Sök i Ratio Lex

Angående Sveriges anslutning till nationernas förbund

244 sidor, varav 209 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 209 av 244 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:90, Angående Sveriges anslutning till nationernas förbund

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs proposition nr 90

1

\

Jir 90.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående Sveriges anslutning

till nationernas förbund; given Stockholms slott den

14 februari 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

utrikesdepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå

riksdagen, att riksdagen må samtycka till att Kungl. Maj:t avgiver

förklaring att Sverige ansluter sig till akten om nationernas förbund av

den 28 juni 1919.

De till ärendet hörande handligar skola riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas.

GUSTAF.

Joh. Hellner.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 höft. (Nr 90.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

V''i • "?.,v

. V- • •>.

'' V.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. May.t» proposition nr 90.

Protokoll över utrikesdepartement ti är ende, hållet inför Hans May.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14

februari 1920.

Närvarande:

Hans Excellens herr Statsministern Eden,

Hans Excellens herr Ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena anförde:

Den fredstraktat, som den 28 juni 1919 undertecknades i Versailles FrSgan om

av »de allierade och associerade makterna» å den ena sidan och Tysk- siVtnnfgtm

land å den andra, och i vilken ingår överenskommelsen om upprättande nationernas

av ett nationernas förbund, har sedermera blivit ratificerad av flertalet av

de fördragsslutande makterna, och den 10 januari hava ratifikationsinstrument

av bland andra Tyskland samt fyra av de allierade och associerade

huvudmakterna, nämligen Storbritannien, Frankrike, Italien och Japan, blivit

deponerade i Paris, samt protokoll häröver upprättats. På grund av

fredstraktatens bestämmelser träder överenskommelsen om nationernas förbund

härmed i kraft, och de makter, vilka enligt bilaga till förbundsakten

äro inbjudna att ansluta sig till förbundet såsom ursprungliga medlemmar

,hava att från sagda dag räkna den tid av två månader, inom vilken

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Utgångs
punkten.

Allmän

historik.

anmälan om sådan anslutning skall ske. För Sveriges del har Hans

Excellens herr Statsministern mottagit meddelande härom dels genom

telegram av 10 januari 1920 från dåvarande franska konseljpresidenten

och presidenten i fredskonferensen, Clemenceau, dels genom skrivelse av

samma datum från nationernas förbunds generalsekreterare, sir James

Eric Drummond.

Jag anhåller i anledning härav att nu få inför Eders Kungl. Maj:t

anmäla frågan om Sveriges anslutning till förbundet.

Våldets ersättande med rätten såsom medel för utjämning av

tvister staterna emellan har sedan århundraden varit föremål för

statsmännens arbete och folkens förhoppningar. Sitt mest omfattande

resultat hade dessa strävanden före världskriget nått i de överenskommelser,

som träffats vid de s. k. fredskonferenserna i Haag åren 1899 och 1907.

Krigets erfarenheter hava emellertid lärt, huru svagt det skydd världsfreden

därmed vunnit i själva verket var. Men samma erfarenheter

hava ock givit ny kraft åt bemödandena att på säkrare grundvalar uppföra

en verklig rättsordning mellan staterna: på olika håll och vid skilda tillfällen

hava inflytelserika röster höjts till förmån för folkens inbördes sammanslutning

till ett nationernas förbund i sådant syfte.

Tanken på ett nationernas förbund till fredens tryggande är långt

ifrån ny. Bortsett därifrån, att varje rättstillstånd mellan staterna, hur

fragmentariskt och otillfredsställande det än må vara, förutsätter ett slags

staternas samfund, och bortsett sålunda därifrån, att i denna meningett

nationernas förbund existerat lika länge som det funnits rättsregler

för staternas inbördes samfärdsel, ha under tidernas lopp åtskilliga planer

bragts å bane för skapandet av ett nationernas förbund i mera

egentlig mening.

Under medeltiden kunde den katolska kyrkan i viss månsägas bilda

en överstatlig enhet av samtliga under densamma hörande folk, och en och

annan gång uppdyka även tankar att skapa en särskild politisk sammanslutning

av de till denna kyrka hörande kristna staterna. Kyktbarast är

den plan, som år 1305 i detta syfte framlades av fransmannen Pierre Dubois.

Med den katolska kyrkoenhetens sprängning måste dylika tankar

läggas på en något annan grund. Den vanligaste formen blev planer för

åvägabringandet av en evig fred. Denna fred skulle vara byggd antingen

på jämvikten mellan de sammanslutna staterna — det förhållandet, att i

ett system av stater alla medlemmarna anse sig skyldiga att förebygga,

att en av dem förvärvar en hotande övermakt samt att med gemensamma

krafter inskrida, om så skulle ske — eller på ett med tvångsmedel garanterat

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:/* proposition nr HO.

förfarande för slitande av tvister mellan förbundsmedlemmarna. Vanligen

avsågs sammanslutningen skola omfatta samtliga stater i Europa,

stundom emellertid uteslutande de kristna staterna.

1 allmänhet fattades upprätthållandet av det territoriella status quo

såsom förutsättningen för fredens bevarande, och konstruerades fredsprojekten

i överensstämmelse härmed. En följd av denna uppfattning var,

att det dröjde länge, innan förslagen medgåvo valfrihet beträffande

anslutningen till de sammanslutningar, som de avsågo att skapa. Insikten

om att en varaktig fredsfrämjande enhet av stater icke kan bildas genom

yttre tvång gjorde sig först jämförelsevis sent gällande.

En särskild kategori av förslag äro de, som avse att först skapa

ett idealt sakernas tillstånd i territoriellt hänseende och att sedan låsa

fast utvecklingen vid den sålunda vunna ståndpunkten.

Bland de olika planerna kunna nämnas följande:

Henrik IV:s minister Sully låter i sina memoarer, »Economies Royales»,

konungen år 1603 framställa ett förslag avseende bildandet av eu

»kristen republik», bestående av femton stater, som skulle formas genom

sammanslagning, styckning och utvidgning av redan bestående stater.

Sammanslutningen skulle ledas av ett råd av sextio delegerade; detta

råd skulle ha att upprätthålla de nyskapade territorialförhållandena, att

förlika alla tvister mellan kristna stater, att upprätthålla tolerans mellan

katoliker och protestanter samt att förebygga tyranni inom de särskilda

staterna, allt i förekommande fall med våld.

I samma riktning och i uttrycklig anslutning härtill utarbetade

abbé de Saint-Pierre, som haft tillfälle att vid fredskongressen i Utrecht

år 1713 på nära håll se vådorna av det då rådande anarkiska tillståndet

i Europa, en plan till skapande av eu evig fred. Det status, som det för

honom gällde att garantera, var den tämligen konstlade reglering, som framgått

såsom kongressens resultat. Medlet skulle vara eu sammanslutning mellan

alla Europas stater, vilken såsom organ skulle äga en allmän riksdag

med på en gång lagstiftande, dömande och verkställande makt gentemot

medlemmarna. Till grund för riksdagens verksamhet skulle ligga

en samfällt antagen konstitution, som skulle kunna ändras blott genom

enhälligt beslut. Riksdagen skulle till sitt förfogande äga en förbundsarmé.

Abbé de Saint-Pierre’s plan upptogs och utvecklades år 1761 av Rousseau,

genom vars förmedling den kommit till eftervärlden. Bland annat

nådde den sålunda Alexander I av Ryssland och gav hos honom upphov

åt den tanke, som sedermera tog form i den heliga alliansen. Rousseaus

utformning av planen förutsätter nationalstaternas avskaffande och kännetecknas

i det hela av bristande verklighetssinne.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungi. May.ts proposition nr 90.

En av fransmannen Emeric Crucée år 1623 framlagd plan torde

giva det första exemplet på en såsom fullt universell tänkt sammanslutning

av världens stater till fredens bevarande.

Samtliga nu omnämnda förslag ville nå det mål de satt sig före.

genom att skapa en verklig ny statsbildning, omfattande de särskilda

staterna och grundad på tvångsanslutning till den nya förbundsstaten.

De förblevo dock utopier, som aldrig kommo att spela någon roll i det

reella politiska livet.

Emellertid hava försök gjorts även pa annan bas. I främsta

rummet kommer härvid i betraktande den representativa tanken, enligt

vilkeu de särskilda staterna skulle bibehålla sin gamla självständighet,

samt territorialförhållandena ej med nödvändighet en gång för alla fixeras.

Länderna skulle bilda en fri sammanslutning, dock med åtagande

att underordna sig beslut av internationella kongresser och av internationella

domstolar. I dessa organ skulle de alla vara företrädda.

Måhända kan denna tanke ledas tillbaka ända till Grotius, i vars

stora arbete om krigets och fredens lagar, utkommet år 1625 och utgörande

en grundval för folkrättens hela vidare utveckling, återfinnes ett uppslag,

enligt vilket »det skulle vara nyttigt för att ej säga nödvändigt, att

det funnes ett slags församlingar, representerande de kristna staterna, och

där tvister mellan vissa av dem skulle slitas av dem, som ej hade intresse

i saken, och som även skulle äga tvinga parterna att antaga eu

fred på billiga villkor». Till denna idé anknyter engelsmannen

Bentham i ett på 1780-talet författat, omkring år 1840 utgivet verk

ett förslag, innebärande att alla mellanfolkliga tvister skulle slitas av

kongresser av ombud för de europeiska makterna. Kongresserna skulle

för genomdrivande av sina beslut förfoga över eu internationell armé,

sammansatt av kontingenter från de olika staterna. Freden borde tryggas

genom en allmän nedsättning av de stående härarnas styrka.

En fast grund för tankens vidare utveckling lades genom Kant,

som i ett år 1795 utkommet arbete om den eviga freden framhöll,

att ett nationernas förbund till fredens bevarande och med en högre

grad av universalitet kunde bildas endast på den fulla frivillighetens

väg, nämligen så, att först de enskilda staterna efter sympatier och

affiniteter sammanslöte sig till smärre grupper, vilka därefter kunde

förena sig till det universella samfundet, av Kant kallat Folkstaten,

vilket borde vara utrustat med eu världskongress såsom organ, bildad

av ombud för de ingående staterna. Detta fria förbund skulle vara plastiskt

och ombildbart efter växlingar i de inre betingelserna, särskilt na
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Ut).

1

tionemas vilja. I övrigt vore deri enda säkra garantien för freden

staternas inbördes beroende av varandra, vilket därför borde utvecklas.

Det är på denna grundtanke som de märkligaste folkförbundsförslag,

vilka framkommit under 1800-talet, bygga. Ett av dessa, med schweizaren

Sartorius till upphovsman och framställt 1837, åsyftar bildandet

av eu universell republik enligt det representativa systemet. Ett annat

har framlagts av fransmannen de Parieu, en framstående jurist och går

ut på inrättandet av en internationell kommission, tillsatt av regeringarna

och parlamenten och kompetent att till behandling upptaga mellanfolkliga

frågor. Engelsmannen Lorimer har på 1870-talet föreslagit, dels

att årliga kongresser skulle anordnas, dels ock att det skulle upprättas

särskilda organ för internationell lagstiftning, rättsskipning och exekution

med väpnad samfälld makt; i samband härmed skulle de europeiska staterna

avlägga sina rustningar. I anslutning och delvis opposition till

detta förslag har den schweiziske folkrättsläraren Bluntschli 1878 framkastat

tanken på ett system, enligt vilket frågor av politisk art samt

lagstiftningsfrågor skulle lösas av ett europeiskt råd och en europeisk

senat — i rådet skulle statsöverhuvudena sitta, — medan smärre rättsfrågor

skulle gå till eu fast internationell domstol eller skiljedomstol;

frågor rörande den internationella förvaltningen skulle handläggas av

denna förvaltnings egna organ, de internationella byråerna.

Vid sidan av denna tänkarnas och de rättslärdes utformning av

idén om ett nationernas samfund har, i synnerhet under det senaste århundradet,

gått en stark faktisk utveckling mot närmare förbindelser

mellan staterna och mot gemensam behandling av sådana politiska och

kulturella frågor, som direkt eller indirekt varit av betydelse för Europa

i dess helhet eller för hela kulturvärlden. Redan Wienkongressen utgjorde

ett försök att efter revolutions- och napoleonskrigens skakningar

reorganisera det europeiska statssystemet såsom eu enhet, och i »deri

heliga alliansen» ville man som bekant skapa ett slags organ för bevarande

av det reorganiserade statssystemet. Alliansen blev i själva verket

blott en stormaktssammanslutning till skydd för den absoluta monarkien

och därmed i viss mån till bekämpande av tidens friare riktningar inom

statslivet. Den föll också inom kort sönder, men metoden att handlägga

de stora internationella frågorna på kongresser fullföljdes även under århundradets

senare hälft, och om än deltagandet i dessa kongresser mestadels

begränsades till stormakterna samt till de stater, som särskilt berördes

av de till behandling föreliggande frågorna, har dock i denna form idén

om de moderna staternas organiska samhörighet tagit sig allt mer betydelsefulla

uttryck. Man kan erinra om det principuttalande, som förekom i en

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Presidenten

Wilsons

initiativ.

av Napoleon III år 1863 utfärdad inbjudning till en sådan allmän europeisk

kongress, nämligen att dess uppgift skulle vara att efter de förändringar

i gränser och maktförhållanden som inträffat »sammanbinda

de nya elementen samt konstatera och stadfästa de skedda omvandlingarna».

Särskilt märkliga äro de båda s. k. fredskonferenserna i Haag

1899 och 1907, vilka redan genom sin omfattning — icke blott alla

europeiska stater voro där representerade, utan vid den förra även Förenta

Staterna och Mexiko, Japan, Kina, Persien och Siarn samt vid den

senare över tjugu utomeuropiska stater — och genom den universella

karaktären av sin uppgift kunna sägas verkligen utgöra en representation

för den samlade kulturvärlden. I dessa konferensers arbete framträder

också en anknytning till den teoretiska utveckling av tanken på en universell

rättsordning, som ovan berörts.

De hava nämligen genom skapandet av den s. k. permanenta skiljedomstolen

i Haag sökt upptaga till förverkligande tanken hos de folkrättslärare,

t. ex. italienaren Fiore och ryssen Kamarowski, som, med utgångspunkt

hos Grotius, ansett att början till en internationell organisation av

staterna bör göras med upprättandet av en domstol för slitande av tvister

mellan dem. En sådan begränsad organisation borde kunna genomföras

även på en tidpunkt, då det vore för tidigt att väcka fråga om

utrustande av folkrättssamfundet med periodiska kongresser såsom organ.

Världskriget, som sprängt alla de sålunda uppvuxna internationella

banden, gjorde å andra sidan kravet på en världsordning till skydd mot

liknande fruktansvärda katastrofer starkare än någonsin. I och med

presidenten Wilsons budskap den 22 januari 1917 fördes frågan om

fredens tryggande genom bildandet av ett nationernas förbund definitivt

fram i första planet av de problem, som behärska samtidens politiska liv.

En växande rörelse i alla länder bar frågan vidare. Regeringar och enskilda

sammanslutningar, bland vilka märkas den interparlamentariska

unionen, den amerikanska »League to enforce peace,» som framlagt fullständiga

utkast, samt den internationella Centralorganisationen för en varaktig

fred, gingo i författning om dess utredande och om utarbetande av förslag

till tankens realiserande.

Sedan presidenten Wilson i ett tal den 8 januari 1918 i fjorton punkter

sammanfattat sitt program i ämnet, blevo, under de meningsutbyten,

som föregingo stilleståndsfördraget den 11 november 1918, dessa

punkter av huvudmakterna bland de krigförande erkända såsom grundvalen

för det kommande arbetet på återupprättandet av freden och på

dess framtida tryggande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj-.ts proposition nr 90.

Även inom vårt land hava de för hela världens framtid betydelse- ^rige^del

fulla strävanden jag ovan berört vunnit mäktig återklang och varmt förarbeten

understöd. Den svenska regeringen har med all kraft sökt befrämja A

deras framgång, i den mån regeringen därtill halt tillfälle. I aibetet rättsordhärför

har anknytning sökts med de under världskriget neutrala makter- ning

na, i främsta rummet med Danmark och Norge, och regeringen har hela

tiden handlat i full överensstämmelse med regeringarna i sistnämnda

båda länder.

Jag vill erinra om, att svenska regeringen i samförstånd med danska

och norska regeringarna vid upprepade tillfällen under de senaste åren

vidtagit åtgärder för uppnående av samverkan mellan Europas neutrala

stater i syfte att tillvarataga dessa staters gemensamma intressen vid

eller efter krigets slut. Den senaste av dessa åtgärder företogs i följande

sammanhang:

I anslutning till förhandlingar, som ägde rum vid ministermötet

i Kristiania i november 1917, samt i anledning av beslut vid mötet,

täcktes Eders Kungl. Maj:t den 22 januari 1918 tillsätta en kommitté,

bestående av f. d. justitierådet, förutvarande statsrådet, friherre

E. Marks von Wurtemberg, ledamoten av riksdagens andra

kammare och av svenska interparlamentariska gruppen, förutvarande

statsrådet, friherre Th. Adelswärd samt dåvarande kabinettssekreteraren

O. A. H. Ewerlöf, med uppgift att under samarbete med motsvarande

kommittéer, som kunde bliva tillsatta i Norge och Danmark, fullfölja

det förberedande arbetet för tillvaratagande av de neutrala staternas intressen

vid eller efter krigets slut och i sådant syfte undersöka och

bearbeta det material, som i detta avseende förelåge.

Sedan kommitterade med uppdrag svarande mot det ovan angivna

blivit utsedda i Danmark och Norge, sammanträdde de tre kommittéerna

i maj 1918 i Köpenhamn för preliminära överläggningar. Man överenskom

därvid, att dessa förhandlingars resultat skulle i form av identiska

rapporter av de särskilda kommittéerna framläggas för deras regeringar.

De svenska kommitterade ingåvo för sin del den 22 i samma

månad till Ministern för utrikes ärendena en skrivelse i ärendet, varuti

uttalades, att den lämpliga formen för upptagande av arbetet för

förberedande av tillvaratagandet av de neutrala staternas intressen vid eller

efter krigets slut vore en konferens mellan ombud för regeringarna i Europas

neutrala stater. Med denna utgångspunkt hade kommitterade planlagt

och begränsat sitt arbete på sådant sätt, att det skulle avse uppbyggande av

en framtida mellanfolklig rättsordning men inskränkas till vissa särskilda

inom denna ram fallande frågor, vilka å ena sidan vore av den

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 75 Käft. (Nr 90.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

allmänna karaktär, att de i lika hög grad berörde alla neutrala staters

intressen, och å den andra genom tidigare arbeten så allsidigt belysta,

att en praktisk lösning redan vid ifrågavarande tidpunkt vore möjlig.

Nämnda fyra frågor gällde: 1) permanent organisation av de interna
tionella

freds- eller folkrättskonferenserna, 2) staternas förpliktelse att före

tillgripandet av fientligheter låta sina tvistigheter bliva föremål för behandling

i fredliga former, 3) inrättande av en ny fast domstol för internationella

rättstvister, samt 4) inrättande av organ för internationellt

undersöknings- och förlikningsförfarande. Däremot uteslötos från programmet

frågor, vilka falla inom krigets folkrätt, och tillsvidare även

det i viss mån aktuella men dittills otillräckligt förberedda spörsmålet om

användande av internationella tvångsmedel mot stat, som åsidosatte samfällt

antagna rättsregler, ävensom det därmed nära sammanhängande

problemet om internationell inskränkning i rustningarna.

I enlighet med erhållet uppdrag uppgjorde sedermera den svenska

kommittén på grundvalen av nämnda program ett förslag till inbjudningsskrivelse

till Europas neutrala stater, avsett att framlägggas vid det

nordiska ministermötet i Köpenhamn i juni 1918. Detta förslag, som

innefattade utkast till skrivelser, i huvudsak återgivande nyssnämnda

rapports innehåll, biträddes av danska och sedermera även av norska

regeringen.

Ifrågavarande framställning blev även under de första dagarna i september

1918 genom respektive sändebud i Stockholm tillställd nederländska,

schweiziska och spanska regeringarna med en tillsvidare icke officiell

förfrågan, huruvida de voro villiga att låta sig representeras i den diplomatiska

neutrala konferens, man från svensk, dansk och norsk sida ifrågasatt.

Samtidigt erhöllo de krigförande makternas sändebud i Stockholm

kännedom om innehållet och räckvidden av den hänvändelse, som

från de skandinaviska staternas sida sålunda gjorts till övriga neutrala

makter i Europa.

Under tiden hade, beträffande de tre sista av programmets fyra

frågor, den svenska kommittén utarbetat förslag till diskussionsgrundval

för den tilltänkta konferensens arbeten. Motsvarande arbete hade samtidigt

beträffande den första frågan — Haagkonferensernas permanenta organisation

— utförts av den norska kommittén.

De sålunda utarbetade förslagen underkastades vid ett gemensamt

sammanträde av de tre kommittéerna i Köpenhamn under de sista dagarna

av september och de första i oktober 1918 en samfälld granskning. Man

enades därvid om att åt diskussionsgrundvalen giva en fastare form än

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

den ursprungligen avsedda, så att den övervägande linge karaktären av

artiklar i ett tämligen detaljerat konventionsutkast.

Innan eu dylik bearbetning hunnit komma till stånd, både emellertid

från nederländska, schweiziska och spanska regeringarna ingått svar på

ovannämnda förfrågan. Då av dessa svar framgick, att man ej hade att

räkna med sammanträdandet av en neutral konferens, bortföll den ursprungliga

utgångspunkten för kommittéernas arbeten. Därmed måste

även följa en förändring av dessa arbetens innebörd. Kommittéerna

funno sig i anledning härav böra mera fullständigt utarbeta och såsom

gemensamt förslag till internationell överenskommelse framlägga resultatet

av sina samfällda arbeten. Därvid blev det program, som avsågs i deras

preliminära rapporter, i viss mån vidgat.

Vid ett gemensamt möte i Köpenhamn under de sista dagarna av

november 1918 fastställdes efter gemensam granskning av de tre kommittéerna

texten till ett från denna nya utgångspunkt formulerat konventionsutkast.

Därmed var kommitterades ursprungliga uppdrag avslutat,

, varefter de till Ministern för utrikes ärendena överlämnade ifrågavarande

utkast jämte eu av kommittéerna godkänd översättning därav till

franska språket.

Jag vill erinra därom, att ifrågavarande utkast, blivit jämte kommitterades

skrivelse av den 21 december 1918, varmed detsamma överlämnades

till Ministern för utrikes ärendena, befordrat till trycket under

titeln »Betänkande rörande en internationell rättsordning, avgivet av därtill

av Kungl. Maj:t utsedda kommitterade, jämte förslag till konvention,

utarbetat av ovannämnda kommitterade i samarbete med motsvarande av

danska och norska regeringarna tillsatta kommittéer.»

Sagda betänkande blev på sin tid utdelat till riksdagens ledamöter.

Jag tillåter mig rörande kommitterades utkast hänvisa till detsamma,

vilket jämte betänkandet finnes såsom bil. 9 fogat vid detta protokoll, och

vill här endast i korthet redogöra för dess huvudpunkter. De i utkastet

och dess motiv angivna synpunkter hava i vederbörliga delar väsentligen

legat till grund för sedermera från de skandinaviska regeringarnas

sida gjorda framställningar om vidtagande av ändringar i det under fredsförhandlingarna

i Versailles utarbetade förslaget till fördrag för nationernas

förbund.

Kommittéutkastet innebar i korthet följande:

Varje mellan stater uppkommen tvist, som ej kunnat utjämnas på

diplomatisk väg, skulle hänskjutas antingen till procedur inför domstol

eller till ett icke judiciellt förfarande, avseende opartisk undersökning av

tvisten och på denna undersökning grundat försök att åstadkomma förlikning.

Det skandinaviska

samarbetets

resultat.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Såsom domstol förutsättes antingen skiljedomstol, på vars sammansättning

parterna äga utöva inflytande, t. ex. ett tribunal enligt 1907

års konvention om den s. k. permanenta skiljedomstolen i Haag, eller

också en fast internationell domstol med ett starkt begränsat antal

ledamöter, tillsatta av staterna gemensamt genom val, varvid de alla äga

lika inflytande. Undersöknings- och förlikningsförfarandet uppdrages åt

särskilda nämnder av fem personer, utsedda, såvitt möjligt, av parterna

själva.

Domstolsförfarande äger rum, när parterna äro därom ense. Äro

parterna eniga om att anse den fasta domstolen kompetent, skall tvisten

avdömas av densamma, eljest av skiljedomstol. Kan enighet om domstolsförfarande

ej uppnås, skall under alla omständigheter undersökningsförfarande

komma till stånd.

Domstols utslag skall vara för parterna bindande. Resultatet av

undersökningsförfarandet skall däremot blott avse att tjäna till grund för

förlikning och således ej vara bindande, men parterna skola avstå från

användande av maktmedel, till dess viss tid förflutit från resultatets fram- .

läggande.

Såsom ett önskemål framhålles, att domstolsförfarandet för tvists

slitande måtte i allt vidare utsträckning komma till användning. För

att detta skall kunna ske, måste emellertid den materiella folkrätten i

väsentlig mån utvecklas. Ur denna synpunkt föreslås de forna Haagkonferensernas

utbildning till en permanent institution med periodiskt återkommande

sammanträden och noggrant förberedda arbetsprogram.

Såsom huvudorgan för denna förberedelse samt i allmänhet som

centralmyndighet för den mellanfolkliga rättsordningen föreslås i utkastet

ett s. k. internationellt råd med femton ledamöter, tillsatta även

dessa efter en metod, som åt alla stater inrymmer ett lika inflytande. Rådets

uppgifter, utom folkrättskonferensernas förberedande, äro förnämligast

att utgöra ett sammanhållande organ för undersöknings- och förlikningsnämnderna

samt att övervaka staternas efterlevnad av den överenskomna

internationella rättsordningen och göra anmälan till signatärmakterna, så

snart någon gjort sig skyldig till överträdelse av dessa bestämmelser. På

sistnämnda punkt anknyter förslaget i viss mån till det med frågan

om ett nationernas förbund förknippade kravet på samfällda tvångsmedel

gentemot fördragsbrytande stat. Att närmare bestämmelser om sådana

tvångsmedel icke upptagits i utkastet, motiveras därmed, att initiativ i

detta ämne av vissa angivna anledningar ansetts icke lämpligen kunna tagas

från de mindre staternas sida.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

13

Redan innan ifrågavarande utkast blivit avlämnat till Ministern

för utrikes ärendena, både emellertid inträdda förändringar i den politiska

världssituationen gjort det angeläget, att utredning komme till stånd

rörande såväl internationella tvångsmedel som det i sammanhang därmed

stående spörsmålet om internationell begränsning av rustningarna.

Med anledning härav täcktes Eders Kungl. Maj:t den 19 november

1918 anbefalla den svenska kommittén att utreda spörsmålen om Sveriges

ställningstagande till förslag, som från andra håll kunde väntas framkomma

rörande nyssnämnda båda frågor; och bemyndigades kommittén

att, under förutsättning av danska och norska regeringarnas samtycke,

samarbeta med förenämnda danska och norska kommittéer jämväl under

den sålunda anbefallda utredningen. Härvid blev envoyén Ewerlöf, som

på grund av sin tjänst var hindrad att deltaga i kommitténs arbete, befriad

från ledamotskapet i kommittén, och förordnades riksbanksfullmäktigen,

ledamoten av riksdagens andra kammare, förutvarande statsrådet

Hjalmar Branting att, så snart kommittén avslutat sina redan påbörjade

arbeten, inträda såsom ledamot i densamma.

Kommittén upptog omedelbart det senast anbefallda arbetet och

förehade även överläggningar med den danska och den norska kommittén.

På grund av händelsernas snabba utveckling vid fredskonferensen

i Paris blev kommittén emellertid ej i tillfälle att före förbundsfördragets

utarbetande avgiva utlåtande i ämnet, men dess förberedande överläggningar

i ärendet hava, liksom förenämnda utkast rörande en internationell

rättsordning, i väsentlig mån legat till grund för den instruktion, som, på

sätt framdeles skall närmare omnämnas, utfärdades för svenska delegerade

vid fredskonferensens behandling av frågan om nationernas förbund.

T december 1918 upptogos underhandlingar mellan Sverige, Danmark

och Norge rörande de tre skandinaviska regeringarnas ställning

till de förberedande arbeten beträffande upprättandet av ett nationernas

förbund, vilka voro att emotse i samband med de då stundande fredsförhandlingarna.

Man enades om att till franska regeringen genom vederbörande

ministrar i Paris låta överlämna en verbalnote i ämnet. I

denna note, vilken var redigerad på grundvalen av ett inom de skandinaviska

kommittéerna utarbetat utkast, framhölls, att grundandet av ett

sådant förbund vore av vital betydelse för alla civiliserade stater och

skulle återverka på de rättsliga förbindelserna mellan staterna samt även

kunna medföra väsentlig inverkan på staternas konstitutionella, ekonomiska

och militära organisation; och gjordes i anslutning härtill gällande,

att det för staterna■ vore av grundväsentlig vikt att allt ifrån början få

deltaga i arbetet på ifrågavarande spörsmål.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

^Fredskonfe De framställningar, som i enlighet härmed gjordes i Paris, ledde

rensen om emellertid icke till något resultat. Sedan nämligen förhandlingarna i

^förbund18 Paris angaende preliminärfreden inletts, beslöto de i förhandlingarna deltagande

makterna, att frågan om grundläggandet av nationernas förbund

skulle behandlas på liknande sätt som övriga med freden sammanhörande

problem, d. v. s. uteslutande av de allierade och associerade staterna.

Fredskonferensens plenarförsamling utsåg i enlighet härmed den 25

januari 1919 eu särskild kommission, vilken under presidenten Wilsons ordförandeskap

skulle utarbeta ett förslag till överenskommelse om ett blivande

nationernas förbund. I kommissionen ingingo till en början representanter

för de allierade och associerade huvudmakterna, Amerikas Förenta

Stater, Frankrike, Storbritannien, Italien och Japan, ävensom för Belgien,

Brasilien, Kina, Portugal och Serbien. Sedermera förstärktes kommissionen

med representanter för Grekland, Polen, Rumänien och TjeehoSlovakien.

Kommissionen avgav den 14 februari 1919 ett förslag, varav svensk

översättning finnes som bil. 2 fogad vid detta protokoll.

Man återfinner däri de väsentliga dragen i det fördrag rörande

nationernas förbund, som sedermera intagits i fredstraktaterna.

Förbundet är avsett att omfatta de allierade och associerade makterna

samt vissa andra stater, vilka från början inbjudas att tillträda.

Inträde kan sedermera medgivas även andra stater, som uppfylla vissa

villkor. Sadant medgivande förutsätter emellertid en kvalificerad majoritet

av förutvarande förbundsstater.

Förbundets huvudorgan äro enligt förslaget: 1) den s. k. delegeradeförsamlingen,

bestående av ombud för alla förbundsstater, 2) exekutivrådet,

sammansatt av ombud för de fem allierade och associerade

stormakterna och fyra mindre stater, samt 3) ett permanent sekretariat.

Såsom förbundets ändamål angivas i förslaget det mellanfolkliga

samarbetets befrämjande samt tryggandet av internationell fred och

säkerhet.

I avseende å fredstillståndets bevarande vill förslaget på olika

vägar åstadkomma ökade garantier.

Det söker dessa garantier dels i rustningarnas inskränkning, dels i

införandet av en procedur för fredlig lösning av mellanfolkliga tvister,

vilken de tvistande staterna, vid äventyr av samfällt ingripande från

övriga staters sida, äro förpliktade att anlita, dels slutligen i förbjudande

för framtiden av hemliga allianser.

Rustningsinskränkningen har fått formen av ett erkännande från

förbundsstaternas sida av principen om att rustningarna böra inskränkas

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj;ts proposition nr 90.

15

så långt det är förenligt med å ena sidan det egna landets säkerhet och

å den andra möjligheten av att gemensam militär aktion från förbundsstaternas

sida kan visa sig erforderlig. I följd av detta erkännande

överlåta dessa stater åt exekutivrådet att uppgöra förslag till rustningsprogram

för varje stat. Detta program skall underställas de särskilda

regeringarna, och sedan det för ett land godkänts av dess regering, får

det i denna del icke överskridas utan rådets samtycke. För övrigt innebär

förslaget, att rådet skall taga under övervägande lämpligaste sättet för

avveckling av den privata krigsmaterielindustrien, samt att förbundsstaterna

förbinda sig att icke för varandra hemlighålla något angående sina

militära maktmedel eller möjligheterna att öka desamma.

Det förfarande för mellanfolkliga tvisters slitande, som enligt förslaget

måste komma till användning, är antingen domstolsförfarande,

därest parterna därom ena sig, eller ock en i förslaget bestämd medlingsprocedur.

Domstolsförfarande äger rum antingen inför en av parterna

överenskommen skiljedomstol eller vid en fast internationell domstol,

som är avsedd att framdeles upprättas av förbundsstaterna. Medlingsproceduren

föregår hos exekutivrådet eller under vissa förutsättningar

hos delegeradeförsamlingen. Leder proceduren ej till tvistens biläggande,

avgiver rådet eller församlingen ett uttalande om hur den enligt

dess mening bör avgöras.

Utslag av skiljedomstol eller den fasta domstolen är bindande för

parterna. Dess åsidosättande medför risk för ingripande från förbundets

sida. Exekutivrådets eller delegeradeförsamlingens yttrande rörande

tvist är likaledes bindande, så framt det omfattats av ombuden för alla

stater, som stå utanför tvisten. Uppnås ej sådan enhällighet, är uttalandet

däremot ej bindande.

Att börja krig utan anlitande av domstols- eller medlingsförfarande,

eller under det sådant förfarande pågår är förbjudet. Detta »moratorium»

fortfar tre månader efter förfarandets avslutning.

Däremot är krig icke enligt förslaget förbjudet, om en tvist varit

föremål för medlingsförfarande utan att detta lett till uppgörelse eller

till sådant enhälligt uttalande av rådet eller församlingen, som i det

föregående nämnts. Möjligheten att i dylikt fall börja krig synes kvarstå,

så länge tvisten över huvud äger aktualitet.

Tillämpningen av bestämmelserna mot omedelbart anlitande av

maktmedel är enligt förslaget ej inskränkt till förbundets medlemmar.

Varje krig eller krigshot förklaras vara något som angår förbundet, och

dess medlemmar förbehålla sig att vidtaga de åtgärder för fredens bevarande,

som de finna lämpliga och verksamma. I händelse av tvist

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

mellan en förbundsstat och en stat, som ej tillhör förbundet, eller mellan

två utom förbundet stående stater, uppmanar förbundet den eller de

utomstående att i avseende å tvisten ikläda sig en förbundsstats förpliktelser.

Mot stat, som, i stället för att efterkomma dylik uppmaning, börjar

krig, inskrider förbundet.

De maktmedel, s. k. sanktioner, som enligt förslaget kunna ifrågakomma

mot stat, som handlar i strid med förbundsakten, äro dels

ekonomiska, dels militära. De äro ovillkorligen tillämpliga endast mot

stat, som börjar krig, då sådant enligt akten ej må ifrågakomma. I

händelse av passivt motstånd från en stats sida mot domstolsutslag eller

mot enhälligt utlåtande av exekutivrådet eller delegeradeförsamlingen

komma sanktioner till användning endast i den mån rådet därom

framställer förslag, och detta bifalles av de särskilda förbundsmedlemmarna.

De ekonomiska sanktionerna utgöras av den fördragsbrytande statens

fullständiga avspärrning från yttervärlden, med alla de åtgärder

som därav betingas. Härvid märkes särskilt, att, i analogi med vad

som under det nu avslutade världskriget varit fallet, jämväl utom

förbundet stående stater skola bringas att deltaga i avspärrningsåtgärderna.

Om de militära sanktionernas tillämpning lämnar förslaget ej någon

annan upplysning än, att det åligger exekutivrådet att i det särskilda

fallet föreslå förbundsmedlemmarna med vilka verksamma militära

medel envar av dfem skall bidraga till den väpnade styrka, som är

av nöden. I fråga om ekonomiska sanktioner avser förslaget förpliktelse

för varje förbundsstat att, utan framställning av rådet eller annat förbundsorgan,

på eget omdöme och ansvar skrida till avspärrning i fall,

där sådan enligt förslaget förutsättes böra inträda.

Det omöjliggörande av hemliga allianser, som utgör ett av förslagets

medel för fredens bevarande, är avsett att förverkligas genom en

bestämmelse om alla internationella överenskommelsers inregistrerande

hos förbundssekretariatet, som har att ofördröjligen offentliggöra dem, i

sammanhang varmed bestämmes, att överenskommelser, som ej registrerats,

sakna verkan.

De bestämmelser i förslaget, vilka avse det mellanfolkliga samarbetets

utveckling, åsyfta förutom en centralisering under förbundets

ledning av redan internationellt organiserade verksamhetsområden, skapandet

av en internationell sociallagstiftning under förbundets auktoritet.

Hit hör vidare en bestämmelse om åtgärders vidtagande till skydd för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 00.

7

transiteringens frihet samt om likartad behandling av alla länders handel.

Till det tillämnade mellanfolkliga samarbetet torde slutligen höra

hänföras det system, som förslaget avser att skapa beträffande kolonier

och territoritorier, vilka till följd av kriget upphört att stå under de staters

överhöghet, som tidigare styrde dem, och vilka bebos av folk, som

ännu ej äro i stånd att själva tillvarataga sina intressen. Enligt detta

system skall förvaltningen nämligen ske i förbundets namn och på dess

ansvar men genom någon av detsamma befullmäktigad stat såsom mandatarie.

Utom förbundets redan omnämnda organ, rådet, församlingen och det

permanenta sekretariatet, skola finnas två ständiga kommissioner, varav

den ena skall tillhandagå rådet med upplysningar i militära frågor, och

den andra hava viss befattning med kolonialförvaltningen under mandatsystemet.

Dessutom skola redan befintliga internationella kommissioner

och byråer inordnas under förbundet såsom dess organ, under förutsättning

att i byråerna intresserade makter äro därom ense. En internationell

arbetsbyrå skall upprättas.

Den 11 mars 1919 inbjöd fredskonferensen genom medlemmen av^a^“^a

Förenta Staternas delegation, överste House, som i presidenten WilsonshörandeVver

frånvaro var ordförande i vederbörande kommission, vissa neutrala makter förslaget.

till en privat och icke officiell konferens angående nationernas förbund,

vilken konferens skulle äga rum den 20 i samma månad.

Det sätt att behandla internationella frågor av allmän betydelse,

vilket härmed föreslogs, syntes visserligen föga tillfredsställande och utgjorde

ett avsteg från de metoder, som under senare tid i regel tillämpats

för dylika frågors handläggning, och vilka varit byggda å principen om staternas

rättsliga likställighet. I likhet med Övriga neutrala regeringar, vilka

blivit inbjudna till ifrågavarande förhandlingar, ansåg sig emellertid den

svenska icke böra avstå från att framföra förslag till sådana förändringar

i förslaget, som syntes behövliga. I enlighet härmed beslöt Eders

Kungl. Maj:t att antaga den till Sverige sålunda riktade inbjudan, och

blevo den 15 mars 1919 till Sveriges representanter vid ifrågavarande

överläggningar utsedda ministern greve A. Ehrensvärd, ministern greve

H. Wrangel samt ledamöterna i den kommitté, som för Sveriges del förberett

bland annat frågan om nationernas förbund, nämligen f. d. justitierådet,

friherre E. Marks von Wurtemberg, riksbanksfullmäktigen Hj.

Rranting och friherre Th. Adelswärd.

I samband härmed fastställdes för de sålunda utsedda representanterna

en instruktion, vilken såsom bil. 3 finnes fogad vid detta protokoll.

Bihang till riksdagens protokoll 1020. 1 samt. 15 käft. (AV 00.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. May.ts proposition nr 90.

Huvudpunkterna i de ändringsförslag, som enligt ifrågavarande instruktion

de svenska delegerade borde framföra, voro följande:

Den tid, under vilken ett antal mera betydande stater komme att

stå utanför förbundet, borde i den allmänna fredens samt de till dessa

stater gränsande smärre staternas intresse göras så kort som möjligt.

Stormakterna och de mindre staterna borde i rådet vara representerade

med sammanlagt lika antal ombud. Själva förbundsakten borde

innehålla regler om utseende av sekundärmakternas ombud; grundlinjer

för eventuella bestämmelser i sådant avseende föreslogos. Rådet, som

enligt utkastet ej vore avsett att vara permanent, borde kunna sammankallas

när som helst och med mycket kort frist.

Den fasta domstolens organisation borde regleras redan i förbundsakten

och ej, såsom syntes vara avsett, av rådet. Beträffande såväl

domstolens som undersöknings- och förliknings väsendets organisation

borde det skandinaviska utkastets bestämmelser kunna tagas till ledning

och inarbetas i förbundsakten.

Beträffande de ekonomiska sanktionerna borde eu gradering kunna

tillgripas, så att den fullständiga ekonomiska avspärrningen åtminstone

ej alltid skulle behöva omedelbart komma till användning. Beträffande

de militära sanktionerna borde redan i förbundsakten bestämmas, i vilken

största omfattning varje särskild stat skulle äga skyldighet att deltaga i

dem. När rådet hade att fatta beslut om verkställighet av sanktioner,

borde i detsamma ej företrädda stater, som måste beröras av sanktionerna,

äga dit sända tillfälliga ombud.

Att, såsom förslaget innebar även eu utom förbundet stående stat

skulle, när en annan stat kommer i konflikt med förbundet, hindras i sin

samfärdsel med den senare staten, vore ej överenstämmande med allmänna

rättsgrundsatser och borde icke inflyta i förbundsakten. Särskilt erbjöde

förslaget härutinnan betänkligheter, om det finge så förstås, att samfärdselns

upprätthållande skulle av förbundsstaterna betraktas såsom krigsorsak.

I förbundsakten borde intagas vittgående bestämmelser rörande

rustningarnas begränsning samt om internationell kontroll över dessa bestämmelsers

efterlevnad.

Eventuellt borde förbundsakten inledas med eu allmän förklaring,

innebärande förbundsstaternas anslutning till de i presidenten Wilsons

fjorton punkter uttryckta principer om bland annat nationaliteternas rätt

och fri handel i kolonierna.

Jämte sagda instruktion erhöllo delegerade till ledning vid sitt

uppdrags fullgörande en av den svenska kommittén utarbetad promemoria,

innefattande detaljanmärkningar mot vissa punkter i förslaget.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

I syfte att vinna ökad tid för förberedelserna till ifrågavarande

konferens söktes man både från svenskt, holländskt och norskt håll att få

konferensen uppskjuten. Framställningarna i sådant syfte ledde emellertid

icke till något resultat. En följd härav blev, att av den svenska

delegationens medlemmar endast greve Ehrensvärd och greve Wrangel

voro i tillfälle att närvara vid konferensens sammanträden.

I enlighet med instruktionens bestämmelser sökte dessa delegerade

sätta sig i förbindelse med andra neutrala staters representanter för att

vid konferensen åstadkomma en så långt som möjligt gående gemensam

hållning. Den 19 mars ägde också ett förberedande möte rum mellan

delegerade för Sverige, Danmark, Norge, Holland och Schweiz. Vid mötet

kunde konstateras stor samstämmighet i uppfattningen av huvudproblemen,

ehuru meningarna växlade om möjligheterna och sättet att da göra

de neutrala makternas önskningar gällande.

Den 20 mars ägde den första konferensen ruin mellan fredskongressens

kommission för förberedande av nationernas förbund och de utsedda

delegerade för inbjudna neutrala makter. Sammanträdet fortsattes följande

dag. T bil. 4 vid detta protokoll redogöres för de huvudsakliga

förslag till ändringar i utkastet till förbundsakt, vilka därvid eller i samband

därmed framfördes.

Efter nu åsyftade konferens hade vissa av de utsända svenska deegerade

tillfälle att vid muntliga överläggningar med medlemmar i vederbörande

kommission framföra regeringens synpunkter.

Den 10 och 11 april fastställde kommissionen definitiv text till sitt

förslag, vilket därefter underkastades granskning av en redaktionskommitté.

Med ett för Sverige betydelselöst tillägg antogs förslaget vid fredskonferensens

plenarsammanträde den 28 april. Det har sedermera ingått såsom

första kapitel i fredstraktaterna med Tyskland, Österrike och Bulgarien.

Förbundsaktens engelska och franska text ävensom en svensk översättning

äro såsom bil. 1 fogade vid detta protokoll.

T vad mån de från neutralt håll framförda önskemålen vunnit

beaktande vid den slutliga utformningen av akten, framgår av eu av de

svenska delegerade verkställd sammanställning, vilken finnes såsom bilaga

5 vidfogad detta protokoll.

Jag anser mig emellertid böra redan här framhålla följande:

Det svenska önskemålet om rådets snabba sammanträdande (instr.

inom. 6) har vunnit beaktande.

Möjlighet har skapats till ökande av de mindre staternas representation

i rådet (instr. mom. 5).

Förbundsakt

8-

för slagets

fastställande
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Akten om

nationernas

förbund.

Inledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Eu i rådet ej företrädd stat skall vidare, då till diskussion förekomma

frågor, som särskilt beröra densamma, äga till rådet sända ett

ombud med säte och stämma vid dess överläggningar (instr. mom. 9).

Bestämmelserna rörande tillträde till förbundet ha omredigerats i

syfte att i viss mån underlätta detsamma (jfr instr. mom. 4).

Staternas rätt att sinsemellan avtala om tillsättande av särskilda undersöknings-

och förlikningsnämnder har betonats (jfr instr. mom. 8).

Försäkran har givits om avsikt att snarast möjligt tillsätta den

fasta domstolen. Bestämmelser ha införts i syfte att betona denna domstols

opolitiska och rent juridiska karaktär (jfr instr. mom. 7).

Innan jag går att lämna en redogörelse för den sålunda antagna förbundsaktens

bestämmelser samt deras innebörd, vill jag framhålla, att

densamma, såsom flera av dess artiklar uppenbarligen visa, innebär

en kompromiss mellan olika principiella uppfattningar och motsatta

intressen. De omedelbara intrycken av världskrigets olyckor och lidanden

hava visserligen varit en mäktigt bidragande orsak att hos folken

skapa de psykologiska förutsättningar, utan vilka tillkomsten av

ett nationernas förbund icke skulle varit möjlig. Men å andra sidan

har den omständigheten, att förbundsakten kommit till stånd, medan

de genom kriget uppkomna maktförhållandena varit som mest utpräglade

och de nationella motsättningarna som skarpast, i många avseenden

icke kunnat undgå att trycka sin prägel på dess bestämmelser.

Dess flerstädes obestämda och svävande formulering kan emellertid icke

uteslutande tillskrivas svårigheten att uppnå närmare preciseringar. Man

synes i viss mån hava önskat en mera allmän avfattning. I en officiell av

engelska utrikesministern för parlamentet framlagd kommentar till förbundsakten

— av vilken handling svensk översättning finnes såsom bil. 6 fogad

vid detta protokoll — framhålles sålunda uttryckligen, att ändringsförslag,

som avsett att klarlägga förbundets verksamhetssätt eller att bestämma,

huru förbundet skulle i vissa situationer handla, eller som över huvud

taget åsyftade större precision, avsiktligen blivit avböjda, icke därför

att inom den kommission vid fredskonferensen, som utarbetat förslaget

till förbundsakt, sympatier icke funnits för de framförda ändringsförslagen,

men emedan det ansetts bättre att lämna framtidens statsmän

så fria händer som möjligt och att giva förbundet tillfälle att såsom en

levande organism själv välja sina egna utvecklingslinjer.

Till grund för förbundsakten ligga, enligt vad numera kommit i

dagen, dels ett engelskt utkast, dels en av den sydafrikanske statsman
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

lvu: tgl. Maj:It proposition nr ''JO.

21

nen general Smuts utarbetad broschyr, dels slutligen ett inom den amerikanska

fredsdelegationen redigerat förslag, baserat på kortfattade amerikanska,

franska och italienska principiella utkast.

Fördragets franska och engelska texter anses hava lika vitsord.

Den vid detta protokoll fogade svenska översättningen har närmast

grundats på den franska texten, men hänsyn har också tagits till den

engelska i fall, då detta visat sig behövligt för att säkrare fastställa

meningen.

Efter dessa inledande anmärkningar tillåter jag mig övergå till Kommentar

att beröra förbundsaktens särskilda bestämmelser, varvid jag skall söka b^mis-iktén

klarlägga i synnerhet de punkter, som kunna tänkas få större betydelse för

Sverige. Jag vill framhålla, att förbundsaktens allmänna innehåll och syftning

med tillräcklig tydlighet torde framgå av den kortfattade redogörelse,

jag redan lämnat för förslaget av den 14 februari, då detta i sina huvuddrag

kvarstår oförändrat i den slutliga avfattning förbundsakten erhållit.

Inledning. Förbundsakten utgör såsom nämnts första delen av de Fnrbundtsärskilda

fredstraktater, som de allierade och associerade makterna avslutit

med Tyskland, Österrike och Bulgarien. De fördragsslutande parterna för-3tralmakterklara

i ingressen till denna del av fredstraktaterna, att de »antaga denna ^ssiaZi

akt om upprättande av nationernas förbund». Tyskland, Österrike och stallning Ull

Bulgarien hava sålunda, utan att själva hava fått plats i förbundet, förbundeterkänt

så väl förbundet såsom sådant som även de rättigheter och förpliktelser,

vilka det genom förbundsakten erhållit. På motsvarande sätt

ingår ett godkännande av förbundsakten i det förslag till fredstraktat,

som av de allierade och associerade makterna förelagts Ungern, och

det kan tagas för givet, att samma anordning skall komma att träffas

vid den blivande freden med Turkiet. Att även Ungern och Turkiet

i denna del skola acceptera de segrande makternas fredsvillkor torde få

anses som visst.

I så måtto hava följaktligen samtliga de stater, som under kriget

tillhört »Centralmakternas» grupp, antingen redan förbundit sig eller kunna

väntas komma att förbinda sig till respekterande av nationernas förbund

och dess i förbundsakten stadgade grundsatser. Detta kan dock uppenbarligen

icke helt undanrödja den svaghet i förbundets organisation, som

ligger däri, att ifrågavarande stater icke själva blivit medlemmar av förbundet

eller uttryckligen erhållit rätt att däri inträda. Härtill kommer

att Ryssland av kända skäl icke blott står utanför förbundet, utan ej

heller givit något erkännande av detsamma. Tillsammans räkna dessa

s. 22 Kontrollera mot PDF

Kung!. Muj:is proposition nr 00.

Art. 1.

Förbundets

medlemmar.

Inträde och

utträde.

22

utanför förbundet stående och till detsamma icke inbjudna stater mer än

hälften av Europas befolkning.

Rörande inträde i nationernas förbund för ifrågavarande länder

gälla de allmänna bestämmelser, som i artikel 1 stadgas för stater, vilka

icke upptagits såsom ursprungliga eller till inträde inbjudna medlemmar.

Art. 1. Förbundets medlemmar kunna indelas i två huvudgrupper,

de ursprungliga och de vilka senare få inträde. Ursprungliga medlemmar

äro dels de allierade och associerade staterna till ett antal av 27 —

bland vilka jämte Storbritannien märkas de fem brittiska »dominions»

Kanada, Australien, Sydafrika, Nya Zeeland och Tndien, som alltså var

för sig räknas såsom medlemmar — dels också, under förutsättning av

anmälan om anslutning, tretton särskilt inbjudna under kriget neutrala

stater, bland andra Sverige. Mellan dessa båda grupper av ursprungliga

medlemmar föreligga tvenne skiljaktigheter. För att de inbjudna staterna

skola räknas såsom ursprungliga erfordras, att deras formliga anslutning

till förbundet sker inom två månader från den dag då protokollet över

depositionen av de första fyra ratifikationsinstrumenten till den tyska

fredstraktaten dagtecknats. Motsvarande begränsning finnes ej beträffande

de allierade och associerade staterna, vilka sålunda bliva ursprungliga

medlemmar av förbundet, närhelst de genom ratifikation av traktaten

ansluta sig till detsamma. Vidare fordras beträffande inbjuden stat, att

vid anslutningen ej fästes något förbehåll, medan motsvarande stadgande

saknas beträffande signatärmakterna.

Det stora flertalet av de allierade och associerade makterna har

utan förbehåll såväl ratificerat fredstraktaten som deponerat ratifikationsinstrumenten

och därmed definitivt inträtt i förbundet. Kina, som även

ingår i förteckningen över dessa makter, vägrade däremot redan vid traktatens

tillkomst att underskriva densamma och står sålunda tillsvidare

utanför, och Förenta Staterna hava ännu ej givit sin ratifikation, på

grund av stridigheter mellan presidenten Wilson och den nordamerikanska

senatens majoritet angående ett antal reservationer, som den sistnämnda

påyrkat vid ratifikationen.

Huruvida förbundsaktens underlåtenhet att för fredstraktatens signatärmakter

stadga det förbud mot förbehåll vid anslutning till förbundet,

som finnes infört för de »inbjudna» makterna, verkligen inrymmer

rätt till sådant förbehåll för de förstnämnda, har varit föremål för delade

meningar. I den kommentar till förbundsakten, som brittiska regeringen

i juli 1919 framlade för parlamentet (bil. 6), heter det, att »uisprungliga

medlemmar» — alltså även signatännakteiiia »niaste för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj ds proposition nr i)U.

26

behållslöst ansluta sig till förbundet». I tidningspressen och annorstädes

hava dock förekommit antydningar, att därest de ifrågavarande nordamerikanska

reservationerna bleve av den art, att de kunde godkännas

av Förenta Staternas allierade, sådana reservationer icke skulle anses

förhindra Förenta Staternas anslutning. Mellan de olika meningsriktningarna

inom senaten pågå sedan längre tid förhandlingar, vilka synas

åsyfta att lösa frågan på sådan grundval.

Vissa bestämmelser i förbundsakten utgå uppenbarligen från den

förutsättningen, att samtliga de allierade och associerade huvudmakterna

skola hava ratificerat fredstraktaten och därmed tillträtt nationernas förbund,

när denna skall träda i kraft. Så artikel 4, enligt vilken förbundets

råd består av »ombud för de allierade och associerade huvudmakterna»

samt fyra mindre stater, och artikel 5, som stadgar, att så väl

rådets som delegeradeförsamlingens första sammanträden skola äga rum

på kallelse av Förenta Staternas president. Presidenten Wilson har

emellertid, oaktat Förenta Staterna ej ratificerat, utfärdat sådan kallelse

till rådets första sammanträde, och detta har även konstituerat sig, men

utan att någon representant för Förenta Staterna däri tagit plats.

Av de inbjudna, under kriget neutrala staterna hava Spanien, Argentina,

Chile, Paraguay och Persien gjort anmälan om sin anslutning.

Nederländska regeringen har genom proposition av den 13 jan. 1920 förelagt

generalstaterna förslag till lag, som bemyndigar regeringen att förklara

Nederländernas inträde i förbundet. Förslag om anslutning har

likaledes i dessa dagar av Danmarks och Norges regeringar framlagts

för vederbörande riksdagar. Schweiziska förbundsrådet och förbundsförsamlingen

hava principiellt uttalat sig för anslutning men gjort denna

beroende av en blivande folkomröstning, vilken angivits icke kunna hållas

inom den för inbjudna stater stadgade fristen av två månader, och som

enligt förbundsförsamlingens beslut ej skall hållas, förr än samtliga de

fem allierade och associerade huvudmakterna — alltså även Förenta Staterna

— genom ratifikation av fredsfördraget inträtt i förbundet. Därjämte

har vid beslutet förutsatts, att Schweiz’ ständiga neutralitet, i

enlighet med vad som angives i fredstraktatens artikel 435, skall fortvara

även efter dess inträde i nationernas förbund.

Sedan schweiziska förbundsrådet i dec. 1919 anmält dessa beslut

för fredskonferensens högsta råd, avgav detta den 2 jan. 1920 ett svar

av innehåll, att ifrågavarande anmälan icke kunde gälla såsom en förklaring

om anslutning. Sådan förklaring måste enligt förbundsakten

göras utan förbehåll inom loppet av två månader efter förbundsaktens

ikraftträdande, ocli detta ikraftträdande vore icke beroende av samt
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!. May.ts proposition nr 90.

liga fena allierade och associerade huvudmakters ratifikation, utan skulle

enligt traktaten äga rum, när tre av dessa huvudmakter jämte Tyskland

deponerat sina ratifikationer. En förklaring om anslutning, som måste

underställas resultatet av en folkoiairöstning, kunde icke anses giltig. Frågan

om Schweiz'' neutralitet skulle högsta rådet taga under omprövning.

Schweiziska förbundsrådet har med anledning härav den 14 januari

avgivit en verbalnote aned därtill fogat memorandum, vari uttalats, att

den tolkning av fredstraktatens bestämmelser om tid och form för anslutning,

som Högsta Rådet gjort gällande, otvivelaktigt är efter traktatens

bokstav riktig, men att det borde överensstämma med förbundstraktatens

andemening att taga hänsyn till Schweiz’ demokratiska institutioner;

att innan de fem allierade och associerade huvudmakterna

samtliga anslutit sig till förbundet, en väsentlig del i dess slutliga organisation

fattades; att man hoppades på Förenta Staternas tillträde inom

de föreskrivna två månaderna eller kort därefter, men i fall denna

förhoppning skulle svikas ämnade sammankalla schweiziska förbundsförsamlingen,

som finge avgöra, huruvida den önskade vidhålla eller

ändra sitt tidigare beslut i frågan; samt att den schweiziska neutralitetens

erkännande vore för landet av den alka största betydelse och icke

kunde eftergivas.

En särskild delegation har av schweiziska förbundsrådet avsänts

för att utveckla dess synpunkter inför nationernas förbunds råd.

Stater, som ej ursprungligen tillhöra förbundet, kunna upptagas

däri genom beslut av förbundsförsamlingen, fattat med en majoritet av

två tredjedelar. Såsom villkor för upptagande stadgas, att den sökande

staten lämnar betryggande garantier för sin allvarliga avsikt att iakttaga

internationella förpliktelser. Vari dessa garantier skola bestå, är ej angivet.

Då ej heller, såsom från neutralt håll yrkades vid överläggningarna

angående förslaget, artikeln grundar någon rätt för stat, som kan

anses hava fullgjort garantierna, att upptagas, kan upptagandet sägas

helt och hållet bero på församlingens diskretionära förfogande.

Stat, som upptages genom senare beslut, har att foga sig i vad förbundet

finner för gott att bestämma angående omfattningen och effektiviteten

av dess militärväsen. Häri föreligger en väsentlig olikhet mellan

de ursprungliga och de sedermera tillkomna staternas ställning.

Kolonier och s. k. dominions med full självstyrelse skola äga samma

rätt som suveräna stater att såsom medlemmar upptagas i förbundet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2ö

Kungi. MajUs proposition nr 90.

På grund av huvudsakligen från amerikanskt håll framförd kritik

av det ursprungliga förslaget till förbundsakt hava i den definitiva texten

intagits bestämmelser om utträde ur förbundet. Grundregeln härom

har fått sin plats i nu ifrågavarande artikel. Den innehåller, att

stat äger utträda ur förbundet två år efter skedd uppsägning, under förutsättning,

att vid den sålunda bestämda tiden staten uppfyllt samtliga

sina internationella förpliktelser, däri inbegripna förpliktelserna enligt

denna akt. Bortsett därifrån, att regler saknas rörande formen för

uppsägnings verkställande — i detta hänseende är man sannolikt berättigad

till en analogisk tillämpning av bestämmelserna om anmälan om

anslutning från inbjuden stats sida — lider regeln av en viss oklarhet.

Det torde emellertid få antagas, att fråga ej är om andra förpliktelser

än sådana, som fortfarande äro aktuella vid tiden för det önskade utträdet.

Det förefaller föga rimligt, att den omständigheten, att en stat

åsidosatt en förpliktelse, som sedermera förlorat aktualitet — exempelvis

nåo-on gång undandragit sig deltagande i ekonomiskt sanktionsförfarande

—”skulle för all framtid binda denna stat vid förbundet.

Otydligt är även på vad sätt det skall konstateras, huruvida de

åsyftade förpliktelserna uppfyllts. Enligt en av presidenten Wilson offentligen

framställd tolkning skulle den utträdande staten själv vara ensam

domare i fråga härom. Riktigheten av denna tolkning har dock

blifvit satt i fråga.

Art. 2. Förbundets allmänna organ äro tre: Rådet, Delegeradeförsamlingen

och Sekretariatet. Till dessa ansluta sig ett antal organ med

speciella uppgifter. Sådana organ äro den ständiga militärkommissionen

(art. 9), kolonialkommissionen (art. 22), arbetsbyrån (art. 23 a, jfr förslaget,

art. 20), övriga internationella byråer och kommissioner (art. 24),

skiljedomstolar (art. 13) samt slutligen den fasta internationella domstolen

(art. 14).

Av förevarande artikel framgår, att när i förbundsakten på en

mångfald ställen uttalas, att »förbundet» äger en viss befogenhet eller skall

vidtaga en viss åtgärd, detta bör förstås så, att det tillkommer något

förbundsorgan att handla. Den tvekan, som från amerikanskt håll kommit

till synes därom, huruvida ej tilläventyrs förbundet eller förbundsmedlemmarna

vore att anse såsom överordnade förbundsorganen, synes

sakna stöd i förbundsakten.

Art. 3. Delegeradeförsamlingen består av ombud för samtliga de

stater, som tillhöra förbundet såsom självständiga medlemmar, däri så
Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 15 käft. (Nr 90.) 4

Art. 2

Förbundets

organ.

Art. 3.

Delegeradeförsamlingen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

ledes inbegripna dominions och kolonier med administrativ autonomi, i

den mån de upptagits såsom särskilda förbundsmedlemmar. Varje stat

äger sända högst tre representanter. Mot förbundsakten har från vissa håll

riktats den anmärkning, att enligt densamma förbundet komme att bliva

allenast ett regeringarnas och ej ett folkens förbund, i vilket avseende

man särskilt påpekat, att församlingens samtliga medlemmar skulle utgöras

av regeringsombud. I den officiella engelska kommentaren har

emellertid framhållits, att detta ingalunda behöver vara fallet. I själva

verket innebär artikelns text ej hinder mot att vid sidan av ombud, som

regeringarna utse helt och hållet på egen hand, andra av regeringarna

tillsättas efter anvisning eller förslag från annat håll, exempelvis av parlamenten.

Är en sådan tolkning riktig, blir det naturligtvis för varje land

en inre fråga, huruvida det är lämpligt och med dess konstitutionella

förhållanden förenligt att låta parlamentet i detta fall utöva direkt inflytande

på ombudens tillsättande.

Församlingen skall hava periodiska sammanträden. Huru ofta dessa

skola sammankallas, är hittills icke bestämt, och det är ej heller avgjort,

på vad sätt beslut härom skall fattas. Man synes ha utgått ifrån, att

församlingen ej skall inskränka sig till att fastställa, när nästa sammanträde

skall äga rum, utan bestämma en period för de ordinarie sammanträdenas

hållande. Önskvärt är ur flera synpunkter, att perioden sättes

tämligen kort, och måhända att sammanträdena äga rum årligen. Bland

de förslag till förändringar i förbundsakten, som preliminärt utarbetats

från svensk sida, ingår även ett yrkande i sådan riktning.

Mellan de ordinarie sammanträdena kunna extra sammanträden

hållas, då omständigheterna göra det erforderligt. Det utsäges ej, huruvida

eller av vem i dylikt fall församlingen skall sammankallas, liksom

ej heller på vad sätt eller av vilken myndighet beslut om extra sammanträde

skall fattas. I ett par speciella fall kunna emellertid vissa slutsatser

dragas av förbundsaktens bestämmelser.

Ett sådant fall, då extra sammanträde synes påkallat, är det, då

församlingen enligt art. 15 skall anlitas såsom förlikningsorgan. Det torde

få antagas, att det därvid är rådet, som äger besluta om församlingens

sammankallande. Tvist, som skall underkastas förlikningsförfarande, går

nämligen alltid i första hand till rådet, vilket därefter antingen på eget

initiativ eller på parts yrkande överlämnar densamma till församlingens

handläggning.

En annan omständighet, som kan giva anledning till sammankallande

av extra sammanträde, ligger i den bestämmelse i art. 11, som

innehåller, att vilken förbundsmedlem som helst äger fästa rådets eller

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 90.

församlingens uppmärksamhet på internationella omständigheter, som kunna

innebära fara för världsfreden. Den valfrihet mellan rådet och församlingen,

som här förutsättes och som även i andra hänseenden äger rum,

skulle ej behörigen tillgodoses, om frågor av nyssnämnda art skulle kunna

föreläggas församlingen allenast vid tillfälle, da sammanträde av annan

anledning pågår. Det måste ur denna synpunkt beklagas, att akten

ej innehåller närmare bestämmelser om församlingens sammankallande.

I någon mån mildras dock denna olägenhet, om, pa sätt nyss nämnts,

bestämmelse meddelas om årliga ordinarie sammanträden.

Platsen för församlingens sessioner skall vara den ort, som utsetts

till förbundets säte, d. v. s. Geneve (jfr art. 7). 1 särskilt fall kan

annan samlingsplats bestämmas.

Ehuru varje förbundsstat äger att till församlingen sända tre ombud,

hava de olika delegationerna blott en röst var vid förekommande

voteringar. Det kan således sägas vara förbundsmedlemmarna såsom

sådana, vilka äga rösträtt i församlingen. Härav följer, att Brittiska

riket och de fem av dess biländer, vilka äro självständiga förbundsmedlemmar,

äga var sin röst. Detta har väckt mycket missnöje, särskilt i

Amerika, där man klagat över att England faktiskt skulle få sex röster i

församlingen, medan Amerika finge blott en enda. Ehuru förmodligen ej alltid

med nödvändighet alla de brittiska rösterna komma att falla på samma

sida, saknar anmärkningen med säkerhet ej fog. Den omständigheten

att England förfogar över ett flertal röster i församlingen genombryter

på ett ur de mindre staternas synpunkt betänkligt sätt grundsatsen

om staternas rättsliga likställighet, vilken eljes ligger till grund för

församlingens organisation. Ur praktisk synpunkt torde denna olägenhet

dock ej böra överskattas. Den bestämmelse i förbundsakten, enligt vilken

beslut av församlingen för att bliva giltiga i regel måste fattas enhälligt,

torde nämligen i väsentlig mån vara ägnad att förebygga möjligheten

av missbruk.

Församlingens behörighet omfattar enligt artikelns ordalag varje fråga,

som överhuvud faller inom förbundets verksamhetsområde eller som berör

freden i världen. I förbigående må anmärkas, att uttrycket knappast kan anses

fullt korrekt, enär enligt förbundsakten varje fråga som berör världsfreden

i och med detsamma faller inom förbundets verksamhetsområde (jfr art. 11,

19). Rådets behörighet är enligt följande artikel bestämd på fullkomligt samma

sätt. Härav kunna naturligen kompetenskonflikter och dubbel handläggning

tänkas följa. Ett korrektiv emot detta missförhållande ligger i den

omständighet, att med all sannolikhet det största antalet av rådets leda
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

möter tillika tillhöra församlingen. Ett annat och än mer verksamt förefinnes,

om, såsom amerikanske statssekreteraren Lansing offentligen uttalat,

i tvivelaktiga fall församlingens kompetens skulle tillerkännas försteget,

något som jämväl ligger i ett från engelskt regeringshåll avgivet

yttrande, att församlingen är att betrakta såsom förbundets högsta myndighet.

Församlingens prineipala kompetens innebär emellertid på intet

sätt, att ett beslut av rådet skulle kunna överklagas i församlingen.

På vissa punkter är församlingens kompetens uttryckligen fastställd.

Såsom jag senare får tillfälle närmare framhålla, har emellertid på

en del av samma punkter rådets kompetens lika uttryckligt fastslagits.

Det har, särskilt i den officiella engelska kommentaren, betonats, att det

skulle vara olämpligt att begränsa ettdera organets kompetens. Fall

kunna uppstå, framhålles det, da det icke vore lämpligt att sammankalla

delegeradeförsamlingen, och man hade därför ej velat binda rådet med

en föreskrift att avvakta församlingens godkännande av dess åtgärder.

Även i detta yttrande synes ligga ett erkännande av att församlingen,

när den är i funktion eller dess sammanträde kan avvaktas, är framför

rådet berättigad att handlägga viktigare förbundsärenden.

Församlingen angives i akten vara kompetent att

1) avgöra alla frågor rörande förfarandet (»procédure») inom församlingen

(art. 5);

2) fatta beslut om upptagande av ny förbundsmedlem (art. 1);

3) mottaga anmälan om förhållande, som anses utgöra en fara för

freden (art. 11);

4) under vissa betingelser tjäna såsom organ för utredning och

förlikning av tvist (art. 15);

5) inbjuda staterna till verkställande av revision av fördrag som

blivit otillämpliga m. m. (art. 19);

6) godkänna av rådet vex-kställd utnämning av generalsekreterare

hos förbundet (art. 6);

7) utse de fyra mindre makter, vilka skola äga sända ombud till

rådet (art. 4);

8) godkänna rådets val av nya stater att vara representerade i

rådet (art. 4);

9) pröva av rådet uppgjort förslag till organisation av eu fast

internationell domstol (art. 14).

Härtill kommer den viktiga uppgiften att fullfölja de s. k. fredskonferensernas

i Haag verksamhet för den internationella rättens kodifiering

och systematiska utveckling. Ehuru denna uppgift ej beröres i akten,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 90.

29

måste den dock anses föreligga och tillkomma församlingen. Ett stöd

för denna uppfattning kan man finna i den officiella engelska kommentaren,

där det heter, att det antagligen blir genom församlingen, som

regeringarna komma att lämna sitt samtycke till förändringar och förbättringar

i den mellanfolkliga rätten samt till de många konventioner,

som komma att erfordras för det internationella samarbetet.

Art. 4. Förhållandet mellan rådets och församlingens befogenheter

i det hela har nyss berörts. De befogenheter som uttryckligen tillerkännas

rådet äro följande:

1) att avgöra alla frågor rörande förfarandet i rådet (art. 5);

2) att uppgöra planen för de särskilda staternas militärväsen

(art. 8);

3) att bemyndiga stat att överskrida för densamma fastställt rustningsprogram

(art. 8);

4) att taga under övervägande frågan om den privata krigsmaterielindustriens

avveckling (art. 8);

5) att i förekommande fall taga under övervägande frågan om genomförande

av förbundsstaternas ömsesidiga garanti för varandras integritet

och oberoende (art. 10);

j 4 6) att mottaga anmälan om förhållanden, som anses utgöra en fara

för freden i världen (art. 11);

7) att tjäna som organ för utredning och förlikning av tvist

(art. 12, 15);

8) att uppgöra förslag till organisation av en fast internationell

domstol (art. 14);

9) att tillsätta förbundets generalsekreterare (art. 6);

10) att godkänna generalsekreterarens utnämningar av sekretariatets

övriga personal (art. 6);

11) att föreslå åtgärder för genomförande av skiljedomsutslag

(art. 13);

12) att ombesörja offentliggörande av handlingar och förlikningsförslag

rörande till utredning hänskjuten tvist (art. 15);

13) att avgiva förslag ifråga om de väpnade styrkor, varmed de

särskilda förbundsmedlemmarna skola deltaga i militär förbundsaktion

(art. 16);

14) att bestämma de betingelser, under vilka utom förbundet stående

stat må inbjudas att i och för lösande av tvist åtaga sig förbundsstats

förpliktelser m. m. (art. 17);

Art. 4.

Rådet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

15) att, så snart sådan inbjudning utfärdats, inleda undersökning

rörande tvisten (art. 17);

16) att, därest sådan inbjudan avböjes, föreslå åtgärder till världsfredens

tryggande (art 17);

17) att inbjuda stat, som ej är företrädd i rådet att för visst fall

sända ombud till detsamma (art. 4);

18) att med bifall av förbundsförsamlingens majoritet dels utse

nya stater att vara permanent representerade i rådet, dels öka antalet

av de medlemmar av förbundet, som skola av församlingen utses att vara

representerade i rådet (art. 4);

19) att besluta om förflyttning av förbundets säte från Geneve till

annan ort (art. 7);

20) att besluta om uteslutning av förbundsmedlem (art. 16);

21) att besluta, att kostnaden för visst internationellt organ skall

upptagas bland utgifterna för sekretariatet (art. 24).

Rådet skall bestå av ett ombud för vardera av Förenta Staterna,

Storbritannien, Frankrike, Italien och Japan samt fyra andra stater, vilka

skola utses av församlingen för så lång tid som den bestämmer. Till

dess att församlingen hunnit sammanträda och första gången utse sådana

stater skola Belgien, Brasilien, Grekland och Spanien äga sända var sin

representant till rådet.

Mot fem stormaktsröster stå alltså i normala fall — d. v. s. då ej

någon inbjudan utgått till orepresenterad stat att sända tillfälligt ombud

— fyra röster för mindre stater. Förhållandet, som kan synas omotiverat

med hänsyn till sekundärmakternas stora antal i jämförelse med stormakternas,

finner en förklaring i den omständighet, att det är rådet, som

äger besluta om de militära sanktionernas verkställande.

Det torde för övrigt vara ett faktum, att man endast helt undantagsvis

kan vänta sig en sådan intressegruppering, som på en sida förenar

alla stormakterna mot de mindre staterna. Uppdelningen kommer med

all sannolikhet att följa andra och mindre skematiska linjer, vilket naturligtvis

medför ökad möjlighet för de senare att med utsikt till framgång

hävda sina synpunkter.

Antalet ledamöter i rådet är icke avsett att för all framtid förbliva

nio, såsom framgår av rådets befogenhet att med samtycke av församlingen

— vars avgörande i detta fall träffas genom majoritetsbeslut

— dels upptaga nya stater till permanent representation i rådet dels

ock bestämma, att antalet icke permanent företrädda stater skall sättas

högre än fyra.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

31

Befogenheten i förra avseendet har till syfte att undanrödja det

farliga missförhållande, som skulle uppkomma, därest eu ursprungligen

utom förbundet stående stormakt, med tillämpning av första artikeln

erhölle inträde men för sin representation i rådet vore hänvisad till

att konkurrera med sekundärmakterna om församligens röster till eu

av de fyra åt dessa makter förbehållna platserna i rådet. Den senare

befogenheten åter avser att bereda möjlighet till utjämnande av den

förskjutning i proportionen mellan stormaktsrepresentanter och ombud

för mindre stater, som skulle uppstå genom upptagande av ny permanent

representant. Någon garanti mot förskjutning till det sämre av denna

proportion har emellertid icke skapats. Men å andra sidan möter ej

heller hinder för en förbättring av förhållandet. I varje fall kunna de

mindre staterna inlägga veto mot ett upptagande av permanent ledamot,

som skulle innebära en förskjutning i ogynnsam riktning.

Vad som måste beklagas är att icke, såsom de svenska delegerade

i enlighet med sin instruktion föreslogo, i förbundsakten upptagits

bestämmelser rörande de grunder, som skola följas vid utseende av

de fyra mindre stater, vilka skola vara företrädda i rådet. Endast

genom dylika bestämmelser kan någon garanti vinnas för att representationen

vid varje tidpunkt blir så allsidig som möjligt, och att efter hand,

inom rimliga gränser, alla stater bliva företrädda. Det synes högeligen

önskvärt, att snarast möjligt dylika bestämmelser komma till stånd i form

av ändring i förbundsakten eller tillägg till densamma, och i händelse

av Sveriges anslutning till förbundet torde det böra tagas i övervägande,

huruvida icke från svensk sida förslag i sådant avseende med det första

bör framställas.

De representerade staterna äga till ombud utse vilka personer de

finna lämpligt. Från flera länder uttalas, att deras regeringschefer eller

utrikesministrar avses skola inträda i rådet.

I detta sammanhang anser jag mig böra omnämna, att i ett mig

tillhandakommet cirkulär förbundets generalsekreterare framhållit önskvärdheten

av att jämväl de stater, som ej vore representerade i rådet,

till förbundets säte snarast sända ett ombud med befogenhet att stå i

förbindelse med sekretariatet. Ombudet borde helst vara en av vederbörande

stats representanter i församlingen eller en ställföreträdare för

denne. Lämpligheten av en dylik anordning torde, i händelse av Sveriges

anslutning till förbundet, framdeles böra tagas i övervägande.

Vid fördragets slutliga avfattande infördes i artikeln bestämmelser

om inbjudning till stat, som äger särskilt intresse av en i rådet före
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

kommande fråga, att där låta sig representeras av ett ombud med säte

och stämma i rådet. I vilka fall denna bestämmelse äger tillämpning,

är i viss mån oklart. Tydligt är emellertid, att sådan inbjudning skall utfärdas

i tre bestämda fall, nämligen dels då fråga är om deltagande i militär

förbundsaktion, dels då det gäller utredning av tvist, vari en stat är

intresserad, dels slutligen då enligt art. 8 fråga förekommer om fastställande

av program för en stats försvarsväsende.

Vad beträffar det fall, att en tvist kandlägges i rådet, är det

naturligtvis en fördel för en tvistande stat, som ej är där företrädd, att

kunna dit sända eu representant, som ej blott intager parts ställning och

i denna egenskap kan yttra sig vid förhör inför rådet utan äger från

början till slut deltaga i överläggningarna. Även i avseende å frågan

om deltagande i militärt sanktionsförfarande måste det anses fördelaktigt,

att en stat, som eljest ej är företrädd i rådet, kan låta sig representeras

av ett ombud, som äger full befogenhet till meningsutbyte med rådet i

övrigt. Detsamma synes vara fallet beträffande frågor om fastställande

av försvarsprogrammen. Över husgud torde en representationsrätt sådan

som den, vilken här avses, vara av betydelse ej blott ur praktisk synpunkt

utan även i principiellt hänseende, såsom ägnad att uttrycka den viktiga

grundsatsen att förbundet icke utan en stats effektiva deltagande i rådplägning

och avgörande äger fatta beslut, som beröra statens speciella

intressen och rättigheter.

I andra fall än de nu berörda ligger inbjudans utfärdande i rådets fria

skön. Det är nämligen rådet, som suveränt avgör, huruvida en viss uppkommen

fråga skall anses speciellt beröra en bestämd stats intressen eller ej.

Härvid märkes dock, att om, såsom man väl rimligen får antaga, fråga

om inbjudnings utfärdande skall behandlas i enlighet med reglerna för

procedurfrågor, beslut om inbjudning kan av rådet fattas med enkel majoritet.

De enskilda ombudens vetorätt bortfaller således.

Beträffande orten för rådets sammanträdande gälla samma bestämmelser

som beträffande församlingen.

Ifråga om tiden för rådets sammanträden innehåller akten, att

sammanträde skall hållas så ofta omständigheterna det fordra och minst

en gång varje år.

Enligt auktoritativa uttalanden torde under de närmaste åren

rådet komma att vara så gott som ständigt samlat. I ett bestämt fall,

nämligen då krig anses hota, skall rådet på begäran av vilken som

helst förbundsmedlem omedelbart sammankallas av generalsekreteraren

(art. 11).

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

33

Art. 5. Beslut av rådet eller församlingen förutsätter enhällighet Art. 5.

utom i vissa angivna undantagsfall, i vilka enkel eller kvalificerad ma- ''gående''

joritet är tillfyllest. När det gäller att konstatera enhällighet, tages ej

hänsyn till stat, som avhållit sig från att representeras i sammanträde, för samvarvid

beslut ifrågakommer (art. 4). Detsamma gäller enligt uttrycklig lingen.

bestämmelse (art. 4) ifråga om vissa beslut, där majoritet är tillfyllest.

Beträffande andra majoritetsbeslut uttalas ej tydligt, att endast tillstädesvarande

förbundsmedlemmar komma i betraktande vid beräkningen. Detta

måste likväl även i dessa fall antagas vara åsyftat. Det synes mindre

rimligt att en medlem, som undandrager sig att deltaga i samfäld

överläggning rörande en förbundsfråga, likväl skall kunna bibehålla inflytande

å densamma.

De fall, då enligt förbundsakten majoritetsbeslut kunna fattas, äro

följande:

I. Beträffande församlingen:

1. Beslut om upptagande av ny förbundsmedlem fattas med 2h

majoritet (ärt. 1);

2. Bifall till upptagande av ny stat att vara ständigt representerad

i rådet samt till ökning av antalet andra där företrädda stater lämnas

med enkel majoritet (art. 4);

3. Beslut i frågor rörande förfarandet fattas med enkel majoritet

(art. 5);

4. Godkännande av utnämning av generalsekreterare sker med

enkel majoritet (art. 6);

5. Rapport rörande en till församlingens utredning hänskjuten tvist

får samma rättsverkan som enhällig rapport av rådet, därest den omfattas

av en på visst sätt kvalificerad majoritet inom församlingen (art. 15);

6. Beslut om ändring i förbundsakten torde kunna, under förbehåll

av senare ratifikation, fattas med viss kvalificerad majoritet (art. 26).

II. Beträffande rådet:

Beslut i frågor rörande förfarandet fattas med enkel majoritet

(art. 5).

I andra delar av fredstraktaten i Versailles än förbundsakten angivas

ock några fall, i vilka beslut kan av rådet fattas med enkel majoritet,

nämligen beslut om anställande av undersökning i Tyskland angående

efterlevnaden från tysk sida av fredstraktatens bestämmelser om militärväsendet

etc. (traktatens art. 213), om förlängning av den tid, under vilken

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. .15 käft. (Nr 90.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Tyskland skall tillerkänna medborgare i allierat eller associerat land nationell

eller mest gynnad nations behandling (traktatens art. 280), samt om

vissa förhållanden i Saarbäckenet (traktatens art. 45—50). Härtill kommer

bland annat att i de i samband med fredsslutet ingångna alliansfördragen

mellan Frankrike och Förenta Staterna samt Frankrike och

England bestämmes, att dessa fördrag skola godkännas av rådet, som

därvid om erforderligt fattar sitt beslut med enkel majoritet.

Yilka spörsmål skola betraktas som frågor rörande förfarandet, är

oklart. Till sådana frågor måste emellertid räknas inbjudan till stat,

som ej är företrädd i rådet, att dit sända tillfälligt ombud samt spörsmål

om tillsättande av undersöknings- och förlikningskommission för

utredning av tvist.

För den händelse meningsskiljaktighet skulle uppstå, huruvida ett

spörsmål är att betrakta såsom angående förfarandet eller icke, lämnar

förbundsakten ej någon anvisning å sättet för behandling av denna meningsskiljaktighet,

lika litet som den i övrigt angiver någon utväg för lösningav

tvist om bestämmelser i densamma. Enligt art. 13 förklaras visserligen

den allmänna regeln vara, att tvister rörande tolkningen av fördrag

skola anses lämpliga att underställas skiljedom; men tillämpningen

av denna regel synes onekligen möta vissa svårigheter, när det gäller tolkning

av själva förbundsakten.

Lämpligheten av att i allmänhet kräva enhällighet såsom villkor

för besluts fattande inom förbundsorganen har varit föremål för olika

meningar. Övervägande skäl torde emellertid, ej minst ur de sekundära

makternas synpunkt, tala till förmån för en dylik regel. Att den, i vad

rörer församlingen, är önskvärd ur synpunkten av de särskilda staternas

suveränitet och självbestämningsrätt, torde ej behöva närmare utvecklas,

och i vad den gäller rådet, torde den få anses ägnad att motverka stormakternas

övervikt.

Obestridligt är å andra sidan, att regeln under vissa förutsättningar

kan leda till olägenheter, ja, rent av vara ägnad att förlama

förbundets verksamhet. Så blir utan tvivel fallet, om från en betydande

stats eller statsgrupps sida skulle saknas god vilja ifråga om främjandet

av förbundets syften. Men i själva verket förutsätter akten i det

hela hos förbundsmedlemmarna ett visst mått av god vilja och allvarlig

avsikt att nå till resultat. Saknas dessa betingelser, blir akten värdelös,

vilken lösning man än ger frågan om villkoren för besluts åstadkommande

inom förbundsorganen. Föreligga de åter, erbjuda sig utvägar

att undgå de olägenheter, som äro förenade med kravet på enhällighet.

En stat kan då i det helas intresse underordna sina synpunkter under

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

35

de andras och således frivilligt eller under en viss påtryckning böja sig

för majoriteten. Vill den undvika skenet att ha med sin röst stött ett

visst beslut, kan den låta sitt ombud underlåta att taga del i det sammanträde,

där beslut skall fattas. Fredskonferensens arbete erbjuder eu

mångfald exempel på detta systems praktiska tillämpning med tillfredsställande

resultat.

Art. (i. Förevarande artikel behandlar förbundets permanenta sekretariat

och dess organisation. Det skall bestå av en generalsekreterare

samt av den övriga personal, som finnes påkallad för dess verksamhet.

Det skall upprättas å den ort, som skall vara förbundets säte.

Sekretariatet trädde redan under 1919 i funktion. Generalsekreterare

är sir Eric Drummond, vilken som sådan nämnes i en bilaga till förbundsfördraget.

Tills vidare är sekretariatet installerat i London. Det är indelat

i avdelningar efter materiella grunder. Något slags uppdelning efter en

geografisk princip, varom uppgift förekommit i dagspressen, har ej varit

ifrågasatt. Sålunda finnes en avdelning för rättsfrågor, en annan för ekonomiska,

en tredje för förvaltningsfrågor o. s. v. På varje avdelning

finnes en chef och ett antal sekreterare, experter m. fl.

Vidden av sekretariatets verksamhetsfält framgår av följande sammanställning

av dess uppgifter, sådana de finnas uttryckligen angivna i

akten eller framgå av dennas bestämmelser.

Sekretariatet skall:

1) utgöra mellanled mellan förbundet och de särskilda förbundsstaterna;
2)

förmedla notifikationer från en till övriga förbundsstater i förbundsangelägenheter

(exempel: art. 8);

3) tjäna såsom centralorgan för det av förbundsakten skapade förlikningsförfarandet

(art. 15);

4) i förekommande fall tjäna såsom mellanled mellan förbundet

och utom detsamma stående stater (art. 17);

5) registrera och offentliggöra mellanfolkliga överenskommelser

(art. 18);

6) handhava de förvaltningsuppgifter och verkställa de utredningar

och övriga åtgärder, som nödvändiggöras av bestämmelserna i art. 23

mom. c—f samt art. 25;

7) handhava verkställigheten av internationella överenskommelser,

som ej för sitt genomförande skapat egna internationella organ.

Dessutom skall generalsekreteraren vara generalsekreterare hos så
-

Art. 6.

Förbundets

permanenta

sekretariat.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Art. 7.

Förbundets

säte. Representanters

och

funktionärers

ställning.

val rådet som församlingen; i och med detsamma tillfaller honom den viktiga

uppgiften att vara mellanled mellan dessa organ.

Utgifterna för sekretariatet skola naturligtvis bestridas av förbundsmedlemmarna.

Till norm för kostnadernas fördelning dem emellan har

valts den proportion, som redan finnes fastställd beträffande kostnaderna för

världspostföreningens internationella byrå. Samma fördelningsgrund bar

för övrigt blivit bestämd med avseende å kostnaderna för den permanenta

skiljedomstolens i Haag byrå (jfr första Haagkonventionen av 1907, art. 50).

I fråga om denna norm erinrar jag om, att en promulgationsöverenskommelse

till postkonventionen indelar de anslutna staterna i sju klasser, av

vilka var och en skall bidraga till täckande av kostnaderna i förhållande

till ett visst antal enheter, så att på första klassens särskilda medlemmar

komma 25 enheter, på andra klassens 20, på den tredjes 15, på den

fjärdes 10, på den femtes 5, på den sjättes 3 och på den sjundes 1 enhet.

Genom multiplikation av antalet till förbundet anslutna länder inom varje

klass med det antal enheter, som belöper på varje land, samt summering

av produkterna, erhålles det antal enheter, mellan vilket summan av kostnaderna

bör delas. Denna summa, som med hänsyn till ovissheten rörande

enhetstalet för nybildade stater icke nu kan noggrant uppgivas, torde

emellertid kunna anslås till 529, och då Sverige tillhör den tredje klassen,

tillkommer det tillsvidare Sverige att bära ungefär V35 av totalbeloppet.

Förevarande bestämmelse är den enda av finansiellt innehåll, som

återfinnes i förbundsakten. Häremot har från amerikanskt senatshåll

riktats skarp kritik. Särskilt har framhållits, att förbundet, som måste

få mycket stora kostnader att bestrida för fullföljandet av sina syften,

vore i absolut behov av en ordnad finansförvaltning och en reguljär

budget, som kunde sätta staterna i stånd att på förhand bedöma storleken

av det på dem ankommande bidrag samt räckvidden av deras

direkta ekonomiska förpliktelser. På denna kritik har statssekreteraren

Lansing svarat, att enligt hans uppfattning en budget sannolikt skulle

komma att upprättas av rådet samt underställas församlingen till godkännande

utan prejudicierande av den fria prövningsrätt, som för varje

land måste tillkomma dåvarande statsmakter.

Art. 7. I förbundsakten stadgas, att förbundet skall ha sitt säte i

Geneve. Denna bestämmelse har naturligtvis träffats med Schweiz’ goda

minne. Dock har från schweiziskt håll med styrka framhållits, att den

ej får anses på något sätt prejudicera frågan om Schweiz’ anslutning

till förbundet. Då Schweiz, såsom förut anförts, ännu icke tillträtt förbundet,

kan bestämmelsen i varje fall tillsvidare icke tillämpas.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 37

Möjlighet till annat arrangemang öppnas emellertid därigenom, att

artikeln ger rådet rätt att till förbundets säte när som helst i stället

utse annan ort. Denna föreskrift har fattats på två skilda sätt. Dels

har man i densamma velat se en eftergift för de belgiska önskemål, som

eftersträvade att se Briissel som förbundshuvudstad, önskemål, som

på sin tid kommit till korta gentemot de skäl, som talade för förbundets

förläggning till Geneve. Dels har man velat tolka bestämmelsen

så, att den blott skulle avse att legalisera en förflyttning, som

kunde bli nödvändig på grund av extraordinära förhållanden. Det senare

torde vara vad som ursprungligen avsetts.

Rådets första sammanträde har ägt rum i Paris och det andra har

nu öppnats i London.

Män och kvinnor skola i lika mån vara berättigade till erhållande

av allt slags anställning i förbundets tjänst, alldeles oberoende av anställningens

art. Dessa platser äro tjänsterna inom sekretariatet, inbegripet

generalsekreterarens, samt inom det stora flertalet internationella

kommissioner och byråer.

Förbundsmedlemmarnas representanter i förbundsorganen samt förbundets

egna tjänstemän skola, då de äro i funktion, åtnjuta diplomatiska

immuniteter och privilegier. Jag erinrar därom, att de diplomatiska

privilegierna, vilka äro grundade i omsorgen om att staternas representanter

hos varandra skola vara obundna i sin tjänsteutövning, anses omfatta

otänkbarhet, exterritorialitet samt frihet från skattskyldighet och skyldighet

att underkasta sig det lands rättsskipning, där vederbörande diplomatiske

agent är anställd. Okränkbarheten skyddar bland annat

agentens arkiv och korrespondens. Genom förbundsakten är okränkbarheten

uttryckligen utsträckt till att omfatta jämväl fastigheter,

som disponeras av förbundet, av dess organ eller för dess sammanträden.

Art. 8. Förevarande artikel avser att reglera den viktiga frågan ombegräntom

rustningarnas inskränkning. Den inledes med en principförklaring ning av rustav

innehåll, att de böra nedbringas till det minimum, som är förenligt mn9arnamed

de enskilda staternas säkerhet och den nödvändighet, som kan uppstå

för förbundsstaterna att genom ett samfällt militärt uppträdande

trygga freden och förbundets existens.

En formel av detta innehåll är tydligen alltför obestämd för att

kunna tjäna till verklig ledning för en genomgripande och någorlunda

likformig minskning av rustningarna. Den förutsätter emellertid, att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Rungl. Maj:ts proposition nr 90.

de särskilda staterna äga ett visst mått av individuell försvarsberedskap

för sin nationella säkerhet.

Enligt auktoritativa tolkningar av förbundsakten skulle defensiva

militära allianser, långt ifrån att vara oförenliga med densamma, stå

i god överensstämmelse med dess anda och syfte. De enskilda staterna

måste i händelse av överfall själva kunna stå emot det första anloppet,

till dess att förbundets inskridande till deras hjälp hunnit äga rum. Anse

de sig ej mäktiga att med egna medel fylla denna uppgift, böra de försäkra

sig om att omedelbart kunna få bistånd av sina grannar. Parlamentsdebatterna

om den engelsk-franska och den amerikansk-franska

defensivalliansen visa, att bland annat nu anförda tankegång låg bakom

dessa alliansers tillkomst. De utgöra således, framför allt med hänsyn

till att de avslutits mellan de tre makter, som varit förkämpar för tanken

på ett nationernas förbund, ett bevis för att man även såsom

förbundsmedlem måste åtminstone i en viss grad lita till egna försvarskrafter

samt för att defensivallianser äro förenliga med förbundsakten.

Den i artikelns första stycke förekommande formeln för rustningsminskningen

utgår vidare från den förutsättningen, att varje stat håller

ett försvarsväsende, som gör det möjligt för densamma att fullgöra eventuella

förpliktelser i avseende å gemensamt uppträdande av militär art.

Ehuru, såsom i annat sammanhang skall beröras, förbundsakten icke stadgar

någon bindande förpliktelse för en stat att i varje särskilt fall efterkomma

rådets anmodan om deltagande i militär sanktionsåtgärd, följer av

nu förevarande bestämmelse, att en förbundsmedlem förutsättes icke

bringa sitt försvar i ett läge, som överhuvud utesluter möjligheten av

att med någon grad av effektivitet medverka vid ett ifrågakommande

militärt ingripande från förbundets sida.

Målet är emellertid att småningom nå fram till ett tillstånd, som

kan betecknas såsom allmän avrustning. Detta har med klara ord utsagts

bland annat av den amerikanske statssekreteraren Lansing. Avrustningen

måste dock ske successivt både i den mening, att en stat — såsom

ovan visats — icke på en gång kan avlägga hela sitt försvar, och

i den, att icke ens en relativ avrustning kan i samma grad samtidigt

genomföras i alla stater.

Början skall göras med centralmakterna, främst Tyskland. Fredstraktaten

innehåller i detta avseende detaljerade och mycket långt gående

bestämmelser. Från och med den 1 april 1920 får hela den väpnade

styrkan av tyska armén, inbegripet befäl, ej överstiga 100,000 man. Den

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

39

civilmilitära personalen skall nedbringas till Vio av det antal, som förutsågs

i 1913 års budget (art. 160—163). Arten och mängden av den krigsmateriel,

som får finnas, bestämmes i detalj (art. 164 ff.). Den allmänna

värnplikten skall avskaffas och militärläroverkens antal reduceras (art.

173, 176). Maximistyrkan av den tyska örlogsmarinen fastställes, och

regler ha införts i syfte att styrkan ej må ökas vid sitt successiva förnyande

(art. 181 ff.). Det tyska militära och marina flygväsendet skall

totalt avskaffas (art. 198 ff.).

De allierade och associerade makterna uttalade vid fredsslutet, att de

hade för avsikt att inslå på samma väg. I sitt den 16 juni avgivna svar

på den tyska fredsdelegationens anmärkningar till det förslag till fredsfördrag,

som blivit delegationen delgivet den 7 i nästföregående månad,

förklarade dessa makter (del I pkt IV), att Tysklands accepterande av de

bestämmelser, som träffats angående dess egen avväpning, skall underlätta

och påskynda genomförandet av en allmän rustningsinskränkning,

samt att de hava för avsikt att omedelbart öppna förhandlingar angående

en plan för en sådan allmän begränsning av militärväsendet. Även

enligt andra, mer eller mindre officiella uttalanden av initierade personer

i de allierade länderna skulle det avrustningsprogram, som för Tysklands

vidkommande finnes föreskrivet i fredstraktaten, i vidsträckt omfattning

komma att tjäna till förebild för rustningsminskningen i övriga länder.

Å andra sidan har en engelsk statsman i ansvarig ställning förklarat, att

genom fredstraktaten »garantier tagits men ej givits» i nu förevarande

avseende.

Förbundsakten innehåller, att rådet skall uppgöra avrustningsprogram

för de särskilda staterna och därvid taga hänsyn till varje stats särskilda

förhållanden. Bland omständigheter, som därvid skola av rådet tagas i

betraktande, nämnes uttryckligen det geografiska läget. Andra förhållanden

till vilka hänsyn jämväl måste tagas, äro tydligen gränsernas

längd och topografiska beskaffenhet, deras egenskap av land- och

sjögräns, den relativa befolkningstätheten, trafikmedlens ståndpunkt m. m.

Den omständigheten, att enhällighet inom rådet utgör förutsättning

för åstadkommande av beslut i förevarande hänseende, torde av skäl,

som redan antytts, göra det svårt att under den närmaste framtiden åvägabringa

beslut av denna art, då det knappast kan förväntas, att under

nu rådande förhållanden samtliga stormakter kunna komma att ena sig i

dylika frågor. Skulle emellertid sådan enighet uppnås, ställer sig saken

annorlunda. Visserligen äga även de i rådet representerade mindre staterna

vetorätt; och uppenbarligen måste, såsom redan framhållits, varje

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

i rådet eljest orepresenterad stat äga att i enlighet med art. 5 deltaga

i behandling av fråga om program för dess egna rustningar, likasom för

övrigt i sista hand varje särskild regering har att definitivt intaga ställning

till eventuella framställningar från rådet. Men frågor av förevarande

art torde höra till dem, i vilka en samlad mening hos stormakterna

kommer att äga en högst betydande auktoritet gent emot förbundsmedlemmars

i svagare ställning.

Möjligheten att genom påtryckning av stormakterna en eller annan

mindre stat skulle kunna mot sin vilja pressas till en alltför stark nedsättning

av sin försvarskraft torde dock ej böra överskattas. Ett obehövligt

eller ojämnt reducerande av en sekundärmakts försvarsväsen kan

knappast väntas ligga i stormakternas samfällda intresse.

Sedan rustningsprogrammen på rådets förslag blivit godkända av

de särskilda regeringarna, få de ej utan rådets samtycke överskridas. I

fråga om försvarskraftens nedsättande under det i programmet angivna

måttet uttalas däremot ej något i akten och något hinder däremot lärer

ej förefinnas i annan mån än som framgår av de i artikeln uttryckta

förutsättningarna, att varje stat antages till en viss grad sörja för sin egen

säkerhet och vara i stånd att medverka vid militära sanktioner.

Jämte principen att fredens bevarande kräver rustningarnas nedbringande

uttalas i artikeln såsom en allmän grundsats, att den privata

tillverkningen av vapen och andra krigsförnödenheter utgör en fara för

freden. Något bestämt program i syfte att avlägsna denna fara uppställes

emellertid ej heller på denna punkt. Det uppdrages åt rådet att

taga under prövning frågan om sättet för avvärjande av den enskilda

krigsmaterielindustriens faror. Det enda direktiv, som därvid gives, är

av inskränkande art. Rådet har nämligen att vid sina överläggningar

taga hänsyn till nödvändighetens krav i de länder, som ej äro i stånd att

med egna medel tillverka den krigsmateriel, som är erforderlig för deras

säkerhet. En stat, som ej i egna verkstäder kan tillverka behövliga

krigsförnödenheter, måste naturligen vara hänvisad till import; men det

är sannolikt, att statsverkstäder i andra länder icke lämpligen kunna

arbeta på lager och för export, varför bibehållande i någon form av

enskild tillverkning skulle bliva för förbundets egna syften erforderligt.

I detta sammanhang bör omnämnas, att den 10 september 1919 flertalet

av de allierade och associerade makterna avslutat eu konvention rörande

kontroll över internationell handel med vapen och ammunition. I denna

konvention uppställes såsom huvudregel, att egentlig krigsmateriel icke

må exporteras från ett land till ett annat; dock förbehålla sig de för
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj it-i proposition nr 90.

41

dragsslutande staterna rätt att genom särskilt beslut tillåta export till

regering i annat land. I fråga om export till vissa angivna ociviliserade

eller av mera stadigvarande oroligheter hemsökta trakter i Asien och

Afrika meddelas mera restriktiva bestämmelser, omfattande jämväl andra

slags vapen och ammunition än de för krigsbruk avsedda. Bestämmelser

meddelas om årliga uppgifter å förekommande export och om speciell

kontroll till lands och till sjöss över införsel till de länder, för vilka de

strängare bestämmelserna skola gälla. De kontraherande parterna skola

söka förmå övriga till nationernas förbund hörande stater att ansluta sig

till konventionen. En inbjudning i sådant avseende har ock utgått till

Sverige.

Förutsättningen för att åtgärderna för begränsning dels av rustningarna,

dels av den enskilda krigsmaterielindustrien skola visa sig effektiva

är, att i någon form kontroll över deras efterlevnad införes. Den

form, som upptagits av förbundsakten, är ett åtagande från förbundsstaternas

sida att tillhandahålla varandra fullständiga upplysningar beträffande

sitt militärväsende i alla dess grenar samt beträffande de möjligheter

deras industri äger att vid behov tagas i anspråk för tillverkning

av krigsmateriel. Om denna enkla form skall visa sig verksam,

beror på, i vilken grad förhoppningarna på å ena sidan full lojalitet

förbundsstaterna emellan och å den andra den allmänna opinionens stöd

i förevarande avseende komma att realiseras. Här liksom på flera punkter

torde man vara berättigad framhålla, att förbundsaktens värde i

väsentlig grad beror av god vilja hos förbundsmedlemmarna.

Inflytelserika kretsar finnas emellertid, som anse, att kontrollen icke

får göras beroende allenast å god vilja utan bör åtminstone i viss mån

bygga på yttre tvång. Från franskt håll framfördes redan under de

förhandlingar, som ledde till förbundsaktens antagande i dess nuvarande

form, ett förslag till tillägg till art. 8 av följande innehåll:

»De höga fördragsslutande parterna, som äro beslutna att på det

mest öppna och fullständiga sätt tillhandahålla varandra alla upplysningar

med avseende å måttet för sina rustningar, sina militära, marina

och luftprogram samt ställningen inom de industrier, vilka kunna utnyttjas

för krigsändamål, skola tillsätta en kommitté med uppgift att införskaffa

nödigt upplysningsmaterial i detta avseende.»

Det franska förslaget blev, såsom jag tidigare haft tillfälle att

framhålla, omfattat med stora sympatier på neutralt och ej minst på

svenskt håll. En häremot stridande uppfattning gjorde sig emellertid

gällande inom de engelska och amerikanska delegationerna, vilka syntes

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 15 Käft. (Nr 90). 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Art. 9.

Permanent

kommission

såsom rådgivare

vid

rustningarnas

begränsning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

anse, att de omständigheter rörande en viss stats rustningar, vilka ej

under alla förhållanden komme i dagen, ej heller skulle kunna uppdagas

av en sådan kommitté, som den i det franska förslaget förordade.

I allt fall skulle en internationell organisation av dylik art stöta

på mycket stora praktiska svårigheter och dock vara ur stånd att hålla

förbundet bättre underrättat än de särskilda staternas eget upplysningsväsen.

Det franska förslaget blev sålunda icke antaget. Enligt offentliga

uttalanden av dåvarande franske utrikesministern Pichon samt Frankrikes

representant i den å fredskongressen tillsatta kommissionen för nationernas

förbund, Léon Bourgeois, kommer emellertid förslaget att på nytt

framföras inom förbundet till dess det vunnit beaktande.

Art. 9. Ifrågavarande artikel ställer vid rådets sida en kommission

med konsultativa befogenheter i frågor rörande militärväsendets olika

grenar, i den mån de falla under artiklarna 1 eller 8. Jag erinrar,

att förstnämnda artikel ger rådet befogenhet att fastställa militärväsendets

styrka och effektivitet beträffande icke ursprunglig medlem av förbundet,

samt att art. 8 innehåller de allmänna bestämmelserna om rustningarnas

begränsning.

Artikeln saknar varje bestämmelse om kommissionens sammansättning,

såsom vilka stater skola vara företrädda, medlemsantal, utnämningsmetod

o. s. v. Beträffande förhandlingsordningen återfinnes ej någon

regel, motsvarande den, som fått plats i artiklarna rörande församlingen

och rådet, nämligen attsvartdera av dessa beslutar om sin egen procedur.

Sannolikt torde meningen vara, att rådet tillsätter kommissionen och utnämner

dess ordförande samt att kommissionen själv i den mån så befinnes

erforderligt utbildar sin förhandlingsordning. Behovet av på förhand

fastställda yttre former gör sig troligen icke heller särdeles starkt gällande

beträffande ett organ, som ej har att fatta beslut i egentlig mening, utan

vars uppgift, efter vad det vill synas, inskränker sig till att verkställa

utredningar och avgiva utlåtanden rörande till densamma hänskjutna

frågor. Emellertid vore det önskvärt att få fastslaget, att avvikande

meningar inom kommissionen alltid skola bringas till rådets kännedom

jämte den mening, kring vilken flertalet inom kommissionen samlat sig.

Måhända får även detta anses ligga i sakens natur, särskilt med hänsyn

till en regel av i viss mån motsvarande innehåll, som för ett annat

fall återfinnes i art. 15.

Om sålunda rådet har att tillsätta kommissionen, varvid den i så

fall beslutar med enkel majoritet (art. 5), kan det även fritt bestämma,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

43

vilka staters arméer eller mariner skola vara företrädda. Detta är eu

betydelsefull omständighet, som kan komma att innebära avsevärda

vådor för de smärre staterna. Det kan nämligen befaras, att de militära

sakkunniga till allra största delen komma att rekryteras ur de större

staternas officerskårer. Men vikten för de mindre staterna av att vara representerade

är uppenbar, enär kommissionen ofta får att yttra sig i frågor,

som nära beröra deras intressen, samt enär väl i de flesta fall dylika

yttranden komma att ligga till grund för rådets beslut eller förslag.

Man synes emellertid vara berättigad till antagande att, i analogi med

vad fallet skall vara inom rådet, varje stat som ej är permanent representerad

får tillfälle att sända ombud att deltaga i överläggning rörande

fråga, som angår denna stat.

Jämväl beträffande ifrågavarande artikel förekom ett franskt ändringsförslag,

vilket fick samma öde som det förut omnämnda, avseende art. 8.

Förslaget var av följande innehåll:

»En permanent organisation skall upprättas med uppgift att ombesörja

och förbereda de militära åtgärder till lands och sjöss, vilka

denna förbundsakt ålägger de höga fördragsslutande parterna. Denna

organisation skall jämväl ha att draga försorg, i förekommande fall, om

åtgärdernas omedelbara verkställighet.»

Avsikten med förslaget har varit att skapa ett slags internationell

generalstab med uppgift att i förväg utarbeta de riktlinjer, efter vilka

rådet skulle ha att gå, då det för de olika förbundsstaterna föresloge

arten och graden av deras deltagande i militär förbundsaktion,

samt att diskutera och fastställa de åtgärder, som eljest skulle erfordras

i händelse av krigiska överfall, som förbundsakten hade till syfte

att hejda.

Även detta förslag har strandat, på skäl, som framgå av den

officiella engelska kommentaren till förbundsakten. Det heter där, att

den förberedelse för krig, som tillkommer en generalstab, förutsätter,

att man har att räkna med en bestämd fiende. Men förutsättes såsom

sådan en representerad förbundsstat, blir, säges det, förtroendefullt samarbete

inom staben en omöjlighet. Ej heller anses det tänkbart, att

under sådana förhållanden en stat skulle vilja delgiva de andra sina

strategiska planer avseende ett ordnat försvar. Enligt engelsk uppfattning

skulle därför den från franskt håll föreslagna organisationen ej

kunna komma längre i förevarande avseende än till att samla militärt

värdefullt material av ej hemlig natur samt att'' reglera vissa speciella

spörsmål rörande genomtåg.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts -proposition nr 90.

Förbunds- Art 10- Denna artikel innehåller en av förbundsaktens mest om
medlemmar-

stridda bestämmelser, nämligen den, enligt vilken förbundsmedlemmarna

nriellarin-'' åtaSa si» att respektera samt mot alla yttre angrepp upprätthålla

tegritet och varandras territoriella integritet och förhandenvarande politiska obepolitiska

rnomlo

oberoende. Ioeuue- „

Pa vissa hall har man velat i artikeln inlägga ett samfällt garanterande

av förbundsstaternas nuvarande gränser. Artikeln skulle, har

man sagt, avse att »stereotypera nu bestående förhållanden». Denna

tolkning räknar sina anhängare bland fördragets motståndare i skilda

länder, främst inom oppositionen i Förenta Staternas senat, vilken åstadkommit,

att senatens utrikesutskott bland de förbehåll utskottet ansett

sig böra förorda i händelse av förbundsaktens ratifikation upptagit ett, som

rörer Förenta Staternas förpliktelser enligt denna artikel. Tolkningen

synes emellertid strida ej blott mot förbundsaktens allmänna innehåll utan

även mot vissa särskilda bestämmelser i densamma, bland annat den

regel, som möjliggör prövning av bestående internationella fördrag och

förhållanden, som kunna innebära en fara för världsfreden (art. 19).

Tillgängliga uttalanden av ett avsevärt antal av de statsmän, som medverkat

vid förbundsaktens tillkomst, bekräfta ock, att förevarande artikel

icke avser att för all framtid fixera efter fredssluten bestående territorinlförhållanden.

En god vägledning för tolkningen av denna artikels innebörd synes

den officiella engelska kommentaren lämna. Då förbundets syfte är att

söka förebygga våldsamma rubbningar i de vid en viss tidpunkt bestående

relationerna mellan olika länder, är det en given sak, att eu förbundsstats

territorium, såsom detta vid varje särskild tid är bestämt, är

från förbundets sida föremål för det skydd mot yttre angrepp, som förbundsaktens

bestämmelser medgiva. Därpå lägger också den engelska

kommentaren huvudvikten med framhållande av, hurusom uttrycket »yttre»

i denna artikel utvisar, »att förbundet icke kan utnyttjas såsom en helig

allians för att undertrycka nationella eller andra rörelser inom någon

av förbundsmedlemmarnas gränser, utan blott till att förebygga territoriella

erövringar». Vidare påpekar den engelska kommentaren sambandet

mellan denna artikel och de följande art. 11 och 19, »vilka», säges det,

»göra det tydligt, att fördraget icke är avsett att fastslå den nya territorialfördelningen

såsom något heligt och för all framtid oföränderligt

utan tvärtom att tillhandahålla en organisation ägnad att medgiva mellanfolkliga

frågors alltjämt fortskridande reglering i enlighet med framtidens

krav». Enligt denna tolkning, som synes väl överensstämma med för
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

45

bundsaktens syfte, avser förevarande bestämmelse allenast att uttala principen

om förbundets skyldighet att ingripa till skydd för eu viss förbundsmedlcms

territorium. Däremot ligger i artikelns bestämmelse intet

hinder för viss stat att, i den ordning förbundsakten i övrigt medger,

få en gång bestämda gränser justerade och sitt territorium eventuellt

utvidgat.

Artikeln äger emellertid tillämpning icke allenast i händelse av

fullbordat angrepp, utan även då hot om sådant angrepp förekommit eller

fara därför eljest är för handen. Det utlåtande, som rådet i dylika fall

har att avgiva, torde för förbundsmedlemmarna icke medföra ovillkorlig

förpliktelse till efterlevnad utan böra betraktas allenast såsom vägledande

ifråga om de skyldigheter, som artikeln ålägger förbundsmedlemmarna.

Från amerikanskt håll förekomma visserligen uttalanden i motsatt riktning.

Men det är svårt att inse, huru för dessa kan hämtas stöd i förbundsakten.

I

Art. 11. Förevarande artikel och den nästföregående synas till en

viss grad täcka varandra. I händelse en förbundsstat utsättes för ett

mot akten stridande angrepp, som sätter denna stats integritet eller

oberoende i fara, eller den hotas av ett dylikt angrepp, bliva båda artiklarna

tillämpliga.

I ett avseende sträcker sig artikelns tillämpningsområde längre

än den föregåendes. Art. 10 kommer ej till användning med mindre

en förbundsstat direkt utsättes för krig eller krigshot, varemot i förevarande

artikel är fråga jämväl om förhållanden, som omedelbart beröra

allenast stater utanför förbundet. Den interventionsprincip, som sålunda

genomföres, innebär i verkligheten knappast ett avsteg från grundsatser,

som de europeiska stormakterna redan länge tillämpat. Snarare bör

det betecknas såsom ett framsteg, att även de mindre makterna för

framtiden erhålla möjlighet till medverkan vid behandling av frågor, som

här avses.

Vilka medel förbundet enligt denna artikel kan bringa till användning

för fredens tryggande, angives ej i texten. Det torde i varje fall

vara klart att, i händelse samfällda militära eller ekonomiska tvångsåtgärder

ifrågakomma, deltagande i sådan aktion eller medgivande av

passage över eget territorium icke kan åläggas någon stat utan dess

eget medgivande.

Slutligen må framhållas, att art. 11 torde kunna räknas till dem,

som giva vid handen, att den nästföregående icke avser att för all framtid

fastslå de vid tiden för fredsslutet rådande territoriella och politiska

Art. u.

Förbundets

ingripande

mot krig

eller krigshot.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ls proposition nr 90.

Art. 12.

Skiljedom

eller förlikningsförfarande

vid

uppkommande

tvister.

Art. 13.

Skiljedomsförfarandet.

förhållandena. Den rätt, som här tillerkännes förbundsmedlemmarna att

vänskapligen fästa förbundsorganens uppmärksamhet på omständigheter,

som omedelbart eller medelbart utgöra en fara för freden, torde nämligen

ha till syfte, bland annat, att möjliggöra en revision av dessa förhållanden.

Art. 12. Här förekommer det grundläggande åtagandet av förbundsmedlemmarna

att icke i anledning av tvist tillgripa krig, innan

försök gjorts till tvistens biläggande i fredliga former. Varje mellan

förbundsmedlemmarna uppkommande tvist av allvarligare art skall nämligen

bänskjutas till prövning på ett av två fredliga sätt. Det ena är

avgörande genom skiljedom, det andra undersöknings- och förlikningsförfarande

inför förbundets råd eller församling. Så länge dylik procedur

pågår samt intill dess att tre månader förflutit från det att dess resultat

framlagts, äro de tvistande förbundsmedlemmarna förpliktade att upprätthålla

freden.

De tvister, stadgandet gäller, äro sådana, som kunna anses ägnade

att medföra brytning. Uttrycket kan synas obestämt. Avsikten är

emellertid fullt klar. Därest en tvist uppkommer mellan stater, göres

den först till föremål för diplomatiska förhandlingar. Skulle det visa sig

att på denna väg enighet ej kan nås, och är man ej heller villig att låta

frågan bero, torde den få anses hava kommit i ett sådant stadium, att

artikeln blir tillämplig.

Det folkrättsliga »moratorium», som skapas genom förevarande artikel,

innebär endast åtagande att icke inom deri stadgade fristen börja

krig. Något förbehåll har icke tagits mot krigsliknande åtgärder, som

icke äro förenade med inträdande av krigstillstånd. Härav torde följa, att

inom moratorietiden åtgärder sådana som retorsion, repressalier, fredsblockad

och de diplomatiska förbindelsernas avbrytande icke äro förbjudna.

En annan sak är, att dylika åtgärder, såsom innebärande ett krigshot,

kunna komma att föranleda förbundets ingripande enligt 10 eller 11

artikeln.

Art. 13. Artikeln behandlar det folkrättsliga skilj edomsförfarandets

tillämplighetsområde.

För domstols kompetens erfordras, att parterna äro ense om, att

den föreliggande tvisten lämpar sig att hänskjutas till domstolsförfarande.

Akten utgår från, att det finnes grupper av tvister, som äro ägnade

för rättsligt avgörande, samt angiver vissa tvister, som »i allmänhet» skola

anses hit hänförliga. Dessa äro tvister om tolkningen av fördrag,

om frågor av internationellt-rättslig art, om skadestånd i anledning av

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition ur 90.

folkrättsbrott samt om sakförhållanden, av vilkas konstaterande beror,

huruvida eu folkrättslig förpliktelse blivit åsidosatt.

Ehuru det i viss mån överlämnas åt förbundsmedlemmarne själva

att avgöra, huiuvida en tvist ägnar sig för domstolsbehandling, måste

det fasthållas, att akten innebär ett framsteg i förhållande till vad som

iöiut uppnatts genom den a 1907 ars Haag-konferens antagna konventionen

för avgörande på fredlig väg av internationella tvister. Enligt denna

(art. 38) erkände visserligen de kontraherande makterna, att i frågor av

juridisk natur och framför allt i tvister rörande tolkning eller tillämpningav

internationella överenskommelser skiljedom vore det verksammaste

och på samma gång rättvisaste medlet för avgörande av tvister, som ej

blivit lösta på diplomatisk väg. Men med detta erkännande förknippades

allenast ett uttalande om önskvärdheten av skiljedomsförfarandes anlitande

i tvister av nämnda art, varemot något slags utfästelse i detta avseende

icke lämnades.

Från flere håll hava framställts önskningar att i akten måtte

intagas en bestämmelse om allmän obligatorisk skiljedom. Dessa önskemål

hava emellertid ej vunnit avseende. I själva verket kan väl också

med fog betvivlas, att en dylik bestämmelse, innefattande skyldighet för

en stat att till domstolsbehandling hänskjuta även frågor av den för

staten mest vitala art, för närvarande skulle kunna med fördel genomföras.

Det kan med skäl befaras, att ett försök till undantagslöst genomförande

av principen om domstolsförfarande skulle sätta skiljedomstanken

på alltför svåra prov. Jag ansluter mig i fråga härom till vad som uttalats

i förenämnda svenska kommittébetänkande rörande en internationell

rättsordning (bil. 9). Däremot kan ifrågasättas, huruvida man

icke utan våda skulle kunnat ifråga om det slags tvister, som i förevarande

artikel angivas såsom i allmänhet ägnade för domstolsbehandling

(d. v. s. de, som angå traktatstolkning m. m.), införa en verklig, undantagslös

förpliktelse att anlita domstolsförfarande i stället för att, såsom

enligt akten blir fallet, lämna part möjlighet att göra gällande det

förbehåll, som ligger i uttrycket »i allmänhet», och därigenom undandraga

hithörande frågor rättslig behandling.

I alla händelser synes det önskvärt att staterna, så långt sig göra

later, söka att genom särskilda skiljedomstraktater på förhand tillförsäkra

sig en vidsträckt tillämpning av grundsatsen om rättsfrågors hänskjutande

till skiljedom.

Det torde i detta sammanhang böra erinras, att i nämnda Haagkonvention

och andra redan ingångna skilj edomstraktater innefattade

överenskommelser icke uppbävas genom förbundsakten. Detta ligger

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

i sakens natur och bekräftas av art. 21, enligt vilken mellanfolkliga

avtal, som avse fredens bevarande, icke skola anses oförenliga med någon

bestämmelse i förbundsakten. De uttalanden i motsatt riktning, som

förekommit, synas sakna allt fog.

Ett domstolsutslag bör naturligtvis vara för parterna bindande.

Denna grundsats har i akten fått sitt uttryck i ett åtagande av förbundsmedlemmarne

att ärligt och efter bästa förstånd ställa sig sadant

utslag till efterrättelse samt att icke skrida till krig mot förbundsmedlem,

som så förhåller sig. Av bestämmelsen lärer kunna slutas, att, i händelse

en part icke ställer sig utslag till efterrättelse, motparten äger frihet att

för genomförande av verkställighet använda tvångsmedel, med iakttagande

allenast av den i art. 12 givna bestämmelsen om avvaktande av en tre

månaders frist från utslagets meddelande. Enligt förevarande artikel

har emellertid dessutom rådet att till förbundsmedlemmarne framställa

förslag om verkställighetsåtgärder. I fråga om dessas beskaffenhet iakttager

fördraget tystnad, och ej heller gives någon bestämmelse om

förbundsmedlemmarnas förpliktelse att deltaga i föreslagna åtgärder.

Någon förpliktelse härtill lärer vid sådant förhållande ej kunna antagas,

men det bör ligga i förbundets hela natur, att känslan av sammanhållning

omkring förbundstanken härvid gör sig gällande i sa matto, att

en stat, som fått sin ståndpunkt genom skiljestol gillad, icke av förbundsmedlemmarne

lämnas helt och hållet åt sig själv, när det gäller att

gent emot en tilläventyrs mäktigare motpart genomföra verkställighet av

utslaget.

Art. 14. Art. lå. Det måste beklagas, att organiserandet av en fast inter
ASÄnationell

domstol icke kunnat komma till stånd i samband med själva fören

fast bundsakten utan i viss mån ställts pa framtiden. Inrättandet av ett dylikt

JaUomiol. organ är nämligen av högsta vikt för främjande av förbundets fredsbevarande

syften. Det är angeläget att vid sidan av de skiljedomstolar,

som för särskilda fall kunna tillsättas under de tvistande parternas medverkan,

finnes en domstol, sammansatt av ledamöter, som stå fullt oberoende

av parterna. Det viktiga önskemålet att tvister av rent rättslig

art bedömas uteslutande från rättssynpunkter lärer ej kunna behörigen

tillgodoses annorledes än genom inrättande av en dylik domstol, och dennas

betydelse för uppkomsten och fortbildandet av en internationell rättspraxis

ligger i öppen dag.

Önskvärt hade varit, om förhallandena gjort det möjligt för fredskonferensen

att på grundvalen av de detaljerade förslag i ämnet, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 90.

4!)

utarbetats, bland annat av de skandinaviska kommittéerna, genomföra eu

domstolsorganisation, som kunnat föreligga till bedömande, då det gällt

att taga ståndpunkt till förbundet. Såsom framhållits i förenämnda

svenska kommittébetänkande (bil. 9), erbjuder spörsmålet om den

fasta domstolens organisation åtskilliga svårigheter, bottnande framför

allt i motsatsen mellan vissa större makters intresse att erhålla övervägande

inflytande på domstolens sammansättning och de mindre staternas

naturliga krav på rättslig likställighet. Jag ansluter mig till vad

kommittén uttalat om att detta krav ej gärna kan uppgivas, samt att

den eftergift i sådan riktning, som innebars i de mindre staternas biträdande

av den å andra Haag-konferensen tillkomna överenskommelsen

om en internationell prisdomstol, vari dessa stater i endast starkt begränsat

omfång skulle representeras, icke kan åberopas såsom precedensfall

för organisationen av en domstol med mera omfattande verksamhetsområde.

Genom förevarande artikel har uppdragits åt rådet att utarbeta

förslag rörande domstolens inrättande och att underställa detsamma förbundets

medlemmar. I förhållande till det i februari 1919 offentliggjorda

förslaget till förbundsakt erbjuder bestämmelsens slutliga avfattning så

till vida ett företräde, som det numera tydligt uttalats, att själva avgörandet

icke ligger i rådets hand, i vilket avseende förslaget led av

tvetydighet. I viss mån otydligt är däremot, huruvida med det hänskjutande

till »förbundets medlemmar», som omförmäles i artikeln, åsyftas

frågans behandling vid sammanträde i förbundsförsamlingen eller tilläventyrs

dess överlämnande till behandling av de särskilda regeringarne

var för sig, ett förfarande, som tydligen skulle för de i rådet icke representerade

staterna innebära en olägenhet, i det möjligheten till samråd

och diskuterande av eventuella motförslag därigenom skulle beskäras.

Man torde emellertid vara berättigad till den tolkning, att frågan skall

behandlas i församlingen eller att det i alla händelser skall stå envar

regering fritt att bringa sådan behandling till stånd. Jag tillåter mig

i detta sammanhang omnämna, att på grundvalen av det skandinaviska

kommittéförslaget ett nytt utkast rörande den fasta domstolens organisation

blivit utarbetat av den svenska kommittén i samråd med de danska

och norska kommitterade. Detta förslag, vilket allenast haft till syfte

att med hänsyn till fördraget revidera det tidigare förslaget, har

under hösten 1919 överlämnats till sekretariatet i nationernas förbund,

något som även skett med de nya danska och norska förslagen.

Omnämnas må även, att dessa senare, i olikhet med det svenska, på

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 75 käft. (Nr 90.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

Art. 15.

Tvisters

handläggning

av rådet

och förhundsförsamlingen.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

vissa viktigare punkter skilja sig från det tidigare gemensamma förslaget.

Den fasta domstolen har i förbundsakten fått till åliggande, förutom

sin huvuduppgift, även att avgiva utlåtande rörande frågor, som av rådet

eller församlingen underställas densamma. Avsikten har, enligt tillgängliga

upplysningar, huvudsakligen varit att även vid den behandling av tvister,

som enligt akten ankommer på rådet eller församlingen, låta rätts

synpunkten i behörig grad gorå sig gällande. I den mån bestämmelsen

leder därhän, är den naturligtvis ägnad att hälsas med tillfredsställelse.

Å andra sidan framkallar den så till vida betänklighet, som domstolen

genom att avgiva ett utlåtande av ifrågavarande art kan komma att utan

föregående partsförhandling nödgas prejudiciera den ställning, den har

att taga, i händelse tvisten på ett senare stadium skulle dit hänskjutas

för avgörande. Det låter tänka sig, att, när en tvist blivit av rådet eller

församlingen behandlad utan resultat, parterna skulle, för att uppnå en

fredlig lösning, vara benägna att i sista hand ena sig om tvistens överlämnande

till den fasta domstolen. Har emellertid denna på förhand

avgivit ett utlåtande, lärer en sådan utväg vara förbrukad. En annan

betänklighet, som ej heller helt kan avvisas, är, att i en fråga, varom

domstolens utlåtande inhämtats, dess mening ej vinner beaktande av

rådet eller församlingen eller ett avsevärt antal av dess ledamöter, något

som tydligen skulle vara ägnat att nedsätta den auktoritet, domstolen

måste äga för att med framgång kunna fylla sitt ömtåliga och maktpåliggande

värv.

Art. 15. Det medel för mellanfolkliga tvisters lösande i fredliga

former, som förbundsakten anvisar vid sidan av domstolsförfarande, är,

såsom nämnts, sakens utredande genom rådet eller församlingen. Tvistande

parter äro enligt akten förbundna att, om tvisten hotar att leda till

brytning och den ej hänskjutes till domstol, anhängiggöra densamma hos

rådet. För sådant anhängiggörande erfordras ej enighet mellan parterna,

utan det är tillräckligt, att endera av dem vänder sig till rådet. Sakens

behandling kan, om så blir nödigt, äga rum utan andra partens medverkan.

Aktens franska text, som härutinnan avviker från den engelska,

lämnar rum för den tolkning, att jämväl en förbundsstat, som

icke är part, skulle kunna bringa tvisten inför rådet; men då en dylik

tolkning skulle innebära icke blott att de båda texterna i sak skilde sig,

utan även att akten på en viktig punkt frånginge den ståndpunkt,

som intogs av det grundläggande förslaget av den 14 februari 1919, kan

densamma icke antagas vara åsyftad.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr (JU.

51

Tvistens hänskjutande till rådet äger rum genom eu anmälan till

förbundets generalsekreterare. Så snart dylik anmälan ingått, har denne

att vidtaga åtgärder för sakens fullständiga utredning och prövning.

Vad härmed skall förstås, är i viss mån otydligt. Stadgandet torde dock

icke skäligen kunna anses åsyfta annat än sådana rent förberedande, åtgärder,

som i allmänhet ankomma på ett sekretariat, såsom insamlande

och ordnande av förefintligt material, i vilket avseende akten tillika

ålägger parterna att snarast möjligt ingiva framställning av saken jämte

de handlingar, de hava att åberopa till stöd av sina påståenden.

Rådet äger tydligen under tvistens handläggning befogenhet att

åvägabringa allt slags utredning, som det finner för tvistens bedömande

vara av nöden. Det kan således bland annat besluta tillsättande av

särskilda undersökningskommissioner, en utväg, som antydes genom en

bestämmelse i art. 5 och av fredskonferensens ordförande officiellt förklarats

vara i många fall synnerligen lämplig (skrivelse från konseljpresidenten

Clemenceau till greve Brockdorff-Rantzau den 22 maj 1919.)

Ändamålet med rådets handläggning av tvist är att bilägga densamma.

Rådet skall, sedan det genom noggrann utredning av tvisten

förvärvat en bestämd uppfattning rörande möjligheten av en för parterna

antaglig förlikning, till parterna framställa förslag i sådant avseende.

Det har därefter att genom förhandling med parterna söka förmå dem

att acceptera dylikt förslag, eventuellt i en under förhandlingarnas gång

modifierad form.

Förhandlingen är i viss mån offentlig. Det står rådet fritt att

omedelbart efter det parterna ingivit sin framställning med därvid fogad

utredning publicera de sålunda ingivna handlingarna, och i händelse

förlikning kommer till stånd äger rådet jämväl, i den mån det finner

lämpligt, förordna om publicerande av en förklarande framställning av

sakförhållandena samt redogörelse för förlikningsvillkoren. Att möjlighet

lämnas öppen för handlingars offentliggörande redan på förhandlingsstadiet,

har tydligen sin grund i den uppfattning, att under vissa omständigheter

den allmänna opinionen i de tvistande staterna och annorstädes

kan väntas reagera mot ensidigheter och överdrifter å ena eller

andra hållet samt på denna väg bidraga till tvistens utjämnande. Uppenbarligen

måste emellertid ett dylikt medel begagnas med den största urskilning

och varsamhet. I annat fall kan det befaras, att dess användande

kan verka i helt annan riktning än den åsyftade. Att åter i

händelse av tvistens biläggande rådet offentliggör en av nödiga förklaringar

åtföljd redogörelse för förlikningen, förefaller under alla omständigheter

lämpligt och synes stå i full överensstämmelse med den i art.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kuntjl. Maj:ts proposition nr 90.

18 antagna grundsatsen om internationella överenskommelsers publicerande.

Har förlikning ej kunnat åvägabringas, skall rådet utarbeta och

offentliggöra en rapport, innefattande redogörelse för tvisten och förslag

till förlikning. Därest inom rådet föreligger meningsskiljaktighet i fråga

om rapportens innehåll, kan »varje i rådet företrädd medlem av förbundet»

(varmed här förmodligen bör förstås varje rådsledamot, som är av skiljaktig

mening) offentliggöra den redogörelse och det förslag, som uttrycker

hans mening.

Från regeln om rådets skyldighet att föreslå en lösning göres i

artikelns sjunde stycke ett viktigt undantag. Om tvistande stat invänder,

att tvisten rör eu fråga, som enligt internationell rätt faller inom området

för statens uteslutande kompetens, och rådet finner denna invändning

befogad, skall rådet utan vidare konstatera detta i en rapport.

Rådet har alltså i sådant fall varken att inlåta sig på förlikningsförsök

eller, i händelse av dess misslyckande, avgiva utlåtande i själva sakfrågan.

Denna bestämmelse har varit föremål för livlig kritik från oppositionen

i Förenta Staterna, där man funnit bestämmelsen icke innefatta

tillräckliga garantier mot obehörig inblandning i Staternas inre angelägenheter.

Man har angivit vissa spörsmål, som under alla förhållanden

borde vara undantagna från rådets handläggning, i vilket avseende särskilt

nämnts de, som angå immigration, kusttrafik, tulltariffer, arbetsförhållanden

och handel. Presidenten Wilson har så till vida anslutit sig

till denna mening, som han betecknat det såsom uppenbart, att frågor

av nämnda art endast med samtycke av vederbörande stat kunde upptagas

av rådet. Detsamma borde för övrigt enligt hans uppfattning

gälla även beträffande sådana spörsmål som naturalisationsfrågor. Att i

akten ej influtit någon uppräkning av de spörsmål, som vore förbehållna

de särskilda staterna, hade haft sin grand i en farhåga, att man

genom en dylik uppräkning lätt kunde giva anledning till den missuppfattning,

att alla ej särskilt omnämnda spörsmål skulle anses vara av

beskaffenhet att kunna upptagas av rådet. Kritiken har emellertid föranlett,

att bland de reservationer i avseende å akten, som i senatens hittillsvarande

voteringar tillvunnit sig majoritet, upptagits även den om

Förenta Staternas rätt att på egen hand avgöra, huruvida ett spörsmål

faller under dess uteslutande kompetens, samt att till spörsmål av rent

inre natur ovillkorligen borde räknas icke allenast de nyss omförmälda

utan även vissa andra. Att ett dylikt förbehåll skulle innebära eu begränsning

av rådets befogenhet i förevarande avseende ligger i öppen dag.

Tydligt är även, att man genom utvidgande av det område, som förbe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

å3

Katigt. Maj:tx proposition nr 90.

hålles staternas egen kompetens, i väsentlig grad går miste om vad man

i fredsbevarande syfte sökt uppnå genom bestämmelserna om tvistefrågors

hänskjutande till rådet; och det måste därför anses önskvärt, att en

dylik vidgande tolkning icke erhåller alltför stort spelrum. Uppmärksammas

må i detta sammanhang, att, enligt bestämmelsens härutinnan

tydliga ordalag, rådet är förhindrat att annorledes än på yrkande av

part inlåta sig på frågan om dit hänskjutet spörsmåls hänförlighet till

dem, som falla uteslutande under inre kompetens.

För den händelse en rapport, som innefattar utlåtande i sakfrågan,

antages av rådets samtliga medlemmar eller av dem alla med undantag

av parterna eller enderas ombud, innehåller artikelns sjätte stycke det

betydelsefulla stadgandet, att förbundsmedlemmarna icke må skrida till

krig mot part, som ställer sig rådets utlåtande till efterrättelse. Sammanställt

med bestämmelserna i art. 16 innebär detta stadgande, att

stat, som efterkommer rådets förslag, har bakom sig förbundets garanti

mot överfall från motpartens sida. Men förbundet tillförsäkrar honom

ej häller mera än detta negativa stöd. Han kan ej med säkerhet

påräkna förbundets bistånd till genomförande av den från rådets sida enstämmigt

förordade lösningen, utan kan bliva hänvisad, att, efter utlöpande

av den i art. 12 bestämda frist av tre månader, med egna krafter

genomdriva verkställighet av rådets utlåtande. Härutinnan skiljer sig

akten från det i februari 1919 offentliggjorda förslaget, enligt vilket

i här förutsatta fall rådet hade att avgiva förslag å erforderliga samfällda

åtgärder för verkställighetens genomförande. I den officiella

engelska kommentaren antages emellertid, att rådet skall komma att:

utöva påtryckning av ett eller annat slag.

Skulle, såsom lätt kan tänkas, ingendera av parterna acceptera ett

utlåtande, som av rådet avgivits med den enstämmighet, varom här är

fråga, återvinna parterna å ömse sidor efter tremånadersfristens utgång

sin handlingsfrihet. Vad nyss yttrats om möjligheten för rådet att ingripa

i enlighet med art. 11 äger emellertid även här tillämpning, och

den engelska kommentarens anförda uttalande torde åsyfta jämväl ett

dylikt fall.

Hava rådets medlemmar icke kunnat, på sätt här förutsatts, enas

om ett utlåtande, skola enligt artikelns sjunde stycke, jämfört med art.

12, parterna efter förloppet av tre månader äga handla så som de anse

nödvändigt för rättens hävdande, d. v. s. eventuellt skrida till krig. Stadgandets

avfattning kan giva anledning till den tolkning, att icke blott

parterna utan även andra förbundsmedlemmar då skulle komma i åtnjutande

av sådan handlingsfrihet. Fn dylik tolkning har även hävdats

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

av eu bland dem, som deltagit i fördragets utarbetande, nämligen Leon

Bourgeois, vilken till och med häri sett en anledning till fortbeståndet

av systemet med politiska allianser. På andra håll har dock gjorts gällande,

att nämnda tolkning ej kan anses riktig. I den sclnveiziska regeringspropositionen

om anslutning till förbundet uttalas den mening, att

berörda tolkning står i strid med art. 12 enligt vilken för varje förbundsmedlem

skulle gälla, att en procedur vid domstol eller hos rådet måste

äga rum, innan krig må tillgripas.

Artikelns två sista stycken handla om tvistefrågas hänskjutande

från rådet till församlingen. Rådet äger på eget initiativ fatta beslut

härom, och det är därtill förpliktat, om part därom framställer yrkande

inom fjorton dagar från tvistens anhängiggörande.

Beträffande församlingen såsom organ för handläggning av tvist,

gäller i allmänhet detsamma som för rådet. Så till vida föreligger emellertid

en väsentlig avvikelse, som ett utlåtande av församlingen för att

erhålla bindande verkan icke behöver omfattas av representanterna för

samtliga i tvisten icke deltagande stater, utan det är tillfyllest att ombuden

för de i rådet representerade staterna och en majoritet av de övriga,

parterna ej inbegripna, ansluta sig till utlåtandet. Ursprungligen

hade man även i detta fall tänkt sig enhällighet (sid. 13), men sedan det

anmärkts, att dylik enhällighet svårligen stode att uppnå, blev vid fördragets

slutliga avfattande nyssnämnda regel införd.

Med anledning av en missuppfattning, som på vissa håll framträtt,

torde förtjäna särskilt påpekas, att församlingen i fråga om behandling

av tvist lika litet som eljest utgör en överinstans i förhållandet

till rådet. Parts rättighet att påkalla tvistefrågas behandling av församlingen

måste alltså göras gällande vid en tidpunkt, då rådet ännu

ej kan hava medhunnit någon egentlig behandling av tvisten.

Såsom allmänt omdöme om bestämmelserna i art. 15 torde kunna

uttalas, att de höra till aktens viktigaste delar och under förutsättning

av en klok och oväldig tillämpning erbjuda utsikt till ett stort framsteg

på det mellanfolkliga området. Grundade anmärkningar kunna dock i

vissa hänseenden framställas mot det förfarande för tvisters behandling,

som genom dessa bestämmelser tillskapas. Såsom framhålles i instruktionen

för de svenska delegerade i Paris vid behandling av förbundsaktens

bestämmelser, skulle ett förlikningsförfarande bättre främjas därigenom

att parterna bleve mera effektivt företrädda i förlikningsorganet.

Mot de förbundsorgan, som nu skola såsom förlikningsinstitutioner hava befattning

med tvistefrågor, kan, såsom jämväl påpekats i instruktionen, an
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj:ts proposition nr 90. 55

märkas, att rådet hav en alltför politisk karaktär och församlingen är

alltför talrik för att lämpligen kunna i första hand fylla ett förlikningsorgans

uppgifter, i avseende å rådet har visserligen den vid aktens

slutliga utformande införda bestämmelsen om inkallande av tillfällig ledamot

i fråga, som särskilt berör en eller annan stat, i någon mån minskat

nu framhållna olägenheter, men de kunna icke anses därigenom

undanröjda och särskilt har med visst fog blivit framhållet, att eu

dylik ledamot kan få svårt att gorå sig gällande gent emot ett kollegium,

vars ledamöter under stadigvarande samarbete lärt sig sammanjämka

sina meningar. Icke heller kan det, såsom man velat göra gällande,

anses vara tillfyllest, att rådet genom tillsättande av kommissioner

söker förbereda tvistens behandling i rådet. En dylik rådet underordnad

kommission kan väl mången gång lämpa sig för anställande avundersökning

rörande faktiska förhållanden, men den kan icke väntas

fylla de uppgifter, som tillkomma ett medlings- och förlikningsorgan.

Olägenheterna skulle däremot hava kunnat fullständigt avhjälpas,

om man velat, såsom från skandinaviskt håll yrkades, upptaga det skandinaviska

utkastets bestämmelser om undersöknings- och förlikningsväsendets

uppdragande i första hand åt nämnder, sammansatta av en opartisk

ordförande och av ledamöter, som utsåges till lika antal av vardera

av de tvistande parterna. En mot nämnda yrkande gjord invändning,

att dylika nämnder skulle sakna nödig auktoritet för att bilägga mellanfolkliga

tvister och upprätthålla världsfreden, synes förlora allt berättigande,

därest man, såsom föreslogs, bibehåller rådet vid de uppgifter

det enligt akten fått sig anförtrodda, men låter dessa bliva aktuella,

först sedan förfarandet inför förlikningsnämnd visat sig icke leda till resultat.

En dylik ändring i akten skulle i själva verket låta sig genomföras

utan något som helst frångående av dess grundsatser.

Erinras må till sist, att där särskilda traktater blivit ingångna om

ett undersöknings- och förlikningsförfarande inför nämnder av nyss angivna

beskaffenhet, dylika överenskommelser icke kunna anses rubbade

genom den nu föreliggande akten. Så länge en tvist icke gjorts till

föremål för överenskommen behandling inför dylik nämnd, kan den ej

anses äga den akuta karaktär, som enligt art. 12 och 15 bör föranleda

dess hänskjutande till rådet eller församlingen. De traktater om undersöknings-

och förlikningsförfarande, som Förenta staterna alltifrån år

1913 slutit med ett antal stater, bland dem Sverige (de s. k. Bryanska

traktaterna), måste alltså anses äga bestånd, även i händelse av traktatmakternas

anslutning till nationernas förbund.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Art. 16. Förbundets

sanktioner.

Kungl. May.ts proposition nr 90.

Art. 16. Yad som utgjort den stora svagheten i hittills gjorda

försök att grunda en mera omfattande internationell rättsordning har

varit, att bakom gjorda åtaganden till rättens och fredens skydd ej funnits

samfällda maktmedel. Den nu föreliggande förbundsakten innefattar

däremot bestämmelser rörande tillgripande gent emot fridsstörare

av vissa maktåtgärder, i allmänhet benämnda sanktioner. Dessa bestämmelser

innefattas i art. 16.

De i artikeln stadgade sanktioner äga tillämpning allenast i det fall, att

en stat börjar krig utan iakttagande av de i art. 12, 13 och 15 givna bestämmelserna

rörande skyldighet att avvakta försök till tvistens lösande å fredlig

väg. Annat åsidosättande av förpliktelser enligt akten, exempelvis överskridande

av ett godkänt avrustningsprogram eller underlåtenhet att

lämna upplysningar rörande egna rustningar (art. 8) eller vägran att

fullgöra domstolsutslag i internationell tvist (art. 13) kan icke giva

anledning till användning av nu ifrågavarande sanktioner. I avseende

å de påtryckningsmedel, som i dylika fall kunna komma till användning,

innehåller akten ej annan bestämmelse än det i artikelns sista stycke

stadgade äventyret av uteslutning ur förbundet.

Det sanktionsförfarande, varom art. 16 innehåller bestämmelser,

bygges enligt artikelns text på den juridiska fiktionen, att en stat, som

inlåter sig på ett enligt akten otillåtet krig mot en förbundsmedlem,

därigenom begår en krigshandling mot alla övriga medlemmar av förbundet.

En dylik fiktion innebär icke i och för sig med nödvändighet

att krigstillstånd i folkrättslig mening inträder mellan fördragsbrytaren

och alla övriga förbundsstater. Detta torde så vitt rörer stater, som ej

faktiskt beröras av krigsåtgärder, bliva fallet endast i händelse från ena

eller andra sidan utfärdas en uttrycklig förklaring att krigstillstånd råder.

Praktiskt sett lärer det emellertid så till vida äga mindre betydelse, huruvida

krigstillstånd anses föreligga eller icke, som de bestämmelser artikeln

i övrigt innehåller föranleda ett fullständigt avbrytande av allt slags

förbindelser mellan den fredsbrytande förbundsmedlemmen och alla de

övriga.

De sanktioner, som i artikeln avses, äro av två slag, ekonomiska

och militära.

De ekonomiska saktionerna bestå i det fullständiga avbrytande av

förbindelserna, varom nyss nämnts.

Enligt artikeln åligger det varje förbundsstat att

1) avbryta alla kommersiella eller finansiella förbindelser med

den stat, som bryter mot akten;

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 57

2) förbjuda värjo slags förbindelse mellan statens egna innebyggare

(»nationals», »nationaux») och innebyggare i den stat, som bryter

mot akten; samt

3) förhindra alla slags finansiella, kommersiella eller personliga

förbindelser mellan den fredsbrytande statens innebyggare och innebyggare

i alla andra stater, vare sig dessa tillhöra förbundet eller icke.

Avfattningen av dessa bestämmelser äro tydligen allt annat än

tillfredsställande. De ordalag, vari de särskilda grupperna av förpliktelser

beskrivas, äro i flera hänseenden otydliga. Gränsen mellan dessa

grupper är svår att uppdraga, och det förefaller, som om man i det hela

icke skulle hava nöjaktigt genomtänkt bestämmelsernas innebörd. En

säker tolkning av ifrågavarande bestämmelser kan vid sådant förhållande

icke här lämnas, men jag anser mig dock icke kunna undgå att omnämna,

huru bestämmelserna enligt min uppfattning rimligen böra i viktigare

hänseenden förstås.

Det avbrytande av förbindelser med den fredsbrytande staten, som

här omförmäles under 1), torde avse spärrningsåtgärder, tjänande till

att förhindra personers eller föremåls direkta eller indirekta förflyttande

från det egna statsområdet till den fredsbrytande statens territorium eller

befordran av meddelanden mellan dessa områden. Härunder skulle då

falla sådana åtgärder som avstängande av järnväg eller annat allmänt

kommunikatiosmedel å gränsen mellan de två länderna, gränsbevakning,

förbud mot utklarering eller inklarering av fartyg i direkt eller indirekt

fart till och från den fredsbrytande staten, förhindrande av postbefordran,

telegrafkommunikation eller luftfart mellan de två länderna samt förbud

att utfärda pass för resa till den fredsbrytande staten eller att visera

därifrån utfärdat pass.

Med det under 2) omnämnda förbudet mot förbindelse mellan innebyggare

i den egna och den fredsbrytande staten torde åsyftas lagbestämmelser

om straff eller andra påföljder för personer i den förra staten,

som inlåta sig i något slags beröring med den andras innevånare.

De personer, vilka förbudet skulle gälla, angivas såsom nämnts i

förslagets originaltexter såsom vederbörande staters »nationals», »nationaux»,

Närmast till hands ligger att härmed skulle åsyftas dessa staters medborgare.

En dylik tolkning torde dock näppeligen vara den riktiga. Avsikten

med det ekonomiska sanktionsförfarandet är i det hela att åstadkomma

en ekonomisk isolering av den stat, som bryter mot akten. Härför

erfordras, att envar av de övriga förbundsstaterna medverkar till att

avhålla där levande personer från förbindelse med personer inom den

fördragsbrytande statens område. Av mindre eller ingen vikt och där
Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 höft. (Nr 90). 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kanal. Maj:ts proposition nr 90.

jämte tydligen resultatlöst vore däremot att ålägga de i sanktionsförfarandet

deltagande staterna att söka förplikta sina inom den fredsbrytande

statens område boende medborgare att avbryta all förbindelse

med sin omgivning. Icke heller vore det rimligt, om varje i aktionen

deltagande stat skulle anses förpliktad att inom sitt område förbjuda

beröring mellan sina egna medborgare och därvarande medborgare i den

tredsbrytande staten. Man tänke sig en stat, som inom sitt område

hyser ett talrikt folkelement, tillhörande en främmande stat. Att i händelse

av sanktionsförfarande mot denna stat ögonblickligen genomföra

internering eller hemsändande av denna befolkning lärer icke låta sig

göra, i varje fall icke utan oskäligt lidande och förfång för dem, som

skulle utsättas för behandlingen, och svåra rubbningar i den exekverande

statens inre förhållanden.

I betraktande av det nu anförda torde det vara berättigat att,

såsom i den av mig åberopade översättningen av akten skett, låta

ifrågavarande i originaltexten brukade uttryck återgivas med »innebyggare»,

en tolkning som ligger nära till hands även med hänsyn till den ”betydelse,

som i de anglo-sachsiska länderna på det personliga området till - erkännes den s. k. domicilprincipen framför den annorstädes övervägande

nationalitetsprincipen.

Den under 3) här ovan omförmälda förpliktelsen till förhindrande

av förbindelserna mellan den fredsbrytande staten och andra stater avser

tydligen i främsta rummet försvårande eller omöjliggörande av förbindelserna

mellan fredsbrytaren och stater utom förbundet. För fredsbrytarens

isolering från alla förbundna stater synes nämligen vara sörjt

redan genom de bestämmelser, som omnämnts under 1) och 2), under

förutsättning att dessa bestämmelser allmänt iakttagas av förbundsstaterna.

Det skall alltså enligt förbundsakten åligga dessa att förhindra all

kommersiell, finansiell och personlig förbindelse mellan fredsbrytaren

och varje utom förbundet stående stat. Med vilka medel detta tänkes

kunna genomföras angives ej i aktens text. Det måste likväl antagas,

att medel, som ur folkrättslig synpunkt skulle innebära övergrepp mot

den utanför förbundet stående staten, ej kunna tillgripas. Skulle exempelvis

sistnämnda stat genom landgräns sammanhänga med den fredsbrytande

staten, kan det naturligtvis ej ifrågasättas att förbundsstaterna

skulle, för möjliggörande av samfärdselns avbrytande, äga ockupera någon

del av den utom förbundet stående statens territorium; och i avseende

å sjöförbindelses avspärrande måste fasthållas, att endast sådana medel

höra ifrågakomma, som enligt de folkrättsligt erkända blockadreglerna

äro tillåtna gent emot en neutral stat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

5!)

l)ct ekonomiska sanktionsförfarandet skall enligt lorbundsakten sättas

i verket automatiskt. De särskilda förbundsmedlemmarne förklaras

hava att själva konstatera, när fredsbrott av den art, som avses i art. 12,

13 eller 15 ägt rum, och därefter på eget initiativ vidtaga de avspärringsåtgärder,

som omförmälas i förevarande artikel. Något konstaterande

genom ett eller annat förbundsorgan, vilken stat skall anses hava begått

fredsbrottet och huruvida detta är av nyss nämnda art, omtalas ej i förbundsakten,

och yrkanden, som från neutralt håll framställts om åläggande

för rådet att på något sätt konstatera och karaktärisera fredsbrottet, hava

ej tillvunnit sig avseende. I den officiella engelska kommentaren uttalas

emellertid, att de mindre staterna sannolikt komma att avvakta, vilken

ståndpunkt intages av stormakterna eller rådet.

Fördraget synes utgå från att en planmässig samverkan ej i något

fall skall ifrågakomma vid de ekonomiska sanktionsåtgärdernas genomförande.

I själva verket torde sådan samverkan knappast vara av nöden

i avseende å åtgärder, som här förut omnämnts under 1) och 2). Däremot

är det svårt att inse, huru det slags avspärrning, som omförmäles

under 3), skall kunna komma till stånd annorledes än i form av en planlagd

samfälld aktion. Det kan icke rimligen antagas, att varje förbundsstat,

även den som ligger i eu helt annan del av världen än den fredsbrytande

staten, skulle vara förpliktad att utan anmaning deltaga i något

slags bloekadförfarande mot fredsbrytaren. Man synes, även om förbundsaktens

text talar häremot, nödsakad att utgå från att ett beslut av rådet

eller församlingen kommer till stånd i fråga om sättet för åstadkommandet

av detta led i sanktionsförfarandet och för de särskilda staternas deltagande

däri. I själva verket måste, om det föregående är riktigt, den

aktion det här gäller vara att hänföra till de militära sanktion såtgärderna

och vara underkastad de regler, fördraget stadgar för dessa åtgärder.

En i viss mån betänklig sida av det ekonomiska sanktionsförfarandet

ligger däri, att de olägenheter detsamma enligt sakens natur måste medföra

för förbundsstaterna själva ingalunda likformigt fördela sig mellan

dessa utan kunna komma att drabba högst ojämnt. För en stat, som

haft starkt utvecklade förbindelser med fredsbrytaren och plötsligt måste

avspärra sig från denne, kunna de ekonomiska verkningarna komma att

te sig synnerligen allvarsamma. Enligt tredje stycket av förevarande

artikel utlova förbundsstaterna varandra ömsesidigt stöd för avhjälpande

av dylika verkningar men någon antydan lämnas ej om arten av detta

stöd. Yad som synes kunna ifrågakomma är, bland annat, att till ersättande

av inställd import och export draga försorg om tillförsel från

annat håll och öppnande av nya avsättningsområden. Något slags be
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

KungI. Maj:ts proposition nr 90.

fogenhet att härom fatta beslut kan ej tilläggas förbundsorganen, utan

det måste ankomma på de särskilda förbundsmedlemmarna att vidtaga

nödiga åtgärder, men man torde få förvänta att rådet ägnar frågan nödiguppmärksamhet

och gör sitt inflytande gällande för planmässigt genomförande

av en rationell och rättvis reglering av förhållandena.

I fråga om de militära sanktionerna innnehåller fördraget såsom

huvudregel, att rådet skall till de regeringar, saken kan anses angå, rikta

en framställning, innefattande förslag å de stridskrafter, med vilka förbundsmedlemmarne,

var i sin mån, skola bidraga till de väpnade styrkor,

som skola genomföra förbundets åtaganden. Bestämmelsen lärer icke kunna

tydas därhän, att samtliga förbundsstaters deltagande måste tagas i anspråk

varje gång eu mititär sanktionsåtgärd skall komma till stånd. Vad

aktens text innehåller om att rådets framställning skall riktas allenast

till de regeringar, saken kan angå — en inskränkning, som infördes först

vid den slutliga redaktionella bearbetningen —- tyder på att hänvändelsen

kan komma att begränsas till vissa makter, som med hänsyn till geografisk

belägenhet eller av annan anledning anses böra i första hand

ifrågakomma.

Framställningen skall, såsom nämnts, innehålla ett angivande av

de styrkor, med vilka stat, till vilken den riktas, bör bidraga till sanktionsförfarandet.

Det torde få antagas, att den även skall innehålla meddelande

om ort, tid och sätt för styrkornas åsyftade användande.

Stat, som mottagit framställning av ifrågavarande art, torde ur

rättslig synpunkt äga befogenhet att själv besluta, huruvida och i vad

mån den må efterkomma framställningen. Detta synes framgå av den,

låt vara, mindre tydliga texten till förbundsakten och bekräftas av officiella

uttalanden från auktoritativt håll, såsom presidenten Wilson, Léon

Bourgeois och den officiella engelska kommentaren till förbundsakten.

Att emellertid en stark moralisk och politisk pression kan komma att

göra sig gällande ligger i öppen dag. Ur förbundsidéns synpunkt vore

det ock att beklaga, om förbundsmedlemmar skulle utan vägande skäl

undandraga sig den medverkan för det gemensamma målet, som hos dem

påkallas. Förbundstanken vore då i viss mån att anse såsom förfelad.

Föga önskvärt vore även ur andra synpunkter om, såsom måhända kan

befaras, de mindre folken eller vissa av dem skulle visa benägenhet att

åt stormakterna allena överlåta omsorgen om väpnat uppträdande mot

fridsstörare. En dylik hållning skulle vara ägnad att motverka de mindre

staternas naturliga och berättigade strävan efter verkligt inflytande på

förbundets angelägenheter. Det skulle knappast heller stå väl tillsammans

med de mindre staternas anspråk på likvärdighet inom förbundet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. fil

om en sådan stat, på samma gång (ten droge fördel av den tryggade

rättsordning förbundet avser att skapa, sökte undandraga sig skäligt deltagande

i nödvändiga bördor för denna rättsordnings upprätthållande. A

andra sidan är tydligt att, så länge några allmänna grunder för regleringav

skyldigheten till deltagande i väpnad förbundssanktion ej blivit fastställda,

det för de särskilda staterna, och i synnerhet kanske för de

mindre, är av stor vikt att gent emot eventuella obilliga krav på medverkan

kunna ställa ett sådant veto, som förbundsakten synes medgiva.

I avseende å förhandling och deltagande i militärt sanktionsförfarande

gäller, såsom redan erinrats (sid. 29-—30) att stat, som i allmänhet

ej är i rådet företrädd, äger delegera eu särskild representant med säte och

stämma i rådet, när fråga där förekommer om stats medverkan till väpnad

aktion av förbundet. Det veto, som å statens vägnar kan ifrågakomma,

må alltså utövas av denne representant. Samtidigt måste emellertid

fasthållas, att därest ombudet skulle biträda ett i rådet fattat positivt

beslut om medverkan av ifrågavarande stat, spörsmålet ej därmed

är på ett för denna bindande sätt avgjort, utan statens regering, eventuellt

efter inhämtande av parlamentets samtycke, har att träffa det

slutliga avgörandet.

Tydligt är att den förhandling, som efter vad nu framhållits är av

nöden då fråga om gemensam militär aktion uppstår, måste medföra eu

viss tidsutdräkt, och att förbundet alltså av sådan anledning mången gångblir

ur stånd att med önskvärd skyndsamhet reagera mot ett plötsligt

fredsbrott. I den engelska kommentaren erinras ock, att med hänsyn härtill,

förbundets medlemmar i första hand måste lita på sin egen kraft

att motstå ett angrepp, och framhålles såsom önskvärt, att de för ökande

av sin motståndskraft ingå allianser. Det är i själva verket uppenbart

att, så länge förbundet saknar en genomförd militär organisation, det

icke är i stånd att lämna garanti för det omedelbara bistånd, som skulle

vara av nöden för att redan från början hejda ett plötsligt överfall mot

en förbundsstat. Tydligt är ock under sådana förhållanden, att intill

dess en genomgripande internationell rustningsminskning kommit till stånd,

varje stat, som vill sörja för sin säkerhet, måste vara betänkt på vidmakthållande

av sitt självförsvar, och att den härtill äger så mycket

större anledning, som den i den engelska kommentaren antydda utvägen

att ingå allianser för många stater måste anses vara förenad med betänkligheter.

Likasom förbundsmedlemmarna i fördraget åtagit sig att ömsesidigt

stödja varandra i fråga om de bördor, som drabba dem genom de ekonomiska

sanktionernas tillämpning, förplikta de sig ock att lämna var
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

andra bistånd emot krigiska åtgärder, varigenom fredsbrytande stat kan

komma att reagera mot militära eller ekonomiska sanktioners verkställande.

En dylik förpliktelse är i själva verket, särskilt ur de nämnda staternas

synpunkt, ett nödvändigt komplement till sanktionsåtgärderna.

Med reglerna om deltagande i militärt sanktionsförfarande sammanhänger

den i förevarande artikel intagna bestämmelsen om skyldighet för

förbundsmedlemmarna att, envar inom sitt område, tåla och underlätta

passage för förbundsmedlem, som går förbundets ärenden. Denna skyldighet

är i så måtto ovillkorlig, att stat, som helt och hållet motsätter sig

passage, gör sig skyldig till fördragsbrott. Stat, över vars område passage

skall äga rum, måste emellertid, såsom förut nämnts, äga inom rådet

deltaga i överläggning och beslut om sättet för passagens verkställande

och för sådant ändamål till rådet delegera ett tillfälligt ombud, som äger

att förhandla om passagevägen och andra detaljer.

Skyldigheten att deltaga i ekonomiskt sanktionsförfarande och medgiva

passage innebär för förbundsmedlemmarna avsägelse av rätt till

neutralitet i hittillsvarande mening gent emot stat, som i strid med förbundsakten

bryter freden. Så till vida medför förbundets tillkomst en återgång

till äldre tiders uppfattning om åtskillnad mellan rättvisa och orättvisa

krig. I avseende å sådana mellan förbundsmedlemmar inbördes, eller

eljest mellan särskilda stater uppkommande krigiska förvecklingar, som

icke stå i strid med förbundsakten, bibehåller emellertid neutralitetsbegreppet

sin betydelse, och så till vida måste hittills gällande rättsregler

och internationella överenskommelser rörande neutralitet fortfarande anses

äga bestånd.

En av de stater, som skola inbjudas att tillträda förbundet, nämligen

Schweiz, skall i neutralitretshänseende intaga en särställning. I art.

435 av fredstraktaten med Tyskland och art. 375 av traktaten med Österrike

förklaras de år 1815 ingångna överenskommelser, som angå Schweiz

neutralitet, och särskilt akten av den 20 november nämnda år, utgöra

mellanfolkliga uppgörelser till fredens bevarande, varav åter anses följa,

att de jämlikt art. 21 i förbundsakten äro med detta förenliga och

fortfarande äga bestånd. Ifrågavarande överenskommelser innefatta ett

erkännande och garanterande av Schweiz’ ständiga neutralitet, vilken

förklaras överensstämma med den europeiska politikens sanna intressen.

! följd av vad sålunda förekommit har i Schweiz såväl som annorstädes

allenast ansetts att Edsförbundet vore, icke blott berättigat, utan förpliktat

att avhålla sig från deltagande i militärt sanktionsförfarande, samt

förhindrat att medgiva krigförande makt passage genom förbundsområdet;

och ehuru på sista tiden riktigheten av denna tolkning dragits

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj:tu proposition nr 00.

63

i tvivelsmål, torde det kunna förmodas, att den inom den närmaste framtiden

kommer att fastslås såsom riktig. Däremot anses Edsförbundet i

händelse av inträde i nationernas förbund vara förpliktat att, likasom

andra förbundsmcdlemmar, deltaga i de ekonomiska sanktion såtgärder,

som avses i förbundsaktens art. 16. Det förtjänar måhända omnämnas

att, enligt vad som framgår av den schweiziska regeringspropositionen

om landets anslutning till nationernas förbund och andra tillgängliga

officiella handlingar, man i Schweiz synes vara tämligen ense om atl

den sålunda bestämda neutraliteten icke kan giva anledning till någon

nedsättning av landets förutvarande försvarskraft.

En annan stat, som förut fått sig tillförsäkrad ständig neutralitet,

nämligen Belgien, har som bekant förklarat sig icke vidare eftersträva

sådan och utan förbehåll inträtt i nationernas förbund.

Enligt sista stycket i art. 16 kan förbundsmedlem, som åsidosatt

ur förbundsakten härflytande förpliktelse, uteslutas ur förbundet genom

beslut av rådet, fattat med enhällighet av ombuden för övriga där

representerade stater.

Bestämmelsens placering ger något stöd åt den förmodan, att dess

tillämpning vore begränsad till fall av fredsbrott i strid med förbundsakten

art. 12, 13 eller 15. Mot bestämmelsens tydliga ordalag torde emellertid

en sådan tolkning näppeligen kunna antagas, utan bestämmelsen synes

kunna komma till användning även vid andra överträdelser, exempelvis

när någon stat anses hava felat mot 8 artikelns föreskrifter om överskridande

av rustningsprogram eller utbytande av upplysningar av militär

art, eller när en stat icke med den skyndsamhet eller effektivet, som

anses påkallad, deltagit i sanktionsförfarande enligt art. 16.

Det måste anses betänklig!, att rådet sålunda skall äga i sista hand

fatta beslut om en medlems uteslutande. En åtgärd av så genomgripande

art synes ej böra ifrågakomma utan att samtliga förbundsmed- .

lemmar tillspörjas, och bör därför ankomma på församlingen. Detta ligger

desto närmare till hands, som det enligt art. 1 är församlingen, som

fattar beslut om nya medlemmars upptagande i förbundet. Den i förbundsakten

åsyftade proceduren skulle, såsom blivit framhållet, till och med

kunna tänkas medföra den konflikten, att en av rådet utesluten stat genast

återupptoges av församlingen.

Art. 17. Bestämmelserna i denna artikel hava till syfte att, i av- Art. 17. inseende

å konflikter i vilka någon utanför förbundet stående stat är part, Xrt stater

genomföra regler i huvudsak överensstämmande med dem, som enligt art. utom för
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

12—16 gälla beträffande konflikter mellan förbundsstater. Tydligt är i

själva verket, att om förbundet skall kunna fylla sin uppgift att så vitt

möjligt upprätthålla världsfreden, det måste sträva efter att bilägga även

dylika konflikter och inskrida mot utanför stående stat, som utan föregående

förlikningsförsök eller domstolsprocedur överfaller annan stat.

Enligt art. 17 tillkommer det rådet att i händelse av tvist, vari

någon stat utanför förbundet är part, inbjuda denna att för behandling

av tvister underkasta sig en förbundsmedlems förpliktelser, med de jämkningar,

rådet kan finna skäliga. Ett antagande av sådan inbjudning

medför tillämpning av artiklarne 12—15, med rätt för rådet att vidtaga

sådan ändring i bestämmelserna, det prövar nödigt.

Det synes vara rådets sak att konstatera förefintligheten av tvist,

och att bedöma, huruvida den är av beskaffenhet att påkalla förbundets

ingripande. Vad art. 15 för där avsett fall innehåller om att tvisten

förutsättes vara ägnad att framkalla en brytning, saknar motsvarighet

i art. 17, men måste antagas även här vara åsyftat. Därav följer

jämlikt art. 11, att även en i rådet icke företrädd förbundsstat kan fästa

rådets uppmärksamhet på förhållandet, likasom det på grund av sistnämnda

artikels innehåll vill synas, som om eventuellt församlingen skulle

kunna taga eu viss, låt vara blott förberedande och formlös befattning

med frågan.

Innebörden av rådets nyss angivna befogenhet, att i händelse av

den avlåtna inbjudningens antagande bestämma om jämkningar i de

regler art. 12—15 innehåller, är ej klar. Måhända kan man tänka på

fall, där någon av de tvistande staterna stode på ett alltför primitivt utvecklingsstadium

för att lämpligen kunna vid undersökningsförfarandet

representeras av en delegerad med ställning av ledamot i rådet eller församlingen.

Tänkbart vore även, att man, med hänsyn till den ömtåliga

ställning en inbjuden stat intager i förhållande till förbundet, velat öppna

möjlighet att till sådan stats förmån medgiva särskilda garantier och

undantag, exempelvis i avseende å skyldigheten att efterkomma ett enhälligt

uttalande av rådet. Frågan måste tyvärr lämnas oavgjord, då

förbundsaktens text icke lämnar någon som helst ledning och auktoritativa

uttalanden eller tolkningar ej heller synas föreligga.

Enligt artikelns andra stycke har rådet att i samband med utfärdande

av inbjudan anordna en undersökning av tvistefrågor och föreslå

åligganden, som synas lämpliga och verksamma. Även detta stadgande

är synnerligen oklart. Närmast till hands kan synas ligga att

däri se ett undantag från 15 artikelns regler om undersökningens

fotande på en formlig förhandling mellan de tvistande parterna. Un
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuugl. Maj:l» proposition nr 90.

dersökningsförfarandet skulle då taga sill början, inuan den inbjudna

staten ens fatt del av inbjudningen, och kunna fortgå samt eventuellt

avslutas, innan denna stat haft tid att överväga och besvara inbjudningen.

Kn dylik tolkning förefaller dock föga rimlig. Den skulle icke

blott vara högst obillig mot den inbjudna staten, utan tydligen och kunna

försätta undersökningsorganet i olösliga svårigheter. Vad särskilt angår

det fall, att båda de tvistande staterna stil utanför förbundet, är det svårt

att förstå, huru en undersökning, som i någon mån förtjänade detta namn,

skulle kunna fortgå och avslutas utan någondera partens medverkan.

I betraktande av det anförda synes man rimligen kunna utgå ifrån

att bestämmelsen ej avser annat än en preliminär utredning och därpå

byggda åtgärder av provisorisk karaktär, ägnade att förebygga skapandet

av en fait accompli från endera partens sida, varemot det egentliga

undersökningsförfarandet och det därpå byggda utlåtandet i allmänhet

skall åvägabringas i enlighet med bestämmelserna i art. 15. Stadgandet

skulle då hava sin grund i eu farhåga, att från stater utom förbundet

snarare än från förbundsmedlemmarna kunde befaras våldsåtgärder,

som det gällde att i tid förekomma.

För det fall att utfärdad inbjudning avvisas och den inbjudna

staten går till krig, innebär artikelns tredje stycke att, så framt den

överfallna motparten är förbundsmedlem, ett san k t i on s förfäran de skall

komma till stånd i enlighet med de regler art. 16 innehåller för eventualiteten

av otillåtet fredsbrott från förbundsmedlems sida. Skulle däremot

en stat visserligen vägra att mottaga utfärdad inbjudning, men dock

icke gripa till vapen, ifrågakommer icke något inskridande enligt förevarande

artikel.

Skulle båda parterna såsom stående utanför förbundet hava erhållit

inbjudning, men avvisat densamma, äger enligt artikelns sista stycke

rådet vidtaga åtgärder och framställa förslag, som äro ägnade att förebygga

fientligheter och leda till lösning av konflikter. Vad som härvid

skall förstås med åtgärder, i motsats till förslag, är otydligt, då det

ej gärna kan antagas, att rådet skulle äga befogenhet att rättsligen

ålägga förbundsmedlemmarna någon slags medverkan.

För den händelse att av två utanför förbundet stående parter den

ena avvisar och den andra antager utfärdad inbjudning, saknas bestämmelser.

Tvivelsutan måste emellertid rådet i sådant fall äga samma

befogenhet som tillkommer det då bägge staterna avvisat inbjudningen.

Måhända är det emellertid avsett, att de i tredje stycket givna reglerna

om sanktionsförfarandes omedelbara inledande skola äga tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 1020. 1 sand. 75 käft. (Nr 90.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ti ''proposition nr 90.

66

Med allt erkännande av nödvändigheten av regler av den art, förevarande

artikel innehåller, kan man ej undertrycka den farhågan, att

tillämpandet av dylika regler skall för förbundet bliva en svår stötesten.

En utom förbundet stående stat, som råkat i tvist med förbundsstat, och

med anledning därav inbjudes att underkasta sig undersökningsförfarande,

skall näppeligen anse sig kunna för tvistens prövning påräkna full

opartiskhet hos rådet eller församlingen. Visserligen torde han, såsom

redan nämnts, genom inbjudningens antagande komma i väsentligen

samma ställning som en förbundsstat, och alltså äga att i rådet eller

församlingen låta representera sig genom ett tillfälligt ombud. Men det

kan ej gärna förtänkas honom, om han ej häri, eller i 15:de artikelns

övriga bestämmelser, ser erforderliga garantier för en oväldig behandlingav

tvisten. Även under förutsättning av de bästa avsikter hos de personer,

som i detta fall skola representera förbundet, kan det i själva

verket knappast undgås, att vissa ovägbara omständigheter komma att

till den inbjudna statens nackdel inverka på behandlingen, framför allt

en mer eller mindre medveten misstro mot avsikterna hos en stat, som

ej velat eller ej fått ansluta sig till förbundet. Ur denna synpunkt

torde den av mig vid art. 15 antydda tanken, att låta tvist i första

hand gå till undersökning av eu paritetisk sammansatt nämnd, erbjuda

särskilda fördelar, när det gäller tvister, som avses i förevarande

artikel. t

För övrigt behöver det knappast framhållas, att ett förfarande sådant

som det här stadgade för ett genomförande förutsätter eu sammanslutning,

som gent emot envar av de utanför stående staterna besitter

en högst betydande överlägsenhet i maktresurser och tillika åtnjuter eu

hög grad av av moralisk auktoritet. Möjligheten att i längden upprätthålla

eu dylik ordning gent emot stater av större betydenhet kan starkt

ifrågasättas. På denna punkt framträder särskilt tydligt önskvärdheten

av att förbundet snarast möjligt blir universellt.

A>t''18tio™ 18. Denna artikel innehåller det viktiga stadgandet om in
fila

teriiati°n(d!;i avtals offentliggörande. Dylika avtal förklaras erhålla giltigoffenlighet,

het först genom registrering hos förbundets sekretariat, och det åligger

sekretariatet att snarast möjligt publicera allt vad som sålunda blivit

registrerat.

Betydelsen av en dylik bestämmelse ligger i öppen dag. Visserligen

har man ingalunda härigenom nått det i presidenten Wilsons punkter

uppställda önskemålet att politiska allianser mellan förbundets medlemmar

över huvud skola vara uteslutna; men förebyggandet av de hem
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuuffl. MajUs proposition nr !J0.

I>7

liga överenskommelser, som hittills i den internationella politiken spelat

en sä ödesdiger roll, innebär dock tydligen ett väsentligt steg i riktning

mot den internationella rättsordning, vars åstadkommande förbundsakten

angiver såsom ett av förbundets huvudsyften. Det vore emellertid tvivelsutan

alltför optimistiskt, om man med hänsyn till ifrågavarande bestämmelse

ville anse hemliga uppgörelser av politisk art vara för förbundsmedlemmarnas

del helt och hållet otänkbara. Erfarenheten visa]-, att ett

hemligt samförstånd av den mest betydelsefulla art kan, även utan att

äga något slags rättslig giltighet, komma att spela en högst väsentlig

roll. Här som i andra fall beror förbundsaktens betydelse i hög grad

av den anda, som besjälar förbundsmedlemmarna, och av den tradition,

som efter hand utbildas i fråga om tillämpningen av aktens principer.

Bestämmelsen i art. 18 avser endast överenskommelser, som ingås

efter förbundsaktens ikraftträdande eller, för sedermera tillkomna förbundsmedlemmar,

efter deras inträde. I fråga om tidigare ingångna

överenskommelser är att märka den i art. 20 förekommande bestämmelsen,

att sådana mellan förbundsmedlemmar träffade uppgörelser, som äro oförenliga

med förbundsakten, skola anses avskaffade, och att i övrigt medlemmarna

skola vidtaga åtgärder för att befria sig från förpliktelser, som

ej låta sig förena med förbundsaktens bestämmelser. Äldre överenskommelser

som ej kunna anses stridande mot akten, må däremot ehuru oregistrerade,

förbliva gällande. Att avgöra vad som sålunda för framtiden

får hemlighållas erbjuder vissa svårigheter. Det torde emellertid få antagas,

att man ej velat därunder inbegripa tilläventyrs bestående allianser

av politisk innebörd.

Art. It). Denna artikel synes i viss män sammanhänga med de i p,

art. 11 givna stadganden om befogenhet för förbundet att ingripa till Revision av

fredens bevarande och om förbundsmedlemmarnas rätt att fästa rådets eller

eller församlingens uppmärksamhet å omständigheter, som kunna störa den .farliga

de internationella förhållandena och därigenom sätta världsfreden i fara. Jor rag''

I samma syfte verka nämligen de i förevarande artikel givna bestämmelserna

om församlingens befogenhet att inbjuda medlemmar av förbundet att

revidera fördrag, som blivit otillämpliga, samt förhållanden av internationell

betydelse, vilkas fortvaro kan anses utgöra en fara för världsfreden. Det

behöver knappt betonas, att fördrag, som blivit föråldrade eller eljest

visa sig outförbara, äro i hög grad ägnade att giva upphov till internationella

svårigheter. I detta sammanhang må särskilt erinras om den

inom folkrätten kända läran om internationella överenskommelsers beroende

av den s. k. clausula rebus sic stantibus, en uttrycklig eller tyst

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

förutsättning om fortbeståendet av de förhållanden, varunder en överenskommelse

ingicks. Denna lära, på vars närmare innebörd och berättigande

här ej är nödvändigt att ingå, kan lätt medföra, och har mången

gång medfört, meningsskiljaktigheter och slitningar.

Vad beträffar prövningen av internationella förhållanden, som, utan

att sammanhänga med traktaten, kunna innebära eu fara för freden,

torde härmed i främsta rummet åsyftas territorialförhållanden. Förevarande

artikel utgör i detta avseende ett komplement till den i art. 10

innefattade garantien mot yttre angrepp. Genom förevarande artikel

skapas möjlighet för åstadkommande på fredlig väg av territoriella förändringar,

som kunna föranledas av utvecklingen.

Förhållandet mellan art. 11 och art. 19 är i någon mån oklart.

Då i den senare artikeln allenast församlingen och ej rådet omnämnes,

kan det näppeligen antagas, att densamma skulle avse endast att för

det ena förbundsorganets del närmare precisera eu befogenhet, som enligt

den tidigare artikeln skulle tillkomma båda. Måhända får det antagas,

att det inskridande, som enligt art. 19 »tid efter annan» tillkommer

församlingen, avser att, oberoende av mer eller mindre akuta konflikter,

på förhand åstadkomma en reglering av förhållanden, som kunna beräknas

i framtiden erhålla en farlig aktualitet.

Art. ao. Art. 20. Enligt denna artikel skola alla mellan förbundsmed
F$trtdc?mot

lemmai''na ingångna överenskommelser, som strida mot förbundsakten,

förbunds- anses upphävda. Att avgöra vilka bestämmelser .sålunda äro att betrakta

"ogiltig™ såsom förfallna torde mången gång vara förenat med eu viss svårighet,

och det torde ur denna .synpunkt vara tillrådligt, att förbundsmedlemmarna

i mera omtvistliga fall härom träffa överenskommelse. Skulle tvist

uppstå om ett avtals förenlighet med förbundsakten, tillkommer det naturligtvis

vederbörande förbundsorgan — församlingen, rådet eller den fasta

domstolen — att taga befattning med tvisten, och jämlikt art. 13 är

spörsmålet, såsom rörande en tolkning av förbundsakten, att hänföra till

dem, som i allmänhet skola anses ägnade för judiciell lösning.

Artikel 20 innefattar vidare åtagande av förbundsmedlemmama att

för framtiden avhålla sig från avtal, som .strida mot förbundsakten.

Bestämmelsen gäller enligt sin bokstavliga lydelse endast avtal mellan

förbundsmedlemmar, men måste naturligtvis tillämpas även i avseende å

förbnndsmedlemmarnas förhållande till stater utanför förbundet.

Huru bestämmelsernas efterlevnad skall övervakas, framgår ej tydligt

av förbundsakten. Någon föreskrift om befogenhet för sekretariatet

att vid uppkommande fråga om avtals registrering pröva dess förenlighet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:t* proposition nr 90.

med förbundsakten och eventuellt vägra registrering förekommer e.j i

akten, och en dylik prövning torde ej heller vara äsyftad eller lämplig.

Däremot måste det tillkomma förbundsmedlem, som anser ett avtal

oförenligt med förbundsakten, att hos församlingen eller rådet göra

denna uppfattning gällande i syfte att åvägabringa påtryckning för avtalets

annoterande, och även utan sådant initiativ lärer det ena eller

andra förbundsorganet kunna inskrida i nämnda syfte. 1 detta sammanhang

må omnämnas, att de defensivtraktater som, på sätt som jag tidigare

meddelat, den 28 juni avslötos i Versailles mellan Förenta Staterna, högland

och Frankrike, innehålla en bestämmelse, varigenom traktaternas giltighet

göres beroende av att nationernas förbunds råd finner dem förenliga

med förbundsakten.

Artikeln innebär slutligen i sitt senare stycke förpliktelse för förbundsmedlemmarna

att söka frigöra sig från sådana med förbundsakten

oförenliga avtal, som de ingått före inträdet i förbundet. Denna

förpliktelse avser troligen allenast förhållandet till utomstående stater,

och den kan naturligtvis icke innebära mera än eu skyldighet att, så vitt

från andra partens sida hinder ej möter, genomföra avtalets upphörande.

Art. 21. Denna artikel innebär så till vida en tolkning av den

närmast föregående, som den i fråga om vissa överenskommelser uttalar,

att de ej skola anses oförenliga med förbundsakten. Detta förklaras

i allmänhet gälla om överenskommelser i fredsbevarande syfte. Stadgandet

härom lärer dock ej kunna så förstås, som om en mot förbundsakten

uppenbarligen stridande överenskommelse skulle utan vidare vara

gällande när den kunde anses ingången i fredsbevaranda syfte.

Enligt förevarande art. och bestämmelserna i fredstraktaten med

Tyskland skola emellertid vissa bestämmelser, ehuru måhända mindre väl

förenliga med föreskrifter i förbundsakten, dock anses äga bestånd. Detta

gäller i främsta rummet den s. k. Monroedoktrinen. Under detta uttryck

innefattas som bekant icke eu överenskommelse i egentlig'' mening, utan

eu politisk princip eller doktrin, som gjorts gällande av Förenta Staterna

och genom tyst godkännande av andra makter vunnit en viss internationell

helgd. Doktrinen har sitt namn efter presidenten Monroe, vilken i

ett budskap av år 1823 gav den uttryck. Dess innehåll har alltid varit i

viss mån svävande och i ej oväsentlig mån undergått utveckling. T den

form vari den för närvarande hävdas, kan den i de delar som beröra

förbundsakten anses innebära, att möjlighet till territoriellt förvärv

inom Amerika icke under några omständigheter står öppen för makter

utom denna värlsdel. Omtvistat är, i vad mål tvångsmedel av militär

.. Art. 21

Överenskommelser

som

e j strida mot

förbundsakten.

Monroedoktrinen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kuncfl. Maj:t.^ proposition nr 90.

art må av utomamerikanska stater användas mot de amerikanska.

Dock synes man övervägande vara av den meningen, att marina tvångsmedel

icke äre uteslutna, likasom ock vissa uttalanden från officiellt håll

i Förenta Staterna synas tyda på, att en tillfällig territoriell ockupation

ej behöver anses stå i strid med doktrinen.

Att en amerikansk stat skulle anses vara förhindrad från ingripande

i annan världsdel än Amerika anses däremot som bekant numera ej ligga

i Monroedoktrinen. En annan sak är att enligt en mening, som räknar

många anhängare inom Förenta Staternas senat, ett ingripande — i varje

fall ett sådant, som går ut på militära maktmedels användande — ej utan

frångående av doktrinen kan genom fördrag tillförbindas Förenta Staterna.

Såsom de svenska delegerade vid Pariskonferensen framhållit,

måste ett hävdande av det absolut otillåtliga i, att en europeisk makt

sätter sig i besittning av amerikanskt område, anses stå mindre väl tillsammans

med förbundsaktens bestämmelser om samfäld militär aktion

mot eu stat, som i strid med akten börjar fientligheter mot en annan

makt. Den särställning, som de amerikanska staterna alltså måhända

i detta avseende komma att intaga, synes under vissa, ej alldeles

otänkbara förutsättningar föga motiverad. Ur praktisk synpunkt

torde dock någon allvarligare invändning icke behöva riktas mot en dylik

egendomlighet.

Den amerikanska senatsmajoriteten är emellertid ej tillfredsställd

med det förbehåll, som beträffande doktrinen intagits i förbundsakten.

Anledningen härtill synes bland annat ligga såväl däri, att vissa andra

av aktens bestämmelser — särskilt den i art, 10 uttalade grundsatsen

om upprätthållande av förbundsmedlemmarnas integritet gentemot yttre

angrepp — ansetts oförenliga med doktrinen, som däri, att bestämmelser

om sättet för doktrinens tolkande saknas. Från engelskt regeringshåll

har uttalats att, om tvist angående dess rätta innebörd uppstode,

det skulle ankomma på nationernas förbund att upptaga frågan.

Detta uttalande har i hög grad uppjagat opinionen i staterna, vilken

kräver att de amerikanska staterna ensamma skola äga tolka doktrinen;

och en reservation i denna riktning hör till dem, som i senaten tillvunnit

sig ett flertal röster.

Att art. 21 även äger tillämpning å förut gällande internationella

överenskommelser om Schweiz’ militära neutralitet har i annat sammanhang

omnämnts.

I annat sammanhang har redan framhållits, att en överenskommelse

sådan som den å andra Haagkonferensen tillkomna konventionen för

avgörande på fredlig väg av internationella tvister icke kan anses upp
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

71

hävd genom förbundsakten, och att, den i följd av nämnda konvention

etablerade s. k. permanenta skiljedomstolen i Haag alltså måste anses

fortfarande äga bestånd.

Art. 22. De i artikeln förekommande bestämmelserna om etablerande

av ett mandatsystem för förvaltningen av kolonier eller därmed

jämförliga områden, som före kriget tillhörde centralmakterna eller berodde

av dem, äro i det hela av mindre intresse för Sverige och tarva

därför ej här något närmare omnämnande. Påpekas må emellertid den

i artikelns femte stycke uttalade principen om förbundsmedlemmarnas

likställighet i fråga om liandelsvilkor i vissa koloniområden, särskilt i

Centralafrika.

Art. 23. Genom förevarande artikel göra förbundsmedlemmarna

eu serie åtaganden i syfte av internationellt samarbete på det sociala,

humanitära och ekonomiska området. Dessa åtaganden äro endast programmatiska.

För den närmare utformningen hänvisar artikelns ingress

till särskilda överenskommelser, antingen sådana som redan finnas eller

sådana, som kunna komma till stånd längre fram under förbundets tillvaro.

Enligt den officiella engelska tolkningen skola medlemmarna

ej vara bundna i vidsträcktare mån än som följer av dessa särskilda

överenskommelser, vilka emellertid förutsättas »fullständiga förbundsakten».

De särskilda åtagandena röra:

I) Sociallagstiftningen. Medlemmarna förbinda sig dels att var för

sig genomföra och upprätthålla en rimlig och mänsklig arbetslagstiftning,

dels att bidraga till upprättandet av internationella organisationer, som

kunna främja en dylik arbetslagstiftnings vidmakthållande i de särskilda

länderna. Förbundsmedlemmarna skola verka för att de stater,

med vilka de stå i kommersiella och industriella förbindelser, skola ordna

sina arbetsförhållanden på dylikt sätt. Stadgandet erbjuder viss likhet

med de tidigare bestämmelser i förbundsakten, enligt vilka förbundet skall

utsträcka sin verksamhet för fredens vidmakthållande jämväl till utomstående

stater, men har ej alldeles samma karaktär, enär det på intet

sätt är fråga om några tvångsåtgärder.

Ett avsevärt steg i riktning mot eu internationell reglering har

tagits genom fredstraktateu med Tyskland, i vilken en särskild del (XIII)

utgöres av en internationell konvention rörande arbetsrätten. Som parter

i denna konvention räknas allt från början de stater, som i bilagan

till förbundsakten angivas såsom ursprungliga medlemmar av förbundet,

Art. 92.

Mandat i

fråga om

kolonialområden.

Art. 23.

Socialt,

humanitärt

och ekonomiskt

samarbete.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kuniil. Maj:ts ''proposition nr UO.

således även Sverige. Stater, som framdeles biträda förbundet, anses

automatiskt anslutna till konventionen om arbetsrätten.

Denna konvention skapar en vidlyftig internationell organisation

för sociallagstiftningens utveckling.

Organisationen skall ingå som ett led i nationernas förbunds system

av organ, och är i viss mån eu efterbildning av själva förbundets organisation.

Sålunda skall finnas en församling, kallad konferens, bestående

av ombud av alla de skilda staterna. Hälften av ombuden skall representera

regeringen, eu fjärdedel arbetsgivarna och en fjärdedel arbetarna.

Vidare skall finnas ett råd, bestående av tjugufyra personer, fördelade

efter samma proportion, och skola de stater, som kunna räknas för industriella

huvudmakter besätta två trejedelar av de tolv platser, som reserverats

för regeriugsombud. Vilka dessa makter skola vara bestämmes

av förbundsrådet. De fyra övriga regeringar, som skola vara företrädda,

utses av konferensen. Denna utser även de sex arbetare- och sex arbetsgivareombuden.

Slutligen skall finnas ett permanent sekretariat, här benämnt

byrå. Byråns direktör har inom sitt arbetsområde uppgifter, som

svara mot dem, vilka tillkomma förbundets generalsekreterare. Byrån

skall huvudsakligen tjäna såsom informations- och publicitetsorgan samt

i övrigt som centralorgan för all verksamhet på sociallagstiftningens

område. Rådet synes huvudsakligen få till uppgift att leda byråns och

konferensens arbeten. Konferensen skall utarbeta och antaga konventionsutkast,

vilka emellertid bliva bindande först genom ratifikation, samt

rekommendationer, avsedda att ligga till grund för reformer i de särskilda

staternas inre lagstiftning.

Traktatbestämmelserna organisera vidare eu särskild procedur för

slitande av vissa tvister, särskilt dem som uppkomma angående behörigt

iakttagande av blivande konventioner rörande arbetsförhållanden.

Det härutinnan kompetenta organet är i första hand rådet, som

emellertid äger föranstalta om sakens hänskjutande till en undersökningskommission,

vars medlemmar utses av generalsekreteraren i nationernas

förbund bland personer, upptagna på en lista, som tillkommit genom samverkan

mellan de särskilda staterna, och som skall upptaga lika många

arbetsgivare, arbetare och av sådana kretsar oberoende personer. Från

dylik nämnd kan appelleras till förbundets fasta domstol, som även i

övrigt har sig tillagd en del speciella befogenheter under organisationen.

Bland dem märkes särskilt den att föreskriva ett slags sanktioner, nämligen

ekonomiska åtgärder, som förbundsstat skall anses berättigad men

ej förpliktad att vidtaga gentemot stat, som ej ställer sig domstolens

beslut till efterrättelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. \laj:ts proposition nr 90.

.lag erinrar om, att arbetsorganisationens konferens hållit sitt törsta

sammanträde i Washington med ett rikhaltigt arbetsprogram, samt att

Sverige sänt ombud till ifrågavarande sammanträde.

I samband med nyss refererade organisation angiver fredstraktaten

vissa grundsatser beträffande sociallagstiftningen, vilka alla industriella

sammanslutningar sägas böra söka förverkliga, i den mån för dem säregna

förhållanden det medgiver. Dessa grundsatser äro:

att arbetet ej skall anses som eu marknadsvara;

att föreningsrätten skall garanteras;

att arbetslönen skall motsvara eu skälig levnadsstandard;

att arbetstiden ej skall överstiga 8 timmar om dagen eller 48 timmar

i veckan:

att 24 timmars oavbruten vila i veckan skall garanteras;

att barnarbetet skall avskaffas och ungdomsarbetet inskränkas;

att män och kvinnor skola erhålla lika lön för lika arbete;

att alla arbetare, som lagligen uppehålla sig i ett land, skola röna

eu skälig ekonomisk behandling;

att effektiv yrkesinspektion skall införas.

Erinras må, att genom nu ifrågavarande överenskommelse de internationella

avtal på sociallagstiftningens område, som redan existera,

icke upphävas.

II) Säkerställande av en human och billig behandling av den infödda

befolkningen i områden, som stå under förbundsstats förvaltning

eller överinseende.

III) Den vita slavhandeln, barnhandeln och opiumhandeln. Jag

vill i avseende å denna punkt erinra om redan befintliga av Sverige biträdda

överenskommelser i dessa ämnen. De äro följande:

Deklaration angående negerhandelns avskaffande den 8 februari 1815;

Briisselkonferensens generalakt den 2 juli 1890, avseende bland

annat negerhandeln;

Överenskommelse rörande vita slavhandeln den 18 maj 1904;

Konvention i samma ämne den 4 maj 1910;

Konvention angående sprittrafiken i Afrika den 3 november 1906;

Algeeiraskonferensens generalakt den 7 april 1906, vars artikel 72

rör opiehandeln.

IV) Handeln med krigsförnödenheter å länder, där kontroll över denna

handel är i allmänt intresse erforderligt. Jag ber att i detta avseende

få hänvisa till, vad jag i ämnet anförde vid redogörelsen för förbundsaktens

art. 8. Jag vill blott tilläggs vis erinra om, att vissa internatio
Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 75 käft. (Nr 90.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kung! Maj:ts proposition nr 90.

nella överenskommelser, såsom Kongoakten av 1885 och den nyss anförda

Algecirasakten, innehålla bestämmelser i ämnet.

V) Åtgärder för kommunikationernas och tran siteringens frihet

samt för handelns hedrivande på rättvisa villkor.

I sistnämnda avseende finnes ingen annan allmännare internationell

reglering än den, som återfinnes i förbundsaktens art. 22, och som

åt förbundsmedlemmarna garanterar lika behandling med avseende å handel

på de områden, som förvaltas under mandatsystem. Men enligt den

engelska regeringskommentaren till akten skulle man vara berättigad till

det antagande, att förvaltningens höga ståndpunkt i dessa områden skulle

gynnsamt återverka på förhållandena i allmänhet, samt att mandatsvste•

niet kunde få en synnerligen vidsträckt tillämpning.

Vad punkten innehåller om särskilda bestämmelser för gynnande

av de förrödda provinserna i norra Frankrike torde avse att skapa möjligheter

för dessa områden att trots sitt nuvarande tillstånd ej bliva allt

för hårt lidande i den internationella konkurrensen. Beträffande dem

kan man alltså förutsätta långtgående bestämmelser till skydd för den

lokala industrien.

VI) Internationella åtgärder till förebyggande och bekämpande av

sjukdomar. Det är utan vidare klart, och bekräftas för övrigt i hög grad

av senare tiders erfarenheter, att epidemier kunna effektivt bekämpas endast

på internationell väg. Stora ansträngningar i syfte att åvägabringa

en sådan samverkan staterna emellan på ifrågavarande område har redan

gjorts och burit frukt i ett antal mellanfolkliga överenskommelser, bland

vilka jag vill erinra om de viktigaste. Dessa äro:

Överenskommelse rörande upprättande i Paris av eu byrå för offentlig

hygien av 1907; byrån avser kolerans och pestens bekämpande.

Sundhetskonventionen av 1903 avser även skydd mot nämnda

båda sjukdomar. Denna konvention erhöll 1912 en vidgad och delvis

omarbetad form.

Art. :il. In- -fri. 24. Alla internationella byråer och kommissioner skola ställas

temationella under förbundets ledning. Detta gäller såväl dem som redan existera,

kommissio- som (''ein, vilka må komma att upprättas genom framtida överenskomner

ställas melser. Förutsättning är emellertid, att samtliga de stater som biträtt

W‘bundet de avtal, varigenom byråerna eller kommissionerna upprättats, lämna sitt

bifall. I detta avseende föreligger sålunda fri vetorätt för bland andra

stater, som ej anslutit sig till förbundet.

De internationella organisationer, som tillsvidare ifrågakomma äro i

huvudsak följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung t. Aluj: tu proposition nr 00.

7r>

telegrafunionens byrå i Bern;

världspostföreningens byrå i Bern;

byrån för mått och vikt i Bern;

byråerna till skydd för industriell, litterär oeb konstnärlig äganderätt

i Bern;

byrån i Bern för offentliggörande av tulltariffer;

centralbyrån i Bern för internationella transporter;

sockerkommissionens byrå i Bryssel;

sundhetskommissionen i Paris;

åkerbruksinstitutet i Rom;

byrån för radiotelegrafi i Bern.

1 fråga om internationella verksamhetsgrenar, vilka sakna egna

organ, skall nationernas förbunds sekretariat fylla ett sådant organs uppgift.

Härmed öppnas för sekretariatet ett nytt rikt arbetsfält. Saken har

av mig redan i annat sammanhang påpekats.

Genom beslut av rådet kan för viss internationell byrå eller kommission

den särskilda budget avskaffas, som hittills varit gällande för

vederbörande organ, och kostnaderna upptagas bland sekretariatets utgifter.

Detta kan naturligen komma att innebära en väsentlig förenkling,

men förutsätter med nödvändighet, att, på sätt jag vid redogörelsen för

art. 6 framhöll, en särskild budget upprättas för förbundet. Jag vill

vidare påpeka, att om till äventyrs för ett visst internationellt organ

kostnadsfördelningen bestämts skola ske efter andra grunder än dem, som

gälla för världspostföreningens internationella byrå, eu omreglering torde

bliva nödvändig.

Art. 25. Genom förevarande artikel åtaga sig förbundsmedlem- Art. 35.

marna att på allt sätt främja de erkända Rödakorsföreningarnas arbete Fla^g^e

för avhjälpande av lidandet i världen. Jag vill i detta avseende blott Korset.

anmärka, att genom eu innevarande år i Paris undertecknad överenskommelse,

vilken biträtts jämväl av Svenska Röda korset, Rödakorsföreningarna

i ett antal länder sammanslutit sig till eu internationell liga

med säte i Geneve.

Art. 26. Förevarande artikel innehåller reglerna om åvägabrin- Art ^

gande av ändring i förbundsakten. Särskilda regler i detta avseende ha Ändringar i

ansetts nödvändiga, enär man befarar, att den tillämpning av den all- MaktenS

männa regeln, enligt vilken beslut av förbundsorgan förutsätta enhällighet

för att bliva giltiga, skulle medföra, att förbundsakten bleve orubblig.

Denna akt uppfattas nämligen av flertalet bland dem, som deltagit

s. 76 Kontrollera mot PDF

Xatiouermis

förband och

fredsfördragen.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

i dess utarbetande, endast som eu grund, på vilken det skall byggas vidare

i män av vunna erfarenheter och framkomna behov.

Enligt akten skall beslut om ändring i dess bestämmelser träda

i kraft, så snart den ratificerats av eu majoritet bland förbundsmedlemmarna,

inom vilken måste befinna sig samtliga de nio makter, vilka

äro företrädda inom rådet. Envar av dessa makter äger alltså veto mot

framställda ändringsförslag.

Ehuru i artikeln ej tydligt uttalas, att varje ändringsförslag skall,

innan fråga om ratifikation kan uppkomma, behandlas i församlingen,

måste detta antagas vara åsyftat. Förmodligen avses jämväl, att förslaget

där skall hava uppnått sådan majoritet, som i artikeln är föreskriven

i fråga om ratifikationen.

Vägrad ratifikation från en stats sida av ett förslag, som blir ratificerat,

är liktydigt med utträde ur förbundet. Eegeln skapar en möjlighet

till utträde utan iakttagande av uppsägningstid. Detta kan medföra högst

betänkliga konsekvenser, därest den stat som utträder är en av dem,

utan vilkens medverkan förbundet ej kan vara effektivt, enär övriga

stater äro förpliktade att kvarstå i förbundet åtminstone ytterligare

två år.

Efter den nu avslutade redogörelsen för förbundsaktens bestämmelser

övergår jag till ett närmare omnämnande av förhållandet mellan

förbundsaktens bestämmelser och andra delar av fredstraktaterna.

Den omständighet, att förbundsakten för nationernas förbund ingått

i fredsfördragen såsom en del därav, jämsides med de egentliga fredsvillkoren,

har givit anledning till många anmärkningar och mycken kritik.

Förbundsaktens själva karaktär av grundlag för en ny internationell

organisation, vilken är avsedd att bliva universell, har ansetts kräva eu

mera fristående ställning för densamma. Genom dess sammanfogande

med fredstraktaterna har — menar man — förbundsakten ställts i ett

samband med själva fredsslutets uppgörelse mellan segrande och besegrade

makter, vilket vore till förfång för fyllandet av det avsedda världstörbundets

uppgifter, som kräva, att det skall höja sig över de i kriget

och själva fredsslutet framkomna motsättningarna.

Ur de neutrala staternas synpunkt är det uppenbart, att dylika

anmärkningar äro i mycket berättigade. Såsom förut framhållits, framställde

de neutrala makterna redan på ett tidigt stadium yrkande på att

få deltaga i utarbetandet av förbundsakten, ett yrkande som grundade

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kling/. Majds proposition nr /JO.

77

sig just pa önskvärdheten av att nationernas förbund skulle framgå såsom

ett resultat av gemensamt arbete av alla de stater, vilka flen nya

organisationen avsågs skola komma att omsluta.

A andra sidan lår man dock ej förbise, afl praktiskt-politiska skiil

förelegat, vilka i viss män förklara, att förbundsakten kommit att ingå

i själva fredsuppgörelsen. Hit hör till eu början det förhållandet, att

den främste målsmannen för idén om nationernas förbund, presidenten

Wilson, själv är representant för en av huvudmakterna bland de krigförande.

Vidare måste ihågkommas, att tanken framvuxit ur krigets

bittra erfarenheter. Det framstår därigenom såsom mera naturligt, att

den fastslås och utföres såsom eu del av fredsverlcet. Två neutrala

regeringar, Nederländernas och Schweiz’, vilka framlagt förslag om

respektive länders anslutning till nationernas förbund, hava i förslagen

jämväl givit ett visst erkännande åt denna tankegång. Nederländska

regeringen framhåller sålunda, att utan de politiska händelsernas makt

hade förbundet kanske ännu legat å de akademiska önskningarnas område.

Nu är det en realitet, som, genom deltagande av ett stort antal

stater och särskilt genom de neutralas medverkan, har möjlighet att

utföra sina beslut i eu anda av rättfärdig internationell politik. Schweiziska

regeringen erinrar å sin sida därom, att förbundsaktens sammanfogande

med fredstraktaten medfört den fördel, att den senare icke kunnat av

någon krigförande stat accepteras utan den förra, och ifrågasätter, huruvida

icke detta förhållande rentav var eu conditio sine qua non för

folkförbundets tillblivelse.

I varje fall måste man fasthålla, att om sålunda nationernas förbund

framgått ur kriget, och förbundsakten utgör eu del av fredsfördragen,

en anslutning av de neutrala staterna till förbundet icke är liktydig

med, att dessa stater skulle hava någon andel i eller åtaga sig något

ansvar för fredsuppgörelsen i övrigt. Vad denna inbegriper av segrarnas

villkor gentemot de besegrade står utanför förbundet och dess konstituerande.

Utförandet av dessa villkor förblir eu sak mellan de forna

krigförande. När i diskussionen om denna fråga förekommit uttalanden,

som giva uttryck åt den uppfattning, att nationernas förbund hade att

funktionera såsom ett organ för fredsfördragens utförande eller dylikt,

äro dessa uttalanden missvisande. I sin generella form äga de icke

giltighet i vidare mån än såtillvida, som förbundet är avsett att förebygga

ett återkommande av det internationella läge, som förefanns före

kriget och som ledde till kriget, samt att i övrigt, så långt för närvarande

ansetts möjligt, trygga, att freden bevaras.

En annan sak är, att fredstraktatema i vissa särskilda detaljbe
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition ni- .90.

stämmelser förutsätta tillvaron av nationernas förbund och till detsamma

hänvisa att träffa vissa förfoganden eller fälla utslag på en eller annan

punkt, där vid fredsbestämmelsernas utförande föreligger behov av en

skiljedomare med internationell auktoritet. Här skall i kort sammanfattning

givas en översikt över dessa punkter i fredstraktaterna:

I. Fredsfördraget med Tyskland.

a) Enligt art. 34 tillkommer det nationernas förbund att vidtaga

viss åtgärd i anledning av den folkomröstning, -vilken skall anordnas

rörande anslutningen till Belgien av de tyska distrikten Eupen och Malmédy.

b) Genom art. 45—50 avstår Tyskland från Saar-bäckenet, vilket

under en tid av 15 år skall förvaltas av nationernas förbund. Rörande

förvaltningen givas närmare föreskrifter i en särskild bilaga till fredstraktaten.

Förbundet har jämväl att taga viss befattning med regleringen

av Saar-områdets framtida ställning i övrigt, särskilt beträffande folkomröstningen

om suveräniteten över området efter de 15 årens utgång.

De beslut av förbundsrådet, som härav påkallas, fattas med enkel majoritet.

c) Art. 80 fastslår, att Österrikes oberoende skall vara oavhändeligt,

med mindre nationernas förbunds råd giver sitt samtycke till en

förändring härutinnan.

Det är tydligt, att sistnämnda bestämmelse icke rör fredens utförande,

utan är avsedd att komma till användning för den eventualitet,

att Österrike skulle önska förena sig med Tyskland. I varje fall medför

den icke några förpliktelser för förbundet såsom sådant.

d) Jämlikt art. 98 tillkommer det förbundet att, därest mellan

Tyskland och Polen enighet ej kan uppnås om villkoren i den konvention,

som skall reglera den fria samfärdseln mellan Ostpreussen och det

övriga Tyskland samt mellan Polen och Danzig, bestämma dessa villkor.

e) Enligt art. 102—103 ställes den fria staden Danzig liksom den

författning, som skall utarbetas för densamma, under förbundets beskydd,

varjämte förbundet tillsätter en kommissarie därstädes.

Fall av analog natur ha tidigare förekommit.

f) Art. 213 medgiver förbundets råd rätt att på förekommen anledning

efter beslut med enkel majoritet låta verkställa undersökningar

rörande Tysklands militära förhållanden.

Denna bestämmelse måste givetvis ses i sammanhang med de i förbundsakten

införda allmänna reglerna om rustningarnas begränsning (art. 8).

g) Förbundets råd äger enligt art. 280 att förlänga den tidsperiod,

under vilken i enlighet med fördraget de allierade makterna skola utf;n

ömsesidighet i Tyskland åtnjuta vissa ekonomiska fördelar.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kung! Maj:U proposition nr DO.

79

h) Jämlikt art.. 289 skall förbundet i händelse av meningsskiljaktighet

avgöra, vilka före kriget med Tyskland avslutade traktater skola

änyo träda i kraft, såsom stående i överensstämmelse med fredstraktaten.

i) Förbundets råd skall enligt art. 304, därest parterna ej kunna

enas, tillsätta ordförande i de skiljedomstolar, som skola hava att avgöra

tvister, som må uppkomma i anledning av fördragets bestämmelser om

gäldande av skulder de fördragsslutande parterna eller deras undersåtar

emellan eller om den industriella äganderätten.

j) Art. 312 överlämnar i sista hand åt förbundets råd att giva

föreskrifter med avseende å reglerandet av frågan om den del av fonder,

som upplagts för sociala ändamål i av Tyskland avträdda provinser, vilken

bör reserveras åt provinsernas nya innehavare.

k) Genom art. 320 förklaras de genom fredstraktaten Tyskland ålagda

skyldigheter i fråga om luftfart skola vara gällande intill 1923 års ingång,

med mindre Tyskland innan dess vunnit inträde i nationernas förbund.

l) Art. 336—337 överlämnar • åt eu av förbundet upprättad domstol

att avgöra tvister beträffande vattenvägar, som i fördraget erkännas

såsom internationella, särskilt rörande vidmakthållandet av vissa floder

såsom vattenvägar (Elbe, Oder, Niemen, Donau), varjämte förbundet enligt

art. 338 skall antaga en allmän överenskommelse rörande dessa vattendrag.

m) Enligt art. 342 skall förbundet på begäran tillsätta en internationell

kommission för Niemens förvaltning.

n) Förbundet skall enligt art. 376 fastställa proceduren för avgörande

av tvister, som angå tillämpningen och tolkningen av fördragets

artiklar rörande de internationella kommunikationerna^ särskilt för

Rh enfloden.

o) Förbundet äger jämlikt art. 377—378 anbefalla omprövning av

vissa av de under n) nämnda artiklar samt artiklar, vilka avse permanenta

administrativa anordningar.

p) Art. 379 förutsätter förbundets godkännande av vissa internationella

överenskommelser angående transitering.

r) Enligt art. 386 är förbundet kompetent att avgöra tvister rörande

traktatens bestämmelser om Kielkanalen.

II. Fredsfördraget med Österrike.

a) Enligt art. 69 ställas traktatens bestämmelser rörande minoritetsskvdd

under garanti av nationernas förbund.

b) Art. 88 motsvarar art. 80 i Versaillesfördraget (se ovan I c)

och förpliktar Österrike att ej uppge sin oavhängighet eller företaga någon

åtgärd i dylikt syfte utan förbundsrådets samtycke.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SO

Knuff l. Maj:ts proposition nr 90.

e) Österrike är genom art. 59 förpliktat att, så länge fördraget är

i kraft, lämna sin medverkan till varje undersökning, som förbundsrådet

efter majoritetsbeslut anser nödvändig. Denna förpliktelse motsvarar

art. 213 i Versaillestraktaten (se ovan I f.).

d) Förbundsrådet äger enligt art. 232 enahanda befogenhet som

givits i art. 280 av Versaillesfördraget (se ovan T g) i avseende å tiden

för åtnjutande av vissa ekonomiska förmåner.

e) Med avseende å överenskommelser, ingångna med den forna

Österrikisk-Ungerska monarkien, tillkommer förbundet enligt art. 241 samma

befogenhet som enligt Versaillestraktatens art. 289 (se ovan I h)

f) Enligt art. 256 har förbundsrådet att i händelse av oenighet

mellan parterna biträda vid konstituerandet av de domstolar, som för

vissa ändamål skola upprättas. Stadgandet motsvarar art. 301 i Versaillesfördraget

(se ovan T i). Likaså har art. 275 rörande fördelningen

av försäkringsfonder sin motsvarighet i Versaillesfördragets art. 312 (se

ovan 1 j).

g) Bestämmelserna rörande lufttrafik förklaras av art. 283 gällande

till 1 januari 1923 med mindre Österrike dessförinnan vunnit inträde i

nationernas förbund. Artikeln motsvarar Versaillestraktatens art. 320 (se

ovan I k).

h) Nationernas förbund skall inrätta eu domstol för slitande av

tvister rörande vissa staters åligganden att utföra arbeten i de internationella

vattendragen (Art. 297). Ytterligare skall nationernas förbund antaga

en överenskommelse rörande de internationella vattendragen, vilken

särskilt skall tillämpas å Donaus flodområde (Art. 297). Bestämmelserna

äga sin motsvarighet i art. 336—338 i Versaillesfördraget (se ovan I 1).

i) Enligt art. 309 skall en skiljedomare, utsedd av förbundsrådet, i

sista hand avgöra tvist om skada, orsakad därav, att arbete i vattendrag

kan inverka å annan stats bestående rätt med hänsyn till samma vattendrag.

j) Likaså har förbundsrådet att utse skiljedomare för tvister rörande

villkoren för de nybildade staternas övertagande av de av Österrike-Ungern

meddelade järn vägskoncession erna (Art. 320).

k) Enligt art. 321 äger förbundsrådet utse skiljedomare vid tvist

angående det belopp Österrike bör utbetala till Italien som ersättning

för lämnad hjälp vid byggande av vissa järnvägar. Tcheckoslovakiska

statens nyttjanderätt till österrikiska järnvägar regleras enligt art. 324 genom

bestämmelser, vilka skola antagas av nationernas förbund. I brist

på överenskommelse rörande telegraf- och telefonförbindelser skola uppkomna

tvistigheter slitas av skiljedomare, utsedd av förbundsrådet. Na
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kung!. M.aj:ta proposition nr 90.

81

tionernas förbund har att genom den permanenta skiljedomstol, som skall

upprättas, avgöra tvister angående tolkningen av den överenskommelse,

som är avsedd att ingås rörande telefon- och telegraf förbi lidelserna mellan

Österrike och Tchecko-Slovakien (art. 327).

1) Nationernas förbund har enligt art. 329 att bestämma proceduren

för avgörande av tvister, som kunna uppstå rörande tolkning och

tillämpning av fördragets bestämmelser rörande hamnar, järnvägar och

vattendrag. Stadgandet motsvarar art. 376 i Versaillesfördraget (se

ovan I n).

in) Samtliga bestämmelser avseende bestående administrativa anordningar,

som tillhöra under 1) nämnda frågor, kunna enligt art. 329 när

som helst tagas under omprövning av nationernas förbund (se ovan motsvarande

stadgande i Yersaillestraktaten I o). Vissa av nämnda bestämmelser

kunna tre år efter fördragets ikraftträdande upptagas till revision

av förbundsrådet (art. 330).

n) Art. 331 förutser, att en allmän konvention rörande transitotrafik,

hamnar, segelbara vattendrag och järnvägar genom nationernas förbund

kommer att utarbetas (motsvarar art. 379 i Versaillesfördraget).

III. Fredsfördraget med Bulgarien.

a) Bestämmelserna om minoritetsskydd ställas under garanti av

nationernas förbund (se ovan II a).

b) Bulgarien förpliktas medverka vid undersökning, som förbundsrådet

efter majoritetsbeslut finner nödvändig (se ovan II c).

c) Förbundsrådet äger att fatta beslut rörande förlängning av tiden

för åtnjutande av vissa ekonomiska förmåner (art. 160; motsvarar art.

232 i Saint-Germainfördraget, se ovan II d).

d) Likaså äger förbundet avgöra tvister angående förnyelse av före

kriget med Bulgarien ingångna konventioner. Stadgandet överensstämmer

med art. 241 i Saint-Germainfördraget (se ovan II e). För Bulgarien

av särskild betydelse äro de före kriget gällande kapitulationerna. Enligt

art. 175 har nationernas förbund att avgöra tvister, som kunna uppkomma

i avseende å dessa traktaters återupplivande.

e) Enligt art. 188 tager förbundsrådet befattning såsom i SaintGermainfördraget

(se ovan II f) med konstituerandet av vissa domstolar

och har även samma åliggande vid fördelningen av omnämnda försäkningsfonder;

art 203 (se ovan II f).

f) Rörande lufttrafikens reglering och Bulgariens tillträde till nationernas

förbund är enligt art. 211 sambandet samma som i SaintGermainfördraget

(se ovan II g).

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 höft. (Nr 90.)

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

g) För reglering av trafiken i de internationella vattendragen har

nationernas förbund att antaga en överenskommelse. Dess domstol skall

i sista hand slita tvister rörande åligganden att utföra arbeten i dessa

vattendrag (art 225—227 motsvara art. 297—299 i Saint-Germainfördraget,

se ovan II h).

h) Förbundet äger enligt art. 245 att bestämma proceduren för

avgörande av tvister angående tolkning och tillämpning av bestämmelserna

om de internationella kommunikationsmedlen. Stadgandet motsvaras

av art. 328 i Saint-Germainfördraget (se ovan II 1).

i) Förbundsrådet har att enligt art. 247 föranstalta om omprövning

av vissa artiklar i traktaten. Denna bestämmelse äger sin motsvarighet

i art. 329—330 i Saint-Germainfördraget (se ovan II m).

j) Enligt art. 248 kommer nationernas förbund att antaga en allmän

trafikkonvention. Bestämmelsen motsvarar art. 331 i Saint-Germainfördraget

(se ovan IT n).

IV. Garantitraktaterna mellan Frankrike och England samt Frankrike

och Amerikas Förenta Stater.

Enligt artikel 3 i bägge dessa fördrag äger förbundsrådet att med

enkel majoritet besluta, huruvida traktatens förpliktelse är förenlig med

förbundsakten, och sedermera på samma sätt avgöra, huruvida ej förbundet

i sig själv erbjuder tillräckligt skydd.

V. Fördraget med Polen.

a) Enligt artikel 12 ställas fördragets bestämmelser om minoritetsskydd

under garanti av nationernas förbund; motsvarande stadgande återfinnes

exempelvis i fördraget med Österrike art. 69 (se ovan II a).

b) Art. 15 förutser, att nationernas förbund kan komma att antaga

viss han delsöverenskommelse. Polen förpliktar sig i anledning därav att

avhålla sig från speciella handelsfördrag, som kunde hindra en anslutning

till nämnda överenskommelse.

c) Enligt art. 19 kan nationernas förbund komma att antaga vissa

internationella konventioner i ämnen uppräknade i fördragets bilaga I

(huvudsakligen avseende de internationella kommunikationsmedlen). Polen

förpliktas biträda. Generalsekretariatet i förbundet skall upptaga anmälan,

huruvida Polen önskar biträda någon av i bilaga II angivna konventioner.

d) Nationernas förbund har att genom skiljedom i sista hand bestämma

Polens andel av den ryska statsskulden (art. 21.)

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs proposition nr 90.

83

Eu sammanfattning av det föregående giver vid handen, att nationernas

förbunds befattning med de förhållanden, som skapats genom

fredstraktaterna, i huvudsak ingår under följande punkter:

1) Förbundet har att utöva vissa funktioner i samband med folkomröstning

rörande särskilda områden och att i förbindelse härmed även

utöva vissa förvaltningsbefogenheter.

2) Förbundet utser vissa funktionärer (kommissarien i Danzig).

8) Det tillkommer förbundet att i vissa bestämda fall slita tvister

såsom högsta internationella auktoritet.

4) Förbundet har att träffa avgöranden rörande avveckling av vissa

traktatsbestämmelser.

5) Förbundet verkar såsom organ för vissa uppgörelser, som till

sin innebörd äro av internationell karaktär, särskilt rörande vattenvägar

och transitering. Förbundet kommer härvid att i vissa fall ersätta internationella

kongresser och organisationer, som hittills handhaft speciella

hithörande frågor.

Från de i kriget besegrade makternas synpunkt måste häremot

givetvis kunna riktas den anmärkningen, att dessa makter, såsom icke

upptagna i förbundet, sakna all möjlighet att inom dess organ göra sina

intressen gällande. Emellertid öppnar, såsom förut anmärkts, förbundsakten

möjlighet för ifrågavarande stater att vinna inträde i förbundet.

Nyss anförda art. 320 i fredstraktaten med Tyskland omnämner direkt

denna möjlighet. Därest så sker, komma de sålunda i förbundet inträdande

staterna att vinna andel i behandlingen av dessa liksom andra

förbundets angelägenheter.

I varje fall är det tydligt, att nationernas förbund, i den mån det

på ovan nämnda speciella punkter får att taga befattning med fredstraktaternas

bestämmelser, därvid icke kommer att uppträda såsom ett

organ för de segrande makterna utan såsom en högsta internationell organisation,

vars verksamhet i detta avseende, utövad av förbundsrådet

eller särskilda kommissioner, väsentligen blir av utjämnande och skiljedömande

art.

På grund av denna verksamhets art och med hänsyn till förbundsaktens

bestämmelser komma härmed icke några förpliktelser att påvila

förbundets medlemmar såsom sådana. Man kommer härvidlag alltså till

samma slutsats som det schweiziska förbundsrådet i sin ovan nämnda

framställning dragit, nämligen att en neutral stats inträde i nationernas

förbund icke för densamma, ifråga om utförande av fredstraktatens bestämmelser,

medför några förpliktelser av nyssnämnd natur. Däremot

komme de neutrala staterna genom inträde i förbundet i tillfälle att söka

Samman

fattning

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

medverka därtill, att detsamma i ovannämnda speciella — liksom i övriga

mera allmänna — funktioner skall utveckla sig från den karaktär,

som i följd av dess tillkomst genom de segrande makternas beslut kommit

att i viss mån prägla detsamma, till ett över alla makter stående

mellanfolkligt organ.

Ue svenska Såsom i det föregående blivit berört, hava de svenska delegerade,

vid Paris- som efter fredskonferensens inbjudning i mars 1919 av Kungl. Maj:t

onfs^vri*es ^emyn<^^a(^es att * icke-officiella meningsutbyten med de allierade

°8tMlnSng,eS makternas representanter rörande det då föreliggande utkastet till övertU1

^b,,n- enskommelse om nationernas förbund, efter att hava fullgjort sitt uppdrag

och sedan förbundsaktens text blivit definitivt fastställd, i maj

1919 avgivit ett yttrande om akten och Sveriges ställning till detsamma,

för vilket jag anhåller att nu få redogöra.

Delegationen gör till eu början vissa uttalanden rörande det sätt,

varpå man i det hela under fredskonferensen bedrivit arbetet på frågan

om nationernas förbund.

Den erinrar om, att mycket skarpa anmärkningar härutinnan framställts,

vilka i huvudsak gått ut på, att arbetet under dess grundläggande

skede förbehållits allenast de stater, som under kriget varit de

s. k. centralmakternas fiender eller avbrutit diplomatiska förbindelser med

dessa, att arbetet alltför starkt pådrivits, till skada för det omsorgsfulla

och noggranna övervägande ett så viktigt ämne kräft.

Delegerade anse dessa anmärkningar berättigade och framhålla, att

de leda sitt ursprung ur den omständigheten, att presidenten Wilson, som

i hela denna fråga intagit en ledande ställning, ansett nödvändigt, att

den blivande akten komme att inryckas i fredsvillkoren, varav ansetts

följa, att neutrala makter måste i viss mån undanskjutas, samt arbetet

starkt forceras. De anföra i anledning härav, att det ur dessa synpunkter

varit lyckligare, om arbetet med bildandet av nationernas förbund börjat

först efter det fredsvillkoren utarbetats, men de antyda oek, att det valda

tillvägagångssättet medfört vissa fördelar.

Delegerade erinra i detta sammanhang om de uttalanden, som stundom

förnummits i Sverige av innebörd, att de neutrala ländernas undanskjutande

från officiellt deltagande i förhandlingarna skulle bottna i en

uppfattning om dessa stater såsom i viss mån mindervärdiga i förhållande

till de krigförande, samt fortsätta: »Att en dylik uppfattning på

vissa håll inom de krigförande länderna gjort sig gällande lärer ej heller

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 90.

85

kunna förnekas. Men det torde bestämt kunna pasta», att den icke varit

av betydelse i avseende å arbetsordningen. Även bland de mindre stater,

som på de allierades sida deltagit i kriget, hava långt ifrån alla fått

tillfälle att på officiell väg göra sina önskemål gällande, och de, som

saknat sådant tillfälle, torde ännu mindre än de neutrala hava varit i

stånd att inverka på frågans avgörande.»

Delegerade övergå härefter till att lämna eu översiktlig redogörelse skiljaktig<jför

de viktigaste skiljaktigheterna mellan förbundsakten i dess slutligajorbundsakutformning

och det tidigare förslaget samt för den ställning som kon- ten och det

ferensen vid den definitiva fastställelsen intagit till de från neutrala11 ''

stater, bland annat Sverige, framställda önskemålen.

Efter att hava påpekat den huvudsakliga överensstämmelsen mellan

nämnda förslag och den av konferensen antagna förbundsakten, övergå

delegerade till de särskilda olikheterna. Därvid beröra de först en i fråga

om rådets medlemsantal vidtagen ändring, vilken enligt deras uppfattning,

ehuru saknande omedelbar praktisk betydelse, dock är av en viss vikt.

De yttra i detta avseende:

»I art. 4 av förbundsakten (motsvarande art. 3 i förslaget) har

införts en bestämmelse, som gör det möjligt att utan ändring av akten

medgiva eu stat rätt till ständig representation inom rådet. Bestämmelsen

torde otvivelaktigt hava till syfte att underlätta upptagandet av stormakter,

som för närvarande ej tillhöra förbundet, och måsle ur denna

synpunkt mottagas med tillfredsställelse.»

Beträffande de förändringar, som införts i förbundsakten med avseende

å reglerna i art. 15 för att utlåtande av förbundsförsamlingen i till

densamma hänskjuten tvist skall få bindande verkan för parterna, yttra

delegerade, att dessa förändringar måste anses innebära en avsevärd förbättring.

Delegerade fortsätta:

»Som bekant innehåller nämnda artikel bland annat, att en tvist,

som dragits under rådets behandling, i stället skall handläggas av delegeradeförsamlingen,

om endera parten inom viss tid därom framställer

yrkande. Rättigheten att sålunda draga en tvist till delegeradeförsamlingen

innebär uppenbarligen en fördel för de stater, som ej äro representerade

i rådet. Om en dylik stat skulle befara att i följd av ensidighet

inom rådet få emot sig ett enhälligt men likväl mindre välgrundat

utlåtande, måste möjligheten av vädjan till delegeradeförsamlingen tydligen

för honom te sig såsom en garanti mot dylik ensidighet.

Förslaget gick emellertid såtillvida uppenbarligen för långt, som

förutsättningen för den bindande kraften av delegeradeförsamlingens ut
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

KungI. Maj:ls proposition nr BO.

låtande var, att om detsamma uppnåtts enighet mellan alla i delegeradeförsamlingen

representerade stater utom de tvistande. Då utsikten till

uppnående av en dylik enighet måste ställa sig jämförelsevis ringa, och

parterna i händelse enighet ej kom till stånd, skulle äga frihet att med

makt hävda sina anspråk, lämnades härigenom alltför stort utrymme åt

möjligheten av väpnad konflikt inom förbunds villkorens ram.

Enligt artikelns slutliga avfattning har däremot såsom förutsättning

för utlåtandets bindande verkan stadgats allenast, att de stater, som

äga företräde i exekutivrådet, äro överens, samt att en majoritet av de

övriga staterna står på samma ståndpunkt. Denna bestämmelse torde, på

samma gång den för stater, som ej äro företrädda i rådet, innebär skälig

garanti mot mindre objektiva avgöranden av rådet, väsentligen begränsa

den möjlighet till krigiska konflikter, som, på sätt nyss är nämnt, stod

öppen enligt förslaget.»

I fråga om den förändring i förslaget, enligt vilken en stat, som ej är

fast representerad i rådet, skall vid behandling av en fråga, som särskilt

berör dess intressen äga dit sända ett ombud med rätt att ej blott närvara

vid vederbörande sammanträde utan därvid även erhålla säte och

stämma, yttra sig delegerade på följande sätt:

»För en tvistande stat, som i allmänhet ej är företrädd inom rådet,

är det tydligen av stor vikt att, då en tvist, som berör denna stat, kommer

under rådets handläggning, kunna dit sända en representant, som ej blott

intager parts ställning och i denna egenskap kan yttra sig vid förhör

inför rådet utan äger från början till. slut deltaga i överläggningarna

och under meningsutbyte med övriga ledamöter av rådet framföra, vad

som kan vara av vikt. Även när fråga uppstår om en stats deltagande

i militära sanktioner, kan det tillfälliga ledamotskap, som här avses, erhålla

betydelse. Visserligen skall, enligt vad genom fördragets slutliga

avfattning blivit tydliggjort, rådets yttrande rörande de särskilda staternas

deltagande i militära sanktioner icke äga bindande verkan utan allenast

innebära en uppfordran till medverkan. Men tydligen är det dock

förenat med en avsevärd fördel för en stat att kunna låta sig företrädas

av en representant, som äger oinskränkt rätt till meningsutbyte med

rådets ordinarie ledamöter.»

Delegerade påpeka därefter den i förbundsakten nytillkomna bestämmelsen

om att, i regel, beslut av rådet och församlingen måste fattas

enhälligt, samt uttala, att detta stadgande i vad angår beslut av rådet

ej kan anses lyckligt, enär rådet svårligen torde kunna fylla de många

betydelsefulla uppgifter, som enligt förbundsakten åligga detta organ, om

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kung!. Maj:tx proposition nr DO.

dess verksamhet skall vara utsatt för att förlamas genom motstånd av

en enda vilken som helst av de i rådet representerade staterna.

Beträffande församlingens beslut yttra delegerade, att tillägget

torde äga sin huvudsakliga betydelse, när det gäller nya folkrättsliga

reglers genomförande. »Att sålunda», fortsätta de, »i överensstämmelse

med vad som antagits på Haagkonferenserna, dylika regler ej kunna

komma till stånd genom majoritetsbeslut, utesluter naturligtvis icke.

att, när fullständig enighet ej kunnat uppnås, de stater, som biträtt et1

positivt beslut, kunna genom en mellan dem ingången konvention förläna

besluten karaktären av partikulär folkrätt.»

1 förslagets art. 16 har, pa sätt redan antytts, vidtagits ändring,

som gör det tydligt att, såsom den engelska texten i motsats till

den franska även förut syntes giva vid handen, militär aktion icke kan

av rådet påbjudas.

Härom yttra delegerade:

»Vad som enligt förbundsakten kan ifrågakomma är allenast eu uppmaning

till deltagande på visst angivet sätt i militära åtgärder, som skola

komma till stånd å förbundets vägnar. Ur synpunkten av förbundets

förmåga att realisera sitt fredsbevarande syfte kan det ej anses lyckligt,

att skyldigheten till deltagande i de militära sanktionerna ej blivit fullt

genomförd. Om förbundets verksamhet i stort sett utvecklar sig så som

varit åsyftat, torde emellertid den moraliska effekt, som rådets uppfordran

kommer att medföra, visa sig vara tillfyllest för åstadkommande av

tillräckligt verksam aktion, där sådan är av nöden, på samma gång som

stadgandets avfattning dock innebär en garanti mot alltför vittgående

krav på särskilda staters medverkan.»

Delegerade erinra härefter om den i förbundsakten nyinförda bestämmelsen

om rätt till utträde ur förbundet två år efter uppsägning samt

uttala, att, ehuru det kan ifrågasättas, huruvida det må vara tillrådligt

att genom en uttrycklig bestämmelse betona den rätt till utträde, som

i allt fall torde tillkomma förbundsmedlem, en dylik bestämmelse emellertid

för stater, som hava att överväga frågan om inträde i förbundet,

tydligen måste göra det lättare än eljest att besluta sig för ett dylikt steg.

I sammanhang härmed påpekas en i den slutliga texten införd

bestämmelse om staters utträdande i ett visst angivet fall. Enligt art.

26, äger, på sätt jag tidigare utvecklat, varje stat rätt att vägra sitt

godkännande av en utan dess samtycke vidtagen ändring i förbundsakten,

men skall stat, som begagnar sig av denna rätt, upphöra att vara

medlem av förbundet. Detta stadgande förefaller delegerade föga lämp
-

Militära

sanktioner.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:is proposition nr 90.

Monroe
doktrinen.

Önskemål

som ej tillgodose,

tts.

ligt, enär ett dylikt omedelbart utträdande kan vara ägnat att väsentligen

ändra förbundets karaktär, och det med hänsyn härtill enligt delegerades

mening är obilligt att en tid framåt i förbundet kvarhålla andra

stater, som, ehuru de biträtt ändringen i förbundsakten, dock i den uppkomna

nya situationen skulle önska att utträda.

Slutligen upptaga delegerade till behandling den i art. 21 nyintagna

regeln om den s. k. Monroedoktrinens fortfarande giltighet. I detta

avseende yttra delegerade följande:

»Monroedoktrinen anses innebära, bland annat, att ett med territoriell

ockupation förenat ingripande inom amerikanskt område icke under

några förhållanden står öppet för någon europeisk makt. Att en amerikansk

stat skulle vara förhindrad från motsvarande ingripande i annan

världsdel än Amerika, anses däremot, åtminstone numera, ej ligga i

Monroedoktrinen.

Hävdandet av det absolut otillåtlig^ i att eu europeisk makt sätter

sig i besittning av amerikanskt område står onekligen mindre väl tillsammans

med förbundsaktens bestämmelser om samfälld militär aktion

mot en stat, som i strid med akten börjar fientligheter mot en annan

makt. Den särställning, som de amerikanska staterna i detta avseende

komma att intaga, synes under vissa, ej alldeles otänkbara förutsättningar

föga motiverad. Ur praktisk synpunkt torde emellertid någon

allvarligare invändning icke behöva riktas mot ifrågavarande egendomlighet

i fördragsvillkoren.»

Delegationen övergår härefter till att beröra några viktigare önskemål,

som framförts från svenskt eller annat neutralt håll men ej uppnåtts.

Det första av dessa rörde frågan om de mindre staternas representation

i rådet, i vilket avseende någon väsentlig förändring i förslagets

bestämmelser ej kunnat vinnas, enär dessa bestämmelser utgjorde eu mödosamt

vunnen kompromiss mellan de stridande intressena. Däremot hade

i den slutliga avfattningen influtit en bestämmelse, som gör det möjligt,

att genom beslut av rådet och delegeradeförsamlingen åvägabringa ökning

av de mindre staternas representation.

Det andra av de viktiga önskemål, som ej vunnit beaktande,

vore den av de neutrala allmänt uttalade önskan, att i akten måtte

inflyta bestämmelser om inrättande av särskilda undersöknings- och förlikningsnämnder

och om förfarandet inför dem. Anledningen till att

så ej skett vore betänkligheter mot införande av ännu ett förlikningsorgan

samt svårigheten att på ett så sent stadium som det, då de neutrala

vore i tillfälle att framföra sina anmärkningar, omarbeta förslaget i

en så viktig punkt, som den saken gällde. Härom yttra delegerade följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:t& proposition nr 90.

8!)

»Det måste livligt beklagas, att man ej härutinnan tillmötesgått de

neutralas synnerligen befogade önskningar. Ett omedelbart hänskjutande av

tvist till rådet eller delegeradeförsaml ingen kan ej anses lämpligt, då, såsom

framhålles i den för delegationen utfärdade instruktionen, å ena sidan

vederbörande parter böra vara effektivt och i väsentlig grad företrädda

i ett förlikningsorgan, samt å den andra rådet har eu alltför utpräglat

politisk karaktär, och församlingen är alltför talrik för att någotdera av

dessa organ skall kunna i första hand fylla ett förlikningsorgans uppgift.»

Gentemot de betänkligheter, som delegerade sålunda framfört mot

förslaget, hänvisa de till möjligheten för stater, som tillhöra förbundet, att

ingå särskilda avtal om inrättande av paritetiska förlikningsnämnder med

uppgift att i första hand upptaga tvister, som ej hänskjutas till rättsligt

avgörande, så att tvisten först i händelse dylik behandling ej ledde till

uppgörelse, komme att upptagas av rådet. En dylik utväg, som synes

väl förenlig med förbundsakten, skulle enligt delegerades mening, i den mån

den låter sig genomföra, vara ägnad att avhjälpa de anmärkta olägenheterna.

Det kunde dock knappast förväntas, att uppfattningen om dylika separatavtals

lämplighet skulle befinnas så allmänt utbredd, att en stat, som

önskade begagna sig av ifrågavarande sätt för tvisters slitande, skulle

härutinnan möta beredvillighet från alla andra stater, med vilka konflikt

kunde tänkas ifrågakomma.

Med hänsyn till svårigheterna att låta undersöknings- och förlikningsförfarandet

ankomma på en så talrik korporation som delegeradeförsamlingen,

uttalade delegerade den förhoppning, att, när en tvist skall handläggas

av församlingen, denna skall begagna sig av den utväg, som står

till buds att genom frågans hänskjutande till förberedande behandling av

en mindre kommission få till stånd en praktiskt genomförbar procedur,

samt att även rådet skall begagna sig av samma utväg.

Delegerade övergå därefter till att beröra det förhållande, att den

framställning, som från Sveriges liksom från andra neutrala staters sida

gjorts om upptagande i själva förbundsakten av bestämmelser rörande

den fasta domstolens organisation och arbetssätt, icke lett till åsyftat Den fasta

resultat, och att alltså domstolen skall komma till stånd först efter det dom*to en

förbundet trätt i verksamhet, samt att det skall tillkomma rådet att utarbeta

plan för dess inrättande. Delegerade påpeka emellertid, att regeln

om denna rådets befogenhet i den definitiva texten erhållit en avfattning,

som visar, att frågans slutliga avgörande icke skall ankomma på rådet,

enär den plan eller, såsom det heter i den senaste franska texten, det

förslag, som rådet har att utarbeta, skall underställas förbundets medlemmar.

I detta avseende anföra delegerade:

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 75 höft. (A7r 90.)

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kunyl.. Maj:ts proposition nr 90.

»Häri ligger ett avgjort framsteg i förhållande till förslaget, därest

detsamma, såsom i delegationens instruktion skett, bort tolkas så som

om rådet skulle haft bestämmanderätt i frågan. Om man nämligen,

såsom sig bör, fasthåller, att vid domstolens organiserande någon åtskillnad

mellan större och mindre stater ej bör göra sig gällande eller

över huvud något hänsynstagande till nationalitet ifrågakomma, vore det

tydligen mindre lyckligt, om delegeradeförsamlingen, där likställighetsprincipen

råder, uteslötes från inflytande på denna organisationsfråga

och det av stormakterna mera beroende rådet finge all bestämmanderätt.»

Föreskriften om förslagets hänskjutande till »förbundets medlemmar»

kunde enligt delegationens åsikt till äventyrs vålla tvivelsmål, huruvida

det skulle behandlas av delegeradeförsamlingen eller utan sådan behandling

prövas av de särskilda staterna var för sig, något som tydligen

skulle försvåra möjligheten av förslagets effektiva granskning och företagande

av erforderlig omarbetning. Delegationen anser sig emellertid i

varje fall kunna utgå från, att envar regering har rättighet att påfordra

frågans behandling inför delegeradeförsamlingen och åberopas till stöd

härför en skrivelse från presidenten Wilson.

Att organisationsfrågan i sista hand hänskjutes till delegeradeförsamlingen

erbjuder, enligt delegationen, eu viss utsikt till genomförande

av en organisation, som icke gör intrång i principen om staternas rättsliga

likställighet, och är såtillvida en stor fördel. Dock anse delegerade

att det varit önskvärt, om man, då det visat sig omöjligt att i den ursprungliga

förbundsakten upptaga principerna för organisationen, hade

kunnat uppnå att, på sätt delegationens instruktion åsyftar, hithörande

bestämmelser skulle genomföras i de former, som föreskrivas beträffande

ändringar i akten, d. v. s. med en viss kvalificerad majoritet.

Begränsning Fn annan punkt, där önskad ändring av förslaget ej kunnat upp
avgärna™''

™1S’ vore den som gällde internationell begränsning i rustningarna och

beträffande vilken delegationen erhållit instruktion att söka uppnå, att i

förbundsakten i allmänhet intoges mera bestämda föreskrifter rörande denna

begränsning och, i synnerhet, vissa allmänna grunder, som förpliktade

envar av förbundets medlemmar att finna sig i en genomgripande nedsättning

av militärväsendet liksom i en effektiv internationell kontroll

över efterlevnad i detta hänseende. Jag tillåter mig att här i huvudsak

ordagrannt citera, vad delegerade yttra, rörande föreliggande

punkt:

»Vad nu först beträffar frågan om upptagande i förbundsakten av

vissa allmänna grunder för rustningarnas nedsättande, torde rättvisligen

böra erkännas, att denna fråga i betraktande av de skilda ländernas helt

s. 91 Kontrollera mot PDF

KuikjI. Afaj:ts ''proposition nr DO.

91

olika geografiska läge och helt olika historiska förutsättningar för sitt

försvarsväsendes utveckling, onekligen erbjuder de största svårigheter

iiven under förutsättning av uppriktig god vilja från alla håll att uppnå

en godkännbar formel. Det torde i detta sammanhang kunna omnämnas,

att till och med inom den socialistiska internationalen, där dock

numera enighet torde råda om fullständig avrustning såsom det slutliga

målet för ett ordnat rättstillstånd folken emellan, med bibehållande

endast av en internationell ordningsmakt, meningarna gå starkt i sär,

så snart det gäller en konkret fråga såsom t. ex. värn pliktssystemets

avskaffande eller övergång till milissystem, de stora sjömakternas flottprogram

eller dylikt. Man är helt visst, även långt utanför arbetarrörelsen,

ense om en radikal tendens till internationell minskning i den

onaturliga kraftutveckling folken förut gjort för rustningar, men de internationella

grunderna för planmässig nedsättning äro ännu föga utredda.

Av fredskonferensen kunde en sådan utredning knappt rimligen begäras.

Härtill har tid saknats, och är detta således en av de punkter i skapandet

av eu ny internationell ordning, där arbetets forcerande gjort sig

kännbart på ett ofördelaktigt sätt. Även bör ihågkommas, att den nuvarande

politiska situationen, då själva fredsfrågan ännu ej slutligen

lösts, icke varit gynnsam för positiva och bindande beslut i detta ämne.»

Efter att sedermera beträffande frågan om verksam kontroll över

iakttagande av föreskrifterna rörande rustningarnas begränsande ha framhållit,

att som bekant särskilt Frankrike med all kraft arbetat härför,

men icke lyckats övervinna det motstånd, som häremot rests från andra

håll, fortsätta delegerade: »Av vad franske utrikesministern i plenarsessionen

vid fördragets antagande anförde framgår, att den franska

regeringen väl för vinnande av enighet för tillfället avstått från detta

yrkande, men att densamma likväl kommer att omedelbart arbeta för

en utvidgning och förbättring av fördraget i denna punkt. Frågan kan

således ännu ej anses ha vunnit sin slutliga lösning utan är allenast

uppskjuten. Det ligger i sakens natur, att från svensk sida allt understöd

fortfarande kommer att givas åt strävandena att inom nationernas förbund

bringa till stånd en effektiv överstatlig kontroll över alla rustningsförhållanden,

som skulle kunna tänkas bli hotande för världens fred.

Om således bestämmelserna i nu förevarande punkt måste konstateras

vara allt annat än tillfredsställande, får å andra sidan icke förbises,

att likväl det otvetydiga erkännande av önskvärdheten av rustningarnas

nedsättande, som avgivits i förbundsfördraget, utan tvivel äger

sin betydelse. Aldrig förut har från regeringarnas sida med sådant allvar

utsagts, att arbetet för framtiden måste gå i riktning mot rust
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr ''JO.

ningarnas inskränkande. Rådet har fått sig ålagt att uppgöra program

till rustningarnas reducerande, och det har bestämts, att det uppgjorda

programmet skall periodvis undergå granskning. Delegationen vill varken

överskatta eller underskatta dessa bestämmelsers värde. För ett rätt

värdesättande måste å ena sidan hållas för ögonen de onekligen mycket

stora svårigheterna för rådet att samla sig om ett positivt och åt alla

håll bindande program, ävensom för regeringarna att ena sig om detsammas

antagande. Å andra sidan äro väldiga elementära krafter i

rörelse, som driva fram mot internationell avrustning. Efter ett förödande

krig utan motsvarighet i världshistorien och då Europas rikaste

länder äro tryckta av svindlande stora utgiftsstater, måste kravet på

rustningarnas nedsättande till ett minimum hava tacksammare jordmåu

än någonsin förr. Den högtidliga utfästelse att arbeta för denna frågas

lösande, som i förbundsfördraget avgivits, har under sådana omständigheter

en betydelse, varom man kan vara viss att folkmeningen i allaländer

icke skall underlåta att göra de allvarligaste påminnelser.

Slutligen anse vi oss även böra i detta sammanhang påpeka sista

punkten i art. 8, varigenom förbundsmedlemmarna förplikta sig att tillhandahålla

varandra alla upplysningar rörande deras militärväsende, och

särskilt om deras program för rustningar till lands och vatten. När

man erinrar sig de resultatlösa överläggningar och förhandlingar, som före

världskriget ägde rum mellan Europas dåvarande två främsta sjömakter,

England och Tyskland om ömsesidig skyldighet att meddela varandra sina

respektive flottprogram, framstår tydligt, att det dock är ett väsentligt

steg framåt, som genom förevarande bestämmelse tagits. Härigenom har

dock i själva fördraget och oavsett de krafter, som helt visst komma

att verka i varje land, i allt fall vunnits en kraftig hämsko mot varje

försök till upprepande av de kapprustningar, som i det förflutna varit

så ödesdigra och fördärvliga.»

uternasrätt Delegerade framhålla ytterligare två synpunkter, som ej vunnit be
Fri

handel i äktande vid förslagets bearbetande, nämligen dels det principiella erkän
koloniema.

nandet av nationaliteternas rätt samt av alla staters rätt till fri handel

i kolonierna dels möjligheten att såsom ekonomiska sanktioner i första

hand tillgripa andra och mildare påtryckningsmedel än den totala ekonomiska

avspärrningen.

I förra avseendet förklara emellertid delegerade sig ha kommit till

insikt om hur ömtåligt ett otvetydigt anslutande till nationalitetsprincipen

för närvarande är. »Så länge», yttra de, »som stormakterna inom sig innesluta

ett flertal nationer — och detta är förhållandet med dem alla,

om hänsyn tages därtill, att samtliga äro kolonialmakter, och några inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

39

det egentliga moderlandet ha olösta nationalitetsspörsmål — kan icke förväntas,

att de vilja fastslå nationalitetsprincipen såsom en ovillkorlig grund

för nationernas förbund». Delegerade tillägga att även principen om religiös

likställighet, trots enhällig och uppriktig önskan, icke ansetts kunna i

förbundsakten upptagas som en ofrånkomlig regel, samt att frågan

om »den öppna dörrens politik» i kolonierna även ansetts vara av alltför

ömtålig natur för att kunna beröras i förbundsakten.

I senare hänseendet åter påpeka delegerade att avseende ej fästats

vid, vad som från svenskt håll anförts om olämpligheten av att även i

fall, där en lindrigare ekonomisk påtryckningsåtgärd skulle kunna väntas

leda till målet, dock redan från början tillgripa det strängaste och för

de deltagande staterna själva skadligaste medlet. Delegationen uttalar,

att den kan för sin del ej finna annat än att det varit synnerligen önskvärt,

om förslaget i båda nu nämnda hänseenden undergått revision.

Delegationen framhåller slutligen, att de i art. 16 och 17 av för-Ekonomiska

slaget innefattade bestämmelserna om åtagande av förbundsstaterna att *an Unnerhindra

även stater, som stå utanför förbundet, från fortsättande av samfärdseln

med stat, som skall göras till föremål för ekonomiskt sanktionsförfarande,

jämväl lämnats orubbade, trots de erinringar, som från svenskt

håll framställts om bestämmelsernas oförenlighet med allmänna rättsprinciper.

Dock påpeka delegerade, att i anledning av deras därom framställda

förfrågan, förklaring avgivits av kommissionen, att bestämmelserna

icke, såsom i delegationens instruktion förutsättes såsom tänkbart,

innebure att en utanför förbundet stående stats förfarande att söka upprätthålla

samfärdseln vore att betrakta såsom casus belli.

Rörande Sveriges ställning till förbundet och frågan om vårt lands Allmänt omeventuella

anslutning till detsamma yttra delegerade bland annat föl- d9me

jande:

»Den betänklighet vartill förbundsakten framför allt måste giva anledning,

ligger i öppen dag. Förbundet kommer icke att redan från

början omfatta alla civiliserade stater och bland dem som stå utanför

befinna sig sådana stater som Tyskland och Ryssland. Så länge detta förhållande

fortfar, kan förbundet tydligen endast på ett ganska ofullkomligt

sätt fylla sin stora uppgift att verka till förekommande av krig och nedbrytande

av skrankorna folken emellan. Den faran ligger däremot ej

alltför långt borta, att förbundet kan gestalta sig- såsom en mot vissa

utanförstående stater riktad politisk allians, och erfarenheten visar blott

alltför tydligt, huru dylika förbund, i stället för att utgöra en garanti

för världsfreden, kunna vara ägnade att sätta densamma på spel.» Delegationen

beklagar med hänsyn härtill det faktum, att Tyskland ej från

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. May.ts proposition nr 00.

början upptagits i förbundet, liksom att de oordnade förhållanden, som

råda i Ryssland förhindrat detta lands tillträde till förbundet. Delegerade

anse emellertid grundad anledning finnas till en förmodan att, åtminstone

vad angår Tyskland, detta förhållande ej skall behöva bliva av

längre varaktighet, samt att den i art. 4 av förbundsakten intagna

bestämmelsen om rådets utökande med ledamöter från andra stormakter

än de ursprungligen omnämnda även får anses tyda härpå. I själva

verket lärer det enligt delegationens uppfattning ej vara ett för djärvt

antagande, att — så framt de inre förhållandena i Tyskland stabiliseras

och ej den väntade freden blir av beskaffenhet att framkalla ett än skarpen

motsatsförhållande än man redan haft anledning att motse —

Tyskland inom en ganska snar framtid skall komma att tillhöra förbundet.

Som eu andra huvudanmärkning mot förbundsakten upptaga delegerade

det dominerande inflytande stormakterna erhållit inom rådet.

De betona, att den grundsats om rättslig likställighet mellan större och

mindre stater, som hittills varit rådande i den folkrättsliga teorin och

som i förbundsakten upprätthålles, när det gäller delegeradeförsamlingen,

genom aktens genomförande kommer att frångås på här ifrågavarande

punkt. Naturligt är, enligt delegationens mening, om detta

inom de mindre staterna Väcker betänksamhet. Delegationen framhåller

emellertid under hänvisning till den för densamma upprättade instruktionen,

då förbundet erhåller uppgifter av de olika slag, som i akten

åsyftas, större och mindre stater knappast kunna få sig tillmätt

lika stort inflytande inom rådet. Då hördan av de militära verkställighetsåtgärder,

som kunna bliva av nöden för förbundets räkning, till

största delen måste falla på stormakterna, kan det, framhålla delegerade,

icke utan fog sägas, att dessa böra hava sig tillförsäkrad en särskilt

stark ställning inom det förbundsorgan, som har att handlägga frågor

om dylika åtgärder; och detsamma skulle gälla även beträffande vissa

andra frågor, som enligt akten skola ankomma på rådets handläggning,

och i vilka stormakterna äro i främsta rummet intresserade, exempelvis

frågor om kolonier och andra områden, vilkas förvaltning ställes under

förbundets överuppsikt. Det förtjänar enligt delegerades tanke även att

framhållas, hurusom den blivande ordningen i allt fall betecknar ett stort

framsteg i förhållande till den nuvarande, i det att för närvarande stormakterna

pläga förbehålla sig själva avgörande av politiska tvister med

tillkallande allenast av de mindre makter, som tvisten omedelbart berör.

Som exempel anföres den s. k. ambassadörkonferensen i London 1913, då

Balkanfrågan behandlades. Delegerade erinra om, att samma tillvägagångs
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Knuff/. Maj:ts proposition nr 00. 95

sätt för övrigt följts vid den nu pågående konferensen, dur de mindre

staterna — till och med i eu del angelägenheter som röra dem själva

— varit så gott som avskurna från deltagande i avgörandet. Från sådan

synpunkt kan det, menar delegationen, sägas innebära en avgjord förbättring

i de mindre staternas ställning, att hädanefter fyra sådana stater

alltid skola äga säte och stämma i rådet. Den fäster iiven uppmärksamheten

därå, att stormakterna ej utan vidare kunna betraktas såsom

en sluten grupp, som alltid står samlad gentemot de mindre staterna

samt därå, att slitningar mellan stormakterna ej lära utebliva, vilket

naturligtvis ökar de mindre staternas möjligheter att göra sin åskådninggällande.

Delegationen finner visserligen beklagligt, att den gruppindelning av

de mindre staterna, som i dess instruktion angavs såsom önskvärd, ej

kunnat genomföras, och att ej heller på annan väg blivit förebyggt, att

vissa av dessa stater på de andras bekostnad gynnas vid fördelning av

platserna i rådet. Sedan emellertid, på sätt tidigare omnämnts, uttrycklig

garanti erhållits för att en stat, vars intressen särskilt beröras av en inom

rådet föreliggande fråga, vid dess behandling kommer att företrädas av

en direkt utsedd representant med ledamots ställning, betrakta delegerade

olägenheten av nyssnämnda förhållande såsom i viss mån minskad, om

de ock knappast kunna värja sig för den farhågan, att en dylik tillfällig

ledamot skall få svårt att göra sig gällande gentemot ett kollegium, vars

ledamöter under stadigvarande samarbete lärt sig sammanjämka sina

meningar; ur denna synpunkt anse de särskilt förbundsaktens bestämmelser

om tvisters behandling i rådet erbjuda en för småstaterna mindre

tillfredsställande anordning.

Såsom en stor brist i förbundsakten framhålla slutligen delegerade

den otydlighet och ofullständighet, varav detsamma lider på

många punkter, även sådana, som äro av stor betydelse. Såsom exempel

på viktigare bestämmelser, som erhållit en mindre tillfredsställande avfattning,

anföras de, som angå församlingens uppgifter, rustningarnas

begränsande samt mandatprincipens tillämpning å vissa territorier m. m.

Det kan, yttrade delegerade, stundom förefalla som om stadgandenas

obestämdhet mindre skulle hava sin grund i förbiseende eller bristande

formsinne än i ett avsiktligt kringgående av frågor, vilkas grundligare

behandling skulle behövt längre tid än man under det förenade arbetet

trott sig kunna ägna däråt. Delegerade anse, att i den bristfälliga utformning,

som sålunda kommit förbundsvillkoren till del, kan ligga ett frö

till framtida konflikter mellan förbundsstater, samt att deras undvikande

eller mildrande från förbundsmedlemmarnas sida förutsätter en god vilja

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Förbundsaktenl

förtjänster
-

Sveriges

(eventuella

inträde i

förbundet.

och ett tillmötesgående, som hittills icke alltid varit att påräkna i internationella

mellanhavanden men som, efter vad man måste hoppas, skall

framkallas av insikten om de fördelar förbundets fortbestånd erbjuder

såväl de särskilda staterna som världen i det hela.

Efter att sålunda hava uppehållit sig vid förbundsaktens huvudsakliga

svagheter övergå delegerade till att framhäva dess obestridliga förtjänster,

som ej få bortskymmas av de bristfälligheter, som vidlåda detsamma

eller av det allmänna förhållande, att akten ej på långt när förverkligar

de förhoppningar på skapandet av en internationell rättsordning,

som under världskriget framförts även från auktoritativt håll.

Delegerade påpeka därvid främst, att förbundet utgör en sammanslutning

av flertalet civiliserade stater i världen, bland vilka befinna sig

de för närvarande mäktigaste, och vidare, att dessa stater förbundit

sig att icke i hastigt mod gripa till vapen utan låta varje tvist bliva

föremål för skiljedoms- eller förlikningsförfarande samt att gentemot

envar, som skulle åsidosätta dessa förpliktelser, ställa den makt, som

ligger i samfälld ekonomisk påtryckning från de övrigas sida, varjämte

samfällt militärt ingripande mot den fördragsbrytande staten förutsättes.

Delegerade framhålla i detta avseende ytterligare, att genom bestämmelserna

om den bindande verkan, som under vissa förhållanden tillkommer

rådets eller delegeradeförsamlingens utlåtande i dit hänskjuten tvist mellan

stater, sörjts för att även sådana tvister, som icke gå till domstol, kunna

vinna ett avgörande, som utesluter krigiska förvecklingar. De betona

slutligen, att genom bestämmelserna om alla internationella avtals offentliggörande,

den fara för världsfreden, som ligger i hemliga politiska

allianser, blivit i hög grad förminskad. »Skulle förbundet», säger delegationen,

»komma att verka på ett sätt, som överensstämmer med fördragets

anda, kan det icke betvivlas, att det även i sin nuvarande ofullkomliga

form skulle innebära en avsevärd garanti för världsfredens bevarande».

Sedan delegerade på detta sätt framhållit såväl aktens huvudsakliga

förtjänster som dess mest framträdande nackdelar, upptaga de

till behandling frågan om Sveriges eventuella inträde i förbundet. De

framhålla därvid inledningsvis, att om förbundet redan från början omfattat

alla mera betydande stater i Europa, det trots de betänkligheter

som kunna framställas, knappast skulle hava kunnat ifrågasättas annat

än att vårt land borde från början ansluta sig till förbundet. Dep

säkerhet mot angrepp eller politisk påtryckning från en eller annan sida,

som ledamotskap i förbundet avses skola medföra, hade då enligt delegationens

tanke otvivelaktigt bort innefatta ett avgörande skäl för inträde.

Delegerade anse emellertid i den nu föreliggande situationen frågans

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t» proposition nr 90.

97

besvarande mera komplicerat och lämpligheten av vårt lands inträde i

förbundet mera tvivelaktigt. Jag tillåter mig att ordagrant citera vad

delegationen i detta avseende anför:

»T den nu föreliggande situationen tillkommer emellertid ett moment,

som skulle kunna synas göra frågan om vårt lands inträde i förbundet

i viss mån tvivelaktig. Den omständigheten att två stora länder, som

äro att räkna såsom våra grannar, tillsvidare stå utanför förbundet,

kan onekligen i händelse av vårt inträde medföra vissa risker. Under

eu konflikt mellan förbundet och någon av dessa stater kan Sverige

ej såsom medlem av förbundet göra anspråk på neutralitet. Vårt land

är då förpliktat att omedelbart skrida till den fullständiga ekonomiska

avspärrning mot den utanför stående staten, som förbundsfördraget föreskriver,

och kan måhända ej undgå att deltaga i den militära aktion,

som kommer till stånd. Enahanda förhållande kan naturligtvis inträda

även om de nu åsyftade staterna skulle vara medlemmar av förbundet

men såsom sådana försätta sig i en situation, som gör dem till föremål

för aktion från förbundets sida. Men sannolikheten av en konflikt inom

förbundet är tvivelsutan mindre än möjligheten av en brytning mellan

förbundet och en utanför stående stat. Skulle ett tillstånd av misstro

och spänning komma att råda mellan någon sådan stat och förbundet,

rycker faran för en dylik brytning obestridligen närmare. Under sådana

omständigheter skulle det kunna synas innebära en fördel för vårt land,

om det genom att avhålla sig från att inträda i förbundet bevarat

möjligheten att förbliva neutralt.»

Delegerade anse emellertid denna möjlighet ej böra skattas allför

högt, särskilt enär förbundsmedlemmarna förpliktat sig att hindra samfärdsel

mellan den neutrala staten och den, som är föremål för förbundsaktionen,

vilket nämligen, enligt delegationens uppfattning, torde

medföra, att neutralitetens bevarande, ehuru teoretiskt naturligtvis tänkbart,

i verkligheten ej komme att ställa sig lätt.

Delegerade finna på denna grund att någon ur praktisk-politisk

synpunkt avgörande invändning mot Sveriges inträdande i förbundet ej

kan anses ligga i det förhållande, att våra grannstater Tyskland och

Ryssland tillsvidare stå utom förbundet. De finna däremot Sveriges och

övriga europeiska neutrala staters tillträdande såtillvida vara till båtnad

för det hela, som ett dylikt steg är ägnat att betaga förbundet karaktären

av politisk allians mellan de under kriget förbundna staterna. »Det torde»,

framhåller delegationen, »icke minst ur denna synpunkt, kunna med ett

visst fog framhållas såsom en ideell förpliktelse för de neutrala staterna

att icke utan synnerligen vägande skäl undandraga sig sin medverkan

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 15 höft. (iVr 90.) 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kv.ngl. Maj:ts proposition nr 90.

till främjande av den internationella rättsordning, som ligger i förbundets

bildande och dess utvecklande till vad det enligt sitt syfte bör vara.»

I förevarande avseende anmärka delegerade ytterligare, att ett avståndstagande

från förbundet enligt deras uppfattning skulle, även politiskt

sett, medföra allt annat än lyckliga följder för Sverige. Efter att

hava antytt, att de kommit till den uppfattningen att ett land, som själv

stänger sig ute från nationernas förbund, kommer att ådraga sig övriga

staters ovilja samt måhända i sitt förhållande till dem intaga en missgynnad

undantagsställning, fortsätta delegerade: »I all synnerhet torde

detta komma att gälla, därest någon av de nu inbjudna europeiska staterna

skulle komma att ensam intaga ställningen av en utanför förbundet

stående. Huruvida Sverige genom att avböja inbjudningen till inträde i

förbundet skulle komma att på sådant sätt stå fullständigt isolerat, kan

delegationen naturligtvis icke med bestämdhet förutsäga. Av vad delegationens

medlemmar kunnat inhämta genom samtal med flertalet delegerade

för övriga neutrala regeringar i Europa framgår emellertid, att

dessa delegerade beslutat sig för att tillstyrka inträde i förbundet. Den

spanska regeringen har för övrigt, som bekant, redan tillkännagivit sin

avsikt att ansluta sig till förbundet.»

Tiden för Slutligen anmärka delegerade, med anknytning till den för de neu
träla

staternas eventuella inträde i förbundet bestämda tidsfristen —två

månader efter det officiella konstaterandet av ratifikationen av fredstraktaten

med Tyskland genom tre av de allierade stormakterna — att de

utgått ifrån, att det icke kan bliva tal om Sveriges anslutning till förbundet,

förrän fred åter inträtt mellan de allierade och associerade makterna

samt Tyskland. Delegerade betona, att deras tillstyrkan till Sveriges

inträde icke gjorts under förutsättning att mot förmodan detta inträdande

skulle påyrkas, innan sålunda fred åter kommit till stånd.

Till sist framhålla delegerade möjligheten av att, innan tid för ett definitivt

ståndpunktstagande går till ända, även i övrigt politiska eller

Sociala händelser kunna inträffa av så genomgripande vikt, att frågan om

Sveriges anslutning till förbundet skulle kunna komma i ett annat läge.

Till sitt yttrande hava delegerade fogat några anmärkningar rörande

de eventuella ändringar i grundlag eller annan lag, som för Sveriges

del kunna ifrågakomma i samband med en anslutning till förbundet.

Jag skall längre fram återkomma till denna sida av frågan.

Yttermera hava även utlåtanden infordrats av cheferna för general
-

Yttrnnden

av cheferna X nci-incia uava a v eu u. Lici lciulxxcjj. imuiuiaio ci v uucicxua x wr g v

för general-och marinstaberna angående de militärpolitiska synpunkterna vid Sveriges

ocli marin- ställningstagande till förbundet,

staberna. ° ö

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Magt» proposition nr 90.

00

Chefen för generalstaben, vars yttrande tinnes såsom bilaga 8 fogat Generalvid

detta protokoll, konstaterar inledningsvis, att, enligt förbundsakten, »tabsehejen.

förbundsmedlemmarna för vinnande av det förbundets ändamål, som består

i garanterande av deras fred och säkerhet, måste underkasta sig

vissa inskränkningar i sin självbestämmanderätt och sin handlingsfrihet,

ävensom vissa förpliktelser, vilka, såväl de förra som de senare, till

väsentlig del falla inom försvarets område. Han påpekar vidare, att i

och för sig dessa förhållanden måste medföra en försämring av en i förbundet

inträdande stats försvarspolitiska läge. Man måste därför väga

denna försämring mot de fördelar ett inträdande i förbundet ur försvarets

synpunkt kan väntas medföra.

Generalstabschefen övergår därefter till att taga i betraktande vissa

bestämmelser i förbundsakten av betydelse för det yttrande, som blivit

honom anbefallt. Jag torde med hänsyn till den detaljerade analys jag

redan lämnat av förbundsaktens olika artiklar kunna här inskränka mig

att återgiva generalstabschefens omdömen om de stadganden, som av till

honom beröras.

Beträffande aktens art. 8 yttrar han sålunda, att avrustningen i

och för sig ej behöver utgöra en fredsgaranti, enär det är de relativa och

ej de absoluta styrkeförhållandena som främst måste bli avgörande för ett

eventuellt vädjande till vapnen. Han påpekar vidare, att om rustningens

effektivitet i varje särskilt land i enlighet med artikelns ord skall bestämmas

efter sådana yttre förhållanden som det geografiska läget o. s. v.,

detta kan leda till att av två ungefär jämnstarka grannstater den ena

kommer att hålla en både absolut och relativt starkare krigsmakt än den

andra, vilket skulle kunna innebära fara för den senares trygghet.

Generalstabschefen fäster vidare uppmärksamheten på det förhållande,

att, om vid fixerandet av rustningarnas storlek hänsyn skall tagas till

möjligheten av deltagande i en samfälld militär tvångsaktion, härav för

Sverige, som sedan lång tid inriktat sin försvarsorganisation allenast på

den nationella säkerhetens tryggande, torde kunna följa behov av en utökning

av försvarsväsendet, betingad därav, att detsamma ej kan få

desorganiseras genom uppställande av en exekutionskontingent för internationella

syften.

Slutligen uttalar generalstabschefen beträffande ifrågavarande artikel,

att vissa tillsynes obetydliga inskränkningar i möjligheterna att genom

enskilda industriföretag erhålla krigsmateriel skulle kunna i avsevärd grad

nedsätta vårt lands försvarsförmåga.

Beträffande det i förbundsaktens art. 12 stadgade moratorium för

krigsvålds användande påpekar nämnde chef, att värdet av denna bestäm
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. May.ts proposition nr 90.

melse i hög grad måste bli beroende därav, hur de olika tvistande staterna

använda respittiden, varvid särskilt framhålles, att en större och

på naturtillgångar rikare makt lättare än en mindre kan på kort tid öka

sin försvarskraft.

Med avseende å de förpliktelser, som åligga förbundsmedlem, betonar

generalstabschefen särskilt faran för sådan att på grund av sitt

medlemskap bliva inblandad i militära konflikter med stater, i förhållande

till vilka konfliktanledning eljest ej skulle förelegat. Han påpekar i detta

sammanhang, att skyldigheten att deltaga i ekonomiska sanktioner lätteligen

kan leda till krigiska förvecklingar, samt vidare, i fråga om de

militära förpliktelser, som enligt aktens art. 16 och 17 åligga förbundsmedlemmarna,

hurusom förpliktelserna till väpnat ingripande, därest de

föreligga, kunna erhålla en mycket allvarlig innebörd för stat, som gränsar

till icke-förbundsstater eller i allmänhet till stater, där talrika konfliktanledningar

förefinnas.

Slutligen framhåller generalstabschefen förpliktelsen för förbundsmedlem

att tillåta genomtåg genom sitt område för förbundets trupper.

Han ser i denna bestämmelse dels ett avskaffande av rätten till neutralitet

dels en fara för att den stats territorium, som beviljar genomtåg,

skall komma att utgöra krigsskådeplats.

Till sist uttalar han i detta sammanhang en farhåga, att förpliktelsen

till ömsesidigt delgivande förbundsmedlemmarna emellan av alla

upplysningar rörande rustningarnas omfattning under alla förhållanden

må innebära större fara för en mindre stat än för en större.

I ett nytt avsnitt av sitt yttrande granskar generalstabschefen den

ökade trygghet för krig samt de garantier för territoriell integritet och

politiskt oberoende, vilka förbundet har att erbjuda såsom motvikt mot

de inskränkningar i självbestämningsrätten och handlingsfriheten samt

de internationella förpliktelser, som det ålägger sina medlemmar.

Beträffande tryggheten för krig anser generalstabschefen det väl

sannolikt, att tvister mellan till förbundet anslutna stater framdeles

mången gång skola kunna lösas på fredlig väg, även då de under andra

förhållanden skulle lett till krig, samt vidare, att tillvaron av förbundet

med dess samfällda maktmedel kan komma att verka återhållande på

stater utom förbundet, särskilt i fråga om angrepp mot förbundsmedlemmar.

Men han anser tillika, på i huvudsak redan återgivna grunder,

faran för en förbundsmedlem att behöva deltaga i krig vara snarast

större än för en utom förbundet stående stat.

I vad angår förbundets garanti för förbundsmedlemmamas integritet

påpekar generalstabschefen först det faktum, att icke alla krig äro

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kull yl. Maj:ts proposition nr 00.

101

enligt förbundsakten , förbjudna och framhåller i anledning härav som

sin åsikt, att fall kunna tänkas, då förbundsmedlem för sitt försvar bleve

hänvisad till sina egna resurser. Han anmärker, att därvid den försämring

i medlemmens försvarspolitiska läge, som blivit en följd av dess

inträde i förbundet, ej kan på ett tillfredsställande eller verksamt sätt

uppvägas av medlemskapet.

Beträffande värdet av förbundsmedlem marnas militära samverkan

till garantiens upprätthållande framhåller generalstabschefen de olägenheter,

som ligga dels däri, att den samfällda armén måste få eu mycket

brokig sammansättning av kontingenter från skilda länder, vilket i hög

grad minskar dess effektivitet, dels däri, att det på grund av förbundsaktens

bestämmelser om besluts fattande i fråga om anordnande av militär förbundsaktion

måste dröja lång tid, innan förbundsarmén hinner skynda

angripen förbundsmedlem till hjälp. Han understryker härvid, att vådorna

i detta avseende måste bliva särskilt stora vid konflikt mellan

förbundsmedlem, som i enlighet med förbundsförpliktelserna verkställt

avrustning, och utanför förbundet stående stat. Generalstabschefen påpekar

vidare de svårigheter, som kunna uppstå, därest den angripande

staten behärskar de vägar, som ifrågakomma för förbundsarméns koncentration

och uppmarsch, samt därest förbundsaktion måste äga rum på

flere håll samtidigt eller därest den angripna statens förbundskontingent

är engagerad å annat håll och sålunda ej är omedelbart disponibel för

det egna landets försvar.

Sina synpunkter på förbundsakten sammanfattar generalstabschefen

för Sveriges vidkommande på följande sätt:

»1. Genom medlemskap i nationernas förbund försvinner icke faran

för en stat att direlä angripas, men densamma kan tänkas komma att

minskas. Däremot synes möjligheten att vid uppstående konflikter iakttaga

neutralitet bliva starkt kringskuren eller till och med komma att

upphöra, alldenstund medlem av nationernas förbund löper risk att invecklas

i varje konflikt, som berör förbundet.

2. Gentemot den sålunda ökade faran att indragas i krigiska förvecklingar

och därmed följande möjlighet, att det egna landet bliver

krigsskådeplats, står garantien för förbundsmedlem i fråga om territoriell

integritet och politiskt oberoende. Räckvidden av denna garanti kan dock

icke med säkerhet bedömas. Vid ett fientligt angrepp torde en förbundsmedlem

i allmänhet kunna påräkna understöd från andra förbundsmedlemmar,

men det synes på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida

understöd kommer att lämnas i rätt tid och på tillräckligt verksamt

sätt.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Marinstabs
chefen.

3. Nödvändigheten att kunna med egna krafter trygga landets

territoriella integritet och politiska oberoende kvarstår följaktligen i oförminskad

betydelse. Skulle förbundsakten icke medgiva försvarets ordnande

i sådant syfte, innebär anslutning till förbundet en allvarlig försämring

av det försvarspolitiska läget.

I detta avseende äger förbundsakten icke erforderlig klarhet. För

ett riktigt bedömande av densamma kräves sålunda viss tids erfarenhet

angående tolkningen och tillämpningen av dess bestämmelser.»

Chefen för marinstaben har i sitt yttrande ingått på en diskussion

av vissa i framtiden tänkbara militär-politiska grupperingar, vilket föranlett,

att yttrandet avgivits såsom hemlig handling. I själva sakfrågan

har stabschefen i huvudsak anfört följande:

Av vissa bestämmelser i förbundsakten, främst dem som innehållas

i dess art. 4 och 11, anser marinstabschefen framgå, att snart

sagt vilken omständighet som helst kan tagas under behandling av förbundsrådet

samt även föranleda dettas ingripande, varigenom rådet skulle

bliva i tillfälle att öva ett inflytande på den enskilde förbundsmedlemmens

yttre politik och mera betydelsefulla inre frågor, vilket åter skulle medföra,

att dennes militärpolitiska självbestämningsrätt blev i så hög grad

beskuren, att han måste anses ha förlorat eu del av sitt nationella oberoende.

Visserligen skulle alla beslut av rådet av betydelse i förevarande

avseende fattas enhälligt, men en makt, som ville begagna sin vetorätt,

skulle kunna föranledas att avstå därifrån i synnerhet på grund av risken att

jämlikt aktens art. 16 bliva utesluten ur förbundet. Detta skulle i särskilt

hög grad gälla sådan medlem av förbundet, som ej har ständig

representant i rådet, utan blott inbjudes att, då eu fråga som speciellt

berör dess intressen dragés inför rådet, dit sända ett ombud.

Enligt marinstabschefens uppfattning skulle de särskilda förbundsmedlemmarnas

prövningsrätt i förhållande till rådets förslag beträffande måttet

av deras militära rustningar bliva illusorisk och blott kunna resultera i

ett godkännande, varför faktiskt förbundsrådet komme att bestämma häröver

liksom över rustningarnas beskaffenhet och sättet för deras genomförrande.

En förbundsmedlem kunde därigenom utsättas för eventualiteten

att nödgas inskränka sitt försvar under det mått, som han själv anser

oundgängligen nödvändigt för tryggande av sina intressen. Även motsatsen

kunde emellertid inträffa, enär en förbundsmedlems krigsmakt

skulle hållas tillgänglig icke blott för den nationella säkerhetens skydd

utan till skydd jämväl för de genom medlemskapet uppkomna internationella

förpliktelsernas uppfyllande. Den grad vari anspråk i sistnämnda

avseende skulle komma att ställas på Sverige, bleve enligt marinstabs
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kuriffl. Maj:U proposition nr DO.

103

chefens uppfattning sannolikt ganska omfattande. Särskilt för flottans

vidkommande måste förbundsrådets inflytande på jämväl arten av rustningarna

anses betänkligt.

I bestämmelsen om den enskilda krigsmaterielindustriens avveckling

ser marinstabschefen en befogenhet för förbundet att kontrollera och reglera

tillverkningen av för rustningar och krigföring erforderlig materiel.

Härigenom skulle förbundsmedlemmarnas beroende ytterligare skärpas

samt även — med hänsyn till den vidsträckta betydelse, som kan givas

åt uttrycket krigsförnödenheter — skapas vissa läror för den enskilde

förbundsmedlemmens industri, vilken lätt kunde undanskjutas till förmån

för utländska intressen.

Marinstabschefen anser bestämmelserna i förbundsaktens art. 11 och

16 om gemensamt inskridande i vissa fall från förbundsmedlemmarnas sida

innebära, att sådan medlem kan föranledas icke blott att uppgiva alla de

fördelar av ekonomisk art, som följa av förbindelserna med ett visst land,

utan även att begå krigshandlingar mot detta land, utan att för honom

någon direkt anledning därtill föreligger.

Beträffande skyldigheten för förbundsmedlem att medgiva för förbundsaktion

avsedda stridskrafter genomtåg genom sitt territorium uttalar

nämnde chef, att stora olägenheter och faror äro förknippade med

främmande styrkors uppehåll i landet, vars transportmedel därvid tagas

i anspråk till nackdel för den egna samfärdseln, samt vidare, att oroligheter

kunna uppkomma på grund av de främmande stridskrafternas närvaro,

och slutligen, att det land, som beviljar genomtåg, därigenom lätt

kan bliva krigsskådeplats samt utan förskyllan få bära därmed förenade

lidanden.

Marinstabschefen ser de fördelar av politisk art, som skulle medfölja

ett medlemskap i nationernas förbund huvudsakligen i den ömsesidiga

garantin förbundsmedlemmarna emellan för deras territoriella integritet

och förhandenvarande politiska oberoende, samt i deras åtagande

att ömsesidigt understödja varandra i motståndet mot åtgärder som må riktas

mot dem av fördragsbrytande stat. Den härigenom tack vare det i åtagandena

liggande hotet vunna säkerheten gentemot övergrepp från annan

nations sida anser emellertid marinstabschefen kunna bliva illusorisk, enär,

vid en eventuell aggression, intresset av att den kommer till stånd alltid

måste vägas mot risken av förbundets inskridande, samt enär det, enligt

marinstabschefen, ingalunda vore osannolikt, att inom förbundet enighet

om uppträdande i en viss riktning icke alltid skulle kunna vinnas.

Nämnde chef påpekar slutligen såsom ägnad att förringa värdet av de

militärpolitiska fördelar, som medlemskap i förbundet skulle erbjuda, den

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

omständighet, att eventuell militär hjälp från förbundets sida lätteligen

kan bliva mycket fördröjd på grund av oundgängliga formaliteter samt

svårigheter beträffande ordnandet av krigsledning och befälsföring; sådant

dröjsmål måste bliva av särskild betydelse för länder, som äro belägna i

närheten av stater, vilka ej tillhöra förbundet och vilka, enligt marinstabschefen,

på den grund ej vore skyldiga att iakttaga de former, som finnas

föreskrivna för förbundsmedlemmarna vid uppkommande konflikter.

För att kunna besvara frågan, huruvida för Sveriges del de olägenheter

av militärpolitisk art, som skulle medfölja ett inträde i nationernas

förbund skulle ur sjömilitär synpunkt uppvägas av motsvarande

fördelar, anser sig chefen för marinstaben böra ingå på en granskning

av det militärpolitska läget vid Östersjön. Han kommer därvid beträffande

det nuvarande läget till den slutsats, att världskriget och dess utgång

skapat många anledningar till förvecklingar vid Östersjöbäckenet och att

man följaktligen för den närmaste framtiden ej hade att obetingat påräkna

lugn därstädes. Härav skulle för Sverige såsom medlem av nationernas

förbund kunna följa förpliktelse att deltaga i biläggande av tvister och

genomdrivande av krav, med vilka Sverige såsom oberoende neutral

makt icke skulle haft anledning att befatta sig. Såsom exempel

nämnas eventuellt uppkommande konflikter mellan Tyskland och dess

grannstater vid Östersjön, mellan Ryssland och dess eventuellt frigjorda

randstater samt mellan dessa senare inbördes. Marinstabschefen sätter på

rent praktiska gi under ifråga, huruvida för ett dylikt ingripande Sverige

må kunna påräkna effektivt militärt eller ekonomiskt understöd från

stormakternas sida. Men utan sådant understöd kunde konsekvenserna

för Sverige bliva allvarliga.

Marinstabschefen kommer efter sin undersökning av de militärpolitiska

förhållandena till den slutsats, att, för en stat som önskar föra

en bestämd neutralitetspolitik, de förpliktelser som följa med medlemskap

av nationernas förbund skulle medföra nackdelar vilka, särskilt

om staten är belägen i närheten av makter, som ej tillhöra förbundet,

sannolikt skulle överväga medlemskapets fördelar.

Marinstabschefen övergår därefter till att undersöka frågan, huru

förhållandena, skulle gestalta sig för Sverige, därest landet avböjde det

erbjudna inträdet i nationernas förbund.

Han framhåller därvid såsom sin uppfattning, att Sverige i dylikt

fall torde hava utsikt att undgå direkt inblandning i flere av de eventuella

konflikter inom Östersjöbäckenet, i vilka ingripande skulle kunna påkallas

av förbundsmedlemmen Sverige, samt i allmänhet att förbliva

neutralt, ehuru i varje fall landet ej skulle kunna undgå de ingripanden

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr DO.

105

från förbundets sida till avspärrning i ekonomiskt avseende av fördragsbrytande

stat varom fråga är i förbundsaktens art. 16.

I händelse av tvist mellan utomstående stat och förbundsmedlem

anser nämnde chef att den förra ej kan underlåta att antaga den

inbjudan att i och för tvistens lösande åtaga sig förbundsmedlems förpliktelse,

som från förbundets sida skall riktas till densamma, samt att

genom inbjudans antagande förhållandena för den utanför stående staten

skola gestalta sig på ungefär samma sätt, som om staten vid tvistens

uppkomst varit medlem av förbundet. För det fall, att tvist uppkommit

mellan två utomstående stater, anser sig chefen ej kunna avgöra, huruvida

övervägande för- eller nackdelar äro förenade med ett icke-medlemskap

av förbundet. Han framhåller emellertid, att, för ett land, som ej

tillhör nationernas förbund och som vill hålla sig fjärran från krigiska

förvecklingar, enligt hans förmenande förbundets tillkomst dock torde

få anses innebära en i viss mån ökad trygghet.

Chefen för marinstaben sammanfattar slutligen de av honom framhållna

synpunkterna så:

»att Sverige genom ett inträde i nationernas förbund visserligen skulle

tillförsäkra sig förbundets garanti för sin territoriella integritet — en

garanti, som dock bliver tämligen värdelös i händelse krig uppstår

mellan stormakterna — men även skulle i stor utsträckning frånhända

sig såväl sitt oberoende som möjligheten att förbliva neutralt vid inträffande

krigiska förvecklingar, samt

att Sverige, om det ej inträder i förbundet, visserligen avsäger sig

nyssnämnda garanti, men undgår de med ett inträde i förbundet förenade

olägenheterna, utan att därmed helt uteslutas från möjligheten att

draga nytta av den ökade utsikt till fredens bibehållande i allmänhet,

som förbundets tillvaro kan innebära.

I båda fallen fordrar Sveriges geografiska läge vidmakthållandet

av ett försvar, i stånd att verksamt skydda landets intressen, samt vidtagande

av åtgärder, ägnade att sätta landet i stånd att övervinna de

med ett avbrytande av dess förbindelser med utlandet förenade olägenheterna.

» I

I det föregående har jag redogjort för tillkomsten av nationernas

förbund och förbundsaktens innehåll samt förbundets ställning till fredsuppgörelsen

i övrigt, sådan den framträder i hittills avslutade eller föreslagna

fredstraktater, ävensom för de yttranden rörande Sveriges ställBihang

till riksdagens protokoll 1020. 1 samt. In käft. (AV 90.) 14

Departementschef!-iis

salu munta

Uiu ii g:.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Anslutning

till principen

om ett

nationernas

förbund.

Anmärkningarna

ro■

rande förbundets

kon

stituering

och organisation.

ningstagande till förbundet, som avgivits av de svenska delegerade vid

de icke-officiella förhandlingarna om förbundet och av cheferna för

general- och marinstaberna. Jag har nu att på grundval av det sålunda

meddelade materialet och efter vederbörligt samråd med statsrådets övriga

ledamöter framlägga min uppfattning rörande den inbjudan till Sveriges

inträde i förbundet, vilken på förut nämnt sätt ingår i förbundsakten

och även i annan form blivit framförd.

Den grundläggande utgångspunkten för Sveriges ställningstagande

i denna djupt betydelsefulla fråga måste enligt min mening vara, att det

för hela kulturvärlden framstår såsom en bjudande plikt att nu söka

skapa en mellanstatlig rättsorganisation för att förebygga nya krig och

lösa uppkommande tvister staterna emellan genom fredliga medel ävensom

återknyta och utveckla det internationella samarbetet. Världskrigets

fruktansvärda erfarenheter hava gjort detta krav levande inom alla kulturfolk,

och det åligger dem alla att var i sin stad söka bidraga till

förverkligande av denna mänsklighetens gemensamma livssak. Att en

dylik mellanstatlig organisation innebär vissa band på den handlingsfrihet,

som hittills tillkommit varje enskild stat i kraft av dess suveränitet,

och medför vissa nya förpliktelser för alla till organisationen anslutna

stater, kan uppenbarligen icke undvikas, om man vill giva effektivitet

åt en ny ordning för fredens bevarande. Jag känner mig också övertygad

därom, att en alldeles övervägande mening inom vårt land är

enig om, att Sverige i princip bör medverka till den tanke, som ligger

till grund för nationernas förbund.

Det gäller emellertid också att pröva det sätt, varpå denna tanke

bliver utförd genom det nu konstituerade förbundet. Jag har i det före-

gående haft anledning att beröra ett stort antal anmärkningar, som ur

olika synpunkter kunna riktas så väl emot förfarandet vid förbundets

tillkomst som emot viktiga delar av den antagna förbundsakten. Det

slutliga avgörandet i fråga om Sveriges ställningstagande beror alltså

därpå, om dessa brister och svagheter i nationernas förbund äro sådana,

att de böra och kunna förhindra Sveriges anslutning.

Yad angår förfarandet vid förbundets tillkomst har jag redan haft

tillfälle att anmärka, att om även från de under kriget neutrala staternas

sida allvarliga gensagor måste riktas mot att de blevo utestängda från

de avgörande förhandlingarna om förbundets konstituering och mot förbundsaktens

inryckande i fredstraktaterna mellan de krigförande makterna,

så bör det dock •— såsom även skett från de schweiziska och nederländska

regeringarnas sida — erkännas, att vissa praktiskt-politiska skäl

kunna anföras för detta tillvägagående, utan vilket det måhända icke

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

hade varit möjligt att verkligen omsätta förbundstanken i handling. Jag

betonar likaledes, med hänvisning till den förut lämnade utredningen, att

förbundsaktens infogande i fredstraktaterna ävensom de speciella funktioner,

som genom dessa traktater överlämnats åt nationernas förbund i

samband med ett antal detalj bestämmelser i fredsuppgörelsen, på intet

sätt göra förbundet såsom sådant ansvarigt för denna fredsuppgörelses

innehåll eller ålägga de i förbundet inträdande staterna att medverka

vid dess genomförande. Ur dessa synpunkter synas mig alltså icke avgörande

hinder föreligga för Sveriges anslutning till förbundet. Däremot

bör uttryckligen framhållas, att om Sverige inträder i förbundet, det

sker med avsikt att verka för dess utveckling till en verkligen universell

sammanslutning i enlighet med den idé, som måste anses såsom grundläggande

för dess uppgifter, och under förhoppning, att särskilt de

europeiska stater, vilka ej nu inbjudits, snarast möjligt må vinna

inträde.

Rörande förbundets organisation gjordes under de icke-officiella

förhandlingarna mellan fredskonferensens ledning och de neutrala makternas

delegerade från dessa senaies sida flera yrkanden, som icke blevo

tillgodosedda vid förbundsaktens slutliga avfattning. Utan tvivel måste

det — för att erinra om några bland dessa yrkanden — betraktas som

allvarliga svagheter, att icke mera betryggande garantier kunde vinnas

rörande nu icke inbjudna staters upptagande i förbundet, att de mindre

staternas representation i förbundets råd icke ordnades på ett mera tillfredsställande

sätt, att fasta regler rörande delegerade-församlingens sammanträden

saknas, att den fasta internationella domstol, som omnämnes

i förbundsaktens art. 14, icke blev omedelbart organiserad och ej heller

föreskrifterna rörande medling och skiljedom fingo vidare omfattning och

bättre precisering. Men ej heller dessa luckor eller anmärkningspunkter

i förbundsakten torde kunna anses så vägande, att Sverige på grund

därav skulle vara nödsakat att vägra sin anslutning. Upptagandet av

nu uteslutna stater i förbundet är enligt förbundsakten beroende av delegeradeförsamlingens

beslut, och varje neutral stat, som nu inträder i

förbundet, kan alltså i denna viktiga punkt i sin mån själv medverka

till förbundets utveckling, liksom den även får tillfälle att verka för de

behövliga förbättringarna i förbundets organisation. Såsom förut blivit

omnämnt, föreligga från de nordiska ländernas sida vissa preliminära

förslag i sistnämnda syfte, och bland dem är särskilt det viktiga kravet

på en fast internationell domstol för närvarande upptaget till gemensam

behandling med Schweiz och Nederländerna.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

aktens be- Av central vikt för frågan om Sveriges anslutning äro slutligen de

stämmeiser delar av förbundsakten, som innehålla reglerna för förbundets verksamhet

mot krig tm fredens bevarande, artiklarna 10—17. Av dessa artiklars innebörd

Medlemmar-beror å ena sidan, huru långt förbundets förmåga att förebygga krig och

naStelZrUlk''skydcla de olika förbundsmedlemmarna kan anses sträcka sig och å andra

sidan omfattningen av de förpliktelser vid utförandet av denna förbundets

konstitutiva uppgift, som varje stat åtager sig genom att inträda i detsamma.

Jag skall här sammanföra grunddragen av den uppfattning, som

jag förut gjort gällande vid kommentaren till de särskilda artiklarna,

och som, enligt vad jag förvissat mig om, till fullo överensstämmer med

det resultat, vartill de norska och danska regeringarna i detta avseende

kommit.

Artikel 10 innehåller bestämmelsen att förbundets medlemmar förplikta

sig att respektera och gentemot alla yttre angrepp upprätthålla

förbundets samtliga medlemmars territoriella integritet och förhandenvarande

politiska oberoende, och artikel 11 innehåller en uttrycklig förklaring,

att varje krig eller krigshot, vare sig det riktas emot någon förbundsmedlem

eller mot en utomstående stat, vidkommer förbundet i dess

helhet, samt att förbundet bör vidtaga lämpliga mått och steg för att

trygga freden.

Jag har i den föregående utvecklingen av dessa stadgandens innehall

uttalat, att dessa proklamationer icke kunna tolkas isolerade och

endast efter de i dem använda ordalagen. För att rätt förstå deras innebörd

måste man jämföra ifrågavarande artiklar med art. 12—17, vilka

innehålla närmare bestämmelser om, på vilket sätt och med vilka medel

förbundet skall verka i och för uppnående av de proklamerade förbundsuppgifterna.

Av sistnämnda artiklar framgår, att förbundsakten icke fullständigt

avskaffar kriget såsom folkrättsligt aktionsmedel. Den har icke

kunnat nå längre än till att begränsa dess användning till sådana

fall, då fredlig lösning visat sig omöjlig trots alla försök därtill

från förbundets sida. Däremot förpliktar akten förbundsmedlemmarna

att ovillkorligen först försöka en fredlig lösning av uppkommen tvist

antingen genom ett domstolsförfarande eller, om de tvistande ej kunna

enas härom, genom tvistens överlämnande till behandling av förbundsrådet

eller eventuellt förbundsförsamlingen.

Har tvisten efter parternas gemensamma önskan gått till domstolsförfarande

och har domstolens utslag fallit, äro parterna förpliktade att

ärligt ställa sig domen till efterrättelse. Skulle emellertid en part icke

ställa sig en meddelad dom till efterrättelse, har förbundsrådet skyldig
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:t# proposition nr 00.

109

het att föreslå åtgärder för att åvägabringa domens verkställighet. Vilka

åtgärder rådet äger föreslå, är ej uttalat. Det synes otvivelaktigt att

rådet, där omständigheterna därtill föranleda, kan föreslå en militär

aktion mot tredskande part, ävensom att jämväl utan sådant förslag från

rådets sida militär aktion kan tillgripas för genomförande av domen utav

den part, som accepterat densamma. I intet fall får dock krig påbörjas

förrän tre månader förflutit efter det domen fallit, ej heller får krig begynnas

mot en stat, som vill foga sig efter domen. Huruvida en tredje

stat äger befogenhet att utan uppfordran av rådet deltaga i en doms

genomförande genom krigisk aktion, är föremål för olika meningar.

Om de tvistande förbundsmedlemmarna icke kunna enas om att

hänskjuta tvisten till domstolsförfarande, äro de pliktiga att överlämna

den till behandling av rådet.

Rådet har att i första hand söka bilägga tvisten. Lyckas detta

icke, skall rådet utarbeta och offentliggöra en rapport innehållande dels

en redogörelse för de faktiska omständigheterna i avseende å tvisten,

dels ock ett förslag till dess lösning. Kan rådet ena sig om rapportens

innehåll, får en dylik enhällig rapport i väsentliga avseenden samma

betydelse som en skiljedom. Visserligen har ej rådet skyldighet att

föreslå åtgärder för den anbefalla lösningens genomförande, men befogenheten

att använda krig som aktionsmedel är förhanden enligt motsvarande

regler som vid skiljedom.

Inträffar det åter, att enighet inom rådet icke kan uppnås, blir

situationen en annan. I detta fall synes envar av parterna efter tre månaders

förlopp hava rätt att vädja till vapnen. Huruvida övriga förbundsmedlemmar

hava fria händer att deltaga i ett dylikt krig, är föremål

för olika meningar.

Av vad jag nu anfört framgår, att förbundsakten även känner tilllåtna

krig, och medgiver förbundsmedlem rätt att hålla sig utanför ett

dylikt krig. Neutralitetsbegreppet är alltså ingalunda oförenligt med medlemsskap

i förbundet, såvitt det nämligen gäller tillåtna krig.

Om däremot en förbundsmedlem griper till vapen, utan att först

hava försökt de utvägar till fredlig uppgörelse, som förbundsakten anvisar,

eller om förbundsmedlem, efter det tvisten bragts inför domstol

eller förbundsråd, börjar krig innan den föreskrivna tre-månadersfristen

gått till ända, eller begynner krig mot en medlem, som vill foga sig efter

en skiljedom eller en enhällig rådsrapport, skall angriparen anses hava

begått en krigshandling mot samtliga övriga medlemmar av förbundet.

I ett dylikt fall är neutralitet i begreppets hittillsvarande bemärkelse icke

medgiven, utan samtliga förbundsm edlemmar hava skyldighet att omedel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

bart emot den fredsbrytande staten sätta i gång det slags aktion, som är

skildrad i art. 16 första stycket, och som närmast kan betecknas såsom

en fullständig ekonomisk avspärrning gentemot fredsbrytande stat.

Reaktionen mot fredsbrvtaren stannar emellertid icke vid den ekonomiska

avspärrningen; även en militär aktion kan ifrågakomma. Angående

förbundsmedlems skyldighet att deltaga i dylik aktion hava olika

meningar uttalats; det synes emellertid vara fullt befogat att hävda såsom

riktig den mening, vilken jag i överensstämmelse med vad de svenska

delegerade vid Paris-konferensen uttalat (se sid. 87) förut gjort gällande,

eller att från rådets sida icke kan uppställas eu ovillkorlig fordran

på deltagande i militär aktion, utan att det endast tillkommer rådet befogenhet

att väcka förslag, som de särskilda förbundsmedlemmarna hava

rätt att antaga eller förkasta. En annan sak är att omständigheterna i

särskilda fall kunna vara sådana, att både moraliska och politiska grunder

bjuda, att ett föreslaget deltagande i en militär aktion icke avböjes.

Däremot är otvivelaktigt den i art. 16 stycket 3 omtalade förpliktelsen

för en stat att tillåta passage av militär styrka över statsterritoriet en

ovillkorlig förpliktelse, om det ock måste anses självfallet, att denna

passagerätt icke får sättas i utövning, utan att överenskommelse på förhand

träffats angående de närmare villkoren och sättet för dess utövande.

Under vissa förutsättningar kan en förbundsmedlem även enligt

art. 17 bliva förpliktad att deltaga i ekonomisk avspärrning och att

lämna fri passage för trupper, nämligen om en utanför förbundet stående

stat, sedan tvist uppstått med annan stat vare sig inom eller utom förbundet,

antagit en inbjudan från förbundets sida att för tvistens lösande

åtaga sig de med medlemsskap i förbundet förenade förpliktelser, men

sedermera griper till krig i strid mot reglerna i art. 12—16, eller om en

utanför förbundet stående stat avböjt en sådan inbjudan och sedermera,

i strid mot nyss nämnda regler, gripit till krig mot en förbundsmedlem.

Utöver nu angivna noga fixerade fall, i vilka alltså städse förutsättes

att en stat begynt ett enligt förbundsakten otillåtet krig, har

förbundsmedlem icke någon skyldighet att deltaga i en ekonomisk aktion

mot annan stat, vare sig inom eller utom förbundet, eller att tillåta

passage för militära styrkor. Huru det enligt art. 16 förhåller sig med

skyldigheten att deltaga i militär aktion, är redan sagt, och jag vill allenast

tillägga, att det ej heller ur någon annan bestämmelse i förbundsakten

kan härledas någon förpliktelse för en särskild förbundsstat att

deltaga i en militär aktion.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kur tgl. Maj:ta proposition nr 90.

Det är sålunda tydligt, att de åtgärder, som artiklarna 12 17 Bg„rTfö™

ålägga förbundet för genomförande av de i art. 10—11 proklamerade?;mulet^ och

grundsatserna om skydd för varje förbundsmedlem, äro i vissa avseen- hmmurs

den begränsade, och att på samma gång bestämda begränsningar före- åligganden.

finnas i de förpliktelser gent emot fredsstörande makter, som en enskild

stat ikläder sig genom att inträda i förbundet.

Begränsningarna kunna ur olika synpunkter bedömas olika. De

svenska delegerade vid fredskonferensen hava uttalat, att det ur synpunkten

av förbundets förmåga att realisera sitt fredsbevarande syfte ej

kan anses lyckligt, att skyldigheten till deltagande i militära sanktioner

icke blivit fullt genomförd, men också att ifrågavarande stadgandes avfattning

å andra sidan innebär eu garanti mot allt för vittgående krav

på särskilda staters medverkan vid en aktion från förbundets sida. I

stort sett måste efter min mening för en stat i Sveriges ställning den

senare synpunkten tillmätas större betydelse. Cheferna för general- och

marinstaberna hava visserligen ifrågasatt räckvidden och värdet av förbundets

»garanti» för förbundsmedlemmarnas integritet och oberoende enligt

artiklarna 10 och 11. Men de förbundsåtgärder, som artiklarna

12—17 stadga för varje fall av konflikt eller krigsfara, äro i alla händelser

så vittgående, att förbundets effektiva stöd kan i fullt mått komma

den stat till godo, som själv för en fredlig politik och uppfyller föreskrifterna

i samma artiklar rörande medling eller skiljedom vid eventuellt

uppkommande tvister. Att en stat i Sveriges ställning genom inträde i

förbundet icke förpliktas till deltagande i ekonomisk aktion utöver vad

som uttryckligen stadgas i art. 16—17 och själv har rätt att avgöra över

sitt deltagande i militär aktion från förbundets sida i de enda fall, då

en sådan — enligt artikel 16 — i förbundsakten föreskrives, bör under

sådana förhållanden betraktas såsom en fördel.

I den män stabscheferna i sina yttranden synas hava ansett de iZmförförpliktelser,

som följa av ett inträde i förbundet, vara mera vittgående, bundet» ram.

hava de utgått från en annan uppfattning av innebörden i förbundsaktens

nu omhandlade artiklar än den jag på anförda skäl gjort gällande.

Så långt deras uttalanden bero härpå, har jag icke någon anledning

att upptaga dem till granskning. Jag anmärker endast, att stabscheferna

på samma grunder kommit till en allt för mörk teckning av

neutralitetsbegreppets ställning till förbundets grundsatser. Generalstabschefens

uttalande, att möjligheten att vid uppstående konflikter iakttaga

neutralitet synes »bliva starkt kringskuren eller till och med komma att

upphöra» för medlemmar av förbundet, kan alltså icke godtagas. Såsom

jag i det föregående visat, finnes intet hinder att upprätthålla neutrali
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

tet i sådana krig, som icke direkt strida mot förbundsakten, och det är

endast i de noga bestämda fall, då förbundet såsom sådant träder i direkt

aktion enligt art. 16 och 17, som neutralitet i hittills varande mening

ej är förbundsmedlem medgiven på grund av förpliktelsen till ekonomisk

avspärrning gent emot fredsbrytaren samt skyldighet att eventuellt

medgiva genomtåg för förbundets stridskrafter.

8varsvä*8ende ^ad stabscheferna anfört om att Sverige icke genom inträde i förbundet

^händelseav kan påräkna ett sådant skydd, som gör det överflödigt att upprätthålla

tiltförbun 6tt 6§et försvarsvasen> överensstämmer med den framställning jag förut

det™1 8ivit av innebörden i förbundsaktens art. 8. Däremot kan jag icke dela

den av generalstabschefen uttalade meningen, att den särskilda militära

uppgift utöver den nationella säkerhetens tryggande, som för Sverige

skulle tillkomma genom medlemskap i nationernas förbund — eventuellt

deltagande i en militär aktion av förbundet — skulle kunna »kräva en

ökning av hittillsvarande försvarsanordningar». Såsom jag tidigare utvecklat,

avser bestämmelsen i artikel 8 en begränsning av rustningarna,

och när artikeln förutsätter, att varje stat skall önska upprätthålla försvarsanstalter

till »det minimum som är förenligt med den nationella

säkerheten och med genomförandet av internationella förpliktelser förmedelst

en samfälld aktion», så står det även enligt denna förutsättning

den enskilda staten fullkomligt fritt att för sin del betrakta det minimum,

som den finner sig behöva för sin nationella säkerhet, såsom tillfyllest

även för eventuella bidrag till en förbundsaktion.

vfdSanslut- I)en slutli&a avvägningen mellan förmåner och olägenheter av en

ningaochUridanslutning till förbundet måste emellertid, såsom såväl stabscheferna som

ntfmffr- deleSerade vi(1 Pariskonferensen framhållit, ske genom eu jämförelse

''''bundet'', mellan det läge, som för Sverige skulle följa av ett inträde i förbundet,

med det läge, vari vårt land skulle komma, om det stannar utanför.

Stabscheferna synas anse, att Sveriges läge genom inträde i förbundet

skulle ur militärpolitisk synpunkt försämras, utan att detta uppväges av

det stöd, som kan påräknas från förbundet, medan Sverige, om det icke

inträder i förbundet, enligt marinstabschefens uttalande visserligen avsäger

sig förbundets »garanti» enligt artikel 10, men »undgår de med ett

inträde i förbundet förenade olägenheterna, utan att därmed helt uteslutas

från möjligheten att draga nytta av den ökade utsikt till fredens

bibehållande, i allmänhet, som förbundets tillvaro kan innebära». De

svenska delegerade vid Pariskonferensen hava däremot stannat vid ett

motsatt resultat, och måste jag för min del ansluta mig till deras uppfattning.

Stabscheferna torde hava väsentligen överskattat den handlingsfrihet,

som i realiteten skulle tillkomma en stat utom förbundet. Be
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

113

stämmelserna i art. 17 giva vid handen, att förbundet kan komma att

ingripa även gent emot stater, som icke äro förbundsmedlemmar. Såsom

delegerade framhålla, kan möjligheten för en stat, som står utom

förbundet, att bevara neutraliteten vid uppkommande konflikter bliva

skäligen illusorisk, enär förbundet, då det träder i aktion eldigt artikel

IG, är förpliktat att avbryta även eu icke-förbundsmedlems samfärdsel

med den stat, mot vilken aktionen riktas. Över huvud taget måste

i sådana fall, då nationernas förbund träder i aktion, eu utanför förbundet

stående stat i Sveriges ställning hava att räkna med olägenheter och

vådor, som väl torde uppväga de med ett medlemskap av förbundet följande

förpliktelserna. Delegerade antyda därjämte, att redan i och

för sig ett avståndstagande från förbundet kan bringa Sverige i en skev

ställning till de makter, som ingått i förbundet, och att detta i all synnerhet

torde vara att befara, därest samtliga övriga inbjudna europeiska

stater skulle ingå. Efter vad numera synes vara klart, torde så bliva

förhållandet. Jag hänvisar i detta avseende till vad som förut meddelats

om att Spanien redan inträtt, Schweiz beslutit inträde samt Nederländernas,

Danmarks och Norges regeringar framlagt proposition i

detta syfte.

Visserligen har å andra sidan en av de ledande makterna vid beslutet

om förbundets grundläggning, Förenta Staterna, på grund av de

förut nämnda striderna mellan presidenten Wilson och senaten angående

förbehåll vid fredstraktatens ratificering ännu icke tillträtt förbundet.

Detta förhållande kan ej undgå att väcka betänkligheter, då Förenta

Staternas deltagande måste ur olika synpunkter anses som en av de viktigaste

betingelserna för att nationernas förbund skall kunna verka för

det syfte som det för sig uppställt. Emellertid fortgå alltjämt förhandlingarna

om ratificeringen, och man torde hava rätt att hoppas, att de

skola leda till ett resultat, genom vilket även denna makt tar plats inom

förbundet.

Granskningen av förbundsaktens bestämmelser angående förebyggande

av krig och medlemmarnas ställning till denna förbundets verksamhet

leder alltså till den slutsats, att Sveriges anslutning kan tillrådas,

så mycket hellre som riskerna av att stanna utanför förbundet måste

anses större än de risker, som kunna följa av en anslutning.

Denna slutsats överensstämmer med det resultat, vartill jag kommit

även i övriga huvudpunkter av min sammanfattande överblick över

Sveriges ställningstagande till den nu föreliggande frågan.

Under sådana förhållanden synas mig de principiella skäl för Sveriges

anslutning, från vilka jag utgått, böra tillmätas avgörande betydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 15 käft. (Nr 90.) 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Anslutningens

förhållande

till

svensk

grundlag

och lag.

Nationernas förbund, sådant det nu framträder i förbundsakten, motsvarar

visserligen i många avseengen icke de förhoppningar, som knutits

till tanken om en ny mellanfolklig rättsorganisation, och de brister och

svagheter, som vidlåda förbundet, kunna få menliga följder för dess

förmåga att fylla sina stora uppgifter. Men detta förbund utgör dock,

om än ofullkomligt, ett första försök att samla stater och folk till samfält

arbete för fredens bevarande och rättens hävdande i världen, och

Sverige bör icke undandraga sig att så långt det förmår medverka härtill.

Om jag slutligen övergår till de former, i vilka en anslutning från

Sveriges sida till nationernas förbund kan ske, har jag först att uppmärksamma

den frågan, huruvida eu sådan anslutning kräver ändringar

i svensk grundlag eller allmän lag. Delegerade vid Pariskonferensen,

som upptagit denna fråga, hava för sin del uttalat, att något bestämt

hinder i grundlag för Sveriges omedelbara inträde icke torde vara för

handen, sedan det blivit otvetydigt förklarat, att deltagande i de s. k.

militära sanktionerna icke utgör någon ovillkorlig förpliktelse. Jag ansluter

mig fullständigt till denna mening.

Delegerade ifrågasätta emellertid, att i händelse av Sveriges inträde

snarast möjligt en ändring skulle ske i regeringsformens § 74, vilken i

sin nuvarande lydelse medgiver tillämpning av den s. k. rekvisitionslagstiftningen

endast när fråga är om upprätthållande av rikets neutralitet

eller avvärjande av befarat eller börjat angrepp, alltså icke för det fall,

att Sverige såsom medlem av förbundet skulle deltaga i en militär aktion

för dess räkning, och uttala likaledes, att en ändring i värnpliktslagens

föreskrifter om värnpliktiga truppers användning utom riket synes vara

av nöden. Slutligen framhålla delegerade, att ett tillträde till förbundet

kräver åtgärder för att bereda möjlighet till en sådan ekonomisk avspärrning,

som enligt förbundsaktens art. 16 och 17 kan ifrågakomma.

Det synes mig icke vara nödvändigt att för närvarande och innan

beslut om Sveriges anslutning blivit fattat upptaga dessa frågor. Jag

anser mig endast böra framhålla, att om Sverige inträder i nationernas

förbund detta icke medför någon ändring i riksdagens konstitutionella

rätt att enligt grundlagarna medverka vid alla beslut eller åtgärder, som

därav kunna föranledas, i de fall då grundlag eller lag kräva sådan medverkan.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t täcktes föreslå riksdagen

att riksdagen må samtycka till att Kungl. Maj:t

avgiver förklaring, att Sverige ansluter sig till akten

om nationernas förbund av den 28 juni 1919.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

115

Med bifall till denna herr ministerns för utrikes

ärendena hemställan, vilken biträddes av statsrådets

övriga ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen förordna,

att proposition till riksdagen skulle avlåtas av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Reuterslciöld.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Bil. 1.

Förbundsaktens text.

Pacte de la Société des Nations

Les Hautes Parties Contractantes,

Considérant que, pour développer la

coopération entre les Nations et pour leur

garantir la paix et la sureté, il importe

d’accepter certaines obligations de ne

pas recourir ä la guerre,

d’entretenir au grand jour des relations

internationales fondées sur la

justice et l’honneur,

d’observer rigoureusement les prescriptions

du droit International,

reconnues désormais comme regie

de conduite effective des Gouvernements,

de faire régner la justice et de respecter

scrupuleusement toutes les

obligations des Traités dans les

rapports mutuels des peuples organisés,

Adoptent le présent Pacte qui institue

la Société des Nations.

Article 1.

Sont Membres originaires de la Société

des Nations, ceux des Signataires dont

les noms figuren t dans 1’annexe au présent

Pacte, ainsi que les Etats, également

nommés dans l’annexe, qui auront accédé

au présent Pacte sans aucune réserve par

une déclaration déposée au Secrétariat

* The Covenant of the League

of Nations

The High Contracting Parties,

In order to promote International cooperation

and to achieve international

peace and security

by tbe acceptance of obligations not

to resort to war,

by tbe prescription of open, just and

bonourable relations between nations,

by the Urin establishment of the understandings

of international law

as tbe actual rule of conduct among

Governments, and

by the maintenance of justice and a

scrupulous respect for all treaty

obligations in the dealings of organised

peoples with one another,

agree to this Covenant of the League of

Nations.

Artide 1.

The original Members of tbe League

of Nations shall be those of the Signatories

which are named in the Annex to

this Covenant and also such of those

other States named in the Annex as shall

accede without reservation to this Covenant.

Such accession shall be effected by

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

117

(lans les deux mois de 1’entrée en vigueur

du Pacte et dont notification sera faite

aux autres Membres de la Société.

Tout Etat, Dominion ou Colonie qui se

gouverne librement et qui n’est pas désigné

dans 1’annexe, peut devenir Membre de la

Société si son admission est prononcée par

les deux tiers de 1’Assemblé, pourvu qu’il

donne des garanties effectives de son intention

sincére d’observer ses engagements

internationaux et qu’il accepte le réglement

établi par la Société en ce qui

concerne ses forces et ses armements

militaires, navals et aériens.

Tout Membre de la Société peut, apres

un préavis de deux ans, se retirer de la

Société, å la condition d’avoir rempli ä

ce moment toutes ses obligations internationales

y compris celles du present

Pacte.

Artide 2.

faction de la Société, telle qu’elle est

définie dans le présent Pacte, s’exerce par

une Assemblé et par un Conseil assistés

d’un Secrétariat permanent.

Article 3.

L’Assemblée se compose de .Representants

des Membres de la Société.

Elle se réunit å des époques fixées et

ä tout autre moment, si les circonstances

le demandent, au siége de la Société ou

en tel autre lieu qui pourra étre désigné.

L’Assemblée connait - de toute question

ui rentre dans la sphére d’activité de la

ociété ou qui affecte la paix du monde.

Cbaque Membre de la Société ne peut

compter plus de trois Représentants dans

1’Assemblée et ne dispose que d’une voix.

a Declaration deposited with the Secretariat

within two months of the coming

into force of the Covenant. Notice thereof

shall be sent to all other Members of the

League.

Any fully self-governing State, Domiminion

or Colony not named in the

Annex may become a Member of the

League it'' its admission is agreed to by

two-thirds of the Assembly, provided that

it shall give effective guarantees of its

sincere intention to observe its international

obligations, and shall accept such

regulations as may be prescribed by the

League in regard to its military, naval

and air forces and armaments.

Any Member of the League may, after

two years’ notice of its intention so to

do, withdraw from the League, provided

that all its international obligations and

all its obligations under this Covenant

shall have been fulfilled åt the time of

its withdrawal.

Artide 2.

The action of the League under this

Covenant shall be effected through the instrumentality

of an Assembly and of

a Council, with a permanent Secretariat.

Artide 3.

The Assembly shall consist of Representatives

of the Members of the League.

The Assembly shall meet åt stated intervals

and from time to time as occasion

may require åt the Seat of the League

or åt such other place as may be decided

upon.

The Assembly may deal åt its meetings

with any matter within the sphere of

action of the League or affecting the

peace of the world.

Åt meetings of the Assembly each

Member of the League shall have one

vote, and may have not more than three

Representatives.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Artide 4.

Le Conseil se compose de Representants

des Principales Puissances alliées et associées,

ainsi que de Représentants de quatre

autres Membres de la Société. Ces qnatre

Hembres de la Société sont désignés librement

par 1’Assemblée et aux époques qu’il

lui platt de cboisir. Jusquä la premiére

désignation par 1’Assemblée, les Représentants

de la Belgique, du Brésil, de l’Espagne

et de la Gréce sont Membres du

Conseil.

Avec Improbation de la majorité de

1’Assemblé, le Conseil peut désigner

d’autres Membres de la Société dont la

représentation sera désormais permanente

au Conseil. II peut, avec la méme approbation,

augmenter le nombre des Membres

de la Société qui seront cboisis par

1’Assemblée pour étre représéntes au

Conseil.

Le Conseil se réunit quand les circonstances

le demandent, et au moms une

fois par an, au siége de la Société ou en

tel autre lieu qui pourra étre désigné.

Le Conseil connait de toute question

rentrant dans la sphére d’activité de la

Société ou affectant la paix du monde.

Tout membre de la Société qui n’est

pas représenté au Conseil est invité ä y

envoyer siéger un Représentant lorsq’une

question qui 1’intéresse particuliérement

est portée devant le Conseil.

Chaque Membre de la Société représenté

au Conseil ne dispose que d’une voix et

n’a qu’un Représentant.

Artide 5.

Sauf disposition expressément contraire

du present Pacte ou des clauses du present

Traité, les décisions de 1’Assemblée

Artide 4.

The Council shall consist of Representatives

of the Principal Allied and Associated

Powers, together with Representatives

of four other Members of the League.

These four Members of the League shall

be selected by the Assembly from time

to time in lts discretion. Until the

appointment of the Representatives of

the four Members of the League first

selected by the Assembly, Representatives

of Belgium, Brazil, Spain and Greece

shall be members of the Council.

With the approval of the majority of

tbe Assembly, the Council may name

additional Members of the League whose

Representatives shall always be members

of the Council; the Council with like

approval may increase the number of

Members of the League to be selected by

the Assembly for representation on the

Council.

The Council shall meet from time to

time as occasion may require, and åt

least once a year, åt the Seat of the

League, or åt such other place as may

be decided upon.

The Council may deal åt its meetings

with any matter within the sphere of

action of the League or affecting the

peace of the world.

Any Member of the League not represented

on the Council shall be invited

to send a Representative to sit as a

member åt any meeting of the Council

during the consideration of matters specially

affecting the interests of that Member

of the League.

Åt meetings of the Council, each Member

of the League represented on the

Council shall have one vote, and may

have not more than one Representative.

Article 5.

Except where otherwise expressly provided

in this Covenant or by the terms

of the present Treaty, décisions åt any

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr DO.

119

ou du Conseil sont prises ä 1’unanimité

des Membres de Ja Société représentés å

la réunion.

Toutes questions de procédure qui se

posent aux réunions de 1’Assemblée ou

du Conseil, y compris la désignation des

Commissions chargées d’enquéter sur des

points partieuliers, sont réglées par l’Assemblée

ou par le Conseil et décidées å

la majorité des Membres de la Société

représentés å la réunion.

La premiére réunion de 1’Assemblée et

la premiére réunion du Conseil auront

lieu sur la convocation du Président

des Etats-Unis d’Amérique.

Artide 6.

Le Secrétariat permanent est établi au

siége de la Société. Il comprend un

Secrétaire général, ainsi que les secrétaires

es le personnel nécessaires.

Le premier Secretaire général est désigné

dans Tannexe. Par la suite, le

Secrétaire général sera nommé par le

Conseil avec Improbation de la majorité

de 1’Assemblée.

Les secrétaires et le personnel du Secrétariat

sont nommés par le Secrétaire général

avec 1’approbation du Conseil.

Le Secrétaire général de la Société est

de droit Secrétaire général de l’Assemblée

et du Conseil.

Les dépenses du Secrétariat sont supportées

par les Membres de la Société (lans

la proportion établie pour le Bureau International

de 1’Union postale universelle.

Article 7.

Le siége de la Société1 est établi ä

Genéve.

meeting of the Assembly or of the Council

shall require the agreement of all the

Members. of the League represented åt

the meeting.

All matters of procedure åt meetings of

the Assembly or of the Council, including

the appointment of Committees to investigate

particular matters, shall be regulated

by the Assembly or by the Council

and may be decided by a majority of

the Members of the League represented

åt the meeting.

The first meeting of the Assembly and

the first meeting of the Council shall be

summoned by the President of the United

States of America.

Artide 6.

The permanent Secrétariat shall be

established åt the Seat of the League.

The Secrétariat shall comprise a Secretary

General and such secretaries and stall

as may be required.

The first Secretary General shall be

the person named in the Annex; thereafter

the Secretary General shall be appointed

by the Council with the approval

of the majority of the Assembly.

The secretaries and stall of the Secretariat

shall be appointed by the Secretary

General with the approval of the

Council.

The Secretary General shall act in

that capacity åt all meetings of the Assembly

and of the Council.

The expenses of the Secrétariat shall

be home by the Members of the League

in accordance with the apportionment of

the expenses of the International Bureau

of the Universal Postal Union.

Artide 7.

The Seat of the League is established

åt Geneva.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Le Conseil peut ä tout moment décider

de 1’établir en tout autre lieu.

Toutes les fonctions de la Société ou

des services qui s’y rattachent, y compris

le Secrétariat sont également accessibles

aux bommes et aux femmes.

Les Représentants des Membres de la

Société et ses agents jouissent dans

l’exercice de leurs fonctions des priviléges

et immunités diplomatiques.

Les bätiments et terrains occupés par

la Société, par ses services ou ses réunions,

sont inviolables.

Article 8.

Les Membres de la Société reconnaissent

ue le maintien de la paix exige la réuction

des armements nationaux au minimum

compatible avec la sécurité national

et avec l’exécution des obligations

internationales imposée par une action

commune.

Le Conseil, tenant compte de la situation

géographique,et des conditions spéciales

de chaque État, prépare les plans

de cette réduction, en vue de 1’examen

et de la décision des divers Gouvernements.

Ces plans doivent faire l’objet d’un

nouvel examen et, s’il y a lieu, d’une

revision tous les dix ans au moins.

Apres leur adoption par les divers

Gouvernements, la limite des armements

ainsi fixée ne peut étre dépassée sans le

consentement du Conseil.

Considérant que la fabrication privée

des munitions et du matériel de guerre

souléve de graves objections, les Membres

de la Société chargent le Conseil d’aviser

aux mesures propres å en éviter les fåcbeux

effets, en tenant compte des besoins des

Membres de la Société qui ne peuvent

The Council may åt any time decide

that the Seat of the League shall be

established elsewhere.

All positions under or in connection

with the League, including the Secretariat,

shall be open equally to men and women.

Representatives of the Members of the

League and officials of the League when

engaged on the business of the League

shall enjoy diplomatic privileges and immunities.

The buildings and other property occu
Sied

by the League or its officials or by

Representatives attending its meetings

shall be inviolable.

Article 8.

The Members of the League recognise

that the maintenance of peace requires

the réduction of national armaments to

the lowest point consistent with national

safety and the enforcement by common

action of international obligations.

The Council, taking account of the geographical

situation and circumstances of

each State, shall formulate plans for such

réduction for the consideration and action

of the several Governments.

Such plans shall be subject to reconsideration

and revision åt least every ten

years.

After these plans shall have been

adopted by the several Governments, the

limits of armaments therein fixed shall

not be exeeded without the concurrence

of the Council.

The Members of the League agree that

the manufacture by private enterprise of

munitions and implements of war is open

to grave objections. The Council shall

advise how the evil effects attendant

upon such manufacture can be prevented,

due regard being had to the necessities

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

121

pas fabriquer les munitions et le matériel

de guerre nécessaires å, leur stireté.

Les Membres de la Soeiété s’engagent

å échanger, de la maniöre la plus franche

et la plus compléte, tous renseignements

relatifs k l’échelle de leurs armements,

ä leurs programmes militaires, navals et

aériens et k la condition de celles de leurs

industries susceptibles d’étre utilisées pour

la guerre.

Article 9.

Une Commission permanente seraformée

four donner au Conseil son avis sur

exécution des dispositions des articles 1

et 8 et, d’une fa§on générale, sur les

questions militaires, navales et aériennes.

r Article 10.

B
Les

Membres de la Soeiété s’engagent

å respeeter et ä maintenir contre toute

agression extérieure 1’intégrité territoriale

et l’indépendance politique présente de

tous les Membres de la Soeiété. En cas

digression, de menace ou de danger

digression, le Conseil avise aux moyens

dissurer 1’exécution de cette obligation.

Artide 11.

Il est expressément déclaré que toute

uerre ou menace de guerre, quille affeete

ireetement ou non l’un des Membres de

la Soeiété, intéresse la Soeiété tout entiére

et que celle-ci doit prendre les mesures

propres å sauvegarder efficacement la paix

des Nations. En pareil cas, le Secrétaire

général convoque immédiatement le Conseil,

k la demande de tout Membre de la

Soeiété. Il

Il est, en outre, déclaré que tout Membre

de la Soeiété a le droit, å titre amical,

dippeler 1’attention de 1’Assemblé ou du

Bihang till riksdagens protokoll 191''.

of those Members of the League which

are not able to manufaeture the munitions

and implements of war necessary

för their safety.

The Members of tho League undertake

to interchange full and frank information

as to tbe scale of their armaments, their

military, naval, and air programmes and

the condition of such of their industries

as are adaptable to war-like purposes.

Artide 9.

A permanent Commission shall be constituted

to advise the Council on the execution

of the provisions of Articles 1 and

8 and on military, naval and air questions

generally.

Artide 10. ■

The Members of the League undertake

to respect and preserve as against external

aggression the territorial integrity

and existing political independence of all

Members of the League. In case of any

such aggression or in case of any threat

or danger of such aggression the Council

shall advise upon the means by which

this obligation shall be fulfilled.

Artide 11.

Any war or threat of war, whether

immediately affeeting any of the Members

of the League or not, is hereby declared

a matter of concern to the whoie League,

and the League shall take any action

that may be deemed wise and effeetual

to safeguard the peace of nations. In

case any such emergency should anse the

Secretary General shall on the request

of any Member of the League forthwith

summon a meeting of the Council.

It is also declared to be the friendly

right of each Member of the League to

bring to the attention of the Assembly

''. 1 samt. 75 käft. (Nr 90.) 16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Majds proposition nr 90.

Conseil sur toute circonstance de nature

ä affecter les relations internationales et

qui menace par suite de troubler la paix

ou la bonne entente entre nations, dont

la paix dépend.

Article 12.

Tous les Membres de la Société conviennent

que, s’il s’éléve entre eux un

différend susceptible d’entrainer une ruptur,

ils le soumettront soit ä la procédure

de 1’arbitrage, soit ä l’examen du

Conseil. Ils conviennent encore qu’en

aucun cas ils ne doivent recourir å la

guerre avant 1’expiration d’un délai de

trois mois apres la sentence des arbitres

ou le rapport du Conseil.

Dans tous les cas prévus par cet article,

la sentence des arbitres doit étre rendue

dans un délai raisonnable et le rapport

du Conseil doit étre établi dans les six

mois ä dater du jour ou il aura été saisi

du différend.

Artide 13.

Les Membres de la Société conviennent

que, s’il s’éléve entre eux un différend

susceptible, å leur avis, d’une solution

arbitrale et si ce différend ne peut se

régler de fatjon satisfaisante par la voie

diplomatique, la question sera soumise

intégralement ä 1’arbitrage.

Parmi ceux qui sont généralement

susceptibles de solution arbitrale, on déclare

tels les differends relatifs å l’interprétation

d’un traité, å tout point de droit International,

ä la réalité de tout fait qui, s’il

était établi, constituerait la rupture d’un

engagement international, ou ä 1’étendue

ou å. la nature de la réparation due pour

une telle rupture.

La Cour d’arbitrage ä laquelle la cause

est soumise est la Cour désignée par les

Parties ou prévue dans leurs Conventions

antérieures.

or of tbe Council any circumstance whatever

affecting international relations which

threatens to disturb international peace

or the good understanding between nations

upon which peace depends.

Artide 12.

The Members of the League agree that

if there should arise between them any

dispute likely to lead to a rupture, they

will submit the matter either to arbitration

or to inquiry by the Council, and

they agree in no case to resort to war

until three months after the award by the

arbitrators or the report by the Council.

In any case under this Article the

award of the arbitrators shall be made

within a reasonable time, and the report

of the Council shall be made within

six months after the submission of the

dispute.

Artide 13.

The Members of the League agree that

whenever any dispute shall arise between

them which they recognise to be suitable

for submission to arbitration and which

cannot be satisfactorily settled by diplomacy,

they will submit the whole subjectmatter

to arbitration.

Disputes as to the interpretation of a

treaty, as to any question of international

law, as to the existence of any tact

which if established would constitute a

breach of any international obligation, or

as to the extent and nature of the reparation

to be made for any such breach, are

declared to be among those which are generally

suitable for submission to arbitration.

Por the consideration of any such dispute

the court of arbitration to which the

case is referred shall be the court agreed

on by the parties to the dispute or stipulated

in any convention existing between

them.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

123

Les Membres de la Société s’engagent

å exécuter de bonne foi les sentences

rendues et k ne pas recourir k la guerre

contre tout Membre de la Société qui

s’y conformera. Paute d’exécution de la

sentence, le Conseil propose les mesures

qui doivent en assurer 1’effet.

Article 14.

Le Conseil est chargé de préparer un

profet de Cour permanente de justice internationale

et de le soumettre aux Membres

de la Société. Cette Cour connaitra

de tous différends d’un caractére international

que les Parties lui soumettront.

Elle donnera aussi des avis consultatifs

sur tout différend ou tout point, dont la

saisira le Conseil ou TAssemblée.

Artide 15.

S’il s’éléve en tre les Membres de la

Société un différend susceptible d’entrainer

une rupture et si ce différend n’est

pas soumis k 1’arbitrage prévu å 1’article

13, les Membres de la Société conviennent

de le porter devant le Conseil. A cet

effet, il suffit que l’un d’eux avise de ce

différend le Secrétaire général, qui prend

toutes dispositions en vue d’une enquéte

et d’un examen complets.

Dans le plus bref délai, les Parties

doivent lui communiquer 1’exposé de leur

cause avec tous faits pertinents et piéces

justificatives. Le Conseil peut en ordonner

la publication immédiate.

Le Conseil s’efforce d’assurer le réglement

du différend. S’il y réussit, il

publie, dans la mesure qu’il juge utile,

The Members of the League agree that

they will carry out in full good faith

any award that may be rendered, and

that they will not resort to war against

a Member of the League which complies

therewith. In the event of any failure

to carry out such an award, the Council

shall propose what steps should be taken

to give effect thereto.

Artide 14.

The Council shall formulate and submit

to the Members of the League for adoption

plans for the establisment of a Permanent

Court of International Justice.

The Court shall be competent to hear and

determine any dispute of an international

character which the parties thereto submit

to it. The Court may also give an advisory

opinion upon any dispute or question

referred to it by the Council or by

the Assembly.

Artide 15.

If there should anse between Members

of the League any dispute likely to lead

to a rupture, which is not submitted to

arbitration in accordance with Article 13,

the Members of the League agree that

they will submit the matter to the

Council. Any party to the dispute may

effect such submission by giving notice

of the existence of the dispute to the

Secretary General, who will make all

necessary arrangements for a full investigation

and consideration thereof.

Por this purpose the parties to the

dispute will communicate to the Secretary

General, as promptly as possible,

statements of their case with all the

relevant faets and papers, and the Council

may forthwith direct the publication

thereof.

The Council shall endeavour to effect a

settlement of the dispute, and if such

efforts are successful, a statement shall

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.is proposition nr 90.

un exposé relatant les faits, les explications

qu’ils comportent et les termes de

ce réglement.

Si le différend n’a pu se regler, le Conseil

rédige et publie un rapport, voté soit

ä 1’unanimité, soit å, la majorité des voix,

pour färre connaitre les circonstances du

différend et les Solutions qu’il recommande

comme les plus équitables et les mieux

appropriées ä 1’espéce.

Tout Membre de la Société représenté

au Conseil peut également publier un

exposé des faits du différend et ses

propres conclusions.

Si le rapport du Conseil est accepté å

1’unanimité, le vote des Representants

des Parties ne comptant pas dans le calcul

de cette unanimité, les Membres de la

Société s’engagent a ne reeourir ä la

guerre contre aucune Partie qui se conforme

aux conclusions du rapport.

Dans le cas ou le Conseil ne réussit

pas ä faire accepter son rapport par tous

ses membres autres que les Representants

de toute Partie au différend, les Membres

de la Société se réservent le droit d’agir

comme ils le jugeront nécessaire pour le

maintien du droit et de la justice.

Si l’une des Parties prétend et si le

Conseil reconnait que le dilférend pörte

sur une question que le droit international

laisse å la compétence exclusive de

cette Partie, le Conseil le constatera dans

un rapport, mais sans recommander aucune

solution.

Le Conseil peut, dans tous les cas

prévus au présent article, porter le différend

devant 1’Assemblée. L’Assemblée

devra de méme étre saisie du différend ä

la requéte de l’une des Parties; cette

requéte devra étre présentée dans les quatorze

jours ä dater du moment ou le

différend est porté devant le Conseil.

be made public giving such facts and

explanations regarding the dispute and

the terms of settlement thereof as the

Council may deem appropriate.

If the dispute is not thus settled,- the

Council eitner unanimously or by a

majority vote shall make and publish a

report containing a statement of the

facts of the dispute and the reeommendations

which are deemed just and proper

in regard thereto.

Any Member of the League represented

on the Council may make public a

statement of the facts of the dispute and

of its conclusions regarding the same.

If a report by the Council is unanimously

agreed to by the members thereof

other than the Representatives of one or

more of the parties to the dispute, the

Members of the League agree that they

will not go to war with any party to

the dispute which complies with the recommendations

of the report.

If the Council fails to reach a report

which is unanimously agreed to by the

members thereof, other than the Representatives

of one or more of the parties

to the dispute, the Members of the League

reserve to themselves the right to take

such action as they shall consider necessär

for the maintenance of right and

justice.

It'' the dispute between the parties is

claimed by one of them, and is found by

the Council, to arise out of a matter

which by international law is solely

within the domestic jurisdiction of that

party, tne Council shall so report, and

shall make no recommendation as to its

settlement.

The Council may in any case under

this Article refer the dispute to the Assembly.

The dispute shall be so referred

åt the request of either party to the

dispute, provided that such request be

made within fourteen days after the submission

of the dispute to the Council.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 00.

125

Dans toute affaire soumise å 1’Assemblée,

les dispositions du présent artide et de

1’article 12 relatives å 1’action et aux

pouvoirs du Conseil, s’appliquent également

å, 1’action et aux pouvoirs de l’Assemblée.

11 est entendu qu’un rapport

fait par TAssemblöe avec 1’approbation

des Ileprésentants des Membres de la

Société représentés au Conseil et d’une

majorité des autres Membres de la

Société, it 1’exclusion, dans chaque cas,

des Ileprésentants des Parties, a le méme

effet qu’un rapport du Conseil adopté ä

1’unanimité de ses membres autres que

les Ileprésentants des Parties.

Artide 16.

Si un Membre de la Société recourt ä

la guerre, contrairement aux engagements

pris aux artides 12, 13 ou 15, il est ipso

facto considéré Gömme ayant commis un

acte de guerre contra tous les autres

Membres de la Société. Ceux-ci s’engagent

ä rompre immédiatement avec lui toutes

relations commerciales ou finaneaires, å

interdire tous rapports entre leurs nationaux

et ceux de 1’Etat eu rupture de

pacte et å faire cesser toutes Communications

financiéres, commerciales ou , personnelles

entre les nationaux de cet Etat et

ceux de tout autre Etat, Membre ou non

de la Société.

En ce cas, le Conseil a le devoir de

recommander aux divers Gouvernements

intéressés les effectifs militaires, navals

ou aériens par lesquels les Membres de

la Société contribueront respectivement

aux forces armées destinées å faire respecter

les engagements de la Société.

Les Membres de la Société conviennent,

en outre, de se préter l’un ä 1’autre un

mutuel appui dans 1’application des mesures

économiques et financiéres å prendre

en vertu du présent artide pour réduire

In any ense referred to the Assembly,

all the provisions of this Artide and of

Artide 12 relating to the action and

powers of the Council shall apply to the

action and powers of the Assembly, provided

that a report made by the Assembly,

if concurred in by the Itepresentatives

of those Members of the League

represented in the Council and of a

majority of the other Members of the

League, exelusive in each case of the

llepresentatives of the parties to the

dispute, shall have the same force as a

report by the Council concurred in by

all the members thereof other than the

llepresentatives of one or more of the

parties to the dispute.

Article 16.

Should any Member of the League

resort to war in disregard of its covenants

under Artides 12, 13 or 15, it shall ipso

facto be deemed to have committed an

act of war against all other Members of

the League, which hereby under take

immediately to subject it to the severance

of all trade or financial relations, the

prohibition of all intercourse between

their nationals and the nationals of the

covenant-breabing State, and the prevention

of all financial, commercial or personal

intercourse between the nationals

of the covenant-breaking State and the

nationals of any other State, whether a

Member of the League or not.

It shall be the duty of the Council in

such case to recommend to the several

G-overnments concerned what effeetive

military. naval or air force the Members

of the League shall severally contribute

to the armed forces to be used to protect

the covenants of the League.

The Members of the League agree,

further, that they will mutually support

one another in the financial and economic

measures which are taken under this

article, in order to minimise the loss and

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Majds proposition nr 90.

au minimum les pertes et les ineonvénients

qui peuvent en résulter. Ils se

prétent également un mutuel appui pour

résister ä toute mesure spéciale dirigée

contre l’un cTeux par l’Etat en rupture

de pacte. Ils prennent les dispositions

nécessaires pour faciliter le passage ä

travers leur territoire des forces de tout

Membre de la Société qui participe å une

action commune pour faire respecter les

engagements de la Société.

Peut étre exclu de la Société tout

Membre qui s’est rendu coupable de la

violation d''un des engagements résultant

du Pacte. L’exclusion est prononcée par

le vote de tous les autres Membres de la

Société représentés au Conseil.

Article 17.

En cas de différend entre deux Etats,

dont un seulement est Membre de la

Sorciété ou dont aucun n’en fait partie,

1’Etat ou les États étrangers ä la Société

sont invités ä se soumettre aux obligations

qui s’imposent å ses Membres aux

fins de réglement du différend, aux conditions

estimées justes par le Conseil.

Si cette invitation est acceptée, les dispositions

des artides 12 ä 16 s’appliquent

sous réserve des modifications jugées nécessaires

par le Conseil.

Dés 1’envoi de cette invitation, le Conseil

ouvre une enquéte sur les circonstances

du différend et propose telle mesure qui

lui parait la meilleure et la plus efficace

dans le cas particulier.

Si 1’Etat invité, refusant d’accepter les

obligations de Membre de la Société aux

fins de réglement du différend, recourt å

la guerre contre un Membre de la Société,

les dispositions de 1’article 16 lui sont

applicables.

inconvenience resulting from the above

measures, and that they will mutually

support one another in resisting any

special measures aimed åt one of their

number by tbe covenant-breaking State,

and that they will take the necessary

steps to afford passage through their

territory to the forces of any of the

Members of the League which are cooperating

to protect the covenants of the

League.

Any Memher of the League which has

violated any covenant of the League

may be declared to be no longer a Member

of the League by a vote of the Council

concurred in by the Representatives of

all the other Members of the League

represented thereon.

Artide 17.

In the event of a dispute between a

Member of the League and a State which

is not a Member of the League, or between

States not Members of the League,

the State or States not Members of the

League shall be invited to accept the

obligations of membership in the League

for the purposes of such dispute, upon

such conditions as the Council may deem

just. If such invitation is accepted, the

provisions of Artides 12 to 16 inclusive

shall be applied with such modifications

as may De deemed necessary by the

Council.

Upon such invitation being given the

Council shall immediately institute an

inquiry into the circumstances of the

dispute and recommend such action as

may seem best and most effectual in the

circumstances.

If a State so invited shall refuse to

accept the obligations of membership in

the League for the purposes of such

dispute, and shall resort to war against

a Member of the League, the provisions

of Article 16 shall be applicable as

against the State taking such action.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition nr 90.

127

Si les deux Parties invitées refusent

d’accepter les obligations de Membre de

la Société anx fins de réglement du

différend, le Conseil peut prendre toutes

mesures et faire toutes propositions de

nature å prévenir les hostilités et å

amener la solution du conflit.

Article 18.

Tout traité ou engagement international

conclu å 1’avenir par un Membre de la

Société devra étre immédiatement enregistré

par le Secrétariat et publié par lui

aussitöt que possible. Aucun de ees

traités ou engagements internationaux ne

sera obligatoire avant d’avoir été enregistré.

Artide 19.

L’Assemblée peut, de temps ä autre,

inviter les Membres de la Société å procéder

ä un nouvel examen des traités

devenus inapplicables ainsi que des situations

internationales, dont le maintien

pourrait mettre en péril la paix du nionde.

Artide 20.

Les Membres de la Société reconnaissent,

chacun en ce qui le concerne, que

le présent Pacte abroge toutes obligations

ou ententes inter se incompatibles avec

ses termes et s’engagent solenneilement å,

n’en pas contracter ä 1’avenir de semblables.

Si avant son entrée dans la Société, un

Membre a assumé des obligations incompatibles

avec les termes du Pacte, il do i t

rendre des mesures immédiates pour se

égager de ees obligations.

If both parties to the dispute when so

invited refuse to accept the obligations

of membership in the League for the

purposes of such dispute, the Council may

take such measures and make such recommendations

as will prevent hostilities

and will result in the settlement of the

dispute.

Artide 18.

Every treaty or international engagement

entered into hereafter by any

Member of the League shall be forthwith

registered with the Secretariat and shall

as soon as possible be published by it.

No such treaty or international engagement

shall be linding until so registered.

Artide 19.

The Assembly may from time to time

advise the reconsideration by Members of

the League of treaties wich have become

inapplicable and the consideration of international

conditions whose continuance

might endanger the peace of the world.

Artide 20.

The Members of the League severally

agree that this Covenant is accepted as

abrogating all obligations or understandings

inter se which are inconsistent

with the terms thereof, and solemnly

undertake that they will not hereafter

enter into any engagements inconsistent

with the terms thereof.

In case any Member of the League

shall before becoming a Member of the

League, have undertaken any obligations

inconsistent with the terms of this

Covenant, it shall be the duty of such

Member to take immediate steps to procure

its release from such obligations.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Article 21. Article 21.

Les engagements internationaux, tels Nothing in this Covenant shall be

que les traités d’ arbitrage, et les ententes deemed to affect the validity of interrégionales,

comme la doctrine de Monroe, national engagements, such as treaties of

qni assurent le maintien de la paix, ne arbitration or regional understandings

sont considérés comme incompatibles avec like the Monroe doctrine, for securing the

aucune des dispositions du présent Pacte. maintenance of peace.

Artide 22.

Les principes suivants s’appliquent aux

colonies et territoires qui, ä la suite de

la guerre, ont cessé d’étre sous la souveraineté

des États qui les gouvernaient précédemment

et qui sont habités par des

peuples non encore capables de se diriger

eux-mémes dans les conditions particuliérement

difficiles du monde möderne.

Le bien-étre et le développement de ees

peuples förment une mission sacrée de

civilisation, et il convient d’incorporer

dans le présent Pacte des garanties pour

raccomplissement de cette mission.

La meilleure méthode de réaliser pratiquement

ce principe est de confier la

tutelle de ees peuples aux nations développées

qui, en raison de leurs ressources,

de leur expérience ou de leur position

géographique, sont le mieux ä méme

d’assumer cette responsabilité et qui consentent

ä 1’accepter: elles exerceraient cette

tutelle en qualité de Mandataires et au

nom de la Société.

Le caractére du mandat doit différer

suivant le degré de développement du

peuple, la situation géographique du

terntoire, ses conditions économiques et

toutes autres circonstances analogues.

Certaines communautés, qui appartenaient

autrefois ä 1’Empire ottoman, ont

atteint un degré de développement tel

que leur existence comme nations indépendantes

peut étre reconnue provisoirement,

å la condition que les conseils et

l’aide d’un Mandataire guident leur administration

jusqu’au moment ou elles

Artide 22.

To those colonies and territories which

as a consequence of the late war have

ceased to be under the sovereigty of

the States which formerly governed them

and which are inhabited by peoples not

yet able to stånd by themselves under

the strenuous conditions of the modern

world, there should be applied the principle

that the well-being and development

of such peoples form a sacred trust

of civilisation and that securities for the

performance of this trust should be

embodied in this Covenant.

The best method of giving practical

effeet to this principle is that the tutelage

of such peoples should be entrusted to

advanced nations who by reason of their

resources, their experience or their geographical

position can best undertake

this responsibility and who are willing

to accept it, and that this tutelage should

be exercised by them as Mandatories on

behåll'' of the League.

The characters of the mandate must

differ according to the stage of the

development of the people, the geographical

situation of the territory, its

economic conditions and other similar

circumstances.

Certain communities formerly belonging

to the Turkish Empire have reached a

stage of development where their existence

as independent nations can be

provisionally recognised subject to the

rendering of administrative advice and

assistance by a Mandatory until such time

as they are able to stånd alone. The

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kuni/l. Maj ds proposition nr .90.

129

seront capables de se conduire seules.

Les vceux de ees communautés doivent

étre pris d’abord en considération pour

le choix du Mandataire.

Le degré de développement ou se trouvent

d’autres peuples, spéci.alement ceux

de 1’At''rique centrale, exige que le Mandataire

y assume 1’administration du territoire

å des conditions qui, avec la prohibition

d’abus, tels que la traite des esclaves,

le träde des armes et celui de 1’alcool,

garantiront la liberté de conscience et de

religion, sans autres limitations que celles

que peut imposer le maintien de l’ordre

public et des bonnes moeurs, et l’interdiction

d’établir des fortifications ou des

bases militaires ou navales et de donner

aux indigénes une instruetion militaire,

si ce n’est pour la police ou la défense

du territoire et qui assureront également

aux autres Membres de la Société des

conditions d’égalité pour les échanges et

le commerce.

Enfin il y a des territoires, tels que le

Sud-Ouest africain et certaines iles du

Pacifique austral, qui, par suite de la

faible densité de leur population, de leur

superficie restreinte, de leur éloignement

des centres de civilisation, de leur contiguité

géographique au territoire du Mandataire,

ou d’autres circonstances, ne

sauraient étre mieux administrés que sous

les lois du Mandataire, Gömme une partie

intégrante de son territoire, sous réserve

des garanties prévues plus haut dans

1’intérét de la population indigéne.

Dans tous les cas le Mandataire doit

envoyer au Conseil un rapport annuel

concernant les territoires dont il a la

charge.

Si le degré d’autorité, de contröle ou

d’administration å exercer par le Mandataire

n’a pas fait l’objet d’une Convention

antérieure entre les Membres de la

Société, il sera expressément statué sur

ees points par le Conseil.

Une Commission permanente sera

chargée de recevoir et d’examiner les

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

wishes of these communities must be a

principal considération in the selection of

the Mandatory.

Other peoples, especially those of Central

Africa, are åt such a stage that the

Mandatory must be responsible for the

administration of the territory under

conditions which will guarantee freedom

of conscience and religion, subject only to

the maintenance of public order and

morals, the prohibition of abuses such as

the slave trade, the arms traffic and the

liquor traffic, and the prevention of the

establishment of fortifications or military

and naval bases and of military training

of the natives for other than police purposes

and the defence of territory, and

will also secure equal opportunities for

the trade and commerce of other Members

of the League.

There are territories, such as Southwest

Africa and certain of the South

Pacific Islands, which, owing to the

sparseness of their population, or their

small size, or their remoteness from the

centres of civilisation, or their geographical

contiguity to the territory of the

Mandatory, and other circumstances, can

be best administered under the laws of

the Mandatory as integral portions of

its territory, subject to the safeguards

above mentioned in the interests of the

indigenous population.

In every esse of mandate, the Mandatory

shall render to the Council an annual

report in reference to the territory commited

to its charge.

The degree of authority, control, or

administration to be exercised by the

Mandatory shall, if not previously agreed

upon by the Members of the League, be

explicitly defined in each case by the

Council.

A permanent Commission shall be

constituted to receive and examine the

1 saml. 75 käft. (Nr 90.) 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

rapports annuels des Mandataires et de

donner au Conseil son avis sur toutes

questions relatives å l’exécution des mandats.

Article 23.

Sous la réserve, et en conformité des

dispositions des Conventions internationales

actuellement existantes ou qui

seront ultérieurement conclues, les Membres

de la Société:

a) s’efforceront d’assurer et de maintenir

des conditions de travail équitables

et humaines pour l’homme, la

fem me et 1’enfant sur leurs propres

territoires, ainsi que dans tous

pays auxquels s’étendent leurs reJations

de commerce et d’industrie,

et, dans ce but, d’établir et

d’entretenir ies organisations internationales

nécessaires;

b) s’engagent å assurer le traitement

équitable des population indigénes

dans les territoires soumis å leur

administration;

c) chargent la Société du contröle ge
neral

des accords relatifs ä la

traite des femmes et des enfants,

du trafic de l’opium et autres

drogues nuisibles;

d) chargent la Société du contröle géné
ral

du commerce des armes et des

munitions a\ec Jes pays ou le

contröle de ce commerce est indispensable

å 1’intérét commun;

e) prendront les dispositiöns nécessaires

pour assurer la garantie et le

maintien de la liberté des Communications

et du transit, ainsi

qu’un équitable traitement du commerce

de tous les Membres de la

Société, étant entendu que les

nécessités spéciales des régions

dévastées pendant la guerre de

1914-1918 aevront étre prises en

considération;

annual reports of tbe Mandatories and

to advise tbe Council on all matters

relating to the observance of the mandates.

Artide 23.

Subject to and in accordance with the

provisions of international conventions

existing or hereafter to be agreed upon,

the Members of the League:

(a) will endeavour to secure and maintain

fair and humane conditions of labour

for men, women, and children,

both in their own countries and

in all countries to which their

commercial and industrial relations

extend, and for that purpose will

establish and maintain the necessär

international organisations;

(b) undertake to secure just treatment

of the native in habitants of territories

under their control;

(c) will entrust the League with the

general supervision o ver the execution

of agreements with regard

to the traftic in women and children,

and the traffic in opium and

other dangerous drugs;

(id) will entrust the League with the

general supervision of the träde

in arms and ammunition with the

countries in which the control of

this traffic is necessary in the

common interest;

(e) will make provision to secure and

maintain freedom ofcommunications

and of transit and equitable treatment

for the commerce of all

Members of the League. In this

connection, the special necessities

of the regions devastated during

the war of 1914—1918 shall be

home in mind;

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

131

/) s’efforceront de prendre des mesures

d’ordre International pour prévenir

et combattre les maladies.

Article 24.

Tous les bureaux internationaux antérieurement

établis par traités collectifs

seront, sous réserve de 1’assentiment des

Parties, placés sous 1’autorité de la Société.

Tous autres bureaux internationaux

et toutes Commissions pour le réglement

des affaires d’intérét international

()ui seront créés ultérieurement, seront

placés sous 1’autorité de la Société.

Pour toutes questions d’intérét international

réglées par des conventions générales,

mais non soumises au contröle

de Commissions ou de bureaux internationaux,

le Secrétariat de la Société

devra, si les Parties le demandent et si

le Conseil y consent, réunir et distribuer

toutes informations utiles et préter toute

Passistance nécessaire ou désirable.

Le Conseil peut déeider de faire rentrer

dans les dépenses du Secrétariat celles

de tout bureau ou Commission placé sous

1’autorité de la Société.

Artide 25.

Les Membres de la Société s’engagent

å encourager et favoriser Pétablissement

et la coopération des organisations volontaires

nationales de la Croix-Rouge, dument

autorisées, qui ont pour objet

1’améli oration de la santé, la défense préventive

contre la maladie et l’adoucissement

de la souffrance dans le monde.

Artide 26.

Les amendements au présent Pacte

entreront en vigueur dés leur ratification

(/) will lendeavour to take steps in matters

of international concern for the

prevention and control of disease.

Artide. 24.

There shall be placed under the direction

of the League all international

bureaux already established by general

treaties if the parties to such treaties

consent. All such international bureaux

and all commissions for the regulation

of matters of international interest hereafter

constituted shall be placed under

the direction of the League.

In all matters of international interest

which are regulated by general conventions

but which are not placed under

control of international bureaux or commissions,

the Secrétariat of the League

shall, subject to the consent of the Council

and if desired by the parties, collect

and distribute all relevant information

and shall render any other assistance

which may be necessary or desirable.

The Council may include as part of

the expenses of the Secrétariat the expenses

of any bureau or commission

which is placed under the direction of

the League.

Artide 25.

The Members of the League agree to

encourage and promote the establishment

and co-operation of duly authorised voluntary

national Red Cross organisations

having as purposes the improvement of

health, the prevention of disease and the

mitigation of stoffering throughout the

world.

Article 26.

Amendments to this Covenant will

take effect when ratified by the Members

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Majds proposition nr 90.

par les Hembres de la Société, dont les

Représentants composent le Conseil, et

par majorité de ceux dont les Représentants

förment l’Assemblée.

Tout Membre de la Société est libre

de ne pas accepter les amendements apportés

au Pacte, auquel cas il eesse de

iaire partie de la Société.

of the League whose Representatives

compose the Council and by a majority

of the Members of the League whose

Representatives compose the Assembly.

No such amendment shall bind any

Mera ber of the League which signifies its

dissent therefrom, but in that case it

shall cease to be a Member of the League.

I. Membres Originaires de la I. Original Membres of the

Société des Nations Signataires League of Nations Signatories

du Traité de Paix. of the Treaty of Peace.

Etats-Unis d’Amé-

Haiti.

United States of

Haiti.

RIQUE.

Hedjaz.

America.

Hedjaz.

Belgique.

Honduras.

BELGrUM.

Honduras.

Bolivie.

Italie.

Bolivia.

Italy.

Brésil.

Japon.

Brazil.

Japan.

Empire Britanniqoe. Libéria.

British Empire.

Liberia.

Canada.

Nicaragua.

Canada.

Nicaragua.

Australie.

Panama.

Australia.

Panama.

Afrique do Sod.

Pérou.

South Africa.

Peru.

Nodvelle-Zélande.

POLOGNE.

New Zealand.

Poland.

Inde.

Portugal.

India.

Portugal.

Chine.

Roumanie.

China.

Roumania.

Cuba.

État Serbe-

Cuba.

Serb-K ro a t-

Equateur.

Croate-Slovéne.

Ecuador.

Slovene-State.

France.

SlAM.

France.

SlAM.

Gréce.

Tchéco-Slovaquie.

Greece.

Czecho-Slovakia .

Guatémala.

Uraguay.

Guatemala.

Uruguay.

Etats Invités å Accéder au Pacte. States Invited to Accede to the

Covenant.

Argentine.

Chili.

Colombie.

Pays-Bas.

Perse.

Salvador.

Argentine Republik Persia.

Chili. Salvador.

Colombia. Spain.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 90.

133

Danemark

Espagne.

Norvége.

Paraguay.

SuÉDE.

SUISSE.

Vénézuela.

Denmark.

Netherlands.

Norway.

Paraguay. 11

Sweden.

SWITZERLAND.

Venezuela.

11. Premier Secrétaire général II. First Secretary general of

de la Société des Nations. the League of Nations.

L’Honorable Sir James Eric Drummond, The Honourable Sir James Eric Drummond,

K. C. M. G., C. B. K. C. M. G., C. B.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Förbundets

samman
sättning.

Översättning.

Förbundsakt för nationernas förbund.

De höga fördragsslutande parterna,

vilka anse, att det, för främjande av samarbetet mellan nationerna

samt tryggande åt dem av fred och säkerhet, är av vikt

att antaga vissa förpliktelser att icke gripa till krig,

att underhålla öppna samt på rätt och heder grundade internationella

förbindelser,

att noggrant iakttaga den internationella rättens föreskrifter, vilka

hädanefter komma att erkännas såsom rättesnöre för regeringarnas

handlande,

att vid de inbördes förbindelserna mellan ordnade samhällen upprätthålla

rättvisa och samvetsgrant hålla i helgd fördragsenliga förpliktelser,

antaga denna akt om upprättande av nationernas förbund.

Art. 1.

Ursprungliga medlemmar av nationernas förbund äro de signatärmakter,

som nämnas i bilagan till denna akt, ävensom de jämväl i sagda

bilaga angivna stater, vilka komma att utan förbehåll ansluta sig till

förbundsakten genom en inom två månader efter aktens ikraftträdande

till sekretariatet ingiven förklaring. Om sådan förklarings avgivande

skall meddelande lämnas förbundets övriga medlemmar.

Varje i bilagan ej angiven stat, dominion eller koloni med självstyrelse

må bliva medlem av förbundet, därest förbundsförsamlingen

med två tredjedelars majoritet uttalar sig för dess upptagande, samt

under förutsättning, att den lämnar betryggande garantier för sin uppriktiga

avsikt att iakttaga sina internationella förpliktelser, och godtager

förbundets bestämmelser beträffande dess stridskrafter och rustningar i

avseende å här, flotta och luftvapen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 90.

13ö

Varje medlem av förbundet må två år efter verkställd uppsägning''

utträda ur förbundet, under villkor att samtliga dess internationella förpliktelser,

däri inbegripna förpliktelserna enligt denna akt vid tidpunkten

för dess utträde, blivit uppfyllda.

Art. 2.

Förbundets i denna akt bestämda verksamhet utövas genom eu Organ,

församling samt ett råd, med biträde av ett permanent sekretariat.

x\rt. 3.

Församlingen består av ombud för förbundets medlemmar. Församlingen

Den sammanträder med bestämda mellantider samt dessutom vid

varje tillfälle, då omständigheterna sådant påfordra, å den ort, som är

förbundets säte, eller å annan ort, som må bliva bestämd.

Församlingen är behörig att till behandling upptaga varje fråga,

som faller inom förbundets verksamhetsområde eller som berör världsfreden.

Varje medlem av förbundet må i församlingen hava högst tre

ombud och äger endast en röst.

Art. 4.

Rådet består av ombud för de allierade och associerade huvud- Rädet.

makterna1) samt för fyra andra medlemmar av förbundet. Dessa fyra

medlemmar skola fritt utses av församlingen vid tidpunkter, som denna

efter eget gottfinnande bestämmer. Intill dess ombud tillsatts för de av

församlingen första gången utsedda fyra förbundsmedlemmar, skola ombud

för Belgien, Brasilien, Spanien och Grekland vara ledamöter i rådet.

Med bifall av församlingens majoritet må rådet utse andra medlemmar

i förbundet att vara permanent representerade i rådet. Det må

med dylikt bifall jämväl öka antalet av de medlemmar i förbundet, som

skola av församlingen utses att vara representerade i rådet.

Rådet sammanträder, när omständigheterna sådant påfordra, dock

minst en gång om året, å den ort, som är förbundets säte, eller å

annan ort, som må bliva bestämd.

'') Enligt fred straktaten i Versailles av den 28 juni 1919 avses med detta uttryck

Amerikas Förenta stater, Brittiska riket, Frankrike, Italien och Japan.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Rådet är behörigt att till behandling upptaga varje fråga, som faller

inom förbundets verksamhetsområde eller som berör världsfreden.

Envar icke i rådet representerad medlem av förbundet skall inbjudas

att, då en fråga, som speciellt berör dess intressen, dragés inför

rådet, dit sända ett ombud, som vid frågans handläggning skall hava

säte och stämma därstädes.

Varje i rådet representerad medlem av förbundet har där endast en

röst och ett ombud.

Art. 5.

amXdgen För åvägabringande av beslut av församlingen eller rådet kräves

och rådet. enhällighet av de vid sammanträdet representerade medlemmarne, med

mindre för visst fall annat är uttryckligen stadgat i denna akt eller i

föreliggande traktat.1)

Alla vid församlingens eller rådets sammanträden förekommande

frågor rörande förfarandet, däri inbegripet tillsättande av utskott för

utredning av särskilda frågor, avgöras av församlingen eller rådet; beslut

i sådana frågor fattas med enkel majoritet av de medlemmar av förbundet,

som äro företrädda vid sammanträdet.

Kallelse till församlingens och rådets första sammanträde skall utfärdas

av Amerikas Förenta staters president.

Art. 6.

Det permanenta sekretariatet har sin verksamhet ä den ort, som är

förbundets säte. Det innefattar en generalsekreterare tillika med de

sekreterare och den övriga personal, som må finnas erforderlig.

Den förste generalsekreterarens namn är angivet i bilagan. För

framtiden skall generalsekreteraren utnämnas av rådet med godkännande

av församlingens majoritet.

Vid sekretariatet anställda sekreterare och övrig personal tillsättas

av generalsekreteraren med godkännande av rådet.

Förbundets generalsekreterare är självskriven generalsekreterare i

församlingen och hos rådet.

Utgifterna för sekretariatet bestridas av förbundets medlemmar och

fördelas dem emellan i samma förhållande, som fastställts beträffande

kostnaderna för Världspostföreningens internationella byrå. *)

*) Fredstraktaten i Versailles av den 28 juni 1919.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

137

Art. 7.

Förbundets säte är Geneve.

Rådet äger att när som helst besluta om dess förläggande till

annan ort.

Samtliga befattningar bos förbundet eller till detsamma anknutna

organ, däri inbegripet sekretariatet, äro i lika mån tillgängliga för män

och kvinnor.

De av medlemmarna i förbundet utsedda ombuden samt förbundets

tjänstemän åtnjuta, då de befinna sig i tjänsteutövning, diplomatiska

privilegier och immuniteter.

Byggnader och mark, som disponeras av förbundet, av dess organ

eller för dess sammanträden, äro okränkbara.

Art. 8.

Förbundets medlemmar förklara sig erkänna, att fredens bevarande

erfordrar de nationella rustningarnas begränsning till det minimum, som

är förenligt med den nationella säkerheten och med genomförandet av

internationella förpliktelser förmedelst en samfälld aktion.

Rådet skall, under hänsyntagande till varje stats geografiska läge

och övriga för staten säregna förhållanden, utarbeta planer till en dylik

begränsnings genomförande, vilka skola underställas de särskilda regeringarna

för prövning och avgörande.

Dessa planer skola åtminstone vart tionde år göras till föremål för

ny prövning samt, därest så skulle befinnas erforderligt, ändring.

Sedan de blivit av de särskilda regeringarna godkända, må den sålunda

fastställda gränsen för rustningarna icke utan rådets medgivande överskridas.

Förbundets medlemmar, som äro eniga om att tillverkningen genom

enskilda företag av ammunition och krigsmateriel giver anledning till

allvarliga betänkligheter, uppdraga åt rådet att taga under övervägande,

huru de skadliga verkningarna av sådan enskild tillverkning må kunna

förebyggas, varvid behörig hänsyn skall tagas till de behov, som förefinnas

hos sådana medlemmar av förbundet, som icke äro i stånd att

själva tillverka den ammunition och krigsmateriel, som är erforderlig för

deras säkerhet.

Förbundets medlemmar förplikta sig att på det mest öppna och

fullständiga sätt lämna varandra alla upplysningar med avseende å

omfattningen av deras rustningar, deras program för här, flotta och luftvapen

samt förhållandena inom de industrier, vilka kunna utnyttjas för

krigsändamål.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 käft. Nr 90.

Sate och

imranniteter.

Begränsning

av rustningarna.

18

s. 138 Kontrollera mot PDF

Militär kommission.

Upprätthållande

av

territoriell

integritet och

oberoende.

Krigshot.

Förhandling

i händelse

av tvist.

138 Kungl. Majds proposition nr 90.

Art. 9.

En ständig kommission skall inrättas för att tillhandagå rådet med

anvisningar beträffande utförandet av bestämmelserna i artiklarna 1 och

8 samt i allmänhet beträffande militära och marina frågor ävensom frågor

rörande luftväsendet.

Art. 10.

Förbundets medlemmar förplikta sig att respektera och att gentemot

alla yttre angrepp upprätthålla förbundets samtliga medlemmars territoriella

integritet och förhandenvarande politiska oberoende. Därest sådant

angrepp äger rum, eller hot om eller fara för sådant angrepp föreligger,

skall rådet taga under övervägande, på vad sätt nu ifrågavarande förpliktelse

skall genomföras.

Art. 11.

Uttryckligen förklaras härmed, att varje krig eller krigshot, oberoende

av om någon av förbundets medlemmar omedelbart därav beröres,

vidkommer förbundet i dess helhet, samt att förbundet bör taga de mått

och steg, som må finnas lämpliga och ägnade att verksamt trygga freden

mellan staterna. I sådant fall sammankallar generalsekreteraren omedelbart

rådet på begäran av vilken som helst av förbundets medlemmar.

Dessutom förklaras, att envar av förbundets medlemmar äger att

vänskapligen fästa församlingens eller rådets uppmärksamhet på varje

omständighet, som är av beskaffenhet att ogynnsamt inverka på de internationella

förbindelserna samt tillfölje härav hotar att störa freden eller

det goda samförståndet mellan folken, varpå freden beror.

Art. 12.

Förbundets medlemmar äro ense om att, därest mellan dem skulle

uppkomma någon tvist, som är ägnad att medföra brytning, de skola

hänskjuta densamma antingen till domstolsfprfarande eller ock till rådets

prövning. De överenskomma jämväl att i intet fall gripa till krig, förrän

tre månader förflutit efter det att domstolens utslag fallit eller rådet

avgivit sitt yttrande.

I alla de fall, som avses i denna artikel, skall domen givas inom

skälig tid och rådets yttrande föreligga inom sex månader efter det

tvisten dit hänskjutits.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 90.

139

Art. 13.

Förbundets medlemmar överenskomma att, närhelst mellan dem Skiljedom.

eu tvist uppstår, som enligt deras mening är ägnad att underkastas

domstols avgörande och icke kan på diplomatisk väg bringas till en tillfredsställande

lösning, tvisten i sin helhet skall hänskjutas till domstolsbehandling.

Till tvister, som i allmänhet äro ägnade att avgöras av domstol,

förklaras höra de, som angå tolkningen av fördrag, inrernationellt-rättsliga

spörsmål, förefintligheten av någon omständighet, som, därest den konstateras,

skulle innebära åsidosättande av en internationell förpliktelse, eller

storleken och arten av den gottgörelse, som bör givas i fall av dylik

förpliktelses åsidosättande.

Den domstol, till vilken målet hänskjutes, skall vara den, varom

i det särskilda fallet parterna överenskomma, eller som finnes stadgad i

tidigare fördrag mellan dem.

Förbundets medlemmar förplikta sig att ärligt ställa sig meddelad

dom till efterrättelse samt att icke gripa till krig mot någon medlem av

förbundet, vilken fogar sig efter dom. Underlåter part att ställa sig dom

till efterrättelse, föreslår rådet åtgärder, som skola åvägabringa domens

verkställande.

Art. 14.

Åt rådet uppdrages att utarbeta förslag rörande inrättande av en. Fast

fast internationell domstol och att underställa detsamma förbundets med-in domstol"1

lemmar. Denna domstol skall vara behörig att döma i alla tvister av internationell

natur, som parterna underställa densamma. Den skall därjämte

avgiva utlåtande i varje tvist eller fråga, som hänskjutes till densamma

av rådet eller församlingen.

Art. 15.

För den händelse att mellan medlemmar av förbundet uppstår en Provning av

‘tvist, som synes kunna leda till brytning mellan dem, och denna tvist ^e0rm

icke hänskjutits till domstolsförfarande i enlighet med art. 13, överens-församlingen,

komma förbundets medlemmar att hänskjuta saken till rådet. För sådant

ändamål är det tillräckligt, att part underrättar generalsekreteraren om

tvistens förefintlighet, varefter denne har att vidtaga alla nödiga åtgärder

i och för sakens fullständiga utredning och prövning.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Parterna böra snarast möjligt framlägga sina yrkanden jämte alla

fakta och handlingar, som hava betydelse för deras bedömande. Rådet

må omedelbart förordna om offentliggörande av vad sålunda framlagts.

Det åligger rådet att söka åvägabringa tvistens biläggande. Därest

detta lyckas, skall rådet offentliggöra, i den omfattning det så finner lämpligt,

en redogörelse, upptagande de faktiska omständigheterna rörande

tvisten, de förklaringar, som därav må föranledas, samt förlikningsvillkoren.

Har tvisten icke kunnat biläggas, skall rådet utarbeta och offentliggöra

en rapport, vilken efter omröstning fastställts antingen enhälligt

eller genom majoritetsbeslut, och vilken skall innehålla, jämte redogörelse

för de med tvisten förbundna omständigheter, de förslag till lösning, som

rådet anser rättvisa och i det föreliggande fallet lämpliga.

Varje i rådet företrädd medlem av förbundet kan likaledes offentliggöra

en framställning av det faktiska sakförhållandet rörande tvisten

tillika med sina egna slutsatser.

Om rådets rapport antagits enhälligt, dock utan inberäknande av

de röster, som avgivas av parternas ombud, förplikta sig förbundets medlemmar

att icke gripa till krig mot part, som ställer sig det slut, rapporten

innehåller, till efterrättelse.

I händelse rådet för sin rapport icke lyckats erhålla enhällig anslutning

av ledamöterna, de tvistande parternas ombud ej inräknade,

förbehålla sig förbundets medlemmar rätt att handla så som de anse

nödvändigt för rättens och rättvisans hävdande.

Om en av parterna gör gällande och rådet erkänner, att tvisten

rör en fråga, som det enligt internationell rätt tillkommer denna part

att ensam avgöra, skall rådet konstatera detta i en rapport utan att

därvid anbefalla någon viss lösning.

Rådet må i alla i denna artikel avsedda fall hänskjuta tvisten

till församlingen. På begäran av part skall tvisten ock hänskjutas till

församlingen, därest dylik begäran framställes inom fjorton dagar från

det tvisten hänskjutits till rådet.

Då mål hänskjutits till församlingen, skola bestämmelserna i denna

artikel och i art. 12 beträffande rådets verksamhet och befogenhet äga

tillämpning i avseende å församlingens verksamhet och befogenhet; dock

att en rapport, som avgivits av församlingen och för vilken rösta därvarande

ombud för de medlemmar av förbundet, som äro företrädda i

rådet, samt en majoritet av förbundets övriga medlemmar, parternas ombud

ej inräknade, skall anses hava samma verkan som en rapport, vilken

enhälligt antagits av rådets ledamöter, parternas ombud ej inräknade.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kuni/l. Maj:ts proposition nr 90.

141

Art. 16.

Om medlem av förbundet griper till krig i strid mot sina förpliktelser

enligt artiklarna 12, 13 eller 15, skall ifrågavarande stat anses därigenom

utan vidare hava begått eu krigshandling emot samtliga övriga

medlemmar av förbundet. Dessa förbinda sig att omedelbart avbryta alla

förbindelser av kommersiell eller finansiell art med den fördragsbrytande

staten, att förbjuda alla förbindelser mellan sina innebyggare och innebyggare

i ifrågavarande stat samt att förhindra alla förbindelser av finansiell,

kommersiell eller personlig art mellan denna stats innebyggare och

innebyggare i varje annan stat, oberoende därav, huruvida den tillhör

förbundet eller ej.

Det åligger i sådant fall rådet att föreslå de särskilda regeringar,

saken angår, med vilka lånt-, sjö- eller luft-stridskrafter de särskilda förbundsmedlemmarna

skola bidraga till de väpnade styrkor, som skola användas

till hävdande av förbundsförpliktelsernas helgd.

Förbundets medlemmar överenskomma vidare att, vid tillämpningen

av de i denna artikel förutsedda ekonomiska åtgärder, ömsesidigt

understödja varandra i syfte att så mycket som möjligt nedbringa därav

följande förluster och olägenheter. De skola likaledes ömsesidigt stödja

varandra i motstånd mot de särskilda åtgärder, som av en fördragsbrytande

stat må riktas mot någon av dem. De skola vidare vidtaga

erforderliga åtgärder för att, envar inom sitt statsområde, underlätta fri

passage för styrkor tillhörande förbundsmedlem, som deltager i gemensamma

åtgärder till skydd för förbundsförpliktelsernas helgd.

Varje medlem av förbundet, som brutit mot någon av de ur förbundsakten

härflytande förpliktelser, må uteslutas ur förbundet genom

ett av rådet fattat beslut, som biträdes av ombuden för alla övriga, i

rådet företrädda medlemmar av förbundet.

Art. 17.

Därest tvist uppstår mellan två stater, av vilka endast den ena

är medlem av förbundet, eller mellan stater, av vilka ingendera tillhör

förbundet, skola den eller de stater, som icke tillhöra förbundet, inbjudas

att, för tvistens lösande, på villkor, som rådet må finna rättvisa, åtaga

sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemskap i förbundet. Har

sådan inbjudan antagits, skola bestämmelserna i artiklarna 12 16 äga

tillämpning med de jämkningar, som av rådet ma anses befogade.

Sedan inbjudan blivit utfärdad, skall rådet omedelbart inleda eu

Sanktioner.

Tvist som

berör en eller

flera stater

utanför förbundet.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Majds proposition nr 90.

Registrering

av fördrag.

Förnyad

prövning av

fördrag.

Med förbundsakten

oförenliga

fördrag.

Med förbnndsakten

förenliga

fördrag.

utredning rörande tvisten samt föreslå de åtgärder, som i det föreliggande

fallet må synas lämpligast och mest effektiva.

Därest den inbjudna staten vägrar att för tvistens lösande åtaga

sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemskap i förbundet, och

griper till krig mot någon medlem av förbundet, skola bestämmelserna i

art. 16 anses tillämpliga mot den inbjudna staten.

Om båda parterna efter inbjudan vägra att för tvistens biläggande

åtaga sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemskap i förbundet,

äger rådet vidtaga sådana åtgärder samt framställa sådana förslag, som

äro ägnade att förebygga fientligbeter och leda till tvistens lösning.

Art. 18.

Varje hädanefter av någon förbundsmedlem ingånget fördrag eller

gjort åtagande av mellanfolklig art skall omedelbart registreras bos sekretariatet

samt så skyndsamt som möjligt av detta offentliggöras. Intet

sådant mellanfolkligt fördrag eller åtagande skall vara bindande, förrän

det blivit registrerat.

Art. 19.

Församlingen må tid efter annan föreslå förbundets medlemmar

att taga under omprövning fördrag, som blivit otillämpliga, ävensom

förhållanden av internationell betydelse, vilkas fortbestånd skulle kunna

utgöra en fara för världsfreden.

Art. 20.

Förbundets medlemmar erkänna, var och en i vad på honom ankommer,

att genom denna förbundsakt avskaffas alla mellan två eller

flera av dem bestående förpliktelser eller överenskommelser, vilka äro

oförenliga med förbundsaktens bestämmelser, och de förbinda sig högtidligen

att icke hädanefter åtaga sig några dylika förpliktelser.

Därest någon medlem av förbundet före sitt inträde i detsamma

åtagit sig förpliktelser, som äro oförenliga med förbundsakten, åligger

det denna medlem att omedelbart vidtaga åtgärder i syfte att vinna befrielse

från ifrågavarande förpliktelser.

Art. 21.

Mellanfolkliga fördrag, sådana som skilj edomsavtal och överenskommelser

hänförande sig till vissa områden, såsom Monroe-doktrinen,

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Majds proposition nr 00.

143

vilka åsyfta att trygga fredens bevarande, anses icke oförenliga med någon

bestämmelse i denna akt.

Art. 22.

Beträffande de kolonier och territorier, vilka till följd av världskriget

upphört att stå under de staters överhöghet, som tidigare styrde

dem, och vilka behos av folk, som ännu ej äro i stånd att under de i den

moderna världen rådande svåra förhållandena själva tillvarataga sina intressen,

bör gälla den grundsats, att dessa folks välbefinnande och utveckling

utgöra en helig uppgift för civilisationen, och att garantier för

denna uppgifts fullgörande böra intagas i förbundsakten.

Bästa sättet att förverkliga denna grundsats är, att förmynderskap

för sådana folk anförtros åt framskridna nationer, vilka genom sina hjälpkällor,

sin erfarenhet eller sitt geografiska läge bäst äro i stånd att åtaga

sig ansvar av denna art, och vilka äro därtill villiga, samt att ifrågavarande

nationer å förbundets vägnar och såsom dess befullmäktigade

utöva detta förmynderskap.

Fullmaktens (mandatets) karaktär måste växla i mån av folkets

utvecklingsståndpunkt, områdets geografiska läge och ekonomiska betingelser

samt andra liknande omständigheter.

Vissa samhällen, som tidigare tillhörde turkiska riket, hava nått

eu sådan utvecklingsgrad, att deras ställning såsom oberoende nationer

provisoriskt kan erkännas, dock att de, intill dess att de bliva i stånd att

själva tillvarataga sina intressen, skola för sin förvaltning mottaga råd

och hjälp av en befullmäktigad stat. Vid utseende av sådan stat skola

dessa samhällens önskningar i första rummet komma i betraktande.

Andra folk, särskilt Centralafrikas, stå på en sådan ståndpunkt,

att den befullmäktigade staten måste vara ansvarig för områdets förvaltning

i enlighet med betingelser, som förebygga missbruk sådana som

slavhandel, vapenhandel samt handel med spirituösa, garantera samvetsoch

religionsfrihet, med allenast den begränsning, som nödvändiggöres

av den allmänna ordningens och moralens upprätthållande, förhindra befästningars

och militära eller marina basers upprättande samt infödingars

övande i vapnens bruk för annat än ordningens upprätthållande och områdets

försvarande, ävensom trygga samma möjligheter för alla till förbundet

hörande stater beträffande handel och samfärdsel.

Slutligen finnas områden, sådana som Sydvästafrika och vissa öar i

södra delen av Stilla Havet, vilka, med hänsyn till sin ringa befolkningstäthet

eller storlek, sin avlägsenhet från civilisationens centra, sin egenskap

att gränsa till den befullmäktigade staten eller andra omständigheter, bäst

Maudat.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Internationell

administra
tion
-

kunna förvaltas under den befullmäktigande statens lagar såsom en integrerande

del av ifrågavarande stat, med de garantier beträffande den

infödda befolkningens intressen, som ovan angivas.

I alla de fall då, på sätt i denna artikel avses, fullmakt lämnats,

skall den befullmäktigade staten till rådet avgiva en årlig rapport beträffande

det område, som anförtrotts åt dess vård.

Omfattningen av den befullmäktigade statens maktbefogenhet, uppsikt

och förvaltning skall, därest ej i förväg beträffande densamma överenskommelse

träffats mellan förbundets medlemmar, i varje särskilt fall

uttryckligen angivas av rådet.

En ständig kommission skall upprättas med uppgift att mottaga

och granska de befullmäktigade staternas årliga rapporter samt att tillhandagå

rådet med yttranden beträffande alla frågor, som hava avseende

å de anförtrodda uppdragens (mandatens) fullgörande.

Art. 23.

Under förbehåll för bestämmelserna i mellanfolkliga överenskommelser,

som redan äro gällande eller som härefter kunna komma att avslutas,

och i överensstämmelse med sådana bestämmelser förklara förbundets

medlemmar följande:

a) de skola bemöda sig att säkerställa och upprätthålla rättvisa och

humana arbetsvillkor för män, kvinnor och barn inom egna statsområden

såväl som i varje annat land, med vilket de stå i kommersiella och industriella

förbindelser, och att i detta syfte upprätta och underhålla

lämpliga internationella organisationer;

b) de åtaga sig förpliktelse att säkerställa en rättvis behandling av

den infödda befolkningen i de områden, som stå under deras förvaltning;

c) de uppdraga åt förbundet att hava överinseende över efterlevnaden

av överenskommelserna rörande vita slavhandeln, barnhandeln

samt handeln med opium och andra skadliga droger;

d) de uppdraga åt förbundet att hava överinseende över handeln med

vapen och ammunition på de länder, där kontroll över dylik handel är

i gemensamt intresse nödvändig;

e) de skola vidtaga erforderliga åtgärder för att åvägabringa och

upprätthålla kommunikationernas och transiteringens frihet, ävensom eu

rättvis behandling av alla förbundets medlemmars handel, varvid hänsyn

skall tagas till de genom kriget 1914—1918 härjade områdenas särskilda

behov;

f) de skola bemöda sig att åvägabringa vidtagandet på internationell

väg av åtgärder till förebyggande och bekämpande av sjukdomar.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 90.

145

Art. 24.

Alla internationella byråer, som redan upprättats genom allmänna intematiofördrag,

skola, under förutsättning av de fördragsslutande staternas sam-nella b?r&ertycke,

ställas under förbundets ledning. Detsamma skall vara fallet med

alla de byråer och kommissioner för ordnande av frågor av mellanfolkligt

intresse, som framdeles må komma att upprättas.

I fråga om alla spörsmål av internationellt intresse, vilka regleras

av allmänna fördrag, men som icke äro ställda under överinseende av

internationella byråer eller kommissioner, skall förbundets sekretariat, om

de fördragsslutande staterna det begära och rådet därtill samtycker, samla

och utdela allt upplysningsmaterial av betydelse samt lämna allt annat

biträde, som må finnas nödigt eller önskvärt.

Rådet må bestämma, att kostnaderna för byrå eller kommission, som

ställts under förbundet, skall ingå i sekretariatets utgifter.

Art. 25.

Förbundets medlemmar förplikta sig att uppmuntra och gynna såväl Röda korset,

bildandet av frivilliga, nationella, vederbörligen auktoriserade organisationer

av Röda korset, vilka hava till ändamål förbättrande av hälsotillståndet,

förebyggande av sjukdomar och avhjälpande av lidandet i

världen, som ock samverkan mellan dylika organisationer.

Art. 26.

Ändringar i denna förbundsakt träda i kraft, när de ratificerats Revision.

av de medlemmar av förbundet, vilkas ombud bilda rådet, samt av

majoriteten av de medlemmar, vilkas ombud utgöra församlingen.

Det står varje medlem av förbundet fritt att icke antaga förändringar,

som vidtagits i förbundsakten, men den upphör därigenom att

tillhöra förbundet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 käft. (Nr 90.)

19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Majds proposition nr 90.

Bilaga till förbundsakten.

I. Ursprungliga medlemmar av nationernas förbund.

Stater, som undertecknat fredstraktaten:

Amerikas Förenta stater

Belgien

Bolivia

Brasilien

Brittiska Riket

Canada

Australien

Sydafrika

Nya Zeeland

Indien

Kina

Cuba

Equador

Frankrike

Grekland

Guatemala

Haiti

Hedjaz

Honduras

Italien

Japan

Liberia

Nicaragua

Panama

Peru

Polen

Portugal

Rumänien

Serbisk-Kroatisk-Slovenska

staten

Siarn

Tchecko-Slovakien

Uruguay

Stater, som inbjudas att ansluta sig till förbundsakten:

Argentina

Chile

Columbia

Danmark

Nederländerna

Norge

Paraguay

Persien

Salvador

Spanien

Sverige

Schweiz

Venezuela

H. Nationernas förbunds förste generalsekreterare: Sir James Eric

Drummond, K. C. M. G., C. B.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kunt/l. Mai ds proposition nr 90.

147

Bil. 2.

Förslag till förbundsakt,

antaget av fredskongressen i Paris i första läsning den 14 februari 1919.

Inledning.

För att befrämja det mellanfolkliga samarbetet och för att trygga den

mellanfolkliga freden och säkerheten — genom åtagande av staterna att icke

gripa till krig, genom stadgande, att förbindelserna mellan staterna skola vara

öppna, rättvisa och hedersamma, genom uttryckligt fastslående av den internationella

rättens regler såsom norm för regeringarnas uppträdande mot varandra,

och genom upprätthållande av rättvisa och fördragens ovillkorliga helgd i förbindelserna

mellan ordnade stater — antaga de makter, som underteckna föreliggande

akt, nedanstående grundstadga för nationernas förbund.

Art. 1.

De höga fördragsslutande parternas verksamhet på grund av föreliggande

akt utövas genom konferenser av delegerade, som representera parterna, genom

tätare konferenser av ett verkställande råd samt genom ett permanent internationellt

sekretariat med säte å den ort, som skall vara sätet för nationernas

förbund.

Art. 2.

Delegeradeförsamlingen skall sammanträda med bestämda mellanrum och

dessutom från tid till annan, då sådant påfordras för behandling av ärenden, som

falla inom förbundets verksamhetsområde. Delegeradeförsamlingen skall sammanträda

ä den ort, som är förbundets säte, eller å annan ort, som finnes lämplig,

och skall bestå av ombud för de höga fördragsslutande parterna. Envar av parterna

äger i församlingen en röst men får företrädas av högst tre ombud.

Art. 3.

Verkställande rådet skall bestå av ombud för Amerikas Förenta Stater,

Brittiska riket, Frankrike, Italien och Japan samt för fyra andra stater tillhörande

förbundet. Dessa fyra stater utses av delegeradeförsamlingen enligt de

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Majrts proposition nr 90.

grunder och på det sätt den finner lämpligt. I avvaktan på att dessa stater utsetts,

skola representanter för ... . och för .... vara medlemmar av verkställande

rådet.1 Verkställande rådet skall sammanträda tid efter annan, när omständigheterna

sådant påfordra, och minst en gång om året på den ort, som i

varje särskilt fall bestämmes eller, därest särskilt beslut om sammanträdesorten

ej fattats, å den ort, som är förbundets säte, för att behandla alla ärenden, som

falla inom förbundets verksamhetsområde eller berör freden i världen. Inbjudan

att bevista sammanträde av rådet skall utfärdas till envar stat, vars intressen

direkt beröras av ärenden, som skola behandlas å sammanträdet; intet vid detsamma

fattat beslut skall vara bindande för en stat, som ej blivit på detta sätt

inbjuden.

Art. 4.

Alla frågor rörande förhandlingsordningen vid delegeradeförsamlingens eller

verkställande rådets sammanträden, däri inbegripet tillsättandet av utskott för

utredning av särskilda spörsmål, skola avgöras av delegeradeförsamlingen eller

verkställande rådet; beslut i sådana frågor må fattas med två tredjedelars majoritet

bland de stater, som äro företrädda vid sammanträde, där frågan är före.

Kallelse till delegeradeförsamlingens och verkställande rådets första sammanträde

skall utfärdas av Förenta Staternas president.

Art. 5.

Förbundets permanenta sekretariat skall upprättas i......som tillika

utgör förbundets säte. Sekretariatet skall innefatta de sekreterare och den övriga personal,

som må finnas erforderliga, och skall stå under ledning och överinseende av

en förbundets generalsekreterare, som skall utses av verkställande rådet. Sekreterarna

i.....skola utnämnas av generalsekreteraren, men deras utnämning

skall godkännas av verkställande rådet. Generalsekreteraren skall såsom sådan

tjänstgöra vid alla delegeradeförsamlingens och verkställande rådets sammanträden.

Utgifterna för sekretariatet skola bäras av de stater, som äro medlemmar i

förbundet, och fördelas dem emellan i samma förhållande, som fastställts beträffande

kostnaderna för världspostföreningens internationella byrå.

Art. 6.

De höga fördragsslutande parternas ombud och förbundets tjänstemän

skola., då de handla i förbundets angelägenheter, åtnjuta diplomatiska privilegier

och immuniteter. Byggnader, som disponeras av lör bundet eller dess tjänstemän

eller av ombud vid förbundsorganens sammanträden, skola åtnjuta exterritorialitet.

*)

*) Enär engelska texten till denna punkt är oklar, har den översatts efter den franska texten.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 00. 149

Art. 7.

Stater, som icke undertecknat förbundsakten och ej heller såsom stater,

vilka skola inbjudas att ansluta sig till förbundsakten, äro nämnda i det protokoll,

som linnes lögat vid denna handling, äga ej inträda i förbundet utan samtycke

av minst två tredjedelar av de stater, som äro företrädda i delegeradeförsamlingen;

tillträde till förbundet är öppet endast för fullt självstyrande stater,

vari skola anses innefattade dominions och kolonier. Ingen stat skall beviljas

inträde i förbundet med mindre den kan lämna betryggande garantier för sin allvarliga

föresats att iakttaga sina internationella förpliktelser, och med mindre den

ställer sig till efterrättelse de grundsatser, som må komma att av förbundet uppställas

beträffande dess militära styrkor och rustningar till lands och sjöss.

Art. 8.

De höga fördragsslutande parterna förklara sig erkänna den grundsats, att

fredens bevarande erfordrar de nationella rustningarnas begränsning till den lägsta

grad, som är förenlig med den nationella säkerheten och med internationella förpliktelsers

genomdrivande genom samfällda tvångsåtgärder, med särskild hänsyn

tagen till varje stats geografiska läge och omständigheter i övrigt; verkställande

rådet skall utarbeta plan till en dylik begränsnings genomförande. Rådet skall

även bestämma samt för vidare åtgärd meddela de särskilda staterna graden av

den beväpning och övrig militär utrustning, som är billig och rättvis i förhållande

till den proportion beträffande rustningarna, som fastställts i avrustningsprogrammet;

de gränser, som sålunda en gång må ha blivit antagna, få ej överskridas

utan tillstånd av verkställande rådet. De höga fördragsslutande parterna,

som äro eniga om att mot tillverkningen genom enskilda företag av vapen och

krigsförnödenheter allvarliga invändningar kunna resas, uppdraga åt verkställande

rådet att uppgöra förslag beträffande frågan, huru de skadliga verkningarna

av sådan enskild tillverkning må kunna förebyggas med behörig hänsyn tagen

till nödvändighetens krav i sådana länder, som icke äro i stånd att själva tillverka

den ammunition och den krigsmateriel, som äro erforderliga för deras säkerhet.

De höga fördragsslutande parterna förplikta sig att icke på något sätt undanhålla

varandra något rörande de industrier i respektive länder, vilka kunna ombildas

för krigsändamål, eller beträffande storleken av sina rustningar, och de

äro ense om, att mellan dem fullt och öppet utbyte av upplysningar om deras

rustningsprogram till lands och sjöss bör äga rum.

Art. 9.

En ständig kommission skall inrättas för att tillhandagå förbundet med

råd beträffande utförandet av bestämmelserna i artikel 8 samt beträffande militära

och marina frågor i allmänhet.

Art. 10.

De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att respektera och att mot

alla angrepp utifrån skydda de till förbundet anslutna staternas territoriella in
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr OO.

tegritet och nuvarande politiska oberoende. Därest sådant angrepp äger rum

eller hot om eller fara för sådant angrepp föreligger, skall verkställande rådet

uppgöra förslag beträffande de medel, genom vilka nu ifrågavarande förpliktelse

skall genomföras.

Art. 11.

Varje krig eller krigshot förklaras härmed utgöra en angelägenhet, som

berör förbundet, oberoende därav, huruvida någon av de höga iordragsslutande

parterna omedelbart beröres av kriget eller krigshotet: de höga fördragsslutande

parterna förbehålla sig rätten att vidtaga varje åtgärd, som må finnas välbetänkt

och ägnad att trygga freden mellan staterna. Härmed förklaras och överenskommes

även, att det står envar av de höga fördragsslutande parterna öppet att vänskapligen

fästa delegeradeförsamlingens eller verkställande rådets uppmärksamhet

Eå varje omständighet angående förhållandet mellan staterna, som är ögnad att

ota eller störa freden dem emellan eller det goda samförståndet mellan folken,

varpå freden beror.

Art, 12.

De höga fördragsslutande parterna äro ense därom, att, därest mellan dem

skulle uppkomma tvister, vilka icke kunna utjämnas på vanlig diplomatisk väg,

de i intet fall skola börja krig utan att förut ha underkastat de frågor och ämnen,

som beröras, antingen skiljedom eller också undersökning genom verkställande

rådet; åtagandet gäller tiden intill dess att tre månader förflutit efter det

skiljedomstolens utslag fallit eller verkställande rådet avgivit förslag till förlikning;

ej heller efter denna tids utgång skola de börja krig emot en till förbundet

ansluten stat, som ställer sig skiljedomen eller förlikningsförslaget till efterrättelse.

I alla de fall, som avses i denna artikel, skall skiljedomsutslaget följa

inom rimlig tid och skall verkställande rådets förslag avgivas inom sex månader

efter tvistens hänskjutande till rådet.

Art. 13.

De höga fördragsslutande parterna äro eniga därom, att, närhelst emellan

dem en tvist eller meningsskiljaktighet uppstår, som enligt deras samstämmiga

uppfattning är ägnad att underkastas skiljedom och som ej på ett tillfredsställande

sätt kunnat, lösas på diplomatisk väg, de skola till'' skiljedom hänskjuta

hela det ämne tvisten eller meningsskiljaktigheten berör. Den domstol, till vilken

målet sålunda hänskjutes, skall vara antingen sådan domstol, varom i det

särskilda fallet överenskommelse träffas av parterna, eller sådan, som stadgas i

något mellan parterna gällande avtal. De fördragsslutande parterna överenskomma

att efter bästa förstånd och i god tro ställa sig varje avkunnat skiljedomsutslag

till efterrättelse. Underlåter part att ställa sig utslaget till efterrättelse,

skall verkställande rådet föreslå de åtgärder, som äro bäst ägnade att åvägabringa

dess genomförande.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr OO.

Art. 14.

151

Verkställande rådet skall utarbeta1 plan för upprättande av en fast internationell

domstol; denna domskol skall, sedan den trätt i funktion, äga kompetens

för prövning och avgörande av varje mål, som enligt parternas samstämmiga

uppfattning är av natur att lämpligen kunna hänskjuta till ifrågavarande

domstol för avdömande i enlighet med föregående artikel.

Art. 15.

Därest mellan stater tillhörande förbundet tvist av natur att sannolikt

kunna medföra brytning mellan dem skulle uppstå, och därest denna tvist icke

hänskjutes till avdömande i enlighet med föregående artiklar, äro de höga fördragsslutande

parterna eniga om" att hänskjuta saken till prövning av verkställande

rådet. Envar av parterna i målet äger om tvistens förefintlighet underrätta

generalsekreteraren, som har att vidtaga alla nödiga åtgärder i och för sakens

fullständiga utredning och prövning. I detta syfte överenskomma parterna att

snarast möjligt meddela generalsekreteraren en framställning av sin syn på saken

jämte alla för densamma betydelsefulla fakta och handlingar; verkställande

rådet äger omedelbart förordna om ifrågavarande aktstyckens offentliggörande.

Därest rådets ansträngningar leda till tvistens biläggande, skall en redogörelse

offentliggöras med framställning av tvistens natur och förlikningsyillkoren samt

med sådana förklaringar, som må finnas lämpliga. Har tvisten ej bilagts, skall

av rådet offentliggöras en rapport, innehållande, jämte alla nödiga fakta och förklaringar,

det förslag till tvistens lösning, som rådet finner rättvist och lämpligt.

Om enhällighet bland samtliga medlemmar av rådet utom parternas ombud uppnås

rörande rapportens avfattning, äro de höga fördragsslutande parterna eniga

om att ej börja lerig mot part, som ställer sig förslaget till tvistens biläggande

till efterrättelse samt att, därest part vägrar att ställa sig förslaget till efterrättelse,

rådet skall föreslå de för förslagets genomförande erforderliga åtgärder.

Kan sådan enhällig rapport, som nyss avsågs, icke åvägabringas, är majoriteten

skyldig och minoriteten berättigad att utfärda redogörelser, innehållande såväl

framställning av vad de anse vara det faktiska sakförhållandet rörande tvisten

som även de förslag till dess biläggande, vilka de anse rättvisa och lämpliga.

Verkställande rådet må i alla i denna artikel avsedda fall hänskjuta tvisten till

delegeradeförsamlingen. På begäran av part skall tvisten på detta sätt hänskjutas

till delegeradeförsamlingen under förutsättning, att denna begäran framställes

inom 14 dagar efter tvistens framläggande.* 2 Då mål hänskjutits till delegeradeförsamlingen,

skola samtliga bestämmelser i denna artikel och i artikel 12 beträffande

verkställande rådets verksamhet och befogenhet vara tillämpliga på delegeradeförsamlingens

verksamhet och befogenhet.

'') Enligt franska texten: fastställa.

2) De två sista punkterna lyda enligt den franska texten på följande sätt: Verkställande rådet

äger i alla i denna artikel avsedda fall på framställning av part hänskjuta tvisten till delegeradeförsamlingen,

under förutsättning att sådan framställning göres inom 14 dagar efter tvistens framläggande.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Art. 16.

Därest någon av de höga fördragsslutande parterna bryter mot eller underlåter

att taga hänsyn till sina förpliktelser enligt art. 12, skall ifrågavarande

stat anses därigenom ipso facto hava begått en krigshandling emot samtliga övriga

stater, som tillhöra förbundet; dessa stater förplikta sig att omedelbart avskära

alla den fördragsbrytande statens handels- och affärsförbindelser, att förbjuda

alla förbindelser mellan sina medborgare och medborgare i ifrågavarande

stat samt att förhindra alla affärs-, handels- och personliga förbindelser mellan

denna stats medborgare och medborgare i varje annan stat, oberoende därav, huruvida

den tillhör förbundet eller ej. Det åligger i sådant fall verkställande rådet

att föreslå 1 med vilka stridskrafter till lands och sjöss var och en av de stater,

som tillhöra förbundet, skall bidraga till de väpnade styrkor, som skola användas

till skydd för förbundets grundstadga.2 De höga fördragsslutande parterna överenskomma

vidare att, vid tillämpningen av de i denna artikel förutsedda ekonomiska

åtgärder, ömsesidigt understödja varandra i syfte att så mycket som möjligt

nedbringa därav följande förluster och olägenheter. De skola likaledes ömsesidigt

stödja varandra i motståndet mot de särskilda åtgärder, som av en fördragsbrytande

stat riktas mot dem. De skola vidare bevilja genomtåg genom

sitt territorium åt väpnade styrkor tillhörande alla de förbundsstater, som samverka

till tryggande av förbundets grundstadga.2

Art. 17.

Därest tvist uppstår mellan en stat tillhörande förbundet och eu annan

stat, som icke tillhör förbundet, eller mellan stater, av vilka ingen tillhör förbundet,

överenskomma de höga fördragsslutande parterna, att den eller de stater,

som icke tillhöra förbundet, skola inbjudas att i och för tvistens lösande och på

de villkor, verkställande rådet må finna rättvisa, åtaga sig de förpliktelser, som

äro förenade med medlemskap i förbundet; har sådan inbjudan antagits, skola

ovanstående bestämmelser lända till tillämpning med de förändringar, som av förbundet

må anses påkallade. Sedan sådan inbjudan, som ovan avses, blivit utfärdad,

skall verkställande rådet omedelbart inleda en utredning rörande tvistens

faktiska och rättsliga sidor samt föreslå de åtgärder, som under föreliggande omständigheter

må synas lämpligast och mest effektiva. Därest en på sätt ovan

sägs inbjuden makt vägrar att i och för tvistens lösande åtaga sig de förpliktelser,

som äro förenade med medlemsskap i förbundet, samt mot stat, som tillhör

förbundet, vidtager åtgärd, som, verkställd av stat tillhörande förbundet, skulle

utgöra ett brott mot artikel 12, skola bestämmelserna i artikel 16 anses tillämpliga

mot den stat, som vidtager sådan åtgärd. Om båda parterna i tvisten efter

inbjudan vägra att i och för tvistens biläggande åtaga sig de förpliktelser, som

äro förenade med medlemskap i förbundet, må verkställande rådet vidtaga åtgärd

samt framställa förslag ägnade att förebygga fientligheter och leda till tvistens

biläggande.

’) Enligt franska texten: angiva.

2) Enligt franska texten: till skydd för förbundsaktens signatärmakter.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kanal. Majds proposition nr 00.

Art. 18.

153

De höga fördragsslutande parterna äro eniga om att åt förbundet skall anförtros

det allmänna överinseendet över handeln med vapen och ammunition med

sådana länder, där kontrollen över denna handel är påkallad i gemensamt intresse.

Art. 19.

Beträffande de kolonier och territorier, vilka till följd av världskriget upphört

att stå under de staters överhöghet som tidigare styrde dem och vilka bebos

av folk, som ännu ej äro i stånd att under de i den moderna världen rådande

svåra förhållandena själva tillvarataga sina intressen, bör tillämpas den grundsats,

att dessa folks välbefinnande och utveckling utgöra en helig uppgift för civilisationen;

garantier för denna uppgifts fullgörande böra intagas i förbundsakten.

Det bästa sättet för omsättande av denna grundsats i praktiken är, att förmynderskap

för sådana folk anförtros åt framätskridna nationer, vilka genom sina

tillgångar, sin erfarenhet eller sitt geografiska läge bäst äro i stånd att åtaga

sig°ansvar av denna art, och att ifrågavarande nationer å förbundets vägnar och

såsom dess befullmäktigade utöva detta förmynderskap. Fullmaktens karaktär

måste variera med vederbörande folks utvecklingsståndpunkt, vederbörande områdes

geografiska läge och ekonomiska betingelser samt andra liknande omständigheter.

Vissa samhällen, som tidigare tillhörde turkiska riket, hava natt en sådan

utvecklingsgrad, att deras ställning såsom oberoende nationer provisoriskt kan erkännas,

dock att de intill dess att de bliva i stånd att själva tillvarataga sina

intressen skola för sin förvaltning mottaga råd och hjälp av en befullmäktigad

stat. Vid utseende av sådan stat skola dessa samhällens önskemål i första rummet

komma i betraktande. Andra folk, särskilt Centralafrikas, stå på en sådan

ståndpunkt, att den befullmäktigade staten måste vara ansvarig för vederbörande

områdes förvaltning i enlighet med betingelser, avsedda att garantera samvetsoch

religionsfrihet — med den begränsning, som nödvändiggöres av upprätthållande

av offentlig ordning och moral — förbud mot missbruk sadana som slavhandel,

vapenhandel samt handel med spirituösa, förebyggande av militära befästningars

och marina basers upprättande samt infödingars övande i vapnens bruk

för andra än polis- och försvarssyften, och ägnade att trygga samma möjligheter

för alla till förbundet hörande stater beträffande handel och samfärdsel.

Områden finnas, sådana som Sydvästafrika och vissa öar i södra delen av

Stilla Havet, vilka med hänsyn till sin ringa befolkningstäthet eller storlek, sin

avlagsenhet från civilisationens centra, sin egenskap att gränsa till den befullmäktigade

staten eller andra omständigheter bäst kunna förvaltas under den befullmäktigade

statens lagar såsom en integrerande del av ifrägavande stat med

de garantier beträffande den infödda befolkningens intressen, som ovan angivas.

1 alla fall då, på sätt i denna artikel avses, fullmakt lämnats, skall den befullmäktigade

staten till förbundet avgiva en årlig rapport beträffande det område,

som anförtrotts i dess vård. Graden av den befullmäktigade statens administrativa,

kontroll- och övriga befogenheter skall, därest ej i förväg beträffande densamma

överenskommelse träffats mellan de höga fördragsslutande parterna, ut
Biliang

till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 käft. (Nr 90.) 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Majds proposition nr 90.

förligt angivas av verkställande rådet i en särskild handling. De höga fördragsslutande

parterna överenskomma vidare att å den ort, som skall vara förbundets

säte, upprätta en fullmaktskommission med uppgift att mottaga och granska de

befullmäktigade staternas årliga rapporter och att biträda rådet med att trygga

iakttagandet av de villkor, som uppställas i de särskilda fullmakterna.

Art. 20.

De höga fördragsslutande staterna skola söka genomföra och upprätthålla

rättvisa och humana arbetsvillkor för män, kvinnor och barn, såväl i sina egna

länder som i alla andra länder, med vilka de stå i kommersiella och industriella

förbindelser; de skola i detta syfte såsom ett led i förbundets organisation upprätta

en permanent arbetsbyrå.

Art. 21.

De höga fördragsslutande parterna äro eniga om att genom förbundets bemedling

åtgärder skola vidtagas för att genomföra och upprätthålla transiteringens

frihet och en lika behandling av alla de staters handel, som tillhöra förbundet,

dock att bl. a. särskilda åtgärder skola vidtagas med hänsyn till de områdens

behov, som förötts under 1914—1918 års krig.

Art. 22.

De höga fördragsslutande parterna överenskomma att under förbundets

kontroll ställa alla internationella byråer, som redan upprättats genom allmänna

fördrag, under förutsättning att de makter, som undertecknat dessa fördrag, därtill

lämna sitt samtycke; de överenskomma vidare, att alla internationella byråer,

som framdeles må komma att upprättas genom allmänna fördrag, skola ställas

under förbundets kontroll.

Art. 23.

De höga fördragsslutande parterna överenskomma, att varje fördrag eller

mellanfolklig förpliktelse, som hädanefter ingås av någon till förbundet hörande

stat, omedelbart skall registreras hos generalsekreteraren samt snarast av honom

offentliggöras, och^ att intet sådant fördrag eller åtagande skall vara bindande,

förrän det blivit sålunda registrerat.

Art. 24.

Delegeradeförsamlingen äger att från tid till annan föreslå stater, som

tillhöra förbundet, att taga under förnyad prövning fördrag, som blivit otillämpliga,

och förhållanden av internationell betydelse, vilkas bestånd må utgöra en

fara för världsfreden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proportion nr 90.

Art. 2f>.

15f>

De höga fördragsslutande parterna äro eniga om, att denna förbundsakt

innebär avskaffande av alla mellan två eller flera av dem bestående förpliktelser,

vilka äro oförenliga med förbundsakten, och de förklara högtidligen, att de hädanefter

icke skola åtaga sig några förpliktelser, som äro oförenliga med denna

akt. Därest någon av de makter, som underteckna akten, eller senare beviljas

inträde i förbundet, innan den biträtt denna akt, åtagit sig förpliktelser, som äro

oförenliga med akten, åligger det varje sådan stat att omedelbart vidtaga åtgärder

i syfte att vinna befrielse från ifrågavarande förpliktelser.

Art. 26.

Ändringar i förbundsakten träda i kraft så snart de ratificerats av de stater,

vilkas ombud bilda det verkställande rådet, samt av tre fjärdedelar av samtliga

de stater, vilkas ombud utgöra delegeradeförsamlingen.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Bil. 3.

Instruktion

för Kungl. Maj:ts Minister i Paris och med honom adjungerade personer

för officiösa överläggningar rörande frågan om nationernas förbund.

1. Med anledning av den inbjudning, som överste House tillställt

Kungl. Maj:ts Minister i Paris och varom telegrafisk rapport ingått den

12 mars 1919 vill Kungl. Maj:t uppdraga åt ministern, greve Ehrensvärd

jämte ministern i London samt av Kungl. Maj:t särskilt utsedda

delegerade, nämligen f. justitierådet, friherre E. Marks von Wiirtemberg,

riksbanksfullmäktige^ redaktören Hj. Bran ting samt friherre Th. Adelswärd

att ingå i icke-officiella meningsutbyten med de allierade makternas

representanter rörande det vid fredskongressen utarbetade utkastet

till fördrag om ett nationernas förbund. Ministern greve Ehrensvärd

skall i alla sådana meningsutbyten och överläggningar vara ordförande

för de svenska representanterna och dessa under sin vistelse i Paris att

betrakta såsom attacherade vid den svenska beskickningen.

2. De svenska representanterna böra sätta sig i förbindelse med

andra neutrala staters representanter för att, så långt möjligt är, åstadkomma

en gemensam hållning från de neutrala makternas sida. I all

synnerhet bör sådan samverkan äga rum med Danmarks och Norges

företrädare. Emellertid måste alltid fasthållas, att förhandlingarna i denna

fråga av den inbjudande kommittén angivits såsom privata och helt och

hållet icke-officiella, vadan inga överenskommelser i någon form kunna

avslutas, ej heller bindande uttalanden å Kungl. Maj:ts regerings vägnar

göras, utan särskilt bemyndigande.

3. Svenska regeringen är, liksom hela svenska folket, besjälad av eu

livlig sympati för tanken på ett nationernas förbund. Regeringen anser

visserligen det av fredskongressen i Paris i första läsning den 14 nästlidne

februari antagna s. k. projet de pacte vara i sin nuvarande gestalt

i vissa hänseenden långt ifrån tillfredsställande ur Sveriges och i allmänhet

de mindre staternas ävensom världsfredens synpunkt, men finner

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kutyjl. Maj:ts proposition nr 00.

157

det dock kunna tagas till utgångspunkt för bildande av ett nationernas

förbund för fredens bevarande. I frågans nuvarande läge kan regeringen

emellertid ej taga ställning till spörsmålet om Sveriges inträdande i det

tilltänkta förbundet. Ett sådant ställningstagande kan ifrågakomma först

då förslaget föreligger i fullt utarbetat skick.

De svenska representanterna skola i alla sina muntliga eller skriftliga

meddelanden till fredskongressen eller medlemmar av densamma taga

hänsyn till de grundläggande förhållanden, som nu framhävts, och sålunda

undvika att framställa Sveriges anslutning till förbundet såsom

given, oberoende av huru de svenska önskemålen må bliva beaktade.

4. Regeringen utgår ifrån, att nationernas förbund är avsett att

bliva universellt, så att utom detsamma skola komma att stå endast mindre

civiliserade stater. Då det emellertid synes uppenbart, att icke alla större

stater tänkas alltifrån förbundets stiftande bliva inbjudna att ansluta sig

till förbundet, måste en övergångstid uppstå, under vilken vissa sådana

stater stå utom förbundet. Ett dylikt tillstånd är ur världsfredens synpunkt

och med hänsyn till de mindre staternas trygghet icke tillfredsställande,

i det att mellan förbundet och utanför detsamma stående politiskt

betydande stater kunna uppstå konflikter, som sannolikt skulle bliva

särskilt ödesdigra för sådana smärre stater, vilkas områden gränsa till de

utomstående större staterna. På grund härav är det av största betydelse,

att nyss åsyftade övergångstid göres så kort som möjligt.

5. Förhållandet mellan de större och de mindre staternas inflytande

å förbundets gemensamma angelägenheter synes regeringen ej avvägt

på ett tillfredsställande sätt. Visserligen skulle i delegeradeförsamlingen

stora och små stater hava lika rösträtt, men denna församlings

kompetens angives i förslaget mycket knapphändigt och torde, bortsett från

dess eventuella befattning med förlikningsförfarandet, måhända ej bliva

synnerligen omfattande. I verkställande rådet åter, som skulle få sig

anförtrodda ytterst maktpåliggande uppgifter, skulle envar av de fem stormakterna

erhålla en representant, medan de övriga staterna skulle representeras

av sammanlagt fyra medlemmar. En dylik anordning är föga

tillfredsställande för de mindre staterna.

Regeringen inser att, om förbundet skall erhålla uppgifter av de

olika slag, som i förslaget ifrågasättas, större och mindre makter svårligen

kunna erhålla lika stort inflytande inom rådet, detta med hänsyn

bland annat till att bördan av de verkställighetsåtgärder, varom rådet

skall besluta, till största delen måste falla på stormakterna. Onekligt är

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

jämväl, att vissa olägenheter skulle vara förenade med en avsevärd ökning

av antalet medlemmar av rådet.

Dock anser regeringen, att stormakterna i varje fall ej torde hava

behov av en starkare representation i rådet än samtliga mindre till förbundet

anslutna stater tillsammantagna samt att en ökning av rådsmedlemmarnas

antal från nio till tio icke kan medföra egentliga olägenheter.

Det synes alltså böra eftersträvas, att antalet ledamöter i verkställande

rådet från början bestämmes till tio, varav fem från de mindre staterna.

En framtida utvidgning av förbundet bör tydligtvis föranleda jämkningar

i rådets sammansättning.

Frågan om sättet för utseende av de mindre staternas ledamöter i

rådet bör, enligt regeringens uppfattning, så långt möjligt är, regleras i

förbundsakten och ej till avgörande överlämnas åt något förbundsorgan.

Olika möjligheter erbjuda sig beträffande ifrågavarande reglering.

Den utväg, som synes regeringen mest tilltalande, vore att inom de

mindre staterna en gruppindelning ägde rum, baserad på hänsyn till

staternas geografiska läge samt gemensamhet i språk, ras eller kultur.

Exempelvis synas de skandinaviska länderna tillsammans med Belgien

och Holland lämpligen kunna utgöra en grupp. Skulle det på grund av

de mindre förbundsstaternas stora antal möta svårigheter att åstadkomma

en från angivna synpunkter fullt lämplig gruppindelning, synes det vara

möjligt att göra antalet grupper större än antalet av de mindre staternas

representanter i rådet samt låta rätten att bliva representerad i rådet gå

i tur mellan grupperna.

För de grupper, som sålunda under en viss period skulle vara

företrädda i rådet, synes valet av representanter kunna på ett tillfredsställande

sätt ske enligt tvenne olika principer.

Enligt den ena av dessa skulle delegeradeförsamlingen alltjämt utse

de makter, som skulle äga sända var och en ett ombud till rådet. Men

församlingen skulle vid sitt val ledas av vissa regler, innebärande att

församlingen vid utövningen av sin valrätt skulle tillse, att de särskilda

staterna så långt skäligen kan ifrågakomma bleve i tur och ordning

företrädda i rådet, och att den representation, som under varje särskild

period ägde rum, bleve ur geografisk och politisk synpunkt så allsidig,

som förhållandena medgåve.

Enligt den andra principen skulle delegeradeförsamlingens val ej

avse stater utan särskilt kompetenta personer. I nära anslutning till de

skandinaviska kommittéernas utkast kunde då stadgas, att de medlemmar

av delegeradeförsamlingen, vilka ej vore ombud för de i verkställande

rådet ständigt företrädda staterna, skulle bland kandidater, utsedda av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Klint//. Maj:tn proposition nr 00.

15il

de särskilda regeringarna inom de grupper, som vore i tur att bliva

representerade, välja en representant för varje grupp. För valet skulle

i övrigt de i det förra alternativet förordade allmänna normer äga tillämpning.

Svenska regeringen skulle för sin del föredraga det första av de

båda alternativen.

G. Arten av verkställande rådets avsedda uppgifter gör det angeläget

att bestämmelser intagas i förbundsakten, som möjliggöra rådets

snabba trädande i funktion, då sådant erfordras.

7. Förslaget till förbundsakt bygger beträffande spörsmålet om

mellanfolkliga tvisters lösande på fredlig väg på den grundsats, att, vid

sidan av ett judiciellt förfarande, måste finnas en förlikningsprocedur.

Härutinnan står förslaget på samma ståndpunkt som det skandinaviska utkastet,

vilken ståndpunkt även är regeringens. Detsamma gäller det

judiciella förfarandets anordnande såsom antingen skiljedomsprocedur eller

oek rättegång inför en fast domstol, ävensom sättet för bestämmande i

varje särskilt fall av de olika dom stolstypernas kompetens.

Regeringen kan däremot icke finna lämpligt att, såsom förslaget

innebär, den fasta domstolens organiserande ställes på framtiden. Den

bör enligt regeringens mening komma till stånd redan från början i enlighet

med bestämmelser intagna i förbundsakten. Det skandinaviska

konventionsutkastets regler beträffande domstolens organisation och proceduren

inför densamma synas vara ägnade att därvid utgöra en lämplig

grundval. Skulle det visa sig omöjligt att få domstolen till stånd samtidigt

som förbundet träder i verksamhet, bör i varje fall ej ifrågakomma

att låta domstolens organiserande tillkomma verkställande rådet. Hithörande

bestämmelser böra då i stället genomföras i de former, som må

komma att föreskrivas beträffande ändringar i eller tillägg till förbundsakten.

8. Det sätt, varpå förlikningsväsendet blivit i förslaget utbildat,

nämligen med verkställande rådet eller delegeradeförsamlingen såsom organ,

kan icke betraktas såsom tillfredsställande, enär å ena sidan vederbörande

parter böra vara effektivt och i väsentlig grad företrädda i ett förlikningsorgan

samt å den andra rådet har en alltför utpräglad politisk karaktär

och församlingen är alltför talrik för att någotdera av dessa organ skulle

kunna fylla en förlikningsinstitutions uppgift.

En till synes fullt tillfredsställande lösning erbjuder jämväl i detta

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.-ts proposition nr 90.

hänseende det skandinaviska utkastet. Verkställande rådet synes även

vid anslutning till detta utkast kunna bibehållas vid sin uppgift enligt

förslaget, dock att denna, i analogi med det skandinaviska utkastets art.

71, alternativet, skulle bliva aktuell först efter förlikningsförfarandets

avslutande. Ett inarbetande i förbundsakten av det skandinaviska utkastets

regler om förlikningsförfarande synes utan svårighet kunna

komma till stånd.

9. I förslaget till förbundsakt förutsättas för vissa eventualiteter

s. k. sanktioner av dels militär dels ekonomisk art till hävdande av förbundsaktens

helgd samt genomförande av vissa internationella domstolsutslag

och beslut. Införandet av dylika sanktioner måste visserligen för de

mindre staterna bliva ganska betungande och förenat med uppenbar risk,

framför allt om stormakterna ej skulle komma att underkasta sig en

tillräckligt genomgripande minskning av rustningarna, och vissa större

stater stanna utanför förbundet men likväl skola kunna göras till objekt

för sanktioner. Att eliminera sanktionerna ur förslaget kan emellertid

icke ifrågasättas. Ej heller bör Sverige påyrka en sådan ordning, att

medlemskap i förbandet må kunna vinnas utan skyldighet att deltaga i

de gemensamma bördorna.

Däremot anser regeringen väsentliga anmärkningar kunna göras

mot de särskilda bestämmelser förslaget innehåller i fråga om sanktioner.

Yad först beträffar de ekonomiska sanktionerna, är regeringen av

den uppfattning, att i det övervägande antalet fall det skall visa sig

obehövligt att såsom ekonomisk påtryckningsåtgärd omedelbart tillgripa

det strängaste och för de verkställande staterna själva skadligaste medlet,

nämligen den totala finansiella och kommersiella avspärrningen. Regeringen

anser därför, att beträffande de ekonomiska sanktionerna redan i

förbundsakten bör upptagas en serie ekonomiska påtryckningsmedel samt

en bestämmelse, att rådet ej skall tillgripa ett strängare medel än omständigheterna

kräva.

Därjämte torde möjligen böra föreskrivas, att en viss förbundsstat

skall i särskilt fall kunna befrias från deltagande i ekonomiska sanktioner

över huvud eller från medverkan i fråga om visst slags sanktion, om

denna stat eljest skulle utsättas för allvarliga olägenheter och befrielsen

ej väsentligen inverka på effektiviteten av förbundets samfällda aktion.

Beträffande de militära sanktionerna finner regeringen önskvärt,

att i förbundsakten regleras, i vilken största omfattning varje särskild

stat skall vara skyldig att deltaga i militär förbundsaktion.

I fråga om såväl ekonomiska som militära sanktioner synes böra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 90.

101

tydligt uttalas, att eu stat alltid skall äga sända ombud till rådet i varje

fall, då fråga är om denna stats deltagande i eu aktion, som skulle vara

för staten särskilt betungande.

10. Regeringen anser, att det skulle strida mot de allmännaste

rättsgrundsatser, därest, såsom i förslaget föreslås, förbundet skulle taga

till uppgift att under viss förutsättning förhindra samfärdseln mellan tvä

stater, av vilka ingendera tillhör förbundet, men den ena rakat i konflikt

med detta. Regeringen anser det vidare icke vara förenligt med erkända

rättsprinciper att, då eu förbundsstat brutit mot sina förpliktelser enligt

förbundsakten, även utom förbundet stående stater skola avskäras från

sina förbindelser med den fördragsbrytande staten. Gensaga bör därför

resas mot att i förbundsakten intagas bestämmelser i dessa båda hänseenden.

Det är ovisst, huruvida avses, att under givna förutsättningar

i förbundsakten förbjuden samfärdsel skall av förbundsstaterna betraktas

såsom casus belli; är detta fallet, bör gensagan särskilt betonas, g

11. I förslaget lämnas blott vissa antydningar rörande den inskränkning

i rustningarna, som är avsedd att genomföras, medan åt verkställande

rådet överlämnats att närmare fastställa styrkan av de särskilda staternas

rustningar. Detta synes emellertid ägnat att medföra slitningar och

friktioner, som skulle kunna äventyra hela förbundets bestånd. Önskvärt

vore därför, att i själva förbundsakten kunde, med utgångspunkt i de

principer, som förslaget innehåller, intagas bestämmelser om en verklig

avveckling av rustningsbördorna med bestämmande av så snävt som

möjligt tillmätta maximigränser för varje särskild stat.

I förbundsakten böra helst införas bestämmelser åsyftande att inskränka

mängden av på en gång i varje särskilt land befintlig krigsmateriel

ävensom förebygga möjligheterna att snabbt igångsätta en

produktiv krigsmaterielindustri, t. ex. genom ombildning av i fredstid för

andra ändamål avsedda fabriker.

Vidare torde lämpligen i nära anslutning till ett franskt ändringsförslag

kunna bestämmas, att förbundsstaternas efterlevnad av bestämmelserna

om rustningarnas begränsning skulle granskas av en särskild

internationell inspektionskommission, som sålunda bland annat skulle ha

till uppgift att kontrollera vapen- och ammunitionsindustrierna i de

särskilda länderna.

12. De svenska representanterna hava att verka för att, beträffande

de under föregående punkter berörda frågor, regeringens uppfattning må

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 höft. (Nr 90.) 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.~ts proposition nr 90.

vinna beaktande eller att i allt fall, därest detta visar sig ej kunna

åstadkommas, regleringen må ske i den riktning, som av regeringen önskas.

De svenska representanterna hava vidare, efter noggrann prövning

av förslaget, att framhålla och söka åvagabringa rättelse av de brister,

varav förslaget må finnas lida jämväl i delar, som ej berörts i föregående

punkter.

De svenska representanterna hava slutligen att — efter inhämtande

av närmare upplysningar ^ angående orsaken till att förslaget i trots av

sitt ursprung från innehållet i de av presidenten Wilson framställda

fjorton punkterna underlåter att beröra vissa av de i dessa punkter

upptagna och utom området för krigets folkrätt fallande frågor, främst

dem om nationaliteternas rätt och om alla staters rätt till fri handel i

kolonierna — taga under övervägande, huruvida ej lämpligen i förbundsakten

inledningsvis bör upptagas en allmän förklaring rörande

förbundsstaternas ställning till ifrågavarande spörsmål, innebärande deras

anslutning till presidenten Wilsons uppfattning.

Stockholm i mars 1919.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kung!. Muj:ts proposition nr 90.

163

Bil. 4.

Redogörelse

för från de neutrala staternas sida officiöst framställda förslag till

ändringar i fredskongressens utkast till förbundsakt för Nationernas

förbund av den 14 februari 1919.

Beträffande inledningen framhölls från svensk sida önskvärdheten

av att däri som allmän grundsats uttalades, att Nationernas förbund skulle

fotas å nationalitetsprincipen.

Med avseende å delegeradeförsamlingens sammansättning och verksamhet

(art. 2) föreslogs från norsk sida, att bestämd tidpunkt borde

angivas för delegeradeförsamlingens årliga sammanträde. Församlingens

kompetens borde regleras samt uttryckligen förklaras omfatta befogenhet

att genom specialkonventioner, under förbehåll av ratifikation, reglera

staternas inbördes förhållanden liksom uppställa internationella rättsregler.

Antalet representanter i församlingen för varje land föreslogs höjt till

fem. Dess förhandlingar borde vara offentliga. Även från holländsk

sida förelåg förslag om fixering av församlingens befogenhet. Den borde

bl. a. tillerkännas lagstiftningsrätt inom förbundsaktens ram. Förslag i

liknande riktning framfördes även från schweizisk sida, där man emellertid

dessutom ville i viss mån vidga församlingens kompetens på rådets

bekostnad.

Med avseende å rådets sammansättning (art. 3) framfördes ett synnerligen

stort antal ändringsförslag. Det uttalades sålunda, att i församlingens

val av representanter i rådet endast borde få deltaga

medlemmar från stater, vilka icke vore permanent representerade i rådet.

Från dansk sida föreslogs, att de fem allierade och associerade huvudmakterna

skulle äga utse en var två representanter och de övriga makterna

tillhopa åtta. Från norskt håll förordades, att rådet skulle vara

permanent samt att de av delegeradeförsamlingen utsedda ledamöter

skulle kvarstå i tre år; minst femton av förbundets medlemmar borde

hava representanter i rådet. De svenska delegerade framförde i anslutning

till den givna instruktionen förslag om införande av en gruppindelning

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Majrts proposition nr 90.

av de mindre makterna för utseende av ombud i rådet. Med avseende

å utökningen av de mindre makternas representanter i rådet anslöto sig

de svenska delegerade alternativt till det ovan angivna danska förslaget,

som bibehöll proportionen mellan de stora och mindre makternas representation

orubbad. Från svenskt håll betonades slutligen vikten av att

regler infördes som möjliggjorde rådets snabba trädande i funktion, således

med samma syfte som det norska förslaget om rådets permanens.

Beträffande reglerna om tillträde till förbundet (art. 7) framhölls

vikten av, att anslutningen gjordes så lätt som möjligt. De svenska

delegerade anslöto sig till ett från schweizisk sida framställt förslag, som

gick ut därpå, att skyldighet (ej blott möjlighet) att såsom medlem i

förbundet upptaga stat, som så önskade och som ej vore ursprunglig

medlem, skulle föreligga för församlingen, därest från statens sida vissa

på förhand uppställda villkor prövades uppfyllda. För beslut skulle

alltjämt erfordras två tredjedelars majoritet. Ett norskt yrkande avsåg

bl. a. att enkel majoritet skulle vara tillfyllest.

Med avseende å reglerna om rustningsbegränsningen (art. 8 och

9) framfördes från flera håll förslag dels om att öka delegeradeförsamlingens

inflytande på rustningsplanernas fastställande dels om åtgärder

för att förhindra den privata vapenfabrikationen.

Från svensk sida betonades önskvärdheten av att redan i förbundsakten

intoges vissa grundsatser beträffande en effektiv rustningsbegränsning

genom fastställande för en var stat av så trånga maximigränser som

möjligt; dessutom borde bestämmelser inryckas avseende begränsning av

varje stats på en gång förefintliga förråd av krigsmateriel ävensom av

möjligheterna för fredsindustriens snabba ombildning till krigsindustri.

I övrigt och ej minst från svenskt håll vann ett i annat sammanhang

framfört franskt ändringsförslag, gående ut på skapandet av eu

internationell kontroll över rustningsbegränsningarnas genomförande samt

av en central militär organisation för de s. k. militära sanktionernas

tillämpning, livlig anslutning.

Beträffande art. 10, innefattande garanti för statsområdenas och

författningarnas integritet, framställdes önskemål att garantin skulle utsträckas

jämväl till traktater.

Vid föredragning av de föreslagna reglerna för en fredlig utjämning

av tvister (art. 12) framfördes från svenskt och norskt håll förslag

om att tvistigheter borde, innan de underställdes exekutiva rådets eller

delegeradeförsamlingens prövning, underkastas ett förliknings- och undersökningsförfarande

på sätt närmare angivits i det skandinaviska utkastet

till en internationell rättsordning. Liknande förslag framfördes även från

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr DO.

165

schweizisk och, i anledning av art. 15, från nederländsk sida. Från

norskt håll framkom slutligen ett uttalande i riktning mot undantagslös

obligatorisk skiljedom.

Med avseende å förpliktelsen för staterna att, i fall då de vore

ense om skiljedomsförfarandets tillämplighet, (art. 13) hänskjuta tvist

till skiljedom, föreslogs från schweiziskt håll inrättandet av en konfliktdomstol,

som skulle ha att avgöra huruvida framställd invändning om

förfarandets otillämplighet vore berättigad.

Beträffande den fasta domstolens organisation framställdes av

svenska, danska, norska och schweiziska delegerade förslag till ändrad

lydelse av art. 14 i enlighet med följande principer: regler om domstolens

organisation borde intagas redan i förbundsakten; denna organisation

borde vara baserad å principen om staternas rättsliga likställighet; i

varje fall borde åt delegeradeförsamlingen inrymmas ett avgörande inflytande

å organisationen ifråga. Från schweiziskt håll framställdes

ett organisationsförslag av följande innehåll: domstolen skulle utses av

delegeradeförsamlingen för en tid av nio år på sådant sätt, att varje

medlem av förbundet skulle nämna minst en och högst fyra kandidater.

En var stat skulle därefter bland de sålunda föreslagna utse femton.

De som fått högsta röstetalen skulle vara medlemmar i domstolen. Vid

handläggning av ett visst mål skulle vardera parten äga utesluta fem

domare, så att domstolen komme att bestå av fem personer.

Från svensk sida framfördes förslag om en domstolsorganisation i

enlighet med vad som föreslagits i det skandinaviska utkastet till internationell

rättsordning. Som alternativ understöddes emellertid det

schweiziska förslaget. Därest det icke skulle låta sig göra att intaga en

domstolsorganisation i själva förbundsakten, borde dock ett principuttalande

inryckas till förmån för en tillämpning av grundsatsen om staternas

juridiska likställighet.

Beträffande art. 15 föreslogs av de schweiziska delegerade, att ett

yttrande, som omfattats av två tredjedelar av rådets medlemmar, tillika

representerande två tredjedelar av förbundsstatemas sammanlagda folkmängd,

skulle äga samma rättsverkan som enligt artikeln skulle tillkomma

enhälligt yttrande av rådet.

Rörande omfattningen och deltagandet i de enligt art. 16 för vissa

fall föreskrivna sanktionerna framfördes ett flertal önskemål. Från dansk

sida påyrkades bl. a. dels att de stater, vilkas medverkan vid sanktionernas

utförande begärdes, skulle få deltaga i besluten härom, dels att

vid sanktionernas bestämmande hänsyn borde tagas till de svårigheter,

som skulle i det särskilda fallet med hänsyn till geografiska eller ekono
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj ds proposition nr 90.

miska förhållanden yppa sig för de olika staterna. Möjlighet borde

öppnas för stater att förklara sig ständigt neutrala, vilket emellertid icke

skulle hindra eventuellt deltagande i ekonomiska sanktioner. Stat, som i

ett visst fall röstat mot användande av militära sanktioner, skulle ej

vara skyldig deltaga i sådana.

Från norsk sida anfördes, att de små staterna borde få tillfälle att

organisera sina arméer väsentligen med hänsyn till deras eget försvars

behov. De borde icke vara skyldiga deltaga i militära åtgärder riktade

mot stater, som ej voro medlemmar av förbundet. Sådan åtgärd borde

komma till stånd först sedan andra tvångsmedel visat sig verkningslösa.

De svenska delegerade understödde kravet på att makter, vilkas

medverkan vid ekonomiska och militära sanktioners utförande begärdes,

skulle få deltaga i de beslut, som därom fattades. Rörande de ekonomiska

sanktionerna framhöllos instruktionens synpunkter angående obehövligheten

att omedelbart tillgripa den totala finansiella och kommersiella avspärrningen.

Vad angick de militära sanktionerna betonades önskvärdheten

av att i förbundsakten reglerades'' den största omfattning, i vilken

varje särskild stat skulle vara skyldig att deltaga i sådana. Slutligen

framfördes de i instruktionen (mom. 10) angivna synpunkterna med avseende

å förhållandet till utanför förbundet stående makter.

Från olika håll framhölls önskvärdheten av, att det i det särskilda

fallet bleve på ett auktoritativt sätt konstaterat, att och av vilken stat

överenskommelsen brutits.

Från schweiziskt håll föreslogs slutligen införandet av en ny artikel,

som skulle konstatera staternas suveränitet och rätt att utan förbundets

inblandning handhava sina inre angelägenheter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 90.

1(!7

Bil. 5.

Sammanställning av olikheterna mellan bestämmelserna

i förslaget till förbundsakt och den slutligen antagna

texten.

härslaget u/a 1919. JJen 28/6 1919 antagna texten.

Art. 1.

Denna artikels innehåll återfinnes i de

nya art:a 2—4.

Art. 2.

återfinnes såsom ny art. 3, dock med

tillägg, att församlingen skall äga kompetens

jämväl rörande varje fråga som

angår freden i världen.

Art. 3.

Förbundets säte skulle vara mötesplatsen

för rådet blott om ej annat överenskommits.

Intresserad, ej i rådet representerad

stat skulle inbjudas att genom ombud

närvara i rådet vid dess överläggningar

i ämne, som direkt berör staten.

återfinnes såsom art. 4 dock med vissa

tillägg: Dådet kan med församlingens

bifall upptaga nya stater att ständigt

vara företrädda i rådet. På samma sätt

kan rådet öka antalet av representanter

för sekundärmakterna.

Ingen i rådet representerad stat kan

ha mer än ett ombud och en röst.

Förbundets säte skall i regel vara

rådets mötesplats, ehuru särskilt beslut

om annan mötesplats kan fattas.

— Jfr. ny art. 7 samt ändringen i

art. 11.

Inbjudan skall medföra rätt för den

inbjudna staten att sända ombud med

säte och stämma i rådet; inbjudan skall

ifrågakomma blott till överläggning i

ämne som speciellt berör staten i fråga.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Art. 4.

återfinnes såsom ny art. 5 med det tilllägg,

att, där ej annat i förbundsakten

eller fredsfördraget bestämts, beslut av

rådet eller församlingen för sin giltighet

fordra enhällighet bland närvarande

medlemmar.

Art. 5.

Förbundets säte skall vara Geneve,

men annan ort kan genom beslut av

Generalsekreteraren skulle utses av rådet bestämmas. Generalsekreteraren

förbundsrådet. — utom den förste — utses av rådet

med församlingens godkännande.

Män och kvinnor äga lika rätt till

platser i förbundets tjänst (ny art 7).

Art. 6.

Förbundsbyggnader och förbunds- Förbundsbyggnaderna m. m. skola

representantersjmstäder m. m. skola vara blott åtnjuta okränkbarhet.

exterritoriella.

Tillträde till förbundet för stat, som

ej tillhörde någon av de privilegierade

kategorierna skulle icke kunna äga rum

annat än efter samtycke av 2/s majoritet

inom församlingen samt kunna beviljas

blott stater, som uppfyllde vissa villkor.

I ett särskilt protokoll skulle uppräknas

stater, andra än de krigförande,

vilka skulle äga tillträde oberoende av

omröstning.

Art.

Rådet skulle dels upprätta plan för

avrustningen dels föreslå till de särskilda

staternas avgörande styrkan av

deras rustningar inom ramen för ifrågavarande

plan.

7.

(art. 1) Den nya formulering dessa bestämmelser

erhållit innebära ingen sakändring,

men bestämmelsen har erhållit

positiv avfattning. Jfr. dock de nya

bestämmelserna i art. 4 (3 i förslaget)

om representation i rådet.

I ett annex till förbundsakten angivas

ifrågvarande stater. De skola räknas

som ursprungliga medlemmar därest de

accedera utan förbehåll inom två månader

frän aktens ikraftträdande. Det angives

ej, när detta skall anses ha ägt

rum.

8.

Rådet skall endast upprätta plan av

det förra slaget att för vidare åtgärd

underställas de särskilda staterna.

Planen skall underkastas revision vart

tionde år.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

169

Staterna skulle utbyta meddelanden

om sina militära rustningar och program.

Art.

Ett permanent råd skulle biträda med

sakkunskap i militära och marina frågor

och särskilt beträffande tillämpandet av

art. 8.

Art.

Signatärmakterna skulle förbinda sig

att vid krigshot vidtaga åtgärder till

fredens betryggande.

Art.

Artikelns hypotes var, att en tvist

uppstått, som ej kunde lösas på vanlig

diplomatisk väg.

Art.

Art.

Exekutivrådet skulle uppgöra plan för

en fast domstol; om planens vidare behandling

var intet bestämt.

Domstolen skulle blott ha dömande

uppgifter.

Art.

För det fall att rådet ej lyckas förlika

parterna skulle rådet publicera en

rapport.

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

Upplysningar skola utbytas jämväl om

krigsindustrier och för militära syften

ombildbara industrier.

9.

Nya texten talar om råd beträffande

utförandet jämväl av art. 1.

11.

Det är förbundet som sådant och ej

dess enskilda medlemmar, som skola

vidtaga åtgärd.

I de i art. förutsedda fall skall rådet

på yrkande av förbundsstat hålla extraordinärt

sammanträde. Jfr svenskt yrkande

vid gamla art. 3.

12.

Hypotesen är nu, att tvist uppstått,

som hotar att leda till brytning.

13.

Nya texten innehåller en uppräkning

av tvister, som alltid skola anses arbitrabla.

14.

Exekutivrådet skall uppgöra och för

förbundsstaterna till antagande framlägga

sådan plan.

Domstolen skall jämväl vara konsultativt

organ åt rådet och församlingen.

15.

Det är numera klart, att rapporten

inom rådet blott behöver godkännas av

en enkel majoritet.

1 sand. 75 käft. (Nr 90.)

22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kung!. Majrts proposition nr 90.

Därest rapporten ej blir enhällig, ^

skulle majoritet och minoritet äga publicera

sina meningar.

Då delegeradeförsamlingen var förlikningsorgan,

skulle dess rapport ej vara

bindande, om den ej var enhällig.

Om en fördragsbrytande stat underlät

att ställa sig en enhällig rapport

till efterrättelse, skulle rådet föreslå

medel till genomförande av rapportens

verkställighet.

Art.

Bristande iakttagande av bestämmelserna

i art. 12 skulle anses utgöra krigshandling

och medföra alla förbindelsers

avbrytande.

Enligt förslagets franska text skulle

rådet »indiquer» de styrkor, varmed de

särskilda staterna skulle deltaga i militära

sanktioner; motsvarande engelska

text hade uttrycket »recommend».

Art.

A utomstående stat, som antoge inbjudan

att i och för tvist åtaga sig förbundsförpliktelser,

skulle bliva tillämpliga

art. 1—16.

Varje särskild stat, som har ombud i

rådet, äger ge offentlighet åt sin mening

om tvisten.

Blir rapporten ej enhällig, förbehålles

åt förbundsstaterna att var för sig vidtaga

åtgärd för upprätthållande av rätt

och rättvisa, således även att börja krig.

Om tvist mellan parter av en av dem

invändes enligt folkrätten falla uteslutande

inom en nationell domstols kompetens,

och om invändningen godkännes,

skall rådets rapport blott utsäga detta.

För att rapport av församlingen skall

ha samma kraft som rapport av rådet,

behöver den ej vara enhällig, utan det

är tillräckligt med de i rådet företrädda

staternas röster samt enkel majoritet

bland de övriga.

Denna bestämmelse har fått bortfalla.

16.

Grund till avbrytande av alla förbindelser

med en förbundsstat utgör

blott börjande av krig med åsidosättande

av åtaganden enl. art. 12, 13 och 15.

Rådet skall blott äga anbefalla (recommander,

recommend) ifrågavarande styrkor.

Vilket som helst brott mot någon

förbundsstat kan däremot medföra uteslutning

ur förbundet. För sådan uteslutning

fordras ett med bortseende från

den fördragsbrytande staten enhälligt

beslut av rådet.

17.

I händelse utomstående stat i och för

tvists biläggande antager inbjudan att

åtaga sig förbundsförpliktelser, bliva å

staten tillämpliga endast bestämmelserna

i art. 12—16.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

171

Art. 16 skulle bli tillämplig å stat,

som ej antoge inbjudan, därest den

handlade i strid mot reglerna i art. 12.

Art.

Art.

Art.

För att vara centralorgan för den internationella

arbetslagstiftningen skulle

såsom förbundsorgan insättas en internationell

arbetsbyrå.

Art.

Art.

Jfr gamla art. 5.

Art.

Om utomstående stat avböjer sådan

inbjudan, kunna bestämmelserna i art.

16 tillämpas å densamma blott, om den

börjar krig mot förbundsstat

18.

återfinnes som punkt d) i art. 23.

19.

återfinnes såsom art. 4 22.

20.

återfinnes såsom punkt a) i art. 23,

dock att i nämnda punkt blott talas

om upprättande av erforderliga internationella

organ.

21.

återfinnes såsom punkt e) i art. 23 med

en mindre redaktionell ändring.

22.

återfinnes såsom art. 24.

Enligt nytt tillägg skall generalsekretariatet,

med rådets begivande, tjäna

som byrå åt sådana grenar av internationell

verksamhet, som äro fotade på

allmänna överenskommelser men sakna

egna permanenta organ. — Jfr ny art. 6.

23.

återfinnas såsom art. 18.

Art. 24—25.

återfinnes såsom art. 19—20.

I en ny art. 21 fastslås, att internationella

överenskommelser med syfte att

upprätthålla freden (Monroedoktrinen)

icke stå i strid med förbundsakten.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Majds proposition nr 90.

Art. 26.

Ändring av förbundsakten skulle erfordra

enhällighet inom rådet samt 2/3

majoritet inom församlingen.

Enligt den nya lydelsen behöver för

ändring blott näs enkel majoritet inom

de! egeradeförsam] ingen.

Stat äger anmäla avvikande mening

rörande vidtagen ändring och blir då

obunden av densamma men har därmed

även upphört att tillhöra förbundet.

I övrigt äger stat med två års uppsägning

utträda ur förbundet (art. 1).

Helt nya frågor upptagas i art. 23,

punkterna b, c och f, samt i art. 25.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

173

Bil. 6.

Kommentar till förbundsakt för nationernas förbund,

framlagd av brittiska regeringen för parlamentet i juni 1019.

Det första utkastet till nationernas förbundsakt offentliggjordes

den 14 februari 1919; under de närmast därpå följande veckorna hade

kommissionen för nationernas förbund förmånen av ett meningsutbyte

med ombud för tretton neutrala regeringar samt av mycken kritik från

båda sidor av Atlanten. Akten underkastades en noggrann omprövning

och ett stort antal förändringar vidtogos. I sin reviderade form

antogs det enhälligt av de allierade och associerade makternas representanter

vid plenarsammanträde i Paris den 28 april 1919.

Den handling, som framgått ur dessa överläggningar, är ej en

grundlag för en överstat utan, såsom av titeln framgår, en högtidlig

överenskommelse mellan suveräna stater, vilka samtycka till att begränsa

sin fulla handlingsfrihet på vissa punkter till fromma för sig själva

och för världen i dess helhet. Kommissionen, som är av den uppfattning

att en generation icke kan hysa förhoppning att kunna binda sina efterkommande

genom skrivna ord, har vid sitt arbete hela tiden utgått från

den förutsättning, att förbundet allt framgent måste i sista hand bero av

de däri ingående staternas fria samtycke; denna förutsättning kommer tydligt

fram i nästan alla artiklar i akten, vars yttersta och starkaste garanti

måste vara allmänna meningen i den civiliserade världen. Om framtidens

folk i det hela komma att bliva själviska, rovlystna och krigiska,

kunna inga medel och ingen organisation tillbakahålla dem. Möjligt är

blott att upprätta en organisation ägnad att göra det fredliga samarbetet

lätt och därför brukligt samt att lita på sedvanans förmåga att forma den

allmänna meningen.

Men om sålunda kommissionen såsom en av grundsatserna för

sitt arbete utgått från de bestående politiska förhållandena, har den

tillika sökt skapa en ram ägnad att möjliggöra och uppmuntra en alltjämt

fortskridande utveckling i enlighet med framtidens idéer. Om den

endast sparsamt föreskrivit, vad förbundet har att göra, har den varit

ej mindre varsam vid bestämmandet av, med vilka ämnen förbundet e

må befatta sig.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Majds proposition nr 90.

Ett antal ändringsförslag, avseende att fastslå förbundets arbetsmetoder

eller de åtgärder, som det under givna förutsättningar skulle

vidtaga, och i allmänhet åsyftande ökad precision, hava förkastats med

full avsikt; ej på den grund att kommissionen icke ställde sig sympatisk

till de framlagda förslagen, utan enär det ansetts klokast att lämna framtidens

statsmän så fria händer som möjligt och att överlämna åt förbundet

att såsom en levande organism själv utfinna de för detsamma lämpligaste

utvecklingslinjerna.

Förbundets medlemmar.

Art. 1 innehåller betingelserna för inträde i förbundet och utträde

ur detsamma. Med utgångspunkt däri, att akten skall ingå i fredstraktaten,

har artikeln avfattats så, att den öppnar möjlighet för de fientliga

makterna att godtaga förbundets grundlag utan att dock omedelbart

bliva medlemmar av förbundet. Man hyser den förhoppning, att förbundets

ursprungliga medlemmar skola utgöras av de trettiotvå allierade och associerade

makter, som undertecknat fredstraktaten, samt av tretton neutrala

stater.

Anmärkas bör, att ursprungliga medlemmar måste förbehållslöst

ansluta sig till förbundet och därför alla åtaga sig samma förpliktelser.

Sista stycket innebär ett viktigt hävdande av grundsatsen om staternas

suveränitet, om den ock föreskriver, att ingen stat skall kunna

träda tillbaka endast för att undgå följderna av att den brutit sina

förpliktelser. Man torde kunna antaga, att medgivandet av rätten till

utträde faktiskt skall undanröja all sannolikhet för att någon stat skall

önska begagna sig av densamma, i det att den befriar staterna från varje

känsla av tvång och därigenom bidrager till att de med större villighet

åtaga sig medlemskap i förbundet.

*

Förbundets organ.

Art. 1—7 beskriva förbundets huvudorgan.

Församlingen, som skall bestå av officiella representanter för alla

förbundsmedlemmar, däri inbegripet de Brittiska dominions och Indien,

är den statskonferens, som förutsättes i nästan alla förslag till en internationell

rättsordning, vare sig dessa även innesluta en församling av

folkrepresentanter eller ej. Det överlämnas åt de särskilda staterna att

avgöra, huru deras respektive delegationer skola vara sammansatta; alla

medlemmarna behöva ej vara talesmän för sina respektive regeringar.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr ''JO.

175

Församlingen har befogenhet att överlägga rörande alla frågor, som

angå förbundet, oeh det är att antaga att det blir genom församlingen

som regeringarna i världen komma att lämna sitt samtycke till förändringar

och förbättringar i den mellanfolkliga rätten (se art. liJ) samt till de många

överenskommelser, som komma att erfordras för internationell samverkan.

Dess särskilda befogenheter inbegripa utseendet av de fyra sekundärmakter,

som för viss tid skola vara representerade i rådet, godkännandet

av utnämningen av generalsekreterare och upptagandet (med två

tredjedelars majoritet) av nya medlemmar.

Beslut av församlingen måste utom i vissa särskilt angivna fall

vara enhälliga. På nationalkänslans nuvarande utvecklingsstadium komma

suveräna stater icke att samtycka till att låta sig bindas av en lagstiftning,

som antagits med röstövervikt bland deras likar, även om övervikten

är överväldigande. Men om deras suveränitet i teorien respekteras, är

det osannolikt, att de skola framhärda i att motsätta sig en stark och samfälld

meningsyttring annat än i frågor, vilka de betrakta såsom vitala.

Församlingen är nationernas förbunds högsta organ. Men en korporation,

som består av nära hundrafemtio medlemmar och vars beslut

erfordra enstämmighet mellan omkring femtio stater, är tydligen icke ett

praktiskt lämpligt organ för den internationella samverkans vanliga syften

och ändå mindre då det gäller trängande fall. En mycket mindre korporation

erfordras, och denna måste, om den skall kunna handla med

verklig myndighet, vara ett organ, som representerar den verkliga fördelningen

av den organiserade politiska makten i världen.

En sådan korporation utgöres av rådet, som är förbundets centralorgan

och ett politiskt organ, utrustat med större makt än något annat,

som världen hittills skådat. Till formen utgöras dess beslut blott av hemställanden,

men när de, som rikta hemställan, inbegripa de politiska

ledarna för alla stormakterna och för fyra andra makter, som utsetts av

världens stater, samlade till rådslag, är det sannolikt, att den, om enhällig,

skall visa sig oemotståndlig.

Det blotta faktum, att dessa nationella ledare, som stå i kontakt

med den politiska situationen i sina respektive hemland, skola åtminstone

en gång om året träda i personlig beröring med varandra i och för

meningsutbyte, är ett verkligt framsteg av oerhörd betydelse för de

mellanfolkliga förbindelserna. I förbundsakten finnes dessutom intet som

hindrar, att under mellantiderna mellan de ordinarie mötena deras platser

intagas av representanter, som äro ständigt bosatta å den ort, som skall

vara förbundets säte; dessa representanter torde bliva benägna att söka ena

sig om en gemensam ståndpunkt och kunde i trängande fall rådgöra

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

och vidtaga gemensamma åtgärder. Trycket av betydelsefulla ärenden,

som fordra en snar lösning, kommer sannolikt att åtminstone under de

närmaste åren nödvändiggöra en dylik ständig representation.

Det förhållande, att för rådets liksom för församlingens beslut i

regeln erfordras enhällighet, kommer i praktiken sannolikt icke att visa

sig utgöra ett allvarligt hinder. Om den vilja att enas förefinnes, vilken

förbundets begrepp förutsätter, kan det antagas, att samförstånd skall

kunna uppnås eller att åtminstone minoriteten skall böja sig för majoriteten.

Ringa praktisk fördel men mycken fara skulle följa, om man medgåve en

majoritet inom rådet möjlighet att överrösta en av stormakterna. Ett

betydelsefullt undantag från regeln om enhällighet göres i den bestämmelse

i art. 15, vari föreskrives, att, beträffande tvister, som underställts

rådet, parternas samtycke icke erfordras för att de framställda förslagen

skola bliva gällande.

Andra stycket i art. 4 skapar möjlighet för Tysklands och Rysslands

inträde i rådet, så snart de framträtt såsom stormakter, beträffande

vilka man kan utgå ifrån att de skola fullgöra sina åtaganden;

samma bestämmelse kan måhända även uppmuntra mindre stater

att bilda statsförbund eller eljest sammansluta sig för att tillsammans

erhålla ständig representation i rådet. Bestämmelse bar träffats i syfte

att garantera, att en dylik ökning av de i rådet ständigt representerade

staternas antal icke skall förminska värdet av de små staternas representation,

men något bestämt förhållande mellan antalet stater i de båda

nämnda kategorierna har icke blivit fastställt.

De mindre staternas intressen skyddas vidare av femte stycket i

art. 4. Då beslut av rådet måste vara enhälliga, giver rätten att dit

sända en representant för att »såsom ledamot» deltaga i förhandlingarna

vederbörande stat vetorätt i alla frågor, som särskilt beröra densamma,

utom beträffande avgörandet av tvist, i vilken den själv är part. En invändning,

att denna bestämmelse skulle lamslå rådets verksamhet, synes

icke hållbar, enär det förefaller högst otroligt, att vetorätten skulle utövas

annat än i synnerligen vitala frågor.

Förhållandet mellan församlingen och rådet bar med avsikt lämnats

obestämt, enär det anses olämpligt att begränsa någonderas kompetens.

Fall komma att uppstå, då ett församlingssammanträde skulle

vara mindre lämpligt, och på grund härav bör rådet icke vara skyldigt

att invänta församlingens godkännande. Bortsett från det sannolika i

att staternas ombud i rådet också skola äga säte i församlingen, kommer

det permanenta sekretariatet eller den nya internationella administrationen

att utgöra ett föreningsband mellan de båda organen.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

177

Sistnämnda organisation har utomordentliga möjligheter att bliva till

nytta, och ett mycket vidsträckt arbetsfält kommer att öppna sig för den

förste generalsekreterarens energi och initiativkraft. En av hans mest

betydelsefulla uppgifter kommer att bliva att samla, gallra och sprida

upplysningsmaterial från alla delar av världen. Tillgången till pålitligt

och fullständigt material av faktisk och statistisk art kommer att i sig

utgöra ett kraftigt verktyg i fredens tjänst. Man kan även svårligen överskatta

värdet av ett ständigt samarbete mellan sakkunniga och ämbetsmän

beträffande frågor, som äro ägnade att understryka de nationella intressenas

gemensamhet snarare än skiljaktigheterna dem emellan.

Förebyggande av krig.

Art. 8—17, vilka utgöra aktens centrala och huvudsakliga del

innehålla de bestämmelser, som äro avsedda att trygga förtroende mellan

folken och undvikande av krig, ävensom de förpliktelser, vilka förbundsmedlemmarna

åtaga sig i sådant syfte. De omfatta:

1. Begränsning av rustningarna.

2. Ömsesidig garanti för territorium och oberoende.

3. Erkännande, att varje omständighet, som hotar den mellanfolkliga

freden, är av internationellt intresse.

4. Överenskommelse, att icke gripa till krig, förrän försök gjorts

att på fredlig väg lösa uppkommen tvist.

5. Förfarande för att trygga en fredlig uppgörelse, innefattande

bestämmelser om publicitet.

6. Sanktioner att användas för bestraffande av brott mot överenskommelsen

enligt punkt 4.

7. Liknande bestämmelser beträffande lösande av tvister, vari

stater, som ej tillhöra förbundet, äga del.

Alla dessa bestämmelser äro nya, och tillsammantagna beteckna de

ett oerhört betydelsefullt framsteg i de mellanfolkliga förbindelserna.

Art. 8 gör det tydligt, att varken rådet eller någon annan

skall göra förelägganden beträffande styrkan av de särskilda ländernas

försvarskrafter. Rådet skall endast uppgöra förslag, vilka regeringarna

äga att antaga eller förkasta. Medlemmarna överenskomma att,

sedan förslagen en gång antagits, de ej skola överskridas. Utformningen

och antagandet av dylika rustningsprogram kunna förväntas äga rum i

form av en allmän avrustningskonvention, som skall ansluta sig till förbundsakten.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 15 käft. (Nr 90.)

23

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Det utbyte av upplysningsmaterial, varom bestämmelse träffats i

artikelns sista stycke, kommer utan tvivel att verkställas genom den kommission,

som avses i art. 9. Tanken att åt denna kommission skulle givas

en allmän rätt till inspektion och överinseende för att trygga genomförandet

av art. 8 förkastades av flera skäl. För det första skulle i närvarande

stund en sådan rätt av många stater icke tolereras, utan skulle

framkalla friktioner och avoghet mot förbundstanken; den skulle ej heller

stå väl tillsammans med det antagande om ömsesidig uppriktighet och

ärlighet, varå förbundet är grundat, i det att nämligen förbundsmedlemmarna

överenskomma att sinsemellan fritt och fullständigt delgiva

varandra allt upplysningsmaterial. Den skulle slutligen i själva verket

ej heller vara av praktiskt värde. Krigsförberedelser i stor skala

kunna ej hållas dolda, medan å andra sidan ingen inspektion kunde förväntas

uppdaga sådana verkligt betydelsefulla hemligheter som nya gaser

och sprängämnen eller andra detaljuppfinningar. Den erfarenhet, som

lämnas av vår egen fabrikslagstiftning, visar bäst, vilken här av tjänstemän,

som är erforderlig för att göra en inspektion effektiv, samt huru

mycket jämväl under sådana omständigheter kan undgå upptäckt. I

varje fall skulle förbundet säkerligen icke beträffande sådana detaljer

erhålla säkrare upplysning genom en kommission, än den som vinnes av

de särskilda staterna genom deras vanliga upplysningsväsen.

Ej heller kan kommissionen fylla en internationell generalstabs

roll. En generalstabs uppgift är att förbereda kriget, men sådan förberedelse

kräver, att man har en bestämd fiende för ögonen. Det skulle

tydligen vara omöjligt för brittiska officerare att på ett i någon som

helst mån praktiskt sätt deltaga i utarbetandet av planer, hur hypotetiska

de än må vara, mot deras eget land; men alla medlemmar av en stab

måste samarbeta med fullt förtroende. Det är vidare uppenbart, att ingen

stat skulle till medborgare i stater, som kunde tänkas bliva dess fiender,

meddela de upplysningar beträffande sina egna strategiska planer, vilka äro

nödvändiga för en gemensam försvarsplan. Det mesta som i denna riktning

kan uträttas av kommissionen, är att insamla icke förtroligt upplysningsmaterial

av militärt värde samt möjligen att bearbeta vissa transiteringsfrågor

av särskild natur.

Ordet »yttre» i art. 10 utvisar, att förbundet icke kan utnyttjas såsom

en helig allians för att undertrycka nationella eller andra rörelser

inom någon av förbundsmedlemmarnas gränser, utan blott till att förebygga

territoriella erövringar.

Av vikt är, att föreliggande artikel sammanställes med art. 11 och

19, vilka göra det tydligt, att akten icke är avsedd att fastslå den nya

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr DO.

179

territorialfördelningen såsom något heligt och för all framtid oföränderligt,

utan tvärtom att tillhandahålla eu organisation ägnad att medgiva

mellan folkliga frågors alltjämt fortskridande reglering i eldighet med

framtidens krav. Frånvaron av en dylik organisation och traktaters

därav följande fortbestånd långt efter det att de blivit föråldrade har

givit upphov till många av gångna tiders tvister. Dessa artiklar kunna

därför sägas inleda eu ny internationell ordning med uppgift som skulle

så vitt möjligt undanröja eu av de främsta anledningarna till krig.

Art. 12—1(> innehålla bestämmelser om förfarandet för tvisters

lösande på fredlig väg samt därmed sammanhängande förpliktelser och

sanktioner. Hela denna organisation vilar på det grundläggande erkännandet,

att en stat, som griper till krig utan att underställa tvistegrunden

skiljedomare eller rådet eller utan att vänta tills tre manader förflutit,

efter de förras utslag eller det senares hemställan, eller som slutligen

griper till krig i strid mot sådant utslag eller hemställan (om i hemställan

instämt alla medlemmar i rådet., som ej äro parter i tvisten), genom

en dylik handling skall anses ha begått en krigshandling mot alla

andra förbundsmedlemmar, vilka skola omedelbart avbryta alla förbindelser

med densamma samt, om erforderligt, gripa till vapen.

Resultatet är, att krig enskilda stater emellan betraktas såsom möjligt

endast i fall, då rådet ej lyckats åvägabringa en enhällig rapport

eller då (förutsatt att tvisten hänskjutits till församlingen) församlingen

ej fattat sitt beslut med instämmande av alla i rådet representerade förbundsmedlemmar

samt av ett flertal bland övriga stater. Om en stat

underlåter att handla i överensstämmelse med ett fällt skiljedomsutslag,

utan att dock gripa till krig, har det överlämnats åt rådet att taga under

övervägande de åtgärder, som böra vidtagas för domens genomförande;

ingen dylik bestämmelse har träffats i händelse av underlåtenhet

att genomföra en enhällig hemställan av rådet, men det kan antagas,

att det sistnämnda i sådant fall skulle utöva något slag av påtryckning.

T detta liksom i andra fall kommer den ej minst betydelsefulla

delen av påtryckningen att utgöras av den offentlighet, varom bestämmelse

är träffad i förlikningsförfarandet. De dunkla källor, ur vilka internationella

tvister härflyta, komma att bringas i dagen, och bildandet av

en upplyst allmän mening möjliggöres.

Art. 13 erkänner i viss mån, ehuru den icke upptager principen

om obligatorisk skiljedom beträffande något särskilt slag av tvister, den

skillnad, som under senare år arbetat sig fram mellan tvister, som äro

•eller icke äro av natur att kunna avgöras på rättslig väg, i det att i art.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kung!. Maj:ts proposition nr 90.

förklaras, att beträffande vissa stora grupper av tvister, dessas hänskjutande

till skiljedom är prima facie önskvärt.

Den fasta internationella domstol, som skall inrättas i enlighet med

art. 14, är nödvändig för varje verkligt framsteg på den internationella

rättens område. Under nuvarande förhållanden spelar i förbundsakten den

politiska sidan vid tvisters lösande en större roll än den juridiska, men

»politiska» lösningar kunna aldrig vara fullt tillfredsställande eller rättvisa.

I sista hand och i längden är det endast rätten, som kan ersätta

kriget, men för att rätten skall komma i högsätet erfordras en sådan

kontinuerlig utveckling av den mellanfolkliga rättsdoktrinen, vilken för

närvarande befinner sig i sin barndom, som endast kan åstadkommas

genom en serie domar av en fast domstol, som småningom utarbetar eu

fast rättspraxis. Enstaka fall av skiljedom kunna aldrig, hur framgångsrika

de än må vara, i samma grad lyckas upprätta ett rättens herravälde.

Enligt art. 15 kan en tvist som hänskjutes till rådet av detsamma

behandlas på flera olika sätt.

1. Rådet kan behålla saken i sina egna händer på sätt det med

säkerhet kommer att göra beträffande varje fråga av väsentligen politisk

natur, av vilken en mäktig stat själv anser sig nära berörd.

2. Det kan underställa varje tvist av rättslig natur den fasta domstolen

i och för utlåtandes inhämtande, ehuru i detta fall det slut, vartill

domstolen kommit, icke äger bindande kraft, förrän rådet gjort det till sitt.

3. Rådet kan behålla saken i egen hand och dock hänskjuta enskilda

punkter till yttrande ur juridisk synpunkt.

4. Hinder möter ej mot att rådet hänskjuter en tvist av vad slag

den vara må till en kommission eller mot att en sådan kommission göres

stadigvarande. Möjlighet finnes följaktligen för därtill ägnade tvisters

hänskjutande till sådana icke-politiska nämnder som de »förlikningsnämnder»,

varom från manga hall önskemal framställts. Sådana kommissioners

rapporter skulle naturligtvis erfordra rådets godkännande för att erhålla

vitsord, men akten lämnar ett vidsträckt fält för vidare utveckling i denna

riktning.

5. Rådet äger när som helst hänskjuta en tvist till församlingen.

Det förfarande, som antytts under punkterna 2, 3 och 4, kommer då att

stå församlingen öppet.

Det har redan påpekats, att vid tvisters slitande i enlighet med

föreliggande art., parternas eget samtycke icke erfordras för att giva kraft

åt rådets förslag. Denna betydelsefulla föreskrift avlägsnar varje olägenhet,

som skulle kunna uppkomma i detta sammanhang av den rätt, som

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kuni/l. Maj:ts proposition nr 90.

181

(se art. 4) tillkommer varje stat att såsom ledamot deltaga i rådets överläggningar

i frågor, som särskilt beröra densamma.

Man är berättigad till det antagande, att varje stat som beträffande

en given tvist gör gällande denna rätt, skall få tillfälle att välja, huruvida

den vill förklara sig såsom part i tvisten eller ej. Om den förklarar

sig såsom part, kommer den att förlora sin vetorätt, varom ej, kommer

den att betraktas såsom icke intresserad i frågan, och den kommer då

ej att erhålla rätt till ledamotskap i rådet.

Sanktionerna i art. 16 äro med undantag för artikelns sista stycke

tillämpliga endast i fall av brott mot förbundsakten, som innebära ett tillgripande

av krig. I första hand överlämnas det åt de särskilda staterna

att avgöra, huruvida ett dylikt fördragsbrott förelupit eller ej, och huruvida

sålunda en krigshandling gentemot förbundet blivit begången. Att invänta

en domstols eller ens rådets utlåtande skulle innebära dröjsmål, och dröjsmål

kunde i en sådan kritisk situation visa sig ödesdigert. Yarje stat har

därför rätt att i dylikt fall på eget initiativ avbryta förbindelserna med den

felande staten, men det är i själva verket troligt, att de mindre staterna,

därest de ej själva direkt anfallas, komma att avvakta det beslut, som

fattas av stormakterna eller av rådet, vilket senare måste sammanträda

snarast möjligt och som otvivelaktigt kommer att göra så inom

få timmar. Det är rådets plikt att med biträde av sina rådgivare i lands-,

sjö- och luftförsvarsfrågor föreslå de effektiva styrkor, som varje förbundsmedlem

skall ställa till förfogande; för sådant ändamål har varje förbundsmedlem,

från vilken bidrag begäres, rätt att deltaga i rådets förhandlingar

med vetorätt vid behandlingen av frågan om dess egen medverkan.

De särskilda styrkorna komma sålunda att fastställas genom

överenskommelse, såsom ju även är nödvändigt, om aktens anda skall bibehållas

oförkränkt och om den samfällda aktionen skall bliva effektiv.

Men det är önskvärt att på denna punkt bemöta invändningen att under

sådana förhållanden förbundets ingripande alltid måste komma för sent

och följaktligen ej skulle kunna erbjuda någon garanti mot plötsliga

angrepp.

Det är sant, att i brist på eu stark internationell väpnad styrka,

färdig till ögonblickligt ingripande i alla delar av världen, förbundsmedlemmarna

måste själva träffa anstalter för omedelbart självförsvar emot

varje styrka, som plötsligt skulle kunna koncentreras emot dem, varvid

de kunna falla tillbaka på sådana, överenskommelser, som de tilläventyrs

tidigare träffat med sina grannar för dylikt ändamål. Intet

förbud finnes i akten (se art. 21) mot överenskommelser i defensivt syfte

mellan stater, försåvitt dessa överenskommelser verkligen och uteslutande

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kung!. Maj:ts proposition nr 90.

äro defensiva, samt så vitt deras innehåll offentliggöres. De måste

tvärtom hälsas med tillfredsställelse, för så vitt de bidraga till att bevara

freden i världen.

Staterna måste sålunda för att motstå den första stöten vid ett

plötsligt angrepp lita till sin egen motståndskraft och sina grannars bistånd.

Men i de fall då, såsom när moratoriet iakttages, angreppet icke är plötsligt,

är det visst, att de stater, vilka misstänka ett brott mot förbundsakten,

skola ha i förväg rådfört sig med varandra på icke-officiell väg för att besluta

om förebyggande åtgärder samt uppgöra planer, vilka kunna omedelbart

bringas till verkställighet, om sådant brott äger rum. I sådan händelse

komme dessa sammanträden av ombud för vissa makter att utveckla

sig till ett förbundets högsta krigsråd, vilket vid sin sida komme

att ha en samfälld rådgivande stab. Vissa skäl till stöd för att denna

stab måste vara en institution ad hoc och ej en permanent institution

hava angivits under art. 8.

Sista stycket i art. 16 avser att reglera det fall, att en stat, som

brutit sina förbundsförpliktelser, dock söker bibehålla sin ställning inom

församlingen och rådet.

Art. 17 uttalar förbundets fordran att ingen stat, vare sig den är

medlem av förbundet eller ej, skall ha rätt att störa freden i världen,

innan fredliga metoder för uppgörelse blivit prövade. Liksom i äldre

engelsk rätt varje våldshandling, varhelst den än blivit begången, efter

hand blev betraktad som ett brott mot kungsfriden, på samma sätt skall

hädanefter envar plötslig krigshandling anses utgöra ett brott mot förbundsfriden,

för vilket behörig upprättelse skall krävas.

Fördrag och överenskommelser.

Art. 18—21 beskriva de nya betingelser, vilka måste ligga till grund

för mellanfolkliga överenskommelser, om vänskap och ömsesidigt förtroende

skall bliva rådande mellan folken. De första tre av dessa artiklar stadga,

att alla fördrag skola vara 1) offentliga, 2) underkastade omprövning på

hemställan av församlingen, samt 3) förenliga med förbundsaktens bestämmelser.

Ifrågavarande bestämmelser äro av den allra största betydelse.

Art. 18 gör registrering och ej offentliggörande till villkor för traktaters

giltighet, detta av praktiska skäl, enär erfarenheten visat, att antalet

av de nya internationella överenskommelser, som ständigt avslutas

sannolikt kommer att bliva så stort, att omedelbart offentliggörande måhända

ej är möjligt; dock åligger det sekretariatet att offentliggöra alla

fördrag, så snart ske kan.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Mai du proposition nr 90.

183

Art. 19 bör ses i samband med art. 11.

Art. 21 gör det tydligt, att förbundsakten ej är avsedd att upphäva

eller försvaga något annat avtal, som är förenligt med aktens egna bestämmelser

och som redan ingåtts av förbundsmedlemmarna till fredens

vidare tryggande, eller som komma att i framtiden ingås av dem i

sådant syfte. Till dylika avtal måste räknas särskilda avtal om obligatorisk

skiljedom samt militära överenskommelser av rent defensiv karaktär.

Monroedoktrinen och liknande överenskommelser hänföras till samma

grupp. De hava, såsom historien utvisar, visat sig utgöra ej verktyg för

nationell ärelystnad utan fredsgarantier.

Monroedoktrinens ursprung är väl känt. Den proklamerades år

1823 i syfte att skydda Amerika från att bliva en skådeplats för den

europeiska absolutismens intriger. Ursprungligen en grundsats för Amerikas

utrikespolitik, har den sedermera vunnit internationellt erkännande,

och det är ej obilligt av Förenta Staternas folk att begära detta förhållandes

erkännande i akten. Till sitt väsen överensstämmer doktrinen

med aktens anda, och i själva verket innebära förbundets grundsatser,

sådana de kommit till uttryck i art. 10, utsträckandet till hela världen

av dess princip; skulle å andra sidan någonsin en tvist uppstå mellan

Amerika och stater i Europa beträffande doktrinens innebörd, finnes

förbundet till hands för att lösa tvisten.

Förbundets uppgifter i fredstid.

Art. 22—25 omspänna större delen av förbundets vanliga verksamhet

i fredstid.

Art. 22 inför beträffande de forna tyska kolonierna samt Turkiets

hittillsvarande territorium den grundsats, att länder, vilka tillsvidare äro

oförmögna att själva tillvarataga sina intressen, skola till inbyggarnas

fromma förvaltas av därtill utsedda stater, som skola handla i förbundets

namn och å dess vägnar; förbundet skall utöva ett allmänt överinseende

över förvaltningen. De garantier, som i varje särskilt fall krävas av den

upplysta allmänna meningen, skola infogas i den konvention, varigenom

mandatet upplåtes. Ingen föreskrift finnes i förbundsakten beträffande

dylika garantiers utsträckande till andra liknande av förbundsmedlemmarna

beroende länder, men man torde kunna hoppas, att, om förvaltningen

av mandatsområdena hålles på en hög nivå, detta skall utöva

en gynnsam återverkan, varhelst för närvarande förvaltningen befinner

sig på en lägre ståndpunkt, och för övrigt kan mandatprincipen komma

att visa sig lämplig för en vidsträckt användning.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Majds proposition nr 90.

Förbehållet i början av art. 23 gör det klart, att de följande åtagandena

icke för förbundsmedlemmarna medföra några vidare förpliktelser

än de, som redan följa av befintliga eller blivande överenskommelser

av natur att fullständiga förbundsakten.

Åtagandet a ställer arbetskonventionen under förbundets egid;

konventionen föreskriver själv, att medlemskap av förbundet skall medföra

medlemskap av den nya permanenta arbetsorganisationen; åtagandet

b är tillämpligt å områden, som ej falla under art. 22; d har avseende

å vapenhandeln med ociviliserade och halvciviliserade länder. De ämnen,

som särskilt omnämnas i förevarande artikel, böra uppfattas endast såsom

exempel på de många frågor, vari förbundet är intresserat. Konventioner

rörande några av dessa, såsom transiteringens frihet, samt rörande hamnar,

vattenvägar och järnvägar, äro för närvarande under utarbetande;

beträffande ett stort antal andra frågor kunna liknande konventioner

väntas komma till stånd i framtiden.

Art. 24 är av stor betydelse, i det att den i obegränsad mån utsträcker

förbundssekretariatets verksamhetsområde. Akten har lagt en

grund, på vilken statsmän och folk i framtiden kunna uppbygga ett vidsträckt

system av fredligt internationellt samarbete.

Ändringar i förbundsakten.

Bestämmelserna i art. 26 underlätta införandet av ändringar i förbundsakten,

i det att nämligen alla vanliga beslut av församlingen måste

vara enhälliga.

Andra stycket intogs i avsikt att undanrödja de svårigheter, som

skulle uppstå beträffande vissa stater, vilka ej kunde vinna vederbörande

konstitutionella organs bifall till ett ändringsförslag, varom rådet och ett

flertal inom församlingen enat sig. Dessa stater hava nu valet att antaga

ändringsförslaget eller att utträda ur förbundet; men det torde vara

ringa tvivel underkastat, att, om förbundet blir en institution av verkligt

värde, valet kommer att utfalla till förmån för antagandet av förslag,

om vilka redan så stor enighet uppnåtts.

Det är den genom förevarande artikel skapade lättheten att åvägabringa

ändringar, vilken i förening med frånvaron av hämmande band

beträffande församlingens, rådets och sekretariatets verksamhet, gör förbundsförfattningen

smidig och elastisk samt i hög grad uppväger de

luckor och brister, som måste vidlåda varje dokument, vari sammansmälts

så många och så skilda tanke- och intresse riktningar.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

185

Bilaga 7.

Bestämmelser vid fredsuppgörelsen som, ehuru ej upptagna

i Förbundsakten, beröra Nationernas Förbund.

I. Fredsfördraget med Tyskland.

Art. 34.

Tyskland avstår dessutom, till förmån för Belgien från varje rätt

och anspråk på det område, som omfattar kretsarne Eupen och Malmédy

i deras helhet.

Under de sex månader, som följa på denna traktats ikraftträdande,

skola listor utläggas av de belgiska myndigheterna i Eupen och Malmédy,

vari dessa distrikts invånare äga rätt att skriftligen uttrycka sin

önskan, att dessa områden, helt eller delvis, skola förbliva under tysk

överhöghet.

Belgiska regeringen skall till Nationernas Förbund meddela resultatet

av denna folkomröstning, och Belgien förbinder sig att godtaga Förbundets

beslut.

Art. 49.

Till förman för Nationernas Förbund, i dess egenskap av mandatarie,

avstar Tyskland från styrelsen över ovan angivna område.*

Sedan femton år förgått efter denna traktats ikraftträdande, skall

områdets befolkning avgöra, under vilken överhöghet den önskar lyda.

Bilaga.

* Saar-området.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 käft. (iVr 90.)

24

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Majds proposition nr 90.

§ 16.

Regeringen i Saar-området skall anförtros åt en kommission, som

representerar Nationernas Förbund. Denna kommission skall ha sitt säte

inom Saar-området.

§ 34.

Efter en tidrymd av femton år från denna traktats ikraftträdande

skall befolkningen i Saar-området uppfordras på följande sätt giva sin

vilja tillkänna:

En omröstning skall äga rum kommun- eller distriktvis rörande

följande tre alternativ:

a) bibehållande av den ordning, som upprättats genom bestämmelserna

i denna traktat och denna bilaga,

b) förening med Frankrike,

c) förening med Tyskland.

Rösträtt tillkommer envar, man eller kvinna, som vid röstningstillfället

fyllt 20 år, och som var bosatt å området dagen för traktatens undertecknande.

Övriga föreskrifter och närmare bestämmelser samt dag för omröstningen

fastställas av Nationernas Förbunds råd, så att omröstningen

må försiggå fritt, hemligt och utan påtryckning.

§ 35.

Nationernas Förbund skall besluta, under vilken överhöghet området

skall ställas, därvid hänsyn skall tagas till befolkningens vid omröstningen

uttryckta önskan:

a) I det fall att Nationernas Förbund skulle besluta, att i hela området

eller en del därav skall bibehållas den genom bestämmelserna i

denna traktat och denna bilaga inrättade ordning, så förbinder sig Tyskland

redan nu, att till Nationernas Förbund avstå sin höghetsrätt på

sätt, Nationernas Förbund kan finna nödigt, och Förbundet skall taga de

mått och steg det finner lämpliga, för att den definitiva styrelseformen

må anpassas efter såväl områdets varaktiga intressen som de allmänna intressena

;

b) I det fall att Nationernas Förbund skulle besluta, att hela området

eller en del därav skall förenas med Frankrike, så förbinder sig

Tyskland redan nu att, i enlighet med Nationernas Förbunds beslut, till

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 90.

187

Frankrike avstå alla sina rättigheter och anspråk på det område, som

närmare angives av Nationernas Förbund;

c) I det fall att Nationernas Förbund skulle besluta, att hela området

eller en del därav skall förenas med Tyskland, skall Förbundet

sörja för Tysklands återinsättande i regeringen över det område, som av

förbundet närmare angives.

§ 36.

Därest Nationernas Förbund skulle besluta, att hela eller eu del av

Saar-området skall förenas med Tyskland, skall Tyskland av Frankrike

återköpa äganderätten till de i denna del av området belägna gruvor

i deras helhet till ett pris att ''erläggas i guld. Detta pris skall bestämmas

enligt majoritetsbeslut av tre sakkunnige; en av dessa sakkunnige utses

av Tyskland, en av Frankrike och en av Nationernas Förbund, och den

sistnämnde får ej vara fransman eller tysk.

Denna Tysklands betalningsförpliktelse skall tagas i betraktande av

Gottgörelsekommissionen, och i sådant syfte kan Tyskland lämna ett

första hypotek i sin förmögenhet och sina inkomster på sådana villkor

som godkännas av Gottgörelsekommissionen.

Om emellertid Tyskland ett år efter det betalningen skulle hava

verkställts, icke fullgjort densamma, så skall Gottgörelsekommissionen

förfara i enlighet med de instruktioner, som kunna komma att lämnas av

Nationernas Förbund, och, om så befinnes nödigt, skrida till likvidation

av den del av gruvorna, varom fråga är.

§ 37.

Om, tillfölje det återköp varom i § 36 sägs, äganderätten till gruvorna

eller till en del av dem övergår till Tyskland, så skola franska staten

och vederbörande franska undersåtar äga rätt att av områdets kol

köpa den kvantitet, som vid ifrågavarande tidpunkt kräves för deras

industriella och hushållsbehov. I vederbörlig tid skall Nationernas Förbunds

råd på skäliga villkor fastställa ifrågavarande kolkvantitet och

avtalstiden såväl som priset å densamma.

§ 39.

Nationernas Förbunds råd skall vidtaga nödiga åtgärder för fastställande

av den rättsordning, som efter ikraftträdandet av de av Natio
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Majrts proposition nr 90.

nernas Förbund enl. § 35 fattade beslut skall införas. I dessa åtgärder

skall ingå en rättvis fördelning av alla de skyldigheter, som åvila Saarområdets

regering, tillfölje av Kommissionen upplagda lån eller av andra

åtgärder.

Genast efter den nya ordningens ikraftträdande upphör Kommissionens

regeringsfullmakt, utom för det i § 35 a) förutsedda fall.

§ 40.

I de ämnen, som beröras i denna bilaga, fattar Nationernas Förbunds

råd sina beslut med enkel majoritet.

Art. 80.

Tyskland erkänner Österrikes oberoende inom de gränser, som

komma att fastställas i traktat mellan denna stat och de allierade och

associerade huvudmakterna, och förbinder sig att noggrant respektera

detsamma; Tyskland erkänner, att detta oberoende är oförytterlig^ såvida

icke Nationernas Förbunds råd härutinnan lämnar medgivande.

Art. 98.

Tyskland och Polen skola inom ett år, efter denna traktats ikraftträdande,

avsluta överenskommelser, vilkas lydelse, i händelse av meningsskiljaktighet,

fastställes av Nationernas Förbunds råd, och som avse att

tillförsäkra å ena sidan Tyskland alla erforderliga lättnader för upprätthållande

av järnvägs-, post- och telegrafförbindelser mellan Ost-Preussen

och det övriga Tyskland över Polen, och å andra sidan Polen samma

lättnader i och för dess förbindelser med den fria staden Danzig över

det tyska område, som må ligga utmed Weichsels högra strand mellan

Polen och den fria staden Danzig.

Art. 102.

De allierade och associerade huvudmakterna förbinda sig såsom

fri stad upprätta Danzig med det i art. 100 omförmälda område. Staden

skall ställas under skydd av Nationernas Förbund.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

189

Art. 103.

Den fria staden Danzigs författning skall utarbetas av en av Nationernas

Förbund tillsatt kommissarie i samråd med vederbörligen utsedda

representanter för den fria staden. Författningen skall ställas under

garanti av Nationernas Förbund.

Kommissarien skall vidare i första instans vara skiljedomare vid

tvistigheter, som uppstå mellan Polen och den fria staden i fråga om

denna traktat eller under densamma träffade avtal och överenskommelser.

Kommissarien skall hava sitt säte i Danzig.

Art. 213.

Så länge denna traktat förblir i kraft förbinder sig Tyskland att

underkasta sig varje undersökning,* som Nationernas Förbunds råd, med

enkel majoritet, finner nödigt företaga.

Art. 280.

De förpliktelser, som ålagts Tyskland genom kapitel I och genom

art. 271 och 272** i kap. II här ovan, upphöra fem år efter denna traktats

ikraftträdande, såvida icke motsatsen framgår av traktatens ordalydelse

eller Nationernas Förbunds råd minst tolv månader före utgången

av denna tidrymd beslutar, att dessa förpliktelser, med eller utan ändring,

fortfarande skola gälla för en följande tidrymd.

Artikeln 276*** i kapitel IV skall efter denna femårsperiod, med

eller utan ändring, fortfara att gälla, därest Nationernas Förbunds råd

med enkel majoritet så beslutar och för en tid, som av rådet fastställes,

men som icke får överstiga fem år.

Art. 2§9.

Envar av de allierade och associerade makterna skall, i överensstämmelse

med andan i de allmänna grundsatserna eller särskilda be
-

* Torde hänföra sig till traktatens militära, marina och aeronautiska klausuler.

** Bestämmelser rör. sjöfarten.

** Ang. de allierade och associerade makternas undersåtars ställning i Tyskland.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

stämmelserna i denna traktat, meddela Tyskland, vilka ömsesidiga traktater

och överenskommelser, som den önskar återuppliva med detta land.

Det i denna artikel omförmälda meddelande skall göras direkt eller

genom annan makts förmedling. Tyskland skall skriftligen erkänna mottagandet

av denna notifikation; återikraftträdandet räknas från notifikationsdagen.

Sinsemellan förbinda sig de allierade och associerade makterna att

icke återuppliva andra avtal med Tyskland än sådana, som överensstämma

med denna traktats bestämmelser.

Notifikationshandlingen skall, då anledning gives, omnämna de bestämmelser

i dessa traktater och överenskommelser, vilka, såsom oförenliga

med denna traktat, icke skola anses återupplivade.

Vid meningsskiljaktighet skall avgörandet hänskjutas till Nationernas

Förbund.

För verkställande av notifikationen äga de allierade och associerade

makterna att tillgodoräkna sig en frist av sex månader från denna traktats

ikraftträdande.

Endast de ömsesidiga traktater och överenskommelser, som på detta

sätt notifierats, återställas i kraft mellan de allierade och associerade

makterna och Tyskland; alla övriga äro och förbliva upphävda.

Ovannämnda regler avse alla ömsesidiga traktater och överenskommelser

mellan någon av de allierade och associerade makter, som

underskrivit denna traktat, och Tyskland, även om ifrågavarande allierade

och associerade makter icke varit i krigstillstånd med Tyskland.

Art. 304, litt. a.

a) En blandad skiljedomstol skall, inom tre månader från denna

traktats ikraftträdande, konstitueras mellan å ena sidan var och en av de

allierade och associerade makterna och å andra sidan Tyskland. Varje

sådan domstol skall bestå av tre medlemmar. Varje regering utser en

medlem. Ordföranden utses efter överenskommelse mellan respektive

regeringar.

Ifall sådan överenskommelse icke kan träffas, skall Nationernas

Förbunds råd, och innan detta bildats, herr Gustave Ador, om han därtill

samtycker, utse domstolens ordförande ävensom två personer, som i

händelse av behov kunna ersätta honom. Dessa personer skola utses

bland under kriget neutrala makters undersåtar.

Därest en regering vid inträffande vakans icke inom en månad

skrider till ovan omförmälda utnämnande av domstolsmedlem, skall

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 90.

191

sådan medlem utses av motpartens regering bland de två personer, som

förutom ordföranden, härovan omförmälas.

Art. 812.

Utan att detta inverkar på denna traktats övriga bestämmelser, förbinder

sig tyska regeringen att till makt, till vilken tyskt område i

Europa avståtts, eller till makt, som i kraft av artikel 22 i kap. 1

(Nationernas Förbund) såsom mandatarie förvaltar förutvarande tyskt område,

överlåta den del, som på området belöper sig av de reserver, som

av riksregeringen eller av regeringen i någon tysk stat eller av offentliga

eller privata inrättningar under statskontroll upplagts för statseller

socialförsäkringsändamål inom området.

De makter, till vilka dessa fonder överlåtas, skola använda desamma

endast till uppfyllande av förpliktelser, som härröra från dessa försäkringar.

Villkoren för detta överlåtande skola fastställas genom särskilda

överenskommelser mellan Tyskland och vederbörande makter.

Därest dessa överenskommelser icke i enlighet med föregående

stycke avslutits inom tre månader efter denna traktats ikraftträdande,

skola överlåtelsevillkoren i varje särskilt fall underställas en femmannakommission,

av vilken en medlem utses av tyska regeringen, en av motparten,

och tre, som skola vara utomstående staters medborgare, av förvaltningsrådet

i den internationella arbetsbyrån. Denna kommission, som

beslutar efter enkel majoritet, skall inom tre månader efter sitt bildande

framlägga förslag i frågan inför Nationernas Förbunds råd; rådets beslut

skola omedelbart av Tyskland och den andra parten betraktas såsom

slutgiltiga.

Art. 320.

De förpliktelser, som pålagts genom föregående bestämmelser*, förbliva

i kraft till den 1 januari 1923, såvida icke Tyskland dessförinnan

upptagits i Nationernas Förbund eller tillfölje medgivande från de allierade

och associerade makternas sida medgivits biträda den dem emellan

avslutade luftfartkonvention.

* Bestämmelser om luftfart.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Art. 336.

Därest ingen särskild ordning träffas för utförande av underhållsoch

förbättringsarbeten å den internationella delen av en för sjöfart avsedd

samfärdselsväg, skall en var av strandstaterna förpliktas att vidtaga

lämpliga åtgärder för att avlägsna alla hinder och faror för sjöfarten

och för att vidmakthålla goda sjöfartsförhållanden.

Om någon stat underlåter uppfyllandet av denna sin skyldighet,

så kan varje strandstat eller envar i den eventuellt befintliga internationella

kommissionen företrädd stat hänvända sig till den för detta ändamål

av Nationernas Förbund inrättade domstol.

Art. 337.

På samma sätt skall förfaras i händelse eu strandstat skulle företaga

arbeten ägnade att skada sjöfarten i den internationella delen av en samfärdselsväg.

Den i föregående artikel omförmälda domstol kan föreskriva

uppskjutande eller inställande av sådana arbeten och skall i sina beslut

taga hänsyn till alla rättigheter beträffande bevattning, vattenkraft, fiske

och andra nationella intressen, vilka, i fall av samförstånd mellan samtliga

strandstater eller mellan alla i den eventuellt befintliga internationella

kommissionen företrädda staterna, ha företräde framför sjörfartens behov.

Vädjan till Nationernas Förbunds domstol har icke suspensiv verkan.

Art. 338.

Den ordning, som fastställts i föregående artiklar 332 till 337, skall

ersättas med den, som kommer att upprättas genom en mellan de allierade

och associerade makterna ingången och av Nationernas Förbund

godkänd allmän konvention rörande vattenvägar, vilkas internationella

karaktär erkännes i nämnda konvention. Denna konvention skall särskilt

vara tillämplig på Elbes (Labe), Oders (Odra), Njemens (Russtrom,

Memel, Njemen) och Donaus flodsystem helt eller delvis, såsom de ovan

angivits, ävensom på övriga delar av dessa flodsystem, såvitt de med dessa

kunna inordnas under en gemensam allmän synpunkt.

Tyskland förbinder sig att i enlighet med bestämmelserna i artikel

379 biträda denna allmänna konvention såväl som alla förslag till ändring

av gällande internationella överenskommelser och reglementen, fastställda

i enlighet med artikel 343 här nedan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

lvu mil. Majds proposition nr VO.

in:;

Alt, 342.

Därest en av strandstaterna därom till Nationernas förbund framställer

begäran, skall Njemen (Ljusström, Memel, Njemen) ställas under

förvaltning av en internationell kommission, bestående av en representant

för vardera av strandstaterna och tre representanter för andra stater,

utsedda av Nationernas Förbund.

Art. 376.

Meningsskiljaktigheter mellan vidkommande makter med avseende

å tolkning och tillämpning av förestående bestämmelser* skola avgöras

på sätt, som Nationernas Förbund äger bestämma.

Art. 378.

Efter utgången av eu period av fem år efter denna traktats ikraftträdande

kan Nationernas Förbunds råd när som helst skrida till revision

av artiklarna 321 till 330**, 332***, 365, 367 till 369**** härovan.

Därest sådan revision icke företages, kan ingen av de allierade

eller associerade makterna efter utgången av ovannämnda frist göra anspråk

på förmånen av någon av de i ovan uppräknade artiklar angivna

bestämmelser för någon del av sitt område, därest icke ömsesidighet

beviljas. Den femårsperiod, under vilken ömsesidighet icke kan påfordras,

kan förlängas av Nationernas Förbunds råd.

Art. 379.

Utan avseende å de särskilda förpliktelser, som genom denna traktat

åläggas Tyskland till förmån för de allierade och associerade makterna,

förbinder sig Tyskland att biträda varje allmän överenskommelse rörande

det internationella ordnandet av transit, sjöfartsvägar, hamnar och järnvägar,

som inom en tidrymd av fem år från ikraftträdandet av denna

traktat kan komma att slutas mellan de allierade och associerade makterna

med godkännande av Nationernas Förbund.

* överenskommelser ang. floden Rhen.

** Hamnar, vatten- och järnvägar.

*** Bestämmelser rörande Elbe, Oder, Njemen och Donau.

**** Bestämmelser om internationell befordran med järnväg.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1930. 1 saml. 75 Käft. (Nr 90.)

25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Majds proposition nr 90.

Art. 386.

Vid fall av brott mot bestämmelserna i artiklarna 380 till 386*

eller vid fall av meningsskiljaktighet beträffande tolkningen av dessa

artiklar, kan varje intresserad makt hänvända sig till den domstol, som

för sådant ändamål upprättas av Nationernas Förbund.

För att undvika att obetydliga frågor dragas inför Nationernas

Förbund, skall Tyskland i Kiel upprätta en lokal myndighet, som skall

tjäna som första instans för dylika tvister och såvitt möjligt avhjälpa de

klagomål, som framföras av de av saken berörda makternas konsulära

representanter.

Anmärkning.

Traktatens slutklausuler stadga bl. a., att vid beräkning av frist,

som står i samband med traktaten, skall såsom dag för traktatens ikraftträdande

anses den dag, då densamma ratificerats av Tyskland och tre

av de allierade och associerade huvudmakterna och protokoll upprättats

över ratifikationsinstrumentens deponerande.

II. Fredsfördraget med Österrike.

Art. 69. Österrike medger, att i den mån bestämmelserna i föregående

artiklar av detta kapitel angå personer tillhörande minoriteter

i avseende å ras, religion eller språk, nämnda regler utgöra förpliktelser

av internationellt intresse och skola ställas under garanti av Nationernas

Förbund. De kunna icke förändras utan samtycke av majoriteten inom Förbundsrådet.

De allierade och associerade makter, som må vara representerade

i rådet, förbinda sig var för sig, att ej vägra sitt samtycke till

någon förändring av sagda artiklar, som i vederbörlig form antagits av

en majoritet inom rådet.

Österrike medger, att varje medlem av Nationernas Förbunds råd

äger rätt att fästa rådets uppmärksamhet å varje skedd eller hotande överträdelse

av dessa förpliktelser, samt att rådet äger befogenhet att för
-

* Bestämmelser rörande Kiel-kanalen.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kuni/l. Maj:ts propoxition nr DO.

195

fara pa <let sätt och giva sådana förhållningsregler, som synas lämpliga

och för ändamålet effektiva.

Österrike medger dessutom, att i lull av skiljaktiga meningar i lottsedel''

sakfrågor rörande dessa artiklar mellan österrikiska regeringen och

någon av de allierade och associerade huvudmakterna eller varje annan

makt, som är medlem av Nationernas Förbunds råd, denna meningsskiljaktighet

skall anses som eu tvistefråga av internationell karaktär enligt

ordalagen i artikel 14 av förhundsakten. Österrikiska regeringen medger,

att varje tvistefråga av sådan art skall, om motparten därom framställer

yrkande, hänskjutas till permanenta skiljedomstolen. Permanenta skiljedomstolens

avgörande kan ej göras till föremål för vädjan och skall äga

samma kraft och verkan som ett avgörande enligt art. 13 i förbundsakten.

Art. SS. Österrikes oavhängighet är oförytterlig, såvida ej Nationernas

Förbunds råd annorlunda medgiver. I följd härav förbinder sig

Österrike — såvida ej samtycke från omnämnda råd föreligger — att ej

företaga någon handling av vad slag som helst, vilken direkt eller indirekt

kan sätta oavhängigheten i fara i synnerhet — intill dess Österrike

blivit upptagen som medlem i Nationernas Förbund — ej genom att deltaga

i annan makts angelägenheter.

Art. 159 = art. 213 i fördraget med Tyskland.

Art. 232. De förpliktelser, som ålagts Österrike i l:a kapitlet upphöra

fem år efter detta fördrags ikraftträdande, såvida ej motsatsen

framgår av fördragets ordalydelse eller Nationernas Förbunds råd minst

tolv månader före utgången av denna tidrymd beslutar, att de med eller

utan ändring fortfarande skola gälla för eu följande tidrymd.

Det är emellertid överenskommet, att — utom för fall av motsatt

beslut av Nationernas Förbund — den förpliktelse, som ålagts Österrike

genom art. 217, 218, 219 eller 220 icke skall utkrävas efter utgången av

en tid av tre år från förevarande fördrags ikraftträdande av någon allierad

eller associerad makt, som icke åt Österrike medger eu motsvarande

behandling.

Art. 228 förblir gällande med eller utan ändring efter utgången

av denna femårsperiod, om majoriteten inom Nationernas Förbunds råd

fattar dylikt beslut, och för en tid, som av rådet fastställes men som ej

får överskrida fem år.

Art. 241 — art. 289 i fördraget med Tyskland.

Art. 256 = art. 304 i fördraget "med Tyskland.

Art. 275, mom. 4 = art. 312, mom. 4 i fördraget med Tyskland.

Art. 2S3 = art. 320 i fördraget med Tyskland.

opaginerad Kontrollera mot PDF

■ 190

Kungl. Majrts proposition nr 90.

Art. 297 = art. 336 i fördraget med Tyskland.

Art. 298 = art. 337 i fördraget med Tyskland.

Art. 299. Den ordning, som fastställts genom art. 292 och 294—

298, skall ersättas av den, som fastställes genom en allmän överenskommelse,

ingången av de allierade och associerade makterna och gillad

av Nationernas Förbund rörande de vattenvägar, vilkas internationella

karaktär genom denna överenskommelse kommer att erkännas. Överenskommelsen

skall tillämpas å Donaus ovannämnda flodområde, helt eller

delvis, liksom ock å övriga partier av flodområdet, som med detsamma

kan inbegripas under någon allmän synpunkt.

Art. 309. [Föreskriver överenskommelse stater emellan för undvikande

av skada, som genom gränsregleringarna kan bliva en följd,

därigenom att arbeten i vattendrag kan inverka å andra staters bestående

rättigheter med avseende å vattnets användning.]

I saknad av överenskommelse träffas avgörandet av eu skiljedomare,

utsedd av Nationernas Förbunds råd.

Art. 310. [Då på grund av gränsförändring källan till vattendrag,

som av eu stat nyttjats för avvinnande av energi, befinner sig inom

annan stats område, föreskrives överenskommelse dem emellan.]

I saknad av överenskommelse träffas avgörandet av en skiljedomare,

utsedd av Nationernas Förbunds råd.

Art. 320. [Anbefaller avtal mellan innehavare av järnvägskoncessioner

och de stater, å vilkas område anläggningarna befinna sig.]

Tvistefrågor, rörande vilka enighet ej kan uppnås, däri inbegripna

alla frågor om tolkning av avtal angående inlösning av linjer, skola

underställas skiljedomare, utsedda av Nationernas Förbunds råd.

Art. 321. 1) Inom en frist av fem år, räknat från detta fördrags

ikraftträdande, är Italien berättigat begära byggandet av eller förbättringav

de nya alpbanorna över Reschen och Predilpasset, försåvida de falla

inom österrikiskt område. Så framt Österrike ej har för avsikt att

själv betala dessa arbeten, förskotteras kostnaderna för byggande eller

förbättring av Italien. Det tillkommer en skiljedomare, utsedd av Nationernas

Förbunds råd, att efter utgången av en frist bestämd av Nationernas

Förbunds råd uppskatta den del av kostnaderna för byggnad eller

förbättring, som böra återbetalas av Österike till Italien, med hänsyn till

den inkomstökning för det österrikiska järnvägsnätet, som blivit eu följd

av nämnda arbeten.

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tx proposition nr 00.

197

Art. 324. [Föreskriver, att de närmare bestämmelserna rörande

tjecho-slovakiska statens befogenhet att nyttja österrikiska järnvägslinjer

skola regleras av vederbörande järn vägsförvaltningar. Möjligen bestående

tvistepunkter avgöras definitivt av eu skiljedomare, utsedd av engelska

regeringen.]

L fall av tvist rörande tolkningen av överenskommelsen eller uppkomma

däri oförutsedda svårigheter, skall avgörande träffas genom skiljedom

i samma former, så länge Nationernas Förbund ej infört annat tillvägagångssätt.

Art. 327. [Behandlar (mom. 1—4) de direkta över österrikiskt

territorium gående telegraf- och telefonförbindelserna med den tjechoslovakiska

staten.]

5:o. De särskilda linjer, som komma att upprättas, liksom ock de

nödvändiga administrativa, tekniska och finansiella förhållanden, som ej

äro förutsedda i existerande internationella konventioner eller i denna

artikel, skola regleras i eu senare konvention mellan de intresserade staterna.

Kan överenskommelse ej uppnås, träffas avgörande av en skiljedomare,

utsedd av Nationernas Förbunds råd.

6:o Bestämmelserna i denna artikel kunna vid varje tidpunkt förändras

genom överenskommelse mellan Österrike och Tjecho-Slovakien.

Efter utgången av en frist av tio år, att räknas från detta fördrags ikraftträdande,

kunna de villkor, under vilka Tjecho-Slovakien åtnjuter de

rättigheter, denna artikel giver, därest överenskommelse mellan parterna

ej kan träffas, på begäran av endera parten förändras, genom avgörande

av skiljedomare, utsedd av Nationernas Förbunds råd.

7:o. Om meningsskiljaktighet mellan parterna skulle uppkomma i

avseende å tolkningen av denna artikel eller den konvention, som avses

i mom. 5, skall densamma underkastas avgörande av den permanenta

skiljedomstol, som kommer att upprättas av Nationernas Förbund.

Art. 328 = art. 376 i fördraget med Tyskland.

Art. 329 = art. 377 i fördraget med Tyskland.

Art. 330. Bestämmelserna i art. 284—290, 293, 312, 314—316

och 326 kunna, sedan tre år förflutit efter detta fördrags ikraftträdande,

när som helst upptagas till revision av Nationernas Förbunds råd.

Därest sådan revision ej företages, kan efter utgången av den i föregående

moment angivna fristen ingen av de allierade och associerade

makterna göra anspråk på förmånen av någon av bestämmelserna i föregående

ai''tiklar för någon de! av sitt område, därest ömsesidighet ej beviljas.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.-ts proposition nr 90.

Den treårsfrist, under vilken ömsesidighet ej kan påfordras, kan förlängas

av Nationernas Förbunds råd.

Art. 331 = art. 379 i fördraget med Tyskland.

III. Fredsfördraget med Bulgarien.

Art. 57 = art. 69 i Saint-Germain-fördraget [ang. skydd för minoriteter].

Art. 104 — art. 213 i fördraget med Tyskland [förpliktelse tåla undersökning.

].

Art. 100. De förpliktelser, som ålagts Bulgarien i l:a kapitlet och

i art. 152 av 2:a kapitlet upphöra fem år efter detta fördrags ikraftträdande,

- såvida ej motsatsen framgår av texten eller förbundsrådet besluter

minst tolv månader före utgången av denna period, att de med eller

utan förändring fortfarande skola gälla för eu följande tidrymd.

Art. 156 i 4:de kapitlet förblir gällande med eller utan förändring

efter utgången av denna femårsperiod, om majoriteten inom förbundsrådet

fattar dylikt beslut och för en tid, som av rådet fastställes men

som ej får överskrida fem år.

Art. 168 = art. 289 i fördraget med Tyskland.

Art. 175. Främmande undersåtars immuniteter och privilegier liksom

även rättigheter till konsulär rättsskipning och skydd, som på grund

av kapitulationer, sedvänja eller traktater tillkomma de allierade och

associerade makterna, kunna utgöra föremål för särskilda överenskommelser

mellan var och en av de allierade och associerade makterna och

Bulgarien.

1 fråga om ovannämnda företrädesrättigheter skola de allierade och

associerade huvudmakterna åtnjuta den behandling, som i Bulgarien tillkommer

mest gynnad nation.

De intresserade allierade och associerade makterna förbinda sig

sinsemellan att ingå konventioner endast i överensstämmelse med detta

fördrags bestämmelser. I fall av meningsskiljaktighet dem emellan skall

saken hänskjutas till avgörande av Nationernas Förbund.

Art. 188 = art. 304 i fördraget med Tyskland [upprättande av domstolar].

Art. 203 = art. 312 mom. 4 i fördraget med [överlämnandeavför
Tvskland

säkringsfonder].

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kung!, Maj ris proposition nr 00.

199

Art. 211 = art. 320

Art. 225 = art. 336

Art. 225 — art. 337

Art. 227 - art. 299

Art. 245 = art. 376

Art. 245 — art. 377

Art. 247 = art. 330''

i fördraget med Tyskland [rörandelufttratiken].

i fördraget med Tyskland [rör. sjöfarten i int.

vattendrag].

i fördraget med Tyskland [rör. sjöfarten i int.

vattendrag].

i Saint-Germain-fördraget [ang. allm. konv. för

sjöfarten i int. vattendrag].

i fördraget med Tyskland [ang. avgör, av tvistefrågor].

i fördraget med Tyskland [om tolkning eller

tillämpning av vissa

bestämmelser].

f i Saint-Germain-fördraget [rör. revision av vissa

art. genom för
-

bundsrådet].

Art. 248 = art. 379 i fördraget med Tyskland [förpliktelse biträda

trafikkonventioner].

IV. Garantitraktatermi mellan Frankrike och England samt Frankrike och

Amerikas Förenta Stater.

Art. 3.

Denna traktat måste underställas Nationernas Förbunds råd, som

om nödigt med enkel majoritet avgör, huruvida den skall erkännas som

en förpliktelse förenlig med förbundsakten. Den skall förbliva i kraft

intill dess att, efter endera partens anmälan, rådet om nödigt med majoritetsbeslut

anser, att förbundet i sig självt erbjuder tillräckligt skydd. *

* Hänvisar till andra artiklar, ej fullt motsvarande.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Majtts proposition nr 90.

Y. Fördraget mellan Amerikas Förenta Stater, Brittiska riket, Frankrike,

Italien och Japan å ena sidan och Polen å den andra.

Art. 12 = 69 i fredsfördraget med Österrike.

Art. 15.

Polen förbinder sig att ej ingå någon traktat, konvention eller

överenskommelse liksom ej heller vidtaga någon åtgärd av natur att

hindra dess deltagande i varje allmän överenskommelse, som i syfte att

åvägabringa en rättvis behandling av övriga staters handel må hava

ingåtts under ledning av Nationernas Förbund inom eu tidrymd av fem

år, räknat från detta fördrags ikraftträdande.

Art. 17.

Till dess att under ledning av Nationernas Förbund ingåtts en allmän

överenskommelse i ändamål att säkerställa och upprätthålla friheten

till samfärdsel och genomfart, förbinder sig Polen att medgiva fri genomfart

för personer, varor, fartyg, järnvägs- och godsvagnar samt post i

transit till eller från någon allierad eller associerad stat över polskt

område, häri inbegripet territorialvattnet, och att behandla dem med

hänsyn till lättnader, pålagor och inskränkningar och i alla andra avseenden

minst lika fördelaktigt som personer, varor, fartyg, järnvägs- och

godsvagnar samt post, som med hänsyn till nationalitet, ursprung, införsel

eller äganderätt tillhöra Polen eller annan mer gynnad nation.

Om inom en tidrymd av fem år, räknat från detta fördrags ikraftträdande,

den ovannämnda allmänna överenskommelsen, som är avsedd att

ingås under ledning av Nationernas Förbund, ej kommit till stånd, äger

Polen rätt att när som helst hos Generalsekreteraren i Nationernas Förbund

uppsäga denna artikels bestämmelse att upphöra att gälla efter tolv

månader.

Art. 19.

Polen förbinder sig att biträda varje ny konvention, som med gillande

av Nationernas Förbunds råd inom fem år från detta fördrags ikraft
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 90.

201

träd midt* iugåtts för att ersätta lingon av de i bilaga 1 uppräknade

konventionerna.

Polska regeringen förbinder sig att inom utgången av tolv månader

för Generalsekreteraren i Nationernas Förbund tillkännagiva, huruvida

Polen önskar biträda endera eller båda av de i bilaga II angivna konventionerna.

Art. 20.

Alla rättigheter och privilegier, som i föregående artiklar medgivas

de allierade och associerade staterna, tillkomma likaledes alla stater, som

äro medlemmar av Nationernas Förbund.

Art. 21.

Polen åtager sig ansvaret för den del av den ryska statsskulden och

av alla andra den ryska statens finansiella förpliktelser, som kan komma

att påläggas detsamma genom en särskild överenskommelse mellan de

allierade och associerade huvudmakterna å ena sidan och Polen å den

andra. Fn kommission utsedd av nämnda makter skall utarbeta denna

överenskommelse. För den händelse kommissionen ej skulle uppnå eu

överenskommelse, skola tvistefrågorna omedelbart underställas skiljedom

av Nationernas Förbund.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 Käft. (Nr 90.)

26

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Mnj:is proposition nr 90.

Bil. 8.

Yttrande av chefen för generalstaben.

Till Konungen.

Sedan Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes Ärendena i skrivelse

den 26 september 1919 meddelat, att Eders Kungl. Maj:t täckts

uppdraga åt chefen för Generalstaben och åt chefen för Marinstaben att

skyndsamt inkomma med yttrande rörande grundstadgan för det tillämnade

s. k. nationernas förbund (»Pacte de la société des nations») ur svensk

militärpolitisk synpunkt, får jag, efter samråd med chefen för Marinstaben

x, i underdånighet härmed anföra följande.

Nationernas förbund har, enligt förbundsakten, bland annat till

ändamål att garantera till detsamma hörande stater (förbundsmedlemmarna)

fred och säkerhet. Förbundet synes vilja nå detta mål, dels genom att

söka förhindra utbrottet av krig ej blott förbundsmedlemmar sins emellan

samt mellan dessa och icke-förbundsmedlemmar utan även mellan utom

förbundet stående stater, dels genom att mot angrepp utifrån, d. v. s.

mot angrepp från icke förbundsmedlemmar, upprätthålla förbundsmedlemmarnas

territoriella integritet och nuvarande politiska oberoende. Med

hänsyn härtill måste förbundsmedlemmarna underkasta sig vissa inskränkningar

i sin självbestämmanderätt och handlingsfrihet samt ikläda sig

vissa förpliktelser. Såväl de förra som de senare falla till väsentlig del

inom försvarets område.

I och för sig innebära inskränkningar, som en nation måste underkasta

sig i fråga om sin självbestämmanderätt och handlingsfrihet be- 1

1 Förhållandena hava dock icke medgivit att avfatta ett gemensamt utlåtande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds proposition nr 90.

20:1

träffande försvarets organisation samt iorsvarskrafternas och försvarsmedlens

användning, i förening med åtagna militära förpliktelser, som

avse något mera än det egna landets försvar, eu försämring av nationens

militärpolitiska (försvarspolitiska) läge. Självmant framställer sig sålunda

den fråga, huruvida de fördelar, som medlemskap i nationernas förbund,

i fråga om ökad trygghet mot krig och garanti för territoriell integritet

och politiskt oberoende, är avsett att skänka, kunna vara ägnade att

uppväga den nyss antydda försämringen av det försvarspolitiska läget.

Denna fråga är

naturligen synnerligen svår att besvara och torde icke

nu kunna definitivt besvaras. Den försvarspolitiska innebörden av förbundsaktens

föreskrifter kan nämligen icke med någon större grad av

säkerhet avvägas och bedömas, ej heller kan föreskrifternas praktiska

tillämpning i önskvärd grad överskådas, vartill kommer, att de nuvarande

politiska förhållandena icke synas äga för ett väl grundat bedömande

erforderlig stadga.

Enligt Art. Vill, första stycket, i förbundsakten skall medlem av

nationernas förbund erkänna, att upprätthållandet av freden kräver begränsning

av de nationella rustningarna, så långt detta är förenligt med den

nationella säkerheten och med, verkställigheten av de internationella förpliktelser,

som nämnda akt stadgar, eller som av densamma kunna härflyta.

Mot den princip, som härvid kommit till uttryck, nämligen att begränsning

av de nationella rustningarna i och för sig skulle medföra en ökad

fredsgaranti, synes icke utan fog kunna göras den erinran, att det är de

relativa, icke de absoluta, styrkeförhållandena, som en stat huvudsakligen

tager i betraktande vid övervägande av frågan, huruvida den bör vädja

till vapnen för att genomdriva sina politiska avsikter.

I fråga om rustningsbegränsningen stadgar förbundsakten i Art. VIII,

andra stycket, att det tillkommer rådet att, med hjälp av en i Art. IX

omförmäld permanent militär kommission, om vars sammansättning dock

närmare bestämmelser saknas, utarbeta planer härtill, varefter planerna

skola underställas de olika regeringarna för prövning och avgörande

(^decision»). Det torde kunna förutsättas, att dessa planer skola underställas

allenast vederbörande regering. Sedan en plan för viss stat av

vederbörande regering godkänts, får den fastställda gränsen för rustningarna

icke utan rådets medgivande överskridas. Förbundsakten ingår icke på det

fall, att vederbörande regering icke godkänner den av rådet utarbetade planen.

Ifrågavarande planer skola utarbetas med hänsyn till staternas

geografiska läge och övriga för dem säregna förhållanden. Detta tyder på,

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj ds proposition nr 90.

att rustningsbegränsningen kan bliva relativt ganska olika för skilda stater.

Förhållandena synas nämligen kunna gestalta sig väsentligt olika för en

stat, som runt om är omgiven av förbundsstater i jämförelse med eu

stat, som gränsar till en eller liera makter, ieke anslutna till nationernas

förbund. Fn begränsning, som grundas på sådana och liknande förhållanden,

skulle kunna leda till, att av två ungefär jämnstarka grannstater

den ena kommer att hålla en både relativt och absolut starkare krigsmakt

är den andra. Att härigenom fara för den senares trygghet kan

uppstå, synes icke vara uteslutet.

Förbundsaktens redan återgivna stadgande, att begränsningen av

de nationella rustningarna skall vara förenlig med verkställigheten av vissa

åtagna internationella förpliktelser synes förutsätta, att förbundsmedlemmarnas

nationella rustningar skola medgiva, att vid behov en viss styrka

ställes till disposition för upprätthållande, där så erfordras medelst vapenmakt,

av förbundsförpliktelsemas helgd. Angående maximistorleken av

eu sådan styrka är emellertid intet sagt i förbundsakten, icke heller i

vilka fall eller i vilken ordning förbundsmedlemmarna äro skyldiga att

biträda med dylika exekutionsstyrkor. Sä mycket torde dock kunna

sägas, att uppfyllandet av ifrågavarande förpliktelse kan komma att ställa

vissa speciella fordringar på organisationen av förbundsmedlemmarnas

nationella försvar. Uppställandet av en exekutionskontingent synes med

nödvändighet böra kunna ske, utan att försvarsväsendet. i övrigt därigenom

kommer att desorganiseras. För försvarsväsendet i eu stat, sådan som

Sverige, som sedan lång tid tillbaka inriktat sin försvarsorganisation allenast

på den nationella säkerhetens tryggande, tillkommer alltså genom medlemskapet

i nationernas förbund en ytterligare uppgift, vilken, för att det

försvarspolitiska läget icke skall försämras genom inträde i nationernas

förbund, kan kräva eu ökning av hittillsvarande försvarsanordningar,

därest dessa i och för det nationella försvaret för framtiden äro behövliga

i samma omfattning som förut. Huruvida detta kan bliva fallet,

beror — förutom av det militärpolitiska läget i omkringliggande stater —

av de garantier och andra fördelar i försvarspolitiskt avseende, som medlemskap

i nationernas förbund förmår skänka.

1 nära samband med frågan om begränsning av rustningarna står

den i Art. Vill, femte stycket, ifrågasatta begränsningen av den privata

krigsindustrien. Beträffande detta spörsmål torde det endast vara behövligt

att erinra därom, att den för försvaret erforderliga industrien i Sverige

är väsentligen av privat natur och dessutom icke av någon större omfattning,

ävensom att vissa till synes obetydliga inskränkningar i möjlig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

KumjL Mai ds proposit ion nr 90.

20f>

hetern si att genom enskilda företag erhålla krigsmateriel kunna i avsevärd

grad nedsätta värt lands försvarsförmåga.

Enligt Art. XII skola förbundets medlemmar vara överens om att

hänskjuta dem emellan uppkommande tvister av sådan beskaffenhet, att

de sannolikt kunna medföra brytning, antingen till skiljedom eller ock

till rådets prövning. De skola jämväl vara ense därom, att de i intet

fall skola börja krig, förrän tre månader förflutit, sedan skiljedomstolens

utslag fallit eller rådet avgivit sitt yttrande.

Ifrågavarande bestämmelse om tre månaders uppskov kan i tilllämpningen

tänkas hava till följd, att parterna väsentligt olika använda

respittiden. Det synes icke behöva särskilt framhållas, att eu större makt,

synnerligast om den äger rikliga naturliga hjälpkällor, inom kort tid kan

så öka sin militära styrka, att därigenom det försvarspolitiska läget hastigt

och i hög grad kan förändras till lians förmån gent emot en svagare, i

sistnämnda hänseende mindre väl lottad stat.

Vad angår de förpliktelser, som åligga medlem av nationernas förbund,

äro enligt Art. XVI, första stycket, samtliga förbundsmedlemmar skyldiga

att ingripa mot sådan förbundsmedlem, som börjar krig utan att iakttaga

i förbundsakten stadgade villkor (tvistens hänskjutande till skiljedom eller

prövning, iakttagande av tre-månadersfristen o. s. v.) eller eljest i strid

med förbundsakten vädjar till vapnen. Ett sådant fall är t. ex., om tvist

mellan två förbundsmedlemmar hänskjutits till skiljedom eller till prövning

av rådet eller delegeradeförsamlingen och den ena parten icke fogar

sig efter behörigt utlåtande, som avgivits med ländande kraft, utan

hörjar krig med motparten, som vill ställa sig sådant utlåtande till

efterrättelse.

Om ett förbundsbrott i nu angiven riktning ägt rum, skall varje

annan förbundsmedlem omedelbart avbryta alla handels- och affärsförbindelser

med den fördragsbrytande staten samt förhindra alla handels-,

affärs- och personliga förbindelser mellan å ena sidan den fördragsbrytande

staten och å andra sidan såväl den egna staten som varje annan

stat inom eller utom förbundet.

Uppfyllandet av ovanstående förpliktelser, även om förbindelsernas

avbrytande sker utan militär aktion, kommer givetvis att i den stat, mot

vilken åtgärden är riktad, uppfattas såsom eu fientlig handling, vilken

möjligen kommer att besvaras med krig. En till nationernas förbund

ansluten stat löper på detta sätt fara att invecklas i krig mot makter,

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Majds proposition nr 00.

med vilka under andra förhållanden konfliktanledning icke skulle hava

uppstått, eller med vilka landet för egen del lever i bästa samförstånd.

Medlemskap i nationernas förbund synes vidare medföra förpliktelsen

att i vissa fall med väpnad styrka deltaga i krigsföretag. Därest

nämligen förbundsmedlem, på sätt nyss berörts, bryter mot sina förpliktelser

enligt Art. XII, XIII och XV, skall enligt Art. XVI, andra stycket,

rådet — alltefter den betydelse, som kan tilläggas det i originaltexten

förekommande ordet »recommander» 1 — anbefalla, ålägga, föreslå o. d. —

de olika i saken intresserade regeringarna storleken av de land-, sjö- eller

luftstridskrafter, med vilka var och en av förbundets medlemmar skall

bidraga till de väpnade styrkor, som skola användas för att giva helgd

åt förbundsaktens bestämmelser. Det synes icke vara fullt klart, huru

denna bestämmelse rätteligen bör tolkas, d. v. s. huruvida förbundsmedlemmarna

under alla förhållanden äro skyldiga att efterkomma, vad

rådet under den ena eller andra formen kräver i väpnad styrka. Ej

heller bestämmer förbi!ndsakten, i vilken proportion de olika staternas

bidrag skola utgå.

Att skyldigheten att deltaga i krigisk aktion föreligger, torde emellertid,

såsom i det följande framhålles, böra förutsättas, om ock förpliktelsernas

omfattning icke kan överskådas.

Berörda skyldighet gäller icke enbart gent emot fördragsbrytande

förbundsmedlem. I art. X stadgas, att förbundets medlemmar förbinda

sig- att gent emot alla angrepp från utom förbundet stående makter upprätthålla

förbundets samtliga medlemmars territoriella integritet och nuvarande

politiska oberoende. Detta synes innebära, att varje förbundsmedlem

i sin mån garanterar upprätthållandet av bland annat de gränser,

som till förbundet anslutna stater erhållit genom den nyss avslutade

freden. Det torde ligga i sakens natur, att detta upprätthållande vid

behov skall ske med väpnad makt, och förmodligen tillämnas bär ett

liknande förfaringssätt, som nyss är angivet ifråga om fördragsbrytande

förbundsmedlem.

Förpliktelsen till väpnat ingripande går möjligen än längre. Det

synes nämligen enligt Art. XVII, tredje stycket, icke vara uteslutet, att

skyldighet härtill jämväl förefinnes vid tvist mellan stater, som stå utom

förbundet, därest den ena av de tvistande parterna icke efterkommer

inbjudan att åtaga sig de förpliktelser, som äro förenade med medlem
1

Enligt »Dictionnaire de la langue fran?aise, par E. Littré de l’Académie francaise»

har ordet »recommander» bland annat huvudbetydelsen: »ordonner å quelqu’un, charger

quelqu’un de faire quelque ehose».

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kurujl. May.ts proposition nr 90.

207

.skap i förbundet, utan griper till vapen mot den andra parten, som antager

en sådan inbjudan. Ej heller i detta avseende synes förbundsakten

äga erforderlig klarhet. Förpliktelsen till väpnat ingripande kan

erhålla en mycket allvarlig innebörd för en stat, som gränsar till ickeförbundsstater

eller i allmänhet till stater, där talrika konfliktanledningar

förefinnas.

Under sådana förhållanden, att en väpnad aktion för upprätthållande

av förbundsförpliktelsernas helgd enligt ovanstående kan ifrågasättas,

åligger det enligt Art. XVI, tredje stycket, varje förbundsmedlem

att vidtaga åtgärder för att underlätta fri passage genom eget

landområde för de styrkor, som skola deltaga i den väpnade aktionen.

Här föreligger alltså en skyldighet att inom landet mottaga utländska

trupper.

På grund av ovanstående förpliktelser synes neutralitet icke vara

medgiven förbundsmedlem under en konflikt, varuti nationernas förbund

är inblandat.

Bestämmelsen om fri passage för förbundstrupper innebär, även

under det antagandet, att staten själv icke med väpnad makt skulle

deltaga i en militär aktion, i och för sig eu fara för att ett land, som

lämnar sådan passage, kommer att utgöra krigsskådeplats. Ty har väl

eu förbundskontingent inkommit inom en förbundsmedlem s statsområde,

lärer den stat, mot vilken förbundsexekutionen är riktad, icke uraktlåta

att vidtaga motåtgärder och, om så för honom är fördelaktigt och möjligt,

förlägga kriget till nämnda förbundsmedlems område.

Förpliktelsen att enligt Art. VIII, sjätte stycket, tillhandahålla

andra förbundsmedlemmar alla upplysningar angående rustningarnas omfattning

in. m. är genom sin allmänna formulering ägnad att giva en

granne, som planerar krigsföretag, ett icke ringa övertag eller försteg.

Bestämmelsen torde, även om den å alla håll lika lojalt följes, innebära

större fara för en mindre stat än för en större.

Förutsättningen för medlemskap i nationernas förbund borde ur

försvarspolitisk synpunkt vara, att därmed följande inskränkningar i

självbestämmanderätt och handlingsfrihet jämte åtagna internationella

förpliktelser korame att till fullo uppvägas av ökad trygghet för krig

samt garantier för territoriell integritet och politiskt oberoende.

Vad tryggheten för krig beträffar, utgår förbundsakten tydligen från

den uppfattningen, att, åtminstone för närvarande, krig icke under alla

s. 208 Kontrollera mot PDF

Kunc/l. Maj:ts proposition nr VO.

208

förhållanden kunna förhindras. Huruvida överhuvud genom förbundets

verksamhet krig komma att bliva sällsyntare än förr, är omöjligt att bedöma.

Att tvister mellan till förbundet anslutna stater, som under andra

förhållanden skulle lett till krig, framdeles mången gång skola kunna

lösas på fredlig väg, är emellertid möjligt. Tillvaron av nationernas

föi''bund med dess samfällda maktmedel kan komma att verka återhållande

på stater utom förbundet, särskilt i fråga om angrepp mot förbundsmedlemmar.

Detta innebär emellertid icke, att faran för varje enskild

förbundsmedlem att behöva deltaga i krig kommer att bliva mindre

än för en utom förbundet stående stat, snarare tvärtom. . Förbundsmedlem

kan nämligen, såsom förut visats, nödgas med större eller mindre

insats deltaga i varje krig, som ursprungligen berör vilken som helst av

de andra förbundsmedlemmarna, samt dessutom även i krig mellan ickeförbundsmedlemmar,

i den mån förbundet, enligt den i Art. XI generellt

uttalade grundsatsen, anser sig berättigat eller skyldigt att däri ingripa.

Till förbundet ansluten stat riskerar alltså att bliva indragen även i sådana

krig, vid vilka den under andra förhållanden med stor sannolikhet hade

kunnat förhålla sig neutral. Det torde icke behöva särskilt framhållas,

att den omständigheten, att enligt förbund saktens nuvarande lydelse

icke alla civiliserade stater äga tillträde till nationernas förbund, kan

vålla politisk spänning och i sig innebär fröet till krigiska förvecklingar.

Faran för eu till förbundet ansluten stat att bliva krigsskådeplats

beror i hög grad av dess läge. Ligger staten i så att säga utkanten av

förbundet och sålunda gränsar till utom detsamma stående makter, är

denna fara tydligen avsevärt större än för eu av förbundsmedlemmar

omgiven stat.

De garantier för territoriell integritet och politiskt oberoende, som

medlemskap i nationernas förbund är avsett att skänka, synes grunda

sig på bestämmelsen i Art. X, att förbundets medlemmar förbinda sig

att respektera och gentemot alla angrepp utifrån upprätthålla samtliga

förbundsmedlemmars territoriella integritet och nuvarande politiska oberoende,

samt vidare på bestämmelsen i Art. XVI, att, om medlem i förbundet

griper till vapen mot förbundsmedlem i strid mot sina förpliktelser

enligt Art. XII, XIII och XV, skall sådan handling anses riktad

mot samtliga medlemmar av förbundet. Det vill emellertid synas, som

här på tal varande garantier icke skulle avse alla krig, utan fall förutsättas

kunna uppstå, då förbundsmedlem blir hänvisad till sina egna

krafter. Därvid torde den försämring av en stats försvarspolitiska läge,

som följer av de ålagda inskränkningarna och förpliktelserna, icke på ett

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 00. 209

tillfredsställande eller verksamt sätt komma att uppvägas av medlemskap

i nationernas förbund.

I allmänhet ligga ifrågavarande garantier förnämligast i stadgandet

i Art. XVI, andra stycket,'' enligt vilket väpnade styrkor — exekutionsstyrkor

— skola tillhandahållas för den angripande statens understöd.

I fråga härom har gjorts gällande den uppfattningen, att skyldigheten

för förbundsmedlemmar att med väpnad styrka bidraga till exekutioners

utförande icke skulle vara obligatorisk, utan bero av eget gottfinnande. 1

Om så vore förhållandet, bortfölle givetvis för en icke angripen förbundsmedlem

en besvärlig förpliktelse, men å andra sidan vore för en angripen

förbundsmedlem garantien angående verksamt understöd vid uppstående

krigiska konflikter föga värd. Tv tillåtes i princip någon av de till

förbundet anslutna staterna att själv bestämma omfånget av sina förbundsplikter

i detta avseende, kunna givetvis även de andra göra anspråk

på samma rättighet. I många fall, särskilt beträffande en liten

stat, torde verksamt understöd mot fientligt anfall icke kunna lämnas

på annat sätt än genom direkt hjälpsändning av icke blott luft- och

sjö-, utan även landstridskrafter. Kunna i händelse av behov sådana

icke med säkerhet påräknas i rätt tid, innebära de åtagna inskränkningarna

i självbestämmanderätten att ordna försvaret eu fara, som

näppeligen kan uppvägas av de fördelar, som skulle åtfölja medlemskap

i förbundet.

Värdet av nu på tal varande garantier är det icke möjligt att ens

generellt bedöma. Detsamma beror av åtskilliga förhållanden, bland

andra beskaffenheten av exekutionsstyrkorna och tiden för desammas

ingripande. Dessa styrkor torde ofta komma att utgöras av större eller

mindre kontingenter från skilda stater. En dylik hjälp kan enligt erfarenheten

icke tillmätas ett mot dess numerär svarande värde, särskilt

på grund av stridskrafternas heterogena sammansättning samt större eller

mindre obekantskap med de säregna förhållandena i det land, där de

skola uppträda.

Även om man förutsätter, att kraftutvecklingen från början göres

så stor, att nyss nämnda svaghet uppväges, låter det sig mycket väl

tänkas, att exekutionsstyrkorna icke komma att i tid ingripa med erforderlig

styrka. En stat med ett mindre gynnsamt läge, som genom inträde

i nationernas förbund antagit och godkänt av rådet utarbetade

planer till minskning av försvarskrafterna, befinner sig under dylika förhållanden

i ett mycket ogynnsamt läge gentemot en fiende, som icke

1 Jfr noten å sid. 206.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 15 höft. (Nr 90.)

2?

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Majds proposition nr 90.

verkställt sådan minskning. Om nu den angripna staten är ur stånd att

uppställa för sitt försvar erforderliga operations- och stridsdugliga land-,

sjö- och luftstridskrafter, kan fienden hava hunnit intränga i landet och

slå försvarskrafterna, innan nationernas förbund bliver i tillfälle att med

tillräcklig styrka ingripa. Först skall nämligen förbundets generalsekreterare

sammankalla rådet. Därefter skall rådet enas om ett förslag beträffande

erforderliga åtgärder. Därpå skall beslutet bringas i verkställighet.

Detta kan kräva avsevärd tid (stridskrafternas mobilisering, förflyttning,

uppmarsch m. m.).

Behärskar den angripande staten de vägar, på vilka exekutionsstyrkorna

skola framföras, kan det hända, att förbundsmedlemmen icke

alls erhåller något direkt understöd. Uteslutet är icke heller, att samtidigt

understöd från förbundets sida påkallas på mer än ett håll, så att

understödet — om det erhålles — icke kommer att få den styrka, som

erfordras för att ersätta förbundsmedlemmens bristande värnkraft. Ytterligare

försämras läget om förbundsmedlem bliver anfallen vid en tidpunkt,

då hans egen förbundskontingent är tagen i anspråk på ett sätt, som

hindrar den att deltaga i det egna landets försvar.

Det i det föregående sagda torde, särskilt med hänsyn till Sverige

kunna i korthet sammanfattas sålunda.

1. Genom medlemskap i nationernas förbund försvinner icke faran

för en stat att direkt angripas, men densamma kan tänkas komma att

minskas. Däremot synes möjligheten att vid uppstående konflikter iakttaga

neutralitet bliva starkt kringskuren eller till och med komma att

upphöra, alldenstund medlem av nationernas förbund löper risk att invecklas

i varje konflikt, som berör förbundet.

2. Gent emot den sålunda ökade faran att indragas i krigiska

förvecklingar och därmed följande möjlighet, att det egna landet bliver

krigsskådeplats, står garantien för förbundsmedlem i fråga om territoriell

integritet och politiskt oberoende. Räckvidden av denna garanti kan dock

icke med säkerhet bedömas. Vid ett fientligt angrepp torde en förbundsmedlem

i allmänhet kunna påräkna understöd från andra förbundsmedlemrnar,

men det synes på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida

understöd kommer att lämnas i rätt tid och på tillräckligt verksamt sätt.

3. Nödvändigheten att kunna med egna krafter trygga landets

territoriella integritet och politiska oberoende kvarstår följaktligen i oförminskad

betydelse. Skulle förbundsakten icke medgiva försvarets ord
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Majds proposition nr 00.

ilande i sådant syfte, innebär anslutning till förbundet en allvarlig försämring

av det försvarspolitiska läget.

I detta avseende äger förbundsakten icke erforderlig klarhet. För

ett riktigt bedömande av densamma kräves sålunda viss tids erfarenhet

angående tolkningen och tillämpningen av dess bestämmelser.

Stockholm den 18 oktober 1919.

Underdånigst

(undert.) LARS TING STEN.

Chef för Generalstaben.

(undert.) E. af Klercker.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:is proposition nr 90.

Bil. 9.

Svenska kommitterades betänkande rörande en internationell

rättsordning.

Till

Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes Ärendena.

Sedan Kungl. Maj:ts regering i samförstånd med danska och norska regeringarna

vid upprepade tillfällen under de senaste åren vidtagit åtgärder för uppnående

av samverkan mellan Europas neutrala stater i syfte att tillvarataga dessa

staters gemensamma intressen vid eller efter krigets slut, men dessa åtgärder då

icke lett till något resultat, blev vid det i november 1917 hållna ministermötet i

Kristiania frågan upptagen till förnyat övervägande. I anslutning till förhandlingar,

som därefter ägde ruin, täcktes Kung!. Maj:t den 22 sistlidne januari besluta''att

tillsätta en kommitté, bestående av undertecknade Marks von Wiirtemberg

och Adelswärd samt dåvarande kabinettssekreteraren numera envoyén i Wien

O. Ewerlöf, med uppgift att under samarbete med motsvarande kommittéer, som

kunde bliva tillsatta i Norge och Danmark, för fullföljande av det förberedande

arbetet för tillvaratagandet av de neutrala staternas intressen vid eller efter krigets

slut undersöka och bearbeta det material, som i detta avseende förelåge.

Kommittén skulle äga tillkalla för arbetets utförande nödiga biträden och erforderlig

sekreterarehjälp samt hade att till Eders Excellens inkomma med de utredningar

och förslag, vartill dess arbeten kunde föranleda.

Med anledning härav få undertecknade kommittéledamöter vördsamt anföra

följande.

Sedan kommitterade med uppdrag, svarande mot det ovan angivna, blivit

utsedda i Danmark och Norge, nämligen för Danmark departementscheferna i

Udenrigsministeriet Zahle och Clan samt folketingsmannnen N. Neergaard och

för Norge envoyén d:r Hagerup, skeppredaren konsul Grieg samt generalsekreteraren

Lange, sammanträdde de tre kommittéerna under tiden 13—22 sistlidne maj

i Köpenhamn för preliminära överläggningar. Man överenskom därvid, att dessa

förhandlingars resultat skulle i form av identiska rapporter av de särskilda kommittéerna

framläggas för deras regeringar; och ingåvo i enlighet härmed svenska

kommitterade för sin del den 22 sistlidna maj till Eders Excellens en skrivelse,

vilken här i avskrift bifogas (bil. 8).1

I denna skrivelse liksom i de motsvarande danska och norska rapporterna

uttalades, att den lämpliga formen för upptagande av arbetet för förberedande

av tillvaratagandet av de neutrala staternas intressen vid och efter krigets slut

1 Här ej avtryckt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts jrtvposition nr 90.

113

vore eu konferens mellan ombud för regeringarna i Europas neutrala stater. Med

denna utgångspunkt hade kommitterade planlagt och begränsat sitt arbete på sätt

som framgår av rapporterna, nämligen så, att det skulle avse uppbyggande av en

framtida mellanfolklig rättsordning men inskränkas till vissa särskilda inom denna

ram fallande frågor, vilka å ena sidan vore av den allmänna karaktär, att de i

lika hög grad berörde alla neutrala staters intressen, och ä den andra genom

tidigare arbeten så allsidigt belysta, att en praktisk lösning redan vid ifrågavarande

tidpunkt vore möjlig. Nämnda fyra frågor gällde: 1) permanent organisation

av de internationella freds- eller folkrättskonferenserna, 2) staternas förpliktelse

att före tillgripandet av fientligheter låta sina tvistigheter bliva föremål

för behandling i fredliga former, 3) inrättande av en ny f^st domstol för internationella

rättstvister samt 4) inrättande av organ för internationellt undersöknings-

och förlikningsförfarande. Däremot uteslötos från programmet frågor, vilka,

falla inom krigets folkrätt och, tills vidare, även det i viss män aktuella men

dittills otillräckligt förberedda spörsmålet om användande av internationella tvångsmedel

mot stat, som åsidosatte samfällt antagna rättsregler, ävensom det därmed

nära sammanhängande problemet om internationell inskränkning i rustningarna.

Efter anmodan av Eders Excellens uppgjorde sedermera den svenska kommittén

på grundvalen av nämnda program ett förslag till inbjudningsskri velse till

Europas neutrala stater, avsett att framläggas vid det nordiska ministermötet i

Köpenhamn sistlidne juni månad. I anledning härav tillställde kommitterade

Kders Excellens med skrivelse den 15 juni i avskrift bilagda förslag till skrivelse

(bil. 4)1 och till ett memorandum (bil. 5),1 vilket senare i det väsentliga återger

rapportens innehåll, dock att i förslaget till memorandum närmare utföres anledningen

till att man i de skandinaviska länderna önskade på sätt ovan närmare

angivits inskränka den tilltänkta neutrala konferensens program och i synnerhet

från detsamma utesluta frågorna om internationella tvångsmedel och begränsning

i rustningarna. Danska och sedermera även norska regeringen biträdde det svenska

förslaget, och blev i anledning härav detta under de första dagarna av september

genom nederländska, schweiziska och spanska sändebuden i Stockholm tillställt

respektive regeringar med en tillsvidare icke officiell förfrågan, huruvida de

vore villiga att låta sig representeras i den diplomatiska neutrala konferens, man

från svensk, dansk och norsk sida projekterat. Samtidigt erhöllo de krigförande

makternas sändebud i Stockholm kännedom om innehållet och räckvidden av den

hänvändelse, som från de skandinaviska staternas sida sålunda gjorts till övriga

neutrala makter i Europa.

Under tiden hade, beträffande de tre sista av programmets fyra frågor,

den svenska kommittén utarbetat förslag till diskussionsgrundlag för den tilltänkta

konferensens arbeten. Motsvarande arbete hade samtidigt beträffande den

första frågan — Haag-konferensernas permanenta organisation — utförts av den

norska kommittén. Till att biträda vid den svenska kommitténs särskilda arbeten

hade dess ledamöter tillkallat fru Anna Bugge-Wicksell, varjämte kommitterade,

med Eders Excellens’ begivande, till sin sekreterare utsett t. f. andre sekreteraren

i Kungl. Utrikesdepartementet A. Hammarskjöld.

De sålunda utarbetade förslagen underkastades vid ett gemensamt möte i

Köpenhamn under de sista dagarna av september och de första i oktober av de

tre kommittéerna en samfälld granskning. Man enades därvid om att åt diskus
1

Här ej avtryckt.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Majds proposition nr 00.

sionsgrundlaget giva en fastare form än den ursprungligen avsedda, sä att det

övervägande finge karaktären av artiklar i ett tämligen detaljerat konventionsutkast.

Text till sådana artiklar kunde beträffande vissa av de å programmet

stående frågorna redan vid det pågående mötet preliminärt fastställas. I övrigt

skulle förslag utarbetas av de svenska och norska kommitterade att till granskning

föreläggas ett senare möte mellan kommittéerna.

Innan detta kunde äga ram, hade emellertid till svenska regeringen här i

avskrift bilagda svar (bil. 4 —6)1 å ovannämnda förfrågan ingått från nederländska,

schweiziska och spanska regeringarna och blivit av Eders Excellens delgivna kommitterade.

Då av dessa svar framgick, att man ej hade att räkna med sammanträdandet

av en neutral konferens, bortföll den ursprungliga utgångspunkten för

kommittéernas arbeten. Därmed måste även följa en förändring av dessa arbetens

innebörd. Kommittéerna beslöto sig i anledning härav för att mera fullständigt

utarbeta och såsom gemensamt förslag till internationell överenskommelse framlägga

resultatet av sina samfällda arbeten. Därvid ansågo de sig oförhindrade

att, såsom i det följande närmare angives, i viss mån vidga det program, som

avsågs i deras preliminära rapporter.

Vid ett gemensamt möte i Köpenhamn under de sista dagarna av november

fastställdes efter gemensam granskning av de tre skandinaviska kommittéerna

texten till ett från denna nya utgångspunkt formulerat konventionsutkast. Därmed

var kommitterades ursprungliga uppdrag avslutat, varför de, pa grund av

ovannämnda nådiga beslut den 22 sistlidne januari, härmed få till Eders Excellens

vördsamt överlämna ifrågavarande utkast (bil. 1) jämte en av de tre kommittéerna

godkänd översättning därav till franska språket (bil. 2),2 varvid kommitterade i

samförstånd med danska och norska kommitterade tillåta sig framhålla, att det

enligt deras mening torde ankomma på de tre ländernas regeringar att på diplomatisk

väg sinsemellan överväga, vid vilken tidpunkt och i vilken omfattning utkastet

i sin föreliggande form bör delgivas främmande makter och intresserade kretsar.

Kommitterade anse sig i sammanhang härmed böra något närmare omnämna

vissa huvudpunkter i utkastet samt utveckla de grundsatser, som varit vägledande

vid detsammas utarbetande. Härvid märkes till eu början, att kommitterade i

åtskilliga fall ansett sig böra i sina förslag upptaga ej allenast den enligt deras

åsikt mest lämpliga utvägen utan även eu annan, som enligt deras uppfattning

lämpligen skulle kunna ifrågakomma. \ id utkastets fortlöpande text hava alltså

fogats vissa såsom alternativ betecknade förslag. I de fall åter, där i utkastet

förekomma alternativ, vilka betecknats såsom danska, innebär detta, att alternativförslag,

som framkommit från danskt håll, ej vunnit anslutning från de svenska

och norska kommittéernas sida.

Utkastet inledes med vissa bestämmelser rörande omfattningen av den internationella

sammanslutning, som enligt kommittéernas mening bör komma till stånd

för åstadkommande av den åsyftade mellanfolkliga rättsordningen (art. 1—4). I

detta avseende hava kommittéerna såsom önskemål uppställt, att i sammanslutningen

inginge alla de stater, som voro inbjudna till andra Haagkonferensen.

Utgående från att emellertid något tvång till anslutning ej borde ifrågakomma

hava kommittéerna haft att överväga vilket minimikrav i avseende å anslutning

borde uppställas såsom förutsättning för att sammanslutningen över huvud skulle

komma till stånd. Därvid ha kommittéerna föreställt sig, att en rättsorganisation

1 Här ej avtryckta.

2 Här ej avtryckt.

i

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj ds proposition nr 90.

215

mellan staterna skulle vara praktiskt värdelös, därest den kategori stater, som

gemenligen benämnas stormakterna, eller någon av dessa, skulle ställa sig utanför

organisationen, men att det för övrigt icke borde såsom oeftergivligt villkor uppställas,

att vissa stater eller ett visst antal anslöt sig. Vilka stater emellertid

borde räknas till den kategori, vars samfällda anslutning erfordrades, hava kom

mitteerna ansett sig ej kunna i nuvarande sakläge angiva utan i utkastet lämnat

öppet (art. 3).

Till förebyggande av att mindre civiliserade stater tilltvinga sig inträde i

sammanslutningen hava antytts de alternativa utvägar, som antydas i art. 4.

I de härefter föl jande artiklar (5—9). vilka i utkastet sammanfattas under

rubriken allmänna förbindelser, behandlas den grundläggande frågan om skyldighet

för de i sammanslutningen ingående staterna att låta alla dem emellan uppkommande

tvister bliva föremål för behandling i fredliga former.

Den behandling, som härvid ligger närmast till hands, är ett domstolsförfarande,

som leder till ett för de tvistande staterna bindande avgörande av

tvistefrågan. Oftast tänker man sig dä domstolen anordnad såsom eu skiljenämnd,

på vars sammansättning parterna i varje särskilt fall äga större eller mindre inflytande,

och man eftersträvar att i största möjliga omfattning'' förmå staterna till

atagande av förpliktelse att låta sina framtida tvister hänskjutas till dylikt

skiljedomsförfarande. Förhandlingar i detta syfte ägde rum på de båda Haagkonferenserna,

särskilt på den senare. Strävandena gingo där i första hand ut

på att finna eu form för ett förhandsavtal om skiljedom, som kunde biträdas

av största möjliga antal stater. Aven sedermera har tanken på ett vidsträckt

tillämpande av skiljedomsförfarandet haft talrika och ivriga förkämpar, och många

finnas, som i ett förbehållslöst genomförande av skiljedomsprincipen tro sig hava

funnit en utväg för krigets fullständiga avskaffande.

Kommittéerna hava emellertid ej kunnat ansluta sig till denna ståndpunkt.

Bland de spörsmål, som kunna giva upphov till tvist mellan stater, äro

nämligen åtskilliga, och bland dem kanske de mest brännande, av den art, att

man icke kan påräkna att staterna skola komma att på förhand avtala om ett

skiljedomsförfarande.

Icke alla mellanfölkliga tvister äro av beskaffenhet att kunna lösas på

grundvalen av rättsprinciper. Folkrätten har ännu ej nått den ståndpunkt, att

sådant vore möjligt. Val hava i senare tid, framför allt kanske tack vare de

bägge Haag-konferenserna, de folkrättsliga grundsatserna utvecklats och utformats

i beaktansvärd omfattning, och trots de i viss mån nedslående erfarenheter världskriget

lämnat i fråga om helgden av antagna principer på det internationella

området, torde det kunna förväntas, att det mesta av vad som en gång blivit

vunnet åt det internationella rättslivet kommer att varaktigt därmed införlivas,

ävensom att den internationella rätten under en närmare framtid kommer att

ytterligare väsentligt utbyggas. Men den fullt genomförda reglering av den materiella

rätten, som äger rum inom kulturstaterna och som gör det möjligt att inom

varje stat framtvinga lösning på rättslig väg av tvister, som ej annorlunda kunna

biläggas, torde ej inom en överskådlig framtid vara att påräkna på det internationella

området och över huvud knappast vara förenlig med de suveränitetskrav,

som de flesta stater kunna förväntas i det längsta vilja upprätthålla.

Särskilt bör ihågkommas, att medan varje inre rättsordning huvudsakligen

avser bevarande av bestående rättsförhållanden, eu djdik konservativ princip icke

s. 216 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 90.

216

i samma grad låter sig upprätthållas på det mellanfolkliga området, där omständigheternas

makt oftare kräver förändring eller närmare reglering av bestående

förhållanden. Tvistefrågor, sådana som de särskilt under senaste tid

aktuella, om statsbildningar eller territorialförskjutningar, som påkallas av nationella

strömningar, om invandring av främmande folkelement, om företräde till

kolonisationsområden eller till annat herrelöst land, låta sig ej lösas på grundvalen

av erkända folkrättsnormer. Lösningen måste här ofta bero på överväganden

av mer eller mindre politisk art. Vad det gäller, är ej att efter någorlunda

allmängiltiga grunder bedöma vad som är rätt, utan att med hänsyn tagen till

föreliggande omständigheter av skiftande art avväga motsatta intressen och träffa

ett avgörande, som från lämplighets- och billighetssynpunkt — stundom även från

den allmänna politiska situationens synpunkt — kan anses vara ägnat att bäst

lösa tvisten. En dylik uppgift kräver av den eller de skiljedomare, åt vilka avgörandet

skall anförtros, en sällsynt stor auktoritet, vidsynthet och frihet från

ensidiga nationella hänsyn. Det kan knappast påräknas, att, när det gäller att

utse skiljedomare i frågor av denna art, önskvärd enighet i fråga om personvalet

skall kunna uppnås mellan de tvistande parterna, i brist varav valet maste läggas

i tredje mans hand eller ankomma på något slags lottning. Även bortsett härifrån

kan det näppeligen förutsättas, att staterna mera allmänt skola vara benägna

att i här avsedda intressetvister binda sig vid ett tämligen oberäkneligt avgörande,

helst som dessa tvister ofta nog äro av den allra största betydelse föf de tvistande.

Betvivlas må ock, huruvida det vore klokt att ens eftersträva dylika fullt förbehållslösa

skilj edomsavtal mellan en större krets av stater och därmed utsätta

sig för den nära till hands liggande risken av deras brytande, till betänkligt

förfång för skiljedomsprincipen i det hela.

De betänkligheter, som nu gjorts gällande mot undantagslösa skiljedomsavtal,

äga visserligen icke samma giltighet för alla stater. För de mindre, vilkas

möjlighet att på politisk väg hävda sin ståndpunkt är starkt begränsad, och särskilt

för stater, vilka i likhet med de skandinaviska befinna sig i en situation,

som i det hela motsvarar deras önskningar, kan med skäl ifrågasättas, huruvida

icke, därest ett förbehållslöst avtal om tvisters avgörande på rättslig väg står

till buds, ett sådant erbjuder övervägande fördelar. Vad som enligt den svenska

kommitténs åsikt vore utsiktslöst och måhända även i övrigt mindre välbetänkt,

vore att eftersträva en allmän överenskommelse om rättsligt avgörande av alla

slags mellanfolkliga tvister.

Det nu anförda utesluter icke önskvärdheten av, att internationella tvister

i långt större omfattning än hittills göras till föremål för rättslig behandling.

Det är framför allt önskvärt att verkliga rättstvister, som ej kunna biläggas

genom förhandling, städse hänskjutas till dylik behandling, och att alltså de förbehåll,

som för närvarande i en mängd traktater göras för frågor, som angå staternas

ära, självständighet eller livsintressen, icke komma till användning, när

det gäller frågor av obestridligen rättslig art, såsom tolkning av överenskommelser

m. m. Önskvärt är också, att en överenskommelse om de ämnen, som skola

bliva föremål för rättsligt avgörande, kommer till stånd mellan alla stater, som

tillhöra den ifrågasatta sammanslutningen. I 9 art. av utkastet gives uttryck

åt kommittéernas uppfattning om det önskliga i skiljedomsprincipens tillämpning

i vidsträckt omfång och dess genomförande i en allmän överenskommelse.

Erfarenheten från andra Haagkonferensen visar emellertid svårigheten att

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Jla]ds proposition nr 00.

217

nå fram til! eu allmän överenskommelse i ämnet. Vid konferensen hade man enats

å ena sidan därom, att obligatorisk skiljedom borde genom kollektivfördrag införas

beträdande rättstvister, och ä den andra därom, att det icke var möjligt att

uppdraga någon bestämd gräns mellan rättstvister och vad man benämnde politiska

tvister. Man sökte därför en lösning genom upprättandet av eu förteckning

över de spörsmål, vilka alltid skulle anses vara av rättslig natur och följaktligen

obligatoriskt gä till skiljedom. Enighet om eu sådan förtecknings innehåll kunde

emellertid ej uppnås.

För den händelse enahanda svårigheter skulle yppas vid frågans förnyade

upptagande, återstår ej annat än att lita till särskilda avtal om rättsligt förfarande.

För underlättande av deras åvägabringande synes i sä fall böra komma

under övervägande en anordning, som ifrågasatts å andra Haagkonferensen. Man

föreslog då, att ett Öppet protokoll, innehållande en synnerligen rikhaltig serie

ämnen, som kunde tänkas bliva föremål för skiljedom, skulle upprättas, i syfte

att varje stat skulle äga låta i detta anteckna, att den beträffande nämnda ämnen

eller vissa bland dem vore villig att gent emot vai’je annan stat, som avgivit

motsvarande förklarande, underkasta sig skiljedom. Denna anordning, som vid

konferensen vann avsevärd anslutning, har av kommittéerna ansetts ägnad att

väsentligen underlätta och främja ingåendet av särskilda skiljedomsavtal och därför

av dem förordats (art. 9).

Man torde äga anledning till förhoppning, att antingen på grund av förhandsavtal

av en eller annan typ eller i följd av överenskommelse i särskilda fall

det rättsliga förfarandet hädanefter skall komma till användning i alltmera vidgad

omfattning. För de fall, där emellertid sadant förfarande icke ifragakommer,

gäller det att få till stånd ett annat slags behandling, ägnad att så vitt möjligt

förebygga tvistefrågors urartande till krigiska förvecklingar. Den behandling,

som enligt utkastet parterna skulle i andra rummet vara förpliktade att. underkasta

sig, består i s. k. undersöknings- och förlikningsförfarande. Kommittéerna

hava i detta hänseende anslutit sig till principerna i de traktater om dylikt förfarande,

som Nordamerikas Förenta Stater från och med år 191 o avslutat med ett

antal makter. Dessa traktater innebära förpliktelse för kontrahenterna att låta

en kommission, vars sammansättning redan från början fastslås, företaga undersökning

av tvistefrågan och avgiva ett utlåtande, som emellertid ej är för parterna

bindande. Grundtanken är ej blott att genom en dylik objektiv utredning

av tvistefrågan söka åvägabringa uppslag för dess lösning utan ock att under det

»moratorium» i avseende å maktmedels användande, som skulle tillskapas, få ögonblickets

upphetsning att lägga sig och lämna besinningens fredsbevarande krafter

tid att göra sig gällande. Något förbehåll i avseende å arten av de tvister, som

kunna bliva föremål för undersöknings- och förlikningsförfarande, synes ej vara

nödigt. Det torde i varje fall vara tillåtet att vid världskrigets avslutande hoppas

på en sinnesstämning inom världens folk, som gör dem benägna att acceptera

en anordning, vilken redan tidigare funnits antaglig till och med för åtskilliga

stormakter. o 0

Undersöknings- och förlikningsförfarandet skulle alltså komma till stånd i

varje tvist, som ej kunnat lösas genom förhandlingar och ej enligt avtal skall

bliva föremål för rättsligt avgörande. För den händelse att olika meningar uppstå

rörande tillämpligheten av en överenskommelse angående domstolsbehandling

— något som särskilt ligger nära till hands, när det gäller att tillämpa ett för
Bihang

till riksdagens protokoll 1900. 1 sand. 7o käft. (År 90.) 28

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

behåll om livsintressenas undandragande från domstols avgörande — erbjuder sig

härvid möjligheten att på endera partens yrkande låta frågan om domstolsbehandling

falla och i stället hänskjuta tvisten till undersöknings- och förlikningsförfarande.

Denna utväg har, såsom ägnad att undvika vissa eljest ofrånkomliga

svårigheter, blivit i utkastet förordad (art. 8).

Det uppskov med maktmedels anlitande, som i samband med tvists hänskjutande

till undersöknings- och förlikningsförfarande bör påläggas de tvistande

skall enligt ntkastet fortfara till dess förfarandet avslutats och ytterligare någon,

kort tid förflutit, med iakttagande allenast, att, om förfarandet ej avslutats inom

ett år, parterna vid utgången av denna tid skola återvinna sin handlingsfrihet

(art. 7).

Såsom alternativt förslag har emellertid härvid upptagits en bestämmelse

om en viss ytterligare förlängning av moratoriet i det fall att minst fem makter

förena sig om en framställning angående medling. Denna anordning åsyftar att

tillgodose den efter erfarenhetens vittnesbörd ganska betydelsefulla möjligheten

att i särskilt ömtåliga tvistefrågor — exempelvis tillspetsade ras- och nationalitetsspörsmål

— såsom yttersta medel för fredens bevarande tillgripa ett politiskt

färgat ingripande av en mera betydande maktgrupp.

Eu annan avdelning av utkastet (art. 10—39) avser organiserandet av en

fast internationell domstol och reglerandet av förfarandet vid densamma.

De organ, som hittills stått till buds för rättsligt avgörande jäv internationella

tvister, hava varit vad man i egentlig mening benämner skiljedomstolar:

nämnder, på vilkas sammansättning de tvistande staterna utövat ett väsentligt

inflytande, och i vilka flertalet ledamöter tillhört dessa stater. Sin organisatoriska

utveckling hava dessa domstolar erhållit genom de båda Haag konferensernas reglering

av ämnet. Den på dessa konferensers initiativ tillkomna s. k. permanenta

skiljedomstolen i Haag utgör som bekant i själva verket ej annat än en krets av

personer, som av makterna ställts till förfogande för att tvistande stater må bland

dem kunna uttaga skiljedomare i varje särskilt fall.

Redan tidigt framträdde emellertid den uppfattning, att skiljedomstolar

icke lämpligen kunde godtagas såsom den enda domstolstypen för mellanfolkliga

tvisters behandling. Man menade, att skiljedomstolarna enligt sakens natur måste

visa sig mera benägna för ett slags medling mellan de stridiga intressena än för

ett strängt rättsligt avgörande. Därjämte ansågs, att för tvister av mindre omfattning

skiljedomsförfarandet ställde sig alltför omständligt och dyrt, varför

många frågor, som eljest lämpligen kunnat avgöras på rättslig väg, icke kunnat

erhålla sådant avgörande. Krav framställdes därför på upprättandet av en verkligt

fast domstol, bestående av ojäviga, oavbrutet fungerande domare, som på grund

av sitt i en allmän överenskommelse grundade mandat skulle, utan att behöva

ledas av kompromissoriska hänsyn, avdöma målen efter rättsgrundsatser och på

grundvalen av en enkel och billig procedur.

Fördelarna av ett dylikt organ för den internationella rättsskipningen synas

i själva verket uppenbara. Utom vad i detta avseende redan anförts må framhållas

utsikten att en av lämpliga personer sammansatt fast domstol skall genom

sin oavbrutna praxis bliva i stånd att verksamt bidraga till de folkrättsliga normernas

vidare utbildande, till båtnad för det internationella rättslivet.

Om kommittéerna alltså ej tvekat att förorda inrättandet av en internationell

fäst domstol, innebär detta ingalunda att de anse det hittills brukade skilje
-

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj."tu proposition nr 00. 219

domsförfarandet böra bortfalla. Det är enligt kommittéernas, mening önskvärt,

att den s. k. permanenta skiljedomstolen i Haag bibehålies i oförändrat skick och

att, såsom hittills, även särskilt anordnade skiljedomstolar anlitas för avgörande

av tvister mellan stater. 1 tvister, som icke lata sig lösas uteslutande efter rättsliga

normer, utan där politiska moment äro av betydelse, kan det pa de internationella

förhållandenas nuvarande utvecklingsstadium vara önskvärt att de tvistande

staterna äga tillfälle att i domstolen insätta egna medborgare, vilka bättre

än andra känna uppfattningen i landet och kunna förväntas vara i stånd att för

tvistefrågans lösning framlägga uppslag, som taga hänsyn till de olika sidornas

intressen. Den fasta domstolens närmaste uppgift skulle däremot vara att upptaga

tvistefrågor av utpräglat rättslig art och sådana mindre omfattande spörsmål,

för vilkas behandling den nu bestående skiljedomstolen utgör eu alltför omständlig

apparat. Att i en allmän överenskommelse uppdraga bestämda gränser

för de olika domstolstypernas verksamhetsområden, torde emellertid ej vara möjligt

eller lämpligt, utan torde det böra överlämnas åt de särskilda staterna att på

förhand, eller när tvister uppstå överenskomma om valet av domstol. Det är

emellertid att hoppas på en utveckling i den riktning, att den fasta domstolens

verksamhetsfält efter hand alltmera vidgas.

Spörsmålet om den fasta domstolens organisation erbjuder vissa svårigheter,

bottnande framför allt i motsatsen mellan de större makternas intresse att erhålla

övervägande inflytande på domstolens sammansättning och de mindre staternas

naturliga krav på rättslig likställighet i detta som i andra hänseenden. Detta

krav kan ej gärna uppgivas. Den eftergift i sådan riktning, som innebars i de

mindre staternas biträdande av den å andra Haagkonferensen tillkomna överenskommelsen

om en internationell prisdomstol, vari dessa stater i endast starkt begränsat

omfång skulle representeras, kan icke åberopas såsom precedensfall för

organisationen av eu domstol med mera omfattande verksamhetsområde.

Svårigheterna att finna en lösning torde dock icke vara oövervinneliga.

Under andra Haagkonferensens förhandlingar visade det sig, att förslag, vilande

på den rättsliga likställighetens grund, vunno anslutning från flera stormakter.

Därest garanti erhålles mot att något slags politiska hänsyn få göra sig gällande

vid domareplatsernas tillsättande, torde det ock, utan att särskilda försiktighetsmått

behöva iakttagas, kunna förväntas, att de större staterna eller de mera utbredda

rättssystemen, inom vilkas områden naturligt nog relativt stor tillgång på

lämpliga kandidater förefinnes, varda i mån därav representerade inom domstolen.

En garanti för den önskvärda objektiviteten vid valet torde ock stå att vinna

genom att, såsom föreliggande utkast åsyftar, valet anförtros åt ledamöter av den

nuvarande permanenta skiljedomstolen. Dessa, vilka äro helt och hållet oberoende

av regeringarna och själva intaga en ansvarsfull domareställning, kunna förväntas

äga de bästa förutsättningar för att vid valet låta sig ledas allenast av önskvärdheten

att uppnå en ur rättskipningssynpunkt tillfredsställande sammansättning av

den fasta domstolen.

I den valförsamling, som enligt utkastet skulle hava att utse domstolens

medlemmar, skulle för varje stat deltaga en av dess ledamöter i den permanenta

skiljedomstolen, nämligen den till ordningen främste, eller vid. förfall för honom

den närmaste, som vore oförhindrad. Regeringarna skulle enligt utkastet ej äga

annat inflytande på valet, än att de ägde avgiva förslag på ett antal personer,

inom vilket valmännen hade att hålla sig. Till förebyggande av att någon stat

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kung!. Majds proposition nr 00.

bleve alltför starkt representerad i domstolen bar ansetts böra föreskrivas, att

flere än två ledamöter ej i något fall få tillhöra samma stat. Alternativt har

föreslagits, att alla ledamöterna skulle tillhöra olika stater.

Under handläggning av tvister skulle hänsyn ej tagas till statsborgarskap

i vidare mån än att, om i domstolen sutte ledamot från den ena tvistande staten

men ej från den andra, denna ledamot skulle utträda. Någon befogenhet för de

tvistande parterna att genom uteslutning eller annorledes inverka på domstolens

sammansättning i det särskilda fallet skulle ej äga rum. I domstolens fullständiga

oberoende även av de rättssökande ligger tydligen en garanti för rättsskipningens

objektivitet och stabilitet.

Beträffande utkastets bestämmelser om den fasta domstolens sammansättning

må för övrigt allenast framhållas de som avse att garantera domstolsledamöternas

fullständiga oberoende av regeringarna, i vilket avseende utkastet innehåller att

val av domare gäller dennes livstid, samt att domare i princip är oavsättlig och

ej under några förhållanden kan avsättas på initiativ av någon regering. Alternativt

har emellertid föreslagits en funktionstid av nio år.

Beträffande förfarandet vid den fästa domstolen ansluter sig utkastet till

de regler 1907 års första Haagkonvention innehåller i fråga om skiljedomsproceduren.

Närmare omnämnande av utkastets bestämmelser i detta avseende torde

icke vara av nöden.

I utkastets art. 48—72 behandlas det föreslagna undersöknings- och förliknings

för farandet.

Vad angår de organ, som skola omhänderhava detta förfarande, föreligga

åtskilliga möjligheter, som emellertid låta sig sammanfattas i tre huvudtyper.

En utväg är att inrätta ett centralt organ, som, med eu ställning motsvarande

den föreslagna fasta domstolens, skulle upptaga och behandla alla internationella

tvister, som över huvud borde bliva föremål för undersöknings- och förlikningsförfarande.

Åtskilliga förslag i denna riktning hava under de senaste åren framställts

från engelskt och amerikanskt håll. En annan möjlighet är att, med undvikande

av eu dylik centralisering, låta staterna parvis anordna organ för behandling

av dem emellan uppkommande tvister. I sådant avseende låter det tänka

sig antingen att staterna på förhand, två och tvä, förena sig om inrättande av

ett dylikt organ för behandling av tvister dem emellan eller att tillsättandet av

det erforderliga organet kommer till stånd först när tvist uppstår. Den förra av

sistnämnda typer är den, som gjort sig gällande i de konventioner om undersöknings-

och förlikningsförfarande, vilka Förenta Staterna, på sätt redan är nämnt,

de senaste åren ingått med ett antal andra makter. De pläga vanligen, efter den

amerikanska statssekreteraren Bryan, som haft sin andel i nämnda traktaters

tillkomst, benämnas den Bryanska typen. Även den senare typen har haft åtskilliga

förespråkare.

Kommittéerna hava för sin del ej kunnat ansluta sig till tanken på undersöknings-

och förlikningsförfarandets förläggande till ett centralorgan. Då förfarandet

avser åstadkommande av en förlikning mellan parterna, synes det vara

naturligt och lämpligt, att de äro omedelbart och i väsentlig grad företrädda inom

det organ som har att förbereda förlikningen. Detta synes i själva verket vara

minst lika påkallat som att de, på sätt skilj edomsförfarandet innebär, äro representerade

i ett organ, som har att med bindande verkan avgöra tvist dem emellan.

En dylik representation låter emellertid icke förena sig med principen om ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

Runni. Majdx proposition nr Do.

2 21

centralorgan. Även om detta skulle inrättas så, att alla stater bleve däri företrädda

— något som otvivelaktigt skulle leda till en alltför manstark sammansättning

— kunde denna representation icke för någon stat göras så stark, att

den skulle ur nyss antydda synpunkt fylla sin uppgift.

Av de övriga huvudtyper som std till buds hava kommittéerna ansett sig

böra såsom huvudförslag upptaga en organisation efter förebilden av de Bryanska

konventionerna men såsom alternativ medtagit ett förslag, byggt på principen om

förlikningsnämnds tillsättande först då tvist föreligger till behandling (art. 48

och 49). Vardera av dessa förslag synes framför det andra äga vissa företräden.

Fördelen av att, såsom det Bryanska systemet innebär, undersökningsorganet föreligger

färdigt att tagas i anspråk när helst tvist uppstår är tydligen av största

betydelse för förfarandets friktionslösa inledande. Det andra systemet åter äger

så till vida företräde, som ett undersökningsorgan, vilket tillsättes med hänsyn

till en viss föreliggande tvist, kan vid sin tillsättning avpassas efter de krav, som

just denna tvist kan ställa på organet. I syfte att inom huvudförslagets ram i

viss mån tillgodogöra sig detta företräde hava kommittéerna bland förslagets bestämmelser

om förlikningsnämnd upptagit en föreskrift om rätt för stat att, när

tvist uppstår, låta en Ledamot i den på förhand tillsatta nämnden ersättas av

en annan person, som äger särskild kunskap i den föreliggande frågan (art. 50).

Ehuru, på sätt nyss anförts, kommittéerna ej kunnat ansluta sig till tanken

på själva undersöknings- och förlikningsförfarandets överlämnande åt ett centralorgan,

hava de ej kunnat förbise, att för vissa med förfarandet sammanhängande

uppgifter ett dylikt organ måste tagas i anspråk.

Ett sammanhållande organ erfordras för att övervaka att de särskilda staterna

uppfylla sina förpliktelser i avseende å förlikningsnämndens tillsättande

eller, där så ej sker, i deras ställe utse ledamöter i nämnd.

En annan viktig uppgift, som lämpligen bör anförtros åt ett centralorgan,

är att, när parterna ej enas om det på dem gemensamt ankommande valet av

ordförande i förlikningsnämnd, tillsätta denne. I utkastet hava dessa uppgifter

tillagts det internationella råd, vars tillskapande kommittéerna även av andra

anledningar förorda (art. 52 och 53).

Ett spörsmål av i viss mån ömtålig art är det, huruvida undersökningsoeh

förlikningsförfarande skall kunna komma till stånd även utan initiativ av

tvistande part. Utkastet upptager i detta avseende två alternativ (art. 56). Enligt

det ena skall förlikningsnämnd även utan parts yrkande kunna inleda sådant

förfarande, varvid dock till förebyggande av mindre välbetänkta åtgärder gjorts

till villkor, att nämnden från det internationella rådet mottagit hemställan om

ingripande. Enligt det andra alternativet skall något spontant upptagande av

förfarande ej ifrågakomma från nämndens sida men nämnden däremot äga till

parterna rikta erbjudande om medverkan för förfarandets inledande, ett erbjudande,

vars beaktande dä står i parternas fria skön.

Utkastets bestämmelser om permanent organisation av de internationella

freds- eller folkrättslconferenserna (art. 73—88) äro byggda på den uppfattning, att

det för upprätthållande av ett mellanfolkligt rättstillstånd är av största vikt, att

den materiella folkrätten mer och mer utbygges och fullständigas. Denna folkrätt,

som tidigare i väsentlig mån framvuxit på sedvanans väg, har i senare tid

till ej oväsentlig del kodifierats och utvecklats genom internationella konferenser.

Av dessa hava de båda fredskonferenserna i Haag varit de utan jämförelse be
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

tydelsefullaste, ej blott med hänsyn till vikten och omfattningen av de ämnen

som där behandlats, utan även därför, att hela folkrättssamfundet varit representerat.

Det synes högeligen önskvärt, att dessa konferenser göras till en permanent

institution med uppgift att å periodiskt återkommande sammanträden ägna legislativ

behandling åt frågor av betydelse för det internationella rättslivet. Härvid

kan emellertid, enligt kommitténs åsikt, ej, såsom från vissa håll framkastats, få

bliva tal om konferensernas utvecklande till något slags internationellt parlament,

där frågor kunna lösas genom majoritetsbeslut. För inrättande av en dylik överstatlig

Händighet torde världen icke vara mogen, och framför allt måste från de

mindre staternas sida resas bestämt motstånd, om det nu skulle gälla att efter

någon slags graderad röstskala j inordna staterna i en sammanslutning av denna

art. Men erfarenheten från hittillsvarande konferenser visar möjligheten av att

på överenskommelsens väg uppnå ganska väsentliga resultat, och det torde kunna

förväntas att även framdeles de på konferenser representerade makterna eller ett

flertal av dem skola lyckas ena sig om folkrättsliga grundsatsers fastslående i

traktatform.

Huvudpunkter i den nu föreslagna regleringen av freds- och folkrättskonferensernas

ställning äro dels bestämmelserna om konferensernas periodiska

sammanträdande, oberoende av initiativ från någon särskild stats sida, och dels

de regler utkastet innehåller om förberedande av konferensernas arbeten genom

inhämtande av regeringarnas yttranden över framställda förslag samt bearbetande

av det sålunda inkomna materialet till framläggande för konferensen. Den bearbetning,

som härvid enligt utkastet skulle ifrågakomma — en refererande och

utredande framställning — skulle tillkomma samma organ som, under benämning

av internationellt råd, är avsett att tjäna till sammanhållande av undersökningsoch

förlikningsväsendet.

Bestämmelser om det internationella rådet, dess åligganden och organisation,

äro sammanförda i art. 40 —47. Utom redan nämnda funktioner skulle rådet utöva

vissa andra åligganden. En viktig uppgift skulle bliva att till regeringarna avgiva

förslag till internationella överenskommelser, vartill utvecklingen på det

politiska och ekonomiska området kunde giva anledning. Ett annat av rådets

åligganden skulle vara att registrera och publicera internationella traktater. Slutligen

skulle det ankomma på rådet att, om en signatärmakt åsidosatte de förpliktelser,

som den såsom medlem av den tillämnade sammanslutningen åtagit sig,

göra anmälan därom till övriga signatärmakter. Alternativt har härtill fogats

åläggande för rådet att i samband med nämnda anmälan framställa förslag till

de internationella åtgärder, vartill förhållandena kunnat giva anledning. Även i

saknad av bestämmelse om skyldighet för signatärmakterna att deltaga i samfällt

uppträdande av en eller annan art mot stat, som bryter sina förpliktelser, låter

det naturligen tänka sig, att traktatsbrott kan giva anledning till en dylik aktion

av de övriga till sammanslutningen hörande staterna eller vissa av dem. Att så

sker, lärer ock få anses önskvärt, oberoende av den ställning man intager till

frågan om traktatsmässigt reglerad skyldighet att medverka till aktion av ifrågavarande

art.

Badets organisation skulle enligt utkastet i väsentliga delar överensstämma

med den, som föreslagits för den fästa internationella domstolen. Det skulle liksom

denna bestå av femton ledamöter, vilka skulle vara bosatta å den ort, dit

rådets verksamhet vore förlagd. Avvikelserna från den fästa domstolens föreslagna

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr DO.

223

organisation bestå huvudsakligen däri, att rådets ledamöter skulle utses, icke såsom

domstolsledamöterna på livstid, utan på sex år, samt att valet skulle förrättas

av en särskild valförsamling, vari för varje stat deltoge en av dess regering

utsedd ledamot.

Då kommittéerna avhållit sig från att i utkastet upptaga bestämmelser om

internationella tvångsmedel mot stat, som bryter den rättsordning, utkastet avser

att skapa, har detta, åtminstone vad den svenska kommittén angår, haft sin grund

i den uppfattning — varåt även den svenska regeringen givit uttryck — att ett

initiativ i detta ämne nu icke lämpligen kan tagas från de mindre staternas sida.

Spörsmålet står tydligen i nära samband med frågan om.internationell begränsning

av rustningarna. En mindre stat kan ej utan stora betänkligheter åtaga

sig förpliktelser till deltagande i internationella tvångsåtgärder, sä länge den

därmed riskerar att, utan omedelbar, effektiv hjälp, ställas emot en övermäktig

granne. Annat blir förvisso förhållandet efter en betydande allmän reduktion av

militärväsendet. Men det kan, åtminstone för närvarande, näppeligen vara de små

staternas sak att framställa förslag i sistnämnda hänseende. Kommittén är ock

av den uppfattning, att dess utkast även utan bestämmelser om internationella

tvångsmedel kan, sammanställt med 1907 års första Haagkonvention, betraktas

såsom ett avslutat helt, som kan tänkas genomfört utan tillsatser av antydd art.

Sedan kommittén emellertid numera erhållit uppdrag att utreda frågan om

Sveriges ställning till de förslag, som från annat håll kunna väntas framkomma

om internationell begränsning av rustningarna och om internationella tvångsmedel,

skall den ej underlåta att taga även dessa spörsmål under övervägande.

Då kommitténs ledamot, envoyén Ewerlöf, av sina ämbetsgöromål å utrikes

ort alltsedan sistlidne augusti varit hindrad att deltaga i kommitténs arbeten,

undertecknas denna skrivelse allenast av de båda övriga ledamöterna.

Stockholm den 21 december 1918.

E. Marks v. WItrtemberg.

Theodor Adelswärd.

Hammarskjöld.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj-ts proposition nr 90.

Bilaga till föregående kommittébetänkande.

Utkast till konvention rörande en mellanfolklig rättsordning.

Inledning.

1. Internationella överenskommelser

böra avslutas i de ämnen, som omförmälas

bär nedan.

2. Härtill syftande inbjudningar böra

utgå till de stater, som voro inbjudna till

andra Haagkonferensen.

3. Skulle alla dessa stater icke vara

villiga att deltaga i sådana överenskommelser,

böra de likväl komma till stånd

mellan dem, som äro villiga att deltaga,

under förutsättning, att bland dessa befinna

sig----------.

4. Därest efter avslutande av överenskommelserna

andra stater vilja ansluta

sig till desamma, står detta dem fritt, så

framt ej invändning däremot framställes

av en i konventionen närmare bestämd

minoritet av de stater, som äro deltagare

i överenskommelsen.

I. Allmänna förpliktelser.

5. Staterna böra genom en allmän

konvention förplikta sig att låta varje

mellan dem uppkommande tvist, vilken

icke kan utjämnas på diplomatisk väg,

bliva föremål för rättsligt avgörande eller

för undersöknings- och förlikningsförfarande.

Innan tvist blir föremål för sådan behandling,

får den ej giva anledning till

användande av internationella maktmedel.

Alternativ.

4. De betingelser, varunder de stater,

som icke voro inbjudna till andra Haagkonferensen,

kunna ansluta sig till ifrågavarande

överenskommelse, skola bliva

föremål för framtida avtal mellan de kontraherande

staterna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj.tx proposition nr Ut).

22ö

Under sådana maktmedel inbegripes icke

retorsion.

6. Rättsligt avgörande innebär tvistens

hänskjutande till antingen

a) en blivande fast internationell

domstol (cour de justice internationale)

eller

b) den nuvarande skiljedomstolen i

Haag (cour permanente d’arbitrage)

eller

c) någon annan mellan parterna

överenskommen skiljedomstol.

Utslag av någon av nämnda domstolar

skall vara för parterna bindande.

7. Undersöknings- och förlikningsförfarandet

äger rum genom tvistens hänskjutande

till ett särskilt organ, vilket

har att avgiva betänkande och förslag

till tvistens biläggande.

Sådant yttrande är icke för parterna

bindande.

8. Därest vid uppkommen tvist mellan

två stater enighet icke uppnås, huruvida

den skall hänskjutas till rättsligt

, avgörande eller icke, eller huruvida den

faller under den fasta domstolens eller

skiljedomstols handläggning, kan, såvitt

ej särskilt mellan parterna avslutad traktat

annat föreskriver, vardera parten påyrka

sakens hänskjutande till undersöknings-

och förlikningsförfarande.

Har ena parten gjort framställning om

tvistens hänskjutande till domstol av ett

eller annat slag, men andra parten underlåtit

att inom skälig tid besvara framställningen,

äger den förra att, med utsättande

av en frist, ej understigande tre

månader, påkalla svar. Har ej svar inom

den utsatta tiden avgivits, må, utan hinder

av tidigare överenskommelse om sakens

behandling vid domstol, densamma

hänskjutas till undersöknings- och förlikningsförfarande.

9. I anslutning till andra Haagkonferensens

enstämmiga uttalande till förmån

för principen om allmän obligatorisk

skiljedom bör nämnda princip komma till

tillämpning i största möjliga omfång.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 höft. (Nr 90.)

29

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kung!. Ma]ris proposition nr 90.

Så framt icke allmän överenskommelse

angående de ämnen, som skola hänskjutas

till skiljedom, kan uppnås, skall det bero

på särskilda konventioner mellan staterna

eller överenskommelser i särskilda fäll

(kompromisser) att bestämma, vad som

skall vara föremål för skiljedom eller vilken

domstol, som skall anlitas.

För att underlätta genomförandet härav

bör åstadkommas en internationell reglering

av sådan art som den av andra

Haagkonferensens första kommission förordade,

varigenom det blir överflödigt att

i varje särskilt fall avsluta formliga överenskommelser.

(Actes et documents II:

1019, 1020).

II. Den fasta internationella domstolen.

10. Till grund för domstolsorganisationen

bör sä vitt möjligt ligga principen

om staternas rättsliga likställighet.

11. Domstolen består av femton personer,

valda bland personer, som åtnjuta

högsta anseende för rättrådighet och uppfylla

de villkor som i deras hemland uppställas

för utnämning till högre domareämbete,

eller som äro rättslärde med erkänd

sakkunskap på den internationella

rättens område. Till medborgarskap tages

ej hänsyn vid ledamöternas tillsättande,

dock att icke flera än två ledamöter må

tillhöra samma stat.

12. Domstolens ledamöter utses genom

en valförsamling, vari för varje stat deltager

dess till ordningen främste ledamot

av den nuvarande skiljedomstolen i Haag,

eller, vid förfall för denne ledamot, den

till ordningen närmast följande, som är

oförhindrad.

Valet avser livstid.

Danskt alternativ.

Domstolen består av tjugusju ledamöter,

valda —------ rättens

område.

Alternativ.

Till medborgarskap — — — — —

dock att icke mer än en ledamot må —

— — — samma stat.

Alternativ.

Valet avser med det undantag, som

framgår av denna artikels tredje stycke,

nio år. Omval må äga rum. Deltager en

domare vid funktionstidens utgång i handläggningen

av ett mål, bibehåller han sin

ställning såsom domare intill dess målet

slutbehandlats.

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 00.

227

13. Förslagsrätt tillkommer varje regering.

Den föreslår högst så många

kandidater, som vid valet skola utses,

dock ej färre än halva detta antal. I valförsamlingen

må däremot självständiga

förslag ej framställas.

14. Valförsamlingen sammanträder i

Haag första gången den 1 juni 1919 eller

näst därpå följande söckendag och därefter

vid samma tid vart sjätte år. I god

tid före sådant sammanträde skall den

nuvarande skiljedomstolens internationella

byrå därom erinra de till ordningen främste

ledamöterna för de särskilda staterna.

15. Valförsamlingen väljer själv sin

ordförande.

16. Före valet av domstolens medlemmar

bör en gemensam överläggning

äga rum mellan de tillstädesvarande valmännen.

Endast vid valet närvarande valmän

kunna utöva rösträtt.

Val sker av en ledamot åt gången.

För att någon skall vara utsedd till

ledamot erfordras, att han erhåller absolut

majoritet av samtliga avgivna röster.

Därest vid två omröstningar absolut majoritet

inom valförsamlingen icke uppnås,

avgöres valet vid tredje omröstningen medelst

enkel majoritet.

17. Utom den fästa domstolens ledamöter

böra också finnas femton suppleanter,

utsedda på sex år. De väljas på

samma sätt som de ordinarie ledamöterna.

Vid valet bestämmes en viss ordningsföljd

mellan suppleanterna. När ordinarie ledamot

avgår ur domstolen, inträder den enligt

ordningsföljden främste suppleanten

såsom ordinarie ledamot på livstiden.

När domstolen eljest finner sig nödsakad

att inkalla suppleant, inträder den

enligt ordningsföljden främste supplean
-

Sedan val första gängen ägt rum, indelas

domarna genom lottdragning i tre

olika stora grupper med olika funktionstid,

så att vid varje framtida val endast

en tredjedel av domstolens ledamöter ersättes

med andra.

Alternativ.

Valförsamlingen sammanträder — —

----vart tredje år.

Alternativ.

Utom — — — femton suppleanter,

vilkas funktionstid utlöper vid valförsamlingens

nästa sammanträde. De väljas

------mellan suppleanterna.

När ordinarie ----ordinarie leda
mot

för återstoden av den avgående ledamotens

funktionstid.

s. 228 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 90.

228

ten och tjänstgör, så länge behov föreligger.

Skulle på grund av regeln att icke

flera än två ledamöter i domstolen få tillhöra

samma stat, suppleant vara förhindrad,

inträder den näste i ordningen.

18. Ledamot i den fästa domstolen är

oavsättlig; dock kan han entledigas, därest

han måste anses uppenbart olämplig för

sin befattning. Beslut härom fattas antingen

av domstolen eller av valförsamlingen.

För åstadkommande av sådant

beslut erfordras, när det skall fattas av

domstolen, enhällighet bland övriga ledamöter,

och, när det skall fattas av valförsamlingen,

att tre fjärdedelar av de

närvarande äro därom ense.

19. Ledamot i den fasta domstolen

skall vara bosatt där den har sitt säte

och åtnjuta viss i konventionen bestämd

lön. Sådan ledamot skall vara berättigad

att vid uppnådd ålder av sextiofem år

och efter minst tio års tjänstgöring i domstolen

avgå med bibehållande av fulla

lönen såsom pension. Ledamot, som uppnått

sjuttio års ålder, är skyldig att avgå

och äger då, oberoende av längden av

den tid han tjänstgjort vid domstolen,

uppbära fulia lönen såsom pension.

20. Ledamot i den fasta domstolen

kan icke mottaga annat offentligt uppdrag.

21. Den fasta domstolen är domför,

då sju ledamöter äro tillstädes.

22. Vid domstolen skall finnas eu avdelning

för summariskt förfarande, bestående

av tre av domstolen utsedda domare,

vilka emellertid i den mån omständigheterna

medgiva deltaga i handläggningen

även av andra mål.

Till denna avdelning hänskjutes tvist,

när båda parterna äro därom överens.

På sådan avdelning må icke samtidigt

tjänstgöra två ledamöter, som tillhöra

samma stat.

23. På domstolen ankommer att besluta,

huruvida den för handläggning av

Alternativ.

Skulle-----mer än en ledamot

i domstolen får tillhöra----

— ordningen.

Alternativ.

Ledamot — — — — — oavsättlig

under valperioden —---— befatt
ning.

Danskt alternativ.

Den fasta domstolen är domför, då

sjutton ledamöter äro tillstädes.

Danskt alternativ.

Vid domstolen-------

--av fem av--— mål. Vardera

av de tvistande staterna äger utesluta eu

ledamot. Härvid skall regeln i artikel 28,

sjätte stycket, punkt 2 och 3, äga analogisk

tillämpning.

Alternativ.

Detta stycke utgår.

Danskt alternativ.

På domstolen ankommer —----

--— två avdelningar.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

229

andra mål, än som avses i art. 22, skall

uppdelas i två avdelningar.

24. Domstolen väljer själv sin ordförande

samt ordförande å avdelningarna.

Den utser även en generalsekreterare och

sin byrå.

25. Den fästa domstolen dömer i alla

mål, i vilka enighet om dess kompetens

föreligger mellan parterna.

Sådan enighet anses föreligga:

1) då parterna genom generell överenskommelse

förbundit sig att anlita

den fästa domstolen för alla eller vissa

angivna arter av tvister, samt part icke

vid domstolen framställer invändning

mot överenskommelsens tillämplighet

å den föreliggande tvisten;

2) då parterna genom överenskommelse

i särskilt fall enas om att hänskjuta

tvist till den fasta domstolens

prövning.

26. Därest i fall, som avses i art. 25.

part underlåter att tillstädeskomma vid

domstolen eller eljest undandrager sig uttalande

i saken, äger andra parten påkalla

sakens avgörande på grundval av denna

parts framställning av sakförhållandet,

så vitt nämnda framställning icke strider

emot förebragta bevis eller notoriska förhållanden.

27. Om den rättsfråga, som föreligger

till avgörande, är förutsedd i en mellan

parterna gällande överenskommelse, lägges

denna till grund för domen.

Saknas sådan bestämmelse, tillämpar

domstolen gällande folkrätt. Om allmänt

erkända fölkrättsliga regler icke existera,

dömer domstolen efter allmänna rättsgrundsatser.

1 detta fäll skall varje avdelning bestå

av minfet elva ledamöter, av vilka

vardera av de tvistande parterna är berättigad

att i varje särskilt mål utesluta

högst två ledamöter. Härvid skall regeln

i artikel 28, sjätte stycket, punkt 2

och 8, äga analogisk tillämpning.

Alternativ.

Saknas sådan bestämmelse, bör domstolen

döma i enlighet med gällande folkrätt

eller, därest gällande rättsregler icke

finnas, efter vad som enligt domstolens

mening borde vara gällande folkrätt.

Danskt alternativ.

28. Mot ledamot av domstolen kan Mot ledamot — —--— —--

såsom jäv anföras, att han har personligt — i saken. Eljest kan ej göras annat

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

intresse i saken. Eljest kan ej göras

annat jäv, än som omförmäla i art. 7 i

förslaget till\ »Cour de justice arbitrale»

eller som följer av regeln i sista punkten

av art. 11 eller av tredje stycket i förevarande

artikel.

Domstolen kan även utan yrkande av

art upptaga fråga, huruvida någon av

ess ledamöter bör på grund av intresse

i saken utträda ur domstolen.

Där ledamot av domstolen tillhör den

ena av de tvistande staterna, men icke

någon ledamot tillhör den andra staten,

skall sagda ledamot utträda under sakens

behandling.

Skulle i det fall, att liera parter finnas,

domfört. antal ledamöter på grund

av nyssnämnda föreskrift icke kunna uppnås

genom inkallande av suppleanter, beror

det av parterna, vilka ledamöter som

skola kvarstå. Kan enighet härom ej

uppnås, hänskjutes saken till behandling

vid den permanenta skiljedomstolen. Om

någon part motsätter sig detta, kan vardera

parten påyrka sakens hänskjutande

till undersöknings- och förlikningsförfarande.

I avgörandet av frågan, huruvida en

domare skall utträda ur domstolen, deltager

också den ledamot, som frågan gäller.

29. Domstolens språk är franska; dock

må med domstolens samtycke annat språk

användas, när båda parterna äro därom

ense.

Domstolen har allenast att upptaga

tvister mellan stater. Denna bestämmelse

jäv, än som omförmäles i art. 7 i förslaget

till »Cour de justice arbitrale» eller

—--tredje och sjätte stycket av före
varande

artikel.

Danskt alternativ (tillägg).

Vardera av de tvistande parterna äger

att för målets handläggning och utan angivande

av skäl utesluta högst två ledamöter

ur domstolen. Dock kunna ej mer

än sex ledamöter uteslutas, ändå att parterna

äro flera än två. Kan i sådant fall

enighet mellan parterna icke uppnås om

vilka medlemmar som skola uteslutas, av

göres detta genom lottdragning bland de

ledamöter, som de olika parterna önska

utesluta.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

231

utgör dock ej hinder för att en stat vid

domstolen anhängiggör rättsanspråk, som

den vill å någon sin medborgares vägnar

göra gällande gent emot annan stat.

31. När en tvist, som anhängiggöres

vid domstolen, angår en internationell

konvention eller eljest berör en tredje

stat, som ej är part, bör denna äga rätt

att intervenera i tvisten.

Det åligger den part, som anhängiggjort

tvisten, att om denna underrätta

den stat, som, efter vad nu är sagt, har

interventionsrätt.

32. Beträffande rättegångsförfarandet

vid den fasta domstolen skola i huvudsak

de bestämmelser, som 1907 års första

Haagkonvention och förslaget till »Cour

de justice arbitrale» i detta hänseende

innehålla, äga motsvarande tillämpning i

den mån ej här nedan annorledes stadgas.

33. Parterna äro oförhindrade att i

enlighet med regler, som fastställas i konventionen,

låta vid domstolen avhöra vittnen

och sakkunniga.

34. Domstolens beslut fattas med enkel

majoritet. Vid lika röstetal har ordföranden

utslagsröst.

35. Domen skall vara försedd med

motiv. Den skall undertecknas av ordföranden

och generalsekreteraren samt

uppläsas vid offentligt sammanträde, till

vilket parterna kallas. Är domen ej enhällig,

uppläses jämväl avvikande mening.

36. Domen avgör tvisten slutgiltigt

och utan appell; dock kan på framställning

av någondera parten domstolen medgiva

revision, därest ett nytt faktum kommer

i dagen, som domstolen finner ägnat

att utöva inflytande på dess beslut.

37. I avseende ä domar, som angå

tolkning av internationella konventioner,

böra uppställas regler, varigenom dessa

domar kunna erhålla rättsverkan gent

emot andra stater än dem, som varit parter

eller intervenienter.

38. De allmänna kostnaderna för domstolen

fördelas lika mellan de kontraherande

parterna.

Alternativ.

Avvikande mening må ej offentliggöras.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kung!. Majds proposition nr 90.

39. Parts kostnad i anledning av

rättegången bäres av honom själv.

III. Det internationella rådet.

40. De fördragsslutande staterna upprätta

ett internationellt råd med nedannämnda

uppgifter:

1) att följa den internationella utvecklingen

på det politiska och ekonomiska

området och till regeringarna

avgiva förslag till internationella överenskommelser,

vartill denna utveckling

kan anses giva anledning;

2) att i enlighet med närmare föreskrifter

i V. kapitlet tjäna som mellanled

mellan de internationella fredskonferenserna;
3)

att registrera och i en offentlig

bulletin intaga såväl allmänna som

särskilda traktater med deras ratifikationer;
4)

att utgöra centralorgan för det

internationella undersöknings- och förlikningsförfarandet

på sätt i IV. kapitlet

närmare bestämmes;

5) att, då en signatärmakt icke

uppfyllt de förpliktelser, vilka enligt

denna konvention åligga densamma,

därom göra anmälan till övriga signatärmakter.

41. Internationella rådet består av

femton ledamöter och lika inånga suppleanter,

valda på sex år. Alla ledamöterna

och likaså alla suppleanterna

måste tillhöra olika stater. Diplomater

i aktiv tjänst kunna ej tillhöra rådet.

Avgående medlemmar kunna omväljas.

42. Det internationella rådets ledamöter

och deras suppleanter utses av en

valförsamling, vari för varje stat deltager

en av dess regering utsedd valman.

43. Vad i artiklarna 13—16 är för

den fasta domstolen stadgat i fråga om

valförsamlingens sammanträdande samt

val av ledamöter och suppleanter, äger

Alternativ.

att registrera och i eu offentlig bulletin

intaga traktater, som rådet finner vara

av allmännare betydelse;

att, då en signatärmakt icke uppfyllt

de förpliktelser, vilka enligt denna konvention

åligga densamma, därom göra anmälan

till övriga signatärmakter, åtföljd

av förslag till internationella åtgärder,

vartill saken kan anses giva anledning.

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

233

jämväl tillämpning i avseende ä det internationella

rå(iet.

Beträffande suppleanternas inträdande

i rådet skola bestämmelserna i artikel 17

äga motsvarande tillämpning.

44. Rådets medlemmar skola vara bosatta

i----. De uppbära ett årligt

arvode av---------•

45. Rådet väljer själv sin ordförande

ävensom tvä vice ordförande samt anstäl

ler erforderliga tjänstemän.

Rådet bestämmer själv sin arbetsordning.

Det äger rätt att tillkalla sakkunniga

eller tillsätta studiekommissioner

till behandling av viktigare frågor.

46. De med rådets tillsättande och

verksamhet förbundna utgifterna delas

lika mellan alla signatärmakterna.

47. Det internationella rådet utarbetar

i god tid före varje kalenderårs början

en beräkning av de utgifter, som

åligga staterna gemensamt beträffande

domstolsväsendet, rådets egen verksamhet

och de internationella freds- eller folkrättskonferenserna

samt meddelar de särskilda

staterna storleken av deras årliga

bidrag.

IV. Undersöknings- och förlikningsförfarandet.

48. Inom tre månader från det denna

konvention ratificerats skola de fördragsslutande

staterna två och två utse förlikningsnämnder,

så att för varje stat

finnes tillsatt en sådan nämnd för handläggning

av tvistefrågor mellan denna

stat och envar särskild av de övriga.

49. Till ledamöter i förlikningsnämnden

utser vardera staten en av sina medborgare

och en medborgare i annan stat.

Därjämte utse de båda staterna gemensamt

en medborgare i annan stat att vara

ordförande i förlikningsnämnden.

Ordförande och övriga ledamöter utses

för en tid av--. Deras uppdrag kan

ej under funktionstiden återkallas, med

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

Alternativ.

Då på grund av vad i artiklarna 8

och 28 stadgas, viss tvist mellan stater

skall hänskjutas till undersöknings- och

förlikningsförfarande, skola parterna för

tvistefrågans handläggning utse en för

likningsnämnd.

Alternativ.

Ordförande — —---—---.

Deras uppdrag kan ej i annan ordning,

än i näst följande artikel sägs, återkallas

1 samt. 75 höft. (Nr 90.) 30

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Majds proposition nr 90.

mindre parterna äro därom ense. Avgår

ledamot under funktionstiden, skall inom

en frist av två månader, och i varje fall

så snart en tvist hänskjutits till förlikningsnämnds

handläggning, annan utses

i hans ställe för återstoden av sagda tid.

Samma person kan utses till ordförande

eller ledamot i flera nämnder.

50. Inom loppet av fjorton dagar från

det att från någondera parten yrkande

om tvists hänskjutande till förlikningsnämnd

ingått till nämndens ordförande

eller från förlikning snämnds ordförande

meddelats part, att nämnden önskar utan

sådant yrkande handlägga tvistefråga, äger

part att för behandling av ifrågavarande

tvist ersätta den ena av de från hans sida

utsedda ledamöterna med en person, som

i den föreliggande frågan äger speciell

sakkunskap, dock med iakttagande av den

i artikel 49 stadgade regeln, att ej mer

än en ledamot av nämnden må tillhöra

samma stat.

Part, som vill begagna denna rätt,

skall därom genast underrätta motparten;

och äger i ty fall denne att inom fjorton

dagar, sedan han erhållit underrättelsen,

utöva motsvarande rättighet.

51. Då ledamöter i förlikningsnämnd

utsetts, göres härom anmälan till det

internationella rådet. Detsamma gäller,

då ändring äger rum i nämnds sammansättning.

Förteckning över alla av staterna

tillsatta förlikningsnämnder föres

av det internationella rådet.

52. Därest, i följd av stats underlåtenhet

att inom den i art. 48 eller 49,

andra stycket, fastställda frist utse de

ledamöter i förlikningsnämnd, vilkas val

ankommer på denna stat allena, nämnden

ej är fulltalig, skall internationella rådet

snarast fästa statens uppmärksamhet på

saken. Skulle härefter förhållandet fortfara

en månad, skall den eller de ledamöter,

som felas, utses av det internationella

rådet.

Härvid skall iakttagas, att icke två ledamöter

i nämnden må tillhöra samma stat.

under funktionstiden, med mindre parterna

äro därom ense.

Avgår ledamot------—

flera nämnder.

Alternativ.

De kursiverade orden utgå.

Alternativ.

Har med anledning av en mellan två

stater uppkommen tvist endera staten för

sin del utsett ledamöter i förlikningsnämnd

och därom underrättat motparten,

men denne försummat att inom en månad

därefter utse sådana ledamöter, varde de

på anmälan av den förra staten utsedda

av det internationella rådet. I ty fall

har rådet jämväl att efter inhämtande av

yttrande från parterna utse ordförande i

nämnden.

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 00.

235

53. Skulle icke inom fyra månader

från det konventionen ratificerats ordförande

i förlikningsnämnd kunna tillsättas

genom överenskommelse mellan de

stater, för vilka nämnden är avsedd, utses

ordförande av det internationella rådet

med iakttagande av vad i art. 52,

andra stycket, stadgats. Detsamma gäller

i händelse vederbörande stater icke inom

två månader, sedan ordföranden avgått,

kunnat ena sig om val av ny ordförande.

Då rådet skall utse ordförande, äger

vardera parten utesluta högst sex ledamöter

ur rådet, dock ej dess ordförande.

Valet företages av återstående ledamöter

med enkel majoritet. I händelse av lika

röstetal bär ordföranden utslagsröst.

54. Är vid utgången av ledamots

funktionstid annan ej utsedd i hans ställe,

skall han anses utsedd för en period av

Utlöper ledamots funktionstid under

pågående undersöknings- och förlikningsförfarande,

skall han, oberoende därav,

att annan må hava blivit utsedd i hans

ställe, förbliva i funktion, tills det pågående

förfärandet avslutats.

Ordförandens uppdrag skall anses förfallet

vid funktionstidens utgång, därest

endera parten sådant påyrkar, dock aldrig

under pågående förfarande.

Alternativ.

Skulle, sedan tvistande parter var för

sig utsett ledamöter i förlikningsnämnd,

enighet i fråga om val av ordförande ej

kunna mellan dem uppnås inom en månad

frän det förlikningsnämnden i övrigt blivit

fulltalig, utses ordförande av det internationella

rådet.

Alternativ (tillägg).

54 a. Där en mellan två stater uppkommen

tvist av endera eller båda hänskjutits

till undersöknings- och förlikningsförfarande,

men innan förlikningsnämnden

sammanträder en eller liera andra

stater hos internationella rådet påyrkar

att få vara representerad vid förfärandet,

har rådet att pröva befogenheten

av nämnda yrkande. Finnes det befogat,

skall förfarandets utförande tillkomma en

särskild nämnd.

Nämnden tillsättes sålunda, att rådet

anmodar en var av de intresserade staterna

att bland sina egna medborgare

utse en ledamot i nämnden. Rådet utser

därefter inom femton dagar dels ledamöter

opaginerad Kontrollera mot PDF

•236

Kungl. Maj.-ts proposition nr .90.

55. Förlikningsnämnd har att a?- iva betänkande i varje tvist, som enera

eller båda parterna hänskjuta till

densamma. Nämnden skall jämväl, där

den så finner lämpligt, avgiva förslag till

förlikning.

56. Förlikningsnämnd äger ock, på

hemställan av det internationella rådet,

själv inleda undersöknings- och förlikningsförfarande

utan yrkande av part.

57. Utöver vad i denna konvention

stadgas kan det internationella rådet utfärda

allmänna föreskrifter rörande förfarandet

inför förlikningsnämnd.

I övrigt äger nämnden att i varje

särskilt fall reglera förfarandet.

58. DS någondera av två tvistande

stater vill göra framställning om att tvist

skall hänskjutas till undersöknings- och

förlikningsförfarande, underrättar den därom

det internationella rådet samt vederbörande

nämnds ordförande, och har denne

då att kalla nämndens ledamöter att sammanträda

snarast möjligt.

59. Parterna äro pliktiga att tillställa

förlikningsnftmnden alla för utredning och

avgivande av yttrande nödvändiga upplysningar

samt i övrigt bereda densamma

alla för fullgörande av dess uppdrag erforderliga

lättnader.

60. Då ej annorlunda mellan parterna

överenskommits, sammanträder förlik
-

i nämnden för en var av de tvistande

staterna, därest dessa icke själva gjort

detta, dels lika många ledamöter i nämnden

som denna redan omfattar.

Slutligen utser rådet inom . . dagar

ordförande i nämnden. Denne må ej tillhöra

någon av de tvistande staterna. Envar

av dessa har rätt att före detta val

utesluta en ledamot ur rådet, dock icke

ordföranden. Val av ordförande i nämnd

företages av de återstående ledamöterna

i rådet med enkel majoritet. Vid lika

röstetal har ordföranden utslagsröst.

Inom nämnd, som sålunda tillsatts,

kan ingen stat vara representerad med

mer än en av sina medborgare.

Alternativ.

Förlikningsnämnd äger ock utan parts

Jakande erbjuda sin medverkan för inedande

av undersöknings- och förlikningsförfarande.

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proportion nr 90.

237

ningsnämnd, där det internationella rådet

har sitt säte.

Skulle för verkställandet av lokal besiktning,

som finnes önskvärd, eller eljest

för utredningens ändamålsenliga utförande

nämnden anse nödigt att förlägga någon

del av sin verksamhet till annan plats

än den, där nämnden sammanträder, är

den därtill befogad. Den äger ock uppdraga

åt ordföranden eller vissa av ledamöterna

att för verkställande av någon

del av undersökningen begiva sig till annan

plats. Lämnas sådant uppdrag åt

annan än ordföranden, bör för dess fullgörande

utses lika antal av de av de

tvistande parterna tillsatta ledamöter i

nämnden.

61. I fråga om alla de delgivningar,

som nämnden kan hava att verkställa på

en tredje fördrags slutande stats område,

skall kommissionen hänvända sig direkt

till denna stats regering. Samma förfaringssätt

skall iakttagas, då fråga är

om att inom tredje stats område åvägabringa

bevisning av något slag.

De framställningar, vilka i dylikt syfte

göras, skola efterkommas med de medel,

över vilka den stat, som blivit anmodad,

enligt sin inre lagstiftning förfogar. De

kunna avslås blott om denna stat anser

dem vara av beskaffenhet att kränka dess

suveränitet eller medföra fara för dess

säkerhet.

Nämnden skall jämväl i varje fall hava

befogenhet att anlita bemedling av den

stat, på vars område den har sitt säte.

62. Parterna äga rätt att genom ombud

närvara vid förlikningsnämnds förhandlingar.

63. Ordföranden äger att till parterna

ställa frågor. Anser part sig icke böra

besvara fråga, skall denna vägran protokollföras.

64. Förhandlingar inför förlikningsnämnd

äro ej offentliga, med mindre parterna

äro därom ense och nämnden lämnar

sitt samtycke.

65. Beslut rörande avgivande av he
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

tänkanden och förslag till förlikningar

fattas inom nämnden med enkel majoritet.

Varje ledamot äger en röst och ordföranden

vid lika röstetal utslagsröst.

Avvikande meningar inom nämnden

skola jämte motivering för desamma angivas

i betänkandet.

66. Nämndens betänkanden undertecknas

av ordföranden och skola ofördröjligen

tillställas parterna samt det internationella

rådet.

67. Det internationella rådet samlar

alla avgivna betänkanden och utgiver årligen

en berättelse angående förlikningsväsendet.

68. Förlikningsnämnds arbeten skola

vara avslutade inom ett år från den dag,

då nämnden övertog handläggningen av

tvisten, med mindre parterna genom överenskommelse

förlänga denna tidsfrist.

69. Ersättning till ledamöter av förlikningsnämnd

utgår sålunda, att vardera

Earten utbetalar ersättning till de av

onom utsedda ledamöterna och hälften

av ersättningen till ordföranden. Beloppet

av den till ordföranden utgående ersättningen

fastställes av det internationella

rådet.

Parterna böra söka träffa överenskommelse

i syfte att samma ersättning skall

utgå till de från vardera sidan utsedda

ledamöterna.

I övrigt har vardera parten att själv

vidkännas sina utgifter i anledning av

undersöknings- och förlikningsförfarande

samt hälften av dem, som av nämnden

prövas vara gemensamma.

70. På överenskommelse mellan parterna

beror, huruvida förlikningsnämndens

betänkande skall publiceras omedelbart

efter dess avgivande; dock kan förlikningsnämnden,

där synnerliga skäl föreligga,

besluta, att betänkandet även utan

sådan överenskommelse skall omedelbart

offentliggöras.

Skulle, där ett omedelbart offentliggörande

ej ägt rum, parterna icke inom

--från betänkandets avgivande hava

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

239

kommit till en uppgörelse rörande tvistefrågan,

eller skulle de dessförinnan tillgripa

internationella maktmedel, skall betänkandet

publiceras av det internationella

rådet.

71. Den förpliktelse, som enligt art. 5

åligger varje stat att under pågående

undersöknings- och förlikningsförfarande

avhålla sig från användande av internationella

maktmedel, fortfar till dess

trettio dagar förflutit från det förlikningsnärnnd

avgivit sitt yttrande.

Skulle nämnden icke inom den tid,

som är bestämd i art. 68, hava avslutat

sina arbeten, återvinna parterna handlingsfrihet.

72. De tvistande staterna skola genast

efter det att undersöknings- och förlikningsnämnds

betänkande kommit dem

tillhanda, söka att på grundvalen av det

resultat, vartill nämnden kommit, bilägga

tvisten genom direkta förhandlingar sins

emellan.

V. Permanent organisation av de internationella

freds- eller folkrättskonferenserna.

73. De internationella freds- eller

folkrättskonferenserna hava karaktären

av diplomatiska konferenser med periodiska

sessioner.

74. Konferensernas uppgift är att

söka åstadkomma internationella konventioner

angående alla frågor av allmän

natur, vilka äro av betydelse för folkrättssamfundet

och vilkas lösning kan

bidraga att upprätthålla freden. Särskilt

hava de till uppgift att kodifiera och utveckla

folkrätten samt att skapa och utveckla

organ, ägnade att säkerställa och

Alternativ (tillägg).

Hava under nämnda tid minst fem av

de fördragsslutande staterna erbjudit de

tvistande parterna medling i tvisten, äro

parterna under ytterligare tre månader

förpliktade att avhålla sig från användandet

av internationella maktmedel.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Mai ds proposition nr 90.

främja den internationella rättens utveckling.

75. Ordinarie konferens äger rum vart

femte år i---.

Sådan konferens skall dock inställas

eller uppskjutas, därest internationella

rådet eller ett flertal av de fördragsslutande

staterna uttala sig härför och detta

flertal omfattar-------.

Extra ordinarie konferenser hållas, då

sådant påkallas av ett flertal av de fördragsslutande

staterna och samtliga ovan

avsedda stater tillhöra detta flertal.

Den närmare tidpunkten för sammanträde

av konferens bestämmes av det

internationella rådet efter samråd med

det lands regering, där konferenserna

hållas. Denna regering utfärdar inbjudningarna

till konferensen.

76. Yarje stat bestämmer själv antalet

av sina delegerade.

77. Alla i konferensen deltagande befullmäktigade

delegerade skola i denna

egenskap äga samma diplomatiska rang.

78. Varje stats delegation äger vid

alla voteringar eu röst.

79. Konferens väljer sitt presidium

och fastställer sin arbetsordning ävensom

det språk, varpå förhandlingarna skola

föras.

80. De fördragsslutande staternas regeringar

äga rätt att, innan konferens

sammanträder, framställa förslag att behandlas

av konferensen.

Förslag, som framställts av korporationer

eller enskilda, kunna ock komma

under konferensens behandling, under

förutsättning, som angives i art. 81.

Under konferens äga delegerade rätt

att framställa ändrings- eller tilläggsförslag.

81. Förslag, som är avsett att uppföras

å program för konferens, skall insändas

till det internationella rådet minst

ett år före konferensen. Rådet meddelar

samtliga regeringar de inkomna förslagen,

inhämtar deras yttranden rörande dessa

förslag samt bearbetar det sålunda in
-

Alternativ.

Förslag----minst ett halvt

år före konferensen. Rådet meddelar —

------- för konferensen.

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition nr 90.

241

komna materialet till framläggande för

konferensen.

Förslag, som framställts av korporationer

eller enskilda, kan föreläggas konferensen,

endast därest rådet så beslutar,

i vilket fall det av rådet meddelas samtliga

regeringar.

82. Konferens äger besluta, att förslag,

som blivit uppfört å dess program,

likväl icke skall komma under behandling,

eller att förslag, vilket, såsom för

sent framställt, icke upptagits å programmet,

skall behandlas a konferensen.

För giltigheten av sådant beslut erfordras,

att två tredjedelar av de röstande

biträtt beslutet.

83. Konferens uppdelar sig i kommissioner,

i vilka varje delegation har

rätt att vara representerad av en medlem.

Kommissionerna tillsätta nödiga utskott

(comités d’examen).

Förhandlingarna på konferens och i

kommissioner äro offentliga, med mindre

av särskild anledning för visst fall annorlunda

beslutas.

84. Beslut av konferens (convention,

déclaration, vceu) erhåller för en var av

de representerade staterna bindande verkan

först genom ratifikation, verkställd

av denna stats myndighet.

Det internationella rådet kan hos re
feringar,

som icke inom —»---efter

onferensens slut ratificerat de på densamma

antagna konventioner, bringa detta

förhållande i erinran.

85. Vid ratifikation må ej göras förbehåll

rörande särskilda punkter i den

konvention, ratifikationen avser.

86. I slutakt för varje konferens intages

såsom dess beslut alla de, vilka å

konferensen fattats med en majoritet av tre

fjärdedelar av de representerade staterna.

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

Alternativ.

Har en stat, då ett år förflutit från

konferensens avslutande, icke verkställt

ratifikation men ej heller tillkännagivit,

att den ej vill biträda beslutet, är detta

utan ratifikation bindande för nämnda

stat.

Det internationella rådet har att vid

utgången av sagda tid meddela samtliga

regeringar, som biträtt nu förevarande

konvention, uppgift å de stater, för vilka

beslutet är bindande.

1 samt. 75 höft. (Nr 90.)

31

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 90

87. De stater, som så önska, äga att

under konferens avsluta särskilda konventioner

i fall, där icke å konferensen

uppnåtts den i art. 86 stadgade majoritet.

88. Staterna förbinda sig att upprätta

fasta organ till förberedande av

konferensernas arbete.

Sådant organ skall med sin regerings

samtycke träda i direkt förbindelse med

det internationella rådet.

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:18 proposition nr 90. 243

INNEHÅLLS F ÖRTECKNI N G.

Sid.

Utgångspunkten............................. 4

Allmän historik.............................. 4

Presidenten Wilsons initiativ........................ 8

Sveriges deltagande i förarbetena för en internationell rättsordning........ 9

Det skandinaviska samarbetets resultat.................... 11

Förslag vid fredskonferensen om nationernas förbund.............. 14

De neutrala staternas hörande över förslaget.................. 17

Förbundsaktsförslagets fastställande...................... 19

Akten om nationernaB förbund. Inledning..............20

Kommentar till förbundsakten .................... 21

Förbundsaktens ingress. »Centralmakternas» och Rysslands ställning till förbundet 21

Art. 1. Förbundets medlemmar. Inträde och utträde . ......... 22

Art. 2. Förbundets organ..................... 25

Art. 3. Delegeradeförsamlingen''................... 25

Art. 4- Rådet.......................... 29

Art. 5. Regler ang. beslut i rådet och församlingen.......... 33

Art. 6. Förbundets permanenta sekretariat.............. 35

Art. 7. Förbundets säte. Representanters och funktionärers ställning ... 36

Art. A. Om begränsning av rustningarna.............. 37

Art. 9. Permanent kommission såsom rådgivare vid rustningarnas begränsning 42

Art. 10. Förbundsmedlemmarnas territoriella integritet och politiska oberoende 44

Art. 11. Förbundets ingripande mot krig eller krigshot......... 45

Art. 12. Art. 13. Skiljedom eller förlikningsförfarande......... 46

Art. lk. Fast internationell domstol................. 48

Art. 15. Tvisters handläggning av rådet och församlingen........ 50

Art. 16. Förbundets sanktioner................... 56

Art. 17. Ingripande mot stater utom förbundet............. 63

Art. 18. Internationella avtals offentlighet............... 66

Art. 19. Revision av otillämpliga eller för freden farliga fördrag..... 67

Art. 20. Fördrag som strida mot förbundsakten äro ogiltiga....... 68

Art. 21. överenskommelser ej stridande mot förbundsakten........ 69

Art. 22. Art. 23. Mandat i fråga om kolonier. Socialt, humanitärt och ekonomiskt

samarbete................... 71

Art. 2i. Internationella byråer och kommissioner ställas under förbundet . . 74

Art. 25. Art. 26. Röda Korset. Ändringar i förbundsakten....... 75

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. May.ts proposition nr 90.

Sid.

Nationernas förbund och fredsfördragen................. 76

De svenska delegerade vid Pariskonferensen om Sveriges ställning till förbundet

............................... 84

yttranden av cheferna för general- och marinstaberna.......... 98

Generalstabschefen.......................... 99

Marinstabschefen...........................102

Departementschefens sammanfattning..................105

Anslutning till principen om ett nationernas förbund............106

Anmärkningarna rörande förbundets konstituering och organisation......106

Förbundsaktens bestämmelser till skydd mot krig. Medlemmarnas förpliktelser . 108

Begränsningar i förbundets och dess medlemmars åligganden.........111

Neutralitet inom förbundets ram.....................111

Sveriges försvarsväsende i händelse av anslutning till förbundet.......112

Riskerna vid anslutning och vid ställning utom förbundet.........112

Anslutningens förhållande till svensk grundlag och lag...........114

Bilagor.

Bil. 1. Förbundsaktens text................i.......116

Översättning...........................134

Bil- 2. Förslag till förbundsakt, antaget den 14 februari 1919 147

Bil. 3. Instruktion för Kungl. Maj:ts minister i Paris och med honom adjungerade

personer för officiösa överläggningar rörande frågan om nationernas

förbund...........................156

Bil. k. Redogörelse för från de neutrala staternas sida officiöst framställda förslag till

ändringar i fredskongressens utkast till förbundsakt........ . 163

Bil. 5. Sammanställning av olikheterna mellan bestämmelserna i förslaget till förbundsakt

och den slutligen antagna texten . ............167

Bil. 6. Kommentar till förbundsakt för nationernas förbund, framlagd av brittiska

regeringen för parlamentet i juni 1919..........*. . . . 173

Bil. 7. Bestämmelser vid fredsuppgörelsen som, ehuru ej upptagna i förbundsakten,

beföra nationernas förbund ...................185

Bil. 8. Yttrande av chefen för generalstaben.................202

Bil. 9. Svenska kommitterades betänkande rörande en internationell rättsordning . . 212

Bilaga till föregående betänkande...................224

Stockholm 1920. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

2009.1.1

Doktrin (1)

  1. Rolf H. Lindholm, Neutralitet och sanktioner, SvJT 1985 s. 634, på s. 636 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:53 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående Sveriges anslutning till Nationernas förbund. s. 1 i texten
  2. SärU 1920:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges anslutning till nationernas förbund. s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. JT 2021/22 s. 159 s. 175 i texten · dokumentnivå
  2. SvJT 1985 s. 634 Rolf H. Lindholm, Neutralitet och sanktioner s. 636 i texten