Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om arbetstidens begränsning

1921-04-09 · 182 sidor, varav 169 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 169 av 182 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:359, Med förslag till lag om arbetstidens begränsning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 359.

1

Nr 359.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

arbetstidens begränsning; given Stockholms slott den 6 maj 1921.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Magt härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om arbetstidens begränsning.

GUSTAF.

Henning Elmquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 305 höft. (Nr 359.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Förslag

till

lag om arbetstidens begränsning.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,

så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat

dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete

för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana

förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över

arbetets anordnande,

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,

e) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan

förläggas till bestämda tider,

d) arbete, som bedrives av staten,

e) skeppstjänst, som- omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska

fartyg, ävensom fiske,

f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att

hänföra till skogsarbete, ävensom flottning utom vid skiljeställe,

g) jordbruk jämte sådana därtill hörande binäringar, vilka icke

bedrivas såsom självständiga företag, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel,

ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

h) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten

för allmän trafik, samt

i) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong

eller badinrättning.

2 §>

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,

kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.is ''proposition Nr 359.

3

3 §.

På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger

det arbetsrätt att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant,

vara denna lag äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att

enligt lagen räkna såsom arbetare.

År mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom

i första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet,

när part sådant äskar eller domstolen hnner det nödigt; och må

slutligt utslag av domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut

kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket

avses, har arbetsrådet att på begäran av domstol eller den, vars rätt av

frågan beröres, avgiva utlåtande.

4 §•

Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre

tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan;

dock må, därest nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke

därigenom överskrides, arbetstiden under något eller några av veckans

dygn utsträckas till högst 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid

än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom icke uppkommer längre

sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor, än att den

motsvarar 48 timmar i veckan.

5 §•

Arbetsrådet må, i den mån så prövas påkallat, medgiva annan

begränsning av arbetstiden, än i 4 § stadgas, för

a) rörelse, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård,

uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt

behov, samt

b) hotell-, restaurang- eller kaférörelse.

6 §''

1 mom. År för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende

av årstiden eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande

av växlande längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, med
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 350.

giva, att arbetstiden, med avvikelse från vad i 4 § stadgas, allenast begränsas

så, att den i genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att

uppgå till högst 48 timmar i veckan.

2 mom. Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av

synnerliga skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet,

i den mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

3 mom. Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare

tid eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål

av synnerligen stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån

så prövas påkallat, medgiva undantag från de i 4 § angivna begränsningar.

4 mom. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 mom.,

undantag från bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av

allvarligt missförhållande och framgår av uttalande av arbetarnas sammanslutning

eller sammanslutningar eller annorledes, att det stora flertalet

av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finna detsamma

önskvärt, äger arbetsrådet lämna medgivande till undantaget.

7 §•

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej

kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört

överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller

egendom, må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda

förhållande, användas till arbete utöver tid, som finnes angiven i 4 §

eller kan hava bestämts med stöd av 5 eller 6 §. Om sådant arbete

samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren

att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till

arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd

därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan

har arbetsrådet att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när

densamma i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

8 §’

1 mom. För utförande av nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten

må arbetare, som fyllt aderton år, till nödigt antal användas

under högst sju timmar i veckan utöver den tid, varunder sådan arbetare

enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift må

användas till sitt egentliga arbete.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 7 §,

med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till

arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd

av 5 eller 6 §, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt

aderton år, för högst 30 timmar under loppet av en kalendermånad och

200 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 inom. År ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må

sådan, dock för högst 20 timmar under loppet av en kalendermånad

och 120 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av ai''betsrådet.

4 mom. På arbetsrätt ankommer att pröva i vad mån den, som

fyllt sexton men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i

denna paragraf.

5 inom. 1 fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som

avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren

överenskommet.

9 §-

Åro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst

verksamhetsområde, ense om viss eftergift i något avseende, varom stadgas

i o eller 6 § eller 8 § 3 inom., må Konungen på framställning av

arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom

verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

10 §.

Användes arbetare av mer än en arbetsgivare till arbete, vara denna

lag äger tillämpning, eller användes arbetare ej blott i avsevärd mån

till arbete av nämnda slag utan ock till hemarbete eller annat arbete, varå

lagen ej är tillämplig; kommer därigenom hans sammanlagda arbetstid att

oskäligt utsträckas över den begränsning, som med lagen avses, eller föranledes

därigenom eljest, att lagens syfte uppenbart äventyras, må arbetsrådet,

på framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller av annan

förekommen anledning, meddela sådant förbud mot arbetares användande till

arbete, som för undanröjande av berörda missförhållande finnes erforderligt.

H §■

Rörande arbetares användande till arbete enligt 7 eller 8 § åligger

det arbetsgivaren att senast näst därpå följande dag göra anteckning i

särskild journal, upprättad enligt formulär, som fästställes av arbetsrådet.

I fråga om sådan förlängd arbetstid, som avses i 8 § 1 inom.,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj;ts proposition Nr 359.

är dock arbetsgivaren icke pliktig göra dylik anteckning, där arbetstiden

finnes behörigen upptagen å det i 13 § 2 mom. föreskrivna arbetstidsschema.

Beslut av arbetsrådet enligt 7 eller 8 § skall biläggas journalen

å det arbetsställe, beslutet rör, och skall journalen jämte bilagda beslut

förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat beträffande journalen

från den tid, då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet

från detsammas datum.

12 §.

1 mom. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter, utsedda av

Konungen för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna skola utses

två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare,

vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa minst 50,000 arbetare,

samt två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av

arbetare, som räkna minst 50,000 medlemmar. För nämnda fyra ledamöter

skola i enahanda ordning utses minst dubbelt så många suppleanter.

Förslag, som ovan sägs, skall, för att vinna avseende, upptaga

minst dubbelt så många personer som de, vilka skola med ledning av

förslaget förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har förslag icke

avgivits, varde förordnande ändock av Konungen meddelat.

Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses

företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen, och förordnar Konungen

en av dessa ledamöter till rådets ordförande och chef samt en till ställföreträdare

för denne. Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna

skall vara lagkunnig man, vilken fullgjort vad författningarna

föreskriva om dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

2 mom. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara

svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen

innehavas av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd

till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest

på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning

eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till

straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är under framtiden ställd

för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rättegångsbalken

stadgas i fråga om domare.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 359.

4 mom. Har ledamot eller suppleant, som representerar arbetsgivare

eller arbetare, åtagit sig uppdraget, äge han ej att varda därifrån

entledigad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.

Avsägelse av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående

delen av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, annan ledamot

eller suppleant.

5 mom. Skulle ledamot, som representerar arbetsgivare eller arbetare,

vid sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra,

och kan ej suppleant tillkallas, äger arbetsrådet utse lämplig person att

vid det tillfället träda i den uteblivne eller jävige ledamotens ställe.

6 mom. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av

fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Ej må

flera än sju ledamöter deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.

Md besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare

och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som

utsetts utan förslag, närvara.

7 mom. Vid handläggning av annat på arbetsrådet ankommande

ärende rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant,

som avses i 6 § 4 mom. eller 9 §, bör rådet i regel ej blott bereda

vederbörande arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig utan även

på lämpligt sätt söka samråd med representanter för arbetsgivare och

arbetare inom verksamhetsområdet ifråga. Beslut, som avses i 8 § 4 mom.,

skall, såvitt möjligt, fattas efter samråd med socialstyrelsen.

Till utredning av ärende må arbetsrådet låta vid allmän underrätt

höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetsrådet sådan åtgärd nödig,

äger rådet därom göra framställning hos den underrätt, inom vars område

den, som skall höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller

sig, och varde denne genom rättens eller domarens försorg till rätten

kallad. Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad

som prövas skäligt. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet

protokoll däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna

medel. Arbetsrådets beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.

S mom. Beslut, som enligt 7 eller 8 § ankommer på arbetsrådet,

må i brådskande fall meddelas av dess ordförande. Har detta skett,

tage arbetsrådet vid sitt första därefter följande sammanträde under

omprövning, huruvida beslutet skall äga bestånd.

9 mom. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan

på närmare utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

10 mom. Över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.

11 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag, som

i 1 mom. sägs, och om arbetsrådets verksamhet må meddelas av Konungen.

13 §.

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens

befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända

till efterrättelse vad som linnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden

av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.

2 mom. A arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen

om arbetarskydd, bedrives på stadigvarande sätt, skall å lämplig plats

finnas anslagna ej mindre denna lag än även arbetstidsscliema, angivande

när arbetet börjar och slutar eller, där arbetet bedrives med skiftlag,

när arbetet börjar och slutar för varje sådant lag, ävensom såvitt möjligt

början och slut för varje rast, varigenom arbetet avbrytes.

14 §.

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna

lag är stadgat eller mot förbud, som avses i 10 §, straffes med böter

från och med tio till och med ettusen kronor. År arbetaren under

aderton år och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap

och vilja, vare fadern eller målsmannen förfallen till böter från

och med fem till och med femtio kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom

i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han

varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats

och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

15 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som

föreskrives i 7 §, eller att iakttaga vad enligt 11 § eller 13 § 2 mom.

åligger honom, straffes med böter från och med fem till och med femhundra

kronor.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i

journal, som avses i 11 §, straffes med böter från och med femtio till

och med ettusen kronor.

* 16 §.

Förseelser mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan

är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid

allmän domstol.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

u §•

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna

lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

18 §.

Skulle tillämpningen av denna lag medföra sådana svårigheter för

visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras,

må Konungen, efter arbetsrådets hörande, medgiva av förhållandena

påkallat undantag från lagens tillämpning.

19 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande

användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan

begränsning; lända till efterrättelse.

O o

1) Denna lag träder i kraft beträffande sådant arbete, som avses

i 5 §, den 1 januari 1922 och beträffande annat arbete den 1 juli 1921

samt gäller till och med den 31 december 1923; skolande i fråga om

sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i

14 eller 15 §, vad i lagen är stadgat fortfara att gälla även efter sistnämnda

dag.

2) Arbetsrådet äger att, där särskilda skäl därtill äro, medgiva

anstånd med tillämpningen av denna lag.

3) Vederbörande myndighet äger att jämväl innan denna lag trätt

i kraft vidtaga åtgärd, som avses i 5, 6, 8 eller 9 §.

4) Då denna lag träder i kraft beträffande visst slag av arbete,

upphör lagen den 17 oktober 1919 om arbetstidens begränsning att gälla

beträffande sådant arbete, men skola de eftergifter, som med stöd av

sistnämnda lag beviljats, fortfarande äga giltighet, intill dess den för

eftergiftens tillgodonjutande bestämda tiden utlupit eller ock eftergiften

återkallats av vederbörande myndighet. Beträffande sådan under tiden

för den äldre lagens giltighet begången förseelse, som avses i lagens

11 eller 12 §, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla, även efter

det lagen enligt vad nyss är sagt upphört att äga giltighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 305 höft. (Nr 359.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 359.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regent en i statsrådet å Stockholms slott

den 22 april 1921.

Närvarande:

Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,

statsråden Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Hammarskjöld,

Ekeberg, Hansson, Beskow.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist:

I anledning av ett flertal motioner beslöt 1920 års riksdag enligt

hemställan av andra lagutskottet anhålla, att Kungl. Maj:t i samband med

förestående prövning av Sveriges anslutning till den vid den internationella

arbetskonferensen i Washington antagna konventionen angående arbetstidens

begränsning snarast måtte låta utreda och för riksdagen framlägga

de förslag till ändringar i lagen om arbetstidens begränsning av

den 17 oktober 1919, som, i anslutning till vad i utskottets motivering

anförts, kunde finnas påkallade av vunnen erfarenhet om lagens tillämpning

och vilka, utan att rubba lagens grunder, kunde vara ägnade att

bättre anpassa densamma efter det praktiska livets krav.

Med överlämnande av riksdagens skrivelse i ämnet, nr 361, anbefallde

Kungl. Maj:t sedermera den 15 oktober 1920 socialstyrelsen att

efter skedd utredning inkomma med förslag till sådana jämkningar i

nämnda lag, som nyss angivits. Tillika uppdrogs genom nådigt beslut

samma dag åt ledamöterna av arbetsrådet B. E. Wijkander och K. V.

Holmström att i egenskap av sakkunniga biträda socialstyrelsen vid berörda

utredning.

Såsom resultat av omförmälda uppdrag har socialstyrelsen med

skrivelse av den 9 innevarande april till Kungl. Maj:t överlämnat »Betänkande

med förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning)),

vilket betänkande torde få såsom bilaga fogas vid protokollet i detta

ärende. Jämte betänkandet överlämnades vissa i omförmälda underdåniga

skrivelse upptagna framställningar rörande förevarande fråga

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:is proposition Nr 359.

ävensom ett par dylika framställningar, vilka inkommit till socialstyrelsen

efter det styrelsens beslut i ärendet fattats.

Vad först angår omfattningen av den revision av arbetstidslagen,

som nu bör ifrågakomma, ansluter jag mig till fullo till 1920 års riksdags,

av socialstyrelsen delade uppfattning, att lagens grunder böra

lämnas orubbade och att andra ändringar i densamma tills vidare icke

böra vidtagas än sådana, som finnas ägnade att bättre anpassa lagen

efter det praktiska livets krav. Med hänsyn såväl till den omständigheten

att lagen varit i tillämpning allenast en del av den vid dess tillkomst

bestämda prövotiden som även till de onormala tidsförhållanden,

varunder lagen hittills prövats, synes önskligt, att de principiella spörsmålen

i frågan om lagstadgad reglering av arbetstiden nu lämnas

å sido. Däremot finner jag det väl motiverat, att de lagstiftande makterna

med stöd av hittills vunna erfarenheter redan nu taga under övervägande

lagens reviderande med ändamål att möjliggöra en mjukare

och mera praktisk tillämpning av de i lagen uttryckta grundsatserna.

Min övertygelse är, att en revision i sådan anda skall ej endast undanröja

åtskilliga olägenheter för det produktiva arbetets nöjaktiga bedrivande

utan även, såsom följd därav, vara den ifrågavarande lagstiftningens

idé till verkligt gagn.

Socialstyrelsen har, innan styrelsen ingått på själva revisionsarbetet,

upptagit till granskning frågan om ratificering av den nyss omförmälda,

å internationella arbetsorganisationens första konferens i Washington år

1919 antagna konventionen angående begränsning av arbetstiden i industriella

företag till 8 timmar om dagen och 48 timmar i veckan och därvid

kommit till det resultat, att Sverige för närvarande icke lämpligen

kan ansluta sig till nämnda konvention. Mot styrelsens beslut i förevarande

avseende ha herrar Lindqvist och Holmström reserverat sig och

menat, att styrelsen bort förorda ratificering.

Frågorna om Sveriges anslutning till berörda konvention och om

arbetstidslagens revision stå onekligen, såsom även kommit till uttryck

i riksdagens hemställan om revision, i sådant samband med varandra,

att den senare frågan ej gärna kan lösas utan att man dessförinnan

tagit ståndpunkt i den förra. Jag kan sålunda ej annat än gilla socialstvrelsens

tillvägagångssätt i förevarande avseende. Även måste jag,

ehuru med beklagande, biträda styrelsens mening i fråga om möjligheten

för Sverige att ratificera konventionen. Sverige lärer genom medlemskapet

i nationernas förbund få anses hava åtagit sig förbindelse att verka

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

för åttatimmarsarbetsdagen och fyrtioåttatimmarsarbetsveckan såsom ett

mål att sträva mot inom alla områden, där detta mål icke redan är uppnått.

Det vore därför givetvis synnerligen önskvärt, att genom ratificering

av denna konvention ett, internationellt sett, otvetydigt bevis kunde

lämnas på Sveriges villighet att alltjämt upprätthålla nämnda förbindelse.

Den genom Versaillesfreden upprättade internationella arbetsbyrån har

så störa och betydelsefulla uppgifter att fylla, att det även med hänsyn

härtill skulle vara önskvärt att genom anslutning till konventionen stödja

nämnda organisation och dess verksamhet. En nödvändig förutsättning

för ratificering skulle emellertid vara, att den svenska lagstiftningen på

området bleve i viktiga hänseenden ändrad, och vissa av dessa ändringar

skulle bliva av sådan beskaffenhet, att desamma i en del avseenden

skulle med hänsyn till vårt lands förhållanden uppenbarligen försvåra

det produktiva arbetets nöjaktiga bedrivande; dessutom skulle

därigenom revisionen komma att gå långt utöver de gränser för densamma,

som av riksdagen anvisats. Stor betydelse måste även enligt

mitt förmenande tillmätas den omständigheten, att anslutning till konventionen

skulle medföra bundenhet för en tid av elva år, under det åt

vår arbetstidslag uttryckligen givits karaktär av försökslagstiftning med

giltighetstiden begränsad till utgången av år 1923.

Vad härefter angår beskaffenheten av de av socialstyrelsen föreslagna

särskilda ändringarna i lagen, har styrelsen enligt min mening

på det hela taget väl lyckats att i skälig mån och på tillfredsställande

sätt tillgodose de önskemål, som givit anledning till riksdagens hemställan

om revision. Med hänsyn härtill har jag ansett mig kunna föreslå,

att socialstyrelsens förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning

måtte i huvudsak läggas till grund för proposition i ämnet.

Jag övergår nu till att något närmare granska de särskilda

ändringsförslagen samt de yrkanden, som i samband därmed reservationsvis

framkommit.

1 §•

I avseende å denna paragrafs första stycke, som innehåller den

grundläggande bestämmelsen ifråga om lagens tillämpningsområde, har

socialstyrelsen föreslagit den ändring, att från lagens tillämpning skulle

avskiljas alla rörelser eller särskilda arbetsföretag med i regel högst 4

arbetare, var de än bedrivas, under det att nu av dylika rörelser endast

sådana äro fritagna, som bedrivas å landet eller i stad, köping eller

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kunrfl. Maj:ts proposition Nr 359.

municipalsamhälle med en mantalsskriven folkmängd, uppgående till

högst 1,500 personer.

Mot nu berörda ändring hava herrar Lindqvist och Holmström

reserverat sig under framhållande bland annat, att en utvidgning av det

hittillsvarande undantaget i förevarande avseende, vilket tillkommit av

rent politiska skäl, måste anses fullständigt omotiverad. Vidare skulle

ändringen, varigenom arbetargrupper, som nu höra under lagen, komme

att ställas utom densamma, leda till konflikter mellan arbetsgivare och

arbetare, då de arbetare, som kommit i åtnjutande av lagstadgad arbetstidsreglering,

givetvis ej godvilligt skulle medgiva någon förlängning

av arbetstiden.

Här ifrågavarande ändringsförslag, varigenom ett i och för sig

mindre tilltalande undantag skulle än ytterligare utvidgas, torde onekligen

vid första påseende vara ägnat att giva anledning till tvekan.

Socialstyrelsen har emellertid för de små rörelsernas och företagens

undantagande anfört vägande praktiska skäl, och den nu beträffande de

små rörelserna gällande geografiska uppdelningen är otvivelaktigt synnerligen

irrationell och orättvis. Med hänsyn härtill och då den föreslagna

ändringen obestridligen skulle vara väl ägnad att i visst avseende

tillgodose det med revisionen åsyftade ändamål, har jag ansett

mig böra förorda densamma. Den nyss omförmälda, reservationsvis

framställda erinringen om det olämpliga i att i detta fall låta arbetare,

som kommit i åtnjutande av lagstadgad arbetstidsreglering, åter uteslutas

därifrån, torde enligt mitt förmenande ej behöva tillmätas någon

större betydelse, då, såsom från olika håll vitsordats, lagen inom de

små rörelserna och företagen i praktiken ej lär ha kommit till någon

allmännare tillämpning.

För ändringen i 1 § f), varigenom från lagens tillämpning skulle

uteslutas all kolning i mila, oberoende av var den bedrives, synes mig

socialstyrelsen hava anfört tillfyllestgörande motiv. Någon större omgestaltning

av arbetsförhållandena till arbetarnas nackdel torde ej heller,

såsom reservanterna herrar Lindqvist och Holmström synas befara, föranledas

av ifrågavarande ändring, då arbetsrådet redan i avsevärd omfattning

beviljat eftergifter i fråga om så kallad platskolning i mila.

Beträffande förevarande undantagsbestämmelse, som jämväl avser

flottning, ha herrar von Sydow och Wijkander i sin reservation påvrkat,

att även arbetet vid skiljeställen skulle i likhet med flottningsarbetet

i övrigt fritagas från lagens tillämpning. Nu berörda båda slag

av arbete stode nämligen med varandra i sådant samband, att de i de

flesta fall måste anses bilda en fortgående arbetsprocedur, för vars olika

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 359.

delar det i regel vore praktiskt ogenomförbart att tillämpa olika arbetstider.

Ett strängt genomförande av 8-timmarsdagen vid alla skiljeställen

skulle också, enligt reservanternas mening, medföra ombyggnadskostnader

till 10-tals miljoner kronor, en utgift som allra minst

under nuvarande förhållanden borde komma i fråe-a.

• Ö

I rågan om lagens tillämpning å arbetet vid skiljeställena har allt

ifrån utarbetandet av den nu gällande lagen givit anledning till skarpa

meningsmotsättningar, och jag vill icke förneka, att det för lagstiftaren

erbjuder svårighet att taga ståndpunkt i denna fråga. Ifrågavarande

arbete ställer sig nämligen i hög grad skiftande — från arbete uppe

vid de små skiljeställena, vilket ifråga om oregelbundenhet, kortvarighet

och omöjlighet för arbetsgivaren att övervaka nära nog fullständigt

överensstämmer med flottningsarbete i allmänhet, och till det regelbundet

industrimässigt ordnade, kanske över halva året pågående, med

100-tals arbetare bedrivna arbetet nere vid de stora skiljeställena i älvmynningarna.

Redan under förarbetena till lagen ifrågasattes en uppdelning

av skiljeställena, så att vissa av dem, i regel de mindre, skulle

undantagas från lagen, under det de övriga, i regel de större, skulle

inbegripas under lagens tillämpning, men det visade sig omöjligt att

finna någon tillfredsställande bestämning av gränsen dem emellan. I

utskottsutlåtandena vid de båda riksdagarna år 1919 hänvisade man i

stället till möjligheten att efter ansökan hos arbetsrådet erhålla undantag.

Denna möjlighet har även i avsevärd mån kommit till användning,

varjämte arbetsrådet för åtskilliga företag med ett betydande antal

arbetare beviljat anstånd med lagens tillämpning. Rådet lär för övrigt

ha för avsikt att inom kort ägna förevarande fråga särskild uppmärksamhet.

Det vill även synas, som om man med den ökade möjlighet

till medgivanden, lagförslaget innehåller, skulle kunna skäligen tillfredsställa

berättigade behov av ökad arbetstid vid skiljeställena. Med hänsyn

till vad sålunda anförts och då det torde vara att förvänta, att arbetsrådet

under nuvarande ekonomiska situation skall medgiva de eftergifter,

som kunna vara erforderliga för undvikande av alltför stora ombyggnadskostnader,

har jag icke funnit de båda reservanternas yrkande

i förevarande avseende böra föranleda någon ändring i socialstyrelsens

förslag.

Med avseende å lagförslagets 1 § torde i detta sammanhang jämväl

böra nämnas, att jag icke ansett mig kunna tillmötesgå herrar von

Sydows och Wijkanders krav på inskränkning av lagens tillämpningsområde

till motsvarighet med Washingtonkonventionen angående arbetstidens

begränsning, d. v. s. i huvudsak till fabriks- och hantverks
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

rörelse, inklusive byggnadsverksamhet, jämte transportverksamhet. Oavsett

att en dylik inskränkning, så vitt jag förstår, knappast skulle

överensstämma med riksdagens hemställan om förevarande revision,

måste jag från samhällelig synpunkt finna det mindre välbetänkt att ställa

betydande grupper av arbetstagare, vilka redan kommit i åtnjutande av

lagens skydd, alldeles utanför detsamma och detta synnerligast, som

bland dessa grupper förekomma åtskilliga, vilka torde få anses vara i

särskilt behov av dylikt skydd. Framhållas må även, att det av reservanterna

i främsta rummet åberopade skälet, eller att det vore oriktigt

att genom vår lags vidare tillämpning hålla det svenska näringslivet

inträngt inom långt snävare band än det utländska, vid närmare granskning

ej kan tillerkännas någon större saklig betydelse. Den enda till

det egentliga näringslivet hänförliga något så när betydande arbetargrupp,

som skulle föras utanför lagen genom här ifrågavarande förändring,

vore nämligen handelsarbetarna, butiksbiträdena härunder icke

inbegripna. Och särskilt må det betonas, att en allmän övergång till

A Vashingtonkonven tionens begränsning av tillämpningsområdet skulle i

vissa avseenden, såsom beträffande företagen med färre än 5 arbetare

och beträffande järnvägarnas trafikpersonal, innebära en utsträckning av

den lagstadgade arbetstidsregleringens tillämpning.

3 §•

Under denna paragraf, ehuru avseende bestämmelsen i 12 § 10 mom.,

har i herrar von Sydows och Wijkanders reservation gjorts gällande,

att arbetsrådet icke borde få utan appell avgöra, huruvida visst arbete

är att hänföra till sådant, varå lagen äger tillämpning, eller huruvida

viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare. Ehuru möjlighet

till överklagande av arbetsrådets ifrågavarande avgöranden måhända

i vissa fall kunde vara önskvärd, synes det mig, som om denna

fördel knappast skulle uppväga den osäkerhet och omgång, eu dylik

möjlighet skulle medföra. Med hänsyn till arbetsrådets speciella kompetens

i ämnet skulle det även erbjuda synnerlig svårighet att finna en

överinstans, som kunde anses besitta större eller ens samma förutsättningar

för en sakligt riktig prövning.

4 §•

De av socialstyrelsen i förevarande paragraf föreslagna ändringar,

varigenom arbetstiden för dag i överensstämmelse med Washingtonkonventionen

skulle kunna utsträckas ej blott såsom nu till 8 Va utan

till 9 timmar, och detta å vilken dag i veckan som helst, synas mig

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

innebära en avsevärd praktisk förbättring. Av herrar von Sydow och

Wijkander har reservationsvis framställts det yrkande, att arbetstiden

per dag skulle få utsträckas så långt, att den sammanlagda arbetstiden

under fem dagar komme att uppgå till den för vecka medgivna arbetstiden

eller 48 timmar. En sådan utsträckning, som skulle leda till en

arbetstid för dag av 9 timmar 36 minuter, har synts mig i alltför hög

grad avvika från den med förevarande lagstiftning förnämligast åsyftade

arbetstidsbegränsningen eller 8-timmarsdagen.

Beträffande förevarande paragrafs andra stycke, som icke innefattar

någon ändring av gällande lag, framställes i herrar Lindqvists och

Holmströms reservation den anmärkning, att det här lämnade medgivandet

att vid skiftarbete endast iakttaga en arbetstidsbegränsning,

som för högst tre veckor motsvarar 48 timmar i veckan, möjliggör

inskränkning av arbetsperioden till 4 dygn per vecka med arbetet indelat

på två 12-timmarsskift. Till förhindrande härav föreslå reservanterna

viss ändrad avfattning av ifrågavarande lagrum. Jag delar

reservanternas mening, att berörda konsekvens av förevarande medgivande

icke torde varit åsyftad av lagstiftaren. Emellertid lär ifrågavarande

anordning av arbetet icke hava kommit till någon större tilllämpning,

och onekligen torde den i vissa fall, såsom även medgives

av reservanterna, kunna vara till fördel för arbetarna. I betraktande

härav har jag icke ansett tillfyllestgörande skäl föreligga för en ändring

i det av reservanterna angivna syfte.

5 §•

Enligt nu gällande lag är arbete, hänförligt till hälso- eller sjukvård,

undantaget från lagens tillämpning. Härmed har enligt arbetstidskommitténs

motivering åsyftats, att lagen ej skall gälla den egentliga

sjukvårdspersonalen men väl sjukvårdsanstalternas ekonomi- och

verkstadspersonal. I enlighet härmed har också lagen tillämpats. Vad

angår arbete vid fattigvårds- och andra liknande inrättningar har sådant

ansetts falla under lagen.

Redan 1919 års urtima riksdag har funnit det knappast kunna

försvaras att, när man fastsloge 8-timmarsdagen såsom allmängiltig

arbetstid, lämna sjuksköterskorna, som i avseende å arbetstiden vore

att räkna bland de sämst lottade arbetstagarna, utan någon avsevärd

utsikt till lindring och därför hos Kungl. Maj:t begärt utredning, huruvida

ytterligare åtgärder, utöver de redan vidtagna, kunde vidtagas för

att bereda den kvinnliga sjukvårdspersonalen skälig förkortning av

arbetstiden.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Beträffande arbetet vid fattig vårdsanstalterna har 1920 års riksdag

såsom anmärkningsvärt framhållit, att lagens begrepp »rörelse» ansetts

hava så vidsträckt omfattning, att därunder måste inbegripas dylikt arbete,

och med anledning bland annat härav ifrågasatt en prövning av

lagens formulering i avsikt att åstadkomma jämkningar, vilka kunde

möjliggöra en något mildare tolkning än nu tillämpas.

Socialstyrelsen, som varit medveten å ena sidan om de olägenheter,

som den gällande lagstiftningen innebär för ifrågavarande anstalter,

och å den andra om de i många fall mycket otillfredsställande arbetstidsförhållandena

för anstaltspersomden och denna personals starka krav

på lagens skydd, har trott sig på lämpligaste sätt lösa den onekligen

svåra frågan om anstalternas arbetstidsreglering genom att fritaga dem

från de i lagen givna, allmängiltiga bestämmelserna om arbetstidens

begränsning och anförtro åt arbetsrådet att åvägabringa den reglering,

som med tillbörlig hänsyn tagen till såväl anstalternas som personalens

intressen i varje fall kan finnas mest lämplig. Genom den möjlighet

till differentiering, som sålunda skulle åstadkommas, skulle regleringen,

där förhållandena så krävde, kunna inskränkas till ett minimum.

I samband med förslaget till nu nämnda omläggning av arbetstidsregleringen

för anstalterna, vilken reglering, såsom förut berörts,

hittills i vad sjukvårdsanstalterna angår endast avsett köks- och övrig

ekonomi- samt verkstadspersonal men ej den egentliga sjukvårdspersonalen,

har socialstyrelsen föreslagit, att den sålunda ifrågasatta

indirekta, lindrigare arbetstidsregleringen skulle få omfatta jämväl sistnämnda

grupp av anstaltspersonal. Såsom skäl för denna utvidgning

av den lagstadgade arbetstidsregleringens tillämpningsområde anför socialstyrelsen

dels de stora svårigheter, som mött att rätt avgränsa den

egentliga sjukvårdspersonalen från anstalternas övriga personal, då de

olika personalgruppernas åligganden ofta sammanfiöte, dels olämpligheten

av att vid samma anstalt hava en del av personalen under och

en del utom ifrågavarande reglering samt dels och framförallt det

obestridliga behov av arbetstidsreglering, som måste anses föreligga

i fråga om den egentliga sjukvårdspersonalen. Styrelsen erinrar i sistberörda

avseende om, att riksdagen vid tvenne tillfällen, år 1911 och år

1919, funnit sig föranlåten att uppmärksamma nämnda personals arbetsförhållanden,

samt redogör för vad i anledning av riksdagens berörda

beslut blivit åtgjort. Av denna redogörelse framgår bland annat, att det

förra beslutet väsentligen resulterat i utfärdande år 1919 av vissa allmänna

föreskrifter rörande personalens storlek och tjänstgöring, överinseendet

över dessa föreskrifters efterlevande har anförtrotts åt mediBihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 305 käft. (Nr 359.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

cinalstyrelsen, varjämte inom medicinalstyrelsen anställts en särskild

inspektris över sjuksköterskeväsendet. Beträffande det senare beslutet,

som, på sätt förut nämnts, innebar en hemställan, att Kungl. Magt

måtte taga under övervägande, huruvida ej ytterligare åtgärder, utöver

de redan vidtagna, skulle kunna vidtagas för att bereda den kvinnliga

sjukvårdspersonalen skälig förkortning av arbetstiden, framgår av redogörelsen

vidare, att detsamma ej ännu lett till annan åtgärd, än att

medicinalstyrelsen däröver avgivit yttrande. Uti detta medicinalstyrelsens

yttrande medgives bland annat, att en begränsning av sjukvårdspersonalens

arbetstid vore av behovet påkallad, att den år 1919 genomförda

regleringen av sjuksköterskeväsendet icke medfört någon effektiv

förkortning av berörda arbetstid samt att arbetstidslagens tillämpning

borde utsträckas till att avse jämväl de å sjukvårdsanstalterna anställda

sjukvårdsbiträden ävensom å dylika anstalter tjänstgörande mindre kvalificerade

sjuksköterskor och sjuksköterskeelever, men att för övrig sjukvårdspersonal,

d. v. s. de högre kvalificerade sjuksköterskorna och sjuksköterskeeleverna,

medicinalstyrelsen borde äga att reglera arbetstiden.

Genom att undantaga den ifrågavarande anstaltspersonalen från

den allmänna arbetstidsregleringen och överlåta åt arbetsrådet att för

denna personal besluta sådan begränsning av arbetstiden, som i varje

särskilt fall kan påkallas av förhållandena, har socialstyrelsen, såvitt jag

kan finna, anvisat en utväg, som är ägnad såväl att undanröja de olägenheter,

vilka den nu gällande arbetstidsregleringen medfört för anstalterna,

som ock att i skälig mån tillgodose personalens krav på skydd.

För att underlätta ett hänsynstagande till alla föreliggande omständigheter

har jag ansett mig böra ur ingressen till 5 § utesluta orden »för

verksamhetens ändamålsenliga bedrivande».

Den av socialstyrelsen föreslagna utsträckningen av lagens tilllämpning

till att omfatta jämväl den egentliga sjukvårdspersonalen sammanhänger

visserligen icke med förevarande revisions ändamål att åvägabringa

lindringar i den lagstadgade arbetstidsregleringen. De skäl, som

socialstyrelsen anfört för nämnda utsträckning, synas mig emellertid så

vägande, att jag funnit mig föranlåten att upptaga styrelsens ifrågavarande

förslag, i all synnerhet som en dylik utsträckning skulle vara

ägnad att på lämpligt sätt tillgodose ovan återgivna, av 1919 års urtima

riksdag beslutade hemställan om åtgärder till beredande åt den

kvinnliga sjukvårdspersonalen av skälig förkortning av arbetstiden.

Aven riksdagens önskan om en jämkning i lagens formulering i

syfte att, såvitt angår, bland annat, arbete vid fattigvårds- och andra

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungi. Maj:ts proposition Nr 359.

dylika inrättningar, möjliggöra en mindre sträng reglering än den nu

tillämpade, synes mig härigenom hava blivit på ett lämpligt sätt tillgodosedd.

Möjligen skulle — såsom medicinalstyrelsen gjort gällande beträffande

viss sjukvårdspersonal samt herrar von Sydow och Wijkander

uttalat i sin reservation — kunna ifrågasättas, huruvida arbetsrätt äger

tillräcklig sakkunskap för att kunna på tillfredsställande sätt ordna arbetstidsförhållandena

för personalen å ifrågavarande olika anstalter.

Häremot synes emellertid kunna genmälas, att berörda uppgift ej torde

kräva större eller ens så stort mått av fackinsikter som behandlingen

av många andra till de mest skiftande verksamhetsområden hänförliga

frågor, som ankomma på arbetsrådet, ävensom att rådet enligt bestämmelse

i lagen i regel är förpliktat ej blott att bereda vederbörande parter

tillfälle att yttra sig utan även att på lämpligt sätt söka samråd med

representanter för arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet

ifråga. Rådet skall förvisso vid reglering av arbetstiden vid exempelvis

sjukvårdsanstalter, såsom för övrigt redan tillämpats, finna sig förpliktat

att träda i förbindelse med vederbörande medicinska myndigheter.

Socialstyrelsen har med här förut åsyftade anstalter ifråga om

arbetstidens reglering jämställt de i 5 § b) angivna företag, eller hotell-,

restaurang- och kaférörelser. Till stöd för denna åtgärd, som skulle å

ena sidan överflytta berörda företag till en indirekt och lindrigare arbetstidsreglering

och å andra sidan utsträcka nämnda reglering till att

gälla dessa företags samtliga befattningshavare, sålunda jämväl dem,

som ha att direkt betjäna allmänheten, har socialstyrelsen anfört ungefär

enahanda grunder som beträffande de förut omförmälda anstalterna.

Med hänsyn till den synnerligen starka förkortning av arbetstiden,

som den gällande arbetstidslagen inneburit för ifrågavarande företags

köks- m. fl. personalgrupper, torde den för dessa företag av socialstyrelsen

föreslagna omläggningen av arbetstidsregleringen få anses väl

motiverad. Mera tveksam är jag beträffande inbegripandet under lagen

av det arbete i dylika företag, som är att hänföra till allmänhetens

direkta betjänande. Jag kan emellertid icke förneka, att de skäl, som

socialstyrelsen anfört därför, särskilt den — även av riksdagen uppmärksammade

— allmänna förekomsten av orimligt långa arbetstider

för här ifrågavarande befattningshavare, tyda på behovet av en dylik

åtgärd. I betraktande därjämte av den föreslagna arbetstidsregleringens

smidiga form har jag ansett mig böra biträda socialstyrelsens förslag

även i förevarande avseende.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Herrar von Sydow och Wijkander ha i sin reservation, i överensstämmelse

med sitt förut omförmälda yrkande om inskränkning av lagens

tillämpningsområde och under hänvisning till de stora svårigheter lagens

tillämpning mott, hemställt om paragrafens uteslutande. Med hänsyn

till de av mig här förut anförda grunder för biträdande av socialstyrelsens

förslag i denna del, har jag ej kunnat giva min anslutning till detta

reservanternas yrkande.

Vad i reservationen yttrats därom, att arbetsrådet skulle genom

sin befogenhet enligt denna paragraf erhålla en enastående och mindre

lämplig maktställning, torde så mycket mindre förtjäna avseende som

ifrågavarande befogenhet allenast innebär rätt att bevilja eftergifter i

förhållande till den allmänna regleringen av arbetstiden.

Vid godtagande av socialstyrelsens förslag beträffande personalen

vid sjukvårds- samt fattigvårds- och liknande inrättningar förutsätter

jag, att arbetsrådet vid tillämpning av'''' ifrågavarande bestämmelser skall

taga största möjliga hänsyn till önskvärdheten av att arbetstidens begränsning

icke genomföres så, att den nödvändiggör mera omfattande

^byggnader eller eljest medför kostnader, som, särskilt under nu rådande

bekymmersamma förhallanden, te sig allt för betungande. Beträffande

sjukvårdspersonalen må även framhållas angelägenheten av att arbetstid

sregleringen icke sker på sådant sätt, att genom bristande tillgång

på skolad personal möjligheten att tillgodose de sjukas vård äventyras.

6 §•

1 mom.

Den här föreslagna ändringen — uteslutande av tidsbegränsningen *

4 veckor för genomsnittsberäkningen — synes mig ha goda skäl för sig

med hänsyn ej blott till syftet med förevarande revision utan även till

åtskilliga på de praktiska arbetsförhållandena inverkande omständigheter.

Herrar. Lindqvists och Holmströms reservationsvis uttalade farhågor för

att nu ifrågavarande ändring skulle medföra en sådan oregelbundenhet i

arbetstiden, att hela lagen bleve illusorisk, torde få anses avsevärt överdrivna,

då här ju ej är fråga om någon absolut förlängning av arbetstiden

och man vidare lär kunna förvänta, att arbetsrådet ej kommer att

bevilja andra, eller längre gående eftergifter än som i varje fall kunna

anses av tillfyllestgörande skäl påkallade.

I momentets senare del har jag till vinnande av större tydlighet

företagit en viss omredigering av socialstyrelsens föreslagna avfattning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

21

2 mom.

Den lagstadgade arbetstidsregleringen har, såsom närmare utvecklas

av socialstyrelsen, mött särskilda svårigheter, när det gällt tillämpning

å den kontinuerliga driften. För uppehållande av denna drift räcker

det vid 3-skiftindelning på 3 lag ej med 6 skift å 8 timmar per vecka

utan erfordras det, då arbetet måste fortgå jämväl å söndagen, ytterligare

ett skift, det sjunde, per lag. Om ordnandet av sistberörda skift

ha stridande uppfattningar rått å arbetar- och arbetsgivarsidorna. Från

arbetarhåll har gjorts gällande, att det beträffande ifrågavarande arbete,

som till stor del vore tungt kroppsarbete och dessutom innebure den

nackdelen, att det tidvis infölle under natten, måste anses oskäligt att

medgiva en arbetstid, som permanent skulle medföra en förlängning av

arbetstiden med 8 timmar per vecka. Därtill komme, att arbetarna vid

utgörande av 7 skift i veckan i väsentlig mån finge sin söndagsledighet

förstörd. Av arbetsgivarna åter har framhållits, att ett tillmötesgående

av arbetarnas önskan att undslippa det sjunde skiftet skulle, då därför

erfordrades anlitande av extra folk, medföra oskäliga kostnader ävensom

vissa andra olägenheter. Ifrågavarande arbete hade för övrigt

tidigare bedrivits med allenast två arbetslag, vilka sålunda haft en

arbetstid av 84 timmar per vecka — en nedsättning av arbetstiden till

56 timmar per vecka kunde alltså anses innebära en förbättring, varmed

arbetarna skäligen borde kunna låta sig nöja. Arbetstidskommittén,

som fann båda sidornas påståenden icke sakna fog för sig, förordade en

medelväg, enligt vilken arbetsrådet erhöll bemyndigande att efter prövning,

dels huruvida arbetet såsom sådant oundgängligen måste bedrivas kontinuerligt

och dels huruvida undantag i det särskilda fallet vore påkallat, meddela

erforderlig eftergift. Såsom framgår av den vid socialstyrelsens betänkande

fogade översikten över arbetsrådets beslut, har rådet på grund

av nämnda bemyndigande, som återfinnes i 5 § andra stycket av den

nu gällande lagen, i ett stort antal fall och beträffande ungefär 15,500

arbetare medgivit en arbetstid av 56 timmar i veckan i genomsnitt för

tre veckor.

I den förut omtalade Washingtonkonventionen förekommer bl. a.,

i § 4, en bestämmelse, som medgiver en arbetstid av i medeltal högst

56 timmar i veckan för sådana arbeten, som på grund av sin natur

måste bedrivas kontinuerligt med användande av varandra avlösande

skiftlag. Under förmenande att ett dylikt direkt medgivande av 56

timmars arbetsvecka vid kontinuerliga arbeten vore för industrien gynnsammare

än den möjlighet till eftergift, som är beredd genom nyss

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

berörda bestämmelse i den nu gällande lagens 5 § andra stycket, hava

under revisionsarbetet i socialstyrelsen framkommit yrkanden på, att

sistnämnda bestämmelse måtte utbytas mot ett sådant direkt medgivande,

som innefattas i konventionens § 4. Socialstyrelsen har med anledning

härav sökt pröva, huruvida ett dylikt utbyte vore för industrien oumbärligt

eller åtminstone av synnerligen stor nytta, då styrelsen ansåg

det eljest icke böra ifrågakomma att frångå den gällande lagens från

social synpunkt otvivelaktigt riktiga ståndpunkt i förevarande avseende.

Med hänsyn särskilt till bestämningen »arbetets natur» i konventionen,

vilken bestämning styrelsen på anförda skäl anser liktydig med »arbetets

tekniska beskaffenhet», kommer styrelsen till den uppfattning, att

en övergång till konventionens stadgande i ämnet skulle för industrien

vara av tvivelaktig nytta. På nu berörda och andra grunder stannar

styrelsen efter en längre utredning vid att förorda den nuvarande bestämmelsens

bibehållande.

Mot omförmälda beslut av socialstyrelsen ha reservationer anmälts

dels av herrar Bergsten och Järte, dels ock av herrar von Sydow och

Wijkander.

Förstnämnda två reservanter ha föranletts till sitt ändringsyrkande

förnämligast av farhåga, att den svenska industrien skulle komma att

ligga under i konkurrensen med andra länders, där Washingtonkonventionens

ifrågavarande direkta medgivande till 56 timmars arbetsvecka

allmänt komme att tillämpas och där vid tolkningen av »arbetets natur»

hänsyn säkerligen komme att tagas jämväl till ekonomiska faktorer och

arbetets ändamål. Den nuvarande svenska lagbestämmelsen i ämnet tillförsäkrade

ej industrien lika stora möjligheter, men ansåge sig reservanterna

med hänsyn till vissa av majoriteten inom socialstyrelsen åberopade

skäl ej våga förorda en övergång till konventionens direkta medgivande.

De ha i stället inskränkt sig till att föreslå en på följande

sätt förändrad avfattning av den hittills gällande bestämmelsen:

»Måste arbete, som är anordnat i tre skift, med hänsyn till verksamhetens

ändamålsenliga bedrivande fortgå jämväl under sön- och helgdagar,

må arbetsrådet medgiva därför erforderligt undantag.»

Herrar von Sydow och Wijkander, som i sin reservation förnämligast

söka uppvisa konventionsbestämmelsens företräden från industriens

synpunkt, framhålla bl. a. det för arbetsgivaren värdefulla i att ha

sin rätt till 56 timmars arbetsvecka tryggad genom ett uttryckligt

lagbud och ej vara beroende av arbetsrådets prövning i varje särskilt

fall. Arbetsrådets eftergifter beviljades endast för kort tid eller tillsvidare

och lämnade arbetsgivaren i osäkerhet för framtiden. Arbetsrådets

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

dubbla provning, avseende dels arbetets nödvändiga kontinuitet och dels

behovet av eftergift i det särskilda fallet, vore mycket sträng. Rådet

hade vid avslag hänvisat till möjligheten att anordna s. k. hoppande

skift, men denna anordning måste av flera skäl få en mycket begränsad

användning. Konventionens uttryck »arbetets natur» kunde icke gärna

åsyfta att begränsa här ifrågavarande medgivandes tillämpning till sådana

fall, där den kontinuerliga driften nödvändiggjordes uteslutande av tekniska

skäl — i sådant fall skulle medgivandet vara skäligen betydelselöst,

då ju nära nog alla arbetsprocedurer, om man ej tager några som

helst ekonomiska hänsyn, kunna avbrytas. Att en dylik snäv tolkning

icke varit åsyftad framginge jämväl därav, att vid förslaget till konventionen

ursprungligen varit fogad en lista på industrier och arbeten, där

56-timmarsvecka skulle få användas, å vilken lista även funnes upptagna

en del slag av verksamhet, för vilka behovet av kontinuerlig drift vore

grundat ej på tekniska utan på ekonomiska eller samhälleliga motiv.

Reservanterna sluta med det uttalandet, att man bort i fråga om den

kontinuerliga driften förorda införandet av Washingtonkonventionens

bestämmelser, dock förtydligade så, att det klart framginge, vad som

enligt reservanternas åsikt varit meningen med dem, nämligen att vid

frågans bedömande icke allenast tekniska utan även ekonomiska och

samhälleliga motiv skulle få vara avgörande.

I likhet med socialstyrelsen har jag den uppfattning, att den i

gällande lag anvisade utväg, innefattande meddelande av dispenser i

mån av behov, innebär den riktigaste lösningen av förevarande fråga.

Förelåge några verkligt bärande praktiska skäl för en övergång till

konventionens direkta medgivande, skulle jag emellertid, särskilt med

hänsyn till industriens nu iråkade svåra belägenhet, varit benägen att

taga en sådan åtgärd under övervägande. Några dylika skäl kan jag

dock, lika litet som styrelsen, anse vara förebragta. Överhuvudtaget

synas enligt mitt förmenande industriens representanter vara böjda för att

underskatta den möjlighet till eftergifter, som vår lag erbjuder. Såsom

av förut berörda översikt över arbetsrådets beslut framgår, har arbetsrådet

i det alldeles övervägande antalet fall beviljat eftergift, under det

endast en relativt obetydlig del av ansökningar därom avslagits. Då

arbetsrådet vid sin prövning av ärenden av ifrågavarande innebörd

ansett sig böra taga hänsyn jämväl till ekonomiska förhållanden, synes

man hava all anledning förvänta, att rådet vid sin prövning av dylika

liksom av övriga ansökningar skall fästa synnerligt avseende vid den

nu inträdda depressionen inom näringslivet. Att rådet hittills, såsom

från arbetsgivarhåll beklagats, i regel beviljat här ifrågavarande efter
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

gifter allenast för viss kortare tid, lärer hava sin förklaring huvudsakligast

däri, att rådet vid sina beslut därom ansett sig böra taga hänsyn

till den då redan av riksdagen begärda revisionen av arbetstidslagen

och den ifrågasatta övergången i förevarande avseende till Washingtonkonventionens

bestämmelse. Kommer emellertid det hittills gällande

dispensbemyndigandet för arbetsrådet att förlängas, bortfaller tydligtvis

nyss berörda anledningar för arbetsrådet att begränsa eftergifternas

giltighetstid.

Beträffande å andra sidan Washingtonkonventionens bestämmelse

i ämnet delar jag socialstyrelsens mening, att fördelen för industrien av

dess tillämpning måste anses tvivelaktig. Granskar man ordalydelsen av

ifrågavarande bestämmelse icke endast i den franska originaltexten (la

nature du travail) utan ock i den engelska (the nature of the process),

torde man snarast vara berättigad att draga den slutsatsen, att den

begränsning, som ligger i uttrycket »arbetets natur», åsyftar arbetets

tekniska beskaffenhet men ej de ekonomiska omständigheterna. Nämnas

må även, att den av herrar von Sydow och Wijkander omnämnda

lista å industrier och arbeten, där 56-timmars vecka skulle få användas,

fanns fogad vid ett tidigare utkast till konvention, som i denna

fråga innehöll till synes mindre stränga bestämmelser än den text,

vilken slutligen blev av konferensen antagen. Med den stränga tolkningsmetod,

som våra domstolar och ämbetsverk i allmänhet anse sig

förpliktigade att tillämpa, skulle de sannolikt tveka att finna konventionens

ordalag möjliggöra hänsynstagande jämväl till ekonomiska omständigheter.

Såsom socialstyrelsen påpekat, skulle arbetsgivaren ej

heller genom en omläggning enligt konventionen undgå arbetsrådets

prövning i förevarande avseende, då det vore möjligt, att arbetarna i

stor utsträckning ej skulle åtnöjas med arbetsgivarnas beslut utan draga

saken inför arbetsrådet. Att arbetsgivarnas och arbetarnas givetvis ofta

stridiga meningar om lagens rätta innebörd i denna punkt skulle vara

ägnade att framkalla konflikter dem emellan, må slutligen framhållas.

I fråga om de ändringsyrkanden, som framställts av reservanterna,

anser jag mig böra påpeka, att herrar Bergstens och Järtes förslag till

omformulerad avfattning av förevarande lagrum synes mig innebära

en alltför långt gående utvidgning av arbetsrådets här åsyftade bemyndigande.

Då det för snart sagt alla företag, och särskilt för sådana

som använda ångpannor, ugnar eller andra dylika starkare upphettning

krävande anordningar eller som ha ett relativt stort kapital bundet

i anläggningen, kan, åtminstone i vissa fall, befinnas ändamålsenligt

att driva arbetet veckan runt, är det svårt att i nämnda reservanters ändrings
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

förslag finna någon egentlig lagstadgad begränsning av arbetsgivarnas

möjligheter att utnyttja arbetarna till 56 timmars arbete per vecka.

Herrar von Sydow och Wijkander, vilka ej formulerat något

ändringsförslag, ha, såsom förut nämnts, påyrkat ett förtydligande av

Washingtonkonventionens bestämmelse så, att icke allenast tekniska

utan även ekonomiska och samhälleliga motiv skulle få vara avgörande.

Med den uppfattning av konventionens ordalag, vartill jag är böjd att

ansluta mig, skulle ett dylikt förtydligande emellertid innebära en modifikation

av konventionen jämväl i sak. För min del skulle jag varit

mest böjd för att, i likhet med socialstyrelsen och under åberopande

av arbetsrådets praktiska tillämpning av lagrummet, föreslå det nu

ifrågavarande stadgandets bibehållande i oförändrad avfattning. Som

emellertid, enligt vad jag kan vitsorda, arbetsrådet självt först efter tvekan

vågat giva det nuvarande stadgandet en så vidsträckt tolkning, som

skett, vill det synas mig vara på sin plats, att momentet formuleras på ett

sådant sätt, att tvekan ej vidare kan råda om, att den innebörd, arbetsrådet

i sin hittillsvarande praxis inlagt i detsamma, är den riktiga.

Jag tillåter mig därför föreslå, att momentet erhåller följande ändrade

lydelse:

Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga

skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet,

i den mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

4 mom.

Under framhållande, bland annat, att fall kunna förekomma, då det,

även med ökade möjligheter till speciella avvikelser icke lagligen låter

sig göra att medgiva befrielse från en uppenbarligen icke motiverad

tillämpning av lagen, har socialstyrelsen till fullgörande av revisionsuppdraget

trott sig höra skapa en ny, mer allmängiltig möjlighet till

beviljande av eftergifter. Erforderliga garantier mot missbruk av denna

möjlighet har styrelsen ansett sig vinna genom kraven på, att avvikelsen

skall prövas påkallad till undvikande av ett allvarligt missförhållande

och att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av

avvikelsen, uttala sig för dess önskvärdhet. Arbetsrådet, som skulle

pröva förefintligheten av nu nämnda förutsättningar, skulle givetvis

även äga att beakta övriga omständigheter, som, särskilt från mer allmän

synpunkt, skäligen kunna anses böra inverka på frågans bedömande.

Mot denna nya undantagsbestämmelse ha såväl herrar von Sydow

och Wijkander som herrar Lindqvist och Holmström reserverat sig, de

senare under yrkande att bestämmelsen måtte uteslutas. Av de förra.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 305 höft. Nr 359. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

har väsentligen erinrats, att det vore ett misstag att göra beviljandet

av en lindring beroende av arbetarnas samtycke, då arbetsrådet borde

meddela sina beslut efter fullt sakliga grunder och med hänsyn till vad

ur statens synpunkt vore mest gagneligt. Från de senares sida åter

har i huvudsak framhållits, att bestämmelsens tillämpning skulle kunna

leda till betänkliga konsekvenser, då tänkbart vore, att arbetarna å ett

arbetsställe, påverkade av särskilda förhållanden, skulle kunna hos arbetsrådet

förorda en eftergift, som övriga arbetare inom samma industri

icke skulle kunna förmås att medgiva — ett förhållande som skulle vara

ägnat att framkalla betydande svårigheter i konkurrensavseende.

Reservanterna — såväl arbetsgivar- som arbetarrepresentanterna —

synas här hava förbisett, att den av de förra delvis och av de senare

i huvudsak såsom mönster förordade Washingtonkonventionen i stor

utsträckning gjort de i konventionsförslaget förutsatta avvikelserna från

den lagstadgade arbetstidsbegränsningen beroende av arbetsgivarnas

och arbetarnas godkännande. Ett tillämpande undantagsvis av denna

regel inom vår svenska lagstiftning, kontrollerat genom arbetsrådets avgörande,

torde enligt min mening knappast kunna möta några bärande

invändningar. I varje fall måste ett d}dikt förfarande vara förenat med

väsentligt mindre betänkligheter ur det allmännas synpunkt än den på

sina håll förordade återgången till ett reglerande av arbetstiden uteslutande

genom fri överenskommelse mellan arbetsgivarna och arbetarna. Vad

angår de påpekade olämpliga konsekvenserna i konkurrensavseende,

torde det få anses åligga arbetsrådet att vid prövning av ansökningar

om eftergifter enligt förevarande bestämmelse beakta konkurrensförhållandena

och söka förekomma dylika konsekvenser.

7 §•

Mot de av socialstyrelsen i denna paragraf föreslagna, relativt

obetydliga ändringarna har jag ej något att erinra.

För min del har jag funnit mig föranlåten att i paragrafen vidtaga

den ändring, att den befattning med de däri meddelade bestämmelsernas

tillämpning, som hittills ålegat socialstyrelsen — i den nu

gällande lagen benämnd »yrkesinspektionens chefsmyndighet» — överflyttats

på arbetsrådet. Motsvarande ändring har vidtagits jämväl i 8

och 11 §§. Huvudsyftet med denna ändring har varit att för allmänheten

underlätta lagens tillämpning. Såväl socialstyrelsen som arbetsrådet

kunna vittna om, att arbetsgivarna stundom ha svårt att hålla reda på, i

vilka fall de skola vända sig till den ena eller andra av dessa myndigheter,

och givetvis skulle det även eljest för arbetsgivarna innebära en

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majds proposition Nr 359.

fördel att endast ha med en myndighet att göra. Såsom ett motiv av

måhända större saklig betydelse må framhållas, att en arbetsgivare

mången gång ungefär samtidigt finner sig föranlåten att söka såväl tillstånd

till övertidsarbete som annan eftergift. Om då, såsom hittills,

dessa båda ansökningar handläggas av skilda myndigheter, kan det

hända, att de båda eftergifterna tillhopa komma att bereda en omotiverat

stor förlängning av arbetstiden. Ej heller finnes det i sådant fall

möjlighet att på ett för arbetsgivaren lämpligt sätt kombinera de båda

eftergifterna.

8 §•

Såsom av socialstyrelsen framhållits, torde klagomålen över arbetstidslagen

i väsentlig mån vara föranledda av de för snävt tillmätta

möjligheterna till övertidsarbete. Vid sitt revisionsarbete har också

styrelsen låtit sig angeläget vara att söka i skälig mån utöka dessa

möjligheter. I betraktande av de begränsningar, som legat dels i revisionsuppdragets

avfattning och dels i lagens syfte, förefaller det mig, som

om den av styrelsen föreslagna utökning, vilken för såväl direkt i lagen

tillåtet som på medgivande beroende vanligt övertidsarbete per år uppgår

till 33 procent, kunde anses ganska tillfredsställande. Ännu mer tillmötesgående

har socialstyrelsen varit ifråga om nödvändigt förberedelse- och

avslutningsarbete, men torde också lagens hittillsvarande reglering av detta

arbete hava varit uppenbart otillfredsställande. Möjligheten att kunna

få efter särskild prövning till övertidsarbete använda jämväl minderåriga,

som fyllt 16 år, torde inom många verksamhetsområden medföra en

avsevärd lättnad.

I herrar von Sydows och Wijkanders reservation göres först gällande,

att förevarande övertidsbestämmelser böra med hänsyn till den

stora roll, de minderårigas arbete i många fall spelar för arbetet i allmänhet

å en arbetsplats, gälla för alla minderåriga — ej blott för dem

som fyllt 16 år, såsom socialstyrelsen föreslagit. Bestämningen »enstaka»

i 1 mom. borde enligt reservanternas uppfattning uteslutas. Slutligen

finna reservanterna bl. a. de föreslagna utvidgningarna av möjligheterna

till övertidsarbete alltför snävt tilltagna och förorda, att begränsningen

av övertidsarbetet enligt 2 mom. skall sättas till 300 och enligt

3 mom. till 150 timmar.

Herrar Lindqvist och Holmström ha anmält reservation i avseende

å förevarande paragraf på den grund, att tiderna för såväl förberedelseoch

avslutningsarbeten som övrigt övertidsarbete utökats i alltför hög grad.

Då jag, såsom förut anförts, anser lindringar i övertidsbestämmel
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majds proposition Nr 359.

serna vara påkallade och funnit socialstyrelsens förslag i sådant avseende

i stort sett väl avvägda, har jag icke funnit reservanternas här berörda

yrkanden böra föranleda någon mera betydande ändring i nämnda förslag.

Dock synes mig någon ytterligare höjning av gränsen för det

extra övertidsarbete, vartill medgivande i fall av trängande behov kan

lämnas av arbetsrådet, utan olägenhet kunna ske, nämligen till högst

20 timmar under en kalendermånad och högst 120 timmar under ett

kalenderår. Beträffande vidare yrkandet, att ordet »enstaka» i 1 mom.

måtte uteslutas, kan det icke förnekas, att denna bestämning genom

sin allt för snäva avfattning i några fall visat sig hinderlig för en förnuftig

lagtillämpning. Den därmed avsedda begränsningen lärer emellertid,

särskilt med hänsyn till den föreslagna betydligt ökade möjligheten

till förberedelse- och avslutningsarbete, ej lämpligen kunna alldeles

undvaras. Nyss åsyftade olägenhet torde kunna undanröjas genom en

jämkning i paragrafens avfattning.

9 §•

Med bestämmelserna i denna paragraf, som utgöra en nyhet för

vår lagstiftning, har socialstyrelsen åsyftat att på grundval av samförstånd

mellan de organiserade arbetsgivarna och arbetarna inom respektive

fack åvägabringa en del allmängiltiga eftergifter i sådana avseenden,

där på grund av praxis eller eljest en enhetlig tillämpning av eftergiftsbestämmelserna

finnes kunna komma till stånd. Genom denna anordning,

som även skulle tjäna att minska arbetsrådets börda, skulle man tillmötesgå

det från arbetsgivarnas sida starkt betonade önskemålet om direkt tilllämpliga

eftergifter. Den föreslagna anordningen, som vilar på den

förut berörda i Washingtonkonventionen och på andra håll rätt allmänt

framträdande uppfattningen om parternas samtycke såsom basis för

eftergifter, synes mig väl ägnad att medverka till förverkligandet av

förevarande revisions ändamål att bättre anpassa arbetstidslagstiftningen

efter det praktiska livets krav. Den medverkan från Kungl. Maj ds och

arbetsrådets sida, som förutsättes i paragrafen, torde få anses bereda

tillfyllestgörande säkerhet mot alltför långt gående eller eljest olämpliga

eftergifter.

Herrar Lindqvist och Holmström göra reservationsvis gällande, att

förevarande paragraf på grund av bristande enighet mellan respektive

organisationer ej kan förväntas komma till tillämpning, men att den

möjligen av arbetsgivarna kan tagas till förevändning för påtryckning

till eftergifter vid upprättande av kollektivavtal eller biläggande av konflikter,

samt hemställa, att paragrafen måtte uteslutas. Efter mitt för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

menande se reservanterna med alltför stort misstroende på förevarande

bestämmelse. I betraktande av de talrika riksavtal, som förefinnas inom

skilda fack, och den icke obetydliga, standardiserade praxis, som arbetsrådet

redan utbildat i vissa avseenden, synes det mig icke saknas möjligheter

för bestämmelsens tillämpning. Ej heller kan jag dela reservanternas

farhågor för bestämmelsens användande såsom otillbörligt påtryckningsmedel.

10 §.

Till motivering av förevarande paragraf framhåller socialstyrelsen,

att det befunnits nödvändigt att söka åstadkomma ett korrektiv mot

vissa nu förefintliga mera betydelsefulla möjligheter att kringgå lagen.

Härmed åsyftar socialstyrelsen de fall, då en arbetare av flera arbetsgivare

användes till arbete, som faller under lagen, eller då en arbetsgivare

använder samma arbetare såväl till arbete, vilket faller under

lagen, som till hemarbete eller annat arbete, varå lagen icke äger tilllämpning.

Socialstyrelsen, som betonar uppgiftens vansklighet, har ansett

sig böra framgå med försiktighet och föreslår i enlighet härmed

såsom förutsättning för ingripande från det offentligas sida, att missbruket

ifråga skall hava nått sådan omfattning, att arbetarens sammanlagda

arbetstid kommer att oskäligt utsträckas utöver den begränsning av

arbetstiden, som åsyftas med lagen. Nämnda ingripande skall äga rum

i form av ett förbud mot visst användande av arbetare till arbete. Först

efter åsidosättande av sådant förbud skulle straffansvar kunna inträda.

Av socialstyrelsen framhålles, att blotta tillvaron av ett stadgande av

nu berörda innebörd och möjligheten för vederbörande myndigheter att

hota med dess tillämpning måste anses ägnade att i avsevärd mån motverka

här åsyftade missförhållanden.

Herrar von Sydow och Wijkander angiva sig i sin reservation

betvivla riktigheten av socialstyrelsens sistberörda uttalande samt framhålla,

att den föreslagna proceduren skulle bli så omständlig och för

övrigt så lätt att kringgå, att i praktiken intet vunnes därmed, varför

de hemställa, att paragrafen måtte utgå.

De missbruk, som förevarande lagstadgande avser att motverka, förekomma

redan i en viss utsträckning, och det finnes skäl antaga, att deras

förekomst, då straffrisk befinnes icke föreligga och vederbörande hinna

arrangera sig för lagens kringgående, kommer att ytterligare tillväxa.

Med hänsyn härtill och då förevarande stadgande icke synes kunna giva

anledning till några avsevärda olägenheter, har jag ansett mig böra

upptaga socialstyrelsens förslag i ämnet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

I socialstyrelsens förslag till avfattning av stadgandet har jagemellertid

funnit anledning vidtaga några ändringar. Sålunda har till

orden »kommer därigenom hans sammanlagda arbetstid att oskäligt utsträckas

över den begränsning, som med lagen avses,» fogats »eller

föranledes därigenom eljest, att lagens syfte uppenbart äventyras», detta

med hänsyn därtill att ett verkligt missbruk kan föreligga även utan

att arbetarens sammanlagda arbetstid »oskäligt» överskrider den med lagen

åsyftade begränsningen, exempelvis i vissa fall därigenom att vid s. k.

blandat arbete arbetaren användes till arbete utom lagen visserligen icke

i betydande utsträckning men på stadigvarande sätt (i en handelsrörelse

arbetar en person dagligen 8 timmar å lagret, men användes därjämte

regelbundet någon timme såsom biträde i handelsboden) eller därigenom

att en arbetsgivare, vars verksamhet faller inom lagen, systematiskt inriktar

sig på att anlita arbetare, som hava sin egentliga anställning

hos en arbetsgivare i närheten i samma eller liknande bransch. Enligt

socialstyrelsens förslag skulle vidare för paragrafens tillämpning erfordras,

att arbetaren i väsentlig mån sysselsättes med arbete, varå lagen äger

tillämpning. I betraktande av att ordet »väsentlig» torde angiva en

alltför sträng betingelse och att dess innebörd dessutom lär vara föremål

för olika uppfattningar, har detsamma utbytts mot »avsevärd». Slutligen

må nämnas, att befattningen med paragrafens tillämpning, i konsekvens

med motsvarande äudringar i 7, 8 och 11 §§, överflyttats på arbetsrådet.

Såsom stående i visst samband med nyss avhandlade paragraf må

här nämnas, att herrar Lindqvist och Holmström i sin reservation påyrkat

intagande i lagen av ytterligare en paragraf, som skulle ersätta

den av arbetsrådet i fråga om arbetares användande dels inom och dels

utom lagen tillämpade men av socialstyrelsen underkända s. k. huvudsaklighetsprincipen.

Enligt berörda paragraf skulle arbetare, som under

mer än 2 timmar under ett kalenderdygn användes till arbete, varå lagen

äger tillämpning, i avseende å hela sitt användande av samma arbetsgivare

vara tillförsäkrad lagens arbetstidsreglering. Ställde sig hans

användande växlande under olika dygn, skulle arbetsrådet på begäran,

allt eftersom användandet till arbete under lagen genomsnittligt övereller

understege 2 timmar per dygn, kunna förklara honom falla helt

under, respektive helt utom lagen.

Nu ifrågasatta anordning har berörts av socialstyrelsen i dess efter

motiveringen till ändringarna i 1 § införda granskning av den s. k.

huvudsaklighetsprincipens tillämpning och därvid av styrelsen på anförda

skäl ogillats. Med hänsyn till vad styrelsen anfört och då 10 § med

de av mig föreslagna förändringar synes vara ägnad att i skälig mån

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

tillgodose de syftemål, som torde avses med nu avhandlade bestämmelser,

har jag icke funnit skäl att gå reservanternas ifrågavarande yrkande

till mötes.

12 §•

Med anledning av den förut omnämnda av mig föreslagna överflyttningen

av befattningen med ärenden rörande övertidsarbete från

socialstyrelsen till arbetsrådet ha i förevarande paragraf vidtagits ett

par ändringar. Sålunda har till 7 mom. första stycket fogats en

bestämmelse, vilken ålägger arbetsrådet att i fråga om medgivande av

övertidsarbete för minderåriga om möjligt samråda med socialstyrelsen,

som ju i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet enligt arbetarskyddslagen

har att vaka över minderårigas användande till arbete och

att därvid beakta deras behov av skydd mot överansträngning.

Den andra förändringen har tagit form av ett nytt moment, 8,

som bemyndigar arbetsrådets ordförande att i brådskande fall meddela

beslut å rådets vägnar, dock med skyldighet för ordföranden att vid

nästpåföljande sammanträde underställa beslutet rådets prövning. Denna

anvisning har funnits nödvändig med hänsyn till att ansökningar om

tillstånd till övertidsarbete ej sällan kräva omedelbar behandling och

rådet endast sammanträder med vissa, i någon mån efter arbetsbördan

varierande mellanrum.

13 §.

Beträffande denna paragraf bör nämnas, att socialstyrelsen i dess

senare moment föreslagit skyldighet för arbetsgivare att å vissa större

arbetsställen ha arbetstidsschema anslaget. Mot den sålunda föreslagna

skyldigheten, som är hämtad från en bestämmelse i Washingtonkonventionen,

har jag ej något att erinra, då densamma, förutom att den

redan i stor utsträckning tillämpas, lär få anses påkallad ur kontrollsynpunkt.

Därigenom sker ock en lindring i arbetsgivarens åliggande

enligt 11 §.

18 §.

Under hänvisning till de ökade undantagsmöjligheter, som socialstyrelsen

i flera avseenden föreslagit, och särskilt till den nya bestämmelsen

i 6 § 4 mom. har socialstyrelsen i sitt förslag till reviderad

arbetstidslag uteslutit den nu gällande lagens 15 §. Ehuru socialstyrelsen

ej saknat vissa skäl för denna sin åtgärd och ifrågavarande

undantagsbestämmelse, såsom även av socialstyrelsen påpekas, hittills

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

icke kommit till tillämpning, har jag likväl, särskilt med hänsyn till

förevarande revisions syfte, ej ansett mig kunna följa socialstyrelsen i

detta fall. Här åsyftade undantagsmöjlighet, som hänför sig till det

fall att lagens tillämpning på ett arbete eller företag medför sådana

svårigheter, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, kan nämligen

icke anses vara beredd genom något annat undantagsstadgande

i lagen. Härtill kommer, att det under den nu inträdda depressionsperioden

torde få anses särskilt angeläget att hålla en dylik möjlighet

öppen. I överensstämmelse härmed har jag i oförändrad avfattning

återupptagit bestämmelsen i 15 § av den nu gällande lagen.

Nämnas må, att herrar von Sydow och Wijkander i sin reservation

påkallat en dylik åtgärd.

Slutstad g anden.

Socialstyrelsen har i 1) av slutstadgandena föreslagit, att lagens

ikraftträdande skall äga rum i två etapper, nämligen för arbete i allmänhet

den 1 juli 1921 och för arbete, som avses i 5 §, den 1 januari

1922. Anledningen till denna uppdelning, som synes mig motiverad,

har varit att, medan det beträffande arbete i allmänhet ej finnes skäl

till något uppskov, lagens tillämpning på arbete, som åsyftas i 5 §, är

avsedd att ske genom särskilda, efter olika förhållanden avpassade eftergiftsbestämmelser,

vilkas utarbetande otvivelaktigt kommer att för arbetsrådet

taga ganska lång tid.

Departementschefen uppläste därefter ett i enlighet härmed avfattat

förslag till lag om arbetstidens begränsning av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar1), samt hemställde, att lagrådets utlåtande

över förslaget måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda

ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten lämna bifall.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

x) Denna bilaga, som är av lika lydelse med det vid propositionen fogade lagförslaget

har här uteslutits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

38

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den

4 maj 1921.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf,

Regeringsrådet Ernberg,

•Tustitieråden Molin,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 22 april 1921, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål

inhämtas över upprättat förslag till lag om arbetstidens begränsning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av byråchefen i socialstyrelsen Johan Arthur Erhard Molin.

Detsamma föranledde allenast följande erinringar.

5 §.

Justitierådet Berglöf och regeringsrådet Ernberg:

Genom de här föreslagna bestämmelserna och uteslutandet av e)

och k) ur 1 § 2 stycket^av nu gällande lag har i denna vidtagits ändring

i två riktningar. Å ena sidan avses att under lagen i viss mån

inbegripa sådaut arbete, som genom nyssnämnda, ur 1 § uteslutna

stadganden för närvarande är helt undantaget från lagens tillämpning.

Och å andra sidan har i fråga om i samma verksamhetsgrenar sysselsatta

personalgrupper gjorts en modifikation, som i realiteten torde

innebära, att de i regel komma att undantagas från lagens å dem nu

tillämpliga allmängiltiga föreskrifter och i stället bliva föremål för sådan

reglering genom arbetsrådets försorg, som avses i förevarande paragraf.

De under mom. a) och b) av 5 § upptagna olika slag av rörelse

äro av den väsentligt olika art, att det synes nödigt behandla dem

var för sig.

Vad då först angår mom. a), så torde av den förebragta utredningen

oförtydbart framgå det synnerligen otillfredsställande i en anordning,

varigenom olika regler uti nu ifrågavarande hänseende uppBihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 305 käft. (AV 359.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

ställas för skilda delar av en sjukvårdsinrättnings personal. Om kravet

alltså måste bliva att skapa väsentligen ensartade regler för hela personalen,

står valet mellan att antingen ställa denna utanför lagstiftningens

ram eller ock på ett eller annat sätt föra den inom denna ram.

Angående det förra alternativet har socialstyrelsen uttalat, att det antagligen

skulle vara enklast och mest tillfredsställande för anstalterna,

om man från lagens tillämpning helt undantoge ej blott den egentliga

sjukvårdspersonalen utan alla arbetstagare vid ifrågavarande anstalter.

Det måste väl ock sägas, att i förevarande sammanhang detta alternativ

ligger närmast till hands såsom anslutande sig till det för den nu ifrågasatta

revisionen av 1919 års lag givna direktivet att bättre anpassa

lagen efter det praktiska livets krav. Åt de skäl, som förmått socialstyrelsen

att frångå den enligt styrelsens egen, sålunda återgivna meningför

anstalterna förmånligaste anordningen, synes knappast kunna tillmätas

avgörande vikt. Det är härvid till en början att märka, att en

del av ifrågavarande anstalter komma att falla utanför lagen redan

genom den i första stycket av 1 § nu föreslagna ändringen. Och vidare

framgår av utredningen, att det stora flertalet sjukvårdsanstalter fått

anstånd med lagens tillämpande till den 1 oktober 1921. Att dessa

anstalter nyssnämnda dag skulle vara eller under nu rådande ekonomiska

förhållanden inom lagens giltighetstid bliva bättre rustade att komma

in under lagen, torde knappt kunna sättas i fråga. Det vill således

synas, som om nu ifrågavarande gruppers undantagande från lagen

varken i någon avsevärd utsträckning skulle beröva hithörande personal

en redan förvärvad iormån eller gäcka några på hållbara grunder stödda

förhoppningar att inom den närmaste tiden komma i åtnjutande av en

sådan. Tilläggas må, att det måste anses synnerligen tvivelaktigt, huruvida

sjukvårdsanstalterna, vilkas personal har att utföra sin gärning

under mer hemliknande förhållanden, lämpligen böra underkastas en

reglering i den ordning, som i förslaget avses.

Att även här en reglering av arbetsförhållandena är behövlig, skall

ingalunda förnekas. Den synes dock snarare böra gå ut på att träffa

bestämmelser om skälig fritid än att giva arbetsdagen eu lagstadgad

begränsning, och densamma bör överhuvud smidigt anpassas efter de

egenartade förhållanden, varom här är fråga. Dylika, mer allmängiltiga

bestämmelser torde lämpligast böra meddelas i form av allmän författning,

något som givetvis icke utesluter, att utformandet av de detaljföreskrifter,

som må erfordras för åstadkommande av en av de praktiska

förhållandena betingad tillämpning, anförtros åt den myndighet, som må

finnas lämplig.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Såsom socialstyrelsen framhållit, hava svårigheter för den nu gällande

lagens tillämpning, likartade med dem, som visat sig i fråga om

sjukvårdsanstalternu, starkt framträtt jämväl beträffande de övriga verksamhetsgrenar,

som avses i 5 § a) av förslaget. Oberoende av frågan,

huruvida den tolkning av gällande lag, på grund varav dessa verksamhetsgrenar

inordnats under lagen, må anses i alla delar befogad, synas,

praktiskt sett, övervägande skäl tala för att likställa dem med sjukvårdsanstalterna.

På grund av det anförda hemställes, att mom. a) utgår ur förevarande

paragraf och att i stället såsom ett särskilt moment i förslagets

1 § införes en undantagsbestämmelse, omfattande de i mom. a)

av förevarande paragraf upptagna verksamhetsgrenarna.

Vad beträffar mom. b) av 5 §, möta nog delvis samma betänkligheter,

som ovan uttalats i fråga om de under a) upptagna anstalterna.

Men de synas ej på detta område vara av samma styrka. Här skulle

för övrigt mot ett helt uteslutande från lagen av ifrågavarande slag av

rörelse resa sig det starka skälet, att eu stor del av hithörande personal

redan kommit i åtnjutande av lagstadgad begränsning av en i inånga fall

oskäligt betungande arbetstid. Förslaget i denna del synes sålunda, om

än ej utan tvekan, kunna godtagas.

Justitierådet Appelberg:

Mot den föreslagna lösningen av frågan om arbetstidens begränsning

för de i förevarande paragraf omförmälda slagen av rörelse måste

man ställa sig i hög grad betänksam. Att betydande missförhållanden

föreligga å området, är uppenbart, och det kan därför ej vara riktigt

att helt undantaga detsamma från reglering. Å andra sidan framgår

av utredningen, att åtminstone vad angår de från nuvarande lags tilllämplighet

uteslutna kategorierna arbetare inom här avsedda rörelsegrenar,

stadgandet i 4 § icke lämpligen kan komma till användning ens

för de regelmässiga fallen. Den i 5 § stadgade befogenheten innebär

således i själva verket icke, såsom förslaget eljest innehåller, rätt att

endast för undantagsfall meddela eftergifter från lagens bestämmelser

utan innebär rätt att, såsom socialstyrelsen uttryckt det, utforma arbetstidsregleringen

på området. Och att denna reglering måste bliva, väsentligt

avvikande från den förslaget i allmänhet innefattar, är otvivelaktigt.

För ifrågavarande slag av rörelse skulle sålunda komma att

gälla en särlagstiftning, ungefärligen motsvarande den som nu finnes

för bageri- och konditoriarbete. Realiter sett innefatta alltså stadgande^

i förevarande paragraf en slags delegation av lagstiftningsmakten,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

jämförlig med den som i vissa lagar skett till Kungl. Maj: t. Att en

dylik makt lägges i händerna på ett ämbetsverk, mot vars beslut någon

appell icke gives, anser jag mig icke kunna tillstyrka.

Riktigast skulle utan tvivel vara att utesluta alla bestämmelser å

detta område ur förevarande lag samt, efter verkställd utredning, i särskild

lag på samma sätt som skett med avseende å bageri- och konditoriarbete

upptaga behövliga stadganden i ämnet. Anses, på grund

av förevarande lagstiftnings provisoriska karaktär, så ej böra ske, synes

lämpligast att åt Kungl. Maj:t överlämnas att meddela de allmänna

reglerna rörande arbetstidens begränsning å detta område, därvid förutsättes,

att Kungl. Maj:t åt arbetsrådet uppdrager att inom de gränser

de blivande allmänna reglerna innefatta meddela behövliga speciellare

föreskrifter.

Justitierådet Molin:

Av den föreliggande utredningen torde få anses framgå, att en

reglering av arbetstiden bör äga rum även för sådan inom rörelser av

här ifrågavarande slag anställd personal, som avses i punkterna e) och

k) av lagens 1 § enligt dess nuvarande lydelse. Men om sålunda regleringen

kommer att, på sätt förslaget avser, omfatta samtliga inom dessa

rörelser anställda, som äro hänförliga till kategorien arbetare, lärer,

såsom ock av utredningen framgår, de härför erforderliga bestämmelserna

höra bliva av väsentligen annan innebörd än de, som enligt lagen i

allmänhet gälla. Utgångspunkten synes snarare böra vara ett tillförsäkrande

av viss fritid än ett bestämmande av viss längsta arbetstid.

Det gäller att åstadkomma särskilda reglementariska föreskrifter, närmast

jämförliga med dem, som gälla för bageri- och konditoriarbete. Det är

då anmärkningsvärt, att man i stället för att söka utarbeta en särskild

författning för dessa verksamhetsområden, motsvarande den, som redan

föreligger för sistberörda yrken, överlåtit utformandet av nu ifrågavarande

arbetstidsreglering åt arbetsrådet, som enligt förevarande paragraf i

förslaget skulle äga att träffa avgörande genom föreskrifter, meddelade

för vart och ett särskilt fall. Det måste i och för sig anses högst betänkligt

att sålunda göra arbetsförhållandena inom viktiga och omfattande

verksamhetsområden helt beroende av administrativ myndighets

förtoganden utan att ens grundlinjerna för arbetstidsbegränsningen finnas

uppdragna i allmänt gällande författning.

Det är emellertid att antaga, att utarbetande av allmängiltiga regler

på ifrågavarande område skall, på grund av förhållandenas mångskiftande

art, vara förenat med avsevärda svårigheter och kräva lång tid. Om

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

man tager hänsyn härtill och tillika uppmärksammar, att förevarande

lagstiftning i dess helhet är eu försökslagstiftning, som endast gäller

under en begränsad tidsperiod, lärer man finna, att beaktansvärda skäl

tala för att söka förbereda den särskilda reglering, som beträffande här

avsedda rörelser torde vara erforderlig, genom att låta arbetsrådet tills

vidare under lagens giltighetstid söka på erfarenhetens väg finna de

lämpliga former, efter vilka denna reglering bör till sina allmänna

grunder gestaltas.

Sedan tiden för den nuvarande lagstiftningens giltighet gått till

ända, bör man kunna förvänta, att det material, som blivit frukten av

arbetsrådets verksamhet, skall utgöra tillförlitlig grund för uppbyggande

av en definitiv lagstiftning, som icke allenast på lämpligt sätt reglerar

arbetet inom de verksamhetsområden, om vilka nu närmast är fråga,

utan ock ytterligare utformar speciella regler och bestämmelser för

särskilda yrken och näringsgrenar, så att det ingripande från administrativt

håll i enskilda fall, som aldrig lär kunna helt undvikas, blir endast

undantagsvis behövligt.

6 §•

Regeringsrådet Ernberg:

Med de i 4 mom. införda bestämmelserna synes enligt motiveringen

närmast vara avsett att bereda möjlighet till eftergift från de enligt

lagen i allmänhet gällande stadgandena i fall, där på grund av individuella,

ömmande omständigheter eller andra dylika speciella förhållanden

tillämpningen av samma bestämmelser utan modifikation skulle

te sig särskilt obillig eller stötande. Med hänsyn till grunderna för de

sålunda åsyftade undantagen synes det emellertid synnerligen oegentligt

att, på sätt i förslaget skett, göra beviljandet av dylikt undantag beroende

av det villkor, att majoriteten av de arbetare, som skulle av

undantaget beröras, finner detsamma önskvärt. Föreligger sådant allvarligt

missförhållande, som i momentet avses — och detta är ju här

förutsatt — synes det fasthellre böra tillkomma den myndighet, som

har att pröva frågan och för beslutet taga ansvaret, att oberoende

av den för tillfället rådande uppfattningen inom vederbörande arbetargrupp

efter objektivt sett allmängiltiga grunder avgöra frågan. Riktigare

synes därför vara, att omförmälda villkor ur momentet uteslutes.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 maj 1921.

Närvarande:

Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,

statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,

Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anmälde chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist lagrådets

utlåtande över det genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 april 1921 till

lagrådet remitterade förslaget till lag om arbetstidens begränsning samt

anförde därvid följande:

Lagförslagets 5 § har föranlett uttalanden av lagrådets samtliga

ledamöter. Behovet av arbetstidsreglering för de i nämnda paragraf

avsedda personalgrupperna har emellertid icke bestritts inom lagrådet,

utan de erinringar, som blivit framställda, avse formen för genomförande

av en dylik reglering.

I detta hänseende hava två av lagrådets ledamöter hemställt, att

mom. a) av 5 § måtte utgå samt däri omförmälda verksamhetsgrenar

genom ett tillägg av 1 § helt undantagas från lagens tillämplighetsområde,

men tillika uttalat, att erforderliga bestämmelser syntes lämpligast

böra meddelas i form av allmän författning, vilket givetvis icke uteslöte

att utformandet av de detalj föreskrifter, som kunde erfordras för

åstadkommande av en av de praktiska förhållandena betingad tillämpning,

kunde anförtros åt den myndighet, som kunde finnas lämplig.

En ledamot har gjort gällande att det riktigaste vore att ur förevarande

lag utesluta alla bestämmelser å det i 5 § i dess helhet avsedda område

samt, efter verkställd utredning, i särskild lag på samma sätt som skett

med avseende å bageri- och konditoriarbete upptaga behövliga stadganden

i ämnet. För det fall att på grund av förevarande lagstiftnings

provisoriska karaktär så ej ansåges böra ske, har denne hemställt, att

åt Kungl. Maj:t skulle överlämnas att meddela de erforderliga allmänna

reglerna rörande arbetstidens begränsning å detta område, varvid förutsattes,

att Kungl. Maj:t skulle åt arbetsrådet uppdraga att inom de

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 359.

gränser, som de blivande allmänna reglerna innefattade, meddela behövliga

speciellare föreskrifter. Slutligen har en ledamot, justitierådet

Molin, utan att föreslå någon ändring i det remitterade lagförslaget yttrat,

att beaktansvärda skäl talade för att söka förbereda den särskilda reglering,

som beträffande nu ifrågavarande rörelser syntes vara erforderlig,

genom att låta arbetsrådet tills vidare under lagens giltighetstid söka på

erfarenhetens väg finna de lämpliga former, efter vilka denna reglering

borde till sina allmänna grunder gestaltas; nämnda ledamot har därjämte

uttalat den förväntan, att, sedan tiden för den nuvarande lagstiftningens

giltighet gått till ända, det material, som blivit frukten av arbetsrådets

verksamhet, skulle utgöra tillförlitlig grund för uppbyggande av en definitiv

lagstiftning, som icke allenast på lämpligt sätt reglerade arbetet

inom de verksamhetsområden, om vilka nu närmast vore fråga, utan

ock vtterligare utformade speciella regler och bestämmelser för särskilda

vrken och näringsgrenar, så att det ingripande från administrativt håll i

"enskilda fall, som aldrig torde kunna helt undvikas, bleve endast undantagsvis

behövligt.

Åven enligt min mening vore det från principiell synpunkt önskvärt,

att de avvikelser från den allmänna arbetstidsregleringen, vilka äro

nödvändiga beträffande de i lagförslagets 5 § omförmälda verksamhetsgrenarna,

bleve närmare bestämda i förevarande lag eller i en särskild författning.

En sådan anordning vore dock synnerligen svår att genomföra

med hänsyn till de mycket skiftande och egenartade arbetsförhållandena

inom ifrågavarande verksamhetsområden. Skall där en arbetstidsreglering,

som är till verkligt gagn för personalen kunna ske utan större olägenheter

för rörelsen, måste denna reglering — såsom också särskilt betonats

av'' de två först nämnda ledamöterna av lagrådet — noga anpassas

efter förhållandena i det särskilda fallet. Av många uttalanden, bland

annat i medicinalstyrelsens den 24 februari 1921 avgivna, i socialstyrelsens

betänkande med förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning

återgivna utlåtande i ämnet, framgår ock, att vad man åtminstone

från sjukvårdsanstalternas sida särskilt fruktar, är eu schematisering

av arbetstidsregleringen. Vid sådant förhållande lärer i allt

fall icke för närvarande och innan större erfarenhet vunnits arbetstidsregleringen

å det i 5 § avsedda område lämpligen kunna genomföras

medelst bestämmelser av allmängiltig'' natur, om också långt differentierade

beträffande olika slag av rörelser. Jag kan i den delen ansluta

mig till vad justitierådet Molin anfört.

Ej heller med avseende å frågan, vilken myndighet den i 5 §

stadgade befogenheten skall tillkomma, finner jag vad inom lagrådet an
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

förts böra föranleda ändring i förslaget. Givetvis kunna starka grunder

anföras för den meningen, att nämnda befogenhet bör tillkomma Kungl.

Maj:t, men särskilt med hänsyn till det förut betonade kravet å smidig

anpassning efter förhållandena i varje särskilt fall finner jag övervägande

skäl tala för den anordning, som förslaget omfattar. Det bör

även härutinnan beaktas, att den föreliggande lagens giltighetstid är att

anse såsom en försökstid. Jag får slutligen betona, att då Kungl. Maj:t,

med ändring av socialstyrelsens förslag i den delen, av hänsyn till

svårigheterna under den nuvarande depressionstiden i lagen under 18 §

upptagit den i gällande lags 15 § förekommande bestämmelsen, möjlighet

beretts vederbörande att i de mest betydelsefulla fallen draga de i 5 §

omhandlade frågorna under Kungl. Maj:ts prövning.

Vad angår den anmärkning, som en ledamot av lagrådet framställt

beträffande 6 § 4 mom., tillåter jag mig allenast åberopa vad jag

den 22 sistlidna april rörande nämnda paragraf anfört till statsrådsprotokollet.

Jag får alltså hemställa, att det till lagrådet remitterade förslaget

till lag om arbetstidens begränsning måtte jämlikt 87 § regeringsformen

föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet

Conr. Falkenberg.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AHTIF/BOLAO, 1921.

opaginerad Kontrollera mot PDF

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG ''

TILL

REVIDERAD LAG OM ARBETSTIDENS

BEGRÄNSNING

AVGIVET AV

KUNGL. SOCIALSTYRELSEN

DEN 9 APRIL 1921

STOCKHOLM 1921

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

opaginerad Kontrollera mot PDF

Innehållsförteckuiug:.

Sid.

Underdånig skrivelse ................................................................................... 3

Förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning ................................ 7

Inledande upplysningar ........................................ 15

Washingtonkonventionen.......................................................................................... 15

Behandlingen vid 1920 års riksdag ........................................................................... 15

Utredningar............................................................................................................ 18

Arbetsrådets beslut beträffande arbetstidslagen..................................................... 18

Socialstyrelsens befattning med frågor rörande övertidsarbete................................ 19

Yrkesinspektörernas och yrkesinspektrisens yttranden .......................................... 19

Huru lagens genomförande tett sig ....................................................i.......................20

Arbetstidslagstiftning i främmande länder .................................................................. 21

Allmän motivering...................................................................................................... 29

Speciell motivering .................................................................................................... 34

Reservationer:

) av herrar Bergsten och Järte .............................................................................. 67

b) » » von Sydow och Wijkander................................................................ 69

c) » » Lindqvist och Holmström ..................................................................... 75

Bilagor:

1. Översikt över arbetsrådets beslut i fråga om tillämpningen av lagen om arbetstidens

begränsning..................... 81

2. Uppgifter angående socialstyrelsens handläggning under år 1920 av ärenden rörande

övertidsarbete................................................................................................ 120

3. Sammanställning av yrkesinspektörernas och yrkesinspektrisens yttranden beträffande

arbetstidslagens revision ...................................-............................................ 122

4. Utdrag av protokollet vid sammanträde av sociala rådets sektion för arbetarskydd och

arbetarfrågor i allmänhet den 3 december 1920 ................................................ 126

5. Utdrag av protokollet vid sammanträde den 2 april 1921 av Sveriges delegation för

det internationella socialpolitiska samarbetet...................................................... 128

0. Utdrag av förslag till konvention angående begränsning av arbetstiden i industriella

företag till 8 timmar om dagen och 48 timmar i veckan .................................... 130

7. Dekret den 9 augusti 1920 innefattande administrativt reglemente (réglement d’administration

publique) för tillämpningen om lagen den 23 april 1919 om 8 timmars

arbetsdag i företag för metallurgi och metallarbete............................................. 135

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Stockholm den 9 april 1921.

Till Konungen.

Med överlämnande av en riksdagens skrivelse av den 12 juni 1920

angående utredning i fråga om ändringar i lagen om arbetstidens begränsning

(arbetstidslagen) har Kungl. Maj:t den 15 sistlidne oktober

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

anbefallt socialstyrelsen att i anledning av nämnda skrivelse, efter skedd

utredning, inkomma med de förslag till jämkningar i nämnda lag, som

kunrfa finnas påkallade av vunnen erfarenhet om lagens tillämpning och

vilka utan att rubba lagens grunder kunna vara ägnade att bättre anpassa

densamma efter det praktiska livets krav. Därjämte uppdrog

Kungl. Maj:t genom beslut samma dag åt ledamöterna av arbetsrådet,

f. d. bruksdisponenten B. E. Wijkander och K. V. Holmström att i

egenskap av sakkunniga biträda socialstyrelsen vid nyss berörda utredning.

Till åvägabringande av utredning i ärendet har socialstyrelsen

hos arbetsrådet anhållit om och från detsamma fått mottaga bl. a. en

av sekreteraren hos rådet A. D. H. Wistrand utarbetad översikt över

dess beslut ifråga om arbetstidslagens tillämpning (bil. 1). Inom styrelsens

byrå för arbetarskyddsärenden, vilken närmast har att handlägga

vissa på styrelsen ankommande frågor rörande övertidsarbete, har sammanställts

en del uppgifter angående berörda verksamhet (bil. 2). Vidare

har styrelsen från samtliga yrkesinspektörer jämte yrkesinspektrisen infordrat

yttranden, huruvida och i så fall vilka ändringar av härovan

angiven beskaffenhet de under sin verksamhet funnit påkallade i arbetstidslagen.

En sammanställning av dessa yttranden är bifogad betänkandet

(bil. 3).

Med biträde av'' sekreteraren hos arbetsrådet <T. V. Nordin ha införskaffats

och bearbetats upplysningar om utländska lagstiftningsåtgärder

rörande arbetstidens begränsning. En översikt över lagstiftningen

på nu berörda område i en del främmande länder meddelas å sid. 21 o. f.

Vid sammanträde den 3 december 1920 har sociala rådets sektion

för arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet beretts tillfälle att framföra

sina synpunkter i ämnet. Protokollsutdrag; innehållande en kortfattad

redogörelse för överläggningen, åtföljer betänkandet (bil. 4).

Cheferna för styrelsens byråer för arbetarskyddsärenden samt lagoch

administrativa ärenden ha vid sammanträde med yrkesinspektörerna

jämte yrkesinspektrisen den 5 sistlidne mars genomgått och diskuterat

ett inom styrelsen utarbetat förslag till reviderad arbetstidslag.

Slutligen må nämnas, att Sveriges delegation för det internationella

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

socialpolitiska samarbetet på begäran av styrelsen yttrat sig i frågan

om vårt lands anslutning till det å Washingtonkonferensen år 1919

antagna konventionsförslaget angående arbetstidens begränsning (bil. 5).

Genom remisser eller direkt har styrelsen i ärendet fått mottaga

följande framställningar:

Skrivelse den 5 augusti 1920 till chefen för socialdepartementet

från länsstyrelsen i Västerbottens län med överlämnande av en skrivelse

från chefen i Västerbottens väg- och vattenbyggnadsdistrikt rörande

arbetstidslagens tillämpning å undersökningar och utstakningar för vägoch

vattenbyggnadsarbeten.

Underdånig skrivelse den 2 november 1920 från föreningen representanter

för handel och industri, vari bl. a. hemställes om revision av

arbetstidslagen.

Skrivelse den 12 november 1920 från Adolf Andersson till socialstvrelsen

angående arbetstidsförhållandena å de s. k. nykterhetsautomaterna

i Stockholm.

Skrivelse den 26 november 1920 från Tidaholms bruks aktiebolag

till chefen för socialdepartementet med hemställan bl. a. om suspenderiog

av gällande arbetstidslag i sådana fall, då respektive arbetare och arbetsgivare

kunna komma överens om längre ordinarie arbetstid än lagen

medgiver.

Skrivelse den 15 december 1920 till socialstyrelsen från Sveriges

verkstadsförening med redogörelse för en av föreningen föranstaltad

utredning om arbetstidslagens verkningar m- m.

. Skrivelse den 4 januari 1921 till chefen för socialdepartementet

från aktiebolaget svenska automobilfabriken med hemställan om revidering

av den lagstadgade arbetstiden.

Utdrag av skrivelse från landssekretariatet till Kungl. Maj:t med

en av landsorganisationens representantskap å dess möte i Stockholm

den 22—24 januari 1921 uttalad protest mot en -vid samma års riksdag

väckt motion om arbetstidslagens upphävande.

Skrivelse den 27 januari 1921 från aktiebolaget Rogestorps bränntorvsfabrik

till socialstyrelsen angående de svårigheter, som beredas

bränntorvindustrien. genom arbetstidslagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Skrivelse den 29 januari 1921 från Sveriges hantverksorganisation

till socialstyrelsen med en till organisationen inkommen framställning

om arbetstidslagens skadliga verkningar för den mindre industrien.

Underdånigt utlåtande av medicinalstyrelsen den 24 februari 1921

över riksdagens skrivelse den 9 oktober 1919 ifråga om reglering av

arbetstiden för sjuksköterskor och sjuksköterskeelever.

Skrivelse den 24 februari 1921 från Norrköpings fångvårdsstyrelse

till socialstyrelsen angående undantagande av fattigvårdsanstalternas hela

personal från arbetstidslagens tillämpning.

Skrivelse den 6 mars 1921 från ledamöter i styrelsen för Skaraborgs

torvaktiebolag till chefen för jordbruksdepartementet med hemställan,

att arbetet på landets torvströmossar måtte hänföras till jordbruksarbete

och sålunda fritagas från arbetstidslagens tillämpning.

Underdånig skrivelse den 11 mars 1921 från Skånes handelskammare

med yrkande om åtskilliga ändringar i arbetstidslagen.

Såsom resultat av socialstyrelsens arbete med anledning av ovannämnda

styrelsen meddelade nådiga uppdrag får styrelsen härmed överlämna

närlagda förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning.

1 detta ärendes handläggning ha deltagit tillförordnade generaldirektören

Huss, byråcheferna Bergsten, Först och Molin, tillförordnade

byråchefen Järte, socialfullmäktige von Sydow och Lindqvist samt tillkallade

sakkunniga Wijkander och Holmström. Reservationer mot styrelsens

beslut ha anmälts av herrar Bergsten och Järte, von Sydow och

Wijkander samt Lindqvist och Holmström.

Underdånigst:

GUNNAR HUSS.

A. Molin.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Förslag

till

reviderad lag om arbetstidens begränsning.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,

så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenledning eller annat

dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete

för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana

förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över

arbetets anordnande,

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,

c) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan

förläggas till bestämda tider,

d) arbete, som bedrives av staten,

e) skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska

fartyg, ävensom fiske,

f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att

hänföra till skogsarbete, ävensom flottning utom vid skiljeställe,

g) jordbruk jämte sådana därtill hörande binäringar, vilka icke

bedrivas såsom självständiga företag, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel,

ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

li) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten

för allmän trafik, samt

i) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong

eller badinrättning.

2 §.

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,

kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

3 §•

På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger

det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant,

vara denna lag äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att

enligt lagen räkna såsom arbetare.

År mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom

i första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet,

när part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt; och må

slutligt utslag av domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut

kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket

avses'', har arbetsrådet att på begäran av domstol eller den, vars rätt av

frågan beröres, avgiva utlåtande.

4 §.

Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre

tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan;

dock må, därest nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke

därigenom överskrides, arbetstiden under något eller några av veckans

dygn utsträckas till högst 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid

än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom icke uppkommer längre

sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor, än att den

motsvarar 48 timmar i veckan.

5 §•

Arbetsrådet må, i den mån så prövas påkallat för verksamhetens

ändamålsenliga bedrivande, medgiva annan begränsning av arbetstiden,

än i 4 § stadgas, för

a) rörelse, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård,

uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt

behov, samt

b) hotell-, restaurang- eller kaférörelse.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

6 §•

1 mom. År för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende

av årstiden eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande

av växlande längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva

sådan avvikelse från vad i 4 § stadgas, att arbetstiden allenast i

genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att begränsas till högst

48 timmar i veckan.

2 mom. Måste arbete, som bedrives med tre skiftlag, oundgängligen

fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet, i den

män så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

3 mom. Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare

tid eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål

av synnerligen stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån

så prövas påkallat, medgiva undantag från de i 4 § angivna begränsningar.

4 mom. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 mom.,

undantag från bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av

allvarligt missförhållande och framgår av uttalande av arbetarnas sammanslutning

eller sammanslutningar eller annorledes, att det stora flertalet

av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finna detsamma

önskvärt, äger arbetsrådet lämna medgivande till undantaget.

7 §•

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej

kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört

överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller

egendom, må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda

förhållande, användas till arbete utöver tid, som finnes angiven i 4 §

eller kan hava bestämts med stöd av 5 eller 6 §. Om sådant arbete

samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren

att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till

socialstyrelsen.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd

därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan

har socialstyrelsen att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när

densamma i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

3634. Arbetstidslagens revision. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

8 §•

1 mom. Till nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten må

enstaka arbetare, som fyllt aderton år, utöver tid, varunder han enligt

denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift må användas

till sitt egentliga arbete, användas under högst 7 timmar i veckan.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 7 §,

med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till

arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd

av 5 eller 6 §, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt

aderton år, för högst 30 timmar under loppet av en kalendermånad och

200 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. År ytterligare eftergift av trängande behöv påkallad, må

sådan, dock för högst 15 timmar under loppet av en kalendermånad

och 100 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av socialstyrelsen.

4 mom. På socialstyrelsen ankommer att pröva i vad mån minderårig,

som fyllt sexton år, må användas till arbete, som avses i denna

paragraf.

5 mom. 1 fråga om arbetares smidighet att utföra arbete, som

avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren

överenskommet.

9 §•

Åro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst

verksamhetsområde, ense om viss eftergift i något avseende, varom stadgas

i 5 eller 6 § eller 8 § 3 mom., må Konungen på framställning av

arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom

verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

10 §.

Användes arbetare till arbete av mer än en arbetsgivare eller användes

arbetare av samma arbetsgivare ej blott till arbete, varå denna

lag äger tillämpning, utan jämväl till hemarbete eller annat arbete, som

icke är underkastat lagen, och kommer härigenom den sammanlagda

arbetstiden för arbetare, som i väsentlig mån sysselsättes med arbete,

varå denna lag äger tillämpning, att oskäligt utsträckas utöver den begränsning

av arbetstiden, som åsyftas med denna lag, äger socialstyrelsen,

på framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller där

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

anledning därtill eljest förekommer, att, efter vederbörandes hörande,

i den mån så erfordras för undanröjande av berörda missförhållande,

meddela förbud mot visst användande av arbetare till arbete.

11 §‘

Rörande arbetares användande till arbete enligt 7 eller 8 § åligger

det arbetsgivaren att senast näst därpå följande dag göra anteckning i

särskild journal, upprättad enligt formulär, som fastställes av socialstyrelsen.

I fråga om sådan förlängd arbetstid, som avses i 8 § 1 inom.,

är dock arbetsgivaren icke pliktig göra dylik anteckning, där arbetstiden

finnes behörigen upptagen å det i 13 § 2 mom. föreskrivna arbets-,

tidsschema.

Beslut av socialstyrelsen enligt 7 eller 8 § skall biläggas journalen

å det arbetsställe, beslutet rör, och skall journalen jämte bilagda beslut

förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat beträffande journalen

från den tid, då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet

från detsammas datum.

12 §.

1 mom. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter, utsedda av

Konungen för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna skola utses

två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare,

vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa minst 50,000 arbetare,

samt två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av

arbetare, som räkna minst 50,000 medlemmar. För nämnda fyra ledamöter

skola i enahanda ordning utses minst dubbelt så många suppleanter.

Förslag, som ovan sägs, skall, för att vinna avseende, upptaga

minst dubbelt så många personer som de, vilka skola med ledning av

förslaget förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har förslag icke

avgivits, varde förordnande ändock av Konungen meddelat.

Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses

företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen, och förordnar Konungen

en av dessa ledamöter till rådets ordförande och chef samt en till ställföreträdare

för denne. Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna

skall vara lagkunnig man, vilken fullgjort vad författningarna

föreskriva dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

2 mom. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara

svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen

innehavas av den,

som står under förmynderskap,

/

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd

till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest

på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning

eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till

straffpåföljd, varom sist förmäles, • eller som är under framtiden ställd

för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rättegångsbalken

stadgas i fråga om domare.

4 mom. Har ledamot eller suppleant, som representerar arbetsgivare

eller arbetare, åtagit sig uppdraget, äge han ej att varda därifrån

entledigad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.

Avsägelse av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående

delen av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, annan ledamot

eller suppleant.

5 mom. Skulle ledamot, som representerar arbetsgivare eller arbetare,

vid sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att

tjänstgöra, och kan ej suppleant tillkallas, äger arbetsrådet utse lämplig

person att vid det tillfället träda i den uteblivne eller jävige ledamotens

ställe.

6 mom. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av

fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Ej må

flera än sju ledamöter deltaga i behaudlingen av ärende inför arbetsrådet.

Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare

och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som

utsetts utan förslag, närvara.

7 mom. Vid handläggning av annat på arbetsrådet ankommande

ärende rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant,

som avses i 6 § 4 mom. eller 9 §, bör rådet i regel ej blott bereda

vederbörande arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig utan även

på lämpligt sätt söka samråd med representanter för arbetsgivare och

arbetare inom verksamhetsområdet ifråga.

Till utredning av ärende må arbetsrådet låta vid allmän underrätt

höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetsrådet sådan åtgärd nödig,

äger rådet därom göra framställning hos den underrätt, inom vars område

den, som skall höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller

sig, och varde denne genom rättens eller domarens försorg till rätten

kallad. Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

som prövas skäligt. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet

protokoll däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna

medel. Arbetsrådets beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.

8 mom. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan

på närmare utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.

9 mom. Över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.

10 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag,

som i 1 mom. sägs, och om arbetsrådets verksamhet må meddelas av

Konungen.

18 §.

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens

befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända

till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden

av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.

2 mom. Å arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen

om arbetarskydd, bedrives på stadigvarande sätt, skall å lämplig plats

finnas anslagna ej mindre denna lag än även arbetstidsschema, angivande

när arbetet börjar och slutar eller, där arbetet bedrives med skiftlag,

när arbetet börjar och slutar för varje sådant lag, ävensom såvitt möjligt

början och slut för varje rast, varigenom arbetet avbrytes.

14 §•

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna

lag är stadgat eller mot förbud, som avses i 10 §, straffes med böter

från och med tio till och med ettusen kronor. År arbetaren under

aderton år och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap

och vilja, vare fadern eller målsmannen förfallen till böter från

och med fem till och med femtio kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse,

varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när

han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför

utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan

förseelse.

15 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som

föreskrives i 7 §, eller att iakttaga vad enligt 11 § eller 13 § 2 mom.

åligger honom, straffes med böter från och med fem till och med femhundra

kronor.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i

journal, som avses i 11 §, straffes med böter från och med femtio till

och med ettusen kronor.

16 §.

Förseelser mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan

är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid

allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förv-andlas enligt allmän strafflag.

17 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna

lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

18 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande

användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan

begränsning lända till efterrättelse.

1) Denna lag träder i kraft beträffande sådant arbete, som avses

i 5 §, den 1 januari 1922 och beträffande annat arbete den 1 juli 1921

samt gäller till och med den 31 december 1923; skolande i fråga om

sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i

14 eller 15 §, vad i lagen är stadgat fortfara att gälla även efter sistnämnda

dag.

2) Arbetsrådet äger att, där särskilda skäl därtill äro, medgiva

anstånd med tillämpningen av denna lag.

3) Vederbörande myndigheter skola äga att jämväl, före det denna

lag trätt i kraft beträffande visst slag av arbete, i fråga om sådant

arbete vidtaga på dem ankommande åtgärder, som avses i 5, 6, 8 eller 9 §.

4) Med ikraftträdandet av denna lag upphör lagen den 17 oktober

1919 om arbetstidens begränsning att gälla, men skola de eftergifter,

som med stöd av sistnämnda lag beviljats, fortfarande äga giltighet,

intill dess den för eftergiftens tillgodonjutande bestämda tiden utlupit,

eller ock, där sådan tid ej finnes utsatt, den myndighet, som beviljat

eftergiften, funnit anledning återkalla densamma. Beträffande sådan

under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i lagens

11 eller 12 §, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla, även efter

det lagen enligt vad nyss är sagt upphört att äga giltighet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Inledande upplysningar.

Kort tid efter det lagen den 17 oktober 1919 om arbetstidens

begränsning utfärdats, sammanträdde i Washington i enlighet med fredsfördraget

i Versailles den första internationella arbetskonferensen. Såsom

det första och viktigaste ärendet på dess dagordning stod upptagen

frågan om 8 timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka. Konferensen

antog även med 82 röster mot 2 ett förslag till konvention om

begränsning av arbetstiden i industriella anläggningar till 8 timmar om

dagen och 48 timmar i veckan.1 Detta konventionsförslag är återgivet

såväl i svensk översättning som i fransk och engelsk originalavfattning

i en av Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet

den 25 januari 1921 avgiven »Underdånig framställning med de

å internationella arbetsorganisationens konferens i Washington år 1919

antagna konventionsförslag och hemställanden.» Ett utdrag av nu berörda

översättning av konventionsförslaget är närlagt detta betänkande

såsom bilaga 6.

Vid 1920 års riksdag väcktes ett flertal motioner rörande lagen

om arbetstidens begränsning.

Av herr Johan Nilsson (motion nr 123 i första kammaren) samt

herr Lindman m. fl. (motion nr 124 i andra kammaren) yrkades, att

lagen skulle omedelbart upphöra att gälla eller åtminstone att tillämpningen

av densamma skulle tillsvidare inställas.

Friherre Barnekow och herr Pålsson (motion nr 77 i första kammaren)

samt herrar Runefors och Jönsson i Fridhill m. fl. (motioner

nr 122 och 252 i andra kammaren) hemställde om ändringar av lagen,

vilka, ehuru i olika utsträckning och under olika betingelser, gingo ut

på att bereda arbetsgivare och arbetare möjlighet att genom övenskommelse

bestämma arbetstidens längd.

Herr Bengtsson i Norup (motion nr 85 i andra kammaren) föreslog

sådan ändring av lagens 1 § e), att detta lagrum skulle få följande

lydelse: »Arbete, som är att hänföra till hälso- eller sjukvård och därvid

allt sådant å sjukhusinrättning.»

1 I det följande benämnes omförmälda konventionsförslag: Washingtonkonventionen angående

arbetstidens begränsning.

Washington
konventionen.

Behandling

vid 1920

års riksdag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Slutligen hemställde herr Jeausson (motion nr 124 i första kammaren)

om följande tillägg till lagens 4 § första stycket: »Och vid

yrkesmässig tillverkning för avsalu av mjukt bröd må, inom samma

begränsning av arbetstiden för vecka, arbetet därjämte under lördag

samt dag före helgdag kunna’ utsträckas till högst 10 timmar.»

över motionerna infordrades på begäran av andra lagutskottet,

till vilket motionerna remitterats, yttranden från socialstyrelsen och

arbetsrådet, vilka avstyrkte bifall till motionerna. Båda myndigheterna

pekade emellertid på den möjlighet för revision av lagen, vilken kom

att yppas, om Sverige biträdde Washingtonkonventionen angående arbetstidens

begränsning. Från socialstyrelsens sida medgavs även, att lagen

möjligen i vissa avseenden borde revideras, men ansåg styrelsen, att tiden

därför då ej ännu var inne.

Utskottet fann sig ej heller kunna förorda bifall till motionerna.

Därmed ställde sig dock utskottet icke avvisande till tanken på eu revision

av lagen utan yttrade därom följande:

»I likhet med socialstyrelsen finner emellertid utskottet, att lagen

om arbetstidens begränsning möjligen genom en del förändringar skulle

kunna, utan att dess effektivitet därigenom avsevärt förringades, i vissa

avseenden bättre anpassas efter det praktiska livets krav. Utskottet

vill i detta sammanhang erinra om, att när lagen erhöll giltighet för

endast ett begränsat antal år, så avsågs härmed att särskilt understryka

dess karaktär av försökslagstiftning, och statsmakterna hava sålunda

från början varit medvetna om, att förändringar kunde komma att visa

sig behövliga. Då utskottet tagit del av arbetsrådets av trycket utgivna

beslut, har det ej kunnat undgå att finna, att dess förväntan med avseende

på lagens förmåga av smidig anpassbarhet efter förhållandena

i det enskilda fallet ej blivit till fullo infriad. Av formuleringen av

vissa av arbetsrådets beslut synes utskottet framgå, att lagens snäva avfattning

för arbetsrådet känts som ett band, då framställningar måst

avvisas, vilkas beviljande uppenbart skulle hava varit till gagn för såväl

arbetare som arbetsgivare, men som omöjliggjorts av lagens tydliga

bestämmelser. Detta gäller exempelvis vissa avslag på framställningar

att på fem dagar fördela veckans 48 timmar eller mindre del därav,

dock så att de lagstadgade 8 Va timmarna om dagen överskredos. Av

andra arbetsrådets beslut har utskottet åter funnit anledning ifrågasätta

en prövning av lagens formulering i avsikt att åstadkomma jämkningar,

vilka kunna möjliggöra en något vidare tolkning än den nu av arbetsrådet

tillämpade. Så har utskottet fäst sig vid, att lagens begrepp

rörelse ansetts ha så vidsträckt omfattning, att därunder måste inbe
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

gripas arbete exempelvis vid fattigvård och å kyrkogård. Vidare synas

några av de bestämmelser, som avse att i enskilda fall bereda möjlighet

till undantag, vara så avfattade, att det därmed avsedda syftet ej blivit

uppnått. Att döma av vissa arbetsrådets beslut synes så vara förhållandet

med möjligheten att bereda undantag från hela lagen på .grund

av arbetets oregelbundna natur och från dess 4 §:s bestämmelser om

x arbetstiden på grund av arbetets beskaffenhet att medföra synnerligen

ringa ansträngning.

Utskottet anser, att dessa redan yppade brister i lagen ävensom

sådana, vilka under dess fortsatta tillämpning kunna bliva uppenbara,

böra giva anledning till omedelbar undersökning samt framläggande

snarast möjligt av de ändringsförslag, vartill utredningen kan giva

anledning. Denna överarbetning av lagen bör utgå ifrån att utan

rubbning av de principer, varpå densamma är byggd, söka ur den bortarbeta

vad som under tillämpningen visat sig vara till hinder för en

skälig jämkning mellan olika intressen. Tillfälle till en sådan överarbetning

erbjuder sig enligt utskottets uppfattning i samband med den

prövning av lämpligheten för Sveriges del att ratificera det vid den

internationella arbetskonferensen i Washington sistlidna kost antagna

förslaget till arbetstidskonvention, till vilket även de svenska ombuden

vid kongressen gåvo sin anslutning. Då detta förslag i vissa avseenden

icke överensstämmer med den svenska lagen och en ratifikation skulle

medföra förbindelse att bringa konventionens bestämmelser i verkställighet

senast den 1 juli 1921, torde Kungl. Maj:t för eventuella förslags framläggande''

för nästa riksdag behöva snarast till undersökning upptaga

frågan om den svenska lagens ställning till konventionen. Med detta

uttalande vill utskottet givetvis ej på något sätt föregripa lösningen

av frågan, huruvida Sverige skall ansluta sig till den internationella

konventionen eller ej. Ej heller huruvida anslutningen skall ske med

reservation för av svenska förhållanden förorsakade avvikelser — dessa

må redan nu vara lagfästade eller påkallade av vunnen erfarenhet vid

den nuvarande lagens tillämpning. Åt utredningen må även överlämnas

att pröva, huruvida en på vissa områden önskvärd ökad rörelsefrihet

lämpligast kan vinnas genom jämkningar av de bestämmelser i den

svenska lagen, som reglera dessa områden, genom medgivande av ökad

befogenhet åt arbetsrådet eller genom tillämpning av vissa bestämmelser

i konventionen, exempelvis dess friare bestämmelser beträffande övertid.»

Utskoftsuflåtandet utmynnade i en hemställan om skrivelse med

anhållan, »att Kungl. Maj:t i samband med förestående prövning av

Sveriges anslutning till den vid den internationella arbetskonfereusen

3 634. Arbetstidslagens revision. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Utredningar.

Arbetsrådets

beslut beträffande

arbetstidslagen.

i Washington antagna konventionen snarast måtte låta utreda och för

riksdagen framlägga de förslag till ändringar i lagen om arbetstidens

begränsning av den 17 oktober 1919, som, i anslutning till vad ovan

i motiveringen anförts, kunna finnas påkallade av vunnen erfarenhet

om lagens tillämpning och vilka, utan att rubba lagens grunder, kunna

vara ägnade att bättre anpassa densamma efter det praktiska livets krav».

Mot utskottets utlåtande anmäldes ett flertal reservationer, men /

biträdde kamrarna utskottets mening.

Med hänsjm till den tämligen snäva begränsningen av förevarande

uppdrag bar socialstyrelsen icke funnit sig föranlåten att söka åvägabringa

någon mer allmängiltig utredning om arbetstidslagens verkningar.

Några betydelsefullare resultat skulle för övrigt knappast kunna förväntas

av en dylik utredning, då industrien ej ännu hunnit fullt anpassa

sig efter de nya förhållandena och näringslivet därjärpte varit underkastat

svårartade rubbningar genom den s. k. fredskrisen. - Styrelsen

har i stället sökt att vinna utredning väsentligen om de svårigheter

och olägenheter, som varit mer direkt förbundna med lagens genomförande.

För erhållande av upplysning i nu berörda avseenden har styrelsen

i främsta rummet vänt sig till arbetsrådet. Denna myndighet, som

särskilt upprättats för arbetstidslagens genomförande, har på ett sannolikt

enastånde sätt haft tillfälle att lära känna, huru ett allmänt införande av

lagstadgad 8-timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka gestaltar sig.

Med anledning av nämnda hänvändelse har styrelsen från arbetsrådet

fått mottaga dels en tabellariskt uppställd redogörelse för rådets

praxis under dess första verksamhetsår och dels senare en sammanfattande

översikt över rådets beslut beträffande arbetstidslagen under tiden

den 1 november 1919—28 februari 1921. Redogörelsen, som kommit till

användning vid övervägandet. av en del bestämmelsers ifrågasatta förändring,

har, med hänsyn till bl. a. dess ganska stora omfattning, icke

ansetts böra befordras till trycket. Berörda översikt åter, som giver en

föreställning om arbetsrådets väsentliga verksamhet och därmed även i

viss mån, huru arbetstid-slagens genomförande gestaltat sig, återgives

såsom bilaga 1. Ur densamma må, såsom möjligen varande av intresse

i förevarande sammanhang, meddelas följande uppgifter.

Antalet av arbetsrådet slutbehandlade ärenden uppgick för hela

den nu berörda tiden till 4,250. Av arbetsrådets beslut med hänsyn

till arbetstidslagens tillämpning ha omkring 1,050 innehållit avgöranden,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

huruvida lagen äger tillämpning å visst arbete, omkring 50 avgöranden,

om viss arbetstagare skall vara underkastad lagen, samt omkring 300

utlåtanden rörande lagens tillämpning. Omkring 2,500 beslut, innefattande

sammanlagt 3,109 eftergifter, ha innehållit bifall till eller avslag

å framställningar om eftergifter från den i lagen stadgade arbetstidsregleringen

medan omkring 250 beslut, innefattande sammanlagt 242 medgivanden,

innehållit bifall till eller avslag å framställningar om anstånd

med lagens tillämpning. Anmärkas må, att ett och samma beslut i

många fall innefattat förklaringar eller medgivanden av två eller flera

av nyss angivna slag. Vad särskilt eftergifterna angår ha 945, avseende

c:a 4,000 arbetare, beviljats med stöd av 5 § första stycket

(beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid: 6 eftergifter

och c:a 350 arbetare; beträffande arbete, som medför synnerligen

ringa ansträngning: 905 eftergifter och c:a 2,350 arbetare samt beträffande

arbete, som tillgodoser ändamål av synnerligen stort allmänt intresse:

34 eftergifter och c:a 1,300 arbetare). Eftergifterna enligt 5 § andra

stycket, i regel åsyftande 56 timmars arbetsvecka vid kontinuerlig drift,

ha uppgått till 776 och berört c:a 15,500 arbetare. Vidkommande''slutligen

eftergifterna jämlikt 5 § tredje stycket, vilka till allra största delen

gått ut på en arbetstid av 192 timmar för en tidrymd av 4 veckor, ha

dessa eftergifter belöpt sig till 1,388 och avsett c:a 31,500 arbetare.

Åt socialstyrelsen anförtror lagen vissa befogenheter i avseende å Sociaistyreiövertidsarbete.

Rörande utövningen av dessa befogenheter meddelas ringmedfrä.

vissa uppgifter i bilaga 2, av vilka bl. a. framgår, att styrelsen under g°r rörande

år 1920 fått mottaga 1,559 anmälningar eller ansökningar rörande sådant Arbete*"

övertidsarbete, som avses i lagens 6 § (nödfallsarbete) samt 1,714 ansökningar

om »ytterligare eftergift» till övertidsarbete enligt 7 § andra

stycket. Särskilt otillfredsställande ha lagens direkta medgivande till

övertid ansetts vara beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten.

Samtliga yrkesinspektörer jämte yrkesinspektrisen ha anmodats att Yrkesinspekyttra

sig beträffande förevarande revision av arbetstidslagen. En kort- ^rkerinspet

fattad sammanställning av de med anledning därav avgivna yttranden, trisens yttmeddelas

i bilaga 3. Åv de mer betydelsefulla och av ett flertal bland randen''

yrkesinspektörerna stödda uttalandena må anföras följande.

Ehuru arbetstidslagens genomförande, åtminstone i tekniska avseenden,

i allmänhet ej mött svårare hinder, har lagen givit anledning

till åtskilliga olägenheter, klagomål och överträdelser. Lagens syfte

torde också i många fall omintetgöras genom arbete hos flera arbetsgivare

samt självständigt yrkesarbete under ledighetstiden m. m. Bland

anordningar i lagen, som funnits otillfredsställande, framhålles åtskill
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Huru lagens

genomförande

tett sig.

nåden i avseende å lagens tillämplighet mellan småföretagen i större samhällen

samt i mindre samhällen och på landsbygden, och föreslås, att

dylika företag, oavsett geografisk belägenhet, måtte undantagas från lagens

tillämpning. Arbetstidens begränsning till högst 8 Vs timmar per dygn

hade i en del fall berett svårigheter, och vore det önskvärt att vidga

nämnda begränsning med bibehållande av 48 timmars arbetsvecka. Det

mesta missnöjet hade emellertid framkallats av lagens bestämmelser

angående övertidsarbete, vilket arbete icke medgivits i tillfyllestgörande

utsträckning; särskilt hade möjligheterna för förberedelse- och avslutningsarbeten

tillmätts alltför knappt.

Skulle man söka i huvuddrag angiva, huru lagens genomförande

tett sig, lär man, såsom även var att vänta, kunna säga, att dess

tillämpning på de arbetsställen, där arbetet är systematiskt och regelbundet

ordnat, såsom vanligen är fallet inom den större industrien, samt endast

pågår om dagen, mött relativt taget ej alltför stora svårigheter. På en stor

del av här åsyftade verksamhetsområden, var ju även före lagens ikraftträdande

arbetstiden så pass förkortad — enligt den 1 april 1919 gällande

kollektivavtal uppgick den ordinarie arbetstiden per vecka för

drygt en tredjedel av industriens arbetare till omkring 52 timmar —

att genomförandet av den lagstadgade arbetstidsbegränsningen ej medförde

någon synnerligen stor förändring. Genom det noggrannare iakttagandet

av arbetstiderna, som man i samband med lagens genomförande

rätt allmänt sökt få till stånd, reducerades även arbetstidsskillnaden.

Annorlunda ställer sig lagens genomförande med hänsyn till sådana

arbeten, som äro av mer oregelbunden eller tillfällig beskaffenhet. För

dylika arbeten, som antingen kunna vara kännetecknande för verksamheten

överhuvudtaget på ett arbetsställe eller ock endast bedrivas av

enstaka eller fåtaliga arbetare, måste givetvis en lagstadgad begränsning

av arbetstiden mången gång verka besvärande-och hindrande. Beträffande

arbeten av här ifrågavarande art, såsom vid skeppsvarv, reparationsverkstäder,

boktryckerier, torvtägt, lastning och lossning av fartyg samt

för reparatörer och montörer, har det också i talrika fall visat sig nödvändigt

att bevilja eftergifter.

För en dei mindre, hantverksmässiga företag, som väsentligen

arbeta med tillfälliga, brådskande beställningar, lära förhållandena ställa

sig liknande. Att märka är emellertid, att de minsta företagen å landsbygden

och i de små samhällena äro undantagna från lagens tilllämpning.

I fråga om arbeten, som endast medföra en intermittent ansträng
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

ning, såsom vakttjänst av olika slag, har en strikt tillämpning av lagen

i stor utsträckning funnits oskäligt betungande för arbetsgivaren, varför

medgivande till förlängning av arbetstiden sökts och i betydande omfattning

medgivits.

För sådana företag, där arbetet tidigare i huvudsak bedrivits på två

12-timmarsskift, har lagens genomförande tydligtvis förorsakat mycket

betydande olägenheter genom arbetarstammens ökning jämte därav påkallat

ökat behov av bostäder m. m. I viss mån ha dock dessa olägenheter

mildrats därav, att övergången från 12- till 8-timmarsskift på

många håll redan sedan någon tid ansetts ofrånkomlig och sålunda i

god tid förberetts. Tiden för lagens ikraftträdande beträffande dessa

företag var även framflyttad ett halvt år, och ha också i vissa fall anstånd

med lagens tillämpning beviljats till förmån för dem.

Vidkommande arbeten, som drivas fullt kontinuerligt, d. v. s. utan

avbrott vid sön- och helgdagar, kan tydligen lagens krav på veckoarbetstidens

begränsning till 48 timmar icke fullt tillgodoses genom

arbetets fördelning på tre lag, utan erfordras därför extra arbetskraft.

Till undvikande av denna i ''många fall mycket betungande ökning av

arbetskraften medgiver lagen möjlighet till eftergift, och har sådan även

i stor utsträckning beviljats.

Fn särställning med hänsyn till lagens genomförande intaga sjukvårds-,

fattigvårds-, uppfostrings- och dylika anstalter ävensom hotell-,

restaurang- och kaféföretag. Vid dylika anstalter och företag torde arbetstiden

förut vanligen icke ha varit direkt fixerad utan väsentligen berott

av det faktiskt förekommande arbetsbehovet. I regel var emellertid

arbetstiden för dessa arbetsställens personal synnerligen lång, och för

ingen annan arbetstagargrupp torde lagens genomförande betytt en så

stark förkortning av arbetstiden. Antalet av dem, som kommit i åtnjutande

av denna förkortning torde dock ej vara så särdeles stort, då dels

lagen från sin tillämpning beträffande ifrågavarande anstalter och företag

undantager mycket betjMande personalgrupper och dels arbetsrådet beviljat

anstånd med lagens tillämpning för talrika sjukvårds- och dylika anstalter.

Med hänsyn till det särskilda intresse, motsvarande förhållanden

i andra länder anses erbjuda vid lagstiftning angående arbetstidens begränsning,

har styrelsen, under erinran om det förut berörda internationella

samarbetet och det å Wastungtonkonferensen antagna förslaget

till konvention angående arbetstidens begränsning, sökt härnedan giva

en kortfattad översikt över lagstiftningen angående arbetstidens begränsning

i en del mer betydelsefulla kulturländer.

Arbetstidslag

stiftning i

främmande

länder.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Norge. Genom lag av den 11 juli 1919 om ändringar i och tilllägg

till lagen om arbetarskydd i industriella verksamheter infördes

med 1920 års ingång 8 Va timmes arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka

väsentligen inom industri, hantverk därunder inbegripet, och

byggnadsverksamhet. Undantagna från den lagstadgade arbetstidsregleringen

äro dock i regel företag med mindre än 5 arbetare ävensom

under alla förhållanden sådana företag, vilka såsom kortvariga eller

obetydliga icke kunna läggas in under en ordnad drift.

För vuxna arbetare, som sysselsättas med lastnings- eller lossningsarbete,

är arbetstiden endast begränsad till 192 timmar under 4 veckor.

1 företag, som i väsentlig mån äro beroende av årstiden, klimatet

eller andra naturförhållanden, kan med Konungens samtycke den alltnänna

arbetstiden ordnas så, att den blir längre under sommarhalvåret

än under vinterhalvåret.

Övertidsarbetet, som icke får förekomma annat än under vissa,

dock ej alltför snävt angivna förutsättningar, är i regel begränsat till

10 timmar i veckan och 30 timmar under 4 veckor samt 390 timmar

under ett år.

För företag med kontinuerlig drift veckan runt kan Konungen

godkänna skiftplan, som för skiftperioden giver varje arbetare en genomsnittlig

arbetstid av 48 timmar i veckan och en sammanhängande fritid

av 24 timmar varje vecka.

Genom en den 24 januari 1921 dagtecknad proposition har, till

fullgörande av stadgandet i fredsfördragets § 405 femte stycket, för

stortinget framlagts de å Washingtonkonferensen år 1919 antagna konventionsförslag

och hemställanden. Stortingets samtycke till anslutning

ifrågasättes emellertid endast ifråga om konventionen angående

arbetslöshet — alltså icke beträffande bl. a. konventionen angående

arbetstidens begränsning. I propositionen meddelas en jämförelse mellan

den gällande arbetstidslagstiftningen och sistnämnda konvention, vilken

jämförelse utvisar ganska avsevärda skiljaktigheter. Med hänsyn härtill

och då arbetarskyddslagen är föremål för revision, har det synts regeringen

riktigast att tillsvidare vänta med avgörandet av frågan om

anslutning till nämnda konvention.

Danmark. I industriföretag, där arbetet fortgår såväl natt som

dag, har 8 timmars arbetsdag införts genom »dygndriftslagen» av den

12 februari 1919. Genom denna lag bestämmes bruttoarbetstiden till

högst 8 timmar av dygnet med undantag vid skiftväxling, då den kan

få uppgå till 16 timmar, samt till högst 160 timmar under tre veckor.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

• Mer allmänt har 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka

införts genom en överenskommelse den 17 maj 1919 mellan Dansk Arbejdsgiver-

og Mesterforening samt De samvirkende Fagforbund i Danmark.

Den i början av år 1919 tillsatta Arbejdstidskommissionen har

under senare delen av år 1920 avgivit ett betänkande, innefattande bl. a.

förslag till lag om arbetstid för de inom industri, hantverk och liknande

verksamheter sysselsatta arbetare. Lagförslaget uppgives vara utarbetat

med särskild hänsyn tagen till Washiugtonkonventionen angående arbetstidens

begränsning.

Den 21 januari 1921 har regeringen förelagt Folketinget förslag

till lagar angående ratifikation av de å Washingtonkonferensen antagna

konventionsförslag, däribland även det angående arbetstidens begränsning.

Något regeringsförslag till dansk lagstiftning i ämnet har emellertid

icke tillställts riksdagen, och lär det, att döma bl. a. av det mottagande

berörda lagförslag angående ratifikation av Washingtonkonventionen

fick i riksdagen, vara tämligen tvivelaktigt, om någon lagstadgad

arbetstids reglering och ratifikation av nämnda konvention under nuvarande

förhållanden kan förväntas.

Finland. Lagstadgad arbetstidsbegränsning infördes redan genom

lagen den 27 november 1917 om åtta timmars arbetstid, vilken lag har

en synnerligen vid omfattning. På grund av bemyndigande i lagen att

medgiva avvikelser, då lagens tillämpning i praktiken på grund av

arbetets tekniska beskaffenhet, årstiden eller annan tvingande omständighet

visar sig ogenomförbar, har emellertid statsrådet, senast den 23

december 1920 och för år 1921, från lagens tillämpning undantagit

åtskilliga utom industri och handel fallande verksamhetsgrenar såsom viss

husbyggnad å landet, väg- och vattenbyggnadsarbeten, skogsarbeten,

flottning, utom vid sorteringsplatserna, järnvägsdrift och drift av en del

andra kommunikationsmedel samt arbete i sjukhus och fängelser. Lagen

föreskriver visserligen principiellt 8 timmars arbetsdag men medgiver

utan avsevärdare villkor begränsning av arbetstiden allenast till 96

timmar per två veckor. För vissa slag av verksamhet är arbetstidsregleringen

inskränkt till en begränsning av arbetstiden till 192 timmar

per 4 veckor. Beträffande betydande industrigrupper med kontinuerlig

drift har genom särskilda beslut av statsrådet, senast den 23 december

1920 och gällande för år 1921, medgivits en arbetstid av 168 timmar

under tre veckor. Genom lagändring den 14 augusti 1918 har medgivandet

till övertidsarbete vidgats, så att sådant arbete kan få uppgå

till 200 timmar för år utan särskilt tillstånd, vartill kommer övertids
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

arbete efter dylikt tillstånd under 150 timmar. För boktryckeri- och

bokbinderiarbete har åtminstone tidigare genom statsrådsbeslut medgivits

förlängning av övertiden upp till 500 timmar om året.

Tillika med proposition om godkännande av den å Washingtonkonferensen

antagna konvention angående arbetslöshet har den 26 januari

1921 till riksdagen avlåtits ett regeringsmeddelande angående åtgärder

till förverkligande av arbetsorganisationens vid nationernas förbunds

första konferens beslut. I meddelandet framlägges bland annat en jämförelse

mellan Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning

och den finska arbetstidslagstiftningen, vilken giver till resultat,

att konventionen innehåller »en del, som icke utan preliminär beredning

och sorgfällig omprövning kunna tillägnas». Konventionen hade remitterats

till en för arbetarskyddslagstiftningens revision tillsatt statskommitté,

men hade denna ej ännu avgivit slutligt betänkande beträffande

den finska lagstiftningens bringande i samklang med konventionen.

I betraktande av att proposition i frågan skall avlåtas till

riksdagen innan den 16 december 1921 *, hade regeringen beslutit lämna

socialministeriet i uppdrag att taga ifrågavarande konvention i beaktande

vid uppgörande i brådskande ordning av proposition om revision av

lagstiftningen i ämnet.

Tyskland. Genom en av Reichsamt fur Wirtschaftliche Demobilmachung

den 23 november 1918 utfärdad författning infördes 8 timmars

arbetsdag för allehanda yrkesföretag (gewerbliche Betriebe). En författning

av den 18 mars 1919 meddelar vissa kompletterande bestämmelser,

varigenom möjligheterna till avvikelser ökas.

Ett förslag till ny lag angående regleringen av arbetstiden för

yrkesarbetare, vilket lär innehålla avsevärt ökade medgivanden till undantag,

har för snart ett år sedan utarbetats inom riksarbetsministeriet och sedan

dess varit föremål för behandling inom olika myndigheter och förhandlingar

med -vederbörande organisationer.

Enligt uppgift skulle Washingtonkonventionen angående arbetstidens

begränsning före utgången av sistlidne januari månad föreläggas

riksrådet, varefter densamma skulle framläggas för riksdagen.

England. Ett förslag till lag om arbetstidens reglering framlades

i augusti 1919 för parlamentet, men har med hänsyn till det motstånd,

Den tid, inom vilken konventionsförslaget skall underställas riksdagen, räknas för Finland

ej från Washingtonkonferensens avslutande utan från tiden för Finlands upptagande i Nationernas

förbund.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

det å vissa håll mötte, dess behandling ej fullföljts från regeringens

sida. Enligt uppgift är ett nytt lagförslag i ämnet under utarbetande,

och lär regeringen ha för avsikt att förelägga parlamentet detsamma

under innevarande parlamentssession. Enligt senaste underrättelser lär

emellertid Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning

icke kunna ratificeras samtidigt med övriga konventioner, antagna å

Washingtonkonferensen, enär hela frågan om arbetstidsregleringen fortfarande

är under övervägande i National Industrial Conference, där den

behandlas * av en utav arbetsgivare och arbetare sammansatt kommitté.

Frankrike. Lagen av den 23 april 1919 införde principiellt 8 timmars

arbetsdag inom industri och handel, dessa begrepp tagna i vidsträckt

bemärkelse. Arbetstidens begränsning är fakultativt bestämd till 8

timmar om dagen, 48 timmar i veckan eller annat mot sistnämnda

arbetstid svarande timantal, beräknat för annan tidsperiod än vecka.

Lagens tillämpning är gjord beroende av att närmare reglering, anpassad

efter förhållandena inom olika fackligt och eventuellt även lokalt bestämda

verksamhetsområden, kommer till stånd genom administrativa författningar.

Dessa författningar, som skola innehålla bestämmelser i vissa

i lagen angivna avseenden rörande arbetstidsregleringen, utarbetas under

ledning av arbetsministeriet och under samverkan med vederbörande

arbetsgivar- och arbetarorganisationer — helst böra de grundas på överenskommelser

mellan organisationerna. Till september månad år 1920

hade utfärdats tretton dylika författningar, som ansågos omfatta ungefär

en tredjedel av de arbetare, vilka lagen gäller. Då den franska lagstiftningen

erbjuder särskilt intresse med hänsyn till sin konstruktion

och därtill att den uppgives förverkliga Washingtonkonventionen angående

arbetstidens begränsning, har till betänkandet fogats en översättning

av en av de mest betydelsefulla av ifrågavarande författningar, nämligen

den som rör metallurgi och metallarbete, se bil. 7.

Frankrike har den 24 januari 1921 med Belgien avslutit sex konventioner,

fullständigt motsvarande de å Washingtonkonferensen antagna

konventionsförslagen — däribland förslaget angående arbetstidens begränsning.

De sålunda åstadkomna formliga konventionerna skulle sedermera

underställas parlamentet för godkännande.

Österrike. Lagen av den 19 december 1918 om införande av 8

timmars arbetsdag i fabriksmässigt bedrivna yrkesföretag har avlösts

genom en lag av den 17 december 1919 angående 8 timmars arbetsdag.

Denna lag, som omfattar samtliga under Gewerbeordnungs tillämpning

3634. Arbetstidslagens revision. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

fallande företag m. m., medgiver en arbetstid av högst 8 timmar under

loppet av 24 timmar samt begränsar därjämte arbetstiden för kvinnor och

minderåriga till högst 44 timmar i veckan. Genom kollektivavtal kan

arbetstidsbegränsningen per dag inskränkas till en begränsning av 48

respektive 44 timmar per vecka, övertidsarbete, som alltid synes erfordra

tillstånd eller anmälan, medgives med högst 2 timmar under högst 30 dagar

eller ifråga om säsongindustrier under 60 dagar av året. Förberedelseoch

avslutningsarbeten, som utföras av personer över 16 år, inbegripas

ej under arbetstidsregleringen men skola betalas såsom övertidsarbete.

Efter hörande av vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer

samt ett av representanter för arbetsgivare och arbetare sammansatt

råd kan socialministeriet medgiva undantag för bestämda grupper av

företag, och bör därvid särskild hänsyn tagas till detaljhandeln och

yrkena på rena landsbygden.

Med tillämpning av nämnda bemyndigande har socialministeriet

genom en verkställighetsanvisning av. den 28 juli -1920 för en mångfald

av verksamhetsområden medgivit ofta nog långtgående undantag. Bland

annat ha sålunda port-, natt- och brandvakter helt undantagits från

arbetstidsbegränsningen men med rätt till övertidsersättning för arbete

utöver 8 timmar per dygn. I kontinuerlig drift medgives en arbetstid

av 168 timmar under tre veckor. En arbetstid av 12 timmar per dygn

kan få uttagas i tegel- och de keramiska industriernas bränneriavdelningar

med kontinuerlig drift samt i råsockerindustrien under kampagnen.

För vissa avdelningar inom sprit-, prässjäst- och maltfabriker samt ölbryggerier

begränsas arbetstiden till 96 timmar per två veckor. Inom

torvindustrien medgives en arbetstid av 288 timmar under sex veckor.

Beträffande byggnadsyrkena medgives ett flertal avvikelser, såsom 2

timmars övertid under 180 dagar av året, förlängning genom överenskommelse

av veckoarbetstiden per vecka till 58 timmar under byggnadssäsongen

samt återtagande av arbetstid, som gått förlorad till följd av

otjänlig väderlek eller högtider. Betydande eftergifter beviljas även

bland annat restauranger (10 timmars arbetsdag, 60 timmars arbetsvecka

samt 10 timmars övertidsarbete per vecka), handel, rak- och frisersalonger,

yrkesföretag på rena landsbygden samt företag för offentliga

nöjen och förevisningar.

Genom en författning av den 9 november 1920 ha eftergifter beviljats

kalkbruk, stenbrott, cementfabriker, handelsträdgårdar samt kreditinstitut

och bankföretag.

Regeringen har den 27 januari 1921 förelagt nationalrådet bland

annat Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning för

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

beslut om ratificering. Någon förändring av lagstiftningen med hänsyn

till nämnda åtgärd lär icke anses behövlig — genom eventuell ratificering

inskränkes automatiskt socialministeriets befogenhet att medgiva undantag.

Nederländerna. Lagen den 1 november 1919 angående reglering

av arbetstiden och förhindrande i vissa fall av arbete i farliga yrken

innehåller mycket utförliga bestämmelser rörande bland annat arbetstidens

begränsning inom olika verksamhetsområden. I regel får arbetstiden

uppgå till i fabriker och verkstäder 8 timmar per dag och 45

timmar per vecka, vid utearbete 10 respektive 55 timmar, i butiker 10

respektive 55 timmar, å kontor 8 respektive 45 timmar, å apotek 10

respektive 55 timmar, i vårdanstalter 10 respektive 55 timmar samt i

värdshus och hotell 10 timmar per dag. Lagen giver vittgående möjligheter

till undantag. Beträffande arbete i fabriker eller verkstäder

kan sålunda genom administrativa författningar medgivas bland annat

för personer, som utföra förberedelse- eller avslutningsarbete, en arbetstid

av 10 timmar per dag och 57 (för kvinnor 51) timmar per vecka, för

personer, som ej utföra annat arbete än bevakningstjänst, 10 respektive

60 timmar samt, utan begränsning till viss sysselsättning, under viss

angiven tid, ej överskridande fyra år från lagens ikraftträdande, förlängning

av arbetstiden med högst 2 timmar om dagen och 10 timmar

i veckan. Utan begränsning till viss period bemyndigas arbetsinspektionens

distriktschefer att vid behov av övertidsarbete medgiva förlängning

av arbetstiden för ung person eller kvinna till högst 10 timmar per dag

och 55 timmar per vecka samt för man till högst 11 respektive 62 timmar.

Enligt meddelande från vederbörande myndigheter hade den nederländska

regeringen vid mitten av nästlidne februari månad ä,nnu ej

fattat definitiv ståndpunkt till frågan om ratifikation av Washingtonkonventionen

angående arbetstidens begränsning.

Belgien. Ett förslag till lag om införande av 8 timmars arbetsdag

och 48 timmars arbetsvecka är sedan sommaren 1920 under behandling

i parlamentet, men ha meningsskiljaktigheter mellan representantkammaren

och senaten hittills förhindrat dess antagande. Såsom förut

omnämnts, har mellan Belgien och Frankrike avslutits formliga konventioner

om godtagande av bland annat Washingtonkonventionen angående

arbetstidens begränsning. Proposition om godkännande av dessa konventioner

har sedermera avlatits till representantkammaren.

Schweiz. Genom lagen den 27 juni 1919 angående arbetstiden i

fabriker begränsas arbetstiden inom industrien i regel endast till 48 tim
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

mar per vecka, men är lagen för övrigt på det hela taget ganska sträng.

Lagen den 6 mars 1920 angående arbetstiden vid drift av järnvägar

samt andra transport- och kommunikationsföretag föreskriver en begränsning

av arbetstiden till i genomsnitt 8 timmar per dag under eu period

av 14 dagar men medgiver för arbete, som väsentligen består i skyldighet

att vara tillstädes, en genomsnittlig arbetstid av 9 timmar.

I ett budskap till förbundsförsamlingen har förbundsrådet den 10

december 1920 efter en utförlig jämförelse mellan den schweiziska lagstiftningen

och Washingtonkonventionen angående-arbetstidens begränsning,

vilken jämförelse utvisar ett antal skiljaktigheter, som enligt förbundsrådets

mening ej skulle kunna utan avsevärda olägenheter undanröjas,

hemställt, att konventionen icke måtte ratificeras av Schweiz.

Italien. För deputeradekammaren framlades den 5 februari 1920

ett förslag till lag om 8 timmars arbetsdag, som beträffande alla slag

av avlönat arbete, med undantag av husligt arbete, begränsar tiden för

det effektiva arbetet till 8 timmar av dygnet och 48 timmar i veckan.

Ett lagförslag om ratificering av bland annat Washingtonkonventionen

angående arbetstidens begränsning lär ha förelagts parlamentet redan

under sommaren 1920 men ej ännu slutbehandlats.

Spanien. Enligt ett kungl. dekret av den 3 april 1919 skall för

alla arbetsgrenar den lagliga arbetstiden utgöra högst 8 timmar av

dagen eller 48 timmar i veckan. Ett nytt dylikt dekret av den 15

januari 1920 utvecklar arbetstid sregleringen närmare, medgiver en del

avvikelser samt bemyndigar institutet för sociala reformer att bevilja

undantag m. m. Med stöd härav har nämnda institut genom en samma

dag utfärdad författning medgivit ett stort antal, i åtskilliga fall långtgående

avvikelser. Regeringen uppgavs för kort tid sedan ha för avsikt

att förelägga parlamentet ett lagförslag angående ratifikation av

bland annat Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning.

Portugal. Ett dekret av den 7 maj 1919 begränsar arbetstiden

inom industri och handel in. m. till 8 timmar om dagen och 48 timmar

i veckan samt för kontorsarbete till 7 timmar om dagen.

Tjecko-Slovakien. Genom lag av den 19 december 1918 begränsades

arbetstiden inom industri, skogs- och åkerbruk m. m. till 8 timmar

av dygnet eller 48 timmar i veckan. Avsevärda undantag medgivas,

exempelvis beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten, för vilka

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

ingen tidsbegränsning finnes. Ett lagförslag angående ratifikation av

bland annat Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning

bär bifallits av parlamentet.

Polen. För industri, transportföretag och handel har genom ett

dekret av den 23 november 1918 fastställts en längsta arbetstid av 8

timmar om dagen och i regel 46 timmar i veckan. Någon begränsning

av övertiden finnes ej angiven i lagen, men skola avtal rörande övertidsarbete

insändas till arbetsinspektionen för godkännande.

Amerikas Förenta Stater. Unionen och flertalet av staterna ha infört

8 timmars arbetsdag för arbeten, som bedrivas av dem eller för deras räkning.

Vidare gäller dylik arbetstidsreglering för en del olika slag av enskild

verksamhet i skilda stater, varjämte ett antal stater påbjudit 8 timmars

arbetsdag i de fall, där annan arbetstid ej är avtalad. Unionen tillhör

ej nationernas förbund, varför någon fråga om ratifikation av Washingtonkonventionen

angående arbetstidens begränsning ej föreligger.

Allmän motivering.

Vid all lagstiftning på arbetarskyddets område påvilar det lagstiftaren

såsom en av hans främsta och tillika svåraste uppgifter att,

med tillbörligt beaktande å ena sidan av skyddssyftet och å den andra

av näringarnas anspråk på oförkränkt självbestämmanderätt, riktigt avväga

omfattningen och graden av statens ingripande. Den förra synpunkten

hävdas, åtminstone när det gäller några avsevärdare förmåner,

med kraft av arbetarna, och för den senare kämpa arbetsgivarna. För

lagstiftaren gäller det då att, utan alltför mycket hänsynstagande till

parternas givetvis ensidiga krav, söka i stort sett trygga skyddssyftets

förverkligande utan att alltför ängsligt sträva efter dess fullständiga genomförande.

Näringslivet företer nämligen en sådan mångfald skiftande

arbetsförhållanden, att en skyddsbestämmelse, som kanske för stora verksamhetsområden

måste anses behövlig och där ej medför avsevärd

olägenhet, med hänsyn till särskilda omständigheter för vissa speciella

områden måste betecknas såsom icke blott onödig utan även ägnad att

medföra oskäliga svårigheter.

Såsom bekant tillkom arbetstidslagen under stark forcering och

jämväl eljest under förhållanden, som i avsevärd mån försvårade ett tillbörligt

beaktande av här ovan angivna regel. Redan i sitt utlåtande över

arbetstidskommitténs förslag till nämnda lag, betonade även styrelsen,

som i huvudsak livligt tillstyrkte förslaget, nödvändigheten av en viss

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

försiktighet vid genomförandet av lagstadgad arbetstidsbegränsning. I

sitt förut berörda yttrande till andra lagutskottet vid nästföregående års

riksdag framhöll styrelsen möjligheten av att lagen skulle kunna genom

en del förändringar bättre anpassas efter det praktiska livets krav, utan

att dess effektivitet därigenom behövde avsevärt förringas. Den erfarenhet

man numera, synnerligast genom arbetsrådets och styrelsens tidigare

omtalade befattning med lagens genomförande, vunnit rörande tillämpningen

av dess skilda bestämmelser torde också enligt styrelsens förmenande

tyda på önskvärdheten av vissa modifikationer av lagen i den

riktning, som angivits av riksdagen i dess förut omförmälda skrivelse

med begäran om lagens revision.

En fråga, vartill man emellertid måste taga ståndpunkt, innan man

griper sig an med den begärda revisionen av arbetstidslagen, är den, vilken

hänsyn vid revisionsarbetet böl- tagas till det tidigare berörda å internationella

arbetskonferensen i Washington år 1919 antagna förslaget till

konvention angående arbetstidens begränsning. Svaret på denna fråga

är givetvis väsentligen beroende på Sveriges hållning i avseende å ratificeringen

av nämnda konvention, och har styrelsen med hänsyn härtill

icke ansett sig kunna undgå att i detta sammanhang söka klargöra,

huruvida ett biträdande av konventionen för vår del kan anses önskvärt.

Riksdagen förutsätter också, såsom tidigare omnämnts, i sin anhållan

om lagens revision, att densamma skall företagas i samband med prövning

av frågan om Sveriges anslutning till nämnda konvention.

Till en början tillåter sig då styrelsen att ifråga om gällandebestämmelser

rörande internationella överenskommelser av här ifrågavarande

slag hänvisa till den redogörelse därför, som finnes intagen i

förut omförmälda framställning av Sveriges delegation för det internationella

socialpolitiska samarbetet. Av dessa bestämmelser framgår bl. a.,

att de lagstiftande myndigheterna i de stater, som tillhöra den internationella

arbetsorganisationen, vartill även vårt land såsom medlem av

nationernas förbund är att räkna, ha full frihet att ställa sig avvisande

gent emot konventionsförslag, vilka antagits å organisationens konferenser.

Ratificerar emellertid en stat en dylik konvention, blir dun förpliktad

att genomföra dess bestämmelser och kan, om den brister häri, utsätta

sig för erinringar från arbetsgivar- eller arbetarorganisationer eller

klagomål från andra staters sida, vilka åter kunna leda till vissa straffåtgärder.

Ehuru det sålunda onekligen för de särskilda staternas vidkommande

vid första påseendet kan framstå som det försiktigaste och

klokaste att icke binda sig genom några överenskommelser av här ifrågavarande

slag, må framhållas, att de stater, som tillhöra den interna
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

tionella arbetsorganisationen, otvivelaktigt måste anses ha en stark

moralisk förpliktelse att söka såvitt möjligt förverkliga de beslut, som

i behörig ordning fattats av organisationens representation, d. v. s.

konferensen. Särskilt torde detta få anses gälla ifråga om beslut, som

biträtts av vederbörande stats konferensombud. Härtill kommer såsom ett

reellt skäl önskvärdheten att främja de sociala reformerna och att göra

detta på sätt, som tryggar mot konkurrens från stater med mindre

framskriden social utveckling, d. v. s. genom internationellt samarbete.

För Sverige, som redan infört lagstadgad 8-timmars arbetsdag, måste

sistberörda skäl obestridligen tillmätas en avsevärd nationalekonomisk

betydelse.

Enligt styrelsens förmenande torde alltså ifrågavarande konvention

böra biträdas av Sverige, för såvitt ej starka skäl tala däremot.

Styrelsen övergår nu till att ‘söka utreda, huru eu sådan åtgärd skulle

komma att te sig med hänsyn till vår lagstiftning.

En jämförelse mellan vår gällande lag om arbetstidens begränsning

och konventionen giver genast vid handen, att dessa båda författningar,

ehuru i huvudsak syftande till samma mål, äro lagda efter väsentligen

olika linjer. Vad först angår tillämpningsområdet har åt lagen, i nära

överensstämmelse med lagen om arbetarskydd, givits en principiellt nästan

obegränsad omfattning, varifrån göras undantag för vissa speciella

verksamhetsområden, under det konventionen angiver sig äga tillämpning

på ett antal uppräknade olika slag av verksamhet, motsvarande ungefär

enligt svenska begrepp industri och hantverk, byggnadsverksamhet av

alla slag samt transportverksamhet. Huruvida lagen eller konventionen

i själva verket är den mest omfattande, låter sig icke med bestämdhet

avgöra utan ingående undersökningar. Framhållas må dock, att bl. a.

verksamheten vid sjuk-, fattigvårds- och dylika anstalter, i hotell, restauranger

och kaféer samt inom handelsyrket i väsentlig mån äro inbegripna

under lagen men falla alldeles utom konventionen. Å andra sidan

känner ej konventionen till några undantag för de minsta företagen å

landsbygden och i småsamhällena, för arbete, som bedrives av staten,

eller för arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, upplåten för

allmän trafik.

En annan framträdande och principiell olikhet mellan lagen och

konventionen föreligger i avseende å sättet för medgivande av avvikelser.

Bortsett från visst skiftarbete och övertidsarbete i mer vanliga fall,

gör lagen avvikelser i varje särskilt fall beroende av prövning och eftergift

av vederbörande myndighet — i regel arbetsrådet — efter resp.

parters och organisationers hörande. Konventionen åter bestämmer, att

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

avvikelser, med undantag för vissa fall av skiftarbete samt nödfallsvis

påkallat övertidsarbete, skola allmängiltigt regleras genom författningar,

gällande för vissa verksamhetsområden. För den relativt lindriga men

av erfarenheten här i landet att döma i talrika fall påkallade avvikelse,

som består i arbetstidens begränsning för längre tid än dygn och vecka,

förutsätter konventionen föregående överenskommelser mellan vederbörande

arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Beträffande övriga avvikelser,

avseende förberedelse- och avslutningsarbeten, väsentligen intermittent

arbete samt tillfälliga undantag vid anhopning av arbete, föreskriver

konventionen allenast, att arbetsgivar- och arbetarorganisationerna

skola höras, innan resp. författningar utfärdas. Gäller det att avgöra,

huruvida lagen eller konventionen ställer sig förmånligare i avseende å

möjligheten till avvikelser, synes man blott kunna säga, att lagen erbjuder

flera fall, där avvikelser kunna ifrågakomma, under det konventionen,

med hänsyn tagen till de åsyftade kompletterande författningarna, bereder

bättre tillfälle till direkt tillgängliga och i avseende å övertidsarbete

längre gående avvikelser.

Av det anförda torde framgå, att en mer fullständig tillämpning

av konventionen på våra förhållanden skulle medföra en grundväsende

omläggning av den svenska arbetstidslagstiftningen. En sådan om- ,

läggning skulle icke blott förorsaka en del måhända endast föga motiverade

uteslutningar från den lagstadgade arbetstidsregleringen utan även medföra

mycket omfattande rubbningar av de nuvarande driftförhållandena.

Vidare skulle sambandet med den grundläggande författningen på arbetarskyddets

område, lagen om arbetarskydd, komma att sprängas, varjämte

myndigheternas genom mycket och omsorgsfullt arbete utbildade praxis

på arbetstidsregleringens område skulle gå förlorad.

Med hänsyn till vad nu anförts och till att förevarande revision

enligt riksdagens beslut och det styrelsen meddelade uppdraget ej skulle

få rubba lagens grunder, har styrelsen icke ansett sig kunna ifrågasätta

någon genomgripande tillämpning av konventionen. Övertygad som

styrelsen varit om önskvärdheten lör Sverige att kunna ratificera konventionen,

har då styrelsen tidigare under revisionsarbetet försökt att i

arbetstidslagen vidtaga endast de förändringar, som erfordras, för att lagen

åtminstone i det väsentliga skulle motsvara konventionen. Efter ett flertal

försök i nli berörda syfte har styrelsen emellertid kommit till den uppfattningen,

att en dylik omarbetning av lagen icke låter sig göra med

behörigt beaktande av det givna revisionsuppdraget. Här åsyftade förändringar,

som särskilt skulle drabba en de! undantag i lagens 1 § samt

bestämmelserna om eftergifter i 5 § 1 och 3 inom., komme nämligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

att direkt strida mot det med revisionen avsedda ändamålet att få till

stånd lindringar i förevarande lagstiftning. I vissa avseenden ännu omöjligare

skulle det bliva att med något hänsynstagande till konventionen

i lagen genomföra förändringar i direkt syfte att åvägabringa lindringar.

En omständighet, som i förevarande avseende jämväl måste beaktas,

är den, att ett biträdande av konventionen medför bundenhet vid densamma

under minst 11 år. Då nu vår lag uttryckligen betecknats

såsom en försökslagstiftning och dess giltighet i enlighet därmed satts

att utlöpa med 1923 års utgång, måste det onekligen möta betänkligheter

att, redan innan halva försökstiden tilländagått, övergå till en i väsentlig

mån ny lagstiftning i ämnet och binda sig därvid för en så lång tidrymd

som nyss nämnts.

Anmärkas kan möjligen, att lagstiftningen i vissa andra länder

tyder på, att konventionens bestämmelser icke skulle behöva tillämpas

med någon ängslig bokstavslydnad. För ett land, vilket håller på ''ett

samvetsgrant uppfyllande av sina internationella förpliktelser och en

effektiv tillämpning av sin lagstiftning, lär det emellertid icke kunna

ifrågakomma att följa dylika föredömen.

För styrelsen står det sålunda tyvärr klart, att Sverige icke för

närvarande lämpligen kan ansluta sig till Washingtonkonventionen om

arbetstidens begränsning.

Såsom tidigare berörts, bär frågan om Sveriges anslutning till

nämnda konvention varit hänskjuten till Sveriges delegation för det

internationella socialpolitiska samarbetet, och har flertalet av delegationens

ledamöter förklarat sig biträda styrelsens nyss angivna mening.

Protokollsutdrag rörande delegationens överläggning i frågan är bifogat

detta betänkande (bil. 5).

Utgående från att merberörda Washingtonkonvention icke kan

ratificeras, synes det icke finnas några bärande skäl för att vid nu

förevarande revision av arbetstidslagen söka genom eljest opåkallade

förändringar av lagen uppnå större eller mindre överensstämmelse med

konventionen — annorlunda ställer sig givetvis saken i sådana fall, där

ändring ändock funnits erforderlig. 1 betraktande därjämte av den

korta tids erfarenhet, som hittills vunnits om lagens tillämpning, samt

önskvärdheten av att icke rubba den nu utbildade praxis i avseende å lagens

tillämpning, har styrelsen trott sig böra i största möjliga mån lämna

lagen oförändrad. De föreslagna tilläggen och ändringarna begränsa

sig sålunda i huvudsak till sådana, som synts påkallade med hänsyn

till den begärda revisionen eller ansetts nödvändiga för att avhjälpa

vissa vid lagens tillämpning framträdda mer betydelsefulla brister.

3 *5 3 4. Arbetstidslagens revision. ^

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Speciell motivering.

l §.

Den nu gällande lagens tillämpning, som principiellt taget icke

är begränsad till vissa verksamhetsområden utan har en väsentligen allmängiltig

omfattning, inskränkes genom bestämmelser i de första styckena

av denna paragraf med hänsyn till dels företagens arbetarantal och dels

deras geografiska belägenhet. Genom dessa bestämmelser avskiljas nämligen

från lagens tillämpning sådana rörelser med i regel högst fyra

arbetare, som bedrivas på landet eller i stad, köping eller municipalsamhälle

med högst 1,500 mantalsskrivna invånare, ävensom sådana

särskilda arbetsföretag, d. v. s. där verksamheten icke är att hänföra

till rörelse, vari i regel användas högst fyra arbetare, oavsett var desamma

bedrivas. Ifrågavarande inskränkande bestämmelser tillkommo

under lagförslagets behandling vid 1919 års urtima riksdag, och anfördes

av andra särskilda utskottet till motivering för dem följande:

»Enligt utskottets mening kan det ej förnekas, att vissa skäl

tala för att från lagens tillämpning undantaga de minsta företagen.

Kravet på en lagstadgad reglering av arbetstiden har otvivelaktigt i

främsta rummet åsyftat den större, fabriksmässigt drivna industrien, och

tydligt är även, att en dylik reglering relativt lättast låter sig genomföra

inom nämnda verksamhet. I de små hantverks- och därmed jämförliga

företagen torde det i regel möta större svårigheter att kompensera

arbetstidens förkortning genom förbättringar i arbetets organisation

och tekniska hjälpmedel. Därtill kommer, att dessa företag mera sällan

arbeta på lager utan väsentligen hava sin verksamhet inriktad på att

tillhandagå allmänheten med reparations- och andra tillfälliga arbeten.

Härav följer, att arbetstillgången i många fall blir ojämn, vilket åter

medför, att det måste framstå såsom särskilt angeläget för arbetsgivaren

att få bedriva arbetet utan hinder av lagstadgad reglering. Med hänsyn

till arbetets intermittenta karaktär lär en dylik frihet ej heller

kunna anses oskälig gent emot arbetaren.

Å andra sidan synes det utskottet finnas anledning att beträffande

rörelse begränsa undantaget till att gälla allenast landsbygden och därmed

i avseende å arbetsförhållandena någorlunda jämförliga samhällen,

— i fråga om de små särskilda arbetsföretagen, där det vanligen är en

icke yrkesman, som anställer några arbetare för ett tillfälligt arbetes

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

utförande, har en motsvarande begränsning icke synts lämplig. Å landsbygden

är i regel jordbruksnäringen den förhärskande, och de små

hantverks- och andra till nämnda näring icke hänförliga rörelser, som

där förekomma, hava väsentligen till ändamål att på ett eller annat sätt

betjäna jordbruket och måste i mycket anpassa sig efter dettas driftförhållanden.

Då nu jordbruket enligt lagförslaget är undantaget från

den lagstadgade arbetstidsbegränsningen, torde ett undantagande jämväl

av dessa småföretag å landsbygden få anses särskilt befogat. Vad däremot

angår de större samhällena, ställer sig saken annorlunda. I dessa

samhällen föreligger ej något dylikt särskilt skäl för undantag. Där

bestämmes vidare den allmänna arbetstiden av de dominerande större

företagen, och någon avvikande, längre arbetstid för de mindre företagen

skulle med hänsyn till arbetarnas gemenskap i organisation och

konkurrensen om- arbetskraften knappast kunna upprätthållas.»

Ehuru här berörda inskränkande bestämmelser beträffande arbetarantalet

från principiell synpunkt måste betecknas såsom mindre tilltalande,

kan styrelsen icke förneka, att de skäl, som av utskottet anförts

för ändringen, i praktiken måste tillerkännas giltighet. Utöver de sålunda

anförda skälen skulle även, såsom från yrkesinspektörshåll påpekats,

kunna anföras ytterligare motiv för småföretagens undantagande.

Dessa företag skötas till stor del av företagaren själv med biträde av

hustru och barn, vilkas arbetstid ej regleras av arbetstidslagen. Användes

i sådant fall ett eller annat till familjen icke hörande biträde,

bibehåller företaget likväl ofta i viss mån karaktären av ett hem, och

det kan icke gärna förväntas, att lagens bestämmelser med hänsyn till

de utom familjen stående biträdena skola komma till någon noggrannare

tillämpning. I de små företagen äro arbetarna i många fall, synnerligast

vid ackordsarbete, vana att få ganska självständigt bestämma sina arbetstider

— äro de borta den ena dagen, taga de skadan igen genom förlängt

arbete den andra. För en del av de allra minsta företagen, såsom

små matserveringar, kaféer, bagerier, åkerier m. fl., ställer sig även lagens

genomförande mycket ekonomiskt betungande. Erinras må också därom,

att en effektiv kontroll över lagens efterlevnad inom dessa företag knappast

låter sig praktiskt genomföra.

Ser man till, huru arbetstidsförhållandena faktiskt gestalta sig

inom småföretagen, vitsordas från olika håll, bland annat från yrkesinspektionen,

att arbetstidslagen i stor utsträckning åsidosättes inom

dylika företag i städer, köpingar och municipalsamhällen med över

1,500 invånare. En allmänt utbredd uppfattning lär också vara, att

alla företag med färre än fem'' arbetare, oavsett var de bedrivas, äro

fritagna från lagens tillämpning.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Om än den förevarande geografiska uppdelningen sålunda icke

vunnit åsyftad tillämpning, har den likväl i åtskilliga fall medfört förargelseväckande

förhållanden. Om exempelvis en smed bedriver sin

rörelse inom gränsen för ett samhälle med över 1,500 invånare men å

plats, som fullständigt har karaktären av landsbygd — en del städers

jurisdiktion sträcker sig ju ganska långt utom stadsplaneområdet —

måste det förefalla honom som en obegriplig och upprörande orättvisa,

att han men ej hans värsta konkurrent, som har sin smedja strax

utanför gränsen, skall vara kringskuren i sin verksamhet av arbetstidslagen.

Klagomål över dylika förhållanden ha framställts, men har det

från myndigheternas sida givetvis ej kunnat göras något för att komma

den klagande till hjälp. Särdeles egendomlig måste ifrågavarande bestämmelse

te sig för småföretagen i samhällen, vilkas folkmängd så att

säga pendlar på själva gränstalet 1,500 — det ena året skola de vara

underkastade lagstadgad arbetstidsbegränsning, det andra icke.

Såsom ovan redan angivits, gäller här omhandlade geografiska

uppdelning icke ifråga om sådana arbetsföretag, där verksamheten ej

är att hänföra till rörelse, utan äro dessa, när arbetarantalet i regel

understiger fem, undantagna från lagens tillämpning, var de än bedrivas.

Vid övervägande vilka förändringar av lagen lämpligen skulle

kunna ifrågakomma för att tillgodose riksdagens syfte med den begärda

revisionen, har styrelsen icke kunnat undgå att uppmärksamma härovan

berörda geografiska uppdelning av de små rörelserna med i regel färre

än fem arbetare. Ett borttagande av denna uppdelning, så att alla

dylika rörelser, oberoende av platsen för rörelsens utövande, skulle fritagas

från den lagstadgade arbetstid sregleringen, synes nämligen icke

blott vara ägnat att medföra viss lindring av sådan art, som riksdagen

torde åsyftat, utan även vara väl motiverat med hänsyn till förut anförda

omständigheter. Någon större omgestaltning av de faktiskt bestående

arbetstidsförhållandena skulle förändringen för övrigt med hänsyn

till lagens förut berörda bristande efterlevnad sannolikt icke komma

att medföra.

I enlighet med vad sålunda anförts har åt huvudbestämmelsen

rörande lagens tillämpningsområde givits eu förändrad avfattning, som

i avseende å såväl rörelse som särskilt arbetsföretag, utan hänsyn till

platsen för dess bedrivande, begränsar lagens tillämpning till verksamhet,

vari i regel användas flera än fyra arbetare.

0-

I 1 § f), motsvarande nuvarande 1 § g), har den förändring föreslagits,

att orden »kolning därunder inbegripen» utbytts mot »samt kol
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

ning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra till skogsarbete». Genom

denna förändring skulle från lagens tillämpning undantagas icke blott

såsom nu sådan kolning i mila, som kan räknas till skogsarbete, utan

all dylik kolning, var den än bedrives, sålunda även så kallad platskolning,

såsom vid ett sågverk eller en järnvägsstation. Anledningen

till denna förändring är den, att arbetet vid milkolning ställer sig

ungefär enahanda vid platskolning som vid skogskolning — möjligen

är arbetet vid det förra slaget av kolning till och med mer oregelbundet

till följd därav, att milan vid platskolning ofta är mer utsatt för blåst,

än när den ligger inne i skogen. Med hänsyn till att arbetet vid platskolning

delvis består i vakthållning och är av oregelbunden beskaffenhet,

har även arbetsrådet beträffande de därtill använda arbetarna dels beviljat

förlängd arbetstid, dels medgivit arbetstidens begränsning allenast

genomsnittligt för längre tidrymd och dels slutligen förklarat visst arbete,

såsom varande av den mycket oregelbundna natur, som avses i 1 § c),

falla utom lagens tillämpning. För ifrågavarande undantag, som givetvis

endast skulle omfatta de med det egentliga kolningsarbetet sysselsatta

arbetarna och ej dem, som blott forsla fram virke till milorna,

torde för övrigt även tala det avlöningssätt, med viss ersättning per

utvunnen stig kol, som vanligen lär tillämpas.

Med lagens 1 § har i övrigt endast företagits den förändring,

att undantagen under e) och k), avseende arbete, som är att hänföra

till hälso- eller sjukvård, respektive visst arbete i hotell-, restaurangeller

kaférörelse, blivit uteslutna. Dessa undantag äro ersatta med en

ny paragraf, 5, och får styrelsen beträffande skälen till denna förändring

hänvisa till motiveringen för sistberörda lagrum.

Såsom berörande lagens tillämplighet har styrelsen ansett sig höra

i detta sammanhang något ingå på frågan, huru man skall förhålla sig

med den i lagen stadgade arbetstidsregleringen i sådana fall, där en

arbetsgivare använder en arbetare såväl till arbete, som faller under

lagen som till arbete, vilket faller utom densamma.

Ärenden, berörande nu nämnda fråga, kommo rätt snart, efter

det arbetsrådet trätt i verksamhet, under dess prövning. Rådet fann

det stridande mot lagens syfte, att en arbetsgivare skulle kunna obegränsat

utöka arbetstiden för en av lagen skyddad arbetare genom att

giva honom arbete, varå lagen icke äger tillämpning. Vilken obetydlig

sysselsättning som helst, fallande under lagen, borde emellertid givetvis

icke bereda arbetaren dylikt skydd, utan intog arbetsrådet den stånd
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

punkten, att därför skulle erfordras, att arbetaren huvudsakligen användes

till arbete, som var inbegripet under lagen. Beträffande sådan arbetare

skall alltså enligt arbetsrådets praxis lagens arbetstidsreglering omfatta

allt arbetarens användande till arbete för arbetsgivarens räkning —

sålunda även arbete, som faller utom lagen. Avser åter arbetarens

användande huvudsakligen arbete, som ej är underkastat lagen, skall

allt hans arbete för arbetsgivarens räkning vara fritaget från lagens

tillämpning. Närmare upplysningar om arbetsrådets praxis i förevarande

avseende meddelas i bilaga 1, 1 § under rubriken »Huvudsaklighetsprincipen».

Då det, om nu berörda praxis skulle upprätthållas och allmänt

tillämpas, onekligen vore önskvärt att få densamma sanktionerad genom

ett uttryckligt lagstadgande, gjorde socialstyrelsen tidigare under arbetet

med lagens revision försök att få till stånd en bestämmelse, som skulle

giva uttryck åt denna praxis och möjliggöra dess direkta tillämpning. Styrelsen

kunde emellertid icke undgå finna, att tillämpningen av en sådan

bestämmelse skulle leda till absurda konsekvenser. Hade exempelvis

en arbetsgivare under en dag använt en arbetare dels till arbete i sin

fabrik under 5 timmar och dels till arbete i jordbruket under 4 timmar

och sålunda åsidosatt den lagstadgade arbetstidsregleringen, skulle han

kunna reparera sin förseelse genom att hålla arbetaren till jordbruksarbete

under ytterligare ett par timmar — detta blev nämligen då arbetarens

huvudsakliga sysselsättning och arbetarens hela användande

kom att falla utom lagen. Enahanda skulle förhållandet bliva med hänsyn

till arbetstidsbegränsningen per vecka.

Nu berörda konsekvens tyder enligt styrelsens mening på, att här

avhandlade praxis icke vilar på hållbar grund.

Ifrågasatt har även varit att beträffande sådant användande till

blandat arbete, varom här är fråga, låta tillämpligheten av lagens arbetstidsreglering

bero på, huruvida arbetaren under viss tid, exempelvis två

timmar, av dygnet använts till arbete, varå lagen äger tillämpning. En

sådan anordning skulle väl i allmänhet låta sig genomföra, men obestridligt

är, att den skulle förorsaka många olägenheter och med hänsyn

till bestämmelserna om övertidsarbete och andra i lagen förutsedda lindringar

leda till nära nog oöverkomliga svårigheter.

Såvitt styrelsen kan bedöma, torde det sålunda vara nödvändigt

att begränsa tillämpningen av lagens arbetstidsreglering till de verksamhetsområden,

som av bestämmelserna i lagens 1 § angivas vara

underkastade lagens tillämpning. Ett korrektiv mot missbruk av den

därav följande friheten att använda arbetare jämväl till arbeten, som icke

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

falla under lagen, har styrelsen emellertid sökt få till stånd genom stadgandena

i 10 §.

2 §•

Med hänsyn till att beteckningen »vaktmästare» å paragrafens sista

rad i många fall genom förbiseende av den inskränkning, som ligger i

de följande orden »eller annat underordnat kontorsbiträde», fattats såsom

åsyftande alla kategorier av vaktmästare och ej blott de å kontor anställda,

har styrelsen ansett sig böra utbyta nämnda beteckning mot

ordet »kontorsvaktmästare».

4 §‘

Senare delen av paragrafens förra stycke har ändrats i två avseenden.

Dels har nämligen den där medgivna arbetstiden för dag utsträckts

från 8 Va till 9 timmar, och dels har inskränkningen för den

ifrågavarande eftergiften till att gälla allenast veckans fem första söckendagar

borttagits.

Förstberörda förändring, eller arbetstidens utsträckning till 9 timmar,

har närmast föranletts av åtskilliga framställningar till arbetsrådet om

rätt att få förlänga arbetstiden under måndag — fredag för att, med

bibehållen arbetstid av 48 timmar i veckan, kunna nedsätta arbetstiden

å lördag under 5 Va timmar eller då helt inställa arbetet. Jämväl från

yrkesinspektörernas sida har framhållits, att en dylik omläggning av

arbetstiden under vissa förhållanden visat sig önskvärd. Såsom exempel

på förhållanden, vilka åberopats till stöd för här ifrågavarande framställningar,

må anföras:

Arbetarna bruka på lördagen resa in till en närbelägen stad för

att göra uppköp och måste på grund av kommunikationsförhållandena

avresa tämligen tidigt på förmiddagen. Största delen av arbetarna äro

bosatta på längre avstånd från arbetsstället och pläga vid veckans slut

besöka sina hem för att proviantera m. m. Personalen önskar under

sommarmånaderna få tillbringa lördagar och söndagar på landet. För

en kemisk tvättinrättning lönar det sig ej att elda upp och tillreda de

kemiska tvättmedlen för det korta lördagsarbetet. Tåglägenheterna medgiva

icke arbetarna, som i regel äro bosatta i en närbelägen stad, att

lämna arbetsstället, förrän 2 timmar efter arbetets slut, om arbetstiden

begränsas till 8 Va timmar.

Skulle möjlighet beredas näringsidkarna att med fullständigt inställande

av driften å lördagarna uppehålla 48 timmars arbetsvecka, måste

tydligtvis medgivande lämnas till en arbetstid av 9 timmar 36 minuter

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

å övriga socken dagar. En dylik utsträckning av arbetstiden skulle dock

enligt styrelsens mening innebära eu alltför långtgående avvikelse. Såsom

en lämplig medelväg har styrelsen ansett sig böra föreslå 9 timmar, till

stöd för vilken begränsning även kan anföras, att den motsvarar Washingtonkonventionens

stadgande uti ifrågavarande avseende.

Beträffande den andra förändringen i förevarande lagrum, eller

borttagandet av inskränkningen till de fem första söckendagarna, torde

kunna anmärkas, att denna förändring ej har mycket skäl för sig, då ju

den förkortade arbetstiden, där sådan förekommer, i regel infaller på

lördag. Styrelsen vill icke bestrida riktigheten av en sådan anmärkning

och åsyftar ingalunda någon förändring av den numera synnerligen

allmänt genomförda arbetstidsförkortningen å lördag. Inskränkningen

har emellertid i enstaka fall medfört vissa olägenheter ävensom

tolkningssvårigheter, och har det då, när bestämmelsen ifråga ändock

skulle omformuleras, synts lämpligt att undanröja anledningen därtill. I

Washingtonkonventionen förekommer ej heller någon dylik inskränkning.

Slutligen må framhållas, att här föreslagna förändring skulle vara ägnad

att i viss mån tillmötesgå förut berörda av herr Jeansson i motion vid

1920 års riksdag gjorda hemställan om medgivande att vid yrkesmässig

tillverkning för avsalu av mjukt bröd utsträcka arbetstiden å lördag

och dag före helgdag till högst 10 timmar — en hemställan som enligt

riksdagens beslut borde uppmärksammas vid lagens revision. 5

5 §•

Genom bestämmelserna under 1 § e) och k) i den nu gällande

arbetstidslagen ha från denna lags tillämpning undantagits dels arbete,

som är att hänföra till hälso- eller sjukvård, och dels sådant arbete i

hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens

direkta betjänande. Enligt arbetstidskommitténs motivering har med

den förra bestämmelsen åsyftats att från lagens tillämpning undantaga

den egentliga sjukvårdspersonalen, under det sjukvårdsanstalternas ekonomi-

och verkstadspersonal skulle vara underkastad lagen.

Vad först angår lagens tillämpning å sistnämnda kategorier av

befattningshavare, lär det ej kunna förnekas, att densamma mött betydande

svårigheter. Dessa befattningshavare torde i stor omfattning

förut i likhet med hembiträden ej haft någon närmare fixerad arbetstid,

utan lär denna, synnerligast som anstalternas oftast knappa tillgångar

ej medgivit hållande av mer än alldeles nödvändiga arbetskrafter, vanligen

ha utsträckts betydligt utöver de gränser, som i allmänhet varit

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

gällande för arbetare inom industrien och andra näringsgrenar. Den

inskränkning av ifrågavarande befattningshavares arbetstid, som lagens

tillämpning innebär, måste sålunda i många fall bliva synnerligen kraftig

och nödvändiggöra eu betydande ökning av personalen — en åtgärd,

som ej blott medför ökad avlöningskostnad utan även för sitt genomförande

i regel kräver ökade bostadsutrymmen. Särskilt för de mindre

anstalterna, med deras fåtaliga personal samt ofta sämre resurser och

större ojämnhet i beläggningen, måste lagens genomförande giva anledning

till allvarsamma bekymmer. För nära nog samtliga anstalter av

förevarande slag ha bostadsbristen och missförhållandena inom byggnadsverksamheten

hittills i väsentlig mån omöjliggjort anskaffandet av

erforderliga ökade bostadsutrymmen. Det stora flertalet sjukvårdsanstalter

har även sökt och av arbetsrådet beviljats anstånd med lagens tillämpning,

i regel till den 1 oktober 1921.

Vad här anförts beträffande sjukvårdsanstalterna äger i stort sett

tillämpning jämväl å det störa flertalet övriga anstalter med humanitärt

eller liknande ändamål. Såsom sannolikt i större mån än de egentliga

sjukvårdsanstalterna beroende av donationsmedel och enskild välgörenhet

lära de, med hänsyn till penningvärdets fall och därav försämrad ekonomi

samt den nu rådande depressionen, måhända t. o. m. ha ännu större

svårigheter än nyssnämnda anstalter att ordna sig för lagens tillämpning.

Enligt styrelsens mening torde härovan berörda svårigheter nödvändiggöra

en ändring av lagen. Enklast och mest tillfredsställande

för anstalterna skulle det antagligen vara, om man från lagens tillämpning

helt undantoge ej blott den egentliga sjukvårdspersonalen utan alla

arbetstagare vid ifrågavarande anstalter. Såsom förut berörts, lär emellertid

dessa arbetstagares arbetstid i allmänhet vara särdeles lång, varföi

en skälig reglering av densamma måste anses på goda grunder påkallad.

Mot ett fullständigt undantagande av förevarande arbetargrupper från

lagens tillämpning må även framhållas, att en dylik åtgärd otvivelaktigt

skulle för dessa arbetare framstå såsom synnerligen förhatlig, då den

berövade - dem en förmån, vilken, om den också ej ännu i åsyftad utsträckning

kommit dem till del, likväl blivit dem tillförsäkrad och av

dem skulle högt värderas. Styrelsen anser sålunda, att lagen fortfarande

bör äga tillämpning å sjukvårds- och jämförliga anstalters ekonomipersonal

och därmed likställda befattningshavare men på ett sätt, som är ägnat

att i tillbörlig män möjliggöra arbetstidsregleringens anpassning efter

de faktiska, i olika fall ofta mycket skiftande förhållandena. Med hänsyn

härtill har det synts styrelsen vara mest ändamålsenligt att helt

£>

3034. Arbetstidslagens revision.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

överlämna åt arbetsrådet att efter omständigheterna fastställa arbetstidens

begränsning.

"Vid tillämpningen av undantagsbestämmelsen rörande hälso- och

sjukvård har det i ett stort antal fall yppat sig svårighet att avgöra,

huruvida ett visst arbete rättligen skall hänföras till hälso- eller sjukvård

eller icke. I de anstalter, varom i detta sammanhang är fråga,

förekomma nämligen ofta sysslor, som ligga på gränsen mellan egentlig

sjukvård samt hushålls- eller annat arbete, som tillhör ekonomipersonalen.

Givetvis förekomma även talrika kombinationer mellan nu berörda båda

kategorier av arbete. Beträffande en stor sjukvårdsinrättning uppgavs

sålunda för arbetsrådet, vars avgörande om lagens tillämplighet på olika

arbeten inom inrättningen begärts, att det mellan de egentliga sköterskorna

och de städerskor, som ej hade med patienterna att göra, funnos

tre olika slag av biträden.

Oavsett nu berörda tolkningssvårighet och därav härflytande fara

för osäkerhet ifråga om lagens tillämpning, ligger det i öppen dag,

att bär ifrågavarande uppdelning av anstalternas personal måste anses

olämplig, då befattningshavare inom olika kategorier ofta ha att samverka

och, även oberoende härav, olikheten mellan skilda grupper i avseende

å arbetstidsreglering ej kan undgå att väcka misstämning och

konflikter. Att icke några svårare olägenheter av berörda förhållande

hittills försports, torde väsentligen vara att tillskriva den omständigheten,

att, även där arbetsrådet beslutit angående lagens tillämplighet å olika

arbeten, någon. tillämpning i allmänhet icke kommit till stånd, enär

rådet tillika, såsom förut omnämnts, medgivit anstånd med lagens tilllämpning.

Vid övervägande av de åtgärder, som kunna ifrågakomma för att

undanröja nu omförmälda olägenheter har det synts styrelsen riktigast

att inbegripa jämväl den egentliga sjukvårdspersonalen under lagens

skydd men i den för anstalterna avseclda, lindrigare form, som ovan

skisserats, d. v. s. med befogenhet för arbetsrådet att utforma arbetstidsregleringen.

Enligt styrelsens uppfattning skulle en dylik åtgärd vara väl befogad

jämväl med hänsyn till nu nämnda personals ofta nog oskäligt

långa arbetstid ett missförhållande, som även vid upprepade tillfällen

varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Redan år 1911 väckte sålunda herr Lindhagen i riksdagen motion

om utredning rörande bl. a. sjuksköterskors och sjuksköterskeelevers

arbetsförhållanden. Riksdagen biföll i huvudsak motionen, och den 6 juni

1912 tillkallades inom civildepartementet sakkunniga för att verkställa

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

den begärda utredningen och avgiva förslag i ämnet. Efter omfattande

undersökningar avgåvo de sakkunniga den 22 december 1916 ett

betänkande angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning

och arbetsförhållanden.

Av de sakkunnigas undersökningar framgick bl. a., att den kvinnliga

sjukvårdspersonalens arbetstid över huvud taget måste anses oskäligt

lång. Till motverkande av ifrågavarande personals överansträngning,

vartill enligt de sakkunnigas mening vakningen i särskilt hög grad bidroge,

föreslogo de sakkunniga väsentligen eu lag angående vissa bestämmelser

rörande kvinnlig sjukvårdspersonals tjänstgöringsförhållanden.

Detta lagförslag inledes med en bestämmelse, att sjuksköterskor samt

sjuksköterskebiträden och elever å allmänna och enskilda sjukvårdsanstalter

böra »erhålla tillfälle till erforderlig ledighet och vila». Därefter

meddelas några närmare bestämmelser rörande vakningen, vilka huvudsakligen

innehålla, att vakning ej får åläggas någon mer än sju nätter

å råd, att den som har vakning oftare än var tredje natt ej får åläggas

arbete under dagarna mellan vaknätterna samt att efter vaknatt oavbruten

ledighet för vila skall beredas under minst elva timmar. Lagen

skulle icke äga tillämpning å sjukvårdsanstalt med mindre antal sängar

än 30, men skulle å sådan anstalt nattjänstgöringen vara fördelad mellan

minst två personer enligt plan, som fastställes av vederbörande läkare.

På grund av särskilda förhållanden skulle medicinalstyrelsen äga att

medgiva undantag från lagens bestämmelser om vakning.

De myndigheter och korporationer, som hördes över betänkandet,

uttalade ganska delade meningar angående nyssberörda lagförslag. Fullmäktige

för allmänna svenska läkarföreningen ansågo bl. a. det vara

fullständigt omöjligt att genom lagbestämmelser reglera. det dagliga

arbetet inom sjukvården i syfte att undvika överansträngning. Medicinalstyrelsen

farin det med hänsyn till bristande möjlighet till undantag,

då de sjukas intresse oundgängligen så erfordrade, mindre lämpligt, att

sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden reglerades genom allmän lag.

Dessutom omfattade den föreslagna regleringen endast anstaltspersonalen,

under det distrikts- och privatvårdens sköterskor, som ännu mer än

nämnda personal vore i behov av skydd mot överansträngning, lämnades

utanför. Ehuru stora svårigheter mötte för ett tillfredsställande ordnande

av frågan om begränsning av sjuksköterskornas arbetstid, ansåg

styrelsen bl. a. det böra tagas i övervägande, huruvida icke beträffande

anstaltssjuksköterskorna frågan skulle kunna lösas på det sätt, att vissa

normerande föreskrifter rörande anställande av tillräckligt antal sjuksköterskor

och rörande''dessas arbete stadgades såsom villkor för åtnju
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

tande av statsbidrag till sjuksköterskornas pensionering. Det närmare

innehållet av de sålunda ifrågasatta föreskrifterna syntes böra bero på

förnyad utredning, därvid särskilt borde beaktas, att föreskrifterna icke

inskränktes till att gälla enbart vakuing utan över huvud taget ginge

ut på att åstadkomma en rationell begränsning av sjuksköterskornas

arbetstid.

I proposition nr 260 till 1919 års lagtima riksdag framställdes,

delvis på grund av ovan omförmälda betänkande, bl. a. vissa förslag

till ordnande av den kvinnliga sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

Något förslag till lagstadgad reglering av nämnda förhållanden hade

emellertid icke upptagits, utan ville man på mer indirekt väg söka åvägabringa

förbättringar däri. I avseende å anstaltspersonalen var det

sålunda Kungl. Maj:ts avsikt att föreskriva, att den skulle vara så talrik

och hava sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila och ledighet bereddes

densamma, samt att anstalterna i vad som rörde personalens

arbetsförhållanden skulle stå under överinseende av medicinalstyrelsen.

Genom det i samma proposition framställda förslaget om anställande

inom medicinalstyrelsen av en särskild inspektris över sjuksköterskeväsendet

skulle effektivitet tillförsäkras här åsyftade bestämmelser och

anordningar rörande sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. Förslagen

vunno riksdagens bifall. Bestämmelser av i propositionen angivet innehåll

rörande anstaltspersonalens storlek och medicinalstyrelsens överinseende

över denna personals arbetsförhållanden infördes sedermera, genom förordningar

den 6 juni 1919, i gällande lasaretts- och sjukstugestadgor,

varjämte dylika bestämmelser också upptogos i epidemilagen av den 19

i samma månad.

Vid 1919 års urtima riksdag väcktes av herrar Lindhagen och

Bengtsson i Norup med anledning av Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om arbetstidens begränsning motioner (nr 14 i första

och nr 22 i andra kammaren), vari hemställdes, att riksdagen ville hos

regeringen anhålla om framläggande till avgörande, om möjligt till den

därpå nästföljande riksdagen, av frågan om skälig reglering av sjuksköterskors

och sjuksköterskeelevers arbetstid.

Riksdagens andra särskilda utskott, som behandlade ifrågavarande

motioner i samband med sistnämnda proposition, j^ttrade sig, i sitt

utlåtande nr 1, beträffande befogenheten av motionärernas hemställan på

följande sätt:

»Enligt utskottets mening hava herrar Lindhagen och Bengtsson

visst fog för sitt i förevarande motioner framställda yrkande. Visserligen

måste sjukvårdsarbetets egen natur och ändamål anses lägga

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

binder i vägen för genomförande i avseende å detsamma av vanliga

bestämmelser om maximiarbetstid — arbete, som är att hänföra till

hälso- och sjukvård, är även enligt 1 § e) undantaget från tillämpning

av den föreslagna lagen om arbetstidens begränsning — men å andra

sidan låter det sig knappast försvara att, när man fastslår 8-timmarsdagen

såsom allmängiltig arbetstid, lämna sjuksköterskorna, som i avseende

å arbetstiden äro att räkna bland de sämst lottade arbetstagarna,

utan någon åtminstone för det närvarande avsevärd utsikt till lindring.

Utöver olikheten i arbetstidens längd må även framhållas,. att, imder

det förbud gäller mot kvinnors användande till nattarbete inom industrien,

sjuksköterskorna få användas till vakning under obegränsad tid.

Utskottet vill sålunda förorda en hemställan till Kungl. Maj:t att taga

under övervägande, huruvida ej ytterligare åtgärder, utöver de redan

vidtagna, skulle kunna vidtagas för att bereda den kvinnliga sjukvårdspersonalen

skälig förkortning av arbetstiden.»

Riksdagen biföll motionerna genom godtagande av utskottets nyss

anförda förslag till hemställan.

Riksdagens skrivelse i ämnet remitterades sedermera till medicinalstyrelsen,

som den 24 februari 1921 avgivit underdånigt utlåtande däröver.

I sitt utlåtande, vilket överlämnats till socialstyrelsen, anför medicinalstyrelsen

i huvudsak följande:

»De åtgärder till förkortning av sjukvårdspersonalens arbetstid,

som vid tidpunkten för riksdagens nu ifrågavarande skrivelse redan voro

vidtagna och som av riksdagen i nämnda skrivelse åsyftas, begränsa

sig till de i samband med den allmänna regleringen av sjuksköterskeväsendet

år 1919 genomförda ändringarna i lasaretts- och sjukstugestadgorna

samt inrättandet av den på medicinalstyrelsens stat uppförda

inspektrisbefattningen över sjuksköterskeväsendet. Redan vid genomförandet

av dessa åtgärder uttalade dåvarande chefen för civildepartementet

till statsrådsprotokollet den meningen, att åtgärderna ifråga

ingalunda kunde anses innefatta någon slutgiltig reglering av sjukvårdspersonalens

arbetsförhållanden, men att med vidtagandet av ytterligare

åtgärder borde kunna anstå, intill dess närmare erfarenhet vunnits om

verkningarna av den inrättade inspektionen över sjuksköterskeväsendet.

Någon dylik erfarenhet av mera allmängiltig art har ännu icke kunnat

förvärvas, då inspektionen icke varit i verksamhet under längre tid än

ett år. Emellertid torde redan nu kunna konstateras, att någon effektiv

förkortning av sjukvårdspersonalens arbetstid ej bär kunnat genomföras.

Denna frågas lösning är nämligen till stor del beroende av möjligheten

att anskaffa ökat bostadsutrymme för sagda personal. För närvarande

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

torde anstalternas bostadstillgång vara till det yttersta utnyttjad, och av

ekonomiska skäl har det på de flesta anstalter varit omöjligt att anskaffa

bostäder åt ökad personal, även om vederbörande varit villiga att anställa

sådan. På en del håll hava landstingen beviljat anslag för tillbyggnader

och utvidgning av anstalterna, varigenom det ökade behovet av personalbostäder

där skulle blivit tillgodosett, utan att dock besluten hittills

kunnat realiseras, detta beroende på nu rådande förhållanden på penningmarknaden.

Medicinalstyrelsen kan icke undgå att erkänna en begränsning av

sjukvårdspersonalens arbetstid vara av behovet påkallad. Att finna en

lämplig och genomförbar form för en dylik begränsning måste emellertid

med hänsyn till sjukvårdsarbetets art och sjukhusens utrymmesförhållanden

erbjuda synnerliga vanskligheter. Med hänsyn emellertid till att

ekonomipersonalen vid sjukvårdsanstalterna tillerkänts en arbetstid av

8 timmar per dag, synes det medicinalstyrelsen, som om spörsmålet delvis

torde kunna lösas på det sätt, att lagen om arbetstidens begränsning

utvidgades, till att omfatta jämväl de å sjukvårdsanstalterna anställda

sjukvårdsbiträdena ävensom de på vissa anstalter tjänstgörande sjuksköterskeeleverna,

vilka ej åtnjuta sådan undervisning, som avses i kungl.

kungörelsen den 30 april 1920 angående godkännande av sjuksköterskeskolor.

Detta bör dock ske endast under förutsättning att undantag,

som kunna befinnas påkallade och skäliga med avseende på lagens

tillämpning, få av arbetsrådet göras. Att däremot begränsa arbetstiden

skematiskt på detta sätt även för sjuksköterskorna, kan ej anses lämpligt.

Sjuksköterskornas tjänstgöring omfattar huvudsakligen det egentliga sjukvårdsarbetet,

och deras arbetsförhållanden bero därför mycket av de

förhandenvarande omständigheterna. Detsamma torde bliva förhållandet

med eleverna vid de blivande godkända sjuksköterskeskolorna. Sjukvårdsarbetet

är ock på olika anstalter av mycket växlande beskaffenhet,

beroende på anstaltens egenart. Därtill kommer att en stor del anstalter

i vårt land äro små och hava mycket ojämn beläggning samt blott en

enda skolad sjuksköterska anställd. För att på lämpligt sätt kunna

genomföra en reglering av sistnämnda personals (sjuksköterskornas och

vissa elevers) arbetstid, fordras emellertid ingående kännedom om deras

arbetsförhållanden, varför endast en medicinsk myndighet borde anförtros

denna uppgift. Med stöd av §§ 10—12 i lasaretts- och §§ 2—3

i sjukstugestadgorna torde därför, sedan kunskap om sköterskornas arbetsförhållanden

å de olika sjukvårdsanstalterna vunnits genom av inspektrisen

utförda inspektioner, medicinalstyrelsen böra tillerkännas rätt att

genom utfärdande av bestämmelser angående behövlig regelbunden

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

ledighet för denna personal, angående vakning m. in., reglera deras

arbetsförhållanden. Semesterfrågan kan redan anses vara eller inom

närmaste tid bliva ordnad genom villkoren för reglering av befattningarna

i och för inträde i folkskolärarnas pensionskassa.

På grund av det anförda får medicinalstyrelsen föreslå, att lagen

om arbetstidens begränsning göres tillämplig på den vid sjukvårdsanstalterna

anställda sjukvårdspersonalen, dock med undantag härifrån för

dels sådana sjuksköterskor, som genomgått av Eders Kungl. Maj:t godkänd

sjuksköterskeskola eller erhållit i övergångsstadgandena till nådiga

kungörelserna i Svensk författningssamling nr 233 och 236 åsyftat förklarande

av medicinalstyrelsen, dels ock eleverna vid av Kungl. Maj:t

godkända sjuksköterskeskolor, för vilka båda kategorier tillsvidare skola

gälla av medicinalstyrelsen utfärdade bestämmelser i ämnet.

I varje fall synas de av medicinalstyrelsen nu antydda synpunkterna

böra tagas i övervägande vid den revision av lagen om arbetstidens

begränsning, som för närvarande pågår. Då Eders Kungl. Maj: t

uppdragit åt socialstyrelsen att med förstärkning av tillkallade sakkunniga

verkställa denna revision, får medicinalstyrelsen därför hemställa,

att riksdagens nu förevarande skrivelse måtte överlämnas till socialstyrelsen

för att av denna styrelse tagas i övervägande i samband med utarbetandet

av förslaget om ändringar i lagen om arbetstidens begränsning.))

Av nu refererade utlåtande framgår sålunda bl. a., att medicinalstyrelsen

anser, att en begränsning av sjukvårdspersonalens arbetstid är

av behovet påkallad, att den år 1919 genomförda regleringen av sjuksköterskeväsendet

icke lett till någon effektiv förkortning av berörda

arbetstid samt att arbetstidslagens tillämpning bör utsträckas till att avse

jämväl de å sjukvårdsanstalterna anställda sjukvårdsbiträden ävensom

de å vissa dylika anstalter tjänstgörande sjuksköterskeelever, för såvitt

ej dessa åtnjuta viss angiven undervisning. För övrig sjukvårdspersonal,

d. v. s. sjuksköterskorna och vissa sjuksköterskeelever, borde medicinalstyrelsen

äga att reglera arbetsförhållandena.

Såsom huvudsakligt skäl för sin ståndpunkt att ej låta utvidgningen

av lagens tillämpning omfatta jämväl sjuksköterskorna och nyss åsyftade

sjuksköterskeelever synes medicinalstyrelsen vilja åberopa det förhållandet,

att det måste anses olämpligt att reglera arbetstiden skematiskt för nämnda

båda kategorier av befattningshavare, då dessa ha att fullgöra det egentliga

sjukvårdsarbetet, vilket under olika förhållanden är av mycket växlande

beskaffenhet.

Socialstyrelsen är fullt ense med medicinalstyrelsen, att sjukvårdsarbete

och synnerligast mer egentligt sådant ej lämpligen kan under
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

kastas någon generell och stel arbetstidsreglering. Såsom tidigare framhållits,

åsyftas emellertid med det i 5 § föreslagna bemyndigandet för

arbetsrådet att beträffande de i paragrafen angivna arbeten få till stånd

sådana bestämmelser rörande arbetstiden, som såvitt möjligt äro anpassade

efter förhållandena i de särskilda fallen. Arbetstidsregleringen kan sålunda,

där de praktiska förhållandena påfordra det, inskränkas till ett.minimum,

t. ex. stadgande av en viss minsta nattledighet per vecka. Med hänsyn

till vad sålunda anförts rörande den arbetstidsreglering, som åsyftas för

sjukvårdspersonalen, vill det synas socialstyrelsen, som om medicinalstyrelsens

skäl mot arbetstidslagens utsträckning till att omfatta hela

nämnda personal ej gärna kan tillerkännas någon avgörande betydelse.

Vad angår medicinalstyrelsens påstående, att för reglering av

sjuksköterskornas och vissa sjuksköterskéelevers arbetstid erfordrades

ingående kännedom om nämnda befattningshavares arbetsförhållanden,

varför endast en medicinsk myndighet borde anförtros denna uppgift,

må framhållas, att arbetsrådet givetvis, i likhet med sitt tillvägagående

inom andra verksamhetsområden, skulle genomföra sjukvårdspersonalens

arbetstidsreglering efter samråd med vederbörande parter, d. v. s. med

bl. a. vederbörande anstaltsläkare i ledande ställning.

Anmärkas må slutligen, att med ett biträdande av medicinalstyrelsens

förslag i ämnet förut berörda olägenheter, orsakade av arbetstidslagens

tillämpning allenast å vissa kategorier av befattningshavare vid

sjukvårcfsanstalteima, uppenbarligenskullekomma att i väsentlig mån kvarstå.

Socialstyrelsen, som för sin del är övertygad om behovet och

lämpligheten av en rationell reglering av arbetstiden för sjukvårdsanstalternas

hela sjukvårdspersonal, har i överensstämmelse med vad

härovan anförts föreslagit, att rörelse, som har till ändamål att bereda

sjukvård, utan begränsning till vissa slag av arbeten, skall vara underkastad

arbetstidslagen.

Såsom tidigare anmärkts, har jämväl lagens tillämpning på övriga

anstalter för humanitära eller jämförliga ändamål medfört betydande

olägenheter. Dock har arbetsrådet analogivis förklarat en del vårdpersonal

vid dem, ehuru ej sysselsatt med sjukvård i egentlig bemärkelse, undantagen

från lagens tillämpning. Oavsett att det stundom kan möta

svårighet att avgöra, huruvida verksamheten vid en anstalt är att räkna

till sjukvård eller ej, såsom exempelvis vid anstalter för vård av vanföra

eller sinnesslöa, torde det sålunda enligt styrelsens mening vara väl

motiverat att vid arbetstidslagens revision jämställa här ifrågavarande

anstalter med sjukvårdsanstalterna. Erinras bör kanske i detta sammanhang,

att verksamheten vid dessa andra anstalter i stort sett redan är

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

underkastad lagen, varför i detta fall ej någon avsevärd utsträckning av

lagens tillämpning skulle ifrågakomma.

Beträffande vilka slag av anstalter, som åsyftas i 5 § a), har

förut antytts, att detta lagrum skulle äga tillämpning på anstalter med

humanitärt eller därmed jämförligt ändamål. Till närmare angivande

av den avsedda innebörden hos förevarande, onekligen något svävande

bestämning må anföras, att under här åsyftade anstalter enligt socialstyrelsens

avsikt skulle — under förutsättning givetvis att de kunna

anses driva rörelse — inbegripas, förutom sådana som uttryckligen

angivas vara eller eljest uppenbarligen äro att hänföra till sjukvårds-,

fattigvårds-, uppfostrings- eller undervisningsanstalter, bl. a.: anstalter

för vanföra, sinnesslöa, blinda eller dövstumma, konvalescenthem, barnbördsanstalter,

barnkrubbor, barnhem, räddnings- och skyddshem för

minderåriga, sådana hem för kvinnor, sjömanshem, alkoholistanstalter,

hem för frigivna fångar samt nattasyler.

Med ovan avhandlade anstalter har styrelsen, såsom förut nämnts,

i avseende å sättet för arbetstidens reglering ansett sig böra likställa

hotell-, restaurang- och kaférörelser. Denna sammanställning kan onekligen

vid första påseendet förefalla egendomlig, men någon eftertanke

giver vid handen, att de båda slagen av verksamhet ha mycket gemensamt

— i båda går nämligen arbetet i väsentlig mån ut på människors

härbärgerande och bespisning.

I likhet med anstalternas personal torde personalen i hotell,

restauranger och kaféer i allmänhet tidigare ha haft en icke närmare

fixerad men faktiskt synnerligen lång arbetstid, varför arbetstidslagens

bestämmelser i avseende å denna arbetstid inneburit en mycket kraftig

reduktion. Till belysande av den förändring lagen i sådant avseende

inneburit må nämnas, att socialstyrelsens för några år sedan utförda

undersökning av arbetsförhållandena inom hotell-, restaurang- och kaféföretagen

utvisade, enligt personalens uppgifter, en genomsnittlig nettoarbetstid

för samtliga personalgrupper per vecka av 89 timmar. Arbetsgivarnas

uppgifter gåvo i regel vid handen något kortare tider, men

uppgick likväl enligt dem motsvarande nettoarbetstid för vecka till

81.2 timmar. För enstaka personalgrupper förekom avsevärt längre

arbetstid. Sålunda hade enligt uppgifter från personalens sida de icke

yrkesutbildade köksbiträdena å enklare hotell och pensionat m. m. en

genomsnittlig veckoarbetstid av 101.9 timmar — enligt arbetsgivarnas

uppgifter belöpte sig denna arbetstid till 90.2 timmar. Att en inskränkning

av arbetet från dylika arbetstider till 48 timmar i veckan skulle förorsaka

3634. Arbetstidslagens revision. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

svårartade olägenheter för arbetsgivarna är uppenbart. Å en del håll

har även allmänheten fått känning därav i form av förkortade serveringstider

o. d. I stor utsträckning och synuerligast i de mindre företagen

lär lagen ej heller iakttagas. Enligt styrelsens mening torde det sålunda

få anses påkallat att få till stånd en smidigare arbetstid sreglering för

ifrågavarande företag, och har det synts mest ändamålsenligt att giva

arbetsrådet fria händer att genomföra denna reglering på lämpligaste sätt.

Ifrågasättas kunde möjligen att från lagens tillämpning helt undantaga

hotell-, restaurang- och kaférörelse. Med hänsyn till den benägenhet

till oskälig utsträckning av arbetstiden, som enligt vad ovan anförts där

förekommit, och till den besvikelse och bitterhet en sådan förändring

skulle framkalla hos en talrik arbetstagargrupp, anser socialstyrelsen sig

icke kunna förorda eu dylik åtgärd.

Olägenheterna av att en del av personalen faller under lagens tilllämpning

och en del icke ha i avseende å hotell, restauranger och kaféer

framträtt på ungefär enahanda sätt, som förut närmare utvecklats ifråga

om sjukvårds- och dylika anstalter. En utsträckning av lagen till att

omfatta samtliga befattningshavare, i den mån de äro att räkna såsom

arbetare inom ifrågavarande företag, skulle jämväl, liksom beträffande

anstalterna, vara väl motiverad med hänsyn till de mycket långa arbetstider,

ifrågavarande utom lagen stående grupper haft och antagligen i stor

utsträckning ännu ha. Enligt socialstyrelsens förut omnämnda utredning

uppgick sålunda den genomsnittliga veckoarbetstiden för serveringspersonal

enligt personalens uppgifter till 85.3 och enligt arbetsgivarnas

uppgifter till 79.7 timmar, för portierer och vaktmästare in. fl. till 91. i

resp. 80.3 samt för städerskor till 98.7 resp. 86.3 timmar. Beträffande

enklare hotell och pensionat m. m. stego motsvarande siffror för serveringspersonalen

till 96.8 resp. 85.9, för portierer och vaktmästare till

99.2 resp. 82.5 samt för städerskor till 104.1 resp. 91.5. För särskilda,

till yrkesspecialitet eller företagens belägenhet begränsade personalgrupper

har den genomsnittliga arbetstiden uppgått till ännu högre

siffror — sålunda för personal med vakttjänstgöring inom enklare hotell

och pensionat in. m. i orter med 10,000—25,000 invånare, enligt uppgifter

från personalens sida — uppgifter av arbetsgivarna saknas —

till 130 timmar.

I sin motivering till den nu gällande bestämmelsen i ämnet framhöll

arbetstidskommittén bland annat, att det kunde ifrågasättas, om en

lagstadgad begränsning av arbetstiden skulle vara välkommen för de

med allmänhetens direkta betjänande sysselsatta personalgrupperna, då

dessas arbetsförtjänst väsentligen hade form av drickspenningar. Sty
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

relsen föreställer sig, att med det av styrelsen föreslagna sättet för

arbetstids regleringens åvägabringande nn berörda skäl skulle väsentligen

förlora giltighet.

Slutligen må beträffande sättet för åstadkommande av den i förevarande

paragraf avsedda arbetstidsregleringen påpekas, att arbetsrådet, i

den mån dess praxis standardiseras eller möjlighet till enhetlig reglering

eljest förekommer, lämpligen torde kunna begagna sig av 9 § för åvägabringande

av allmängiltiga bestämmelser rörande särskilda personalgruppers

arbetstidsförhållanden.

6 §•

Denna paragraf motsvarar 5 § i den nu gällande arbetstidslagen

men företer vid jämförelse med sistnämnda lagrum avsevärda förändringar.

Mest framträdande är tillkomsten av ett fjärde moment med ett

mer allmängiltigt bemyndigande för arbetsrådet att bevilja eftergift.

Nämnas må även, att tredje stycket i den nuvarande 5 §, såsom innefattande

det utan all jämförelse mest tillämpade medgivandet, ansetts

böra byta plats med samma paragrafs första stycke. 1

1 mom.

Den enda sakliga förändring, som vidtagits i detta lagrum består

däri, att begränsningen till högst fyra veckor av den tidrymd, för vilken

arbetstiden får genomsnittligt beräknas, blivit borttagen, och att sådan

begränsning i stället får fritt bestämmas av arbetsrådet.

Nu berörda begränsning av fyra veckor förekom icke i arbetstidskommitténs

förslag till förevarande stadgande och ej heller i den avfattning,

stadgandet hade i propositionen till 1919 års lagtima riksdag

utan tillfogades i propositionen till samma års urtima riksdag. Styrelsen

har visserligen den uppfattningen, att behoven av genomsnittlig beräkning

av arbetstidens längd i regel kunna tillgodoses inom ramen av den

nu gällande begränsningen av fyra veckor, men fall lära ha förekommit,

då det otvivelaktigt skulle varit önskvärt att kunna medgiva utjämning

inom en något längre tidrymd. Att märka är vidare, att här egentligen

ej är fråga om någon förlängning utan endast om en förändrad uppdelning

av arbetstiden samt att ett borttagande av ifrågavarande begränsning

onekligen skulle vara ett steg i den riktning, som åsyftats

med riksdagens begäran om lagens revision.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

2 mom.

• ,

Detta moment överensstämmer fullständigt med 5 § andra stycket

i den nu gällande arbetstidslagen.

Från vissa håll ha framställts yrkanden om utbyte av ifrågavarande

bestämmelse mot ett direkt medgivande i enlighet med § 4 i Washingtonkonventionen

angående arbetstidens begränsning, d. v. s. till 56 timmars

arbetsvecka för arbete, som på grund av sin natur måste bedrivas kontinuerligt

med användande av varandra avlösande skiftlag. Med hänsyn

till den stora betydelsen av lagstiftningens gestaltning i förevarande

avseende samt den starka meningsmotsättning, vartill den givit

upphov, har styrelsen, oaktat ingen förändring föreslås, ansett sig böra

söka något närmare belysa denna lagstiftningsfråga och sin ställning till

densamma.

Lagstiftningen angående arbetstidens begränsning till 8 timmars

arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka är egentligen inriktad på

dagarbete under veckans sex söckendagar och möter ifråga om den

fullt kontinuerliga driften, d. v. s. där arbetet måste utan avbrott eller

endast med oväsentligare sådant fortgå jämväl å sön- och helgdagar,

betydande svårigheter. Å ena sidan är här fråga om arbete, som måste

anses mer betungande än arbete i allmänhet, enär det tidvis infaller

under natten, och har man sålunda från skyddssynpunkt icke i arbetets

natur några motiv för medgivande av dess förlängning utöver den

varliga tiden — snarare kunde det från nämnda synpunkt vara fråga

om motsatsen. Därtill kommer, att det kontinuerliga arbetet inkräktar

på söndagsledigheten, vilken arbetarna av olika skäl sätta stort värde

på. Å andra sidan åter medför arbetstidens begränsning till 48 timmar

i veckan den olägenheten, att driften ej kan uppehållas över söndagen

med tre skiftlag, utan erfordras därför ytterligare ett skiftlag eller

åtminstone reservkrafter i någon form. En dylik anordning förorsakar

tydligtvis avsevärda kostnader och kan även möta svårigheter med hänsyn

till bristande tillgång på yrkeskunnigt folk samt bostäder. Dessa

olägenheter framträda desto skarpare, som ifrågavarande arbete tidigare

i regel bedrivits icke med tre utan allenast med två skiftlag.

I betraktande av nu berörda omständigheter och till möjliggörande

av ett rättvist beaktande av de olika förhållandena i skilda fall, föreslog

arbetstidskommittén, att det skulle uppdragas åt arbetsrådet att beträffande

kontinuerligt arbete av förevarande slag i den mån så prövades påkallat

medgiva erforderliga undantag, och blev detta förslag lag.

Arbetsrådet har sålunda enligt förevarande lagrum haft att företaga

prövning i två avseenden, nämligen om arbetet är av sådan be
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

skafienhet, att det oundgängligen måste fortgå jämväl under sön- och

helgdagar, samt, därest så funnits vara fallet,_ huruvida undantag kan

anses vara av verkligt behov påkallat.

Till dylikt oungängligen kontinuerligt arbete har arbetsrådet hänfört

en mångfald av sysselsättningar, såsom arbete i elektriska kraftverksanläggningar,

vattenlednings- och gasverk, masugnar, bessemeroch

martinverk, kopparverk, kalkbruk, glas- och tegelbruk, elektrotermiska

och elektrolytiska fabriker, råsockerfabriker och raffinaderier samt kolugnar

ävensom olika slag av vakttjänst och en del mer speciella sysselsättningar

inom andra verksamhetsområden. Att märka är att arbetsrådet

vid bedömande, huruvida ett arbete skall anses oundgängligen

kontinuerligt, tagit hänsyn ej blott till dess tekniska betingelser utan

även till det krav på kontinuitet, som kan motiveras av arbetets ändamål

eller de ekonomiska omständigheterna. Sistberörda motiv lär exempelvis

ligga till grund för rådets beslut om eftergift beträffande martintillverkningen.

Beträffande den andra omständigheten, som arbetsrådet vid tillämpning

av 5 § andra stycket haft att beakta, eller behovet i det särskilda

fallet av undantag, har rådet i främsta rummet tagit hänsyn till, huruvida

det varit möjligt att utan oproportionerliga kostnader och olägenheter

inskränka arbetarnas arbetstid till 48 timmar i veckan genom insättande

av reservfolk å det återstående skiftet. Vid t. ex. en kraftstation med tre

maskinister skulle anställandet av ytterligare en maskinist innebära en

ökning av arbetsstyrkan med 33.3 3 procent, en så pass betungande ökning,

att eftergift plägat beviljas i dylika fall. År åter fråga Om ett arbetsställe

med större arbetarantal, behöver den erforderliga ökningen av

nämnda antal ej ställa sig så ofördelaktigt, om s. k. hoppande skift

kan insättas. Denna anordning, som lämpligast låter sig genomföra i

de fall, där den ifrågakommande, förut använda arbetargruppens antal

låter dela sig med sex, består däri, att den eller de nya arbetarna i tur

och ordning ersätta de gamla under ett skift, så att var och en av

dessa arbetare får sin arbetstid per vecka minskad från sju till. sex

skift. Å arbetsgivarhåll har denna anordning emellertid i regel mött

starka betänkligheter, och erkännas måste, att för dess lyckliga genomförande

erfordras vissa förutsättningar, såsom någorlunda ensartad beskaffenhet

av de olika arbetarnas sysselsättning samt självständighet i

avlöning för dem (ej lagackord) — förutsättningar, som. icke alltid äro

att påräkna.

De mest betydande verksamhetsområden, för vilka arbetsrådet,

oaktat driftens erkänt kontinuerliga karaktär, vägrat eftergift enligt 5 §

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

andra stycket på den grund, att rådet icke funnit sådant undantag av

behovet påkallat, torde vara vissa grenar av cellulosatillverkningen, och

har inom dessa områden anordningen med hoppande skift kommit till

sin största användning.

Handläggningen av ansökningar om eftergift av här ifrågavarande

innebörd har utgjort en av arbetsrådets mest maktpåliggande och betungande

arbetsuppgifter. Ehuru rådet därvid framgått med försiktighet,

har, såsom förut berörts och närmare angives i bilaga 1 under 5 §,

dess eftergifter enligt förevarande undantagsstadgande omfattat cirka

15,500 arbetare. Av rådet meddelade avslag å framställningar om dylika

eftergifter torde ha berört ungefär 1,800 arbetare.

Det alldeles övervägande antalet eftergifter, särskilt givetvis i fall,

där. anledning till tvekan kunnat anses föreligga, har beviljats allenast

för viss kortare tid, i regel utlöpande med innevarande år.

Till motivering av sitt beslut att förorda bibehållandet av förevarande

bestämmelse i oförändrad avfattning tillåter sig styrelsen anföra

följande.

Medgivandet av 56 timmars arbetstid per vecka innebär, såsom

förut framhållits, obestridligen ett betydande avsteg från arbetstidslagens

syfte och kan med tillbörlig hänsyn tagen till detta syfte icke anses

motiverat i andra fall, än där tvingande skäl tala för en dylik förlängning

avi; arbetstiden. Genom arbetsrådets prövning av förhållandena i

de särskilda fallen har man sökt att begränsa eftergiftens tillämpning

till fall av nyss berörda art.

Skulle man kunna reflektera på att frångå lagstiftningens nuvarande,

från social synpunkt otvivelaktigt riktiga ståndpunkt i förevarande

avseende och upptaga Washingtonkonventionens direkta medgivande av

förlängd arbetstid, vore det möjligen, om det kunde visas, att en sådan

förändring för industrien måste anses oumbärlig eller åtminstone av

synnerligen stor nytta. Enligt styrelsens förmenande är emellertid så

långt ifrån fallet, att det snarare synes tvivelaktigt, om en övergång

till konventionens direkta medgivande skulle för industrien på det hela

taget medföra några egentliga fördelar.

Visserligen skulle den senare av de båda nu gällande inskränkningarna,

nämligen kravet på ett verkligt behov av förlängd arbetstid

i det särskilda fallet, bortfalla — vilket väl skulle komma bl. a. cellulosaindustrien

till godo — men å andra sidan komine det första, grundläggande

villkoret ifråga om arbetets beskaffenhet att avsevärt skärpas.

Konventionens ifrågavarande medgivande är nämligen såsom nämnt

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

inskränkt till att gälla allenast sådana arbeten, som på grund av sin

natur måste drivas kontinuerligt, under det arbetsrådet enligt den nu

gällande bestämmelsen i ämnet är oförhindrad att taga hänsyn till varje

slag av tvång. Då uttrycket »arbetets natur», åtminstone enligt den

restriktiva tolkningsmetod, som anses böra tillämpas beträffande undantagsbestämmelser

och som enligt meddelande från internationella arbetsbvrån

till schweiziska förbundsrådet är åsyftad i förevarande fall, torde

få anses liktydigt med »arbetets tekniska beskaffenhet», skulle sålunda

en del av de industrigrenar, som på grund av andra omständigheter än

de rent tekniska ansetts behöva drivas kontinuerligt — exempelvis martintillverkningen

— och på grund därav fått medgivande till förlängd

arbetstid, kunna riskera att gå förlustiga denna förmån. Ser man till

för vilka kontinuerliga arbeten, förlängd arbetstid medgivits, befinnes

det, att vid en stor, ja måhända den övervägande delen av dem den

kontinuerliga driften icke är nödvändigtvis betingad av tekniska skäl

utan väsentligen av ekonomiska hänsyn eller ock av arbetets ändamål,

såsom vid vattenlednings- och elektricitetsverk samt vakttjänst av allehanda

slag.

Att märka är vidare, att om i lagen intoges ett direkt medgivande

till förlängd arbetstid för arbeten, som på grund av sin natur måste

bedrivas kontinuerligt, blev industrien därmed icke kvitt arbetsrådets

prövning. Sannolikt skulle synnerligen ofta uppstå meningsskiljaktighet

mellan arbetsgivaren och arbetarna, huruvida ett visst arbete rätteligen

vore att hänföra till berörda av tekniska skäl nödvändigtvis kontinuerliga

arbeten, och skulle då arbetarna antagligen i regel vända sig till

arbetsrådet med begäran om dess utlåtande i frågan. Arbetsrådet komme

då att såsom ovan berörts vid sin prövning av arbetets beskaffenhet

vara bunden av betydligt snävare gränser än för närvarande. Aisserligen

skulle arbetsrådet icke längre äga att formligt avgöra, huruvida ett

arbete skulle räknas till här ifrågavarande nödvändigtvis kontinuerliga

utan endast att yttra sig härom, men då arbetsrådet på förevarande

område måste tillerkännas en alldeles särskild sakkunskap, skulle väl

dess utlåtanden oftast faktiskt bliva liktydiga med avgöranden.

Arbetsrådet har, såsom förut omnämnts, vid avgörande, om ett

arbete vore att anse som nödvändigtvis kontinuerligt, tagit hänsyn jämväl

till ekonomiska förhållanden. Under nuvarande depressionsperiod, då ett

dylikt hänsynstagande väl i många fall skulle vara särskilt välmotiverat,

synes det betänkligt att avskära möjligheten därtill.

Omnämnas må, att schweiziska förbundsrådet bland skälen för sitt

tidigare omförmälda avstyrkande av anslutning till Washingtonkonven
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

tionen, även framhållit, att den schweiziska lagstiftningen, som uttryckligen

möjliggör undantag med hänsyn till såväl tekniska som ekonomiska

skäl, i förevarande avseende vore fördelaktigare än konventionen.

Slutligen anser sig styrelsen icke kunna underlåta påpeka, att ett

direkt medgivande till undantag enligt konventionen otvivelaktigt skulle

vara ägnat att föranleda talrika konflikter mellan arbetsgivare och

arbetare, vilket missförhållande man väsentligen torde undgå, om prövningsrätten

såsom hittills förblir lagd i arbetsrådets händer.

4 mom.

När styrelsen sökt att genom modifikationer av lagen i vissa olika

avseenden tillgodose det med förevarande revision åsyftade ändamål, har

styrelsen icke kunnat undgå finna, att fall kunna förekomma, då, oaktat

de ökade möjligheterna till avvikelser, det icke lagligen låter sig göra

att medgiva befrielse från en uppenbarligen icke motiverad tillämpning

av lagen. Undantagen och eftergifterna äro nämligen bundna vid vissa

med hänsyn till sin allmänna förekomst eller på andra grunder särskilt

beaktade förutsättningar, och avvikelser i andra än de sålunda förutsedda

fallen äro, hur behjärtansvärda de än kunna vara, icke möjliga att få

till stånd. Ett tack vare sin spridning genom pressen mycket bekant

exempel på dylika specialfall lämnade den vanföra skomakeriarbetare,

som anhöll om tillstånd att få arbeta utöver den lagstadgade arbetstidsbegränsningen

och till stöd därför anförde, att han, då ett lyte gjorde

honom mindre arbetsför, för sin utkomst behövde arbeta något längre

tid än arbetare i allmänhet samt att han, som bodde i mästarens verkstad,

ej hade någon lämplig användning för sin ledighet. Någon möjlighet

att medgiva befrielse från lagens tillämpning fanns emellertid

tydligen ej.

Med hänsyn till önskvärdheten att undgå dylika ej blott för rättskänslan

stötande utan även för lagens anseende synnerligen menliga

fall har styrelsen trott sig böra tillskapa en ny, mer allmängiltig möjlighet

till beviljande av eftergifter. En sådan möjlighet av särdeles oinskränkt

läggning har av statsmakterna godtagits beträffande en med

arbetstidslagen i särskilt hög grad likställd författning eller lagen om

arbetstiden å svenska fartyg. Denna lags 1 § 3 mom. lyder nämligen

sålunda: »När synnerliga skäl därtill äro, må Konungen eller den myndighet,

åt vilken Konungen må hava uppdragit att i vissa avseenden

därutinnan utöva beslutanderätt, medgiva undantag jämväl i övrigt från

tillämpningen av denna lag.»

Enligt styrelsens uppfattning torde det emellertid vara lämpligt

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

att åt en generell eftergiftsbestämmelse i förevarande lag giva en något

mer restriktiv karaktär. De betingelser, som för sådant ändamål kunna

ifrågakomma, höra dock givetvis ej fa inskränka sa att säga området

för bestämmelsens tillämplighet utan endast begränsa dess användande

till verkligt välmotiverade fall. I sådant avseende tillfredsställande betingelser

hoppas styrelsen ha funnit i kraven på, dels att undantaget i

fråga skall vara påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande

och dels att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av

undantaget, uttalat sig till förmån för detsamma. Förhandenvaron av

dessa båda betingelser skall konstateras av arbetsrådet, och äger rådet,

även om betingelserna finnas föreligga, att vägra eftergift. Någon särskild

form för inhämtande av vederbörande arbetares mening har styrelsen,

till undvikande av svårigheter, icke ansett sig böra föreskriva, men

tydligtvis bör arbetsrådet ej godtaga annan meningsyttring _ från arbetarnas

sida än sådan, som skäligen kan anses giva ett tillförlitligt uttryck

för arbetarnas uppfattning. Beträffande betingelsen av samförstånd med

arbetarna må för övrigt anmärkas, att samverkan med desamma tillerkänts

stor betydelse i Washingtonkonventionen angående arbetstidens

begränsning.

7 §•

De föreslagna ändringarna inskränka sig till att uttrycket »vållat

avbrott i driften» utbytts mot »vållat avbrott i ett företags drift» samt

att orden »skada å varor eller annan egendom» ersatts med »skada å

liv, hälsa eller egendom». Därjämte ha med anledning av föreslagna

ändringar av föregående bestämmelser i lagen de åberopade paragrafnumren

rättats och kompletterats. Slutligen må nämnas, att beteckningen

»yrkesinspektionens chefsmyndighet», vilken beteckning givit anledning

till missförstånd, såväl här som å andra ställen i lagen utbytts

mot »socialstyrelsen».

Med den första ändringen avses att uttryckligen sanktionera en

redan inledd praxis att tillämpa förevarande paragraf jämväl i sådana

fall, då det vållade avbrottet inträffat ej i det egna utan i ett annat

företags drift. Särskilt för en del entreprenörsfirmor, som väsentligen

svssla med reparationer, torde denna ändring vara av betydelse. Aven

den andra ändringen innebär en anpassning efter en tydligtvis på goda

grunder genomförd praxis.

8 §•

De bestämmelser i den nu gällande arbetstidslagen, som från näringarnas

sida givit mesta anledning till klagomål och yrkanden på ändring,

3634. Arbetstidslagens revision. ®

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

torde vara de, som innefattas i lagens 7 § och avse att reglera det arbete,

som allmänt ehuru icke med stöd av lagen benämnes övertidsarbete.

Behovet av vissa ändringar i nu berörda avseende vitsordas jämväl av

flertalet bland yrkesinspektörerna samt har även gjort sig gällande vid

socialstyrelsens handläggning av ansökningar om ytterligare eftergift

ifråga om övertidsarbete enligt 7 § andra stycket — närmare upplysningar

om denna styrelsens handläggning meddelas i bilaga 2. Också i

det utskottsutlåtande, som låg till grund lör riksdagens begäran om

lagens revision, ifrågasattes friare bestämmelser beträffande övertidsarbete.

Med hänsyn härtill har styrelsen ansett sig böra föreslå en del

lindringar av arbetstidsregleringen "rörande nämnda arbete.

1 mom.

Minst tillfredsställande synas de nu gällande övertidsbestämmelserna

ha visat sig i avseende a nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten.

Ehuru lagen för dylika arbeten direkt medgiver en utsträckning

av arbetstiden med 270 timmar per år, har socialstyrelsen under år 1920

fått mottaga ansökningar om ytterligare eftergift för dylika arbeten från

ett mycket stort antal arbetsgivare. Åven från yrkesinspektörernas sida

betonas särskilt behovet av ökad övertid för dessa arbeten. Bland förberedelse-

och avslutningsarbeten, som påkalla här åsyftade ändring, må

nämnas uppeldning av ångpannor, rengöring av lokaler och maskiner

samt iordningställande av kraft- och arbetsmaskiner, transport- och

lyftanordningar samt häst- och motorfordon. Starkast lär behovet

av övertid för ifrågavarande arbeten framträda vid mindre arbetsställen,

där det ej kan ifrågakomma att hålla särskild personal för

dessa arbeten.

I den nu gällande arbetstidslagen har bestämmelsen om övertid

för förberedelse- och avslutningsarbeten anknutits till det allmänna stadgandet

rörande övertidsarbete, vilken anordning måste anses oriktig.

Övertidsarbetet i allmänhet måste nämligen anses ha en i viss mån

exceptionell karaktär — detta antydes genom betingelsen »med hänsyn

till särskilt förhållande» — under det förberedelse- och avslutningsarbeten

vanligen äro regelbundet återkommande och stå det ordinarie

arbetet nära. I betraktande härav har styrelsen ansett sig böra placera

bestämmelsen om förevarande övertidsarbete främst, såsom 1 mom., i

paragrafen.

Beträffande begränsningen av ifrågavarande övertid har styrelsen

ansett sig lämpligen kunna utgå från det tidsmått, som nu, med anlitande

av socialstyrelsens befogenhet att meddela ytterligare eftergift, i

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

stor utsträckning tillämpats eller sammanlagt 345 timmar per år. Med

hänsyn till att förberedelse- och avslutningsarbetena, såsom nyss berörts,

i stort sett torde ha en ganska regelbunden förekomst, har övertiden

för dessa arbeten ansetts lämpligen kunna begränsas per vecka, och har

på detta sätt övertiden med nödig avrundning funnits böra upptagas

till högst 7 timmar i veckan. Enligt styrelsens uppfattning torde denna

övertid vara så pass rikligt tillmätt, att den borde kunna förväntas

räcka till under alla mer vanliga förhållanden.

Här ifrågavarande arbete måste tydligtvis i regel kunna föregå

eller efterfölja det allmänna, egentliga arbetet även i de fall, då detta

är utökat genom tillämpning av 5 eller 6 §, 2 eller 3 mom. i denna

paragraf eller 9 §. Styrelsen har sökt giva uttryck häråt i förevarande

moments avfattning.

2 mom.

Behovet av övertid i allmänhet, d. v. s. för att utöka den ordinarie

tiden för det egentliga driftarbetet, ställer sig naturligen mycket

olika inom skilda verksamhetsområden och under olika konjunkturer,

men en ganska vidsträckt möjlighet till övertidsarbete torde för flertalet

näringsgrenar få anses vara ett nödvändigt och legitimt behov. Ett

verksamt korrektiv mot missbruk föreligger också i det förhållandet, att

övertidsarbetet i regel betingar en betydligt förhöjd arbetslön. Styrelsen

har ansett sig i skälig mån tillmötesgå de starka kraven på ökad möjlighet

till övertidsarbete i allmänhet genom att föreslå en utsträckning

av den medgivu^ övertiden från 25 till 30 timmar per kalendermanad

och från 150 till 200 timmar per kalenderår.

3 mom.

Socialstyrelsens befogenhet att beträffande övertidsarbete meddela

ytterligare eftergift har under den gangna tiden för lagens tillämpning

blivit tagen i anspråk i måhända väl stor utsträckning — ett förhållande,

som dock i viss mån torde kunna tillskrivas de hittills gällande något

snäva gränserna för det direkt i lagen medgivna övertidsarbetet. Näi

styrelsen nu föreslår, att dessa gränser skola vidgas, har det synts styrelsen

motiverat att tillfoga någon inskränkande betingelse för tillämpningen

av förevarande bestämmelse, och hay i sådant syfte uttrycket

»Erfordras ytterligare eftergift)) utbytts mot »År ytterligare eftergift a\

trängande behov påkallad.» .

I fråga om måttet för den övertid, som skulle kunna medgivas av

socialstyrelsen, vill det synas, som om detsamma skäligen skulle kunna

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

ökas från 10 till 15 timmar för månad och från 75 till 100 timmar

för år.

Anmärkas bör måhända, att förevarande bestämmelser, i likhet

med motsvarande nu gällande stadgande, hänsyfta!- på såväl 1 som

2 mom.

4 mom.

Enligt den nu gällande lagen får minderårig, d. v. s. person under

18 år, icke användas till övertidsarbete. Denna inskränkning har uppväckt

mycket missnöje, och förnekas kan ej, att densamma i vissa fall,

såsom då ett flertal vuxna arbetares arbete är beroende av några minderårigas

medverkan, kan vara ägnad att leda till oskäliga svårigheter.

Medgivandet till övertidsarbete är sålunda, säges det från arbetsgivarhåll,

föi närvarande i många fall värdelöst, då det icke kan utnyttjas

på grund av de minderårigas undantagande. Anmärkas må även, att

i Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning bestämmelsen

rörande övertidsarbete icke är inskränkt till vuxna arbetare.

Såsom arbetarskyddslagstiftningen sedan länge utvisat, ha emellertid de

minderåriga ansetts vara i särskilt behov av en genom lag begränsad

arbetstid, och har enligt nämnda lagstiftning från denna arbetstid ej

medgivits avvikelser annat än i alldeles exceptionella fall och endast

efter vederbörande uppsiktsmyndig-hets prövning. Med hänsyn till denna

arbetarskyddslagstiftningens otvivelaktigt väl motiverade ståndpunkt har

styrelsen icke funnit sig kunna tillmötesgå kravet på att i fråga om

övertidsarbete likställa de minderåriga med de vuxna i. vidare mån, än

att minderåriga, som fyllt sexton år, skulle kunna få användas till sådant

arbete i den mån styrelsen finner anledning medgiva det. Åldersgränsen

sexton år har valts med hänsyn till, att densamma i lagen om

arbetarskydd tillerkänts särskild betydelse, nämligen såsom betingelse

för minderårigas användande till nattarbete.

Med hänsyn till stadgandet i förevarande lags sista paragraf och

bestämmelserna i lagen om arbetarskydd rörande minderårigas arbetstid

kunna minderåriga emellertid icke få användas till övertidsarbete i vidare

män, än att den sammanlagda tiden för deras ordinarie arbete och

övertidsarbetet kommer att uppgå till högst 10 timmar av dygnet och

60 timmar i veckan.

9 §■

De möjligheter till eftergifter, som lagen erbjuder, ha hittills endast

kunnat komma till användning genom beslut av vederbörande myndighet

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

i varje särskilt fall. I vissa avseenden ha emellertid besluten varit så

talrika och ensartade, att en fullt bestämd rättspraxis utbildats. Såsom

exempel härpå tillåter sig styrelsen erinra om arbetsrådets synnerligen

talrika beslut angående port- och nattvakters arbetstid, som i regel begränsats

till 60 timmar i veckan och 10 eller i vissa fall 11 timmar

om dvgnet, samt angående reparatörer och elektriska montörer vid industriella

anläggningar, för vilka medgivits annan arbetstid än den i 4

§ stadgade, såvitt icke därigenom den sammanlagda arbetstiden för en

tidrymd av högst 4 veckor blir längre, än att den motsvarar 48 timmar

i veckan. Med fortsatt tillämpning av arbetstidslagen kommer givetvis

den redan nu avsevärda förekomsten av en så att säga standardiserad

praxis att ytterligare ökas.

För arbetsgivaren, som önskar begagna sig av de möjligheter till

lindring lagen erbjuder, ställer det sig onekligen betydligt bekvämare

och jämväl i övrigt mer tilltalande, om lindringen under vissa angivna

betingelser direkt medgives i en författning, än om för lindringens tillgodogörande

erfordras prövning och beslut av någon myndighet. Med hänsyn

härtill och till önskemålet att nedbringa vederbörande myndigheters

arbetsbörda har det synts styrelsen angeläget att söka utfinna ett sätt,

varigenom de i lagen medgivna, men på myndighets prövning beroende

lindringarna skulle i en del mer vanligt förekommande fall kunna på

administrativ väg göras direkt och allmänt tillgängliga. Vad härovan

anförts om förefintligheten av och möjligheterna för en enhetlig rättspraxis

i vissa avseenden tyder på, att en dylik omläggning måhända

skulle kunna få en ganska avsevärd omfattning.

Framhållas må i detta sammanhang även, att här ifrågasatta tillvägagående

att generalisera vissa fall av eftergifter givetvis skulle kunna

komma till tillämpning också utan stöd av någon föregående praxis men

där det tydligt framgår, att enhetliga normer lämpligen låta sig fastställa.

Särskilt torde enligt styrelsens mening detta, såsom tidigare berörts,

kunna ifrågakomma, när det gäller att bereda grupper av de i

5 § avsedda företag — sjukvårds- och andra anstalter samt hotell,

restauranger och kaféer — den åsyftade lindrigare arbetstidsregleringen.

Beträffande sättet för åstadkommande av ifrågavarande eftergiftsbestämmelser

bör detsamma tydligtvis bereda skälig säkerhet för att bestämmelserna

icke blott i tillbörlig mån och med rättvist beaktande av

skilda synpunkter tillgodose de olika parternas intressen utan även

att de såvitt möjligt överensstämma med arbetstidslagens syfte samt låta

sig systematiskt förena såväl inbördes som med uttrycken för lagens

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

tillämpning i övrigt. Nu berörda anspråk har styrelsen trott sig tillbörligen

tillgodose genom att för åvägabringandet av dylika bestämmelser

fordra ej blott enighet i ämnet mellan vederbörande rikssammanslutningar

av arbetsgivare och arbetare utan även arbetsrådets medverkan

samt Kungl. Maj:ts godkännande. I fråga om generalisering av

det i 8 § 3 mom. innefattade medgivande att bevilja ytterligare övertidsarbete

bör arbetsrådet givetvis söka samråd med socialstyrelsen, på

vilken det ankommer att bevilja dylika eftergifter.

10 §.

Tillämpningen av en lag med en på så många verksamhetsområden

djupt ingripande betydelse som den förevarande har naturligen,

om ock ej i den omfattning som den politiska agitationen velat göra

troligt, icke kunnat undgå att giva anledning till åtskilliga strävanden att

kringgå dess bestämmelser eller eljest omintetgöra dess åsyftade ändamål.

Ehuru det, såsom tidigare berörts, ej ännu står lagstiftaren till

buds någon längre tids erfarenhet om lagens verkningar och lagen

endast har provisorisk giltighet, har styrelsen likväl icke ansett sig kunna

underlåta att uppmärksamma ett par kategorier av dylika företeelser

och söka erbjuda en möjlighet till rättelse i svårare fall.

I första rummet åsyftar förevarande paragraf de sannolikt icke fåtaliga

fall, då en arbetare har anställning hos mer än en arbetsgivare.

Dylika fall ha nog alltid och särskilt under senare år, sedan arbetstiden

avsevärt förkortats, förekommit där tillfälle givits till en lämplig bisysselsättning.

Med arbetstidslagens genomförande har emellertid här berörda

benägenhet onekligen i avsevärd mån tilltagit. Bisysselsättningarna ha

sålunda i en del fall övergått till regelbundet, ganska långvarigt arbete

— stundom hos konkurrerande företag. I dylika fall är lagens syfte

tydligtvis förfelat, och den huvudsakliga arbetsgivaren får, i stället för

att lagen skulle tillförsäkra honom en utvilad arbetare, hålla tillgodo

med en trött och överansträngd sådan. Det omtalas även, att arbetare

skulle vägrat att utföra övertidsarbete på den grund, att deras »andra

arbete» lade hinder i vägen därför.

Det andra slaget av missförhållanden, som åsyftas i förevarande

lagrum, består däri, att en och samma arbetsgivare använder en arbetare

såväl till arbete, vilket är underkastat lagen, som till arbete, vilket

faller utom lagens tillämpning och detta på sådant sätt, att arbetarens

sammanlagda arbetstid kommer att överskrida lagens begränsningar.

Såsom under 1 § redan anförts, förbjuder ej lagen ett dylikt användande

av arbetaren, och kan sålunda arbetarens sammanlagda arbetstid bliva

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

oskäligt lång. Särskilt ligger det nära till hands för en arbetsgivare,

som vill utnyttja sin arbetare, att, där arbetets beskaffenhet lämpligen

så medgiver, lämna arbetaren arbete till utförande i hans hem efter

arbetsdagens slut å verkstaden.

Något lämpligt och effektivt korrektiv mot härovan berörda missförhållanden

är emellertid icke lätt att finna. Att stadga, straff för arbetaren,

som arbetar för mycket, är icke tilltalande och skulle, om man

ville vara konsekvent, leda till straffbeläggande jämväl av arbete, som

arbetaren utför för egen räkning eller åtminstone i egenskap av företagare.

Beträffande arbetare, som användes av mer än en arbetsgivare,

har det ifrågasatts, att den arbetsgivare, som använder arbetaren, efter

det denne förut under samma dag använts till arbete av annan arbetsgivare,

skulle vid äventyr av straff vara pliktig tillse, att ej genom

hans användande arbetarens arbetstid kom att överskrida lagens begränsningar.

Häremot kan emellertid invändas, att en bestämmelse av

dylikt innehåll ofta skulle drabba såväl arbetsgivare som arbetare oskäligt

kärt, såsom när fråga endast vore om en obetydlig, hygieniskt oklanderlig

bisysselsättning. Såsom olämpligt måste även betecknas, att den huvudsakliga

arbetsgivaren, om han använde arbetaren senare på dagen, skulle

vara nödgad vika för den måhända tillfälliga arbetsgivaren, som giver

arbetaren allenast eu obetydlig bisysselsättning. Med hänsyn slutligen

till skiftarbete och övertidsarbete förefaller här ifrågavarande tanke nära

nog ogenomförbar.

Styrelsen, som icke kunnat finna någon lämplig form för ett direkt

straffgaranterat korrektiv mot här åsyftade missförhållanden, har stannat

vid att föreslå ett bemyndigande för styrelsen att efter prövning i det

särskilda fallet meddela förbud mot visst användande av arbetare till

arbete. Sådant förbud skulle icke nödvändigtvis begränsas till att avse

viss arbetare — i vilket fall det tydligtvis ofta nog skulle bli föga

effektivt — utan kunna generellt riktas mot användande av arbetare

under vissa angivna förhållanden. Härigenom skulle också uppkomma

ett visst riskmoment, som skulle verka i någon mån avhållande.

Det med förevarande bestämmelse åsyftade skyddet bör tydligen,

såsom även angives i paragrafen, endast tillgodokomma arbetare, som

i väsentlig mån sysselsättas med arbete, varå lagen äger tillämpning.

Då ett förbud av här åsyftade innebörd skulle på ett stundom

kanske ganska ingripande sätt beröra skilda intressen, har socialstyrelsen

ålagts att i ärendet höra parterna samt att begränsa förbudet till vad

som erfordras för missförhållandets undanröjande. Givetvis bör social
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

styrelsen vid fattande av beslut i förevarande avseende även söka att

såvitt möjligt rättvist beakta de olika parternas intressen.

Ehuru styrelsen, såsom förut antytts, är medveten om, att förevarande

paragraf i flera avseenden kan giva anledning till anmärkningar,

har styrelsen likväl, då styrelsen icke ansett sig kunna underlåta

att söka finna ett korrektiv mot de i paragrafen åsyftade missförhållanden,

trott sig böra framlägga förslag till densamma. Blotta

tillvaron av ett dylikt stadgande och möjligheten för vederbörande

myndigheter att hota med dess tillämpning torde också vara ägnade att

i avsevärd mån motverka berörda missförhållanden.

11 §•

Denna paragraf överensstämmer med 8 § i den nu gällande lagen

med undantag av att till första stycket fogats en ny punkt, åsyftande

att befria arbetsgivaren från skyldighet att i övertidsjournalen göra anteckning

om det regelbundna övertidsarbete, som avses i 8 § 1 mom.,

d. v. s. nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten. Möjlighet till

sådan befrielse har vunnits genom intagandet i 13 § 2 mom. av föreskriften

om arbetstidsschema.

12 §.

I denna paragraf, som motsvarar 9 § i den nu gällande lagen,

har 7 mom. första stycket ansetts böra omredigeras med hänsyn till att

samverkan med arbetsgivar- och arbetarsidorna ej kan anses påkallat i

andra fall, än där fråga är om angelägenheter, som röra förhållandet

mellan nämnda parter. Sådan samverkan behöver tydligtvis ej heller

föreskrivas beträffande fall, där densamma är tryggad genom särskild

bestämmelse i lagen.

13 §.

I andra momentet av denna paragraf, som motsvarar 10 § i den

nu gällande lagen, har tillfogats en föreskrift om anslående av arbetstidsschema.

Dylikt schema, som är föreskrivet i arbetarskyddslagen i

fråga om minderårigas användande ävensom i Washingtonkonventionen,

har nämligen synts vara ägnat att främja arbetstidsregleringens samvetsgranna

iakttagande och att underlätta kontrollen däröver.

14 §.

I denna paragraf, som motsvarar 11 § i nu gällande lag, har

endast vidtagits den förändring, att med där förut angivna förseelse

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

jämställts det fall, att arbetare användes i strid mot förbud, som meddelats

av socialstyrelsen med stöd av 10 §.

15-18 §.

Dessa paragrafer motsvara resp. 12, 13, 14 och 16 §§ i den nu

gällande lagen.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att styrelsen med hänsyn

till de föreslagna ökade möjligheterna till undantag och särskilt bestämmelsen

i 6 § 4 mom. ansett sig kunna utesluta den mr gällande lagens

15 §, vilket stadgande bemyndigar Kungl. Maj:t att, därest lagens tilllämpning

skulle medföra sådana svårigheter för visst arbete eller företag,

att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, efter arbetsrådets

hörande medgiva undantag från lagens tillämpning. Till stöd för

denna åtgärd må även framhållas, att ifrågavarande stadgande, vars

användande varit starkt kringskuret genom restriktiva uttalanden av

såväl arbetstidskommittén som vederbörande departementschef och riksdagsutskott,

visserligen i en del fall åberopats men ännu icke kommit till

tillämpning.

Slutstad g anden.

1) Med hänsyn till att den särskilda reglering av arbetstiden för

sjukvårds- och andra anstalter samt hotell, restauranger och kaféer, som

styrelsen åsyftat att få till stånd medelst bestämmelserna i 5 och 9 §§,

sannolikt torde komma att kräva avsevärd tid att utforma, har det synts

nödvändigt att beträffande dylika företag föreskriva en något senare tid

för lagens ikraftträdande, och har, då ett halvt års uppskov förefallit

tillfyllestgörande, såsom sådan tidpunkt föreslagits den 1 januari 1922.

I fråga om övriga under lagen fallande verksamhetsområden har däremot

ej något allmängiltigt uppskov med lagens tillämpning synts påkallat,

utan har lagens ikraftträdande satts till tidigast möjliga datum eller den

1 juli 1921.

2) Ehuru behov av anstånd med den reviderade lagens tillämpning

ej torde förekomma i någon avsevärd omfattning, är det möjligt dels

att redan beviljade anstånd kunna behöva något förlängas och dels att

den härovan under 1) berörda speciella arbetstidsregleringen i vissa fall

ej låter sig genomföra till den 1 januari 1922. Med hänsyn till nu

berörda förhållanden har styrelsen funnit sig föranlåten att åt arbetsrådet

giva ett allmängiltigt bemyndigande att medgiva anstånd med lagens

tillämpning.

3 6 34. Arbetstidslagens revision. y

(

opaginerad Kontrollera mot PDF

3) Till undanröjande av varje tvekan om vederbörande myndigheters

rätt att före lagens ikraftträdande, synnerligast beträffande de i 5 §

avsedda företag, fatta beslut rörande arbetstidens reglering har ett direkt

bemyndigande härtill ansetts böra meddelas.

4) Med avfattriingen av bestämmelsen om den nu gällande lagens

upphävande har avsetts att angiva, att nämnda lag upphör att gälla i

två etapper, nämligen i allmänhet den 1 juli 1921 och beträffande de i

5 § åsyftade företag den 1 januari 1922. Då det från praktisk synpunkt

måste anses önskvärt att de vid den nya lagens ikraftträdande gällande

eftergifter, varunder avses att inbegripa alla avvikelser från den nu

gällande lagen, beviljade enligt 5, 6 eller 7 §, ävensom anstånd få fortleva,

till dess de utlöpa eller kunna på lämpligt sätt avvecklas, har

slutligen bestämmelse härom meddelats.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Reservationer.

a) Av herrar Bergsten och Jäv te.

Det torde med säkerhet kunna antagas, att Washingtonkonventionens

medgivande av 56-timmarsvecka för arbete, som på grund av sin natur

måste bedrivas kontinuerligt, kommer att tillämpas i alla länder, med

vilka Sverige i industriellt avseende har att konkurrera. Man kan även

utgå från, att dessa länder vid tolkningen av uttrycket »arbetets natur»

skola taga hänsyn icke blott till arbetets tekniska beskaffenhet utan

jämväl till ekonomiska faktorer och arbetets ändamål. Vid sådant förhållande

blir det givetvis nödvändigt att bereda den svenska industrien

lika stora möjligheter som den utländska med avseende å uttagandet

av 56 timmar per vecka vid den kontinuerliga driften. I annat fall

lära vederbörande industrigrenar komma att lida avsevärt avbräck i sin

konkurrensförmåga, vilket åter skulle inverka oförmånligt på vår nationella

hushållning i dess helhet och även för arbetarna medföra allvarliga

nackdelar.

Den frågan uppställer sig då närmast, huruvida, såsom socialstyrelsens

majoritet velat hävda, de nu gällande bestämmelserna rörande

arbetstiden vid kontinuerlig drift kunna, med hänsyn till motsvarande

förhållanden i andra länder, anses vara tillfyllest för den svenska industrien.

Enligt vår uppfattning är så. icke fallet, utan synes oss på denna

punkt tarvas en revision i det av riksdagen begärda syftet. Nämnda

bestämmelser innehålla nämligen särskilt två moment, som lägga en

alltför stark hämsko på den svenska industriens rörelsefrihet ifråga om

tillämpningen av 56-timmarsveckan. För det första kan ifrågavarande

arbetstid endast medgivas vid sådant arbete, som oundgängligen måste

fortgå kontinuerligt. Allt efter arbetsrådets strängare eller mildare

tolkning komma alltså flera eller färre industriföretag, vid vilka eljest

med hänsyn till verksamhetens ändamålsenliga bedrivande arbetet borde

anordnas kontinuerligt, att bliva berövade möjligheten härtill. Men vidare

är det, även om nyssnämnda villkor prövats uppfyllt, ändock ingalunda

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

säkert, att vederbörande industriföretag tillåtas uttaga en arbetstid av

56 timmar per vecka. Arbetsrådet har nämligen också att pröva, huruvida

ett verkligt behov härav föreligger eller om saken låter på ett tillfredsställande

sätt ordna sig genom insättande av reservskift e. d.

Det torde emellertid vara uppenbart, vilket osäkerhetstillstånd och vilka

svårigheter att göra erforderliga kalkyler härigenom skapas för industrien.

Nu anmärkta förhållanden måste helt naturligt medföra mindre

möjligheter för den svenska industrien än för den utländska att tillämpa

56-timmarsveckan vid kontinuerlig drift och följaktligen bereda vår industri

eu sämre utgångsställning i konkurrensavseende. Nästa fråga

blir då, huru en revision av arbetstidslagen, till hävande av ifrågavarande

olägenheter, lämpligen må äga rum. Såsom den enklaste och till synes

mest betryggande utvägen framställer sig härvid att utbyta de nuvarande

bestämmelserna om licensgivning mot Washingtonkonventionens stadgande

i ämnet. De betänkligheter, som med avseende härå anförts av

socialstyrelsens majoritet, synas oss emellertid mycket vägande, särskilt

i betraktande av de nackdelar, som en sådan åtgärd skulle kunna medföra

för vissa industrier. Däremot torde man, utan att behöva frånträda

själva principen om 48-timmarsveckan, reellt sett kunna ernå ett för

industrien i det väsentliga tillfredsställande resultat genom eu ändring

av meraberörda licensbestämmelser, varigenom de i det föregående påpekade

inskränkande momenten borteliminerades. I överensstämmelse

härmed skulle då såsom villkor för erhållande av tillstånd att uttaga eu

arbetstid av 56 timmar per vecka endast behöva gälla att ifrågakommande

arbete med hänsyn till verksamhetens ändamålsenliga bedrivande

(jfr. samma förbehåll i 5 § av socialstyrelsens förslag) måste fortgå

kontinuerligt, och arbetsrådets uppgift skulle inskränka sig till att pröva

nämnda villkor.

Under åberopande av vad sålunda anförts vilja vi för vår del

föreslå, att 2 mom. i 6 § av det nya förslaget till arbetstidslag måtte

erhålla följande ändrade lydelse: »Måste arbete, som är anordnat i tre

skift, med hänsyn till verksamhetens ändamålsenliga bedrivande

fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet medgiva därför

erforderligt undantag».

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

b) Av herrar von Sydow och Wijkander.

I den riksdagsskrivelse, som givit anledning till ifrågavarande lagförslag,

anhåller riksdagen, att Kungl. Maj:t i samband med förestående

prövning av Sveriges anslutning till den vid den internationella arbetskonferensen

i Washington antagna konventionen snarast måtte låta utreda

och för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i lagen om

arbetstidens begränsning av den IT oktober 1919, som kunde befinnas

påkallade av vunnen erfarenhet om lagens tillämpning, och vilka utan

att rubba lagens grunder kunde vara ägnade att bättre anpassa densamma

efter det praktiska livets krav.

Av motiveringen till riksdagsskrivelsen framgår, att man inom

riksdagen tänkt sig, att en på vissa områden önskvärd ökad rörelsefrihet

skulle vinnas antingen genom jämkningar av de bestämmelser i den

svenska lagen, som reglera dessa områden, eller genom medgivande av

ökad befogenhet åt arbetsrådet eller genom tillämpning av vissa bestämmelser

i konventionen, exempelvis dess friare bestämmelser beträffande

övertid.

Av socialstyrelsens betänkande framgår, att socialstyrelsen så gott

som uteslutande ansett sig böra anlita den andra av dessa utvägar,

eller meddelande av ökad befogenhet åt arbetsrådet för vinnande av det

åsyftade målet. För vår del betvivla vi, att det är klokt och praktiskt

att giva ett principiellt företräde åt denna riktlinje. Vad industrien

framför allt behöver för att kunna trivas och gå framåt är ekonomisk

trvgghet, i den mån detta kan nås å lagstiftningens väg. Skall industrien,

för att erhålla de betingelser, som äro livsvillkor för densamma,

bliva beroende av prövningar utav administrativ myndighet, vilka bliva

beroende på mer eller mindre subjektiv uppfattning och beviljas för viss

kort tid eller tillsvidare, inträder ett osäkerhetstillstånd, som måste verka

i hög grad deprimerande å industrien. Helt annat är. det, ifall de bestämmelser,

som äro nödvändiga för industriens rörelsefrihet, fastställas

genom allmän lag. Då har industrien den säkra grundval för sin fortsatta

utveckling, som är nödvändig.

Under förarbetena till den nu gällande lagen om arbetstidens begränsning

framhölls av de myndigheter, som hördes i ärendet, och däribland

även av socialstyrelsen, att man måste se till, att det svenska

näringslivet icke bleve insnört inom snävare bestämmelser än som i

allmänhet gälla i utlandet. Ser man till, huru denna synpunkt blivit

beaktad i socialstyrelsens nu framlagda förslag, så finner man, att den

knappast blivit tillgodosedd. Åven om man av skäl, som vi för vår

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

del kunna godkänna, anser, att Washingtonkonventionen icke bör godkännas

för vårt land, och håller för sannolikt, att även åtskilliga andra

länder icke anse sig kunna formellt biträda densamma, står det dock

för oss såsom otvivelaktigt, att densamma kommer att bliva i hög grad

grundläggande för det internationella lagstiftningsarbetet ifråga om

arbetstidens längd. Man torde kunna utgå ifrån, att den i stor omfattning

blir en övre gräns, utöver vilken de lagstiftande myndigheterna i

de särskilda länderna icke vilja gå, då man inom varje särskilt land

naturligt nog hyser farhåga för att få det egna landets industri hårdare

belastad än konkurrerande länders. Vid jämförelse finner man emellertid,

att Washingtonkonventionen i många avseenden innehåller långt

liberalare bestämmelser än socialstyrelsens förslag. Detta gäller särskilt

ifråga om lagens omfattning (1 §), ifråga om arbete under kontinuerlig

drift (6 §) samt ifråga om övertid (8 §).

Slutligen kunna vi icke undertrycka den .anmärkningen, att det

vill synas oss, som om den reformering av lagen, som socialstyrelsens

förslag innefattar, är skäligen knapphändig. Det kan med ålit skäl

betvivlas, om denna reformering kommer att undanrödja det missnöje

med lagen, som endast några veckor efter dess ikraftträdande gav sig

så påtagliga uttryck och föranledde riksdagen till en så ovanlig åtgärd,

som att påkalla reformering av en lag, som endast varit i kraft några

månader.

Ifråga om de särskilda lagparagraferna tillåta vi oss anföra följande:

1 §. Medan Washingtonkonventionen äger tillämpning allenast å

industriellt arbete, inklusive hantverk, samt byggnadsindustri och transportverksamhet,

har man bibehållit den svenska lagens omfattning av

snart sagt alla näringsgrenar utom jordbruket och de näringar, för vilka

speciallagstiftning gäller. Med åberopande av vad vi förut anfört, måste

vi för vår del fastslå detta som ett betänkligt missgrepp. Det kan icke

vara riktigt att på detta sätt hålla det svenska näringslivet inträngt

inom långt snävare band än det utländska. Vi bedja också få anmärka,

att enligt vår övertygelse en av huvudanledningarna till det allmänna

missnöjet med den svenska lagen just varit den, att den givits tillämpning

å sådana områden som handel, kommunala företag, sjukhus och

dylikt. Hela rörelsen för arbetstidens begränsning har historiskt sett

egentligen varit inriktad på fabriksrörelsen, och det var för den svenska

allmänheten en mycket oangenäm överraskning att se den nya lagen

tillämpad å områden, som ligga vitt skilda från fabrikerna.

Vi anse alltså, att man icke bort giva den svenska lagen vidare

tillämpning än Washingtonkonventionen, alltså att omfatta endast fabriks
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

och hantverksrörelse, inklusive byggnadsverksamhet, jämte transportverksamhet.

Om så på grund av de särskilda förhållandena här i landet

anses önskvärt, kan man ju bibehålla undantaget för företag, där icke

liera än fyra arbetare användas. Vad de i 2 mom. a)—kj i den nu

gällande lagen om förmälda undantagen beträffar, så bortfalla, om man biträder

vår mening, undantagen under e), j) och k). Övriga undantag''torde

höra bibehållas. Vad särskilt gäller arbete>id flottning, upptaget under

g), tillåta vi oss bemärka, att detta undantag, såsom förut flera gånger

framhållits, även måste omfatta arbete vid skiljeställe. Flottningsarbetet

måste i de flesta fall betraktas såsom en fortgående arbe t sprocedur, och

det kan i regel icke vara praktiskt genomförbart att lata olika arbetstid

gälla för olika delar av denna arbetsprocedur. Ett strängt genomförande

av 8-timmarsdagen vid alla skiljeställen måste leda till en ombyggnad

av ett stort antal skiljeställen för eu kostnad, som kan beräknas^till

10-tals miljoner kronor. Att endast av rent doktrinära skäl pålägga

den svenska industrien eu i och för sig onödig utgift till ett dylikt belopp

torde allra minst under nuvarande förhållanden böra komma ifråga.

3 På grund av den erfarenhet, vi vunnit såsom medlemmar i

arbetsrådet, anse vi, att arbetsrådets avgörande, huruvida visst arbete

är att hänföra till sådant, varå lagen äger tillämpning, eller huruvida

viss arbetstagare är att räkna såsom arbetare enligt lagen, icke bör vara

utan appell. Arbetsrådets sammansättning är nämligen icke sådan,, att

rådet är ägnat att såsom en högsta domstol utan appell avgöra frågor

av juridisk karaktär.

4 § första stycket. Under arbetsrådets verksamhet har det mer än

en o-ång visat sig, att det i vissa fall skulle vara till fördel för såväl arbetsgivare

som arbetare, om det hade varit möjligt att fördela arbetstiden i

veckan å endast fem dagar och sålunda låta en arbetsdag vara fri. Man

hade alltså enligt vår mening bort. ändra avfattningen av detta stycke, så

att eu dylik arbetsindelning möjliggjorts.

5 §. I enlighet med vårt yrkande under 1 § hemställa vi, att

denna paragraf utgår. Vi tillåta oss ytterligare bemärka, att just beträffande

sjukhuspersonalen och personalen vid hotell och restauranger,

i den mån denna personal hittills fallit under lagen, stora svårigheter

gjort sig gällande beträffande lagens tillämpning. Från många håll har

därför påyrkats, att, såsom vi föreslagit, hela personalen vid dylika inrättningar

eller företag måtte fritagas från lagens tillämpning. Socialstyrelsen

har gått den rakt motsatta vägen, nämligen att under lagen

hänföra även den rena sjukvårdspersonalen och den för allmänhetens

direkta betjänar.de avsedda personalen å hotell och restauranger. Detta

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

torde vara att reformera i en alldeles motsatt riktning'' mot vad man

inom riksdagen tänkt sig. Det synes oss också med skäl kunna betvivlas,

om arbetsrådet är den myndighet, som är mest kompetent att

ordna, tjänstgöringsförhållandena för ifrågavarande personal, särskilt då

föi sjuksköterskorna å sjukhusen. Att såsom här föreslagits bemyndiga

ett ämbetsverk att utan nagla i lag- givna eller ens antydda direktiv

giva rättsligt gällande föreskrifter om arbetstidens längd vid vissa institutioner,

torde vara att giva detta ämbetsverk en byråkratisk maktfullkomlighet,

som hittills icke förekommit i vår administration.

.6 § p mom- Frågan om arbetstidens längd vid arbete i kontinuerlig

drift veckan runt har varit föremål för mycket ingående överläggning

inom socialstyrelsen, och har därvid tvekan gjort sig gällande,

huruvida man borde bibehålla den nuvarande lagens bestämmelser eller

övergå till stadgandena i Washingtonkonventionen. Den nuvarande lagen

stadgar, att om arbete, som bedrives med 3 skifling, oundgängligen

måste fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet, i mån

så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag. Washingtonkonventionen

återigen innehaller, att 8-timmarsdagen må överskridas

vid sådana arbeten, som på grund av sin natur måste drivas kontinuerligt

med användande av varandra avlösande skiftlag, under villkor likväl

att arbetstiden i medeltal icke överstiger 56 timmar i veckan.

Jämför man dessa olika stadganden, måste man ur industriens

synpunkt giva konventionen företräde därutinnan, att arbetsgivarens

rätt att vid kontinuerlig drift utsträcka arbetstiden till 56 timmar i

veckan där är tryggad genom ett uttryckligt lagbud, medan den däremot

enligt den svenska lagen är beroende av prövning i varje särskilt

fall av arbetsrådet, Enligt konventionens bestämmelser vinner arbetsgivaren

sålunda visshet om att lian får tillgodonjuta den för verksamheten

oundgängliga arbetsindelningen, Enligt vår svenska lag kan han

aldrig veta, huruvida hans ansökan om dylik arbetsindelning blir bifallen

av aibetsiadet, och far han dess tillstånd, gives detta endast för viss

koitaie tid eller tillsvidare, varigenom arbetsgivaren står lika osäker för

framtiden. Ifråga om stadgandenas materiella innehåll ha olika meningar

gjort sig gällande ifråga om huruvida det ena eller det andra skulle vara fördelaktigast

ur industriens synpunkt. Enligt den nuvarande svenska lagen

skall arbetsrådet vid handläggning av dylika ärenden pröva dels att

arbetet måste oundgängligen fortgå jämväl under sön- och helgdagar

och dels att undantaget är av behovet påkallat. Det är sålunda mycket

stränga villkor, som lagen uppställer för att arbetsrådet skall kunna

medgiva 56-timmarsveckan vid kontinuerlig drift. Åven om rådet finner,

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

att den kontinuerliga driften oundgängligen måste fortgå, kan rådet anse,

att 56-timmarsveckan icke är av behovet påkallad av det skäl till exempel,

att rådet ånger arbetsgivarens ekonomi medgiva honom att vidtaga

någon anordning, varigenom även med 48 timmars arbetsvecka den kontinuerliga

driften bibehålies. Det må villigt medgivas, att arbetsrådet

i åtskilliga tall bifallit ansökningar om utsträckt arbetstid vid kontinuerlig

drift, där, om lagens ordalydelse pressats till det yttersta, tvekan

kunde hava rått. Men å andra sidan har arbetsrådet avslagit ansökningar

i fall, som väckt ett mycket djupt beklagande hos den svenska

industriens män. Rådet har i regel velat hänvisa arbetsgivaren till att

undvika 56-timmarsveckan genom införande av det så kallade hoppande

skiftet, det vill säga ett extra arbetslag avsett att träda in, då det ordinarie

arbetslaget gjort 48 timmars arbete i veckan. Emellertid torde det vara

att bemärka, att det så kallade hoppande skiftets användning både av ekonomiska

och andra skäl är mycket begränsad. Om man bär till exempel ett

mycket stort järnverk, där masugnarnas antal är jämnt delbart med 6,

kan man i regel anordna ett så kallat hoppande skift, enär detta far fullt

regelbunden sysselsättning i veckan. Anordningen blir ju dyrare, men

eljest torde den låta genomföra sig. Men med sådana verk har den

svenska industrien icke att räkna och vid mindre anläggningar kan det

hoppande skiftet knappast användas, enär arbetet för detsamma då icke

bliver regelbundet och de yrkesutbildade arbetare, vilka härvid komma

i fråga, helt naturligt söka sig till de platser, där de få regelbundet

arbete inom sitt fack. Mot Washingtonkonventionens formulering har

anmärkts, att den utsträckta arbetstiden får användas endast vid sådana

arbeten, som på grund av sin natur måste drivas kontinuerligt. Man

bär velat tolka detta sålunda, att anordningen skulle vara inskränkt till

sådana arbeten, där på grund uteslutande av tekniska skäl den kontinuerliga

driften är nödvändig. I sådant fall vore bestämmelsen skäligen

betydelselös, enär med teknikens nuvarande utveckling det knappast

torde finnas många arbetsprocedurer, där man icke kan undvara den

kontinuerliga driften, ifall inga som helst ekonomiska hänsyn skola göra

sig gällande. Att detta icke kan hava varit meningen är i sak .uppenbart

(man borde då icke hava skrivit «arbetets natur» utan «arbetets

tekniska natur») men framgår också av den omständigheten, att vid

konventionens förslag ursprungligen var fogad en lång lista å sådana

industrier och arbeten, vid vilka 56-timmarsveckan skulle fa användas,

och bland dem ingingo åtskilliga, vid vilka behovet av densamma förelåg

icke på grund av tekniska utan ekonomiska eller samhälleliga motiv.

Sedermera borttogs denna förteckning, mot vilken man anmärkt, att

363t. Arbetstidslagens revision. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

den icke var fullständig och att tiden vid konferensen icke medgav

dess komplettering''. Men härmed var icke meningen att göra någon

ändring i sak i tolkningen av konventionens förslag. Syftet med detsamma

var att bevilja 56-timmarsvecka vid kontinuerlig drift, där detta

av tekniska, ekonomiska eller samhälleliga skäl var av behovet påkallat.

Socialstyrelsen har till sist slutat med att föreslå den nuvarande

svenska lagens bibehållande. Vi måste för vår del i högsta grad beklaga

detta beslut. Man har härvid låtit gå sig ur händerna ett tillfälle

att bevilja eu varaktig och betydelsefull lindring åt den betryckta

svenska industrien.

Vi anse alltså, att man bort i fråga om den kontinuerliga driften

förorda införandet av Washingtonkonferensens bestämmelser, dock förtydligade

så, att det klart framginge, vad som varit meningen med

dem, nämligen att vid frågans bedömande icke allenast tekniska utan

även ekonomiska och samhälleliga motiv skulle få vara avgörande.

G § 4 inom. Detta moment är nytt och avser att i vissa fall

medföra en lindring i lagens tillämpning. Vi anse emellertid det vara

ett misstag, att man för beviljande av sådan lindring gjort till ett villkor

att det stora flertalet av de arbetare, som beröras av saken, skola giva

sitt samtycke därtill. Arbetsrådet bör meddela sina beslut på fullt sakliga

grunder, efter vad som ur statens synpunkt befinnes mest gagneligt,

och icke vara bundet av de intresserade parternas bifall. Om ett undantag

verkligen ur statens synpunkt är påkallat till undvikande av allvarliga

missförhållanden och en del av arbetarna äro villiga att underkasta

sig särskilda bestämmelser för missförhållandenas undanrödjande, är det

oriktigt, att de skola kunna hindras därifrån av majoriteten bland arbetarna.

8 §. Från arbetsgivarehåll har flera gånger påpekats, att om övertidsbestämmelserna

skola inskränkas till att äga tillämpning å arbetare,

som fyllt 18 år, de i många fall bliva gagnlösa för arbetsgivarna.

I många industrier, där minderåriga finna användning, t. ex. för hantlangning

och dylika arbeten, kan arbetet icke fortgå, ifall de minderåriga

icke få vara med. I enlighet härmed tillåta vi oss upprepa yrkandet,

att övertidsbestämmelserna skola bliva gällande även för minderåriga

arbetare, varvid 4 mom. bör utgå. Dessutom hemställa vi,

att ordet »enstaka» i första momentet utgår, enär detsamma icke betecknar,

vad man åsyftat med bestämmelsen ifråga.

Beträffande gränserna för övertidsarbete finna vi dem alltför snäva.

Riksdagen har som exempel på områden, där man kunde ifrågasätta

ändring i lagen, uttryckligen upptagit vidare bestämmelser beträffande

övertid. Enligt konventionen är övertid utan vidare inskränkning bero
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

onde på överenskommelse mellan arbetsgivare- och arbetareorganisationcrna,

under förutsättning att dessa överenskommelser bliva gillade av

vederbörande myndighet. Vill man nu icke gå denna väg, synes man

i allt fall hava bort i större mån vidga vår lags snäva bestämmelser

om övertid än socialstyrelsen föreslagit. V i anse därför, att i

enlighet med de yrkanden, som framställdes av arbetsgivarerepresentanterna

i arbetstidskommittén, övertidens maximum enligt 2 mom.

måtte utökas till 300 timmar under loppet av ett kalenderår samt enligt

3 inom. till 150 timmar under loppet av ett kalenderår.

Ifråga om 5 inom. kunna vi icke annat än vidhålla det förut från

arbetsgivarehåll framställda yrkandet, att detta moment, som icke alls

hör hemma i den ifrågavarande lagstiftningen, måtte utgå.

10 §. De förhållanden, som beröras inom denna paragraf, äro

såsom socialstyrelsen framhåller, vanskliga att på fullt lämpligt sätt

ordna genom lagstiftningsåtgärder. Socialstyrelsen synes icke själv l^sa

någon hög tanke om värdet av den föreslagna paragrafen, då styr^sen

säger sig vara medveten om, att den i flera avseenden kan giva anlcd1

ning till anmärkning. Styrelsen håller dock före, att blotta tillvaron

av paragrafen borde vara ägnad att i avsevärd mån motverka de missförhållanden,

som givit anledning till dess införande i förslaget. För

vår del tillåta vi oss betvivla detta. Den procedur, som här föreslås,

blir så omständlig och för övrigt så lätt att kringgå, att i praktiken intet

vore vunnet därmed. Vi hemställa därför, att paragrafen måtte utgå.

12 § 9 mom. Såsom förut angivits, anse vi, i enlighet med vad

av lagrådet en gång föreslagits, att klagan bör få föras över arbetsrådets

beslut.

Socialstyrelsen bär föreslagit uteslutande av 15 § i nu gällande

lag. Åven om denna paragraf icke hitintills kommit till någon större

användning, vilar den dock på en principiellt riktig grund, och det kan

icke med säkerhet avgöras, huruvida icke under framtiden sådana förhållanden

kunna uppstå, att behovet av paragrafens användning blir

större än det hittills varit. Till följd därav anse vi, att den bort bibehållas

i lagen.

c) Av herrar Lindqvist och Holmström.

Med hänsyn till att internationella arbetskonferensen i Washington

år 1919 så gott som enhälligt antagit konventionen angående arbetstidens

begränsning, och jämväl Sveriges samtliga representanter å konferensen

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

röstat för nämnda konvention, anse vi, att socialstyrelsen bort förorda

ratificering av konventionen, — en åtgärd, som med hänsyn till gällande

arbetstidslag i vårt land så mycket lättare kunnat ske, då konferensen

i Washington jämväl beslutit »att konventionens genomförande icke

borde tagas till intäkt för några inskränkningar i de längre gående

förmåner, som redan genomförts eller ifrågasatts för arbetarna i särskilda

länder».

Gent emot socialstyrelsens förslag till reviderad lag om arbetstidens

begränsning vilja vi framhålla:

1 §■

Socialstyrelsens förslag till 1 § första stycket iunebär i jämförelse

med nu gällande lag den förändringen, att jämväl rörelse i stad eller

köping eller sådant municipalsamhälle, vars mantalsskrivna folkmängd

övefctiger 1,500, skall vara undantagen från lagens tillämpning, såvida

i rörelsen i regel icke användas flera än fyra arbetare.

Att genom en dylik bestämmelse ställa även sådana arbetargrupper,

som nu falla under lagen, utom densamma, torde vid den praktiska

tillämpningen av lagen icke komma att leda till annat än framskapandet

av konflikter mellan arbetsgivare och arbetare, då givet är, att de arbetargrupper,

som redan kommit i åtnjutande av en arbetstid av 48 timmar

per vecka, icke godvilligt komma att medgiva någon förlängning därav.

Då dessutom med fog torde kunna sägas, att det undantag, som

redan finnes i nu gällande lag, knappast kan sägas vara motiverat av några

praktiska hänsyn utan fastmera av rent politiska skäl, torde det vara

uppenbart, att en ytterligare utvidgning av undantaget i berörda avseende

måste anses fullständigt omotiverad. Kn av de väsentligaste

erinringarna mot nu gällande lag med hänsyn till dess bristande överensstämmelse

med V ashingtonkonventionen gäller dessutom ifrågavarande

undantag för företag med högst 4 arbetare.

Vi få därför föreslå, att 1 § första stycket får följande lydelse:

»Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,

så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat

dylikt särskilt arbetsföretag, för så vitt i rörelsen eller företaget arbete

utföres för arbetsgivares räkning.»

I samma § punkt g) i nu gällande lag är s. k. skogskolniug undantagen

från lagens tillämpning, huvudsakligast på den grund att det icke kan

anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över sådant arbetes anordnande,

f nu föreliggande, reviderade förslag har socialstyrelsen i förslagets 1 §

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

punkt f) förändrat bestämmelsen till att avse »kolning i mila», och

kommer sålunda all kolning i mila, även den vid sågverken i rätt stor

utsträckning förekommande, att falla utom lagens tillämpning. Då vi

icke finna det motiverat, att på sätt socialstyrelsen föreslagit ställa

ytterligare ett stort antal kolningsarbetare utom lagen, få vi föreslå, att

punkt f) erhåller följande lydelse: f

»Skogsarbete, kolning därunder inbegripen, samt flottning utom

vid skiljeställe.»

4 § andra stycket.

Ifrågavarande stycke har i nu föreliggande förslag samma lydelse

som i nu gällande lag, men har det vid tillämpningen av detta stadgande

visat sig, att arbetsgivare ägt möjlighet att, med stöd av en

tillämpad genomsnittsberäkning, använda nämnda bestämmelse på ett

sätt, som ingalunda varit avsett med densamma.

Sålunda har man vid järnbruk, i stället för att införa 3 skiftlag,

fortfarande bedrivit arbetet med endast 2 skiftlag. Arbetarna ha uppfordrats

utföra 12 timmars arbete per dygn och ha arbetat måndag t. o. m.

torsdag, varefter såväl fredag som lördag blivit fridagar. Åven om en

sådan anordning inom vissa industrier kunde anses förmånlig jämväl för

arbetarna, är detta ingalunda förhållandet vid järnbruken, där arbetarna,

på grund av det hårda och ansträngande arbetet, icke kunnat finna sig

uti en dylik anordning. Då dessutom motivet för den tillåtna genom”

snittsberäkningen av arbetstiden endast varit att bereda möjlighet till

lämplig skiftväxling, få vi, för att förebygga ett oriktigt utnyttjande av

ifrågavarande bestämmelse, föreslå, att densamma erhåller följande lydelse:

»Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid,

än nyss angivits, tillämpas vid skiftväxling, såvitt därigenom icke

uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre

veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.»

6 §•

1 mom. Detta moment motsvarar nu gällande lags 5 § tredje

stycket med den förändringen, att begränsningen till en tidrymd av 4

veckor borttagits. Denna förändring innebär, att arbetstidsperioden,

därest den föreslagna bestämmelsen bleve lag, skulle kunna utsträckas

till ett helt år, ja ännu längre, t. o. m. till lagens hela giltighetstid.

Härigenom skulle framskapas en sådan oregelbundenhet i arbetstiden,

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

att lagen bleve fullständigt illusorisk. Under arbetsrådets verksamhet

lära icke heller förekommit fall, som motivera en dylik ändring av förevarande

stadgande.

Vi få därför föreslå, att nämnda moment erhåller följande lydelse:

1 mom. »År för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende

av årstiden eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande

av växlande längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva,

att annan arbetstid än i 4 § stadgas må tillämpas, såvitt därigenom

icke sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst 4 veckor

blir längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.»

1 samma ''paragrafs 4 mom. har införts ett stadgande, som icke

äger någon motsvarighet i nu gällande lag, och har därmed avsetts att

bereda lättnader i fråga om lagens tillämpning i fall, där detta eljest

icke är möjligt. Emellertid torde med den formulering,'' som givits

ifrågavarande stadgande, tillämpningen därav i många fall kunna leda

till rätt så betänkliga konsekvenser. Tänkbart är sålunda, att arbetarna

på en plats, påverkade av vissa tillfälliga förhållanden och icke minst

av det inflytande, arbetsgivaren många gånger kan utöva på en i fackligt

avseende oskolad och oorganiserad arbetarekår, skulle hos arbetsrådet

förorda en eftergift, som övriga arbetsgivare inom samma industri

icke ägde möjlighet erhålla, då de icke kunde förmå sina arbetare att

medgiva någon avvikelse från lagen. I konkurrensavseende skulle härigenom

kunna uppkomma sådana svårigheter, att nackdelarna av en

dylik bestämmelse betydligt komme att överväga de lättnader, som i

enstaka fall möjligen kunde uppnås.

Vi få därför hemställa, att ifrågavarande 4 mom. måtte utgå.

8 §•

Uti ifrågavarande §, som motsvarar 7 § i nu gällande lag, har

respektive timantal för förberedelse- eller avslutningsarbete samt övertidsarbetet

i övrigt utökats i så hög grad, att vi icke kunna biträda förslaget.

Vi få därför föreslå, att 8 § måtte erhålla följande lydelse:

))1 mom. Till nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten må

enstaka arbetare, som fyllt aderton år, utöver tid, varunder han enligt

denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift må användas

till sitt egentliga arbete, användas under högst 10 timmar under loppet

av en kalendermånad.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 7 §,

med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till

arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

av 5 eller 6 §, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt - aderton år, för högst 25 timmar under loppet av en kalendermånad och

150 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. År ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må

sådan, dock för högst 10 timmar under loppet av en kalendermånad

och 75 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av socialstyrelsen.

4 mom. På socialstyrelsen ankommer att pröva i vad mån minderårig-,

som fyllt sexton år, må användas till arbete, som avses i denna

paragraf.

5 mom. Ifråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som

avses i denna paragraf, gäller vad därom kan vara med arbetsgivaren

överenskommet.»

9 §•

Ifrågavarande stadgande lärer knappast i praktiken kunna tilllämpas.

I de flesta fall torde det dessutom komma att visa sig, att

förutsättningarna för uppnående av enighet mellan respektive rikssammanslutningar

icke föfefinnas. Emellertid kan stadgandet möjligen

tagas till förevändning för påtryckning från arbetsgivarna för att förmå

arbetarna till eftergifter såväl vid kollektivavtals upprättande som vid

utbrutna konflikters biläggande.

Då vi sålunda anse ifrågavarande stadgande icke vara ägnat att

medföra de lättnader, som därmed avsetts, men däremot kunna giva

anledning till tvister mellan respektive parter, få vi hemställa, att 9 §

måtte utgå ur förslaget.

Därest, såsom socialstyrelsen gjort gällande, arbetsrådets hittillsvarande

tillämpning av den så kallade huvudsaklighetsprincipen icke

skulle vidhållas, komma ett stort antal arbetare att undandragas det

skydd i enlighet med lagens syfte, som arbetsrådets praxis hittills berett

dem. Genom att under en del av dagen sysselsätta personalen

med arbete, varå lagen icke äger tillämpning, skulle en arbetsgivare

kunna ålägga sina arbetare en total arbetstid långt utöver den i lag

fastställda. Detta gäller bland annat åkeri- och handelsarbetare ävensom

arbetare vid de mycket talrika företag på landsbygden, där jordbruk

med binäringar samt skogsbruk drivas i förening med industri.

Det lärer vara ett fullt berättigat krav, att ifrågavarande arbetare bibehållas

under samma skydd av lagen, som industriens arbetare eljest i

stort sett åtnjuta.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Socialstyrelsen Uar visserligen genom avfattningen av 10 § i förslaget

till reviderad lag sökt finna ett korrektiv mot alltför svåra övergrepp

av arbetsgivare. Påtagligt torde dock vara, att detta korrektiv

är en mycket klen ersättning för en lagligen fastställd arbetstid, även

om mot förmodan det i praktiken vore möjligt för vederbörande myndigheter

att i större utsträckning få kännedom om och effektivt ingripa

mot uppstående missförhållanden.

Olägenheterna av en omläggning av arbetsrådets praxis beträffande

det blandade arbetet skulle emellertid enligt vår mening bortfalla, därest,

såsom ifrågasatts under socialstyrelsens förarbeten till det reviderade

lagförslaget, härnedan angivna bestämmelser införas i samband med förslagets

10 §.

Emot dessa bestämmelser ha visserligen under 1 § av socialstyrelsens

speciella motivering anförts en del mer allmänt formulerade betänkligheter.

Dessa synas oss dock icke motiveras av hittills kända

praktiska förhållanden.

Då endast på mycket vågande skäl eu begränsning av lagens

syfte och omfattning bör komma ifråga, ha vi funnit oss böra påyrka,

att i lagförslaget på lämpligt ställe införes en paragraf av följande

1 vdel se:

»---§.

1 mom. Användes arbetare av samma arbetsgivare under ett kalenderdygn

ej blott till arbete, varå denna lag enligt 1 § äger tillämpning,

under mer än 2 timmar utan jämväl till annat arbete, vilket bedrives

under sådana förhållanden, att det kan anBes tillkomma arbetsgivaren

att vaka över dess anordnande, skall arbetarens användande till

de båda slagen av arbete tillhopa vara underkastat bestämmelserna i

denna lag.

2 mom. Fördelar sig beträffande arbetare, som användes ej blott

till arbete, varå denna lag enligt 1 § äger tillämpning, utan jämväl till

annat arbete, användandet till de båda slagen av arbete olika under

skilda dygn, må arbetsrådet på framställning av arbetsgivaren, allteftersom

arbetarens användande till det förra slaget av arbete måste anses

genomsnittligt över- eller understiga 2 timmar för arbetsdygn, bestämma,

att arbetarens användande till de båda slagen av arbete tillhopa skall,

oberoende av vad i mom. 1 stadgas, vara underkastat lagens bestämmelser

eller ock att så icke skall vara förhållandet.):»

opaginerad Kontrollera mot PDF

81''

Bilaga 1.

Översikt över arbetsrådets beslut i fråga om tillämpningen

av lagen om arbetstidens begränsning.1

(Omfattande tiden den 1 november 1919—28 februari 1921).

Beträffande lagens territoriella giltighetsområde har arbetsrådet förklarat, att

lagen icke äger tillämpning å arbete, som av svensk firmas arbetare utföres i utlandet,

och ej heller å arbete, som utföres vid en utom svenskt territorium belägen

arbetsplats tillhörig svensk firma (Spetsbergen).

1 §•

Rörelse och arbetsföretag.

(1 § 1) och 2).)

De i 1 § 1) och 2) meddelade bestämmelserna hava endast i ett mindre antal

fall föranlett förfrågningar hos arbetsrådet. I dessa fall har frågan merendels gällt

dels vilka verksamheter, som enligt lagen äro att anse såsom rörelser, dels i vad

mån flera av en och samma arbetsgivare bedrivna rörelser äro att enligt lagen anse

såsom en gemensam rörelse eller såsom skilda rörelser — vilket på grund av lagens

bestämmelser om arbetarantalet i vissa fall kan bliva avgörande för frågan, huruvida

lagen skall tillämpas eller icke — dels slutligen huru uttrycket »i regel flera

än fyra arbetare» är att fatta i fråga om sådana rörelser eller arbetsföretag, vilka

bedrivas under allenast en del av året eller med växlande antal arbetare.

Såsom icke hänförlig till vare sig rörelse eller arbetsföretag i lagens mening

har arbetsrådet förklarat den verksamhet, som utövas av sådana kommunala institutioner

som städernas polisväsen och brandväsen. Samma förklaring har lämnats i

fråga om lantmäteriarbete ävensom beträffande den verksamhet, som utövas av

stadsingenjörskontor vid mätningsarbeten.

Såsom rörelse eller arbetsföretag har arbetsrådet icke heller ansett den verksamhet,

som utövas vid vissa offentliga undervisningsanstalter, såsom småskolor,

folkskolor och kommunala mellanskolor, samt vid vissa andra anstalter för undervisning

eller uppfostran, nämligen dövstumskolor och skyddshem för vanartade gossar 1 * 3

1 Antalet av arbetsrådet slutbehandlade ärenden uppgår till omkring 4,250. Av rådets

beslut i fråga om tillämpningen av lagen om arbetstidens begränsning hava omkring 1,050 innehållit

ett eller flera avgöranden, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå lagen äger

tillämpning, omkring 50 ett eller flera avgöranden, huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen

räkna såsom arbetare, omkring 300 ett eller flera utlåtanden i andra frågor rörande lagens tillämpning,

omkring 2,500 bifall till eller avslag å framställningar om undantag från bestämmelserna i

lagen samt omkring 250 bifall till eller avslag å framställningar om anstånd med lagens tillämpning.

Anmärkas må, att ett och samma beslut i många fall innefattat förklaringar eller medgivanden

av -två eller flera av nyss angivna slag.

3 u 3 . Arbetstidslagens revision.

It

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

(sorterande under vederbörande folkskoledirektion). Samma ställning har arbetsrådet

intagit i fråga om den verksamhet, som utövas vid allmänna barnhuset i

Stockholm samt vid åtskilliga andra barnupptagningsanstalter, barnavårdsanstalter

ocli barnhem (i regel sorterande under vederbörande fattigvårdsstyrelse) ävensom

vid barnkolonier för sjukliga och klena barn. Däremot har såsom rörelse ansetts

den verksamhet, som utövas vid barnbördshus och egentliga sjuk vårdsanstalter

(lasarett, tuberkulossanatorier, sjukstugor och epidemisjukhus samt anstalter för

sinnessjuka och sinnesslöa), såväl enskilda som allmänna, av kommun eller landsting

drivna. Likaledes har den verksamhet, som utövas vid vissa under fattigvårdsstyrelse

sorterande arbets- och försörjningsanstalter (kommunalhem, sjuk- och försörjningshem)

av arbetsrådet ansetts hänförlig till sådan rörelse, som avses i förevarande

punkt av lagen.

1 anledning av framställning av Göteborgs avlöningsnämnd har arbetsrådet

förklarat, att den verksamhet, som utövas av sällskapet för friluftslekar i Göteborg,

vilket på stadsfullmäktiges uppdrag utövar ledningen av lek- och idrottsverksamheten

på de kommunala lekfälten samt ombesörjer tillsynen och skötseln av de

kommunala isbanorna, icke kan anses hänförlig varken till rörelse eller till sådant

arbetsföretag, som avses i lagen, och att lagen följaktligen icke är tillämplig å det

arbete, som utföres av hos sällskapet anställda tillsyningsman, skridsko- och kälkutlånare

samt arbetare för snöskottning och sopning m. m. A andra sidan har

arbetsrådet ansett, att den verksamhet, som utövas av Aktiebolaget Norrköpings

idrottspark, är att betrakta som en rörelse samt att lagen äger tillämpning på det

arbete, som utföres av de vid idrottsparken anställda arbetarna.

Till rörelse eller arbetsföretag i lagens mening har icke räknats den verksamhet,

som utövas av elevhushåll vid folkhögskola, ej heller den verksamhet, som

utövas av en »hushållsförening» vid folkskoleseminarium, utgörande en statsunderstödd

sammanslutning av eleverna. Däremot hava såsom rörelser ansetts vissa

restaurangföretag av kooperativ natur (Lunds studentkårs konviktorium samt den

restauration, som bedrives av Tjänstemannasällskapets i Stockholm hushållsförening

u. p. a.), vid vilka servering äger rum till såväl medlemmar som av dem införda

gäster.

I anledning av inkomna förfrågningar, närmast avseende vakt- och eldarpersonal,

har arbetsrådet i olika utlåtanden förklarat, att såsom rörelse eller arbetsföretag

icke är att anse den verksamhet, som utövas vid rannsakningsfängelse eller

i rådhus, ej heller den verksamhet, som utövas av stad i stadens börshus eller i

fastigheter, inrymmande stadens arkiv och uppbördsverk. Likaledes har arbetsrådet

förklarat, att eldarpersonalen å Stockholms slott samt eldare, anställda för skötseln

av en i Frimurareordens stamhus i Stockholm belägen värmecentral, som jämväl

lämnar värme till en med anslutning till stamhuset uppförd hotellbyggnad, vilken

av Frimurareorden uthyres, icke äro anställda i rörelse. A andra sidan har arbetsrådet

såsom anställd i en rörelse förklarat vakt- och eldarpersonalen i fastighet,

tillhörig kommun och använd såsom magasin för lagring av varor. Liknande förklaring

har jämväl lämnats beträffande en hos ett bankföretag anställd eldare, som

har till uppgift att ombesörja uppvärmningen av den fastighet, i vilken bankrörelsen

bedrives.

Bland de övriga verksamheter, som av arbetsrådet ansetts inrymda under

begreppet rörelse, är slutligen även att nämna arbete å kyrkogårdar.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Såsom eu gemensam rörelse har ansetts elektricitetsverk med därtill hörande

kraftstationer, transformatorstationer och distributionsanläggningar ävensom vattenledningsverk

med tillhörande pumpstationer. Likaledes har såsom en rörelse ansetts kraftstation

i förening med elektrisk installations- och reparationsrörelse. I åtskilliga fall

bär vidare en kraftstation, som levererar kraft till en eller flera av samma ägare bedrivna

rörelser — kvarn, såg, mekanisk verkstad eller gruvrörelse — förklarats

tillsammans med dessa utgöra en rörelse, även om kraftstationen ej varit belägen

på samma plats som de övriga anläggningarna. I flera fall hava »kvarn och såg»

— eventuellt i förening med hyvleri, snickerifabrik eller tjärfabrik — förklarats

utgöra en rörelse, särskilt om de olika anläggningarna varit sammanbyggda, drivits

med gemensam kraft eller delvis haft gemensam personal. Liknande förklaring har

lämnats beträffande en spikfabrik i förening med mindre sågverk, vid vilket huvudsakligen

tillverkas lådbräder för spikens emballering, ävensom beträffande träsliperi

jämte mekanisk verkstad, huvudsakligen avsedd för reparationer för träsliperiets

räkning. Såsom en rörelse hava vidare ansetts mejeri och bageri, belägna i samma

byggnad och med gemensam försäljningslokal. Slutligen har liknande förklaring i ett

enstaka fall lämnats beträffande ett mindre accidenstryckeri i förening med handelsbod.

Å andra sidan hava i åtskilliga fall två eller flera rörelser, bedrivna av

samma arbetsgivare men utan inbördes sammanhang, efter verkställd utredning förklarats

vara att anse såsom var för sig skilda rörelser.

På grund av att lagens tillämplighet å de minsta rörelserna gjorts beroende

av frågan, på vilken plats rörelsen bedrives, har i vissa fall — exempelvis då framställningen

gällt ett i stad beläget elektricitetsverk eller vattenledningsverk, som tillsammans

med å landsbygden belägen kraftstation respektive pumpstation förklarats

vara att anse såsom en rörelse — fråga uppstått, huruvida denna rörelse vid tilllämpningen

av lagen skall anses vara bedriven i staden eller på landsbygden. Arbetsrådet

har i nyss avsedda fall förklarat,- att rörelsen måste anses vara bedriven

i staden samt att lagen sålunda, under förutsättning att stadens mantalsskrivna

folkmängd överstiger 1,500, skall tillämpas även om antalet i rörelsen använda

arbetare icke överstiger fyra.

Uttrycket »i regel flera än fyra arbetare» synes i ett och annat fall — vid

säsongarbete eller arbete av intermittent natur — hava blivit föremål för olika

tolkningar från allmänhetens sida. Sålunda har exempelvis ägaren till en på landsbygden

belägen såg, vid vilken åtta arbetare användas under den tid av högst fyra

månader av året, då sågningen pågår, ifrågasatt, huruvida lagen kunde äga tillämpning

vid sågen, då vid densamma i genomsnitt icke användes flera än »tre man per

dag året om». Arbetsrådet har i förevarande fall förklarat lagen äga tillämpning,

enär flera än fyra arbetare användas till arbete vid sågen, under den tid sågverksrörelse

bedrives vid densamma.

I särskilda fall hava mera invecklade förhållanden förelegat. Arbetsrådet

har exempelvis haft att behandla en ansökning rörande en på landsbygden bedriven

kombinerad tullkvarns- och sågverksrörelse, i vilken arbetarantalet allenast under

den tid av tre å fyra månader om året, då sågverket är i gång, överstiger fyra. Arbetsrådet

har i förevarande fall ansett lagen äga tillämpning jämväl å tullkvarnen.

I ett annat fall har till arbetsrådets avgörande hänskjutits frågan, huruvida lagen

äger tillämpning å en på landsbygden belägen kemisk fabrik, i vilken året runt

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

användas två arbetare samt dessutom vid destillering, som verkställes en gång i

månaden och pågår under fyra å sex dagar, en extra arbetare och vid tappning, som

likaledes förekommer en gång i månaden under fyra å sex dagar, ytterligare två arbetare.

Arbetsrådet har i detta fall förklarat, att lagen icke äger tillämpning å rörelsen,

enär i densamma icke i regel flera än fyra arbetare användas till arbete för arbetsgivares

räkning.

Lagens uttryck »flera än fyra arbetare» har i enstaka fall givit anledning

till olika antaganden från allmänhetens sida. Det har sålunda förmodats, att uttrycket

»flera än fyra» — »i stället för minst fem» — skulle antyda, att man vid

lagens tillkomst räknat med möjligheten, att arbetarantalet i vissa fall, exempelvis

vid intermittent arbete, kunde bliva ett brutet tal. Arbetsrådet har för sin del —

enligt vad som framgår av ordalydelsen i åtskilliga av rådets beslut — ansett uttrycket

»flera än fyra» såsom liktydigt med »minst fem».

Av lagens ordalydelse framgår omedelbart, att vid beräkningen av arbetarantalet

i en rörelse, respektive ett arbetsföretag, jämväl skola medräknas de arbetare,

vilkas arbete enligt 1 § a)—k) är undantaget från lagens tillämpning, medan däremot

de i 2 § avsedda befattningshavarna — vilka icke äro att anse såsom arbetare —

härvid ej skola medräknas. I enlighet härmed har arbetsrådet förklarat lagen äga

tillämpning å ett på landsbygden bedrivet byggnadsföretag, i vilket användas fyra

arbetare jämte arbetsgivarens son, vilkens arbete jämlikt 1 § b) är undantaget,

ävensom å en kvarnrörelse i förening med spannmålshandel i ett municipalsamhälle

med en mantalsskriven folkmängd icke överstigande 1,500, i vilken rörelse

användas fem arbetare, därav ett butiksbiträde, vars arbete är undantaget enligt

1 § j). Liknande förklaring har lämnats beträffande en på landsbygden belägen brunnsoch

badanstalt, vid vilken sysselsättas dels fyra köksor, dels därjämte två uppasserskor,

vilkas arbete enligt 1 § k) är undantaget från lagens tillämpning. A andra

sidan har arbetsrådet förklarat, att lagen icke äger tillämpning å en på landsbygden

belägen såg, vari arbeta fem personer, av vilka emellertid två äro delägare i sågen

och följaktligen icke användas till arbete för arbetsgivares räkning (jfr nedan under 2 §).

Såsom icke fallande under lagen har arbetsrådet i enlighet med stadgandet

i 1 § 1) förklarat ett antal mindre rörelser, exempelvis på landsbygden belägna

kraftstationer eller andra anläggningar, såsom kvarn, mejeri, bryggeri o. s. v., med

allenast eu, två, tre eller fyra arbetare. Härvid har arbetsrådet i regel betonat,

att denna förklaring gäller allenast »så länge rörelsen bedrives i nuvarande omfattning

och under nuvarande förhållanden i övrigt».

I detta sammanhang torde böra nämnas, att ansökningar om befrielse från

lagens tillämpning inkommit från åtskilliga arbetsgivare — i första hand hantverkare

och mindre industriidkare, såsom skomakare, skräddare, liovslagare eller mjölnare

— som icke sysselsätta flera än fyra arbetare men bedriva sin rörelse i sådan stad

eller köping eller sådant municipalsamhälle, vars mantalsskrivna folkmängd överstiger

1,500, och följaktligen äro underkastade lagens tillämpning. I flera hithörande

fall har ansökningen motiverats med att sökanden, som huvudsakligen betjänar den

kringboende lantbefolkningen, kommit i en svår ställning därigenom, att sökandens

konkurrenter, vilka bedriva sin rörelse på landsbygden, icke äro underkastade lagens

tillämpning, oaktat de sysselsätta lika många arbetare som sökanden. Då någon

laglig grund för ett undantag i dylika fall icke förelegat, har arbetsrådet förklarat

ansökningarna icke kunna bifallas (jfr nedan under 5 §).

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

i Iluvudsaklighetsprincipen».

(1 § a)—k).)

Vid tillämpningen av vissa av de i 1 § a)—k) meddelade undantagsbestämmelser

har eu särskild svårighet uppstått i fråga om arbetare, vilka utföra såväl

sådant arbete, som enligt förevarande bestämmelser är undantaget från lagens tilllämpning,

som ock arbete, varå lagen äger tillämpning.

Vid arbetsrådets behandling av hithörande frågor hava arbetsgivarrepresentanterna

inom rådet i många fall hävdat den uppfattningen, att den tid, som arbetare

använder för utförande av sådana arbeten, som i 1 § angivas såsom undantagna,

icke skall vid lagens tillämpning inräknas i hans arbetstid. En arbetare skulle

sålunda kunna under vissa timmar av dagen vara underkastad lagens tillämpning,

under andra timmar icke. Arbetsrådets majoritet har å andra sidan intagit den

ståndpunkten, att de arbeten, som avses i förvarande punkter, äro undantagna från

lagens tillämpning allenast om de utföras av arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen

är sysselsatt med dylika arbeten — i vilket fall allt det av arbetaren i

fråga utförda arbetet är undantaget jämlikt vederbörande punkt — men däremot

icke om de utföras av arbetare, som huvudsakligen är sysselsatt med sådant arbete,

varå lagen äger tillämpning.

Med tillämpning av denna princip eller den s. k. huvudsaklighetsprincipen, har

arbetsrådet — oftast under reservation från arbetsgivarrepresentanterna inom rådet

— i åtskilliga fall efter verkställd utredning förklarat, att det arbete, som utföres

av kuskar, i vilkas göromål ingå fodring och rykt av de för deras fordon

avsedda hästarna, icke i någon mån kan hänföras till sådan djurskötsel, som på

grund av stadgandet i 1 § h) är undantagen från lagens tillämpning, samt att

följaktligen den tid, som åtgår för hästskötseln; skall tagas i beräkning vid bestämmande

av den tid, under vilken kuskarna jämlikt lagen må användas till arbete för

arbetsgivares räkning.

I förevarande och liknande fall, då en arbetare endast under en mindre del

av varje arbetsdag varit sysselsatt med sådant arbete, som i 1 § angives som

undantaget, har arbetsrådet med användning av huvudsaklighetsprincipen utan vidare

kunnat träffa ett avgörande i fråga om lagens tillämpning. I andra fall hava emellertid

svårigheter uppstått, exempelvis i fråga om sådana körkarlar och chaufförer,

vilka förutom till körning för fabriksdriften tillika i större eller mindre utsträckning

användas för personskjutsar eller i arbetsgivarens jordbruk eller skogsbruk. I hithörande

fall har arbetsrådet ofta icke kunnat lämna ett preciserat avgörande, huruvida

en viss arbetare varit att anse som huvudsakligen sysselsatt med körning för

fabriksdriften eller med andra göromål, utan — vid frånvaron av närmare bestämmelser

i lagen — i sitt utlåtande allenast kunnat meddela en allmän förklaring, att

det arbete, som utföres av hos vederbörande arbetsgivare anställda körkarlar och

chaufförer, vilka huvudsakligen äro sysselsatta med personskjutsar, skogskörslor,

körslor för jordbrukets räkning och stallskötsel, på grund av stadgandena i 1 § c),

g) och h) i lagen är undantaget från lagens tillämpning men att däremot det arbete,

som utföres av körkarlar och chaufförer, vilka huvudsakligen äro sysselsatta med

körning för fabriksdriften, icke till någon del är undantaget.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Ytterligare exempel på arbetsrådets praxis i fråga om dylikt »blandat arbete»

lämnas här nedan under a), c), f), g), h), j) och k).

a) .

Arbetsrådet bar allenast i ett helt ringa antal fall förklarat visst arbete enligt

förevarande punkt vara undantaget från lagens tillämpning.

Yrkanden om dylik förklaring hava i åtskilliga fall framställts beträffande

vaktpersonal av olika slag (portvakter, nattvakter, dammvakter, kraftstationsvakter,

sön- och helgdagsvakter m. fl.). Härvid har beträffande portvakterna i regel åberopats,

att de hava sin bostad invid den port, som av dem vaktas, och sköta sin

syssla från bostaden, varför deras arbete torde kunna hänföras till »arbete, som

utföres i arbetarens hem». Beträffande övriga vakter har framhållits, att även om

arbetsgivaren utfärdar allmänna direktiv för vakternas arbete, tillkommer det honom

ej att i detalj vaka över arbetets anordnande. Arbetsrådet har emellertid icke i

något av dessa fall funnit det åberopade lagrummet vara tillämpligt.

I enlighet med huvudsaklighetsprincipen har arbetsrådet förklarat, att lagen

äger tillämpning å arbete, som för skrädderifirmas räkning utföres i hemmet av

arbetare, som under 8 timmar om dagen arbetar på firmans verkstad, varemot

skrädderiarbetare, som uteslutande utför arbete i sitt hem, förklarats icke vara

underkastad lagens tillämpning.

I många fäll har yrkande framställts om förklaring, att det arbete, som utföres

av utkörare av olika varor, såsom öl, svagdricka, läskedrycker eller mineraloljor,

är undantaget enligt förevarande punkt. Arbetsrådet har i dylika fall förklarat, att

det arbete, som utföres av utkörare, vilka icke avlönas med fast lön utan allenast

med provision, utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över arbe4ets anordnande, och följaktligen jämlikt 1 § a) är

undantaget från lagens tillämpning. I fråga om det stora flertalet utkörare åter,

vilka helt eller delvis hava tidlön, har det åberopade lagrummet icke ansetts vara

tillämpligt, varemot arbetsrådet i många fall förklarat dylika utkörares arbete undantaget

enligt 1 § c) eller ock beträffande arbetet i fråga medgivit undantag enligt

5 § tredje stycket av lagen. Ej heller har arbetsrådet ansett droskchaufforers

arbete vara undantaget enligt förevarande punkt.

I en och annan framställning till arbetsrådet har en tillämpning av förevarande

bestämmelse i lagen ifrågasatts beträffande resemontörer m. fl. arbetare,

vilkas arbete icke kan stå under arbetsgivarens direkta kontroll. Arbetsrådet har

i förevarande fall förklarat, att arbetet icke på anförda grunder är undantaget från

lagens tillämpning. Anmärkas bör emellertid, att arbetsrådet i fråga om resemontörer

med stöd av 5 § tredje stycket av lagen medgivit undantag från bestämmelserna

i lagens 4 §.

b) .

Såsom undantaget enligt denna punkt har förklarats arbete, som utföres av

arbetsgivarens fader samt av arbetsgivarens son, oavsett om sonen är gift och har

eget hushåll. Därjämte har arbetsrådet i ett visst fall förklarat, att det arbete,

som för eu arbetsgivares räkning utföres av hans broder, vilken hos honom åtnjuter

bostad och kost, är undantaget från lagens tillämpning, så länge angivna förhållanden

fortfarande bestå.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

I anledning av förfrågan från ett aktiebolag, huruvida det arbete, som utfördes

av »arbetsgivarens son», vore undantaget enligt 1 § b), har arbetsrådet funnit

sig böra framhålla, »att därest den rörelse, varom fråga är, bedrives av ett aktiebolag

och aktiebolaget följaktligen är arbetsgivare, berörda lagstadgande naturligtvis

icke kan komma i tillämpning».

I vissa fall hava yrkanden framställts om förklaring, att arbetare, som icke

står i släktskapsförhållande till arbetsgivaren, är att vid lagens tillämpning anse

såsom medlem av arbetsgivarens familj. Sålunda har dylikt yrkande framställts

beträffande en »fosterbroder» till arbetsgivarens hustru ävensom beträffande en arbetare.

som sedan sitt fjortonde år varit i arbetsgivarens tjänst och hos honom åtnjutit

kost samt »mera betraktas som medlem av sin arbetsgivares familj». I båda

dessa fall har arbetsrådet förklarat lagrummet icke vara tillämpligt.

c).

Ansökningar om förklaring, att visst arbete jämlikt denna punkt är undantaget

från lagens tillämpning, hava inkommit till mycket stort antal och ofta även

bifallits av arbetsrådet.

I många fall har emellertid en verkställd utredning ådagalagt, att den oregelbundenhet

i arbetet, varmed ansökningen motiverats, icke vant större, än att den

genomsnittliga arbetstiden icke eller endast obetydligt överstigit 48 timmar i veckan.

I dylika fall har arbetsrådet i regel förklarat, att arbetet i fråga icke jämlikt

1 § c) är undantaget från lagens tillämpning, men samtidigt med stöd av 5 § tredje

stycket av lagen medgivit sökanden rätt att bedriva arbetet utan annan begränsning

av arbetstiden, än att den sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst fyra

veckor icke må bliva längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan. Så har

exempelvis i många fall skett i fråga om reparatörer och elektriska montörer vid

industriella anläggningar av olika slag, arbetare vid elektriska och mekaniska reparationsverkstäder

eller vid skeppsvarv, stuveriarbetare, lastnings- och lossningsarbetare

vid fabriker, arbetare hos expressbyråer, trafikpersonal vid bruksbanor eller

liknande mindre järnvägsanläggningar, arbetare hos ishandelsfirmor samt arbetare,

sysselsatta med vissa vattenbyggnadsarbeten.

På samma sätt haj'' arbetsrådet behandlat de talrika ansökningarna om förklaring,

att det arbete vid torvtillverkning, som avser torvens vändning, kupning

och bärgning i stack eller lada, jämlikt förevarande punkt är undantaget från lagens

tillämpning. I sistnämnda fall hava emellertid delade meningar gjort sig gällande

inom arbetsrådet, i det att arbetsgivarrepresentanterna yrkat bifall till sökandens

framställning och anmält reservation emot majoritetens beslut.

Såsom redan av arbetstidskommittén förutsetts, har i åtskilliga fall skett en

tillämpning av båda de nyssnämnda lagrummen, i det att arbetsrådet beträffande

ett och samma slags arbete eller beträffande arbeten av närbesläktad natur i det

ena fallet förklarat stadgandet i 1 § c) vara tillämpligt, i det andra fallet förklarat

lagen äga tillämpning men medgivit sökanden undantag enligt stadgandet i 5 §

tredje stycket, allt efter resultatet av den i ärendet verkställda utredningen.

Åtskilliga exempel härpå lämnas i det följande.

Bland de grupper av arbetare, vilkas arbete jämlikt 1 § c) förklarats undantaget

från lagens tillämpning, äro främst att märka sådana körkarlar och chaufförer

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

(motorförare) vid industriella anläggningar, vilka uteslutande eller huvudsakligen

äro sysselsatta med personskjutsar, vidare utkörare vid vattenfabriker och sva<''- dricksbryggerier samt sådana utkörare vid ölbryggerier, vilka helt eller delvis hava

sina utkörningar förlagda utom stads planlagda område. Såsom icke till någon del

undantaget har däremot förklarats det arbete, som utföres av sådana körkarlar och

chaufförer (motorförare) vid industriella anläggningar, vilka uteslutande eller huvudsakligen

äro sysselsatta med körning för fabriksdriften, ävensom det arbete, som

utföres av ölutkörare, vilka verkställa utkörningar uteslutande inom stads planlagda

område, av brödutkörare vid bagerier, av kuskar och chaufförer vid städernas hyrkuskverk

samt av körkarlar och drängar i handelsrörelse. I nästan samtliga dessa

fall har arbetsrådet emellertid medgivit sökandena undantag enligt 5 § tredje stycket

av lagen.

Beträffande flottningsarbete och därmed sammanhängande arbeten har arbetsrådet

- utom i rena undantagsfall — förklarat, att det arbete, som utföres av

timmeremottagare (bomkarlar) vid sågverk och trämassefabriker, är till sin natur

så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider, och följaktligen

undantaget enligt 1 § c). Samma förklaring''har lämnats beträffande arbetare vid

vissa mindre skiljeställen, vilkas arbete förutom själva skiljningsarbetet även omfattat

flottning, lossande av brötar och dylikt eller i avsevärd grad varit beroende

av vind- och strömförhållanden. Såsom undantaget enligt 1 § c) har jämväl ansetts

arbete, som utföres av flottemottagare vid älvmynning samt flottläggare och maskinister,

sysselsatta med flottläggning för havsbogsering. I ett flertal andra fall har

arbetet vid skiljeställen däremot förklarats falla under lagen, varvid arbetsrådet

stundom medgivit undantag enligt 5 g tredje stycket.

Såsom undantagna enligt 1 § c) hava vidare ansetts vissa arbeten, som avse

tillvaratagande eller bevarande av livsmedel. Sålunda har arbetsrådet i åtskilliga

fall förklarat, att det arbete vid fabriker för tillverkning av fiskkonserver — särskilt

de på Västkusten belägna fabrikerna — som avser tillvaratagande av inkommande

färsk fisk samt beredning av konserver av den färska fisken, jämlikt förevarande

punkt är undantaget från lagens tillämpning. Däremot har arbetsrådet

funnit lagen äga tillämpning å det arbete vid dylika fabriker, som avser insaltning

av fisk samt beredning av konserver av insaltad fisk, varvid arbetsrådet dock beti

äflande arbetet med insaltning®! medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket. A

andra sidan bär arbetsrådet förklarat arbetet vid vissa andra konservfabriker icke

till någon del vara undantaget från lagens tillämpning. I dessa fall har arbetsrådet

medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket beträffande allt det arbete, som utföres

vid vederbörande fabrik. Arbetsrådet har vidare förklarat, att lagen icke äger

tillämpning betiäffande vissa hallvakter vid fiskhamn. vilka bl. a. tjänstgöra

vid auktionerna i fiskhallen och vilkas arbete måste fortgå till dess fisken blivit

slutsåld. Liknande förklaring har stundom lämnats beträffande arbetare hos fiskhandelsfirmor,

i andra fall däremot icke. Samma lagrum har jämväl kommit i tilllämpning

beträffande arbetare i en på Västkusten bedriven parti- och minuthandel

med läkor och hummer samt beträffande arbetare i en under månaderna augusti

och september bedriven kräftaffär.

I ett enstaka fall har arbetsrådet förklarat, att det arbete, som utföres av

den tekniska personalen vid filminspelningsateljé, jämlikt förevarande punkt är undantaget

från lagens tillämpning. Beträffande den tekniska personalen vid teatrar bär

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

dylik förklaring icke kunnat lämnas, varemot arbetsrådet i fråga om sådan personal

i derå fall medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket.

Såsom undantaget enligt 1 § c) har i enstaka fall förklarats det arbete, som

utföres av vissa dammvakter och pumpstationsvakter vid fabriker eller vattenkraftverk,

av transformatorvakter vid automatiska stationer samt av maskinister vid

reservkraftcentraler under de tider, då någon strömleverans ej äger rum. Samma

förklaring har lämnats beträffande s. k. hamnroddare, vilkas arbete består i att,

när fartyg inkommer i hamnen eller avgår därifrån, emottaga eller kasta loss dess

trossar, ävensom beträffande vissa sluss- och brovakter vid kanaler och genomfarter

samt beträffande en färjkarl å färja för förmedling av landsvägstrafik mellan de

båda stränderna av en kanal. Däremot har såsom undantaget enligt denna punkt

icke ansetts det arbete, som utföres av port- och nattvakter, kajvakter, sön- och

lielgdagsvakter, förrådsvakter, kraftstationsvakter och annan vaktpersonal av motsvarande

slag. I åtskilliga fall har även det arbete, som utföres av dammvakter,

pumpstationsvakter och brovakter, förklarats hänförligt till sådant, varå lagen äger

tillämpning.

Förklaring att visst arbete enligt 1 § c) är undantaget från lagens tillämpning

har slutligen lämnats i ett antal speciella fall, exempelvis beträffande timmertummare,

under vintern sysselsatta med intumning av timmer, som framforslas ur

skogarna på oregelbundna tider, beträffande en brädgårdsförman i trävaruaffär, vilken

har att uppmäta och anvisa plats för virke, som av ortens lantmän försäljes till

arbetsgivaren, beträffande förmän i kolarlag vid milkolning, bedriven i samband

med bruks- eller sågverksrörelse, beträffande en kolemottagare vid järnbruk, vilken har

att uppmäta träkol, som framforslas från skogarna och på grund av de långa avstånden

från kolningsställena anländer på oregelbundna tider, samt beträffande tillfälliga

arbetare, använda för bortskaffande av is vid vattenkraftverk. Samma förklaring

har jämväl lämnats beträffande montörer hos redskapsfirma, vilka hos lantbrukarna

uppmontera firmans självbindande skördemaskiner, ävensom beträffande

motorplogkörare, vilka hava till uppgift att medfölja av arbetsgivaren levererade

plogar för instruktionskörning hos beställarna.

d).

Avgöranden beträffande tillämpningen av förevarande punkt hava av naturliga

skäl begärts allenast i ett helt ringa antal fall.

Såsom hänförligt till »arbete, som bedrives av staten» har arbetsrådet ansett

det arbete, som utföres av arbetare, anställda hos skogssällskapets statsarbeten,

vilket företag lyder under statens arbetslöshetskommission och vars verksamhet

är grundad på av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter. Liknande förklaring har meddelats

beträffande det arbete, som utföres av personalen vid Fejans karantänsanstalt

samt vid statens centralfryshus i Hallsberg. Arbetsrådet har vidare såsom hänförligt

till arbete, som avses i förevarande punkt, förklarat det arbete, som av

kungl. flottans varv i Stockholm utföres för enskilda personers eller bolags räkning,

ävensom det arbete, som utföres av den civila personalen vid ett regementsmarketenteri.

Däremot har det arbete, som utföres av arbetare hos kungl. postverkets

entreprenör för hemforsling av paket till adressater i Stockholm, icke ansetts undan
3634.

Arbetstidslagens revision. 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

taget enligt denna punkt, ej heller det arbete, som utföres av personalen vid allmänna

barnbördshuset i Stockholm. Ifrågavarande anstalt har av arbetsrådet ansetts

vara en stiftelse, oaktat dess verksamhet väsentligen uppehälles genom statsbidrag

och anstalten, enligt vad styrelsen i sin ansökning framhållit, mer och mer erhållit

karaktären av en universitetsklinik för meddelande av undervisning åt medicine

studerande. Likaledes har arbetsrådet ansett, att kungl. serafimerlasarettet i Stockholm

är att betrakta såsom en stiftelse och följaktligen för en del av sin personal

underkastat lagens tillämpning.

e).

Såsom enligt denna punkt undantaget har förklarats arbete, som utföres av

egentlig sjukvårdspersonal — sjuksköterskor, sjuksköterskeelever och sjuksköterskebiträden

vid sjukvårdsanstalter av olika slag (lasarett, tuberkulossanatorier, sjukstugor,

epidemisjukhus m. 11. liknande inrättningar) ävensom av tillsyningsman och

sköterskor för sinnessjuka å arbets- och försörjningsinrättning, av föreståndarinna,

lärarinnor, barnsköterskor och . egentlig sjukvårdspersonal vid anstalt för sinnesslöa

barn samt av sköterskor och baderska vid ett hem för ofärdiga åldringar. Däremot

har lagen förklarats äga tillämpning å det arbete, som utföres av ekonomioch

maskinpersonal (kökspersonal, bagare, tvättpersonal, städerskor, vaktmästare,

gårdskarlar, drängar in. fl.) samt verkstadspersonal vid nämnda inrättningar.

Arbete ä apoteksinrättning har av'' arbetsrådet förklarats icke utgöra sådant

till hälso- eller sjukvård hänförligt arbete, som avses i förevarande punkt.

Liknande förklaring har lämnats beträffande det av eu desinfektionsfirma

bedrivna arbetet med desinfektion av kläder och bostadslägenheter, utrotande av

ohyra m. m., vilket arbete av firman i fråga ansetts såsom eventuellt hänförligt

till hälso- eller sjukvård.

0-

Arbetsrådets jämförelsevis talrika utlåtanden beträffande tillämpningen av

förevarande punkt hava till stor del föranletts av inkomna ansökningar om undantag

från bestämmelserna i lagen om arbetstidens begränsning i fråga om arbete,

som vid verkställd utredning befunnits vara hänförligt till skeppstjänst och sålunda

icke underkastat bestämmelserna i förevarande lag. Särskilt synes en viss tvekan

hava gjort sig gällande, huruvida sådan skeppstjänst, som enligt bestämmelserna i

1 § 2 mom. lagen om arbetstiden å svenska fartyg är undantagen från tillämpning

av nämnda lag — i första hand skeppstjänst å fartyg, som icke äger en

nettodräktighet av minst 20 ton — i stället är underkastad bestämmelserna i lagen

om arbetstidens begränsning. Beträffande denna fråga har arbetsrådet förklarat,

att sådan skeppstjänst jämlikt 1 § f) lagen om arbetstidens begränsning är undantagen

jämväl från tillämpningen av sistnämnda lag. I enlighet härmed har såsom

undantaget förklarats det arbete, som utföres av personalen å ångbåtar för passageraretrafik,

färjor och ångslupar, ävensom av eldare, maskinister och besättningskarlar

å bogserbåtar och pråmar för godstransport. Liknande förklaring har vidare

lämnats beträffande maskinister å verkstadsfartyg för svetsning.

I fråga om mudderverken har arbetsrådet förklarat, att såsom skeppstjänst

är att anse arbete å mudderfartyg, som kan användas till bostad för personalen,

medan däremot arbete å mudderverk, som allenast utgör underlag för mudderelevator,

icke är hänförligt till skeppstjänst.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

I enlighet med lmvudsaklighetsprincipen har arbetsrådet såsom icke till någon

del undantaget från lagens tillämpning ansett det arbete, som utföres av en arbetare

vid maskinverkstad, vilken arbetare förutom sitt arbete på verkstaden under

en timme på morgonen och en timme på kvällen tjänstgör såsom maskinist å en

motorpråm, som användes för transport av arbetare till och från verkstaden.

g)-

Till skogsarbete har hänförts avverkning samt framforsling av avverkat virke,

avsett för snickerifabriker, tändsticksfabriker eller andra industriella anläggningar,

ävensom arbete med barkning, justering och uppläggning av virke vid järnvägsstation.

I fråga om arbetare, som användas såväl till skogsarbete som till annat arbete, har

arbetsrådet i regel tillämpat den ovan berörda lmvudsaklighetsprincipen. Arbetsrådet

har sålunda förklarat, att det arbete, som utföres av körkarlar och motorförare

vid industriella anläggningar, vilka huvudsakligen äro sysselsatta med skogskörslor,

jämlikt förevarande punkt är undantaget från lagens tillämpning men att

däremot det arbete, som utföres av körkarlar och motorförare, vilka huvudsakligen

äro sysselsatta med körning för fabriksdriften, icke enligt förevarande punkt till

någon del är undantaget från lagens tillämpning.

I ett enstaka fall har från éökandens sida ifrågasatts, huruvida icke arbetet

vid sökandens sågverk vore att betrakta såsom skogsarbete, enär vid sågverket användes

nästan uteslutande samma arbetare, som under de tider av året, då sågen

icke drives, användas till skogsarbete i sökandens skogar. Arbetsrådet har i detta

fall förklarat, att lagen äger tillämpning å det vid sågverket bedrivna arbetet.

Likaledes har arbetsrådet avslagit framställt yrkande om förklaring, att arbete

vid torvtillverkning vore att anse såsom skogsarbete och på denna grund undantaget

från lagens tillämpning.

Såsom i denna punkt avsedd kolning har arbetsrådet icke ansett det arbete,

som bedrives vid kolugnar. Beträffande milkolning, bedriven i samband med brukseller

sågverksrörelse, har i inkomna ansökningar framhållits, att dylik kolning lika

väl som den verkliga skogskolningen bör vara undantagen från lagens tillämpning,

enär densamma utföres på samma sätt som milkolning i skogen med den skillnaden,

att utom skogsved även kolas ribbved samt att kolarna bo i fasta bostäder i stället

för i kojor. Arbetsrådet har emellertid i förevarande fall under åberopande av vad

som förekommit under förarbetena till lagen förklarat, att dylik milkolning icke kan

anses hänförlig till sådan under skogsarbete inbegripen kolning, som omförmäles

i 1 § g). I detta sammanhang bör emellertid erinras om, att arbetsrådet, såsom

ovan" nämnts, förklarat, att det arbete, som utföres av förmän i kolarlag vid sådan

milkolning, jämlikt 1 § c) är undantaget från lagens tillämpning. Därjämte har arbetsrådet

stundom beträffande arbetare vid dylik milkolning medgivit undantag enligt

5 § andra eller tredje stycket av lagen.

Flottning vid skiljeställe har — såsom ovan nämnts — i vissa fall förklarats

jämlikt 1 § c) undantagen från lagens tillämpning, medan arbetsrådet i andra fall

stundom beträffande dylikt arbete medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket av

lagen. Yrkanden att arbete med järnvägstransport av virke mellan två vattendrag,

bedrivet i samband med flottning å vattendragen i fråga, måtte förklaras undantaget

enligt förevarande punkt, hava icke bifallits av arbetsrådet.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

h).

Jordbruk. Till i denna punkt avsett jordbruksarbete har givetvis i första

hand hänförts det arbete, som utföres av arbetare, vilka utslutande sysselsättas i

arbetsgivarens jordbruk. Av naturliga skäl har emellertid någon ovisshet beträffande

lagrummets tillämplighet i detta fall i regel icke förelegat, varför ansökningar

rörande dylika arbetare endast till helt ringa antal inkommit till arbetsrådet.

Däremot har arbetsrådet i ett stort antal fall haft att avgiva utlåtande rörande

lagens tillämpning å arbetare, som användas såväl till jordbruksarbete som

till arbete av annat slag, oftast körkarlar eller motorförare, vilka hava att utföra

körslor dels för arbetsgivarens fabriksrörelse, dels för det till fabriken hörande

jordbruket. Arbetsrådet har i dylika fall — med tillämpning av huvudsaklighetsprincipen

förklarat, att det arbete, som utföres av körkarlar och motorförare,

vilka huvudsakligen äro sysselsatta med körslor för jordbrukets räkning, är undantaget

enligt förevarande punkt men att däremot det arbete, som utföres av körkarlar

och motorförare, vilka huvudsakligen äro sysselsatta med körning för fabriksdriften,

icke på grund av stadgandet i denna punkt är till någon del undantaget

från lagens tillämpning. Motsvarande utlåtanden hava lämnats beträffande arbetare,

anställda vid renhållningsverk, tullkvarnar eller andra företag men även arbetande

i arbetsgivarens jordbruk.

Såsom enligt förevarande punkt undantaget har arbetsrådet jämväl ansett

det arbete, som utföres av hantverkare å lantegendomar, såsom hovslagare, klensmeder,

sadelmakare, målare m. fl.,, vilka huvudsakligen arbeta för jordbrukets

räkning.

Binäring till )ordbruk. Arbetsrådets avgöranden i hithörande ärenden hava träffats

efter ingående utredning — i allmänhet verkställd genom yrkesinspektionens försorg

— beträffande såväl jordbruket (areal av åkerjord under eget bruk samt av skogsoch

hagmark, arbetarantal in. in.) som binäringen (maskinella anordningar, drivkraft,

arbetarantal, produktionens storlek under de senaste åren) ävensom beträffande det

inbördes förhållandet mellan jordbruket och binäringen (i vad mån gemensam arbetskraft

användes, i vilken utsträckning produktionen är avsedd för jordbrukets eget

behov o. s. v.). — I de avgöranden, som innefattat förklaring, att viss rörelse enligt

denna punkt i lagen är undantagen, har arbetsrådet i regel uttalat, att detta

avgörande gäller allenast »så länge rörelsen bedrives i nuvarande omfattning och

under nuvarande förhållanden i övrigt».

Såsom binäringar till jordbruk, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag,

hava i ett flertal fall betraktats mindre sågar, stundom drivna allenast under vinteroch

vårmånaderna och helt eller delvis betjänade av från jordbruket ledig arbetskraft.

Liknande förklaring har i enstaka fall lämnats beträffande tegelbruk samt

beträffande tunnbinderi och såg, bedrivna i nära sammanhang med jordbruket, ävensom

beträffande en kalkugn, driven endast tre å fyra veckor om året och uteslutande

avsedd för tillgodoseende av det egna jordbrukets behov av kalk. Även arbete å

bränntorvmossar har i ett och annat fall förklarats undantaget enligt förevarande punkt.

I åtskilliga andra fall har arbetsrådet däremot vid verkställd utredning

funnit, att den rörelse, varom fråga varit, bedrivits i sådan omfattning eller på

sådant sätt, att den varit att betrakta såsom ett självständigt företag i förhållande

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

till jordbruket, och följaktligen förklarat, att det i rörelsen utförda arbetet icke

jämlikt förevarande punkt varit undantaget från lagens tillämpning. Dylik förklaring

har sålunda lämnats beträffande arbete vid ett flertal sågar, stundom drivna

i förening med hyvleri eller kvarn, vidare beträffande arbete vid tegelbruk samt i

flera fall beträffande arbete å bränntorvmossar.

Trädgårdsskötsel. Arbetsrådet har i avgivna utlåtanden förklarat, att arbete

med skötsel av parker och planteringar är att hänföra till trädgårdsskötsel och

följaktligen jämlikt förevarande punkt undantaget från lagens tillämpning. Till

trädgårdsskötsel hava även räknats sådana arbeten å begravningsplatser, vilka äro

av samma art som nyssnämnda arbeten, exempelvis plantering och bevattning av

gravarna samt annan speciell gravskötsel. Därjämte har såsom undantaget enligt

samma punkt förklarats det arbete, som utföres av smeder och slöjdare vid begravningsplatser,

huvudsakligen sysselsatta med reparationer av för nyssnämnda

arbeten o erforderliga redskap.

Å andra sidan har arbetsrådet — i enlighet med huvudsaklighetsprincipen

förklarat lagen äga tillämpning å vissa arbetare å kyrkogård, vilkas arbete

omfattar såväl grävning och igenfyllning av gravar som skötsel av kyrkogårdens

planteringar.

Med tillämpning av samma princip har arbetsrådet förklarat, att det arbete,

som av vissa fabriksarbetare efter det ordinarie arbetets slut utföres i fabrikens

köksträdgård, icke är undantaget enligt förevarande punkt. I detta fall har reservation

anmälts av den i beslutet deltagande arbetsgivarrepresentanten, vilken ansett,

att arbetsrådet bort förklara, att ifrågavarande trädgårdsarbete jämlikt 1 § h) vore

undantaget från lagens tillämpning.

Djurskötsel. Bland de arbetare, vilkas arbete av arbetsrådet förklarats undantaget

enligt denna punkt, märkas hästskötare och fodermarsk i ridhusrörelse, stallnattvakter.

vid slakthus anställda s. k. djurlossare och nattvakter, svinskötare vid

svingård in. fl.

Med tillämpning av huvudsaklighetsprincipen har arbetsrådet vidare såsom

undantaget förklarat det arbete, som utföres av arbetare vid marknadshall för

kreatursmarknader, vilka hava till huvudsaklig uppgift att vårda och fodra djuren

men även utföra rengöringsarbete.

I många fall har yrkande framställts om förklaring, att kuskars arbete med

fodring, rykt och annan hästskötsel jämlikt förevarande punkt är undantaget från

lagens tillämpning. Såsom ovan nämnts (jfr sid. 5) har arbetsrådet emellertid

i dylika fall — i enlighet med nyssnämnda princip — förklarat, att det arbete,

som utföres av kuskar, i vilkas göromål ingå fodring och rykt av de för deras

fordon avsedda hästarna, icke i någon mån kan hänföras till sådan djurskötsel, som

på grund av stadgandet i 1 § h) är undantagen från lagens tillämpning. I andra

fall har arbetsrådet förklarat, att det arbete, som utföres av körkarlar, vilka huvudsakligen

äro sysselsatta med stallskötsel, jämlikt förevarande punkt är undantaget

från lagens tillämpning men att däremot det arbete, som utföres av körkarlar,

vilka huvudsakligen äro sysselsatta med körning för arbetsgivarens fabriks- eller

handelsrörelse, icke till någon del är undantaget från lagens tillämpning. Motsvarande

förklaring har i åtskilliga fall lämnats beträffande utkörare, handelsdrängar m. fl.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Emot dylika beslut av arbetsrådet bär i regel reservation anmälts av arbetsgivarrepresentanterna

inom rådet, vilka ansett, att arbetsrådets beslut bort innehålla

förklaring därom, att den skötsel, som ifrågavarande arbetare ägna åt dragare, jämlikt

1 § h) är undantagen från lagens tillämpning samt att den tid, som användes för

dylik skötsel, följaktligen icke skall vid tillämpningen av lagen inräknas i arbetstiden.

i) ;

I avgivna utlåtanden beträffande tillämpningen av denna punkt har arbetsrådet

förklarat, att såsom trafikpersonal icke äro att anse arbetare, sysselsatta

med diverse underhållsarbeten å järnväg, såsom utbyte av räls och slipers, ej

heller montör vid elektrisk järnväg, sysselsatt med tillsyn och reparation av det

elektriska lokomotivet och de elektriska ledningarna. Liknande förklaring har

därjämte lämnats beträffande personal, som av enskilt bolag användes i bolagets

restauranger vid åtskilliga järnvägsstationer samt i restaurangvagnarna i tågen.

j) -

Arbete, som åligger biträde i handelsbod. Såsom biträden i handelsbod har

arbetsrådet ansett allenast sådana arbetare, vilka uteslutande eller huvudsakligen

sysselsättas med kundernas betjänande. Däremot har lagen förklarats äga tillämpning

å arbetare, som huvudsakligen äro sysselsatta i lager och magasin (lagerarbetare,

packrumsarbetare, magasinskarlar, handelsdrängar in. fl.), ävensom å körkarlar,

chaufförer, transportarbetare, springpojkar och springflickor. Lagen har ock

förklarats äga tillämpning å modister och elever i modeaffär, vilka sysselsättas som

sömmerskor, å arbeterskor i blomsterhandel, sysselsatta med bindning av kransar

o. d., samt å urmakeribiträden, som huvudsakligen utföra reparationer.

Beträffande personal i varuhusrörelse har arbetsrådet förklarat, att — förutom

den personal, som är direkt sysselsatt med försäljning av varor — såsom

biträden i handelsbod skola anses paketinslagerskor, vilka under sin huvudsakliga

arbetstid tjänstgöra vid respektive kassör, samt packare, vilka under större delen

av dagen hava att verkställa packning i kassor och expeditioner, ävensom hisskonduktörer

och dörrvakter, vilkas huvudsakliga arbete består i tjänstgöring vid

de för allmänheten avsedda hissarna respektive entréerna. Däremot hava såsom

biträden i handelsbod icke ansetts i varuiiusrörelse anställda chaufförer, paketbud

och expeditionsarbetare (sysselsatta med att hemtransportera tyngre varor till

kunderna) och ej heller värmeledningsskötare, fönsterputsare, glasmästare, elektriska

montörer, nattvakter samt portvakter, tjänstgörande vid personalportama. Likaledes

har arbetsrådet i visst fall förklarat, att det arbete, som utföres av lagerarbetare

i varuhusrörelse, icke enligt förevarande punkt är undantaget från lagens tillämpning.

Emot detta beslut har reservation anmälts av den i beslutet deltagande

arbetsgivarrepresentanten, vilken ansett, att arbetet i fråga vore att hänföra till

arbete, som åligger biträde i handelsbod, enär detsamma vore beroende av själva

försäljningens gång och måste fortgå, så länge försäljningen äger rum.

Arbete, som åligger biträde i badinrättning. Ansökningar hava inkommit om

förklaring, att det arbete, som utföres av maskinister och eldare vid badinrättningar,

enligt denna punkt är undantaget från lagens tillämpning. Arbetsrådet har i dessa

fall förklarat, att det arbete, som utföres av ifrågavarande arbetare, är att hänföra

till sådant, varå lagen äger tillämpning.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

k).

Såsom »sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra

till allmänhetens direkta betjänande» har ansetts det arbete, som utföres av

hovmästare, uppasserskor och annan serveringspersonal, hotellportierer, hotellvaktmästare

— jämväl å s. k. ungkarlshotell — hotellnattvakter, hotellstäderskor,

telefonister, baderskor och hotellspringpojkar.

Däremot har till sådant arbete icke räknats det arbete, som utföres av

restaurangernas kökspersonal (såsierer, hushållerskor, kokerskor, kallskänkor, stekerskor,

köksbiträden, diskerskor m. fl.), drängar, städerskor, kuskar, chaufförer, maskinister

och montörer, ej heller det arbete, som utföres av vaktmästare och s. k.

apparatuppasserskor å automater.

I enlighet med huvudsaklighetsprincipen har arbetsrådet i ett enstaka fall förklarat,

att allt det arbete, som utföres av sådan uppassningspersonal å ett brukspensionat,

vilken huvudsakligen sysselsättes med gästernas direkta betjänande, jämlikt förevarande

punkt är undantaget från lagens tillämpning men att lagen däremot är

tillämplig å allt arbete, som utföres av sådan å brukspensionatet i fråga anställd

uppassningspersonal, vilken huvudsakligen sysselsättes med annat arbete än gästernas

direkta betjänande.

2 §•

Någon definition å begreppet »arbetare» har icke influtit i förevarande lag.

I motiveringen till lagförslaget yttrar arbetstidskommittén, att kommittén ej tilltrott

sig att formulera någon bestämmelse, som direkt angiver det avsedda arbetarbegreppet,

utan sökt nå sitt syfte genom att från arbetarbegreppet avskilja överordnade

jämte vissa andra befattningshavare. Behovet av en definition har emellertid

icke kunnat undgå att i vissa fall göra sig gällande, exempelvis då avgörande

begärts, huruvida lagen äger tillämpning å delägare i bolag, vilka utföra arbete i

en av bolaget bedriven rörelse, eller å personer, som utföra arbete för annans räkning

men intaga en mera självständig ställning i förhållande till denne. 1 dylika

fall har arbetsrådet — i enlighet med av arbetstidskommittén lämnad anvisning —

hämtat ledning av de i 2 § lagen om arbetarskydd meddelade reglerna, enligt vilka

med arbetare förstås »envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande

till denne vara att anse såsom självständig företagare».

I åtskilliga fall har avgörande begärts, huruvida delägare i aktiebolag, handelsbolag,

enkla bolag eller ekonomiska föreningar vid tillfällen, då de utföra arbete i

en av bolaget respektive föreningen bedriven rörelse, äro att anse såsom arbetare

eller såsom arbetsgivare. I fråga om aktiebolagen har arbetsrådet i detta hänseende

förklarat, att den omständigheten, att vissa i ett aktiebolags rörelse sysselsatta personer

äro aktie ägare i bolaget, icke kan föranleda, att ifrågavarande personer undantagas från

tillämpningen av de bestämmelser, som i lagen äro meddelade angående arbetare.

Motsvarande förklaring har lämnats beträffande andelsägare i ekonomisk förening.

Å andra sidan har arbetsrådet funnit, att delägare i enkla bolag »icke kunna anses

som arbetare i förhållande till företaget» eller att det av dem utförda arbetet »icke

utföres för arbetsgivares räkning». Vad slutligen beträffar handelsbolagen — vilka

ju i likhet med aktiebolag och ekonomiska föreningar äga rättssubjektivitet men i

många fall med hänsyn till rörelsens omfattning och antalet däri sysselsatta arbetare

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

torde stå de enkla bolagen synnerligen nära — hava arbetsrådets avgöranden utfallit

olika i olika fall, beroende på vad som framgått av den i respektive ärenden

verkställda utredningen. Därjämte torde även en under lagens tillämpande vidgad

erfarenhet hava medfört en viss förskjutning i arbetsrådets praxis i förevarande

hänseende. Arbetsrådet har sålunda i ett under den första tiden av rådets verksamhet

meddelat beslut förklarat, att åtta delägare i ett handelsbolag, vilka utförde

arbete å en handelsbolaget tillhörig fabrik, måste anses innehava arbetsanställning

hos bolaget samt att den omständigheten, att ifrågavarande arbetstagare tillika voro

bolagsmän i handelsbolaget, icke kunde föranleda, att de undantoges från tillämpningen

av de bestämmelser, som i lagen äro meddelade angående arbetare. I åtskilliga

under senare tid meddelade beslut har arbetsrådet å andra sidan förklarat

delägare i vissa handelsbolag icke vara att anse som arbetare i förhållande till

bolagen. I intet av dessa fall har antalet delägare överstigit fem.

Såsom självständiga företagare har arbetsrådet ansett vissa charkuteriutkörare,

vilka idka försäljning av matvaror med användande av fordon, tillhöriga de slakterifirmor,

från vilka de erhålla varor, men icke åtnjuta någon ersättning från dessa

annat än i form av viss rabatt å de fastställda partiprisen samt välja och uppsöka

sina kunder utan något åtgörande från firmornas sida. Likaledes har arbetsrådet i

anledning av inkomna ansökningar i fråga om lagens tillämpning å stenhuggare,

vilka arbeta i s. k. »fria berg», förklarat, att i ansökningarna avsedda arbetare vid

tillfällen, då de äro sysselsatta med huggning av sten i bergområden, som av dem

ägas eller i vilka de förvärvat brytningsrätt av annan än den, med vilken de trättät

avtal om leverans av den huggna stenen, äro att i förhållande till denne anse såsom

självständiga företagare.

Förfrågan har stundom framställts, huruvida arbetstagare, som utföra arbete

mot ackordsersättning, äro att enligt lagen räkna såsom arbetare samt vem som är

att anse som arbetsgivare för av dylika ackordstagare i andra hand anställda hjälparbetare.

Arbetsrådet har i hithörande fall förklarat, att de i ansökningarna avsedda

ackordstagarna varit att enligt lagen räkna såsom arbetare samt att vederbörande

firma varit att anse såsom arbetsgivare jämväl för de arbetare, som engagerats

av i firmans tjänst sysselsatta ackordstagare.

I anledning av inkomna förfrågningar, huruvida elever (hos skräddare och

sömmerskor) äro underkastade bestämmelserna i lagen, har arbetsrådet förklarat, att

eleverna, så länge de erlägga avgift för undervisningen och icke för sitt arbete

mottaga någon som helst ersättning vare sig i form av penningar, fri kost, fritt

husrum eller på annat sätt. icke äro att räkna såsom arbetare men att de under

tid, då de icke erlägga avgift för undervisningen eller då de för sitt arbete i någon

form mottaga ersättning, äro att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Arbetsrådet har vidare i visst fall förklarat, att lagen om arbetstidens begränsning

icke äger tillämpning å arbete, som av fattigvårdsstyrelse eller å dess

vägnar blivit anvisat understödstagare.

Såsom arbetare hava av arbetsrådet förklarats laboratoriebiträden å apotek eller

fabriks laboratorium, vilka icke erhållit teknisk fackbildning.

Till befattningshavare i överordnad ställning hava av arbetsrådet hänförts föreståndare,

verkmästare och förmän inom lika verksamhetsområden, allt under förutsättning

att de icke eller endast undantagsvis deltaga i det av dem ledda arbetet.

I enstaka fall hava hit även räknats befattningshavare, vilka på ett mera regelbundet

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

sätt deltaga i arbetet men vilkas huvudsakliga uppgift är att leda arbetet för ett

större antal arbetare, exempelvis vissa verkstadsföreståndare hos en större skrädderilirma,

vilka under sammanlagt omkring en tredjedel av sin arbetstid utföra syarbete

i likhet med övriga arbetare å firmans verkstäder men i övrigt verkställa inriktning

samt ombesörja inköp av materiel o. d. Däremot har arbetsrådet i ett stort antal

fall förklarat, att vissa befattningshavare, vilka uppgivits intaga en överordnad ställning,

äro att enligt lagen räkna såsom arbetare. I de flesta hithörande fall hava

framställningarna avsett förmän (maskinmästare, förste maskinister, övermontörer m fl.),

som regelbundet deltaga i arbetet, eller tillskärare hos mindre skrädderifirmor, vilka

under större delen av veckan utföra syarbete i likhet med firmornas övriga arbetare.

Med anledning av inkomna framställningar beträffande personal vid hotell och

restauranger samt vid sjukvårdsanstalter har arbetsrådet förklarat, att såsom arbetare

icke skola räknas i framställningarna avsedda kökschefer, husfruar, hushållerskor vid

vissa större företag samt restaurangkassörskor, varemot såsom arbetare äro att anse

såsierer, chefskockar, hushållerskor utom vid vissa större företag, kokerskor och stekerskor,

kallskänkor, styckmästare, konservföreståndare, konditorer m. fl.

Såsom arbetare har icke heller ansetts hotellkassörska med uppgift att vara

ansvarig för hotellets räkenskaper. Ifrågavarande befattningshavare har av arbetsrådet

närmast ansetts hänförlig till kategorien bokhållare eller därmed jämställd person.

Bland befattningshavare, som av arbetsrådet hänförts till gruppen vaktmästare

eller annat underordnat kontor sbiträde, torde böra nämnas vissa personer — förutom

vaktmästare även benämnda postbud, portvakter, tidkontrollörer o. s. v. — med

huvudsakligt åliggande att hämta och avlämna post, att utöva tillsyn och verkställa

anteckningar över ankommande och avgående gods, att föra personalregister och

kontrollera personalens tjänstgöringstid, att handhava nycklar samt öppna och stänga

portar och dörrar, att övervaka eldning och städning i kontorsfastighet o. d. Å

andra sidan har arbetsrådet i många fall förklarat, att en befattningshavare, som

väsentligen tjänstgjort såsom portvakt, nattvakt, förrådsarbetare e. d. men därjämte

haft att föra vissa anteckningar och på denna grund av sökanden ansetts »jämförlig

med vaktmästare», varit att vid lagens tillämpning räkna såsom arbetare. Att döma

av flera hithörande ansökningar torde sökandena i åtskilliga fall icke hava beaktat, att

ordet »vaktmästare» i förevarande punkt av lagen allenast kan avse vaktmästare å kontor. 4

4 §•

Första stycket.

Med anledning av i vissa fall yppat missförstånd beträffande innebörden av

lagens huvudstadgande har arbetsrådet förklarat, att bestämmelserna i förevarande

paragraf icke avse arbetares rätt att arbeta utan allenast arbetsgivares rätt att

använda arbetare till arbete.

I enstaka fall har undantag från lagens tillämpning begärts i syfte att bereda

arbetare möjlighet att utöver den i lagen medgivna arbetstiden utföra arbete för

egen räkning. Likaledes har i ett visst fall vederbörande arbetsgivare anhållit om

undantag beträffande ett antal kuskar, vilka utöver sitt ordinarie arbete om söndagarna

brukat verkställa begravningsskjutsar och andra skjutsar för övriga arbetares räkning.

Arbetsrådet har i hithörande fall förklarat, att i ansökningarna avsedda arbetare vid

363*. Arbetstidslagens revision. 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

tillfällen, då de utföra arbete för egen eller andra arbetares räkning, icke »användas

till arbete för arbetsgivares räkning» samt att de följaktligen vid ifrågavarande tillfällen

icke äro underkastade lagens tillämpning.

I nära samband med nyssnämnda spörsmål står frågan, huruvida en arbetare

utan hinder av lagens bestämmelser kan sysselsättas hos två eller flera olika arbetsgivare

under längre sammanlagd arbetstid än i paragrafen angives. Oaktat en dylik

anordning i många fall icke torde stå i överensstämmelse med lagens syfte, har

arbetsrådet — vid frånvaron i lagen av några bestämmelser i ämnet — i detta hänseende

förklarat, att en arbetsgivare icke blir straffbar, därest arbetare, som hos

honom sysselsattes under i lagen medgiven tid, utöver denna tid utför arbete åt

annan arbetsgivare.

Beträffande innebörden av uttrycket arbetstid föreligga ett flertal utlåtanden

av arbetsrådet. I många fall har yrkande framställts, att den tid, sam åtgår för

vissa förberedelse- eller avslutningsarbeten — exempelvis fodring, rykt och annan

skötsel av hästar, påeldning av ångpannor o. s. v. — icke måtte inräknas i den i

4 § avsedda arbetstiden. Arbetsrådet har i dylika fall avgivit det utlåtande, att

jämväl denna tid skall tagas i beräkning vid bestämmande av den tid, under vilken

vederbörande arbetare jämlikt lagen må användas till arbete för arbetsgivares

räkning. Däremot har såsom arbetstid icke räknats den tid, som arbetare använder

för resa eller gång till och från arbetsplatsen, oavsett om ersättning för

denna tid utgår eller ej. Likaledes har arbetsrådet i anledning av framställning

från ett antal stuveriföretag avgivit det utlåtande, att den tid, som förflyter mellan

den kl. 6.3 0 f. m. verkställda s. k. intagningen av arbetskraft (d. v. s. arbetarnas

uppropande och hänvisande till olika arbetsplatser) och den ordinarie arbetstidens

början kl. 7 f. m., icke utgör sådan arbetstid, som avses i förevarande paragraf.

Såsom arbetstid har ej heller ansetts den tid, under vilken vissa s. k. kontrollmontörer

för hissanläggningar äro skyldiga att fullgöra beredskapstjänst, bestående

i att på vissa klockslag hos vederbörande verkmästare efterhöra, om deras bistånd

av någon anledning påfordras. Med anledning av en förfrågan från Sveriges skorstensfejaremästares

riksförbund har arbetsrådet avgivit det utlåtande, att den tid,

som hos förbundets medlemmar anställda arbetare använda för bad och omklädnad

(i av mästarna upplåtna badrum) icke skall vid tillämpningen av lagen inräknas i

deras arbetstid.

Beträffande raster har arbetsrådet avgivit det utlåtande, att vid lagens

tillämpning såsom raster äro att anse sådana avbrott i arbetstiden, vilkas varaktighet

är på förhand bestämd och under vilka arbetarna fritt förfoga över sin tid

samt icke äro skyldiga att kvarstanna på arbetsplatsen. I enlighet härmed har

arbetsrådet såsom rastetid icke ansett den tid, under vilken eu nattvakt mellan de

olika ronderna är skyldig att^ uppehålla sig på arbetsplatsen. Såsom raster hava

icke heller ansetts de uppehåll i arbetet, som kunna uppstå vid driftstörningar

(exempelvis genom avbrott i kraftleveransen).

I fråga om lancashiresmide, som bedrives med två smeder i varje arbetslag,

bär arbetsrådet — i enlighet med den mening, som omfattats av rådets flesta ledamöter

— beslutat avgiva det utlåtande, att de uppehåll i den ene smedens arbete,

som kunna uppstå under det den andre smeden i arbetslaget framställer smältan,

icke äro att vid tillämpningen av lagen anse såsom raster.

I fråga om begreppet dygn har arbetsrådet avgivit det utlåtande, att den i

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

lagen om arbetstidens begränsning omnämnda tidsperioden ett dygn skall anses

börja klockan 12 midnatt och sluta 24 timmar därefter.

Uttrycket veckans fem första söckendagar har i vissa fall — vid inträffande

av helgdag — föranlett en viss tvekan. Arbetsrådet har i detta avseende avgivit

det utlåtande, att stadgandet i förevarande punkt av lagen innebär, att arbetstiden

är begränsad dels till 48 timmar i veckan, dels till 8 ''/.2 timmar under måndagar,

tisdagar, onsdagar, torsdagar och fredagar, under förutsättning att dessa dagar äro

söckendagar, dels ock till 8 timmar under lördagar och söndagar ävensom under

helgdagar.

Till arbetsrådet hava i många fall inkommit ansökningar om rätt att under

veckans fem första söckendagar utsträcka arbetstiden utöver 8 V2 timmar, under

villkor att arbetarna under lördagarna erhålla motsvarande minskning i arbetstiden

respektive fullständig ledighet från arbetet. Ifrågavarande ansökningar hava i allmänhet

uppgivits vara tillkomna på arbetarnas eget initiativ samt åsyfta att bereda

arbetarna en längre sammanhängande ledighet för utförande av sådana göromål i

hemmet, som ej kunna medhinnas på fristunderna under en arbetsdag, eller för

utförande av annat förvärvsarbete för egen räkning. Stundom hava ansökningarna

även motiverats med att rådande kommunikationsförhållanden göra det omöjligt för

arbetarna att utan en dylik förskjutning av arbetstiden verkställa stadsresor för

inköp av förnödenheter eller att besöka sina på annan ort belägna hem. I flertalet

hithörande fall har arbetsrådet funnit sig »icke kunna mot bestämmelserna i

lagen bifalla den gjorda framställningen».

Andra stycket.

Stadgandet i förevarande punkt av lagen har av arbetsrådet ansetts tilllämpligt

jämväl beträffande arbete, som icke bedrives dygnet runt, exempelvis beträffande

arbete vid spårvägar, som pågår med fyra »pass» från klockan 5.30

förmiddagen till klockan 12 midnatt, samt beträffande arbete vid elektricitets- och

vattenledningsverk, som bedrives med två skift under sammanlagt 18 timmar om

dygnet.

Vid arbete, som bedrives med regelbunden skiftindelning har en arbetstid av

50 timmar varannan vecka och 42 timmar varannan vecka (alltså 46 timmar i veckan

i genomsnitt för två veckor) förklarats vara tillåten enligt förevarande punkt, likaså

en arbetstid av respektive 45, 45 och 54 timmar under tre på varandra följande

veckor (alltså 48 timmar i genomsnitt för tre veckor). Vid dylikt skiftarbete har

en arbetstid av 9 1/i timmar om dygnet under veckans fem första söckendagar —

vilken indelning av arbetstiden i vissa fall torde hava åsyftat att bereda arbetarna

ledighet under lördagarna — likaledes förklarats tillåten enligt lagen.

Att den i förevarande punkt av lagen avsedda treveckorsperioden måste

kunna väljas godtyckligt framgår omedelbart av paragrafens ordalydelse. I enlighet

härmed har arbetsrådet avgivit det utlåtande, att en indelning av arbetstiden,

enligt vilken timantalet uppgår till respektive 56, 32, 56, 56, 56 och 32 timmar

under en period av sex veckor, icke är tillåten, enär den genomsnittliga arbetstiden

"Visserligen för vissa treveckorsperioder allenast motsvarar 48 timmar i veckan

men likväl under den treveckorsperiod, som omfattar den tredje, fjärde och femte

veckan, i genomsnitt uppgår till 56 timmar i veckan.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

I vissa fall har förfrågan framställts, huruvida lagen medgiver en indelning

av arbetstiden, enligt vilken den sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av tre

veckor visserligen blir längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan, men

sammanlagda arbetstiden för en kortare tidrymd än tre veckor icke blir längre, än

att den motsvarar angivna timantal. Sålunda har exempelvis arbetstiden för viss

spårvägspersonal uppgivits under varannan treveckorsperiod något överstiga 144

timmar men icke under någon period av aderton dagar överstiga 123 timmar (motsvarande

47 5 6/i; timmar i veckan). Likaledes har arbetstiden för vissa kraftstationsmaskinister

enligt uppgift utgjort varannan vecka 53 timmar och varannan

vocka 42 timmar, vilket motsvarar en arbetstid av 47 Va timmar i veckan i genomsnitt

för varje period av två veckor men om genomsnittet beräknas för vissa

treveckorsperioder en arbetstid av 49 V3 timmar i veckan. Arbetsrådet har i båda

dessa fall funnit ifrågavarande indelning av arbetstiden stå i överensstämmelse

med lagens bestämmelse, att sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst tro

veckor icke må bliva längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

Vid kontinuerligt arbete, som bedrives med flera än tre skiftlag, vilkas

arbetstider delvis sammanfalla, eller med skiftlag av växlande storlek, har en utsträckning

av den i förevarande lagrum stadgade perioden för beräkning av den

genomsnittliga arbetstiden från tre veckor till fyra, fem eller ända till åtta veckor

i vissa fall befunnits vara mest förmånlig, särskilt med hänsyn till placeringen av

arbetarnas fridagar. Yrkanden om tillstånd till en dylik indelning av arbetstiden

hava framställts beträffande arbetare vid gas- och elektricitetsverk, vid vilka

arbetet är indelat på tre åttatimmarsskift men utföres av fyra eller fem olika

arbetslag, av vilka två samtidigt äro i arbete under de tider av dygnet, då belastningen

är störst, ävensom beträffande andra arbeten, som under viss tid av dygnet

fordra insättande av ett hjälpskiftlag. I dylika fall har arbetsrådet i regel »med

stöd av grunderna för 5 § andra stycket» bifallit de gjorda framställningarna och

sålunda medgivit arbetsgivare rätt att beträffande arbete, som bedrives med regelbunden

skiftindelning, tillämpa annan arbetstid än i 4 § stadgas, såvitt därigenom

icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst fyra (respektive

fem eller åtta veckor), än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

5 §•

En översikt över arbetsrådets medgivanden enligt de olika styckena av förevarande

paragraf lämnas i efterföljande tablå. I första kolumnen angivas de olika

arbetarkategorier samt — i de fall, där en dylik indelning lämpligen kunnat

genomföras, d. v. s. närmast i fråga om paragrafens andra stycke — jämväl de

olika yrkesgrupper, för vilka ett undantag medgivits. I andra kolumnen angives,

huru många arbetare av respektive kategorier, som i runt tal beröras av undantaget.

Det torde böra observeras, att fullt exakta uppgifter i detta hänseende

icke kunna lämnas, enär arbetsrådets medgivanden i allmänhet gälla för viss angiven

kategori eller grupp av arbetare, oberoende av eventuella växlingar i arbetarantalet.

I den tredje kolumnen angives slutligen antalet medgivanden av varje

särskilt slag, d. v. s. antalet av de beslut, genom vilka undantag medgivits för

vederböra!]de arbetarkategori.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Undantag enligt 5 § lagen om arbetstidens begränsning,

medgivna av arbetsrådet under tiden den 1 november 1919—28 februari 1921.

1.

11

Yrkesgrupper och arbetarkategorier

Undantag enligt 5 § första stycket.

a) Arbetare, sysselsatta med arbete, som fortgår allenast

under kortare tid ........................................................

Köks- och vaktpersonal vid utställningar, arbetare

vid vissa tillfälliga vattenbyggnadsarbeten m. m.

b) Arbetare, sysselsatta med arbete, som medför synner
ligen

ringa ansträngning............................................

Portvakter.......................................................................

Nattvakter (i fabriks-eller handelsrörelse, vid byggnadsarbeten

in. m.) ..................................................

Arbetare hos nattvaktsfirmor........................................

Pumpstationsvakter vid vattenledningsverk och industriella

anläggningar2 samtpumpvaktare vid gruvor3

Andra vakter (kraftstationsvakter, brovakter, hamnvakter,

pråmvakter, telefonvakter, kabinettsvakter

m. fl.) ........................................................................

Andra arbetare (hisskonduktörer, ordningsmän, vissa

värmeledningseldare m. fl.)........................................

Tillfälliga vakter (av ovan angivna kategorier)........

Arbetare för destination av fettsyra vid stearinfabriker

m. fl.............................................................

c) Arbetare, sysselsatta med arbete, som tillgodoser än
damål

av synnerligen stort allmänt intresse............

Arbetare vid mejerier (mjölkutkörare, distributörer,

mejeri- och maskinpersonal) ....................................

Arbetare vid vissa boktryckerier och bokbinderier....

Andra arbetare................................................................ 11

Undantag enligt 5 § andra stycket.

Tillsammans

Gruvor....................................................................................

Pumpmaskinister (inklusive eldare) samt arbetare för

skötsel av fläktar och hissverk ................................

Järnverk ................................................................................

Arbetare vid masugnar...................................................

» » dolomitugnar ............................................

» » kalkugnar....................................................

Ungefärligt

antal

berörda

arbetare

Antal1

medgi- vanden

350

6

350

6

2,350

905

650

305

850

419

380

10

70

31

80

29

20

4

290

104

10

3

1,300

34

200

23

1,000

4

100

7

4,000

945.

80

1

80

1

5,500

157

2,700

65

70

13

70

3

1 Anmärkas bör måhända, att ofta flera medgivanden beträffande olika kategorier av arbetare

innefattas i ett beslut, av arbetsrådet.

1 Jfr ovan under 1 § c).

3 Jfr nedan under 5 § tredje stycket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Yrkesgrupper och arbetarkategorier

Ungefärligt

antal

berörda

arbetare

Antal

medgi-

vanden

Arbetare vid bessémerverk ...........................................

200

8

» > sintringsverk ...........................................

10

1

» » martinverk ...............................................

s> » glödgningsugnar (med minst 12 timmars

2,100

27

glödgningstid) ........................................

75

10

» » brikettverk ...............................................

200

12

Angpanneeldare vid järnverk ........................................

75

18

Elektrokemiska och elektr oter miska fabriker ....................

1,200

37

Arbetare vid klorat- och perkloratfabriker (inklusive

ångpanneeldare)....................................

50

4

» » ammoniumsulfatfabrik (inklusive ång-

panneeldare) .......................................

15

1

''» » natriumfabrik............................................

30

1

» » alkalihydratfabriker ............................

20

2

» » salpetersyrefabrik ....................................

10

1

» » större elektriska smältugnar för till-

verkning av järn- och manganlege-

ringar, karbid m. m...........................

» » fabrik för elektrotermisk framställning

640

20

av zink, bly och koppar ....................

170

1

» » kalkkvävefabriker ....................................

90

4

» » kväve fabrik................................................

100

1

» » cyanidverk ................................................

60

1

» » fabrik för fosfortillverkning...................

15

1

Andra kemiska fabriker........................................................

210

10

Arbetare vid svavelsyrefabriker (inklusive ångpanne-

eldare) ....................................................

24

2

» » kopparverk ................................................

90

2

» » ättikfabrik ..............................................

18

1

» » fabrik för framställning av aceton.......

» » benmjölsfabrik (därav 3 extraktionsar-

6

1

betare)...................................................

66

3

» » fetthärdningsfabrik...................................

6

1

Kalkbruk ..............................................................................

189

9

Skiftarbetare (inklusive eldare) ................................

189

9

Cementfabrik .......................................................................

0

2

Maskinister .......................................................................

6

2

Tegelbruk och keramiska fabriker.......................................

655

158

Tegelbrännare vid tegelbruk............................................

Arbetare vid keramiska fabriker (brännare vid emalj-

540

156

ugnar i porslinsfabrik, eldare och maskinister) ....

115

2

Glasbruk ................................................................................

135

43

Gaseldare (i hyttor med allenast en ugn)..................

90

30

Smältare vid fönster- och buteljglasbruk....................

45

13

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

III

Yrkesgrupper och arbetarkategorier

Kolningsverk va. m..........................................................■

Arbetare vid kolugnar (inklusive ångpanneeldare) ....

» » destillationsverk vid kolugnar...............

» » milkolning 1 .........................................

» » tjärfabriker...............................................

» » gasverk ...................................................

Cellulosa fabriker..................................................................

Pumpmaskinister..................................................:..........

Kalkugnsarbetare ............................................................

Bryggerier ............................................................................

Mältare och maskinister ................................................

Sockerfabriker m. m...........................................................

Arbetare vid råsockerfabriker........................................

» » sockerraffinaderier ...................................

» » melasspritfabrik ........................................

Vattenledningsverk ................................................................

Maskinister och pumpskötare .......................................

Kraftstationer och elektricitetsverk ....................................

Driftpersonal (maskinister, eldare m. fl.) ....................

Vaktpersonal .......................................................................

Portvakter ........................................................................

Andra vakter (dammvakter, hamnvakter, pråmvakter,

brovakter m. fl.)............................................................

Andra skiftarbetare ............................................................

Yissa eldare för uppvärmning av fabrikslokaler, kranförare

samt lastnings- och lossningsarbetare vid

vissa större anläggningar m. fl.................................

Tillsammans

Undantag enligt 5 § tredje stycket.

Arbetare, vilkas arbetstid är beroende av årstiden eller

väderleken............................................................................

Arbetare vid torvtillverkning .............v..........................

Flottningsarbetare (vid skiljeställen) 1 2 ........................

Arbetare vid vattenbyggnadsarbeten ............................

» » grundläggningsarbeten ............................

» » renhållningsverk .......................................

» » reservkraftstationer2................................

Pumpvaktare vid gruvor 3 ...........................................

Arbetare vid tegelbruk...............i...................................

Ungefärligt

antal

berörda

arbetare

Antal

medgi-

vanden

375

44

215

25

50

10

6

2

34

5

70

2

60

14

30

8

30

6

10

3

10

3

5,300

5

5,200

2

94

2

6

1

35

6

35

6

1,175

205

1,175

205

315

63

240

49

75

14

255

19

255

19

15,500

776

8,850

211

6,900

138

400

14

250

5

20

2

725

6

35

5

35

15

80

5

1 Jfr ovan under 1 § c) och gl

3 » » » 1 § c).

3 » » > 5 § först stycket.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Yrkesgrupper och arbetarkategorier

Arbetare vid konservfabriker m. m.1 ........................

» hos ishandelsfirmor ........................................

Diverse andra arbetare...................................................

Körkarlar och chaufförer m. m.........................................

Verkkuskar (körkarlar och motorförare) vid industriella

anläggningar * 1 2........................................................

Utkörare (vid bryggerier, bagerier, slakterier, hos

kol- och vedhandelsfirmor m. m.)3 4............................

Kuskar, chaufförer, paketbud och springpojkar i varuhusrörelse,

handelsdrängar m. m.............................

Chaufförer i tjänst hos stad............................................

Kuskar vid hyrkuskverk, kuskar och chaufförer vid

åkerier samt arbetare hos expressbyråer ................

Andra transportarbetare ....................................................

Lastnings- och lossningsarbetare hos industriella företag

...............................................................................

Trafikpersonal vid bruksbanor, transportarbetare i gruvor

m. fl........................................................................

Arbetare hos stuverifirmor ............................................

Hamnpersonal (kranskötare, hamnserviser m. fl.)........

Reparation sarbetare ............................................................

Reparatörer och elektriska montörer vid industriella

anläggningar ...................................................;...........

Reparatörer och elektriska montörer vid elektricitets
och

vattenverk m. m................................................

Arbetare vid reparationsverkstäder (för automobiler,

båtmotorer, fiskenät m. m.), resemontörer vid mekaniska

verkstäder samt felmontörer hos elektriska

firmor ..............................................:.............................

Arbetare vid skeppsvarv (fartygsreparatörer samt arbetare

för sliptagning och dockning av fartyg) .......

Arbetare, vilkas arbetstid är beroende av vissa tekniska

processer ...........................................................................

Arbetare vid metallgjuterier m. fl.................................

Brännare vid porslins-, lerkärls- och kakelfabriker....

Maskinister vid jästfabriker............................................

Arbetare vid bryggerier (maskinister, pannknektar,

kylhusarbetare) ...........................................................

Diverse andra arbetare (asfaltläggare, limtagningsarbe
tare

vid benmjölsfabrik, arbetare vid milkolning5m. fl.)

1 Jfr ovan under 1 § c).

J » » » 1 § c), g) och h).

'' » » » 1 § a) och c).

4 Medgivandena beröra bl. a. omkring 800 åkerier.

6 Jfr ovan under 1 § c) och g).

Ungefärligt

antal

berörda

arbetare

Antal

medgi-

vanden

330

16

45

2

30

3

5,900

364

790

207

900

127

85

12

25

5

4,100

4 13

6,350

247

1,680

154

490

35

4,070

49

no

9

7,100

474

5,625

416

315

26

260

26

900

6

200

30

45

7

70

8

20

1

10

8

55

6

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Yrkesgrupper och arbetarkategorier

Arbetare hos tidningsföretag...............................................

Typografiska arbetare och arbetare vid klichéanstalter

Andra arbetare, vilkas arbetstid år av växlande längd...

Teknisk personal vid teatrar (scenarbetare, elektriker,

sömmerskor, skräddare m. fl.)....................................

Personal i restaurangvagnar och vid järnvägsrestauranger

............................................................................

Extra personal vid spårvägar........................................

Arbetare på kyrkogårdar1 2 3 (dödgrävare m. fl.) ............

Reserver för skiftarbetare vid kontinuerligt drivna

fabriker ........................................................................

Arbetare vid tullkvarnar ................................................

Diverse andra arbetare....................................................

Tillsammans

Summa

Ungefärligt

antal

berörda

arbetare

Antal

medgi-

vanden

2,100

2

2,100

1 2

1,000

60

200

5

200

2

50

1

60

3

390

17

35

14

65

18

31,500

1,388

51,000

3,109

Första stycket.

De undantag, som medgivits beträffande arbete, som fortgår allenast under

kortare tid, hava i regel inneburit rätt för sökanden att bedriva arbetet i fråga

utan iakttagande av i lagen angivna begränsningar eller under den utsträckta arbetstid,

som i ansökningen angivits såsom erforderlig.

Bland de av arbetsrådet avslagna ansökningar om undantag enligt förevarande

punkt märkas åtskilliga framställningar beträffande säsongarbeten, exempelvis arbete

vid mindre vattensågar, arbete å bränntorvmossar, arbete hos expressbyråer under

flyttningssäsongerna m. m.

I fråga om arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning, har arbetsrådet

i regel medgivit rätt att utsträcka arbetstiden till 60 timmar i veckan med högst

10 timmar om dygnet eller — i fråga om portvakter och vissa andra dagvakter

— högst 11 timmar om dygnet. Stundom har emellertid en mindre utsträckning

av arbetstiden, exempelvis till 57 eller 52 timmar i veckan, begärts och erhållits.

Beträffande i tablån angivna arbetare hos nattvaktsfirmor, vilkas tjänstgöring befunnits

vara av synnerligen lindrig natur, har arbetsrådet medgivit rätt att bedriva

arbetet utan annan inskränkning i arbetstiden, än att sammanlagda arbetstiden icke

må överstiga 60 timmar i veckan eller, i andra fall, icke under någon period

av tre respektive fyra veckor må bliva längre, än att den motsvarar 60 timmar i

veckan.

I inkomna ansökningar om undantag enligt förevarande punkt hava i många

fall framställts yrkanden om längre arbetstid än arbetsrådet funnit sig kunna medgiva.

Sålunda har exempelvis begärts tillstånd att använda portvakter vid kontinu
-

1 Medgivandena beröra omkring 120 tidningar.

a Jfr ovan under 1 § h.

3 684. Arbetstidslagens revision.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

erligt drivna anläggningar till arbete med två skift under 12 timmar om dygnet.

Arbetsrådet bar emellertid jämväl i förevarande fall allenast medgivit tillstånd att

utsträcka arbetstiden till 60 timmar i veckan med högst 10 timmar om dygnet,

dock under reservation av arbetsgivarrepresentanterna inom rådet, vilka ansett’

att arbetsrådet bort medgiva tillstånd att använda portvakterna i fråga till vakttjänstgöring

med två skift under 72 timmar i veckan med högst 12 timmar om

dygnet.

Beträffande i tablån angivna »tillfälliga vakter» — under vilken rubrik inrymts

såväl arbetare, vilka allenast tillfälligtvis användas till vakttjänstgöring, som ock

vissa arbetare, vilkas ordinarie sysselsättning omfattar dels vakttjänstgöring, dels

annat tyngre arbete, har arbetsrådet icke medgivit någon allmän utsträckning av

arbetstiden för dygn eller vecka utan allenast — i överensstämmelse med den eljest

medgivna utsträckningen av arbetstiden för ren vakttjänstgöring i proportionen 48

till 60 — medgivit vederbörande arbetsgivare rätt att vid tillfällen, då ifrågavarande

arbetare användas till vakttjänstgöring, »utbyta fyra vanliga arbetstimmar mot

fem vakttimmar» (s. k. evalvering).

För i tablån angivna arbetare vid stearinfabriker har arbetsrådet medgivit

en arbetstid av 54 timmar i veckan med högst 9 timmar om dygnet.

De ansökningar om undantag enligt förevarande punkt, vilka av arbetsrådet

av slag''ds, hava i många fall avsett s. k. vakter, vilkas tjänstgöring vid verkställd

utredning visat sig bestå i utförande av mer eller mindre tungt kroppsarbete,

exempelvis pråmvakter, vilka haft att verkställa länspumpning av virkespråmar,

portvakter med åliggande att förutom vanliga portvaktsgöromål sköta centraluppvärmning

och renhållning, nattvakter, vilka haft att verkställa påeldning av ångpannor,

förrådsvakter o. s. v. I åtskilliga hithörande fall synas ansökningarna

närmast hava föranletts av behovet av utsträckt arbetstid för vissa förberedelseeller

avslutningsarbeten. Detta torde särskilt gälla i fråga om de talrika ansökningarna

om längre arbetstid beträffande eldare, städare och smörjare, kuskar och

chaufförer, ångkranförare vid skeppsvarv och hamnar m. fl. Arbetsrådet har i

hithörande fall under hänvisning till de i 7 § av lagen meddelade bestämmelserna

angående utsträckning av arbetstiden för nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten

i regel avslagit de gjorda framställningarna eller, särskilt i fråga om

kuskar och vissa chaufförer, medgivit undantag enligt 5 § tredje stycket av lagen.

Ansökningar om tillstånd att använda smältare vid småglasbruk till arbete

under 60 timmar i veckan med 10 timmar om dygnet hava av arbetsrådet avslagits.

Beträffande reparatörer samt lastnings- och lossningsarbetare har arbetsrådet

likaledes avslagit ansökningar om undantag enligt förevarande punkt, varvid emellertid

medgivande enligt 5 § tredje stycket av lagen i regel lämnats.

Arbetsradets medgivanden i fråga om arbete, nom tillgodoser ändamål av synnerligen

stort allmänt intresse, hava i regel inneburit rätt för sökanden att under

vissa angivna veckor eller månader bedriva arbetet under den utsträckta arbetstid,

som i ansökningarna begärts, eller ock angivits avse befrielse från iakttagandet av

i lagen angivna begränsningar. I fråga om arbete vid mejerier har arbetsrådet

medgivit vederbörande arbetsgivare rätt att, utan överskridande av den begränsning

av arbetstiden för dygn, som angives i 4 § första stycket av lagen, utsträcka

arbetstiden för vecka till 54 timmar, varigenom möjlighet beretts för arbetets

bedrivande jämväl under söndagarna.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

De under förevarande punkt i tablån upptagna rubriken »andra arbetare»

avser bl. a. arbetare, sysselsatta med uppförande av bostadsbyggnader, tillverkning av

radiostationer för installation å svenska handelsfartyg, tillverkning av transformatorer

för Stockholms elektricitetsverk, om justering av gaskök och andra värmeapparater

hos ett gasverks samtliga abonnenter m. m.

De »arbetare vid vissa boktryckerier och bokbinderier», för vilka undantag

medgivits, äro arbetare, sysselsatta med tryckning och distribution av skatteblanketter

samt sättning, tryckning, häftning och bindning av tryck åt riksdagen och i enstaka

fall åt landsting.

I åtskilliga fall har arbetsrådet emellertid avslagit ansökningar om undantag

för arbete med utförande av tryck åt stat eller kommun. Samma ståndpunkt har

arbetsrådet intagit beträffande inkomna ansökningar från åtskilliga tidningsföretag.

Ej heller har arbetsrådet ansett sig kunna jämlikt förevarande punkt medgiva

undantag beträffande ekonomi- och maskinpersonal vid vissa fattigvårds- och

sj ukvårdsinrättningar.

Bland avslagna ansökningar om undantag beträffande arbeten, som av sökanden

ansetts tillgodose ändamål av synnerligen stort allmänt intresse, märkas vidare

framställningar om utsträckt arbetstid för arbetare vid badinrättningar, arbetare

vid reparationsverkstäder och hos expressbyråer, vaktpersonal vid idrottspark m. fl.

I åtskilliga hithörande fall har arbetsrådet emellertid medgivit undantag enligt 5 §

tredje stycket av lagen.

Andra stycket.

I enlighet med sakens natur hava arbetsrådets medgivanden av »erforderligt

undantag» enligt förevarande punkt i det övervägande flertalet fall inneburit medgivande

till en arbetstid av 56 timmar i veckan i genomsnitt för tre veckor, varigenom

möjlighet beretts att utan användande av reservpersonal bedriva arbete

kontinuerligt jämväl under söndagsdygnet sålunda med 21 åttatimmårsskift i

veckan.

Vid medgivande av utsträckning av arbetstiden för skiftarbete från 48 till

56 timmar i veckan har arbetsrådet i regel icke ansett sig kunna bibehålla den i

4 § andra stycket av lagen medgivna friheten beträffande den dagliga arbetstidens

längd utan föreskrivit, att arbetstiden för dygn icke må överskrida 10 timmar

(eller i enstaka fall 12 timmar) eller ock att den i 4 § första stycket av lagen

stadgade begränsning av arbetstiden för dygn icke må överskridas i vidare män,

än att arbetstiden under de dygn, då skiftväxling äger rum, må utsträckas till 12

eller 14 timmar (någon gång intill 16 timmar.)

I ett och annat fall, exempelvis beträffande smältare vid martinverk, vilkas

dagliga arbetstid måste avpassas efter chargernas gång, har arbetsrådet emellertid

medgivit tillstånd att bedriva arbetet utan någon begränsning av arbetstiden för

dygn, allenast den genomsnittliga arbetstiden — i förevarande fall beräknad för en

tidrymd av högst fyra vecker — icke blir längre, än att den motsvarar 56 timmar

i veckan.

Likaledes har arbetsrådet — såsom ovan under 4 § andra stycket omnämnts

— i vissa fall »med stöd av grunderna för 5 § andra stycket» medgivit

tillstånd att för arbete, som bedrives med flera än tre skiftlag eller med skiftlag

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

av växlaDde storlek, tillämpa en arbetstid av 48 timmar i veckan — eller i vissa

andra fall intill 56 timmar i veckan — beräknad i genomsnitt för fyra, fem eller

åtta veckor.

Giltighetstiden för de undantag, som medgivits med stöd av förevarande

punkt, har i de flesta fall begränsats till den 1 januari 1922. Undantag med obegränsad

giltighetstid hava dock stundom lämnats, särskilt beträffande arbeten, som

bedrivas med allenast en arbetare på varje skift, i vilket fall en ökning av arbetarantalet

skulle bliva relativt betungande, exempelvis beträffande portvakter, brandvakter,

arbetare vid mindre kraftstationer, pumpstationer och kolugnar samt gaseldare

i glashyttor med allenast en ugn.

Bland avslagna ansökningar om undantag enligt förevarande punkt, vilka

beröra i runt tal 2,000 arbetare, märkas framställningar om utsträckt arbetstid för

malmkrossare, malmslagare och järnvägare vid masugnar, arbetare vid sintringsverk

med undantag för ett enstaka fall — samt arbetare vid degelstålugnar och vid

glödgningsugnar med mindre än 12 timmars glödgningstid ävensom beträffande

elektriker och reparatörer vid järnverk.

Ansökningar beträffande ugnspersonal vid cementfabriker hava likaledes avslagits

av arbetsrådet.

Liknande beslut har meddelats beträffande arbetare vid små elektriska

smältugnar, vilka i regel ej drivas kontinuerligt, beträffande gaseldare i glashyttor

med flera ugnar samt i enstaka fall beträffande vissa arbetare vid kemiska

och elektrokemiska fabriker. I ett fall har arbetsrådet även avslagit en ansökning

om undantag beträffande arbetare vid reningsverk och ångpannor vid kolugn.

Slutligen har arbetsrådet avslagit samtliga ansökningar om utsträckt arbetstid

enligt förevarande punkt beträffande skiftarbetare i kontinuerligt drivna

avdelningar vid cellulosafabriker, vilka ansökningar avsett ett sextiotal sulfit-,

sulfat- och sulfitspritfabriker med sammanlagt omkring 1,400 skiftarbetare. Endast

beträffande pumpmaskinister och kalkugnsarbetare vid dylika fabriker har — såsom

av tablån framgår — undantag medgivits, i likhet med vad som skett beträffande

motsvarande arbetarkategorier vid fristående pumpstationer och kalkugnar.

I åtskilliga av här angivna fall har arbetsrådet emellertid med stöd av promulgationsbestämmelserna

till lagen medgivit längre eller ko''rtare tids anstånd med

lagens tillämpning.

I fråga om tillämpningen av 5 § andra stycket av lagen hava i de allra flesta

fall olika meningar gjort sig gällande inom arbetsrådet, i det att arbetsgivarrepresentanterna

yrkat bifall till framställningar om undantag enligt förevarande punkt

medan arbetarrepresentanterna yrkat avslag.

Sålunda hava arbetarrepresentanterna — under anförande, att enär en ringa

ökning av arbetspersonalen vid respektive anläggningar skulle möjliggöra arbetstidens

inskränkning till 48 timmar i veckan, något undantag icke vore påkallat —

anmält sin reservation mot samtliga medgivanden till utsträckt arbetstid beträffande

arbetare vid masugnar och bessemerverk, glödgningsugnar, brikettverk och kolugnar

ävensom vid milkolning. Liknande reservation har jämväl av arbetarrepresentanterna

avgivits beträffande arbetsrådets medgivanden till utsträckt arbetstid för arbetare vid

sådana kraftstationer, vid vilka arbetet bedrives med mer än en arbetare på varje

skift. Emot arbetsrådets beslut i fråga om arbete vid martinverk hava arbetarrepresentanterna

likaledes anmält sin reservation, under anförande, att arbetet vid

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

m artinverken icke oundgängligen måste fortgå jämväl under sön- och helgdagar.

Slutligen hava arbetarrepresentanterna även reserverat sig emot åtskilliga av arbetsrådets

medgivanden beträffande arbetare vid elektrokemiska och elektrotermiska

fabriker — bl. a. beträffande arbetare vid elektriska smältugnar — beträffande vissa

av de under rubriken »andra kemiska fabriker» redovisade arbetargrupperna samt

beträffande i tablån angivna brännare vid emaljugnar i porslinsfabrik.

andra sidan hava arbetsgivarrepresentanterna anmält sin reservation mot

arbetsrådets beslut att avslå framställningar om utsträckt arbetstid beträffande arbetare

vid degelstålugnar samt beträffande ugnspersonal vid cementfabriker, gaseldare

i glashyttor med flera ugnar och arbetare vid cellulosafabriker ävensom i

vissa fall emot arbetsrådets avslag å ansökningar beträffande arbetare vid små

elektriska smältugnar och vid vissa av de under rubriken »andra kemiska fabriker»

avsedda fabrikerna.

Tredje stycket.

Såsom av tablån framgår, har stadgandet i förevarande punkt kommit i

tillämpning beträffande ett stort antal olika kategorier av arbetare, för vilka en lagstadgad

reglering av arbetstiden måhända svårligen kunnat genomföras i annan form.

Anmärkas må, att arbetsrådets beslut i fråga om tillämpningen av detta lagrum i

samtliga fall varit enhälliga.

Det medgivande, som lämnats i det övervägande flertalet hithörande fall,

har inneburit rätt att tillämpa annan arbetstid än i 4 § av lagen stadgas, såvitt

därigenom icke sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst fyra veckor blir

längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan. Endast i några få fall har arbetsrådet

— oftast i överensstämmelse med sökandens yrkande — föreskrivit viss begränsning

av arbetstiden för dygn, merendels till 10 timmar. Någon gång har

även perioden för beräkning av den genomsnittliga arbetstiden begränsats till kortare

tid än fyra veckor, exempelvis till tre veckor eller allenast en vecka.

I enstaka fall har undantag medgivits endast för vissa angivna månader.

De undantag, som lämnats beträffande arbetare vid renhållningsverk, hava sålunda

i allmänhet allenast avsett månaderna december—mars eller november—april.

Någon begränsning av giltighetstiden för de undantag, som medgivits med

stöd av förevarande punkt, har i allmänhet icke föreskrivits. Endast i fråga om

skeppsvarven har det medgivna undantaget — med hänsyn till det stora antalet

arbetare vid ifrågavarande arbetsplatser och den därav följande möjligheten att

efter en kortare övergångstid ordna arbetet inom de gränser, som angivas i 4 §

— begränsats att gälla intill den 1 januari 1922.

I många av de fall, i vilka arbetsrådet medgivit undantag enligt förevarande

punkt, har ansökningen — såsom redan i det föregående omnämnts —

avsett erhållande av ett längre gående undantag från lagens bestämmelser, exempelvis

tillstånd att utsträcka arbetstiden till 60 timmar i veckan, varvid yrkandet

ofta motiverats med någon av de grunder, som angivas i 5 § första stycket av

lagen.

I särskilda fall har arbetsrådet i fråga om vissa arbetargrupper, för vilka

ett medgivande eljest genomgående lämnats, icke funnit ett undantag vara moti
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

verat. Arbetsrådet har sålunda avslagit ansökningar om undantag enligt förevarande

punkt beträffande stuveriarbete i de största hamnstäderna (Stockholm, Göteborg,

Hälsingborg, Malmö och Norrköping). Ej heller har något undantag medgivits

i fråga om sådana droskchaufförer i städerna, vilka fullgöra sitt arbete i pass av

bestämd längd.

Nämnas må vidare, att arbetsrådet icke ansett sig böra medgiva undantag

enligt förevarande lagrum för utjämnande av de uppehåll i arbetstiden, som kunna

uppkomma genom tillfälliga driftsavbrott. Ej heller har arbetsrådet funnit sig äga

befogenhet att med stöd av förevarande punkt bifalla de redan under 4 § omnämnda

ansökningarna om tillstånd att under veckans fem första söckendagar utsträcka

arbetstiden utöver 8 Va timmar, vilka uteslutande motiverats med önskvärdheten att

kunna bereda arbetarna ledighet under lördagarna.

1 inkomna ansökningar har stundom begärts tillstånd att under vissa angivna

månader utsträcka arbetstiden utöver i lagen angivna gränser under förutsättning

av motsvarande minskning under andra månader. Sålunda har beträff*nde vissa

arbetare vid stenhuggerier, vilka måste utföra sitt arbete vid dagsljus och till följd

därav under vintern måste inskränka sin arbetstid till 7 timmar om dagen, framställts

yrkande om rätt att under fyra eller sex månader under den ljusare årstiden

tillämpa en daglig arbetstid av 9 timmar, under villkor att arbetstiden under lika

många månader under den mörkare årstiden begränsas till 7 timmar. Likaledes har

beträffande maskinister vid ett elektricitetsverk framställts begäran om tillstånd att

under vintermånaderna tillämpa en arbetstid av 55 timmar i veckan under villkor

av motsvarande minskning i arbetstiden under sommarmånaderna. I dessa ansökningar

avses uppenbarligen att få tillämpa en arbetstid av 48 timmar i veckan,

beräknad i genomsnitt för ett helt kalenderår. Då emellertid stadgandet i förevarande

punkt av lagen icke medgiver genomsnittsberäkning för längre tidrymd

än fyra veckor, har arbetsrådet i hithörande fall förklarat sig »icke kunna mot

bestämmelserna i lagen bifalla den gjorda framställningen.»

Anmärkning till 5 §.

I åtskilliga fall hava ansökningar om utsträckt arbetstid inkommit till arbetsrådet,

i vilka till stöd för det framställda yrkandet icke kunnat anföras något av

de skäl, som enligt 5 § av lagen kunna motivera ett undantag, och vilka följaktligen

måst avslås av arbetsrådet. Dylika ansökningar synas i viss mån kunna tjäna

till belysande av lagens verkningar, så tillvida som de i många fall torde innebära,

att lagens tillämpning för sökanden medfört eller förmodats komma att medföra

svårigheter av ett eller annat slag. Av naturliga skäl hava emellertid framställningar

av denna art huvudsakligen inkommit allenast i början av arbetsrådets verksamhet,

innan lagens innebörd och rådets befogenheter blivit kända för allmänheten.

Då ansökningarna i fråga sålunda näppeligen torde lämna något material

av mer avgörande betydelse för bedömande av lagens verkningar, synes en närmare

redogörelse för desamma icke vara påkallad.

Utöver vad som under 1 § anförts i fråga om lagens tillämpning vid vissa

mindre företag fjfr ovan sid. 4) må här allenast nämnas, att ansökningar av nyss

berörda innebörd till relativt stort antal avse vissa säsongarbeten eller andra arbeten,

vilka tidvis måste forceras och för vilka de i 7 § angivna möjligheterna till ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

sträckning av arbetstiden icke ansetts vara tillfyllest, exempelvis vid mindre

vattensågar, skrädderier, tryckerier och grafiska anstalter, sommarrestauranger vid

bad- och kurorter m. m.

I detta sammanhang må även omnämnas ett antal ansökningar från arbetarhåll

— särskilt från äldre arbetare inom hantverket eller småindustrien — i vilka

sökandena uppgivit, att de icke se sig i stånd att utan utsträckning av arbetstiden

genom eget arbete erhålla tillräckliga inkomster för sitt uppehälle. Arbetsrådet har

jämväl i dylika fall måst förklara, »att de av sökanden åberopade omständigheterna

icke lagligen kunna föranleda, att vederbörande arbetsgivare medgives rätt att använda

sökanden till arbete under annan arbetstid än i 4 § av lagen stadgas».

7 §•

I vissa fall hava ansökningar inkommit till arbetsrådet, i vilka anhållits om

tillstånd att använda den utsträckta arbetstid av högst 25 timmar under loppet av

en kalendermånad och 150 timmar under loppet av ett kalenderår, som omförmäles

i 7 § första stycket av lagen. Arbetsrådet har i dylika fall meddelat sökanden,

att den i förevarande lagrum angivna arbetstiden får, under de närmare villkor,

som angivas i lagen, av arbetsgivare uttagas utan tillstånd av myndighet.

På därom gjord förfrågan har arbetsrådet meddelat, att lagen icke innehåller

någon föreskrift beträffande fördelningen per dag eller vecka av den i 7 § angivna

utsträckta arbetstiden.

Vid meddelande av anstånd med lagens tillämpning enligt andra stycket av

promulgationsbestämmelserna till lagen har arbetsrådet i vissa fall föreskrivit, att

under anståndstiden viss begränsning av arbetstiden skall iakttagas, exempelvis att

arbetstiden icke får överstiga 60 timmar i veckan och 10 timmar om dygnet. Då

i dylika fall den av arbetsrådet bestämda arbetstiden icke »bestämts med stöd av

5 §» samt det därför kan ifrågasättas, huruvida arbetsgivaren kan vara berättigad

att i vissa fall därutöver uttaga den i 7 § omförmälda utsträckta arbetstiden, har

arbetsrådet vid meddelande av dylika beslut i allmänhet uttryckligen förklarat det

vara arbetsgivaren obetaget att utöver den i beslutet angivna arbetstiden utnyttja

den utsträckta arbetstid, som omförmäles i 7 § första stycket av lagen.

Med anledning av inkomna förfrågningar har arbetsrådet meddelat, att utlåtande

i frågan, huruvida något sådant »särskilt förhållande» föreligger, som avses

i förevarande punkt, endast efter noggrann utredning i det enskilda fallet kan lämnas

av arbetsrådet.

Såsom ett dylikt »särskilt förhållande» har arbetsrådet ansett den periodiska

ökning i arbetet, som under säsongerna gör sig gällande inom vissa yrkesgrenar,

exempelvis inom konfektionsskrädderiet, vid tryckerier och bokbinderier, vid vattensågar,

vid vissa reparationsverkstäder in. m.

Såsom »med hänsyn till särskilt förhållande påkallat» har jämväl ansetts

arbetares användande till de »nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten»,

som omnämnas i denna punkt och för vilka en ytterligare utsträckning av arbetstiden

med högst 10 timmar under loppet av en kalendermånad är medgiven.

Till dylika arbeten — för vilka arbetsgivare sålunda förklarats berättigad

att uttaga en utsträckt arbetstid av sammanlagt 270 timmar under loppet av ett

kalenderår — har hänförts arbete med uppeldning och avställning av ångpannor

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

städning och sopning av arbetslokaler samt smörjning av maskinerier ävensom körkarlars

arbete med fodring, rykt och skötsel av hästar samt smörjning av vagnar,

chaufförers arbete med smörjning och justering av motorer å automobiler o. s. v!

Till i denna punkt avsedda förberedelse- eller avslutningsarbeten har däremot

icke räknats körning till eller från arbetsplatsen, ej heller arbete vid bryggeri med

ifyllande av malt och vatten i mäskkaret vid arbetets början eller arbete med köttbesiktning

vid slakteri.

Givetvis har arbetsrådet icke heller kunnat biträda en av arbetsgivaren i

visst fall uttalad förmodan, att arbetet med provkörning av tillverkade lokomotiv

skulle vara hänförligt till i denna punkt avsedda avslutningsarbeten.

Med anledning av framställd förfrågan, huruvida viss arbetsgivare vore berättigad

att använda flertalet arbetare vid ett honom tillhörigt glasbruk till arbete

med iordningställande av verktyg och formar under sådan utsträckt arbetstid, som omförmäles

i 7 §, har arbetsrådet meddelat, att arbetsgivaren vore berättigad att för

sådant ändamål använda en utsträckt arbetstid av högst 25 timmar under loppet

av en kalendermånad och 150 timmar under loppet av ett kalenderår men däremot

icke att för ifrågavarande förarbeten utnyttja den i samma paragraf omförmälda

utsträckta arbetstid av högst 10 timmar under loppet av en kalendermånad, enär

det i förevarande fall icke vore fråga om »enstaka arbetare» utan om ett avsevärt

antal av samtliga de hos arbetsgivaren anställda arbetarna.

15 §.

Stadgandet i förevarande paragraf har hittills icke i något fäll kommit i

tillämpning, i det att samtliga hithörande ansökningar avstyrkts av arbetsrådet och

sedermera — med undantag för en framställning, vilken ännu icke blivit föremål

för slutlig prövning — av Kungl. Maj:t förklarats icke föranleda någon åtgärd.

Ansökningarna om undantag enligt denna paragraf — vilka i flera fall avse

ett större antal företag och ingivits av vederbörande arbetsgivarorganisationer —

beröra ett flertal skilda verksamhetsområden samt förete även i fråga om motivering

och yrkanden åtskilliga olikheter. Sålunda har Svenska tidningsutgivareföreningens

styrelse, under anförande, att en tillämpning av lagens bestämmelser om begränsning

av övertidsarbetet skulle förhindra tidningarna att fullfölja sin uppgift i den omfattning,

som nutida samhällsförhållanden kräva, och därigenom äventyra tidningsföretagens

fortsatta bedrivande, hos Kungl. Maj:t hemställt, att omkring 120 tidningstryckerier,

tillhöriga medlemmar av nämnda förening, måtte undantagas från

lagens tillämpning. I två av Pappersmasseförbundet ingivna framställningar har

hemställts dels om rätt för ett trettiotal medlemmar av förbundet att i pappsalar,

silerier och massabingar vid sulfit- och sulfatfabriker ävensom i spritfabriker, anslutna

till sulfitfabriker, bedriva arbetet med 19 åttatimmarsskift i veckan eller

under en genomsnittlig arbetstid av 50 2/3 timmar per arbetare och vecka, dels ock

om rätt för tretton medlemmar av förbundet att vid sina träsliperier tillämpa samma

arbetstid. Båda dessa ansökningar hava motiverats därmed, att utvidgningar av

ifrågavarande anläggningar skulle vara förenade med stora kostnader och i vissa

fall av utrymmesskäl överhuvud taget icke kunde äga rum, att någon möjlighet

att uppbringa kompetent ersättningsmanskap för fullgörande av det nittonde skiftet

icke vore för handen samt att en tillämpning av lagen följaktligen skulle medföra

en avsevärd minskning av vederbörande fabrikers produktion. Beträffande trä
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

sliperierna hav jämväl uppgivits, att ett rätt stort antal av dessa och särskilt de

mindre företagen genom ett avslag å framställningen skulle ställas inför eventualiteten

att nedlägga sin verksamhet. I en av Norrlands restauratörförening gjord

ansökning om undantag från lagens tillämpning för ett tjugutal hotell- och restaurangrörelser

har föreningen framhållit, att en tillämpning av lagen, särskilt med

hänsyn till rådande brist på kompetent arbetskraft ävensom på bostäder, skulle

medföra sådana svårigheter för hotellrörelsen i Norrland, att dess fortsatta hedrivande

därigenom skulle äventyras. Liknande svårigheter hava även åberopats i ansökningar

från ett antal hotellägare i Mölle och Arild.

Bland övriga ansökningar om undantag enligt förevarande paragraf märkes

en framställning från ett fönsterglasbruk, som, under erinran om den svåra utländska

konkurrensen, bostadsbristen samt svårigheten att anskaffa erforderligt antal fackkunniga

arbetare, hemställt att tillsvidare erhålla dispens från lagens tillämpning,

ävensom framställningar från innehavare av vissa mindre företag, bl. a. en kvarnägare,

en bageriidkare, en skräddare och en byggmästare, vilka merendels motiverat

sina ansökningar därmed, att de genom en tillämpning av lagen skulle riskera att

i konkurrensen med av lagen oberörda företag förlora sin kundkrets och därmed

sin existensmöjlighet.

Slutligen må nämnas eu ansökning av Häfta, bruks aktiebolag om undantag

från lagens bestämmelser beträffande arbetet vid brukets smältsmedja och valsverk,

vilken ansökning väsentligen motiverats med de till följd av brukets belägenhet

synnerligen besvärliga kommunikationsförhållandena samt de säregna och i viss

män ålderdomliga förhållanden i övrigt, under vilka arbetet därstädes bedrives.

I avgivna utlåtanden över förevarande ansökning^ har arbetsrådet närmare

utvecklat de synpunkter, som enligt rådets uppfattning böra beaktas vid tillämpningen

av denna paragraf. Arbetsrådet bär sålunda i ett flertal fall framhållit, att

enligt lagens ordalydelse förutsättningen för beviljande av undantag enligt förevarande

paragraf är icke blott att lagens tillämpning vållar vederbörande företag

svårigheter utan även att dessa svårigheter äro av sådan beskaffenhet, att företagets

fortsatta bedrivande äventyras, något som, enligt vad arbetsrådet ansett sig kunna

konstatera, icke i något fall ådagalagts genom den i respektive ärenden åvägabragta

utredningen. Arbetsrådet har vidare i många fall erinrat därom, att under föraibetena

till lagen från de lagstiftande makternas sida med skärpa betonats, att bestämmelserna

i förevarande paragraf skola tillämpas med alldeles särskild återhållsamhet.

Vid avstyrkandet av nyssnämnda ansökning av Häfta bruks aktiebolag

bär arbetsrådet jämväl erinrat om ett uttalande av arbetstidskommittén i motiveringen

till dess förslag till lag om arbetstidens begränsning, att paragrafen i fråga icke

bör komma till användning i sådana fall, då svårigheten att under tillämpning av

lagen hålla en tillverkning uppe i väsentlig män är att tillskriva vederbörande

företags egen inneboende svaghet, exempelvis på grund av olämplig anläggning.

I ett par fall hava vid arbetsrådets behandling av ansökningar om undantag

enligt förevarande paragraf olika meningar gjort sig gällande inom rådet. Sålunda

hava arbetsgivarrepresentanterna inom rådet ansett, att den i det föregående omnämnda,

av arbetsrådet avstyrkta framställningen av Svenska tidningsutgivareföreningens

styrelse bort av arbetsrådet tillstyrkas åtminstone beträffande de dagliga

morgontidningarna, och till stöd för denna uppfattning anfört, att de under förarbetena

till lagen vidtagna ändringarna i formuleringen av lagens 15 § måste hava

3ös4 Arbetstidslagens revision. ^

opaginerad Kontrollera mot PDF

114 ''

skett i syfte att bereda möjlighet att tillämpa paragrafen icke allenast i sådana

säkerligen ytterst sällsynta fall, då det skulle bliva absolut omöjligt att fortsätta

ett företags drift, utan även i sådana fall, då driften icke skulle kunna upprätthållas

på ett ändamålsenligt sätt. Likaledes hava arbetsgivarrepresentanterna inom

rådet vid behandlingen av ovannämnda ansökning av Häfla bruks aktiebolag varit

av den uppfattningen, att en tillämpning av lagen vid brukets smältsmedja och valsverk

skulle medföra sådana svårigheter, att dessa verks fortsatta bedrivande därigenom

skulle äventyras, och på denna grund ansett, att arbetsrådet bort tillstyrka

Kungl. Maj:t att bifalla sökandens framställning. I sistnämnda fall har reservation

även avgivits av en av de föredragande ledamöterna av arbetsrådet, vilken ansett,

att vad som i ärendet förekommit gåve starka skäl för det antagandet, att sökandens

framställning borde helt eller delvis bifallas, samt att ärendet icke borde företagas

till slutligt avgörande, förrän sökanden anmodats att inkomma med möjligast

tillförlitliga ekonomiska utredning.

Anmärkas må, att arbetsrådet i flera fall efter avstyrkande av en ansökning

om undantag enligt förevarande paragraf antingen — på därom gjord framställning

— medgivit sökanden annan eftergift av ett eller annat slag eller ock lämnat

sökanden anvisning om föreliggande möjligheter att allenast genom utnyttjande av

den i 7 § av lagen medgivna utsträckningen av arbetstiden tillgodose de behov,

som föranlett ansökningen. Sålunda har arbetsrådet beträffande de i Pappersmasseförbundets

ansökningar avsedda företagen i alla de fall, då sådant varit lagligen

motiverat, med stöd av promulgationsbestämmelserna till lagen medgivit anstånd

med lagens tillämpning, i allmänhet till den 1 januari 1921 och i särskilda fall

ända till den 1 oktober 1921. Likaledes har arbetsrådet beträffande arbetet i ovannämnda

avdelningar vid Häfla bruk medgivit anstånd med lagens tillämpning till

den 1 juli 1921. Fou vissa arbetare vid de i Svenska tidningsutgivareföreningens

framställning avsedda företag har arbetsrådet medgivit undantag enligt 5 § tredje

stycket av lagen, vilket ock skett beträffande arbetarna i den ovan omnämnda

kvarni öreisen.

Pro in niga tion sbestäm melserna.

*

Första stycket.

Beträffande tidpunkten för lagens ikraftträdande föreligga ett fyrtiotal utlåtanden

av arbetsrådet. 1 närmare en tredjedel av dessa fall har utlåtandet begärts

av arbetarorganisationer eller enskilda arbetare.

I anledning .av inkomna förfrågningar beträffande tidpunkten för lagens ikraftträdande

vid vissa fabriksanläggningar, där arbetet bedrives dels såsom dagarbete

och dels på skift, har arbetsrådet i ett flertal fall förklarat lagen träda i kraft den

1 juli 1920 beträffande arbetet i de avdelningar — eller i vissa fall vid de maskiner

— i respektive fabriker, där arbetet vid tiden för lagens utfärdande bedrevs såväl

natt som dag, men den 1 januari 1920 beträffande övrigt arbete vid samma fabriker.

Sålunda har arbetsrådet exempelvis förklarat lagen träda i kraft den 1 juli 1920

beträffande gaseldare och smältare vid ett fönsterglasbruk men den 1 januari 1920

beträffande glasblåsare, sträckare och lägeldragare vid samma bruk, den 1 juli 1920

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

beträffande ugnsskötare vid en tjärfabrik men den 1 januari 1920 beträffande övriga

arbetare vid fabriken i fråga o. s. v.

Från arbetarhåll har i flera fall gjorts gällande, att till arbete, som bedrives

såväl natt som dag, icke skulle kunna hänföras sådant arbete, som avbrytes under

sön- och helgdagar, utan allenast arbete vid helt kontinuerlig drift. A andra sidan

har från arbetsgivarhåll stundom uttalats den uppfattningen, att nyssnämnda uttryck

i lagen skulle avse allt arbete, som förutom på dagen även pågår under en längre

eller koljare del av natten, eller med andra ord allt arbete, som bedrives på skift.

1 något fall har från arbetsgivarhåll även förmodats, att förevarande uttryck i lagen

skulle kunna tillämpas exempelvis å reparatörer, vilka för avhjälpande av uppkomna

fel allt efter omständigheterna måste tjänstgöra om dagen eller om natten.

Arbetsrådet har i detta hänseende intagit den ståndpunkten, att till arbete, som

bedrives såväl natt som dag, hänförts allt arbete, som pågår dygnet runt utan

andra uppehåll än för eventuella raster, oavsett om arbetet avbrytes av ett längre

eller kortare uppehåll vid sön- och helgdagar eller ej. I enlighet härmed har arbetsrådet

förklarat lagen träda i kraft den 1 juli 1920 beträffande arbete, som vid tiden

för lagens utfärdande pågått med två iolvtimmarsskift med uppehåll från klockan

G söndag förmiddag till klockan 6.30 måndag förmiddag eller från klockan 12 lördag

middag till klockan 4 måndag förmiddag. .Å andra sidan har arbetsrådet förklarat

lagen träda i kraft den 1 januari 1920 beträffande arbete vid elektricitetsoch

vattenverk, som bedrivits på två skift med 3 å 6 timmars uppehåll under

natten, beträffande tvåskiftsarbete vid frörenseri, som bedrivits med uppehåll allenast

under tiden från klockan 4 till klockan 7 förmiddagen, beträffande portvaktstjänstgöring,

som bedrivits på skift med uppehåll från klockan 11 eftermiddagen

till klockan 6 förmiddagen, ävensom beträffande arbete i vissa avdelningar vid järnverk,

som pågått dygnet runt med ett par timmars uppehåll under natten. I ett

av här ifrågavarande- fall har från arbetsgivarhåll inom rådet anmälts reservation

mot rådets beslut,- under anförande, att enär det i ärendet ifrågakomna arbetet vid

tiden för lagens utfärdande bedrevs från klockan 6.45 förmiddagen till klockan 5

nästa morgon, det syntes oomtvistligt, att detta arbete då bedrivits såväl natt som

dag, varför arbetsrådets utlåtande enligt reservantens mening bort innehålla, att

lagen i avseende å nämnda arbete''skulle träda i kraft den 1 juli 1920. -

I vissa fall har i framställningar från arbetarhåll uttalats den meningen, att

arbete, som visserligen vid tiden för lagens utfärdande bedrivits såväl natt som

dag men under vissa delar av året plägat bedrivas som dagarbete, icke vore att

anse som sådant kontinuerligt arbete, som lagen i denna punkt förmodats avse,

samt att lagen följaktligen beträffande arbetet i fråga skulle träda i kraft den 1

januari 1920. Å andra sidan har från arbetsgivarhåll stundom antagits, att lagen

skulle träda i kraft den-1 juli 1920 beträffande.allt arbete, som till sin natur är

kontinuerligt och i större eller mindre utsträckning plägat bedrivas på sådant sätt,

även om detta icke varit fallet vid tiden för lagens utfärdande. Arbetsrådet bär

i hithörande fall i enlighet med lagens ordalydelse förklarat, att beträffande arbete,

som allenast under vissa tider, bedrivits såväl natt som dag, lagen trätt i kraft

den 1 juli 1920, i den mån arbetet vid tiden för lagens utfärdande den 17. oktober

1919 bedrivits på sådant sätt, men den 1 januari 1920, i den mån så ej varit fallet,

oavsett om arbetet tidigare eller senare under längre eller kortare tid bedrivits på

annat sätt.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Anmärkas ma, att arbetsrådet såsom hänförligt till arbete, som vid tiden

för lagens utfärdande bedrevs såväl natt som dag, ansett arbete i mälteri, som

pågått kontinuerligt från mältningstidens början omkring den 1 november till rnältningstidens

slut omkring den 1'' april, ävensom arbete vid glykosfabrik, som från

den 20 oktober 1919 till årets slut bedrivits med två tolvtimmarsskift. Arbetsrådet

bär följaktligen förklarat lagen träda i kraft den 1 juli 1920 beträffande

ifrågavarande arbeten.

Andra stycket.

Anstånd med lagens tillämpning har efter därom gjord ansökning medgivits

av arbetsrådet i åtskilliga fall, då en verkställd utredning ådagalagt, att en omedelbar

tillämpning av lagen skulle i väsentlig mån förminska ett företags produktionsförmåga

eller göra det omöjligt att upprätthålla dess verksamhet i förutvarande

omfattning samt att möjlighet och avsikt förelegat att genom förändring förebygga

en dylik menlig inverkan av lagens tillämpning. I det övervägande flertalet fall

har den erforderliga förändringen bestått dels i anställande av nya arbetare, dels

och °framför allt i uppförande av bostäder för dessa. I många fall har också ett

anstånd medgivits för verkställande av ombyggnader eller utvidgningar av fabrikslokaler

eller anskaffande av arbetsbesparande maskiner. De under år 1920 pågående

konflikterna inom verkstadsindustrien och byggnadsfacket torde i sin mån hava bidragit

till att öka behovet av anstånd med lagens tillämpning.

I enstaka fall — exempelvis i fråga om arbete för fullbordande av kontrakterade

vägbyggnader eller beträffande företag, som inom kort tid efter lagens ikraftträdande

varit avsedda att nedläggas — har arbetsrådet medgivit en kortare tids

anstånd, oaktat några förändringar i och för lagens tillämpning vid respektive företag

icke varit avsedda att genomföras.

Anmärkas må, att arbetsrådets samtliga beslut i ärenden rörande anstånd

med lagens tillämpning varit enhälliga.

En översikt över av arbetsrådet medgiyna anstånd lämnas i efterföljande

tablå, i vilken angivas de olika yrkesgrupper och arbetarkategorier, för vilka anstånd

beviljats, tidpunkten för anståndets upphörande — i fråga om ännu löpande

anstånd angiven med kursiv stil -— antalet arbetare av respektive kategorier, som i

runt tal beröras av anståndet, samt antalet medgivanden av varje särskilt slag,

d. v. s. antalet av de beslut, genom vilka anstånd medgivits för vederbörande

arbetarkategori. De i tredje kolumnen angivna uppgifterna å antalet av anstånd

berörda arbetare avse närmast förhållandena vid tiden för anståndets medgivande

och torde böra betraktas såsom i« hög grad approximativa, enär arbetsförhållandena

å respektive arbetsplatser i allmänhet under anståndstidens lopp torde hava alltmera

anpassats till överensstämmelse med lagen.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Anstånd med tillämpningen av lagen om arbetstidens begränsning,1

medgivna av arbetsrådet under tiden den 1 november 1919—28 februari 1921.

Yrkesgrupper och arbetarkategorier

Järnverk ........................................................

Krossare vid masugnar............................

Arbetare vid valsverk, smideshammare

m. in....................................................

Andra arbetare ........................................

Metallvarufabriker och mekaniska verkstäder

Cementfabriker................................................

Glasbruk ........................................................

Gaseldare (i hyttor med flera ugnar)1 2....

Blåsare och anfångare vid fönsterglasbruk

........................................................

Smältare vid småglasbruk........................

Flottning vid skiljeställen3............................

Sågverk .............:.............................................

Trämassefabriker och pappersbruk ............

Dagarbetare...............................................

Skiftarbetare i ångpannehus, kokerier

och syrahus vid cellulosafabriker.

........................''.......

» i pappsalar, silerier och

massabingar m. m. vid

cellulosafabriker ................

» vid träsliperier ................

Tryckerier och bokbinderier .......................

Tullkvarnar, bryggerier, stärkelse- och

sockerfabriker ...........................................

Ungefärligt

Antal

Tidpunkten för anståndets

antal

xxii tai

medgi-

vanden

upphörande

berörda

arbetare

320

15

1 jan. 1921 ................

65

4

Senast 1 juli 1921....

175

8

Senast 15 nov. 1920

80

3

Senast 1 jan. 1921 ...

I ett fall 1 okt. 1921,

360

7

i två fall 1 okt. 1922

150

3

160

38

I regel 1 nov. 1920,

senast 1 okt. 1921....

115

14

1 nov. 1920 ............

15

1

1 juli 1921................

30

23

1 jan. 1921 ..............

2,700

21

Senast 1 sept. 1920

no

6

4,900

107

I regel 1 juli 1920,

senast 1 jan. 1921...

650

14

I regel 1 okt. 1920,

senast 1 jan. 1921...

1,400

48

I regel 1 jan. 1921,

t _

senast 1 juli 1921 ...

I regel 1 jan. 1921,

1,650

27

senast 1 okt. 1921 ...

1,200

18

Senast 1 juli 1922...

80

2

I ett fall 1 jan. 1921,

i övriga fall senast

1 okt. 1920 ............... 60 9

1 I tablån upptagas icke de tillfiilliga anstånd med lagens tillämpning, som — särskilt vid

tidpunkterna för lagens ikraftträdande, den 1 januari och den 1 juli 1920 — medgivits i avbidan

på närmare utredning. — Anmärkas bör måhända, att stundom flera medgivanden beträffande olika

kategorier av arbetare innefattas i ett beslut av arbetsrådet.

2 Jfr ovan under 5 § andra stycket.

3 Jfr ovan under 1 § c).

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Yrkesgrupper ock arbetarkategorier

Spinnerier, väverier och söninadsfabriker

Kemi sk-tekni ska fabriker ...........:................

Byggnadsverksamhet ...................................

Fabriks- och bostadsbyggnader m. m. ...

Vägbyggnader ............................................

Expressrörelse...............................................

Hotell och restauranger ..............................

Köks- och diskpersonal in. in................

Fattigvård sanstalter...........................

Ekonomi- och verkstadspersonal

Sjukvårdsanstalter ...........................

Ekonomi- och verkstadspersonal

Andra yrkesgrupper ......................

Tidpunkten för anståndets

Ungefärligt

Antal

antal

upphörande

berörda

arbetare

medgi-

vanden

Senast 15 febr. 1921

70

4

Senast 1 mars 1921

240

•3

%

270

8

Senast 1 okt. 1920 ...

230

6

1 okt. 1920 ...............

40

2

1 april 1920 ...........

80

1

270

5

I ett fall 20 aug. 1921,

i övriga fall senast

1 jan. 1921 .......*....

270

5

70

7

1 okt. 1921...............

70

_ 1

7

1 okt. 1921................

Senast 1 okt. 1921...

(50

6

Tillsammans

9,900

242

Av de i tablån angivna 9,900 arbetare torde omkring 1,100 beröras av ännu

— den 1 mars 1921 — löpande anstånd.

Såsom redan i det föregående nämnts (jfr ovan under 7 §) har arbetsrådet i

vissa fall vid medgivande av anstånd med lagens tillämpning föreskrivit, att under

anståndstiden viss begränsning av arbetstiden skall iakttagas. Sålunda har arbetsrådet

i fråga om kontinuerligt arbete — exempelvis beträffande arbete vid cementfabriker

och glasbruk samt arbete i ångpannehus, kokerier och syrahus vid cellulosafabriker

— föreskrivit, att under anståndstiden sammanlagda arbetstiden fölen

tidrymd av tre veckor icke må bliva längre, än att den motsvarar 56 timmar

i veckan, samt att arbetstiden för dygn icke må överstiga 10 timmar. Beträffande

i tablån angivna skift arbetare i pappsalar, sijerier och massabingar m. m. vid

cellulosafabriker samt skiftarbetare vid träsliperier bär arbetsrådet föreskrivit, att

arbetstiden icke må överstiga 50 2/a timmar i veckan, beräknat i genomsnitt för

tre veckor. I vissa andra fall, exempelvis beträffande smältare vid småglasbruk,

har arbetsrådet föreskrivit, att arbetstiden under anståndstiden icke må överstiga

60 timmar i veckan och 10 timmar om dygnet. Såsom redan förut omnämnts,

har arbetsrådet därjämte vid föreskrivande av dylik begränsningav arbetstiden i

regel förklarat det vara arbetsgivaren obetaget att utöver den sålunda medgivna

arbetstiden utnyttja den utsträckta arbetstid, som omförmäles i 7 § ''första stycket

av lagen. Anmärkas må, att en dylik av rådet föreskriven begränsning av arbetstiden

i de allra flesta fall stått i överensstämmelse med av sökanden framställt

yrkande. 1

1 Då flertalet aiiståndsärenden beträffande sjukvårdsanstalter ännu icke slutbehandlats,

hava några sifferuppgifter beträffande de hittills avgjorda ärendena icke ansetts höra upptagas i

tablån.

opaginerad Kontrollera mot PDF

I åtskilliga fall. då arbetsrådet medgivit anstånd med lagens tillämpning, har

ansökningen avsett erhållande av en längre tids anstånd än arbetsradet funnit sig

kunna medgiva. .

Ansökningar om anstånd med lagens, tillämpning hava i ett femtiotal tall

avslagits av arbetsrådet, sedan en verkställd utredning ådagalagt, att lagen utan

synnerliga svårigheter borde kunna omedelbart genomföras eller att möjlighet och

avsikt att genom förändringar förebygga produktionsminskning eller annan därmed

jämförlig inverkan av lagens tillämpning icke varit för handen. De avslagna ansökningarna

beröra flertalet av de i tablån angivna arbetarkategorierna. Bland

hithörande ansökningar märkes i övrigt en framställning beträffande ett antal

teatrar om anstånd intill utgången av den vid lagens ikraftträdande pågående I

I liera fall har arbetsrådet avslagit framställningar, i vilka sökanden efter

tilländalupen anståndstid begärt förnyat anstånd med lagens tillämpning.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Bilaga 2.

Uppgifter angående socialstyrelsens handläggning under år 1920

ay ärenden rörande övertidsarbete

(6 och 7 §§ arbetstidslagen).

Anmälningar och ansökningar angående övertidsarbete jämlikt 6 6 ha under

år 1920 inkommit till ett antal av 1,559. Bland anmälningarna ha vissa avsett fall

där människors liv eller hälsa varit i fara, och har det utförda arbetet bestått

antingen i direkt räddningsarbete eller .ock arbete med iordningställande eller framskaffande

av räddningsanordningar. Ehuru lagens 6 § icke bland sina förutsättningar

för övertidsarbete upptager fara för liv eller hälsa, har styrelsen ansett sig

höra låta vid de inkomna anmälningarna bero.

Ben i 7 § första stycket medgivna rätten till övertidsarbete, under 25 respektive

150 timmar, har tydligtvis i en del fall visat sig vara för snävt tilltagen. Detta

framgår bl. a. av det störa antal ansökningar om ytterligare eftergift enligt samma

paragrafs andra stycke, vilka ansökningar ofta gått ut på större utökning av övertiden

än lagen medgiver.

Ansökningar om dylik eftergift ha avsett:

hela driften ..................................................................................... j

driften inom viss avdelning .......................................................................’ , 224 »

enstaka arbetare eller arbetargrupper....................................................... » 577 »

»Summa 1,714 fall

. ®land arbetsområden, beträffande vilka eftergifter i större omfattning sökts

och 1 aUmänhet av styrelsen beviljats, må nämnas skrädderi-, konfektions- och övrig

beklädnadsindustri, tidningstryckerier samt mejeridrift.

Svårigheterna att bedriva arbetet med den inskränkning i arbetstiden, som

lagen stadgar, har visat sig särskilt stora för skeppsvarven med hänsyn till där

förekommande docknings- och fartygsreparationsarbeten samt för vissa reparationsverkstader.

Åt dylika företag har styrelsen beviljat hela den eftergift, 7 6 andra

stycket möjliggör, 1 mer generell form än som eljest brukat komma till tillämpning

Bland arbetare eller arbetargrupper, för vilka eftergifter i större omfattning

begärts, må namnas montörer, reparationsarbetare samt lastnings-, lossnings- och

transportarbetare vid större industriföretag.

. De ai beten, beträffande vilka lagens bestämmelser om övertidsarbete torde

Slg mest otillfredsställande, äro de till »förberedelse- och avslutningsarbeten»

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

»

Eftergifter i fråga om dylika arbeten ha under året begärts för

eldare och maskinister................................................................... vid 315 arbetsställen

kuskar och chaufförer ................................................................ ■■■ » 219 »

arbetare sysselsatta med smörjning, renhållning eller städning » 223_»_

Summa 757 arbetsställen.

Där vederbörande arbetsgivare för driften i övrigt icke under året behövt

anlita vare sig de direkt medgivna 150 timmarna eller de 75 timmarna per år, som

socialstyrelsen kan medgiva, och sålunda för förberedelse- och avslutningsarbeten

kunnat använda en övertid av 150 + 120 + 75 = 345 timmar per år utöver den

ordinarie arbetstiden, har denna övertid visat sig tämligen tillräcklig. Men så snart

för driftarbetet den i lagen medgivna möjligheten till övertid behövt tagas i anspråk,

har allmänt klagats över svårigheter att medhinna erforderliga förberedelse- och

avslutningsarbeten under den därför medgivna tiden.

De arbeten, som särskilt visat sig i behov av utsträckning av den nu medgivna

övertiden för förberedelse- och avslutningsarbeten, äro:

• uppeldning för arbetslokalers uppvärmning,

uppeldning av ångpannor för alstrande av drivkraft,

smörjning, justering och igångsättning av kraftmaskiner,

reparation och inställning av arbetsmaskiner,

justering, smörjning och framförande av transport- och lyftanordningar samt

arbete med skötsel och utfordring av hästar och iordningställande av åkdon

och automobiler.

För arbeten av denna art synes erfordras möjlighet att utsträcka arbetstiden

med cirka 1 timme per dygn utöver den för driften i övrigt gällande.

3634.

Arbetstidslagms revision.

16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Bilaga 3.

Sammanställning av yrkesinspektörernas och yrkesinspektriseiis

yttranden beträffande arbetstidslagens revision.

På begäran av socialstyrelsen hava yrkesinspektörerna i samtliga distrikt

Jämte yrkesinspektrisen lämnat kortfattade redogörelser för den erfarenhet, de under

år 1920 vunnit om arbetstidslagens tillämpning samt i anslutning därtill framställt

de förslag till ändringar i lagen, vilka de under sin verksamhet funnit påkallade.

1 flera av de inkomna yttrandena har emellertid betonats svårigheten att redan

så kort tid efter lagens ikraftträdande fälla ett omdöme om dess verkningar, särskilt

med hänsyn till att det gångna året kännetecknats av i flera hänseenden abnorma

konjunkturförhållanden.

Flera yrkesinspektörer ha uttalat den uppfattningen, att, enligt vad som

framgått vid verkställda inspektioner, lagens tillämpning icke synes mött några

oöverstigliga eller svårare tekniska hinder samt att de olägenheter i sådant avseende,

som i vissa fall uppstått, kunnat allt mer och mer avhjälpas, särskilt vid de rent

fabriksmässigt drivna företagen. Beträffande vissa grupper av arbetare uppgives

emellertid, att lagens tillämpning — även med av arbetsrådet eller socialstyrelsen

medgivna lättnader — på grund av den strängt begränsade rätten till övertidsarbete

åstadkommit allvarliga olägenheter, särskilt beträffande reparationsarbetarp samt

lastnings- och lossningsarbetare vid större verk, exempelvis järnverk, cellulosafabriker

och sågverk.

I fråga om lagens verkningar med hänsyn till produktionen har i vissa fall

— exempelvis beträffande större sågverk — framhållits, att produktionen i trots

av den förkortade arbetstiden kunnat fullt upprätthållas tack vare dels genomförda

moderniseringar, dels även en oväntad stegring av arbetsintensiteten. .Jämväl i

åtskilliga andra fall synes man genom en av lagen påskyndad övergång till användande

av modernare tekniska hjälpmedel och arbetsmetoder samt genom ett effektivare

utnyttjande av arbetstiden ha kunnat i viss utsträckning kompensera den

minskade arbetstiden. Enligt uppgift av yrkesinspektören i sjunde distriktet har

arbete på två skift mångenstädes om ock endast för kortare tid under det gångna

åiet införts vid företag, där arbetet tidigare bedrivits som dagarbete med endast

ett arbetslag. Slutligen har i förevarande avseende erinrats om, att lagen givetvis

icke medfört nämnvärd minskning i produktionen vid de fabriker, som redan förut

tillämpat en arbetstid, som föga överstigit den i lagen medgivna.

I övervägande män uppgives emellertid lagens tillämpning ha medfört en

minskning av produktionen, framför allt uppgives detta ha föranletts av svångheten

att i erforderlig utsträckning öka arbetsstyrkan, vilket bl. a. berott på bristen

på bostädei». Svårigheter av denna art ha mest gjort sig gällande vid större

industriföretag på landsbygden och särskilt vid sådana, där arbetet före lagens

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

ikraftträdande bedrivits kontinuerligt med endast två skiftlag. I vissa fall uppgivas

dylika svårigheter ha lett därhän, att arbete, som förut bedrivits dygnet runt,

endast kunnat bedrivas med två 8-timmarsskift, vilket givetvis medfört en betydande

minskning av produktionen. Ett noggrant tillvaratagande av arbetstiden lär

också ha avsevärt försvårats genom de osäkra och vikande konjunkturer och de

konflikter på arbetsmarknaden, som kännetecknat det gångna året. I vissa fäll

skall också enligt uppgift från arbetsgivarhåll produktionen per timme och arbetare

ha sjunkit. . ,

Beträffande lagens särskilda bestämmelser har ifråga om ingressen till 1 §

av flertalet yrkesinspektörer ävensom yrkesinspektrisen framhållits, att lagens

tillämpning i särskilt hög grad givit anledning till svårigheter för en del

mindre rörelser inom hantverket och småindustrien, synnerligast flär arbetet utföres

på ackord och arbetarna haft för vana att i väsentlig mån själva bestämma över

sin tid. Stora svårigheter ha därjämte i många fall ansetts föreligga beträffande

rörelser, som bedrivas utom städernas planlagda områden men inom deras jurisdiktion.

Till avhjälpande av nu berörda svårigheter har bland annat föreslagits

sådan ändring i lagen, att arbetsrådet skulle erhålla befogenhet att i särskilda fall

beträffande de minsta företagen i städer och stadsliknande samhällen medgiva eftergift

från lagens tillämpning eller ock att lagens giltighetsområde skulle ändras därhän.

att samtliga företag med mindre än fem arbetare undantoges från dess tilllämpning.

En bestämmelse i sistnämnda riktning borde emellertid enligt vissa

yrkesinspektörers uppfattning kombineras med befogenhet för arbetsrådet att —

eventuellt i samråd med socialstyrelsen — i särskilda fäll föreskriva, att lagen

skulle äga tillämpning å företag med mindre antal arbetare.

Såsom ett ytterligare skäl för att från lagens tillämpning undantaga de

minsta företagen jämväl i städer och stadsliknande samhällen har framhållits, att

den av lagen uppställda skillnaden i förevarande hänseende mellan stad och landsbygd

visat sig svår att upprätthålla i det allmänna medvetandet — enligt uppgift

av yrkesinspektrisen skulle sålunda vid de små arbetsställena inom Stockholm,

exempelvis mindre modist- och sömnadsaffärer, vederbörande innehavare allmänt

anse sig vara fritagna från lagens tillämpning — samt att det visat sig möta stora

svårigheter att öva eu effektiv kontroll över lagens efterlevnad vid ifrågavarande

företag.

Från ett par håll har gjorts gällande, att från lagens tillämpning endast

borde undantagas företag med i regel högst två respektive tre arbetare, men att

lagen däremot borde äga tillämpning å de talrika, på landsbygden belägna arbetsställen.

t. ex. mejerier, brännerier, stärkelsefabriker och sågar, vilka sysselsätta tre

respektive fyra arbetare. Ä andra sidan har en yrkesinspektör föreslagit, att lagens

tillämpningsområde skulle ändras därhän, att endast arbetsställen med flera än sex

a åtta arbetare skulle falla under lagen samt att någon skillnad i detta hänseende

icke skulle göras mellan stad och landsbygd.

Bland särskilda arbeten, för vilka lagen ansetts medföra större svårigheter,

och vilka av vissa yrkesinspektörer ansetts böra undantagas frän dess tillämpning,

torde böra nämnas arbete vid tullkvarnar samt torvarbete ute på fälten ävensom

milkolning vid sågverk, vilket sistnämnda arbete ansetts lämpligen böra likställas

med skogskolning. Eu av yrkesinspektörerna har till undvikande av yppade svårigheter

framhållit såsom önskvärt, att för kuskar, kördrängar och chaufförer den

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

tid, som åtgår för väntnmg vid järnvägar eller fartyg, finge avräknas från den

egentliga arbetstiden, eller ock att socialstyrelsen bemyndigades att beträffande dylik

väntetid bevilja dispens i en eller annan form. Ävenså har en yrkesinspektör

ansett, att det undantag, som enligt 1 § li) gäller beträffande djurskötsel, borde

tillämpas i fråga om kuskar i varje rörelse, som faller under lagen.

Ln annan av yrkesinspektörerna liar framhållit de stora svårigheter, som äro

förenade med lagens tillämpning å ekonomipersonalen vid sjukhusen, särskilt med •

hänsyn till det ökade behovet av bostäder samt olägenheten av att upprätthålla olika

aibetstider för ekonomi- och sjukvårdspersonalen. Från yrkesinspektrisens sida ha

särskilt betonats de synnerligen stora svårigheter, som genom lagens tillämpning

uppstått för restauranger och automater, där regelbundet söndagsarbéte måste försiggå.

Med hänsyn till personalens hårda arbete och ofta orimligt långa arbetstid

har yrkesinspektrisen emellertid ansett, att det skulle vara synnerligen beklagligt,

om personalen i fråga ställdes utanför lagen, och i stället beträffande nämnda

arbetsställen föreslagit en tillämpning av i viss mån andra grunder för arbetstidsregleringen.

ktt flertal av yrkesinspektörerna jämte yrkesinspektrisen meddela, att klagomål

i många fall framställts över att bestämmelserna i lagens 4 § icke medgiva

utsträckning av arbetstiden utöver 8 ''/ä timmar under vissa av veckans dagar för

beredande av ökad respektive fullständig ledighet under lördagarna. En dylik

anordning torde förut i viss utsträckning hava tillämpats och ansetts synnerligen

fördelaktig, särskilt för arbetare, som arbeta i städerna men äro bosatta på landet

eller hava sitt föräldrahem därstädes, liksom även för alla gifta arbeterskor

Förslag ha framställts om ändring av lagen i detta hänseende. Bland annat har

en av yrkesinspektörerna föreslagit begränsning av arbetstiden till 48 timmar i

veckan utan angiven begränsning för dygn. I detta sammanhang må nämnas, att

en stor del av de mindre företagen uppgivas ha ansett sig berättigade att inom

48-timmarsveckan utsträcka den dagliga arbetstiden allt efter behov.

Beträffande 6 § har en av yrkesinspektörerna påyrkat sådan ändring, att i

densamma direkt skulle medgivas arbetsgivare rätt att använda sina arbetare för övertidsarbete

jämväl vid avbrott i ett annat företags drift, något som ansetts nödvändigt

på den grund, att inom många företag icke finnes kompetent arbetskraft

för utförande av sådana arbeten, som avses i paragrafen.

Do allra flesta av de från arbetsgivarhåll framställda anmärkningarna mot

lagen synas ha avsett den begränsning av den s. k. övertiden, som föreskrives i

lagens 7 §. I detta hänseende ha flertalet yrkesinspektörer ävensom yrkesinspektrisen

gjort gällande, att bestämmelserna i förevarande paragraf äro allt för snäva

samt att till följd härav avsevärda olägenheter uppstått för en mängd arbetsföretag,

T1 kap..vant } verkligt behov av övertidsarbete. Såsom särskilt knapp har ansetts

den för »nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten» medgivna övertiden,

framför allt beträffande arbete med uppeldning av ångpannor, ugnar och värmeledningar,

smörjning och iordningställande av transportmedel samt iordningställande

a-nmaskiner och verktyg m. in. Denna svårighet har gjort sig så mycket mera

gällande, som arbetsgivarna vanligen önskat disponera de i paragrafen medgivna 150

timmarna för tillfällig utökning av det egentliga driftarbetet, varför allenast 10 timmar

kalendermånad återstått för utförande av förberedelse- eller avslutningsarbeten.

Eu ökning av de i paragrafens första stycke angivna timantal har sålunda av många

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

yrkesinspektörer ansetts tillrådlig. Från flera håll har betonats, att övertidens

begränsning per kalendermånad visat sig medföra mycket större svårigheter än begränsningen

per år. Sålunda anför yrkesinspektrisen, att för ett stort antal säsongarbeten,

såsom bokbinderier, modist- och sömnadsaffärer, pälsmakerier m. fl., den

egentliga säsongen endast pågår under 3 å 4 månader, under vilka all övertid måste

koncentreras. Från ett håll har därför föreslagits sådan ändring av förevarande

paragraf, att av de 150 övertidstimmarna intill 12 finge uttagas per vecka.

Likaledes har beträffande paragrafens andra stycke framhållits, att det vore önskvärt,

om de medgivna 75 timmarna per år kunde ökas något, men att framför allt

begränsningen per månad borde göras betydligt mindre snäv eller helst alldeles

borttagas, så att för säsongarbete av kortare varaktighet en större utökning av

arbetstiden per månad kunde medgivas än vad nu är fallet. En av yrkesinspektörerna

har slutligen påyrkat borttagande av bestämmelsen, att arbete enligt 7 §

allenast får utföras av arbetare, som fyllt aderton år.

Bland olägenheterna av den snäva begränsningen av övertidsarbetet ha vidare

framhållits de talrika lagöverträdelser, som framkallats därav och som visat sig

desto svårare att beivra, som ofta eu utsträckning av arbetstiden legat i såväl

arbetsgivarens som arbetarnas intresse.

Ett betryggande korrektiv mot missbruk av övertidsarbete torde, enligt vad

en av yrkesinspektörerna uttalat, ligga däri, att dylikt arbete ställer sig avsevärt

dyrare för arbetsgivaren än det ordinarie arbetet. Vissa andra yrkesinspektörer

hava föreslagit införande i lagen av bestämmelser angående högre ersättning för

övertidsarbete.

Åtskilliga önskemål beträffande bestämmelserna i 8 § hava framställts —

bland annat att med införande av anteckningar rörande arbetares användande till

övertidsarbete måtte få anstå till nästföljande vecka — varjämte föreslagits vissa

ändringar av de i- 5 § tredje stycket och 7 § angivna tidsperioderna, åsyftande att

underlätta journalens förande och kontrollen över arbetstiden.

En av yrkesinspektörerna har, under erinran om inträffade fall av överträdelse

av lagens bestämmelser, föreslagit avsevärd skärpning av de i 11 och 12 §§ meddelade

straffbestämmelserna.

Slutligen må nämnas, att flera bland yrkesinspektörerna ha framhållit, att

arbetarna i ganska stor omfattning, särskilt i städerna, använda den genom lagens

tillämpning vunna fritiden till arbete hos andra arbetsgivare eller till självständigt

yrkesarbete inom respektive fack. Sålunda har yrkesinspektören i sjunde distriktet,

vilken anfört talrika exempel härpå, meddelat, att en dylik anordning vunnit åtskillig

spridning bland arbetarna vid distriktets skofabriker. Likaledes anföres, att

måleriarbetarna i de mindre städerna inom nämnda distrikt »i regel» arbeta hos två

mästare eller självständigt utföra arbete efter det ordinarie arbetets slut.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Bilaga 4.

Utdrag: av protokollet vid sammanträde av sociala rådets

sektion för arbetarskydd och arbetarfrågor i

allmänhet den 3 december 1920. 1

i §•

Till behandling upptogs först frågan om revision av lagen om arbetstidens

begränsning, rörande vilken fråga socialstyrelsen erhållit nådigt uppdrag att avgiva

utlåtande.

Härvid anförde till en början herr Molin, att styrelsen''vid fullgörande av

detta uppdrag hade att'' dels beakta det av riksdagen uttalade önskemålet om vidtagande

av sådana ändringar av lagen, som, utan att rubba lagens grunder, kunde

vara ägnade att bättre anpassa densamma efter det praktiska livets krav, dels ock

taga hänsyn till innehållet av det vid den internationella arbetskonferensen i

Washington antagna konventionsförslaget i ämnet. Därefter lämnade herr Molin en

redogörelse för skiljaktigheterna mellan den svenska lagen och konventionen.

Under den därpå följande överläggningen uttalade sig fru Broomé för anslutning

till konventionen i största möjliga utsträckning.

Herr Pettersson ansåg internationella och nationalekonomiska skäl tala för

en nära anslutning till konventionen samt framhöll, att de skärpningar, konventionen

i vissa hänseenden innebure, motvägdes av lindringar i andra, exempelvis

beträffande arbetstiden vid kontinuerlig drift och utsträckt rätt till övertidsarbete.

Lagens tillämpningsområde borde sålunda regleras i enlighet med konventionen,

d. v. s. genom uppräkning av de olika verksamhetsgrenar, som skulle falla under

fägen. I överensstämmelse med konventionen finge väl även handelsarbetarna samt

hotell-, restaurang- och käfépersonalen i sin helhet lämnas utanför den lagstadgade

arbetstidsbegränsningen. Undantaget beträffande arbetsställen med högst fyra arbetare

borde dock bibehållas.

Även herr Rinman förklarade sig benägen att av principiella skäl förorda

anslutning till konventionen, men ifrågasatte, huruvida ett avskärande av vissa ''

1 Närvarande: Tf. generaldirektören Huss, byråcheferna Bergsten och Molin, tf byråchefen

Jttrte, socialfullmäktigen Lindqvist, fru E. Broomé, landssekreteraren F. H. Hallberg, disponenten

J. E. Hjorth, ledamoten av arbetsrådet K. V. Holmström, borgmästaren J. Pettersson, direktören C.

Ramström, redaktören E .Rinman och f. d. bruksdisponenten B. E. Wijkander.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12?

arbetsområden från lagstiftningen stode i överensstämmelse med det av riksdagen

uttalade önskemålet, att lagens grunder skulle behållas orubbade.

Herr Hallberg förordade anslutning till konventionen.

För anslutning till den internationella överenskommelsen talade vidare herr

Lindqvist, som emellertid ansåg, att den svenska lagen borde bibehållas oförändrad

i de delar, där den beredde arbetarna bättre skydd. Handelsarbetarna, som hade

tungt arbete och i mycket vore att jämställa med transportarbetarna, borde sålunda

bibehållas under lagen. Undantaget beträffande arbetsställen med högst 4 arbetare

kunde lämpligen strykas. I fråga om övertidsarbetet vore det möjligt, att något

större frihet borde lämnas arbetsgivarna. Med hänsyn till påståendet, att arbetarna

saboterade 8-timmarsdagen, kunde det med skäl erinras om, att arbetarna även tidigare,

där så lämpligen låtit sig göra, varit ganska benägna att skaffa sig extra

arbete.

Enligt herr Wijkandérs mening borde lagstiftarna, därest vårt land biträdde

konventionen, begagna sig av de möjligheter till lindring, som konventionen medgav,

bl. a. genom att begränsa lagens tillämpning i överensstämmelse med konventionen.

För sin del trodde talaren ej, att arbetarna i någon större utsträckning toge verklig

arbetsanställning hos mer än en arbetsgivare.

Slutligen framförde herr Ramström, som ansåg skäl nu ej föreligga att söka

rubba 8-timmarsdagen, att man vid lagens revidering borde utnyttja konventionens

möjligheter till lindringar bl. a. genom införandet av bestämmelser, som gåve vidgad

rätt till övertidsarbete och större koncentrering av övertidsarbetet under kortare

perioder — ett önskemål för vilket arbetarna icke voro oförstående.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Bilaga 5.

Utdrag ur protokollet vid sammanträde den 2 april 1921 av

Sveriges delegation för det internationella

socialpolitiska samarbetet. 1

Med överlämnande till delegationen i korrektur av ett sitt betänkande angående

revision av lagen om arbetstidens begränsning hade k. socialstyrelsen anhållit,

att delegationen ville yttra sig i den uti betänkandet behandlade frågan om Sveriges

anslutning till Washingtonkonventionen angående arbetstidens begränsning. I överläggningen

om denna fråga anfördes i huvudsak följande:

Herr Lindqvist. Sverige borde enligt hans mening biträda ifrågavarande

konvention, som antagits nära nog enhälligt och utan någon reservation från de

svenska ombudens sida. Den internationella arbetsorganisationen hade redan utfört

ett mycket betydande arbete på den sociala utvecklingens område, och det vore i

hög grad önskvärt, att de socialt mer framskridna staterna stödde organisationens

strävanden och därmed nödgade de mer efterblivna länderna att genomföra reformer.

Skiljaktigheterna mellan konventionen och arbetstidslagen kunde icke anses utgöra

tillfyllestgörande hinder för konventionens ratificering — i viss mån borde dessa

skiljaktigheter kunna avlägsnas och någon bokstavlig efterbildning av konventionen

kunde för övrigt ej gärna påfordras. Uttryckligt beslut både även å Washingtonkonferensen

fattats därom, att en konvention ej påkallade iakttagande i sådana

avseenden, där dess genomförande skulle medföra försämring för arbetarna..

Herr Thorberg instämde med herr Lindqvist samt framhöll, att om de till den

.internationella arbetsorganisationen hörande staterna ej visade beredvillighet att

förverkliga konferensernas beslut, vore hela det internationella socialpolitiska samarbetet

meningslöst.

Herr von Koch hade tidigare varit av den åsikten, att konventionen borde

ratificeras, men kunde icke bestrida riktigheten av de skäl däremQt, som anförts i

socialstyrelsens förevarande betänkande. Särskilt måste beaktas, att vår lagstiftning

i ämnet gjorts provisorisk, för att man skulle vinna erfarenhet om verkningarna

av lagstadgad arbetstidsreglering, innan man mer definitivt införde sådan

reglering. Under sådana förhållanden kunde det ej förväntas, att statsmakterna nu,

innan försökstiden gått till ända, skulle vilja binda sig för en tid av 11 år.

Frågan om ratificering borde sålunda vila, till dess den provisoriska arbetstidslagstiftningen

här i landet upphör att gälla.

1 Närvarande: Tf. generaldirektören G. Huss, kanslirådet G. H. von Koch, social-^

fullmäktigen H. Lindqvist, byråchefen A. Molin, landsorganisationens ordförande A. Thorberg och

f. d. bruksdisponenten B. E. Wijkander.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Önskvärt vore emellertid, att arbetstidslagen så mycket som möjligt bringas

till överensstämmelse med konventionen, och borde med hänsyn därtill bl. a. sjukoch

fattigvårdsanstalterna fritagas från lagens tillämpning.

Herr Wijkander hade även tidigare trött, att konventionen skulle kunna

ratificeras. Den motivering för en annan uppfattning, som framlagts i socialstyrelsens

betänkande, vore emellertid bindande, och anslöt sig talaren till styrelsens

mening i frågan.

Slutligen förklarade herrar Huss och Molin att de, såsom de redan gjort

gällande inom socialstyrelsen, funne sig nödsakade att för närvarande avstyrka

ratificering.

Herr ordföranden konstaterade därefter, att flertalet av delegationens ledamöter

biträtt socialstyrelsens mening, att Washingtonkonventionen angående arbetstidens

begränsning ej för närvarande borde ratificeras av Sverige.

3634

Arbetstidslagens revision.

17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Bilaga 6.

Utdrag

av

Förslag till konvention angående begränsning av arbetstiden i industriella

foretag till åtta timmar om dagen och fyrtioåtta timmar i veckan.

Generalkonferensen av internationella arbetsorganisationen av nationernas

förbund,

vilken av Amerikas Förenta Staters regering sammankallats till Washington

den 29 oktober 1919

och beslutit antaga vissa förslag angående »tillämpningen av principen

om 8 timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka», vilken fråga upptagits

såsom första punkten på dagordningen för konferensens sammanträde

i Washington,

ävensom bestämt, att dessa förslag skola avfattas i form av ett förslag

till internationell konvention,

antager följande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens

medlemmar jämlikt bestämmelserna i delen om arbetet av traktaten i

Versailles den 28 juni 1919 och traktaten i St. Germain den 10 september 1919.

§ 1.

Såsom » industriella företag» skola med hänsyn till tillämpningen av denna

konvention särskilt anses:

a) Gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av mineral.

b) Företag, inom vilka varor tillverkas, förändras, rengöras, repareras, utsmyckas,

färdigställas eller beredas till försäljning eller inom vilka råämnen omgestaltas,

däri inbegripet skeppsbyggeri och företag för förstöring av föremål, ävensom

framställning, transformering och överförande av drivkraft i allmänhet och av

elektricitet.

c) Uppförande, ombyggnad, underhåll, reparation, förändring eller rivning av

alla slag av byggnader, järnvägar, spårvägar, hamnar, dockor, vågbrytare, kanaler,

anläggningar för inre sjöfart, vägar, tunnlar, broar, viadukter, kloaker, vattenavlopp,

brunnar, telegraf- och telefonanläggningar, elektriska anläggningar, gas- och vattenverk

eller andra byggnadsarbeten ävensom förberedelse- och grundläggningsarbeten

för härovan åsyftade arbeten.

d) Transport av passagerare eller gods å lands- eller järnväg, till sjöss eller

å inre vattenväg, däri inbegripet handhavande av gods å kajer och bryggor samt

i dockor och magasin med undantag likväl av transport för hand.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Föreskrifterna angående transport till sjöss och å inre vattenvägar skola

fastställas av en särskild konferens, som skall taga befattning med arbete till sjöss

och på inre vattenvägar.

Vederbörande myndighet i varje land skall fastställa gränsen mellan industri

å ena samt handel och jordbruk å andra sidan.

§ 2.

Ej må i något slag av industriella företag, offentliga eller privata, eller någon

gren av sådant företag, med undantag av företag, vari endast sysselsättas medlemmar

av samma familj, arbetstiden för personalen överskrida 8 timmar om dagen

och 48 timmar i veckan med de undantag, som här nedan stadgas:

a) Bestämmelserna i denna konvention skola icke äga tillämpning på personer,

som intaga en övervakande eller ledande ställning eller bekläda förtroendeposter.

b) Där med stöd av lag, praxis eller överenskommelse mellan arbetsgivaroch

arbetarorganisationerna (eller, där sådana organisationer icke finnas, mellan

representanter för arbetsgivarna och arbetarna) arbetstiden under en eller flera av

veckans dagar är kortare än 8 timmar, må under återstående dagar i veckan

8-timmarsgränsen överskridas efter medgivande av behörig offentlig myndighet eller

överenskommelse mellan nyssnämnda organisationer eller representanter; dock må i

intet fall här avsedda överskridande uppgå till mer än en timme.

c) Vid skiftarbete må arbetstiden utsträckas utöver 8 timmar per dag och

48 timmar per vecka, under villkor likväl att medeltalet arbetstimmar under en

tidrymd av högst 3 veckor icke överstiger 8 per dag och 48 per vecka.

§ 3.

Den i § 2 angivna arbetstidsbegränsningen må överskridas, i fall olyckshändelse

inträffat eller hotar att inträffa eller brådskande arbete behöver utföras i

avseende å maskiner eller redskap eller i fall av »force majeure», dock blott i den

mån så är nödvändigt för att undvika allvarlig rubbning av företagets normala drift.

§ 4.

Den i § 2 angivna arbetstidsbegränsningen må överskridas vid sådana arbeten

som på grund av sin natur måste drivas kontinuerligt med användande av varandra

avlösande skiftlag, under villkor likväl att arbetstiden i medeltal icke överstiger 56

timmar i veckan. Denna anordning får icke inkräkta på de fridagar, vilka genom

lagstiftningen i vederbörande land kunna hava tillförsäkrats arbetarna såsom ersättning

för den ordinarie vilodagen i veckan.

§ 5.

I undantagsfall, då de i § 2 bestämda gränserna måste anses omöjliga att

tillämpa, men endast i sådana fall, kunna åt överenskommelser mellan arbetar- och

arbetsgivarorganisationer angående begränsningen av den dagliga arbetstiden under

en längre tidsperiod givas laga kraft, om regeringen, till vilken dessa överenskommelser

skola hänskjutas, så besluter.

Medeltalet arbetstimmar per vecka under de veckor, sådan överenskommelse

avser, må i intet fall överstiga 48.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

§ 6.

Av offentlig myndighet utfärdade författningar skola för industriella företag

fastställa:

a) de ständiga undantag, som finnas böra beviljas beträffande sådana förberedande

och avslutande arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom den tid,

som är bestämd för företagets arbete i allmänhet, eller beträffande vissa kategorier

av arbetare, vilkas arbete är väsentligen intermittent;

b) de tillfälliga undantag, som finnas böra beviljas för att möjliggöra för

företag att möta särskilt stor ökning av arbetet.

Dylika författningar skola utfärdas efter hörande av vederbörande arbetsgivaroch

arbetarorganisationer, där sådana finnas. De skola fastställa maximiantalet

överarbetstimmar i varje fall. Arbetslönen för ifrågavarande övertidstimmar skall

överstiga den ordinarie avlöningen med minst 25 procent.

§ 7.

Varje regering skall till internationella arbetsbyrån meddela:

a) en förteckning över de arbeten, vilka betecknats såsom nödvändigtvis

kontinuerliga i den mening § 4 avser;

b) fullständiga upplysningar angående tillämpningen av de överenskommelser,

som avses i § 5;

c) fullständiga upplysningar angående författningar, som utfärdats med stöd

av § 6, och deras tillämpning.

Internationella arbetsbyrån skall varje år härför avgiva redogörelse till internationella

arbetsorganisationens generalkonferens.

§ 8.

För att underlätta genomförandet av bestämmelserna i denna konvention

skall det åligga varje arbetsgivare:

a) att genom anslag på synlig plats i arbetslokalen eller på annat lämpligt

ställe eller ock på annat av regeringen godkänt sätt bekantgöra tiderna för arbetets

början och slut eller, där skiftarbete förekommer, tiderna för varje skifts början

och slut. Dessa tider skola så fastställas, att de i denna konvention fastställda

begränsningarna icke överskridas, och må de, sedan de en gång tillkännagivits,

icke ändras utan sådant tillkännagivande och i sådan ordning, som av regeringen

godkänts;

b) att på samma sätt bekantgöra de raster under arbetstiden, vilka icke

inräknas i denna;

c) att på sätt, i lag eller annan författning i varje land föreskrives, föra

anteckning över allt övertidsarbete, som utföres med stöd av §§ 3 och 6 i denna

konvention.

Som lagöverträdelse skall anses att sysselsätta arbetare utöver de tider, som

fastställts enligt mom. a) eller under de tider, som fastställts enligt mom. b).

§ 9-13.

(Innehålla särskilda bestämmelser rörande Japan, Brittiska Indien, Kina, Persien,

Siarn, Grekland och Rumänien).

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

§ 14.

Bestämmelserna i denna konvention må i varje land av dess regering försättas

ur kraft i händelse av krig eller annan händelse, som medför fara för

landets säkerhet.

§ 15.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med bestämmelserna

i del XIII av traktaten i Versailles den 28 juni 1919 och av traktaten

i St. Germain den 10 september 1919, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare

och av honom inregistreras.

§ 16.

Varje medlem av den internationella arbetsorganisationen, som ratificerar

denna konvention, förbinder sig att tillämpa den på dem av sina kolonier, besittningar

och protektorat, vilka icke hava full självstyrelse, detta dock under följande

förbehåll:

a) att konventionens bestämmelser ej med hänsyn till de lokala förhållandena

äro omöjliga att tillämpa;

b) att de ändringar, som måste vidtagas för konventionens anpassning efter

de lokala förhållandena, låta sig införas i densamma.

Varje medlem skall till den internationella arbetsbyrån meddela det beslut,

som den fattar med avseende å varje av sina kolonier, besittningar eller protektorat,

vilka icke hava full självstyrelse.

§ 17-

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen

inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare

därom notificera alla medlemmar av internationella arbetsorganisationen.

§ 18.

Denna konvention skall träda i kraft den dag sådan notifikation, som nyss

nämnts, verkställts av nationernas förbunds generalsekreterare, men skall endast

vara bindande för de medlemmar, som låtit inregistrera sin ratifikation hos sekretariatet.

Därefter träder konventionen i kraft beträffande varje annan medlem den

dag, dennes ratifikation inregistrerats hos sekretariatet.

§ 19.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att bringa

dess bestämmelser i verkställighet senast den 1 juli 1921 och att vidtaga erforderliga

åtgärder för att göra dem effektiva.

§ 20.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma genom

skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare för inregistrering.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det den inregistrerats hos

sekretariatet.

§ 21.

Internationella arbetsbyråns styrelse skall minst en gång vart tionde år förelägga

generalkonferensen en redogörelse för denna konventions tillämpning och skall

taga i övervägande, huruvida på konferensens dagordning bör upptagas frågan om

revision av eller ändringar i konventionen.

§ 22.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Billiga 7.

I

Dekret den 9 augusti 1920

innefattande administrativt reglemente (röglement d’admiuistration publique)

för tillämpningen av lagen den 23 april 1919 om 8 timmars arbetsdag

i företag för metallurgi och metallarbete.

Franska republikens president, på .framställning av arbetsministern, med stöd

av lagen den 23 april 1919, § 1, så lydande:

Efter framställningar av de olika fackorganisationerna;

Efter i Journal officiel den 2 juni 1919 sid. 5767 infört meddelande angående

överläggning med arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom de metallurgiska

industrierna, inom industrierna för maskinbyggnad och skeppsbyggnad samt

inom de elektriska och metallindustrierna för utarbetande av ett administrativt

reglemente rörande tillämpningen av lagen den 23 april 1919;

Efter överenskommelser, träffade den 17 april 1919 och den 24 maj 1919

mellan Union des industries métallurgiques et miniéres de la construction mécanique,

électrique et métallique et des industries qui s’y rattachent, å ena sidan, och

Federation des ouvriers en métaux de France, å andra sidan;

Efter överenskommelser, som träffats mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationer

för här nedan uppräknade industrier och regioner å här nedan angivna

dagar:

Metallurgi, le Havre, 26 april—27 maj 1919; modellörer-maskinarbetare,

Seine, 9 maj 1919; metallurgi, Saint-Dizier, 9 maj 1919; metallurgi, Lyon, 19 maj

1919; metallurgi, Ångers, 22 maj 1919; mekanisk verkstadsindustri, Troyes,

24 maj 1919; metallurgi, Nevers, 24 maj 1919; metallfabriker, Nantes, 28 maj

1919; metallurgi, Le Vimeu (Somme), 30 maj 1919; kopparslagare och gjutare,

Cöte-d''Or, 31 maj 1919; metallurgi, Aix, 12 juni 1919; metallurgi, Grenoble, 13

juni 1919; metallurgi, Lille-Roubaix-Tourcoing, sammansatta kommissionen, 15 juni

1919 et 24 november 1919; mekanisk verkstadsindustri, Chartres, 15 juni 1919;

metallurgi, Calais, 17 juni 1919; metallurgi, Rouen, 20 juni 1919 — 5 januari 1920;

metallurgi, Maubeuge, sammansatta kommissionen, 20 september 1919 och 7 april

1920; metallurgi, Jeumont (Nord), sammansatta kommissionen, 4 oktober 1919 och

20 april 1920; metallurgi, Valenciennes, sammansatta kommissionen, 6 oktober

1919; metallurgi, Limoges, 9 februari 1920;

Efter hörande av le Conseil d’État,

Förordnar:

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Artikel 1.

Bestämmelserna i detta dekret äro tillämpliga i alla de företag eller delar

av företag, varest nedan uppräknade industrier utövas:

Metallurgi;

Masugnar, stålverk;

Gjuterier för koppar, bly, zink, nickel, aluminium, antimon, tenn, silver,

guld, platina, brons, nysilver, mässing, järnlegeringar och andra legeringar;

Elektrometallurgi och elektrokemi;

Valsverk, smidesverk, tråddrageri, plåtpressning, metallpressning, grovsmide;

Järnvarufabriker, bleckslagerier, bultfabriker, låsfabriker, knivfabriker samt

fabriker för tillverkning av alla slags järn- och stålvaror;

Utstansning, av klippning av alla slag av metaller;

Polering och drivning av alla slag av metaller;

Gjuterier (för framställning av gjutgods);

Tillverkning av fartyg och båtar av järn eller stål samt av fartygsmaskiner;

Mekaniska verkstäder, metallvarufabriker, pannverkstäder, autogensvetsning;

Tillverkning av automobiler;

Tillverkning av luftfartyg;

Tillverkning av rullande materiel för järnvägar;

Tillverkning och montering av elektriskt materiel och elektriska apparater;

Tillverkning av alla slag av precisions-, optiska och kirurgiska instrument

samt ortopediska hjälpmedel;

Tillverkning av alla slags apparater och artiklar av bleck, koppar, bly, zink,

nickel, aluminium, antimon, tenn, nysilver, mässing, järnlegeringar och andra legeringar;
Behandling

av metalliska fällningar.

Bestämmelserna i detta dekret äro tillämpliga å arbetare, och tjänstemän,

som sysselsättas i anläggningar, varest ovan uppräknade industrier utövas, även

om deras yrken icke tillhöra dessa industrier, men det arbete, som utföres av dessa

arbetare eller biträden uteslutande avser underhållet eller driften av nämnda företag

eller företag, som höra under desamma.

Bestämmelserna i detta dekret äro även tillämpliga å personalen i »centralstationer»

(kraft, ljus, vatten, gas eller komprimerad luft), förbundna med och tillhörande

företag, varest ovannämnda industrier utövas.

Företag för grov- och klensmide, vilka sysselsätta mindre än fem arbetare,

äro undantagna från bestämmelserna i detta dekret.

Artikel 2.

Företag eller delar av företag, som avses i artikel 1, böra för tillämpningen

av lagen den 23 april 1919 välja mellan ett av följande sätt för lagens tillämpning:

1) Begränsning av det elfektiva arbetet till 8 timmar varje arbetsdag under

veckan;

2) Ojämn fördelning mellan arbetsdagarna av de 48 effektiva arbetstimmarna

i veckan med maximum av 9 timmar per dag, så att vila på lördagens eftermiddag

kan erhållas.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Om arbetet anordnas i på varandra följande skift, skall arbetet för varje

skiftlag försiggå utan uppehåll med undantag för vilotider.

På begäran av arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom ett visst yrke,

på en viss plats eller inom viss region, kan efter hörande av alla av frågan intresserade

organisationer och hänförande sig till överenskommelse, som kan ha

träffats mellan dessa, genom ministeriella förordningar meddelas tillstånd till undantag

tillsvidare från de bestämmelser, som angivas under 1) och 2) i första stycket

samt till en likvärdig anordning av arbetstiden, grundad på annan tidsperiod, allt

under förutsättning att arbetstiden icke överskrider 10 timmar, eller till att ersätta

vilan på lördagseftermiddag genom en vilotid av en halv dag å en annan veckodag.

Åt denna anordning kan icke förlänas definitiv karaktär annorledes än genom utfärdande

av ett administrativt reglemente.

Om arbetsgivar- eller arbetarorganisationerna på en viss plats eller inom

en viss region begära en enhetlig anordning av arbetstiden för alla till yrket hörande

företag på platsen eller inom regionen, skall, efter hörande av alla intresserade

organisationer och hänförande sig till de överenskommelser, som kunna hava träffats

mellan desamma, bestämmelser meddelas genom dekret, innefattande ett administrativt

reglemente.

Artikel 3.

I händelse av allmänt avbrott i arbetet på grund av tillfälliga orsaker eller

force majeure (fel i materielen, avbrott i kraftleveransen, skador genom eldsvåda

etc.) må för återtagande av de förlorade arbetstimmarna en förlängning av arbetsdagen

äga rum under följande villkor:

a) i händelse av avbrott i arbetet under högst en dag må den förlorade

arbetstiden återtagas under en period av 14 dagar, räknad från dagen för återupptagandet

av arbetet;

b) i händelse av avbrott i arbetet under högst en vecka må den förlorade

arbetstiden återtagas under en period av högst 50 dagar från dagen för arbetets

återupptagande;

c) i händelse av avbrott i arbetet under längre tid än en vecka må den förlorade

arbetstiden icke återtagas under längre tidsperiod än som under b) angivits,

med mindre arbetsinspektören för departementet lämnar tillstånd därtill efter inhämtande

av yttranden från vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

I händelse av allmänt avbrott i arbetet å annan dag än veckovilodagen, på

grund av helgdag eller å dag, då inventering, lokala fester eller andra lokala händelser

äga rum, må återtagande av den till följd av sagda orsaker förlorade arbetstiden

ske, sedan arbetsinspektören för departementet, efter inhämtande av yttranden

från vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer, därtill lämnat

tillstånd.

I verkstäder eller på arbetsplatser för skeppsbyggnad eller metallindustri,

varest väderleksförhållandena kunna orsaka arbetsinställelser, må tillstånd till återtagande

av den av sådan orsak förlorade arbetstiden lämnas av arbetsinspektören

för departementet, efter inhämtande av yttranden från vederbörande arbetsgivaroch

arbetarorganisationer.

Tillstånd till återtagande av arbetstid, som förlorats till följd av den »döda

3 63 4. Arbetstidslagens revision.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

säsongen» inom industrien för tillverkning eller reparation av lantbruksmaskiner,

må lämnas för intill 100 timmar per år av arbetsinspektören för departementet,

efter inhämtande av yttranden från vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

Rätten att återtaga förlorad arbetstid i de fall, som angivas i de två närmast

föregående styckena, må provisoriskt utsträckas genom ministeriel! kungörelse

till andra industrier, som äro beroende av väderleksförhållandena eller av den »döda

säsongen», därest en överenskommelse härom träffats mellan vederbörande arbetsgivar-

och arbetarorganisationer. En sådan anordning må icke definitivt fastställas

..på annan väg än genom ett administrativt reglemente.

Ökningen i arbetstiden för återtagande av förlorad arbetstid får icke i något

fall medföra en förlängning av den dagliga arbetstiden till mer än 10 timmar.

I de företag, varest vila från arbetet åtnjutes under en halv dag i veckan,

vare sig på lördagen eller annan dag i veckan, i enlighet med art. 2 tredje stycket,

må återtagandet äga rum genom upphävande av denna halvdagsvilotid. Arbetsgivare,

som vill återtaga förlorad arbetstid, skall i den anmälan därom eller den ansökan

om tillstånd han bör tillställa arbetsinspektören för departementet, angiva dagen

för det kollektiva avbrottet i arbetet samt dess natur och orsaken till detsamma,

antalet förlorade arbetstimmar, de ändringar i arbetstidens indelning, som arbetsgivaren

ämnar vidtaga för återtagande av den förlorade arbetstiden, samt antalet

personer, som beröras av denna ändring.

Artikel 4.

Arbetare och tjänstemän i ett företag eller viss del av detsamma må icke

sysselsättas på annat sätt än enligt anvisningarna i ett arbetstidschema, som angiver

arbetstimmarnas fördelning för varje dag och eventuellt för varje vecka

eller för annan tidsperiod, som må hava bestämts med tillämpning av artikel 2,

tredje stycket.

Detta schema, upprättat efter den legala tiden, skall bestämma den tid, å

vilken varje arbetsperiod skall börja och sluta och utom vilken ingen arbetare eller

tjänsteman får användas till arbete, ävensom rastetiderna. Det sammanlagda antalet

i arbetsperioderna inbegripna timmar får icke överskrida de gränser, som angivas

i artikel 2.

Olika arbetstimmar och rastetider må fastställas för de kategorier arbetare,

på vilka undantagen enligt artiklarna 5 och 6 äga tillämpning.

Arbetstidsschemat skall, daterat och undertecknat av företagets ledare och

avfattat med tydliga bokstäver, finnas anslaget på i ögonen fallande sätt å varje

arbetsplats, för vilken det äger tillämpning.

Varje ändring i fördelningen av arbetstimmarna skall, innan den tillämpas,

angivas medelst en rättelse i schemat. En duplett av anslaget och av i detsamma

eventuellt företagna ändringar skall i förväg hava översänts till arbetsinspektören

för departementet.

, I händelse av arbetets fördelning på skift skall sammansättningen av varje

skift, med angivande av varje arbetares namn, antingen angivas på ett anslag eller

i ett specialregister, som ständigt skall hållas å jour och tillgängligt för arbets - mspektionen.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Artikel 5.

Den dagliga, effektiva arbetstiden må för de arbeten, som angivas i följande

tabell och i enlighet med anvisningarna i densamma förlängas utöver de gränser,

som fastställts i artikel 2 i detta dekret.

1) Arbete för arbetare, särskilt sysselsatta

vid driften av ugnar, smältugnar,

torkugnar, torkanordningar eller ångpannor,

andra än sådana som lämna drivkraft

till maskiner, vid iordningställande

av bad för betsning, vid uppvärmning av

kittlar och kar, allt under förutsättning

att arbetet uteslutande är av förberedande

eller kompletterande art och icke utgör

ett väsentligt arbete vid företaget.

Arbete, som utföres av maskinister

eller elektriker samt av arbetare, som

sysselsättas vid anordningar för drivkraftgenerering,

belysning eller uppvärmning

eller vid lyftanordningar.

2) Vid gjuterier för framställning av

gjutgods, under villkor att arbetet, på

sätt i nästföregående punkt är sagt, endast

är förberedande eller kompletterande:
a)

Särtagande av gjutflaskorna å

gjutningsdagens afton eller följande morgon,

när- detta arbete är oundgängligen

nödvändigt för att frigöra erforderlig materiel

för förnyad gjutning eller för att

vinna ett lyckligt resultat av gjutningen;

b) Formning för dagens gjutning, då

det tekniskt taget har varit omöjligt att

göra detta arbete dagen förut.

3) Arbete av arbetare, vilka regelbundet

eller undantagsvis under uppehåll

i produktionen sysselsättas med underhåll

eller rengöring av maskiner, ugnar,

verktyg och andra redskap, som på grund

av arbetenas sammanhang ej kunna för

sig sättas ur bruk under företagets allmänna

drift.

4) Arbete, som utföres av skiftbas

eller specialarbetare, vars närvaro är

oundgängligen nödvändig för arbetets gång

i en verkstad eller för skiftlagets arbete,

1 1/2 timmp utöver den vanliga arbetstiden

i företaget; 2 timmar å dagen

efter varje dag, under vilken arbetet varit

inställt.

1 timme utöver den vanliga arbetstiden

i företaget.

1 timme utöver den vanliga arbetstiden

i företaget med rättighet att låta

dessa arbetare arbeta 12 timmar under

de dagar, då arbetet är inställt i företaget

och på dagen före sådana dagar.

4 timmar utöver den vanliga arbetstiden

i företaget.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

när den som skall avlösa honom oväntat

uteblir och under väntan på annan ersättare.

5) Arbete, som utföres av skiftbas

eller specialarbetare, vars närvaro är

oundgängligen nödvändig för att samordna

arbetet mellan två skiftlag.

6) Arbete, som utföres av dem, som

speciellt sysselsättas med skötsel av ugnar

eller rörelse- eller draganordningar eller

med andra arbeten, när arbetena måste

oavbrutet fortgå under en tid av mer än

en vecka.

7) Arbete, som utföres av arbetare,

särskilt sysselsatta antingen med metallurgiskt

arbete (smältning, smide, valsning

och därmed sammanhängande arbeten) eller

med andra arbeten, som tekniskt sett icke

kunna avbrytas när som helst, för såvitt

arbetena icke kunnat avslutas inom fastställd

tid på grund av deras natur eller

till följd av särskilda omständigheter.

8) Arbete, som utföres i gjuterier

av arbetare, vilka äro speciellt sysselsatta

med uppeldning av ugnarna under de

dagar, då utslag äger rum.

9) Arbete, som utföres av förmän

och skiftbasar till förberedande av arbetet

inom företaget.

10) Arbete, som utföres av förmän,

skiftbasar eller arbetare, speciellt sysselsatta

med undersökningar, provningar,

justering av nya typer samt mottagande

av alla slags redskap. 11

11) Arbete, som vid autogénsvetsning

utföres av dem, som sköta acetylénapparaterna.

12) För yrkeskategorier, vilkas arbete

är avbrutet av långa verkliga vilotider,

såsom vakter, uppsyningsman, personal

i aerodromer, spårväxlare, personal

sysselsatt vid järnbanor inom ett företag,

automobilförare, körkarlar, magasinsförvaltare,

brandvakter ävensom för alla be
-

1 timme utöver den vanliga arbetstiden

i företaget.

Obegränsad arbetstid under den dag,

då skiftbyte äger rum. Mellan skiftbytena

måste förflyta minst en vecka.

2 timmar utöver den vanliga arbetstiden

i företaget; undantagsvis'' i metallurgiskt

arbete 6 timmar å dagen före

dag, då arbetet är inställt.

2 timmar utöver den vanliga arbetstiden

i företaget.

2 timmar utöver den vanliga arbetstiden

i företaget.

2 timmar utöver den vanliga arbetstiden

i företaget.

1 timme per dag.

4 timmar utöver den vanliga arbetstiden

i företaget med högst 12 timmars

arbete per dag.

/

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

fattningshavare, vilkas stadigvarande närvaro

är nödvändig för företagets drift.

Föreståndare för sjukvårdsanstalter

eller andra inrättningar, som äro upprättade

för ett företags arbetare och

tjänstemän samt deras familjer.

13) Kontrollörer, kontorsvaktmäs- 2 timmar utöver den vanliga arbets -

tare och liknande. betstiden i företaget med högst 12 tim
mars

arbete per dag.

För fackarbetare, som äro sysselsatta i verk med ständig eld och tillhöra de

i dekretet av den 31 augusti 1910 uppräknade kategorier ävensom för personalen

vid de »centralstationer», som angivas i näst sista stycket av första artikeln av

detta dekret, skall arbetstiden för vecka vara i medeltal 56 timmar.

Arbetare, som i de verksamhetsgrenar, vilka uppräknas i dekretet av den

31 augusti 1910, äro särskilt sysselsatta med underhåll av maskiner och redskap

skola vid tillämpningen av förevarande dekret jämställas med de fackarbetare,

som sysselsättas i nämnda verksamhetsgrenar.

De eftergifter, som uppräknas i denna artikel, gälla uteslutande för vuxna

män, med undantag av de, som angivas under nr 4, 5, 9, 10, 12 och 13 första

stycket, vilka eftergifter gälla vuxna av båda könen.

Artikel 6.

Den effektiva arbetstiden må tillfälligtvis förlängas utöver de ganser, som

äro fastställda i artikel 2 i detta dekret,

1) Brådskande arbete, vars omedelbara

utförande är av nöden för att förekomma

hotande olyckshändelser, vidtaga

räddningsåtgärder eller reparera skador,

som träffat företagets materiel, installationer

eller byggnader eller fartyg, som

skola avsegla inom 48 timmar.

2) Arbete, som utföres för landets

säkerhet eller försvar eller för en allmän

tjänstegren efter order från regeringen,

som konstaterar behovet av undantag.

3) Brådskande arbeten, som företaget

måste utföra (extraordinär ökning

av arbetet).

under följande betingelser:

Obegränsad rätt under en dag efter

arbetsgivarens eget val; de följande

dagarna 2 timmar utöver den vanliga

arbetstiden i företaget.

Begränsningen av arbetstiden skall i

varje fäll bestämmas efter överenskommelse

mellan arbetsministeriet och det

ministerium, som påbjuder arbetena.

Maximum: 100 timmar per år.

Dessutom må arbetsministern, när

den minister, under vilken ifrågavarande

arbeten höra, förklarar, att de utföras i

landets intresse, medgiva ytterligare 50

timmar. Sistnämnda timantal får uppgå

till 100 under åren 1920, 1921 och 1922.

I intet fall får den dagliga arbetstiden

överstiga 10 timmar.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Artikel 7.

Förmånen av de permanenta undantagen tillkommer företagets chef med full

rätt under villkor, att de formaliteter, som angivas i artikel 4 i detta dekret iakttagas.

Varje chef för ett företag, som vill utnyttja de i artikel 6 i detta dekret

omförmälda möjligheter, skall på förhand till arbetsinspektören i departementet

översända en dagtecknad anmälan med angivande av undantagets natur och orsak,

antalet arbetare (barn, kvinnor och män), för vilka arbetstiden skall förlängas, arbetstimmarna

och rastetiderna för dessa arbetare samt tiden för undantagens tillämpning,

beräknad i dagar och timmar.

Chefen för företaget bör dessutom hålla å jour en tabell, på vilken skall

antecknas, allt eftersom anmälningar översändas till arbetsinspektören, datum för

de dagar, då undantagsbestämmelserna tillämpas med angivande av tiden för utnyttjandet

av undantagen. Denna tabell skall anslås i företaget i enlighet med de i

artikel 4 i detta dekret lämnade bestämmelser beträffande tidsindelningen och skall

finnas anslagen därstädes från den 1 januari ett år till den 15 januari följande år.

Artikel 8.

De timmar, under vilka arbetet utföres med tillämpning av undantagen i

tredje stycket av artikel 6 i detta dekret, skola anses såsom övertid och betalas i

enlighet med vad som är brukligt beträffande arbete, som utföres utöver den normala

arbetstiden.

Artikel 9.

Bestämmelserna i förevarande reglemente skola tillämpas i hela franska riket

och träda i tillämpning 14 dagar efter deras offentliggörande i Journal officiel.

Ett särskilt reglemente skall meddela bestämmelser angående tid och sätt

för tillämpning av lagen den 23 april 1919 i företag för grov- och klensmide, som

sysselsätta mindre än 5 arbetare.

Artikel 10.

Åt arbetsminstern uppdrages att genomföra detta dekret, som skall offentliggöras

i Journal officiel de la République Francaise och införas i Bulletin des lois.

Rambouillet den 9 augusti 1920.

P. DESCHANEL.

Genom Republikens President

Arbetsministern

JOURD AIN.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1921:341 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arbetstidens begränsning, dels i anledning därav väckta motioner, s. 7 i texten
  2. 2LU 1921:32 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arbetstidens begränsning, dels i anledning därav väckta motioner, dels ock väckt s. 1 i texten