Sök i Ratio Lex

Angående omorganisation av postsparbanken och införande av postgirorörelse m. to

1922-03-10 · 80 sidor, varav 76 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 76 av 80 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:152, Angående omorganisation av postsparbanken och införande av postgirorörelse m. to

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition ur 152.

1

Nr 152.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation

av postsparbanken och införande av postgirorörelse m. to.;

given Stockholms slott den 10 mars 1922.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag

av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå

riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen

föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Anders Örne.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

10 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Örne:

Inledning.

Genom beslut den 16 juli 1920 har Kungl. Maj:t bemyndigat

chefen för finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga att

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 131 käft. (Nr 152.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 152.

skyndsamt verkställa utredning och avgiva förslag till en fullständig omorganisation

av postsparbanken. Jämlikt detta bemyndigande har statsrådet

och dåvarande chefen för finansdepartementet under år 1920 för

ifrågavarande utredning tillkallat fyra sakkunniga — de s. k. postsparbankssakkunniga

— nämligen generaldirektören A. J. Juhlin, redaktören

och ledamoten av riksdagens första kammare C. G. Ekman, direktören

K. Eriksson samt numera postdirektören J. Döss.

Beträffande ifrågavarande utredning anförde departementschefen

vid ärendets föredragning ovannämnda den 16 juli 1920, bland annat,

att de frågor, som vid utredningen särskilt och framför andra borde tagas

under övervägande, vore spörsmålen om postsparbankens framtida ställning

till postverket ävensom frågan om huruvida de till postsparbanken

då anslutna pensions- och försäkringsavdelningarna borde för framtiden

vara anslutna till postsparbanken eller därifrån utbrytas. Vidare borde

utredningen innefatta redogörelse för postsparbankens finansiella ställning.

Den till sakkunnigas handläggning hänskjutna frågan om postsparbankens

pensions- och försäkringsavdelningar har redan föregående år

av statsmakterna behandlats, sedan särskilt förslag i detta ämne avgivits

av de sakkunniga. Enligt detta förslag skulle postsparbankens försäkrings-

och pensionsavdelningar upphöra med 1921 års utgång och i samband

därmed riksförsäkringsanstalten från 1922 års ingång själv övertaga

samtliga de uppgifter, som postsparbanken haft att utföra för anstaltens

räkning. Vidare skulle från sistnämnda års ingång åt postverket uppdragas

de bestyr med utbetalning av pensioner och understöd enligt

lagen om allmän pensionsförsäkring, vilka postsparbanken utfört för

pensionsstyrelsens räkning.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga sålunda

föreslagit avlät Kungl. Maj:t proposition i ämnet (nr 263) till 1921 års

riksdag, och blev denna proposition av riksdagen bifallen.

Med skrivelse den 15 november 1921 hava sakkunniga därefter

överlämnat betänkande angående omorganisation av postsparbanken. Detta

betänkande, vilket avgivits efter det Kungl. Maj:t den 17 augusti 1921

till sakkunniga för kännedom överlämnat en av särskilda kommitterade

verkställd utredning beträffande införandet i vårt land av s. k. postcheckrörelse,

innefattar jämväl yttrande och förslag i detta ämne.

Över de sakkunnigas betänkande hava infordrade yttranden avgivits

av fullmäktige i riksgäldskontoret, generalpoststyrelsen, statskontoret,

skolöverstyrelsen, styrelsen för postsparbanken och fullmäktige i riksbanken.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152.

Frågan om postsparbankens bibehållande.

Postsparbankssakkunniga hava i sitt betänkande till en början upptagit

frågan, huruvida postsparbanken under nuvarande förhållanden

kan och bör bibehållas eller om banken utan olägenhet för det allmänna

kan avvecklas och rörelsen nedläggas. Eu undersökning i detta

hänseende hava sakkunniga funnit desto mera påkallad, som, på sätt

av det följande närmare torde framgå, postsparbanken hittills icke lämnat

någon verklig vinst utan snarare gått med förlust.

Innan jag ingår på en redogörelse för vad de sakkunniga i denna

del anfört, må erinras, att syftet med postsparbankens inrättande, enligt

vad i sammansatta stats-, banko- och lagutskottets betänkande till 1883

års riksdag framhållits, varit, att banken skulle uppsamla och fruktbargöra

de små besparingarna för att sedermera, då dessa vuxit till något

mera avsevärt belopp, tjäna såsom mellanhand vid en fördelaktigare

placering mot högre ränta än postsparbanken kunde lämna. Bankens

ändamål har sedermera i § 1 av förordningen angående eu postsparbank

för riket den 22 juni 1883 angivits vara att under statens garanti

emottaga penningar, desamma förränta och genom räntas läggande till

kapitalet ytterligare förkovra samt medlen i stadgad ordning vederbörande

tillhandahålla.

Bankens egentliga uppgift har alltså varit och är fortfarande att

driva sparbanksrörelse. Vid sidan härav hava emellertid efter hand vissa

för postsparbankens egentliga rörelse främmande uppgifter tillförts banken.

Sedan de mest omfattande av dessa uppgifter, nämligen ovannämnda

bestyr för riksförsäkringsanstaltens och pensionsstyrelsens räkning, från

och med 1922 års ingång bortfallit, torde dock postsparbanken, såsom

vid början av dess verksamhet lärer hava avsetts, hädanefter kunna

mera odelat ägna sig åt egentlig sparbanksrörelse.

Beträffande frågan om postsparbankens bibehållande anföra de

sakkunniga i huvudsak följande:

Å en och samma postsparbanksmotbok kunde saväl insättningar som uttagningar

verkställas vid samtliga fasta postanstalter i riket. På sa sätt hade postsparbanken

icke mindre än i rnnt tal 3,600 kontor, spridda över hela vårt land,

jämväl i de glesast befolkade trakterna. Därjämte förmedlade lantbrevbärare av

första klass i viss omfattning insättningar i banken. Praktiskt taget kunde sålunda

en person, som vore delägare i postsparbanken, d. v. s. som hade motbok

med banken, verkställa insättningar i och uttaga penningar från banken, varhelst

han befunne sig.

Ingen bankinrättning i vårt land hade ens tillnärmelsevis så många avdelningskontor

som postsparbanken. Det läge därför i sakens natur, att personer,

Postspar
bankssak
kunniga.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

som vistades mycket på resor eller som eljest på grund av arbetsförhållanden eller

dylikt ofta bytte vistelseort, funne med sin fördel förenligt att anlita postsparbanken,

särskilt sedan det nu ordnats så, att en motboksägare under vissa förutsättningar

kunde, utan förutgången uppsägning av å motboken innestående medel,

vid anfordran utbekomma ett belopp upptill visst maximum i kalendervecka.

Det både icke varit avsett, att postsparbanken skulle konkurrera med de

vanliga, affärsmässigt ordnade enskilda penninginstituten. Sålunda både aldrig

varit meningen, att postsparbanken skulle draga till sig några större kapital,

något som banken icke heller kunnat lägga an på, då banken i fråga om de inlåta

medlens placering, åtminstone under de första aderton åren av dess verksamhet,

varit bunden av så pass restriktiva bestämmelser, att det icke varit möjligt

att påräkna så hög avkastning som bankföretag i allmänhet kunde. En förändring

till det bättre hade visserligen så småningom inträtt i berörda hänseende,

ehuru givetvis postsparbanksstyrelsen vid medelsplaceringar alltjämt haft att röra

sig inom jämförelsevis snäva gränser. I följd härav hade även inlåningsräntan i

allmänhet hållits relativt låg. Att postsparbanken uteslutande varit avsedd såsom

uppsamlingsanstalt för småfolkets besparingar framginge även därav, att till en

början på en och samma motbok icke gottgjorts ränta å högre belopp än 1,000

kronor. Detta belopp hade år 1891 höjts till 2,000 kronor och först i slutet av år

1920 till 5,000 kronor.

Under årens lopp hade emellertid ett avsevärt kapital insatts i postsparbanken.

Från bankens början och intill utgången av år 1920 utgjorde insättningarna

ett sammanlagt belopp av i runt tal 472 miljoner kronor, och hade under

samma tid från banken uttagits i runt tal 440 miljoner kronor. Det sammanlagda

insättningsbeloppet intill den 1 januari 1921 hade alltså överstigit uttagningarna

med i runt tal 32 miljoner kronor. Härtill komme delägarna gottskrivna

icke uttagna räntor, sammanlagt omkring 52 miljoner kronor. Delägarnas behållning

vid utgången av år 1920 utgjorde alltså i runt tal 84 miljoner kronor,

fördelade på (561,686 delägare.

De sakkunniga, vilka verkställt en utredning rörande antalet och medelbeloppet

av insättningsposterna under vissa av postsparbankens verksamhetsår,

funne, att även med beaktande därav att vissa obligatoriska insättningar i postsparbanken

utgjordes av småbelopp, som givetvis måste verka reducerande på medelbeloppet,

man dock med säkerhet kunde draga den slutsatsen, att postsparbanken

förverkligat det vid bankens inrättande angivna syftet att uppsamla och fruktbargöra

de små besparingarna.

Att postsparbanken trots den växande konkurrensen med de enskilda bankföretagen

och de mindre gynnsamma omständigheter, varunder banken arbetat,

lyckats under årens lopp i småposter draga till sig eu så avsevärd summa som

472 miljoner kronor och därav för mer än 660,000 delägare behålla ej mindre än

sammanlagt 84 miljoner kronor tydde, enligt sakkunnigas mening, på att postsparbanken

varit och alltjämt vore en besparingsanstalt för breda folklager och

därigenom utövat och utövade en samhällsgagnande verksamhet. Anledningarna

härtill funne sakkunniga vara, att postsparbanken, i synnerhet på landsbygden,

vore lättare tillgänglig än andra bankinrättningar, särskilt som ett postsparbanksärende

kunde uträttas under hela den tid på dagen, såväl å vardagar som å söndagar,

postanstalten i orten hölles öppen för allmänheten, samt att, såsom förut

framhållits, en delägare i postsparbanken icke vore bunden vid ett visst eller några

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152.

få kontor, där lian kunde verkställa insättningar eller uttaga penningar å sin

motbok, utan kunde göra detta vid vilken som helst av rikets mer än 3,600 postanstalter.

Att staten garanterade för de i postsparbanken innestående medlen vore

givetvis även en förmån, som högt skattades av den allmänhet, som anlitade banken.

Det kunde visserligen ändå synas, som om delägarnas i postsparbanken

behållning vid 1920 års slut, 84 miljoner kronor, icke vore tillräckligt stor för att

man med bestämdhet skulle kunna påstå, att de förhoppningar, man hyst vid

postsparbankens inrättande, blivit till fullo infriade. Och sakkunniga ville icke

heller förneka, att en dylik uppfattning kunde hava ett visst fog för sig. Men

helt säkert skulle resultatet hava tett sig annorlunda, därest postsparbanksstyrelsen

från början ägt något mera fria händer vid placeringen av de inlånade medlen än

vad förhållandet varit, och om postsparbanken sålunda kunnat hålla något högre

inlåningsränta än vad i allmänhet varit fallet. Men ända till år 1902 hade bankledningen

genom strängt restriktiva bestämmelser i fråga om de insatta medlens

fruktbargörande varit så bunden, att medlen icke kunde placeras på annat sätt, än

att desamma gåve en jämförelsevis låg avkastning. Detta åter hade gjort det

nödvändigt för postsparbanken att även hålla låg inlåningsränta, vilket givetvis

icke uppmuntrat anslutningen till banken. En väsentlig ändring i berörda avseende

hade skett år 1902, och sedan Kungl. Maj:t den 17 december 1920, i huvudsaklig

överensstämmelse med ett av postsparbankssakkunniga avgivet förslag,

fastställt reglemente angående förvaltningen av de i postsparbanken inflytande

medel, ägde postsparbanksstyrelsen rätt fria händer beträffande medelsplaceringen.

Därigenom borde det även vara möjligt för banken att med inkomsterna läcka

förvaltningskostnaderna och å insättningarna betala allmänt gällande sparkasseränta.

Bleve detta förhållandet och infördes ytterligare lättnader vid uttagning

av i postsparbanken innestående medel, hyste de sakkunniga den förhoppningen,

att allmänheten skulle komma att i betydligt större omfattning än hittills anförtro

postsparbanken sina besparingar.

Vilken betydelse storleken av postsparbankens inlåningsränta spelade för

bankens inlåningsrörelse framginge därav, att, sedan räntan å i postsparbanken

insatta medel, på framställning av de sakkunniga, för tiden från och med den 1

januari 1921 tills vidare höjts från 4 till 5 % — vilken sistnämnda räntefot

''åtminstone under första hälften av året stått i lämpligt förhållande till den allmänna

bankräntan _ hade under tiden 1 januari—20 oktober 1921 insatts

sammanlagt 31,737,082 kronor och uttagits tillhopa 20,483,376 kronor 47 öre.

Insättningsbeloppet hade alltså under samma tid överstigit uttagningsbeloppet

med icke mindre än i runt tal 11,253,000 kronor medan under motsvarande tid

1920 uttagningsbeloppet överstigit insättningarna med i runt tal 370,000 kronor.

Att postsparbanken trots rådande arbetslöshet och depression i övrigt kunnat

under år 1921 tillföras nytt kapital i så stor omfattning, tydde mer än något

annat på, att postsparbanken — rationellt ledd — hade avsevärda utvecklingsmöjligheter.

Postsparbankens verksamhet kunde icke, enligt de sakkunnigas bestämda

uppfattning, utan skada för det allmänna övertagas av annan bankinrättning, då

det ej funnes någon sådan, som hade så stora förutsättningar som postsparbanken

att inom vissa lager av befolkningen i vårt land främja sparsamhetsidén och draga

till sig de små besparingarna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Körda myndigheter.

Departe
mentschefen.

Historik.

1881 års

postsparbankskommitté.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Efter att härefter hava berört möjligheten av att nya riksgagnande

uppgifter i framtiden kunde läggas på postsparbanken, hava sakkunniga

såsom sin bestämda uppfattning uttalat, att postsparbanksrörelsen borde

fortsättas.

I nu berörda del hava samtliga hörda myndigheter anslutit sig till

postsparbankssakkunnigas uppfattning.

I likhet med postsparbankssakkunniga och i ärendet hörda myndigheter

finner jag postsparbankens verksamhet och uppgifter vara av den

gagnande art för det allmänna, att dess avveckling icke kan ifrågasättas.

Det torde icke heller saknas utsikter för förverkligandet av den förhoppning,

som de sakkunniga i sitt betänkande uttalat, att banken i framtiden

skall kunna lämna överskott.

Postsparbankens ställning till postverket.

Beträffande härefter spörsmålet om postsparbankens framtida ställning

till postverket, vilken fråga givetvis varit av grundläggande betydelse

för hela den föreliggande utredningen, hava postsparbankssakkunniga

i sitt betänkande framhållit, att de tolkat sitt uppdrag att taga

nämnda spörsmål under övervägande så, att de hade att undersöka,

huruvida postsparbanken borde fortfarande bibehållas såsom ett självständigt

ämbetsverk eller om banken med fördel borde införlivas med

postverket. Ytterligare alternativ kunde visserligen vara tänkbara men

hade av olika skäl ansetts böra lämnas ur räkningen.

Frågan om postsparbankens införlivande med postverket har som

bekant redan tidigare varit under statsmakternas prövning, och hava de

sakkunniga lämnat en ingående redogörelse för vad i detta hänseende

förekommit.

Ur denna redogörelse må här återgivas följande:

De av Kungl. Maj:t den 16 december 1881 tillkallade kommitterade för

avgivande av yttrande och förslag i fråga om inrättande av en under statens

garanti ställd allmän postsparbank framhöllo i sitt den 23 december 1882 avgivna

betänkande, sedan de förordat inrättandet av en postsparbank, bland annat, att då

den allmänhet, som komme att begagna sig av postsparbanken, skulle i sådant

avseende uteslutande betjänas av postanstalternas tjänstemän, det vore tydligt,

att ledningen av postsparbankens angelägenheter borde uppdragas åt den myndighet,

vilken styrelsen över postverket vore anförtrodd. Jämlikt den då för generalpoststyrelsen

gällande instruktionen ägde generalpostdirektören ensam beslutanderätt

i de postverket rörande ärenden, i vilkas prövning han deltoge. Dessa ärenden

föredroges av byråchefer, vilka, då de icke låtit i protokollet anteckna sin

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. MajUs proposition nr 152.

uttalade mening i mål, där de avveke från det av generalpostdirektören fattade

beslut, ansåges hava biträtt detsamma. Med undantag för en del viktigare ärenden

kunde ärenden av generalpostdirektören avgöras i närvaro endast av föredragande

byråchefen. Enligt vad kommitterade haft tillfälle inhämta, kunde icke

de utan tvivel tidsödande och mödosamma göromål, till vilka eu postsparbanks

inrättande komme att giva anledning, uppdragas åt förutvarande byråchefer i

generalpoststyrelsen, vilkas göromål under senare tiden så betydligt ökats, att

det befunnits nödigt adjungera en fjärde ledamot, huvudsakligen för handläggning

av revisionsärenden. Förefunnes också anledning antaga, att denna ledamot

kunde, åtminstone tillsvidare, övertaga föredragningen av även sådana anmärkningsmål,

som anginge förvaltningen av postsparbanksmedel, så bleve likväl oundgängligt

anställa — till en början dock endast på förordnande — en särskild

byråchef för föredragningen av alla sådana ärenden, som egentligen avsåge postsparbanksrörelsens

bedrivande. I spetsen för postsparbanken skulle stå eu särskild

styrelse. Beträffande dennas sammansättning föreslogo kommitterade, att

styrelsen skulle utgöras, förutom av generalpostdirektören och byråchefen för

postsparbanksärenden, av tre av Kungl. Maj:t förordnade ledamöter, av vilka med

avseende å beskaffenheten av den verksamhet, som skulle anvisas styrelsen, en

borde vara fullmäktig i riksbanken och eu fullmäktig i riksgäldskontoret. I vad

mån det kunde visa sig behövligt .att, utöver den förenämnde byråchefen, hos

postsparbankens styrelse anställa derå tjänstemän, läte sig icke i förväg beräkna.

Utan tvivel skulle "en väsentlig del av de hos postsparbanken förekommande göromål

kunna handläggas av extra biträden.

I anslutning till kommitterades förslag beslöt 1883 års riksdag inrätiandet

från 1884 års ingång av en postsparbank för riket och att postsparbanksärenden

skulle handläggas inom en i generalpoststyrelsen nyinrättad, på extra stat uppförd

byrå, den s. k. postsparbanksbyrån.

Detta provisorium fortgick under en lång följd av år. Försök gjordes

visserligen att få postsparbanken på ordinarie stat, men riksdagen ställde sig

tillsvidare avvisande mot förslaget.

Emellertid tillkallade statsrådet och dåvarande chefen för finansdepartementet

den 18 januari 1908 sakkunniga för avgivande av yttrande och förslagbeträffande

ändrad organisation av postsparbanken m. m., och i sitt den 26 mars

1908 avgivna betänkande hemställde de sakkunniga — under framhållande av de

olägenheter, som vållades av det provisoriska tillstånd, vari postsparbanken sedan

mera än 24 år befunnit sig — bland annat, att banken måtte överflyttas på ordinarie

staf och på så sätt beredas de mera fasta former, som vore oundgängligen

nödvändiga för dess verksamhet.

1902 års löneregleringskommitté, vars utlåtande över de av förenämnda

postsparbankssakkunniga avgivna förslag infordrades av Kungl. Maj:t, yttrade

ifråga om postsparbankens uppförande på ordinarie stat bland annat följande:

De skäl, som av riksdagen i skrivelse den 7 april 1894 anförts mot fastställande

av en definitiv utgiftsstat för postsparbanken, kunde icke vidare åberopas

mot en dylik åtgärd. Så lång tid hade sedan dess förflutit, att närmare

kännedom hunnit inhämtas om den inverkan tillämpningen av vissa då nyutfärdade

bestämmelser — nämligen om insättning i postsparbanken av fångars be
-

1883 års

riksdag.

1908 åts

postsparbankssakkunniga.

1902 års

löneregleringskommitté.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 1~>2.

sparade arbetspremier, av innehållna avlöningsmedel för manskapet vid indelta

armén samt av viss del av beväringsmanskapets dagavlöning — utövat på postsparbankens

rörelse och utgifter. Pensionsväsendet för innehavare av civila

tjänstebefattningar vore ock då ordnat, så att någon tvekan om de grundsatser,

vilka i sådant avseende borde vinna tillämpning i fråga om postsparbankens

funktionärer, knappast kunde tänkas uppstå.

Även om postsparbanken icke motsvarat de stora förhoppningar, man vid

dess tillkomst fäst vid densamma, funne dock kommittén, då indragning av postsparbanken

icke kunde ifrågakomma, att densamma borde beredas de fastare former

och vederbörande personal den tryggare ställning, som ernåddes genom postsparbankens

uppförande på ordinarie stat.

De många uppgifter, som, utöver de egentliga sparbanksgöromålen, på senare

tiden lagts på postsparbanken, syntes ock tala för en sådan åtgärd.

Postsparbankens obestridliga tillbakagång under de senare åren — vilken

tillbakagång, såsom av jämförelse med de enskilda sparbankerna framginge, icke

kunde bärledas allenast från nedgående konjunkturer eller tillfälliga anledningar

•— nödvändiggjorde emellertid vidtagande av sådana anordningar, att postsparbankens

ordinarie personal kunde beredas annan sysselsättning i statens tjänst,

om och i den mån nämnda personal ej vidare bleve behövlig för tjänstgöringen i

banken.

I sådant hänseende läge det, enligt kommitténs förmenande, närmast, om

Eostsparbanken, i stället för att, såsom de särskilda kommitterade föreslagit, bibeållas

såsom en från postverket i vissa avseenden fristående institution, vid uppförande

på ordinarie stat återbringades till vad ursprungligen syntes hava varit

meningen, en till postverkets centralförvaltning hörande byrå.

Kommittén föreställde sig, att detta skulle såväl för postsparbankens ifrågavarande

personal som för det allmänna medföra betydande fördelar.

Då postverket visat sig vara eu i stark utveckling stadd institution, skulle

genom postsparbankens ingående i postverket ställningen för den nämnda personalen

inom postsparbanken bliva betryggad även för den händelse, att bankens

verksamhet i framtiden skulle avtaga.

Då kommittén därjämte funne, att även andra av kommittén närmare utvecklade

fördelar skulle kunna vinnas genom den av kommittén ifrågasatta anordningen,

hemställde kommittén, under framhållande av att enligt kommitténs

övertygelse postsparbankens uppförande på ordinarie stat under dåvarande förhållanden

såsom en självständig institution icke borde ifrågakomma, att postsparbanken

måtte uppföras på ordinarie stat såsom en till generalpoststyrelsen hörande

byrå.

Postspar- Styrelsen för postsparbanken, som av Kungl. Maj:t anbefallts att avgiva

banksstyrel- utlåtande över löneregleringskommitténs förslag, yttrade i sitt den 4 oktober 1910

sen 4/io 1910. avgivna utlåtande i fråga om nyssnämnda kommittés förslag att inrangera postsparbanken

såsom en byrå i generalpoststyrelsen, bland annat, följande:

Även om bestyret och ansvaret med placeringen av postsparbankens, riksförsäkringsanstaltens

in. fl. institutioners medel skulle, såsom ock av kommittén

antytts, överlåtas på annan myndighet, måste dock postsparbanksstyrelsen hysa

allvarliga betänkligheter mot det av kommittén sålunda framlagda förslaget om

postsparbankens införlivande med generalpoststyrelsen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Generalpoststyrelsen vore överstyrelse över postverket och både att tillse,

att detta kommunikationsverk uppehölles i ett med god ordning och tidens fordringar

överensstämmande skick. Postsparbankens uppgift åter vore att emottaga

penningar, förränta desamma och genom räntas läggande till kapitalet ytterligare

lörkovra dem samt i stadgad ordning tillhandahålla vederbörande medlen. Postsparbankens

beröring med allmänheten förmedlades visserligen huvudsakligast

genom postverkets organ — postanstalterna — eller genom i postverkets tjänst

anställda personer, men ägde ock rum genom särskilt anställda ombud, sparmärkesförsäljare.

Utom bestyret med förvaltning av influtna medel, beredande av tillgång

för medels utbetalande samt övervakande därav, att inbetalade medel bleve behörigen

redovisade, ålåge det postsparbanksstyrelsen, bland annat, att vidtaga åtgärder,

avsedda att väcka och underhålla hågen till sparsamhet bland befolkningen.

Skulle postsparbankens angelägenheter handhavas av en centralförvaltning

med helt andra uppgifter och varest till behandling förekomma ärenden

väsentligt olikartade postsparbanksärendena, för vilkas handläggning krävdes

andra bestämmelser än de, som gällde för postärendena, kom me en dylik sammanhopning

hos en centralförvaltning av ärenden av vitt skilda slag tvivelsutan att

verka menligt för verksamhetens behöriga bedrivande, utom det att en sådan anordning

som den av kommittén ifrågasatta givetvis skulle förkväva eller åtminstone

lägga hinder i vägen för det initiativtagande, som vore en oavvislig

nödvändighet, om postsparbanken skulle kunna rätt fylla sin för landet betydelsefulla

uppgift. 0

Enligt den ursprungliga lydelsen av § 21 mom. 1 av förordningen angående

en postsparbank för riket den 22 juni 1883 skulle såsom ledamot i postsparbanksstyrelsen

tjänstgöra den byråchef i generalpoststyrelsen, som vore föredragande

för ärenden rörande postsparbanken, men den personal, som vore anställd å den

byrå _postsparbanksbyrån — för vilken denne byråchef vore föreståndare, sorte
rade

ej under generalpoststyrelsen utan under den särskilda styrelse, som handhade

postsparbankens förvaltning.

På grund av den ökade omfattningen av de göromål, som ålåge nämnda

byråchef, och de olägenheter, som föranleddes av hans ledamotskap i generalpoststyrelsen,

varest någon på honom vilande föredragning av postsparbanksärenden

ej heller under tiden förekommit, hade postsparbanksstyrelsen uti skrivelse den

28 februari 1902 hemställt om vidtagande av en sådan förändring av förenämnda

bestämmelse angående postsparbanksstyrelsens sammansättning, att chefen för

postsparbanksbyrån skulle upphöra att vara ledamot i generalpoststyrelsen,

Denna hemställan hade av Kungl. Maj:t och riksdagen bifallits.

Att upphäva ej blott denna anordning och återgå till en förutvarande, som

visat sig olämplig och medföra olägenheter, utan även den särskilda styrelse, som

dittills omhänderhaft postsparbankens ledning, vore ej tillrådligt, i synnerhet som,

efter det chefen för postsparbanksbyrån upphört att vara ledamot i generalpoststyrelsen,

postsparbanken fått sig ålagt utförandet av en mångfald uppgifter.

Under sådana förhållanden syntes den av kommittén förordade sammanslagningen

ej böra ifrågasättas, om icke därigenom kunde vinnas några så betydande

fördelar, att de fullt uppvägde de olägenheter och svårigheter av högst

avsevärd grad, som, enligt vad postsparbanksstyrelsen påvisat, sammanslagningen

skulle åtminstone för postsparbankens de! medföra. Några fördelar av sådan be
Biliang

till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 131 käft. (Nr 152.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

tydenhet komme emellertid enligt postsparbanksstyrelsens mening ej att vinnas

genom den ifrågasatta sammanslagningen.

Generalpost- Generalpoststyrelsen, vars yttrande infordrades av Kungl. Maj:t, uttalade

styrelsen sig i ett den 1 november 1910 avgivet utlåtande för att postsparbanksstyrelsen

1 “ 1910■ uppfördes på ordinarie stat. Att därvid, anförde general poststyrelsen, en del

förhållanden — särskilt postsparbanksgöromålens utförande till stor del genom

postverkets funktionärer och med användande av postverkets lokaler —

kunde tala för den nuvarande postsparbanksstyrelsens anordnande som en byrå i

generalpoststyrelsen kunde ej bestridas, men å andra sidan skulle en dylik byrå

med hänsyn till de speciella funktioner, den hade att utföra, intaga en sådan

särställning inom generalpoststyrelsen, att den ifrågasatta postsparbanksbyrån, om

ock formellt tillhörande generalpoststyrelsen, i verkligheten komme att framträda

såsom ett väsentligen självständigt verk. Chefen för en postsparbanksbyrå i

generalpoststyrelsen torde icke få tid övrig att såsom ledamot deltaga i handläggningen

av ärenden, hörande till generalpoststyrelsens övriga byråer, och att

cheferna för sistnämnda byråer skulle jämte sina redan förut tämligen olikartade

göromål åläggas deltaga i en större penningförvaltning, kunde icke vara lämpligt,

i synnerhet som, även under förutsättning av postsparbanksstyrelsens ombildande

till en byrå i generalpoststyrelsen, särskilt utsedda personer med nödig kompetens

komme att hos centralförvaltningen deltaga i handläggningen av viktigare postsparbanksärenden.

Departe- Vid behandlingen i statsrådet den 24 mars 1911 av frågan om ny utgifts
mentschefen

stat för postsparbanken framhöll dåvarande statsrådet och chefen för finansdepar3tementet

angående postsparbankens framtida ställning angelägenheten av att postsparbankens

organisation erhölle nödig styrka. För att en sådan institution, yttrade

departementschefen vidare, skulle kunna framgångsrikt fylla sin uppgift,

vore det emellertid också erforderligt, att den ägde en icke ringa grad av rörelsefrihet

och att den arbetade under så litet betungande former som möjligt; den

borde kunna fritt och obehindrat taga de initiativ, vartill utvecklingen kunde

föranleda. Framför allt måste man fordra, att själva dess organisation icke i

något av de angivna avseendena verkade till hinder i dess verksamhet. Det syntes

emellertid vara att befara, att detta just skulle bli förhållandet, om, såsom

löneregleringskommittén ifrågasatt, bankens högsta ledning skulle utgöras av en

myndighet med uppgifter, som läge helt vid sidan om hankens. Bankens intressen

skulle för den ledande myndigheten lätt nog komma att få stå tillbaka för

vad som vore denna myndighets egentliga uppgift. Det syntes redan ligga i sakens

egen natur, att med ett så intimt inordnande av postsparbanken i postverket,

som löneregleringskommittén föreslagit, sådana för postsparbanken oförmånliga

situationer icke kunde undvikas. Vad postsparbanksstyrelsen och generalpoststyrelsen

härom anfört, styrkte honom ytterligare i denna uppfattning. Även

för generalpoststyrelsens arbete komme den av kommittén föreslagna sammankopplingen

av verken närmast att verka som ett hinder.

Med avseende härå höll departementschefen före, att den av postsparbanksstyrelsen

föreslagna lösningen av den föreliggande frågan ur allmän organisatorisk

synpunkt sett vore att föredraga framför löneregleringskommitténs förslag.

Efter att hava berört de skäl, som anförts för och emot de olika förslagen,

yttrade departementschefen vidare, att då han å ena sidan ansåge, att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

en lycklig utveckling av postsparbanken förutsatte en självständig organisationsform,

som naturligt ock obehindrat av samorganisation med ett annat verk läte

anpassa sig efter bankens särskilda behov och som befordrade initiativtagande

samt i övrigt all nödig rörlighet och snabbhet vid göromålens utförande, och han

ä ändra sidan icke blivit övertygad därom, att den av löneregleringskommittén

föreslagna anordningen väsentligen betingades av något annat statsintresse, hade

han i°fråga om det organisations- och löneregleringsförslag, som han låtit utarbeta,

utgått från att postsparbanken jämväl framgent skulle vara en självständig

institution, dock med den anknytning till postverket, som betingades därav, att

postanstalterna fungerade såsom postsparbankskontor.

Kungl. Maj:t avlät, i överensstämmelse med departementschefens liem stål-1911 års rikslän,

proposition till 1911 års riksdag. Riksdagen godkände för sin del i huvud- dog.

sak Kungl. Maj:ts förslag, varigenom postsparbanken för tiden från och med 1912

års ingång kom på ordinarie stat och erhöll den mera självständiga ställning,

som av 1908 års postsparbankssakkunniga ifrågasatts.

Postsparbankssakkunniga hava beträffande föreliggande fråga för

egen del till en början framhållit, att sedan postsparbankens pensions- kunniga.

och försäkringsavdelningar från och med år 1922 indragits, av postsparbankens

biuppgifter endast kvarstode skyldighet för banken att mottaga

inbetalningar till den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen

och att utbetala pensioner från civilstatens änke- och pupillkassa. Det

sistnämnda bestyret torde även inom kort komma att avlyftas från postsparbanken.

Postsparbankssakkunniga hade nämligen inlett underhandlingar

med styrelsen för nämnda kassa i syfte att kassan skulle själv övertaga

utbetalningarna i ungefär enahanda ordning som ägde rum beträffande

pensioner från statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. tf.

Från 1922 års ingång komine postsparbanken icke heller att förvalta

några fondmedel för annan institutions räkning. Inbetalningar till den

på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen skedde i så ytterst

ringa omfattning, att postsparbankens härav föranledda bestyr kunde

utan vidare lämnas ur räkningen. I stort sett komme alltså postsparbanken

att från 1922 års ingång driva endast egentlig sparbanksrörelse.

Denna inskränkning i verksamheten gjorde givetvis föreliggande fråga

mindre komplicerad. Därest en förändring av postsparbankens ställning

ansåges önskvärd, vore det helt naturligt lättare att nu vidtaga en sådan,

än därest omfattningen av bankens verksamhet förblivit oförändrad. Vid

bedömandet av föreliggande spörsmål kunde de sakkunniga alltså, utan

vidare förbigå, vad av postsparbanksstyrelsen och andra myndigheter på

sin tid anförts rörande postsparbankens många uppgifter vid sidan om

dess egentliga verksamhet.

Vidare anföra de sakkunniga i denna del huvudsakligen följande:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mcij:ts proposition nr lå2.

Postverket förmedlade så gott som postsparbankens hela inlåningsrörelse

och även huvudparten av alla uttagningar från banken. Någon ändring härutinnan

kunde icke åvägabringas, utan posttjänstemännen landet runt måste säkerligen

alltjämt utföra dessa viktiga delar av postsparbanksverksamheten, och postsparbanken

komme helt visst att även i fortsättningen i lika stor omfattning som

nu taga postverkets tjänster i anspråk. Bankens verksamhet vore så fullständigt

beroende av postverket, att den förutan detta verk knappast kunde utföra en

enda operation. . Enbart dessa omständigheter talade enligt de sakkunnigas bestämda

uppfattning för, att postsparbanken borde införlivas med postverket.

Härtill komme, att med den, administrativt sett, jämförelsevis begränsade

som ledningen av bankens verksamhet i fortsättningen innebure, bibehållandet

av banken såsom självständigt ämbetsverk icke kunde anses vara erforderligt.

Ytterligare ett par viktiga skäl kunde andragas för bankens införlivande

med postverket. Det ena av dessa rörde frågan om ersättningen till postverket

för dess prestationer för postsparbankens räkning. De sakkunniga, vilka lämnat

en redogörelse för de svårigheter, som förelegat att med postsparbankens nuvarande

ställning på ett tillfredsställande sätt reglera nämnda ersättning, hölle för

sin del före, att efter bankens införlivande med postverket denna ersättningsfråga

skulle kunna ordnas på ett betydligt enklare sätt än om uppgörelse därom skulle

träffas mellan två skilda verk.

I detta sammanhang ansåge sig de sakkunniga även böra erinra därom, att

därest postsparbanken införlivades med postverket, det anslag å 3,500 kronor, som

funnes upptaget i postsparbankens utgiftsstat såsom ersättning till vissa befattningshavare

hos generalpoststyrelsen för göromål för postsparbankens räkning,

icke vidare behövde utgå.

Likaså torde i sådant fall den ersättning för postsparbanksgöromålens bestridande,

som nu ntginge till föreståndare för med statsbanestationer icke förenade

poststationer, beräknad till sammanlagt 9,000 kronor om året, böra indragas.

Det andra av de övriga skäl, som talade för postsparbankens införlivande

med postverket, vore, att eu dylik förändring skulle möjliggöra inbesparing av

åtminstone några tjänstemannabefattningar, vilket måste tillmätas en viss betydelse.

Aven om vinsten icke skulle komma att belöpa sig till mer än en eller

annan befattning, vore den dock tillräcklig för att de sakkunniga även i denna

omständighet skulle se ett motiv för, att postsparbanken borde införlivas med

postverket.

Efter omorganisationen av postsparbanken bleve för övrigt postsparbankens

personal så fåtalig, att det även av denna anledning måste anses olämpligt att bibehålla

banken såsom ett självständigt ämbetsverk. Och för tjänstemännen själva

voro det säkerligen en fördel att överflyttas till ett stort kommunikationsverk

med därav följande större befordringsmöjligbeter än att tillhöra ett verk med så

ringa antal tjämstebefattningar, att praktiskt taget all befordran vore utesluten.

Det. viktigaste skäl, som anförts till förmån för bibehållandet av postsparbankens

självständiga ställning vore, enligt de sakkunnigas uppfattning, det, att

banken måste, för att framgångsrikt fylla sin uppgift, äga en icke ringa grad av

rörelsefrihet och beredas tillfälle att arbeta under så litet betungande former som

möjligt; det vore nödvändigt, att den kunde fritt och obehindrat taga de initiativ,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungi. Maj:ts proposition nr 152.

vartill utvecklingen kunde föranleda. Man fruktade att, om postsparbanken uppginge

i postverket, så skulle bankens utveckling bliva lidande därpå. Beträdande

detta skäl ville de sakkunniga framhålla, att de fullkomligt delade den uppfattningen,

att de, som bleve satta att leda postsparbanken efter omorganisationen,

måste hava jämförelsevis fria händer till initiativ och dispositioner. Det bleve

givetvis nödvändigt, att de, som komme att bära ansvaret för postsparbankens

bestånd och utveckling, ägde en avsevärd befogenhet, och att den, som finge sig

det närmaste chefskapet över postsparbanksärendena anförtrott, offrade hela sin

arbetsförmåga och hela sitt intresse åt banken. Men de sakkunniga vore övertygade

om, att allt detta kunde vinnas lika bra, om postsparbanken införlivades

med postverket och lades under en i generalpoststyrelsen nyinrättad byrå som om

banken förbleve ett självständigt ämbetsverk. Vore förvaltningen lämpligt organiserad,

vore det likgiltigt, om den person, som omhänderhade den dagliga ledningen

av postsparbanksärendena, vore byråchef eller postsparbanksdirektör. Det

berodde i alla händelser ytterst på de personliga egenskaperna hos chefen, huruvida

banken bleve väl ledd eller ej, och det vore därför av synnerlig vikt, att

till byråchefsbefattningen ävensom till byråchefens närmaste man endast ifrägakomme

med chefsegenskaper utrustade och jämväl i övrigt fullt lämpliga personer.

En duglig och för sin uppgift intresserad byråchef kunde givetvis uträtta

mera för banken än en postsparbanksdirektör, som icke ägde tillräckligt intresse

eller som lämpade sig mindre såsom organisatör och arbetsledare. Och att en

chef för en postsparbanksbyrå i generalpoststyrelsen skulle så småningom förlora

initiativkraft — exempelvis till åtgärder för främjande av sparsamheten — enbart

av den anledningen, att han vore ledamot i generalpoststyrelsen, hölle de sakkunniga

för mindre sannolikt, särskilt som han i så fall säkerligen finge bereda

sig på att bliva förflyttad till en annan tjänsteställning inom postverket och på

så sätt lämna plats för en person, som bättre kunde fylla ställningen som chef

för postsparbanksbyrån. Enligt det för kommunikationsverken gällande avlöningsreglementet

kunde nämligen vilken tjänsteman som helst inom ett verk förflyttas

till annan befattning inom verket, och denna bestämmelse utgjorde redan en

garanti för att en person i chefsställning städse skulle söka bibehålla såväl intresse

för sin tjänst som sin arbetsförmåga.

Vidare hava de sakkunniga — gent emot generalpoststyrelsens

förut återgivna yttrande av den 1 november 1910 -— åberopat, hurusom

styrelsen liksom ett stort antal myndigheter numera förordat införande

i vårt land av postcheckrörelse, vilken rörelse skulle omhänderhavas av

postverket. Postcheckrörelsen vore emellertid en med postsparbanken till

art och omfattning jämförlig rörelse, och då denna rörelse kunde inordnas

i postverket utan att förrycka dess dittillsvarande uppgifter, borde ej

heller hinder möta att förlägga postsparbanken till postverket.

Slutligen anföra postsparbankssakkunniga:

I sin skrivelse i fråga om indragning av postsparbankens pensionsavdelning

hade postsparbankssakkunniga utan någon meningsskiljaktighet såsom stöd

för sin uppfattning, att postsparbankens pensionsavdelning borde med 1921 års

utgång indragas och postverket från 1922 års ingång övertaga de bestyr, som

s. 14 Kontrollera mot PDF

Reservation.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

postsparbanken då utförde för pensionsstyrelsens räkning på grund av lagen om

allmän pensionsförsäkring, bland annat uttalat, att pensionsutbetalningarna icke

skedde direkt från postsparbankens centralförvaltning utan genom postanstalterna

i riket och att enligt det av de sakkunniga uppgjorda förslaget postkontoren

även skulle komma att åläggas en första kontroll av de vid såväl postkontoren

som poststationerna inlösta kvittokupongerna och att det icke kunde anses lämpligt,

att en del av revisionen fullgjordes av postanstalterna och en annan del av

postsparbanken, utan syntes det vid sådant förhållande nödvändigt att förlägga

hela revisionsarbetet till postverket. Vidare skulle postmästarna även pröva inkomna

framställningar om rätt att utkvittera annan tillkommande pension. Och

om posttjänsteman vid utförandet av pensionsgöromål skulle begå en felaktighet,

som måste utredas genom högre myndighet, så förefölle det vara lämpligare, att

utredningen verkställdes av eller genom generalpoststyrelsen än av postsparbanken.

Då posttjänstemännen nu utförde ett mera omfattande arbete för postsparbanken

än för pensionsstyrelsen, syntes ovannämnda enhälliga uttalande från de

sakkunnigas sida kunna med än större fog åberopas såsom stöd för den uppfattningen,

att posttjänstemännen vid sin tjänsteutövning icke borde lyda under mer

än en myndighet, nämligen generalpoststyrelsen.

Den omständigheten, att i varje främmande land, där postsparbank funnes

inrättad, banken'' hade en från postverket skild stat, kunde de sakkunniga icke

tillmäta avgörande betydelse, då det gällde att utfinna den lämpligaste organisationsformen

för vår svenska postsparbank. Varken i Danmark, Norge eller

Schweiz funnes postsparbanksrörelse anordnad. Och det vore närmast med dessa

länder, vilka i så många hänseenden överensstämde med vårt eget land, som en

verkligt belysande jämförelse skulle kunna ske.

På grund av vad postsparbankssakkunniga sålunda anfört, hölle de

bestämt före, att postsparbankens ställning såsom självständigt ämbetsverk

borde upphöra och banken införlivas med postverket såsom en byrå

i generalpoststyrelsen.

Postsparbankssakkunniga,s ordförande, generaldirektör Juhlin, har

avgivit ett särskilt yttrande och däri uttalat, att han ansåge postsparbanken

böra bibehållas såsom självständigt ämbetsverk. Ur denna reservation

tillåter jag mig anföra följande.

Den historiska redogörelse, som lämnats angående postsparbankens ställning

till postverket, återfunnes i Kungl. Maj:ts proposition n:r 150 till 1911 års

riksdag. De starka skäl, som anförts av 1908 års postsparbankskommitterade, av

postsparbankens styrelse, av generalpoststyrelsen och av dåvarande departementschefen

mot inflyttande i generalpoststyrelsen av postsparbanken, ägde ännu fullt

gällande kraft. Och i jämförelse med dessa verkade de skäl, som postsparbankssakkunnigas

majoritet anfört för en dylik inflyttning, ej alls övertygande.

Vid tiden för ovannämnda myndigheters yttrande hade pensionsstyrelsen ej

börjat fungera och följaktligen ej heller pensionsavdelningen inom postsparbanken.

Den omständigheten, att postsparbanken 1911 hade att verkställa en del arbete

för riksförsäkringsanstalten m. fl. institutioner, hade då ej utövat något egentligt

inflytande vid frågans avgörande. Att dessa för postsparbankens verkliga ända
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

mål mer eller mindre främmande uppgifter så gott som fullständigt försvunnit

från dess verksamhetsområde borde ej neller nu spela någon roll vid bedömandet

av frågan om postsparbankens ställning till postverket.

Reservanten erinrade vidare om ett av postsparbankssakkunniga framlagt

förslag om anordnande av obligatorisk skolsparkasseverksamhet, vilket i det följande

något skall beröras. Härmed skulle tillkomma ett nytt och synnerligen

viktigt moment i postsparbankens verksamhet. För att denna för vårt land

och för hela vårt folks fostran till sparsamhet så ofantligt viktiga verksamhet

skulle från första stund ordnas och sedan utövas på ett ändamålsenligt och lyckligt

sätt, fordrades för postsparbanken just vad departementschefen 1911 anförde,

nämligen en självständig organisationsform, som naturligt och obehindrat av samorganisation

med ett annat verk läte anpassa sig efter bankens särskilda behov,

och som befordrade initiativtagande samt i övrigt all nödig rörlighet och snabbhet

vid göromålens utförande.

De sakkunnigas synnerligen välbetänkta förslag om skolsparkasseverksamhet

talade därför ytterligare för att bibehålla postsparbanken såsom en särskild

institution.

Den omständigheten, som de sakkunnigas majoritet syntes tillmäta en avgörande

betydelse, nämligen att postanstalterna fungerade såsom postsparbankskontor,

hade förut ej anförts och torde ej heller nu kunna anföras såsom ett huvudskäl

för den föreslagna inflyttningen.

De sakkunnigas majoritet hade uttalat, att med den, administrativt sett

jämförelsevis begränsade uppgift, som ledningen av bankens verksamhet i fortsättningen

innebure, bibehållandet av banken såsom självständigt ämbetsverk icke

kunde anses vara erforderligt. Majoriteten syntes här hava överskattat omorganisationens

betydelse, då den talade om den begränsade uppgiften i fortsättningen,

men hava underskattat postsparbankens betydelse. Och dock hade de sakkunniga uttalat,

att postsparbanken — rationellt ledd — hade avsevärda utvecklingsmöjligheter,

och måhända kunde även andra nya riksgagnande uppgifter i framtiden

med fördel läggas på postsparbanken.

Reservanten ansåge, att banken, sedan den befriats från för densamma

mer eller mindre främmande uppgifter, skulle i fortsättningen hava en stor och

betydelsefull samt viktig och svår uppgift att fylla, nämligen att med odelat nit

och intresse, med kraft och klokhet arbeta för att lära värt folk sparsamhetens

svåra konst och för att väcka och hålla vid liv hågen för sparsamhet bland befolkningen

i vårt land. Denna uppgift, som ju postsparbanken även nu hade, skulle

bliva ännu svårare och viktigare just genom införande av den av de sakkunniga

föreslagna statliga skolsparkasseverksamheten.

Aven efter omorganisationens genomförande måste en viss arbetsmängd utföras.

Härför fordrades en viss mängd arbetskraft vare sig postsparbanken

kvarstode såsom en särskild institution eller inflyttades såsom en byrå i generalpoststyrelsen.

Den besparing, som genom det senare alternativet möjligen skulle

uppkomma, skulle säkerligen ej, såsom majoriteten föreställde sig, hava till resultat

indragande av en eller annan befattning och torde därför ej böra inverka på den

viktiga frågan om postsparbankens framtida ställning såsom självständig institution.

Då den hittills vunna erfarenheten av postsparbankens verksamhet visat

nyttan och nödvändigheten av att stegvis förvandla postsparbanken från en byrå

inom generalpoststyrelsen till en fristående institution, funne reservanten det oklokt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Yttranden

över postsparbankssakkunnigas

förslag.

Riksgälds
fullmäktige.

General
poststy
relsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

att, såsom de sakkunnigas majoritet föreslagit, fullständigt kasta om och ånyo

börja vandra på den såsom olämplig befunna vägen, och detta oaktat tungt

vägande skäl talade för motsatsen, och oaktat statsmakterna så sent som 1911 just

på grund av samma skäl beslutat inrätta postsparbanken såsom en fullt självständig

institution.

Vidare uttalade sig reservanten om förhållandet mellan postcheck- och

postsparbanksrörelserna, vartill jag i det följande återkommer.

Det av postsparbankssakkunniga framlagda förslaget att inordna

postsparbanken i postverket har från de i ärendet hörda myndigheternas

sida mött starkt motstånd.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava sålunda anslutit sig till den

ståndpunkt, som intagits av de sakkunnnigas ordförande. Såsom av de

sakkunnigas utredning framginge, yttra fullmäktige bland annat, hade

den av de sakkunniga förordade anordningen på ett tidigare stadium av

postsparbankens verksamhet varit prövad men befunnits behäftad med

sådana olägenheter, att den sedermera blivit övergiven och ersatt med

den nuvarande organisationen. De skäl, som legat till grund för denna

förändring, funne fullmäktige alltjämt gällande, varemot i jämförelse därmed

de skäl, som de sakkunniga anfört för postsparbankens återinflyttning

i postverket, ingalunda syntes övertygande.

Generalpoststyrelsen framhåller, att även om intet absolut hinder

förefunnes för att postsparbankens åligganden skulle kunna fullgöras av

en byrå i generalpoststyrelsen, särdeles kraftiga skäl dock skulle erfordras

för att banken, endast några år efter det statsmakterna på grund

av vunnen erfarenhet funnit densamma böra organiseras som ett självständigt

ämbetsverk, åter skulle införlivas med postverket såsom en byrå

i generalpoststyrelsen. De skäl, som för en sådan åtgärd anförts av

postsparbankssakkunnigas flertal, vore så långt ifrån övertygande, att de

enligt generalpoststyrelsens mening knappast syntes förtjäna något större

avseende.

Den omständigheten, att postsparbanken, sedan den numera befriats

från en del bestyr, som dittills ålegat densamma, icke längre behövde så

stor personal som förut, funne styrelsen icke i och för sig kunna medföra,

att banken borde berövas den självständiga ställning, densamma

för närvarande intoge. Detta så mycket mindre, som, med hänsyn särskilt

till bankens av de sakkunniga avsedda utvidgade verksamhet, det

icke vore lätt att beräkna, i vilken mån banken kunde komma att svälla

ut och kräva ökad arbetskraft.

Den ekonomiska fördel, som måhända skulle kunna vinnas genom

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

postsparbankens införlivande med postverket, bleve, även sådan denna

fördel beräknats av de sakkunniga, alltför obetydlig för att kunna tillmätas

någon betydelse vid avgörande av omhandlade fråga.

Statskontoret har anfört bland annat följande: __ ^tlfet"

De fördelar, som enligt betänkandet — delvis dock på lösa förmodanden

— skulle vara att vinna genom postsparbankens införlivande

med generalpoststyrelsen, syntes vara av den jämförelsevis ringa betydelse,

att de ingalunda borde få vara avgörande i den viktiga frågan

om postsparbankens plats i statsförvaltningen. Den ställning inom administrationen,

som banken enligt statsmakternas beslut kommit att

intaga, vore resultatet av en konsekvent utveckling och syntes väl motiverad

av ämbetsverkets säregna uppgifter. En ändring härutinnan

syntes icke vara påkallad av några nya omständigheter, som tillkommit

efter det banken år 1911 uppförts på ordinarie stat såsom självständigt

ämbetsverk, och borde icke vidtagas utan verkligt vägande skål. ^ Några

sådana kunde de sakkunniga knappast anses hava andragit. Vad åter

anginge ledningen av själva bankgöromålen, syntes det statskontoret

nödigt att bankchefen hade den mera självständiga ställning och det

mera odelade ansvar, som tillkomme direktören för en fristående sparbank

i jämförelse med vad som skulle bliva förhållandet, om han förvandlades

till byråchef i generalpoststyrelsen. I detta hänseende innebure sakkunnigeförslaget

en avgjord försämring. Statskontoret förordade, att banken

måtte bibehålla sin ställning såsom självständigt ämbetsverk.

Statskontorets yttrande är emellertid icke enhälligt. Föredraganden, Reservation

statskommissarien Ouchterlony, har nämligen varit av skiljaktig mening

och, efter eu längre motivering, gjort det uttalandet, att, även om man

genom den ifrågasatta sammanslagningen icke skulle vinna några större

verkligt betydande fördelar, så torde å andra sidan några egentliga nackdelar

icke kunna påvisas, liksom även de positiva skälen för postsparbankens

bibehållande som självständigt ämbetsverk syntes föga bärande.

Enbart de omständigheterna, att banken för sin rörelse vore fullständigt

beroende av postverket, vilket ombestyrde alla dess förbindelser med allmänheten,

samt att generalpostdirektören vore och väl också måste vara bankens

högste chef, syntes angiva bankens inordnande som en byrå i generalpoststyrelsen

såsom den ur organisatorisk synpunkt enda riktiga lösningen.

Styrelsen för postsparbanken åberopar såsom stöd för postspar- Postsparbankens

bibehållande såsom självständigt ämbetsverk, bland annat, d&han''^fy,e

skäl, som av chefen för finansdepartementet år 1911 anförts för den då

genomförda organisationsformen. Vidare anför styrelsen, att det, med

jBihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 131 käft. (Nr 152). 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!. Maj:ts proposition nr 152.

hänsyn^ till den kraftiga utveckling postsparbanken under de senare åren

undergått och den utveckling den kunde förväntas komma att undergå,

torde för framtiden bliva nödvändigt att i spetsen för det stora penninginstitutet

sätta en i finansiella ting grundligt utbildad person. Vid

bifall till sakkunnigemajoritetens förslag måste emellertid postsparbankschefen

jämväl äga den postala utbildning, att han kunde deltaga i skötseln

av postverket, och koinme härigenom den krets, inom vilken man vid

tillsättandet av ifrågavarande chefspost har att välja, att i synnerligen

hög grad begränsas. Vidare framhåller postsparbanksstyrelsen, bland

annat, att postsparbanken är en sparbank, postverket ett kommunikationsverk.

Dessa uppgifter äro, säger styrelsen, så åtskilda, förutsätta så

skilda fackinsikter hos ledningen och så olika arbetsformer, att ett sammanförande

av de båda institutionerna under en och samma ledning

icke kunde anses grundat i sakens egen natur.

Fullmäktige i riksbanken hava i huvudsak gjort samma uttalande

Riksbanks- som fullmäktige i riksgäldskontor.

jullmaktige.

Vid postsparbankens inrättande torde man hava utgått från, att

mentschefen P0StsPai''banken skulle i organisatoriskt avseende inordnas i postverket.

men so eea. gåsom tidigare .erinrats, framhöllo sålunda de av Kungl. Maj:t den 16 december

1881 tillkallade kommitterade för avgivande avyttrande och förslag

i fråga om inrättande av en under statens garanti ställd allmän postsparbank

i sitt den 23 december 1882 avgivna betänkande — sedan de förordat

inrättandet av en postsparbank — att då den allmänhet, som

komme att begagna sig av postsparbanken, skulle i sådant avseende

uteslutande betjänas av postanstalternas tjänstemän, det vore tydligt,

att ledningen av postsparbankens angelägenheter borde uppdragas åt

den myndighet, vilken styrelsen över postverket vore anförtrodd. Trots

detta uttalande erhöll banken emellertid enligt kommitterades förslag,

vilket av statsmakterna i huvudsak godtogs, redan från början en organisationsform,

som gjorde den till eu från postverket fristående institution.

Visserligen skulle postsparbanksärendena handläggas inom eu i generalpoststyrelsen

nyinrättad, på extra stat uppförd byrå, den s. k. postsparbanksbyrån,

vars chef var byråchef i generalpoststyrelsen, men överstyrelsen

för postsparbanken uppdrogs ej åt generalpoststyrelsen utan åt en

särskild styrelse, som utgjordes av generalpostdirektören såsom ordförande,

förenämnde byråchef såsom föredragande och tre andra ledamöter, av

vilka en förordnades av Kungl. Maj:t, en utsågs av fullmäktige i riksbanken

och en av riksgäldsfullmäktige. Formellt var chefen för postsparbanksbyrån

ända till år 1902 ledamot av generalpoststyrelsen, men

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

då denna byrå redan från början torde hava ansetts såsom ej tillhörande

postverket, kom ej heller byråchefen att i verkligheten utöva något ledamotskap

i generalpoststyrelsen. Då han sistnämnda år frikallades från ledamotskapet

ifråga, innebar detta därför ej någon förändring i byråchefens dittillsvarande

ställning, sådan densamma i verkligheten kommit att gestalta sig.

De band, som från början förenat postsparbanken med postverket,

lossades ytterligare, då postsparbanken år 1904 erhöll egen huvudkassa.

Först genom beslut av 1911 års riksdag erhöll postsparbanken

emellertid formellt en fristående ställning, i det densamma uppfördes

på ordinarie stat som ett självständigt ämbetsverk. Härigenom inträdde

dock i stort sett icke någon förändring i bankens dittillsvarande förhållande

till postverket.

Det nu av postsparbankssakkunniga framlagda förslaget till omorganisation

av postsparbanken innebär en väsentlig förändring av bankens

nuvarande organisation och ställning i förhållande till postverket. Förslaget

avser en lösning av det organisatoriska problemet, som visserligen

■ erbjuder viss likhet med den tidigast tillämpade organisationsformen,

men dock företer betydande skiljaktigheter från densamma. Enligt förslaget

skulle sålunda postsparbanken helt uppgå i postverket och den

byrå, på vars handläggning postsparbanksärendena skulle ankomma, i

organisatoriskt hänseende erhålla i huvudsak samma ställning i genei alpoststyrelsen

som övriga byråer. Den speciella sakkunskap på affäislivets

område, som ansetts nödvändig för bedömande av viktigare postsparbanksärenden,

såsom medelsplacering och dylikt, skulle enligt förslaget

tillföras generalpoststyrelsen genom särskilda fullmäktige.

Givetvis kan det synas vara ägnat väcka betänkligheter att nu

ånyo upptaga frågan om postsparbankens ställning till postverket, då

relativt kort tid förflutit, sedan statsmakterna tagit ståndpunkt till

nämnda fråga. Att märka är emellertid till en början, att i varje fall

en lönereglering för postsparbankens personal icke längre kan anstå och

att man i sammanhang därmed blir nödsakad taga ståndpunkt till vissa

organisatoriska frågor och fastlåsa bankens organisation för längre tid

framåt. Härtill kommer, att det förslag till införande av postgirorörelse,

som jag i det följande kommer att förorda, är ägnat att i hög grad inverka

på bankens ställning i förevarande avseende. Den erfarenhet, som sedan

den sénaste omorganisationen 1911 vunnits av bankens verksamhet, toide

ock hava visat, att de förhoppningar, vilka vid denna omorganisation

ställdes på bankens framtida utveckling, icke blivit annat än i ringa mån

infriade. Sålunda har hittills någon verklig vinst av postsparbanksrörelsen

icke uppkommit, utan har denna rörelse snarare visat sig gå med

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

förlust. Även om detta till viss grad varit beroende av de särskilda

tidsförhållandena, torde dock orsaken i icke ringa mån kunna tillskrivas

de former, under vilka banken för närvarande arbetar. Enligt mitt förmenande

kan därför den omständigheten, att statsmakterna tidigare tagit

ståndpunkt till frågan om bankens organisation, ej få utgöra hinder för

att denna fråga nu ånyo göres till föremål för noggrann omprövning,

helst om hänsyn tages till de närvarande förhållandena, då det gäller

att å varje område söka ernå största möjliga förenklingar och besparingar

inom statsförvaltningen. Det av postsparbankssakkunniga framlagda förslaget

kan ej heller, såsom nyss antytts, anses innebära allenast genomförandet

av en tidigare för banken prövad organisationsform,

Beträffande själva saken vill jag till en början framhålla, att jag''

till fullo delar den uppfattning, som chefen för finansdepartementet

år 1911 uttalat i fråga om nödvändigheten av att banken erhåller en

stark organisation och att den gives en rörelsefrihet, som medgiver de

initiativ från bankledningens sida, vartill utvecklingen kan föranleda. Å

andra sidan torde man dock icke kunna bortse från det intima samarbete,

som förefinnes och enligt min mening alltjämt måste förefinnas mellan

postsparbanken och postverket. Det är sålunda att märka, att postverket

för närvarande förmedlar så gott som postsparbankens hela inlåningsrörelse

samt huvudparten av alla uttagningar från banken. Jämväl för

framtiden torde postsparbanken nödgas taga postverkets tjänster i anspråk

i lika stor omfattning som förut. Bankens verksamhet är därför

till väsentligaste del beroende av postverket och dess tjänstemän.

Den naturliga anslutning till postverket, som alltså förefinnes, utgör

uppenbarligen ett starkt skäl för postsparbankens införlivande med

postverket, dock under förutsättning att, jämväl efter en dylik införlivning,

banken kan beredas den fasta organisation och dess ledning den

självständiga ställning, som ett handhavande på tillfredsställande sätt av

bankens angelägenheter kräver.

I detta sammanhang torde böra betonas, att generaldirektören och

chefen för postverket redan nu i sin självskrivna egenskap av ordförande

i postsparbanksstyrelsen är postsparbankens högste chef. Enligt gällande

bestämmelser är generaldirektören ensam bestämmande i alla de ärenden,

som inför honom föredragas av postsparbanksdirektören, och i fråga om

ärenden, som föredragas i den samlade postsparbanksstyrelsen, äger generaldirektören,

i händelse av lika röstetal, utslagsröst. Postsparbanksdirektören

är alltså icke utrustad med den vidsträckta befogenhet att

själv träffa avgöranden, som i allmänhet är medgiven chefer för statens

verk, utan intager -i verkligheten ungefär enahanda ställning som eu

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl- Maj:ts proposition nr 152.

byråchef i generalpoststyrelsen. Enligt instruktionen för postsparbanken

äger han ej att självständigt avgöra annat än ärenden av mindre vikt.

Chefen för förutvarande postsparbanksbyrån hade ungefär enahanda befogenhet

som'' postsparbanksdirektören nu har. Bankens uppförande på

ordinarie stat medförde sålunda i detta hänseende ingen verklig förändring.

Det mått av självständighet och rörelsefrihet, som för närvarande

tillkommer postsparbanksdirektören, torde utan svårighet och om så anses

önskvärt även i ökad grad kunna beredas chefen för den byrå i

generalpoststyrelsen, vilken enligt postsparbankssakkunnigas förslag skulle

inrättas för handhavande av postsparbanksrörelsen. De sakkunniga hava

jämväl i sitt förslag utgått ifrån att nämnde byråchef skulle erhålla

en relativt vidsträckt befogenhet. Ej heller i övrigt synes den ifrågasatta

sammanslagningen behöva utgöra hinder för att åt banken gives en praktisk

och affärsmässig samt med liknande företag jämförlig förvaltning.

För egen del kan jag ej heller finna, såsom från vissa håll gjorts

gällande, att postsparbanksrörelsens beskaffenhet i och för sig skulle utgöra

något hinder för bankens inordnande i postverket, särskilt sedan

banken numera befriats från så gott som alla de banken förut åliggande

uppgifter, vilka legat vid sidan av dess egentliga verksamhet. Postsparbankens

centralförvaltning synes i stort sett kunna betecknas såsom en

bokföringsanstalt för postanstalternas postsparbanksrörelse och ett organ

för medelsplacering. Vad bokföringen angår, så lärer denna kunna ske på

ett fullt lika tillfredsställande sätt i generalpoststyrelsen som i en självständig

postsparbank. Ej heller torde det med fog kunna befaras, att

medelsplaceringen, som för en anstalt av den typ, postsparbanken tillhör,

icke torde vara allt för komplicerad, skulle lida men genom bankens införlivande

med postverket. Den sakkunskap på det finansiella området,

som givetvis måste förefinnas i postsparbanksledningen, torde på ett tillfredsställande

sätt kunna tillföras densamma genom den av sakkunniga

föreslagna fullmäktigeinstitutionen. I övrigt torde postverket genom^ sina

organ och sin organisation väl lämpa sig icke blott för bankens inlåning

utan jämväl för en bekväm medelsredovisning och för eu betryggande

kontroll å denna redovisning. Bankledningens främsta uppgift efter en

införlivning med postverket skulle därför säkerligen bliva att med smidig

anpassning till postverkets apparat skapa en för bankens säregna förhållanden

avpassad, enkel och billig men effektiv organisation. Men förvisso har

postverkets ledning på detta område haft att lösa väl så svåra uppgifter

vid uppbyggandet av verkets nuvarande organisation och arbetsmetoder.

Inom postverket har som bekant sedan länge ett livligt arbete pågått

för åstadkommande av förenklade och förbilligande arbetsmetoder inom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

rörelsens samtliga grenar. Bankens införlivande med postverket torde

därför enligt min mening vara ägnat att i hög grad främja den tekniska

reformeringen inom banken. Jag vill jämväl här framhålla, att generalpoststyrelsen,

som avstyrkt det föreliggande förslaget, dock förklarat, att

intet absolut hinder förefunnes för att postsparbankens åligganden skulle

kunna fullgöras av eu byrå inom styrelsen. De postdirektörer och post-»

tjänstemän, vilka av generalpoststyrelsen blivit satta i tillfälle att yttra

sig i frågan, hava, enligt vad jag erfarit, i allmänhet antingen tillstyrkt

postsparbankssakkunnigas förslag eller ock förklarat sig icke hava något

att erinra mot den ifrågasatta sammanslagningen.

Likaledes må erinras, att generalpoststyrelsen kraftigt förordat införande

i Sverige av s. k. postclieckrörelse, vilken rörelse, som skulle

handhavas av postverket, synes mig i viss mån vara med postsparbanksrörelsen

till art och omfattning jämförlig. Därest, som jag ämnar föreslå,

postcheckrörelse nu införes här i landet, kan vid postsparbankens

införlivning i postverket frågan om den centrala organisationen av dessa

rörelsegrenar ses i ett sammanhang, varmed åtskilliga fördelar äro förbundna.

Jag behöver i sadant hänseende här — under hänvisning i

övrigt till den följande framställningen — endast erinra om, att särskild

och enahanda sakkunskap maste anlitas vid frågor om placering av

båda rörelsernas medel.

Mot de sakkunnigas föreliggande förslag har anmärkts, bland annat,

att det skulle vara förenat med olägenheter att vidtaga en anordning,

varigenom chefen för den byrå i generalpoststyrelsen, som skulle handlägga

postsparbanksärenden, skulle bliva ledamot av generalpoststyrelsen

och varigenom övriga byråchefer skulle bliva tvungna att närvara i styrelsen

även vid avgörandet av postsparbanksfrågor. Härtill torde dock

kunna genmälas, att det uppenbarligen måste vara till nytta för chefen

för postsparbanksbyran att icke alldeles förlora kontakten med postanstalterna,

det organ som i stort sett representerar postsparbanken gent

emot allmänheten. För utfärdande av reglementariska bestämmelser rörande

postsparbankstjänsten vid jjostanstalterna torde det säkerligen även

vara behövligt för ifrågavarande byråchef att äga en viss kännedom om

förhallandena vid postverket. Givetvis borde dock denne byråchef i lämplig

omfattning befrias från skyldighet att närvara i generalpoststyrelsen vid

avgörandet av till andra byråer hörande ärenden, liksom å andra sidan

övriga byråchefer i generalpoststyrelsen i regel icke skulle deltaga i

behandlingen av rena postsparbanksärenden. De bestämmelser, som i

förevarande avseenden påkallas för att bereda postsparbanksbyråns chef

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152.

23

nödig självständighet inom generalpoststyrelsen, skulle det ankomma på

Kungl. Maj:t att meddela genom ändringar i styrelsens instruktion.

Utöver vad ovan framhållits torde jämväl i övrigt vissa fördelar

stå att vinna genom den ifrågasatta omorganisationen. Sålunda måste

det betecknas såsom en fördel, därest postverket, som redan nu förmedlar

huvudparten av postsparbanksrörelsen, finge övertaga hela postsparbanksdriften,

varigenom ansvaret för denna rörelse i dess helhet kom me att

påvila en enda verksstyrelse. Härigenom skulle jämväl den nu föreliggande

oegentligheten, att posttjänstemännen vid sin tjänsteutövning

lyda under två skilda styrelser, komma att upphöra. Genom postsparbankens

sammanslagning med postverket komme vidare ökad möjlighet att

beredas för en god rekrytering av bankens personal, medan å andra sidan

för denna personal vidgade befordringsutsikter skulle yppa sig. Genom att

alla reglementariska föreskrifter för postanstalterna finge utfärdas av generalpoststyrelsen

skulle säkerligen också en del förenklingar i postsparbankstjänsten

och i räkenskapsväsendet vid postanstalterna kunna genomföras.

Enligt vad jag får tillfälle beröra i annat sammanhang, torde den ifrågasatta

förändringen i och för sig möjliggöra inbesparing av åtminstone

några tjänstemannabefattningar.

Slutligen må här framhållas, att postsparbankens införlivande med

postverket icke skulle medföra någon förändring i bankens förhållande

till allmänheten, som säkerligen redan nu icke vet annat än att postverket

och postsparbanken äro ett.

Vid övervägande av de på föreliggande fråga inverkande omständigheter

har jag för min del kommit till den uppfattningen, att övervägande

skäl tala för den av de sakkunniga föreslagna reformen. Jag

vill alltså, under åberopande av vad jag ovan anfört, förorda, att postsparbankens

ställning såsom självständigt ämbetsverk upphäves med utgången

av år 1922 och att banken vid 1923 års ingång inordnas i postverket

såsom en till generalpoststyrelsen hörande byrå.

Skolsparkasseverksamliet.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 maj 1910, nr 150, hemställde

riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida till främjande

av ungdomens fostran till sparsamhet åtgärder kunde vidtagas för

att befordra sparkasseverksamheten i skolorna.

Närmast med anledning av denna skrivelse, vilken jämte vissa

andra ifrågavarande spörsmål berörande handlingar överlämnats till post
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Åfaj:ts proposition nr 152.

Postspar
bankssak
kunniga.

Yttranden.

Departe
mentschefen.

sparbankssakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av det

dem lämnade uppdraget, hava de sakkunniga i sitt betänkande framlagt

förslag om anordnande av en i viss mån obligatorisk skolsparkasseverksamhet

i förbindelse med postsparbanken i skolor, som stå under skolöverstyrelsens

inseende.

I samband härmed hava postsparbankssakkunniga påvisat, att användningen

av s. k. sparmärken på sista åren betydligt nedgått. Detta

förhållande tillskriva postsparbankssakkunniga huvudsakligen införandet

i postsparbanksrörelsen av s. k. fieksparbössor. Den starka stegringen

i antalet fieksparbössor, som försålts under de sista åren, tyder — framhålla

de sakkunniga — på, att idén med detta slags bössor nu slagit

igenom.

Under år 1920 hade försålts 862,957 sparmärken till ett sammanlagt

belopp av 86,295 kronor 70 öre. Postsparbankens omkostnader för

dessa märken hade de sakkunniga beräknat till i runt tal 14,700 kronor,

utgörande sålunda icke mindre än 17 procent av hela det för märkena

influtna beloppet, varvid emellertid ingen kostnad beräknats för postanstalternas

arbete för sparmärksförsäljningen. De sakkunniga ansåge obestridligt,

att sparmärksförsäljningen vore en i förhållande till resultatet

ganska dyrbar metod för sparverksamhetens främjande. Sparsamlietsidén

skulle, enligt de sakkunnigas åsikt, bättre främjas genom att postsparbanken

underlättade anskaffandet av fieksparbössor för skolbarnen.

Under förutsättning att skolsparkasseverksamheten ordnades enligt

de sakkunnigas förslag, ansåge postsparbankssakkunniga, att sparmärkena

kunde och borde indragas.

De hörda myndigheterna hava i allmänhet ställt sig välvilliga till

förslaget om införande av sparkasseverksamhet i skolorna i förbindelse

med postsparbanken. Särskilt skolöverstyrelsen har dock i flera viktiga

punkter uttalat en från de sakkunnigas uppfattning avvikande mening.

Frågan om vidtagande av åtgärder för skolungdomens fostran till

sparsamhet är uppenbarligen en angelägenhet av mycket stor betydelse.

Emellertid torde denna fråga ännu icke föreligga i sådant skick, att något

definitivt förslag i ämnet kan framläggas. Det synes mig därför nödvändigt,

att frågan blir föremål för ytterligare utredning, innan densamma

underställes slutlig prövning av Kungl. Maj:t. Ett sådant uppskov kan

desto lättare ske, som denna fråga icke torde behöva sättas i direkt samband

med postsparbankens omorganisation.

Till frågan om sparmärkenas indragning återkommer jag i det

följande.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

25

Postgiro(postcheck-)rörelse.

Den 9 oktober 1917 uppdrog Kungl. Maj:t åt eu kommitté att

verkställa utredning beträffande införande i Sverige av så kallad postcheckrörelse.

Kommittén bestod av generaldirektören Juhlin som ordförande

samt numera generalkonsuln, filosofie doktorn F. A. A. Grönwall,

ledamoten av riksdagens andra kammare, grosshandlaren O. A. E.

Lithander, riksbanksfullmäktigen S. I. W. Philipson samt postdirektören

T. G. B. Wennqvist.

I samband med kommitténs tillsättning anförde departementschefen

beträffande postcheckrörelsens innebörd och dess fördelar bland annat

följ ande:

Postcheckrörelsen innebure, att en person, som hos postverket erhållit ett

postcheckkonto, kunde å närmaste postanstalt eller till och med genom en lantbrevbärare

insätta penningar å eget konto eller å annans konto och blott genom

utskrivande av en blankett utan minsta kontanta inbetalning låta från sitt eget

konto antingen överflytta medel till annans konto eller få till annan person kontant

utbetald en viss summa. Likaså kunde en person vid vilken postanstalt som

helst inbetala medel å eu kontoinnehavares konto, innehavaren kunde vara enskild

person, bank, förening, bolag eller dylikt. Vidare funnes möjlighet beredd för

kontoinnehavare att från sitt postcheckkonto överföra belopp till konto i bank

samt att omvänt transportera belopp från bankkonto till postcheckkonto.

Fördelarna av postcheckrörelsen torde ligga i öppen dag. Främst borde

framhållas den stora betydelse i nationalekononomiskt avseende därav, att enligt

denna anordning den kontanta penningomsättningen kunde i hög grad nedbringas.

Även för den enskilde innebure det givetvis stor besparing i tid och kostnader

att icke behöva mottaga eller avsända kontanta likvider utan kunna överlämna

detta åt postverket.

I sitt den 20 oktober 1919 avgivna betänkande förordade postcheckkommittén

införande av postcheckrörelse i vårt land.

Av kommittébetänkandet, till vars närmare innehåll jag tillåter

mig hänvisa, framgår, att postcheckrörelse blivit införd i ett stort antal

av Europas länder och därvid vunnit stor omfattning. Ifrågavarande

rörelse synes icke haft någon ogynnsam inverkan på affärs- eller sparbankers

rörelse utan tvärtom varit dessa penninginstitut till nytta såväl

för deras egen betalningsrörelse som ock vid deras bemödanden att i

nationalekonomiskt intresse begränsa användandet av kontanta penningar

vid verkställandet av likvider. Beträffande det ekonomiska utbytet av

rörelsen meddelas, att i de länder, där rörelsen varit införd under sådan

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 131 käft. (AV 152). 4

Postcheckk

ommitten.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

tid, att resultatet av densamma kunde överskådas, detta utbyte varit

gynnsamt.

Som skäl för postcheckrörelses införande i Sverige bär kommittén

särskilt framhållit det ekonomiska livets behov av förbättrade anordningar

för verkställande av likvider, nödvändigheten av en förenkling och centralisering

av den genom postens förmedling bedrivna betalningsrörelsen

samt angelägenheten av eu allmännare utbredning av de penningbesparande

betalningsmetoderna. I berörda hänseenden hade postcheckrörelsen

visat sig fylla ett flertal särskilt beaktansvärda uppgifter. För affärslivet

medförde densamma sålunda i hög grad förenkling och reda i betalningsrörelsen,

väsentlig lättnad i bokföringen och förmånen av relativt låga

avgifter. Beträffande postverket hade postcheckrörelsen visat sig på ett

synnerligen lyckligt sätt kunna i stor utsträckning avlösa det mera tunghanterliga

och omständliga postanvisningsförfarandet, något som vid postanvisningsrörelsens

fortgående och allt starkare stegring förr eller senare

måste anses synnerligen önskvärt. Ur nationalekonomisk synpunkt måste

framför allt betonas den kraftiga inbesparing av kontanta penningmedel,

postcheckrörelsen visat sig mäktig genomföra.

Enligt kommitté förslaget skulle för varje deltagare i rörelsen öppnas

räkning hos postverket eller s. k. postcheckkonto. Postcheckkontona

skulle föras vid särskilda s. k. postcheckkontor, som skulle utgöra rörelsens

centralpunkter och vilka skulle inrättas å de orter, Kungl. Maj:t

bestämde. Inbetalningar på och utbetalningar från ett konto skulle emellertid

även kunna förmedlas av de lokala postanstalterna och av lantbrevbärarna

genom användande av ett särskilt slags postanvisningar, adresserade

till eller avsända från vederbörande postcheckkontor.

De grundläggande bestämmelserna för postcheckrörelsen, för vilkas

närmare innebörd jag blir i tillfälle att i det följande yttra mig, hava

av postcheckkommittén sammanfattats i ett i betänkandet intaget förslag

till förordning angående postcheckrörelsen.

Enligt förordningen skulle på varje postcheckkonto alltid innestå en s. k.

grundplåt, varöver kontoinnehavare icke ägde förfoga, förrän kontot upphörde.

Beträffande de avgifter, som skulle utgå i postcheckrörelsen, föreslogs, att avgiften

för inbetalning skulle sättas till 10 öre för belopp av högst 50 kronor och 20

öre för högre belopp, att för utbetalning skulle upptagas dels en grundavgift av

5 öre dels ock en tilläggsavgift av 2 öre för varje påbörjat 100-tal kronor, samt

att överföring från ett till annat konto (girering) skulle vara avgiftsfri.

Å innestående medel skulle kontoinnehavare gottgöras ränta enligt bestämmelser,

som skulle utfärdas av Kungl. Majit. Kommittén hade tänkt sig, att

räntefoten tills vidare skulle vara 1,8 % och beräknas efter vissa närmare angivna

bestämmelser.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Brev från kontoinnehavare till postcheckkontor skulle under viss förutsättning

vara portofritt.

I postcheckrörelsen innestående medel skulle förvaltas av generalpoststyrelsen

och, i den mån de icke behövde omedelbart tagas i anspråk för utbetalningar,

placeras på i förslaget närmare angivet sätt. Frågor om medlens placering

skulle avgöras av särskilda fullmäktige, bestående av generalpostdirektören,

chefen för en i generalpoststyrelsen inrättad checkbyrå, en av Kungl. Maj:t särskilt

förordnad ledamot samt en av fullmäktige i riksbanken och en av tullmäktige

i riksgäldskontoret.

I fråga om det sätt, varpå postcheckrörelsen enligt kommitténs

mening borde organiseras i Sverige, innehåller betänkandet i huvudsak

följande:

Postcheckkontorens antal skulle under den första tiden begränsas till fyra,

förlagda ett i Stockholm, ett i Göteborg, ett i Malmö och ett i Sundsvall. Dessa

postcheckkontor skulle vara helt och hållet fristående i förhållande till postkontoren

å respektive platser och förestås av postmästare, av vilka de i de tre förstnämnda

städerna skulle tillhöra klass , 1’ och postmästaren i Sundsvall klass 2,

allt enligt den för postverket gällande lönestaten. Vid varje postcheckkontor

skulle dessutom anställas en kontrollör samt för övrigt förste postexpeditörer, postexpeditörer

och andra tjänstemän, så att enligt förslaget skulle för postcheckkontoren

erfordras 63 tjänstemän. För centralförvaltningens befattning med postcheckrörelsen

skulle i generalpoststyrelsen inrättas en ny byrå med — förutom byråchef

— en sekretare och ytterligare 11 tjänstemän i olika tjänstegrader.

Emot förslaget, i vad det avsåg att medel innestående å postcheck- Reservat lön.

räkning skulle vara räntebärande, avgavs reservation av kommitténs

ledamot Grönwall, vilken uttalade som sin åsikt, att någon ränta icke

borde utgå.

Av de myndigheter och korporationer, som avgåvo utlåtanden över Yttranden

postcheckkommitténs förslag, tillstyrkte fullmäktige i riksbanken, general- XcA^-ompoststyrelsen

och kommerskollegium postcheckrörelsens införande, varjämte »utfAis förbank-

och fondinspektionen förklarade sig icke vilja avstyrka förslaget. 8 a9''

Mot det föreslagna antalet postcheckkontor och förslaget om ränteberäkning

uttalades dock från några håll erinringar mot kommittéförslaget,

vartill jag återkommer i det följande. Svenska bankföreningen avstyrkte

däremot förslaget. Vad särskilt kommerskollegium beträffar meddelade

detta, att samtliga handelskammare i riket, Sveriges industriförbund,

Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges redareförening lämnats tillfälle

att yttra sig i ärendet. Enär på grund härav det av kollegium

avgivna yttrandet kommit att innehålla de olika synpunkter i frågan,

som gjort sig gällande, tillåter jag mig meddela följande sammandrag

av detta yttrande:

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kunyl. Maj:ts proposition nr 152.

I vissa av de till kollegium avgivna yttrandena hade fördelarna med ett

postchecksystem framhållits vara stora särskilt för bolag och föreningar vid inkassering

från ett större antal personer av smärre belopp, såsom försäkringspremier,

medlemsavgifter och dylikt. Därtill komme, att, sedan sagda system vunnit

en så pass allmän anslutning, att girering i större skala kunde försiggå, detta

måste medföra, åtminstone i viss mån, undanträngandet av den förhärskande ställning

såsom betalningsmedel, vilken banksedeln allt fortfarande intoge här i landet.

Erfarenheten från främmande länder ådagalade vidare, att systemet vore

av nationalekonomisk betydelse även såtillvida, att detsamma genom att underlätta

verkställandet av betalningar från mera avlägsna landsändar vore av beskaffenhet

att i den allmänna penningrörelsen indraga av enskilda personer förvarade

kontanta medel. I viss mån skulle systemet kunna avlösa det mera tunga

postanvisningsförfarandet, något som även för postverket skulle medföra avsevärd

lättnad.

I andra yttranden hade anförts bland annat, att med den utveckling postremissväxeln

och bankchecken redan fått i vårt land och de möjligheter till ytterligare

utveckling, som det härutinnan förefunnes, postchecken icke syntes vara

av behovet påkallad, att det därför ur nationalekonomisk synpunkt skulle vara

oegentligt att utan verkligt behov skapa en ny kostsam organisation samt att

på grund av å ena sidan vårt lands geografiska utsträckning samt å andra sidan

vårt genom talrika filialer jämförelsevis utvecklade bankväsende postcheckrörelsen

icke hade utsikter att vinna någon större anslutning.

Efter att hava återgivit postcheckkoinmittéus huvudsakliga motiv

för postcheckrörelsens införande i vårt land yttrar kollegium huvudsakligen

följande:

Vid övervägande av de skäl, som i ärendet anförts för och mot införande

av postcheckrörelse i vårt land, syntes det kollegium vara förenat med avsevärda

svårigheter att kunna bedöma, huruvida, frånsett den postala synpunkten, de med

dess införande förbundna avsevärda statliga kostnader motsvarades av fördelarna

därmed, helst som likvideringar medelst postcheck merendels på grund av själva

organisationen icke skulle kunna ske med den snabbhet, som från affärssynpunkt

skäligen kunde krävas och som med redan tillämpade betalningssätt kunde ernås.

Kollegium bulle även före, att på grund av de säregna förhållandena i vårt land

— postremissväxelns stora betydelse för affärslivet samt landets stora areal och

ringa folktäthet — postcheckrörelsen icke komme att så hastigt som i vissa främmande

länder vinna insteg. Särskilt torde det dröja avsevärd tid, innan deri för

inbesparandet av de kontanta betalningsmetoderna viktiga gireringen nådde en

sådan omfattning, att postcheckrörelsen ur nationalekonomisk synpunkt kunde få

någon nämnvärd betydelse för landet. Då kollegium emellertid ansåge sig böra

uttala sig för införandet i vårt land av postcheckrörelsen, skedde detta huvudsakligen

med hänsyn till de av kommittén och flera handelskamrar framhållna

fördelarna därav för större och mindre affärsföretag ävensom föreningar vid vissa

likviders verkställande. Dessa fördelar kunde redan från början bliva av viss

betydelse och möjligheter funnes givetvis att utveckla denna gren av rörelsen.

Svenska bankföreningen framhöll i sitt avstyrkande yttrande bland

annat följande:

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Allmänheten ägde hos oss i postremissväxeln ett kostnadsfritt och bekvämt

omsättningsmedel. Det vore från nationalekonomisk synpunkt i hög grad olämpligt

och under då rådande förhållanden alldeles förkastligt att, utan att något

egentligt behov förelåge, tillskapa en så stor organisation som den av kommittén

ifrågasatta. Genom att åtaga sig nya uppdrag droges postverket från sin egentliga

uppgift att vara ett kommunikationsverk.

Även postsparbankssakkunniga hava i sitt betänkande behandlat

frågan om postcheckrörelses införande i vårt land.

Postsparbankssakkunniga framhöllo härvid, att jämväl de funnit skäl tala

för att postcheckrörelse infördes i Sverige. De förklarade sig emellertid hava uppmärksammat

de många beröringspunkter, som, enligt postsparbankssakkunnigas

mening, skulle komma att förefinnas mellan postsparbanks- och postcheckrörelserna.

I sådant hänseende framhöllo postsparbankssakkunniga, att båda dessa

rörelsegrenar skulle från allmänheten mottaga penningar och göra dessa medel

fruktbärande på i stort sett samma sätt. Då nu de sakkunniga föreslagit, att

Öarbanken skulle inordnas i postverket såsom eu särskild byrå i generalpost - sen, funne de sakkunniga det helt naturligt, att, om postcheckrörelse^ infördes,

även den centrala ledningen av denna rörelse förlädes till samma byrå. Förutom

denna ändring av postcheckkommitténs förslag i fråga om den centrala ledningen

av postcheckrörelsen föreslogo de sakkunniga även en mycket genomgripande

förändring av organisationen i övrigt. Först och främst ansåge de sakkunniga,

i likhet med generalpoststyrelsen och flera handelskammare, att delägarnas konton

borde föras vid flera kontor än de av postcheckkommittén ifrågasatta. De sakkunniga

hade tänkt sig förslagsvis 13 kontor, men ansåge, att det borde tillkomma

general poststyrelsen att bestämma, vid vilka postkontor deltagarnas räkningar

skulle föras. De sakkunniga ansåge sig nämligen höra förorda, att inga särskilda

postcheckkontor inrättades, utan att vissa av de redan befintliga postkontoren

skulle erhålla i uppgift att fungera såsom bokföringskontor, d. v. s. föra deltagarnas

räkningar. Genom en sådan anordning komme givetvis postverkets omkostnader

för postcheckrörelsen att avsevärt nedbringas. De sakkunniga ansåge

vidare, att för deltagarna inom Stockholms stad och län samt inom Södermanlands,

Uppsala och Västmanlands län räkningarna syntes kunna med fördel föras

vid en särskild avdelning inom den nya byrå i generalpoststyrelsen, som skulle

handlägga postsparbanks- och postcheckärenden. Härigenom vunnes, att den centrala

ledningen kunde mera intimt övervaka det mest omfattande bokföringsår

betet.

Beträffande vad postsparbankssakkunniga sålunda ifrågasatt har

de sakkunnigas ordförande, generaldirektören Juhlin, i särskilt, till de sakkunnigas

betänkande fogat yttrande uttalat avvikande mening. Reservantens

skiljaktiga mening gäller i främsta rummet majoritetens förslag

att sammanföra postcheck- och postsparbanksrörelserna.

Enligt reservantens mening vore skillnaden mellan dessa rörelsegrenar

mycket stor. Postcheckrörelsen avsåge att förenkla och förbättra betalningsrörel
-

Postspar
bankssak
kwnniga.

Avvikande

mening

bland postsparbankssakkunniga.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition '' nr 152.

sen och vore såsom en förenklad form av postanvisningsrörelsen en rent postal

rörelsegren. Det vore förmodligen den omständigheten, att ränta under vissa förhållanden

knnde gottgöras kontoinnehavare, som kommit de sakkunnigas flertal

att förmoda, det postverket genom postcheckrörelsen skulle bedriva en inlåningsverksamhet,

som skulle kunna jämföras med den av postsparbanken bedrivna inlåningsrörelsen.

Det vore emellertid att iakttaga, att räntegottgörelse på intet

sätt hörde till postcheckrörelsens kännemärken. I vissa länder förekomma ingen

räntegottgörelse å innestående medel, ett förhållande, som icke hindrade, att dessa

länder ägde en utomordentligt stark postcheckrörelse.

Beträffande medelsplaceringen anförde reservanten, att placeringen av postcheckmedlen

visserligen i stort sett skulle följa de i fråga om sparbanksmedlen tilllämpade

allmänna grunder beträffande de säkerheter, mot vilka penningar kunde

utlånas, de bankinrättningar, i vilka dylika medel kunde insättas o. s. v. Med

hänsyn till de ifrågavarande medlens olika natur bleve emellertid, enligt reservantens

mening, också placeringen av medlen rätt olika. Under det att sparmedlen

naturligtvis till huvudsaklig del kunde placeras i värdehandlingar löpande

med lång förfallotid, torde större delen av postcheckmedlen böra placeras så, att

de, vid behov, vore relativt lätt tillgängliga.

Det väsentligaste arbetet i såväl postsparbanksverksamheten som postcheckrörelsen

vore bokföringen, och denna måste, även enligt majoritetens mening, hållas

skild för de båda rörelsegrenarna. Av den motivering majoriteten framlagt

syntes också framgå, att sambandet mellan dessa rörelsegrenar skulle inskränka

sig till en gemensam byrå i generalpoststyrelsen, men då de olika uppgifterna

självfallet måste skötas av en efter arbetets beskaffenhet såväl kvantitativt som

kvalitativt väl avvägd personal, komme, enligt reservantens mening, gemensamheten

att inskränka sig till byråchefens person. Reservanten uttalade emellertid

såsom sin bestämda uppfattning, att ett sammanförande under en och samma byråchefs

ledning av dessa till sitt syfte, sin organisation och sina arbetsmetoder vitt

skilda rörelsegrenar skulle vara båda till synnerlig skada.

Vidare ansåge reservanten, att majoritetens uttalande i fråga om såväl den

för postcheckrörelsen erforderliga personalen som ock i allmänhet om kostnaderna

för rörelsen vore grundade på så lösa beräkningar, att dessa uttalanden icke

kunde tillmätas någon som helst betydelse vid bedömandet av frågan om formen

för rörelsens införande i vårt land.

I fråga om organisation i övrigt av postcheckrörelsen anförde reservanten,

att — med allt beaktande av angelägenheten därav, att bokföringsarbetet utfördes

av särskild personal — de av postcheckkommitterade föreslagna postcheckkontoren,

med hänsyn till rådande depression inom det ekonomiska livet, till en

början torde kunna inordnas under postkontoren å respektive platser såsom särskilda

bokföringsavdelningar, vilka lämpligen kunde förestås av kontrollörer.

JveraposT Ur de yttranden, som avgivits med anledning av postsparbanks
sparbanks-

sakkunnigas betänkande, må återgivas föliande:

sakkunnigas

förslag. . p)e pgr(]a myndigheterna hava i allmänhet, i den mån de berört frågan om

införande av postcheckrörelse, uttalat sig härför. Fullmäktige i riksgäldskontoret

hava emellertid, med hänsyn till nu rådande lågkonjunktur, ansett skäl tala för

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

uppskov tills vidare med postcheckrörelsens införande. Såväl fullmäktige som

generalpoststyrelsen hava uttalat såsom sin mening, att postcheckrörelsen borde

förläggas under generalpoststyrelsen, och då enligt dessa myndigheters åsikt

postsparbanken borde bibehållas såsom självständigt verk, skulle någon sammankoppling

av postsparbanks- och postcheckrörelserna icke ifrågakomma. Fullmäktige

i riksbanken ansluta sig i denna fråga till det av postsparbankssakkunnigas

ordförande i förenämnda reservation avgivna yttrande. Fullmäktige ansåge, att

postcheckrörelsen avsåge att befordra penningförmedling mellan olika orter och

sålunda hade sin givna plats inom posten såsom kommunikationsverk, under det

att postsparbanken hade ett helt annat ändamål. Jämväl statskontoret och styrelsen

för postsparbanken avstyrka postsparbanks- och postcheckrörelsernas inordnande

under samma ledning. Statskontoret anför härutinnan, att ledningen av

både bank- och checkrörelsen torde bliva en allt för omfattande och krävande

uppgift för att av en byrå kunna på tillfredsställande sätt handhavas. Statskontoret

föreställde sig också, att den av postsparbankssakkunniga å bankbyrån

inom generalpoststyrelsen föreslagna personaluppsättningen icke bleve till fyllest,

även om byrån Unge checkrörelsen till enda uppgift. Styrelsen för postsparbanken

framhåller de stora olikheterna mellan de ifrågavarande rörelsegrenarna och

framför även i övrigt mot de sakkunnigas förslag ungefärligen samma skal, som

kommit till synes i generaldirektör Juhlins reservation.

Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår, hava samtliga de Departemyndigheter

och ett stort antal korporationer, som satts i tillfälle att yttra’"6" cieJe“

sig i frågan, uttalat sig för postcheckrörelses införande i Sverige. I de fall

då en tvekande eller mera avvisande hållning intagits, hava såsom skäl

för en dylik ståndpunkt huvudsakligen anförts dels att — särskilt med

hänsyn till den stora användning postremissväxeln fått i vårt land —

något verkligt behov av postcheckrörelses införande icke skulle föreligga

här i landet, dels att förslaget, sådant det framlagts av postcheckkommittén,

påkallade en allt för dyrbar organisation, dels ock att det vore att

befara, att postverket genom att åtaga sig nya uppdrag droges från sin

egentliga uppgift att vara ett kommunikationsverk.

Yad det första av de sålunda anförda skälen beträffar, så kan det

icke förnekas, att postremissväxeln är ett både bekvämt och mycket anlitat

betalningsmedel. Dess användande fordrar dock besök — personligt

eller genom ombud — i bank såväl vid beloppets inbetalande som dess

lyftande, och även med det vitt utgrenade nätet av bankkontor finnes

dock i ett så glest befolkat land som vårt givetvis en stor del personer,

som saknar bekväm tillgång till bank, under det att numera snart sagt

varje person på ett eller annat sätt nås av postverket. Men även om

postremissväxeln i viss mån kan fylla samma ändamål som postchecken,

kan den dock icke skänka alla de fördelar, som äro förenade med

den senare. Jag vill härvid endast erinra om, den stora fördel, som

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

ligger däri, att en person kan få alla till sig ingående postanvisningsbelopp

uppförda på sitt postclieckkonto eller om möjligheten för statens

och kommuners institutioner, föreningar och andra sammanslutningar

att genom postcheckrörelsen inkassera avgifter. Hava även de

personer, som skola erlägga vederbörande avgifter, postcheckkonton, så

behöva endast räkningarna, de kvitterade medlemskorten eller vad det

nu må vara, överlämnas till postcheckkontoret, som sedan ombestyr alla

erforderliga åtgärder.

Vad vidare angår den särskilt av Svenska bankföreningen påtalade

dyrbara organisation, som postcheckrörelses införande skulle påkalla,

tillåter jag mig att erinra därom, att postcheckkommittén, trots denna

nog så omfattande organisation, ansett sig kunna påräkna överskott av

rörelsen. Emellertid skulle det även enligt mitt förmenande vara olämpligt

att för en rörelse, om vars blivande omfattning det icke är möjligt

att döma, tillskapa en organisation med en sådan mängd nya tjänstebefattningar,

som av postcheckkommittén ifrågasatts. Hela organisationsfrågan

har emellertid genom det av postsparbankssakkunniga framlagda

förslaget kommit i ett helt annat läge. Då detta organisationsförslag,

vilket jag strax upptager till behandling, enligt min mening torde böra

åtminstone tills vidare prövas, synas organisationskostnaderna icke längre

kunna anföras såsom skäl mot postcheckrörelses införande.

Slutligen har, såsom jag nämnde, även anförts, att postverket

genom att åtaga sig postcheckrörelse kunde dragas ifrån sin verkliga

uppgift. Denna farhåga synes dock ogrundad. Postanstalterna hava

allt sedan postsparbankens tillkomst skött i det närmaste all dess rörelse

med allmänheten, utan att postverket blivit därpå lidande. Icke heller

lärer postverket betjäna allmänheten sämre därför att det fått sig ålagt

stämpelförsäljningen, vissa pensionsutbetalningar, kronoskatteuppbörden

in. in. Det synes mig alldeles uppenbart, att om postcheckrörelse skall

införas här i landet, det icke kan bliva tal om att därför skapa en helt

och hållet ny institution, och såväl på grund av postcheckrörelsens beskaffenhet

som med hänsyn till postverkets intima beröring med allmänheten

kan det näppeligen ifrågasättas att kombinera postcheckrörelsen

med någon annan nu befintlig statsinstitution än postverket.

Jag torde härmed hava visat, att några bärande skäl icke anförts

mot postcheckrörelses införande. Den stora utbredning, som denna rörelse

fått i en hel del länder, nu senast i vårt grannland Danmark, synes

mig tala för, att postcheckrörelsen skulle hava att fylla ett behov även

här i Sverige. Enligt vad av postcheckkommitténs betänkande framgår,

har ock ett stort antal ekonomiska författare, ledande bankmän, affärs
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152. 33

män och industriidkare vitsordat postclieckrörelsens nationalekonomiska

betydelse.

Såsom ett ytterligare skäl att införa nu ifrågavarande rörelse tilllåter

jag mig framhålla, att vid den under år 1920 hållna världspostkongressen

upprättades ett internationellt postgiroavtal, vartill åtskilliga

länder anslutit sig. Det är givetvis önskvärt, att Sverige blir i tillfälle

att begagna sig av de fördelar, som ett dylikt internationellt avtal

kan medföra.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka i princip ej haft något emot

postcheckrörelses införande, hava emellertid i sitt senare yttrande, med

anledning av nu rådande depression inom det ekonomiska livet, ansett sig

böra tillråda, att med beslut om införandet av rörelsen skulle tills vidare

anstå. Jämväl postsparbankssakkunniga hava i sitt betänkande kommit

in på frågan angående de nuvarande tidsförhållandenas lämplighet för

införandet av denna nya rörelsegren. I motsats till riksgäldsfullmäktige

anse emellertid de sakkunniga, att det vore förmånligt att organisera och

starta postcheckrörelse under nuvarande lågkonjunktur, varigenom vunnes,

att densamma kunde inarbetas under jämförelsevis lugna förhållanden och

sålunda vara prövad, när nu rådande depression upphörde och i följd

därav uppsving i rörelsen inträdde. Den av postsparbankssakkunniga

sålunda framförda synpunkten synes mig hava skäl för sig, i all synnerhet

som den föreslagna omorganisationen av postsparbanken torde —

såsom även av postsparbankssakkunniga framhållits — föra med sig, att

ett rätt avsevärt antal av postsparbankens ordinarie personal eljest skulle

bliva övertalig och icke kunna beredas sysselsättning.

Jag anser mig således kunna förorda, att sådan rörelse, varom här

är fråga, införes i Sverige från 1923 års ingång. Av skäl, som jag

strax skall utveckla, har jag emellertid för avsikt hemställa, att rörelsen

måtte givas en annan benämning än postcheckrörelse.

Såsom jag förut nämnt, avviker postsparbankssakkunnigas förslag

till postcheckrörelsens organisation högst väsentligt från det förslag, som

på sin tid framlades av postcheckkommittén. Vad beträffar den centrala

ledningen hade nämnda kommitté föreslagit inrättande av en särskild

postcheckbyrå inom generalpoststyrelsen. Postsparbankssakkunniga däremot

hava ansett lämpligt, att, i samband med postsparbankens inflyttande

i postverket, postsparbanks- och postcheckrörelserna förläggas till

en gemensam byrå. Emot vad sålunda ifrågasatts har postsparbankssakkunnigas

ordförande uttalat sig i den reservation, för vilken jag förut

lämnat en kortfattad redogörelse. Reservantens mening i denna fråga

grundas huvudsakligen på den uppfattning, att postsparbanksverksam
Biliang

till riksdagens protokoll 1222. 1 sand. 131 käft. (AV 152.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

heten och postcheckrörelsen äro av helt och hållet olika slag, den förra

en sparverksamhet, den senare en ren postal rörelsegren. Har man, såsom

jag i det föregående gjort, funnit så många beröringspunkter mellan

postsparbanken och postverket, att man ansett postsparbanken med fördel

kunna införlivas med postverket, torde den nämnda invändningen mot

att sammanföra postsparbanks- och postcheckrörelserna inom samma

byrå i generalpoststyrelsen icke längre kunna tillmätas betydelse. Det

synes mig också svårligen kunna förnekas, att många beröringspunkter

finnas mellan de båda rörelsegrenarna. För min del kan jag därför

ej finna något principiellt hinder mot att förlägga postcheckrörelsen

till den byrå i generalpoststyrelsen, som skulle handhava postsparbanksrörelsen.

Praktiska skäl tala även för en sådan anordning. Att

nu för postcheckrörelsen upprätta en ny särskild byrå, låt vara på

extra stat, synes mig icke kunna ifrågasättas. Det finnes visserligen

enligt mitt förmenande all anledning antaga, att postcheckrörelsen skall

vinna utbredning här i Sverige, men det lär dock icke vara troligt,

att denna rörelse skulle — åtminstone under de första åren — kunna

giva arbete åt en särskild byrå. Med den av postsparbankssakkunniga

föreslagna organisationen vinnes, att personalen kan utnyttjas oberoende

av den ojämnhet, som möjligen kan komma att visa sig i fråga om

postcheckrörelsens användning, samt att, om denna rörelse mot förmodan

icke skulle vinna utbredning här i Sverige, rörelsen utan större svårigheter

kan avvecklas. Skulle å andra sidan rörelsen utvecklas hastigare

än jag vågat räkna med, så finnes intet hinder för att, om så behöves,

inordna rörelsen i en särskild byrå i generalpoststyrelsen.

Statskontoret har gjort gällande, att handhavandet å en byrå av

både postsparbanks- och postcheckrörelsen bleve en allt för krävande

uppgift. För min del föreställer jag mig, att om omläggningen av postsparbanken

och postcheckrörelsens införande planläggas i god tid före de

nya bestämmelsernas trädande i kraft, skall det löpande arbetet, praktiskt

ordnat, kunna skötas på ett tillfredsställande sätt. Jag tillåter mig härvid

även erinra därom att, enligt förslaget, chefen för den nya byrån

bör kunna påräkna värdefull hjälp av en utav de föreslagna postfullmäktige.

Skulle emellertid för de egentliga organisationsarbetena i fråga

om postcheckrörelsens införande tillfälligtvis behöva härutöver anlitas

biträde av sakkunnig person, torde givetvis hinder ej möta för Kungl.

Maj:t att härutinnan träffa förfogande.

Då de skäl, som anförts mot postsparbanks- och postcheckrörelsernas

sammanförande till en byrå i generalpoststyrelsen, sålunda icke synts

mig övertygande, under det att fördelarna av ett sådant sammanförande

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

äro påtagliga, anser jag mig böra förorda vad postsparbankssakkunnigas

majoritet i förevarande hänseende föreslagit.

Enär postcheckrörelsens huvudändamål skulle bliva att befrämja

sådana betalningsmetoder, som vore ägnade att minska användande! av

kontanta penningar, framför allt överföring av belopp från ett konto till

ett annat, så kallad gillring, finner jag lämpligt, att rörelsen från boijan

gives en benämning, som klarare angiver detta rörelsens viktigaste syfte.

För en sådan ändrad benämning kan även anföras ett annat skal.

Postcheckkommittén hade i sitt förslag till förordning angående postcheckrörelse

bland annat föreslagit en bestämmelse darom att kontoinnehavare

skulle förfoga över sitt tillgodohavande medelst postcheck,

varå gällande cfiecklag icke skulle äga tillämpning. Detta förslag har i

oförändrad form upptagits av postsparbankssakkunniga. Jag anser det.

vara angeläget, att de bestämmelser, som kunna komma att utlardas loi

den ifrågasatta nya rörelsen, avfattas på sådant sätt, att det i varje tall

icke kan råda någon''tvekan om att bestämmelserna icke. falla under checklagen.

Enligt vad jag inhämtat, har motsvarande rörelse i Danmark

givits benämningen girorörelse, och den handling, varigenom kontoinnehavare

i nämnda land förfogar över sitt tillgodohavande, kallandar girorespektive

utbetalningskort. Det synes under sådana förhallanden lämpligt,

att rörelsen även i Sverige gives samma namn.

Jag tillåter mig alltså — på sätt för övrigt jämväl postsparbankssakkunniga

ifrågasatt — förorda, att den nya rörelsen gives namnet

r)n<st armrörelse

Härav följer, att icke heller benämningen postcheck (girocheck,

namncheck, kassacheck eller dylikt) skulle komma till användning i den

svenska postgirorörelsen.

Närmare bestämmelser angående postsparbanks- och

postgirorörelserna.

Jag skall nu övergå att yttra mig om de närmare bestämmelser,

som synas böra utfärdas för reglering av postsparbanks- och postgirorörelserna.

Yad först postsparbanksrörelsen angår, torde i stort sett bestämmelserna

i förordningen angående en postsparbank för riket den 22 juni

1883 med däruti sedermera vidtagna ändringar fortfarande hora bliva

gällande.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Beträffande åter postgirorörelsen torde, med hänsyn till att denna

rörelsegren till att börja med måste i viss mån befinna sig på ett försöksstadium,

den förordning, som därutinnan utfärdas, endast böra innehalla

grundbestämmelser. En dylik anordning motiveras även därav, att

det för en affärsmässig skötsel av postgirorörelsen är nödvändigt tillse,

att icke några snäva, allt för detaljerade bestämmelser komma att verka

hämmande på arbetet. Genom att åt Kungl. Maj:t samt, i mindre viktiga

tall, åt generalpoststyrelsen överlåta att meddela närmare föreskrifter

erhålles större smidighet vid postgirorörelsens igångsättande.

I likhet med postsparbankssakkunniga anser jag det lämpligt, att

nödiga grundbestämmelser för postsparbanks- och postgirorörelserna sammanföras

i en och samma förordning, helst rätt många stadganden

därvid bliva gemensamma för de båda rörelsegrenarna.

I överensstämmelse med nu uttalade åsikter och i nära anslutning

till motsvarande av såväl postcheckkommittén som postsparbankssakkunniga

uppgjorda förslag, har jag låtit inom departementet upprätta ett

förslag till förordning angående postsparbanks- och postgirorörelserna,

vilket förslag torde få biläggas statsrådsprotokollet.

Beträffande författningsförslagets särskilda paragrafer skall jag tilllata

mig att i korthet göra de uttalanden, som synas mig påkallade, varV1C*

jag särskilt kommer att omnämna olikheterna mellan det inom

departementet sålunda utarbetade förslaget och de av postcheckkommittén

och postsparbankssakkunniga framlagda förslagen.

^ ^ angives postsparbanks- och postgirorörelsernas ändamål, där
vid

beträffande postsparbanksrörelsen stadgandet nära anslutits till den i

f Tu ^ ^aS om sparbanker förekommande definitionen å sådan bank.

1 likhet med postsparbankssakkunniga anser jag önskvärt, att benämningen

postsparbank såsom uttryck för postsparbanksrörelsen bibehålies. Under

postsparbankens 38-åriga tillvaro har nämligen detta namn så inträngt

i det allmänna medvetandet, att det säkerligen vore till skada för postsparbanksrörelsen

att nu införa en ny benämning. Postsparbankens inordnande

i postverket kommer icke heller att medföra någon förändring

utåt.

I denna paragraf av sitt förslag hava postsparbankssakkunniga

aven omnämnt skolsparkasseverksamheten, beträffande vilken jag dock,

såsom förut omnämnts, icke anser lämpligt att nu framlägga något förslag!

Paragraferna 2—8 innehålla särskilda bestämmelser för postsparbanksrörelsen.

Dessa bestämmelser förete i allmänhet icke några större

avvikelser från de i gällande postsparbanksförordning meddelade föreskrifter.

Vissa stadganden i sistnämnda förordning bortfalla emellertid

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

37

i och med postsparbankens inordnande i postverket. Dessutom bär en

och annan i förordningen nu meddelad föreskrift icke ansetts vara av

den betydelse, att dess intagande i den nya förordningen vore påkallat.

I överensstämmelse med postsparbankssakkunnigas åsikt, att sparmärken

icke vidare skulle tillhandahållas, bar bestämmelsen i § 4 av nuvarande

postsparbanksförordning borttagits. Då jag icke framställer förslag om

den av postsparbankssakkunniga förordade skolsparkasseverksamheten,

kunde det möjligen ifrågasättas, huruvida icke sparmärkena borde bibehållas

tills vidare. Enär emellertid intresset för dessa märken synes

vara i starkt nedgående och då desamma numera till icke ringa del

torde inköpas mera för att användas såsom betalningsmedel än i sparsamhetssyfte

samt då dessutom postsparbankens och postanstalternas arbete

med sparmärkena är icke så obetydligt, har jag ansett mig böra

biträda postsparbankssakkunnigas förslag i denna del. Yad i § 17 av

nuvarande postsparbanksförordning finnes föreskrivet om skyldighet för

postsparbanken att för insättarnas räkning förmedla inköp av obligationer

har ej heller medtagits i förslaget till ny förordning. Härom hade postsparbankssakkunniga

i sitt betänkande framhållit, att dylik förmedling

förekomme i ytterst ringa omfattning, men att de sakkunniga förutsatte,

att postverket skulle avgiftsfritt biträda med dylik förmedling, även om

bestämmelser därom icke funnes meddelade i förordningen. Den av sakkunniga

sålunda uttalade meningen har jag ansett mig böra biträda.

Likaså har i det av mig nu uppgjorda förslaget uteslutits den i § 20,

mom. 2, av nu gällande postsparbanksförordning intagna bestämmelsen

om skyldighet för postsparbanksstyrelsen att vid avgivande av årsberättelseyttra

sig rörande det belopp, som av postsparbankens medel må under

det löpande året användas till vidtagande av åtgärder, vilka avse främjande

av sparsamhet, särskilt inom de mindre bemedlade klasserna. I

likhet med postsparbankssakkunniga håller jag nämligen före, att det

bör tillkomma Kungl. Maj:t att i samband med fastställandet av driftkostnadsstat

för postverket, efter framställning av generalpoststyrelsen,

även för sådant ändamål, varom här är fråga, anvisa belopp, som kan

prövas skäligt.

Postsparbankssakkunniga hava bland annat föreslagit, att för en och

samma persons räkning ej skulle, därest Kungl. Maj:t ej annorlunda

förordnat, få insättas'' högre sammanlagt belopp än 20,000 kronor.

Såsom motiv för detta sitt förslag hava de sakkunniga anfört

följande:

»Från början av postsparbankens verksamhet gottgjordes icke på en och

samma motbok ränta för högre belopp än 1,000 kronor. Genom kungl. kungörelse

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kung!.. Maj:ts proposition nr 152.

den 15 maj 1891 höjdes detta belopp till 2,000 kronor och genom kungl. förordning

den 17 december 1920 har maximigränsen satts till 5,000 kronor. Om hänsyn

tages till penningvärdet nu och år 1891, lärer maximigränsen nu i verkligheten

vara snarare lägre än högre än efter den under sistnämnda år vidtagna förändringen.

Sparbankerna äro i regel oförhindrade att för en och samma insättares

räkning mottaga penningar till vida högre belopp än postsparbanken. Denna

omständighet försvårar ställningen för postsparbanken, särskilt som även de vanliga

affärsbankerna numera lägga an på att uppsamla jämväl småbelopp. Med

hänsyn till dessa omständigheter och då förhållandena även i övrigt nu äro helt

olika dem, som rådde under tidigare skeden av postsparbankens verksamhet, har

det synts postsparbankssakkunniga uppenbart, att postsparbankens inlåningsrätt

lämpligen torde böra utvidgas. Härutinnan har fullkomlig enighet rått bland de

sakkunniga. Men odå det gällt att bestämma, var gränsen borde sättas, har en

viss tvekan rått. A ena sidan har man hållit före att, då det här vore fråga om ep

statsinstitution, någon begränsning i inlåningsrätten knappast vore behövlig. Å

andra sidan har man ansett klokt att gå fram med en viss försiktighet och endast

utvidga postsparbankens inlåningsrätt så mycket som behövdes, för att icke banken

i detta hänseende skulle intaga en mindre gynnad ställning än sparbanker i

allmänhet.

Enligt vad postsparbankssakkunniga inhämtat, föreligger nu ett inom

finansdepartementet av särskilda sakkunniga uppgjort förslag till ny sparbankslag.

I detta förslag lär det, bland annat, föreslås, att sparbankernas rätt

till inlåning skulle på så sätt begränsas, att för en och samma insättares räkning

icke skulle få mottagas högre sammanlagt belopp än 20,000 kronor med rätt dock

för vederbörande länsstyrelse att i fall, då särskilda skäl därtill föranledde, meddela

sparbank tillstånd att i sådant hänseende mottaga högre belopp än sparbankens

reglemente medgåve. Och ovannämnda sakkunniga lära hava uttryckt

önskvärdheten av att icke heller postsparbanken måtte medgivas rätt att för en

och samma insättare mottaga högre sammanlagt belopp än 20,000 kronor.

Vid slutligt övervägande av frågan, i vad mån postsparbankens inlåningsrätt

lämpligen borde utvidgas, hava de sakkunniga funnit sig kunna tillstyrka,

att rätten tills vidare begränsas i nära överensstämmelse med vad som föreslagits

beträffande sparbanker. Det torde dock lämpligen böra lämnas öppet för Kungl.

Maj:t att meddela postverket tillstånd att för en och samma insättares räkning

mottaga högre belopp.

De sakkunniga anse sig böra framhålla, att jämlikt nuvarande bestämmelse

ränta icke gottgöres å en och sarpma motbok till högre belopp än 5,000 kronor.

Enligt den nya bestämmelsen skulle en och samma person få i postsparbanken

insätta högst 20,000 kronor. Postsparbankssakkunniga anse, i likhet med sparbankssakkunniga,

att det icke vore tillfredsställande att hava en bestämmelse,

som berövade insättare rätten att erhålla ränta å viss del av de innestående medlen,

och atf, om någon del av de insatta beloppen skulle få stå räntelös, kontroll

av räntekrediteringen bleve svår att genomföra. Av ordalagen i det föreslagna

stadgandet framgår, att hinder ej möter för det fastställda maximibeloppets överskridande

därigenom, att upplupen ränta lägges till kapitalet.»

I sitt över postsparbankssakkunnigas betänkande avgivna yttrande

har postsparbanksstyrelsen ansett sig böra särskilt fästa uppmärksamhet

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:is proposition nr 152.

på detta förslag av de sakkunniga, vilket, enligt postsparbanksstyrelsens

mening, innebure en principiell förändring i postsparbankens uppgift.

För min del anser jag visserligen, att skäl kunde tala för bifall till postsparbankssakkunnigas

förslag. Då emellertid det maximibelopp, varom

här är fråga, för föga mer än ett år sedan höjdes från 2,000 kronor till

sitt nuvarande belopp 5,000 kronor, synes lämpligast att avvakta ytterligare

någon tids erfarenhet rörande behovet av en höjning av maximigränsen

för insättningarna, innan någon åtgärd i sådan riktning vidtages.

Dock torde böra medgivas, att, oavsett berörda gräns, insättningsbeloppet

må kunna ökas genom upplupen räntas läggande till kapitalet. Av mig

i sådant hänseende föreslaget stadgande ansluter sig till motsvarande bestämmelse

i det förslag till sparbankslag, som numera remitterats till

lagrådet.

§ 3 i förslaget handlar om uttagning av medel. I likhet med

postsparbankssakkunniga anser jag, att det utan olägenhet kan överlåtas

åt generalpoststyrelsen att bestämma formerna för uttagning. För postsparbankens

utveckling är det säkerligen av vikt, att sättet för uttagning

av medel vid anfordran förenklas och att denna rätt utvidgas. De sakkunniga

hava föreslagit, att generalpoststyrelsen i intet fall skulle äga

fordra längre uppsägningstid än tre månader. Vid det förhållandet, att

jag ansett mig för närvarande icke böra biträda de sakkunnigas förslag

om en utvidgning av postsparbankens inlåningsrätt, har jag i förslaget

till förordning utgått ifrån att den längsta uppsägningstid, som skulle

kunna fordras, borde vara en månad.

§§ 4—8 innehålla icke några sådana ändringar av motsvarande §§

bestämmelser i gällande postsparbanksförordning, att särskild motivering

torde vara påkallad.

§§ 9—17 i förslaget innehålla särskilda bestämmelser för postgirorörelsen.

§ 9, som är hämtad från postsparbankssakkunnigas förslag till förordning,

innehåller, bland annat, att »räkningarna föras på sätt, generalpoststyrelsen

bestämmer». I det av postcheckkommittén på sin tid framlagda

förslaget till förordning hade motsvarande bestämmelse följande

lydelse: »Räkningarna föras vid särskilda kontor (postcheckkontor), som

inrättas å orter, vilka Konungen bestämmer». Såsom i det föregående

nämnts, hade postcheckkommittén tänkt sig fyra fullt självständiga postcheckkontor

med rätt vidlyftig organisation.

Vid avgivande av yttranden över kommitterades förslag framhölls

från flera håll, att det föreslagna antalet postcheckkontor vore alltför ringa.

Med den organisation, som av kommitterade föreslagits, var det emeller
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

KungI. Maj:ts proposition nr 152.

tid — dels på grund av ekonomiska skäl och dels i följd av osäkerheten

att kunna fullt sysselsätta en uteslutande för denna rörelse avsedd personal

— näppeligen tillrådligt att inrätta flera dylika kontor. Å andra

sidan är det tydligt, att postgirorörelsen lätt kunde råka i misskredit,

om användningen av densamma skulle innebära allt för stor tidsförlust.

Postsparbankssakkunnigas av mig nu upptagna förslag går ut på, att

generalpoststyrelsen skall äga befogenhet att ordna denna sak efter

rådande förhållanden. Arbetet med postgirorörelsen skulle, liksom t. ex.

arbetet med postsparbanken och stämpelförsäljningen, utföras av vederbörande

postkontors personal, och personalförstärkning skulle vidtagas

först i den mån det samlade postarbetet därtill gåve anledning. Postsparbankssakkunnigas

förslag synes mig således innebära betydande fördelar

och vara ägnat att bidraga till postgirorörelsens utveckling. En

sådan anordning utesluter givetvis icke, att vid postkontor, där antalet

postgirokonton därtill-gåve anledning, särskilda tjänstemän kunde avskiljas

för det av postgirorörelsen föranledda bokföringsarbetet.

§ 1°- I § 10 finnes intagen bestämmelsen om en viss grundplåt, som

alltid skall innestå å delägares konto. Motsvarande bestämmelse finnes

i samtliga främmande länders postgirosystem och innebär, såsom postcheckkommittén

i sitt betänkande framhållit, icke någon fordran på en

garantisumma, utan är tillkommen för att postgirokonto skall öppnas

endast av person, som ämnar begagna sig därav. Såväl nämnda kommitté

som postsparbankssakkunniga hade tänkt sig, att grundplåtens storlek

skulle bestämmas av Kungl. Maj:t. Då det, särskilt vid rörelsens

införande, kan vara lämpligt att även i detta avseende hava mera fria

händer, har jag tänkt mig, att generalpoststyrelsen även i detta fall skulle

äga bestämmanderätt, dock att grundplåten icke utan Kungl. Maj:ts medgivande

skulle få sättas till högre belopp än 50 kronor. Såsom lämpligt

belopp tills vidare har ifrågasatts 25 kronor.

§§ Ll—12. §§H och 12 handla om inbetalning och girering; någon närmare

motivering torde ej vara erforderlig.

§ 13- § 13 innehåller bestämmelse om de avgifter, som äro avsedda att utgå

i postgirorörelsen. De här ifrågasatta avgifterna äro desamma, som föreslagits

av såväl postcheckkommittén som postsparbankssakkunniga. I

jämförelse med t. ex. postanvisningsavgifterna äro de föreslagna avgifterna,

i synnerhet beträffande högre belopp, synnerligen låga, men när

det gäller en här i landet så okänd rörelse som postgirorörelsen, är det

givetvis av vikt, att avgifterna sättas så låga som möjligt. Avgifterna

äro icke heller — såsom fallet är i fråga om postanvisningsrörelsen —

den enda inkomstkällan för postverket. Den största inkomsten torde väl

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

postgirorörelsen hava att påräkna genom att i rörelsen innestående medel

göras räntebärande. Vid jämförelse med postavgifterna bör man för

övrigt ihågkomma, att dessa avsevärt stegrats under kristiden och att

man har att räkna med en nedsättning av dessa avgifter. Postcheckkommitténs

och postsparbankssakkunnigas förslag innehöllo även, att avgift icke

heller skulle utgå för belopp, som kontoinnehavare medelst av annan

kontoinnehavare utställd postcheck inbetalade å kontot. Då en dylik

transaktion i själva verket är eu girering, även om därvid icke skulle

komma att användas samma slags blankett som vid annan girering, har

jag icke funnit nödvändigt att medtaga ifrågavarande bestämmelse.

I § 14 har intagits bestämmelse om skyldighet för postverket att § 14- tillställa kontoinnehavare årsbesked angående kontots ställning, och skulle

av detta besked jämväl framgå det räntebelopp, som tillförts kontot.

Har kontoinnehavaren icke inom viss angiven tid gjort anmärkning mot

beskedet, anses kontoinnehavaren hava godkänt detsamma. Denna anordning,

som återfinnes i postsparbankssakkunnigas men icke i postcheckkommitténs

förslag, synes mig vara i sin ordning. Bland annat är det

•ju, såsom de sakkunniga även framhållit, för avgivande av självdeklaration

nödvändigt för kontoinnehavaren att äga kännedom icke blott om

kontots ställning utan även om räntebeloppet.

§ 15 innehåller bestämmelse om att kontoinnehavare i förekom- §

mande fall kan skiljas från rörelsen. Sådan åtgärd kan bliva erforderlig

att vidtaga exempelvis i det fall att kontoinnehavare i bedräglig avsikt

söker förfoga över större belopp än det, vartill hans tillgodohavande

lämnar tillgång.

I § 16 finnes meddelad bestämmelse om postverkets ansvarighet § it>.

gentemot kontoinnehavare. Jag har i likhet med postcheckkommittén

och postsparbankssakkunniga ansett det lämpligt här utsäga, att ersättning

från postverket icke utgår för skada eller förlust, som förorsakas

genom försenad expedition.

Liksom i fråga om svenska postverkets anslutning till andra inter- § nnationella

postavtal skulle det tillkomma Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser

om postverkets deltagande i postgiro- eller motsvarande rörelse

med främmande länder.

§§ 18—25 innehålla gemensamma bestämmelser för postsparbanksoch

postgirorörelserna.

Enligt denna paragraf skulle Kungl. Maj:t bestämma, efter vilken § 1S

räntefot och på vilket sätt ränta skulle gottgöras å i postsparbanken eller

å postgirokonto innestående medel. Såsom jag i det föregående omnämnt,

hava meningarna varit delade angående lämpligheten av att kontoinne
Biliang

till riksdagens protokoll 1922. 1 samt 131 Käft. (iW 152.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

havare skulle gottgöras ränta å medel, som innestode å postgirokonto.

I de främmande länder, i vilka postgirorörelse införts, gälla i detta avseende

olika bestämmelser. Postcheckkommitténs flertal ansåg emellertid,,

att kontoinnehavare borde tillföras ränta, och anförde, att detta syntes

billigt redan av den anledningen, att postverket genom sin posteheckrörelse

komme att i viss mån fungera såsom en bankinrättning. Vidare

anförde kommittén, att stora delar av postcheckrörelsens avsedda kundkrets

helt säkert skulle känna stor tveksamhet, i många fall även ren

obenägenhet, att ansluta sig till rörelsen, därest de icke, såsom förhållandet

vore i fråga om enskild bankinrättning, tillerkändes en, om ock

rätt låg, ränta å de innestående medlen. Kommittén tänkte sig också,

att mot den föreslagna räntegottgörelsen möjligen kunde anföras det skäl,

att det med en statens inlåningsrörelse skulle vara oförenligt att giva

ränta å innestående medel. Framhållas kunde då, att postsparbanken

— även den en statsinstitution — allt sedan sitt inrättande och allt fortfarande

lämnade ränta å insatta medel. Kommittén ansåg, att räntefoten

åtminstone tills vidare lämpligen borde bestämmas till 1.8 procent

och att ränta skulle beräknas för varje period av en halv kalendermånad

å det belopp, som under hela perioden''innestått å kontot. Dock skulle

ej ränta utgå å belopp, varmed en kontoinnehavares tillgodohavande

överstege 100,000 kronor och ej heller i allmänhet å medel, som insattes

av statsinstitution.

Mot den av kommitténs flertal i denna fråga uttalade mening avgav,

som jag tidigare antytt, kommitténs ledamot Grönwall reservation.

Reservanten framhöll, att förhållandena i vissa främmande länder ådagalade,

att postcheckrörelsens framgång icke vore beroende av ränteberäkningen.

För att räntegottgörelse verkligen skulle kunna utgöra en lockelse

till att begagna sig av postcheckrörelsen, måste räntan, enligt reservantens

åsikt, sättas åtskilligt högre än den av kommitténs flertal föreslagna.

För postverket komme ränteberäkningen, enligt reservantens mening, att

medföra onödigt fördyrande av postcheckrörelsen. Slutligen ansåg reservanten,

att det skulle i hög grad förrycka postverkets fullgörande av

sina dittillsvarande uppgifter, om detta verk skulle komma att anlitas

för en i större skala anlagd inlåningsrörelse för statens räkning.

Av de över postcheckkommitténs förslag hörda myndigheter, som

uttalade sig i denna fråga, förklarade sig riksbanksfullmäktige icke hava

något att erinra mot den föreslagna räntesatsen, och generalpoststyrelsen

uttalade såsom sin mening, att det måste betraktas såsom ett livsvillkor

för rörelsens utveckling, att deltagarna erhölle ränta på innestående medel.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Kommerskollegium, svenska bankföreningen samt bank- och fondinspektionen

uttalade sig däremot för att ränta icke skulle utgå.

I föreliggande fråga har jag, såsom av förslaget till förordning

framgår, anslutit mig till den mening, som uttalats av postcheckkommitténs

flertal och vilken även delats av postsparbankssakkunniga. Det synes

mig nämligen uppenbart, att även om en låg ränta icke bleve av någon

större ekonomisk betydelse för kontoinnehavarna, den omständigheten att

ränta beräknades dock komme att utgöra ett psykologiskt moment, som

skulle stimulera till deltagande i postgirorörelsen.

§ 19 innehåller bestämmelse om fruktbargörande av de medel, som § 19.

innestå i postsparbanks- och postgirorörelserna. Beträffande postsparbanksmedlen

har genom förordning den 17 december 1920 föreskrivits,

att i postsparbanken inflytande medel förvaltas i enlighet med bestämmelser,

som av Kungl. Maj:t utfärdas, och i anslutning härtill har Kungl.

Maj:t utfärdat reglemente angående förvaltningen av de i postsparbanken

inflytande medel.

Postcheckkommittén hade i sitt förslag till postcheckförordning

vilket förslag avgivits tidigare än nyssnämnda förordning utkom — intagit

en bestämmelse, som i huvudsak överensstämde med vad tidigare

gällde i fråga om postsparbanksmedlen. Med hänsyn emellertid till vad

numera finnes stadgat i fråga om postsparbanksmedlen hava postsparbankssakkunniga

utgått ifrån att även i postgirorörelsen innestående medel

skola förvaltas och fruktbargöras på sätt Kungl. Maj:t bestämmer och

att nyssnämnda av Kungl. Maj:t utfärdade reglemente angående förvaltningen

av de i postsparbanken inflytande medel skulle ersättas av ett

liknande reglemente beträffande såväl postsparbanks- som postgirorörelsens

medel.

Jag har ansett mig böra biträda detta postsparbankssakkunnigas

förslag.

Postsparbankssakkunniga hava föreslagit, att under de särskilda $ 20

bestämmelserna för postsparbanksrörelsen skulle intagas en bestämmelse

om åläggande för generalpoststyrelsen att — oavsett postverkets allmänna

bokslut — före utgången av april månad varje år upprätta särskilt bokslut

beträffande postsparbanksrörelsen. I motiveringen hava de sakkunniga

— under framhållande av att denna bestämmelse vore avsedd att

ersätta § 20 mom. 1 av gällande postsparbanksförordning — förklarat

sig förutsätta, att bokslutet skulle innefatta vinst- och förlusträkning

samt balansräkning och att värdehandlingarna därvid skulle undergå

värdeprövning. Skulle därvid befinnas, att handlingarna borde nedskrivas

med större belopp, än som lämpligen kunde på en gång vidtagas, torde

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

§ 21.

Kungl. Maj:ta proposition nr 152.

nedskrivningen böra fördelas på två eller flera år. I postverkets årsberättelse

borde under särskild avdelning intagas redogörelse för postsparbanksrörelsen

under det år, berättelsen avsåge.

Mot vad postsparbankssakkunniga sålunda framhållit och föreslagit

har jag intet att erinra, desto mindre som riksräkenskapsverket i en till

Kungl. Maj:t den 3 november 1921 ingiven skrift angående postsparbankens

ställning till budgeten meddelat, att verket i skrivelse till styrelsen

för postsparbanken den 30 mars 1921 framhållit önskvärdheten av att

hokföringsvärdet av postsparbankens värdehandlingar i möjligffste mån

bringades i överensstämmelse med realisationsvärdet och även statskontoret

i sitt yttrande över postsparbankssakkunnigas betänkande uttalat sig för

åtgärd i motsvarande riktning.

Jag anser emellertid, att skäl föreligger att upprätta liknande specialbokslut

beträffande postgirorörelsen och därvid förfara på enahanda

sätt som föreslagits beträffande bokslutet för postsparbanksrörelsen. Av

denna anledning har jag överflyttat paragrafen om bokslut till avdelningen

för gemensamma bestämmelser för postsparbanks- och postgirorörelserna

och omredigerat paragrafen i ovan antydd riktning.

Vidare hava postsparbankssakkunniga föreslagit, att å postsparbanksrörelsen

uppkommande vinst skulle tillsvidare avsättas till en reservfond

och att Kungl. Maj:t skulle äga utfärda närmare föreskrifter rörande

fondens storlek, användning m. m.

Detta förslag hava de sakkunniga motiverat sålunda:

»I denna paragraf, som är avsedd att ersätta § 19 mom. 3 i postsparbanksförordningen,

hava de sakkunniga föreslagit en bestämmelse därom, att å postsparbanksrörelsen

uppkommande vinst (= nettovinst) skulle tillsvidare avsättas

till en reservfond och att Kungl. Maj:t skulle äga utfärda bestämmelser rörande

fondens storlek och användning m. m. Visserligen innehåller det av Kungl. Maj:t

utfärdade reglementet angående placering av de i postsparbanken inflytande medel

så pass restriktiva bestämmelser, att postsparbanken icke löper nämnvärd risk att

gorå direkta förluster på sin utlåningsrörelse. Och enahanda torde förhållandet

bliva, om postsparbanken inordnas i postverket. Men det oaktat anse de sakkunniga

önskvärt att för postsparbanksrörelsen skapa en reservfond, som vid inträffande

utomordentliga förhållanden kunde stödja rörelsen. Exempelvis kunna väl

sådana omständigheter ännu en gång inträffa, att för de i postsparbanksrörelsen

inlånade medlen måste under någon kortare tid betalas högre ränta, än som

kunde anses motiverat, därest hänsyn uteslutande toges till rörelsens förmåga att

för löpande året utan förlust bära utgifterna.»

Jag delar till fullo postsparbankssakkunnigas uppfattning i denna

sak. Mig synes emellertid, att de av dem anförda skälen för bildande

av en reservfond för postsparbanksrörelsen kunna åberopas såsom motiv

för bildande av en reservfond för postgirorörelsen. Innan definitivt beslut

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

. Kung!.. Maj:ts proposition nr 152.

fattas i denna fråga, torde man dock böra vinna erfarenhet rörande postgirorörelsens

blivande omfattning och de förhållanden, som kunna öva inflytande

på frågan om behovet eller lämpligheten av en reservfond för

rörelsen ifråga.

För att emellertid ändring i förordningen icke skall, i förekommande

fall, behöva vidtagas, har i det föreliggande förslaget paragrafen om

vinstmedel överflyttats till avdelningen angående gemensamma bestämmelser

för postsparbanks- och postgirorörelserna och i samma paragraf

behandlats frågan om såväl reservfond för postsparbanksrörelsen som en

eventuell dylik fond för postgirorörelsen.

I § 22 hava intagits bestämmelser angående preskription beträf- § 22.

fande medel, som innestå å postsparbanksmotbok eller å postgirokonto.

Det synes mig uppenbart, att i förevarande hänseende icke kan med avseende

på postgirorörelsens medel gälla andra bestämmelser än dem, som

redan äro meddelade beträffande postsparbanksmedlen. I båda fallen är

det fråga om medel, om vilkas rätta ägare ingen som helst tvekan kan

råda. Det kunde visserligen vara fördelaktigt att icke behöva under flera

år förvara konton, av vilka innehavarna icke betjänade sig, men det

torde icke kunna ifrågasättas att i detta avseende giva postgirorörelsen

någon undantagsställning i jämförelse med andra bankräkningar.

§ 23 innehåller bestämmelser om portofrihet i vissa fall för försän- § 23.

delser i postsparbanks- och postgirorörelserna. Vad här sägs beträffande

det förra slaget av försändelser innebär icke någon nyhet. Den föreslagna

portofriheten för vissa försändelser i postgirorörelsen avser att, så vitt

möjligt, likställa alla kontoinnehavare i fråga om de fördelar postgirorörelsen

erbjuder. Detta skulle nämligen icke bliva fallet, om person

boende på annan ort än den, där hans postgirokonto fördes, skulle nödgas

betala postporto för insändandet av sina uppdrag. Att portofriheten föreslås

att gälla endast för de fall, att av postverket särskilt för ändamålet

anskaffade kuvert användas, är beroende därpa, att användningen av

dylika kuvert skulle i avsevärd mån underlätta postbehandlingen.

Stadgandena i §§ 24 och 25 torde icke påkalla något uttalande från §§ 2i-25.

min sida.

Postsparbankens organisation.

Såsom i avsevärd grad inverkande på frågan om postsparbankens

organisation hava postsparbankssakkunniga undersökt möjligheterna för inom posten

förenkling och modernisering av det nuvarande arbetssättet inom sparbanken.

banken. De sakkunniga hava i detta hänseende kommit till den upp
kunniga.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

fattningen, att — oaktat bankledningen under sista åren vidtagit vissa

reformer — likväl betydande omläggningar med fördel läte sig genomföras,

varigenom avsevärda besparingar syntes kunna göras. Så gott

som samtliga de av sakkunniga ifrågasatta förenklingarna i postsparbankstjänsten

äro av beskaffenhet att kunna genomföras utan Kungl.

Maj:s och riksdagens medverkan. Enligt sakkunnigas mening borde det

överlämnas åt generalpoststyrelsen att bestämma, huru arbetet inom den

byrå, som skulle handlägga postsparbanksärenden, skulle ordnas och bedrivas.

Postsparbankssakkunniga hade dock velat i störa drag angiva,

huru de tänkt sig, att postsparbanksarbetet framdeles skulle kunna ordnas.

En undersökning, i vad mån detta arbete kunde förenklas, hade

ansetts nödvändig även av den anledningen, att postsparbankssakkunniga

utan en dylik åtgärd icke skulle hava varit i stånd att beräkna,

huru stor personal efter omorganisationen skulle bliva behövlig för postsparbanksärenden

inom generalpoststyrelsen.

I detta sammanhang hava de sakkunniga framhållit, att de förutsatte,

att generalpoststyrelsen vid den omarbetning av postsparbanksreglementena

för postkontor och poststationer, som ansåges bliva nödvändig,

därest beslut fattades om omorganisation av postsparbanken i

huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, skulle söka

genomföra alla de förenklingar och lättnader i postsparbankstjänsten vid

postanstalterna, som ansåges kunna vidtagas utan att erforderlig kontroll

eftersattes. De sakkunniga utginge således ifrån, att vid omorganisationens

ikraftträdande någon lättnad i postsparbanksarbetet skulle kunna

genomföras även för postanstalternas vidkommande.

bankssTrel ^ avtjvna yttrande har postsparbanksstyrelsen ingått i ett

an''scn.re utförligt bemötande av de sakkunnigas förslag i denna del.

Departe- Av den föreliggande utredningen har jag erhållit den övertygelsen,

mentschefen. vittgående förenklingar böra kunna genomföras i postsparbankens

arbetssätt och arbetsmetoder. Emellertid torde det icke vara möjligt att

nu taga slutlig ståndpunkt till frågan, i vad mån de av sakkunniga i

detta hänseende uppdragna riktlinjerna böra följas, något som ej heller i

förevarande sammanhang kan anses nödvändigt. Därest postsparbanken

inordnas i postverket, skulle det närmast ankomma på generalpoststyrelsen

att vidtaga åtgärder för vinnande av rationella och tidsenliga arbetsmetoder.

Jag förutsätter, att generalpoststyrelsen skall ägna denna fråga största

möjliga uppmärksamhet.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts -proposition nr 152.

47

Antalet ordinarie befattningshavare vid postsparbanken är för när
-

varande 84, fördelat på olika befattningar, sålunda:

postsparbanksdirektör.................... 1

kamrerare och sekreterare.................. 1

förste aktuarie....................... 1

kassör........................... 1

registrator och aktuarie................... 1

revisorer...... 4

bokhållare......................... 7

kontorsskrivare (kvinnliga).................35

skrivbiträden (kvinnliga)..................28

vaktmästare (därav 1 förste vaktmästare) . ......... 5

Summa 84

Beträffande behovet av arbetskrafter för år 1922 har postsparbankssakkunniga

beräknat, att — förutom ovan angivna 84 ordinarie

befattningshavare — för nämnda år skulle behövas dels 39 extra tjänstemän

med fast arvode, dels ock timavlönade tillfälliga biträden, som

komme att fullgöra samma arbete som omkring 26 tjänstemän. Det antal

tjänstemän, som postsparbanken väntades komma att anlita under år

1922, kunde alltså uppskattas till 149.

Postsparbankssakkunniga hava vidare beräknat, att efter omorganisationen

följande antal tjänstemän, vilka samtliga föresloges med placering

som ordinarie, skulle bliva behövliga för postsparbanksgöromål i

generalpoststyrelsen, nämligen:

byråchef . ......................... 1

för kansligöromål..................... . 2

» kamrerargöromål . ... ................ 2

» bokföring och motboksgranskning.............20

» behandling av uppsägningar............... 2

» revision......................... 3

» diarieföring m. m.......... 1

» diverse göromål..................... 7

» vaktmästargöromål........... 2

eller i ett allt 40l)

Då sammanlagda antalet befattningshavare hos postsparbanken för

år 1922 uppskattats till 149 personer, skulle alltså, enligt sakkunnigas beräkning,

efter omorganisationen icke för postsparbanksgöromål i generalpoststyrelsen

behövas mer än omkring 27 / av antalet nuvarande tjänstemän

inom postsparbanken. De sakkunniga framhålla emellertid, att

’) Byråchefen, en av tjänstemännen för kansligöromål samt tjänstemännen för vaktmästargöromål

hava beräknats gemensamma för hela byrån, dit även ärenden rörande postgirorörclsen skulle förläggas.

Personalbehov

för postsparbanksgöromal.

Postppar
bankssak
kunniga.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Särskilt

yttrande.

Yttranden.

Departe
mentschefen.

Personalbehov

för

postgirorörelsen.

Postspar
bankssak
kunniga.

48 Kungl. May.ts proposition nr 152.

därest en så stark reducering av antalet tjänstemän skulle kunna genomföras,

det givetvis bleve oundgängligen nödvändigt, att arbetstiden ordentligt

utnyttjades och tillräcklig kontroll utövades.

I särskilt yttrande har generaldirektören Juhlin framhållit, att det

läge i sakens natur, att det även för de sakkunniga varit mycket svårt

att någorlunda exakt angiva det antal tjänstemän, som efter genomförandet

av de föreslagna förenklingarna i arbetsmetoder m. m. skulle

bliva behövligt. För egen del tilläte han sig betvivla möjligheten av att

kunna efter omorganisationen utföra arbetet inom postsparbanken med

en arbetsstyrka, som skulle utgöra endast 27 % av den nuvarande.

Det komme helt visst att visa sig nödvändigt att icke blott under övergångstiden

utan även sedermera taga i anspråk en hel del extra krafter

utöver det föreslagna antalet av 40. Han ansåge därför, att man bort

framgå med mera försiktighet vid de skisserade beräkningarna.

Postsparbanksstyrelsen har gjort gällande, att postsparbankssakkunnigas

beräkningar icke vore grundade på sakskäl och att postsparbanksgöromålen

icke kunde utföras med det antal tjänstemän, som de sakkunniga

beräknat. Jämväl övriga i ärendet hörda myndigheter hava

ställt sig tvivlande mot postsparbankssakkunnigas beräkningar.

Som jag förut framhållit, har jag icke ansett mig böra taga någon bestämd

ståndpunkt till de av postsparbankssakkunniga framlagda riktlinjerna

för omläggning av det tekniska arbetet inom postsparbanken. Det är

givet, att det blivande personalbehovet inom postsparbanken kommer att

i avsevärd mån bliva beroende utav omfattningen av de förenklingar i

arbetssätt och arbetsmetoder, som kunna visa sig möjliga att genomföra.

Även om det sålunda för närvarande icke kan bedömas, huruvida

den av postsparbankssakkunniga beräknade personalen blir fullt tillräcklig,

förefinnes ju alltid möjlighet för generalpoststyrelsen att, därest

så skulle visa sig behövligt, i erforderlig omfattning tillsvidare använda

extra personal. Med hänsyn härtill synes den av postsparbankssakkunniga

verkställda beräkningen kunna tillsvidare godtagas, såvitt det gäller

att bestämma antalet för handläggning av postsparbanksgöromålen i

generalpoststyrelsen erforderliga ordinarie tjänstemän.

Vid beräkningen av personalbehovet för postgirorörelsen hava postsparbankssakkunniga

utgått ifrån, att för postgiroärendenas handläggning

i generalpoststyrelsen (d. v. s. för det egentliga byråarbetet) till en början

5 tjänstemän skulle bliva till fyllest och att för det av postgirorörelsen

föranledda bokföringsarbetet i generalpoststyrelsen och å post
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

49

kontor icke kunde behöva beräknas mer än 20 nya tjänstemannabefattningar.

Av sistnämnda 20 befattningar hade de sakkunniga beräknat

15 tjänstemannabefattningar vid sådana postkontor, som tillika skulle

tjänstgöra såsom bokföringskontor för postgirorörelsen, och 5 för räkningsförandet

inom generalpoststyrelsen. De sakkunniga ansåge nämligen

— såsom förut omnämnts — att räkningar för sådana deltagare

i postgirorörelsen, som vore bosatta inom Stockholms stad och län samt

inom Södermanlands, Uppsala och Västmanlands län, med fördel kunde

föras vid en särskild avdelning inom den byrå i generalpoststyrelsen,

som skulle handlägga postsparbanks- och postgiroärenden. Härigenom

vunnes, att den centrala ledningen kunde mera intimt övervaka det

mest omfattande bokföringsarbetet.

Enligt postsparbankssakkunnigas beräkning skulle alltså för postgirorörelsen

erfordras inalles 25 tjänstemän, vilka föresloges med placering

som ordinarie.

Generaldirektören Juhlin har i sin förut omnämnda reservation

bland annat uttalat, att de sakkunnigas förslag i denna del syntes grundat

på alltför lösa beräkningar. Därest emellertid genom omläggning av

arbetet i postsparbanken vissa tjänstemän därstädes bleve övertaliga och

överflyttades till postverket, syntes det kunna antagas, att postcheckrörelse

nu skulle kunna införas utan att, beträffande lokalförvaltningarna, postverkets

personal av denna anledning skulle behöva ökas.

Innan någon erfarenhet vunnits om postgirorörelsens blivande utveckling

i Sverige, är det givetvis svårt att exakt uppskatta det personalantal,

som för denna rörelse skulle erfordras inom postverket. Emellertid

synes det mig, att även i denna del de sakkunnigas uppskattning

bör kunna läggas till grund för beräkningen av den ordinarie personalens

antal.

I enlighet med nu angivna beräkningar i fråga om storleken av

den från början behövliga ordinarie personalen för postsparbanks- och

postgirogöromålen skulle för det arbete, som komme att påvila generalpoststyrelsen,

erfordras, för postsparbanksrörelsen 40 och för postgirorörelsen

10 tjänstemän. För postkontor, vid vilka postgirokonton skulle

föras, skulle för sistnämnda rörelse beräknas 15 tjänstemän.

Ifrågavarande 65 tjänstemannabefattningar hava postsparbankssakkunniga

ansett lämpligen böra fördelas på olika tjänstegrader sålunda:

i

Särskilt

yttrande.

Departe
mentschefen.

Organisationen

ar den

byrå inom generalpoststyrelsen,

s om

skulle handlägga

postsparbanksoch

postgiroärenden

m. m.

Postspar
bankssak
kunniga.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 131 käft. (jSr 152.)

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

A. Byrån i generalpoststyrelsen.

I. Gemensam personal.

1 byråchef (20:e lönegraden). j

1 sekreterare (15:e lönegraden). I .

1 förste expeditionsvakt (3:e lönegraden). I ma''diga tjänstemän.

1 expeditionsvakt (l:a lönegraden). J

II. Postsparbanksavdelningen.

1 kamrerare (tillika personalchef; 15:e lönegraden).

2 kontrollörer (12:e lönegraden; en för revision och en för

vissa göromål, som nu påvila kassören).

1 förste postexpeditör (10:e lönegraden; bokföring m. m.,

vaktföreståndare; skulle i huvudsak ersätta förste

aktuarie!!).

manliga tjänstemän.

2 postéxpeditörer (4:e lönegraden; 1 biträde åt kamrera-)

ren; 1 för bokföring och vaktföreståndarskap).

10 kanslibiträden (2:a lönegraden; 2 biträden för revisio-; kvinnliga tjänstemän.

nen, 1 för diarieföring, 7 för bokföring m. m.).

20 kontorsbiträden (l:a lönegraden; för bokföring m. m.). J

III. Postgiroavdelningen.

1 kamrerare (tillika personalchef; 15:e lönegraden). I

1 kontrollör (12:e lönegraden). '' j manliga tjänstemän.

7 kanslibitrftden (2:a lönegraden; 2 för byråarbete, 5 för)

kontobokföring m. m.). > kvinnliga tjänstemän.

1 kontorsbiträde (l:a lönegraden; för byråarbete).

, B. Postkontor.

15 kanslibiträden (2:a lönegraden; för kontobokföring), . .. ..

m- my (kvinnligatjänstemän.

=~65

Mellan de båda avdelningarna inom ifrågavarande byrå bör, enligt

de sakkunnigas mening, icke uppdragas starkare gräns än att vid behov

tjänsteman vid den ena avdelningen kunde åläggas biträda med göromål

inom den andra avdelningen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj ds proposition nr 152.

De sakkunniga anföra beträffande ifrågavarande befattningshavare

vidare bland annat följande:

Såsom en naturlig följd av generalpoststyrelsens nuvarande organisation

borde chefen för den föreslagna nya byrån erhålla byråchefs tjänsteställning

och placeras i 20:e lönegraden enligt det för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,

statens järnvägar och statens vattenfallsverk gällande avlöningsreglemente.

Även med hänsyn till det arbete och det ansvar, som.komme att påvila denne

nya byråchef, ansåges en dylik placering vara fullt motiverad.

Byråchefen skulle, i likhet med övriga byråchefer i generalpoststyrelsen,

vara ledamot i styrelsen, • där han hade att föredraga sådana ärenden rörande

postsparbanks- och postgirorörelserna, vari han, enligt de bestämmelser, som komme

att gälla, icke ägde att själv fatta beslut. Såsom förut framhållits, ansåge

emellertid de sakkunniga, att ifrågavarande byråchef borde erhålla eu relativt

vidsträckt befogenhet. Han skulle, i den utsträckning generalpoststyrelsen så

bestämde, beträffande de rörelsegrenar, som folie under byråns handläggning,

företräda generalpoststyrelsen gent emot underordnade myndigheter och postanstalterna

ävensom gent emot de offentliga och enskilda institutioner samt den

allmänhet, med vilken centralledningen på grund av ifrågavarande rörelsegrenar

hade att träda i förbindelse. Från byråchefens sida måste även riktas oavlåtlig

uppmärksamhet åt de ekonomiska förhållanden, vilka vore av natur att inverka

på postsparbanks- och postgirorörelserna eller påkalla intresse från deras sida.

Byråchefen borde ock i sådan omfattning personligen leda och följa arbetet inom

byrån, att han vore fullt förtrogen med de göromål, som där utfördes, och med

de metoder, som därvid tillämpades. Av särskild betydelse vore nämligen att

ständigt bibehålla ett rationellt och fullt tidsenligt arbetssätt inom byråm

Sekreteraren skulle hava till huvudsakliga åligganden att biträda byråchefen

eller självständigt handlägga ärenden i den omfattning, som i instruktionen för

generaipoststyrelsen och i dess arbetsordning kunde komma att bestämmas, ävensom

att vid förfall för byråchefen tjänstgöra såsom dennes ställföreträdare. I

den utsträckning, förhållandena kunde medgiva, skulle sekreteraren även utföra

allmänna tjänstemannagöromål å byrån.

Med hänsyn till byråns blivande verksamhet vore det av synnerlig

vikt, att de ledande befattningarna inom byrån tillsattes med fullt kvalificerade

personer, även om beträffande en eller annan tjänst bestämmelsen i lo § av avlöningsreglementet

för tjänstemän vid postverket in. fl. verk skulle behöva tillämpas''.

Framför allt måste byråchefen äga oomstridd personlig duglighet, stor arbets-

och organisationsförmåga samt verkliga chefsegenskaper. Kamrerarna borde

vara i besittning av erforderlig bokföringsteknisk kompetens och hava förutsättningar

att kunna handhava underordnad personal.

Såsom redan omnämnts, funnes inom postsparbanken 84 ordinarie tjänstemannabefattningar.

Av dessa vore vid tiden för betänkandets avgivande. 2 kontorsskrivartjänster

vakanta och komme icke att återbesättas med ordinarie innehavare.

Genom brev till styrelsen för postsparbanken den 26 november.1920 hade

nämligen Kungl. Maj:t på förslag av de sakkunniga förordnat, att ledigblivande

ordinarie befattning vid postsparbanken skulle tillsättas allenast medelst förordnande

tillsvidare. Vidare hade 2 kontorsskrivare uppnått stadgad pensionsålder,

men av postsparbanksstyrelsen medgivits rätt att tills vidare kvarstå i tjänst.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Tjuder år 1922 inträdde 2 kontorsskrivare och 1 skrivbiträde i pensionsåldern.

De sakkunniga förutsatte, att postsparbanksstyrelsen komme att meddela ifrågavarande

tjänstemän avsked med pension före utgången av år 1922.

Enligt vad postsparbankssakkunniga inhämtat, hade 3 i postsparbanken

anställda bokhållare i anledning av postverkets övertagande av de bestyr, som

postsparbanken intill utgången av år 1921 utförde för pensionsstyrelsens räkning

på grund av lagen om allmän pensionsförsäkring, av generalpoststyrelsen förord”

nats att under år 1922 tillsvidare uppehålla vissa på extra stat uppförda befattningar

hos styrelsen. De sakkunniga utginge ifrån att dessa 3 bokhållare från

1923 års ingång komme att definitivt överflyttas på postverkets ordinarie stat.

Vidare förutsatte postsparbankssakkunniga, att-det skulle bliva möjligt för

generalpoststyrelsen att från ingången av sistnämnda år bereda lämplig placering

(förslagsvis å postexpeditörsbefattning) för de återstående 4 bokhållare ävensom

för de 3^vaktmästare, som bleve övertaliga genom omorganisationen. Placeringen

av bokhållarna vore önskvärd av den anledningen, att vid postverket icke funnes

några bokhållare klister. Visserligen funnes där icke heller några skrivbiträdesoch

kontorsskrivarbefattningar, men postsparbankens skrivbiträden och kontorsskrivare

ansåges kunna vid bankens inordnande i postverket konstitueras till

kansli- eller kontorsbiträden.

Postsparbankens kamrerare och sekreterare antoges, enligt vad de sakkunniga

försport, på grund av sjukdom komma att före 1922 års utgång begära avsked

från sin tjänst.

Vid utgången av år 1922 skulle alltså av postsparbankens ordinarie personal,

frånsett postspårbanksdirektören, återstå 65 tjänstemän eller sålunda samma

antal, som beräknats för postsparbanks- och postgirorörelserna under år 1923.

Under förutsättning att postgirorörelse infördes i samband med omorganisationen

av postsparbanken skulle alltså, försåvitt de sakkunniga kunde förutse,

alla ordinarie tjänstemän i postsparbanken kunna beredas tjänstgöring i postverket.

I sammanhang härmed ville de sakkunniga erinra därom, att enligt bestämmelsen

i_ § 2 av det för tjänstemän vid postsparbanken gällande avlöningsreglementet_

tjänsteman vid postsparbanken vore skyldig underkasta sig den förflyttning

till befattning inom postverket, som kunde varda honom i behörig ordning

ålagd; dock utan minskning i den honom vid förflyttningen tillkommande fasta

avlöning. •

Då antalet ordinarie befattningar i 13—20 lönegraderna vid postverket

fastställes av Kungl. Maj:t och riksdagen, förutsatte de sakkunnigas förslag om

postsparbankens omorganisation och postgirorörelses införande följande ändringar

i det av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda antalet befattningar inom 13—20

lönegraderna i postverket, nämligen:

antalet sekreterarbefattningar (15:e lönegraden) borde ökas med en;

två kamrerarbefattningar borde nyuppföras i 15:e lönegraden, och

antalet byråchefsbefattningar (20:e lönegraden) borde ökas med en.

Inom den föreslagna nya byrån i generalpoststyrelsen skulle, enligt förestående

förslag, icke finnas någon förste aktuarie-, kassörs-, registrators- och

aktuarie- eller revisorstjänst. Vid sådant förhållande ansäge de sakkunniga nödvändigt

att å övergångsstat placera följande av postsparbankens nuvarande befattningshavare,

nämligen förste aktuarien Gustaf Erik Heimer, kassören Ernst Johan

Alarik Helleday, registratorn och aktuarien Knut Axel Hugo Lundgren samt

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

revisorerna Iielge Einar Stenbäck, Gotthold Ragnel Edvard Abergh, Gustaf Herman

Olson och Adolf Fredrik Larson, med rätt för dem att uppbära lön, som om

de vore placerade å postverkets ordinarie stat, Heimer enligt 15:e och envar av

de övriga sex tjänstemännen enligt 13:e lönegraden. Så länge denna övergångsanordning

fortfore, syntes emellertid sju befattningar i lägre lönegrad än den like,

förslagsvis tre kontrollörs-, en manlig förste postexpeditörs- och tre manliga postexpeditörstjänster,

böra vara obesatta. Vilket arbete, som skulle utföras av förenämnda

sju tjänstemän, finge bliva beroende på generalpoststyrelsens prövning.

Allt eftersom någon av dessa befattningshavare avginge från aktiv tjänst eller

placerades på befattning å postverkets ordinarie stat, skulle en av de befattningar

i lägre lönegrad, som på grund av de sakkunnigas nyssnämnda förslag varit

obesatta, tillsättas. De sakkunniga erinrade, att en liknande anordning tillämpats

beträffande vissa landstatstjänstemän vid fögderiförvaltningens omorganisation

år 1917.

De sakkunniga förutsatte, att förslaget i fråga om nya tjänstebefattningar

vid postverket i 1—12 lönegraderna i anledning av postsparbankens inordnande i

postverket och postgirorörelses införande icke nu behövde påfordra någon åtgärd.

Förslaget i denna del borde lämpligen prövas först i samband med det förslag i

fråga om antalet ordinarie befattningar i 1—12 lönegraderna under år 1923, som

generalpoststyrelsen jämlikt § 3 i dess instruktion hade att. före den 1 oktober

1922 avgiva till Kungl. Maj:t. Härigenom bleve det ock möjligt att då taga

hänsyn till sådana till dess inträffade förändringar, som möjligen borde föranleda

viss jämkning i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga ansåge troligt, att den nya byrån för omläggningen av

kontobokföringen beträffande postsparbank srörelsen och annat organisationsarbete

under en stor de! av år 1923 komme att behöva ett avsevärt antal extra tjänstemän.

Sedan dessa arbeten slutförts, kunde behovet av dylik personal emellertid

beräknas bliva obetydligt och inskränka sig till en eller annan tjänsteman. De

sakkunniga hoppades emellertid, att postverket vid denna tidpunkt skulle vara i

stånd ett bereda en del av postsparbankens nuvarande extra tjänstemän tjänstgöring

och att de, vilka på sådant sätt ej kunde beredas utkomst, skulle kunna

placeras vid andra statsinstitutioner i huvudstaden.

Styrelsen för postsparbanken har i sitt utlåtande över postspar- Yttranden

bankssakkunnigas betänkande framhållit, att den icke kunde underlåta

att anmärka på den degradering av den ordinarie kvinnliga personalen,

som de sakkunnigas statförslag innebure. Av vad denna personal i en

till styrelsen ställd skrivelse, som samtidigt med utlåtandet överlämnades

till Kungl. Maj:t, i frågan anfört ansåge styrelsen framgå, att denna

åtgärd vore stridande mot rättvisa och billighet.

Statskontoret har uttalat sig för att postsparbankens nuvarande

kontorsskrivare måste placeras i samma lönegrad som kvinnliga postexpeditörer.

I ovannämnda skrivelse från postsparbankens ordinarie kvinnliga Skrivelse

personal framhålles, bland annat, att nämnda personal före den år 1919 fr^nhJ^n

genomförda löneregleringen för kommunikationsverken varit i avlönings- ordinarie*

kvinnliga

personal.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts •proposition nr 152.

hänseende likställd med motsvarande kvinnliga befattningshavare vid

postverket. Postsparbanken hade emellertid icke fått följa postverket vid

senaste löneregleringen, emedan postsparbanken ej kunde anses tillhöra

kommunikationsverken. Ej heller hade förhoppningarna om en lönereglering

för postsparbankens tjänstemän i samband med löneregleringen

för de centrala ämbetsverken gått i uppfyllelse. Enligt det nu föreliggande

förslaget skulle de flesta av bankens kvinnliga befattningshavare

gå miste om någon lönereglering, i det de komme att bliva placerade

i lägre lönegrader än de kvinnliga befattningshavare vid postverket,

med vilken de tidigare varit likställda.

Postsparbankens ifrågavarande befattningshavare hemställa, att de

vid tiden för omorganisationen hos postsparbankens anställda kontorsskrivare

och skrivbiträden måtte — i likhet med vad som ägt rum beträffande

kvinnliga postexpeditörer och kvinnliga biträden i postverket —

placeras, kontorsskrivare i 4:e lönegraden enligt avlöningsreglementet

för tjänstemän vid postverket med flera verk samt skrivbiträden efter

arbetets art — såsom vid postverket ägt rum beträffande kansli- och

skrivbiträden — i 2:a och l:a lönegraderna.

ning1 från Vidare har styrelsen för föreningen kvinnor i statens tjänst i en

styrelsen för till Kungl. Maj:t inkommen skrift hemställt, att postsparbankens ordinarie

{kvinnor*’i kvinnliga tjänstemän måtte vid postsparbankens omorganisation vinna

statens sådan placering i lönegrader, för vilken tjänstemännen själva i ovantjanst.

nämnda skrivelse uttalat sig.

Degarte- Av vad jag förut yttrat följer, att jag i stort sett anser mig böra

ie en. tillstyrka den av de sakkunniga föreslagna organisationen av den nya

byrån i generalpoststyrelsen.

Beträffande de sakkunnigas förslag om tjänstemännens fördelning

på olika tjänsteställningar och i lönegrader giver detta endast i följande

hänseenden anledning till erinran eller uttalande från min sida.

Enligt förslaget skulle å byrån komma att vara anställda en sekreterare

och två kamrerare. Samtliga dessa tre tjänstemän skulle vara

placerade i 15:e lönegraden och alltså innnehava samma tjänstegrad.

Men sekreteraren skulle vara souschef å byrån och således komma att

utöva förmanskap även över de båda kamrerarne. Eu sådan anordning

torde ej vara fullt lämplig. Enligt mitt förmenande bör byråchefens närmaste

man tilldelas något högre tjänsteställning än kamrerarne, och

jag har efter övervägande funnit mig böra förorda att han placeras i

17:e lönegraden. Med hänsyn till de speciella uppgifter, som komma att

åligga byrån, och angelägenheten av att omorganisationen genomföres på ett

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

55

för den framtida utvecklingen fullt lämpligt sätt, är det för det allmänna

av allra största betydelse, att de ledande krafterna inom byrån äro i besittning

av sådana egenskaper, att de på ett framgångsrikt sätt kunna tillvarataga

de intressen, byrån har att bevaka. Den relativt obetydliga

högre utgift, statsverket finge vidkännas genom att tjänstemannen ifråga

placerades i 17:e lönegraden i stället för i 15:e, lärer få anses vara av

underordnad betydelse i jämförelse med angelägenheten av att på denna

plats erhålla en fullt kompetent person. Enligt vad jag under hand inhämtat,

hade även de sakkunniga till en början under övervägande att

föreslå ifrågavarande tjänsteman till byrådirektör med placering i l<S:e

lönegraden.

I fråga om den lämpligaste tjänstetiteln för befattningshavaren ifråga

har jag till en början övervägt, huruvida han icke borde erhålla namn

av förste sekreterare. Då jag emellertid funnit, att en dylik benämning

skulle kunna föra med sig vissa konsekvenser, har jag stannat för benämningen

förste kamrer. Min ståndpunkt härutinnan har påverkats även

därav, att jag anser en sådan benämning bättre uttrycka tjänstemannens

verkliga tjänsteställning, än om han skulle hänföras till befattningen förste

sekreterare.

För en var av de två föreslagna kamrerarne bör, i enlighet med i

avlöningsreglementet för kommunikationsverken redan införd terminologi,

användas benämningen »kamrer».

Postsparbankssakkunniga hava framhållit att, om det av dem framlagda

förslaget till omorganisation av postsparbanken vunne Kungl. Maj:ts

och riksdagens godkännande, det för postverket bleve erforderligt att

igångsätta ett omfattande förarbete för att verket skulle vara rustat att

med 1923 års ingång övertaga postsparbanks- och postgirorörelserna.

Enligt vad jag inhämtat, torde detta förarbete komma att taga åtminstone

två tjänstemäns odelade arbetstid i anspråk under hela senare hälften av

innevarande år. Vid sådant förhållande och då det ur liera synpunkter

torde vara lämpligt, att samma tjänstemän, som från 1923 års ingång

skola leda arbetet inom den föreslagna nya byrån i generalpoststyrelsen,

bliva satta i tillfälle att medverka till utformandet av de bestämmelser

m. m., som skola gälla för postsparbanks- och postgirorörelserna, anser

jag den nya byråchefstjänsten och den nya förste kamrersbefattningen i

generalpoststyrelsen böra uppföras å stat från och med den 1 juli 1922.

En dylik anordning skulle också säkerligen bliva billigare för statsverket,

än om i generalpoststyrelsen skulle inkallas särskilda sakkunniga för fullgörande

av ifrågavarande uppdrag.

Såsom förut framhållits, har postverket med innevarande års ingång

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

övertagit det åliggande att utbetala pensioner noll understöd enligt lagen

om allmän pensionsförsäkring, som förut åvilat postsparbanken. I anledning

därav uppehåller under år 1922 en bokhållare i postsparbanken

tillsvidare en revisorstjänst å extra stat hos generalpoststyrelsen. I anslutning-

till vad postsparbankssakkunniga uttalat härom och på grund

av vad jag under hand inhämtat från generalpoststyrelsen, anser jag, att

denna revisorstjänst från ingången av år 1923 bör besättas med ordinarie

innehavare. Möjligen torde, om postsparbanken inordnas i postverket,

det vara lämpligt att förlägga generalpoststyrelsens pensionsavdelning till

den nya byrån i generalpoststyrelsen.

Antalet revisorsbefattningar i generalpoststyrelsen bör sålunda från

och med den 1 januari 1923 ökas med en.

Vidare förutsätter jag, i • likhet med de sakkunniga, att lämplig

ordinarie befattning i postverket från ingången av år 1923 beredes såväl

de övriga bokhållarna i postsparbanken som ock de vaktmästare därstädes,

som bliva övertaliga genom omorganisationen. Mot de sakkunnigas förslag

om uppförande å postverkets övergångsstat av 7 manliga tjänstemän

i postsparbanken med angiven placering å löneskalan har jag ej heller

något att erinra.

Postsparbankens ordinarie personal i övrigt, som kvarstår vid utgången •

av år 1922, skulle — frånsett postsparbanksdirektören — förflyttas till

de föreslagna befattningarna å den nya byrån i generalpoststyrelsen eller

till annan plats inom postverket. Självfallet måste därvid tillses, att någon

minskning i vederhörandes fasta avlöning ej kommer att äga rum. Beträffande

postsparbankens extra tjänstemän torde möjlighet föreligga att

även dessa i rätt stor utsträckning skola kunna beredas anställning i postverket.

I den mån detta icke låter sig göra, bör tillses, att ifrågavarande

personal, om möjligt, beredes annan sysselsättning i statsförvaltningen.

Vad särskilt angår de sakkunnigas förslag, att postsparbankens

kontorsskrivare och skrivbiträden skulle konstitueras till kansli- eller

kontorsbiträden i postverket, så torde, om man tillsvidare bortser från de nuvarande

innehavarna av kontorsskrivarbefattningar, inga berättigade invändningar

kunna göras mot förslaget. Det inom postsparbanken förekommande

bokföringsarbetet torde nämligen icke vara av beskaffenhet att i allmänhet

kräva större kvalifikationer, än som kunna antagas förefinnas hos de

kvinnliga befattningshavare vid postverket, som inrangerats i nuvarande

l:sta och 2:a lönegraderna. Utan att på något sätt vilja underkänna det

arbete, som postsparbankens kvinnliga tjänstemän hava att utföra, finner

jag därför naturligt, att de flesta för kvinnor avsedda tjänsterna skulle

hänföras till kontors- eller kanslibiträdesbefattningar. I samband härmed

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kung!.. Maj:ts proposition nr 152. 57

må erinras, att enligt det förslag till ändringar i avlöningsreglementet för

kommunikationsverken, som Kungl. Maj:t beslutit förelägga riksdagen,

skulle inrättas en ny lägsta lönegrad för kvinnliga skrivbiträden, vilken

skulle benämnas l:a lönegraden, medan de nuvarande l:a 7:e lönegraderna

skulle benämnas 2:a—8:e lönegraderna.

Beträffande däremot de nuvarande kontorsskrivarna i postsparbanken

må erinras, att dessa vid föregående löneregleringar för postsparbankens

tjänstemän i avlöningshänseende likställts med kvinnliga postexpeditörer

och att tjänstemännen i fråga icke alldeles saknat fog för den

av dem hysta förhoppningen, att de även vid förestående omorganisation

skulle komma att i sådant hänseende bliva likställda med förenämnda

kvinnliga posttjänstemän.

Visserligen torde på grund av den i avlöningsreglementet för postsparbanken

intagna bestämmelsen därom, att tjänsteman vid postsparbanken

är skyldig underkasta sig den förflyttning till befattning inom

postverket, som kan varda honom i behörig ordning ålagd, dock utan

minskning i den honom vid förflyttningen tillkommande fasta avlöning,

de nuvarande kontorsskrivarna i postsparbanken icke kunna sägas hava

någon juridisk rätt att erhålla för dem förmånligare placering i lönegrad

än vad det arbete, som komme att av dem utföras, kunde anses berättiga

till. Men av vad jag i saken anfört och på grund av vad i förenämnda

skrivelse från de kvinnliga ordinarie tjänstemännen an dragits, synes mig

Billigheten kräva, att de nuvarande kontorsskrivarna vid övergången till

postverket erhålla något bättre avlöningsförmåner än som skulle bliva

förhållandet om de konstituerades till kanslibiträden och alltså hänfördes

till den nuvarande 2:a för kvinnliga befattningshavare avsedda lönegraden.

Vid övervägande av de olika alternativ, som för sådant ändamål

lämpligen kunna ifrågakomma, har jag för min del ansett enklast att

beträffande ifrågavarande kontorsskrivare förorda en liknande övergångsanordning,

som av de sakkunniga föreslagits beträffande förenämnda sju

manliga tjänstemän i postsparbanken. I enlighet härmed skulle kontorsskrivare

i postsparbanken, som vid bankens inordnande i postverket den 1

januari 1923 icke komme att placeras i sådan befattning å postverkets

ordinarie stat,, som vore hänförlig till lägst nuvarande 4:e (enligt nya förslaget

5:e) lönegraden för kvinnliga befattningshavare, placeras å särskild

övergångsstat för postverket med rätt att, så länge befattningshavaren

ifråga kvarstode å dylik övergångsstat, åtnjuta avlöningsförmåner som om

hon vore placerad å postverkets ordinarie stat i nyss omförmälda lönegrad.

I anledning härav skulle det antal befattningar i lägre lönegrad,

som motsvarade antalet å övergångsstat placerade kontorsskrivare, från

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 131 höft. (År 152)

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kung!. Maj:ts proposition nr 152.

samma tid icke uppehållas utan tillsättas först efter hand som någon av

de å övergångsstat uppförda kontorsskrivarna avginge ur postverkets tjänst

eller genom befordran eller av annan anledning placerades i befattning

å postverkets ordinarie stat. För såvitt nu kan förutses, skulle enligt

mitt förslag 27 kontorsskrivare komma att placeras å övergångsstat.

Frånsett ökningen i dyrtidstillägg beräknas anordningen för första halvåret

1923 medföra en förhöjd utgift för statsverket av omkring 11,000

ki''onor.

Avlöningsreglementet för kommunikationsverken ävensom lagen angående

rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid samma verk

torde böra bliva gällande för samtliga postsparbankens tjänstemän, som

komme att överflyttas å ordinarie stat eller övergångsstat för postverket.

Skulle emellertid någon av dessa tjänstemän inom viss av Kungl. Maj:t

bestämd tid förklara, att han icke ville underkasta sig bestämmelserna

uti ifrågavarande avlöningsreglemente, torde beträffande dylik tjänsteman

nu gällande avlöningsreglemente för tjänstemän vid postsparbanken ävensom

lagen angående oivila tjänstinnehavares rätt till pension fortfarande

böra tillämpas. Sådan tjänsteman lärer böra placeras å särskild övergångsstat

för postverket, även där sådant enligt tidigare ifrågasatta bestämmelser

ej skulle äga rum.

Förslaget om postsparbankens inordnande i postverket från ingången

av år 1923 och om postgirorörelses införande i Sverige från samma

tidpunkt påkallar vissa ändringar i förenämnda avlöningsreglemente, vilka

jag sammanfattat i ett förslag, som torde få biläggas statsrådsprotokollet.

Därjämte torde i den vid avlöningsreglementet fogade tjänsteförteckningen

böra under avdelningen A. för postverket uppföras under 15:e lönegraden

befattningen kamrer samt under 17:e lönegraden befattningen förste kamrer.

De föreslagna ändringarna torde vid utfärdande av författning i ämnet

komma att- sammanföras med de övriga ändringar i reglementet, som

föranledas av härutinnan beslutad särskild proposition.

Postsparbankssakkunniga hava — under erinran att viss del av

avlöningen till postsparbankens ordinarie personal utbetalas i förskott

vid månadens början men att hela avlöningen till tjänstemän vid postverket

utbetalas i efterskott vid månadens slut — hemställt, att till sådan

tjänsteman i postsparbanken, som med tillämpning av nu gällande avlöningsbestämmelser

ägt uppbära någon de] av avlöningen i förskott och

som från den 1 januari 1923 överflyttas till befattning i postverket, må

vid ingången av januari månad 1923 på statsverkets bekostnad utbetalas

ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle hava i den befattning,

han vid utgången av december månad 1922 innehade i postsparbanken,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

i förskott uppburit för januari månad 1923, därest postsparbanken då

kvarstått såsom självständigt ämbetsverk. Ett liknande medgivande lämnades

beträffande ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,

statens järnvägar och statens vattenfallsverk, då det nya avlöningsieglementet

för dessa tjänstemän den 1 juli 1920 började tillämpas. Enligt

Kung!. Maj:ts beslut den 22 december 1921 har vidare generalpoststyrelsen

bemyndigats att till sådan tjänsteman i postsparbanken, som förordnats

att från och med den 1 januari 1922 uppehålla befattning å den pensionsavdelning

hos styrelsen, som från och med sistnämnda tidpunkt

inrättats för fullgörande av postsparbankens förutvarande bestyr för pensionsstyrelsen,

vid ingången av januari månad 1922 av postmedel utbetala

ett belopp, motsvarande vad han skulle i förskott uppburit för samma

månad, därest han fortfarande tjänstgjort i innehavande ordinarie befattning

i postsparbanken.

Mot postsparbankssakkunnigas förslag i denna del bär jag ingen

erinran. Givetvis böra emellertid från ifrågavarande förman undantagas

de befattningshavare, som redan genom Kungl. Maj:ts beslut den 22

december 1921 blivit i förevarande avseende tillgodosedda.

Det belopp, varom här är fråga, torde komma att belöpa sig till

omkring 14,000 kronor.

Postsparbankssakkunniga hava framhållit, att postsparbanken företrädes

av en styrelse, bestående av generaldirektören och chefen för postverket

såsom ordförande samt fyra ledamöter, nämligen postsparbanksdirektören

och chefen för postsparbanken såsom föredragande, eu av Kungl.

Maj:t varje gång för en tid av tre ar särskilt förordnad ledamot samt

en av fullmäktige i riksbanken och en av fullmäktige i riksgäldskontoret,

vilka båda sistnämnda bemälde fullmäktige var för sig inom sig utse.

Vid bifall till de sakkunnigas förslag komme förenämnda anordning att

utan vidare upphöra.

Postclieckkommitterade hade föreslagit, att frågor rörande placering

av de i postcheckrörelsen innestående medel skulle avgöras av särskilda

fullmäktige.

Då även efter postsparbankens inordnande i postverket det torde

bliva nödvändigt, att generalpoststyrelsen vid avgörande av vissa postsparbanksärenden

förstärkes med särskilda sakkunniga, hava postsparbankssakkunniga

ansett sig böra förorda, att tre postfullmäktige förordnades att

enligt Kungl. Maj:ts bestämmande såsom ledamöter inträda i generalpoststyrelsen

vid avgörande av sådana den nya byrån i generalpoststyrelsen

berörande frågor, som vore av större vikt, exempelvis ärenden löiande

Postfullmäk
tige.

Postspar
bankssak
kunniga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(10

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

placering av de i postsparbanks- och postgirorörelserna innestående medel,

ändring i grunderna för räntegottgörelse till delägare i postsparbanken

eller till postgirokontoinnehavare, höjning eller sänkning av inlåningsräntan,

ändring av förordningen angående postverkets postsparbanks-

och postgiro rörelser in. m.

Samtliga tre fullmäktige ansåges böra förordnas av Kungl. Maj:t

för viss tid, förslagsvis tre år. Med hänsyn till beskaffenheten av postfullmäktiges

blivande åligganden ansåge de sakkunniga, att eu borde vara

fullmäktig i riksbanken och eu fullmäktig i riksgäldskontor^.

De sakkunniga föreställde sig, att det, särskilt under övergångsåret

och de närmaste åren efter omorganisationen av postsparbanken och

postgirorörelses införande, bleve nödvändigt för generalpoststyrelsen att i /

rätt stor omfattning taga postfullmäktiges sakkunskap i anspråk. Vid

sådant förhållande vore det säkerligen förmånligt, om en och samma

fullmäktig i regel kunde vara närvarande i generalpoststyrelsen vid föredragning

av sådana postsparbanks- och postgiroärenden, vari beslut icke

kunde fattas av byråchefen eller av generaldirektören i närvaro av allenast

byråchefen. Då det icke gärna kunde förutsättas, att någon av

de två postfullmäktige, som tillika vore riksbanks- eller riksgäldsfullmäktige,

skulle vara i tillfälle att åtaga sig mera omfattande uppdrag i postverket,

ansåge de sakkunniga, att det borde tillhöra den återstående postfullmäktigen

att i första hand inträda i generalpoststyrelsen vid behandling

av till förenämnda byrå hörande ärenden. Därav följde såsom särskilt

angeläget, att även denne postfullmäktig vore väl bevandrad på det

ekonomiska området, att han hade tid och intresse för det honom anförtrodda

uppdraget samt att han därjämte ägde nödiga förutsättningar för

att kunna bedöma även det rent tekniska arbetet inom byrån.

Då jag är av den uppfattningen, att postsparbankssakkunnigas

ifrågavarande förslag, mot vilket de hörda myndigheterna ej haft något

att erinra, är ägnat att tillföra generalpoststyrelsen den sakkunskap, som

kan vara behövlig vid avgörande av viktigare postsparbanks- och postgiroärenden,

tillåter jag mig förorda, vad de sakkunniga härutinnan föreslagit.

Rörande postfullmäktiges åligganden och befogenhet m. in. torde

föreskrifter böra meddelas i instruktionen för generalpoststyrelsen.

Den sålunda föreslagna anordningen är avsedd att träda i tillämpning

från och med 1923 års ingång. Emellertid torde åtskilliga av de

frågor, som uppstå i samband med omorganisationen, vara av den art,

att generalpoststyrelsen redan före nämnda tidpunkt kan behöva överlägga

med de för ifrågavarande uppdrag utsedda personerna. Hinder

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Majits proposition nr 152.

torde därför icke böra möta för Kungl. Maj:t att i detta hänseende vidtaga

de anordningar, som kunna visa sig behövliga.

I fråga om arvodena till generaldirektören och chefen för post- A™°dr°"

verket samt till postfullmäktige anföra postsparbankssakkunniga följande: direktören

samt postfull
Enligt

§ 1 i det av Kungl. Maj:t den 25 september 1914 utfärdade avlö- mäktige.

ningsreglemente för tjänstemän vid postsparbanken utginge arvoden, till general- p0stspardirektören

och chefen för postverket, i egenskap av ordförande i styrelsen för bankssakpostsparbanken,

med 2,000 kronor för år och till envar av de tre särskilt förord- kunniga.

nade ledamöterna i styrelsen med 600 kronor för år. I skrivelse till Kungl.

Maj:t den 18 september 1919 hade styrelsen för postsparbanken hemställt, att

ifrågavarande arvoden måtte höjas, för generaldirektören till 4,000 kronor och för

envar av de tre styrelseledamöterna till 2,000 kronor för år. över denna

framställning hade 1902 års löneregleringskommitté den 15 februari 1920 avgivit

utlåtande. Den omständigheten, att postsparbanken inordnades i postverket,

komme ej — enligt postsparbankssakkunnigas uppfattning — att minska

generaldirektörens ansvar för postsparbanksrörelsen, och det torde därför icke

vara annat än rätt och billigt, att generaldirektören från postverket bereddes

ersättning för den inkomstminskning, han i annat fall skulle få vidkännas genom

omläggningen. Postcheckkommittén hade föreslagit att, om postcheckrörelse

infördes i Sverige, generaldirektören måtte med anledning av postcheckrörelses

införande tillerkännas ett arvodestillägg av 4,000 kronor för år och att arvodet

till envar av de tre fullmäktige, som icke tillhörde postverket, måtte bestämmas

till 2,000 kronor för år. Postsparbankssakkunniga ville hemställa, att, om postsparbanken

införlivades med postverket och postgirorörelse samtidigt anordnades,

generaldirektörens årsarvode från samma tidpunkt måtte höjas från nuvarande

18,000 kronor till 22,000 kronor, därvid av sistnämnda belopp 2,000 kronor skulle

anses falla på postsparbanksrörelsen och likaledes 2,000 kronor på postgirorörelsen,

och att årsarvodena till de tre postfullmäktige bestämdes, lör den fullmäktig,

som icke vore riksbanks- eller riksgäldsfullmäktig, till 4,000 kronor och till envar

av de två övriga fullmäktige till 1,800 kronor.

Jag anser mig höra tillstyrka, att arvodet till generaldirektören och Departechefen

för postverket förhöj es till 22,000 kronor. Huruvida de av post- chef eu.

sparbankssakkunniga föreslagna arvodena till postfullmäktige tilltagits så,

att de komme att utgöra skälig ersättning för fullmäktiges arbete för

postverket, synes tveksamt. Hetta gäller särskilt den av postfuilmäktige,

som i större omfattning skulle komma att bistå generalpoststyrelsen med

sin sakkunskap. Innan emellertid någon erfarenhet rörande omfattningen

av postfullmäktiges blivande arbete för postverket vunnits, anser jag mig

icke böra påyrka ändring i de sakkunnigas förslag.

På sätt framgår av den redogörelse, jag lämnat, är det icke av- Po^s^k_

sett, att omorganisationen av postsparbanken skulle föranleda inrättandet törens placei

generalpoststyrelsen av någon postsparbanksdirektörstjänst. A id sådant nn9nd^"tat9"

opaginerad Kontrollera mot PDF

CrJ

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Erforderliga

övergångs
bestämmelser.

Post svar

1 bankssakkunniga.

förhållande synes icke nuvarande postsparbanksdirektören, som utnämts

till sin befattning den 30 december 1916 och som innehar konstitutorial

å tjänsten, kunna överflyttas på postverkets ordinarie stat. Jag tillåter

mig därför föreslå, att postsparbanksdirektören, överdirektören Per Elof

Lindström, måtte placeras å särskild indragningsstat för postverket med

rätt för honom att, så länge han kvarstår å dylik stat, utan tjänstgöringsskyldighet

av postmedel uppbära fast avlöning till enahanda belopp, som

han äger uppbära enligt gällande avlöningsreglemente för postsparbanken.

I vad mån dyrtidstillägg skall utgå å denna avlöning blir givetvis beroende

på de allmänna bestämmelser rörande dyrtidstillägg, som kunna

komma att bliva gällande. Därest Lindström placeras å annan ordinarie

statstjänst, bör han givetvis i och med detsamma avföras från

indragningsstaten.

Överdirektören Lindström är född den 25 augusti 1863 och fyller

alltså 67 år den 25 augusti 1930, samt blir då skyldig avgå från tjänsten

med pension. För honom skulle givetvis fortfarande gälla bestämmelserna

i lagen om civila tjänstinnehavares rätt till pension.

För tjänstemännens i postsparbanken övergång till postverkets

ordinarie stat eller placering å särskild övergångsstat för'' postverket

torde det bliva nödvändigt, att särskilda övergångsbestämmelser utfärdas,

exempelvis i fråga om tjänstemännens rätt att beträffande placering i

löneklasser vid övergången tillgodoräkna sig tjänstgöring i postsparbanken

ävensom, beträffande de tjänstemän, som skulle placeras å övergångsstat,

i fråga om de särskilda bestämmelser, som i övrigt borde

komma att tillämpas på dem.

Postsparbankssakkunniga hava hemställt, att riksdagens medgivande

måtte utverkas för Kungl. Maj:t att i berörda hänseende utfärda nödiga

bestämmelser.

Under erinran att riksdagen i andra liknande fall lämnat Kungl.

Maj:t motsvarande bemyndigande, får jag tillstyrka bifall till postsparbankssakkunnigas

hemställan härutinnan.

Det ekonomiska resultatet av postsparbanksrörelsen.

Enligt en av postsparbankssakkunniga verkställd beräkning skulle,

därest postsparbanken omorganiserades i huvudsaklig överensstämmelse

med deras förslag, driftkostnaden för postsparbanksrörelsen för år 1923

— frånsett de engångskostnader, som föranleddes av omläggningen av

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

63

de sakkunniga beräknat postDenna

beräkning framgår av

647,615 kr

kontobokföringen och omorganisationen i övrigt — stanna vid ett belopp

av 676,955 kronor.

För vinnande av jämförelse hava

sparbankens driftkostnader för år 1922.

följande uppställning:

Postsparbankens utgiftsstat för år 1922 slutar på ett belopp av . .

Dyrtidstillägget för postsparbankens tjänstemän för samma år beräknas

uppgå till...................... 240,000 »

För att utgiftsstaten för år 1922 skall kunna jämföras med den beräknade

driftkostnaden för år 1923, bar utgiftsstaten för förstnämnda

år ökats med 200,000 kronor, utgörande skillnaden i

runt tal mellan ersättningen till postverket för postsparbanksgöromål

under år 1922 och den av de sakkunniga föreslagna

motsvarande ersättningen för år 1923 (300,000 kr.)''..... 200,000 »

Summa 1,087,615 kr.

Därest den av postsparbankssakkunniga föreslagna omorganisationen

av postsparbanken genomfördes, skulle detta alltså enligt berörda beräkning

medföra en minskning av driftkostnaderna för postsparbanksrörelsen

med icke mindre än i runt tal 410,000 kronor för år (skillnaden

mellan 1,087,615 och 676,955 kronor). Att skillnaden icke blivit

ännu större tillskriva sakkunniga den omständigheten, att postsparbankens

tjänstemän uppbära betydligt lägre avlöningar än tjänstemännen

vid postverket.

Postsparbankssakkunniga hava i detta sammanhang erinrat om, att

enligt bestämmelse i 34 § av avlöningsreglementet för tjänstemän vid

postverket m. fl. verk tjänsteman tillhörande någon av 1—7 lönegraderna

kunde för utförande av visst arbete, i stället för avlöning, undfå ersättning

efter ackord eller beting, där styrelsen för vederbörande verk ansåge

sådant lämpligt. En stor del av det arbete, som komme att påvila de

underordnade tjänstemännen å den föreslagna nya byrån i generalpoststyrelsen,

skulle synnerligen väl lämpa sig för ackordsarbete, och de sakkunniga

funne därför önskvärt, att generalpoststyrelsen ägnade frågan

härom särskild uppmärksamhet.

I övrigt må anmärkas, att de sakkunniga vid föreliggande beräkning

utgått från att postverket skulle av inkomsterna på postsparbanksrörelsen

äga tillgodoskriva poströrelsen i'' allmänhet visst belopp såsom

ersättning för bland annat postsparbanksgöromål vid postanstalterna. För

år 1923 har detta belopp upptagits till förslagsvis 300,000 kronor.

Postsparbankssakkunniga hava vidare i sitt betänkande i tabellform

lämnat en redogörelse för det ekonomiska resultatet av postsparbankens

verksamhet under åren 1884—1920.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

'' Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Därav framgår bland annat:

att under postsparbankens hela tillvaro till utgången av år 1920 i

banken insatts sammanlagt i runt tal 472 miljoner kronor och från

banken uttagits sammanlagt i runt tal 440 miljoner kronor;

att delägarnas behållning den 31 december 1920 utgjorde i runt

tal 84 miljoner kronor;

att antalet delägare vid sistnäpmda tidpunkt uppgick till 661,686;

att driftkostnaden för år 1920 uppgått till 972,783 kronor, motsvarande

i medeltal 1 krona 15 öre för varje omsättning (insättning och uttagning)

och 1.15 procent av delägarnas behållning vid utgången av sistnämnda

år;

att under vissa år på postsparbanksrörelsen uppstått en förlust av

sammanlagt 545,495 kronor 74 öre och att under vissa år uppstått en

vinst av sammanlagt 1,700,411 kronor 91 öre;

att banken under åren 1884—1920 i preskriberade medel tillförts ett

sammanlagt belopp av 1,092,523 kronor 59 öre samt att till nedskrivning

av obligationers värde av vinsten under årens lopp använts sammanlagt

897,966 kronor 32 öre.

I anslutning till den sålunda lämnade redogörelsen anföra postspar
-

bankssakkunniga följande:

Om från det sammanlagda insättningsbeloppet...... 472,259,309: 08

dragés samman av uttagningarna............... 440,135,065: 09

visar skillnaden....................... 32,124,243: 99

det belopp, varmed insättningarna överstiga uttagningarna under postsparbankens

tillvaro intill utgången av år 1920. Som av tabellen framgår, utgjorde delägarnas

behållning (kapital och kapitaliserade räntor) den 31 december 1920 84,356,038

kronor, fördelade på 661,686 delägare, eller alltså i medeltal 127 kronor 49 öre

på varje motbok.

Under tiden 1 januari—20 oktober 1921 bar i postsparbanken insatts sammanlagt

. . . ......................... 31,737,082: —

Under samma tid har uttagits................. 20,483,376: 47

Det sammanlagda insättningsbeloppet överstiger alltså summan av

uttagna belopp med icke mindre än............... 11,253,705: 53

Delägarbehållningen vid utgången av år 1921 antages komma att överstiga

100 miljoner kronor.

Av tabellen framgår vidare, att under årens lopp på postsparbanksrörelsen

skulle hava uppstått en vinst av (1,700,411:91—545,495:74) . . . 1,154,916:17

Av vinsten bar använts dels för nedskrivning av det bokförda

värdet av postsparbankens innehav av obligationer ett sammanlagt

belopp av................ 897,966:32

dels och för utbetalande av gratifikationer till post
stationsföreståndare

m. fl. tillsammans....... 167,318: —

eller tillhopa ................... 1,065,284: 32

Dragés sistnämnda belopp................... 1,065,284:32

från ovannämnda vinstbelopp, uppstår en rest av........ 89,631: 85

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

vilket belopp alltså skulle utgöra det egentliga överskottet å postsparbanksrörelsen

intill utgången av år 1920. Härvid är emellertid att märka, att postsparbanken

under årens lopp i preskriberade medel tillförts icke mindre än 1,092,523 kronor

59 öre. Därest banken ej haft denna inkomst, hade å postsparbanksrörelsen uppstått

en sammanlagd förlust av något över en miljon kronor

Att icke ett bättre resultat uppnåtts, finna de sakkunniga anmärkningsvärt,

även om hänsyn tages till de av bankens äldre penningplaceringar, som icke lämna

en efter nu rådande ekonomiska förhållanden tillfredsställande ränteavkastning.

Postsparbankssakkunniga anse obehövligt att här närmare ingå på frågan om

nämnda medelplaceringar. Men däremot kunna de ej underlåta att påvisa, att de

i förestående tabell förekommande uppgifterna om postsparbankens driftkostnader

tillfullo bekräfta de sakkunnigas förut i annat sammanhang gjorda uttalande, att

bankens förvaltningskostnader, särskilt för de närmast föregående åren, varit allt

för höga.

Genom fackman har postsparbanksstyrelsen låtit verkställa en utredning

rörande bland annat medelavkastningen av postsparbankens hela innehav den 31

augusti 1921 av räntebärande valutor, uppgående till ett bokfört värde av 94,022,699

kronor 93 öre. Utredningen har givit vid handen, att valutorna lämna eu medelavkastning

av 5,2084 % för år. Att avkastningen nu är så god, torde till väsentlig

del kunna tillskrivas den starka stegring i delägarbehållningen. under år 1921,

som, på sätt förut omnämnts, förekommit och som gjort det möjligt för postsparbanksstyrelsen

att under året på för banken förmånliga villkor utlåna avsevärda

kapital. Då lånen från låntagarnas sida ftro ouppsägbara under ett antal år framåt,

.komma placeringarna i fråga att särskilt för närmast följande år fördelaktigt inverka

på det ekonomiska resultat av postsparbanksrörelsen. Aven om genom den

förhöjning av postsparbankens inlåningsränta, som på förslag av de sakkunniga

vidtogs med ingången av år 1921, på postsparbanksrörelsen skulle — såsom de

sakkunniga ock förutsågo, när de hade frågan om ränteförhöjning under övervägande

— under samma år möjligen uppstå större förlust än om ränteförhöjning

icke vidtagits, är det dock tämligen säkert att, om räntefoten även under år 1921

varit 4 %, delägarbehållningen, i stället för att så betydligt stegras, avsevärt förminskats,

varigenom bankens ställning försvagats. För övrigt antages nu 1921 års

förlust ej bliva större än att densamma torde kunna täckas med det disponibla

överskottet från år 1920 tillika med den vinst, som kan väntas uppkomma på

rörelsen för år 1922.

Med hänsyn till att postsparbankens räntebärande valutor, trots ovannämnda

tidigare vidtagna nedskrivningar, enligt postsparbankssakkunnigas förmenande,

äro bokförda väl högt, vilja de sakkunniga framhålla önskvärdheten av

att valutorna, i den mån sådant blir möjligt, efter hand ytterligare nedskiivas i

syfte att betrygga en tillfredsställande avkastning även vid för postsparbanksrörelsen

ogynnsamma konjunkturer.

Vad slutligen angår frågan om det ekonomiska resultatet av postsparbanksrörelsen

efter omorganisationen anföra sakkunniga följande:

Under antagande ,att delägarbehållningen under år 1923 och närmast följande

år kommer att hålla sig omkring 1U0 miljoner kronor, skulle dessa medel

efter ovannämnda procenttal, 5,2084, lämna postverket eu årsavkastning av 5,203,400

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 131 käft. (Nr 152.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Postspar
banks
styrelsen.

Kungl. May.ts proposition nr 162.

kronor, Visserligen lärer beloppet bliva något högre, i den mån för banken ofördelaktiga

placeringar avvecklas, men det torde i alla händelser vara klokt att

härför icke räkna med större

inkomst än i runt tal....................... 5,000,000: -

Härtill komma:

bankräntor, förslagsvis...................... 150 qqo:_

preskriberade medel, förslagsvis................. 5o'',000:_

Den sammanlagda årliga bruttoinkomsten av postsparbanks
rörelsen

skulle alltså kunna beräknas till............. 5,200 000:_

Sistnämnda belopp stämmer ganska bra med postsparbankens nuvarande

, inkomst av dess värdepapper.

Postsparbankens inkomst av preskriberade medel utgör nu omkring 70,000

kronor för år. Da de sakkunniga emellertid förmoda, att delägarna för framtiden

ej skola låta de a motböckerna innestående medlen preskriberas i så stor

omfattning som hitintills, hava de ansett, att postverkets inkomst av preskriberade

medel icke borde beräknas till mer än 50,000 kronor för år.

0 . Efter en räntefot av 4 % — den för tiden från 1 januari 1022 bestämda inlamngsräntan

— skulle räntegottgörelsen till motboksägare uppgå till omkring

4 miljoner kronor för år. Med nuvarande bestämmelser skulle visserligen ränteutgifterna

blivit, något mindre, men de sakkunniga hava tidigare i betänkandet

räknat med möjligheten av för motboksägarna något förmånligare beräkningsgrunder

i detta hänseende än som för närvarande tillämpas. Postsparbankssakkunniga

anse därför, att för ändamålet bör beräknas ett belopp av 4,000,000 kronor.

Dragés denna summa från den beräknade sammanlagda bruttoinkomsten, 5,200,000

kronor, återstår ett belopp av 1,200,000 kronor.

Då driftkostnaderna för postsparbanksrörelsen efter omorganisationen av de

sakkunniga beräknats till 676,955 kronor för år, skulle alltså rörelsen eft^r omläggningen

lämna ett årligt överskott av i runt tal 500,000 kronor.

Med hänsyn emellertid därtill att omläggningen av kontobokföringen

och genomförandet av omorganisationen i övrigt komme att draga eu

avsevärd engångskostnad och då nedskrivning av det bokförda värdet

av postsparbankens värdehandlingar om möjligt borde påbörjas redan

under år 1923, göra de sakkunniga till sist det uttalandet, att det icke

torde vara att förvänta, att postsparbanksrörelsen skall för år 1923

lämna något nämnvärt överskott.

I sitt yttrande över postsparbankssakkunigas betänkande behandlar

styrelsen för postsparbanken utförligt frågan om postsparbankens ekonomi

och har därvid uttalat den uppfattningen, att det av de sakkunniga

framlagda omorganisationsförslaget icke i och för sig komme att medföra

jSa stora ekonomiska verkningar i gynnsam riktning, som de sakkunniga

tänkt sig. Ej heller har styrelsen kunnat biträda den uppfattningen,

att postsparbankens ekonomi skulle vara så dålig, att någon omorganisation

av den anledningen skulle vara erforderlig. Enligt styrel
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kung1. May.ts proposition nr 152. 67

sens mening måste bankens ekonomi från och med 1922 ars ingång

anses fullt tillfredsställande. Enligt en av styrelsen verkställd beräkning

kunde man nu räkna med en nettobebållning på postsparbanksrörelsen

av 635,000 kronor för år. Men även om, säger styrelsen, nettobehållningen

icke komme att bliva så stor, skulle den helt visst räcka

till för att gälda den av de sakkunniga föreslagna ersättningen till postverket,

300,000 kronor.

På sätt jag tidigare uttalat, har jag kommit till den bestämda uppfattningen,

att det av mig förordade omorganisationsförslaget skall förmånligt

inverka på postsparbanksrörelsens framtida omfattning och re

sultat. I vad mån de av postsparbankssakkunniga i sådant hänseende

gjorda beräkningarna skola visa sig riktiga, lärer emellertid väl knappast

nu kunna bedömas.

Beträffande frågan om den ersättning, som postverket skulle, få

tillgodoräkna sig för handhavandet av postsparbanksgöromålen, är jag

ej för närvarande beredd taga ståndpunkt, utan lärer prövningen härav

efter närmare utredning få ankomma på Kungl. Maj:t.

I fråga om det beräknade resultatet av postsparbanksrörelsen under

år 1923 finner jag i likhet med de sakkunniga försiktigheten bjuda att

för detta år ej räkna med något överskott.

Postsparbankens ställning- i riksstaten.

Beträffande föreliggande fråga må till en början erinras, att då

postsparbanken från och med år 1921 infördes i riksstaten, inkomsterna

av postsparbanksrörelsen inrangerades under eu särskild avdelning III

av de egentliga statsinkomsterna.

Bland statens verkliga utgifter under sjunde huvudtiteln upptogs

motsvarande belopp såsom anslag till upprätthållande av bankens verksamhet,

att utgå direkt av inkomster av postsparbanksrörelsen.

I skrivelse den 3 november 1921 har riksräkenskapsverket på anförda

skäl hemställt, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att postsparbanken

skulle till statsverket intaga samma ställning som affärsdrivande verk,

vilka till statsverket avlämnade sitt överskott, och att postsparbanksfonden

skulle i rikshuvudboken redovisas bland statens produktiva fonder.

I enlighet med denna uppfattning och under åberopande av eu

utav postsparbanksstyrelsen verkställd utredning föreslog riksräkenskapsverket

i nämnda skrivelse, att i riksstaten för första halvåret 1923 skulle

Departe
ments
chefen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kung!. Maj:ts proposition nr 152.

å inkomstsidan bland inkomster av statens produktiva fonder och under

rubriken I. Statens affärsverksamhet upptagas

»6. Postsparbanken:

överskott ....................kronor 358,840.»

„ utgiftssidan i samma riksstat borde vidare bland utgifter för

kapitalökning, att täckas av andra statsinkomster, samt under rubriken

I. Statens affärsverksamhet och underrubriken F. Postsparbanken upptagas

ett anslag:

»I. Avsättning till postsparbanksfonden, förslagsanslag, att av postsparbankens

överskott direkt utgå.........kronor 358 840»

Sedan postsparbankssakkunniga därefter i föreliggande betänkande

angående omorganisation av postsparbanken föreslagit, att postsparbanken

skulle med utgången av år 1922 upphöra såsom självständigt ämbetsverk

och vid ingången av år 1923 inordnas i postverket, har riksräkenskapsverket

i skrivelse den 6 december 1921 med förslag till inkomstberäkning

för första halvåret 1923 anfört, bland annat, att även om

postsparbankssakkunnigas ifrågavarande förslag bleve antaget, borde postsparbanksfonden

i allt fall utgöra en särskild fond och icke uppgå i

postverkets fond. Riksräkenskapsverkets ovan omförmälda förslag skulle

således i huvudsak bliva oförändrat, och generalpoststyrelsen finge två

av statens produktiva fonder under sin förvaltning liksom vattenfallsstyrelsen

nu hade tre.

Vid anmälan i statsrådet den 7 januari 1922 av frågan om finansplan

för statsregleringen vid 1922 ars riksdag ävensom av beräkning av

statens inkomster för tiden 1 januari—30 juni 1923 framhöll chefen för

finansdepartementet i anledning av riksräkenskapsverkets ovannämnda

förslag, bland annat, att då frågan om postsparbankens omorganisation

vant föremål för utredning, som torde komma att underställas innevarande

års riksdag, syntes postsparbanken böra bibehållas å sin dåvarande

plats i riksstaten, intill dess förenämnda organisationsfråga blivit

avgjord. Inkomsttiteln för postsparbanksrörelsen borde upptagas till ett

belopp av 424,310 kronor eller samma belopp som motsvarande utgiftsanslag.

I enlighet med det av chefen för finansdepartementet sålunda

gjorda uttalandet har i den till innevarande års riksdag avlåtna propositionen

angående statsverkets tillstånd och behov under tiden 1 januari—

30 juni 1923 bland egentliga statsinkomster under avdelning III upptagits

inkomster av postsparbanksrörelsen med 424,310 kronor. Ä andra

sidan har bland statens verkliga utgifter under sjunde huvudtiteln, i

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

69

avbidan på den proposition angående omorganisation av postsparbanken,

som kunde bliva riksdagen förelagd, beräknats dels ett ordinarie reservationsanslag

till upprätthållande av postsparbankens verksamhet å 314,310

kronor dels ock ett extra reservationsanslag till täckande av kostnader

för dyrtidstillägg under första halvåret 1923 åt befattningshavare vid

postsparbanken å 110,000 kronor, båda nu nämnda anslag att direkt

utgå av inkomster av postsparbanksrörelsen.

Därest postsparbanken från och med den 1 januari 1923 inordnas Departei

postverket, bör därav följa, att anslag från och med nämnda år icke™6" sc e^en''

vidare skola anvisas under sjunde huvudtiteln till bestridande av kostnaderna

för postsparbankens verksamhet. De för nämnda verksamhet erforderliga

utgifterna torde nämligen böra, på sätt sker beträffande postverket

i övrigt, bestridas direkt av inflytande inkomster och allenast eventuellt

överskott redovisas i riksstaten. Vid sådant förhållande skulle,

vid bifall till föreliggande förslag, det under sjunde huvudtiteln nu uppförda

ordinarie reservationsanslaget till upprätthållande av postsparbankens

verksamhet ur riksstaten utgå. Ej heller skulle det i årets statsverksproposition

beräknade anslaget till dyrtidstillägg åt postsparbankens

befattningshavare bliva erforderligt.

Av postsparbankens införlivande med postverket bör vidare följa,

att eventuellt överskott av postsparbanksrörelsen hädanefter skall i riksstaten

redovisas bland inkomster av statens produktiva fonder och att alltså

det i förslaget till riksstat för första halvåret 1923 under egentliga statsinkomster

upptagna beloppet 424,310 kronor, utgörande beräknade inkomster

av postsparbanksrörelsen, bör ur riksstaten utgå. Då, såsom

nämnts, något överskott å postsparbanksrörelsen icke kan beräknas för

första halvåret 1923, torde frågan om det närmare sättet för redovisning

i riksstaten av dylikt överskott för närvarande icke behöva upptagas till

prövning, utan synes denna fråga lämpligen böra avgöras i samband med

uppgörande av förslag till riksstat för följande år.

Departein entschefens hemställan.

Under åberopande av vad här ovan i skilda hänseenden anförts,

hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels besluta,

att postsparbanken skall med utgången av år 1922 upphöra såsom

självständigt ämbetsverk och vid ingången av år 1923 inordnas i post
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

verket, som i följd därav skall vid sistnämnda tidpunkt övertaga postsparbankens

samtliga tillgångar och skulder;

att, vid bifall härtill, det under sjunde huvudtiteln uppförda ordinarie

reservationsanslaget till upprätthållande av postsparbankens verksamhet

skall från och med år 1923 utgå ur riksstaten ävensom att

inkomster av postsparbanksrörelsen icke skola upptagas bland egentliga

statsinkomster i riksstaten för tiden 1 januari—-30 juni 1923;

att postgirorörelse skall, likaledes med ingången a,v år 1923, införas

i Sverige;

* dels godkänna det vid statsrådsprotokollet fogade förslag till förordning

angående postsparbanks- och postgirorörelserna;

dels besluta att, i anledning av postsparbankens inordnande i postverket

och postgirorörelses införande i Sverige, särskilda postfullmäktige

skola för tiden från och med 1923 års ingång förordnas av Kungl.

Maj:t och att antalet dylika fullmäktige skall vara tre, av vilka en utses

bland fullmäktige i riksbanken och eu bland fullmäktige i riksgäldskontoret;
dels,

för tillämpning från och med den 1 januari 1923, antaga det

vid statsrådsprotokollet fogade förslag till ändring i vissa delar av avlöningsreglementet

den 19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,

statens järnvägar och statens vattenfallsverk, ävensom besluta,

att under avdelningen A. av den vid nämnda avlöningsreglemente såsom

bilaga fogade tjänsteförteckning skola beträffande postverket upptagas

följande nya befattningar, nämligen i 15:e lönegraden kamrer samt i 17:e

lönegraden förste kamrer;

dels besluta,

att antalet nedan angivna ordinarie befattningar vid postverket

skall utgöra:

från och med den 1 juli 1922

förste kamrer...................1,

byråchef................■.....5,

från och med den 1 januari 1923

revisor......... 6,

kamrer......................2;

att postsparbanksdirektören, överdirektören Per Elof Lindström skall

från och med den 1 januari 1923 vara placerad å särskild indragningsstat

för postverket med rätt för honom att, så länge han kvarstår å

ifrågavarande stat, utan tjänstgöringsskyldighet uppbära fast avlöning i

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152. 71

enlighet med bestämmelserna i nu gällande avlöningsreglemente för postsparbanken;
att

i fråga om överförande vid 1923 års ingång av tjänstemän i

postsparbanken till postverkets ordinarie stat eller till särskild övergångsstat

för sistnämnda verk skola gälla de i statsrådsprotokollet angivna

grunder; samt

att till ordinarie tjänsteman i postsparbanken, som under år 1922

ägt uppbära någon del av avlöningen i förskott och som den 1 januari

1923 överflyttas till postverket, vare sig å dess ordinaiie stat eller å särskild

övergångsstat, skall — därest så icke genom särskilt bemyndigande

redan dessförinnan skett — vid ingången av år 1923 på statsverkets

bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle

hava i den befattning, han vid utgången av december månad 1922 innehade

i postsparbanken, i förskott uppburit för januari månad 1923, därest

postsparbanken då kvarstått såsom självständigt ämbetsverk;

dels och medgiva, att Kungl. Maj:t må utfärda nödiga bestämmelser

i fråga om tjänstemännens i postsparbanken övergång den 1 januari

1923 på postverkets ordinarie stat eller placering å särskild övergångsstat

för sistnämnda verk.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

August Wrede.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Postsparbanks-

och

postgirorörelserna.

Insättning;

motbok.

Bil. 1.

i

Förslag

till

förordning angående postsparbanks- och postgirorörelserna.

§ I
Postverket

bedriver, jämsides med sin övriga verksamhet, dels

sparbanksrörelse (postsparbank), dels ock postgirorörelse.

Postsparbanksrörelsen har till ändamål att befordra sparsamhet genom

att i enlighet med de bestämmelser, som i denna förordning meddelas,

under statens garanti till förräntning mottaga penningar.

Postgirorörelsen har till ändamål att underlätta betalningsrörelsen

och befrämja sådana betalningsmetoder, som äro ägnade att minska användandet

av kontanta penningar.

A. Särskilda bestämmelser för postsparbanksrörelsen.

§ 2.

Mom. 1. Envar äger att för egen räkning eller till förmån för

annan (enskild person, firma, förening eller dylikt) insätta medel i postsparbanken.

Insättning må icke ske annat än i helt krontal. En och samma persons

tillgodohavande må ej ökas utöver 5,000 kronor annorledes än genom

upplupen räntas läggande till kapitalet.

Mom. 2. Vid första insättning skall, för såvitt icke Kungl. Maj:t

föreskrivit annat förfaringssätt, till insättaren utan avgift utlämnas en

motbok, utfärdad till förmån för den, för vilken insättningen ägt rum.

Motboken skall vara försedd med ordningsnummer samt innehålla sammandrag

av de viktigaste författningar, som röra allmänhetens förhållande

till postsparbanken.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Mom. 3. Den, som begär motbok för annan, äger göra det förbehåll,

att medel, som insättas å motboken, icke skola få uttagas förr än

efter viss tid. Vill han göra annat förbehåll, ankommer det på generalpoststyrelsens

prövning, huruvida motbok må med det förbehåll utfärdas.

Rörande varje förbehåll, som gäller i fråga om de å motbok insatta

medlen, skall anteckning finnas i motboken.

Mom. 4. En och samma person äger i allmänhet ej utbekomma

mer än en motbok; dock må omyndig, som innehar motbok, vilken

begärts av annan, ävensom den, till vars förmån motbok med visst förbehåll

utfärdats, kunna utbekomma särskild motbok för insättning av

egna medel.

Mom. 5. En och samma motbok må användas vid samtliga postanstalter

i riket.

Därest sådana särskilda ombud för postsparbanksrörelsen, varom

förmärs i § 8, komma att antagas, äger generalpoststyrelsen bestämma,

huruvida och i vilken omfattning insättningar och uttagningar a motbok

må kunna hos dem ske.

Mom. 6. Insättning å motbok skall, för att vara gällande, kvitteras

i motboken på sätt generalpoststyrelsen bestämmer.

§ 3.

Mom. 1. I vad mån i postsparbanken innestående medel må kunna

utbekommas vid anfordran eller först efter förutgången skriftlig uppsägning,

äger generalpoststyrelsen bestämma. I intet fall må dock fordras

längre uppsägningstid än en månad, räknat från den dag, uppsägningen

skett.

Generalpoststyrelsen äger bestämma på vad sätt den, som vill uttaga

medel, har att styrka sin behörighet härtill.

Mom. 2. Uttagning, som icke omfattar hela det å motbok innestående

beloppet, må icke ske annat än i helt krontal.

Uttaget belopp skall avföras i motboken.

Mom. 3. Omfattar uttagning motboksägarens hela tillgodohavande

på en och samma motbok, äger postverket att efter medlens utbetalande

behålla motboken.

§ 4.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndare förfoga över

medel, som den omyndige, efter det han fyllt femton år, själv insatt å

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 131 käft. (iVr 152.) 10

Uttagning

av medel.

Dispositionsrätt

över medel,

sotn innestå

för omyndig.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

motbok. Sådana medel må ej utan den omyndiges samtycke utbetalas

till förmyndaren.

§ 5.

Sändande''f 1 den ordninSb generalpoststyrelsen bestämmer, bör motbok i och

till general- granskning och ränteanteckning mot kvitto avlämnas till postverket.

poststyre1- Sedan sådan granskning verkställts, återställes motboken, i utbyte mot

omförmälda kvitto, till ägaren.

Underlåter motboksägare att inom den tid, generalpoststyrelsen sålunda

bestämmer, till postverket avlämna motbok, och yppar sig sedermera

skiljaktighet mellan motboken och postverkets räkenskaper,

skola räkenskaperna äga vitsord.

§ 6.

^motbok Övergår äganderätt till motbok från en till annan vare sig genom

• arv eller testamente eller ock till följd av konkurs eller utmätning, skall

anmälan därom ofördröjligen göras hos generalpoststyrelsen.

o Innan sådan anmälan skett och blivit godkänd, medför överlåtelsen

ej någon rätt mot postverket.

Överlåtelse av motbok må ej äga rum i annat fall, än som i

första stycket sägs.

§ 7.

av''motbok Har motbok förkommit, bör sådant genast anmälas hos general
poststyrelsen

med uppgift å tid och omständigheter, under vilka boken

förlorats. Har sådan anmälan skett, åligger det generalpoststyrelsen att

genom kungörelse, vilken på bekostnad av motbokens ägare införes en

gång i allmänna tidningarna och, där det kan ske, eu gång i tidning

inom den ort, där boken anses hava förkommit, efterlysa motboken.

Sedan^ sex månader förflutit från sista kungörandet, må, därest motboken

icke återfunnits, ny motbok i den förkomnas ställe utfärdas av generalpoststyrelsen.

Efter den nya motbokens utfärdande äger icke den förlorade motboken

gällande kraft mot postverket.

§ 8.

Ombud för Iden mån generalpoststyrelsen finner sådant behövligt eller lämp
imnksrörel-må

styrelsen antaga särskilda ombud för postsparbanksrörelsen och

sen. utfärda instruktion för dem. Fråga om ersättning till dessa ombud skall

emellertid underställas Kungl. Maj:ts prövning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7JT

Kungl. Majrts proposition nr 152.

Generalpoststyrelsen äger ock bestämma, huruvida och i vilken omfattning

i postverkets tjänst anställda personer, som icke tjänstgöra å

fast postanstalt, skola vara skyldiga att förmedla insättningar i postsparbanken.

B. Särskilda bestämmelser för postgirorörclsen.

§ 9.

För varje deltagare i postgirorörelsen öppnas räkning hos postverket Postgiro(postgir

okonto).

Räkningarna föras på sätt, generalpoststyrelsen bestämmer.

Rörelsen förmedlas av de fasta postanstalterna i riket samt, i den

utsträckning sålunda stadgas, av lantbrevbärare.

§ 10.

Mom. 1. På vane konto skall alltid innestå en viss summa {grund- Grundplåt.

plåt), varöver kontoinnehavaren icke äger förfoga, förrän kontot upphör.

Mom. 2. Grundplåtens storlek bestämmes av generalpoststyrelsen.

Utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t må dock grundplåten icke

bestämmas till högre belopp än 50 kronor.

§ 11.

Å postgirokonto kan såväl kontoinnehavaren själv som envar annan

verkställa inbetalningar. konto.

§ 12.

Av det å postgirokonto innestående tillgodohavande kan belopp, Girering.

enligt kontoinnehavarens förfogande, överföras till annat konto {girering)

eller utbetalas genom postverket.

§ 13.

Mom. 1. I postgirorörelsen utgå följande avgifter:

1) för varje inbetalning

för belopp av högst 50 kronor.........10

» » överstigande 50 kronor........20

2) för varje utbetalning

en grundavgift av 5 öre samt

en tilläggsavgift av 2 öre för varje påbörjat hundratal

det belopp, som skall utbetalas.

För girering utgår ingen avgift.

Avgifter.

öre,

■» ;

kronor av

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj-.ts proposition nr 152.

Mom. 2. Inbetalningsavgiften redovisas med frimärken. Utbetalningsavgiften

debiteras det konto, från vilket beloppet avföres.

Mom. 3. Inbetalningsavgift utgår icke för belopp, som med posten

försänts till kontoinnehavaren för att kontant utbetalas till honom av

postanstalt, men som, på hans begäran, gottskrives hans postgirokonto.

§ 14.

ilande Före januari månads utgång varje år har postverket att tillställa

postgiro- iunehavare av konto, varå inbetalning, uttagning eller girering under

konto. nästföregående ar ägt rum, besked rörande kontots ställning vid utgången

av sistnämnda år. Av beskedet bör jämväl framgå storleken av den

ränta, som för året tillgodoförts kontoinnehavaren. Anmärkning mot

beskedet skall skriftligen göras hos generalpoststyrelsen inom utgången

av det år, beskedet utfärdats. Har sådan anmärkning icke gjorts, anses

kontoinnehavaren hava godkänt beskedet, och vid eventuellt senare klagomål

skall därför det hos postverket förda kontot äga vitsord.

§ 15.

havares^skil- Kontoinnehavare kan, om särskild anledning till en dylik åtgärd

jande ''från anses föreligga, av postverket skiljas från rörelsen.

postgiro
rörelsen.

§ 16.

Postverkets

ansvarighet

gent emot

kontoinnehavare.

Postverket svarar gentemot kontoinnehavare för utförandet i enlighet

med gällande bestämmelser av de till postverket ingångna uppdrag.

Ersättning från postverket utgår icke för skada eller förlust, som

förorsakas genom försenad expedition.

§ 17.

postverkets

^rnaHo- Bestämmelser angående postverkets deltagande i postgiro- eller

girorörelse. annan motsvarande rörelse med främmande länder utfärdas av Kungl.

Maj:t.

€. Gemensamma bestämmelser för postsparbanks- och postgirorörelserna.

§ 18.

Ränta å i postsparbanken eller ä postgirokonto innestående medel

gottgöres efter den räntefot och på det sätt, Kungl. Maj:t bestämmer.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

77

§ 19.

De i postsparbanks- och postgirorörelserna innestående medel äger

generalpoststyrelsen förvalta och fruktbargöra enligt grunder, som av

Kungl. Maj:t bestämmas.

§ 20.

Generalpoststyrelsen åligger — oavsett postverkets allmänna bokslut

— att före utgången av april månad varje år upprätta särskilda bokslut

beträffande postsparbanks- och postgirorörelserna för närmast föregående

år. Båda boksluten skola omedelbart efter uppgörandet i avskrift

överlämnas till chefen för kommunikationsdepartementet. Bokslutet över

postsparbanksrörelsen skall därjämte på lämpligt sätt kungöras ävensom

finnas tillgängligt å postanstalterna.

§ 21.

Å postsparbanksrörelsen uppkommande vinst skall tills vidare avsättas

till en reservfond.

Kungl. Maj :t bestämmer, om och i vilken omfattning den å postgirorörelsen

uppkommande vinsten skall avsättas till en reservfond.

Närmare föreskrifter rörande fonderna utfärdas av Kungl. Maj:t.

§ 22.

Innestå medel å postsparbanksmotbok eller postgirokonto, varå

under loppet av tio år någon omsättning (insättning eller uttagning, respektive

inbetalning, uttagning eller girering) icke förekommit, och har i avseende

å dylik fordran icke vidtagits sådan åtgärd till fordringsrättens

bevarande, som i förordningen den 4 mars 1862 i fråga om tioårig

preskription och årsstämning föreskrives, skola medlen tillfalla postverket,

dock med rätt för generalpoststyrelsen att till vederbörande återbetala

beloppet.

I postverkets räkenskaper skola medel, som i första stycket avses,

tillgodoföras den rörelsegren, medlen avse.

§ 23.

Försändelse från av generalpoststyrelsen antaget ombud för postsparbanksrörelsen

befordras portofritt, om innehållet har avseende a denna

rörelse och avsändarens namn och adress finnas angivna utanpå försändelsen.

Likaså befordras brev från innehavare av postgirokonto portofritt

till den myndighet eller det postkontor, där avsändarens konto föres,

Medlens

fruktbar
görande.

Bokslut.

Vinstmedel
-

Preskrip
tion.

Portofrihet.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj: ta proposition nr 152.

då för ändamålet användes särskilt, genom postverkets försorg tillhandahållet

kuvert. Begagnas annat kuvert, erlägges vanligt brevporto.

§ 24.

Meddelande

till utomstående.

eJ

Enskilds förhållande till postsparbanken eller postgirorörelsen må

oträngt mål yppas.

Närmare

före
skrifter.

§ 25.

De närmare föreskrifter, som erfordras för postsparbanks- och postgirorörelserna,

äger genera] poststyrelsen utfärda.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1923, vid vilken

tid förordningen angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883

med däri sedermera vidtagna ändringar upphör att gälla.

I fråga om medel, som för gift kvinnas räkning innestå i postsparbanken,

skall dock sistnämnda förordning fortfarande lända till efterrättelse,

om äldre giftermålsbalken är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs proposition nr 152.

79

Bil. 2.

Förslag;

till

ändring i vissa delar av avlöningsreglenientet den 19 juni 1919 för tjänstemän

vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vatten
fallsverk.

5 §•

1. För befattning, som enligt vad i 1 § 1 mom. sägs tillsättes

genom förordnande, utgår arvode med följande belopp för år räknat:

generaldirektör och chef för postverket

. 22,000 kronor

42 §.

Järnvägsfullmäktige, postfullmäktige, telegraffullmäktige, ledamöter

-av vattenfallsstyrelsen och överrevisorer, vilkas antal fastställes av Kungl.

Maj:t och riksdagen, förordnas på viss tid och åtnjuta arvode till följande

belopp för år räknat:

järnvägsfullmäktig.................. 6,000 kronor

postfullmäktig, som icke tillika är fullmäktig i riksbanken

eller i riksgäldskontoret............4,000

postfullmäktig, som tillika är fullmäktig i riksbanken eller

i riksgäldskontoret ............... 1,800

telegraffullmäktig.................. 4,000 »

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

Register.

Sid.

Inledning ...................... 1

Frågan om postsparbankens bibehållande . ...........-........3

Postsparbankens ställning till postverket:

Historik............. 3

Postsparbankssakkunniga . ......... 11

Yttranden...............................13

Departementschefen...........................13

Skolsparkasseverksamhet . . . . ................... 23

Postgiro(postcheck-)rörelse..........................25

Närmare bestämmelser angående postsparbanks- och postgirorörelserna........35

Postsparbankens organisation.........................45

Det ekonomiska resultatet av postsparbanksrörelsen................82

Postsparbankens ställning i riksstaten......... 87

Departementschefens hemställan........................69

Bilagor.

Förslag till förordning angående postsparbanks- och postgirorörelserna........72

Förslag till ändring i vissa delar av avlöningsreglementet för postverket med flera verk 79

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & SBner.

220798

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:263 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation av postsparbanken och införande av postgirorörelse m. m. a1 i texten
  2. SBU 1922:9 Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 9 s. 1 i texten