Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister

1922-03-21 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:235, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 235.

1

Nr 235.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag

om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30 juni 1913

om behandling av alkoholister; given Stockholms slott

den 21 mars 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i

lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herm. Lindqvist.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 203 höft. (Nr 235.)

1710 21 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 235.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 102) om behandling

av alkoholister.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 30 juni 1913 om behandling

av alkoholister skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

1 mom. År någon — — — — — — av alkoholister.

2 mom. Sådant förordnande må ock meddelas, där någon, som är

hemfallen åt dryckenskap, blivit under de två senast förflutna åren upprepade

gånger dömd till ansvar för fylleri.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 235.

:s

Utdrag av protokollet över social ärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

3 februari 1922.

Närv arande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,

Hansson, Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Lindqvist:

I skrivelse den 16 april 1918, nr 123, har riksdagen, i anledning

av en inom första kammaren väckt motion, nr 35, anhållit, att Kungl.

Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida icke lagen den 30 juni

1913 om behandling av alkoholister lämpligen borde utsträckas att omfatta

jämväl den, som vore hemfallen åt dryckenskap och upprepade

gånger dömts till ansvar för fylleri, samt för riksdagen framlägga det

förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

över denna skrivelse hava socialstyrelsen och styrelsen för statens

vårdanstalt för alkoholister vid Salbohed den 14 januari 1921 avgivit

gemensamt utlåtande.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga detta ärende.

I det av fattigvårdslagstiftningskommittén den 3 december 1910

framlagda förslaget till lag om behandling av alkoholister in. m. fanns

upptagen en bestämmelse av samma innehåll som den, vars införande i

nämnda lag blivit av riksdagen ifrågasatt. Jag skall därför tillåta mig

att i korthet redogöra för kommitténs motivering till bestämmelsen i

fråga och anledningen till, att densamma icke kom att inflyta i lagen.

Kommittén framhåller vid behandlingen av frågan om sambandet

mellan alkoholmissbruk och begångna förbrytelser eller förseelser,

hurusom den officiella rättsstatistiken för tiden 1890—1908 utvisar, att

fylleriförseelserna, vilka från nämnda periods början varit i en tämligen jämn

stegring, utgjort det vida övervägande antalet eller över 80 % av samt
-

Riksdagens

skrivelse den

16 april 1918.

Fattig v år dslag

stiftning skommittén.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 235.

liga de brottsliga gärningar, som i rättsstatistiken upptagits under rubriken

förseelser. Beträffande fylleriförseelsernas fördelning på antalet

sakfällda personer hade en vid polisdomstolen i Stockholm företagen

undersökning visat, att av de under vart och ett av åren 1905—1909

för nämnda förseelse där sakfällda personer ett synnerligen stort antal

domfällts upprepade gånger. Sålunda hade under år 1909 ej mindre

än 254 personer dömts till ansvar för fylleri sex gånger eller mera,

383 fem gånger och därutöver, 611 fyra gånger eller mer samt 1,081

tre gånger och därutöver. Tre personer hade under sistnämnda år

dömts mer än 30 gånger och av dem en (en kvinna) 54 gånger. Av

en likaledes vid polisdomstolen i Stockholm företagen undersökning

framginge, i huru hög grad bötesstraffet användes för att påverka fyllerister.

Det vore emellertid en sedan länge erkänd sak, att bötesstraffet

i detta fall vore av ringa värde. De första gångerna kunde det möj
ligen

inverka på en person, så att han därefter hölle sig nykter en tid,

men sedan han blivit dömd upprepade gånger och särskilt sedan det

kommit därhän, att han i stället för att betala böterna avtjänade dem

med fängelse, torde åtal för fylleriet och dess bestraffande vara till föga

gagn. Ofta nog vore det då fråga om personer, som redan vore vanedrinkare.

Såsom av utredningen framginge, vore det i huvudsak de

lägre bötesbeloppen, som betalades, under det att de högre belopp, som

brukade ådömas vid upprepade fylleriförseelser, vanligen avtjänades med

fängelse. I detta sammanhang erinrades om ett uttalande av dåvarande

chefen för fångvårdsstyrelsen, generaldirektören S. Wieselgren, då frågan

om internering av alkoholister den 29 mars 1905 förekom till behandling

i riksdagens första kammare, däruti han med skärpa framhöll

fängelsestraffets ineffektivitet i dylika fall och i stället förordade den då

föreslagna asylbehandlingen.

Kommittén redogör vidare för resultatet av drinkares behandling i

särskilda anstalter, dit de frivilligt ingått och där för ändamålet lämpade

anordningar vidtagits. Vid de utländska anstalterna av nämnda

beskaffenhet räknade man i allmänhet med, att omkring en tredjedel

av de behandlade blivit botade, varmed då vanligen avsåges, att de

någon längre tid, efter det de lämnat anstalten, avhållit sig från allt

bruk av rusdrycker, samt att närmare en tredjedel blivit förbättrade,

vilket innebure, att anmärkningar ej funnits att göra mot deras uppförande,

ehuruväl de åter börjat förtära rusdrycker. Vid de båda svenska

anstalter, som ägt bestånd under någon längre tid, Sans Souci och

Eolshäll, syntes man räkna med en något större procent botade.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 2.-15. 5

l 1 § av sitt förslag till lag om behandling av alkoholister upptog kommittén

bestämmelser om vilka personer, som skulle kunna tvångsinterneras.

Enligt 1 mom. av nämnda § kunde förordnande om internering meddelas,

om någon vore hemfallen åt dryckenskap och i följd därav funnes

vara oförmögen att vårda sina angelägenheter eller utsätta hustru eller

barn, som han vore skyldig att försörja, för nöd eller vara farlig för

eget liv eller annans personliga säkerhet.

Enligt 2 mom. kunde sådant förordnande även meddelas där någon,

som vore hemfallen åt dryckenskap, upprepade gånger dömts till ansvar

för fylleri. Åven i avseende å detta fäll förutsattes, enligt vad kommittén

framhöll, att förseelsen hade sin grund i vanedrinkarens sjukliga

tillstånd, men sådant antoges utan vidare alltid vara fallet, vadan stadgandet

fått sin plats i ett särskilt moment.

Till motivering av stadgandet i fråga anförde kommittén:

»Alla torde vara ense om det föga tillfredsställande i det nuvarande systemet

att oupphörligen fortsätta med att ådöma böter för upprepade fylleriförseelser

av alkoholister. De ovan lämnade uppgifterna i detta avseende torde vara

tillräckligt belysande. I utlandet har man gjort enahanda erfarenhet som hos

oss om verkan av fylleristernas bestraffning och betecknar resultatet därav, vad

vanedrinkarna beträffar, såsom fullständigt tröstlöst. I drinkarlagarna bär man

städse ägnat sin uppmärksamhet åt dessa vanedrinkare och gjort dem till föremål

för internering. Man har formulerat bestäm melserna därom på olika sätt.

I engelska lagen av 1898 föreskriver man internering av dem, som under loppet

av 12 månader före den fylleriförseelse, varom fråga är, tre gånger dömts för

enahanda förseelse. Norska lagen och danska förslaget intaga i huvudsak

enahanda ståndpunkt, ehuru bestämmelsen avfattats så, att vid fjärde gången

under loppet av ett år upprepad fylleriförseelse och i vissa fall tidigare fängelsestraff

kan ådömas, samt att, om så sker, domstolen kan besluta om tvångsinternering.

Österrikiska förslaget medger internering av vanedrinkare, som gjort sig

skyldig till fylleriförseelse efter att hava förut under det senaste året tre gånger

straffats för fylleri. Enligt schweiziska straff lagsförslaget kan eu vanedrinkare,

som inom loppet av ett år mer än en gång dömes för fylleriförseelse, efter domstols

förordnande sändas till eu anstalt för drinkare. Lagen för Basel-stadt medgiver

tvångsinternering helt allmänt av vanedrinkare, »som väcka allmän förargelse»,

och Thurgauerlagen bestämmer dylik påföljd för vanedrinkare, som

»upprepade gånger väckt allmän förargelse».

Av farhåga för att de uttryck, som använts i de sistnämnda båda lagarna,

skulle kunna föranleda till alltför stor ovisshet, har kommittén föredragit att bär

fästa sig vid att vederbörande upprepade gånger dömts till ansvar för fylleriförseelser.

Genom att å andra sidan ej fordra ett visst antal domfällda fylleriförseelser

inom någon viss tid, har avsetts att undvika en del olägenheter, som

visat sig vara förenade med engelska lagens stadgande i sådan riktning. Det

har nämligen framhållits, att en stor del drinkare, som borde träffas av lagen,

förstå att undvika att bliva dömda till ansvar för fylleri det antal gånger, som

fordras för lagens tillämpning. Vidare medför ett bestämt föreskrivet antal den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kung1. Maj ds Proposition Nr 235.

olägenheten, att även beträffande den, som förut varit intagen på anstalt, måste

avvaktas fyra domfällanden för fylleri, innan det ånyo kan bli fråga om internering,

vilket torde vara gagnlöst. Ävenledes har stadgandet i England föranlett,

att domstolarna stundom fatta fyra fylleriförseelser under loppet av 12 månader

såsom i sig utgörande bevis på, att personen är vanedrinkare, samt underlåtit

att särskilt undersöka detta.»

Kungi. Maj:in Ifrågavarande av kommittén föreslagna stadgande uteslöts emellertid

:fd°Pms°åis ur ^en för 1913 års riksdag framlagda propositionen i ämnet (nr 193).

riksdag. Vid ärendets anmälan i statsrådet framhöll chefen för justitiedepartementet,

att åtgärder vore nödvändiga för att avhjälpa missförhållandet

mellan det antal alkoholister, som krävde anstaltsvård, samt antalet

vårdplatser och att detta kunde tänkas ske antingen genom att minska

omfånget av lagens 1 §, så att man uteslöte någon av de grupper, som

enligt kommitténs förslag folie under lagen, eller genom att kraftigare

främja tillkomsten av nya anstalter eller också genom dessa båda utvägar

i förening. Vidare anförde departementschefen:

»Mot en begränsning av lagens omfattning möta naturligen vissa betänkligheter.

Därigenom uteslutas från lagens tillämpning eu del fall, som varit ägnade

att komma i åtnjutande av anstaltsvård, och detta kan synas så mycket mindre

böra äga rum, som från flera håll yrkats på en utvidgning av 1 §, så att ännu

flera alkoholister skulle kunna omhändertagas och även personer, som hemfallit

till missbruk av andra rusmedel, folie under lagen. Det kan ju också sägas, att

den gallring av fallen, som i praxis kommer att äga rum genom i lagstiftningens

egen natur liggande omständigheter, är att föredraga framför den mera konstlade,

som eu begränsning av 1 § för med sig. Inför det faktum, att man i allt fall

saknar möjlighet att bereda alla dessa anstaltsvård, torde det dock vara klokast

att söka för närvarande begränsa lagens omfattning och framdeles, i den mån

anstaltsväsendet och den organiserade alkoholistvården utvecklat sig, insätta nya

grupper i lagen.

Beträffande sådana alkoholister, som upprepade gånger dömts till ansvar

för fylleri, torde delade meningar ej råda därom, att deras upprepade bötfällande

är en åtgärd, som är tämligen gagnlös och dessutom medför stora kostnader för

det allmänna, därigenom att böterna i regel avtjänas med fängelse. För att en

tvångsinternering i detta fall skall få sin fulla ''betydelse, kräves emellertid, att

den kan träda i stället för bötesstraffet, men en sådan anordning torde lämpligast

böra tagas under övervägande i samband med revisionen av strafflagen.

Antalet av dem, som på förevarande grund skulle falla under lagen, är, att döma

efter uppgifterna om upprepade fylleriförseelser från Stockholm och Göteborg,

ganska stort; man torde kunna räkna med flera hundra personer. Då förutsättningen

för att alkoholister av denna typ falla under 1 § inträffar med det faktum,

att de ett visst antal gånger dömts för fylleri, kommer dömandet att med

en**viss regelmässighet giva upphov till en ansökning om internering med därpå

följande förordnande. Största delen av det tillgängliga anstaltsutrymmet skulle

säkerligen tagas i anspråk för dessa alkoholister, ehuru deras omhändertagande ur

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts ''Proposition Nr 235. 7

vissa synpunkter snarast torde få anses vara mindre angeläget än de övriga grupper,

varom bär är fråga. Där trängande behov föreligger för en internering av dessa

personer, torde de falla in under någon av de förut nämnda grupperna. Då det,

som nämnts, är av behovet påkallat att söka minska lagens omfång, är tydligen

denna grupp den, som i första hand bör utgallras, och jag har, för att ej riskera

lagens effektivitet i (ivriga, enligt mitt förmenande angelägnare fall, följt den utvägen

att utesluta denna grupp.»

Förutom nu nämnda begränsning av lagens omfattning vidtogs i

Kungl. Maj:ts proposition, huvudsakligen i anledning av anmärkningar,

som framställts av den år 1911 tillsatta nykterhetskommittén ävensom

av lagrådet, eu del ändringar i 1 § av förslaget, varigenom densamma

erhöll sin av riksdagen sedermera godkända och ännu gällande lydelse.

I den förut berörda motionen i första kammaren år 1918, nr 85,

(av herrar Alfred Petrén och G. H. von Koch) föreslogs införande i 1 §

i lagen om- behandling av alkoholister av ett nytt moment av enahanda

lydelse som det i fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag upptagna

1 § 2 mom. I motionen upptogos till granskning de i propositionen

nr 193 år 1913 framförda skälen mot ett inbegripande under lagen av

den ifrågavarande gruppen alkoholister, och anförde motionärerna i sådant

hänseende:

»I den kungl. propositionen i frågan anfördes i huvudsak tvenne skäl för

''fylleristernas’ uteslutande ur interneringslagen. Det ena skälet var, att missförhållandet

mellan det antal alkoholister, som krävde anstaltsvård, och antalet

platser, som funnes eller kunde beräknas komma till stånd, syntes departementschefen

vara alltför stort, för att man i nödig utsträckning skulle kunna få en

tvångsinternering använd i därför lämpade fall, varför det syntes honom nödvändigt

att minska omfånget av den föreslagna lagens tillämplighetsområde genom

att utesluta någon av de däri upptagna grupperna. I detta samband betonades

dock lämpligheten av att framdeles, i den mån anstaltsväsendet och den organiserade

alkoholistvården utvecklat sig, insätta nya grupper. Den framtida utvecklingen

av denna lags tillämplighetsområde, vilken sålunda av dåvarande chefen

för justitiedepartementet förutsattes, synes oss nu icke längre behöva uppskjutas,

då den brist på anstaltsplatser man med lagens ikraftträdande befarat skola

uppstå icke visat sig. Sålunda har statens anstalt å Venngarn för manliga alkoholister,

som blev färdig att tagas i bruk på hösten 1916, alltjämt icke blivit

fullbelagd, i det antalet här samtidigt intagna, som alltsedan förra våren varit

tämligen stationärt (omkring eller något över 50), aldrig nått upp till fullt 60,

medan platsantalet är 100. Och likväl har med statsanstaltens tillkomst antalet

å förutvarande alkoholistanstalter intagna blivit högst betydligt reducerat. Då

det sålunda — säkerligen tack vare nu gällande restriktionslagstiftning, som tydligen

varit i stånd att åstadkomma en väsentlig minskning av alkoholmissbruket

— icke visat sig så stort behov av anstaltsplatser, som man beräknat, utan den

befarade bristen på sådana helt uteblivit, har det ovan anförda skälet att bland

dem, som kunna på myndighets förordnande intagas å alkoholistanstalt, icke

Motionen i

forsta kammaren

år

1918 nr 35.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 235.

medtaga sådana alkoholister, som upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri,

helt förlorat sin giltighet.

Det andra skälet för att utesluta denna kategori av alkoholister från interneringslagens

tillämplighetsområde, som anfördes uti den kungl. propositionen i

fråga, var det, att det för att en tvångsinternering i dylika fall skulle få sin fulla

betydelse krävdes, att den kunde träda i stället för bötesstraffet, men en sådan

anordning lämpligast torde böra tagas under övervägande i samband med revisionen

av strafflagen. Att avvakta denna, innan här ifrågasatta lagändring företages,

kan väl dock icke vara nödigt, ty då bötesstraffet visat sig alldeles ineffektivt,

bleve det ju endast till fördel, om den utvägen stode öppen, att det

efter bötesstraffets avtjänande kunde företagas flyttning direkt från fängelset till

alkoholistanstalt. Något hinder härför borde så mycket mindre behöva finnas,

som det i andra fall redan under nuvarande förhållanden förekommer, att internering

å alkoholistanstalt äger rum omedelbart efter avtjänandet av ådömt fängelsestraff.

Sålunda har i ett par fall, där indikation för intagning å alkoholistanstalt

enligt den nu gällande lagen förelåg och framställning härom för den skull ingivits

av Stockholms städs nykterhetsnämnd, men vederbörande, innan intagningen

hunnit äga rum, begått tjuvnadsbrott, varför straffet blivit några månaders

fängelse, överflyttningen till Yenngarns alkoholistanstalt efter strafftidens slut

omedelbart ägt rum. Nykterlietsnämnden återtog nämligen icke med anledning

av tjuvnadsbrotten i dessa fall sin framställning om intagning å alkoholistanstalt,

då det icke syntes den vara någon utsikt, att personerna ifråga skulle låta rätta

sig av ett kortvarigare fängelsestraff, utan nämnden ansåg, att det för deras återförande

till ett nyktert och ordentligt liv vore behövligt att låta dem komma till

en för denna uppgift speciellt organiserad anstalt. Då detsamma emellertid

gäller beträffande en stor del av sådana alkoholister, som upprepade gånger bli

dömda till ansvar för fylleri, vore möjligheten att ifråga om dem kunna iakttaga

enahanda förfarande högeligen önskvärd. Fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag innebär ju också, att denna kategori av alkoholister skulle kunna, även

innan bötesstraffet hunnit reformeras, på grund av myndighets förordnande intagas

å alkoholistanstalt.

Frånsett att — såsom ovan framhållits — tillgången på platser å alkoholistanstalt

tillåter en utvidgning av interneringslagens tillämplighetsområde, finnas

skäl, som särskilt tala för att denna utvidgning nu kommer till stånd. Den nya

rusdrycksförordningen, som med 1919 års ingång träder i kraft, förutsätter nämligen,

att samhället ifråga om ''fyllerister'' ej skall nöja sig med bötesstraffet

utan mot dem företaga vidare åtgärd, i det att här är föreskrivet, att rusdrycker

icke må utminuteras bl. a. till den, som under de senaste två åren mer än en

gång blivit sakfälld för fylleri, samt att, där någon genom utslag av underrätt

blivit sakfälld för fylleri, uppgift härom skall från rätten insändas till vederbörande

systembolag. Dessa föreskrifter avse naturligtvis att förekomma, att den

för fylleri sakfällde fortsätter att missbruka rusdrycker. Även om man med åtgärden

att förbjuda hemköp av rusdrycker i månget fall kan uppnå nämnda syfte,

blir detta dock säkerligen icke alltid förhållandet. Då nu nykterlietsnämnden

enligt den nya rusdrycksförordningen fått sig direkt ålagt att övervaka nykterhetstillståndet

inom kommunen, vore det högeligen önskvärt, att nykterlietsnämnden

även finge rättighet att, där andra åtgärder visat sig icke hjälpa, göra framställning

om tvångsinternering av åt dryckenskap hemfallna personer, som upprepade

gånger dömts till ansvar för fylleri, även om icke någon av de i nuvarande lag

gällande indikationerna för denna åtgärd är tillfinnandes.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 235. 9

I lagutskottets utlåtande (nr 35) över motionen, vilket av riksdagen

godkändes och åberopades i dess ovannämnda skrivelse nr 123 år 1918,

anfördes — efter det redogörelse lämnats för de skäl, som föranlett att

Kungl. Maj:ts proposition år 1913 icke kom att omfatta även den ifrågavarande

kategorien alkoholister — följande:

»På sätt framgår av ovanstående redogörelse, var det i väsentlig män. den

av praktiska skäl påkallade nödvändigheten att inskränka området för interneringslagens

tillämplighet, som föranledde uteslutandet ur 1 § av ifrågavarande grupp

av alkoholister. Enligt utskottets förmenade kan det antagas, att en sådan nödvändighet

ej längre föreligger, i det att tillgången på platser å statens alkoholistanstalter,

såsom i motionen påvisats, torde medgiva en utvidgning av lagens

verksamhetsområde. Vid sådant förhållande synas de av fattigvårdslagstiftningskommittén

i dess betänkande åberopade skäl tala för, att frågan om tvångsinternering

av sådana åt dryckenskap hemfallna personer, som upprepade gånger

bötfällts för fylleri, tages under förnyat övervägande. Givetvis skulle, på sätt

föredragande departementschefen anförde år 1913, en dylik internering bliva av

större värde, därest den kunnat träda i stället för bötesstraffet, men denna omständighet

torde, såsom motionärerna ock erinrat, icke böra utgöra hinder för

att redan nu utvidga lagens tillämplighetsområde. Däremot torde eu dylik utsträckning

medföra en ökning av statens kostnader för alkoholistvården. Men

det viktiga samhällsintresse, det här gäller att tillgodose, torde väl motivera en

sådan kostnadsökning.

En annan invändning, som framställts mot varje krav på en tvångslagstiftning

mot alkoholister, är, att en sådan medför fara för obehörigt intrång i den

enskildes frihet. Härvid må erinras, att vid all lagstiftning, som avser ingrepp

i en persons frihet av den ena eller andra i och för sig befogade anledningen,

fara föreligger för, att lagen skall missbrukas, således också i fråga om lagstiftning

angående internering av alkoholister. Men det torde ej med fog kunna

påstås, att denna fara skulle vara större beträffande den grupp av alkoholister,

varom i förevarande motion är fråga, än beträffande de grupper av alkoholister,

vilka redan enligt gällande lag kunna bliva föremål för tvångsinternering.

Yad åter angår möjligheten att redan nu, i den utsträckning motionärerna

föreslagit, bereda anstaltsvård åt alla dem, som på grund av en ifrågasatt utvidgning

av lagens tillämplighetsområde borde omhändertagas, har utskottet ej varit

i tillfälle att ingå i prövning av alla på ifrågavarande spörsmål inverkande omständigheter.

Det synes utskottet därför nödigt, att, innan ifrågavarande grupp

alkoholister inrymmes under lagens bestämmelser, utredning verkställes för utrönande

av dels det antal personer, som genom en dylik utsträckning av lagens

omfång kan bliva i behov av anstaltsvård, och dels möjligheten av att åt detta

ökade antal bereda anstaltsvård. En sådan utredning torde endast kunna utföras

genom Kungl. Maj:ts försorg.»

Såsom förut nämnts har gemensamt utlåtande över riksdagens skrivelse

avgivits av socialstyrelsen och styrelsen för statens vårdanstalt för

alkoholister vid Salbohed. I detta utlåtande anföra styrelserna, efter att

hava redogjort för fattigvårdslagstiftningskommitténs uttalande i ämnet

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 smil. 203 höft. (Nr 235.) nio 21 2

/liksdagens

skrivelse nr

12.1 år 1918.

Socialstyrelsen

och styrelsen

för

statens vårdanstalt

för

alkoholister

vid Salbolied.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 " Kitngl. May.ts Proposition Nr 235.

samt chefens för justitiedepartementet yttrande vid ärendets anmälan i

statsrådet, följande:

»Såsom härav framgår vitsordas behovet av en internering av alkoholister,

som gjort sig skyldiga till upprepade fylleriförseelser. Styrelserna anse också

för sin del, att en utvidgning av alkoholistlagen till dessa fall är av behovet påkallad.

De vid tiden för lagförslagets framläggande föreliggande förhållandena

hava ej väsentligt förändrats. Alltjämt aömes ett stort antal personer till ansvar

för fylleri den ena gången efter den andra; ett avbrytande av deras supiga levnadssätt

genom någon tids vistelse å anstalt skulle i många fall kunna verka

gott, där ej redan eu kraftig erinran om en sådan åtgärd skulle kunna förmå

dem att ändra sina levnadsvanor.»

Vad angår det första av de utav departementschefen anförda skälen

för uteslutande av det av kommittén föreslagna stadgandet, nämligen

sambandet med strafflagen, framhålla styrelserna, att det naturligen vore

ett önskemål att nå därhän, att bötesstraff för fylleri i vissa fall kunde

ersättas av en ändamålsenlig anstaltsbehandling. Emellertid torde ännu

lång tid komma att förflyta, innan den pågående strafflagsrevisionen

hunnit till denna punkt. Visserligen hade riksdagen numera gjort framställning

om revision av gällande lagbestämmelser emot fylleri och

dryckenskap i skrivelse den 5 maj 1920, vilken remitterats till socialstyrelsen

för avgivande av underdånigt utlåtande. Den förberedande

granskning, som styrelsen ägnat sistnämnda ärende, visade emellertid,

att ett ordnande av denna speciallagstiftning vore förenat med åtskilliga

svårigheter, vadan det ej vore uteslutet, att det kunde dröja någon tid,

innan bestämmelser i ämnet komme att utfärdas. Styrelserna ansåge

därför, att sambandet med straffbestämmelserna för fylleri icke borde

lägga hinder i vägen för upptagande av frågan om vissa fylleristers

behandling enligt alkoholistlagen. Den betänklighet, som ur nu anförda

synpunkt yppade sig därutinnan, att en för fylleri till böter dömd person

skulle kunua komma att interneras och ändå få betala eller avtjäna

böterna, vore enligt styrelsernas uppfattning ej av beskaffenhet att få

inverka på frågans lösning.

Efter att vidare hava framhållit, att egentliga skälet till att fattigvårdslagstiftningskommitténs

ovannämnda stadgande icke upptogs i Kungl.

Maj:ts förslag till lag om behandling av alkoholister syntes hava varit

farhågan för, att största delen av det tillgängliga utrymmet å alkoholistanstalterna

skulle tagas i anspråk för dessa alkoholister, anföra styrelserna,

att en dylik farhåga för visso ej saknade sitt berättigande vid

nämnda tidpunkt, då det ännu icke var möjligt att bedöma, i vilken

omfattning interneringsförordnanden enligt lagen skulle komma till stånd

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 235.

11

och diirigeuom framkallade anspråk på anetaltsutrymmen kunde mötas;

ej heller voro stadgandena om den förebyggande alkoholistvården då

ännu så utformade, som sedermera skedde under den vidare behandlingen

av lagförslaget. Ehuru man hade över 4 års verksamhet att bygga

på, vore det, framhålla styrelserna, i allt fall svårt att uppskatta behovet

av anstaltsplatser; kristidens växlingar, ombytet av statsanstalt och

nykterhetsnämndernas ojämna verksamhet hade medverkat till att någon

riktig klarhet över hithörande förhållanden icke vunnits. Så mycket

torde dock kunna konstateras, att alkoholistlagens indirekta verkningar

starkt framträtt, att tillströmningen till alkoholistanstalterna blivit mindre

än som väntats, att tiden för vistelsen där i många fall kunnat göras

betydligt kortare än den föreskrivna maximitiden av ett år samt att de

förebyggande åtgärderna, där nykterhetsnämnderna ordnat denna verksamhet,

visat sig vara av största betydelse.

Styrelserna erinra om att socialstyrelsen sedan år 1917 utarbetar

en hela landet omfattande statistik över fylleriförseelserna och vissa

därmed sammanhängande förhållanden, vilken vid tiden för avgivandet

av styrelsernas utlåtande i vissa avseenden går fram till tredje kvartalet

av år 1920. Härom anföra styrelserna:

»Av denna statistik framgår, att antalet bestraffade fylleriförseelser, som

under femårsperioden 1909—1913 uppgick till årligen i genomsnitt 54,334 och

under vart och ett av åren 1914, 1915 och 1916 till resp. 50,860, 47,948, 44,000''),

under åren 1917, 1918 och 1919 utgjorde resp. 16,385, 16,356 och 30,141. De tre

första kvartalen av år 1920 uppvisa ungefär lika stort antal sådana förseelser

som hela år 1919, vadan hela antalet dylika fylleriförseelser under år 1920 torde

kunna uppskattas till c:a 40,000. Av socialstyrelsens utredningar framgår även

antalet olika personer, som begått fylleriförseelser under de olika åren 1917,

1918 och 1919, med fördelning efter antalet begångna förseelser under resp. år.

Enligt dessa uppgifter hade under ifrågavarande år 15,913 resp. 14,797 och

27,407 olika personer begått fylleriförseelser. Av dessa hade under resp. år 283,

404 och 836 begått vardera tre förseelser, 113, 194 och 343 fyra förseelser,

samt 86, 230 och 408 fem eller flera förseelser. Under det antalet fylleriförseelser

av kvinnor under resp. år utgjorde blott resp. 3,5, 5,3 och 2,4 % av hela

antalet, är antalet återfall bland kvinnorna relativt talrikt. Sålunda uppgår antalet

recidivister bland kvinnorna under ifrågavarande år till resp. 24,3, 25,2 och

23,0 % av hela antalet kvinnor, medan motsvarande procenttal för männen äro

resp. 10,5, 14,6 och 15,8. Antalet kvinnor, som begått tre eller flera fylleriförseelser

under nämnda tre år, var resp. 45, 87 och 58.

De nämnda siffrorna kunna emellertid ej utan vidare läggas till grund för

eu beräkning av det antal, som skulle komma att falla under alkoholistlagen till

följd av den föreslagna utvidgningen. Åtskilliga omständigheter inverka nämligen

vid beräkningen.

Först och främst är att erinra därom, att icke alla för fylleri dömda per
-

'') Beräknat antal.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 235.

sonor kunna sägas vara hemfallna åt dryckenskap, vilket enligt riksdagens skrivelse

borde vara en förutsättning för deras hänförande under alkoholistlagen. I

de frågeformulär, som legat till grund för socialstyrelsens ovannämnda undersökning,

funnos bl. a. följande två frågor uppställda till besvarande. ''Kan ifrågavarande

person anses som kronisk alkoholist?’ samt ''Kan han (hon) eljest anses

vara begiven på starka drycker?’ Vid bearbetningen av de inkomna uppgifterna

har det icke ansetts möjligt att särskilja svaren på dessa frågor, utan hava de

därför angivna siffrorna sammanräknats. Resultatet har blivit, att av de under

åren 1917—1919 för fylleri anhållna eller utan anhållan sakfällda personer ett

antal av resp. 5,998, 6,451 och 11,021 motsvarande resp. 37,7, 43,6 och 40,2 %,

betecknats såsom kroniska alkoholister eller begivna på starka drycker. Naturligen

kan man dock ej räkna med eu reduktion av de ovan angivna fylleristerna,

som dömts 3 eller flera gånger under året, efter denna proportion, enär de kroniska

alkoholisterna och de på starka drycker begivna tvivelsutan i första rummet

finnas bland dessa. Då uttrycket begiven på starka drycker’ i allmänhet torde

användas för ett mindre långt gående förfall än ''hemfallen till dryckenskap’, är

det för övrigt tvivelaktigt, om de angivna siffrorna skulle blivit så höga, därest

sistnämnda i alkoholistlagen förekommande bestämning följts i frågeformuläret.

Vidare bör anmärkas, att en stor del av dem, som redan nu falla under

stadgandet i 1 § alkoholistlagen, även bliva sakfällda för fylleriförseelser, och en

del av dem upprepade gånger. Enligt gjorda undersökningar av det hos socialstyrelsen

förda kortregistret över de å alkoholistanstalterna intagna tvångsinternerade,

tillsammans 324, finnes för omkring */5 ingen anteckning om att de dömts

för fylleri; av de för fylleri dömda hade 10 dömts en gång, 25 två gånger, 17 tre

gånger, 6 fyra gånger, 90 fem gånger eller flera, varemot för 51 icke angivits

något visst antal. Dessa uppgifter om antalet domfällanden för fylleri, vilka

torde böra betraktas såsom mycket ofullständiga, avse i regeln flera år, nämligen

de närmaste åren för interneringen. Även många av de fall, som nykterhetsnämnderna

haft under behandling enligt alkoholistlagen, men vilka ej föranlett

till intagning å alkoholistanstalt, torde hava gällt personer, som tillika dömts för

fylleri. Någon särskild utredning härom har dock ej ägt rum.»

Styrelserna framhålla vidare, att erfarenheten visat, att, tack vare ett

ändamålsenligt utnyttjande av de förebyggande åtgärder, som omförmälas

i 4 § av alkoholistlagen, antalet tvångsinterneringar kunnat betydligt

inskränkas. Av samtliga intill den 1 december 1919 hos Stockholms

stads nykterhetsnämnd gjorda anmälningar, avseende 478 personer, hade

endast 130 föranlett'' beslut om tvångsinternering. Det torde, säga styrelserna,

vara att förutse, att även bland den grupp av alkoholister, varom

nu vore fråga, förebyggande åtgärder skulle vara ägnade att i väsentlig

grad nedbringa antalet fall, då tvångsinternering och anstaltsvård

över huvud kunde komma att erfordras.

Det nuvarande bötesstraffet för fylleri hade, fortsätta styrelserna,

visat sig icke vara något effektivt medel mot fylleri. Från riksdagens

sida hade såsom nämnts också gjorts'' framställning om revision av gällande

bestämmelser härom. I vad mån en reformering av dessa straff
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts Proposition Nr 235.

13

bestämmelser kunde åstadkomma eu minskning av fylleriförseelserna,

vore för tidigt att nu yttra sig om, men i varje fäll torde väl någon

förändring till det bättre vara att förvänta.

Styrelserna hänvisa härefter på ett annat område, där straffrättsliga

åtgärders användande i större utsträckning skulle kunna föranleda minskning

av fylleri förseelserna, nämligen lagstiftningen mot olaga tillverkning

och försäljning av rusdrycker. Härom anföra styrelserna:

»Den starka ökning av fylleriförseelserna, som inträdde år 1919 och fortsatt

under år 1920, torde i stor utsträckning vara att tillskriva den lönnbränning,

som under denna tid förekommit. Särskilt de personer, som gjort sig

skyldiga till upprepade fylleriförseelser, torde i relativt stor utsträckning berusa

sig av rusdrycker, som härleda sig från lönnbränning. Ett stävjande av denna

innebär alltså ett hämmande av fylleriet och därmed också en minskning i antalet

av dem, som på denna grund skulle omhändertagas enligt alkoholistlagen.

Detsamma gäller om ett försvårande av tillgången till de olika rusdryckssurrogat,

som alltjämt i en del fall komma till användning. I detta avseende erinra styrelserna

dels om de under år 1920 beslutade ändringarna i förordningen den 11

oktober 1907 angående tillverkning av brännvin och dels om riksdagens skrivelser

den 1 och 17 juni 1920, i vilka riksdagen dels anhållit om utredning snarast

möjligt om skärpning av straffbestämmelserna för olaglig försäljning av rusdrycker,

dels medgivit att från statsverkets fond av rusdrycksmedel må utgå ett belopp

av 100,000 kronor att användas till bekämpande av olaga brännvinstillverkning.»

(Se Sv. Förf.-saml. nr 328 år 1920 och nr 360 år 1921.)

Slutligen erinra styrelserna om den allmänpreventiva inverkan gentemot

återfall i fylleri, som ett införande av den ifrågasatta lagändringen

otvivelaktigt skulle medföra. 1 vilken mån den nuvarande lagen om behandling

av alkoholister verkat avskräckande på notoriska alkoholmissbrukare

vore givetvis icke möjligt att giva siffermässigt uttryck åt, men

att dess inverkan i sådant hänseende varit betydande, anse styrelserna

vara obestridligt. Detta framginge bland annat därav att, sedan lagen

varit i kraft under några år, de tvångsinternerade till allt större del utgjordes

av oförbätterliga, under det däremot antalet påverkningsbara

minskats. Dessa senare hade med andra ord tagit intryck av lagens

konsekvenser och undgått tvångsinternering. Gällde detta de kategorier,

som lagen i sin nuvarande avfattning avsåge, torde det i än högre grad

komma att gälla med avseende å den kategori, som utvidgningen skulle

träffa. I själva verket utgjorde väl denna väntade allmänpreventiva inverkan

det viktigaste skälet för lagutvidgningen.

På grund av nu anmärkta förhållanden kunde det alltså enligt styrelsernas

mening förväntas, dels att blott ett mindre antal av de till upprepade

fylleriförseelser dömda komme att bliva i behov av vård å alkoholistanstalt,

dels ock att frekvensen av återfall i fylleri på grund av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 235.

det föreslagna nya momentet i alkoholistlagen komme att erfara minskning.

Att närmare angiva det antal personer, som kunde komma i fråga

till internering på grund av den nya indikationen, vore tydligen ej

möjligt. Såsom vid förarbetena till alkoholistlagen framhållits, syntes

det för övrigt ej vara nödvändigt att från början hava tillgång till ett

för alla händelser tillräckligt antal platser för att sätta lagen i" tillämpning.

Det gällde här eu preventiv lagstiftning vid sidan av övriga åtgärder,

som funnes att tillgå för omhändertagande av de personer, varom

här vore fråga. Man finge därför enligt styrelsernas uppfattning

vid alkoholistlagens utnyttjande efter den föreslagna utvidgningen liksom

nu i någon mån rätta interneringen efter tillgången på anstaltsplatser.

Vad beträffar möjligheten att vid tiden för avgivandet av styrelsernas

utlåtande bereda anstaltsvård åt alkoholister, framhålla styrelserna, att

denna är mycket ringa, samt anföra vidare:

»Statens anstalt å Salbohed är överbelagd; vid alkoliolistanstalten å Svartsjö

finnas visserligen utrymmen lediga till användning, men denna anstalt är endast

avsedd för vissa bestämda kategorier av alkoholister. Huruvida alkoholistanstalten

å Svartsjö för den grupp, som det här gäller, kan komma att spela någon

större roll, är ej möjligt att avgöra. Åtskilliga av de för fylleri upprepade gånger

dömda torde dock vara att hänföra till de kategorier, som skulle kunna mottagas

a anstalten å Svartsjö. Av de erkända anstalterna äro Björknäs och Lerjeholm

fullt upptagna, under det att vid Bloda kolonien å Vemdalen en del lediga platser

finnas. Den erkända anstalten för kvinnliga alkoholister Gunnarskog är numera

vanligen fullt belagd.

Enligt det för 1920 års riksdag framlagda förslaget om en statens alkoholistanstalt

a Yentholmen skulle där beredas möjlighet till framtida utvidgningar i

olika hänseenden. För närvarande är under utarbetande förslag till en ny statens

alkoholistanstalt å Yentholmen. Så sparsamt som med hänsyn till rådande konjunkturer

nybyggnader måste bedrivas, torde en första utbyggnad icke komma

att lämna plats för flera grupper av alkoholister än de, som innefattas under

alkoholistlagen i dess nuvarande lydelse. Emellertid torde man kunna räkna

med störa utbyggnadsmöjligheter. Därest, på sätt styrelserna föreslagit i underdånig

skrivelse den 8 november 1920, i anseende till föreliggande förhållanden,

Yenngarn skulle komma att tillsvidare tagas i anspråk som alkolistanstalt, förefinnas

möjligheter att där mottaga även åtskilliga alkoholister av den grupp, som

det här gäller.

Vad kvinnorna angår, är, såsom nämnts, antalet av dem, som gjort sig skyldiga

till upprepade fylleriförseelser, relativt stort i jämförelse med hela antalet

dömda. I betraktande av det ringa antal anstaltsplatser, som för dem finnas tillgängliga,

^ synes den ifrågasatta utvidgningen av lagen beträffande alkoholister,

som begått upprepade fylleriförseelser, kräva vidtagande av särskilda anordningar.

Bland annat på grund härav gjorde socialstyrelsen den 20 december 1920 framställning

om inrättande av eu statens alkoholistanstalt för kvinnor i samband

med statens tvångsarbetsanstalt för kvinnor. För den händelse eu sådan anstalt

kommer till stånd, ökas möjligheterna att omhändertaga kvinnliga tvångsinterne
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts Proposition Nr 335.

15

rade alkoholister i hög grad. Härtill kommer, att den erkända alkoholistanstalten

Gunnarskog för socialstyrelsen tillkännagivit önskan att inom den närmaste framtiden

utöka sitt platsantal.»

Enligt vad styrelserna vidare anföra, är det alltså enligt deras uppfattning

ett önskemål, att den ifrågasatta utvidgningen av alkoholistlagen

kommer till stånd. Då frågan om genomförandet emellertid vore beroende

av tillgången på platser, syntes det lämpligt, att tiden för lagändringens

ikraftträdande gjordes beroende av Kungl. Maj:ts beslut.

Kunde Venngarn erhållas för alkoholistvården under år 1921, förefunnes

möjligheter för en sådan lags snara ikraftträdande. I annat fall vore

detta beroende på, vid vilken tidpunkt ovanberörda förslag om uppförande

av en ny statsanstalt för alkoholister kunde komma att realiseras.

Vad beträffar formuleringen av stadgandet om internering av fyllerister,

förklara styrelserna sig ej hava något att erinra mot den avfattning,

detsamma hade i fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag, samt

anföra:

»Sålunda synes det nödigt att bibehålla förutsättningen om att personen

skall vara hemfallen åt dryckenskap. I stället för den av fattigvårdslagstiftningskommittén

föreslagna mera allmänna termen »upprepade gånger dömts till ansvar

för fylleri», föreslog nykterhetskommittén i sitt yttrande över lagförslaget »under

de senaste tolv månaderna flera än tre gånger hava dömts till ansvar för fylleri».

Anledningen till denna förändring var en anmärkning av överståthållarämbetet,

att straff för fylleri vore förfallet, om åtal ej skedde inom två år, samt att det

icke vore lämpligt att grunda interneringsbehovet på förhållanden, som inträffat

åratal förut. Då huvudbetingelsen är, att personen är hemfallen åt dryckenskap,

synes det styrelserna ej vara angeläget att här så strängt begränsa antalet fylleriförseelser

och den tid, inom vilken ansvar därför ådömts; genom en sådan begränsning

kunna fall uteslutas, där internering påtagligen bör äga rum och det

allenast berott på mera tillfälliga omständigheter att fylleri å allmän plats icke

inom en viss tidrymd inträffat eller åtalats. Då, som nämnts, ansvar för fylleri

preskriberas efter 2 år, synes dock vid bedömande av huruvida ett upprepande

av fylleri ägt rum icke böra tagas hänsyn till förseelser, som ligga längre bort i

tiden än 2 år. Vid bedömande av detta spörsmål bör också erinras därom, att

det är av synnerlig vikt, att varning och andra åtgärder av förebyggande karaktär

skola kunna meddelas på ett tidigt stadium; ju oftare anhållande, domfällan de

och avtjänande ägt rum, desto mer minskas ju nämligen utsikterna att komma

till något resultat med sådana medel.

I fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om behandling av alkoholister

hade ansökan om internering på grund av upprepade fylleriförseelser i

avseende å den formella behandlingen närmast likställts med de fall, då den åt

dryckenskap hemfallne var farlig för eget liv eller annans personliga säkerhet.

Då beträffande fylleristerna de förebyggande åtgärder, som det ankommer på nykterhetsnämnderna

att utföra, äro av behovet starkt påkallade samt någon särskild

anledning ej föreligger att åt polisen överlämna uppgiften att göra ansökan i

dessa fall, torde behandlingen av desamma böra anförtros åt nykterhetsnämnderna.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 235.

För att nykterhetsnämnderna skola få kännedom om sådana fall, synes det

emellertid böra givas särskilda föreskrifter. Enligt 37 § i förordningen den 14

juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, skall, då någon genom utslag av

underrätt blivit sakfälld för fylleri, rätten inom en vecka efter utslagets meddelande

insända uppgift därom till hemortsbolaget för den, som uppgiften avser,

eller, där ovisshet råder om den sakfälldes liemortsbolag, till Konungens

Befallningshavande i det län, där den sakfällde har sin hemvist. Styrelserna hålla

före att dylika uppgifter också borde kunna av rätten sändas till nykterhetsnämnden

i den sakfälldes hemvist; eller ock skulle det kunna anordnas så, att

hemortsbolaget lämnade uppgifterna vidare till vederbörande nykterhetsnämnd.

Bestämmelse i detta hänseende synes ej böra intagas i alkoholistlagen utan meddelas

genom särskild författning.

Den föreslagna ändringen i alkoholistlagen föranleder en ändring i punkt 8

av den redogörelse av nykterhetsnämnd, vars innehåll beskrives i kungl. kungörelse

den 17 juni 1916 angående vissa handlingar, som omförmälas i lagen den

30 juni 1913 om behandling av alkoholister.»

Såsom av den bär ovan lämnade redogörelsen framgår, hade fattigvårdslagstiftningskommittén

i’ sitt förslag till lag om behandling av

alkoholister upptagit en bestämmelse om att internering å alkoholistanstalt

skulle kunna ske av den, som vore hemfallen åt dryckenskap

och upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri, men denna bestämmelse

uteslöts ur det förslag i ämnet, som av Kungl. Maj:t framlades

för 1913 års riksdag. Anledningen härtill var emellertid icke den, att

bestämmelsen ansågs vara ur principiell synpunkt eller eljest ägnad att

ingiva betänklighet. Såsom ett första skäl för uteslutandet framhöll

föredragande departementschefen, att en tvångsinternering av alkoholister

av förevarande slag skulle få sin fulla betydelse endast om den kunde

träda i stället för bötesstraffet men att en sådan anordning lämpligast

borde tagas i övervägande i samband med revisionen av strafflagen.

1920 års riksdag har sedermera i skrivelse nr 204 anhållit, att Kungl.

Maj:t ville skyndsammast möjligt låta verkställa utredning om revision

av gällande lagbestämmelser mot fylleri och dryckenskap. Denna skrivelse

har remitterats till socialstyrelsen. Enligt vad jag inhämtat, pågår

inom socialstyrelsen utredning rörande denna fråga, men arbetet därmed

har ännu ej fortskridit så långt, att det för närvarande kan sägas, när

utredningen kan väntas bliva avslutad. I likhet med socialstyrelsen och

styrelsen för statens alkoholistanstalt finner jag sambandet med straffbestämmelserna

för fylleri icke böra lägga hinder i vägen för att nu införa

den av riksdagen ifrågasatta bestämmelsen om tvånginternering av ifrågavarande

alkoholister, en bestämmelse, som uppenbarligen är i hög grad

av behovet påkallad.

Det andra och tydligen mera avgörande skälet, varför en dylik bestämmelse

ej kom att inflyta i 1913 års förslag, var av uteslutande

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kunyl. Maj.ts Proposition Nr 235.

praktisk art. Departementschefen ansåg det nämligen med hänsyn till

den begränsade tillgången på anstaltsplatser, som kunde ifrågakomma,

klokast att tillsvidare begränsa lagens omfattning och först senare, i den

mån anstaltsväsendet och den organiserade alkoholistvården utvecklat sig,

insätta nya grupper i lagen. . u

Farhågorna för att antalet tillgängliga platser å alkoholistanstalt

icke skulle komma att förslå för det väntade stora behovet syntes till en

början vara överdrivna. Under de första åren, som lagen om behandling

av alkoholister var i kraft, behövde statens anstalt för alkoholister pa

Venngarn icke på långt när helt tagas i anspråk, och samma var forhållandet

med befintliga andra anstalter. Därutmnan inträdde emellertid

snart nog en förändring och under första halvåret år 1921 funnos ic e

många platser att tillgå. . ,

Genom 1921 års riksdags beslut om återflyttning av statens vårdanstalt

för manliga alkholister från Salbohed till Venngarn samt om inrättande

av en ny statens vårdanstalt för kvinnliga alkoholister i Landskrona

torde platstillgången emellertid hava väsentligt forbattrats. A

statens anstalter finnas sålunda för närvarande platser for 160 alkoholister

(därav 10 för kvinnor), varvid emellertid ar att marka, att ä

anstalterna vid Venngarn och Svartsjö, beräknade för respektive 100

och 50 personer, plats lärer kunna beredas for ytterligare ett icke obetydligt

antal. Å de erkända anstalterna är platsantalet 84 (darav 15

för kvinnor). Å samtliga anstalter, där internering kan ske, uppgår alltså

platsernas antal till 244, oberäknat nyss antydda möjligheter till överbeläggning

av anstalterna vid Venngarn och Svartsjö. Den sistnämnda

liksom anstalten i Landskrona är emellertid avsedd endast för vissa

kategorier alkoholister, nämligen dels sådana, som på grund av dåligt

uppförande icke lämpligen kunna vårdas å andra alkoholistanstalter och

dels sådana, som äro behäftade med sjukdom, vilken medför smittfara

eller påkallar vård å sjukhus. „ ,

Enligt de senaste tillgängliga uppgifterna, avseende den 1 februari

1922 voro å statens anstalter 107 och å de erkända anstalterna 5b

platser, eller sålunda tillhopa 163 platser, belagda. Antalet lediga platser

var sålunda 81; på sätt nyss antytts, torde emellertid ytterligare en del

platser kunna i fall av behov beredas. . , .A Q ^

Socialstyrelsen och styrelsen för statens alkoholistanstalt vid Säl bohed

hava på ovan anförda skäl såsom sm uppfattning framhållit, att blott

ett mindre antal av de till upprepade fylleriförseelser domda kan forväntas

bliva i behov av vård å alkoholistanstalt samt att frekvensen av

återfall i fylleri kan antagas komma att på grund av det föreslagna tiliBihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 203 höft. (Nr 235.) 1710 21 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kunql. Maj.is Proposition Nr 235.

lägget till alkoholistlagen undergå minskning. Såsom i styrelsernas utlåtande

vidare framhållits, ar det knappast möjligt att närmare angiva det

antal personer, som kan komma i fråga till internering, för den händelse

den föreslagna lagändringen kommer till stånd. Detta synes dock icke

bora utgöra ett hinder för reformens genomförande, då, på sätt styrelserna

ansett, myndigheterna torde böra vid interneringsärendens avgörande

p4 ånm8t^p£rnde är folH! visB mäc taga ^

Tillgången på lediga platser är, på sätt av det föregående framgår

för närvarande relativt god, åtminstone om hänsyn tages även till anstalterna

vid kvartsjo och i Landskrona. Då emellertid erfarenheten

visat, att forhallandena i detta hänseende hastigt kunna undergå förändring,

ar det icke möjligt att beräkna, huru många anstaltsplatser,

T\dV;^daFn hJ''m°;lt sIutbebandla lagförslag i ämnet, kunna komma

att sta till förfogande for andamålet. I likhet med ovannämnda styrelser

anser jag det därför lämpligast, att tiden för den ifrågasatta lagändringens

ikraftträdande pa samma sätt som skedde vid lagens antagande, göres

beroende av Kungl. Maj:ts beslut. Skulle det, sedan lagändringen trätt

i kraft, visa sig,. att det ordinarie platsantalet icke förslår, finnes, såsom

platsernas^ a^ntalV1SSa mÖjhglleter ti]1 åtminstone tillfällig utökning av

I likhet med styrelserna finner jag, att beslut om internering ei

bor kunna grundas på förseelser, som ligga längre tillbaka i tiden än

ar‘ Det f7nes m,g dock lämpligast att hänsyn därvid skall tagas

till de tider da personen ifråga fällts till straff; dessa tider infalla i allmänhet

kort efter förseelsernas begående. Likaledes ansluter jag mig till

ST8, lipPfattmng, att för internering ej bör uppställas fordran på

Tf"'' domfallanden; . det synes mig tillräckligt att fordra, att

personen i fråga upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri.

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med ovan angivna

fofo^-101 avfattaJ f°rslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30

Xt 1bU..om behandhng av alkoholister samt hemställer, att lagrådets

utlåtande over forslaget, som är av den lydelse, bilaga1) till detta protokoll

utvisar, ma, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:ts Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

_________ Arvid Söderbaum.

uteslutit^6nna bUaga'' SOm ^ Uka lydande med det vid Propositionen fogade förslaget, har här

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj.ts Proposition Nr 235,

19

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts

lagråd tisdagen den 21 mars 1922.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf\ regeringsrådet Kritberg, justitieråden Molin,

Appelberg.

•Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 februari

1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30 juni 1913 om

behandling av alkoholister.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, revisionssekreteraren

Ragnar von Koch.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 21 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,

Hansson, Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Lindqvist lagrådets denna

dag avgivna utlåtande över det den 3 februari 1922 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30

juni 1913 om behandling av alkoholister; och hemställer föredraganden,

att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Conr. Falkenberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1922.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:120 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkohol s. 1 i texten
  2. 2LU 1922:14 Utlåtande i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition med, förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister. a1 i texten
  3. 2LU 1922:15 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15 s. 6 i texten