Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 16 och 30 §§ i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank

1920-02-13 · 55 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 50 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:94, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 16 och 30 §§ i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 94.

1

Nr 94.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 16 och 30 §§ i lagen den 12 maj

1897 för Sveriges riksbank; given Stockholms slott den

13 februari 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 16 och 30 §§

i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 78 käft. (Nr 94.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 och 30 §§ i lagen den 12 maj 1897

för Sveriges riksbank.

Härigenom förordnas, att 16 och 30 §§ i lagen den 12 maj 1897

för Sveriges riksbank skola erhålla följande ändrade lydelse:

16 §.

Riksbanken äger att såväl vid huvudkontoret som vid avdelningskontoren
a)

på deposition avgiftsfritt mottaga penningar att utan räntegottgörelse

återbetalas vid anfordran eller å tid, som vid insättningen

bestämmes; skolande bevis över sålunda insatta penningar ställas till

viss man;

_ b) likaledes utan avgift eller räntegottgörelse mottaga och å giroräkning

föra penningar med förbindelse att vid anfordran tillhandahålla

räkningshavaren vad å räkningen innestår.

I sammanhang -med girorörelsen må riksbanken vidtaga de anordningar,

som kunna finnas erforderliga för underlättande av betalningsut|ämningar

(clearing).

Dessutom må fullmäktige kunna åt firmor, som hava växeldiskontering

i riksbanken och ej själva driva bankrörelse, öppna upp- och

avskrivningsräkning mot räntegottgörelse.

Avenså må, där omständigheterna sådant påkalla, räntegottgörelse

kunna av fullmäktige medgivas för medel innestående å depositionsräkning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

3

30 §.

Fullmäktig i riksbanken må ej den vara, som icke är svensk medborgare;

ej den, som står under förmynderskap eller som är i konkurstillstånd;

ef den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva

allmän befattning; ej den, som genom utslag, vilket ännu icke vunnit

laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är

ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; ej

den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Fullmäktig må ej vara ledamot av styrelse i annan bank än sparbank

eller postsparbanken.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå

meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

1917 års

bankkommittés

betänkande

i fråoan om

anordnande

av statlig

bankverksamhet.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13

februari 1920.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner.

Statsråden: PetrÉN,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anförde härefter

följande:

Den 22 september 1917 erhöll 1917 års bankkommitté i uppdrag,

bland annat, att verkställa utredning rörande frågan om anordnande av

statlig bankverksamhet av samma art som vanlig bankrörelse.

Den 6 oktober 1919 har nu kommittén avgivit betänkande, innefattande

utredning i berörda fråga. I sagda betänkande avstyrker kommittén

inrättandet av en statens affärsbank, men föreslår, att möjlighet

beredes riksbanken att, där omständigheterna sådant påkalla, mot räntegottgörelse

mottaga insättningar från allmänheten. Betänkandet är dik
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 94. 5

terat av bankdirektören Tor Bergquist, bankinspektören F. von Krusenstjerna,

bankdirektörerna Walter Philipson och professorn Emil Sommarin.

Generaldirektören av Joclmick, professorn Helge Bäckström, direktören

R. Ekholm, professorn G. Kobb, bankofullmäktigen Rich. Lindgren,

direktören Malte Sommelius och redaktören Anders Örne åter förorda

en utvidgning av den statliga verksamheten på den vanliga bankverksamhetens

område genom en uppdelning och utvidgning av riksbankens

verksamhet, men förklara sig icke hava något att erinra mot att, i

händelse den av dem föreslagna utvidgningen av riksbanken ej skulle

komma till stånd, riksbanken medgives rätt till inlåning mot räntegottgörelse.

Övriga fem kommittéledamöter, bankdirektören Carl Ahlström,

professorn G. Cassel, skomakaremästaren C. A. Lindmark samt

bankdirektörerna O. Rydbeck och Marc. Wallenberg motsätta sig varje

utvidgning av den statliga bankverksamheten.

Över betänkandet hava yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken

och riksgäldskontor, bankinspektionen, svenska bankföreningen

och rikets handelskamrar.

Då meningarna i huvudfrågan, visat sig synnerligen delade samt

sagda fråga icke synes mig kunna avgöras på den föreliggande utredningen,

saknar jag för närvarande anledning närmare ingå på densamma.

Däremot anser jag mig redan nu böra upptaga spörsmålet om medgivande

av rätt för riksbanken att mot räntegottgörelse mottaga insättningar

från allmänheten.

Till en början torde jag härvid få lämna en redogörelse för gällande

bestämmelser i detta ämne ävensom vad som föregått samma

bestämmelsers utfärdande.

Uti 16 § i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank, sådan

denna paragraf lyder enligt lagen den 26 maj 1911, stadgas, beträffande

insättningar i riksbanken å depositions- och annan räkning:

»Riksbanken äger att såväl vid huvudkontoret som vid avdelningskontoren

a) på deposition avgiftsfritt mottaga penningar att utan räntegottgörelse

återbetalas vid anfordran eller å tid, som vid insättningen bestämmes; skolande

bevis över sålunda insatta penningar ställas till viss man;

b) likaledes utan avgift eller räntegottgörelse mottaga och å giroräkning föra

penningar med förbindelse att vid anfordran tillhandahålla räkningshavaren vad å

räkningen innestår.

I sammanhang med girorörelsen må riksbanken vidtaga de anordningar, som

kunna finnas erforderliga för underlättande av betalningsutjämningar (clearing).

Dessutom må fullmäktige kunna åt firmor, som hava växeldiskontering i riks
-

Över betänkandet

avgivna

yttranden.

Gällande bestämmelser

m. m.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungi. Maj:ts proposition Nr 94.

banken och ej själva driva bankrörelse, öppna upp- och avskrivningsräkning mot

räntego ttgörelse.»

Då genom 22 § i samma lag därjämte föreskrives, att riksbanken

ej må deltaga i eller driva annan rörelse än den, som uti lagen är

riksbanken uttryckligen medgiven, är riksbanken uppenbarligen förhindrad

att, i vidare mån än vad i 16 § är angivet, lämna räkningshavare räntegottgörelse

å insatta penningar.

I den proposition (nr 10) till 1897 års riksdag, som legat till

grund för lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897, föreslog Kungl.

Maj:t, att 16 § i den nya riksbankslagen skulle erhålla följande lydelse:

»Av en var, som sådant önskar, skall riksbanken, såväl vid huvudkontoret

som vid avdelningskontoren, mottaga och å giroräkning föra penningar med förbindelse

att vid anfordran tillhandahålla räkningshavaren vad å räkningen innestår.

För förande av giroräkning må riksbanken ej taga avgift och ej heller gottgöra

ränta för medel, som innestå å sådan räkning.»

I 19 § mom. a) var vidare infört följande stadgande:

»Riksbanken mottager till förvar:

a) penningar att utan räntegottgörelse återbetalas vid anfordran eller å tid,

som vid insättningen bestämmes; skolande bevis över sålunda insatta penningar

ställas till viss man;

- - - - - - - - -

I lagförslagets 21 § ingick det stadgande (alltjämt gällande), för

vilket jag nyss redogjort, och varigenom annan än i lagen uttryckligen

medgiven rörelse blev riksbanken förbjuden.

I anledning av att inom riksdagen ifrågasatts, huruvida det lämpligen

borde genom lag förbjudas riksbanken att upplåna penningar mot

ränta, yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet till det statsrådsprotokoll,

som bilades propositionen i fråga, bland annat:

Att den bank, som erhållit rättighet att ensam utgiva sedlar och

sålunda upptaga räntefria lån av allmänheten, icke tillika borde mot

ränta inlåna penningar, för vilka placering måste sökas genom utlåning

mot högre ränta än den betalda, vore en grundsats, som allmänt tilllämpades

av utlandets centralbanker. Den vore ock utan skiljaktighet

omfattad utav både 1881 och 1889 års bankkommittéer. Departementschefen

ansåge sig icke äga anledning att frångå den mening, att riksbanken,

då den finge all sedelemission på sig överflyttad, icke borde

låna in penningar mot ränta, och förmenade, att denna bestämmelse

vore av den vikt, att den borde inrymmas i riksbankslagen.

Det särskilda utskott vid 1897 års riksdag, till vilket propositionen

hänvisats, anförde med anledning av Kung! Maj:ts framställning: Det

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj;ts proposition Nr 94.

funnes, enligt utskottets mening, eu väsentlig skillnad mellan den riksbank,

som 1881 års kommitté ville inrätta, och deri, som i det föreliggande

förslaget vore ifrågasatt. Den förstnämnda skulle bildas av

staten jämte enskilda lottägare; dess principal skulle vara en bankstämma,

däri riksdagen insatte halva och de enskilda lottägarna halva

antalet ledamöter; denna bankstämma skulle utse ett bankråd, som skulle

hava överinseende över bankens förvaltning, och slutligen skulle bankrådet

välja sex av bankens sju fullmäktige. Det vore uppenbart, att

det med eu sådan organisation av banken skulle vara av yttersta vikt

att i möjligaste män i lagen förebygga, att bankens soliditet sattes i

fara genom de enskilda lottägarnas begär efter vinstutdelning, och att

förty varje verksamhet, som kunde locka till spekulation, skulle förbjudas.

Allt detta gestaltade sig annorlunda med den organisation,

som här vore i fråga.

Utskottet hade därför, med bifall till ett yrkande uti en inom

andra kammaren väckt motion, till 16 § i förslaget lagt en bestämmelse,

genom vilken riksbanken skulle erhålla rätt att gottgöra ränta å medel,

som hos banken insattes på upp- och avskrivningsräkning eller depositionsräkning.

Utskottet delade visserligen den uppfattningen, att en

centralbank icke borde skaffa sig driftkapital gemm att mot ränta

upplåna medel; men en sådan befogenhet som den här avsedda ansåge

utskottet dock böra bibehållas för riksbanken. Att denna befogenhet

skulle komma att missbrukas av riksbankens styrelse syntes

vara så mycket mindre att befara, som den hittills vunna erfarenheten

alldeles icke givit anledning till eu sådan farhåga. För övrigt torde

de grunder, på vilka banken vore byggd, däremot lämna full trygghet,

då i en statsanstalt, sådan som riksbanken bleve, det enskilda

intresset icke kunde föranleda till spekulationsaffärer med upplånade

medel. Däremot hade det synts utskottet, att möjligheten att lämna

räntegottgörelse för medel, insatta å upp- och avskrivningsräkning, borde

i särskilda fall kunna underlätta samarbetet med goda affärshus, som

önskade att hava direkt växeldiskontering hos riksbanken, varjämte

riksbankens styrelse i rättigheten att mot ränta mottaga penningar även

å deposition hade ett medel att vid sidan av och i samverkan med andra

sådana, som stode densamma till buds, användas för att åt riksbanken

trygga det inflytande på penningväsendet i landet, som till dettas fromma

borde tillkomma denna uteslutande för det allmänna bästa verkande

anstalt. I sammanhang härmed nämndes, att rättighet att lämna räntegottgörelse

för inlånade medel även vore medgiven centralbanker i andra

länder, oaktat dessa helt eller delvis voro aktiebanker.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Utskottet, som även i andra hänseenden, för vilka det icke finnes

anledning att nu närmare redogöra, hade vissa erinringar att göra mot

avfattningen av 16 och 19 §§ av lagförslaget, föreslog, att bestämmelserna

i förslagets 16 § och i dess 19 § mom. a) skulle sammanföras i

16 §, åt vilken utskottet föreslog följande lydelse:

»Av en var, som sådant önskar, skall riksbanken såväl vid huvudkontoret

som vid avdelningskontoren:

a) på deposition avgiftsfritt mottaga penningar att utan räntegottgörelse

återbetalas vid anfordran eller å tid, som vid insättningen bestämmes; skolande bevis

över sålunda insatta penningar ställas till viss man;

b) likaledes utan avgift eller räntegottgörelse mottaga och å giroräkning

föra penningar med förbindelse att vid anfordran tillhandahålla räkningshavaren vad

å räkningen innestår.

I sammanhang med girorörelsen må riksbanken vidtaga de anordningar, som

kunna finnas erforderliga för underlättande av betalningsutjämningar (clearing)..

Dessutom må fullmäktige kunna åt firmor, som hava växeldiskontering i

riksbanken och ej själva driva bankrörelse, öppna upp- och avskrivningsräkning

mot räntegottgörelse.

Ävt-nså må räntegottgörelse kunna av fullmäktige medgivas för medel innestående

ä depositionsråkning, när sådant anses vara med riksbankens fördel förenligt».

Mot bestämmelsen om räntegottgörelse i vissa fall reserverade sig

sju av utskottets ledamöter, vilka i huvudsak anförde följande:

Såväl 1881 som 1889 års kommittéer för avgivande av förslag .

till bankväsendets ordnande hade framhållit, hurusom eu centralbank,

som genom den honom tillerkända rättigheten att ensam utgiva sedlar,

erhållit den stora förmånen att av allmänheten upptaga räntefria lån,

icke finge bedriva inlåning mot räntegottgörelse, samt hade de fördenskull

med vidhållande av denna jämväl i de förnämsta utländska centralbanker

upptagna grundsats ansett, att det borde förbjudas riksbanken

att emot räntegottgörelse emottaga penningar, varigenom gränserna för

dess verksamhet skulle uppdragas med den stränghet, som betingades

av dess uppgift. Denna riktiga grundsats vid genomförandet av det

program, som sålunda blivit uppställt för bankväsendets ordnande i vårt

land med särskild hänsyn till riksbankens utveckling till ensam sedelutgivande

bank, hade ytterligare blivit betonad och framhållen i den

kungl. proposition, utskottet haft att behandla, och reservanterna hade

icke funnit skäl anförda för att frångå densamma.

Så mycket större anledning syntes för övrigt vara att icke i lagen

intaga ens den här ifrågasatta tillåtelsen för riksbanken att kunna medgiva

räntegottgörelse, som motiveringen gåve anledning till den farhågan,

att densamma skulle kunna begagnas på ett sätt, som icke

överensstämde med den allmänna rörelsens intresse.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung!. Maj.tx proposition Nr it 1.

Reservanterna yrkado pa anförda skäl, att den i 16 § tillagda bestämmelsen,

varigenom utskottet i angivna fall inrymt ät riksbanken

rätt att å upp- och avskrivning samt å depositionsräkuing mottaga penningar

mot ränta, icke måtte i lagen införas.

Andra kammaren godkände utskottets förslag oförändrat, medan

första kammaren biföll reservanternas yrkande. Sammanjämkning av

kamrarnas stridiga beslut korn till stånd på sådana grunder, att första

kammaren biföll vad utskottet föreslagit angående befogenhet för riksbanken

att öppna upp- och avskrivning sräkning mot räntegottgörelse,

men att däremot andra kammaren frånträdde sitt beslut, att räntegottgörelse

måtte kunna medgivas för medel innestående å depositionsräkning.

I den avfattning av 16 § i riksbankslagen, som sålunda godkändes

av 1897 års riksdag-, har sedermera endast den ändringen skett, att, på

förslag av Kungl. Magt (proposition nr 174) till 1911 års riksdag, riksbanken

befriats från skyldigheten att på sätt 1G § bestämmer emottaga

penningar »av en var, som sådant önskar»; sådant stadgandet numera

är avfattat, inrymmes däri möjlighet för riksbanken att pröva, huruvida

ansökan om öppnande av giroräkning må kunna bifallas.

Härefter tillåter jag mig erinra om, att frågan om rätt för riksbanken

att gottgöra ränta å deposition vid flera tillfällen återupptagits

i riksdagen. En motion i andra kammaren 1909, nr 60, utmynnade

sålunda i hemställan, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om utredning beträffande inrättande av inlåningsrörelse vid

riksbanken och dess avdelningskontor samt framläggande för riksdagen av

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Samma motionärer

yrkade i motion inom andra kammaren 1910, nr 79, viss ändring i 16 §

riksbankslagen uti samma syfte. I en motion i första kammaren 1912,

nr 12, yrkades återinförande i 16 § i lagen för Sveriges riksbank av

de vid sammanjämkningen bortfallna slutorden »ävenså» o. s. v., dock

med uteslutande av sista punkteu: »när sådant anses vara med riksbankens

fördel förenligt», enär enligt motionärens uppfattning bankofullmäktige

i alla fall komme att iakttaga riksbankens fördel, om mottagande

av peuningar med räntegottgörelse gjordes ej till eu skyldighet

utan till en rättighet för riksbanken.

Ingen av dessa motioner vann riksdagens bifall.

I skrivelse den 30 januari 1918 till 1917 års bankkommitté framhöll

jag såsom önskvärt, att kommittén till behandling i förtur, i den

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 78 käft. (Nr 94). 2

Motioner

1909, 1910

och 1912.

Finaneminiattms

skrivelse den

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

1918^11*191? m^n lämpligen läte sig gorå, upptoge frågan om rätt för riksbanken

4rs bankkom- att-, när detta på grund av dåvarande exceptionella förhållanden kunde

mitté. finnas påkallat, mot räntegottgörelse mottaga penningar å depositionsräkning;

och anhöll jag, att kommittén måtte så snart som möjligt inkomma

med det yttrande och förslag, vartill en närmare undersökning

av frågan från kommitténs sida kunde giva anledning.

BanMommii- Uti sitt den 10 april 1918 dagtecknade yttrande i ärendet erinrade

tésiciivehe'' kommittén om att frågan om anordnandet av statlig bankverksamhet av

samma art som den, vilken vid de enskilda bankerna bedreves, vore

föremål för utredning från kommitténs sida. Vidare förklarade sig kommittén

bava fattat det med skrivelsen den 30 januari 1918 avsedda

uppdraget så, att kommittén skulle utan att föregripa resultatet av berörda

, utredning, i första hand undersöka, huruvida rätt till inlåning

mot ränta skulle under rådande exceptionella förhållanden kunna vara

ett medel att stärka riksbanken i dess verksamhet som landets centralbank.

I sådan hänseende anförde kommittén bland annat:

»En centralbanks huvudsakligaste och viktigaste uppgift är att

reglera landets försörjning med betalningsmedel på sådant sätt, att penningvärdets

stabilitet så långt som möjligt upprätthålles. Centralbanken

söker lösa denna uppgift främst genom- att medelst sitt diskonto så

reglera räntesatserna på den inhemska penningmarknaden, att erforderlig

knapphet i betalningsmedelsförsörjningen upprätthålles.

Ett subsidiärt hjälpmedel härvidlag skulle nu, anser man, centralbanken

erhålla i rätten att på penningmarknaden mot räuta upplåna

medel, särskilt mottaga depositioner. När centralbanken för att befria

rörelsen från ett överflöd av omsättningsmedel höjer siu utlåningsränta,

skulle den kunna giva förstärkt effekt åt denna sin åtgärd genom att

själv draga till sig penningar medelst beviljande av ranta å inlånta

medel. Därigenom skulle de privata bankerna ännu säkrare än vad nu

är fallet, tvingas att följa centralbankens utlåningsränta, vilket i sin

mån skulle bidraga till att minska tillgången på omsättningsmedel i

den öppna marknaden.

Det må då framhållas, att, enligt vad erfarenheten ådagalagt, de

privata bankerna i fråga om sina utlåningsräntor hittills undantagslöst

följt riksbanken. Såvitt kommittén nu kan finna, föreligger ingen sannolikhet

för att detta förhållande icke även framdeles skulle fortfara.

1 varje fall torde detta gälla, så länge riksbanken icke håller ett

högre diskonto än som motsvaras av det verkliga Eget på kapitalmarknaden.

I den mån ett förefintligt överflöd på omsättningsmedel

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

förorsakas av att räntorna på penningmarknaden äro lör låga, bär riksbanken

sålunda givetvis i sin hand att genom höjning av diskontot

minska penningetillgången. Men om — såsom för närvarande törne

vara fallet — detta överllöd i väsentlig män är beroende pa andra omständigheter,

kan eu diskontohöjning icke bliva effektiv. Att riksbanken

under sådana förhållanden genom att betjäna sig av en ratt till inlåning

mot ränta skulle kunna åstadkomma någon för effektiviteten av dess

diskontopolitik gynnsam förändring är enligt kommitténs förmenande

uteslutet. . . .....

Man har visserligen på rent teoretiska grunder gjort gällande, att

riksbanken under nuvarande exceptionella förhållanden för att återföra

prisnivån och penningvärdet till deras läge före världskriget borde

tillämpa extraordinära, utom den egentliga diskontopolitikens syfte fallande

ränteförhöjningar, vilka icke motsvarades av det verkliga läget på kapitalmarknaden.

Om i en sådan situation privatbankerna möjligen icke

skulle anse sig kunna eller vilja följa riksbanken, skulle riksbanken,

anser man, för att göra sin diskontopolitik effektiv även betjaua sig av

en tillfällig inlåning. — Kommittén finner eu sådan räntepolitik eltei

flerårig prisstegring, vars orsaker torde vara fyrfaldiga, av praktiska

skäl utesluten, då den skulle komma att medföra rubbningar i våra

ekonomiska förhållanden av en omfattning, som icke låter sig övei

skådäs»

Klart är för övrigt, att, därest riksbankens inlåning skulle erhålla

åsyftad inverkan på penningtillgången i landet, de inlånade medlen

icke finge åter utlånas. Varje försök från riksbankens sida att gorå

inlånta medel räntebärande, skulle direkt motverka den knapphet pa

penningmarknaden, som riksbanken avsett att åstadkomma genom sina

räntesatser. Riksbanken skulle alltså utan att själv kunna gorå medlen

räntebärande hava att betala ränta å dem. Det är givet, att bankvinsten

skulle komma att minskas i allt högre grad ju mera effektiv atgarden

skulle göras. Någon större inlåning från allmänheten skulle för övrigt

riksbanken sannolikt icke erhålla, utan att inlåningsräntorna hölles så

höga, att de privata bankerna icke ansåge sig kunna följa riksbanken.

Och detta antagande vinner i styrka, _ därest, som här torde vara avsikten,

insättningarna skulle bliva av tillfällig natur och åter gå ut, sa

snart ändamålet — den åsyftade knappheten på penningmarknaden —

vore uppnått. . . ''

Möjligen skulle de privata bankinrättningarna finna sig föranlåtna

att i riksbanken insätta medel, detta dock naturligen endast under förutsättning,

att räntan hölles så hög, att dylik insättning vore for dem

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Ktingl. Maj:ts proposition Nr 94.

förmånlig. Återbetalandet av dylika insättningar skulle emellertid, därest

de bl.-ve av någon betydenhet och uppsägning skedde på för riksbanken

olämplig tid, kunna komplicera och direkt verka hinderligt på bankens

handhavande av diskontopolitiken.

Slutligen vill kommittén påpeka, att under nuvarande förhållanden

eu annan omständighet torde verka i det syfte, som med den ifrågasatta

åtgärden skulle avses. Statens behov av medel lärer nämligen

under en avsevärd tid framåt bliva mycket betydande och den

upp finnig, som med anledning därav måste företagas på den inhemska,

marknaden synes icke kunna undgå att medföra en åtstramning på

penningmarknaden, i varje fall därest den anordnas på lämpligt sätt och

i viss mån utan hänsyn till statsverkets omedelbara behov.

Kommittén finner på ovan angivna skäl icke påkallat att för sådant

syfte, som ovan berörts, bereda riksbanken tillfällig rätt till inlåning

Kommittén har emellertid ansett sig böra till behandling även

upptaga fragan, huruvida rätt för riksbanken att inlåna pengar mot ränta

skulle kunna anses medföra några fördelar för det allmänna i annat

hänseende, än som nämnts i det föregående. Och i sådant fall huruvida

dessa fördelar kunna anses vara av sådan betydelse för de förhallanden

pa penningmarknaden, som nu föreligga eller under närmaste

lramtiden kunna tankas bliva rådande i landet, att desamma skulle

unna motivera, att riksbanken tilldelas och begagnar sig av dylik inlåningsrätt.

De synpunkter, som för bedömande av denna defav frågan

skulle komma under betraktande, torde närmast avse, att riksbanken

genom att utova en sådan inlåningsrätt skulle kunna bereda sic inflytande

pa fastställande av de enskilda bankernas inlåningsräntor och därmed

okade möjligheter att på detta område tillgodose vissa allmänna

lordelar. Därigenom skulle, menar man, kunna skapas garantier för

att insattarna på varje tidpunkt erhölle den ränta på sina sparmedel,

som motsvarades av det verkliga läget på penningmarknaden. Detta

skulle aven vara av betydelse för befordrande av sparsamheten och måhanda

aven indirekt kunna utöva ett för låntagarna förmånligt inflytande

på utlaningsräntorna.

... För ett allsidigt bedömande av denna del av frågan torde vara

nödvändigt att undersöka förhållandet mellan de enskilda bankernas ideell

inlåningsräntor under en mera avsevärd tid tillbaka och det inflytande,

som riksbanken kan anses hava utövat på dessa räntesatser.

Aven torde man, i den mån sådant är möjligt, söka bilda sig ett omdöme

om, i vad mån dessa erfarenheter kunna tänkas bliva utslagsgivande

även för framtiden. Slutligen torde även böra tagas under

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kumjl. Maj.ts proposition Nr 94.

övervägande, huruvida icke staten, därest ett ökat inflytande på dotta

område kan anses önskvärt, skulle kunna tillgodose detta ändamål

genom något lämpligare medel än att bereda riksbanken inlåningsrätt.

Ett uttömmande svar på dessa frågor kan givas först under fortgången

av kommitténs arbete. I programmet för detta ingår nämligen

att verkställa undersökning, huruvida insättarna i de enskilda bankerna

kunna anses hava erhållit tillfredsställande ränta å sina penningar samt

om inlåningsräntorna varit för låga i förhållande till utlåningsräntorna.

De framtida förhållandena på bankverksamhetens område i vårt land

måste bedömas med tagen hänsyn bland annat till den bankkoncentration,

som under senaste år ägt rum. Frågan om andra åtgärder

för att i allmännyttigt syfte bereda staten ökat inflytande på penningmarknaden

står vidare i intimt samband med spörsmålen om privatbankerna

såsom socialekonomisk maktfaktor och förut berörda förslag

om bedrivande av statlig bankverksamhet. Angående ''samtliga dessa

frågor- kommer kommittén i sinom tid att avlämna fullständiga yttranden.

Kommittén måste därför för närvarande inskränka sig till spörsmålet,

huruvida eu mera tillfällig åtgärd att tilldela riksbanken inlåningsrätt

skulle av nuvarande eller närliggande förhållanden anses ur

allmännyttiga synpunkter påkallad.

Om höga utlåningsräntor under någon eller några tidsperioder

skulle komma att tillämpas, så är det icke uteslutet, att olika uppfattningar

kunna tänkas göra sig gällande angående storleken av de inlån

ingsräntor, som på varje tidpunkt kunna anses riktigt motsvara förhållandena

på penningmarknaden och samtidigt tillgodose allmänhetens

anspråk att erhålla en så hög avkastning som möjligt å sina besparingar.

Det skulle därför måhända i allmänhet icke anses opåkallat,

att staten ägde medel i sin hand, att, där sådant kunde anses önskligt

med hänsyn till det allmänna bästa, utöva inflytande på dessa förhållanden.

Men man torde med ganska stor visshet kunna förutsäga, att de

inlåningsräutor, som under närmaste framtiden komma att tillämpas,

komma att stå i riktig överensstämmelse med det verkliga marknadsläget.

Ty de stora låneanspråk, som staten, enligt vad förut anmärkts,

torde vara nödgad att under en avsevärd tid framåt ställa på den inhemska

penningmarknaden, komma enligt kommitténs mening att stegrande

påverka inlåniugsräntorna och i stort sett förhindra, att lägre

sådana, än som kunna anses skäliga, skulle komma att erbjudas allmänheten.

»

s. 14 Kontrollera mot PDF

Särskilt yttrande

av professor

Cartel.

Docent

Sommarins

och redaktör

ömes reservationer.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Vid kommitténs utlåtande var fogat ett särskilt yttrande av professor

Cassel, vilken i besvarandet av den framställ da frågan kommit

till samma resultat som kommittén, men icke i allo kunnat ansluta sig

till motiveringen.

Vidare hade kommitténs ledamöter dåvarande docenten Sommarin

och redaktören Örne reserverat sig.

Sommarin hade för sin del anfört följande: •

»Att huvudmedlet, över vilket riksbanken förfogar till att upprätthålla

erforderlig knapphet i betalningsmedelsförsörjningen, är diskontot, torde

förtjäna att framhållas i en tid, då sedelöverflödet och penningvärdets

fall i sig själva innebära en kritik av bankens diskontopolitik. Riksbankens

utelöpande sedelstock, som vid tiden före världskrigets utbrott

normalt torde ha belupit sig till omkring 230 miljoner kronor, hade

enligt rapporten av den 16 mars 1918 nått ett maximum om nära 590

miljoner kronor. Om en räntehöjning under exceptionella förhållanden

— såsom för närvarande — icke är tillräcklig för att hejda ansvällningen

av sedelstocken och än mindre att åstadkomma dess minskning,

förblir ett tillräckligt högt diskonto tydligtvis ändå ett huvudmedel för

uppnåendet av ett syfte, som tillhör riksbankens huvuduppgift.

Att den ifrågasatta inlåningsrätten skulle kunna vara ett under

nuvarande exceptionella förhållanden viktigt hjälpmedel att stärka riksbanken

i dess diskontopolitik, är av teoretiska grunder självklart. Riksbanken

skulle nämligen med de medel, som den inlånade och hos sig

kvarhölle, direkt kunna minska den utelöpande sedelstocken. De praktiska

skäl, som plägat anföras mot inlåningsrätt för riksbanken, hava

endast berört en affärsmässig inlåningsrörelse, icke en inlåningsrätt

som hjälpmedel vid diskontopolitiken. Praktikers tveksamhet i fråga

om tillgripandet av teoretiskt riktiga medel torde för övrigt förtjäna

mindre avseende, då den kan hänföras till oerfarenhet om medel, som

icke försökts hos oss, ehuru de med framgång praktiserats i utlandet.

Tveksamheten torde i viss mån kunna hänföras till förutfattade meningar,

som icke motiverats.

Åtgärders vidtagande till återhåll i eller minskning av den svällande

sedelstocken kan riksbanken, så långt den är mäktig sådana, icke

uppskjuta utan växande faror för banken, näringslivet och allmänheten.

I och för dylika åtgärder bör riksbanken otvivelaktigt förfoga även

över inlåningsrätt. I själva verket borde inlåningsrätt för riksbanken

före detta ha kunnat vara ett viktigt hjälpmedel vid riksbankens

diskontopolitik, i vilken den bort kunna f örhindra skadliga omkastningar.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung!. Maj:ts proposition Nr 94.

Riksbankens diskontoförhöjning av den 12 december 1917 synes’

såsom var att vänta, ha följts av eu förändring i privatbankernas månadsresultat.

Denna förändring bör ha inneburit eu förbättring av ställningen

ur bankteknisk synpunkt, men ur affärs- och vinstsyripunkt motsatsen.

I en sådan utveckling ha utan tvivel praktiska bankmän —

som det icke tillkommer att beakta riksbaukens huvuduppgift att upprätthålla

penningvärdet — för sin del med skäl sett bevis för, att det

verkliga läget på penningmarknaden krävde eu räntenedsättning. En

sådan kom till stånd från och med den 1 februari 1918. Det innebär

intet klander mot bankofullmäktige, om man antager, att nyssnämnda

mening om penningmarknadens läge inverkat vid räntenedsnttningen,

ehuru denna givetvis var ett diskontopolitiskt misstag. Följden blev

under loppet av februari månad större ansvällning än någonsin av

riksbankens utelöpande sedelstock, frånsett själva det senaste årsskiftet,

och fortsatt nedgång i penningvärdet, men också lättnad på penningmarknaden.

Man kunde därefter även ånyo räkna med nominell stegring

i börskurserna. Belåtenheten var på bank- och börshåll också

allmän med riksbankens diskonto under februari 1918, utom för såvitt

ytterligare sänkning förväntats. Den svenska allmänheten, vars inkomster

företrädesvis bero av fastställda lönestater och andra avtal,

vilka ingåtts under förutsättning att penningvärdet upprätthålles, utsattes

emellertid samtidigt för fortsatt utarmning.

Hade riksbanken i december 1917 och januari 1918 haft inlåningsrätt,

skulle den kunnat konsekvent genomföra en diskontopolitik, till

vilken guldspärrningen ger den full rådighet. Genom inlåning skulle

den kunnat betaga bankerna den reella grunden till en mening om

penningmarknadens läge, som anförts till stöd för räntenedsättning.

Därav framgår inlåningsrättens aktuella betydelse.

Ehuru det till en viss grad är likgiltigt, genom vilken form av

upplåning eller inlåning penningmarknaden befrias från ett växande

penningöverflöd — ett överflöd, som eljest ofelbart leder till ett sjunkande

av penningvärdet — äger dock den väsentliga skillnad rum

mellan statens upplåning genom riksgäldskontoret och riksbankens

ifrågasatta inlåning, att den förra är omständligare och i samma mån

mindre omedelbart verkande. Till huvudsaklig del och kanske helt och

hållet torde dessutom de av riksgäldskontoret upplånta medlen hastigt

återföras i marknaden genom inköp och betalningar för statens räkning.

Upplåningen blir då i samma mån ineffektiv för penningvärdets upprätthållande.

Men också åligger ju upprätthållandet av penningvärdet i

själva verket riksbanken, icke riksgäldskontoret, som tvärtom är in
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Tullmäktige

i rikt banken.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 94-

tresserat av allehanda faciliteter på penningmarknaden till förfång för

penningvärdet. Åtgår en mera betydande del av de uppiånta medlen

för betalningar till utlandet, torde väl eu åtstramning på penningmarknaden

bli följden. Men en sådan motverkas för visso i sin ordning av

redan vidtagna åtgärder för beredande av krediter åt utländska banker

och bankirer.

För eu nödvändig strävan mot det viktiga målet, en förbättringav

det nu så djupt sjunkna penningvärdet eller i varje fall ett motverkande

av penningvärdets ytterligare fall, är ett ingalunda oviktigt hjälpmedel

för närvarande en åt riksbanken återställd rätt att gottgöra ränta

å depositioner. Banken förlorade den rätten vid en tidpunkt, då dess

behövlighet i situationer som den nuvarande knappast troddes vara att

räkna med. En av de få riksdagsmän, som vid avgörandet satt inne

med fackmässiga insikter i diskontopolitikens metoder och hjälpmedel

och kände det därmed förenade ansvaret, varnade även för att beröva

riksbanken denna rätt.»

Sommarin förklarade sig på sålunda anförda skäl anse, att riksbanken

alltid borde förfoga över alla äsjdamålsenliga hjälpmedel att upprätthålla

penningvärdet, och att därför kommittén bort uttala,

att de dåvarande förhållandena påkallade vidtagande av åtgärder

för att bereda riksbanken rätt att mot räntegottgörelse mottaga penningar

å depositionsräkning.

Sommarin anhöll slutligen att till sin reservation få lägga ett av

professor Knut Wicksell — som först torde ha påpekat inlåningsrättens

betydelse under dåvarande förhållanden — avgivet sakkunnigt utlåtande

i frågan (med ett par oväsentliga uteslutningar).

Till det yrkande, som framställts i Sommarins reservation, anslöt

sig redaktör Örne, framhållande att möjlighet för riksbanken att använda

inlåning mot ränta såsom ett hjälpmedel vid diskontopolitiken icke kunde

innebära någon fara, och att vad som anförts rörande de sannolika fördelarna

av, att dylik möjlighet för banken bereddes, syntes hållbart,

men att endast ett praktiskt försök med inlåning mot ränta syntes kunna

slutligt avgöra den tvistiga frågan.

Det av Sommarin åberopade yttrandet av professor Knut Wicksell,

som fanns bifogat kommitténs skrivelse, torde såsom bilaga få fogas

vid dagens protokoll.

Fullmäktige i riksbanken, vilka av Kungl. Maj:t lämnats tillfälle

att avgiva yttrande i ärendet, anförde i huvudsak följande:

Det här föreliggande spörsmålet om rätt för riksbanken till inlåning

mot ränta hade enligt fullmäktiges mening sådant samband med

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kumji. Maj:t# proposition Nr 94. 17

i v-. t* i i i.A.vn iv* ’•

den större frågan om anordnande av eu statlig bankverksamhet av

Hämma art som den, vilken bedteves av de enskilda bärikerha, att desså

båda frågor lämpligen borde behandlas i ett sammanhang1 med varandra''.

Kommittén hade också erinrat, att anordnandet av en sådan bankverksamhet

vore en av de frågor, vilka kommittén enligt erhållet tipp drag

främst skulle hava att utreda, samt att denna lråga fått en framträdande

plats i kommitténs arbetsprogram. Dä grundad anledning syhtes

förefmnas för det antagandet, att en dylik utredning kunde föreligga

inom eu jämförelsevis nära tidrymd, ansåge fullmäktige i likhet med

kommittén, att det icke torde vara förenat med någon som helst olägenhet,

icke heller under rådande exceptionella förhållanden, att låta

anstå med avgörandet av inlåningsfrågan i avbidan å slutförandet av

utredningen om anordnande av en statlig bankverksamhet. I avvaktan

härpå ansåge sig fullmäktige kunna instämma i kommitténs uttalade

mening, att några tillfälliga åtgärder i inlåningsfrågan icke! vore för det

dåvarande påkallade.

I anledning av vad sålunda förekommit ansåg jag mig böra lata zepartenenu.

frågan om riksbankens utrustande med inlåningsrätt mot räntegottgörelse c e”''

vila i avvaktan på'' bankkommitténs Utredning i frågan om‘anordnandet

av statlig bankverksamhet,

Kommittén har nu i ovannämnda betänkande till skärskådande upptagit

frågan, huruvida man genom en vidgad statlig affärsbank sverksamhet i betänkande

skulle kunna vinna ett regulätiv för privatbanksverksamheten i fråga om

dess ut- och inlåningsvillkor samt en motvikt i övrigt mot privatbankernas

makt över näringslivet. Bland anmärkningar i förevarande hänseende,

som anförts mot privatbankerna, omnämnes den, att privatbankerna vid

fastställande av sina räntesatser och provisioner skulle hava berett sig

oskäliga fördelar. Det erinras sålunda om, att privatbankernas samhälleliga

uppgift är att förmedla överflyttningen av det tillgängliga sparkapitalet

inom landet från sparare och kapitalister, vilka hava kapital

att undvara, till företagare, som behöva sådant, samt att denna förmedlareverksamhet

blivit av synnerlig betydelse, enär en mycket stor del av

sparkapitalet tillflöte bankerna. Vidare framhalles, att det givetvis är

av ett visst allmänt intresse, att de kostnader, som nämnda förmedlareverksamhet

måste betinga, hållas inom riktiga gränser och att icke kostnaden

för kapitalöverflyttningen från sparare till förbrukare blir större

än nödigt. Ytterligare påpekas, hurusom det gjorts gällande, att den

mellangift, som bankerna i sagda hänseende beräkna, är för stor, i

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 78 höft. (Nr 94.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maf:ts proposition Nr 94.

det bankerna antingen taga för höga räntor vid utlåningen av kapitalet

eller ock lämna för låga räntor till insättarna — marginalen mellan inoch

utlåningsräntorna skulle med andra ord vara för vid.

Vad utlåningsräntan beträffar, påvisar kommittén, att de framställda

erinringarna sakna fog, enär bankernas utlåningsvillkor i sina

huvuddrag bestämmas av riksbanken, vars räntesättningar bankerna

undantagslöst följa.

Vidkommande åter inlåningsräntorna, anför kommittén i huvudsak

följande:

»Utlåningsräntorna utgöra utgångspunkten för fastställandet av inlåningsräntorna.

bom regel höjas och sänkas dessa också, allt efter de

förändringar, som vidtagas med avseende å utlåningsräntorna. Då

privatbankerna äro hänvisade till att beträffande sina utlåningsräntor

följa centralbankens officiella växeldiskonto, blir detta i första hand bestämmande

för inlåningsräntorna och betecknar övre gräns-n för dessa,

d. v. s. den högsta ränta, som bankerna skulle kunna erbjuda, då hänsyn

icke tages till omkostnaderna. Från detta övre läge regleras inlåningsräntorna

nedåt efter erforderlig hänsyn till skilda faktorer, nämligen

läget på kapitalmarknaden, omkostnads- och vinstmarginalen samt konkurrensen

om inlåningen.

Beträffande de regler, som med avseende å inlåningsräntorna pläga

följas av de svenska bankerna, torde böra framhållas följande. Den

högsta inlåningsräntan gottgöres för medel, som på minst 4 — 6 månaders

uppsägningstid innestå på depositions- och kapitalräkuing. Å sådan

räkning med kortare, minst 1 manads, uppsägning är räntan vanligen

Va—1 Va procent lägre. Räntan å sparkasseräkning brukar i allmän het

vara V2 procent under högsta depositionsräntan, men tillämpas ofta olika

pa olika platser alltefter konkurrensen om inlåningen. Räntan å giromedel,

vilka utan uppsägning skola tillhandahållas, plägar vara 2 Va å

3 procent under högsta depositionsräntan, men hålles ofta oberoende av

förändringar i denna.

Av undersökningen angående räntesatserna vid inlåning i privatbankerna

vid mitten av år 1918 (bil. 2) framgår, att följande räntesatser

därvid tillämpades.

5 »

5 Va »

3 procent

Procent av hela inlåningen

13.03

20.05

59.2 7

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 94.

Medelräntan por inlånad krona var 5.01 procent.

Av denna inlåning betecknar i stort sett 3 procent don vanliga

giroräntan, 5 procent sparkasseräntan samt 5 Va procent depositionsräntan.

Då vid den tidpunkt, som undersökningen avsåg, riksbankens

diskonto var 7 procent, var sålunda bankernas officiella räntemarginal

1 Va procent. Av undersökningen framgår vidare, att den verkliga

räntemarginalen vid samma tidpunkt var 2.5 6 procent.

Med avseende på de faktorer, som inverka reglerande vid bestämmandet

av privatbankernas inlåningsräntor, bör till en början framhållas

den överenskommelse angående gemensamma inlåningsräutor, som alltsedan

år 1912 finnes emellan så gott som alla större och medelstora

banker. Till denna överenskommelse, som dock endast avser högsta

inlåningsräntan och som löper med åtta dagars uppsägning, voro vid

1918 års utgång anslutna samtliga större och medelstora banker, med

undantag av tre av sistnämnda slag, samt åtskilliga mindre banker.

Till antalet utgjorde dessa banker 27 av 50 vid sagda tidpunkt i riket

befintliga bankbolag. Då emellertid förstnämnda bankers inlåning å de

bankräkningar, som avtalet avser att reglera, vid 1918 års utgång uppgick

till över 93 procent av samtliga bankers inlåning på sådana räkningar,

så kan man säga, att ifrågavarande avtal reglerar praktiskt taget

privatbankernas hela inlåning av sparmedel i riket och att, så länge

avtalet upprätthålles i ungefärligen samma utsträckning som hittills,

konkurrensen bankerna emellan vad angår högsta inlåningsräntan är så

gott som utesluten.

För att därefter övergå till spörsmålet, huruvida konkurrensen

mellan den bankmässiga inlåningen och övriga placeringsmöjligheter på

kapitalmarknaden kan hos oss anses vara effektiv, vill kommittén erinra

om, att denna konkurrens påverkas och inskränkes till bankernas förmån

av flera förhållanden. Det är ju i första hand tydligt, att förenämnda

ränteavtal härvidlag är en nog så betydelsefull faktor. Det bör vid

bedömandet av denna fråga dessutom tagas i betraktande, att bankverksamheten

genom en omfattande, över hela landet utbredd organisation,

vilken vid 1918 års utgång representerades av 1,319 bankkontor,

och genom de bekvämligheter, som genom dessa erbjudas allmänheten,

berett sig stora möjligheter att kunna nå och draga till sig sparkapitalet

över hela landet. Härtill kommer även, att bankverksamheten genom

den kontroll, som den av ålder är underkastad från statens sida, och

genom det förhållande, att förluster å insättaremedel i bankerna hittills

varit så gott som praktiskt uteslutna, förskaffat sig ett så befästat för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

''30

> r. •, / itj.Y-.-.f > " /• < i

Kung t. Maj:ts proposition Nr 94.

troende bps aljmänheten,, att fotstycke därtiil i andra länder knappast

finnes., Insättning av medel på bankernas depositionsräkningar har yuonit

anseende som en säker och bekväm penningplacering och härigenom

vunnit en popularitet, som förklarar den oerhörda stegringen av dessa

bankmedel. För en stor del av dessa insättningar gäller, att de göras

i viss man oberoende av huruvida något högre eller lägre räntesatser

därvid erbjudas. Det är dessa förhållanden, som i väsentlig grad bidragit

till att den störa huvudmassan av vårt lands små kapitalplacerare i

huvudsak hittills stått främmande för placering av sina sparmedel i

obligationer, aktier. och dylikt. En del av bankernas depositionsmedel

hårrör visserligen ifrån kapitalist-, industri- och handelskretsar, men för

dessa inrättare, som i allmänhet torde äga förutsättningar att bedöma

yärdet av andra å kapitalmarknaden förekommande placeringsmöjlighpter,

har inlåningsräntan blott betydelse i den mån, som desamma i avvaktande

på en fastare placering önska hålla sina medel räntebärande.

... . Konkurrensen med sparbankerna har däremot mera betydelse för

bankverksamheten, men även på detta område synas bankerna fått övervikt.

Av tabellen å sidan 5 (i betänkandet) framgår, att i slutet av föregående århundrade

sparmedlen i bankerna och i sparbankerna uppgingo till ungefär

samma belopp. Av den ökning, som sedan dess inträtt, hava emellertid

bankerna tagit huvudparten, så att vid 1918 års utgång insättarebehållningen

i landets sparbanker icke ens uppgår till hälften av bankernas

depositionsmedel. Tager man hänsyn även till bankernas giromedel, av

vilka en icke obetydlig del torde hava depositions karaktär, blir bankernas

andel ännu större. Orsaken till denna förskjutning torde vara huvudsakligen

de ökade bekvämligheter, som bankerna erbjuda, och den nära

kontakt, i vilken desamma stå till den kapitalplacerande allmänheten.

På grund av de förhållanden, som skapats genom världskriget,

hava bankerna vidare under senaste året varit utsatta för en icke obe

tydlig konkurrens genom statens fasta och tillfälliga upplåning, och detta

förhållande torde även under den närmaste framtiden icke bliva utan

betydelse. Emellertid torde härvid även beaktas, att denna statens upplåning

icke hindrat bankerna att, även om hänsyn tages till penningvärdets

fall, öka sin inlåning i mycket betydande omfattning.

Tager man i betraktande alla dessa omständigheter, kan man ej

undgå att få den uppfattningen, att bankerna vid fastställande av sina

inlåningsräntor knappast kunna sägas vara beroende av en så effektiv

konkurrens på kapitalmarknaden, att densamma utgör ett mera nämnvärt

regulativ för fastställande av de bankmässiga iulåningsräntorna. Snarare

förhåller det sig så, att bankerna genom fastställande av sina inlånings
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr ''J4. 21

räntor utöva ett betydelsefullt inflytande, på läget av de övriga räntorna

på kapitalmarknaden. Sparbankerna följa nämligen, om ock icke alltid

så snabbt, förändringarna i bankernas depositionsräntor. Ett( liknande

inflytande utöva dessa på räntesatserna för stats- och kommunlån samt

industri- eller obligationslån........................ ^ ...........

Beträffande åter konkurrensen bankerna. emellan om sparmedlen,

så är denna i förevarande hänseende genom ränteavtalet så gott som

praktiskt utesluten. De banker, som icke biträtt ränteavtalet, utgöras,

som ovan framhållits, i huvudsak av småbanker, vilkas verksamhet icke

är av den omfattning, att densamma utövar något generellt inflytande

på inlåning8räntorna. Den frivilliga reglering av inlåningsräntorna i de

svenska bankerna, som sålunda kommit till stånd och som haft till syfte

att hämma eller att hindra en osund konkurrens om inlåningen, torde

visserligen i sådant avseende hava en betydelsefull uppgift att fylla.

Och så länge överenskommelsen uteslutande inriktar sig härpå, men

däremot icke får tjäna som medel för en sänkning av inlåningsräntorna

under den nivå, som betingas av kapitalmarknadens läge, är därom

ingenting annat än gott att säga. Kommittén anser till och med, att

en liknande reglering av räntan för bankernas giromedel skulle vara

gagnelig till förekommande av osund konkurrens bankerna emellan i

denna del.

Bestridas kan emellertid å andra sidan icke, att det ifrågavarande

avtalet innebär en tendens till kartellbildning, som torde vara förtjänt

av desto större uppmärksamhet, ju större del av inlåningen, som söker

sig väg till de i avtalet deltagande bankerna, och ju mera det dominerande

inflytandet över bankverksamheten koncentreras hos ett fåtal storbanker.

Det har förut framhållits, att inlåningsräntornas höjd även är

beroende av storleken av den omkostnads- och vinstmarginal, med vilken

bankerna anse sig böra räkna. Vid fri konkurrens om inlåningen mellan

de olika bankerna måste dessa beflita sig om en sparsam administration

och beräkning av en måttlig vinstmarginal. Om åter konkurrensen

bortfaller, så ligger det nära till hands, att bankerna av gemensamma

ekonomiska intressen skola föranledas att vidga marginalen på ett sätt,

som lämnar utrymme för omkostnader och vinst utan sådana begränsningar,

som ur allmänt nationalekonomiska synpunkter eller av insättande

ekonomiska intressen måste anses påkallade.

Beträffande vissa faktiska förhållanden hänvisar kommittén tijl

förut omförmälda redogörelse för marginalen, paellan privatbankernas, ut7

och inlåningsräntor (bil. 2 i betänkandet). Härav framgår, att bankerna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts preposition Nr 94.

under de senare åren icke oväsentligt ökat sin marginal och att såväl

driftkostnaderna som bankvinsten förete en betydande stegring.

Beträffande då till en början bankvinsten hänvisas till följande

tabell, vilken anger bankbolagens bruttobehållning och nettovinst i procent

av egna fonder under vissa år av perioden 1905—1918.

Egna fonder

Bruttobeh&llningen

Nettovinst

Ax

Miljoner kr.

Miljoner kr.

yo av egna

fonder

Miljoner kr.

% av egna

fonder

1905........................

349.6

45.2

12.9

27.8

7.9

1908........................

523.6

70.1

13.4

39.6

7.6

1913........................

646.6

89.5

13.8

51.3

7.9

1914........................

656.1

86.6

13.2

47.7

7.2

1915........................

662.5

96.4

14.5

49.3

7.4

1916.......................

680.1

145.3

21. s

91.8

13.6

1917........................

855.4

181.3

21.2

87.8

10.0

1918.......................

l.OOO.o

219.2

21.9

99.3

9.7

Den betydliga och plötsliga höjning, som siffrorna för år 1916

utvisa, beror i mycket på den ofantliga ökning i vinsten, som en enda

bank till följd av alldeles särskilda förhållanden kunnat för samma år

uppvisa. Och till de höga procenttalen för åren 1917 och 1918 hava

i stor utsträckning bidragit den höga förräntning av bankernas eget

kapital, som varit en följd av ett under dessa år osedvanligt högt diskonto.

Bortsett från dessa sannolikt mera tillfälliga omständigheter, kan enligt

kommitténs mening bankvinstens storlek, generellt sett, icke göras till

föremål för någon erinran. Och även om de under de senaste åren

uppkomna bankvinsterna varit för höga, så måste man betänka, att de

riskmoment, vilka under denna period hopats i bankerna, erfordrat rikliga

avsättningar för mötande av förluster, vilka säkerligen icke komma

att utebliva.

Vid bedömandet av våra bankers vinstförhållanden i allmänhet har

man å ena sidan att taga hänsyn till det förhållandet, att förlustrisken

för i svenska bankbolag investerat kapital (aktiekapital och grundfond),

enligt vad erfarenheten ger vid handen, är ganska obetydlig. Någon

särskilt hög avkomst av detta kapital böra delägarna därför icke kunna

kräva ur den synpunkten att därmed behöva möta en stor förlustrisk.

Men å andra sidan får vinstmarginalen icke vara för knapp. Det är

givetvis angeläget, och detta särskilt under de tider, vi nu genomleva

eller gå till mötes, att bankerna få tillfälle att konsolidera sin ställning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Eu snävt beräknad vinstmarginal kan vidare fora med sig en alltför

långt gående tillbakadragenhet gent emot sådana företag, vid vilkas

finansiering en viss förlustrisk alltid måste tagas i beräkning. Ur allmän

synpunkt ligger det mest vikt uppå, att bankernas utdelningspolitik är

försiktig och återhållsam; och i denna del har erfarenheten även från

de tre sista åren med deras starkt ökade vinster icke i stort sett synte

kommittén föranleda någon erinran.

Privatbankernas drif!kostnader (avlöningar, tantiéme, arvoden och

övriga omkostnader, men ej skatter och avskrivningar) under åren

1916—1918 och dessas förhållande till bruttobehållningen och omslutningen

framgå av nedanstående sammanställning.

År

Driftkostnader

Bruttobehåll-

ning

Medelomslut-

ning

Driftkostnader

Miljoner kr.

Miljoner kr.

Miljoner kr.

% av brutto- behållningen

% av medel- omslutningen

1916........................

31.1

145.3

3,759.6

21.4

0.8

1917........................

43.9

181.3

4,591.6

23.7

0.9

1918........................

69.7

219.2

6,099. s

31.4

1.1

Jämförelsen har på grund av *oregelmässigheter i det statistiska

materialet icke kunnat i siu helhet föras tillbaka längre än till år 1916.

Approximativa beräkningar giva dock beträffande driftkostnadernas förhållande

till medelomslutningen under vissa år följande resultat:

1905 1910 1912 1914 1915

0.66 0.78 0.76 0.8 0.8

Att döma av ovanstående siffror synas de erinringar, som framställts

beträffande bankernas omkostnader, icke sakna grund. Anmärkningsvärd

är sålunda den betydande kostnadsökning, som under de senare

åren gjort sig gällande. Det måste naturligtvis medgivas, att dessa års

förändringar med avseende å penningvärdet betingat en väsentlig höjning

av bankernas utgifter för avlöningar, kontorsmaterialier, uppvärmning

m. m. I vad mån den utgiftsökning, som ägt rum, varit att anse såsom

nödvändig saknar kommittén möjlighet att bedöma. Det har dock förefallit

kommittén vara påtagligt, att utgifterna för t. ex. baukbyggnader

samt för avlöning av högre funktionärer icke hållits inom tillräckligt

snäva gränser. I sistnämnda hänseende torde det inom flertalet banker

tillämpade tantiémesystemet i en del fäll hava lett till överdrifter, detta

dock i likhet med parallella fall inom andra näringsgrenar ofta beroende

på att beräkningsgrunden för tantiéme varit bestämd långt tidigare, utan

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kanal. Maj.-ts proposition AV 94.

“a fc* T/ «f.n *•> in*- Af

tanke nå sådana exceptionella vinster, som under de senaste åren upp
1"nue

• M ''■ • « ''>■'' r.>■ »Ti t .1,1 eem ucih '' ^ Mut t nn\ t,t

kommit.

*''*Ui<lVJen även i sin helhet synas omkostnaderna hava undergått eu

väl hastig öch alltför stor ökning. Med d&i : betydande''stegring1 Som

under '' ifrågavarande år ägt rum i bankernas verksamhet, skulle mah

nämligen kunnat1''''förvänta om icke en nedgång så åtminstone ed stagnation

av oinkostnadSprocenten.'' Men under1 det ätt bruttobehållningen

sedan 1916 ökats med cirka 50%, här''''ömkostnadsproeehten ökats även

cjen med cirka 50 %. Påfallande är den ''procentuella stegring beträffande

avlöningar och omkostnader, som enligt täb. I (sid. 31) de ätöräta

bankerna uppvisa.'' Då dessa förvalta en så väsentlig del av nationens

sparkapital, som förhållandet är, måste det givetvis vara angeläget, att

SXJStftftÖKftla för ’ degbär ''förvaltning'' ‘ieke bliva för störa: ..............

I syfte ’ ätt söka '' utröna,'' huruvida en''motsvarande stegring även

gjort sig gällande på annat område inom affärslivet, som gäller

pénningförvaltnffigeii, har kommittén gjort en utredning rörande ökningen

av administrationskostnaderna inom de svenska livförsäkringsbolagen

under åren 1914—1918, vilken givit följande resultat.

År

it

Bruttopremieinkomst

» -C,-» »*■ • *■» -

Förvaltningskostnader

(excl-provisioner,

tantiéme m. m.)

..........................

För* altnings- kostnaderna i %

av premie- inkomsten

jV-dU }*>

Miljoner kronor

Ökning %

Miljoner kronor

*.T -5

0/

/o

1914

48.5

100

3,

100

6.8

1915

54.8

113

3.5

■

106

6.8

1916

59.4

122

4.o

121

6.7

1917

66.6

135

4.2

127

6.4

1918

80.6

166

5.6

189

6.9

Då mot ovanstående jämförelse skulle kunna riktas den anmärkningen,

att rörelsen vid livförsäkringsbolagen i allmänhet är mera centraliserad

än den vid bankerna, har även en undersökning gjorts rörande

administrationskostnaderna hos ett livförsäkringsbolag med avdelningskontor

över hela landet, vars verksamhet under senaste år visserligen

företett en ganska kraftig expansion, men dock icke i samma omfattning

som bankverksamheten. Denna undersökning har lämnat det resultat,

att den andel av premieinkomsten, som behövt tagas i anspråk för förvaltningskostnader

under perioden 1916—1918, icke nämnvärt ökats.

Procenttalen utvisa för 1916 9.58 %, 1917 9.35 % och 1918 9*59 %.

sT i»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition Nr tf4. 2,r>

Det är givetvis svart att avgöra, i vad män jämförelser beträffande

kostnadsfrågorna inom bankverksamheten och lorsäkringsverksamheten

låta sig göras, och likaså har det befunnits vanskligt att

beträffande bankernas avlönings- och kostnadsfråga jämföra banker med

olika organisation och storlek. Det är därför såsom också ovan antytts

icke möjligt att kunna uttala något slutgiltigt omdöme om bankernas

kostnadsfråga utan en ingående undersökning av dessa förhållanden.

Kommittén har dock med förenämnda siffror för ögonen svårt att

undertrycka den uppfattningen, att kostnadsproblemet inom bankverksamheten,

särskilt då det gäller de största bankerna, icke tillägges all

den vikt, som vederbör.

Inom kommittén har med avseende lastat vid ovan angivna förhållanden

gjorts gällande, att åtgärder vore erforderliga för att bereda

inflytande från det allmännas sida på marginalen mellan bankernas utoch

inlåningsräntor. Sålunda har det förmenats, att inrättandet av eu

statens affärsbank skulle utgöra det bästa korrektivet mot eventuellt

förefintliga missförhållanden på detta område. En sådan bank skulle

nämligen genom sin konkurrens kunna förmå privatbankerna att i förevarande

avseende följa densamma. Häremot har emellertid framhållits,

att en så omfattande'' och ur andra synpunkter betänklig åtgärd som

inrättandet av en statens affärsbank icke vore påkallat för uppnående

av ifrågavarande syftemål. Härför skulle icke erfordras mera än att

återgiva riksbanken den rätt till inlåning mot räntegottgörelse, som den

med 1897 års bankreform förlorade. Liksom riksbanken genom fastställandet

av utlåningsräntorna utan att dock driva någon avsevärd utlåningsrörelse

visat sig vara normgivande för privatbankernas utlåningsräntor,

så skulle densamma genom att ha i sin makt att fastställa inla

ningsräntor få ett tillbörligt inflytande på jämväl dessa räntor hos privatbankerna

och detta utan att behöva driva någon inlåningsrörelse eller

i varje fall någon sådan av större betydelse. Man torde nämligen kunna

utgå ifrån, att de direktiv, som i förevarande hänseende kunna ur allmän

synpunkt anses påkallade, skola komma att i regel av privatbankerna

följas, utan att riksbanken skulle behöva gorå användning av inlåningsrätten.

För övrigt skulle ett riksbankens deltagande i fastställandet

av inlåningsräntorna även kunna medverka därtill att, där inlåningsräntorna

eller någon av dem vore att betrakta såsom för höga, en reglering

nedåt av dessa räntor ägde rum.»

Beträffande det närmare innehållet av de i kommitténs nu återgivna

yttrande åberopade tabeller ävensom den av professorn Sommarin

utarbetade redogörelsen för marginalen mellan privatbankernas ut- och

inlåningsräntor torde jag få hänvisa till kommittébetänkandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 78 käft. (Nr 94.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Generaldirektör

av Joch

nieks m. fl.s

reservation.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94-

Kommittén förklarar sig slutligen hava funnit, att det skulle vara

till fördel, om det allmänna bereddes möjlighet att utöva inflytande på

marginalen mellan privatbankernas in- och utlåningsräntor. För sådant

ändamål förordar kommittén, att riksbanken gives rätt till inlåning från

allmänheten mot räntegottgörelse, därvid kommittén säger sig jämväl

hava beaktat, att denna inlåningsrätt skulle kunna av riksbanken användas

såsom diskontopolitiskt hjälpmedel. Kommittén föreslår alltså, att

möjlighet beredes riksbanken att, där omständigheterna sådant påkalla,

mot räntegottgörelse mottaga insättningar från allmänheten.

Kommittéordföranden, generaldirektör av Jochnick, samt de ledamöter,

vilka jämte honom förorda anordnande av statlig bankverksamhet

genom riksbankens uppdelning och utvidgning, anföra i förevarande

fråga:

»Beträffande inlåningsräntorna dela vi kommitténs uppfattning, att

det kan anses önskvärt att bereda inflytande från det allmännas sida på

villkoren för den bankmässiga inlåningen. Kommittén har föreslagit,

att riksbanken i sådant syfte skulle erhålla rätt till inlåning mot räntegottgörelse.

Man har emellertid därvid förutsatt, att riksbanken skulle

utnyttja denna rätt endast mera tillfälligt, när sådant befunnes erforderligt

för reglering av privatbankernas inlåningsräntor.

Vi hava icke känt oss övertygade om effektiviteten av en sådan

åtgärd. Om riksbanken skall tilldelas rätt till inlåning för att därmed

kunna utöva ett reglerande inflytande på privatbankernas inlåningsräntor,

så bör den enligt vår uppfattning även äga möjlighet att verksamt utnyttja

en sådan rätt. Men så blir icke förhållandet, om kommitténs förslag

skulle leda till efterföljd. Kommittén har i sitt utlåtande den 10

april 1918 angående rätt för riksbanken att i diskontopolitiskt syfte

inlåna medel mot ränta påvisat, huru vansklig en sådan tillfällig inlåningsverksamhet

måste bli ur effektivitetens synpunkt. De skäl, som

där anförts, äga enligt vårt förmenande i huvudsak tillämpning även i föreliggande

avseende. Det låter sig icke göra att helt hastigt åstadkomma

någon mera nämnvärd inlåningssumma. Aven vid utlåningeu av sådana

medel måste svårigheter uppstå. För såväl inlåning som utlåning erfordras

en för ändamålet avpassad organisation jämte eu i nära kontakt

med densamma stående kundkrets. Mot lämpligheten av att i direkt

samband med centralbanksverksamheten anordna en mera omfattande

permanent in- och utlåningsverksamhet kunna emellertid åberopas alla

de betänkligheter, som under senare åren anförts av riksdagen, bankoutskottet.

och bankofullmäktige vid behandling av liknande förslag. Därmed

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungt. Maj:ts proposition Nr 94.

skulle åstadkommas eu utvidgning av 1897 års kompromiss, men i alldeles

felaktig riktning. Den dualism i centralbanksverksamheten, som

1897 års lagbestämmelser visserligen formellt infört, men som under

de gångna åren numera så gott som avvecklats, skulle därigenom återinföras.

Skulle emellertid den av oss föreslagna utvidgningen av riksbanken

ej komma till stånd, anse vi oss dock icke äga anledning att avstyrka

kommitténs förslag i berörda avseende, enär det enligt vår mening innebär

en åtgärd, som, om den vidtages, måste få till följd den mera omfattande

förändring av riksbankens verksamhet, som vårt förslag avser>>.

Professor Cassel anför i särskilt yttrande:

»Den behandling frågan om bankernas inlåningsräntor fått inom

kommittén är enligt min mening mycket otillfredsställande. Ytterst ligger

orsaken härtill uppenbarligen däri, att kommittén nu haft att avgiva

ett fristående yttrande över förslagen om anordnande av något slags

statlig bankverksamhet och till följd därav kommit att anlägga tillfälliga

och sekundära synpunkter på frågor, som skulle framstått i ett helt annat

ljus, om de fått behandlas i sitt naturliga sammanhang med en allmän

och förutsättningslös undersökning av det svenska bankväsendet. Särskilt

gäller detta beträffande frågan om bankernas inlåningsräntor. Den

väsentliga bristen i kommitténs behandling av denna fråga är, att de

verkliga socialekonomiska synpunkterna icke kommit till sin rätt. Som

motiv för höjda inlåningsräntor har inom kommittén insättarnes intresse

ställts i förgrunden. Men mig synes det omöjligen kunna betecknas som

ett samhällsintresse att stegra den renodlade kapitalränteinkomsten utöver

den höjd, som den på grundval av det ekonomiska läget redan har.

Ännu mindre borde ett sådant strävande vara sympatiskt för dem, som

principiellt förneka kapitalräntans berättigande.

Ett riktigt bedömande av bankernas inlåningsräntor måste givetvis

utgå från en undersökning av de socialekonomiska verkningarna av

dessa räntor. Mitt arbete inom kommittén liar fört mig till att ägna

denna fråga en mera ingående uppmärksamhet, och det har därvid blivit

alltmera klart för mig, att de svenska bankerna i allmänhet snarast

hålla för höga inlåningsräntor. Följderna härav äro, att bankerna dra

till sig en alltför stor del av nationens besparingar, m. a. o. att en

alltför stor del av kapitalplaceringen kommer att intvingas under bankernas

förmedling. Härigenom försvåras den direkta belåningen av fastighetsinteckningar

ävensom den direkta avsättningen av obligationer till

Professor

Cassels särskilda

yttrande
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kuntjl. Mapts proposition Nr 94.

allmänheten. De, som ha obligationer att sälja, bli i större utsträckning än

nödigt hänvisade till bankerna, medan lästighetskrediten kommer i ett ännu

sämre läge, i det att bankerna icke lämpligen kunna placera sina medel i

inteckningar. I hög grad försvåras också den direkta avsättningen av

aktier. I stället för att köpa aktier sätter allmänheten sina medel på bankerna,

som själva icke i någon nämnvärd utsträckning kunna köpa aktier, utan

måste inskränka sig till att belåna dem. Följden blir å ena sidan, att

bankernas aktiebelåning drives upp till ett belopp, som icke står i riktig

proportion till deras övriga placering, å andra sidan att den alltför trånga

kretsen av aktieägare belastas med så mycket aktier, att en alltför hög

belåning av dessa aktier blir nödvändig. Till följd av dessa förhållanden

blir den svenska aktiemarknaden mycket svagare, än den behövde

vara, och dess förmåga att uppta de ständigt nödiga nya aktieemissionerna

visar sig alldeles otillräcklig. Detta är givetvis både skadligt och farligt

för landets ekonomi i allmänhet, men det innebär eu särskild fara

för bankerna, som med sin stora aktiebelåning äro i hög grad beroende

av en stark aktiemarknad.

Det är härav uppenbart, att Sveriges hela ekonomiska liv skulle

komma i ett mycket sundare läge, om bankerna genom att hålla lägre

inlåningsränta begränsade den de! av nationens kapitalplacering, som

faller under deras förmedling. Det talas mycket om faran av bankernas

växande makt över det nationella kapitalet. Vill man verkligen göra

något för att möta denna fara, så måste man tänka på en nedsättning

av bankernas inlåningsräntor. Ty på något annat sätt lär man väl

icke kunna hindra allmänhetens besparingar från att i den alltför höga

grad, som nu är fallet, gå till bankerna.

Särskilt under det nuvarande ytterst bekymmersamma ekonomiska

läget synes en sänkning av bankernas inlåniugsräntor vara en åtgärd,

som för var dag som går blir alltmera angelägen. Endast genom eu

dylik sänkning kan man få kapitalet att direkt vända sig till köp av

aktier och sålunda avlasta bankerna aktie belåning och sätta eu gräns

för den nuvarande osunda och farliga nedgången av aktiekurserna. Och

skall det finnas någon som helst, utsikt att få medel för den allra oundgängligaste

fastighetskrediten, så torde eu sänkning av bankernas inlåningsräntor

vara en första förutsättning. Det vore ytterst önskligt,

att denna sak snarast möjligt upptoges till gemensamt övervägande av

våra banker och sparbanker. Men det är alldeles uppenbart att ett

sådant fullt rationellt och av det verkliga samhällsintresset betingat tillväga

gående i allra högsta grad försvåras genom ett officiellt kommitté - uttalande för åtgärder till en höjning av bankernas inlåningsräntor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kutujl. Maj:ts proposition Nr 94. åil

Kommittén synes knappast riktigt ha klargjort för sig ens de

närmaste följderna av eu sådan politik. Ty eu stegring av inteekningsoch

obligationsräntorna i förhållande till lån i allmänhet, ett relativt

fördyrande av fastighetskrediten med ty åtföljande försvårande av bostadsfrågan

och ett ytterligare betungande av stats- och kommunalfinanserna

kunna ju knappast betecknas som syften, för vilkas befordrande staten

bör vidtaga särskilda åtgärder. Ån mindre kan det vara något allmänt

intresse att än mera än nu driva kapitalet in under bankernas kontroll.

Och allt detta skulle man göra endast för att insättarne skulle förtjäna

mer! I själva verket är detta naturligtvis icke det drivande motivet.

Vad man eftersträvar är, att bankerna skola förtjäna mindre. För detta

negativa syfte, som knappast bär någon större betydelse för det allmänna,

åsidosätter man samhällets allra viktigaste ekonomiska intressen. Och

för att tillmötesgå vissa föga genomtänkta och därför också mycket

oklara önskningar om någon vidgad statlig bankverksamhet rekommenderar

man en sådan med inlåning i konkurrens med privatbankerna.

Efter all sannolikhet skulle en höjning av inlåningsräntorna alldeles

icke kunna vinnas på den vägen. Men man skulle icke heller vinna en

begränsning av den kapitalförmedling, som.överhuvud tillfaller bankerna.

Ty om dessa ägas av staten eller enskilda har ju ingen betydelse för

det syfte, som socialekonomiskt måste ställas i förgrunden, nämligen

vidgandet av utrymmet för den direkta kapitalplaceringen, den som

icke förmedlas av någon bank.

De synpunkter, jag här anfört, synas mig utgöra ett avgörande

skäl mot varje utvidgning av den statliga bankverksamheten, för så vitt

en sådan skulle motiveras av en önskan att genom en konkurrens med

de privata bankerna driva upp deras inlåningsräntor. De övriga motiv,

som anförts för en vidgad statlig bankverksamhet, ha redan i kommitténs

betänkande visats vara utan betydelse. Slutsatsen måste då enligt mitt

förmenande bli, att varje sådan utvidgning av statens bankverksamhet

avstyrkes och detta oberoende av vilken form, som föreslås för densamma.

Jag avstyrker alltså icke blott inrättandet av eu särskild statens

affärsbank eller en affärsbanksavdelning inom riksbanken utan lika mycket

upptagandet av en inlåning mot ränta i riksbankens rörelse».

Kommittéledamöterna Ahlström, Lindmark, itydbeck och \\ allenberg

slutligen yttra i sin reservation:

»I sitt den 10 april 1918 avgivna yttrande avstyrkte 1917 års

bankkommitté på då anförda grunder en ifrågasatt tillfällig rätt för

riksbanken att såsom ett diskontopolitiskt hjälpmedel emottaga penningar

Hankdirektör

Ahlström»

m. fl.:s

reservation.

s. 30 Kontrollera mot PDF

fullmäktige

i riksbanken.

Fullmäktig

i riksgälds - kontoret

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

till insättning mot räntegottgörelse. Några nya skäl liava enligt vår

uppfattning icke kunnat anföras, som skulle föranleda en ändrad syn

på denna fråga. Riksbanken torde alltjämt böra skyddas från uppgifter,

som kunna inverka störande på huvudsyftet med dess verksamhet:

vården av landets valuta.

Av skäl, som närmare utvecklats i professor Gustaf Cassels härtill

fogade särskilda yttrande, är en dylik rätt ej heller påkallad ur andra

synpunkter.

Vi kunna därför icke ansluta oss till den tankegång, som i kommitténs

betänkande utmynnat i ett förslag att bereda riksbanken möjlighet

att mot räntegottgörelse mottaga insättningar från allmänheten.

Ej heller kunna vi i allt dela de uttalanden, som kommittén å sid. 16

—18 har beträffande bankernas omkostnader, samt ur desamma dragna

slutsatser.»

Jag övergår härefter till en redogörelse för innehållet i de över

kommittébetänkandet avgivna yttrandena, såvitt de avse nu förevarande

fråga.

Fullmäktige i riksbanken anföra:

»Fullmäktige anse, att det för fyllandet av centralbankuppgifterna

under vissa förhållanden kunde vara till gagn, att riksbanken ägde rätt

till inlåning mot ränta att användas till vissa noga begränsade ändamål

nämligen för att kunna utöva inflytande på marginalen mellan privatbankernas

in- och utlåningsräntor samt för att användas såsom hjälpmedel

vid förandet av en effektiv diskontopolitik. En på dylikt sätt

inskränkt inlåningsrätt skulle så mycket mindre kunna bliva till hinder

för fullgörandet av riksbankens centralbankuppgift, som denna rätt efter

all sannolikhet icke skulle behöva komma till användning annat än rent

tillfälligtvis och i mycket begränsad utsträckning. Blotta tillvaron av

denna rätt skulle sannolikt vara tillräcklig för vinnande av det avsedda

ändamålet, utan att rätten skulle behöva komma till användning.

Fullmäktige anse sig följaktligen böra förorda förslaget om medgivande

åt riksbanken av rätt till inlåning mot ränta».

Fullmäktige i riksgäld skontoret yttra, såvitt nu är i fråga:

»1 likhet med kommittén finna fullmäktige önskvärt, att det allmänna

beredes inflytande på villkoren för den bankmässiga inlåningen,

och synes detta lämpligen kunna ske genom att återgiva riksbanken

den rätt till inlåning mot räntegottgörelse, som den genom 1897 års

bankreform förlorade. Såsom kommittén framhållit, svnes det sannolikt.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj ds ''proposition Nr 94. 31

att ett användande av eu sådan inlåningsrätt, åtminstone i någon större

utsträckning, knappast skulle bliva för ändamålet erforderligt, utan torde

kunna förväntas, att privatbankerna ändock komma att följa riksbankens

direktiv beträffande inlåningsräntorna såsom fallet i stort sett är i fråga

un utlåningsräntorna. Kommittén har jämväl påpekat, att den ifrågasatta

inlåningsrätten skulle kunna av riksbanken användas såsom diskontopolitiskt

hjälpmedel. Enligt fullmäktiges mening är det emellertid av

synnerlig vikt, att riksbanken icke i större omfattning iidåter sig på

vanlig affärsbanksrörelse, då detta kan menligt inverka på fyllandet av

dess huvuduppgifter som centralbank. Skall riksbanken erhålla rätt till

inlåning mot ränta, torde detta till följd därav böra medgivas allenast

under den förutsättningen, att denna rätt må användas endast för ovan

angivna två ändamål, nämligen för att öva inflytande på marginalen

mellan privatbankernas in- och utlåningsräntor samt för att tjäna såsom

hjälpmedel för en effektiv diskontopolitik.»

Bankinspektionen anför i förevarande ämne, bland annat:

»Förutsatt att den föreslagna inlåningsrätten handhaves efter de

grunder, som av kommittén angivits, synes någon berättigad invändning

emot att densamma förlänas riksbanken icke kunna göras. Det kan

nämligen enligt bankinspektionens mening få anses för givet, dels att

ett ingripande från riksbankens sida för reglering av privatbankernas

inlåningsräntor icke skall behöva ifrågakomma annat än undantagsvis,

dels ock att de direktiv, som av riksbanken i sådant avseende kunna

befinnas påkallade, skola av dessa banker följas, utan att riksbanken skall

behöva göra användning av inlåningsrätten».

Svenska bankföreningen avstyrker förslaget att medgiva riksbanken

rätt till inlåning från allmänheten mot räntegottgörelse. Föreningen

anför i denna del följande:

»Ehuru kommitterades flertal ansett sig böra avstyrka inrättandet

av en statsbank, har dock inom kommittén samlats majoritet för den

meningen att möjlighet borde beredas riksbanken att, där omständigheterna

sådant påkallade, mot räntegottgörelse mottaga insättningar från

allmänheten. Som stöd för detta förslag har anförts, att åtgärder synts

erforderliga för att bereda inflytande från det allmännas sida på marginalen

mellan bankernas in- och utlåningsvillkor.

Vid granskningen av denna del utav kommitterades betänkande

anse vi oss till en början böra göra en del erinringar mot den i motiven

till förslaget förekommande utredningen.

Hankinspektionen

.

Svenska bankföreningen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 94.

Vid motiveringen av förslaget beröra kommitterade frågan om

bankernas räntemarginal. Den officiella räntemarginalen vid slutet av

år 1918 angives vara lVs procent, och den verkliga räntemarginalen

vid samma tid 2.5 6 procent. Kommitterade stöda sig härvid på en av

professor E. Sommarin gjord utredning, enligt vilken under 1918 medelräntan

för bankernas inlåning skulle uppgå till 5.01 procent, underdel

att medelräntan för utlåningen uppgått till 7.5 6 procent. Skillnaden

häremellan blir 2.5 6 procent, vilket skulle utgöra bruttoförtjänsten på

in- och utlåningsrörelsen. Vid uppgörandet av denna beräkning har

emellertid professorn Sommarin låtit en inlåning av 3,969,745,933 kronor

04 öre balansera mot en utlåning av 4,436,688,346 kronor 71 öre, vilket

visar att vid angivandet av utlåningen ej blott tagits hänsyn till de

inlånade medlen utan också till bankernas egna fonder. Nu anses ju

på goda grunder vid prövning av en penningeinrättnings ställning

fonderna balansera mot de minst likvida engagementen och dessa engagement,

vilka därjämte ofta innehålla ett större riskmoment, pläga ju

vara de, som betinga den högsta räntan, vadan alltså fonderna böra

anses balansera mot de utlånade medel, som draga den högsta räntan.

För att finna huru stor räntan varit å inlånade medel bör man därför taga

så stor del av utlåningen, som motsvarar storleken av inlåningen, och

vid undersökningen av räntefoten å utlåningen bör man, då de högsta

räntesatserna på sätt vi visat få anses belöpa på medel, som balansera

mot fonderna, bortse från dessa mot högre räntesatser utlånade medel.

Tabellen över utlåningen bör därför enligt vårt förmenande uppställas

på följande sätt:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kumjl. s proposition Nr 94.

.33

Räntesats

oS

So

Belopp

Procent av

hela utlån.

•J

47)0,000

-

0.0113

0.000226

t .................................

3,926,130

—

0.0989

0.003956

4.25 ..............................

2,030,100

—

0.0311

0.002172

4.5 ..............................

47,005,693

03

1.1841

0.038284

4.75 ..............................

26,595,150

—

0.6699

O.031820

4.6 ..............................

2,250,000

—

0.03G7

0.00260S

4.65 ..............................

3,093,785

—

0.0779

0.0 03 6 2 2

■IV* ..............................

7,421,839

—

0.1869

0.008709

4.7 ..............................

147,000

—

0.0087

0.0001 74

5 .................................

39,405,072

3.1

0.9926

0.019680 |

5 (obl.) ........................

384,082,947

—

9.g 753

0.483 76 5

5.25 ..............................

7,049,850

—

0.1776

0.009324

5.5 ............................

30,312,351

72

0.7636

0.041998

5 V3..............................

163,500

0.0041

0.000218 i

5.4 ..............................

1,619,500

O.040S

O.002203

5.75 ..............................

5,621,425

—

0.1116

0.008142 \

« .................................

54,493,619

97

1.3727

0.082362 i

6.25 ..............................

1,892,000

—

0.0 4 7 7

0.002981 ''

6.5 ..............................

79,751,623

32

2.0090

0.130585 i

6.75 ..............................

2,276,050

—

0.0578

0.00386 7 j

7 ...............................

594,566,420

30

14.9773

1.048425 •{

7 Va ..............................

3,175,000

—

O.osoo

0.006100 i

7.25 ..............................

4,271,911

52

0.1076

0.007S01

7.5 ..............................

1,329,465,783

12

33.4S99

2,511742

7.75 .............................

9,344,381

75

0.2354

0.018248

7—8..............................

3,153,425

80

0.0793

0.005962 j

8 ................................

1,326,181,374

33.4072

2.672576 |

Summa

3,969,745 933)04

99.9999

7.192595 !

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 78 höft. (Nr 94 )

o

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Medelräntan för utlåningen blir alltså 7.19 procent och den av

professorn Sommarin s. k. verkliga marginalen 2.18 procent.

Mot kommitterades behandling av frågan om räntemarginalen må

vidare erinras, att kommitterade väl mycket bygga på förhållandena

under år 1918 med dess abnormt höga ränteläge. Beaktas bör nämligen,

att marginalen vid ett allmänt högt ränteläge alltid är större än

vid ett lågt ränteläge. Vid lågt diskonto minskas nämligen marginalen,

därför att det finns en undre gräns för depositionsräntan. Så hava

bankerna under de senaste 20 åren aldrig kunnat sänka depositionsräntan

under 4 procent och denna räntesats hava bankerna nödgats tillämpa ej

blott vid 5 procent utan även vid 4 Va procent diskonto, ja till och med då

diskontot såsom under en del av år 1911 nedgått ända till 4 procent.

Att därför som grundval för en utredning om räntemarginalen lägga

förhållandena under de senaste åren med dess abnormt höga ränteläge

måste anses i hög grad vilseledande.

I fortsättningen av sitt betänkande framhålla kommitterade, att

vid diskussionen om marginalen mellan bankernas in- och utlåningsvillkor

den senare räntan är att betrakta såsom en fast punkt, vårföre

en undersökning har att utreda, huruvida erinringarna rörande inlåningsräntorna

äro befogade.

Kommitterade uttala härvid, att bankerna vid fastställandet av sina

inlåningsräntor knappast kunna sägas vara beroende av en så effektiv

konkurrens på kapitalmarknaden, att densamma utgör ett mera nämnvärt

regulativ vid bestämmandet av de bankmässiga inlåningsräntorna.

Som stöd för detta påstående åberopa kommitterade dels en utredning

angående ökningen av bankernas inlåning i förhållande till sparbankerna

och dels den omständigheten, att statens fasta och tillfälliga

upplåning ej hindrat bankerna att öka sin inlåning i mycket betydande

omfattning.

Det vill emellertid synas, som om kommitterade ej beaktat att de

medel, som under de senaste åren influtit på depositionsräkningarna i

bankerna, till större del än förut plägat vara fallet icke äro sparmedel

utan hava annan karaktär. Detta belyses bäst av följande tabell utvisande

uttagen å depositions- och kapitalräkning under åren 1911—1918.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

35

Av

l !

j Otta»; under

året

j Kronor

Saldo vid

årets slut

Kronor

Uttag i %

av saldo

vid föro- j gående

års slut

1910 .

1,004,021,700

_

1911 .

............; 251,553,700

1,003,409,000

25.o i

1912 .

............. 207,990,700

1,070,384.800

26.71

1913 .

............ 272,546,300

1,132,984,200

! 25.1 o

1914 .

............; 275,129,000

1,163,611,900

i 24. as

1915 .

............| 326,561,800

1,228,406,400

28. oi;

1910 .

............ 438,181,800

1,375.962,200

35.6 7

1917 .

............| 774,401,500

1,745,111,400

56.29

1918 .

............: 900,184,100

2,418,499,200

55.0 2

Som av

tabellen

framgår, kunde bankerna förut beräkna, att av

saldot vid ett års slut skulle under därpå följande år ungefär 3U stå

orört, under det att under de två senast förflutna åren uttagen avsevärt

överstigit hälften av saldot vid årets början.

I någon mån kunna möjligen härvidlag de förändrade bestämmelserna

om stämpelbeläggning hava spelat in. Från och med den 1 juli

1917 beläggas nämligen icke depositionsbevisen såsom sådana med

stämpel utan beräknas stämpel på det räntebelopp, som under varje år

tillgodoförts insättarne. Då förändringen vidtagits först vid mitten av

år 1917, torde man emellertid av utvecklingen att döma icke få tillskriva

förändringen någon avgörande betydelse. Säkert är, att mycket

avsevärda delar av de medel, som under senare åren insatts å depositionsräkning,

hava insatts blott för kortare tid. Särskilt torde härvid

beaktas, att till följd av de högst betydande belopp, vartill skatterna till

stat och kommun nu stigit, en icke oväsentlig del av depositionerna

utgöras av medel, som av skattebetalarna sparats och insatts i bank för

att användas vid likvidering av skatt.

Vidare synes det oss, som om kommitterade väl mycket bortsett

från den omständigheten, att under senare år även den inhemska kapitalmarknaden

visat en i hög grad ökad förmåga att upptaga nya obligationslån,

vilket framgår av följande siffror för beloppen av obligationslån,

som placerats i Sverige under de senast förflutna åren:

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Knngl. Maj:ts proposition Nr 94.

1911

1912

1913

1914

Summa

Svenska staten ..................

30.001.000

30,001,000

Hypoteksbanker och kassor...

—

—

21,500,000

18,925,000

40,425,000

Inteckningsbolag ...............

2,000.000

8,513,760

8,000.000

3.526,000

22,039,760

Kommuner ........................

14,950,000

11,858,000

8,250,800

28,225,141

63,283,941

Trafikbolag........................

10,025.000

8,000,000

1,500,000

900,000

20,425,000

Industr. företag..................]

65,501,000

64.250,000

41,900,000

42,440,000

214,091,000

Samma*

92,476,000

92,621,760

81,150,800

124,017,141

390,265,701

1915

1916

1917

1918

Summa

Svenska staten ..................

121,177,000

119,177,345

72,628,600

98,192,000

411,174,945

Hypoteksbanker och kassor...

29,748,500

10,361.000

17,217,000

2,939,500

60,266,000

Svenska Kronkreditaktiebol...

—

—

—

29,396,000

29,396,000

Inteckningsbolag ...............

8,500,000

10,000,000

2,250,000

—

20,750,000

Kommuner .......................

23,098,000

18,975,500

32,749,500

71.099,000

145,922,000

Trafikbolag........................

3,200.000

10,350,000

52,632,000

—

66,182,000

Industr. företag..................

30,000,000

75,350,000

121,054,700

86,900,000

313,304,700

Fonder, fören....:.................

39,500

3,925,000

_

—

3,964,500

Summa

215,763,000

248,138,845

298,531,800

288,526,500

”1

§

os

©''

o

Som jämförelse härmed må hänvisas till följande siffror för beloppen

av utelöpande på den svenska marknaden placerade obligationer

den 31 december 1915.

Svenska staten ......................

Hypoteksbanker och kassör..

lnteckningsl tolag.....................

Kommuner ................................

Trafikbolag..............................

Industriella företag.................

Fonder och föreningar...........

235,996,920: —

225,529,400: 33

58,185,900: —

230,424,999: sr,

184,541,194: —

482,244,000: —

14,945,500: —

1.431.767,914: 19

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr 94. •''!?

Den svenska kapitalmarknadens ökade förmåga att upptaga obligationslån

blir än märkligare, om hänsyn tages till de betydande poster

svenska obligationer, som under kriget inköpts från utlandet.

Såväl den delvis ändrade karaktären av depositionsmedlon som ock

den avsevärt ökade avsättningen av obligationer inom Sverige ådagalägga,

att kapitalmarknaden här i landet under kriget ändrat karaktär

och att därför den stegring av inlåningen, som under samma tid förekommit,

är något som säkerligen är av tillfällig natur, och ej får tillmätas

den generella betydelse, som kommitterades majoritet tillagt

densamma.

En redogörelse, som av kommitterade härefter lämnats om överenskommelsen

mellan bankerna angående gemensam högsta inlåningsränta,

synes också icke fullt riktig. Kommitterade benämna avtalet en

tendens till kartellbildning. Vi vilja emellertid framhålla, att, då avtalet

första gången träffades (i mars 1912), begränsades dess giltighetstid till

8 dagar efter riksbankens näst därpå inträffade diskontoförhöjning, varjämte

varje deltagare skulle hava rätt att uppsäga avtalet med en månads

uppsägningstid. Efter några år förändrades dessa bestämmelser så att

avtalet skulle gälla, intill dess 8 dagar förflutit efter det överenskommelsen

av någon av participanderna uppsagts. Faktiskt har avtalet

uppsagts vid varje därefter inträffad diskontoförändring och nytt avtal

har träffats. Detta nya avtal har emellertid visst icke alltid biträtts

utav alla de banker, som undertecknat det närmast föregående. Vid

fallande räntesatser är det tvärt om mycket vanligt, att en eller flera

banker förmäla sig ej vilja nedsätta inlåningsräntorna och därför för

sin del ej förnya överenskommelsen. Antalet deltagare i avtalet är

således växlande och hela innebörden för en bank av överenskommelsen

är, att den förklarat sig intill 8 dagar efter skedd anmälan hos vår

verkställande direktör vilja tillämpa viss högsta räntesats vid inlåning.

Att kalla dylikt en kartell har kommitténs majoritet på goda grunder

ej ansett sig kunna göra, men för att kunna argumentera mot organisationen

har man kallat det »tendens till kartellbildning». Något stöd

för påståendet, att det spår av enighet i visst hänseende, som uppnåtts

genom ränteöverenskommelsen, skulle tendera till ökad uniformitet och

styrka i fråga om bankernas räntepolitik och därigenom tendera till

kartellbildning, har ej kommittén givit och kan ej heller presteras. I

stället har erfarenheten till fullo givit vid handen, att varje ytterligare

steg mot utvidgning av gemensamheten i räntepolitik praktiskt taget

får anses uteslutet. Som stöd härför kunna vi, bland annat, anföra, att

huru önskvärd en reglering av avista inlåningsräntan skulle vara — och

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

önskvärdheten härav hava kommitterade själva framhållit — så har dock:

ett innevarande år gjort försök till överenskommelse på detta område

misslyckats.

Kommitterade motivera vidare sitt förslag att giva riksbanken

inlåningsrätt med att bankerna annars skulle kunna vidga marginalen

på ett sätt, som lämnade utrymme för omkostnader och vinst utan sådana

begränsningar, som ur allmänt nationalekonomiska synpunkter eller av

insättarnas ekonomiska intressen kunde anses påkallade.

Enligt verkställd utredning framgår, säga kommitterade, att bankerna

under de senare åren icke oväsentligt ökat sin marginal och att

såväl driftkostnaderna som bankvinsten förete en betydande stegring.

Generellt sett anse kommitterade dock bankvinstens storlek icke kunna

göras till föremål för någon erinran. Däremot finna kommitterade de

erinringar, som framställts beträffande bankernas omkostnader, icke sakna

grund. Kommitterade stödja denna sin mening på den väsentliga stegring,

som i bankstatistiken omkostnadsprocenten företer. Som jämförelse

åberopa kommitterade en statistik som gjorts över livförsäkringsbolagens

kostnader. Själva erkänna dock kommitterade, att anmärkning kan göras

mot jämförelsen, då rörelsen vid livförsäkringsbolagen i allmänhet är

mera centraliserad än vid bankerna. Med anledning härav lämnas också

en redogörelse för ett livförsäkringsbolag med kontor över hela landet.

Det kan emellertid icke anses befogat att generalisera förhållandena

inom ett företag, helst då detta icke namngives och möjlighet således

saknas att bedöma, huruvida icke möjligen med avseende å detsamma

alldeles särskilda omständigheter föreligga. Rättare av kommitterade

hade givitvis varit att göra en jämförelse med omkostnaderna för statens

affärsverksamhet, vilka kostnader stigit från 108.9 miljoner kronor år

1913 till 399 miljoner kronor år 1918.

Kommitterade söka bland annat förklaringen till bankernas stegrade

omkostnader däri, att utgifterna för t. ex bankbyggnader samt för

avlöning av högre funktionärer icke hållits inom tillräckligt snäva gränser.

Kommitterades majoritet synes emellertid helt hava förbisett, att den

ökning av omslutningen, varom kommitterade tala, medfört väsentligt

ökat arbete. Belysande härför är ökningen av antalet utav bankernas

ordinära inlåningsräkningar enligt bankrapporterna. Dessa utgjorde

1912............................

.......................... 1,336,804 stycken

1913.............................

.......................... 1,407,549 '' >-

1914 ...........................

............................ 1,483,594 )>

1915 ..........................

.......................... 1,572,803 j

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 94.

IDIG.

1917 ...

1918...

1,697,875 stycken

1,925,188 '' i»

2,324,751

Att det ökade antalet räkningar förutsätter eu större personal ligger

i sakens natur. Någon hela landet omfattande statistik har under den

korta tid, som varit oss anvisad för granskning av betänkandet, ej varit

oss möjligt att anskaffa. Vi vilja emellertid meddela följande uppgifter

över tjänstepersonalens antal vid fyra större bankers Stockholmskontor

åren 1914 och 1918, därvid då även för tidigare år medtagits personalen

vid banker, som uppgått i berörda fyra banker. Personalens antal utgjorde

804 vid slutet av år 1914 och 1,481 vid slutet av år 1918.

Med dessa siffror för ögonen och i betraktande av att personalens

löner högst väsentligt ökats lärer man ej behöva, som kommitterades

majoritet gjort, tillskriva ökningen av kostnadsprocenten utgifter för

bankbyggnader samt avlöning till högre funktionärer.

Kommitterades majoritet gör gällande, att, om riksbanken finge

inlåningsrätt, skulle den kunna bliva normgivande för reglering av

bankernas inlåning ej blott uppåt utan även nedåt. Att riksbanken för

att bankerna skulle följa dess direktiv skulle behöva inlåningsrätt våga

vi påstå vara fullständigt onödigt. Erfarenheten under de senare åren

bar väl givit vid banden, att, om riksbanken låtit till privatbankerna

utgå något direktiv, så hava privatbankerna lojalt följt detsamma. Om

emellertid bankerna i framtiden mot förmodan icke skulle följa direktiv

från riksbanken, då är det visserligen troligt, att riksbanken kan genom

att tillämpa en hög inlåningsränta tvinga bankerna att gorå detsamma,

men får det anses alldeles uteslutet, att riksbanken genom att hålla

läerre inlåningsränta skulle kunna förmå bankerna att nedsätta sina

O ö

inlåningsräntor.

Riksbankens reglering av inlåningen skulle således endast kunna

verka till höjning av inlåningsräntorna. Som kommitterade anmärka,

utöva bankernas inlåningsräntor inflytande på såväl sparbankernas räntesatser

som på räntesatserna för stats- och kommunlån samt för industriella

obligationslån. Då emellertid huvudparten av sparbankernas

tillgångar utgöras av inteckningar, skulle en höjning av sparbankernas

inlåningsräntor, vilket ju skulle nödga sparbankerna att höja även sina

utlåningsräntor, utan tvivel medföra en fördyring av fastighetskrediten.

Eu dylik fördyring måste anses såsom föga lämplig under en period,

då byggnadsverksamhetens främjande står på dagordningen. Jämväl

för de låntagare, som utgiva obligationer, skulle en höjning av deposi
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

H or bottens

oeh Västerbot

tens läns handel

skammar r.

Kungl. Maj:ts proposition Nr, 94-

tionsräntan medföra fördyring av krediten. Vi vilja i detta samband

under erinran om våra ovan angivna siffror angående emissioner av

obligationslån påpeka, att, därest riksbanken under åren 1915—1918

förmått höja depositionsräntan Vs procent, skulle detta för svenska staten

och rikets kommuner betytt en ökad årlig utgift under många år

framåt av över 2 7t miljoner kronor.

De skäl kommitterade anfört för att riksbanken måtte beredas

tillfälle att mot räntegottgörelse mottaga insättningar från allmänheten

kunna således, på sätt vi tillåtit oss visa, icke anses bärande. Mot eu

sådan anordning talar också, att densamma skulle innebära samma faror,

som kommitterade själva åberopat gent emot inrättandet av en statens

affärsbank. Får nämligen riksbanken rätt till inlåning från allmänheten

mot räntegottgörelse, så linnes det i konstruktionen för detta institut

intet annat, som skiljer det från eu vanlig affärsbank, än att riksbanken

är eu statens bank och att den har sedelmonopol. Att härvidlag

söka åberopa som skäl att riksbanken före 1897 års lag hade rätt till

inlåning är icke riktigt; ty före 1897 års lag hade riksbanken icke sedelmonopol.

Då riksbanken fick detta monopol och således blev en verklig

centralbank, var det en fullt logisk konsekvens, att dess verksamhet

inskränktes till att vara detta. Erfarenheten under den tid, som förflutit

sedan 1897 års lag trätt i kraft, har tillfullo visat, att riksbanken kunnat

fylla sin uppgift såsom centralbank men ock att fara förelegat, att den

icke kunnat göra detta, om den jämväl drivit vanlig bankrörelse. Kommitterade

framhålla själva fullt riktigt, att, om en statens affärsbank en

gång inrättats samt statsmakterna, som troligt vore, skulle finna, att

rörelsen icke vore så lönande, som man väntat, eller icke i övrigt nådde

den utveckling eller gjorde sig gällande på ett sätt, som man hoppats,

kunde det tänkas, att man på ett eller annat sätt komme att söka artificiellt

förbättra konkurrensvillkoren för statsbanken, eventuellt genom

sådana restriktioner på de privata bankernas verksamhet, som icke i och

för sig skulle varit motiverade. Vad kommitterade sålunda yttrat synes

oss med fullt fog också kunna anföras mot att giva riksbanken rätt till

inlåning från allmänheten mot räntegottgörelse.»

I likhet med bankföreningen avstyrka jämväl flertalet handelskamrar

ifrågavarande förslag.

Endast Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare tillkännagiver

obetingat sin anslutning till berörda förslag samt anför i sådant

hänseende:

»I det betänkande, som i ärendet avgivits av bankkommitténs till
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Billigt hopkomna majoritet, har den ena av de meningsgrupper, som

tillsammans bildat denna majoritet, genomdrivit ett uttalande till förmån

för rätt åt riksbanken att mot räntegottgörelse mottaga penninginsättningar

från allmänheten. Erfarenheten i fråga om den riksbanken medgivna

rätten att giva insättare ränta på giromedel har icke visat, att

en sådan förmån för riksbanken äger någon synnerlig vikt. Det kan

därför icke heller förväntas, ett en på nu föreslaget sätt utsträckt förmån

skall betinga någon synnerlig möjlighet för riksbanken att utöva

inflytande på privatbankernas inlåningsräntor. Då emellertid ett steg i

ifrågasatt riktning, även om det blir mindre effektivt, dock icke kan

anses annat än gagneligt, vill handelskammaren ansluta sig till detta

förslag. »

Östergötlands och Södermanlands samt Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskamrar uttala sig icke särskilt i förevarande fråga.

Skånes handelskammare anför — jämte det den ingår i kritik av

förslaget om anordnandet av statlig bankverksamhet — i nu förevarande

ämne följande:

»Lika litet har handelskammaren funnit sig övertygad därom att

av hänsyn till inlåningsräntorna bärande motiv för inrättande av en

statlig bankverksamhet kunna anföras. Enligt kommitténs mening regleras

inlåningsräntornas höjd i huvudsak av läget å kapitalmarknaden

och konkurrensen om inlåningen, ävensom av bankernas omkostnader

och vinstmarginal. Att de båda förstnämnda faktorerna i Sverige drivit

upp inlåningsräntorna till en hög nivå torde knappast kunna bestridas.

Redan tidigt har konkurrensen med sparbankerna förmått de svenska

affärsbankerna att, i motsats till vad som skett i de flesta länder utanför

Skandinavien, införa sparkasseräkning, varå synnerligen höga räntor gottgöras,

och denna konkurrens om inlåningen har sedermera varit den

främsta anledning till icke blott att bankernas filialbildning tagit en

sådan omfattning att genom lagstiftning ett inskridande däremot visat

sig erforderligt, utan även att bankerna ansett sig genom avtal i viss

mån böra reglera inlåningsräntorna, vilken reglering kommittén själv betecknat

som ett steg i rätt riktning. Att konkurrens om inlåningen, i

trots av ränteavtalet, allt fortfarande är i stånd att mycket märkbart

höja inlåningsräntorna, är ett bekant förhållande, vilket också kan statistiskt

ådagaläggas.

Av nedanstående jämförelse mellan enligt bankstatistiken den 30

juni 1918 redovisade insättningar och vid samma tid till olika räntesatser

inlånade belopp framgår nämligen följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 78 käft. (Nr 94.) 6

Östergötland»

och Södermanlands

samt

Västernorrlands

och

Jämtlands

läns handelskamrar.

Skånes handelskammare.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl Maj:ts proposition Nr 94.

Enligt bankstatistiken 1

Enligt kommitténs

undersökning

•

Räkningens art

Noterad

ränta

Mitt.

kronor

Räntesats.

Mill.

kronor

Depositions- .................................

51/2

2,126

SVs och över

2,503

Sparkasse-....................................

5

806

5-57»

797

Upp- och avskrivnings- samt lö- /

3

1,074

3—5

628

pande .................................... t

under 3

41

Summa

—

4 006

—

3 969

Av denna sammanställning kan sålunda bl. a. den slutsatsen dragas,

att medan enligt bankstatistiken ett belopp av blott 2,126 miljoner

kronor voro innestående mot officiellt högst 5 Vs procent ränta, affärsbankerna

samtidigt faktiskt utbetalt 5 V* procent ränta och däröver å

insättningar till ett belopp av mer än 2,500 miljoner kronor.

Med hänvisning till dessa förhållanden kan därför dragas i tvivelsmål,

huruvida den av kommittémajoriteten uttalade uppfattning, att

konkurrensen bankerna emellan genom ränteavtalet skulle vara så gott

som praktiskt utesluten, är riktig. Under alla omständigheter kunna emot

samma uppfattning framföras så pass vägande erinringar, att denna icke

rimligen kan tjäna som bärande motiv för inrättandet av statlig affärsbankverksamhet.

Ej heller kan handelskammaren tillmäta någon synnerligen stor

betydelse åt den omständigheten, att räntemarginalen under senare år

»icke oväsentligt» ökats. Till en början torde i detta sammanhang böra

konstateras, att, såsom skett i den vid betänkandet fogade specialutredningen,

en jämförelse av räntemarginalen den ena gången vid en viss

tidpunkt, och den andra gången under en längre period icke rättvisligen

låter sig gorå, enär marginalen, såsom bekant, växlar med diskontots

höjd. Hade jämförelsen därför i stället verkställts t. ex. mellan marginalerna

ultimo december 1907 och ultimo juni 1918, då diskontot i bada

fallen stod vid 7 procent, hade densamma säkerligen utfallit väsentligt

annorlunda än nu skett. Vidare synes vid bedömandet av marginalens

storlek hänsyn ej tagits till det förhållandet, att allmänheten under kristiden

för att hålla sina medel disponibla i betydande utsträckning insatt

desamma å de med lägre ränta löpande avista räkningarna. Sålunda

hava från början av 1914 till mitten av 1918 beloppen å bankernas

upp- och avskrivningsräkning nära sexdubblats, medan insättningarna

å depositions- och sparkasseräkning icke ens fördubblats. Att margi
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ta proposition Nr 94.

nalou, utan bankernas åtgöranden, härigenom ökats är uppenbart.

Skulle emellertid vid denna tidpunkt ett önskemål beträffande inlåningsräntornas

och speciellt giroräntans höjd, uppställas synes detta snarare

ha bort gå ut på en sänkning i stället för eu höjning enär den starkt

stegrade avistainlåningen därigenom kunnat inskränkas och bankernas

likviditet ökas. Vad åter depositionsräntan beträffar, synes en höjning

av denna räntesats få anses varit praktiskt utesluten. En sådan höjning

skulle nämligen inneburit, att den s. k. officiella räntemarginalen

minskats från en och eu halv till en procent, vilket därjämte skulle innebära

att högsta depositionsräntan utsatts för än större variationer än f.

n. är brukligt. En oundviklig följd av eu dylik räntepolitik torde emellertid

bliva, å ena sidan att bankernas depositionsstock komme att underkastas

starka växlingar till skada för hela bankväsendets likviditet,

och å den andra att kursfluktuationerna å aktier och andra kapitalplaceringsobjekt

komme att skärpas. Frågas kan också, huruvida det kan

vara ett allmänintresse, att depositionsräntan höjes utöver den vid nyemissioner

av kommunala obligationslån gällande räntesatsen. Då sålunda

vid angiven tidpunkt en höjning av giroräntan varit fullkomligt

utesluten och en höjning av depositionsräntan icke kunnat ske utan

därmed förbundna betydande olägenheter, är det svårt att se huru yrkandena

på en begränsning av räntemarginal skulle kunna praktiskt

realiseras utan att en väsentlig försämring av kreditväsendets likviditet hade

inträtt. I betraktande av riksbankens försvagade ställning på penningmarknaden

synes också en sådan utveckling minst av allt vara önskvärd.

Betraktas därefter marginalen ur vinst- och kostnadssynpunkt vill

kammaren i första hand hävda, att det för hela näringslivets sunda utveckling

är ett primärt socialekonomiskt intresse, att bankerna tillförsäkras

en b rutto vinst, som icke blott medger skälig förräntning å investerat

kapital utan också skapar tillfredsställande möjligheter såväl till

avsättningar att möta oförutsedda förluster som också för bibehållande

av en hög standard av bankernas skötsel.

Ett starkt kreditväsende är en grundväsentlig betingelse för näringslivets

styrka, och då vårt land hitintills relativt lätt kommit igenom

tidigare ekonomiska kriser ligger orsaken härtill åtminstone endels däri

att bankerna genom försiktig och återhållsam utdelningspolitik sörjt för

upprätthållandet av sin solida ekonomiska ställning. Naturligt är därför,

att näringslivets målsmän med största misstro betrakta varje åtgärd,

vilken — även om så icke är åsyftat — dock i sina konsekvenser tenderar

till att genom en minskning av bankernas vinst undandraga själva

den grund, varpå bankväsendets soliditet vilar. Ty som för mycket

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

begärt torde ändå betraktas, att bankernas aktionärer till förmån för ett

rent nationalekonomiskt intresse skola avstå en del av sin utdelning.

Det torde också vara mycket svårt, för att icke säga omöjligt, att vid

en viss tidpunkt, innan den löpande konjunkturens debet och kredit

kan överskådas, söka fastställa, huruvida en viss vinst eller en viss

marginal är skälig eller icke. I alla händelser påtager sig staten ett

stort ansvar genom att häri vilja ingripa reglerande. Och detta ansvar

minskas icke därigenom, att de påvisbara missförhållanden, som skulle

motivera ett dylikt ingripande, äro av skäligen obetydlig art. Att

bankernas bokföringsmässiga nettovinst under de senaste årens exceptionella

förhållanden på samma sätt som inom andra områden av näringslivet

varit större än tidigare är knappast ägnat att förvåna. Dessa

ökade vinster hava emellertid till allra största delen varit av rent konjunkturmässig

karaktär och härröra med säkerhet i mycket obetydlig

grad från den eventuellt ökade räntemarginalen. Då därtill denna marginal,

som ovan visats, sannolikt icke nämnvärt kunnat begränsas, synes

det även föga logiskt att med utgångspunkt från bankernas ökade

vinster föreslå åtgärder, som sikta till att begränsa räntemarginalen.

För övrigt har bankernas utdelningspolitik under senaste år varit än

mera konservativ än tidigare (1915 —1918 blott 68.9 procent av disponerade

vinstmedel mot 82.4 procent under åren 1911—1914), och, då

utdelningen till aktionärerna under samma perioder i medeltal blott

stigit från 6.2 till 7.1 procent å bankernas samtliga fonder, utgör denna

ökning av bankernas dividender en försvinnande bråkdel av den förlust,

som genom penningvärdets fall tillskyndats bankernas aktionärer och

drabbat dessa hårdare än kapitalplacerare inom kanske någon annan

näringsgren under samma tid.

Då enligt vad ovan gjorts gällande, upprätthållandet av ett solitt

bank- och kreditväsende måste anses såsom det i förevarande fall för

näringslivet viktigaste intresset, synes det också vara av ganska underordnad

betydelse, om, såsom vissa av kommittén anförda siffror synes

visa, omkostnaderna, speciellt för de större bankerna, varit något högre

än som med en sparsam förvaltning varit erforderligt, och i alla händelser

kan kammaren omöjligt enbart i den omständigheten, att dessa

bankers omkostnader kanske onödigtvis stigit en obetydlighet, se någon

som helst anledning till ett statsingripande.

Om kammaren sålunda i denna del instämmer i kommittémajoritetens

yrkande, kan kammaren, med hänvisning till vad ovan blivit

anfört rörande bankernas inlåningsräntor, däremot icke biträda majori
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

tetens motivering i fråga om dess förslag om rätt för riksbanken att

mot räntegottgörelse mottaga insättningar. Ehuru kammaren sålunda

icke kan biträda den angivna motiveringen, vill kammaren dock icke

ställa sig avvisande däremot, att riksbanken som ett diskontopolitiskt

hjälpmedel, likväl med viss modifikation, tillerkännes sådan inlåningsrätt.

Av kommitténs utredning synes nämligen framgå, att riksbankens

inflytande på penningmarknaden under senare år försvagats, och då det

obestridligen ligger i näringslivets intresse, att riksbankens normerande

inverkan på utlåningsräntorua icke äventyras, anser kammaren att det

ur denna synpunkt kan tagas under övervägande att viss inlåningsrätt

medgives riksbanken. Men samtidigt vill kammaren icke fördölja, att

denna rätt, åtminstone så länge riksbanken icke har någon kontroll över

växelkurserna, kan visa sig vara ett skäligen ineffektivt hjälpmedel.

Skall emellertid riksbanken i diskontopolitiskt syfte tilldelas inlåningsrätt,

kan denna rättighet praktiskt sett endast få betydelse i sådana fall

då riksbanken genom ingripande i penningomsättningen bankerna emellan

önskar verkställa en åtstramning på den inre penningmarknaden.

Om riksbanken därför skall givas förenämnda rätt, bör denna enligt

handelskammarens förmenande förenas med det villkoret, att inlåning

endast får ske från banker.»

Handelskammaren i Gävle ingår på en utförlig behandling av

föreliggande fråga samt anför därvid:

»Bankkommittén har emellertid förordat en medelväg mellan de

av kommitténs reservanter förfäktade meningarna om statens ingripande

på bankväsendets område genom att förorda rätt för riksbanken att inlåna

medel mot ränta. Man avser att härigenom till förmån för det

allmänna ernå en minskning av privatbankernas vinstmarginal, som

ansetts alltför stor. Bortsett från den ovan antydda invändning, som

hänsynen till statens skatteintäkter i första hand för fram, finner handelskammaren

åtskilligt kunna anmärkas mot en sådan anordning.

Det har under den diskussion, som förts i denna fråga, från flera

håll framhållits, att en inlåningsrätt för riksbanken ej skulle utöva något

som helst inflytande på de privata bankernas inlåningsräntor och har

man till stöd härför åberopat, att den förutvarande konkurrensen med

sparbanker och med statens egen direkta inlåning ej utövat något väsentligt

inflytande på privatbankernas rörelse. Handelskammaren håller

jämväl före, att en inlåning i riksbanken ej skall förmå pressa upp inlåningsräntorna

* för de privata bankerna. Riksbanken förfogar endast

Handeltkammaren

i

Oävle.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

över ett mycket begränsat antal kontor i landsorten, och inlånings - rörelsen i och för sig kan ej giva anledning till inrättande av ytterligare

avdelningskontor. Men även på de platser, där sådana kontor

finnas, torde endast få insättare finna med sin fördel förenligt att överflytta

sina tillgodohavanden till riksbanken, även om därmed vunnes

något högre ränta. Man har att räkna med, att bankernas över hela

landet spridda aktieägare var i sin ort helst gynna det företag, av vars

vinst de själva hava del, och på många håll äro helt säkert de största

insättarna att finna inom ortens bankstyrelser. Den omständigheten,

att någon större inlåningsrörelse ej är att förvänta för riksbanken, utgör

dock enligt handelskammarens mening ej något skäl för att ej motsätta

sig ett sådant förslag. Ett bifall härtill kan lätt nog föra med

sig en dyrbar organisation, som ej lämnar något utbyte, och som i

varje fall kan komina att inrikta riksbanksledningen på uppgifter, som

undanskymma dess ursprungliga och huvudsakliga.

Tänker man sig åter, att en sådan ändring i riksbankens verksamhet

s''kall kunna utöva något inflytande på privatbankernas inlåning,

framträda såsom givna följder obestridliga olägeuheter. 1. första hand

kommer givetvis de små bankernas vinstmarginal att påverkas. De

stora bankerna, vilkas ökade vinst och maktställning väl givit anledning

till förslaget, torde hava större möjligheter att med samma eller lägre

inlåningsränta konkurrera med riksbanken, och eu säkerligen ej avsedd

fara för ytterligare nedpressning av småbankernas rörelsevillkor blir

följden. Antages åter, att även storbankerna nödgas böja sig för riksbankens

direktiv härutinnan, uppstår frågan, om dessa banker också

skola i fortsättningen lojalt följa riksbankens anvisning i fråga om utlåningsräntornas

storlek. Det ligger nära till hands att antaga, att eu

höjning av utlåningsräntorna blir den utväg, varigenom vinstmarginalens

bredd kommer att upprätthållas. Och lika säkert är, att det blir den

svagare krediten, som höjningen i första hand går ut över, den kredit,

vars bättre tillgodoseende varit en av anledningarna till det framförda

förslaget om inrättande av en statens affärsbank. Men till dess undsättning

kan riksbanken ej gärna komma, om dess verksamhet avser

att genom konkurrens hålla nere privatbankernas inflytande. Enda

möjligheten för riksbanken att möta en räntehöjning på utlåningen är

uppenbarligen att konkurrera med lägre räntor, d. v. s. att bedriva

den utlåning, som hittills hållits tillbaka och som leder utvecklingen

mot en statlig affärsbankrörelse. Det är för övrigt svårt att förstå, buren

sådan utveckling över huvud taget skall kunna undvikas, om riks
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

banken skall låna in medel mot ränta. De sålunda inlånta medlen kunna

av lätt förklarliga skäl icke ersätta de medel, staten upplånar på längre

tid genom obligationsemissioner. Kapital, som riksbanken mottager på

uppsägning, måste hållas tillgängligt i rörliga valutor. Då det val ej

kan ifrågakomma att använda dessa medel för ändamål, som hittills

tillgodosetts genom sedelutgivning, d. v. s. genom räntefri inlåning, är

väl enda möjligheten att låna ut medlen till allmänheten. Här må för

övrigt påpekas, att vid riksbankens inlåning en övre räntegräns måste

hållas, om riksbanken ej till skada för statsverket skall konkurrera med

statens obligationsemissioner.

Då handelskammaren sålunda ej funnit något vägande skäl för en

utvidgning av riksbankens verksamhet i antydd riktning men väl många

skäl emot, vill handelskammaren för sin del ansluta sig till den minoritet

inom bankkommittén, som avstyrkt varje utvidgning av statens bankverksamhet

i konkurrens med privatbankerna.»

Övriga liandelskamrar avstyrka det föreliggande förslaget. Stockholms,

Gottlands samt Västergötlands och norra Hallands handelskamrar kamrar.

åberopa härvid huvudsakligen de skäl, som av professor Cassel anförts

i hans särskilda yttrande. Två ledamöter av Stockholms handelskammare

äro emellertid av skiljaktig mening och tillkännagiva sin anslutning till

förslaget i fråga. Smålands och Blekinge handelskammare samt handelskamrarna

i Göteborg och Karlstad ävensom handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län anse den föreslagna inlåningsrätten obehövlig

eller utan större betydelse för de därmed avsedda ändamål.

Enligt vad av den lämnade redogörelsen framgår, voro redan vid Departement,- tillkomsten av nu gällande riksbankslag meningarna starkt delade i fråga e e

om lämpligheten av det förbud mot inlåning mot ränta, som föreslogs

i propositionen till 1897 års riksdag. Riksdagens andra kammare uttalade

sig för en bestämmelse av det innehåll, som 1917 års bankkommitté

nu föreslår. Jämväl sedermera har frågan om införande av

rätt till inlåning mot ränta flera gånger i riksdagen framförts.

Bankkommitténs förslag, enligt vilket möjlighet skulle beredas

riksbanken att medgiva räntegottgörelse för medel å depositionsräkning,

har motiyerats med två skäl. Dels skulle en sådan befogenhet kunna

vara ett hjälpmedel för riksbanken vid fyllande av dess funktion att

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

upprätthålla landets valuta, dels skulle inlåningsrätten kunna brukas i

syfte att inverka reglerande på privatbankernas inlåningsränta och därmed

minska marginalen mellan ut- och inlåningsränta. Det torde icke

kunna bestridas, att riksbanken under en tid, då en åtstramning på

penningmarknaden är önskvärd och diskontot fördenskull bör hållas högt,

skulle kunna giva förstärkt effekt åt en böjning av utlåningsräntan

genom att själv draga till sig penningar medelst beviljande av ränta

på deposition. Båda de nämnda åtgärderna, höjning av diskontot och

inlåning mot ränta, skulle verka därhän, att riksbanken kunde bli i

tillfälle att minska sedelstocken och sålunda skydda valutans värde. I

den mån riksbankens inlåningsrätt skulle kunna medföra en minskning

av marginalen mellan privatbankernas ut- och inlåningsränta genom en

höjning av den sistnämnda, synes även en sådan verkan av den föreslagna

lagändringen vara av stort värde, såsom ägnad att främja sparandet

och därmed tillgången på kapital, samtidigt som en del av den

vinst, privatbankerna bereda sig av en vid marginal, skulle komma allmänheten

till godo. Ej heller eljest synas övertygande skäl vara anförda

mot lämpligheten av kommitténs förslag.

I likhet med herrar fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret

samt bankinspektionen är jag sålunda beredd att tillstyrka en

lagändring i berörda syfte.

I detta sammanhang anser jag mig även böra föreslå sådan ändring

i 30 § riksbankslagen, att verkan av konkurs beträffande behörigheten

att vara fullmäktig i riksbanken inskränkes till den tid, under vilken

konkurstillståndet varar. Liknande inskränkning i verkan av konkurs

har tidigare gjorts i fråga om behörighet att utöva åtskilliga andra

allmänna uppdrag.

Jag har inom finansdepartementet låtit i överensstämmelse med

det ovan anförda upprätta förslag till lag om ändrad lydelse av 16 och

30 §§ i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank, vilken förstnämnda

lag är avsedd att träda i kraft genast efter utfärdandet.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ovannämnda

lagförslag, hemställde departementschefen, att Kungl. Mäj:t måtte

i proposition till riksdagen föreslå riksdagen att antaga berörda förslag.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Denna hemställan, som biträddes av statsrådets

övriga ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla;

och skulle till riksdagen avlåtas proposition av

den lydelse, bil. litt. . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birger Looström.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 78 höft. (Nr 94.)

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

Bilaga.

Yttrande av professor Knut Wieksell angående riksbankens inlåningsränta.

I.

Vår riksbank liksom överhuvud en modern centralbank har tre

funktioner:

1. Att tillhandahålla allmänheten och rörelsen ett på samma gång

fullgott och tillräckligt mynt, det vill säga ett betalningsmedel, som

varken genom sin överflödande mängd bringar varor och förnödenheter

att stiga till svindelpris, ej heller genom sin alltför stora knapphet kommer

dem att sjunka till vanvärde. Under normala förhållanden och

särskilt vid upprätthållandet av en för alla länder gemensam metallisk

myntfot äro dessa båda möjligheter naturligtvis innestängda inom jämförelsevis

trånga gränser utan att dock helt försvinna.

2. Att vid sidan av de övriga bankerna och penninginstituten

till affärslivets gagn förmedla krediter mellan långivare och låntagare,

mellan dem, som genom sin sparverksamhet skapa fritt kapital, och dem,

som äro i stånd att giva detta kapital en produktiv användning.

3. Att tjäna som inkomstkälla för staten, eller i de länder, där

dess rörelsekapital helt eller delvis befinner sig i privat ägo — för sina

aktieägare.

Av dessa tre funktioner är den första tvivelsutan eller har åtminstone

hittills varit den viktigaste och för en centralbank mest karakteristiska.

I avseende på den andra i ordningen träder centralbanken

under normala tider mera i skuggan för de enskilda bankerna; endast

i tider av oro och bristande förtroende på penningmarknaden träder

den åter fram för att genom sin i staten mer eller mindre garanterade

kredit stödja den vacklande enskilda krediten. Men även denna dess

verksamhet utgör, såsom man lätt inser, i huvudsaklig mån en del, och

en mycket viktig del, av dess först omnämnda funktion: upprätthållandet

av landets valuta i värde och köpkraft.

Den tredje uppgiften slutligen måste anses såsom i alla avseenden

sekundär och underordnad. Den vinst på några miljoner, som riks
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94. 51

banken årligen förmår avleverera till statsverket, är naturligtvis välkommen,

såvida den kan stå tillsammans med ett ändamålsenligt uppfyllande

av de båda förstnämnda funktionerna, eller snarare uppstår såsom ett

slags biprodukt av detta; * däremot bör den utan tvekan uppoffras, sa

snart den i något avseende eller vid något tillfälle skulle ställa sig hindrande

i vägen för de båda andra, ojämförligt viktigare funktionernas

rätta skötande. Särskilt får ju upprätthållandet av landets valuta betraktas

såsom en direkt statsfunktion, vilken samhället, om sa erfordras,

borde åtaga sig även utan allt hopp om vinst, ja även med utsikt till

en eventuell förlust, som finge täckas med andra statsmedel. Denna

princip har för länge sedan kommit till användning vid tillhandahållandet

genom statens försorg av hårt mynt, vilket numera, åtminstone vad

huvudmynten beträffar, sker utan nämnvärd vinst för staten, ja i vissa

länder, Storbritannien och Förenta staterna, direkt på dess bekostnad.

[ själva verket består statsdriftens företräde framför privatdrift på penningväsendets

liksom överhuvud pa det ekonomiska området endast och

allenast däri, att staten icke med nödvändighet behöver eftersträva direkt

vinst på de företag den leder, utan i varje fall kan välja det tillvägagående,

som lovar att medföra största möjliga nationalekonomiska gagn.

II.

Frågan om beviljandet av inlåningsränta på depositioner bör nu

betraktas från envar av ovannämnda synpunkter. I fråga om den första

av dessa, upprätthållandet av valutan, har i det hela ingenting annat

satts i fråga, än att centralbanken, när den för att befria rörelsen från

ett överflöd av omsättningsmedel ansenligt höjer sin utlåningsränta, skulle

kunna ge förstärkt effekt åt denna sin åtgärd genom att själv draga

till sig penningar medels beviljande av ränta på deposition. I verkligheten

förekommer detta, ehuru i en förklädd form, redan nu. När den

engelska banken befinner sig i denna situation, så plägar den i öppna

marknaden försälja eller »reportera» consols för att sedermera återköpa

dessa; denna operation innebär då i regeln detsamma som ett inlån

under mellantiden av penningar mot ränta. Kunde man närmare analysera

de åtgärder, som av andra centralbanker vid liknande tillfällen

företagas, skulle det måhända visa sig, att även dessa i verkligheten

förfara på samma sätt, men lika bra eller bättre synes då vara, omunder

sådana omständigheter banken direkt mottager pengar pa deposition

(eller upp- och avskrivning) mot ränta.

Under nuvarande förhållanden, då en successiv minskning av den

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

abnormt uppdrivna sedelcirkulationen torde vara eu oundgänglig förutsättning,

om vi skola kunna komma ut ur den olycksaliga varuprisstegring

som på ett rent av olidligt sätt förrycker alla ekonomiska relationer,

skulle efter vad det synes mig, jämte bibehållandet av ett högt diskonto,

beviljandet av en tillräcklig inlåningsränta på deponerade penningar

vara det mest adekvata medel, som från riksbankens sida för sagda

ändamål kunde tillgripas.

Att den skulle medföra en ansenlig minskning — åtminstone boklöringsmässigt

sett — av denna vinst är visserligen obestridligt. Icke

blott skulle riksbankens ränteinkomst i motsvarande grad minskas —

men detta är ju oundvikligt, om man över huvud vill minska sedelstocken

utan en del av de nu på giroräkning innestående medel

skulle måhända överflyttas på deposition sräkning under det att riksbanken

bleve sittande med sitt nu innehavda, onödigt stora guldförråd, som

för närvarande endast med förlust skulle kunna avyttras. Å andra sidan

stiger ju realvärdet av bankens räu teinko rester samt egna tillgångar, då

penningvärdet stiger och varuprisen falla, vadan förlusten, som sagt,

delvis endast bleve eu bokföringsmässig sådan.

Men . i varje fall kan, efter vad det synes mig, en dylik post på

några miljoner, eller om det så vore några tiotal miljoner kronor på

intet sätt komma i betraktande, när det gäller förmånen för hela landet

av att vända tillbaka till ordnade ekonomiska förhållanden, såsom före

kriget, med återställande av det penningens värde och köpkraft, som

faktiskt legat till grund för det stora flertalet ännu bestående löneavtal,

enskildas såväl som statens, för alla affärsuppgörelser på längre tid,

amorteringslån, obligationslån, förlagslån, inteckningslån, livförsäkringar

m. m. liksom för alla stiftelsers och understödsfonders verksamhet.

Jag förmår därför icke se annat än att den ifrågavarande åtgärden

rätt för riksbanken att mottaga medel på deposition mot ränta -—

på det kraftigaste är att tillstyrka, i alla händelser såsom en undantagsåtgärd

under nu rådande förhållanden.

Jag vill tillägga, att denna fråga väl kan något kompliceras, men

i det hela icke skiftar karaktär, om tillika staten uppträder såsom lånesökande

på marknaden. Det viktigaste borde nämligen för närvarande

vara, att staten icke genom manipulationer med bankerna bereder sig

tillfälle till lån mot lägre räntefot, än som motsvarar den verkliga ställningen

på kapitalmarknaden, något som ofelbart leder till ny inflation.

Aven detta torde, på sätt jag i diverse tidnings- och tidskriftsartiklar

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 94.

utvecklat, i ej ringa mån motverkas, om riksbanken jämte hällandet av

ett högt diskonto beviljar en tillräckligt hög ränta på inlån.

111.

Eu helt annan fråga, vars besvarande väl för närvarande icke

brådskar, men som i stället förtjänar det allvarligaste övervägande för

framtiden är den, huruvida riksbanken genom ett habituel^ beviljande

av ränta på inlån bör även under normala förhållanden taga i sin hand

en större del av kreditförmedlingen inom landet, än nu kan sägas vara

fallet. Att den fullkomligt väl är i stånd till detta, kan väl icke bestridas.

• )u högre den sätter sin inlåningsränta i förhållande till sitt eget diskonto,

desto mer minskas för de övriga bankerna och penninginstituten

marginalen för en vinstgivande in- och utlåning, och en desto större

del kommer alltså på riksbankens anpart av alla sådana låneoperationer,

som genom sin frihet från speciella risker eller sin övriga karaktär över

huvud lämpa sig för en anstalt, där ämbetsmannarutinen enligt sakens

natur är förhärskande. Att de övriga bankerna skulle ha något slags

privilegium eller naturligt företräde med hänsyn till inlåning från allmänheten,

vadan riksbanken icke borde bjuda dem konkurrens på detta område,

synes mig vara ett skäligen ogrundat tal. Faktiskt är ju riksbanken

vår äldsta bank, det är alltså tvärtom privatbankerna som bjudit

riksbanken konkurrens och slutligen med lagstiftningens tillhjälp alldeles

trängt den bort från detta slags verksamhet.

Att allmänheten och affärslivet kunde ha stort gagn av ifrågasatta

arrangemang synes mig likaledes självklart. Ju högre inlåningsräntan

sättes, desto mera uppmuntras sparverksamheten, och tillgången på kapital

blir desto rikligare, vilket i sin ordning bör föranleda till en permanent

sänkning av utlåningsräntan, intill dess spänningen mellan räntesatserna

endast bleve tillräcklig att täcka bankernas omkostnader och

risk. Det är också klart, att ju större del av landets affärsliv, som

samlar sig i riksbankens hand, desto större blir dess makt över penningmarknaden.

Den bör härigenom lättare bli i stånd både att genom

ett tidigt höjande av räntesatserna under en uppsvingstid förebygga

överspekulation och kriser och att genom ett energiskt nedsättande av dem,

när konjunkturerna gå nedåt, motverka den kring sig gripande modlösa

stämningen under en depressionstid.

Däremot torde man böra ställa sig mycket skeptisk till den här

och var framskymtande förhoppningen, att riksbanken genom att upptaga

inlåningsrörelse mot ränta skulle komma att tillägna sig en ansen
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majds proposition Nr 94.

lig del av de övriga bankernas nuvarande vinster. Detta synes föga

troligt. Den skulle utan tvivel kunna i betydlig mån minska dessa vinster,

men icke genom att för egen del lägga beslag på dem utan genom

att överföra dem till allmänheten i den dubbla formen av höjda inlåningsoch

sänkta utlåningsräntor. Skulle därjämte riksbanken bevilja ränta

jämväl på upp- och avskrivningsräkningar, så är det ganska sannolikt,

att en stor del av de utlånta medel, som nu strax utdragas i form av

sedlar, skulle förbli innestående på låntagarens konto för att först efter

hand genom checker och giro överföras på andra personers konton;

med andra ord checkrörelsen skulle i betydlig utsträckning träda i sedlarnas

ställe, vilket naturligtvis komme att minska riksbankens vinst på

samma gång som det ökar dess omkostnader.

Sistnämnda omständighet har kommit en del nationalekonomer,

såsom professor Brisman att utdöma hela checkväsendet såsom en oekonomisk

omsättningsform, men jag föreställer mig, att den reda och översikt

över bankkundernas affärsförhållanden, som det är ägnat att skänka,

till god del bör uppväga olägenheten av de något ökade kostnaderna.

Vad åter vinstsynpunkten i det hela beträffar, så måste den, som sagt,

när det gäller ett statsinstitut, anses som en helt och hållet underordnad

synpunkt, då den vinst, som icke längre tillfaller statsverket i stället

på ett kanhända långt effektivare sätt direkt kommer allmänheten tillgodo

medels liberalare in- och utlåningsvillkor.

Ehuru alltför litet inne i det praktiska affärslivet för att här kunna

uttala något säkert omdöme, antar jag dock, att det för affärsmännen

måste skänka en känsla av ökad trygghet, om ledningen av kredit- och

penningväsendet odisputabelt ligger i händerna på en anstalt, som dels

under oroliga förhållanden har hela statens kredit att falla tillbaka på

och dels genom sin sammansättning mindre bör vara utsatt för frestelsen

att giva vika för tillfälliga eller enskilda intressen. Koncentration

är all bankrörelses själ, men när koncentrationen når den omfattning,

att den, såsom både i vårt och andra länders bankväsen alltmera skett,

börjar antaga monopolistiska eller syndikalistiska former pekar den enligt

min uppfattning ovillkorligen på stats-regi såsom det enda fullt rationella

systemet.

Den för ögonblicket aktuella frågan åter rör regleringen av vår

valuta, och i det avseendet synes mig den påtänkta åtgärden att åt

riksbanken återgiva dess rätt att mottaga penningar på deposition mot

räntegottgörelse utan tvekan böra förordas att ju förr dess hellre träda

i verksamhet. På samma gång borde då syftet med denna åtgärd klart

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 94.

framhållas och tillika inskärpas, att detta syfte måste fullföljas utan

någon ängslig hänsyn till dess inverkan på riksbankens vinst. I motsatt

fall kan man nämligen befara, att bestämmelsen i fråga skulle förbli

en död bokstav, ungefär på samma sätt som fallet tyckes ha blivit

med riksbankens nuvarande rätt att för vissa firmor bevilja ränta för

medel innestående på upp- och avskrivningsräkning.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:127 Riksdagens skrivelse Nr 127 s. 5 i texten
  2. BU 1920:27 Utlåtande, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 16 och 30 §§ i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank. s. 1 i texten