeriskt som grafiskt, skall resultatet av

den numeriska uträkningen gälla.

Utföres arealuträkning av kontrollgrupp eller särskild del därav grafiskt,

skall den verkställas minst två gånger och medeltalet mellan uträkningarna tagas,

där ej särskilda omständigheter annat föranleda.

Då arealerna för de särskilda delarna av kontrollgrupp uträknas grafiskt,

skall utjämning verkställas så, att summan av delarnas arealer kommer att överensstämma

med kontrollgruppens areal.

4. Vid grafisk arealuträkning må skillnaden mellan två uträkningar av

kontrollgrupp eller del därav ej överstiga O.0004 s V A, där A betecknar arealen

i kvadratmeter och 1 : s kartans skala,

41 §•

Arealuträkningens resultat skall införas i särskild längd. Denna skall utvisa

de särskilda uträkningarna samt om och på vad sätt den i 40 § 3 mom. omförmälda

utjämning skett.

6 Kap.

Om utstakning och utmärkande av ägogräns.

42 §.

1. Utstakning av ägogräns, vars läge är bestämt genom siffror, skall verkställas

med användning av dessa eller för ändamålet ur desamma uträknade mått.

2. Vid utstakning enligt karta av annan ägogräns skall åtgärden i fråga

verkställas efter å kartan tagna mått, och skall härvid hänsyn tagas till den

krympning, som kartan må hava undergått, ävensom till andra omständigheter,

som inverka på riktigheten av kartans visning.

3. Vid utstakning av ägogräns i andra fall än som i 1 och 2 mom. omförmälas,

skall sä förfaras, att ägogräns å marken kommer att så tillförlitligt som

möjligt följa vad urkunder eller förhandenvarande förhållanden i övrigt utvisa.

4. Innan utstakningen avslutas, må ej verkställas åtgärder, som i 43—46

omförmälas.

5. Utstakning av ägogräns, som i 1 mom. omförmäles, skall verkställas så,

att utstakade punkter bliva bestämda, vid finmätning med den noggrannhet, som

angives i 24 § 4 mom. 1 stycket och vid vanlig mätning med den noggrannhet,

som angives i 31 § 3 mom.

43 g.

1. För ägogränsers utmärkande på marken må ej, utom i fall, som i 46 §

2 mom. omförmäles, anbringas andra än följande märken, nämligen råsten, rör eller

stång av järn, glaserat rör, borrhål med dubb samt träpåle.

2. Såsom råsten må användas hållbar sten eller betong, alltid med inhugget

.iller ingjutet kvadratiskt märke i eller utan förening med dubb. Råsten bör vara

omkring 0.7 meter hög och hava form av en rät stympad pyramid, vars plana

A rea 11 ängd.

Utstakning

av ägo gräns

Olika slag av

grän sTnärk on.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Användning

av de i 43 5

omförmälda

gränsmärken

i allmänhet.

Kungl. Majds proposition Nr 235.

toppyta och basyta böra hava. den förra omkring O.iö meters sidor och den senare

minst dubbelt så stora sidor. Råsten må dock även vara av ungefärligen nämnda

form och storlek så ock av annan form och storlek, om blott dess egenskap av

råsten tydligt framträder. Där markens beskaffenhet det medgiver, skall råstenen

på lämpligt sätt nedgrävas. Den bör vila på säkert underlag samt, om och i den

mån så erfordras, kringskolas på betryggande sätt.

ii. Rör eller stång av järn, som helst bör vara galvaniserat, skall, i eller

utan förening med glaserat rör, nedsättas i marken eller ingjutas i sten eller betongblock.

Markeringens hela längd får icke understiga 0.7 meter och dess underkant

skall ligga minst 0.5 meter under markens yta.

4. Glaserat rör skall vara av omkring 0.5 meters längd och nedsättas i

marken sä, att rörets överkant, där sä erfordras, kommer under plogdjup.

5. Borrhål skall vara försett med dubb av järn eller annan metall och anbringas

i berg, jordfast sten eller byggnad av sten eller betong. Då borrhål ej

anbragts i byggnad, skall det omgivas av ett inhugget eller ingjutet kvadratiskt

märke med omkring O.i meters sida.

6. Träpåle skall vara av sådant träslag, som är motståndskraftigt för röta.

Den skall lodrätt neddrivas i marken, och bör dess övre del vara fyrkantig med

sida av omkring 0. i meter.

44 §.

1. Utmärkande av ägogräns, som bildar en rät linje, skall i regel ske på

det sätt, att gränsmärken av i 43 § angivna slag anbringas ej mindre i ägogränsens

ändpunkter än även i själva gränslinjen dels såsom utliggare dels ock såsom visare

eller ledare. Utliggare skall utsättas på högst 25 meters avstånd från ändpunkt.

Avståndet från ändpunkt till närmaste visare eller ledare eller mellan dessa märken

inbördes må i regel ej överstiga 200 meter. Där gränsen går över annan mark

än åker och tomtmark, må nämnda märken anbringas på mindre inbördes avstånd,

om någon sakägare det begär och förrättningsmannen så prövar lämpligt. Understiger

avståndet mellan ändpunkterna 100 meter, eller äro gränspunkter inom sådant

område, som i 4 § 1 mom. omförmäles, bestämda genom siffror i förhållande till

tinmätt stom nät, må märken anbringas allenast i ändpunkterna.

År ägogräns krokig, skola gränsmärken av i 43 § angivna slag utsättas,

förutom i gränsens ändpunkter, i så många punkter i gränslinjen, som erfordras

för bestämmande av gränsens huvudsakliga sträckning.

2. i fråga om mark, som omförmäles i 4 § 1 inom., må, där ej någon

sakägare vill bekosta varaktigare märken, träpålar användas för markering av gräns i

sådana punkter, som äro med siffror bestämda i förhållande till finmätt stomnät.

Då ej är fråga om mark, som nyss sagts, må icke mot någon sakägares

bestridande användas annat gränsmärke än råsten av enklare beskaffenhet eller

borrhål med dubb eller träpåle. Såsom märke i själva gränslinjen må träpåle icke

användas i annat fall, än då marken är sank eller råsten icke kan anskaffas utan

avsevärda kostnader, i vilket senare fall emellertid träpåle icke får användas i

större utsträckning, än att andra märken förekomma på omkring 400 meters inbördes

avstånd.. Träpåle må icke heller användas såsom märke i ändpunkt i annat

fäll, än då marken är så sank, att endast med omfattande åtgärder kan beredas

säkert underlag för råsten eller rör eller stång av järn.

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungi. Maj:ts proposition Nr 235.

Glaserat rör må användas endast, där annat märke skulle utgöra binder för

jordbruket.

3. I fall, då utmärkande av ägogräns på sätt i 1 mom. sägs ej lämpligen

låter sig göra, såsom där gränsmärke skulle komma att stå i vattendrag eller i

brant sluttning eller åstadkomma väsentligt hinder i samfärdseln eller sådant utmärkande

eljest på grund av särskilda förhållanden icke anses böra ifrågakomma,

må gränsmärke utsättas annorstädes i ägogränsen.

45 §.

Vad i 43 och 44 §§ är stadgat galle ej, i den mån redan befintliga gränsmärken

äro av beskaffenhet att fortfarande kunna på tillfredsställande sätt tjäna

som gränsmärken eller för sådant ändamål iståndsättas.

46 §.

1. 1 skogbevuxen mark, som ej är att hänföra till park, plantering, tomt

eller dylikt, skall ägogräns, utöver vad i 43—45 §§ sägs, utmärkas antingen genom

upphuggning av rågata till 1 å 2 meters bredd eller, där någon sakägare det föredrager,

genom fällning av i gränslinjen stående träd, som ej äro särskilt värdefulla,

samt märkning av närmast därintill växande träd på 30—50 meters inbördes avstånd.

Märkningen skall ske sålunda, att träden omkring 1.5 meter från roten kringmålas

med två ringar av rödfärg, vilka på den åt ägogränsen vettande sidan förenas

genom ett likaledes rödfärgat tvärstreck.

2. I fråga om ägogräns i vatten må, där hinder möter för dess utmärkande

såsom i 44 § sägs, dylik gräns utmärkas på sätt lämpligt prövas, och därvid även

andra märken användas än sådana, som i 43 § omförmälas, dock må jämväl i fall.

som här avses, i 43 § angivna gränsmärken ej anbringas annorstädes än i ägogräns.

3. För kontroll å gränspunkts läge och för dess framtida återställande må

anbringas försäkringsmarkeringar, där så befinnes lämpligt. Till försäkringsmarkeringar

må ej användas sådana märken, som enligt denna förordning beteckna

triangel-, polygon-, stöd- eller höjdfixpunkt, ej heller gränsmärke, som i 43 § omförm

äles.

47 §.

1. Har läget av ägogräns ej redan vid mätningen blivit bestämt, på sätt

i 24 och 31 §§ omförmäles, skall gränsens läge säkerställas genom att erforderligt

antal punkter angivas genom koordinater i förhandenvarande koordinatsystem eller

genom mått i förhållande till stomnät, mätningslinjenät eller stödpunkter; och må.

där sådant för ändamålet erfordras, nya punkter i dessa nät eller nya stödpunkter

utläggas och inmätas. Vad nu är sagt gälle ej, där erforderligt säkerställande i

stället sker genom mått till byggnad eller dylikt.

Där ägogräns följer stranden av sjö eller vattendrag eller anledning därtill

eljest förekommer, må gränsen säkerställas uteslutande genom grafisk bild.

2. Vad i 24 § 3 mom. och 38 § 3 mom. stadgas om antecknande å karta

eller mätskiss av där avsedda mått skall, allt eftersom finmätning eller vanlig

mätning förekommer, äga motsvarande tillämpning i fråga om mått, som i denna

paragraf avses. Vad nu sagts utgör dock ej hinder för. att måtten i stället införas

i särskild handling.

Användning

av äldre

gränsmärken.

Utmärkande

av ägogräns

i särskilda

fall ävensom

försäkrings - markering.

Säkerställande

av ägogräns.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Redskap ocii

instrument

vid arbeten

enligt denna

förordning.

Bedovisning.

Kungl. Maj As proposition Nr 2‘åö.

Över ägogränsen och de utsatta gränsmärkena skall upprättas fullständig

och noggrann beskrivning, som tecknas å kartan eller införes i särskild handling,

allt eftersom i lag stadgas eller för varje fall prövas lämpligt.

3. I fråga om mätningar, som erfordras för sådant säkerställande, som i

1 mom. första stycket omförmäles, skola bestämmelserna i 24 § 4 mom. första

stycket och 31 § 3 mom. äga motsvarande tillämpning.

7 Kap.

Allmänna bestämmelser.

48 g.

1. Med iakttagande av vad i 11 § 2 mom. är stadgat därom, att i vissa

fall basmätning bör utföras med användning av Jäderinska basmätningsmetoden.

skall längdmätning i övrigt verkställas med band eller sträng av stål eller invar.

dock att i avseende å detaljmätning jämväl annat jämngott mätningsredskap må

användas.

2. Kontrollband om 20 meters längd, vilket redskap skall vara tillgängligt

för den, som verkställer mätningsarbeten enligt denna förordning, och för vilket

lantmäteristyrelsen äger fastställa modell, skall vara längdbestämt samt förfärdigat

av stål eller invar.

För kontroll i övrigt av arbeten, som i denna förordning avses, må förrättningsman

jämväl använda kontrollstång av stål eller invar om en meters längd

likaledes enligt av lantmäteristyrelsen fastställd modell. Kontrollstång skall vara

justerad såsom precisionsmått i enlighet med gällande förordning om mått och vikt

och må därjämte på särskild begäran längdbestämmas.

Dessa redskap må ej användas vid arbete på fältet.

3. Mätskalor, som användas vid arbeten enligt denna förordning, skola vara

justerade såsom precisionsmått, på sätt om lantmäteriskalor finnes stadgat i förordningen

om mått och vikt.

4. Förrättningsman är ansvarig för riktigheten av instrument och andra

redskap, som användas vid arbeten enligt denna förordning.

Mätband eller mätsträng, som vid jämförelse med kontrollband befinnes avvika

från rätta längden med mera än O.oö procent därav, må icke användas utom i fall.

då längdbestämningskorrektion skall anbringas.

Angående längdbestämning av i 11 § 2 mom. omförmälda mätsträngar av

invar och i 2 mom. här ovan avsedda kontrollredskap är stadgat i förordningen

angående längdbestämning i vissa fall av redskap för mätningsarbeten.

49 §.

Den, som verkställer triangelmätning, som i denna förordning avses, åligger

att inom ett år efter förrättningens avslutande till lantmäteristyrelsen insända styrkt

kopia av den över triangelnätet upprättade kartan så ock styrkt avskrift av beskrivning

och koordinatförteckning över triangelpunkterna.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kunf/l. Maj:ts proposition Nr 235.

201

50 §.

I fråga om förrättningar, som i 1 § första stycket avses, äger lantmäteri- Verkstaiiigstyrelsen

att i enlighet med grunderna i denna förordning meddela de allmänna

eller för särskilt fall gällande verkställighetsföreskrifter, som finnas erforderliga.

Meddelandet av verkställighetsföreskrifter i avseende å mätningsarbete, som

omförmäles i 1 § andra stycket, ankommer på vederbörande kommunala myndighet.

51 §.

Anser samhälle eller enskild sakägare sin rätt vara förnärmad genom lånt- Fullfölja av

mäteristyrelsens beslut i frågor, som avses i denna förordning, äge att däröver

anföra besvär hos Konungen inom tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut är bestämd.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1921, då vad i artikel Y av

lantmäteri instruktionen den 6 augusti 1864 ävensom i särskilda författningar i övrigt

fimies stadgat häremot stridande upphör att gälla; skolande dock beträffande arbete,

som vid nämnda tid redan påbörjats, bestämmelserna i denna förordning tillämpas

endast i den mån så utan större olägenhet kan ske.

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

1 sant/. 196 höft. (Nr 235.)

26

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 235.

Bilaga 2.

Lantmäterikomniissionens förslag

till

kungörelse med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet inom rikets

städer och sådana samhällen på landet, där den för städerna gällande ordning

för bebyggande skall iakttagas, m. m.

Med upphävande av kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter

angående mätningsväsendet i rikets städer och sådana samhällen på landet, där de»

för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, förordnas som följer:

1 §•

I avseende å den tillsyn över mätningsväsendet i rikets städer, som åligger

lantmäteristyrelsen, tillkommer det styrelsen:

a) beträffande förrättningar, som omförmälas i 2, 5 och 6 kapitlen i lagen

om fastighetsbildning i stad, utöver vad därom finnes stadgat i samma lag samt i

Vår denna dag utfärdade förordning angående sättet för utförande av vissa raätningsarbeten

m. m.:

att för vinnande av fullständighet, tydlighet och likformighet utfärda erforderliga

allmänna eller för särskilt fall gällande föreskrifter, modeller och formulär:

att på begäran meddela råd och upplysningar;

att, när anledning därtill förekommer, förordna om inventering av kartor och

handlingar;

att i den ordning instruktionen för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare

sägs förrätta inspektion samt att förordna tjänsteman vid verket eller förste lantmätare

att på ort och ställe verkställa undersökningar, mätningar eller andra åtgärder,

där sådant är av behovet påkallat för utövande i särskilt fall av den styrelsen

åliggande tillsyn;

att, därest anledning till anmärkning förekommer, vidtaga åtgärder till vinnande

av rättelse samt att genom lämpligt vite, högst etthundra kronor, tillhålla

vederbörande förrättningsman att fullgöra sina åligganden;

att föra förteckning över i städers tjänst för utförande av ifrågavarande förrättningar

anställda mätningsmän samt å personer, som förordnats att i stad verkställa

viss förrättning eller visst slag av förrättningar;

b) beträffande annat mätningsarbete:

att på begäran meddela råd och upplysningar, tillhandagå med verkställighetsföreskrifter,

lämna biträde vid upprättande av planer, kostnadsförslag och avtal

angående utförande av sådant arbete samt utöva kontroll över detsamma.

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Hos lantmäteristyrelsen skall föras särskilt diarium över ärenden, som föranledas

av bestämmelserna i denna paragraf.

2 §•

Den närmare tillsynen över stads mätningsväsen tillkommer byggnadsnämnden.

Av byggnadsnämnden äger lantmäteristyrelsen att äska och erhålla de upplysningar,

det biträde och den handräckning, som ligga inom området för byggnadsnämndens

befogenhet och som för styrelsens verksamhet erfordras.

Byggnadsnämnden åligger att till lantmäteristyrelsen insända uppgift å i

stadens tjänst anställd mätningsman samt å person, som förordnats att verkställa

mätningsförrättning eller mätningsförrättningar inom staden. I samband härmed

skall, där fråga ej är om lantmätare, meddelas upplysning om de kunskapsprov den

avlagt, som uppgiften avser, samt om den verksamhet på mätningsväsendets område,

han utövat.

3 §•

1 mom. Börande förrättningar, som i 1 § a) avses, skall, enligt vid denna

kungörelse fogat formulär föras diarium, varav framgår tiden, då ärendet inkommit,

uppdragsgivarens eller sökandens namn, förrättningens eller åtgärdens beskaffenhet,

förrättningsmannens namn samt tiden, då arbetet börjats och slutats, karta och

handlingar utgivits till sakägare, akten överlämnats till myndighet, fastställelse meddelats

eller förrättningen vunnit laga kraft samt redovisning skett jämte aktens arkivnummer

så ock kostnad, som skall gäldas av sakägare.

2 mom. Med ledning av diarium, som i 1 mom. avses, skall, i enlighet med

de föreskrifter lantmäteristyrelsen äger meddela, före den 1 februari till lantmäteristyrelsen

insändas redogörelse, utvisande verksamheten under nästföregående år.

i §■

Börande förrättningar, som omförmälas i 6 kap. i lagen om fastighetsbildning

i stad, skall i tillämpliga delar gälla vad i 48 § 1 mom. i instruktionen för lantmäteristyrelsen

och rikets lantmätare finnes stadgat.

5 §•

Där ej Konungen på särskild framställning annorlunda förordnar, skola kartor

och handlingar rörande stadsplan, tomtindelning, tomtmätning, avstyckning och

sådan mätning, varom förmäles i 1 § andra stycket i förordningen angående

sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. m., så ock kartor och handlingar

rörande andra mätningsförrättningar, som angå ägogränser, på stadens bekostnad

förvaras uti brandfri lokal eller, om tillgång till sådan lokal saknas, kopior och

avskrifter av dessa kartor och handlingar överlämnas till lantmäterikontoret i länet,

dock ej där exemplar av desamma därstädes finnas eller till följd av meddelade

l>estämmelser skola av förrättningsmannen dit redovisas.

I fråga om insändande av kopia till länets lantmäterikontor, skall denna

paragraf dock icke äga tillämpning å tomtkarta, som upprättats före den 1 januari

1918, och ej heller å stadsplanekarta med beskrivning, där styrkt avritning av kartan

jämte styrkt avskrift av beskrivningen efter vad i g 11 mom. 3 av byggnadsstadgan

för rikets städer sägs skall förvaras i civildepartementet.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 235.

6 §•

Vad instruktionen för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare innehåller i

fråga om styrelsens och lantmäterifiskalens rätt och skyldighet att beträffande

tjänsteman hos styrelsen föranstalta om åtal vid domstol skall i fråga om förrättningar,

som i 1 § a) avses, äga motsvarande tillämpning beträffande i stads eller

samhälles tjänst anställd mätningsman samt person, som förordnats att i stad verkställa

viss förrättning eller visst slag av förrättningar.

1 mom. Vad i 1—6 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning

i avseende å samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande

skall iakttagas.

2 mom. Vad i 1 § a), 3, 4 och 6 §§ stadgas i fråga om förrättningar, som

där avses, skall äga motsvarande tillämpning beträffande tomtmätning inom område,

som omförmäles i 1 kap. 42 och 43 §§ i lagen om fastighetsbildning i stad, även

där förrättningen verkställes av annan än distriktslantmätare eller extra lantmätare.

8 §•

Denna kungörelse gäller icke förrättningsman för upprättande av registerkarta

eller registerförare.

9 §•

Viten, som ådörnas enligt denna författning, tillfalla kronan.

10 §.

Den, som icke åtnöjes med lantmäteristyrelsens beslut i ämnen, som i denna

kungörelse avses, må däröver hos Kungl. Maj:t anföra besvär, vilka, skola till

jordbruksdepartementet inkomma innan klockan tolv å trettionde dagen efter erhållen

del av beslutet, dock att menighet, som klagar, äger tillgodonjuta femton

dagars längre besvärstid.

Denna kungörelse träder i kraft den

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj:ts proposition Nr 235.

205

Bilaga 3.

Förslag

till

Förordning angående den gottgörelse lantmätare äger uppbära av sakägare

(lantmäteritaxa).

1 Kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Utöver löneförmåner samt resekostnads- och traktamentsersättning, som gäldas

av statsmedel, äge lantmätare att för förrättning eller åtgärd, som han på grund

av gällande instruktion eller annan författning utför, bekomma gottgörelse av

sakägare.

Denna gottgörelse utgår antingen enligt taxa eller enligt överenskommelse,

dock att densamma på sätt framgår av 7 § 2 mom. samt 47 och 60 §§ i vissa fall

bestämmes av lantmäteristyrelsen.

Gottgörelse enligt taxa, vari inbegripes ersättning för papper samt övrig

skriv- och ritmateriel, är dels arvode för verkställt arbete och dels lösen för karta

och handlingar.

Med detaljarvode förstås i denna förordning sådant arvode, som beräknas

efter figurantal, längd, ytmått eller dylikt.

Dagarvode utgår efter dagberäkning.

O O

•> Sv

Gottgörelse, som enligt denna förordning tillkommer lantmätare, skall, där

sakägarna äro tvä eller flera, fördelas mellan dessa enligt de grunder, som finnas

stadgade för fördelning av förrättningskostnader.

Gottgörelse, som belöper ä civilt boställe, skall helt gäldas av boställshavaren.

om han är sökande till förrättningen och denna avser boställshavarens enskilda

nytta, men eljest med V« av boställshavaren och 6/r, av kronan.

Huru gottgörelse, som belöper å ecklesiastikt boställe, skall gäldas, därom

galle, vad särskilt är eller varder stadgat.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kallelse och

kungörelse.

Ägomätning

vid vanlig

mätning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

4 §•

Gottgörelse, som enligt denna förordning bör gäldas, skall utan avseende å

tvist om ägande- eller besittningsrätt erläggas av den, som vid räknings avgivande

eller, då fråga är om förrättning, som erfordrar fastställelse, senast vid fastställandet

innehar jorden.

2 Kap.

Detaljarvode.

5 §•

För varje utfärdad kallelse eller kungörelse till förrättning utgår arvode med

50 öre.

6 §•

1. För ägomätning vid vanlig mätning utgår arvode, när karta upprättats i

i skala 1 : 4,000, med:

a) ersättning dels för varje kilometer av mätningsområdets yttergränser samt

sjöstränder och stränder av vattendrag med en medelbredd av minst 15 meter, så

ock av sådana ägogränser, som så vitt vid mätningstillfållet kan avgöras jämväl

därefter skola bibehållas såsom sådana, med i åker 3 kronor för rak och 5 kronor

för krokig linje samt i annan mark 5 kronor för rak och 11 kronor för krokig

linje och dels, då inmätning av ägogräns skett med direkta mått, med 50 öre för

varje på sådant sätt inmätt änd- eller brytningspunkt;

b) om stommätning utförts genom polygonmätning, ersättning med 6 kronor

för varje polygonpunkt; dock att ersättning icke mot sakägarnas bestridande utgår

för större antal punkter än sakägarna på förhand medgivit;

c) en efter de olika ägoslagen och ägofigurernas medelareal lämpad ersättning

enligt följande tariff:

Tariff 1.

Mätningstariff.

Medelareal

för ägofigur:

hektar

Åker, tomt

o.

trädgård

d.

Äng och odlingsmark

Avrösningsjord och

impediment

Ö r e t a

1 f ö

r

ägofigur |

hektar

ägofigur i

hektar

ägofigur |

hektar

0 —0.125 .........

5

212

5

156

)

O

88

0.123—0.25 .........

17

116

14

84

i

0.2 5 —0.5 ............

24

88

18

68

14

52

0.5 —] ...............

36

64

26

52

20

40

1 —2...............

so

50

42

36

31

29

2 —3...............

72

39

52

31

41

24

3 — ...............

78

37

61

28

47

22

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Vid beräkning av ersättning enligt denna tariff skall impediment sammanräknas

med avrösningsjord, varvid dock iakttages, att vid sådan sammanräkning

icke må av någon impedimentfigur medtagas mera än 25 hektar. För eventuellt

överskjutande areal tillkommer ersättning med 22 öre för hektar.

2. Har karta upprättats i>ågon av skalorna 1 : 1,000, 1: 2,000 eller 1: 8,000,

utgår arvode enligt 1 mom., dock skall ersättning enligt a) och c) höjas för skalorna

1 :1,000 och 1: 2,000 med respektive 60 och 30 procent samt sänkas för skalan

1 : 8,000 med 15 procent.

3. I fråga om arvode för ägomätning, då karta upprättats i större skala

än 1:1,000 eller mindre skala än 1: 8,000, därom stadgas i 44 §.

7 §•

1. För polygonmätning, utförd såsom vanlig mätning och utan att detaljmätning

verkställts i sammanhang med densamma, utgår arvode med 9 kronor för

varje polygonpunkt.

2. Har ägomätning ägt rum med stöd av redan befintlig stomme eller har

stommätning verkställts såsom finmalning, för vilken ersättning utgår efter överenskommelse,

skall det enligt 6 § beräknade arvodet skäligen jämkas.

Därest sakägare sådant påfordrar, skall fråga om jämkningens storlek underställas

lantmäteristyrelsens prövning.

8 §•

Ändring i lantmäteristyrelsens beslut i fråga, som avses i 7 § 2 mom., sökes

hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka skola till jordbruksdepartementet inkomma

innan klockan tolv å trettionde dagen efter erhållen del av beslutet: dock att

menighet, som klagar, äger tillgodonjuta 45 dagars besvärstid.

9 §•

.1-. ägofigur, som avses i 6 §, förstås varje å kartan upptagen inom

vissa linjer eller avprickningar innesluten areal, vars gränser tillkommit genom mätning

eller gradering eller ock, om kartan upprättats i blad. till en del utgöras av

begränsningslinje för ritytan.

2. Med krokig linje förstås i 6 § sådan linje, där sammanlagda längden av

avstanden mellan tre på varandra följande krökar eller knän understiger 200 meter.

10 §.

Arvode för mätning av torvmosse, då sådan skall särskilt skiftas, beräknas

såsom för åker. 11

11 §•

J det i 6 § 1 mom. omförmälda arvode inbegripes ersättning för kartas upprättande

med undantag dock för dess förseende med rubrik, ramar, kringsko fter,

skala, norrstreck och dylikt. Arvode härför utgår med 4 kronor för första regalarket

och 1 krona för varje följande eller, om kartan upprättas i blad.

s. 208 Kontrollera mot PDF

Arealuträk
ning.

Ägobeskriv
ning.

208 Kungl. Ålaj:ts proposition Kr 235.

normalblad halvblad

(60 x 80 cm.) (60 x 40 om.)

för första bladet med............................................... 6 kronor 4 kronor

för varje följande blad med.................................... 2 » 1.50

12 §.

För numerisk arealuträkning av helt mätningsområde eller i sådant ingående

fastighet eller ägoområde utgår arvode med 40 öre för varje hörnpunkt i särskilt

redovisat och beräknat område. Att gottgörelse i detta fall jämväl må utgå enligt

överenskommelse, därom stadgas i 57 §.

13 §.

1. För annan arealuträkning å karta än i föregående paragraf omförmäles

utgår arvode, lika för alla ägoslag, med en efter kartans skala och ägofiguremas

medelareal lämpad ersättning enligt följande tariff:

Tariff II.

Uträkningstarift.

Medelareal

för ägofigur;

hektar

Skala

1 : 1,000

Skala

1 :2,000

Skala

1 :4,000

Skala j

1 : 8,000

Skala

1 : 16,000

Skala

1 :20,000

Ör e tal för

ägo-

figur

i hektar

ägo-

figur

hektar

fp° I hektar

ligur 1

" i hektar

figur

ägo-

figur

hektar

ägo-

figur

hektar

- t

j 0 — 0.5

15

t

40

11

20

i

9 10

8 | 5

7.5

3

7.5

2

0.5—1

23

'' 24

15

12

11 i 6

9 3

8

2

8

i

1 —2

31

16

19

8

13 4

10 2

9

i

8

i

2 _

39

12

23

6

15 3

11 1.5

9

i

9

0.5

2. I fråga om arvodet för sådan arealuträkning, som i denna paragraf avses,

därest densamma skett å karta i annan skala än de i tariff II upptagna, därom

stadgas i 44 §.

14 g.

Vid tillämpning av 13 § gälle om ägofigur vad i 9 § sagts.

15 §•

För arvode enligt 12 och 13 §§ skall jämväl föras den i mätningsförordningen

föreskrivna särskilda längd över arealuträkning samt ägobeskrivningen kompletteras

med avseende å arealen.

16 §.

För införande i ägobeskrivningen av ägofigurernas nummer samt ägomas

namn och fördelning i särskilda ägoslag utgår arvode med 2 öre för varje figur,

och inbegripes i detta arvode ersättning för kartans numrering.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds proposition Nr 235.

209

17 §.

För införande i ägobeskrivningen av uppgift om ägornas naturliga beskaffenhet,

gradtal och uppskattningsinnehåll utgår arvode med 5 öre för varje graderad

figur, som icke utgöres av impediment.

I detta arvode inbegripes ersättning för uträkning av uppskattningsinnehållet

samt för detsammas kontrollering och summering.

18 §. £

För upprättande av hävdeförteckning utgår arvode, när varje ägofigur sä#d

skilt redovisas i förteckningen, med 75 öre för varje påbörjad sida, som förteckningen

med dess sammandrag upptager, och, när ägofigurerna i förteckningen sann

manföras traktvis, med 2 kronor 50 öre för sida, dock att arvode för dylik samroånu

dragen hävdeförteckning icke får överstiga det arvode, som skulle hava utgätlc

därest förteckningen upprättats på först nämnda sätt.

19 §.

1. Arvode för ägodelning skall, när kartan upprättats i någon av nedanifi

tariff III angivna skalor utgå med 2 kronor 50 öre för varje ägolott och 7 öre för

varje i delningsbeskrivningen upptagen ägofigur samt dessutom

a) med 50 öre för varje hektar inrösningsjord och 10 öre för varje, hektar

inrösningsjord intill 500 hektar och 5 öre för varje hektar avrösningsjord därutöver,

allt av den i delningen ingående totala arealen av nämnda ägoslag;

b) med en efter kartans skala och figurernas medelareal lämpad ersättning

för. varje genom delningen tillkommen ägofigur uti inrösnings- och avröfchftigsjord

enligt följande tariff: ib iöi n«lq

- bom grän

Tariff IIT.

Delningstariff.

Armt

Skala 1 : 1.000

Skala 1 :2.000

Skala 1 :4.000

iledelareal

för ägo- figur;

hektar

Öre

tal f

ö r

figur

Grund-

belopp

Grundbelop- pet ökas efter

helt hektar

av medel - arealen med

Grund-

belopp

Grundbelop- pet ökas efter

helt hektar

av medel- arealen med

Grund-

belopp

Grundbelop- pet ökas efter

helt hektar

av medel- arealen med

0 —0.5

48

160

32

80

24

40

0.5—1

80

96

48

48

32

24

1 —2

112

64

64

32

40

16

y _

144

48

80

24

48

12

UUUdiotl--

Grundbelop-,

Grund- Ipet ökas efter!

i helt hektar S

beldPffi>u dvTinedel- |

It n|<W?a-Jes*i

,‘>t> -löt TTT

^fgogi; i xgyilmli

,''iy4-''öl (d jo

doo flina hnnödån

qq«P ''.Öl (o *

tiifdTiim doobö; abiu

Antalet figurer, för vilka ersättning enligt b) må utgå, epl^ållpp skill
naden

mellan antalet i delningsbeskrivningen och i ägobeskrivningqp,Iir®tå®,?&

uti ifrågavarande ägoslag. l„/imf dum

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 196 höft. (Nr 235.) 27

Hävdeför
teckning.

Ägodelning.

v i. jpihbn/.

• Ml fila

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Ändring

skifte.

Kungl. Maj.is proposition Nr 235.

Vid beräkning av medelarealen må impedimentfigurer icke medräknas.

2. I fråga om arvodet för ägodelning, när kartan upprättats i annan skala

än någon av de i tariff III upptagna, därom stadgas i 44 §.

20 §.

1. Med ägolott, som avses i 19 §, förstås sammanfattningen av alla de

skiften, vilka tilläggas by, hemman, hemmansdel, utjord, urfjäll eller lägenhet, som

särskilt utbrytes. Alla vid skiftet utlagda undantag för samfällt behov skola tillhopa

räknas såsom en ägolott.

2. Med ägofigur, som avses i 19 §, förstås varje å kartan upptagen inom

vissa linjer eller avprickningar innesluten areal, vars gränser tillkommit genom

mätning, gradering eller delning eller ock, om kartan upprättats i blad, till en del

utgöras av begränsningslinje för ritytan.

21 §.

För delning av torvmosse, då sådan särskilt skiftas, utgår arvode såsom för

inrösningsjord.

22 §.

För delning av fiske utgår arvode såsom för avrösningsjord.

23 §.

För arvode enligt 19 § skall summarisk beräkning utföras och provisionel!

plan för delningen upprättas ävensom skiftet slutligt uträknas och delningsbeskrivning

med sammandrag upprättas.

24 §.

Varder skifte, sedan provisionel! plan till skiftesläggning utvisats för delägarna,

men innan detsamma slutligt uträknats, återkallat eller eljest inställt, utgår

endast hälften av delningsarvodet.

Detsamma gälle, om delningen ägt rum efter areal.

25 §.

Vid ändring av verkställt skifte enligt domstols beslut utgår arvode för de

åtgärder, som av beslutet föranledas, sålunda:

a) för den uträkning, som i vissa delar kan erfordras i följd av föreskriven

ändring i ägograderingen, enligt de i 12—15 §§ stadgade grunder;

b) för upprättande av ny ägobeskrivning i koncept med 60 öre för varje

påbörjad sida och dessutom 3 öre för varje ägofigur, vars gradvärde blivit ändrat;

c) för upprättande av ny hävdeförteckning i koncept med 60 öre för varje

sida; dock må, därest ägofigurerna i förteckningen äro sammanförda traktvis, ersättningen

höjas för sida, som undergått ändring, till 2 kronor;

d) för bestämmande av de nya skifteslinjernas läge å kartan i allmänhet med

delningsarvode enligt 19 §, likväl beräknat endast i den mån skiftet ändrats; skolande

härvid samtliga ändrade skiften tillsammans betraktas såsom ett nytt del
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Majds proposition yr 235.

ningsomräde samt delningsarvodet alltså utgå efter detta områdes arealer och inom

detsamma befintliga ägofigurer;

e) för upprättande av ny delningsbeskrivning i koncept med 60 öre för varje

påbörjad sida, räknat för de delar av beskrivningen, som angå icke ändrade skiften.

26 §.

När på vederbörande delägares begäran ändring verkställts i skiftesläggning,

sedan skiftet blivit uträknat och aelningsbeskrivningen upprättad, skola de i 25 §

stadgade grunder i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

27 §.

Vid ägostyckning utgår arvode för styckning dels för varje utlagt skifte, Styckning,

dels ock för varje väg, dike eller annat för gemensamt behov undantaget eller eljest

för de särskilda lotterna gemensamt avsatt område, som särskilt uträknas och beskrives,

efter dess areal enligt följande tariff:

Tariff IV.

Styckningstariff.

Areal, hektar

År v

Skifte

j kronor

ode för

Hektar

öre

o— in

1: 50

27

10— 25

2: so

20

25—- 50

3: 9 0

13.2

50— 100

7: oo

7

100— 500

11: oo

3

500—1,000

15: SO

''2.1

1,000—

ityckningsarvode utgör

24: 50

10 kronor.

1.2

28 §.

1 styckningsarvodet inbegripes ersättning för fördelning av hemmanets mantal

mellan de särskilda lotterna eller, där ägostyckning verkställes å lägenhet, bestämmande

av den kvotdel varje utlagd lott utgör av hela lägenheten, ävensom för

verkställande av den uppskattning, som för nämnda ändamål erfordras, samt för

upprättande av beskrivning över ägostyckningen.

29 §.

1. Om gränslinje inmätes genom vanlig mätning och kartlägges, utgår ar-inmätning av

vode, då karta upprättats i skala 1:4,000, dels för varje kilometer av linjens längd ägogräns,

i åker med 4 kronor för rak och 6 kronor för krokig linje samt i annan mark

med 6 kronor för rak och 12 kronor för krokig linje samt dels, då inmätning av

ägogräns skett med direkta mått, med 50 öre för värjo på sådant sätt inmätt punkt.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

''jnifliaYift

Utstakning

av ägogräns.

Utmärkande

av ägogräns.

Markering av

stödpunkt

m. ni.

7£ gaurtäiruil

.snäTBOgä

Säkerställande

av

ägogräns.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

... 2. Har karta över gränslinje upprättats i skala 1:2,000, höjes i 1 inom.

omtörmälda arvode med 30 procent. För skalan 1:1,000 höjes samma arvode med

60 procent och för större skala med 100 procent.

Har karta åter upprättats i mindre skala än 1:4.000. nedsättes arvodet med

lo procent.

30 §.

Om krokig linje, som i 29 § avses, galle vad i 9 § tinnes stadgat.

31 §.

1 det i 29 § omförmälda arvode inbegripes ersättning ej mindre för inmätning,

.av de särskilda sträckningar av gränslinjen, som kunna inmätas från samma

^aKmrje^''så. ock av därintill befintliga mätningsföremål, som kunna vara av betydltse,

rot'' "f|fiSms bestämmande, än även för upprättande av karta, dock att i fråga

om ersättning löfi* kartas förseende med rubrik, ramar, kringskrifter, skala, norrstreck

och dylikt galle vad i 11 § finnes stadgat.

Mätas erforderlig» bas- eller stomlinjer mera än en gång, utgår härför, oberoende

av den skala, i -L vä ken „ karta upprättas, 2 kronor för varje kilometer av

dessa linjer.

J -uoiell ojlhlfc: go s

siö , ‘loaoii

För utstakning vid vanlig matning av agogräns™utgår arvode dels med 2

kronor för varje stakad linje, villcenb längd är''mera1 än 200 meter, dels ock med

2 kronor i åker och 4 kronor i annan mark för varje kilometer av gränslinjerna.

Minsta arvode för ..inställning,, qtgör 3 krppor.

32 §.

'' °n34 "Öl or.

För utmärkande av ägogräns ulgår arvode me#''60 öre för and- eller brytningspunkt

samt 40 öre för visare élifet utliggafib''? r'' (,n<:

-.1 "fl :4£ -OHOJ

.•lonomä ^1 iögJu eboviBegninjioyJa nienM

I det enligt 34 g utgående arvode inbegripes även ersättning för upprättande

av beskrivning över ägogränsen och de''Utsätta gränsmärkena,

liiiruim gtenemmed va gninlebiöi iöt gnirUJficno aeqhgadni Jahovmggniriiloyja l

-mäigod jiadiiegäi å aalLsjad-isv gninåoYjabgfe iäb ,''ielie Binatiol Bblidaiiia eb unllem

•iöI moåHa/EöumittairkjeiiihgilaV vjåöJfftaktltulgft^iäJTrodf imedltAth.öifejftaémnMi bélwpp

n(J|åtmlär. :intnäfininänmefl.:åiueaataimåitSlavuKtödpunkti.^KijjgoiiMleller, tDfamgélpoirkfc.

2. Erfordras för inmätningeniBärakiihiiuaaämiigsliägjéar/ut^arlaTKodbiiöösta^H

ning och längdmätning av dessa linjer med i åker 3 kronor och i annan mark

6 kronor för varje kilometer. 02

-ib -lågtu .aeggäli-ifsd doo filialiini giltig* uionag aotxirniii opiilanäig inö .1

bgniil.au9j.nil

diBin rlauufför ''Sskei^täEqindb''-! Ave; Igogräiit, ö viåars läge i# ndmnätnitagbnebeatätets

Bttdgtdittibéai ÉI&tteiofatgéciaaBtiiiiiegWeddS^-Di-toiförjf^ljQlitedtutMt bcytwirigs^ubhtu

stnfaniflEhfflitfliiniBdf- direkte difååjhBy -tot a-iö Ofi bom .tjärn aljtaiib bero tteda anfiigogä

opaginerad Kontrollera mot PDF

218

Kunyl. Mai:Is proposition Nr 235.

2. Erfordras för säkerställandet särskilda mätningslinjer, utgår arvode för

stakning och längdmätning av dessa linjer med i åker o kronor och i annan mark

6 kronor för varje kilometer.

38 §.

1. För verkställande av skogslikvid utgår arvode, när skogen av lantmätaren

eller hans tjänstebiträden värderas huvudsakligen genom mätning och räkning av

träden, med dels 0.4 öre för varje uppmätt och räknat träd och dels med 20 öre

för varje hektar av den i likviden ingående ägovidden. I detta arvode inbegripes

ersättning för trädens uppmätning, räkning och värdering, upprättande av besiktnings-

och värderingsinstrument samt likvid mellan delägarna.

Att emellertid gottgörelse för verkställande av skogslikvid i nu nämnda fall

jämväl kan utgå med dagarvode eller enligt överenskommelse, därom stadgas i 46

och 57 §§.

2. I fråga om arvode för verkställande av skogslikvid, när skogen värderas

på annat sätt, än i 1 mom. sägs, därom stadgas i 44 §.

39 §.

När vid förrättning karta kopieras till konceptkarta, utgår arvodet enligt de

i 49—53 §§ stadgade grunder, dock med förhöjning av 25 procent av den enligt

tariff Y i 49 § utgående ersättning.

40 §.

Har ägogräns eller annan längdsträckning blivit insatt å karta utan att i

sammanhang därmed inmätning av densamma förekommit, utgår arvode för insättningen

efter de å kartan insatta längdsträckningarna med ett grundbelopp om 1

krona samt därutöver 3 öre för varje centimeter verkligt mått å kartan.

41 §•

Vid förrättning för avsöndring av lägenhet utgår arvode med sammanlagt

12 kronor för mätning, arealuträkning, erforderliga utredningar samt för upprättande

av karta med beskrivning och utlämnande till sakägare av ett exemplar därav, dock

endast för så vitt nu nämnda arbeten äro av beskaffenhet att i sin helhet kunna

m^hiijinajS ^pi^ en dag. Eljest utgår för de särskilda åtgärder, som innefattas i

förrättningen, arvoden enligt vad i denna förordning för varje fall angives.

gmidan/ng 7öl moanovii rhn..

42

V jtd (iäöitäÉttBmgö''t*a cn i avseniivägs /in del ni n g till underhåll, utgår arvode:

a) för vägensitnåimflg untnjl Beåariarwrjdjöisrlörfila kilometern och 1 krona 50 öre

för varje följandénkidroirrtetÖE^iniobifiv /fao -agniniåiaod va ann»u.

b) för uppskattning av kostnaden för iindcbiraiöiéi: -mc-éivaii kfciqtill hörer (gradering)

med 6. Éffemnb för/ föbStdifkiliiMnetpiirincH^idåijktoiipritföÉiTaEj^äjj^Tndelkjlnlmeter;

i.u nåliv) ifflr dkinllsgémedriå^kitoo^ifäri^lsiluEhbtiar;! mnjjimtnol ./fibrin iöt (Öl

- rnojleri&lvföit tutbtakniDigj I trvr? vÄgtottjärnwlliiieioéO.TftgrtifÖiq ivårjfi U^biaombdvTOfitriioh

utmärkes. .sgäe 0 Of1, rloo 83 i flisa flq aptera

Skogslikvid.

Upprättande

av konceptkarta

genom

kopiering.

Insättning

av ägogräns

eller annan

längdsträckning

å karta,

Vissa åtgärder

i fråga

om avsöndring.

Vissa åtgärder

i fråga

om väg.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

a åtgäri

fråga

hägnad.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Därest i en och samma förrättning ingå flera vägar, må vid arvodets beräknande

varje väg betraktas såsom en enhet för sig.

Uti ovan stadgade arvoden ingår ersättning för erforderliga beskrivningars

upprättande i koncept.

43 §.

Vid förrättning, som avser hägnadsdelning, utgår arvode:

a) för hägnaders mätning med 3 kronor för första kilometern och 1 krona

50 öre för varje följande kilometer, dock att, om delningen verkställes efter förut

befintlig karta, därå hägnadernas längd uttages, arvode för denna senare åtgärd

utgår endast'' med 1/i av mätningsarvodet;

b) för gradering med vad därtill hör med 1 krona 20 öre för första kilometern

och 60 öre för varje följande kilometer:

c) för delning med 2 kronor för varje kilometer;

d) för utstakning av hägnadslotter med 40 öre för varje lott, som å marken

utmärkes.

Uti ovan stadgade arvoden ingår ersättning för erforderliga beskrivningars

upprättande i koncept.

3 Kap.

Bagarvode.

44 §.

Där ej annorlunda i 17, 28, 38, 40, 41, 42 och 43 §§ stadgas, utgår

dagarvode:

1) för sammanträde med sakägare samt för uppsättande av protokoll, utlåtande

och förening;

2) för nödig utrednings och undersöknings verkställande;

3) för ägomätning vid vanlig mätning, då karta upprättas i större skala än

1 : 1,000 eller mindre skala än 1: 8,000;

4) för urskiljande av inrösnings- och avrösningsjord;

5) för gradering, besiktning och värdering;

6) för sådan arealuträkning, som avses i 13 §, därest densamma skett å karta

annan skala än i nämnda paragraf omförmäles;

7) för undersökning och komplettering av äldre karta ävensom för granskning

av arealuträkning;

8) för ägodelning å karta i annan skala, än som omförmäles i 19 §;

9) för utvisande å marken av provisionel! plan för skifte;

10) för upprättande av besiktnings- och värderingsinstrument;

11) för upprättande av likvid;

12) för vanlig avvägning, skattläggning samt biträde vid domstol;

13) för andra, lantmätare författningsenligt åliggande åtgärder, för vilka ej

detaljarvode enligt 2 kap. utgår, och vilka ej skola gottgöras enligt överenskommelse

på sätt i 58 och 59 §§ sägs.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kung/. Mapts proposition Nr 235.

215

45 §.

Dagarvode utgår med 12 kronor för varje dag, som lantmätare eller tekniskt

biträde varit sysselsatt med de i 44 § angivna åtgärder. Ej må för samma dag

beräknas mer än ett dagarvode för varje person.

Har en person å samma dag varit sysselsatt dels med åtgärd, för vilken

detafjarvode utgår, och dels med åtgärd, för vilken dagarvode utgår, och har den

å sistnämnda åtgärd använda tiden understigit 8 timmar, skall dagarvodet jämkas

i förhållande till den sålunda använda tiden.

46 §.

1. Därest tillämpning av i 2 dråp. angivna detalj arvoden skulle befinnas

medföra, att arvode för förrättning i dess helhet blir lägre än vad förhållandet

skulle bliva, om dagarvode utginge för samtliga i förrättningen ingående åtgärder,

må, därest lantmätaren så önskar, för förrättningen i dess helhet utgå dagarvode.

2. Detsamma gälle i fråga om arvode för:

a) mätning och delning eller endera av dessa åtgärder vid ägoutbyte, och

då torvmosse särskilt för sig skiftas;

b) delning av fiske;

e) mätning och räkning av skog för skogslikvid.

47 §.

Därest i fall, som i 46 § 1 mom. samt 2 mom. a) och b) avses, dagarvode

skulle utgå för mera än sex dagar, skall frågan om arvodet, i fall någon sakägare

det påyrkar, underställas lantmäteristyrelsens prövning; och äger styrelsen i sådant

fall såväl bestämma angående beräkningsgrunderna för arvodet som fastställa dess

totalbelopp, det sistnämnda dock ej högre, än vad lantmätaren begärt.

Angående ändring i lantmäteristyrelsens beslut i fråga, som här avses, gälle

vad i 8 § stadgats.

48 §.

Det åligger lantmätare att i protokollet göra anteckning om de dagar, som

använts för åtgärder, för vilka dagarvode utgår.

År förrättning av sådan beskaffenhet, att protokoll icke föres, skola sådana

anteckningar göras å sluträkning.

4 Kap.

Lösen för karta och handlingar.

49 §.

1. För kopia eller utdrag av fullständigt uträknad geometrisk karta i någon

av nedan i tariff V omförmälda skalor utgår lösen:

a) för kartans förseende med rubrik, ramar, kringskrifter, skala, norrstreck

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

och dylikt med 7 kronor för första regalarket och 1 krona 75 öre för varje följande

eller, om kartan upprättas i blad,

normalblad halvblad

(60 x SO cm.) (60 x 40 cm )

för första bladet med ................................................................ 10.50 kronor 7 kronor

för varje följande blad med....................................................... 3.50 » 2.75 »

b) med en efter kartans skala och ägofigurernas medelareal lämpad ersättning

enligt följande tariff:

Tariff V.

Kopie ringstariff.

Medelareal

| för ägofigur;

hektar

Skala

1 :400

Skala

1; 1,000

Skala

1 :2,000

Skala

1 :4,000

Skala

1: 8,000

Skala

1 : 1K.OOO

Skala

1 :20,000

Ö

r e

tal

f ö

r .

ägo-

figur

hekt

ar

ägo-

figur

hekt-

ar

ägo-

figur

hekt-

ar

ägo- ! hekt- figur j ar

ägo-

figur

hekt

ar

ägo-

figur

hekt-

ar

ägo- |hekt- figur 1 ar

0 —0.5

32

140

15

56

10

28

7 14

6

7

5

4

|

5 3

0.5—1

60

84

26

34

16

16

10 8

7

5

6

2

6 1

1 —2

S8

56

38

22

21

11

13 5

9

3

7

i

6 1

2 —

116

42

49

16.5

27

8

15 4

10

2.5

7

i

7 0.5

Härvid må, därest skifteslinje är utmärkt å kartan, ägofigurernas antal och

medelareal beräknas enligt delningsbeskrivningen.

Därest på grund av hinder, som det icke berott på förrättningsmannen att

undanröja, kopian eller utdraget icke kunnat åstadkommas medelst fotomekanisk

reproduktion eller sådan reproduktion icke kunnat verkställas inom den tid, dä

kopian eller utdraget bort till sakägaren utlämnas, och har på grund härav kopian

eller utdraget måst åstadkommas för hand, må i fråga om kopia eller utdrag å

ritpapper den enligt tariff V beräknade ersättning höjas med 25 procent.

Minsta avgift enligt b) må utgöra 2 kronor.

2. Utgår samtidigt lösen för flera exemplar av samma karta, nedsättes

avgiften enligt 1 mom. b):

för varje av två exemplar med ....................................................... 20 procent

» » » tre » ».......... ................................................ 30 »

» » » fyra eller flera exemplar med ................................ 40 »

50 §.

Angående lösen för kopia eller utdrag av annan geometrisk karta, än som

i 49 § omförmäles, ävensom angående lösen för kopia eller utdrag av geografisk

karta, härads- eller sockenkarta eller äldre s. k. delineation eller avritning, därom

stadgas i 58 §.

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

51 §.

1. För kopia eller utdrag av karta över ägogräns eller annan längdsträck - mng utgår lösen,

dels för kartans förseende med rubrik, ramar, kringskrifter, skala, norrstreck

och dylikt med de i 49 § 1 mom. a) angivna belopp.

och dels efter de å kartan utmärkta längdsträckningarna med ett grundbelopp

om 1 krona 75 öre samt därutöver 5 öre för varje centimeter verkligt mått

å kartan.

2. Lösen för nätkarta utgår efter de i 1 mom. stadgade grunder, dock att

den efter längdsträckning utgående avgift nedsättes med 50 procent.

52 §.

Minsta lösen för karta, som omförmäles i 51 §, må utgöra 9 kronor.

53 §.

Lösen för kopia av mätskiss utgår med 7 kronor för varje blad.

54 §.

För avskrift eller utdrag av protokoll, beskrivning eller annan handling utgår

lösen med 75 öre för sida.

55 §.

Angående sättet _ för expeditioners avfattande är stadgat i gällande förordning

angående expeditionslösen, och äger lantmäteristyrelsen utfärda närmare

föreskrifter.

56 §.

Sakägare vare icke skyldig att lösa kopia av kartor eller avskrifter av

handlingar i andra fall, än då sådant är i lag eller eljest föreskrivet.

5 Kap.

Gottgörelse enligt överenskommelse.

•57 §.

Utan hinder av bestämmelserna i 12, 38 och 46 §§ äge lantmätare frihet

att med sakägare överenskomma om arvode för:

a) numerisk arealuträkning av helt mätningsområde eller däri ingående fastighet

eller ägoområde;

b) mätning och räkning av skog samt uppgörande av skogslikvid.

58 §.

De i 2, 3 och 4 kap. meddelade bestämmelserna äga icke tillämpning i fråga om:

a) finmätning, finavvägning, upprättande av karta efter finmätning samt utstakning

och säkerställande, som tillhöra finmätning;

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 196 höft. (Nr 235.)

28

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj ds proposition Nr 235.

b) åtgärder, som angå trafikleder, med undantag av sådana åtgärder, som

angå ägogräns mellan trafikled och annan fastighet eller som omförmälas i lagen

angående väghållningsbesvärets utgörande å landet den 23 oktober 1891 eller r

lagen om enskilda vägar å landet den 5 juli 1907; ,, , .

c) åtgärder, som angå elektriska anläggningar, kraft- eller transportledningar

eller annat dylikt, så ock åtgärder, som angå egentliga vatten- och kloakledningar;

d) åtgärder, som angå område inom stad eller köping eller område inom

hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd befolkning där antingen

på grund av förordnande, som meddelats enligt före den 1 januari 1908 gällande

föreskrifter, byggnadsstadgan för rikets städer gäller eller Konungen förordnat, att

1 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad skall aga tillämpning,

eller ock annat område å landet, beträffande vilket Konungen förordnat, att stadsplan

skall upprättas; , . , , , ,. • , ...

e) lösen för kopia eller utdrag av geometrisk karta, som antingen icke ar

fullständigt uträknad eller är upprättad i annan skala än någon av de i kopiermgs
tariffen

i 49 § omförmälda; , , , , , , , , , „ ,

f) lösen för kopia eller utdrag av geografisk karta, haradskarta, sockenkaita

eller äldre s. k. delineation eller avritning. . ... , m

För de under a, b, c och d omförmälda åtgärder _ samt därtill i förekommande

fall hörande karta och handlingar ävensom för kopia eller utdrag av sådana

kartor, som omförmälas under e och f, tillkommer lantmätaren gottgorelse enligt

överenskommelse.

59 §.

Vad i 58 § stadgas beträffande vissa slag av åtgärder gälle jämväl beträffande

samtliga åtgärder vid förrättning, som lantmätare utför utan myndighets förordnande,

dock med undantag av förrättning för avsöndring.

60 §.

Därest i fall, som i 57 § a) samt 58 och 59 §§ avses, överenskommelse ej

kan träffas angående gottgörelsens belopp, skall frågan härom underställas lantmäteristyrelsens

prövning.

Angående ändring i lantmäteristyrelsens beslut i fråga, som har avses, 0ålle

vad i 8 § finnes stadgat.

6 Kap.

Om räkning och klander därav ävensom handräckning m. m.

61 §.

1. Utom i det fäll att blott en sakägare finnes samt därjämte gottgorelse

för förrättning i dess helhet bestämts genom överenskommelse eller myndighets

beslut, åligger det lantmätare att vid förrättnings avslutande avgiva sluträkning,

upptagande i specificerade poster vad lantmätaren har att av sakägare fordra i de

avseenden, som i 2, 3, 4 och 5 kap. omförmälas.

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungi. Maj.is proposition Nr 235.

2. Där grunderna för kostnadernas fördelning mellan de olika sakägarna ej

finnes angiven i vid förrättningen fört protokoll, skall sluträkningen innehålla upplysning

om dessa grunder. I varje fall skall i sluträkningen utföras vad på varje

sakägare belöper av den lantmätare tillkommande gottgörelse.

3. I sluträkning skall angivas, inom vilken tid, varest och i vilken ordning

densamma må klandras.

62 §.

Sluträkning skall uppgöras i två exemplar. Det ena exemplaret skall till

sakägarna utgivas, och tage lantmätaren om utgivandet bevis av gode männen eller

sakägarna.

63 §.

År lantmäteriförrättning av den vidlyftiga beskaffenhet, att den icke kan

medhinnas första året, eller uppskjutes den utan lantmätarens vållande, må lantmätaren

utställa förskottsräkning å vad han för dittills utförda arbeten och vidtagna

åtgärder har att fordra i de avseenden, som i 61 § 1 mom. omförmälas.

Vid förrättningens slut skall dock sluträkning upprättas över hela gottgörelsen.

Om förskottsräkning gälle i tillämpliga delar vad i 61 § 2 och 3 mom.

sägs om sluträkning.

64 §.

När sluträkning blivit till sakägarna avgiven på sätt i 62 § sägs, vare lantmätare

berättigad att uppbära hela den gottgörelse, som enligt räkningen tillkommer

honom.

Å förskottsräkning må lantmätaren uppbära tre fjärdedelar av vad, som enligt

sådan räkning tillkommer honom.

65 §.

Tredskas sakägare att betala gottgörelse, som i denna förordning avses,

njute lantmätaren hos överexekutor skyndsam handräckning till dess utbekommande.

Ej må dock sådan handräckning lämnas, utan att lantmätaren styrker, att

räkning på sätt i denna förordning stadgas blivit upprättad och till sakägare utgiven,

ävensom, när fråga är om gottgörelse för avslutat laga skifte, hemmansklyvning,

ägoutbyte, ägostyckning eller avstyckning, att handlingarna i föreskriven

ordning blivit till delägarna utgivna.

66 §.

Sakägare må hos överlantmätaren i länet erhålla biträde med granskning av

sluträkning och förskottsräkning.

67 §.

Sakägare, som förmenar, att lantmätare i sluträkning beräknat för hög gottgörelse

i ett eller annat avseende, vare berättigad att genom stämning å lantmätaren

anhängiggöra klandertalan inom tre månader från det räkningen blivit utgiven

på sätt i 62 § sägs.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kung!. Maj:ts proposition Nr 235.

Förskottsräkning må av sakägare klandras endast för det fall, att den, som

utfärdat räkningen, upphört att hava vidare befattning med förrättningen. Tiden

för klandertalans anställande räknas i så fall till tre månader från den dag, då

sakägare erhöll kännedom om, att lantmätaren upphört att hava vidare befattning

med förrättningen.

Klandertalan, som av en sakägare instämmes, galle jämväl till förmån för

övriga sakägare.

68 §.

Oberoende av deu sakägare tillkommande klanderrätt äge lantinäterifiskalen

att, på anmälan av överlantmätare eller annan eller då anledning därtill eljest

förekommer, i laga ordning tilltala lantmätare för tjänstefel vid upprättande av

sluträkning eller förskottsräkning.

7 Kap.

Om undantag från denna förordnings tillämpning.

69 §.

Denna förordning äger icke tillämpning beträffande överlantmätare och ej

heller i fråga om gottgörelse,

a) för avvittringsförrättningar i rikets norra län,

b) för sådan syn, som omförmäles i 27 § av lagen om dikning och annan

avledning av vatten den 20 juni 1879,

c) för upprättande av registerkarta eller uppdrag såsom registerförare,

d) för förrättning eller åtgärd, som utföres av lantmätare, anställd antingen

hos offentlig myndighet eller för särskilt offentligt ändamål.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1921, då vad i taxan på

arvode för lantmäteriförrättningar den 23 december 1909 finnes stadgat häremot

stridande upphör att gälla. I fråga om gottgörelse för åtgärd, som vid förstberörda

tidpunkt är påbörjad men icke slutförd, skola bestämmelserna i denna förordning

i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Så länge angående gottgörelse,

som belöper å ecklesiastikt boställe, ännu icke meddelats sådant särskilt stadgande,

som avses i 3 § av förevarande förordning, skola, intill dess dylikt stadgande tillkommer,

hittillsvarande bestämmelser i 21 § 3 mom. i 1909 års taxa fortfarande

äga tillämpning.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds ''proposition Nr 235.

221

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Proposition ..................................................................................................... 1

Inledning ............................................................................................................ 5

I. Mätningsförordningen ....................................................................................... 10

II. Rese- och traktamentsförordning samt lantmäteritaxa................................ 69

Rese- och traktamentsförordning ................................................................ 69

Lantmäteritaxa....................... 72

III. Lantmäteripersonal, som sysselsattes med utförande av lantmäteriför
rättningar.

....................................................................................................... 88

IV. Lantmäterikontoren i länen ............................................................................ 117

a) Underhåll av arkivalier och registratur å lantmäterikontoren i

länen............................................................................................................ 117

b) Biträden å lantmäterikontoren i länen ................................................ 120

c) Förstelantmätama .................................................................................... 129

V. Statsbidrag ............ 139

VI. Lantmäteristyrelsen............................................................................................ 153

VH. Nionde huvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg samt rese- och t-rakta
mentspenningar.

.............................................................................................. 178

VIII. Kostnadernas fördelning mellan staten och jordägarna............................... 179

IX. Sammanfattning ............................................................................................... 181

Bil. 1. Mätningsförordning ........................................................................... 183

» 2. Lantmäterikommissionens förslag till kungörelse med vissa föreskrifter

angående mätningsväsendet inom rikets städer m. m..... 202

» 3. Lantmäteritaxa ................................................................................... 205

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 196 haft. (Nr 235.)

29

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:321 Skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till lantmäteriäsendet m. m. jämte tre i ämnet väckta motioner. s. 2 i texten
  2. BevU 1920:44 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag till förordning angående vissa ändringar i förordningen den 19 november 1914 angående st s. 8 i texten
  3. JoU 1920:88 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag till lantmäteriväsendet m. m. jämte fem i ämnet väc s. 12 i texten
  4. JoU 1920:67 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag till lantmäteriäsendet m. m. jämte fem i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten