Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken
21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1920:4, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
1
Nr 4.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18
juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning
å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens
län, som ej höra till lappmarken; given Stockholms
slott den 5 december 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kung!. Maj:t föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 1
och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven
avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och
Norrbottens län, som ej höra till lappmarken.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Alfred Petersson.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 4 höft. (Nr 4.)
1
2
Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 4.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande
av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens
och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken.
Härigenom förordnas, att 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni
1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de
delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken,
såsom dessa paragrafer lyda enligt förordningen den 19 juni 1917, skola
i nedan angivna delar erhålla följande ändx-ade lydelse:
1 §•
Å enskilde — — — nedan stadgas.
Skall avverkningen ske för oundgängligt husbehov inom skifteslaget,
där fastigheten är belägen, eller angränsande skifteslag, vare tillstånd
icke erforderligt. Ej heller erfordras tillstånd i fråga om virke,
som försålts till enskilda förbrukare för att inom denna förordnings
tillämpningsområde användas till brännved för eget oundgängligt husbehov,
dock att innehavare av avverkningsrätt endast med fastighetsägarens
särskilda samtycke må verkställa dylik avverkning; skolande
sålunda avverkat virke före avforslingen upphuggas till kastved.
Virke, som avverkats enligt andra stycket av denna paragraf, må
ej försågas å sådan såginrättning, där sågning för export äger rum
(exportsåg), så framt det ej stämplats efter ty nedan sägs.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
3
9 §■
Bedriver — — — värde.
Innefattar — — — sagt.
Låter någon, i strid mot föreskriften i 1 § andra stycket andra
punkten, bortföra virke, innan det upphuggits till kastved, eller, i strid
mot föreskriften i tredje stycket av samma paragraf, försåga ostämplat
husbehovsvirke å exportsåg, straffes med böter från och med tio till
och med tvåhundra kronor. Lag samma vare, där någon bryter mot
sådan föreskrift om tillsyn å avverkning, som skogstjänsteman enligt
3 § andra stycket meddelat, eller i strid mot vad i samma stycke är
stadgat kolar eller avför träd, som ej blivit uppmätt och stämplat.
4
Kungl. Maj.ts proposition Nr 4.
Historik.
Utdrag av protokollet över jordbrukssärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 december 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,
Statsråden: Petersson,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Undén,
Thorsson,
Holmqvist,
Olsson.
Departementschefen, statsrådet Petersson anförde:
Den 18 juni 1915 utfärdade Kungl. Maj:t med riksdagen förordning
om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar
av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, att träda
i kraft den 1 januari 1916. Enligt 1 § av denna förordning fick inom
förorduingens tillämpningsområde avverkning av växande barrträd, vilka
på grund av sin storlek hemföllo under förordningens bestämmelser, ej
äga rum utan tillstånd annat än för oundgängligt husbehov inom
skifteslaget, där fastigheten var belägen, eller angränsande skifteslag.
Denna bestämmelse verkade såsom en inskränkning uti den förfoganderätt,
som jämlikt den förut gällande förordningen den 24 juli 1903 angående
åtgärder till förekommande av överdriven avverkning å ungskog
inom Västerbottens och Norrbottens län intill den 1 januari 1916 till
-
5
Kungl. Maj:ls proposition Nr 4.
kommit fastighetsägare inom ifrågavarande delar av landet beträffande
skogen å hans ägor. Den hade föranletts av de upprepade fall av
verklig skogsskövling, som på senare tider ägt rum, i samma mån
efterfrågan och pris stegrats på så kallat undermåligt virke för förbrukning
inom Västerbottens och Norrbottens län, och mot vilka förordningen
den 24 juli 1903 icke utgjort tillräckligt hinder. Därjämte
tillädes enligt riksdagens beslut i slutet av förordningen den 18 juni
1915 föreskrift om, att för fastighet, som vore besvärad av avverkningsrätt,
upplåten före förordningens trädande i kraft, awerkningsbeloppet,
varom talades i förordningens 3 §, ej finge sättas högre än på grund
av dittills tillämpade regler skolat ske, där ej mellan fastighetsägaren
och avverkningsrätrshavaren annorlunda överenskommits.
Emellertid visade det sig snart nog efter det förordningen den 18 juni
1915 trätt i kraft, att befolkningen inom orterna hade svårt att finna
sig uti de restriktioner densamma medfört. Sålunda hemställde Västerbottens
läns landsting och hushållningssällskap uti huvudsakligen med
varandra överensstämmande skrivelser av respektive den 25 september
och den 25 november 1916 bland annat, att Kungl. Maj:t måtte omedelbart
vidtaga sådana åtgärder, att möjligheten för befolkningen å centralplatser
inom länets kustland att erhålla nödigt byggnadsvirke och
bränsle från orten måtte bliva ökad.
Uti sitt över dessa framställningar den 17 februari 1917 avgivna
utlåtande ansåg sig domänstyrelsen, jämväl med hänsyn till vad vederbörande
överjägmästare uti sina i ärendet avgivna yttranden anfört,
böra hemställa om följande tillägg till 1 § av senast nämnda förordning:
»Sådant tillstånd vare ej heller erforderligt i fråga om till kastved upphugget
virke, vilket försålts till enskilda inom orten för egen förbrukning.
»
Deu 16 april 1917 avlät Kungl. Magt proposition till riksdagen,
nr 284, med förslag till vissa ändringar i 1915 års förordning. Enligt
detta förslag skulle i 1 § tilläggas, att tillstånd till avverkning ej erfordrades,
»där det avverkade virket skall upphuggas till ved för att
inom det område, där denna förordning äger tillämpning, användas för
oundgängligt husbehov». Dåvarande departementschefen motiverade
denna ändring med att från skogsförvaltningens sida vitsordats, att
större frihet än vad då rådde i avseende å avverkning av ved till
bränsle icke komme att medföra någon fara för ungskogen, och att
dylik frihet skulle i sin mån bidraga till den bekymmersamma bränslefrågans
lösning. Departementschefen förklarade sig med allenast redaktionella
jämkningar ansluta sig till domänstyrelsens förslag. Riksdagen
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
godkände i oförändrat skick Kungl. Maj:ts förslag. Förordning i ämnet
utfärdades den 19 juni 1917 och trädde i kraft den 24 i samma månad.
Någon övergångsbestämmelse ifrågasattes icke under detta ärendes
förberedande behandling och blev ej heller intagen i sistnämnda förordning.
I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift framhöll emellertid skogsingenjören
i Umeå skogsvårdsområde Nils Almlöf, hurusom för vissa
skogsägare inom ifrågavarande delar av riket den år 1917 vidtagna
ändringen uti 1 § av nämnda förordning medfört menliga följder,
i det att därigenom dels skapats möjlighet att med rådande höga
priser å brännved opåtalt fullständigt skövla vissa skogar, vilka genom
sin belägenhet intill kommunikationsled särskilt lämpade sig för försäljning
av dylikt virke, dels beretts innehavare av avverkningsrätt å
sådana skogar, upplåten efter den 1 januari 1916 men före den 24 juni
1917, en oberäknad vinst i form av rätt till avverkning av ved av
växande barrträd för husbehov inom förordningens tillämpningsområde
utan föregående utsyning, utan att samtidigt, meddelats bestämmelser
avsedda att tillgodose avverkningsrättsupplåtares rättssäkerhet.
Till följd av remiss avgav domänstyrelsen utlåtande häröver den
15 december 1917 och överlämnade därvid inhämtade yttranden av
överjägmästarna i Övre Norrbottens, Nedre Norrbottens, Skellefteå och
Umeå distrikt. Styrelsen erinrade om sitt den 17 februari 1917 framlagda,
här ovan återgivna förslag till formulering av nu ifrågavarande
bestämmelse i 1 § och ville nu såsom sin mening framhålla, att med den
föreslagna bestämmelsen, att veden skulle vara upphuggen till kastved,
åsyftats en begränsning av dess användning uteslutande för avsett ändamål.
Den bestämmelsen, att enligt styrelsens förslag veden före avverkningen
skulle vara såld till enskilda inom orten för eget husbehov, hade
även avsetts skola förekomma, att skogsskövling skulle föranledas av
vedavverkningarna. De föreslagna ändringarna i förordningen hade endast
haft till syfte att bereda möjlighet för enskilda inom orten att vid hastigt påkommande
behov av brännved fä detsamma fyllt utan den tidsödande omgång,
som en utsyning medförde. De i propositionen till 1917 års riksdag vidtagna
jämkningarna i styrelsens redaktionsförslag hade emellertid medfört i
det närmaste en återgång till förhållandena före år 1916 inom dimensionslagens
tillämpningsområde. Särskilt hade borttagandet ur domänstyreJsens
förslag av orden »till enskilda inom orten för egen förbrukning))
måst bibringa allmänheten den uppfattningen, att med »oundgängligt
husbehov» avsåges tillfredsställande av jämväl sådant behov av
7
Kungl. Maj.ts proposition Nr 4.
brännved, som förefunnes vid exempelvis do stora truppförbanden i Boden
ävensom vid olika industrianläggningar inom förordningens tillämpningsområde.
Innehavare av en avverkningsrätt, förvärvad efter den i
januari 1916, hade enligt denna tolkning av 1917 års förordning genom
densamma erhållit betydligt större valuta än som avsetts vid avverkningsrättens
upplåtande. Skogsingenjören Almlöfs framställning kunde
sålunda icke anses sakna fog. En ändrad lydelse av 1 § i förordningen
syntes därför, jämväl med hänsyn till de rådande höga priserna
å brännved, vara önskvärd och hölle styrelsen före, att det skulle
vara tillfyllest, om tillstånd förklarades icke vara erforderligt i fråga
om virke, som, försålt till enskilda inom orten för eget oundgängligt
husbehov, upphögges till kastved före dess avforsling. Skogsingenjören
Almlöfs hemställan om kompletterande bestämmelser till förhindrande
av att avverkningsrättsinnehavare erhölle större rätt till skogens nyttjande
än som av upplåtaren avsetts, kunde styrelsen emellertid av
närmare angivna skäl icke biträda.
Utlåtande över Almlövs framställning avgavs den 17 januari 1918
av länsstyrelsen i Västerbottens län efter hörande av länets skogsvårdsnämnd
och överjägmästaren i Umeå distrikt.
Skogsvårdsnämnden gjorde däri gällande, att den ifrågasatta författningsändringen
vore obehövlig. Redan bestämmelserna i 1915 års
förordning hade i praktiken stått utanför möjlighet till kontroll, och 1917
års förändring hade alltså ej kunnat för skogsägare, som upplåtit avverkningsrätt,
medföra avsevärda, om ens några ytterligare förluster. I
regel plägade numera en skogsägare, som uppläte skog till avverkning,
i kontraktet bestämma dimensionerna å virket eller åtminstone däri begagna
ordalydelsen »enligt nu gällande skogslag».
Överjägmästaren i Umeå distrikt anförde gent emot detta skogsvårdsnämndens
yttrande huvudsakligen följande: Skogsvårdsnämudens
uppgift, att skogsägare i regel i avverkningskontrakt använde orden
»enligt ma gällande skogslag», vore ej med verkligheten överensstämmande.
Vad anginge kontrollsvårigheterna borde framhållas, att
här endast vore fråga om att få en olycklig lagbestämmelse ändrad så,
att den icke kunde giva anledning till skogsskövling med laglig rätt.
Nämndens påstående, att kontroll vore omöjlig, även om klart lagförbud
funnes, vore för övrigt givetvis alldeles oriktigt. Av särskild vikt vore
emellertid, att begreppet »oundgängligt husbehov» närmare definierades.
Länsstyrelsen i Västerbottens län fann av den i ärendet förebragta
utredningen framgå, att i gällande lagstiftning förelåge en lucka,
som på beklagligt sätt vore ägnad att gynna uppskörtning av mindre
8
Kungl. Ma):ts proposition Nr 4.
omtänksamma skogsägare ävensom medföra våda för en avsevärd skogsskövling.
Eu tilläggsbestämmelse till förhindrande att genom 1917 års
författningsändring en icke åsyftad utsträckning i avverkningsrättshavares
befogenhet åstadkommes, vore högeligen av nöden.. Vad anginge
domänstyrelsens förslag till förändrad lydelse av dimensionslagens
1 § i ändamål att inskränka rätten att utan utsyning till oundgängligt
husbehov avverka skog till ved, syntes detta förslag icke
kunna förordas, sådant detsamma formulerats av domänstyrelsen. Någon
anledning att medgiva försäljning blott till enskilda torde nämligen icke
finnas. Åven det allmänna ortsbehovet såsom till skolor, kyrkor, tingshus,
kommunalhus sjukstugor,fackföreningslokaler, goodtemplarhus m. fl.
borde fortfarande kunna tillgodoses. För övrigt hade länsstyrelsen sig
icke bekant, att vare sig ortens skogstjänstemän, domstolarna eller befolkningen
— såsom domänstyrelsen ville göra gällande — tolkat begreppet
»oundgängligt husbehov» därhän, att detsamma i detta sammanhang
skulle avse jämväl industriella anläggningar, kommunikationer,
regementen o. d. Ett förtydligande av lagstadgandet i nämnda del
syntes dock önskvärt.
Efter inhämtande* av yttrande av skogsingenjören i Luleå skogsvårdsområde
antörde länsstyrelsen i Norrbottens län i utlåtande den 19
januari 1918 bland annat följande. Enligt vanliga civilrättsliga regler
torde beträffande ett avverkningskontrakt, varigenom en skogsägare
upplåtit avverkningsrätten till exempelvis »allt undermåligt virke, som
enligt gällande lag får avverkas» eller till »undermåligt virke, som lagligen
får avverkas», avverkningrättsägaren icke åtra att tillgodogöra sig
virke i större utsträckning än som den vid tiden för avverkningsrättens
upplåtelse gällande lagstiftning medgåve. En skogsägare, som finge sin
skog skövlad eller visade skäl att fara förelåge för dess skövlande av
en av verknings rätt sågare med dylikt kontrakt, ägde givetvis hos vederbörande
överexekutor påkalla handräckning för stävjande av tilltaget,
och domstols blivande behandling av saken skulle otvivelaktigt bereda
skogsägaren hans behöriga skydd. Enligt tillgängliga prejudikat borde
det icke utan vidare få tagas för givet, att genom vanliga skogsavverkningskontrakt
upplätes även den undermåliga skogen, utan för ett
tillgodogörande av denna erfordrades nog särskilt förbehåll i kontraktet.
Måhända vore dock icke ur vägen att lagtexten till undvikande av varje
missförstånd förtydligades.
Med anledning av vad de bägge länsstyrelserna sålunda anfört
avgav domänstyrelsen den 23 februari 1918 förnyat yttrande. Styrelsen
gjorde häri gällande, att i och med den av styrelsen i utlåtandet den
15 december 1917 föreslagna ändringen borttoges fullständigt verk
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
ningarna framåt av 1917 års författningsändring i fråga om avverkningsrätter,
upplåtna efter den 1 januari 1916. Gentemot den av länsstyrelsen
i Västerbottens län framställda invändningen emot styrelsens
förslag till sådan ändring av 1 §, att avverkning av ved utan föregående
utsyning skulle få äga rum endast ifråga om försäljning till
enskilda, ville styrelsen erinra, att sådant allmänt ortsbeliov av ved
som i fråga om skolor, sjukhus m. m. vore så konstant, att detsamma
i god tid kunde förutses, och därför också borde fyllas med i behörig
ordning utsynat virke. Styrelsen funne icke anledning frångå sitt i
utlåtandet den 15 december 1917 framlagda förslag.
Den 5 april 1918 avlät Kungl. Maj:t preposition till riksdagen,
nr 245, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i
1915 års förordning. Enligt detta förslag skulle i 1 § andra stycket tillläggas,
att tillstånd till avverkning ej erfordrades i fråga om virke, som
försålts antingen till livsmedelsnämnd eller annan sådan kommunal myndighet
eller ock till enskilda förbrukare för att inom förordningens tilllämpningsområde
användas till brännved för oundgängligt husbehov,
dock att innehavare av avverkningsrätt endast med fastighetsägarens
särskilda samtycke finge verkställa dylik avverkning. Sålunda avverkat
virke skulle före avforslingen upphuggas till ved. De föreslagna nya
bestämmelserna i denna paragraf avsågo alltså dels en inskränkning
uti den genom 1917 års författningsändring medgivna rätten till fri avverkning
av ved till husbehov dels att bereda upplåtare av avverkningsrätt
till skog viss säkerhet för godtyckligt förfarande från avverkningsrättsinnehavarens
sida. Ändringarna av 9 § omfattade straffbestämmelser,
som direkt anslöto sig till den föreslagna ändrade lydidsen av 1 §.
I motiveringen till dessa ändringsförslag framhöll jag, att, då
det av de gjorda framställningarna och utlåtandena däröver syntes
framgå, att den år 1917 vidtagna ändringen i 1 § möjliggjort större
avverkning av undermålig skog än som kunde anses förenligt med god
skogshushållning, det kunde ifrågasättas, om ej det riktigaste vore att
återgå till don ursprungliga avfattningen av lagrummet och sålunda
fordra utsyning, så snart ej avverkningen skedde för oundgängligt husbehov
inom det skifteslag, där fastigheten vore belägen, eller angränsande
skifteslag. Då emellertid de orsaker, som föranlett 1917 års lagändring,
alltjämt vore för handen och motiverade en lättnad i utsyningstvånget,
syntes mig, särskilt med hänsyn till önskvärdheten att underlätta
bränsleanskaffningen i förevarande trakter, att avverkning till
brännved av undermåligt virke utan föregående utsyning borde tillåtas,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt 4 höft. (Nr 4.) 2
1918 års
proposition.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
därest det avverkade virket skulle användas för oundgängligt husbehov
inom förordningens tillämpningsområde. I övrigt anslöt jag mig i
huvudsak till domänstyrelsens förslag såsom innefattande lämpliga inskränkningar
i gällande bestämmelser. Sålunda borde virket hava före
avverkningen försålts till förbrukare ävensom före avforslingen hava
upphuggits till ved, varigenom vunues, att avverkning ej finge ske för
försäljning till uppköpare, liksom även större möjlighet bereddes att
kontrollera för vilket ändamål virket skulle användas. Beträffande
tolkniDgen av beyreppet Dhusbehov» fann jag det uteslutet att under
»husbehov» innefatta bränslebehovet för exempelvis regementen, industriella
anläggningar och dylikt, och icke heller syntes mig bränslebehovet
för skolor, kyrkor, tingshus etc. kunna betecknas såsom oundgängligt
husbehov. Däremot syntes mig livsmedelsnämnd eller annan
därmed jämförlig kommunal institution inom förordningens tillämplighetsområde
böra jämställas med enskild förbrukare.
Vad sedan anginge spörsmålet rörande rättsförhållandet mellan en
jordägare å ena sidan och en innehavare av en redan upplåten avverkningsrätt
å den andra fann jag vid det förhållandet, att eu ökad
avverkning faktiskt kunde bliva följden av utsyningstvångets mildrande,
en särskild bestämmelse påkallad till förekommande av den orättvisa,
som kunde ligga häri. I enlighet härmed avfattades den föreslagna bestämmelsen,
att fastighetsägarens samtycke skulle inhämtas.
Motion 1918. I en inom andra kammaren väckt, av herr W iklund jämte tjugu
andra ledamöter av kammaren undertecknad motion (nr 382) hemställdes,
i anledning av propositionen, att 1 § i förordningen i stället måtte
erhålla följande lydelse:
ȁ enskilda---nedan stadgas.
Skall avverkningen ske för oundgängligt husbehov inom skifteslaget,
där fastigheten är belägen, eller angränsande skifteslag, vare tillstånd
icke erforderligt. Ej heller ertordras tillstånd, där det avverkade
virket skall inom denna förordnings tillämpningsområde användas till
brännved för oundgängligt husbehov; dock att innehavare av avverkningsrätt
endast med fastighetsägares särskilda samtycke ma verkställa
dylik avverkning.
Virke, som avverkats — — — ty nedan sägs.»
Förslaget innebar allenast den ändring i gällande förordning, att
innehavare av avverkningsrätt skulle kunna iitan utsyning avverka till
försäljning endast efter medgivande av fastighetens ägare. Motionä
-
Kung!. Maj ds proposition Nr 4. 11
Terna ville i övrigt behålla de lättnader i utsyningstvånget, som 1917
genomförts.
I skrivelse den 13 juni 1918, nr 385, tillkännagav riksdagen i anslutning
till jordbruksutskottets hemställan, att ifrågavarande proposition
icke kunnat av riksdagen antagas, och anhöll tillika, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa ytterligare utredning om och i vad mån, utöver
vad i förenämuda förordning den 18 juni 1915 föreskrivits, bestämmelser
kunde anses erforderliga till förekommande av överdriven avverkning å
ungskog inom nyssnämnda delar av landet. Riksdagen anförde i denna
skrivelse huvudsakligen följande.
Det syntes riksdagen vanskligt att på grund av den erfarenhet, som vunnits
under den korta tid, som förflutit sedan 1917 års ändring genomfördes, bilda sig
en bestämd uppfattning om verkningarna av denna ändring. Av i anledning av
framställningen avgivna utlåtanden hade riksdagen i allt fall icke kunnat med bestämdhet
bedöma, huruvida 1917 års lagändring medfört sådana menliga följder,
som nu gjordes gällande. För genomförandet av en förändrad lagstiftning i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag syntes därför, enligt riksdagens förmenande, ytterligare
utredning erforderlig.
Då förslaget till ifrågavarande förordning genom proposition förelädes 1915
års riksdag, hade riksdagen uttalat, att det inför den kritik, som riktats mot dimensionslagar
i allmänhet, givetvis kunde ifrågasättas, huruvida lagstiftning av detta
slag borde vidare utvecklas och bibehållas. Det hade även framhållits, att den
meningen gjort sig gällande, att man i varje fall borde avvakta det förslag, som
antagligen snart vore att förvänta från skogslagstiftningskommittén, för att se,
huruvida icke detta förslag med lämpliga tillägg och förändringar skulle kunna
passa för jämväl nu ifrågavarande landsdelar. Riksdagen hade likväl på grund av
de obestridliga förbättringar, som det då framlagda förslaget innebure, ansett sig
höra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, och därjämte uttalat, att, därest
annat bättre lagförslag skulle i en nära framtid kunna framläggas, varigenom
dimensionsprincipen bleve avlöst av andra trygghetsåtgärder mot skövling samt
skogsvårdssynpunkterna bättre tillgodosedda, intet hinder borde möta, att ett
sådant förslag efter vederbörlig granskning komme att ersätta dimensionslagen för
Västerbottens och Norrbottens läns kustland.
Riksdagens uppfattning år 1915 hade sålunda varit, att den ifrågavarande förordningen
borde betraktas såsom provisorisk och gälla, till dess en mera rationell
lagstiftning på förevarande område kunde genomföras på grundval av skogslagstiftningskommitténs
väntade förslag i ämnet.
Enligt vad riksdagens vederbörande utskott nu år 1918 inhämtat skulle antagligen
nämnda kommitté inom en nära framtid komma att avgiva sitt betänkande.
På grund härav syntes det riksdagen lämpligt att avvakta detta betänkandes framläggande
för att erhålla kännedom, huruvida detta innehölle förslag till en mera
rationell lagstiftning på förevarande område. För den händelse delta betänkande
av någon anledning icke skulle kunna genom proposition föreläggas 1919 års riks
-
Riksdagens
skrivelse 1918.
Utlåtanden
över riksdagsskrivelsen.
12 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr i.
dag samt den nu föreliggande frågan därigenom icke kunna lösas, syntes det riksdagen
emellertid lämpligt, att ytterligare utredning i förevarande ärende verkställdes,
så att med full tydlighet kunde utrönas, huruvida den år 1917 vidtagna
ändringen medfört skadliga töljder. Det förslag, vartill denna utredning kunde
föranleda, borde, under nyss angiven förutsättning, föreläggas 1919 års riksdag.
Vid föredragning den 20 juni 1918 av denna riksdagens skrivelse
anbefallde Kungl. Maj:t domänstvrelsen att, efter hörande av vederbörande
skogstjänstemän, skogsvårdsnämnder och länsstyrelser och sedan
landstingen beretts tillfälle att yttra sig i frågan, inkomma med sådan
utredning, som riksdagen begärt, samt de förslag, som därav kunde
finnas påkallade. Till åtlydnad härav har domän styrelsen med överlämnande
av inhämtade yttranden och utlåtanden den 31 december
1918 avgivit den begärda utredningen.
Det torde här böra framhållas, att riksdagens skrivelse med dess
begäran om ytterligare utredning om och i vad mån, utöver vad i förenämnda
förordning föreskrivits, bestämmelser kunde anses erforderliga
till förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom ifrågavarande
delar av landet, synes, att döma av en del av de i ärendet
avgivna yttrandena, hava tolkats som om den i hela dess utsträckning
upprullat frågan icke blott om dimensionslagens fullständiga omarbetning
utan även om dess ersättande med en annau och mera ändamålsenlig lag.
Sedda mot denna bakgrund kunna de till domänstyrelsen avgivna
utlåtandena grupperas i dels sådana, vari dimensionslagen av en eller
annan anledning anses otillfredsställande, och vari i förväntan på en
mera ändamålsenlig lagstiftning på området av denna anledning för
närvarande avstyrkes varje ändring i densamma, dels sådana som med
bibehållande av dimensionslagen förorda ändringar däri. Till den förra
gruppen höra de utlåtanden, som avgivits utav länsstyrelsen i Västerbottens
län, skogsvårdsnämnden och landstinget i samma län, skogsingenjören
i Luleå skogsvårdsområde samt skogsingenjören i Skellefteå
norra skogsvårdsområde. Den sistnämnde gör dock detta uttalande under
förbehåll om en snar övergång till annan lagstiftning i berörda hänseende.
Samtliga övriga yttranden kunna hänföras till den andra gruppen, och
sålunda hava länsstyrelsen i Norrbottens län, samma läns landsting och
skogsvårdsnämnd samt på två undantag när samtliga i ärendet hörda
skogsstatstjänstemän uttalat sig för dimensionslagens bibehållande samt
vissa ändringar däri. Norrbottens läns landsting har dock därvid
framhållit, att det ställt sig på 1915 års riksdags ståndpunkt och
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr t.
velat understryka dimensiouslagens berättigande endast såsom provisorisk.
1
Det av skogsingenjören Almlöf förut gjorda uttalandet, att 1917 års ändringar
i dimensionslagen åstadkommit verkliga skövlingar av skog, har nu bestyrkts
dels av denne, som anslår arealen av sålunda skövlade skogsmarker inom eget tjänstgönngsområde
till omkring 200 hektar, dels av skogsingenjörerna i Kysätra skogsvårdsområdes
södra del och i Töre skogsvårdsområde. Vederbörande överjägmästare
hava vitsordat dessa uttalanden. I övrigt hava skogsstatstjänstemännen samstämmigt
framhållit, att ingen nämnvärd skogsskövling av denna anledning förekommit, dock
SOm, san?t!lga> vilka yttrat sig härutinnan, uttalat, att detta lyckliga
förhållande bör tillskrivas den omständigheten, att befolkningen i orterna ej ännu
insett eller fattat räckvidden av denna lagändring. Västerbottens läns landsting
och skogsvårdsnämnd förmäla sig ej äga kännedom om några fall av sådan skogsbi
°.Jf och länsstyrelsen i samma län synes vilja instämma i dessa uttalanden.
Jtläi stå sålunda uttalanden från tjänstemän och myndigheter inom samma län i
direkt motsats mot varandra, vilket torde kunna förklaras på det sätt, att de särskilda
fall, som kommit till skogstjänstemännens kännedom, ännu ej hunnit bliva
allmänt kända.
1 Mga åter om de ändringar och tillägg till dimensionslagen, som framlagts i
de tdl den senare gruppen hänförbara yttrandena, torde desamma böra skärskådas
i anslutning till propositionen år 1918.
Beträffande ändringen av 1 § hava skogsingenjörerna i Umeå samt Skellefteå
södra och norra skogsvårdsområden ej velat uttala sin anslutning till densamma.
Den förstnämnde har förordat en återgång till 1915 års lydelse av samma § och
aven de två senare hava anslutit sig härtill under förutsättning att ej den rådande
bränslebristen nödvändiggjorde ett underlättande av vedanskaffningen, för vilket fall
de ville förorda bestämmelser i överensstämmelse med propositionen.
-^ör antagande i så gott som oförändrad lydelse av propositionen hava
följande skogstjänstemän uttalat sig, nämligen överjägmästaren i Skellefteå distrikt
samt skogsingenjörerna i Nysätra norra, Töre-Rånedelen, och Piteå skogsvårdsområden,
de två förstnämnda under uttalande av att ordet »ved» borde i enlighet med
domänstyrelsens förslag utbytas mot ordet »kastved». De tvenne senare hava därjämte
framhållit, att vid en blivande ändring i dimensionslagen i enlighet med propositionen
tillägg borde göras med förbud för dels annan avverkning i växtliga bestånd
än så kallade beståndsvårdande huggningar dels avverkning utan vederbörligt
tillstånd av fröträd av fullmålig skog.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, landstinget och hushållningssällskapet i
samma län samt överjägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt hava framlagt ett
förslag till ändrad lydelse av 1 §, som ej obetydligt skiljer sig från propositionen,
och må detsamma, till vilket jämväl t. f. överjägmästaren i Övre Norrbottens
distrikt i huvudsak anslutit sig, här citeras i de delar det avviker från
Kungl. Maj:ts förslag. »Ej heller erfordras tillstånd i fråga om virke, som försäljes
antingen till livsmedelsnämnd eller till kyrklig eller kommunal myndighet, eller ock
till enskild förbrukare för att inom denna förordnings tillämpningsområde användas
till brännved för oundgängligt husbehov, dock att innehavare av avverkningsrätt
må verkställa dylik avverkning endast efter utsyning, där ej avverkningen avser
hans oundgängliga husbehov.»
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
För sådana bestämmelser till reglerande av avverkningsrättsinnehavares förfogande
över den till honom upplåtna skogen hava dessutom överjägmästarna i
Övre Norrbottens och Skellefteå distrikt samt skogsingenjörerna i Nysätra norra
och södra skogsvårdsområden uttalat sig. . , „
Biträdande skogsingenjören i Umeå skogsvårdsområde, Vmdeldelen, har tramhållit,
att ingen avverkning för avverkningsrättsägares räkning borde få ske utan
föregående utsyning. Häri har under vissa förutsättningar skogsingenjören i före
skogsvårdsområde, Kalix-delen, instämt. ...
Skogsingenjören i Skellefteå södra skogsvårdsområde har i fråga om förhållandet
emellan markägare och avverkningsrättsinnehavare ställt sig på samma
ståndpunkt som propositionen. Vidare torde i detta sammanhang höra framhållas,
att skogsingenjören i Umeå skogsvårdsområde, Umeå-delen, N. Almlöf ifrågasatt,
att beträffande avverkningsrätter upplåtna efter den 1 januari 1916 men före den
24 juni 1917 skulle gälla tilläggsbestämmelserna i 1915 års förordning.
Beträffande i övrigt uti de föreliggande yttrandena gjorda uttalanden och
framställda önskemål angående ändringar i eller tillägg till dimensionslagen ma
framhållas, att tre skogstjänstemän velat understryka, att 1917 års ändring betydligt
försvårat kontrollen av förordningens efterlevnad, att överjägmästaren i bkelietteä
distrikt samt skogsingenjörerna i Töre och Nysätra norra skogsvårdsområden uttalat
sig för förbud att å sågplats vid exportsåg upplägga ostämplat husbehovsvirke
samt att t. f. överjägmästaren i Umeå distrikt ansett en tolkning eller exakt
definiering av uttrycket »oundgängligt husbehov» nödvändig eller åtminstone synner
^
Slutligen har samme överjägmästare uttalat, att överdriven avverkning av
ungskog skulle bäst förhindras, om bestämmelser meddelades därom, att all avverkning
skulle ske enligt skogsvårdens fordringar; härigenom skulle utan fara avverkning
för husbehov inom eget och angränsande skifteslag kunna medgivas utan
utsyningsförfarande och jämväl särskilda bestämmelser angående avverkningsrättsinnehavares
förfoganderätt till inköpt skog kunna undvaras. Oyerjägmastaren
har därjämte ifrågasatt, att fullmåligt virke skulle få utsynas utan avgift till
statsverket.
För egen del bär domänstyrelsen anfört i huvudsak följande:
»Ehuruväl domänstyrelsen icke liar sig bekant, när skogslagstiftningskommitténs
betänkande kan föreligga färdigt, så torde man dock med visshet kunna
förutsäga, att med hänsyn därtill, att en liel del myndigheter och tjänstemän torde
komma att i ärendet avfordras yttranden, innan proposition kan föreläggas riksdagen
en sådan åtgärd icke kan medhinnas under är 1919. Fast hellre synes det
styrelsen sannolikast, att vederbörliga yttranden ej hinna avgivas före sommaren
1920, även om betänkandet skulle kunna remitteras under förra hälften av år 1919.
I varje fall torde man därför böra räkna med en särskild lagstiftning för skogarna
inom Västerbottens och Norrbottens kustland under en tidrymd av minst tre år
framåt.^ sädant fjällande lärer det alltså åligga domänstyrelsen att för Kungl.
Maj:t framlägga förslag till de bestämmelser som, utöver vad i förordningen den
18 juni 1915 förordnats, kunna anses erforderliga för att förhindra överdriven av
-
15
Kungl. Maj.ts proposition Nr 4.
verkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ei
höra till lappmarken.
Härvid kan man tänka sig två vägar. Antingen en komplettering av nämnda
förordning med föreskrifter av i huvudsak samma innehåll beträffande skogsskötsel^
som stadgats i 1 § i lagen den 28 juni 1918 om tillfälliga åtgärder till förekommande
av skövling av skog å fastighet i enskild ägo, eller också viss ändrad lydelse
av 1 § i förenämnda förordning av den 18 juni 1915.
Ser man denna fråga uteslutande ur det rena skogsvårdsintressets synpunkt,
är otvivelaktigt det förra alternativet att föredraga. Principen, som ligger till
grund för lagen av den 28 juni 1918, eller att oberoende av trädens dimension
eller vem som är ägare till desamma — markägaren eller avverkningsrättsinnehavaren
— vid all avverkning av skog fordra, att skogsvårdens krav icke få
åsidosättas, måste nämligen anses såsom den enda riktiga. Dessutom besitter en
sålunda uppbyggd lag den störa fördelen framför varje annan, där mer eller mindre
detaljerade bestämmelser i ena eller andra hänseendet intagits, att densamma icke
kan på grund av vid olika tillfällen och å olika orter sig företeende omständigheter
visa sig i behov av ändringar eller jämkningar av en eller annan art. Ej "heller
kan en sådan lags bokstav giva anledning till rättstvister och olika tolkningar i
samma omfattning som den lag, vilken söker lämna föreskrifter i detalj.
Domänstyrelsen skulle därför obetingat vilja giva företräde åt en sådan
komplettering av den så kallade dimensionslagen, därest det nu vore fråga om en
lag, som kunde beräknas skola bliva av mera permanent art.
Då det nu emellertid är fråga om lagbestämmelser, vilka kunna antagas
skola äga giltighet under högst 8 å 4 år, så synes det dock domänstyrelsen mest
ändamålsenligt, oaktat ett blivande förslag till lagstiftning för skogar inom ifrågavarande
delar av landet sannolikt i många avseenden kommer att grundas på bestämmelser,
som redan nu finnas dels i lagen den 3 juni 1903 angående vård av
enskildes skogar dels i här förut omnämnda lag den 28 juni 1918, med hänsyn till
sättet för handhavande av dimensionslagen och den organisation, som härför för
närvarande finnes, att man tillsvidare bygger på denna lags grund.
På sätt varför närmare redogöres i den proposition, som föranlett den föreliggande
riksdagsskrivelsen, har domänstyrelsen på särskilt förekomna anledningar
föreslagit följande ändrade lydelser av 1 § i dimensionslagen nämligen i utlåtande
den 17 februari 1917: ''Sådant tillstånd vare ej heller erforderligt i fråga om till
kastved upphugget virke, vilket försålts till enskilda inom orten för egen förbrukning
, samt i utlåtande den 15 december 1917: ’Ej heller i fråga om virke, som,
försålt till enskilda inom orten för eget oundgängligt husbehov, upphugges till kastved
före dess avforsling’.
I båda fallen avsågo de föreslagna ändringarna i eller tilläggen till den ursprungliga
lagtexten att bereda befolkningen inom orterna större möjligheter att
vid påkommande behov av brännved lättare få detsamma fyllt, än om virket först
skulle i behörig ordning utsynas. Då styrelsen avgav det förra av dessa båda utlåtanden,
hade man, såsom då också tydligt utsädes, icke att räkna med sådana
värden å vedvirke på rot, att någon egentlig fara för skogsskövling genom vedavverkningens
frigivande på föreslaget sätt skulle kunna uppstå. Ej heller vid
tiden för avgivande av det senare här förut omnämnda utlåtandet hade faran av
vedavverkningens lösgivande med hänsyn till de höga rotvärden å vedskog, som
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
blivit en följd av bristen på fossila och andra importerade brännmaterial, hunnit
fullt framträda. . , 0
I båda dessa förslag till ändrad lydelse av 1 § i dimensionslagen ansag sig
styrelsen hava genom föreskrift att dels virket skulle behandlas på visst sätt, dels
försäljningen skulle äga rum för visst angivet ändamål, så långt möjligt vant, förebyggt
faran för skogsskövling. Det var dock med stor tvekan och allenast för att
tillmötesgå från visst håll härom direkt framställda önskningar, som styrelsen den
17 februari 1917 föreslog, att utsyning av vedvirke ej skulle erfordras,, då detsamma,
upphugget till kastved, försålts till enskilde för egen förbrukning inom
orten, och var härmed första avsteget gjort för husbehovsavverkmngens lösgivande
utanför det egna och angränsande skifteslaget. . . , , . ., . , ,
Förordningen den 19 juni 1917 erhöll emellertid i denna del sådan lydelse,
att utsyning av undermålig skog, som skulle upphuggas till ved för att inom det
område, där denna förordning ägde tillämpning, användas för oundgängligt husbehov,
icke erfordrades. , ,... ,
Om också uttrycket ''inom orten’ uti domänstyrelsens nyssciterade utlåtande
kunde hava krävt viss ytterligare bestämning, så har dock genom den nyss angivna
lagtexten, oavsett den vidare omfattning den fria vedavverkningen härigenom erhållit,
ännu en regulator på denna avverkning undantagits från styrelsens ursprungliga
förslag därigenom att ordet »kastved» fått ersättas av ordet »ved». Detsamma
kan också sägas hava blivit fallet därigenom, att tillfredsställandet av det oundgang
-
Kan ocköh saga» na va uuviu xaucu -----;---. ;------0----, .. i i
liga husbehovet av brännved utan föregående utsyning icke såsom domanstyrelsen
ifrågasatt inskränkts till att avse allenast enskilde. Varför styrelsen föreslagit just
dessa begränsningar har styrelsen utförligt motiverat uti sina båda torutnamnda
utlåtanden. (n . • ,Q,7 •
Med den lydelse dimensionslagen genom förordningen den 19 juni iyw i
förenämnda hänseende erhållit, har också faran för skogsskövling blivit synnerligen
stor vilket också bestyrkts av samtliga i ärendet hörda skogstjänstemän, även
om ännu så länge endast ett färre antal fall av skogsskövling kunnat konstateras.
Av skogstjänstemännens yttranden ävensom av de upplysningar styrelsen i ovngt i
detta hänseende erhållit, har framgått, att skogsskövling förekommit dels i form av
direkt avverkning inom förut orörda ungskogsbestånd, dels genom raserande av vid
utsyning jämlikt dimensionslagen lämnade eller försiktigt gallrade yngre trädgruppei
eller bestånd. ..... nu
I båda dessa fall är ju resultatet lika beklagligt, men synes det framfor allt
oriktigt, att en lag, som är avsedd att förhindra överdriven avverkning av ungskog,
icke skall kunna avvärja, att, sedan yngre och växtliga bestånd blivit rationellt
behandlade genom eu tidskrävande och med avsevärda kostnader förenad
offentlig förrättning, verkningarna härav skola kunna på grund av skogsägarens
vinningslystnad helt omintetgöras till stor skada ej blott för den närmaste utan
även för en något mera avlägsen framtid.
Såsom förevändning för en dylik avverkning tages ju ofta nog den omständigheten,
att vid avverkning utav de utsynade träden en del ostämplade träd blivit
mer eller mindre skadade och av denna anledning böra avverkas, och så förer uthuggandet
av ett träd ett utfällande av ett närstående med sig och därmed ar den
med utsyningen avsedda behandlingen av beståndet värdelös.
I fråga om av skogsägaren eventuellt företagen vedavverkning utan lörut
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
IT
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
gången utsyning i förut orörda ungskogsbestånd lärer nog markägaren avhålla sig
från att bär verkställa kalhuggningar och helt rasera bestånden, vadan, om också
i sådana fall mycken skada kan åstadkommas genom oriktig eller för kraftig gallring,
risken för skogsskövling ej torde vara så direkt överhängande.
Tilläggas bör, att en stor del av befolkningen inom ifrågavarande delar av
landet tack vare den upplysningsverksamhet på området, som under en avsevärd
tid nu ägt rum, numera torde sitta inne med viss kännedom om huru en första
hjälpgallring bör utföras.
År det åter fråga om skogar upplåtna på avverkningsrätt, lära nog höga
träpriser till den grad fresta till skogsskövling, att alla andra hänsyn få vika.
Av de i ärendet av länsstyrelsen i Västerbottens län, samma läns landsting
och skogsvårdsnämnd avgivna utlåtandena framgår, att inom detta län ,där utvecklingen
påstås hava fortskridit längre än i det andra län, som beröres av den föreliggande
frågan, någon opinion för eller behov av förändringar i dimensionslagen,
sådan den lyder jämlikt kungörelsen den 19 juni 1917, icke skulle förefinnas.
Domänstyrelsen kan emellertid ej dela den uppfattningen, att icke behov av
sådana förändringar föreligger, och anser sig böra understryka, att det enligt styselsens
åsikt är nödvändigt, att sådana ändringar snarast möjligt vidtagas. I sådant
avseende får styrelsen uttala, att styrelsen allt fortfarande intager samma ståndpunkt
som i sitt den 17 februari 1917 här förut omnämnda utlåtande, och förmenar
styrelsen alltså, att den då föreslagna ändringen uti 1915 års dimensionslag
skulle i huvudsak vara effektiv för att förhindra skogsskövling. Styrelsen har därvid
också tänkt sig, att man nu stode inför kristidens avveckling och inom något
år skulle kunna räkna med mera normala förhållanden på bränslemarknaden, varigenom
vedvirkets rotvärde skulle komma att sjunka. I följd härav skulle det ej
heller, såsom ifrågasatts, bliva erforderligt att giva dimensionslagen utseendet av
kristidsförordning genom att uppräkna de olika myndigheter, vilka skulle äga rättighet
att inköpa icke utsynad ved.
Gent emot den opinion, som till äventyrs skulle finnas emot styrelsens förslag,
att avverkning av kastved för enskildas egen förbrukning skulle vara tillåten
utan utsyning, får styrelsen ännu en gäng framhålla, att då det i allmänhet anses
nödvändigt, att brännved bör hava fått torka åtminstone över en sommar men
helst ett år, innan den skall användas, så kan det icke anses nödvändigt att för de
större konsumenternas av brännved räkning, vilkas behov därav är tämligen konstant
och låter sig beräkna ett år i förväg, och vilka också ställa större fordringar på
vedens grad av torrhet, medgiva en fri avverkning, som kan leda till skogsskövling.
I anslutning härtill och då ett frigivande av vedavverkningen endast i sådana fall
kan anses berättigat, då det är fråga om att tillfredsställa hastigt påkommande
behov av brännved i mindre omfattning, får styrelsen, på det att någon tolkning
av begreppet ''inom orten’, vilka ord inflöto i styrelsens förslag den 17 februari
1917, ej måtte befinnas erforderlig, hemställa, att 1 § i förordningen den 18 juni
1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av
Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, måtte erhålla följande
ändrade lydelse:
’Å enskilde--— nedan stadgas.
Skall avverkningen — — — icke erforderligt; ej heller erfordras tillstånd
i fråga om virke, som försålts till enskilda förbrukare för att inom denna förordnings
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 4 höft. (Nr 4.) 3
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
tillämpningsområde användas till brännved för eget oundgängligt husbehov, dock att
innehavare av avverkningsrätt endast med fastighetsägarens särskilda samtycke må
verkställa dylik avverkning; skolande sålunda avverkat virke före avforslingen upphuggas
till kastved. Virke efter — — nedan sägs.’
Skulle emellertid ej detta förslag vinna beaktande, och skulle det ej heller
befinnas lämpligt att giva dimensionslagen en påbyggnad med vissa föreskrifter
hämtade från lagen den 28 juni 1918 om tillfälliga åtgärder till förekommande av
skövling av skog å fastighet i enskild ägo, såsom här förut blivit antytt, finnes
enligt styrelsens förmenande, om 1917 års förändringar i undermålslagen skola bibehållas,
ingen annan utväg för att avvända en hotande skogsskövling, än att tilltillgripa
viss inskränkning i areal och beskaffenhet av den mark, varå vedavverkning
må äga rum utan föregående utsyning. Avenså torde det vid sådant förhållande
bliva erforderligt att reglera förhållandet emellan markägare och innehavare utav
avverkningsrätt till skogen i fråga om sådan avverkning av ved.
Då det torde finnas skäl för det antagandet, att prisen på timmer, pappersmasseved
och props komma att stiga, medan, av anledning, som här förut angivits,
priset å brännved torde komma att nedgå, lärer man med fog kunna räkna med,
att till brännved kommer att av växande skog användas huvudsakligen smärre
dimensioner. En oförsiktigt bedriven avverkning av brännved kommer därför att visa
sina skadliga verkningar huvudsakligen inom dels de ogallrade ungskogarna, dels
med utsyning jämlikt dimensionslagen övergångna trakter. För att förebygga allt
för mycken skövling och förhindra, att verkningarna av en bestånasvårdande huggning
omintetgöras, lärer det bli nödvändigt att i fråga om den förra kategorien av
bestånd inskränka den fria vedavverkningen till viss areal och beträffande den
senare kategorien förhindra, att avverkning för snart ånyo övergår densamma.
Om nu därför vedavverkningen skall tillåtas ske utan utsyning i ogallrade
ungskogsbestånd, bör den emellertid ej för varje år få omfatta mer än högst en
tiondel av fastighetens med sådan skog bevuxna areal. Härigenom borde fastig-- hetens tillgång på dylik skog hindras från att på en gång skövlas, och ägaren
manas att anlita den anvisning för beståndens skötsel, som står till buds genom
vederbörande skogspersonal.
I fråga om den tidrymd, som bör förflyta mellan två avverkningar inom ett
bestånd, kan något visst antal år ej såsom allmängiltigt uppgivas, men resultatet
av en huggning i fråga om de kvarlämnade trädens utseende lärer nog i allmänhet
kunna utrönas efter loppet av fem år. I varje fall bör beståndet efter en sådan
tidrymd med undantag för tillvaratagande av genom en föregående avverkning
skadade eller vindfällda träd lämnas i fred för ytterligare huggningar, på det att
följderna av den senaste huggningen må kunna fullt iakttagas.
Under förutsättning att det skulle befinnas lämpligt att i huvudsak bibehålla
den lydelse, som 1 § i dimensionslagen erhållit genom förordningen den 19 juni
1917, får styrelsen emellertid föreslå följande ändrade lydelse av densamma.
’A enskilde — — — nedan stadgas.
Skall avverkning — — — för oundgängligt husbehov; dock att sådan avverkning
av ved ej må för varje år omfatta mer än högst en tiondel av fastighetens
med ungskog bevuxna areal. Ej heller må, utan vederbörande skogstjänstemans
därtill lämnade tillstånd, sådan avverkning företagas å skogsområde, varå utsyning
och avverkning enligt denna förordning ägt rum under senast förflutna fem
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
år. Innehavare av avverkningsrätt må dock endast med fastighetsägarens särskilda
samtycke verkställa dylik avverkning. Virke efter — — — nedan sägs’.
De av styrelsen härovan alternativt föreslagna ändringarna av 1 § i dimensionslagen
fordra viss ändring av 9 § samma lag, men då det härvidlag* endast är
fråga om utformande av straffbestämmelser för överträdelse av vad som i 1 g
stadgats, har styrelsen ej nu ansett sig böra även i detta avseende framlägga särskilda
förslag.
I fråga om övriga såsom önskvärda i yttrandena framhållna ändringar i dimensionslagen
har styrelsen, så vitt de icke berörts av de av styrelsen nu framlagda
förslagen, icke ansett dem vara av sådan art eller betydenhet, att de, med hänsyn
därtill att ifrågavarande förordning torde inom några år komma att ersättas av
eu annan skogslag, nu borde föranleda till någon åtgärd.»
Till följd av andra brådskande riksdagsärenden medhanns icke att
till 1919 års lagtima riksdag avlåta proposition med anledning av
domänstyrelsens utredning i utlåtandet den 31 december 1918.
Huruvida dylik framställning lämpligen bör göras till 1920 års
riksdag, sammanhänger med frågan huru snart skogslagstiftningskommitténs
förslag kan leda till något beslut. Kommittén har deu 9 december
1918 avgivit ett med del 1 betecknat, omfångsrikt betänkande. Delen
2, som utgör eu vidlyftig reservation av kommitténs ordförande och
innefattar ett parallellförslag, har ännu icke blivit färdigtryckt. Då ett
flertal myndigheter m. fl. uppenbarligen böra höras över dessa förslag
och jämväl lagrådets yttrande skall inhämtas, synes det icke sannolikt,
att frågan skall kunna föreläggas 1921 års riksdag. Förr än tidigast
med nyåret 1923 lärer därför en ny allmän lagstiftning angående de
enskilda skogarna icke kunna träda i tillämpning, och tidpunkten kan
lätteligen komma att förskjutas framåt, därest en mera väsentlig omarbetning
av kommittéförslaget skulle visa sig påkallad. Nyssberörda
kommittés förslag gälla icke dimensionslagens tillämpningsområde. Frågan,
huruvida den blivande lagstiftningen angående enskilda skogar överhuvud
bör i sina principer tillämpas även inom sagda område, tarvar,
såsom kommittén ock framhållit, särskild undersökning.
Under dessa förhållanden och inför de bestämda uttalanden, som
gjorts av såväl flertalet skogstjänstemän som domänstyrelsen angående
faran för skogsskövling, därest nu gällande stadganden bibehållas oförändrade,
anser jag frågan böra framföras till 1920 år riksdag. Beträffande
förslagets innehåll hava av åtskilliga skogstjänstemän förordats
strängare bestämmelser gentemot skogsägarna än de i 1918 års
proposition intagna, därvid bland annat föreslagits återgång till den
ursprungliga avfattningen av 1 § i 1915 års förordning. Från andra
håll åter — bland annat länsstyrelsen och landstinget i Norrbottens län
Departe
mentschefen.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
— hävdas, att såväl 1918 års förslag som nu gällande bestämmelser
skulle vara alltför stränga i vissa avseenden, medan å andra sidan
skärpning borde ske i fråga om innehavare av avverkningsrätt.
För egen del ansluter jag mig till det förra av de av domänstyrelsen
framförda alternativa förslagen. Detta sammanfaller även nära med det
förslag, som 1918 års proposition innehöll, och torde jag få hänvisa
till vad i sagda proposition anfördes till förmån för detsamma.
I förhållande till 1918 års proposition innehåller detta förslag i
andra stycket av 1 § sakliga skiljaktigheter i tre hänseenden.
År 1918 föreslogs i andra punkten av nämnda stycke, att undantaget
från kravet på tillstånd skulle gälla virke av avsett slag, även
då det försålts till livsmedelsnämnd eller annan sådan kommunal myndighet.
Nu hava dessa två köparkategorier uteslutits och blott den tredje
— enskilda förbrukare — bibehållits. Enligt numera inträdda förhållanden
har ett särskilt omnämnande av livsmedelsnämnd ej längre
någon betydelse. På grund av domänstyrelsens påpekande, att bränsleinköp
för kommunal räkning säkerligen alltid i dessa trakter avse så
pass betydande kvantiteter, att de, när bränslet skall anskaffas utanför
skifteslaget eller angränsande skifteslag, böra kunna i god tid anmälas
och om så erfordras tagas i betraktande vid utstämpling, samt med
hänsyn därjämte till att risken för bränslebrist numera i dessa trakter
icke torde göra sig så starkt gällande som tidigare under kristiden,
anser jag den av styrelsen föreslagna lydelsen i denna del av paragrafen
böra antagas.
Framför orden »oundgängligt husbehov» i samma punkt har nu i
domän styrelsens förslag insatts ordet »eget». Med upptagande av de tre
år 1918 angivna köparkategorierna kunde detta ord icke här förekomma.
Då de här ifrågakommande köparna nu äro inskränkta till enskilda
förbrukare, inskärper ordets insättande vad beträffande dessa förbrukare
redan år 1918 var avsett, nämligen att avverkningen får ske endast
efter det försäljningsavtal om veden slutits mellan skogsägaren och
sådan enskild förbrukare, som själv skall använda veden. Jag har fördenskull
ingen erinran mot insättandet av sagda ord.
Den tredje ändringen består i att, under det år 1918 föreslogs,
att virket skulle före avforslingen vara upphugget till »ved», sistnämnda
ord nu ändrats till »kastved». Då domänstyrelsen funnit denna ändring
innebära ökad säkerhet mot överträdelser, vill jag förorda densamma.
I 9 § bör samma ändring i 1918 års förslag vidtagas.
21
Kung!. Maj:ts proposition Nr 4.
Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet härmed inom
jordbruksdepartementet utarbetat förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av
överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och
Norrbottens län, som ej höra till lappmarken. Under framhållande att
författningsförslaget borde träda i kraft så snart som möjligt, hemställde
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen
att antaga samma förslag.
Till vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däruti statsrådets övriga ledamöter
förenade sig, behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall och förordnade, att proposition i ämnet skulle
med den lydelse, bil. — vid detta protokoll utvisar,
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Rune Thygesen.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt 4 höft. (Nr 4.)
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1920:260 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om s. 2 i texten
- JoU 1920:39 Utlåtande i anledning av Kung!. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande a s. 2 i texten