Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december 1857 (nr 59 sid. 1) om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet

1923-03-10 · 37 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 36 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:159, Med förslag till lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december 1857 (nr 59 sid. 1) om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 159.

1

Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december 1857

(nr 59 sid. 1) om ägors fredande emot skada av annans

hemdjur samt om stängselskyldighet; given Stockholms slott

den 10 mars 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse

av § 5 i förordningen den 21 december 1857 (nr 59 sid. 1) om ägors

fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 125 höft. (Nr 159.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december

1857 (nr 59 s. 1) om ägors fredande emot skada av annans

hemdjur samt om stängselskyldighet.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen den 21 december 1857

om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet

skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5-

1 mom. Utgöras ägor, emellan vilka stängas skall, av skog, utmark

eller beteshage å båda sidor, och finnes ena sidan av stängsel

märkligen betungas, utan motsvarande nytta; då må, där den sidan ej

själv stängseln fordrar, dess stängselskyldighet, efter ty som domaren

skäligt prövar, nedsättas under vad i 3 § stadgat är.

2 mom. Finnes emellan ägor, som nu sagde äro, ej stängsel; då

skall, så länge det förhållande fortfar, den ohägnade marken anses vara

till gemensamt mulbete upplåten, där ej annorlunda avtalat är.

3 mom. Allt betande av getter och får å ohägnad mark, varom

här är fråga, vare förbjudet annat än i inhägnad beteshage; dock att

Konungen äge efter vederbörande landstings och hushållningssällskaps

hörande härifrån medgiva undantag i den mån sådant för vissa län

eller delar av län må finnas erforderligt.

Beträffande betande å ohägnad mark av andra kreatur än getter

och får äge Konungen, likaledes efter hörande av landsting och hushållningssällskap,

antingen meddela förbud mot dylikt bete för länet i

dess helhet eller för del därav eller ock föreskriva viss inskränkning i

rätten därtill.

4 mom. Den, som i strid mot betesförbud, varom i 3 mom. sägs,

med uppsåt släpper kreatur i mark, böte minst tio, högst tvåhundra

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 159. 3

kronor. Brytes mot förbudet av oaktsamhet, vare straffet böter, högst

femtio kronor.

Innefattar förseelse, varom bär är fråga, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen

är för likartat fall stadgat.

Allmän åklagare så ock skogsvårdsstyrelsen och dess tjänstemän med

högre skoglig utbildning eller, där skogsvårdsstyrelse ej finnes, vederbörande

skogsstatstjänsteman äga lika behörighet att åtala överträdelse

av förbud, som nyss sagts.

Böter, som för sådan överträdelse ådömas, fördelas så, att en

fjärdedel tillfaller åklagaren samt tre fjärdedelar skogsvårdskassan eller,

där skogsvårdsstyrelse ej finnes, kronan.

Saknas medel till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna

strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1923; dock att stadgandet i

3 mom. första stycket skall lända till efterrättelse först från och med

den 1 januari 1924, då kungörelsen den 28 januari 1876 (nr 7 s. 1)

angående inskränkning i betesrätt å ohägnad mark jämte därtill sig

anslutande kungörelser upphöra att gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27

oktober 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Svensson, Hansson, Åkerman,

Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet

anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet ''Åkerman:

»Efter föredragning av chefen för jordbruksdepartementet har

Kung!. Maj:t denna dag förordnat, att lagrådets utlåtande skall jämlikt

... ^ regermgsformen inhämtas över upprättat förslag till skogsvärdslag

jämte vissa därmed sammanhängande lagförslag. Till grund för dessa

förslag har legat ett av den år 1911 tillsatta skogslagstiftningskommittén

den 9 december 1918 avgivet betänkande, innefattande jämväl av kommitténs

ordförande, landshövdingen K. S. Husberg, i form av reservation

framlagda särskilda förslag i ämnet. Yttranden över förslagen hava

avgivits av länsstyrelser, landsting, hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

domänstyrelsen m. fl. myndigheter ävensom vissa föreningar

och andra sammanslutningar. Särskilt förslag har utarbetats av delegerade

för skogsvårdsstyrelserna. Efter det yttrandena inkommit, har

kommittéförslaget varit föremål för överarbetning inom jordbruksdepartementet.

^

Till de förslag, vilka föredragits av chefen för jordbruksdepartementet,

ansluta sig två särskilda lagförslag, vilka tillhöra området för

min ämbetsverksamhet. Under hänvisning till vad chefen för jordbruksdepartementet.

anfört får jag därför till behandling i samband med övriga

förslag rörande ny skogslagstiftning nu anmäla förslag till

1:°) lag om ändrad lydelse av 5 8 i lagen den 14 juni 1907 om

servitut;

2:6) lag om ändrad lydelse äv § 5 i förordningen den 21 december

1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stäng:- selskyldighet. 6

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

A) Lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1907 om

servitut.

Under kommitténs arbete framkom även frågan om rätten till

husbehovsfång från annans mark samt den skada och det men för

skogsvården, som kunde följa av sådan rätts utövande. Vad s<un rörande

denna fråga förekom under kommitténs utredning var av beskaffenhet,

att kommittén fann sig böra föreslå vissa bestämmelser till skydd för

skogsvården å en egendom mot ingrepp vid utövandet av upplåten

skogsnyttningsrätt. Dessa bestämmelser avfattades uti förslag till ändrad

lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut. I sina motiver

anförde kommittén härom:

»Beträffande i lag föreskrivna skogsvårdsbestämmelser kan en dylik rätt

(= upplåten skogsnyttningsrätt) icke sträcka sig utöver sådana, som voro gällande

vid dess tillkomst, utan det bliver med hänsyn till densamma och efter dess upplåtande

tillkomna, skärpta skogsvårdsföreskrifter som konflikt kan uppstå och behöva

i lagstiftningsväg lösas. Detta spörsmål har ock förevarit vid kommitténs förslag till

lag angående vård av enskildes skogar och till lag angående vård av kommunskogar

m. m., till vilka härutinnan hänvisas. Men även utöver den skogsvård, vartill skogsägaren

är förpliktad på grund av lagen, bör han i viss män hava ett berättigat anspråk

på att åtnjuta skydd för vad till skogsvårdens fromma hörer. Vad skogsägaren i sådant

syfte vill företaga, utan laglig förpliktelse därtill, bör icke kunna omintetgöras genom

utövandet av den förefintliga husbehovsrätten, såframt denna ändock kan fullt tillgodogöras

utan förfång för innehavaren. Beträffande servitut innehåller lagen om sådana

den 14 juni 1907, i 4 §, härom en så lydande regel, att ''ägare av fastighet eller gruva,

till vars förmån servitut gäller, skall vid servitutets begagnande så förfara, att icke

därigenom den fastighet, som av servitutet besväras, mer än nödigt är betungas’,

och i motiverna härtill yttrades av lagberedningen bland annat följande: ''Innefattar

icke servitutsavtalet någon närmare bestämmelse i fråga om rättighetens begagnande,

tillkommer bestämmanderätten ägaren av den härskande fastigheten; ägaren av den

tjänande fastigheten måste däri finna sig. En servitutsrätt till skogsfång, till ler-,

sten- eller torvtäkt, vilken utan inskränkning till visst område besvärar fastigheten,

kan sålunda uttagas var helst den härskande fastighetens ägare finner för sig lägligast.

Uppenbart är emellertid, att sättet för servitutets uttagande kan väsentligt

inverka på tyngden därav för den tjänande fastigheten och att i sådant hänseende

särskilt platsen, där servitutet uttages, kan vara av betydelse. Uttagen på ett sätt

eller på en plats kan servitutsrätten vålla vida mindre förfång, än när den uttages

på ett annat sätt eller på ett annat ställe. Det är emellertid icke den tjänande

fastighetens intresse, som härvid i främsta rummet skall beaktas: den större tungan

måste bäras, om sådant påkallas av den härskande fastighetens intresse. Men om

i händelse av flera möjligheter, vilka för den härskande fastigheten erbjuda samma

fördel, någon medför särskild olägenhet för den tjänande, det stode den servitutsberättigade

öppet att välja just denna, vore detta en maktutövning, som ginge

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

utöver servitutsrättens ändamål. Servitutsrätten är given för att i ett visst avseende

komplettera en fastighet genom att låta en annan tjäna dess intresse. Så

långt detta intresse fordrar, må inom de av servitutsförhållandet dragna gränserna

denna fastighet tagas i anspråk; därutöver icke. Onödigtvis får dess intresse icke

uppoffras. Det är denna allmänna regel, 4 § uttalar.’ I sammanhang härmed framhöll

lagberedningen ock behovet att trots saknaden av tidsbegränsning i servitutsrätten

icke lämna utan beaktande den förändrande inverkan, tiden i mänskliga förhållanden

alltid utövar’. ''Trycket av servitutsbördan , hette det härom, ''kan under

ändrade förhållanden bliva ett helt annat än det var, när bördan lades å fastigheten.

Skall icke servitutet verka förlamande på utvecklingen och sålunda bliva

till skada även för det allmänna, måste utväg finnas att anpassa servitutet efter

de ändrade förhållandena. Det är en sådan stadgandet i 5 § öppnar genom att

under vissa förutsättningar medgiva förflyttning av servitut. Anledningen måste

hava tillkommit etter det servitutet upprättades; förhållanden, som redan dä förelåge,

måste anses vara av kontrahenterna beaktade och böra, även om en ändring

skulle i och för sig vara rimlig och nyttig, icke få föranleda en rubbning utan

ömsesidigt samtycke. Att en _ sådan icke får ske med uppoffrande av något den

servitutsberättigades verkliga intresse är ock naturligt; förflyttningen skall kunna

ske utan hans förfång. Då det här gäller ett om än blott formellt ingrepp i eu

bestående rätt, måste detta vara påkallat av ett intresse av eu viss betydenhet;

den olägenhet, servitutet i sitt fastställda läge medför och som genom förflyttning

skall kunna om ej alldeles avlägsnas, så åtminstone mildras, skall vara avsevärd.

Om rätten att ^ äska förflyttning sålunda begränsas, synes någon betänklighet icke

böra möta att åt den tjänande fastighetens ägare inrymma sådan befogenhet. Att

i alla händelser den avgörande prövningen måste överlämnas åt domstol är påtagligt;

det är denna, som bestämmer icke blott, huruvida förflyttning må tillåtas,

utan även angående sättet för servitutets omläggande.

Det har synts kommittén, att i samklang med vad sålunda anförts beträffande

nämnda bestämmelser i servitutslagen till dessa kunna fogas några ur skogsvårdssynpunkt

fullständigande föreskrifter, av innehåll att, om för .servitut, som

avser skogsfång eller mulbete, icke finnes visst ställe bestämt för begagnandet,

ägaren av den tjänande fastigheten må under villkor, som i 5 § servitutslagen anges,

hos domstolen påkalla, att rättens begagnande inskränkes till viss del av fastigheten.

Genom ett dylikt tillägg skulle enligt kommitténs förmenande i ett mycket

stort antal fall ett betydelsefullt stöd kunna lämnas ägaren av en med servitut besvärad

skogsegendom i hans under nuvarande förhållanden ofta genom nämnda rätts

vårdslösa utövande lönlösa strävanden för en god skogsvård.

Jämväl i ett annat avseende torde ett tillägg kunna och böra göras till bestämmelserna

i servitutslagens nuvarande 5 §. Där den ovan berörda konflikten

mellan en till visst ställe bestämd rätt till husbehovs tagande å annans mark och

i skogsvårdslagen föreskrivna bestämmelser ansetts böra lösas på det sätt, att den

förra får ge vika, synes det nämligen icke vara mer än rimligt, att om möjlighet

därtill finnes, den ifrågavarande husbehovsrätten i stället får tagas ut på annan

plats inom den tjänande fastigheten, och detsamma torde gälla för det fall, att

hindret för servitutets utövande åstadkommits genom åtgärd av den tjänande fastighetens

ägare själv. Ett medgivande av servituts förflyttning i berörda båda fall

innebär sålunda en tillämpning därav på initiativ från den motsatta partsidan mot

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts proposition Nr 159. 7

vad för närvarande kan förekomma. En förutsättning för förflyttning bör emellertid

även bär vara att den, mot vilken yrkandet om förflyttning göres gällande, icke

genom densamma må lida något obefogat förfång. Såsom obefogat måste ett av

förflyttningen föranlett förfång anses, om detsamma är av avsevärd betydelse för

den tjänande fastighetens ägare och hindret för det ursprungliga servitutsbegagnandet

leder sitt ursprung från en lagbestämmelse eller på sådan grundad åtgärd

av myndighet; ett med en av nämnda orsak föranledd förflyttning följande förfång

av mindre betydelse än nyss sagts bör däremot skogsägaren vara skyldig underkasta

sig, då han ju till följd av det uppkomna hindret för servituts begagnande

erhållit en förmån genom bevarandet av skogen. Likaså bör den tjänande fastighetens

ägare icke rättvisligen kunna undslippa den nya servitutsplaceringen på grund

av ett för honom därmed följande avsevärt men, därest han själv genom sitt åtgörande

framkallat hindret för servitutets begagnande.

Vad angår kostnaderna för servituts förflyttning anfördes i lagberedningens

motiv, hurusom det läge i sakens natur att den, i vilkens intresse förflyttningen

skedde, icke endast finge bära kostnaden för själva förflyttandet utan även hade

att ersätta vederpartens utgifter vid ärendets behandling inför domstolen; och detta

torde gälla även beträffande de nu angivna fall, som avse inskränkning av ett en

fastighet påvilande servitut till viss del därav. Beträffande däremot en förflyttning

av servitut på framställning av ägaren till den härskande fastigheten, kunna tydligtvis

de därmed förknippade förhållandena vara så olika, att någon allmän regel

för vem som skall vidkännas kostnaderna därför icke bör i lagen bestämmas, utan

domstolen i varje fall förordna om deras gäldande.»

Kommitténs ordförande har icke i fråga om detta förslag varit

skiljaktig från majoriteten.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava upptagit kommitténs förslag,

likasom ock domänstyrelsen förklarat sig icke hava något att erinra

emot detsamma. Icke heller i övrigt hava i de avgivna yttrandena

någon invändning däremot försports.

Åven vid överarbetningen av de utav kommittén avgivna förslagen

har det förevarande lämnats i sak oförändrat, varemot vissa smärre

redaktionella jämkningar vidtagits.

B) Lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december

1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur

samt om stängselskyldighet.

I denna förordning stadgas som huvudregler dels att var, som

hemdjur äger, skall vara pliktig att, medelst hägnad eller vallning eller

på annat sätt, om dem hålla sådan vård, att de icke olovligen inkomma

på annans ägor, och dels, där ägor äro skilda genom rågång eller genom

skifte, som är fastställt eller vunnit laga kraft, och å ena sidan yrkas,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

att stängsel i ägoskillnaden skall, till ömsesidigt skydd emot skada av

hemdjur, gemensamt hållas, den sidan skall hava vitsord, som vill

stänga, samt deltagandet i stängseln ske till hälften vardera. Men häri

göres uti § 5 följande modifikationer:

»Utgöras ägor, mellan vilka stängas skall, av skog, utmark eller beteshage

å båda sidor, och finnes ena sidan av stängseln märkligen betungas, utan motsvarande

nytta; då må, där den sidan ej själv stängseln fordrar, dess stängselskyldighet,

efter ty som domaren skäligt prövar, nedsättas under vad i 3 § stadgat är.

Finnes emellan ägor, som nu sagde äro, ej stängsel; då skall, så länge det

förhållande fortfar, den ohägnade marken anses vara till gemensamt mulbete upplåten,

där ej annorlunda avtalat är.»

Med stadgandet i detta sista stycke var det naturligt, att däri angiven

mark i stor utsträckning blev använd till bete, till avsevärt men för

ungskog och plantor. Framställningar om ändring väcktes ock snart nog

vid riksdagen, och med .föranledande av en riksdagsskrivelse den 20 maj

1874 utfärdades den 28 januari 1876 en kungörelse, varigenom till skydd

för skogens återväxt blev till efterrättelse från 1877 års början förordnat,

att å ohägnad mark, som ansåges vara till gemensamt mulbete

upplåten, skulle, därest samtliga delägare ej annorlunda överenskomme,

betande av getter eller får vara förbjudet inom sjutton av rikets län på

vissa för de särskilda länen angivna tider av året; dock att det icke

vore delägare i betesmarken förmenat att å sitt eget område beta getter

och får, så vida han om dem bölle sådan vård, att de icke inkomme på

annans område; varförutom Konungens befallningshavande, därest i något

av nämnda län jämkning i den sålunda stadgade fridlysningstiden skulle

för något år finnas av särskilda förhållanden påkallad, skulle äga att

därom hos Kungl. Maj:t göra hemställan. Till de i nämnda kungörelse

uppräknade länen lades genom kungörelse den 20 november 1885 ytterligare

vissa delar av Kopparbergs län.

Med införandet av laglig förpliktelse att i vissa fall vidtaga reproduktionsåtgärder

blev givetvis motsättningen mellan skogsvårds- och

betesintressena å de ifrågavarande markerna ytterligare skärpt. 1896—

99 års skogskommitté, vars förslag lågo till grund för 1903 års lagstiftning,

anförde i denna fråga:

Visserligen vore i 1 § av 1857 års förordning uttalad den allmänna grundsats,

att envar vore pliktig att om sina hemdjur hålla sådan vård, att de icke

olovligen inkomme på annans ägor, men denna grundsats vore underkastad väsentliga

inskränkningar genom stängselvitsordet och föreskriften att ägor, som å båda

sidor utgjordes av skog, utmark eller beteshage samt ej vore från varandra avstängda,

skulle anses vara upplåtna till gemensamt mulbete. Det läge i öppen dag,

att en tillämpning av nyss anförda huvudregel utan varje modifikation skulle lända

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 159.

9

till skogshushållningens fromma, såvål genom besparing av hägnadsvirke som genom

skogsåterväxtens fredande. Å andra sidan kunde med skäl betvivlas, att under

rådande förhållanden en så genomgripande förändring läte sig genomföras. Kommittén

inskränkte sig därför till att härutinnan föreslå, att betande av getter och

får, såsom särskilt skadligt för återväxten, i allmänhet förbjödes på skogsmark,

som vore upplåten till gemensamt mulbete, samt att kreatursägare förpliktades taga

sådan vård om sina djur, att de ej inkomme å möjligen befintliga kulturfält å dylik

mark. Sistnämnda stadgande vore betingat därav, att i 5 § mom. 1 av stängselförordningen

vore föreskrivet, att där ägor, emellan vilka stängas skulle, å båda

sidor utgjordes av skog, utmark eller beteshage, och å ena sidan märkeligen betungades

av stängseln utan motsvarande nytta, deltagandet i stängselskyldigheten

finge nedsättas för den, som ej själv begagnat sig av sitt stängselvitsord, samt

således falla med ökad tyngd på den, som ville stänga. Om då en granne vare

sig av fri vilja eller på grund av föreläggande, verkställde skogsodling å mark,

som ej vore från grannarnes avstängd och således ansåges upplåten till gemensamt

mulbete, så vore det endast lian, som hade intresse av att påfordra stängsel, och

han kunde alltså åläggas att till större delen bekosta densamma. Erkändes åter

den naturliga förpliktelsen för kreatursägare att hålla sådan vård om sina djur, att

de ej inkomme på skogsodling, bleve det deras sak att, om de funne sådant fördelaktigt,

begagna sig av stängselvitsordet, vadan ägaren av det skogsodlade området

icke kunde åläggas att till mera än hälften deltaga i stängselkostnaden. Sannolika

följden av ett dylikt stadgande torde emellertid i allmänhet bliva den, att grannarne

slöte förening om stängsel kring kulturfält hellre än att från varandra avstänga de

till gemensamt mulbete upplåtna skogsskiftena.

Med tillämpning av denna grundsats föreslog nämnda kommitté följande

tillägg till § 5 i 1857 års stängselförordning:

»Allt betande av getter och får vare å skogsmark, som anses vara till gemensamt

mulbete upplåten, förbjudet annat än i inhägnad beteshage, dock att

Kungl. Maj:t äger att härifrån medgiva undantag för de län eller delar därav, där

sådant må finnas erforderligt.

Är sådan skogsmark enligt behörig myndighets hos Konungens befallningshavande

därom företedda intyg föremål för skogsodling, vare, sedan en månad förflutit,

efter det kungörelse om skogsodlingens omfattning och dennas utmärkande å

marken blivit i församlingens och angränsande kyrkor uppläst, envar pliktig att

om sina hemdjur hålla sådan vård, att de icke inkomma å det område, som är

föremål för skogsodling, allt vid påföljd, som i § 21 här nedan är stadgat.»

Med detta tillägg i 1857 års förordning skulle ock kungörelserna

den 28 januari 1876 och den 20 november 1885 upphävas.

Detta förslag vann i huvudsak anslutning från såväl landstinget

som läusstvrelsen i de flesta länen, såsom innefattande en väsentlig,

skogshushållningen främjande förbättring i stängselförordningen. Erinringar

framkommo emellertid mot olika delar av förslaget fiån län,

där det gemensamma mulbetet och särskilt fåraveln ägde någon större

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 125 höft. (Nr 159.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kun<jl. Maj:tu proposition Nr 159.

betydelse.1 Domänstyrelsen framhöll, att förslaget om förbud för betande

av getter och får iunebure ett väsentligt steg framåt i en riktning,

som förut prövats vara god; och då det understöd, förslaget härutinnan

erhållit från de flesta orter i landet, nogsamt utmärkte, att detsamma

tillgodosåge ett allmänt erkänt behov, samt tillfälle genom förslaget

lämnats för undantag från dess tillämpning, ansåge styrelsen förslaget

i denna del böra oförändrat godkännas. Jämväl det senare momentet

av förslaget hade styrelsen full anledning understödja, då den mark,

som vore föremål för skogsodling, åtminstone under de första åren efter

skogsodlingen vore i behov av skydd mot beteskreaturens bett och tramp.

Domänstyrelsen föreslog dock vissa jämkningar.

Departementschefen yttrade, att han i likhet med domänstyrelsen

och flertalet länsstyrelser funne förslaget innebära ett väsentligt steg

framåt i eu riktning, som, åtminstone vad det första av de föreslagna

momenten anginge, förut prövats vara god. Det i nämnda moment

ifrågasatta förbudet mot allt betande av får och getter å skogsmark,

som ansåges vara till gemensamt mulbete upplåten, syntes dock ej lämpligen

hava sin plats i stängselförordningen, utan hellre böra åvägabringas

genom en särskild kungörelse, under enahanda villkor i fråga

om rätt för samtlige delägare i marken att annorlunda överenskomma,

som i kungörelserna den 28 januari 1876 och den 20 november 1885

omförmäldes. I förordningen borde däremot intagas en föreskrift av

det huvudsakliga innehåll, som angivits i senare momentet av förslaget,

och därtill syntes, på sätt domänstyrelsen ifrågasatt, även böra läggas

en föreskrift om sättet för avlysning av sådan fredhållning, varom

stadgande sålunda skulle meddelas. I överensstämmelse härmed omarbetades

det föreslagna tillägget till § 5 i 1857 års stängselförordning

till följande lydelse:

»Styrkes hos Konungens befallningshavande, att ohägnad skogsmark är föremål

för skogsodling och att området för odlingen är på lämpligt sätt å marken

utmärkt, skall Konungens befallningshavande utfärda kungörelse om skogsodlingens

omfattning och dennas utmärkande å marken. Sedan en månad förflutit, efter det

kungörelsen blivit i församlingens och angränsande kyrkor uppläst, vare envar pliktig

att om sina hemdjur hålla sådan vård, att de icke inkomma å det område.

Sedan skogsplantoma å marken undanvuxit kreaturens bett, må på framställning

av betesberättigade sådan fredhållning genom kungörande, som nyss är

nämnt, avlysas.»

Detta förslag avläts till riksdagen. Vid denna väcktes emellertid

av tvenne riksdagsmän från Dalarna en motion, vari framhöllos de olägen
1

Se Komm. bet. I sid. 572—573.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

heter, som inom nämnda landskap och synnerligast i de nordliga delarna

därav skulle följa av den föreslagna ändringen. Nämnda olägenheter

hänförde sig till det förhållandet, att jordägarna i dessa trakter fått sina

skogsskiften utlagda vanligast i stor längd men ringa bredd. Det vore

icke ovanligt att finna skogsskiften en lialv mil i längd och endast 15

å 25 meter i bredd. Om en jordägare därför bleve hänvisad att uteslutande

beta sina kreatur på en sådan skogsmark, till följd av att

grannen besått vissa delar av sitt bredvid liggande skifte med skogsfrö

och därför ägde rätt att utan stängsel hava det fredat, skulle det för

den förstnämnde vara omöjligt att hålla sådan vård om sina djur, att

de icke komme in på grannens besådda marker. Motionärerna hemställde

därför om avslag, åtminstone såvitt Kopparbergs län anginge.

Riksdagsutskottet fann riktigheten av vad i nyssberörda motion

anförts om förhållandena i Kopparbergs län ej kunna jävas samt yttrade

vidare:

»Nämnda förhållanden torde visserligen icke äga full motsvarighet inom övriga

delar av riket, men utskottet kunde dock icke värja sig för farhågan, att den tunga,

som genom antagande av Kungl. Maj:ts förslag skulle läggas å boskapsskötseln,

jämväl i andra betydande delar av riket än Kopparbergs län ej skulle motsvaras

av den nytta, skogsskötseln tvivelsutan skulle draga därav. Förhållandena i detta

avseende vore för övrigt inom landets olika delar så vitt skilda, att det därvidlag

mer än någonsin vore förenat med svårighet att lägga hela landet under en gemensam

lagstiftning. Då utskottet emellertid ansåge, att frågan om beredande av skydd

för skogsodlingar mot skada av betande kreatur vore av synnerlig vikt, syntes lagstiftning

i det av Kungl. Maj:t avsedda syfte lämpligen böra komma till stånd på

det sätt, att vid lagstiftningen vederbörlig hänsyn fästes vid olika orters särskilda

förhållanden i berörda avseende och de önskemål, som därvidlag kunde komma att

i de olika orterna uttalas. På grund härav hemställde utskottet om avslag å propositionen.

»

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna utan debatt.

Vid behandlingen av dessa frågor har 1911 års skog slag stiftningskommitté

anfört:

»De beträffande bete och skogsvård å ifrågavarande, i 5 § andra stycket av

1857 års stängselförordning avsedda områden särskilt rådande svårigheterna härleda

sig från det förhållandet, att beträffande ett dylikt område skyldigheten att

iakttaga en viss vårdnad om skogen och rättigheten att beta sina kreatur icke förenas

hos samma personer, utan betesrätten tillkommer även andra än den till vårdnad

om skogen förpliktade markägaren (eventuellt awerkningsrättsinnehavare). För ett

avhjälpande av nämnda svårigheter är därför erforderligt att åvägabringa motsvarighet

mellan berörda betesrätt och vårdnadsskyldigliet, och detta åter kan tänkas

ske antingen genom upphävande av betesrätten för andra än markägaren eller ock

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

genom ett utsträckande till de i densamma deltagande utav skyldigheten att sörja

för skogens återväxt.

Ur ren skogsvårdssynpunkt kunde måhända det förra alternativet i förstone

synas mest tillfredsställande, och någon tveksamhet av principiell innebörd kunde

härvid icke framställa sig, då den uti ifrågavarande lagrum stadgade betesrätten

icke är av primär karaktär, utan, på sätt ovan framgått, en av praktiska, genom

andra i stängselförordningen givna regler betingade skäl framkallad bestämmelse.

Vid närmare skärskådande torde emellertid lämpligheten av ett dylikt tillvägagående

icke vara så avgjord.

Samtliga dessa anförda synpunkter: förebyggandet av skogens — icke minst

den unga — förödande genom användning till stängselvirke, onödiggörandet av en

mängd ändock måhända mer eller mindre ineffektiva hägnader samt likaså av alltför

långt driven vallning, torde i mera tillfredsställande grad kunna komma till sin rätt

genom ett anlitande av den andra ovan angivna vägen: utsträckande till alla de i

betesrätten deltagande av förpliktelsen att svara för till följd av betningen nödvändiga

skogsvårdsåtgärder å varje i det gemensamma betet ingående område. Detta

är heller icke något annat än en analog tillämpning av den i 3 § av den föreslagna

lagen angående vård av enskildes skogar givna regeln för betning av en skogsägares

hemdjur å hans egen mark: den, som tillgodogör sig bete å skogsmark, får ock

taga konsekvenserna därav beträffande skogsvården. Till dessa konsekvenser hör

emellertid här icke blott, såsom i fråga om nyssberörda §, skyldigheten att avhjälpa

genom betningen uppkommen skada, utan på grund av hänsynen till de övriga

deltagarna i betesrätten och envars av dessa berättigade krav på iakttagandet

vid betesutövningen av lämpliga varsamhetsåtgärder även förpliktelsen att deltaga

i dylika.

Även en annan omständighet gör sig emellertid gällande här, vilken icke

behöver beaktas i fråga om en skogsägares betesutövning allenast å hans egen mark.

Såsom av den ovan lämnade utredningen torde framgå och väl även får anses

ostridigt, förorsakas vid betning å skogsmark vida större skada av får och getter

än av andra betesdjur. Skulle nu exempelvis ägaren till ett av flera sinsemellan

ohägnade markområden endast släppa ut nötkreatur, men de övriga markägarna får

eller getter, och dessa gjorde skada å den förstnämndes område, finge även han

deltaga i kostnaden för denna i jämförelse med den av hans egna betesdjur vållade

drygare skadas botande. Med hänsyn till det orättvisa i en dylik möjlighet och då

ett undanröjande av denna går samman med det allmännas intresse av att hellre

förebygga en skogsskada än att först låta den ske och sedan föreskriva dess avhjälpande,

har kommittén föreslagit särskilda bestämmelser för betning av får och

getter och för betning av andra hemdjur.

Rörande betningen av får och getter kunde ifrågasättas, huruvida icke de i

1876 års kungörelse angivna grunderna borde bibehållas med fullständigande i sådana

avseenden, vari detta visat sig påkallat. Detta skulle då närmast vara dels beträffande

den markägarna medgivna rätten att genom avtal häva den eljest gällande

förbudsinskränkningen i dylikt bete och dels i fråga om åtalsrätten.

Då 1876 års kungörelse kom till, funnos icke några skyldigheter för enskilde

skogsägare att vårda sina skogar, men med nu gällande i allmänt intresse tillkomna

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kun f/l. Maj:ts proposition Nr 159.

bestämmelser härutinnan står det illa tillsammans att låta enskilde vidtaga dispositioner,

som kunna motverka den med nämnda bestämmelser avsedda nyttan. Mera

rimligt vore det, för så vitt man ansåge de ofta och starkt framhävda olikheterna

i förevarande förhållanden inom skilda delar av landet vara av den beskaffenhet

och betydelse, att med hänsyn därtill borde möjliggöras olika lokala bestämmelser

i ämnet, att ansluta sig till det av 1896 års kommitté angivna förslaget att på

ifrågavarande marker som regel förbjuda betande av får och getter annat än i inhägnad

beteshage, men lämna Kungl. Maj:t rätt att därifrån medgiva undantag för

de län eller delar därav, där sådant funnes erforderligt — en ordning alltså, rakt motsatt

den i 1876 års kungörelse följda principen. Även en sålunda ordnad möjlighet

att beträffande betning av får och getter å gemensam mulbetesmark låta olika bestämmelser

gälla, vilken vid den tid, då den föreslogs, otvivelaktigt skulle inneburit

ett framsteg i förhållande till då gällande bestämmelser, torde emellertid nu icke

böra vid en ny skogslagstiftning upptagas. Att märka är, att efter tillkomsten av

1903 års skogslagstiftning de förut givna betesförbuden utsträckts inom sex av de

i 1876 års kungörelse angivna länen, så att desamma numera även beträffande får

likasom förut beträffande getter avse hela året, och med de skärpningar i skogslagsbestämmelserna,

som nu föreslagits, vore det föga förenligt att icke utsträcka

de angivna förbuden för betande av får och getter till samtliga län. Visserligen

avses icke alla dessa i sina huvudsakligaste skogsvårdsbestämmelser med de nya

förslagen, men även där så icke är, vore ett eftergivande härutinnan ägnat att

motverka uppkomsten av den åtskillnad mellan skogs- och betesmark, varförutan

varken skogsskötsel eller bete kan komma till sin fulla rätt. Det är dessutom

kommitténs övertygelse, att de framhållna olikheterna inom skilda landsdelar mera

äro att hänföra till en inrotad uppfattning därom än till ett verkligt behov av dylikt

skogsbete för ifrågavarande djur.

Av det sagda torde framgå, att ett fortfarande byggande på grunderna i

1876 års kungörelse icke synts kommittén böra komma i fråga, och vid sådant

förhållande har icke någon anledning förelegat för kommittén att ingå på vidare

frågor om reformering av bestämmelserna i nämnda kungörelse. — — —

Kommittén har sålunda i fråga om betande av får och getter å sådan mark,

som i andra stycket av 5 § i stängselförordningen avses, tagit steget fullt ut och

föreslagit fullständigt förbud mot sådant betande i vidare mån än som överensstämmer

med regeln i 3 § av förslaget till ny lag angående vård av enskildes

skogar, d. v. s. att varje markägare får beta sådana djur endast å den honom tillhöriga

marken och därvid skall om dem hålla sådan vård, att de icke inkomma

på de andras områden. Noga taget skulle detta endast behöva gälla skogsmark,

men då den nuvarande 1876 års kungörelse med tillhörande kungörelser avser all

mark, som i 5 § av stängselförordningen angives, d. v. s. »skog, utmark och beteshage»,

har kommittén ansett lämpligast att icke härvid göra någon skillnad mellan

dessa olika slag av marker.

Beträffande betningen å ifrågavarande marker av andra kreatur än tår och

getter är först att fastslå den ovan angivna huvudregeln, att med deltagandet i

betningen även följer skyldighet att svara för därigenom nödvändigblivna vårdnadsåtgärder

å skogen eller skogsmarken, samt vidare, i naturlig anslutning därtill, att

i fråga om övriga bestämmelser ihågkomma, att med dessa icke avses ett ordnande

av betesrättens utövande till de därtill berättigades fromma, utan att de tvärtom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

hava till föremål den motsatta sidan av saken eller att reglera de för betesdeltagarna

uppkommande förpliktelserna. Dessa kunna rikta sig dels emot en var

markägare såsom sådan och dels emot övriga deltagare i betesutövningen. I det

förra hänseendet är att märka, att här som i kommitténs förslag till lag angående

vård av enskildes skogar själva utförandet av skogsvårdsåtgärderna endast tillkommer

markägaren och de övriga betesdeltagarnas ansvar för desamma sålunda

gäller kostnaden därför. — — — Detta uttagande torde mången gång, vid ett

mindre antal betesdelägare och i övrigt enklare förhållanden, kunna ske utan några

svårigheter, men lika väl kan också inträffa, och har med hittillsvarande bestämmelser

ofta visat sig, att det är förenat med stora omgångar och besvär att utfå

dylik ersättning, på grund av föreliggande bevisningssvårigheter. Det har därför

synts kommittén angeläget att bereda betesdelägare möjlighet att, om han så önskar,

på förhand få klargjort såväl, vilka delägarna i betesrätten äro, som vilken delaktighet

en var av dem däruti må hava och därmed även i ty åtföljande skyldigheter.

Detta har i förslaget angivits skola ske på så sätt, att en förteckning eller

längd upprättas över de i betesrättens utövning deltagande markägarna, med angivande

för en var av den grund, varefter deltagandet i betet må ske och andel i

beteslagets utgifter skall utgöras. — — — — — — — — _ ____ _ _

o fkunenskapen i betandet och det därmed följande ansvaret bör medföra, att

där någon av deltagarna vill sörja för iakttagandet av aktsamhet vid betesutövningen,

de Övriga skola vara pliktiga att medverka härtill. För ordnandet och tillseendet

av vad för en dylik aktsamhet erfordras skall enligt förslaget, där någon markägare

det yrkar, för beteslaget utses en sådan tillsyningsman, som nyss omförmälts.

i'' lika åtgärder som för det avsedda ändamålet att bereda skydd för skogen och

dess återväxt höra vidtagas, har ansetts icke böra i lagen angivas, utan få bestämmas

1 varje särskilt fall efter däri sig företeende omständigheter. Särskilt lärer det

emellertid bliva fråga om att hålla kulturfält och andra under föryngring varande

skogsmarksområden fredade mot skada av beteskreaturen, och på ena stället kan

detta lämpligast ske genom inhägnande av den ifrågavarande marken, på det andra

genom vallning av betesdjuren, o. s. v. Genom att sålunda endast angiva grundreglerna

för denna betning, men låta tillvägagåendet med de närmare anordningarna

bestämmas efter vederbörandes eget avgörande, lärer ock ett tillräckligt beaktande

av olika orters betesförhållanden hava skett.»

I enlighet med dessa uttalanden föreslog kommittén tillägg till

det ifrågavarande lagrummet, så att detta skulle lyda:

>>2 mom. Finnes emellan ägor, som nu sagda äro, ej stängsel; då skall, så

länge det förhållande fortfar, den ohägnade marken anses vara till gemensamt mulbete

upplåten, där ej annorlunda avtalat är.

Betning av getter och får må dock endast utövas av en var markägare ä

hans eget område och sa vida han om dem håller sådan vård, att de icke inkomma

på annans område.

Vid betning av andra kreatur skola, där ägorna utgöras av skogsmark, de

markägare, som av betesrätten begagna sig, utgöra ett beteslag, och galle härom

följande:

1. Där någon markägare sådant yrkar, skall för beteslaget utses en eller

nere tillsyningsman att ombesörja åtgärder till beredandet av skydd för skogen och

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition Nr löd.

15

dess återväxt; ägande, dur ej markägarne kunna enas om valet, Konungens befallningshavande

att på framställning av någon markägare förordna sådan tillsyningsman.

2. Vållas genom betningen skada å växande skog eller hinder eller men för återväxten,

äge markägaren att härför av en var deltagare i beteslaget utfå ersättning

med den på honom belöpande del av det belopp, vartill skadan eller hindret och de

för dess avhjälpande erforderliga kostnaderna uppskattas. År tillsyningsman för

beteslaget utsedd, och har denne genom underlåten tillsyn vållat skadan, äge deltagarna

i beteslaget att av honom söka äter vad de sålunda fått utgiva.

3. På yrkande av markägare eller där tillsyningsman finner det nödigt,

skall för beteslaget upprättas längd över de i betesrättens utövning deltagande markägarne,

med angivande för en var av den grund, varefter deltagandet i betet må

ske och andel i beteslagets utgifter skall utgöras. Sådan längd skall till Konungens

befallningshavande ingivas, och läte Konungens befallningshavande kungörelse därom

uppläsas i kyrkan till den eller de församlingar, där marken är belägen, ävensom

intagas i länskungörelserna och en eller dera tidningar i orten och skall i kungörelsen

utsättas tid, inom vilken en var, som saken rör, må äga anmärkning mot

längden framställa. Har inom tid, som sålunda utsatts, anmärkning mot längden ej

framställts, varde den av Konungens befallningshavande till efterrättelse fastställd.

Där åter anmärkning däremot förekommit, pröve befallningshavanden längdens riktighet

och give utslag däröver. Mot fastställd beteslängd äge den, som därtill

finner sig befogad, föra klandertalan genom stämning till domstol inom tre månader

efter det han om fastställelsen fått kännedom.

4. Vid utbetalningar för beteslaget på grund av deltagarnas beslut eller

eljest enligt lag må, där tillsyningsman är utsedd och beteslängd fastställd, vad på

en var deltagare belöper av tillsyningsmannen enligt beteslängden utdebiteras och

för uttagande därav av tredskande deltagare handräckning påkallas av kronobetjäningen.

Genom denna lag upphäves kungörelsen den 28 januari 1876 angående inskränkning

i betesrätt å ohägnad mark jämte därtill sig anslutande kungörelser.»

Kommittéreservantens skiljaktighet från majoriteten framträder särskilt

i fråga om betningsbestämmelser. flan yttrar gentemot kommittén

beträffande betning av får och getter:

»A ägor, varom här är fråga, säger kommittén i sitt förslag till lag om ny

lydelse av § 5. må betning av getter och får endast utövas av en var markägare

å hans eget område och så vida han om dem håller sådan vård, att de icke inkomma

på annans område. Det är onekligen konsekvent av kommittén, som icke

vill veta av några sådana i den allmänna skogsvårdens intresse givna betesförbud,

som avses i 12 § av 1903 års skogsvårdslag, att ej heller här ifrågasätta något

dylikt, utan åtnöja sig med att skydda grannens rätt och intresse. Ett antal getter

och får, no betande å hela det till gemensamt bete upplåtna utmarksområdet, skulle

enligt kommittén fortfarande få till oförminskat sammanlagt antal där gå i bete,

allenast de särskilda ägarna hölle sina djur å sina egna områden; samma kvantum

skogsskada, som djuren förut mäktade åstadkomma, skulle de även nu kunna prestera,

allenast med fördelning på de skilda ägolotterna inom området. Naturligtvis

skulle det föreslagna stadgandet kunna såtillvida lända skogsintresset till gagn, som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

en enskild delägare, vilken i skogens intresse ej ville hålla getter eller får å sitt

område, kunde tänkas i stadgandet ha ett stöd gentemot det får- och getbete, som

grannarna ville idka. Jag befarar dock, att detta stöd i dessa ohägnade marker

bleve av mycket tvivelaktigt värde. Svårigheten å den ena sidan ett hålla nödig

vård om getterna och fåren, och den kanske än större svårigheten å motsidan att

vederbörligen reagera mot stadgandets åsidosättande, skulle säkerligen medföra det

faktiska slutresultatet, att man å ömse håll uppgåve strävandena och kampen och

läte allt bliva som det förr varit. Och som det varit den enskildes intresse, som

stadgandet framför allt avsett, och kommittén icke har rum för något som helst

allmänt åtal i sina betesfrågor, komme det allmänna att få stå såsom overksam

åskådare. Nej, vad som behövs är ett från det allmännas sida givet, med allmänt

åtal förenat förbud av den art, som i 12 § i 1903 års skogsvårdslag och de av

mig nu föreslagna meranämnda paragraferna i min allmänna skogsvårdslag och i

stängselförordningen åsyfta.

I denna punkt — frågan om betning av getter och får å ohägnad mark,

som hörer under stängselförordningens § 5 — sammanhänger nog, liksom i andra

frågor rörande skogsbete, den ställning, som kommittén intager, med kommitténs

åsikt, att betning av hemdjur medför, på samma sätt som avverkning samt skogens

skadande genom vissa naturhändelser, förpliktelser för markägaren att sätta det

skadade området i nöjaktigt skogbärande skick. Häri — i den efterföljande förpliktelsen

att bota den skada, som kreatursbetet tillskyndat skogen — ligger framförallt

det medel, varigenom den allmänna skogsvårdens intresse av skogens vidmakthållande

gentemot kreatursbete skall enligt kommittén realiseras. Den förebyggande

synpunkten förlorar då väsentligen sin betydelse; man finner sig kunna

komma till rätta med saken utan något betesförbud av den art, som jag förordat;

för några straffbestämmelser och något allmänt åtal, såsom jag föreslagit, har man

då ingen användning. Som jag emellertid icke kunnat biträda grundsatsen om

reproduktionsskyldighet efter skogsskada genom betning av hemdjur, har jag ej

heller kunnat acceptera dess konsekvenser.»

I fråga om andra hemdjur än får och getter yttrar reservanten,

hurusom vad här närmast fäste uppmärksamheten vore den i förslaget

vidtagna grundsatsen, att å det samfälliga betesområdet all skogsskada,

som skedde genom betning av hästar och nötkreatur, skulle ersättas av

de betesberättigade samt att för realiserande av denna grundsats de

betesberättigade skulle utgöra ett beteslag med den rättsliga reglering,

som bestämmelserna närmare utvisade. Med bortseende från frågan, om

det kunde vara i och för sig lämpligt och med den ifrågavarande samfälliga

betesrättens natur väl överensstämmande att överhuvud förbinda

den med ersättningsskyldighet för skogsskada, som skedde vid dess utövning,

har reservanten vidare till närmare granskning upptagit det

sätt och de former, varunder ersättningsskyldigheten skulle enligt kommittén

varda genomförd.1 Enligt denna granskning har reservanten

Komm. bet. II sid. 275 — 280.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 159.

17

funnit kommittéförslaget lämna avsevärda spörsmål rörande den närmare

tillämpningen av dess bestämmelser obesvarade. Så ifråga om den

grund, enligt vilken i beteslängden skall angivas måttet av var och en

delägares befogenhet att taga del i betet, huruvida en upprättad beteslängd

kan få retroaktiv verkan och vinna tillämpning på ersättningsfrågor,

som tidigare uppkommit, huru och av vem beteslängd skall upprättas,

huru länge eu fastställd längd skall förbliva gällande, huruvida

ej rätt till återvinningstalan bör vara förbunden med den exekutiva kraft,

som tiflägges längden och enligt densamma verkställd utdebitering m. m.

På grund av allt detta hava kommitténs ifrågavarande stadganden synts

reservanten alltför obestämda för att kunna tillfredsställande tillämpas.

För egen del har reservanten sökt lösa betesfrågan med tillämpning

av två skilda grundsatser. Den ena av dessa innebär, att betningav

hemdjur må kunna i den allmänna skogsvårdens intresse uti större

eller mindre omfattning förbjudas. Beträffande annan mark än i stängselförordningens

§ 5 avses har reservanten i berörda hänseende intagit en

bestämmelse i sin allmänna skogsvårdslag, av innehåll, att om det till

skydd mot skada å skog visar sig erforderligt, att för visst län eller del

av län bete inskränkes eller förbjudes, det skall ankomma på Konungen

att, efter landstings och hushållningssällskaps hörande, därom meddela

förordnande. Enahanda bestämmelse återfinnes ock beträffande mark,

som avses i nyssnämnda § 5, såvitt angår andra kreatur än får och

getter, varjämte där ock, enligt reservantens förslag, all betning av sistnämnda

djurslag skall vara förbjuden annat än i inhägnad beteshage,

dock att Konungen äger därifrån medgiva undantag för de län eller

delar av län, där sådant må finnas erforderligt. Enligt reservanten,

vilken i sina förslag icke medtagit Västerbottens och Norrbottens län,

skulle stängsel förordningens § 5 fä följande lydelse:

»Mom 1. Utgöras ägor, emellan vilka stängas skall, av skog, utmark eller

beteshage å båda sidor, och finnes ena sidan av stängseln märkligen betungas, utan

motsvarande nytta; då må, där den sidan ej själv stängseln fordrar, dess stängselskyldighet,

efter ty som domaren skäligt prövar, nedsättas under vad i § 3 stadgat är.

Mom. 2. Finnes emellan ägor, som nu sagde äro, ej stängsel: då skall, så

länge det förhållande fortfar, den ohägnade marken anses vara till gemensamt mulbete

upplåten, där ej annorlunda avtalat är. Till förekommande av skada å skog

äger i vissa fall inskränkning rum i den betesrätt, som nu sagts, enligt vad därom

närmare stadgas i mom. 3 och 4.

Mom 3. Huruledes, till skydd mot skada å skog, inskränkning må äga rum

i rätten att beta kreatur å sådan ohägnad mark, som i föregående mom. sägs, där1- om gäller, beträffande Västerbottens och Norrbottens län, vad på grund av riksdagens

skrivelse den 20 maj 1874 är eller kan varda av Konungen förordnat.

Mom 4. Inom andra rikets län än Västerbottens och Norrbottens skall allt

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 125 höft. (Nr 159.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kutig!. Mai ds proposition Nr 159.

betande av getter och får å sådan ohägnad mark, som här är i fråga, vara förbjudet

annat än i inhägnad beteshage, dock att Konungen äger härifrån medgiva

undantag för de län eller delar av län, där sådant må finnas erforderligt.

Beträffande betande å mark. som här avses, av andra kreatur än getter och

får, skall, vad angår annat län än Västerbottens och Norrbottens, Konungen äga

att, efter landstingets och vederbörande hushållningssällskaps hörande, antingen

meddela förbud mot dylikt bete för länet i dess helhet eller för del därav eller ock

föreskriva viss inskränkning i rätten därtill.

Den, som i strid mot betesförbud, som i det föregående av detta mom. sägs.

med uppsåt släpper kreatur i mark, böte minst tio, högst tvåhundra kronor.» Brytes

mot förbudet av oaktsamhet, vare straffet böter, högst femtio kronor.

Allmän åklagare så ock, där förseelsen ägt rum å mark, varöver skogsvårdsstyrelse

äger tillsyn, skogsvårdsstyrelsen och de till dess biträde anställda tjänstemän,

äga lika behörighet att åtala överträdelse, som i föregående punkt sägs.

Böter, som för överträdelsen ådömas, fördelas så, att eu fjärdedel tillfaller

åklagaren och tre fjärdedelar den av skogsvårdsstyrelsen omhänderhavda skogsvårdskassan,

dock att, där skogsvårdsstyrelse åtalat, även den del, som enligt vad

nu sagts skulle tillfalla åklagaren, går till skogsvårdskassan. Saknas medel till

böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

Hava kreaturen olovligen släppts å annans mark och innebär förty förseelsen

överträdelse av allmän strafflag, varde den felande dömd, förutom till det straff,

som här ovan sagts, jämväl till ansvar enligt allmänna strafflagen, försåvitt vederbörande

målsägande förer talan om ansvar enligt sistnämnda lag.

Genom denna lag upphävas kungörelsen den 28 januari 1876 angående inskränkning

i betesrätt å ohägnad mark jämte därtill sig anslutande kungörelser, i vad

sagda författningar angå annan del av riket än Västerbottens och Norrbottens län.»

Beträffande här intagna bestämmelser om straffpåföljd och åtalsrätt

har reservanten framhållit, att de sakna motsvarighet i 1903 års

skogsvårdslag och 1908 års gottlandslag, vilkas stadganden om rätt för

Konungen att i viss ordning förordna om inskränkning eller förbjudande

av kreatursbete äro av enahanda art som vad reservanten nu föreslagit.

Reservanten har vidare rörande bestämmelserna om straffpåföljd

och åtalsrätt anfört:

»I förra avseendet bör skiljas mellan det fall, att betningen blott innefattar

överträdelse av det utav Konungen givna betesförbudet, samt det fall, då den olovliga

betningen på samma gång står i strid mot allmän lag. Det förra fallet äger

rum, då någon utövar betning å egen mark eller å mark, den han eljest för ändamålet

disponerar, men därvid åsidosätter de betesföreskrifter, dem Konungen lämnat.

Annans rätt är härvid icke lederad. Förseelsen är icke i allmän lag belagd med

straff. Nödig straffbestämmelse är därför här för detta fall föreslagen. Det andra

fallet äger rum, då betning, som strider mot ett av Konungen givet betesförbud,

sker under omständigheter, som göra det till ett brott mot annan mans rätt. För

sistnämnda händelse har strafflagen bestämmelser i 24 kap. 8 och 9 §§, men förseelsen

bör, såsom utgörande på samma gäng överträdelse av det utav Konungen

givna politiförbudet, enligt min åsikt straffas jämväl med det straff, som förevarande

s. 19 Kontrollera mot PDF

Klui</L Maj:In proposition Nr löt). 19

$5 i sistnämnda avseende stadgar. Här föreligger full analogi med det fall av konkurrerande

straffbestämmelser, som omförmäles i I t § av jaktstadgan, och samma

grundsats, som i sistnämnda lagrum gjorts gällande, synes därför även bär böra

komma i tillämpning.

Vad åtalsrätten beträffar, bör det olovliga av Konungen förbjudna betet, då

det ju i varje fall innebär en överträdelse av ett i det allmännas intresse givet förbud,

givetvis vara föremål för åtal frän det allmännas sida, men de i strafflagens

omförmälda §§ givna straffbestämmelser synas mig, jämlikt grunderna i 15 § av

strafflagens 24 kap., rätteligen icke böra komma till användning med mindre sådant

yrkas av vederbörande målsägare.

Att bestämmelserna om betesförbud i 12 § av 1903 års skogsvårdslag samt

i 13 § av gottlandslagen hittills icke vunnit tillämpning har kanske i någon mån

berott på den hittillsvarande bristen på straff- och åtalsbestämmelser, enkom lämpade

för den förbudsreglering, som nämnda lagrum avser. Det bär visat sig, att

frånvaron av dylika stadganden medfört en rätt avsevärd grad av ineffektivitet för

de betesförbud, vilka beträffande mark, som avses i stängselförordningens § 5, meddelats

av Konungen genom kungörelsen den 28 januari 1876 och senare därtill sig

anslutande författningar; och den erfarenhet, som i angivna hänseende erhållits i

fråga om sistberörda författningars tillämpning och verkan, har måhända föranlett

en viss misstro till värdet över huvud av en förbudslagstiftning på förevarande

område. Blir nämnda bristfällighet jämte andra brister i sistnämnda författningar

undanröjda varom mera längre fram —, torde angivna uppfattning komma att

ändra sig; och jag tror, att just den preventiva förbudslagstiftningen, om än hittills

något osäker och tvekande, skall visa sig vara den, som på nu ifrågavarande område

har framtiden för sig. Genomförd så småningom, med möjligast noggranna

anpassning efter befintliga förhållanden, skall den enligt min tro visa sig bliva ett

verksamt medel att realisera det mera intensiva betesbruk, den rationella särskillning

mellan betesdrift och skogsskötsel, som för vännerna av båda dessa näringar står

såsom ett framtidsmål, eftersträvansvärt i den mån det låter sig hos oss genomföra

utan överdrifter och med väl övervägd måtta.»

Den andra grundregel, som i fråga om stängselförordningens gemensamma

utmarksbete tillämpats av reservanten, sammanhänger med skyldigheten

att efter avverkning eller inträffad skogsskada besörja återväxt

av skog, vilken skyldighet enligt det av chefen för jordbruksdepartementet

framlagda förslaget till skogsvårdslag gäller även beträffande mark,

vara gemensamt bete enligt stängselförordningen får äga rum. Frågan

om de särskilda skydd, som enligt reservantens mening här kräves, har

han löst på det sätt, att det skall ankomma på markägaren själv att

vidtaga erforderliga åtgärder till skyddande mot betning av den återväxt,

han enligt lagen är förpliktad att besörja, men med regressrätt

för de erforderliga åtgärdernas skäliga kostnad mot delägarna i den

gemensamma betesrätt, som satte återväxten i tara. Bestämmelserna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

härom finnas intagna i reservantens förslag till allmän skogsvård slag

(31 §) och lyda:

»År det område, varå skogsåterväxt skall betryggas enligt de i 27 — 30 §§

givna bestämmelser, beläget å sådan ohägnad mark, som avses i § 5 av förordningen

den 21 december 1857 om ägors fredande mot skada av annans hemdjur m. in.,

vare områdets ägare, där han till fullgörande av omförmälda skyldighet vidtager

särskilda åtgärder för att freda området från skada genom sådant gemensamt bete,

som å den ohägnade marken må äga rum, berättigad att från ägarne till de fastigheter,

som äro delaktiga i det gemensamma betet, utfå ersättning för den del av

kostnaden för samma åtgärder, vilken icke belöper å hans egen fastighet, samt att

härför erhålla handräckning av vederbörande exekutiva myndighet, allt enligt vad

här nedan närmare stadgas.

För det i föregående punkt angivna ändamål har fredningsområdets ägare

att, efter det betesgången för året upphört, till överexekutor ingiva, jämte noggrann

uppgift angående områdets belägenhet, intyg som bestyrka ej mindre de vidtagna

särskilda fredningsåtgärdernas beskaffenhet än ock att de visat sig tillfyllestgörande,

så att icke i följd av bristfällighet i åtgärderna någon skada av kreatur skett å

fredningsområdet under årets betningstid; vidfoge ock uttalande från skogsvårdsstyrelsen,

dels om och i vilken män styrelsen funnit de vidtagna åtgärderna erforderliga

med hänsyn till den fara för skada genom betesdjur, som förefunnits, dels

ock om det kostnadsbelopp, som de åtgärder, vilka varit behövliga, skäligen kunna

anses hava betingat.

Det belopp, som sålunda blivit av skogsvårdsstyrelsen vitsordat såsom skäligt,

har överexekutor att efter förutgången utredning, anordnad så som överexekutor

finner lämpligt, fördela till utgörande enligt fördelningslängd, som av överexekutor

fastställes.

Fördelningen sker å de fastigheter, vilka äro delaktiga i det gemensamma

betet och vilkas kreatur kunna antagas ha för sin betesgång begagnat den trakt,

där fredningsområdet är beläget; vinnes angående någon av dessa fastigheter tillförlitlig

upplysning därom, att inga kreatur från densanima betat å nämnda trakt,

vare samma fastighet utesluten från fördelningen. Å de särskilda fastigheterna

delas kostnadsbeloppet på det sätt, som enligt erhållna upplysningar kan antagas

närmast motsvara det inbördes förhållande, vari det gemensamma betet blivit av

dem tillgodogjort: i den mån ej nödig ledning kan vinnas för bedömande av nämnda

proportion, varde beloppet å fastigheterna fördelat enligt den taxering å jordbruksfastighet,

som var gällande under den tid, då betet ägde rum. I fördelningen ingår

med sin anpart av kostnadsbeloppet även den fastighet, till vilken fredningsområdet

hörer, där så enligt nu angivna grunder bör ske.

Den fastställda fördelningslängden läte överexekutor tillställa vederbörande

utmätningsman samt kungöra i kyrkan för den församling, där fredningsområdet är

beläget; kungöre ock därvid viss dag, inom vilken de i längden upptagna beloppen

skola vara till utmätningsmannen inbetalta. Belopp, som efter sagda tid äro oguldna,

har utmätningsmannen att omedelbart indriva, jämte indrivningskostnaden, från de

resterande under iakttagande av vad restindrivningsförordningen den 14 december

1917 i tillämpliga delar innehåller, dock att utmätningsmannens redovisningstid räknas

från ovannämnda inbetalningsdag och att influtna restmedel skola av utmätnings
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

mannen sändas till överexekutor, men icke tillhandahållas handräckningssökanden.

med mindre denne visar, att fördelningslängden vunnit laga kraft, eller han hos

överexekutor ställt av denna myndighet godkänd säkerhet för den återbäring, vartill

han kan hliva skyldig.

Mot fastställd fördelningslängd äge den, som därtill finner sig befogad, föra

klandertalan genom stämning till domstol inom tre månader efter det längden blev

i kyrkan kungjord.»

Skogsvård sstyrelser nas delegerade hava om denna betesfråga anfört:

»Här föreligger eu fråga, som för visso icke är lätt att lösa till följd därav,

att här står intresse mot intresse. Å ena sidan skogsvården, som helst skulle kräva

förbud för varje betning i skogsmark av fruktan för skador å unga skogsplantor,

å andra sidan lantbrukarens behov att under sommaren erhålla bete för sina kreatur.

Med hänsyn till det senare behovet, som säkerligen i många trakter av vårt land

ännu är trängande, är det tydligt, att lagstiftaren måste framgå med den yttersta

försiktighet och det är först när den allmänna insikten om nödvändigheten att skydda

skogsplantorna och om faran i sådant hänseende av betning vuxit sig stark, som

man kan gå fram mot det mål, som hägrar för skogsvårdens varme vän.

Den största fara, som i detta hänseende för närvarande föreligger, är tydligen

betning av får och getter.

Enligt förevarande lagstadgande i dess nuvarande lydelse skall, därest stängsel

ej finnes emellan ägor, som bestå av skog, utmark eller beteshage å ömse sidor,

den ohägnade marken anses vara till gemensamt mulbete upplåten, där ej annorlunda

är avtalat. Emellertid är i flertalet län bete av får och getter förbjudet å mark,

varom nu är fråga, antingen under hela året eller under viss del av detsamma.

Kommittén har nu föreslagit, att betning av får och getter endast får utövas av

en var markägare å hans eget område och såvida han om dem håller sådan vård,

att de icke inkomma å annans område. Reservanten bär däremot föreslagit förbud

för allt betande av getter och får å ifrågavarande mark annat än i inhägnad beteshage

med rätt dock för Konungen att medgiva undantag för de län eller delar av

län, där sådant må finnas erforderligt. Med hänsyn till den fara för det unga skogsbeståndet,

som i detta avseende förefinnes och då reservantens förslag tydligen är

mera effektivt än kommitténs, hava vi anslutit oss till vad den förre föreslagit med

den ändring allenast, att dispens icke må meddelas förrän efter landstings och hushållningssällskaps

hörande.

I fråga om betande av andra kreatur har kommittén föreslagit, att de olika

markägarna, som av betesrätten begagnade sig, skulle bilda ett beteslag med skyldighet

att efter beslutade och fastställda grunder utgiva ersättning för vållad skada å växande

skog eller hinder eller men för återväxten. Emot detta förslag har reservanten riktat

en skarp kritik, därvid påpekande bland annat svårigheten att erhålla en tillfredsställande

grund för ersättningens utgående. I denna kritik instämma vi till alla

delar och tro icke att den av kommittén föreslagna vägen är framkomlig.

Reservanten har i stället föreslagit, att beträffande betande av andra kreatur

än getter och får skall Konungen äga att, efter landstingets och hushållningssällskapets

hörande, antingen meddela förbud mot dylikt bete för länet i dess helhet

eller för del därav eller ock föreskriva viss inskränkning i rätten därtill.

Yi äro de första att erkänna, att ett sådant stadgande skulle ur skogsvårds
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

synpunkt vara mycket önskligt, men vi tro icke tiden ännu vara mogen för en

sådan bestämmelse. Det är i många delar av vårt land ännu alldeles nödvändigt

för den stora del av befolkningen, vilken av boskapsskötsel hämtar sin huvudsakliga

inkomst, att under sommarmånaderna få hava sina nötkreatur ute på det gemensamma

mulbetet, och att överlämna fortvaron av denna rätt åt avgörande allenast

efter hörande av landsting och hushållningssällskap och de tillfälliga strömningar,

som där kunna göra sig gällande, anse vi oss icke kunna tillråda. Ett sådant förslag

skulle väcka en misstämning och en misstro mot hela vårt förslag till skogslag,

som säkerligen icke vore lyckliga för förslagets antagande av de lagstiftande myndigheterna.

När vi'' således avråda från anslutning till reservationen i denna del, så

anse vi oss därjämte böra tillägga, att den skada å unga skogsbestånd, som åstadkommes

av andra kreatur än får och getter, är dock säkerligen icke jämförbar med

den, som de senare åstadkomma.

Reservanten har vidare föreslagit en viss fördelning av de böter, som skulle

ådömas enligt detta lagrum, samt ådömande av straff jämväl enligt allmänna strafflagen,

om brott emot detsamma ägt rum, men synes särskilda bestämmelser om

fördelning av böter i förevarande fall ej höra äga rum och lärer det ådömande

jämväl av straff enligt strafflagen, varom reservanten föreslagit särskilt stadgande,

komma att äga rum på grund av allmänt gällande straffrättsliga regler även utan

särskilt lagstadgande.»

De delegerades förslag lyder:

i>2 mom. Finnes emellan ägor, som nu sagda äro, ej stängsel;

då skall, så länge det förhållande fortfar, den ohägnade marken anses

vara till gemensamt mulbete upplåten, där ej annorlunda avtalat är.

3 inom. Allt betande av getter och får å sådan ohägnad mark,

som här är i fråga, vare dock förbjudet annat än i inhägnad beteshage,

därest ej Konungen efter landstingets och vederbörande hushållningssällskaps

hörande härifrån medgiver undantag för de län eller delar av

län, där sådant må finnas erforderligt.

Den, som i strid mot betesförbud, som i det föregående av detta

mom. sägs, med uppsåt släpper getter eller får i mark, böte minst tio,

högst tvåhundra kronor. Brytes mot förbudet av oaktsamhet, vare straffet

böter, högst femtio kronor.

Allmän åklagare så ock, där förseelsen ägt rum å mark, varöver

skogsvårdsstyrelse äger tillsyn, och där skogsåterväxten blivit skadad,

skogsvårdsstyrelsen och de till dess biträde anställda tjänstemän äga lika

behörighet att åtala överträdelse, som i föregående punkt sägs.

Saknas medel till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna

strafflagen.

Genom denna lag upphävas kungörelsen den 28 januari 1876 angående

inskränkning i betesrätt å ohägnad mark jämte därtill sig anslutande

kungörelse, i vad sagda författningar angå annan del av riket

än Västerbottens och Norrbottens län.»

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

KungL Maj:ts proposition Nr 15g.

Domänstyrelsen hav förklarat, att ändrad lagstiftning i fråga om

ägors fredande emot skada av hemdjur samt om stängselskyldighet icke

bör ifrågakomma i anledning av härom nu väckta förslag och på grund

av den utredning, som hittills förebragts. Som skäl härför har styrelsen

anfört:

»Domänstyrelsen kan i huvudsak instämma i den kritik, som ombudsmötets

förslag (= delegerade) sålunda framställt mot såväl betänkandets som reservationens

förslag till ändringar i nu gällande förordning angående stängselskyldighet in. in.

Likaså kan styrelsen instämma uti vad skogsvårdsstyrelsernas kommitterade uttalat

angående skogsvårdens önskemål ifråga om inskränkning uti det gemensamma betesbruket,

och vill styrelsen därjämte giva ett erkännande åt att samma förslag beaktat

de intressen, som den befolkning, vilken i de nordliga delarna av vårt land

bar sin egentliga utkomst av den med jordbruket förenade kreatursskötseln, har av

en rättvis och ändamålsenlig lösning av denna synnerligen viktiga och ömtåliga fråga.

Ombudsmötets förslag, vilket ju är det minst restriktiva av de tvenne föreliggande,

torde ändock svårligen kunna påräkna förståelse hos den allmänhet, som

mest skulle komma att av detsamma beröras eller de mindre jordbrukarna i Kopparbergs

och norr därom belägna län. Härom vittnar bland annat vad landsting __ och

hushållningssällskap i Yästernorrlands län anfört om ifrågavarande lagförslag. Även

från andra håll inom riket hava erinringar gjorts i samma riktning, vilka samtliga

torde få anses varsla om att, innan en sådan lagstiftning, som i förevarande fall

föreslagits, bör komma till stånd, det torde vara nödvändigt att låta de lokala

intressena bliva framförda.

Huru tilltalande än ur skogsvårdssynpunkt det kan synas vara, att betning av

får och getter endast skulle tillåtas inom särskilt hägnad beteshage, får styrelsen framhålla,

att ett lagstadgande härom, såsom både reservationen och ombudsmötets förslag

skisserat detsamma, knappast torde kunna bliva utförbart. Här må endast

erinras om, att det för dessa mindre jordbrukare i de norra länen, vilka var för

sig kanske hålla endast ett mindre antal får och getter, vilka betas särskilt och å

skilda trakter av den gemensamma betesmarken, skulle vara förenat med oöverkomliga

kostnader att för dessa betesdjur inhägna särskilda betesmarker, ej minst

av den anledning, att, skogsbetet mera sällan förekommer så rikligt och under

sådana förhållanden, att detta inom ett relativt begränsat område kan vara tillfyllest

för en sådan betesflock under hela betestiden.»

Utav avgivna yttranden torde de flesta hava innefattat en mer

eller mindre nära anslutning till reservantens förslag; åtminstone gäller

detta i fråga om den föreslagna ändringen i stängselförordningens § 5.

Andra meningar hava dock även uttalats och av olika innebörd. Sålunda

har på vissa håll kommitténs förslag förordats, på andra 1899 års

kommittéförslag ansetts bättre än de nu framlagda. Många hava, i likhet

med domänstyrelsen, ansett intet av förslagen innebära någon acceptabel

lösning. Det av domänstyrelsen omnämnda yttrandet] av landstinget i

Yästernorrlands län utmynnar uti att den föreslagna inskränkningen i

betesrätten beträffande får och getter skulle mycket hårt drabba den

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

del av befolkningen, som för sitt uppehälle hölle dessa djur, och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott har i huvudsak anslutit sig till

detta uttalande, dock med ifrågasättande av sådana bestämmelser, att

den, som hade intresse av skydd för återväxt mot betning, finge draga

försorg därom enligt samma principer, som gällde i stängselförordningens

§ 4 i fråga om hägnad kring åker eller äng, som stötte mot skog.

Vad angår de bestämmelser, som kunna sättas ifråga rörande dessa

gemensamma raulbetesmarker, finner man först, att såväl för närvarande

som i framkomna förslag en åtskillnad göres mellan getter och får å

ena sidan samt andra betesdjur å den andra.

Beträffande getter och får stadgas i både 1899 års, reservantens

och skogsvårdsstyrelsernas delegerades förslag, att betning av dessa djur

endast skall få ske i inhägnad beteshage, dock med rätt för Konungen

att medgiva undantag härifrån för visst län eller viss del av län. Kommittén

återigen har föreslagit, att betning av getter och får endast må

utövas av en var markägare å hans eget område och under sådan vård,

att de icke komma in på annans område. Ehuru vissa skäl tala för

kommitténs förslag, lära de andra dock vara att föredraga. Den i dessa

förslag givna bestämmelsen har ock vunnit en allmän tillslutning, och

även kommittén synes närmast endast haft att invända emot den därmed

förknippade dispensmöjligheten för vissa län eller delar av län. Förlägges

emellertid rätten att meddela dylik dispens i Kungl. Maj:ts hand,

lärer ej vara att befara, att den kommer till användning annat än där

verkliga skäl därtill föreligga. I departementsförslaget har alltså i fråga

om getter och får följts det av 1896—1899 års kommitté föreslagna,

nu av reservanten och de delegerade upptagna stadgandet, därvid det

av de delegerade gjorda tillägget om landstings och hushållningssällskaps

hörande före medgivande av dispens medtagits.

I fråga om betning av andra djur än getter och får har endast kommittéreservanten

föreslagit bestämmelser av mera direkt preventiv innebörd.

Kommitténs och 1899 års förslag innehålla — liksom ock reservantens

— föreskrifter, åsyftande att bereda den enskilde skogsägaren hjälp

och stöd uti hans skogsvårdsarbete; skogsvårdsstyrelsernas delegerade

hava icke heller upptagit något stadgande härutinnan. Men samma

grund, varpå man ansett sig kunna bygga'' bestämmelser om inskränkning

i rätten att beta getter och får, bör gälla även beträffande

betning av andra djur. Frågan blir endast, huruvida eller i vilken omfattning

dylika inskränkningar äro att anse såsom nödvändiga i fråga

om dessa. I denna fråga torde det få anses utrett, att åtminstone som

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

25

regel hästar och nötkreatur göra mindre skada å skogar vid sin betning än

getter och får. Med hänsyn härtill har reservanten i sitt förslag gjort den

åtskillnad, att medan ifråga om sistnämnda båda djurslag i själva lagen

meddelats förbudsstadgande, därifrån Konungen må dispensera, så lämnas

i fråga om andra djur betningen fri, där icke Konungen meddelar

förbud däremot. Denna lösning synes mig tillfredsställande. Därigenom

markeras, som antytts, den olika utgångspunkten för stadgandena ur

behovssynpunkt, och därmed kunna också de olika förhållanden, som i

dessa frågor förefinnas inom olika delar av landet, komma till sin tillbörliga

rätt.

Aven med de nu berörda bestämmelserna torde det emellertid

vara erforderligt med vissa stadganden till skyddande av den enskilda

markägarens rätt för de fall, då förbudsinskränkningar av förut

omförmäld art icke komma att gälla. Ehuru vägande skäl finnas för

den meningen, att även andra delägare i samfälld betesmark böra deltaga

i åtgärder till skyddande av skogsåterväxt, har jag dock med hänsyn

till såväl den ståndpunkt, 1903 års riksdag intagit i detta avseende,

som vad i de avgivna yttrandena framhållits, ansett mig icke

böra föreslå några bestämmelser i sådan riktning. Däremot bör givetvis

markägare vara oförhindrad att genom inhägnad eller på annat

sätt skydda ett till gemensam betesmark hörande område i den män

sådant erfordras till tryggande av skogsåterväxt. Då det torde vara

tvivelaktigt, om han med nuvarande lagbestämmelser äger rätt härtill

— enligt vad för mig uppgivits har åtminstone av vissa underrätter

en motsatt mening gjorts gällande — har det synts mig riktigast att

iittryckligt stadgande därom införes.

Vad beträffar bestämmelser om straffpåföljder och åtalsrätt in. in.

har jag i anslutning till kommittéreservanten ansett erforderligt att införa

sådana bland de nya stadgandena i stängselförordningen. Dock

torde, i motsats till vad reservanten föreslagit, straff icke böra ådömas

enligt detta lagrum, då ansvar ådömes enligt allmän strafflag.

Vad angår tiden för ikraftträdandet, synes lämligast att i sådant

avseende bestämmes samma tid som för skogsvårdslagen. Dock torde

härvid böra göras ett undantag. Det utsträckta förbudet mot betning

av får och getter lärer nämligen ej böra komma i tillämpning, förrän

vederbörande landsting och hushållningssällskap varit i tillfälle att, i

den mån de så finna erforderligt, påkalla undantag från lagens bestämmelser

i denna del. Nu avsedda stadgande torde därför böra träda

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 125 höft. (Nr 159.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

i kraft först den 1 januari 1924. Givetvis möter ej hinder för landstingen

och hushållningssällskapen att dessförinnan handlägga frågor om

framställningar rörande dylika undantag.»

Föredraganden uppläser härefter enligt nu angivna grunder utarbetade

förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 25) om servitut samt till lag om ändrad lydelse av § 5 i

förordningen den 21 december 1857 (nr 59 s. 1) om ägors fredande emot

skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet av den lydelse, bilagor

vid detta protokoll utvisa; och hemställer föredraganden, att för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande över

förslagen måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 159.

27

Bil. A.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 25) om servitut.

Härigenom förordnas, att 5 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut

skall erhålla följande ändrade lydelse:

5 §•

Nu är för begagnande av servitut visst ställe bestämt; kommer till

följd av ändrade förhållanden servitutet att medföra märkligt men vid

fastighetens bruk, och kan därutinnan genom servitutets förflyttning till

annat ställe å fastigheten fördel beredas utan förfång för den egendom,

till vars förmån servitutet gäller, må, där ägaren av den fastighet, som

av servitutet besväras, det yrkar, domstol förordna om servitutets förflyttning;

skolande den, som begärt förflyttningen, ej mindre vidkännas

kostnad, som för förflyttningen må erfordras, än även gälda vederpartens

utgifter vid första domstolen.

Finnes beträffande servitut, som omfattar rätt till skogsfång eller

mulbete, icke visst ställe bestämt för sådan rätts begagnande, må jämväl

under villkor, som nyss sagts, ägaren av den fastighet, som av servitutet

besväras, hos domstol påkalla att rättens begagnande inskränkes till viss

del av fastigheten. I dylikt fall åligger det den, som begärt åtgärden,

att vidkännas för densamma erforderlig kostnad ävensom vederpartens

utgifter vid första domstolen.

Om genom åtgärd av ägaren av den fastighet, som av servitutet

besväras, eller på grund av vägrat tillstånd av myndighet i fall, där

sådant enligt lag erfordras, servitut, som omfattar rätt till skogsfång

eller mulbete och för vars begagnande visst ställe är bestämt, icke kan

därinom begagnas, och å fastigheten finnes annat ställe, där rätten kan

utövas, må ägaren av den fastighet, till vars förmån servitutet gäller,

påkalla förflyttning av servitutet; dock må, om vederparten ej vållat

hindret för servitutets begagnande, förflyttning ej beviljas, i fall märkligt

men därigenom skulle tillskyndas honom, och bör i fall, som i detta

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

stycke avses, domstolen avgöra, av vem kostnaden för förflyttningen

och parternas utgifter vid domstolen böra gäldas.

Angående förflyttning av servitut i sammanhang med laga skifte

är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1923.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

29

BIL B.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december

1857 (nr 59 s. 1) om ägors fredande emot skada av annans

heimljur samt om stängselskyldighet.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen den 21 december 1857

om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet

skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5.

1 mom. Utgöras ägor, emellan vilka stängas skall, av skog, utmark

eller beteshage å båda sidor, och finnes ena sidan av stängseln

märkligen betungas, utan motsvarande nytta; då må, där den sidan ej

själv stängseln fordrar, dess stängselskyldighet, efter ty som domaren

skäligt prövar, nedsättas under vad i 3 § stadgat är.

2 mom. Finnes emellan ägor, som nu sagde äro, ej stängsel; då

skall, så länge det förhållande fortfar, den ohägnade marken anses vara

till gemensamt mulbete upplåten, där ej annorlunda avtalat är. Markägare

vare dock oförhindrad att, i den män sådant erfordras för betryggande

av skogens återväxt å visst område, genom hägnad eller

annorledes freda detsamma mot betning.

3 mom. Allt betande av getter och får å ohägnad mark, varom

här är fråga, vare förbjudet annat än i inhägnad beteshage; dock att

Konungen äge efter vederbörande landstings och hushållningssällskaps

hörande härifrån medgiva undantag för de län eller delar av län, där

sådant må finnas erforderligt.

Beträffande betande av andra kreatur än getter och får äge Konungen,

likaledes efter hörande av landsting och hushållningssällskap,

antingen meddela förbud mot dylikt bete för länet i dess helhet eller

för del därav eller ock föreskriva viss inskränkning i rätten därtill.

4 mom. Den som i strid mot betesförbud, varom i 3 mom. sägs,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

med uppsåt släpper kreatur i mark, böte minst tio, högst tvåhundra

kronor. Brytes mot förbudet av oaktsamhet, vare straffet böter, högst

femtio kronor.

Böter, varom nu sagts, skola ej ådömas, där den felande för gärningen

fälles till ansvar enligt allmän strafflag.

Allmän åklagare så ock skogsvårdsstyrelsen och de till dess biträde

anställda tjänstemän eller, där skogsvårdsstyrelse ej finnes, vederbörande

skogstjänsteman äga lika behörighet att åtala överträdelse av förbud

som nyss sagts.

Böter, som för sådan överträdelse ådömas, fördelas så, att en

fjärdedel tillfaller aklagaren samt tre fjärdedelar skogsvårdskassan eller,

där skogsvårdsstyrelse ej finnes, kronan.

Saknas medel till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna

strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1923; dock att stadgandet

i 3 mom. första stycket skall lända till efterrättelse först från och med

den 1 januari 1924, då kungörelsen den 28 januari 1876 (nr 7 s. 1)

angående inskränkning i betesrätt å ohägnad mark jämte därtill sig

anslutande kungörelser upphöra att gälla.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 159.

31

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

2 mars 1923.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 27 oktober 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande skulle inhämtas

över upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den

14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut samt till lag om ändrad lydelse

av § 5 i förordningen den 21 december 1857 (nr 59 s. 1) om ägors

fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av häradshövdingen, före detta revisionssekreteraren Yngve

Wisén.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet

och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 25) om servitut.

Lagrådet:

Bestämmelsen i 4 § av ifrågavarande lag lärer kunna föranleda

till att en rätt till skogsfång eller mulbete, som icke vid sin uppkomst

är bestämd att tillgodogöras å visst ställe, kan av domstol begränsas

till viss del av den tjänande fastigheten. Förutsättningen härför är

emellertid, att en dylik begränsning icke i något hänseende innefattar

en inskränkning i servitutshavarens rätt. Endast om flera möjligheter

till servitutets begagnande finnas, vilka var för sig för den härskande

fastigheten erbjuda samma fördel, samt någon av dem medför särskild

olägenhet för den tjänande fastigheten, kan domstol föreskriva en begränsning

till någondera av de andra möjligheterna. I sakens natur

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

ligger, att ep dylik begränsning endast gäller tills vidare. Skulle av

någon anledning mellankommande skogslagstiftning, som inskränker

avverkningen på området, stormskada, brand eller annat — servitutet

med den av domstolen föreskrivna begränsningen ej längre kunna tillgodogöras

med samma fördel som innan begränsningen skedde, är servitutshavaren

befogad att ånyo komma i utövning av servitutet å hela

fastigheten, i den mån så erfordras för tillgodoseende av hans rätt.

Servitutsrätten vilar alltså även efter den skedda begränsningen å fastigheten

i dess helhet; det är endast dess utövning, vilken temporärt

regleras enligt 4 § av lagen.

I . det i emitterade förslaget till ändrad lydelse av 5 § servitutslagen

föreslås däremot i andra stycket införandet av rätt för ägaren

till den tjänande fastigheten att få ett dylikt servitut definitivt begränsat

till viss del av fastigheten. Såsom villkor härför stadgas, bland annat,

att inskränkningen kan ske utan förfång för den egendom, till vars

för in ån servitutet gäller. Det synes emellertid ofrånkomligt, att en

dylik inskränkning städse medför ett visst förfång, nämligen så till vida,

att begränsningen till en viss del av fastigheten innebär möjlighet att

servitutet på grund av mellankommande omständigheter i framtiden ej

längre kan. uttagas på det till vidden begränsade område, som åt servitutet

anvisats med befriande av den övriga delen av fastigheten. I

följd härav vill det synas, som om det föreslagna stadgandet, sådant

det avfattats, i själva verket aldrig skulle kunna vinna någon tillämpning.

Skulle tilläventyrs meningen därmed vara, att man icke har att

taga hänsyn till förfång av nyss angivna beskaffenhet, utan att inskränkning

i nämnda ordning bör tillåtas, så snart det må antagas, att

servitutet kan till fullo uttagas på det begränsade området lika väl som

på hela fastigheten, varför man har att bortse från sådana servitutsrätten

inskränkande omständigheter, som lika väl kunnat inträffa, om

servitutet fortfarande legat å hela fastigheten, så är stadgandet icke av

beskaffenhet att kunna förordas. Väl kan eu servitutsrätt, som belastar en

hel fastighet, vara för denna mycket betungande. Men i de flesta fall

lärer tillräcklig lindring kunna vinnas genom tillämpning av 4 § och

att därutöver i skogsvårdens eller annat den tjänande fastighetens

intresse medgiva en direkt minskning i den en gång upplåtna rätten

synes icke vara tillrådligt.

Beträffande tredje stycket av 5 § servitutslagen i dess föreslagna

nya lydelse är givetvis frågan om påföljden därav att ägaren av den

tjänande fastigheten vidtagit någon åtgärd, som leder till att servitutet

icke kan begagnas, av beskaffenhet att rätteligen böra besvaras enligt

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

allmänna civil- eller kriminalrättsliga regler. Inträffar åter det fall, att

servitutets begagnande förhindras därigenom att myndighet enligt skogsvårdslagen

vägrat tillstånd till avverkning eller eljest på grund av

myndighets beslut, lärer gällande lag ej föranleda därtill att servitutshavaren

å nämnda omständighet skulle kunna grunda något anspråk

att få åt sig anvisat annat område å den tjänande fastigheten än det

av servitutet omfattade. Och att nu, på sätt förslaget innebär, undei viss

förutsättning tillerkänna servitutsliavaren eu dylik rätt synes ej hava skäl

för sig; huruvida han må vara berättigad att pa detta eller annat sätt

erhålla gottgörelse för den förlust han lider är eu fråga, vais lösning

fortfarande liksom hittills må bliva beroende på de villkor, under vilka

servitutet är lågt å den tjänande fastigheten, och som föity böi bedömas

efter allmänna rättsgrundsatser.

På grund av vad nu anförts anser sig lagrådet böra avstyrka, att

ifrågavarande lagförslag göres till föremål för proposition till riksdagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december

1857 (nr 59 s. 1) om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt

om stängselskyldighet.

Sundberg, Stenberg och Koersner:

Genom stadgandet i andra stycket av § 5 i 1857 års stängselförordning

att ohägnad skog, utmark eller beteshage skall anses vara upplåten

till gemensamt mulbete har icke konstituerats någon betningsrätt i

egentlig bemärkelse utan det gemensamma mulbetet är en meia tillfällig

följd av att grannarna i ömsesidigt intresse tills vidare avstått från att

genom stängsel eller annorledes freda sina ägor. Inskränkning i markägarens

rätt att, när han så önskar och pa sätt han finner lämpligt,

freda sina ägor innebär stadgandet icke. Så snart därför en^markägare

på egen bekostnad eller med begagnande av stängselvitsord fått stängsel

uppfört i ägoskillnaden mot grannes mark eller han genom andra åtgärder

fredar sin gräns, äger grannen ej att beta sina kreatur på det

fredade området. Detsamma gäller även för det fall, att en markägare

fredar blott en del av sitt område; därigenom upphör grannarnas befogenhet

att där insläppa sina kreatur. Någon inskränkning^ i den för

en var markägare obegränsade befogenheten att beta a den återstående

icke fredade marken föranledes däremot icke av de partiella fredningsåtgärderna.

Såsom den historiska utvecklingen av reglerna om ägors

fredande och om stängselskyldighet också ger vid handen, kan innebörden

av ovanberörda stadgande således med andra ord sägas vara,

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 125 höft. (Nr 159.)

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

att den ägare, som icke vidtager åtgärder för fredande av mark, varom

här är fråga, må själv svara för den skada, som å marken förorsakas

av grannars hemdjur genom betning.

Det föreslagna tillägget till 2 mom. är sålunda obehövligt. Härtill

kommer, att om tillägget inflyter i lagen, det missförstånd skulle

kunna uppkomma, att fredningsåtgärder icke vore tillåtna för annat ändamål

än för betryggande av skogens återväxt. Vi hemställa förty, att

det föreslagna, i en andra punkt av 2 mom. i förevarande § upptagna

stadgandet uteslutes.

Thulin:

Det remitterade förslaget har i § 5 av stängselförordningen intagit

bestämmelse i 2 mom. därom att ägaren av mark inom område, som

enligt momentet skulle anses upplåtet till gemensamt mulbete, är oförhindrad

att, i den mån sådant erfordras för betryggande av skogens

återväxt å viss ^ mark, genom hägnad eller annorledes freda detsamma

mot betning. Enligt min mening ligger det emellertid i naturen av

det rättsförhållande, som består mellan markägarna inom dylika områden,

att var och en av dem äger, vare sig genom hägnad eller på annat

med hägnad jämförligt sätt, hindra de övriga från att använda hans

mark till kreatursbete. Jag hemställer förty, att ifrågavarande bestämmelse

såsom överflödig och vilseledande måtte uteslutas.

Lagrådet:

.Det lärer böra uttryckligen stadgas, att det i 3 mom. omförmälda

medgivandet av undantag från betesförbudet beträffande getter och får

må kunna ej blott avse vissa län eller delar av län utan även förbindas

med inskränkning till viss tid eller annan erforderlig begränsning.

. I fråga om 4 mom. andra och fjärde styckena hänvisas till de

erinringar, som lagrådet framställt vid motsvarande bestämmelser i 26 §

3 mom. och 29 § av förslaget till skogsvårdslag. Beträffande tredje

stycket av samma mom. åberopas lagrådets anmärkning vid 1 § i förslaget

till skogsvårdslag angående uttrycket tjänsteman.

Sundberg och Thulin:

De i 3 och 4 mom. intagna föreskrifterna synas lämpligen kunna

sammanarbetas med lagen den 20 juni 1918 om förbud mot utsläppande

av tjur eller hingst å samfälld betesmark och lagen den 7 april 1922

om förbud mot utsläppande av bagge å samfälld betesmark till en

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition Nr 159.

gemensam, fristående författning. Anses nu ifrågavarande stadgande^

på sätt det remitterade förslaget innehåller, böra inrymmas i stängselförordningen,

torde desamma fullständigas med regler, huru förfaras

skall vid sammanträffande av förseelser mot dessa stadganden och någon

av nyssnämnda lagar.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprins en-Reg enten i statsrådet å

Stockholms slott den 10 mars 1923.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, örne.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet

anmäler chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman lagrådets

genom utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 27

oktober 1922 inhämtade yttrande över förslag till lag om ändrad lydelse

av 5 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut samt till lag

om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december 1857 (nr 59

s. 1) om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden:

»Såsom av det anmälda yttrandet framgår, har lagrådet ansett sig

böra avstyrka, att förslaget till ändring i lagen om servitut göres till

föremål för proposition till riksdagen. Att erinringar i de av lagrådet

angivna hänseenden kunde framställas mot förslaget, hade väl vant föremål

för beaktande, då detsamma remitterades till lagrådet, men enär de

sakskäl, som legat till grund för det av skogslagstiftningskommittén

uppgjorda förslaget, onekligen måste tillerkännas värde, vilket jämväl

framgår därav, att såväl skogsvårdsstyrelsernas delegerade som domänstyrelsen

anslutit sig till detsamma, samt i övrigt några invändningar

mot detsamma icke framkommit i de över kommitténs betänkande avgivna

yttrandena, ansågs remissen till lagrådet böra ske. Emot lagrådets enhälliga

avstyrkande anser jag mig emellertid icke böra nu vidhålla förslaget,

utan må därmed tills vidare anstå samt på vidare erfarenheter

få bero, huruvida frågan i en eller annan form bör återupptagas.

Yad härefter angår förslaget till ändring i stängselförordningen

har detsamma blivit omarbetat i enlighet med de erinringar, som i vissa

punkter framställts av lagrådet eller dess flertal. Att, på sätt tvenne

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

ledamöter förordat, sammanarbeta de i 3 och 4 mom. intagna föreskrifterna

med lagarna om förbud mot utsläppande av tjur, hingst eller bagge

å samtälld betesmark har icke synts mig lämpligt, bland annat av det

skäl, att berörda båda lagar avse även annan samfälld betesmark än

sådan, varom här är fråga. Icke heller torde vid tillämpningen av

nämnda lagar och de nu föreslagna bestämmelserna sådan konkurrens

uppkomma, att särskilda regler därför erfordras.»

Föredragande departementschefen uppläser härefter det omarbetade

förslaget till lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december

1857 (nr 59 s. 1) om ägors fredande emot skada av annans hemdjur

samt om stängselskyldighet, samt hemställer, att förslaget måtte, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 125 käft. (Nr 159.)

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:279 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december 1857 s. 1 i texten
  2. SärU 1923:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 159 med förslag till lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december 1857 s. 1 i texten