Sök i Ratio Lex

Angående upphävande av den vissa statstjänstemän tillkommande rätt till anmärkning sarv ode

1920-03-19 · 27 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:364, Angående upphävande av den vissa statstjänstemän tillkommande rätt till anmärkning sarv ode

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ds proposition Nr .''i64.

1

Nr 364.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående upphävande av

den vissa statstjänstemän tillkommande rätt till anmärkning

sarv ode; given Stockholms slott den 19 mars 1920.

Tjuder åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att, med upphävande av de i gällande avlöningsreglementen för tjänstemän

vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk

och postsparbanken förekommande bestämmelser angående anmärkningsarvode,

besluta, att sådant arvode från den tidpunkt. Konungen

må bestämma, icke vidare skall utgå till tjänsteman vid nämnda verk,

dock att tjänsteman, som icke enligt de för honom gällande avlöningsbestämmelser

är skyldig underkasta sig upphörande av eller minskning

i extrainkomster, som äro förenade med tjänsten eller utgå för bestyr i

sammanhang därmed, skall bibehållas vid den rätt till anmärkningsarvode,

som enligt samma bestämmelser må tillkomma honom.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 307 käft. (Nr 364).

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

■)

Kung! Ma.j:ts proposition nr 364.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konwngen i statsrådet å Stockholms slott den 19 mars

1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,

Statsråden: Unken,

Thorsson,

Olsson.

Sandler,

Nothin,

Nilson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, lantförsvars-,

sjöförsvars-, civil- och jordbruksdepartementen anförde chefen för finansdepartementet,

statsrådet Thorsson, härefter följande:

Med ett den 2 juli 1917 dagtecknat betänkande om anmärkningsarvode

samt om friare prövning av anmärkningsmål hava de s. k. revisionskommitterade

(statskommissarien Chr. L. Tenow, revisionskommissarien

Richard Vide och revisorn G. F. Ouchterlony) överlämnat ett efter

enhetliga grunder uppgjort förslag till bestämmelser rörande anmärkningsarvode

åt revisionspersonalen vid de centrala ämbetsverken. Till betänkandet

har en av kommitterade, statskommissarien Tenow, uttalat en

från övriga kommitterade principiellt avvikande mening, i det han påyrkat

anmärkningsarvodets avskaffande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -iH4. 3

Bland de över betänkandet hörda myndigheterna hava meningarna

visat sig mycket delade i berörda principfråga. Innan jag emellertid

ingår på den närmare redogörelsen härför, torde jag böra lämna en kortfattad

översikt över gällande bestämmelser i ämnet.

Anmärkningsarvode utgår för närvarande till vissa tjänstemän hos

fångvårdsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen och statens vattenfallsverk, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

kammarrätten, generaltullstyrelsen, postsparbanken samt

domänstyrelsen.

De grundläggande bestämmelserna i ämnet äro meddelade antingen

i den av Kungl. Maj:t för vederbörande ämbetsverk fastställda instruktion

eller uti de av Kungl. Maj:t och riksdagen för verket fastställda

avlöningsbestämmelser, i vilket sistnämnda fall erforderliga kompletterande

föreskrifter givits i vederbörande instruktion eller .särskild författning.

Sålunda regleras den revisionspersonalen hos fångvårdsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hammarrätten, generaltullstyrelsen och domänstyrelsen

tillkommande rätten till anmärkningsarvode uti de för

nämnda myndigheter utfärdade instruktioner. I fråga om grunderna för

anmärkningsarvodets utgående skilja sig bestämmelserna i de olika instruktionerna

delvis från varandra. T intet fall utgår dock dylikt arvode

med mera än 15 procent å belopp eller värde, som influtit till följd av

anmärkning.

Beträffande revisionspersonalen hos generalpoststyrelsen är i 10 § i

avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket den 20 juni 1913 stadgat,

att anmärkningsprovision tillkommer tjänsteman hos generalpoststyrelsen enligt

de närmare grunder Kungl. Maj:t bestämmer, med högst 15 procent å

varje belopp, som på grund av anmärkning, gjord av sådan tjänsteman,

antingen, såsom ej upptaget till redovisning eller såsom obehörigen kreditera^

inflyter till postverket och utan anmärkningens framställande ej

skulle hava kommit verket tills godo, eller, såsom för högt debiterat eller

för lågt kreditera^ återgäldas till vederbörande. 1 anslutning härtill

innehåller instruktionen för generalpoststyrelsen den 31 december 1909

uti 54 § närmare föreskrifter angående anmärkningsprovisionens storlek

för olika fall m. m.

Härmed analoga bestämmelser äro i fråga om det vederbörande

tjänstemän hos telegrafstyrelsen tillkommande anmärkningsarvode meddelade

uti 15 § i avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket

den 11 oktober 1907 och 45 § i instruktionen för telegrafstyrelsen

samma dag.

Gällande bestämmelser

rörande anmärkningsarvode.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!. Maj:ts proposition nr

Vad angår revisionspersonalens hos järnvägsstyrelsen rätt till anmärkningsarvode,

stadgas uti 10 § i avlöningsreglementet för tjänstemän

vid statens järnvägar den 30 juni 1916, att anmärkningsprovision tillkommer

tjänsteman vid revisions- och kontrollkontoren enligt de närmare

grunder, Kungl. Maj:t bestämmer, med högst 15 procent å varje belopp,

som på grund av anmärkning, gjord av sådan tjänsteman, antingen såsom

ej behörigen uppburet, till statens järnvägar inflyter eller, såsom

för högt debiterat, till vederbörande återgäldas. De närmare grunderna

för anmärkningsprovisionens utgående regleras genom kungörelsen den

31 december 1897 angående tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet

för tjänstemän och betjäute vid statens järnvägar den 15 oktober 1897,

varjämte instruktionen för järnvägsstyrelsen med underlydande linjeförvaltningar

den 21 december 1917 uti 94 § innehåller visst stadgande

i ämnet.

För statens vattenfallsverks vidkommande gälla enligt 13 § i förnyade

avlöningsreglementet den 28 juni 1918 uti förevarande avseende enahanda

bestämmelser som enligt ovan omförmälda avlöningsreglemente för postverket.

De närmare föreskrifterna rörande anmärkningsprovisionens utgående

till tjänstemännen vid förstnämnda verk återfinnas i Kungl. Maj:ts

brev till vattenfallsstyrelsen den 31 december 1914. Hos vattenfallsstyrelsen

själv finnes ej revisionspersonal anställd annat än på extra stat,

och äger denna personal enligt styrelsens beslut den 16 september 1915

tillgodonjuta anmärkningsprovision efter de i nyssberörda brev angivna

grunder.

I detta sammanhang bör omnämnas, att gemensamt avlöningsreglemente

för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar

och statens vattenfallsverk utfärdats den 19 juni 1919 att lända till

efterrättelse från och med den 1 juli 1920. Uti berörda reglementes 31 §

stadgas, att anmärkningsarvode må utgå till vissa tjänstemän enligt av

Kungl. Maj:t meddelade grunder, dock med högst 15 procent å belopp

eller värde, som avses i fastställd anmärkning. Detta stadgande

har upptagits i reglementet under hänvisning till utredningen av frågan

om anmärkningsarvode inom statsförvaltningen i gemen.

Beträffande slutligen den revisionspersonalen vid postsparbanken

tillkommande rätt till anmärkningsarvode äro uti 9 § i avlöningsreglementet

för tjänstemän vid postsparbanken den 25 september 1914 och

41 § i instruktionen för postsparbanken den 22 december 1911 meddelade

bestämmelser, analoga med de enligt avlöningsreglementet för postverket

och instruktionen för generalpoststyrelsen gällande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Klint)!. Maj:ts proposition, nr 5

Härefter torde jag få övergå till frågan om lämpligheten av anmärkningsarvodes

utgörande och därvid till en början redogöra för de olika

meningar, som yppats i denna fråga.

Uti sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 november 1910 angående

lantförsvarets medelsbehov för år 1912 anförde arméförvaltningen i huvudsak

följande:

Inom de flesta med revisionsverksamhet sysslande ämbetsverk åtnjöte

revisionstjänstemännen provision med vissa procent å de belopp,

som i följd av deras anmärkningar komme statsverket till godo. Någon

dylik förmån vore visserligen icke medgiven arméförvaltningens revisionstjänstemän,

ehuru deras granskning avsåge en betydlig del av statsverkets

utgifter, nämligen hela fjärde huvudtiteln, och därjämte eu granskning,

som med hänsyn till mångfalden av särskilda, tätt skiftande förhållanden

samt därtill avpassade och följaktligen ofta ändrade förvaltningsföreskrifter

krävde en vakenhet och påpasslighet, som väl och kanske

mer än vid annan revision behövde eggas genom lämpliga medel. Att

emellertid förbinda denna revisionsverksamhet med belöningar i form av

anmärkningsprovision funne ämbetsverket föga tilltalande, tv denna anordning

kunde rent av tänkas motverka sitt ändamål. Det måste nämligen

hos de äldre tjänstemännen förutsättas mycken karaktärsstyrka för

att motstå frestelsen att begagna sin erfarenhet för att inom sin revisionslott

inskränka arbetet till att eftersöka allenast sådana fel, som grundade

sig på principiellt sett samma misstag o. d., som redan blivit föremål

för andra revisionstjänstemäns anmärkningar, ty därmed kunde på ett

lättvindigt sätt i form av anmärkningsprovision skördas frukterna av

andra personers arbete. En anmärkning åter, som för tillfället och inom

en revisionslott tillförde statsverket en helt obetydlig besparing och sålunda

inbragte vederbörande en anmärkningsprovision till föga eftersträvansvärt

belopp, kunde i sina konsekvenser medföra betydande besparingar

för statsverket. Och med det förmånssystem arméförvaltningens organisation

innebure (revisionens delning i två rotlar, vardera med eu revision

sko m mi ss arie som chef), vore det synnerligen lätt att, då eu s. k.

principanmärkning eu gång blivit framställd mot en viss utgift, genom

hela revisionsmaterialet följa utgifterna av samma art. Givetvis vore

det därvid icke rättvist, att provision eller belöning för vad sålunda till

statsverket återbures utginge till annan än den, som gjort principanmärkningen

och därmed föranlett den genomgående efterforskningen.

Arméförvaltningen ansåge sig således icke kunna föreslå, att an
-

Olika meningar

i fråga

om lämpligheten

ar anmärkningsarvodes

utgörande.

Arméförvaltningen

i

skrivelse till

Kungl

Maj:t den

8 november

1910.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

(i

märkningsprovision skulle tillgodokomma dess revisionstjänstemän. Men

däremot skulle arméförvaltningen finna det synnerligen fördelaktigt, att

anmärkningsprovisionen i andra ämbetsverk motsvarande belopp ställdes

till ämbetsverkets förfogande för att tilldelas just de tjänstemän, som

verkligen föranlett besparingar för statsverket. Mot ett sådant system

kunde icke riktas någon av de erinringar, som träffade anordningen med

anmärkningsprovision, och någon svårighet att uträkna beloppet enligt

de liggare, som fördes, syntes icke heller förefinnas. Däremot måste

ämbetsverket vara berett på den anmärkningen, att det kunde antagas

bliva synnerligen svårt att efter rättvisa grunder fördela det intjänta

beloppet. Givetvis komme också sådan svårighet att uppstå, men då fördelningen

i hög grad underlättades därav, att i arméförvaltningen revisionsverksamheten

följdes av förmän, som utan större möda kunde teckna sig

till minnes framställda principanmärkningar samt därmed vunna resultat,

och för övrigt i stort sett vore i tillfälle att bedöma de särskilda tjänstemännens

vakenhet och påpasslighet, kunde ämbetsverket underkasta sig

det grannlaga arbetet med fördelningen av ifrågavarande belöningar.

Rätteligen borde ju — framhöll arméförvaltningen vidare — anmärkningsprovisionen

utgå från de olika anslagstitlar, som riktades genom

anmärkningsåtgärderna. Sådana titlar förekomme emellertid i stort antal,

under det att den provision, som kunde komma i fråga, måste beräknas

inskränka sig till några tusen kronor. Eu fördelning av ett dylikt belopp

i småposter syntes arméförvaltningen föranleda mera besvär än

frågan vore värd ur statsverkets synpunkt. Arméförvaltningen tilläte

sig därför föreslå, att ett kammarrättens anmärkningsprovision motsvarande

belopp måtte, i den mån arméförvaltningens civila departement

prövade omständigheterna därtill föranleda, få av departementet disponeras

till revisionsbelöningar åt dess revisionspersonal från anslagstiteln

»vikariatsersättningar m. m.» och att för sådant ändamål måtte under

titeln beräknas 2,000 kronor.

Vid ärendets föredragning i statsrådet rönte detta förslag emellertid

intet understöd. I anledning av vad arméförvaltningen anfört om

behovet av särskilda medel för att ämbetsverkets tjänstemän skulle med

önskvärd vakenhet och påpasslighet ägna sig åt revisionsarbetet anmärkte

vederbörande departementschef till en början, att ämbetsverket redan i

viss mån hade sådana medel i sin hand: arméförvaltningens räkenskaper

granskades nämligen på nytt i kammarrätten, och skulle det vid denna

slutliga granskning visa sig, att någon arméförvaltningens tjänsteman

eftersatt sin plikt, syntes arméförvaltningen vara i sin fulla rätt, om den

toge hänsyn därtill, när det för sådan tjänsteman ifrågasattes befordran

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition n.y -''It!4.

eller ålderstillägg. Kammarrätten — den sista instansen i fråga om

räkenskapsgranskning — saknade däremot sådana medel att egga sina

tjänstemäns arbete. Men även om man skulle vara böjd för att tillerkänna

revisionstjänstemännen någon särskild belöning för vakenhet och

påpasslighet, så hade arméförvaltningen själv ådagalagt det olämpliga i

att ordna dessa belöningar på det enda sätt, som dittills ägt rum vid

vissa andra verk, nämligen i form av anmärkningsprovision, och i stället

föreslagit, att arméförvaltningen skulle erhålla ett visst belopp till sitt

förfogande för att genom civila departementet utdela penningbelöningar

åt dem, som kunde anses hava gjort sig förtjänta därav. Arméförvaltningen

hade emellertid själv framhållit vissa svårigheter, som vore förenade

med detta system, och redan av denna anledning ansåg departementschefen

sig icke kunna tillstyrka dess införande i den svenska förvaltningen.

I enlighet med departementschefens sålunda uttalade mening föranledde

arméförvaltningens ifrågavarande hemställan ingen vidare åtgärd

från Kungl. Majrts sida.

Uti sitt den 15 augusti 1913 avgivna betänkande med förslag till

inrättande av ett riksrevisionsverk framlade revisionskommitterade (statskommissarien

Tenow och revisionskommissarien Vide) vissa förslag till

ändringar i bestämmelserna rörande rätten till anmärkningsarvode. Härvid

anförde kommitterade, bland annat, följande:

; Revisionspersonalen hos arméförvaltningen, marinförvaltningen,

lotsverket, medicinalstyrelsen och vattenfallsstyrelsen åtnjuter för närvarande

ej rätt till anmärkningsarvode. Det har beträffande vissa av

dessa verk sagts, att anmärkningsarvode ej vore av behovet påkallat,

enär deras revisorer hade tillräcklig sporre i den omständigheten, att

räkenskaperna undergingo ytterligare granskning i kammarrätten. Oavsett

att revisorerna i åtskilliga andra med dessa jämförliga institutioner,

exempelvis fångvårdsstyrelsen, kommunikationsverken, domänstyrelsen och

tullverket, vilkas räkenskaper också granskas i kammarrätten, åtnjuta

förmånen av anmärkningsarvode, har erfarenheten emellertid visat, att

granskningen i första hand av vissa utav ovanberörda förvaltningars räkenskaper

väl skulle behöva förbättras, och i sådant syfte är revisionens

uppmuntrande medelst anmärkningsarvode ett särdeles verksamt och

billigt hjälpmedel. Anmärkningsarvodet knyter revisorns intresse fastare

till arbetet, och den lilla avlöningsförbättring arvodet innebär verkar

även i någon mån gagneligt vid revisionspersonalens rekrytering. Utsträckning

av rätten till anmärkningsarvode skulle ock undanröja den

Revisionskommitterade

i betänkande

den 15 augusti

1913.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kunf)l. Maj:ti proposition nr ,%‘4.

Sakkunniga

för granskning

av f örslaget.

till

inrättande

av ett riksrevisionverk

i utlåtande

den

10 februari

1914.

Kammar
rätten.

Revisionskommitterade

i betänkande

den

3 juli 1917.

omotiverade ojämnhet i avlöning, som i berörda avseende äger rum mellan

olika förvaltande verks revisioner.»

De särskilda sakkunniga, som inom finansdepartementet biträdde

vid granskning av förslaget till inrättande av ett riksrevisionsverk (nuvarande

universitetskanslern Carl Swartz, professoren Gustav Cassel, friherre

K. Langenskiöld och statskommissarien Tenow), anförde uti sitt

den 10 februari 1914 avgivna utlåtande i förevarande ämne huvudsakligen

följande:

Det syntes, som skulle befintligheten av anmärkningsarvode innebära

en fara för att revisorerna därav skulle lockas att ägna allt för stor

uppmärksamhet åt de räkenskapsdelar, som kunde väntas inbringa provision,

medan sådana förhållanden, som icke kunde medföra återbetalningsskyldighet,

men som ur andra synpunkter vore mera i behov av kontroll,

bleve förbigångna eller behandlade med mindre uppmärksamhet. Visserligen

komme vid bifall till de sakkunnigas förslag i fråga om riksrevisionsverkets

organisation olägenheterna av anmärkningsarvodets bibehållande

att i viss mån neutraliseras. Ty riksrevisionsverkets styrelse borde

kunna i detalj reglera tjänstemännens arbete, så att granskningen icke

koncentrerades på de ur provisionssynpunkt gynnsammaste räkenskapsdelarna.

Dock syntes det de sakkunniga, som om frågan om anmärkningsprovisionens

fullständiga avskaffande borde upptagas till särskilt

övervägande, och under sådana förhållanden funno de sig icke i då

föreliggande sammanhang böra tillstyrka någon ändring i gällande föreskrifter

rörande anmärkningsarvode.

Kammarrätten förklarade i anledning av berörda uttalande, att,

såvitt kammarrätten hade sig bekant, erfarenheten icke gåve stöd för

riktigheten av de sakkunnigas mening, att anmärkningsarvodet innebure

någon fara för en verksam kontroll De sakkunniga hade väl ej heller

haft tillfälle förvärva någon på egen erfarenhet grundad ingående kännedom

om föreliggande fråga. Kammarrätten saknade därför anledning

att för sin del ansluta sig till de sakkunnigas ifrågavarande uttalande.

I det nu föreliggande, den 2 juli 1917 dagtecknade betänkandet

hava revisionskommitterade givit en framställning av de skäl, som synas

kommitterade tala för och emot anmärkningsarvodes utgående. I denna

del innehåller betänkandet följande:

»Rätten till anmärkningsarvode skulle i vissa fall kunna förmodas

försvåra en lämplig arbetsfördelning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

9

Inom riksrevisionsverket exempelvis skulle det kunna möta hinder

att använda tjänstemän för det arbete, varför de mest lämpade sig, vare

sig detta vore egentlig revision eller boksluts- eller andra göromål, detta

därför att endast revisionsarbetet gåve utsikt till provision, och det med

åberopande härav kunde väckas krav från en med boksluts- eller dylikt

arbete sysselsatt tjänsteman att i stället erhålla revisionsgöromål, liksom

en motsatt omflyttning kunde ses med ovilja. Även inom andra ämbetsverk

skulle samma olägenhet kunna förspörjas.

Fall skulle ej sällan kunna väntas inträffa, då revisionstjänstemän

påyrkade, att i stället för räkenskaper, i vilka de voro särskilt hemmastadda,

men som i regel inbringade föga provision, få sig tilldelade

andra räkenskaper av kanske enklare art, vilka visat sig vara mera

lönande. Kvalificerade tjänstemän skulle av provisionshänsyn kunna

förväntas vilja övertaga granskningen av räkenskaper, som på grund av

sin enkla natur väl lämpade sig för biträden, varigenom för granskningen

komme att användas dyrare arbetskraft än behövligt. Revisionslotterna

kunde vid eftergift för dylika krav stundom icke komma att

sammansättas så* som med hänsyn till räkenskapens art och för eu effektiv

kontroll vore bäst.

En revision vid ett förvaltande verk bör enligt vårt förmenande

vid sidan av sin huvudfunktion, den revisionella kontrollen, kunna giva

positiva uppslag till förbättringar och väcka förslag härom hos verkets

styrelse. Den bör påpeka behovet av nya föreskrifter eller förtydliganden

av de gällande, varigenom felaktigheter kunna förebyggas. Det kan vara

erforderligt att vid revisionen göra tidsödande utredningar av mera

komplicerade spörsmål, vilkas grundliga klargörande är av vikt för revisionen

i dess helhet. För dessa och liknande uppgifter böra vederbörande

förmän kunna påyrka biträde av de bästa och kompetentaste arbetskrafterna

vid revisionen, men man skulle kunna förmoda, att de härför mest

lämpade tjänstemännen sökte undandraga sig sådana uppdrag, enär de

därigenom finge mindre tid för det egentliga granskningsarbetet och härmed

minskad utsikt till anmärkningsprovision.

De olägenheter i fråga om revisionsarbetets organisation, vi ovan

antytt såsom möjliga följder av rätten till anmärkningsprovision, kunna

nog icke helt och hållet bagatelliseras. De kunna dock i någon avsevärd

män göra sig gällande endast om arbetsledningen är särskilt svag och

undfallande och under sådan förutsättning lära tydligen under alla omständigheter

organisatoriska missförhållanden kunna uppstå. Eu var

tjänsteman är naturligtvis ovillkorligen skyldig att inom det arbetsområde,

där han placerats, förrätta de göromål, som vederbörande förman

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 307 haft. {Nr 364.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj ds proposition nr .364.

ålägger honom, alldeles oberoende av de större eller mindre utsikterna

att därvid göra sig extra förtjänst genom anmärkningsarvode. En tjänsteman*

som visade någon ovillighet särskilt ifråga om mera kvalificerade

uppgifter, koinme givetvis att få stå tillbaka vid befordringar och förordnanden.

Det bar anförts, att anmärkningsarvodets förefintlighet skulle innebära

en fara för att revisorerna därav skulle lockas att ägna allt för

stor uppmärksamhet åt de räkenskapsdelar, som kunde väntas inbringa

provision, medan sådana förhållanden, som icke kunde medföra återbetalningsskyldighet,

men som ur andra synpunkter vore mera i behov av

kontroll, bleve förbigångna eller behandlade med mindre uppmärksamhet.

I stort sett äro väl dock de anmärkningar viktigast, som avse att beivra

felaktiga utbetalningar och bristande redovisning av medel. Eftersom

revisionerna som regel icke äro utrustade med så stora arbetskrafter, att

de hinna granska räkenskaperna i alla detaljer, torde det vara fullt riktigt,

att granskningen huvudsakligen inriktas på återvinnande åt kronan

av felaktigt utgivna medel eller frän redovisning uteslutna inkomster.

Att det kan vara synnerligen önskligt att uppmärksamheten jämväl ägnas

åt förhållanden, som icke kunna förväntas giva anledning till yrkanden

om återbäring av några betydande belopp, är obestridligt, men det åligger

givetvis vederbörande förmän att söka tillse, att icke sådant försummas.

Revisionsarbetet är genom sin negativa art alltid svårt att kontrollera

och även om anmärkningsprovision icke förekomme, funnes lika

väl den möjligheten, att tjänstemännen koncentrerade sig på sådana

lättare granskningsgrepp, som med minsta möda antoges föranleda anmärkningar,

för att granskningen härigenom måtte inför förmännen få

sken av grundlighet. Är det så, att en tjänsteman icke vill nedlägga

den omsorg och den möda, han borde, på sin granskningslott, lärer han

även utan provisionens förefintlighet — vilken dock ju måste sporra till

uppletandet av anmärkningar, som avse återbäring — ej heller göra det,

därest ledningen är svagt organiserad eller icke vuxen sin uppgift.

Anmärkningsprovisionen skulle vidare kunna tänkas inbjuda till

ökad formalism vid anmärkningsförfarandet. Det inträffar givetvis ofta

fall, då det kan vara synnerligen tvistigt, vad som må anses riktigt.

Den ena revisionstjänstemannen utställer anmärkning på ett sakförhållande,

som den andre låter vara obeivrat, utan att den senare därmed

kan anses hava åsidosatt sin tjänsteplikt. En åtgärd, som föranlett en

utbetalning, kan exempelvis med stöd av en strängt formell författningstolkniug

bliva föremål för anmärkning, ehuruväl en friare tolkning av

bestämmelserna vore fullt försvarbar och åtgärden, sedd ur den praktiska

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

11

nyttans synpunkt, varit klok och för det allmänna gagnelig. Provisionen

kan då tänkas fresta tjänstemännen att med hårddragande av de formella

skälen utställa anmärkning i alla de fall, där de anse den minsta

utsikt till ett fällande utslag på dylika grunder finnas, ehuru fullt fog

för underlåtandet av anmärkning förelegat. Härigenom hleve tydligen

såväl redogörarne som de myndigheter, det åligger att pröva anmärkningarna,

i onödan betungade.

Emot en sådan allt för formalistisk användning av anmärkningsförfarandet

finnes dock en ganska stor trygghet i den förprövning av

anmärkningarna, som äger rum, särskilt vid vederbörandes beslut om

kommuniceringen. Dessa kunna och böra givetvis härvid avvisa dylika

anmärkningar, den som framställt anmärkningen i varje fall obetaget

att få beslutet prövat av högre myndighet. Eu ytterligare garanti mot

att revisionstjänstemännen endast av hänsyn till provision anmärka på

åtgärder, som visserligen varit formellt angripliga, men kloka och för

det allmänna gagneliga, skulle beredas vid bifall till värt förslag om införandet

av en friare prövning i anmärkningsmål.

Slutligen må anföras, att det för en ömtålig natur kan vara eu

plågsam känsla att veta, att hans åtgöranden i tjänsten kunna förmodas

bero på »provisionshunger», d. v. s. att han driver en sak mindre för

dess berättigande i och för sig, än med hänsyn till egen vinning. Ur

denna synpunkt kan anmärkningsprovision tänkas öva en menlig inverkan

på redogörarnes respekt för den revisionella kontrollen och dess

handhavare.

De olägenheter, som medfölja anmärkningsarvodet eller som förmenas

vara en följd av detsamma och som vi i det föregående sökt

framleta, betyda emellertid enligt vår åsikt litet i jämförelse med de

fördelar anmärkningsarvodet medför för det allmänna. Och det är i det

allmännas intresse, som anmärkningsarvode tillkommit, och detta som

utgör skälet för dess bibehållande.

Dess i öppen dag liggande ändamål är att sporra revisionstjänstemännen

att bevaka kronans rätt genom att söka återvinna för mycket

utbetalda medel eller indriva för litet redovisade. Och att anmärkningsarvodet

i sådant avseende är av god effekt, torde vara ovedersägligt.

Revisionsarbetet anses av de flesta tjänstemän såsom tungt, enformigt

och slappande. En särskild sporre till vakenhet är därför betingad av

det allmännas intresse, i synnerhet som på många håll räkenskapsmaterialets

stora omfattning omöjliggör medhinnandet av eu fullständig detaljgranskning,

utan kontrollen får utföras genom stickprov.

Revisionspersonalens befordringsutsikter äro i allmänhet dåliga, väl

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr -W4.

till stor del beroende därpå, att det huvudsakligen negativa arbetet

fjärmar sina utövare från den positiva förvaltningstjänsten och försvårar

möjligheten för dem att dit övergå. Såväl detta som revisionsarbetets

natur utgör en väsentlig svårighet för revisionerna att förvärva och behålla

goda arbetskrafter, varpå dock kontrollens effektivitet ytterst i hög

grad beror. För underlättande av rekryteringen kräves därför någon

extra lockelse och det har visat sig, att anmärkningsarvodet i sådant

avseende har en stark inverkan.

Att borttaga anmärkningsarvodet i de verk, där det nu utgår,

skulle efter vår åsikt vara i hög grad ägnat att nedsätta revisionens

effektivitet. Och något giltigt skäl att i förevarande avseende olika behandla

revisionerna hos exempelvis å ena sidan fångvårdsstyrelsen och

domänstyrelsen och å andra sidan medicinalstyrelsen och arméförvaltningen

torde icke kunna uppletas.

Det har anförts, att anmärkningsarvode icke skulle behövas för

sporrande av arbetsfliten för revisionspersonalen hos de verk, vilkas räskaper

underkastas slutlig revision hos kammarrätten. Erfarenheten talar

emellertid ett helt annat språk. Dessa i de redovisande verken granskade

räkenskaperna giva ej sällan kammarrättens revision anledning till anmärkningar,

som bort upptäckas vid den första revisionen. Det saknas

ingalunda exempel på att den i detalj arbetande revisionen i de redovisande

verken underlåtit beivra till och med felsummeringar och andra

rena sifferfel. Ett utsträckande av rätten till anmärkningsarvode till de

revisioner, som nu ej åtnjuta sådant, skulle enligt vårt förmenande utgöra

ett synnerligen verksamt och dock billigt medel till förbättrande av

den revisionella kontrollen.

I avseende å det anförda argumentet mot anmärkningsarvode vid

de redovisande verken är det vidare givet, att den eggelse till ökad

vakenhet, som skulle ligga i eftergranskningen vid kammarrättens revisionsavdeluing,

måste bliva ringa i de fall, då de för denna granskning

tillgängliga arbetskrafterna stå i allt för skriande disproportion till räkenskapens

omfattning, såsom exempelvis beträffande statens järnvägar, och

då sålunda granskningens resultat med stor sannolikhet måste antagas

bliva magert. Uppbördsräkenskaperna vid de affärsdrivande verken och

tullverket underkastas såsom känt ingen granskning alls av kammarrättens

revisionsavdelning.

Ett erkännande av anmärkningsarvodets behövlighet såsom sporre

på revisionspersonalen jämväl hos de ämbetsverk, vilkas räkenskaper

underkastas ytterligare kontroll hos kammarrätten, torde väl få anses

ligga i den omständigheten, att under år 1913 vederbörande tjänstemän

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

13

vid statens vattenfallsverk av riksdagen och Kungl. Maj:t medgivits rätt

till anmärkningsarvode.

Yad det översta revisionsorganet beträffar, sa utgör svårigheten för

att icke säga omöjligheten att utöva verksam kontroll å personalens arbete

ett ytterligare skäl att medelst utsikten till anmärkningsarvode öka

dess vaksamhet och intresse, detta desto hellre som bristen på arbetskrafter

å kammarrättens revisionsavdelning i följd av granskningsmaterialets

oavlåtliga ökning blir allt mera kännbar.»

Kominitterade föreslå i anslutning till det anförda anmärkningsarvodets

införande jämväl till förmån för revisionspersonalen hos arméoch

marinförvaltningarna, lotsstyrelsen, medicinalstyrelsen och stuteriöverstyrelsen,

vilken personal för närvarande icke äger tillgodonjuta dylikt

arvode.

Såsom jag redan i det föregående antytt, äro revisionskommitterade

emellertid icke enhälliga, utan anför statskommissarie!! Ten ov i avgiven

reservation följ ande:

»Av eu god tjänsteman med den samhällsställning och självkänsla,

som eu revisor bör äga, kan man fordra, att han av intresse för sin

tjänst och aktning för sig själv skall utan dylika uppmuntringsmedel

fullgöra sina åligganden. Anmärkningsprovisionen ställer honom på ett

lägre plan än andra tjänstemän och hela revisionsväsendets anseende

lider därav. Men det är icke nog med, att befintligheten av sådan provision

nedsätter revisionens anseende, den minskar ock dess effektivitet

därigenom, att den lockar revisionstjänstemännen att företrädesvis ägna

sin uppmärksamhet åt de delar av räkenskaperna och de områden av

förvaltningen, som kunna bereda provisioner, under det att de delar och

områden, som ur andra synpunkter kräva lika mycken eller ofta kanske

större uppmärksamhet och intresse, men som icke ställa provisioner i

utsikt, förbises och försummas. Anmärkningsprovisionens befintlighet

försvagar också vederbörande revisionsehefers ledning och försvårar en

ändamålsenlig fördelning av arbetet mellan tjänstemännen. Varken inom

revisionerna hos riksbanken och riksgäldskontor eller inom den enskilda

affärsvärlden (exempelvis försäkringsanstalter och banker) finnes anmärkningsprovision

tillerkänd revisorerna och, så vitt känt är, med ett enda

undantag ej heller i främmande länders statsförvaltningar. Icke heller

har det kunnat förspörjas, att revisionsarbetet inom de specialrevisioner,

där anmärkningsprovision icke är medgiven (exempelvis armén och marinen),

bedrives med mindre intresse än inom kammarrätten och de övriga

revisioner, där provision förekommer. Undertecknad Tenow hyser det

Statskom
missarien
Tenows
skiljaktiga
mening.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

Lotsstyrelsen

m. fl.

Fångvårdsstyrelsen

m. fl.

Generaltull
styrelsen
-

Arméför
valtningen.

förtroendet och deri aktningen för revisionstjänstemännen i gemen, att

deras pliktkänsla och intresse för statstjänsten icke skall behöva sporras

med dylika medel, och påyrkar därför, att anmärkningsprovision icke

vidare skall utgå.»

Över revisionskommitterades ifrågavarande betänkande hava yttranden

infordrats dels från samtliga de ämbetsverk, vilkas revisionspersonal

för närvarande äger eller av revisionskommitterade föreslås för

framtiden skola äga tillgodonjuta anmärkningsarvode, dels ock från statskontoret

och löneregleringskommittén.

Av förstnämnda ämbetsverk tillkännagiva lotsstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen sin anslutning till den

av revisionskommitterades pluralitet uti föreliggande principfråga uttalade

mening.

Fångvårdsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, styrelsen för postsparbanken

och domänstyrelsen uttala sig icke särskilt i frågan, men synas samtliga

utgå ifrån att anmärkningsarvodet för deras vidkommande bör bibehållas.

Generaltullstyrelsen förmäler, att inom styrelsen rått olika meningar

i frågan, men att styrelsen enat sig om att i avbidan på genomförandet

av en väntad organisatorisk reform av det centrala revisionsväsendet icke

tillstyrka någon huvudsaklig förändring för tullverkets vidkommande av

nu gällande provisionssystem.

Arméförvaltningen anför:

»Bland de olägenheter, som kunna tänkas bliva en följd av rätt för

ämbetsverkets revisionspersonal till anmärkningsprovision, vill arméförvaltningen

till eu början framhålla, att eu dylik rätt kan komma att försvåra

en lämplig arbetsfördelning bland tjänstemännen. Tjänstemän,

som vore lämpade för sekreterare- eller bokhållargöromål, skulle på grund

av utsikten att erhålla ett mera vinstgivande arbete komma att framställa

anspråk att bliva placerade å revisionen. Även om ämbetsverket

äger befogenhet att placera en tjänsteman annorledes än å den tjänst,

han själv önskar, skulle ett uteblivet tillmötesgående mot en önskan i

antydd riktning i längden åstadkomma missnöje bland tjänstemännen,

säkerligen icke till fromma för ämbetsverket och dess arbetsprestationer.

En omständighet, som ej heller får förbises, är att på grund av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

15

utsikten till provision en revisionstjänsteman skulle kunna tänkas mindre

hågad att ägna sin tid åt att beivra felaktigheter, som ej medförde rätt till

provision, såsom att utbetalda belopp avförts å oriktig anslagstitel. Eu

härav föranledd omföringsåtgärd har stor betydelse för ämbetsverkets

bokföring. En försummelse att vidtaga åtgärd för rättelse av dylika felaktigheter

skulle hava till följd, att medel bleve redovisade å andra anslag

än dem, som Eders Knngl. Maj:t och riksdagen vid anvisande av

anslagen föreskrivit.

Trots de skäl, som ovan anförts och i övrigt kunna åberopas mot

införande av rätten till anmärkningsarvode för arméförvaltningens revisionspersonal,

finner likväl ämbetsverket vid övervägande av de skäl, som

kunna andragas för införandet av eu dylik rätt, sig böra tillstyrka,

att lämpliga åtgärder vidtagas i det föreliggande förslagets syfte. På

grund av revisionsarbetets enformiga natur måste detta tydligen i längden

verka slappande på en eljest energisk natur. Härvidlag torde utan tvivel

utsikten att erhålla särskild uppmuntran medföra en eggelse till träget

arbete.

En sådan uppmuntran kan beredas vederbörande revisionstjänsteman

under olika former. Dels kan en sådan belöning tänkas utgå i form

av vissa procent å det till återbetalning fastställda och i statskassan inlevererade

beloppet, dels kan den form tillämpas, att till vederbörande

ämbetsverks förfogande ställes ett visst belopp att fördelas såsom uppmuntran

till dem av revisionspersonalen, som därav visat sig mest förtjänta.

Denna sistnämnda form har arméförvaltningen föreslagit i sin

i underdånig skrivelse den 8 november 1910, angående lantförsvarets

medelsbehov för år 1912, gjorda framställning om särskilda belöningar

åt revisionspersonalen. Vid ärendets föredragning i statsrådet, ansåg

emellertid departementschefen, som i denna fråga anmärkt, att arméförvaltningen

redan i viss mån hade medel i sin band för framkallande av

att dess tjänstemän med önskvärd vakenhet och påpasslighet ägnade sig

åt revisionsarbetet, på grund härav och av i övrigt anförda skäl sig icke

kunna tillstyrka arméförvaltningens framställning. Riksdagen däremot

kunde enligt dess skrivelse n:r 4/1911 sid. 3 icke i allo biträda, vad

departementschefen i denna fråga yttrat, men, enär något bestämt förslag

icke förelåge, ansåg sig riksdagen sakna anledning att närmare ingå

på detta ämne. Ehuru arméförvaltningen fortfarande anser en belöning

i sådan form kunna införas, finner sig arméförvaltningen dock kunna

biträda de kommitterades förslag om belöningens utgående i form av

anmärkningsprovision, därest detta förslag kan befinnas äga företräde, så

opaginerad Kontrollera mot PDF

lti

Kungl. Maj:ts proposition nr -i64.

mycket hellre som denna form sedan lång tid tillbaka varit lagstadgad

inom en del centrala ämbetsverk.»

De övriga av ifrågavarande ämbetsverk, med undantag av kammarrätten,

ställa sig på kommittéreservantens sida.

Generalpost- Härvid åberopar generalpoststyrelsen, förutom de av reservanten

styre sen. anj-r(ja spap jämväl vad som mot anmärkningsarvodes utgående anförts

dels av arméförvaltningen i dess ovannämnda skrivelse den 8 november

1910 dels av de sakkunniga, som den 10 februari 1914 avgåvo yttrande

över förslaget angående inrättande av ett riksrevisionsverk, och dels av

revision skommitterades pluralitet.

Telegraf- Telegrafstyrelsen finner de sålunda av generalpoststyrelsen mot

styrelsen. anmärkningsarvodets bibehållande åberopade skäl talande, medan styrelsen

anser de av revisionskommitterades pluralitet för den motsatta ståndpunkten

anförda skäl icke verka övertygande. Styrelsen anför vidare:

»Det är visserligen, såsom kommitterade säga, ovedersägligt, att

anmärkningsarvodet verkar såsom en sporre på revisionstjänstemännen

att bevaka kronans rätt, men det måste då frågas, varför just dessa

tjänstemän, i motsats mot alla andra statens tjänstemän, endast genom

utsikten att avvinna sitt arbete en personlig ekonomisk vinst utöver sin

avlöning skulle kunna förmås att med nit och samvetsgrannhet fullgöra

sina tjänsteåligganden. Det vill synas, som om man rent av förutsatte,

att revisionstjänstemännen i gemen skulle till den grad sakna ambition,

att de, i medvetande av svårigheten för deras förmän att effektivt kontrollera

deras arbete, skulle eftersätta sin plikt. Denna, å sid. 30 antydda

förutsättning, förefaller så nedsättande för den tjänstemannakategori,

som det gäller, att det icke skulle förvåna, om revisionspersonalen

själv i främsta rummet påyrkade anmärkningsarvodets borttagande. Det

kan nog ej heller förnekas, att misstanken att revisionernas arbete bedrives

huvudsakligen för tillgodoseende av den utav kommitterade å sid.

31 omnämnda »profithunger» är mycket allmänt utbredd bland statens

redogörare, till allvarligt men för såväl den revisionella kontrollen som

ock för dess handha vare personligen.

Kommitterade anföra vidare, att en särskild sporre till vakenhet

är betingad därför, att revisionsarbetet anses av de flesta tjänstemän

såsom tungt, enformigt och slappande. Många andra slag av arbeten,

som måhända äro för statens intressen långt viktigare, måste dock karakteriseras

på samma sätt, och ändock har det icke varit fråga om att för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 364. IT

dessas utövare ställa i utsikt en sådan lockelse eller sporre, som anmärkningsarvodet

skulle utgöra. Närmast till hands ligger härvid att nämna

arbetet med kontrollerandet av materialförbrukningen inom de affärsdrivande

verken, vilket arbete icke torde lämna något övrigt i effektivitet

men icke honoreras med anmärkningsarvode, samt hela det militära revisionsarbetet,

vilket, enligt vad i reservationen uppgives, bedrives med

minst lika intresse som kammarrättens, fast utan anmärkningsarvode.

Det rena bokhålleriarbetet är uppenbarligen lika tungt, enformigt och

slappande som revisionsarbetet. Ett annat arbetsområde, som är särdeles

tungt och enformigt samt därjämte nervslitande och minst lika svårkontrollerbart

som revisionsarbetet och av vars samvetsgranna utövande telegrafverkets

inkomster i hög grad beror, är telefonistarbetet. Av telefonisternas

vakenhet beror det i väsentlig grad, om de dyrbara telefonledningarna

kunna utnyttjas till fullo och att riktig debitering sker av de oändligt

många små belopp, vilka tillsammans inbringa många miljoner kronor.

Det statistiska arbetsområdet skulle för visso kunna erbjuda sina handhavare

lika mycket tillfälle som revisorerna att utan någon större möjlighet

till kontroll från överordnades sida utföra sitt arbete med uppoffrande

av minsta möjliga arbetsmöda.

Den nyss berörda svårigheten att kontrollera revisionsarbetet är

nog icke heller så stor, som kommitterade antytt. Yppas misstanke att

en revisor icke samvetsgrant utför sin tjänst, vartill anledning kan erhållas

genom att följa antalet och arten utav de av honom gjorda anmärkningarna,

bör naturligen en sådan tjänsteman förflyttas eller ock

för eu tid ersättas av annan, för samvetsgrannhet känd tjänsteman.

Det bör ock undvikas att låta revisionernas personal allt för många år

i sträck kvarstanna på sina platser, utan bör en växelverkan mellan

revision och ren förvaltningstjänst äga rum, på det att revisionsarbetet

icke må bliva fullkomligt främmande för förvaltningsarbetet och stelna i

former. Härigenom skulle ock de av kommitterade påpekade dåliga befordringsutsikterna

för revisionspersonalen motarbetas, och svårigheten

att rekrytera revisionerna med goda arbetskrafter övervinnas. För övrigt

synes kommitterades påstående i avseende å svårigheten att behålla goda

arbetskrafter vid revisionerna icke stå i rätt överensstämmelse med deras

strax förut gjorda uttalande om svårigheten för revisionspersonalen att

övergå till annan tjänst, liksom ock styrelsen icke kan tro, att den ovissa

utsikten att genom revisionsarbete förtjäna anmärkningsarvoden skulle

kunna utöva så stark inverkan på rekryteringen av revisionspersonalen,

som kommitterade vid sökandet efter skäl för anmärkningsarvodets bibehållande

funnit sig böra uppgiva.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 301 käft. (Nr 364). 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. ]\£aj:ts proposition nr 364.

Medicinal
styrelsen.

På ovan anförda skäl och då de andra statens tjänstemän — särskilt

inom de affärsdrivande verken — av vilkas åtgärder statens ekonomiska

välfärd måste anses vara långt mera beroende än av revisionernas,

i allmänhet icke tillerkänts någon av deras större nitiskhet eller skicklighet

direkt föranledd uppmuntran i form av tantiéme eller dylikt, anser

styrelsen, att anmärkningsarvode, såsom utgörande en kvarleva från

äldre tider, vilken numera är till större skada än nytta, bör borttagas.»

Medicinalstyrelsen yttrar:

»Det principiella berättigandet av anmärkningsprovisioner synes

medicinalstyrelsen kunna starkt sättas i fråga. Anmärlmingsprovisionen

är, såsom i det remitterade betänkandet framhålles, avsedd att verka som

eu sporre på vederbörande revisionstjänstemän. Denna verkan måste

emellertid bliva synnerligen ensidig, då anmärkningsprovisionen icke kan

göras proportionell mot det på granskningen nedlagda arbetet, utan måste

stå i förhållande till de anmärkta summornas storlek och således i många

fall till sitt belopp bliva beroende av rena tillfälligheter. De summor,

som genom formliga anmärkningar återbördas till statsverket, utgöra ingalunda

de största och viktigaste resultaten av myndigheternas utgiftsgranskande

verksamhet, varför det synes oegentligt att just dessa anmärkningar

skola premieras, under det att någon belöning för vaksamhet

vid föregående granskning av räkningar och rekvisitioner icke ifrågasatts

och väl näppeligen kan tänkas förekomma. Härjämte synes anmärkningsprovisionen

lätteligen kunna verka i en icke avsedd riktning därigenom

att den uppmuntrar revisionstjänstemännen att ägna särskild

uppmärksamhet åt sådana partier av revisionen, där anmärkningsprovisioner

med största lätthet kunna förvärvas. Att dylika delar av revisionsverksamheten

icke alltid äro de viktigaste eller mest krävande, torde

ligga i öppen dag. På grund härav, och då enligt medicinalstyrelsens

uppfattning man har all anledning förutsätta, att revisionstjänstemännen

även utan rätt till anmärkningsprovision skola behörigen fullgöra sina

åligganden, får medicinalstyrelsen för sin del ansluta sig till den av

statskommissarien Chr. L. Tenow uttalade särskilda meningen, att anmärkningsprovision

icke vidare bör utgå. Då någon anledning icke föreligger

att i förevarande avseende behandla de särskilda ämbetsverken olika, får

medicinalstyrelsen för sin del hemställa, att anmärkningsprovisionen

måtte avskaffas i de ämbetsverk, där sådan provision för närvarande

utgår.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

19

Kammarrätten uttalar följande: Änmwar
»Kammarrätten

hyser för sin del den uppfattning, att anmärknings- ,a e ''

arvodet icke utan olägenheter kan undvaras. En fullt verksam kontroll

därå att revisionstjänstemannen i alla de avseenden, som det åligger

honom, undersökt räkenskapen kan icke åstadkommas. Kevisionsarbetets

resultat är därför ytterst beroende på revisionstjänstemannens eget initiativ.

Brister detta, förlorar revisionen sin fulla effektivitet. Det är på

grund härav av väsentlig betydelse, att tjänstemännens förmåga av initiativ

vidmakthålles och skärpes. I detta syfte är anmärkningsarvodet,

enligt kammarrättens erfarenhet, ett verksamt medel, som icke bör förkastas,

och som är av särskilt värde vid kammarrätten, där förut i detalj

granskade räkenskaper underkastas slutlig revision, som icke av någon

högre myndighet ytterligare kontrolleras.»

Fyra av kammarrättens ledamöter uttala en i viss mån skiljaktig Skiljaktig

mening. De tillstyrka utan förbehåll revisionskommitterades förslag, så- m<j?™l9nta°-m

vitt kammarrättens revisorer rörer, men anse, att frågan, om anmärknings- rätten.

arvode bör utgå till revisionspersonalen hos de förvaltande verken, ställer

sig något annorlunda. De framhålla i sistberörda hänseende, bland annat,

att anmärkningsarvodet icke är en avlöningsförmån i egentlig mening, utan

tillkommit i syfte att förmå revisorerna att utöva en så ingående kontroll

som möjligt, samt att, i den mån andra medel finnas, som påverka revisorerna

i samma riktning, anmärkningsarvodet är mindre av behovet

påkallat. Beträffande specialrevisionerna finnes, fortsätta reservanterna,

ett dylikt medel däri, att de inom sagda revisioner granskade räkenskaperna

underkastas förnyad granskning i kammarrättens revisionsavdelning.

Statskontoret anför i förevarande principfråga följande: stats
råd

först vidkommer frågan, huruvida anmärkningsarvode över kontoret.

huvud taget bör förekomma eller ej, intager statskontoret samma principiella

ståndpunkt, som revisionskommitterades majoritet för sin del hävdat.

Ehuruväl statskontoret för sitt eget vidkommande icke har någon direkt

erfarenhet om det sätt, varpå rätten till anmärkningsprovision må inverka

på resultatet av revisionstjänstemännens granskningsarbete, har ämbetsverket

likväl trott sig finna, att de anförda skälen för bibehållande av

dylik rätt böra tillmätas övervägande betydelse. Om än från rent ideell

synpunkt den uppfattning, som en av revisionskommitterade reservationsvis

uttalat angående det förkastliga i all anmärkningsprovision, må anses

i viss mån berättigad, låter det sig dock enligt statskontorets förmenande

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung!. Maj:ts proposition nr 364.

icke förneka att, reellt sett, en dylik provision ur det allmännas synpunkt,

vilken synpunkt dock bör vara den utslagsgivande, är av väsentligt

gagn.

Borttages den rätt till anmärkningsarvode, som för närvarande tillkommer

vissa med revision sysselsatta tjänstemän, skulle en sådan åtgärd

kunna åberopas såsom skäl att även avskaffa den provision, som är medgiven

i en del andra, om också icke med det nu föreliggande fullt analoga,

dock jämförliga fall, där gagnet för det allmänna av nu gällande

ordning lärer få anses påtagligt. Statskontoret vill i detta hänseende

erinra om exempelvis den provision, som jämlikt nådiga förordningen

angående stämpelavgiften den 19 november 1914 skall till vederbörande

tjänstemän vid Eders Kungl. Maj:ts och rikets hovrätter utgå å medel,

som kommit statsverket till godo på grund av anmärkning vid därstädes

företagen granskning beträffande den vid underrätter verkställda stämpelbeläggning

av vissa handlingar.

Revisionskommitterade anse, att om man i princip erkänner gagneligheten

av anmärkningsarvoden, följdriktigheten måste fordra, att rätten

till sådant arvode bör utsträckas jämväl till de revisioner, som för närvarande

icke åtnjuta denna rätt, och kommitterade ha även föreslagit,

att arméförvaltningen, marinförvaltningen, lotsstyrelsen, medicinalstyrelsen

samt stuteriöverstyrelsen, i vilka statsinstitutioner anmärkningsarvode

hittills icke utgått, skulle inordnas bland de ämbetsverk, vilkas revisionspersonal

äger att uppbära dylik provision. Statskontoret kan icke instämma

i detta kommitterades förslag. Om enligt statskontorets mening

rätten till anmärkningsarvode bör bibehållas inom ämbetsverk, där den,

i allmänhet sedan lång tid tillbaka, funnits och visat sig gagnelig, följer

icke därav med nödvändighet, att samma rätt, blott för vinnande av

formell enhetlighet, bör införas i de verk, där den hittills icke kommit

till tillämpning.

Såsom skäl att åt revisionspersonalen i sådana ämbetsverk, där

anmärkningsarvode för närvarande icke förekommer, bereda rätt därtill,

ha revisionskommitterade bland annat anfört, att utsträckning av rätten

till anmärkningsarvode skulle undanröja den omotiverade ojämnhet i avlöning,

som i berörda avseende ägde rum mellan olika förvaltande verks

revisioner. Häremot vill statskontoret för sin del framhålla, att en dylik

utsträckning av rätten till anmärkningsarvode till samtliga sådana tjänstemän,

som syssla med revision i andra hand, skulle i stället för att

undanröja en nu befintlig ojämnhet i avlöningen för de inom olika ämbetsverk

anställda revisionstjänstemännen, tvärtom komma att verka

därhän, att de revisionstjänstemän, som ha till åliggande att utföra första
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

21

handsrevision, med ännu större fog än för närvarande skulle känna sig

eftersatta i avlöningshänseende i förhållande till de förstnämnda, som

verkställa andrahandsrevision med rätt till anmärkningsarvode. Yad

koinmitterade anfört om revisionsarbetets beskaffenhet, nämligen att det

anses vara »tungt, enformigt och slappande», gäller i lika hög grad med

avseende å förstahandsrevisionen som i fråga om andrahandsrevisionen,

och på grund av skillnaden i ekonomiskt avseende mellan tjänstgöring i

det ena och det andra fallet måste givetvis svårigheter uppstå i fråga

om rekryteringen av den revisionspersonal, som sålunda vore i avsaknad

av varje rätt till anmärkningsprovision, ävensom för utsikten att inom

en dylik revision få behålla där redan anställda tjänstemän. Särskilt

inom sådana ämbetsverk, där det, såsom fallet skulle bliva med exempelvis

det ifrågasatta riksrevisionsverket, funnes dels en egentlig revisionsavdelning,

dels en avdelning, som sysslade med boksluts- och andra

göromål, skulle, såsom även revisionskommitterade i sitt betänkande anmärkt,

svårigheterna i nu förevarande avseende komma att göra ställningen

för sistnämnda avdelning synnerligen vansklig. Statskontoret kan

i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, att man måste vara

beredd på att inom kort taga under övervägande, vilka åtgärder som

lämpligen böra vidtagas med hänsyn såväl till det allmännas intresse av,

att revisionsarbetet ordnas på ett tillfredsställande sätt, även när det

gäller förstahandsrevision, som kraven från de revisionstjänstemän, vilka

icke äro berättigade till anmärkningsarvode, på erhållande av större likställighet

med de övriga revisionstjänstemän, som åtnjuta rätt till dylikt

arvode. Genom erforderliga åtgärders vidtagande torde den nu påpekade

olägenheten, som ju icke är av beskaffenhet att i någon mån förringa

betydelsen av anmärkningsarvode i och för sig, kunna till väsentlig del

undanröjas.»

En från statskontorets yttrande avvikande mening uttalas av nu- Skiljaktig

varande generaldirektören öodermark, som antor: statskon
»Enligt

min mening har statskommissarien Tenow anfört tungt toret.

vägande skäl för sitt yrkande om anmärkningsprovisionens upphörande.

Dessa skäl hava av de bägge övriga kommitterade upptagits till närmare

behandling och bemötande, utan att de dock så vitt jag kan finna lyckats

gendriva desamma. Dessa kommitterade hava också icke kunnat undgå

att själva medgiva, det åtskilliga olägenheter äro förknippade med provisonssystemet,

men förmena dessa betyda litet i jämförelse med de fördelar

anmärkningsarvodet medför för det allmänna.

Om man emellertid närmare granskar, vari dessa fördelar bestå, så

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

befinnes det, att skälen för provisionens bibehållande i själva verket inskränka

sig till ett enda, nämligen farhågan för att dess borttagande

skulle förminska revisionens effektivitet. Om det nu vore ett klart och

obestridligt faktum, att denna påföljd skulle inträda, skulle jag givetvis

i likhet med statskontorets majoritet nödgas påyrka provisionens bibehållande.

Men då någon visshet härutinnan ju ej kan vinnas, stöder sig

försvaret för provisionssystemet på blott ett antagande. I likhet med

statskommissarien Tenow hyser jag tvivel om riktigheten av detta antagande,

att revisionstjänstemännen behöva av pekuniära fördelar sporras

till fullgörande av sin tjänsteplikt, en uppfattning, som ju måste anses

i viss mån nedsättande för här ifrågavarande tjänstemän.

Härtill kommer att den av de kommitterades majoritet intagna

ståndpunkt, att rätt till provision bör anses såsom ett synnerligen verksamt

och billigt medel till förbättrande av den revisionella kontrollen,

ovedersägligen leder till att dylik rätt bör tillerkännas alla tjänstemän,

som syssla med andrahandsrevision. Ty den uppfattningen, att tjänstemännen

i vissa verk behöva en dylik sporre, andra icke, synes svår att

förfäkta.

Vad angår de tjänstemän, som syssla med revision i första hand,

kan ju av lätt insedda skäl någon provision å framställda anmärkningar

icke ifrågakomma. Då emellertid dessas arbete måste anses väl så maktpåliggande

och för statsverkets skyddande mot förluster betydelsefullt

som »andrahandsrevisorernas», skulle anmärkningsarvodets borttagande

för de senare tjäna till att åvägabringa sådan större likställighet mellan

olika slag av revisorer, som av statskontoret framhållits såsom önskvärd.

Vad slutligen beträffar den vinst, provisionssystemet anses medföra

för statsverket, torde kunna framhållas att, om i vissa fall sådan kan

hava uppkommit — vilket ju dock aldrig kan ådagaläggas — så motväges

denna å andra sidan därav, att framställda anmärkningar om återbärande

av utbetalda medel ej så sällan medfört påtaglig förlust för

statsverket, nämligen i sådana fall där vederbörande redogörare, ehuru

utbetalningen varit formellt oriktig, på grund av särskilda omständigheter

tillerkänts ersättning för vad han visat sig hava på grund av den framställda

anmärkningen till statsverket inbetalt. I dessa icke så få fall har

alltså det till revisionstjänstemännen utgående anmärkningsarvodet blivit

en ren statsutgift.

Med avseende å vad sålunda anförts anser jag, att anmärkningsprovisionen

bör upphöra eller småningom avvecklas. Skulle den emellertid

komma att fortfarande äga bestånd, instämmer jag i statskontorets förslag

rörande dess begränsande.»

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

23

Löneregleringskommittén, till vilken, förutom betänkandet, jämväl ^”Zkom

de i ärendet hörda ämbetsverkens yttranden remitterats, ansluter sig — mittén.

under åberopande, bland annat, av arméförvaltningens, telegrafstyrelsens,

medicinalstyrelsens och generaldirektören Södermarks yttranden — till

den av kommittéreservanten Tenow omfattade mening och hemställer

förty, att den rätt till anmärkningsarvode, som enligt nu gällande bestämmelser

tillkommer vederbörande revisionstjänstemän, måtte vid lämplig

tidpunkt indragas.

Ledamoten av kommittén August Nilsson i Kabbarp är emellertid

skiljaktig och anför:

»Det steg löneregleringskommittén i första hand tillstyrker — anmärkningsprovisionens

fullständiga avskaffande — synes mig så stort

och för statsverkets ekonomi ödesdigert, att jag icke vågar biträda detsamma.

Skiljaktig

mening inom

löneregleringskommittén.

Att avskaffa provisionen för de särskilda verkens specialrevisioner

har möjligen övervägande skäl för sig. De räkenskaper, som av dessa

revisioner granskas, undergå nämligen ytterligare granskning i det centrala

revisionsverket, och i denna omständighet ligger en stark sporre för

specialrevisionerna att verkställa granskningsarbetet med tillbörlig effektivitet.

— Märkas bör emellertid, att specialräkenskaperna för statens

järnvägar, postverket, telegrafverket och tullverket, vilka omfatta hundratals

miljoner kronor om året, icke äro föremål för granskning i det centrala

revisionsverket, vadan begångna försummelser vid dessa räkenskapers

granskning i regel aldrig upptäckas.

Revisionsarbetet är, i olikhet med annat arbete inom administrationen,

av sådan beskaffenhet, att dess behöriga utförande ej kan kontrolleras

utan genom hela arbetets verkställande ånyo. De i kammarrätten

granskade räkenskaperna underkastas icke någon sådan eftergranskning,

ty riksdagens revisorers skärskådande av statsverkets räkenskaper är icke

avsett att utgöra någon detalj revision och kan, med hänsyn jämväl till

den korta tid, som anslagits för arbetets utförande, icke anses vara i här

berörda avseende effektivt.

Med hänsyn härtill och till behovet av någon eggelse vid utförandet

av det ofta enformiga och tröttande granskningsarbetet lärer bibehållandet

av anmärkningsprovision vid det centrala revisionsverket vara av det

allmännas intresse påkallat, helst som tillvaron av en dylik ekonomisk

förmån kan antagas i väsentlig mån främja en god rekrytering för den

statsfinansiellt viktiga centrala revisionen. Jag anser mig därför icke

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

kunna biträda kommitténs förslag att borttaga anmärkningsprovisionen

för vederbörande tjänstemän vid det centrala revisionsverket.»

Departe
mentschefen.

Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår, har såväl den

ena som den andra ståndpunkten i förevarande principfråga av sina anhängare

utförligt motiverats. De skäl, som härvid å ömse sidor anförts,

synas mig i korthet kunna sammanfattas sålunda: Mot anmärkningsarvodets

bibehållande talar huvudsakligen, att rätten till dylikt arvode

kan befaras försvåra en lämplig arbetsfördelning inom vederbörande ämbetsverk,

leda till revisionens ensidiga inriktande på räkenskapsdelar,

vilkas granskning väntas inbringa sådant arvode, samt inbjuda till ökad

formalism vid anmärkningsförfarandet. Till förmån för anmärkningsarvodets

bibehållande åter åberopas behovet av en extra lockelse för underlättande

av revisionernas rekrytering och en särskild sporre till arbetsök

och vaksamhet vid revisionsarbetets utförande.

För min del måste jag ansluta mig till dem, som anse, att anmärkningsarvodet

ur statsnyttans synpunkt ingalunda är av den betydelse,

som av det nuvarande systemets anhängare göres gällande. Revisionspersonalens

rekrytering lärer kunna i erforderlig mån främjas på

andra vägar, och våra statstjänstemäns allmänt högt utvecklade ansvarskänsla

torde utgöra en säker borgen för att revisionspersonalen, i likhet

med andra statens tjänstemän, skall veta att även utan utsikt till särskild

belöning fullgöra sina åligganden.

Härtill kommer, att de med ifrågavarande system förknippade olägenheterna

måste anses vara av synnerligen allvarlig art. Mot en av

dessa olägenheter, nämligen faran av att rätten till anmärkningsarvode

inbjuder till olämplig formalism vid anmärkningsförfarandet, har revisionskommitterades

pluralitet trott sig finna en viss garanti genom införandet

av en i kommitterades betänkande jämväl föreslagen friare

prövning i anmärkningsmål. Även om emellertid, såsom jag har för avsikt

att inom den närmaste tiden föreslå Kungl. Maj:t, bestämmelser i

sist angivna riktning meddelas och dessa kunna antagas i viss mån

komma att leda till minskad formalism jämväl vid anmärkningars framställande,

kvarstå ju i allt fall övriga med provisionssystemet förenade

olägenheter oförminskade.

Yad särskilt angår de betänkligheter, som anförts mot sagda systems

övergivande för det centrala revisionsverkets vidkommande, tilllåter

jag mig framhålla, att den i årets statsverksproposition föreslagna

omorganisationen av nämnda verk synes mig i hög grad ägnad att underlätta

genomförandet av den reform, varom nu är fråga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr .104.

2b

Arméförvaltningen, som i sin ovannämnda skrivelse den 8 november

1910 hemställt, att visst belopp måtte ställas till dess förfogande att

såsom uppmuntran fördelas bland dem av verkets revision spersonal, vilka

gjort sig mest förtjänta därav, uttalar jämväl i sitt nu avgivna yttrande

sin sympati för berörda förslag.

Under åberopande av vad tidigare i sagda hänseende förekommit

och med avseende jämväl å de vittomfattande konsekvenserna förklarar

sig löneregleringskommittén icke kunna understödja den sålunda ånyo av

arméförvaltningen framförda tanken.

Även om de erinringar, som träffa anordningen med anmärkningsarvode,

icke med samma fog kunna riktas mot förenämnda, av arméförvaltningen

förordade system, skulle tillämpningen av ett sådant system,

på sätt arméförvaltningen själv tidigare antytt, i annat avseende vara

förenat med svårigheter. På grund härav och under åberopande jämväl

av vad jag ovan anfört, anser jag mig icke kunna tillstyrka ett dylikt

systems införande.

Statskontoret fäster i sitt yttrande uppmärksamheten därpå, att

anmärkningsarvodets avskaffande skulle kunna åberopas såsom skäl för att

även avskaffa den provision, som är medgiven i eu del andra, om också

icke med det nu föreliggande fullt analoga, dock jämförliga fall, där

gagnet för det allmänna av nu gällande ordning lärer få anses påtagligt.

1 detta hänseende erinrar ämbetsverket om den provision, som utgår till

vederbörande tjänstemän vid hovrätterna i anledning av anmärkning vid

därstädes företagen granskning av den vid underrätterna verkställda

stämpelbeläggningen av vissa handlingar. Däremot framgår ej av ämbetsverkets

yttrande, vilka andra fall som däri åsyftas.

Löneregleringskommittén framhåller såsom sin åsikt, att det sålunda

av statskontoret framkastade spörsmålet icke bör utöva inflytande på nu

föreliggande fråga, utan, i den mån så finnes erforderligt, göras till föremål

för särskild prövning.

I vad löneregleringskommittén sålunda anfört anse]- jag mig utan

vidare kunna instämma.

1 enlighet med det ovan anförda finner jag mig alltså böra ej

mindre avstyrka revisionskominitterades förslag att införa rätt till anmärkniugsarvode

till förmån för revision spersonal, som för närvarande ej

är i åtnjutande därav, än även föreslå upphävandet av nu gällande bestämmelser,

som grunda rätt till dylikt arvode.

Givetvis kan emellertid rätten till anmärkningsarvode icke utan

vidare berövas de tjänstemän, som för närvarande äro tillförsäkrade

sådan och icke enligt gällande avlöningsbestämmelser äro skyldiga uuder
JBihang

till riksdagens protokoll 1920. / sand. .''107 käft. (AV .104). 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Knnr/l. Maj:ts proposition nr 364.

kasta sig upphörande av eller minskning i extrainkomster, vilka åtfölja

tjänsten eller utgå för bestyr i sammanhang därmed. I detta hänseende

bringar löneregleringskommittén i erinran, att enligt de avlöningsvillkor,

som äro fästade vid staterna för kammarrätten, domänstyrelsen, fångvårdsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och generaltullstyrelsen,

de befattningshavare, vilka tillträtt nämnda stater, äro underkastade

skyldighet, varom nyss sagts. Vidare påpekar kommittén, att enligt

ovannämnda, den 19 juni 1919 utfärdade avlönirigsreglemente för tjänstemän

vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk

enahanda förhållande äger rum beträffande befattningshavarna

vid dessa verk. Härtill kan jag ytterligare foga, att, därest nya avlöliingsbestämmelser

komma att meddelas för postsparbankens tjänstemän,

skyldighet, varom nu är fråga, givetvis bör stadgas jämväl för de befattningshavare

vid sistnämnda verk, som tillträda den nya avlöningsstaten.

De tjänstemän vid det ena eller andra av ifrågavarande verk,

som kvarstå å avlöningsstat,, vid vilken icke är fästat något förbehåll i

angivna avseende, torde emellertid till följd härav böra bibehållas vid

dem nu tillkommande rätt till anmärkningsarvode.

Då, efter vad i det föregående framhållits, rätten till anmärkningsarvode

för postverkets, telegrafverkets, statens järnvägars, statens vattenfallsverks

och postsparbankens vidkommande grundas på de av Kung!.

Maj:t och riksdagen för nämnda verk fastställda avlöningsbestämmelser,

torde, innan vidare åtgärd i ärendet vidtages, frågan om anmärkningsarvodets

avskaffande, såvitt sagda verks revisionspersonal angår, böra

hänskjutas till riksdagen.

Jag tillåter mig alltså hemställa, att Kung!. Maj:t ville i proposition

till riksdagen föreslå riksdagen att, med upphävande av de i gällande

avlöningsreglementen för tjänstemän vid berörda verk förekommande

bestämmelser angående anmärkningsarvode, besluta, att sådant

arvode från den tidpunkt, Konungen må bestämma, icke vidare skall

utgå till tjänsteman vid nämnda verk, dock att tjänsteman, som icke

enligt de för honom gällande avlöningsbestämmelser är skyldig underkasta

sig upphörande av eller minskning i extrainkomster, som äro förenade

med tjänsten eller utgå för bestyr i sammanhang därmed, skall

bibehållas vid den rätt till anmärkningsarvode, som enligt samma bestämmelser

må tillkomma houom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr -''164.

IT

Yad föredragande departementschefen sålunda

hemställt, däruti statsrådets övriga ledamöter instämde,

behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle till

riksdagen avlåtas proposition av den lydelse, hil. litt.

. . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Lidholm.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:387 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande av den vissa statstjänstemän tillkommande rätt till anmärkning sarvode. s. 7 i texten
  2. SU 1920:207 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående upphävande av den vissa statstjänstemän tillkommande rätt till anmärkning sarv ode. s. 10 i texten