Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker m. m

119 sidor, varav 117 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 117 av 119 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:360, Med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

1

Nr 360.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående

försäljning av rusdrycker m. m.; given Stockholms slott den

6 maj 1921.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

dels förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni

1917 angående försäljning av rusdrycker;

dels förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober

1907 angående tillverkning av brännvin;

dels förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918

angående handel med skattefri sprit;

dels förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918

angående vissa alkoholhaltiga preparat; och

dels förordning angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.

GUSTAF.

K. J. Beskow.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 306 käft. (Nr 360.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340)

angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förorduas, att 84 § i förordningen den 14 juni 1917

angående försäljning av rusdrycker skall upphöra att gälla, samt att

74 § 1 och 2 inom., 70 §, 77 § 1 mom., 82 och 88 §§, 90 § 1 och 2

mom., 92 och 94 §§ i samma förordning skola erhålla följande ändrade

lydelse.

74 §.

1. Den, som utan att äga rätt till försäljning enligt denna förordning

avyttrar rusdrycker, straffes för olovlig försäljning med böter

från och med etthundra till och med ettusen kronor.

Beträdes någon, som förut fällts till straff för olovlig försäljningav

rusdrycker, andra gången eller oftare med sådan förbrytelse eller

bedriver någon olovlig försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt,

straffes med böter från och med trehundra till och med femtusen kronor

eller med fängelse i högst ett år.

Har förbrytelse, varom ovan sägs, icke skett i större omfattning

eller yrkesmässigt, må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,

straffet nedsättas till trettio eller, vid upprepad förbrytelse, etthundra

kronors böter.

2. Har den, som beträdes med olovlig försäljning av rusdrycker,

förut fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom. eller

31 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning

av brännvin eller i 22 § 1 mom. eller 23 § 1 mom. i förordningen den

1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit eller i 11 § 1 mom.

första stycket eller 2 mom. första stycket i förordningen den 1 juli

1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat, straffes såsom för upprepad

olovlig rusdrycksförsäljning.

76 §.

Overskrides den i 3 § 1 mom. stadgade rättighet till försäljning

av rusdrycker i visst fall å apotek, vare lag som i 74 § 1 mom. sägs.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

77 §.

1. Avyttrar den, som handhar detaljhandel med rusdrycker, sådana ,

drycker av annat slag än försäljningsrättigheten avser,

eller beträdes den, som handhar utminutering, med olovlig lits kantning

eller den, som handhar utskänkning, med olovlig utminutering,

eller idkar någon detaljhandel med rusdrycker å annat ställe än

därtill uppgivet eller medgivet är,

eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till

försäljning eller förbud däremot delgivits honom, med försäljningen,

straffes som i 74 § 1 mom. sägs.

82 §.

1. Tillhandagå!- någon mot föreskrifterna i 47 § 1 eller 2 mom.

med anskaffande av rusdrycker, dömes till böter från och med femtio till

och med femhundra kronor. Sker förbrytelsen i större omfattning eller

yrkesmässigt eller beträdes någon, som förut fällts till straff för förbrytelse

enligt detta inom., andra gången eller oftare med sådan förbrytelse,

vare straffet böter från och med tvåhundra till och med tvåtusen

kronor eller fängelse i högst sex månader.

Har förbrytelse, varom ovan sägs, icke skett i större omfattning

eller yrkesmässigt, må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,

straffet nedsättas till tio eller, vid upprepad förbrytelse, femtio kronors böter.

2. Har någon med motbok vidtagit åtgärd i syfte att därigenom

möjliggöra inköp av rusdrycker i större myckenhet än den, vartill motboken

eljest berättigar, och har han eller med hans vetskap annan

gjort bruk av den ändrade motboken, straffes, där ej gärningen eljest

är belagd med straff, med böter högst ettusen kronor.

88 §.

1. Den som uppsåtligen förleder annan till förbrytelse, varom i

74 eller 82 § sägs, eller vid utförande av sådan förbrytelse med råd

eller dåd uppsåtligen hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes

som vore han själv gärningsman. Har någon före brottets utförande eller

vid utförandet, dock i mindre mån än nyss är sagt, med råd eller dåd

gärningen främjat, straffes efter ty som han prövas hava till brottet bidragit.

Den, till vilken rusdryck avyttrats eller eljest anskaffats, vare ej

förfallen till ansvar för delaktighet i gärningen enligt vad i första

stycket sägs.

2. Husbonde ansvarar för förbrytelse, som vid handhavande av

detaljhandel enligt denna förordning begås av hans hustru, husfolk eller

i hans arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen begången av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj-.ts •proposition Nr 360.

honom själv, därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen

skett utan hans vetskap och vilja.

90 §.

1. Rättighet att verkställa beslag tillkommer, förutom tullmyndighet

i fall som i 83 § sägs, de i 89 § 1 mom. omförmälda åklagare.

Beslag, som verkställes av annan än tulltjänsteman, skall, där så ske kan,

göras i två vittnens närvaro.

2. Rusdrycker, som enligt denna förordning eller annan författning

förklarats förbrutna, skola, därest de äro i försäljningsdugligt skick,

hembjudas till bolag, som äger rätt till detaljhandel med rusdrycker,

eller till sådan partihandlare, som avses i 12 § 1 mom. Kunna förbrutna

rusdrycker på grund av sin beskaffenhet ej tillhandahållas allmänheten,

skola de hembjudas till partihandlare, som till avsalu bedriver

rening av brännvin, att av honom för tekniskt bruk avyttras. Bolag,

som nyss sagts, eller partihandlare, som till avsalu bedriver rening av

brännvin, vare skyldig att till skäligt pris inköpa sålunda hembjudna

rusdrycker. År värdet så ringa, att det ej kan anses motsvara forslingskostnaderna,

skall varan bevisligen förstöras.

Lag samma vare i fråga om försäljning på grund av bestämmelser

i tullstadgan eller andra författningar av rusdrycker, som ej förklaras

förbrutna.

92 §.

Av böter, som ådömas enligt denna förordning, samt av värdet

av rusdrycker, som enligt denna förordning dömas förbrutna, tillfälle eu

tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden

kronan. Finnes särskild angivare eller är annan än åklagaren beslagare

eller har polisman tagit synnerlig del däri, att förbrytelsen blivit beivrad,

äger sådan angivare, beslagare eller polisman med lika rätt sjg

emellan taga hälften av kronans andel, dock tillsammans högst femhundra

kronor. Sådan del tillkomme dock ej angivare, då angivelse skett av

föräldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon mot varandra,

annan skyldeman mot den, hos vilken han njuter kost eller underhåll,

fosterbarn mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk

under den tid, de äro i tjänsten, ej heller polisman, som vittnat i målet.

94 §.

Förbrytelser mot denna förordning skola åtalas vid allmän domstol.

Denna förordning träder i kraft å åttonde dagen efter den, då

förordningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i

Svensk författningssamling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majdi proposition Nr 360.

5

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907 (nr 86)

angående tillverkning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 30 §, 31 § 2 mom., 35, 39 och 42 §§,

46 § 1 mom., 47 § 1 mom. och 49 § i förordningen den 11 oktober

1907 angående tillverkning av brännvin skola erhålla följande ändrade

lydelse.

30 §.

1. Där någon, som erhållit tillstånd till brännvinstillverkning, å

bränneriet tillverkar brännvin under tid, då jämlikt bestämmelserna i 2 § 1,

2 eller 4 mom. han ej är därtill berättigad, straffes med fängelse i högst

ett år eller med böter från och med femhundra till och med tiotusen

kronor.

2. Där någon, som icke erhållit tillstånd till brännvinstillverkning,

tillverkar brännvin eller bereder mäsk i uppenbart syfte att därav framställa

brännvin eller innebar för brännvinstillverkningen uppenbarligen

avsedd mäsk, böte från och med trehundra till och med tretusen kronor.

Beträdes någon, som förut fällts till straff för förbrytelse, varom

i första stycket av detta mom. sägs, andra gången eller oftare med

dylik förbrytelse, eller bedriver någon brännvinstillverkningen eller

mäskberedningen i större omfattning eller i syfte att försälja det framställda

brännvinet, straffes med fängelse i högst ett år eller med böter

från och med femhundra till och med femtusen kronor. Åro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett år

dömas.

Har tillverkning eller beredning, varom ovan i detta mom. sägs,

icke bedrivits i större omfattning eller i syfte att försälja det framställda

brännvinet, må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, straffet

nedsättas till etthundra eller, vid upprepad förbrytelse, trehundra kronors

böter.

3. Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i 2 mom. sägs,

tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 31 § 2 mom. av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

denna förordning eller i 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni 1917

angående försäljning av rusdrycker eller i 22 § 1 mom. eller 23 § 1

inom. i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri

sprit eller i 11 § 1 mom. första stycket eller 2 mom. första stycket i

förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat,

straffes såsom i 2 mom. andra och tredje styckena är stadgat.

4. Den, som olovligen tillverkat brännvin på sätt i 1 eller 2

mom. sägs, skall ock gälda den i 12 § stadgade tillverkningsskatt,

varvid skall iakttagas:

Har tillverkningen skett med enkel, omedelbarligen med eld driven

redskap, varde skatten beräknad efter redskapens avverkningsförmåga,

som skall antagas under dygn uppgå till fyra gånger pannans rymd.

Kan redskapens storlek icke utrönas, bestämmes skatten efter femhundra

liters tillverkning för dygn.

År tillverkningen utövad med mera sammansatt eller medelst ånga

driven redskap, beräknas skatten för den myckenhet, som,''efter vad

utrönas kan, blivit tillverkad, dock för minst åttahundra liter på dygnet.

Har tillverkningen skett på annat sätt än ovan sagts, beräknas

skatten för den myckenhet, som, efter vad utrönas kan, blivit tillverkad,

dock för minst femtio liters tillverkning för dygn.

I samtliga dessa fall skall skatten utgå för minst trettio dygn;

men har tillverkningen blivit utövad över trettio men ej sextio dygn,

utgöres skatt för sextio dygn, och över sextio men ej nittio dygn för

nittio dygn o. s. v.

5. Beträdes någon med förbrytelse, varom i 1 och 2 mom. sägs,

skola vid förbrytelsen nyttjade redskap, å stället befintligt brännvin och

mäsk samt de kärl, vari brännvinet och mäsken förvaras, tagas i beslag

och dömas förbrutna.

31 §.

2. Befinnes någon i andra fall än i 1 mom. avses innehava

redskap, som uppenbarligen är av honom avsett att nyttjas för ändamål,

som där sägs, straffes med böter från och. med etthundra till och med

ettusen kronor, och vare redskapet förbrutet. Åro omständigheterna

synnerligen mildrande, må böterna nedsättas till trettio kronor.

Beträdes någon, som förut fällts till straff för förbrytelse, varom

i detta mom. sägs, andra gången eller oftare med dylik förbrytelse,

eller har någon, som beträdes med sådan förbrytelse, tidigare fällts till

straff för annan förbrytelse, som avses i 30 § 2 eller 3 mom., dömes

till fängelse i högst sex månader eller till böter från och med trehundra

till och med tretusen kronor.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 360.

7

35 §.

Till redskap, som enligt 30 § 5 inom., 31 § 2 mom. eller 32 §

1 mom. är förbrutet, räknas varje i bränneri för kokning, mäskberedniug,

jäsning eller bränning inrättat redskap, sprithållare, ävensom ångmaskin

med tillbehör.

39 §.

1. Den som uppsåtligen förleder annan till förbrytelse, varom

i 30 § 2 mom. sägs, eller vid utförande av sådan förbrytelse med råd

eller dåd uppsåtligen hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes

som vore han själv gärningsman. Har någon före brottets utförande

eller vid utförandet, dock i mindre mån än nyss är sagt, med råd

eller dåd gärningen främjat, straffes efter ty som han prövas hava

till brottet bidragit. Om någon, utan att hava sådan del i brottet, som

nu sagts, sedan brottet timat, med vetskap därom gått den brottslige

tillhanda genom att dölja vara, som genom brottet framställts, straffes

efter som brottet var till, dock mindre än om han själv varit gärningsman.

Den, till vilken här ovan avsedd vara avyttrats, vare ej förfallen

till ansvar för delaktighet i gärningen enligt vad i första stycket sägs.

2. Brännvinstillverkare så ock den, som tillverkar eller saduhåller

i 31 § 1 mom. avsedd apparat eller apparatdel, ansvarar för förbrytelse

mot denna förordning, som begås av hans hustru, barn, husfolk eller i

hans arbete antagen person, såsom vore förbrytelsen av honom själv

begången, därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen

skett utan hans vetskap och vilja. Begagnar brännvinstillverkare ombud

vid brännerirörelsens utövande, ansvare dock ombudet jämte tillverkaren

och lika med denne för sådan förbrytelse.

3. År sådan förbrytelse begången, att redskap, mäsk, brännvin

eller förvaringskärl enligt vad här ovan är stadgat skola dömas förbrutna,

inträder denna påföljd, även om den, som begått förbrytelsen,

icke är ägare av godset.

42 §.

Skulle någon, vilken det åligger att hålla tillsyn vid bränneri

eller vid nederlag, eller den, vilken har till tjänsteåliggande att åtala

förbrytelser mot denna förordning, själv beträdas med förbrytelse, varom

i 30 § 2 mom. sägs, eller att hava främjat sådan förbrytelse, eller förbrytelse,

som omförmäles i 32 §, varde dömd till fängelse eller straffarbete

från och med sex månader till och med två år.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

46 §.

1. Av böter, som ådömas enligt denna förordning, samt av värdet

av brännvinsredskap och annan egendom, som anses förbrutna, tillfälle

en tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden

kronan. Finnes särskild angivare, eller har polisman tagit synnerlig del

däri, att förbrytelsen blivit beivrad, äger sådan angivare eller polisman

med lika rätt sig emellan taga hälften av kronans andel, dock tillsammans

högst femhundra kronor. Sådan del tillkomme dock ej angivare,

då angivelse skett av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar eller

syskon mot varandra, annan skyldeman mot den, hos vilken han njuter

kost eller underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk

under den tid de äro i tjänsten ej heller polisman, som vittnat

i målet.

47 §.

1. Lands- och stadsfiskaler, kronobetjänte samt de personer, vilka

särskilt förordnas att vaka över denna förordnings efterlevnad, åligger

att åtala förbrytelser emot densamma. Åtal skall anhängiggöras vid

allmän domstol.

49 §.

Beslag skall, där så ske kan, göras i två vittnens närvaro. Innehavare

av vad i beslag tages eller, i hans frånvaro, hans ombud på

stället eller någon av hans husfolk skall tillsägas om beslaget.

Denna förordning träder i kraft å åttonde dagen efter den, då

förordningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i

Svensk författningssamling.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

9

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508)

angående handel med skattefri sprit.

Härmed förordnas, att 22, 23 och 30 §§ samt 32 § 2 mom. i förordningen

den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit skola

erhålla följande ändrade lydelse.

22 §.

1 mom. Vidtager någon obehörigen med denaturerad sprit åtgärd,

varigenom denatureringsmedlet avskiljes eller denatureringen försvagas,

straffes såsom för olovlig tillverkning av brännvin enligt 30 § 2 mom.,

i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin.

2 mom. Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i k mom.

sägs, tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom.

eller 31 § 2 mom. av förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning

av brännvin eller i 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni

1917 angående försäljning av rusdrycker eller i 23 § 1 mom. i denna

förordning eller i 11 § 1 mom. törsta stycket eller 2 mom. första stycket

i förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat,

straffes såsom i 30 § 2 mom. andra och tredje styckena av förordningen

den 11 oktober 1907 angående tillverkningen av brännvin är stadgat.

23 §.

1 mom. Avyttrar någon sprit, varmed honom veterligen vidtagits

åtgärd, som i 22 § 1 mom. sägs, eller avyttrar någon, utan att sådan

åtgärd därmed vidtagits, i andra fall, än här ovan sagts, skattefri sprit

till förtäring eller under omständigheter, som bort giva säljaren skälig

anledning antaga, att'' spriten är avsedd att användas som dryck,

straffes såsom för olovlig försäljning av rusdrycker enligt 74 § 1 mom.

i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 306 käft. (Nr 360). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

2 mom. Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i 1 mom.

sägs, tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom.

eller 31 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning

av brännvin eller i 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni

1917 angående försäljning av rusdrycker eller i 22 § 1 mom. av denna

förordning eller i 11 § 1 mom. första stycket eller 2 mom. första stycket

i förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat,

straffes såsom i 74 § 1 mom. andra och tredje styckena av förordningen

den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker är stadgat.

30 §.

1 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förbrytelse, varom

i 22 § 1 mom. sägs, eller till annan förbrytelse enligt 23 § 1 mom. än

sådan, som äger rum vid handhavande av detaljhandel enligt denna förordning,

eller vid utförande av sådan förbrytelse med råd eller dåd uppsåtligen

hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han

själv gärningsman. Har någon före brottets utförande eller vid utförandet,

dock i mindre mån än nyss är sagt, med råd eller dåd gärningen

främjat, straffes efter ty som han prövas hava till brottet bidragit.

Om någon, utan att hava sådan del, som nu sagts, i förbrytelse

enligt 22 § 1 mom., sedan brottet timat, med vetskap därom gått den

brottslige tillhanda genom att dölja vara, som genom brottet framställts,

straffes efter ty som brottet var till, dock mindre än om han själv varit

gärningsman.

Den, till vilken här ovan avsedd vara avyttrats, vare ej förfallen

till ansvar för delaktighet i gärningen enligt vad i första stycket sägs.

2 mom. Husbonde ansvarar för förbrytelse, som vid handhavande

av detaljhandel enligt denna förordning begås av hans hustru, husfolk

eller i hans arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen begången

av honom själv, därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen

skett utan hans vetskap och vilja.

32 §.

2 mom. Av böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom

av värdet av vad som jämlikt densamma är att anse såsom förbrutet,

tillfälle en tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden

kronan. Finnes särskild angivare eller har polisman tagit synnerlig

del däri, att förbrytelsen blivit beivrad, äger sådan angivare eller

polisman med lika rätt sig emellan taga hälften av kronans andel, dock tillsammans

högst femhundra kronor. Sådan del tillkomme dock ej angivare,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts -proposition Nr 360.

då angivelse skett av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar

eller syskon mot varandra, annan skyldeman mot den, hos vilken han

njuter kost eller underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar eller tjänare

mot husbondefolk under den tid, de äro i tjänsten, ej heller polisman,

som vittnat i målet.

Denna förordning träder i kraft å åttonde dagen efter den, då

förordningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i

Svensk författningssamling.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr 561)

angående vissa alkoholhaltiga preparat.

Härmed förordnas, att 11 § 1 och 2 mom. 16 § samt 18 § 2 mom.

1 förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat

skola erhålla följande ändrade lydelse.

11 §‘

1 mom. Vidtager någon obehörigen med alkoholhaltigt preparat

åtgärd, varigenom denatureringsmedel avskiljes eller denaturering försvagas,

stratfes såsom för olovlig tillverkning av brännvin enligt 30 §

2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av

brännvin.

Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i första stycket

sägs, tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom.

eller 31 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning

av brännvin eller i 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni

1917 angående försäljning av rusdrycker eller i 22 § 1 mom. eller 23 §

1 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri

sprit eller i 2 mom. första stycket av denna paragraf, straffes såsom i

30 § 2 mom. andra och tredje styckena av förordningen den 11 oktober

1907 angående tillverkning av brännvin finnes stadgat.

2 mom. Avyttrar någon alkoholhaltigt preparat, varmed honom

veterligen vidtagits åtgärd, som i 1 mom. sägs, eller avyttrar någon,

utan att sådan åtgärd vidtagits, alkoholhaltigt preparat till förtäring eller

i övrigt under omständigheter, som bort giva säljaren skälig anledningantaga,

att varan är avsedd att användas som dryck, straffes såsom för

olovlig försäljning av rusdrycker enligt 74 § 1 mom. i förordningen

den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i första stycket

sägs, tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

eller 31 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning

av brännvin eller i 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni

1917 angående försäljning av rusdrycker eller i 22 § 1 mom. eller 23 §

1 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri

sprit eller i 1 mom. första stycket av denna paragraf, straffes såsom i

74 § 1 mom. andra och tredje styckena av förordningen den 14 juni

1917 angående försäljning av rusdrycker finnes stadgat.

16 §•

Den som uppsåtligen förleder annan till förbrytelse, varom i 11 §

1 eller 2 mom. sägs, eller vid utförande av sådan förbrytelse med råd

eller dåd uppsåtligen hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes

som vore han själv gärningsman. Har någon före brottets utförande

eller vid utförandet, dock i mindre mån än nyss är sagt, med råd eller

dåd gärningen främjat, straffes efter ty som han prövas hava till brottet

bidragit. Om någon, utan att hava sådan del, som nu sagts, i förbrytelse

enligt 11 § 1 inom., sedan brottet timat, med vetskap därom gått

den brottslige tillhanda genom att dölja vara, som genom brottet framställts,

straffes efter ty som brottet var till, dock mindre än om han

själv varit gärningsman.

Den, till vilken här ovan avsedd vara avyttrats, vare ej förfallen till

ansvar för delaktighet i gärningen enligt vad i första stycket sägs.

18 §.

2 mom. Av böter, som enligt denna förordning ådömas, äVensom

av värdet av vad som jämlikt densamma är att anse såsom förbrutet,

tillfälle en tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden

kronan. Finnes särskild angivare eller har polisman tagit synnerlig

del däri, att förbrytelsen blivit beivrad, äger sådan angivare eller

polisman med lika rätt sig emellan taga hälften av kronans andel, dock

tillsammans högst femhundra kronor. Sådan del tillkomme dock ej angivare,

då angivelse skett av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar

eller syskon .mot varandra, annan skyldeman mot den, hos vilken han

njuter kost eller underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar eller tjänare

mot husbondfolk under den tid, de äro i tjänsten, ej heller polisman,

som vittnat i målet.

Denna förordning träder i kraft å åttonde dagen efter den, då

förordningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i

Svensk författningssamling.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Förslag

till

förordning angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. in.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Påträffas rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel därför hos

person, som anhålles för fylleri, skola de, där ansvar ådömes för fylleriförseelsen,

dömas förbrutna, såvida icke särskilda omständigheter till

annat föranleda.

Polismyndighet äger i avbidan på domstolens prövning hålla i

förvar vad som sålunda påträffats.

2 §•

Påträffas rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel därför under

sådana omständigheter, att det finnes vara uppenbart, att de olovligen

tillverkats eller att med dem obehörigen vidtagits åtgärd i syfte att

avskilja denatureringsmedel eller försvaga denaturering, skall vad sålunda

påträffas jämte kärl och emballage, vari det förvaras, tagas i beslag,

ändå att innehavaren eller ägaren därav ej anträffas eller att åtal ej

äger rum.

Påträffas rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel därför, vilka

uppenbarligen varit föremål för olovlig överlåtelse eller vilkas åtkomst

innehavaren icke kan tillfredsställande förklara, och är det jämväl uppenbart,

att varan är avsedd att i befintligt eller förarbetat skick olovligen

avyttras, skall vad sålunda påträffas jämte kärl och emballage, vari

det förvaras, jämväl tagas i beslag.

Påträffas rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel därför, vilka

uppenbarligen till riket olovligen införts, hos någon, som insett eller

bort inse, att de olovligen införts, skola de jämte kärl och emballage,

vari de förvaras, tagas i beslag, ändå att åtal för olovlig varuinförsel

eller delaktighet däri ej äger rum.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

15

3 §•

Beslut om beslag, varom i 2 § sägs, meddelas i Stockholm av

överståthållarämbetet, i annan stad, där poliskammare finnes, av denna,

eljest av allmänne åklagaren i orten.

4 §•

Kan beslut, som i 3 § sägs, icke utan våda avvaktas, må polisman

taga varan i förvar, men anmäle ofördröjligen sådan åtgärd för

den i nämnda paragraf angivna myndighet.

5 §•

Myndighet, som beslutat beslag, skall utan dröjsmål låta genom

stämningsman delgiva ägaren av den vara, beslutet avser, eller, om

denne ej är känd eller ej kan anträffas, den, som vid varans påträffande

innehade densamma, beslutet om beslaget med föreläggande för denne,

om han vill å beslaget tala, att hos beslagsmyndigheten inom fjorton

dagar efter delgivningen med angivande av bostads- och vistelseort

skriftligen anmäla missnöje med beslaget, vid påföljd att eljest beslaget

står fast och varan varder förbruten. Intyg om delgivningen skall av

stämningsmannen tecknas å beslutet. Har missnöje anmälts hos överståthållarämbetet

eller poliskammare, skall anmälningsskriften med tillhörande

handlingar omedelbart översändas till allmänne åklagai''en.

År ägare eller innehavare ej känd eller kan han ej anträffas, må

delgivning av beslut och föreläggande, varom i första stycket sägs, ske

genom dess införande i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna

meddelanden bruka kungöras; dock njute i detta fall varans ägare eller

innehavare för missnöjes anmälande en tid av sextio dagar efter det

föreläggandet senast kungjorts.

Har föreläggande, varom ovan sägs, icke delgivits varans ägare

eller innehavare eller enligt andra stycket införts i vederbörlig tidning

inom fjorton dagar efter det att beslutet om beslag fattats eller, där

vara tagits i förvar enligt 4 §, efter den åtgärd, gånge beslaget åter.

Uppgår beslagtagen varas värde ej till trettio kronor, skall utan

vidtagande av de i denna paragraf föreskrivna åtgärder varan vara förbruten,

om icke missnöje med beslaget anmälts inom sextio dagar efter

det beslaget ägt rum.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

6 §•

Har missnöje enligt 5 § anmälts, skall allmänne åklagaren, om

därtill finnes anledning, inom fjorton dagar efter missnöjesanmälan till

allmänna underrätten i orten instämma den, som anmält missnöje, med

yrkande att varan måtte förklaras förbruten. Anträffas ej den, som

anmält missnöje, då han å den uppgivna vistelseorten för stämning

sökes, skall den ovannämnda instämningstiden vara förlängd, till dess

han hos allmänne åklagaren inställer sig för stämnings mottagande. Har

detta ej skett inom sex månader efter beslaget, vare missnöjesanmälan

förfallen.

Har stämning ägt rum inom föreskriven tid, gälle beslaget till

dess domstol annorlunda förordnar. Har stämning ej ägt rum inom

sagda tid, gånge beslaget åter.

Finner domstolen de i 2 § angivna förutsättningar för beslag vara

förhanden, skall varan förklaras förbruten.

7 §•

Med rusdrycker eller ersättningsmedel därför, som enligt denna

förordning äro förbrutna, skall förfaras på sätt i 90 § 2 och 3 mom. i

förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker

stadgas.

Av belopp, som vid föryttring av förbruten vara erhålles, skall,

efter avdrag för kostnader i anledning av å varan verkställt beslag,

enligt länsstyrelsens eller, om domstol förklarat varan förbruten, domstolens

beprövande en tredjedel, dock högst femhundra kronor, tillfalla

polisman eller annan, av vars angivelse eller åtgärd beslaget föranletts,

dock éj polisman, som vid domstols prövning vittnat i målet. Förklarar

domstol varan förbruten, tillfälle lika del åklagaren. Vad som ej

sålunda tillkommer åklagare, polisman eller annan, tillfälle kronan.

Denna förordning träder i kraft å åttonde dagen efter den, då förordningen,

enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk

författningssamling, och gäller till och med den 30 juni 1922.

Har beslag enligt denna förordning ägt rum före den 1 juli 1922,

skola de i förordningen meddelade bestämmelserna fortfarande tillämpas

med avseende å sådant beslag.

s. 17 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj:ts proposition Nr 360.

17

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 februari 1921.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena greve WilANGEL, statsråden Ericsson,

Dahlberg, Ekeberg.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anförde t. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Ericsson:

I huvudsaklig anslutning till proposition, nr 411, antog 1920 års

riksdag ett förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen

den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin, företrädesvis

gående ut på straffskärpningar. I riksdagens skrivelse den 1 april 1920,

nr 311, i detta ärende anhöll riksdagen därjämte, att Kungl. Magt måtte

snarast möjligt låta verkställa utredning om skärpning av straffbestämmelserna

för olaglig försäljning av rusdrycker samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Genom remiss den 13 september 1920 anbefalldes kontrollstyrelsen

att i ärendet avgiva utlåtande. 1 anledning härav överlämnade kontrollstyrelsen

med skrivelse den 30 december 1920 förslag till vissa ändringar

i förordningarna den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker,

den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin, den

1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit och den 1 juli 1918

angående vissa alkoholhaltiga preparat jämte ett utkast till förordning

angående vissa skärpta åtgärder mot lönnbränning m. m. samt förslag

till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen.

I sagda skrivelse meddelade kontrollstyrelsen, att vid de förhandlingar,

som förts inom kontrollstyrelsen beträffande ovanberörda frågor,

såsom sakkunniga följande representanter för systembolagen deltagit,

nämligen ordföranden i styrelsen för aktiebolaget Göteborgssystemet

i Göteborg, advokaten Henrik Almstrand, direktören för aktiebolaget

Stockholmssvstemet, med. dr. Ivan Bratt och ordföranden i styrelsen för

Kristianstads spritförsäljningsaktiebolag, riksdagsmannen Gustaf Nilsson..

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 306 höft. (Nr 360.). 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Yttranden angående

för/attning

»förslagen

i allmänhet.

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Kontrollstyrelsens skrivelse ock förslag torde få såsom bilaga (nr 2)

fogas vid statsrådsprotokollet, och jag underlåter därför att här redogöra

för detsamma.

Över kontrollstyrelsens skrivelse och förslag hava yttranden inhämtats

från dels justitiekansler sämbetet, dels samtliga länsstyrelser. Av

respektive länsstyrelser hava landsfogdarna i Kronobergs och Västmanlands

län samt magistraten i Örebro blivit hörda.

Författningsförslagen hava i huvudsak tillstyrkts eller lämnats

utan anmärkning av de flesta länsstyrelserna.

Overståthållarämbetet yttrar exempelvis:

»Det är tydligt att lagstiftaren icke kan längre tillåta de nu i stor skala

pågående förseelserna emot gällande rusdrycksbestämmelser utan måste tillgripa

vida strängare åtgärder än de för närvarande stadgade. Den stora utsträckningen

av dessa förseelser är att räkna från de stränga restriktionsföreskrifter, som blevo

nödvändiga under den svåraste kristiden, men det är uppenbart att, även om förseelserna

numera, sedan dessa särskilda föreskrifter kunnat eftergivas, i icke ringa

grad avtagit i antal, så komma de dock icke att fullt upphöra förr än sådana bestämmelser

bliva införda, att lagbrytaren får klart för sig att lagstiftaren icke låter

leka med sig utan sätter kraft bakom ordet.

Det förslag, som nu blivit utarbetat, synes i stort sett vara ägnat att motsvara

de krav, som i detta hänseende måste ställas på lagen. Redan de föreslagna

höga straffsatserna torde vara ägnade att verka i den åsyftade riktningen, men

kanske dock framför allt bestämmelsen om att lagbrytaren i fråga under vissa

förutsättningar kan bliva behandlad som lösdrivare.

Överståthållarämbetet har följaktligen icke några huvudanmärkningar att

göra mot det förevarande förslaget.»

Tvivel angående författningsförslagens lämplighet hava däremot

uttalats av länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län, vilka velat

sätta i fråga, huruvida den valda metoden vore den lämpligaste för att

hindra de i avseende å rusdryckshanteringen rådande missförhållandena.

Ingendera har dock avstyrkt antagandet i huvudsak av ifrågavarande

författningar. Länsstyrelsen i Nyköpings län har fastmera uttalat, att

den ej ville bestrida, att de föreslagna åtgärderna i viss mån kunde

hava åsyftad verkan.

För egen del finner jag de missförhållanden, som den nu ifrågasatta

lagstiftningen vill vända sig emot, vara sådana, att samhället måste

skarpt reagera mot desamma. Visserligen får man icke förbise, att

bland förseelserna mot rusdrycksförordningarna även finnas många sådana,

som närmast äro att anse såsom brott emot ordningsföreskrift och vilka

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

i mindre grad indicera ett antisocialt sinnelag. Kontrollstyrelsen har

emellertid i föreliggande förslag sökt att genom ett effektivare strafförfarande

träffa just sådana förbrytelser, vilka kunna sägas i särskild grad

representera den olaga sprithanteringen. Den anförda motiveringen finner

jag i allmänhet bärande och anser därför att förslagen kunna i huvudsak

föreläggas riksdagen. Jag tillåter mig erinra, att de föreslagna

ändringarna i brännvinstillverkningsförordningen samt förordningarna

angående handel med skattefri sprit och angåeude vissa alkoholhaltiga

preparat i huvudsak äro konsekvenser av ändringarna i rusdrycksförsäljningsförordningen,

och att sistnämnda ändringar föreslagits såsom

en omedelbar följd av riksdagens därom framställda begäran.

Jag behandlar i det följande huvudsakligen i ett sammanhang

ändringarna i senast omnämnda författningar för att därefter för sig

behandla förslaget till åtgärder emot lönnbränning m. m.

Vad alltså först beträffar rusdrycksförsäljningsförordningen, brännvinstillverkningsförordningen,

förordningen angående handel med skattefri

sprit samt angående vissa alkoholhaltiga preparat, så hava vissa länsstyrelser

uttalat mer eller mindre stark tvekan, huruvida de starka straffhöjningarna

i alla fall vore befogade.

jag tillåter mig här anföra ett uttalande av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus lön:

»Vad åter angår de nya straffskalor, som ifrågasatts, måste Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande ställa sig tveksam om lämpligheten av en så betydande

skärpning av de nuvarande ansvarsbestämmelserna. Vid en jämförelse med straffsatserna

i allmänna strafflagen synas de nu föreslagna straffen knappast kunna sägas

stå i rimligt förhållande till förbrytelserna, huru allvarliga dessa än ur samhällelig

synpunkt äro. Brott enligt ifrågavarande förordningar skulle i själva verket komma

att straffas avsevärt strängare än åtskilliga förbrytelser, som för det allmänna rättsmedvetandet

säkerligen framstå såsom grövre än de nu ifrågavarande. Det torde

icke heller vara lämpligt att låta de hårda ansvarsbestämmelser, som meddelades

för överträdelser av de under krigsåren utfärdade undantagslagarna, bliva normerande

för lagstiftningen, sedan mera normala förhållanden inträtt. Vad särskilt de ifrågasatta

bötesbeloppen angår, bör erinras, att alla tecken tyda på att man nu går mot

en avgjord höjning av penningvärdet. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser

sig därför böra förorda en omarbetning av förslaget i nu ifrågavarande del.»

I liknande riktning hava länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads,

Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län uttalat sig.

Givetvis måste man, när man vidtager en höjning av straffskalorna,

taga hänsyn till ett flertal faktorer. En hänvisning till penningvärdets

Rusdrycksförsäljningsförordningen,

brännvinstillverkningsförordningen

samt förordningarna

om

skattefri sprit

och alkoholhaltiga

preparat.

Gemensamma

frågor.

Straff
skalorna.

Departe
mentschefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Iteration.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

tall är icke i och för sig tillräcklig anledning till en alltför stark höjning

av bötesstraffet. Man måste nämligen även beakta gällande regler om

strafförvandling vid bristande tillgång till medel för böters gäldande.

Någon ändring av dessa regler har under krisåren icke ägt rum och kan

givetvis icke i detta sammanhang ifrågasättas. Ett särskilt skäl för

straffhöj ningen ligger emellertid påtagligen däri, att de brott, det här

gäller att beivra, numera måste anses genom sin mängd beteckna en

större samhällsfara än förr och därför erfordra en kraftigare reaktion

från samhällets sida. De nu föreslagna straffen synas mig för övrigt i

allmänhet stå i rimligt förhållande till de straffskärpningar, som sistlidet

år företogos i brännvinstillverkningsförordningen. Ehuruväl enstaka

röster höjts även mot förhållandet mellan olika straffsatser, finner jag

därför icke anledning att beskära desamma i det förslag, som, enligt

vad jag kommer att föreslå, skall föreläggas lagrådet till granskning.

Såsom ett led i det straffsystem, som kontrollstyrelsen föreslagit,

ingår, bland annat, en utveckling av iterationsinstitutet, ej blott i så

måtto, att upprepad förbrytelse enligt varje särskild författning räknas

såsom försvårande omständighet, utan även därutinnan, att brott enligt

viss författning skall betraktas såsom upprepad förbrytelse, om den

brottslige tidigare fällts till ansvar för olaga sprithantering enligt annan

författning. Dylika bestämmelser om så kallad »generaliteration» förefinnas

i 74 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, 30 § 3 mom.

och 31 § 2 mom. brännvinstillverknings förordningen, 22 § 2 mom.

och 23 § 2 mom. förordningen angående handel med skattefri sprit

samt 11 § 1 och 2 mom. förordningen angående vissa alkoholhaltiga

preparat enligt kontrollstyrelsens förslag.

Angående denna punkt yttrar öv er ståthållar ämbetet:

»I mom. 2 av 74 § har föreslagits en ny bestämmelse angående ansvar för

itererad förbrytelse, vartill motsvarighet återkommer i vart och ett av de följande

författningsförslagen rörande olovlig tillverkning eller försäljning av alkoholvaror.

Förutsättningen för iterationsstraff har i 2 mom. uttryckts så att den, som blivit

beträdd med den åtalade förseelsen, skulle förut vara fälld till straff för förbrytelse

av angivet slag. Stadgandet i 1 mom. andra stycket om iterationsstraff för den,

som andra gången eller oftare beträdes med olovlig försäljning, innebär emellertid

i överensstämmelse med föreskriften i 4 kap. 14 § strafflagen, att straff för upprepad

förbrytelse icke må ådömas, om icke återfallet skett, sedan den tilltalade till

fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff. Någon avvikelse härifrån

torde icke vara avsedd. Orden »förut fällts till» torde därför böra utbytas

mot »förut till fullo undergått», därest icke en omredigering av momentet på annat

sätt i samma syfte finnes lämpligare. Enahanda ändring bör då också ske på de

Övriga ställen i den föreslagna lagstiftningen, där motsvarande uttryck återkommer.»

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

På liknande sätt har länsstyrelsen i Södermanlands län yttrat sig.

Magistraten i Örebro har uttalat tvekan angående lämpligheten att ur

annan förordning hämta iterationsgrund.

Det synes mig finnas gott fog för den av kontrollstyrelsen i förevarande

avseende föreslagna principen. Den av överståthållarämbetet

och länsstyrelsen i Nyköpings län framställda detaljanmärkningen för

bristande "konsekvens lärer emellertid ej kunna frånkännas ett visst

berättigande. Då det emellertid, enligt vad som uppgivits, lärer förhålla

sig så, att ej sällan avsevärd tid förgår mellan straffets utdömande och

effektuerande, förefaller det lämpligare att godtaga den av kontrollstyrelsen

i fråga om »generaliterationen» föreslagna principen och i anslutning

till denna princip göra ändring i de författningörum, där iterationsstraff

stadgas i fråga om ny förbrytelse av samma slag. En sådan

ändring innebär tydligtvis ett direkt uttalande om undantag från den

i 4 kap. 14 § strafflagen givna regel, att där lagen utsätter särskilt

straff för den, som ånyo begår brott, det straff ej skall ådömas, utan

då sådant återfall skett sedan den brottslige till fullo undergått det för

förra brottet honom ådömda straff. Den reella betydelsen av nu berörda

ändring synes vara mycket obetydlig:

För de i samtliga nu ifrågavarande ändringsförslag införda bestämmelser

om straffbarhet för delaktighet enligt allmänna strafflagens regler

hava vissa länsstyrelser nämligen i Södermanlands, Malmöhus samt Göteborgs

och Bohus län uttryckligen uttalat sin sympati. Länsstyrelsen i

Örebro län liksom magistraten i Örebro hava emellertid itrågasatt, huruvida

icke bestämmelserna härom lämpligen borde intagas i vederbörande

författningar. Överståthållarämbetet har i denna punkt — närmast på tal

om rusdrycksförsäljningsförordningen — yttrat följande:

»I 88 § har föreslagits straff för delaktighet i förbrytelse, varom i 74 eller

82 § sägs. Det särskilda stadgandet om husbondes ansvar har emellertid bibehållits

oförändrat. Detta stadgande anses nu innebära, att husbonde i där berörda fall är

ensam ansvarig, och skulle med oförändrad innebörd komma i strid mot det nya

stadgandet om delaktighetsansvar, vilket ju skulle kunna medföra ansvar icke endast

för husbonden i dylika fall utan jämväl för hans hustru, husfolk eller i hans arbete

antagen person. Stadgandet om husbondes ansvar torde därför böra givas sådan

avfattning att bestämmelsen om delaktighetsansvar otvivelaktigt äger tillämpning

även i dessa fall. Samma ändring bör då ske på motsvarande ställen även i de

övriga här ifrågavarande författningarna.»

Departe
mentschefen.

Delaktighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

'' 22

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Att straffbarhet för delaktighet införes i förevarande författningskomplex,

tillstyrker jag, och jag finner ej tillräckliga skäl förebragta

mot att man härutinnan nöjer sig med en enkel hänvisning till allmänna

strafflagens delaktighetsbestämmelser.

Den av överståthållarämbetet framställda anmärkningen angående

konflikt med husbondeansvarigheten synes mig icke äga berättigande i

avseende å rusdrycksförsäljningsförordningen. Husbondeansvarigheten

avser nämligen endast förbrytelse vid handhavande av detaljhandel med

rusdrycker i detta ords specifika bemärkelse, medan straffbarheten för

delaktighet gäller sådana fall, där vederbörande icke äger driva detaljhandel.

På motsvarande sätt förhåller det sig med brännvinstillverkningsförordningen.

Motiveringen till husbondeansvarigheten torde åtminstone

från början hava varit den, att endast den, som äger rätt att

driva detaljhandel med rusdrycker eller tillverkning av brännvin, kan

straffas för överträdelse av sådan rättighet. Hustru och biträden m. fl.

kunna alltså icke under några förhållanden straffas för samma brott,

varför ansvarigheten överflyttas på husbonden, därest hans delaktighet

kan presumeras.

Med förordningarna angående handel med skattefri sprit samt angående

vissa alkoholhaltiga preparat förhåller det sig annorlunda. Husbondes

ansvar gäller där överhuvudtaget brott enligt samma förordningar,

vare sig de begåtts av den som äger rätt att bedriva parti- eller detaljhandel

med skattefri sprit eller inlämnat behörig anmälan om tillverkning

av alkoholhaltiga preparat eller annan. Utan tvivel kan hustru eller

biträde m. fl. själv straffas för de brott, varom här är fråga. Under dylika

förhållanden måste man trots den ordagranna överensstämmelsen med

uttryckssättet i rusdrycksförsäljningsförordningen ställa sig frågande,

huruvida ett bestraffande av husbonden för exempelvis biträdets förbrytelse

verkligen utesluter även dennes straffbarhet. År biträdets straffbarhet

ej utesluten, innebär husbondeansvaret ett slag av1 straffbar delaktighet,

såtillvida vidsträcktare än strafflagens motsvarande begrepp,

att det kan innefatta även presumtionsfall, då vetskap om biträdets förbrytelse

ej behöver bevisas. Ett delaktighetsansvar, infört genom en

hänvisning till strafflagen, kommer alltså under angivna förutsättning att

delvis sammanfalla med husbondeansvaret. Utesluter däremot husbondens

ansvar biträdets straffbarhet, skulle ett bibehållande av husbondeansvaret

vid sidan av den föreslagna delaktighetsbestämmelsen i själva verket

delvis innebära ett undantag från regeln om delaktighet. Ty överflyttning

av ansvaret skulle ju äga rum även i sådana fall, där husbonden

bevisligen ägde vetskap om biträdets förbrytelse. Det förefaller, som

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition Nr 360.

om man vid införandet av husbondeansvarigheten i nu ifrågavarande

förordningar icke gjort fullt klart för sig, huruvida den ena eller andra

tolkningen varit den riktiga — de förefintliga stadgandenas tillkomsthistoria

ger ett visst stöd åt en dylik förmodan.

Emellertid vill det synas, som om det Scärskilda husbondeansvaret

isynnerhet vore på sin plats i sådana fall, då frihet från ansvar eljest

skulle förefinnas, och att införandet av delaktighetsstraff skulle vara

tillfyllest för övriga fall. I anslutning till det förslag av kontrollstyrelsen,

varpå förordningen angående handel med skattefri sprit närmast är

grundad, samt till motsvarande bestämmelse i rusdrycksförsäljningsförordningen

finner jag mig därför böra föreslå, att husbondeansvarigheten

enligt förordningen om skattefri sprit inskränkes till handhavande

av detaljhandel med skattefri sprit med denna terms i förordningen angivna

specifika betydelse. Förordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat

däremot känner icke några särskilda förbrytelser, som äro knutna vid

rättighet att handhava rörelse av visst slag. Under sådana förhållanden

tyckes det mig riktigare, att delaktighetsbestämmelsen i denna förordning

helt och hållet ersätter föreskriften om husbondes ansvarighet. I

enlighet med denna tankegång har ändringsförslaget av mig omformulerats.

Bestämmelsen om polismans andel i böter samt värdet av förbrutna

rusdrycker hava av kontrollstyrelsen föreslagits till införande i

92 § rusdrycksförsäljningsförordningeu, 46 § 1 mom. brännvinstillverkningsförordningen,

32 § 2 mom. förordningen angående handel med

skattefri sprit samt 18 § 2 mom. förordningen angående vissa alkoholhaltiga

preparat.

I denna punkt yttrar öv er ståthall ar ämbetet, närmast på tal om rusdrycksförsäljningsförordningen:
»Beträffande

den föreslagna bestämmelsen i 92 §, att polisman, som tagit

synnerlig del däri att förbrytelsen blivit beivrad, skall vara berättigad till andel i

böter och värdet av förbrutna rusdrycker, finnas otvivelaktigt goda skäl för en

ändring i vad som nu gäller i detta hänseende, nämligen att endast åklagare och

angivare, vartill polisman, som i tjänsten gör anmälan till åtal, icke anses hänförlig,

äro berättigade till sådan andel. Aklagarne taga i allmänhet icke själva initiativet

till förbrytelsernas beivrande, och i flera städer, särskilt de största, hava de icke

ens någon befattning med polisväsendet och den vid polisen förekommande utredningen

eller någon ledning av den polispersonal, på vilken det vanligen ankommer

att till beivran anmäla förbrytelser av ifrågavarande slag. Denna erinran kan

naturligtvis med principiellt sett samma skål göras även beträffande andra brott,

för vilkas beivrande andel i böter och förbrutet gods tillfaller åklagaren, men den

torde vara särskilt befogad och betydelsefull beträffande förbrytelser av här ifrågavarande

slag. Det skulle dock säkerligen för domstolarna mången gång bliva mycket

Polismans

andel i böter.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Rungl. Maj:ts -proposition Nr 360.

svårt att rättvist avgöra, huruvida en polisman tagit synnerlig del eller ej i förbrytelsens

beivrande. Det torde också böra beaktas, att en motsättning härvid kan

uppstå mellan åklagaren i målet och vederbörande polisman. Under sådana förhållanden

synes det böra övervägas, huruvida det icke vore lämpligare att polisman,

även om han gör anmälan å tjänstens vägnar, må anses såsom angivare och i sådan

egenskap tillerkännas andel i böterna. Mot en sådan ändring torde också vara

mindre att erinra med hänsyn till den minskning i bötesandelar, som ändringen

skulle medföra för åklagarna. I varje fall torde det icke vara lämpligt att begränsa

åklagarens andel så lågt som till 500 kronor, vilket skulle motverka syftet med

lagändringen i övrigt. Vad här sagts gäller även motsvarande bestämmelser i de

övriga hithörande författningarna.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

»I regel har det visat sig förenat med betydande svårigheter att åstadkomma

bevisning rörande sådan olaga hantering, varom nu är fråga. Så har antalet i

Göteborg under åren 1919 och 1920 anhållna personer, som berusat sig av denaturerad

sprit, enligt uppgift i allmänhet inköpt från obekanta personer, utgjort

respektive 1,642 och 462, medan åtal för olovlig försäljning av skattefri sprit kunnat

ske allenast i sju fall år 1919 och i nio fall år 1920.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sig därför böra biträda den

föreslagna bestämmelsen att polisman, som tagit synnerlig del däri att förbrytelsen

blivit beivrad, skulle, ehuru han varken är åklagare eller angivare, erhålla del i

ådömda böter samt i värdet av förbrutet gods. Härför skulle tagas i anspråk

åklagarens andel däri. Då denna sålunda skulle kunna komma att uppdelas mellan

trenne personer, nämligen åklagaren, särskild angivare och polismannen, torde det

enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande i sådant fall böra överlämnas

åt domstolen att med hänsyn till omfattningen och betydelsen av deras

verksamhet för brottslingens fällande bestämma fördelningen dem emellan.»

Behovet av eu fördelningsregel har understrukits även av länsstyrelsen

i Stockholms lön.

Tvekan angående bestämmelsernas lämplighet överhuvud har även

yppats å vissa håll. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför:

»Mot förslaget att ''polisman, som tagit synnerlig del däri att förbrytelsen

blivit beivrad’, skall taga hälften av åklagares andel av böter samt av värdet av

förbrutna redskap eller varor liar Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke

principiellt något särskilt att erinra. I verkligheten torde det emellertid för domstolarna

bliva ganska svårt att bedöma, huruvida en polisman tagit synnerlig del

däri att förbrytelsen blivit beivrad. Oftast torde böterna icke erläggas utan förvandlas

till fängelsestraff, och då bleve stadgandet i vad det avser andel i böterna

av intet värde för polismannen. Likaså bleve förhållandet, om den skyldige dömdes

ej till böter utan till frihetsstraff, således just i de svåraste fallen, där polismannens

nitiska ingripande skulle vara mera förtjänt av en belöning än i de lindrigare fallen.

Värdet av förbrutna redskap och varor torde i allmänhet ej uppgå till större belopp.

Det förefaller Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande lämpligare att polisman

för nit vid tillsyn över rusdrycksförfattningarnas efterlevnad kunde efter prövning

genom överordnade polismyndigheter erhålla belöning t. ex. ur anslag från

statens rusdrycksfond. För övrigt synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 360.

kunna ifrågasättas, huruvida åklagares och angivares rätt till andel, om också begränsad

till 500 kronor, i böter eller förbrutna varors värde enligt ifrågavarande

författningar bör bibehållas.»

Länsstyrelsen i Örebro län liar ställt sig direkt avvisande, vilket

framgår av följande yttrande:

»Däremot kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke förorda de föreslagna

ändringarna i 92 § rusdryeksförsäljningsförordningen och 46 § brännvinstillverkningsförordningen,

i vad dessa ändringar avse att polisman må kunna tillläggas

andel i åklagare tillkomna böter. En bestämmelse i dylik riktning, vilken

innebär, att ordningspolisen särskilt premieras för fullgörande av densamma lagligen

tillkommande åliggande, torde hittills vara främmande för svensk lagstiftning. Bestämmelsen

torde ock enligt sin avfattning icke bliva lätt för domstolarna att tilllämpa

och torde kunna giva anledning till missämja mellan åklagare och polismän;

och slutligen torde, såsom av magistraten jämväl framhållits, icke böra förbises,

att dessa senare genom att göras ekonomiskt intresserade i utgången av åklagarmål

av ifrågavarande beskaffenhet, lätt kunna på grund av jäv hindras att avlägga

vittnesmål, till följd varav sålunda den icke sällan enda bevisning, som står till

buds, icke kan komma till användning.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län framställer även invändningar i

förevarande punkt:

»I samtliga förslagen till ändringar i nu nämnda förordningar har emellertid

införts eu förut i svensk rätt okänd princip angående böternas fördelning, nämligen

den, att polisman, som tagit synnerlig del däri, att förbrytelsen blivit beivrad, skall

äga att taga hälften av åklagarens andel. Även om fog kan föreligga för att i en

större stad, där all utredning i målet verkställes av polismyndigheterna samt åklagarens

görande inskränker sig endast till att vid domstol föra talan i saken, den

polisman som uppspårat och haft det största arbetet med utredningen av en förbrytelse

erhåller andel i böterna, kunna så svåra olägenheter uppstå därav, att det

torde vara bättre att helt och hållet utesluta polismannen från andel i böterna. I

nästan varje mål rörande olaga tillverkning eller försäljning, torde den polisman,

som biträtt med utredningen, komma att anse, att han haft synnerlig del i förbrytelsens

beivrande samt känna avundsjuka och agg mot åklagaren, om denne

ensam tillerkännes böterna. Då någon bestämmelse i förslaget icke finnes rörande

vilken som skall avgöra, om polisman haft del i beivrandet, torde det hava avsetts,

att inför domstolen i varje särskilt fall skall förebringas utredning härom. Domstolsförhandlingarna

komma då, förutom rannsakningen i själva saken, att upptagas

av tvist mellan åklagaren och honom underordnade polismän rörande böternas fördelning,

ett förhållande, som knappast torde vara lämpligt. Därest polisman äger

erhålla del i böterna, kan man även befara att ett spionerisystem uppstår och att

även olagliga husrannsakningar komma att äga rum från underordnade polismäns

sida.»

Ett uttryckligt tillstyrkande liar uttalats av länsstyrelsen i Malmöhus

län, medan övriga länsstyrelser icke käft någon erinran mot kontrollstyrelsens

förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 306 höft. (Nr 360.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Departe - mentschefen.

Tiden för

ikraftträdandet.

Departe
mentschefen.

Speciella

frågor i de

olika författningsförslagen.

Kungl.. Maj:ts proposition Nr 360.

Att polismännens intresse att få den olaga sprithanteringen beivrad

kommer att i högst väsentlig mån ökas, därest de kunna erhålla del i

böter och förbrutna rusdrycker m. m., synes mig klart. Icke heller hyser

jag några starkare principiella betänkligheter mot att i detta fall slå in

på den föreslagna vägen, då det gäller förbrytelser, vilkas beivrande i

så särskilt hög grad beror på polismännens eget initiativ. Det vida

övervägande antalet länsstyrelser har ej heller rest någon invändning i

princip mot förslaget, ehuruväl detsamma just i denna punkt berör

frågor, vilka i särskilt hög grad ligga inom området för länsstyrelsernas

erfarenhet och därför måste hava särskilt beaktats. Emellertid instämmer

jag i att en fördelningsregel bör fastslås och tror det vara lämpligare

att införa en fast sådan i likhet med vad som gäller beträffande åklagaren,

vilkens andel i regel är lika stor, oberoende av om han i större eller

mindre grad bidragit till beivrandet av förbrytelsen. Härigenom blir i

alla händelser området för tvister mellan polisman och angivare inskränkt

till frågan, huruvida i det särskilda fallet vederbörande överhuvud

skall hava någon andel. Att detta avgörande tillkommer domstol, torde

icke behöva uttryckligen uttalas i författningstexten.

Mot den i samtliga ändringsförslagen intagna bestämmelsen om

ikraftträdande dagen efter det författningarna från trycket utkommit i

Svensk författningssamling har länsstyrelsen i Uppsala län ävensom

magistraten i Örebro vänt sig. Den förra myndigheten anför:

»Att ett sådant påskyndat ikraftträdande kan i vissa fall äga skäl för sig

eller till och med vara nödvändigt, skall ingalunda bestridas. Men det är omöjligt

att finna detta vara händelsen i förevarande fall. Utan alldeles bestämda skäl bör

icke givas en regel, som, enligt vad av en nästan daglig erfarenhet ådagalägges,

medför, att en författning träder i kraft flere dagar innan den kommit ens myndigheterna,

till och med i huvudstadens närhet, till hända.»

Jag finner de anförda anmärkningarna angående tiden för ikraftträdandet

befogade, men anser å andra sidan, att kortast möjliga tid i

detta avseende bör bestämmas. Sättes tiden till åtta dagar efter det

författningarna utkommit i författningssamlingen, synes mig tillräcklig

garanti vinnas för att författningarna skola kunna bringas till vederbörandes

kännedom före ikraftträdandet.

Jag skall nu redogöra för vissa anmärkningar, som hänföra sig

till speciella frågor i de nu ifrågavarande förordningarna.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Beträffande 74 § i rusdrycksförsäljningsförordningen har länsstyrelsen

i Södermanlands län yttrat:

»Den ifrågavarande förordningen gäller ej endast om spritdrycker, utan även

om vin ävensom maltdrycker av tredje klass. För de fall då olaga försäljning föreligger

endast av vin eller maltdrycker av klass III, torde de såsom regel stadgade

straffbestämmelserna bliva allt för höga. Möjligen skulle emellertid domstolarna i

sådana fall anse sig kunna medgiva sådan straffnedsättning, för vilken i förordningen

stadgas villkoret »äro omständigheterna synnerligen mildrande.»

Eusdrycks
försäljnings
förord
ningen.

74 §.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett det icke kunna vara med

rättsuppfattningen överensstämmande, att olovlig försäljning av rusdrycker

andra gången skall kunna betinga straffarbete i ett år och att

för vanliga icke komplicerade fall fängelsestraff i första rummet skall

tillämpas.

I denna fråga tillåter jag mig hänvisa till vad jag förut yttrat

angående straffskalorna i de föreliggande förslagen i allmänhet.

Departe
mentschefen.

Beträffande 90 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen har 90 § i mom.

öv er ståthållar ämbetet anfört:

»I 90 § 1 mom. har uttrycket »allmänna åklagare» ändrats till »åklagare»,

vilket i den speciella motiveringen angivits vara en rent redaktionell rättelse. Den

nuvarande bestämmelsen torde dock icke kunna tolkas annorlunda än att med allmänna

åklagare avses endast lands- och stadsfiskaler. Kronobetjänte och de personer,

vilka särskilt antagits att vaka över förordningens efterlevnad, kunna nämligen

icke anses såsom allmänna åklagare, men enligt den nu föreslagna avfattningen

skulle även de vara berättigade att verkställa beslag. Mot förändringen

torde icke vara något att erinra, särskilt som motsvarande bestämmelse redan

finnes i tillverkningsförordningen.»

Även länsstyrelsen i Stockholms län har framställt en liknande anmärkning

och till stöd för sitt uttalande åberopat en historisk utredning.

Ej heller denna myndighet har emellertid någon erinran mot den

föreslagna förändringen.

I likhet med de hörda myndigheterna finner jag mig böra biträda Departekontrollstyrelsens

förslag i denna punkt, även under förutsättning att mentscliefendetta

förslag innebär en rent saklig ändring.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har uttalat sin undran, huruvida 90 § 2 mommeningen

vore, att föreskriften i 90 § 2 mom. rusdrycks försälj ningsförordningen

om hembjudande av rusdrycker, som på grund av sin be
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Departementschefen

.

92 §.

Departe
mentschefen.

94 §.

Departementschefen.

28 Kungl. Maj ds proposition Nr 360.

skaffenhet ej kunna tillhandahållas allmänheten, till partihandlare, som

till avsalu bedriver rening av brännvin, hade den innebörden, att »hembrända»

eller »renaturerade» spritdrycker skulle efter rening få tillhandahållas

allmänheten i den lagliga handeln.

Säkerligen har det icke varit kontrollstyrelsens mening, att försäljning

av sådana spritdrycker, som ej omedelbart kunna tillhandahållas

allmänheten, överhuvudtaget skulle äga rum för förtäringsändamål.

Uppenbarligen höra sådana spritvaror, därest de ej böra förstöras, användas

för tekniskt bruk. Ett förtydligande för att klargöra detta synes

böra ske i författningstexten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anmärkt, att i motiven till

kontrollstyrelsens förslag ej angives anledningen till att de i paragrafen

nu förekommande orden »eller är annan än åklagaren beslagare» uteslutits.

Kontrollstyrelsen har i förevarande avseende ej förebragt annan

motivering, än att sagda passus för paragrafens förenklande och bringande

till närmare överensstämmelse med motsvarande paragrafer i andra hithörande

författningar ansetts utan olägenhet kunna bortfalla.

Rättighet att verkställa beslag tillkommer enligt 90 § i mom. i

vissa fall tullmyndighet. Då anledning icke synes förefinnas att utesluta

sådan myndighet från andel i böter och förbrutna rusdrycker m. m.,

synes mig den av kontrollstyrelsen i detta avseende föreslagna ändringen

icke böra äga rum utan den föreslagna texten omarbetas för erhållande

av överensstämmelse med den nuvarande meningen.

Den av kontrollstyrelsen föreslagna anordningen, att åtal för förbrytelser

mot rusdrycksförsäljningsförordningen skall ske vid allmän

domstol, har icke väckt gensaga från någon av de hörda myndigheterna.

Jag vill till komplettering av kontrollstyrelsens motivering i denna punkt

anföra, att mål, varom här är fråga, i Stockholm hittills så gott som

undantagslöst avdömts av polisdomstolen, och att det i Stockholm gäller

högst ett eller annat hundratal mål årligen, som skulle överflyttas till

rådhusrätten — antalet vid polisdomstolen under januari och februari

månader innevarande år avdömda mål utgjorde 12. Då polisdomstol

icke äger ådöma frihetsstraff utan måste hänvisa målet till rådhusrätten,

om dylikt straff anses böra ådömas, förefinnas givetvis starka skäl att

överflytta alla mål av denna art till allmän domstol. Någon starkare

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kung/,. Maj:ts proposition Nr 360.

inverkan på fördelningen av de olika domstolai’nas arbetsbörda torde

överflyttningen icke komma att medföra.

Länsstyrelsen i Uppsala län har beträffande 30 § brännvinstillverk- ti®rväe“^s''s.

ningsförordningen anmärkt, att förhållandet mellan de olika straffsatserna förordsyntes

svårförklarligt. Härom yttrar länsstyrelsen: ningen.

»Om den, som erhållit tillstånd till brännvinstillverkning, bedriver sådan tillverkning

efter tillståndstidens utgång eller i strid mot särskilt beslut om tillverkningens

inställande, straffas han enbgt 1 mom. hårdare än enligt 2 mom. den, som

utan tillstånd tillverkar brännvin, till och med när detta sker andra gången eller

oftare eller i större omfattning, om det blott icke är under synnerligen försvårande

omständigheter; den senare kan dessutom få tillgodoräkna sig förmildrande omständigheter.

som icke äga någon motsvarande betydelse i fråga om den förstnämnde».

Det synes mig innebära en viss fördel att, såsom i kontrollstyrelsens Departeförslag

skett, avskilja sådana förbrytelser, som innebära ett brännvins- mentschefentillverkarens

överträdande av sin rättighet, från sådana förbrytelser, som

icke innebära ett dylikt överträdande. I fråga om straffens storlek vill

jag även här hänvisa till vad jag förut yttrat.

Jag övergår nu till det av kontrollstyrelsen framlagda utkast till ^®,“dBnjtnil1

förordning angående vissa skärpta åtgärder mot lönnbränning m. m. angående

Mot principerna i denna förordning hava i allmänhet ej framställts vissa skärpta

några invändningar av de hörda myndigheterna. Tvekan har egentligen lönnbränning

A-ppats endast av länsstyrelserna i Malmöhus och Kopparbergs län. Jag m- mmeddelar

här utdrag ur den av vissa myndigheter anförda motiveringen.

Överståthållarämbetet:

»De här föreslagna bestämmelserna äro i liera hänseenden mycket avvikande

från nu gällande lagstiftning, men de torde vara väl behövliga, om det skall kunna

bliva möjligt att vinna något större resultat vid bekämpandet av den olagliga

hanteringen. Naturligtvis bliva möjligheterna för myndigheternas ingripande i alla

händelser mycket begränsade. Det är sålunda bland annat tydligt, att beslag endast

sällan kunna ifrågakomma beträffande rusdrycker som finnas i de enskilda hemmen

för husbehov, vare sig de anskaffas dit eller blivit där tillverkade. Men det är

otvivelaktigt, att polisen med hjälp av dessa bestämmelser skulle vara avsevärt

bättre rustad än för närvarande för fullgörande av den svårlösta uppgift, som genom

restriktionslagstiftningen ålagts polismyndigheterna.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län:

»Den föreslagna provisoriska förordningen angående vissa skärpta åtgärder

mot lönnbränning m. m. skulle medföra, att lagligheten av beslag å »olagliga»

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

rusdrycker ej i alla och knappast ens i flertalet fall bleve av domstol prövad.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sig emellertid ej böra helt och hållet

avstyrka det ifrågavarande förslaget, vilket synes kunna bliva av kraftig verkan.

Som med förordningen torde avses att träffa den olagliga hanteringen med spritdrycker

— i form av lönnbränning, insmuggling, renaturering, langning, eller annan

olaga försäljning — synes i förordningen ordet »rusdrycker» böra utbytas mot

»spritdrycker».

Länsstyrelsen i Malmöhus län:

»Helt visst skulle ock i manga fall åtgärderna vara ägnade att i korrigerande

syfte verka mera kraftigt än att genom ett mer eller mindre långvarigt processförfarande

få den brottslige fälld till straff. Å andra sidan kan emellertid icke förnekas,

att åtgärderna innebära ett ingripande mot den enskildes besittning av en art, som

är för svensk rätt främmande och som tvivelsutan kommer att väcka reaktion hos

i ättsuppfattningen, synnerligast i de säkerligen icke få fall, då misstag vid beslagtagandet

skola finnas vara begångna. Annat är nämligen ej att vänta, än att i åtskilliga

fall misstag skola komma att äga rum. Visserligen angivas de förhållanden,

under vilka beslagsingripande kan ske, skola vara uppenbara, eller ock skall grundad

anledning finnas till antagande, att en viss avsikt förefinnes. Men på det stadium,

da prövningen av förutsättningarnas förefintlighet skall äga rum, och med det summaiiska

sätt, som därvid maste tillämpas, kan icke undvikas, att nämnda två begrepp

te sig som mer eller mindre subjektiva. Härvid bör i ingen mån antagas,

att beslagaren handlar annorlunda än i övertygelse om beslagsåtgärdens befogenhet.

Vid behandling inför domstol kan emellertid ett helt motsatt resultat vinnas, och

det maste verka stötande, a^t beslag ägt rum, samt att olägenheter och kostnader

därigenom uppkommit. Vid dylik utgång lär beslagaren icke kunna undgå att utgiva

skadestånd, något som måste anses ganska obilligt, eftersom han handlat efter

en allmän författnings anvisningar och i överensstämmelse med sin uppfattning om

behörigheten av sin åtgärd.

Med avseende pa det anförda ställer sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

tveksam angående lämpligheten att införa en lagstiftning av förevarande

art, även om det maste medgivas, att i många fall en samhällelig fara därigenom

skulle kunna undanröjas. Mot bestämmelserna angående det förfaringssätt, som vid

åtgärder enligt den föreslagna förordningen skall iakttagas, har Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande ej funnit något att erinra.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

»Ett beslagsförfarande i enlighet med förslaget skulle säkerligen bliva av

betydelse för stävjande av den olagliga rusdryckshanteringen. Åt den ifrågasatta

beslagsrätten har visserligen givits sådan omfattning, att det icke är uteslutet att

missbruk i särskilda fall kunna befaras uppkomma, men då bestämmelserna i ämnet

enligt utkastet till förordningen äro avsedda att allenast såsom försök tillämpas till

och med den 30 juni 1922, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke ansett

sig böra motsätta sig förslaget.»

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kung1. Maj:ts proposition Nr 360.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län:

»Däremot finner sig länsstyrelsen icke kunna biträda kontrollstyrelsens utkast

till förordning angående vissa skärpta åtgärder mot lönnbränning m. m. De

däri föreslagna åtgärderna torde vara för svensk rättsåskådning av så främmande

natur, att den föreslagna förordningens upphöjande till lag icke bör anbefallas.»

1 detta sammanhang torde jag böra omnämna, att länsstyrelsen

i Västerbottens län med en viss styrka vänt sig mot att ifrågavarande

författning skulle erhålla endast provisorisk karaktär, enär provisorisk

lagstiftning borde förekomma endast i undantagsfall och behov av en

varaktig lagstiftning i nu förevarande avseende vore behövlig. Liknande

synpunkter hava framförts av länsstyrelsen i Värmlands län.

För min del finner jag mig kunna i huvudsak godtaga principerna Departei

det av kontrollstyrelsen framlagda utkastet till förordning om vissa mentschefenskärpta

åtgärder mot lönnbränning m. m. Ett verkligt effektivt ingripande

mot den olaga sprithanteringen synes mig kunna ernås endast

om man jämte de brottsliga personerna kan träffa även den så att säga

brottsliga varan. Ty under det de förra i verkligheten ofta torde slippa

undan straff på grund av bristande bevisning, lärer det i måhända de flesta

fall vara möjligt att med ganska stor visshet påvisa, att varan är olaglig.

En förutsättning för att beslagsrätt skall inträda är, att detta skall

vara uppenbart. Å andra sidan lärer det icke ofta kunna tänkas inträffa

fall, där vederbörande i god tro åtkommit »olaglig» sprit och denna blir

beslagtagen. Vederbörande synes i själva verket kunna innehava olaglig

sprit i god tro endast under de förutsättningar, att sådan erhållits genom

byte eller gåva (eller liknande fång).

Ehuru onekligen åtskilliga skäl tala emot att göra en lagstiftning

utan särskild påtaglig anledning provisorisk, anser jag mig icke böra

frångå kontrollstyrelsens förslag i denna punkt. Jag förutsätter dock

som sannolikt, att, när någon erfarenhet vunnits angående förslagets

verkningar, den provisoriska formen övergives och en definitiv lagstiftning

med tillgodogörande av provisorietidens erfarenheter kommer till

stånd.

Angående tiden för ikraftträdandet av förevarande förordning hänvisar

jag till vad jag tidigare anfört beträffande de förut omhandlade

författningsförslagen.

Jag övergår nu till att beröra vissa detaljer i förslaget. En överarbetning

har givetvis ägt rum av förslaget i dess helhet, men beträf
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

fande de i anledning därav föreslagna rent formella ändringarna tillåter

jag mig hänvisa till förslaget. .Jag erinrar här, att en ny 1 § blivit

inskjuten i förslaget — till denna skall jag sedan återkomma — och

att paragrafföljden därför är en annan än i kontrollstyrelsens förslag.

2—6 §§. Enligt 2 § i kontrollstyrelsens förslag skall beslut om beslag av

olaga sprit enligt förslagets 1 § meddelas i Stockholm av överståthållarämbetet,

i annan stad, där poliskammare finnes, av denna, eljest av

allmänne åklagaren i orten. I de följande paragraferna utvecklas ytterligare

grunderna för beslagsrätten. I anslutning till dessa paragrafer

har justitiekanslersämbetet yttrat:

»Beträffande beslag finnes hos oss icke någon mera allmängiltig lagstiftning,

utan hava bestämmelser härom allt efter förefallande behov intagits i en mängd

författningar, som var för sig reglera en viss detalj av rättslivet.

I dessa specialförfattningar torde beslagsrätten som regel hava behandlats så

att säga som ett appendix till det straffprocessuella förfarandet mot brottslingen och

underkastats domstols prövning i sammanhang med själva åtalet. Endast undantagsvis

har beslagsrätten givits en mera självständig ställning såsom i lagen den 4

juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning.

Gällande lag om straff för olovlig varuutförsel föreskriver (i 10 §),

att då beslag verkställts, utan att godsets ägare ertappats, så ock då ägaren sedermera

icke kunnat med stämning anträffas, bör domstolen på åklagarens anhållan

låta i allmänna tidningarna införa kungörelse angående beslaget med föreläggande

för ägaren, vid äventyr av talans förlust, att inom tre månader anmäla sig hos

domstolen.

Den beslagsrätt, som kontrollstyrelsen nu föreslår, är fullständigt löst från

varje samband med ett straffprocessuellt förfarande mot någon felande, ja till och

med från de legala möjligheterna av ett dylikt förfarande (tillräknelighet o. s. v.).

Därmed avses intet direkt ingripande mot viss person, utan ingripandet riktar sig

mot varan.

Att en dylik beslagsrätt åtminstone preliminärt — under namn av tagande

i förvar — i kontrollstyrelsens förslag tillerkännes polisman, torde icke erbjuda

någon överraskning. Däremot torde man knappast hava väntat sig, att den föreslagna

beslagsrätten; som i princip icke har något sammanhang med åtal, skulle,

såsom med ett par undantag skett, tilldelats allmänna åklagarna i stället för polismyndighet.

I motiven lämnas ingen upplysning om skälen för denna anordning.

Visserligen synes den ifrågasatta beslagsrätten stundom kräva tillgång till speciell

sakkunskap, som icke kan vara tillfinnandes å vilken ort som helst, och denna rätt

har dessutom gjorts beroende av objektiva och i vissa fall även subjektiva förutsättningar,

vilka det kanske ej sällan kan vara svårt nog att tillförlitligen bedöma.

Dessa förhallanden hade möjligen kunnat föranleda beslagsrättens reserverande för

de högre polismyndigheterna (länsstyrelserna), men näppeligen den anordning, som

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

valts. Den primära polismyndigheten kan nämligen svårligen som regel sägas vara

mindre kvalificerad än den primära åklagaremyndigheten, ty bägge myndigheterna

förenas oftast — ehuru icke alltid — i samma person.

Anledning till att den ifrågasatta beslagsrätten i allmänhet tillerkänts allmänna

åklagarna torde snarare vara att söka däri, att kontrollstyrelsen tänkt sig

dessa såsom försvarare av det gjorda beslaget, när sådant försvar i vissa fall kunnat

erfordras. Och justitiekanslersämbetet vill för sin del erkänna svårigheterna att

finna någon annan för denna uppgift.

För den händelse det befinnes erforderligt eller lämpligt att hos oss införa

en beslagsrätt av den art, som i remissen avses, finner justitiekanslersämbetet sig

därför icke böra avstyrka, att allmänna åklagarna påläggas den för dem rationellt

taget eljest främmande uppgiften att fatta definitivt beslut angående dylikt beslag.

Det synes emellertid justitiekanslersämbetet, som om i så fall denna nya

princip borde genomföras konsekvent. Att såsom kontrollstyrelsen lägga samma

uppgift å poliskammare, där sådan finnes, torde knappast vara lämpligt. Ty i så

fall måste ock — vilket styrelsen tydligt uttryckt i motiven men mindre tydligt i

författningstexten — medgivas åklagaren att, innan han inlåter sig på försvar av

poliskammarens beslag, pröva befogenheten av detsamma. Och sådant torde näppeligen

vara fullt överensstämmande med förhållandet mellan åklagaren och poliskammaren

samt måste i varje fall anses innebära en onödig omgång. Vad som sagts

om poliskammare gäller till stor del även överståthållarämbetet. Detta ämbete har icke

tillerkänts den hittillsvarande beslagsrätten i fråga om rusdrycker o. d. och det har

åtminstone icke förebragts något skäl, varför en ändring i detta avseende måste

ske beträffande den nu ifrågasatta beslagsrätten.

Därest denna rätt tilldelas allmänna åklagarna, anser justitiekanslersämbetet

sig icke kunna underlåta framhålla önskvärdheten av, att den blivande författningen

jämväl kommer att innehålla stadganden om de med beslag understundom

förenade transport- och förvaringskostnader m. m. Justitiekanslersämbetet har

sig bekant fall (rörande bensin), då allmän åklagare vid utövande av den hittillsvarande

beslagsrätten fått förskjuta dylika kostnader till icke obetydligt belopp.

Denna kostnadsfråga har hittills reglerats så att säga av sig självt. Åklagaren

har icke varit ovillig förskottera medel, då han naturligtvis varit besjälad av en

till visshet gränsande förhoppning att tillerkännas andel i beslaget. Men dylik

andel är långt ifrån alltid förenad med den nya beslagsrätten, som kontrollstyrelsen

satt i fråga. Detta framgår till fullo av den visserligen eljest i mer än ett

avseende något otydliga 6 § i remitterade förslaget. Under sådana omständigheter

kan man icke heller rimligen begära, att åklagaren skall ikläda sig några förskott

i anledning av beslaget.»

Justitiekanslersämbetet har vidare ifrågasatt, att föreskrift skulle

meddelas, i vilken ordning det instämda målet skall behandlas, då det

ej hade tydlig karaktär av vare sig brottmål eller tvistemål, ävensom

att bestämmelser skulle meddelas om åtgärder, som kunde tjäna till

den beslagtagna varans individualiserande. Vidare har ämbetet uttalat,

att sakägarnas intresse näppeligen vore tillräckligt tillgodosett genom

förslaget, och i detta avseende framhållit, dels att 5 § innehölle bestämmelser,

som avvika från de regler, som ansetts nödiga för stämnings

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 306 höft. (Nr 360.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

34 Kungl. May.ts proposition Nr 360.

delgivande enligt rättegångsbalken, dels att den i 4 § av förslaget medgivna

valfrihet för beslagsmyndigheten att kommunicera med ägaren

eller innehavaren kunde medföra icke avsedda konsekvenser.

Överståthållarämhetet yttrar:

»Enligt 5 § skulle det ankomma på åklagaren att besluta, huruvida målet

skall hänskjutas till domstol för prövning angående beslagets bestånd även i sådana

fall då beslaget beslutats av överståthållarämbetet eller poliskammare. Med hänsyn

till dessa myndigheters ställning i förhållande till stadsfiskalerna och särskilt

den omständigheten att stadsfiskalerna i Stockholm lyda under och tillsättas av

överståthållarämbetet torde någon prövningsrätt i dessa fall, varigenom beslaget

skulle kunna upphävas, icke böra tillkomma stadsfiskalerna.»

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett, att i 4 § andra stycket

borde uttryckligen angivas, på vilkens bekostnad delgivning av stämning

genom dess intagande i tidning skulle äga rum, samt att det

kunde ifrågasättas, att dylik kostnad skulle i sista hand utgå ur värdet

av förbruten vara. I 4 § borde föreskrift meddelas om sättet för konstaterande

av huruvida beslagtagen varas värde uppginge till 30 kronor.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

»De i 4 och 5 §§ innehållna delgivningsbestämmelserna m. m. synas länsstyrelsen

alltför invecklade. Enligt länsstyrelsens mening böra dessa paragrafer så

omarbetas, att, utan att något slag av delgivning påbjudes, allenast föreskrives, att

beslagtagen vara är förbruten, om inom viss tid, t. ex. två eller tre månader från

beslaget, icke någon hos beslagsmyndigheten eller allmän åklagare i orten gjort

anspråk på varans återfående. Har sådant anspråk gjorts, har åklagaren att instämma

den, som anmält missnöje, till vederbörlig underdomstol med yrkande, att

varan måtte förklaras förbruten. Domstolen meddelar härefter i vanlig ordning beslut;

och gäller beslaget tills domstol annorlunda förordna!.»

De av justitiekanslersämbetet framställda anmärkningarna om

vilken myndighet som borde tillerkännas rätt att verkställa beslag enligt

förevarande förordning synes mig böra tillerkännas ett visst principiellt

berättigande, men de hava dock icke rubbat min uppfattning, att kontrollstyrelsens

förslag erbjuder de största praktiska fördelar, som under förhandenvarande

omständigheter synas kunna vinnas. Det vill förefalla,

som om justitiekanslersämbetets mening vore den, att det principiellt

riktigaste vore att alltid lägga beslagsrätten på polismyndigheterna, fastän

praktiska skäl föranledde ämbetet att icke avstyrka, det beslagsrätten

tillädes åklagarna men i sådant fall alltid tillädes dessa. Enligt min

mening tala emellertid än starkare praktiska skäl för att beslagsrätten

i möjligaste mån lägges hos polismyndigheten, vilket även förefaller

naturligast och är principiellt riktigt. Den anmärkning, man härvid kan

rikta mot bristen på konsekvens, synes mig icke böra tillmätas alltför

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

stor betydelse i förhållande till anordningens praktiska fördelar. Utan

tvivel är det också en olägenhet att, såsom justitiekanslersämbetet

ävensom överståthållarämbetet framhållit, en annan myndighet än den,

som besluta om beslaget, i händelse av missnöjesanmälan prövar, om

talan skall anställas eller ep Något underkännande av beslaget behöver

dock icke en underlåtenhet att i dylikt fall anställa talan betyda, då

åklagaren har att taga hänsyn även till de omständigheter, som framkommit

efter beslagets verkställande.

Frågan om täckande av kostnader för beslag, annonsering m. m;

torde kunna lösas i administrativ väg. Dock synes denna kostnad i

första hand böra gäldas av den förbrutna varans värde, varom föreskrift

synes böra intagas i den paragraf, som motsvarar 6 § i kontrollstyrelsens

förslag.

Omformulering av förevarande paragrafer, delvis i anslutning till

de gjorda anmärkningarna, har även skett i vissa andra avseenden.

Den i 5 § andra stycket i kontrollstyrelsens förslag angivna tidsfrist

har synts mig lämpligen böra förlängas till sextio dagar.

1 den paragraf, som kommer att motsvara 7 § i kontrollstyrelsens

förslag torde — i anslutning till vad länsstyrelsen it Örebro län påpekat

— böra införas en bestämmelse om huru förfaras skall med förbrutna

rusdrycker och ersättningsmedel för sådana. I fråga om rusdrycker

torde visserligen 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen även

utan direkt hänvisning äga tillämpning men så ej beträffande ersättningsmedel.

En uttrycklig hänvisning till berörda bestämmelse i rusdrycksförsäljningsförordningen

synes därför böra ske.

Att kostnad i vissa fall bör gäldas av förbruten varas värde, har

jag nyss anmärkt.

I enlighet med ett uttalande av länsstyrelsen i Södermanlands län

finner jag även här en begränsning av åklagarandel och angivarandel etc.

böra äga rum. Man torde nämligen böra tillse, att ej vederbörande

kunna få särskilt intresse att tillämpa förevarande förordning i stället

för att verkställa åtal enligt eljest gällande författningar. Bestämmelserna

om andel i värdet synas därför böra formuleras i anslutning till övriga

författningars motsvarande stadganden.

En föreskrift synes här böra meddelas om vilken myndighet som

skall besluta angående fördelning av böter samt värdet av förbruten

vara i sådant fall, då beslaget ej prövas av domstol. Prövningen torde

i detta avseende knappast lämpligen kunna tilläggas annan myndighet

än vederbörande länsstyrelse.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

7 §•

Beslag av

rusdrycker

hos drucken

person.

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Beträffande 7 § i kontrollstyrelsens förslag om utvidgning i visst

fall av gällande bestämmelser om tvångsarbete hava i inkomna yttranden

yppat sig de mest skiftande åsikter. Från flera håll har uttalats

stark tvekan om lämpligheten att utvidga tvångsarbetsbegreppet

att omfatta även sådana fall, där tvångsarbetet närmast kunde anses

som ett verkligt straff, medan man från annat håll velat göra gällande,

att tvångsarbetet uttryckligen borde förlänas karaktär av straff och

ådömas i stället för de i rusdrycksförordningarna angivna straff.

Med hänsyn härtill finner jag mig icke böra nu förorda kontrollstyrelsens

förslag i denna del utan anser detsamma böra göras till föremål

för ytterligare ingående utredning. I sådant syfte torde förslaget i

denna del böra remitteras till fattigvårdslagstiftningskommittén, som även

har i uppdrag att utarbeta förslag angående lösdrivarelagstiftningen.

Det må för övrigt framhållas, att en bestämmelse av ifrågavarande

art ej passar rätt väl i en provisorisk lagstiftning, då det ådömda tvångsarbetet

kunde utsträckas att gälla utöver lagstiftningens giltighetstid.

Kontrollstyrelsen har föreslagit sådant tillägg till 18 kap. 15 §

strafflagen, att rusdrycker eller ersättningsmedel därför, som påträffas

hos drucken person, vilken dömes för fylleri, skola dömas förbrutna

och förstöras.

I denna punkt hava avstyrkande eller tveksamma yttranden avgivits

av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands,

Kalmar och Västernorrlands län. Skälen för avstyrkandet torde kunna i

huvudsak sammanfattas så, att hos vederbörande ofta kunde påträffas

spritdrycker, vilkas inuehavande ej stode i samband med fylleriförseelsen,

stundom i större mängd, eventuellt tillhörande annan person. Länsstyrelsen

i Malmöhus län har i anslutning till en sådan tankegång föreslagit

modifikation i ordalydelsen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län har däremot ansett goda skäl för ett lagstadgande av förslagens

innebörd föreligga, och även vissa andra länsstyrelser hava uttryckligen

uttalat sitt tillstyrkande.

Därest den nu ifrågavarande bestämmelsen på sätt som föreslagits

skulle erhålla sin plats i strafflagen, hade det icke ankommit på min

föredragning att behandla frågan om densamma. Enligt min tanke

har den emellertid sin naturliga plats i den speciella förordning, som

handlar om rusdryckers förverkande i sådana fall, då själva hanteringen

icke är straffbelagd. Jag finner för övrigt så vägande skäl anförda för att

en bestämmelse i antydd riktning verkligen kommer till stånd, att jag

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360. 37

anser mig böra förorda, att en sådan såsom 1 § intages i den provisoriska

förordningen. En omformulering synes emellertid böra äga rum

i sådant avseende, att domstolen kan efter gottfinnande avgöra, huruvida

de hos den druckne påträffade rusdryckerna eller ersättningsmedlen

skola dömas förbrutna eller icke.

Då den paragraf, som behandlar frågan om tillämpning av lösdriveribestämmelserna,

borttages ur förslaget, synes mig den av kontrollstyrelsen

föreslagna rubriken »förordning angående vissa skärpta åtgärder

mot lönnbränning m. m.» lämpligen höra utbytas mot en annan, som

mera direkt ansluter sig till bestämmelserna om varans förverkande och

även passar in på den nya 1 §.

Tidigare har lagrådets yttrande icke plägat inhämtas över sådana förslag,

vilka berört försäljning av brännvin, skattefri sprit och alkoholhaltiga

preparat. De nu föreslagna ändringarna i därom gällande författningar

äga emellertid det inbördes sammanhang med bestämmelserna i brännvinstillverkningsförordningen,

att förordningarna svårligen kunna bedömas

annorlunda än gemensamt. Jag får därför tillstyrka, att lagrådets

yttrande över samtliga nu förevarande förslag måtte inhämtas.

Föredragande t. f. departementschefen uppläste härefter inom finansdepartementet

upprättade förslag till dels förordning om vissa ändringar i

förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, dels

förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907 angående

tillverkning av brännvin, dels förordning om vissa ändringar i

förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit, dels

förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 angående

vissa alkoholhaltiga preparat, dels ock förordning angående rusdryckers

förverkande i vissa fall m. m. och hemställde, att lagrådets yttrande

över förslagen, vilka fogats såsom bilaga (nr 1) vid detta protokoll,

måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag

av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall.

Ur protokollet:

Svante Ericsson.

Rubriken.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Bilaga. 1.

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340)

angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 74 § 1 och 2 mom., 77 § 1 mom., 82,

87, 88 §§, 90 § 1 och 2 mom., 92 och 94 §§ i förordningen den 14

juni 1917 angående försäljning av rusdrycker skola erhålla följande

ändrade lydelse.

74 §.

1. Den, som utan att äga rätt till försäljning enligt denna förordning

avyttrar rusdrycker, straffes för olovlig försäljning med böter

från och med etthundra till och med ettusen kronor.

Beträdes någon, som förut fällts till straff för olovlig försäljning

av rusdrycker, andra gången eller oftare med sådan förbrytelse eller

bedriver någon olovlig försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt,

straffes med fängelse i högst ett år eller med böter från och med trehundra

till och med femtusen kronor. Åro omständigheterna synnerligen

försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.

Åro omständigheterna synnerligen mildrande, må straffet nedsättas,

i fall, varom i första stycket sägs, till trettio kronors böter och i fall,

som avses i andra stycket, till etthundra kronors böter.

2. Har den, som beträdes med olovlig försäljning av rusdrycker,

förut fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom. eller

31 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning

av brännvin eller i 22 § 1 mom. eller 23 § 1 mom. i förordningen den

1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit eller i 11 § 1 eller 2

mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat,

straffes såsom för upprepad olovlig rusdrycksförsäljning.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proportion Nr 360.

39

77 §.

1. Avyttrar den, som handhar detaljhandel med rusdrycker, sådana

drycker av annat slag än försälj ningsrättigheten avser,

eller beträdes den, som handhar utminutering, med olovlig utskänkning

eller den, som handhar utskänkning, med olovlig utminutering,

eller idkar någon detaljhandel med rusdrycker å annat ställe än

därtill uppgivet eller medgivet är,

eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till

försäljning eller förbud däremot delgivits honom, med försäljningen,

straffes som i 74 § 1 mom. sägs.

82 §.

1. Tillhandagå!- någon mot föreskrifterna i 47 § 1 eller 2 mom.

med anskaffande av rusdrycker, dömes till böter från och med femtio till

och med femhundra kronor. Sker förbrytelsen i större omfattning eller

yrkesmässigt eller beträdes någon andra gången eller oftare med sådan

förbrytelse, vare straffet böter från och med tvåhundra till och med

tvåtusen kronor eller fängelse i högst sex månader. Åro omständigheterna

synnerligen mildrande, må straffet nedsättas till tio kronors böter.

2. Har någon med motbok vidtagit åtgärd i syfte att därigenom

möjliggöra inköp av rusdrycker i större myckenhet än den, vartill motboken

eljest berättigar, och har han eller med hans vetskap annan

gjort bruk av den ändrade motboken, straffes, där ej gärningen eljest

är belagd med straff, med böter högst ettusen kronor.

87 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse

mot denna förordning, fortsätter samma förbrytelse, skall, när han därtill

varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats

och delgivits, dömas till de böter eller det frihetsstraff, som äro stadgade

för sådan förbrytelse; dock må sammanlagda frihetsstraffet icke

överstiga två år.

88 §.

1. Delaktighet i förbrytelse, varom i 74 eller 82 § sägs, straffes

efter vad i 3 kap. strafflagen stadgas.

2. Husbonde ansvarar för förbrytelse, som vid handhavande av

detaljhandel enligt denna förordning begås av hans hustru, husfolk eller

i hans arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen begången av

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

honom själv, därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen

skett utan hans vetskap och vilja.

90 §.

1. Rättighet att verkställa beslag tillkommer, förutom tullmyndighet

i fall som i 83 § sägs, de i 89 § 1 mom. omförmälda åklagare.

Beslag, som verkställes av annan än tulltjänsteman, skall, där så ske kan,

göras i två vittnens närvaro.

2. Rusdrycker, som enligt denna förordning eller annan författning

förklarats förbrutna, skola, därest de äro i försäljningsdugligt skick,

hembjudas till bolag, som äger rätt till detaljhandel med rusdrycker,

eller till sådan partihandlare, som avses i 12 § 1 mom. Kunna förbrutna

rusdrycker på grund av sin beskaffenhet ej tillhandahållas allmänheten,

skola de hembjudas till partihandlare, som till avsalu bedriver

rening av brännvin, att av honom för tekniskt bruk avyttras. Bolag

eller partihandlare vare skyldig att till skäligt pris inköpa sålunda hembjudna

rusdrycker. År värdet så ringa, att det ej kan anses motsvara

forslingskostnaderna, skall varan bevisligen förstöras.

Lag samma vare i fråga om försäljning av rusdrycker på grund

av bestämmelser i tullstadgan eller andra författningar.

92 §.

Av böter, som ådömas enligt denna förordning, samt av värdet

av rusdrycker, som enligt denna förordning dömas förbrutna, tillfalla två

tredjedelar, dock högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden

kronan. Finnes särskild angivare eller är annan än åklagare beslagare

eller har polisman tagit synnerlig del däri, att förbrytelsen blivit beivrad,

äger sådan angivare, beslagare eller polisman med lika rätt sig

emellan taga hälften av åklagarens andel.

94 §. ,

Förbrytelser mot denna förordning skola åtalas vid allmän domstol.

Denna förordning träder i kraft å åttonde dagen efter den, då

förordningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i

Svensk författningssamling.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

41

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907 (nr 86)

angående tillverkning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 30 §, 31 § 2 mom., 35, 39 och 42 §§,

46 § 1 mom., 47 § 1 mom. och 49 § i förordningen den 11 oktober

1907 angående tillverkning av brännvin skola erhålla följande ändrade

lydelse.

30 §.

1. Där någon, som erhållit tillstånd till brännvinstillverkning, å

bränneriet tillverkar brännvin under sådan tid på året, då tillverkning

ej därstädes må äga rum, straffes med fängelse i högst ett år eller med

böter från och med femhundra till och med tiotusen kronor.

2. Där någon, som icke erhållit tillstånd till brännvinstillverkning,

tillverkar brännvin eller bereder mäsk i uppenbart syfte att därav framställa

brännvin eller innebar för brännvinstillverkning uppenbarligen

avsedd mäsk, böte från och med trehundra till och med tretusen kronor.

Beträdes någon, som förut fällts till straff för förbrytelse, varom

i första stycket av detta mom. sägs, andra gången eller oftare med

dylik förbrytelse, eller bedriver någon brännvinstillverkningen eller

mäskberedningen i större omfattning eller i syfte att försälja det framställda

brännvinet, straffes med fängelse i högst ett år eller med böter

från och med femhundra till och med femtusen kronor. Åro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett år

dömas.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må straffet nedsättas,

i fall, varom i första stycket av detta mom. sägs, till etthundra kronors

böter och i fall, som avses i andra stycket, till trehundra kronors böter.

3. Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i 2 mom. sägs,,

tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 31 § 2 mom. av

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 306 häft■ (Nr 360.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

denna förordning eller i 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni 1917

angående försäljning av rusdrycker eller i 22 § 1 mom. eller 23 § 1

mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri

sprit eller i 11 § 1 eller 2 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående

vissa alkoholhaltiga preparat, straffes såsom i 2 mom. andra

och tredje styckena är stadgat.

4. Den, som olovligen tillverkat brännvin på sätt i 1 eller 2

mom. sägs, skall ock gälda den i 12 § stadgade tillverkningsskatt,

varvid skall iakttagas:

Har tillverkningen skett med enkel, omedelbarligen med eld driven

redskap, varde skatten beräknad efter redskapens avverkningsförmåga,

som skall antagas under dygn uppgå till fyra gånger pannans rymd.

Kan redskapens storlek icke utrönas, bestämmes skatten efter femhundra

liters tillverkning för dygn.

År tillverkningen utövad med mera sammansatt eller medelst ånga

driven redskap, beräknas skatten för den myckenhet, som, efter vad

utrönas kan, blivit tillverkad, dock för minst åttahundra liter på dygnet.

Har tillverkningen skett på annat sätt än ovan sagts, beräknas

skatten för den myckenhet, som, efter vad utrönas kan, blivit tillverkad,

dock för minst femtio liters tillverkning för dygn.

I samtliga dessa fall skall skatten utgå för minst trettio dygn;

men har tillverkningen blivit utövad över trettio men ej sextio dygn,

utgöres skatt för sextio dygn, och över sextio men ej nittio dygn för

nittio dygn o. s. v.

5. Beträdes någon med förbrytelse, varom i 1 och 2 mom. sägs,

skola vid förbrytelsen nyttjade redskap, å stället befintligt brännvin

och mäsk samt de kärl, vari brännvinet och mäsken förvaras, tagas i

beslag och dömas förbrutna.

31 §.

2. Befinnes någon i andra fall än i 1 mom. avses innehava

redskap, som uppenbarligen är av honom avsett att nyttjas för ändamål,

som där sägs, straffes med böter från och med etthundra till och med

ettusen kronor, och vare redskapet förbrutet. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande, må böterna nedsättas till trettio kronor.

Beträdes någon, som förut fällts till straff för förbrytelse, varom

i detta mom. sägs, andra gången eller oftare med dylik förbrytelse,

eller bar någon, som beträdes med sådan förbrytelse, tidigare fällts till

straff för annan förbrytelse, som avses i 30 § 2 eller 3 mom., dömes

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

till fängelse i högst sex månader eller till böter från och med trehundra

till och med tretusen kronor.

• . 35 §.

Till redskap, som enligt 30 § 5 mom., 31 § 2 mom. eller 32 §

1 mom. är förbrutet, räknas varje i bränneri för kokning, mäskberedning,

jäsning eller bränning inrättat redskap, sprithållare ävensom ångmaskin

med tillbehör.

39 §.

1. Delaktighet i förbrytelse, varom i 30 § 2 mom. eller 31 §

sägs, straffes efter vad i 3 kap. strafflagen stadgas.

2. Brännvinstillverkare så ock den, som tillverkar eller saluhåller

i 31 § 1 mom. avsedd apparat eller apparatdel, ansvarar för förbrytelse

mot denna förordning, som begås av hans hustru, barn, husfolk eller i

hans arbete antagen person, såsom vore förbrytelsen av honom själv

begången, därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen

skett utan hans vetskap och vilja. Begagnar brännvinstillverkare ombud

vid brännerirörelsens utövande, ansvare dock ombudet jämte tillverkaren

och lika med denne för sådan förbrytelse.

3. År sådan förbrytelse begången, att redskap, mäsk, brännvin

eller förvaringskärl enligt vad här ovan är stadgat skola dömas förbrutna,

inträder denna påföljd, även om den, som begått förbrytelsen,

icke är ägare av godset.

42 §.

Skulle någon, vilken det åligger att hålla tillsyn vid bränneri

eller vid nederlag, eller den, vilken har till tjänsteåliggande att åtala

förbrytelser mot denna förordning, själv beträdas med förbrytelse, varom

i 30 § 2 mom. sägs, eller att hava främjat sådan förbytelse, eller

förbrytelse, som omförmäles i 32 §, varde dömd till fängelse eller straffarbete

från och med sex månader till och med två år.

46 §. ■

1. Av böter, som ådömas enligt denna förordning, samt av värdet

av brännvinsredskap och annan egendom, som anses förbrutna, tillfalla

två tredjedelar, dock högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden

kronan. Finnes särskild angivare, eller har polisman tagit synnerlig

del däri, att förbrytelsen blivit beivrad, äger sådan angivare eller polisman

med lika rätt sig emellan taga hälften av åklagarens andel. Sådan del

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

tillkomme dock ej angivare, då angivelse skett av föräldrar mot barn,

barn mot föräldrar, makar eller syskon mot varandra, annan skyldeman

mot den, hos vilken han njuter kost eller underhåll, fosterbarn mot

fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk under den tid, de äro i

tjänsten.

47 §. ''

1. Lands- och stadsfiskaler, kronobetjänte samt de personer, vilka

särskilt förordnas atf vaka över denna förordnings efterlevnad, åligger

att åtala förbrytelser emot densamma. Åtal skall anhängiggöras vid

allmän domstol.

49 §.

Beslag skall, där så ske kan, göras i två vittnens närvaro. Innehavare

av vad i beslag tages eller, i hans frånvaro, hans ombud på

stället eller någon av hans husfolk skall tillsägas om beslaget.

Denna förordning träder i kraft å åttonde dagen efter den, då

förordningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i

Svensk författningssamling.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

45

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508)

angående handel med skattefri sprit.

Härmed förordnas, att 22, 23 och 30 §§ samt 32 § 2 mom. i förordningen

den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit skola

erhålla följande ändrade lydelse.

22 §.

1 mom. Vidtager någon obehörigen med denaturerad sprit åtgärd,

varigenom denatureringsmedlet avskiljes eller denatureringen försvagas,

straffes såsom för olovlig tillverkning av brännvin enligt 30 § 2 mom.

i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin.

2 mom. Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i 1 mom.

sägs, tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom.

eller 31 § 2 mom. av förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning

av brännvin eller i 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni

1917 angående försäljning av rusdrycker eller i 23 § 1 monn i denna

förordning eller i 11 § 1 eller 2 mom. i förordningen den 1 juli 1918

angående vissa alkoholhaltiga preparat, straffes såsom i 30 § 2 mom.

andra och tredje styckena av förordningen den 11 oktober 1907 angående

tillverkning av brännvin är stadgat.

23 §.

1 mom. Avyttrar någon sprit, varmed honom veterligen vidtagits

åtgärd, som i 22 § 1 mom. sägs, eller försäljer någon eljest i andra

fall, än här ovan sagts, skattefri sprit till förtäring eller under omständigheter,

som bort giva säljaren skälig anledning att antaga, att spriten

är avsedd att användas som dryck, straffes såsom för olovlig försäljning

av rusdrycker enligt 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni 1917

angående försäljning av rusdrycker.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

2 mom. Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i 1 mom.

sägs, tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom.

eller 31 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning

av brännvin eller i 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni

1917 angående försäljning av rusdrycker eller i 22 § 1 mom. av denna

förordning eller i 11 § 1 eller 2 mom. i förordningen den 1 juli 1918

angående vissa alkoholhaltiga preparat, straffes såsom i 74 § 1 mom.

andra och tredje styckena av förordningen den 14 juni 1917 angående

försäljning av rusdrycker är stadgat.

30 §.

1 mom. Delaktighet i förbrytelse, varom i 22 § 1 mom. eller 23

§ 1 mom. sägs, straffes efter vad i 3 kap. strafflagen stadgas.

2 mom. Husbonde ansvarar för förbrytelse, som vid handhavande

av detaljhandel enligt denna förordning begås av hans hustru, husfolk

eller i hans arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen begången

av honom själv, därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen

skett utan hans vetskap och vilja.

32 §.

2 mom. Av böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom

av värdet av vad som jämlikt densamma är att anse såsom förbrutet,

tillfalla två tredjedelar, dock högst femhundra kronor, åklagaren och

återstoden kronan. Finnes särskild angivare eller har polisman tagit

synnerlig del däri, att förbrytelsen blivit beivrad, äger sådan angivare

eller polisman med lika rätt sig emellan taga hälften av åklagarens

andel.

Denna förordning träder i kraft å åttonde dagen efter den, då

förordningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i

Svensk författningssamling.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

47

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr 564)

angående vissa alkoholhaltiga preparat.

Härmed förordnas, att 11 § 1 och 2 mom. 16 § samt 18 § 2 mom.

1 förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat

skola erhålla följande ändrade lydelse.

11 §.

1 mom. Vidtager någon obehörigen med alkoholhaltigt preparat

åtgärd, varigenom denatureringsmedel avskiljes eller denaturering försvagas,

straffes såsom för olovlig tillverkning av brännvin enligt 30 §

2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av

brännvin.

Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i första stycket

sägs, tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom.

eller 31 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående

tillverkning av brännvin eller i 74 § 1 mom. i förordningen den 14

juni 1917 angående försäljning av rusdrycker eller i 22 § 1 mom. eller

23 § 1 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med

skattefri sprit eller i 2 mom. av denna paragraf, straffes såsom i 30 §

2 mom. andra och tredje styckena av förordningen den 11 oktober 1907

angående tillverkning av brännvin finnes stadgat.

2 mom. Avyttrar någon alkoholhaltigt preparat, varmed honom

veterligen vidtagits åtgärd, som i första mom. sägs, eller försäljer någon

eljest alkoholhaltigt preparat till förtäring eller i övrigt under omständigheter,

som bort giva säljaren skälig anledning att antaga, att varan är

avsedd att användas som dryck, straffes såsom för olovlig försäljning

av rusdrycker enligt 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni 1917

angående försäljning av rusdrycker.

Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i första stycket

sägs, tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj;ts proposition Nr 360.

eller 31 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning

av brännvin eller i 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni

1917 angående försäljning av rusdrycker eller i 22 eller 23 § i förordningen

den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit eller i

1 mom. av denna paragraf, straffes såsom i 74 § 1 mom. andra och

tredje styckena av förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning

av rusdrycker finnes stadgat.

16 §.

Delaktighet i förbrytelse, varom i 11 § 1 eller 2 mom. sägs, straffes

efter vad i 3 kap. strafflagen stadgas.

18 §.

2 mom. Av böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom

av värdet av vad som jämlikt densamma är att anse såsom förbrutet,

tillfalla två tredjedelar, dock högst femhundra kronor, åklagaren och

återstoden kronan. Finnes särskild angivare eller har polisman tagit

synnerlig del däri, att förbrytelsen blivit beivrad, äger sådan angivare

eller polisman med lika rätt sig emellan taga hälften av åklagarens

andel.

Denna förordning träder i kraft å åttonde dagen efter den, då

förordningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i

Svensk författningssamling.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 360.

49

Förslag

till

förordning angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Påträffas rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel därför hos

person, som anhålles för fylleri, skola de, där ansvar ådömes för fylleriförseelsen,

dömas förbrutna, såvida icke särskilda omständigheter till

annat föranleda.

Polismyndighet äger i avbidan på domstolens prövning hålla i förvar

vad som sålunda påträffats.

2 §•

Påträffas rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel därför under

sådana omständigheter, att det finnes vara uppenbart, att de olovligen

tillverkats eller att med dem obehörigen vidtagits åtgärd i syfte att

avskilja denatureriugsmedel eller försvaga denaturering, skall vad sålunda

påträffas jämte kärl och emballage, vari det förvaras, tagas i beslag,

ändå att innehavaren eller ägaren därav ej anträffas eller att åtal ej

äger rum.

Påträffas rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel därför, vilka

uppenbarligen vant föremål för olovlig överlåtelse eller vilkas åtkomst

innehavaren icke kan tillfredsställande förklara, och finnes grundad anledning

antaga, att varan är avsedd att i befintligt eller förarbetat skick

olovligen avyttras, skall vad sålunda påträffas jämte kärl och emballage,

vari det förvaras, jämväl tagas i beslag.

Påträffas rusdrycker eller ersättningsmedel därför, vilka uppenbarligen

till riket olovligen införts, hos någon, som insett eller bort inse,

att de olovligen införts, skola de jämte kärl och emballage, vari de förvaras,

tagas i beslag, ändå att åtal för olovlig varuinförsel eller delaktighet

däri ej äger rum.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 306 höft. (Nr 360). 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

3 §•

Beslut om beslag, varom i 2 § sägs, meddelas i Stockholm av överståthållarämbetet,

i annan stad, där poliskammare finnes, av denna, eljest

av allmänne åklagaren i orten.

4 §•

Kan beslut, som i 3 § sägs, icke utan våda avvaktas, må polisman

taga varan i förvar, men anmäle ofördröjligen sådan åtgärd för den i

nämnda § angivna myndighet.

5 §■

Myndighet, som verkställt beslag, skall utan dröjsmål låta genom

stämningsman delgiva ägaren av den beslagtagna varan eller, om denne

ej är känd eller ej kan anträffas, den, som vid varans påträffande innehade

densamma, beslutet om beslaget med föreläggande för denne, om

han vill å beslaget tala, att hos beslagsmyndigheten inom fjorton dagar

efter delgivningen med angivande av bostads- och vistelseort skriftligen

anmäla missnöje med beslaget, vid påföljd att eljest beslaget står fast

och varan varder förbruten. Intyg om delgivning av sådant föreläggande

skall av stämningsmannen tecknas å beslutet. Har missnöje anmälts hos

överståthållarämbetet eller poliskammare, skall anmälningsskriften med

tillhörande handlingar omedelbart översändas till allmänne åklagaren.

År ägare eller innehavare ej känd eller kan han ej anträffas, må

delgivning av beslut och föreläggande, varom i första stycket sägs, ske

genom dess införande i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna

meddelanden bruka kungöras; dock njute i detta fall varans ägare eller

innehavare för missnöjes anmälande en tid av sextio dagar efter föreläggandets

intagande i tidningen.

Har föreläggande, varom ovan sägs, icke delgivits varans ägare eller

innehavare eller enligt andra stycket införts i vederbörlig tidning inom

fjorton dagar efter det att beslut om beslag fattats eller, där vara tagits

i förvar enligt 4 §, efter den åtgärd, gånge beslaget åter.

Uppgår beslagtagen varas värde ej till trettio kronor, skall utan

vidtagande av de i denna paragraf föreskrivna åtgärder varan vara förbruten,

om icke missnöje med beslaget anmälts inom sextio dagar

efter det beslaget ägt rum.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

51

6 §•

Har missnöje enligt 5 § anmälts, skall allmänne åklagaren, om

därtill finnes anledning, inom fjorton dagar efter missnöjesanmälan till

allmänna underrätten i orten instämma den, som anmält missnöje, med

yrkande att varan måtte förklaras förbruten. Anträffas ej den, som

anmält missnöje, då han å den uppgivna vistelseorten för stämning sökes,

skall den ovannämnda instämningstiden vara förlängd, till dess lian hos

allmänne åklagaren inställer sig för stämnings mottagande. Har detta

ej skett inom sex månader efter beslaget, vare missnöjesanmälan förfallen.

Har stämning ägt rum inom föreskriven tid, galle beslaget till

dess domstol annorlunda förordnar. Har stämning ej ägt rum inom

sagda tid, gånge beslaget åter.

7 §■

Med rusdrycker eller ersättningsmedel därför, som enligt denna

förordning äro förbrutna, skall förfaras på sätt -i 90 § 2 mom. förordningen

den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker stadgas.

Av belopp, som vid föryttring av förbruten vara erhålles, skall,

efter avdrag för kostnader i anledning av å varan verkställt beslag,

enligt länsstyrelsens eller, om domstol förklarat varan förbruten, domstolens

beprövande en tredjedel, dock högst 500 kronor, tillfalla polisman

eller annan, av vars angivelse eller åtgärd beslaget föranletts.

Förklarar domstol varan förbruten, tillfälle lika del åklagaren. Vad

som ej sålunda tillkommer åklagare, polisman eller annan, tillfälle kronan.

Denna förordning träder i kraft å åttonde dagen efter den, då

förordningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i

Svensk författningssamling, och gäller till och med den 30 juni 1922.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Bilaga 2.

Till Konungen.

Sedan innevarande års riksdag i anledning av dels väckta motioner om åvägabringande

av förslag till lagbestämmelser i syfte att bekämpa olaglig tillverkning

och försäljning av rusdrycker, dels ock Kungl. Maj:ts proposition nr 411 med förslag

till vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning

av brännvin, för sin del beslutat ändrad lydelse av vissa paragrafer i sistnämnda

förordning samt i skrivelse, den 1 juni 1920 nr 311 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte

snarast möjligt låta verkställa utredning om skärpning av straffbestämmelserna för

olaglig försäljning av rusdrycker samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill

utredningen kunde giva anledning, har Kungl. Maj:t genom remiss den 13 september

1920 anbefallt kontrollstyrelsen att i ärendet avgiva imderdånigt utlåtande. I anledning

härav får kontrollstyrelsen med återställande av remisshandlingarna överlämna

närslutna förslag till vissa ändringar i förordningarna den 14 juni 1917

angående försäljning av rusdrycker, den 11 oktober 1907 angående tillverkning av

brännvin, den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit och den 1 juli 1918

angående vissa alkoholhaltiga preparat jämte ett utkast till förordning angående

vissa skärpta åtgärder mot lönnbränning m. m. samt förslag till lag om ändrad

lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen.

Vid de förhandlingar, som förts inom kontrollstyrelsen beträffande ovanberörda

frågor, hava såsom sakkunniga följande representanter för systembolagen

deltagit, nämligen ordföranden i styrelsen för aktiebolaget Göteborgssystemet i

Göteborg, advokaten Henrik Almstrand, direktören för aktiebolaget Stockholmssystemet

med. dr. Ivan Bratt och ordföranden i styrelsen för Kristianstads spritförsäljningsaktiebolag,

riksdagsmannen Gustaf Nilsson.

Till motivering av den föreslagna nya lagstiftningen får kontrollstyrelsen

anföra följande.

I. Den olaga hanteringens uppkomst, omfattning och former.

Under de senaste åren har uppmärksamheten i allt högre grad blivit inriktad

på ineffektiviteten av gällande ansvarsbestämmelser mot den olagliga rusdryckshanteringen.

Vissa åtgärder hava redan av statsmakterna vidtagits i syfte att förhindra

denna olaga hantering och strängare bestraffa utövarna därav. Vid 1919

års riksdag antogs sålunda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 131 en

förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39 §§ i brännvinstillverkningsförordningen

och utfärdades av Kungl. Maj:t den 4 juli 1919 under nr 379 i

Svensk författningssamling. Genom ifrågavarande författningsändring åsyftades att

förhindra den vid det dåvarande synnerligen omfattande handeln med destillerings
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungi. Maj:ts proposition Nr 360.

apparater, och förbjöds därigenom såväl tillverkandet, utbjudandet, saluhållandet

och överlåtandet, som ock innehavet av för beredande av brännvin ägnad apparat

eller del av dylik apparat, där syftet uppenbart vore, att apparaten eller apparatdelen

skulle nyttjas vid lönnbränning eller för avlägsnande av denatureringsmedel

m. m. Vid 1920 års riksdag beslötos vidare i anledning av väckta motioner och

Kungl. Maj:ts proposition nr 411 vissa ändringar i brännvinstillverkningsförordningen

i syfte att skärpa straffen för olaga tillverkning av brännvin; därjämte skulle jämväl

innehavet av mäsk straffbeläggas. Ifrågavarande ändringar utfärdades genom

förordningen den 18 juni 1920 (nr 328). Ehuruväl motioner väckts om skärpningar

jämväl av straffen för olaga rusdryckshandel och olaga handel med denaturerad

sprit och alkoholhaltiga preparat, och kontrollstyrelsen med skrivelse den 17 mars

1920 framlagt förslag till dylika ändringar, befanns det emellertid icke möjligt med

hänsyn till den framskridna riksdagstiden att upptaga ifrågavarande förslag till

behandling, utan föranledde de allenast riksdagen att i den ovan omförmälda

skrivelsen nr 311 anhålla om utarbetandet av bestämmelser i ämnet.

Den ringa effektivitet av intill år 1919 gällande ansvarsbestämmelser emot

den olaga rusdryckshanteringen måste ses i samband med det förhållandet, att

dessa ansvarsbestämmelser, även om de förekomma i författningar, som under de

senaste åren utfärdats, äro bildade efter bestämmelser, som varit lämpade efter

andra tider och andra förhållanden på rusdryckstillverkningens och -försäljningens

område.

Under kristiden, då på grund av bristen på olika slag.-av varor ransonering

av dessa blev erforderlig, uppkom en smyghandel, som ej sällan utövades yrkesmässigt,

särskilt av vissa personer, s. k. jobbare. Den mängd av ransoneringsbestämmelser,

som utfärdades, gjorde det också synnerligen svårt att åstadkomma

någon mera effektiv övervakning av deras efterlevnad. Överträdelserna av ransoneringsbestämmelserna

voro också synnerligen talrika. En sporre till dylika överträdelser

var den betydande ekonomiska vinst, som uppkom av smyghandeln. Den

risk, som var förbunden med denna handel, uppvägdes mångdubbelt av den vinst,

som jobbaren erhöll. Även på rusdryckshanteringens område framträdde nyssberörda

tendenser under kristiden, och de kommo därstädes att fortbestå, sedan den

egentliga kristiden upphört, Denna omständighet sammanhänger därmed, att genom

1917 års rusdrycksförsäljningsförordning ett system för detaljhandeln med rusdrycker

infördes, som väsentligen innebär, att vissa personer icke få köpa rusdrycker

samt att spritdrycker endast till viss begränsad myckenhet få tillhandahållas

dem, som erhållit inköpsrätt.

En av de närmaste lagstiftningsuppgifterna på förevarande område synes

vara att åstadkomma sådana bestämmelser, att den olagliga hanteringen kan effektivt

träffas. Härvid torde det icke vara tillräckligt att åvägabringa en i och för

sig erforderlig skärpning av gällande straff. Med hänsyn därtill att den olagliga

hanteringen fortfarande förekommer i ej obetydlig omfattning samt i mycket skiftande

former och att utövarna av denna handel ådagalägga stor skicklighet i att oupphörligt

finna nya källor för erhållande av den sprit, som tillföres sagda handel, i

den mån ordningsmakten ingriper gent emot dem, synes det vara i särskild grad

önskvärt att söka finna ett enhetligt system för åtgärder, varigenom olika tänkbara

former för olaga hantering kännbart träffas.

En olaglig rusdryckshantering torde helt visst hava förekommit sedan långliga

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 360.

tider tillbaka. Den olagliga försäljningen uppträdde huvudsakligen i form av s. k.

langning, varvid det på laglig väg inköpta brännvinet tillhandahölls personer, som

av en eller annan anledning icke voro i tillfälle att inköpa brännvin, och salning,

då flere personer förenade sig om att inköpa en kvantitet och fördela den mellan

sig. Någon olaglig tillverkning var före den egentliga kristidens början icke känd.

och torde, om den förekommit, allenast hava utövats i mycket avlägsna bygder.

Ej heller förekom någon insmuggling av sprit. Däremot förekom mera allmänt

missbruk av denaturerad sprit samt vissa alkoholhaltiga preparat, och särskilt vissa

orter voro kända för dylikt missbruk.

Under kristiden utbredde sig emellertid, såsom förut antytts, den olagliga

hanteringen synnerligen snabbt. Den framträdde främst såsom olaga brännvinstillverkning

och spridde sig på kort tid över hela landet, ej minst på grund av det

öppna annonserandet om försäljning av destillationsapparater. Lönnbränningen torde

emellertid ännu vid denna tidpunkt huvudsakligen hava varit husbehovsbränning, om än

ock fall av yrkesmässig bränning blevo iakttagna. Jämsides med den olagliga brännvinstillverkningen

förekommo talrika fall av renaturering av denaturerat brännvin

och motorsprit. Även den olagliga försäljningen av brännvin tilltog i stor omfattning,

i det att brännvin, inköpt på motböcker eller på annat sätt anskaffat, byttes

mot livsmedel eller försåldes direkt mot kontant betalning. Dylikt brännvin samlades

ej sällan på jobbarehänder och utsläpptes sedan till synnerligen höga pris på

den illegala marknaden. Slutligen stegrade:? också genom frånvaron av kontroll å

handeln med alkoholhaltiga preparat missbruket av dessa preparat.

De restriktioner, som under kristiden infördes, hade till en början en betydande

nykterhetseffekt. Särskilt framträdde denna effekt i en anmärkningsvärd

nedgång av fylleriförseelserna och i ett praktiskt sett upphörande av fallen av kronisk

alkoholism. Det dröjde emellertid ej länge, förrän verkan av dessa restriktioner

neutraliserades av följderna av den olagliga hanteringen. Under år 1918 inträder

för varje månad en stegring av antalet fylleriförseelser, en stegring, som

fortsätter under är 1919 och första halvåret av år 1920. Samtidigt hava fallen

av kroniska alkoholsjukdomar åter börjat ökas. I hög grad torde dessa nu nämnda

följder av alkoholförbrukningen få tillskrivas den olaga handeln med rusdrycker.

Det sålunda framhållna sambandet mellan den olaga handeln och vissa följdföreteelser

till alkoholförbrukningen torde ådagalägga både den omfattning, som den

olaga handeln tog, och den matta reaktion, som samhället genom lagstiftning och

ordningsmakt till en början erbjöd gent emot den olagliga hanteringens yttringar.

Ännu i början av år 1919 torde den olaga tillverkningen av brännvin och

renatureringen av denaturerad sprit och motorsprit i jämförelsevis stor omfattning

hava ägt rum till husbehov, men snart inträdde en förskjutning av läget. Den organisation,

som från 1919 års början trädde i kraft beträffande handeln med skattefri

sprit möjliggjorde ett kraftigare ingripande gent emot missbruket av dylik sprit,

varför också mycket snart påtagligt goda verkningar visade sig i avseende på tillbakaträngandet

av missbruket av denaturerad sprit och motorsprit. Jämväl användandet

av alkoholhaltiga preparat för förtäringsändamål tillbakahölls och undanträngdes.

I samband med att tillgången på spritdrycker blev större, så att de

utminuterade och utskänkta kvantiteterna i den lagliga handeln ökades, avtog också

A''<s&eAoi>stillverkningen av brännvin. Däremot kom den yrkesmässiga olagliga brännvinstillverkningen

och handeln med spritdrycker att fortbestå och på vissa orter av

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kutig!. Maj:ts proposition Nr 360.

riket att nå en vidare omfattning än någonsin tillförene. Åtskilliga personer, som

icke ville eller kunde på hederligt sätt försörja sig, övergingo nu till att bliva lönnbrännare

och langare, och de fingo köpare bland dem, som icke kunde köpa spritdrycker

eller icke fingo köpa dylika drycker i den myckenhet, de önskade. Härigenom

kom smyghandeln med spritdrycker att rikta sin spets mot en av grundvalarna

för den nu gällande rusdrycksförsäljningslagstiftningen. Denna lagstiftning

avser ju dels att ställa personer, som missbruka rusdrycker, utanför möjligheten att

utminuteringsvis köpa dylika, dels att begränsa möjligheten för andra personer att

köpa annat än för eget legitimt behov. Uppenbart är emellertid, att, om bredvid

den legala handeln finnes en smyghandel, som tillgodoser de från inköpsrätt

avstängda, lagstiftningens effektivitet väsentligen skall försvagas. Det visade sig

också vara en ekonomiskt lönande hantering att tillhandagå de avstängda med spritdrycker,

och en fullt organiserad smyghandel utbildade sig på vissa platser.

I Stockholm, där mera ingående erfarenhet vunnits om den olagliga hanteringen,

har den yrkesmässiga lönnbränningen erhållit en jämförelsevis betydande

omfattning. Till Stockholm har också under den senaste tiden, då kampen mot

lönnbränningen erhållit en mera skärpt utformning, från utlandet insmugglats stora

partier exportsprit, som av smyghandlarna nedspätts till vanlig styrka och utgivits

såsom av aktiebolaget Vin- och spritcentralen tillverkad vara, ej sällan genom anbringande

av aktiebolagets etiketter å flaskorna. Därjämte torde i viss omfattning

förekomma en tillförsel till Stockholm av spritdrycker, som inköpts i andra delar

av landet och som i Stockholm olagligen försäljas.

Beträffande den olagliga rusdryckshanteringen i Stockholm har kontrollstyrelsen

genom en av sina tjänstemän låtit verkställa undersökning, och har styrelsen

jämväl blivit i tillfälle att taga del av åtskilliga polisrapporter, som varit föremål

för polisdomstolens och rådhusrättens handläggning. Av det sålunda föreliggande

materialet inhämtas, att fall av olovlig tillverkning beivrats inom alla delar av

Stockholm. Frekvensen är dock störst inom vissa distrikt i stadens utkanter. I

Stadshagen på Kungsholmen, där Stockholms stad under kristiden byggt ett antal

trähus, omfattande sammanlagt omkring 300 lägenheter, har gjorts ett 90-tal beslag

av destillationsapparater, fördelade på cirka 60 lägenheter. Då någon Systematisk

razzia därstädes icke företagits, utan undersökning endast ägt rum, där polisen haft

skal till misstanke, har lönnbränningen sannolikt haft en ännu avsevärdare omfattning.

De skyldiga äro i regel personer, som sakna motbok. En del av dem

drivas till lönnbränning för att erhålla en billig ersättning för de spritdrycker, som

de icke kunna lagligen inköpa. Andra åter torde i lönnbränningen hava funnit en

bekväm och deras lättjefulla naturell tilltalande utkomstmöjlighet. Icke ens i sistnämnda

fall synes emellertid tillverkningen hava någon mera betydande omfattning,

enär det tydligen skulle förutsätta en organisationsförmåga och en kapitaltillgång,

som detta samhällsskikt på gränsen till lösdrivarnas saknar. Bredvid nu omnämnda

fall hava även beivrats fall, där tillverkningen uppenbarligen haft en större omfattning.

Den skyldige har då oftast tillhört ett socialt högre skikt. Undersökningarna

hava givit vid handen, att det sannolikt finnes åtskilliga storbrännare, som på grund

av den försiktighet, de förstå att iakttaga, hittills ej kunnat träffas av lagens arm.

Den rikliga tillgång på s. k. sockerbrännvin, som funnits att tillgå i den olaga

handeln, pekar hän på förekomsten av en olaga tillverkning i stort, som ännu ic> e

av polisen uppdagats.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Försäljningen av det olagligen tillverkade eller insmugglade brännvinet är

huvudsakligen förlagd till hamnarna och torgen samt gatorna och gränderna i den

gamla staden, vidare till invid dem belägna kaféer, portar och kabinett samt till

lumpbodar. Försäljning torde också förekomma i lönnbrännarnas och langarnas

bostäder. Brännvinet försäljes på vanliga ölbuteljer under benämningen »pund»,

och betingar ett »pund» i regel ett pris av 5 kronor, när det är hembränt brännvin,

och 6 kronor, när brännvinet är tillverkat av exportsprit. Den olagliga handeln

synes i allmänhet vara så organiserad, att en smyghandlare i stort, som antingen

själv tillverkar eller uppköper lönnbränt eller insmugglat brännvin, genom

mellanhänder, s. k. langare, sprider ut brännvinet till försäljning inom staden å därför

lämpliga platser. Vid razzior, som företagits under senaste tiden, har det visat

sig, att kaféer i staden mellan broarna i stor utsträckning av langarna användas

som försäljningsplatser för brännvinet. Antingen medföres brännvinet till kaféet

och tillhandahålles där av langaren, eller ock erhålles på kaféet av något ombud

för langaren anvisning på den plats, exempelvis en portgång, ett brovalv eller dylikt,

där brännvinet kan erhållas. Den olagliga trafiken på kaféerna har visat sig synnerligen

svår att övervaka, enär brännvinet tillhandahålles i ölbuteljer, förvillande

lika de buteljer, i vilka pilsnerdricka serveras. Polisen kan ej heller utifrån gatan

övervaka, vad som försiggår på kaféet, enär fönsterna antingen äro målade eller

försedda med tjocka förhängen. Erfarenheten har ock visat, att på många kaféer

varken kaféinnehavaren eller hans personal har något intresse av att förhindra den

olagliga trafiken, oaktat de därom äga kännedom. För att giva en föreställning

om de olika former, i vilka den olagliga trafiken utövas, hava i bilagda P. M.

sammanställts utdrag ur några av de polisprotokoll och rättegångshandlingar, som

ställts till styrelsens förfogande.

Beträffande den olaga hanteringen i landsorten har kontrollstyrelsen icke haft

tillfälle att förskaffa sig en lika ingående kännedom. I de yttranden med förslag

till användning av det av riksdagen beviljade anslaget till bekämpande av olaga

brännvinstillverkning, som avgivits av länsstyrelserna, liksom i vissa rapporter från

styrelsens inspektörer hava emellertid lämnats åtskilliga upplysningar.

Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sålunda, att lönnbränningen inom länet

nått något större omfång endast i Solna. Av ordningsmakten i Uppsala län är

det endast polisuppsyningsman^ i Tierp, som har att förmäla om olaga hantering i

större omfattning. Under kristiden, då tilldelning av vanlig sprit å motbok var ringa,

visade sig anledningen till fylleriförseelser i flertalet fall vara hembränt brännvin,

som tillhandahölls i smyg av löst folk, vilka höllo till vid kaféerna. I Tierps socken

anträffades flera yrkesbrännerier. Sedan tilldelningen i den lagliga hanteringen

ökats, har emellertid den olaga tillverkningen nästan upphört.

Inom Södermanlands län har i Flens municipalsamhälle lönnbränning bedrivits

i ganska stor skala i förhållande till folkmängden, men flertalet av de åtalade ha

sedermera lämnat samhället.

Vad Östergötlands län beträffar har lönnbränning beivrats i större omfattning

blott i Norrköpings stad och i Bråbo landsfiskalsdistrikt. I Norrköping, där två

detektivkonstaplar nästan uteslutande varit sysselsatta med att efterspana lönnbrännare,

hava år 1918 13 personer, år 1919 76 personer och år 1920 intill den 21

augusti 40 personer dömts för hembränning.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Vad södra Sverige i övrigt angår synes numera någon lönnbränning icke

förekomma eller i varje fall icke vara föremål för beivrande.

Från Värmlands län förmäles, att lönnbränningen visserligen efter kristidens

slut avtagit, men att alltjämt på orter med obekväma eller dyrbara förbindelser

med systembolagen en tillverkning för avsalu består.

I Örebro län synes lönnbränning i visst omfång ha förekommit i Örebro

med angränsande socknar. Stadsfiskalen i Örebro förmenar emellertid, att även

olovlig överlåtelse av hos systembolaget inköpt sprit i avsevärd omfattning ägt rum

inom Örebro stad.

I Västmanlands län förekommer numera icke lönnbränning i någon nämnvärd

utsträckning. Däremot förekommer den i några av Kopparbergs läns nordligare

skogsrika socknar samt vad beträffar Jämtlands län i betydande omfattning i Sveg.

Lönnbränningen utövas här för avsalu av den lösa befolkningen och sådana element

inom den bofasta befolkningen, som sakna motbok.

I Västerbottens län har yrkesmässig lönnbränning sporadiskt uppträtt på

olika platser, särskilt där främmande större arbetsstyrkor tillfälligt vant sammandragna,

exempelvis vid inlandsbanebygget.

I Norrbottens län slutligen har lönnbränning huvudsakligen förekommit

inom Över-kalix’, Jockmocks med Porjus samt Överluleå socknar. I flera socknar

hava kommunalfullmäktige funnit nödigt att utfästa särskilda, rätt avsevärda belöningar

för den, som upptäcker och med fällande bevis till åtal angiver lönnbrännare.

Langning av systembolagssprit har också konstaterats.

Slutligen har också från Västkusten försports, att smuggling av sprit ägt

rum, och i Göteborg har nyligen ett större beslag skett.

Givet är att den skildring, som här ovan lämnats av förhållandena i landsorten,

icke på långt när, i brist på mera uttömmande undersökningar, kunnat angiva,

i vilken grad olaglig hantering därstädes förekommer. Det rikhaltiga materialet

från Stockholm har kunnat erhållas därigenom, att polisen i Stockholm under de

senaste åren synnerligen kraftigt ingripit mot hanteringen. Antalet beivrade fall av

olaga hantering har i landsorten varit betydligt mindre än i Stockholm, men denna

omständighet får icke föranleda till den slutsatsen, att den olaga hanteringen endast

i mycket ringa omfattning skulle förekomma utom Stockholm. Det mindre antalet

beivrade fall torde snarast få sättas i samband med det förhållandet, att ordningsmakten

i landsorten ännu icke varit i tillfälle att mera kraftigt ingripa. Kontrollstyrelsens

uppfattning är, att den olagliga rusdryckslianteringen förekommer såväl

i Stockholm som i landsorten och att den nått en omfattning, som påkallar särskilda

åtgärder från statsmakternas sida.

II. Allmän motivering till do av kontrollstyrelsen föreslagna åtgärderna till

bekämpande av den olaga hanteringen.

Kontrollstyrelsen övergår härefter att yttra sig beträffande de åtgärder, som

enligt kontrollstyrelsens mening böra vidtagas för bekämpande av den olaga hanteringen.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 306 höft. (Nr 360.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Vin olaga]ör

säljning en.

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 360.

I avseende å bekämpandet av den olaga försäljningen av rusdrycker uppvisar

den nu gällande lagstiftningen betydande brister. Visserligen är den olaga försäljningen

belagd med straff, men det är förenat med utomordentliga svårigheter att

leda i bevis att olaglig försäljning föreligger. Detta sammanhänger med att ordningsmakten

ytterst sällan får tillfälle att överraska säljare och köpare just i det

ögonblick, överlåtelsen äger ruin. En del av de poli srapporter, av vilka''styrelsen

hatt tillfälle att taga del, giva målande skildringar av polisens maktlöshet i förevarande

avseende. Av de i den bilagda P. M. relaterade fallen torde jämväl framgå

svårigheterna att med hänsyn till de krav, domstolarna ställa på bevisningen ådagalägga,

att olovlig försäljning förelegat. Då polisen infinner sig å de lokaler och

platser, dar olaglig försäljning pågår, avstannar den som på ett givet tecken. Köparens

solidaritet med säljaren är så stark, att endast i undantagsfall någon utredning

kan vinnas genom köparens hörande såsom vittne.

En ändring av lagstiftningen i syfte att öppna större möjlighet till ingripa™6,

mot den olagliga försäljningen är desto mera önskvärd, som man i kampen

mot den olaga hanteringen synes böra inrikta huvudangreppet mot den olaga försäljningen

såsom den sårbaraste punkten för den olaga hanteringens utövare. Genom

åtgärderna mot den olaga tillverkningen träffar man endast en av källorna till den

olaga hanteringen; såvä renaturerad sprit som framför allt insmugglade rusdrycker

och i den lagliga handeln tillhandahållna drycker utgöra, såsom förut framhållits,

också föremål for olaglig försäljning.

Enligt gällande lagstiftning är den lagliga tillverkningen och försäljningen

skarpt avgransad. I flertalet fall möter det icke någon svårighet att avgöra, huruvida

drycker, som lnnehavas av en person, äro lagligen tillverkade eller anskaffade.

Det mesta av det dagligen tillverkade brännvinet har en karaktäristisk lukt och

små , som genast sätter en på området någorlunda erfaren person i stånd att avgöra,

att brännvinet icke härstammar från den lagliga tillverkningen. Det brännvin

som lagligen kan inköpas i Sverige, har också en bestämd alkoholhalt, och jämväl

pa grund av alkoholhalten kali en viss ledning erhållas för bedömandet av om en

vara ar lagligen utkommen eller icke. Beträffande den i Sverige nu förekommande

insmugglade spriten karl också ofta avgöras, att den ej förvärvats på laglig väg

Såsom ledning härvid kan tjäna emballaget, - den insmugglade spriten har i regel

förekommit i förpackningar av sådan beskaffenhet, som icke i Sverige användas.

Men aven spritens beskaffenhet, dess alkoholhalt in. in. kunna giva den sakkunnige

viktigt material for bedömandet av spritens olagliga natur. Likaså kan man i regel

sluta till spritens eder rusdryckernas »lagliga» eller »olagliga» natur av de om
“±te!’

lmfder ,Tl kil de Päträffas. Om sålunda en myckenhet av några hundra

hter exportsprit påtraftas hos en person, som icke har motbok eller omöjligen på

motboken kunna,t inköpa spriten eller som icke erhållit rätt att för särskilda ändamål

inköpa dylik sprit, och någon förklaring beträffande åtkomsten icke kan läm
I''m’

/0rf SSerr.0ne !1Sen st™ka i,ndicier På daglig åtkomst, vilka i förening med

SäsT tillpackning, alkoholhalt m. m., kunna berättiga till slutsatsen att

spriten måste vara olovligen införd.

Jämväl där fråga är om rusdrycker, som äro inom landet tillverkade eller beredda

och som förekomma i förpackningar, som brukas i Sverige, kunna omständigheter

föreligga, som starkt indicera en olaglig åtkomst. Där en person, som

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition Nr 3(>0.

själv ej erhållit motbok, innehar rusdrycker, vilkas åtkomst han icke kan tillfredsställande

förklara, synas tillräckliga indicier föreligga på olaglig åtkomst.

En åtgärd, som onekligen läge nära till hands såsom ett medel i kampen

mot den olagliga försäljningen, vore kriminaliserandet av innehavet av olagligt framställda,

renaturerade eller importerade rusdrycker. Jämväl kan ett straffbeläggande

av köp av rusdrycker av nyss nämnd beskaffenhet ifrågasättas. Kontrollstyrelsen

har emellertid vid övervägandet av spörsmålet icke funnit någon av dessa vägar

lämplig eller framkomlig. Vad först ett straffbeläggande av köpet beträffar, torde

det, såsom förhandlingarna inom riksdagen utvisa, när det gällde att kriminalisera

köp av ransonerade varor under kristiden, stöta på sådant motstånd i svensk

uppfattning, att man utan vidare lärer kunna avvisa tanken på dylika åtgärder

såsom omöjliga att genomföra. Ett straffbeläggande av själva innehavet under vissa

närmare angivna förhållanden skulle däremot icke utgöra någon nyhet i svensk

specialstraffrätt. Det förekommer bland annat i giftstadgan och jaktstadgan samt

i förordningen angående explosiva varor. I strafflagen (20 kap. 12 §) likställes med

stöld mottagande av tjuvgods vid vetskap om den olovliga åtkomsten. Och i brännvinstillverkningsförordningen

infördes för ett par år sedan straff för innehav av

apparater för tillverkning av brännvin. Då kontrollstyrelsen icke desto mindre

funnit sig i förslaget till åtgärder mot den olaga försäljningen icke böra upptaga

något straffbeläggande av innehavet av drycker, vilka på illojalt sätt åtkommits, beror

detta därpå, att styrelsen hyser den uppfattningen, att man på en delvis annan väg

kan nå lika långt, ja kanske längre än om innehavet kriminaliserades. Denna väg

vore att rikta åtgärderna allenast mot de olagligen tillverkade, renaturerade, överlåtna

och importerade dryckerna, vilka skulle vara underkastade beslag, därest de

påträffats under sådana omständigheter, att deras olagliga natur funnes vara uppenbar.

Belägges innehavet icke med straffansvar, torde nämligen förfarandet kunna

betydligt förenklas. Beslut om beslag skulle sålunda kunna meddelas av polismyndighet

eller allmänna åklagare; polisman skulle kunna taga rusdrycker i förvar, till

dess beslagsmyndigheten hunnit fatta beslut. Och till domstol skulle saken behöva

komma allenast om detta påkallas av den, hos vilken beslaget ägt rum.

De personer, som syssla med den olaga hanteringen, stå oftast på gränsen

till lösdrivarnas klass. Den ur samhällets synpunkt riktigaste åtgärden mot dessa

personer synes vara att låta dem behandlas som lösdrivare och icke begränsa sig

till att döma dem till bötesstraff eller kortvariga frihetsstraff, varav de icke taga

varning. Såsom nedan närmare skall utvecklas, har kontrollstyrelsen ock funnit

sig böra föreslå, att lösdrivarlagen under vissa förutsättningar göres tillämplig på

personer, som upprepade gånger gjort sig skyldiga till olaga hantering av

rusdrycker, särskilt om detta skett yrkesmässigt.

De här ovan angivna åtgärderna mot den olaga hanteringen, beslagsförfarandet

och behandlingen av de yrkesmässiga utövarna, har kontrollstyrelsen sammanfattat

i ett utkast till en särskild förordning, för vilken föreslagits en begränsad giltighetstid.

Utöver de i nämnda utkast föreslagna åtgärderna torde vissa ändringar böra

vidtagas jämväl i själva rusdrycksförsäljningsförordningen. Först och främst synas

Åtgärder mot

innehav av

vissa slags

rusdrycker.

Tillämpning

av lösdrivarlagen.

Rusdrycksförsäljningsför

ordningen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 300.

härvid de av riksdagen påyrkade straffskärpningarna böra komma i betraktande.

Men dessutom torde eu ytterligare komplettering av de mot den olaga hanteringen

riktade ansvarsbestämmelserna i förordningen vara erforderlig. Kontrollstyrelsen

syftar härvid främst på bestämmelser om ansvar för delaktighet och om vidgat

ansvar för upprepad förbrytelse (iteration). Då önskemålen beträffande denna komplettering

äro gemensamma för rusdrycksförsäljningsförordningen och övriga författningar

rörande tillverkning och försäljning av alkoholvaror, skola de här nedan

behandlas i ett sammanhang. Detsamma gäller ett av kontrollstyrelsen framlagt

förslag att bereda polisman, som inlagt särskild förtjänst i fråga om åtalad förbrytelses

uppdagande, rätt till andel i de härför ådömda böterna.

Brännvinstill- Vad därefter beträffar de bestämmelser i brännvinstillverkningsförordningen.

verknings- som rikta sig mot den olaga hanteringen, må erinras därom, att vid de två senaste

förordningen. riksdagarna (1919 och 1920) särskild uppmärksamhet ägnats åt frågan att åstadkomma

en tillfredsställande lagstiftning på detta område. Ursprungligen var den

olaga tillverkningen av brännvin belagd med straff från och med etthundra till och

med tvåtusen kronor eller med fängelse från och med en till och med sex månader,

och skulle den skyldige därjämte betala tillverkningsskatt. Däremot fanns icke

straff för den, som tillverkade, försålde, överlät eller innehade redskap, som uppenbarligen

var avsett för olaga brännvinstillverkning. Ej heller fanns det straff för

den, som beredde eller innehade mäsk, som uppenbarligen var avsedd att användas

för framställning av brännvin. Då lönnbränningen började att taga fart under

loppet av år 1918, visade det sig, att bristerna i ansvarsbestämmelserna till brännvinstillverkningsförordningen

voro i nyss angivet hänseende så betydande, att ett

effektivt bekämpande av lönnbränningen helt enkelt var omöjligt; det var nämligen

mera sällan som ordningsmakten kunde överraska lönnbrännaren just i det ögonblick,

då själva destillationen pågick. I betydande grad hava de anmärkta bristerna

avhjälpts därigenom, att vid 1919 års riksdag bestämmelser antagits mot tillverkning,

försäljning och innehav av för brännvinstillverkning uppenbarligen avsedtia

apparater, och° att vid 1920 års riksdag straffbestämmelserna för lönnbränning

skäx-pts och såväl mäskbei-edning som mäskinnehav kriminaliserats. Såsom redan

nämnts håller emellexffid kontrollstyrelsen före, att jämväl brännvinstillvei\kningsförordningen

bär kompletteras med vissa nya bestämmelser, främst angående ansvar

för delaktighet i vissa förbrytelser enligt denna förordning samt om vidgat

ansvar vid upprepad förbrytelse.

Ansvar för De hittills gällande bestämmelserna om ansvar för delaktighet innefattas i

delaktighet. 39 g i mom. av brännvinstillverkningsförordningen, enligt vilket lagrum brännvinstillverkai’e,

sa ock den, som tillvei''kar eller saluhåller i 31 § 1 mom. avsedda

apparater och apparatdelai'', ansvarar för föi''bi''ytelse mot förordningen, som med

hans vetskap begås av hans hustru, baim, husfolk eller i hans tjänst antagen person,

som vore förbrytelsen av honom själv begången. Därest brännvinstillverkare

begagnar ombud vid bi-ännerirörelsens utövande, ansvarar ock ombudet jämte tillverkaren

och lika med denne för sådan förbrytelse. Denna bestämmelse torde

endast avse sådana brännvinstillvei-kax*e, som utöva brännvinstillverkning efter erhållet

laga ° tillstånd, och lärer ej med densamma kunna träffas sådana personer,

som utan något som helst tillstånd utöva brännvinstillverkning. Denna uppfattning

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kung1!. Maj:ts proposition Nr 360.

av bestämmelsens innebörd har ock, enligt vad kontrollstyrelsen inhämtat, under

det senaste året legat till grund för några utslag av Svea hovrätt. I fråga om

den olaga hanteringens utövare finnas alltså inga som helst delaktighetsbestämmelser

Motsvarande stadganden om husbondes ansvarighet enligt övriga har

ifrågavarande förordningar återfinnas i 88 § av rusdrycksförsäljningsförordmngen,

30 ^ i förordningen om handel med skattefri sprit och 16 § i förordningen angående

vissa alkoholhaltiga preparat. ......

Enligt kontrollstyrelsens mening är det alldeles särskilt av behovet påkallan

att i fråga om den olaga hanteringens utövare hava bestämmelser om ansvar för

delaktighet. Det händer nämligen ofta att olaga hantering bedrives av flera personer

i kompanjonskap, som mellan sig dela den därav uppkommande vinsten. Vanligen

händer det, att, dä polisen överraskar lönnbrännare, endast en tager pa sig ansvaret

för den olagliga hanteringen, med den påföljd att de andra kompanjonerna

gå fria från straff. Ej sällan är det den minst skyldige, som påtager sig ansvaret.

Vid en av de undersökningar, i vilka en tjänsteman från kontroll styrelsen^ deltagit,

befann sig, nar polisen beredde sig inträde i ett ruin, där lönnbränning pågick, tie

personel- i rummet. Ingen av dem tog emellertid befattning med destillationsapparaten

eller röjde sig genom sitt uppträdande i övrigt. Som utövare av den

pågående tillverkningen tog emellertid en av de tre personerna, av allt att döma

den minst skyldige, ansvaret på sig. Förmodligen gjordes detta därför, att genom

hans frånvaro affären skulle lida mindre avbräck än genom de andras. 1 ett annat

vid polisdomstolen i Stockholm avdömt fall rörande olaga försäljning fiamträdei

bjärt behovet av ansvar vid delaktighet. Tre personer hade såsom kompanjoner

försålt ett större parti sprit, men endast den, som verkställt själva försäljningsakten.

kunde straffas, under det de övriga, trots att de erhållit en noga angiven

del av försäljningssumman, lämnades straffria. ,

Frånvaron av bestämmelser om ansvar för delaktighet kunna också leda

därhän, att den olaga hanteringens utövare undgå de straff, som rättvisligen bort

drabba dem. Därest nämligen flera personer förenat sig om olaga tillverkning av

brännvin och polisen gång efter annan överraskar dem under den olagliga tillverkningen.

kunna de var i sin tur uppgiva sig som den ensamt skyldige. Härigenom

undgå de det strängare straff, som är förenad med upprepad förbrytelse.

Slutligen må framhållas, att en bestämmelse om ansvar vid delaktighet jämväl

bör kunna föranleda, att polis, åklagare och domare undersöka lönnbranneriaffärerna

i deras ofta vittgående förgreningar. Detta synes för närvarande ske

blott i undantagsfall. I allmänhet nöjer man sig utan närmare undersökning och

straffar endast den omedelbara gärningsmannen.

Kontrollstyrelsen övergår härefter till frågan om vidgning av ansvaret vid itererad

olaga rusdryckshantering. Önskemålet är här, att i samtliga nu ifrågavarande författningar

få införd en bestämmelse av innebörd, att den, som dömts till straff enligt en

av författningarna och härefter begår brott mot en annan, kommer under den föi

upprepad förbrytelse stadgade strängare straffskalan. Sålunda bör exempelvis deri, som

tidigare straffats för olaga försäljning eller renaturering av skattefri sprit eller av

alkoholhaltiga preparat och därefter finnes skyldig till olaga brännvinstillverkning

eller brännvinsförsäljning, dömas såsom för itererat brott. ^ Lönnbränningen, lenatureringen

och den olaga försäljningen torde nämligen få anses endast såsom

Vidgning av

ansvar för

upprepad förbrytelse.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Polismans

andel i böter

m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

olika förmer av i grunden samma brottstyp, nämligen överträdandet av de av

staten meddelade bestämmelserna om tillverkning och försäljning av alkoholvaror.

Med en sådan vidgning av ansvaret för upprepad förbrytelse skulle enligt styrelsens

mening vinnas den högst betydande fördelen, att man mera effektivt skulle

kunna träffa den olagliga hanteringens utövare. I många fall har inträffat, att

dylika personer en gång fällts för förbrytelse mot förordningen angående handeln

med skattefri sprit, en annan gång för olaga tillverkning av brännvin och måhända

en tredje gång för olaglig försäljning av rusdrycker. För varje gång hava

de endast kunnat fällas till ansvar för första resans förbrytelse, något som uppenbarligen

är en brist i förevarande lagstiftning.

Med nu angivna kompletteringar av ansvarsbestämmelserna i ifrågavarande

förordningar torde ett effektivt bekämpande av den olaga hanteringen i väsentlig

mån underlättas. Det gäller emellertid också att skapa bestämmelser, som garantera

att ett effektivt bekämpande från myndigheternas sida av samma olaga hantering

också kommer till stånd.

Enligt brännvinstillverkningsförordningen skola ådömda böter ävensom värdet

av bränneriredskap och annan egendom, som anses förbrutna, med 1/3 tillfalla

kionan och med 2/3 aklagaren. Där särskild angivare finnes, äger han taga hälften

av aklagarens andel. Som angivare anses emellertid ej polisman, som under

tjänsteutövning uppdagar förbrytelse mot förordningen. Visserligen finnes i 46 §

2 mom. av förordningen en bestämmelse, enligt vilken det beror på Kungl. Maj:t''s

pi övning, huruvida i något fall aklagaren eller annan för ådagalagt nit vid efterspanande

och beivrande av förbrytelse mot denna förordning gjort sig förtjänt av

någon belöning utöver honom möjligen tillkommande andel i ådömda böter samt

värdet av redskap eller annat förbrutet gods. Såvitt kontrollstyrelsen känner,

torde emellertid denna bestämmelse sällan hava blivit tillämpad, i varje fall icke

under de senare åren. I övriga hithörande författningar saknas t. o. in. motsvarighet

till sistnämnda bestämmelse i tillverkningsförordningen, men tillerkänna

de aklagaren antingen en eller tva tredjedelar av böter och förbrutet gods, i förra

fallet med en begränsning till högst femhundra kronor. Till kontrollstyrelsens

kännedom har kommit, att på åtskilliga orter polismännen ådagalagt stort nit vid

uppspårandet av här ifrågavarande förbrytelser, och det är också kontrollstyrelsen

bekant, att inom polismannakretsar det anses vara billigt, att de polismän, som

särskilt lägga sig vinn om att bekämpa den olagliga hanteringen, tillerkännes andel

i böter m. m., som enligt gällande bestämmelser tillfalla åklagaren, vilken ofta har

en jämförelsevis ringa andel i förbrytelsens beivrande. Vid bedömandet av den

förevarande frågan har kontrollstyrelsen icke förbisett den invändning, som kan

resas mot systemet, att särskild andel i böter och värdet av förbrutet gods skulle

tillkomma polisman. Det synes principiellt sett vara riktigast, att statstjänstemannen

fullgöra de skyldigheter, som åligga dem, utan att därför erhålla särskild

ei sättning i form av sportler eller annat dylikt. Så länge emellertid en sådan

bestämmelse, som att aklagaren är tillerkänd andel i böterna eller värdet av förbrutet

gods, alltjämt gäller, torde avgörande betänkligheter icke kunna göras

gällande emot att jämväl polisman erhåller dylik andel i böter m. m. Kontrollstyrelsen

hav därför ansett, att en sådan ändrad bestämmelse bör genomföras i

fråga om fördelning av böterna och värdet av förbrutet gods, att, där polisman

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

tagit synnerlig del däri, att förbrytelsen blivit beivrad, han må taga hälften av

åklagarens andel. I sammanhang härmed synas enhetliga fördelningsprinciper i

samtliga förevarande förordningar böra genomföras.

Beträffande lagförslaget om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen får is kap. 15 §

kontrollstyrelsen åberopa, vad här nedan i den speciella motiveringen finnes anfört. Stra/ilagen.

III. Speciell motiverin g.

Förordningen angående försäljning av rusdrycker.

74 §.

I det utlåtande av sammansatta bevillnings- och första lagutskottet (nr 2),

som låg till grund för riksdagens skrivelsebeslut, framhöll utskottet att till de åtgärder,

som borde vidtagas i syfte att nedbringa antalet fylleriförseelser — till

vilkas stegring den olagliga rusdrycksförsäljningen varit en framträdande anledning

— måste anses höra åstadkommandet av en effektiv lagstiftning mot olaglig rusdrycksförsäljning.

Särskilt kunde de nu gällande straffsatserna för exempelvis olaga

brännvinsförsäljning, eller böter från och med 30 till och med 200 kronor för första- .

gångsförseelse samt böter från och med 50 till och med 2,000 kronor eller fängelse

i högst ett år för upprepad förseelse, med nuvarande låga penningvärde knappast

anses tillräckligt kraftigt verkande. Därtill komme att, därest straffet för olaga

brännvinstillverkning väsentligt höjdes, konsekvensen syntes fordra, att en motsvarande

skärpning verkställdes i fråga om straffbestämmelserna för den olaga försäljningen

av rusdrycker.

Kontrollstyrelsen, som helt och hållet ansluter sig till den av utskottet sålunda

uttalade meningen, vilken av kontrollstyrelsen gjorts gällande redan i ett

underdånigt yttrande den 17 mars 1920, har med anledning härav i 74 § försäljningsförordningen

föreslagit höjning av straffskalorna såväl för okvalificerad förstagångsförbrytelse

som för itererad förbrytelse, varmed enligt förslaget liksom enligt

gällande lag är likställd olovlig försäljning, som sker i större omfattning eller

yrkesmässigt. Härjämte har, med den av riksdagen antagna lydelsen av 30 § i

tillverkningsförordningen till förebild, jämväl straffarbete införts vid synnerligen

försvårande omständigheter. Dessa straffskärpningar torde nödvändiggöra en tilläggsbestämmelse

om nedsättning av straffet, när omständigheterna äro synnerligen

mildrande. Emellertid hava vid bestämmandet av samtliga straffskalor för försäljningsbrott

föreslagits lägre minimum än för motsvarande grader av tillverkningsbrotten,

då de förra i allmänhet kunna betecknas såsom något lindrigare, ehuru

kontrollstyrelsen finner fullt befogat, att i de grövsta fallen samma straffmaximum

kan ådömas för försäljningsbrott som för tillverkningsbrott.

Samtliga nu berörda bestämmelser hava införts i mom. 1, som alltså motsvarar

paragrafens nuvarande båda första moment. I mom. 2 föreslås en bestämmelse,

vartill motsvarighet återkommer i vart och ett av de följande författnings
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

förslagen rörande olovlig tillverkning eller försäljning av alkoholvaror. Då särskilt

straff finnes stadgat för itererad förbrytelse, har det, såsom kontrollstyrelsen redan

framhållit, ansetts lämpligt att enligt samma straffskala låta det fall bedömas, då

någon före den i målet beivrade förbrytelsen begått annat jämförligt brott mot

någon av de författningar, i vilka olaga tillverkning eller försäljning av rusdrycker

eller ersättningsmedel därför finnes straffbelagd. Någon tvekan har rått, huruvida

till den kategori av brott, som sålunda skulle verka itererande på varandra med

avseende å straffet, jämväl skulle hänföras olovligt innehav av apparat för tillverkning

av rusdrycker enligt 31 § 2 mom. i tillverkningsförordningen. När dylik

förbrytelse sammanträffar med annat brott enligt någon av nu ifrågavarande författningar,

stegras emellertid presumtionen för att den, som olovligen innehaft tillverkningsapparat,

också olovligen tillverkat rusdryck, varför någon betänklighet

mot att knyta iterationsverkan i nu nämnda avseende jämväl vid dylik förbrytelse

icke synes föreligga.

77 §.

Såsom följd av den föreslagna omredigeringen av 74 § föreslås i 77 § den

ändring, att hänvisningen till 74 § 1 och 2 mom. kommer att gälla allenast 1 mom.

82 §.

I konsekvens med skärpningen av övriga straffskalor hava även bötessatserna

för olovligt tillhandagående med anskaffande av rusdrycker enligt 82 §

■ föreslagits höjda. Såsom ett nytt moment av denna paragraf har vidare föreslagits

.en bestämmelse, som kriminaliserar otillbörliga åtgärder med motbok i syfte

att därigenom möjliggöra ökat inköp av rusdrycker, t. ex. utrivande ur motbok av

blad, som genom därå skedd pästämpling utvisar, att rusdrycker inköpts å motboken.

Erfarenheter särskilt från landsorten hava visat behovet av att ett dylikt förfarande

straffbelägges.

87 §.

Den i 87 § föreslagna ändringen av ordet »fängelsestraff» till »frihetsstraff»

föranledes därav, att i 74 § förutom fängelse jämväl straffarbete införts i

straffskalan.

88 §.

Såsom av ovan förebragta utredning torde framgå, är det en kännbar brist

i gällande rusdrycksförfattningar, att delaktighet i de mera betydelsefulla förbrytelserna

enligt samma författningar icke är straffbelagd i enlighet med reglerna i

allmänna strafflagen. Vad rusdrycksförsäljningsförordningen beträffar, torde det

praktiska behovet bliva tillgodosett, om strafflagens delaktighetsbestämmelser göras

tillämpliga i fråga om olovlig försäljning av rusdrycker enligt 74 § och olovligt

tillhandagaende med anskaffande av rusdrycker enligt 82 §. Bestämmelser härom

hava införts såsom ett första moment i nuvarande 88 §, vilken i övrigt kvarstår

oförändrad såsom mom. 2 i förslaget.

90 §.

Då det understundom på landsbygden visat sig vara förenat med stora svå
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ls proposition Nr 360.

righeter för åklagaren att vid beslags verkställande städse hava två vittnen tillstädes,

föreslås i 1 inom. av 90 § någon jämkning i nuvarande kategoriska bestämmelse

härom. I sammanhang härmed har den rent redaktionella rättelsen vidtagits,

att det icke fullt riktiga uttrycket »allmänna åklagare» ersatts med allenast

»åklagare».

I 2 mom. har en ändring nödvändiggjorts på grund därav, att de rusdrycker,

som beslagtagas, ofta icke i föreliggande skick kunna komma till användning i rusdrycksförsäljningsbolagens

rörelse utan dessförinnan måste undergå rening.

Genom bestämmelsen i andra stycket av detta moment hava de meddelade

föreskrifterna angående sättet för försäljning av förbrutna rusdrycker gjorts tillämpliga

även på sådana fall, då enligt andra författningar försäljning av rusdrycker

på grund av förbrytande eller av annan anledning skall äga rum. Emellertid har

kontrollstyrelsen funnit det förtydligande önskvärt, att det uttryckligen utsäges,

att ifrågavarande bestämmelser skola tillämpas, när helst även enligt annan författning

rusdrycker äro att anse såsom förbrutna, även om författningen icke innehåller

föreskrift, att de skola försäljas. Detta förtydligande har enligt förslaget

införts i momentets första stycke.

92 §.

Såsom ovan redan angivits, har förslaget i fråga om andel i böter, som utdömts

för förbrytelse enligt försäljningsförordningen, likställt polisman, som tagit

synnerlig del i att förbrytelsen blivit beivrad, med särskild angivare, vilken enligt

nuvarande lydelsen av 92 § skall taga hälften av åklagarens andel. Däremot har

nuvarande bestämmelse, att annan beslagare än åklagaren jämväl skall hava andel

i böterna, för paragrafens förenklande och bringande till närmare överensstämmelse

med motsvarande §§ i andra hithörande författningar ansetts utan olägenhet kunna

bortfalla. Skulle samtidigt finnas enskild angivare och polisman, som av domstolen

anses förtjänt av bötesandel, torde, när annat icke sägs, av den föreslagna lydelsen

framgå, att de sig emellan skola lika fördela den dem tillkommande tredjedelen av

böterna. Såsom redan genomförts i förordningarna angående handel med skattefri

sprit och angående vissa alkoholhaltiga preparat, har åklagarens bötesandel begränsats

till 500 kronor, och har återstående del av böterna tillerkänts kronan i

stället för kommunens fattigkassa.

94 §.

Med hänsyn till vikten av de förbrytelser, som straffas enligt rusdrycksförsäljningsförordningen,

och särskilt till den omständigheten, att enligt^den föreslagna

lydelsen av 74 § fängelse oftare än hittills torde ifrågakomma såsom straff för

olovlig rusdrycksförsäljning, synes jämväl i stad, där poliskammare finnes, förbrytelse

mot förordningen städse böra avdömas av rådhusrätten. I de senare tillkomna

förordningarna angående handel med skattefri sprit och angående vissa

alkoholhaltiga preparat finnes redan nu uttryckligen stadgat, att åtal på grund

av bestämmelse i någon av nämnda förordningar skall anhängiggöras vid allmän

domstol.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 306 höft. (Nr 360.)

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kunyl. Ma,j:ts proposition Nr 360.

Förordning-en angående tillverkning- av brännvin.

30 §.

I förutnämnda av kontrollstyrelsen den 17 mars 1920 avgivna underdåniga

yttrande, vilket finnes återgivet i ovanberörda kungl. proposition till innevarande

ars riksdag nr 411, har kontrollstyrelsen föreslagit sådan avfattning av 30 § 1

inom. i tillverkningsförordningen, att efter mönster från 74 § i försäljningsförordnmgen

skillnad gjordes mellan de allmänna, icke kvalificerade förstagångsförbrytelserna,

å ena sidan, samt de itererade eller på annat sätt kvalificerade förbrytelserna,

å andra sidan. Föredragande departementschefen vitsordade, att förslaget

både vissa skäl för sig men gjorde mot detsamma vissa erinringar, främst med

hänsyn därtill att tillverkning av brännvin, som å olovlig tid bedreves av eljest

behörig tillverkare, jämväl skulle komma att omfattas av de föreslagna nya bestämm®\fern.

a- Med den lydelse, paragrafen i enlighet med den kungl. propositionen

erhöll, infördes icke någon särskild straffskala för itererad förbrytelse.

Önskar man nu, i enlighet med vad kontrollstyrelsen föreslagit vid 74 § i rusdrycksförsäljningsförordningen,

införa en genomgående inbördes iterationsverkan mellan

samtliga där uppräknade förbrytelser enligt olika författningar angående alkoholnödvändigt

att jämväl i 30 § av tillverkningsförordningen införa en

särskild straffskala för upprepad förbrytelse, något som kontrollstyrelsen alltjämt

även oberoende av nämnda hänsyn finner önskvärt. För att därvid tillgodose nyssnämnda

av departementschefen gjorda erinringar beträffande förbrytelser begångna

av den, som erhållit tillstånd till brännvinstillverkning, hava i kontrollstyrelsens

förslag dessa förbrytelser utbrutits och upptagits särskilt för sig i mom. 1 enligt

paragi afens föreslagna nya lydelse. Med hänsyn till den stora omfattning, vari en

förbrytelse av dylikt slag kan tänkas äga rum, har bötesmaximum här satts till

10,000 kronor.

Efter utsöndrandet av nämnda förbrytelser hava normalfallen i förslagets

2 mom. kunnat regleras efter samma schema, som följts i 74 § rusdrycksförsäljmngsförordningen,

därvid minsta möjliga rubbning gjorts i de av innevarande års

riksdag redan godkända straffskalorna. Sålunda har straffskalan i momentets

första punkt enligt dess nuvarande lydelse oförändrad bibehållits för itererade eller

eljest kvalificerade förbrytelser, för vilka brott densamma huvudsakligen redan nu

är avsedd. Under denna straffskala har ställts en lägre skala, omfattande böter

från och med 300 till och med 3,000 kronor för vanliga, icke kvalificerade och

icke under synnerligen mildrande omständigheter begångna förstagångsförbrytelser.

Uenom den sålunda verkställda omredigeringen har man bland annat undgått den

något stötande sammanställningen av tillverkning »allenast för eget behov» med

tillverkning »under synnerligen mildrande omständigheter». Av huvudsakligen formella

skäl har den för närvarande i ett särskilt stycke upptagna straffbeläggningen

av maskberednmg och mäskinnehav inarbetats i de allmänna bestämmelserna om

o övlig brännvinstillverkning. Ett bibehållande av det nuvarande andra stycket om

olovlig maskberednmg och olovligt mäskinnehav skulle nämligen hava lett till en

synnerligen invecklad avfattning av det föreslagna 3 mom. rörande de inbördes

iterationsverkande förbrytelserna.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 860.

Mom. 3 upptager berörda iterationsbestämmelser svarande mot 74 § 2 mom.

i försäljningsförordningen. I mom. 4 och 5 hava vidtagits de ändringar, som

föranledas av den föreslagna nya lydelsen av de föregående stadgandena i paragrafen.

31 § 2 mom.

Då, såsom vid 74 § 2 mom. i försäljningsförordningen nämnts, jämväl olovligt

innehav av tillverkningsapparat ansetts böra upptagas bland de där oin talade

inbördes iterationsverkande förbrytelserna, har såsom följd härav en särskilt! straffskala

för upprepat brott måst införas jämväl i 31 § 2 mom. av förevarande förordning.

Härjämte har föreslagits ett till 100 kronor bestämt bötesmimmum for

en normal förstagångsförbrytelse, vilket bötesbelopp vid synnerligen mildi ande omständigheter

skulle kunna nedsättas till 30 kronor.

35 §.

I denna § föreslås allenast en av omredigeringen av 30 § föranledd ändrad

hänvisning till 30 § 5 mom.

39 §.

Yad som härovan i den allmänna motiveringen ävensom vid 88 § i försäljningsförordningen

nämnts rörande behovet av straffbestämmelser för delaktighet,

ä«er i fråga om tillverkningsförordningen sin tillämplighet beträffande huvudförbrytelserna

i 30 § 2 mom. och 31 §. Det föreslagna nya 1 mom. i 39 § upptager

bestämmelser härom. 2 mom. återgiver paragrafens nuvarande 1 mom. oförändrat

och 3 mom. dess nuvarande 2 mom.

42 §.

Den här föreslagna ändringen gäller endast hänvisningen till 30 §, i det att

»1 mom.» ersatts med »2 mom.».

46 §.

Den föreslagna ändringen i 46 § motsvarar den förut motiverade ändringen

i 92 § försäljningsförordningen.

47 §.

I 47 § 1 mom. föreslås införandet av en hittills saknad bestämmelse om att

brott mot denna förordning skola åtalas vid allmän domstol. Skälen till att de

* icke böra gå till polisdomstol äro desamma som anförts vid 94 § försäljnmgsförordningen.

49 §.

I denna § har föreslagits samma lindring beträffande vittnens närvaro vid

beslag som enligt den föreslagna nya lydelsen av 90 § 1 mom. i försäljningsförordningen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Förordningarna angående handel med skattefri sprit och angående vissa

alkoholhaltiga preparat.

I konti ollstyrelsens förslag till ändrad lydelse av vissa §§ i dessa förordningar

hava samma principer tillämpats som beträffande de föreslagna ändringarna i de

allmänna försäljnings- och tillverkningsförordningarna.

Yid redigeringen av ändringsförslagen i förordningen angående handel med

skattefri sprit hava i 22 § allenast upptagits tillverkningsfallen, medan försäljningstallen

sammanförts i 23 §. Med hänsyn till beskaffenheten av straffskalorna enligt

den av kontrollstyrelsen föreslagna lydelsen av 74 § 1 mom. försäljningsförordningen

har det icke ansetts erforderligt att uppställa skilda straffskalor för de fall

som behandlas i 22 § andra stycket och 23 § i förordningen angående handel med

skattefri sprit enligt dessa lagrums nuvarande lydelse. Enahanda synpunkter hava

gjort sig gällande vid redigeringen av 11 § 1 och 2 mom. i förslaget till ändrad

lydelse av förordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat.

Utkast till förordning1 angående vissa skärpta åtgärder mot lönnbränning m. m.

1 §■

. * l Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, gå de i detta författningsutkast

föreslagna åtgärderna i främsta rummet ut på ett beslagtagande och

konfiskerande av de i den illegitima handeln förekommande rusdryckerna, alltså

oavsett huruvida deras ägare eller innehavare kunnat anträffas eller av en eller

annan anledning straffansvar ej finnes kunna utkrävas för den befattning, han kan

hava tagit med varan, ja till och med i sådana fall, då ägarens eller innehavarens

förfarande ej är av lagstiftaren kriminaliserat, ehuru hans befattning med varan

uppenbarligen är av illegitim natur. Tanken skulle sålunda vara den, att man

mera inriktade sig på att oskadliggöra den så att säga »brottsliga» varan än på

att uppspåra och straffa brottslingen. Fall hava ofta inträffat, då det varit fullkomligt

uppenbart, att ett parti brännvin varit olovligen tillverkat eller att därmed

bedrivits olovlig försäljning eller att det blivit till riket insmugglat, utan att man

kunnat åtkomma den person, som gjort sig skyldig till den olovliga tillverkningen

försäljningen eller importen. Följden kan då hava blivit, att man varit tvungen att återställa

den omhändertagna varan till innehavaren, ehuru det varit för var man klart

att varan omedelbart skulle bliva föremål för fortsatt olovlig hantering eller för

sådan konsumtion, som stadgandena i rusdrycksförsäljningsförordningen avsett att

förhindra.

En dylik reaktion mot själva den illegitima varan skulle å ena sidan ofta

visa sig vida effektivare än ett uppsökande av brottslingen och å andra sidan aldrig

behöva verka orättvist, även om icke brottslingen upptäckes. Då det, för att

nämna étt exempel, är förbjudet icke blott att tillverka brännvin i hemmen utan

även att försälja brännvin man och man emellan, skulle en konfiskation av s. k.

hembränt brännvin, var det än påträffas, aldrig kunna innebära ett obehörigt

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj ts proposition Nr 360.

ingrepp i någons berättigade intresse, om det blott konstaterats, att brännvinet

varit hembränt och således icke kunnat av innehavaren åtkommas i den lagliga

handeln. För att konstatera detta finnes däremot icke något behov av att jämväl

fastslå, vem som varit tillverkaren eller vem som kan hava olovligen sålt brännvinet.

För närvarande kan sådant brännvin endast oskadliggöras, om å.talsmyndigheten

lyckas få tillverkaren fast. Enligt 1 § första stycket skulle dylikt brännvin

kunna beslagtagas även dessförutan.

Bestämmelsen, att det skall finnas »uppenbart», att brännvinet olovligen tillverkats

etc., avser att dels skapa en garanti för att något beslagtagande icke skall

ske i tveksamma fall, dels fastslå, att domstolen här har en fullt fri bevisprövning,

i det att densamma av framkomna omständigheter skall kunna finna sig övertygad

om att brännvinet olovligen tillverkats etc., även om varje upplysning saknas, var,

när eller hur detta ägt rum. Mången gång kan, såsom ovan redan framhållits,

brännvinets blotta lukt utgöra tillräckligt bevis för att det olovligen tillverkats.

Enligt kontrollstyrelsens mening skulle det varit fullt berättigat att konfiskera

dels alla rusdrycker, som varit föremål för olovlig överlåtelse, åtminstone i

de fall, då de ännu befunno sig hos köparen eller då innehavaren eljest insett eller

bort inse, att de olovligen avyttrats, dels ock alla rusdrycker, som påträffats under

sådana omständigheter, att det varit uppenbart, att de varit avsedda för olovlig

avyttring. Då kontrollstyrelsen emellertid håller för sannolikt, att man på månget

håll icke skulle vara beredd att fastslå särskilt förstnämnda sats, har styrelsen i

andra stycket av 1 § kombinerat de båda synpunkterna på sådant sätt, att för

konfiskation, när rusdrycker icke olovligen tillverkats, fordras såväl ett objektivt

moment — föregående olovlig överlåtelse eller oförmåga hos innehavaren att tillfredsställande

förklara åtkomsten — som ock grundad anledning att antaga ett

olovligt syfte med varan. Genom denna sammanställning torde vinnas, att bestämmelsen

samtidigt med att den drabbar det stora flertalet av de fall, i vilka man

har behov av att oskadliggöra varan utan ertappande av den illegitima mellanhanden,

dock undgår att drabba sådana fall, då visserligen en förseelse mot rusdrycksförsäljningsförordningen

blivit begången men dock den sociala skadan härav

är mindre.

I tredje stycket regleras slutligen det fall, då insmugglade rusdrycker icke

kunna beslagtagas enligt tullstadgan, därför att varans ägare eller innehavare

varken själv olovligen infört desamma eller på något sätt medverkat vid deras införande

eller, sedan den olovliga införseln skett, »med vetskap därom varit

gärningsmannen behjälplig att godset dölja, föx-byta eller föryttra» (134 § tullstadgan).

Om beslagsrätten här begränsas till det fall, då ägaren eller innehavaren

insett eller bort inse, att varan olovligen införts, synes något berättigat enskilt

intresse icke genom det nya stadgandet trädas för nära. Som tullstadgan redan

reglerat det fall, då insmugglad varas ägare eller forsiare icke kan ertappas (§170

mom. 2), erfordras härom icke någon bestämmelse i förevarande förordning.

2-6 §§.

Dessa paragrafer reglera närmare förfarandet vid beslags läggande ävensom

domstolens prövning för det fall, att missnöje med beslaget i stadgad ordning anmäles.

Då såsom redan anförts varje anledning saknas att besvära domstolen med

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition Nr 360.

prövning av fråga om varas förverkande i andra fall än då sådan prövning påkallas

av missnöjd part, har beslagsbeslutet enligt 2 § förlagts till polis- eller

åklagarmyndigheten i orten. Enskild polismans befogenhet att taga påträffade rusdrycker

i förvar enligt 2 § är av rent provisorisk natur.

Då beslag av rusdrycker i allmänhet svårligen kan tänkas äga rum utan att

rättmätige ägaren eller innehavaren omedelbart erhåller kännedom därom, kunde

det synas, att de ganska invecklade delgivningsbestämmelserna i 4 § skulle kunnat

undvaras och att det såsom regel utan föregående delgivning kunde gjorts beroende

på missnöjesanmälan av part, huruvida beslagets berättigande skulle kommit under

förnyad prövning. Emellertid har i rättssäkerhetens intresse ansetts nödvändigt att

omgärda ett definitivt förverkande även av rusdrycker med den garanti, som ligger i

att den av beslagsåtgärden träffade erhållit underrättelse om den procedur, han

har att iakttaga för att bringa frågan under domstols prövning. Endast i det fall

då en så ringa mängd spritdrycker beslagtagits, att kostnaden för och besväret

med delgivningen icke står i skälig proportion till värdet av varan, har enligt sista

stycket i 4 § en förenklad procedur föreslagits.

När den, som drabbats av beslag, hos beslagsmyndigheten anmält missnöje

med beslaget, ankommer det enligt utkastet på allmänna åklagaren att i första

hand pröva klagomålens berättigande. Denna prövning kan då leda till att varan

åter frigives. Skulle åklagaren emellertid finna, att skäl till varans förverkande

föreligga, ankommer det enligt utkastet på honom att anhängiggöra saken vid

domstol. Den enskilda parten behöver alltså allenast göra sin missnöjesanmälan

för att därigenom skjuta över initiativet på åklagaren. En annan tänkbar utväg

hade varit att låta den av beslaget träffade parten överklaga beslagsbeslutet vid

domstolen, men har kontrollstyrelsen ansett, att de formaliteter, som den enskilda

parten skulle hava att iakttaga för att framkalla domstols prövning, borde göras

så enkla som möjligt. Försummar åklagaren att inom den korta tiden av 14

dagar från det missnöjesanmälan ägt rum instämma honom till rätten, är beslaget

förfallet.

Om den av kontrollstyrelsen föreslagna lydelsen av 90 § 2 mom. i rusdrycksförsäljningsförordningen

godkännes, erfordras i förevarande förordning icke någon

bestämmelse, huru förfaras skall med rusdrycker, som enligt här föreslagna bestämmelser

äro att anse såsom förbrutna.

7 §■

I ett underdånigt yttrande rörande åtgärder till lönnbränningens bekämpande

den 9 november 1920 har länsstyrelsen i Stockholms län framhållit, att ett effektivt

sätt att ingripa mot lönnbrännare vore att införa möjligheten att döma dem till

tvångsarbete. Den beskrivning på lösdrivare, som funnes i 1 § 2 stycket i lagen

angående lösdrivares behandling den 12 juni 1885, passade också enligt länsstyrelsens

mening i de flesta fall in på lönnbrännarna.

Över det sålunda givna uppslaget har kontrollstyrelsen konfererat med i

fråga om lösdrivares behandling sakkunniga personer, och har såsom resultat av

de hållna överläggningarna framgått det utkast till bestämmelser i ämnet, som

innehållas i 7 §. Denna paragraf, som i sin formulering anknyter sig till stadgandena

i 1 § lösdrivarlagen, är byggd på den uppfattning, att de samhällselement,

vilka rekrytera de yrkesmässiga langarnes och lönnbrännarnas led, i stor utsträck
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Majds proposition Nr 360.

ning höra till den typ av lättjefulla brottslingar, för vilka tvångsarbetet just är

avsett. Såsom förutsättning för att paragrafen skall kunna träda i tillämpning

föreslås, att vederbörande skall hava dömts till ansvar enligt något av de lagrum,

vilka ovan betecknats såsom huvudstadgandena mot den olovliga rusdryckshanteringen,

eller ock att beslag enligt föregående paragrafer i förevarande förordning

hos honom gjorts mera än en gång och därvid lett till varans konfiskerande. När

en dylik person uftderlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig — vilket

gäller även om han på sin olagliga rusdryckshantering kunnat sammanspara medel,

som han insatt på bank eller eljest tillvaratagit — och det av hans hantering av

eller befattning med rusdrycker uppstår våda för vad som med lösdrivarlagens terminologi

benämnes »störande av allmän säkerhet, ordning eller sedlighet», så skulle

länsstyrelsen äga att mot honom ingripa på samma sätt som mot vanliga lösdrivare,

det vill säga i första hand genom varning och, om han icke härigenom låter

sig rättas, genom tvångsarbetes åläggande. Antagligen skulle länsstyrelsen i vanliga

fall icke anse konstaterat, att vederbörande icke låtit sig av varningen rättas,

förrän han ånyo lagförts och dömts för brott av angiven art eller beslag hos honom

ännu en gång ägt rum; och skulle alltså vanligen för paragrafens tillämpning

komma att förutsättas en iteration under särskilt försvårande omständigheter. Att

i dylikt fall tvångsarbetet skulle komma att kumuleras med den av domstolen

ådömda straffpåföljden, synes icke vara ägnat att väcka betänklighet.

Då de i förevarande utkast föreslagna bestämmelserna måhända kunna anses

innebära nyheter av sådan art att på månget håll tvekan kunde råda om lämpligheten

av att definitivt införa dem i svensk rätt, men å andra sidan ett oförtövat

energiskt ingripande mot den olovliga rusdryckshanteringen torde vara högeligen av

nöden, har kontrollstyrelsen ansett sig böra föreslå, att de ifrågasatta bestämmelserna

till att börja med allenast måtte antagas att gälla viss tid. Sedan under

stadgandenas tillämpning erfarenhet vunnits om deras lämplighet, skulle det alltså

ankomma på förnyad prövning, huruvida skäl föreligga för en utsträckning av förordningens

giltighetstid i oförändrat eller omarbetat skick.

Lagförslaget om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen.

Utanför ramen av de ovan föreslagna åtgärderna till bekämpande av den

olaga hanteringen av rusdrycker faller kontrollstyrelsens förslag angående tillägg

till gällande bestämmelser i 18 kap. 15 § strafflagen om ansvar för fylleri, vilket

tilläggsförslag går därpå ut, att rusdrycker eller ersättningsmedel därför, som påträffas

hos drucken person vid hans anhållande, skola kunna tagas i beslag och

förklaras förbrutna i sammanhang med ådömandet av böter för fylleriet. Behovet

av en dylik bestämmelse är synnerligen kännbart, i det att personer som anhållas

för fylleri mycket ofta hava en literbutelj i fickan, vilken för närvarande icke lagligen

kan fråntagas dem utan måste till dem återställas, sedan de nyktrat till i

arrestlokalen. Kontrollstyrelsens i nykterhetens intresse framlagda förslag, att sålunda

påträffade rusdrycker skola få beslagtagas, kan icke tarva någon ytterligare

motivering. Skäl kunna även anföras för att beslag bort få läggas på spirituösa,

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Knngl. Maj:ts proposition Nr 360.

som påträffas hos den anhållnes sällskap. Emellertid skulle en allmän bestämmelse

härom i enskilda fall kunna verka stötande, varför kontrollstyrelsen ej ansett sig

böra väcka förslag härom. Bestämmelsen, att rusdrycker, som enligt det föreslagna

stadgandet förklarats förbrutna, skola förstöras i stället för att såsom i liknande

fall enligt hithörande författningar hembjudas åt rusdrycksförsäljningsbolag eller

brännvinstillverkare, motiveras därmed, att den ringa myckenhet, det här kan gälla,

ej bör föranleda till allt för invecklade åtgärder. Stadgandet- möjliggör även för

polisman, som anhåller överlastad person, att på sin egen risk omedelbart oskadliggöra

påträffat brännvin, ett förfarande, som på den druckne och hans sällskap

ofta kan verka mera uppfostrande än en senare meddelad dom på böter och varans

förverkande.

Stockholm den 30 december 1920.

Underdånigst

FREDRIK ZETHELIUS.

G. B. LAGERGREN. EINAR J:SON THULIN. SAM. LARSSON.

0

Ernst P.son Pehrzander.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360-

73

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340)

angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 74 §, 77 § 1 mom., 82, 87, 88, 90, 92 och 94 §§

i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker skola

erhålla följande ändrade lydelse.

74 §.

1. Den, som utan att äga rätt till försäljning enligt denna förordning avyttrar

rusdrycker, straffes för olovlig försäljning med böter från och med etthundra

till och med ettusen kronor.

Beträdes någon andra gången eller oftare med olovlig försäljning av rusdrycker

eller bedriver någon olovlig försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt,

straffes med fängelse i högst ett år éller med böter från och med trehundra

till och med femtusen kronor. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,

må till straffarbete i högst ett år dömas.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må straffet nedsättas, i fall,

som i första stycket sägs, till trettio kronors böter och i fall, som avses i andra

stycket, till etthundra kronors böter.

2. Har den, som beträdes med olovlig försäljning av rusdrycker, förut fällts

till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom. eller 31 § 2 mom. i förordningen

den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin eller i 22 § 1 mom.

eller 23 § 1 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri

sprit eller i 11 § 1 och 2 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående vissa

alkoholhaltiga preparat, straffes såsom för upprepad olovlig rusdrycksförsäljning.

3. I fall — — — förbrutna.

4. Vad i denna — — — betalningsmedel.

77 §.

1. Avyttrar den, som handhar detaljhandel med rusdrycker, sådana drycker

av annat slag än försäljningsrättigheten avser,

eller beträdes den, som handhar utminutering, med olovlig utskänkning eller

den, som handhar utskänkning, med olovlig utminutering,

eller idkar någon detaljhandel med rusdrycker å annat ställe än därtill uppgivet

eller medgivet är,

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 306 höft. (Nr 360.)

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till försäljning

eller förbud däremot delgivits honom, med försäljningen,

straffes som i 74 § 1 mom. sägs.

82 §.

1. Tillhandagå!'' någon mot föreskrifterna i 47 § 1 eller 2 mom. med anskaffande

av rusdrycker, dömes till böter från och med femtio till och med femhundra

kronor. Sker förbrytelsen i större omfattning eller yrkesmässigt eller beträdes

någon andra gången eller oftare med sådan förbrytelse, vare straffet böter från och

med tvåhundra till och med tvåtusen kronor eller fängelse i högst sex månader.

Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må straffet nedsättas till tio kronors böter.

2. Har någon med motbok vidtagit åtgärd i syfte att därigenom möjliggöra

inköp av rusdrycker i större myckenhet än den, vartill motboken eljest berättigar,

och har han eller med hans vetskap annan gjort bruk av den ändrade

motboken, straffes, där ej gärningen eljest är belagd med straff, med böter högst

ettusen kronor.

87 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse mot denna

förordning, fortsätter samma förbrytelse, skall, när han därtill varder lagligen förvunnen,

för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, dömas till de böter

eller det frihetsstraff, som äro stadgade för sådan förbrytelse; dock må sammanlagda

frihetsstraffet icke överstiga två år.

88 §.

1. Delaktighet i förbrytelse, varom i 74 eller 82 § sägs, straffes efter vad

i 3 kap. strafflagen stadgas.

2. Husbonde ansvarar för förbrytelse, som vid handhavande av detaljhandel

enligt denna förordning begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen

person, liksom vore förbrytelsen begpngen av honom själv, därest icke omständigheterna

göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja.

90 §.

1. Rättighet att verkställa beslag tillkommer, förutom tullmyndighet i fall

som i 83 § sägs, de i 89 § 1 mom. omförmälda åklagare. Beslag, som verkställes

av annan än tulltjänsteman, skall, där så ske kan, göras i två vittnens närvaro.

2. Rusdrycker, som enligt denna förordning eller annan författning förklarats

förbrutna, skola, därest de äro i försäljningsdugligt skick, hembjudas till bolag,

som äger rätt till detaljhandel med rusdrycker, eller till sådan partihandlare, som

avses i 12 § 1 mom. Kunna förbrutna rusdrycker på grund av sin beskaffenhet ej

omedelbart tillhandahållas allmänheten, skola de hembjudas till partihandlare, som

till avsalu bedriver rening av brännvin. Bolag eller partihandlare . vare skyldiga

att till skäligt pris inköpa sålunda hembjudna rusdrycker. Är värdet så

ringa, att det ej kan anses motsvara forslingskostnaderna, skall varan bevisligen

förstöras.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Lag samma vare i fråga om försäljning av rusdrycker på grund av bestämmelser

i tullstadgan eller andra författningar.

3. Då Öl — — — avgjord.

* 92 §.

Av böter, som ådömas enligt denna förordning, samt av värdet av rusdrycker,

som enligt denna förordning dömas förbrutna, tillfalla två tredjedelar,

dock högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden kronan. Finnes särskild

angivare eller har polisman tagit synnerlig del däri, att förbrytelsen blivit beivrad,

äger sådan angivare eller polisman taga hälften av åklagarens andel.

94 §.

Förbrytelser mot denna förordning skola åtalas vid allmän domstol.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå

meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3''60.

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907 (nr 86)

angående tillverkning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 30 §, 81 § 2 mom., 35, 39 och 42 §§, 46 § 1

mom., 47 § 1 mom. och 49 § i förordningen den 11 oktober 1907 (nr 86) angående

tillverkning av brännvin skola erhålla följande ändrade lydelse.

30 §.

!• Där någon, som erhållit tillstånd till brännvinstillverkning, å bränneriet

tillverkar brännvin under tid, da pa grund av Kungl. Maj:ts beslut brännvinstillverkning

blivit inställd, eller fortsätter med tillverkningen sedan den tid gått till

ända, som tillståndet avser, straffes med fängelse i högst ett år eller med böter

från och med femhundra till och med tiotusen kronor.

2. Där någon, som icke erhållit tillstånd till brännvinstillverkning, tillverkar

brännvin, eller bereder mäsk i uppenbart syfte att därav framställa brännvin eller

innehar för brännvinstillverkning uppenbarligen avsedd mäsk, böte från och med

trehundra till och med tretusen kronor.

Beträdes någon andra gången eller oftare med förbrytelse, som i första

stycket av detta moment sägs, eller bedriver någon brännvinstillverkningen eller

mäskberedningen i större omfattning eller i syfte att försälja det framställda brännvinet,

straffes med fängelse i högst ett år eller med böter från och med femhundra

till och med femtusen kronor. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må

till straffarbete i högst ett år dömas.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må straffet nedsättas, i fall,

som i första stycket av detta mom. sägs, till etthundra kronors böter och i fall,

som avses i andra stycket, till trehundra kronors böter.

3. Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i 2 mom. sägs, tidigare

fällts till straff för förbrytelse, som avses i 31 § 2 mom. av denna förordning eller

i 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker

eller i 22 § 1 mom. eller 23 § 1 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående

handel med skattefri sprit eller i 11 § 1 eller 2 mom. i förordningen den 1 juli

1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat, straffes såsom i 2 mom. andra stycket

är stadgat.

4. Den, som olovligen tillverkat brännvin på sätt i 1 eller 2 mom. sägs,

skall ock gälda den i 12 § stadgade tillverkningsskatt, varvid skall iakttagas:

Har tillverkningen skett med enkel, omedelbarligen med eld driven redskap,

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

värde skatten beräknad eftei redskapens avverkningsförmåga, som skall antagas

under dygn uppgå till fyra gånger pannans rymd. Kan redskapens storlek icke

utrönas, bestämmes skatten efter femhundra liters tillverkning för dygn.

Är tillverkningen utövad med mera sammansatt eller medelst ånga driven

redskap, beräknas skatten för den myckenhet, som, efter vad utrönas kan, blivit

tillverkad, dock för minst åttahundra liter på dygnet.

Har tillverkningen skett på annat sätt än ovan sagts, beräknas skatten för

den myckenhet, som, efter vad utrönas kan, blivit tillverkad, dock för minst femtio

liters tillverkning för dygn.

I samtliga dessa fall skall skatten utgå för minst trettio dygn; men har tillverkningen

blivit utövad över trettio men ej sextio dygn, utgöres skatt för sextio

dygn, och över sextid men ej nittio dygn för nittio dygn o. s. v.

5. Beträdes. någon med förbrytelse, varom i 1 eller 2 mom. sägs, skola vid

förbrytelsen nyttjade redskap, å stället befintligt brännvin och mäsk samt de kärl,

vari brännvinet och mäsken förvaras, tagas i beslag och dömas förbrutna.

31 §.

2. Befinnes någon i andra fall än i 1 mom. avses innehava redskap, som

uppenbarligen är av honom avsett att nyttjas för ändamål, som där sägs, straffes

med böter från och med etthundra till och med ettusen kronor, och vare redskapet

förbrutet. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må böterna nedsättas till

trettio kronor.

Beträdes någon andra gången eller oftare med förbrytelse, varom i detta

mom. sägs, eller har någon, som beträdes med sådan förbrytelse, tidigare fällts till

straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 eller 3 mom., domes till fängelse i

högst sex månader eller till böter från och med trehundra till och med tretusen

kronor.

35 §.

Till redskap, som enligt 30 § 5 mom., 31 § 2 mom. eller 32 § 1 inom. är

förbrutet, räknas varje i bränneri för kokning, mäskberedning, jäsning eller bränning

inrättat redskap, sprithållare ävensom ångmaskin med tillbehör.

39 §.

1. Delaktighet i förbrytelse, varom i 30 § 2 mom. eller 31 § sägs, straffes

efter vad i 3 kap. strafflagen stadgas.

2. Brännvinstillverkare så ock den, som tillverkar eller saluhåller i 31 §

1 mom. avsedd apparat eller apparatdel, ansvarar för förbrytelse mot denna förordning.

som begås av hans hustru, barn, husfolk eller i hans arbete antagen person,

såsom vore förbrytelsen av honom själv begången, därest icke omständigheterna gorå

sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja. Begagnar brännvinstillverkare

ombud vid brännerirörelsens utövande, ansvare dock ombudet jämte tillverkaren

och lika med denne för sådan förbrytelse.

3. År sådan förbrytelse begången, att redskap, mäsk, brännvin eller förvaringskärl

enligt vad här ovan är stadgat skola dömas förbrutna, inträder denna

påföljd, även om den, som begått förbrytelsen, icke är ägare av godset.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition Nr 360.

42 §.

Skulle någon, vilken det åligger att hålla tillsyn vid bränneri eller vid

nederlag, eller den, vilken har till tjänsteåliggande att åtala förbrytelser mot denna

förordning, själv beträdas med förbrytelse, varom i 30 § 2 mom sägs, eller att

hava främjat sådan förbrytelse eller förbrytelse, som omförmäles i 32 §, varde

dömd till fängelse eller straffarbete från och med sex månader till och med’två år.

46 §.

1- Av böter, som ådömas enligt denna förordning, samt av värdet av brännvinsredskap

och annan egendom, som anses förbrutna, tillfalla två tredjedelar, dock

högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden kronan. Finnes särskild angivare

eller har polisman tagit synnerlig del däri, att förbrytelsen blivit beivrad, äger

sådan angivare eller polisman taga hälften av åklagarens andel. Sådan del tillkomme

dock ej angivare, då angivelse skett av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar,

makar eller syskon mot varandra, annan skyldeman mot den, hos vilken

han njuter kost eller underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar eller tjänare mot

husbondefolk under den tid, de äro i tjänsten.

47 §.

1. Lands- och stadsfiskaler, kronobetjänte samt de personer, vilka särskilt

förordnas att vaka över denna förordnings efterlevnad, åligger att åtala förbrytelser

emot densamma. Åtal skall anhängiggöras vid allmän domstol.

49 §.

• skall, där sa ske kan, göras i tva vittnens närvaro. Innehavare av

vad i beslag tages eller, i hans frånvaro, hans ombud på stället eller någon av hans

husfolk skall tillsägas om beslaget.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå

meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds ''proposition Nr 360.

79

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508)

angående handel med skattefri sprit.

Härmed förordnas, att 22, 23 och 30 §§ samt 32 § 2 mom. i förordningen

den 1 juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit skola erhålla följande

ändrade lydelse.

22 §.

1 mom. Vidtager någon obehörigen med denaturerad sprit åtgärd, varigenom

denatureringsmedlet avskiljes eller denatureringen försvagas, straffes såsom för

olovlig tillverkning av brännvin enligt 30 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober

1907 angående tillverkning av brännvin.

2 mom. Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i 1 mom. sägs,

tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom. eller 31 § 2 mom.

av förordningon den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin eller i 74 §

1 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker eller

i 23 § 1 mom. i denna förordning eller i 11 § 1 eller 2 mom. i förordningen den

1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat, straffes såsom i 30 § 2 mom.

andra stycket av förordningen den 11 oktoberl907 angående tillverkning av brännvin

är stadgat.

23 §.

1 mom. Avyttrar någon sprit, varmed honom veterligen vidtagits åtgärd,

som i 22 § 1 mom. sägs, eller försäljer någon eljest i andra fall, än här ovan

sagts, skattefri sprit till förtäring eller under omständigheter, som bort giva säljaren

skälig anledning att antaga, att spriten är avsedd att användas som dryck,

straffes såsom för olovlig försäljning av rusdrycker enligt 74 § 1 mom. i förordningen

den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

2 mom. Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i 1 mom. sägs,

tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom. eller 31 §

2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin

eller i 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker

eller i 22 § 1 mom. av denna förordning eller i 11 § 1 eller 2 mom. i förordningen

den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat, straffes såsom i 74 §

1 mom. andra stycket av förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av

rusdrycker är stadgat.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

30 §.

1 mom. Delaktighet i förbrytelse, varom i 22 § 1 mom. eller 23 § 1 mom.

sägs, straffes efter vad i 3 kap. strafflagen stadgas.

2 mom. Husbonde ansvarar för förbrytelse, som mot denna förordning begås

av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen

begången av honom själv, därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen

skett utan hans vetskap och vilja.

32 §.

2 mom. Av böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom av värdet

av vad som jämlikt densamma är att anse såsom förbrutet, tillfalla två tredjedelar,

dock högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden kronan. Finnes särskild

angivare eller har polisman tagit synnerlig del däri, att förbrytelsen blivit beivrad,

äger sådan angivare eller polisman taga hälften av åklagarens andel.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå

meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr 564)

angående vissa alkoholhaltiga preparat.

Härmed förordnas, att 11 och 16 §§ samt 18 § 2 mom. i förordningen den

1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat skola erhålla följande

ändrade lydelse.

11 §•

,1 mom. Vidtager någon obehörigen med alkoholhaltigt preparat åtgärd, varigenom

denatureringsmedlet avskiljes eller denatureringen försvagas, straffes såsom

för olovlig tillverkning av brännvin enligt 30 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober

1907 angående tillverkning av brännvin.

Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i första stycket sägs, tidigare

fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom. eller 31 § 2 mom. av

förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin eller i 74 §

1 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker eller i

22 § 1 mom. eller 23 § 1 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

skattefri sprit eller i 2 mom. av denna §, straffes såsom i 30 § 2 mom. andra

stycket av förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin

finnes stadgat.

2 inom. Avyttrar någon alkoholhaltigt preparat, varmed honom veterligen

vidtagits åtgärd, som i första mom. sägs, eller försäljer någon eljest alkoholhaltigt

preparat till förtäring eller i övrigt under omständigheter, som bort giva säljaren

skälig anledning att antaga, att varan är avsedd att användas som dryck, straffes

såsom för olovlig försäljning av rusdrycker enligt 74 § 1 mom. i förordningen

den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i första stycket sägs, tidigare fällts

till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom. eller 31 § 2 mom. i förordningen

den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin eller i 74 § 1 mom. i förordningen

den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker eller i 22 eller 23 §

i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit eller i 1 mom.

av denna §, straffes såsom i 74 § 1 mom. andra stycket av förordningen den 14 juni

1917 angående försäljning av rusdrycker finnes stadgat.

3 inom. Den som---—--riket infört.

16 §.

1 mom. Delaktighet i förbrytelse, varom i 11 § 1 eller 2 mom. sägs, straffes

efter vad i 3 kap. strafflagen stadgas.

2 mom. Husbonde ansvarar för förbrytelse, som mot denna förordning begås

av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen

begången av honom själv, därest icke omständigheterna gorå sannolikt, att förbrytelsen

skett utan hans vetskap och vilja.

18 §.

2 mom. Av böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom av värdet

av vad som jämlikt densamma är att anse såsom förbrutet, tillfalla två tredjedelar,

dock högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden kronan. Finnes särskild

angivare eller har polisman tagit synnerlig del däri, att förbrytelsen blivit beivrad,

äger sådan angivare eller polisman taga hälften av åklagarens andel.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå

meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 306 käft. (Nr 360.}

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Utkast

till

förordning angående vissa skärpta åtgärder mot lönnbränning m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1§-

Påträffas rusdrycker eller ersättningsmedel därför under sådana omständigheter,

att det finnes vara uppenbart, att de olovligen tillverkats eller att med dem

obehörigen vidtagits åtgärd i syfte att avskilja denatureringsmedlet eller försvaga

denatureringen, skall vad sålunda påträffas jämte kärl och emballage, vari det förvaras,

tagas i beslag och vara förbrutet, ändå att innehavaren eller ägaren därav

ej anträffas eller att åtal ej äger rum.

Påträffas rusdrycker eller ersättningsmedel därför, vilka uppenbarligen varit

föremål för olovlig överlåtelse eller vilkas åtkomst innehavaren icke kan tillfredsställande

förklara, och finnes grundad anledning antaga, att varan eller del därav

är avsedd att i befintligt eller förarbetat skick olovligen avyttras, skall vad sålunda

påträffas jämte kärl och emballage, vari det förvaras, jämväl tagas i beslag och

vara förbrutet.

Påträffas till riket uppenbarligen olovligen införda rusdrycker eller ersättningsmedel

därför hos någon, som insett eller bort inse, att de olovligen införts,

skola de jämte kärl och emballage, vari de förvaras, tagas i beslag och vara förbrutna,

ändå att åtal för olovlig varuinförsel eller delaktighet däri ej äger rum.

2 §•

Beslut om beslag, som i 1 § sägs, meddelas i Stockholm av överståthållarämbetet,

i annan stad, där poliskammare finnes, av denna, eljest av allmänna åklagaren i orten.

3 §■

Påträffas vara, som i 1 § avses, av polisman, och kan beslut, som i 2 § sägs,

icke kan utan våda avvaktas, må polismannen taga den i förvar, men anmäle ofördröjligen

sådan åtgärd för myndighet, som har att besluta om beslaget.

4 §•

Myndighet, som verkställt beslag, skall utan dröjsmål låta genom stämningsman

delgiva ägaren eller innehavaren av den beslagtagna varan beslutet härom

med föreläggande för denne, om han vill å beslaget tala, att hos beslagsmyndigheten

inom 14 dagar därefter med angivande av bostads- och vistelseort skriftligen anmäla

missnöje med beslaget, vid påföljd att beslaget eljest står fast och varan anses förbruten.

Intyg om delgivning av sådant föreläggande skall av stämningsmannen

tecknas å beslutet. Har missnöje anmälts hos överståthållarämbetet eller poliskammare,

skall anmälningsskriften med tillhörande handlingar omedelbart översändas

till allmänna åklagaren.

År ägare eller innehavare ej känd eller kan han ej med stämning anträffas,

må delgivning av beslut och föreläggande, som i första stycket sägs, ske genom

dess införande i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna meddelanden bruka

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

kungöras; dock njute i detta fall varans innehavare eller ägare för missnöjes anmälande

en tid av 30 dagar efter föreläggandets intagande i tidningen.

Har föreläggande, som ovan sägs, icke delgivits varans innehavare eller ägare

eller enligt andra stycket införts i vederbörlig tidning inom 14 dagar efter det att

beslut om beslag fattats eller, där vara tagits i förvar enligt 3 §, efter denna åtgärd,

gånge beslaget åter. Uppgår beslagtagen varas värde ej till trettio kronor,

må utan vidtagande av de i denna paragraf föreskrivna åtgärder varan anses förbruten,

om inom två månader efter beslagtagandet icke någon hos beslagsmyndigheten

gjort anspråk på varans återfående. Göres dylik framställning, skall vidare

så förfaras, som stadgats för det fall att missnöje blivit anmält.

5 §•

Har missnöje enligt 4 § anmälts, skall allmänna aklagaren, om därtill finnes

anledning, inom 14 dagar efter missnöjesanmälan till allmänna underrätten i orten

instämma den, som anmält missnöje, med yrkande att varan måtte förklaras förbruten.

Anträffas ej den, som anmält missnöje, da han a den uppgivna vistelseorten

för stämning sökes, skall den ovannämnda instämningstiden vara förlängd,

till dess han hos allmänna åklagaren inställer sig för stämnings mottagande. Har

detta ej skett inom 6 månader efter beslaget, stande detta oaktat beslaget fast,

och skall varan anses förbruten.

Har stämning ägt rum inom föreskriven tid, gälle beslaget till dess domstol

annorlunda förordnar. Har stämning ej ägt rum inom sagda tid, gånge beslaget åter.

6 §•

Av värdet av rusdrycker eller ersättningsmedel därför, som enligt denna

förordning äro förbrutna, tillfälle en tredjedel polisman, som tagit varan i förvar enligt 3 §,

eller, där sådan ej finnes, polisman eller annan, av vars angivelse eller åtgärd beslaget

föranletts. Förklarar domstol varan förbruten, tillfälle en tredjedel av värdet åklagaren.

Vad som ej sålunda tillkommer åklagare, polisman eller annan, tillfälle kronan.

7 §•

Där någon, som dömts till ansvar för förbrytelse, som avses i något av

följande lagrum, nämligen 30 § 2 mom. eller 31 § 2 mom. i förordningen den 11

oktober 1907 angående tillverkning av brännvin, 74 § 1 mom. i förordningen den

14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, 22 § 1 mom. eller 23 § 1 mom.

i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit samt 11 § 1

eller 2 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat,

eller hos vilken beslag, som här ovan sägs, mera än en gång gjorts och blivit

ståndande, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig, och uppstår av

hans hantering av eller befattning med rusdrycker vada för störande av allmän

säkerhet, ordning eller sedlighet, ma med honom sa förfaras, som stadgas i lagen

om lösdrivares behandling den 12 juli 1885.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå

meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller

till och med den 30 juni 1922.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 15 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse.

18 kap.

15 §. Överlastar sig någon av starka drycker så, att av hans åtbörder

eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken är, och

träffas han i sådant tillstånd å ställe, varom i 11 kap. 15 § förmäles, straffes, för

fylleri, med böter, högst femtio riksdaler.

Påträffas rusdrycker eller ersättningsmedel därför hos drucken person vid

hans anhållande, skola de vara underkastade beslag och dömas förbrutna. Vad som

sålunda dömes förbrutet skall bevisligen förstöras.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition Nr 360.

85

P. M.

med utdrag ur polisprotokoll och rättegångshandlingar beträffande

den olagliga rusdryckshanteringen i Stockholm.

I denna P. M. återgivas några av de mera typiska fallen av olika slag av

olaga hantering i Stockholm, enligt vad de till styrelsens förfogande ställda polisprotokoll

och rättegångshandlingar utvisa.

I juli månad 1920 uppdagade ett par poliskonstaplar, att sannolikhet förelåge,

att ett par hamnarbetare å en vid Söder Mälarstrand förtöjd motorbåt utövade

olaga brännvinstillverkning. Konstaplarna hade nämligen å båten anträffat

tillsammans cirka 40 liter sockerbrännvin. Vid visitation i hamnarbetarnes bostäder

påträffades hos en av dem i en öppning under kokspisen ett plåtkärl om 6 liter,

fyllt med sockerjäsning. Hustrun till mannen intygade, att jäsningen tillhörde

honom. I en bredvidliggande hostad påträffades en brännvinsbränningsapparat, vilken

utlånats av hamnarbetaren. Vid polisförhöret erkände den ene hamnarbetaren, att

han i samråd med den andre hamnarbetaren samt en mureriarbetare inköpt motorbåten

för att med denna resa till sjöss och därunder tillverka brännvin, vilket de

därefter ämnade försälja i staden; den uppkomna vinsten skulle de sins emellan

fördela. I allmänhet hade de nästan varje natt, från slutet av juni månad till

senare delen av juli månad, utövat brännvinstillverkningen, förutom någon natt då

de icke farit ut, på grund av att den satta jäsningen icke varit färdig. De hade

tills de blivit anhållna, till brännvinsbränningen förbrukat sammanlagt 300 kilogram

socker och 50 kilogram jäst, varav de erhållit omkring 300 liter brännvin, som av

den ene hamnarbetaren försålts mot tillsammans omkring 3,000 kronor. För varje

dag hade en av hamnarbetarna, sedan brännvinet blivit färdigtillverkat, begivit sig

till trakten omkring slussen och där till okända personer försålt allt det tillverkade

brännvinet. Av inkomsterna av brännvinstillverkningen hade de dels betalt köpesumman

för motorbåten, dels använt en del till sina egna utgifter. Enligt från

rådhusrätten inhämtade uppgifter hade en av hamnarbetarna den 26 september

1919 för förseelse mot 30 § brännvinstillverkningsförordningen dömts att bota 150

kronor, samt att i tillverkningsskatt utgiva 780 kronor, den 22 november 1919

att för lönnbränning bota 450 kronor samt att i tillverkningsskatt utgiva 1,950

kronor och den 6 mars 1920 att för lönnbränning höta 600 kronor och att i tillverkningsskatt

utgiva 780 kronor. Sammanlagt hade ifrågavarande hamnarbetare

alltså dömts att bota 1,200 kronor och att i tillverkningsskatt utgiva sammanlagt

3,500 kronor. Enligt hans egen uppgift hade han ännu i november månad 1920

icke betalt eller avtjänat de honom vid dessa tillfällen ådömda böterna. Ej heller

hade han erlagt den tillverkningsskatt, han blivit ådömd att utgiva. Enligt vad

kontrollstyrelsen inhämtat, har det först ådömda bötesbeloppet utlämnats av stads
-

Lönn
bränning.

s. 86 Kontrollera mot PDF

Olaga försäljning

i en

lumphandel.

Olaga försäljning

å

kafé.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

fogdeexpeditionen för indrivning först i september månad innevarande år. Stockholms

rådhusrätt fann i sitt den 6 november 1920 meddelade utslag, att de bägge

hamnarbetarna gjort sig skyldiga till olaga brännvinshantering och dömde för såväl

olaglig brännvinstillverkning som olovlig rusdrycksförsäljning den ene att hållas i

fängelse i nio månader och den andre i tio månader, varjämte tillverkningsskatt

skulle utgivas med 1.650 kronor. Av intresse i förevarande utslag är särskilt den

omständigheten, att rådhusrätten fann skäligt döma till så höga straff för yrkesmässigt

bedriven olovlig försäljning av rusdrycker som till fängelse, för den ene

av de åtalade i fem månader och för den andre i fyra månader.

I medio av oktober månad 1920 anhölls ett biträde i en lumphandelsbutik

vid Fridhemsgatan, därför att han gjort sig skyldig till olaga försäljning av brännvin.

Vid i butiken företagen undersökning påträffades ett plåtkärl, innehållande exportsprit

å 95 procent till en myckenhet av 10 liter, samt 1 enliterbutelj och 6 halvliterbuteljer

med sockerbrännvin med en alkoholhalt av 49 procent. Vid polisundersökningen

medgav biträdet, att han för egen del inköpt minst 24 liter sockerbränvin,

som han försålt för 360 kronor. Den i butiken anträffade exportspriten

tillhörde biträdets broder, en grosshandlare, som ägde affären, och för vilkens

räkning biträdet försålt dylik sprit, sedan den uppblandats med lika stor kvantitet

vatten. Sammanlagt hade biträdet för broderns räkning, på vars kontor exportspriten

avhämtades, försålt 104 liter till ett belopp av 1,560 kronor. Beträffande

åtkomsten av exportspriten uppgav biträdets broder, att han vid besök å en vid

stadsgården förtöjd vedskuta av befälhavaren å densamma tillbjudits att köpa exportsprit

till ett pris av 170 kronor för 10 liter. Biträdets broder uppgav, att han

avsett spriten till att bjuda de personer, som för hans räkning verkställde uppköp

av varor till butiken, och eventuellt sälja den sprit, som bleve över. Sedermera

hade butikens ägare i Stadsgården av okända personer, som uppgivit sig vara

skeppare, ytterligare inköpt exportsprit, med vilken han förfarit på sätt nyss angivits.

Jämväl hade han i hamnen å Söder Mälarstrand uppköpt exportsprit, varav

han till sin lumphandelsaffär låtit transportera en del och överlåtit det övriga till

en ingenjör, för vilkens räkning han åtagit sig att anskaffa dylik sprit. En i lumphandelsaffären

anställd dräng uppgav, att han vid ett flertal tillfällen iakttagit, att

biträdet i affären försålt brännvin till för drängen okända personer, som inkommit

i affären och begärt få köpa sådant.

Polisdomstolen, där målet om den olagliga försäljningen behandlades, dömde

var och en av bröderna för olaga försäljning av rusdrycker till 600 kronors böter.

För polisen blev i början av november månad 1920 känt, att å ett kafé å

Djurgården bedrevs olaga försäljning av brännvin. Vid den i saken hållna polisundersökningen

berättade en arbetskarl, att han i början av oktober månad fått

höra, att kaféinnehavaren hade brännvin till salu. Vid hänvändelse till kaféinnehavaren

hade denne svarat, att vittnet kunde få köpa en liter brännvin, men bett

honom gå in i ett annat kaférum för att där taga emot brännvinet, enär inga

gäster för tillfället uppehållit sig i nämnda rum. Brännvinet i fråga uppgav kaféidkaren

vara gammalt Keymersholmsbrännvin, för vilket han begärde 20 kronor.

Påföljande dag hade vittnet ånyo inköpt en liter av samma sorts brännvin till

samma pris. Såväl samma dags eftermiddag som påföljande dag hade brännvin

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kung1. Maj-.ts proposition Nr 360.

inköpts. Vittnet trodde, att brännvinet utgjordes av med vatten utspädd exportsprit.

Flaskorna hade icke varit försedda med etikett. Andra i målet hörda

personer intygade jämväl, att kaféinnehavaren till dem försålt brännvin för 20

kronor litern, att flaskorna icke varit försedda med etikett, samt att försäljningen

alltid tillgått i lokal, där annan person icke kunnat iakttaga transaktionen. Vittnet

upplyste jämväl, att kaféägaren sålt maltdrycker av klass II, ehuru han icke hade

rättighet att utskänka andra maltdrycker än klass I. Detta hade skett till så sen

tidpunkt som första dagarna av november månad. Kaféägaren, som i början av

november månad dömts för olaga utskänkning av pilsnerdricka till 150 kronors

böter, förnekade, att han sedermera bediivit utskänkning av pilsnerdricka. Likaledes

förnekade han, att han vid något tillfälle försålt brännvin, men uppgav att

han till den här ovan nämnda arbetskarlen utlånat sammanlagt 2 3/4 liter brännvin.

Lånet hade emellertid icke återbetalats, och det utlånade brännvinet hade kaféägaren

erhållit genom inköp på egen motbok. Polisdomstolen dömde kaféägaren till 150

kronors böter.

Vid polisundersökning i medio av juli månad 1920 anträffades, dels inne i

ett kabinett i ett hus vid Kornhamnstorg, dels i en bostadslägenhet i samma hus,

21 liter sockerbrännvin. Det hade nämligen kommit till polisens kännedom, att

försäljning av sockerbrännvin i stor utsträckning påginge inne i kabinettet, och

under det konstaplarna uppehållit sig vid ingången till kabinettet, hade det varit

en oavbruten ström med män, som gått in på kabinettet. Sedan polismännen gått

in i kabinettet, hade de observerat, att flera personer vänt sig till den, som satt

å kontoret, med begäran att få köpa ett pund. Då den sistnämnda observerade polismännen,

sökte han med alla till buds stående medel avvisa männen och låta dem

förstå, att det var polis tillstädes. Då slutligen någon av de köpande männen

uppfattade antydningarna, hade han med hög röst yttrat: »det är brand i huset»,

vilket betyder att polis vore närvarande. Inne i kontoret hade anträffats sockerbrännvin

dels i ett skåp, dels i en väska. Polisen verkställde därefter undersökning

i kabinettsinnehavarens bostad, där man sammanträffade med hustrun till

den person, som uppehållit sig å kontoret, och som var på väg ut ur bostaden

med en korg innehållande 9 liter sockerbrännvin. Innehavarna av kabinettet förklarade,

att det anträffade sockerbrännvinet hos dem allenast inställts till förvaring

av okända personer, och förnekade de, att de sålt något brännvin. Beträffande

hustrun åstadkoms emellertid bevisning, så att hon av polisdomstolen kunde ådömas

300 kronors böter.

Ett och annat rättsfall ger antydningar om förekomsten av en systematisk

langningsorganisation, i vilken en större furnissör dels själv säljer å viss lokal,

dels har biträden, som för hans räkning utbjuda brännvin å gatorna eller för vissa

kunders räkning hos honom anskaffa brännvin. Tar polisen dessa biträden i förhör,

äro de dock i regel ovilliga att angiva sin principal. En och annan gång

sker det emellertid.

I en rapport omtalas sålunda, att en lösarbetare uppgivit, att han kort före

anhållandet sammanträffat med två okända män, som tillfrågat honom, om han

kunde skaffa dem något brännvin. Han hade jakat härtill och, sedan han fått

erforderligt belopp, begivit sig till principalen, en i närheten boende kortvaru
-

Olaga försäljning

i

kabinett.

Olaga försäljning

å

gata.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Olaga försäljning

»

hemmen.

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

handlare, och utav denne förvärvat 2 »pund». Kortvaruhandlaren nekade, att det

anhållna langarbiträdet köpt brännvinet av honom. Kortvaruhandlaren hade emellertid

i detta fall den oturen, att polisen vid besök trälfade på ytterligare ett

»pund», gömt under en annans, för tillfället närvarande kunds huvudbonad. Denne

fann vid förhör för gott att erkänna, att han upprepade gånger köpt brännvin av

kortvaruhandlaren. Denne förnekade även att han sålt till detta andra vittne, men,

fälldes dock till 500 kronors böter.

En annan man, som sålt i hemmet, har berättat, att han å sin sida brukar

köpa dels akvavit, dels hemkokt brännvin av en okänd man, som uppehållit sig i,

en motorbåt i Gäddviken. I ett annat fall hade en person anmält, att en viss

handlande i sin bostad sålde brännvin till 6 kronor »pundet». Dörren till lägenheten

stode alltid öppen, så att kunden blott behövde stiga in, lämna fram en tombutelj

och pengar, varpå varan utan vidare erhölls. En konstapel gick dit och

lämnade för att pröva sanningsenligheten av anmälarens uppgifter utan att säga

ett ord fram en tömbutelj men däremot inga pengar till den kvinna, som visade

sig i dörröppningen. Efter ett ögonblicks granskning hade hon utan att göra någon

fråga försvunnit för att strax återkomma med en butelj brännvin. Konstapeln

hade emellertid då framvisat sitt tjänstetecken. Vid sedermera företagen undersökning

påträffades ett lager från Danmark insmugglad exportsprit.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

89

Utdrag ur protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den

22 april 1921.

N ärvarande:

Justitierådet Bérglöf,

Regeringsrådet Ernberg,

Justitieråden Molin,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 28 februari

1921, hade Kungl. Magt förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över upprättade

förslag till

1) förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917

angående försäljning av rusdrycker;

2) förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober

1907 angående tillverkning av brännvin;

3) förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918

angående handel med skattefri sprit;

4) förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918

angående vissa alkoholhaltiga preparat; och

5) förordning angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av t. f. byråchefen för lagärenden i finansdepartementet, juris

doktorn Carl Kuylenstierna.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet

och dess särskilda ledamöter.

Allmänna synpunkter beträffande de under 1)—4) omförmälda förslagen.

Lagrådet:

Dessa fyra förslag avse huvudsakligen införande av strängare

straffrättsliga bestämmelser. De innefatta sålunda dels direkta straffskärpningar,

dels vissa i samma riktning verkande bestämmelser om

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 306 höft. (Nr 360.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition Nr 360.

straff för återfall i brott (iteration.) och dels införande å ifrågavarande

områden av straff för delaktighet. Härjämte hava i samtliga förslagen

upptagits föreskrifter om rätt för polisman till andel i böter och värdet

av förbrutet gods.

Vad först angår de föreslagna straff skärp ning ar na, så måste enligt

lagrådets uppfattning eu granskning av de straffskalor, som för närvarande

gälla för överträdelser av ifrågavarande förordningar, anses giva

till resultat, att desamma i stort sett ej avskära domstolarna från möjligheten

att utmäta straff, som svara mot svårigheten av de begångna förbrytelserna.

Vissa av de föreslagna straffskärpningarna måste därför

mötås av starka betänkligheter. En lagstiftning, som härvidlag skjuter

över målet och icke uppbäres av det allmänna rättsmedvetandet, kan

icke väl fylla sin uppgift. Alltför stränga straffbestämmelser alstra

bristande aktning för lagen.

Om å ena sidan det nyss gjorda uttalandet angående nu gällande

straffskalors tillräckliga stränghet är riktigt, men å andra sidan, såsom

möjligt är, fall kunna påvisas, då begångna förbrytelser bedömts allt

för milt, är grunden till ett dylikt missförhållande att söka icke å lagstiftningens

utan å lagtillämpningens område. Och rättelsen skall då

också sökas a sistnämnda område, i vilket hänseende bör uppmärksammas,

att möjlighet står öppen att få straffmätningen underkastad prövning

av landets högsta dömande myndighet.

Framhållas må för övrigt, att, såsom ock den föreliggande utredningen

giver vid handen, den överklagade ineffektiviteten hos gällande

lagstiftning tvivelsutan huvudsakligen beror på svårigheten att uppdaga

och överbevisa de skyldiga.

Nu uttalade betänkligheter synas böra föranleda eu väsentlig begränsning

av de föreslagna straffskärpningarna. Redan i detta sammanhang

må framhållas intagandet i 74 § försäljningsförordningen av en

så svår straffart som straffarbete. Detta måste anses i och för sig

sakna fog och lärer ingalunda vara tillräckligt motiverat därmed att

denna straffart redan vunnit insteg i tillverkningsförordningen. Jämväl

den straffskärpning, som ligger däri att i andra stycket av nämnda

paragraf ordningen mellan fängelse och böter omkastats, så att fängelse

nämnes först, måste anses opåkallad, särskilt med hänsyn därtill

att paragrafen avser även sådana förseelser som försäljning- av Öl

och vin.

Däremot torde det vara befogat att, såsom i förslaget skett, med

tillverkning av brännvin likställa renaturering av skattefri sprit och

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition Nr 360. 91

alkoholhaltiga preparat och på denna väg införa en skärpning av straffet

för dylikt förfarande.

I fråga om iterationsstraff innefatta förslagen i två avseenden

ändring i vad som nu gäller. I 4 kap. 14 § strafflagen stadgas, att

där lagen utsätter särskilt straff för den, som ånyo begår brott, det

straffet ej skall ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige

till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.

Detta har städse ansetts gälla även på specialstraffrättens område. Förslagen

avvika från denna allmänna regel genom att såsom förutsättning

för iterationsstraff fordra allenast, att den brottslige förut fällts till

straff för visst slag av brott. Såsom skäl härför anför departementschefen,

att ej sällan avsevärd tid förgår mellan straffets utdömande och effektuerande.

De missförhållanden av dylik art, som kunna förekomma,

lära väl icke hava något sammanhang med beskaffenheten av det brott,

för vilket straffet ådömts, och torde därför utgöra ett synnerligen svagt

skäl att beträffande ifrågavarande brott tillämpa ett principiellt annat

betraktelsesätt än i andra fall, där särskilt straff för återfall stadgas.

Nu berörda ändring måste därför avstyrkas.

Vidare hava upptagits bestämmelser om så kallad »generaliteration»;

brott emot en av ifrågavarande författningar har tillagts betydelsen att

för brott enligt annan av författningarna medföra ansvar såsom för upprepad

förseelse. Därest obehörig renaturering av skattefri sprit eller alkoholhaltigt

preparat straffas såsom olovlig tillverkning av brännvin, synes

det följdriktigt, att tillverkning och renaturering även i iterationsavseende

likställas med varandra. Det torde däremot knappast kunna

anses befogat att utsträcka denna likställighet jämväl till det brott, som

består i innehavande av redskap för tillverkning eller renaturering (31 §

2 mom. i brännvinstillverkningsförordningen). Det är i detta fall förberedelse

till brott, som straffas, och det synes icke lämpligt vare sig

att här stadga särskilt iterationsstraff eller att tillägga detta slags brott

iterationsverkan för andra slag av brott. Förslagen hava vidare i det

avseende, varom nu är fråga, med förberörda slag av brott ytterligare

jämställt olovlig försäljning av rusdrycker (74 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen).

Om man endast fäster sig vid sådana mera

svårartade former av olaga sprithantering, mot vilka de remitterade förslagen

närmast äro riktade, lärer måhända icke så mycket vara att anmärka

mot att tillverknings- och försäljningsbrotten inbördes tillägges iterationsverkan.

Men om man beaktar, att under sistnämnda lagrum jämväl falla

åtskilliga andra, lindrigare förseelser, vilka äro att anse endast såsom

överträdelser av ordningsföreskrifter, måste man ställa sig mera betänk
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

sam mot förslagen i denna del. Lagrådet anser dock vad sålunda

anmärkts icke innefatta tillräckliga skäl för avstyrkande av vad härutinnan

föreslagits.

I förslagen hava upptagits bestämmelser, innefattande att delaktighet

i de flesta av de brott, om vilka nu är fråga, skall straffas efter vad

i 3 kap. strafflagen stadgas. Någon utredning angående innebörden

och räckvidden av en sådan hänvisning till allmänna strafflagens delaktighetsbestämmeker

föreligger emellertid icke. Och undersöker man

hithörande frågor något närmare, måste man på vissa punkter ställa

sig ganska tveksam. Kontrollstyrelsen har gjort det uttalandet, att

straffbeläggande av köp av rusdrycker torde stöta på sådant motstånd

i svensk uppfattning, att man utan vidare lärer kunna avvisa tanken

på dylika åtgärder såsom omöjliga att genomföra. Men fråga är, om

icke genom att allmänna strafflagens delaktighetsregler göras tillämpliga

köparen åtminstone i vissa fall blir straffbar. Köparen kart givetvis

vara anstiftare till den olovliga försäljningen på sätt i 3 kap. 1 § strafflagen

sägs. Och det kan ifrågasättas, om icke i fall, då anstiftan ej

föreligger, förutsättningarna för tillämpning av 3 § av samma kapitel

kunna^ vara för handen. Den tolkningen skulle därför kunna göras

gällande, att köparen bleve straffbar, om han är anstiftare, kanske även

i andra fall. Möjligt är dock, att man av den omständigheten, att

lagen icke uttryckligen utsätter straff för köparen, utan vars deltagande

någon olovlig försäljning överhuvud icke kan komma till stånd, skulle

vara berättigad draga den slutsatsen, att lagens mening vore, att köparen

skall vara straflri, och det även om han anstiftat försäljningen. Man

torde böra göra klart för sig, vad som i detta avseende lämpligen bör

lagfästas, och låta detta komma till tydligt uttryck i lagtexten. Om

man lika med kontrollstyrelsen anser uteslutet, att köpet såsom sådant

kriminaliseras, vore det dock i och för sig icke orimligt, att köpare,

som är anstiftare, straffas lika med säljaren. På grund av svårigheten

att i det särskilda fallet utreda, huruvida anstiftan från köparens sida

föreligger, skulle emellertid ett dylikt lagbud säkerligen komma att

drabba mycket ojämnt och betänkligt bidraga att öka svårigheterna vid

tillämpningen av ifrågavarande lagstiftning. Övervägande skäl synas

därför tala för att straffbestämmelserna för olovlig försäljning icke i

något fall utsträckas att gälla även köparen.

Beträffande olovlig tillverkning av brännvin samt renaturering

ställer det sig i någon män tvivelaktigt, huruvida den, som efter tillverkningen

eller renatureringen med vetskap därom, respektive då han

haft skäl till misstanke, emottagit, dolt, köpt eller föryttrat något av

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

den åstadkomna drycken, blir straffbar enligt 3 kap. 9 eller 10 § strafflagen.

I detta sammanhang talas i förstnämnda lagrum om gods, »som

genom brottet åtkommet var», och denna beskrivning passar ju icke in

på förevarande fall. Sannolikt är dock, att den, som tagit sådan befattning,

'' som nyss nämnts, med den genom det brottsliga förfarandet

beredda drycken, skulle anses därigenom hava, såsom orden lyda i 9 §,

»gått den brottslige tillhanda» och därför vara straffbar enligt något av

nämnda båda lagrum. Alltså skulle i detta fall icke endast köpare

straffas utan även den, som.emottager varan som gåva eller endast för

att förvara densamma. Om än ett straffbeläggande av dylik s. k. efterföljande

delaktighet låter sig försvaras i fråga om den, som tillhandagå!’

tillverkaren med att dölja eller föryttra det tillverkade eller som inköper

därav i uppenbar avsikt att i sin ordning försälja det inköpta,

synes det däremot kunna starkt ifrågasättas, om även den, som i andra

fall mottager’ olovligen tillverkat brännvin, bör straffas såsom delaktig

i den olovliga tillverkningen.

Vad sålunda anförts synes böra föranleda därtill, att frågan om

införande av straff för delaktighet göres till föremål för förnyad utredning

i syfte att i författningarna må upptagas de särskilda fall av delaktighet,

som finnas böra föranleda straff och eventuellt varans förverkande.

I sammanhang därmed torde innehållet i 93 § i försäljningsförordningen

böra uppmärksammas.

Vid bedömande av lämpligheten att införa rätt för polisman till

andel i böter och värdet av förbrutet gods enligt ifrågavarande författningar

bör synnerlig hänsyn tagas till den omständigheten, att polisman,

som i visst mål gjort anspråk på dylik andel, torde vara jävig att

vittna i det målet. Stadgandet i 17 kap. 11 § rättegångsbalken synes

nämligen icke kunna tolkas så, att han på grund av detsamma skulle

i dylikt fall anses vittnesgill. Ofta torde i mål av förevarande slag

ingen annan bevisning finnas att tillgå än polismans utsaga. Och att

hänvisa till att polismannen i sådant fall kan avstå från anspråket på

bötesandel, syues föga tilltalande. Utom vad nu anförts talar emot den

föreslagna bestämmelsen även den av vissa myndigheter anmärkta omständigheten

att åklagare och polisman kunna antagas ej sällan komma att

inlåta sig i tvist inför domstolen om rätten till bötesandel, till men för

ett gott samarbete dem emellan. Med hänsyn härtill anser lagrådet sig

höra avstyrka de nu ifrågavarande bestämmelserna. Lämpligare än den

föreslagna anordningen vore utan tvivel att ordna så, att den belöning,

som finnes skälig, må kunna i administrativ väg tilldelas polisman,

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

som utvecklat synnerligt nit vid upptäckande och utredande av förevarande

slag av brott.

Justitierådet Molin:

Förevarande lagförslag utgöra jämte förslaget till förordning om

rusdryckers förverkande i vissa fall m. m. ett led i strävandena att motarbeta

den olovliga tillverkningen av samt handeln med spritdrycker.

Denna olaga hantering har till sin uppkomst säkerligen mindre berott

av gällande, normala lagstiftning på området än av de strängare restriktiva

föreskrifter, som nödvändiggjordes av den under krigsåren rådande

knappheten även på de varor, vilka här komma i fråga. Men det förefaller

antagligt, att densamma icke skulle vunnit sådant rotfäste och

fått sådan utbredning, som nu är fallet, om man efter den egentliga

kristidens slut tillräckligt snabbt och fullständigt genomfört sådana lättnader,

som äro förenliga med den gällande lagstiftningen. Och det

synes icke uteslutet, att ifrågavarande missförhållanden ännu kunna

framgångsrikt motarbetas därigenom att man, utan frångående av den

nuvarande lagstiftningens grunder, lättar på de mångahanda restriktioner,

som även av den lojala allmänheten uppfattas såsom obehövligt tyngande.

Såvitt av utredningen framgår, har man emellertid icke i detta sammanhang

undersökt de möjligheter, som tilläventyrs kunna förefinnas att på

den antydda vägen bekämpa det onda, förnämligast genom ernående av

en bättre förståelse för rusdryckslagstiftningen i dess helhet och därmed

en allmännare uppfattning om det oriktiga och samhällsvådliga uti ifrågavarande

hantering. Man synes hava tagit för givet, att det rätta botemedlet

är att söka i skärpta lagbestämmelser. Detta har synts mig vara

desto större anledning att här framhålla, som av lagrådets förestående

yttrande torde framgå, att vad förevarande fyra lagförslag i sådant avseende

huvudsakligen innehålla är föga ägnat att föra till det avsedda

målet.

Utöver vad lagrådet anfört anser jag, vad de föreslagna ändringarna

i straffsatserna vidkommer, följande böra uppmärksammas.

I 74 § 1 mom. av försäljningsförordningen och 30 § 2 mom. av

tillverkningsförordningen hava de lägsta delarna av bötesskalorna gjorts

tillämpliga allenast då synnerligen mildrande omständigheter föreligga. Detta

innebär otvivelaktigt en straffskärpning. Och härvid är att märka, att bland

de förseelser, som äro att bedöma enligt nyssnämnda lagrum, ingå icke

endast sådana, som röja en verkligt brottslig vilja och äro att betrakta

såsom förbrytelser av antisocial och samhällsfarlig art, utan även så
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

dana, sota till sin natur mei’a äro att anse som överträdelser av ordningsföreskrifter.

I synnerhet olovlig försäljning av lagligen åtkommet

brännvin, vin eller Öl är ofta att hänföra till den senare brottsarten.

Detta förhållande har nödvändiggjort, att strafiflatituderna måst göras

ovanligt vidsträckta, börjande med ett lågt bötesbelopp och slutande

med mer eller mindre strängt frihetsstraff. Det överensstämmer, enligt

min mening, icke väl med berörda sakförhållande att införa sådana

särskilda latituder, som föreslagits, för synnerligen mildrande omständigheter.

Det är fara värt, att stralfskärpningen på det sättet kommer att

drabba den antydda lindrigare arten av brottslighet, vilket tydligen ej

varit avsett. Dessa i sig lindriga förseelser kunna nämligen icke alltid

sägas vara begångna under synnerligen mildrande omständigheter.

Vad särskilt tillverkningsförordningen angår märkes följande. Enligt

nu gällande lydelse av 30 § 1 mom. är lägsta straffet för den, som

första gången och allenast för eget behov tillverkar brännvin, 100

kronors böter. Detta minimum har förslaget i 30 § 2 mom. bibehållit

men endast för synnerligen mildrande omständigheter. I den

vanliga straffskalan är minimum 300 kronors böter. Om man nu beaktar,

att förslaget upptagit en strängare straffskala för den, som bedriver

tillverkning i större omfattning eller i försäljningssyfte, torde man

finna, att man svårligen kan hänföra all tillverkning i ringa omfattning

och för eget behov till den särskilda lägre straffskalan, emedan då knappast

skulle återstå några fall för den normala skalan.

I likhet med vad som nu gäller har enligt förslagen såväl i 30 §

tillverkningsförordningen som i 74 § försäljnings förordningen upprepad

förseelse i straffhänseende likställts med förseelse, begången under vissa

angivna försvårande omständigheter. Det höjda straffminimum, som nu

föreslagits för den, som bedriver olovlig försäljning av rusdrycker i större

omfattning eller yrkesmässigt, skulle möjligen kunna godkännas för så beskaffade

förbrytelser men synes vara för högt för den, som andra gången

säljer en ringa kvantitet lovligen åtkommen dryck av ifrågavarande slag.

I detta sammanhang må anmärkas det i lagtekniskt hänseende synnerligen

egendomliga tillvägagångssätt, som kommit till användning i förslagen till

ändring av nyssnämnda paragrafer (liksom ock i 82 § försäljnings förordningen),

i det man upptagit en strängare straffskala än den normala

för den händelse brottet är förknippat med vissa angivna försvårande

omständigheter men därjämte stadgat, att om i sådant fall omständigheterna

äro synnerligen mildrande, straffet kan gå ned till minimum i

den normala skalan.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Vidkommande slutligen den straffskärpning, som består däri att

bötesmaximum i vissa fall väsentligen böjts, torde det väl vara tvivelaktigt,

om behov härav verkligen föreligger. Då det emellertid möjligen

kan tänkas fall, där det ekonomiska utbytet av den olaga hanteringen

varit särdeles stort och möjlighet till uttagande av därefter anpassade

höga böter också föreligger, samt i dylika fall de höga böterna

kunna verka kraftigare än frihetsstraff, synes mindre vara att anmärka

mot en sådan ändring, vilken icke torde komma att medföra höjning

av böterna för mera normala fall.

Förslaget till förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917

angående försäljning av rusdrycker.

74 §.

Lagrådet hemställde under hänvisning till vad ovan anförts, att i

1 mom. andra stycket böter måtte upptagas före fängelse och straffarbete

utgå ur straffskalan; att samma stycke måtte avfattas så, att därav framgår,

att förutsättning för ådömande av iterationsstraff är att den brottslige

till fullo undergått det förra straffet; samt att 31 § 2 mom. i förordningen

angående tillverkning av brännvin icke måtte upptagas bland

de lagrum, som uppräknas i 2 mom. av förevarande paragraf.

Justitierådet Molin:

I anslutning till vad jag ovan anfört hemställer jag, att utöver

de av lagrådet förordade ändringar ytterligare iakttages, att bötesminimum

bestämmes i 1 mom. första stycket till 30 kronor och i andra

stycket till nuvarande beloppet, 50 kronor, samt att tredje stycket utgår.

Regeringsrådet Ernlerg och justitierådet Appelberg:

Förslaget innebär i jämförelse med nuvarande stadgande bland

annat, att straffskalan mellan 30 och 100 kronors böter blir tillämplig

endast då synnerligen mildrande omständigheter föreligga. En olovlig

försäljning av Öl eller vin, som ju i regel är att betrakta allenast

som överträdelse av ordningsföreskrift, skulle således, om ej

synnerligen mildrande omständigheter föreligga, komma att straffas

med minst 100 kronors böter. En sådan tolkning av bestämmelsen

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

i fråga, att synnerligen mildrande omständigheter skulle anses vara

för handen endast på grund av förseelsens beskaffenhet att vara

Öl- eller vinförsäljning, torde knappast kunna försvaras. Den straffskärpning,

som vidtagits i fråga om dessa jämförelsevis obetydliga förseelser,

har näppeligen varit avsedd. Framhållas må även, att straffet för

olovlig tillverkning av maltdrycker, om den ej skett yrkesmässigt eller

eljest i större omfattning, kan gå ned till 10 kronors böter. Med hänsyn

till det anförda hemställes, att tredje stycket erhåller sådan avfattning,

att straffet må kunna nedsättas såväl i fall av olovlig försäljning

av Öl eller vin som ock när eljest omständigheterna äro synnerligen

mildrande. Anses dylik speciell bestämmelse om Öl- och vinförsäljning

icke böra ifrågakomma, torde, pa sätt justitieradet Molin

anmärkt, särskilda skalor för synnerligen mildrande omständigheter icke

böra utbrytas ur de normala straffskalorna.

Det synes vidare, såsom justitierådet Molin i annat sammanhang

erinrat, oegentligt, att det i tredje styckets sista led givna stadgandet

om nedsättning av straffet vid synnerligen mildrande omständigheter

hänföres även till de i andra stycket upptagna fall, då olovlig försäljning

bedrives i större omfattning eller yrkesmässigt. Nämnda stadgande

bör gälla endast iterationsfallen.

o o

82 §.

Regeringsrådet Ernberg och justitierådet Appelberg:

Det är ej full tydligt, huruvida i överensstämmelse med konstruktionen

av 74 § i förslaget bestämmelsen i 1 mom. av förevarande paragraf

om nedsättning av straffet i händelse av synnerligen mildrande

omständigheter avser även det i andra punkten omnämnda kvalificerade

fallet. Denna oklarhet torde böra undanröjas.

På grund härav och med hänvisning till vad beträffande nyssberörda

paragraf anmärkts hemställes, att bestämmelser om straffnedsättning

i händelse av synnerligen mildrande omständigheter givas i

ett särskilt stycke; att straffnedsättningen hänföres, utom till det i första

punkten omnämnda fallet, till andra punkten allenast såvitt angår iterationsfallen;

samt att bötesminimum vid förekomsten av synnerligen

mildrande omständigheter bestämmes i förra fallet till 10 kronor och i

det senare till 50 kronor.

Justitierådet Molin:

I anslutning till vad förut anförts hemställes, att bötesminimum beBihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 306 käft. (Nr 360). 18

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

stämmes i 1 mom. första punkten till 10 kronor och i andra punkten

antingen till nuvarande belopp 50 kronor eller, såsom förslaget påtagligen

åsyftat för det fall att omständigheterna äro synnerligen mildrande,

även här till 10 kronor, samt att tredje punkten utgår.

Justitierådet Berguf:

Någon anledning att skärpa straffskalorna för de förseelser, som

avses i 1 mom. av denna paragraf, synes ej föreligga. Desamma torde

därför höra bibehållas oförändrade. En följd härav skulle bliva bortfallandet

av den mildring av straffet för förseelse enligt andra punkten,

som förslaget, måhända oavsiktligt, innebär.

87 §.

Lagrådet:

Om straffarbete icke upptages i 74 §, erfordras icke någon ändring

i förevarande paragraf.

88 §-

Lagrådet hänvisade till vad ovan anförts i fråga om införande

av straff för delaktighet. ö

90 §.

Lagrådet:

Med »partihandlare» i 2 mom. tredje punkten avses uppenbarligen

endast partihandlare, varom i andra punkten sägs, icke sådan partihandlare,

som nämnes i första punkten. Till undvikande av tvetydighet

torde detta böra iakttagas vid avfattningen.

92 §.

Lagrådet hemställde, att i enlighet med vad ovan anförts bestämmelsen

om polismans andel i böter m. m. måtte utgå.

Lagrådet:

Förutom vad sålunda anförts giver förslaget anledning till följande

erinringar.

Därest mot vad ovan tillstyrkts straffarbete upptages i straffskalan

i 74 § 1 mom. andra stycket, bör 34 § 5) omredigeras, enär

detta lagrum utgår från att straffarbete icke kan omedelbart åläggas

enligt 74 §. 66

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Enligt förslaget hänvisas i 77 § endast till 1 mom. i 74 §, icke

till 2 mom. Detta torde få anses riktigt. Men därav lärer följa, att

icke heller i 76 § bör hänvisas till 2 mom. av 74 §.

Sedan de särskilda författningarna rörande skattefri sprit och

alkoholhaltiga preparat tillkommit, lärer 84 § sakna tillämplighet och

böra utgå. Om paragrafen bibehålies, torde följdriktigheten fordra, att

även denna paragraf upptages i de lagrum, som avse den s. k. generaliterationen.

Förslaget till förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober

1907 angående tillverkning av brännvin.

30 §.

Lagrådet:

Denna paragrafs 1 mom. torde vinna i tydlighet, om däri hänvisas

till 2 § 1, 2 och 4 mom., som innehålla de här avsedda stadgande^

enligt vilka brännvinstillverkning under vissa tider icke är tillåten.

Beträffande iterationsbestämmelserna hemställes, att 2 mom. andra

stycket samt 3 mom. måtte avfattas i överensstämmelse med vad i

detta avseende anmärkts vid 74 § försäljningsförordningen.

Regeringsrådet Ernberg och justitierådet Appelberg:

I enlighet med vad som erinrats vid 74 § försäljningsförordningen

hemställes, att den i tredje stycket av 2 mom. stadgade strafflin dringen

icke måtte såvitt angår andra stycket erhålla tillämpning å brännvinstillverkning

eller mäskberedning i större omfattning.

Justitierådet Molin:

Jag hemställer, att bötesminimum bestämmes i första stycket av

2 mom. till etthundra kronor och i andra stycket till trehundra kronor

samt att tredje stycket utgår.

81 §.

Lagrådet:

Beträffande de föreslagna iterationsbestämmelserna hänvisas till

vad härom ovan uttalats.

Ej heller i övrigt synes tillräcklig anledning föreligga till ändring

av nuvarande straffsats i 2 mom. av förevarande paragraf.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Rungl. Majis ''proposition Nr 360.

39 §.

Lagrådet:

I fråga om 1 mom. erinras om vad förut anförts angående straff

för delaktighet. I allt fall torde förbrytelse, varom sägs i 31 §, ej böra

här upptagas. Beträffande förseelse, som avses i dess 1 mom., skulle

stadgandet icke stå i god överensstämmelse med stadgandet i 2 mom.

av förevarande paragraf. Och den förseelse, som omnämnes i 31 § 2

mom., är av sådan beskaffenhet, att det icke lärer föreligga tillräcklig

anledning att straffa delaktighet däri.

46 §.

Lagrådet hänvisade till vad ovan sagts beträffande polismans andel

i böter m. m.

Förslaget till förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918

angående handel med skattefri sprit.

22 och 23 §§.

Lagrådet hemställde, under hänvisning till vad förut anförts, att

ur 2 mom. i en var av förevarande paragrafer måtte uteslutas hänvisningen

till 31 § 2 mom. i förordningen angående tillverkning av brännvin,

samt att iterationsbeskrivningen måtte avfattas i enlighet med vad

i motsvarande avseende erinrats vid förut berörda författningar."

30 §.

Lagrådet:

I fråga om 1 mom. hänvisas till vad ovan anförts angående straff

för delaktighet. I allt fall bör, med hänsyn till innehållet i 2 mom.,

delaktighet i försäljning, som sker vid handhavande av detaljhandel, ej

inbegripas under stadgandet i 1 mom.

32 §.

Lagrådet hänvisade till vad ovan sagts beträffande polismans andel

i böter m. m.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj it s proposition Nr 360.

101

Förslaget till förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918

angående vissa alkoholhaltiga preparat.

ii §.

Lagrådet hemställde, att ändringar, motsvarande dem som förordats

beträffande 22 och 23 §§ i förordningen angående handel med

skattefri sprit, måtte här vidtagas.

16 §.

Lagrådet erinrade, under hänvisning till vad förut yttrats angående

straff för delaktighet, att ett eventuellt uteslutande av bestämmelse

därom icke i och för sig betingade bibehållande av förevarande

.paragraf i dess nuvarande lydelse.

18 §.

Lagrådet hänvisade i fråga om polismans andel i böter m. m. till

vad ovan därom sagts.

Förslaget till förordning angående rusdryckers förverkande i vissa fall.

Justitieråden Berguf och Appellerg:

Bestämmelserna i 2—7 §§ av förslaget innebära, att förverkande

av rusdrycker kan inträda utan att deras innehavare gjort sig skyldig

till straffbart förfarande och utan att domstol dömt till förverkande.

Härutinnan avviker förslaget från den ståndpunkt vår rätt i allmänhet

intager i dylika frågor. Såvitt angår de i första och tredje styckena

av 2 § omnämnda beslagsfallen synas dock avgörande betänkligheter

mot den föreslagna anordningen i och för sig icke föreligga. Förekomsten

av sådana omständigheter, som där förutsättas, innefattar nämligen så

stark bevisning om att vederbörande åtminstone tagit efterföljande obehörig

befattning med olovligen tillverkade, renaturerade eller hit införda

varor, att även om straff i egentlig mening ej anses kunna utkrävas,

det må anses försvarligt att stadga förverkande av varan såsom påföljd

därav. Det föreslagna förfarandet för handläggning av ifrågavarande

ärenden torde ock av praktiska hänsyn kunna godtagas.

Annorlunda ställer sig saken med avseende å beslag enligt andra

stycket av 2 §. Här är fråga om bland annat varor, med vilka förut

begåtts endast en måhända lindrig överträdelse av ransoneringsföreskrif
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

terna. Också förutsätter i detta fall förslaget, att det skall finnas grundad

anledning antaga, att ytterligare obehöriga förfoganden med avseende

å varorna tillämnas. Bortsett från att väl även här bör fordras, att

detta skall vara uppenbart, synes hörn anmärkas, att de omständigheter,

som i förevarande hänseende komma i betraktande, äro av den obestämda

beskaffenhet, att de ej lämpligen kunna användas såsom underlag

för ett beslagsförfarande, vid vilket domstol ej medverkar. Förslaget

i denna del synes således ej kunna godtagas.

Frånsett vad nu anmärkts yppa sig betänkligheter mot ifrågavarande

stadganden ur annan synpunkt. Under de angivna förutsättningarna

skola rusdrycker, som »påträffas», kunna beslagläggas. I

vilka lokaliteter eller överhuvud i vilken utsträckning efterforskning av

rusdrycker för deras beslagläggande må företagas, därom nämnes intet

i förslaget. Möjligen utgår detta från att härom skola gälla de vanliga,

reglerna om rätt till husrannsakan. Men förslaget kan ock giva anledning

till den tolkning, att dess bestämmelser skulle medföra en vidsträcktare

rätt i detta avseende. Oavsett vilken tolkning är den rätta,

synes med hänsyn till den i denna viktiga fråga förefintliga oklarheten

förslaget i dess nuvarande skick omöjligen kunna godtagas.

Okränkt hemfrid torde väl få räknas som en av den oförvitlige

medborgarens förnämsta rättigheter. Vid varje lagstiftningsåtgärd,

som berör detta ömtåliga ämne, måste man därför gå fram med största

varsamhet. Detta är så mycket mera nödigt, som allmängiltiga positiva

lagbud a området saknas i vår rätt. Utom bestämmelserna i

16 § 7 och 8 mom. i promulgationslagen till strafflagen finnas allenast

vissa i spridda författningar och för särskilda fall givna stadganden i

ämnet. Allmänna stadganden härom innehöllos i det förslag till lag

angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m., som nästlidet

år var föremål för lagrådets granskning, men vilket hittills ej

föranlett framställning .till riksdagen. I detta förslag hade gränserna

för rätten att i och för upptäckande av brott företaga husrannsakan

dragits synnerligen snävt; den tilläts för sådant fall i stort sett allenast

i lokaler, som kunna betecknas såsom offentliga. För det fall att misstanke

förelåge om begånget brott, varå straffarbete eller fängelse kunde

följa, vidgades denna gräns till att kunna omfatta även hem i egentlig:

mening.

I stort sett torde berörda förslag återgiva hos oss rådande rättsuppfattning

i ämnet. Rätten till husrannsakan lärer alltså vara knuten

vid förutsättningen att straffbar gärning av viss svårare beskaffenhet är

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

begången. Förevarande förslag riktar sig enbart mot innehavet av

rusdrycker i vissa fall, även om innehavet ej är straffbart. Det saknas

sålunda direkta anknytningspunkter till nyssnämnda regler om husrannsakan.

Med hänsyn till förevarande förslags avfattning och läggning

ligger därför nära till hands att antaga dess mening vara, att om misstanke

föreligger mot någon att han innehar rusdrycker under sådana

omständigheter, att beslag enligt förslaget kan ske, husrannsakan må

hos honom företagas. Skulle förslagets innebörd vara sådan, går detsamma

otvivelaktigt betydligt längre än som är överensstämmande med

den allmänna rättsuppfattningen. I alla händelser torde, på grund av

ovisshet om bestämmelsernas rätta innebörd, myndigheterna ofta bliva

försatta i villrådighet och måhända förledas till missgrepp. Det ligger

ock nära till hands att befara, att förslaget, om det genomfördes, skulle

i det ovisa nitets tjänst och under rådande brist på positiva lagbud

kunna utnyttjas till ett betänkligt utsuddande av gränserna för husrannsakningsrätten.

Åt de nu anförda betänkligheterna måste tillmätas

så mycket större vikt, som efterforskandet av de varor, vilka äro i

fråga, måste för att bliva effektivt ofta ske just i hemmen och deras

gömmor.

Med hänsyn till det anförda kan framläggande av förslaget såvitt

angår de i 2—7 §§ upptagna bestämmelserna icke tillstyrkas med mindre

detsamma fullständigas med noggranna och väl avvägda stadganden om

rätten att för efterforskande av rusdrycker i där omförmälda fall anställa

husrannsakan.

Regeringsrådet Ernberg:

Den här föreslagna lagstiftningen avser införande å förevarande

område av en beslags- och konfiskationsrätt i synnerligen vidsträckt omfattning.

Beslag av rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel skulle

således kunna äga rum icke blott i sådana fall, då ägaren eller innehavaren

av dylik vara på vissa grunder kan antagas hava gjort sig skyldig

till olovlig tillverkning, försäljning eller införsel därav eller delaktighet

i någon form i sådan förbrytelse, ehuru på grund av bristande

bevisning straffansvar icke kan utkrävas, utan även i viss omfattning i

fall, då något straffbart förfarande från ägarens eller innehavarens

sida icke i och för sig kan anses föreligga. Varan skulle således kunna

anses förverkad även under förhållanden, då en kriminalisering av innehavarens

befattning med varan icke ansetts kunna ifrågakomma.

Införande av de sålunda föreslagna lagbestämmelserna i vår rätt

innebär en betydande avvikelse från hos oss i allmänhet gällande prin
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

ciper. Förslaget är därför, principiellt sett, ägnat att ingiva starka betänkligheter.

Förnekas kan emellertid icke, att på grund av den omfattning

och de former, den olovliga rusdryckshanteringen flerestädes tagit,

sådana olägenheter härutinnan visat sig, att särskilda, extraordinära åtgärder

måste anses påkallade. Klart är nämligen, att effektiviteten av

den lagstiftning, som å förevarande område införts, i hög grad äventyras,

om icke medel sättas myndigheterna i händer att på ett verksamt

sätt inskrida mot den olagliga hanteringen. Och att en utsträckt

beslagsrätt bör kunna verka i sådan riktning, synes oförtydbart.

Av synnerlig vikt är emellertid, att den ifrågavarande beslagsrätten

på sådant sätt begränsas, att därigenom icke öppnas möjlighet

till alltför långt gående ingripanden från myndigheternas sida i den

enskildes hemliv eller honom tillkommande rätt i övrigt att så länge

icke påvisbar förbrytelse föreligger fritt förfoga över vad av honom

innehaves. Detta är särskilt av betydelse därför, att några allmänt gällande

regler om beslag och husrannsakan icke enligt svensk lag finnas utan

meddelats allenast i spridda författningar för speciella fall med särskilda

regler för varje fall. Och det låter sig svårligen göra att endast

med ledning av för andra fall gällande bestämmelser eller praxis uppdraga

tillräckligt klara och bestämda gränser för ifrågavarande befogenhet

å nu förevarande område.

Det nu föreliggande förslaget kan icke sägas hava på tillfredsställande

sätt löst ifrågavarande synnerligen ömtåliga och grannlaga

spörsmål. De förutsättningar, varunder beslagsrätten enligt förslaget

skulle få komma till användning, hänföra sig, frånsett det i 1 §

upptagna fallet, huvudsakligen till omständigheter, som röra sig om

själva varans beskaffenhet samt innehavarens vilja eller förmåga att

giva tillfredsställande förklaring över åtkomsten m. m. dylikt, därav den

beslagtagande myndigheten har att draga sina slutsatser angående föregången

olovlig tillverkning, införsel eller överlåtelse m. m., men binda

icke nämnda befogenhet vid vissa lokaler eller förvaringsrum eller överhuvud

vid några dylika påtagliga eller lätt konstaterbara yttre förhållanden.

Väl må det anses nödvändigt och riktigt, att ifrågavarande

bestämmelser gives sådan avfattning, att desamma kunna med smidighet

efter sig företeende förhållanden tillämpas. Men å andra sidan synes

vid eu dylik lagstiftning nödvändigt att till skydd för den enskildes

hemfrid beslagsrätten omgärdas med klara och tydliga bestämmelser,

ägnade att förekomma missbruk. Då förslaget härutinnan inskränker

sig allenast till stadganden, att rusdrycker eller därmed likställda

ersättningsmedel kunna tagas i beslag, då de under angivna förhållan
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Majds proposition Nr 360.

den »påträffas», kan därmed ingalunda anses å ett så viktigt område

tillbörligen sörjt för rättssäkerheten. De myndigheter, som skola hava

att tillämpa lagen, komma ock säkerligen därigenom ofta att försättas

i villrådighet och svårigheter och måhända förledas till misstag, ägnade

att sätta hela förfarandet i misskredit, till men för det syfte, man

genom den föreslagna lagstiftningen vill vinna. Och att på ett så

grannlaga område endast försöksvis införa en lagstiftning av ifrågavarande

art synes icke böra ifrågakomma. Detta förefaller ock desto

mindre vara lämpligt som i det förslag till lag angående polisundersökning

i brottmål samt häktning m. m., som nyligen varit föremål för

lagrådets granskning, jämväl upptagits noggranna regler angående husrannsakan

och beslag m. m. samt de villkor och former, varunder sådan

åtgärd må företagas. En närmare utformning av de bestämmelser, som

i nämnda hänseenden böra å nu förevarande område meddelas, kan

emellertid svårligen allenast på grundval av den nu föreliggande utredningen

verkställas.

För min del anser jag därför, att förevarande förslag icke bör

läggas till grund för lagstiftning i ämnet, med mindre detsamma i nu

berörda hänseende underkastas omarbetning.

I övrigt anser jag mig böra redan i detta sammanhang erinra, att

enligt min mening vid eu.dylik omarbetning även följande bör iakttagas.

Enligt förslaget skulle rusdrycker och rusgivande ersättningsmedel,

frånsett det i 1 § avsedda fallet, tagas i beslag och vara förbrutna

l:o) då det linnes vara uppenbart, att desamma olovligen tillverkats

eller att med dem obehörigen vidtagits åtgärd i syfte att'' avskilja denatureringsmedlet

eller försvaga denatureringen, 2:o) då de uppenbarligen

varit föremål för olovlig överlåtelse eller innehavaren icke kan

tillfredsställande förklara åtkomsten till desamma, och grundad anledning

finnes till antagande, att varan är avsedd att i befintligt eller förarbetat

skick olovligen avyttras, och 3:o) då varan uppenbarligen till riket olovligen

införts samt den, hos vilken varan påträffas, insett eller bort inse,

att densamma olovligen införts.

Yad angår de under 2:o) och 3:o) omförmälda fallen, har enligt

förslaget gjorts till villkor för beslag, att rusdryckerna påträffas under

sådana omständigheter, som göra ägaren eller innehavaren misstänkt

för att med desamma hava tagit olovlig befattning eller därtill vidtagit

förberedelser. Någon motsvarighet härtill förekommer icke i fråga om

det under l:o) angivna fallet. Antagligen beror detta därav, att man

under det där åsyftade stadgandet velat inbegripa även de fall, då

ägaren eller innehavaren ej anträffas. Väl må det kunna antagas, att

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 306 höft. (Nr 360.) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

den, hos vilken rusdrycker, som uppenbarligen olovligen tillverkats, påträffas,

i de allra flesta fall också insett eller bort inse, att så varit

fallet, och att sålunda även denna förutsättning som regel i verkligheten

även här måste anses föreligga. Fall kunna emellertid tänkas

förekomma, då så ej är förhållandet, såsom ifall innehavaren i god tro

inköpt varan under ‘falska etiketter eller eljest efter vilseledande uppgifter

från säljarens sida. Att utsträcka beslagsrätten även till sådana

fall torde knappast kunna anses nödvändigt. Och om än en begränsning

i berörda hänseende icke kan sägas hava någon större praktisk

räckvidd, skulle dock, ifall en sådan begränsning göres, den föreslagna

lagstiftningen te sig mera följdriktig än enligt förslaget är fallet.

Försåvitt beslaget riktas mot viss person, torde därför även för det

under l:o) här ovan avsedda fall böra såsom villkor för beslag stadgas,

att innehavaren insett eller bort inse, att varan olovligen tillverkats

eller obehörigen renaturerats.

Fn annan sak är, att beslag må komma till användning i sådana

fall, då rusdrycker, som uppenbarligen olovligen tillverkats eller obehörigen

renaturerats, påträffas utan att någon ägare eller innehavare till

desamma kan. anträffas.

Vad särskilt beträffar det ovan under 2:o) upptagna fallet, synes,

det kunna starkt ifrågasättas, huruvida beslag bör under där angivna

förutsättningar få äga rum. De där åsyftade bestämmelserna, vilka

huvudsakligen rikta sig mot olovlig försäljning eller överlåtelse av

lagligen tillverkade rusdrycker och således närmast avse att motverka

överträdelser av gällande ransoneringsbestämmelser, äro nämligen av

den svävande och obestämda karaktär, att vid tillämpning därav misstag

lätt kunna begås. Övervägande skäl synas därför tala för deras uteslutande

ur förslaget.

Enligt förslaget skulle frågan om enligt 2 § beslagtagna dryckers

förverkande icke komma under domstols prövning i annat fall än då

ägaren till varan eller den, som vid dess påträffande innehaft densamma,

inom viss tid efter erhållen del av beslutet om beslaget hos beslagsmyndigheten

mot beslaget anmäler missnöje, varemot i annat fall beslaget

skulle stå fast och varan anses förbruten. Det sålunda föreslagna

förfarandet kan väl medföra vissa fördelar, i ty att det åsyftade

resultatet därigenom säkerligen i många fall kan vinnas på ett enkelt

och snabbt sätt utan att vederbörande behöver inkallas för domstol.

Ifrågasättas kan emellertid, om, trots nämnda fördelar, å förevarande

inom kriminalprocessen fallande område, ett dylikt tillvägagångssätt

kan anses lämpligt eller tillrådligt. År beslagsåtgärden riktad mot

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungi. Maj;ts proposition Nr 360.

viss person, torde det vara riktigare och bättre, att fullt ljus sprides

över saken och att han får inför domstol svara för sina handlingar

än att möjlighet beredes honom att genom att hålla sig undan eller

underlåta anmäla missnöje undslippa allenast med att i all tysthet gå

varan förlustig. Möjligheten härav kan säkerligen i många fall komma

att icke så litet förringa de eljest påräkneliga verkningarna av beslaget,

enär den skyldige antagligen under sådan förutsättning ofta nog mindre

kommer att draga sig för att fortsätta med den olovliga trafiken, om

än på ett mera fördolt sätt, än han skulle göra, ifall saken droges inför

domstols prövning. Ej sällan torde ock domstolsförhandlingen leda

till upptäckande och åtalande av sådana brott mot rusdrycksförfattningarna,

som eljest bliva obeivrade. År åter den, mot vilken beslaget

riktats, i själva verket utan afl skuld, kan det svårligen betraktas

annat än såsom en fördel, att saken blir fullt utredd inför

domstol. Skulle han allenast för undvikande av en obehaglig rättegång

föredraga att låta saken hava sin gång och underlåta att anmäla

missnöje mot beslagsåtgärden, är därmed i själva verket intet vunnet,

då ju i det förutsätta fallet eu fullt laglydig medborgare blivit utsatt för

en åtgärd, som i viss mån stämplar honom som lagbrytare. Den tidsförlust

för avgörande av frågan om beslagets bestånd, som skulle uppstå

i följd av domstolsförhandlingen, kan icke vare sig i ena eller andra

fallet spela någon avgörande roll.

Så snart beslaget riktas mot viss person — således då ägaren

eller innehavaren är anträffbar — bör därför enligt min mening varan

anses förverkad först efter det domstol på därom av vederbörande

åklagare framställt yrkande bifallit detsamma.

Detta utesluter icke, att i fall, då ägaren eller innehavaren ej kan

anträffas, ett förfarande, i huvudsak så ordnat som i förslaget för sådant

fall är stadgat, kan komma till användning.

Justitierådet Molin:

Enligt förevarande förslag skola rusdrycker och rusgivande ersättningsmedel

för sådana drycker beslagtagas och vara förbrutna i följande

fall: 1) om det är uppenbart, att desamma olovligen tillverkats

eller att med dem obehörigen vidtagits renatureringsåtgärd; 2) om de

uppenbarligen varit föremål för olovlig överlåtelse eller innehavaren

icke kan tillfredsställande förklara sin åtkomst samt grundad anledning

finnes att antaga, att varan är avsedd att olovligen förvttras;

och 3) om de uppenbarligen olovligen införts till riket samt

den, hos vilken de påträffas, insett eller bort inse, att de olovligen in
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

förts. Det torde vara av intresse att undersöka, vilken den rationella

grunden kan vara till de sålunda föreslagna konfiskationsbestämmelserna.

1 det första fallet kan åtgärden möjligen förklaras därmed, att varans

egen så att säga lagstridiga beskaffenhet ansetts utgöra tillräcklig grund

för dess beslagtagande. Men i de båda andra fallen, som även avse i

den lovliga handeln förekommande drycker, kan saken uppenbarligen

icke förklaras pa detta sätt. I dessa fall synes förklaringen till konfiskationsbestämmelserna

icke gärna kunna vara annan än den, att innehavaren

gjort sig skyldig till ett förfarande, vilket betraktas såsom

brottsligt, eller åtminstone vidtagit förberedelser till sådant förfarande.

Detta torde tydligt framgå därav, att i dessa fall vissa subjektiva förutsättningar

äro uppställda. Men det torde kunna ifrågasättas, huruvida

icke betraktelsesättet i själva verket varit detsamma beträffande

fallet 1). Man har säkerligen'' icke här avsett att träffa sådana fall, då

det visserligen objektivt sett är klart, att varan olovligen tillverkats

eller renaturerats, men innehavaren varken insett eller bort inse, att så

är förhållandet. Samtliga bestämmelserna torde därför kunna antagas

vila å samma grund; och synes — i motsats mot vad kontrollstyrelsen

uttalat — den föreslagna lagstiftningen, rätt förstådd, innebära, att

innehavet av rusdrycker under angivna förutsättningar belagts med

straff. Straffet består i konfiskation av varan jämte kärl och emballage.

Under sådana omständigheter synes med fog kunna ifrågasättas, huruvida

tillräcklig anledning föreligger att i lagstiftningen införa ett från

vanligt förfarande så avvikande tillvägagångssätt som detta lagförslaginnebär;

låt vara att den föreslagna proceduren, som i vissa fall

slutar med vanligt rättegångsförfarande, i andra fall är enklare och

lättare. Bestämmer man sig för att i de ovan angivna fallen verkligen

betrakta innehavet såsom otillåtet och straffbart, synes det riktigast, att

brottsligheten i det särskilda fallet konstateras genom åtal och dom i

vanlig ordning. Genom att, på sätt förslaget innefattar, låta saken

eventuellt avvecklas i tysthet gör man å ena sidan påföljden för den

verkligt brottslige mindre kännbar än om man låter tilltala honom inför

domstol, medan å andra sidan kan befaras, att ägaren till varan,

även om beslag obehörigen ägt rum, hellre finner sig häri än han underkastar

sig besväret och obehaget av en rättegång. Det kan icke undvikas,

att det faller ett sken av godtycklighet över det föreslagna förfarandet.

Om innehavet icke blott betraktas som brott utan också behandlas på

samma sätt som andra brott, lärer hela den föreslagna författningen

bortsett från 1 § — kunna ersättas med i de särskilda förordningarna

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Klingl. Maj:ts proposition Nr 360.

införda straffbud av innehåll, motsvarande ovannämnda tre fall med den

modifikation, att den subjektiva förutsättningen i fallet 1) konstrueras

på samma sätt som i faliet 3). Därförutom synes allenast en specialbestämmelse

vara erforderlig, nämligen för den händelse, att sådan vara,

som avses i fallet 1), påträffas utan att någon innehavare anträffas.

För sådan händelse kunde stadgas, att beslaget skulle på visst sätt

kungöras och varan vara förbruten utan domstolsförfarande, därest

ingen innehavare anmälde sig inom viss tid (jämför t. ex. 10 § i förordningen

om straff för olovlig varuutförsel in. m. den 3 mars 1916).

Bestämmelsen i förslagets 4 § om rätt för polisman att taga gods. i

förvar i avbidan på beslag torde vara i lika mån behövlig vare sig

åtal skall ske för tillverkning eller försäljning eller endast för innehav.

Mot en lagstiftning av sålunda antytt innehåll torde någon principiell

anmärkning ej vara att göra. Återstår att undersöka, huruvida konfiskationsförfarandet,

vare sig det iklädes den ena eller den andra formen, är

ägnat att i någon avsevärd mån motverka den olaga sprithanteringen.

Det förefaller knappast antagligt, att man härav skulle vinna det gagn

man väntat. Detta är allra minst fallet, om saken icke blir eu domstolsfråga.

Men även om så sker, kan man svårligen antaga, att för dem,

som idka olaga rusdryckshantering, risken att bliva berövade varorna

skulle innebära något särdeles avskräckande eller avhållande. Den praktiska

betydelsen av att eu del varor undandragas den otillbörliga konsumtionen

lärer väl icke heller vara synnerligen stor. För min del är

jag därför benägen att se den största- betydelsen av en lagstiftning av

ifrågavarande art däri, att i åtskilliga fall, där åtal för olaga tillverkning,

införsel eller försäljning tydligen icke blivit utan fog anställt men på

grund av bristande bevisning icke kan bifallas, den tilltalade likväl

icke skulle bliva helt frikänd, enär beslag, som i samband med åtalet

ägt rum, dock skulle kunna av domstolen fastställas. Men fråga är,

om det kan vara tillrådligt att för ernående av denna fördel gå så långt

som till ett kriminaliserande av innehavet, vilket lagförslaget, som sagt,

i själva verket torde innebära. Jag tror, att, den allmänna rättsuppfattningen

skulle hava svårt att förlika sig med en dylik lagstiftning,

även om straffpåföljden icke är annan än konfiskation. Dess tillämpning

skulle säkerligen, på sätt av lagrådets övriga ledamöter närmare utförts,

bliva ganska vansklig, och i synnerhet det under 2) här ovan berörda

fallet kunde lätteligen giva anledning till obehörigt ingripande. Jag

anser därför övervägande skäl tala för ett avstyrkande av detta lagförslag

med iindantag av stadgandet i 1 §, vilket, om det anses behövligt,

kan, såsom kontrollstyrelsen föreslagit, insättas i 18 kap. 15 §

s. 110 Kontrollera mot PDF

V

110 Kungl. Maj ds proposition Nr 360.

strafflagen. Men om ett behov verkligen skulle anses föreligga att ingripa

mot den »brottsliga» varan, bör man enligt min tanke icke på

detta lagstiftningsområde tillskapa ytterligare en säregenhet utan, på

sätt ovan antytts, gå fram på kända vägar.

Lagrådet anmärkte slutligen beträffande förslagets detaljer, i den

mån desamma ej förut berörts:

5 §•

Första stycket bör avfattas så, att därav tydligen framgår, att

den handling, som skall vid delgivningen tillställas vederbörande, skall

innehålla dels beslutet om beslaget och dels det föreläggande, som skall

meddelas denne, samt att det föreskrivna intyget om delgivningen

skall tecknas å nämnda handling.

6 §''

Här torde böra införas en uttrycklig bestämmelse därom att varan

skall förklaras förbruten i händelse domstolen finner förutsättning för

beslag enligt 2 § föreligga.

7 §•

I första stycket torde hänvisning böra göras även till 3 mom. i

90 § av rusdrycksförsäljningsförordningen.

Då det icke lärer vara avsett, att de till andel i värdet av förbrutet

gods berättigade skola tillsammans uppbära mera än högst 500

kronor, bör andra stycket undergå nödig omredigering.

Promulgationsbestämmelsen.

Förslaget synes böra kompletteras med föreskrift, att om beslagskett

före den 1 juli 1922, de i författningen meddelade bestämmelserna

skola fortfarande tillämpas med avseende å sådant beslag.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl- Maj:ts ''proposition Nr 360.

in

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 maj 1921.

Närvarande:

Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,

statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqyist,

Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anmälde chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, lagrådets

genom utdrag av protokollet över finansärenden den 28 februari 1921

inhämtade utlåtande över upprättade förslag till dels förordning om vissa

ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av

rusdrycker, dels förordning om vissa ändringar i förordningen den 11

oktober 1907 angående tillverkning av brännvin, dels förordning om

vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med

skattefri sprit, dels förordning om vissa ändringar i förordningen den

1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat och dels förordning

angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.

Departementschefen anförde härvid:

De föreslagna ändringarna i vissa gällande förordningar.

Jag anhåller att först få beröra de ifrågasatta ändringarna i gällande

förordningar angående försäljning av rusdrycker, tillverkning av brännvin,

handel med skattefri sprit samt angående vissa alkoholhaltiga preparat.

I dessa förordningar har genomgående föreslagits vissa ändringar, avseende

dels skärpning av straffskalorna, dels utsträckning av iterationsbegreppet

såsom kvalifikationsgrund, dels införande av straff för delaktighet

och dels införande av bestämmelser om rätt för polisÉan i vissa

fall till andel i böter m. m. Beträffande alla dessa frågor har lagrådet

i sitt den 22 april 1921 avgivna utlåtande gjort vissa uttalanden. I den

mån jag ej nu kommer att redogöra för dessa, tillåter jag mig hänvisa

till lagrådets protokoll.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Straff - skalorna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Vad beträffar de i det till lagrådet remitterade förslaget upptagna

straffskärpningarna, har lagrådet uttalat, att enligt dess uppfattning

de redan gällande straffskalorna vore sådana, att de i stort sett

ej avskure domstolarna från möjligheten att utmäta straff, som svarade

mot svårheten av de begångna förbrytelserna. Om fall kunde påvisas,

där begångna förbrytelser bedömts alltför milt, vore grunden att söka

icke å lagstiftningens utan å lagtillämpningens område; och rättelser borde

också sökas å detta område. Enligt lagrådets mening saknade det fog

att i 74 § försäljningsförordningen intaga en så svår straffart som straffarbete,

varjämte den straffskärpning, som läge däri, att för kvalificerade

förbrytelser fängelse nämndes före böter, ansetts opåkallad. För övrigt

har lagrådet icke framställt annan anmärkning mot straffskalorna, än

att tillräcklig anledning icke syntes föreligga till ändring av nuvarande

straffsats i 2 mom. av 31 § i tillverknings förordningen. Därjämte hava

enskilda ledamöter av lagrådet föreslagit vissa reduktioner i de ifrågasatta.

straffsatserna.

I likhet med t. f. chefen för finansdepartementet, som den 28

februari 1921 föredrog förevarande ärende i statsrådet, finner även jag

det vara av allra största vikt, att domstolar och ordningsmakt få medel

till sitt förfogande att med tillbörlig effektivitet vända sig emot den i höggrad

samhällsskadliga hantering, som den nu föreslagna lagstiftningen avser

att träffa. Flertalet föreslagna straffskärpningar utgöra också allenast

konsekvenser av 1920 års riksdagsbeslut om ändring i 30 § tillverkningsförordningen,

vilket innebär ett fastställande av en av föregående

lagråd tillstyrkt straffskala. Jag anser mig därför icke kunna följa de

förslag, som från enskilda ledamöter i lagrådet framställts angående

ändringar i de tidigare ifrågasatta straffskalorna. Däremot finner jag

mig böra tillstyrka vad lagrådets samtliga ledamöter hemställt beträffande

straffarbete samt omkastningen av ordningsföljden mellan fängelse- och

bötesstraffen i 74 § försäljningsförordningen. Åven om de svåraste fallen

av olaga brännvinsförsäljning ur nykterhetssynpunkt knappast kunna

anses vara mindre farliga än tillverkningsbrotten, lära de senare enligt

allmänna rättsmedvetandet påkalla en kraftigare reaktion än de förra.

Förslaget har i enlighet härmed undergått omarbetning.

Vad beträffar straffskalorna i 31 § 2 mom. tillverkningsförordningen,

är%et tydligt, att innehav av brännvinstillverkningsapparat, som

uppenbarligen av vederbörande avsetts att nyttjas för olaga tillverkning,

ofta innebär en särdeles stark presumtion om verkligen försiggången olaga

tillverkning. Ett ej alltför Jågt maximum synes därför befogat. Då

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

dessutom minimum för mildrande omständigheter, 30 kronors böter, med

nutida penningvärde måste anses tillräckligt lågt även för mycket lindriga

fall, kar jag ej funnit skäl att frångå det remitterade förslaget i denna

punkt.

Med avseende å frågan om straffskärpning för it erer ad förbrytelse

har lagrådet anmärkt mot att enligt det remitterade förslaget sådan skall

äo-a rum, därest någ;on förut fällts till straff för liknande brott, även

om straffet icke undergåtts.

För min del anser jag övervägande skäl tala för ett vidhållande

av förslagets ståndpunkt i förevarande ''avseende. Specialstrafifrätten innehåller

ju ofta undantag från eljest gällande allmänna regler, motiverade

av rent praktiska skäl. Sålunda regleras exempelvis i 87 § rusdrycksförsäljningsförordningen

straffet för fortsatt förbrytelse under tid,

då den brottslige är ställd under tilltal, på ett helt annat sätt än som

skett i allmänna strafflagen, för att härigenom skall uppnås en mera

effektiv reaktion mot den som icke låter sig varnas av åtalet. Den nu

föreslagna iterationsbestämmelsen har ett liknande syfte. Den varning,

det genom lagakraftvunnet beslut ådömda straffet kan anses innebära,

har ansetts motivera ett strängare bedömande av den som härefter ånyo

begår förbrytelse av ifrågavarande slag.

Något tvingande skål att härvid följa den allmänna strafflagens iterationsbegrepp

har icke ansetts föreligga. Jag hemställer alltså, att förslaget

på denna punkt bibehålies oförändrat.

Lagrådet har i huvudsak godkänt principen att låta ur övriga

rusdrycksförfattningar hämtade brottstyper i viss utsträckning i iterationsavseende

äga samma betydelse som brott enligt samma författning.

Lagrådet har emellertid ansett brott enligt brännvinstillverkningsförordningens

31 § 2 mom. icke böra utöva iterationsverkan av

något slag.

Med hänsyn till vad ovan anförts rörande straffskalan vid ifrågavarande

förbrytelse och då i förutsättningarna för tillämpning av lagrummet

utöver själva innehavet av redskap ingår det subjektiva moment, att

innehavaren skall hava avsett att nyttja detsamma för angivet brottsligt

ändamål, samt att detta skall vara uppenbart, synes mig ifrågavarande

förbrytelse vara av den art, att det är fullt berättigat att i iterationsavseende

likställa densamma med övriga här ifrågakommande förbrytelser.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 306 käft. (Nr 360.) 15

Iteration.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kiurijl. Maj:ts proposition Nr 360.

Delaktighet. Lagrådet har ansett, att frågan om straff för delaktighet borde

göras till föremål för förnyad utredning, i syfte att i författningarna

måtte upptagas de särskilda fallen av delaktighet, som funnes böra

föranleda straff och eventuellt varans förverkande. Ur motiveringen vill

jag här endast framhålla, att enligt lagrådets mening köpare av rusdrycker

icke borde straffas för delaktighet. I övrigt tillåter jag mig

hänvisa till lagrådets protokoll.

De av lagrådet i förevarande avseende framställda önskemål hava

föranlett omarbetning av bestämmelserna om delaktighet i samtliga förordningarna.

Det har därvid uttryckligen uttalats i samtliga förslagen,

att den, till vilken vara avyttrats, icke är på den grund förfallen till

straff för delaktighet.

Polismans

andel i böter

in. m.

Vad det till lagrådet remitterade förslaget innehöll därom, att

polisman i vissa fall skulle äga rätt till andel i böter och värdet av

förbrutet gods, har av lagrådet avstyrkts, dels därför att synnerlig hänsyn

borde tagas till den omständigheten, att polisman, som i visst mål

gjort anspråk på dylik andel, torde vara jävig att vittna i målet, dels

därför att tvister inför domstolen om rätt till bötesandel skulle kunna

uppstå till men för ett gott samarbete.

Lagrådets anmärkningar i denna punkt synas beaktansvärda men torde

icke behöva föranleda, att berörda i och för sig viktiga och enligt min

uppfattning nyttiga bestämmelse helt och hållet strykes. Den senare

av de omnämnda olägenheterna synes mig kunna botas därmed, att

åklagarens andel å ena sidan samt polismannens, angivarens och beslagarens

å den andra göras oberoende av varandra. Detta kan ske

därigenom, att åklagarens andel i princip begränsas till en tredjedel,

dock högst femhundra kronor. Den härigenom uppstående minskningen

i vissa fall i åklagarens andel motväges därav, att hans andel kan uppgå

ända till 500 kronor även i sådana fall, där polisman, angivare eller

beslagare också erhålla andel — enligt det till lagrådet remitterade

förslaget är andelen i dylika fall begränsad till 250 kronor. Vad den

förra anmärkta olägenheten, nämligen hänsyn till jäv mot polisman, beträffar,

så finner jag det uppenbart, att polisman, som vittnat, icke bör

erhålla andel i böter m. m., och håller före, att detta bör direkt

uttalas i förordningarna. Men vad angår en eventuell farhåga, att

bevisning stundom ej skulle stå att uppbringa på den grund, att polisman

gjorde anspråk på andel i böter, må framhållas, att åklagaren

utan tvivel kan påkalla hörande av polisman såsom vittne och säkerligen

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.,

kommer att göra det, om så behöves. Därest polisman skulle fått taga

viss del av åklagarens andel, hade man kunnat befara, att åklagaren i

vissa fall skulle kunnat misstänkas för. ett ekonomiskt intresse av att få

polismannen hörd för att utesluta denne från andel. Enligt det av mig

nu förordade förslaget har grunden för en dylik farhåga bortfallit.

Vid införandet, på sätt nu sagts, i de olika författningarna av bestämmelser,

att polisman, som vittnat, ej äger rätt till andel i böter

m. m., synes det ligga synnerligen nära till hands att i de övriga förevarande

förordningarna införa den bestämmelse, som redan finnes i 46 §

tillverkningsförordningen, att vissa närskylda personer m. fl. icke äga

rätt till angivareandel. Detta har skett i det förslag, jag nu framlägger.

Beträffande vissa av de anmärkningar, som inom lagrådet framställts

mot enskilda paragrafer i de olika förordningarna, har jag i det

föregående uttalat mig. För vissa ändringar, som verkställts i anledning

av övriga anmärkningar, skall jag nu redogöra. De rent redaktionella

ändringarna torde icke erfordra någon särskild motivering.

74 §.

I 74 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen har i anledning av

en utav tre ledamöter i lagrådet framställd anmärkning skett sådan omformulering,

att straffet vid synnerligen förmildrande omständigheter

icke avser andra i 1 mom. andra stycket omförmälda fall än det enkla

iterationsfallet, alltså icke den händelse, att försäljningen sker i större

omfattning eller yrkesmässigt.

76 §.

Fn av lagrådet framhållen oegentlighet, att hänvisning i 76 §

borde ske icke till 74 § i dess helhet utan endast till dess 1 mom.,

har iakttagits.

82 §.

82 § har omformulerats dels härutinnan att iterationsbestämmelsen

bragts i överensstämmelse med vad som eljest i förevarande författningar

gäller, dels ock härutinnan att straffskalan vid förmildrande omständigheter

utformats i enlighet med de grunder, jag nyss angivit vid 74 §.

84 §.

84 §, soq.1 hade sin betydelse innan de särskilda författningarna om

skattefri sprit och alkoholhaltiga preparat tillkommo, lärer, såsom lagrådet

uttalat, böra utgå. Detta synes böra angivas i ingressen till förordningen.

De särskilda

förordningarna.

Rusdrycks
försäljnings
förord
ningen.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

87 §.

Då straffarbete strukits ur skalan i 74 §, är, såsom lagrådet påpekat,

någon ändring i 87 § ej erforderlig.

90 §.

I anledning av lagrådets anmärkning har 90 § 2 mom. omformulerats,

så att endast sådana partihandlare, som till avsalu bedriva rening

av brännvin, samt detalj handelsbolag i angivna fall bliva skyldiga att

inköpa hembjudna rusdrycker.

30 §.

Brännvins- Ed. beträffande 30 § 1 mom. brännvinstillverkningsförordningen

tillverknings- av lagrådet förordad redaktionell ändring har verkställts. Därjämte

förordningen- • överensstämmelse med tvänne lagrådsledamöters hemställan, och

i anslutning till vad som skett i 74 och 82 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen,

skalan för synnerligen förmildrande omständigheter beträffande

brott enligt andra stycket gjorts tillämplig endast för de enkla

iterationsfallen.

39 §.

Delaktighetsbestämmelserna i 39 § hava avfattats i enlighet med

de principer, jag förut angivit. Dessutom har, i anslutning till en anmärkning

av lagrådet, delaktighet i förbrytelse, som avses i 31 §, icke

gjorts straffbar.

Förord- De ändringar, som vidtagits i förslagen till ändringar i förord
ningarna

om ningarna om handel med skattefri sprit samt om vissa alkoholhaltiga

skattefri sprit preparat äro, i den mån de ej äro av rent redaktionell art, att anse

samtomvissa såsom följder av vad jag förut yttrat angående de genomgående printigapreparat,

ciperna i samtliga ifrågavarande ändringsförslag.

Förslaget till förordning angående rusdryckers förverkande i

vissa fall m. m.

Vad beträffar det till lagrådet remitterade förslag^ till förordning

angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m. hava lagrådets

ledamöter icke samlat sig om något enhälligt yttrande.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

Tvänne lagrådets ledamöter Lava icke haft några väsentliga anmärkningar

att framställa mot detta förslag i huvudsak. Däremot hava

de uttalat farhågor, att förslaget skulle i det ovisa nitets tjänst och

under rådande brist på positiva lagbud kunna utnyttjas till ett betänkligt

utsuddande av gränserna för rätten till husrannsakan. Med hänsyn härtill

kunde framläggande av 2—7 §§ i förslaget icke tillstyrkas, med mindre

förslaget fullständigades med noggranna och väl avvägda stadganden

om rätten att för efterforskande av rusdrycker i där omförmälda fall

anställa husrannsakan.

En annan av lagrådets ledamöter har ej heller riktat några anmärkningar

mot den bärande tanken i förslaget men har, under åberopande

av i synnerhet bristen på bestämmelser om husrannsakan, anfört,

att en närmare utformning av erforderliga bestämmelser svårligen kunde

verkställas på grundvalen av den föreliggande utredningen. Förslaget

borde därför icke läggas till grund för lagstiftning, med mindre detsamma

underkastades omarbetning.

En ledamot har slutligen funnit övervägande skäl tala för avstyrkande

av förslaget utom beträffande dess 1 §. Mot ett konfiskationsförfarande

av domstol i huvudsaklig överensstämmelse med förslagets grunder

genom införande av bestämmelser i vederbörande särskilda författningar

syntes visserligen ingen principiell anmärkning vara att göra,

men det vore icke sannolikt, att fördelarna skulle bliva så stora som

olägenheterna.

Särskilt mot andra stycket i 2 § hava för övrigt rests vissa invändningar,

om vilkas närmare innehåll jag torde kunna hänvisa till

lagrådets protokoll.

Såsom av de olika uttalandena inom lagrådet torde framgå, äro Departement,- de mot förevarande förslag framställda anmärkningarna i huvudsak av c e,en''

mera praktisk än rent principiell innebörd, och jag finner dem icke

vara av den art, att de höra föranleda, att förslaget ej nu förelägges

riksdagen.

Såsom jag redan förut anfört, anser jag det vara synnerligen

angeläget att förfara med tillräcklig effektivitet mot den olagliga rusdryckshanteringen.

Det nu ifrågavarande förslaget tror och hoppas jag

skall, om det antages, hava en mycket god verkan i detta avseende.

De befarade praktiska olägenheterna lära utan större svårighet kunna i

huvudsak undanröjas.

I anledning av de framställda farhågorna för att förslaget skall

s. 118 Kontrollera mot PDF

Detaljfrågor.

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 360.

komma att föranleda olaga husrannsakningar, vill jag framhålla, att jag

givetvis skulle finna det olyckligt, om förslaget skulle få en sådan följd.

Jag måste emellertid med styrka betona, att tanken, att något sådant

skulle kunna inträffa, varit helt och hållet främmande. Förslaget avser

icke att i och för sig grunda någon rätt till husrannsakan. Den rätt

till husrannsakan, som kan förefinnas, stödjer sig icke på denna författning.

Husrannsakan må i själva verket äga rum endast vid sådant

efterforskande av brott, som enligt gällande rätt kan föranleda till husrannsakan.

Hade avsikten varit att genom den föreslagna författningen

utsträcka husrannsakningsrätten, hade utan tvivel bestämmelser därom

varit erforderliga. Ett stadgande i förordningen, att detsamma icke

medger någon särskild rätt till husrannsakan, skulle däremot, vill det

synas, ur lagteknisk synpunkt te sig skäligen överflödigt. Intagandet

av en sådan bestämmelse torde väl ej heller av lagrådet hava avsetts.

Under sådana förhållanden finner jag icke de framställda betänkligheterna

i förevarande punkt böra föranleda ändring i förslaget. Jag är

emellertid övertygad därom, att även utan en ändring vederbörande

myndigheter skola veta att tillämpa den föreslagna förordningen i enlighet

med dess. mening och utan försök till en tolkning för vilken något

verkligt fog ej finnes.

Enligt min uppfattning skulle det innebära en väsentlig minskning

i den föreslagna förordningens värde, om rusdrycker, som avses

i 2 § andra stycket, helt undantoges från beslagsförfarandet. Däremot

synes mig den ändringen böra vidtagas, att, såsom två ledamöter i

lagrådet ifrågasatt, man uppställer krav på att det skall vara uppenbart,

att den olagligen överlåtna varan är avsedd att vidare olovligen avyttras.

Lagrådets nämnda båda ledamöter synas fästa huvudsaklig vikt vid att

det här gäller ett förfarande, där domstol ej medverkar. Som emellertid

domstols medverkan kan påkallas genom en så enkel åtgärd som

blott en anmälan hos beslagsmyndigheten, synes mig detta skäl ej få

vara avgörande, varför jag tillstyrker, att förslaget i detta avseende bibehålies

med den av mig nyss angivna ändringen.

De av lagrådet beträffande vissa detalj bestämmelser framställda

erinringar hava av mig iakttagits, dock med undantag för den anmärkning,

som gäller 7 § andra stycket. Att rätten till det angivna beloppet

500 kronor där bibehållits i oförändrad form, sammanhänger med den

princip, för vilken jag förut redogjort, beträffande polismans och åklagares

andel i böter m. m. i allmänhet.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 360.

Härefter hemställde föredragande departementschefen, med åberopande

av § 54 riksdagsordningen, att förberörda förslag till förordningar

med de av honom föreslagna ändringarna måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

heojöYfällan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla;

oct skulle proposition av den lydelse, bilaga . . . vid

detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Torsten Sam Ekberg.

v

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1921:359 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående försälj s. 1 i texten
  2. Bev1LU 1921:2 Memorial, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande sammansatta bevillningsoch första lagutskottets utlåtande nr 1 i anledning av Kungl. Maj. s. 1 i texten
  3. Bev1LU 1921:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdry s. 1 i texten