Angående omläggning av budgetåret
1921-03-11 · 46 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 43 av 46 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1921:201, Angående omläggning av budgetåret
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
1
Nr 201.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående omläggning av
budgetåret; given Stockholms slott den 11 mars 1921.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
K. J. Beskow.
Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 mars 1921.
N ärvarande:
Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.
Efter gemensam beredning med cheferna för övriga departement
anhöll chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, att få underställa
Kungl. Maj:ts prövning frågan om genomförande av en omläggning
av budgetåret, och anförde föredraganden därvid följande.
För undvikande av förskott å anslag i det påföljande årets riksstat
föreslog kassaförlagskommittén i sitt den 20 mars 1917 avgi\na
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 170 käft. (Nr 201.) 1
Historik.
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
betänkande, bland annat, att sådana utgifter, vilka dittills bestritts
medelst förskott av nämnda slag, dädanefter borde, i den män anslag
på riksstat i vanlig ordning icke i tid kunde beredas, upptagas å en
tilläggsstat för det löpande året. Redan 1917 års riksdag beslöt att å
tilläggsstat uppföra vissa större utgifter för samma år. Sedan nämnda
betänkande varit föremål för yttrande av vissa myndigheter, avgav
Kungl. Magt i samband med den till 1918 års riksdag avlåtna statsverkspropositionen
jämväl proposition med förslag till tilläggsstat för
samma år. Särskilda tilläggsstater hava sedermera på förslag av Kungl.
Magt upprättats jämväl för åren 1919 och 1920, och föreligger till
provning av innevarande års riksdag förslag till sådan stat för år 1921.
Ändamålet att undvika ovan berörda förskott ansågs av kassaförlagskommittén
kunna vinnas antingen genom utgifternas upptagande å en
tilläggsstat för det löpande året eller genom en omläggning av budgetåret,
eventuellt medelst eu kombination av bägge dessa utvägar. 1
frågan om en omläggning av budgetåret erinrade kassaförlagskommittén
jämväl, hurusom redan 1910 års riksstatssakkunniga i sitt utlåtande
berört detta spörsmål och bland annat framhållit, att uppgiften att få
budgetens beräkning så nära som möjligt att överensstämma med bokslutets
resultat i hög grad skulle underlättas genom att budgetåret flyttades
närmare intill tiden för riksstatens fastställande av riksdagen. Riksstatssakkunniga
hade emellertid ansett en sådan förändring ligga utanför
ramen av deras uppdrag, så mycket mer som den förutsatte eu särskild
undersökning, som de sakkunniga icke medhunnit; och hade de därför
icke ansett sig kunna därom framställa förslag.
Icke heller kassaförlagskommittén fann sig böra framlägga något
förslag i berörda syfte, då en dylik förändring med alla därav uppkommande
konsekvenser måste kräva en ganska grundlig undersökning av
dithörande förhållanden, och då det för övrigt kunde ifrågasättas, huruvida
det ens kunde anses ingå i kommitténs uppgift att upptaga eu så
vittutseende fråga, vars utredande i varje fall måste betydligt försena
framläggande av kommitténs betänkande.
Då det likväl, med hänsyn till frågans oförnekliga sammanhang
med spörsmålet om ifrågavarande förskott, ansetts önskligt, att förutsättningarna
för en eventuell omläggning av budgetåret bleve belysta, i
den mån sådant kunde utan fördröjande av kommitténs arbete i övrigt
äga rum, anmodade kommittén en av sina tillkallade sakkunniga, professorn
G. Cassel, att göra ett uttalande i frågan; och framförde denne
i en till kommittén avgiven promemoria en del synpunkter, till vilka
opaginerad Kontrollera mot PDF
Q
O
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
jämväl kommittén anslöt sig. Särskilt framhöll kommittén, att kommittén
delade den i promemorian uttalade mening, att någon närmare utredning
rörande de med en övergång till ett nytt finansår förknippade
förhållanden knappast syntes böra komma till stånd, förr än riksdagen
i princip uttalat sig för en reform i sådan riktning.
Såsom slutresultat av sin utredning i frågan om budgetårets omläggning
uttalade kassaförlagskommittén bland annat, att, därest framdeles
budgetåret bleve förlagt närmare tiden för riksstatens fastställande,
behovet av att anlita en tilläggsstat bleve i väsentlig mån minskat.
Nämnda fråga borde därför enligt kommitténs mening snarast möjligt
upptagas till behandling.
I sin skrivelse nr 368 av den 15 juni 1917 uttalade sig också
riksdagen i frågan, i det riksdagen däri anhöll, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning angående frågan om omläggning av budgetåret
till tiden den 1 juli—30 juni eller annan i förhållande till tiden för
riksdagens normaia avslutande lämplig tidsperiod ävensom för riksdagen
framlägga de förslag, vartill sagda utredning kunde föranleda. I skrivelsen
framhöll emellertid riksdagen, att frågan icke ännu kunde anses
så klarlagd, att riksdagen redan då kunde i princip uttala sig för reformen.
Så mycket syntes dock riksdagen den redan föreliggande utredningen
giva vid handen, att frågan vore av så stor betydelse, att densamma
borde göras till föremål för den grundliga undersökning, som
tydligen erfordrades, innan definitiv ståndpunkt till reformen kunde
intagas.
Efter remiss den 9 oktober 1917 avgav därefter statskontoret
utlåtande i frågan, och överlämnade statskontoret därvid yttranden, som
av ämbetsverket i frågan inhämtats från fullmäktige i riksgäldskontor,
överståthållarämbetet och länsstyrelserna samt ett flertal andra penningförvaltande
ämbetsmyndigheter. Statskontoret hemställde i sitt utlåtande,
att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt särskilt tillkallade sakkunniga att
verkställa utredning dels angående möjligheten och bästa sättet att för
framtiden häva de med en omläggning av budgetåret förenade svårigheter
med särskilt beaktande av möjligheten att omlägga arbetet inom
riksdagen och Kungl. Maj:ts kansli samt hos den militära förvaltningen
och i avseende å uppbördsväsendet, dels angående önskvärdheten och
möjligheten att, under genomförande av reformen i övrigt, bibehålla
kalenderåret såsom budgetår för en del verk, dels slutligen angående
den budget för ett halvt år, som, enligt statskontorets åsikt, vid övergången
till det nya systemet borde beslutas.
4
Budgetårs
kommitténs
tillsättning.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 201.
Den 16 maj 1919 uppdrog Kungl. Maj:t åt f. d. statssekreteraren
L. Rabenius, marinöverkommissarien B. Boalt, professorn G. Cassel och
dåvarande extra byråchefen i statskontoret, numera expeditionschefen i
jordbruksdepartementet E. Stridsberg att verkställa utredning angående
möjligheten av en sådan förändring av budgetåret, att det förlädes till
tiden 1 juli—30 juni eller annan i förhållande till riksdagens normala
avslutning lämplig tidsperiod samt, därest det av utredningen framginge,
att en sådan reform lämpligen borde genomföras, utarbeta de
förslag, som därför kunde befinnas erforderliga.
En första uppgift för den sålunda tillsatta kommittén (budgetårskommittén)
blev med hänsyn till de vid dess tillsättande givna direktiv
att undersöka, vilka förslag till befordrande av frågans lösning borde i
ämnet framläggas för 1920 års riksdag. För detta ändamål verkställde
kommittén vissa förberedande utredningar, vilka resulterade i att kommittén
i skrivelse den 3 oktober 1919 till dåvarande chefen för finansdepartementet
anmälde, att dess arbeten fortskridit så långt, att kommittén
bildat sig den bestämda uppfattningen, att reformens genomförande
vore under vissa förutsättningar möjligt, och framhöll kommittén
härvid, att med den dittillsvarande förläggningen av riksdagssessionerna
kommittén ansett, att en omläggning av budgetåret till annan
tid än 1 juli—30 juni knappast kunde komma i fråga. Att låta budgetåret
börja tidigare finge nämligen, enligt kommitténs mening, anses
uteslutet. Och skulle budgetåret, anför kommittén vidare, taga sin
början vid en senare tidpunkt än den 1 juli, komme vinsten av omläggningen
att bliva så ringa, att den näppeligen skulle uppväga de
därmed förenade nackdelarna.
Kommittén framhöll ock i detta sammanhang, hurusom det av
statskontoret i ärendet avgivna utlåtandet ävensom de vttranden, som
på sagda ämbetsverks föranstaltande införskaffats från flertalet centrala
ämbetsverk, länsstyrelserna och andra myndigheter, hade ådagalagt, att
för stora delar av förvaltningen några avsevärda svårigheter ej vore
att förvänta av en omläggning av budgetåret till tiden 1 juli—3Ö juni.
De undersökningar, som kommittén låtit verkställa, hade även givit vid
handen, att de svårigheter, vilka framhållits av de myndigheter, soin
motsatt sig reformen, torde få anses möjliga att undanröja. Beträffande
de affärsdrivande verken kunde visserligen, därest det vid närmare
utredning skulle visa sig mindre lämpligt att även för dem omlägga
räkenskapsåret, bliva nödvändigt att låta dessa verk bibehålla kalenderåret
såsom räkenskapsår.
5
Kungl. Majds proposition Nr 201.
En omläggning av budgetåret på sådant sätt, att detsamma skulle
börja så kort tid efter riksdagens normala avslutande, som fallet bleve, läggning erom
riksstaten skulle träda ikraft den 1 juli, torde emellertid, enligt /jjjjgjgj_
kommitténs mening, förutsätta vissa ändringar i grundlagarna i syfte att ändringar.
reglera förhållandena för det fall, att den nya budgeten icke hunnit
fastställas till den tid, då den skolat träda i tillämpning. Kommittén
hade fördenskull tagit under övervägande de grundlagsändringar, vilka
skulle behöva antagas såsom vilande av 1920 års riksdag.
Sedan kommitténs nu berörda anmälan varit föremål för behandling
inom finansdepartementet, erhöll kommittén under hand meddelande
från dåvarande chefen för nämnda departement, att kommittén borde i
enlighet med det uppgjorda programmet fullfölja sitt arbete. I anledning
därav framlade kommittén i skrivelse den 26 februari 1920 förslag till
de ändringar i grundlagarna, vilka enligt kommitténs åsikt vore för
reformens eventuella genomförande erforderliga.
Sagda förslag, som av Kungl. Maj:t i proposition den 12 mars
1920 (nr 254) framlades till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning,
avsåg att giva §§61 och 109 regeringsformen samt § 72 riksdagsordningen
följande ändrade lydelse, nämligen:
Regeringsformen.
§ 61.
Alla avgifter, som riksdagen under de i föregående paragraf nämnda
titlar beviljat, skola utgöras intill början av det statsregleringsår, för
vilket den nya bevillningen av riksdagen fastställd bliver.
§ 109.
Lagtima riksdag —--sammanträdets början.
Urtima riksdag — — — sammanträde infaller.
Där så oförmodat skulle hända, att riksdag före det nya statsregleringsårets
inträdande icke hade staten reglerat eller ny bevillning
sig åtagit, fortfare den förra statsregleringen och bevillningen, till dess
ny statsreglering och bevillning beslutats.
Övergångsbestämmelse.
Genom beslut av Konung och riksdag må vid omläggning av
statsregleringsåret därav betingade ändringar vidtagas i redan fastställd
riksstat eller staten regleras och bevillningen fastställas för annan tid
än kalenderår.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
Budgetårs - kommitténs
hemställan.
Riksdagsordningen.
§ 72.
Å varje lagtima riksdag forordnas revisorer till ett antal åv tolv,
vilka till halva antalet av vardera kammaren utses att enligt regeringsformen
och särskild instruktion granska statsverkets, riksbankens och
riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning. Varje revision
skall omfatta ett räkenskapsår. Revisionsförrättningen tager sin början
å dag, som i instruktionen bestämmes, och skall inom två månaders
tid vara fullbordad.
Revisorerna välja — — — äro lika.
De anmärkningar,---vidare behandling.
Nämnda förslag till grundlagsändringar, som av 1920 års riksdag
antagits såsom vilande i grundlagsenlig ordning, hava numera av 1921
års riksdag, enligt vad som framgår av dess skrivelse nr 25, slutligt
godkänts.
Efter det budgetårskommittén avgivit merberörda förslag till de
av den ifrågasatta budgetårsreformen påkallade grundlagsändringarna,
har kommittén fullföljt sitt arbete enligt de givna direktiven, och föreligger
resultatet av detsamma i ett den 30 november 1920 avgivet betänkande,
vari kommittén tillstyrkt, att budgetåret snarast möjligt måtte
omläggas till tiden 1 juli—30 juni.
Beträffande förutsättningarna för reformen ifråga och sättet för
dess genomförande har kommittén, som ansett, att den nya budgetårsordningen
borde träda i kraft den 1 juli 1923, särskilt framhållit,
att den förberedande behandlingen av budgetärendena borde göras
så fullständig, att i allmänhet riksdagens budgetbeslut kunde utan omgång
bringas i verkställighet;
att tidpunkten för avgivande av riksdagspetita borde framflyttas
till den 1 oktober;
att statsverkspropositionen borde göras i möjligaste mån fullständig;
att riksdagens budgetbehandling borde så planläggas, att besluten
rörande statsregleringen i allmänhet kunde vara Kungl. Maj:t tillhanda,
beträffande försvarsdepartementet senast den 15 maj och i övrigt den
1 juni;
att Kungl. Maj:ts föreskrifter rörande statsregleringens tillämpande
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
borde utarbetas och, där så funnes erforderligt, expedieras efterhand
som riksdagens beslut anmäldes;
att riksstaten borde komma de förvaltande myndigheterna tillhanda
i god tid före budgetårets ingång;
att länsstaterna borde avskaffas, därest desammas bibehållande
skulle försena utgivandet av statsliggaren, i samband varmed denna
publikation borde fullständigas i erforderlig mån; samt
att beträffande tiden och sättet för övergången till det nya budgetårssystemet
borde iakttagas vad kommittén i betänkandet förordat.
I anledning av budgetårskommitténs i sagda betänkande framlagda
förslag om budgetårets omläggning anbefalldes genom beslut av Kungl.
Maj:t den 10 december 1920 vissa ämbetsverk och myndigheter att
dels avgiva och senast den 15 januari 1921 till finansdepartementet
inkomma med principutlåtande i anledning av nämnda förslag till budgetårets
omläggning samt därvid tillika meddela, huruvida ett eventuellt
genomförande av omläggningen från och med den 1 juli 1923 ansåges,
i vad vederbörandes ämbetsbefattning anginge, påkalla någon särskild
framställning redan till 1921 års riksdag;
dels ock — under förutsättning att beslut i princip om denna omläggning
komme att fattas vid 1921 års riksdag — avgiva och senast
den 1 september 1921 likaledes till finansdepartementet inkomma med
det utlåtande och förslag i ämnet, vartill ett sådant beslut kunde, i vad
vederbörandes ämbetsbefattning anginge, giva anledning.
Åvenså bereddes fullmäktige i riksgäldskontoret tillfälle att uttala
sig i förevarande ämne, varjämte taxeringssakkunniga anbefalldes avgiva
utlåtande i principfrågan.
I de på grund härav avgivna principutlåtanden har anförts huvudsakligen
följande:
Statskontoret har till en början erinrat om sitt den 14 januari 1919 till
Kungl. Maj:t avgivna yttrande över kassaförlagskommitténs betänkande i vad detsamma
avsåge omläggning av budgetåret, uti vilket yttrande ämbetsverket framhållit
vissa väsentliga fördelar, som vore att vinna genom en dylik omläggning,
ävensom förklarat sig anse den 1 juli vara den för budgetårets början lämpligaste
tidpunkten. Efter att hava tagit del av kommitterades utredning funne sig statskontoret
hava all anledning vidhålla dessa sina då gjorda uttalanden.
Vad anginge statskontorets räkenskaper, kunde för det dåvarande ej med säkerhet
bedömas, huruvida några större svårigheter komme att möta att i fråga om de av
statskontoret förvaltade fonderna få bokslutet färdigt i behörig tid. Detta berodde
givetvis i hög grad på den tidpunkt, vid vilken det på grund av riksbokslutet
bleve nödvändigt för riksräkenskapsverket att erhålla denna räkenskap. Statskon
-
tor! uti a
utlåtanden.
Statskontoret.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
toret hölle det emellertid ej för osannolikt, att den foliering av fondbokslutsarbetet,
som givetvis bleve nödvändig, komme att påkalla förstärkning av arbetskrafterna
under bokslutstiden.
I sitt omförmälda utlåtande den 14 januari 1919 hade statskontoret påvisat
möjligheten^ att även vid en omläggning av riksbudgetåret bibehålla kalenderåret
som budgetår för affärsverken och anfört som en fördel av en dylik anordning, att
verkens överskottsmedel därigenom skulle inflyta och komma statsregleringen till
godo under samma riksbudgetår, i vars riksstat de upptagits. Denna fråga komme
emellertid i ett annat läge, därest, såsom statskontoret ville antaga, även dädanefter
skulle följas samma princip, som tillämpats vid uppgörandet av riksbokslutet
för år 1919, nämligen att i budgetredovisningen upptaga överskotten från affärsverken
endast i den mån, de verkligen inlevererats till statskassan. Då av den av
kommittén förebrakta utredningen syntes framgå, att några större svårigheter icke
skulle möta för ändring av budget- och räkenskapsåret även vid affärsverken, ville
statskontoret, som maste finna det såväl principiellt riktigast som ur andra synpunkter
eftersträvansvärt, att finansåret så vitt möjligt bleve detsamma för hela
statsförvaltningen, instämma i kommitténs uttalande angående önskvärdheten därav,
att även för dessa verk budgetåret omlades på sätt, som för statsförvaltningen i
allmänhet föreslagits.
Beträffande upprättandet av länsstater och statsliggare, vilka göromål tillkomma
statskontoret, vitsordade ämbetsverket riktigheten av kommitténs uppfattning,
att vid ett bibehållande av länsstaterna ingen utsikt funnes att med tillgängliga
arbetskrafter hinna färdigställa statsliggaren i sådan tid, att densamma kunde
bliva till avsett gagn för förvaltningen. Statskontoret vore emellertid i likhet med
kommittén av den åsikten, att särskilda länsstater ej vidare erfordrades, detta under
förutsättning, dels att nödiga föreskrifter meddelades länsstyrelserna direkt från
Kungl. Maj:t, dels att statsliggaren kompletterades med vissa i nämnda stater nu
intagna uppgifter, dels slutligen att för liggarens upprättande erforderliga budgetföreskrifter
m. m. verkligen komme statskontoret tillhanda i så god tid, att liggarens
färdigställande inom ett par månader efter budgetårets ingång möjliggjordes.
Statskontoret kunde emellertid icke utan en mera ingående undersökning
med bestämdhet uttala sig om, huruvida detta arbete komme att med nu för ändamålet
till buds stående arbetskrafter kunna utföras.
Att vissa icke oväsentliga olägenheter vore förbundna med den föreslagna
omläggningen av budgetåret, syntes statskontoret uppenbart, såsom risken att onödigt
arbete finge nedläggas på utarbetande av bestämmelser för genomförande av
förslag, som sedermera icke bifölles, samt arbetsforceringen såväl inom riksdagen
som för budgetens realiserande i Kungl. Maj:ts kansli och hos ämbetsverk och
myndigheter. De fördelar, som skulle ernås, syntes emellertid så betydande, att
statskontoret ansåge sig böra i princip ansluta sig till förslaget. Ämbetsverket
ville därvid dock uttryckligen betona, att förutsättningen för att det hela skulle
fungera tillfredsställande vore, att budgetbehandlingen i riksdagen och arbetet inom
departementen, på sätt kommittén ställt i utsikt, verkligen kunde ordnas så, att
riksstaten och föreskrifterna från Kung]. Maj:t rörande medelsdispositioner komme
förvaltningsmyndigheterna tillhanda i tillräckligt god tid.
I. fråga om sättet för omläggningen hade statskontoret redan i sitt utlåtande
den 14 januari 1919 uttalat sig för, att den riksdag, som beslutade reformen, borde
antaga budget för endast det halvår, som började den 1 januari närmast efter be
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
0
KungI. Maj:ts proposition Nr 201.
slutets fattande. Härvidlag vore statskontoret fortfarande av samma åsikt, vilken
sålunde överensstämde med kommitténs förslag. Beträffande övergångsbudgeten
ville statskontoret särskilt framhålla nödvändigheten av, att densamma befriades
från alla de utgifter, som utan olägenhet kunde överskjutas på följande helårsbudget.
Riksräkenskapsverket har framhållit, att behovet av en omläggning av budgetåret,
om man därmed avsåge riksstatens uppgörande för en annan period än
kalenderåret, på mångahanda sätt framträtt, samt att fördelarna av en omläggning
till perioden 1 juli—30 juni blivit på ett övertygande sätt uppvisade såväl i det
nu föreliggande betänkandet som tillförene, då frågan i olika sammanhang diskuterats;
och yttrade verket vidare: »De svårigheter i form av forcerat arbete eller
eljest, som ett upprättande av riksstaten för sålunda bestämd period skulle medföra
för budgetbehandlingen inom statsdepartementen och riksdagen, äro alla av beskaffenhet
att kunna övervinnas. Budgetårskommittén har också ingående studerat detta
så att säga arbetstekniska spörsmål och beträffande budgetbehandlingen framlagt
detaljerade förslag, vilka, om de vinna beaktande, utan tvivel skola medföra erforderliga
lättnader. Visserligen synes tvekan kunna råda om lämpligheten och genomförbarheten
av vissa bland dessa förslag, i vad de avse rik sdag sorbet et, vilket
— då en grundligare och mera detaljerad förbehandling av staterna och budgetfrågorna
över huvud taget ställes i utsikt hos regeringen — borde kunna, i överensstämmelse
med parlamentariska grundsatser, anordnas så att riksdagens utskott
och kamrar icke i den grad, som genomförandet av kommitténs förslag skulle
medföra, förvandlades till arbetande ämbetsverk.
Men om riksdagsarbetet — i tillit till regeringens grundligare detaljbehandling
— mera, än kommittén tänkt sig, inriktas på den allmänna budgetbehandlingen,
kan — på sätt av kommittéutredningen till fullo framgår — den ur många
synpunkter ytterst eftersträvansvärda omläggningen av riksstatsåret genomföras
utan andra olägenheter än ett forcerat förarbete hos de förvaltande ämbetsverken och
inom statsdepartementen.
Och efter statsbokföringsreformen, som med visshet kan väntas vara fullständigt
genomförd för alla till statsverket hörande förvaltningar så tidigt, att riksräkenskapsverket
också utan avsevärd svårighet kan framlägga budgetredovisning
inom tre månader efter de nya budgetårens utgång, föreligga icke heller här några
betänkligheter, detta dock under den bestämda förutsättningen att det icke alls ifrågasättes,
att inom samma tid också kapitalbokslutsåret omlägges till perioden 1
juli—30 juni, och att rikshuvudbok för samma tidsperiod jämväl skall föreligga
färdig inom tre månader.
Redan under nuvarande regim, då såväl kapitalbokslutsåret som budgetåret
sammanfaller med kalenderåret, skall, på sätt framgår av §§ 5 och 8 av riksräkenskapsverkets
instruktion, kapitalbokslutet — rikshuvudboken — framläggas vid en
senare tidpunkt än budgetredovisningen.
Och i själva verket äro budgetredovisning och rikshuvudbokens kapitalavslutning
två skilda saker, som icke nödvändigtvis behöva avse samma tidsperioder. En
av riksräkenskapsverkets angelägnaste uppgifter blir också nu att — i anslutning
till den av Eders Kungl. Maj:t under den 17 december 1920 fastställda instruktionen
för ämbetsverket — snarast inkomma med underdånigt förslag till den förändring
Bihang till riksdagens protokoll 1921. t saml. 170 höft. (Nr 201.) 2
Riksräkem
skapntrkfi.
10
Kung!,. Maj.ts proposition Nr 201.
av rikshuvudbokens uppställning, som betingas därav, att. på sätt instruktionen
förutsätter, budgetredovisningen hädanefter skal! framträda som en fristående
handling.
Härigenom och endast härigenom bortfalla de sista men dock oöverstigliga
hindren för den nu ifrågavarande omläggningen, i det att budgetåret kan bliva ett
och kapitalbokslutsåret ett annat. Ty att medhinna ett kapitalbokslut på tre månader
är. vad statsverket beträffar, omöjligt och vad angår de affärsdrivande verken,
på sätt dessa under frågans tidigare behandling till fullo ådagalagt, högst olägligt.
Däremot skulle kapitalbokslutets bibehållande vid kalenderår, under det att
budgetåret bleve omlagt till att omfatta tiden 1 juli —30 juni, så långt ifrån medföra
några olägenheter, att det tvärtom skulle medföra vissa beaktansvärda fördelar.
Rikshuvudboken är för närvarande rätt så ensidigt inriktad på de budgetära
anslagen och titlarna. En utvidgning att avse all statens förmögenhetsbestånd har
många gånger vant ifrågasatt, men en reform härutinnan har ofta strandat på formella
svårigheter, vilka berott av, att en fullständig budgetredovisning varit inpassad
inom kapitalbokslutets ram. Härav har det kommit sig, att denna huvudbok aldrig
varit och icke heller kunnat bli en verklig rikshuvudbok.
I ett nådigt brev den 9 februari 1912 till statsbokföringskommittén anbefalldes
sålunda denna kommitté att taga under övervägande, huruvida i samband
med budgetredovisningen eller vid sidan av densamma skulle kunna upprättas
en översikt av statens i samma redovisning icke upptagna tillgångar eller, därest
en tillförlitlig översikt av sådan omfattning icke funnes kunna åstadkommas, i varje
fall en förteckning å statens i budgetredovisningen icke avsedda fastigheter kunde
åvägabringas; och i det yttrande till statsrådsprotokollet, som föregick nämnda
nådiga brev, yttrade dåvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet, att
han ansåge det vara av vikt att undersöka, huruvida i rikshuvudboken eller, om
detta mötte hinder av dess egenskap av budgetredovisning, i en bilaga därtill skulle
kunna erhållas en översikt av statens samtliga tillgångar, alltså icke blott dem,
vilka stode i omedelbart samband med budgeten och inginge i de allmänna statsfonderna
och de s. k. produktiva fonderna. Han förmälde sig därvid närmast syfta
på det i fastigheter nedlagda kapital, vilket icke vore att hänföra till de affärsdrivande
verkens och de produktiva fondernas tillgångar. Om än en uppgift å dessa fastigheters
sammanlagda värde icke i allmänhet kunde anses äga någon egentlig betydelse
vid bedömande av statens finansiella ställning, syntes det honom dock ur andra
synpunkter vara av värde att i omedelbar anslutning till redovisningen för budgeten
och för statens produktiva fonder äga tillgång till uttömmande uppgifter om statskapitalet
i dess helhet.
Frågan om ett organiskt inrymmande i rikshuvudboken av en översikt av
statens samtliga tillgångar strandade emellertid, enligt vad framgår av statsbokföringskommitténs
underdåniga utlåtande den 10 december 1912, på det förhållandet,
att budgetredovisningen alltjämt betraktades såsom det väsentliga av rikshuvudboken.
Att i en så beskaffad rikshuvudbok upptaga redovisning för alla statsverkets
tillgångar, vilka år efter annat tillkommit genom budgetens realiserande, men vilka,
sedan budgetåret utgått, icke vidare stode i något förhållande till budgeten, syntes
icke vara genomförbart. Man kunde då icke sträcka sig längre än att i den centrala
statsräkenskapen och i budgetredovisningen inlades redovisning för kassafonden
och de produktiva fonderna, vilka alltjämt lämnade eller åtminstone voro avsedda
11
Kungl. Maj.is proposition Kr 201.
att lämna bidrag till budgetens realiserande. Man ansåg, att härigenom konime
den ojämförligt största och i varje fall ur statslinansiell synpunkt viktigaste delen
av statskapitalet att redovisas i rikshuvudboken och där balanseras mot statsskulden.
Däremot måste de tillgångar, staten därutöver äger i fastigheter, inventarier och
förråd m. m., i räkenskapshänseende betraktas såsom helt avskrivna. Beträffande
dessa tillgångar blev man alltså alltjämt hänvisad till de mer eller mindre tillförlitliga
statistiska översikter, som vart nionde år uppgjorts och delgivas riksdagen.
Då emellertid nu budgetredovisningen av andra anledningar, på vilka det nu
icke är nödigt att närmare ingå, måste utbrytas ur rikshuvudboken för att självständigt
avgivas, blir det tekniskt möjligt att åstadkomma en rikshuvudbok, däri
statens samtliga tillgångar, oavsett om de ha direkt relation till riksstaten eller
icke, kunna kapitalbokslutsmässigt sammanföras.
Och det är nu riksräkenskapsverkets avsikt att — sedan budgetredovisningen
med sina säruppgifter enligt instruktionens föreskrifter blivit avskild ur kapitalbokslutet
— framlägga förslag till en rikshuvudbok, där statens hela kapital verkligen
blir bokföringsmässigt och uttömmande redovisat.
Ett sådant särskiljande av budgetredovisning och rikshuvudbok har förberetts
av statsbokföringsreformen, som infört ett system av månatliga kassarapporter,
vilka så gott som uteslutande tagit sikte på budgetredovisningen och uppbygga
denna månad för månad. Skulle man emellertid nöja sig med att låta enbart dessa
kassarapporters uppgifter grundlägga rikshuvudboken, bleve denna endast en avräkning
mot riksstaten, som visserligen kunde bokslutsmässigt sammanknytas till en kassahuvudbok,
men någon redovisning av statskapitalet konime ej att framgå därur.
Rikshuvudboken måste därför grundas på de särskilda ämbetsverkens huvudböcker,
vilka visserligen också uppbyggas av samma siffermaterial som kassarapporterna
och den centrala budgetredovisningen, men i vilka för vissa verk tillkommer en
redovisning jämväl för förvaltat statskapital.
När en fullständig budgetredovisning särskilt avgives, kunna i rikshuvudboken
de medel, som direkt disponeras såsom rörelsekapital för statsförvaltningen, redovisas
på ett enda konto, t. ex. med titeln »Statsmedel i inskränkt mening». A
detta konto skulle inkomster och utgifter upptagas med de slutsummor för kalenderår,
som för statsverkets inkomster och utgifter erhållas ur de till grund för budgetredovisningen
liggande månadsrapporterna och sammandrag därav, under det att
utgående balansen erhålles ur de förvaltande verkens huvudböcker.
De affärsdrivande verken ingå icke i statsverkets bokföringssystem, utan
hava en fristående bokföring. De avlämna endast sitt nettoöverskott till statsverket.
De avgiva därför icke heller sådana kassa rapporter, som grundlägga
budgetredovisningen. Men då frågan gäller att få till stånd en rikshuvudbok.
måste däremot de affärsdrivande verkens huvudböcker i hela sitt omfång anlitas.
Därför är det också oundgängligt .att för statens kapitalbokslut i rikshuvudboken
dessa verks huvudböcker föreligga definitivt och i god tid avslutade. De få icke
— såsom budgetårskommittén synes föreställa sig — vara endast summariska, då de
skola inarbetas i rikshuvudboken, på vilken man måste ställa de största anspråk på
tillförlitlighet, och de måste inkomma till riksräkenskapsverket i god tid, enär det
är ett komplicerat och tidsödande arbete att sammanföra dem inom rikshuvudbokens
ram. Om ett stort och en mångsidig verksamhet omspinnande affärsdrivande
verk tvingas att inom en ä två månader efter ett förvaltningsårs utgång
12
Kungl. Maj:ta proposition Nr 201.
avgiva en huvudbok, så kan denna icke undgå att bliva så summarisk, att den
icke alls lämpar sig för en rikshuvudbok med anspråk på någon grad av tillförlitlighet.
Riksräkenskaps verket kan därför icke tillåta sig att tillstyrka, att de affärsdiiv
ande verken åläggas att under sa ogynnsamma villkor avlämna sina huvudböcker,
och ämbetsverket kan icke bära ansvaret för en rikshuvudbok, uppbyggd på så lösa
grunder, som dessa hastigt och summariskt uppkonstruerade huvudböcker naturnödvändigt
måste bliva.
Härtill kommer, att det ur budgetsynpunkt måste vara en avgjord fördel,
att de affärsdrivande verkens huvudböcker, vilka skola till siffran bestämma det
driftöverskott, som skall tillföras statsverkets budget, uppgöras i så god tid, att
detta överskott kan tillflyta statskassan inom utgången av det budgetår, för vars
utgifter detta överskott skall tagas i anspråk. Budgetårskommittén har visserligen
i detta hänseende uttalat, att detta skäl för kalenderårets bibehållande som räkenskapsår
för affärsverken förfallit, genom tillämpning av principen, att i budgetredovisningen
nettoöverskotten från affärsverken icke skola upptagas i annan mån,
än de verkligen inbetalas till statskassan. Vad kommittén härmed menar, har
riksräkenskapsverket icke kunnat förstå, då det ju är just den modernare, mera
verklighetstrogna bokföringsmetoden per kassa, som medfört, att överskottsmedlen,
ehuru beräknade att täcka ett föregående års utgifter, icke bliva i regel tillgängliga
förr än året gatt till ända. Men just detta avhjälpes genom att, efter budgetårets
omläggning till tiden 1 juli—30 juni. med driftårets bibehållande vid kalenderår,
driftöverskottet framkommer vid bokslutet för kalenderåret, men kan tagas i bruk
för utgifter inom budgetåret, som går till ända först ett halvt år senare.
Men detta bibehållande för affärsverken av kalenderåret såsom räkenskapsår,
under det att riksstaten uppgöres för en period 1 juli—30 juni, har ytterligare en
fördel, som kommittén synes hava alldeles förbisett. Då endast överskottet av
affärsdriften har intresse för statsregleringen, bör endast detta upptagas i riksstaten,
under det att riksdagen i annat sammanhang kan fatta beslut om ifrågavarande
verks bruttoinkomster och driftkostnader. Om man även här tillämpar
systemet med ett budgetår och ett kapitalbokslutsår, kan man förvisso med ännu
mycket större noggrannhet, än för närvarande kan ske, beräkna det nettoöverskott,
som från dessa verk bör bliva disponibelt för statsregleringsperioden. Fördelen
härav synes ligga i öppen dag.
En av fördelarna av budgetårets omläggning är, att behovet av tilläggsstater
försvinner. Såsom kommittén framhåller, erfordras tilläggsstat icke vidare
för sådana utgifter, som äro avsedda att utbetalas efter den 1 juli. Men även beträffande
sadana undantagsvis och väl i allmänhet till ringa belopp förekommande
utgifter, vilka måste bestridas före den 1 juli, är det möjligt att undvika tilläggsstat
genom ett budgettekniskt och bokföringsmässigt förenklat förfaringssätt. I
stället för att för upptagande av utgift av nyssnämnda slag besluta en tilläggsstat,
som alltid måste verka tyngande och hindrande på riksdagens eget arbete och
likaså tyngande och hindrande på arbetet hos de ämbetsverk och myndigheter,
som hava att tillämpa denna stat, är det att föredraga, att riksdagens beslut beträffande
sådana före den 1 juli erforderliga utgifter inskränkas till ett blott och
bart medgivande, att utgiften får avföras på det löpande budgetårets riksstat, antingen
pa det sättet, att ett förut befintligt bestämt anslag, reservationsanslag
13
Kung!. Maj:ts proposition Nr 201.
eller förslagsanslag, högst, får för det särskilda förekommande fallet överskridas
eller också på det sättet, att utgiften får utgå från något på vederbörande huvudtitel
uppfört förslagsanslag eller på anslaget till-oförutsedda utgifter, samtidigt
därmed att de medel, som eventuellt behöva anvisas till täckande av ifrågavarande
nya utgifter, bokföras under någon redan befintlig inkomsttitel, eventuellt såsom
undertitel till »Diverse inkomster». Genom detta enkla budgettekniska grepp undvikas
alldeles tilläggsstatssystemets synnerligen många olägenheter.
Därigenom att kalenderåret bibehålies såsom räkenskapsår i och för uppgörande
av kapitalbokslutet undvikas även de svårigheter, som budgetårets omläggning
ansetts medföra för länsstyrelserna, vilka svårigheter skulle bestå
däri, att arbetet med länsräkenskapernas årsavslutning komme att förläggas till
samma tid, som förarbetena till prövningsnämnden påginge. Bibehålies kalenderåret
som räkenskapsår, kommer ingen omläggning av länsstyrelsernas arbete att
påfordras, enär huvudboken under sådana förhållanden kan uppgöras på samma tid
som hittills. Budgetredovisningen grundar sig nämligen uteslutande på de månatliga
kassarapporterna.
Enligt den nuvarande lydelsen av § 72 uti riksdagsordningen skall varje avriksdagens
revisorer verkställd revision omfatta ett års avslutade räkenskaper. På
förslag uti propositionen nr 254 till 1920 års riksdag har bland de grundlagsändringar,
som enligt samma riksdags beslut antagits såsom vilande även ingått
en ändring av nämnda grundlagsstadgande, vilket enligt denna vilande grundlagsändring
givits den lydelse, att revisionen skall omfatta ett »räkenskapsår». Såsom
torde framgå av moliverna till förslaget om ifrågavarande ändring av § 72 i riksdagsordningen
har vid förslagets avlåtande ansetts självfallet, att räkenskaperna
skola vara avslutade. Det synes jämväl hava förutsatts, att kapitalbokslutet skulle
sammanfalla med budgetåret. Med den nya lydelsen torde emellertid revisorernas
arbete kunna anpassas efter de förhållanden, som bleve eu följd av en sådan anordning,
som riksräkenskapsverket förordat, utan någon ytterligare ändring av § 72
i riksdagsordningen.»
Under åberopande av det sålunda anförda har riksräkenskapsverket förordat,
att budgetåret måtte omläggas till den av kommittén föreslagna tidsperioden.
Fullmäktige i riksgäldskontoret yttra, att tillkomsten av tilläggsstaterna hade
visserligen medfört bland annat den fördelen, att det förut i stor utsträckning använda
förskottsväsendet till största delen onödiggjorts. A andra sidan hade dessa
stater, enligt fullmäktiges mening, förorsakat betydande olägenheter, i det de
splittrat budgeten och därigenom förminskat dennas reda och överskådlighet; varjämte
de svällt ut på ett för våra statsfinanser oroväckande sätt, särskilt i fråga
om de affärsdrivande verken. Vad riksgäldskontoret anginge, hade tilläggsstaterna,
på vilka varit upptagna mycket betydande anslag till utgående av lånemedel, medfört
den olägenheten, att önskvärd överblick ej kunnat erhållas över riksgäldskontorets
lånebehov för varje år, varigenom svårigheterna för upplåningens verkställande
blivit ytterligare skärpta. Såsom en av de största fördelarna med budgetårets
omläggning betraktade fullmäktige till följd därav det förhållandet, att denna
omläggning komme att i hög grad minska behovet av tilläggsstater, även om sådana
ej kunde helt undvaras.
Bland övriga fördelar, som eu omläggning av budgetåret skulle medföra.
!*’-dimaktivt i
riksgäldskontoret.
14
Överstat - hållarämbetct
och länsstyrclsern
a.
Kung!. Maj ds proposition Nr 201.
måste från riksgäldskontorets synpunkt särskilt framhållas, att inkomst- och förmögenhetsskatten,
som bland statens inkomster erhållit eu alltmer dominerande
ställning, komme att inflyta före mitten av budgetåret i stället för såsom nu först
inemot dettas slut. Härav bleve följden, att de kassaförstärkningar från riksgäldskontoret,
varav statskontoret under normala förhållanden i betydande utsträckning
hade behov, bleve, om ej helt överflödiga, dock i mycket hög grad minskade. Detta
skulle i sin ordning medföra en minskning av riksgäldskontorets behov av tillfällig
upplåning.
Bland fördelarna av den ifrågasatta omläggningen ville fullmäktige för
övrigt framhålla den större möjligheten, densamma medförde för verkställande av
en mera exakt beräkning av statsverkets inkomster och utgifter.
Från riksgäldskontorets sida mötte intet hinder för budgetårets förläggande
till den av kommittén förordade tiden 1 juli—30 juni.
Överståt hållar ämbetet, som tillstyrkt kommitténs förslag till budgetårets omläggning,
har därvid anfört, att den föreslagna omläggningen av flnansåret skulle
medföra avsevärda fördelar ur budgetteknisk synpunkt. De olägenheter ur statsregleringssynpunkt
och för ett rationellt ordnande av taxeringsarbetet, som kunde
tänkas bliva förenade med omläggningen, hade undanröjts dels genom att riksdagen
i grundlagsenlig ordning förklarat vilande ett framlagt förslag till ändrad lydelse av
§ 109 regeringsformen dels ock genom den redan genomförda ändringen i inkomstskatteförordningen,
att inkomst- och förmögenhetsskatten skulle utgå efter en rörlig
för varje år bestämd procentsats. Överståthållarämbetet hade fördenskull ansett
sig höra tillstyrka det föreliggande förslaget.
Vidkommande de av länsstyrelserna avgivna utlåtanden har icke någon länsstyrelse
motsatt sig ett genomförande av den ifrågasatta budgetårsreformen. Länsstyrelserna
i Jönköpings, Gottlands, Blekinge, Kristianstads, Örebro, Västmanlands
och Kopparbergs län hava tillstyrkt förslaget utan att ingå i vidare yttrande
rörande detsamma.
Övriga länsstyrelser hava i huvudsak anfört följande.
Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att i fråga om statsregleringen
övervägande och betydande fördelar syntes vara att vinna genom den föreslagna
omläggningen av budgetåret till tiden 1 juli—30 juni. Ur denna synpunkt syntes
ock avgörande skäl tala för reformen.
En del därmed sammanhängande mycket avsevärda administrativa svårigheter
och olägenheter måste dock undanröjas. Sålunda vore vad beträffar länsstyrelsens
förvaltning att märka, att tiden närmast efter den 1 juli, varunder
länsstyrelsens bokslut efter budgetårsreformens genomförande skulle upprättas,
vore för landskontoret den besvärligaste tiden under hela året, enär då arbetet för
prövningsnämnden påginge. Fn förutsättning för budgetårets förläggande till tiden
den 1 juli—den 30 juni vore fördenskull, att länsstyrelsens bokslut icke behövde
ske samtidigt med prövningsnämndsarbetet. En förändring av tiden för prövningsnämndens
sammanträde hade, såsom kommitterade omnämnt, förordats av rikets
landskamrerare i framställning till Kungl. Magt den 20 oktober 1920 rörande vissa
ändringar i taxeringsförfarandet. Skulle denna framställning vinna beaktande och
arbetet för prövningsnämnden följaktligen icke bleve till tiden så koncentrerat,
som för närvarande vore fallet, funnes enligt länsstyrelsens mening utsikt för, att
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201. 15
länsstyrelsens bokslut skulle kunna upprättas under tiden den 1 juli—den 15
augusti.
Till vad länsstyrelsen i Stockholms län anfört ansluta sig i huvudsak yttrandena
från länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands, Göteborgs och Bohus. Älvsborgs,
Skaraborgs, Jämtlands och Västerbottens län.
Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, huruvida icke de olägenheter,
som syntes vidlåda det föreliggande reformförslaget, torde komma att mer än uppväga
fördelarna av detsamma. Länsstyrelsen ansåge sig emellertid icke äga tillräcklig
anledning att avstyrka förslaget.
Länsstyrelsen i Södermanlands län hade icke någon principiell invändning att
framställa mot budgetårets förläggning till tiden den 1 juli—den 30 juni. men vore
oviss, huruvida denna omläggning skulle kunna ske redan år 1923.
Omläggningen borde i allt fall ej ske förr, än sådan ändring vidtagits i
taxeringsförordningen, att tiden för prövningsnämndens sammanträde avsevärt framflyttades,
emedan eljest omläggningen skulle medföra alltför stor anhopning av
göromål å landskontoren under sommarmånaderna. Något beslut om omläggning
borde fördenskull icke fattas så tidigt som vid 1921 års riksdag, helst som reformen
ifråga icke kunde anses höra till dem, som krävde ett brådstörtat genomförande.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har tillstyrkt förslaget, men uttalar sig för
att — även oavsett budgetårets omläggning — tiden för avslutandet av prövningsnämndens
arbete måtte framskjutas så långt som möjligt med bibehållande av
november och december månader såsom tid för kronouppbörden.
Länsstyrelsen i Kalmar län har förordat budgetårets omläggning till tiden
den 1 juli—BO juni, under förutsättning att tiden för prövningsnämndens sammanträde
framflyttades.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att länsstyrelsen icke tvekade att
i huvudsak tillstyrka budgetårets omläggning på sätt, som föreslagits, men ansåge
sig länsstyrelsen böra framhålla önskvärdheten av, att denna omläggning icke måtte
bliva genomförd förr, än frågan om taxeringsväsendets omorganisation efter noggrann
prövning erhållit sin lösning.
Länsstyrelsen i Värmlands län har ansett, att budgetårets omläggning på
föreslaget sätt komme att utöva ganska ringa inverkan på gällande grunder för
skatteväsendet. Landskontorets bokslutsarbeten borde nämligen med de arbetskrafter,
som funnes till förfogande, kunna ordnas oberoende av de med prövningsnämnden
förbundna arbeten. Länsstyrelsen kunde därför fullt ansluta sig till
kommitténs mening, att denna nämnds sammanträden kunde utan verklig olägenhet
bibehållas vid nuvarande tider även efter ändring av budgetåret.
Reformen kunde för övrigt underlättas genom framskjutande av skatteuppbörden
en månad, varigenom väsentlig lättnad i arbetet kunde beredas häradsskrivarna
och landskontoret beredas möjlighet att verkställa granskning av de
i taxeringslängderna införda skattebeloppen. Eventuellt kunde uppbörden skjutas
in på januari månad, enär uppbörden även med en sådan anordning började att
inflyta redan under budgetårets sjätte månad.
Jämte ändring i gällande uppbördsreglemente rörande framflyttande av tiden
för allmänna uppbördens verkställande å landet syntes enligt länsstyrelsens mening
lämpligen böra underställas 1921 års riksdags prövning frågan om ändring i gällande
taxering.sförordning angående ordningen för uträkning i taxeringslängden av skatte
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Marin förvaltningen.
Kungl. Maj:te proposition Nr 201.
beloppen och landskontorets därmed sammanhängande granskningsarbete beträffande
samma längder, i båda hänseenden att träda i tillämpning med det nya budgetårets
ingång.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har tillstyrkt förslaget samt framhållit, att
den till särskild utredning hänskjuta omläggningen av taxeringsväsendet och debiteringsarbetet
borde, om den befunnes lämplig, beslutas i så god tid som möjligt
före omläggningen av budgetåret, eller med andra ord redan vid 1921 års riksdag.
. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har framhållit, att, därest tillräcklig
ökning i den ordinarie personalen å landskontoret beviljades, något hinder icke
mötte för den föreslagna omläggningen av budgetåret.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att för länsstyrelsens arbete vore
visserligen en del svårigheter förbundna med den föreslagna omläggningen av budgetåret,
men att dessa icke vore av den omfattning, att de borde förhindra den föreslagna
anordningen, om densamma ur andra synpunkter skulle befinnas böra komma
till utförande.
Beträffande de verk och myndigheter i övrigt, som avgivit principutlåtande
i förevarande fråga, har endast marinförvaltningen avstyrkt förslaget.
Marinförvaltningen, som redan i sitt till statskontoret den 21 maj 1918 avgivna
yttrande angående ifrågasatt omläggning av budgetåret funnit sig icke kunna
tillstyrka en sådan omläggning, har nämligen ansett det föreliggande betänkandet,
vilket utmynnade i ett förslag om budgetårets omläggning snarast möjligt till tiden
1 juli—30 juni, icke vara ägnat att häva ämbetsverkets i berörda yttrande framhållna
betänkligheter, även om under vissa av kommittén angivna förutsättningar
betänkligheterna något förringades.
Den av kommittén föreslagna framflyttningen av tidpunkten för avgivande
av riksdagspetita till den 1 oktober kunde väl i någon mån underlätta reformens
genomförande, änskönt, därest man verkligen ville undvika användande i särskilda
fall av tilläggsstat eller förskottsanvisningar, denna framflyttning ingalunda kunde
anses till fyllest. Med hänsyn till önskvärdheten av, att vunna erfarenheter vid
marinens övningar, speciellt skjutskolorna, vilka avslutades först i slutet av september
eller början av oktober, samt särskilda omständigheter, som under övningarna inträffat,
omedelbart kunde beaktas vid framläggande av riksdagspetita, syntes tidpunkten
för avgivande av dessa böra framflyttas åtmintone till den 15 oktober.
Den utan gensägelse viktigaste av de av kommittén angivna förutsättningarna
för reformens genomförande vore den, att riksdagens budgetbehandling bedreves på
sådant sätt, att besluten rörande statsregleringen i allmänhet kunde vara Kungl.
Maj:t tillhanda beträffande försvarsdepartementet senast den 15 mai och i övrigt
den 1 juni.
I avseende därå ville marinförvaltningen betona, att, även om av den centrala
förvaltningsmyndigheten och de underordnade lokala myndigheterna i förväg utfördes
allt det förberedande arbete, som för beslutens genomförande kunde vara möjligt,
besluten, vad marinen anginge, vid den ifrågasatta omläggningen måste komma den
centrala förvaltningsmyndigheten tillhanda senast den 15 maj. Även denna tid vore
visserligen utomordentligt knappt tillmätt; en senare tidpunkt skulle medföra de
allvarligaste vådor och oreda i förvaltningsarbetet, i främsta rummet för lokalmyndigheterna
och speciellt i fråga om varvsdriften.
17
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 201.
Men det måste anses synnerligen tvivelaktigt, att besluten skulle kunna inom
den sålunda angivna tiden komma ens Kungl. Maj:t tillhanda. Att marinförvaltningen
därför, trots de lockande fördelarna med reformen, allt fortfarande måste
ställa sig synnerligen betänksam i fråga om densamma, vore givet.
Det torde visserligen icke kunna förnekas, att tillägiisstaten de senare åren
erhållit en omfattning, som ej stode i skälig proportion till den för respektive
löpande år av föregående års riksdag fastställda riksstat. Men detta missförhållande
hade, åtminstone vad marinens förvaltningsområde anginge, kunnat väsentligen förebyggas,
om de av ämbetsverket framförda oavvisliga anslagskraven blivit tillgodosedda
genom deras uppförande i vanlig ordning i riksstaten för respektive år. Då
så emellertid i stor omfattning icke ägt rum, men anslagskraven i allt fall kvarstått,
hade de måst sedermera tillgodoses genom deras upptagande vid en senare riksdag
på tilläggsstat.
Med all sannolikhet torde enahanda gälla jämväl andra förvaltningsområden
än marinen.
Skulle emellertid trots de avsevärda nackdelar och vådor i fråga om en omsorgsfullt
planerad och ledd statsförvaltning, vilka den föreslagna reformen med
visshet kunde väntas föra med sig, denna dock av statsfinansiella skäl prövas böra
komma till stånd, hölle marinförvaltningen i anslutning till det ovan sagda före,
att tidpunkten för riksdagspetitas framläggande från centralmyndigheternas
sida borde framflyttas åtminstone till den 15 oktober, samt
att betryggande åtgärder måste vidtagas i syfte, att besluten i avseende å
statsregleringen skulle komma den centrala förvaltningsmyndigheten tillhanda senast
den 15 maj.
Vid ärendets föredragning i marinförvaltningen anmäldes avvikande meningar
av marinöverkommissarien B. Boalt och dåvarande majoren, numera överstelöjtnanten
S. E. Bjuggren.
Marinöverkommissarien Boalt yttrade därvid bland annat: »Marinförvaltningen
har icke förbisett svårigheten att finansiera ti!läggsstaten. I annat fall skulle anspråken
för extra anslag å denna stat med visshet hava blivit betydligt högre.
Grunden för tilläggsstatens användning är givetvis att få de extra anslagen tillgängliga
snarast möjligt efter riksdagens beslut. Samma mål vinnes jämväl genom
den föreslagna omläggningen av budgetåret, då ju därefter samtliga anslag bliva
tillgängliga kort tid, efter det de blivit beslutade. Denna betydande fördel för marinen
bör icke underskattas.
Därjämte torde det böra framhållas, att, om de föreslagna förändringarna
rörande statsförvaltningens handläggning av budgetfrågor bliva verklighet och genomföras
på ett förvaltningstekniskt riktigt sätt, detta kommer att medföra en avsevärd
arbetslättnad för marinförvaltningen.
Andra olägenheter för marinen av budgetårets omläggning, än dem kommittén
framhållit, hava mig veterligen icke kunnat påvisas. Dessa olägenheter åter kunna
undvikas på sätt kommittén angivit.
Då kommitténs förslag för marinen innebär stora fördelar men icke några
olägenheter, som icke lätt kunna undvikas, har jag ansett marinförvaltningen böra
tillstyrka förslaget.»
Överstelöjtnanten Bjuggren anförde, att han för sin del icke ansett sig höra
biträda marinförvaltningens yrkande angående framflyttning av tiden för ingivande av
riksdagsäskande till 15 oktober i stället för av -kommitterade föreslagna 1 oktober.
bihang Ull riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 170 höft. (Nr 201.) 3
18
Kammarkollegium
m. fl.
Fångvårdsstyrelsen
.
Arméförval l
ningen.
Chefen för
sjö kar teverkit.
Kun<j\. Maj:ts proposition Nr 201.
Kammarkollegium, bank- och fondinspektionen, styrelsen för postsparbanken,
nationalmuseum, vetenskapsakademien, institutet och förskolan för blinda å Tomteboda,
stuteriöverstyrelsen, lantmäteristyrelsen, Sveriges geologiska undersökning,
veterinärhögskolan, lotsstyrelsen samt patent- och registreringsverket hava tillstyrkt
reformen utan att närmare uttala sig rörande densamma.
Fångvårdsstyrelsen har framhållit, att ur räkenskapsteknisk synpunkt funnes,
vad anginge fångvården, inga hinder för omläggning av budgetåret på föreslaget
sätt.
Arméförvaltningen har tillstyrkt förslaget under förutsättning
dels att av anledningar, som i yttrandet närmare utvecklas, reservationsanslagen
till vapen och ammunition in. in. samt till byggnader, övningsfält och skjutbanor
för tiden 1 januari -30 juni 1923 fastställdes, det förra anslaget, i vad det
avsåge ammunitionsanskaffning, till belopp, täckande hela årsbehovet och det senare
anslaget beträffande den i detsamma ingående titeln »större reparationer» till 75 å
80 procent av det erforderliga årsbeloppet;
dels att de för en omläggning av budgetåret av kommittén föreslagna villkoren
bleve beaktade, särskilt i vad de avsåge, att tidpunkten för avgivande av riksdagspetita
skulle framflyttas till den 1 oktober; att riksdagens budgetbehandling så planlädes,
att beslut rörande statsregleringen i allmänhet kunde vara Kungl. Maj:t tillhanda
beträffande försvarsdepartementet senast den 15 maj; samt att slutligen tillfälle
bereddes en särskild tjänsteman inom försvarsdepartementet samt arméförvaltningen
att följa riksdagens arbeten för att kunna vidtaga de av riksdagens beslut
påkallade åtgärder.
Chefen för sjökarteverket anför, att den föreslagna omläggningen av budgetåret
skulle i ett avseende innebära en ostridig förbättring, nämligen så till vida
att tidpunkten för avgivandet av anslagsäskanden skulle flyttas ett halvår närmare
den tidpunkt, då anslagen komme att tagas i bruk, men denna fördel vore för sjökarteverkets
del av ringa betydelse i jämförelse med de olägenheter, som kunde
uppstå genom omläggningen. Sålunda komme anordningen att förlägga bokslutet
till en tidpunkt av året, då kartverkets arbeten vore intensivast, kartförsäljningen
livligast och den ekonomiska ställningen svårast att med säkerhet fixera, otvivelaktigt
att medföra olägenheter. De utgifter, som mätningsfartygens expeditioner
och underhåll droge med sig, bleve nämligen i många fall icke av kartverkschefen
kända förr än efter ett par månaders förlopp. Det vore därför tryggare att få
gorå bokslutet vid årsskiftet, då mätningsfartygen vore upplagda, och verksamheten
i övrigt stillnat av. Denna olägenhet syntes dock icke vara oöverkombg. Förhållandet
föranledde emellertid till den erinran, att en omläggning av budgetåret
till tiden den 1 oktober—30 september skulle vara mycket acceptabel för kartverket
och kunde väl anpassas till såväl arbetsplanen som bokslutet. Ett finansår, omfattande
tiden 1 april—31 mars, skulle även lämpa sig bättre än ett, som började
den 1 juli.
Slutligen bär kartverkschefen föreslagit vissa utvägar att mildra olägenheten
av en omläggning av finansåret till 1 juli—30 juni, exempelvis att riksdagen med
företrädesrätt skulle behandla budgeterna för sjökarteverket och därmed likställda
19
Kungl. Maj:ts proposition Hr 201.
institutioner, eventuellt sammanförda till en grupp, så att beslut kunde föreligga redan
i februari eller åtminstone i mars månad.
Riksförsäkringsanstalten yttrar, att, därest en omläggning av budgetåret på
föreslaget sätt skulle anses önskvärd av statsfinansiella skäl, ville riksförsäkringsanstalten
för sin del ej motsätta sig densamma.
Riksförsäkringsanstalten måste emellertid på det bestämdaste framhålla, att
riksförsäkringsanstaltens försäkringsräkenskaper fortfarande måste avslutas för kalenderår.
Riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet vore nämligen till stor del
byggd på uppgifter, som .arbetsgivarna lämnade ur sina i allmänhet för kalenderår
avslutade räkenskaper. Även de uppgifter rörande arbetsgivare, som hämtades ur
mantalslängderna, avsåge kalenderår. På grund härav måste också försäkringsavgifterna
i regel avse kalenderår.
Socialstyrelsen anför, att ehuru den ifrågasatta omläggningen av budgetåret
icke torde kunna genomföras utan en del smärre olägenheter, vilka även av kommittén
påpekats, torde enligt styrelsens mening fördelarna av omläggningen komma
att bliva så övervägande, att styrelsen ansåge sig kunna förorda densamma, helst
som en dylik omläggning med hänsyn särskilt till styrelsens egen verksamhet icke
förväntades medföra några nämnvärda svårigheter.
Pensionsstyrelsen yttrar, att styrelsen för sin del icke hade något att erinra
mot den ifrågasatta ändringen av budgetåret, men funne för tillämpningen av nytt
budgetår en del särskilda föreskrifter erforderliga med avseende å gällande instruktion
och avlöningsbestämmelser för ämbetsverket m. m.
Medicinalstyrelsen har anfört, att styrelsen icke hade något att erinra mot
kommitténs förslag rörande omläggning av budgetåret till tiden den 1 juli—den 30
juni. En sådan omläggning skulle för medicinalstyrelsens vidkommande icke medföra
någon som helst olägenhet, vare sig med hänsyn till beräkningen av de för
styrelsens förvaltning erforderliga statsanslag eller med hänsyn till avslutningen av
styrelsens och densamma underlydande myndigheters räkenskaper.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar, att styrelsen ansluta sig till förslaget
om budgetårets omläggning till tiden den 1 juli—den 30 juni. Kapitalbokslutsåret
borde, såsom jämväl kommittén syntes hava förutsatt, omfatta samma tid.
och borde därvid icke blott budget- utan även kapitalbokslutsredovisningen för
samma år föreläggas nästsammanträdande statsrevision efter räkenskapsårets slut.
Skulle rikshuvudbokens upprättande icke medhinnas till denna tid, syntes olägenheten
av rikshuvudbokens granskning ett halvt år senare än för närvarande vore
fallet vara att föredraga framför dualismen i redovisningen med ett budgetår den
1 juli—30 juni och ett kapitalbokslutskalenderår samt i följd därav äventyrandet
av reda i räkenskapsväsendet. För det fall att den statsrevisionen förelagda budgets-
och kapitalbokslutsredovisningen icke omfattade samma år, syntes grundlagsändring
vara av nöden i syfte att grunda författningsenlig rätt för statsrevisionen
att granska båda dessa redovisningar, något som icke syntes vara förenligt med
grundlagens nuvarande eller ifrågasatta ordalydelse i det vilande grundlagsförslaget.
Uiksfbrsäkriti
granat
alten
Socialstyrel
sen.
Pensionsst
yr elsen.
Mtdicinai*
t yr el sm.
Väg- och
rattenby gg - n a ds styre Isen.
20
Byggnads
styrelsen.
Mynt- och
■justcr ingsverket.
Statistiska
centralbyrån,
Kungl. Muj:ts proposition Nr 201.
Byggnadsstyrelsen har anfört, att styrelsen för sin del icke hade något att
i princip erinra mot en omläggning av budgetåret till tiden 1 juli—30 juni, räknat
från den 1 juli 1923.
Dock ansåge sig styrelsen icke böra underlåta att framhålla, att för närvarande
verkställandet av all granskning av länsstyrelsernas årsräkningar ävensom
utarbetandet inom styrelsen av de årliga gener al fors] agen beträffande underhållsarbeten
in. m. å kronans under styrelsens inseende ställda byggnader ägde rum
under vintermånaderna, då i regel byggnadsarbetena läge nere, under det att de i
de av Kungl. Maj:t fastställda generalförslagen upptagna arbetena sedermera komme
till utförande under den därför lämpligaste tiden av året. Den nu ifrågasatta omläggningen
av budgetåret skulle däremot medföra, att såväl omförmälda granskningsarbete
och uppgörandet av generalförslagen som arbetenas utförande komme
att sammanföras under den för semesterledigheter i regel använda tiden av året,
vilket givetvis måste sägas medföra, förutom en högst ojämn fördelning av styrelsens
arbete i berörda hänseenden, icke obetydliga olägenheter för ämbetsverkets
personal.
Mynt- och justeringsverket yttrar, att med en budgetperiod 1 juli-30 juni
skulle den personal, som hade att taga befattning med boksluten, få möjligheten
till sommarsemester i hög grad beskuren, varav åter skulle följa avsevärda svårigheter
med avseende å kontrollstämplingsförrättarnas rekrytering.
Vidare framhåller mynt- och justeringsverket, att liksom omläggning av
räkenskapsåret för riksbanken icke ansetts lämplig, så syntes vissa omständigheter
tala för, att någon omläggning av räkenskapsåret för mynt- och justeringsverket
icke heller^ borde vidtagas, även om budgetåret förändrades. Huvudparten av verkets
överskott å dess rörelse inginge nämligen icke automatiskt till den allmänna statsieglerängen
utan först etter särskilt beslut av riksdagen. Enligt Kungl. brev den
22 juni 1911 skulle nämligen uppkommande överskott å inkomsterna av mynt- och
justeringsverkets verksamhet tillsvidare användas uteslutande för det ändamål, som
avsäges med anslaget till bestridande av de med verkets drift förenade kostnader.
Nagra kapitalökningsanslag förekomme heller icke för mynt- och justeringsverket,
utan vid förekommande fall anvisades erforderliga medel att utgå från reservationerna
å nyssnämnda anslag. Några större olägenheter syntes därför icke behöva
följa av, att kalenderåret bibehölles såsom räkenskapsår i fråga om mynt- och iusteriugsverket.
J
Statistiska centralbyrån har anfört, att några olägenheter icke syntes vara
att befara av en ändring av budgetåret i den ifrågasatta riktningen.
Visserligen torde det kunna dragas i tvivelsmål, huruvida de utvägar, som
budgetarskommittén anvisat för påskyndande av budgetbehandlingen och därmed
sammanhängande administrativa åtgärder, skulle i tillämpningen visa sig tillräckligt
effektiva, sa att riksstaten och särskilt verkställighetsföreskrifterna hunne
komma ämbetsverken tillhanda, innan de trädde i kraft. Denna omständighet syntes
emellertid icke höra tillmätas större betydelse beträffande statistiska centralbyrån,
som icke hade någon underlydande förvaltning.
Endast i ett hänseende kunde omläggningen av budgetåret sägas speciellt
beröra centralbyråns verksamhetsområde. Statskontoret hade i sitt budgetårskom
-
21
Kungl. Maj.ts proposition Nr 201.
mittens betänkande vidfogade utlåtande över kassaförlagskommitténs förslag framhållit,
att länsstyrelsernas redovisningar av landstingsmedel borde omfatta budgetår.
Då det emellertid icke ifrågasatts att göra någon ändring i § 55 av landstingsförordningen,
enligt vilken landstingens räkenskaper skulle ställas på kalenderår,
och då vidare gällande, av Kungl. Maj:t den 9 november 1917 fastställda formulär
för de räkenskapssammandrag, som skulle av landstingen årligen avgivas till statistiska
centralbyrån, föreskreve, att i dessa sammandrag de debiterade och influtua
skatterna skulle upptagas enligt de för räkenskaps- (d. v. s. kalender-) året av
länsstyrelserna avlämnade redovisningarna, torde det för en så vitt möjligt rationell
redovisning av dessa skatter i landstingens räkenskapssammandrag vara nödvändigt,
att, även om budgetåret för statsräkenskaperna omlades, länsstyrelsernas till landstingen
överlämnade redovisningar över uppbörden av landstingsmedel fortfarande
ställdes på kalenderår, och att således ingen ändring skedde i landstingsförordningens
§ 50. Vad nu anförts om landstingsmedlen och landstingsförordningens § 50 ägde
motsvarande tillämpning på bidragen till skjutsentreprenaderna och sista stycket
av 55 § i skjutsstadgan.
Generaltullstyrelsen har icke haft något att erinra mot förslaget.
Styrelsen förutsatte emellertid, att meddelande om tullverkets stater för det
stundande budgetåret komme styrelsen tillhanda i god tid.
Kontrollstyrelsen har tillkännagivit, att styrelsen i princip icke hade något
att erinra emot budgetårskommitténs förenämnda förslag till omläggning av budgetåret.
Kontrollstyrelsen ansåge sig emellertid, anför styrelsen vidare, redan i detta
sammanhang böra erinra därom, att den av kommittén föreslagna anordningen vid
övergången från nuvarande budgetår till det nya budgetåret, nämligen att halvåret
den 1 januari 1923—den 30 juni 1923 skulle utgöra ett budgetår, torde föra med
sig vissa konsekvenser i avseende å den avsättning av rusdrycksmedel, som enligt
förordningen av den 18 juli 1913 (nr 199) angående statsverkets fond av rusdrycksmedel
skulle äga rum till sagda fond. I enlighet med föreskrifterna i berörda förordning
skulle nämligen för närvarande av de s. k. rusdrycksmedlen avsättas till
fonden vad som för varje år översköte ett belopp av cirka 18,800.000 kronor.
Uppenbart torde vara, att, enär det i förordningen talades om »år», därmed avsåges
ett helt budgetår. Därest nu året skulle, på sätt kommittén föreslagit, halveras
och övergängsbudgetåret sålunda motsvara ett halvår, borde uppenbarligen en sådan
bestämmelse samtidigt antagas, att avsättningen till fonden komme att äga rum
på grundvalen av hälften av det medeltal, som annars bort ifrågakomma.
Det torde emellertid icke vara nödvändigt att inkomma med förslag härom
till 1921 års riksdag, utan syntes det vara tillräckligt att förslag till övergångsbestämmelser,
i vad det avsåge avsättningen till rusdrycksmedelsfonden, framlades
i samband med de övriga bestämmelser, som avsåge övergången till det nya budgetåret.
Kontrollstyrelsen hade därför allenast velat erinra om ovanberörda förhållande
för den åtgärd, som framdeles kunde ifrågakomma.
Skolöverstyrelsen har tillstyrkt, att åtgärder vid 1921 års riksdag måtte vidtagas
för budgetårsreformens snara genomförande på föreslaget sätt, och har fram
-
GencnUuUstyrelsen.
Kontroll
styrelsen.
Skolöver
styrelsen.
Lantbruksstyr
elsen.
22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
hållit, att beträffande överstyrelsens speciella verksamhetsområde förslaget skulle
medföra den mycket betydande fördelen, att budgetår och arbetsår komme att
sammanfalla.
Beträffande kommitténs förutsättning att vid framtida avgivande av riksdagspetita
verkställighetsföreskrifter och vad därmed ägde sammanhang i regel skulle1
utarbetas, samtidigt med framställningarna i anslagsfrågorna, ville styrelsen emellertid
erinra, att ett icke oväsentligt antal framställningar inom överstyrelsens
verksamhetsområde vore av den natur, att även en i och för sig mindre betydande
modifiering av det ursprungliga förslaget kunde nödvändiggöra en betydande omläggning
av dispositionerna för respektive anslags användning. Upprätthölles
därför kravet på verkställighetsföreskrifternas detaljerade utarbetande i samband
med den för riksdagen avsedda framställningen, komme detta att medföra ett dubbelarbete,
som icke kunde undgå att utöva en för överstyrelsens verksamhet i övrigt
mindre gynnsam inverkan. Efter överstyrelsens uppfattning syntes det avsedda
ändamålet lämpligast kunna vinnas därigenom att överstyrelsen, sedan Kungl. Majrts
framställning i ett ärende blivit känd, företoge utarbetande av förslag till erforderliga
författningsföreskrifter för att antingen omedelbart därefter eller sedermera,
när riksdagens ståndpunkt till det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget fixerats,
överlämna desamma till Kungl. Maj:t. Genom ett sådant tillvägagångssätt skulle
vid åtskilliga principiellt nya initiativ eller organisatoriskt mera ingripande reformer
säkrare förutsättningar föreligga för verkställighetsföreskrifternas definitiva utarbetande.
Utan att alltså vilja bestrida lämpligheten att, där så ändamålsenligen och
utan men för arbetet i övrigt kunde ske, den av kommittén anvisade vägen följdes,
ville överstyrelsen betona, att fastslåendet av en regelmässig tillämpning av det
ifrågasatta förfaringssättet vore ägnat att ingiva vissa betänkligheter.
Lantbruksstyrelsen har ansett, att föreliggande reformförslag vore uteslutande
avsett att så långt som möjligt undanröja de svårigheter, som för närvarande vore
förenade med uppgörandet av statsregleringen, och att detsamma ur denna synpunkt
innebure avsevärda fördelar. Framhållas måste emellertid, yttrar styrelsen, att i
och med inträdandet av en sjunkande prisnivå och ett mera stabiliserat penningeyärde
reformens aktualitet i hög grad förminskades. Och det syntes styrelsen kunna
ifrågasättas, huruvida icke under mera normala förhållanden tidigare tillämpade
metoder för tillgodoseende av vid ordinarie statsregleringarnas uppgörande oförutsedda
behov vore att föredraga med hänsyn till de svårigheter, reformen komme
att medföra för Kungl. Maj:t och administrationen i övrigt, när det gällde att giva
verkställighet åt statsregleringsbesluten. Exempelvis skulle det beträffande lantbruksstyrelsens
förvaltningsområde medföra allt för mycket dubbelarbete att redan
vid riksdagspetitas avgivande även framlägga fullständiga förslag till verkställighetsåtgärder,
inberäknat förslag till nya författningar och ändringar i redan existerande
sådana. Ett förständigande i angivna hänseende skulle för lantbruksstyrelsens
vidkommande säkerligen nödvändiggöra ökning i styrelsens arbetskrafter.
Med hänsyn till anslagsfrågornas stora antal torde vidare möjligheten att
före det nya budgetårets början i någon mera avsevärd omfattning medhinna erforderliga
verkställighetsåtgärder i anledning av en beslutad statsreglering icke vara
så synnerligen stor med hänsyn till den korta tid, som härför stode till buds. An
-
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201-
märkas irlåste dock, att måhända i de flesta fall förslag i förekommande ämnen
måste infordras från hushållningssällskap och andra korporationer, statsunderstödda
enskilda institutioner m. fl. Under angivna förhållanden kunde det säkerligen icke
undvikas, att i många, måhända i flertalet fall framför allt nya författningar men
även en del andra verkställighetsåtgärder medhunnes först ett gott stycke in på
det nya budgetåret. Kommittén hade visserligen ansett även denna senare utväg
vara användbar, men enligt lantbruksstyrelsens åsikt kunde densamma icke betraktas
annat än såsom en nödfallsutväg.
Efter att hava framhållit berörda, med reformen förenade olägenheter, anför
styrelsen, att den icke ansett sig böra bedöma, i vad mån dessa olägenheter kunde
uppvägas av de fördelar, en omläggning av budgetåret skulle medföra för Kungl.
Maj:t och riksdagen vid statsregleringens uppgörande.
Rikets allmänna kartverk har framhållit, att den föreslagna omläggningen
av budget- och räkenskapsåret skulle för kartverket medföra övervägande olägenheter,
vilka dock icke vore omöjliga att neutralisera.
Kommerskollegium har anfört, att budgetårets förläggande till tiden 1 juli —
30 juni i stället för kalenderåret givetvis skulle — under förutsättning att räkenskapsåret
vid försvarsförvaltningen och de affärsdrivande verken komme att underkastas
motsvarande omläggning — i den mån som kollegium hade att från statliga
myndigheter mottaga och för de kollegium åliggande statistiska årsberättelserna
bearbeta statistiska primäruppgifter, medföra vissa olägenheter, men syntes kollegium
emellertid dessa olägenheter åtminstone för det dåvarande vara av underordnad
betydelse, särskilt vid jämförelse med de beaktansvärda fördelar i skilda hänseenden,
en omläggning av budgetåret avsåges skola medföra.
I övrigt hade kollegium intet att erinra mot kommitténs förslag.
Försäkringsinspektionen, som förklarat sig icke hava något att för sin del
erinra mot den tilltänkta förändringen av budgetåret, har i fråga om finansieringen
av övergångsbudgeten anfört, att å anslaget till upprätthållande av inspektionens
verksamhet vid 1919 års utgång förefanns en reservation å icke mindre än 468,152
kronor 37 öre, samt att det syntes sannolikt, att de årliga bidrag, som inflöte frän
försäkringsbolagen, åtminstone under den närmaste framtiden torde komma att förslå
till täckande av inspektionens årliga utgifter.
Generalpoststyrelsen framhåller, att enligt dess mening en omläggning av
budgetåret på nu ifrågasatt sätt innebure stora fördelar och vore principiellt riktig.
Fluktuationer beträffande handel och industri inverkade i hög grad på postverkets
inkomster och utgifter. Ju närmare budgetåret sammanfölle med tidpunkten för
upprättandet av förslag till utgiftsstat och inkomstberäkning, desto större utsikt
förefunnes för att kunna någorlunda bedöma, huru postverkets ekonomiska förhållanden
komme att gestalta sig under ett kommande budgetår.
En framflyttning av budgetåret till att omfatta tiden 1 juli—30 juni skulle
alltså i huvudsak medföra följande fördelar, nämligen att inkomstberäkningen bleve
mera tillförlitlig än förut, att utgifterna kunde bättre överskådas och beräknas samt
Bi ket s allmänna
kartverk.
Kommers
kollegium.
Försäkrings
inspektionen,
Gcneralpost
styrelsen.
Telegraf
styrelsen.
JUmvN gäst
yr elsen.
Vattenfalls
styrelsen.
24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
att förskott å medel, anvisade till bestridande av utgifter för kapitalökning, skulle,
om ock icke helt och hållet, till stor del kunna undvikas.
En förutsättning för omläggningens genomförande vore emellertid, att alla
skrivelser med sådana föreskrifter i med budgeten sammanhängande ärenden, som
skulle tillämpas från budgetårets ingång, komme vederbörande verk tillhanda i så
god tid, att erforderliga verkställighetsåtgärder icke äventyrades.
Telegrafstyrelsen erinrar, att den av kommitterade omförmälda förutsättningen
för den ifrågasatta reformen vore, att statens räkenskapsväsende ordnades
så, att riksbokslutet kunde föreligga inom 3 månader efter budgetårets utgång, men
säger sig telegrafstyrelsen icke kunna med säkerhet ställa i utsikt, att telegrafverkets
bokslut i därför erforderliga delar skulle kunna medhinnas i tillräckligt god
tid. I bästa fall komme denna ordning att medföra ett synnerligen forcerat arbete
under eftersommaren.
Järnvägsstyrelsen gör, efter att hava påvisat vissa fördelar av det föreliggande
reformförslagets antagande samt berört vissa olägenheter, som enligt styrelsens
åsikt skulle följa av ett bifall till förslaget ifråga, det uttalandet, att styrelsen
för sin del icke ansåge, att sådana olägenheter för verkets förvaltning skulle följa
av den föreslagna omläggningen av budgetåret till tiden 1 juli—30 juni, att styrelsen
ville avstyrka dess genomförande.
Av vattenfallsstyrelsens yttrande framgår, att styrelsen funne en omläggning
av budgetåret till tiden 1 juli—30 juni synnerligen önskvärd. Enligt styrelsens
mening vore det emellertid lämpligast, om kalenderåret kunde bibehållas såsom
räkenskapsår för statens vattenfalIsverk. Dock säger sig styrelsen icke vilja motsätta
sig en omläggning jämväl av räkenskapsåret för nämnda verk, därest en dylik
åtgärd verkligen befunnes vara en oundgänglig konsekvens av budgetårets omläggning.
De av kommittén härför anförda skäl hade styrelsen emellertid icke funnit
fullt övertygande.
Nödvändiga förutsättningar för eu omläggning av räkenskapsåret vore, enligt
styrelsens åsikt, i allt fall införandet av halvårsbokslut samt vidtagandet av övriga
av kommittén omförmälda åtgärder för avhjälpande av de med cn dylik omläggning
förenade olägenheter.
I övrigt hade styrelsen icke något principiellt att invända mot kommitténs
förslag. Styrelsen hade emellertid ansett sig böra bringa i erinran, hurusom Kungl.
Maj:t i kungörelser den 23 maj 1884 (nr 27) och den 14 oktober 1910 (nr 113)
förordnat, att alla centrala förvaltande verk ävensom övriga verk och inrättningar,
som åtnjöte statsanslag, skulle årligen före den 15 september, i och för deras räkenskapers
granskning av riksdagens revisorer, till finansdepartementet insända till
Kungl. Maj:t ställda berättelser om den dem tillhörande förvaltning eller om utövad
verksamhet den tid, för vilken avslutade räkenskaper böra vid den närmast förestående
revisionen företes, samt vid dessa berättelser foga räkenskapssammandrag,
avfattade i samma form som i berättelsen angående näst föregående statsrevision
begagnats.
Efter en omläggning av såväl budgetåret som räkenskapsåret bleve det givetvis,
25
Kutigl. Maj ds proposition Nr 201.
även oavsett eu anhopning av göromål under tiden 1 juli—1 oktober, som eu dylik
omläggning skulle föra med sig, omöjligt att under hösten kunna tillhandahålla riksdagens
revisorer någon förvaltningsberättelse för närmast föregående räkenskapsår.
Domänstyrelsen har framhållit, att styrelsen för sin del vore av den uppfattningen,
att en omläggning på av kommittén föreslaget sätt av räkenskapsåret skulle
i betänklig grad verka hinderligt på jägmästarnas arbete ute i skogarna, då ju
deras tjänstgöring under sommar och höst, medan marken vore bar, måste vara
förlagd huvudsakligast ute å reviren. Avslutandet av medels- och förrådsredovisningarna
vid juni månads utgång skulle binda jägmästarna vid expeditionsarbetet
under en stor del av juni och juli månader, även om skrivbiträden anlitades, enär
dessa senare i regel endast torde kunna utföra det rent mekaniska arbetet, under
det att de med bokslutet förenade mer krävande uppgifter måste handläggas av
redogöraren personligen. Då det därjämte tillkomme jägmästarna att under sensommaren
avgiva förslag med specificerade kostnadsberäkningar till de torv altningsåtgärdei,
vilka under nästpåföljande år borde inom deras förvaltningsområden vidtagas, samt
i och med den föreslagna omläggningen av räkenskapsåret under sommar- eller
hösttid utarbeta årsstatistiken, bleve därigenom jägmästarna huvudsakligast upptagna
av expeditionsgöromål under den tid, då deras verksamhet vore mest nödvändig ute
i skogarna. Särskilt ofördelaktigt skulle ett sådant förhållande återverka på jägmästarnas
tjänstgöring i övre Norrland, där tiden vore tämligen starkt begränsad
för sådana förrättningar, som måste utföras, då marken vore bär.
Eu omläggning av budgetåret på föreslaget sätt skulle sålunda, säl skilt vad
Norrland beträffade, föranleda anställandet ej blott av ett ökat antal skrivbiträden,
utan även av ett avsevärt antal revirassistenter, varigenom domänverkets driftkostnader
skulle ytterligare ökas.
Under dittillsvarande förhållanden med räkenskapsåret sammanfallande med
kalenderåret kunde för bokslutet och statistiken erforderliga uppgifter utai betas av
jägmästarna under vintern eller den del av året, då deras tjänstgöring, vad större
''delen av landet beträffade, under längre tid ute i skogen vore mindre av behovet
påkallad. Dittills hade också eftersträvats att under sommar och höst inskränka jag
mästarnas
expeditionsgöromål till minsta möjliga för att därigenom möjliggöra deras
för revirens rationella skötsel nödvändiga vistande ute i skogarna under denna tid.
Den ifrågasatta omläggningen av räkenskapsåret skulle däremot föranleda ett
steg i motsatt riktning till väsentligt men för jägmästarnas verksamhet i ovan berörda
hänseende.
Vidare har styrelsen anfört, att månatliga rapporter avlämnades tran samtliga
redogörare inom domänstyrelsens förvaltningsområde, och att på dessa rapporter
uppbyggdes månad för månad styrelsens huvudbok. Kapporterna för juni månad
inkomme till styrelsen i början av nästpåföljande juli månad, och sedan desamma
granskats och bokförts komme visserligen — efter budgetårets omläggning på föreslaget
sätt — hela materialet till huvudbokens kassakonto att föreligga färdigt,
ehuru tidigast i slutet av juli månad. Huvudboken innehölle dock en mängd andra
uppgifter, vilka icke med säkerhet hunne samlas, ordnas och bokföras inom sistnämnda
tid. Dit hörde bland annat den s. k. fastighetsliggaren, vars material
hämtades ej blott ur taxeringsnämndernas utan även ur de på hösten sammanträdande
prövningsnämndemas protokoll. En icke alltför snävt begränsad tid måste även
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 170 höft. (Nr 201.) 4
Domän
styrelsen
-
Taxtringssa kfcunniga.
26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
anslås till upprättandet av själva bokslutet och dess eventuella korrigering samt
till huvudbokens renskrivning och bindning. Det ville därför synas styrelsen, som
om huvudboken tidigast den 1 september — och detta endast under allra gynnsammaste
förhållanden — skulle kunna avlämnas till riksräkenskapsverket.
Ställde man därjämte den fordran på huvudboken, att den vid överlämnandet
till nämnda myndighet skulle vara åtföljd av samtliga till densamma hörande veritikationei
icke blott granskade utan även inbundna, syntes räkenskaperna icke under
några förhållanden kunna avlämnas före mitten av september månad.
o Domänstyrelsen både velat erinra därom, enär enligt styrelsens förmenande
frågan om budgetårets omläggning till en del torde vara beroende av, huruvida
räkenskaperna kunde avslutas i sä god tid, att rikshuvudboken kunde ligga färdig
till tiden för statsrevisorernas sammanträde.
Därjämte ansåge sig styrelsen höra framhålla, att genom förläggandet avräkenskapsårets
slut till den 30 juni de vid ämbetsverkets kamerala byrå anställda
befattningshavarna, utgörande omkring hälften av verkets personal, bleve utestängda
från möjligheten att erhålla semester under tiden före mitten av september månad,
ett förhållande som ingalunda komme att inverka fördelaktigt på personalens vare sig
arbetslust eller hälsotillstånd, dä det givetvis vore under den varma årstiden, som
arbetet under ett ständigt stillasittande inne i tjänsterummet vore mest påfrestande
och följaktligen gjorde behovet av ledighet och vila just under denna tid störst.
I fråga om en av professor G. Cassel framhållen detalj, nämligen huruvida
specialstater hunne bliva upprättade före den 1 juli, vore styrelsen av den bestämda
uppfattningen, att detta icke medhunnes. Erfarenheten från de senare åren gåve
nämligen vid handen, att riksdagens beslut rörande domänverkets stater först efter
riksdagens slut delgäves domänstyrelsen.
Gent emot det i kommitténs betänkande gjorda uttalandet, att antalet inkomstrester
skulle med det ifrågasatta nya räkenskapsåret högst väsentligt nedgå,
enär virket i regel såldes på hösten och till stor del likviderades före den 1 juli,
ville styrelsen gorå den erinran, att sagda förhållande gällde endast mellersta och
södra delarna av landet, under det att för landets övriga delar, som likväl i fråga
om virkesförsäljningar intoge främsta rummet, likvid i allmänhet erlades i augusti
för det under föregående höst försålda virket.
Trots de gjorda erinringarna hade domänstyrelsen dock principiellt ej något
att invända mot den föreslagna omläggningen av budgetåret, enär densamma givetvis
vore förenad med vissa fördelar, vilka dock, vad domänverket beträffade, torde
vara begränsade till, att budgetårets början komme att infalla närmare riksdagssessionen,
och att virkesbokföringen komme att förenklas, därigenom att virkesförrådets
ställning bleve framlagd vid en tidpunkt, då förrådet vore avsevärt mindre
än vid kalenderårets utgång.
Styrelsen ansåge sig dock med hänsyn till de stora olägenheter, som den
föreslagna omläggningen av budgetåret skulle medföra för domänförvaltningens verksamhet,
böra för sin del hemställa, att för domänverket räkenskapsåret måtte såsom
hittills få sammanfälla med kalenderåret.
Taxeringssakkunniga hava anfört, att fördelarna av omläggningen hade synts
dem så påtagliga, att i princip intet förekommit att däremot invända. De sakkunniga
hade allenast velat erinra om angelägenheten, åt t prövningsnämndsarbetet
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
förlädes till en senare tidpunkt än den nuvarande. I sådant avseende ämnade de
sakkunniga i samband med utlåtande och förslag i anledning av landskamreramas
framställning till Kungl. Maj:t i ämnet avgiva detaljerat förslag.
Härutöver hade de sakkunniga allenast velat framhålla angelägenheten av,
att statsmakternas beslut om inkomstskatteprocenten bleve länsstyrelserna delgivet
senast den 1 juli varje år.
Vidkommande slutligen den till besvarande av vissa verk ocli myndigheter
hänskjutna frågan, huruvida ett eventuellt genomförande av
omläggningen av budgetåret från och med den 1 juli 1923, i vad anginge
sagda verks och myndigheters ämbetsbefattning, ansåges påkalla
någon särskild framställning redan till 1921 års riksdag, hava de avgivna
utlåtandena givit vid handen att, med undantag av vad i sådant
avseende blivit anfört i nyss återgivna utlåtanden — varöver jag sedermera
skall yttra mig — så icke vore förhållandet.
I själva principfrågan, huruvida överhuvudtaget eu omläggning avbudgetåret
bör vidtagas, har budgetårskommittén alltså funnit sig böra
tillstyrka en sådan omläggning till tiden 1 juli—30 juni; och har kommittén
närmare behandlat denna fråga å sid. 21—33 i dess förut omförmälda
betänkande av den 30 november 1920. Kommittén har därvid
till en början erinrat, att kommittén redan i sin skrivelse den 3 oktober
1919 till dåvarande chefen för finansdepartementet uttalat, att med deu
nuvarande förläggningen av riksdagssessionerna en omläggning av budgetåret
till annan tid än den 1 juli —30 juni knappast kunde komma
ifråga, samt att kommittén ansett sig böra jämväl slutligen vidhålla
denna uppfattning.
Med hänsyn till tiden för riksdagens sammanträde syntes nämligen
budgetåret icke kunna börja tidigare än den 1 juli. De senaste åren
hade statsregleringen förelegat avslutad först kort tid före midsommar.
Visserligen kunde enligt kommitténs mening genom lämpliga anordningar
riksdagens sista beslut i budgetärendena fattas något tidigare, än på
sistone varit händelsen, men då besluten i allmänhet icke kunde förväntas
föreligga förrän omkring deu 1 juni, måste det likväl anses uteslutet
att sätta tiden för budgetårets inträde till en tidigare dag än
den 1 Juli.
Å andra sidan, yttrar kommittén, syntes budgetåret icke kunna
börja senare än den 1 juli. Därför hade ett vägande skäl framförts av
statskontoret, nämligen omöjligheten att med en senare tidpunkt för
finansårets början — och därmed också för dess slut — få budgetredovisningen
färdig i så god tid, att den hunne föreläggas riksdagens revisorer
vid deras sammanträde, även om tiden därför skulle något fram
-
rteformens
allmänna
innebörd.
Hudgetårs
kcnunittén.
28
Kungl. Maj As ''proposition Nr 201.
skjutas. Viktiga fördelar med reformen, som i det följande korame att
framhållas, skulle ock väsentligen beskäras eller alldeles bortfalla, om
tiden för budgetårets början bestämdes till exempelvis den 1 september,
vilket torde vara den tidpunkt, som närmast efter den 1 juli skulle
kunna ifrågakomma såsom begynuelsetermin för ett omlagt budgetår.
För valet av tiden 1 juli—30 juni såsom finansår talade jämväl lämpligheten
av att budgetåret började med jämnt halvår. Den 1 juli hade,
erinrar kommittén, redan tillämpats såsom begynnelsetermin för åtskilliga
budgetbeslut.
Vad sålunda sagts om den lämpligaste begynnelseterminen för
budgetåret gällde givetvis allenast under förutsättning, att riksdagens
sessioner bibehölles vid den nuvarande tidsperioden. Skulle i framtiden
riksdagssessionerna förläggas till annan tid, så att exempelvis en höstsession
jämväl skulle införas och riksdagsarbetet avslutas tidigt på våren,
borde eu motsvarande förskjutning av tiden för budgetårets början
kunna ske.
Bland de fördelar, som, enligt kommitténs åsikt, vore att vinna
av ett, på sätt kommittén föreslagit, omlagt budgetår, vore först att
märka, att förskott å anslag i ett påföljande års riksstat skulle kunna
undvikas, utan att tilläggsstater skulle behöva — åtminstone i hittillsvarande
omfattning — komma till användning. Det torde, anför kommittén,
icke behöva närmare utvecklas, att behovet av förskott av nämnda
slag minskades, ju noggrannare utgifterna i en riksstat kunde beräknas;
och det vore givet, att, ju närmare i tiden riksstaten läge ej blott de
beslut, som fattades angående densamma, utan även alla de utredningar,
som måste föregå uppgörande av förslag därtill, desto säkrare kunde
den bliva, och desto större utsikter hade man, att de i densamma upptagna
anslagsposterna skulle motsvara verklighetens krav.
En begränsning av användningen av tilläggsstater hade ock för
kommittén framstått såsom ett av de viktigaste önskemål, som vore att
vinna med budgetårets omläggning, detta så mycket mera som tilläggsstaterna
— även bortsett från övergångsåret 1918 — kommit att erhålla
en omfattning, som näppeligen varit vid deras införande åsyftad eller
beräknad. Visserligen torde det vara att förvänta, att med ett mera
stabiliserat penningvärde anslag å tilläggsstat icke skulle för framtiden
bliva erforderliga i samma utsträckning som under de seDaste åren.
Men om kalenderåret komme att bibehållas såsom budgetår, torde dock
tilläggsstaterna alltfort erhålla en betydande omfattning, detta jämväl
av den anledning, att införandet av tilläggsstaterna såsom ett mera
normalt led i budgetsystemet syntes hava föranlett en viss benägen
-
29
Kung!,. Maj:ts ''proposition Nr 201.
liet dels att av riksdagen äska anslag att utgå tran en tidigare tidpunkt,
än vad eljest skulle hava varit fallet, dels ock att anlita tilläggsstaten
för erhållande av fyllnad i riksstatsanslag, som tillmätts allt lör knappt,
bland annat emedan man ansett sig kunna utgå från, att genom anslag
å tilläggsstaten rättelse skulle kunna ernås i den ursprungliga beräkningen.
De ©lägenheter, som följde med tilläggsstatssystemet, komme visserligen
att minskas, därest tilläggsstaterna erhölle mindre omfång, men
svårigheterna minskades ej i samma män, som tilläggsstaternas slutsummor
sänktes. De vore i ålit fall betydande.
Den största nackdelen av användandet i större utsträckning av
tilläggsstater vore förbunden med upprättandet av finansplanen. Den
årliga finansplanen komme faktiskt att sönderfalla i två: en för riksstaten
för det kommande året och en för det löpande årets tilläggsstat.
Det sade sig självt, att överblicken över det finansiella läget därigenom
försvårades. Men även reella svårigheter uppstode. För normala fall
toge man givetvis i anspråk alla de inkomstkällor, som lämpligen kunde
utnyttjas för riksstaten. Då sedan tilläggsstat skulle upprättas, gällde
det att söka nya inkomstkällor eller höja avkastningen av redan förefintliga.
Ännu hade finansieringen av tilläggsstaten ej mött svårigheter,
framförallt emedan betydande behållningar å statsverkets kassafond stått
till buds. Sistnämnda förhållande kunde och borde man emellertid ej
räkna med för framtiden. Då komme följaktligen tilläggsstaternas
finansiering att bliva ett problem av helt annan och mera svårlöst natur,
än som varit förknippat med de tillförene upprättade tilläggsstaterna.
Svstemet med vidlyftiga tilläggsstater vore ock i och för sig svårhanterligt
och opraktiskt. Redan upprättandet av statsverkspropositionen
och den därmed korresponderaude propositionen om tilläggsstaten
krävde åtskilligt mera tid och arbetskraft, än om allenast en proposition
skulle avfattas. Motsvarande gällde i än högre grad beiräffande
riksdagsarbetet. I tillämpningen medförde tilläggsstaterna ävenledes besvär
och osäkerhet. Särskilt gällde detta bokföringen och vad därmed
ägde sammanhang. Åven ur rent statistisk synpunkt kunde systemet
med tilläggsstater lätt giva anledning till misstag och förbiseenden.
Att helt avskaffa tilläggsstaterna ansåg kommittén ej låta sig göra,
därest man ville undvika förskottssystemet. En undersökning, som kommittén
med utgångspunkt från 1920 års tilläggsstat utfört, hade emellertid
givit vid handen, att med eu förläggning av budgetåret till
tiden 1 juli—30 juni tilläggsstaten för normala fall borde kunna inskränkas
till ett minimum och måhända för ett eller annat år helt
30
Kunijl. Majtfs proposition Nr 201.
undvaras. Denna sin åsikt bar kommittén närmare utvecklat å sid.
26 — 28 i betänkandet, vartill jag tillåter mig hänvisa.
För att den av kommittén åsyftade begränsningen av tilläggsstatssystemet
skulle kunna komma till stånd, fordrades, yttrar kommittén,
beträffande kapitalökningsanslagen liksom ifråga om de verkliga utgifterna,
att saväl regering som riksdag strängt motsatte sig varje onödig
användning av tilläggsstat. Särskilt av vikt vore att förhindra, att den
föreställningen vunne insteg, att de anslag, som äskades å tilläggsstat,
bleve föremål för mindre noggrann prövning än de anslagskrav, som skulle
tillgodoses å riksstaten.
Det sade sig vidare självt, att genom en förläggning av budgetåret
till exempelvis tiden 1 september—31 augusti möjligheten att
undvika användningen av tilläggsstater skulle bliva väsentligt mindre
än med ett budgetår 1 juli—30 juni, enär behovet av tilläggsstat
växte med tiden mellan statsregleringens fastställande och dess ikraftträdande.
1 detta sammanhang har kommittén även berört ett annat förhållande,
som inverkar på beräkningen av budgetutgifterna. Om
budgetåret nämligen, anför kommittén, slutade så tidigt som den 30
juni, och om tiden för ingivandet till Kungl. Maj:t av vederbörande
verks medelsäskanden för nästkommande riksdag framflyttades till den
1 oktober, borde förvaltningsmyndigheterna kunna grunda sina petita
på räkenskaperna för ett budgetår, som slutade sex månader senare än
för närvarande, något som måste bliva av stor betydelse för utgiftsberäkningarnas
tillförlitlighet. Jämväl för upprättande av statsverkspropositionen
kunde en motsvarande fördel vinnas. Skulle budgetåret
sluta så sent som den 31 augusti, komme däremot förvaltningsmyndigheterna
icke att för utgiftsberäkningen hava att tillgå senare bokslut
än för det räkenskapsår, som utgått året, innan petita skulle avgivas.
I fråga om beräkningen av statsinkomsterna spelade tillgången till
bokslut visserligen icke samma roll som beträffande utgifterna, enär
andra uppgifter därvid kunde tjäna till ledning. Så till exempel kunde
för den största inkomstkällan, inkomst- och förmögenhetsskatten, beräkningarna
med lika stor fördel grundas på uppgifter angående utfallet
av taxerings förrättningarna. Emellertid skulle av andra skäl omläggningen
av budgetaret bliva av stor betydelse för inkomstberäkningen.
Svårigheten att någorlunda exakt beräkna statsinkomsterna med
den nuvarande förläggningen av budgetåret och riksdagens sammanträdestid
läge i öppen dag. Också hade under de senaste åren skiljaktigheterna
mellan de i riksstaterna beräknade statsinkomsterna och de
31
Kungl. Maj.ts proposition Nr 201.
i verkligheten inliutna beloppen blivit högst betydande. Givetvis
minskades i hög grad felkällorna vid inkomstberäkningen, om den tidsperiod,
som skulle överskådas, i allmänhet minskades med ett halvt år.
Särskilt stor bleve vinsten ifråga om beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatten.
Under nuvarande förhållanden beräknades vid riksstatens upprättande
inkomst- och förmögenhetsskattens avkastning med hänsyn till
konjunkturförhållandena under det år, då riksstaten fastställdes, och förarbetena
för inkomstberäkningen i denna del måste utföras redan året
dessförinnan. Efter en omläggning av budgetåret till tiden 1 juli—30
juni skulle däremot, inkomst- och förmögenhetsskatten beräknas med
hänsyn till de inkomstbelopp, som intjänats året före det, då riksstaten
upprättades. Man komrne alltså då att grunda beräkningarna på kända
förhållanden rörande ett redan förflutet år.
Visserligen hade osäkerheten i inkomstberäkningarna dittills huvudsakligen
resulterat i överskott i statsregleringen, och hade ju detta ur
kassasynpunkt varit fördelaktigt. Men det vore också klart, att det i
och för sig icke vore önskligt att uttaga drygare skatter eller högre
avgifter för begagnande av statens anstalter, än som på en var tidpunkt
vore av behovet verkligen påkallat. Inkomstberäkningarnas otillförlitlighet
kunde emellertid självfallet även leda till brist i statsregleringen.
Så hade exempelvis statens affärsdrivande verks beräknade överskott stundom
förbytts i betydande brister.
En vinst av budgetårets förläggning till tiden 1 juli—30 juni
skulle, såsom redan framhållits i den av professor Cassel till kassaförlagskommittén
avgivna promemorian i ämnet, bliva, att inkomst- och
förmögenhetsskatten komme att inflyta före mitten av budgetåret. Detta
hade också i avgivna utlåtanden såväl av statskontoret som av fullmäktige
i riksgäldskontor blivit framhållet.
Statskontoret hade därvid anfört, bland annat, att, då de i riksstaten
uppförda utgifterna skulle bestridas med de inkomster, som i
samma riksstat upptagits, och då eu huvudpost å inkomstsidan, nämligen
inkomst- och förmögenhetsskatten, icke inflöte förrän i november och
december eller i slutet av det nuvarande budgetåret, man för utgifternas
bestridande under tidigare delar av året måste anlita andra tillgångar
än dem, vilka därför upptagits i riksstaten, och om icke under
särskilda år i kassafonden eller av andra medel förelåge stora överskott,
som kunde disponeras såsom kassaförlag, nödgades statskontoret hos
Kungl. Maj:t göra framställning om bemyndigande att hos riksgäldskontoret
lyfta kassaförstärkning. Det vore givetvis för statskontoret och
32
Kungl. Maj:is proposition 1Sr 201.
riksgäldskontoret önskvärt, om behovet av kassaförstärkning- under normala
tidsförhållanden kunde hävas eller åtminstone väsentligt minskas.
Fullmäktige i riksgäldskontoret, vilkas utlåtande ansluter sig till vad
statskontoret sålunda anfört, hade särskilt framhållit, att med finansåret
förlagt till en tid, som läge nära tiden för riksdagens normala avslutning,
skulle de under november—december inflytande skatteinkomsterna
bliva tillgängliga redan före mitten av finansåret, vilket väsentligt skulle
bidraga till att kassaförstärkningar kunde undvikas och till att i allmänhet
förläna stadga åt budgeten i dess helhet.
För egen del underströk kommittén, att eu förutsättning för, att
berörda vinst av budgetårets omläggning ur kassaförlagssynpunkt
skulle ernås, givetvis vore, att don nuvarande terminen för uppbörden
av inkomst- och förmögenhetsskatten i huvudsak bibehölles oförändrad.
Kågon ändring därutinnan kunde icke heller med hänsyn till den föreslagna
budgetårsreformen anses vare sig behövlig eller lämplig.
Slutligen skulle sagda reform ur kassasynpunkt bliva till nytta
jämväl så till vida, att den skulle tvinga till, att åtskilliga utgifter,
vilka för närvarande bestredes under förra hälften av kalenderåret, men
som kunde anstå till efter den 1 juli, skulle skjutas över på budgeten
för senare halvåret.
Därefter övergår kommittén till att bemöta vissa allmänna erinringar,
som anförts mot en förläggning av budgetåret till tiden den
1 juli—SO juni.
Det hade sålunda gjorts gällande, att, därest budgetåret började
så tidigt som den 1 juli, det stundom skulle bliva ogörligt att besätta
nya tjänster med ordinarie innehavare från och med befattningarnas
uppförande å ordinarie stat.
Denna anmärkning vore, yttrar kommittén, i och för sig riktig,
men uppenbarligen komme efter omläggningen nya tjänster att i regel
tillsättas avsevärt tidigare, än tillförene varit fallet, och för befattningshavarna
själva spelade numera eu försening av en utnämning till inpå
det nya budgetåret mindre roll än tidigare på grund av de förändringar
av bestämmelserna rörande intjänande av ålderstillägg, som på senare
tid genomförts.
En annan invändning hade riktats mot det förhållandet, att större
reformer eller omorganisationer icke skulle hinna genomföras från och
med budgetårets början på grund av svårigheten atf efter riksdagens
beslut medhinna erforderliga verkställighetsföreskrifter.
Det vore emellertid, anser kommittén, till en början givet, att
Kung!.. Maj ds proposition Nr 201. 33
omläggningen av budgetåret i allmänhet borde underlätta möjligheten
att snabbt genomföra förändringar inom förvaltningen eller eljest, men
omläggningen lämnade också den möjligheten öppen, att en dylik förändring
kunde träda i kraft efter början av budgetåret, exempelvis den
1 oktober eller 1 januari, vilket ej hindrade, att erforderliga anslag kunde
beräknas för budgetår, eventuellt efter olika grunder för olika delar av
året. Exempel på ikraftträdandet av en omorganisation vid annan tidpunkt
än finansperiodens början funnes redan.
En anmärkning av allmän innebörd vore även den, att med eu
budgetperiod 1 juli—30 juni den personal, som hade att taga befattning
med boksluten inom de medels förvaltande myndigheterna, skulle
få möjligheten till sommarsemester i hög grad beskuren. Denna anmärkning
hade dock jämväl av myndigheter, som framfört densamma, ansetts
ej vara av den vikt att på grund därav reformen borde hindras, en ståndpunkt,
som kommittén också måste för sin del intaga.
Härmed har jag redogjort för det huvudsakligaste innehållet i
budgetårskommitténs betänkande rörande den föreslagna budgetårsreformens
allmänna innebörd. Att jag ansett mig böra göra detta så utförligt,
som skett, har berott därpå, att jag funnit mig kunna i allt väsentligt
ansluta mig till vad av kommittén i förevarande hänseende blivit
anfört. De av kommittén framhållna väsentligaste fördelarna av den föreslagna
omläggningen av budgetåret till tiden 1 juli—30 juni, nämligen
att inkomstberäkningen skulle bliva mera tillförlitlig än förut, att utgifterna
skulle kunna bättre överskådas och beräknas, att användningen
av till äggsstater med ty åtföljande olägenheter i omförmälda avseenden
skulle kunna nedbringas i högst betydlig grad, samt att genom inkomstoch
förmögenhetsskatteuppbördens inträffande före mitten av budgetåret
hittillsvarande kassaförlagssvåriglieter skulle kunna, om icke helt
avlägsnas, så dock högst väsentligt minskas, synas mig ligga i öppen
dag och måste enligt min mening skattas synnerligen högt.
Av de i ämnet hörda verk och myndigheter, för vilkas utlåtanden
tidigare redogjorts, har också allenast marinförvaltningen ansett sig böra
principiellt motsätta sig nu föreliggande reformförslag, och beträffande
detta ämbetsverks ståndpunkt till frågan är dessutom att märka, att
chefen för ämbetsverkets civilavdelning icke omfattat densamma, utan
ansett sig böra förorda bifall till kommitténs förslag. De invändningar,
marinförvaltningen rest mot förslaget i fråga, synas icke heller vara av
större betydelse för spörsmålet, huruvida en omläggning av budgetåret
bör komma till stånd. Såvitt jag kan finna, äro de av ämbetsverket
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 170 höft. (Nr 201.) o
*
Departe
mentschefen.
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
framhållna olägenheterna av den föreslagna bndgetårsomläggningen av
natur att kunna övei’vinnas.
En av de av kommittén framhållna fördelarna av budgetårsreformen
anser jag mig böra i detta sammanhang något närmare beröra, nämligen
fördelen av, att uppbörden av inkomst- och förmögenhetsskatten
skulle komma att inträffa ungefär i mitten av det nya budgetåret. För
närvarande sker ju denna uppbörd på en gång under loppet av november
och december månader. Det bär emellertid ifrågasatts att fördela
nämnda uppbörd å terminer. Utan att för närvarande göra något uttalande
i denna fråga vill jag framhålla, att, under förutsättning att jämväl
med en sådan fördelning av inkomst- och förmögenhetsskatteuppbörden
den första uppbördsterminen kom me att förläggas till ungefärligen samma
tid, varunder för närvarande kronouppbörden pågår, härav skulle följa,
att, om budgetåret icke varder på föreslaget sätt omlagt, uppbörden
av den för respektive budgetår beräknade inkomst- och förmögenhetsskatten
delvis komme att inflyta först under det påföljande budgetåret,
en anordning, som enligt mitt förmenande måste betecknas såsom otillfredsställande.
Blir däremot bndgetårsomläggningen verklighet, kommer
skatteuppbörden, även om den uppdelas på flera terminer, att helt infalla
under budgetåret.
Vidkommande de av budgetårskommittén omförmälda allmänna
erinringarna mot en förläggning av budgetåret till tiden 1 juli—30 juni
vill jag som min mening uttala, att samtliga berörda erinringar synas
mig hava blivit av kommittén tillfredsställande bemötta.
En fråga av principiell innebörd vilken — om ock närmast att
hänföra till spörsmålet om de åtgärder för statsregleringens utförande,
vilka betingas av den nu föreslagna omläggningen av budgetåret —
dock redan i detta sammanhang synes böra upptagas till behandling,
är frågan om förläggningen av statens räkenskapsår efter genomförandet
av budgetårsreformen. Självfallet är ju, att budgetredovisningsåret
fortfarande måste sammanfälla med budgetåret. Detta är ock den åsikt,
som företrätts av såväl kommittén som av det ämbetsverk, vilket har
sig sagda redovisning anförtrodd, nämligen riksräkenskapsverket, som i
sitt förut återgivna utlåtande även meddelat, att några hinder för att
till riksdagens den 1 oktober sammanträdande revisorer avlämna fullständig
budgetredovisning för det nästförflutna budgetåret icke förefunnes.
Annorlunda ställer sig emellertid sagda ämbetsverk till frågan om
förläggningen av kapitalbokslutsåret, vilket, enligt vad ämbetsverket på
anförda skäl förklarar, fortfarande måste vara kalenderåret.
Härutinnan står således riksräkenskapsverkets åsikt i strid mot den
35
Kungi. Maj:ts proposition Nr 201.
mening, som slutligen omfattats av kommittén, nämligen, att även kapitalbokslutsåret
bör sammanfalla med budgetåret. Mynt-och justeringsverket,
vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen åter hava, i vad angår dem åvilande
räkenskaper, uttalat sig för kalenderåret såsom kapitalbokslutsår.
Andra penningförvaltande ämbetsmyndigheter hava, om ock ej sa
positivt, yttrat sig till förmån för att kapitalredovisningen, helt eller
delvis, måtte få fortfarande avslutas för kalenderår.
De skäl, riksräkenskapsverket anfört för kapitalbokslutets hänförande
till kalenderår, hava synts mig så övertygande, att jag icke ansett mig
kunna annat än biträda nämnda ämbetsverks ståndpunkt härutinnan,
hälst som en dylik anordning, om ock rent principiellt sett mindre tilltalande,
dock enligt vad ämbetsverket framhållit, långt ifrån att åstadkomma
några reella olägenheter, i stället skulle föra med sig högst avsevärda
fördelar icke minst ur synpunkten av lämplig fördelning å olika
tider av arbetet inom de medelsförvaltande verken och myndigheterna.
Jag finner mig alltså böra förorda kommitténs förslag rörande budgetoch
budgetredovisningsårets förläggning till tiden 1 juli 30 juni, men
anser i likhet med riksräkenskapsverket, att man bör vid kalenderåret
bibehålla statens kapitalredovisning, d. v. s. rikshuvudboken, vilken
synes böra utvidgas på av nämnda verk föreslaget sätt.
Med avseende å möjligheten att statsrevisorernas arbete skulle utan
ytterligare ändring av § 72 i riksdagsordningen kunna anpassas eftei
de förhållanden, som bleve en följd av en sådan anordning, anser jag
i likhet med riksräkenskapsverket, att med den avfattning, sagda paragraf
numera erhållit, hinder härför icke bör möta.
Att, såsom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen satts ifråga, möjliggöra
upprättandet av statens kapitalredovisning lör budgetar genom
att framskjuta dess granskning av riksdagens revisorer till påföljande
år synes mig icke vara att förorda.
Beträffande de åtgärder med avseende å den förberedande behandlingen
av budgetärendena, som skulle påkallas av den föreslagna budgetårsomläggn
i ngen, har kommittén yttrat sig å sid. 34 39 i betänkandet
och därvid framkommit med vissa beaktansvärda uppslag. Åven hava
åtskilliga av de i förevarande fråga hörda verk och myndigheter uttalat
sig härom. Då emellertid de spörsmål, som härvid mött, enligt vad jagkunnat
finna icke äro av den beskaffenhet, att de kunna anses avgörande
inverka på bedömandet av själva huvudfrågan, och icke heller äro av den
art, att de kräva lösning före eller samtidigt med denna, har jag icke
funnit nödigt att för närvarande närmare ingå på sagda spörsmål, utan
Den förberedande
behandlingen
ar budgetärendena.
Departe
mentschefen.
Riksdagens
budget
behandling.
Departe
mentschefen
-
Åtgärderna
för statsregleringens
utförande.
Departe
mentschefen.
36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
har jag ansett mig kunna inskränka mig till att giva uttryck åt den
övertygelsen, att de med spörsmålen ifråga förenade svårigheter torde
vara av natur att kunna övervinnas. Jag anser mig dock beträffande
den av kommittén föreslagna fram flyttningen av tidpunkten för ingivande
av riksdagspetita redan nu böra med styrka framhålla, att med
hänsyn till de förhandsberäkningar rörande den blivande budgetens utgiftssida,
som snarast möjligt under höstens lopp böra utföras inom
finansdepartementet, det måste anses uteslutet, att sagda tidpunkt sättes
senare än den 1 oktober, ävensom att redan en framflyttning till denna
dag av tidpunkten för anslagsäskandenas avgrvande torde kunna medgivas
endast under förutsättning, att senast den 1 september till vederbörande
departement ingivas approximativa uppgifter å de anslagsbelopp,
som komma att begäras.
A sid. 40—56 i betänkandet avhandlas den omläggning av riksdagens
budgetbehandling, som en förändring av budgetåret på av kommittén
föreslaget sätt skulle nödvändiggöra, och återfinnas de synpunkter,
som kommittén haft under övervägande, i en därstädes intagen, inom
kommittén utarbetad promemoria i ämnet.
Då det ju tillkommer riksdagen att vidtaga de anordningar i förevarande
avseende, som kunna befinnas erforderliga eller lämpliga, har
jag icke ansett kommitténs betänkande i denna del böra föranleda till
annat uttalande från min sida, än att, enligt vad av sagda promemoria
synes framgå, en av budgetårsreformen påkallad omläggning av budgetbehandlingen
inom riksdagen icke torde med nödvändighet förutsätta
ändring av grundlagen, ävensom att det synes mig vara ett oeftergivligt
villkor för införandet av ett budgetår 1 juli—30 juni, att riksdagens
beslut rörande statsregleringen i regel komma Kungl. Maj:t tillhanda,
i vad de avse försvaret senast den 15 maj och i övrigt före den 1 juni.
Beträffande de åtgärder för statsregleringens utförande, som behöva
vidtagas, därest budgetårsomläggningen genomföres, har kommittén
å sid. 57—68 gjort åtskilliga uttalanden och förslag, som synas värda
att beaktas. Åvenså har frågan om dessa åtgärder gjorts till föremål
för en rätt ingående behandling av åtskilliga bland de verk och myndigheter,
som hörts i förevarande ämne. Då emellertid de spörsmål,
som härmed äga samband, icke synas behöva erhålla sin lösning,
förrän själva huvudfrågan om budgetårets omläggning blivit avgjord,
bär jag ansett mig kunna för närvarande i allmänhet inskränka mig
till att framhålla, att den av åtskilliga verk och myndigheter påpekade
37
Kungl. Maj.ts proposition Nr 201.
svårighet med en förläggning av budgetåret till tiden 1 juli—30 juni?
som skulle bestå däri, att det bleve nödvändigt att förrätta bokslutsarbetet
under en ur arbetssynpunkt synnerligen olämplig tid, genom
bibehållande av kalenderåret såsom kapitalbokslutsår torde få anses
undanröjd.
Beträffande tvenne statskontoret påvilande verkställighetsåtgärder
finner jag mig dock böra redan nu yttra mig. Frågan är nämligen,
huruvida efter en omläggning av budgetåret statskontoret fortfarande
skall kunna i tillräckligt god tid efter det nya budgetårets ingång hinna
upprätta såväl liggare över statsverkets specialutgiftsstater som länsstaterna,
eller om det icke må anses nödigt eller åtminstone lämpligt
att genom utvidgning och komplettering av liggaren göra länsstaterna
överflödiga. Av vad kommittén och statskontoret i sådant avseende
anfört har jag för min del blivit övertygad om, att sistnämnda utvägär
icke blott möjlig och lämplig utan så gott som ofrånkomlig med
hänsyn till den av kommittén påvisade önskvärdheten av liggarens
utkommande till den 1 september.
Den föreslagna budgetårsreformens inverkan på vissa speciella
förvaltningsområden avhandlas av kommittén å sid. 69—87. Av samma
skäl, som av mig nyss anförts för att icke för närvarande ingå i några
närmare uttalanden angående åtgärderna för statsregleringens utförande,
torde det med avseende å förevarande fråga nu vara tillräckligt att i
anledning av vad av kommittén samt vederbörande verk och inrättningar
blivit i ämnet anfört, framhålla, att de påvisade olägenheterna till största
delen torde av sig själva bortfalla, om kapitalbokslutet fortfarande kommer
att omfatta kalenderår, och till återstående del synas vara av beskaffenhet
att kunna övervinnas.
FT''‘.r ,i:
Kommittén har även behandlat frågan om beskattning och taxering
(sid. 88—95) och har därvid föreslagit vissa anordningar med avseende
å taxeringsförfarandet och skatteuppbörden, som enligt kommitténs åsikt
borde vidtagas, i händelse budgetåret bleve på föreslaget sätt omlagt.
Jämväl en del länsstyrelser och taxeringssakkunniga hava berört dessa
spörsmål. Om emellertid, såsom jag förordat, kalenderåret fortfarande
bibehålies såsom kapitalbokslutsår, synes någon anledning att på grund
av budgetårsomläggningen vidtaga några ändringar i det nuvarande
taxerings- och uppbördsväsendet icke förefinnas; och finner jag mig
fördenskull sakna skäl att i detta sammanhang ingå på dessa frågor.
Reformens inverkan
på
vissa speciella
förvaltningsområden.
Departe
mentschefen.
Beskattning
och taxering.
Departe
mentschefen.
38
Övergången
till det nya
budgetåret.
Budgetårs
kommittén.
Kungl. Majds proposition Nr 201.
Beträffande slutligen övergången till det nya budgetåret bär
kommittén yttrat sig härom å sid. 96—107 och därvid anfört bland
annat, att vad anginge den tidpunkt, vid vilken sagda övergång borde
äga rum, kommittén för sin del funnit, att förändringen borde ske från
och med år 1923, vadan alltså 1921 års riksdag borde i vanlig ordning
fastställa statsreglering för år 1922. Anledning att längre än till år
1923 uppskjuta budgetårsförändringen syntes ej finnas.
Vid 1922 års riksdag borde själva övergångsbudgeten fastställas.
Frågan om omfattningen av övergångsbudgeten hade kommittén
redan berört i sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 februari 1920 med
förslag till de av budgetårets omläggning betingade grundlagsändringarna.
Kommittén angav däri de olika utvägar, som syntes stå till buds för
övergången till det nya s}Tstemet, och avvisade kommittén för sin del
alternativet att låta övergångsbudgeten omfatta ett och ett halvt år.
Kommittén ansåg nämligen, att då ej tvingande skäl därtill föranledde,
man ej borde välja en längre tidrymd än tolv månader, helst som grundlagen
utginge från, att budgetförslag skulle föreläggas varje lagtima
riksdag, men med en övergångsbudget, omfattande ett och ett halvt år
en riksdag icke alls skulle få sig någon statsreglering förelagd. En
anordning med fastställande av riksstat för längre tid än ett år skulle
ock stå i strid med syftet med den förevarande reformen, då den ju
skulle innebära en ökning i stället för minskning av svårigheten att
verkställa tillförlitliga beräkningar för den kommande budgeten. Det
skulle fördenskull med all sannolikhet komma att visa sig, att åtminstone
för den sista tredjedelen av budgetterminen en tilläggsstat av mycket
betydande omfattning skulle bliva erforderlig. Detta skulle vara synnerligen
olägligt, enär den riksdag, som första gången skulle antaga
budget för det nya finansåret, borde äga möjlighet att ägna den nya
riksstaten en snabb behandling, vilket näppeligen skulle låta sig göra,
om en omfattande tilläggsstat därjämte skulle behandlas. Tvivelsutan
komme det ock att visa sig nödvändigt att fastställa två tilläggsstater
till övergångsstaten — en antagen vid riksdagen näst efter den, då
övergångsstaten fastställts, och en antagen vid den riksdag, som skulle
fastställa deri första riksstaten för det omlagda budgetåret. Att oreda
i finansplanen och svårigheter i förvaltningsarbetet härav skulle följa,
syntes utan vidare vara uppenbart. Med en övergångsbudget för ett
halvt år undvekes nu nämnda olägenheter. Men även ett dylikt övergångsår
kunde måhända såsom alltför främmande för vårt riksdagsarbete,
erbjuda vissa svårigheter. Kommittén hade därför sökt efter
och alternativt ansett sig också kunna förorda en utväg, som skulle
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
möjliggöra att även för övergångsbudgeten behålla den vanliga perioden
av tolv månader. Kommittén hade nämligen tänkt sig, att vid övergången
kunde fastställas två budgeter, vilka till viss del täckte varandra.
Detta alternativ exemplifierade kommittén sålunda, att om 1921
års riksdag antoge riksstat för år 1922, skulle sistnämnda års riksdag
kunna antaga riksstat för tiden 1 juli 1922—30 juni 1923, varvid
erforderliga ändringar i den redan fastställda riksstaden för år 1922
skulle vidtagas. Det av kommittén föreslagna övergångsstadgandet till
regeringsformen lämnade ock möjlighet att framgå på vilkendera av de
antydda vägarna, som vid grundligare prövning kunde befinnas vara
mest ändamålsenlig.
Vid närmare övervägande av frågan, huru övergångsbudgeten lämpligast
skulle ordnas, hade emellertid kommittén kommit till den uppfattningen,
att det vore att föredraga, att särskild budget fastställdes för
första hälften av det år, varunder övergången skulle äga rum. Det torde
nämligen ej kunna förnekas, att svårigheter komme att uppstå, därest
man för en del av ett år skulle hava att göra med två, varandra täckande
budgeter. I förvaltningen och särskilt vid bokföringen torde
nämligen med tämlig visshet oreda och osäkerhet bliva oundvikliga.
Det skulle sannolikt ock bliva förenat med ej ringa svårighet att i
statsverkspropositionen för ett budgetår 1922—1923 göra den erforderliga
uppdelningen av de i riksstaten för år 1922 uppförda anslagen. Även
den omständigheten, att utfallet av sistberörda budget komme att vitt
skilja sig från de i riksstaten beräknade inkomsterna och utgifterna,
utgjorde ett skäl mot alternativet i fråga. Med hänsyn till de med sagda
alternativ förenade olägenheterna hade kommittén icke heller kunnat förorda
detsamma, utan tillstyrkte i stället, att övergångsbudgeten måtte
fastställas för de första sex månaderna av övergångsåret, det vill säga
för tiden 1 januari—30 juni 1923.
Beträffande frågan om finansieringen av övergångsbudgeten hade
statskontoret — som utgått från, att denna budget borde avse allenast
första hälften av övergångsåret — påpekat, att beloppen för detta halvår
ingalunda skulle bliva hälften av beloppen för ett helt år, utan att
exempelvis den största av inkomsttitlarna, inkomst- och förmögenhetsskatten
finge helt och hållet uteslutas ur övergångshalvårets budget,
enär nämligen nämnda titel borde höra till det efterföljande budgetåret.
Härigenom uppkomme, framhöll statskontoret, en viss svårighet att få
statsregel’ingen för nämnda halvår att gå ihop, men detta kunde endast
bliva en svårighet på papperet, icke någon svårighet i avseende å anskaffning
av medel, då ju ifrågavarande reform icke avsåge någon ändring.
40
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 201.
vare sig av de belopp, med vilka inkomster skulle inflyta och utgifter
gäldas, eller av tidpunkten därför.
Enligt kommitténs mening måste ett försök att uppkonstruera en
riksstat för övergångsåret bliva av ganska ringa värde. De omständigheter,
som övade inverkan på budgeten i fråga, kunde nämligen icke
så långt i förväg bedömas med någon större grad av säkerhet. Ur
mera allmänna synpunkter hade kommittén likvisst upptagit den av
statskontoret berörda frågan till behandling, varvid kommittén såsom
utgångspunkt använt 1921 års riksstat.
Kommittén hade därvid, efter skärskådande av de olika inkomstoch
utgiftstitlarna, med avseende å inkomsterna kommit till det resultatet,
att, ehuruväl vissa förskjutningar av inkomsttillflödet till förmån för
första halvåret vore att räkna med, måste dock, på grund av att inkomst-
och förmögenhetsskatten saknades i övergångsbudgeten, täckningberedas
för ett avsevärt belopp, varför löpande statsinkomster icke syntes
kunna påräknas.
Vad beträffade statsutgifterna, yttrar kommittén, syntes såsom allmän
regel gälla, att övergångsbudgeten komme att innefatta hälften av anslagsbeloppen
å en helårsbudget, avseende enahanda ändamål. Dock
funnes undantag från regeln i olika riktningar.
Sedan kommittén gjort de viktigare av dessa undantag till föremål
för undersökning och därvid framlagt vissa förslag i syfte att i görligaste
mån befria övergångsbudgeten från utgifter, som icke nödvändigtvis
behövde belasta densamma, gör kommittén det uttalandet, att visserligen
funnes vissa anslag å riksstaten, som helt eller huvudsakligen
folie på första hälften av kalenderåret, och som ej lämpligen kunde
skjutas över på senare hälften, men att dessa anslag dock syntes röra sig
om betydligt mindre belopp än anslagen till sådana utgifter, vilka dels
på grund av gällande bestämmelser bestredes först under senare hälften
av kalenderåret, dels ock utan olägenhet framdeles kunde flyttas över
på andra halvåret. På grund därav ansåg kommittén övergångsstaten
kunna i förhållande till en helårsbudget av motsvarande omfång avsevärt
reduceras samt följaktligen den ovan berörda luckan å övergångsstatens
inkomstsida i motsvarande mån minskas.
Det syntes, anför kommittén vidare, icke behöva närmare påvisas, att
den omständigheten, att utgifterna å stateil för övergångshalvåret överstege
de löpande inkomsterna för samma tid, icke innebure, att omläggningen
av budgetåret vore förenad med en verklig kostnad. Sagda
förhållande vore allenast ett uttryck för, att statsregleringen för närvarande
vore till stor de! byggd på förskott i den bemärkelsen, att in
-
41
Kungl. May,is proposition Nr 201.
komsterna till övervägande delen inflöte först under budgetårets senare
hälft. Intill dess inkomst- och förmögenhetsskatten i slutet av året influtit,
måste fördenskull kassaförlaget anlitas för utgifternas bestridande.
Det vore därför också helt naturligt, jatt det belopp, varmed å övergångsbudgeten
utgifterna översköte de löpande inkomsterna, Ange bestridas
av kassafonden, i den mån ej andra tillgångar stode till buds.
Någon som helst försämring i statsverkets ställning inträdde ej genom
en sådan åtgärd, tvärtom lades för framtiden statsregleringen på en
sundare grundval. Mera allmänt sett betydde upprättandet av halvårsbudgeten,
att man gjorde ett särskilt bokslut för den 30 juni 1923, och
att det överskott av utgifter utöver inkomster, som bestritts medelst det
tillgängliga kassaförlaget, definitivt avfördes å kassafonden.
Emellertid borde givetvis kassafonden icke tagas i anspråk för
regleringen av övergången till det nya budgetårssystemet i större utsträckning,
än som vore oundgängligen nödvändigt. Till en begränsning
av anspråken på fonden tjänade framför allt vissa av kommittén förordade
åtgärder, i syfte att vid övergången skjuta över utgifter till
den för senare halvåret 1923 avsedda budgeten. För ernående av ytterligare
reducering av det belopp, som måste tagas ur kassafonden, syntes
ock kunna ifrågasättas att i övergångsbudgeten upptaga reserverade
behållningar å riksstatsanslag, vilka antingen icke vore erforderliga för
de löpande utgifterna eller syntes icke komma att överhuvud taget
anlitas för de med vederbörande anslag ursprungligen avsedda ändamålen.
Storleken av det belopp, som för övergångsstatens finansiering
behövde tagas ur kassafonden, vore uppenbarligen tämligen svår att
på förhand bedöma. Om icke vid tiden för övergången skatteinkomsterna
inflöte med större del under senare halvåret, än enligt 1921 års riksstat
vore fallet, syntes dock greppet ur fonden kunna antagas stanna vid
ett belopp, som med åtminstone något tiotal miljoner kronor understege
100 miljoner kronor. Folie åter 1923 års löpande statsinkomster i relativt
större utsträckning på senare halvåret, ökades anspråken på fonden för
övergångsbudgetens finansiering i motsvarande mån. Därest omkring
150 miljoner kronor reserverades för reformens genomförande, syntes
man i varje händelse befinna sig på den säkra sidan.
Enligt förut omförmälda övergångsstadgande till regeringsformen
finge vid omläggning av statsregleringsåret därav betingade ändringar
genom beslut av Konung och riksdag vidtagas i redan fastställd riksstat
eller staten regleras och bevillningen fastställas för annan tid än kalenderår.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 170 käft. (Nr 201.) G
42
Kungi. Mcij:ts proposition Nr 201-
Sagda stadgande förutsatte således icke uttryckligen, att särskilt
beslut rörande tiden och sättet för omläggningen skulle av statsmakterna
fattas, utan skulle förhållandena helt enkelt kunna ordnas så, att Kungl.
Maj:t för 1922 års riksdag utan vidare framlade statsverksproposition
för tiden 1 januari—30 juni 1923, och att riksdagen uppgjorde statsregleringen
på sådan grundval. Det måste dock, enligt kommitténs
åsikt, anses vara mest ändamålsenligt, att 1921 års riksdag efter därom
av Kungl. Maj:t framlagt förslag för sin del beslutade, att av 1922 års
lagtima riksdag statsreglering skulle fastställas för tiden 1 januari—30
juni 1923.
Något övergångsstadgande till riksdagsordningen i syfte att reglera
den genom riksdagens revisorer utförda granskningen vid omläggningen
av budgetåret hade kommittén vid behandlingen av frågan om grundlagsändringarna
icke funnit erforderlig, men förutsatte, att en övergångsbestämmelse
till instruktionen för revisorerna i sinom tid skulle
antagas.
Efter övergången till det nya systemet komme givetvis under
ett år statsrevisorerna att, vad statsverket och riksgäldsverket anginge,
få granska räkenskaper för mer än ett budgetår. Denna dubbla granskning
kunde utföras enligt i huvudsak två olika alternativ. Med 1923
såsom övergångsår skulle den snabbaste övergången till den nya ordningen
vara, att sagda års statsrevisorer granskade räkenskaperna såväl
för år 1922 som för första halvåret 1923. Eu annan utväg vore, att
1923 års statsrevisorer i vanlig ordning granskade 1922 års förvaltning,
varefter 1924 års revisorer skulle granska räkenskaperna dels för övergångsbudgeten
(1 januari—30 juni 1923), dels ock för det första budgetåret
enligt nya systemet (1 juli 1923 — 30 juni 1924). Vilkendera av dessa
båda lösningar borde väljas, syntes i viss mån böra göras beroende av,
huruvida rikshuvudboken för övergångsbudgeten kunde påräknas bliva
färdig i så god tid, att den kunde föreläggas 1923 års statsrevisorer.
Då emellertid definitivt beslut, huru med statsrevisionen under övergångsperioden
borde förhållas, kunde anstå ända till sistnämnda års riksdag,
syntes det ännu icke vara erforderligt att intaga definitiv ställning till
denna fråga. Under sådana förhållanden hade kommittén icke ansett sig
hava anledning att framlägga något förslag till övergångsbestämmelser
till instruktionen för statsrevisorerna. En förebild till det stadgande,
som i sådant avseende borde antagas, vore för övrigt att finna i den
tilläggsbestämmelse till instruktionen ifråga, som av riksdagen år 1885
antogs med anledning därav, att under år 1880 riksdagens revisorer
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201. 43
skulle för statsverkets vidkommande granska såväl 1884 som 1885 års
förvaltning.
Såsom förut nämnts har kommittén med avseende å övergången
till det nya budgetåret till en början framhållit, att förändringen borde
ske från" och med år 1923, och att alltså 1921 års riksdag borde i
vanlig ordning fastställa statsreglering för år 1922. dag delar denna
kommitténs uppfattning, och tillåter mig i detta sammanhang erinra,
att Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag
framlagt förslag till riksstat för år 1922, vilket förslag i vissa delar
redan blivit av riksdagen antaget. Likaså ansluter jag mig till kommitténs
åsikt, att själva övergångsbudgeten bör fastställas av 1922 års
riksdag.
Vidkommande frågan om omfattningen av övergångsbudgeten har
jag av den uttömmande utredning, kommittén beträffande denna fråga
förebragt, för min del blivit övertygad om att den ur alla synpunkter
bästa lösningen är att låta sagda "budget omfatta första halvåret 1923.
Statskontoret har också redan i sitt förut omförmälda utlåtande
av den 14 januari 1919 förordat en dylik anordning, och har statskontoret
i sitt på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 10 december 1920 avgivna
utlåtande över budgetårskommitténs nu föreliggande betänkande
vidhållit denna sin ståndpunkt. Icke heller har från någon annan "av
de i ämnet hörda statsmedelsförvaltande ämbetsmyndigheter i sådant
avseende gjorts någon erinran.
Vad sedan angår frågan om övergångsstatens finansiering måste
jag för min del vitsorda riktigheten av kommitténs åsikt, att varje försök
att redan nu söka uppkonstruera en riksstat för övergångsåret måste
betecknas såsom synnerligen vanskligt. Kommittén har emellertid med
1921 års riksstat såsom utgångspunkt sökt åstadkomma en beräkning
av det belopp, som utöver de för övergångsbudgeten påräkneliga inkomster
skulle erfordras för bestridande av de. utgifter, vilka komma
att belasta samma budget. Kommittén har därvid framhållit vikten av,
att sagda budget befrias från alla utgifter, som utan olägenhet kunna
överskjutas på eu följande helårsriksstat. I likhet med statskontoret
finner jag mig böra understryka angelägenheten härav.
För att ytterligare nedbringa det belopp, varmed utgifterna å övergångsbudgeten
oaktat alla reduceringar måste antagas komma att överskjuta
inkomsterna å densamma, bland vilka ju komme att saknas eu
så betydande post som inkomst- och förmögenhetsskatten, har kommittén
vidare ifrågasatt, att i nämnda budget skulle å inkomstsidan upp
-
44
Kungl. Maj.ts proposition Nr 201.
tagas reserverade behållningar å riksstatsanslag, vilka antingen icke vore*
erforderliga för de löpande utgifterna eller syntes icke komma att anlitas
för de med vederbörande anslag ursprungligen avsedda ändamålen.
Jag finner detta kommitténs uppslag böra följas.
Emellertid kvarstår enligt kommitténs utredning ändock en betydande
brist att täcka, och föreslår kommittén att härför anlita statsverkets
kassafond. Någon principiell invändning mot ett dylikt tillvägagångssätt
synes mig icke kunna anföras. Såsom kommittén framhållit,
inträffar nämligen i själva verket icke härigenom någon som:
helst försämring i statsverkets ställning, utan lägges fastmera en säkrare
grundval för framtiden för statsregleringen. Enligt vad framgår
av det utdrag av statsrådsprotokollet, som åtföljde propositionen nr 437
till 1920 års riksdag med förslag angående inkomstberäkningar för 192Ö
ars tilläggsstat och 1921 års riksstat m. m., har en dylik anordning
redan förutsatts av dåvarande chefen för finansdepartementet. Till
samma mening har även min företrädare i ämbetet anslutit sig, såsom
framgår av hans uttalande till statsrådsprotokollet rörande inkomstberäkningen
i samband med framläggandet av årets statsverksproposition.
Beträffande det belopp, varmed kassafonden skulle behöva bidraga
till övergångsstatens finansiering, har kommittén kommit till det
resultatet, att, därest för ändamålet beräknades omkring 150 miljoner
kronor, man i varje händelse syntes befinna sig på den säkra sidan.
Statskontoret, som för spörsmålets vidare utredning anmodats yttra
sig i frågan, bär i ett den 17 december 1920 avgivet yttrande anfört
bland annat följande: »Kungl. statskontoret har icke något att erinra
mot, att en beräkning, därest den behöver göras så långt på förhand,
utföres efter i huvudsak de av kommittén angivna grunder, dock möjligen
med någon jämkning. Kommitténs utgångspunkt har nämligen
varit 1921 års riksstat, i vilken inkomst- och förmögenhetsskatten, som
är av avgörande betydelse för förevarande fråga, upptages till 238
miljoner kronor, under det att denna skatt, såsom kungl. statskontoret
framhållit i sin underdåniga skrivelse den 13 innevarande månad med
inkomstberäkning för år 1922, för sistnämnda år icke torde kunna beräknas
högre än till 212,450,000 kronor. 1 ungefärlig proportion härmed
torde det nu ifrågavarande beloppet kunna nedsättas från 150
till 135 miljoner kronor.»
Min företrädare i ämbetet anförde i sitt nyssberörda 1921 års
statsverksproposition bilagda anförande till statsrådsprotokollet, att
han för egen del funnit sig böra vid föreliggande frågas bedömande
utgå från de av budgetårskommittén angivna och av statskontoret i
45
Kungl. Maj.ts proposition Nr 201.
stort sett accepterade grunder. Då lian emellertid ansett sig böra beräkna
inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1922 till ett något
högre belopp än det av kommittén förutsatta, hade han trott försiktigheten
bjuda, att av kassafondens medel ett belopp av 150
miljoner kronor beräknades såsom erforderligt för övergångsbudgetens
finansiering.
Efter övervägande av de omständigheter, som på denna fråga
kunna antagas utöva inflytande, har jag för min de! i likhet med budgetårskommittén
och min företrädare i ämbetet kommit till det slut,
att, om för nu ifrågavarande ändamål beräknas ett tillskott från kassafonden
av 150 miljoner kronor, man fullt tillgodosett försiktighetens
krav. Påpekas må emellertid, att, för den händelse det i Kungl. Maj:ts
förslag till riksstat för år 1922 beräknade beloppet av inkomst- och
förmögenhetsskatten, 244 miljoner kronor, vid det slutliga bedömandet
skulle reduceras, i samband'' därmed en nedsättning i nyssnämnda till
150 miljoner kronor uppskattade belopp måhända kan komma ifråga.
Jag anser mig dessutom böra i detta sammanhang omnämna,
att den beräkning av kassafondens ställning, som finnes intagen i nyssomförmälda
anförande till statsrådsprotokollet, synes kunna komma att
undergå någon justering i för fonden gynnsam riktning. Sagda beräkning,
vid vilken avdrag gjorts ej mindre för förutberörda 150 miljoner
kronor än även för de i förslagen till tilläggsstat för år 1921 och riksstat
för år 1922 av fonden i anspråk tagna kapitaltillgångar, respektive kronor:
83,708,742: — och kronor: 60,285,998: —, utmynnar i, att fonden, oberäknat
utfallet av statsregleringen för år 1921, vid sistnämnda års slut
skulle hava eu odisponerad tillgång av i runt tal 128.5 miljoner kronor.
Det i denna beräkning ingående överskottet å 1920 års statsreglering, som
approximativt upptagits till 170 miljoner kronor, torde emellertid, sedan
man nu med tillgång till fullständigare räkenskapsmaterial är i tillfälle
att beträffande utfallet av sagda statsreglering göra en säkrare beräkning
än tillförene varit möjlig, komma att ej obetydligt höjas. Jag är
dock för närvarande ej beredd att med avseende härå framlägga några
siffror.
Vidkommande sedan det förut omförmälda, numera i grundlagsenlig
ordning antagna övergångsstadgandet till regeringsformen, enligt
vilket vid omläggning av statsregleringsåret därav betingade ändringar
må genom beslut av Konung och riksdag vidtagas i redan fastställd riksstat
eller staten regleras och bevillningen fastställas för annan tid än
kalenderår, förutsätter, såsom av kommittén framhållits, detta stadgande
icke, att särskilt beslut rörande tiden och sättet för omläggningen skall
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 170 höft. (Nr 201.) 7
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.
av statsmakterna fattas, utan kunna förhållandena ordnas så, att Kungl.
Maj:t för 1922 års riksdag utan vidare framlägger statsverksproposition
för tiden 1 januari—30 juni 1923, och att riksdagen uppgör statsregleringen
på sådan grundval. Till följd härav lärer något formligt beslut
härutinnan icke nu vara behövligt.
Beträffande den av kommittén ifrågasatta kompletteringen av instruktionen
för riksdagens revisorer, lärer det icke ankomma på Kung).
Maj:t att med avseende härå avgiva förslag.
Slutligen må erinras, hurusom av länsst3^relsernas tidigare refererade
utlåtanden framgår, att vissa länsstyrelser ansett den föreslagna
budgetårsomläggningen påkalla framställning till den nu samlade
riksdagen om vissa ändringar i det nuvarande taxerings- och uppbördsväsendet.
Då emellertid, såsom jag förut framhållit, ett bibehållande
av kalenderåret såsom kapitalbokslutsår för med sig, att några dylika
ändringar icke behöva vidtagas med anledning av den ifrågasatta budgetårsomläggningen,
finner jag mig sakna anledning att i detta sammanhang
upptaga berörda spörsmål till behandling.
På grund av vad sålunda blivit anfört får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta
att budgetåret skall från och med den 1 juli 1923 omläggas till
tiden 1 juli—30 juni.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnade, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga litt.---till detta protokoll ut
visar,
skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Olga Gjörloff.
STOCKHOLM, ISAAC MABCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIE BOLAG, 1921.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1921:334 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående omläggning av budgetåret. s. 1 i texten
- SU 1921:184 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående omläggning av budgetåret. s. 1 i texten