Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch förmögenhetsskatt m. m

1921-03-03 · 93 sidor, varav 90 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 90 av 93 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:213, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch förmögenhetsskatt m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

1

Nr 213.

''i; f - •*> 1 *» v!

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m.; given Stockholms

slott den 18 mars 1921.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag

av statsrådsprotokollet över finansärenden, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28

oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt;

dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen sagda

dag angående bevillning av fast egendom samt av inkomst;

dels ock förordning om ändring i vissa delar av förordningen

samma dag om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. J. Beskow.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 180 höft. (Nr 213.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

xtt .**y :

Förslag:

•V''-", ’»•’ ■ till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

(nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 7 och 10 §§ i förordningen den 28

oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt ävensom 3:o och 5:o

av de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning

vid taxeringen skola i nedan angivna delar .erhålla följande ändrade

lydelse:

7 §. /w / ''

Vid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, hänföras:

3:o) till inkomst av arbete:

_ 1) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig

avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp

eller byte och^ varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under

mindre än tio år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag

av möjligen liden förlust å andra likartade affärer; samt

10 §.

Skattskyldig äger vidare, i den mån avdrag icke verkställts på

grund av bestämmelserna i 9 §, rätt till avdrag för:

sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att hänföra

till kapitalförlust;

försäkringspremier — — —.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

o

O

3:o).

Inkomst av rörelse eller yrke, icke yrkesmässig verksamhet och tillfälliga

inkomster.

7 § 3:o) b) och c).

Härunder upptagas---därmed jämförliga rättigheter o. d.

Såsom inkomst av rörelse eller yrke taxeras sådan inkomst, som

erbålles genom utövande av eu självständig och regelbunden förvärvsverksamhet,

försåvitt inkomsten icke skall taxeras såsom inkomst avfast

egendom. Hit hör t. ex. en näringsidkares vinst vid avyttring av

sådana föremål, som han för i handel eller tillverkar (varor och produkter.

) Om en näringsidkare avyttrar andra föremål (t. ex. i rörelsen

använda inventarier) eller om någon, som icke yrkesmässigt driver

näring, avyttrar honom tillhörig egendom, anses den vinst, som härigenom

för honom kan uppkomma, icke såsom inkomst av rörelse eller

yrke, utan såsom realisationsvinst, vilken endast under de i 7 § 3:o c) 1)

angivna förutsättningarna beskattas såsom inkomst.

Exempel: Ett bolag, som har till ändamål att driva handel med

fastigheter, taxeras såsom för inkomst av rörelse eller yrke för den vinst,

som uppstår vid avyttring av någon bolagets fastighet, under det att

ett industribolag, som avyttrar någon för bolagets industriella verksamhet

avsedd fast egendom, icke* skall för därvid erhållen vinst taxeras

såsom för inkomst av rörelse. Huruvida i sistnämnda fall vinsten är

skattepliktig såsom realisationsvinst, avgöres med hänsyn till bestämmelserna

i 7 § 3:o c) 1). Om ett rederibolag har till uppgift icke blott

att driva rederirörelse i egentlig mening, det vill säga idka sjöfart med

bolagets egna eller förhyrda fartyg, utan därjämte att yrkesmässigt köpa

och sälja, med andra ord driva handel med, fartyg, skall vinst, som för

bolaget må uppkomma vid avyttring av fartyg, taxeras såsom inkomst av

rörelse eller yrke. Om ägaren av ett skeppsvarv, i avbidan på därstädes

byggda fartygs försäljning, för egen räkning driver sjöfart med samma

fartyg, skall likaledes vinst vid avyttring av sådant fartyg taxeras såsom

inkomst av rörelse eller yrke. Har däremot ett rederibolag icke

till uppgift att vid sidan av sin rederirörelse driva handel med fartyg

och driver det icke heller sådan handelsrörelse, skall den vinst, som för

bolaget må uppkomma vid avyttring av något bolagets fartyg, icke

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

taxeras såsom inkomst av rörelse eller yrke utan anses såsom realisationsvinst,

som beskattas såsom inkomst endast under de i 7 § 3:o c) 1) angivna

förutsättningarna. Enbart den omständigheten, att försäljning av

fartyg understundom förekommer inom ett rederibolags rörelse, får ej

anses såsom tillräcklig anledning att antaga, att bolaget driver handel

med fartyg.

Kapital, som utfaller på grund av försäkring av varor och produkter

i skattskyldig^ näring, skall tagas i betraktande vid rörelseinkomstens

uppskattning såsom annan för varor och produkter erlagd

valuta. Likaså skall i inkomst av rörelse eller yrke inräknas vad näringsidkare

uppburit på grund av försäkring mot utebliven inkomst och dylikt

i hans rörelse eller yrke. Däremot skall uppburen försäkringssumma för

andra föremål, t. ex. i rörelse använda byggnader och inventarier eller

personlig egendom, icke taxeras såsom inkomst vare sig av rörelse eller

yrke eller eljest.

Till inkomst av rörelse eller yrke ----.

5:o)

Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.

Avdrag är medgivet:

1)--— under l:o) här ovan är stadgat.

Såsom behållen årsinkomst av viss inkomstkälla anses det överskott

av intäkter, som återstår efter avdrag av dels här ovan omförmälda

omkostnader, dels även de förluster, som uppstått i verksamheten

och som icke äro att anse såsom kapitalförluster. Huruvida förlust är

att anse såsom minskning i årsinkomsten eller såsom kapitalförlust,

pröve beskattningsmyndigheterna efter verksamhetens och förlustens

beskaffenhet.

I allmänhet gäller, att förlust är att anse såsom minskning i årsinkomsten,

när förlusten oavsett dess storlek prövas vara av sådan art,

att man i den verksamhet, varom fråga är, har att räkna med förluster

av detta slag. Så t. ex. skall såsom kapitalförlust icke anses:

en näringsidkares förlust genom prisfall å eller förstöring av varulager,

tillverkningar, lager av råvaror, förbrukningsartiklar och dylikt;

en näringsidkares förlust a utestående fordringar för försålda varor

och tillverkningar eller för utfört arbete i hans rörelse eller yrke;

ett bankbolags förlust genom belåning av förfalskade lånehandlingar;

en bankkassörs eller annan kassaförvaltares förlust genom felräkning

vid in- eller utbetalning av penningar, som han på grund av

sin befattning omhänderhar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Har skattskyldig under året verkställt två eller derå icke yrkesmässiga

avyttringar av fast eller lös egendom, skola avyttringarna, om

och i den mån den avyttrade egendomen förvärvats på sätt och inom

tid, som angives i 7 § 3:o c) 1), i beskattningshänseende räknas såsom

en enda inkomstkälla, och skall sålunda förlust, som uppkommit vid en

dylik avyttring, avräknas från tilläventyrs uppkommen vinst å de andra

avyttringarna.

Vidare må avdrag ske

2)--- —>får icke avdragas. ... , : ■> *

Därest inkomstkällan icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös

egendom i sin helhet visar förlust, är denna att anse såsom kapitalförlust

och får icke avdragas från skattskyldigs inkomst av annan inkomstkälla

eller från hans sammanräknade inkomst.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,

enligt därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling,

och skall tillämpas även i avseende å 1921 års taxering,

skolande förty prövningsnämnd företaga de ändringar i taxeringsnämnds

beslut, som därav må föranledas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majds proposition Nr 213.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

(nr 116) angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.

Härigenom förcrdnas, att 9 § 3 mom. och 11 § 2 mom. i förordningen

den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt

av inkomst ävensom 3, 4, 9, 10 och 11 §§ av de vid samma förordning

fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen skola i

nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse, skolande 12 § av

sagda anvisningar utgå:

9 § 3 mom.

Till inkomst av arbete räknas:

c) — ;--

I-0) _ vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke

yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom

köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under

mindre, än tio. år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag

av möjligen liden förlust å andra likartade affärer; samt

2:o) — — —

11 § 2 mom.

Däremot må avdrag ske:

2:o) vid beräkning av inkomst utav arbete:

aj för det genom fastighetsbevillning beskattade, hyresvärdet motsvarande

belopp av fem för hundra av taxeringsvärdet å fastighet, som

av ägaren begagnats till utövande av sådan verksamhet, varom i 9 S 3

mom. a) sägs;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition AV 213.

b)---

4:o) — — —

b) sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att

hänföra till kapitalförlust;

c) --—

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

Uppskattning av inkomst av fast egendom.

3 §•

Bestämmelserna om uppskattning — — — undantag och tillägg:

l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast‘egendom,

varom i 9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger

den skattskyldige åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning

beskattade belopp av sex för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet

och fem för hundra av taxeringsvärdet å annan fastighet,

varav inkomsten åtnjutits. Detta avdrag tillkommer ägaren eller innehavaren

av fastigheten utom för det fall, att jordbruksfastighet upplåtits

åt landbo eller arrendator, då avdraget tillkommer landbon eller arrendatorn.

Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före

det, då taxeringen sker. För det fall att fastigheten nästföregående år

icke varit underkastad fastighetsbevillning men dylik skall utgå för det

år, då taxeringen sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning

för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas

å taxeringsvärdet nästföregående år. Därest olika skattskyldiga ägt,

innehaft eller brukat samma fastighet under olika delar av nästföregående

år, skall avdraget fördelas emellan de skattskyldiga i förhållande till den

tid, en var av dem ägt, innehaft eller brukat fastigheten. Har ägaren

av en jordbruksfastighet själv brukat en del av fastigheten och haft

återstoden utarrenderad samt hava särskilda taxeringsvärden icke varit

åsätta de skilda brukningsdelarna, får fastighetens taxeringsvärde uppdelas

på brukningsdelarna och avdraget fördelas mellan ägaren och

arrendatorn i förhållande till de därvid erhållna värdena.

2:o) Avdrag för värdeminskning å byggnader genom slitning är

icke tillåtet.

3:o) Äger eller brukar skattskyldig jordbruksfastighet inom skilda

kommuner — — —

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Uppskattning ar inkomst ar rörelse m. m.

4 §•

De i 3:o av anvisningarna — — — motsvarande inkomsters

taxering till bevillning, dock med följande undantag. Skattskyldig, som

i rörelse eller yrke använt egen fastighet, äger att vid uppskattning av

inkomsten av rörelsen eller yrket åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning

beskattade, hyresvärdet motsvarande belopp av fem för hundra

av fastighetens taxeringsvärde eller, om blott en del av fastigheten

använts i rörelse eller yrke, av den därå löpande delen av taxeringsvärdet.

Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före

det, då taxeringen sker. Därest fastigheten nästföregående år icke varit

underkastad fastighetsbevillning men dylik skall utgå det år, då taxeringen

sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning för

fastigheten icke utgått, men skall även då beräknas efter taxeringsvärdet

nästföregående år utom för det fall, att på grund av bestämmelsen i

4 § 4 mom. taxeringsvärde icke varit fastigheten åsatt, då avdraget

får beräknas å taxeringsvärdet det år, taxeringen äger rum. Har fastigheten

använts i rörelsen eller yrket blott en del av föregående år, får

endast däremot svarande del av avdraget åtnjutas.

I övrigt skall vid bevillningstaxeringen — — —

Allmänna föreskrifter.

9 §•

Lika lydande med förutvarande 10 §.

10 §.

Lika lydande med förutvarande 11 §.

Efterbeskattningr.

11 §‘

Lika lydande med förutvarande 12 §.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,

enligt därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling,

och skall tillämpas även i avseende å 1921 års taxering, skolande

förty prövningsnämnd företaga de ändringar i taxeringsnämnds

beslut, som därav må föranledas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

9

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

(nr 117) om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Härigenom förordnas, att 20 §, 49 § 1 mom., 50 § och 57 § 2

mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering ävensom det vid samma förordning fogade

formulär nr 1 skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:

20 §.

Har någon i deklaration eller annan uppgift eller upplysning, som

av honom avgivits till ledning vid taxering, mot bättre vetande lämnat

oriktigt meddelande, som är ägnat att leda till frihet från taxering

eller till för låg taxering, böte, om det oriktiga meddelandet föranlett,

att skattskyldig icke blivit taxerad eller blivit för lågt taxerad, högst

fem gånger det skattebelopp, som genom det svikliga förfarandet undandragits,

och i annat fall högst fem gånger det skattebelopp, som skulle

hava undandragits, därest det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen

följt.

Har det oriktiga meddelandet icke lämnats mot bättre vetande,

men har den, som lämnat meddelandet, vid dess avgivande gjort sig

skyldig till grov vårdslöshet, vare straffet böter, högst två gånger det

skattebelopp, som undandragits eller skulle hava undandragits genom

det oriktiga meddelandet.

Straff för förseelse, varom i denna paragraf sägs, inträder icke,

därest den skyldige, innan taxeringsnämnden avslutat sitt arbete för

året, av egen drift beriktigat det oriktiga meddelandet.

Bihang till riksdagens ''protokoll 1921. 1 samt. 180 käft. (Nr 213.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

49 § 1 mom.

Over prövningsnämnds---av den skattskyldige påyrkats, samt

c) om hans deklaration eller i fråga om bevillningstaxeringen uppgift,

som omförmäles i 16 §, icke blivit av taxeringsnämnden följd,

utan att underrättelse, som i 23 § 2 mom. föreskrives, kommit den

skattskyldige till hända i Stockholm före den 1 augusti och annorstädes

före den 15 juni.

T det under a) — — —

50 §.

Den, som taxerats — — — eller inkomsten skattskyldig,

den, som mot innehållet i av honom uti stadgad ordning avlämnad

behörig deklaration eller uppgift, varom förmäles i 16 §, blivit taxerad

till inkomst- och förmögenhetsskatt eller bevillning, utan att underrättelse,

varom i 23 § 2 mom. föreskrives, kommit honom till hända

före den 1 december,

den, som utan att vara uppgiftspliktig blivit taxerad till inkomstoch

förmögenhetsskatt eller till bevillning för inkomst,

så ock den, som efterbeskattats — — —

57 § 2 mom.

Den, som icke åtnöjes med Kungl. Maj:ts befalluingshavandes beslut,

varigenom han på grund av ovan åberopade stadganden blivit fälld

till böter, äger att, med iakttagande av vad i allmänhet är stadgat angående

dylika besluts överklagande, över det meddelade beslutet anföra

besvär hos kammarrätten. Besvären skola före klockan tolv å trettionde

dagen efter erhållen del av beslutet eller, om då är helgdag, å nästa

söckendag därefter ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande, vid

påföljd, om den tid försittes, att besvären icke varda upptagna till

prövning; dock må icke den omständigheten, att besvären i stället för

till sistnämnda myndighet ingivits eller insänts till kammarrätten, utgöra

hinder för deras upptagande till prövning, därest besvären dit inkommit

före utgången av här ovan stadgade besvärstid. I sådant fall

skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till vederbörande

befallningsh avande.

Sedan besvären inkommit till Kungl. Maj:ts befallningshavande,

förfares med ärendet i enahanda ordning, som i 49 § 2 mom. stadgas.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,

enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Klingl. Maj:ts proposition Nr 213.

Deklarationsblankett nr 1.

Deklaration om inkomst och förmögenhet,

att aTlSmflas &r 19 av:

Särskild uppgift av inländskt aktiebolag och solidariskt bankbolag (se ).

Bolagets kapital eller, om detsamma undergått förändring, dess medelstorlek under åre u gjor''

.... i,........... kr., och utgör alltså bolagets deklarerade inkomst.........procent av kapitalet.

Särskild bilaga lämnas för varje företag.

Denna sida av bilagan användes av

näringsidkare, som föra handelsböcker. * V

Bilaga till C II.

Inkomst av rörelse eller yrke.

Uppgift om inkomst av fast

egendom lämnas å bilaga till AI.

Nettovinst enligt bilagda räkenskapsutdrag (se 32)

Tillkommer:

2. Sammanlagda beloppet av i räkenskapen gjorda avskrivningar

för värdeminskning och för förlust

å fordringar ................................................ kr.

Kronor

öre 1

driftsinventarier (se 34):

................. = kr.........

kr.

C.

Avgår:

V ärdem tuskning

...... % å kr.

...... % å kr................... = »

Anskaffningsvärdet å de vid årets

början befintliga driftsinventa
rierna

utgjorde .................. kr.

Anskaffningsvärdet å under året

inköpta driftsinventarier utgjorde

.............................. „ j

Driftsinventa- I

riernas bok- jvidåretsbörjan „ j

förda värde j „ „ slut... ., |

utgjorde ...... I

Värdeminskning å andra för stadigvarande bruk avsedda

tillgångar (gruva, rätt till stenbrott, patenträtt

etc.) (se 35)........................ ................... kr.

Avskrivningar för lidna förluster å fordringar (se 36) „

8, I nettovinsten ingående inkomst av kapital, som

uppgives under B i deklarationsformuläret ..... „ ..................

1

5). I nettovinsten ingående saluvärde av skog och andra

produkter eller råämnen från egen fastighet, som

örädlats eller förbrukats i företaget, ävensom

annan i nettovinsten ingående inkomst av fast

1

egendom, som uppgives under A i deklarations-

formuläret (se 19).......................................... „ ..................

| 10. Eljest bokförd, ej skattepliktig eller ej som inkomst

av rörelse eller yrke skattepliktig vinst.............. ..................

l

j

Återstående inkomst (införes under C II i dekl.)

........;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Anvisningar f5r deklarationsblankettens ifyllande.

6. Såsom realisationsvinst---mindre än fem år. Visar

denna inkomstkälla i sin helhet underskott, utföres noll och underskottet

får icke avräknas från annan inkomst eller såsom förlust under allmänna

avdrag.

11* Avdrag för förlust---förlusten beräknats. Förlust å

icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom får icke avdragas

här, utan avräknas vid uppgivandet av inkomst under C III a).

32. Nettovinsten uppgives — — — rörelse eller yrke. Dylik

intäkt avdrages under 8, 9 eller 10 i förevarande bilaga och redovisas

--— Di deklarationen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

13

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 18 mars 1921.

N ärvarande:

Statsministern VON SYDOW, ministern för utrikes ärendena greve WraNGEL,

statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,

Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anförde härefter:

I november 1920 uppdrog dåvarande chefen för finansdepartementet

åt de sakkunniga, vilka enligt Kungl. Maj:ts beslut den 28 juni

1918 tillkallats för att inom departementet biträda vid revison av lagstiftningen

rörande den direkta beskattningen till staten, att till utredning

upptaga frågan om en ändring av gällande bestämmelser om beskattning

av realisations- och konjunkturvinster i syfte att undanröja vissa olägenheter

av den nuvarande lagstiftningens oklarhet. Sedan därefter jämlikt

av Kungl. Maj:t den 25 september 1920 lämnat bemyndigande f. d.

professorn D. Davidson den 13 november 1920 tillkallats att jämte de

förut tillkallade sakkunniga biträda vid förutnämnda revision av skattelagstiftningen,

hava de sakkunniga den 31 januari 1921 avlämnat utlåtande

jämte förslag till förordningar om vissa ändringar i förordningen

den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt och i förordningen

samma dag om bevillning av fast egendom samt av inkomst

ävensom förslag till förordning om ändrad lydelse av det vid förordningen

om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering fogade

formulär nr 1, vilket utlåtande torde få såsom bilaga bifogas detta

protokoll (bilaga 1). över dessa förslag har kammarrätten den 17 nästlidne

februari avgivit infordrat utlåtande.

I anledning av anmärkningar, som statskontoret och kammarätten

framställt uti ett den 21 augusti 1920 av dem gemensamt avgivet utlåtande

över det av 1920 års riksdag antagna förslag till ändring i vissa

delar av förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och

förfarandet vid taxering, har vidare inom departementet utarbetats förslag

till ändrad lydelse av 49 § 1 mom. och 50 § i Dämnda förordning,

och har kammari’ätten den 3 mars 1921 avgivit infordrat utlåtande över

s. 14 Kontrollera mot PDF

Nuvarande

bestämmelser.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213i

sagda förslag. Kammarrättens utlåtande ävensom utdrag ur kammarrättens

protokoll, upptagande de i kammarrätten uttalade avvikande

meningar torde få såsom bilagor åtfölja detta protokoll (Bilagor 2 och 3).

Slutligen bär inom finansdepartementet utarbetats förslag till ändrad

lydelse av 20 § i sistnämnda förordning, över vilket förslag kammarrätten

den 10 innevarande månad avgivit utlåtande.

På grundval av de förslag, vilka jag nu omnämnt, tiar därefter

inom departementet utarbetats förslag till förordningar om ändring i

vissa delar av förordningarna om inkomst- och förmögenhetsskatt,

angående bevillning av fast egendom samt av inkomst ävensom om

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, vilka förslag jag

anhåller att nu få för Kungl. Maj:t anmäla.

Förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Avgränsning mot varandra av begreppen inkomst av rörelse eller yrke

samt inkomst av realisationsaffär.

Enligt 7 § 3:o) c) i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

i dess ursprungliga lydelse skulle såsom inkomst anses, bland

annat, vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig

avyttring å fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp

eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fäst egendom, under

mindre än tio år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag

av möjligen liden förlust å andra likartade affärer. Vinst å icke yrkesmässig

avyttring eller realisationsaffär beskattades sålunda såsom inkomst

endast under förutsättning, att den avyttrade egendomen förvärvats på

visst sätt och under viss kortare tid varit i säljarens ägo. Vid uppgivande

av vinsten fick avdrag ske för förlust å annan likartad affär,

men däremot fick dylik förlust icke avdragas från annan den skattskyldiges

inkomst. Detta förbud mot avdrag för förlust å realisationsaffär,

vilket förbud torde hava grundats därpå, att dylik förlust ansågs

såsom kapitalförlust, stadgades icke direkt i förordningen men framgick

tydligt av anvisningarna till deklarationsformuläret.

Då det emellertid ansågs önskvärt, att i deklarationen erhålla

specifikation av vinsterna å de särskilda avyttringarna, föreslogs i det av

Kungl. Maj:t i proposition nr 400 till 1920 års riksdag framlagda förslag till

nytt deklarationsformulär, att upplysning skulle lämnas om vinsten av varje

särskild avyttring, och att förlust å icke yrkesmässig avyttring skulle få

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl- Maj:ts proposition Nr 213.

avdragas under allmänna avdrag i stållet för att såsom förut avdragas direkt

från vinsten av realisationsaffären. Då det icke var avsikten att utsträcka

rätten till avdrag för förlust å realisationsaffärer, stadgades, att dylik

förlust icke fick avdragas till högre belopp än som motsvarade deklarerad

realisationsvinst. Detta nödvändiggjorde en formell ändring i inkomstskatteförordningen,

och i anledning härav föreslogs, att i 7 § 3:o) c)

orden »dock efter avdrag av möjligen liden förlust å andra likartade

affärer» skulle utgå samt att i It) § efter orden »sådan förlust å fast

egendom eller verksamhet, som ej är att hänföra till kapitalförlust»

skulle tilläggas »dock att avdrag för förlust å icke yrkesmässig avyttring

av fast eller lös egendom ej får ske till högre belopp än som motsvarar

den skattskyldiges inkomst av dylik avyttring». I denna del antogs

Kungl. Maj:ts förslag av riksdagen, men däremot vann förslaget om

specifikation av realisationsvinster icke riksdagens bifall.

I motsats till vad sålunda är fallet beträffande vinst och förlust

å realisations affär, gäller i fråga om vinst och förlust å yrkesmässig

avyttring, att vinst å dylik avyttring beskattas såsom inkomst oberoende

av sättet och tiden för det avyttrade föremålets förvärvande, samt

att förlust å en yrkesmässig avyttring får avdragas icke blott vid beräkningen

av inkomsten av rörelsen ifråga utan, om rörelsen i dess

helhet går med förlust, även från varje annan inkomst utan någon inskränkning.

Dessa förhållanden medföra, att det för en riktig beräkning av eu

skattskyldigs skattepliktiga inkomst kan vara av mycket stor betydelse att

avgöra, huruvida en viss vinst är att anse såsom inkomst av rörelse eller

såsom vinst å en icke yrkesmässig avyttring, liksom ock att fastslå,

huruvida en förlust skall betraktas såsom förlust å rörelse eller såsom

förlust å en icke yrkesmässig avyttring. Detta oaktat finnas i skattelagstiftningen

icke meddelade några regler till ledning för bedömandet,

när en avyttring skall anses såsom yrkesmässig och vinsten av densamma

sålunda taxeras såsom inkomst av rörelse eller yrke och när detta icke

bör vara fallet.

De sakkunniga hava ansett, att denna brist på uttryckliga stadganden

i förevarande avseenden medfört avsevärda olägenheter, och för

den skull föreslagit, att i 3:o av de särskilda anvisningarna vid inkomstskatteförordningen

skulle intagas vissa bestämmelser till ledning vid

bedömandet, huruvida en vinst å avyttring av fast eller lös egendom

skall anses såsom inkomst av rörelse eller yrke eller såsom realisationsvinst.

De sakkunniga hava i sådant avseende föreslagit, att såsom in
-

I,ik§ni3t
skattesak
kunniaa.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

komet av rörelse eller yrke skall taxeras sådan inkomst, som erhålles

genom utövande av en självständig och regelbunden förvärvsverksamhet,

försåvitt inkomsten icke skall taxeras såsom iukomst av fast egendom,

samt att i överensstämmelse härmed en näringsidkares vinst på avyttring

av föremål, som han för i handel eller tillverkar, skall taxeras

såsom inkomst av rörelse eller yrke, varemot såsom realisationsvinst skall

anses en näringsidkares vinst å avyttring av andra föremål eller den

vinst, som vid avyttring uppstår för annan än den, som yrkesmässigt

driver näring.

I sitt utlåtande hava de sakkunniga till en början påpekat, att

bristen på uttryckliga regler i förevarande avseende lett till en vacklande

praxis i beskattningsmål. Enligt äldre praxis hade sålunda såsom

beskattningsbar inkomst icke ansetts vinst å försäljning av tomter, som

inköpts för att användas till tomtplats för ett aktiebolags verkstäder,

liksom ej heller gottgörelse för överlåtelse av en handelsrörelse, och i

överensstämmelse härmed hade ett rederibolag förklarats ej äga avdraga

förlust genom försäljning av en bolagets ångare. I motsats härtill hade

i utslag, som meddelats åren 1919 och 1920, regeringsrätten förklarat,

att ett rederibolags vinst å försäljningen av ett bolagets fartyg måste

anses hänförlig till inkomst av rörelse eller yrke.

Sedan sakkunniga erinrat om, att riksdagen i skrivelse år 1910

anhållit om utredning beträffande beskattning av vinst vid försäljningav

fartyg eller lotter i fartyg även för det fall, att säljarna innehaft

fartygen eller lotterna i fem år eller däröver — vilket enligt de sakkunnigas

åsikt tydde därpå, att riksdagen ansett, att rederiers vinst genom

försäljning av fartyg icke kunde enligt gällande lagstiftning beskattas

i annan ordning än den, som gällde i fråga om realisationsvinst —• anförde

de sakkunniga i huvudsak följande: Det i riksdagens skrivelse väckta

spörsmålet vore mycket komplicerat och vittomfattande och eu omläggning

av beskattningen av realisationsvinster borde omfatta icke blott

realisationsvinster vid försäljning av fartyg, utan även realisationsvinster

av alla andra slag. Frågans slutliga lösning påkallade en omfattande

revision av samtliga därmed sammanhängande bestämmelser, i det att

en utvidgning av inkomstbegreppet ovillkorligen borde medföra en motsvarande

rätt till avdrag för åtskilliga förluster, vilka nu betraktades

såsom kapitalförluster, varjämte bestämmelserna om rätt till avdrag för

värdeminskning med flera bestämmelser i samband härmed borde underkastas

revision. Eu dylik omfattande utredning hade dock icke kunnat

medhinnas på den korta tid, som stått de sakkunniga till buds, men de

sakkunniga ville dock framlägga förslag till ett provisoriskt reglerande

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

av skatteplikten i fråga om sådan vinst genom realisation av vissa tillgångar,

som genom den omförmälda nya praxis börjat tagas till beskattning

såsom inkomst av rörelse. Utan att taga ställning till frågan,

huruvida vid en slutlig lösning av hithörande frågor denna nya praxis

borde befästas genom uttryckliga bestämmelser i lagstiftningsväg, ville

nämligen de sakkunniga såsom sin mening uttala, att ur rent praktisk

synpunkt den nuvarande tidpunkten icke syntes lämplig för fortsättande

på den väg, varpå regeringsrätten slagit in. Redan vid deu beskattning

av realisationsvinster, som på grund av skatteförordningens uttryckliga

bestämmelser kunde ifrågakomma, hade det icke kunnat undgås, att

såsom inkomst beskattats vinster, som endast varit nominella, i det att

det belopp, varmed försäljningssumman överstigit inköpssumman, i många

fall blott utgjort kompensation för det vid tiden för försäljningen rådande

lägre penningvärdet. Att under sådana förhållanden ytterligare utvidga

beskattningen av realisationsvinster så, att den komme att omfatta även

avyttring av egendom, som varit i säljarens ägo längre tid än fem

respektive tio år, innan i lagstiftningen på något sätt sörjts för, att de

nominella vinsterna vid taxeringen bleve reducerade till verkliga vinster,

skulle leda till ett ökat antal orättvisor i beskattningen. Å andra sidan

kunde jämväl vid en framtida stegring av penningvärdet den i praxis nu

införda tillämpningen leda till icke önskvärda konsekvenser. Om nämligen

vinst vid försäljning av fartyg och inventarier i ett företag beskattades

såsom inkomst av den rörelse, som företaget dreve, måste detta

logiskt medföra den konsekvensen, att förlust vid liknande realisation

betraktades såsom affärsförlust och sålunda finge avräknas från rörelsevinsten

eller från annan inkomst. Under förutsättning av en dylik

stegring av penningvärdet vore det all sannolikhet för, att i eu mängd

fall, då fartA’g eller annan i rörelse använd egendom avyttrades, å realisationen

komme att uppstå icke vinst utan förlust, även den endast

nominell, men ändock i likhet med vinsten å dylika transaktioner, där

sådan uppkomme, bokföringsmässigt beräknad till sitt skenbara belopp

och sålunda ledande till en oberättigad minskning av den skattepliktiga

inkomsten. Den praxis, varom här vore fråga, kunde således, om den

ock i vissa fall lände statskassan till fördel, i andra fall leda till ett

motsatt resultat. Att detta senare i den närmaste framtiden torde bliva

förhållandet i vida större utsträckning än det förra och att de statsfinansiella

verkningarna av en fortsatt, logiskt fullföljd tillämpning av

här omförmälda praxis komme att minska statens skatteinkomst särskilt

från rederinäringen syntes mer än sannolikt.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 180 höft. (Nr 213.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

I sitt utlåtande en 17 februari 1921 har kammarrätten ifråga om de

ratten sakkunnigas förslag i denna del yttrat: De sakkunniga hade utgått därifrån,

att våra nu gällande beskattningslagar under begreppet inkomst

av rörelse och yrke innefattade allenast sådan intäkt, som folie inom

ramen av den verksamhet,. som rörelsen eller yrket avsåge, det ville säga

vinst av den yrkesmässiga verksamheten, men däremot icke sådan vinst,

som kunde uppkomma vid en tillfällig, till den yrkesmässiga verksamheten

icke hörande avyttring av fast eller lös egendom, även om denna egendom

varit använd i rörelsen eller yrket. I fråga om vinst å sådan tillfällig

avyttring av egendom (realisationsvinst) gällde i beskattningsavseende

särskilda regler, som väsentligen ginge ut därpå, att vinsten beskattades

allenast om egendomen varit i säljarens hand under kortare tid

än tio år för fast och fem år för lös egendom. I sammanhang härmed

gällde, att förlust å dylik avyttring (realisationsförlust) icke finge avdragas

från inkomst av annan inkomstkälla eller i annat fall än att, om

avyttringen medfört vinst i stället för förlust, vinsten skolat beskattas.

Med denna uppfattning av gällande lagars innebörd innebure det remitterade

förslaget i stort sett allenast ett förtydligande av lagstiftningen,

som visat sig behövligt till följd av vissa under senare tid meddelade

utslag i beskattningsmål. Kammarrätten delade de sakkunnigas uppfattning

av vad gällande skatteförfattningar finge anses innehålla i ovanberörda

ämne och hade alltså intet att erinra mot det förtydligande av gällande

bestämmelser härutinnan, som i avbidan på en fullständig och genomgående

revision av inkomstskattelagstiftningen vore med det remitterade

förslaget åsyftat. I fråga om förslagets avfattning ville kammarrätten

framhålla, att första punkten i det föreslagna tillägget till 3:o i anvisningarna

till skatteförordningen borde fullständigas sålunda: »Såsom inkomst

— — — inkomst av fast egendom eller inkomst av arbetsanställning

eller tjänst.»

Departements- Jag delar den av de sakkunniga och kammarrätten uttalade åsikt

ehefen'' rörande lämpligheten att införa bestämmelser för att närmare mot varandra

avgränsa begreppen inkomst av rörelse eller yrke samt inkomst

av icke yrkesmässig avyttring; och anser jag, att, på sätt de sakkunniga

föreslagit, en dylik avgränsning bör ske efter den principen, att vinst,

som en näringsidkare förvärvar genom avyttring av föremål, som han

icke för i handel eller tillverkar, icke hänföres till inkomst av rörelse

eller yrke utan till realisationsvinst, och detta även om de avyttrade föremålen

använts i rörelsen eller yrket. Denna princip synes stå i god

överensstämmelse med den nuvarande skattelagstiftningen i övrigt och

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

vara ägnad att i tider med växlande penningvärde, sådana som de nuvarande,

befordra rättvisa och billighet vid beskattningen. Att hänföra

vinst av berörda art till inkomst av rörelse eller yrke torde för övrigt

icke medföra ur statsfinansiell synpunkt enbart gynnsamma konsekvenser.

Om vinsten å dylika avyttringar skall hänföras till inkomst av rörelse

eller yrke, måste följdriktigt förlust å liknande transaktion betraktas

såsom förlust i rörelse eller yrke och sålunda utan inskränkning få avdragas

från den skattskyldiges inkomst. Med nuvarande depression å

affärslivets område kan man vänta, att dylika förluster i stor utsträckning

komma att uppstå, och detta skulle, om avdrag för förlusterna

medgåves, i själva verket komma att medföra minskning av statens

inkomster. Man kunde rent av befara, att fartyg och andra inventarier

i vissa fall skulle komma att realiseras enbart i avsikt att därigenom

konstatera en förlust, som skulle få avdragas vid taxeringen.

Den av kammarrätten framställda anmärkningen, att i författningen

borde uttryckligt angivas, att inkomst av en självständig och regelbunden

förvärvsverksamhet icke skall taxeras såsom inkomst av rörelse eller

yrke, därest den bör taxeras såsom inkomst av arbetsanställning eller

tjänst, synes mig knappast böra föranleda ändring i de sakkunnigas förslag,

då inkomst av arbetsanställning eller tjänst icke lärer kunna anses

såsom inkomst av en självständig förvärvsverksamhet.

Skattskyldighet för kapital, som utbetalas på grund av försäkring.

Inkomstskattesakkunnigas förslag upptager vidare bestämmelser angående

beskattning av kapital, som utfaller på grund av försäkringsavtal. 19

Enligt detta förslag skall till inkomst av rörelse eller yrke hänföras försäkringssumma,

som näringsidkare uppburit på grund av försäkring av varor

och produkter i hans näring liksom på grund av försäkring mot utebliven

inkomst och dylikt, våremot uppburen försäkringssumma för andra föremål

icke skall taxeras såsom inkomst vare sig av rörelse eller yrke eller eljest.

Rörande förslaget i denna del yttra de sakkunniga i sitt utlåtande,

bland annat: I nära anslutning till frågan om beskattning av vinst

vid avyttring av egendom stode frågan om och 1 vilken omfattning

beskattning skulle ske av belopp, som på grund av försäkring av egendom

uppbures, då egendomen förstörts genom brand, skeppsbrott eller

eljest. I detta avseende innehölle vår skattelagstiftning inga uttryckliga

bestämmelser. Principiellt sett torde man kunna utgå från den uppfattningen,

att en försäkring av egendom i regel toges med det syftet för

ögonen, att försäkringsbeloppet skulle hålla försäkringstagaren skadelös

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 213.

föi den förlust, som lian lede genom den försäkrade egendomens förstöring,

men icke i avsikt att bereda honom en vinst. Emellertid förekomme

försäkringsavtal, som omfattade icke blott egendom såsom sådan,

utan även skadestånd för utebliven vinst, till exempel beräknad handelsvinst

å försäkrade varor och tillverkningar, ersättning för utfört arbete,

frakt och så vidare. I sådana fäll syntes en inkomstbeskattning av försäklingsbeloppet

vara berättigad. I fråga om uppburen försäkringssumma för

egendom, som förstörts, torde det vara i sin ordning, att dylik ersättning

icke under några förhållanden vore att anse såsom inkomst i andra fall,

an då vinst vid avyttring av sådan egendom vore att beskatta såsom

inkomst. Men därutöver kunde ifrågasättas, huruvida eu försäkringssumma

för förstörd egendom borde beskattas såsom inkomst, annat "än

i det fall att, därest egendomen i stället blivit i vanlig ordning avyttrad,

avyttringen varit att anse såsom yrkesmässig och vinsten av densamma

således vant att beskatta såsom inkomst av rörelse eller yrke. Skulle

åter vinsten varit att taxera såsom realisationsvinst, syntes anledning

saknas att beskatta någon del av försäkringssumman såsom inkomst.

Bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst hade i första hand

motiverats med avsikten att träffa vinsten å spekulationsaffärer, men i

fråga, om de lojala försäkringsavtalen förelåge från försäkringstagarens

sida icke någon avsikt att spekulera i vinst genom den försäkrade egendomens

förstöring, och den presumtion, som motiverat beskattning av

realisationsvinster, då avyttring skett efter viss kortare tids besittning

av egendomen i fråga, kunde icke åberopas såsom skäl för beskattningav

försäkringssumma. Uti ett utlåtande, som kommerskollegium och

kammarrätten den 26 oktober 1917 gemensamt avgivit över en av

Sveriges redareförening gjord framställning om ändring i viss riktning

av gällande bestämmelser angående beskattning av assuransvinst, hade

också ämbetsverken, bland annat, såsom sin åsikt uttalat, att enligt

gällande bestämmelse!’ assuranssumman för ett förlorat fartyg kunde

bliva föremål för beskattning endast för så vitt och i den mån densamma

motsvarade verklig vinst för fartygsägaren, varjämte ämbetsverken framhållit,

att, då försäkringsavtal slötes i syfte, att fartygsägaren, om farbFget

ginge förlorat, skulle kunna för assuranssumman skaffa ett annat

fartyg, av själva försäkringsantalets natur syntes böra följa att vid

redares taxering för vinst av ifrågavarande art fartygets bokföringsvärde,

jämfört med försäkringssumman, borde anses grundläggande för beräknande

av vinstens belopp endast för så vitt bokföringsvärdet motsvarade

fartygets verkliga värde vid den tid, då fartyget förlorades. I motsättning

mot den åsikt,- nämnda ämbetsverk sålunda uttalat, hade regerings
i

ö O

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

rätten uti ett den 21 maj 1920 meddelat utslag förklarat, att ägaren av

ett fartyg, som minsprängts, skulle såsom för inkomst av rörelse och

yrke taxeras för ett belopp, motsvarande skillnaden mellan det belopp,

varför fartyget varit försäkrat, och fartygets bokförda värde. De

skäl, som av de sakkunniga åberopats mot en fortsatt tillämpning av

den praxis, varpå regeringsrätten slagit in genom att såsom inkomst.

av rörelse och yrke beskatta vinst vid försäljning av föremål, som ägaren

icke förde i handel eller tillverkade, syntes fullt tillämpliga även i fråga

om det senast omförmälda fallet. De sakkunniga hade således ansett,

att en fortsatt fullföljd av den praxis, som kunde anses införd genom

regeringsrättens nyssnämnda utslag, borde förhindras genom därför avpassad

lagstiftning.

Kammarrätten har i sitt utlåtande mot förslaget i denna del icke K^eanr''

gjort annan anmärkning, än att kammarrätten påpekat, att de åtta sista

orden i sista punkten av den föreslagna bestämmelsen eller orden »vare

sig av rörelse eller yrke eller eljest» kunde såsom obehövliga utgå.

Därest, på sätt i det framlagda förslaget ifrågasättes, vinst å en Départeavyttring

av föremål, som en näringsidkare använder i sin rörelse, men mcnt3chefensom

han icke för i handel eller tillverkar, icke skall anses såsom inkomst

av rörelse eller yrke, bör tydligen ej heller det belopp, varmed

uppburen försäkringssumma för samma slags föremål överstiger töremålens

bokförda värde, taxeras såsom inkomst av rörelse eller yrke. Däremot

kan det ifrågasättas, huruvida icke vinst, som uppstår genom att

utfallen försäkringssumma för ett förstört föremål överstiger det belopp,

för vilket föremålet förvärvats, bör beskattas för det tall, att, därest

föremålet i stället försålts, den därvid uppkomna vinsten skolat beskattas

såsom realisationsvinst. En dylik vinst måste emellertid, synes det mig,

vara att hänföra till kapitalförvärv, och då det i nu förevarande

fall icke kan sägas hava hos försäkringstagaren förelegat någon avsikt

att genom försäkringsavtalet skaffa sig en vinst utan blott att hålla

sig skadeslös för förlust genom förstöring av det försäkrade föremålet,

synes det icke föreligga någon anledning att, såsom skett i fråga om

realisationsvinster, genom införande av undantagsbestämmelser beskatta

vinsten såsom inkomst. Jag har därför i det nu framlagda förslaget

upptagit de sakkunnigas förslag i denna del. Vad angår den av kammarrätten

mot förevarande stadgandes formulering framställda anmärkningen,

kunde det kanske vara tillräckligt att stadga, att försäkringssumma

för andra föremål än varor och produkter i skattskjddigs näring

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

icke skall taxeras såsom inkomst, men, då ifrågavarande stycke i övrigt

handlar om taxering av inkomst av rörelse eller yrke, kunde en dylik

formulering möjligen föranleda den missuppfattningen, att försäkringssumma

för dylik egendom visserligen icke finge taxeras såsom inkomst

av rörelse eller yrke, men dock kunde taxeras såsom inkomst, till

exempel såsom tillfällig vinst. För att förebygga en dylik missuppfattning

torde det vara lämpligt att giva stadgandet den av de sakkunniga

föreslagna formuleringen.

Avdrag för förlust å realisationsaffär.

Enligt den ursprungliga lydelsen av inkomstskatteförordningen

skulle, såsom förut omnämnts, vinst å icke yrkesmässig avyttring av

fast eller lös egendom under vissa villkor beskattas såsom inkomst, dock

efter avdrag av möjligen liden förlust å andra likartade affärer, och

skulle i överensstämmelse härmed skattskyldig under C III a) i deklarations

formuläret uppgiva realisationsvinst efter avdrag för förlust under

samma år å likartad affär. I proposition nr 400 till 1920 års riksdag föreslogs,

att i deklarationen skulle lämnas uppgift om vinsten å varje särskild

realisationsaffär samt avdrag för förlust å dylik affär göras under allmänna

avdrag, varjämte föreslogs härav betingade ändringar i 7 och

10 §§ inkomstskatteförordningen samt i anvisningarna till deklarationsformuläret.

Riksdagen biföll sistnämnda ändringsförslag, men godtog

icke den föreslagna specifikationen av realisationsvinst, utan skall liksom

förut under G III a) uppgivas realisationsvinst efter avdrag för förlust

å likartad affär. Härigenom har uppstått en motsägelse mellan deklarationsformuläret,

å ena, samt anvisningarna till detsamma och inkomstskatteförordningen,

å andra sidan, något som bland annat, på sätt 1921

års riksdag i skrivelse den 11 februari, nr 45, påpekat, kan leda till

dubbla förlustavdrag, i det att avdrag för förlust å realisationsaffär kan

göras dels under C III a) vid uppgivande av realisationsvinsten dels

ock under allmänna avdrag. Denna motsägelse synes enklast kunna

hävas på det sätt, att i enlighet med de sakkunnigas av kammarrätten

utan anmärkning lämnade förslag 7 och 10 §§ inkomstskatteförordningen

återföras till sin förutvarande lydelse samt anvisningarna till deklarationsformuläret

erhålla härav betingad ändrad lydelse.

I samband härmed torde, på sätt de sakkunniga föreslagit, i 5:o

av anvisningarna till inkomstskatteförordningen inryckas uttryckliga be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

stämmelser dels att från skattepliktig realisationsvinst får avräknas förlust

å realisationsaffär blott för det fall, att, därest vinst i stället uppstått,

denna skolat taxeras såsom inkomst, dels och att, om nu förevarande

inkomstkälla i sin helhet visar underskott, detta underskott anses

såsom kapitalförlust och på grund därav icke får avdragas från annan

inkomst.

Kammarrätten har i detta sammanhang anfört: Kammarrätten ville

ej underlåta att påpeka en viss bristande överensstämmelse mellan inkomstskatteförordningen

och därtill hörande anvisningar under 3:o) å

ena sidan samt samma anvisningar under 5:o) och deklarationsformuläret

å den andra, ehuruväl denna inkongruens icke torde komma att i praktiken

medföra någon större olägenhet. Enligt 7 § 3:o) c) 1) inkomstskatteförordningen

skulle såsom inkomst upptagas vinster av tillfällig natur

därunder inbegripen så kallad realisationsvinst å egendom, som allenast

viss tid varit i säljarens ägo, och enligt anvisningarna 3:o) exemplifierades

tillfälliga vinster och skattepliktiga intäkter, som ej borde hänföras

under annan rubrik, såsom realisationsvinster, lotterivinster, inkomst

av patent och därmed jämförliga rättigheter och dylikt. Detta gåve

uppenbarligen anledning till den uppfattning, att samtliga nämnda intäkter

skulle anses flutna ur en och samma inkomstkälla. Men enligt

det föreslagna tillägget till anvisningarna 5:o) och deklarationsformuläret

skulle vinst å icke yrkesmässig avyttring av egendom (realisationsvinst)

anses såsom en särskild inkomstkälla samt inkomst av tillfälliga uppdrag,

royalty, lotterivinst med mera såsom en från realisationsvinst skild inkomstkälla.

Detta hade, såsom ock i anvisningarna 5:o) uttryckligen

angåves, sin betydelse därutinnan, att realisationsförlust icke finge avdragas

från annan inkomstkälla än realisationsvinst, således icke från

de övriga intäkter, som i skatteförordningen 7 § 3:o) c) 1) och anvisningarna

Sto) vore sammanförda med realisationsvinst.

Den av kammarrätten påpekade inkongruensen har redan tidigare

förelegat mellan 7 § 3:o) c) 1) inkomstskatteförordningen och 3:o) i

anvisningarna vid densamma, å ena, samt deklarationsformuläret och

anvisningarna till detta, å andra sidan, utan att, såvitt jag har mig

bekant, därav i praktiken uppstått några olägenheter. På grund härav

synes det mig knappast erforderligt att nu företaga några åtgärder för

att häva berörda inkongruens, utan torde därmed kunna anstå till den

revision av inkomstbegreppet i dess helhet, som torde komma att påbörjas

inom en icke allt för avlägsen framtid.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Inkomstskattesakkunniga.

Departements
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

Kapitalförlust.

De sakkunniga hava slutligen framhållit behovet av fullständigare

bestämmelser till ledning vid avgörandet, huruvida en förlust skall anses

såsom förlust å realisationsaffär eller såsom förlust å annan verksamhet

eller å fast egendom ävensom av bestämmelser, när annan förlust än

realisationsförlust skall anses såsom kapitalförlust. Då dessa frågor

emellertid vore beroende av lösningen av vissa andra frågor på inkomstbeskattningens

område, hade de sakkunniga icke ansett sig kunna

nu framlägga förslag till fullständiga bestämmelser i sådant avseende,

utan inskränkt .sig till att blott i ett avseende föreslå ändring i hithörande,

nu gällande föreskrifter. Det i 9 § av anvisningarna till bevillningsförordningen

intagna stadgandet, att frågan, huruvida en tillfällig

förlust skall anses såsom kapitalförlust eller icke, skall avgöras

med hänsyn till, bland annat, rörelsens och förlustens storlek, vore enligt

de sakkunnigas åsikt mindre tillfredsställande, då det måste anses stötande,

att en mindre förlust i en affär finge avdragas, under det att en

förlust av likartad beskaffenhet i en annan affär av samma slag icke

finge avdragas, blott därför att förlusten varit stor i förhållande till

rörelsens storlek. Enligt de sakkunnigas mening borde blott förlustens

art men ej dess storlek vara avgörande för rätten till avdrag, och de

sakkunniga ansåge fördenskull, att 9 § i anvisningarna till bevillningsförordningen

måtte upphävas samt ändrade bestämmelser i förevarande

avseende intagas i 5:o av anvisningarna till inkomstskatteförordningen,

varigenom de på grund av stadgandet i 8 § av anvisningarna till bevillningsförordningen

komme att gälla jämväl vid taxeringen till bevillning.

Jämväl i denna del ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag,

vilket av kammarrätten lämnats utan anmärkning; och hava de av de

sakkunniga föreslagna bestämmelserna upptagits i det nu framlagda

förslaget.

Bevillningsförordningen.

Med de föreslagna ändringarna i inkomstskatteförordningen

sammanhängande ändrings förslag.

De förslag till ändringar i inkomstskatteförordningen, för vilka

jag förut redogjort, betinga vissa ändringar jämväl i bevillningsförord
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

ningren. nämligen i 9 § 3 mom. samt i 11 § 2 mom. 4:o b), varjämte

på sätt förut omnämts 9 § av anvisningarna bör upphävas.

Övriga föreslagna ändringar.

Under arbetet å en handledning för beskattningsnämnderna, vilken

utarbetats inom finansdepartementet, har det visat sig, att de i bevillningsförordningen

meddelade föreskrifterna rörande rätt till avdrag vid inkomstbevillningen

för den del av inkomsten, som blivit genom fastighetsbevillning

beskattad, erfordrade komplettering och förtydliganden i vissa

avseenden. I anledning härav har inom departementet förslag utarbetats

till ändrad lydelse av 11 § 2 mom. 2:o samt 3 och 4 §§ av anvisningarna.

11 § 2 mom. 2:o).

Enligt 5 § j) bevillningsförordningen är ägare av för allmän trafik

avsedd eller upplåten kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, så ock

allmän farled eller allmän flottled icke skyldig erlägga fastighetsbevillning

för den mark, som av anläggningen upptages, ävensom för själva kanalocli

vägbyggnaden, varunder jämväl inbegripas de till sagda kommunikationsanstalter

hörande stationshus och övriga för driftens omedelbara

behov ansedda anläggningar. Däremot skall fastighetsbevillning utgöras

för sådana till nu nämnd kommunikationsanstalt hörande anläggningar,

som icke äro avsedda för driftens omedelbara behov, t. ex. större verkstäder

för en järnvägs behov. Vid beräkning av inkomst får jämlikt

11 § 1 mom. b) bevillningsförordningen avdrag icke ske för arrendeeller

hyresvärde å sådan kanal, järnväg eller annan farväg, farled eller

flottled tillhörande byggnad, som enligt 5 § är fri från bevillning. Härav

skulle närmast kunna dragas den slutsatsen, att avdrag skulle vara tillåtet

för hyresvärdet å till dylik kommunikationsanstalt hörande fastighet, för

vilken bevillning skall erläggas, men i 11 § 2 mom. 2:o a) bevillningsförordningen

stadgas, att vid beräkning av inkomst utav arbete avdrag

får ske för det genom fastighetsbevillning beskattade, hyresvärdet motsvarande

belopp av fem för hundra av taxeringsvärdet å fastighet, som

av ägare begagnats till utövande av sådan verksamhet, varom i 9 § 3

mom. a) l:o och 3:o sägs. Avdrag är sålunda icke medgivet med 5

procent av taxeringsvärdet å fastighet, som använts uti verksamhet,

som avses i 9 § 3 mom. a) 2:o, eller med andra ord, för hyresvärdet å

fastighet, som hör till kanal, järnväg, annan farled eller flottled, även

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 180 höft. (Nr 213.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 213.

om hyresvärdet beskattats genom fastighetsbevillning. Visserligen förutsattes

i 4 § av anvisningarna, att i inkomst av järnvägsdrift eller kanaldrift

icke skall inräknas sådan inkomst, för vilken erlagts fastighetsbevillning,

men en dylik uppdelning av inkomsten torde i många fall

vara svår att åstadkomma. Då det icke torde vara avsett, att inkomst

av kommunikationsanstalter av förevarande slag skall beskattas hårdare

än annan inkomst, torde bevillningsförordningen böra ändras så, att

avdrag medgives med 5 procent av taxeringsvärdet å sådan i rörelsen

använd fastighet, för vilken fastighetsbevillning erlägges. Detta torde

enklast kunna ske på det sätt, att i 11 § 2 mom. 2:o a) orden »sådan

verksamhet, varom i 9 § 3 mom. a) Do och 3:o sägs», utbytas mot

»sådan verksamhet, varom i 9 § 3 mom. a) sägs». Då förutsättning för

avdrag är, att beloppet i fråga beskattats genom fastighetsbevillning,

torde icke föreligga någon fara, att pa grund av en dylik formulering

avdrag skulle ske för hyresvärdet å fastighet, vilken enligt 5 § j) är fri

från fastighetsbevillning, detta så mycket mindre som enligt 4 § 4 mom.

taxeringsvärde icke skall åsättas dylik fastighet.

3 och 4 §§ i anvisningarna.

Enligt bevillningsförordningen, sådan denna lydde, innan de vid 1920

års riksdag antagna ändringarna trädde i kraft, ägde skattskyldig, som

i rörelse eller yrke använde egen fastighet, vid beräkning av sin inkomst

av rörelsen eller yrket åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning

beskattade belopp av fem för hundra av fastighetens taxeringsvärde.

Ehuru uttryckliga bestämmelser härom saknades, beräknades detta avdrag

i praxis å taxeringsvärdet året näst före det, då taxeringen skedde, något

som lärer hava berott därpå, att avdraget ju avsåg att förekomma

dubbelbeskattning av den del av föregående års inkomst, som ansågs

redan beskattad genom den för sagda år erlagda fastighetsbevillningen.

Då genom de år 1920 skedda ändringarna i bevillningsförordningen

skyldighet infördes att erlägga bevillning jämväl för inkomst av fast

egendom, stadgades, att vid inkomstberäkningen avdrag skulle få ske

för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex för hundra

av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och fem för hundra av taxeringsvärdet

å annan fastighet. Detta avdrag lärer, i likhet med vad som

förut tillämpats vid beräkningen av inkomst av rörelse eller yrke, böra

räknas a det taxeringsvärde, efter vilket fastighetsbevillning nästföregående

år utgått, något som synes framgå redan därav, att avdraget

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213■ 27

skall ske i deklarationen, vilken avgives, innan nytaxering av fastigheten

ägt rum.

En dylik tolkning av förevarande bestämmelser torde dock leda

till icke avsedda konsekvenser ifråga om beskattningen av inkomst från

fast egendom, för vilken fastighetsbevillning enligt förutvarande stadganden

icke skolat utgå, eller från rörelse, i vilken använts tidigare icke

bevillningspliktig fastighet. Detta ,torde hava sin största betydelse i

fråga om beskattningen av statens inkomster. Då staten tidigare icke

erlagt bevillning, skulle vid beräkning av statens inkomst t. ex. av

dess& skogar eller av vattenfallsstyrelsens verksamhet vid 1921 års

taxering avdrag icke få ske, utan staten få betala dels fastighetsbevillning

dels och inkomstbevillning för hela inkomsten utan avdrag

med 6 procent respektive 5 procent av fastigheternas taxeringsvärden.

Samma blir förhållandet t. ex. vid beskattningen av en järnvägs

inkomst, då järnvägen har en verkstad, lör vilken förut icke skolat

utgöras fastighetsbevillning, men vilken numera är underkastad dylik,

detta under förutsättning att, på sätt här förut föreslagits avdrag far

äga rum med 5 procent å taxeringsvärdet å fastighet, som använts

uti verksamhet, varom i 9 § 3 mom. a) 2) sägs.

Det har givetvis icke varit avsikten, att förevarande bestämmmelse

skulle tolkas på nu angivet sätt, men för att förekomma en dylik tolkning

torde det vara önskvärt att, på sätt i det nu framlagda iörslaget

skett, giva uttryckliga bestämmelser om rätt till avdrag jämväl för det

fall, att inkomst förvärvats från fastighet, vilken nästföregående år icke

varit underkastad fastighetsbevillning. Undantaget avser naturligtvis

blott fastighet, vilken föregående år varit bevillningsfri, däremot icke

bevillningspliktig fastighet, för vilken särskild bevillning icke utgått

på den grund, att den varit en del av en större fastighet och fördenskull

särskilt taxeringsvärde ej varit den åsatt. Avdraget synes dock

alltid böra beräknas å nästföregående års taxeringsvärde utom ifråga

om fastighet, vilken varit bevillningsfri enligt 5 § j (förutvarande 5 § c),

då detta ej är möjligt, enär jämlikt 4 § 4 mom. taxeringsvärde icke

skolat åsättas dylik fastighet. 1 sistnämnda fall måste avdraget beräknas

efter det taxeringsvärde, som åsättes under taxeringsåret, och får det

ankomma på vederbörande taxeringsmyndighet att besörja att dylikt

avdrag varder verkställt.

Det torde vidare vara lämpligt att i förordningen intaga bestämmelser

om sättet för beräkning av förevarande avdrag, när den skattskyldige

innehaft fastigheten blott en del av nästföregående år eller

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Rungl. Maj:ts proposition Nr 213.

agaren sjalv brukat en del av en jordbruksfastighet och haft en del utarrenderad,

utan att särskilda taxeringsvärden varit åsätta de olika brukningsdelarna.

Taxeringsförordningen.

20 §.

1 ordning om'' I 33 § av förordningen den 21 juni 1902 om inkomstskatt stadgades

inkomstskatt, att den, som 1 uppgift eller upplysning, som av honom avgivits för

ledning vid taxering, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande

oc . däi igenom föranlett, att inkomst icke eller endast till någon del

blivit taxerad, skulle bota från och med fyra till och med tio gånger

det inkomstskattebelopp, som genom det svikliga förfarandet undandraga^

dock minst tjugufem kronor. Detta stadgande bibehölls oförandrat

i 1907 års inkomstskatteförordnine*.

o

Nuvarande

bestämmelser.

on c E? lgt nuvarande bestämmelser om straff för oriktig deklaration

20 § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och’

förfarandet vid taxering, gäller däremot, att den, som i deklaration eller

annan uppgift eller upplysning, som av honom avgivits till ledning vid

taxering, mot bättre vetande uteslutit eller till för lågt belopp upptäckt

inkomst eller förmögenhet, straffas med böter från och med tjugufem

till och med ettusen kronor, varjämte, därest genom det oriktiga meddelandet

föranletts, att skattskyldig icke blivit taxerad eller blivit för

Jagt taxerad, böterna kunna förhöjas utöver sistnämnda belopp, dock

högst med fem gånger det skattebelopp, som genom det svikliga förfarandet

undandraga. ö

Departementschefen

dr 1910.

. Vld anmälan den 11 mars 1910 av förslaget till sistnämnda förordning

anförde dåvarande chefen för finansdepartementet rörande ifrågavarande

bestämmelse, bland annat: Enligt 1907 års inkomstskatteförordning

vore som villkor för åläggandet av böter stadgat, att det oriktiga

meddelandet föranlett, att inkomst icke eller endast till någon del blivit

taxerad Om således genom taxeringsmyndigheternas vaksamhet taxenng

till behörigt belopp komme till stånd, ginge den, som mot bättre

vetande lamnat oriktigt meddelande, straffri. Denna lagstiftningens ständig;11

i ragan kunde icke anses hållbar. Genom avgivandet av det

veterligen oriktiga meddelandet syntes förseelsen vara fullbordad och

stratlbar, oberoende av huru själva taxeringsfrågan utfölle. Däremot

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

kunde lämpligen den omständigheten, att på grund av det oriktiga

meddelandet taxering ej komme till stånd eller bleve för lågt upptagen,

verka såsom straffskärpningsgrund.

Då det från flera håll framhållits, att de nuvarande bestämmelserna inomdeparuom

straff för oriktig deklaration visat sig mindre effektiva, hade inom ZTetlt fördepartementet

utarbetats förslag till ändrad lydelse av 20 § taxerings- slag.

förordningen. Enligt detta förslag skulle icke blott oriktigt meddelande

om inkomst och förmögenhet utan även annat oriktigt meddelande, som

vore ägnat att medföra frihet från taxering eller för låg taxering, vara

straffbart, därest det lämnats mot bättre vetande eller kunnat undvikas

genom användande av tillbörlig noggrannhet och uppmärksamhet. Förslaget

upptog dock olika straffsatser för det fall, att meddelandet lämnats

mot bättre vetande, och för den händelse att det lämnats på grund av

bristande noggrannhet och uppmärksamhet, men för båda fallen var

straffet lika, vare sig meddelandet föranlett för låg taxering eller så

icke varit förhållandet. Över detta förslag inhämtades kammarrättens

utlåtande, och åtföljdes förslaget vid remissen av en promemoria upptagande

motiven för de föreslagna ändringarna. I denna promemoria

finfördes i huvudsak följande: Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke

bestämmelserna i 20 § taxeringsförordningen borde omarbetas och kompletteras.

Icke blott uteslutande av inkomst eller förmögenhet eller dess

uppgivande till för lågt belopp kunde leda till för låg beskattning av

skattskyldig, utan jämväl andra oriktiga meddelanden kunde medföra

samma resultat, t. ex. oriktigt meddelande, att skattskyldig vore gift eller

hade omyndiga barn, för vilka han vore berättigad till avdrag. Aven en

dylik uppgift torde böra bestraffas. Vidare syntes det tveksamt, huruvida

den omständigheten, att skattskyldig icke blivit taxerad eller blivit för lågt

taxerad, borde bibehållas såsom straffskärpningsgrund eller i varje fall medföra

sådan skärpning i straffet, som nu vore fallet. Mot den nuvarande

lagstiftningen kunde nämligen i viss mån göras samma anmärkning, som

departementschefen år 1910 framställt mot den dåvarande, i det att

taxeringsmyndigheternas vaksamhet komme att medföra minskat straff

för den skyldige. Det läge också i viss mån i taxeringsmyndigheternas

händer att bestämma straffet. Därest taxeringsnämnden funne, att en

avlämnad uppgift vore oriktig, kunde nämnden underlåta att taxera den

skattskyldige till det riktiga beloppet samt i stället ett följande år uttaga

den felande skatten genom efterbeskattning, och på grund av

detta nämndens förfarande kunde straffet sättas högre än eljest kunnat

ske. I ett flertal utländska lagar gjordes icke heller någon åtskillnad för

s. 30 Kontrollera mot PDF

Kammar
rätten.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

den händelse att det oriktiga meddelandet lett till för låg taxering och

det fall att så icke vore törhållandet. Den svenska lagen stadgade, i

motsats mot en hel del utländska, straff för oriktigt meddelande till

taxeringsmyndighet blott för det fall, att det oriktiga meddelandet lämnats

mot bättre vetande. På grund härav bleve ett oriktigt meddelande

till ledning för taxeringen straffritt, så snart det icke kunde visas, att

det skett mot bättre vetande, om än aldrig så grov försummelse eller

vårdslöshet kunde läggas uppgiftslämnaren till last. Man torde dock

hava rätt att fordra ett icke allt för ringa mått av noggrannhet och

ordentlighet vid meddelandet av uppgifter av förevarande art, då eljest

hela deklarationsförfarandet kunde bliva betydelselöst. De nuvarande

bestämmelserna i 20 § taxeringsförordningen syntes därför böra kompletteras

med bestämmelser om sträft’ för det fall, att någon vid lämnande

av uppgifter eller upplysningar till ledning för taxeringen icke

iakttagit tillbörlig noggrannhet och uppmärksamhet och på grund därav

lämnat oriktiga meddelanden. Så hade skett i vissa utländska lagar.

Straffet för en dylik förseelse torde böra sättas avsevärt lägre än straffet

för ett oriktigt meddelande, som bevisligen skett mot bättre vetande.

Därest, på sätt föreslagits, oriktigt meddelande på grund av vårdslöshet

eller försummelse belädes med straff, vunnes jämväl den fördelen,

att man erhölle en straffbestämmelse, som kunde användas i de

fall, då ett oriktigt meddelande skett mot bättre vetande, ehuru detta

icke kunde visas. Slutligen kunde ifrågasättas, huruvida icke i alla nu

avsedda fall straffrihet borde inträda, när den skyldige av egen drift

ändrade eller återkallade ett förut lämnat oriktigt meddelande.

Uti sitt den 10 mars 1921 avgivna utlåtande över nämnda förslag

har kammarrätten anfört: Vid bedömande av föreliggande fråga torde böra

beaktas dels att genom de under de senaste åren vidtagna ändringarna

i beskattningsförfattningarna den vederbörande åliggande uppgiftsplikt

till ledning för taxering erhållit sådan omfattning, att därigenom å de

uppgiftspliktiga ställts sådana anspråk, som de i regel knappast kunde

anses vara i stånd att uppfylla, dels ock att skattetrycket efter hand i avsevärd

grad ökats. Även om, med hänsyn till nämnda omständigheter,

frestelsen för uppgifts pliktig att i deklaration eller annan dylik handling

lämna oriktiga eller ofullständiga meddelanden eller att över huvud taget

icke förfara med nödig aktsamhet nu mera än förut icke kunde anses

utesluten, ville det likvisst synas, som om, med avseende å ämnets

ömtåliga natur, borde förfaras med stor försiktighet, då det gällde att

meddela bestämmelser om straffpåföljd för oriktigt eller ofullständigt

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

fullgörande av uppgiftsplikt, och således skärpning av i ämnet nu gällande

bestämmelse icke löretagas, där ej av trängande skäl dylik skärpning

måste anses oundgängligen erforderlig. Att sådana skäl nu skulle föreligga,

hade i den förslaget åtföljande motiveringen icke uppgivits. I allt

fall syntes förevarande fråga icke vara av sådan vikt eller av så brådskande

natur, att med ordnandet av densamma icke kunde anstå till den

allmänna revision av taxeringsförordningen, som torde vara förestående.

Därigenom skulle ock den fördelen kunna vinnas, att någon erfarenhet

då kunde tänkas hava erhållits om verkningarna av de numera i kraft

varande, skärpta bestämmelserna om uppgiftsplikt. Kammarrätten, som

i annat sammanhang tillåtit sig framhålla önskvärdheten av att mångfalden

av de detaljbestämmelser, som under den senare tiden i stor utsträckning

vunnit insteg på skattelagstiftningens område, icke i andra

än trängande fall ökades, ansåge sig av nu angivna principiella skäl

icke kunna tillstyrka bifall till förslaget.

Gent emot vad kammarrätten anfört därom, att det icke skulle före- Dep^^^r“

ligga särskilda skäl att nu till behandling upptaga förevarande fråga,

vill jag påpeka, att enligt vad från olika håll under hand framhållits,

taxeringsmyndigheterna ganska ofta haft att behandla deklarationer och

andra uppgifter till ledning vid taxeringen, vilka innehållit oriktiga meddelanden

av den art, att det synts åtminstone högst troligt, att de lämnats

mot bättre vetande. Att detta oaktat åtal för oriktig deklaration ytterst

sällan förekommit, synes hava haft sin orsak just i svårigheten att bevisa,

att det oriktiga meddelandet lämnats mot bättre vetande. Det ligger

också i sakens natur, att det i regel skall vara svårt att åstadkomma

bindande bevisning härom, därest den skyldige icke själv erkänner

förbrytelsen. Just från denna synpunkt skulle det vara av stor betydelse

att införa straff för oriktigt meddelande, som lämnats av vårdslöshet

eller försummelse, då det naturligtvis är betydligt lättare att åstadkomma

den bevisning, som är tillräcklig för tillämpning av en dylik straffbestämmelse.

Oavsett detta torde man hava rätt att fordra, att de

uppgiftspliktiga vid avlämnande av meddelanden till ledning vid

taxeringen iakttaga åtminstone en viss grad av noggrannhet; deklarationerna

skola ju bekräftas på heder och samvete. Jag finner

därför starka skäl tala för att redan nu framlägga förslag till sådan

utsträckning av straffet för oriktig deklaration, att jämväl oriktigt meddelande,

som lämnats av vårdslöshet, blir straffbart. Med hänsyn till

vad kammarrätten anfört därom, att uppgiftsplikten tagit en sådan omfattning,

att de uppgiftspliktiga knappast kunna anses i stånd att upp
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maf.ts ''proposition Nr 213.

fylla densamma, torde dock straff böra inträda blott för det fall, att

grov vårdslöshet föreligger. Då förbrytelsen begåtts av vårdslöshet,

synes straffskalan böra vara betydligt mildare än den nu gällande,

men torde den även i detta fall böra ställas i relation till det skattebelopp,

som undandraga eller skulle hava undandraga, därest det

oriktiga meddelandet följts vid taxeringen. På de skål, som anförts i

förberörda promemoria, finner jag staffskalan böra vara densamma, vare

sig det oriktiga meddelandet fört till för låg taxering eller icke. Det

till kammarrätten remitterade förslaget har omarbetats i överensstämmelse

med vad jag nu anfört.

49 § 1 mom. och 50 §.

bestämmelser Utan hinder därav att han icke fört talan mot taxeringsnämndens

beslut äger skattskyldig, som ej enligt 18 § taxeringsförordningen förlorat

sin rätt till talan, jämlikt 49 § 1 mom. rätt att överklaga prövningsnämndens

beslut, bland annat, för det fäll att hans deklaration eller,

1 fråga om bevillningstaxeringen, uppgift, som omförmäles i 16 §, icke

blivit av taxeringsnämnden följd, utan att underrättelse, som i 23 §

2 mom. föreskrives, blivit avsänd i Stockholm före den 1 augusti och

annorstädes före den 15 juni. Besvärstiden utgår klockan tolv sista

dagen i december månad det år, taxeringen skett.

I 50 § taxeringsförordningen, sådant detta lagrum lyder enligt

förordningen den 19 november 1920, har extraordinär besvärsrätt tillerkänts

bland annat »den, som utan att vara uppgiftspliktig eller, där

han varit uppgiftspliktig och i stadgad ordning avlämnat behörig deklaration

eller uppgift, mot innehållet i deklarationen eller uppgiften

blivit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller bevillning, men

icke erhållit underrättelse om taxeringen så tidigt, att han kunnat * nföra

besvär över taxeringen i den ordning, varom i 49 § stadgas». öuti de

i 50 § avsedda fall skola besvär anföras inom natt och år, efter det att

utskylder vederbörande avfordrats.

Sistnämnda bestämmelse infördes på initiativ av riksdagen. Innan

förordningen den 19 november 1920 utfärdades, hade statskontoret och

kammarrätten den 21 augusti 1920 gemensamt avgivit infordrat ''Utlåtande

över det av riksdagen antagna förslaget till ändringar i taxeringsförordningen.

^och*kammar- , 1 detta utlåtande anförde ämbetsverken i fråga om ovan angivna

rattens utiå- stadgande i 50 §: Till en början finge påpekas, att satsbildningen i

(iei92o. ifrågavarande punkt vore oriktig. Avfattningen torde kunna ändras

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

sålunda: den som icke varit uppgiftspliktig eller — — — bevillning

samt icke erhållit — — — stadgas.» Frånsett särskilt anmärkta fall

ägde för närvarande den, som icke hos prövningsnämnden överklagat

sin taxering, ej rätt att över taxeringen anföra besvär hos kammarrätten.

Med ovanberörda nu tillkomna bestämmelse torde hava avsetts, att för

person, som där nämnts, den omständigheten att klagan ej förts hos

prövningsnämnden icke skulle utgöra hinder för kammarrätten att till

prövning upptaga hans därstädes anförda besvär. Såsom förutsättningför

besvärsrätten till kammarrätten hade emellertid stadgats, att vederbörande

icke erhållit underrättelse om taxeringen så tidigt, att han kunnat

anföra besvär över taxeringen i den ordning, varom i 49 § stadgades,

det ville säga så tidigt, att han kunnat anföra besvär före klockan tolv

på dagen sista helgfria dagen i december månad det år, då taxeringen

ägt rum. Hade sålunda skattskyldig, som icke överklagat sin taxering

hos prövningsnämnden, erhållit underrättelse om taxeringen någon tid

före taxeringsårets utgång, skulle enligt ordalydelsen stadgandet icke

gälla, och skulle alltså hans besvär, vare sig de anfördes före eller efter

den ordinarie besvärstidens utgång, fortfarande icke kunna av kammarrätten

upptagas till prövning. Det vore dock orimligt, att besvärstidens

utgång skulle på antytt sätt göras beroende av tiden för underrättelsens

mottagande. Vissa alternativa utvägar kunde väljas för att bringa avfattniugen

till överensstämmelse med vad som finge antagas hava med

stadgandet avsetts. Lämpligast torde emellertid blott den förändringen

böra vidtagas, att »49 §» utbyttes mot »39 §». Vederbörande, som icke

mottagit underrättelse om taxeringen så tidigt, att han kunnat anföra

besvär hos prövningsnämnden, skulle härigenom tillerkännas rätt att

klaga hos kammarrätten, oberoende därav, huruvida underrättelse sedermera

ikorn mit honom tillhanda före eller efter taxeringsårets utgång.

n

I anledning av den utav statskontoret och kammarrätten sålunda inom ieparteframställda

anmärkningen utarbetades inom finansdepartementet förslag

till ändrad lydelse av 49 § 1 mom. och 50 §. Enligt detta förslag skulle

jämlikt 49 § 1 mom. c) rätt att överklaga prövningsnämnds beslut tillkomma

skattskyldig, »om hans deklaration eller i fråga om bevillningstaxermgen

uppgift, som omförmäles i 16 §, icke blivit av taxeringsnämnden

följd, utan att underrättelse, som i 23 § 2 mom. föreskrives,

kommit den skattskyldige till hända, i Stockholm före den 16 augusti

och annorstädes före den 1 juli», varjämte extraordinär besvärsrätt enligt

50 § skulle tillerkännas »den, som mot innehållet i av honom i stadgad

ordning avlämnad behörig deklaration eller uppgift, som omförmäles i

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 180 höft. (Nr 213.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:t$ proposition Nr 213.

16 §, eller utan att vara uppgiftspliktig blivit taxerad till inkomst- och

förmögenhetsskatt samt icke löre den 16 december erhållit sådan underrättelse,

som föreskrives i 23 § 2 mom.»

Detta förslag remitterades till kammarrätten för yttrande. Vid

förslaget var då fogad en inom departementet utarbetad promemoria

rörande skälen till de föreslagna ändringarna. I denna promemoria

anfördes, bland annat: Den oegentlighet, som statskontoret och kammarrätten

i sitt den 21 augusti 1920 avgivna utlåtande påpekat, torde icke

kunna lösas på det sätt, ämbetsverken föreslagit. Med den av ämbetsverken

föreslagna lydelsen skulle extraordinär besvärsrätt icke tillkomma

den, vilkens deklaration, ehuru godtagen av taxeringsnämnden, av prövningsnämnden

frångåtts, utan att den skattskyldige erhållit underrättelse

därom; men enligt uppgift skulle det varit just med tanke på dylika

fall, som vederbörande riksdagsutskott föreslagit införande i 50 § av ifrågavarande

utsträckning av besvärsrätten. Svårigheten syntes egentligen

ligga däri, att genom den år 1920 genomförda ändringen införts cn ny

princip, i det att besvärsrätten icke såsom förut gjorts beroende av

att föreskriven underrättelse inom behörig tid avsänts, utan därav att

den skattskyldige inom viss tid erhållit underrättelse. Härigenom uppkörande

en motsägelse mellan 49 § 1 mom. och 50 §. I 49 § förutsattes

tydligen, att, om underrättelse om taxeringsnämnds beslut

inom föreskriven tirl avsänts samt skattskyldig icke anfört besvär hos

prövningsnämnden, den skattskyldige icke längre skulle kunna överklaga

taxeringen. 50 § däremot medgåve extraordinär besvärsrätt,

därest dylik underrättelse icke framkommit till den skattskyldige, även

om den avsänts i behörig tid. Frågan torde böra lösas på det sätt, att.

besvärsrätten i alla fall gjordes beroende därav, att underrättelse mottagits.

Det framginge icke klart av 50 §, huruvida med där omnämnd

»underrättelse om taxeringen» avsåges blott sådan underrättelse, som

omförmäldes i 23 § 2 mom., eller jämväl annan upplysning om taxeringen,

närmast genom erhållande av debetssedeln. Då det i regel med nuvarande

bestämmelser för debetsedlarnas utsändande torde möta svårigheter

att bevisa, att den skattskyldige verkligen mottagit sin debetsedel,

syntes man vid avfattning av nu förevarande stadganden böra taga hänsyn

allenast till sådan underrättelse om taxeringen, varom förmäldes i

23 § 2 mom., och icke till upplysning om taxeringen, som skattskyldig

på annat sätt kunde vinna. I detta sammanhang kunde påpekas, att

enligt 23 § 2 mom. icke förelåge skyldighet att om taxering underrätta

skattskyldig, som icke avgivit deklaration. Någon anledning att införa

en dylik skyldighet torde icke föreligga. Den, som taxerats, oaktat

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

lian icke varit uppgiftspliktig, bleve sålunda i regel berättigad att anföra

besvär enligt 50 §. Möjligen borde för det fall, att taxeringsnämnd

eller prövningsnämnd avsände underrättelse enligt 23 § 2 mom. till en

icke uppgiftspliktig, som taxerats, besvärsrätten* för denne böra följa

samma regel som för annan skattskyldig.

Uti sitt den 3 mars 1921 avgivna utlåtande över det remitterade

förslaget har kammarrätten icke haft annan anmärkning mot den föreslagna

lydelsen av 49 ^ 1 mom., än att kammarrätten ansett, att de

nuvarande tidsbestämmelserna borde bibehållas och att sålunda den tid,

inom vilken den skattskyldige, för att rätt till talan skulle vara avskuren,

skulle hava mottagit underrättelse, måtte utgöra för Stockholm före den

1 augusti och annorstädes före den 15 juni. I fråga om den föreslagna

lydelsen av 50 § anförde kammarrätten: Till en början kunde anmärkas,

att icke-uppgiftsskyldig, som fått mottaga underrättelse enligt 23 § 2

mom. före den 16 december men likväl så sent, att han icke hunnit

anföra besvär hos prövningsnämnden, fortfarande skulle sakna rätt

att överklaga sin taxering hos kammarrätten, varemot sådan rätt

skulle tillkomma honom för det fall att underättelsen kommit honom

tillhanda efter den 15 december. Här förelåge således enahanda

oegentlighet, som statskontoret och kammarrätten i sitt tidigare yttrande

påpekat. För övrigt syntes det mindre riktigt att för icke-uppgiftspliktig

göra besvärsrätten beroende av tiden för mottagande av underrättelse,

som föreskreves i 23 § 2 mom., då enligt samma lagrum sådan

underrättelse skulle avsändas allenast till skattskyldig, som lämnat deklaration,

och innehålla besked i vad mån avvikelse skett och om skälen

därför. Icke-uppgiftspliktig torde i varje fall kunna tillerkännas besvärsrätt

enligt 50 §, såvitt frågan gällde taxering för inkomst ellex

förmögenhet. Däremot torde sådan besvärsrätt icke lämpligen böra medgivas

för det fall, att besvären avsåge ändring av fast egendoms vid

allmän fastighetstaxering åsätta taxeringsvärde. I dylika mål syntes

prövningsnämnden såsom första besvärsinstans icke böra få av den

skattskyldige förbigås; och de förhållanden, som eljest ansetts påkalla

extra besvärsrätt, förelåge ej här. Kammarrätten hemställde därjämte,

att tidpunkten den 16 december måtte ändras till den 1 december.

Kammarrättens utlåtande var icke enhälligt, i det att presidenten

Petersson och kammarrättsrådet Norrman voro skiljaktiga. Beträffande

dessa skiljaktiga meningar tillåter jag mig hänvisa till utdraget av kammarrättens

protokoll (bilaga 3).

Kammarrätt

ev

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Departement a

ehefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Ganska starka skäl synas tala för att, på sätt presidenten Petersson

och kammarrättsrådet Norrman föreslagit, tillerkänna skattskyldig rätt

att alltid föra talan hos kammarrätten oberoende av huruvida han hos

prövningsnämnden överklagat taxeringsnämndens beslut eller icke, men

en dylik utsträckning av besvärsrätten torde icke böra äga rum utan

fullständigare utredning än som nu kunnat ske. Knligt min åsikt torde

man därför böra för det närvarande inskränka sig till att genomföra de

ändringar, som äro oundgängligen nödvändiga. Såsom samma personer

framhållit, torde det i många fall möta svårighet att visa, att en skattskyldig

mottagit underrättelse om avvikelse från hans deklaration, och

i följd härav torde extraordinär besvärsrätt i många fall komma att

åtnjutas av personer, vilka erhållit dylik underrättelse, ehuru detta icke

kan bevisas. Detta torde knappast kunna undvikas utan att återgå till

den gamla bestämmelsen, att avsändandet av underrättelse skall vara

det avgörande. Att nu upphäva den nya bestämmelsen, som nätt och

jämnt hunnit träda i kraft, torde emellertid icke böra ifrågasättas; först

om bestämmelsen, att mottagandet av underrättelse skall vara avgörande

för besvärsrätten, visar sig i praktiken medföra avsevärda olägenheter,

torde förevarande fråga böra upptagas till förnyad omprövning.

I anledning av de av kammarrätten framställda anmärkningarna har

i det nu framlagda förslaget besvärsrätten enligt 50 § för icke-uppgiftspliktig

gjorts oberoende av huruvida underrättelse om taxeringen mottagits

eller icxe samt besvärsrätten inskränkts till att avse blott taxeringen

till inkomst- och förmögenhetsskatt samt till bevillning för inkomst.

Däijämte hava tidsbestämmelserna i nu förevarande båda paragrafer

avfattats i överensstämmelse med vad kammarrätten föreslaedt.

O

57 § 2 mom.

Uti ett den 27 maj 1920 avgivet utlåtande, för vilket redogörelse

lämnats vid anmälan den 25 februari 1921 av förslag till förordning

om ändrad lydelse av 24 § i förordningen om krigskonjunkturskatt,

har kammarrätten hemställt, att, för vinnande av överensstämmelse med

49 § 1 mom. och 50 §, i 57 § 2 mom. måtte föreskrivas, att den omständigheten,

att besvär över Kungl. Ma:jts befallningshavandes beslut ingivits

direkt till kammarrätten i stället för till vederbörande befallningshavande,

icke skall medföra förlust av talan. I anledning av denna hemställan

har i det nu framlagda förslaget 57 § 2 mom. omformulerats på sätt

kammarrätten föreslagit.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 213.

37

Formulär nr 1.

Uti det av Kungl. Maj:t i proposition nr 400 till 1920 års riksdag

framlagda förslaget till nytt deklarationsformulär hade å sidan 3 i huvudformuläret

under G upptagits särskild uppgift för inländskt aktiebolag

och solidariskt bankbolag, och skulle i denna uppgift, bland annat, angivas

bolagets »bär ovan» deklarerade inkomst. Denna uppgift har i

det slutligen fastställda formuläret överflyttats till sidan 2. Från flera

håll har påpekats, att det vid denna uppställning blir vilseledande att

fordra uppgift om den »här ovan deklarerade» inkomsten, då detta kan

tolkas på det sätt, att därmed skulle avses blott den på samma sida,

d. v. s. under C och D, i formuläret deklarerade inkomsten. För att

.förekomma en dylik missuppfattning torde i nu förevarande uppgift

orden »här ovan» böra uteslutas.

Vidare har framhållits, att den nuvarande formuleringen av tilläggsposten

under punkt 2 i den för näringsidkare, som föra handelsböcker,

avsedda bilagan till C II måste anses vilseledande, enär däri icke angives,

att tillägg bör ske jämväl för avskrivning för förlust å fordringar, ehuru

dylik förlust skall upptagas bland avgående poster. Vid anmälan den

7 januari 1921 av förslag till ändring i vissa delar av -bevillningsförordningen

har därjämte påpekats, att i förevarande bilaga av misstag

angivits, att avdrag finge göras för värdeminskning å byggnader. Nu

anmärkta felaktigheter hava rättats i det nu framlagda förslaget till

bilaga till C II, och har därav betingad ändring skett i punkt 32 av

anvisningarna till deklarationsformuläret.

De föreslagna ändringarna i G och 11 punkterna av anvisningarna

till deklarationsformuläret betingas, på sätt jag förut omnämnt, av de

föreslagna ändringarna i 7 och 10 §§ i inkomstskatteförordningen.

Formulär nr 2.

Uti sitt förut berörda, den 21 augusti 1920 avgivna utlåtande

hava statskontoret och kammarrätten påpekat, att såsom en följd av

den vid 1920 års riksdag beslutade ändringen i 7 § taxeringsförordningeu

formuläret nr 2 borde i så måtto fullständigas, att anvisning'' däri meddelades

om skyldigheten att angiva det värde, vartill egendomen enligt

den skattskyldiges mening skäligen borde taxeras, samt plats i formuläret

anvisades för värdets antecknande. Då det emellertid är avsett,

att vid 1922 års allmänna fastighetstaxering särskilda uppgiftsblanketter

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 180 höft. (Nr 213.) . G

Särskild uppgift

av inländskt

aktiebolag

och

solidariskt

bankbolag.

Bil. till C II.

Punkterna 6

och 11 av

anvisningarna.

.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

skola användas, har jag ansett någon ändring av formulär nr 2 icke

nu böra äga ruin. .

•Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst inom

finansdepartementet utarbetade förslag till dels förordning om ändring

i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och

förmögenhetsskatt, dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen

sagda dag om bevillning av fast egendom samt av inkomst dels

och förordning om ändring i vissa delar av förordningen samma dag

om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, hemställde departementschefen,

att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen

att antaga samma förslag.

Denna av statsrådets övriga medlemmar biträdda

hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifalla; och skulle proposition av den lydelse,

bilaga litt. — vid detta protokoll utvisar, avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Martin Philipson.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKT11YCKEBI-AKTIEBOLAG, 1921.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

%

Bilaga 1

till Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen

år 1921, nr 213.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om

inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 7 och 10 §§ i förordningen den 28

oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt ävensom 3:o och 5:o

av de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning

vid taxeringen skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade

lydelse:

7 §•

Vid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, hänföras:

3:o. till inkomst av arbete:

c)---’ . , .

1) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig

avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp

eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under

mindre än tio år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag

av möjligen liden förlust å andra likartade affärer; samt

2) ---.

10 §.

Skattskyldig äger vidare, i den män avdrag icke verkställts på

grund av bestämmelserna i 9 §, rätt till avdrag för:

sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att hänföra

till kapitalförlust;

försäkringspremier — — —.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 180 käft. (Nr 213. Bilaga.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

*

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

3:o).

Inkomst av rörelse eller yrke, icke yrkesmässig verksamhet och tillfälliga

inkomster.

7 § 3:o) b) och c).

Härunder upptagas — — — därmed jämförliga rättigheter o. d.

Såsom inkomst av rörelse eller yrke taxeras sådan inkomst, som

erhålles genom utövande av en självständig och regelbunden förvärvsverksamhet,

försåvitt inkomsten icke skall taxeras såsom inkomst av

fast egendom. Hit hör t. ex. en näringsidkares vinst vid avyttring av

sådana föremål, som han för i handel eller tillverkar (varor och produkter).

Om en näringsidkare avyttrar andra föremål (t. ex. i rörelsen

använda inventarier) eller om någon, som icke yrkesmässigt driver näring,

avyttrar honom tillhörig egendom, anses den vinst, som härigenom

för honom kan uppkomma, icke såsom inkomst av rörelse eller yrke,

utan såsom realisationsvinst, vilken endast under de i 7 § 3:o c) 1) angivna

förutsättningarna beskattas såsom inkomst.

Exempel. Ett bolag, som har till ändamål att driva handel med

fastigheter, taxeras såsom för inkomst av rörelse eller yrke för den vinst,

som uppstår vid avyttring av någon bolagets fastighet, under det att

ett industribolag, som avyttrar någon för bolagets industriella verksamhet

avsedd fast egendom, icke skall för därvid erhållen vinst taxeras

såsom för inkomst av rörelse. Huruvida i sistnämnda fall vinsten är

skattepliktig såsom realisationsvinst, avgöres med hänsyn till bestämmelserna

i 7 § 3:o c) 1). Om ett rederiaktiebolag har till uppgift icke blott

att driva rederirörelse i egentlig mening, det vill säga idka sjöfart med

bolagets egna eller förhyrda fartyg, utan därjämte att yrkesmässigt köpa

och sälja, med andra ord driva handel med, fartyg, skall vinst, som för

bolaget må uppkomma vid avyttring av fartyg, taxeras såsom inkomst av

rörelse eller yrke. Om ägaren av ett skeppsvarv, i avbidan på därstädes

byggda fartygs försäljning, lör egen räkning driver sjöfart med samma

fartyg, skall likaledes vinst vid avyttring av sådant fartyg taxeras såsom

inkomst av rörelse eller yrke. Har däremot ett rederibolag icke

till uppgift att vid sidan av sin rederirörelse driva handel med fartyg

och driver det icke heller sådan handelsrörelse, skall den vinst, som för

bolaget må uppkomma vid avyttring av något bolagets fartyg, icke

taxeras såsom inkomst av rörelse eller yrke utan anses såsom realisations
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

vinst, som beskattas såsom inkomst endast under de i 7 § 3:o c) 1) angivna

förutsättningarna. Enbart den omständigheten, att försäljning av

fartyg icke sällan förekommer inom ett rederibolags rörelse, får ej anses

såsom tillräcklig anledning att antaga, att bolaget driver handel med

fartyg.

Kapital, som utfaller på grund av försäkring av varor och produkter

i skattskyldigs näring, skall tagas i betraktande vid rörelseinkomstens

uppskattning såsom annan för varor och produkter erlagd

valuta. Likaså skall i inkomst av rörelse eller yrke inräknas vad näringsidkare

uppburit på grund av försäkring mot utebliven inkomst och dylikt

i hans rörelse eller yrke. Däremot skall uppburen försäkringssumma för

andra föremål, t. ex. i rörelse använda byggnader och inventarier eller

personlig egendom, icke taxeras såsom inkomst vare sig av rörelse eller

yrke eller eljest.

Till inkomst av rörelse eller yrke---.

5:o)

Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.

Avdrag är medgivet:

1)---under l:o) här ovan är stadgat.

Såsom behållen årsinkomst av viss inkomstkälla anses det överskott

av intäkter, som återstår efter avdrag av dels här ovan omförmälda

omkostnader, dels även de-förluster, som uppstått i verksamheten

och som icke äro att anse såsom kapitalförluster. Huruvida förlust är

att anse såsom minskning i årsinkomsten eller såsom kapitalförlust,

pröve beskattningsmyndigheterna efter verksamhetens och förlustens

beskaffenhet.

I allmänhet gäller, att förlust är att anse såsom minskning i årsinkomsten,

när förlusten oavsett dess storlek prövas vara av sådan art,

att man i den verksamhet, varom fråga är, har att räkna med förluster

av detta slag. Så t. ex. skall såsom kapitalförlust icke anses:

en näringsidkares förlust genom prisfall a eller förstöring av varulager,

tillverkningar, lager av råvaror, förbrukningsartiklar och dylikt;

en näringsidkares förlust å utestående fordringar för försålda varor

och tillverkningar eller för utfört arbete i hans rörelse eller yrke;

ett bankbolags förlust genom belåning av förfalskade lånehandlingar;

en bankkassörs eller annan kassaförvaltares förlust genom felräkning

vid in- eller utbetalning av penningar, som han på grund av

sin befattning omhänderhar;

med mera sådant.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Har skattskyldig under året verkställt två eller flera icke yrkesmässiga

avyttringar av fast eller lös egendom, skola avyttringarna, om

och i den män den avyttrade egendomen förvärvats på sätt och inom

tid, som angives i 7 § 3:o c) 1), i beskattningshänseende räknas såsom

en enda inkomstkälla, och skall sålunda förlust, som uppkommit vid en

dylik avyttring, avräknas från tilläventyrs uppkommen vinst åde andra avyttringarna.

Vidare må avdrag ske

2) — — — får icke avdragas.

Därest inkomstkällan icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös

egendom i sin helhet visar förlust, är denna att anse såsom kapitalförlust

och får icke avdragas från skattskyldigs inkomst av annan inkomstkälla

eller från hans sammanräknade inkomst.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

r

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.

/

.Härigenom förordnas, att 9 § 3 mom. och 11 § 2 mom. i förordningen

den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom

samt av inkomst ävensom 9, 10 och 11 §§ i de vid samma förordning

fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen skola, 9 § 3 mom.

och 11 .§ 2 mom. i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade

9 § 3 mom.

Till inkomst av arbete räknas:

°)----

l:o) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke

yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom

köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under

mindre än tio år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag

av möjligen liden förlust å andra likartade affärer; samt

2:6)---.

11 § 2 mom.

Däremot må avdrag ske:

4:o) — — —.

b) sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att

jiänföra till kapitalförlust;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

9 §•

Lika lydande med förutvarande 10 §.

10 §.

Lika lydande med förutvarande 11 §.

11 §•

Lika lydande med förutvarande 12 §.

V

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av det vid förordningen den 28 oktober 1910 om

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering fogade formulär n:r 1.

Härigenom förordnas, att det vid förordningen den 28 oktober

1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering fogade formulär

n:r 1 skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

Anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande.

6. Såsom realisationsvinst — — — mindre än fem år. Visar

denna inkomstkälla i sin helhet underskott, utföres noll och underskottet

får icke avräknas från annan inkomst eller såsom förlust under allmänna

avdrag. 11

11. Avdrag för förlust — — — förlusten beräknats. Förlust å

icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom får icke avdragas

här, utan avräknas vid uppgivandet av inkomst under C 111 a).

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Inledning.

V. P. M.

angående begreppet realisationsvinst till åtskillnad från inkomst av rörelse

och yrke m. m.

Under fortgången av den utredning för revision i vissa delar

av lagstiftningen om den direkta beskattningen till staten, som anförtrotts

åt de enligt Kungl. Majrts beslut den 28 juni 1918 tillkallade sakkunniga

(inkomstskattesakkunniga), hava de sakkunniga nödgats konstatera,

att den nuvarande lagstiftningen på berörda område i åtskilliga

delar innehåller bestämmelser, som icke äro till sin innebörd fullt klara

och som till följd härav vid tillämpningen givit anledning till växlande

tolkning. Sedan de vid 1910 års skattereform antagna skatteförfattningarna

numera varit i tillämpning ett tiotal år, framträda vissa luckor

och andra brister i lagstiftningen mera påtagligt än vid reformens genomförande.

Erfarenhet har sålunda vunnits icke blott om de förefintliga

bristernas beskaffenhet och omfattning utan även om de utvägar,

som lämpligen kunna anlitas för bristernas avhjälpande.

En särskilt framträdande olägenhet, vars verkningar bliva allt mera

kännbara under tider, sådana som de nuvarande, då abnorma konjunkturer

föranlett en omvärdering av så gott som alla- tillgångar, har sin grund

däri, att lagstiftningen saknar närmare bestämmelser om, huru realisationsoch

konjunkturvinster skola för beskattningen beräknas, så att deras verkliga

belopp kan läggas till grund för beskattningen. Med denna olägenhet

sammanhänger nära den omständigheten, att ehuru i fråga om skattskyldighet

för vinst vid avyttring av egendom i visst avseende olika regler

gälla, allteftersom avyttringen är att anse såsom yrkesmässig eller i motsats

därtill såsom tillfällig, någon bestämd gräns emellan dessa olika

slag av avyttringar icke blivit i skatteförordningarna uppdragen, likasom

ock att icke heller själva inkomstbegreppet i alla avseenden framträder

fullt avgränsat. Bestämmelserna om rätten till avdrag för värdeminskning

å byggnader och inventarier och åtskilliga i samband härmed uppkommande

spörsmål synas också påkalla en kompletterande lagstiftning i

syfte dels att åstadkomma större klarhet angående de grundläggande

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

principerna för en dylik avdragsrätt, dels ock att bringa bestämmelserna

på detta område i närmare överensstämmelse med tidens och den

ekonomiska utvecklingens krav.

De sakkunniga, som i två särskilda, i november och december

1920 avgivna promemorior preliminärt uttalat sig i vissa andra till

deras övervägande häuskjutna frågor, vilkas fortsatta beredning genom

de sakkunnigas försorg emellertid är beroende av närmare anvisningar

från herr statsrådets sida, hava i november 1920 anmodats att i viss

omfattning till behandling upptaga de här berörda frågorna om inkomstbegreppets

närmare bestämning och om reglerande av begreppet realisationsvinst

till skillnad från inkomst av rörelse och yrke. Dessa två

, frågors slutliga lösning bör helt naturligt ske i ett sammanhang och samtidigt

med att rätten till avdrag för värdeminskning å bygggnader

och driftsinventarier med flera med dessa spörsmål sammanhängande

frågor definitivt regleras. Emellertid har herr statsrådet anmodat de

sakkunniga att — utan att avvakta den slutliga utredningen av samtliga

de berörda spörsmålen — undersöka, huruvida icke det vore möjligt

att omedelbart, om än provisoriskt, revidera bestämmelserna om beskattning

av realisations- och konjunkturvinster i syfte att undanröja i visst

hänseende betänkliga olägenheter av den nuvarande lagstiftningens

oklarhet och därmed bryta eu redan uppkommen, icke önskvärd praxis

på detta område.

I enlighet med detta direktiv hava de sakkunniga nu i första hand

verkställt den anbefallda undersökningen rörande möjligheten av en

provisorisk lagstiftning med det angivna syftet.

De sakkunniga hava ansett sig kunna förorda en dylik provisorisk

lagstiftning, som huvudsakligen åsyftar att mot varandra avgränsa

inkomst av rörelse och yrke och inkomst av icke yrkesmässig avyttring

av egendom (realisationsvinst), och som leder till en från nyligen införd

praxis avvikande begränsning av beskattningen i fråga om sådana förvärv,

som enligt förut gällande uppfattning varit att anse icke såsom inkomst utan

såsom förmögen hetsförvärv. Denna begränsning synes önsk värd särskilt

under de av världskriget skapade förhållandena på penningväsendets

område, vilka gjort olägenheterna av lagstiftningens oklarhet i förevarande

hänseende ännu mera påtagliga och betänkliga än under normala

förhållanden. De sakkunnigas förslag hava utmynnat i bilagda förslag till

ändringar i vissa delar av dels förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,

av vilka ändringarna i 3 e och 5:e punkterna huvudsakligen

framhållas, dels bevillningstörordningen, dels slutligen det vid taxeringsförordningen

fogade deklarationsformulärets anvisningar.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. ISO käft. (Nr 213. Bilaga.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

H istorik.

1894 års

kommitterade.

Emellertid torde arbetet för astadkommande av en mera fullständig

och definitiv revision av skattelagstiftningen på här ovan omförmälda

områden böra fortgå.

För ett rätt bedömande av den svenska skattelagstiftningens ståndpunkt

till här omhandlade spörsmål synes det nödvändigt att undersöka

den historiska utvecklingen av lagstiftningen på hithörande områden.

Enligt 1861 års bevillningsförordning, skulle inkomstbevillning erläggas

för all inkomst vare sig av kapital eller arbete. Till inkomst av

arbete räknades all den inkomst, som erhålles av rörelse, yrke eller

tjänst, såsom vinst av bergsbruk jämte därtill hörande verk, inrättningar

och näringar, av mjöl- och sågkvaruar, fabriker, mekaniska verkstäder,

brännvinsbrännerier samt andra för varors tillverkning eller förädling

anlagda inrättningar, penningrörelse, handelsrörelse, skeppsrederi eller

sjöfart, hantverk eller annan jordbruket icke tillhörande näring samt vad

utöver därmed förenade kostnader förvärvades genom utövning av vetenskap,

konst eller handaslöjd, ävensom avlöning m. m. (§ 6). Det framgår

av förordningens bestämmelser, att med inkomst skulle förstås den

behållna årliga inkomsten av den skattskyldiges särskilda inkomstkällor.

1861 års bevillningsförordning underkastades under tidernas lopp

mer eller mindre väsentliga ändringar, men i huvudsak bibehölls dess

inkomstbegrepp utan väsentliga modifikationer intill år 1910, då detsamma

i samband med antagandet av en inkomst- och förmögenhetsskatt

för statens räkning erhöll en mera utförd och distinkt bestämning.

Förslag till ändringar i sådan riktning hava tid efter annan blivit

av särskilda kommitterade utarbetade och i viss utsträckning godkända.

Men man kan lägga märka till, hurusom lagstiftningen alltjämt vid

prövning av de framkomna förslagen framgått med en synnerlig varsamhet.

De kommitterade, som den 2 november 1894 avgåvo betänkande

med förslag till förordning angående inkomstbevillning, gjorde bland

annat följande uttalande (sid. 131—132):

»Såsom en brist i bevillningsförordningen har ofta anmärkts, att,

oaktat i förordningen särskilt framhålles, att det är behållna inkomsten,

som beskattas, och ehuru för sådant ändamål avdrag från bruttoinkomsten

medgivas, ingenstädes tydligt utsäges vad med bruttoinkomst förstås.

Denna brist synes kommitterade vara av beskaffenhet att, trots de svårigheter,

som äro förenade med inkomstbegreppets bestämmande, fordra

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

ett avhjälpande. Detta torde vara så mycket angelägnare, som gränsen

mellan ''inkomst och kapital för v ärv äger grundläggande betydelse for åtskilliga

delar av förordningen.

Allmänt plägar förvärv genom arv och testamente undantagas Iran

inkomstskatten och underkastas särskild beskattning. Hos oss träffas

sådan förmögenhetstillökning av stämpelskatt och lärer med avseende

därå icke böra jämväl träffas av inkomstskatten. Av enahanda skäl lärer

o-åva av fast egendom böra undantagas. Vidare torde, helst i enlighet

med föreliggande förslag vid beskattningsbara inkomstens bestämmande

avdrag förbliv- och olycksfallsförsäkringspremier icke medgivas, det utfallande

försäkrangskapitalet böra fritagas från bevillning. Slutligen

torde ock hemgift, såsom ett förskott å blivande arv, böra åtnjuta frihet

från bevillning. Alla andra intäkter av vad slag som helst, vare sig

de bestå i penningar eller naturaförmåner eller eljest äro i penningvärde

bestämbara, böra, enligt kommitterades åsikt, anses såsom inkomst och

förty, sedan medgivna avdrag därifrån ägt. rum, påföras bevillning.

Till inkomst skulle sålunda hänföras vinst icke blott av regelbunden

affärsverksamhet utan även av tillfälliga affärstransaktioner. Likaså lottenoch

konjunkturviuster, men däremot icke värdeförhöjning i ännu icke

realiserad egendom.» . , ,

Vidare yttrade kommitterade (sid. 146): »Frågan, huruvida och

i vad mån avdrag för förluster må medgivas, synes kommitterade krava

ett olika avgörande, alltefter som det gäller kapitalförluster, i egentlig

mening eller affärsförluster. För de förra lärer avdrag så mycket mindre

kunna medgivas, som ju icke varje ökning av förmögenheten drabbas

av inkomstbevinning. För förlust å handel eller näring bör däremot

avdrag anses berättigat, om ock en obegränsad rätt i detta avseende

icke gärna kan medgivas.» .

I sitt den 25 april 1895 avgivna utlåtande över kommitterades

förslag anförde kammarrätten, bland annat, följande (sid. 21 22).

»Enligt nu gällande bevillningsförordning är icke någon annan

inkomst underkastad inkomstbevillning än den, som utgör inkomst av

vad förordningen kallar »kapital och arbete.» Omfattningen av detta

begrepp må väl vara omtvistad, men såsom allmän regel torde kunna

uppställas, att vad som är kapitalförvärv eller tillökning av kapital därunder

icke får hänföras. Vad en person erhåller genom arv, gåva eller

testamente, genom avyttring av egendom, som icke förvärvats i syfte att

med vinst försäljas (kurs. av de sakkunniga), i kapital på grund av försäkring

och dylikt, torde sålunda icke för närvarande vara föremål för

inkomstbevillning. I detta hänseende har man dock i praxis gjort undan
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kommunal
skatte
kommittén.

tåg för lotterivinster, vilka beskattas såsom inkomst, likasom i de fall,

där gåva är hänförlig till årligt understöd (gratifikation), densamma i likhet

med livränta och undantagsförmån är underkastad inkomstbevillning.

Frånsett inkomst genom avkastning av fäst egendom hava kommitterade

ansett att till inkomst i bevilluingsförordnmgens mening borde

hänföras vinst icke blott av regelbunden affärsverksamhet utan även av

tillfälliga affärstransaktioner likasom lotteri- och konjnnkturvinster, men

icke värdeförhöjning i ännu icke realiserad egendom- — — —.

Kommitterades förslag innebär alltså att även kapitalförvärv skulle

beskattas. Sålunda skulle gåva av lös egendom, vinsten genom avyttring

a-v fast egendom, som icke förvärvats i spekulationssyfte, med flera

liknande kapitalvinster underkastas beskattning. Kommitterades förslag

i denna del kan kammarrälten ej biträda.

Förslaget medgiver väl att vid beräkning av inkomst avdrag må

i vissa fall äga rum för så kallade affärs förluster, men tillåter däremot

icke, att vid beräkning av vinsten genom kapitalförvärv kapitalförluster

få avdragas. Obilligheten härav framgår av följande exempel. Fn person

säljer under samma beskattningsperiod två '' fastigheter, som han ägt

och brukat under flera ar, samt därför ej får antagas hava förvärvat

i spekulationssyfte. Han erhåller genom försäljning av den ena fastigheter.

en vinst av 10,000 kronor men tillskyndas genom den andras

försäljning en förlust å samma belopp. Billigheten torde kräva att i

detta fall någon beskattning ej äger rum, men enligt kommitterades

förslag skulle personen kunna bliva beskattad för 10,000 kronor.»

Kommitterades förslag om beskattning av kapitalförvärv ledde icke

till någon åtgärd i sammanhang med antagandet av den bevillningsförordning,

som utfärdades den 3 december 1897.

Enligt kommunalskattekommitténs den 18 maj 1900 avgivna förslag

till förordning angående bevillning av inkomst skulle såsom beskattningsbar

inkomst anses den skattskyldiges årsintäkter i penningar

eller penningars värde. Till inkomst av näring eller annan förvärvsverksamhet

räknades även tillfälliga förvärv, såsom gåva av lös egendom

med vissa undantag, vinst å avyttring av fast eller lös egendom,

såvida egendomen icke utöver tio år varit i säljarens ägo, övriga konjunkturvinster

samt vinst å lotteri. Däremot skulle icke såsom inkomst

beskattas vad som erhölles genom giftorätt, arv eller testamente eller

i hemföljd, ej heller gåva av fast egendom eller kapital, som på en gång

utfölle på grund av försäkring. Å andra sidan skulle avdrag medgivas

för förluster oberoende därav, huruvida förlusten vore alt anse såsom

kapitalförlust eller icke.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

I avseende härå anförde kommittén, bland annat, att inom finansteorin

sedan länge den mening varit förhärskande, att skillnad lörehinnes

och även borde av lagstiftningen upprätthållas mellan inkomst och förmögenhet

sförvärv. Såsom föremål för inkomstskatt plägade i överensstämmelse

med denna av det allmänna föreställningssättet jämväl biträdda

uppfattning upptagas endast de med en viss regelmässighet återkommande

eller påräkneliga intäkterna, varemot tillfälliga konjunktureller

realisationsvinster, gåva, arv och dylikt ansåges såsom förmögenhets - förvärv, vilka icke genom inkomstskatt beskattades. I senare tid både

emellertid även den mening vunnit uttryck, att principiellt någon sådan

skillnad icke kunde upprätthållas, utan att alla en person tillflytande

intäkter vore av beskaffenhet att bilda inkomst för honom, likasom de,

i den mån de icke förbrukades, inginge i hans förmögenhet och bildade

kapital i vidsträckt mening. Sådant innebure emellertid icke, att staten

ej kunde för vissa intäkter välja en annan beskattningsform än inkomstskattens

och att intäkterna av sådan anledning ginge fria från sistnämnda

skatt. Så vore t. ex. undantagslöst forhållandet med intäkter genom

arv, testamente, hemföljd och dylikt, vilka, kommittén veterligt, icke

någonstädes beskattades såsom inkomst. Däremot funnes skattelagar

(Bremen, Liibeck, Baselstadt), som med nyss angivet undantag beskattade

alla förmögenhetsförvärv, medan annorstädes t. ex. i Preussen och

Österrike ävensom enligt det dåvarande danska inkomstskatteförslaget

icke beskattades andra vinster än som uppstått i spekulationsaffärer i

egentlig mening.

Vad vårt land anginge, lämnade bevillningsförordningen icke någon

bestämd ledning för bedömandet av frågan. Den i instruktionen för

taxeringsmyndigheterna meddelade föreskrift, att förluster, av vilka kapitalet

drabbats under året näst före det, varunder bevillning påfördes,

skulle avräknas från ägarens kapitalförmögenhet och bevillning erläggas

för den avkastning, återstående kapital ansåges lämna, gåve emellertid

vid handen, att beskattning av förmögenhetsförvärv icke åsyftats.

I praxis skönjes emellertid eu bestämd strävan att åtminstone vad

anginge de egentliga realisationsvinsterna ansluta sig till den uppfattning,

däråt den preussiska skattelagsstiftningen ^ivit uttryck, och sålunda

beskatta dylika vinster, när de framstode såsom resultatet av en

aflfärsspekulation. En sådan presumerades i allmänhet hava förelegat,

när eu jämförelsevis kortare tid förflmit mellan köp och försäljning,

men avgörandet berodde ytterst av en prövning av omständigheterna

i varje särskilt fall. Jämväl i fråga om beskattning av gåva, som icke

avsåge fast egendom, rådde olika praxis. Medan sålunda enstaka gåvo
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

förvärv i allmänhet lämnades fria från beskattning likasom även de

understöd, vilka mer eller mindre regelbundet utginge för gåvotagarens

undervisning eller uppfostran, plägade däremot andra, årligen eller eljest

periodvis givna understöd beskattas, utan att givaren ägde att härför

tillgodoräkna sig avdrag.

Åven kommittén hölle före, att eu teoretiskt fullt hållbar skillnad

svårligen kunde uppdragas mellan inkomstbildande och omedelbart kapitalbildande

intäkter, och anledning torde i varje fall vara för handen

att i ett skattesystem, som icke i sig upptoge någon förmögenhetsskatt,

underkasta den stora gruppen av tillfälliga förvärv inkomstbeskattning,

helst därigenom ställdes i utsikt att bereda önsklig stadga åt en hittills

vacklande lagtillämpning. Från de inkomstskattepliktiga förmögenhetsförvärven

hide kommittén emellertid utsöndrat icke blott förvärven genom

arv, testamente och dylikt, vilka ju vore föremål för särskild beskattning,

utan även åtskilliga andra förvärv, vilkas beskattande kunde anses såsom

en obillighet, såsom t. ex. arvoden för vissa offentliga uppdrag. Vidare

hade kommittén i syfte att undanröja svårigheter vid tillämpningen och

på samma gång mildra reformens verkningar för beskattningen av realisationsvinster

stadgat en viss preskriptionstid, efter vars förlopp eu

dylik beskattning icke vidare finge ifrågakomma. Kommittén hade däremot

icke ansett skäl förefinnas att göra föreskriftens tillämplighet beroende

av en undersökning, i vad mån ett verkligt spekulationssyfte

förelegat vid tiden för affärens inledande eller avslutning. Fn sådan

undersökning måste nämligen ställa sig särdeles vansklig i alla fall,

där ej ett erkännande av den skattskyldige kunde erhållas. För denne

bleve ett dylikt förfarande alltid förhatligt och innebure därjämte en

fara, att han, ställd i valet mellan att skatta och undslippa beskattning,

frestades att framställa sina avsikter i en mindre riktig dager.

Då kommittén således vidgat ramen för den så kallade objektiva

skattskyldigheten genom att låta densamma även omfatta förmögenhetsyinster,

hade följdriktigheten krävt, att rätten till avdrag för förluster

i ^ materiellt avseende underginge en motsvarande utvidgning och att

sålunda den dittills fastslagna skillnaden mellan sådana förluster, vilka

borde anses såsom minskning i skattskyldigs årsinkomst eller såsom

förmögenhetsförluster, upphävdes. Instruktionen för taxeringsmyndigheterna

hänvisade till rörelsens eller förlustens storlek och beskaffenhet

såsom grund för avgörandet i varje särskilt fall, och det hade sålunda

inträffat, att vad som för den stora affären ansetts såsom minskning

i årets vinst betraktats såsom förlust för den lilla affären o. s. v. Då

kommittén ansett sig böra medgiva avdrag för alla förluster utan att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

därvid förutsätta andra inskränkningar än dels att förlusten överhuvud

skulle hänföras till en inkomstkälla, vars avkastning utgjorde föremål

för inkomstbeskattning, och dels att hänsyn till förlusten toges endast

en gång, nämligen vid beräkningen av den skattskyldiges inkomst det

år, då förlusten komme till synes, hade kommittén således härigenom

för lagtillämpningen ställt i utsikt fördelen av eu fast och allmängiltig

princip, syftande även den till en jämlik beskattning.

I detta ämne anförde kammarrätten i sitt den 30 december 1902

avgivna utlåtande över kommunalskattekommitténs förslag följande:

»Kommitténs förslag till beskattning av förmögenhetsförvärv synes

kammarrätten böra i väsentlig mån modifieras. Åven om nämligen, på

sätt kommittén erinrar, en teoretiskt fullt hållbar skillnad svårligen kan

uppdragas mellan inkomst- och förmögenhetsförvärv, bör lagstiftningen

icke lämna ur sikte, att den här befinner sig på ett område, där en

mera genomgripande förändring i bestående förhallanden icke kan

undgå att komma i strid med allmänna föreställningssättet. Särskilt

gäller detta om beskattningen av gåva av lös egendom, i vilket avseende

nästan samtliga i ämnet hörda myndigheter framställt erinringar mot

kommitténs förslag.

Att, på sätt flera Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande synas

anse önskligt, fullständigt frikalla gåva av lös egendom från beskattning,

synes väl icke lämpligt, men däremot nödig varsamhet bjuda att begränsa

skattskyldigheten i förevarande fall till gåva, som utgår under

formen av kontant periodiskt understöd, så framt nämligen understödet

icke antingen är att anse såsom bidrag till mottagai ens undervisning

eller uppfostran eller ock avser att bispringa meddellösa åldringar, sjuka

eller vanföra, som äro skattskyldigs anförvanter. I dessa fåll bör understödet

vara fritaget från beskattning. Följdriktigheten kräver likaledes

skattefrihet för gåva av lös egendom i varje fall, där gåvan är underkastad

stämpelskatt.

I fråga om förslaget, i vad det avser beskattande av realisationsvinst,

tillåter sig kammarrätten till en början erinra om, att det s\nes

lämpligt begränsa skattskyldigheten i förevarande fall till vinst, uppkommen

genom köp och försäljning eller byte. Då nämligen förvärv

genom giftorätt, arv och testamente enligt förslaget icke beskattas, torde

det varken vara fullt följdriktigt eller billigt att såsom inkomst beskatta

den värdestegring, det sålunda förvärvda föremålet vid sedermera skeende

avyttring kan visa sig hava undergått. Härtill komma de vansklig

heter, som måste möta att rätt bestämma vinstens storlek, för vilket

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

ändamål de av kommittén föreslagna bestämmelserna näppeligen torde

vara tillräckligt vägledande.

Kommitténs förslag att låta skattskyldigheten i avseende å realisationsvinst

uteslutande bero därav, huruvida förvärv och avyttring båda

falla inom en tidrymd av tio år, synes icke heller antagligt. Också har

förslaget härutinnan föranlett mycken erinran, vilken i allmänhet gått

i den riktning, att praktiska hänsyn bjuda en långt större begränsning

än som av kommittén ifrågasatts. En reservant inom kommittén ävensom

överståthållareämbetet hava i sådant avseende förordat såsom villkor

för skattskyldighet, att förvärvet och avyttringen båda skola hava ägt rum

under beskattningsåret. Härjämte hava såsom lämpliga tidrymder förordats

ett år, tre år och fem år. Enligt kammarrättens åsikt bör emellertid

i förevarande avseende den omständigheten få verka avgörande,

huruvida syfte att göra vinst förelegat vid förvärvet eller icke. I förra

fallet kan en verklig förvärvsverksamhet anses föreligga och skattskyldighet

bör inträda såsom en självklar följd, oberoende därav, huru lång

tid förflutit mellan förvärvet och avyttringen. I anslutning till den

praxis, som på förevarande område kan anses hava utvecklat sig, torde

det härutöver befinnas lämpligt stadga, att, där endast en viss kortare

tid, exempelvis tre år, förflutit efter förvärvet, vinsten å avyttringen

undeikastas beskattning, utan att man ingår i någon prövning, om förväi

vet verkligen avsett att bereda vinst eller ej. Den jämförelsevis korta

tid, som det avyttrade föremålet ägts, kan nämligen anses giva berättigad

anledning antaga, act vinstsyfte här verkligen förelegat.»

Inom kammarrätten uttalade två ledamöter i förevarande avseende

skiljaktiga meningar. Av den ene av dessa ledamöter framhölls, att

bland de mera påtagliga bristerna i gällande skattelagsstiftning vore

den privilegierade ställning, som vore inrymd åt förvärvare av så kallade

konjunkturvinster. Den, som arbetade sig till en jämförelsevis ringa

inkomst, vore underkastad en ofta synnerligen betungande beskattning,

medan den, vilken utan något sitt åtgörande, allenast genom värdestegring

å fast egendom, aktier och andra valutor, förvärvade en förmögenhet,

i de dosta fall förbleve alldeles skattefri. Varje konjunkturvinst borde

beskattas blott med den modifikation, som betingades av svårigheten,

att när värdeföremålet varit längre tid i avyttrarens ägo bestämma

vinstens storlek, heservanten instämde följaktligen i kommitténs förslag,

dock med det tillägg att, när förvärvet av den avyttrade egendomen

uppenbarligen skett i spekulationssyfte, beskattning av vinsten

skulle äga rum oberoende av den tidslängd, som förflutit mellan förvärv

och avyttring.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Enligt 1904 års förslag till förordning om skatt av inkomst och

förmögenhet samt om inkomstskatt a aktiebolag och andra juridiska

personer skulle såsom beskattningsbar inkomst taxeras skattskyldigs

samfällda årsintäkter i penningar eller penningars värde, vare sig de

härflöte av fast egendom, av kapital eller av arbete eller i övrigt tiilHöte

den skattskyldige. Såsom inkomst skulle dock icke taxeras, bland annat,

vad som förvärvades genom giftorätt, arv eller testamente och i hemföljd,

morgongåva eller fördel av oskiftat bo eller genom gåva av fäst

egendom eller annan gåva, såvida den ej utginge under form av periodiskt

understöd, dock att vad någon mottoge såsom bidrag till sin undervisning

eller uppfostran vore från skatteplikt frikallat. Ej heller skulle såsom

inkomst taxeras vinst å tillfällig avyttring av fast eller lös egendom,

som tillfallit säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock utöver

tre år varit i hans ägo, ej heller kapital, som tillfälle någon på grund

av försäkringsavtal. Avdrag skulle medgivas för sådan förlust å skattskyldiga

verksamhet, som ej vore att hänföra till kapitalförlust.

Kammarrätten, som den 31 december 1904 avgav utlåtande över

nyssnämnda förslag, berörde icke frågan om beskattning av kapital förvärv

i vidare mån än genom uttalandet därom att därest såsom inkomst

i vissa fäll skulle beskattas vad som hittills betraktats såsom kapitalförvärv,

borde även i förordningen inrymmas eu viss rätt till avdrag

för liden kapitalförlust. Eljest kunde, om, t. ex. någon under samma

beskattningsår sålde två av honom tillförene köpta fastigheter och å den

ena gjorde en vinst av 10,000 kronor, men å den andra förlorade samma

belopp eller mera, följden bliva, att han i allt fall skulle beskattas för

nämnda vinst.

Tre av kammarrättens ledamöter hade emellertid ett gemensamt

anförande i förevarande ämne av följande innehåll.

Det syntes dessa ledamöter, att den bestämmelse, som återfunnes

i 1903 års danska skattelag eller att inkomst genom försäljning av

skattskyldigs egendom icke beskattades, såvida icke försäljningen tillhörde

hans näringsverksamhet eller företagits i spekulationssyfte, då

vinsten räknades till inkomst, och å andra sidan avdrag för förlust vore

medgiven, ägde företräde framför det framlagda förslaget. Eu följd

av däri föreslagna föreskrifter torde i övrigt bliva, att, så vitt sådant

kunde ske, försäljningen uppskötes till tid, som ej föranledde skatteplikt.

Ville man '' beskatta annan tillfällig försäljningsvinst än den, som

uppstode genom spekulationsaffär, borde all vinst å avyttring av egendom

beskattas eller med andra ord såsom inkomst räknas varje ökning i

förmögenhet, som för .skattskyldig uppkomme genom försäljning av

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. ISO käft. (Nr 213. bilaga.) 3

1904 års

kommitterade.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

honom tillhörig egendom, den kunde hava tillhört honom längre eller

kortare tid samt förvärvats på ena eller andra sättet.

1910 års Vid förberedandet inom finansdepartementet av 1910 års skatte
skattereform.

reform, som resulterade i bl. a. den nya förordningen om inkomst- och

förmögenhetsskatt samt den reviderade bevillningsförordnmgen, bägge

utfärdade den 28 oktober 1910, förelågo för de tillkallade sakkunniga

utom annat material de härovan refererade kommittéutredningarna till

förnyad granskning. Därjämte hade de sakkunniga, såsom allmänt torde

vara känt, vid utarbetandet av sina förslag låtit sig i icke ringa män

påverkas av bland annat den preussiska och den danska skattelagstiftningens

bestämmelser, något som även kan konstateras i''fråga om 1904

ars skattesakkunniga med avseende a det av dem utarbetade förslaget

till skatteförordning. I vissa delar ansluta sig de två förslagens bestämmelser

nära till motsvarande bestämmelser i de preussiska och danska

skattelagarna, i andra åter förekomma skiljaktigheter, som påtagligen

icke äro endast tillfälligheter, utan få anses fullt avsiktliga.

Bland de autydda skiljaktigheterna förtjäna bär omnämnas de bestämmelser,

som avse att reglera inkomstbegreppet, i vad avser inkomsten

av dels rörelse och yrke, dels tillfälliga affärer.

Utländsklag- Den preussiska inkomstskattelagen beskattar såsom inkomst:

stiftning. a) in]j0ms^ av kapital,

b) inkomst av fast egendom,

c) inkomst av rörelse och yrke (Handel lind Gewerbe, incl. Berghäll)

samt

d) inkomst av vinstgivande sysselsättning och av avkomstgivande

rättigheter.

Inkomst, som icke är att hänföra till någon av dessa källor, är

icke skattepliktig. Emellertid skall vinst, som uppstår av tillfälliga

spekulationsaffärer, i beskattningshänseende hänföras till inkomst av

kapital, men beräknas på samma sätt som inkomst av rörelse och yrke.

Det är uttryckligen stadgat, att extraordinära intäkter genom arv, gåva,

livförsäkring och genom icke yrkesmässigt eller icke i spekulationssyfte

företagen avyttring av fast egendom (Grundstiicke) samt liknande förvärv

icke skola räknas såsom skattepliktig inkomst utan såsom ökningav

stamförmögenheten.

I fråga om beräkning av inkomst av rörelse och yrke gäller såsom

allmän regel, att det är affärsvinsten som skall beskattas. I fråga om

skattskyldiga, som föra ordentliga räkenskaper enligt därom givna civilrättsliga

bestämmelser, skall vinsten beräknas efter de grunder, som

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

gälla för upprättande av inventarium och balansräkning, under det att

inkomsten i fråga om andra skattskyldiga uppskattas på grundval av

årets affärsinkomster och affärsutgifter. Enligt praxis skall taxeringen i

förstnämnda fall grundas på räkenskaperna, där skäl till anmärkningmöt.

dem icke förekommer. Om räkenskaperna upptaga vinster, vilka

icke skola beskattas såsom inkomst, böra emellertid sådana vinster vid

taxeringen lämnas obeaktade; detta gäller enligt uttryckligt stadgande

beträffande de här ovan redan omförmälda extraordinära intäkterna

genom arv o. s. v. men enligt praxis även i fråga om icke realiserad

värdeökning av det till företaget hörande anläggningskapitalet. I

särskilda mål har däremot Oberverwaltungsgericht in Staatssteuersachen

förklarat, att dessa bestämmelser skola anses innebära, att vinsten genom

avyttring av tillgångar tillhörande anläggningskapitalet är affärsvinst,

»ty i och med det ögonblick, då sådana tillgångar avyttras, upphöra de

att vara anläggningskapital (dauernd zum Betriebe bestimmt) och bliva

a vy ttr i n gs förena ål.»

Enligt den danska lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt taxeras

såsom inkomst:

1) inkomst av jordbruk, skogsbruk, industri, handel, hantverk m. m.;

2) inkomst genom utarrendering eller uthyrning av fast eller

lös egendom;

3) inkomst av tjänst eller anställning;

4) inkomst av tionde;

5) inkomst av kapital;

6) inkomst av lotterispel, annat spel och vadhållning.

Denna uppräkning är emellertid icke uttömmande, enär såsom

skattepliktig inkomst skola räknas skattskyldiges samfällda årsintäkter

med de i lagen särskilt angivna undantag och begränsningar. 1 detta

avseende stadgas bl. a. undantag för:

1) Förmögenhetsökning genom värdestegring av skattskyldigs

tillgångar.

2) Intäkter som härflyta från försäljning av skattskyldigs egendom,

för så vitt försäljningen icke faller under hans näringsverksamhet eller

företagits i spekulationssyfte.

3) Förmögenhetsökning som har sin grund i arv eller förskott

på arv, i äktenskaps ingående, utbetalning av livförsäkring, brandförsäkring

o. d.

4) De intäkter, som härröra från kapitalförbrukning eller upptagande

av lån.

5) Vissa dagtraktamenten och reseersättningar.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Svenskt Enligt det av 1904 års svenska inkomstskattesakkunniga avgivna

lsuTårf re* ^är 0V!in omförmälda förslaget skulle vid taxeringen all inkomst hänföras

formförslag, till någon av följande källor:

1) inkomst av fast egendom;

2) inkomst av kapital;

3) inkomst av arbete;

4) övrig inkomst.

Därvid räknades såsom inkomst av arbete inkomst av tjänst eller

pension samt av jordbruk och annan näring, och till övrig inkomst

vinster av tillfällig natur och all annan skattepliktig inkomst, som ej

borde hänföras till någon av de andra inkomstkällorna. Till sistnämnda

inkomstgrupp räknades enligt de »särskilda anvisningarna» exempelvis

realisationsvinster, lotterivinster, inkomst av patent- och därmed jämförliga

rättigheter (rovalties) o. d. Dock skulle såsom inkomst icke taxeras

realisationsvinst vid avyttring av fast eller lös egendom, som tillfallit

säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock utöver tre år

varit i hans ägo.

Då annat ej i författningsförslaget utsäges eller antydes, får det

antagas, att dess författare velat uppdraga en bestämd gräns mellan

inkomst av arbete och annan inkomst, och att särskilt realisationsvinster,

då de voro skattepliktiga, skulle behandlas annorlunda än den affärsvinst,

som skulle taxeras såsom inkomst av jordbruk och annan näring.

Åven torde det få antagas, att dylika vinster skulle beskattas enligt de

särskilt för dem gällande reglerna, vare sig de förvärvades av en näringsidkare

eller annan person.

I fråga om inkomst av näring skulle dit hänföras bland annat

inkomst av rörelse eller yrke. Den i anvisningarna givna exemplifieringen

av de verksamhetsgrenar, som voro att hänföra till rörelse eller

yrke, överensstämmer i det väsentliga, med motsvarande exemplifiering i

de da gällande skatteförfattningarna, nämligen bevillningsförordningen

och förordningen om inkomstskatt. Det kan således icke förutsättas en

avsikt hos de sakkunniga att inlägga någon ny betydelse i det teoretiska

begreppet inkomst av rörelse eller yrke. Ingenting tyder på att de

sakkunniga (dåvarande kammarrättsrådet E. von Wolcker,. professor

Gustav Cassel och undertecknad Landén) velat till rörelseinkomst hänföra

annat än den egentliga affärsvinsten. Den utvidgning av inkomstbegreppet,

som av dem föreslogs, var att under en ny huvudgrupp av

skattepliktiga inkomster, av dem benämnd »övrig inkomst», hänföra bland

annat de form ögenhets förvärv, som enligt förslaget skulle beskattas

såsom inkomst, men enligt deras sannolika mening icke kunde hänföras

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

under gruppen »inkomst av rörelse». Hit höra särskilt de s. k. realisationsvinsterna

och andra tillfälliga vinster, som begreppsenligt icke

kunde hänföras under inkomst av rörelse eller yrke. Det bör observeras,

att de sakkunniga i författningstexten icke gjort någon skillnad mellan

olika slag av realisationsvinster allt eftersom de förvärvats av en rörelseidkare

eller annan person. En tillfällig vinst skulle enligt ordalagen i

deras förslag alltid, länder förutsättning att de uppställda villkoren för

skatteplikt förelågo, beskattas såsom »övrig inkomst», medan den yrkesmässiga

vinsten beskattades såsom inkomst av rörelse eller yrke. I

motsats till vad som stadgats i Preussen och Danmark skulle vid realisationsvinsters

beskattning bortses från, huruvida den affär, som givit

anledning till vinsten, företagits i spekulationssyfte eller icke. Det avgörande

var, att avyttringen av den egendom, varom fråga vore, ägde

rum inom viss tid efter förvärvet och att egendomen förvärvats genom

köp eller byte, men det kan förutsättas att genom uppställande av dessa

villkor för skatteplikt de sakkunniga trott sig i stort sett kunna begränsa

skatteplikten till de verkliga spekulationsaffärerna i anslutning till då

rådande praxis, som i princip beskattade endast spekulationsvinster.

Den danska bestämmelsen därom, att inkomst vid försälining av egendom

skulle undantagas från beskattning, för så vitt försäljningen »ikke henhör

under vedkommendes nseringsvej» torde av de sakkunniga hava ansetts

icke erforderlig eller lämplig. Om härmed avses att stadga, att yrkesmässig

försäljning av egendom medför skatteplikt för den genom försäljningen

uppkomna vinsten, skulle bestämmelsen icke vara behövlig,

då enligt svensk uppfattning det är självklart, att dylik vinst bör hänföras

till inkomst av rörelse eller yrke. Skulle åter med bestämmelsen

avses, att en näringsidkares tillfälliga vinst genom försäljning av egendom

skulle beskattas såsom inkomst; även då försäljningen omfattade egendom,

med vilken han eljest icke dreve handel, står ju bestämmelsen i strid

mot det i Sverige rådande föreställningssättet.

Att de sakkunniga icke upptogo de bestämmelser i preussiska

inkomstskattelagen, som leda till att det enligt balansräkningen framkommande

överskottet av tillgångar över skulderna i fråga om vissa

skattskvldiga alltid beskattas såsom affärsvinst, förefaller av liknande

anledningar fullt naturligt. Nämnda överskott kan såsom känt uppkomma

dels genom förmögenhetstillväxt under året, dels genom den under

året intjänta inkomsten. Enligt den tyska handelslagen gäller t. ex.

att ännu icke försålda tillgångar skola upptages till sitt försäljningsvärde

vid den tidpunkt, då balansräkningen upprättas, och komme sålunda,

om lagen strängt tillämpades, eu värdestegring å dylika tillgångar

opaginerad Kontrollera mot PDF

av vad slag som helst att räknas såsom vinst och alltså ingå i inkomsten.1

Även en dylik uppfattning om grunderna för inkomstens beräkning var

och torde fortfarande vara främmande för svenskt föreställningssätt.

Den i den preussiska skattelagen träffade anordningen att till undvikande

av beskattningens ojämnhet och orättvisa stadga, att beträffande

skattskyldiga, som föra ordentliga räkenskaper, inkomsten skall beräknas

till sitt medeltal för de tre närmast föregående åren, torde icke hava tilltalat

1904 års sakkunniga mera än de vid andra tidpunkter tillkallade sakkunniga

för den svenska skattelagstiftningens revision, vilka ju haft

anledning att taga frågan om en dylik anordning under övervägande,

och i denna omständighet torde man finna en ytterligare anledning till

att 1904 års sakkunniga i nu berörda avseenden underlåtit att följa den

främmande lagstiftning, som de i många andra delar tagit till förebild

vid avfattandet av sitt förslag.

Då arbetet med revision av skattelagstiftningen under år 1908 ånyo

upptogs, tillkallades för detta ändamål såsom sakkunniga dåvarande

ombudsmannen och fiskalen Conrad Carleson, dåvarande kammarrättsrådet

Herman Palmgren och undertecknad Landén. Dessa utarbetade

bl. a. det förslag till inkomst- och förmögenhetsskatt, som sedermera i

proposition nr 88 förelädes 1910 års riksdag och som i huvudsak blev

av riksdagen godkänt.

I väsentliga delar byggde dessa sakkunniga sitt förslag på 1904

års nyss omförmälda förslag. Sålunda bland annat i fråga om begreppet

skattepliktig inkomst. Såsom inkomst skulle således med vissa angivna

avdrag taxeras skattskyldigs samfällda årsintäkter i penningar eller

penningars värde, vare sig de härflyta av fast egendom, av kapital eller

av arbete. Inkomstkällornas indelning i huvudgrupper var alltså en

annan än den av 1904 års sakkunniga föreslagna, i det att huvudgruppen

»övrig inkomst» saknades i 1910 års förslag och dithörande inkomster

i stället inrymdes under huvudgruppen inkomst av arbete. Men inom

denna^ grupp upptagas såsom underavdelningar samma inkomstkällor

som år 1904 redovisades under de bägge huvudgrupperna inkomst av

arbete och övrig inkomst. Sålunda iunnos såsom särskilda underavdelningar,

bland annat, inkomst av rörelse och yrke och vinster av tillfällig

natur.

Det framgår av förslaget, att de sakkunniga icke åsyftat att införa

några nya principer beträffande vad som vore att anse såsom inkomst

1 Enligt praxis synes detta icke tillämpas beträffande icke realiserad värdestegring av

själva anläggningskapitalet. För aktiebolag faller detta av sig själv, enär de icke få upptaga

dylika tillgånger högre än till anskaffningsvärdet

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

av rörelse eller yrke. Exemplifieringen av de inkomstkällor, som skola

komma i fråga till beskattning under denna huvudgrupp, ansluter sig

nära till den i våra bevillningsförordningar hävdvunna, med iakttagande

dock att åtskilliga nya slag av yrkesmässig näringsverksamhet blivit

tillagda. Man får således antaga, helst något annat icke framgår av

departementschefens motivering för det av honom framlagda förslaget,

att vid 1910 års skattereform den bestående skattelagstiftningens teoretiska

begrepp »inkomst av rörelse eller yrke» — frånsett den utvidgade

exemplifieringen — lämnats oförändrat.

Däremot infördes genom denna reform den nyheten i fråga om

inkomstbegreppet överhuvudtaget, som under växlande former tidigare

ifrågasatts i de här ovan omförmälda skatteförslagen av åren 1894, 1900

och 1904, i det att uttryckligt stadgande inrymdes i skatteförordningarna

därom, att vissa form ögen hets förvärv skulle beskattas såsom inkomst.

Sålunda stadgades, såsom redan sagts, att såsom inkomst av arbete

skulle taxeras vissa dylika förvärv, upptagna såsom eu huvudgrupp ((vinster

av tillfällig natur», därunder inbegripen avyttring av fast och lös

egendom, som förvärvats genom köp eller byte och under viss kortare

tidrymd varit i säljarens ägo. Slutligen skulle till en sista huvudgrupp

hänföras all annan skattepliktig intäkt, som ej vore att hänföra till

någon annan grupp. Till de två sistnämnda grupperna skulle enligt

anvisningarna till förordningen hänföras sådana skattepliktiga intäkter,

som ej böra hänföras under annan rubrik, såsom realisationsvinster,

lotterivinster, inkomst av patent och därmed jämförliga rättigheter o. d.,

och torde därav framgå, att de angivna slagen av vinster enligt lagstiftarens

mening i regel icke skola taxeras såsom inkomst vare sig

av fast egendom eller av kapital eller av rörelse eller yrke. Ett sedermera

år 1919 i sammanhang med utredningen om kommunalbeskattningens

omläggning framkommet förslag att vinst vid realisation av fast

egendom skulle beskattas såsom inkomst av fast egendom har, såsom

känt torde vara, icke lett till någon åtgärd, och den preussiska skattelagens

bestämmelser, att tillfälliga spekulationsvinster skola hänföras till

inkomst av kapital, hava icke någon motsvarighet i vår skattelagstiftning.

Vid föredragning i statsrådet av 1910 års förslag till förordning

om inkomst- och förmögenhetsskatt hade dåvarande chefen för finansdepartementet

följande uttalanden beträffande bär berörda frågor:

»Den nu lämnade utredningen visar oförtydbart, att det är förenat

med störa vanskligheter att fastställa vad som skall räknas till beskattningsbar

inkomst. Så mycket är dock klart, att dit icke höra penningmedel,

som inflyta vid realiserandet av den skattskyldiges förmögenhet

Departementschefen

år 1910.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

eller förmögenhetsdel, för så vitt icke realisationen innebär någon vinst

för den skattskyldige. Detta har, på sätt framgår av mitt yttrande i

sammanhang med frågan om beskattning av skogsinkomsten, av mig

redan behörigen beaktats. Däremot är gränsen för skattskyldigheten

it. svårare att draga, då verkligt förmögenhetsförvärv föreligger.

Någon gräns i sådant avseende finnes icke angiven i nu gällande

skatteförfattningar. Praxis har emellertid på detta område fastslagit

regler, som i fråga om följdriktighet och jämnhet i beskattningsresultatet

i mera än ett fall lämna åtskilligt övrigt att önska.

På grund härav och då i en rationellt uppställd skatteförfattning

av ifrågavarande slag klarhet över inkomstbegreppet icke utan olägenhet

kan undvaras, hava i föreliggande författningsförslag härutinnan lämnats

normerande bestämmelser. I nämnda förslag liksom i alla moderna

utländska skatteförfattningar, där denna frågan behörigen beaktats, har

man sökt nå målet på indirekt väg. Visserligen fastslås i 6 § av författningsförslaget,

att såsom inkomst skola taxeras skattskyldigs samfällda

årsintäkter i penningar och penningars värde, vare sig de härflutit av

fast egendom, av kapital eller av arbete. Men då stadgandet är förbundet

med bestämmelse därom, att dessa årsintäkter skola taxeras såsom inkomst

»med undantag och efter avdrag», som i författningen vidare stadgas,

har huvudvikten i förevarande avseende kommit att ligga på undantagen.

I fråga om dessa undantag äro de till stor del intet annat än ett

konfirmerande och förklarande av praxis. I vissa fall, särskilt där, på

sätt nyss nämndes, mot praxis kunna göras vägande anmärkningar,

innebära dock undantagen nyheter, som kräva sin motivering.---

Gränsen mellan beskattningsbara och icke beskattningsbara inkomster

torde ingenstädes vara så flytande som i fråga om konjunkturvinster.

Såsom av den förut lämnade utredningen framgår, har praxis

i princip fastslagit, att vinster av sagda natur äro skattepliktiga, allenast

för såvitt bakom den affär, varpå vinsten uppkommit, legat spekulationssyfte.

Ställd inför svårigheten att i det speciella fallet avgöra, om sådant

syfte förelegat eller icke, har praxis alltmera övergått att göra beskattningen

beroende på den tidrymd, som förflutit mellan köp och försäljning

av ifrågakomua egendom. Ju kortare denna tidrymd varit, med desto

starkare skäl har man ansett sig kunna förutsätta, att spekulationssyfte

förelegat.

En sådan gränsskillnad är naturligen alldeles för obestämd för att

kunna godkännas. Innan jag angiver min egen ställning till frågan, skall

jag i korthet redogöra för i vissa främmande länder gällande bestämmelser

å ifrågavarande område.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Danmark. Såsom inkomst räknas icke intäkter, som härflyta av

försäljning av skattskyldig tillhörig egendom, förså vitt försäljningen icke

faller under den skattskyldiges näring eller företagits i spekulationssyfte.

Preussen. Vinst av i spekulationssyfte avslutade affärer efter avdrag

av eventuella förluster å likartade affärer anses som beskattningsbar

inkomst även för skattskyldiga, som icke hava till yrke att företaga

sådana affärer.

Bayern. Frågan huruvida en tillfällig lotteri- eller spekulationsvinst,

som icke härflyter av den skattskyldiges yrkesmässigt utövade näringsverksamhet,

är att beskatta såsom inkomst, har icke blivit löst genom

lagstiftningen. I praxis betraktar man dylika tillfälliga vinster såsom

ökning av förmögenheten och beskattar den följaktligen icke genom

inkomstskatt. Vid inkomstskattelagens förberedande behandling väcktes

ett förslag att, i överensstämmelse med den preussiska lagstiftningen

i ämnet, till vederbörande artikel foga ett tillägg av följande innehåll:

»Vinsten av icke yrkesmässigt men i spekulationssyfte företagen försäljning

av fastigheter, värdepapper och fordringar är efter avdrag av

förluster underkastad inkomstskatt.» Förslaget förkastades emellertid

dels med hänsyn till svårigheterna vid stadgandets tillämpning, dels på

grund av farhågan att yrkesspekulanterna, särskilt de som handlade med

fastigheter, skulle med stöd av ett sådant stadgande söka att undgå

näringsskatt och i stället erlägga den lindrigare inkomstskatten.

Wurttemberg. Såsom skattepliktig inkomst anses vinst vid köp och

försäljning av fastigheter, värdepapper och annan egendom, om affären

företages i spekulationssyfte och den skattskyldige har för vana att bedriva

sådana affärer eller om affären avslutas såsom en differensaffär.

Baden. I de särskilda anvisningarna till inkomstskattelagen angives,

att såsom beskattningsbar inkomst icke räknas lotterivinster och vinst

vid fastighetsförsäljning, såvida icke köp och försäljning äv lotter och

fastigheter bedrives yrkesmässigt.

Det synes mig icke lämpligt att nu inskränka sig till ett lagfästande

av rådande praxis här i riket. Redan de svårigheter, som vid

lagtillämpningen skulle uppstå, om beskattningen av konjunkturvinster

bleve beroende på ett så subjektivt moment som spekulationssyfte, mana

till ett mera fast reglerande av beskattningen. Därjämte synes det mig,

som om, på sätt vid frågans tidigare behandling framhållits, det icke

vore annat än i sin ordning, att även konjunkturvinster, som icke äro

resultatet av spekulationsaffärer, betraktas och beskattas såsom inkomst.

Därvidlag torde det emellertid böra, såsom ock av målsmännen för denna

ordning ständigt föreslagits, fastställas någon längsta tidrymd, inom vilken

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 180 höft. (Nr 213. Bilaga.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Norsk lagstiftning.

affären skall vara avslutad, för att skattskyldigheten för vinsten skall

inträda. Att därvid, såsom vid frågans tidigare behandling inom kammarrätten

av eu enskild ledamot därstädes föreslagits, göra undantagför

spekulationsvin ster och stadga skattskyldighet för dylika vinster oberoende

av den tid, som förflutit mellan affärens början och slut, kan

visserligen vara principiellt riktigt, men bröte ej udden av anmärkningarna

emot det nuvarande systemet och är i allt fäll mindre erforderligt,

om blott den tidrymd, varom nu är fråga, sättes tillräckligt lång.

I det avseendet hava ju under diskussionen i ämnet framkommit

skilda förslag. Huru man än ställer sig härtill, torde det i regel kunna

sägas erfordras en längre tid för avveckling av en fastighetsaffär än en

affär, som avser värdepapper eller annan lösegendom. Utgår man härifrån,

synes mig föreliggande förslag innebära en tillfredsställande lösning

av frågan.

Vad jag nu yttrat ansluter ju sig närmast till inkomstskattebegreppets

omfång. I förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt

har ock bland de indirekta allmänna bestämmelserna rörande

inkomster inryckts ett stadgande, att såsom inkomst taxeras icke vinst

å icke yrkesmässig försäljning av fast eller lös egendom, som tillfallit

säljaren annorledes än genom köp eller byte eller öck av honom förvärvats

genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast egendom,

tio år eller därutöver och eljest fem år eller därutöver.

Detta i 8 § förefintliga stadgande har sin motsvarighet i 7 §, där

såsom inkomst av arbete upptagits bland annat vinster av tillfällig natur,

därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig försäljning av fast eller

lös egendom, som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens

ägo, om det är fast egendom, under mindre än tio år och eljest under

mindre än fem år.

Med anledning av en kammarrättens anmärkning mot sistnämnda

bestämmelse bör denna kompletteras i syfte att närmare angiva, att inkomsten

å spekulationsaffärer under ett år utgör saldot mellan vinster

och förluster samt att, om förlusterna äro större än vinsterna, beskattning

icke äger rum.»

Av intresse torde vara att taga del av den norska lagstiftningen

på hithörande område, sådan densamma kommit till uttryck i 1911 års

skattelagar för landet och för städerna, vilka bägge innehålla likartade

bestämmelser om beskattning av vinster, vid vilka tillfallet i större eller

mindre grad varit en medverkande faktor (t. ex. lotterivinster), samt

realisationsvinster. I avseende å de sistnämnda gäller, att vinst gentil

avyttring av fast egendom, värdepapper eller andra förmögenhets föremål,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

som kunna antagas vara av säljaren förvärvade för att avyttras med fördel,

skall räknas såsom inkomst för säljaren, även om avyttringen icke faller

inom hans näring. Vinst, som förvärvas vid försäljning av tomter i stad

eller stadsliknande områden ävensom vinst vid försäljning av en affär,

av patent- författar- eller konstnärsrätt räknas alltid såsom inkomst.

Regeringen hade föreslagit ett tillägg till den refererade bestämmelsen

av innehåll, att realisationsvinst, även om den uppstått utan

spekulationssyfte, alltid skulle beskattas såsom inkomst, när det lealiserade

föremålet icke varit i säljarens ägo längre tid än fem år, eu bestämmelse

som emellertid icke vann stortingets godkännande.

Den år 1911 i Norge genomförda skattelagstiftningen grundade

sig på ett år 1904 avgivet förslag av särskilda ko.mmitterade. Ur kommitterades

motivering för den föreslagna beskattningen av realisationsvinster

må här anföras följande synpunkter.

Spekulationsvinster och särskilt vinster genom köp och försäljning

i spekulationssyfte av fasta egendomar, värdepapper och andra föremål,

borde alltid, alltså oberoende av, huruvida spekulationen drives såsom

näring eller icke, beskattas såsom inkomst. Sådana vinster förvärvades

i själva verket genom spekulantens verksamhet och borde därför behandlas

lika med andra arbetsförtjänster av annan verksamhet än näring.

Att konjunkturerna medverka till vinsten kunde icke förändra sakens

natur. Det vore icke konjunkturerna i och för sig, utan spekulantens

utnyttjande av konjunkturerna, som skaffade honom vinsten.

Om föremålet icke blivit inköpt i spekulationssyfte men till följd

av konjunkturerna stigit i värde och därefter sålts med vinst, vore förhållandet

ett annat, i det att förvärvets tillfälliga karaktär vore mera

dominerande. Frågan vore då, om försäljningsvin sten även i sådant fall

borde beskattas såsom inkomst. Utginge man från att inkoms tern förvärvades

först genom försäljningen, kunde densamma i viss män betraktas

såsom en arbetsinkomst, i det att den ju vore resultatet av arbetet

för att finna en köpare och komma till samförstånd med honom. Om

man däremot utginge från att inkomsten helt förvärvades genom "värdestegringen,

måste den betraktas såsom ren konjunkturvinst,

frågas, om man icke borde gå ändå längre och beskatta såsom inkomst

den genom konjunkturerna vunna värdestegringen oberoende av dess

realiserande genom försäljning.

Kommitténs majoritet ville icke uppställa såsom undantagslös regel,

att tillfälliga realisationsvinster skola beskattas såsom inkomst. Frånsett

vinsten å rena spekulationsaffärer ville majoriteten beskatta realisationsvinst,

endast då försäljning skett inom en viss kortare tid eftei för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

värvet (förslagsvis fem år). Härigenom korame man antagligen att träffa

de flesta egentliga spekulationsaffärer, på samma gång man undginge

de svårigheter som skulle uppstå, därest taxeringsmyndigheterna i varje

fall skulle avgöra, huruvida en spekulationsaffär förelåge eller icke.

Skulle på grund av de föreslagna bestämmelserna även rent tillfälliga

realisationsvinster beskattas, så bjöde det mindre emot att såsom inkomst

beskatta en vinst, som uppstått under loppet av en jämförelsevis kort

tidrymd, än en vinst som haft sin grund i en genom årtionden fortsatt,

ofta ganska långsam värdestegring. Härtill komme, att det skulle bliva

svårt att efter en längre tids besittning bestämma realisationsvinstens

storlek, ett bestämmande som till väsentlig del undginges genom den

föreslagna formuleringen.

Minoritetsgruppen ansåg, att realisationsvinster alltid borde beskattas

såsom . inkomst. Det förelåge icke något starkare skäl att beskatta

spekulationsvinster mera än tillfälliga realisationsvinster. Det vore

även så gott. som omöjligt att draga en gräns mellan de två slagen av

vinster. Majoritetens förslag skulle i praktiken leda därhän, att vinster

av .ifrågavarande art aldrig bleve beskattade såsom inkomst, när en försäljning

ägde rum efter en besinningstid av fem år.

Regeringen anslöt sig till majoritetens förslag. Minoritetens förslag,

vore för vittgående. Särskilt för landsbygdens vidkommande skulle

det i praktiken kunna medföra stora svårigheter.

Budgetkommittén. vid 1909 års storting ansåg’ det skäligt, att

spekulationsvinster alltid beskattades, men att det däremot saknades till1

äckliga skäl att inkomstbeskatta rent tillfälliga realisationsvinster. Åven

om det teoretiskt kunde anföras skäl för att beskatta dessa, skulle beskattningen

möta hinder vid den praktiska tillämpningen, enär det ofta

icke bleve lätt att utreda, huru stor vinsten, verkligen vore. Särskilt

gällde detta i avseende å jordbruksegendomar. Den föreslagna femårsbegränsningen

syntes alldeles godtycklig och kunde icke avlägsna svårigheterna

vid den verkliga vinstens fastställande. Den riktiga synpunkten

syntes vara att . betrakta såväl vinst som förlust vid försäljning av egendom,

där försäljningen icke skett i spekulationssyfte eller yrkesmässigt,

såsom ökning, resp. minskning av förmögenheten.

1911 års budgetkommitté instämde med 1909 års budgetkommitté.

Fyra ledamöter uttalade sig för regeringens förslag om viss tidsbegränsning.

Stortinget följde budgetkommitténs flertal. Förslaget att beskatta

rena tillfällighetsvinster vid realisation av egendom efter viss kortare

besinningstid föll alltså, och beslutet blev att beskatta endast spekula
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

tionsvinster. Däri överensstämde dock beslutet med regeringsförslaget, att

spekulationsvinster skulle beskattas såsom inkomst oberoende av den

tidrymd, egendomen varit i säljarens ägo.

1911 års norska skattelagar innehålla bland annat följande bestämmelser

angående beräkningen av inkomst av handel och annan

näring.

Därest företaget enligt lag är underkastat bokföringsskyldighet,

skall inkomsten uppskattas till sitt medeltal för de nästföregående

fem åren.

Därest fartyg, anläggning eller annat, vars värdeminskning tagits

i beräkning vid inkomsttaxeringen, förstöres genom förlisning eller

annan olycka och assuranssumman överstiger det bokförda (nedskrevne)

värdet, skall överskottet beskattas såsom inkomst. Enahanda gäller om

dylika förmögenhetsföremål försäljas och försäljningssumman överstiger

det bokförda (nedskrevne) värdet. På samma sätt törfares, därest assurans-

eller försäljningssumman understiger det bokförda (nedskrevne)

värdet, i det att skillnaden i sådant fall skall avräknas från inkomsten.

För att förebygga varje tvekan om innebörden av detta stadgande

har i en lag den 11 mars 1916 angående provisoriska tilläggsbestämmelser

till skattelagarna uttryckligen stadgats, ett skillnaden mellan ett

fartygs bokförda värde och försäljningssumman, då denna är högre än

nämnda värde, skall beskattas såsom inkomst, ett stadgande som väl får

antagas innebära, att överskottet skall räknas såsom inkomst, vare sig

avdrag för värdeminskning ägt rum eller icke. I praxis lär i varje fall

stadgandet bliva så tillämpat.

Emellertid har detta stadgande blivit i visst avseende modifierat

genom lag den 6 juli 1917, som stadgar dels att, när fartyg lörliser

eller på annat sätt går förlorat för ägaren och försäkringssumman överstiger

fartygets vid näst föregående inkomsttaxering bokförda värde,

överskottet icke skall beskattas såsom inkomst, försåvitt försäkringssumman

blivit använd eller skall användas till nybyggnad av tonnage

eller till inköp av nytt tonnage från utlandet till det förolyckade fartygets

ersättande, dels att, därest det nya tonnaget förvärvas till överpris,

detsammas värde skall nedskrivas med belopp, som svarar mot

överskottet i förhållande till det förolyckade fartygets värde, dock icke

till lägre värde än som motsvarar det nya tonnagets värde under normala

prisförhållanden.

Innan de sakkunniga övergå till framläggandet av sina egna synpunkter

på här ifrågavarande spörsmål, anse de sig även böra i korthet refe
-

Annan utländsk

lagstiftning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

rera hithörande bestämmelser i den österrikiska, engelska och franska

skattelagstiftningen.

Enligt den österrikiska lagen av 1896 angående de direkta personalskatterna,

avd. IV, Personaleinkommensteuer, skall vinst vid avyttring

av förmögenhetsobjekt räknas såsom inkomst endast där avyttringen

faller inom driften av ett näringsföretag eller inom ramen för en spekulationsaffär.

Enligt praxis kräves, att spekulationssyftet förelegat redan vid

egendomens förvärvande: blår egendomen förvärvats för förvärvarens

eget begagnande och icke för att tillgodogöras genom avyttring, föreligger

icke en spekulationsaffär. Vinsten av spekulationsaffärer beräknas

enligt de grunder, som gälla med avseende å inkomst av rörelse och

yrke (Handel und -Geverbe).

Den franska lagstiftningen om allmän inkomstskatt är av jämförelsevis

färskt datum — lag härom utfärdades första gången den 15

juli 1914. I denna lag saknas alla bestämmelser, som hava avseende å

beskattningen av realisationsvinster, vare sig tillfälliga eller yrkesmässigt

förvärvade. Skatten skall utgå i förhållande till totalbeloppet av skattskyldig

es behållna årliga inkomst, Inkomstkällorna uppgivas sålunda:

fast egendom, kapital, rörelse och yrke (profession), anställning och

varje vinstgivande sysselsättning. Det'' antages emellertid, att enligt

lagstiftarens mening alla inkomster skola träffas av skatten, även om

de icke kunna precis inrymmas under någon av de uppräknade källorna.

Uppenbart synes vara i fråga om inkomst av fast egendom och av kapital,

att det är avkastningen av egendomen resp. kapitalet som är

underlag för beskattningen — givetvis efter avdrag för omkostnader,

och att vinst genom försäljning av inkomstkällan själv icke hänföres till

inkomst av dessa källor.

Vad beträffar inkomst av rörelse eller yrke utgöres denna av de

vinster, som uppkomma genom utövandet av den yrkesmässiga verksamhet,

som av den skattskyldige drives. En kommentator till lagen

(L. Bocquet) uttalar den meningen, att med nettovinsten av rörelse eller

yrke avses vad som på köpmannaspråk kallas balansräkningens saldo.

Enligt den engelska Income Tax Act 1918 skall skatt utgå av all

egendom samt av alla vinster och förvärv, som äro omförmälda i någon

av de 5 avdelningar (Schedules), vari inkomstkällorna äro grupperade,

nämligen Schedule A, som avser skatt för inkomst av fast egendom,

Schedule B angående skatt för brukandet av fast egendom, Schedule C

angående skatt för inkomst av kapital, Schedule D huvudsakligen angående

skatt av rörelse och yrke (träde and profession) men även om
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

fattande andra inkomstkällor, såsom anställning i enskild tjänst samt

sådan inkomst, som ej beskattas under någon annan Schedule, samt slutligen

Schedule E angående inkomst av allmän tjänst.

Enligt officiella uttalanden skola tillfälliga vinster icke beskattas

såsom inkomst. Så har Mr. Hopkins, Commissioner of Inland Revenue,

gjort följande officiella uttalande inför 1919 års engelska inkomstskattekommission:

»Vi beskatta endast den årliga inkomsten och häri

ligger en viss föreställning om inkomstens kontinuitet. Isolerade transaktioner

tagas icke i beräkning vid beskattningen av skattskyldigs totala

inkomst.» Riktigheten av dessa uttalanden bekräftas av praxis vid tilllämpningen

av Income Tax Act, vilken konsekvent bygger på den uppfattningen,

att tillfälliga vinster genom realisation av egendom, med

vilken den skattskyldige ej driver handel, ej är att anse såsom »annual

profits or gains» i lagens mening. I lagen om Excess Profits Duty

finnes däremot en bestämmelse, som för denua beskattnings vidkommande

går längre än bestämmelserna i Income Tax Act. Sålunda stadgas, att

där »the trading stock or part thereof» under krigsåren blivit såld i annan

ordning än den ordinarie affärsrörelsen, vinsten skall beskattas såsom

Excess Profits — en bestämmelse, som icke hade varit erforderlig, därest

sådan vinst varit underkastad Income Tax.

Vår skattelagstiftning, som numera innehåller olika regler för

beskattning av å ena sidan inkomst av rörelse och yrke, å andra sidan

inkomst av icke yrkesmässiga affärstransaktioner, definierar icke begreppet

rörelse eller yrke i vidare mån än att såsom exempel uppräknas olika

slag av företagarverksamhet, vilka falla inom nämnda inkomstkälla.

Lagstiftaren har uppenbarligen ansett begreppet vara så klart, att någon

närmare definition därav icke vore erforderlig. Hade emellertid lagstiftarens

mening varit att i begreppet inlägga något annat och mera än

enligt gängse språkbruk och allmänt föreställningssätt kunde därunder

inbegripas, hade givetvis något uttalande härom bort göras i författningstexten.

Detta har emellertid, i motsats till vad exempelvis förhållandet

är i den preussiska skattelagen, icke skett, och icke heller i motiveringen

till våra gällande skattelagar förekommer något, som tyder på en dylik

avsikt. Att våra tidigare skatteförfattningar icke ansetts åsyfta, att med

rörelse och yrke skulle förstås annat än vad begreppsenligt vore att dit

hänföra, får antagas vara allmänt erkänt och framgår även av de härovan

åberopade uttalandena i 1894 och 1900 års kommittébetänkanden

och kammarrättens med anledning av dem avgivna utlåtanden.

En av de sakkunniga, som deltogo i det förberedande arbetet för

1910 års skattereform, kammarrättsrådet, nuvarande regeringsrådet Palm
-

Tidigare

svensk rättsuppfattning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

gren, har i en av honom jämte kammarrättsrådet O. Bodin utgiven

handbok över den dåvarande skattelagstiftningens tillämpning (Självdeklaration,

6:e upplagan, Stockholm 1909) angivit utgivarnas uppfattning av

denna fråga på följande sätt.

(Under huvudrubriken »Beräkning av inkomst av rörelse eller yrke»,

underavdelningen »Bruttoinkomster»):

»Här gäller det i första rummet att frånräkna alla intäkter, som

upptagas i en affärsmans böcker såsom inkomst, men i själva verket ej

äro föremål för inkomstbeskattning. Om således i böckerna såsom vinst

upptages försäljningssumman för fast egendom, vilken näringsidkaren

ärft och därefter sålt till pris över bokförda värdet, så skall sådan vinst

fråndragas. Detsamma är förhållandet med vinst genom försäljning av

värdepapper, som näringsidkaren för kapitalplacering inköpt för exempelvis

tjugu år tillbaka. — — —

Såsom bruttoinkomst av rörelse anses vad som erhållits för avyttrade

varor och utförda arbeten, antingen detta utgöres av kontanta

penningar eller annan egendom eller uppkommande fordringar.---

Har i beskattningshänseende medgivits slitningsavdrag å värdet av

fartyg, maskiner eller inventarier och säljes sedan dylik egendom till

pris överstigande det nedskrivna värdet, bör skillnaden beskattas.»

(Under huvudrubrik »Huru skall inkomsten beräknas?» underavdelningen

»Vilka intäkter äro beskattningsbara?»):

»Den som yrkesmässigt idkat handel med fastigheter, värdepapper

o. d., beskattas naturligtvis för inkomst därav.

Om man genom icke yrkesmässigt bedrivna transaktioner av ifrågavarande

slag berett sig vinst, s. k. realisationsvinst eller konjunktur vinst,

så kan sådan vinst i olika fall betraktas antingen såsom »kapitalförvärv»,

vilket icke beskattas, eller såsom beskattningsbar inkomst. — —--

Har inköpet ägt rum i bestämt eller övervägande syfte att åter försälja

det inköpta med vinst, är vinsten att hänföra till beskattningsbar inkomst.

Om däremot inköpet närmast skett t. ex. för kapitalplacering,

bör den vinst, som uppkommit genom försäljningen, betraktas såsom

en omedelbart kapitalbildande intäkt, vilken ej är föremål för inkomstbeskattning.

Såsom allmän regel torde kunna fastställas, att vinst, som uppkommit

genom att till ett slags valuta förvandla ett annat slags valuta,

som man förut ägt, icke är beskattningsbar, därest ej förvärvet av den

förvandlade valutan skett i handels- eller spekulationssyfte.----

Lotterivinster äro föremål för beskattning, evad de utfallit i penningar

eller annat.»

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Författarna hänvisa till åtskilliga prejudikat, av vilka följande här

må anföras:

Nya Aktiebolaget Atlas, som i maj 1899 inköpt och i oktober 1901

till kronan försålt tomter i Stockholm, har befriats från beskattning för

vinst av försäljningen, enär köpet skett för erhållande av tomtplats för

bolagets verk%täder (kungl. resolutionen den 19 februari 1904).

Likaså har gottgörelse för överlåtelse av en handelsrörelse ansetts

icke utgöra föremål för beskattning (kungl. resolutionen den 12 november

1886). Å andra sidan har ett rederibolag förklarats ej äga avdraga förlust

genom försäljning av en bolagets ångare (kungl. resolutionen den 6

december 1901).

Författarnas åberopade uttalanden och de anförda prejudikaten synas

stå i överensstämmelse med den allmänt omfattade åsikten, att en verksamhet

är att anse såsom yrkesmässig näring (rörelse och yrke, Handel

und Gewerbe, profession iudustrielle et commerciale, trade and manufacture

etc.), då verksamheten bedrives självständigt, regelbundet och med

förvärvssyfte.

Icke alla transaktioner, som göras av en näringsidkare, äro yrkesmässiga.

För att t. ex. en avyttring av egendom skall anses vara yrkesmässig,

fordras icke blott, att egendomen använts i näringsverksamheten

och avyttrats av näringsidkaren, det fordras därutöver, att själva avyttringen

utgör ett moment av hans näringsverksamhet. Undertecknad

Davidson har i en uppsats i Ekonomisk tidskrift år 1914 belyst saken

på följande sätt: »Avyttring av fast egendom blir sålunda yrkesmässig

avyttring, i fall den yrkesmässiga rörelsens uppgift är att regelbundet

köpa och sälja, d. v. s. driva handel med fastigheter. Har den yrkesmässiga

rörelsen annan uppgift, blir en avyttring av fastighet, som

använts i rörelsen, en icke yrkesmässig avyttring. Och samma gäller

beträffande lös egendom: avyttring av föremål, vilkas avyttring utgör

rörelsens uppgift, räknas till yrkesmässiga, men avyttringar av andra

för rörelsen använda föremål (inventarier) äro icke yrkesmässiga, och

samma gäller om för rörelsen helt främmande ägodelar köpas och säljas

(t. ex. om ett bolag, som driver spannmålsrörelse, placerat lediga penningmedel

i aktier, som sedermera åter avyttras).»

Då man. i vissa främmande länders skattelagstiftning frångått det

så bestämda begreppet »inkomst av rörelse eller yrke», har man, såsom

redan framhållits, ansett sig böra i lagstiftningen uttryckligen meddela

härför erforderliga bestämmelser. Och man har på sina håll begränsat

undantagen till att gälla i fråga om sådana skattskyldiga, som föra

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 180 höft. (Nr 213. Bilaga.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

En ny praxis.

ordentliga räkenskaper enligt civillagens föreskrifter, en begränsning som

icke synes ägnad att befrämja den jämlikhet i beskattningen, som det

bör vara skattelagstiftningens uppgift att eftersträva.

Hos oss finnes ingen sådan åtskillnad mellan bokföringspliktiga

och övriga skattskyldiga.

Emellertid bör icke förbises, att vår lagstiftning#!^ särskilda

bestämmelser i fråga om inkomstbegreppet för visst slag av näring, i

det att inkomsten av jordbruksnäring jämte skogsbruk beräknas efter

andra regler än dem, som gälla för annan näring. I avseende å förstnämnda

slag av näring är sålunda bland annat stadgat, att såsom

inkomst därav skall taxeras inkomst genom försäljning av levande och

döda inventarier, som användas i näringen. Det är särskilda skäl, som

motiverat dessa för jordbruksnäringen säregna bestämmelser, men man

kan icke bortse från, att motsvarande bestämmelse saknas beträffande

försäljning av inventarier i annan näring. Åven förtjänar observeras,

att 1910 års lagstiftning torde hava utgått från, såsom en självklar sak,

att försäljning av jordbrukets inventarier, när den antager formen av en

tillfällig realisation, icke skall anses såsom inkomst av jordbruk utan

beskattas enligt de för realisationsvinst gällande bestämmelserna, något

som vid 1920 års revision av skatteförfattningarna blivit i anvisningarna

till deklaratiousformuläret uttryckligen framhållet.

Den praxis, som tidigare .varit rådande med avseende å beskattning

av icke yrkesmässiga vinster genom realisation av egendom till

skillnad från den regelmässiga inkomsten av rörelse eller yrke, har brutits

genom regeringsrättens utslag den 28 februari 1919, refererat i regeringsrättens

årsbok för samma år under nr 16. I detta mål förekommer,

att ett rederiaktiebolag under år 1915 försålt ett bolaget tillhörigt fartyg!

som varit i bolagets ägo mer än fem år, och därvid berett sig vinst,''

vilken vinst kronans ombud hos vederbörande prövningsnämnd ansett

böra betraktas såsom inkomst av bolagets rörelse, enär försäljning av

fartyg vid därför lämplig tidpunkt finge anses vara en normal företeelse

inom ett rederibolags rörelse, som icke borde vid taxeringen bedömas

fristående från rörelsen i övrigt. Häremot hade bolaget invänt, att dess

ändamål enligt bolagsordningen vore att idka fraktfart på in- och utrikes

orter och icke att driva fartygsförsäljning. Kammarrätten underkände

kronoombudets uppfattning, men regeringsrätten förklarade, att

med avseende å den av bolaget bedrivna verksamheten vinsten å omförmälda

fartygsförsäljning maste anses hänförlig till inkomst av rörelse

samt att bolaget således, oavsett den tid fartyget varit i dess ägo, vore

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

för vinsten skattskyldig^ En ledamot av regeringsrätten var skiljaktig

och fann ej skäl att göra ändring i kammarrättens utslag.

Liknande utgång har ett bland notiser i regeringsrättens årsbok

för år 1920 under nr 66 omförmält mål fått genom regeringsrättens utslag

den 13 februari 1920. I avgörandet av detta mål deltog icke reservanten

i det n3rss refererade målet, men två andra ledamöter av .regeringsrätten

funno ej skäl att göra ändring i kammarrättens utslag, enligt

vilket vinsten av fartygsförsälj ningen i fråga icke vore att anse såsom

inkomst i vidare mån än som motsvarade beloppet av de avskrivningar

å fartygets värde, som under årens lopp ägt rum.

Såsom en egendomlighet må här påpekas, att regeringsrättens nyss Av nksda^eu

omförmälda utslag meddelats, innan en av 1916 års riksdag i skrivelse till esning.

Kungl. Maj:t begärd utredning angående frågan om skattskyldighet för

vinst vid försäljning av fartyg ännu hunnit slutföras. I nämnda skrivelse

anför riksdagen, hurusom i sammanhang med behandlingen av

kungl. propositionen nr 241 med förslag till förordning om krigskonjuukturskatt

fråga om möjligheterna för skattepliktens utsträckande bland

annat i följande avseende kommit i övervägande. Enligt allmänna regeln

för beskattning av realisationsvinster gällde, att vinst genom avyttring

av lös egendom utan samband med rörelse eller yrke vore beskattningsbar

såsom inkomst endast om egendomen varit i säljarens ägo kortare

tid än fem år. Nu vore allmänt känt, att utomordentliga vinster under

närvarande konjunktur erhållits genom försäljning av fartyg eller lotter

däri och komme i sådana fall säljarna att gå fria från varje skatt, så

snart de innehaft sina fartyg i minst fem år. Här kunde dock, efter

riksdagens förmenande, uppstå fullt typiska krigsvinster, för vilka skatteplikt

syntes befogad ej blott såsom konsekvent tillämpning av krigsvinstbegreppet

i och för sig utan ock med hänsyn till kravet på rättvisa

i beskattningen.

Enligt vad de sakkunniga hava allt skäl att antaga åsyftade riksdagen

i sin skrivelse just sådana fartygsförsäljningar, som företagas av

idkare av rederirörelse. De försäljningar, som eljest äga rum, träffas

i regel av beskattning på den grund, att säljaren endast en kortare tid

haft fartyget i sin ägo. Däremot såldes under krigsåren av rederier och

rederiaktiebolag tid efter annan fartyg, som ägts längre tid.^ Anledningarna

härtill voro mångahanda, men stodo i samband med åtskilliga

under krigsåren förekommande säregna förhållanden, vilka föranledde

skeppsrederierna, även utan övervägande syfte att inhösta vinst genom

avyttringen i och för sig, försälja någon del av sitt tonnage, ofta nog

för att ersätta det försålda med annat, för vederbörandes behov lämp
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

ligare tonnage. Riksdagen torde således hava ansett, att rederiers vinst

genom försäljning av fartyg icke kunde enligt gällande lagstiftning beskattas

i annan ordning än den, som gäller i fråga om realisationsvinst,

alltså endast om försäljning skett inom fem år efter förvärvet, och att

detta vore eu olägenhet, som borde i lagstiftningsväg avhjälpas.

.Enligt vad de sakkunniga inhämtat har den med anledning av

riksdagens skrivelse påbörjade utredningen ännu icke blivit slutförd. Det

spörsmål, som av riksdagen framlades till förnyat övervägande, har visat

sig vara mycket vittomfattande och komplicerat och torde icke kunna

besvaras endast från den utgångspunkt, som angives i riksdagens skrivelse.

Frågans slutliga och fullständiga lösning synes böra ske i samband

med en mera omfattande revision av samtliga med frågan sammanhängande

bestämmelser. En utvidgning av inkomstbegreppet lärer ovillkorligen

höra medföra en motsvarande rätt till avdrag för åtskilliga förluster,

vilka nu betraktas såsom kapitalförluster, frågan om rätt till avdrag

för värdeminskning å fastigheter, inventarier och dylik egendom

bör ävenledes i sammanhang härmed underkastas revision, varjämte

lämpligen bör utredas, om och i vad mån verkställda avskrivningar för

sådan värdeminskning kunna inverka vid beräkningen av skattepliktig

inkomst vid inventariernas försäljning, samt huruvida även vid egendoms

förstörande genom brand eller skeppsbrott belopp, varmed''försäkringssumman

överstiger den förstörda egendomens värde, skall räknas

såsom skattepliktig inkomst. Vidare och under förutsättning, att utredningen

ger anledning till en utvidgning av inkomstbegreppet till intäkter

av här antytt slag behöver undersökas, huru vinsten å realisation av här

avsedd egendom bör beräknas, huruvida dess bokförda värde är att anse

såsom anskaffningsvärde vid realisationen eller om det förliandenvarande

verkliga värdet bör antagas såsom anskaffningsvärde i och för försäljningsvinstens

bestämmande, in. fl. frågor, som vid en fullständig omläggning

av nuvarande bestämmelser på hithörande områden måste teoretiskt

och praktiskt lösas. Givetvis är det icke lämpligt att låta en sådan omendast

omfatta realisationsvinster vid avvttring av fartyg;

även realisationsvinster av alla andra slag synas böra indragas under

utredningen.

Det oss givna uppdraget torde innebära, bland annat, att den påbörjade

utredningen på detta område skall i sin fulla omfattning fortsättas,

och de sakkunniga förmena, att ett fullständigt resultat av utredningsarbetet

möjligen skall kunna framläggas under loppet av innevarande

år. Redan nu äro dock de sakkunniga beredda att särskilt framlägga

ett förslagen provisoriskt reglerande av skatteplikten i fråga om

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

sådan vinst genom realisation av vissa tillgångar, som enligt här ovan

refererad ny praxis i Sverige börjat tagas till beskattning såsom inkomst

av rörelse.

De sakkunniga äro däremot icke beredda att nu taga definitiv ställning

till frågan, huruvida efter övervägande av alla de omständigheter, som

böra undersökas och beaktas, innan ett förslag till lagstiftning i ämnet framlägges,

en lösning av det ifrågavarande beskattmngsproblemet bör sökas

pa den väg, på vilken regeringsrätten i särskilda fall numera slagit in.

Det kan måhända visa sig ändamålsenligt och praktiskt att även i vårt

land söka genomföra en utvidgning av skattskyldigheten i fråga om

s. k. realisations- eller konjunkturvinster ävensom att vid den inkomstberäkning,

som sker för beskattningsändamål, mera än hittills varit

fallet ansluta beräkningen till det bokföringsmässiga resultatet av affärsföretag,

för vilka ordentliga räkenskaper föreligga. Men det synes påtagligt,

att en i sådan riktning gående lagstiftning bör omfatta även

andra realisations- och konjunkturvinster än dem, som uppkomma vid

försäljningar av fartyg, samt att, därest bokföringsresultatet lägges till

grund för inkomstberäkningen, hänsyn bör tagas icke blott till de bokföringsmässiga

vinsterna utan även till de förluster och andra berättigade

avdragsposter, som vid en rätt anordnad bokföring böra komma till

synes i räkenskaperna. Att tillerkänna räkenskaperna vitsord endast så

till vida, att vinster beskattas, utan att avdragsposterna i motsvarande

omfattning beaktas, kan givetvis icke vara rättvist. Huruvida den nuvarande

lagstiftningen i vårt land angående handelsböcker är så tillfredsställande,

att en skattelagstiftning i sådan riktning är att förorda,

måste härvid tagas i övervägande. Särskilt måste även övervägas, om

icke mera bestämda regler för vinstberäkningen måste givas, innan en

dylik omläggning av skattelagstiftningen verkställes. Vad särskilt beträffar

grunderna för beräkning av vinst för realisationsaffärer och

andra tillfälliga affärstransaktioner, synas de behöva mera noggrant

bestämmas. Vår nuvarande lagstiftning giver inga som helst anvisningar

i avseende härå, och de utläggningar till denna frågas belysande,

som framkommit i handböcker och den mera vetenskapliga facklitteraturen,

kunna icke anses lämna tillräcklig ledning. Delvis äro dessa utläggningar

ofullständiga och svävande, delvis synas de icke kunna godkännas

såsom riktiga. Härtill kommer, att olika författare framlägga

mot varandra stridande uppfattningar i frågan. (Se härom t. ex. uttalanden

i Palmgrens »Självdeklaration» och i motsatt ''riktning i von

Wolckers »Skattelagarna». Jfr uppsatser av undertecknad Davidson i

Ekonomisk Tidskrift åren 1907 och 1914).

De sakkunnigas

provisoriska

förslag.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

En annan ur principiell synpunkt betydelsefull fråga, som behöver

noggrant övervägas, innan en lagstiftning om utvidgning av skattskyldighet

för realisations- och konjunktur vinster kan anses väl förberedd,

må här beröras, nämligen frågan, huruvida dylika vinster lämpligen

kunna beskattas inom den allmänna inkomstskattens ram eller om de

icke lämpa sig för beskattning under andra, från inkomstbeskattningen

fristående former. Åtskilliga skäl, som synas de sakkunniga nog så

vägande, kunna tala för det senare alternativet. Men frågan härom är

av så genomgripande betydelse, att den behöver närmare utredas och

övervägas.

Utan att nu taga ställning till frågan, huruvida förut omförmälda

nya praxis i fråga om beskattning av realisationsvinster i en framtid bör

befästas genom uttryckliga bestämmelser i lagstiftningsväg, vilja de sakkunniga

emellertid uttala såsom sin mening, att den nuvarande tidpunkten

icke synes lämplig för en fortsatt tillämpning av de grunder för dessa

vinsters beskattning i vissa särskilda fall, som, därest sådant ej genom

lagstiftningen förebygges, kan förväntas bliva, i anslutning till regeringsrättens

refererade utslag i särskilda mål, beståndande. Till stöd för denna

sin mening vilja de sakkunniga särskilt framhålla följande, praktiska

synpunkt.

Redan vid den beskattning av realisationsvinster, som på grund

av skatteförordningens uitryckliga bestämmelser nu kan ifrågakomma,

har det icke kunnat undgås, att såsom inkomst beskattats vinster, som

endast varit nominella, i det ,att det belopp, varmed försäljningssumman

överstigit inköpssumman, i många fall, särskilt då någon längre tid

förflutit mellan den försålda egendomens förvärvande och avyttring,

blott utgjort kompensation för det vid tiden för försäljningen rådande

lägre penningvärdet. Att under sådana förhållanden ytterligare utvidga

beskattningen av realisationsvinster så, att den kommer att omfatta

även. avyttring av egendom, som varit i säljarens ägo obegränsad tid

och i varje fall längre tid än 5 resp. 10 år, innan i lagstiftningen på

något sätt sörjts för, att de nominella vinsterna vid taxeringen bliva

reducerade till verkliga vinster, skulle leda till ett ökat antal fall av orättvisor

i beskattningen, orättvisor som i regel icke skulle kunna undgås

av de bokföringspliktiga företagen, under det att i fortsättningen, såsom

hittills torde hava varit fallet, vinst på realisation skulle undgå beskattning

i en mängd fall, som aldrig komma till taxeringsmyndigheternas

kännedom. Rent principiellt kan det icke heller synas riktigt, att såsom

vinst beskatta ett överskott, som uppkommit endast på grund därav, att

penningvärdet försämrats under tiden mellan köp och försäljning.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Å andra sidan kan jämväl vid en framtida stegring av penningvärdet

den i praxis nu införda tillämpningen leda till icke önskvärda konsekvenser.

Om nämligen vinst vid försäljning av fartyg och inventarier i ett företag

beskattas såsom inkomst av den rörelse, som företaget driver, måste

detta logiskt medföra den konsekvensen, att förlust vid liknande realisation

betraktas såsom affärsförlust och sålunda får avräknas från rörelsevinsten

eller från annan inkomst. Under förutsättning av eu dylik stegring

av penningvärdet är det all sannolikhet för, att i en mängd fall,

då fartyg och annan i rörelse använd egendom avyttras, å realisationen

kommer att uppstå icke vinst utan förlust, även den visserligen endast

nominell, men ändock i likhet med vinsten å dylika transaktioner, där

sådan uppkommer, bokföringsmässigt beräknad till sitt skenbara belopp

och sålunda ledande till oberättigad minskning av den skattepliktiga

inkomsten. Den praxis, varom här är fråga, kan således, om den ock

i vissa fall länder statskassan till fördel, i andra fall leda till ett motsatt

resultat. Att detta senare i den närmaste framtiden torde bliva förhållandet

i vida större utsträckning än det förra och att de statsfinansiella

verkningarna av eu fortsatt, logiskt fullföljd tillämpning av här om-förmälda

praxis kommer att minska statens skatteinkomst särskilt från

rederinäringen, synes mer än sannolikt.

I nära anslutning till frågan om beskattning av vinst vid avyttring

av egendom står, såsom här ovan redan påpekats, frågan, om och i vilken

omfattning beskattning skall ske av belopp, som på grund av försäkring

av egendom uppbäres, då egendomen förstörts genom brand, skeppsbrott

eller eljest. I detta avseende innehåller vår skattelagstiftning inga

uttryckliga bestämmelser. Emellertid torde det få anses ligga i sakens

natur, att en lagstiftning, som avser att reglera inkomstbeskattningen,

icke är inriktad på att beskatta andra intäkter än dem, som begreppsenligt

äro att räkna såsom inkomst eller beträffande vilka i motsatt fall

skattskyldighet är stadgad genom uttryckliga bestämmelser i lagstiftningen.

Det torde sålunda till en början få anses självklart, att ett försäkringsbelopp,

som icke bildar inkomst i förordningens mening, icke

är underkastat inkomstbeskattning. Man måste därför undersöka, i vilka

fall ett uppburet försäkringsbelopp kan anses såsom inkomst.

Principiellt sett torde man kunna utgå från den uppfattningen, att en

försäkring av egendom i regel tages med det syftet för ögonen, att försäkringsbeloppet

skall hålla försäkringstagaren skadeslös för den förlust,

som han lider genom den försäkrade egendomens förstöring, men

icke i avsikt att bereda honom en vinst. Ett vinstsyfte är således

här uteslutet. Försäkringsavtalen pläga även merändels innehålla be
-

Om skattskyldighet

för kapital,

som utbetalas

på grund av

försäkring.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

stämmelser, avsedda att förekomma utbetalning av högre ersättningsbelopp

än som motsvarar deu försäkrade egendomens värde. Emellertid

förekomma försäkringsavtal, som omfatta icke blott egendom såsom

sådan, utan även skadestånd för utebliven vinst, t. ex. beräknad handelsvinst

å försäkrade varor och tillverkningar i ett näringsföretag, ersättning

för utfört arbete, frakt o. s. v. I sådana fall synes en inkomstbeskattning

av försäkringsbeloppet vara berättigad.

I fråga om uppburen försäkringssumma för egendom, som förstörts,

torde det vara i sin ordning, att dylik ersättning icke under några

förhållanden är att anse såsom inkomst i andra fall, än då vinst vid avyttring

av sådan egendom är att beskatta såsom inkomst. Med hänsyn

till den svenska skattelagstiftningens allmänna grunder kan det därutöver

ifrågasättas, huruvida en försäkringssumma för förstörd egendom

bör beskattas såsom inkomst, annat än i det fall att — därest egendomen

i stället blivit i vanlig ordning avyttrad — avyttringen varit att

anse såsom yrkesmässig och vinsten av densamma således skolat beskattas

såsom inkomst av rörelse eller yrke. Skulle åter vinsten å avyttringen

varit att taxera såsom realisationsvinst, synes anledning saknas att

beskatta någon del av försäkringssumman såsom inkomst. Det må

nämligen noga observeras, att de i våra skatteförordningar givna bestämmelser

om inkomstbeskattning av vissa förmögenhetsförvärv, bland annat

de så kallade realisations- och konjunkturvinsterna, i den mån de icke

grunda sig på spekulation, innebära en avvikelse från inkomstskattens

princip, och således böra anses begränsade till att gälla för de fall, som

enligt de av lagstiftaren valda ordalagen uttryckligen angivas såsom

hörande under dessa undantagsbestämmelser. Därvid får emellertid icke

förbises, att bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst i första

hand motiverats med avsikten att träffa vinsten å spekulationsaffärer. Spekulationssyftet

har visserligen icke tillagts en avgörande betydelse, vilket

bland annat berott på svårigheten att utröna, när ett dylikt syfte föreligger

eller icke, men då skattsk}ddigheten för realisationsvinst gjorts beroende

därav, att den avyttrade egendomen dels förvärvats genom köp eller byte dels

endast en kortare tid varit i avyttrarens ägo, har detta påtagligen skett därför,

att en transaktion, som äger rum under dylika förhållanden, antages

i regel vara företagen i spekulationssyfte. Nu föreligger uppenbarligen

i de lojala försäkringsavtalen — och det är väl dessa man har att räkna

med — från försäkringstagarens sida icke någon avsikt att spekulera i

vinst genom den försäkrade egendomens förstöring, och den presumtion,

som motiverat beskattning av realisationsvinster, då avyttring skett efter

viss kortare tids besittning av den egendom, varom fråga är, kan icke

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

åberopas såsom skäl för beskattning av försäkringssumman för förstörd

egendom.

De sakkunniga hava en särskild anledning att i detta sammanhang

upptaga frågan om beskattning av beräknad vinst på grund av

försäkring av egendom och annat mot eldfara, skeppsbrott o. s. v.

Till de sakkunnigas övervägande har nämligen överlämnats en av Sveriges

redareförening den 14 september 1917 hos Kungl. Maj:t gjord framställning

om ändring i viss riktning av gällande bestämmelser angående

beskattning av assuransvinst med därtill hörande handlingar, bland annat

det utlåtande, som med anledning av framställningen den 26 oktober 1917

gemensamt avgivits av kommerskollegium och kammarrätten. Av detta utlåtande

hava de sakkunniga inhämtat, bland annat, att, enligt vad kammarrättens

president och de kammarrättens ledamöter, som undertecknat utlåtandet,

ansett sig böra tillkännagiva, dem veterlig^ frågan om de gällande

skatteförfattningarnas tillämpning i sådana fall, då fartyg förlist och fråga

förevarit om viss del av assuranssummans beskattning såsom inkomst, icke

någon gång varit dragen under den i sådana mål högsta instansens prövning.

Om likväl, säga ämbetsverken gemensamt, det finge anses med

svenska författningar överensstämmande, att assuranssumman för fartyg,

som gått förlorat, till större eller mindre del kunde anses hänförlig till

beskattningsbar inkomst, saknades däremot i svensk lag föreskrift därom,

att hela skillnaden mellan den utfallande assuranssumman och fartygets

bokförda värde ovillkorligen skall, såsom norsk lag syntes bliva tillämpad,

beskattas såsom inkomst. Ämbetsverken ansåge också, att enligt

här i riket gällande stadganden assuranssumman kunde bliva föremål

för beskattning allenast för så vitt och i den mån densamma motsvarade

verklig vinst för fartygsägaren. Vad vidare beträffade grunderna

för beräkningen av denna vinst, ansåge ämbetsverken sig böra

framhålla att då försäkringsavtal slötes i syfte att fartygsägaren, om

fartyget ginge förlorat, skulle kunna för assuranssumman anskaffa ett

annat fartyg, motsvarande det förlorade, av själva försäkringsavtalets

natur syntes böra följa, att vid redares taxering för vinst av ifrågavarande

art fartygets bokföringsvärde, jämförd med försäkringssumman,

borde anses grundläggande för beräknande av vinstens belopp endast

för så vitt bokföringsvärdet motsvarade fartygets verkliga värde vid den

tid, då fartyget förlorades. Med sådan tillämpning, som nu sagts, av .

här i riket gällande lagstiftning på fall av ifrågavarande beskaffenhet

borde endast mera sällan ifrågakomma att vid förlust av fartyg ens

någon del av assuranssumman bleve föremål för beskattning. På grund

av vad i utlåtandet anförts hemställde ämbetsverken, att åtminstone för

Bihang till riksdagens -protokoll 1921. 1 samt 180 käft. (Nr 213. Bilaga.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

det dåvarande och så länge icke genom domslut av regeringsrätten åt

gällande stadgande givits annan tolkning än den av ämbetsverken

angivna, redareföreningens framställning icke måtte till vidare åtgärd

föranleda.

De sakkunniga hava vidare inhämtat, att regeringsrätten efter

tiden för avgivandet av ämbetsverkens nyss refererade utlåtande i särskilda

mål meddelat utslag angående inkomstbeskattning av belopp, som

utbetalats på grund av försäkring av fartyg mot sjöolycka. Ett sådant

utslag refereras under nr 39 i regeringsrättens årsbok för år 1920 i

huvudsak sålunda. Agaren av ett fartyg, som under år 1916 minsprängts,

hade aA^ vederbörande beskattningsnämnder år 1917 taxerats

såsom för inkomst av rörelse och yrke bland annat för ett belopp,

motsvarande skillnaden mellan det belopp, varför fartyget varit försäkrat,

och fartygets bokförda värde. På besvär av fartygsägaren anförde

kammarrätten i utslag den 16 juli 1919, att som det Unge antagas,

att det belopp, varför fartyget varit försäkrat, icke överstigit

fartygets verkliga värde, samt beskattningsbar vinst förty icke genom

försäkringssummans utbetalande tillfallit fartygsägaren, alltså funne kammarrätten

skäligt att bifalla besvären i vad de avsåge taxering för

nämnda försäkringsbelopp. Över detta utslag, så vitt bevillningstaxeringen

anginge, klagade vederbörande kommun med yrkande, att beskattningsnämndernas

beslut måtte fastställas. Hade fartyget i stället för

att det minsprängdes försålts för samma belopp som den utfallna försäkringssumman,

skulle självfallet skillnadsbeloppet mellan försäljningspriset

för fartyget å ena sidan samt det sammanlagda beloppet av fartygets

inköpspris, kostnaden för dess reparation och i sammanhang med

dess överlåtelse stående utgifter å den andra varit att anse såsom beskattningsbar

realisationsvinst. Men lika självfallet måste den obestridliga

vinst, som nu uppstått genom fartygets minsprängning och försäkringssummans

utbetalande, anses vara beskattningsbar. Det måste

ur förevarande synpunkt anses likgiltigt, om vinsten uppkommit genom

fartygets försäljning eller genom dess förlisning och försäkringssummans

utbetalande. Åven om fartygets värde hade stigit i sådan grad, att det

vid minsprängningstillfället icke understigit det belopp, varför fartyget

varit försäkrat, hade detta ej den ringaste betydelse för Irågan, huruvida

vinsten vore beskattningsbar eller ej. Taxeringsnämndens ordförande,

som hemställde om bifall till kommunens besvär, anförde för

sin de! bland annat, att vinsten både uppkommit på enahanda sätt som

realisationsvinst vid fartygs försäljning, genom avstående av fartyget

mot ett penningbelopp. Den olikhet, som läge däri, att avståendet av

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

fartyget i förevarande fall skett ofrivilligt, syntes ej böra föranleda, att

vinsten fritoges från beskattning. Kronans ombud yttrade däremot, att

han ej tunne anledning till erinran mot det av kammarrätten åberopade

skälet för nedsättning i fartygsägarens taxering. I utslag den 21 maj

1920 fann regeringsrätten skäligt att, med ändring av kammarrättens

utslag i vad detsamma överklagats, fastställa beskattningsnämndernas

ifrågavarande taxeringsåtgärd.

De skäl som av de inkomstskattesakkunniga åberopats mot en

fortsatt tillämpning av den praxis, varpå regeringsrätten slagit in

genom att såsom inkomst av rörelse och yrke beskatta vinst vid försäljning

av föremål, som ägaren icke för i handel eller tillverkar, synas

fullt tillämpliga även i fråga om det senast omförmälda fallet. De sakkunniga

hava således ansett, att en fortsatt fullföljd av den praxis, som

kan anses införd genom regeringsrättens refererade utslag den 21 maj

1920, bör förhindras genom därför avpassad lagstiftning. Förslag i

sådan riktning har utarbetats och inrymts i förslaget till ändrad lydelse

av 3:o) i de vid förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt fogade

särskilda anvisningarna till ledning vid taxeringen.

De sakkunniga vilja’ betona, att den korta tid, som stått till deras

förfogande för beredande av de frågor, angående vilkas provisoriska

reglering förslag nu blivit av dem utarbetade, icke varit tillräcklig föi

en mera genomgående undersökning, huruvida med hänsyn till nu rådande

praxis i fråga om realisationsvinsters beskattning förtydligande bestämmelser

i lagstiftningen kunna anses erforderliga även i andra än här

berörda avseenden.

Liksom det visat sig föreligga ett behov att meddela närmare

bestämmelser för avgörandet av, huruvida en vinst bör häntöias till inkomst

av rörelse eller yrke eller till realisationsvinst och sålunda blott

under vissa förhållanden beskattas, så torde det även vara nödvändigt

att i skattelagarna närmare angiva, när en förlust skall anses såsom

kapitalförlust, som icke får inverka på inkomstberäkningen, eller såsom

en förlust i viss verksamhet, som föranleder till minskning i inkomsten,

eventuellt till underskott, som får avdragas från inkomst av annan inkomstkälla.

Förutom svårigheten att bedöma, om en förlust skall

anses vara kapitalförlust eller icke, möter man här den svårigheten, att

man måste avgöra, huruvida förlusten skall hänföra sig till förlust i

rörelse eller yrke eller till förlust närmast av den natur, som på

inkomstsidan motsvaras av realisationsvinst. Fn sådan iippdelning är

nödvändig på grund av gällande inskränkning i rätten till avdrag för

Avdrag för

förluster.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

förlust av dylik tillfällig art eller vad man kunde kalla realisationsförlust.

Innan de sakkunniga övergå till frågan om sådan uppdelning

av förluster, torde det vara lämpligt att behandla gällande stadgande?!

om rätt till avdrag för förlust å realisationsaffär.

Enligt inkomstskatteförordningen och bevillningsförordningen, sådana

dessa lydde före de år 1920 skedda förändringarna, skulle såsom

inkomst taxeras, bland annat, »vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom,

som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det

är last egendom, under mindre än tio år och eljest under mindre än

lem år, dock efter avdrag av möjligen liden förlust å andra likartade

affärer». I deklarationsformuläret upptogs under C III a) realisationsvinst

efter avdrag för förlust under samma år å likartad affär samt

under G III b) inkomst av tillfälliga uppdrag, royalty och dylikt, lotterivinst

och övrig inkomst av tillfällig art. Icke yrkesmässig avyttring

av fast eller lös egendom behandlades alltså såsom eu enda inkomstkälla,

och skulle endast nettovinsten av denna uppgivas. Därest underskott

uppstått å denna inkomstkälla, ilek underskottet icke under allmänna

avdrag avräknas från övrig inkomst.

I Kungl. Maj:ts propositioner n:ris 191 och 400 till 1920 års riksdag

föreslogs en, dock endast formell ändring i dessa bestämmelser.

Enligt 37 § i det i propositionen nr 191 framlagda förslaget till

kommunalskattelag skulle inkomst vid avyttring av fäst egendom, som

ej vore att häntöra till inkomst av näring, taxeras i den kommun, där

egendomen är belägen, under det att beskattningsbar vinst å icke

yrkesmässig avyttring av lös egendom enligt 38 § skulle beskattas i

mantalsskrivningskommunen (eller ifråga om juridisk person den kommun,

som enligt förslaget var att jämställa med mantalsskrivningskommun). På

grund av den föreslagna olika beskattningsorten kunde naturligen ickeyrkesmässig

avyttring icke bibehållas såsom en enda inkomstkälla, utan

måste, en uppdelning ske så till vida, att avyttringen av fäst egendom

redovisades för varje särskild kommun, under det att vinst å avyttring

av lös egendom kunde liksom förut redovisas i en klump. För att underlätta

kontroll av den skattskyldiges uppgifter ansågs det dock önskvärt,

att varje särskild avyttring uppgavs i deklarationen. Enligt

det i propositionen nr 400 föreslagna deklarationsformuläret skulle

uppgivas under C III a), särskilt för varje fastighet, vinst vid avyttring

av fast egendom och under C III b), likaledes särskilt för varje avyttring,

annan realisationsvinst, — varjämte under C III c) skulle uppgivas

sådan inkomst, som tidigare skolat deklareras under C III b). Varje

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

särskild realisationsaffär skulle sålunda behandlas såsom en särskild

inkomstkälla, och skulle förlust å en realisationsaffär i likhet med

annat underskott å särskild inkomstkälla avdragas under allmänna

avdrag, dock med den inskränkning, att förlustavdraget icke finge överstiga

summan av de taxerade realisationsvinsterna. Den föreslagna specifikationen

av realisationsvinster föranledde vissa ändringar i inkomstskatteförordningen.

I det stycke i 7 §, som handlade om realisationsvinst,

uteslötos orden »dock efter avdrag av möjligen liden förlust å

andra likartade affärer». Då det emellertid icke var avsikten att utsträcka

rätten till avdrag för förlust å realisationsaffär, fick det stycke i

10 §, som handlar om rätt till avdrag för förlust följande tillägg »dock

att avdrag för förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös

egendom ej får ske med högre belopp än som motsvarar den skattskyldiges

inkomst av dylik avyttring». Liknande bestämmelser tunnos

i förslaget till kommunalskattelag, varest jämväl inryckts bestämmelser

om den ordning, vari förlusten skulle avdragas från den i olika kommuner

deklarerade realisationsvinsten.

Såsom känt föll emellertid kommunalskatteförslaget och i de av

riksdagen antagna ändringarna i bevillningsförordningen återfinnes icke

bestämmelsen, att vinst av icke yrkesmässig avyttring av fast egendom

skall taxeras i den kommun, där fastigheten är belägen. Riksdagen

godtog ej heller den föreslagna specifikationen av realisationsvinst,

utan skall enligt det nya deklarationsformuläret liksom förut under C III a)

uppgivas realisationsvinst efter avdrag för förlust under samma år ä

likartad affär. Däremot antog riksdagen ovan berörda ändringar i 7

och 10 §§ inkomstskatteförordningen och gjorde motsvarande ändringar

i 9 och 11 §§ bevillningsförordningen. Härigenom har uppstått en

formell motsättning mellan deklarationsformuläret å ena samt skatteförordningarna

å andra sidan, i det att enligt deklarationsformuläret alla

realisationsaffärer behandlas såsom en enda inkomstkälla, för vilken blott

nettovinsten skall uppgivas, under det att enligt inkomstskatteförordningen

och bevillningsförordningen avdrag för förlust å en realisationsaffär

skall ske under allmänna avdrag och de särskilda realisationsaffärerna

sålunda behandlas såsom skilda inkomstkällor.

Denna motsättning, ehuru i sak utan betydelse, bör icke kvarstå.

Då riksdagen icke velat godtaga specifikationen av realisationsvinst,

bör motsättningen tydligen hävas på det sättet, att ifrågavarande

bestämmelser i 7 och 10 §§ inkomstskatteförordningen samt i 9 § bevillningsförordningen

erhålla sin förutvarande lydelse, samt att i 11 2 §

mom. 4:o b) bevillningsförordningen orden »dock att avdrag för förlust

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

å, icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ej får ske med

högre belopp än som motsvarar den skattskyldiges inkomst av dylik

avyttring», borttagas. I samband härmed torde i 5:o 3) av anvisningarna

till inkomstskatteförordningen inryckas en uttrycklig bestämmelse,

att underskott å realisationsaffärer icke får avräknas från den

sammanlagda inkomsten. Därjämte bör dels sista stycket i punkt 11 av

anvisningarna till deklarationsblankettens ifyllande ändras så, att däri

angives, att förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom

icke får avdragas under allmänna avdrag utan endast vid beräknande

av inkomst under G III a) i formuläret, dels ock till punkt 6 i

anvisningarna göras ett tillägg av innehåll, att underskott å realisationsaffärer

icke får avdragas under allmänna avdrag, i likhet med vad som

vant fallet i punkt 18 av anvisningarna till det äldre deklarationsformuläret

nr 1 A.

Vid en sammanställning av de sålunda föreslagna bestämmelserna

om beskattning av realisationsvinster och om rätt till avdrag för förlust

å realisationsaffär, vilka i sak överensstämma med de nuvarande, torde man

beträffande rätten till dylikt avdrag komma till följande resultat. Förlust

å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som tillfallit

säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock av honom

förvärvats genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast

egendom, tio år eller därutöver och eljest fem år eller därutöver, är att

anse såsom kapitalförlust och får icke i någon form avdragas från inkomsten.

Förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom,

som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens ägo,

om det är fast egendom, under mindre än tio år och eljest under mindre

än fem år, behandlas i beskattningshänseende i så måtto icke såsom

kapitalförlust som dylik förlust får avdragas från inkomst av annan realisationsaffär;

visar emellertid efter dylika avdrag hela inkomstkällan realisationsaffärer

underskott, får detta underskott icke avräknas från inkomsten

ur andra källor.

I fråga om förlust å avyttring, som ingår såsom ett led i eu

rörelse eller ett yrke, gälla däremot andra bestämmelser. Oberoende av

sättet eller tiden för det avyttrade föremålets förvärvande får förlusten

alltid tagas i betraktande vid beräkning av nettoinkomsten av rörelsen

eller yrket och, om härvid underskott uppstår, får underskottet avdragas

från övrig inkomst.

Inkomstskatteförordningen saknar fullständigt bestämmelser om,

när en förlust skall hänföras till förlust å realisationsaffärer eller till

förlust i rörelse eller yrke eller i jordbruksnäring o. s. v., likasom ock

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

bestämmelser om, när annan förlust än förlust å realisationsaffär är att

anse såsom kapitalförlust. 1 förstnämnda avseende saknar jämväl bevillnings

för or dnin gen bestämmelser, mena senare hänseendet stadgas i

9 § av anvisningarna följande: »Huruvida skattskyldigs tillfälliga årsförlust

(t. ex. genom kreaturssjukdom, skeppsbrott, varulagers förstöring

och dylikt) bör betraktas såsom minskning i årets inkomst eller såsom

kapitalförlust, pröve taxeringsmyndigheterna efter rörelsens och förlustens

storlek och beskaffenhet».

Frågan, huruvida en förlust är att hänföra till förlust å realisationsaffär

eller till förlust å annan verksamhet eller å fast egendom,

kan icke slutgiltigt lösas annat än i samband med frågan om inkomstbegreppets

omfattning, och även frågan om rätten till och formen för

avskrivningar synes kunna hava ett visst inflytande pa denna lösning.

Då särskilt starka skäl för en omedelbar, provisorisk sådan lösning icke

synes föreligga, hava de sakkunniga icke ansett sig böra nu ingå på

förevarande spörsmål.

Vad därefter angår frågan, när en förlust skall anses såsom kapitalförlust

eller icke, så är för lösningen härav inkomstbegreppets omfattning

uppenbarligen av avgörande betydelse; ej heller denna fråga kan därför

nu slutgiltigt lösas. De sakkunniga hava dock ansett, att redan nu i

visst avseende eu ändring i gällande bestämmelse kan ske utan att

den slutliga lösningen i någon mån föregripes.

Såsom nämnts skall enligt 9 § av anvisningarna till bevillningsförordningen

frågan huruvida en tillfällig förlust skall anses såsom

kapitalförlust eller icke, avgöras med hänsyn till bland annat rörelsens

och förlustens storlek. Denna bestämmelse synes vara mindre tillfredsställande,

då det måste anses stötande, att förlustens storlek skall vara

avgörande för avdragsrätten, så att en mindre förlust i en affär får avdragas,

under det att en förlust av likartad beskaffenhet i en annan

affär av samma slag icke får avdragas, blott därför att förlusten varit

stor i förhållande till rörelsens storlek. Detta har tidigare påpekats i

motiveringen till det av landskamreraren G. V. Eiserman och f. d. kammarrättsrådet

E. von Wolcker år 1917 avgivna förslaget till lag angående

kommunal taxering och skattskyldighet. 1 likhet med dem

anse de sakkunniga, att det blott är förlustens art men ej dess storlek,

som bör vara avgörande för rätten till avdrag vid inkomstberäkningen.

De av de sakkunniga föreslagna ändrade bestämmelser i förevarande avseende

hava ansetts böra intagas i punkt 5:o) av anvisningarna till

inkomstskatteförordningen, varigenom de på grund av stadgandet i

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

8 § av anvisningarna till bevillningsförordningen komma att gälla jämväl

vid bevillningstaxeringen. I samband härmed bör 9 § i anvisningarna

till bevillningsförordningen utgå.

Undertecknad Davidson, som först från och med innevarande års

ingång varit i tillfälle att deltaga i de sakkunnigas arbete, instämmer

i huvudsak i ovanstående utlåtande och därvid fogade förslag.

Stockholm den 31 januari 1921.

DAVID DA VIDSON.

OTTO V. LANDÉN.

KNUT WICKSELL.

HARALD WALLER. ''

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Bilaga. 2

till Kung! Maj:ts proposition till riksdagen

år 1921, nr 213.

Till herr statsrådet och chefen för Kungl. finansdepartementet.

Genom remiss den 21 februari 1921 har herr statsrådet anmodat kammarrätten

att avgiva yttrande över remissen bilagda förslag dels till ändrad

lydelse av 49 § 1 mom. och 50 § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering och dels till ändrad lydelse

av 34 § 1 mom., 35 § 1 mom. och 36 § i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis

och om virkestaxering. Förslagen åtföljas av en promemoria, upptagande motivering

till desamma.

I anledning härav får kammarrätten anföra följande.

Beträffande förstnämnda förslag, såvitt detsamma avser ändrad lydelse

av 49 § 1 mom. i taxeringsförordningen, har kammarrätten icke annan erinran

än i fråga om de föreslagna tidsbestämmelserna. Medan för närvarande skattskyldig,

vilkens deklaration eller uppgift enligt 16 § icke blivit av taxeringsnämnden

följd, äger — oaktat han icke överklagat sin taxering hos prövningsnämnden

— anföra besvär hos kammarrätten, därest underrättelse enligt

23 § 2 mom. icke blivit till honom avsänd i Stockholm före den 1 augusti och

annorstädes före den 15 juni, 1''örutsättes enligt förslaget för sådan besvärsrätt,

att underrättelsen icke kommit den skattskyldige tillhanda i Stockholm före

den 16 augusti och annorstädes före den 1 juli. Då tiden för besvärs anförande

hos prövningsnämnden utgår i Stockholm den 31 augusti och annorstädes

den 15 juli, innebär således förslaget, att skattskyldig, som hittills kunnat

påräkna en tid av närmare en månad för uppsättande och ingivande av

besvär till prövningsnämnden, får denna tid begränsad till respektive 16 och

15 (lagar. Den sålunda avkortade tiden synes kammarrätten vara för knappt

tillmätt, vadan kammarrätten hemställer, att de nuvarande tidsbestämmelserna,

den 1 augusti och 15 juni, måtte bibehållas.

Vad härefter angår den föreslagna nya lydelsen av 50 § i taxeringsförordningen

må till en början anmärkas, att icke uppgiftsskyldig, som fått mottaga

underrättelse enligt 23 § 2 mom. före den 16 december men likväl så sent

att han icke hunnit anföra besvär hos prövningsnämnden, fortfarande skulle

sakna rätt att överklaga sin taxering hos kammarrätten, varemot sådan rätt

skulle tillkomma honom för det fall att underrättelsen kommit honom tillhanda

efter den 15 december. Här föreligger således enahanda oegentlighet, som

statskontoret och kammarrätten i sitt uti promemorian åberopade yttrande papekat.

För övrigt synes det mindre riktigt, att för icke uppgiftsskyldig gorå

besvärsrätten beroende av tiden för mottagande av underrättelse, som föieskrives

i 23 § 2 mom., då enligt samma lagrum sådan underrättelse skall avBihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 180 höft. (Nr 213. Bilaga.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

sändas allenast till skattskyldig, som lämnat deklaration, och innehålla besked

i vad män avvikelse från deklarationen skett och om skälen därför. Icke

upp&iftspliktig torde i varje fall kunna tillerkännas besvärsrätt enligt 50 S,

såvitt frågan gäller taxering för inkomst eller förmögenhet.

Däremot torde sådan besvärsrätt icke lämpligen böra medgivas i det

fall, att besvären avse ändring av fast egendom vid allmän fastighetstaxering

åsätta taxeringsvärde. I dylika mål synes prövningsnämnden såsom

första besvärsinstans icke böra få av den skattskyldige förbigås; och de förhållanden,

som eljest ansetts påkalla extra besvärsrätt, föreligga ej här.

Under åberopande av vad kammarrätten ovan anfört hemställer kammarrätten,

att tidpunkten den 16 december bör ändras till den 1 december.

Efter ordet »inkomst och förmögenhetsskatt» hava orden »eller bevillning»

bortfallit.

Slutligen får kammarrätten hemställa, att särskild bestämmelse om

dagen för författningens ikraftträdande icke meddelas. Sådan bestämmelse är

ej heller upptagen i förslaget till ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen

om skogsaccis och om virkestaxering.

Kammarrätten förutsätter, att vid eventuellt förestående revidering av

taxeringsförordningen bestämmelserna om rätt till besvärs anförande omarbetas

i syfte dels att samma bestämmelser bliva mera enkla och lättfattliga än

för närvarande och dels att rätten till besvärs anförande väsentligen utsträckes.

I fråga om de föreslagna ändringarna i lagen om skogsaccis och om

virkestaxering kan kammarrätten vissserligen icke konstatera något större

behov därav, men då nämnda lag och taxeringsförordningen böra i de avseenden,

varom fråga är, korrespondera med varandra, har kammarrätten icke

någon erinran mot förevarande ändringsförslag. Med avseende å tidsbestämmelserna

tillåter sig dock kammarrätten hänvisa till vad kammarrätten i det

föregående yttrat.

Några mindre redaktionella ändringar och tillägg hava tecknats å remissakten,

vilken härjämte överlämnas.

I ärendets behandling härstädes hava deltagit undertecknad president,

kammarrättsrådet Lybeck såsom föredragande, kammarrättsråden Oygnaeus,

Norrman och Wahlund, extra kammarrättsrådet von Sydow och extra ordinarie

assessorn Henriks.

Utdrag av kammarrättens protokoll, upptagande särskilda yttranden av

undertecknad president och kammarrättsrådet Norrman, bifogas.

Stockholm den 3 mars 1921.

ALBERT PETERSSON.

Knut Kinberg.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Bilaga 3

till Kung! Maj:ts proposition till riksdagen

år 1921, nr 213.

Utdrag av protokollet, hållet hos Kungl. Mai :ts

och rikets kammarrätt den 3 mars 1921.

N ärvarande:

Herr presidenten ......................................... Petersson,

Kammarrättsrådet ........................................ Lybeck,

;> Cygnaeus,

5> ........................................ Norrman,

5> ........................................ Wahlund,

Extra kammarrättsrådet..................................Z°n Sy^ov,

Extra ordinarie assessorn ................................ Henriks.

S. D. Kammarrättsrådet Lybeck föredrog herr statsrådets och chefen

för kungl. finansdepartementet remiss angående förslag dels till ändrad lydelse

av 49 8 1 mom. och 50 § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering och dels till ändrad lydelse av 34 § 1 mom.,

35 § 1 mom. och 36 § i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering.

Kammarrätten beslöt skrivelse till herr statsrådet (se registraturet).

Presidenten Petersson yttrade:

»Nu gällande bestämmelser angående skattskyldigs ratt att iuilfoija

talan i beskattningsmål synas vara utformade efter mönstret av den allmänna

civilprocessen. Taxeringsnämnden behandlas som en första instans. Over

dess beslut skall talan föras hos prövningsnämnden, och sker ej detta star

beslutet fast mot den skattskyldige. Har talan fullföljts hos prövmngsnamnden

och går dess beslut den skattskyldige emot, får han klaga i kammarratten.

Därvid är emellertid hans talan inskränkt till fullföljande, helt eller delvis,

av yrkande, som han framställt hos prövningsnämnden, eller till återställande,

helt eller delvis, av taxeringsnämndens beslut, om prövningsnämnden utan

yrkande av den skattskyldige höjt eller sänkt hans taxering. Men vid sidan

härav har man funnit sig nödsakad införa vissa anordningar av offentligrattslig

natur. Sålunda har ett underrättelseförfarande anordnats, varigenom den

skattskyldige skall erhålla meddelande om taxeringsnämnden respektive

prövningsnämnden frångått hans deklaration. Om taxeringsnämnden frångått

den skattskyldiges deklaration och underrättelse därom ej blivit inom viss

stadgad tid avsänd, äger han överklaga taxeringsnämndens beslut i kammarrätten,

ändå att han ej fört talan hos prövningsnämnden. Och vidare har det

stadgats en extra ordinarie besvärsrätt för en hel del fall, dar den regelmässiga

besvärsvägen uppenbarligen ej kunnat eller bort komma till användning.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

.... ^ Pnvaträttshga inslaget i dessa anordningar torde emellertid vara

oga motiverat. Skattskyldigheten är en offentligrättslig plikt och dess prövnmg

! tvistig^ fall hör ske efter offentligrättsliga regler. Staten kan och bör

ej uttaga en orättmätig skatt, och eu sådan varder ej mera rättmätig därför,

åt en skattskyldige avslcäres från att få sin talan mot densamma prövad.

;7-''Avftn1S aan deana Princip ej genomföras så, att den skattskyldige under alla

lorhallanden och när som helst kan få sin skattskyldighet underkastad rättslig

provning. Det kan bliva nödigt att göra vissa inskränkningar i den skattskyldiges

klagoratt för att framtvinga erforderliga för beskattningen nödiga

UiPPun or att inoiF rimliga tidsgränser inskränka statens återbetalningsskyldighet

med mera dylikt. Men dessa begränsningar betingas av det offentiga

intresset och utöver vad därav följer bör principiellt sett den skattskyldiges

ratt att få sin skattskyldighet i laga ordning prövad ej inskränkas.

!'' denna S^n,pu)n,¥ synes rai}? kunna ifrågasättas, om ej det nuvarande

lllkoret for skattskyldigs rätt att klaga i kammarrätten — att han förut

klagat hos provningsnämnden — borde och kunde eftergivas. Såsom princip.

“ kaa detta villkor svårligen betecknas. Taxeringsförfarandet är

e3 slutt ort genom taxeringsnämndens beslut, utan detta skall underkastas

provnmgsnamndens skärskådanden, därvid provningsnämnden äger att propno

motu vidtaga alla de ändringar i taxeringarna, som provningsnämnden

finner skaliga. Först efter prövningsnämndens beslut föreligger en fullbordad

taxering, som lägges till grund för debiteringen. Över denna taxering

ager staten genom sina ombud obegränsad rätt att klaga i kammarrätten.

IJet maste da framstå såsom ganska egendomligt för att ej säga obilligt att

taxeringsnämndens beslut skall så att säga vinna laga kraft mot den skattsKyldige,

om han ej överklagar det hos prövningsnä lunden.

,, Fiåga är naturligtvis, om det praktiskt taget kan vara möjligt att

eftergiva förutnämnda villkor för den skattskyldiges rätt att klaga i kammarratten.

Det kan .ju befaras, att detta skulle i större omfattning leda till

an de skattskyldige torbigmge provningsnämnden för att direkt klaga i kammarratten,

och att denna domstol därigenom bleve än mera överliopad med

arbete, an som för närvarande är fallet. Fn närmare undersökning av liit
betänkligliet^8

911(16 t0lde emellertid vara ägnad att väsentligen häva denna

Till en början må erinras därom, att den skattskyldige i regel måste

Unna det ligga i hans eget välförstådda intresse att redan hos prövningsnamnden

framföra sina erinringar mot ett taxeringsnämndens beslut, som

han finner oriktigt. Med den friare, skönsmässiga prövningsrätt, som provmngsnamnden

ager, bör det vara honom lättare att där få sina erinringar beaktade

an hos kammarrätten, som har att döma efter mera formella grunder.

Härtill kommer den mycket tungt vägande omständigheten, att en hos prövungsnamnden

vunnen rättelse verkar redan vid skattedebiteringen, medan vid

Klagomål hos kammarrätten skatterna måste inbetalas efter den verkställda

taxeringen. Det lärer därför vara antagligt, att den skattskyldige i regel ei

skall underlåta att begagna sig av den utväg till ändring, som öppnas genom

klagomal hos provningsnämnden.

Men vidare kan det ifrågasättas, huruvida flera mål verkligen skulle

strömma in till kammarrätten, än som redan nu inkomma enligt gällande och

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

föreslagna fullföljda bestämmelser. Dessa bestämmelser om ordinarie och

extra ordinarie besvärsrätt äro numera så omfattande och invecklade, att den

skattdragande allmänheten svårligen lärer kunna tillägna sig dem. Den kommer

helt visst att utan vidare undersökning klaga under förhoppning att fallet

skall kunna inrymmas under någon av de många specialbestämmelser, som

finnas givna, och målet således realiter prövas — om den klagande för övrigt

giver sig in på något försök till undersökning, om han äger besvärsrätt eller

icke. Under år 1920 avgjordes i kammarrätten 6,732 beskattningsmål. Av dessa

hefunnos enligt en i kammarrättens kansli verkställd räkning 914 vara deserta

alltså 13.5 procent av antalet avgjorda mål. I dessa deserta mål har talan

icke blivit upptagen till prövning i 198 mål på den grund att besvären ingivits

direkt till kammarrätten, i 473 mål på den grund att besvär ej anförts hos

prövningsnämnden samt i 243 mål på annan grund. Dessa siffror synas giva

osökt anledning antaga, att de klagande i regel ej äro medvetna om de inskränkande

bestämmelserna i deras rätt att fullfölja talan i kammarrätten och

att således samma bestämmelser icke öva, nämnvärt inflytande å antalet inkommande

mål.

Härtill kommer att i ett stort antal av dessa deserta mål undersökningen

om, huruvida målet är att anse som desert eller skall realiter prövas, vållar

större besvär och mera tidsutdräkt än som skulle åtgå för en direkt saklig

prövning av målet. Än mer lärer detta bliva fallet, om, såsom det föreliggande

förslaget innebär, det för besvärsrätten avgörande skall bliva, om och när

underrättelse om avvikelse från deklarationen kommit den skattskyldige tillhanda

(icke såsom nu enligt 49 § om och när dylik underrättelse avsänts).

Det bliver då icke vidare nog med ett företeende av vederbörande postanstalts

bevis om inlämnad rekommenderad försändelse utan adressatens kvitto å densamma

måste fram. Och fråga kan vara, om ens ett dylikt mottagningsbevis

under alla förhållanden kan anses såsom fullgiltig! bevis för, att underrättelse

kommit adressaten tillhanda och om tiden då så skett. Ofta lära dylika försändelser

uttagas genom generellt bemyndigat bud eller inläggas i postfack eller

dylikt, och mellan en sådan åtgärd och adressatens mottagande av försändelsen

ligga många möjligheter. Med en i detta fall ganska befogad sträng tolkning

av bestämmelsen, att underrättelsen skall hava ''kommit den skattskyldige tillhanda’

eller att han skall hava ''erhållit'' den torde konstaterandet av detta

faktum i regel bliva beroende av den skattskyldiges eget erkännande därav —

men därmed är i realiteten gärdet uppgivet.

Därest villkoret om föregående klagan hos prövningsnämnden för rätt

att fullfölja talan i kammarrätten borttages, skulle de nu så invecklade bestämmelserna

om klagorätten bliva mycket enkla och klara. Den ordinarie

klagorätten komme att stå en var skattskyldig öppen intill klockan 12 å sista

dagen av det år, varunder taxeringen ägt rum. Den extra ordinarie klagorätten

kunde begränsas till sådana fall, där den ordinarie måste anses otillräcklig,

det vill säga till taxering av orätt person eller å orätt ort, dubbeltaxering

och andra extra ordinära fall. Angående dessa torde emellertid ytterligare

undersökning vara erforderlig, i händelse den ordinarie besvärsrätten

omlägges på sätt ovan är sagt.

Vad angår btesvärsförfarandet i mål angående skogsaceis är det natur
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

ligtvis önskvärt, att det bringas i överensstämmelse med vad som kan varda

stadgat beträffande vanliga beskattningsmål.

Något binder för att utan avbidan på en mera omfattande omarbetning

av taxeringsförordningen redan nu införa förenklade bestämmelser angående

rätt till fullföljd av talan i beskattningsmål synes mig icke föreligga».

Kammarrättsrådet Norrman anförde:

instämmer till alla delar i de uttalanden, herr presidenten i ämnet

gjort, såväl av principiell innebörd som i fråga om vissa detaljbestämmelser i

det remitterade förslaget.

Vid sådant förhållande är jag givetvis också ense med herr presidenten

därom, att skattskyldig bör äga samma ordinära besvärsrätt i fråga om sin

taxering, som tillkommer kronans ombud enligt 49 § 1 mom. taxeringsförordningen.

I fråga om den extra ordinära besvärsrätt, varom stadgas i 50 § taxeringsförordningen,

råder förslaget visserligen bot på en del oegentligheter

och luckor i lagstiftningen. Det vill dock synas som om, även om förslaget

genomföres, befogade anmärkningar fortfarande kunna göras mot bestämmelserna

om den extra ordinära besvärsrätten. Jag tillåter mig i sådant avseende

erinra om följande.

Oklarhet råder därom, i fall prövningsnämndens protokollsförande är

skyldig underrätta skattskyldig, som klagat hos prövningsnämnden över att

hans deklaration icke blivit av taxeringsnämnden följd och som fått sin talan

endast delvis bifallen, och alltså även om huruvida skattskyldig i sådant fall

äger utsträckt besvärsrätt enligt 50 § taxeringsförordningen eller ej.

Om skattskyldig, som är deklarationspliktig, underlåter deklarera, äger

lian enligt 18 § taxeringsförordningen icke någon klagorätt, men skattskyldig

— även den som är deklarationspliktig, — som taxerats exempelvis till inkomst-

och förmögenhetsskatt, ehuru sådan taxering icke bort honom åsättas

(till exempel på grund av ortsavdragets storlek), äger enligt 50 § taxeringsförordningen

klagorätt, ja till och med extra ordinär sådan, (se motiverna

till 50 § i propositionen nr 400 till 1920 års riksdag). Här föreligger en uppenbar

motsägelse.

Den som icke varit uppgiftspliktig men dock taxeras och icke inom viss

tid underrättas om taxeringen, äger enligt 50 § extra ordinär besvärsrätt.

Samma rätt äger den, vilken åsatts taxering, som icke bort honom åsättas.

Det torde vara ytterst sällsynt, att någon bör taxeras, som icke är uppgiftspliktig.

Ett sådant fall föreligger verkligen beträffande äkta makars taxering,

om mannen taxeras och hustrun haft inkomst understigande 600 kronor.

Hon skall då taxeras, ehuru hon icke är deklarationspliktig. Det synes mig

dock vara att driva detalj! agstiftandet väl långt att taga hänsyn till sådana

sällsynta undantagsfall vid besvärsbestämmelsernas avfattning. Anses över

huvud taget något böra göras häråt i lagstiftningsväg, synes mig riktigare

vara att stadga deklarationsplikt för envar av äkta makar, så snart förutsättningarna

för deklarationsplikt föreligga med hänsyn tagen till båda makarnas

sammanlagda inkomst och förmögenhet.

Även om, på sätt ovan är ifrågasatt, skattskyldig tillerkännes rätt att

före taxeringsårets utgång överklaga taxeringen oavsett om han klagat hos

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

prövningsnämnden eller ej och alltså särskilda bestämmelser om extra klagorätt

icke erfordras för det fall att skattskyldig ej före den 15 juli, respektive

den 15 augusti mottagit underrättelse om att hans deklaration ej blivit vid

taxeringen följd, kommer dock med förslagets utgångspunkt i förevarande

del att erfordras en extra ordinär hesvärsrätt för det fall, att skattskyldig ej

före den 15 december mottagit sådan underrättelse.

Jag kan emellertid icke godkänna förslagets utgångspunkt härutinnan.

Man måste ihågkomma, att det här är fråga om skattskyldig, som är deklarations-

eller uppgiftspliktig på den ort, där taxeringen ägt rum, och som har

avlämnat deklaration eller uppgift till ledning vid taxeringen. Det åligger

honom att före årets utgång erlägga den skatt, varom det är fråga. Det synes

då icke vara orimligt begära, att sådan skattskyldig håller reda på det belopp,

han skall betala, och alltså på sin egen taxering. Den omständigheten,

att skattskyldig tilläventyrs icke utom debetsedeln erhållit den extra påstötning

om skedd avvikelse från deklarationen, som underrättelsen från taxerings-

eller prövningsnämnden innebär, synes mig alltså icke böra ovillkorligen

berättiga honom till en extra ordinär besvärsrätt, särskilt om besvärsrätten

skall vara beroende av vilken dag, han mottagit underrättelsen i fråga.

Vad angår besvärsförfarandet i mål angående skogsaccis bör det ju givetvis

bringas i överensstämmelse med vad som kan varda stadgat beträffande

vanliga beskattningsmål, och gäller därvid i tillämpliga delar, vad ovan anförts

rörande besvärsförfarandet vid inkomstbeskattningen.»

Som ovan.

In fidem:

Erik Hedelius.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1921:423 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. JIaj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 s. 1 i texten
  2. BevU 1921:59 Memorial, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden. s. 2 i texten
  3. BevU 1921:55 Betänkande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa de!ar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch s. 1 i texten