Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m

131 sidor, varav 127 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 127 av 131 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:251, Med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

1

Nr 251.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område m. m.; given Stockholms

slott den 28 april 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Majri härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område; och

2) lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16

juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Under Hans Maj ris

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro.

GUSTAF ADOLF.

o

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 218 käft. (Nr 251.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Förslag

till

Lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas som följer:

1 8.

Den som med nyttjanderätt innehar annan tillhörig mark samt därå äger

boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, vare berättigad

att i den ordning denna lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning,

dels att sådant boningshus, tillhörigt nyttjanderättshavare, fanns å marken uppfört

den 1 januari 1919 och dels att minst en fjärdedel av det värde, den mark,

som skall lösas, med därå befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens

byggnader. Ändå att avtal om nyttjanderätt icke visas föreligga, skall

vad i föregående punkt stadgas äga motsvarande tillämpning, därest marken, då

lösningsanspråket framställes, sedan mer än fem år innehafts av annan än jordägaren;

och skall å innehavare av sådan mark tillämpas vad i denna lag sägs om

nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning av värde, som i föregående stycke sägs, skall ej medräknas

värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som

nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å

denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats

eller uppenbarligen varit förutsatt.

Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt första

stvcket tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet nyttjanderätteu

upphöra till följd av dödsfallet, vare dock nyttianderättshavarens make,

bröstarvinge eller adoptivbarn berättigad utöva lösningsrätten.

2 §.

Ingår mark, varom i 1 § förmäles, i tomtindelning, skall utöver vad sagda

paragraf stadgar följande gälla.

Lösningsrätt till tomt må utövas endast i det fall, att nyttjanderättshavarens

boningshus helt eller till större delen är beläget å tomten samt boningshuset med

hänsyn till läget och beskaffenheten av tomten kan anses utgöra ett nöjaktigt

bebyggande av tomten, och skall i ty fall, även om nyttjanderätten omfattar mera

än nämnda tomt, lösningsrätt äga rum endast till tomten.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Utgör den av nyttjanderättshavaren’ innehavda marken blott del av tomt,

g ger lösningsrätt rum endast för det fall, att tomtdelen utgör mer än hälften av

vad jordägaren äger i tomten samt dennes återstående andel i tomten är obebyggd;

och skall i ty fall jämväl sistnämnda del lösas.

Är nyttjanderättshavarens boningsbus uppfört utöver tomtgrans, skall lösningsrätten,

såframt parterna ej om annat åsämjas, avse den tomt, varå största delen

av ”boningshuset är beläget; och vare nyttjanderättshavaren, därest det för honom

skulle medföra oskälig kostnad eller avsevärd olägenhet att flytta boningshuset

helt in på den tomt, som skall lösas, berättigad att hava huset kvar å den del av den

andra tomten, varå detsamma uppförts, intill dess byggnaden nedrives eller avbrinner.

För det intrång, jordägaren lider av byggnaden, njute han ersättning,

såvida han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen. Sådan ersättning och lösen

bestämmas vid förrättning, varom i 6 § sägs.

Är beslut fattat om ändring i gällande tomtindelning beträffande det område,

där den tomt, vartill lösningsrätt göres gällande, är belägen, skall förrättning,

som i 6 § sägs, vila, intill dess sig visat, huruvida beslutet bliver fastställt.

3 §.

Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande

av lösningsrätt göres, är förverkad.

Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest avståendet av den till lösning

ifrågasatta marken skulle medföra synnerlig olägenhet för huvudfastighet eller

därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas

därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den, vara

nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till marken

i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra olägenhet,

som ovan sägs, må hänsyn icke tagas till anordning, som vidtagits i syfte

att förhindra utövande av lösningsrätt.

4 §.

Har i nyttjanderättsavtal stadgats, att nyttjanderättshavarens byggnader

skola mot lösen tillfalla jordägaren, och framgår icke av avtalet, att lösenbeloppet

skall understiga byggnadernas fulla värde, vare dylikt stadgande utan verkan,

därest nyttjanderättshavaren vill utöva rätt att lösa marken.

Innefattar avtalet, att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla

jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas

fulla värde, vare det, därest nyttjanderättshavaren vill utöva lösningsrätt, utan

annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen för

marken, skälig gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet sålunda

tillkommer jordägaren.

5 §.

Finnes å mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren

pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

6 §.

Frågan om nyttj anderättshavarens lösningsrätt samt om den för marken med

vad därtill hör utgående löseskilling, däri jämväl inbegripen den jordägaren enligt 4§

andra stycket och 5 § tillkommande ersättning, skall på ansökan av nyttjan derättshavaren

avgöras vid lantmäteriförrättning i den ordning nedan stadgas; dockskall

fråga huruvida förhållande, som i 3 § första stycket sägs, föreligger prövas i den

ordning i 9 § första stycket omförmäles.

Ansökan om lantmäteriförrättning skall ingivas till Konungens befallningshavande

senast den dag, då, frånsett vad nedan i denna paragraf stadgas, nyttjanderättshavaren

är skyldig avträda marken. Varder nyttj anderättshavaren inom

sex månader före sagda dag av jordägaren tillspord, huruvida han vill utöva lösningsrätt,

vare dock, vid äventyr av lösningsrättens förlust, skyldig att inom

nittio dagar efter det han tillspordes söka förrättning. Vill någon på grund av

stadgandet i 1 § tredje stycket utöva lösningsrätt, göre ansökan om förrättning

inom nittio dagar från den dag, nyttj anderätten upphörde.

Ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande

fastigheten.

Har nyttjanderättshavare sökt förrättning, må han icke mot sitt bestridande

förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avflytta tidigare än å den

fardag, som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord. Ej heller

må förpliktande att avflytta meddelas, i fall, som avses i 1 § tredje stycket, för nyttjanderättshavarens

där omförmälda stärbhusdelägare under den i andra stycket av

förevarande paragraf angivna tid av nittio dagar och i fall, som omförmäles i 17 §

sista stycket, för nyttj anderättshavare under den i sista punkten av samma stycke

angivna tid av trettio dagar. Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren

sitter kvar utöver den dag, då nyttj anderätten upphör, njute jordägaren

ersättning med belopp, som, i fall överenskommelse ej träffas, bestämmes vid förrättningen

eller, därest så ej kan ske, av skiljemän på sätt i 17 § stadgas.

7 §.

I fråga om förrättning, varom i 6 § sägs, skola bestämmelserna i 2 och

3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga

skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Hör mark, om vars inlösen

är fråga, till stad eller eljest till samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall vad denna lag innehåller i

avseende å lantmätare och förordnande för sådan gälla om mätningsman, som må

vara anställd i stadens eller samhällets tjänst, eller ock, där sådan ej finnes, om

person, som jämlikt 5 kap. 2 § första stycket i lagen om fastighetsbildning i stad

förordnats att tills vidare förrätta avstyckningar i staden eller samhället.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren

genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten

avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem till banda minst fjorton

dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående

dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för

den församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten; sko
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

5

lande kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen,

äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för

rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 §

jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt, som nyss är sagd,

skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro kända och inom riket

boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad

om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

8 §.

Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten eller, då fråga är

om område i stad med magistrat, hos rådhusrätten anmälan om förordnande av

lantmätare. Förordnandet skall antecknas i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag

under lagtima ting eller, då fråga är om område i stad, som nyss sagts,

å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden samt anmärkas i intecknings- eller

fastigbetsboken.

9 §.

Vill jordägaren under åberopande av förhållande, som i 3 § första stycket

sägs, bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det honom att vid

första sammanträdet under förrättningen antingen visa lagakraftägande utslag, att

nyttjanderätten förverkats, eller ock styrka, att talan därom är anhängig; och skall

i sistnämnda fall förrättningen vila i avbidan på lagakraftägande utslag.

Rättsägarna äga överenskomma om jämkning av gränserna för det område,

som skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området, så vitt möjligt, varder sålunda

bestämt, att hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen ej möter; och

äga förrättningsmännen förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som

härav kan föranledas.

Vid bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för värdet av förbättring,

som i 1 § andra stycket sägs. Nyttjanderättshavaren skall tillgodoräknas

värdet av dylik förbättring å sådan del av det innehavda området, som

icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med

upplåtelsen avsedda ändamålet.

Det åligger lantmätaren att avfatta det område, som skall lösas, å karta,

upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter och mätnings uppgifter, att

områdets läge är fullt bestämt, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över

områdets storlek, läge och gränser; skolande berörda beskrivning intagas i förrättningsprotokollet.

Därest karta, som nu sagts, finnes tillgänglig, vare upprättande

av särskid karta vid förrättningen ej erforderligt.

10 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, galle vad de

flesta säga.

Har var sin mening, galle, om de kunna jämkas till varandra, den mening,

som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i annat fall vad

lantmätaren säger.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

11 §.

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, vad rättsägare, som är

missnöjd med förrättningen, har att enligt 12 § fullgöra för att fullfölja talan

mot förrättningen ävensom vad enligt 13 § åligger nyttjanderättshavaren. Avskrift

av det vid förrättningen förda protokollet skall vid förrättningens avslutande

eller ock å därvid bestämd dag inom trettio dagar efter förrättningen överlämnas

till någon i orten boende person, som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande

avskriften vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar att den granska

eller avskriva.

12 §.

Är rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan hos

ägodelningsrätten genom besvär, som skola till ägodelningsrätten eller dess ordförande

ingivas inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad enligt vad i

11 § sägs; och skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten samt besvär över

ägodelningsrättens beslut gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte är

stadgat.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande, som

i 3 § andra stycket sägs, må detsamma ej vidare åberopas till bestridande av

nyttjanderättshavarens anspråk.

13 §.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom

vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga kraft

hos överexekutor nedsätta den bestämda löseskillingen. Överexekutor äge dock,

när skäl därtill äro, medgiva anstånd av högst nittio dagar med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande

fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft,

ävensom karta över området, vid äventyr att det felande varder på nyttjanderättshavarens

bekostnad anskaffat av myndighet, som enligt 14 § har att pröva

förrättningen.

Är i stad med magistrat Konungens befallningshavande eller viss ledamot

av magistraten överexekutor, skola de ingivna handlingarna med underrättelse

om nedsättningen överlämnas till magistaten för åtgärd, som i 14 § sägs.

Löseskillingen skall av överexekutor ofördröjligen insättas i bankinrättning

för att där innestå mot ränta.

14 §.

Finnes område, som skall lösas, ej utgöra tomt eller del av tomt eller

eljest särskilt avskild fastighet, skall i den ordning nedan sägs prövning äga

rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande må meddelas.

Är fråga om område i stad eller annat samhälle, för vilket skall föras

fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse meddelas,

därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. 6 och 8 §§ i

lagen om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas fastställelse, skall, såvitt

framställning därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt namn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 251.

År fråga om annat område än i andra stycket sägs, skall, utan hinder därav

att avhandling rörande - områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits, fastställelse

meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad om jordavsöndring

är stadgat. Vid ärendets prövning skall så förfaras, som vore området

av jordägaren avsöndrat och, därest till områdets avsöndrande särskilt tillstånd

erfordras, sådant vore sökt.

Ej vare den omständigheten hinder för fastställelse, att fastighet, vari område,

som skall lösas, ingår, innehaves såsom fideikommiss.

I denna paragraf omförmäld prövning ankommer å landet samt i städer,

som lyda under landsrätt, på Konungens befallningshavande, i Stockholm på överståthållarämbetet

och i övriga städer på magistraten.

Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig,

vunnit laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad och upphöre det nyttjanderättsavtal,

som legat till grund för lösningsrätten. Den myndighet, som meddelat

beslutet, göre om detsamma ofördröjligen anmälan till domaren eller i fråga om

stad med magistrat till rådhusrätten ävensom, därest myndigheten ej själv är överexekutor,

till denne.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst eller

annan förmån, varom i 7 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes befriande

från ansvar för intecknad gäld är särskilt stadgat.

15 §.

Sedan beslut, som i 14 § avses, vunnit laga kraft, utbetale överexekutor

löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 7 § sista stycket

sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde för fördelningen

värde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet genom överexekutors

försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren och

kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt, om innehavare

är okänd, inföTas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle överexekutor den innehavaren

tillkommande ersättning inne, till dess Konungen förordnat, huru därmed

skall förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,

åligger överexekutor att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit

laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren i orten eller i fråga om område

i stad med magistrat hos rådhusrätten samt tillika insända fördelningslängden.

16 §.

Kostnad för förrättning, som i 6 § avses, för fastställandet av inlöst områdes

avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaren.

17 §.;

Har jordägaren, under åberopande av förhållande, som i 3 § andra stycket

sägs, bestritt nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken, och kommer på

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

grund därav lösningsrätt ej att äga rum, vare jordägaren pliktig att vid nyttjanderättens

uppkörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och för dem, därest

av nyttjanderättsavtalet annat icke framgår, utgiva full lösen, ävensom ersätta

honom värdet av förbättring, som i 1 § andra stycket sägs, i den mån denna ej

uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.

Vill nyttjanderättskavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats

tillställe jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den dag,

då skyldighet att avträda området för honom inträtt. Kan överenskommelse ej

träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för markförbättring skall utgå,

skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av

vardera oarten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera

parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet av den

tredje, äger domaren i orten eller, där fastigheten är belägen i stad med magistrat,

rådhusrättens ordförande förordna om valet. Den som ej nöjes med vad de flesta

skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt han instämmer

sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och

skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga

för tvistens dragande under rättens prövning.

Han nyttjanderättshavarens lösningsanspråk blivit i följd av jordägarens på

ovan angivna grund gjorda bestridande slutligen ogillat före nyttjanderättens upphörande

och har nyttjanderättshavaren under återstående nyttjanderättstiden vidtagit

sådana åtgärder med avseende å det upplåtna området eller byggnaderna

därå att lösningspliktens fullgörande skulle för jordägaren bliva avsevärt mera betungande,

vare jordägaren, där ban hellre än att fullgöra lösningsplikten vill låta

nyttjanderättshavaren tillösa sig marken, berättigad att påfordra markens inlösande

och give det i ty fall nyttjanderättshavaren tillkänna inom trettio dagar från det

underrättelse, som i andra stycket sägs, blivit meddelad. Vill nyttjanderättshavaren

begagna den honom sålunda erbjudna lösningsrätten, åligger det honom att inom

trettio dagar från erbjudandet göra ansökan om sådan förrättning, som i 6 § omför

mäles.

18 §.

Är nyttj anderättshavares rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader och

annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad till viss

d efter nyttj anderättens upphörande, och har, då nyttjanderätten upphör, skyldighet

att avträda området i följd av stadgandet i 6 § sista stycket ännu ej inträtt,

skall, där inlösen ej kommer till stånd, tiden för bortförandet räknas från den dag,

då området skall avträdas.

19 §.

Avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt denna lag tillkommande

lösningsrätt vare utan verkan.

20 §.

Vad i denna lag stadgas, äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör

kronan, stad, köping eller municipalsamhälle eller som innehaves med tomträtt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t$ proposition nr 251.

9

Denna lag skall tråda i kraft den 1 september 1922, vilken dag lagen den

26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra att gälla; dock skall ärende

angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande, varom i 6 § sistnämnda

lag sägs, ägt rum före den 1 september 1922, handläggas och prövas enligt äldre lag.

Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nyttjanderätt

till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om

arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning

av arrendeavtal skall ej tillämpas, då på grund av stadgandet i 6 §

sista stycket denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvar

suttit å område, varom i denna lag förmäles.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 (nr

42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom skall i nedan intagen del erhålla följande

ändrade lydelse:

Ej heller skola — — — — eller att egendom, som gemensamt med

annan häftar för inteckning, helt eller delvis avträdes enligt lagen om rätt i vissa

fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, eller

att frälseränta — — — — andra stycket sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1922.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 218 höft. (Nr 251.)

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 3 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikesärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen statsrådet Åkerman anför:

»I en till Kungl. Maj:t ställd, den 4 september 1920 till justitiedepartementet

ingiven skrift har borgmästaren Carl Lindhagen gjort

framställning, bland annat, att förslag måtte framläggas till revision av

lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. Genom remiss den 7

september samma år anbefalldes jordkommissionen att avgiva utlåtande

över nämnda framställning.

Innan det sålunda infordrade yttrandet hunnit inkomma, väcktes

vid 1921 års riksdag i tre motioner, nr 82 i första kammaren av herr

Lindhagen, nr 124 i andra kammaren av herr Lövgren i Nyborg och nr

212 i andra kammaren av herr Ericsson i Arboga, förslag om vissa

ändringar i nämnda lag. Efter framställning av andra lagutskottet, till

vars behandling motionerna kommo att höra, anbefallde Kungl. Maj:t genom

skrivelse den 25 februari 1921 jordkommissionen att till utskottet avgiva

yttrande över nämnda motioner.

I anledning av vad sålunda förekommit och till besvarande av

ovan omförmälda remisser har jordkommissionen utarbetat och med

skrivelse den 28 april 1921 överlämnat förslag till lag om rätt i vissa

fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,

vilket förslag är avsett att träda i stället för den gällande lagstiftningen

i ämnet. Vid avgivande av förslaget har kommissionen emellertid

icke varit enhällig; särskilda meningar hava uttalats av tre kommissionens

ledamöter. Vid förslaget har fogats motiv ävensom åtskilliga statistiska

uppgifter.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

11

Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 36, att förenämnda

motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan

bifölls av riksdagen.» -

Departementschefen lämnar häruppå redogörelse för innehållet av

jordkommissionens förenämnda förslag jämte motiv samt för de inom

jordkommissionen uttalade skiljaktiga meningar — bilaga B vid detta

protokoll — varefter departementschefen vidare anför:

»Utlåtanden över förslaget hava avgivits av samtliga länsstyrelser,

överståthållarämbetet, byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen, varjämte

direktören för svenska stadsförbundet Helge Lindholm inkommit

med en till chefen för justitiedepartementet riktad framställning i ämnet.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads, Skaraborgs, Gävleborgs

och Västerbottens län hava tillstyrkt eller lämnat utan erinran jordkommissionens

förslag, därvid länsstyrelsen i sistnämnda län tillika framhållit

vikten av att nyttjanderättshavarna erhölle hjälp från det allmännas

sida till utförande av sin talan och bestridande av de med friköpningsrättens

begagnande förenade kostnader.»

Sedan departementschefen redogjort jämväl för övriga i ärendet

avgivna yttranden, vilka såsom bilaga (Bilaga C) fogas vid detta protokoll,

fortsätter departementschefen:

»Lika med jordkommissionen samt flertalet av de i ärendet hörda Departemyndiglieterna

anser jag gällande bestämmelser om rätt i vissa fall förmenUchefennyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område vara

i behov av revision. Den mening, som kommit till uttryck i vissa av

de hörda myndigheternas yttranden och som jämväl haft en representant

i kommissionen, nämligen att det vore olämpligt att redan nu företaga

ändring i 1920 års lag, om vars verkningar man ännu icke vunnit tillräcklig

erfarenhet, saknar givetvis icke ett visst berättigande. Det synes

mig emellertid av den i ärendet föreliggande utredningen framgå, att enligt

nämnda lag nyttjanderättshavares lösningsrätt allt för starkt beskurits

och att i följd härav det sociala intresse, man med lagen avsett att tillgodose,

genom densamma icke i önskvärd utsträckning kunnat främjas.

Vid sådant förhållande synes hinder ej böra möta att, oaktat den korta

tid, lagen den 26 mars 1920 varit gällande, söka genomföra en i lämplig

utsträckning vidgad lösningsrätt för innehavare av egna hem på annans

mark. Att låta med en dylik reform anstå i avvaktan på en kommande

generell friköpningslagstiftning, synes mig mindre tillrådligt vid det förhållande,

att genom ett dylikt dröjsmål ett måhända ej obetydligt antal

sådana egna hem sättas i fara att försvinna, något som man givetvis

torde böra, så långt sig lämpligen göra låter, söka förebygga. Även om,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

såsom är att hoppas, det innevarande års riksdag förelagda förslaget

till lag om förlängning av vissa arrendeavtal vinner riksdagens godkännande,

ernås i nyssnämnda hänseende ingalunda tillräcklig trygghet, då sistberörda

lagförslags tillämpningsområde av flera skäl måst göras ganska

snävt begränsat.

Mot innehållet av den av jordkommissionen föreslagna lagen har

jag i det stora hela föga att erinra. Förslaget synes mig på ett lyckligt

sätt lösa sin onekligen svåra'' och grannlaga uppgift. Det starka

sociala intresset att i så stor utsträckning som möjligt befordra friköpandet

av egna hem på annans mark har enligt min mening genom

detsamma tillbörligen tillgodosetts, utan att därför vederbörande jordägares

rätt torde hava trätts för nära. I ett hänseende har jag emellertid

funnit mig böra frångå kommissionens förslag. För min uppfattning

härutinnan har jag hämtat stöd bland annat i vissa av de över förslaget

avgivna yttranden.

Jag anser sålunda friköpning enligt förevarande lagstiftning icke

böra få äga rum i fråga om jord, som äges av stad, köping eller municipalsamhälle.

I den mån dylik mark är belägen inom ort, för vilken fastighetsregister

icke föres enligt för stad gällande bestämmelser, inskränkes

genom detta undantag det nuvarande tillämpningsområdet för friköpningsrätten;

denna inskränkning torde emellertid vara av föga praktisk betydelse.

Starka skäl tala enligt min mening för att från friköpning

undantaga mark, som med äganderätt tillhör omförmälda samhällen.

Där fråga är om till stad donerad jord, lärer i varje fall en mot de vid

donationen fästade bestämmelser måhända stridande inlösen till enskilda

icke böra förekomma. Men ej heller i övrigt torde mark, varom nu är

fråga, böra göras till föremål för friköpning enligt förevarande lagstiftning.

Samhällets intresse att för det allmännas räkning ostört få tillgodogöra

sig den jord, det måhända för speciella syften med äganderätt förvärvat,

synes böra gå före en eller annan enskilds önskan att inlösa visst

markområde, varå han äger byggnader. Det sociala behovet av inlösningsrätt

till samhälles mark torde ej heller vara nämnvärt starkt. Vidkommande

nu oförmälda fråga hänvisar jag till vad av direktören för

svenska stadsförbundet i hans förenämnda framställning andragits. I förslaget,

20 §, har således, i anslutning till det nu anförda, intagits stadgande

därom att mark, som äges av stad, köping eller municipalsamhälle, icke

faller inom den föreslagna lagens tillämpningsområde.

Mot förslaget i övrigt framställda anmärkningar har jag icke i vidare

mån, än av det följande framgår, ansett böra föranleda jämkning i

detsamma. Beträffande särskilt de erinringar, som gå ut på inskränkande av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung!.. Maj:ts proposition nr 251.

13

den i förslaget stadgade lösningsrätt, skulle ett godtagande av dem med all

sannolikhet allenast föranleda att inom kort välgrundade yrkanden om

ytterligare reformering av förevarande lagstiftning komme att framställas,

varigenom den redan överklagade osäkerheten på detta område än mer

bleve ökad.

Uti åtskilliga av de med anledning av förslaget avgivna yttrandena

förekomma invändningar mot att enligt detsamma lösningsrätt är avsedd

att äga rum beträffande mark, som ingår i ''tomtindelning. Det

torde böra medgivas, att dessa invändningar icke sakna fog. En av

kommissionens ledamötei bar ju ock i denna del intagit en från förslaget

avvikande ståndpunkt. Det förefaller mig emellertid som om olägenheterna,

särskilt ur fastighetsbildningssynpunkt, av en jämväl tomtindelad

jord omfattande lösningsrätt i någon mån överdrivits. I 2 § av förslaget

hava upptagits föreskrifter, vilka enligt min mening äro väl ägnade att

väsentligen förebygga de befarade olägenheterna; särskilt synes mig

härutinnan paragrafens fjärde stycke vara av betydelse. Den på sina

båll till uttryck komna åsikten, att genom nyttjanderättshavares inlösningsrätt

konflikt skulle kunna uppstå med vissa stadganden i 1 kap. i

lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad, väl särskilt 14—18 §§

i nämnda kapitel, torde bero på missuppfattning; den rätt eller skyldighet,

som kan tillkomma eller påvila samhälle, att i vissa fall inlösa

mark, förändras uppenbarligen icke därigenom, att äganderätten till

marken övergår från en person till en annan. Risk för att inlösen av

jord, som ingår i tomtindelning, i ett eller annat fall kan sättas i verket

mindre för att trygga det egna hemmets bestånd än i spekulationssyfte,

är väl ej alldeles utesluten; att på grund härav helt utesluta tomtindelad

mark från den föreslagna lagens tillämpningsområde synes mig emellertid

vara att gå för långt. Den uppfattning, som av byggnadsstyrelsen gjorts

gällande, att vederbörande förrättningsmän skulle sakna kompetens att

avgöra, huruvida nyttjanderättshavares boningshus må kunna anses utgöra

nöjaktigt bebyggande av tomt och förutsättning för lösningsrätt sålunda

förefinnes, kan jag icke dela; ej heller synes det mig höra komma

i fråga att bereda byggnadsnämnd särskilt inflytande på tillämpningen

av en lagstiftning, vilken, såsom den förevarande, är avsedd att tjäna

vissa sociala intressen av alldeles speciell vikt. I den mån fråga är om

inlösen av icke tomtindelad mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser, torde föreskrifterna

i 14 § andra stycket av förslaget göra till fyllest.

En hemställan om utvidgning av ifrågavarande lagstiftnings tilllämpningsområde

bar gjorts av lantmäteristyrelsen, vilken ansett eckle
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

siastik jord av krononatur höra inordnas under den föreslagna friköpningslagen;

otvivelaktigt har denna uppfattning ett visst berättigande.

Tillräckliga skäl föreligga emellertid enligt min mening icke att härvidlag

avvika från den allmänna regeln att kronojord icke må göras till föremål

för friköpning i nu omförmäld ordning. För beredande av tryggad

besittningsrätt åt lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen hava åtgärder

vidtagits genom utfärdandet av kungörelserna den 15 april 1904

(nr 14 s. 7) och den 14 maj 1915 (nr 154), och i den mån ytterligare

åtgärder i liknande syfte må vara erforderliga, torde man lämpligen böra

fortsätta på den sålunda inslagna vägen. På denna fråga saknar jag

emellertid anledning att i detta sammanhang närmare ingå.

I redaktionellt hänseende hava mindre jämkningar vidtagits i vissa

paragrafer, varjämte, i överensstämmelse med gjord erinran, i 3 § andra

stycket ordet »avsevärd» utbytts mot »synnerlig». Vidare har i enlighet

med lantmäteristyrelsens hemställan ett förtydligande tillägg gjorts till

första stycket av förslagets 7 §.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om rätt i vissa

fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,

vilket förslag är av den lydelse, bilaga A vid detta protokoll utvisar,

samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte, för det

ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täckes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

N. Cervin.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

15

Bilaga A.

Förslag

till

Lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas som följer:

1 §‘

Den som med nyttjanderätt innehar annan tillhörig mark samt därå äger

boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, vare berättigad

att i den ordning denna lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning

dels att sadant boningshus tillhörigt nyttjanderättshavare, fanns å marken uppfort

den 1 lanuan 1921 och dels att minst en fjärdedel av det värde, den mark

som skall losas, med dåra befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens

byggnader. Anda att avtal om nyttjanderätt icke visas föreligga, skall

vad i föregående punkt stadgas äga motsvarande tillämpning, därest marken den 1

januari 1921 sedan mer än fem år innehafts av annan än jordägaren samt denne

ej före namnda dag för innehavarens skiljande från det innehavda området vidtagit

åtgärd som därefter leder till sådan påföljd; och skall å innehavare av

sådan mark tillampas vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning av värde, som i föregående stycke sägs, skall ej medräknas

värdet av förbättring vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som

ny ttjanderattshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å

denne, nedlagt a marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelse avtalats

eller uppenbarligen vant förutsatt. 11

i Dytjja^derättshavare utan att hava utövat honom enligt första

stycket tiilkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet nyttjanderätten

hava upphört med dödsfallet, vare dock nyttjanderättshavarens make,

bröstarvinge eller adoptivbarn berättigad utöva lösningsrätten.

2 §.

Ingår mark, varom i 1 § förmäles, i tomtindelning, skall utöver vad sagda

paragraf stadgar, följande gälla. ö

Lösningsrätt må utövas endast i det fall, att nyttjanderättshavarens boningshus

kan med hänsyn till läget och beskaffenheten av den tomt, varå det uppförts

anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten. ‘y ''

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj ds proposition nr 251.

Omfattar nyttjanderätten mer än en tomt, äger lösningsrätt rum endast

till den tomt, varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget.

Utgör den av nyttjanderättshavaren innehavda marken blott del av tomt,

äger lösningsrätt rum endast för det fall, att tomtdelen utgör mer än hälften av

vad jordägaren äger i tomten samt dennes återstående andel i tomten är obebyggd;

och skall i ty fall jämväl sistnämnda del lösas.

Är nyttjanderättshavarens boningshus uppfört utöver tomtgräns, skall lösningsrätten,

såframt parterna ej om annat åsämjas, avse den tomt, varå största delen

av boningshuset är beläget; och vare nyttjanderättshavaren, därest det för honom

skulle medföra oskälig kostnad eller avsevärd olägenhet att flytta boningshuset

helt in på den tomt, som skall lösas, berättigad att hava huset kvar å den del av den

andra tomten, vara detsamma uppförts, intill dess byggnaden nedrives eller avbrinner.

För det intrång, jordägaren lider av byggnaden, njute han ersättning,

såvida han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen. Sådan ersättning och lösen

bestämmas vid förrättning, varom i 6 § sägs.

Är beslut fattat om ändring i gällande tomtindelning beträffande det område,

där den tomt, vartill lösningsrätt göres gällande, är belägen, skall förrättning,

som i 6 § sägs, vila, intill dess sig visat, huruvida beslutet bliver fastställt.

3 §•

Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttj anderätten, då ansökan om utövande

av lösningsrätt göres, är förverkad.

Ej heller må lösningsrätt äga ruin, därest avståendet av den till lösning

ifrågasatta marken skulle medföra synnerlig olägenhet för huvudfastigheten eller

därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas

därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den, varå

nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till marken

i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra olägenhet,

som ovan sägs, må hänsyn icke tagas till anordning, som vidtagits i syfte

att förhindra utövande av lösningsrätt.

4 §•

Har i nyttjanderättsavtal stadgats, att nyttjanderättshavarens byggnader

skola mot lösen tillfalla jordägaren, och framgår icke av avtalet, att lösenbeloppet

skall understiga byggnadernas fulla värde, vare dylikt stadgande utan verkan,

därest nyttj anderättshavaren vill utöva rätt att lösa marken.

Innefattar avtalet, att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla

jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas

fulla värde, vare det, därest nyttj anderättshavaren vill utöva lösningsrätt, utan

annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen för

marken, skälig gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet sålunda

tillkommer jordägaren.

5 §•

Finnes å mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren

pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

17

6 §■

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen för

marken med vad därtill kör skall på ansökan av nyttjanderättshavaren avgöras

vid lantmäteriförrättning i den ordning nedan-stadgas.

Ansökan om lantmäteriförrättning skall ingivas till Konungens befallningshavande

senast den dag, då, frånsett vad nedan i denna paragraf stadgas, nyttjanderättskavaren

är skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättskavaren inom

sex månader före sagda dag av jordägaren tillspord, huruvida kan vill utöva lösningsrätt,

vare dock, vid äventyr av lösningsrättens förlust, skyldig att inom

nittio dagar efter det kan tillspordes söka förrättning. Vill någon på grund av

stadgandet i 1 § tredje stycket utöva lösningsrätt, göre ansökan om förrättning

inom nittio dagar från den dag, nyttjanderätten uppkörde.

Ansökan om förrättning skall vara åtfölja av gravationsbevis rörande

fastigheten.

Har nyttjanderättshavare sökt förrättning, må han icke mot sitt bestridande

förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avflytta tidigare

än å den fardag, som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord.

Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren sitter kvar

utöver den dag, då nyttjanderätten upphör, njute jordägaren ersättning med belopp,

som, i fall överenskommelse ej träffas, bestämmes vid förrättningen eller,

därest så ej kan ske, av skiljemän på sätt i 17 § stadgas.

7 §•

I fråga om förrättning, varom i 6 § sägs, skola bestämmelserna i 2 ock

3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga

skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Hör mark, om vars inlösen

är fråga, till stad eller eljest till samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall vad denna lag innehåller i

avseende å lantmätare och förordnande för sådan gälla om mätningsman, som må

vara anställd i stadens eller samhällets tjänst, eller ock, där sådan ej finnes, om

person, som jämlikt 5 kap. 2 § första stycket i lagen om fastighetsbildning i stad

förordnats att tills vidare förrätta avstyckningar i staden eller samhället.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren

genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten

avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem till hända minst fjorton

dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående

dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för

den församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten; skolande

kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen,

äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för

rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 §

jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt, som nyss är sagd,

skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro kända och inom riket

boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad

om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat,

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 218 käft. (År 251.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

''8 §.

Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten eller, då fråga är

om område i stad med magistrat, hos rådhusrätten anmälan om förordnande av

lantmätare. Anteckning om förordnandet skall göras i inteckningsprotokollet

å nästa rättegångsdag under lagtima ting, så ock i inteckningsboken, eller, då

fråga är om område i stad, som nyss sagts, i inteckningsprotokollet och i fastighetsboken

å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

9 §•

Vill jordägaren under åberopande av förhållande, som i 3 § första stycket

sägs, bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det honom att vid

första sammanträdet under förrättningen antingen visa Jagakraftägande utslag,

att nyttjanderätten förverkats, eller ock styrka, att talan därom är anhängig;

och skali i sistnämnda fall förrättningen vila i avbidan på lagakraftägande utslag.

Rätt.sägarn a äga överenskomma om jämkning av gränserna för det område,

som skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området varder sålunda bestämt, att

hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen ej möter; och äga förrättningsmännen

förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som härav

kan föranledas.

Vid bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för värdet av förbättring,

som i 1 § andra stycket sägs. Nyttjanderättshavaren skall tillgodoräknas

värdet av dylik förbättring å sådan del av det innehavda området, som

icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med

upplåtelsen avsedda ändamålet.

Det åligger lantmätaren att avfatta det område, som skall lösas, å karta,

upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att

områdets läge är fullt bestämt, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över

områdets storlek, läge och gränser; skolande berörda beskrivning intagas i förrättningsprotokollet.

Därest karta, som nu sagts, ''finnes tillgänglig, vare upprättande

av särskild karta vid förrättningen ej erforderligt.

10 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, galle vad de

flesta säga.

Har var sin mening, galle, om de kunna jämkas till varandra, den mening,

som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i annat fall vad

lantmätaren säger.

11 §•

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, vad rättsägare, som är

missnöjd med förrättningen, har att enligt 12 § fullgöra för att fullfölja talan

mot förrättningen ävensom vad enligt 13 § åligger nyttjanderättshavaren. Avskrift

av det vid förrättningen förda protokollet skall vid förrättningens avslutande

eller ock å därvid bestämd dag inom trettio dagar efter förrättningen överlämnas

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

till någon i orten boende person, som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande

avskriften vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar att den

granska eller avskriva.

12 §.

År rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan hos

ägodelningsrätten genom besvär, som skola till ägodelningsrätten eller dess ordförande

ingivas inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad enligt

vad i 11 § sägs; och skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten

samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående klagan över avslutat

laga skifte är stadgat.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande,

som i 3 § andra stycket sägs, må detsamma ej vidare åberopas till bestridande

av nyttjanderättshavarens anspråk.

13 §.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom

vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga kraft

hos överexekutor nedsätta den bestämda löseskillingen. Överexekutor äge dock,

när skäl därtill äro, medgiva anstånd av högst nittio dagar med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande

fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft,

ävensom karta över området, vid äventyr att det felande varder på nyttjanderättshavarens

bekostnad anskaffat av myndighet, som enligt 14 § nar att pröva

förrättningen. _

Är i stad med magistrat Konungens befallningshavande eller viss ledamot

av magistraten överexekutor, skola de ingivna handlingarna med underrättelse

om nedsättningen överlämnas till magistraten för åtgärd, som i 14 § sägs.

Löseskillingen skall av överexekutor ofördröjligen insättas i bankinrättning

för att där innestå mot ränta.

14 §.

Finnes område, som skall lösas, ej utgöra tomt eller del av tomt eller

eljest särskilt avskild fastighet, skall i den ordning nedan sägs prövning äga

rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande må meddelas.

År fråga om område i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse meddelas, därest områdets

avskiljande överenstämmer med vad i 5 kap. 6 och 8 §§ i lagen om

fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas fastställelse, skall, såvitt framställning

därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt namn..

Är fråga om annat område än i andra stycket sägs, skall, utan hinder därav

att avhandling rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits, fastställelse

meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad om jordavsöndring

är stadgat. Vid ärendets prövning skall så förfaras, som vore området

av jordägaren avsöndrat och, därest till områdets avsöndrande särskilt tillstånd

erfordras, sådant vore sökt.

Ej vare den omständigheten hinder för fastställelse, att fastighet, vari

område, som skall lösas, ingår, innehaves såsom fideikommiss.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

I denna paragraf omförmäld prövning ankommer å landet samt i städer,

som lyda under landsrätt, på Konungens befallningshavande, i Stockholm på

överståthållarämbetet och i övriga städer på magistraten.

Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig,

vunnit laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad och upphöre det nyttjanderättsavtal,

som legat till grund för lösningsrätten. Den myndighet, som meddelat

beslutet, göre om detsamma ofördröjligen ''anmälan till domaren eller i fråga om

stad med magistrat till rådhusrätten ävensom, därest myndigheten ej själv är

överexekutor, till denne.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst eller

annan förmån, varom i 7 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes befriande

från ansvar för i stamfastighet intecknad gäld är särskilt stadgat.

15 §.

Sedan beslut, som i 14 § avses, vunnit laga kraft, utbetale överexekutor

löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 7 § sista stycket

sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för

utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde för fördelningen

varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet genom

överexekutors försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren

och kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt,

om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle överexekutor den innehavaren

tillkommande ersättning inne, till dess Konungen förordnat, huru därmed

skall förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,

åligger överexekutor att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit

laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren i orten eller i fråga om område

i stad med magistrat hos rådhusrätten samt tillika insända fördelningslängden.

16 §.

Kostnad för förrättning, som i 6 § avses, för fastställandet av inlöst områdes

avskiljande och för löseskillingens -fördelning skall gäldas av nyttjanderättsh

avaren.

17 §.

Har jordägaren, under åberopande av förhållande, som i 3 § andra stycket

sägs, bestritt nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken, och kommer på

grund därav lösningsrätt ej att äga ruin, vare jordägaren pliktig att vid nyttjanderättens

upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och för dem,

därest av nyttjanderättsavtalet annat icke framgår, utgiva full lösen, ävensom

ersätta honom, värdet av förbättring, som i 1 § andra stycket sägs, i den

mån denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda

ändamålet.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats

tillställe jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den dag

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

då skyldighet att avträda området för honom inträtt. Kan överenskommelse ej

träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för markförbättring skall utgå,

skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av

vardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera

parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet av den

tredje, äger domaren i orten eller, där fastigheten är belägen i stad med magistrat,

rådhusrättens ordförande förordna om valet. Den som ej nöjes med vad de

flesta skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt han

instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes

honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har

att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

18 §.

År nyttjanderättshavares rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader

och annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad till

viss tid efter nyttjanderättens upphörande, och är, då nyttjanderätten upphör,

framställning om inlösen av upplåtet område på prövning beroende, men kommer

inlösen ej till stånd, skall tiden för bortförandet räknas från den dag, då han

skall avträda området eller rätten till inlösen upphört.

19 §•

Avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt denna lag tillkommande

lösningsrätt vare utan verkan.

20 §.

\ ad i denna lag stadgas, äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör

kronan, stad, köping eller municipalsamhälle eller som innehaves med tomträtt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1922, vilken dag lagen den

26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra att gälla; dock skall ärende

angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande, varom i 6 § sistnämnda lag

sägs, ägt rum före den 1 september 1922, handläggas och prövas enligt äldre lag.

Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nyttjanderätt

till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1.909 (nr 57 s. 2) om arrende av

viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning av

arrendeavtal skall ej tillämpas, då på grund av stadgandet i 6 § sista stycket

denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit å område,

varom i denna lag förmäles.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den

20 april 1922.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin, Ap
PELBERG.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 mars 1922, hade Kungl. Maj:t

förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om rätt i

vissa fall för nyttjänderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. expeditionschefen, revisionssekreteraren Michael Ehrenborg.

Detsamma föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Det måste givetvis väcka starka betänkligheter att, sedan den år

1918 införda lagstiftningen i förevarande ämne år 1920 underkastats betydande

förändringar, redan nu skrida till ny revision av densamma.

Av jordkommissionens utredning synes emellertid framgå, att denna lagstiftning

lider av vissa brister, vilka, därest densamma skall medföra

avsedd praktisk nytta, böra avhjälpas. De ändringar, som förslaget

innefatta, gå dock enligt lagrådets mening vida längre än som kan anses

påkallat.

Den lagstiftning, varom här är fråga, innefattar rubbning av eljest

gällande principer om avtals förbindande kraft, i det att den åt redan

ingångna avtal ger andra rättsverkningar än därmed avsetts. Det är

åtskilliga omständigheter, som göra att man här liksom på vissa andra

områden kan anse det riktigt och påkallat att låta hänsynen till helgden

av ingångna avtal vika för billighetsskäl. Äldre tiders jordlagstiftning,

ställd i beroende som den var av skattelagstiftningen, uppställde sådana

hinder för jorddelningen, att uppkomsten av självständiga egna hemför

den mindre bemedlade befolkningen i stor utsträckning omöjliggjordes.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

23

Enda sättet att förskaffa sig egen bostad å landet var ofta nog för de

mindre väl situerade att förvärva nyttjanderätt till ett jordområde och

därå åt sig uppföra boningshus. Enligt nu rådande socialpolitiska och

nationalekonomiska åskådningar i fråga om betydelsen av egna hem för så

många som möjligt av vårt lands inbyggare måste den otrygga ställning,

vari det stora antalet lägenhetsinneliavare av nu berörda kategori befinna

sig, betraktas såsom ett missförhållande av den betydenhet,'' att ett ingripande

av lagstiftningen kan anses försvarligt. Och billigheten talar för

att dessa lägenhetsinneliavare, som genom äldre lagstiftning försatts i

ogynnsam belägenhet, erhålla det stöd för vinnande av bättre villkor, som

utan avsevärt ingrepp i jordägarnas berättigade intressen kan beredas

dem. Vad nu sagts gäller egentligen lägenheter, som ursprungligen upplåtits

för lång tid tillbaka (omkring mitten av 1800-talet och tidigare),

men har i viss mån tillämpning även på upplåtelser, som skett sedan de

av lagstiftningen förut uppställda hindren för utbrytning av mindre jordområden

väsentligen undanröjts. Dels av rent ekonomiska skäl och dels

på grund av jordägares obenägenhet att upplåta jord med äganderätt

torde nämligen, åtminstone innan egnahemsrörelsen hos oss tagit starkare

fart och vunnit understöd från det allmännas sida, ett visst tvångsläge

ofta hava förelegat för den, som velat förskaffa sig eget hem på

landet.

Behåller man i sikte den nu antydda karaktären av ifrågavarande

lagstiftning, är det tydligt att man vid utformandet av dess detaljer har

att väga mot varandra icke blott nyttjanderättshavarens och jordägarens

skilda intressen utan ock å ena sidan statens intresse av att syftet med

lagstiftningen på bästa sätt tillgodoses och å andra sidan skadan ur allmän

synpunkt av att tilliten till ingångna avtals helgd i alltför stark

utsträckning rubbas. Märkas bör ock, att en på detta område långt

gående lagstiftning kunde komma att medföra en obenägenhet hos jordägarna

att för framtiden upplåta jord med nyttjanderätt, varigenom uppkomsten

av önskvärda sådana upplåtelser måhända ofta komme att förhindras.

Vad särskilt angår avvägandet mellan jordägarnas och nyttjanderättshavarnas

intressen är - uppenbart, att ju längre upplåtelsetid

avtalats eller ju längre tid ett område varit ur jordägarens besittning,

desto mindre intresse måste denne antagas äga att återfå området och

desto mindre olägenhet måste det anses medföra för honom att avstå

äganderätten till detsamma.

Söker man ur nu angivna synpunkter bedöma nyheterna i det remitterade

förslaget, torde man finna, att två av de viktigaste av dessa

innefatta övervägande förbättringar, i det att de i synnerlig mån öka lag
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungi. Maj:ts proposition nr 251.

stiftningens effektivitet utan att i andra hänseenden medföra alltför stora

olägenheter.

I första rummet torde det få anses som en brist i den nuvarande

lagstiftningen, att tillbörlig hänsyn icke tagits därtill att lägenhet, som

numera är upplåten allenast för viss kortare tid, likväl kan hava varit

ur jordägarens besittning en lång följd av år. Mången gång kan densamma

utgöra en typisk sådan gammal avsöndring, som efter all sannolikhet

skulle gjorts för alltid, om icke tidigare gällande lagstiftning lagt

hinder i vägen. Den av förslaget intagna ståndpunkten att låta lösningsrätt

inträda oberoende av den sista upplåtelsetidens längd synes

därför böra principiellt godtagas. Men att, såsom förslaget gör, genomföra

nämnda princip utan att samtidigt göra något som helst förbehåll

beträffande den tid, varunder det upplåtna området varit ur ägarens besittning,

leder otvivelaktigt längre än som ur ovan anförda synpunkter

kan anses försvarligt. Till frågan om de inskränkningar, som härutinnan

må anses påkallade, återkommer lagrådet under 1 §.

Det förefaller vidare bättre överensstämma med förevarande lagstiftnings

sociala uppgift, att nyttjanderättshavaren i de fall då förutsättningarna

för inlösen föreligga försättes i tillfälle att omedelbart förvärva

den tryggare ställning, som äganderätten medför, utan att behöva

avbida upplåtelsetidens utgång. Det bar visserligen mot förslagets ståndpunkt

att medgiva inlösen av upplåtet område under upplåtelsetidens

fortgång anmärkts, att om nyttj anderättsavtalet ålägger nyttj anderättshavaren

att fullgöra prestationer, vilka äro behövliga för stamfastighetens

brukande, jordägarens berättigade intresse fordrar, att han intill upplåtelsetidens

slut kommer i åtnjutande av dessa prestationer. Så beskaffade

villkor torde emellertid mera sällan vara förknippade med upplåtelser

av här ifrågavarande slag. Och i de fall, då så är förhållandet

samt de prestationer, som förbehållits jordägaren, äro för brukandet av

fastigheten av avsevärd betydelse, torde bestämmelsen i förslagets 3 §

andra stycket, särskilt om däri, på sätt nedan påyrkas, ordet synnerlig

utbytes mot avsevärd, erbjuda tillräckligt skydd för jordägaren.

Nuvarande lagstiftning äger ej tillämpning inom tomtindelat område

och ej heller överhuvud inom stad eller samhälle, för vilket skall

föras fastighetsregister såsom för stad. Enligt det remitterade förslaget

skulle dessa undantag bortfalla, varemot, i motsats till vad jordkommissionen

hemställt, undantag skulle göras för jord, som tillhör stad, köping

eller municipalsamhälle. Vad särskilt beträffar införande av lösningsrätt

i fråga om tomtindelat område hava häremot framförts synnerligen vägande

skäl såväl av en utav jordkommissionens ledamöter som i vissa

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

25

av de över kommissionens förslag avgivna yttrandena. Till väsentlig del

gälla dessa skäl även mot förevarande lagstiftnings tillämplighet överhuvud

å mark, som ingår i stadsplan. Särskilt synes påtagligt, att införande

av friköpningsrätt till sådan mark skulle gynna eu ur stadsplanesynpunkt

otjänlig fastighetsbildning. Med hänsyn härtill och då den

i förevarande avseende ifrågasatta utvidgningen av lagstiftningens tilllämplighetsområde

i allt fall torde genom undantagandet av jord, som

tillhör stad, köping eller municipalsamhälle, hava praktiskt sett förlorat

det mesta av sin betydelse samt i övrigt någon utredning ej förebragts

om behovet av friköpningsrätt till enskild jord inom område, varom nu

sagts, synes riktigast att begränsa lagens tillämplighetsområde så, att

därifrån undantages all jord inom område, för vilket stadsplan blivit

fastställd. Däremot synes skäl ej föreligga att i vidsträcktare mån än

förslaget innebär från friköpningsrätt undantaga jord i stad eller samhälle

utom dess planlagda område.

1 §•

Justitieråden Molin och Appell) er g:

Förevarande lagstiftning är till sin innebörd uteslutande retroaktiv;

detta framgår av den ovillkorliga bestämmelsen att för rätt till inlösen

fordras, att det ifrågavarande området var ur jordägarens besittning

samt på angivet sätt bebyggt vid viss förfluten tidpunkt, enligt gällande

lag den 1 januari 1919. Lagen kan sålunda väl komma att äga tilllämpning

på framdeles skeende avtal beträffande ett sådant område; det

därigenom uppkommande, strängt taget nya rättsförhållandet betraktas

av lagen såsom en fortsättning av det förut bestående (det är den nyttjanderättshavaren

tillkommande äganderätten till husen, som är det förbindande

ledet). Men upplåtelse av mark, som en jordägare första gången

gör efter nämnda tidpunkt, beröres på intet sätt av lagen. Det skulle

tydligen också vara mindre rimligt att stifta en lag, som tilläde dylika i

framtiden inträffande nya upplåtelser andra rättsverkningar än parterna

avsåge, såvida ej lagstiftaren åsyftade att överhuvud förhindra uppkomsten

av sådana upplåtelser. Men är detta rätt, kan det ej heller vara rimligt

eller riktigt att allt efter som tiden framskrider framflytta den tidpunkt

för bebyggandet, som skall vara den avgörande, och alltså göra

lagen tillämplig i fråga om upplåtelser, som vid den ursprungliga lagens

tillkomst ännu ej skett, naturligtvis såvida icke särskilda omständigheter

tillkommit, som påkalla, att friköpning medgives även till senare upplåtna

och bebyggda lägenheter. Att så skulle vara fallet med avseende å

dessa, under de senare åren upplåtna lägenheter, har icke ens påståtts.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sarnl. 218 käft. {Nr 251.) ’ 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Då den avgörande tidpunkten, som enligt 1918 års lag var den 1 januari

1918 ock genom 1920 års lag, oegentligt nog, framflyttades till den 1 januari

1919, nu enligt förslaget skulle ytterligare framflyttas, nämligen till

den 1 januari 1921, ger detta lätteligen anledning till det antagande,

att ytterligare framflyttanden av den kritiska tidpunkten så småningom

komme att ske. Tydligt är, att härav skulle alstras ett beklagligt osäkerhetstillstånd

och tilltron till de lagstiftande myndigheterna rubbas. Den

härutinnan föreslagna ändringen måste därför bestämt avstyrkas.

Regeringsrådet Ernberg:

Nu ifrågavarande lagstiftning är till sin innebörd uteslutande retroaktiv.

Dess uppgift har, såsom redan förut inom lagrådet berörts,

alltifrån början varit att söka undanröja de sociala olägenheter, som uppkommit

i följd av den under tidigare förhållanden rådande svårigheten

för den mindre bemedlade befolkningen att å landet förvärva egna hem

å fri och egen grund. Syftet har sålunda allenast varit att åstadkomma

eu övergående reglering för avhjälpande av redan befintliga missförhållanden

men däremot icke att ingripa reglerande i fråga om framtida

jordupplåtelser i annan mån än försåvitt dessa utgjort en omedelbar

fortsättning av äldre, under trycket av ovanberörda, tidigare rådande

förhållanden gjorda upplåtelser. Att detta var den ifrågavarande lagstiftningens

innebörd och ändamål framhölls ock med styrka av föredragande

departementschefen redan vid frandäggande för riksdagen av

det lagförslag, som resulterade i den år 1918 antagna lagen i ämnet.

Lagstiftningens nu angivna ståndpunkt har fått sitt uttryck i den

för rätt till inlösen uppställda fordran att det område, som skall lösas,

varit ur jordägarens besittning samt på angivet sätt bebyggt vid viss

förfluten tidpunkt. Denna tidpunkt, som enligt 1918 års lag bestämdes

till den 1 januari samma år, framflyttades visserligen genom 1920 års

lag till den 1 januari 1919. Redan denna ändring torde emellertid i själva

verket hava fört längre än som varit förenligt med den ifrågavarande lagstiftningens

ovan angivna syftemål. Sålunda framhöllo de s. k. egnahemssakkunniga,

vilkas betänkande och förslag i väsentliga delar ligger

till grund för den ifrågavarande lagstiftningen, att jordupplåtelser av den

beskaffenhet, som det här gäller att reglera, numera endast undantagsvis

förekomme, enär jord för bildande av verkliga egna hem på egen grund

så gott som överallt funnes att köpa. Enligt det remitterade förslaget

skulle nu den kritiska tidpunkten ytterligare framflyttas till den 1 januari

1921. För en sådan åtgärd har icke något skäl förebragts; och den

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

27

verkställda utredningen giver icke något som helst stöd för att den föreslagna

åtgärden skulle vara av på senare tid uppkomna förhållanden

påkallad.

Uppenbart är ock, att en framflyttning av den avgörande tidpunkten

med de förändrade rättsverkningar i fråga om ingångna upplåtelseavtal,

som därav följa, måste framkalla farhågor, att ytterligare åtgärder

i samma riktning efter hand komme att vidtagas. Att härav skulle alstras

eu betänklig rättsosäkerhet och tilliten till. de lagstiftande myndigheterna

undergrävas, ligger i öppen dag. Och tydligt är att därigenom

jordägarnas benägenhet för eljest önskvärda jordupplåtelser skulle i hög

grad motverkas.

Den i nu berörda avseende föreslagna lagändringen måste därför bestämt

avstyrkas.

Justitierådet Berglöf:

Då det ej påvisats, att några särskilda omständigheter tillkommit,

som skulle påkalla en ytterligare framflyttning av den tidpunkt, inom

vilken, för att lagen skall bliva tillämplig, nyttjanderättshavare tillhörigt

boningshus skall finnas uppfört, och en sådan framflyttning jämväl enligt

min mening skulle medföra de av lagrådets övriga ledamöter angivna

beklagliga följder, instämmer jag i det av dessa ledamöter härutinnan

gjorda avstyrkande.

Lagrådet:

Av vad ovan inledningsvis anförts framgår, å ena sidan, att hänsyn

icke lärer böra tagas endast till längden av sista upplåtelseavtalet

men att, å andra sidan, man måste ur angivna synpunkter anse förslaget

gå för långt, då det, på samma gång det medger lösningsrätt även

vid avtal på kort tid, icke gör något som helst förbehåll beträffande den

tid, varunder det upplåtna området bör hava varit ur ägarens besittning.

Riktigast synes vara att i detta hänseende följa det förslag, jordkommissionen

år 1919 avgav, och alltså fordra att området varit ur ägarens besittning

över tjugu år. Därest emellertid lösningsrätt medgives även

under nyttjanderättstiden, torde man icke, på sätt 1919 års berörda förslag

innebar, böra för alla fall uppställa fordran på att lägenheten, då

lösningsanspråket framställes, skall hava över tjugu år i följd innehafts

av annan än jordägaren, utan torde under sådan förutsättning bestämmelsen

i 1919 års förslag böra undergå modifikation. Det hemställes

därför, att i första punkten upptages ytterligare den förutsättningen för

lösningsrätt, att antingen marken under tjugu år i följd innehafts av

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts av annan än ägaren,

tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om nyttjanderätt

till marken, uppgår till över tjugu år.

Tydligt är, att då jord innehaves med sådan sämre rätt, som omförmäles

i andra punkten av förevarande paragraf, betingelserna för lösningsrättens

inträde måste sättas minst lika höga som då fråga är om

det i första punkten avsedda fall. Ändras förslaget på sätt som hemställts

beträffande första punkten, bör därför den i andra punkten föreskrivna

tid förlängas; och synes denna lämpligen kunna bestämmas i

enlighet med vad i fråga om första punkten föreslagits eller till mer

än tjugu år. Däremot är det måhända icke tillräckligt påkallat att

fordra, att denna tid av mer än tjugu år skall räknas från den 1 januari

1921 (eller, om lagrådets hemställan om återgång till nu gällande utgångspunkt

vinner bifall, den 1 januari 1919) utan torde det få anses

tillräckligt, att vid lösningsanspråkets framställande området mer än tjugu

år i följd innehafts av annan än jordägaren.

Enligt den hittillsvarande lagstiftningen inträder lösningsrätt endast

i händelse det upplåtna området utgör en del av en fastighet. Förslaget

medger lösningsrätt även till hel fastighet. Anledningen till denna

ändring är enligt jordkommissionens motiv att söka däri, att förslaget

medger friköpning även av tomt. Jordkommissionen anser berörda hittillsvarande

begränsning av friköpningsrätten vara utan saklig betydelse.

Vad departementschefen i anslutning till torpkommissionens förslag i denna

del anförde vid 1 § av det år 1918 framlagda förslaget lärer emellertid

få anses utvisa, att bestämmelsen icke saknar reel innebörd. Den nu

förebragta motiveringen föranleder i allt fall ingen annan ändring än

att, om rätten till lösning av tomt bibehålies, detta bör upptagas såsom

undantag från den allmänna regeln att friköpningsrätt blott äger rum

till område, som utgör del av fastighet. Och om, på sätt ovan förordats,

lagen kommer att innehålla sådana bestämmelser, att den ej blir tillämplig

beträffande område, som ingår i tomtindelning, bortfaller den åberopade

anledningen helt och hållet.

2 §.

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan om uteslutande från lagens tillämplighetsområde

av jord inom område, för vilket stadsplan fastställts, vinner

bifall, bör förevarande paragraf utgå ur förslaget.

Om emellertid paragrafen bibehålies, äro följande erinringar

att göra.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

29

Bestämmelser saknas för det fall, att nyttjanderätten omfattar,

jämte tomt eller del av tomt, område, som ingår i gata, torg eller annan

allmän plats, eller mark, som eljest ligger utanför det tomtindelade

området.

Stadgandena synas kunna medföra den olägenheten för jordägaren

att han, sedan nyttjanderättshavaren inlöst den tomt eller tomtdel, varå

byggnaderna ligga, får återtaga i sin besittning ett eller flera för sig liggande

markstycken, vilka han på grund av deras oformlighet eller obetydliga

vidd får svårt att tillgodogöra sig. I vissa fall vore det nog ur fastighetsbildningssynpunkt

olämpligt, att brukaren löste även dylika områden.

Men åtminstone om denna synpunkt ej göres gällande, borde jordägaren

ej vara pliktig att återtaga eu sådan del av den upplåtna lägenheten.

I anslutning till det senast anförda må slutligen erinras, att i den

mån hänsyn skall tagas till stadsplans genomförande — och av 14 §

andra stycket framgår att denna synpunkt icke skall lämnas obeaktad

— anledning finnes att, på sätt ock i avgivna yttranden skett, ifrågasätta,

huruvida icke byggnadsnämnden bör beredas tillfälle att i ärendet bevaka

samhällets intresse.

Justitieråden Molin och Appelberg:

Uttrycket i andra stycket »nöjaktigt bebyggande» synes alltför svävande

för att kunna godkännas. Vad som åsyftas torde vara, icke att

tomten är bebyggd i enlighet med de för samhället gällande byggnadsföreskrifter,

ty i sådant fall skulle bestämmelsen så gott som alldeles omöjliggöra

friköpning av tomtmark, utan att byggnaderna äro av sådan beskaffenhet,

särskilt av sådant värde i förhållande till tomtvärdet, att de

kunna antagas bliva någon längre tid kvarstående, och att sålunda skäl

finnas för antagande att det egna hem, man vill trygga, verkligen skall

bliva såsom sådant bestående.

3 §•

Lagrådet:

Den skärpning gent emot jordägaren, som ligger däri, att uttrycket

»avsevärd» olägenhet utbytts mot »synnerlig» olägenhet, måste enligt

lagrådets mening anses vara obefogad och innebära ett obilligt eftersättande

av jordägarens berättigade intressen. Det hemställes därför, att

förstnämnda uttryck bibehålies.

Regeringsrådet Ernberg och justitierådet Molin:

Enligt 1920 års lag äger jordägare under alla förhållanden avvärja

friköpning av7 område, som ligger på mindre avstånd än tvåhundra meter

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

från honom tillhörigt boningshus, tomtplats eller trädgård. Anledning

att nu beröva jordägaren den förmån, som sålunda funnits böra tillerkännas

honom, synes icke föreligga.

Regeringsrådet Ernberg:

Det synes mindre lämpligt och föga följdriktigt att frånkänna ''den

omständigheten att nyttjanderätten förverkats all betydelse med avseende

å lösningsrätten, ifall förverkandet ägt rum efter det ansökning om inlösen

skett. Det skäl, som från jordkommissionens sida härför åberopats,

torde icke böra tillmätas någon vidare vikt. På grund härav hemställes,

att gällande lags ståndpunkt i förevarande hänseende måtte bibehållas.

6 §•

Lagrådet:

Då i förevarande paragraf uttalas, att frågan om nyttj anderättshavares

lösningsrätt skall prövas vid förrättning, varom där sägs, är

detta såtillvida icke riktigt, som förekomsten av förhållande, vilket jordägaren

enligt 3 § första stycket kan vilja åberopa till bestridande av lösningsanspråk

från nyttjanderättshavares sida, icke — på sätt framgår

av 9 § — får prövas vid dylik förrättning utan skall avgöras av domstol.

Härutinnan avviker förslaget från gällande lag (9 §). En erinran

om undantaget synes lämpligen böra givas i förevarande paragraf.

Vid sådan förrättning, som omförmäles i denna paragraf, skall bestämmas

löseskillingen för marken »med vad därtill hör». Med dessa ord,

som återfinnas i 1918 och 1920 års lagar, torde få anses uttryckt, att i löseskillingen

skall ingå jämväl ersättningen för jordägaren tillhörig byggnad,

vilken det åligger nyttjanderättshavaren att lösa (5 § i förslaget). Däremot

kan icke gärna härunder hänföras gottgörelse för förmån, som avses i förslagets

4 § andra stycket. Då emellertid även frågan om skyldighet för

nyttj anderättshavaren att utgiva sådan gottgörelse och om dennas belopp

bör avgöras vid förrättningen, samt vad nyttj anderättshavaren i dylikt

hänseende bär att utgiva torde böra i det avseende, varom sägs i 15 §,

likställas med löseskillingen för själva marken — ehuru måhända från

rent principiell synpunkt olika meningar härom kunna råda — synes’

det lämpligt, att första stycket av förevarande paragraf avfattas så, att

därav otvetydigt framgår, att vid förrättningen skola behandlas jämväl

ersättningsfrågor enligt 4 och 5 §§ och att löseskillingen omfattar även

på grund av bestämmelserna i sagda paragrafer bestämda belopp.

Stadgandena i fjärde stycket torde böra kompletteras med föreskrift

att för det fall, som avses i 1 § tredje stycket, nyttjanderättshava
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

31

rens där omförmälda stärbhusdelägare icke må mot sitt bestridande förpliktas

att avflytta under den i andra stycket av förevarande paragraf

omförmälda tid av nittio dagar från den dag nyttjanderätten upphör.

9 §•

Justitieråden Berglöf, Molin och Appelberg;

Bestämmelserna i första stycket synas vara alltför stränga mot jordägaren.

Förhållande, som medför nyttjanderättens förverkande, kan hava

inträffat eller blivit jordägaren bekant så kort tid före första förrättningssammanträdet,

att han icke medhunnit att dessförinnan anhängiggöra

talan mot nyttjanderättshavaren. Det bör därför vara tillräckligt

att jordägaren å nämnda sammanträde anmäler, att han vill föra dylik

talan; sker det, böra förrättningsmännen förelägga honom viss tid att

visa, att han anhängiggjort sin talan, vid påföljd att han eljest går förlustig

rätten att åberopa förhållandet.

Regeringsrådet Ernberg:

Med hänvisning till vad av mig anförts beträffande 3 § första

stycket hemställes, att därest detta vinner godkännande, stadgandet i

första stycket av förevarande paragraf måtte sålunda jämkas, att ifall

jordägaren vill åberopa förhållande, som avses i förstnämnda stadgande;

det skall åligga honom att därom vid förrättningen göra anmälan samt

att, därest ej visas att talan därom redan instämts, honom skall föreläggas

viss tid att visa, att så skett, vid äventyr att han eljest går förlustig

i''ätten att åberopa förhållandet.

Lagrådet:

Vår gällande allmänna arrendelag tillerkänner ej, förutom i vissa

undantagsfall, arrendatorn någon legal rätt till ersättning av jordägaren

för verkställda jordförbättringar. I 11 § av den s. k. norrländska arrendelagen

av den 25 juni 1909 har till arrendatorns förmån i viss utsträckning

gjorts avvikelse från denna rättsnorm. Jämväl å nu förevarande

lagstiftningsområde har, för det fall att nyttjanderättshavnre gör gällande

sin friköpningsrätt, från början skett en liknande avvikelse, och

det är väsentligen efter mönstret av förenämnda paragraf i den norrländska

arrendelagen, som frågan i vad mån värdet av jordförbättring

skall tillkomma nyttj anderättshavaren eller jordägaren blivit reglerad i

såväl 3 och 9 §§ av 1918 års lag som 5 och 12 §§ av 1920 års lag.

Enligt dessa bestämmelser får nyttj anderättshavaren tillgodoräkna sig

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ta ''proposition nr 251.

värdeökningen, dock endast i den mån densamma ej överstiger den för

arbetets utförande nödiga kostnaden.

I överensstämmelse med jordkommissionens förslag har nu såväl i

fjärde stycket av förevarande paragraf som i förslagets 17 § sist omförmälda

begränsning uteslutits. Såsom skäl härför har kommissionen i

första hand hänvisat till önskvärdheten av att åstadkomma överensstämmelse

med stadgandet i 100 § expropriationslagen. Denna synpunkt må

väl medgivas vara befogad då det gäller att bestämma den löseskilling,

nyttjanderättshavaren skall hava att erlägga vid friköpning av marken.

Men någon analogi med expropriation föreligger icke, då fråga är om

fastställande av värdet av jordförbättring å sådan del av lägenhet, som

icke löses (fjärde stycket andra punkten i förevarande paragraf), eller av

det belopp, varmed jordägare, som bestritt friköpningsanspråk och på

den grund får vid upplåtelsetidens utgång från nyttjanderättshavaren

återtaga den upplåtna marken (17 § i förslaget), skall hava att gottgöra

nyttjanderättshavaren för jordförbättring. Då det icke torde vara lämpligt,

ehuru principiellt ingalunda uteslutet, att för de båda angivna fallen

uppställa olika regler för uppskattningen, har man alltså att välja mellan

de förebilder, som erbjuda sig i expropriationslagen och i den norrländska

arrendelagen. Under förarbetena till 1918 års lag utgick man från att

sistberörda lagstiftning i det senare av de angivna fallen utgjorde den

naturliga förebilden samt lät de härifrån hämtade grunderna bliva gällande

för uppskattningen i det förra fallet. Jordkommissionen har nu

gått den motsatta vägen. Enligt lagrådets mening kan det näppeligen

anses föreligga anledning att frångå den gällande lagens bestämmelser.

Jordkommissionen har vidare såsom ett reellt skäl för den vidtagna

ändringen anfört, att en genom nedlagt arbete åstadkommen jordvärdeökning

rätteligen bör tillkomma den, som tillskapat densamma. Det

ligger emellertid i öppen dag!, att den princip, åt vilken kommissionen

sålunda velat giva allmängiltighet, från rättslig synpunkt måste lida väsentlig

inskränkning för det här föreliggande fallet, att ägande- och besittningsrätten

ej äro förenade i samma hand. Och i den mån billighetsskäl

kan hava föranlett uttalandet, må särskilt erinras därom, att det

ingalunda är så självklart, att jordägaren alltid är den ekonomiskt starkare

parten. Även då så är fallet, är för övrigt hans övertag oftast

endast relativt och i själva verket begränsat av den för vår jordbrukande

befolkning i allmänhet föreliggande svårigheten att komma ut med

kontanter.

Mot de av kommissionen i detta sammanhang givna anvisningar

för ett riktigt bestämmande av markförbättringens värde är visserligen

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts proposition nr 251.

33

i och för sig ej något att erinra. Men även om de följas, hindrar detta

förvisso ej alltid, att nyttjanderättshavaren obehörigen gynnas på jordägarens

bekostnad. Bortsett från markens större eller mindre »ingångsvärde»

är det ju här fråga om en värdeökning, vilken synnerligen ofta,

t. ex. vid dikningsföretag, kan väsentligt överskjuta den för dess utvinnande

nedlagda kostnaden. Det torde näppeligen kunna bestridas, att

jordägaren är närmast till att få räkna sig till godo den del av värdeökningen,

som sålunda överskjuter kostnaden.

På grund av det anförda hemställes om bibehållande av nu gällande

bestämmelse i förevarande hänseende.

13 §.

Lagrådet:

Jordkommissionen har ansett billigheten kräva, att en nyttjanderättshavare

skall kunna erhålla anstånd med nedsättandet av löseskillingeu,

när särskilda skäl tala därför. Bestämmelse härom har influtit i

förslaget. Eu dylik bestämmelse anser lagrådet icke vara här mera än

i fråga om andra i lag reglerade fatalietider påkallad eller lämplig. Att

märka är ock, att då nyttjanderättshavare enligt förslaget äger själv

välja tiden för anhängiggörande av sitt lösningsanspråk, han ju är i tillfälle

att dessförinnan göra sig noga reda för sina möjligheter att anskaffa

nödiga medel för anspråkets realiserande; och då han icke äger skyldighet

nedsätta löseskillingen förr än nittio dagar efter det beslut om honom

tillerkänd lösningsrätt vunnit laga kraft, synas hans intressen i nu berörda

hänseende vara tillräckligt beaktade. Tydligt är även, att prövningen,

huruvida skäl till uppskov föreligga, icke gärna kan bliva annat

än tämligen godtycklig. Det hemställes därför, att den ifrågavarande

bestämmelsen måtte utgå ur förslaget.

14 §.

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan om uteslutande från lagens tillämplighetsområde

av jord inom område, för vilket stadsplan fastställts, vinner

bifall, erfordras jämkningar i vissa delar av förevarande paragraf.

Härjämte må anmärkas följande.

Enligt stadgandet i andra stycket skall, innan fastställelse meddelas,

prövning ske, huruvida områdets avskiljande överensstämmer med vad i

o kap. 6 och 8 §§ i lagen om fastighetsbildning i stad är stadgat. Att

bestämmelserna i den förra av dessa paragrafer sålunda skola komma

till tillämpning beträffande område av nu ifrågavarande beskaffenhet, torde

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 218 höft. (Nr 251.) 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

näppeligen vara påkallat och synes ej heller vara förutsatt i 9 § av förslaget.

I likhet med vad 21 § i lagen om hemmansklyvning in. m. innehåller

beträffande avsöndring i vissa samhällen torde det vara tillräckligt

att göra hänvisning till 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen.

Stadgandet i andra punkten av sista stycket är avfattat under förutsättning

att endast del av fastighet må lösas. Vidhålles förslagets

ståndpunkt att även inlösen av hel fastighet är tillåten, bör stadgandet

i berörda punkt undergå jämkning. I samband härmed må anmärkas,

att om nämnda ståndpunkt vidhålles, ändring bör ske även i avfattningen

av 36 § 2 mom. inteckningsförordningen.

17 §•

Lagrådet:

Stadgandet i 3 § andra stycket av den nuvarande lagen innebär,

att jordägaren, därest han under åberopande av där angivna omständigheter

bestrider nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, är skyldig att i

stället tilläsa sig nyttjanderättshavarens byggnader. Denna skyldighet

för jordägaren har i det remitterade förslaget bibehållits. Då emellertid

enligt förslaget nyttjanderättshavaren tillerkänts rätt att tillösa sig åt honom

upplåten mark redan innan nyttjanderättsavtalet gått till ända, men

jordägarens inlösning av byggnaderna tydligen icke bör äga rum förrän

vid upplåtelsetidens slut, hava den nu gällande lagens föreskrifter i ämnet

icke kunnat oförändrade bibehållas.

Förslagets motsvarande bestämmelser innehållas i förevarande paragraf.

Dessa bestämmelser synas emellertid försätta jordägaren i en svårare

ställning än som är nödvändigt. Enligt desamma skulle jordägaren

tvingas att, därest han av ovan angiven grund ville motsätta sig nyttjanderättshavarens

lösningsanspråk, inlösa de denne tillhöriga byggnaderna

ä.vensom åstadkomna jordförbättringar vid eu framtida, måhända

långt avlägsen tidpunkt utan att vid tiden för invändningens framställande

vara i tillfälle att bedöma omfattningen av de förpliktelser, han

därigenom åtoge sig. Byggnaderna och marken kunna vid tiden för

nyttjanderättsavtalets upphörande hava genom nyttjanderättshavarens åtgörande

undergått betydande förändringar, och jordägarens möjligheter

att inlösa byggnaderna och jordförbättringarna kunna då vara helt

andra än de, som förelågo vid den tid, då frågan om nyttjanderättshavarens

rätt att lösa marken var föremål för prövning. Billigheten kräver

därför enligt lagrådets mening, att stadgandet om jordägarens lösningsplikt

till byggnaderna undergår viss modifikation. En utväg är att

ålägga jordägaren lösningsplikt till byggnaderna endast ifall nyttjande
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

rättshavarens talan anställts vid upplåtelsetidens slut. Därest nyttjanderättshavarens

anspråk skulle göras gällande tidigare men avvisas

på grund av jordägarens invändning, skulle ju nyttjanderättshavaren

äga möjlighet att vid upplåtelsetidens slut ånyo begära att få lösa

området och därigenom, i händelse jordägaren åter gjorde invändning,

tvinga honom att lösa byggnaderna. Ed annan utväg är att medgiva

jordägaren att möta nyttjanderättsliavarens enligt förevarande paragraf

i förslaget framställda yrkande om lösen för byggnaderna med erbjudande

till nyttjanderättshavaren att friköpa marken. För avgivande av

dylikt erbjudande skulle givetvis viss tid fastställas; och likaledes skulle

viss tid stadgas, inom vilken nyttjanderättshavaren, därest han ville begagna

sig av erbjudandet, hade att göra ansökan om lantmäteriförrättning

enligt 6 §, vid påföljd att jordägarens ifrågavarande lösningsplikt

eljest förfölle.

Därest den vid 9 § fjärde stycket framställda anmärkningen godkännes,

bör motsvarande jämkning ske i första stycket av förevarande paragraf,

18 §.

Lagrådet:

I det fall, som avses i 1 § tredje stycket, bör tiden för bortförande

av byggnader och annat räknas från den (lag, då området skall avträdas,

även om framställning om inlösning icke är beroende på prövning, då

ny tf j anderätten upphör. Bestämmelse härom torde böra upptagas i förevarande

paragraf.

19 §.

Regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin och Åppelberg:

På områden, där enligt lagstiftningens allmänna grundsatser rättsförhållanden

regleras genom avtal mellan de enskilda, lärer inskränkning

i den fria avtalsrätten icke böra göras i andra fall än då sådant påkallas

av synnerligen vägande skäl. Sådana torde knappast kunna anses föreligga

för det i förevarande paragraf upptagna stadgandet. Detta stadgande

har varken av jordkommissionen eller departementschefen befunnits

kräva någon motivering. Kommissionen yttrar vid denna paragraf

allenast, att kommissionen ansett det icke böra lämnas parterna fritt

att genom avtal inskränka den nyttjanderättshavaren enligt denna lag

tillförsäkrade förmånen att lösa åt honom upplåtet område. Förmodligen

har det befarats, att jordägare skulle, då fråga uppkommer om förlängning

av äldre avtal, begagna sig av sin starkare ställning till att få

förbehåll av antytt innehåll inryckt i kontraktet och därigenom göra lag
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. AIaj:ts proposition nr 251.

stiftningen i dylika fall illusorisk. Detta förutsätter, att nyttjanderättshavaren

vid det äldre avtalets upphörande icke är i tillfälle att friköpa

området. Under sådana omständigheter är det emellertid fara värt, att

den jordägare, som icke önskar utsätta sig för risken att området framdeles

friköpes, om han icke lagligen kan göra förbehåll, som tryggar honom

mot en sådan eventualitet, vägrar att förnya avtalet. Det föreslagna

stadgandet medför sålunda risken att mången, som gärna skulle avstå

från den mer , eller mindre ovissa möjligheten att framdeles kunna friköpa

marken och som på sådant villkor skulle kunna erhålla förnyad upplåtelse,

kanske på lång tid, nödgas avflytta och se det egna hemmet spolierat.

Om stadgandet sålunda med hänsyn till blivande avtal är ägnat

att motverka förevarande lagstiftnings ändamål, innebär detsamma, tilllämpat

på äldre avtal, ett knappast försvarligt åsidosättande av jordägarens

intresse. Om denne, efter det friköpningsinstitutet införts genom

1918 års lag, angående förut upplåtet och bebyggt område trätfat nytt

avtal för sådan tid att friköpningsrätt enligt den gällande lagstiftningen

skulle inträtt vid avtalstidens slut, men därvid gjort förbehåll, enligt

vilket nyttjanderättshavaren avstått från lösningsrätt, synes det icke

kunna försvaras, att dylikt enligt hittillsvarande lagstiftning giltigt förbehåll

nu förklaras icke vara gällande. Möjligen har det icke heller varit

jordkommissionens avsikt att giva stadgandet dylik retroaktiv verkan.

Kommissionens ovan återgivna uttalande syftar nämligen egentligen endast

på avtal, som framdeles komme att träffas. Men stadgandets avfattning

har blivit sådan, att detsamma måste anses omfatta även äldre avtal.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att denna paragraf

måtte utgå ur förslaget.

Justitierådet Molin tilläde:

I samband med vad sålunda anförts synes böra erinras, att jordägare,

som efter ifrågavarande lagstiftnings införande träffat nytt avtal angående

tidigare upplåtet och bebyggt område, kan hava valt den utvägen att

trygga sig mot friköpning, att han upplåtit området på så kort tid, att

enligt gällande lag friköpningsrätt vid avtalstidens utgång ej förelegat. Även

för sådant fall måste det, på sätt ock torde framgå av det vid 1 § anförda,

anses vara mindre tilltalande, att genom lagändring förbinda med

avtalet den rättsverkan, att nyttjanderättshavaren äger inlösa området.

Av denna anledning borde från det förordade stadgandet i 1 § första

punkten hava gjorts undantag för det fall, att nyttjanderättsavtalet ingåtts

under den tid 1918 eller 1920 års lag varit gällande och icke avsett

längre tid än tjugu år. Anledningen därtill att jag för min del icke

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 251.

37

förordat stadgande av dylik innebörd, har varit den att den nya lagen

med eu sådan bestämmelse synts komma att drabba mycket ojämnt, i det

att det säkerligen ofta berott på en tillfällighet, om äldre upplåtelser, för

vilka avtalstiden utgått under berörda period, förlängts genom särskilt

avtal eller på annat sätt*. Det bär synts mig vara försvarligt att göra

skillnad mellan det fall, att nyttjanderättshavaren uttryckligen avsagt sig

lösningsrätt, och det att han ingått avtalet på villkor, som enligt vid den

tiden gällande lag icke medförde lösningsrätt.

20 §.

Lagrådet:

Med hänvisning till vad inledningsvis anförts angående den föreslagna

lagens tillämplighetsområde hemställes, att undantag måtte göras

även i fråga om mark, som ingår i fastställd stadsplan.

Ur protokollet''

Erik Öländer.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj-.ts proposition nr 251,

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott fredagen den 28 april 1922.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notiiin, Svensson,

Hansson, Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman anmäler lagrådets

den 20 april 1922 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 3

mars 1922 remitterade förslaget till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför

föredraganden:

»Med anledning av de betänkligheter, som inom lagrådet yppats

däremot att den tidpunkt, inom vilken, för att lagen skall bliva tillämplig,

nyttjanderättsliavaren tillhörigt boningshus skall finnas uppfört, blivit

framflyttad från den 1 januari 1919 till den 1 januari 1921 har förslaget

härutinnan blivit ändrat.

Lagrådet har föreslagit, att såsom ytterligare villkor för lösningsrätt

skulle upptagas den förutsättningen, att antingen marken under

tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken

innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår

enligt gällande avtal om nyttjanderätt till marken, uppgår till tjugu år.

Vad sålunda föreslagits har väl ett avgjort företräde framför de i 1920

års lag upptagna villkoren för lösningsrätt. Jag anser emellertid på de

skäl, jordkommissionen i sitt betänkande anfört, lagrådets anmärkning ej

böra föranleda, att lagförslaget i denna punkt ändras. Däremot har med

föranledande av vad lagrådet anmärkt beträffande andra punkten i 1 §

första stycket sådan ändring här vidtagits att den angivna tiden av fem

år skall räknas från tidpunkten för lösningsanspråkets framställande.

Villkoret att jordägaren ej tidigare må hava vidtagit åtgärd till mark
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

innehavarens skiljande från besittningsrätten har med hänsyn till föreskrifterna

i 3 och 9 §§ av förslaget uteslutits.

Lagrådet har för bibehållande av det i 1920 års lag upptagna villkoret

att det upplåtna området, skall utgöra del av fastighet åberopat

vad departementschefen vid 1 § av det år 1918 framlagda förslaget anfört.

De av departementschefen anförda skäl, vilka huvudsakligen taga

hänsyn till de olägenheter, som skulle uppkamma för inteckningshavare,

i fall lösningsrätten omfattar hel fastighet, synas mig så mycket mindre

avgörande som expropriationslagen ej uppställer hinder mot expropriation

av hel fastighet. Större avseende synes mig böra fästas vid de

av egnahemssakkunniga anförda, i departementschefens yttrande 1918

återgivna skälen för att jämväl hel fastighet må av nyttjanderättshavaren

lösas. Lagrådets förevarande anmärkning har jag alltså ansett

icke böra följas.

Yad lagrådet yttrat mot införandet av lösningsrätt inom tomtindelat

område föranleder mig ej att frångå min vid förslagets remitterande till

lagrådet uttalade ståndpunkt. Härav följer att jag så mycket mindre

kan dela lagrådets uttalade betänkligheter mot förevarande lagstiftnings

tillämplighet över huvud å mark, som ingår i stadsplan. Inom dylika

områden är enligt gällande lagstiftning avstyckning tillåten och i 5 kap.

8 § fastighetsbildningslagen meddelade bestämmelser till förhindrande av

uppkomsten av fastighet i strid mot gällande plan skola enligt 14 § i

förevarande förslag tillämpas jämväl vid avskiljande av sådant område,

som i förevarande lag avses.

Vidkommande de av lagrådet vid 2 § gjorda speciella anmärkningar

hava, i. anledning av lagrådets påpekande att bestämmelser saknas för

det fall att nyttjanderätten omfattar jämte tomt eller del av tomt annan

mark, andra och tredje styckena i 2 § av det remitterade förslaget blivit

omarbetade. Jag vill icke förneka, att i vissa fall olägenheter av det

slag, lagrådet påpekat, kunna uppkomma, därest genom inlösen av tomt

vissa maikomiaden återfalla till jordägaren, men har jag dock ej funnit

olägenheterna äga den betydenhet, att de kunna motivera ändring i förslaget,

särskilt som det kan bliva för nyttjanderättshavaren betungande

att lösa mera än han enligt det remitterade förslaget är pliktig.

Två av lagrådets ledamöter hava anmärkt att uttrycket ''nöjaktigt

bebyggande’ vore alltför svävande för att kunna godkännas. Då uttrj

eket emellertid synes mig pa ett tillfredsställande sätt utsäga vad

nämnda lagrådsledamöter, på sätt av deras yttrande framgår, antagit

detsamma innebära, har anmärkningen ej föranlett någon omarbetning

av lagtexten.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Yad lagrådet vid 3 § anmärkt därom att uttrycket ''avsevärd’ olägenhet

utbytts mot ''synnerlig'' olägenhet bär ej föranlett mig att frångå den

ståndpunkt, jag intagit vid förslagets remitterande till lagrådet.

6 § har blivit omarbetad med anledning av de av lagrådet mot

densamma framställda anmärkningar och med hänsyn tagen till i 17 §

vidtagen ändring.

Med anledning av vad inom lagrådet vid 9 § anförts därom att

förhållande, som medför nyttj anderättens förverkande, kan hava inträffat

eller blivit jordägaren bekant så kort tid före första förrättningssammanträde^

att han icke medhunnit att dessförinnan anhängiggöra talan mot

nyttjanderättshavaren, vill jag erinra därom att i de fall, då den omständighet,

som kan medföra förverkande, är för jordägaren av någon större

betydelse, det icke kan antagas, att jordägaren ej erhållit kännedom om

densamma så tidigt, att han ej före första sammanträdet hunnit anhängiggöra

talan mot nyttjanderättshavaren. Godkännes förslaget i så måtto

att förverkande, som ägt rum efter det ansökan om utövande av lösningsrätt

gjorts, över huvud taget ej får åberopas till bestridande av lösningsanspråket,

kan det ej anses pakallat att beträffande förveikande, som

ägt ram under tiden närmast där förut, jordägaren under längre tid än

i förslaget skett erhåller möjlighet att lämna öppet huruvida förverkandeskälet

kommer att av honom åberopas eller ej.

Vid övervägande av de skäl, som jordkommissionen anfört till stöd

för stadgandena i 9 § fjärde stycket sista punkten och de erinringar,

lagrådet riktat mot samma stadganden, har jag funnit sistnämnda erinringar

icke böra föranleda ändring i förslaget.

Lagrådet har påyrkat, att sista punkten i 13 § första stycket måtte

utgå. Med hänsyn till de svårigheter, det ofta måste möta för nyttjanderättshavaren,

att anskaffa löseskillingen, anser jag emellertid, att den i

stadgandet nyttjanderättshavaren medgivna förmån, vilken icke kan lända

jordägaren till men, är väl motiverad och har därför i förslaget bibehållit

densamma.

Beträffande 14 § har lagrådet hemställt, att den däri förekommande

hänvisningen till 5 kap. 6 § i fastighetsbildningslagen matte utgå. Till

stöd härför har lagrådet anfört, att i nämnda paragraf upptagna bestämmelser

angående vågrätt ej finnas meddelade beträffande jordavsöndring.

Då bland bestämmelserna angående avstyckning, som för städernas del

motsvarar jordavsöndring, ansetts böra ingå bestämmelser om vågrätt för

avstyckat område, finner jag lagrådets erinran ej böra föranleda att

samma bestämmelser för det specialfall av avstyckning, som det föreliggande

förslaget innefattar, uteslutas från tillämpning.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Vad lagrådet anmärkt mot 14 § sista stycket andra punkten har

föranlett ändring i förslaget och har i sammanhang härmed utarbetats

förslag till lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. inteckningsförordningen.

Lagrådets anmärkning mot 17 § har jag funnit böra beaktas på

sätt ett till paragrafen fogat nytt stycke utvisar.

Lagrådets anmärkning beträffande 18 § har föranlett ändring i

nämnda paragraf.

19 § har jag funnit mig böra bibehålla, då en lagstiftning av den

natur som den förevarande uppenbarligen synes mig böra tilläggas tvingande

verkan.

1 redaktionellt hänseende hava därjämte mindre jämkningar vidtagits

i vissa paragrafer.»

Föredraganden uppläser härefter dels det i enlighet med vad sålunda

anförts jämkade förslaget till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område dels ock det nu

upprättade förslaget till lag om ändrad lydelse- av 36 § 2 mom. i förordningen

den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom samt hemställer,

att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen och med stöd

av § 54 riksdagsordningen, genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täckes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall; och skall till riksdagen avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Bihang till riksdagens protokoll 1522. 1 sand. 218 käft. (Nr 251.)

6

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts -proposition nr 251.

1

Bilaga B.

Till KONUNGEN.

Genom remiss den 7 september 1920 har Kungl. Haj:t anbefallt jordkommissionen

att avgiva utlåtande över en av borgmästaren Carl Lindhagen hos

Kungl. Maj:t gjord hemställan om revision av dels lagen den 26 mars 1920 om

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 218 käft. (Nr 251.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:t$ proposition nr 251.

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område och dels expropriationslagens stadganden rörande expropriationsrätt för

åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden.

Sedan vid innevarande års riksdag i tre motioner, nr 82 i första kammaren

av hr Lindhagen, nr 124 i andra kammaren av hr Lövgren i Nyborg och nr 212

i andra kammaren av hr Ericsson i Arboga, förslag väckts om vissa ändringar i

ovannämnda lag den 26 mars 1920 samt i hr Lindhagens berörda motion jämväl

påyrkats ändringar i expropriationslagen, har Kungl. Haj:t, efter därom av riksdagens

andra lagutskott gjord framställning, genom skrivelse den 25 februari 1921

anbefallt kommissionen att till utskottet avgiva yttrande över motionerna.

I anledning härav har kommissionen utarbetat bifogade förslag till revision

av omförmälda lag den 26 mars 1920, vilket förslag jämte reservationer härmed

överlämnas; och får kommissionen beträffande övriga av hr Lindhagen framställda

ändringsförslag och yrkanden hänvisa till bifogade avskrift av det till andra lag•utskottet

avgivna yttrandet.

Stockholm den 28 april 1921.

Underdånigst

På jordkommissionens vägnar:

J. HANSSON.

Seve Elcberg.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 251.

3

Förslag

till

Lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

1 §•

Den som med nyttjanderätt innehar annan tillhörig mark. samt därå äger

boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, vare berättigad

att i den ordning denna lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning

dels att sådant boningshus fanns å marken uppfört den 1 januari 1921 och dels

att minst en fjärdedel av det värde, den mark, som skall lösas, med därå befintliga

byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader. Ändå att

avtal om nyttjanderätt icke visas föreligga, skall, vad i föregående punkt stadgas

äga motsvarande tillämpning, därest marken den 1 januari 1921 sedan mer än fem år

innehafts av annan än jordägaren samt denne ej före nämnda dag för innehavarens

skiljande från det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan

påföljd; och skall å innehavare av sådan mark tillämpas vad i denna lag

sägs om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning av värde, som i föregående stycke sägs, skall ej medräknas

värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad,^ som

nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å

denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats

eller uppenbarligen varit förutsatt.

Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt första

stycket tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet nyttjanderätten

hava upphört med dödsfallet, vare dock nyttjanderättshavarens make,

bröstarvinge eller adoptivbarn berättigad utöva lösningsrätten.

2 §•

Ingår mark, varom i 1 § förmäles, i tomtindelning, skall utöver vad sagda

§ stadgar, följande gälla. _ .

Lösningsrätt må utövas endast i det fall, att nyttjanderättshavarens boningshus

kan, med hänsyn till läget och beskaffenheten av den tomt, varå det uppförts,

anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten.

Omfattar nyttj anderätten mer en än tomt, äger lösningsrätt rum endast

till den tomt, varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Utgör den av nyttjanderättshavaren innehavda marken blott del av tomt,

äger lösningsrätt rum endast för det fall, att tomtdelen utgör mer än hälften av

vad jordägaren äger i tomten samt dennes återstående andel i tomten är obebyggd;

och skall i ty fall jämväl sistnämnda del lösas.

Är nyttjanderättshavarens boningsbus uppfört i tomtgräns, skall lösningsrätten,

_ såframt parterna ej om annat åsämjas, avse den tomt, varå största delen

av boningshuset är beläget; och vare nyttjanderättshavaren, därest det för honom

skulle medföra oskälig kostnad eller avsevärd olägenhet att flytta boningshuset

helt in på den tomt, som skall lösas, berättigad att hava huset kvar å den del av den

andra tomten, varå detsamma uppförts, intill dess byggnaden nedrives eller avbrinner.

För det intrång, jordägaren lider av byggnaden, njute han ersättning,

såvida han icke hellre vill avstå tomtdolen mot lösen. Sådan ersättning och lösen

bestämmas vid förrättning, som i 6 § sägs.

Är beslut fattat om ändring i gällande tomtindelning beträffande det tomtråde,

där den tomt, vartill lösningsrätt göres gällande, är belägen, skall förrättning,

som i 6 § sägs, vila, intill dess sig visat, huruvida beslutet bliver fastställt.

3 §•

Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttj anderätten, då ansökan om utövande

av lösningsrätt göres, är förverkad.

, Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest avståendet av den till lösning

ifrågasätta marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller

därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas

därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den, vara

nyttjanderättshavarens bonigshus är beläget, äge lösningsrätt rum till marken

i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra olägenhet,

som ovan sägs, må hänsyn icke tagas till anordning, som vidtagits i syfte

att förhindra utövande av lösningsrätt.

4 §•

Har i nyttjanderättsavtal stadgats, att nyttjanderättshavarens byggnader

skola mot lösen tillfalla jordägaren, och framgår icke av avtalet, att lösenbeloppet

skall understiga byggnadernas fulla värde, vare dylikt stadgande utan verkan,

därest nyttjanderättshavaren vill utöva rätt att lösa marken.

Innefatttar avtalet, att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla

jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas

fulla värde, vare det, därest nyttjanderättshavaren vill utöva lösningsrätt, utan

annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen för

marken, skälig gottgörelse för avståndet av den förmån, som enligt avtalet sålunda

tillkommer jordägaren.

5 §•

Finnes å mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren

pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

5

6 §■

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen för

marken med vad därtill kör skall på ansökan av nyttjanderättshavaren avgöras

vid lantmäteriförrättning i den ordning nedan stadgas.

Ansökan om lantmäteriförrättning skall ingivas till Konungens befallningshavande

senast den dag, då, frånsett vad nedan i denna § stadgas, nyttjanderättshavaren

är skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren inom

sex månader före sagda dag av jordägaren tillspord, huruvida han vill utöva lösningsrätt,

vare dock, vid äventyr av lösningsrättens förlust, skyldig att inom

nittio dagar efter det han tillspordes söka förrättning. Vill någon på grund av

stadgandet i 1 § tredje stycket utöva lösningsrätt, göre ansökan om förrättning

inom nittio dagar från den dag, nyttjanderätten upphörde.

Ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande

fastigheten.

Rar nyttjanderättshavare sökt förrättning, må han icke mot sitt bestridande

förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avllytta tidigare

än å den fardag som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord.

Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren sitter kvar

utöver den dag, då nyttjanderätten upphör, njute jordägaren ersättning med belopp,

som, i fall överenskommelse ej träffas, bestämmes vid förrättningen eller,

därest så ej kan ske, av skiljemän på sätt i 17 § stadgas.

7 §■

Ifråga om förrättning, som i 6 § sägs, skola bestämmelserna i 2 och

3 kap. skiftesstadgän, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga

skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Hör mark, om vars inlösen

är fråga, till stad eller eljest till samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall vad denna lag innehåller i

avseende å lantmätare och förordnande för sådana gälla om mätningsman, som må

vara anställd i stadens eller samhällets tjänst.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren

genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten

avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem tillhanda minst fjorton

dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående

dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för

den församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten; skolande

kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen,

äga ett därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för

rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 §

jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt, som nyss är sagd,

skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro kända och inom riket

boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad

om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

8 §•

Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten eller, då fråga är

om område i stad, som ej lyder under landsrätt, hos rådhusrätten anmälan om

förordnande av lantmätare. Anteckning om förordnandet skall göras i inteckningsprotokollet

å nästa rättegångsdag under lagtima ting, så ock i inteckningsboken,

eller, då fråga är om område i stad, som ej lyder under landsrätt, i

inteckningsprotokollet och i fastighetsboken å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

9 §-

Vill jordägaren under åberopande av förhållande, som i 3 § första stycket

sägs, bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det honom att vid

första sammanträdet under förrättningen antingen visa lagakraftägande utslag,

att nyttjanderätten förverkats, eller ock styrka, att talan därom är anhängig;

och skall i sistnämnda fall förrättningen vila i avbidan på lagakraftägande utslag.

Rättsägarna äga överenskomma om jämkning av gränserna för det område,

som skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området varder sålunda bestämt, att

hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen ej möter; och äga förrättningsmännen

förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som härav

kan föranledas.

Vid bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för värdet av förbättring,

som i 1 § andra stycket sägs. Nyttjanderättshavaren skalig tillgodoräknas

värdet av dylik förbättring å sådan del av det innehavda området, som

icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med

upplåtelsen avsedda ändamålet.

Det åligger lantmätaren att avfatta det område, som skall lösas, _å karta,

upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter och mättningsuppgifter, att

områdets läge är fullt bestämt, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över

områdets storlek, läge och gränser, skolande berörda beskrivning intagas i förrättningsprotokollet.

Därest karta, som nu sagts, finnes tillgänglig, vare upprättande

av särskild karta för förrättningen ej erforderligt.

10 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, galle vad de

bestå säga.

Har var sin mening, galle, om de kunna jämkas till varandra, den menning,

som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i annat fall vad

lantmätaren säger.

11 §-

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, vad rättsägare,_ som är

missnöjd med förrättningen, har att enligt 12 § fullgöra för att fullfölja talan

mot densamma ävensom vad enligt 13 § åligger nyttjanderättshavaren. Avskrift

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

KungI. Maj:ts proposition nr 251.

av det vid förrättningen förda protokollet skall vid förrättningens avslutande

eller ock å därvid bestämd dag inom trettio dagar efter förrättningen överlämnas

till någon i orten boende person, som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande

avskriften vara hos honom tillgänlig för envar, som åstundan att den

granska eller avskriva.

12 §.

År rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan bos

ägodelningsrätten genom besvär, som skola till ägodelningsrätten eller dess ordförande

ingivas inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad enligt

vad i 11 § sägs; och skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten

samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående klagan över avslutat

laga skifte är stadgat.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande,

som i 8 § andra stycket sägs, må densamma ej vidare åberopas till bestridande

av nyttjanderättshavarens anspråk.

13 §•

Har nyttjanderättsh avaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom

vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga kraft

hos över exekutor nedsätta den bestämda löseskillningen, Överexekutor äge dock,

när skäl därtill äro, medgiva anstånd av högst nittio dagar med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande

fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft,

ävensom karta över området, vid, äventyr att det felande varder på nyttjanderättshavarens

bekostnad anskaffat av myndighet, som enligt 14 § har att pröva

förrättningen.

År i stad, som ej lyder under landsrätt, Konungens befallningshavande

eller viss ledamot av magistraten överexekutor, skola de ingivna handlingarna

med underrättelse om nedsättningen överlämnas till magistraten för åtgärd, som

i 14 § sägs.

Löseskillingen skall av överexekutor ofördröjligen insättas i bankinrättning

för att där innestå mot ränta.

14 §.

Finnes område, som skall lösas, ej utgöra tomt eller del av tomt eller

eljest särskilt avskild fastighet, skall i den ordning nedan sägs prövning äga

rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande må meddelas.

Är fråga om område i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse meddelas, därest

områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. 6 och 8 §§ i lagen den

12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas fastställelse,

skall, såvitt framställning därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt

namn.

Är fråga om annat område än i andra stycket sägs, skall, utan hinder därav

att avhandling rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits, fast
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 251.

ställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad om jordavsöndringen

är stadgat. Vid ärendets prövning skall så förfaras som vore området

av jordägaren avsöndrat och, därest till områdets avsöndrande särskilt tillstånd

skolat erfordras, sådant vore sökt.

Ej må det utgöra hinder för fastställelse, att den fastighet, vari område,

som skall lösas, ingår, innehaves såsom fideikommiss.

I denna § omförmäld prövning ankommer å landet samt i städer, som lyda

under landsrätt, på Konungens befallningshavande, i Stockholm på Överståthållarämbetet

och i övriga städer på magistraten.

Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig,

vunnit laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad och upphöre det nyttjanderättsavtal,

som legat till grund för lösningsrätten. Den myndighet, som meddelat

beslutet, göre om detsamma ofördröjligen anmälan till domaren eller ifråga om

stad, som ej lyder under landsrätt, till rådhusrätten ävensom, därest myndigheten

ej själv är överexekutor, till denne.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst eller

annan förmån, varom i 7 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes befriande

från ansvar för i stamfastighet intecknad gäld är särskilt stadgat.

15 §.

Sedan beslut, som i 14 § avses, vunnit laga kraft, utbetale överexekutor

löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 7 § sista stycket

sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskillingen för

utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde för fördelningen

varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet genom

överexekutors försorg minst fjorton dagar förut med posten sändes till jordägaren

och kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt,

om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle överexekutor den innehavaren

tillkommande ersättning inne, till dess Konungen förordnat, huru därmed

skall förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,

åligger överexekutor att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit

laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren eller i fråga om område i

stad, som ej lyder under landsrätt, hos rådhusrätten samt tillika insända fördelningslängden.

16 §.

Kostnad för förrättning, som i 6 § avses för fastställandet av inlöst områdes

avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaren.

17 §•

Har jordägaren, under åberopande av förhållande, .som i 3 § andra stycket

sägs, bestritt nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken, och kommer på

grund därav lösningsrätt ej att äga rum, vare jordägaren pliktig att vid nyttjande
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

rättens upphörande övertaga nyttjanderättskavarens byggnader ock för dem,

därest av nyttjanderättsavtalet annat icke framgår, utgiva full lösen, ävensom

ersätta honom värdet av förbättring, som i 1 § andra stycket sägs, i den

mån denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda

ändamålet.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats,

tillställe jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den

dag, då skyldighet att avträda området för honom inträtt. Kan överenskommelse

ej träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för markförbättring skall

utgå, skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses

av vardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera

parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den

tredje, äger domaren i orten förordna om valet. Den som ej nöjes med vad de

bestå skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt han

instämmer i sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes

honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har

att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

18 §•

År nyttjanderättshavares rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader och

annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad till viss

tid efter ny ttj anderättens upphörande, och är, då nyttj an der ätten upphör, framställning

om inlösen av upplåtet område på prövning beroende, men kommer

inlösen ej till stånd, skall tiden för bortförandet räknas från den dag, då han

skall avträda området eller rätten till inlösen upphört.

19 §•

Avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt denna lag tillkommande

lösningsrätt vare utan verkan.

20 §.

Vad i denna lag stadgas, äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör

kronan eller som innehave3 med tomträtt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1921, vilken dag lagen den

26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra, dock att ärende angående lösningsrätt,

i vilket sådant tillkännagivande, varom i 6 § sistnämnda lag sägs, ägt

rum före den 1 september 1921, skall handläggas och prövas enligt äldre lag.

Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 218 höft. (Nr 251.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Hemställan

av hr Lindhagen

i september

1920.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

å landet inom Norrland och Dalarna stadgas angående förlängning av arrendeavtal

skall ej tillämpas, då på grund av stadgandet i 6 § sista stycket denna

lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit å område, varom

i denna lag förmäles.

Allmän motivering.

I en den 4 september 1920 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse har borgmästaren

Carl Lindhagen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte för 1921 års riksdag

framlägga förslag till revision av dels gällande expropriationslag i väd densamma

innefattar bestämmelser rörande den i lagens 1 § under 7 omförmälda expropriation

för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden inom bebyggt område

vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd

befolkning, och dels lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (här nedan

benämnd friköpningslagen). Därefter har hr Lindhagen i en den 10 september

1920 till Kungl. Maj:t ingiven skrift meddelat några kompletterande uppgifter.

Såsom skäl för sagda hemställan har hr Lindhagen anfört huvudsakligen följande.

Expropriationslagens berörda stadgande hade, ehuru ivrigt eftersträvat i

orterna, ännu icke kommit att tillämpas. Anledningarna härtill vore många. Då

rätt till expropriation icke kunde meddelas annan än kommun eller municipalsamhälle,

inom vars område den mark, expropriationen skulle avse, vore belägen,

hade följden blivit, att det mött svårigheter att åstadkomma beslut om sökande

av expropriationsrätt. I ett samhälle vore många eller kanske de flesta ej intresserade

av saken och motsatte sig därför att bidraga till infriande av de andras

önskemål, då detta kunde föranleda ekonomiska förpliktelser för samhället. Ävenledes

uppstode stor tvekan i följd av ovissheten om en expropriationsnämnds värdering,

vilken antoges lätt kunna bliva alldeles för betungande först för samhället

och sedan för tomtinnehavarna. Vidare mötte vanskligheter beträffande anskaffandet

av lån på rimliga villkor för bekostande av expropriationen genom samhället

och därefter för tomternas överlåtelse eller upplåtelse till husägarna. Någon

lånefond funnes icke upprättad såsom skett för mänga andra ändamål. Där kommunalförvaltningen

hälst skulle vilja framdeles frigöra sig från lånet genom

tomternas försäljning till vederbörande, både ock en viss betänksamhet yppats

därav att, såsom i fisklägen, många tomter besuttes av fattiga änkor, som ansåges

ej hava råd att erlägga någon köpeskilling för dem.

Beträffande friköpningslagen hade en ofantlig missräkning uppkommit i

följd av lagens bestämmelse, att friköpning finge äga rum först vid upplåtelsetidens

slut. Vidare hade, då lagen såsom villkor för friköpning stadgade en

upplåtelsetid av över 20 år, alla de husägare, som hade upplåtelse på 20 år

och därunder, icke kommit att omfattas av lagen. Sistnämnda upplåtelser vore

endast formellt begränsade till viss tid i sänder; i regeln hade de omfattat många

årtionden, ja generationer för en och samma släkt. Det vore en brutalitet av

lagen att utesluta dessa husägare från rätten till friköpning av deras tomter.

Det vore svårt att förstå, varför enligt expropriationslagen tomter skulle få

exproprieras oavsett upplåtelsetidens längd och utan avvaktan på dess utgång,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 251.

men enligt friköpningslagen en så stor hänsyn skulle fästas just vid dessa omständigheter.

Det förhållande som borde behjärtas vore, att en person och hans

familj på platsen skaffat sig ett hem och för ändamålet tillåtits och själv kunnat

därå uppföra byggnader. Om de sedan suttit i detta hem några dagar eller

längre tid, vore ingen konstitutiv skiljaktighet. Att berövas sitt hem och det

väsentliga värdet av sina byggnader vore en lika brutal framfart av livet i bägge

fallen. Detta vore tydligen expropriationslagens mening. Samma humanitet borde

genomströmma friköpningslagen.

En brist hos friköpningslagen läge även däruti, att den icke ägde tillämpning

inom tomtindelade områden eller områden, för vilka stadsplan antagits. De

förhoppningar att få friköpa vid upplåtelsetidens slut, som lagen skänkte lägenhetsägaren,

ginge om intet, därest tomtindelning genomfördes eller stadsplan antoges

för det område, inom vilket lägenheten vore belägen.

I en inom första kammaren vid 1921 års riksdag väckt motion, nr 82, har Motion av

hr Lindhagen närmare angivit de olika hänseenden, i vilka expropriationslagen, hr Lindsåvitt

den rör ifrågavarande slag av expropriation, samt friköpningslagen''skulle års

vara i behov av revision. , riksdag.

Rätt för lägenhetsinnehavare med egna hus å annans mark att friköpa den 1918 års friav

honom innehavda marken infördes som bekant genom »lag den 28 juni 1918 om. kapning slag.

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område». Ganska kort tid efter denna lags ikraftträdande visade det sig, att de

stora förväntningar, med vilka lagen mottagits, blivit grusade. Anledningarna

härtill voro huvudsakligen två, nämligen dels att friköpningsrätten begränsats till

att omfatta allenast lägenheter som för det närvarande voro upplåtna på viss

tid, överstigande 20 år, eller på livstid, och dels att markägaren i lagen tillerkänts

en ovillkorlig rätt att, därest nyttjanderättshavaren begärde att få friköpa den

upplåtna marken, i stället få tillösa sig nyttjanderättshavarens byggnader.

Dessa bristfälligheter hos friköpningslagen gav kommissionen anledning att Kommissioutarbeta

och i mars 1919 till Kungl. Maj:t avgiva förslag till revision av lagen, nens förslag

Enligt förslaget skulle rätt till friköpning äga rum dels vid upplåtelser på livstid, ™iii ''Sre.

dels vid upplåtelser på viss tid, när det upplåtna markområdet i mer än 20 år vision av

innehafts av annan än jordägaren, och dels — för den händelse upplåtelse för viss friköpningstid

eller livstid icke visades föreligga — därest markområdet den 1 januari 1919 lagen.

i mer än 20 år innehafts av annan än jordägaren. Jordägarens befogenhet att

omintetgöra nyttjanderättshavarens anspråk att få friköpa marken medelst yrkande

att i stället få tillösa sig nyttjanderättshavarens byggnader skulle inskränkas

till de fall, då en friköpning av marken kunde antagas medföra olägenhet

för huvudfastigheten. Kommissionen föreslog därjämte ändringar i ett par andra

hänseenden.

I anledning av kommissionens nämnda förslag framlade Kungl. Maj:t vid Ny friköp1919

års,riksdag förslag till reviderad friköpningslag, i vilket förslag upptagitsningslag udde

av kommissionen föreslagna ändringarna med det undantag, att upplåtelseavtal-''ard<l® •

på viss tid skulle, för att berättiga till friköpning, vara slutet på över 20 år.

Förslaget blev icke antaget av 1919 års riksdag. Det framlades ånyo vid 1920

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

års riksdag ock blev då godkänt, varefter Kungl. Maj:t den 26 mars 1920 utfärdade

den nu gällande friköpningslagen, som trädde i kraft den 1 september

samma år.

Kungl. Maj:ts berörda frånträdande av kommissionens förslag synes närmast

bava föranletts av erinringar, som vid förslagets behandling i lagrådet

framställdes av tre ledamöter därstädes. Det anfördes därvid av två ledamöter

följande: »Att låta lösningsrätt inträda, då på grund av flera upplåtelser på

kort tid ett område innehafts av annan än ägaren under mer än tjugu år, synes

betänkligt av skäl, som egnahemssakkunniga anfört.» En tredje ledamot yttrade, att

det kunde med skäl betvivlas, att en utvidgning av lösningsrätten i den omfattning

kommissionen föreslagit skulle få någon större socialpolitisk betydelse, samt

att i de fall, då avtal om upplåtelse på viss kort tid förekommer, åbyggnaderna

nog i regel tillhörde jordägaren.

De av egnahemssakkunniga åberopade skälen, vartill de två lagrådsledamöterna

hänvisade, återgåvos i Kungl. Maj:ts proposition nr 172 till 1918 års

riksdag sålunda: »De sakkunniga hade sålunda ansett sig böra föreslå en upp
låtelsetid,

överstigande tjuga år, såsom den kortaste för att berättiga lägenhetsinnehavare

till inlösen av jorden. En längre upplåtelsetid än den av de sakkunniga

föreslagna kunde icke fordras, utan att ett stort antal lägenheter på ofri

grund skulle uteslutas. A andra sidan vore en kortare tid än den föreslagna icke

tillrådlig, dels därför att upplåtelser på kortare tid måste betraktas såsom alltför

tillfälliga för att berättiga innehavaren att inlösa jorden, dels därför att på

sådan tid upplåtna lägenheter i regel läge i alltför omedelbar förening med huvudgården

för att icke ett särskiljande med full äganderätt skulle kunna medföra

avsevärda olägenheter för densamma, ett förhållande, som icke i närmelsevis så

hög grad gällde beträffande de på längre tid eller livstid upplåtna. Vidare torde

de fall, i vilka åbyggnader vid kortare upplåtelsetid uppförts på ofri grund,

höra till undantagen och antalet dylika lägenheter sålunda vara alltför obetydligt

för att hänsyn behövde tagas till dem. Maximitiden för arrendeupplåtelser

vore därjämte i allmänhet tjugu år. Det vore ju ingalunda sällsynt, att till en

lägenhetsinnehavare på verkligt arrende utlämnades jord, gränsande intill hans

lägenhet, och givetvis skulle det vara olämpligt, om dylik jord, som icke kunde

räknas tillhöra lägenheten i egentlig mening, skulle kunna bliva föremål för inlösen,

vilket kunde bliva fallet, om inlösningsrätten finge tillämpas vid tiunuårsupplåtelser.

»

Allmänt om- Otvivelaktigt har 1920 års friköpningslag skapat möjlighet för ett bety
döme

oml920 dande antal nyttjanderättshavare med egna hus att få friköpa av dem innehavd

års lag. mark och därmed bereda nödig trygghet åt sina hem. Lagens största förtjänst

torde ligga däruti, att den slopat den i 1918 års lag intagna bestämmelsen om

jordägarens ovillkorliga rätt att få tidlösa sig nyttjanderättshavarens byggnader.

Emellertid, kan icke heller 1920 års lag anses på ett nöjaktigt sätt tillgodose de

socialpolitiska önskemål, som genom denna lagstiftning skulle vinna beaktande.

Enskilda ledamöter av kommissionen hava vid besök å orter, där lagen kunnat

tänkas skola vinna tillämpning i någon större omfattning, erfarit, att högst få

nyttjanderättshavare därstädes, ehuru de och anförvanter till dem i mycket lång

tid innehaft sina lägenheter, kunna begagna sig av den friköpningsrätt, som man genom

denna lagstiftning avsett att införa. Orsaken därtill är, att lagen fordrar

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

upplåtelseavtal för en tid av över 20 år, under det att mångenstädes de nu gällande

kontrakten angående markupplåtelsen äro på jämnt 20 år eller därunder,

och detta även för sådana fall att lägenheten innehafts av nyttjanderättshavaren

och hans anförvanter i flera generationer. Likaledes liar det, i de fall då friköpningsrätt

enligt lagen föreligger, försports stor besvikelse däröver, att denna rätt

icke får utövas förrän vid uppiåtelsetidens slut. Man har funnit det meningslöst,

att en lagligen fastslagen friköpningsrätt icke skall få utövas förrän om kanske

20 eller 30 ja 40 år och således i många fall eventuellt icke alls kunna åtnjutas

av de nuvarande nyttjanderättshavarna. Särskilt beträffande livstidsupplåtelserna

har man funnit det egendomligt, att friköpning icke alls tillerkänts den som är

innehavare av upplåtelsen. Eu annan egendomlighet hos friköpningslagen förefinnes

häruti, att den beträffande lägenhet, som den 1 januari 1919 i mer än 20

år varit skild från jordägarens innehav, medger friköpning för den händelse upplåtelseavtal

icke finns, men vägrar sådan, därest upplåtelseavtal för viss tid finns,

men detta endast är på jämt 20 år eller därunder, och det även för det fall

att närmast föregående upplåtelseavtal gällt för tid över 20 år. Man torde således

vara berättigad påstå, att en viss principlöshet behärskar friköpningslagens

regler rörande villkoren för inträdandet av rätt till friköpning.

För bedömande av frågan, huruvida friköpningslagen i sin nu gällande Statistik anavfattning

utesluter ett större antal lägenhetsinnehavare från åtnjutande av den rätt gående lägentill

friköpning, som med ifrågavarande lagstiftning åsyftats, är det givetvis av g^na kus^å

betydelse att äga kännedom om de faktiska upplåtelseformer, som förekomma be- 0yrj grunii

träffande dessa lägenheter. Då denna lagstiftningsfråga var föremål för be- och slutledhandling

vid 1919 års riksdag, uttalades också inom lagutskottet den åsikten, att ningar ur

man borde genom länsvis gjorda undersökningar försöka skaffa sig eu klar uppfattning

om ifrågavarande jordupplåtelser, innan man ginge till en revision av lagen.

Kommissionen har för den skull sökt åvägabringa en statistik rörande dessa

jordu^plåtelser, för vilken härmed redogörelse skall lämnas.

Under hösten 1920 utsände kommissionen till kommunalnämnder, municipalnämnder

och magistrater blanketter, med anhållan att i blanketterna måtte

antecknas samtliga inom kommunen, municipalsamhället eller staden befintliga

lägenheter, vars innehavare ägde hus å lägenheten men arrenderade marken; dock

skulle dylika lägenheter å kronohemman, kronoparker och vissa boställen icke

redovisas i blanketterna. I blanketterna funnos kolumner för anteckning av vissa

särskilt angivna uppgifter rörande varje lägenhet. Sålunda skulle uppgift lämnas,

huruvida upplåtelseavtal förelåge, samt, därest så vore förhållandet, om upplåtelsetidens

längd. Vidare skulle uppgift meddelas rörande dels den sammanlagda

tid, lägenhet innehafts av annan än jordägaren, dels värdet av lägenhetsinnehavarens

byggnader och värdet av den upplåtna markén, och dels huruvida

upplatelseavtalet stadgade skyldighet för lägenhetsinnehavaren att vid upplåtelsetidens

slut avstå sina byggnader till jordägaren. Från samtliga kommuner, med

undantag av 247 lantkommuner och 5 städer, hava uppgifter inkommit. I uppgifterna

från 148 lantkommuner hava uppenbarligen icke redovisats samtliga inom

resp. kommuner befintliga lägenheter, varom uppgift bort lämnas.

Det sålunda anskaffade materialet har bearbetats inom kommissionen och

hava därvid uppgjorts de vid detta utlåtande fogade tabellerna. Givetvis kan

den sålunda uppgjorda statistiken, på grund av vad nyss anförts rörande det in
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

komna materialet, icke vara i det hänseendet fullständig, att den skulle omfatta

samtliga lägenheter av det slag, varom det varit fråga att genom blanketternas

ifyllande erhålla upplysning. Statistiken torde det oaktat vara till fyllest för

belysning av de förhållanden, varom det ansetts nödigt att vinna kännedom;

och man har genom densamma erhållit mera fasta utgångspunkter än som förut

stått lagstiftaren till buds för bedömande av frågan, vilka lägenhetsinnehavare

böra komma i åtnjutande av friköpningsrätt. Kommissionen skall här nedan lämna

en kortfattad redogörelse för de faktiska förhållanden, som kunna utläsas ur de

uppgjorda tabellerna.

Statistiken omfattar inalles 40,867 lägenher, därav 36,923 i lantlcommuner

och 3,944 i stadskommuner. I tabellerna 1 och 12 hava dessa lägenheter uppdelats

med hänsyn till den upplåtelsetid, som för närvarande gäller för var och en

av dem. Ifråga om 5,076 i blanketterna redovisade lägenheter, därav 4,636 i

lantkommuner och 440 i stadskommuner, har uppgift i nämnda hänseende ej lämnats.

Huruledes övriga 35,791 lägenheter för närvarande äro upplåtna lämna tabellerna

besked. En sammanställning, upptagande upplåtelser på viss tid till och

med 20 år, på viss tid över 20 år, på lägenhetsinnehavarens livstid och på obestämd

tid, får följande utseende:

Lägenheter nu upplåtna på viss tid till och med 20 år .........3,502

» ss. » » » över 20 år.............11,072

» » » » lägenhetsinnehavarens livstid........5,709

» » » » obestämd tid................15,508

Summa 35,791

Av redovisade 35,791 lägenheter äro således 3,502 eller ungefär 10 % nu

upplåtna på 20 år eller kortare tid och följaktligen icke föremål för friköpning

enligt gällande lag. Det ojämförligt största antalet sådana lägenheter förekomma

i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs och Gävleborgs län. Såsom av specialtabellerna 2 — 5 och 13—16 framgår

har ett synnerligen stort flertal av dessa 3,502 lägenheter varit ur jordägarnas

besittning i över 20 år.

Hörande de i sammanställningen upptagna dels 11,072 lägenheterna, upplåtna

på viss tid över 20 år, och dels 5,709 lägenheterna, upplåtna på lägenhetsinnehavarens

livstid, torde otvivelaktigt friköpningsrätt föreligga vid upplåtelsetidens

utgång.

Anmärkningsvärt är, att det om icke mindre än 15,508 lägenheter uppgivits,

att de innehavas på obestämd tid. Ganska antagligt torde vara, att denna

siffra i sig innesluter ett mycket stort antal lägenheter, om vilka det måste antagas,

att de på grund av muntlig överenskommelse äro upplåtna för ett år i

sänder. I fråga om nästan alla dessa lägenheter har visserligen meddelats, att

upplåtelseavtal icke föreligger, men därmed torde i flertalet fall hava åsyftats

säga, att skriftligt kontrakt angående deras utarrendering icke finnes upprättat

mellan jordägarna och nyttjanderättshavarna. Troligt torde ock vara, att i dylika

fall parterna genom att muntligen överenskomma om visst årligt arrende

tillika menat, att lägenheten skulle upplåtas för ett år i sänder. Ifråga om sådana

lägenheter skulle alltså föreligga upplåtelse för viss tid, d. v. s. ett år, och

rätt till friköpning av dem icke tillkomma nyttjanderättshavarna.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

KungI. Maj:ts proposition nr 251.

Beträffande dem av berörda 15,508 lägenheter, som kanna vara att hänföra

till jordbrukslägenheter, är dessutom följande att märka. Jämlikt stadgandet i 2

kap. 2 § av 1907 års nyttjanderättslag skall, därest upplåtelsetiden för dessa lägenheter

är mellan kontrahenterna obestämd, lägenheterna anses upplåtna på fem

år. Huruvida i sådant fäll friköpningsrätt för arrendatorn föreligger, framgår

icke med full tydlighet av friköpningslagens bestämmelser. En tolkning efter

ordalagen av berörda bestämmelser synes närmast leda till ett förnekande av friköpningsrätt.

En tolkning i enlighet med lagens grund och syftemål synes däremot

böra leda till motsatt resultat. Beträffande ett mycket stort antal lägenheter

föreligger alltså ovisshet, huruvida gällande lag tillägger deras innehavare friköpningsrätt.

I specialtabellerna 2—11 och 13—22 angives, huru länge de i varje tabell

upptagna lägenheterna varit ur jordägarens besittning. Icke så få lägenheter

hava blivit för första gången upplåtna under de två sista decennierna. Ett överväldigande

flertal hava dock varit upplåtna i över 20 år. Beträffande det synnerligen

stora antal lägenheter, angående vilka det är obekant huru länge de inalles

varit upplåtna, torde det såsom sannolikt kunna antagas, att jämväl de varit ur

jordägarens besittning en mycket lång tidrymd. Denna slutsats gäller även de

lägenheter, som redovisats såsom numera upplåtna på endast 20 år eller kortare

tid.

Enligt vad de inkomna uppgifterna giva vid handen synes det vara ganska

vanligt, att lägenheter, som förut varit upplåtna på lång tid, 40 — 50 år, numera

antingen äro upplåtna genom kontrakt för kort tid, 1—20 år, eller också

innehavas utan kontrakt år från år. Det sistnämnda torde särskilt vara förhållandet

med ett stort antal av de lägenheter, som redovisats såsom upplåtna på

obestämd tid.

Såsom här ovan anmärkts avsågs vid uppgifternas insamlande att vinna kännedom

jämväl därom, i vilken omfattning gällande upplåtelseavtal stadgade skyldighet

för lägenhetsinnehavaren att vid upplåtelsetidens slut avstå sina byggnader

till jordägaren. Beträffande 865 lägenheter har det meddelats, att sådan skyldighet

föreligger. För 431 av dem har tillagts, att avståendet skall äga rum

mot lösen.

Den åvägabragta statistiken visar, att friköpningslagen från rätt till friköpning

fortfarande utestänger ett mycket stort antal lägenhetsinnehavare. Otvivelaktigt

skulle ett godkännande i hela dess vidd av det förslag, kommissionen

framlade i mars 1919, i betydligt större utsträckning hava tillgodosett det socialpolitiska

önskemål, varom här är fråga, nämligen åstadkommande av tryggade

bostadsförhållanden för alla lägenhetsinnehavare med egna hus på annans grund.

Det insamlade statistiska materialet har ådagalagt, att de skäl, som på sin tid

anfördes mot ett utsträckande av friköpningsrätten till den omfattning kommissionen

i mars 1919 föreslog och vilka skäl här ovan refererats, voro grundade på

antaganden, som icke vunnit bekräftelse i de insamlade uppgifterna.

Upplåtelserna på 20 år och kortare tid kunna icke anses såsom tillfälliga i

den mening, egnahemssakkunniga tänkt sig. Det har nämligen visat sig, såsom redan

förut framhållits, att det är synnerligen vanligt, att upplåtelser på lång tid, 40—50

år, vid kontraktstidens utgång övergå i upplåtelser antingen på kort tid, 1—20 år,

eller på obestämd tid. Dessa lägenheter kunna således endast ur formellt juridisk

synpunkt anses såsom korttidsupplåtelser; i verkligheten hava de en mycket lång

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

tid, ganska ofta i många generationer eller, såsom det understundom yttras i de

inkomna uppgifterna, »alltid» eller »över 100 år», innehafts av annan än jordägaren.

Det synes kommissionen förty saknas fog att beteckna alla dessa nu för

kort tid slutna upplåtelseavtal såsom alltför tillfälliga för att berättiga lägenhetsinnehavarna

att inlösa marken.

Ej heller synes fog finnas för antagandet, att just de lägenheter, som för

närvarande äro upplåtna på kort tid, skulle vara belägna i så omedelbar förening

med sina resp. huvudfastigheter, att deras friköpande skulle medföra avsevärd

olägenhet för huvudfastigbeterna. Det största flertalet av dessa lägenheter hava

nämligen, såsom ovan framhållits, tidigare varit upplåtna på lång tid, vadan man av

upplåtelsetidens nuvarande längd icke synes kunna härleda något stöd för egnahemssakkunnigas

berörda antagande. För övrigt torde den inverkan, som ett

upplåtet markområdes större eller mindre närbelägenhet till huvudfastigheten bör

hava i friköpningsfrågan, vara fullt nöjaktigt beaktad genom lagens stadgande,

att jordägaren har möjlighet förhindra friköpning av område, vars skiljande

från hans fastighet skulle för denna medföra avsevärd olägenhet.

Vidare hade egnahemssakkunniga uttalat, att de fall, i vilka åbyggnader

vid kortare upplåtelsetid uppförts på ofri grund, torde höra till undantagen och

att antalet dylika lägenheter sålunda skulle vara alltför obetydligt för att hänsyn

behövde tagas till dem. Även i denna punkt synas de sakkunniga icke hava beaktat,

att de allra flesta nuvarande korttidsupplåtelser hänföra sig till lägenheter,

som vid tiden för deras bebyggande voro upplåtna genom kontrakt på lång

tid, merendels 49 eller 50 år. Ej heller på lägenheter, som i senare tid bebyggts,

torde berörda antagande äga tillämpning. Av de inkomna uppgifterna framgår

nämligen, att det icke är ovanligt, att dylika upplåtits allenast för kort tid.

Slutligen hade egnahemssakkunniga anfört, att jord, som lägenhetsinnehavare

arrenderade för jordbruksändamål, i allmänhet vore upplåten på 20 år och att det

skulle vara olämpligt, om dylik jord, som icke kunde räknas tillhöra lägenheten

i egentlig mening, skulle kunna bliva föremål för inlösen. Av de inkomna uppgifterna,

som enligt de utsända blanketterna jämväl skulle innehålla meddelande

om lägenheternas areal, synes visserligen framgå, att till åtskilliga lägenheter

hör någon jordbruksjord. Det överväldigande flertalet lägenheter bestå dock endast

av tomtplats och nödigt område för trädgård eller potatisland. Genom lagens

stadgande om visst värdeförhållande mellan å ena sidan lägenhetsinnehavarens

åbyggnader och å andra sidan hela det upplåtna markområdet jämte samtliga därå

befintliga byggnader torde vara nöjaktigt sörjt för, att friköpningsrätt ej äger

rum till jordbruksjord av alltför stort omfång.

Kommis- Vad i det föregående anförts torde hava ådagalagt, att friköpningslagen,

sionensand. därest den skall kunna anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose de syftemål,

ringsför- Y^pa föranlett lagens tillkomst, är i behov av revision i två mera väsentliga

slag‘ punkter. Dels har utredningen visat, att lagen på ett mindre lyckligt sätt uppdragit

gränser beträffande de nyttjanderättshavare, som kunna tillgodogöra sig

friköpningsrätten, och dels kan det icke förnekas, att denna rätt, även då den

faktiskt enligt lagen föreligger, dock för ett mycket stort antal nyttjanderättshavare

måste te sig tämligen illusorisk, eftersom det är mycket ovisst, huruvida

de själva kunna komma i tillfälle att begagna sig av rätten.

Vidare har kommissionen funnit, att rätten till friköpning bör utvidgas

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!. Maj:ts proposition nr 251.

jämväl i ett par andra hänseenden, nämligen dels på det sätt att även mark,

som ingår i tomtindelning, och mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser, må kunna lösas, och dels sålunda

att föreskrift om byggnaders hemfallande till jordägaren icke skall utgöra

hinder för nyttjanderättshavaren att utöva lösningsrätt.

De sålunda i korthet anmärkta huvudpunkter, beträffande vilka friköpslagen

enligt kommissionens åsikt bör underkastas revision, komma i den ordning,

de ovan angivits, att här nedan något utförligare behandlas.

Det i gällande lag såsom förutsättning för rätt till friköpning uppställda a) Viss konkravet,

att marken skall vara till nytjanderättshavaren upplåten genom kontrakt traktstid ej

på mer än 20 års tid, har, såsom ovan framhållits, utestängt ett synnerligen stort villkor för

antal lägenhetsinnehavare från åtnjutande av friköpningsrätt. Att de skäl, aomlosmn3srattegnahemssakkunniga

på sin tid anförde för lämpligheten av att uppdraga denna

gräns, numera icke kunna tillmätas avgörande betydelse, har påvisats genom den

statistiska utredning, för vilken i det föregående redogjorts. Att draga gränsen

något längre ned och exempelvis såsom villkor för friköpningsrätt kräva upplåteiseavtal

på 20, 15 eller 10 år kan kommissionen ej heller förorda. Varje gräns,

som tager hänsyn till längden endast av det sista upplåtelseavtalet, får nämligen

en prägel av godtycklighet över sig. Det må blott" erinras om vad här förut

anförts, nämligen att ett mycket stort antal lägenhetsinnehavare arrendera mark,

som synnerligen länge varit ur jordägarens besittning, men numera av dem innehaves

på grund av kontrakt på kort tid, ända ned till ett år.

Skall någon begränsning med hänsyn till upplåtelsetidens varaktighet

göras, anser kommissionen under alla omständigheter, att hela den tid, lägenheten

varit ur jordägarens besittning, bör tagas med i beräkningen. I sitt år 1919 avgivna

förslag både kommissionen, såsom förut nämnts, också intagit denna ståndpunkt,

i det att kommissionen för lösningsrätts inträdande föreslagit det villkoret,

att lägenheten skulle i mer än 20 år hava innehafts av annan än jordägaren.

Kommissionen anser sig emellertid nu icke böra förorda uppställande av en så

beräknad tjuguårsgräns. Syftemålet med denna lagstiftning är att bereda skydd

och trygghet åt de egna hem, som inretts på annans mark. Med detta syftemål

torde icke stämma överens att såsom villkor för lösningsrätt uppställa fordran

på att lägenheten under viss tid varit ur jordägarens besittning. Det som konstituerar

lösningsrätt är själva förefintligheten av eget hem på annans mark. Att

därutöver kräva, att marken under viss sammanlagd tidslängd varit till annan

Sluten, leder till godtycklighet. Uppställandet av en dylik tidsgräns kan ej

er antagas innebära någon duglig garanti mot missbruk av friköpningsrätten.

Den huvudsakliga garantin härutinnan ligger däri, att lagen har tillämpning

endast på lägenheter, som vid viss tidpunkt före dess ikraftträdande voro bebyggda

med nöjaktigt boningshus, och stadgande härutinnan har förslaget bibehållit.

I det fall att upplåtelseavtal icke visas föreligga, måste därjämte såsom

ytterligare säkerhet krävas, att lägenheten varit ur jordägarens besittning så

lång tid, att det kan antagas, att jordägaren åtminstone givit sitt tysta samtycke

till brukarens innehav av lägenheten. Kommissionen har härutinnan ansett sig

böra föreslå ett tidsmått av fem år.

Att friköpningslagen i synnerlig grad framkallat besvikelse hos den befolk- b) LösningsBiliang

till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 218 käft. (Nr 251.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

rättens

inträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

ning, till vars fromma den tillkommit, beror utan tvivel bland annat därpå, att

den medgivna lösningsrätten icke får utövas förrän vid den tidpunkt, då gällande

nyttjanderättsavtal upphör. För ett mycket stort antal lägenhetsinnehavare, nämligen

dem som hava livstidskontrakt och dem vilkas avtal utlöpa först om ett

avsevärt antal år, betyder detta uppskov med lösningsrättens inträde ett faktiskt

negerande av sådan rätt. Vad lagen ger med ena handen, tager den åter med

den andra. Visserligen kvarstår för lägenhetsinnehavaren utsikten, att hans barn

skola få njuta tillgodo den förmån, lagen vill skänka, men han skall tvivelsutan

säga sig, att lagstiftaren vid utformandet av de särskilda lagbestämmelserna varit

alltför försiktig och njugg. Och jordägaren till gagn kan denna lagstiftarens betänksamhet

näppeligen icke vara på annat sätt än att därigenom hos jordägaren

väckes och underhålles en förhoppning, att lägenhetsinnehavaren genom någon

uraktlåtenhet ifråga om sina kontraktsenliga åligganden skall gå förlustig sin

lösningsrätt.

Kommissionen får i denna punkt framhålla, att då riksdagen år 1913 skrev

till Kungl. Maj:t och begärde påskyndandet av en lagstiftning till betryggande

av ifrågavarande lägenhetsinnehavares ställning, man näppeligen hade tänkt sig

annat än att en framdeles beslutad friköpningsrätt skulle kunna göras gällande

utan avvaktan på kontraktens utlöpande. I motiveringen till riksdagens skrivelse

anfördes nämligen bland annat: »Otvivelaktigt befunne sig lägenhetsinnehavare,

som vore ägare till byggnader på ofri grund, i de flesta fall i en synnerligen

otrygg ställning. Även om de genom inteckning eller, enligt den nya lagen angående

nyttjanderätt till fast egendom, genom skriftlig avhandling kunde trygga

sin besittningsrätt till tomten eller lägenheten under upplåtelsetiden, äventyrade

de i allt fall att vid nyttjanderättstidens slut nödgas bortflytta sina byggnader

eller, för att undgå detta, på vida hårdare villkor än förut söka få upplåtelsen

förnyad, därest ej, såsom ofta torde vara fallet, åbyggnaderna vid besittningstidens

slut skulle jämlikt upplåtelseavtalet utan lösen tillfalla markägaren. Aven under

själva besittningstiden kunde villkoren mången gång vara obilliga och värdet

av besittningen förringas genom varjehanda vid densamma fästade villkor eller

äventyr.»

I Kungl. Maj:ts proposition till 1918 års riksdag angående den då antagna

friköpningslagen motiverades ifrågavarande stadgande sålunda, att då det nödläge

för lägenhetsinnehavaren, vilket lagstiftningen hade till ändamål att undanröja,

icke inträdde förrän vid nyttjanderättens upphörande, torde det knappast

vara befogat att låta tvångsrätt före denna tid utövas mot jordagaren.

Gentemot vad sålunda anförts i propositionen kan framhållas, att nödläge

för lägenhetsinnehavaren kan föreligga även under löpande kontraktstid, för den

händelse han, såsom i berörda riksdagsskrivelse framhållits, är underkastad obilliga

villkor och värdet av hans besittning är förringad genom varjehanda vid

densamma fästade villkor och äventyr, samt att friköpningslagstiftningen givetvis

varit tänkt att bringa skydd och hjälp jämväl åt egna hem, som existera under

dylika mindre gynnsamma betingelser. Bortsett från vad sålunda anförts må det

framhållas, att då friköpningsrätt, ehuru till sitt utövande ställd så att säga på

framtiden, faktiskt föreligger, jordägarens intresse torde vara bättre betjänt av,

att denna rätt realiseras ju förr dess hällre. I flertalet fall torde nämligen få

antagas, att köpeskillingen för den lilla jordbit, varom merendels är fråga, bereder

honom större nytta och avkastning än det ofta nog obetydliga belopp han

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. ]\Jaj:ts proposition nr 251.

uppbär i arrende. Det enda gagn, som det nuvarande stadgandet i regel torde

bereda jordägaren, synes ligga däri, att, såsom redan anmärkts, lägenhetsinnehavaren

kan förverka kontraktet och därmed också friköpningsrätten, men detta förhållande

torde näppeligen kunna åberopas såsom skäl för stadgandets bibehållande

Kommissionen har förty formulerat föreliggande förslag så, att lägenhetsinnehavaren

icke behöver vänta till kontrakstidens utgång med att göra sitt lösningsanspråk

gällande.

Att friköpningslagen icke fått tillämpning på mark, som ingår i tomtin- c) Löaningadelning,

och på mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister.enligt de rätt till

för stad meddelade bestämmelser, har, såsom också framgår av motiveringen till

1918 års lag, icke sin grund däri, att det beträffande ifrågavarande lägenheter

skulle råda någon så väsentlig skillnad allt efter som de äro belägna inom eller

utanför stadsområden, att endast i det senare fallet rätt till friköpning bör tillerkännas

lägenhetens innehavare.

Hos kommissionen har framhållits, hurusom inom stationsområden ofta nog

marken vore tomtindelad och att i anledning därav lägenhetsinnehavarna med egna

hus saknade möjlighet att få friköpa sina innehavda jordområden. Det bör också

beaktas, att till följd av nämnda begränsning av lagens tillämplighet en enligt

lagen bestående rätt till friköpning kan gå om intet därigenom att tomtindelning

genomföres för det område, där lägenheter med friköpningsrätt äro belägna, eller

därigenom att dylikt område .inkorporeras med stad. Med lagens syfte kan icke

anses överensstämma, att en redan i utsikt ställd rätt till friköpning skall ga om

intet till följd av dylika administrativa åtgöranden.

I sitt under år 1920 avgivna betänkande rörande skifteslagstiftningen har

Jordstyckningskommissionen föreslagit de ändringar i friköpningslagen, som föranledas

av samma kommissions förslag till lag om delning av jord å landet m. m.,

och därvid såsom föremål för friköpning medtagit jämväl mark i samhälle, för

vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

På grund av vad ovan anförts anser Jordkommissionen, att även mark, som ingår

i tomtindelning, bör vara föremål för friköpning, och har kommissionen utarbetat

föreliggande förslag i enlighet härmed. Härvid har dock av naturliga skäl måst

göras den viktiga inskränkningen, att friköpning av tomt får äga rum endast för

den händelse tomtinnehavarens byggnader kunna, i förhållande till tomtens läge

och beskaffenhet, anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten.

Då således enligt förslaget även tomt kan friköpas, har därmed måst uppgivas

det i gällande lag uppställda kravet, att den mark, som kan komma i fråga

att friköpas, skall utgöra del av fastighet. Någon saklig, betydelse torde den

begränsning av friköpningsrätten, som inneslutes i ett sådant krav, näppeligen hava.

Såsom ovan anmärkts föreslår kommissionen, att lösningsrätt får äga .rumd) Lösningsäven

i det fall, att nyttjanderättshavarens byggnader enligt avtal skola vid. upp- rätt, då

låtelsetidens slut tillfalla jordägaren. Kontraktens detalj bestämmelser härutinnan n^enlig^avkunna

vara av mycket skiftande innehåll. Två huvudfall kunna dock särskiljas, tal skola

det ena att byggnaderna skola mot full lösen tillfalla jordägaren och det andra tillfalla

att de skola tillfalla honom utan lösen eller mot lösen, som är lägre än byggna- jordägaren.

dernas värde. I sistnämnda fall är det icke ovanligt, att jordägaren i kontraktet

utfäst en viss låg penningsumma att erläggas vid kontraktstidens utgång.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition nr 251.

Yad först beträffar det fall, att nyttjanderättshavarens byggnader skola

vid nyttjanderättens uppkörande mot full lösen övertagas av jordägaren, torde ett

dylikt stadgande, därest detsamma innebär icke endast en rätt utan även en skyldighet

för jordägaren att lösa byggnaderna, i de flesta fall hava tillkommit i

nyttjanderättshavarens intresse. För att trygga denne mot den förlust, ett bortförande

av hans byggnader vid nyttj anderättens upphörande ‘skulle förorsaka honom,

hava kontrahenterna i avtalet infört ett stadgande angående inlösande av

nyttjanderättshavarens byggnader. Stadgandet har alltså tillkommit ej för att

bereda jordägaren en förmån utan för att trygga nyttjanderättshavaren, och det bör

alltså icke möta några betänkligheter, att tillerkänna den senare rätt att friköpa

den åt honom upplåtna marken.

Ej heller i den händelse att bestämmelsen i avtalet angående byggnadernas inlösen

så avfattats, att densamma måste anses innebära en jordägaren ensidigt tillagd

rätt att, därest han det vill, mot full lösen övertaga byggnaderna, böra några

betänkligheter möta mot att låta rätt inträda för nyttjanderättshavaren att lösa

marken. En dylik avtalsbestämmelse innebär nämligen icke annat än vad jämväl

utan upptagande av densamma i kontraktet skulle enligt 2 kap. 18 § nyttjanderättslagen

eller beträffande äldre avtal enligt 24 § i lagen om hemmansklyvning

m. m. hava gällt. Det synes därför kommissionen, som borde någon avgörande

vikt icke fästas därå, att i avtalet intagits en dylik likväl enligt lag gällande

bestämmelse.

Skola nyttjanderättshavarens byggnader tillfalla jordägaren utan lösen

eller mot lösen, som är lägre än deras fulla värde, föreligger, såsom ofta påpekats,

stor sannolikhet för att byggnaderna, då det lider mot slutet av upplåtelsetiden,

endast nödtorftigt underhållas av nyttjanderättshavaren, så att de, då nyttjanderätten

till marken upphör, befinna sig i ett mer eller mindre förfallet skick. Den

fördel, ett övertagande av dylika byggnader kan bereda jordägaren, är givetvis

ganska ringa. Under de första förberedelserna till friköpningslagstiftningen betonades

kraftigt, huru ringa förutseende statsmakterna visat i behandlingen av

egnahemsfrågan, i det att man beviljade anslag och företog många nyttiga åtgärder

för grundande av nya egna hem, men med likgiltighet åsåg, huruledes

äldre bestående sådana, till följd av deras innehavares otrygghet i besittningen

av marken, gingo till spillo. Friköpningslagstiftningen skulle råda bot härutinnan,

men man ansåg sig böra respektera avtalsenliga bestämmelser, ehuru de voro

ägnade att medföra samma resultat för ett icke så litet antal egna hem. Kommissionen

förmenar, att steget nu bör tagas fullt ut och friköpningsrätt tillerkännas

även den nyttjanderättshavare, som i sitt kontrakt har förbehåll därom, att

hans byggnader skola vid kontraktstidens slut tillfalla jordägaren utan lösen eller

mot lösen, som är lägre än byggnadernas fulla värde. Grenom ett dylikt stadgande

komma förvisso icke så få egna hem att räddas undan förintelse. Och ett

stadgande härutinnan synes desto hällre böra införas, som det kan ske utan att

jordägarens ekonomiska intresse trädes för när, därest det nämligen samtidigt

stadgas, att han är berättigad till skälig gottgörelse för avståendet av den förmån,

som är honom tillförsäkrad i kontraktet.

Därest de av kommissionen sålunda föreslagna ändringarna i friköpningslagen

bliva genomförda, är det att antaga, att lagen skall i väsentlig mån komma

att infria de förhoppningar, som alla dessa mer eller mindre bekymmersamt

situerade lägenhetsinnehavare landet runt ställt till denna lagstiftning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kung!.. Maj:ts proposition nr 251.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att bestämmelserna rörande

sättet för genomförandet av ett lösningsanspråk blivit i någon mån förenklade; Och

kommer redogörelse därför ävensom för en del andra ändringar av mindre betydelse

att lämnas i den härefter följande speciella motiveringen.

Speciell motivering.

1 §•

I denna § angivas de förutsättningar, under vilka lösningsrätt äger rum.

Föreligger avtal om nyttjanderätt på viss tid, obestämd tid eller livstid, inträder

på skäl, som i den allmänna motiveringen angivits, lösningsrätt utan avvaktan på

nyttjanderättstidens utgång och, därest avtalet avser viss tid, utan hänsyn till

huruvida denna är längre eller kortare. Förslaget har bibehållit fordran på att

det upplåtna området skall hava bebyggts viss tid före lagens trädande i tilllämpning.

Önskvärt är nämligen, att lösningsrätten så mycket som möjligt göres

oberoende av åtgärder, som nyttjanderättshavare kan komma att vidtaga endast i

syfte att förvärva äganderätt till den upplåtna jorden. Därest lösningsrätt medgives

även _ i det fall, att upplåtet område bebygges efter lagens ikraftträdande,

torde man jämväl kunna befara, att jordägarna bliva mindre benägna att upplåta

mark i de fall, då behov kunde föreligga för någon att arrendera ett markområde

för att åt sig uppföra bostad.

Beträffande det utvidgande av lösningsrätten, som följer därav att den tid,

då området skall hava varit på angivet sätt bebyggt, bestämts till den 1 januari

1921, torde några vägande invändningar knappast kunna göras. En liknande utvidgning

skedde genom 1920 års lag.

Av skäl, för vilka redogjorts i den allmänna motiveringen, har villkoret,

att det upplåtna området skall utgöra del av fastighet, icke bibehållits, utan inträder

enligt förslaget lösningsrätt jämväl i det fall, att det upplåtna området utgör

en särskild fastighet för sig.

Då lagen avser att lämna endast innehavare av mindre lägenheter möjlighet

att lösa den mark, varå deras hem uppförts, har kommissionen ej kunnat biträda

den i hr Lindhagens motion uttalade uppfattningen, att villkoret om *fett

visst'' förhållande mellan markens och byggnadernas värde borde utgå ur lagen.

Såsom i motionen erinrats visar den av kommissionen föranstaltade utredningen,

att lägenheter av ifrågavarande slag hava en jämförelsevis ringa areal och ett i

förhållande därtill så högt taxeringsvärde å byggnaderna, att enligt gällande lag

i regel lösningsrätt förefinnes. Härtill kommer, att därest brukaren av ett större

jordområde skulle hava åt sig uppfört bostad av jämförelsevis ringa värde, det ej

kan, som ovan anförts, anses överensstämma med lagens grund att i dylikt fall

medgiva lösningsrätt. Att för sådant fall, såsom i motionen i andra hand förutsatts,

lämna befogenhet åt förrättningsmännen att begränsa det område, som skall

lösas, så att detsammas värde ej kommer att stå i missproportion till värdet av

de uppförda byggnaderna, synes ej heller tillrådligt. Att angiva några allmänna

normer för, hur en dylik begränsning av området skulle verkställas, torde näppeligen

låta sig göra, utan skulle man nödgas lämna förrättningsmännen frihet att

i de särskilda fallen förfara på sätt dem syntes lämpligast. Detta skulle lätt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

KungI. Maj:ts proposition nr 251.

kunna leda till tvister mellan parterna. Därtill kommer, att den bostad, en brukare

å det upplåtna området uppfört åt sig, ofta nog torde hava erhållit sådant

läge, att inlösen av området närmast densamma i väsentlig mån skulle försvåra

brukandet av området i övrigt.

Såsom i motionen framhållits förefinnes emellertid i 1920 års lag den inkonsekvensen,

att ehuru markförbättringar i viss utsträckning vid bestämmandet

av löseskillingen tillgodoföras nyttjanderättshavaren, desamma vid den värdejämförelse,

som skall äga rum för att utröna, huruvida lösningsrätt överhuvud taget

föreligger, tillgodoräknas jordägaren. Detta kan uppenbarligen ej anses riktigt.

Att vid nämnda värdejämförelse, såsom i motionen föreslagits, låta markförbättringarna

tillgodoräknas nyttjanderättshavaren, kan ej heller anses befogat, utan

bör enligt kommissionens uppfattning vid värdejämförelsen helt bortses från markförbättringarna.

Då nämligen den lösningsrätt, som enligt ° lagen tillerkännes

nyttjanderättshavare, grundar sig å det förhållandet, att han å det upplåtna området

åt sig uppfört ett eget hem, kan det ej anses överensstämma med lagens

grund, att han skulle kunna genom vidtagande av mera omfattande markförbättringar

tillförsäkra sig en lösningsrätt, som eljest ej enligt lagen skulle tillkomma

honom. Det är ej heller antagligt, att därest kommissionens förslag härutinnan

godtages, någon nyttjanderättshavare, som skäligen kan anses därtill berättigad,

blir utesluten från rätt att lösa den mark, varå hans hem uppförts.

Stadgandet angående beräknandet av markförbättringsvärdet har formulerats

i överensstämmelse med 100 § i expropriationslagen. Anledningen härtill h ar,

såsom närmare angives vid 9 §, varit att bringa de båda lagarna i närmare överensstämmelse

med varandra.

Vid upplåtelse på livstid tillkommer enligt gällande lag, då den upplåtna

nyttjanderätten upphör, lösningsrätt nyttjanderättshavarens stärbhusdelägare. Med

den utsträckning av lösningsrätten, som kommissionen föreslagit, torde detta stadgande

förlora största delen av sin betydelse. Medgives nämligen, såsom enligt

förslaget skett, nyttjanderättshavaren rätt att redan, innan nyttjanderätten

upphört, utöva lösningsrätt, torde några vägande skäl icke kunna åberopas för

att, därest han avlider utan att hava begagnat sig av sin lösningsrätt^ tillerkänna

hans stärbhusdelägare utan begränsning sådan rätt. Endast i fråga om

vissa närmare anhöriga torde billigheten kräva detta. Med livstidsupplåtelse bör

enligt kommissionens åsikt i ifrågavarande hänseende jämställas sådana upplåtelser

å viss tid, vid vilka stärbhuset i händelse av nyttjanderättshavarens dödsfall

icke äger att njuta nyttjanderätten till godo.

2 §•

Av skäl, för vilka redogjorts i den allmänna motiveringen, har kommissionen

ansett, att den omständigheten att upplåtet område ingår i tomtindelning

ej i och för sig bör utgöra hinder för nyttjanderättshavaren att komma i åtnjutande

av förmånen att förvärva den mark, varå hans hem uppförts. Självklart

är emellertid, att man måste tillse, att nyttjanderättshavarens lösningsrätt ej

kommer att utövas på ett sådant sätt, att samhällets ordnade bebyggande därigenom

äventyras. På grund härav har för det fall, att upplåtet område ingår i

tomtindelning, utöver de allmänna villkoren för lösningsrättens utövande, vissa

speciella villkor måst uppställas. Dessa upptagas i denna §.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Skälet till det först uppställda villkoret har anmärkts i den allmänna motiveringen.

Då varje tomt enligt tomtindelningen är avsedd att särskilt för sig bebyggas,

bör nyttjanderättsbavaren, även om upplåtelsen omfattar mark, som bildar

flera tomter, ej erhålla lösningsrätt till mer än en tomt och då uppenbarligen

till den, varå hans boningsbus är beläget. Lösningsrätt bör nämligen ej äga rum

till annan mark än den, som är nödvändig för tryggande av nyttjanderättshavarens

hem.

Då olika delar av samma tomt så vitt möjligt böra vara i samma ägares

hand, bör nyttjanderättsbavaren ej tilläggas en lösningsrätt, som kan bidraga till

att en tomt i äganderättsbänseende bliver splittrad i flera delar än vad redan

kan vara händelsen. Äger lösningsrätt rum, bör densamma alltså omfatta allt

vad jordägaren äger i tomten. Denna grundsats skulle, därest lösningsrätt endast

medgåves till det upplåtna området, medföra, att lösningsrätt endast skulle bliva

tillerkänd den nyttjanderättshavare, som innehade jordägarens hela andel i tomten.

Kommissionen bar emellertid ansett sig böra utsträcka nyttjanderättsbavarens

lösningsrätt att i vissa fall omfatta mer än det upplåtna området. Har jordägaren

nämligen till nyttjanderättsbavaren upplåtit mer än hälften av vad ban

äger i tomten och är hans återstående andel i tomten obebyggd, synes det kommissionen

ej utgöra någon obillighet mot jordägaren, att nyttjanderättsbavaren

tillägges lösningsrätt jämväl till jordägarens åt nyttjanderättsbavaren icke upplåtna

obebyggda tomtdel.

En tomtindelning kan uppenbarligen understundom vara så genomförd, att

nyttjanderättsbavarens boningshus kommit att ligga i tomtgräns. Enligt kommissionens

mening bör lösningsrätten i sådant fall, såframt parterna ej om annat

åsämjas, avse den tomt, varå största delen av boningshuset är beläget. Nyttjanderättsbavaren

bar såsom regel, sedan sistnämnda tomt lösts, att dit flytta boningshuset.

Skulle emellertid vid lösningsförrättningen förrättningsmännen finna flyttning

av huset medföra oskälig kostnad eller avsevärd olägenhet för nyttjanderättsbavaren,

äga de, därest nyttjanderättsbavaren vill ersätta jordägaren för det

intrång ban lider, berättiga nyttjanderättsbavaren att hava huset kvar, intill dess

byggnaden nedrives eller avbrinner. Vill jordägaren hellre avstå tomtdelen, är

nyttjanderättsbavaren skyldig lösa densamma. Ersättning för intrång och lösen

bestämmas av förrättningsmännen.

Då tomtindelning utövar inflytande på lösningsrättens omfång, bör uppenbarligen

lösningsfomsättning vila i avvaktan på avgörande av frågan om ny tomtindelning.

En bestämmelse härom bar intagits i §:en.

3 §■

I denna § behandlas de fall, då på grund av särskilda omständigheter en

eljest förefintlig lösningsrätt bortfaller.

I likhet med vad för närvarande gäller bar kommissionen ansett, att lösningsrätt

icke bör få äga rum, då nyttjanderättshavare, innan förrättning för lösningsanspråkets

realiserande påkallats, låtit komma sig till last något sådant förhållande,

som enligt lag medför ett förverkande av nyttjanderätten. Att i sådant

fall, såsom br Lindhagen i sin motion påyrkat, medgiva nyttjanderättsbavaren

lösningsrätt mot skyldighet för honom att gottgöra jordägaren den förlust, denne

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

åsamkats till följd av nyttjanderättshavarens kontraktsbrott, har kommissionen

icke ansett lämpligt. Då jordägaren enligt nyttjander ättslagen allenast för det

fall, att vad nyttjanderättsliavaren låtit komma sig till last icke är av ringa betydenhet,

äger påfordra avtalets upphörande, synes någon fara icke föreligga att,

därest kommissionens förslag härutinnan vinner gillande, någon nyttjanderättshavare,

som skäligen bör komma i åtnjutande av lösningsrätt, går miste därom.

Har nyttjanderättshavaren, först efter det han gjort ansökan om förrättning för

lösningsanspråkets förverkligande, låtit komma sig till last förhållande, som ovan

omförmäles, bör detta icke kunna mot honom åberopas till bestridande av hans

lösningsanspråk, enär eljest jordägaren lätteligen skulle kunna inledas i frestelse att

från nyttjanderättshavarens sida söka framprovocera åtgärder, vilka sedermera

skulle kunna av jordägaren åberopas såsom förverkandeskäl. I 9 § angives vad

jordägaren har att iakttaga, därest han vill till bestridande av nyttjanderättshavarens

lösningsanspråk göra gällande, att nyttj anderätten förverkats.

Kommissionen har vidare ansett, att lösningsrätt icke bör äga rum, därest

avståendet av den till lösning ifrågasatta marken skulle medföra avsevärd olägenhet

för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet.

Det i 3 § av 1920 års lag upptagna specialfallet av sådan olägenhet nämligen

att jordägaren å sin fastighet äger boningshus, tomtplats eller trädgård på

mindre avstånd än 200 meter från det område, vars inlösen ifrågasatts, har kommissionen

ansett icke lämpligen böra bibehållas. Förnekas kan nämligen icke,

att i många fall någon olägenhet av områdets inlösen icke torde kunna uppstå

för jordägaren, även om området är beläget inom det angivna avståndet från hans

boningshus, tomtplats eller trädgård. Kommissionen har därför ansett sig böra

avstå från att i lagtexten angiva exempel på fall, i vilka avsevärd olägenhet

genom områdets inlösen skall anses uppkomma. Givet är emellertid, att det till

inlösen ifrågasatta områdets närbelägenhet till jordägarens boningshus, tomtplats

eller trädgård bland andra utgör en omständighet, till vilken hänsyn bör tagas

vid bedömande av, huruvida områdets friköpande skulle medföra avsevärd olägenhet.

Då det i åtskilliga fäll kan tänkas, att den olägenhet, som är förenad med

inlösandet av upplåtet område, kan undvikas genom att viss del av området

undantages från inlösen, har kommissionen föreslagit, att i sådana fall lösningsrätt

må äga rum till den övriga delen av området. Självfallet är dock, att det

för att lösningsrätt skall föreligga erfordras, att den nyttj anderättshavaren tillhöriga

byggnaden är belägen å det område, som skall lösas. Uppenbart är ock,

att vid bedömande av huruvida utövande av lösningsrätt medför olägenhet för

jordägaren, hänsyn icke får tagas till anordning, som vidtagits i syfte att förhindra

utövandet av lösningsrätt. Ett påpekande härav har ansetts böra inflyta

i lagtexten.

Vill jordägaren åberopa olägenhet, som ovan nämnts, till bestridande av

nyttjanderättshavarens lösningsanspråk skall detta ske vid den förrättning, då

lösningsanspråket prövas. Härom stadgas i 12 § andra stycket. Har jordägaren

gjort sådant bestridande och kommer på grund därav lösningsrätt ej att äga rum,

föreligger, därest nyttjanderättshavaren det påfördrar, plikt för jordägaren att

vid nyttj anderättens upphörande lösa nyttjanderättshavarens byggnader ävensom

att gottgöra honom värdet av förbättring, som han nedlagt å marken. Härom

skiljes närmare i 17 §.

s. 25 Kontrollera mot PDF

^ Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

25

;4 §■•

Såsom i den allmänna motiveringen närmare omförmälts, har kommissionen

ansett, att bestämmelse i nyttjanderättsavtal därom att byggnader, som av nyttjanderättshavaren

uppförts å det upplåtna området, skola mot eller utan lösen

tillfalla jordägaren, icke får utgöra hinder för utövande av lösningsrätt. Stadgande

härom återfinnes i denna §.

Bestämmelse i nyttjanderättsavtal därom att nyttjanderättshavarens byggnader

skola tillfalla jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger^

dessas fulla värde, torde i allmänhet hava tillkommit i anledning därav,

att nyttjanderättshavaren fått av jordägaren åtnjuta viss motsvarande förmån,

i det att _ exempelvis arrendebeloppet bestämts lägre än eljest skulle hava skett

eller nyttjanderättshavaren utan ersättning av jordägaren mottagit virke eller

annat material till byggnaderna. På grund härav måste det anses skäligt, att

nyttjanderättshavaren, när hän i ty fall vill utöva lösningsrätt, har att till jordägaren

utgiva, förutom lösen för marken, skälig gottgörelse för avståendet av den

förmån enligt avtalet sålunda tillkommer jordägaren.

5 §

motsvarar 4 § i 1920 års lag.

6 §•

Enligt 1920 års lag åligger det nyttjanderättshavare, som vill utöva honom

tillkommande lösningsrätt, vid äventyr av lösningsrättens förlust, att dels inom

viss längre tid före nyttjanderättsavtalets upphörande, på sätt som om uppsägning

av arrendeavtal är stadgat, giva jordägaren tillkänna sin avsikt att lösa det

upplåtna området, dels ock sist å dagen för områdets avträdande påkalla förrättning

för lösningsanspråkets realiserande. Då det kommit till kommissionens

kännedom, att i ett flertal fall nyttjanderättshavare på grund av försummelse att

iakttaga dessa fatalietider gatt förlustiga sin lösningsrätt, har kommissionen ansett

önsk\ärt, att lagen i detta avseende sa mycket som möjligt förenklas och dess

bestämmelser om fatalietid så anordnas, att iakttagandet därav icke kommer att

välla nyttjanderättshavarna några större svårigheter. Kommissionen har sålunda

funnit, att bestämmelsen om skyldighet för nyttjanderättshavaren att inom viss

tid och på visst sätt giva^ jordägaren tillkänna sin avsikt att lösa utan större

olägenhet torde kunna utgå ur lagen. Jordägarens befogade anspråk att inom

viss tid före nyttjanderättsavtalets upphörande få avgjort, huruvida nyttjanderättshavaren

kommer att begagna sig av sin lösningsrätt, torde bliva tillräckligt

tillgodosett, därest i lagen stadgas plikt för ny ttj ander ättsLavaren att inom viss

tid; efter det han blivit av jordägaren därom tillspord, vid äventyr av lösningsrättens

förlust söka förrättning. ö

O

7 §

överensstämmer i princip med 10 § i 1920 års lag. I §:ens första stycke har,

med anledning av att enligt förslaget lösningsrätt medgivits jämväl beträffande

jord i städer och stadsliknande samhällen, införts bestämmelse därom, att vad i

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 218 höft. (Nr 251.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. MajUs proposition nr 251.

lagen stadgas om lantmätare, skall, då fråga är om sådan jord, gälla om mätningsman,

som är anställd i stadens eller samhällets tjänst.

8 J.

Denna § motsvarar 11 § i 1920 års lag. Skiljaktigheterna hava föranletts

därav, att enligt förslaget lösningsrätt må äga rum jämväl i fråga om stadsjord.

9 §

ävensom följande §§ innehålla bestämmelser om vad som skall iakttagas vid förrättning

för realiserande av lösningsanspråk.

Såsom i det föregående framhållits, må lösningsrätt ej äga rum, därest

den upplåtna nyttjanderätten förverkats. Då avgörandet härav, vilket ankommer

på domstol, hör vara träffat, innan förrättningsmännen företaga de åtgärder, som

för områdets lösande och avskiljande äro erforderliga, har kommissionen ansett

nödigt stadga skyldighet för jordägaren att, därest han vill åberopa sådant förhållande,

vid första sammanträdet under förrättningen antingen visa laga kraftägande

utslag, att nyttj anderätten förverkats, eller ock styrka, att talan därom

är anhängig.

Det torde ligga i sakens natur, att det står rättsägarna fritt att_överenskomma

om jämkning av gränserna för det område, som skall lösas. Kan överenskommelse

om jämkning ej träffas, böra förrättningsmännen tillse, att gränserna

för området varda sålunda bestämda, att hinder för meddelande av fastställelse

å avsöndringen eller avstyckningen ej möter, samt förordna, om sådan

jämkning av områdets gränser, som därav kan föranledas. Bestämmelse härom

har införts i förevarande §.

Såsom redan vid 1 § anförts, har kommissionen vid angivandet av, vilka markförbättringar,

som skola tillgodoräknas nyttjanderättshavaren, i förslaget upptagit

samma formulering, som finnes i 100 § expropriationslagen. Det synes nämligen

vara det riktigaste, att ifrågavarande lag och expropriationslagen i förevarande

avseende innehålla analoga bestämmelser. 1920 års lag och expropriationslagen

förete härutinnan den skiljaktigheten, att 1920 års lag i motsats till expropriationslagen

begränsar den nyttjanderättshavaren tillkommande ersättningen för

markförbättringar till den för arbetets utförande nödiga kostnad. Beträffande

anledningen till den sålunda gjorda begränsningen anförde departementschefen

vid framläggandet av propositionen till 1918 års lag, som härutinnan överensstämde

med 1920 års lag, att brukaren vid arbetenas utförande icke hade haft någon

som helst utsikt att ens få sina egna kostnader ersatta av jordägaren, att jordägaren

icke begärt förbättringarna, och att förbättringarna ej sällan vore för

sitt fulla värde beroende av att området fortfarande för bleve självständigt bebyggt

och brukat, under det att deras betydelse minskades, därest området sammanlades

till gemensamt bruk med huvudfästigheten.

Kommissionen kan icke anse de sålunda anförda skälen vara avgörande.

En genom nedlagt arbete åstadkommen jordvärdeökning bör rätteligen tillkomma

den, som tillskapat densamma. Har ett jordområde till följd av sin naturliga

beskaffenhet varit särskilt lätt att förbättra och här i anledning därav den av nyttjanderättshavaren

därå nedlagda kostnaden varit ringa, kommer jämväl med den

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts -proposition nr 251.

av kommissionen föreslagna formuleringen hänsyn att tagas härtill. Ty ett områdes

beskaffenhet att vara mer eller mindre lättodlat inverkar uppenbarligen

jämväl på dess värde i oodlat skick; och hava två oodlade områden bragts

i samma kultur, blir värdet av den skedda förbättringen minst beträffande det

av områdena, som varit lättast att odla och vars odlande alltså dragit den minsta

kostnaden. Därest vid bestämmandet av värdet av markförbättringar behörig

hänsyn tages till dessa förhållanden, torde nyttjanderättshavaren icke på något

obehörigt sätt bliva gynnad på jordägarens bekostnad. Härtill kommer, att icke

så sällan svårighet torde möta att på ett tillfredsställande sätt beräkna den för

arbetets utförande nödiga kostnad.

Att, såsom hr Lindhagen i sin motion yrkat, i lagen fastslå, att hälften

av den värdestegring, som den upplåtna marken undergått under de senaste tio

åren, skall tillgodoräknas nyttjanderättshavaren, kan kommissionen icke anse vara

överensstämmande med rättvisa och billighet.

I övrigt överensstämmer 9 § i huvudsak med 12 § i 1920 års lag.

10 §.

är lika med 13 § i 1920 års lag.

11 §-

Motsvarar 14 § i 1920 års lag, utom därutinnan, att i §:en intagits en

bestämmelse därom, att i samband med besvärshänvisning nyttjanderättshavaren

skall erhålla erinran om sin skyldighet att inom viss tid hos överexekutor nedsätta

löseskillingen ävensom om det äventyr underlåtenhet härutinnan medför.

12 §•

Första stycket motsvarar 15 § 1 stycket i 1920 års lag.

Förrättningsmännen hava jämte annat att avgöra befogenheten av jordägarens

påstående, att inlösen av upplåtet område skulle medföra avsevärd olägenhet för

huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. På

grund härav har ansetts lämpligt stadga, att hänsyn icke skall tagas till dylikt

påstående, som framställes senare än vid förrättningen.

13 §■

Denna § motsvarar 16 § i 1920 års lag. Kommissionen har ansett billigheten

kräva, att en nyttjanderättshavare skall kunna medgivas anstånd med nedsättandet

av löseskillingen, när särskilda skäl tala därför.

Stadgandet har därjämte, på grund av att lösningsrätt medgivits jämväl

beträffande mark i städer och därmed likställda samhällen, undergått en mindre

omarbetning.

14 §•

Denna § motsvarar 17 § i 1920 års lag. De ändringar, som vidtagits, äro

i huvudsak betingade därav, att lösningsrätt kan ifrågakomma även beträffande

tomter och annan mark i städer och därmed likställda samhällen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. M-aj:ts proposition nr 251.''

15 och 16 §§

motsvara 18 och 19 §§ i 1920 års lag.

17 §.

Såsom härovan under 3 § redan omförmälts, inträder, därest jordägaren,

under förmenande att upplåtet områdes inlösen skulle medföra avsevärd olägenhet

för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet,

bestrider nyttjanderättshavarens lösningsanspråk och inlösen av området på grund

därav ej kommer till stånd, plikt för jordägaren att vid nyttjanderättens upphörande

lösa nyttjanderättshavarens byggnader ävensom att godtgöra honom värdet

av förbättring, som han nedlagt å marken. Härom meddelas närmare bestämmelser

i denna §. Uppenbart är, att, därest avtalet innehåller bestämmelse om att

nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren antingen utan lösen

eller ock mot lösen, som understiger deras fulla värde, sådan bestämmelse skall

lända till efterrättelse och jordägaren sålunda icke kunna förpliktas för byggnaderna

utgiva högre värde än i avtalet förutsatts.

Bestämmelserna i §:en angående verkställande av uppskattning av vad i

löseskilling för byggnaderna och ersättning för markförbättring skall utgå överensstämma

med 8 § i 1920 års lag.

18 §

överensstämmer i huvudsak med 20 § i 1920 års lag. Den vidtagna ändringen

har betingats därav, att framställning om lösningsrätt enligt förslaget kan göras

jämväl under löpande arrendeperiod.

19 §.

Kommissionen har ansett, att det icke må lämnas parterna fritt att genom

avtal inskränka den nyttj anderättshavaren enligt denna lag tillförsäkrade förmånen

att lösa åt honom upplåtet område. Bestämmelse härom har influtit i denna §.

20 §.

I likhet med vad som stadgas i 21 § i 1920 års lag, har kommissionen

ansett, att lösningsrätt icke bör äga rum i fråga om område, som tillhör kronan.

Då nyttjanderättshavare, som innehar tomt med tomträtt, måste anses hava tillräcklig

trygghet i besittningen av tomten, bör lösningsrätt ej tillerkännas dylik

nyttjanderättshavare.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

29

Tabell 1. Antal lägenheter med egna hus å ofri grund inom rikets lantkommuner.

Län

Lägenheter med mark

nn upplåten på

Lägen-

heter,

om

vil t a ej

är känt

huru de

äro upp- låtna

Summa

1—5

år

6—10

år

11—15

år

16—20

år

21—30

år

31—40

år

41 år

och

där- över

inne-

hava-

rens

livstid

obe-

stämd

tid

Stockholms . . . .

62

17

7

8

29

12

297

142

120

178

872

Uppsala......

86

2

5

3

3

0

167

172

245

99

782

Södermanlands . . .

22

7

2

16

6

21

312

181

169

34

770

Östergötlands . . .

28

13

2

19

21

36

616

502

524

514

2,275

Jönköpings ....

16

8

1

52

10

16

354

357

290

256

1,360

Kronobergs ....

15

17

5

40

37

39

628

237

307

142

1,467

Kalmar......

48

20

2

22

19

24

671

266

1,189

180

2,441

Gottlands.....

9

5

2

4

11

6

128

25

400

28

618

Blekinge.....

32

49

7

38

72

54

2,082

84

762

950

4,130

Kristianstads . . .

26

161

53

90

62

34

636

357

896

431

2,746

Malmöhus.....

91

191

131

122

82

56

509

149

314

162

1,807

Hallands.....

74

62

15

24

42

17

405

295

630

32

1,596

Göteborgs och Bobus

113

103

14

41

73

71

640

848

1,596

369

3,868

Ålysborgs .....

83

33

5

114

54

42

511

376

883

190

2,291

Skaraborgs ....

99

51

11

36

38

15

293

468

1,215

82

2,308

Värmlands ....

50

7

3

16

15

19

258

117

615

208

1,308

Örebro......

27

0

0

1

34

3

102

116

261

81

625

Västmanlands . . .

5

1

0

3

6

6

183

168

311

53

736

Kopparbergs ....

1

5

3

2

2

9

28

21

321

18

410

Gävleborgs ....

16

36

2

20

43

9

73

200

1,257

384

2,040

Västernorrlands . .

1

4

7

1

4

7

176

160

321

33

714

Jämtlands.....

2

3

5

4

6

0

17

123

221

43

424

Västerbottens . . .

10

1

0

0

7

0

24

82

321

22

467

Norrbottens ....

0

4

0

1

1

8

58

95

554

147

868

Hela riket

916

800

282

677

677"

504

9,168

5,541

13,722

4,636

36,923

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Tabell 2. Lägenheter med. mark nu upplåten på 1—5 år.

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jordäga-

Län (lantkom.)

ägarens

innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

rens inne- hav 21 år

Obekant

Summa

1—5 år

6—10 år

11—15 år

16—20 år

o. däröver

Stockholms.....

27

1

17

17

62

Uppsala......

2

1

—

1

52

30

86

Södermanlands . . .

2

1

—

—

10

9

22

Östergötlands ....

5

—

4

—

18

1

28

Jönköpings .....

2

—

—

—

14

—

16

Kronobergs.....

—

—

1

1

11

2

15

Kalmar......

—

—

—

—

37

11

48

Gottlands.....

1

—

—

—

8

—

9

Blekinge......

7

2

3

4

9

7

32

Kristianstads . . . •

—

1

—

2

23

—

26

Malmöhus.....

7

3

—

—

76

5

91

Hallands......

1

1

1

1

59

11

74

Göteborgs och Bohus

6

3

6

9

56

33

113

Alvsborgs .....

9

5

4

5

42

18

83

Skaraborgs.....

11

4

1

7

53

23

99

Värmlands.....

7

1

3

5

22

12

50

Örebro.......

2

—

2

2

15

6

27

Västmanlands . . .

—

—

—

—

4

1

5

Kopparbergs ....

1

—

—

—

—

—

1

Gävleborgs.....

2

1

4

1

6

2

16

VästernorrlandB . . .

—

—

—

—

—

1

1

Jämtlands.....

—

—

—

—

—

2

2

Västerbottens ....

- .

—

—

—

—

10

10

Norrbottens ....

—

—

—

—

—

0

Summa

92

23

29

39

532

201

916

Tabell 8

. Lägenheter med mark nu upplåten på 6-

-10 år.

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jordäga-

Län (lantkom.)

ägarens

innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

rens inne- hav 21 år

Obekant

Summa

1—5 år

6—10 år

11—15 år

16—20 år

o. däröver

Stockholms.....

10

1

6

17

Uppsala......

1

—

—

—

1

—

2

Södermanlands . . .

—

—

—

1

—

6

7

Östergötlands ....

1

1

1

1

9

—

13

Jönköpings .....

2

—

—

1

5

—

8

Kronobergs.....

3

1

—

—

12

1

17

Kalmar......

—

—

—

1

19

—

20

Gottlands.....

—

—

—

—

1

4

5

Blekinge......

11

10

—

1

23

4

49

Kristianstads ....

22

12

4

6

115

2 ''

161

Malmöhns.....

9

8

11

12

145

6

191

Hallands......

2

1

—

2

53

4

62

Göteborgs och Bohus

16

27

5

5

34

16

103

Alvsborgs .....

5

3

2

3

17

3

33

Skaraborgs.....

2

6

—

4

38

1

51

Värmlands.....

1

3

* 1

2

—

—

7

Örebro.......

—

—

—

—

—

—

0

Västmanlands . . .

—

1

—

—

—

—

1

Kopparbergs ....

—

1

—

3

1

—

5

Gävleborgs.....

3

10

2

2

19

—

36

Västemorrlands . . .

2

—

—

—

2

—

4

Jämtlands.....

—

—

2

—

1

—

3

Västerbottens ....

—

1

—

—

—

—

1

Norrbottens ....

2

2

—

—

—

4

Summa

92

88

28

44

501

47

800

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Tabell 4. Lägenheter med mark nu upplåten på 11—15 år.

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jordäga-

Län (lantkom.)

ägarena

innehav

ägarens

•innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

rena inne- hav 21 år

Obekant

Summa

1-5 år

6—10 år

11—15 år

16—20 år

o. däröver

Stockholms.....

3

2

1

1

7

Uppsala......

—

—

—

—

5

—

. 5

Södermanlands ....

1

—

—

—

1

—

2

Östergötlands ....

—

—

—

—

2

—

2

Jönköpings .....

—

—

—

—

1

—

1

Kronobergs.....

—

2

—

—

3

—

5

Kalmar......

—

—

—

—

2

—

2

Gottlands.....

—

—

—

—

2

—

2

Blekinge......

1

—

—

—

6

—

7

Kristianstads ....

7

10

5

2

25

4

53

Malmöhus.....

8

25

26

—

72

—

131

Hallands......

—

1

1

1

12

—

15

Göteborgs och Bohus

1

3

—

—

8

2

14

Alvsborgs.....

—

2

2

—

1

—

5

Skaraborgs.....

—

4

—

—

7

—

11

V ärmlands.....

—

1

1

—

—

1

3

Örebro.......

—

—

—

—

—

—

0

Västmanlands....

—

—

—

—

—

—

0

Kopparbergs ....

1

1

1

—

—

—

3

Gävleborgs.....

—

—

—

—

2 .

—

2

Västernorrlands . . .

1

3

3

—

—

—

7

Jämtlands''.....

—

—

—

1

3

1

5

Västerbottens ....

—

—

—

—

—

—

0

Norrbottens.....

—

—

—

— •

—

—

0

Summa

23

52

41

5

152

9

282

Tabell 5.

Lägenheter med mark nu upplåten på 16-

-20 år.

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur. jord-

Ur jordäga-

Län (lantkom.)

ägarens

innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

rena inne- hav 21 år

Obekant

Summa

1—5 år

6—10 år

11—15 år

16—20 år

o. däröver

Stockholms.....

2

2

4

8

Uppsala......

—

—

—

—

—

3

3

Södermanlands . . .

1

4

2

3

6

—

16

Östergötlands ....

2

1

2

3

3

8

19

Jönköpings .....

39

4

1

2

4

2

52

Kronobergs ......

1

1

1

2

7

28

40

Kalmar......

4

2

2

3

11

—

22

Gottlands.....

—

—

—

—

—

4

4

Blekinge......

6

9

6

4

12

1

38

Kristianstads ....

2

4

10

1

71

2

90

Malmöhus.....

2

59

6

5

40

10

122

Hallands......

—

1

2

5

16

—

24

Göteborgs och Bohus

1

3

4

6

22

5

41

Älvsborgs .....

6

12

8

4

22

62

114

Skaraborgs.....

1

4

3

5

22

1

36

Värmlands.....

—

3

2

2

9

—

16

Örebro.......

—

1

—

—

—

—

1

Västmanlands . . .

—

—

—

1

2

—

3

Kopparbergs ....

1

—

1

—

—

—

2

Gävleborgs.....

1

6

6

1

6

—

20

Västernorrlands . . .

—

1

—

—

—

—

1

Jämtlands.....

1

1

—

1

—

1

4

Västerbottens ....

—

—

—

—

—

—

0

Norrbottens.....

—

—

1

—

—

—

1

Summa

70

118

57

52

253

127

677

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Tabell 6. Lägenheter med mark nu upplåten på 21—30 år.

Län (lantkom.)

Ur jord- ägarens

innehav

1—5 år

Ur jord- ägarens

innehav

6—10 år

Ur jord- ägarens

innehav

11—15 år

Ur jord- ägarens

innehav

16-20 år

Ur jordäga- rens inne- hav 21 år

o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

3

7

5

3

8

3

29

Uppsala......

—

—

1

—

1

1

3

Södermanlands . . .

1

1

—

2

1

1

6

Östergötlands ....

—

1

4

-''

14

2

21

Jönköpings.....

—

—

—

—

, 8

2

10

Kronobergs.....

1

2

5

2

27

—

37

Kalmar......

1

1

—

—

16

1

19

Gottlands.....

1

1

2

1

6

—

11

Blekinge......

9

7

12

6

35

3

72

Kristianstads ....

3

7

7

4

40

1

62

Malmöhns.....

6

6

9

12

49

—

82

Hallands......

2

1

5

13

28

3

42

Göteborgs och Bohns

7

4

9

11

38

4

73

Älvsborgs .....

6

8

10

11

17

2

54

Skaraborgs.....

3

5

4

3

22

1

38

Värmlands.....

2

3

—

1

9

—

15

Örebro.......

1

—

1

3

29

—

34

Västmanlands . . .

—

1

1

—

3

1

6

Kopparbergs ....

—

—

—

1

1

—

2

Gävleborgs.....

5

23

3

7

4

1

43

Västernorrlands . . .

—

2

—

—

2

—

4

Jämtlands.....

1

1

—

—

4

—

6

Västerbottens ....

1

—

—

1

5

—

7

Norrbottens ....

—

—

—

--

1

—

1

Summa

53

81

78

71

368

26

677

Tabell 7. Lägenheter med mark nu upplåten på 31—40 år.

Län (lantkom.)

Ur jord- ägarens

innehav

1—5 år

Ur jord- ägarens

innehav

6—10 år

Ur jord- ägarens

innehav

11—15 år

Ur jord- ägarens

innehav

16—20 år

Ur jordäga- rens inne- hav 21 år

o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

1

1

_

10

_

12

Uppsala......

—

—

—

—

—

—

0

Södermanlands . . .

—

2

2

2

15

—

21

Östergötlands ....

2

—

4

6

20

4

36

Jönköpings .....

2

1

3

1

7

2

16

Kronobergs.....

1

—

3

8

27

—

39

Kalmar......

1

3

1

4

12

3

24

Gottlands.....

—

1

2

—

2

1

6

Blekinge ......

5

8

—

10

28

3

54

Kristianstads ....

—

5

1

4

24

—

34

Malmöhus.....

1

6

14

7

28

—

56

Hallands......

1

1

1

3

11

—

17

Göteborgs och Bohus

—

4

2

10

44

11

71

Ålvsborgs .....

2

4

3

5

26

2

42

Skaraborgs.....

1

1

1

1

10

1

15

Värmlands.....

—

2

3

1

13

—

19

Örebro.......

—

—

—

—

3

—

3

Västmanlands . . .

—

—

—

1

4

1

6

Kopparbergs ....

—

—

7

1

1

—

9

Gävleborgs.....

—

1

1

1

6

—

9

Västernorrlands . . .

—

—

—

—

7

—

7

Jämtlands .....

—

—

—

—

—

—

0

Västerbottens ....

—

—

—

—

—

—

0

Norrbottens ....

1

4

1

2

—

—

8

Samma

18

43

50

67

298

28

504

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Tabell 8. Lägenheter med mark nu upplåten på 41 år och däröver.

1

Län (lantkom.)

Ur jord- ägarens

innehav

1—5 år

Ur jord- ägarens

innehav

6—10 år

Ur jord- ägarens

innehav

11—15 år

Ur jord- ägarens

innehav

16—20 år

Ur jordäga- rens inne- hav 21 år

o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

5

13

15

59

191

14

297

Uppsala......

4

7

16

12

115

13

167

Södermanlands . . .

8

20

14

20

240

10

312

| Östergötlands ....

19

36

41

57

298

165

616

Jönköpings.....

20

28

47

37

199

23

354

Kronobergs.....

17

22

40

55

359

135

628

j Kalmar......

34

46

68

64

416

43

671

Gottlands . .

2

2

5

5

113

1

128

Blekinge......

84

145

159

170

1,463

61

2,082

Kristianstads ....

12

33

44

51

480

16

636

[ llalmöhns.....

71

42

50

69

269

8

509

Hallands......

9

15

27

24

323

7

405

Göteborgs och Bonns

20

40

44

68

298

170

640

Älvsborgs .....

21

37

64

58

292

39

511

Skaraborgs.....

5

12

23

24

208

21

293

Yärmlands.....

8

25

15

16

187

7

258

[ Örebro.......

—

2

5

6

81

8

102

Västmanlands....

6

14

28

18

113

4

183

Kopparbergs ....

—

1

4

3

20

28

Gävleborgs.....

—

2

3

4

58

6

73

i Västernorrlands . . .

—

5

9

1

152

9

176

Jämtlands . .

2

_

_

2

2

11

17

Västerbottens ....

—

—

_

1

23

24

| Norrbottens.....

6

12

—

9

30

i

58

Summa |

353 |

559

721

833

5,930

772

9.168 |

Tabell 9. Lägenheter med mark nu upplåten på lägenhetsinnehavarens livstid.

Län (lantkom.)

Ur jord- ägarens

innehav

1—5 år

Ur jord- ägarens

innehav

6—10 år

Ur jord- ägarens

innehav

11—15 år

Ur jord- ägarens

innehav

16—20 år

Ur jordäga- rens inne- hav 21 år

o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

2

2

10

11

74

43

142

Uppsala......

5

5

4

7

83

68

172

Södermanlands . . .

4

2

11

9

93

62

181

| Östergötlands ....

5

11

21

31

286

148

502

Jönköpings.....

7

19

15

27

207

82

357

| Kronobergs.....

6

13

12

19

128

59

237

Kalmar......

i

9

18

24

174

40

266

| Gottlands.....

—

—

—

1

13

11

25

Blekinge......

—

2

3

7

40

32

84

Kristianstads ....

5

15

13

12

246

66

357

| Malmöhus.....

—

—

1

3

102

43

149

| Hallands......

5

21

22

15

188

44

295

Göteborgs och Bohus

9

28

27

33

260

491

848

Alvsborgs .....

22

29

36

33

146

no

376

1 Skaraborgs.....

8

19

16

31

282

112

468

Värmlands.....

6

5

14

3

59

30

117

! Örebro .......

2

3

7

5

34

65

116

Västmanlands . . .

1

7

3

9

81

67

168

Kopparbergs ....

—

—

2

3

14

2

21

Gävleborgs .....

—

1

_

3

106

90

200

Västernorrlands . . .

8

7

10

10

89

36

160

Jämtlands.....

3

4

6

16

74

20

123

Västerbottens ....

1

1

1

1

48

30

82

Norrbottens ....

5

8

11

16

44

11

95

Summa

105 |

211 |

263

329 |

2,871 |

1,762

5,541

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 218 käft. (Nr 251.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Tabell 10. Lägenheter med mark nu upplåten på obestämd tid.

Län (lantkom.)

Ur jord- ägarens

innehav

1—5 år

Ur jord- ägarens

innehav

6—10 år

Ur jord- ägarens

innehav

11—15 år

Ur jord- ägarens

innehav

16—20 år

Ur jordäga- rens inne- hav 21 år

o. däröver

Obekant

Summa

3

6

5

5

48

53

120

1

4

1

5

167

67

245

4

1

5

10

53

96

169

6

5

8

13

234

258

524

8

7

10

16

133

116

290

10

9

10

23

161

94

307

18

38

34

49

688

362

1,189

1

8

9

8

217

157

400

6

15

19

27

227

468

762

6

20

15

17

520

318

896

3

5

4

180

122

314

12

22

23

26

347

200

630

40

75

71

100

899

411

1,596

29

54

71

37

441

251

883

22

27

47

75

815

229

1,215

25

72

44

49

274

151

615

11

5

13

16

107

109

261

1

4

3

9

157

137

311

14

20

11

19

142

115

321

12

24

26

31

600

564

1,257

19

20

21

18

139

104

321

19

17

16

45

87

37

221

12

18

21

20

168

82

321

32

48

31

38

250

155

554

Bil

522

519

660

7,054

4,656

13,722

Lägenheter om vilka ej är

känt huru de äro upplåtna.

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jordäga-

ägarens

ägarens

ägarens

ägarens

rens inne-

Summa

innehav

innehav

innehav

innehav

hav 21 år

1—5 år

6-10 år

11—15 år

16—20 år

o. däröver

178

178

1

_

2

53

43

99

_

_

—

34

34

8

9

9

150

338

514

3

9

8

7

80

149

256

2

3

7

8

34

88

142

1

3

8

6

32

130

180

_

_

7

21

28

2

5

'' 943

950

1

_

—

430

431

_

4

158

162

1

1

_

_

5

25

32

_

_

369

369

_

2

6

182

190

_

4

8

70

82

2

_

18

188

208

_

2

79

81

1

1

_

2

49

53

_

4

14

18

_

_

6

378

384

1

_

_

1

31

33

1

_

—

42

43

1

_

4

17

22

—

—

—

—

147

147

9

27

36

| 40

421

| 4,103

| 4,636

Stockholms

Uppsala .

Södermanlands

Östergötlands

Jönköpings .

Kronobergs .

Kalmar . .

Gottlands .

Blekinge . .

Kristianstads

Malmöhus .

Hallands . .

Göteborgs och

Älvsborgs .

Skaraborgs .

Yärmlands .

Örebro . . .

Västmanlands

Kopparbergs

Gävleborgs .

Västernorrland!

Jämtlands .

Västerbottens

Norrbottens.

Bohus

Summa

Tabell 11.

Län (lantkom.)

Stockholms

Uppsala .

Södermanlands

Östergötlands

Jönköpings .

Kronobergs

Kalmar . .

Gottlands .

Blekinge . .

Kristianstads

Malmöhus .

Hallands . .

Göteborgs och

Älvsborgs .

Skaraborgs .

Yärmlands .

Örebro . . .

Västmanlands

Kopparbergs

Gävleborgs .

Västernorrlanc

Jämtlands .

Västerbottens

Norrbottens .

Bohus

Summa

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

35

Tabell 12. Antal lägenheter med egna hus å ofri grund inom rikets

stadskonmmner.

Län

\

Lägenheter med mark

nu upplåten på

Lägen-

heter

om

vilka ej

är känt

huru de

äro upp- låtna

Summa

1—5

år

6—10

år

11—15

år

16—20

år

21-30

år

31—40

år

41 år

och

där- över

inne-

hava-

rens

livstid

obe-

stämd

tid

Stockholms ....

4

15

_

_

3

2

73

i

5

11

114

Uppsala......

3

14

—

—

—

—

1

—

23

—

41

Södermanlands . . .

39

2

i

i

7

1

28

10

5

—

94

Östergötlands . . .

42

5

—

8

47

1

42

25

6

6

182

Jönköpings ....

5

1

i

1

1

4

24

93

55

19

204

Kronobergs ....

—

—

—

—

—

—

—

—

2

—

2

j Kalmar......

4

2

i

—

1

3

15

3

75

5

109

j Gottlands.....

—

—

—

—

—

—

—

—•

2

—

2

j Blekinge.....

11

15

3

12

22

2

7

—

10

—

82

Kristianstads . . .

51

2

5

—

11

—

24

—

24

1

118

Malmöhus.....

10

12

—

—

5

—

11

2

109

122

271

Hallands.....

27

7

2

11

14

1

1

1

31

12

107

Göteborgs och Bohus

3

132

—

—

11

—

39

—

245

175

605

j Älvsborgs.....

7

1

—

2

1

—

71

4

54

16

156

Skaraborgs ....

1

—

—

—

—

—

91

2

33

4

131

Värmlands ....

1

2

—

—

—

—

—

—

21

—

24

Örebro......

2

3

—

—

—

—

7

—

3

—

15

Västmanlands . . .

6

47

4

17

10

1

41

15

226

62

429

Kopparbergs ....

—

2

—

—

1

—

3

—

2

•

8

1 Gävleborgs ....

182

14

1

12

47

3

19

—

681

—

959

| Västernorrlands . .

70

—

—

1

—

—

18

6

165

3

263

i Jämtlands län . . .

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1 Västerbottens . . .

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

Norrbottens ....

—

—

—

—

5

—

4

6

9

4

28

j Hel riket

468

276

18

65

1S6

18

519

168

1,786

440

8,944

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Tabell 13. Lägenheter med mark nu upplåten på 1—5 år.

Län (städer)

Ur jord- ägarens

innehav

1—5 år

Ur jord- ägarens

innehav

6—10 år

Ur jord- ägarens

innehav

11—15 år

Ur jord- ägarens

innehav

16—20 år

Ur jordäga- rens inne- hav 21 år

o. däröver

Obekaht

Summa

Stockholms.....

1

1

1

1

4

Uppsala......

—

—

—

—

3

_

3

Södermanlands . . .

1

38

_

_

_

_

39

Östergötlands ....

—

—

1

1

40

_

42

Jönköpings.....

—

1

—

—

—

4

5

Kronobergs.....

—

—

—

—

—

_

_•

Kalmar......

1

—

—

3

_

_

4

Gottlands.....

—

—

_

_

_

_

Blekinge......

—

—

—

—

10

1

11

Kristianstads ....

5

—

—

—

46

_

Öl

Malmöhus.....

7

1

—

_

2

_

10

Hallands......

8

—

—

—

19

_

27

Göteborgs och Bohus

3

—

—

—

—

—

3

Älvsborgs .....

—

—

—

—

7

—

7

Skaraborgs.....

—

—

—

—

1

—

1

Värmlands.....

_

1

_

_.

_

_

1

Örebro.......

2

—

—

_

_

_

2

Västmanlands ....

4

—

1

—

1

_

6

Kopparbergs ....

—

---

—

—

—

—

—

Gävleborg.....

1

—

—

—

—

181

182

Västernorrlands . . .

—

5

6

22

36

1

70

Jämtlands.....

—

—

—

_

_

_

_

Västerbottens ....

—

—

—

_

_

_

_

Norrbottens.....

—

—

—

—

—

—

—

Summa

33

47 |

9

26

166

187

468

Tabell 14. Lägenheter med mark nu upplåten på 6—10 år.

Län (städer)

Ur jord- ägarens

innehav

1—5 år

Ur jord- ägarens

innehav

6—10 år

Ur jord- ägarens

innehav

11—15 år

Ur jord- ägarens

innehav

16—20 år

Ur jordäga- rens inne- hav 21 år

o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

4

2

1

8

15

Uppsala......

—

—

—

—

14

—

14

Södermanlands . . .

1

1

—

—

—

—

2

Östergötlands ....

—

1

—

—

4

—

5

Jönköpings .....

1

—

—

—

—

—

1

Kronobergs . ^ . . .

—

—

—

—

—

—

—

Kalmar......

—

2

—

—

—

_

2

Gottlands.....

—

—

—

_

._

_

_

Blekinge......

1

5

—

1

8

—

15

Kristianstads ....

—

2

—

—

—

—

2

Malmöhus.....

1

11

—

—

—

_

12

Hallands......

1

—

1

—

1

4

7

Göteborgs och Bohus

—

—

—

122

10.

—

132

Älvsborgs . .

—

—

—

—

1

—

1

Skaraborgs.....

—

—

—

—

—

—

—

Värmlands.....

—

1

—

—

1

—

2

Örebro.......

1

1

_

—

1

_

3

Västmanlands . . .

43

4

—

—

—

—

47

Kopparbergs ....

—

1

1

—

■ -

—

2

Gävleborgs.....

8

6

—

—

—

—

14

Västernorrlands . . .

—

—

—

—

—

_

_

Jämtlands.....

—

—

_

_

_

_

_

Västerbottens ....

—

—

—

_

_

_

_

Norrbottens ....

—

—

—

—

—

—

—

Summa |

61

37

3

131

40

4

276

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251. 37

Tabell 15. Lägenheter med mark nu upplåten på 11—15 år.

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jordäga-

Län (städer)

ägarens

innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

rens inne- hav 21 år

Obekant

Summa

1—5 år

6—10 år

11—15 år

16—20 år

o. däröver

; Stockholms.....

_

1 Uppsala......

—

—

—

—

—

—

—

Södermanlands . . .

1

—

—

—

—

—

1

Östergötlands ....

—

—

—

—

—

—

—

Jönköpings .....

—

—

—

—

1

—

1

Kronobergs.....

—

—

—

—

—

—

—

Kalmar......

1

—

—

—

—

—

1

Gottian ds.....

—

—

—

—

—

—

—

I Blekinge......

1

—

1

—

—

1

3

[ Kristianstads ....

—

4

—

—

—

1

5

Malmöhus.....

—

—

—

_

_

_

_

'' Hallands......

1

—

—

—

1

_

2

Göteborgs och Bohus

—

—

—

_

—

_

_

Älvsborgs .....

—

—

—

—

—

—

—

Skaraborgs .....

—

—

—

—

—

—

—

Värmlands.....

—

—

—

—

—

_

_

Örebro.......

—

—

—

—

_

_

_

Västmanlands . . .

2

1

—

—

1

_

4

| Kopparbergs ....

—

—

—

—

—

—

—

Gävleborgs.....

—

—

1

—

—

—

1

Västemorrlands . . .

—

—

—

—

—

_

_

Jämtlands . . . . .

—

—

—

_

_

_

Västerbottens ....

—

—

—

_

_

_

Norrbottens ....

—

—

—

—

—

—

—

Samma

6

5

2

—

B

2

18

Tabell 16

Lägenheter med mark nu upplåten på 16

—20 år.

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jordäga-

Län (städer)

ägarens

innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

rens inne- hav 21 år

Obekant

Summa

1—5 år

6—10 år

11—15 år

16—20 år

o. däröver

j Stockholms.....

Uppsala......

—

—

—

—

_

_

_

Södermanlands . . .

1

—

—

—

_

_

1

Östergötlands ....

—

—

—

—

8

—

8

Jönköpings,.....

—

—

—

—

1

_

1

Kronobergs.....

—

—

—

—

—

_

_

Kalmar......

—

—

—

_

_

_

_

j Gottlands.....

—

—

_

_

_

__

_

; Blekinge......

2

2

5

1

2

_

12

Kristianstads ....

—

—

—

_

_

_

_

Malmöhus.....

—

—

—

_

_

_

_

Hallands......

—

—

—

11

_

_

11

Göteborgs och Bohus

—

—

—

_

_

Älvsborgs .....

—

—

—

1

1

—

2

Skaraborgs .....

—

—

—

—

—

_

_

Värmlands.....

--*

—

—

_

_

_

_

Örebro.......

—

_

—

_

_

__

_

Västmanlands....

11

5

1

—

_

_

17

Kopparbergs'' . . . .

—

—

—

—

—

—

—

Gävleborgs.....

—

—

8

4

—

—

12

Västemorrlands . . .

—

—

—

—

1

_

1

Jämtlands.....

—

—

_

_

_

_

_

Västerbottens . . . .

—

—

—

_

_

_

_

Norrbottens.....

—

—

—

—

—

—

—

Summa|

14 |

7 1

14 |

17 |

13

- 1

65 |

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Tabell 17. Lägenheter med mark nu upplåten på 21—30 år.

Län (städer)

Ur jord- ägarens

innehav

1—5 år

Ur jord- ägarens

innehav

6—10 år

Ur jord- ägarens

innehav

11—15 år

Ur jord- ägarens

innehav

16—20 år

Ur jordäga- rens inne- hav 21 år

o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

_

_

1

_

2

_

3

Uppsala......

—

—

—

—

—

—

—

Södermanlands . . .

1

—

4

1

—

1

7

Östergötlands ....

2

45

—

—

—

—

47

Jönköpings .....

—

—

—

—

1

—

1

Kronobergs .....

—

—

—

—

—

—

—

Kalmar......

1

—

—

—

—

—

1

Gottlands.....

—

—

—

—

—

—

—

Blekinge......

1

9

5

3

4

—

22

Kristianstads ....

1

—

1

4

5

—

11

Malmöhus.....

—

2

—

—

3

—

5

Hallands......

10

1

1

1

—

1

14

Göteborgs och Bohus

9

2

—

—

—

—

11

Älvsborgs.....

—

—

—

—

1

—

1

Skaraborgs.....

—

—

—

—

—

—

—

Värmlands.....

—

—

—

—

—

—

—

Örebro.......

—

—

—

—

—

—

—

Västmanlands . . .

5

2

2

—

1

—

10

Kopparbergs ....

1

—

—

—

—

—

1

Gävleborgs.....

7

13

7

15

5

—

47

Västernorrlands . . .

—

—

—

—

—

—

—

Jämtlands.....

—

—

—

—

—

—

—

Västerbottens ....

—

—

—

—

—

—

—

Norrbottens ....

—

1

1

3

—

—

5

38

75

22

27

22

2

186

Tabell 18. Lägenheter med mark nu upplåten på 31—40 år.

Län (städer)

Ur jord- ägarens

innehav

1—5 år

Ur jord- ägarens

innehav

6—10 år

Ur jord- ägarens

innehav

11—15 år

Ur jord- ägarens

innehav

16-20 år

Ur jordäga- rens inne- hav 21 år

o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

1

1

_

_

2

Uppsala......

—

—

—

—

—

—

—

Södermanlands . . .

—

—

—

1

—

—

1

Östergötlands ....

—

—

—

—

1

—

1

Jönköpings.....

—

1

—

—

3

—

4

Kronobergs.....

—

—

—

—

—

—

—

Kalmar......

1

—

1

—

1

—

3

Gottlands.....

—

—

—

—

—

—

—

Blekinge......

—

1

1

—

—

—

2

Kristianstads ....

—

—

—

—

—

—

—

Malmöhus.....

—

—

—

—

—

—

Hallands......

—

—

—

—

1

—

1

Göteborgs och Bohns

—

—

—

—

—

—

—

Älvsborgs.....

—

—

—

—

—

—

—

Skaraborgs.....

—

—

—

—

—

—

—

Värmlands.....

—

—

—

—

'' -

—

—

Örebro.......

—

—

—

—

—

—

—

Västmanlands . . .

—

—

1

—

—

—

1

Kopparbergs ....

—

—

—

—

—

—

—

Gävleborgs.....

2

* -

—

—

—

1

3

Västernorrlands . . .

—

—

—

—

—

—

—

Jämtlands.....

—

—

—

—

—

—

—

Västerbottens ....

—

—

—

—

—

—

—

Norrbottens ....

—

—

—

—

—

—

—

3

2

4

2

6

1

18

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Tabell 19. Lägenheter med mark nu upplåten på 41 år och däröver.

Län (städer)

Ur jord- ägarens

innehav

1—5 år

Ur jord- ägarens

innehav

6—10 år

Ur jord- ägarens

innehav

11—15 år

Ur jord- ägarens

innehav

16—20 år

Ur jordäga- rens inne- hav 21 år

o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

_

1

71

1

73

Uppsala......

1

—

—

—

—

—

1

Södermanlands . . .

2

1

5

4

16

_

28

Östergötlands ....

1

18

2

2

19

—

42

Jönköpings .....

1

—

3

2

9

9

24

Kronobergs.....

—

—

—

—

—

—

—

Kalmar......

—

3

1

7

4

—

15

Gottlands.....

—

—

—

—

—

_

_

Blekinge......

—

1

2

—

4

—

7

Kristianstads ....

—

—

6

3

11

4

24

Malmöhus.....

—

1

—

3

7

_

11

Hallands......

1

—

—

—

_

_

1

Göteborgs och Bohus

9

30

—

—

—

_

39

Älvsborgs .....

2

48

15

1

5

—

71

Skaraborgs.....

—

—

7

14

70

—

91

Värmlands.....

—

—

—

—

—

_

_

Örebro.......

—

—

1

1

5

—

7

Västmanlands . . .

14

9

14

1

3

_

41

Kopparbergs ....

—

—

2

—

1

—

3

Gävleborgs.....

5

5

2

1

6

—

19

Västernorrlands . . .

—

—

1

—

17

—

18

Jämtlands.....

—

—

—

—

—

—

_

Västerbottens ....

—

—

—

—

—

—

—

Norrbottens.....

—

—

■-

2

2

—

4

86

116

61

42

250

14

519

Tabell 20. Lägenheter med mark nu upplåten på lägenhetsinnehavarens livstid.

Län (städer)

Ur jord- ägarens

innehav

1—5 år

Ur jord- ägarens

innehav

6—10 år

Ur jord- ägarens

innehav

11—15 år

Ur jord- ägarens

innehav

16—20 år

Ur jordäga- rens inne- hav 21 år

o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

_ .

1

1

Uppsala......

—

—

—

—

—

—

Södermanlands . . .

3

—

2

3

2

_

10

Östergötlands ....

—

—

—

2

22

1

25

Jönköpings .....

1

10

13

10

58

1

93

Kronobergs .....

—

—

—

—

—

—

—

Kalmar......

—

—

—

—

1

2

3

Gottlands.....

—

—

—

—

_

«_

Blekinge......

—

—

—

''-

—

_

_

Kristianstads ....

—

—

—

—

—

_

_

Malmöhus.....

—

—

—

_

2

_

2

Hallands......

—

—

—

1

_

__

i

Göteborgs och Bohus

—

—

—

—

—

_

Älvsborgs.....

—

—

—

—

4

_

4

Skaraborgs.....

—

—

1

1

—

—

2

Värmlands.....

—

—

—

_

_

_

_

Örebro .......

—

—

—

_

_

_

_

Västmanlands . . .

2

2

2

3

6

_

15

Kopparbergs ....

—

—

—

—

—

—

Gävleborgs.....

—

—

—

—

—

—

_

Västernorrlands . . .

—

—

—

_

1

5

6

Jämtlands.....

''-

_

_

_

Västerbottens ....

—

_

_

_

_

_

_

Norrbottens ....

—

—

—

—

—

6

6

G

12

18

20

97

15

168

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Tabell 21. Lägenheter med mark nu upplåten på obestämd tid.

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord äga-

Län (städer)

ägareDS

innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

rens inne- hav 21 år o.

Obekant

Summa

1—5 år

6—10 år

11—15 år

p6—20 år

däröver

Stockholms.....

1

4

5

Uppsala......

—

—

—

—

8

15

23

Södermanlands . .

—

—

1

—

4

—

5

Östergötlands ....

—

—

—

—

3

3

6

Jönköpings.....

—

3

3

3

35

11

55

Kronobergs.....

—

—

—

—

2

—

2

Kalmar......

2

5

7

6

27

28

75

Gottlands.....

—

—

1

—

1

_

2

Blekinge......

1

—

—

2

5

2

10

Kristianstads ....

—

—

1

—

23

—

24

Malmöhus.....

—

—

—

—

30

79

109

Hallands......

—

4

—

1

4

22

31

Göteborgs och Bohus .

—

—

—

37

1

207

245

Älvborgs ......

—

—

—

—

—

54

54

Skaraborgs.....

—

3

3

3

11

13

33

Värmlands.....

12

2

—

2

1

4

21

Örebro.......

—

—

—

—

3

_

3

Västmanlands . . .

6

3

4

1

16

196

226

Kopparbergs ....

—

—

—

—

2

—

2

Gävleborgs.....

—

—

—

—

3

678

681

Västernorrlands . . .

—

3

10

5

142

5

165

Jämtlands.....

—

—

—

—

_

_

_

Västerbottens ....

—

—

—

—

_

_

_

Norrbottens.....

—

—

1

—

3

5

9

21

23

31

61

324

1326

1 7S6

Tabell 22. Lägenheter om vilka ej är

känt huru de äro upplåtna.

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jordäga-

Län (städer)

ägarens

innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

rens inne- hav 21 år o.

Obekant

Summa

1-5 år

6—10 år.

11—15 år

16—20 år

däröver

Stockholms.....

11

11

Uppsala .....

—

—

—

—

—

—

Södermanlands . . .

—

—

—

—

—

_

_

Östergötlands ....

—

—

—

—

—

6

6

Jönköpings .....

—

—

—

—

3

16

19

Kronobergs.....

—

—

—

—

—

—

_

Kalmar......

—

—

—

—

—

5

5

Gottlands.....

—

—

—

'' -

_

Blekinge......

—

’-

—

—

—

—

_

Kristianstads ....

—

—

—

—

—

1

1

Malmöhus.....

—

—

—

—

—

122

122

Hallands......

—

—

—

—

—

12

12 ’

Göteborgs och Bohus .

—

—

—

—

—

175

175

Älvsborgs .....

—

1

. -

1

10

4

16

Skaraborgs.....

—

—

—

—

—

4

4

Värmlands.....

—

—

_

_

_

Örebro.......

--

—

—

—

_

_

_

Västmanlands . . .

—

—

—

'' -

—

62

62

Kopparbergs ....

—

—

—

—

—

_

Gävleborgs.....

—

—

—

—

—

—

_

Västernorrlands . . .

—

—

—

—

1

2

3

Jämtlands.....

—

—

—

—

_

Västerbottens ....

- -

—

_

_

_

_

_

Norrbottens.....

—

—

—

—

—

4

4

‘

— |

1

—

1 1

14

424 |

440

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

41

Reservationer inom jordkommissionen:

A) av C. Lindhagen.

_ Sedan jag i två framställningar i september 1920 till dels .regeringen och

dels jordkommissionen sökt översiktligt angiva behovet av en effektiv jordreform

till förmån för innehavare av lägenheter med egna hus å annans grund i stället

för den nuvarande enligt min uppfattning i det stora hela verkningslösa obstruktiva

och på stridiga grundsatser byggda lagstiftningen, så har jag i motionerna

nr 82 och 83 inom första kammaren närmare utvecklat detta ämne samt även till

regeringen framburit det i dessa motioner innefattade definitiva förslaget.

Uti motionen nr 82 gives först en historisk överblick (sid. 1—12) över det

förberedande arbetet i ärendet och den slutligen åstadkomna lagstiftningen i såväl

expropriationslagen som ensittarlagen. Därefter lämnas en jämförelse emellan

och kritik av dessa båda lagar med sina motsägande grundsatser och stora brister,

de senare särskilt beträffande ensittarlagen (sid. 12—38). Slutligen har (sid. 38

—42) _ framställts . åtskilliga yrkanden om ändring och tillägg till de båda lagstiftningarna.

Uti motionen nr 83, som remitterats till statsutskottet, ha framlagts

yrkanden om den genom de båda lagarna inledda jordreformens finansiering.

Det hade varit önskligt, att denna framställning kunnat återgivas även här för

att den måtte komma till synes även i lagutskottets betänkande. Men då detta

bleve för vidlyftigt, nödgas jag hänvisa till motionens olika framställningar, över

vilka till lättnad för återfinnandet vidfogats motionen en innehållsförteckning

(sid. 43). Beträffande jordkommissionens utlåtande får jag därför med hänvisning

till motionens motiveringar nu ytterligare anföra allenast följande.

A. Beträffande lagen den 26 mars 1920.

1) Jordkommissionen har med bifall till motionen (motiv sid. 12—13) och

i överensstämmelse med expropriationslagens motsvarande stadganden förordat, att

icke blott del av en fastighet utan även självständiga fastigheter må hunna avlösas,

såsom ock egnahemssakkunnige föreslogo.

2) Jordkommissionen har med bifall till motionen (motiv sid. 13, 18) och i

överensstämmelse med expropriationslagen förordat, att rätt att påkalla avlösning

skall äga rum, oavsett upplåtelsetidens längd. Den grundläggande hänsynen

är ju ock här, att en person och hans familj faktiskt på platsen skaffat sig ett

hem och för ändamålet tillåtits och själv kunnat därå uppföra egna byggnader.

Kommissionen har emellertid föreslagit, att, då avtal om nyttjanderätt icke visas

föreligga, skall för lösningsrätt marken i över fem år hava innehafts av annan

än jordägaren. Detta är igen en schablon, ett oklart och opåkallat undantag enligt

min mening, I denna punkt är jag således skiljaktig.

3) Jordkommissionen har med bifall till motionen (motiv sid. 19—20) och i

överensstämmelse med expropriationslagen förordat, att avlösningen må hunna äga

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 218 höft. (Nr 251.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

rum när som helst och ej behöva uppskjutas till besittningstidens slut. Därmed

är en av lagens kardinala brister avnjäipt.

4) Jordkommissionen har bibehållit villkoret om ett visst talförhållande

mellan markens och byggnadernas värde samt icke heller tillstyrkt motionärens

alternativa yrkande, att till byggnadernas värde även måtte läggas värdet av

nyttjanderättsbavarens jordförbättringar. På de i motionen anförda skäl (sid. 18

—19) hemställes, att detta talförhållande såsom godtyckligt och ej av några tvingande

förhållanden påkallat måtte utgå.

5) Jordkommissionen har föreslagit, att rätten för stärbliusdelägare att vid

livstidsupplåtelsers utgång lösa fastigheten skall utsträckas till utgången av all

upplåtelse, som avses i lagen, men inskränker å andra sidan denna rätt till make,

bröstarvinge och adoptivbarn. Mot detta förslag har jag ej något att erinra dock

med någon tvekan, huruvida ej även syskon och syskons avkomling borde tillerkännas

lösningsrätt.

6) Jordkommissionen har med bifall till motionen (motiv sid. 29—30) och

i överensstämmelse med expropriationslagen ej bibehållit gällande lags föreskrifter,

att nyttjanderättshavares rätt att få från markvärvet avdraga värdet av egna

jordförbättringar begränsas till den för arbetets utförande nödiga kostnad. Däremot

har kommissionen ej biträtt motionärens förslag att, på sätt 1913 års andra

kammare ock beslöt, vid värdering av själva jorden, då den löses av nyttjanderättshavaren,

måtte bestämmas, att hälften av jordvärdestegringen under senaste

tio åren tillgodoräknas honom. Detta förslag vidhålles.

7) Jordkommissionen har bibehållit gällande föreskrift, att lösningsrätt ej

må göras gällande, då nyttjanderätten till marken förverkats. I motionen (sid. 40

mom. 4; motiv sid. 27 o. f.) har ifrågasatts ett visst hänsynstagande även i detta

fall till nyttjanderättshavaren. Detta yrkande vidhålles.

8) Jordkommissionen har i frågan om lösningsrätts olägenheter för jordägaren

med bifall till motionen förordat borttagande helt och hållet av någon

jordägarens rätt att lösa nyttjanderättshavarens hus — en rätt som står i uppenbar

strid med lagens syfte att värna om nyttjanderättshavarens hem — samt

även av den godtyckligt konstruerade gränsen av ett visst minimiavstånd från

jordägarens hus, tomt och trädgård''såsom villkor för rätt till lösen.

Däremot har kommissionen ej tillstyrkt motionens förslag (sid. 40 mom. 5;

motiv sid. 20 o. f.) om skyldighet för jordägaren att, därest lösen ej får äga

rum, i stället lösa byggnaderna eller ock upplåta annat lämpligt område. Detta

förslag vidhålles.

Enligt motionen skulle »synnerlig» olägenhet för jordägaren medföra lösningsrättens

förlust. Kommissionen åter föreslår i stället »avsevärd» olägenhet, vilket

är något mindre och mera svävande på samma gång. Motionens yrkande

vidhålles.

Det gives nämligen åtskilliga sätt, på vilka en social lag, den må innehålla

hur många formella anvisningar som helst, dock i tillämpningen kan bliva

verkningslös. Formuleringen av vad som skall anses vara tillräcklig olägenhet

för jordägaren för att lösningsrätten skall upphävas erbjuder ett sådant äventyr.

Faran ligger i förrättningsmännens subjektiva omdöme om vad som är avsevärt

och benägenhet att lyssna till jordägarens invändningar. I synnerhet föreligger

en sådan fara, då såsom här den ledande förrättningsmannen skall vara en självskriven

person och icke eu för tillfället uppletad kvalificerad bedömare.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Ännu värre ställer det sig, om, på sätt jordkommissionen år 1919 på förslag

av hr AVohlin i en hastig vändning beslöt, även ordet avsevärd borttages.

Lägges då därtill, såsom vid nämnda tillfälle jämväl föreslogs, hänvisningar till

sådana förhinder, som pläga i allmänhet från jordägares sida resas mot social

jordlagstiftning, måste lagens bristande effektivitet vara med visshet att motse.

Sålunda ingav exempelvis uttrycket »intrång eller olägenhet för skogsskötsel» farhågor,

såvitt jag förstår, för att lagen mångenstädes skall bliva alldeles otillämplig.

De flesta lägenheter lära väl befinna sig inom eller i närheten av någon

skog. För den, som sysslat åtskilligt med jordfrågorna, är det väl bekant, att

ifrågasatta utbrytningar av jordlägenheter i allmänhet plägat mötas med de invändningarna,

att sådana lägenheter äro oundgängliga för jordägaren, som har

eller kan få behov av att där bosätta en skogsarbetare, ävensom att dylik avsöndring

alltid är vansklig även ur den synpunkten, att på lägenheten kunde,

när jordägaren ej längre hade någon kontroll över densamma, komma någon familj,

som på olovligt eller vårdslöst sätt for illa med den omgivande skogen. Den

av kommissionen år 1919 sålunda i anslutning till torpkommissionens förslag

föreslagna förändrade lydelsen av gällande lag lämnade just genom sin specifikation

och sättet för formuleringen fritt fält för förrättaingsmännen att under jordägarnes

påtryckning avvisa en myckenhet ansökningar. Därigenom skulle jordägaren

dessutom beredas förmånen att vid upplåtelsens slut tilltvinga sig byggnaderna

för en ringa betalning. Riksdagen beslöt år 1920 på förslag av lagutskottet

i anledning av väckt motion lyckligtvis att antaga gällande lags formulering i

denna del.

Expropriationslagen innehåller ingen bestämmelse om att expropriation ej

för äga rum med hänsyn till olägenhet, som därav kan förorsakas jordägaren.

Det må ock härvid ej förglömmas, att lagen uppenbarligen avser endast sådana

fall, då husens uppförande skett med jordägarens uttryckliga eller tysta samtycke

eller varit en förutsättning i övrigt för nyttjanderättens upplåtelse. Vid sådana

upplåtelser har jordägaren givetvis tagit hänsyn till utväljandet av en sådan plats,

som ej vållar honom någon olägenhet. Upplåtelser från en jordägares sida, som

vålla honom olägenheter, äro högst osannolika.

I övrigt hänvisas i denna punkt till motionens motivering (sid. 20—27).

9) Jordkommissionen har med bifall till motionen ifrågasatt (motiv sid. 27

—28) bestämmelser, som skola till nyttjanderättshavarens förmån reglera även

sådana fall, då byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren,

för vilket fall enligt nu gällande lag lösningsrätt icke äger rum. Den

formulering, som av kommissionen i sådant avseende föreslagits, tar dock icke

hänsyn till att avtal om att hus skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren

utan lösen mer eller mindre kan vara och sannolikt i de flesta fall är ett

ockeravtal. Motionen vidhålles därför i den delen.

10) Jordkommissionen har ej tillstyrkt yrkandet i motionen (sid. 39 punkt

''3) 2; motiv sid. 31): »Finnes på lägenhet hus, som tidigare tillhört lägenhetshavare,

som övergått till jordägaren för lämnad hjälp, såsom till reparationsvirke

eller dylikt, eller föreligga eljest omständigheter, som jämlikt denna lags grunder

skäligen påkalla dess tillämplighet, oaktat lägcnhetshavaren formellt ej är ägare

till byggnaderna, må lösningsrätt till området jämte byggnader enligt denna lag

ävenledes äga rum.» Liksom man i denna lagstiftning, som närmast avser bostadslägenheter,

ansett sig skäligen kunna medtaga även en del jordbrukslägen
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung1. Maj:ts proposition nr 251.

heter, synes mig än mer ej böra från lösningsrätt undantagas sådana bostadslägenheter,

varom i ovannämnda formulering sägs. Detta är i full överensstämmelse

med lagens grund och ett synnerligen tillåtligt lagande efter lägligbeten. Annars

kommer lagen även i dessa, låt vara sannolikt fåtaliga, fall att verka som en

schablon och en orättvisa.

11) Jordkommissionen bar tagit hänsyn till yrkandet i motionen (sid. 41

punkt 7; motiv sid. 31—32), att lagen skall äga tillämpning även å område, som

ingår i tomtindelning samt i fråga om mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser. Eedan nu bar, utan att

den så kallade lagstiftaren reflekterat därå, ensittarlagen vunnit tillämpning å

område med sammanträngd befolkning, så snart blott ej nämnda administrativa

förfoganden där vunnit tillämpning. Ensittarlagen äger därför tillämpning exempelvis

på Mölle och Arilds fisklägen i Skåne, men kan i alla fall ej därstädes

tå någon verkan, därför att upplåtelserna där ske i regel på tio år i sänder. Det

finnes ingen mening att utesluta denna tillämpning, om administrativ tomtindelning

_ tillkommer. Saken är densamma och behovet så mycket större, som expropriationslagen

visat sig fullständigt ineffektiv. Egna bus på annans grund förekomma

i regeln endast i smärre samhällen och trädgårdsstäder. En mängd stationssamhällen,

exempelvis de vars förhållande gåvo första upphovet till ifrågavarande

lagstiftning, skulle på detta sätt bliva berövade dess fördelar.

12) Jordkommissionen har icke fästat något som helst avseende vid motionens

yrkande (sid. 41 punkt 8; motiv sid. 33—35), att till ensittarlagen måtte

läggas en paragraf så lydande: »Vad nyttjanderättshavaren enligt denna lag äger

iakttaga för inlösen av det jordområde, varå hans byggnader äro uppförda, kan,

där han det begär, övertagas och fullgöras av kronan, kommun eller municipalsamhälle

såsom målsman för honom i berörda avseende. Konungen äger meddela

närmare föreskrifter för denna verksamhet.»

Denna sociala lag, den må innehålla hur många formella anvisningar som

helst, kan dock i tillämpning, utom på sätt under punkt 8 härovan sägs, bliva

verkningslös även därigenom, att en vanlig liten medborgare utan juridiska kunskaper

och ekonomiska resurser ej kan bemästra alla former eller våga risken av

ett ovisst avgörande. Det borde dessutom någon gång uppmärksammas, att den

verkan en sådan social lagstiftning möjligen kan få just av nämnda omständighet

kommer att inskränka sig till de mera bemedlade av dem, som lagen skulle hjälpa.

Man kan‘därför fråga sig, när den tid kan komma, att man börjar med att ranka

en hjälpande hand främst åt dem, som stå hjälplösa, vilket nog merendels är det

stora flertalet.

En liten ansats till en sådan förnimmelse finnes dock i de kungörelser,

den senaste av den 26 mars 1920, som utfärdats »angående bestridande i vissa fall

med allmänna, medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt

upplåtet område m. m.» Enligt denna kungörelse skall en, säger en, person i

varje län förordnas av befallningshavanden för att lämna nyttjanderättshavare

biträde i ärenden angående lösningsrätt. Vidare skall vid på visst sätt styrkt

medellöshet befallningshavanden äga att av allmänna medel bestrida kostnaderna

för lantmäteriförrättning, för fastställande av inlöst områdes avskiljande och för

löseskillings fördelning. Till dessa olika ändamål har på regeringens förslag av

riksdagen anslagits för hela riket 10,000, säger 10,000, kronor. Detta må vara

till fyllest för en lag, som icke kan få någon verkan. Men för en effektiv lag
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. May.ts proposition nr 251.

stiftning bör man förstå, att dylika ansatser äro mycket otillräckliga. Den i

lagstiftningens ock administrationens labyrinter bortkomne lille medborgaren behöver

då en effektiv vägledning och detta icke minst att föra talan vid förrättningen

gent emot den mäktigare jordägaren och inför de enväldige förrättningsmännen

samt dessutom möjligheter att få den ekonomiska sidan av saken ordnad

på ett överkomligt sätt genom ett rimligt amorteringslån, ställt på längre tids

avbetalning.

Dessa oavvisliga krav för lagens effektivitet och hjälp i synnerhet åt de

minst bemedlade kräva omsider ett det allmännas målsmanskap, när det begäres

och befinnes rimligt. Motionens yrkande i denna punkt förordas således fortfarande.

B. Beträffande expropriationslagen den 12 maj 1917 (1 § 7 mom. och 99—101 §§).

Det har i motionen ådagalagts, att denna lagstiftning alldeles förfelat sitt

ändamål, och ändock anser jordkommissionen, att den ej bör förorda någon åtgärd

i anledning därav. I sådant fall bör man väl angiva skälen därför och

eventuellt påkalla lagens upphävande.

13) I motionen har yrkats (sid. 41 B 1; motiv sid. 31—32), att, på samma

gång det enskilda initiativet enligt ensittarlagen utsträckes till hela riket, så

skall även det allmänna initiativet enligt expropriationslagen utsträckas till hela

riket. Aven i landskommuner kan det vara av intresse, att det allmänna på en

gång inskrider till förmån för alla eller åtskilliga ensittare inom kommunen på

annans grund. Det yrkas bifall till motionen.

14) I motionen har yrkats (sid. 41 punkt B 2; motiv sid. 35), att ett förtydligande

skall äga rum i syfte, att icke blott kommun och municipalsamhälle

utan även kronan äger påkalla expropriation i lagens syfte. Detta särskilt för

det fall, att kommunens eller municipalsamhällets majoritet ej kunnat förmås inskrida,

ehuru skäl därtill förefinnes. Möjligen kan redan gällande formulering

tolkas såsom innefattande en rätt i detta avseende för kronan, vartill även ett

yttrande i motiverna för lagen ger anledning. Kronan har emellertid icke på

något sätt inrättat sig för en sådan tydligen välbehövlig uppgift. Och är därför

åtminstone en påstötning från riksdagen synnerligen befogad. Det förordas bifall

till motionen och en riksdagsskrivelse i antytt syfte på sätt under C) 17 här

nedan närmare påkallas.

15) I motionen har även tagits hänsyn till den lika viktiga angelägenheten

att bereda tomtmark för framtida behov av nya egna hem, där sådan mark

oskäligen undanhålles landets befolkning (yrk. sid. 41 B 3; motiv sid. 35—38).

Ifrågavarande jordreform till förmån för egna hemmen blir eljest endast halvgången.

Riksdagsskrivelsen av år 1907 förutsätter expropriation även för sådant

ändamål och regeringspropositionen 1918 diskuterade saken och erkände dess vikt,

ehuru den till sist avstod från handling. Lagen om fastighetsbildning i stad

innehåller ej tillräckliga bestämmelser och den bereder i varje händelse ej utvägar

för att skaffa tomtmark på landet från stora jordpossessioner, som vägra

sin medverkan till det nödvändiga. Genom lagens utbyggning med omtanke även

för framtida behov bortfaller ock kommissionens hemställan, att efter förebild av

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. May.ts proposition nr 251.

gällande ensittarlag även den reviderade ensittarlagen endast skall avse hus, som

funnos uppförda den 1 januari 1921. (Jfr. motionens motivering.) Det hemställes

alltså om bifall till motionen.

16) I motionen har yrkats (sid. 42 punkt 4; motiv sid. 29—30), att vid

uppskattning enligt expropriationslagen av jordlösen hänsyn icke får tagas till mer

än hälften av jordvärdestegring under de senaste tio åren (jfr. ovan nr 7). Det

yrkas bifall till motionen även i denna del.

Rätteligen skulle i detta sammanhang påyrkats, att i detta fall sådan förenkling

skedde i formerna för jordlösens bestämmande, som påyrkats uti det lagförslag,

vilket framburits i motionen nr 84 år 1921 inom första kammaren. Detta

bortglömdes vid motionens författande, men lagutskottet är oförhindrat att upptaga

frågan.

C. Beträffande det allmännas ingripande för effektivt genomförande av ifrågavarande

jordreform.

17) I motionen har därutinnan yrkats (sid. 42 punkt D; motiv sid. 33—

35), att regeringen måtte anmodas »att, med stöd av det i expropriationslagen

redan givna och i ensittarlagen nu jämväl enligt riksdagens beslut erhållna bemyndigande,

måtte ej mindre omedelbart skridas till verket för organiserandet

och inspekterandet av ifrågavarande jordreform utan även på det sätt, som i motiven

ifrågasatts, bringas till intresserades i orterna kännedom en berättelse med

praktiska anvisningar om ifrågavarande lagstiftning och dess tillämpning». Detta

yrkande vidhålles högeligen.

D. Lagarnas finansiering.

18) I motionen nr 82 (motiv sid. 32—33) har framhållits nödvändigheten

av att finansiera den påbörjade jordreformen för frigörelse av de hundratusenden

jordbruks- och bostadslägenheterna (hemmen) med egna hus å annans grund (expropriations-

och ensittarlag ärna.)

Uti motionen nr 83 har föreslagits anslag för åren 1921 och 1922 till det

mest brådskande ändamålet eller att anskaffa lånemedel för att kunna skydda de

många lägenhetshavare, vilkas nyttjanderättskontrakt utgå åren 1921 och 1922,

ävensom lägenhetshavare, som sitta löst på obestämd tid och hotas att bliva uppsagda

under nämnda två år.

Denna senare motion är visserligen hänvisad till jordbruksutskottet, men

sammanhänger intimt med motionen nr 82. Frågan borde därför rätteligen behandlas

av sammansatt jordbruks- och lagutskott såsom ock skett med den vid

riksdagen väckta frågan om avlösning av ströängarna i lappmarken. Jordkommissionen

har i varje fall haft anledning att yttra sig även om motionen nr 83.

Då så ej skett återstår för mig att åtminstone för min del erinra om det intima

sammanhanget mellan de båda motionerna och påyrka frågans lösning

effektivt.

Det gives nämligen åtskilliga sätt, på vilka denna sociala lag, den må

innehålla hur många formella anvisningar som helst, dock i tillämpningen kan

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kung!■ Maj:ts ''proposition nr 251.

bliva verkningslös. Ett sådant sätt är, utöver dem som ovan i punkterna 8 och

12 omförmälas, ett. förbiseende av nödvändigheten av den ifrågavarande stora

jordreformens finansiering.

B) av O. Olsson.

Lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område har undergått omarbetning under år 1920. Att redan

nu ånyo företaga en bearbetning av sagda lag synes mig vara mindre tillrådligt

eller lämpligt utan torde enligt min mening med de ändringar däri, som kunna

visa sig vara av ett verkligt behov påkallade, bör anstå, till dess kommissionen

hunnit slutligen utforma sin ståndpunkt beträffande friköpningsfrågan i dess helhet

och framlägga definitivt förslag härutinnan. Fara torde eljest föreligga att i

anledning av sistnämnda förslag ändringar i den s. k. ensittarlagen ånyo måste

vidtagas. .

Vidare vill jag i fråga om det av kommissionens majoritet förordade lagförslaget

framhålla, att en tillämpning därav skulle i många fall medföra en fastighetsbildning,

såväl för den utbrutna delen som för den återstående stamfastigheten,

vilken komme att stå i direkt strid mot de principer för en sund och för

framtiden gagnelig fastighetsbildning, som kommit till uttryck i det av jordstyckningskommissionen

framlagda betänkandet, i vars utarbetande jag deltagit. Med

mindre de principer för jorddelning, som däri uttalas, bliva lagfästa, torde eu så

långt gående friköpning, som förevarande förslag innebär, icke utan största risker

kunna ske.

På nu anförda skäl får jag för min del avstyrka, att det av kommissionens

majoritet förordade förslaget blir upphöjt till lag, och har jag med den mening,

som jag sålunda hyser, icke ansett mig böra ingå på närmare granskning av förslagets

olika detaljer.

C) av N. Wohlin.

Då jordkommissionen den 7 mars 1919 avlät skrivelse till chefen för justitiedepartementet

med förslag till vissa ändringar i lagen den 28 juni 1918 om rätt

i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

(den s. k. ensittarelagen), gav jag till kommissionens protokoll samma dag

(intagit i Kungl. Maj:ts proposition nr 385 till 1919 års lagtima riksdag) uttryck

för någon tveksamhet med avseende å sagda förslag till lagändringar. Jag framhöll

sålunda bl. a., att frågan om lösningsrätt för ägare till byggnader å ofri

grund utgjorde en mindre del av den större frågan om en mera omfattande friköpningslagstiftning

och att det framdeles skulle bliva nödvändigt att bringa den

förstnämnda speciallagstiftningen i överenstämmelse med de allmänna grundsatser,

som borde komma till tillämpning vid den senare mera vidsträckta lagstiftningen.

I sammanhang härmed påpekade jag flera stadganden i den av kommissionen

förordade reviderade ensittarelagen, vilka för vinnande av sagda enhetlighet och

konsekvens sannolikt skulle komma att behöva väsentligt omarbetas, om ej helt

upphävas, för att ersättas med i den allmännare friköpuingslagstiftningen ingå
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl Maj:ts proposition nr 251.

ende nya bestämmelser. Bl. a. framhöll jag såsom osannolikt, att en lösningsrätt

för vissa grupper av arrendatorer och torpare skulle komma att göras beroende

av det förbehåll, att vidkommande jordområden över tjugu år i följd innehafts

av annan än ägare, samt att det vore ovisst, om jordkommissionen komme att

föreslå att lösningsrätten för arrendatorer och torpare först skulle inträda vid

nyttjanderättsavtalens utgång. Efter att hava berört vissa punkter i det av

jordkommissionen då framlagda lagförslaget förklarade jag mig emellertid, oaktat

de uttalade betänkligheterna, icke vilja för min del motsätta mig samma lagförslags

framläggande, enär jag delade kommissionens uppfattning om ensittarelagens

bristande effektivitet i dess dåvarande lydelse och gillade de viktigaste ändringar,

som blivit föreslagna. Man borde, tilläde jag, icke overksamt åse, huru under

den tid, som komme att förflyta till dess att den allmännare friköpningslagstiftningen

förverkligades, ytterligare ett antal lägenheter å ofri grund i följd av en

uppenbart otillfredsställande lagstiftning återfölle till jordägarna och försvunne

såsom egna hem.

1 anledning av jordkommissionens nu omförmälda skrivelse avlät Kungl.

Maj:t proposition till 1919 års lagtima riksdag med förslag till lag om rätt i vissa

fäll för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilken

propositionen icke av riksdagen bifölls. Sedan emellertid kungl. proposition

i samma ämne avlåtits till 1920 års riksdag, godkändes denna proposition av riksdagen

och utkom i anslutning härtill den nu gällande lagen den 26 mars 1920

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område. Med avseende å de delar, vari jordkommissionen i sin skrivelse den

7 mars 1919 föreslog ändringar i den då gällande ensittarelagen, samt den punkt,

vari Kungl. Maj:ts proposition till 1920 års riksdag och lagen den 26 mars 1920

väsentligen skilde sig från jordkommissionens förenämnda förslag, hänvisas till

historiken i jordkommissionens härvarande skrivelse.

Då fråga nu blivit väckt om ytterligare-en revision av ensittarelagen, så

kan jag visserligen icke underlåta att giva uttryck åt samma synpunkter i fråga

om sammanhanget mellan den förevarande lagstiftningen och en eventuell allmännare

friköpningslagstiftning, vilka jag anförde till jordkommissionens protokoll

den 7 mars 1919. Det hade obestridligen varit lyckligast, om den nu föreslagna

revisionen av ensittarelagen hade kommit till stånd samtidigt med genomförandet

av den allmännare friköpningslagstiftningen. I sådan händelse hade

möjligheter förefunnits till att överblicka och i ett sammanhang taga ståndpunkt

till frågan om friköpning av under nyttjanderätt innehavda områden i denna

frågas hela vidd och endast i sådant fall hade garantier vunnits för ernående av

full enhetlighet och konsekvens på detta viktiga område av den sociala jordlagstiftningen.

Med hänsyn härtill måste jag givetvis förstå och respektera uppfattningen,

att med den av jordkommissionen nu tillstyrkta förnyade revisionen av ensittarelagen

borde anstå, intill dess att jordkommissionen blir i tillfälle att framlägga

sina utredningar och förslag till allmännare friköpningslagstiftning och dessa förslag

hinna bliva i vederbörlig ordning granskade och slutbehandlade. Avseende

bör även fästas därpå, att det av jordkommissionen nu framlagda förslaget till

ny lagstiftning i fråga om lägenheter på ofri grund föranletts av inom riksdagen

väckt motion och, därest det eventuellt skulle bliva av riksdagen bifallet, icke

dessförinnan kommer att remitteras till vederbörande myndigheter för yttrandens

avgivande.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kung1. Maj:ts proposition nr 251.

Då jag, oaktat dessa betänkligheter, har funnit mig böra i vissa delar

biträda det här framlagda förslaget, har detta i första rummet berott på likartat

skäl, som var för mig bestämmande, när jag biträdde jordkommissionens förslag

den 7 mars 1919, nämligen att lagstiftningen även i dess nuvarande form visat

sig vara i väsentliga delar mindre effektiv för sitt syfte. Dels måste jag fortfarande

vidhålla uppfattningen, att det vid upplåtelser på viss tid icke kommer an på

huruvida slutna upplåtelseavtal på samma tid föreligga, utan på huruvida det

upplåtna markområdet under sagda tid varit ur jordägarens besittning. Jag kan

m. a. o. icke frångå den uppfattning på förevarande punkt, som jordkommissionen

enhälligt intog i mars 1919, men som icke lades till grund för Kungl. Maj:ts

propositioner vid 1919 och 1920 årens riksdagar och som icke funnit uttryck i

den nu gällande lagen. Härtill kommer emellertid vidare, att jag icke kan annat

än dela jordkommissionens här utvecklade mening, att den nu stadgade upplåtelsetiden

av tjugu år i själva verket är villkorligt vald och att bestämmelsen härom,

utan att betingas av några hållbara jordbruksekonomiska eller andra skäl, från

lösningsrätt utestänger ett icke ringa antal ägare av hus på ofri grund, vilkas

överförande till jordägare är ur social synpunkt lika önskvärt som beredandet av

friköpningsrätt åt husägare i motsvarande ställning, vilkas markområden längre

tid varit ur jordägarnes besittning. I denna del instämmer jag i vad jordkommissionen

anför i sin förevarande skrivelse. Dels slutligen har jag liksom jordkommissionen

den åsikten, att friköpningsrätt bör kunna inträda utan avvaktan på

kontraktens utlöpande och instämmer jämväl i denna del i jordkommissionens föreliggande

uttalanden. Det var också i första rummet dessa båda punkter, som jag

hade i tankarna, när jag under debatten i första kammaren om förevarande fråga

den 10 mars 1920 förklarade mig i själva verket i vissa punkter av ensittarelagens

1 § vilja gå längre än Kungl. Maj:t hade gjort i den dåvarande propositionen.

Med hänsyn till vad jag ovan anfört om sammanhanget mellan förevarande

lagstiftning och en allmännare friköpningslagstiftning har jag givetvis övervägt,

huruvida de nu omberörda, av jordkommissionen föreslagna ändringarna i den

gällande ensittarelagen skulle kunna i någon mån föregripa den ståndpunkt, som

jag kommer att intaga till ett eventuellt framtida förslag om friköpningsrätt för

vissa grupper av nyttjanderättshavare, vilka icke själva äga husen. Jag har emellertid,

i viss anslutning till mina anmärkningar till kommissionens protokoll den

7 mars 1919, funnit att så icke kan bliva förhållandet. En friköpningsrätt för

brukare av jord, vilka icke heller äga därå uppförda hus, måste visserligen enligt

mitt förmenande omgärdas med starka garantier av annan art, nämligen så att

friköpningsrätt icke tillerkännes brukare av jordområden, vilkas frånskiljande

från huvudfastigheterna kunna lända dessa fastigheters jordbruk eller skogsbruk

till men. och ej heller sådana nyttjanderättshavare, av vilkas arbetsprestationer

huvudfastigheternas ekonomiska ställning är väsentligt beroende. Det blir på

dessa båda punkter, som inskränkningar i en framtida rätt till friköpning framför

allt bliva behövliga, och det är härmed förenade spörsmål ävensom frågorna om

vidkommande brukningsdelars lämplighet såsom självägda jordbruk, behovet av

mulbetesmark och skogsfångst m. in., vilka framför allt kräva ingående utredningar

och omsorgsfullt övervägande. Däremot kan jag icke tänka mig, att i ett

framtida förslag till friköpningslagstiftning beträffande arrendegårdar, utgårdar,

större torp etc. under bolagsdomäner, fideikommiss och andra större godskomplexer

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 218 käft. (AV 251.) 1

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

rätten till friköpning bör göras beroende av om nyttjanderättshavarens mark under

minst tjugu år varit undandragen jordägarens självförvaltning, och jag tänker

mig icke heller, sedan jag under de gångna åren övervägt frågan, att friköpningsrätt

skall inträda först vid upplåtelsetidens utgång. För min del anser jag således

icke, att sammanhanget mellan förevarande lagstiftning och en allmännare

friköpningslagstiftning sönderbrytes genom nu omberörda, av jordkommissionen

här tillstyrkta ändringar i den gällande ensittarelagen.

Även om man emellertid i detta hänseende hyser en motsatt uppfattning,

vilket jag väl förstår kan vara fallet, torde dock den här föreliggande frågan om

rätt för innehavare av hus å ofri grund att inlösa marken utgöra ett ganska

starkt avgränsat område för lagstiftningen. Detta framgår redan därav, att statsmakterna

sedan flera år upptagit denna fråga till särskild behandling och bär

vidtagit särskilda lagstiftningsåtgärder. Denna kategori av lägenheter är också

av väsenligt annan karaktär än vanliga arrendegårdar och torp, där jordägaren

även äger husen. De förra äro i regel bostadslägenheter med antingen endast

tomtområde eller ock något mindre, för självständiga jordbruk sällan tillräckligt, jordområde.

Några överväganden, huruvida dessa lägenheter kunna bestå såsom självständiga

jordbruk, äro sålunda obehövliga, och någon särskild tanke på att åt

dem tillförsäkra mulbete, skogsfångst och andra sådana rättigheter behöver i regel

icke finnas. Ej heller bruka innehavarna av sådana lägenheter på ofri grund utgöra

avgälden för jorden i form av arbetsprestationer, som äro för huvudfastigheterna

av nämnvärd betydelse. Det förefaller mig sålunda som kunde man, om

det även icke är ur alla synpunkter det lyckligaste, liksom hittills skett träffa

särskilda lagstiftningsåtgärder för ifrågakommande lägenheter, utan att därmed

binda sig i fråga om en senare eventuell friköpningslagstiftning för brukare av

jordområden, vilka varken äga marken eller de därå uppförda byggnaderna.

Är jag sålunda enig med kommissionens majoritet beträffande de viktigaste

ändringarna i ensittarelagens 1 §, så nödgas jag emellertid reservera mig mot

majoritetens ståndpunkt i tvenne andra punkter av betydelse.

Den nu gällande ensittarelagen är, såsom kommissionen i förevarande skrivelse

anför, icke tillämplig å mark, som ingår i tomtindelning, ej heller mark i

samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade

bestämmelser. På av kommissionen anförda skäl finner jag hinder icke möta mot

att utsträcka lagens tillämplighetsområde till mark, för vilket skall föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser och som icke ingår i tomtindelning,

men jag kan icke biträda förslaget om att lagen jämväl skall göras

tillämplig å mark, som ingår i tomtindelning. De av kommissionen till stöd för

sistnämnda utsträckning av lagen anförda skälen finner jag icke bärande och vill

dessutom erinra därom, att ensittarelagens utsträckning till att gälla mark, som *

ingår i tomtindelning, såväl torde strida mot de grundtankar, som från början

varit vägledande för ifrågavarande lagstiftnings förespråkare, som även medföra

flera för ifrågavarande samhällen icke förutsedda konsekvenser. Man har med

ensittarelagen åsyftat att rädda en mängd på landsbygden förefintliga egna hem

på ofri grund, med utgångspunkt från att den jord, varom i sådant fall är fråga,

i regel har ett mindre värde såväl för ägaren som för andra personer än nyttjanderättshavaren.

Mark åter, som ingår i tomtindelning, ligger ofta på platser

med högre jordvärden och det synes, ej minst med hänsyn till möjlig spekulation,

mindre lämpligt att, åtminstone genom en utvidgning av den förevarande lag
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

stiftningens tillämpningsområde, tillerkänna ägare till hus å sådan mark expropriationsrätt

till densamma. Jag är dessutom icke i tillfälle att överblicka följderna

av en sådan expropriationsrätt med hänsyn till stadsplaner m. m., förutom

att vissa bestämmelser i 2 § av kommissionsmajoritetens lagförslag förefalla mig

invecklade och ur vissa synpunkter äventyrliga.

Den andra huvudpunkt, vari jag är skiljaktig gentemot kommissionens

majoritet, har avseende å bestämmelserna i 3 § av majoritetens lagförslag. Jag

erinrar härvid därom, att jordkommissionen i sitt förslag till reviderad ensittarelag

av den 7 mars 1919 med alla röster utom en förordade en närmare precisering

av3 de förhållanden, som enligt kommissionens mening borde grunda lösningsrätt

för jordägaren till nyttanderättshavarens byggnader, och kommissionen följde därvid

den formulering, som den s. k. torpkommissionen på sin tid i detta hänseende

använde. Ifrågavarande formulering, som nu är av betydelse som garanti mot att

lösningsrätt tillerkännes nyttjanderättshavare, när markområdenas frånskiljande

skulle bliva till olägenhet och skada för huvudfastigheterna, upptogs av Kungl.

Maj:t i propositionerna till 1919 och 1920 årens riksdagar, men ändrades av andra

lagutskottet vid sistnämnda riksdag i en riktning, som gör garantien i fråga avsevärt

svagare, och riksdagen följde på denna punkt utskottet, ehuruväl inom

första kammaren en stark minoritet röstade för den av Kungl. Maj:t föreslagna

formuleringen. Yar den av Kungl. Makt då föreslagna formuleringen enligt min

uppfattning lämpligare än den av riksdagen godkända, så måste jag givetvis anse

det såsom ännu viktigare att nu förorda den förra, eftersom lösningsrätten i flera andra

hänseenden föreslås väsentligen utvidgad. I detta sammanhang bör uppmärksamheten

även fästas därpå, att den s. k. jordstyckningskommissionen, vars förslag

till lag om delning av jord å landet för närvarande är föremål för granskning

inom justitiedepartementet, föreslagit åtgärder med syfte att åvägabringa effektiva

garantier mot olämplig delning av jord och att man, därest sagda kommissions

förslag uti i huvudsak oförändrad form framdeles upphöjes. till lag, torde

få anpassa föreskrifterna i föreliggande 3 § så, att de icke komma i strid med den

blivande nya skiftesstadgans bestämmelser. Såvitt jag kan döma, närmar sig den

formulering, som jag här förordar, mera grundtankarna i sagda förslag till ny

skiftesstadga än den av kommissionsmajoriteten här föreslagna.

En tredje mindre viktig punkt, vari jag är av olika åsikt mot kommissionens

majoritet, gäller det i lagförslagets 1 § förekommande datum. Kommissionsmajoriteten

föreslår att detta datum, som i gällande lag är den 1 januari

1919, ändras till den 1 januari 1921. Det synes mig mindre lämpligt att gång

efter annan, när ensittarelagen revideras, framflytta sagda datum, och jag. föreslår

alltså bibehållande av det nu gällande. Kommissionsmajoriteten har ej heller

enligt min uppfattning kunnat påvisa några nämnvärda olägenheter av att

bibehålla nu gällande datum.

Med anledning av vad jag sålunda anfört anser jag, att jordkommissionen

bort hos riksdagens andra lagutskott förorda följande

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majlts proposition nr 251.

Lag

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

1 §■

= 1 § i kommissionsmajoritetens förslag utom att det på två ställen i paragrafen

förekommande årtalet 1921 ändras till 1919.

2 §•

Lösningsrätt må icke äga rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande

av lösningsrätt göres, är förverkad.

Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest å huvudfastigheten den 1 januari

1919 fanns och vid den tid, då lösningsrätt av nyttjanderättshavaren göres

gällande, fortfarande finnes boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre avstånd

än tvåhundra meter från området, eller området eljest har sådant läge i

förhållande till huvudfastighetens ägor eller å densamma befintlig anläggning

eller arbetsplats, som ej är tillfällig, att intrång eller olägenhet för jordbruk, skogsskötsel

eller eljest kan genom områdets frånskiljande tillskyndas huvudfastigheten.

3 §•

= 4 § i kommissionsmajoritetens förslag.

4 §-

= 5 § i kommissionsmajoritetens förslag.

5 §-

= 6 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 17 §

utbytes mot hänvisning till 16 §.

6 §.

= 5 § i kommissionsmajoritetens förslag,

utbytes mot hänvisning till 5 §.

utom att hänvisningen till 6 §

7 §•

= 8 § i kommissionsmajoritetens förslag.

8 §•

= 9 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 3 §

utbytes mot hänvisning till 2 §.

9 §•

= 10 § i kommissionsmajoritetens förslag.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

10 §.

= 11 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningarna till

12 och 13 §§ utbytas mot resp. 11 och 12 §§.

11 §•

= 12 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningarna till 11

och 3 §§ utbytas mot resp. 10 och 2 §§.

12 §.

= 13 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningarna till 14

§ utbytas mot 13 §.

13 §•

Finnes område, som skall lösas, ej utgöra särskilt avskild fastighet, skall

i den ordning nedan sägs prövning äga rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande

må meddelas.

Efterföljande stycken av paragrafen = motsvarande stycken i 14 § av

kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 7 § utbytes mot 6 §.

14 §.

= 15 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningarna till

14 och 7 §§ utbytas mot resp. 13 och 6 §§.

15 §.

= 16 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 6 §

utbytes mot 5 §.

16 §•

= 17 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 3 §

utbytes mot 2 §.

17 §.

= 18 § i kommissionsmajoritetens förslag.

18 §•

= 19 § i kommissionsmajoritetens förslag.

19 §.

Yad i denna lag stadgas, äge ej tillämpning beträffande område, som tillhör

kronan eller ingår i tomtindelning.

Övergångsbestämmelserna.

= övergångsbestämmelserna i kommissionsmajoritetens förslag.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.

Bilaga.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 25 februari 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt Jordkommissionen

att till andra lagutskottet avgiva utlåtande över vissa till utskottet

remitterade motioner, bland dem motionerna nr 82 i forsta kammaren av hr Lindhagen

om en etfektiv jordreform till förmån för innehavare av lägenheter med

egna hus å annans grund m. m., nr 124 i andra kammaren av hr Lövgren i Nyborg

om ändrad lydelse av 1 § i lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, samt nr 212 i andra kammaren

av hr Ericsson i Arboga om utsträckning av nämnda lag till att avse vissa områden

i Arboga stad m. m. I anledning härav får kommissionen anföra följande.

Kommissionen har i anledning av dels en av hr Lindhagen den 4 september

1920 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse, vilken för yttrande remitterats till

kommissionen, och dels ovannämnda motioner utarbetat bilagda förslag till revision

av lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område, vilket förslag jämte reservationer härmed överlämnas. Med

detta förslag få anses behandlade de ändringsyrkanden ifråga om sagda lag, vilka

framställts i motionen nr 82 under A, samt i motionerna nr 124 och 212. I fråga

om motionen nr 212 torde det icke hava varit avsett, att kommissionen skulle

avgiva yttrande i annat hänseende än såvitt anginge frågan om friköpningslagens

eventuella tillämplighet inom stadsområden i allmänhet.

De i motionen nr 82 under B framställda yrkandena om vissa angivna

ändringar i expropriationslagen har kommissionen icke ansett sig böra biträda.

Därest den utvidgning av den enskildes rätt till friköpning och den förenkling

av lösningsförfarandet, som kommissionen föreslagit, vinner godkännande, torde

på ett nöjaktigt sätt bliva sörjt för att, såvitt på lagstiftningen ankommer, möjlighet

föreligger för lägenhetsinnehavarna med egna hus på annans mark att friköpa

marken. För lägenhetsinnehavare, som vill utöva lösningsrätt, är genom

kungörelsen den 26 mars 1920 (S.F.S, nr 133) om bestridande i vissa fall med

allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet

område, m. m., möjlighet redan beredd att erhålla biträde i ärende angående

lösningsrätt, varjämte enligt samma kungörelse kostnad för lantmäteriförrättning

m. m. må bestridas av allmänna medel, därest lägenhetsinnehavaren icke äger

tillgång till gäldande av kostnaden eller efter dess utgivande skulle sakna medel

för eget och sin familjs uppehälle. Vid dessa förhållanden har det synts kommissionen

icke föreligga behov av att, på sätt hr Lindhagen under B 1) yrkat,

utvidga den i expropriationslagens 1 § under 7 omförmälda expropriationsrätt att

avse varje ort, där friköpningslagen äger tillämpning.

I anledning av yrkandet under B 3) vill kommissionen erinra, att lagen

den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad medger rätt till expropriation av

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.

obebyggd tomtmark, som är för samhällets utveckling oundgängligen erforderlig

och icke annorledes kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande.

Beträffande yrkandet under B 4) hänvisas till vad som anförts vid 9 § i

kommissionens förslag till reviderad friköpningslag.

Vidkommande slutligen hr Lindhagens yrkanden i motionen nr 82 under D

anser kommissionen något målsmanskap genom staten för tillämpning av friköpningslagen

icke erforderligt. Däremot synes det önskvärt, att lämpliga anordningar

vidtagas för bringande till vederbörandes kännedom av friköpningslagens

bestämmelser ävensom av föreskrifterna om förordnande av biträde i ärenden angående

lösningsrätt och om bestridandet i vissa fall med statsmedel av kostnader

för lantmäteriförrättning m. m. Att härom intaga något stadgande i friköpningslagen

torde ej vara erforderligt, utan synes syftemålet kunna ernås genom särskild

framställning därutinnan hos Kungl. Maj:t.

Av förarbetena till gällande expropriationslag framgår, att man tänkt sig,

att staten skulle kunna träda emellan för realiserande av den i expropriationslagens

1 § under 7 omförmälda expropriationsrätt. Därest svårigheter av ett eller

annat slag skulle möta att genom samhällets egen försorg åstadkomma sådan

expropriation, torde följaktligen hinder icke möta för de av saken intresserade att

påkalla statens medverkan för genomförande av expropriation. På grund härav

anser kommissionen några åtgärder av det slag, som åsyftas i sistnämnda yrkande

icke vara erforderliga i fråga om expropriationslagen.

I ärendets avgörande hava kommissionens samtliga ledamöter deltagit.

Stockholm den 28 april 1921.

På Jordkommissionens vägnar:

J. HANSSON.

S. Ekberg.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

1

Bilaga G.

Yttranden

avgivna med anledning av jordkommissionens förslag till lag om rätt i vissa

fall för nyttjanderättsliavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

ock ej upptagna i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

den 3 mars 1922.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Att en lagstiftning, som kommit till stånd

år 1918 och år 1920 genomgått en icke oväsentlig revision, nn åter blivit föremål

för omfattande ändringsförslag, kan ej undgå att i och för sig väcka någon

betänksamhet. Då det emellertid här gäller ett område, där man måste pröva sig

fram för att komma till bestämmelser, som motsvara det med lagstiftningen avsedda

syftet, och då efter tillkomsten av 1920 års lag jordkommissionen föranstaltat

vissa undersökningar rörande här ifrågavarande upplåtelser, vilka undersökningar

onekligen lämnat en del nytt material, vill länsstyrelsen icke motsätta sig att

frågan ånyo upptages till prövning.

Av den genom kommissionen åvägabragta utredningen synes framgå, att

nu gällande bestämmelser, enligt vilka friköpningsrätt icke är medgiven i sådana

fall, då avtal om upplåtelse på tjugu år eller därunder föreligger, icke kan anses

tillfredsställande. Om, såsom kommissionen gör gällande, ett synnerligen stort

flertal av de lägenheter, som nu angivas vara upplåtna på viss tid intill tjugu

år, faktiskt varit ur jordägarens besittning i över tjugu år, torde kommissionen

hava skäl för sin uppfattning, att sådana upplåtelser icke kunna anses såsom tillfälliga

i den meningen, att de böra utestänga från friköpningsrätt. Länsstyrelsen

anser, att dylika fall böra likställas med upplåtelser på tid över tjugu år. Vad

angår den mängd upplåtelser, vilka i kommissionens utredning rubricerats såsom

gjorda på obestämd tid, anser kommissionen det vara troligt, att i flertalet fall

likväl muntlig överenskommelse föreligger om visst årligt arrende, vilket skulle

föranleda, att även dessa upplåtelser såsom gjorda på viss tid, ett år, äro undantagna

från friköpningsrätt, men finner sig samtidigt kunna konstatera, att även

här ifrågavarande lägenheter i mycket stort antal varit ur jordägarens besittning

under en tid överstigande tjugu år. Om så är förhållandet, utgör detta tydligen

ytterligare ett starkt skäl för en lagändring i nyss angiven riktning.

Vad sålunda anförts synes peka på ett upptagande av jordkommissionens

tidigare, år 1919 avgivna förslag, att friköpningsrätt måtte vid upplåtelse på viss

tid medgivas, så snart det upplåtna området i mer än tjugu år innehafts av annan

än jordägaren, oberoende av den för närvarande stadgade upplåtelsetiden. En

sådan bestämmelse skulle enligt länsstyrelsens mening också stå i god överens
Biliang

till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 218 käft. (Nr 251.) 8

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

stämmelse med vad som redan nu är — genom 2 § i 1920 års lag — stadgat om

friköpningsrätt för sådana fall, då upplatelseavtal för livstid eller viss tid icke

visas föreligga, men lägenheten redan mer än tjugu år innehafts av annan än

jordägaren.

Kommissionen har emellertid, såsom ovan är omnämnt, nu gått betydligt

längre än 1919 och föreslår — under förutsättningar i övrigt, som i detta sammanhang

kunna lämnas å sido — friköpningsrätt dels för varje nyttjanderättsinnehavare,

oberoende av nyttjanderättsavtalets tidslängd, dels i sådana fall, då avtal

om nyttjanderätt icke visas föreligga, om marken sedan mer än fem år innehafts

av annan än jordägaren. Länsstyrelsen kan icke finna, att kommissionen tillräckligt

motiverat en så långt gående utsträckning av friköpsrätten. Den statistiska

utredningen och kommissionens egen kommentar därav synes tvärtom, på sätt nyss

framhållits, giva vid handen, att det socialpolitiska syfte, som avsetts med ifrågavarande

lagstiftning, väsentligen skulle tillgodoses genom det förutnämnda förslaget

av år 1919. Det må vara att, såsom kommissionen framhåller, varje visst

tidsmått för upplåtelse såsom villkor för friköpningsrätt måste innebära en godtycklighet.

Hela lagstiftningen om friköpningsrätten har dock hitintills varit

byggd på den förutsättningen, att ett sådant villkor ansetts erforderligt för att

icke kränka jordägarens rätt. Om upplåtelse endast skett på mycket kort tid,

och om det upplåtna området icke förut under längre tid varit ur jordägarens

besittning, kan sådan upplåtelse innebära ett fullt avsiktligt förbehåll från jordägarens

sida, vilket lagstiftaren näppeligen bör utan vidare åsidosätta. I all

synnerhet skulle ett sådant åsidosättande te sig betänkligt i sådana fall, då upplåtelsen

skett efter tillkomsten av 1918, respektive 1920 års lagstiftning och

sålunda den korta upplåtelsetiden kan antagas vara tillkommen i direkt syfte

att upplåtelsen ej skall falla under denna lagstiftning. Det kan också vara

anledning att befara, att därest kommitténs nu framlagda förslag bleve genomfört,

detta skulle verka förhindrande gent emot fortsatta upplåtelser, vilket uppenbarligen

icke kan anses överensstämma med hela denna lagstiftnings allmänna ändamål.

Slutligen må erinras, att vid frågans behandling under 1920 års riksdag

även de yrkanden, som gingo ut på en utsträckning av den då föreslagna friköpningsrätten,

bibeltolk) ‘ villkoret om viss upplåtelsetid, låt vara att densamma i

dessa yrkanden nedsatts till fem år.

Likaledes vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida det i förslagets 1 § införda

datum, från vilket friköpningsrätten räknas, bör ändras från det år 1920 stadgade

— 1 januari 1919 — till 1 januari 1921. Därest villkoretaom tjugu års upplåtelsetid

bibehålies, torde detta visserligen kunna ske, men om sagda villkor uppgives,

synes framflyttningen omotiverad och betänklig med hänsyn till de upplåtelser,

som skett efter 1920 års lagstiftning och under förutsättning, att det i denna

bestämda datum skulle förbliva gällande.

I formellt avseende kan mot kommissionens redaktion av 1 § anmärkas,

att denna kan tolkas så, som skulle friköpningsrätten gälla, även om jordägaren

ägde det å den upplåtna marken uppförda boningshuset den 1 januari 1921 (1 jan.

1919), vilket väl icke kan vara meningen.

Kommissionens förslag att utsträcka friköpningsrätten även till mark, som

ingår i tomtindelning, och till mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser, anser länsstyrelsen till syftemålet

berättigat. Emellertid synes detta förslag medföra så avsevärda svårigheter

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

och olägenheter med hänsyn till de nödvändiga reglerna för fastighetsbildningen

inom ifrågavarande samhällen, att detsamma icke lärer, åtminstone i nu föreliggande

form kunna förordas. Länsstyrelsen hänvisar i detta avseende till det

yttrande, som i ärendet avgivits av länsarkitekten på anmodan av Kungl. byggnadsstyrelsen.

"Kommissionen föreslår i 4 §, att förbehåll i nyttjanderättsavtal om att

nvttjanderättsinnehavarens byggnader skola vid avtalstidens utgång mot lösen

tillfalla jordägaren, skall -vara utan verkan, om friköpningsrätten begagnas, samt

att, där avtalet stadgar att byggnaderna skola tillfalla jordägaren utan löse n eller

mot lösen understigande deras fulla värde sådant förbehåll endast skall medföra,

att nyttjanderättsinnehavaren är pliktig att till jordägaren utgiva särskild »skälig

gottgörelse» för den förmån, som denne sålunda betingat sig. Nu gällande lag

föreskriver däremot, att lösningsrätt för nyttj anderättsinnehavare icke äger rum,

om de nyttjanderättsinnehavaren tillhöriga byggnaderna enligt avtal skola vid

upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren, i denna del innebär alltså förslaget en

fullständigt förändrad ståndpunkt. Länsstyrelsen kan icke förbise, att denna

förändring ur principiell synpunkt kan väcka vissa betänkligheter, men vill dock

icke motsätta sig densamma, därest den på grund av faktiska förhållanden kan

anses påkallad, vilket icke fullt tydligt framgår av kommissionens utredning.

I sådant fall torde emellertid enligt länstyrelsens mening den av kommissionen

föreslagna nya bestämmelsen böra förtydligas på så sätt, att den »skäliga

gottgörelsen» skall beräknas med hänsyn till att jordägarens i avtalet gjorda förbehåll

i denna del kan hava föranlett sänkning i den överenskomna avgiften för

upplåtelsen under vad som utan sådant förbehåll skulle hava stadgats.

Mot kommissionens förslag i 3 paragrafen, senare stycket, hava av en

reservant, herr Wohlin, gjorts vissa anmärkningar, som länsstyrelsen finner i

huvudsak befogade. Det kan ifrågasättas, om icke i denna del en sammanarbetning

borde ske av reservantens och kommitténs förslag, så att till det förstnämnda

fogas de två sista punkterna i kommittéförslaget — »Kan sådan olägenhet undvikas

— — — — utövande av lösningsrätt» —. På så sätt skulle å ena sidan

den »avsevärda olägenhet för huvudfastigheten», vilken kommittén erkänner såsom

hinder för lösningsrätt, bättre och klarare angivas, å andra sidan möjlighet beredas

att undanrödja sådant hinder genom undantagande av viss del av marken,

samt förebyggas, att sådant hinder avsiktligt skapas av jordägaren.

Länsstyrelsen i TJppsala län: Då i avseende på ett föregående förslag sagts.’

att lagen skulle få uteslutande retroaktiv verkan, så torde detta uttalande nu.

mera äga endast formell giltighet. Vid det periodiska förnyandet av lagen fram.

flyttas nämligen den kritiska tidpunkten, från den 1 januari 1918 till den 1 janu^

ari 1919 i 1920 års lag, liksom enligt 1919 års proposition, och till den 1 januar

1921 i den nu föreslagna. Det är antagligt, att intresserade nyttjanderättshavare

komma att känna »besvikelse», om ej sådant framflyttande även framdeles sker,

under successivt uppgivande av förut stadgade villkor. Med hänsjm till sannolikheten

därav, att sådana känslor förebyggas eller att anledning till desamma

undanröjes, torde den föreslagna lagen böra bedömas.

Egendomligt är emellertid, att, i strid mot det allmänna syftet, den nu

föreslagna lagen innefattar en skärpning av de förut stadgade villkoren för lösningsrätt.

I 1 § förutsättes nämligen, att nyttjanderättshavaren å ifrågavarande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

mark »äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj»,

medan 1920 års lag blott fordrar, att den till brukande upplåtna fastighetsdelen

så bebyggts, att nöjaktig bostad för brukare och hans familj finnes å området

och att brukaren tillhöriga byggnader hava visst relativt värde, ett värde, som

naturligtvis mycket väl kan uppnås av ett eller flera uthus, när boningshuset

tillhör jordägaren.

I alla händelser medför det upprepade framflyttandet av den kritiska tidpunkten

dels missräkningar för jordägare, som i förlitande på lagstiftningens

stabilitet, och kanske även på motivens uttalanden, upplåtit mark, dels en frestelse

för jordägare utan fri försäljningsrätt att kringgå de för honom gällande

inskränkningar i förfoganderätten. Det förra får tydligen ökad betydelse, om i

överensstämmelse med förslaget fordran på viss minsta kontraktstid såsom villkor

för lösningsrätt uppgives. Förslaget giver ej ens vid handen, att ett avtalat förbud

mot nybyggnad skulle hindra nyttjanderättshavaren att åberopa sig på tillvaron

av byggnader, som han i strid mot förbudet uppfört. När motiveringen

säger, att den huvudsakliga garantien mot missbruk av friköpningsrätten ligger

däruti, att lagen har tillämpning endast på lägenheter, som vid viss tidpunkt

voro på visst sätt bebyggda, bevisar detta blott, att författaren liksom föregångarne

av 1918 och 1919 varit övertygad om sin lagtexts oföränderlighet i denna

punkt.

Från lagens tillämpningsområde undantages, jämte mark, som innehaves

med tomträtt, allenast mark, som tillhör kronan. Befallningshavanden vill ej

nu uppehålla sig därvid, huruvida staten bör tillerkänna sig själv såsom jordägare

en privilegierad ställning, fri från förpliktelser, som i verkligt eller förment

allmänt intresse åläggas menigheter och enskilda. Men befallningshavanden anser

sig böra fästa uppmärksamheten därpå, att fideikommisshavare, kommuner, stiftelser

och andra, som äga befogenhet att bortlega, men icke försälja mark, skulle,

under förutsättning av ett fortgående på den inslagna lagstiftningsvägen, kunna

fritt avhända sig mark utan annan tidsutdräkt, än som kräves för uppförande av ett

boningshus. Detta gäller även om man blott genomför den ena av de två första

föreslagna reformerna, nämligen att viss kontraktstid ej utgör villkor för lösningsrätt

och att lösningsrätten inträder utan avbidan på kontraktstidens utgång.

Båda dessa reformer synas för övrigt i sig själva vara i hög grad betänkliga.

För lösningsrätt torde höra förutsättas, att den inlösande nyttjanderättshavaren

till ifrågavarande mark står i ett någorlunda varaktigt förhållande, som åtminstone

i viss mån gör sannolikt, att inlösningen ej sker i syfte att föryttra lägenheten.

Och vidare lärer det verka onödigt upplösande, om överkorsandet av frivilligt

ingångna och till innehållet invändningsfria avtal sträckes ända därhän,

att den, som åtagit sig att såsom nyttjanderättshavare under en följd av år fullgöra

vissa prestationer, kan, sedan jordägaren på grund av dessa prestationers art och

omfattning medgivit upplåtelsen, när som hälst genom inlösen befria sig från sina

förpliktelser. De båda i motiven (ss. 18—19) anförda skälen för omedelbar ^lösningsrätt

— det ena, att nyttjanderättshavaren kan vara underkastad obilliga

villkor, det andra, att i flertalet fall jordägaren får ett blott obetydligt arrende

— kunna åtminstone icke gärna äga giltighet samtidigt.

Lösningsrättens utsträckande till tomtindelad mark föranleder invecklade

bestämmelser och stora tillämpningssvårigheter.

Å mark, där i avbidan på tomtindelning får byggas endast med särskilt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251. 5

tillstånd, bör byggnad, som uppförts utan sådant tillstånd, ej kunna grunda lösningsrätt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen är tveksam, huruvida

det kan vara lämpligt att redan nu företaga en revision av ovannämnda lag den

26 mars 1920, då lagen varit så kort tid gällande. Det av kommissionen framlagda

förslaget synes bland annat utgå från att själva förefintligheten av ett

eget hem på annans mark bör medföra lösningsrätt. Enligt länsstyrelsens uppfattning

torde man såsom villkor för lösningsrätt även böra uppställa fordran på

att lägenheten under viss tid varit ur markägarens besittning. Däremot anser

länsstyrelsen, att man icke bör fästa allt för stor vikt vid att marken skall vara

upplåten till nyttjanderättshavaren genom kontrakt på vissa år. Har lägenheten

faktiskt varit ur jordägarens besittning under ett visst antal år, synes det länsstyrelsen

som om denna tidrymd borde tagas i beräkning vid lösningsrättens

utövande, vare sig marken varit upplåten genom kontrakt eller icke. Den tid,

under vilken lägenheten skulle hava varit ur jordägarens besittning, bör skäligen

bestämmas till 20 år. Det torde äga sin riktighet, att friköpningslagen framkallat

en viss besvikelse hos en del lägenhetsinnehavare, om på grund av att lösningsrätten

icke får utövas förrän vid nyttjanderättsavtalets slut. Särskilt gäller

detta personer, som innehava livstidskontrakt. Dylika kontrakt torde förefinnas

till ett icke ringa antal. Länsstyrelsen kan icke heller finnna, att några vägande

skäl tala emot lösningsrättens utövande redan före kontraktstidens utgång. Särskilt

för innehavare av livstidskontrakt skulle ju lösningsrätten mången gång bliva

till ingen eller ringa nytta. Även jordägaren torde hava intresse av att på förhand

få klart, huruvida lösningsrätten kommer att begagnas eller icke. Jordkommissionen

har i sitt förslag upptagit tomtindelad mark såsom föremål för friköpning.

Det synes emellertid länsstyrelsen, som om ifrågavarande lagstiftning icke borde

utsträckes till mark, som ingår i tomtindelning. Grenom ovannämnda lag den 26

mars 1920 har man velat rädda en del egna hem på ofri grund å landsbygden

och därvid tagit hänsyn till, att marken vore av mindre värde för ägaren. Länsstyrelsen

kan för sin del icke finna, att vägande skäl tala för att friköpningslagen

bör gälla även beträffande tomtindelad mark, vilken mark på många platser kan

hava ett ganska ansenligt värde. Dessutom synes möjligheten till spekulation

icke utesluten, därest friköpningslagen komme att tillämpas inom dylikt område.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Då denna ömtåliga, mycket omtvistade

och i den enskilda äganderätten, som är en av rättssamhällets grundvalar, djupt

ingripande lagstiftning är alldeles ny — endast tre år gammal — och redan

för ett år sedan undergått en betydande revision, som ytterligare tillgodosett

flera socialpolitiska önskemål, synes större erfarenhet om lagstiftningens verkningar

böra vinnas, innan lagen ånyo göres till föremål för revision och därtill en sa

omfattande revision, som nu ifrågasatts att äga rum i fortgående socialpolitisk

riktning. Aktning för lag och lagstiftning synes ock fordra, att en lag ej göres

till föremål för ändring genast sedan den tratt i kraft.

Redan av dessa anledningar anser sig länsstyrelsen böra avstyrka det förevarande

lagförslaget.

För den händelse Kungl. Maj:t emellertid skulle finna sig föranlåten att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 251.

för riksdagen framlägga en på jordkommissionens förslag grundad proposition i

ämnet, får länsstyrelsen ytterligare göra följande erinringar mot förslaget.

På de skäl, som före utfärdandet av 1920 års lag framfördes av lagrådet

och egnahemssakkunniga, anser länsstyrelsen, att en upplåtelsetid, överstigande

tjugo år, är den kortaste, som bör berättiga lägenbetsinnebavare till inlösen av

jorden. En utökning, som möjligen kunde böra ifrågakomma, av lägenhetsinnenavarnes

rätt att inlösa den mark, varå hans bus äro belägna, synes dock vara,

att 1 § i lagen ändrades så, att inlösen kunde äga rum, så snart 20 år av upplåtelsetiden

tilländagått. Upplåtelsetidens slut, om tiden är längre än 20 år, t. ex.

49 år, såsom ofta är förhållandet, skulle sålunda ej behöva avvaktas, på sätt nu

är fallet. Enligt den statistik, som jordkommissionen å sidan 14 i det nu föreliggande

betänkandet framlagt, skulle redan enligt 1920 års lag ungefär bälften

av alla under nyttjanderätt upplåtna lägenheter, vars innehavare ägde hus därå,

vara föremål för lösningsrätt eller tillsammans omkring 17 000 lägenheter; och

om lösningsrätten utvidgades på sätt nu nämnts, skulle ytterligare ett antal

lägenheter kunna friköpas.

Med avseende å tomtindelat område torde fråga om inlösen av mark så

sällan förekomma, att bestämmelse därom torde sakna egentlig praktisk betydelse.

I varje fall torde förslaget i denna del vara olämpligt på grund av de invecklade

bestämmelser, som det föranleder beträffande dessa undantagsvis förekommande

fall.

I avseende å de stora, icke tomtindelade områden, som särskilt efter inkorporeringar

ofta förekomma i städer, torde däremot i stort sett råda samma

förhållanden som på landsbygden, varför friköpning av mark där möjligen bör

införas.

Slutligen har kommissionen hemställt om lösningsrätt för nyttjanderättshavare

även i sådana fall, då byggnaderna enligt avtal skola tillfalla jordägaren.

Vidkommande dessa fall anser emellertid länsstyrelsen, att avtal ovillkorligen

bör gälla.

A. v det nu anförda framgår, att länsstyrelsen avstyrker det föreliggande

förslaget på den grund, att större erfarenhet bör vinnas om verkningarna av 1920

års lag i ämnet samt därför att aktning för lag och lagstiftning synes bjuda,

att denna endast tre år gamla lagstiftning, vilken omedelbart efter dess införande

blivit föremål för en genomgripande revision, ej genast bör ånyo revideras; men

att, därest Kungl. Maj:t ändock skulle pröva skäligt framlägga proposition till

riksdagen i ämnet, andra ändringar i den nu gällande lagen ej synas böra ifrågasättas

än dels att inlösningsrätten utsträckes sålunda att, om upplåtelsen avser

längre tid än 20 år, t. ex. den vanliga tiden av 49 år, friköpningen kan ske, så

snart 20 år tilländalupit, dels ock att friköpningsrätten utsträckes att omfatta

jämväl icke tomtindelade områden i stad.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Man får väl antaga, att i ämnet nu gällande

lag, den s. k. ensittarelagen, vid tillkomsten ansågs komma att i erforderlig

grad reglera de förhållanden, lagen hade till syfte att ordna. En sådan uppfattning

synes åtminstone dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet

hava hyst, att döma av hans yttrande vid lagförslagets behandling i första kammaren

vid 1920 års riksdag. Departementschefen framhöll nämligen därvid, bland

annat, hurusom den då ifrågavarande lagstiftningen ingalunda avsett att generellt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kuntjl. Maj:ts -proposition nr 251.

reglera förhållandena mellan brukare och jordägare, att söka vinna rättelse i de

villkor, på vilka nyttjanderätt i allmänhet överlätes. Man hade i första hand

allenast sökt hjälpa en grupp av nyttjanderättshavare, vilka på område, som

under längre tid innehafts av dem, hade uppfört ett eget hem, och inskränkte

man sig till att söka nå endast därhän, syntes lagstiftningens syfte i skälig omfattning

tillgodosett i det förslag, riksdagen hade under omprövning och som i

huvudsak blev av riksdagen godkänt.

Efter det den lag i ämnet, vilken emellertid nu ansetts böra revideras och

som i sin ordning ersatt en lag av så färskt datum som den 28 juni 1918, den 1

september 1920 trätt i tillämpning, har någon större erfarenhet om verkningarna

av lagen i dess''nya gestalt givetvis icke kunnat vinnas, och det statistiska material,

på vilket jordkommissionen huvudsakligen synes hava grundat sitt nu föreliggande

lagförslag, kan med hänsyn till sättet för tillkomsten, enligt länsstyrelsens

förmenande, icke anses innebära en utredning nog tillförlitlig för att tagas

såsom stöd för lagstiftningsåtgärder. Det vill därför synas länsstyrelsen som

hade jordkommissionen bort finna vanskligt att redan nu, innan någon erfarenhet

om den nyss tillkomna lagens verkningar föreligger och en verkligen tillförlitlig

mera ingående utredning, huruvida och i vilken omfattning en lagrevision här är

av nöden, kommit till stånd, framlägga ett så långt gående ändringsförslag, som

det kommissionen utformat.

Den friköpningsrätt, som den nu ifrågavarande lagen avser att reglera,

står givetvis i intimt samband med den större frågan om en mera omfattande

friköpningslagstiftning, beträffande vilken utredning jämväl pågår. Det torde väl

också med hänsyn härtill skäligen kunna ifrågasättas, om det kan vara välbetänkt

att nu återigen vidtaga ändringar i en lag, som sannolikt skall befinnas ånyo

mogen för revision, så.snart riktlinjerna för friköpningslagstiftningen i dess helhet

ligga klara.

Länsstyrelsen vill emellertid icke bestrida, att om man skall fortgå på den

nu beträdda vägen och en nöjaktig utredning beträffande här ifrågavande nog så

betydelsefulla spörsmål vunnits, en revision av de bestämmelser, som nu gälla

rörande sådan lösningsrätt, varom här är fråga, kan finnas i vissa avseenden

påkallad även i syfte att giva denna rätt större utsträckning, men måhända kan

därvid också bliva anledning att taga i övervägande, huruvida icke jordägareintresset

redan i gällande lag blivit tillräckligt beskuret, kanske till och med

ej i alla hänseenden erforderligen beaktat.

Länsstyrelsen anser sig för den skull i det outredda skick, vari frågan nu

föreligger, icke böra förorda någon ändring i gällande lag i ämnet.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Erfarenheten har givit vid handen, att även

den reviderade lagen är behäftad med många brister, vilkas avhjälpande länsstyrelsen

anser vara synnerligen önskvärt. I flera viktiga avseenden kan den

nuvarande lagen knappast sägas tillgodose de syftemål, vilka föranlett dess tillkomst.

Särskilt vill länsstyrelsen understryka angelägenheten av, att de i 1920

års lag såsom villkor för rätt till friköpning uppställda fordringarna, att marken

under viss sammanlagd tidslängd skall vara till annan upplåten samt att lösningsrätten

icke får utövas förrän vid den tidpunkt, då nyttj anderätten upphör, måtte

helt och hållet bortfalla.

Länsstyrelsen har i stort sett intet väsentligt att erinra mot jordkommis
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 251.

sionens förslag, men vill dock ifrågasätta, om det icke ur flera synpunkter vore

lämpligare, om det på två ställen i 1 § förekommande årtalet 1921 bleve förändrat

till 1919 eller med andra ord att i detta avseende den nuvarande bestämmelsen

bibehölles.

Länsstyrelsen i Gottlands län: Länsstyrelsen ställer sig tveksam rörande

behovet och lämpligheten av att s. k. ensittarelagens tillämplighetsområde utvidgas

att omfatta mark, som ingår i tomtindelning, samt håller i varje fall före att

frågan härom, efter att liava gjorts till föremål för en fullständigare utredning

än som synes vara fallet med förslaget i denna del, lämpligen bör komma under

övervägande i samband med avgörandet av den för närvarande aktuella frågan

om ny stadsplanelag och byggnadsstadga. Endast om så sker, torde konsekvenserna

av den ifrågasatta lösningsrätten till tomtindelad mark kunna fullt överskådas.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Vid genomläsandet av ifrågavarande förslag

kan man icke undgå att få den allmänna uppfattningen, att jordkommissionen

tillagt nyttjanderättshavare allt för stora förmåner på bekostnad av jordägarnas

berättigade intressen. Att en del förbättringar i nuvarande lagstiftning i ämnet

till båtnad för nyttjanderättshavare kunna anses erforderliga må icke förnekas.

Såsom sådana förbättringar kunna betecknas, att beträffande upplåtelser på livstid

avlösning må kunna äga rum utan avvaktan av tidpunkten för besittningstidens

Shörande, samt att lösningsrätten kan omfatta jämväl mark, som ingår i tomtdning.

I dessa avseenden instämmer länsstyrelsen i jordkommissionens förslag;

dock beträffande upplåtelser på livstid att det upplåtna området skall hava

mer än tjugo år innehafts till brukande av annan än ägaren.

Villkoret om minst tjugoårig upplåtelsetid anser länsstyrelsen böra i allmänhet

bibehållas. Det får nämligen antagas, att om upplåtelse skett för en

så pass lång tidsperiod, jordägaren varit eller blivit förtrogen med tanken, att det

upplåtna området kan av honom för framtiden avvaras. Detta kan däremot knappast

förmodas i allmänhet vara fallet vid upplåtelse!’ på kortare tid.

Att en arrendator genom att utan jordägarens tillstånd eller kanske till

och med mot hans uttryckliga bestridande å det arrenderade området uppföra

bostadsbyggnad skall kunna tilltvinga sig lösningsrätt eller påtvinga jordägaren

skyldighet att inlösa byggnaden anser länsstyrelsen icke vara riktigt. En dylik

juridisk rätt bör väl icke kunna förvärvas genom en av allenast den ena parten

vidtagen åtgärd till och med mot den andra partens uttryckliga bestridande. Ett

annat förhållande inträder däremot om jordägaren medgivit nyttjanderättshavaren

rättighet att uppföra byggnader. För sådant fall kan jordkommissionens förslag

i detta stycket anses hava berättigande men icke i den utsträckning jordkommissionen

nu föreslagit.

Vidare anser länsstyrelsen icke böra godtagas de inskränkningar i jordägares

rätt, som finnas stadgade i förslagets 4 och 19 §§. År ett avtal ingånget

under lagliga former och under förutsättning eller förbehåll att det utarrenderade

området ovillkorligen efter viss tid skall återgå till jordägaren eller befintliga

byggnader tillfalla denne, kan det näppeligen anses överensstämmande med god

rättsuppfattning, att ett dylikt avtal genom senare lagstiftning omintetgöres. Det

kan förutsättas, att nyttjanderättsavtalet aldrig kommit till stånd om ej före
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ta proposition nr 251.

nämnda återgångsvillkor kunnat med laga verkan däri upptagas. Skulle jordkommissionens

förslag i dessa delar vinna gillande, torde med skäl kunna befaras

vad jordkommissionen själv i annat sammanhang framhåller, nämligen »att jordägarna

bliva mindre benägna att upplåta mark i de fall, då behov kunde föreligga

för någon att arrendera ett markområde för att åt sig uppföra, bostad». Det kan

för en jordägare vara ganska stor skillnad på att upplåta ett område på viss tid

med utsikt att därefter få det tillbaka eller att stå risken att bliva av med området

för alltid.

I 2 § näst sista stycket föreslås stadgande därom, att boningshus i vissa

fall skulle få kvarstå å delvis annans tomt intill dess byggnaden nedrives eller

avbrinner. Härtill synes böra fogas jämväl alternativet: eller erfordrar reparation,

som är att hänföra till nybyggnad.

Då länsstyrelsen, på sätt av det ovan sagda framgår, i flera väsentliga

avseenden icke anser sig kunna dela jordkommissionens mening, håller länsstyrelsen

för sin del före, att förslaget i fråga icke bör i oförändrat skick läggas till grund

för lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen anser sig ej kunna förorda

en lagstiftning, där inskränkningen i äganderätten syftar så långt som förevarande

förslag. Särskilt finner länsstyrelsen det vara betänkligt att framflytta den i 1 §

av 1920 års lag omförmälda tidpunkt, den 1 januari 1919, till den 1 januari 1921,

då dylik ändring synes ägnad att avhålla ägare från att upplåta jord till bostadsändamål,

då de kunna befara att genom ytterligare lagändring i detta avseende

bliva underkastade föreskrifterna i lagen. Däremot skulle länsstyrelsen icke hava

något att erinra mot en sådan ändring av lagen, att villkoret om över 20 års

upplåtelsetid vid nyttjanderättsavtai borttoges och att i stället, både då avtal

funnes och då det ej funnes, föreskreves, att fastigheten den 1 januari 1919 skulle

hava brukats av annat än ägaren sedan mer än 20 år. Dä brukningsrätten varit

skild från äganderätten så lång tid, finnes det åtminstone i många fall en viss

sannolikhet för, att ägaren endast vill hava en arbetsfri avkomst av fastigheten.

Att i sådant fall tvångsvis för ägaren förvandla fastigheten till ett kapital, som

även kan göras räntebärande, torde kunna anses försvarligt.

Beträffande förslagets särskilda bestämmelser gör länsstyrelsen erinringar

i ett par punkter.

Enligt 9 § skall vid bestämmandet av löseslrillingen för fastighet, varom

här är fråga, nyttjanderättshavaren tillgodoräknas värdet av dylik förbättring å

sådan del av det innehavda området, som icke löses, i den mån förbättringen ej

uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet. Länsstyrelsen

kan ej finna, att den ägaren tillkommande rätt blivit riktigt avvägd

genom denna bestämmelse. Avgörande i frågan bör, enligt länsstyrelsens mening,

vara, icke huruvida förbättringen är främmande eller icke främmande för nämnda

ändamål utan huruvida förbättringen har något värde för ägaren, och anser länsstyrelsen

följaktligen, att bestämmelsen bör ändras i enlighet därmed.

Vidkommande 17 § första stycket gör länsstyrelsen samma erinran som

vid 9 §.

Länsstyrelsen i Hallands län: Friköpningslagen tillkom år 1918 och ändrades

i väsentliga delar år 1920. Det kunde då synas föga lämpligt att redan nu ånyo

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 218 höft. (År 251.) 9

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

ändra densamma, och en reservant inom jordkommissionen har också ansett lagens

omarbetning böra anstå, helst kommissionen icke ännu hunnit slutligen utforma

sin ståndpunkt beträffande friköpningsfrågan i dess helhet. Länsstyrelsen håller

före, att de sålunda åsyftade, mer omfattande reformerna ännu torde vara till

sin innebörd så oklara och beträffande utsikterna för sitt realiserande så ovissa,

att de icke böra stå hindrande i vägen för genomförande av de förbättringar i

den nuvarande friköpningslagen, som må finnas befogade.

Att sagda lag är i behov av jämkningar finner länsstyrelsen vara genom

jordkommissionens utredning ådagalagt. Vid en utvidgning av nyttjanderättshavares

lösningsrätt är det visserligen nödvändigt att framgå med försiktighet,

så att icke jordägarens berättigade intressen utan tillräckliga skäl åsidosättas,

men den oro, de föreslagna lagändringarna möjligen kunna vara ägnade att uppväcka,

bör dock undanrödjas, om man ihågkommer, vad herr Lindhagen i sin

reservation framhåller, nämligen att lagen uppenbarligen avser endast sådana fall,

då husens uppförande skett med jordägarens uttryckliga eller tysta samtycke eller

varit en förutsättning för nyttjanderättens upplåtelse. Därest det kan tänkas,

att en nyttjanderättshavare utan lov eller i strid mot förbud uppfört å lägenheten

byggnad, som enligt lagen kunde grundlägga lösningsrätt, bör således dylik lösningsrätt

icke därigenom erhållas. Det vore önskvärt, om ett påpekande härav

kunde för tydlighetens skull inflyta i lagtexten. Länsstyrelsen anser det även

böra övervägas, huruvida icke vad kommissionen i speciella motiveringen till 1 §

anför om att lagen avser allenast mindre lägenheter av egna hems karaktär bör

erhålla något uttryck i lagen till undvikande av att även jämförelsevis större

jordbruksområden må bliva föremål för lösningsrätt. Detta skulle nämligen eljest

icke vara alldeles omöjligt i betraktande av att byggnadskostnaderna även för en

rätt obetydlig bostadsbyggnad lätt kunna överstiga en tredjedel av jordvärdet

för en ganska stor jordareal.

Vad de särskilda nu föreslagna ändringarna vidkommer, finner länsstyrelsen

dem i allmänhet välgrundade och förtjänta att tillstyrkas. Särskilt vill länsstyrelsen

uttala, att den icke finner något vara att erinra mot att lagen vinner

tillämpning jämväl å tomtindelad mark. Sker icke detta, skulle lagens avsedda

effekt högst betydligt förringas och detta troligen just i de fall, där lagens användande

vore kanske mest behövligt.

Mot förslaget i 1 § att framflytta tidpunkten för byggnadernas uppförande

från don nu stadgade, 1 januari 1919, till den 1 januari 1921 vill länsstyrelsen

uttala betänklighet. Kommissionen har i sin motivering till denna paragraf avstyrkt

att medgiva lösningsrätt, när ett upplåtet område bebyggdes efter lagens

ikraftträdande. Det synes då icke fullt följdriktigt att genom lagändring sätta

dem, som upplåtit lägenheter under tiden efter den 1 januari 1919 och därvid

litat till den nuvarande friköpningslagens stadganden, i en icke av dem avsedd

situation.

Förslaget i (5 § att borttaga nyttjanderättshavarens nu stadgade skyldighet

att sist inom viss tid före avtalstidens slut giva jordägaren tillkänna sin avsikt

att inlösa området och i stället tillerkänna honom dylik rätt senast å avträdesdagen

samt att hänvisa jordägaren att, därest han vill tidigare få reda på hur

det kommer att gå, anordna ett tillspörjningsförfarande synes vara att utan skäl

sätta jordägaren i en alltför oförmånlig ställning. Ifall nyttjanderättshavaren

önskar att annat skall vid avtalstidens slut inträffa än avtalet innehåller, synes

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251. 11

det höra åligga honom att i tid vidtaga åtgärder i dylikt syfte. Nämnda ändring

avstyrkes därför.

Ifall överexekutor enligt 13 § medgiver anstånd med nedsättande av löseskilling,

bör gäldas ränta från den dag nedsättningen bort ske.

Bestämmelsen i 17 §, att nyttjanderättshavare skall äga att så sent som

inom BO dagar, efter det skyldighet för honom att avträda området inträtt, påkalla

tillämpning av jordägarens åliggande att lösa husen, synes olämplig, och

bör sagda tidrymd begränsas till avträdesdagen.

Med ovan angivna tillägg och ändringar tillstyrker länsstyrelsen jordkommissionens

förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Genom det nu föreliggande förslaget

har rätten för den som med nyttjanderätt innehar annan tillhörig mark

samt därå äger boningshus, att tilläsa sig marken blivit i högst väsentlig grad

utsträckt. Också innebär förslaget synnerligen stora fördelar för de nyttjanderättshavare,

som beröras av detsamma, men det förefaller likväl som om kommissionen

kommit att se på förhållandena alltför ensidigt. Fortfarande torde det

vara önskvärt, att upplåtelse av mark för bebyggande kommer till stånd. Med

införande av en lagstiftning som den föreslagna torde dock i regel jordägarna

bliva betänksamma i fråga om dylik upplåtelse, då en jordägare knappast kan

känna någon säkerhet för att icke området för lagens tillämplighet kan komma

att så utvidgas, att dess bestämmelser jämväl omfatta senare upplåtelser. Skulle

sålunda en begränsning i dylika upplåtelser för framtiden inträda, torde detta

onekligen medföra sociala vådor. Genom framflyttande från den 1 januari 1919

till den 1 januari 1921 av tidpunkten, före vilken boningshuset å den mark, som

vore avsedd att lösas, skulle vara uppfört — varför över huvud taget något bärande

skäl icke anförts — torde också särskilt hava sörjts för att ett visst osäkerhetstillstånd

i ovan angivna hänseende komme att inträda.

I fråga om tomtindelat område torde enligt länsstyrelsens förmenande någon

annan lösningsrätt icke böra förekomma än den som kan erfordras för områdets

ändamålsenliga bebyggande. Andra paragrafen bör därför utgå ur förslaget.

För vinnande av bättre reda torde den i 13 § i förslaget omförmälta löseskillingen

nedsättas å landsbygden och i stad under landsrätt hos länsstyrelse

samt för annan stad hos magistrat. Dessa myndigheter hava jämväl att verkställa

den i 15 § omförmälda utbetalning. Den nu föreslagna ändringen nödvändiggör

en omredigering av sjätte stycket i 14 §.

Enligt förslaget skulle överexekutor äga, när skäl därtill vore, medgiva

anstånd med nedsättningen av löseskillingen.

Enligt länsstyrelsens förmenande är denna bestämmelse synnerligen olämplig.

Har nämligen löseskillingen en gång blivit bestämd, bör under alla förhållanden

tidpunkten för dess erläggande vara i lag bestämd. Det får icke överlåtas

åt myndighet att bestämma densamma, i synnerhet icke om avgörandet härutinnan

skall bero på billighetsskäl, vilket merendels måste medföra ett visst godtycke.

Länsstyrelsen finner sig på grund av det anförda icke kunna förorda antagandet

av föreliggande lagförslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Enligt länsstyrelsens mening bör en lagstiftning

om rätt för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet om
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

råde hava till syftemål att allenast skydda sådana egna hem, som av en nyttjanderättshavare

inretts å mark, vartill denne haft dispositionsrätt för längre tid

framåt. Det bör fasthållas, att upplåtelsetiden skall vara av sådan längd, att

nyttjanderättskavaren vid uppförandet av sin bostad haft fullgod anledning räkna

med att under längre tid hava sitt hem å den upplåtna marken. Nu gällande

lagstiftning i ämnet vilar också på denna princip.

Att, såsom jordkommissionen år 1919 ifråga om nyttjanderättstiden föreslagit,

medgiva lösningsrätt, om allenast marken under mer än 20 år innehafts

av annan än markägaren, synes länsstyrelsen innebära ett frånträdande av den

princip för lagstiftningen, som, enligt vad ovan nämnts, torde böra vara bestämmande.

Då enligt det nu föreliggande förslaget någon viss upplåtelsetid icke skulle

utgöra villkor för inlösningsrätt, har därmed ett ytterligare avsteg gjorts från

den ovan angivna principen. I stället för att inskränka sig till att skydda redan

befintliga hem, som tillkommit under medvetandet, att bebyggaren en längre tid

komme att innehava området, skulle förslaget, om det upphöjdes till lag, komma

att medföra, att en person, som för allenast några få år fått åt sig upplåtet ett

område och därpå uppfört byggnader utan tillräckligt stöd i en tillförsäkrad

längre tills besittning av området, skulle kunna tilltvinga sig eget hemvist för

all framtid å området. Lagstiftningen torde ursprungligen hava tillkommit med

tanke på^ de många ömmande fall, som säkerligen förefunnits. En utvidgning av

år 1920 års lag därhän, att varje villkor ifråga om upplåtelsetidens längd slopades,

skulle givetvis leda därtill, att av de fall, där inlösen kunde få äga rum,

flertalet icke vore av ömmande beskaffenhet. Det kraftiga ingrepp i den enskilda

äganderätte^, som redan nu gällande lagstiftning i'' ämnet innebär, synes böra föranleda

därtill, att lagstiftningen icke utsträckes till att omfatta andra fall än

sådana, där ömmande förhållanden för nyttjanderättshavaren äro för handen.

Ifråga om den tidpunkt, då inlösningsrätten bör få utövas, synes den av

länsstyrelsen ovan intagna ståndpunkten fordra, att lösningsrätten icke bör få

utövas förrän vid arrendetidens slut, enär dessförinnan det uppförda hemmets

bestånd icke kan anses vara äventyrat.

Länsstyrelsen finner det icke vara lämpligt att inlösningsrätten utsträckes

att gälla inom tomtindelade områden, enär det synes lämpligast att inom ett i

utveckling statt samhälle låta förhållandena få utveckla sig fritt och utan tvång.

Inlösningsrätten inom sådana områden torde lätt komma att förhindra eller motverka

ett ändamålsenligt och modernt bebyggande och i många fall föra med sig,

att den stegring i tomtvärdena, som alltid följer av samhällsbildningen, skulle

komma den tillgodo, som med lagens hjälp tilltvingat sig äganderätt till en tomt,

till förfång för den ursprungliga ägaren,

Då länsstyrelsen sålunda icke kan tillstyrka, att inlösningsrätt medgives

inom tomtindelade samhällen, finner länsstyrelsen icke heller något skäl för inlösningsrättens

utsträckande till att omfatta jämväl självständiga fastigheter.

Icke heller bestämmelsen om inlösningsrätt i fall, då byggnaderna enligt

avtal mellan markägaren och nyttjanderättshavaren skola efter upplåtelsetidens

utgång tillfalla markägaren, finner länsstyrelsen lämplig, alldenstund bestämmelsen

allenast skulle förhjälpa nyttjanderättshavaren att ensidigt frånträda ett

ordentligen träffat, avtal, vid vars ingående markägaren måhända till och med

fäst så väsentlig vikt vid villkoret i fråga om äganderätten till byggnaderna, att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

13

han utan detta villkor alls icke skulle hava ingått avtalet eller i allt fall däråt

givit ett väsentligen annat innehåll än vad som med villkoret blev fallet.

På grund av vad sålunda anförts och då det intresse, som lagstiftningen å

ifrågavarande område rimligen hör avse, synes fullt tillgodosett genom lagen av

den 26 mars 1920, får länsstyrelsen för sin del i underdånighet avstyrka det föreliggande

förslagets upphöjande till lag.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Genom vad framhållits i motiven till föreliggande

förslag synes hava förebragts starka skäl för vidare fortgående å den väg,

varpå inslagits genom de i samma motiv med »1918 års friköpningslag» och »1920

års friköpningslag» betecknade lagar. Länsstyrelsen ställer sig dock tveksam om

lämpligheten att utsträcka friköpningsrätten i den omfattning, som nu ifrågasatts,

då därigenom jordägarna torde göras mindre benägna för markupplåtelser under

nyttjanderätt samt på sådant sätt det syfte, förslaget avser att främja, lärer kunna

motverkas. Aven om man eftergiver förutsättningen för friköpningsrätt, att upplåtelseavtalet

skall avse en tid av över 20 år, bör dock, håller länsstyrelsen före,

uppställas den betingelsen, att markägaren under viss längre tid, åtminstone ej

understigande tio år i följd, icke haft under egen brukning sådan mark, som kan

bliva föremål för friköpningsrätt.

Länsstyrelsen i Örebro län: Ifrågavarande lagstiftning är av sent datum,

i det att den första lagen i ämnet tillkom först år 1918.

Denna lag ersattes redan år 1920 av en ny, i vissa avseenden ändrad och

utvidgad författning.

Det synes vid sådant förhållande mindre lämpligt att redan nu och innan

någon erfarenhet om denna författnings verkningar knappast hunnit vinnas, ånyo

ingripa med lagstiftningsåtgärder, om vilkas lämplighet och rättvisa, även rent

principiellt sett, meningarna ju ostridigt äro synnerligen delade.

Att behovet av ifrågavarande lösningsrätt icke är särdeles stort, synes länsstyrelsen

jämväl framgå därav, att under den tid, förenämnda lagar varit gällande,

endast tvenne framställningar till länsstyrelsen inkommit om förordnande av förrättningsman

för lantmäteriförrättning i och för inlösen av under nyttjanderätt innehavda

områden.

Länsstyrelsen finner sig på grund härav böra i första hand i underdånighet

hemställa, att någon ändring i nu gällande lagstiftning i ämnet icke måtte för

närvarande företagas.

Därest emellertid sådant ändock anses böra äga rum, bör, enligt länsstyrelsens

uppfattning, i alla händelser endast sådan utvidgning av löseninstitutet tillsvidare

ifrågakomma, att beträffande områden, som nu få lösas, ansökan härom må

kunna framställas även utan avvaktan på utgången av den för nyttjanderätten

bestämda tiden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Såsom skäl för friköpningsrätten enligt

nu gällande och den föreslagna lagstiftningen har i första hand åberopats den

sociala vikten av att bereda en mera tryggad ställning åt de många ägarna av

hus å annans mark. Detta sociala krav borde få tillgodoses, när det område, som

upplåtits åt annan till bebyggande, icke vore av någon större betydelse för huvudfastigheten.

Vidare har framhållits, att det i sådana fall måste anses ur ekono
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

mist synpunkt önskvärt, att äganderätten till byggnaderna och marken förenades

i samma hand.

Det är, bortsett från det på socialpolitisk grund vilande huvudskälet för

ifrågavarande friköpningsrätt, enligt länsstyrelsens mening icke enbart det lilla

jordområdets större eller mindre betydelse för huvudfastigheten, som i förevarande

avseende bör vara avgörande. Den omständigheten, att jordägaren genom nyttjanderättens

övergång till äganderätt förlorar möjligheten att i viss mån själv välja

gin närmaste omgivning, synes ock vara en faktor, från vilken man icke alldeles

bör bortse. Vanligen avsåg den första upplåtelsen, att bereda eu gammal trotjänare

eller en person, till vilken jordägaren eljest stått i närmare förbindelser,

tillfälle att kvarbo å den egendom, vid vilken han direkt eller indirekt varit knuten.

Sedermera fick kanske en annan trotjänare eller en för jordägaren såsom fullt

respektabel ansedd familj inflytta. En om trevnaden för sig och sitt folk mån

jordägare tillät ej vem som helst att bosätta sig på ägorna, och ju flera smålägenheter

av ifrågavarande slag funnos å ägorna, desto större omsorg nedlades å valet

av dess bebyggare. Genom friköpningsrätten går denna jordägares rätt om intet

och ju fler lägenheter jordägaren i sitt tillmötesgående upplåtit, desto bekymmersammare

får han, i fall hans ägor till följd av friköpningslagstiftningen småningom

bliva befolkade med besvärliga individer.

Det synes länsstyrelsen som om garantier för jordägarna mot en utveckling

i sådan riktning borde lämnas, och att sådana också kunna utfinnas, utan att den

socialpolitiska synpunkten trädes för nära.

Vid 1920 års riksdag, då ett förslag till ändring av 1918 års friköpningslag

förelåg, yttrade sig andra lagutskottet beträffande förutsättningarna för lösningsrätten

sålunda:

»Vid ett skäligt avvägande av jordägarens och brukarens motsatta intressen

synes såsom förutsättning för den senares lösningsrätt böra krävas, att upplåtelsen

eller brukandet utan upplåtelse på viss tid erhållit en mera betydande utsträckning

i tiden. Såsom skäl för att, som i gällande lag skett, sätta gränsen i sådant

avseende vid 20 år, har i 1918 års proposition i ämnet åberopats yttrande av de

så kallade egnahemssakkunnige, i vilket yttrande anförts bland annat, att eu längre

upplåtelsetid än 20 år icke kunde fordras, utan att ett stort antal lägenheter på

ofri grund skulle bliva uteslutna, och att å andra sidan upplåtelser på kortare

tid än 20 år måste betraktas såsom alltför tillfälliga för att berättiga innehavaren

att inlösa jorden, varjämte på sådan tid upplåtna lägenheter i regel läge alltför

nära huvudgården, för att icke särskiljande med full äganderätt skulle kunna medföra

avsevärda olägenheter för densamma».

Förutsättningen blev ock enligt statsmakternas beslut år 1920 avtal för

viss tid, överstigande tjugo år. Redan nu, ej två år därefter, föreslås en ändring

särskilt beträffande sistberörda förutsättning, som visserligen i åtskilligt kan hava

goda skäl för sig, men som dock, sådan den utformats, sannolikt skulle komma att

medföra vittgående, om än i förslaget undanskymda konsekvenser. Den som med

nyttjanderätt innehar annan tillhörig mark, kanske endast sedan ett eller annat

år, samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans

familj, tillerkännes lösningsrätt under förutsättning att sådant boningshus fanns

å marken uppfört den 1 januari 1921 och äger visst värde. Föreligger ej nyttjanderättsavtal,

äger lösningsrätt även rum, dock att i sådant fall marken den 1

januari 1921 skall hava sedan mer än fem år innehafts av annan än jordägaren.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Kommissionen har ansett, att uppställandet av någon viss tidsgräns, vare

sig 20 år eller annan, icke kan antagas innebära någon duglig garanti mot missbruk

av friköpningsrätten, utan läge den huvudsakliga garantien härutinnan däri,

att lagen hade tillämpning endast på lägenheter, som vid viss tidpunkt före dess

ikraftträdande vore bebyggda med nöjaktiga boningshus.

Det är svårt att förstå den av kommissionen föreslagna garantiens duglighet

mot missbruk av friköpningsrätten i det av länsstyrelsen ovan angivna avseendet.

Den inlösta jorden kan ju omedelbart efter dess friköpande obehindrat

överlåtas på vilken annan som helst och således gå i handel såsom all annan handelsvara.

Kommissionen åberopar själv den trygghet, som för jordägare skulle ligga

däri, att de lägenheter, vilka bebyggts efter den 1 januari 1921, icke skulle få

friköpas. Jordägarna skulle således i framtiden utan risk i antytt avseende kunna

låta aktningsvärda personer bygga sig bostad på sina ägor. Denna garanti är

dock ringa, ty lagstiftningen kan ändras och flen visar kraftig tendens härtill.

Lagstiftningen i ämnet av år 1918 undantog lägenheter med hus, uppförda efter

den 1 januari 1918, och 1920 års lag undantog lägenheter, som bebyggts efter den

1 januari 1919. Den nu föreslagna lagstiftningen framskjuter samma tidsbegränsning

till den 1 januari 1921.

Det torde dock ej kunna förnekas, att garantien bleve större och jordägarens

missräkning mindre, om den tid, lägenheten skall hava varit ur jordägarens hand,

bestämdes till viss, ej alltför kort tidrymd, exempelvis tio år. Därjämte borde

fordras, att sålunda friköpt jord icke finge gå i handel till andra än anhöriga i

rätt nedstigande led eller adoptivbarn, med mindre jordägaren lämnades tillfälle

att inlösa densamma på lämpliga och jämväl för nyttjanderättshavaren betryggande

villkor. Härigenom kunde nyttjanderättshavarnas intresse till fullo tillgodoses,

utan att jordägaren, om han bevakade sin rätt, därav hade någon större olägenhet

i härovan anmärkta hänseende.

Att mark, som ingår i tomtindelning och mark i samhälle, för vilket skall

föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, icke vidare

undantagas från friköpningslagens tilläpning, synes hava mycket goda skäl för sig,

och skulle vad Västmanlands län vidkommer, särskilt för Arboga stad innebära

en efterlängtad lösning av en där sedan länge vilande friköpningsfråga.

Länsstyrelsen vill avsluta sitt yttrande med en allmän reflektion, nämligen

den, om det verkligen i längden kan vara lämpligt att genom lagstiftningsåtgärder

av tillfällig, men för jordägarna nog så ingripande natur för framtiden tvinga

dessa till att, av fruktan för obehagliga konsekvenser, intaga en avvisande hållning

till eljest naturliga upplåtelser av här ifrågavarande slag. Bättre vore väl

att i ämnet åstadkomma en lagstiftning av bestående karaktär, så att jordägarna

visste, vad de hade att hålla sig till. Huvudtankarna i den gällande lagstiftningen

torde i allt fall kunna ingå i en ny lag, som omfattade även regler för

inlösningsrätt till framtida upplåtelser.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Såväl föregående som nu föreslagna lagstiftning

angående friköpning av med nyttjanderätt upplåten mark har ju haft

sin grund i det socialpolitiska syftet att åstadkomma tryggade bostadsförhållanden

och befrämja uppkomsten av egna hem.

Skapandet av trygga bostadsförhållanden och uppkomsten av egna hem är

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr 251.

för samhället av den stora betydelsen, att det faktiska intrång i äganderätten,

som genom friköpningsrätt inträder, enligt länsstyrelsens förmenande, mer än väl

försvaras, och länsstyrelsen har ej heller något att erinra mot den utsträckning

av friköpningsrätten, som genom förslaget inlöres. Men om å ena sidan markägaren

för ett samhällsnyttigt ändamål pålägges inskränkningar i sin äganderätt

till marken, bör han också å andra sidan hava garanti för att hans uppoffring

icke skett förgäves.

Förslaget innehåller icke några som helst bestämmelser om att område,

som en gång friköpts, skall användas för det ändamål, för vars tillgodohavande

friköpningsinstitutet införts.

Såvitt länsstyrelsen kan finna, möter intet hinder för en nyttjanderättsinnehavare

att fä friköpa sitt arrenderade område även med olägenhet för fastighetsägaren

att sedan omedelbart i spekulationssyfte försälja samma område till

exempelvis fabrikstomt med därav följande avsevärda olägenheter för den ursprungliga

ägaren.

Häri ligger enligt länsstyrelsens förmenande en brist i förslaget, mot vars

upphöjande till lag i övrigt länsstyrelsen icke har något att erinra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Sedan länsstyrelsen den 2 september

1913 avgivit underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens skrivelse den 24

maj 1912 angående utredning rörande den norrländska fiskarbefolkningens bostadsförhållanden,

hade Kungl Maj:t den 16 april 1920 med hänsyn till de åtgärder i

olika hänseenden, som från det allmännas sida därefter vidtagits för åstadkommande

av tryggade bostadsförhållanden samt för underlättande av enskilda personers

förvärv av bostadslägenheter, anmodat länsstyrelsen att avgiva yttrande,

huruvida behov av ytterligare åtgärder från statens sida erfordrades för tryggande

av fiskarnas bostadsförhållanden å fisklägen i enskild ägo inom länet.

I sitt i anledning härav den 28 september 1920 avgivna yttrande uttalade

länsstyrelsen den mening, att för tryggande av fiskarbefolkningens bostadsförhållanden

å dylika fisklägen då gällande lagbestämmelser icke vore tillfyllest.

Beträffande lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område den 26 mars 1920 ansåg länsstyrelsen densamma

icke kunna förväntas föranleda, att områden vid fisklägen bleve i enlighet med

lagen inlösta, åtminstone icke i större omfattning. Visserligen skulle antagligen,

framhöll länsstyrelsen, fiskare kunna på grund av bestämmelsen i 2 § av lagen

vara berättigade att lösa område, varav de vore av behov, men då, på sätt vederbörande

fiskeriintendent i avgivet yttrande erinrat, fiskarena vore i hög grad

beroende av att av jordägarna erhålla andra rättigheter än allenast rätt till bostadsområde,

såsom rätt till mulbete och husbehovsbränsle m. m., samt sådana

rättigheter icke kunde av dem förvärvas annat än på överenskommelsens väg,

fiskarena icke torde komma att mot jordägarnas vilja anlita den i lagen medgivna

utväg.

Länsstyrelsens antagande att sistnämnda lag icke skulle, lika litet som

lagen den 12 maj 1917 om expropriation, komma att anlitas för tryggande av

fiskares bostadsförhållanden å fisklägen i enskild ägo inom länet har visat sig

vara befogat. Allt hitintills har nämligen av fiskare icke utövats lösningsrätt

till under nyttjanderätt upplåtet område vid fiskläge. Huruvida detta föranletts

av ovan antydcla förhållanden eller tilläventyrs andra avhållande omständigheter

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kuntjl. May.ts proposition nr 251.

förelegat är icke för länsstyrelsen känt. Men med hänsyn till vad förut anförts

synes det länsstyrelsen böra tagas under omprövning, huruvida icke, för det fall

att nyttjanderättshavare i allmänhet skall äga att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område, med lösningsrätten skall vara förenad rätt att lösa jämväl rätt till

servitut till förmån för samma område, då sådan rätt varit förenad med nytt
j

anderätten. , ,

Yad nu föreliggande förslag angår, äger det enligt länsstyrelsens mening

betydande förtjänster framför nu gällande författning i ämnet.

Beträdande förslagets detalj bestämmelser torde dock kunna ifrågasättas

lämpligheten av stadgandet i 3 § 2 stycket, att lösningsrätt ej må äga ruin,

därest avståendet av den till lösning ifrågasatta marken skulle medföra »avsevärd

olägenhet» för jordägaren. Bibehållandet av detta stadgande kan nämligen befaras

föranleda, att jämväl den nu föreslagna lagen till följd av de lokala förhållandena

blir tämligen verkningslös på flera ställen här i länet, t. ex. i Ulföhamns

fiskläge, där eljest eu lämpligt avvägd lag i ämnet med all sannolikhet komme

att vinna allmännare tillämpning. Länsstyrelsen finner sig därför böra i denna

del förena sig med den reservant i jordkommissionen, som hemställt, att ordet

»avsevärd» skall utbytas mot det mindre svävande »synnerlig».

Länsstyrelsen, som i övrigt icke funnit något att erinra mot det föreliggande

förslaget, får sålunda tillstyrka dess upphöjande till lag med de ändringar,

som må föranledas av vad länsstyrelsen här ovan anmärkt och föreslagit.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen har ej vidare att i avseende

å förslaget anmärka, än att bestämmelserna om lösningsrätt av mark, som ingar

i tomtindelning, synas böra på sätt och av grunder, som av reservanten herr

Wohlin framhållas, icke i lagen medtagas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Den nu gällande lagen i ämnet lider i sin

utformning av vissa brister, som göra det svårt för lägenhetsinnehavare att tillgodogöra

sig densamma. X detta avseende kan framhållas, utom vad i övrigt av

jordkommissionen anmärkts, att upplåtelserna, som ofta grunda sig på allenast

muntligt avtal eller medgivande, icke sällan äro synnerligen svävande beträffande

lägenheternas omfattning och gränser och ofta endast innefatta rätt att hava

stuga uppförd utan att i övrigt något blivit bestämt i fråga om tomtområdet.

Det bör emellertid icke förbises, att lagens utnyttjande i sin fulla utsträckning

kan i vissa fall vara till skada för ett rationellt tillgodogörande av

jorden genom främjande och befästande av en mindre lämplig jordsplittring. Dessutom

kan befintligheten av ett litet och dåligt beläget^eget hem ofta binda fast

en familj vid en trakt, där utkomstmöjligheterna äro dåliga, och hindra densamma

från att söka sig till de vida och bättre lottade bygder, där större utvecklingsmöjligheter

förefinnas. I nordligaste Sverige skulle det otvivelaktigt vara till

mera ”nytta med en reglerad jordfördelning än med en sådan, som uppstår genom

tillämpande av lagen på alla nu befintliga lägenheter. .

Länsstyrelsen är på grund härav mest böjd för att i anslutning till U.

Olssons reservation förorda, att jordkommissionens slutliga förslag, beträffande friköpningsfrågan

i dess helhet avvaktas, därest detta anses lämpligen kunna ske.

Slutligen tillåter sig länsstyrelsen i underdånighet erinra därom att under

den medgivna lösningsrätten väl knappast böra innefattas de upplåtelser av mera

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 218 käft. (Nr 251.) 10

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

tillfällig art, som avse områden för s. k. sommarnöjen. Beträffande dessa områden

kan jordägaren tänkas kava ett långt större intresse av jordens rationella

tillgodogörande än den mer eller mindre tillfälliga sommarnöjesinnehavaren.

Overståthållarämbetet: Ifrågavarande förslag innebär en utvidgning av den

lagstiftning, som kommit till uttryck i den s. k. ensittarlagen. Bland alla de

lagar på civillagstiftningens område, varmed vårt land under de senare åren blivit

begåvat, torde det vara få, som så rubbat på bestående rättsförhållanden som

nämnda lag. En jordägare, som upplåtit en del av sitt område till bebyggande

under den givna förutsättningen att efter ett visst antal år skall området åter tillföras

hans fastighet, finner sig helt oförmodat försatt i den situationen att lägenhetsinnehavaren

blivit berättigad att med äganderätt förvärva det av honom

innehavda området med de framtida svårigheter, som för ägaren av stamfastigheten

därav kunna bliva en följd. Det är visserligen synnerligen önskvärt att

uppamma bildandet av egna hem, men det torde vara nödvändigt att tillse att

detta icke sker på sådant sätt att nya missförhållanden därav skapas.

Den nuvarande ensittarlagen uppställer emellertid vissa fordringar, som

skola vara uppfyllda för att den medgivna lösningsrätten skall få inträda. Det

förslag, sorn nu blivit väckt och blivit för yttrande till överstäthållarämbetet

överlämnat, innebär, att man skall i synnerligen avsevärd mån eftergiva på dessa

fordringar och låta inlösningsrätten inträda vida oftare än nu är förhållandet.

Det är tydligt att överstäthållarämbetet med sin ovan uttalade uppfattning av

den redan nu gällande lagen finner stora betänkligheter föreligga mot att gå än

vidare på den inslagna vägen.

Undersöker man de eftergivanden, som nu föreslås, så äro de ingalunda små.

För närvarande stadgas att för att ifrågavarande lösningsrätt skall kunna

erhallas skall en del av en fastighet vara upplåten på viss tid, överstigande tjugu

år, varjämte samma rätt uppkommer på grund av upplåtelse för livstid. Nu är

meningen att borttaga varje tidsbestämmelse i fråga om upplåtelsen liksom fordran

att marken skall vara del av fastighet. Medgivandet skall nämligen gälla

även^ för en hel fastighet. Och härtill kommer att det icke ens kräves en tydlig

upplåtelse utan det behövs bara att en person innehaft ett markområde under 5

år före den 1 januari 1921 utan att ägaren under den tiden vidtagit åtgärd för

innehavarens skiljande från området för att lösningsrätten skall inträda. Eu

jordägare kan således hava upplåtit ett område allenast på ett par år före den 1

januari 1921 eller tillsvidare med rätt för sig att när som helst återtaga området.

Har endast innehavaren varit nog företagsam att därå uppföra byggnader,

så är han enligt förslaget berättigad att lösa till sig den av honom innehavda

marken. Eller han kan hava uppfört byggnader utan lov och jordägaren kan av

beskedlighet låtit detta passera, viss om att han när som helst kan få inkräktaren

avhyst. Hava bara fem år förflutit före den 1 januari 1921 så inträder

lösningsrätten. Det förefaller dock som skulle detta vara ett något lättvindigt

sätt att beröva en person hans välfångna egendom, utan att tillräckliga garantier

finnas för att det allmännyttiga ändamål, som skulle utgöra grunden för ett sådant

statens förfarande, i själva verket är förhanden.

Det ifrågavarande lösningsrättsinstitutet. har i förslaget blivit utsträckt att

gälla jämväl för mark, som ingår i tomtindelning. Såväl i den nu gällande lagen

om fastighetsbildning i stad som i det förslag till stadsplanelag, som blivit av

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

särskild kommitté framlagt den 15 december nästlidna år,_ förekomma emellertid

åtskilliga stadganden om lösningsrätten. Huru den av jordkommissionen föreslagna

"rättigheten till inlösen skall förhålla sig till dessa lösningsrätter därom

bär jordkommissionen icke lämnat någon upplysning. Det är val antaglig! att

stadsplanelagens bestämmelser få gå före de nu ifrågasätta, men denna fråga

torde böra bliva vederbörligen utredd och klarlagd.

För närvarande äger jordägaren rätt att inlösa ny 11j an d e r åt t s inneha v a re n s

byggnader om dessa äro belägna på mindre än tvåhundra meter från boningshus,

tomtplats eller trädgård å jordägarens huvudfastighet eller darmed sambrukad,

iordägaren tillhörig fastighet. Denna bestämmelse om visst avstand skulle nu

borttagas och lösningsrätten kunna förhindras endast om begagnandet av densamma

skulle medföra avsevärd olägenhet för jordägarens nämnda fastigheter. 1

de bestå fall torde det icke bliva lätt för en fastighetsägare att pavisa dessa »avsevärda

olägenheter», även om de komma att förefinnas, och den sålunda erbjudna

garantien bliver säkerligen än mera illusorisk än den nu förefintliga, da dock den

nämnda avståndsbestämmelsen förefinnes. ... i „

Sedan jordkommissionen konstaterat att i ett flertal fall nyttj anderå utså

vare på grund av försummelse att iakttaga fastställda fatalier der gatt förlustiga

sin lösningsrätt, föreslår nu kommissionen en förenklad procedur vid begagnandet

av denna rätt, samt hemställer därjämte om ett stadgande att jordägaren skulle

kunna tillspörja nyttjanderättshavaren, huruvida han vill utöva lösningsrätten

med skyldighet för" denne att inom viss tid därefter söka vederbörlig-lånt matenförrättning.

för att jordägaren på så sätt skulle i god tid före nyttjanderåttstidens

utgång få frågan om lösningsrättens begagnande avgjord, horsoket att pa

sådant sätt förmå jordägaren att påminna nyttj anderättshavaren att i tid gorå

sin rätt emot honom gällande torde emellertid vara dömt att misslyckas. Det

lärer icke vara någon jordägare, som låter sig lockas till ett sadant steg, och bestämmelsen

torde aldrig komma i tillämpning. . ,

Det är tydligt att när man i likhet med överstathallarämbetet ansef

ensittarlagen, icke ens i dess ursprungliga skick, vara ett steg i rätt riktning, sa

kan man icke tillstyrka ett vidare fortskridande på den väg, varpa man sålunda

slao-it in, allra minst när detta fortskridande sker i det tempo, som nu ar ifrågasätta

Det torde icke råda olika meningar därom att man^bör uppmuntra och

stödia en sund egnahemsrörelse men det finnes säkerligen så mycken jord ännu

till övers i detta land att denna uppmuntran och detta stöd kunna lämnas utan

att man därför behöver beröva nuvarande ägare av jord mot deras vilja mars,

som de vilja behålla och själva bruka. , , ... ,

På anförda skäl får överståthållarämbetet avstyrka att det remitterade

förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Hvqqnadsstyrelsen: Jordkommissionen har verkställt statistisk utredning

rörande inom kommuner, municipalsamhällen och städer befintliga lägenheter, vars

innehavare ägde hus å lägenheten men arrenderade marken, dock med undantag

för dylika lägenheter å kronohemman, kronoparker och vissa bostallen. Den uppgjorda

statistiken kan emellertid, framhåller kommissionen, pa grund av att begärda

uppgifter från 247 lantkommuner och 5 städer icke inkommit, ej vara i= det

hänseendet fullständig, att den skulle omfatta samtliga lägenheter av ifraga
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

1““^ 8la&- Statistiker! omfattar inalles 40,867 lägenheter. Av dessa finnas

do,923 i lantkommuner och 3,944 i stadskommuner.

Aven om statistiken, som sagt, icke är fullständig, torde dock kunna sägas,

att ifrågavarande slags lägenheter äro. få inom stadskommunerna mot i lantkommunerna.

n<tt kompletterande av statistiken skulle med hänsyn till ovannämnda

störa antal uteblivna uppgifter från lantkommunerna med säkerhet än mera bekräfta

detta omdöme. I. det stora hela synes därför ett utsträckande av nyttjanderättslagens

tillämpning till städer och stadsliknande samhällen, såsom föreslagits,

^ icke vara av större betydelse ur social synpunkt. Med hänsyn till att

detta utsträckande kolliderar med åtskilliga viktiga intressen från dessa kommuners

sida, är sagda utvidgning av lagområdet helt visst betänklig,

i °n Oaktat ovannämnda antal lägenheter i stadskommunerna är litet i förhållande

till dem i lantkommunerna, äro de dock tillräckligt många att, därest

nyttjanderättslagen i sitt föreslagna vidgade skick komme att gälla även dem

speja en avsevärd roll inom stadskommunerna. ’

... . Sku11® lagförslaget alltså upphöjas till lag, infördes därmed beträffande

staderna och de samhällen å landet, där stadsfastigh.etsregister skall föras, ett

nytt viktigt fastighetsbildmngsinstitut, i vissa avseenden söndersprängande den

däretädes ^ ai''bete VUnDa eahetliSheten 1 metoderna för fastighetsbildningen

o Lagförslaget bär tydligen icke avsett att åt byggnadsnämnden tillmäta

någon funktion vid bedömandet av ifrågavarande slags fastighetsbildning Av

an, ^affällighet synes dock i vissa samhällen nämnden hava fått en roll sig tilldelad.

iNämnden är utestängd från bedömandet av förevarande fastighetsbildning

inom Qicke tomtindelat område i samhällen med stadsfastighetsregister, under det

att, pa grund av den avfattning _14 § tredje stycket i lagförslaget erhållit, nämnde11

inom motsvarande områden i municipalsamhällen, där jordregister föres tillkommer

vad som i 5 kap. 14 § andra stycket och 22 § andra stycket i fastighetsbildnmgslagen

föresknves. ö

Endast byggnadsnämnderna i de från landsbygdens förhållanden minst

rigjorda samhällena skulle alltså enligt lagförslaget äga möjlighet att utöva

tillsyn över dylik fastighetsbildning. Detta är givetvis ett stort missförhållande.

Alldeles särskilt i ögonen fällande äro bristerna i lagförslaget i fråga om

byggnadsnämndens ställning, när det gäller tomtindelat område. Då är nämnden

åsidosatt även i samhällen, där jordregister föres. Ej ens är det tillförsäkrat

yggnadsnämnden att yttra sig huruvida, såsom i 2 § säges, nyttjanderättshavarens

boningshus kan, med hänsyn till läget och beskaffenheten av'' den tomt, varå

det uppförts, anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten. Dylik prövning

synes tillkomma endast, stadens mätningsman, där sådan finnes, eller också den

iorordnade lantmätaren, i båda fallen tillsammans med tvenne gode män Då för

förrättningen skola i tillämpliga delar enligt lagförslagets 7 § gälla bestämmelserna

^ J b°u d kap. skiftesstadgan, vill det synas som om även föreskriften i 2 kap

i» § samma stadga därom, att gode männen skola vara två i jordbruk kunnige

och erfarna män, skulle i dylikt fall lända till efterrättelse.

, , -T re?e^ torde varken mätningsmannen eller lantmätaren eller ännu mindre

de g’ode männen äga kompetens att bedöma nyssberörda byggnadsfrågor. Den

föreslagna kontrollen över att byggnaderna skola utgöra nöjaktigt bebyggande av

respektive tomter torde därför fä anses värdelös, sådan den är tänkt. Det kan

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kung!.. Maj:ts proposition nr 251.

rent av ifrågasättas, om kontrollanordningen icke kan komma att göra mera skada

än nytta, särskilt med tanke å bestämmelsen i 10 § i lagförslaget, att, därest

lantmätaren (mätningsmannen) och gode männen stanna i olika meningar, skall

gälla vad de flesta säga. .

Berörda slag av kontroll är emellertid otvivelaktigt i sak nödvändigt.

Föreskriften härom i 2 § andra stycket hade dock bort få klarare innehåll, så att

därav tydligt framginge, att ett nöjaktigt bebyggande av tomten måste bestå

däri, att huset är i överensstämmelse med alla de för tomtens bebyggande gällande

föreskrifter, alltså även fastställda särskilda bestämmelser med avseende å sättet

för byggnadskvarterens användande. När jordkommissionen emellertid i femte

stycket i samma paragraf upptager utförliga bestämmelser, huru förfaras skall,

när nyttjanderättshavarens boningshus är uppfört i, det vill säga såsom tydligen

menas, utöver tomtgräns, är detta en inkonsekvens med hänsyn till innehållet i

nyssnämnda andra stycket. Ty det torde näppeligen kunna anses riktigt, att ett

boningshus, som skjuter över tomtgränsen in på granntomten, får betraktas som

utgörande ett nöjaktigt bebyggande av tomten.

Fjärde styckets i samma paragraf innehåll utvisar, att jordkommissionen

haft eu känsla av att fastighetsbildning på nu ifrågavarande sätt inom tomtindelat

område har sina vanskligheter. Den har däri föreslagit bestämmelser, att

om den av nyttjanderättshavaren innehavda marken blott utgör del av tomt, äger

lösensrätt rum endast för det fall, att tomtdelen utgör mera än hälften av vad

jordägaren äger i tomten samt dennes återstående andel är obebyggd. I ty fall

skulle jämväl sistnämnda del lösas.

Kommissionen synes emellertid hava förbisett de säkerligen ej sa fa fall,

då jordägaren själv ej äger all mark, som tomten omfattar. Grenom den i lagförslaget

”föreskrivna förrättningen skulle i dylikt fall fastighet komma att bildas,

som icke helt sammanfölle med tomtens gränser. Denna situation kunde under

vissa förutsättningar utnyttjas av den blivande markägaren till att med stöd av

1 kap. 18 § fastighetsbildningslagen i spekulationssyfte påfordra fastighetens inlösen

av staden. Under särskilt ogynnsamma förhållanden skulle staden kunna

genom dylik fastighetsbildning bliva skyldig att lösa hela tomten.

Det vill dessutom synas, som om hinder icke förelåge, när fråga vore om

tomtindelad mark, att låta dylik fastighet omfatta även gatumark enligt fastställd

stadsplan, blott boningshuset bleve lämpligt för tomten. Därmed skulle fastighetsbildning

kunna uppkomma inom tomtindelat område i strid både mot gällande

stadsplan och tomtindelning.

Förutom beträffande tomtmarken kunde sålunda lösensrisk uppkomma även

i fråga om gatumarken jämlikt bestämmelserna i 1 kap. 14 § andra stycket fastighetsbildningslagen.

Enär genom förrättning enligt lagförslaget skulle uppkomma bestående

bebyggda nya fastigheter utan att nybyggnad förekomma, synes kunna ifrågasättas,

huruvida icke staden därigenom i själva verket berövades den ersättning

för gatumark. som i 1 kap. 36—38 §§ fastighetsbildningslagen föreskrives. _ Ävenledes

torde icke vara uteslutet, att svårigheter för staden orsakades vid tillämpningen

av stadgandena i 34 och 35 §§ i fråga om gatas upplåtande och underhåll.

Under alla förhållanden torde, därest den blivande fastigheten icke komme

att helt sammanfalla med tomtens gränser, ökade svårigheter för staden kunna

uppstå för både stadsplans och tomtindelnings genomförande, och fråga är, om

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

icke även i andra fall allvarsamma olägenheter kunna, såsom nyss antytts, befaras.

Betydande skäl tala alltså för att nyttjanderättslagen icke bör utsträckas

till tomtindelad mark inom städer, köpingar och municipalsamhällen. Också är

att märka, att genom senare årens lagstiftning praktiskt sett all fastighetsbildning

genom andra förrättningar än de i samband med tomtindelningens tillkomst och

genomförande föreskrivna, utestängts från tomtindelat område. Att nu genom

lagändring i motsatt riktning införa ny fastighetsbildningsmetod för tomtindelad

mark och därmed rubbande den vunna enhetligheten torde få anses mindre

lämpligt.

De skäl, som talat för berörda enhetlighets genomförande i lagstiftningen,

lära helt visst, förutom vad ovan sagts, påfordra att nyttjanderättslagen icke

vinner tillämpning inom något tomtindelat område, vare sig i stad eller ä landet.

Utgör område, som skall lösas, ej tomt eller del av tomt eller eljest avskild

fastighet samt är fråga om område i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall, enligt lagförslagets

14 §, fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad

i 5 kap. 6 och 8 §§ fastighetsbildningslagen är stadgat. Motsvarande bestämmelser

skola äga tillämpning även inom municipalsamhälle, där jordregister föres.

År stadsplan för området fastställd får således fastighetens gränser ej så

bestämmas, att stadsplanens genomförande eller kvarterens lämpliga indelning i

tomter därigenom försvåras. Prövningen härav ankommer enligt förslaget å landet

samt i städer, som lyda under landsrätt, på länsstyrelserna, i Stockholm på överståthållarämbetet

och i övriga städer på magistraten. Byggnadsnämnden är i

den grad ovan framhållits åsidosatt.

Emellertid^ torde med nödvändighet böra krävas, i fall då stadsplan är

gällande för området, att nyttjanderättshavarens byggnad är sådan, att den utgör

ett nöjaktigt bebyggande av den uppkommande fastigheten, på sätt ovan sagts, när

fråga var om tomtindelad mark.

Skall enskild person medgivas i den utsträckning, som föreslagits, expropriation

inom samhälle av annan tillhörig mark, varå han uppfört boningshus, är

ej mera än skäligt, att som villkor fordra, att bebyggandet skall vara i överensstämmelse^

med. de för samhällets bebyggande gällande regler. I motsatt fall

skulle tvångsvis fastighetsbildning genomföras genom statens ingripande i lagstiftningsväg

ej blott gentemot markägarna utan även mot samhället, i strid mot

de på grundval av annan lagstiftning för samhället till efterrättelse fastställda

bestämmelser för bebyggandet.

När stadsplan för ett samhälle blivit fastställd, inträder nybyggnadsförbud

för kvartersmarken, intill dess tomtindelning i vederbörlig ordning tillkommit.

Detta för att förhindra ett olämpligt bebyggande av kvarteren. Med hänsyn till

svårigheterna att, med mindre tomtindelning av kvarteret är verkställd, bedöma

huruvida en enligt den föreslagna lagen bildad fastighet har ett lämpligt bebyggande

av kvartersmarken enligt stadsplan och gällande bestämmelser, synes tointindelning

av sakliga skäl böra påfordras föreligga inom kvarter, där område, som

skulle lösas, är beläget.

Tillkommer emellertid tomtindelning, inträda de olägenheter, varom ovan

talats. Det torde därför med vägande skäl kunna sägas, att nyttjanderättslagen

varken bör omfatta tomtindelad eller icke tomtindelad mark inom område, vilket

finnes upptaget i gällande stadsplan.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. May.ts proposition nr 251.

I fråga om icke planlagt område i städer ock stadsliknande samhällen kunna

ovan åberopade skäl mot utvidgande av nyttjanderättslagens tillämplighetsområde

givetvis icke i samma grad vara gällande. År fråga om inlösen av enstaka Jhär

och var belägna men icke till grupp samlade lägenheter torde, därest de ej ligga

tämligen omedelbart intill planlagt område, några svårigheter ur byggnads- eller

stadsplanesynpunkt i regel icke behöva befaras för samhället genom dylik fastighetsbildning.

Aro de däremot tätt Belägna, torde, för bedömande av huruvida

markens ändamålsenliga bebyggande försvåras av fastigheters uppkomst, med

stöd av nyttjanderättslagen tarvas en utredning i planhänseende. Sådan plan lär

nog icke markägaren vilja bekosta och sannolikt kunna ej nyttjanderättsinnehavarna

göra det. Kostnaden skulle väl i sådant fall komma att vila å samhället.

Detta skulle i och med fastigheternas bildande troligen även bli utsatt

för anspråk på framdragande av vatten- och avloppsledningar, elektriska ledningar

och dylikt, där dessa bekvämligheter eljest tillkomma samhällets invånare

i de tätare bebyggda delarna, utgifter alltså, som icke i någon mån kompenseras

genom ökad inflyttning till samhället i samband med fastigheternas tillkomst.

Således torde betänkligheter föreligga även mot lagens utsträckande till

samhällenas icke planlagda områden.

I lagförslaget är icke särskilt angivet, huruvida av samhällena själva utarrenderad

mark, som blivit bebyggd med boningshus pa sätt nyttjanderättslagen

förutsätter, skulle falla under lagens räckvidd, men synes så vara avsett. ^ År

detta meningen, lära samhällena i många fall finna lagen lägga synnerliga svårigheter

för regleringen av bebyggandet.

Nödvändigheten för samhället att äga relativt fria händer vid framtida

planläggning av marken, torde i allmänhet vara orsaken till att den samhället

tillhöriga marken icke försäljes utan endast upplåtes med nyttjanderätt i en eller

annan form. . . . .

Ej heller är klart om städernas utarrenderade donationsjord, även i de iall

Kungl. Maj:t icke medgivit att den finge försäljas, skulle vara hemfallen under

lagen. Då fideikommissjord icke skulle vara .undantagen från lagens tillämpning,

synes detta mycket väl kunna vara avsett. Är så fallet, komma stadens jordförhållanden

därtill ej sällan i ett olidligt osäkerhetstillstånd, då det icke på förhand

torde kunna beräknas, när en arrendator kunde finna med sin fördel förenligt att

påyrka friköpning av den jord, varå han med stadens goda minne byggt sig ett

boningshus.

Slutligen må framhållas den meningen, att därest ifrågavarande lagtörslag

med dess starka ingrepp i jordäganderätten bleve lag, komme säkerligen för framtiden

så gott som varje upplåtande i arrendeform av mark för egnahemsbyggande

att utebliva. Visserligen står den utvägen åter, att kommun och municipalsamhälle

och möjligen även kronan skulle kunna från enskilda tvångsvis genom

expropriation förskaffa en del mark för ändamålet. Men säkerligen vore det en

missräkning, om man förväntade, att på det sättet behovet bleve fyllt. Kommunerna

och municipalsamhällena lära i regel icke vilja påtaga sig medföljande

ekonomiska risker. . .

Även om man skulle kunna finna skälen för lagens tillämpning i eljest

föreslaget skick avgörande, när fråga är om mark å egentliga landsbygden —

varom byggnadsstyrelsen ej torde hava att yttra sig — så kan icke fördöljas, att

förhållandena äro annorlunda inom samhällena, där marken väl undantagslöst har

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj\ts proposition nr 251.

ett annat och i regel vida högre värde och där fordran är oundgänglig å ett samhällsmässigt

bebyggande av marken.

Den enskildes förfoganderätt över sin mark är därstädes, i alla de boendes

intresse, starkt begränsad. Samhället äger ju till och med en vidsträckt befogenhet

att expropriera honom tillhörig mark. Att än mera betvinga äganderätten ända

dit hän, att det även skulle tillkomma enskilda att tvångsvis frånhända annan

enskild honom tillhörig mark och detta icke i något allmänt utan enbart samma

enskildes, måhända rent spekulativa intresse, måste, enligt byggnadsstyrelsens

mening, betecknas som högst betänkligt.

På grund av vad sålunda ovan anförts får byggnadsstyrelsen som sin åsikt

underdånigst uttala, att föreliggande lagförslag icke bör utan väsentlig omarbetning

upphöjas till lag. I all synnerhet synes den ändringen av lagförslaget med

nödvändighet böra vidtagas, att nuvarande lagens tillämplighetsområde icke utvidgas

till att omfatta område,. som ingår i tomtindelning, ej heller mark i samhälle,

för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

Då emellertid, upprättande av stadsfastighetsregister för ett municipalsamhälle

icke konstituerar någon real.skillnad mellan dylikt samhälle och sådan, där jordregister

föres, synes det meningslöst att i fråga om nyttjanderättslagens tillämpning

sätta gränsen såsom i nuvarande lag gjorts. Därest Kungl. Maj:t skulle

finna skäl att i övrigt beakta det av jordkommissionen framlagda förslaget, får

byggnadsstyrelsen underdånigst hemställa, att Kungl. Maj:t ville vidtaga sådan

förändring i förslaget, att mark i städer, köpingar och municipalsamhällen undantages

från lagens tillämpning.

Lantmätcnstyrelsen: Här och var inom landet förekomma å de ecklesiastika

boställena bebyggda lägenheter, som innehavas med nyttjanderätt. Till den

del dessa boställen, äro av enskild natur torde ifrågavarande lagstiftning vara och

fortfarande bliva tillämplig men däremot icke i händelse boställena äro av krono

E^tur. För att emellertid ändamålet med lagstiftningen på ifrågavarande område

må vinnas anser lantmäteristyrelsen angeläget, att densamma må kunna i

största möjliga utsträckning göras tillämplig även i fråga om. ecklesiastik jord

av krono natur och att åtgärder för vinnande av detta syfte därför böra vidtagas.

o Jordstyckningskommissionens förslag till ändrad lydelse i vissa delar av

1920 års lag på ifrågavarande område innehåller såsom villkor för fastställelse å

avstyckning av_ till inlösning föreslaget område, att ägodelningsdomaren har att

tillse, att områdets avskiljande överensstämmer med vad i 22 kap. 3 § andra

stycket, 12 § första stycket och 15 § i lagen om delning av jord å landet ävensom

i 8 och 10 §§. i lagen om nämnda lags införande är stadgat i vad angår avstyckning

av ägovidd till särskild fastighet. Det enda av nu angivna stadganden,

som har någon betydelse till förekommande av en olämplig fastighetsbildning, är

det förstnämnda. Detta innehåller, att avstyckning ej må ske sålunda, att stamfastigheten

ej lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet samt att från jordbruksfastighet

ej må ske avstyckning på sådant sätt, att fastighetens jordbruk

därigenom .märkligen försvagas eller, där den är försedd med tillräckliga åbyggnader

för jordbrukets behov, att uppenbart missförhållande kommer att äga rum

mellan^ samma åbyggnader samt ägovidden i åker och äng eller därtill odlingsbar

mark å den fastighet, de enligt planen för styckningen skola tillhöra.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251. 25

Det torde vara tydligt, att förhanden var ande förhållanden i fall, då inlösning

ifrågasättes, i regel äro sådana, att nyss angivna bestämmelser i mycket

ringa mån kunna vara av någon betydelse. Dessa bestämmelser äro avfattade

med tanke på vanliga avstyckningar, där jordägarens intresse i regel sammanfaller

med det allmännas, och där inskridande med särskild bestämmelse därför ansetts

erforderligt endast, där omständigheterna visa, att så ej är förhållandet. Vid fall

av friköpning föreligger analoga förhållanden endast i den mån man kan antaga,

att jordägaren vid eventuell upplåtelse av nyttjanderätten anlagt samma synpunkter

som därest fråga varit om upplåtelse för självständigt brukande eller

av äganderätt. Då man emellertid måste utgå ifrån att mången gång så icke

varit fallet, framstår för lantmäteristyrelsen behov av bestämmelser till förekommande

av uppkomsten av olämplig fastighetsbildning.

Av vad redan meddelats framgår, att behovet av sådana på det hela taget

är lika stort vare sig man tänker sig jordstyckningskommissionens förslag genomfört

eller icke. Förekommande av olämplig fastighetsbildning blir alltså så gott

som uteslutande beroende av bestämmelserna i förevarande lag särskilt 3 § andra

stycket. Emellertid synas dessa bestämmelser vara allt för allmänt hållna för

att giva förrättningsmän och domstolar tillräcklig grund för avslag å framställda

yrkanden på lösningsrätt, f händelse att bifall skulle leda till en olämplig fastighetsbildning.

I denna del anser styrelsen, att direktiv böra meddelas.

Då det i åtskilliga fall kan tänkas, att den olägenhet, som är förenad med

inlösandet av upplåtet område, kan undvikas genom att viss del av området

undantages från inlösen, har jordkommissionen föreslagit, att i sådana fall lösningsrätt

må äga rum till den övriga delen av området. För lantmäteristyrelsen

ligger det nära till hands, att i anslutning härtill erinra om den utväg, som

finnes att genom ägoutbyte eller förflyttning av lägenheten lösa uppkommen tvist

huruvida lösningsrätt må medgivas eller icke. Givetvis tänker sig styrelsen att

anlitande av sistberörda utväg skall ifrågakomma endast på yrkande av jordägaren.

Statsverket har åtagit sig att bestrida hälften av kostnaderna för utflyttning

vid laga skiften och hemmansklyvningar och fråga om ytterligare ökning

av statsbidraget härtill kan anses stå på dagordningen. Statsbidrag torde vid

inlösning av nyttjanderättslägenheter i många fäll bliva motiverat minst i samma

omfattning som vid nyssnämnda slag av förrättningar. Återstoden av kostnaderna

torde allt efter förhållandena i det särskilda fallet kunna åläggas jordägaren

eller lägenhetsinnehavaren eller båda till fördelning i lämplig proportion.

Jordkommissionen liar meddelat, att hos densamma framhållits, hurusom

inom stationsområden ofta nog marken vore tomtindelad och att i anledning därav

lägenhetsinnehavarna med egna hus saknade möjlighet att få friköpa sina innehavda

jordområden. Inom landet finnas 101 köpingar och municipalsamhällen, för

vilka stadsplan fastställts, samt 83 samhällen, som ännu äro utan stadsplan.

Endast inom ungefär ett fyrtiotal samhällen, för vilka stadsplan finnes, förekommer

tomtindelning. Åtskilliga av dessa samhällen äro icke järnvägsstationer.

På grund härav och med hänsyn till att antalet järnvägsstationer uppgår till

närmare. 2,800, torde jordkommissionens ovan återgivna meddelande vara byggt

på den icke ovanliga missuppfattningen om förekomsten av tomtindelning endast

därför att fastigheterna i verkligheten te sig såsom tomter och möjligen även så

benämnas. Det behov, som antagits föreånnas och som legat till grund för kommissionens

förslag om att utsträcka lösningsrätten även till tomtindelad mark,

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt 218 höft. (Nr 251.)

11

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

torde på grund av vad nu meddelats knappast förefinnas och i allt fall endast i

obetydlig omfattning i jämförelse med vad man kan antaga hava föresvävat kommissionen.

Om man alltså, såsom sig bör, endast tar hänsyn till rättsligen gällande

tomtindelning anser styrelsen, att avgörande avseende måtte fästas vid de synpunkter,

som anförts av herr AV oh lin. Han har bland annat framhållit, att man

med ifrågavarande lagstiftning åsyftat att rädda en mängd på landsbygden förefintliga

egna hem på ofri grund med utgångspunkt från att den jord, varom i

sådant fall vore fråga, i regel hade ett mindre värde såväl för ägaren som för

andra än nyttjanderättshavaren, men att däremot mark, som inginge i tomtindelning,

ofta läge på platser med högre jordvärden, att han ej vore i tillfälle att

överblicka följderna av den föreslagna lösningsrätten med hänsyn till stadsplaner

m. in. samt att vissa bestämmelser i 2 § i förslaget förefölle honom invecklade

och ur vissa synpunkter äventyrliga.

I anslutning härtill finner sig lantmäteristyrelsen vad angår andra stycket

av denna paragraf böra erinra, att det knappast är tillräckligt med stadgande

att boningshuset kan anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten utan att

föreskrift erfordras om att det bör ses till att tomten är lämpligt bebyggd med

hänsyn även till granntointerna. Formuleringen av näst sista stycket är hämtad

från 1 kap. 10 § fastighetsbildningslagen. Sistberörda författningsrum syftar

emellertid på att byggnad på grund exempelvis av mätningsfel eller andra tillfälliga

omständigheter helt obetydligt skjuter in på grannens tomt. I förevarande

stycke förutsättes däremot, att huset kan sträcka sig väsentligt in på andra

tomten. Att under sådana förhållanden tillåta inlösen av marken kan ju helt

och hållet förrycka tomtindelningen. Bestämmelse saknas om förbud för ändring

å byggnader av sådan art snau är att hänföra till nybyggnad. -Beträffande sista

stycket har lantmäteristyrelsen stannat i ovisshet huruvida detta bör läsas fristående

eller om detsamma avser den ändring av tomtindelningen, som påkallas

av sådan inlösen av tomtdel, som omtalas i närmast föregående stycke. Ett förtydligande

synes här vara erforderligt därom att även i sådant fall förrättningen

skall vila.

Bestämmelsen i 6 § tredje stycket att ansökan om förrättning skall vara

åtföljd av gravationsbevis rörande fastigheten torde till väsentlig del vara ändamålslös,

om det ej sörjes för att gravationsbeviset överlämnas med förordnandet

till förrättningsmannen. Så torde ske i alla fall, då länsstyrelsen expedierar förordnandet

genom påskrift å ansökningen eller såsom omslagsresolution. JDå

emellertid på en del håll förordnandena utfärdas såsom fristående resolutioner och

ansökningshandlingarna såsom följd därav kvarstanna ho3 vederbörande, erfordras

med hänsyn till dylika fall bestämmelser att gravationsbeviset skall på samma

gång som förordnandet översändas till förrättningsmannen.

Bestämmelsen i 7 § första stycket lämnar ingen upplysning huru skall förfaras

i fall att mätningsman ej finnes förordnad. Närmast till hands ligger en tolkning

därhän, att i dylikt fall förordnandet skall meddelas vederbörande lantmätare.

Avsikten torde emellertid vara att vad som gäller för mätningsman även

skall gälla förrättningsman för avstyckning. En klarläggande ändring synes erforderlig

i avseende å detta stadgande, och torde härvid böra tagas i övervägande

huruvida icke med hänsyn till beskaffenheten av ifrågavarande förrättning bestämmelse

bör avfattas i enlighet med vad soin gäller för laga skifte. I fråga

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kung!.. Ma.j:ts proposition nr ''251.

om förrättning inom stad eller inom samhälle, där den för städerna gällande ordning

för bebyggande skall iakttagas, torde bestämmelse böra meddelas att byggnadsnämnden

''skall underrättas om tid och ställe för förrättningen.

I 12 § 1 gällande lag tinnes stadgat att förrättningsmännen. skola meddela

beslut, i händelse de finna nyttjanderättshavaren berättigad till inlösen. Från

lantmätarehåll har erinrats om att bestämmelse saknades för det fall att förrättningsmännen

komme till det slut att rätt till inlösen ej kunde medgivas. I föreliggande

förslag har förstberörda stadgande utgått. Lantmäteristyrelsen håller

före, att detta icke är lyckligt och att ovanberörda erinran bör vinna beaktande.

Därest förrättningen rör tomtindelad mark, är det givet, att möjligheterna

att ändra gränserna äro ytterst begränsade. Kommer rätt till inlösen av tomtindelad

mark att införas, torde måhända en erinran om hänsynen härtill och

innehållet i 2 § sista stycket vara till gagn i samband med andra och tredje

stycket i 9 §.

För det fall att gräns för lägenhet, som skall lösas, sammanfaller med

ftgogräns, som är underkastad tvist, synes vara erforderligt, att bestämmelse meddelas

i likhet med vad som gäller för avstyckning enligt 5 kap. 5 § fastighetsbildningslagen.

Fj minst med hänsyn till innehållet i 14 § andra stycket i förevarande

förslag torde bestämmelse böra meddelas om möjlighet att i viss utsträckning

lägga servitut å stamfastigheten och på det hela taget skapa förutsättning

föf ”tillämpning av 5 kap. 6 § fastighetsbildningslagen.

I sista stycket av 9 § stadgas, att upprättande av särskild karta ej är erforderligt,

därest karta finnes tillgänglig. Det torde emellertid ej vara tillräckligt

endast °att karta är tillgänglig, utan desslikes vara erforderligt att densamma

ställes till förfogande till konceptkarta.

För närvarande saknas beklagligt nog stadgande om utstakning och rörläggning

av gränserna för avsöndrad lägenhet. Däremot finnes sådant vad angår

tomtgräns och gräns för avstyckat område. Förstberörda omständighet torde

emellertid icke böra hindra att bestämmelse här meddelas om utstakning och rörläggning

av gränserna för område, som inlöses.

I 11 § saknas bestämmelse huru skall förfaras, därest rättsägarna icke

kunna förmås att överenskomma om den person, till vilken avskriften av protokollet

skall överlämnas. Emellertid bör enligt lantmäteristyrelsens mening i

likhet med vad gäller för avstyckning även ett exemplar av kartan utgivas, och

synes nyttjanderättshavaren lämpligen kunna berättigas, att efter klagotidens uttrånf

utfå akten att användas för det ändamål, som avses i 13 §.

Direktören i svenska stadsförbundet Helge Lindholm: Den undantagsställning,

nuvarande lag bereder stadssamhällena, torde i främsta rummet vara motiverad

av de särskilda krav, vilka måste göras gällande med avseende å fastighetsbildningen

i dylika samhällen och vilka icke ansetts kunna i skälig grad

tillgodoses vid ett lösningsförfarande enligt de i lagen angivna regler (prop. 1918

nr 172). Dock framskymtar även den uppfattningen, att lagens sociala förutsättningar

icke eller blott i ringa mån äro förhanden beträffande ifrågavarande samhällen,

varför ett ingripande från statens sida i den jordpolitik, som där föres,

näppeligen vore av något praktiskt behov påkallat.

Denna åren 1918 och 1920 till synes utan någon meningsskiljaktighet fastställda

ståndpunkt skall enligt jordkommissionens framställning hava medfört

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Katigt Maj:ts proposition nr 251.

vissa olägenheter för lägenhetsinnehavare inom »stationsområde«», i det att dessa

därest marken vore tointindelad eller underkastad fastighetsregistrering såsom för

stad^ saknade möjlighet att få friköpa sina innehavda jordområden. Det borde

också beaktas, att till följd av ifrågavarande begränsning av lagens tillämplighet

en enligt lagen bestående rätt till friköpning kunde gå om intet, därigenom att

tomtindelning (eller fastighetsregistrering) åvägabragtes för det område, där lägenheter

med friköpnmgsrätt vore belägna, eller därigenom att dylikt område inkorporerades

med stad. Med lagens syfte kunde icke anses överensstämma att en

redan i utsikt ställd rätt till friköpning ginge om intet till följd av dylika

administrativa åtgöranden. J

Uppenbart är, att kommissionen, för att komma till rätta med de sålunda

påtalade olägenheterna, icke behövt tillgripa ett sådant radikalmedel som att fullständigt

utplåna skillnaden mellan städs- och landsbygd i förevarande hänseende.

Åtgärdens räckvidd täckes icke tillnärmelsevis av den förebragta motiveringen.

Vad genom denna möjligen ådagalagts är behovet av undantagsbestämmelsernas

differentiering, vartill mångahanda utvägar erbjuda sig. Men därifrån och till

dessa bestämmelsers avskaffande är steget alltför långt för att utan risk kunna

tagas blott därför att jordkommissionen av okänd anledning funnit sig böra rekommendera

en sådan marschtakt.

Stadssamhällenas huvudintresse i frågan knyter sig otvivelaktigt till deras

ställning såsom jordägare, respektive innehavare av donerad jord.

Manga städer äro i det lyckliga läget att från gammalt förfoga över betydande,

av kronan donerade markområden. Dessa jordinnehav hava tid efter annan

formerats genom köp, gåvor, byten o. s. v. Även städer och samhällen som icke

hugnats med kronodonationer, hava låtit sig angeläget vara att efter råd och lägenhet

förvärva mark i syfte att trygga kommunens behov av tomter för offentliga

byggnader, utrymme för trafikleder, kommunalindustriella anläggningar, begravningsplatser

o. s. v. samt först och sist för att hava i möjligaste män’fria

händer vid stadsplanens utsträckande och för att kunna kraftigt''befrämja en sund

bostads- och tomtpolitik. I stor utsträckning har sålunda erhållen mark, i avvaktan

på lämplig tidpunkt för dess tagande i anspråk för avsett ändamål eller

för fastställande av en planmässig ändamålsbestämning, upplåtits med nyttjanderätt

under sadana förhallanden, att nyttjanderättshavaren, i händelse jordkommissionens

förslag godtages, blir berättigad att inlösa området. Det säger sig

självt, att en sådan utveckling, varigenom i vissa fall själva grunden skulle undanryckas

en måhända mödosamt uppbyggd kommunal fastighetspolitik och svårmistliga

eller rent av omistliga värden förloras för det allmänna, på det håll,

där risker härför föreligga, motses med allra största bekymmer. Och dessa

minskas icke av medvetandet, att de uppoffringar, som sålunda avkrävdes kommunen,

i många, kanske flertalet fall alls icke tjänade sociala syftemål utan

krassa enskilda affärsintressen.

Några konkreta exempel torde åskådliggöra, hur frågan praktiskt ligger

till inom vissa orter, om vilkas förhållanden jag kunnat göra mig underrättad.

Där nyttjanderättsupplåtelser i större omfattning ägt rum under omständigheter,

som enligt förslaget konstituera lösningsrätt, torde de oftast avse markkomplex,

som, då upplåtelserna skedde, räknades till ortens periferier men antingen

redan kommit eller inom närmare eller fjärmare framtid väntas komma inom

den egentliga byggnadsrayonen och därför, med eller utan formligt beslut, reser
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kung!. Maj:Is proposition nr 251.

verats för stadsplanens utsträckande. Betydande sådana områden finnas exempelvis

i Karlskrona (donationsjord), Örebro (mestadels donationsjord), Norrköping

(stadsäga utan donationsjords natur), m. fl. städer.

Gemensamt för ifrågavarande områden i de nu särskilt nämnda städerna

är, att nyttjanderättsupplåtelserna, vilka i allmänhet sträcka sig långt tillbaka

i tiden, skett på primitivt nybyggarmanér. Ingen tillfredsställande eller ens

elementära krav motsvarande stadsplan kan upprättas, utan att vid dess förverkligande

så gott som varje i enlighet med upplåtelsen bestämd ägolott måste rubbas

till omfång och gränser. I alla tre fallen står man just i begrepp att med

stadsplanen införliva åsyftade områden eller väsentliga delar därav. Och staden

har för avsikt att, i den mån hinder härför icke reses från annat håll (på grund

av markens donationsnatur), på humanast möjliga villkor försälja de t överensstämmelse

med stadsplanen bildade tomterna, varvid företrädesrätt självfallet

tillerkännes den nyttjanderättshavare, som i varje fall ur billighetssynpunkt kan

anses stå närmast att ifrågakomma.

Utarbetande och fastställande av stadsplan eller (såsom i Örebro närmast

är tänkt, en s. k. byggnadsplan) kräver enligt sakens natur vidlyftiga förberedelser

och lång tid. Blir jordkommissionens förslag upphöjt till lag, kan det förväntas,

att många lägenhetsinnehavare begagna tillfället att omedelbart lösa, så

mycket hellre som de därigenom erhålla just det markstycke, de av vana eller

andra individuella skäl finna bäst. Måste staden det oaktat fullfölja planläggningen,

något som särskilt i Karlskrona är en trängande nödvändighet, blir resultatet

blott det, att staden en tid efter friköpningen får för gator o. dyl. expropriera

tillbaka en mängd större eller mindre tomtsplittror och därjämte taga sig

an tomtdelar i olika ägares hand antingen på grund av laga tvång (18 § 1 kap.

FBL) eller för att från området avlyfta det byggnadsförbud, som i annat fall

bleve rådande (9 § 1 kap. FBL; jfr ock 16 och 18 §§). Vilket gagn det allmänna

eller nyttjanderättsinnehavarna skulle hava av en lag, som leder och lockar till

dylika absurditeter, är ofattbart.

Till fullständigande av ovan lämnade uppgifter må några detaljer meddelas.

I Karlshona väntas trenne stora områden, av vilka emellertid ett ligger

utanför stadens jurisdiktionsområde, falla under den nya ensittarlagen, förutsatt

att denna har avseende å donationsjord. Det viktigaste bland dessa områden

tillhör stamfastigheterna Sunna, Sillemåla och Gullbernatorp om inalles cirka 120

hektar och är för närvarande fördelat på 31 lägenheter men kan efter planläggning

uppdelas på ett mångdubbelt antal tomter. Ömrådets avhändande skulle för

staden beteckna en oersättlig förlust. Det innesluter nämligen så gott som allt

av jord, som inom Karlskrona kan tagas i anspråk för egnahemsbyggande, enär

den i övrigt odisponerade byggnadsämnen nästan helt utgöres av berg och annan

oländig terräng. Redan 1919 väcktes från arbetarehåll inom stadsfullmäktige

motion om att använda en del av området till egnahemslotter, och plan för sådant

användande håller på att upprättas. För en annan del av samma område föreligger

stadsplaneförslag färdigt hos byggnadsnämnden. Den vikt och betydelse,

man i Karlskrona fäster vid förevarande fråga, har på ett synnerligen fullständigt

sätt belysts i tvenne skrivelser från drätselkammaren, vilka jämte tillhörande

kartor, förteckningar över verkställda upplåtelser och övriga handlingar, om så

önskas, skola ställas till herr statsrådets förfogande. Ett i dessa skrivelser förekommande

allmänt uttalande törde förtjäna återgivas: »Yi sakna här i Karls
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kung!. Maj:ts proposition nr 2.51.

krona», heter det, »all förståelse för ett förslag, som, till förmån för några få enskilda,

skulle beröva samhället möjligheterna att på ett tillfredsställande sätt tillgodose

sin utveckling och samhällsinvånarnas generella intresse av bostadsfrågans

rationella lösning».

I Örebro har Kung]. Maj:ts tillstånd redan utverkats att till enskilda försälja

tomter inom ett stort område av donationsjordsnatur, beläget inom Södra stadsdelen.

Plan för områdets exploatering är i huvudsak klar men kommer av vissa

skäl icke att fastställas såsom stadsplan annat än i vad den avser allmänna platser.

Den är dock ämnad att följas vid de blivande tomtförsäljningarna. Det

tomtpris, som därvid tillämpas, skall, enligt meddelade föreskrifter, bestämmas

enligt värdering av en särskild nämnd på tre personer, av vilka länsstyrelsen å

kronans vägnar samt stadsfullmäktige och köparen utse vardera en. En tillämpning

av ifrågavarande lag å detta område skulle, enligt vad från stadens sida

upplysts, lätteligen äventyra hela det syfte, staden genom sina åtgärder velat

vinna. Bland annat skulle enskilda personer kunna tilltvinga sig delar av de

områden, som enligt den föreliggande planen avsatts till naturparker och byggnader

för offentliga institutioner, samt tomter av helt annan storlek och beskaffenhet

än i planen förutsatts.

Invid Norrköpings nuvarande stadsplanegräns ligger ett område å cirka 28

hektar, på vilket i äldre tider, innan området år 1907 kom i stadens ögo, ett

stort antal personer, ofta utan att fråga någon om lov, åt sig uppfört bostadshus.

Syftet med stadens förvärv var i främsta rummet att stävja den oreglerade byggnadsverksamheten

och leda denna in i förnuftiga banor. På framställning av

lägenhetsägarna hava stadens myndigheter i princip uttalat sig för att friköpning

må äga rum av den mark, som vederbörande sökande utnyttjade för bostadsändamål.

Dock skulle dessförinnan regler!ngsplan upprättas till förekommande av att

staden vid friköpningen avhände sig mark för erforderliga gator och öppna platser

eller onödigtvis ådroge sig skyldighet att återlösa genom stadsplanen söndertrasade

ägofigurer. Planen är under arbete. Framtvingas friköpning i större

omfattning, innan planen är färdig, eller ordnas friköpningsförfarandet så, att

planen ej behöver följas, riskerar staden att till ingen nytta få vidkännas avsevärda

kostnader och besvär.

Såsom ett allmänt omdöme om lägenhetsinnehavares ställning till samhället-jordägaren

i de fall, då upplåtelsen avser byggnadsmark, som ingår i

stadsplan eller är reserverad för framtida sådan plan eller saknar speciell ändamålsbestämning,

kan utan ringaste tvekan sägas, att redan den omständigheten,

att jordägarerätten tillhör samhället nutilldags innebär fullt betryggande garantier

för de sociala synpunkternas behöriga iakttagande. Här finnes icke någon

plats för eller behov av lagstiftningens ingripande. Och det skulle efter alla de

uppoffringar, stadssamhällena särskilt under krisåren men även dessförinnan gjort

för upphjälpande av befolkningens bostadförhållanden, te sig högeligen egendomligt,

om staten nu i eklatant form gåve till känna sitt misstroende gent emot

kommunernas sociala ansvarskänsla beträffande den för bostadsfrågan grundläggande

jordpolitiken.

Mindre tillfredsställande kan naturligtvis lägenhetsinnehavarens ställning

bliva, därest upplåtelsen avser mark, som inom en närmare eller fjärmare framtid

behöver tagas i anspråk för något kommunens speciella ändamål, exempelvis en

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungi. Maj:ts proposition nr 251.

hamnutvidgning, en gatubreddning, eu vattenkraftsanläggning e. dyl. Upplåtelser

av detta slag torde hava förekommit i ganska stor omfattning. En sjöstad har

exempelvis i god tid försäkrat sig om lämpligt expansionsområde för hamnen,

låtit gamla nyttjanderättsupplåtelser bestå och ingått nya, exempelvis för uppförande

av sommarvillor, som sedermera på grund av stadens förskjutning åt det

hållet, bostadsbristen e. dyl. fått iordningställas för permanent bruk. Många

sådana och därmed jämförliga fall kunna helt visst framdragas. Sålunda kan

nämnas, att ännu i dag på en central del av Malmö hamnområde en lägenhet

finnes, som, enligt vad stadens ombudsman meddelat, otvivelaktigt faller under

ensittarlagen i dess av jordkommissionen föreslagna lydelse. Likartade upplåtelser

hava gjorts och äga alltjämt bestånd inom Malmö gasverks område. Från

egendomen Stockby, som Lidingö köping för några år sedan inköpte för tillgodoseende

av åtskilliga kommunens behov, hade den förre ägaren under nyttjanderätt

upplåtit flera av de allra bästa och för kommunen nödvändigaste delarna, nämligen

en rad strandtomter vid den såsom vattentäkt för köpingen använda Ivotlasjön.

Ursprungligen hade dessa av burgna stockholmare bebyggts med sommarvillor,

av vilka åtskilliga sedermera vinterbonats och av ägarne bebos året runt.

Få dessa lägenheter tvångsvis frånskiljas, är syftet med köpingens förvärv av

egendomen i väsentliga avseenden förfelat.

Möjligen invändes nu, att förslagets 3 § lämnar tillräckligt stöd för bestridande

av inlösning, för det fall att berättigade kommunala intressen därigenom

skulle trädas för nära. Så -torde dock ingalunda vara förhållandet. Bestämmelsen

i fråga avser tydligen närmast de olägenheter, som ur jordbruks- och liknande

synpunkter kunna tillskyndas stamfastighet i följd av en påstådd lösningsrätts

utövande, men är alls icke ägnad att bereda ett verksamt skydd emot kommunens

frånbändande av mark, som ur allmän kommunal synpunkt eller med hänsyn till

speciella förvaltningsgrenars behov icke kan utan skada avstås.

Naturligtvis kan det sägas, att det i ovan omnämnda och snarlika fall vore

för lägenhetsinnehavaren önskvärt, om han kunde komma i besittning av den till

lägenheten hörande marken. Någon enstaka gång torde väl också hända, att

verkligt ömmande skäl tala för en sådan anordning. Ingen lagstiftning -lärer helt

kunna röja ur vägen dylika konflikter mellan stridiga, var för sig behjärtansvärda

intressen. Hur man beter sig, kan det dock aldrig undgås, att individuella anspråk

och önskemål, de må uppbäras av än så respektabla skäl, ibland nödgas

vika för ett gemensamt samhällsbekov. Envar med någon förtrogenhet om nutida

svensk stadsförvaltning vet, att en sådan företrädesrätt icke göres från samhällets

sida gällande i oträngt mål. Laggarantier härutinnan kunna i realiteten ingenting

förbättra men väl bidraga att prisgiva samhällsintressen, som det borde vara

staten angeläget att trygga.

Det måste nämligen än en gång understrykas, att de fall torde vara ytterligt

sällsynta, då verkligt legitima enskilda anspråk på lösningsrätt till lägenhet

å ett för kommunens speciella ändamål erforderligt område förefinnas. Ojämförligt

oftare lärer kommunen här få att göra med enskilt vinstbegär, ohöljt framträdande

eller mer eller mindre maskerat alltefter situationens krav. Vilka lockande

möjligheter skulle icke exempelvis innehavet av de förut omnämnda lägenheterna

å Malmö hamn- och gasverksområden öppna under en lagstiftning enligt

jordkommissionens förslag. Att kommissionen helt bortsett från denna sida av

saken är ett bland de många bevisen på kommissionens ringa förtrogenhet med

opaginerad Kontrollera mot PDF

82

Kung1. Maj:ts proposition nr 25l.

städernas fastighetsmarknad och de faktorer, som påverka denna. Klart borde

eljest vara, att en för städerna avsedd friköpningslag måste taga hänsyn bl. a.

till det starkt spekulativa inslag, som är utmärkande för fastigketsomsättningen

därstädes. I annat fall torde lagstiftningens sociala resultat bliva skäligen klena

men desto bättre konjunkturer randas för det näringsfång, som plägar kallas

tomtjobberi och icke veterligen inom något läger räknas bland de skyddsbehövande.

Belysande i detta avseende är vad fastighetsdirektören i Göteborg anfört

rörande den föreslagna lagens verkningar på nämnda stads fastighets- och bostadspolitik.

Göteborg förfogar över vidsträckta marker, som staden förskaffat sig i syfte

att hava nyckeln till den framtida stadsplaneutvecklingen i sin hand, men om

vilkas användande i detalj ännu intet bestämts. Såsom ett led i stadens med

ovanlig intensitet och framgång bedrivna bostadspolitik har å dessa ägor avsatts

och iordningställts ett flertal byggnadsområden, vilka indelats i s. k. torplägenheter.

Det för ifrågavarande lägenheter utmärkande är, att de bortarrenderas till

enskilda för att under stadens ekonomiska medverkan men genom arrendator^

egen försorg bebyggas med enkla, men dock fullt nöjaktiga bostadshus. Upplåtelsen

avser i allmänhet en tid av 50 år, men kortvarigare upplåtelser förekomma

även, då fråga är om lägenheter i närheten av stadsplanegränsen. Huvudanledningen

till att arrende- och icke tomträttsinstitutet valts är just den, att

man nu ej varit beredd att genom stadsplan definitivt binda sig för markens användande

på visst sätt utan önskat att i sådant avseende hava fria händer vid

den tid, då ställningen och behoven kunna tillfullo överblickas. Arrendeavgifterna

hava satts mycket låga och beräknats med hänsyn till att byggnaderna vid

arrendetidens slut äro avsedda att avrödjas. Dessa torplägenhetsinnehavare äro

vanligen icke i den ekonomiska situation, att de själva kunna antagas vilja eller

vara i stånd att lösa den innehavda marken, vartill heller icke något skäl för

närvarande finnes.

Men i samma stund jordkommissionens förslag upphöjdes till lag, bleve

situationön i grund förändrad. Utsikten att kunna med äganderätt förvärva

marken skulle säkerligen i många fall locka spekulanter, som funne med sin

fördel förenligt att ställa sig bakom lägenhetsinnehavaren för att sedermera av

honom övertaga den friköpta fastigheten, i avsikt icke att behålla och nyttja

denna såsom bostadstorp utan att låta den cirkulera vidare eller eljest exploateras

för syften, som icke hava någon gemenskap med den ursprungliga upplåtelsen.

Oavsett att den hjälp, som staden med ifrågavarande verksamhet velat giva de

bostadsbebövande, på detta sätt gjordes om intet, bleve staden till tack berövad

områden, som måhända för den blivande planläggningen vore av största värde

och icke kunnat staden frånhändas, därest denna ej till lindrande av social nöd

inlåtit sig på dessa arrendeupplåtelser utan låtit marken ligga. Det torde ej

förvåna, om sådana konsekvenser av den föreslagna lagen verka i hög grad avkylande

på det kommunala intresset för bostadsfrågan. Fastighetsdirektören har

ock såsom sin mening uttalat, att det, i händelse förslaget godkännes, icke kan

bli tal om att fortsätta med dylika arrendeupplåtelser. Den omständigheten, att

lösningsrätten gjorts beroende av bl. a. att förefintlig byggnad vore uppförd före

den 1 januari 1921 måste i detta sammanhang anses skäligen betydelselös, då

någon säkerhet ej funnes för att en sådan tidsbegränsning framdeles respekterades,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

33

utan tvärtom sannolikheten talade för dess successiva framflyttning, på sätt skett

med likartade bestämmelser i den ursprungliga lagen. Bostadstorpens avförande

från stadens program i bostadsfrågan vore desto mera att beklaga, som denna

form för upplåtelse visat sig synnerligen ägnad att främja bildandet av egna

hem för personer i små ekonomiska villkor.

Liknande synpunkter hava gjorts gällande med avseende å koloniträdgårdsrörelsen,

som, särskilt i Göteborg men jämväl annorstädes, understundom så ordnats,

att för detta ändamål gjorda upplåtelser torde kunna bliva föremål för inlösning

enligt förslaget.

Förut har framhållits (sid. 28—29), vilka svårigheter en inlösningsrätt av

den art och omfattning, jordkommissionen föreslagit, mångenstädes skulle medföra,

då det gäller att upprätta stadsplan för område i kommuns ägo. Även med avseende

å mark i enskild ägo torde liknande svårigheter uppkomma. Bland alla

de hinder, som kommunerna vid stadsplaneväsendets utvecklande hava att övervinna,

vållar sällan något så stora bekymmer som en redan bestående, ur stadsplanesynpunkt

otjänlig fastighetsbildning. Om ett enskilt, under nyttjanderättens

form uppdelat område skall läggas under stadsplan, kan man åtminstone hysa

någon förhoppning att genom godvillig överenskommelse kunna bringa ordning i

förhållandena, så länge äganderätten är samlad på en hand. Men denna förhoppning

får nog i de flesta fall helt uppgivas, sedan äganderätten övergått till de

olika parcellinnehavarna. Vid pågående revision av stadsplanelagen hava den

planlösa parcelleringens vådor tilldragit sig särskild uppmärksamhet (se stadsplanelagskommitténs

betänkande av den 15 december 1920) och förslag framställts,

åsyftande dels att stävja én dylik fastighetsbildning, dels att öka kommunernas

möjligheter att komma till rätta med de olägenheter, som vållas av bestående,

olämpliga jorddelningar. Dessa mål höra otvivelaktigt till dem, på vilka reformsträvandena

måste inriktas. Såsom föga tidsenligt framstår därför ett förslag,

vilket i likhet med jordkommissionens helt och hållet eliminerat stadsplanesynpunkterna

från den fastighetsbildning å stadssamhällenas områden, som man i

lagstiftningsväg önskar uppmuntra. I så måtto är den föreslagna lösningsrätten

beträffande stadsjord i enskild ägo ägnad att på kommunalt håll väcka starka

betänkligheter. Härmed skall dock ingalunda vara sagt, att ej socialt bärande

skäl kunna finnas för en tillämpning jämväl å enskildas ägoområden i stadssamhällena

av den grundtanke, ensittarlagen avsett att förverkliga. På denna sida

av frågan saknar jag emellertid anledning att närmare ingå.

Något som däremot icke kan förbigås är de anledningar till kollision mellan

stadsplanelagen (1 kap. fastighetsbildningslagen) och ensittarlagen, som uppkomme,

i händelse sistnämnda lag, på sätt jordkommissionen föreslagit, utsträcktes att

gälla även i fråga om tomtindelat område. En av kommissionens ledamöter, professor

N. Wohlin, har redan med hänsyn till de påtagliga avvikelser från lagstiftningens

ursprungliga syfte, en sådan utvidgning innebär, ansett sig böra bestämt

frånråda densamma, varvid han tillika framhållit svårigheterna att överblicka

åtgärdens inverkan å stadsplaneväsendet samt låtit förstå, att de av kommissionen

till överbyggande av klyftan mellan stadsplane- och ensittarlag upptagna

bestämmelserna (§ 2), trots deras invecklade beskaffenhet, enligt hans mening

icke äro tillfyllest. Detta omdöme är otvivelaktigt riktigt.

Utan att ingå på alla de egendomligheter, vartill förslaget i förevarande

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 218 käft. (Nr 251.) 12

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kung!. Maj:ts proposition nr 251.

hänseende kan komma att giva anledning, må blott anmärkas, att stad enligt

stadsplanelagen tillerkänd lösningsrätt eller ålagd lösningsplikt på många punkter

kolliderar med den lösningsrätt, nyttjanderättshavaren enligt förevarande förslag

äger utöva. Något medel för hävande av dylika konflikter har dock icke anvisats.

Ett par förtydligande exempel må nämnas.

Av tomten A äger staden den bebyggda och större delen A1, vilken är

upplåten med nyttjanderätt. Den mindre, obebyggda delen A2 äges av enskild

person. Enligt föreliggande förslag är nyttjanderättshavaren berättigad att lösa

A1 men icke A2. Staden å sin sida är enligt stadsplanelagen (18 §) berättigad

och på ägarens yrkande pliktig att lösa A2, varjämte dess rätt att lösa jämväl

A1 torde fortbestå. Om både nyttjanderättshavaren och staden vilja åt sig trygga

äganderätten till A1, vem vinner då i denna tävlan? Kan icke den av nyttjanderättshavaren

eventuellt friköpta delen lösas tillbaka av staden? Och hur skall

nyttjanderättshavaren mot stadens vilja komma i besittning av delen A2, vilket

är en förutsättning för vidtagande av varje till nybyggnad hänförlig åtgärd med

avseende å byggnaden å A1? På dessa och andra sådana frågor lämnar kommissionens

förslag intet svar.

En tomt B utgöres av fyra särskilda ägolotter, X, Y, Z och Å, ingen upptagande

halva tomten. Delen X är bebyggd och upplåten under nyttjanderätt

till byggnadens ägare, vilken kan inlösa denna de!. Men enligt stadsplanelagen

är staden, då det äskas av ägaren till markdelen X eller någon av ägarna till

delarna Y, Z och A, pliktig att inlösa vederbörandes tomtdelar. Om sådant äskande

framställes av ägaren till X, men nyttjanderättshavaren även vill lösa, skall då

staden eller nyttjanderättshavaren hava företräde? Eller skall staden kunna

tvingas att förvärva Y, Z och Å men icke äga möjlighet att komma i besittning

av X och sålunda på en hand förena hela tomten?

Dessa exempel kunna lätt mångfaldigas. Säkerligen skulle det ganska ofta

förekom ma att under nyttjanderättshavarens inlösningsrätt fallande ägolott enligt

gällande stadsplan bestode av dels tomtmark, dels gatumark. Att under sådana

förhållanden ett uppordnande av mellanliavandet mellan gatumarksägaren och

staden lämpligen borde företagas i samband med lösningsproceduren torde vara

påtagligt. Någon föreskrift i sådant syfte har likväl ej meddelats.

Med vad ovan anförts torde hava ådagalagts, att ett genomförande av jordkommissionens

förslag skulle tillskynda stadssamhällena såsom markägare stora

skador och olägenheter utan något som helst gagn ur social synpunkt samt jämväl

i andra hänseenden lända utvecklingen i dessa samhällen till men.

Till förekommande härav torde först och främst från lagens tillämpningsområde

böra undantagas mark, som tillhör stad, köping eller municipalsamhälle

ävensom mark av donationsjords natur, en anordning om vilken meningarna så

mycket lättare borde kunna samlas, som den i själva verket blott är en konsekvens

av samma tanke, som föranlett kronojords undantagande från lagen. I

bägge fallen utgör jordägarens ställning tillräcklig borgen för ett frivilligt fullföljande

av den ifrågasatta lagens intentioner, så långt detta utan åsidosättande

av ännu viktigare hänsyn är möjligt. Och denna garanti är, vågar jag påstå,

snarare starkare beträffande kommunerna än kronan, främst emedan kommunernas

mindre verksamhetsområde gör det lättare för den kommunala ledningen att vinna

personlig kännedom om de verkliga behoven i förevarande hänseende och rätta

sina åtgärder därefter.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. May.ts proposition nr 251.

Även på andra punkter är en begränsning av lagen, i vad den har avseende

å stadssamhällena, nödvändig. Denna begränsning kan åstadkommas på

flera sätt. Närmast till hands ligger det måhända att undantaga mark, som vid

lagens ikraftträdande (eventuellt redan vid den första lagens ikraftträdande) ingår

i fastställd stadsplan. Härigenom skulle visserligen icke de ovan berörda svårigheterna

vid ny stadsplans läggande över nyttjanderättsområden i enskild ägo

bringas ur världen, men man undginge åtminstone, att vederbörande stadssamhällen

ådroges kalamiteter, med vilka de icke vid tiden för gällande stadsplaners

uppgörande haft den ringaste anledning att räkna. En ovillkorlig förutsättning

för lagens utsträckande att avse stadsplanemark synes emellertid vara, att förut

anmärkta inadvertenser i förhållande till stadsplanelagen avlägsnas. Om sättet

härför torde det icke ankomma på mig att göra något uttalande.

Med sålunda angivna inskränkningar synes lagen väl ägnad att i här

ifrågavarande avseenden fylla de uppgifter, jordkommissionen sagt sig vilja genom

revisionen främja. Att stationssamhällen själva äro ägare av mark, från vilken

nyttjanderättsupplåtelser skett, torde knappast någonsin förekomma. Dessa samhällen,

vilkas förhållanden tagits till utgångspunkt för kommissionens reformförslag,

skulle alltså icke beröras av kommunjordens undantagande. Däremot

finnes för åtskilliga stationssamhällen fastställd stadsplan och tomtindelning, vilka

dock säkerligen blott sällan innefatta enligt lagförslaget friköpningsbar mark.

Tillkomsten av ny eller utvidgad stadsplan eller ett inkorporeringsförordnande

skulle icke vidare påverka friköpningsfrågan och alltså den oegentligheten försvinna,

att en i utsikt ställd friköpning iinderstundom kan göras om intet till

följd av dylika administrativa åtgöranden. Grundad anledning finnes att antaga,

att praktiskt sett alla områden, som ingå i nu gällande stadsplaner, i följd av

fastighetsregisterklausulen från början varit ställda utom ensittarlagen. Genom

att låta denna göra halt vid bestående stadsplanegränser kunna sålunda icke

gärna några av lagen väckta förhoppningar om friköpning grusas. Då från jordkommissionens

sida andra motiv än de här genomgångna icke förebragts, vill det

förefalla, som även kommissionen borde kunna finna sig tillfreds med en nedskärning

av förslaget enligt ovan skisserade grunder.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:261 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttja s. 10 i texten
  2. 2LU 1922:26 Memorial angående arvode åt den, som inom andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av dels Kungl. Majds proposition nr 251 med förslag till lag om rätt i vis s. 1 i texten
  3. 2LU 1922:22 Utlåtande i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåt s. 1 i texten