Sök i Ratio Lex

Angående anslag för bekämpande. av arbetslösheten samt lindrande av nöd

1921-03-04 · 55 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 49 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:150, Angående anslag för bekämpande. av arbetslösheten samt lindrande av nöd

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr löt).

t

N: r 150.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för bekämpande.

av arbetslösheten samt lindrande av nöd; given Stockholms

slott den 4 mars 1921.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för

socialärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Henning Elmquist.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majs

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 mars 1921.

Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve

Wkangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,

Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist, anförde:

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln sid. 43, har Kungl.

Maj:t under rubriken »bekämpande av arbetslösheten» föreslagit riksdagen

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 127 käft. (AV 150.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Bekämpande

av arbetslöshet.

Anvisade

anslag och

gällande bestämmelser.

att i avbidan på den proposition, som kunde komma att i ämnet avlåtas,

å extra stat för år 1922 till bekämpande av arbetslösheten beräkna ett

förslagsanslag, högst, 1,000,000 kronor, att utgå ur statsverkets fond av

rusdrycksmedel. Därjämte har å tilläggsstaten för år 1921, femte huvudtiteln

sid. 3, för samma ändamål beräknats ett förslagsanslag, högst,

3.000. 000 kronor, att utgå ur samma statsverkets fond.

Vidare har Kungl. Maj:t under rubriken »särskilda åtgärder för lindrande

av nöd» under femte huvudtiteln sid. 122 föreslagit riksdagen att

i avbidan på den proposition, som kunde komma att i ämnet avlåtas,

för särskilda åtgärder för beredande av lindring i genom den allmänna

krisen uppkommen nöd på extra stat för år 1922 beräkna ett förslagsanslag,

högst, 2,000,000 kronor, att utgå ur statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Tillika har å tilläggsstaten för år 1921, femte huvudtiteln

sid. 5, för enahanda ändamål beräknats ett förslagsanslag, högst, 5,000,000

kronor, att likaledes utgå ur meranämnda fond.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga dessa frågor.

Av 1914 års senare riksdag bemyndigades Kungl. Maj:t att såsom

bidrag till understödjande av arbetslösa använda och av tillgängliga medel,

mot framtida anmälan till ersättande, förskjuta ett belopp av förslagsvis

5.000. 000 kronor. Kungörelse i ämnet utfärdades den 28 september 1914

(svensk författningssamling nr 237); och redan i oktober 1914 påbörjades

sådan understödsverksamhet, som i kungörelsen avsågs.

Sedan verkställd utredning givit vid handen, att statens andel i de

till den 1 december 1915 utbetalda understöden till arbetslösa kunde beräknas

uppgå i det närmaste till 425,000 kronor, föreslog Kungl. Maj:t

1916 års riksdag att till täckande av berörda kostnader å extra stat för

år 1917 anvisa ett belopp å 425,000 kronor. Denna Kungl. Maj:ts framställning

blev av riksdagen bifallen.

I skrivelse den 13 april 1916, nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående anslag till arbetslöshetens bekämpande, har riksdagen

anmält, att riksdagen dels medgivit, att med avseende å statens

meddelande av understöd till arbetslösa finge tillämpas vissa ändrade

bestämmelser samt att Kungl. Maj:t tills vidare finge vidtaga nödiga åtgärder

för förebyggande av arbetslöshet i enlighet med av. riksdagen angivna

grunder, dels ock bemyndigat Kungl. Maj:t att för nu omförmälda

ändamål använda och av tillgängliga medel mot framtida anmälan till

ersättande förskjuta ett belopp, uppgående jämte redan för understödjande

av arbetslösa under år 1916 förskjutna medel till 5,000,000 kronor.

Genom kungörelse den 19 maj 1916 (svensk författningssamling

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 150.

nr 139) har Kungl. Maj:t därefter, med upphävande av kungörelsen den

28 september 1914, till efterrättelse fastställt ändrade bestämmelser angående

understöd åt medellösa arbetslösa samt bidrag av statsmedel

därtill.

Efter framställning av Kungl. Maj:t har vidare 1917 års riksdag å

extra stat för år 1918 anvisat dels till täckande av kostnader för arbetslöshetens

bekämpande under tiden den 1 december 1915—30 november

1916 ett förslagsanslag, högst, 918,500 kronor, dels ock för bekämpande

av arbetslösheten i huvudsaklig enlighet med av Kungl. Maj:t föreslagna

och av riksdagen godkända grunder ett förslagsanslag, högst, 11,500,000

kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att därav förskottsvis redan under år

1917 utanordna erforderligt belopp. Genom kungörelse den 7 december

1917 (svensk författningssamling nr 865) gjordes vissa ändringar i och

tillägg till kungörelsen den 19 maj 1916.

För berörda ändamål anvisade sedermera 1918 års lagtima riksdag

dels — utöver av 1917 års riksdag beviljade medel — på tilläggsstat för

år 1918 ett förslagsanslag, högst, 12,000,000 kronor, dels ock för år 1919

ett förslagsanslag, högst, 4,000,000 kronor. I sammanhang därmed

gjordes genom kungörelse den 16 augusti 1918 (svensk författningssamling

nr 748) vissa ändringar i och tillägg till kungörelsen den 7 december

1917.

För ifrågavarande ändamål anvisade vidare 1919 års riksdag dels

— utöver av 1918 års lagtima riksdag beviljade medel — på tilläggsstat

för år 1919 ett förslagsanslag, högst, 8,000,000 kronor, dels ock på extra

stat för år 1920 ett förslagsanslag, högst, 2,000,000 kronor.

Slutligen anvisade 1920 års riksdag dels på tilläggsstat för år 1920 ett

förslagsanslag, högst, 3,000,000 kronor, dels ock på extra stat för år 1921

ett förslagsanslag, högst, 1,000,000 kronor.

I anslutning till de av 1920 års riksdag antagna grunderna i avseende

å användandet av samtidigt beviljade anslag fastställdes genom

kungörelse den 22 oktober 1920 (svensk författningssamling nr 696) vissa

ändringar i och tillägg till kungörelserna den 19 maj 1916, 7 december

1917 och 16 augusti 1920 angående understöd åt medellösa arbetslösa

samt bidrag av statsmedel därtill.

De sålunda gällande bestämmelserna i ämnet äro av huvudsakligen

följande innehåll.

Understöd må utgå dels till svensk medborgare, som fyllt 15 år,

är arbetsför inom sitt yrke samt hos organ för offentlig arbetsförmedling

sökt, men ej erhållit arbete, dels ock till sådan persons familj, allt under

förutsättning, att han under minst sex månader före det ansökan

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

gjorts icke åtnjutit understöd av fattigvården, dock att hänsyn icke skall

tagas till sådant understöd av fattigvården, som varit tillfälligt eller utgått

i anledning av sökandens eller hans familjemedlemmars sjukdom

eller tilldelats sökande, som uppenbarligen efter bästa förmåga sökt försörja

sig och de sina, men till följd av särskilt betungande försörjningsplikt

nödgats för familjens nödtorftiga uppehälle mottaga sådant understöd.

Förrän understöd kan beviljas, skall undersökas, huruvida icke

lämpligt tillfälle till utkomst genom eget arbete kan beredas den arbetslöse.

Till understöd bidrager staten med högst 1 krona 50 öre per dag

för man och hustru tillhopa, 1 krona per dag för ensam person, som

fyllt 18 år, 60 öre per dag för ensam person, som fyllt 15 men ej 18

år, samt 30 öre för varje inom eller utom äktenskapet fött barn. Därest

arbete på annan ort än hemorten beredes manlig familjeförsörjare mot

avlöning, som är otillräcklig för att å hemorten jämväl underhålla familjen,

må understöd av statsmedel efter särskild prövning utgå för familjens

å hemorten kvarvarande medlemmar med tillhopa högst 1 krona

för dag eller, där barn finnas och ömmande omständigheter föreligga,

med tillhopa högst 1 krona 50 öre för dag. För det fall att den arbetslöse

beredes ett för hans utbildning och förutsättningar främmande

arbete och därvid icke från början förmår vinna rimlig utkomst, må understöd

av statsmedel till honom efter särskild prövning utgå med högst

75 öre för dag och under en tid av högst 90 dagar. Samtliga dessa

understöd av statsmedel utgå under förutsättning i regel, att minst samma

belopp tilldelas den arbetslöse av resp. kommuns eller landstings medel,

dock att enligt Kungl. Maj:ts medgivande undantag härifrån kan ske.

Erhåller den arbetslöse bidrag av arbetsgivare eller arbetslöshetskassa, må

understöd likväl till honom utgå, dock med högst så stort belopp, att

detsamma jämte nämnda bidrag uppgår till 2/3 av den å orten vanliga

avlöningen för jämförlig arbetare. Understödets storlek bestämmes efter

den arbetslöses större eller mindre behov och kan efter omständigheterna

utgå i kontanta medel eller, helt eller delvis, i naturaförmåner. Understödstagare

är vid risk av understödets indragande skyldig föra ett ordentligt

och nyktert levnadssätt, att regelbundet anmäla sig hos den

offentliga arbetsförmedlingen samt att mottaga lämpligt arbete, som anvisas

honom. Understödet skall icke äga fattigvårds karaktär eller medföra

fattigvårdens rättsverkningar.

Enligt till socialstyrelsen ingångna uppgifter från de lokala arbetslöshetsorganen

hava för denna understödsverksamhet från och med den

1 oktober 1914 utbetalats följande belopp.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Understödens

Statens ande]

totalbelopp

beräknad till

kr.

kr.

År 1914 (okt.—dec.)..........

91,330

» 1915 ...............

340,083

» 1916.............. .

40,333

» 1917 ...............

133,341

> 1918...............

2,037,006

> 1919 ...............

1,165,060

År 1920:

Antal kommuner Understödens

städer o. lands- totalbelopp

köpingar kommuner kr.

Statens andel

beräknad

kr.

J annan.........

3

40,667

20,334

Februari.........

1

41,787

20,893

Mars..........

3

14,118

7,059

April..........

2

5,860

2,930

Maj...........

1

2,314

1,157

Juni..........

—

1,219

609

Juli...........

—

336

168

Augusti.........

1

310

155

September........

—

118

59

Oktober.........

—

91

46

November ........

1

2,252

. 1,126

December........

2

3,050

1,525

c:a 112,122

56,061

Kostnaderna för understödsverksamheten hava sålunda under hela

kristiden utgjort omkring 6,6 milj. kronor,1 varav omkring 3,9 milj. kronor

belöpte sig på staten. För år 1920 uppgingo kostnaderna endast till

112,000 kronor, av vilka på statens andel torde komma omkring 56,000

kronor.

För sysselsättande av arbetslösa — företrädesvis sten- och textilarbetare—

har under kristiden av statsmedel anvisats tillhopa i runt tal 29,i

milj.2 kronor. Däri ingå följande under år 1920 anvisade belopp, nämligen

1 Häri icke inräknade kostnaderna för den under år 1915 anordnade särskilda understödsverksamheten

för tobaksarbetare, som blivit arbetslösa i samband med tobaksmonopolets

genomförande.

2 Häri icke inräknat anslag till den fond, som jämlikt beslut av 1916 års riksdag

upprättats för utlämnande av lån åt kommuner för inköp av gatsten till förebyggande av

arbetslösheten bland stenarbetarna; å dessa medel torde viss ränteförlust åsamkas staten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

kronor.

Automobilvägen Kville-Edsten, nödhjälpsarbete

Vissa arbeten för flygväsendet »

Nytt färjläge vid Kolhättan >

Automobilvägen Dingle-Hnnnebostrand >

> Dingle-Pjällbacka

Skogssällskapets statsarbeten

Vissa arbeten för flygväsendet

Textilarbetarkurser

Skogssällskapets statsarbeten

Automobilvägen Dingle-Bovallsstrand

Ödsmål-Kolhättan

50.000

298,700

40.000

102,000

700.000

1,000,000

100.000

100,000

2,000,000

500,000

42,000

Sammanlagda beloppet av de för nu angivna arbetsföretag under

år 1920 anvisade medlen utgör 4,932,700 kronor. Om härtill lägges

statens andel i kostnaderna för understödsverksamheten under samma

tid, nyss beräknad till 56,000 kronor, så befinnes det, att man detta

år måst nästan helt taga i anspråk de disponibla anslagen, tillhopa

uppgående till 5 miljoner kronor.

Såsom erinrades vid anmälan under femte huvudtiteln av frågan

om anslag å tilläggsstat för arbetslöshetens bekämpande under innevarande

år, hade arbetslöshetskommissionen i skrivelse den 9 oktober 1920

gjort preliminär framställning i ämnet, därvid kommissionen betonade

svårigheterna att då bedöma den kommande utvecklingen på arbetsmarknaden

och behovet av anslag till förevarande ändamål. I skrivelse den

28 februari har nu kommissionen återkommit till frågan och inledningsvis

påpekat, att 1920 års riksdag avsevärt sänkt de då begärda anslagen,

detta med hänsyn till såväl det brydsamma finansiella läget som

de dåvarande ljusa utsikterna på arbetsmarknaden. I anslutning härtill

anför nu kommissionen:

''hetsicom »Under våren 1920 gjorde sig också ett märkbart omslag till det

missionen, bättre gällande inom de länders affärsliv, vilka icke blivit alltför nedbrutna

av kriget och frederna. Det såg tidvis ut, som om icke blott den

befarade »fredskrisen» redan vore övervunnen utan även de första tecknen

skönjbara till världens ekonomiska återställelse. Som följd av förbättringen

i det allmänna konjunkturläget och i samband med biläggandet

av den stora lockouten inom järn- och maskinindustrien gjorde sig vårsäsongens

inbrott 1920 med ovanlig styrka gällande på den svenska arbetsmarknaden.

Brist på arbetskraft yppade sig på de flesta områden.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

7

Arbetslösheten nedgick efterhand till ett minimum. Härtill bidrog också

den omständigheten, att åttatimmarsdagens verkningar med avseende å

ökat behov av arbetskraft först nu på allvar började göra sig gällande.

Gynnade av stark efterfrågan och stigande priser på trä och dess biprodukter

fingo de svenska sågverken, trämassefabrikerna och pappersbruken

tillfälle att utveckla hela sin produktionskapacitet. Järnbruk och mekaniska

verkstäder hade svårigheter att bringa upp sina arbetsstyrkor till

samma numerär som före konflikterna; i juni 1920 uppskattades underskottet

av arbetskraft av verkstadsföreningen till c:a 4,000 man.

Arbetslöshetskommissionen, som med uppmärksamhet följde ifrågavarande

företeelser på den svenska arbetsmarknaden, beslöt också vid

deras framträdande under våren 1920 att inrätta sin verksamhet därefter.

Då alltsedan vintern 1918—1919 direkta understöd i större omfattning

icke utbetalats till arbetslösa — sådant förekom blott sporadiskt på

enstaka orter och åsamkade staten under hela år 1920 en kostnad av endast

c:a 56,000 kronor — begränsades arbetslöshetskommissionens verksamhet till

att söka förebygga understöds utbetalande genom att anvisa de arbetslösa till

de offentliga nödhjälpsarbeten, som anordnats av särskilt skogssällskapets

statsarbeten. En inskränkning av arbetslöshetskommissionens verksamhet

måste sålunda taga formen av ett minskat antal sådana nödhjälpsarbeten,

vilket också skedde av sig självt i mån av konjunkturernas förbättring

våren 1920. Till yttermera visso enades emellertid arbetslöshetskommissionen

och arbetsdirektionen för skogssällskapets statsarbeten därom, att

antalet arbetsplatser, som den 1 juli 1920 utgjorde 33 med en arbetsstyrka

av tillhopa 1,800 arbetslösa, huvudsakligen stenhuggare, den 1

oktober 1920 skulle vara nedbragt till ett antal av resp. 13 och c:a 600.

Denna avvecklingsplan blev också systematiskt fullföljd, så att den 1

oktober 1920 antalet arbetsplatser utgjorde 13 med tillhopa endast c:a

500 sysselsatta arbetslösa. Skogssällskapets statsarbetens verksamhet var

då väsentligen koncentrerad till zonen Bohuslän, Halland och Blekinge

eller de län, där arbetslöshet alltjämt förefanns bland stenhuggarna.

Det hade varit arbetslöshetskommissionens förhoppning att under

loppet av våren och sommaren 1921 kunna tillmötesgå inom riksdagen

uttalat önskemål att helt nedlägga sin verksamhet. Nyssberörda avvecklingsplan

för skogssällskapets statsarbeten innebar jämväl dessas avslutande

till den 1 juli 1921. För den händelse denna avveckling kunnat

tillfullo genomföras, hade det varit kommissionens avsikt att föreslå

Kungl. Maj:t att sådan anordning skulle vidtagas, att de värdefulla

erfarenheter beträffande arbetslöshetens bekämpande på den svenska

arbetsmarknaden, som kommissionen under de förflutna krisåren ansett

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mai ds proposition nr 150.

sig hava inhämtat och i praktiken framgångsrikt prövat, måtte även för

framtiden göras fruktbringande i form av statsarbetenas bibehållande såsom

en reservorganisation inom skogssällskapet, varigenom statsarbetenas

egenskap att utgöra en smidig och elastisk beredskapsovgunm&tion bäst

skulle kunna bevaras. Den statliga myndighet, till vars åliggande arbetslöshetens

bekämpande skulle höra, kunde sålunda framdeles, i den mån

ställningen på arbetsmarknaden det föranledde, påkalla denna reservorganisations

verksamhet. I syfte att utröna den lämpligaste formen och

den beräknade kostnaden för en sådan kaderorganisation i minsta möjliga

skala, hade kommissionen också under sensommaren 1920 inlett underhandlingar

med ledningen inom skogssällskapet.

Under hösten inträffade emellertid omständigheter, vilka tyvärr

syntes nödvändiggöra arbetslöshetskommissionens aktiva verksamhet under

längre tid framåt än som ett par månader tidigare ansågs troligt. Dessa

nya förhållanden voro dels det fortsatta betryckta läget inom stenindustrien,

dels den inträdda lågkonjunkturen inom näringslivet i övrigt.

Yad då först angår stenindustrien, daterar sig som bekant dess

nödställda belägenhet alltifrån hösten 1914, och har denna industri sedan

dess under hela den efterföljande kristiden varit föremål för det allmännas

särskilda omvårdnad. Arbetslöshetskom missionen har upprepade

gånger haft anledning att inför Kungl. Maj:t utförligt framhålla orsakerna

till denna industris särställning samt de principer kommissionen

följt för att mildra verkningarna av den svårartade arbetslösheten inom

densamma. Av industriens ursprungliga arbetsstyrka återstod endast

25 %, huvudsakligen äldre familjeförsörjare; de yngre och ogifta sökte

sig redan under de första krigsåren ut till andra arbetsområden. För

att ur synpunkten av industriens framtida existensduglighet kunna sammanhålla

ovannämnda kärntrupp av den yrkesskickliga arbetarstammen

har det varit nödvändigt att bereda densamma utkomstmöjligheter.

Detta har emellertid icke skett genom direkta penningunderstöd, utan

har arbetslöshetskommissionen sökt skaffa dessa äldre arbetare uppehälle

under vintrarna vid det egna yrket genom kommunal- och statsbeställningar

av gatsten och under den varma årstiden medelst lämpliga nödhjälpsarbeten,

huvudsakligen vid skogssällskapets statsarbeten. Under

hösten 1919 beviljade sålunda Kungl. Maj:t på framställning av kommissionen

av arbetslöshetsanslaget 3,3 miljoner kronor för den tredje

statsbeställningen av sten. I förhoppning att bättre tider omsider skulle

randas för stenindustrien ansågo emellertid arbetslöshetskommissionen

och dess verkställande organ på detta område, statens sten leveranscentra!,

icke lämpligt att använda hela ovannämnda summa för beställning,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 150.

9

utan utlämnade order på endast 3/s av densamma. Hade konj ukturerna

för stepindjusfrien under loppet av år 1920 förbättrats, var det meningen

att inbespara de återstående 2/ö. Så blev dessvärre icke fallet. Till följd

av de höga frakterna och de alltjämt synnerligen ogynnsamma valutakurserna

tedde sig stenindustriens exportutsikter under hösten 1920 lika

mörka som förut. De yngre stenhuggare, som under de föregående åren sökt

sig bort från hemorten genom att utvandra till Norge, gå till sjöss, ägna

sig åt fiske de t eller skaffa sig anställning inom andra yrken, begynte i

män, av den allmänna depressionens inträde för näringslivet i dess helhet

att återvända till hembygden och därmed öka arbetslösheten i stendistrikten.

Arbetslöshetskommissionen ansåg sig därför nödsakad att icke

blott från och med den 1 januari 1921 använda de reserverade 2 5 eller

1,320,000 kronor för en ny statsbeställning av gatsten under innevarande

vinter utan också hos Kungl. Maj:t hemställa därom, att c:a 500,000

kronor av arbetslöshetsanslaget anvisades för fortsättande av de automobilvägar

i Bohuslän, vid vilka sedan flera år tillbaka statens järnvägar

sysselsätta arbetslösa stenhuggare.

Den andra omständighet, som föranledde arbetslöshetskommissionen

aft betvivla möjligheten av verksamhetens nedläggande under år

1921, voro d,e nyssnämnda betänkliga symptomen på eu begynnande

depression inom näringslivet. Detta bakslag hade förebådats av penningmarknadens

ansträngda läge under de senaste månaderna. Ställningen

både vissa likheter med situationen på hösten 1907, då stagnationen inleddes

med en penningkris, vilken liksom nu hade sitt ursprung i

Amerika.

Yid sådant förhållande och då man sannolikt hade att emotse betydande

driftsinskränkningar inom de flesta industrier, ansåg sig arbetslöshetskommissionen

böra räkna därmed, att dess verksamhet för i främsta,

rummet arbetslöshetens förebyggande ånyo bleve av nöden. Sitt

viktigaste organ härför äger kommissionen i skogssällskapets statsarbeten,

för vilkas organisation och verksamhet blivit utförligt redogjort i tidigare

framställningar.1 Redan den 9 oktober 1920 fann sig arbetslöshetskommissionen

i förstberörda skrivelse till chefen för socialdepartementet böra

anmäla, att kommissionen med hänsyn till ovannämnda farhågor för

arbetsmarknadens utveckling anmodat skogssällskapets statsarbeten att

icke fortsätta avveckligen av sin verksamhet utan bibehålla denna i dess

dåvarande omfattning, vilket väg önskvärt även ur de arbetslösa sten
1

Propositionerna n:r 300 år 1919 och- n:r 190 år 19>20 samt kommissionens redogörelse^

för sjn verksamhet i de tre sis.ta årens »Berättelse över vad sig i riket tilldragit

haver».

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 127 höft. (AV 150.)

o

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

I{lingl. May.ts proposition nr 150.

huggarnas synpunkt. Med avseende å bedömandet av medelsbehovet för

år 1921 förelågo visserligen inga fasta hållpunkter. Arbetslöshetskommissionen

fann emellertid förtänksamheten fordra, att anslag för arbetslöshetens

bekämpande upptogs i 1921 års statsverksproposition, och föreslog

dessa till samma belopp som de av 1920 års riksdag beviljade eller

3 miljoner kronor på til läggsstat för år 1921 och 1 miljon kronor på

extra stat för år 1922.

I årets statsverksproposition framhålles också, att anslag av nya

medel för arbetslöshetens bekämpande böra obetingat förordas, allra helst

som förhållandena på arbetsmarknaden alltsedan hösten 1920 oavbrutet

utvecklat sig i den av kommissionen befarade riktningen. Vad

åter angick själva anslagsbeloppen anmäldes visserligen de av kommissionen

i skrivelsen den 9 oktober 1920 föreslagna, men dét erinrades därjämte

om den skärpning av krisen, som därefter inträtt, vilket motiverade

ett återkommande till spörsmålet under riksdagens lopp.

Med anledning härav och då det nuvarande läget på den svenska

arbetsmarknaden ter sig ännu sämre än vid tidpunkten för statsverkspropositionens

avfattande, får arbetslöshetskommissionen härmed

anhålla om Herr Statsrådets bemedling för utverkande hos Kungl.

Maj:t och riksdagen om väsentligt ökade anslag för arbetslöshetens

bekämpande.

Omslaget på arbetsmarknaden gjorde sig plötsligt gällande under

sistlidne oktober månad. Dess första tecken voro, betecknande nog, ökad

tillgång på kvinnliga hembiträden och grovarbetare, varpå det som bekant

under de senaste krisåren rått en besvärande knapphet. Stagnationen

fortsatte emellertid under de följande månaderna och spred sig

hastigt till flera industrier, särskilt textilfabriker och mekaniska verkstäder,

vilka alltjämt synas vara de av depressionen mest berörda. Emellertid

nådde arbetslösheten före nyåret icke någonstädes den omfattning

att den behövde påkalla mera omfattande åtgärder från det allmännas sida,

vare sig i form av ökat antal nödlijälpsarbeten eller regelbunden understödsverksambet.

Arbetslöshetskommissionen ansåg sig också böra direkt

avråda från varje sådan åtgärd från kommunernas sida med hänsyn till

den sannolikhet, att de flesta företag först efter julhelgens slut skulle

komma att på allvar vidtaga av krisen framtvungna entlediganden och

inskränkningar av driften, på vad grund ett mera pålitligt bedömande av

läget då först bleve möjligt. Under december månad råder dessutom

städse en viss säsong för tillfällighetsarbeten av olika slag, beroende på

julhandeln. Skogssällskapets statsarbeten använde emellertid dessa må
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 150.

11

nader för att återställa sin beredskap i det skick, i vilket den befunnit

sig före den under sommaren 1920 inledda avvecklingen. Förutseende

behovet av kontanta understöd för åtminstone kvinnliga arbetslösa redan

i början av året, återupplivade arbetslöshetskommissionen vidare planerna

på de utbildningskurser för kvinnliga arbetslösa, vilkas bevistande

obligatoriskt fastställts för understödda yngre och ogifta kvinnliga

arbetslösa. På hemställan av kommissionen beslöt Kungl. Maj:t den

19 november 1920 att till kommissionens förfogande av arbetslöshetsanslaget

ställa ett belopp av 100,000 kronor, att utbetalas såsom bidrag

till de kurser, som av kommunerna komme att anordnas lör arbeterskors

utbildning i husliga sysslor, sömnad, huslig ekonomi och allmän medborgerlig

kunskap.

Efter nyåret ökades också arbetslösheten inom landet i befarad

omfattning och snabbhet. Knappast någon näringsgren eller något större

arbetarcentrum i vårt land har blivit förskonat från krisens, efterverkningar,

åtminstone i form av driftsinskränkning och därav följande

förminskad arbetsförtjänst för arbetarna. Den regelbundna statistik över

förändringarna på arbetsmarknaden, som sedan flera år tillbaka insamlas

och publiceras av socialstyrelsen, har icke hittills kunnat framvisa

så nedslående siffror som de senast offentliggjorda. Den språngvisa

minskningen av arbetstillgången framgår sålunda till att börja med

av de uppgifter om arbetstillgången, vilka av socialstyrelsen kvartalsvis

införskaffas från de arbetsgivare inom landet, vilka sysselsätta

mer än 25 arbetare. J| j |

Arbetare (i %) anställda hos Arbetare (i %) anställda hos

1913.

Antal

redo-

visade

arbetare.

arbetsgivare, vilka angivit

arbetstillgången såsom

god mindre

eller än

Ke, medel- medel- st god. god.

1913.

'' Antal

redo- visade

arbetare.

arbetsgivare, vilka angivit

arbetstillgången såsom

god mindre

“jc- eller än

j medel- medel-

god'' god. god.

l:a

kvartalet

. 250,336

20

74

6 l:a

kvartalet

. 249,403

20

65

15

2:a

i

. 266,560

21

76

3 2:a

>

. 271,210 -

20

68

12

3:e

»

. 273,375

20

75

5 3:e

. 269,636

29

63

8

4:e

. 2-

. 257,916

17

78

5 4:e

>

. 267,912

29

64

7

1914.

1916.

l:a

kvartalet

. 253,324

16

76

8 l:a

kvartalet

. 277,505

OO

DO

61

6

2:a

>

. 262,988

18

76

6 2:a

>

. 282,373

1.8

57

5

3:e

>

. 251,145

7

61

32 3:e

>

. 289,387

39

55

6

4:e

>

. 245,003

13

64

23 4:e

It

. 277,908

39

56

5

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mäjrts proposition nr 750.

Arbetare (i tf; anställda hös

arbetsgivare, vilka angivit

Antal arbetetill gången såsom

reuu-

visade

myc-

god

mindre

1917.

arbetare.

ket

god.

eller

medel-

god.

än

medel-

god.

1919.

l:ä kVartalet

. 281,923

33

53

14 lfa

kvartalet

2:a

>

. 276,438

29

53

18 2:a

>

3:e

>

. 268,604

26

54

20 3:c

>

4:e

>

. 268,587

17

62

21 4:e

Arbetare (i %) anställda bos

arbetsgivare, vilka angivit

Antal arbetstillgångén såsom

redo-

visade

arbetare.

myc-

ket

god.

god

eller

medel-

god.

mindre

än

medel-

god.

253,574

5

47

48

257,716

9

54

kr

263,599

12

60

2S

251,560

14

67

19

1918.

l:a kvartalet

269,148

10

62

2:a >

254,075

12

65

3:6 >

. 262,071

14

64

4:e >

. 247,624

9

60

1920.

28

l:a

kvartalet

. 308,894

18

71

11

23

2: a

>

. 317,978

20

72

8

22

3:e

>

. 301,622

11

61

28

31

4:e

>

. 276,846

3

37

60

Under fjärde kvartalet 1920 ökades sålunda det relativa antalet

arbetare vid de arbetsställen, för vilka arbetstillgångén rapporterades

såsom mindre än medelgod, från 8 % under andra kvartalet 1920 till icke

mindre än 60 f för förstnämnda tidsperiod, vilken siffra är i sin art den

högsta, som någonsin förekommit sedan 1911, då denna rapportering tog

sin början. Denna hastiga nedgång av arbetstillgångén i riket motsvaras

av ett växande överflöd på arbetskraft, såsom ådagalägga i efterföljande

tablå, utvisande antalet arbetsansökningar på 100 lediga platser vid de

offentliga arbetsförmedlingsanstalterna inom ''landet:

Jord och skogsbruk:

Jan.

Febr.

Mars. April.

Maj.

J uni.

Juli.

Ang.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

1913........

. . 97

84

83

66

72

71

77

87

75

77

96

92.

1914........

. . 62

77

71

59

71

68

82

95

96

94

no

130

1915........

92

90

80

85

81

95

105

87

75

84

84

1916........

. . 73

68

74

5S

55

57

50

70

58

67

66

63

1917........

. . 57

59

64

58

50

46

35

49

47

69

73

79

1918........

. . 70

87

91

77

74

80

88

106

95

85

99

116

1919........

. . 122

95

90

69

67

64

74

104

94

83

no

95

1920 ........

85

77

64

71

63

68

87

85

84

in

123

1921........

. . 120

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

Övriga näringsgrenar:

1913........

. . 170

151

119

108

106

122

116

101

94

108

141

122

1914........

. .147

144

119

101

98

112

103

156

130

145

217

189

1915........

. .225

209

165

150

126

147

144

130

119

127

165

119

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Éäj:ts proposition nr

ISO.

13

Jan.

Febr.

Mars. April.

Maj.

Juni.

Juli.

Ang.

Sept.

okt.

N«v.

Dec.

1916

. 160

145

121

101

93

160

95

99

89

102

126

107

1917

. 128

iso

140

132

no

in

132

119

107

117

133

112

1918

. 160

196

184

168

153

175

168

145

124

119

133''

143

1919

. 192

181

157

126

169

no

109

94

91

97

li4

113

1920

121

96

86

88

101

102

98

104

127

174

159

1921

. 276

—

—

—

Samtliga näringsgrenar :

1902—1012 ......

. 182

150

119

104

1Ö6

no

118

101

93

1Ö4

141

134

1913 .

. 153

133

ilo

97

99

112

107

96

89

98

129

117

1914 .

125

127

107

91

93

104

99

133

121

128

192

182

1915 .

. 202

181

147

125

118

135

134

122

no

no

141

113

1916 .

. 138

124

109

90

85

92

82

88

79

87

106

97

1917 .

. no

124

ii''8

108

9å

94

88

83

81

1Ö0

115

105

1918 .

. 137

167

158

143

136

156

147

131

115

109

125

139

1919 .

. 179

162

141

in

99

100

101

97

92

92

113

no

1920 .

. 125

112

91

SO

84

92

94

95

98

no

155

153

1921 .

. 246

Av

ovanstående

siffror

att döma

synas under

sommarmånaderna

1920 tillgång och efterfrågan på arbetskraft ungefär ha motsvarat välan

dra. Allt ifrån oktober 1920 märkes dock eh stegrad försämring itr

arbétskraftens synpunkt, vilken oavbrutet förtsätter till rekördsiffran för

januari 1921, endast med eh tillfällig vanlig förbättring för julmånaden

december. Det i arbetsförmedlingsstatistiken tydligt skönjbara överflödet

på arbétskraft framgår jämväl av nedanstående tablå, utvisande antalet

arbetslösa inom de svenska fackorganisationerha, i procént av hela det

redovisade medlemsantalet:

»Vi.

“/».

‘Vs.

ft/«.

CV*.

‘Vt.

‘Va.

"/s.

“/10.

»/.i.

“/»

1911 . . .

. . . . —

12-0

lön

6-7

3-5

3-2

2*9

3*1

2*3

4*3

4*4

8*5

1912 . . .

. . . . ila

8A

6-5

5-2

3*7

3-3

2*8

2*7

.2*9

3*0

5*7

8*4

1913 . . .

. . . . 8-9

71

5*7

40

2-6

2-7

2*5

2*3

2*2

2*6

4*4

7*5

1914 . . .

. . . . lön

7-5

6-5

B-l

3-2

3-1

30

8*1

7-7

8*1

10*3

15*0

1915 . . .

. . . . 14-8

12-0

ll-2

8''5

6-7

6-3

40

3*6

3*5

3*8

4*5

7*7

1916 . . .

. . . . 8-0

6-7

5''2

4*7

3*3

2-7

2-7

2*2

2 2

2*3

2*2

5*4

1917 . . .

. . . . 5*9

5''6

7-0

in

2-8

3''1

3*3

2-8

2*4

2*8

2*4

5*8

1918 . . .

. . . . 6-0

50

4-9

50

4-0

4-o

4*2

35

3*7

3*2

3*4

7*3

1919 . . .

. . . . H

7-6

8-1

7-5

6-1

4*6

3*8

3*2

3*1

3*2

3*8

7*2

i92Ö . . .

. . . . 7''6

7-5

ds

3s

29

3-4

38

3*0

29

ds

7-o

15-8

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Efter att under våren och sommaren 1920 ha företett gynnsammare

siffror än under föregående år visar även denna statistik en plötslig

stegring av arbetslösheten från och med oktober 1920 med en arbetslöshetsfrekvens

av icke mindre än 15''s % för den 31 december 1920.

Hela antalet arbetslösa i landet låter sig icke för närvarande exakt

angiva. För att få en överblick av ställningen i medio av innevarande

februari månad anmodade socialstyrelsen de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna

att uppmana de arbetslösa att under fredagen och lördagen

den 11 och 12 februari 1921 anmäla sig vid närmaste arbetsförmedlingskontor.

Antalet sådana kontor uppgår visserligen för närvarande endast

till 130, förlagda i rikets städer och större industrisamhällen, men

överallt, där arbetslösheten börjat förekomma i större utsträckning, ha

vederbörande kommunala arbetslöshets- och hjälpkommittéer eller kommunalnämnderna

i deras ställe, enligt gällande plan för de offentliga arbetslöshetsorganen,

skyldighet att upprätta ett provisoriskt arbetsförmedlingskontor

i anslutning till huvudkontoret för arbetsförmedlingen i länet.

På så sätt torde nätet av offentliga arbetsförmedlingsanstalter kommit

att omfatta alla orter med mera omfattande arbetslöshet. Resultatet av

denna provisoriska arbetslöshetsräkning utvisade, att under ovannämnda

dagar anmält sig 35,307 män och 4,045 kvinnor, varav i Stocholm 7,022

män och 896 kvinnor, i Göteborg 4,020 män och 756 kvinnor, i Malmö

2,402 män och 1,001 kvinnor, i Norrköping 998 män och 634 kvinnor, i

Gävle 364 män samt i Hälsingborg 667 män och 81 kvinnor. '' Enligt

särskild av landsorganisationen verkställd utredning i medio av januari

1921 uppgick antalet arbetslösa inom fackorganisationerna till minst

c:a 35,000. Med hänsyn till arbetslösheten bland de oorganiserade arbetarna

— vilka, om man bortser från arbetare inom jordbruket och i

personlig tjänst, för närvarande i vårt land till antalet torde åtskilligt

understiga de organiserade — lärer man kunna uppskatta hela antalet

arbetslösa inom landet till 50,000 ä 60,000, varav med ledning av erfarenheterna

från de offentliga arbetslöshetsräkningarna i Sverige under

januari månader 1909 och 1910 cirka två tredjedelar torde få anses utgöra

säsongarbetare i vidsträckt mening.

Till jämförelse må nämnas, att antalet anmälda arbetslösa vid arbetslöshetsräkningen

i januari 1909, vilken omfattade ett något större

antal orter än den, som provisoriskt anordnades innevarande månad, var

cirka 20,000. Läget är sålunda icke så avsevärt sämre än under den

föregående, industriella depressionen 1907—1910, att man ännu kan tala

om, att den nuvarande arbetslösheten är någon hittills i mannaminne

osedd katastrof på den svenska arbetsmarknaden. Under den föregå
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr löO.

15

ende nyssnämnda arbetslöshetsperioden förekommo inga andra åtgärder

från det offentligas sida för bispringande av de arbetslösa än anordnandet

av rent kommunala nödhjälpsarbeten i anslutning till praxis från

föregående depressionsperioder under 1880- och 1890-talen. Denna negativa

ståndpunkt gentemot arbetslöshetsproblemet ha de svenska statsmakterna

övergivit sedan krigsutbrottet 1914. Själva det ekonomiska bakslagets

karaktär är dock så till vida värre än 1907—1910, som den nu inträdda

lågkonjunkturen kännetecknas av en penningknapphet med tv åtföljande

exempellöst hög räntefot, medan återigen föregående industriella nedgångstider

automatiskt åtföljts av växande penningtillgång och sjunkande

räntefot, vilket givetvis i hög grad underlättar stagnationens övervinnande.

Under nu rådande förhållanden och då tidpunkten för normala

konjunkturers återkommande är skäligen oviss, ligger det givetvis desto

mera makt uppå, att stat och kommun låta sina ifrågavarande socialpolitiska

åtgärder stå i så nära samband som möjligt med det allmännas

snävt begränsade finansiella tillgångar.

I betraktande härav och under fullföljande av det program för

arbetslöshetens bekämpande, som arbetslöshetskommissionen upprepade

gånger framlagt för statsmakterna i tidigare framställningar och vilka

vunnit deras gillande, har kommissionen under den senaste tiden bedrivit

sin verksamhet. I cirkulär till länshjälpkommittéerna i början av

december 1920 hade kommissionen sålunda funnit sig höra anmoda dessa

att för kommunerna framhålla, att den improduktiva och jämväl ur andra

synpunkter mindre tilltalande understödsverksamheten i det längsta borde

undvikas samt de arbetslösa i stället i första hand anvisas arbete till

alla förefintliga arbetstillfällen på den öppna arbetsmarknaden, och

— om dessa, såsom var att vänta, icke skulle förslå — till de nödhjälpsarbeten,

som kommunen antingen ensam eller gemensamt med skogssällskapets

statsarbeten omedelbart borde igångsätta. I stort sett har

denna kommissionens anmaning efterföljts av kommunerna. Dessa ha

nämligen enligt givna direktiv, sedan arbetslösheten nått någon större

omfattning, hänvänt sig till kommissionen med en redogörelse för arbetslöshetens

art och omfattning samt för kommunens möjligheter att anordna

nödhjälpsarbeten. Befunnos dessa senare otillräckliga för ändamålet,

och anhöllo kommunerna om statens bistånd, har kommissionen

anmodat skogssällskapets statsarbeten att tekniskt och ekonomiskt biträda

med sådana arbetens anordnande och igångsättande. Därvid pläga

kommunerna efter växlande råd och lägenhet få gälda viss del av statsarbetenas

kostnader för arbetet, vilken kvot i allmänhet brukar beräknas

jämväl med viss hänsyn till den kostnad, som direkt understödsverk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Klingl. Majds proposition nr 150.

samhet skalle vållat kommunen. I många fall har på detta saft den

kontanta understöds verksam heten hittills kunnat undvikas, och de nnderstödssökande

arbetslösa genom ortens arbetsförmedling, där de dagligen

skola anmäla sig, anvisats nödbjälpsarbeten, varvid det ånyo visat sig,

att endast ep del, 50 till högst 60 %, av de understödssökande befunnits

villiga att antaga sådant arbete. På en del orter har emellertid;

arbetslösheten stegrats så hastigt, att några nödhjälpsarbeten icke

hunnit bliva planerade och icke heller skulle ha Täckt till för alla derå,

som till äventyrs varit villiga att dit anvisas. På grund ay den stärka

efterfrågan från kommunernas sida på bistånd från skogssällsfcapets

sfatsarbeten ha icke heller dessa varit i stånd att omedelbart efterkomma,

sådana önskemål, trots en fortgående ökning av erforderlig ledande personal.

I sådana fall ha dessa kommuner igångsatt direkt understödsverksamhet

för de arbetslösa, fastän merendels i begränsad omfattning,

d. v. s. understöd ha utdelats endast till de mest behövande. Pär

kvinnliga arbetslösa erhållit understöd, har detta förenats med deltagande

i ovannämnda kurser.

Det har dock förekommit, att kommuner varken meddelat kommissionen

sina beslut i dessa hänseenden, ej heller anordnat nödhjälpsarbeten,

fastän detta skulle ha varit möjligt, utan omedelbart

igångsatf direkt understödsverksamhet. Kommissionen saknar för närvarande,

möjligheter att härvid ingripa, men vill kommissionen framhålla

önskvärdheten därav, att vid revision av gällande understödsförfatfning

bemyndigande för kommissionen måtte meddelas, att, då giltiga skål föreligga,

vägra utbetala eller indraga statsbidrag till kommun, när understödsverksa,

mhetens mindre välbetänkta anordnande synes motivera ett

sådant steg
I

samband härmed vill kommissionen jämväl uttala sig för, att

närmare bestämmelser om de kommunala arbetslöshets- och hjälpkommittéernas

sammansättning Ange inflyta i en ny kungörelse. Härvid torde

sålunda böra föreskrivas, att vederbörande länsstyrelse skall utse ordförande,

samt vidare, med hänsyn till det stora ansvar, som under

nuvarande svåra arbetslöshet påyilar medlemmarna i sådan kommitté,

grunderna angivas för dessa kommittéers verksamhet.

Tack vare strävandena att i första hand söka bereda lämpliga arbetstillfällen

samt till följd av skogssällskapets statsarbetens ovanberörda

mellankomst har direkt understödsverksamhet för arbetslösa hittills, endast

igångsatts på ett mindre antal orter i landet. Av de större städerna

ha endast under de. sista dagarna Malmö och Norrköping ansett sig bära

öppna regelbunden understödsverksamhet. Så är vidare förhållandet i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition nr 150.

17

Örebro, Karlskrona, Karlstad, Lund, Kristinehamn samt ett fåtal andra

orter ute i landet. Sporadisk understödsverksamhet, d. v. s. understöd

under hand till de mest behövande, förekommer i Göteborg samt har i

övrigt ingångsatts endast på ett mycket begränsat antal andra platser

i landet. Statens kostnader för dessa understöd torde för januari och

februari månader icke komma att uppgå till 50,000 kronor.

Men skogssällskapets statsarbeten ha i stället måst mångdubbla sin

verksamhet. Ifrån att den 1 oktober 1920 endast ha sysselsatt cirka

500 arbetslösa vid 13 arbetsplatser var i slutet av februari 1921 resp.

antal 3,000 och 70, varav 16 skogsallmänning^ och 32 vägarbeten. I början

av mars beräkna statsarbetena kunna starta ytterligare 10 nya stora

arbetsplatser, varigenom antalet sysselsatta arbetslösa skulle kunna uppbringas

till 5,350. Härtill komma de 1,900 stenhuggare, som fått arbete

vid statens ovannämnda stenbeställningar under innevarande vinter samt

det hundratal arbetslösa, som användas vid statens järnvägars av arbetslöshetsmedel

bekostade automobilvägsbvggen i Bohuslän. Av skogssällskapets

statsarbetens nyssnämnda 70 arbetsplatser äro å 20 anordnade

s. k. fasta arbetsplatser eller förläggningar, huvudsakligen skogsallmänningar,

där de arbetslösa erhålla kost och logi. I övrigt använder man sig av daglwlonier,

invid resp. städer och industrisamhällen, varigenom de arbetslösa

kunna bo i sina hem. Skogssällskapets statsarbeten anse sig, i händelse

av arbetslöshetens fortsättning och ytterligare utbredning under loppet

av instundande mars och april månader, kunna anordna arbetsplatser

för ytterligare 5,000 arbetslösa. Kostnaden för varje dag per arbetslös

utgör cirka 10 kronor. Redan nu planeras ett återupptagande av de förläggningar

av kvinnliga arbetslösa till allmänningarna för skogsplantering,

vilka förläggningar under våren och sommaren 1918—1919 spelade

en så framgångsrik roll för mildrande av den dåvarande stora arbetslösheten

inom textilindustrien.

Obenägenheten att antaga arbete vid de av skogssällskapets statsarbeten

anordnade nödhjälpsarbetena har icke allestädes berott på arbetsovillighet

från de arbetslösas sida eller på dessas förmåga att, när de

i stället för understöd erbjudas arbete, skaffa sig utkomst på annat sätt.

Runt om i landet ha också förekommit icke blott klagomål och protester

mot skogssällskapets statsarbeten, utan jämväl något så oegentligt som

strejk och blockad av dessa nödhjälpsarbeten, under förmenande att de

löner, som betalades för dessa arbeten, vore allt för låga. Då diskussionen

härom flerstädes funnit väg till pressens spalter och därmed till

offentligheten samt då kritiken mot ifrågavarande förhållanden i allmänhet

synes vila på rena missförstånd, tillåter sig arbetslöshetskommissionen

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 127 käft. (Nr 150.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

att härmed framhålla en del synpunkter på denna fråga. För det första

äro skogssällskapets statsarbeten att betrakta såsom en statens institution,

ledd av en av Kungl. Maj:t utsedd arbetsdirektion, vars förvaltning

årligen granskas av tvenne, likaledes av Kungl. Maj:t utsedda revisorer.

Statsarbetenas verksamhet är sålunda uteslutande av allmännyttig art

och lämnar icke rum för någon som helst enskild vinning. Lönepolitiken

vid nödbjälpsarbetena är också dikterad uteslutande av offentliga, allmännyttiga

hänsyn. Bedan från början stod det klart, såsom också vid

flera tillfällen av kommissionen framhållits inför statsmakterna, att lönerna

vid dessa nödhjälpsarbeten vid varje tillfälle och på varje särskild ort

måste understiga de på öppna arbetsmarknaden gällande. I motsatt fall

skulle nödhjälpsarbetena konkurrera med den privata företagsamheten

om arbetskraften, vilket skulle leda till ohållbara konsekvenser. När

sålunda lönerna på den öppna arbetsmarknaden äro i tillbakagång, såsom

för närvarande obestridligen är fallet, böra lönerna för nödhjälpsarbeten

följa efter. Eljest skulle det, som sagt, vara förmånligare för en arbetare

att vara sysselsatt med nödhjälpsarbete än söka sig arbete på den öppna arbetsmarknaden,

vilket särskilt nu, då en stor del av vår industri arbetar med

förkortad arbetstid och motsvarande minskning av arbetsförtjänsten, kunde

utgöra en frestelse för dessa arbetare att lämna sin anställning för att

taga anställning med högre förtjänst vid ett nödhjälpsarbete.

Yad nu särskilt angår de för tillfället gällande lönerna vid statsarbetena,

så bör tagas i betraktande, att medelinkomsten per dag för en

arbetslös vid skogssällskapets statsarbeten under december månad 1920

utgjorde 8: 65 kronor. Med hänsyn härtill, och då med säkerhet kunde

förutses, att priser och löner skulle falla inom den närmaste framtiden,

beslöt arbetsdirektionen för skogssällskapets statsarbeten gemensamt med

statens arbetslöshetskommission att från och med den 1 januari 1921

tillämpa sådana lönesatser vid sina nödhjälpsarbeten, att daglönen skulle

utgöra 5 kronor och att ackordsförtjänsten skulle få uppgå högst till

7 kronor och till 8 kronor i orter, tillhörande högsta dyrortsgruppen.

Härtill kommer emellertid ett familj eunderstöd av 1 krona för hustru

och 25 öre för barn pr dag, varjämte varje vid nödhjälpsarbete sysselsatt

arbetslös tillhandahålles ett par vinterkängor och en ylletröja av

svenska arméns modell till så rabattera! pris, att detta för en beräknad

anställningstid av 8 veckor motsvarar ett tillgodonjutet belopp av 18

öre om dagen. Vid de fasta arbetsplatserna erhåller den arbetslöse kost

och inkvartering för ett pris av 2 kronor om dagen, vilket åsamkar

statsarbetena en beräknad merutgift av 1 krona pr dag och person. På

de fasta arbetsplatserna tillkommer därjämte ersättning för sön- och helg
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 150. 19

dagar samt för res- och regndagar med 2 kronor pr dag ävensom fria

resor till arbetsplatsen samt fri läkarvård. Då vidare, såsom längre fram

skall beröras, kommissionen föreslår att hyresbidrag o. dvl. av offentliga

medel må kunna utgå för jämväl vid nödhjälpsarbeten anställda arbetslösa,

torde ovan berörda beslut att fastställa lönerna vid nödhjälpsarbetena

till de anförda beloppen befinnas för närvarande väl avvägt. Vid sitt

ståndpunktstagande i detta avseende har kommissionen givetvis ansett

sig förpliktad taga hänsyn till det statsekonomiska läget, vilket lärer

kräva synnerlig försiktighet. Härför talar särskilt den omständigheten,

att dessa nödhjälpsarbeten, ehuru produktiva till sin karaktär och berättigade

med hänsyn till sin förmåga att förebygga improduktiva understöd,

likväl ytterst sällan kunna bliva vinstgivande i vanlig affärsmässig

mening.

Även beträffande understödsbeloppen ha yrkanden framkommit om

en förhöjning. Dessa belopp bestämdes i den första arbetslöshetsunderstödsförfattningen

hösten 1914 till kronor 1: 20 för man och hustru, 80

öre för ensamstående man och kvinna och 25 öre för varje barn under

15 år, om statens och kommunens lika bidrag sammanräknas. Under år

1917 skedde en höjning i anseende till den stegrade prisnivån till resp.

kronor 2, kronor 1: 25 och 40 öre. Dessa belopp höjdes återigen 1918

till de nu gällande, resp. kronor 3, kronor 2 och 60 öre. Höjningen har

gått ungefär proportionellt med stegringen av prisnivån, varvid dock är

att beakta, att de understödsbelopp, som statsmakterna på kommissionens

förslag prövade och befunno skäliga under år 1918, tidpunkten för krisårens

värsta livsmedelsbrist, icke nu kunna anses för låga under pågående

starka prisfall på särskilt livsmedel. Kommissionen fann icke heller vare

sig under år 1919 eller under år 1920, då dyrtidstrycket var svårare än

för närvarande, tillrådligt att höja beloppen, vilken uppfattning också

delades av statsmakterna. En höjning av nu gällande understödsbelopp

skulle även synnerligen menligt återverka på lönerna vid nödhjälpsarbetena.

Dessa äro nämligen avvägda jämväl med hänsyn till understödsbeloppen,

så att själva arbetet, såsom rättvist är, ter sig fördelaktigare

ur ekonomisk synpunkt än den sysslolöshet, som är förknippad med det

direkta understödstagandet. Mellan nämnda belopp torde böra råda ett

lämpligt avstånd i syfte att väcka den understöddes ekonomiska självintresse

att hellre söka arbete än åtnjuta understöd. Liksom, på sätt

nyss framhållits, det näppeligen låter sig göra att under nuvarande förhållanden

höja lönerna för nödhjälpsarbetare, synes det icke vara tillrådigt

att rubba understödssatserna. En höjning av dessa skulle näm
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

ligen på betänkligt sätt minska det behövliga avståndet mellan nödhjälpslön

och understöd.

Yrkande har även framställts om eu generell höjning av statsbidraget

till kommunerna till 2h i stället för till 50 %, vilket som regel

nu är föreskrivet. Det förefaller kommissionen emellertid mindre välbetänkt

att vidtaga en generell höjning — som sålunda skulle tillgodokomma

även ekonomiskt mera bärkraftiga kommuner — då gällande författning

redan nu lämnar möjlighet för Kungl. Maj:t att efter motiverad ansökan

från en i ekonomiskt hänseende sämre ställd kommun låta kostnaden

för understödsverksamheten till större del eller eventuellt helt bestridas

av statsmedel. Så långt som till bestridande av hela understödskostnaden

har Kungl. Maj:t visserligen hittills icke gått, enär det befunnits

önskvärt, att kommun alltid skall lämna något bidrag och därför äga självintresse

av omtanke och kontroll. Under arbetslöshetsperioden 1917—

1919 hemställde emellertid flera landskommuner i Älvsborgs län, vilkas

ekonomi nästan övervägande är grundad på ett eller ett par textilföretag,

om högre statsbidrag för att kunna uthärda bördan av sin understödsverksamhet,

och på arbetslöshetskommissionens förord medgav Kungl.

Maj:t i allmänhet en höjning av statsbidraget, växlande från 60 till 90 %.

Denna höjning av statsbidraget fastställdes emellertid endast från kvartal

till kvartal och bestämdes med hänsyn till icke blott vederbörande kommuners

finansiella ställning utan ock deras villighet att genom anordnande

av smärre nödhjälpsarbeten, kurser o. dyl., bispringa de arbetslösa. Genom

denna individualisering av statsbidragens höjning över de femtio

procenten åstadkoms en högst nyttig tävlan kommunerna emellan till de arbetslösas

fromma. Då sålunda mycket gynnsamma erfarenheter måste

anses föreligga från denna praxis i överensstämmelse med gällande författning,

synas enligt kommissionens uppfattning inga bärande skäl förefinnas

för en avvikelse härutinnan.»

Såsom ett ytterligare skäl för sin uppfattning om lämpligheten att

bibehålla nuvarande understödssatser anför kommissionen, att den ansett

sig böra föreslå särskilda åtgärder för underlättande av de arbetslösas

hyresbetalning o. dyl. Den hänvisar i detta avseende till sitt gemensamt med

socialstyrelsen samtidigt avgivna utlåtande rörande frågan om den dyrtidslindrande

verksamhetens fortsättande.

Åtgärder Då jag nu övergår till sistnämnda spörsmål, vill jag erinra om

fde »”''uöd1" den redogörelse för det s. k. dyrtidsanslaget, som jag lämnat vid an*

mälan av frågan om anslag under femte huvudtiteln för år 1922 (sid.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

21

122—124) till »särskilda åtgärder för lindrande av nöd». Jag meddelade

samtidigt, att folkhushållningskommissionen av juni 1919 till Kungl. Maj:t

överlämnat en av dess avdelning för dyrtidsanslaget gjord framställning

om utverkande av ytterligare anslag till verksamheten för beredande av

lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor. Inom dvrtidsavdelningen

hade emellertid i väsentliga punkter yppat sig skiljaktiga meningar, och

vill jag nu till början ange det huvudsakliga av vad majoriteten i ämnet

andragit.

»När folkhushållningskommissionen av juni 1919 den 27 februari 1920 avlät Uyrtidsavdeden

skrivelse, på vilken den kungl. propositionen n:r 204 till 1920 års riksdagning.e°a frant

grundade sig, syntes det sociala och ekonomiska läget i landet och utsikterna för stal mngframtiden

vara sådana, att kommissionen ansåg sig kunna förorda dyrtidsverksamhetens

definitiva upphörande den 30 juni 1921. Det ekonomiska läget har

emellertid sedan dess utvecklat sig i eu icke gynnsam riktning. Under höstens

lopp har en begynnande arbetslöshet och en allt allvarligare ekonomisk depression

på åtskilliga av näringslivets viktigare områden blivit uppenbara. Folkhushållningskommissionens

avdelning för dyrtidsanslaget har därför ansett sig böra till

förnyat övervägande upptaga frågan, huruvida de nödiga förutsättningarna för

upphörandet av dyrtidsanslagets verksamhet fortfarande föreligga. För erhållande

av en allsidigare överblick över det föreliggande problemet har avdelningen haft

överläggningar med representanter för olika sociala ämbetsverk och institutioner

och har därvid enhälligt gjorts gällande, att den närmaste framtiden i ekonomiskt

avseende tedde sig så paiss oviss, att statsmakterna i varje fäll borde_ hålla sig

beredda att verksamt kunna ingripa till hjälp för de mindre bemedlade i händelse

behov härav skulle komma att yppa sig. Medel till detta ändamål borde därför

av nästa riksdag ställas till Kung!. Maj:ts förfogande.»

Avdelningen erinrar därefter om, att skilda meningar gjort sig gällande

inom densamma beträffande spörsmålet om formen för dyrtidsverksamheten under

den tidsrymd, som verksamheten i sin tänkta utsträckning skulle komma att

omsluta eller tiden 1 juli 1921—30 juni 1922. Avdelningens majoritet bestående

av riksdagsmannen Ä. J. Bärg (ordf), riksdagsmannen, godsägaren A. von Sneidern

samt grosshandlaren Bernh. Florén hade sålunda förordat, att verksamheten

borde i allt väsentligt fortsätta efter samma linjer, som följts under avvecklingsskedet,

medan en minoritet inom avdelningen, bestående av direktören H. Lindholm

och fröken Sigrid Göransson, i särskild reservation påyrkat, att verksamheten

i stället borde gå ut på att lämna kommunerna understöd för anordnande

av frivillig fattigvärdsverksamhet i enlighet med § 64 i gällande lag om fattigvård.

Avdelningen fortsätter härefter:

»Upptagandet av dyrtidsanslagets verksamhet föranleddes på sin tid av de

starkt stegrade priserna på alla viktigare levnadsförnödenheter. En återgång av

prisnivån har nu börjat, men ställningen för de mindre bemedlade har ej i motsvarande

grad förbättrats, beroende på en genom inträffad arbetslöshet orsakad

minskad penningtillgång bland dessa befolkningsskikt. Då de mindre bemedlades

svårigheter under den närmaste framtiden i stor utsträckning kunna härledas

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.is proposition nr 150.

ur arbetslösheten, kan givetvis ifrågasättas, huruvida statliga åtgärder till hjälp

för de mindre bemedlade äro behövliga utöver dem, som genom arbetslöshetsanslagets

verksamhet äro direkt inriktade på mildrandet av just arbetslöshetens verkningar.

Den erfarenhet man hittills haft av arbetslöshetskommissionens verksamhet

visar emellertid, att dyrtidsanslaget varit i hög grad behövligt och även använts

som komplement till av arbetslöshetskommissionen vidtagna åtgärder.

Men verkningarna av en allmännare arbetslöshet inskränker sig ej till de

direkt arbetslösa och deras familjer. Under tider av goda eller normala arbetsinkomster

lämnas hjälp av arbetare till föräldrar eller nära anhöriga, vilken hjälp

måste indragas vid inträffad minskning eller uteblivande av arbetsinkomster.

Andra arbetslösa, särskilt ogifta arbetare, återvända till sin hemort och falla de

hemmavarande till last. På platser, där arbetslöshet råder, gör sig till sist en

tendens gällande, att sådant mera tillfälligt och oftare lättare arbete, vilket nöjaktigt

kunnat utföras av äldre eller mera sekunda arbetskraft, och varav denna

kunnat hava en god hjälp för sin bärgning, uppsuges av den bättre arbetskraft,

som genom arbetslösheten blir ledig. Men på så sätt inträder ett nödtillstånd

bland denna sämre arbetskraft. Nu är att märka att dyrtidsanslagets huvudsakliga

klienter under de senare anslagsperioderna just varit dessa åldringar och

sjuklingar, vilkas ställning försämras på sätt nämnts genom arbetslöshetens indirekta

verkningar. Vid sidan av dessa kategorier har understöd nämligen endast

i mindre utsträckning lämnats till familjeförsörjare med många barn, vartill

komma de exceptionella åtgärderna för de nämnda stenhuggarkommunerna i

Bohuslän och Blekinge.

När folkkushållningskommissionen i sin förut åberopade skrivelse av den 27 februari

1920 förordade upphörandet av dyrtidsanslagets verksamhet den 1 juli 1921,

hyste kommissionen den förhoppningen, att såväl genom sänkta levnadskostnader de

behövandes antal skulle avsevärt minskas, som genom ett förbättrat ekonomiskt

läge möjligheterna till privat hjälp åt de nödställda skulle ökas, varigenom det

antal behövande, som till sist i juli 1921 behövde omhändertagas av fattigvården,

skulle bli jämförelsevis ringa. Det är dessa förhoppningar, som synas avdelningen

icke skola bli infriade och som ge avdelningen anledning att ändra sin i

februari intagna ståndpunkt. Redan nu synes det avdelningen klart, att det första

halvåret 1921 blir för de mindre bemedlade mera påfrestande än det nu

löpande halvåret, och skulle den befarade arbetslösheten antaga större proportioner,

kommer med visshet det antal behövande, som den 1 juli 1921 fortfarande

är i behov av någon form av offentligt understöd, att vara mycket stort. För

anledningarna härtill har avdelningen ovan redogjort. Ser man efter, varifrån

hjälp kan vara att påräkna, i händelse staten helt drager sig undan, äro utsikterna

icke ljusare. Den ekonomiska depressionen verkar avgjort starkt hämmande

på den allmänna välgörenheten. De filantropiska företagen, som arbeta med tillfälliga

gåvor eller med fonder, vilkas realvärden starkt minskats genom penningens

inflation, kämpa med oerhörda svårigheter för att kunna upprätthålla sin

normala verksamhet och kunna därför än mindre utvidga sin verksamhet eller

påtaga sig nya uppgifter. Återstår fattigvården, men även här möter svårigheter

i den skattetunga, som trycker många kommuner och till vilken avdelningen

alltid ansett sig höra taga hänsyn vid fördelning av dyrtidsanslagets medel.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts proposition nr 150.

23

Man har därför anledning att befara, att i åtskilliga kommuner fattigvården

ganska illa kommer att kunna tillgodose de nya krav, som ställas på densamma,

..eller att detta måste ske genom ett oskäligt betungande av de skattskyldiga.

Aven har det under den gångna kristiden ansetts som ett samhällsintresse

att ej behöva tvinga stora samhällsgrupper till fattigvården. Detta dels av hänsyn

till en på många håll kvarlevande stark motvilja mot denna form av offentligt

understöd, även då den ej åtföljes av fattigvårdens rättsverkningar, dels oek

i fullt lika hög grad av uppfattningen om lämpligheten av att hjälpen även till

det yttre gives en tillfällig karaktär, så att de tendenser, att den tillfälliga hjälpen

skall glida över till en permanent, vilka måste anses i högre grad föreligga

om den utdelande myndigheten är av ordinarie natur, ej måtte föreligga.

Mot en statsunderstödd verksamhet enligt § 64 i fattigvårdslagen kan även

göras gällande, att det i framtiden säkerligen blir svårare för staten, att, sedan

man utvidgat statens förbindelse till kommunernas fattigvård, indraga anslag till

organ, som permanent arbeta i kommunernas tjänst såsom fattigvårdsstyrelserna,

än att vägra anslag till en verksamhet av den tillfälliga natur, dyrtidskommittéerna

utöva.

Avdelningen anser därför för sin del lämpligast att för den begränsade tid,

som man alltjämt givetvis förutsätter för statens direkta hjälpverksamhet till förmån

för de mindre bemedlade, denna verksamhet fortsätter efter i huvudsak samma

linjer, som hittills kommit till tillämpning. Att den fortsatta verksamhetstiden

får antagas bli kort är även ett skäl för att ej nu behöva slå in på nya banor.

Beträffande frågan om statens understödjande av filantropiska företag

framhåller avdelningen, att någon utredning om deras ställning och behov icke

föreligger samt att det torde vara riktigast att deras nödläge särskilt undersökes

och att höjda anslag eventuellt beviljas sådana företag, som redan blivit understödda

av staten.

Avdelningen fortsätter härefter:

»Vad till sist beträffar beräknandet av kostnaderna för en fortsatt dyrtidsverksamhet

och de anslag, som på grund härav böra äskas av riksdagen, måste

givetvis hänsyn tagas, såväl till de hjälpbehövandes behov, som budgetens möjligheter.

Hänsyn av senare slaget har föranlett avdelningen att begränsa sig

till de summor, som komma att begäras.

Vägledande för beräkningen torde kunna vara en jämförelse utav de närmast

föregående periodernas utgifter för staten vid sidan av en överblick av

verksamhetens allmänna omfattning.

Dyrtidsverk
-

samhetens

kostnader

(statsbidrag)

Samma milj.

kronor

A ntal et

Antalet

Antalet

Verksamhetsperiod

hjälpta

hjälpta

hjälpta

kommuner

hushåll

personer

5 (vintern 1919) . .

. . . 18,656

2,220

383,619

1,254,229

6 (hösten » ) . .

. . . 9,009

1,717

227,884

682,826

7 (vintern 1920) . .

. . . 6,004

1,490

181,710

509,178

8 (hösten ;> ) . .

. . . 3,234

865

—

—

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!. Majds proposition nr 150.

Reservation.

Riksdagen har för första halvåret 1921 anslagit 2 milj kronor För att kunna

tillgodose de normalt under vinterhalvåret större kraven på anslaget, har avdelningen

sökt att så mycket som möjligt avpruta på kommunernas önskningar

under innevarande halvår (= senare halvåret 1920). På så sätt har av för detta

halvår anslagna 4 milj. kronor endast 3,s milj. tagits i anspråk. Avdelningen

hemställer nu, att besparade 0,8 milj. måtte få användas under första halvaret

1921. Men även om denna hemställan bifalles, står således för första halvåret

1921 endast 2,8 milj. kronor till förfogande mot 3,2 milj. under senare halvåret

1920. Alltså skulle en ödesdiger ^knäppning av bidragen bli nödvändig, även

om antalet behövande ej ökades under kommande vinter Men enligt avdelningens

uppfattning har man all anledning att befara en sådan ökning och härav föranledda

till antal och storlek ökade krav från kommunernas sida. För att i någon

mån kunna möta dessa krav hemställer avdelningen om ett förslagsanslag å 2

milj. kronor på tilläggsstat för 1921 att utöver förut för samma ändamål anslagna

medel användas till dyrtidsverksamheten under första halvåret 1921.

Yad åter angår tiden efter 1 juli 1921, anser avdelningen av samma skal,

som voro bestämmande för förslaget att avsluta verksamheten 1 juli 1921 och ej

med 1920 års utgång, att medel böra begäras, som möjliggöra fortsättning till 1

juli'' 1922. För att ytterligare markera verksamhetens avveckling föreslår avdelningen,

att i stället för 6 milj. kronor, som beviljades för tiden 1 juli 1920—

1 juli 1921, nu begäres 5 milj. för 1 juli 1921—1 juli 1922. Av dessa 5 milj. torde

3 milj. böra anslås å tilläggsstat för 1921 och 2 milj. å 1922 års riksstat.

På grund av vad som här blivit anfört får avdelningen för dyrtidsanslaget

alltså föreslå, att kommissionen ville hemställa hos Kungl. Maj:t att söka av

1921 års riksdag utverka anslag till följande utgifter;

Kronor

1) Anslag till bestridande av ytterligare kostnader under nionde

perioden; på tilläggsstat för år 1921; förslagsanslag...... 2,000,000; —

2) Anslag att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för täckande av

dyrtidsverksamhetens kostnader under en ifrågasatt tionde period;

på tilläggsstat för år 1921; förslagsanslag . -........ 3.000,000: —

3) Anslag att ställas till Kungl Maj:ts förfogande för täckande av

dyrtidsverksamhetens kostnader under en ifrågasatt elfte period;

på 1922 års stat; förslagsanslag........._ • • ■ ■ 2,000,000; —

Tillhopa kr. 7,000,000:—»

Mot dyrtidsavdelningens beslut angående förevarande framställning

hade tvenne av densammas ledamöter, direktören Helge Lindholm och

fröken Sigrid Göransson, i vissa punkter anfört reservation, av i huvudsak

följande innehåll:

»Ehuru med viss tvekan hava vi ansett oss kunna biträda föreliggande

framställning, i vad den avser utverkande av ett tilläggsanslag å 2,000,000 kronor

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

25

för dyrtidsverksamheten under tiden 1 januari—30 juni 1921 (nionde perioden).

Enligt vår mening bör dock det sålunda ifrågasatta tilläggsanslaget icke automatiskt

sammanföras med det anslag, som redan blivit beviljat för enahanda ändamål,

utan bilda en reserv, som får användas endast under förutsättning att

Kungl. Maj:t med hänsyn till inträffad skärpning av de sociala svårigheterna

prövar sådant nödigt.

Inför de ovissa utsikter, som för närvarande råda, hava vi ej heller velat

taga på vårt ansvar att avstyrka, att särskilda anstalter träffas i syfte att även

efter den 30 juni 1921 en statlig hjälpverksamhet till förmån för mindre bemedlade

samhällsmedlemmar måtte kunna uppehållas, för den händelse situationen

vid nämnda tidpunkt skulle bliva sådan, att den nuvarande dyrtidsverksamhetens

fullständiga nedläggande måste förutsättas komma att medföra sociala vådor av

allvarligare slag. 1 fråga om sättet för ordnandet av en dylik fortsatt hjälpverksamhet

kunna vi däremot icke ansluta oss till den av avdelningens flertal

omfattade meningen.

De särskilda hjälpåtgärder, som från det allmännas sida kunna bliva behövliga

efter den för dyrtidsanslagets avveckling bestämda tiden, böra efter vårt

förmenande ordnas så, att de nära anknytas till den understödsverksamhet, som

utövas av kommunernas fattigvårdsstyrelser, en anordning som i ökad utsträckning

börjat tillämpas redan under innevarande avvecklingsår och som även inom

riksdagen synes hava förutsatts. Den sålunda redan inslagna riktningen torde

så mycket hellre böra fullföljas, som 1918 års reformerade fattigvårdslagstiftning

direkt synes taga sikte på en situation sådan som den nu motsedda och anvisa

de vägar och medel, som därvidlag böra komma till användning. Vi åsyfta

härmed bestämmelserna i § 64 jämförda med andra stycket av § 37. Sistnämnda

lagrum avser bl. a. det fall, då nöd i större utsträckning kan befaras uppkomma

i samband med en av förhållandena utom riket vållad allmän kristid och denna

nöd icke kan avhjälpas med anlitande av de resurser, som stå det enskilda fattigvårdssamhället

till buds.

Genom stadgandet i § 64 beredes fattigvardssamhälle tillfälle att i därför

ägnade fäll bevilja understöd, om vilka från början förklarats, att de ej skola ersättas

och överhuvudtaget ej medföra några som helst av de rättsverkningar,

som äro knutna till fattigvårdsunderstöd i egentlig mening. Denna fria understödsverksamhet

kan komma till användning bl. a. då det gäller »åtgärder till

förebyggande av framtida fattigvårdsbehov» eller främjande av ändamål, som i

nyss åberopade stycke av § 37 sägs.

Emot en sådan lösning av den föreliggande frågan har inom avdelningen

väsentligen erinrats, dels att det ur humanitär synpunkt vore föga tilltalande

att tvinga in under fattigvården stora samhällsgrupper, som tidigare blivit i annan

ordning hjälpta, dels att verksamhetens tillfälliga karaktär skulle mindre tydligt

framträda och fara därigenom föreligga för dess förvandlande till en permanent institution,

dels slutligen att starkt ökade svårigheter skulle uppstå för upprätthållande

av principen, att statsbidraget ej får användas till lättande av kommunens

ordinarie fattigvårdstunga.

Vad den första invändningen angår, må till en början erinras därom, att

krisårens dyrtidsverksamhet, i den mån avvecklingen fortskridit, allt mer inrik
Biliang

till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 127 Käft. {Nr 150.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

tats på att bringa bjälp åt åldriga och sjuka och att sålunda från dess klientel

successivt uteslutits flertalet bland de grupper av friska och arbetsföra personer,

som under tidigare skeden kommit i åtnjutande av understöd. Det torde kunna

förväntas, att ytterligare begränsningar i antydd riktning hädanefter låta sig

genomföra, bl. a. av den anledningen, att, såsom i framställningen angives, arbetslöshetskommissionen

torde komma att vidtaga åtgärder för att direkt bistå av

arbetslöshet drabbade familjer. För dyrtidsanslaget återstår således väsentligen

att tillgodose de arbetssvagas oundgängliga behov. De kategorier, om vilka det

här är fråga, stå i själva verket ofta på eller under fattigvårdsgränsen, vilket ju

också bestyrkes av de siffror, som i framställningen meddelas rörande antalet personer,

som samtidigt åtnjutit understöd både av fattigvärdsmyndigheterna och dyrtidsorganisationen.

En hållbar gräns mellan dessa båda former av understödsverksamheten

lärer icke kunna upprätthållas, och det är svårt att inse, vilka sociala

fördelar som skulle vinnas genom att under ytterligare ett eller annat kvartal

hålla borta från fattigvården samhällsgrupper, som denna i varje fall så småningom

nödgas taga sig an. Vi äro sålunda för vår del övertygade därom, att tiden nu

är mogen att på fattigvärdsmyndigheterna överflytta de uppgifter och bördor, som

hittills uppburits av dyrtidsanslaget.

I väsentlig grad torde de betänkligheter, som yppats mot de hjälpbehövandes

hänvisande till fattigvården, även då dyrtidshjälpen skulle lämnas i den alldeles

oangripliga form, som § 64 av fattigvårdslagen erbjuder, bero på, att betydelsen

av den stora reform, som genom 1918 års fattigvårdslagstiftning genomförts och

som redan i stor utsträckning ändrat allmänhetens uppfattning om fattigvårdens

karaktär, icke tillräckligt beaktats.

Efter vårt sätt att se skulle det innebära en uppenbar inkonsekvens, i händelse

statsmakterna, sedan fattigvården genom 1918 års reform blivit humaniserad

och fattigvårdsstyrelserna förvandlats till de centrala understödsnämnderna i

kommunerna samt utrustats med möjligheter att möta eu situation sådan som den

nu väntade, skulle fortsätta att vid sidan därav utöva en dyrtidsverksamhet, som

är ägnad att skapa förvirring i det reformerade kommunala understödsarbetet och

i mycket försvåra dettas utveckling i rätt riktning.

Vad i framställningen anföres därom, att den av oss förordade linjen skulle

kunna leda till en icke önskvärd permanens i avseende å ifrågavarande hjälpverksamhet

synes sakna fog. Vi äro fullt eniga med majoriteten rörande olämpligheten

av att fortsätta med särskilda kristidsåtgärder en dag längre än oundgängligen

behöves. Men att risken härför skulle bliva större genom verksamhetens

anslutande till fattigvården än genom dess bibehållande såsom en självständig

gren av det sociala arbetet lärer icke kunna visas. Allt beror härvidlag på, att

anordningens tillfälliga karaktär kommer fullt klart till uttryck såväl i statsmyndigheternas

som i kommunernas åtgöranden i frågan. Det praktiska utformandet

av härför nödiga garantier lärer icke vara förenat med särskilda svårigheter.

Beträlfande slutligen farhågan, att den av oss föreslagna anordningen skulle

medföra risken, att statsbidraget toges till förevändning att lätta kommunens

ordinarie fattigvårdstunga, synes oss tvärtom just det motsatta vara fallet. Så

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition nr 150.

27

länge dyrtidshjälpen i sin nuvarande form finnes att tillgå, skall det alltid uppstå

benägenhet hos fattigvårdsstyrelserna att inskränka understöden eller rent av

vägra hjälp åt behövande under förevändning att dyrtidshjälp kan begäras. Enligt

vårt förslag faller däremot ansvaret för hjälpen helt och hållet på fattigvår

dsstyrelsen, som, i den mån dyrtidshjälp erfordras, måste träffa nödiga anstalter

därför och själv bekosta en väsentlig del därav.»

Likaså vilja vi såsom vår mening uttala, att statsbidrag, utom i trängande

fall, icke bör ifrågakomma annat än där kommunen genom eget anslag understrukit

behovet av särskilda åtgärder i dyrtidslindrande syfte, samt att anslaget bör

helt och hållet reserveras för sådana fattigvårdssamhällen, inom vilka mera betydande

arbetslöshet uppkommit eller eljest avsevärda sociala svårigheter äro

för handen.»

Sedan Kungl. Maj:t den 31 december 1920 förordnat om folkhushållningskommissionens

upplösning samt uppdragit åt arbetslöshetskommissionen

att tills vidare handhava förvaltningen av det s. k. dyrtidsanslagets

angelägenheter, anbefallde Kungl. Maj:t samma dag socialstyrelsen

att gemensamt med arbetslöshetskommissionen avgiva utlåtande

över den nyss återgivna framställningen rörande den dyrtidslindrande

verksamhetens fortsättande. Vidare uppdrog Kungl. Maj:t åt byråchefen

O. F. Enbom och kanslirådet K. G. EL von Koch att i egenskap av sakkunniga

biträda socialstyrelsen vid avgivande av detta utlåtande, varjämte

styrelsen och kommissionen vid uppdragets fullgörande erhållit

medverkan av ledamöterna i avdelningen för dyrtidsanslaget riksdagsmännen

A. J. Bärg och A. von Sneidern samt av tjänstemannen hos

avdelningen H. Nordström.

Socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen anföra i sitt den 28

nästlidne februari dagtecknade utlåtande huvudsakligen följande.

»På grund av det förevarande ärendets omfattning och betydelse

har det befunnits angeläget att först söka erhålla upplysningar från intresserade

myndigheter och korporationer ävensom från ett representativt

antal kommuner rörande deras uppfattning i frågan. Sålunda hava från

överståthållarämbetet och rikets samtliga länsstyrelser, statens fattigvårdskonsulenter,

Sveriges fattigvårdsförbund, svenska stadsförbundet,

Sveriges landskommuners förbund samt c:a 1,000 kommuner införskaffats

yttranden huvudsakligen med avseende på tvenne spörsmål, nämligen

dels huruvida ytterligare anslag kunde anses erforderligt för dyrtidsverksamhet

efter den 1 juli 1921, dels huruvida en eventuellt fortsatt

verksamhet borde läggas efter hittills följda linjer eller anordnas i enlighet

med bestämmelserna i 64 § av fattigvårdslagen.

Socialstyrelsen

och arbetslöshetskommissionen.

Verkställda

utredningar.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Samtliga länsstyrelse)'', som yttrat sig över den första av här ovan

angivna frågor, hava med undantag av länsstyrelsen i Kristianstads län

tillstyrkt ytterligare anslag till dyrtidsverksamheten efter den 1 juli 1921.

Från länsstyrelserna i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län har framhållits

betydelsen av en fortsatt dyrtidsverksamhet särskilt på grund av

de utomordentliga svårigheter, med vilka befolkningen inom vissa stenhuggarkommuner

ända sedan krigets utbrott 1914 haft att kämpa och

vilka även under den närmaste framtiden torde komma att fortfara.

Däremot hava meningsskiljaktigheter yppat sig beträffande den

andra frågan eller spörsmålet om formen för dyrtidsverksamhetens läggning,

men har dock det stora flertalet eller nitton länsstyrelser ävensom

överståthållarämbetet förordat verksamhetens överflyttning på fattigvårdsorganen

i enlighet med bestämmelserna i § 64 av gällande fattigvårdslag,

under det att fem, nämligen länsstyrelserna i Gottlands, Västmanlands,

Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, tillstyrkt verksamhetens

fortsättande efter den ordning som hittills varit gällande.

Statens fattigvårdskonsulenter hava såsom sin mening uttalat, att

utsikterna i ekonomiskt avseende för den närmaste framtiden måste anses

så ovissa, att statsmakterna böra träffa särskilda anstalter för att

även efter den 30 juni 1921 kunna ingripa till hjälp för de mindre bemedlade.

Ifråga om formen för hjälpverksamhetens anordnande ansluta

sig samtliga konsulenter till den uppfattning, som förfäktats utav reservanterna

inom avdelningen för dyrtidsanslaget, bl. a. på grund därav

att en anordning med fattigvårdsmyndigheterna såsom handhavare av

verksamheten skulle möjliggöra en bättre kontroll. Därjämte förmena

konsulenterna, att någon oro icke förmärkts hos de kommunala myndigheterna

över att dyrtidsverksamheten skulle komma att upphöra den 1

juli 1921 med undantag allenast för vissa kommuner inom Älvsborgs

och Göteborgs och Bohus län.

I svenska fattigvårdsförbundets yttrande uttalas anslutning till reservanternas

inom dyrtidsavdelningen ståndpunkt i fråga om formen‘för

den ifrågasatta hjälpverksamheten. Såsom skäl härför framhålles bl. a.,

att den hittillsvarande dyrtidslindrande verksamheten skapat en olämpligdualism,

i det att fattigvårdsstyrelserna och organen för nyss nämnda

verksamhet haft väsentligen samma klientel, utan att någon bestämd

gränslinje kunnat uppdragas och utan att erforderligt samarbete ägt rum

mellan de båda slagen av understödsorgan. Vid prövning av frågan om

nya linjer borde beaktas de möjligheter, som numera stå till buds genom

§ 64 i den nya fattigvårdslagen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

:

29

Beträffande frågan om statens understödjande av de s. k. filantropiska

företagen har förbundet avgivit ett särskilt yttrande, grundat på

inhämtade uppgifter från dylika företag. Därav framgår, att något över

hälften av de tillfrågade företagen förklarat sig under alla förhållanden

önska erhålla statsbidrag. Största behovet förelåge för hem för gamla,

hem för mödrar med barn samt sjukhem, under det att de »öppna»

barnavårdsanstalterna såsom barnkrubbor, arbetsstugor och mjölkdroppar

syntes lättare kunna undvara statsbidrag. Förbundet erinrar även om

att år 1918 i ekonomiskt avseende varit det för anstalterna mest påfrestande

året och att en ljusning syntes hava inträtt i och med bränsleoch

livsmedelsprisens fall.

Svenska stadsförbundet har för egen del icke ansett sig böra avgiva

något utlåtande på grund av att flertalet av förbundets medlemmar

beretts tillfälle att direkt framföra sina synpunkter. Den föreliggande

frågan borde jämväl, enligt förbundets mening, bedömas med hänsyn till

lokala erfarenheter.

Av styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhålles, att

även om styrelsen på ett tidigare stadium varit av den uppfattningen,

att dyrtidsverksamlieten borde upphöra med utgången av juni månad

1921, styrelsen numera i anseende till det förändrade läget på grund av

arbetslösheten funnit sig böra biträda dyrtidsavdelningens förslag om den

statsunderstödda dyrtidsverksamhetens fortsättning under ännu ett år

efter den 30 juni 1921. Med avseende på formen för verksamhetens

anordnande anslöt sig förbundet till den mening, som framförts av majoriteten

inom dyrtidsavdelningen. Visserligen kunde de av reservanterna

framförda skälen i vissa delar äga sin riktighet, men eu omläggning

av verksamheten nu, då densamma lede mot sitt slut, skulle enligt styrelsens

mening lätt kunna leda till den uppfattningen, att statsmedel

även framdeles komme att stå till fattigvårdsstyrelsernas förfogande för

bidrag, som ej hade fattigvårds karaktär. Styrelsen uttalar sig även

emot den på sistone tillämpade grundsatsen, att kommuner med låg uttaxering

uteslutas från rätten till erhållande av dyrtidshjälp.

För att utröna opinionen direkt hos kommunerna ha särskilda

frågeformulär översänts till drätselkamrar resp. kommunalnämnder, vilka

uppmanats att vid svarets avgivande bereda fattigvårdsstyrelse, kommitté

för dyrtidsanslagets fördelning, pensionsnämnd och arbetslöshetskommitté

tillfälle att deltaga i ärendets behandling.

Då det skulle taga för stort utrymme i anspråk att mera ingående

redogöra för resultatet av den verkställda undersökningen, skola här endast

anföras några av de viktigaste siffrorna, avsedda att belysa den

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

allmänna uppfattningen inom de tillfrågade kommunerna beträffande de

två ovan angivna huvudspörsmålen.

Av de tillfrågade c:a 1,000 kommunerna hava inalles 791 inkommit

med svar å de framställda frågorna. Det synes vara den förhärskande

meningen inom kommunerna, att dyrtidsverksamlieten bör fortsättas under

ännu någon tid, enär frågan härom besvarats i nämnda riktning utav

505 kommuner, under det att 230 kommuner icke ansett situationen kräva

fortsatta åtgärder, samt 23 kommuner avstått från att göra något positivt

uttalande. Det totala invånareantalet i de kommuner, som påyrka

verksamhetens prolongering, är inemot fyra gånger så stort som i de

kommuner, där behov av verksamhetens fortsättande ej synes föreligga.

Med avseende å formen för dyrtidsverksamhetens eventuella fortsättande

hava 446 kommuner uttalat sig till förmån för dyrtidsanslagets

linje, under det att 213 kommuner förordat fattigvårdens linje och 134

kommuner icke bundit sig vid något bestämt uttalande. Om däremot

hänsyn tages till den folkmängd, som ifrågavarande kommuner representera,

får man till resultat, att ej fullt hälften kommer på kommunerna,

som anslutit sig till dyrtidsanslagets linje. I åtskilliga fall, där kommun

förklarat sig önska dyrtidsverksamhetens fortsättande under nuvarande

form, har detta motiverats av hänsyn till det opraktiska i en omläggning

nu då verksamheten stode inför sin avveckling.

Den sålunda verkställda enquéten kompletteras i viss mån av en

samtidigt utförd undersökning rörande omfattningen av dyrtidsverksamhet

under senare halvåret 1920. Anmärkas bör emellertid, att de här

följande siffrorna endast äro preliminära, enär c:a 100 kommuner icke

hunnit inkomma med begärda upplysningar. Emellertid torde nedan

meddelade siffror från närmare 800 kommuner giva eu tämligen god

föreställning om nämnda periods dyrtidsverksamhet.

Enligt den verkställda undersökningen åtnjöto 104,000 hushåll å

268,000 personer understöd utav den statsunderstödda dyrtidsverksamheten

under perioden. Av dessa erhöllo samtidigt c:a 27 % hushåll och

21 % personer sådant bidrag från fattigvården, som ej var av full försörjnings

karaktär. Värdet av till dessa sistnämnda utdelad dyrtidshjälp

belöpte sig till omkring 1,161,000 kronor. De kommunala organen hava

anmodats att särskilt söka utröna, huru många utav dyrtidsanslagets

bidragsmottagare, som hittills icke åtnjutit något som helst understöd

från fattigvården, vid ett eventuellt avklippande av dyrtidsverksamlieten

den 1 juli 1921 skulle komma att behöva anlita fattigvården. Från åtskilliga

landskommuner har därvid rapporterats, att verksamhetens upphörande

icke komme att ha någon nämnvärd betydelse för eu stor del

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

31

av klientelet på grund av bidragens numera ofta ringa belopp, medan

däremot majoriteten av kommunerna framhållit, att anslagets indragningskulle

medföra allvarliga sociala vådor för bidragsmottagarna och tvinga

stora grupper av svagt ställda över på fattigvården. Kommunerna hava

sålunda beräknat, att 21,000 hushåll, representerande 61,500 personer, vid

dyrtidsanslagets upphörande den 1 juli 1921 skulle nödgas behöva anlita fattigvården,

ehuru ifrågavarande hushåll resp. personer med hjälp av dyrtidsanslaget

hittills kunnat draga sig fram utan att falla det allmänna till last.

Med avsende på dyrtidsanslagets förhållande till pensionärerna har

undersökningen givit till resultat, att av dyrtidsanslaget understöd för

närvarande utgår till 40,000 pensionärer, av vilka 13,000 samtidigt åtnjuta

fattigvårdsunderstöd, under det att 27,000 pensionärer äro bidragsmottagare

hos dyrtidsanslaget utan att samtidigt tillhöra fattigvårdsmyndigheternas

klientel. Hela värdet av till pensionärer utdelad dyrtidshjälp uppgick

under perioden till 1,450,000 kronor.

Efter denna kortfattade redogörelse för de sålunda verkställda undersökningarna

samt under hänvisning i övrigt till de av resp. myndigheter,

korporationer och kommuner avgivna yttranden, vilka härjämte

bifogas, få socialstyrelsen och arhetslöshetskommissionen för egen del

anföra följande.

Det framgår av de inkomna yttrandena, att man allmänt anser

det nu inträdda läget påkalla ett fullföljande i huvudsak av den hittillsvarande

dyrtidslindrande verksamheten, men att i avseende å sättet för

dennas handhavande meningarna dela sig efter de båda olika linjer, som

föreslagits av dyrtidsavdelningens majoritet, resp. minoritet.

Socialstyrelsen och arhetslöshetskommissionen anse likaledes önskvärt,

att under en eller annan form av staten anordnas och ekonomiskt

stödjes en kommunal verksamhet för lindrande av den nöd, som redan framträtt

till följd av den stora arbetslösheten och som med dennas alltjämt

ökade omfattning kommer att ytterligare ökas. De undersökningar, som

av kommissionen och styrelsen verkställts rörande det nuvarande läget å

arbetsmarknaden och utsikterna för den närmaste framtiden, hava nämligen

givit till resultat, att arbetslöshet för närvarande förekommer i eu

utsträckning, som tillförene torde hava inträffat endast vid krigsutbrottet

1914, samt att densamma uppenbarligen blir av längre varaktighet än

vid nämnda tillfälle. De socialt och ekonomiskt menliga verkningarna

av denna arbetslöshet komma, såsom anföres i den föreliggande framställningen

från dyrtidsanslagets delegerade, att sträcka sig vida. I första

rummet och hårdast drabbas därav givetvis de direkt och helt ar
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

betslösa samt deras familjer, men de indirekta verkningarna nå otvivelaktigt

många andra, som tidigare i större eller mindre mån fått hjälp

till sitt uppehälle från de numera arbetslösa men nu icke längre kunna

erhålla sådant stöd. Härtill kommer vidare, att många personer, som

till följd av förminskad arbetsförmåga eller andra förhinder endast kunnat

taga tillfälliga arbeten men på dem förskaffat sig tillskott till sin

utkomst, icke längre kunna erhålla sådana arbeten och därigenom råkat

i nödställd belägenhet. Även på andra sätt vidgas säkerligen det svåra

arbetsmarknadslägets verkningar på ett sätt, som synes göra det önskvärt

att finna utvägar för eu omfattande hjälpverksamhet vid sidan av

de hittillsvarande åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande.

Vid övervägandet av den allmänna planläggningen av en sådan

hjälpverksamhet hava styrelsen och kommissionen emellertid ansett sig

böra taga vederbörlig hänsyn till Kungl. Maj:ts och riksdagens ståndpunkt

med avseende å den nuvarande dyrtidslindrande verksamheten.

Afid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1920 års

riksdag framhöll sålunda departementschefen — i anslutning till folkhushållningskommissionens

utlåtande — att denna verksamhet borde avvecklas

på sådant sätt, att den successivt minskades i omfattning för att avslutas

med utgången av juni månad innevarande år. Med anledning av

propositionen förklarade riksdagen i skrivelse den 21 maj 1920, att det

givetvis varit önskvärt, att statens ifrågavarande verksamhet kunnat upphöra

redan till den 1 juli samma år, men att vissa skäl dock talade för

att densamma, med stark inskränkning i dess omfattning, finge i enlighet

med Kungl. Maj:ts förslag successivt avvecklas och avslutas till den

30 juni 1921. Av dessa uttalanden måste dragas den slutsatsen, att

enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens uppfattning de särskilda skäl —

dyrtiden och varubristen — som framkallat denna dyrtidslindrande verksamhet,

icke längre gjorde sig gällande med sådan styrka, att densammas

fortsättande vore tillräckligt motiverad. Vid intagandet av denna

ståndpunkt förbisåg man ej heller, såsom framgår av departementschefens

framställning, att åtskilliga bidragsbehövande skulle bliva lidande

redan genom verksamhetens begränsande.

Under den tid, som sedan dess förflutit, har varubristen helt upphört

och dyrtiden något mildrats. Redan nu torde levnadskostnaderna

för en normalfamilj hava minskats med lika stort belopp som det genomsnittliga

dyrtidsbidraget per familj under den senast förflutna understödsperioden,

och all anledning finnes antaga att denna kostnadssänkning

skall fortsätta. De skäl, som torde hava föranlett statsmakterna

att besluta den dyrtidslindrande verksamhetens avvecklande, hava sålun
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 150.

da förstärkts av den sedan skedda utvecklingen. Med hänsyn vidare till

nu rådande statsfinansiella svårigheter anse sig styrelsen och kommissionen

icke kunna förorda en sådan verksamhet, baserad på de förutsättningar

som hittills legat till grund för densamma, utan synes det nu

vara nödvändigt att mera koncentrera det allmännas hjälpande åtgärder.

Framför en brett lagd verksamhet, som i de enskilda fallen icke är synnerligen

verksam, men vilken i allt fall måste medföra mycket stora

kostnader, synes man böra föredraga kraftigare hjälp på ett mera begränsat

område, där svårigheternas tryck gör sig mest kännbart gällande.

Styrelsen och kommissionen erinra härvid, att dyrtidsanslagets delegerade

—• både majoriteten och minoriteten — såsom skäl för sin till

behandling nu föreliggande framställning åberopat det nya läge, som inträtt

genom den stora arbetslösheten och därav direkt eller indirekt framkallad

nöd. I ämnet hörda myndigheter, kommuner och organisationer

hava, som nämnts, starkt understrukit uppfattningen om att detta nya

läge påkallar hjälpåtgärder från det allmännas sida. För egen del måste

styrelsen och kommissionen — med hänsyn till de finansiella möjligheterna

och till vikten av att hellre lämna effektiv hjälp åt ett mindre

antal än mindre effektiv åt ett större antal — förorda, att statsmakterna

nu till prövning upptaga frågan, huruvida icke en hjälpverksamhet bör

anordnas, åsyftande att åt dem, som bliva lidande genom arbetslöshet,

bringa hjälp även på annat sätt än hittills skett.

Bedömandet av detta spörsmål måste emellertid bliva väsentligen

beroende av, huruvida de nu tillämpade linjerna för arbetslöshetens bekämpande

komma att följas eller ej samt huru effektiv denna verksamhet

kan förväntas bliva. Av den utredning och de förslag, som innefattas

i samtidigt avlåten framställning av arbetslöshetskommissionen, framgår

i sådant avseende, att kommissionen planerar en omfattande hjälpverksamhet,

men — förnämligast av kostnadsskäl — icke anser sig kunna

tillstyrka, att genom denna större ekonomiska förmåner än hittills beredas

de arbetslösa från statens sida. Kommissionen är emellertid med

styrelsen enig om att härigenom allenast de mest trängande behoven för

arbetslösa i allmänhet kunna tillgodoses samt att stora svårigheter i allt

fall kunna för dem uppstå under en långvarigare arbetslöshetsperiod.

Härtill kommer, att de förmåner, som avsetts för de arbetslösa, måst avpassas

efter levnadskostnaderna på orter i allmänhet och följaktligen

komma att särskilt vid mera långvarig arbetslöshet bliva alltför knappa

på orter med dyrare levnadsförhållanden. Visserligen har man vid ordnandet

av den nuvarande understödsverksamheten för arbetslösa förutsatt,

att på sådana orter vederbörande kommuner skulle genom särskilda

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 121 höft. (Nr 150.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

hyresbidrag

m. m. för

arbetslösas

familjer.

anslag ntöka nnderstödsbeloppen i erforderlig män, men så har hittills

endast undantagsvis skett och kan ej heller förväntas nu komma att ske

i behövlig grad. Under sådana förhållanden anse styrelsen och kommissionen

högeligen önskvärt, att den nuvarande hjälpverksamheten för arbetslösa

kompletteras med en hjälpform, genom vilken staten medverkar

till en smidigare anpassning efter behoven å olika orter och i olika fall.

Man syftar härvid närmast på de ömmande fall, då familjeförsörjare

drabbas av mera långvarig arbetslöshet. Familjeförsörjarna äro med

starkare band än andra knutna till bostadsorten och hava följaktligen

svårare att annorstädes söka sin utkomst. Där sådan beredes dem vid

nödhjälpsarbeten på annan plats, kan avlöningen, även med det familjetillägg

som plägar utgå, i vissa fall bli för ringa för det egna uppehället

å arbetsorten och familjens underhåll i hemorten. Vad som för

familjeförsörjaren är av särskild vikt är att kunna behålla den för hemlivet

oumbärliga gemensamma bostaden samt att vidmakthålla försäkringar,

som tagits för familjens framtida tryggande. Såväl för individerna

som för samhället synes det ock vara angeläget att så vitt möjligt stödja

strävandena för familjernas sammanhållande. De anförda synpunkterna

hava föranlett styrelsen och kommissionen att nu närmast överväga upptagandet

av en hjälpverksamhet, genom vilken för nämnda ändamål

arbetslösa kunna beredas hjälp i främsta rummet genom bidrag till betalning

av bostadshyra.

Frågan om särskilda åtgärder för att underlätta arbetslösas hyresbetalning

har redan tidigare under kristiden varit föremål för beaktande.

Under den svåra arbetslöshetsperioden vintern 1914—1915, då arbetslöshetsunderstöd

i stor omfattning utbetalades, tog man på sina håll vid

bestämmandet av understödens belopp hänsyn till de arbetslösas behov

av hjälp till hyresbetalning. I fall, då man kunde befara, att understöd

möjligen icke skulle användas på lämpligt sätt och då familjen hotades

förlora sin bostad, plägade vidare understödsorganen på vissa orter ordna

utbetalningen av understöd på sådant sätt, att i första hand förfallen

hyra betalades. Ett mindre antal kommuner anvisade jämväl särskilda

medel till understödsorganens disposition för att i nämnda fall medverka

till familjens sammanhållande, närmast då genom bidrag till hyran.

Liknande åtgärder hava från arbetsgivares sida vidtagits till förmån för

hos dem anställda arbetare. Det torde också böra erinras att med stöd

av dyrtidsanslaget hjälp tidigare utgått till hyresbetalning.

Under kristidens förra skede var emellertid detta spörsmål icke

synnerligt framträdande. Då förelåg nämligen icke bostadsbrist, varför

hyresvärdarna i allmänhet voro villiga att bevilja anstånd med betalning

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Matris proposition nr 150.

35

i förhoppning att hyresgästen skulle snart åter erhålla arbete och då bli

i stånd att infria sina förpliktelser.

Nu äro emellertid förhållandena väsentligt ändrade. Läget å bostadsmarknaden

är, som alla veta, åtminstone inom stads- och stadsliknande

samhällen sådant, att varje beboelig lägenhet är utnyttjad och

mångenstädes även provisoriska barackbyggnader och andra tillgängliga

utrymmen måst tagas i bruk för att härbergera husvilla. Då under

sådana förhållanden all utsikt förefinnes för att ledigbliven lägenhet skall

kunna omedelbart uthyras igen, så finnes onekligen fog för den farhågan,

att hyresvärd nu skall vara mindre villig bevilja anstånd med hyresbetalning.

I vissa fall torde också hyresvärd vara mindre välvilligt stämd

mot hyresgäst, som tidigare — enligt värdens uppfattning onödigtvis — påkallat

hyresregleringslagstiftningens skydd mot hyresstegring eller uppsägning.

Dessa skäl göra det icke osannolikt, att hyresgäst, som icke

betalar sin hyra, numera icke har att påräkna särskilt tillmötesgående

från hyresvärd, utan ofta nog riskerar omedelbar avflyttning. Från omdömesgilt

håll har också betygats, att särskilt i Stockholm redan framträtt

tecken till en sådan utveckling.

Tack vare den provisoriska lagstiftningen på detta område äro

visserligen hyrorna k var hållna vid så jämförelsevis låg nivå, att deras

relativa andel i den genomsnittliga budgetskostnaden för närvarande

endast är ungefär hälften av vad den var före kristiden. Men de utgöra

icke desto mindre en betydande utgiftspost, som nog i de arbetslösas

hushållning kommer näst efter utgifterna för livsmedel. Ju längre

arbetslösheten varar, desto svårare blir det att få medel att betala hyran,

och om dessa svårigheter redan nu börjat framträda, så lider det intet

tvivel, att vid instundande kvartalsskifte en synnerligen bekymmersam

situation inställer sig för många arbetslösa, som under normala förhållanden

icke skulle hava brustit i sin betalningsskyldighet. De sociala

vådorna härav äro uppenbara och hava även inom socialstyrelsen övervägts

i samband med behandlingen av frågan om revision av hyresstegringslagen.

Till arbetslöshetskommissionen hava vidare representanter

för den socialdemokratiska riksdagsgruppen riktat en hemställan att söka

vidtaga snabba och verksamma åtgärder för underlättande av de arbetslösas

hyresbetalning. Enahanda yrkande har framställts i interpellation

av herr Hage inom riksdagens andra kammare. Inom några städers

fullmäktige hava motioner väckts i samma syfte, och i Göteborg beslöto

stadsfullmäktige nyligen att anvisa särskilda medel att utgå såsom hyresbidrag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung!. Majrls proposition nr 150.

Av det nu anförda torde framgå, att det allmännas hjälp till lättande

av de arbetslösas bostadsbekymmer lämpligen kan lämnas i form

av bidrag till hyresbetalning samt att tanken på sådan anordning såväl

förut under kristiden som nu vunnit anslutning bos kommunala myndigheter.

Emellertid lärer det vara otvivelaktigt, att dessas medverkan för

ändamålet icke är att i högre grad påräkna, med mindre staten deltager

organiserande och ekonomiskt stödjande. Med hänsyn till det nödläge,

som numera inträtt, vilja därför styrelsen och kommissionen livligt förorda

en sådan anordning.

Såsom redan anförts synes emellertid en dylik kompletterande

hjälpverksamhet icke böra av staten strängt begränsas till allenast hyresbetalning

utan kunna utsträckas även till sådana andra för familjens sammanhållande

och tryggande viktiga områden som betalning av försäkringsavgifter

o. dyl.

Ej heller bör åt begreppet familjeförsörjare givas en snäv omfattning

utan synes därunder kunna inbegripas sådana personer, som visserligen

icke hava egen familj men vilka åtagit sig och faktiskt fullgöra

försörjningsplikt. Sådan hjälpsamhet, som i många fall visas sjuka och

ålderstigna och som väsentligt lättar det allmännas understödsbördor,

synes ur många synpunkter vara förtjänt av all uppmuntran.

Styrelsen och kommissionen anse sig vidare böra påpeka, att särskilt

arbetare inom den stora del av vår industri, som är förlagd till

landsbygden, visserligen i många fall hava egna hem, men att deras

bostadsfråga icke därför är tryggad vid inträffande arbetslöshet. I de

flesta fall torde dessa nämligen hava för sin bostad iklätt sig skuld, för

vilken ränta måste betalas. Under stenindustriens svåra läge vid början

av kristiden visade det sig sålunda, att många av de arbetslösa stenarbetarna

i trots av det allmännas åtgärder löpte allvarlig risk att förlora

de egna hemmen på grund av bristande förmåga att fullgöra sin betalningsplikt

för dem. Tack vare ortsmyndigheternas medlande ingripande

samt ekonomisk hjälp från intresserade i orten och från H. Maj:t Drottningens

centralkommitté kunde dessa risker för tillfället i allmänhet avvändas.

Svårigheterna kunna emellertid denna gång på sina håll bliva

allvarligare, och synes det därför angeläget, att även i nu berörda och

därmed jämförliga fall hjälp må kunna lämnas.

Då styrelsen och kommissionen sålunda utgå från att den nu föreslagna

nödlindrande verksamheten icke på förhand allt för strängt bindes

till sin omfattning, har detta skett i den övertygelsen, att det utan risk

för staten kan i viss mån lämnas kommunerna frihet att efter omständigheterna

angiva gränserna för densamma. Tillräcklig trygghet för att

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts proposition nr 150.

37

icke därigenom obehövliga eller oskäliga kostnader skola åsamkas staten

lärer nämligen beredas dels genom kommunernas meddelaktigbet i kostnaderna,

dels genom den prövning bos centralmyndighet, som i varje

fall synes böra ske och vilken förutsatts skola verkställas genom arbetslöshetskommissionens

försorg.

Det har i det föregående antytts, att förhållandena torde kräva, att

ifrågavarande hjälpverksamhet snarast möjligt kan påbörjas. Med hänsyn

till det intresse för hyresbetalningsfrågans lösning, som redan flerstädes

försports, torde man också kunna antaga, att kommunerna skola omedelbart

vidtaga de förberedelser, som på dem kunna ankomma. Styrelsen

och kommissionen vilja emellertid ifrågasätta, huruvida icke åtgärder

borde vidtagas för att rikta kommunernas uppmärksamhet på vikten av

att i tid vidtaga sådana förberedelser.

Styrelsen och kommissionen vilja vidare erinra, att under den nu

verkställda utredningen av frågan om den dyrtidslindrande verksamhetens

eventuella fortsättande från åtskilliga håll framhållits, att kommunerna

lämpligen böra för skyddande i fortsättningen av denna verksamhets

klientel anlita de utvägar, som stå till buds dels genom fattigvårdsslagens

§§ 37 och 64, dels genom lagen om kommunala pensionstillskott och

sjukvårdsbidrag. Det är emellertid bekant, att särskilt den förstnämnda

utvägen i endast ringa mån kommit till användning. Då avsikten med

dessa lagbestämmelser ju varit att åt vissa kategorier av behövande bereda

nödig hjälp utan fattigvårds karaktär och dessas hjälpbehov kommer

att ökas vid den dyrtidslindrande verksamhetens upphörande, synas skäl

föreligga för att söka intressera kommunerna jämväl för åtgärder i nu

berörda avseende.

Styrelsen och kommissionen anse sig icke böra i vidare mån än här

nu skett ingå på grunderna för och organiserandet av den ovan föreslagna

hjälpverksamheten. Då denna förutsatts skola ingå som ett led i kampen

mot den aktuella arbetslösheten och följaktligen synes böra närmast ledas

av arbetslöshetskommissionen, kommer denna att samtidigt härmed framlägga

närmare förslag i ämnet.

Den uppfattning i den föreliggande frågan, som bär kommit till

synes, har emellertid icke i allo delats av herrar Enbom, Bärg, von Sneidern

och Nordström. Dessa hava nämligen ansett, att den nu föreslagna

hjälpverksamheten för snävt begränsats med hänsyn såväl till de personer,

vilka kunna komma i åtnjutande av densamma, som ock till de ändamål,

för vilka hjälp må utgå.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Frågan om

hjälp till

filantropiska

företag.

Styrelser! och kommissionen anse sig slutligen böra ange sin ståndpunkt

till den av dyrtidsanslaget delegerade — såväl majoriteten som

minoriteten — upptagna samt av vissa myndigheter, kommuner och föreningar

berörda frågan om särskilda åtgärder för lindrande av de svårigheter,

som till följd av penningvärdets fall och andra av kristiden föranledda

omständigheter kommit att hårt drabba filantropiska företag av

olika slag. Till en början må då erinras, att dyrtidsavdelningens majoritet

förordat hjälp till sådana företag, i den mån de fungera såsom

organ för kommunernas dyrtidslindrande verksamhet, varemot understödjandet

av andra filantropiska institioner ansetts falla utanför denna verksamhet.

Beträffande hithörande företag, som redan åtnjöto statsanslag,

kunde förhöjning av anslagen ifrågakomma efter prövning i varje särskilt

fall. Frågan om ett mera allmänt och systematiskt understödjande

medelst statsbidrag av nödställda välgörenhetsföretag syntes kunna erhålla

en tillfredsställande lösning endast efter en av Kungl. Maj:t anbefalld

utredning i ärendet.

Dyrtidsavdelningens minoritet ansåg åter lämpligast, att ett visst

belopp, förslagsvis 1 milj. kronor, anvisades att utgå såsom statsbidrag

till filantropiska företag enligt grunder, varom särskild utredning borde

företagas innnan ärendet förelädes riksdagen.

Socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen hava vid bedömandet

av denna fråga utgått från den omfattande utredning i ämnet, som

på därom framstäld begäran beredvilligt utförts av svenska fattigvårdsförbundet.

Denna undersökning har givit vid handen, att de uttalade

farhågorna för sådana företags läge i stort sett varit grundade samt

att hjälpåtgärder för deras del åtminstone i många fall skulle vara

väl motiverade och välkomna. Å andra sidan hava visat sig stora skiljaktigheter

i fråga om hjälpbehovets karaktär och omfattning å olika orter

och för olika kategorier av filantropiska företag, liksom också olikheter

framträtt med avseende å vidtagna åtgärder för svårigheternas avhjälpande

samt uppfattningarna om vad från det allmännas sida lämpligen borde

åtgöras.

De nu antydda skiljaktigheterna hava sin naturliga förklaring däri,

att ifrågavarande anstalter och företag uppkommit genom fria initiativ,

anordnats efter de särskilda förutsättningar, som i varje fall förelegat,

samt fritt utvecklats efter måttet av yppade behov, till huds stående

resurser samt omtanken och intresset hos de personer och institutioner,

som närmast haft ansvaret för deras skötsel. Härav blir åter en följd,

att icke ens företag med samma slags uppgifter förete sådan likformighet

i fråga om organisation och ekonomi, att deras hjälpbehov och de mer

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

39

eller mindre beaktansvärda orsakerna till detta behov kunna prövas efter

någorlunda enhetliga och rättvisande grunder.

Redan denna omständighet, som synes i hög grad försvåra angivandet

på förhand av några allmänna principer för en understödsverksamhet

från statens sida, lägger enligt styrelsens och kommissionens

uppfattning hinder i vägen för att i detta sammanhang framlägga

något positivt förslag. Skulle från statens sida ställas i utsikt ett

allmännare understödjande av ifrågavarande företag, lär man vidare få

bereda sig på att anspråk i sådant avseende komma att framställas i så

stor utsträckning, att långt större belopp, än under nuvarande förhållanden

torde kunna ställas till förfogande, skulle erfordras för att även i endast

ringa mån kunna tillfredsställa dessa anspråk. Och att bland dem utvälja

de sakligt mest befogade samt ur det allmännas synpunkt mest bekjärtansvärda

skulle bliva en synnerligen omfattande och ömtålig uppgift. I samband

härmed skulle vidare uppkomma frågan om statlig kontroll å medlens

användning, vilket spörsmåls lösning torde såväl för staten som för

anstalterna erbjuda betydande principiella och praktiska svårigheter, bl. a.

med hänsyn till anstalternas ställning till stiftelser, kommuner och lokala

myndigheter. Härtill kommer slutligen, att det ur olika synpunkter synes

betänkligt att, om ock genom rent provisorisk anordning, giva visst stöd

åt de förväntningar om mera stadigvarande statsunderstöd, som på åtskilliga

håll förefinnas och vilka man icke torde vara beredd att infria.

Av förnämligast de nu anförda skälen hava styrelsen och kommissionen

icke ansett sig kunna tillstyrka anvisande av särskilda statsmedel

till hjälp åt filantropiska företag, som till följd av kristiden befinna sig

i ekonomiska svårigheter.

Emellertid har herr von Kock velat framhålla önskvärdheten av, att

enskilda anstalter — i främsta rummet sådana för åldringar och barn

— bereddes möjlighet att kunna fullt utnyttja sitt utrymme och icke, såsom

fallet är på åtskilliga platser, behöva inskränka verksamheten på

grund av tillfälliga ekonomiska svårigheter. Till socialdepartementets

förfogande borde därför ställas eft visst belopp, förslagsvis 500,000 kronor,

för att, efter prövning i varje särskilt fall, bereda ifrågavarande anstalter

möjlighet att utöva verksamheten i samma omfattning som före

världskriget. Vid prövning av anslagsfrågan borde hänsyn tagas dels

till vederbörande anstalts betydelse för samhället under nuvarande krigsläge

och dess ekonomiska förhållanden, dels till de anstaltsvårdades möjlighet

att å annan likartad institution erhålla tillfredsställande vård, dels

till den påfrestning, som kommun, där anstalten är belägen, under krisen

opaginerad Kontrollera mot PDF

4:0

Kung!,. Maj:ts proposition nr 150.

är utsatt för. Som villkor för statsbidraget borde bl. a. uppställas, att

anstalten erhåller kommunalt anslag.» ^

Socialstyrelsen och kommissionen hava vidare meddelat, att de

icke samtidigt kunnat taga ståndpunkt till det i dyrtidsavdelningens framställning

framförda förslaget om tilläggsanslag till den dyrtidslindrande

verksamheten för den nu pågående understödsperioden till 1 juli detta

år. För bedömandet av detta spörsmål syntes dem nämligen angeläget

att kunna överblicka resultaten av den granskning, som inom den till

kommissionen numera överflyttade avdelningen för dyrtidsanslaget påginge

rörande kommunernas anslagsbehov för ändamålet. Då denna

granskning inom den närmaste tiden vore i huvudsak verkställd, ämnade

styrelsen och kommissionen återkomma till denna särskilda fråga.

a

a

Arbetslös- Såsom nyss erinrats, hade socialstyrelsen och- arbetslöshetskommis
hetskommis-

sionen i sitt gemensamma utlåtande i frågan om dyrtidsverksamhetens

Tr ..." fortsättande hänvisat till att arbetslöshetskommissionen i sin särskilda

m.m. ° framställning om anslag för arbetslöshetens bekämpande närmare berört

förslaget om åtgärder för underlättande av de arbetslösas hyresbetalning.

Kommissionen anför i detta avseende huvudsakligen följande.

»Beträffande det närmare utformandet av detta hyresbidrag, vilket

torde böra ske i samband med den förutnämnda eventuella revisionen

av nu gällande författning av den 22 oktober 1920, vill arbetslöshetskommissionen

härmed giva uttryck för den bestämda meningen

att endast de arbetslösa böra komma i åtnjutande därav, vilka äro författningsenligt

berättigade att erhålla arbetslöshetsunderstöd. Häruti

inbegripas även då alla de arbetslösa, som erhålla sysselsättning vid offentliga

nödhjälpsarbeten, dit endast sådana arbetslösa anvisas, vilka

eljest skulle kunna erhålla arbetslöshetsunderstöd. Vidare torde i konsekvens

härmed själva prövningen och utbetalningen av hyresbidragen

böra handhavas av de lokala arbetslöshetsorganen och inordnas som

ett led uti den offentliga arbetslöshetsunderstödsverksamheten samt utföras

i överensstämmelse med därvid gällande principer och praxis. Det torde

också vara lämpligt, att Kungl. Maj:t för varje särskilt kvartal fastställer

det belopp av det tillgängliga arbetslöshetsanslaget, som torde böra utgå

såsom hyresbidrag från statens sida. Då hyresbidraget är avsett att

främja hemmens och familjernas sammanhållning under innevarande svåra

nödtid, torde också sådana bidrag som hjälp till att vidmakthålla en

livförsäkring, betala ränta å inteckningar i eget hem o. dyl., böra inbegripas

under denna hjälpform.»

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 41

Arbetslöshetskommissionen har slutligen verkställt en beräkning

rörande beloppet av de statsmedel, som ansetts erforderliga för samtliga

nu ifrågavarande ändamål, och anför härom följande.

»Vad till sist angår kommissionens beräkningar för medelsbehovet

innevarande år, torde detta givetvis under nuvarande ovissa förhållanden

endast kunna påräkna approximativ giltighet. Under antagande, att antalet

arbetslös^ i landet för närvarande utgör minst 50,000 å 60,000, beräknar

kommissionen att från och med den 1 instundande april till årets

slut på offentliga nödhjälpsarbeten, kunna sysselsätta högst 10,000 arbetslösa

under i runt tal 270 dagar för en genomsnittskostnad av 10 kronor

pr dag, vilket skulle motsvara ett medelsbehov för detta ändamål av cirka

27 miljoner kronor. Av de 2 miljoner kronor, som enligt kungl. brev

den 31 december 1920 ställdes till statsarbetenas förfogande, återstå nämligen

för närvarande orörda något över 1 miljon kronor. Vidare återstå

av den miljon kronor på extra stat för 1921, som 1920 års riksdag anvisade

för arbetslöshetens bekämpande, 850,000 kronor. Härigenom anser sig

arbetslöshetskommissionen kunna svara för medelsbehovet till den 1 april

1921 och möjligen några veckor därutöver. Vid bedömandet av det nyssnämnda

beloppet om 27 miljoner kronor för fortsatta nödhjälpsarbeten

bör emellertid tagas i betraktande, att ungefär en tredjedel av denna summa

kan antagas inflyta såsom kommuners och vägstyrelsers bidrag till ifrågakommande

arbetsföretags utförande genom skogssällskapets statsarbeten.

För finansieringen av ovannämnda behov av nödhjälpsarbeten för tiden

1 april 1921 till den 1 januari 1922 skulle alltså behövas en summa av 18

miljoner kronor. För samma tid beräknar kommissionen en kostnad för

staten för direkt understödsverksamhet, avseende 10,000 arbetslösa under

270 dagar med i medeltal 2 kronor pr dag, av c:a 5,5 miljoner kronor. Statens

kostnad för hyresbidragen o. dyl. för tre kvartal torde kunna beräknas

till ungefär 2 miljoner kronor. Härtill bör komma ett förslagsvis beräknat

belopp för år 1922 på 2,5 miljoner kronor. För arbetslöshetens bekämpande

anser alltså kommissionen, att ett belopp av 28,000,000 kronor bör äskas

av innevarande års riksdag, varav på tilläggsstat för innevarande år

25,500,000 kronor.

Vid denna mycket schematiska beräkning har kommissionen givetvis

tagit hänsyn därtill, att under den varma årstiden antalet arbetslösa

i vårt land med dess alltjämt starka behov av arbetskraft för jordbruket

och med en landsbygd, vilken under senare årtionden betänkligt avfolkats

genom utflyttning, kommer att avsevärt förminskas. De ovannämnda

siffrorna, i vad de avse antalet nödhjälpsarbetare och understödda, äro

därför endast att betrakta såsom ett ungefärligt genomsnitt.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 127 höft. (Nr 150.) 6

Behovet av

statsmedel

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kung!. Maj ds proposition nr 150.

Departe
Bients
ehefen.

Bekämpande

av arbetslösheten.

Ställningen är emellertid i såväl inre som yttre hänseende ännu

så oviss, och den möjligheten kan icke utan vidare tillbakavisas, att

måhända fram emot våren en ljusning skall inträda, som tillåter ett

mer optimistiskt bedömande av den framtida utvecklingen på den svenska

arbetsmarknaden och en däremot svarande minskning av anspråken på

statens medel till arbetslöshetens bekämpande. På den grund och under

förutsättning att kommissionen beredes tillfälle att längre fram under

riksdagens lopp och senast under instundande maj månad återkomma

med en förnyad framställning, finner sig kommissionen böra tills vidare

föreslå Herr Statsrådet att hos Kungl. Maj:t och riksdagen utverka ett

belopp, som är tillräckligt stort att möjliggöra en fortsättning av arbetslöshetskommissionens

verksamhet i enlighet med ovan angivna grunder

till den 1 instundande juli. I så fall skulle för skogssällskapets statsarheten

och för andra nödhjälpsarbeten fordras ett belopp av c:a 9 miljoner

kronor (härvid torde man icke kunna beräkna någon nämnvärd återbärning

ifrån kommuner och vägstyrelser, enär sådan äger rum först vid arbetenas

avslutande), för understödsverksamheten c:a 2 miljoner kronor

samt för hyresbidrag 1 miljon kronor. För nyssnämnda, begränsade

ändamål skulle sålunda av riksdagen omedelbart behöva äskas 12 miljoner

kronor.

Kommissionen får slutligen anmäla, att dess ledamot O. Hagman

ansett de nu gällande och av kommissionen fortsättningsvis förordade

understödsbeloppen och lönerna vid nödhjälpsarbetena vara för låga, samt

att ledamoten H. Lindqvist velat hava antecknat, att han icke deltagit

i detta ärendes behandling inom kommissionen.»

Till de mångahanda svårigheter, som världskriget vållade jämväl

de neutrala, hörde för Sveriges vidkommande åtminstone icke i någon

större grad arbetslöshetens olycka. Visserligen förekom arbetslöshet i

större omfattning än vanligt under den första krigsvintern 1914—15 samt

inom vissa näringsgrenar, såsom textilindustrien, från hösten 1917 till våren

1919 på grund av den förminskade importen av vissa råvaror. Omedelbart

efter krigsutbrottet tillskapades också en arbetslöshetsorganisation,

bestående av ett centralt statsorgan, statens arbetslöshetslwmmission, med

länshjälpkommittéer och kommunala hjälpkommittéer som lokala förgreningar,

och anordnades ett offentligt understödsväsende för ofrivilligt

arbetslösa i syfte att möta den katastrof på arbetsmarknaden, som allmänt

väntades som följd av näringslivets befarade sammanstörtande

genom krigsutbrottet. De ovannämnda arbetslöshetsperioderna voro emellertid

av så kort varaktighet och själva arbetslösheten begränsad till

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 150.

43

ett sådant fåtal fack, att den allmänna uppmärksamheten icke i högre

grad kom att fästas vid denna kristidsverksamhet, fastän regelbundna

redogörelser för densamma underställdes statsmakterna i samband med

det årliga äskandet av nya anslag därför.

Det nuvarande läget på arbetsmarknaden är emellertid ägnat att

bringa arbetslöshetsproblemet och därmed förbundna spörsmål i förgrunden.

Arbetslöshetskommissionens nyss återgivna redogörelse utvisar nämligen,

att den massarbetslöshet, som befarades såsom följd av själva världskrigets

utbrott, i stället inträtt vid tidpunkten för den stora världskrisens

avveckling. Man hade i det längsta velat hoppas, att den stagnation inom

affärslivet, som följde omedelbart efter vapenstilleståndet i november 1918

och varav även vårt land hade eu allvarlig känning, skulle varit den

förutspådda »fredskrisen» samt att därefter återgången till normala förhållanden

skulle kunnat försiggå i mjukare former. Men redan under sommaren

1920 varslade de starka prisfall i förening med stigande penningknapphet,

som förmäldes särskilt från Förenta Staterna och något senare

även från Storbritannien, att en svårartad depression vore att vänta,

varifrån Sveriges näringsliv med dess nära beroende av världskonjunkturerna

näppeligen skulle kunna förskonas. Lågkonjunkturens förebud

visade sig också här redan under förliden höst, och under oktober månad

skedde, såsom arbetslöshetskommissionen framhåller, det bakslag på

arbetsmarknaden, som blev inledningen till den särskilt efter nyåret synnerligen

omfattande arbetslösheten. Enligt sina goda traditioner från

föregående depressionstider har den svenska industrien även denna gång

i det längsta sökt skydda sin arbetarstam från arbetslöshet, och där det

varit möjligt synas företagen i allmänhet hellre hava förkortat arbetstiden

än entledigat arbetskraften. Nödvändigheten för näringslivet, att nedpressa

produktionskostnaderna har emellertid på många håll föranlett krav på

lönesänkningar, vilket ytterligare invecklat ställningen. Antalet ofrivilligt

arbetslösa torde visserligen för närvarande med det minst 5 å 6-dubbla

överstiga de strejkande eller lockoutade arbetarna, vilka tvenne senare

kategorier enligt gällande bestämmelser och hävdvunnen praxis icke

komma i åtanke vid det allmännas åtgärder för de arbetslösas bispringande.

Ställningen är emellertid så allvarlig och de svårigheter, krisen

medför för alla samhällsklasser, i och för sig så stora, att såväl arbetsgivare

som arbetare böra känna sig manade att icke lägga sten på börda

genom arbetsfredens störande.

Då de första hotande tecknen till den stundande arbetslösheten förspordes,

ingav statens arbetslöshetskommission sin den 9 oktober 1920

daterade skrivelse med förmälan om kommissionens farhågor för arbets
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

löshetens kommande utveckling och om kommissionens i anledning därav

fattade beslut att uppskjuta den avveckling av sin verksamhet, varom

önskan uttalats av 1920 års riksdag i samband med nedsättningen av

arbetslöshetsanslaget.

Av nämnda skrivelse framgår, att kommissionens verksamhet fortgått

och i mån av arbetslöshetens växande omfattning ökats enligt de

principer för densamma, som upprepade gånger varit föremål för statsmakternas

granskning och då lämnats utan erinran. Dessa grundsatser,

som efterhand framvuxit såsom resultat av gjorda erfarenheter beträffande

de bästa metoderna att bekämpa arbetslösheten på den svenska

arbetsmarknaden, hava under de sista åren visat sig alltmer ändamålsenliga.

De ha visserligen hittills icke blivit prövade inför de väldiga

uppgifter, en massarbetslöshet av nuvarande omfattning för med sig.

Men enligt min uppfattning hava i huvudsak goda resultat vunnits

genom de hittillsvarande åtgärderna till de arbetslösas bispringande. Det

är min förhoppning, att stat och kommun enligt samma linjer som förut

skola även under nuvarande svåra arbetslöshet kunna bereda de arbetslösa

all den hjälp, som det ekonomiska läget medger. Enighet synes

också i alla läger råda därom, att det improduktiva och i längden demoraliserande

direkta understödet såvitt möjligt bör undvikas och endast

tillgripas, där nyttigt arbete, vare sig på öppna arbetsmarknaden eller

vid offentliga nödhjälpsarbeten, icke kunnat erbjudas de oförskyllt arbetslösa.

Arbetslöshetshjälpens tyngdpunkt kommer sålunda att bestå

i anordnandet av nödhjälpsarbeten. I skogssällskapets statsarbeten

äger också arbetslöshetskommissionen ett lämpligt organ för sådana arbetens

planläggning och ledning, och den sedan flera år tillbaka flerstädes

förekommande praxis, att dylika arbeten anordnas och delvis bekostas av

vederbörande vägstyrelser eller kommuner, erbjuder goda möjligheter att

lämna teknisk och finansiell hjälp från statens sida, så att man kan undvika

ren understödsverksamhet.

Med detta system av nödhjälpsarbeten följer dock givetvis den

olägenheten, att när arbetslösheten framträtt så plötsligt som i detta

fall och därtill under vintermånaderna, då utearbeten äro svårare än

eljest att igångsätta, det statliga centralorganet icke medhinner att på

en gång anordna nödhjälpsarbeten i behövlig utsträckning. Enligt kommissionens

uppgift har också direkt understödsverksamhet måst öppnas

på ett antal orter i landet, särskilt emedan de kvinnliga arbetslösa under

denna årstid icke kunna erhålla några nödhjälpsarbeten och icke heller

alla manliga arbetslösa utan vidare kunnat antagas vara i stånd att utföra

sådant arbete, särskilt vad arbetare från fabriksindustrien beträffar.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds proposition nr 150.

45

Det synes mig ändamålsenligt, att erhållandet av understöd för de yngre,

ogifta arbeterskornas del förbindes med obligatoriskt bevistande av de av

kommissionen anordnade utbildningskurserna i husligt arbete, sömnad,

yrkeskunskap m. m., och jag förutsätter, att kommissionen skall söka

få till stånd motsvarande anordningar även för de manliga understödda

arbetslösa, såsom med framgång skedde under arbetslösheten inom textilindustrien

år 1918, särskilt i Borås.

Enligt arbetslöshetskommissionens redogörelse ha skogssällskapets

statsarbeten under februari månad utvidgat sin verksamhet till att omfatta

cirka 70 arbetsplatser, och är man efterhand beredd att gå vidare och mottaga

ett antal av högst 10,000 arbetslösa. Härtill komma de nödhjälpsarbeten,

som med medel från arbetslöshetsanslaget äro i gång under statens

järnvägars regi på automobilvägbyggen i Bohuslän, huvudsakligen

avsedda för arbetslösa stenhuggare, vissa nödhjälpsarbeten å flygetablissementet

på Malmslätt och den av kommissionen omnämnda fjärde statsbeställningen

av gatsten, som under de sista månaderna berett utkomst

inom det egna yrket åt 1,900 stenhuggare. De statliga nödhjälpsarbetenas

omfattning kommer sålunda att under den närmaste tiden bliva större än

någonsin förut i vårt land. För att få till stånd lämpliga arbeten, särskilt

väg-, skogs- och dikningsarbeten, står arbetslöshetskommissionen i

så nära kontakt med de myndigheter, som handhava hithörande angelägenheter,

att dylika företag kunna med minsta möjliga dröjsmål beslutas

och igångsättas.

Behovet av arbetstillfällen är dock så stort, att staten icke synes

mig kunna låta det bero vid det nu planerade. Från skilda håll ha

framställts krav, att, i anslutning till förut uttalade önskemål beträffande

de allmänna arbetenas anpassning efter de växlande konjunkturerna,

statens affärsdrivande verk skulle under innevarande svåra depressionsperiod

beredas tillfälle till nyanläggningar och nödiga medel härför begäras

av riksdagen. Förverkligandet av dessa beaktansvärda önskemål

under innevarande lågkonjunktur möter det svåra hindret, att nedgången

i affärslivet åtföljes av den mest besvärande knapphet på penningar, som

i hög grad kommer att försvåra de statsfinansiella förutsättningarna för en

hjälpaktion. Trots dessa tungt vägande betänkligheter synes det likväl

vara en statens ofrånkomliga skyldighet att direkt bereda så många arbetstillfällen

som möjligt under nödtiden.

Med anledning närmast av en från socialdemokratiska riksdagsgruppen

i början av innevarande riksdag till mig överlämnad framställning av innebörd,

bland annat, att, då det under rådande svåra industriella kris vore

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

statens oavvisliga plikt att skaffa sysselsättning för arbetslösa, de statliga

arbeten, för vilka medel funnes tillgängliga, men som icke ännu påbörjats,

borde omedelbart igångsättas, anmodades enligt Kungl. Maj:ts beslut

den 28 januari 1921 arbetslöshetskommissionen att träda i nära förbindelse

med järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vattenfallstyrelsen, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, i syfte att

därigenom få till stånd enhetlighet i ämbetsverkens ifrågavarande åtgöranden.

Arbetslöshetskommissionen har nu i skrivelse till chefen för socialdepartementet

anmält, att under dess ordförandes ledning konferenser ägt

rum mellan de olika verkens chefer och arbetsledare, och förordar kommissionen

för sin del igångsättandet från dessa verks sida av kristidsarbeten

i den utsträckning, statsfinanserna medgiva. Uppenbarligen vore

det ock i hög grad önskvärt, att statens affärsdrivande verk sattes i stånd

att genom anordnande av lämpliga kristidsarbeten till mot förhållandena

svarande lönevillkor motverka arbetslösheten. Närmare förslag i

sådant syfte hava också utarbetats inom kommunikationsdepartementet,

vilka förslag komma att i dag underställas Kungl. Maj:ts prövning. Såsom

chefen för kommunikationsdepartementet därvid närmare utvecklar,

synes den mindre del av kostnaderna för dessa arbeten, som icke skäligen

kan investeras för förräntning av verken, på grund av arbetenas betydelse

för arbetslöshetens bekämpande böra anvisas av för sistnämnda

ändamål disponibla anslagsmedel.

Jag anser mig vidare böra omnämna, att vissa åtgöranden äro

under övervägande i syfte att genom statsbeställningar till nödlidande

industrier på vissa villkor bereda sysselsättning åt arbetslösa.

En mera detaljerad redogörelse för arten och omfattningen av de

olika statliga nödhjälpsarbeten, som sålunda stå till förfogande, kan icke

nu lämnas. Tillsammans med de rent kommunala nödhjälpsarbeten, som

pågå eller planeras i ett flertal större kommuner landet runt, lära de

emellertid under de närmaste månaderna komma att bereda sysselsättning

åt så många arbetslösa, att omfattningen av den direkta understödsverksamheten

torde kunna hållas inom ramen av arbetslöshetskommissionens

beräkning. En förutsättning för att nödhjälpsarbetena skola

kunna bliva till avsedd nytta är emellertid, att de strejker och blockader

från de arbetslösas sida mot dessa arbeten, som förekommit här och vai’

i landet, icke fortsätta eller vinna allmännare utbredning. Ett sådant förfarande

är sabotage av själva samhällshjälpen till de arbetslösa. I talrika

resolutioner och deputationer ha de arbetslösa hänvänt sig till Kungl.

Maj:t, statsrådets olika ledamöter, arbetslöshetskommissionen m. fl. myn
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

47

digheter med sina klagomål. Naturligt nog äro icke själva nödhjälpsarbetena

såsom sådana föremål för ogillande. Klandret och oviljan rikta

sig uteslutande mot lönerna vid särskilt de av skogssällskapets statsarbeten

anordnade nödhjälpsarbetena.

På grund av vad sålunda förekommit har jag ansett mig böra till

noggrann prövning upptaga detta spörsmål. Ehuru det måste medgivas,

att många arbetslösa befinna sig i ett svårt nödläge och endast under

umbäranden kunna livnära sig själva och sina familjer på den knappa

utkomsten från nödhjälpsarbetena, synas mig dock de skäl, som arbetslöshetskommissionens

majoritet i det nyss återgivna utlåtandet angiver

till stöd för sina beräkningsgrunder rörande nödhjälpslönerna och deras

nuvarande belopp, vara ur samhällssynpunkt så tungt vägande, att jag

icke kan biträda den gjorda reservationen i ifrågavarande avseende.

På sätt arbetslöshetskommissionen närmare anför, följer som konsekvens

härav, att icke heller någon förändring av nu gällande understödsbelopp

kan förordas. Jämte de av arbetslöshetskommissionen anförda

argumenten ur synpunkten av det tillämpade systemets inre logik

och sammanhang, med hänsyn särskilt till önskvärdheten att bibehålla

ett lämpligt avstånd mellan nödhjälpslön och understöd, göra sig

här med särskild styrka de statsekonomiska skälen gällande. Sedda mot

bakgrunden av arbetslöshetskommissionens beräkning av anslagsbehovet

för arbetslöshetens bekämpande få kraven på förhöjning av nu gällande

löner och understöd sin rätta belysning. En höjning av en krona i

understöd eller nödhjälpslön per dag skulle åsamka det allmänna en

merutgift av flera miljoner kronor, vilket i anseende till begränsningen

av tillgängliga medel skulle medföra en motsvarande reducering av deras

antal, som stat och kommun i annat fall kunde bispringa. Skulle det

verkligen befinnas möjligt att trots den bekymmersamma statsfinansiella

ställningen anvisa ytterligare medel utöver de redan i och för sig högst

betydande belopp, som erfordras för föreliggande förslags genomförande,

så synes mig nödig förtänksamhet kräva, att dessa ytterligare medel

reserveras för att bereda tillfälle till arbete och understöd åt ett större antal

arbetslösa och nödlidande än det, varmed man nu ansett sig böra räkna.

Uteslutet är nämligen icke, att krisen på arbetsmarknaden kan komma

att än ytterligare förvärras, och redan nu hava de direkta åtgärderna för

lindrande av nöd bland andra än de egentliga arbetslösa måst begränsas

vida längre än som enligt min mening varit önskvärt.

På av arbetslöshetskommissionen anförda skäl finner jag mig

emellertid böra tillstyrka en sådan förändring i nu gällande författning

angående offentligt arbetslöshetsunderstöd (kungörelsen den 22 oktober

Löne- och

understöd*- belopp.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

Lindrande

av nöd.

1920), att dels grunderna för de lokala arbetslöshetsorganens verksamhet

och sammansättning där angivas, dels ock dessa åläggas att före igångsättande

av direkt understödsverksamhet inhämta medgivande av arbetslöshetskommissionen,

vilken även skulle äga att, då giltig anledning

förelåge, vägra fortsatt statsbidrag till pågående understödsverksamhet.

I betraktande av den möjligheten, att den nu inträdda lågkonjunkturen

kan vara inledningen till en långvarig depressionsperiod, såsom tidigare

hänt efter stora krig, och att sålunda arbetslöshetskommissionen och dess

verksamhet måste fortsätta, synes det önskvärt att genom nyssnämnda

förslag till förändringar av gällande författning förläna arbetslöshetsorganisationen

viss större stadga och skänka kommissionen vidgad befogenhet

med avseende å särskilt kontrollen över sina lokala organ, utan att

därmed förtaga verksamheten dess karaktär av tillfällig krisanordning.

Jag övergår nu till den förut berörda frågan om fortsättande efter

1 juli 1921 av den dyrtidslindrande verksamhet, som tidigare handhafts

av folkhushållningskommissionen och vilken efter dennas upplösning den

31 december 1920 anförtrotts åt arbetslöshetskommissionen. Enligt beslut

av 1920 års riksdag skulle ifrågavarande verksamhet efterhand avvecklas

och vara avslutad till den 30 juni 1921, enär de särskilda förhållanden,

som på sin tid ansetts nödvändiggöra densamma — dyrtiden och varubristen

— icke längre gjorde sig gällande med samma styrka. Då nu

krisens utbrott på den svenska arbetsmarknaden i förening med en höjning

av prisnivån under senhösten 1920 syntes komma att föranleda ett

sådant fortsatt nödläge för dyrtidsanslagets klientel, att fortsatt hjälp

från det allmänna föreföll mera motiverad, inkommo dyrtidsanslagets

delegerade med framställning om förnyade anslag för verksamhetens bedrivande

under ytterligare ett år. Med hänsyn till det ovissa läget och

då obestridligen de indirekta verkningarna av den befarade massarbetslösheten

skulle komma att hårt drabba just de kategorier av medborgare —

åldringar, sjuka, pensionärer och familjeförsörjare med många barn —

vilka varit föremål för denna hjälpform, men vilkas väsentligaste underhåll

i regel torde bestritts genom understöd från närskylda inom arbetarklassen,

som nu hotades av längre arbetslöshet med ty åtföljande oförmåga

att vidare härmed bidraga, ansåg jag mig böra anmäla sagda framställning

i årets statsverksproposition och beräkna vissa anslag härför.

Jag uppsköt emellertid mitt definitiva ståndpunktstagande i avvaktan på

infordrat utlåtande från socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen.

Såsom framgår av den redan lämnade redogörelsen, voro meningarna delade

inom dyrtidsdelegationen, i det att dess majoritet önskade en fortsättning

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr ISO.

49

av verksamheten på i huvudsak de gamla linjerna, medan minoriteten

förordade dess överflyttning till fattigvården.

I sitt utlåtande ha nu socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen

anvisat en tredje väg för frågans lösning, vilken synes dem stå i bättre

överensstämmelse med det allmänna socialekonomiska och statsfinansiella

läget. Styrelsen och kommissionen förbise icke de menliga indirekta följderna

av arbetslösheten, men hålla före, att såväl på grund av det nu inträdda

starka prisfallet på särskilt livsmedel, varigenom levnadskostnaderna

anses hava minskats med lika stort belopp som det genomsnittliga dvrtidsbidraget

per familj under den senast förflutna understödsperioden, som

även därför att varubristen numera blivit fullständigt hävd, statsmakternas

medverkan icke längre lärer kunna vinnas för en dyrtids]indrande verksamhet,

som grundas på hittillsvarande förutsättningar. I stället höra enligt styrelsens

och kommissionens uppfattning de sannolikt ganska begränsade medel,

som stå till statens förfogande för avhjälpande av nöd, koncentreras på

att mildra denna för de familjeförsörjare, vilka på grund av ofrivillig arbetslöshet

bliva oförmögna att sammanhålla sitt hem, särskilt i de fall, då förfallen

bostadshyra hotar att medföra familjens avhysande från dess bostad.

Styrelsen och kommissionen förorda därför upptagandet av en ny hjälpform

vid sidan av den nuvarande hjälpverksamheten för de arbetslösa

men ordnad som ett led av densamma, genom vilken nya hjälpform de

jämlikt gällande författning för offentligt understöds erhållande kvalificerade

arbetslösa skulle kunna beredas hjälp till familjens sammanhållande,

i främsta rummet genom bidrag till betalning av bostadshyra.

Jag finner detta förslag i och för sig synnerligen behjärtansvärt.

I många fall torde man nämligen ej kunna räkna med, att förtjänsterna vid

nödhjälpsarbeten eller understödsbeloppen komma att räcka till också för bostadshyras

gäldande. Fall ha också redan förekommit, åtminstone i huvudstaden,

då hyresvärd sökt vräka hyresgäst, som till följd av arbetslöshet

icke förmått erlägga hyresbeloppet inom fastställd tid.

Mot det närmare utformandet av styrelsens och kommissionens förslag

angående hyreshjälp m. m. har jag intet att erinra. Jag finner

mig sålunda böra förorda, att Kungl. Maj:t skall äga att bestämma, huru

stor del av arbetslöshetsanslaget varje kvartal får disponeras för denna

uppgift. Jag lägger särskild vikt vid detta fixerande av en viss summa,

enär man eljest kan befara, att utgifterna i här ifrågavarande avseende

skola växa staten över huvudet. I en ny understödsförfattning torde

vidare böra stadgas, att arbetslös familjeförsörjare, berättigad till erhållande

av understöd eller nödhjårsarbete, efter prövning av behovet kan

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 127 Käft. (Nr 150.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Majds proposition nr 150.

tilldelas hyresbidrag samt annat understöd för hemmets oundgängliga sammanhållande.

Prövningen av behovet bör i vanlig ordning ske genom det

lokala arbetslöshetsorganet. Till ifrågavarande verksamhet torde böra inhämtas

tillstånd av arbetslöshetskommissionen, och synes sådan framställning

lämpligen böra åtföljas av en kostnadsberäkning över för ändamålet

erforderligt belopp, vilken beräkning bör omfatta ett kalenderkvartal

åt gången. Arbetslös hyresgäst hos oskyld hyresvärd torde i första

hand böra ifrågakomma till erhållande av sådant bidrag, likaså

innehavare av eget hem, i vilket fall bidraget avser att täcka

låneränta för och underhåll av det egna hemmet. Arbetare, till vilken

arbetsgivare upplåter bostad, torde i regel icke böra ifrågakomma till

erhållande av hyresbidrag, men väl till övriga i sammanhang härmed

stående understöd. Beträffande storleken av det offentliga bidiaget

till förfallna hyresbelopp så torde detta böra uppgå till högst hela hyran

eller så stor del av densamma, som det lokala arbetslöshetsorganet

efter undersökning i vart särskilt fall fastställer; samma organ torde

också böra bestämma storleken av de belopp, som skola utgå till övriga

i samband med hyresbidraget stående ändamål. För utbetalt hyresbidrag

torde, också, såsom arbetslöshetskommissionen föreslagit, kommunen böra

åtminstone i regel erhålla statsbidrag till lika stor del som för utbetalt

arbetslöshetsunderstöd.

Genom utfärdande av sådana bestämmelser torde den nya hjälpformen

utan svårighet kunna inordnas i det hittillsvarande undeistödssystemet.

I samband härmed får jag uttala min anslutning till de av

arbetslöshetskommissionen framhållna, övertygande skälen för ett bibehållande

av de nuvarande, beprövade formerna för tilldelande i vissa

fall av högre statsbidrag än 50 % till kommuners understödskostnader

för arbetslösa. Den hittills tillämpade fria beliovsprövningen synes mig

mera ändamålsenlig än en ifrågasatt generell förhöjning av sagda bi
dragskvot.

_ _

Det föreslagna offentliga hyresbidraget till arbetslösa är, såsom socialstyrelsen

och arbetslöshetskommissionen framhålla, ingen nyhet inom den

svenska arbetslöshetspolitiken. Tidigare under krisåren brukade understödsförfarandet

stundom kompletteras med enbart kommunala hyresbidiag.

Nödläget är nu sådant, att jag finner statens bidrag till denna hjälpform

påkallat och ofrånkomligt. Härmed vinnes jämväl den fördelen, att de i det

föregående berörda knappa nödhjälpslönerna och understöden icke oväsentligt

förbättras genom utsikten att i trängande fall erhålla offentligt

hyresbidrag. Särskilt för de arbetslösa, som sysselsättas vid nödhjälpsarbeten,

komma dessa hyresbidrag att vid sidan av nu utgående familje
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

51

understöd och andra av arbetslöshetskommissionen omnämnda förmåner

utgöra ett viktigt tillskott till lönerna.

I anslutning till vad socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen

föreslagit, synas åtgärder lämpligen kunna vidtagas för att fästa kommuners

uppmärksamhet på angelägenheten av att skyndsamt igångsätta

understödslämnande för att underlätta arbetslösas hyresbetalning. I den

mån sådan verksamhet bedrives i enlighet med de grunder, som kunna

komma att fastställas för statens medverkan härutinnan, bör sådan medverkan

få tillgodonjutas från och med instundande hyreskvartal, även

om slutliga bestämmelser härom först något senare kunna utfärdas.

Även om jag sålunda vill förorda bifall till socialstyrelsens och

arbetslöshetskommissionens förslag om bidrag till arbetslösa för hyresbetalning

och i sammanhang därmed stående ändamål, har jag likväl icke

kunnat undgå att taga intryck av de synpunkter beträffande fortsatta åtgärder

till lindrande av nöd, som framförts av avdelningen för dyrtidsanslaget

i dess förut återgivna skrivelse. Det är också med bekymmer,

som jag av statsfinansiella skäl finner mig böra förorda upphörandet till

väsentlig del av den statsunderstödda dyrtidsverksamheten med utgången

av nionde understödsperioden eller juni månad 1921. Ty även om

genom de nu förordade åtgärderna trycket av tidens svårigheter blir lättat

för de av arbetslösheten närmast drabbade, komma likväl allvarliga svårigheter

att kvarstå för betydande grupper av dyrtidsanslagets klientel,

t. ex. fattiga änkor med många barn, en hel del pensionärer, gamla och

sjuka m. fl., som icke längre skulle kunna komma i åtnjutande av förevarande

bidrag från det allmännas sida. Jag håller fördenskull före, att,

även om en definitiv avveckling av dyrtidsanslaget måste ske, det likväl

hör tillses, att åtminstone vissa grupper av dyrtidsanslagets nuvarande

understödstagare jämväl under tiden närmast efter den 1 juli 1921 bringas

någon undsättning ifrån statens sida. Att här draga absolut fixa

gränser låter sig icke göra. Bland dyrtidsanslagets hittillsvarande bidragsmottagare

böra emellertid härvidlag i första rummet icke ifrågakomma

sådana mindre bemedlade, rörande vilka kan påvisas, att deras

ställning icke är beroende av rådande arbetslöshet vare sig direkt eller

indirekt. Vidare finner jag också, att de personer, vilka anlita den allmänna

fattigvården, icke böra i fortsättningen berättigas till erhållande

av nu ifrågavarande hjälp. Såsom föremål för här angivna nödhjälpsåtgärder

skulle då kvarstå vissa pensionärer, åtskilliga gamla och sjuka personer

samt en del andra mindre bemedlade samhällsmedlemmar, vilka hava

att kämpa med särskilda svårigheter i anledning av det nu inträdda nöd
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Mai ds proposition nr 150.

läget. Beträffande samtliga dessa kategorier av behövande skulle det

sålunda gälla att hjälpa dem över svårigheter, som för dem kunna anses

vara av mera övergående natur.

Jag vill vidare framhålla, att medel även må efter särskild prövning

få disponeras för utbetalning av nödhjälp till befolkningen i stenhuggardistrikten

och tilläventyrs även i andra kommuner i likartad svår

belägenhet.

Då nu nämnda behövande icke alltid kunna bliva delaktiga av

hjälp, som väsentligen skulle begränsas till hyresbidrag, försäkringsavgifter

och därmed likartade hjälpåtgärder, bör det ej vara uteslutet, att

nödhjälpen till dessa även kan utgå på annat sätt, t. ex. i form av

livsmedel, beklädnadsartiklar och bränsle. Med hänsyn därtill att erfarenheten

från kristiden visat, att förhållandena ofta kunna hastigt växla

samt att den lämpligaste formen för hjälpens lämnande icke på förhand

kan bedömas, finner jag det slutligen vara angeläget, att icke alltför

snäva bestämmelser fastställas beträffande denna understödsverksamhet, samt

att det överlåtes åt Kungl. Maj:t att efter prövning av föreliggande omständigheter

meddela erforderliga föreskrifter. I varje fall måste denna

del av hjälpverksamheten erhålla väsentligt mindre omfattning

än hittills och huvudsakligen förbehållas sådana orter, som kunna

befinnas vara i särskilt behov därav.

Med den begränsade omfattning, som den nödlindrande verksamheten

sålunda skulle få, kommer flertalet av det s. k. dyrtidsanslagets

hittillsvarande klientel att ställas utanför densamma. Det synes därför

välbetänkt att, såsom socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen antytt,

på lämpligt sätt erinra kommunerna om de utvägar, som såväl fattigvårdslagen

som lagen om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag

erbjuda för att bereda hjälp utan fattigvårds karaktär.

I samband med frågan om den dyrtidslindrande verksamhetens

fortsättande i form av direkt nödhjälp framfördes från dyrtidsdelegationens

sida även spörsmålet om statsbidrag till understödjande av genom kristidens

verkningar hårt drabbade filantropiska företag. Den förebragta

utredningen giver vid handen, att dessa samhällsgagneliga institutioners

ekonomi blivit så lidande, att därigenom vållats en inskränkning av

deras särskilt nu så välbehövliga verksamhet. Svårigheterna torde dock

numera göra sig något mindre gällande med hänsyn till de sjunkande

prisen särskilt på livsmedel och bränsle. Med livligt behjärtande av det

önskvärda i att kunna sålunda bispringa sådana företag, anser jag mig

dock, i enlighet med vad socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. May.ts proposition nr 150.

uttalat, icke kunna tillstyrka ett steg av så principiell betydelse och omfattande

räckvidd för framtiden. Då nödvändigheten att avhjälpa den värsta

av arbetslösheten framkallade nöden framtvingar huvudsaklig avveckling av

dyrtidsverksamheten, synes det icke tillrådligt att binda staten vid nya

ekonomiska förpliktelser. Glädjande nog föreligga alltjämt bevis på

offervillighet gent emot de filantropiska företagen från kommuners och

enskildas sida, och är det min förhoppning, att även framgent på denna

väg nödigt bistånd skall komma dem till del.

Såsom arbetslöshetskommissionen framhållit, ligger det i sakens natur,

att arbetslöshetens blivande omfattning icke på förhand kan klart

bedömas och att följaktligen icke heller behovet av statsmedel för arbetslöshetens

bekämpande låter sig med bestämdhet beräkna. Även om

utsikterna på arbetsmarknaden för den närmaste framtiden te sig synnerligen

bekymmersamma, torde det dock icke vara uteslutet, att med vårsäsongens

inträde, då särskilt landsbygden och jordbruket i vårt land

pläga få större behov av arbetskraft, en lättnad även denna gång skall

inträda på arbetsmarknaden. Jag erinrar vidare om, att inom vissa andra

områden alltjämt föreligger brist på arbetskraft; sålunda lärer behovet

av hembiträden för det husliga arbetet icke på långt när vara tillgodosett,

och bland det fast anställda manskapet vid armén och marinen äro

ännu stora vakanser att utfylla. Å andra sidan finnes ingen trygghet

för att vid den varmare årstidens inträde den industriella depressionen

skall mildras, utan kan arbetslösheten bland fabriks- och verkstadsarbetarna

komma att fortsätta eller måhända ytterligare stegras. Under sådana

förhållanden måste beräkningarna rörande medelsbehovet givetvis

bliva villkorliga och preliminära. Särskilt gäller detta den senare delen

av innevarande ar samt det följande, vadan det icke bör vara uteslutet

att, såsom arbetslöshetskommissionen förutsatt, mera slutgiltiga beräkningar,

grundade på vad under vårens lopp kan inhämtas rörande utvecklingen

inom näringslivet och å arbetsmarknaden, må kunna framläggas

mot slutet av riksdagen.

Med hänsyn tagen till nu anförda omständigheter synes mig någon

erinran i huvudsak icke vara att göra mot arbetslöshetskommissionens

uppskattning av medelsbehovet. Enligt denna skulle sålunda erfordras

dels på tilläggsstat för innevarande år 25,5 miljoner kronor — varav omkring

18 miljoner kronor äro avsedda för nödhjälpsarbeten, omkring 5,5

miljoner kröner för statens bidrag till understödsverksamhet för arbetslösa

samt omkring 2 miljoner kronor för statens bidrag till den nya hjälpverksamheten

för familjernas och hemmens sammanhållande, förnäm
-

Behovet av

statsmedel.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

ligast i form av hjälp till arbetslösas hyresbetalning — dels och å extra

stat för år 1922 ett belopp av 2,5 miljoner kronor att användas för enahanda

ändamål.

Jag erinrar emellertid, att i denna arbetslöslietskommissionens beräkning

hänsyn icke tagits till de belopp, som kunna komma att erfordras

för den nödlindrande verksamhet, som jag ansett böra, om ock i mycket

begränsad omfattning, bedrivas även efter den 1 juli innevarande år. Ej

heller innefattar kommissionens åberopade kostnadsberäkning det jämförelsevis

ringa belopp, som enligt vad kommissionen särskilt anmält, befunnits

erforderligt för att utfylla de av 1920 års riksdag anvisade medlen för

den hittillsvarande dyrtidslindrande verksamhetens fullföljande intill

instundande 1 juli.

Å andra sidan bör emellertid uppmärksammas, att, efter det kommissionens

kostnadskalkyl uppgjordes, frågorna om anordnande av nödhjälpsarbeten

genom vissa statens verk ävensom om statsbeställningar

till vissa nödlidande industrier tagit fastare former. Vid bifall till den

framställning rörande vissa arbeten under de affärsdrivande verken till

lindrande av arbetslösheten, som chefen för kommunikationsdepartementet

kommer att göra och som lärer avse ett särskilt anslag å 9 miljoner

kronor, skulle sålunda ett väsentligt tillskott vinnas av arbetstillfällen

för arbetslösa. Av icke ringa betydelse till förebyggande av arbetslöshet

vore vidare, om lämplig lösning kunde ernås å det nyss

berörda spörsmålet om statsbeställning för textilindustrien och eventuellt

andra industrier. Slutligen bör ej förbises, att kommunerna

näppeligen torde komma att, såsom arbetslöshetskominissionen förutsatt,

redan till närmast instundande hyreskvartal i full utsträckning vidtaga

de avsedda anordningarna till underlättande av arbetslösas hyresbetalning

m. m.

Tagas alla dessa omständigheter i betraktande, så torde de av arbetslöshetskommissionen

beräknade anslagsbeloppen, om ock med svårighet,

få anses lämna utrymme även för de av mig förut angivna men i

kommissionens åberopade kostnadsberäkning icke inbegripna ändamålen.

I likhet med kommissionen har jag funnit, att av det för hela

innevarande år beräknade beloppet av 25,5 miljoner kronor ungefär 12

miljoner kronor behöva tagas i anspråk för tiden intill den 1 juli. Beträffande

medelsbehovet för nästkommande år är det av redan angivna

skäl svårt att med större bestämdhet nu döma. Det belopp av 2,5 miljoner

kronor, som för ändamålet beräknats, torde i allt fall bliva tillräckligt

för att möta de närmaste kraven, innan riksdagen år 1922 kan

bliva i tillfälle bevilja eventuellt erforderliga tilläggsanslag.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:t» proposition nr 150.

Jag erinrar slutligen, hurusom i detta års statsverksproposition för

nu ifrågavarande ändamål preliminärt upptagits dels för bekämpande av

arbetslösheten 3 miljoner kronor å tilläggsstaten för år 1921 samt 1 miljon

kronor å extra stat för år 1922, dels och för särskilda åtgärder för

lindrande av nöd 5 miljoner kronor å tilläggsstaten för år 1921 samt 2

miljoner kronor å extra stat för år 1922. Tillsammantaget har sålunda

preliminärt hos innevarande års riksdag för här avsedda syften äskats

11 miljoner kronor. Då de nyss verkställda anslagsberäkningarna sluta

på ett sammanlagt belopp av 28 miljoner kronor, uppgår den av arbetslöshetskrisens

skärpning föranledda ökningen av anslagsbehovet till ett

belopp av 17 miljoner kronor. Härtill komma emellertid de ytterligare

belopp, som enligt vad redan nämnts för enahanda ändamål äskas för

vissa arbeten hos de affärsdrivande verken ävensom, eventuellt, för vissa

statsbeställningar.

De belopp å sammanlagt 11 miljoner kronor, som i årets statsverksproposition

beräknades till bekämpande av arbetslösheten och till

särskilda åtgärder för lindrande av nöd, avsågos skola utgå ur statsverkets

fond av rusdrycksmedel. Frågan huru medel skola anskaffas till

täckning av den övriga delen av förevarande anslagsbehov eller, enligt preliminär

beräkning, 17 miljoner kronor, torde icke lämpligen böra nu upptagas

till prövning, så mycket mindre som hela arbetslöshetsproblemet

icke ännu kan så överblickas, som fallet torde bliva efter ytterligare någon

tid. Jag anser det för den skull vara riktigast, att för närvarande

av riksdagen äskas anslag till allenast de belopp, vilka beräknats i statsverkspropositionen,

och att frågan om ytterligare anslag göres till föremål

för särskild framställning till riksdagen vid en tidpunkt, då å ena sidan

arbetslöshetsproblemets läge och å andra sidan budgetsställningen kunna

klarare överskådas.

På grund av vad nu anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att för bekämpande av arbetslösheten och lindrande

av nöd, i huvudsaklig överensstämmelse med av

mig angivna grunder, på tilläggsstat för år 1921 anvisa

ett förslagsanslag, högst, 11 miljoner kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Carl Stålhajnmar.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1921:177 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för bekämpande av arbetslösheten samt lindrande av nöd. s. 3 i texten
  2. SU 1921:80 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för bekämpande av arbetslösheten samt lindrande av nöd jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten