Sök i Ratio Lex

Angående omläggning av västra stambanans ingångslinje till Stockholm m. in

49 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 47 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:171, Angående omläggning av västra stambanans ingångslinje till Stockholm m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 171.

1

Nr 171.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omläggning

av västra stambanans ingångslinje till Stockholm m. in.;

given Stockholms slott den 9 mars 1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå

riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

G-US T AF ADOLF.

Anders örne.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 9 mars 1923.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,

Hansson, Åkerman, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Örne anför:

Vid anmälan den 19 juni 1919 av 1915 års bangårdskommissions

förslag till nya bangårdsanordningar i Stockholm ävensom järnvägsstyrelsens

däröver avgivna utlåtande anbefallde Kungl. Maj:t överståthållarBihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 136 käft. (Nr 171). 553 23 1

Inledning.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.

ämbetet att infordra Stockholms stadsfullmäktiges yttrande i anledning

av nämnda förslag, varjämte Kungl. Maj:t dels bemyndigade statsrådet

och chefen för dåvarande civildepartementet att utse högst tre

delegerade för att med representanter för Stockholms stad förhandla i

Stockholms bangårdsfråga, dels ock anbefallde överståthållarämbetet att

anmoda Stockholms stadsfullmäktige att utse representanter för att med

de delegerade, som av nämnda departementschef komme att utses, förhandla

såväl angående det sätt, varpå nämnda bangårdsfråga borde tekniskt

lösas, som ock angående den medverkan av Stockholms stad, som

därvid måste förutsättas.

Sedan de i enlighet härmed utsedda representanterna för staten och

Stockholms stad avslutat sina förhandlingar, överlämnade statens delegerade

med skrivelse den 28 januari 1921 till kommunikationsdepartementet

betänkande ävensom preliminärt avtal mellan staten och Stockholms

stad i bangårdsfrågan. Det sålunda träffade avtalet avsåg genomförandet

av ett utav de delegerade uppgjort förslag till bangårdsanordningar

i Stockholm, vilket förslag av de delegerade benämndes 1921

års bangård sförslag.

Över nämnda förslag avgåvos infordrade yttranden av byggnadsstyrelsen

den 11 mars 1921, av statens förortsbanekommission för Stockholm

den 14 mars 1921 och av järnvägsstyrelsen den 17 maj 1921,

varefter förortsbanekommissionen den 23 september 1921 inkom med

en ny skrivelse i ämnet. Vidare inkommo framställningar i ämnet från

Djurgårdskommissionen samt från Liljeholmens fastighetsägareförening

och åtskilliga andra i frågan intresserade.

Vid anmälan av denna fråga den 13 april 1922 inför Kungl. Maj:t

förordade jag såsom chef för kommunikationsdepartementet vissa jämkningar

i 1921 års bangårdsförslag med därtill hörande avtal; och hemställde

jag i anslutning härtill om bemyndigande att vidtaga åtgärder

för åvägabringande av nya underhandlingar i Stockholms bangårdsfråga

mellan delegerade för staten och Stockholms stad. Denna hemställan

blev av Kungl. Maj:t bifallen.

Enligt berörda bemyndigande anmodade jag sedermera statens delegerade

vid de tidigare förhandlingarna — regeringsrådet L. A. V. Rydin,

distriktschefen vid statens järnvägar C. A. Schultz samt dåvarande förste

byrådirektören vid samma järnvägar A. G. Hellgren — att i angivet

syfte träda i förbindelse med Stockholms stads vederbörande myndighet.

Efter det i anledning härav regeringsrådet Rydin till Stockholms stadskollegium

avlåtit en skrivelse i ämnet, utsågo stadsfullmäktige vid sammanträde

den 30 juni 1922 tre delegerade för ifrågavarande underhandlingar,

nämligen borgarråden C. G. Juhlin-Dannfelt, C. H. F. Meurling

samt G. R. J. Åkerman.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171. 3

Efter avslutade förhandlingar hava statens delegerade med skrivelse

den 15 februari 1923 till kommunikationsdepartementet överlämnat betänkande

ävensom ett nytt, sistnämnda dag avslutat preliminärt avtal

mellan staten och Stockholms stad i bangårdsfrågan. Detta avtal avser

genomförandet av vissa av de delegerade föreslagna bangårdsanordningar

m. m., huvudsakligen avseende ny infartsled för västra stambanan över

den nya Hammarbyleden. Delegerades förslag benämnes i det följande

1923 års bangårdslorslag.

Över sistnämnda förslag har järnvägsstyrelsen avgivit infordrat yttrande

den 27 februari 1923. Vidare hava yttranden avgivits dels den

28 februari 1923 av byggnadsstyrelsen, i vad förslaget berör stadsplanefrågor,

dels ock, i fråga om vissa föreslagna markreservationer, av fångvårdsstyrelsen

den 21 februari 1923, arméförvaltningens fortifikationsdepartement

den 28 februari 1923, medicinalstyrelsen den 24 februari

1923 och domänstyrelsen den 28 februari 1923.

Innan ännu 1921 års bangårdsförslag av Kungl. Maj:t upptagits till

behandling, hade järnvägsstyrelsen i skrivelse den 12 december 1921

gjort framställning om anslag för vissa arbeten, avseende omändring av

Stockholms centralstation och utvidgning av Norrtulls godsstation. Detta

förslag föranledde emellertid icke någon framställning till 1922 års riksdag.

I skrivelse den 8 september 1922 med framställning angående

anslag att äskas av 1923 års riksdag har järnvägsstyrelsen förnyat sin

nyssnämnda framställning.

Vid anmälan den 8 januari 1923 av frågan om anslag till utgifter

för kapitalökning beträffande de under kommunikationsdepartementet lydande

affärsdrivande verken framhöll jag lämpligheten av att i samband

med eventuellt förslag om ny infartsled över Hammarbyleden, varom

förhandlingarna då ännu pågingo, även toges under omprövning järnvägsstyrelsens

förslag till ombyggnad av Stockholms centralstation m. m.

I enlighet med min hemställan har Kungl. Maj:t jämväl i den till

innevarande års riksdag avlåtna statsverkspropositionen under utgifter

för kapitalökning, punkt 9, föreslagit riksdagen att i avbidan på den

proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet, för båda nu nämnda

ändamål för budgetåret 1923—1924 beräkna ett gemensamt reservationsanslag

av 2,500,000 kronor.

Ett av de för lösande av Stockholms bangårdsfråga viktigaste problemen

avser sättet för ernående av erforderligt oberoende mellan järnvägstrafiken

å västra stambanans ingångslinje samt sjöfarten. Nämnda

bana korsas inom huvudstadens område av tre farleder, nämligen Lilje
-

Bangårds
frågans
allmänna
läge.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.

holmsviken, som utgör inlopp till Årstaviken, samt Söderström och Norrström.

De över dessa farleder anlagda järnvägsbroarna, vilka samtliga

äro försedda med svängspann, hava följande fria höjder över Mälarens

medelvattenyta: vid Liljeholmsviken 1/75 meter, vid Söderström 2’25 meter

och vid Norrström 2‘75 meter. Farlederna genom Liljeholmsviken och

Norrström, vilka kunna trafikeras allenast av pråmar eller andra mindre

farkoster, äro för närvarande av jämförelsevis ringa betydelse för sjöfarten.

Söderström däremot är såsom den nuvarande huvudsakliga

genomfartsleden i Stockholm mellan Saltsjön och Mälaren av väsentlig

betydelse och upptager jämväl en betydande sjötrafik.

Tiderna för öppenhållande av svängbron över Söderström reglerades

till en början genom en av Kungl. Maj:t den 12 augusti 1864

utfärdad föreskrift i överensstämmelse med ett av de villkor, som av

Stockholms stadsfullmäktige uppställts för viss markupplåtelse för sammanbindningsbanans

anläggande. Enligt denna föreskrift skulle bron,

så länge seglationen påginge, stå Öppen minst halva tiden, räknad från

solens uppgång till dess nedgång och från solens nedgång till dess

uppgång varje dygn. Denna föreskrift ändrades av Kungl. Maj:t efter

stadsfullmäktiges tillstyrkan genom brev den 28 mars 1896, varigenom

föreskrevs, att bron skulle, under den tid sjöfarten påginge, varje dygn

hållas öppen för sjöfarten, så ofta och så länge järnvägstrafiken det

medgåve, dock sammanlagt minst halva dygnet, därav minst 4 timmar

under dagen, räknat från klockan 6 f. m. till klockan 8 e. m.

Den tid, som i enlighet härmed står till förfogande för järnvägstrafikens

förande över bron, är för nämnda trafiks del sedan länge till

fullo utnyttjad och är vid växande trafik otillräcklig för trafikens rationella

avvecklande. För sjöfarten utgör bron ett avsevärt hinder, särskilt

som det vid tågförseningar eller andra oförutsedda rubbningar i

tågtrafiken ofta ej kan undvikas, att de i vederbörande tidtabell fastställda

särskilda tiderna för brons öppenhållande måste jämkas, därvid

ej sällan en eller flera till och med på varandra följande, i tidtabellen

upptagna broöppningar måste helt och hållet inställas, ett förhållande

som inträffar trots järnvägsmyndigheternas strävan att på bästa sätt

tillgodose sjötrafikens önskemål att tiden mellan broöppningarna bliva

så korta som möjligt. Hänsynen till sjöfarten bereder jämväl såväl vid

tidtabellens upprättande som vid dess tillämpande avsevärda svårigheter.

I sådant hänseende kan påpekas, att vid bestämmandet av tågens avgångs-

och ankomsttider vid Centralstationen hänsyn måste tagas till,

förutom sjöfartsintresset, ett flertal andra förhållanden, såsom till den

trafikerande allmänhetens önskemål, till disponibel personal och rullande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kun<jl. Maj:ts Proposition Nr 171.

o

materiel, till möjligheterna att å stationerna intaga tåg samt till förbindelserna

icke blott med en stor del av det egna landets utan ock med

utlandets järnvägar.

Önskvärdheten att undanröja eller åtminstone minska det hinder,

som sålunda järnvägstrafiken och sjöfarten ömsesidigt bereda varandra,

har sedan långliga tider tillbaka varit beaktad. Tillkomsten av eu ny

farled mellan Saltsjön och Mälaren, den s. k. Hammarbyleden, är jämväl

till stor del att tillskriva berörda förhållande och utgör en högst

betydelsefull åtgärd för vinnande av behövligt oberoende för de båda

trafikslagen. Efter Hammarbyledens upptagande beräknas en betydande

del av den nuvarande sjöfarten genom Söderström kunna hänvisas till

den nya leden. Härigenom skulle, å andra sidan, på grund av den

minskade sjöfarten i Söderström möjlighet vinnas till en inskränkning

av den nu fastställda tiden för öppenhållande av bron därstädes och

alltså större frihet ernås för järnvägstrafikens avvecklande. Förutsättningen

för att en dylik avlastning skall komma till stånd är emellertid,

att järnvägsövergången över den nya leden anordnas på ett för sjöfarten

tillfredsställande sätt.

För den allmänna planläggningen av bangårdsanordningarna i

Stockholm har tillkomsten av en ny segelled, särskilt avsedd för större

fartyg, mellan Saltsjön och Mälaren varit av väsentlig betydelse. Innan

planerna på den nya leden framkommit, voro utredningarna i Stockholms

bangårdsfråga i regel baserade på, att huvudpersonstationen

skulle anordnas som säckstation. Detta hade sin naturliga orsak däri,

att sjöfarten mellan Mälaren och Saltsjön då antogs sannolikt komma

att allt fortfarande framföras genom Riddarfjärden och nuvarande slussen

vid Söderström, varför det med hänsyn härtill ansågs nödvändigt, att

västra stambanan leddes över Riddarfjärden å segelfri höjd. En dylik

bro ansågs emellertid på grund av terrängförhållandena böra förläggas

antingen över någon av Essingeöarna eller över Långholmen och Smedsudden.

För att då erhålla ett centralt läge för huvudpersonstationen

var det nödvändigt, att västra stambanan efter övergången av Riddarfjärden

fördes österut in till Norrmalm, där nämnda station måste anordnas

såsom säckstation. Att dylika stationer just vid denna tidpunkt

anlades på flera platser utomlands, ansågs jämväl innebära en garanti

för, att säckstationstypen vore lämplig för en stor personstation.

Sedan frågan om Hammarbyleden trängt fram till aktualitet, kom

bangårdsfrågan emellertid i annat läge. Under förutsättning av en

dylik ny led har det ansetts vara för sjöfarten tillräckligt, att västra

stambanan korsade den nya leden å segelfri höjd, varemot brohöjden

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!,. Maj.is Proposition Nr 171.

över Riddarorden ansetts kunna eftergivas, enär sjöfarten i Söderström,

efter Hammarbyledens tillkomst, kunde antagas bliva avsevärt

mindre. De förslag till lösande av Stockholms bangårdsfråga, som sedan

år 1910 framlagts av järnvägsstyrelsen eller förordats av särskilda

sakkunnigberedningar och vilka bygga på direkt infartslinje samt Centralstationens

anordnande såsom genomgångsstation, hava jämväl fått sin

karaktär av berörda förhållande.

Beträffande de tidigare förslagen i Stockholms bangårdsfråga torde

få hänvisas till den redogörelse, som föreligger i 1921 års tryckta betänkande.

Bangårdsförslagen torde i stort sett kunna sammanföras i

vissa huvudgrupper, beroende på sättet för västra stambanans inledande

till huvudstaden samt anordnandet av Centralstationen.

I en första huvudgrupp kunna sammanföras de förslag, enligt vilka

västra stambanan framdrages i direkt linje över Södermalm till Norrmalm,

där huvudpersonbangården anordnas såsom genomgångsstation

på nuvarande eller närbelägen central plats. Till denna grupp höra

järnvägsstyrelsens förslag av år 1910 och år 1914 samt det av 1915

års bangårdskommission förordade förslaget ävensom 1921 års bangårdsförslag.

Hit kunna ock hänföras vissa av teknikern Adolf Johanson i

Vårgårda och ingenjören E. V. Westin framlagda projekt ävensom ett

av arkitekten Cyrillus Johansson framfört förslag.

Till en andra huvudgrupp kunna sammanföras de s. k. säckstationsförslagen,

enligt vilka västra stambanan införes till Stockholm antingen

över Essingeöarna eller över Södermalm och Långholmen till Kungsholmen,

varifrån den framdrages till en å Norrmalm förlagd, såsom

säckstation anordnad huvudpersonbangård. Hit höra det av järnvägsstyrelsen

år 1901 framlagda s. k. Essingeförslaget och 1901 års bangårdskommittés

förslag, båda avgivna innan planerna på Hammarbyleden

framkommit, ävensom det av 1915 års bangårdskommission utarbetade,

men ej förordade säckstationsförslaget. Till denna huvudgrupp äro jämväl

att hänföra av överstelöjtnanten B. Stafsing och arkitekten Hj. Törnqvist

framlagda förslag.

En tredje huvudgrupp bilda de förslag, enligt vilka en huvudpersonstation

skulle anordnas såsom genomgångsstation å Kungsholmen

eller annan icke centralt belägen plats inom Stockholm. Till denna

grupp hör det av 1915 års bangårdskommission utarbetade, men ej förordade

s. k. Kungsholmsförslaget. Såsom varianter av Kungsholmsförslaget

kunna räknas av kaptenen H. N. Pallin framlagda förslag. Till

denna grupp kan även hänföras ett av majoren Ingemar Petersson framlagt

projekt, enligt vilket västra stambanan skulle inledas till Stockholm

över Södermalm, Beckholmen och Skansen fram till Ladugårdsgärdet,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kung1. May.ts Proposition Nr 171.

7

där huvudstationen skulle förläggas och anordnas såsom genomgångsstation.

Ett av J. W. Wahlström skisserat förslag kan Olik hänföras

till denna grupp.

Eu mellanställning mellan första och tredje gruppen intager ett

förslag, som framlagts av arkitektfirman Höög & Morssing m. fl., enligt

vilket förslag västra stambanan inledes över Södermalm, Långholmen,

Smedsudden till Kungsholmen, där huvudpersonstationen, anordnad såsom

genomgångsstation, förlägges mellan Fleminggatan och Klaraviken.

Till denna station skulle enligt förslaget norra stambanan ledas genom

tunnel under Norrmalm.

Innan jag härefter närmare redogör för det nu till behandling föreliggande

förslaget, torde i korthet böra erinras om den ståndpunkt, statsmakterna

tidigare intagit till frågan om västra stambanans omläggning

i anledning av den nja farledens tillkomst.

Beslutet om Hammarbyledens tillkomst daterar sig från den 25 maj

1914, då Stockholms stadsfullmäktige, under förutsättning av erforderligt

tillstånd från det allmännas sida, beslöto, att en ny farled för fartyg

med 5‘5 meters djupgående skulle anläggas från Saltsjön vid Danviken

genom Hammarbysjön, Årstaviken och Liljeholmsviken till Mälaren

med sluss vid Skanstull i huvudsaklig överensstämmelse med ett av

stadens byggnadskontor utarbetat förslag av den 5 september 1913.

Nämnda förslag förutsatte, att västra stambanan samtidigt med farledens

utförande omlades och inleddes på ny högbro över Årstaviken

vid ivrsta holmar samt att den nuvarande järnvägslinjen över Liljeholmsviken

slopades. I anslutning till vad förslaget i denna del innehöll

anhöllo jämväl stadsfullmäktige hos Kungl. Maj:t, att staten senast

till ingången av år 1922 måtte hava anordnat ingångslinjen för västra

stambanan till Stockholm på sådant sätt, att den blivande sjötrafiken

genom Årstaviken och järnvägstrafiken bleve så vitt möjligt oberoende

av varandra.

Sedan åtskilliga myndigheter, bland andra järnvägsstyrelsen, avgivit

utlåtande över denna framställning, föreslog Kungl. Maj:t i en den 26

mars 1915 avgiven proposition, nr 109, riksdagen medgiva,

att staten finge — under förutsättning att Stockholms stad förbunde

sig att uppfylla vissa av järnvägsstyrelsen i sådant hänsende

föreslagna villkor, med de smärre jämkningar däri, som Kungl. Maj:t

kunde finna lämpliga — utfästa sig att till tiden för Hammarbyledens

Tidigare beslut

rörande

Hammarbyleden.

Framställning

av

Stockholms

stadsfullmäktige.

1915 års

riksdag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.

Kungl. Maj:ts

beslut den

18/e 1915.

öppnande för allmän trafik, dock tidigast den 1 januari 1922, hava

ombyggt västra stambanans ingångslinje till Stockholm på sådant sätt,

att sjöfarten genom farleden samt järnvägstrafiken däröver bleve i erforderlig

mån oberoende av varandra, antingen genom att förlägga järnvägen

å bro över Årst aviken med omkring 26 meters fri höjd över

medelvattenytan och rörligt spann eller ock genom att förändra den nuvarande

järnvägslinjens korsning med farleden vid Liljeholmen sålunda,

att järnvägen framdroges å bro med omkring 4‘8 meters fri höjd över

medelvattenytan och rörligt spann.

Förenämnda av järnvägsstyrelsen föreslagna villkor finnas angivna

i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet.

Riksdagen, som i skrivelse den 11 maj 1915, nr 99, anmälde sitt

beslut i frågan, fann det, med hänsyn till Stockholms stads önskemål

att till avhjälpande av den rådande arbetslösheten igångsätta farledsföretaget

snarast möjligt, vara av vikt, att staden redan vid dåvarande

tidpunkt tillförsäkrades visshet därom, att sjöfarten i Hammarbyleden

komme att ställas i erforderligt oberoende av trafiken å västra stambanan.

Riksdagen biföll jämväl i huvudsak Kungl. Maj:ts förslag i

ämnet men betonade samtidigt, att den ifrågasatta utfästelsen icke finge

innebära något föregripande av frågan om huru överbyggnaden över

Hammarbyleden slutligen skulle ordnas eller av den definitiva regleringen

av Stockholms bangårdsfråga. Enligt riksdagens mening borde

utfästelsen från statens sida avfattas så, att tydligt uttryck gåves därför,

att staten ägde ordna brofrågan på annat sätt än i enlighet med Kungl.

Maj:ts alternativa förslag, dock så att därigenom icke ställdes större

hinder i vägen för sjöfarten än som skulle komma att ske vid utförandet

av berörda alternativ.

Vid föredragning den 18 juni 1915 av riksdagens ifrågavarande

beslut uppdrog Kungl. Maj:t åt järnvägsstyrelsen att på särskild framställning

av Stockholms stadsfullmäktige träffa sådant avtal med Stockholms

stad i föreliggande ämne, att staten lämnade den av riksdagen

godkända utfästelsen mot det att Stockholms stad

dels medgåve, att Kungl. Maj:t från den tidpunkt, då ifrågavarande

avtal träffades, skulle, efter det staden i varje säy^Hlt fall lämnats tillfälle

att yttra sig, äga att bestämma tiderna för i/1* ihållande av såväl

järnvägsbron över Söderström som de ifrågasatta nya broarna över

Hammarbyleden för västra stambanan och en blivande förortsbana;

dels åtoge sig att med äganderätt till statens järnvägar upplåta all

den staden tillhöriga mark, som erfordrades för västra stambanans om
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.

9

läggning i slutligt läge över den nya farleden och för de i samband

därmed stående utvidgningar och anläggningar av stationer; att upplåta

den för den alternativt ifrågasatta provisoriska omläggningen av stambanan

erforderliga, staden tillhöriga marken att av statens järnvägar

med nyttjanderätt innehavas, så länge den behövde tagas i anspråk för

det angivna ändamålet; samt att utföra alla de omläggningar eller nyanläggningar

av gator, vägar, planer, kajer samt ledningar av alla slag,

som nödvändiggjordes genom utförande av de nya järnvägs- och bangårdsanläggningarna;
dels

medgåve, att de kostnader, staten komme att nedlägga på

grund av sitt åtagande att i enlighet med stadens hemställan omlägga

västra stambanan till vinnande av oberoende mellan sjöfarten i farleden

och järnvägstrafiken, samt stadens tillhandahållande av markområden

och stadens kostnader för ovan omförmälda gator, vägar och ledningar

m. m., skulle vid den blivande slutliga uppgörelsen i Stockholms bangårdsfråga

tillgodoräknas respektive parter på samma sätt, som om

markupplåtelserna ägt rum och arbetena utförts först sedan denna uppgörelse

blivit träffad — därvid dock dessförinnan avstådd mark och utförda

arbeten skulle beräknas till det värde, som de hade vid tiden för

markens avstående och arbetenas utförande, samt sagda värde i varje

fall genom överenskommelse eller skiljedom fastställas omedelbart, efter

det marken avståtts eller arbetet utförts;

dels åtoge sig att söka fastställelse å sådana ändringar av stadsplanen

och hamnplaner, som betingades av västra stambanans omläggning

och av genomförandet av de i samband därmed fastställda bangårdsplaner;
dels

och slutligen medgåve Kungl. Maj:t att träffa avgörande, i

händelse olika meningar angående statens och stadens skyldighet skulle

uppkomma.

På grund av de vidare utredningar, som föreliggande fråga sedermera

underkastats, har emellertid något avtal enligt ifrågavarande bemyndigande

icke blivit mellan staten och Stockholms stad ingånget.

I anledning av ^n utav Stockholms stads hamnstyrelse, på uppdrag

av stadsfullmäktige* .gjord ansökning, meddelade överståthållarämbetet

och länsstyrelsenJ9i^3*tockholms län genom gemensam resolution den 20

september 1915 Stockholms stad tillstånd att inrätta en allmän farled

genom Hammarbysjön och Årstaviken i huvudsaklig överensstämmelse

med byggnadskontorets förenämnda förslag den 5 september 1913, dock

under förutsättning att frågan om västra stambanans ingångslinje till

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 136 Käft. (Nr 171.) 553 23 2

Tillstånd till

inrättande av

Hammarbyleden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Fastställd

plan för

Hammarbyledens

färdigställande.

Direktiv för

de senaste

förhandlingarna

mellan staten

och

Stockholms

stad.

1921 års

bangårdsförslag.

10 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.

Stockholm anordnades i enlighet med Kungl. Maj:ts nyssberörda beslut

samt med iakttagande av vissa utav myndigheterna lämnade föreskrifter.

Vid sammanträde den 22 september 1921 hava Stockholms stadsfullmäktige

godkänt en av den s. k. Hammarbyledskommissionen förordad

plan för Hammarbyleden, enligt vilken plan farleden skulle kunna

fullbordas under år 1926. Anslag för bedrivande av arbetena å farleden

hava jämväl av fullmäktige anvisats i enlighet med nämnda plan.

De senaste förhandlingarna i Stockholms bangårdsfråga, vilkas resultat

nu föreligger till Kungl. Maj:ts prövning, hava föranletts av vissa

erinringar mot 1921 års bangårdsförslag ävensom det i samband därmed

upprättade avtalet i bangårdsfrågan. I anslutning till dessa erinringar

hava jämväl vissa direktiv givits för de nya underhandlingarna såväl

från statens som stadens sida. Då dessa direktiv varit grundläggande

för ifrågavarande förhandlingar, torde här en redogörelse böra lämnas

för vad i berörda hänseende förekommit.

1921 års bangårdsförslag omfattade huvudsakligen följande anordningar.

Västra stambanans huvudspår skulle enligt förslaget omläggas från en punkt

omkring 1 kilometer norr om Älvsjö station, framdragas över Årsta holmar på bro

med rörlig del och 26 meter fri höjd över medelvattenytan samt vidare över Södermalm

fram till nuvarande stambanan, som från en punkt ungefär vid Timmermansgatan

skulle följas genom nuvarande Södermalmstunneln och över nuvarande

sammanbindningsbanan fram till Centralstationen.

Förslaget avsåg att tills vidare bibehålla broarna över Söderström och Norrström

i huvudsakligen oförändrat plan- och höjdläge, frånsett en mindre ändring

framdeles av bron närmast Klara strand, men möjliggjorde, enligt vad i avtalet framhölls,

en höjning vid ett senare tidsskede av nuvarande järnvägsbron över Söderström.

Norra stambanans huvudspår skulle enligt förslaget omläggas mellan Järva

och Tomteboda övre station och förläggas utmed stambanans ursprungliga sträckning.

Mellan Tomteboda övre station och Centralstationen bibehölls nuvarande stambanan

i oförändrat läge.

Beträffande Centralstationen förutsatte förslaget, att denna station skulle, så länge

västra stambanan kvarlåge å nuvarande bro över Söder- och Norrström, i nuvarande

eller höjt läge, eller om densamma förlädes å annan direkt linje mellan Söderoch

Norrmalm, bibehållas å nuvarande plats, anordnad såsom genomgångsstation.

Det nuvarande stationshuset skulle bibehållas; när så befunnes erforderligt, skulle

en ny stationsbyggnad uppföras tvärs över spårsystemet vinkelrätt mot och sammanbyggd

med nuvarande stationshuset.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.is Proposition Nr 171.

11

Enligt förslaget skulle vidare fraktgodsrörelsen vid Norra stationen överflyttas

till godsstationen vid Norrtull, varjämte å Kungsholmen framdeles skulle anordnas

en ny godsstation. Slutligen omfattade förslaget anläggandet av ny rangerbangård

vid Årsta.

Förslaget avsågs att genomföras successivt allt efter trafikens krav å ökat utrymme,

och skulle i ett första byggnadsstadium att omedelbart utföras ingå omläggning

av västra stambanan å högbro över Hammarbyleden samt vissa utvidgningsarbeten

vid Centralstationen och Norrtulls godsstation.

Rörande fördelningen mellan staten och staden av kostnaderna för förslagets

genomförande innehöll förenämnda avtal, vars giltighetstid utgått den 1 juli 1922,

i huvudsak följande.

Staden skulle med full äganderätt till staten utan ersättning överlåta alla de

staden tillhöriga marker, som erfordrades för genomförande av 1921 års bangårdsförslag.

Häri skulle inbegripas även de staden tillhöriga marker, som sedan längre eller

kortare tid disponerats av statens järnvägar, och som efter genomförande av förslaget

fortfarande vore behövliga för järnvägsändamål.

Staten å sin sida skulle till staden med full äganderätt utan ersättning överlåta

alla de statens marker, som disponerades av statens järnvägar, men som efter

förslagets genomförande icke vidare erfordrades för järnvägsändamål. Härutöver skulle

staten överlåta vissa i avtalet angivna, staten tillhöriga fastigheter, vilka icke berördes

av järnvägsanläggningarna.

De för förslagets genomförande erforderliga enskilda tillhöriga områden skulle

förvärvas i vissa uti avtalet angivna fall av staden, i vissa fall av staten.

Utförandet av samtliga järnvägsanläggningar skulle bekostas av staten. Kostnaderna

för ändringar och nyanläggningar av gator och vägar skulle till huvudsaklig

del bestridas av staden; dock hade staten pålagts kostnaderna för vissa i

detalj angivna dylika arbeten.

I fråga om tiden för utförandet av de i förslaget ingående anordningarna hade

staten i huvudsak tillerkänts bestämmanderätten dock med undantag för de arbeten,

som avsågo stambanans omläggning över Hammarbyleden. Genom avtalet reglerades

vidare öppningstiderna för broarna över Hammarbyleden och Söderström.

Av de myndigheter, som anmodats yttra sig över 1921 års bangårdsförslag,

hava byggnadsstyrelsen ävensom statens förortsbanekommission

för Stockholm avstyrkt detsamma, under det att järnvägsstyrelsen

i huvudsak förordat förslagets genomförande.

Byggnadsstyrelsen har sålunda på anförda skäl förklarat sig icke kunna biträda

förslagets huvudidé, ett bibehållande och utvidgande av nuvarande järnvägsbron över

Söderström och Norrström, eller den föreliggande möjligheten av ändring av broläget

till Riddarholmens västra sida. Byggnadsstyrelsen, som för sin del hållit före,

att den definitiva sträckningen av västra stambanans ingångslinje till Stockholm

borde dragas över Långholmen—Smedsudden, har ifrågasatt igångsättandet av detaljerade

nya utredningar rörande bangårdsfrågans lösning i sådan riktning. Innan resultatet

av dessa utredningar förelåge, kunde styrelsen icke tillstyrka anläggandet

av eu högbro över Hammarbyleden vid Årsta, enär en dylik bro enligt styrelsens

mening skulle försvåra Smedsuddslinjens tillkomst. Styrelsen har ansett, att frågan

Yttranden

över

förslaget.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.

om Hammarbyledens korsning för närvarande kunde provisoriskt lösas genom uppförande

av en bro med 4''8 meter fri höjd vid Liljeholmen.

Statens förortsbanekommission, som huvudsakligen behandlat bangårdsförslaget med

hänsyn till förortsbanefrågan, har därvid framhållit, att den lämpligaste vägen för

lösande av sistnämnda problem vore, att, på sätt jämväl tidigare ifrågasatts, den nuva

rande sammanbindningsbanan helt och hållet frigjordes från huvudbanetrafik och

finge ingå som en länk i förortsbanesystemet. Ett bortflyttande av statsbanetrafiken

från sammanbindningsbanan funne kommissionen även av andra av kommissionen

närmare utvecklade skäl ofrånkomligt. Med hänsyn härtill har kommissionen som

sin uppfattning uttalat, att bangårdsförslaget icke borde godkännas utan att i stället

ytterligare utredningar borde verkställas, grundade på västra stambanans fortledande

antingen över Arsta holmar samt över Långholmen och Smedsudden eller, om eu avsevärdare

modifikation i den fria brohöjden över Hammarbyleden vore möjlig, över

Liljeholmen samt därifrån över Långholmen och Smedsudden. I avvaktan på resultatet

av dessa utredningar, vilka jämväl borde omfatta utförande av ett särskilt förortsbanesystem,

funne kommissionen, i likhet med byggnadsstyrelsen, att den trängande

frågan om västra stambanans korsning med Hammarbyleden kunde lösas provisoriskt

genom anläggande av en lågbro med 4''8 meter fri höjd vid Liljeholmen,

vilken bro efter sex å sju års förlopp kunde ersättas antingen av en högbro vid

Arstaholmar eller annat därmed jämförligt högbroförslag. I samband med stambanans

fortledande framdeles över Långholmen och Smedsudden kunde, enligt kommissionens

mening, den föreslagna provisoriska lågbron få nyttig användning även för framtiden

såsom förbindelse mellan södra godsstationen och godsspårsanläggningen söder

om Årstaviken.

Mot detta utlåtande har ledamoten av kommissionen Hellgren anmält sin

reservation, varjämte ledamoten J. Bergström i särskilt yttrande utvecklat vissa synpunkter

i fråga om värdet av stadens prestationer enligt avtalet.

Järnvägsstyrelsen har till en början uttalat, att de huvudriktlinjer för bangårdsfrågans

lösning, som läge till grund för 1921 års bangårdsförslag och som byggde på

direkt ingångslinje för västra stambanan med högbro över Hammarbyleden, personstation

på Södermalm, lågbro över Riddarfjärden och Centralstationens bibehållande

på nuvarande plats, anordnad som genomgångsstation, av styrelsen allt fortfarande ansåges

vara de enda, som kunde leda till en från driftsteknisk samt byggnads- och driftsekonomisk

synpunkt antagbar lösning av bangårdsfrågan. Endast efter dessa huvudprinciper

kunde erhållas ett förslag, vars utbyggande gradvis kunde verkställas på

praktiskt-ekonomiskt överkomligt sätt.

Beträffande järnvägens korsning med Hammarbyleden har styrelsen framhållit,

bland annat, att det härvid gällde för staten att tillse, att den nya bron över

nämnda led anlades på en höjd över vattenytan, som möjliggjorde ett sådant dirigerande

av sjöfarten, att öppningstiderna för fartygens genomsläppande vid såväl

denna bro som den nuvarande svängbron över Söderström kunde begränsas i en utsträckning,

som möjliggjorde fri utveckling av järnvägstrafiken under överskådlig

tid. Då staten emellertid skulle bekosta arbetet med omläggningen av stambanan

över Hammarbyleden, vilket arbete dock främst vore betingat av kanalledens tillkomst,

vore det också nödvändigt, att staten av Stockholms stad erhölle motsvarande

ekonomiska utfästelser. Enligt styrelsens mening vore jämväl de fördelar, som genom

1921 års avtal vunnits för staten, så betydande, att de kunde försvara de avsevärda

kostnader, som vore förenade med omläggningen. En förutsättning härför vore dock,

att icke genom allt för stora krav från stadens sida på höjd och övriga dimensioner å

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 171.

bron över Hammarbyleden utgifterna för staten vid stambanans omläggning onödigt

ökades. Utan att vilja bestämt taga ståndpunkt till frågan, huruvida den blivande

kanalleden för att fylla sitt ändamål kunde kräva en så stor brohöjd, som 1921 års

bangårdsförslag förutsatte, ansåge dock styrelsen för sin del ingalunda uteslutet, att

även med mindre brohöjd skäliga krav på sjöfartsleden kunde bliva tillgodosedda.

Skulle det visa sig, att brohöjden endast obetydligt kunde minskas under föreslagna

26 meter, borde broläget vid Årsta holmar bibehållas. Om däremot avsevärd minskning

av brohöjden vore möjlig, kunde även andra brolägen ifrågakomma. En omläggning

av stambanan på bro vid Liljeholmen med allenast 4''8 meter fri höjd ansåge

dock styrelsen icke godtagbar ens såsom ett första byggnadsstadium.

Beträffande de tekniska anordningarna i 1921 års bangårdsförslag har styrelsen

påpekat, att tågspåren genom Södermalms personstation i förslaget förlagts i lutning

1 : 100. Ehuru ett förläggande av tågspåren i horisontellt läge eller i svagare

lutning uppenbarligen varit fördelaktigare, ansåge styrelsen dock, att nämnda detalj

i förslaget vore godtagbart med det driftssätt, som av vissa skäl för avsevärd tid

borde tillämpas vid denna personstation.

I fråga om bestämmelserna i 1921 års avtal har järnvägsstyrelsen i huvudsak

ansett sig kunna tillstyrka desamma, dock har styrelsen ansett nödvändigt, att

avtalet så ändrades, att statens järnvägars trafikbefäl finge befogenhet att för varje

tidtabell efter samråd med stadens vederbörande myndighet bestämma de särskilda

tiderna för öppenhållande av broarna över Hammarbyleden och Riddarfjärden. Ett

godtagande av avtalet i denna del, enligt vilket överenskommelse i berörda hänseende

skulle träffas mellan trafikbefälet och stadens hamnstyrelse, skulle enligt styrelsens

mening lätt leda till avsevärda olägenheter för den händelse dylik överenskommelse

ej kunde komma till stånd.

Djurgårdskommissionen, som i skrivelse den 28 februari 1921 yttrat sig i anledning

av 1921 års bangårdsförslag, har därvid hemställt, att i det avtal, som komme

att avslutas med Stockholms stad i bangårdsfrågan, bestämmelser måtte intagas därom,

att från såväl statens som stadens sida skulle reserveras marker för såväl en linje

över Smedsudden som över Beckholmen.

Innan ännu 1921 års bangårdsförslag av Kungl. Majt upptagits

till behandling, både järnvägsstyrelsen såsom tidigare omnämnts den 12

december 1921 framlagt förslag till förbättrade anordningar vid Stockholms

centralstation.

Förslaget i fråga avsåg huvudsakligen dels beredande av rymliga

och bekväma utrymmen för persontrafiken vid Centralstationen huvudsakligen

genom apterande av nuvarande banhall till personhall för avgående

resande, utökande av nuvarande plattformsutrymmen, fullständigt

särskiljande av avgående och ankommande resandetrafik samt anordnande

av särskild resgodsplattform för trafiken söderut, dels bortflyttning

av all ilgodsrörelse från Centralstationen till Norra stationens

nuvarande expeditions- och magasinslokaler, dels ock överflyttning av

den huvudsakliga delen av fraktgodsrörelsen från Norra stationen till

Norrtulls station, vilken senare station därför skulle avsevärt utvidgas.

Järnvägsstyrelsens

förslag

till

förbättrade

anordningar

vid Centralstationen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. May.ts Proposition Nr 171.

Chefen för

kommunikationsdepartementet

den

nU 1922.

Beträffande detta förelag framhöll järnvägsstyrelsen, att de ifrågasatta

arbetena icke i någon mån sammanhängde med omläggningen av

stambanan över Hammarbyleden och ej kunde föregripa frågan om huru

Stockholms bangårdsförhållanden en gång i framtiden skulle slutligen

ordnas.

Vid anmälan den 13 april 1922 av 1921 års bangårdsförslag framhöll

jag, att med hänsyn till den beräknade tiden för Hammarbyledens färdigställande

och de av 1915 års riksdag gjorda utfästelserna beträffande

anordnande av broförbindelse över farleden det syntes nödvändigt, att

statsmakterna vid 1923 års riksdag fattade ståndpunkt till frågan om

anordnande av ny ingångsled över farleden för statsbanetrafiken, varvid

förutsattes motsvarande ställningstagande från Stockholms stadsfullmäktiges

sida. Dessförinnan syntes emellertid böra tagas under övervägande,

huruvida åtgärder borde vidtagas för en förlängning av det då gällande

avtalet i bangårds frågan, vars giltighetstid, såsom förut nämnts, utgick

den 1 juli 1922, eller om ytterligare utredning i ärendet borde

äga rum.

På sätt av det föregående framgår, förordade jag för min del anordnande

av nya underhandlingar i bangårdsfrågan, vilket förslag jämväl

av Kungl. Maj:t bifölls. Beträffande riktlinjerna för dessa underhandlingar

anförde jag följande.

»När man går att fatta ståndpunkt till denna fråga, har man, enligt min mening,

att särskilt hålla i sikte de nu rådande ekonomiska svårigheterna, vilka sedan

tiden för avtalets träffande yttermera framträtt och som måste föranleda en noggrann

prövning, att ej ett förslag i förevarande ämne gives större proportioner, än

som kan anses nödvändigt.

Ur nu angivna synpunkt ställer sig bangårdsdelegerades förslag givetvis fördelaktigt,

då detta förslag till väsentlig del bygger på de nuvarande bangårdsanordningarna.

Icke minst av betydelse härvidlag är bibehållandet av sammanbindningsbanan

i huvudsakligen orubbat skick, vilken anordning kunnat vinnas genom att de nuvarande

tiderna för öppenhållande av svängbron över Söderström enligt förslaget till överenskommelse

skulle väsentligen inskränkas. Enligt vad såväl bangårdsdelegerade som

järnvägsstyrelsen uppgivit, beräknas stambanetrafiken med de överenskomna öppningstiderna

under mycket lång tid framåt kunna på ett tillfredsställande sätt ombesörjas

å den nuvarande sammanbindningsbanan.

Frågan om öppningstiderna vid Söderström är givetvis på det allra närmaste

beroende av, huru infartslinjen över Hammarbyleden ordnas. Allenast under förutsättning

att tillräckligt oberoende mellan järnvägs- och sjötrafiken här vinnes för en

väsentlig avlastning av sjötrafiken från Söderström, kunna nämligen nämnda öppningstider

inskränkas i sådan grad, att järnvägstrafiken å den nuvarande sammanbindningsbron

för avsevärd tid framåt säkerställes. Då den verkställda utredningen

emellertid visat, att man under nu angivna förutsättning kan för lång tid framåt

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts Proposition Pfr 171.

15

räkna med bibehållandet av nämnda bro, torde synnerligen starka skäl tala för att

man vid den planläggning av bangårdsfrågan, som må äga rum i samband med beslut

om ny ingångslinje över Hammarbyleden, i förevarande avseende bygger på de

nuvarande anordningarna. Visserligen kan man icke helt lämna ur sikte, att en förändring

av förbindelselinjen mellan Norrmalm och Södermalm en gång i tiden vid

växande trafik kan visa sig av behovet påkallad. Det synes mig dock ej nödvändigt

att nu fatta ståndpunkt till huru i sådan händelse skall förfaras, utan lärer detta på

förhand så ytterst svårbedömbara spörsmål för närvarande kunna lämnas å sido.

Jag kan därför ej förorda, att — på sätt, bland annat, från byggnadsstyrelsens sida

påyrkats — ytterligare utredning nu föranstaltas angående sättet för en omläggning

av nämnda linje. Icke heller finner jag det böra ifrågasättas att allenast med

hänsyn till förortsbaneintresset nu binda staten för en framtida omläggning av sammanbindningsbanan

till annan linje.

Vad ovan framhållits angående nödvändigheten av att för närvarande, så långt

ske kan, reducera bangårdsförslagets proportioner bör jämväl beaktas vid bedömande

av frågan angående sättet för anordnande av ny ingångslinje för stambanan över

Hammarbyleden, till vilken fråga det nu i främsta rummet är nödvändigt att taga

ståndpunkt. Det lärer alltså vara av vikt, att den blivande bron icke gives större

höjd än som kan vara oundgängligen nödig för erhållande av det erforderliga oberoendet

mellan järnvägs- och sjötrafiken. Yrkande om minskning i den av bangårdsdelegerade

föreslagna brohöjden och brons förläggning till Liljeholmen i stället för

till Årstaholmar har jämväl framkommit från byggnadsstyrelsens sida och i ett flertal

framställningar i ämnet. Även har anmärkts, att under alla förhållanden viss jämkning

av brohöjden vore betingad för ernående av mera tillfredsställande lutningsförhållanden

för den i förslaget ingående nya person stationen å Södermalm.

Från statens sida måste det uppenbarligen, på grund av de förut berörda ekonomiska

förhållandena, vara av intresse, att bron icke uppföres till större höjd än

som är nödvändig. Härvidlag har man dock att tillse, att några svårare hinder icke

uppställas för sjötrafiken, då från statens sida eftergifter icke synas kunna göras i

fråga om nödvändiga inskränkningar av öppningstiderna vid Söderström. Även bör

beaktas, att då i varje fall en ny bro måste komma till utförande, en sådan lösning,

som för mera avsevärd tid kan bliva bestående, är eftersträvansvärd.

Bangårdsdelegerade hava för sin del ansett sig böra stanna vid en bro av den

höjd, som redan tidigare från stadens sida påyrkats. Utan att för närvarande vara

beredd att härutinnan taga någon som helst ståndpunkt, anser jag det dock, med hänsyn

till vad såväl järnvägsstyrelsen som andra i ärendet hörda myndigheter yttrat,

kunna ifrågasättas, huruvida icke även med en mindre brohöjd sjötrafikens krav kunna

bliva skäligen tillgodosedda, I varje fall finner jag det nödvändigt, att, innan frågan

underställes riksdagens prövning, en mera ingående utredning föreligger angående betingelserna

och villkoren för anordnandet av ingångslinjen över Hammarbyleden på

nu antytt sätt. Särskilt torde böra undersökas och om möjligt särskilt förslag uppgöras

beträffande det alternativ, som i ärendet framkommit, nämligen anläggandet

av en bro vid Liljeholmen med ungefärligen samma höjd, som de av Stockholms

stad beslutade broarna vid Danviken och Skanstull. Uppförandet av eu dylik bro

skulle, åtminstone vad byggnadskostnaderna beträffa, för statsverket medföra en betydande

besparing i jämförelse med kostnaderna för en högbro vid Årstaholmar jämte

därav betingad linjeomläggning. Skulle en närmare utredning emellertid visa, att

detta eller andra alternativ med bro på låg eller medellåg höjd ur andra synpunkter

måste anses underlägset högbroalternativet, torde i varje fall böra övervägas, om ej

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Uttalanden

av Stockholms

stads vederbörande

myndigheter.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 171.

en mindre jämkning av högbron vid Årstaholmar bör vidtagas i syfte särskilt att

åstadkomma bättre lutningsförhållanden å Södermalm.

Genom avtalet har staten tillförsäkrats all den Stockholms stad tillhöriga

mark, som erfordras för de utvidgningar eller nya bangårdsanordningar, vilka delegerade

ansett böra komma till utförande under den tid förslaget omfattar. Uppenbarligen

är det också angeläget, att redan nu mark reserveras för framtida utvidgningar

och i samband därmed stående ekonomiska spörsmål såvitt möjligt bliva klarlagda.

Däremot kan ifrågasättas lämpligheten av att för närvarande mera ingående

binda sig angående det sätt, på vilket sådana utvidgningar skola komma till stånd.

Särskilt gäller detta, såsom jag strax skall beröra, Centralstationens framtida utveckling.

Beträffande Centralstationen så lärer med den ståndpunkt jag intagit i fråga

om nuvarande sammanbindningsbanan samt beträffande förslagets proportioner över

huvud någon förflyttning av nämnda station under den tid det här gäller icke kunna

ifrågasättas. Man har därför att räkna med att vissa utvidgningar och förbättringar

av de nuvarande anordningarna därstädes snart nog måste vidtagas för att tillgodose

den växande trafikens krav. Däremot torde det icke vara nödvändigt och

knappast heller lämpligt att nu fastslå de närmare planerna för en mera fullständig

ombyggnad av stationen. Denna fråga torde så mycket mera böra lämnas öppen,

som de av järnvägsstyrelsen i skrivelsen den 12 december 1921 föreslagna anordningarna

äro avsedda att tillgodose trafikbehovet under femton å tjugu år framåt.

Huru den vidare utvecklingen av Centralstationen därefter bör ske, synes lämpligen

kunna ställas på framtiden. Det synes dock önskvärt, att mark reserveras för framtida

utvidgningar av stationen. Även om planerna därför ej nu fastställas, synes

dock möjlighet kunna beredas staden att ordna stadsplanen på ett sätt, som överensstämmer

med stadens intresse.

Oavsett de nya överenskommelser eller jämkningar i det föreliggande avtalet,

vilka kunna påkallas, därest vad jag nu föreslagit vinner beaktande, torde vissa

mindre jämkningar kunna ifrågasättas i den överenskommelse, som träffats mellan

de delegerade för staten och Stockholms stad. Sålunda hava från järnvägsstyrelsens

sida anmärkningar i vissa hänseenden riktats mot överenskommelsen, i vad den rör

sättet för bestämmande av de särskilda tiderna för öppenhållande av broarna över

Söderström och Hammarbyleden, vilka anmärkningar torde förtjäna beaktande. Järn

väl i övrigt torde de ändrade förhållandena kunna påkalla vissa avvikelser från det

träffade avtalet.»

De av Stockholms stads vederbörande myndigheter gjorda uttalandena

i fråga om delegerades förhandlingar återfinnas i stadskollegiets utlåtande

den 21 juni 1922, nr 206, i anledning av framställning från statens

delegerade om utseende av representanter för staden vid de nya

underhandlingarna.

Kollegiet yttrar därvid, efter att hava framhållit önskvärdheten av

att bangårdsfrågan och med denna sammanhängande problem bleve snarast

möjligt och så vitt som ske kunde klarlagda, följande:

»För vinnande av detta önskemål är det emellertid av vikt att även tillse,

att efter de nya förhandlingarnas återupptagande dessa bedrivas efter sådana rikt
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kung!. May.ls Proposition Nr 171. 17

linjer, att för stadens utveckling aktuella spörsmål därigenom vinna sin praktiska

lösning. I detta avseende finner stadskollegiet, i likhet med departementschefen, det

i främsta rummet angeläget, att frågan om det sätt, på vilket statsmakterna ärna att

före den beräknade tidpunkten för Hammarbyledens fullbordande genomföra 1915 års

riksdags utfästelser beträffande anordnande av broförbindelse för statsbanetrafiken

över farleden, snarast möjligt klarlägges. Mot de ytterligare undersökningar, som

i denna fråga äro av departementschefen ifrågasatta, är från stadens sida intet att

erinra, under förutsättning dock, att de så bedrivas, att hinder från statens sida ej

kommer att därigenom uppstå för ledens tagande i bruk vid av stadsfullmäktige avsedd

tidpunkt. Stadskollegiet vill i detta sammanhang även erinra därom, att kollegiet

den 28 april 1921 uppdragit åt den s. k. Hammarbyledskommissionen att undersöka,

huru korsningen mellan sjötrafiken å Hammarbyleden och statens järnvägars trafik

lämpligast bör ordnas.

Vad underhandlingarna i övrigt angår, har stadskollegiet funnit sig, med hänsyn

till vad departementschefen i frågan anfört, böra göra nedanstående erinringar

beträffande förhandlingarnas omfattning.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet framhåller departementschefen, att de

ekonomiska svårigheter, som efter avslutandet av 1921 års avtal än yttermera framträtt,

särskilt måste hållas i sikte, samt att de böra föranleda en noggrann prövning,

att förslag i bangårdsfrågan nu ej gives större proportioner än som kan anses nödvändigt.

I anslutning härtill har departementschefen bestämt avböjt tanken på

ytterligare utredning nu angående nytt läge för förbindelselinjen mellan Norrmalm

och Södermalm samt framhållit angelägenheten av att vid den planläggning av bangårdsfrågan,

som nu må äga rum, i förevarande avseende bygga på de nuvarande

anordningarna.

Stadskollegiet, som finner uppenbart, att de av departementschefen anförda,

ekonomiska betänkligheterna mot en omdaning i större omfattning av statsjärnvägarnas

anläggningar inom huvudstaden måste under nu radande förhallanden vinna

beaktande, måste dock för sin del framhålla nödvändigheten av, att frågan om den

nya bron över Hammarbyleden erhåller en sådan lösning, att denna icke avskär

möjligheterna för eller avsevärt försvårar en framtida ny ingångslinje för västra stambanan

över Smedsudden. Departementschefen anför angående detta spörsmål, att man

icke helt kan lämna ur sikte, att en förändring av förbindelselinjen mellan Norrmalm

och Södermalm en gång i tiden vid växande trafik kan visa sig av behovet

påkallad. Stadskollegiet finner sig med stöd av detta uttalande kunna med fog förutsätta,

att utredningarna redan nu givas den omfattningen, att därav tydligt framgår,

att framtida anslutning till en eventuell ny ingångslinje hålles öppen.

1 fråga om det framtida ordnandet av den för huvudstadens del viktiga förortstrafiken

lämnar departementschefens anförande icke några riktlinjer. Statsrådets

uttalande, att det icke bör ifrågasättas att allenast med hänsyn till förortsbaneintresset

nu binda staten för en framtida omläggning av sammanbindningsbanan till

annan linje, lämnar icke någon ledning för bedömande av statens framtida medverkan

till denna frågas lösning. Då den av Kungl. Maj:t den 19 juni 1919 tillsatta förortsbanekommissionen,

i vars uppdrag ingar att verkställa utredning i fråga om huvuddragen

för ordnandet av Stockholms förortsbanefråga, ännu icke fullgjort sitt uppdrag,

synes det även omöjligt att i nu föreliggande sammanhang komma till en uppgörelse

angående de ekonomiska betingelserna för frågans framtida ordnande. Stadskollegiet

vill dock framhålla nödvändigheten av att redan nu underhandlingarna i bangårdsfrågan

givas den omfattningen, att de tekniska möjligheterna för förortsbanornas

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 136 Käft. (Nr 171.) 553 23 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Huvuddragen

av 1923 års

förslag.

Förslagets

omfattning.

18 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 171.

framdragande hållas öppna. Det förslag, som i detta avseende avgivits den 22 juni

1921 (bill. 12 för år 1921) av den av stadsfullmäktige den 2 december 1918 tillsatta

trafikkommittén, bör härvid vinna vederbörligt beaktande.

Enligt de riktlinjer, som av departementschefen utstakats för omfattningen av

nu föreliggande underhandlingar, kommer slutlig ståndpunkt icke att fattas till åtskilliga

framtida spörsmål i Stockholms bangårdsfråga. Detta gäller även frågan

om den nuvarande Centralstationen, angående vilken departementschefen framhåller

olämpligheten av att nu fastslå de närmare planerna för en mera fullständig ombyggnad.

I detta senare avseende hänvisar statsrådet särskilt därtill, att det senaste,

av järnvägsstyrelsen den 12 december 1921 framlagda förslaget till provisoriska

omändringar av Stockholms bangårdsförhållanden är avsett att tillgodose trafikbehovet

under 15 å 20 år framåt.

Stadskollegiet finner det kunna ifrågasättas, huruvida under dessa förhållanden

skäl kunna anses föreligga, att, såsom departementschefen synes anse lämpligt, mellan

staten och staden avtal nu träffas angående överlåtande till staten av sådan mark,

som anses böra reserveras för framtida utvidgningar, angående vilkas genomförande

inga närmare riktlinjer dock nu komma att fastslås. Särskilt gäller denna fråga Centralstationens

framtida utveckling. Det synes kollegiet under förevarande förhållanden

höra övervägas, huruvida icke vid nu förestående markupplåtelse samma förfaringssätt,

som senast kommit till användning vid markupplåtelse för utvidgning av

Centralstationen och Norra stationen, fortfarande bör tillämpas, intill dess en mera

definitiv överenskommelse angående de framtida bangårdsförhållandena i Stockholm

kan bliva träffad.»

I samband härmed har kollegiet, i anledning av en utav samfundet

S:t Erik in. fl. föreningar till stadsfullmäktige gjord framställning om

stadens medverkan till ny utredning rörande Smedsuddslinjen, framhållit

nödvändigheten av att frågan om reservation av mark för en eventuell

sådan linje beaktades ej endast vad beträffar stadens utan även statens mark.

\ ad av stadskollegiet sålunda anförts har av stadsfullmäktige lämnats

utan erinran.

I enlighet med de direktiv, som sålunda givits för de nu avslutade

förhandlingarna, hava delegerade utgått från, att den nya ingångslinje

för västra stambanan, som påkallas av Hammarbyledens öppnande för

allmän trafik, skall ansluta sig till den nuvarande sammanbindningsbanan

mellan Norrmalm och Södermalm, vilken alltså av delegerade

förutsättes tills vidare förbliva orubbad. A andra sidan har hänsyn

tagits till att en förändring av sammanbindningsbanan framdeles kan visa

sig av behovet påkallad, varför planläggningen av den nya ingångslinjen

av delegerade ansetts böra ske på sådant sätt, att en eventuell förändring

av sammanbindningsbanan enligt föreliggande möjligheter framdeles icke

försvåras. Till frågan, huruvida och på vad sätt en dylik förändring skall

ske, hava delegerade icke ansett sig böra taga ståndpunkt. Jämväl i fråga

om Centralstationen hava delegerade utgått från ett bibehållande i stort

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts Proposition Nr 171. 19

Bett av de nuvarande anordningarna. Dock liar ansetts nödvändigt att

i detta sammanhang planlägga för sådana utvidgningar och förbättringar

av dessa anordningar, beträffande vilka behov redan föreligger eller vilka

kunna bliva erforderliga inom eu närmare framtid. 1 detta hänseende

hava delegerade i huvudsak anslutit sig till det av järnvägsstyrelsen i

skrivelsen den 12 december 1921 framlagda förslaget till förbättrade

anordningar vid Centralstationen. Vissa mark- och trafikledsfrågor hava

jämväl ansetts böra regleras. Däremot har frågan om Centralstationens

vidare utveckling samt om en eventuell förflyttning av stationen i samband

med en framtida omläggning av sammanbindningsbanan lämnats

öppen.

Det förslag, varom delegerade med nu angivna utgångspunkt kommit

till enighet, åskådliggöres närmare å vid det preliminära avtalet fogade

ritningar samt innebär i huvudsak följande:

Västra stambanan omlägges över Hammarbyleden, på sätt i det följande kommer

att närmare beröras, och i samband därmed anordnas en mindre personstation å

Södermalm vid huvudlinjen.

De genom avtalet staten tillförsäkrade markområdena å Södermalm medgiva

utvidgning av stationsanordningarna i den mån trafiken så kräver.

Förslaget förutsätter vidare, att fraktstyckegodsrörelsen överflyttas från nuvarande

Norra stationen till Norrtulls godsstation, där nya godsmagasin uppföras. De

anordningar, som i detta hänseende finnas angivna å avtalet bilagda ritningar, överensstämma

med järnvägsstyrelsens förslag den 12 december 1921.

Då delegerade utgått från, att Norrtulls station framdeles kommer att bliva

huvudgodsstationen för de norra stadsdelarna, har genom avtalet staten tillförsäkrats

den stadens mark, som kräves för en framtida utbyggnad av stationen.

Delegerade förutsätta, att Centralstationen under avsevärd tid kommer att bibehållas

å nuvarande plats, och finna därför åtgärder för förbättring av de nuvarande

otillfredsställande anordningarna vid Centralstationen och Norra stationen icke

vidare kunna undanskjutas. Delegerade hava jämväl utgått från att det förslag i

sådant hänseende, som järnvägsstyrelsen framlagt, skall inom den närmaste tiden

komma till utförande. För genomförande av de föreslagna anordningarna behöver

ingen mark vid Centralstationen eller Norra stationen, utöver vad statens järnvägar

för närvarande disponera, tagas i anspråk. Emellertid hava statens delegerade ansett

sig böra i detta sammanhang tillförsäkra staten rätt att, i den mån så kräves,

taga i anspråk ett staden tillhörigt område, beläget väster om bangården i kvarteren

Gäddan och Ugglehuvudet, vilket område i form av en rektangel skjuter in i järnvägsområdet

och härigenom försvårar detta områdes ändamålsenliga utnyttjande.

Genom avtalet har vidare reglerats statens i viss mån svävande dispositionsrätt till

de staden tillhöriga markområden vid Centralstationen och Norra stationen, vilka av

statens järnvägar disponeras.

Nya bangårdsanordningar

m. m.

Bangårds
anordningar.

Reglering av

vissa markfrågor

vid

Centralstationen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung1. Maj:ts Proposition nr 171.

Reglering av

vissa markfrågor

vid

Södermalms

godsstation.

Förvärv av

mark för framtida

utvidgningar

söder

om Årsta

m. m.

Departements
chefen.

Södermalms godsstation bibehålies enligt förslaget å nuvarande plats. För att

bereda staden möjlighet att framdeles anordna en gatuförbindelse söder om stationen

från Södra bantorget till Svedenborgsgatan, därest ett av staden planerat framdragande

av denna gata i viadukt över bangårdsområdet framdeles kommer till stånd, har

överenskommelse träffats om utbyte av en del av nuvarande stationsområdet vid

Folkunga- och Västgötagatorna mot ett staden tillhörigt område väster därom, å

vilket sistnämnda område frilastgodsbangården i en framtid skulle kunna förläggas.

Likaledes har avtal träffats om markbyte vid Södra bantorget, varigenom torgets

västra gräns skulle komma att ligga i en rak linje. Genom avtalet har staten, utöver

vad nu angivits, tillförsäkrats viss staden tillhörig mark för en framtida utvidgning

av anordningarna vid Södra stationen.

1921 års bangårdsförslag upptog anläggning av en ny rangerbangård vid Årsta,

vilken vore avsedd att komma till utförande, då godstrafiken så ökats, att rangeringen

icke längre på nöjaktigt sätt kunde avvecklas vid Tomteboda. Genom föreliggande

avtal har staten tillförsäkrats den staden tillhöriga mark, som erfordras för denna

bangård. Behovet av densamma är enligt delegerades mening icke beroende av den

nuvarande sammanbindningsbanans bibehållande.

Vissa andra mindre markförvärv, avsedda för framtida anordningar, hava jämväl

genom avtalet reglerats.

Med hänsyn till den rådande ekonomiska situationen är det, såsom

jag redan tidigare framhållit, nödvändigt att vid prövning av föreliggande

förslag tillse, att staten icke nu binder sig för arbeten av större

omfattning än som kan anses oundgängligen påkallat. Den fråga, till

vilken det härvid i främsta rummet gäller att taga ståndpunkt, avser

sättet för anordnandet av ny ingångslinje för västra stambanan över

Hammarbyleden. De härför erforderliga arbetena måste nämligen snarast

möjligt påbörjas, därest de anordningar, som påkallas för vinnande av

erforderligt oberoende mellan sjöfarten och järnvägstrafiken, skola kunna,

på sätt av statsmakterna ställts i utsikt, hinna fullbordas till tiden för

den nya ledens färdigställande eller, enligt vad nu beräknas, till den

1 januari 1927. Då de nuvarande anordningarna vid Centralstationen

och Norra stationen sedan länge varit otillfredsställande såväl för allmänheten

som ock med hänsyn till järnvägstekniska och driftsekonomiska

krav, men åtgärder för avhjälpande av dessa olägenheter hittills i stort

sett fått anstå i avvaktan på lösningen av berörda fråga om ny infartsled

för västra stambanan, torde jämväl i förevarande sammanhang till

prövning böra upptagas föreliggande förslag om förbättrade anordningar

vid nämnda stationer. För nedbringande av statens kostnader för ifrågavarande

arbeten är det uppenbarligen önskvärt att i möjligaste mån

bygga på de nuvarande bangårdsanordningarna och att så långt sig

göra låter utnyttja dessa. Därest, såsom den föreliggande utredningen

ger vid handen, genom jämförelsevis mindre ändringar av bestående

anordningar möjlighet vinnes att för avsevärd tid framåt säkerställa järn
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. May.ts Proposition Nr 171.

vägstrafiken, är det enligt min mening ej vare sig nödvändigt eller

lämpligt att i detta sammanhang närmare fastslå utvecklingen av bangårdsfrågan

för tiden därefter. Det gäller sålunda tillse, att de arbeten,

som nu skola komma till utförande, icke planläggas på sådant sätt eller

i den omfattning, att ett fastlåsande av bangårdsfrågan i viss riktning

härigenom sker, utan att olika möjligheter i sådant hänseende hållas

öppna. Emellertid är det angeläget, att mark redan nu tillförsäkras

staten eller i varje fall reserveras för framtida utvidgningar, i den mån

sådana nu kunna förutses, och att de ekonomiska mellanhavandena mellan

staten och Stockholms stad i möjligaste mån klarläggas.

Jag övergår härefter till en närmare granskning av det föreliggande

förslaget, därvid till en början torde få behandlas frågan om

västra stambanans nya ingångslinje över Hammarbyleden.

För lösande av frågan om sättet för anordnande av västra stambanans

nya ingångslinje över Hammarbyleden hava delegerade i första

hand haft att taga ståndpunkt till frågan om den erforderliga fria brohöjden

vid ledens korsning.

Beträffande sistnämnda fråga hava delegerade till en början lämnat

en redogörelse för de utredningar, som tidigare verkställts rörande den

erforderliga fria brohöjden över Hammarbyleden. Härav framgår, att

samtliga de förslag till omläggning av västra stambanans ingångslinje,

vilka efter framträdandet av planerna för Hammarbyleden avgivits av

järnvägsstyrelsen eller särskilda för ändamålet tillsatta sakkunnigberedningar,

förutsatt förläggandet av nämnda bana på bro över den nya

leden med 26 meter fri böjd över medelvattenytan. Förslag om brons

förseende med rörlig del framställdes däremot först år 1912 av Stockholms

hamnstyrelse, sedan dylik anordning ifrågasatts beträffande den

då planerade nya järnvägsbron över Södertälje kanal. Oaktat man sålunda

vid alla de officiella utredningar, som tidigare verkställts i förevarande

avseende, kommit till i stort sett samma resultat, hava delegerade emellertid,

med hänsyn till de direktiv, som givits för delegerades underhandlingar,

ansett sig böra verkställa nya ingående utredningar angående

behovet av den tidigare föreslagna brohöjden. I nu angivet syfte hava

till eu början på delegerades anhållan genom järnvägsstyrelsens försorg

utarbetats olika förslag till västra stambanans förande över Hammarbyleden

med brohöjder varierande mellan 4.3 och 26 meter.

Över dessa förslag har den av Stockholms stad tillsatta s. k. Hainmarbyledskommissionen

avgivit yttrande den 1 augusti 1922. Berörda

yttrande, vilket i huvudsak finnes återgivet i delegerades betänkande,

Omläggningen

av

västra stambanans

Ingångslinje

över

Hammarby
leden.

Delegerades

utredning

rörande fri

brohöjd.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 171.

innehåller en ingående utredning rörande masthöjden å de fartyg, vilka

kunna antagas komma att passera Hammarbyleden, därvid till grund för

utredningen lagts bland annat vissa närmare angivna undersökningar

rörande de fartyg, som under vissa år besökt Värtahamnen ävensom

Göteborgs hamn. Av denna utredning finner kommissionen framgå,

att en fast bro för västra stambanan över Årstaviken med fri höjd

understigande 18 meter skulle utestänga så gott som all mastad trafik,

att en dylik bro med en fri höjd av 22 meter skulle utestänga 45

å 70 procent av de mastade fartygen,

att en dylik bro med 24 meters fri höjd skulle utestänga 30 å 40

procent av samma fartyg samt

att en dylik bro med 26 meters fri höjd skulle utestänga omkring

15 procent av de mastade fartygen.

Med stöd av den verkställda utredningen framhåller kommissionen,

att, då bron över Hammarbyleden med hänsyn till terräng- och lutningsförhållandena

icke kunde givas större fri höjd än 26 meter, densamma

under alla förhållanden borde förses med rörlig del. Därest så bleve

fallet, komme frågan om huru högt bron för tillgodoseende av sjöfartens

krav borde förläggas att bliva beroende av, huru ofta den kunde komma

att öppnas. Kunde detta ske med korta mellanrum eller så ofta sjöfarten

det krävde, så kunde bron givetvis förläggas så lågt som helst,

men om bron mera sällan kunde öppnas, så borde den enligt kommissionens

mening förläggas på så stor höjd, att större delen av fartygen

kunde gå fritt under densamma.

Kommissionen har härefter granskat de möjligheter, som i nu nämnda

hänseende förelåge med de öppningstider, som stadgats i 1921 års avtal,

enligt vilket bron över Hammarbyleden skulle komma att hållas öppen

minst tre timmar per dygn, därav minst 1 V2 timme mellan klockan 6

f. m. och klockan 11 e. m. Såsom resultat av denna granskning anför

kommissionen, att ett godtagande av en fri höjd för järnvägsbron av

12.5 meter enligt kommissionens mening skulle i så hög grad förringa

värdet av Hammarbyleden, att en inskränkning, såsom enligt 1921 års

bangårdsförslag förutsattes, av öppningstiden för nuvarande bron över

Söderström från 4 timmar mellan kl. 6 f. m. och kl. 8 e. m. till 3 timmar

mellan kl. 6 f. m. till kl. 11 e. m. därvid icke syntes böra från

stadens sida medgivas. Först i och med en fri höjd av 24 å 26 meter

kunde fri genomfart för så stor del av den mastade trafiken ernås, att

en verklig lättnad för sjöfarten, även med bibehållande av den ifrågasatta

öppningstiden, vunnes.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 171.

Kommissionen bär slutligen uttalat, att därest den grad av oberoende

mellan sjöfarten genom Hammarbyleden och trafiken å den blivande

järnvägsbron skulle kunna vinnas, som med ledens upptagande

och stambanans omläggning avsetts, och som även med hänsyn till farledens

betydelse av kommissionen ansåges erforderlig, bron helst borde

givas eu fri höjd av 26 meter över medelvattenytan. Kommissionen anser

dock, att en minskning av den fria höjden under bron från 26 meter

till ned emot 24 meter möjligen skulle kunna medgivas, för den händelse

betydelsefulla fördelar ur järnvägs- eller annan synpunkt därigenom

stode att vinna. Den kostnadsbesparing, som genom en dylik minskning

av höjden skulle ernås, funne kommissionen emellertid så obetydlig,

att den vore utan betydelse vid valet av brohöjden.

Hammarbyledskommissionen hade i sitt nu berörda yttrande utgått

från, att den nya järnvägsbron över Hammarbyleden samt bron över

Söderström skulle hållas öppna för sjötrafiken allenast under de i 1921

års avtal angivna tider. Emellertid hava delegerade ansett sig böra

taga under övervägande, huruvida icke nämnda öppningstider skulle

kunna i någon mån utsträckas och härigenom möjlighet vinnas till en

minskning av den fria höjden under förstnämnda bro.

På grund av den utredning, som av delegerade i berörda hänseende

verkställts, och med kännedom om de rubbningar i den för öppningstiderna

uppgjorda tidtabellen, som nödvändigtvis måste uppstå genom

tågförseningar och andra i tågdriften uppstående oförutsedda händelser,

till huvudsaklig del beroende av omständigheter, varöver tågledningen

i Stockholm icke kan råda, hava statens delegerade kommit till den

övertygelsen, att någon utsträckning av de i 1921 års avtal angivna

öppningstider för svängbron över Söderström icke kan ifrågasättas.

Beträffande järnvägsbron över Hammarbyleden hava nämnda delegerade

däremot, under förutsättning att genom utsträckande av de i

nyssnämnda avtal bestämda tiderna för brons öppenhållande ett avsevärt

sänkande av brohöjden skulle möjliggöras, ansett sig kunna medgiva,

att i en blivande överenskommelse mellan staten och staden öppningstiderna

för bron bestämdes till samma antal timmar, som i 1921 års

avtal bestämts för bron över Söderström, eller sex timmar varje dygn,

därav minst tre timmar under tiden mellan klockan 6 f. m. och klockan

11 e. m.

Med anledning av berörda medgivande har Hammarbyledskommissionen

avgivit förnyat yttrande den 31 oktober 1922. Kommissionen

har därvid på anförda skäl funnit den ifrågasatta utsträckningen av

öppningstiderna, särskilt med hänsyn till den ojämna fördelning därav,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. May.ts Proposition Nr 171.

som enligt utredningen skulle bliva erforderlig, vara av föga praktiskt

värde för sjöfarten samt förklarat sig icke kunna frångå sin tidigare i

utlåtandet den 1 augusti 1922 angivna ståndpunkt i fråga om erforderlig

fri höjd för den planerade permanenta järnvägsbron över Årstaviken.

Stockholms hamnstyrelse, som på anmodan av stadens delegerade

den 1 november 1922 yttrat sig i föreliggande fråga, har därvid förklarat

sig vilja helt instämma i Hammarbyledskommissionens förenämnda uttalanden.

Efter en redogörelse för den sålunda verkställda utredningen anföra

delegerade följande:

»Enligt inom järnvägsstyrelsen verkställda beräkningar skulle kostnaderna för

omläggning av västra stambanans ingångslinje, däri inberäknat kostnaderna för

en mindre personstation å Södermalm, komma att med nu gällande priser ställa sig

sålunda:

med

1) För en

12.5 meter

linje Över År sta holmar

fri brohöjd ........................................................

.... 9,000,000 kronor

»

20 »

» » ......................................................

.... 9,500,000 »

»

24 »

» » ...........................................................

.. . 9,700,000 »

»

26 »

» » ..........................................................

.... 9,850,000 »

med

2) För en

4.8 meter

linje vid Liljeholmen

fri brohöjd............................................................

3,130,000 kronor

12.6 »

» » ..........................................................

... 5,760,000 »

»

20 »

» » ...........................................................

. 9,350,000 »

y>

24 »

» » .............................. .............................

... 10,600,000 »

»

26 »

» » ............................................................

... 11,550,000 »

Vid valet

mellan dessa alternativa brohöjder får givetvis

kostnadsfrågan icke

enbart tillmätas avgörande betydelse. Man bar visserligen att taga nödig hänsyn

till statens intresse av att, särskilt under nu rådande ekonomiska situation, statens

kostnader för linjeomläggningen i möjligaste mån nedbringas, men å andra sidan

kan ej bortses från nödvändigheten av att bron förlägges på sådan höjd, att erforderligt

oberoende vinnes mellan järnvägs- och sjötrafik och att alltså genom broanläggningen

svårare hinder icke uppkommer för sjötrafiken. Allenast under denna förutsättning

kan avlastning av sjötrafiken vid Söderström vinnas i sådan omfattning,

att en minskning av öppningstiderna därstädes möjliggöres. Med hänsyn till de betydande

kostnader, som i varje fall föranledas av linjeomläggningen, måste jämväl

en sådan lösning av brofrågan vara eftersträvansvärd, som kan antagas bliva för

avsevärd tid bestående.

Med Hammarbyledens upptagande, varå staden kommer att nedlägga högst betydande

belopp, har man velat skapa en särskilt för den stora trafiken användbar

farled, genom vilken skulle framföras dels större delen av de mastade eller med

högre överbyggnad försedda fartyg, som nu taga vägen genom slussen vid Karl Johans

torg, dels sådana fartyg med gods från och till stadens Mälarhamnar, som på grund

av sin storlek icke kunna passera nämnda sluss, dels ock sådana större fartyg i genomgående

trafik.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.

25

Därest västra stambanans korsning med den nya leden anordnas på sådant

sätt, att en stor del av dessa fartyg, liksom nu är fallet vid Söderström, få ligga i

timmar i väntan på genomfartsmöjlighet, torde syftet med den nya sjöfartsleden kunna

sägas vara till väsentlig del förfelat och de å denna led nedlagda medlen bliva till stor

del utan nytta. Det är härvid att märka, att i den mån sjöfarten icke kan passera fritt

under den blivande bron, genomfartsmöjligheterna bliva helt beroende av järnvägstrafikens

utveckling. Att nu för någon längre tid framåt närmare beräkna den

sannolika trafikökningen torde, på sätt Hammarbyledskommissionen framhållit, vara

särdeles vanskligt. Dock må erinras, att tiderna för öppenhållande av den nuvarande

järnvägsbron över Söderström allt efter järnvägstrafikens stegring undan för undan

måst jämkas. Jämväl har 1915 års bangårdskommission med stöd av tillgängligt

statistiskt material rörande järnvägstrafikens utveckling gjort det uttalande, att med

den fortsatta ökning i tågantalet, varmed man hade att räkna, tämligen snart en tidpunkt

måste komma, då järnvägsbron praktiskt taget icke kunde öppnas under dagens

lopp utan endast några få timmar om natten. Huruvida eller när en dylik utveckling

av järnvägstrafiken kan komma att inträda, undandrager sig för närvarande bedömande.

Men man kan dock icke med säkerhet räkna med, att den utsträckta

öppningstid av sex timmar per dygn för en blivande bro över Hammarbyleden, som

av statens delegerade under vissa förutsättningar medgivits, skall kunna för någon

mera avsevärd tid bereda sjöfarten avsedda fördelar, då redan en jämförelsevis mindre

stegring i järnvägstrafiken torde, medföra, att öppningstiderna måste förläggas med

avsevärda mellanrum. Vid nu berörda förhållande föreligger givetvis från sjöfartssynpunkt

ett starkt krav på brons förläggande på sådan höjd, att sjöfarten i möjligaste

mån kan passera fritt under densamma.

Delegerade hava jämväl med stöd av den verkställda utredningen kommit till

den uppfattningen, att en lösning av brofrågan, som är avsedd att bliva bestående

för en längre framtid, icke kan byggas på en fri brohöjd, som väsentligt understiger

den i 1921 års bangårdsförslag upptagna.

Mot denna uppfattning har från vissa håll invänts, att Saltsjöbanans bro över

Hammarbyleden vid Danvikstull förlagts på en höjd av endast 12.5 meter fritt över

medel vattenytan. Frånsett emellertid att Danviksbron kan sägas i viss mån vara av

provisorisk karaktär, i det att Saltsjöbanan är avsedd att en gång framdragas på

segelfri höjd, utgör denna förortsbanebro etto betydligt mindre hinder för sjöfarten

än en bro för stambanan på liknande höjd. Å Saltsjöbanan framgå nämligen tågen

synnerligen regelbundet med vissa bestämda för broöppningarna fullt tillräckliga intervaller,

som på grund av nämnda banas ringa utsträckning icke i någon avsevärd omfattning

behöva influeras av tillfälliga tågrubbningar. Vid den nu ifrågasatta bron

över Hammarbyleden däremot kan icke undvikas, att även under normala förhållanden

vissa tider under dygnet en avsevärt tätare tågtrafik än under de övriga tiderna

måste framföras, på grund varav under dessa tider broöppningar endast kunna ske

under mycket korta tider och med avsevärda mellanrum. Härtill kommer, att vid

den på statsbanan framgående mera långgående trafiken och med hänsyn till den

mångfald olika förhållanden, som påverka densamma, tågrubbningar icke sällan måste

uppstå, varigenom de redan förut knappa öppningstiderna förskjutas och därvid lätt

nog kunna helt bortfalla.

Att Skanstullbron förlagts å 12.5 meters höjd har sin grund ej allenast uti

det förhållandet, att över densamma framgår gatu- och spårvägstrafik, som icke i

samma grad som järnvägstrafik ställer hinder i vägen för broöppningar i för sjöfartens

tillgodoseende erforderlig utsträckning, utan även därpå, att densamma vid eventuellt

i framtiden uppkommande behov torde utan svårighet kunna påbyggas.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 136 käft. (Nr 171.) 55323 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 171.

Även om man alltså fastslår, att för vinnande av en slutgiltig lösning av förevarande

fråga västra stambanan bör förläggas i högt läge över Hammarbyleden, kund»

dock ifrågasättas att såsom en tillfällig lösning godtaga en lägre brohöjd av 4.8 eventuellt

12.5 meter, vilket jämväl från åtskilliga håll påyrkats.

Vad då till en början beträffar förslaget om en bro med 4.8 meter fri höjd vid

Liljeholmen, så har järnvägsstyrelsen i skrivelse den 17 maj 1921 uttalat sig mot

anläggande av en dylik bro även i ett första byggnadsstadium.»

Efter att hava refererat vad järnvägsstyrelsen i sistnämnda hänseende

anfört, yttra delegerade vidare:

»Huru stor frekvensen av större fartyg genom den nya farleden kan bliva

under en första tidsperiod, för vilken en provisorisk anordning kunde ifrågasättas,

kan naturligtvis icke förutsägas. Under förutsättning emellertid att leden kommer

att erbjuda de fördelar för sjöfarten, som med densamma avsetts, torde dock med

säkerhet kunna påräknas, att redan från början åtminstone flertalet av de större fartyg,

som nu trafikera slussen vid Karl Johans torg, komma att taga vägen genom

farleden. Så torde jämväl i stor utsträckning bliva fallet beträffande fartyg med

gods från eller till stadens Mälarhamnar, vilka på grund av sin storlek icke kunna

passera slussen och därför hittills nödgats lasta eller lossa å Saltsjösidan. Härjämtebör

även kunna påräknas, att leden omedelbart skall tagas i anspråk för större fartyg

i genomgående trafik, i den mån sådana komma att insättas på hamnarna i

Mälaren.

Efter allt att döma kommer Hammarbyleden sålunda redan från början att

tagas i användning för en icke obetydlig trafik av mastade eller med överbyggnad

försedda fartyg. Intet av dessa fartyg skulle emellertid kunna passera under en bro

på 4.8 meter fri höjd över vattnet. Med anläggandet av en sådan bro skulle därför

de avsevärda olägenheter, som nu besvära fartygen vid sammanbindningsbanan över

Söderström, överflyttas till den nya farleden och där göra sig kännbara i än högre

grad, enär nämnda trafik genom Hammarbyleden redan från början kan förväntas

bliva större än den nuvarande trafiken av samma slag genom slussen vid Karl Johans

torg.

Med brons förläggande på 12.5 meter fri höjd över vattnet skulle givetvis en

viss lättnad ernås, i det att en stor del av de ångfartyg, som nu passera slussen vid

Karl Johans torg, skulle kunna gå fritt under en dylik bro, men för de större far
tygen

skulle olägenheterna fortfarande kvarstå. Av de mastade fartyg, som åren

1915 och 1919 besökte Yärtahamnen, skulle således, enligt vad i det föregående påvisats,

intet enda kunna passera fritt under en bro med 15 meter fri höjd. Av de

i Göteborgs hamn år 1908 undersökta fartygen med 3—6 meters djupgående skulle

endast 56 fartyg av 3,739 eller 1.5 % kunna passera under en bro med 15 meter

fri höjd och under en bro med 12.5 meter fri höjd intet enda fartyg.

Med hänsyn till det nu anförda hålla delegerade före, att västra stambanan

redan i ett första ombyggnadsskede bör förläggas å bro över Hammarbyleden, vars

höjd över medel vattenytan ej väsentligt understiger 26 meter. Stadens delegerade

hava jämväl förklarat, att staden allenast under denna förutsättning är villig att

genom markupplåtelse ekonomiskt medverka till ombyggnadsarbetena samt medgiva

minskning i de nuvarande öppningstiderna vid Söderström.

Av förut återgivna beräkningar framgår, att kostnadsskillnaden mellan en linje

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 171.

över Årsta holmar med fri brohöjd av 26 meter och en dylik linje med fri brohöjd

av 24 meter utgör allenast 150,000 kronor.

Vid linjens framdragande över Liljeholmen utgör kostnadsskillnaden mellan en

fri brohöjd av 26 meter och en dylik höjd av 24 meter 950,000 kronor.

Nu angivna siffror torde utvisa, att vid val av höjdläge för järnvägsbron mellan

26 och 24 meter kostnadsfrågan saknar avgörande betydelse. Vid sådant förhållande

synes en minskning av den tidigare föreslagna brohöjden, 26 meter, icke böra ifrågasättas,

såvida ej ur andra synpunkter vägande skäl tala därför. I detta hänseende

har anmärkts, att sistnämnda brohöjd skulle vid linjens framdragande över Årsta

holmar medföra vissa ogynnsamma lutningsförhållanden för den planerade personstationen

å Södermalm. De sålunda anmärkta olägenheterna kunna dock till väsentlig

del undanröjas, därest, såsom delegerade föreslå, bron förlägges något västligare än

enligt 1921 års bangårdsförslag. Därigenom kommer nämligen avståndet mellan bron

och Södra stationen att förlängas med 213 meter, varigenom lika god profil å banan

över Södermalm kan erhållas som genom sänkning av bron i dess östliga läge — enligt

1921 års förslag — med 2 meter. Den nu ifrågasatta förskjutningen västerut

har å andra sidan ej behövt medföra större total förlängning av linjen Älvsjö—Södra

stationen än 68 meter, beroende därpå att avståndet mellan bron och Älvsjö station

blivit kortare. Den linjesträcka, som vid omläggningen skall nybyggas, blir enligt föreliggande

förslag 170 meter kortare än enligt 1921 års förslag. I samband härmed må

framhållas, att den föreslagna nya linjen blir 780 meter kortare än den nuvarande.»

Beträffande planläget för västra stambanans ingångslinje anföra delegerade

härefter följande:

»Därest, på sätt delegerade förordat, västra stambanan framdrages på högbro

över Hammarbyleden, torde annat broläge än vid Årsta holmar icke böra ifrågakomma.

Detta läge medgiver den kortaste och ekonomiskt fördelaktigaste sträckningen

mellan Älvsjö och Södra stationen samt den bästa och billigaste rangerbangårdsanläggningen

söder om Årstaviken. De verkställda kostnadsberäkningarna utvisa

jämväl, att en bro i högt läge vid Liljeholmen ställer sig dyrare i anläggningskostnad

än en bro i motsvarande läge vid Årsta.

Även med hänsyn till sjöfartens och gatutrafikens krav torde Årstaläget vara

ntt föredraga. Verkställd utredning visar sålunda, att den nya farleden, sådan denfiamma

enligt föreliggande plan tänkts förlagd söder om Årsta holmar, skulle kunna

genom en därstädes uppförd bro framdragas på ett för sjöfarten lämpligt sätt samt

att bron från vartdera hållet skulle bliva för sjöfarande synlig på långt avstånd.

Vid Liljeholmen återigen, där den nya bron skulle förläggas omedelbart väster om

den nuvarande järnvägsbanken, skulle broöppningen komma att ligga i en krök å

farleden, vilket ur sjöfartssynpunkt vore synnerligen ofördelaktigt, då härigenom fartygens

manövrering skulle försvåras. Härtill kommer, att gatubron vid Liljeholmen

ligger på föga mer än en fartygslängd från läget för den ifrågasatta järnvägsbron,

ett förhållande, som ytterligare skulle försvåra fartygens manövrering på platsen

samt medföra att gatubron i de flesta fall måste öppnas i samma ögonblick som

järnvägsbron, och att sålunda dess öppningstider icke obetydligt skulle ökas till förfång

för spårvägs- och gatutrafiken på densamma.

Av delegerade verkställd utredning utvisar, att linjens förläggning till Årsta

liolmar med det av delegerade föreslagna västliga läget är synnerligen lämplig även

Delegerades

utredning

rörande

planläget.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.

Delegerades

förslag.

för anslutning till en framtida Smedsuddslinje. Efter en på anmodan av stadens

delegerade av civilingenjörerna Erik Winell oeh Carl Sender verkställd utredning

hava dessa jämväl uttalat, att genom brons förläggande till Årsta holmar Smedsuddslinjens

tillkomst vore fullt möjlig och att i anslutning därtill även framtida bangårdsanordningar

på Södermalm kunde på tillfredsställande sätt utföras. Det föreslagna

nya broläget medgiver även god anslutning till stadsplanen för den del av

Södermalm, som kan komma att beröras av en eventuell Smedsuddslinje.

De utredningar i detta avseende, som utförts av 1915 års bangårdskommission,

gåvo även till resultat, att ett broläge vid Årsta bolmar vore det lämpligaste, vare

sig stambanan därifrån norrut ledes direkt till nuvarande Centralstationen eller över

Långholmen—Smedsudden.

Mot den nu förordade linjesträckningen har anmärkts, att genom slopandet av

den nuvarande personstationen vid Liljeholmen åtskilliga nackdelar skulle förorsakas

de därstädes boende. Någon nämnvärd olägenhet torde dock härav icke följa, enär

huvudtrafiken vid Liljeholmen för närvarande utgöres av omstigningstrafik för resande

till och från Södra stationen, vilken trafik efter linjeomläggningen ej vidare

blir behövlig, då å Södermalm kommer att redan från början anläggas en personstation

vid huvudlinjen, samt enär lokaltrafiken mellan Liljeholmen och Stockholm

huvudsakligen ombesörjes medelst spårväg.»

Delegerade hava med stöd av den verkställda utredningen förordat,

att västra stambanans ingångslinje redan i ett första ombyggnadsskede

förlägges på bro med 26 meter fri höjd över Hammarbyleden vid Årsta

holmar.

Det förslag till omläggning av västra stambanan, som av delegerade

i enlighet med nu berörda uppfattning utarbetats, innebär följande:

Västra stambanans huvudspår omläggas från en punkt omkring 1

kilometer norr om Ål vsjö station, framdragas över Årsta bolmar på bro

med rörlig del och 26 meter fri böjd över medelvattenytan samt fortsättas

vidare över Södermalm fram till nuvarande stambanan i närbeten

av Timmermansgatan.

Såsom av det föregående framgår, bar bron över Hammarbyleden

tänkts förlagd i ett något västligare läge än enligt 1921 års bangårdsförslag.

Borrningar, som på delegerades föranstaltande utförts, hava

givit vid handen, att grundförhållandena i det nya planläget äro för

broanläggningen gynnsamma.

På grund av förflyttningen av västra stambanans huvudspår förutsätter

förslaget, att persontrafiken vid Liljeholmens personstation nedlägges.

Däremot har godsstationen därstädes tänkts bibehållen.

Den nuvarande personstationen å Södermalm ersättes enligt förslaget

av en ny, i samband med linjeombyggnaden anordnad mindre personstation,

förlagd vid huvudlinjen. Därest ett av staden planerat framdragande

av Svedenborgsgatan i viadukt över det blivande bangårds
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 171.

området framdeles kommer till stånd, bör, enligt delegerades mening,

stationshuset förläggas till Svedenborgsgatan. Däremot hava delegerade

lämnat öppet, huruvida stationshuset redan från början skall förläggas

till denna plats eller vid Timmermansgatan, och finna delegerade det

böra ankomma på järnvägsstyrelsen att vid arbetenas närmare planläggning

taga ståndpunkt till denna fråga.

Mot delegerades förslag i mi berörda del har järnvägsstyrelsen icke

haft något att erinra.

Byggnadsstyrelsen har i sitt yttrande över föreliggande förslag ånyo

framhållit sin tidigare ståndpunkt, att den definitiva sträckningen av

västra stambanans ingångslinje borde dragas över Långholmen, ävensom

betonat vikten av att detaljerade utredningar rörande bangårdsfrågans

lösning i sådan riktning igångsattes. I avvaktan härpå finner styrelsen

angeläget att varje åtgärd, som förhindrar eller försvårar Smedsuddslinjens

framtida tillkomst, undvikes. Styrelsen, som ur nu angivna

synpunkt funnit ett broläge vid Liljeholmen såsom ett första utgångsläge

för västra stambanan att föredraga framför ett broläge vid Årsta

holmar, har vidare verkställt en kritisk granskning av de möjligheter,

som med sistnämnda broläge förelåge för anknytning till en blivande

Smedsuddslinje, och har styrelsen därvid, utan att vilja bestämt yttra

sig härom, ifrågasatt huruvida icke för vinnande av bättre anslutning

till en dylik linje eller med hänsyn till stadsplanen någon mindre jämkning

i delegerades förslag borde ske.

Såsom sammanfattning av sitt uttalande i bangårds frågan yttrar

byggnadsstyrelsen, att ehuru styrelsen i betraktande av rådande ekonomiska

förhållanden hölle före, att en halvhög bro vid Liljeholmen såsom

ett första utbyggnadsstadium läte sig väl försvara, då en dylik broförläggning,

utom att vara ekonomiskt fördelaktig, motverkade ett fastlåsande

för framtiden av stambanans nuvarande ingångslinje över Söderström,

ansåge sig styrelsen dock med hänsyn till de bestämda önskemål,

som från Stockholms stad framkommit om anordnande redan från början

av en fri brohöjd av 26 meter över Hammarbyleden, icke böra avstyrka

förslaget om brons förläggning till Årsta holmar och till sagda höjd, i

samband varmed byggnadsstyrelsen emellertid ville understryka den fara

för stambanans fastlåsande i sitt nuvarande läge över Söder- och Norrström,

som denna förläggning innebure.

Byggnadsstyrelsen har dessutom ansett sig böra framhålla, dels att

vid träffandet av eventuellt avtal mellan staten och Stockholms stad om

brons förläggande till Årsta holmar såsom villkor borde uppställas en

Järnvägs
styrelsen.

Byggnads
styrelsen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.

Departe
mentschefen.

ingående utredning rörande brons planläge med hänsyn till att en framtida

utbyggnad av Smedsuddslinjen skulle kunna ske på ur teknisk och

ekonomisk synpunkt fördelaktigt sätt, vilket planläge sedermera borde

underställas Kungl. Maj:ts prövning, dels ock att i avtalet sådan överenskommelse

borde träffas, att ett mera omfattande utbyggande av personstationen

å Södermalm tillsvidare förhindrades, då ett sådant utbyggande

skulle försvåra en blivande omkastning av infartslinjen.

Den av delegerade verkställda utredningen rörande den erforderliga

brohöjden över Hammarbyleden torde giva vid handen, att de fördelar,

som äro avsedda med den nya ledens öppnande, för sjöfartens del stå att

vinna endast vid västra stambanans förläggande i högt läge över leden.

Stadens delegerade hava jämväl, med beaktande härav, förklarat, att

staden allenast under nämnda förutsättning vore villig att genom markupplåtelse

ekonomiskt medverka till ombyggnadsarbetena samt medgiva

minskning i de nuvarande öppningstiderna vid Söderström.

Vid nu angivna förhållande och med hänsyn till den i övrigt förebragta

utredningen torde de tidigare ifrågasatta alternativen, avseende banans

förläggande i lågt eller halvhögt läge, icke vara att förorda. Innan staten

binder sig för de väsentliga kostnader, som föranledas av en linjeomläggning

i av delegerade föreslagen omfattning, gäller det emellertid

tillse, att från stadens sida lämnas sådana utfästelser, som kunna vara

för staten godtagbara. I detta hänseende synes jämväl det nu underställda

avtalet kunna anses motsvara rimliga krav. Genom avtalet har

staden, i överensstämmelse med det av riksdagen uppställda huvudvillkoret

för statens åtagande i förevarande avseende, med äganderätt till

staten överlåtit all den mark, som behöver tagas i anspråk för omläggningen

och de i samband därmed stående stationsanordningarna. Härutöver

har staten i viss omfattning tillförsäkrats mark för framtida utvidgningar,

vilka icke stå i direkt samband med nyssnämnda arbeten,

varjämte statens järnvägars markinnehav vid Centralstationen ordnats.

Vidare vinnes genom avtalet sådan minskning i de nuvarande öppningstiderna

för svängbron över Söderström, vilka tider icke lära kunna inskränkas

utan stadsfullmäktiges medgivande, att, enligt vad av järnvägsstyrelsen

verkställda tidtabellsutredningar utvisat, statsbanetrafiken därstädes

kan å nuvarande två spår på ett tillfredsställande sätt ombesörjas

under lång tid framåt.

Vid granskningen av 1921 års bangårdsförslag har anmärkts, att den

föreslagna brohöjden av 26 meter vid linjens framdragande över Arsta

holmar skulle komma att medföra vissa ogynnsamma lutningsförhållanden

för den planerade personstationen å Södermalm och att med an
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 171.

31

ledning därav i varje fall viss jämkning av nämnda brohöjd vore nödvändig.

Genom brons förläggande i ett något västligare läge än enligt

1921 års förslag kunna nämnda olägenheter emellertid utan minskning

av brohöjden till väsentlig del undanröjas. På grund härav och då

utredningen utvisat, att en sänkning av bron med en eller annan meter

icke skulle komma att medföra någon betydande kostnadsbesparing

men å andra sidan för sjöfarten innebära avsevärda olägenheter, synes

någon jämkning av den nu föreslagna brohöjden icke böra ifrågasättas.

Under förutsättning av västra stambanans förläggande på nu angiven

höjd över Hammarbyleden har ett broläge vid Årstaholmar påvisats

vara det ur ekonomisk synpunkt lämpligaste ävensom väl ansluta sig

till terrängförhållandena därstädes. Jämväl med hänsyn till sjöfartens

och gatutrafikens krav har ett dylikt läge ansetts vara att föredraga

framför ett broläge vid Liljeholmen. Verkställd utredning har vidare

givit vid handen, att linjens förläggande till Arsta holmar med det av

delegerade föreslagna västligare läget möjliggör god anslutning till en

Smedsuddslinje, därest en sådan i en framtid ansåges böra komma till stånd.

Byggnadsstyrelsen har, såsom förut nämnts, framställt yrkande, att

innan broläget vid Arsta holmar definitivt fastslås, ytterligare utredningskall

verkställas rörande den lämpligaste sträckningen för en Smedsuddslinje

samt brons förläggande med hänsyn härtill. En dylik utredning

kan jag dock ej finnna för närvarande behövlig, då delegerades

förslag i detta hänseende synes grundat på så ingående undersökningar,

som i frågans nuvarande läge kunna vara erforderliga. Emellertid är att

märka, att staten enligt avtalet skall uppföra järnvägsbron över Årstaviken

på sådant sätt, att framdragande av hamngator utmed Årstavikens

södra och norra stränder icke hindras, ävensom åtager sig att vid nämnda

järnvägsbros uppförande vidtaga sådana anordningar, som av Stockholms

stad påkallas för underlättande av anläggande av en framtida gatubro

invid eller ovanpå järnvägsbron och som utan olägenhet för sistnämnda

bro kunna vidtagas, dock att härav orsakad merkostnad skall bestridas

av Stockholms stad. Av nu berörda anledning kan möjligen någon

mindre jämkning av broläget bliva nödvändig, och torde det böra ankomma

på järnvägsstyrelsen att efter underhandlingar med stadens vederbörande

myndighet träffa avgörande härom.

I likhet med byggnadsstyrelsen finner jag angeläget tillse, att stationsanordningarna

å Södermalm icke givas sådan omfattning, att ingångslinjens

definitiva sträckning därigenom fastlåses. Förslaget tillgodoser

även denna synpunkt, då för närvarande allenast en mindre personstation

å Södermalm förutsättes komma till utförande samt stationsanord
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.

Förbättrade

anordningar

vid Centralstationen

m. m.

Järnvägsstyrelsen

deri

i2/t2 1921.

ningarna därstädes i övrigt i huvudsak bibehållas oförändrade. Enligt vad

jag inhämtat, kan av den beräknade kostnaden för linjeomläggningen,

9.850.000 kronor, å den planerade personstationen antagas belöpa cirka

175.000 kronor. I varje fall finner jag anledning icke föreligga att, på

sätt byggnadsstyrelsen ifrågasatt, från statens sida påyrka sådan överenskommelse,

varigenom staten i förhållande till Stockholms stad skulle

binda sin handlingsfrihet i avseende å en eventuell utbyggnad av denna

station. Uppenbarligen måste, därest utvidgning eller förändring av

stationsanordningarna framdeles visar sig behövlig, frågan om vidtagande

av på grund härav erforderliga åtgärder underställas Kungl. Mapts och

riksdagens prövning, därvid nu berörda synpunkt lärer komma att bliva

vederbörligen beaktad.

På grund av det nu anförda anser jag mig kunna tillstyrka förslaget

i föreliggande del. Beträffande kostnaderna för förslagets genomförande

samt anslagsfrågan torde jag i det följande få återkomma.

Jag övergår härefter till förslaget rörande förbättrade anordningar

vid Centralstationen och Norra stationen.

I sin skrivelse den 12 december 1921 har järnvägsstyrelsen framhållit,

att behovet av förbättrade trafikanordningar vid Centralstationen sedan

många år varit synnerligen trängande. De nuvarande anordningarna

vid nämnda station motsvarade icke på något sätt nutidens berättigade

anspråk på dylika anläggningar. De obekväma och allt för knappa utrymmena

vållade ständigt — och detta även vid nuvarande starkt reducerade

trafik — stora svårigheter för såväl den resande allmänheten

som järnvägspersonalen. Ehuru från järnvägens sida alla åtgärder vidtoges

för att med de tillgängliga resurserna på bästa möjliga sätt ordna

trafiken, åtgärder som genom de allt för trånga och icke ändamålsenliga

lokalerna ofta medförde avsevärda kostnader, vore det i synnerhet vid

högtrafik — och dylik uppstode regelmässigt åtskilliga gånger om året

— omöjligt att avveckla trafiken på ett sätt, som kunde motsvara den

resande allmänhetens skäliga anspråk.

Det förslag till förbättringar i förevarande avseende, som av järnvägsstyrelsen

framlagts och som av delegerade tillstyrkts, finnes angivet

å nämnda skrivelse bifogade ritningar samt innebär, såsom redan i det

föregående omnämnts, huvudsakligen dels beredande av rymliga och bekväma

utrymmen för persontrafiken vid Centralstationen, dels bortflyttning

av all ilgodsrörelse från nämnda station till Norra stationen, dels

ock överflyttning av den huvudsakliga delen av fraktgodsrörelsen från

Norra stationen till Norrtulls station, vilken senare station därför skulle

avsevärt utvidgas.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 171. 33

Beträffande den närmare innebörden av förslaget anför styrelsen

följande:

»Vidkommande först centralstationshusets omändring avser förslaget att till det

yttre återställa huset i dess ursprungliga arkitektoniskt tilltalande skick genom borttagande

av de vid en föregående förändring gjorda tillbyggnaderna, bestående dels i

den åt Centralplanen utbyggda delen av vestibulen, dels i korridoren utmed husets

framsida från vestibulen till III klass väntsal och dels i den vid husets södra gavel

fogade tillbyggnaden för ankommande resgods.

Förutom den stora vinst från estetisk synpunkt, som härigenom vinnes, ernås

även genom tillbyggnadernas borttagande den betydelsefulla fördelen, att den öppna

planen utanför Centralstationen kan vidgas, och bättre uppställningsplats beredas för

antomobiler.

De huvudsakliga förbättringarna bestå emellertid i förändring och utvidgning

av lokalerna i stationshuset.

Kardinalpunkten här är den nuvarande banhallens inbyggande till en stor personhall

för avgåeDde resande. De nu i banhallen befintliga spåren skulle sålunda

borttagas. Hallen skulle förses med väggar på alla sidor, taket inklädas och värmeledning

anordnas från den något utvidgade värmecentralen i nuvarande stationshuset.

Golvet skulle beläggas med plattor. Och jämväl i övrigt skulle avgångshallen beträffande

inredning och färgbehandling givas ett tilltalande utseende.

Förslaget avser vidare, att i nuvarande stationshuset den ursprungliga vestibulen

jämte lokalerna för avgående resgods omdanas till en rymlig biljetthall med stora och

ljusa biljettexpeditioner på båda sidoväggarna. Genom dörrar i fonden av denna

biljetthall sker tillträdet direkt till den stora avgångshallen.

I denna anordnas utmed bortre långväggen en disk av erforderlig längd för avgående

resgodsets överlämnande.

II klass väntsal skulle bibehållas å nuvarande plats och något utvidgas, varemot

III klass väntsal skulle ersättas av avgångshallen, vari inrymts plats för såväl

byffé som trevligt anordnade sittplatser i erforderlig utsträckning. I och II klass

matsal, vars storlek visat sig alldeles otillräcklig, skulle flyttas till nuvarande III

klass väntsal. Utrymmen för effektförvaring hava givits sådan belägenhet, att de äro

lätt åtkomliga för såväl avgående som ankommande resande. Styrelsen har vidare

tänkt sig, att, på sätt tillämpas å större stationer utomlands, i avgångshallen en del

mindre butikslokaler skulle anordnas för försäljning av sådana förnödenheter, som

för den resande allmänheten vore behövliga. Förutom den fördel som härigenom

skulle vinnas för den resande allmänheten, skulle statens järnvägar sålunda kunna

erhålla en icke obetydlig inkomst av hyror för dessa butiker.

Plattformsspärr för resande norrut skulle anordnas utmed avgångshallens norra

vägg och för resande söderut i södra ändan av den västra hallväggen.

En stor olägenhet med nuvarande anordningar vid Centralstationen är att finna

däri, att den avgående och ankommande trafiken icke kunnat åtskiljas i erforderlig

utsträckning. Sålunda korsas den från vestibulen kommande avgående resandeströmmen

med den från tågen norrifrån och från Västeråsbanan ankommande, vilka

resande nu skola lämna stationen genom utgången i banhallens sydöstra hörn.

Denna brist har genom förslaget helt avlägsnats, och är i detsamma skiljandet

av ankommande och avgående trafiken fullständigt genomfört. Förslaget avser nämBihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 136 häjt. (Nr 171.) 553 23 5

Central
stationen.

Personhallen

för avgående

resande.

Anordningar

för

ankommande

trafiken.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.

Lokalstation

för norra

trafiken.

Spår- och

plattformsanordningar.

ligen att förlägga utgångarna för den ankommande resandetrafiken norrifrån norr om

avgångshallen och den söderifrån söder om avgångshallen, båda helt avskilda från

denna.

Enligt förslaget skulle de resande norrifrån och från Yästeråsbanan från den

för denna trafik avsedda plattformen erhålla en direkt utfart genom stationshusets

norra flygel, d. v. s. den väg, som för närvarande användes för lokaltrafiken norrifrån.

Invid denna utgång skulle lokaler för ankommande resgodset från Norra

stambanan och Västeråsbanan beredas i den mellan centralstationshuset och annexet

belägna byggnaden, som för närvarande användes till ilgodsexpedition, och komme

härigenom resgodset att både bekvämt kunna införas från tågen och bliva lätt tillgängligt

för avhämtning av allmänheten.

Den ankommande resandeströmmen söderifrån skulle liksom nu ledas från plattformarna

ned i nuvarande persontunnel, som bibehålies oförändrad. Sedan strömmen

passerat tunneln, ledes den genom en mindre vestibul direkt ut på det gatuplan

söder om stationshuset, som bildats genom borttagande av den nuvarande byggnaden

för ankommande resgods.

Till lokaler för ankommande resgodset söderifrån skulle apteras nuvarande

magasinet för avgående ilgods, vilka lokaler komme att såväl ur statens järnvägars

trafiksynpunkt som för allmänheten hava ett mycket gynnsamt läge.

Såsom av planritningen framgår skulle nya tullokaler förläggas invid utgången.

Ersättning för den i södra ändan av nuvarande byggnad för ankommande resgods

belägna postbryggan vinnes i förslaget genom anordnande av lokaler för posten

i södra ändan av nuvarande byggnad för avgående ilgods. Genom denna förflyttning

av poströrelsen vinnes att transport på postkärror till och från tågen kan ske,

utan att som hittills komma i kontakt med persontrafiken.

Anordningar för Norra stambanans och Västeråsbanans lokaltrafik, för vilken

lokaler hittills varit förlagda i stationshusets norra flygel, hava i förslaget inrymts i

annexet i de lokaler, som nu användas för ankommande ilgodset.

Yad spåranordningarna vid Centralstationen beträffar avser förslaget ingen

principiell förändring av det nuvarande trafikeringssystemet. Stationen bibehålies

således som hittills som genomgångsstation för södra trafiken och som säckstation

för den norra. Antalet tågspår för den södra trafiken samt för Norra stambanans

och Västeråsbanans fjärrtrafik är detsamma som hittills. Någon utökning

härav anses nämligen icke behövlig ens för en mycket stegrad trafik. Däremot hava

tågspåren för norra lokaltrafiken i förslaget vunnit en sedan länge behövlig utvidgning

från två till tre.

En viktig förbättring, som förslaget medför, är att samtliga tågspår å stationen

erhållit för även de största persontåg fullt tillräckliga längder.

Vidkommande härefter plattformarna hava dessa i förslaget erhållit en för de

största persontåg tillräcklig längd och har även bredden å de plattformar, där så ansetts

nödigt, i större eller mindre mån utökats. Förslaget upptager vidare uppförande

av plattformstak över samtliga plattformar till erforderlig längd ävensom för ernående

av billigare underhåll beläggning av samtliga plattform sytor med plattor. För avgående

trafiken söderut har anordnats en särskild resgodsplattform för befordran av

resgods- och postkärror. Härigenom vinnes dels att allmänheten befrias från de obehag

och de risker, som äro förenade med nuvarande förhållanden, då sagda trafik sker å

personplattformarna, dels ock att framförande av resgods- och postkärrorna kan ske

avsevärt snabbare än nu är fallet.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kung1. Maj. ts Proposition Nr 171.

Förslaget innebär såsom ovan nämnts ett överflyttande av ilgodsrörelsen från

nuvarande Centralstationen till Norra station, där nuvarande magasinet för avgående

fraktgods tankes använt för såväl avgående som ankommande ilgods och nuvarande

expeditionslokaler för fraktgodset skulle apteras till expeditionslokaler för ilgodstrafiken.

Någon nämnvärd förändring av dessa lokaler blir härför icke nödvändig. Vad särskilt

ur- och ilastning av godset mellan magasin och järnvägsvagn beträffar kommer

denna förflyttning att vara till stor fördel, då genom densamma avhjälpes den hittills

ofta mycket kännbara bristen på lossningsspår utmed ilgodsmagasinen.

Den huvudsakliga delen av fraktgodsrörelsen skulle såsom förut angivits bortflyttas

från Norra station till Norrtulls station. Dock har det synts styrelsen nödvändigt

att å Norra station bibehålla vissa godsslag, nämligen dels järnvägstullgodset,

som expedieras i nuvarande tullokaler därstädes, dels ock färskvaror och mjölk, då

dessa senare varor i stor utsträckning äro avsedda att överföras till Centralsaluhallen

och andra invid Norra station belägna livsmedelsetablissement, samt även i övrigt på

grund av sin natur måste beredas en centralt belägen avlastningsplats för möjliggörande

av snabb distribution.

För överflyttande till Norrtulls station av huvudsakliga delen av fraktgodsrörelsen

innebär förslaget en utbyggnad av anordningarna vid Norrtulls station. Det nuvarande

magasinet därstädes om 2,400 kvadratmeter skulle användas för avgående

fraktgods och den hittillsvarande med detta magasin sammanbyggda expeditionslokalen

utnyttjas till expedition för avgående fraktgods. För vinnande av nödigt utrymme

för avgående fraktgodset avser förslaget vidare att hit förflytta det under högtrafiken

1916 strax söder om Kungsgatan uppförda magasinet om 750 kvadratmeter. För avgående

fraktgodsrörelsen vinnes sålunda ett sammanlagt magasinsutrymme om 3,150

kvadratmeter. Storleken av nuvarande magasinet för avgående gods vid Norra station

utgör 2,600 kvadratmeter.

Vidare upptager förslaget uppförande av nytt magasin för ankommande fraktgods

om 4,800 kvadratmeters yta samt'' uppförande intill detta av ny expeditionsbyggnad

för ankommande fraktgods. Nuvarande magasinet för ankommande gods vid

Norra station har en golvyta av 3,100 kvadratmeter.

Dessutom skulle frilastbangården i erforderlig grad utvidgas.

För genomförande av dessa utvidgningar vid Norrtull erfordras förutom statens

järnvägars mark ett staten tillhörigt område om 24,000 kvadratmeter, som för närvarande

disponeras av domänstyrelsen.

Då i samtliga förslag till bangårdsfrågans lösning numera förutsättes, att fraktgodsrörelsen

från Norra stationen skall överflyttas till Norrtull och denna senare station

således med all säkerhet framdeles kommer att bliva huvudgodsstationen för de

norra stadsdelarna, har inom järnvägsstyrelsen uppgjorts förslag till stationens framtida

utbyggnad efter i relation härtill tilltagen måttstock.

De nu till utförande föreslagna anläggningarna utgöra första ledet härav, och

kunna således framdeles erforderliga utbyggnader i mån av behov successivt ske på

grundval härav.

Vad beträffar utvidgade godslastningsanordningar och uppförande av nya godsmagasin

för de norra stadsdelarna har Kungl. Maj:t och riksdagen redan 1914 härom

fattat beslut. 1914 års senare riksdag har nämligen beslutat ombyggnad av Norra

stationen, varvid de nuvarande godsmagasinen skulle slopas och nya godsmagasin

därstädes uppföras om en sammanlagd yta av 8,800 kvadratmeter. Sedermera har

emellertid 1915 års bangårdskommission i skrivelse till järnvägsstyrelsen den 17

Norra

etationon.

Norrtulls

station.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 171.

oktober 1916 uttalat sig för att de beslutade arbetena vid Norra station icke borde

komma till utförande, då en förflyttning av fraktgodsrörelsen från Norra station till

Norrtulls station med all säkerhet vore lämplig att inom en snar framtid genomföras.

I skrivelse den 1 november 1916 har styrelsen meddelat vad kommissionen sålunda

anfört och därvid framhållit, att därest förflyttning av godsrörelsen från Norra station

till Norrtull framdeles komme till stånd, borde givetvis de för ombyggnadsarbetena

vid förstnämnda station beviljade anslagsmedlen tagas i anspråk för anläggningar vid

Norrtull. Några nya anläggningar vid Norra station hava i anledning härav ej heller

kommit till utförande.»

Kostnaderna för genomförande av nu berörda förslag beräknades

med i december 1921 gällande priser sålunda:

för Stockholms centralstation .............................. 4.0 milj. kronor;

» Norrtulls station................................................ 2.4 » »

Summa 6.4 milj. kronor.

På grund av sedermera inträffad nedgång i arbets- och materialkostnader

har järnvägsstyrelsen i sin skrivelse den 8 september 1922

beräknat motsvarande kostnader till följande belopp:

för Stockholms centralstation .............................. 3.6 milj. kronor;

i> Norrtulls station............................................... 2.0 )) »

Summa 5.6 milj. kronor.

En väsentlig del av dessa arbeten, vilka avse omdaning av gamla

anläggningar att motsvara nuvarande behov, äro, enligt vad järnvägsstyrelsen

framhållit, av den beskaffenhet, att medel till desammas utförande

böra bestridas ur förnyelsefonden. Sålunda beräknar styrelsen,

att av denna fond skola bestridas kostnaderna för omdaning av stationsbyggnader

och banhall vid Centralstationen samt flyttning och omläggning

av plattformar och spårsystem vid Centralstationen och Norrtull. Kostnaderna

för de arbeten, som i enlighet härmed skulle bestridas ur förnyelsefonden,

utgöra enligt styrelsens kostnadsberäkning i september

1922:

för Stockholms centralstation .............................. 2.9 milj. kronor;

» Norrtulls station................................................ 0.3 » »

eller tillhopa 3.2 milj. kronor.

För utförande av vissa andra arbeten däremot, vilka äro av natur

att motivera kapitalökning, anser järnvägsstyrelsen medel böra äskas av

riksdagen. Dessa arbeten avse utökande av nuvarande spårsystem, plattformar

och plattformstak samt uppförande av nytt godsmagasin och ny

godsexpeditionsbyggnad vid Norrtull.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Proposition Nr 171.

37

Av riksdagen skulle i enlighet härmed behöva äskas:

för Stockholms centralstation.............................. 0.7 milj. kronor;

)> Norrtulls station.............................................. 1.7 » »

eller tillhopa 2.4 milj. kronor.

I skrivelsen den 8 september 1922 har styrelsen föreslagit utförandet

av ifrågavarande arbeten under en tidrymd av två år, för vilket

ändamål under budgetåret 1923—1924 skulle erfordras ett belopp av

1,200,000 kronor.

Byggnadsstyrelsen har i sitt yttrande betonat de olägenheter ur

stadsplanesynpunkt, som Centralstationens bibehållande och vidare utbyggande

å dess nuvarande plats måste medföra för Stockholms stad.

Styrelsen ville därför understryka vikten av att de kostnader, som nedlades

på ändringar och tillbyggnader, inskränktes till de för järnbanedriften

oundgängligen nödvändiga.

Enligt det föreliggande förslaget till avtal har frågan om Centralstationens

vidare utveckling samt om lämpligheten att vid en eventuell

framtida omläggning av sammanbindningsbanan förflytta stationen lämnats

öppen. De av järnvägsstyrelsen föreslagna ändrade anordningarna

vid Stockholmsstationerna, vilka jämväl i avtalet förutsatts komma till

stånd, avse sådana förbättringar, som utan föregripande av bangårdsfrågans

vidare utveckling ansetts för den närmaste framtiden erforderliga

för tillgodoseende av allmänhetens och trafikens berättigade krav.

Såsom ovan påpekats och även av de delegerade vitsordats, har

sedan länge behov av förbättrade anordningar vid Centralstationen förelegat.

Särskilt under helgtrafik och viss säsongtrafik äro förhållandena,

som torde vara allmänt bekant, ytterst otillfredsställande såväl för den

resande allmänheten som för tågens regelrätta expedierande. Detta

gäller i främsta rummet den långväga trafiken. Denna trafik måste av

naturliga skäl koncentreras till vissa morgon- och kvällstimmar, varvid

kan inträffa, att icke mindre än ett tiotal fjärrtåg måste expedieras inom

en kortare tidsperiod än en timme. Vid en dylik tågknut under högtrafik

ställas givetvis synnerligen stora krav såväl på för allmänheten

avsedda lokaler som ock å tjänste- och magasinsutrymmen.

Nu berörda krav fyllas emellertid icke på långt när av de nu vavande

anordningarna vid Centralstationen. Sålunda kan framhållas, att

biljettexpeditionerna äro så trånga, att vid helger extra biljettförsäljningslokaler

måste anordnas i utanför stationshuset belägna byggnader, och

att jämväl utrymmet för expediering av avgående resgods är för litet.

Byggnads
styrelsen.

Departements
chefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.

Det torde vidare vara allmänt känt, att stora vestibulen, där biljettförsäljning,

expediering av resgods och andra för den resande trafiken erforderliga

expeditioner äro förlagda, är otillräcklig. Det har sålunda hänt,

att resandeköer måst bildas på Centralplanen framför stationshuset. Åven

de nuvarande väntsalarna äro trånga och otillräckliga, vilket bidrager till

att vid högtrafik en stor del av den resande allmänheten i väntan på tågmåste

vistas ute å det öppna området framför spärrarna. Här är emellertid

utrymmet vid starkt koncentrerad trafik ofta så upptaget av köer

till de avgående tågen, att resandeströmmarna från de ankommande tågen

och från vestibulerna måste tränga sig fram genom de nämnda köerna,

vartill kommer, att å denna plats samtidigt skola framföras post- och

resgodskärror samt att vid vissa tillfällen på grund av bristande magasinsutrymme

där måste uppläggas ankommande resgods. På grund av

otillräckligheten av sistnämnda utrymme har man även, förutom nyssnämnda

åtgärd att upplägga resgods å planen framför spärrarna, tidvis

måst förflytta ankommande ilgods till Norra stationen för att därigenom

erhålla ökat utrymme för resgodset. En dylik åtgärd är emellertid för

den resande allmänheten till stort obehag, då de resande i regel äro vana

vid att hämta sitt resgods å helt annan plats å stationen. Det kan vidare

anmärkas, att allt tillgängligt utrymme i stationsbyggnaderna är så utnyttjat,

att behövliga manskapsrum icke kunnat beredas personalen

annat än i källare och entresolerade smårum.

Visserligen har trafiken hittills trots de vid högtrafik särskilt framträdande

svårigheterna nödtorftigt kunnat ombesörjas, men har detta

kunnat ske endast genom eftersättande av den resande allmänhetens berättigade

krav på bekvämt och tidsenligt betjänande samt med i många

fall* utnyttjande till det yttersta av järnvägens personal och förefintliga

anordningar.

Vid angivna förhållanden lärer det icke vara lämpligt att längre

uppskjuta de åtgärder, som erfordras för avhjälpande av berörda olägenheter,

vilka givetvis komma att göra sig än mera kännbara, i den mån

en stegring av den allmänna trafiknivån ånyo inträder.

Genom det föreliggande förslaget skulle vinnas en högst nödig förbättring

av anordningarna, främst för persontrafiken vid Centralstationen,

varigenom dessa anordningar under en lång tid framåt skulle bliva tillfredsställande.

Järnvägsstyrelsen har beräknat, att efter förslagets genomförande

någon nämnvärd utvidgning av stationen icke skulle behöva

ske under de närmaste 15 å 20 åren.

Enligt vad järnvägsstyrelsens utredning giver vid handen, skulle

de ifrågasatta åtgärderna jämväl möjliggöra en avsevärd förenkling av

järnvägsdriften vid Stockholmsstationerna.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kung!. Majrts Proposition Nr 171.

39

Efter bortflyttande från Norra stationen av den huvudsakliga delen

av fraktgodsrörelsen skulle den under Centralstationen nu lydande ilffodsrörelsen

kunna överflyttas från nuvarande lokaler invid Centralsta
.

1/

tionshuset till magasinsbyggnaderna vid Norra bantorget, i samband varmed

arbetet å de båda hittills skilda bangårdarna vid Centralstationen

och Norra stationen skulle kunna ställas under enhetlig ledning.

Den koncentrering av godsrörelsen, som vinnes genom förläggande

av huvuddelen av Norra stationens nuvarande fraktgodsrörelse till Norrtulls

station, vilken senare station sedan lång tid tillbaka varit huvudstationen

för norra stadsdelarnas vagnslastgodstrafik, medför ur driftssynpunkt

avsevärda fördelar på grund av ökade möjligheter till utnyttjande

av material och personal.

I följd av sålunda angivna förhållanden skulle vid förslagets genomförande

en avsevärd driftkostnadsminskning vinnas. Denna besparing har

med i december 1921 gällande priser beräknats till omkring 200,000 kronor

per år.

Åven om man utgår från att, såsom från åtskilliga håll påyrkats,

stambanetrafiken framdeles skall bortflyttas från den nuvarande sammanbindningsbanan

och lämna plats för en nord-sydlig förortsbana, så lärer

det dock, med hänsyn till de högst avsevärda kapitalutlägg, som äro

förenade med en dylik omläggning av trafiken, vara till fördel för såväl

staten som staden, att sådana åtgärder i möjligaste mån ställas på framtiden

och icke vidtagas tidigare än förhållandena det oundgängligen kräva.

Genom de förbättrade anordningar, som vid genomförande av föreliggande

förslag för relativt ringa kostnad vinnas vid Centralstationen, samt det

större oberoende, som genom avtalets minskade öppningstider för svängbron

över Söderström åstadkommes mellan järnvägs- och sjötrafiken,

torde — även om hänsyn tages till den lokaltrafik, som nu fram föres

och kan behöva framföras å stambanan — trafikens rationella ombesörjande

komma att säkerställas för lång tid framåt. Därigenom kan

tidpunkten för de kapitalutlägg för såväl staten som staden, som erfordras

för eventuella omläggningar, på sätt ovan antytts, av lokaltrafiken

och därmed förbundna ändrade linje- och bangårdsanordningar, i motsvarande

grad framskjutas. Detta förhållande torde fullt motivera det

nu ifrågasatta utlägget av 3''6 miljoner kronor, att huvudsakligen utgå av

förnyelsefondsmedel, för förbättrade anordningar vid Centralstationen,

även om vid de framtida åtgärderna i bangårdsfrågan nu föreslagna arbeten

vid nämnda station tilläventyrs ej skulle komma till full nytta.

Beträffande den ifrågasatta förflyttningen av godsrörelsen till Norrtull

är att märka, att denna åtgärd ingår i samtliga förslag, som på

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kängl. Maj:ts Proposition Nr 171.

Avtalet.

Markförvärv.

senare tid framkommit till bangårdsfrågans lösning, vadan genomförandet

av förslaget i denna del kan förutsättas bliva till gagn, huru än

bangårdsfrågan kommer att utvecklas.

På grund av vad sålunda anförts anser jag mig kunna tillstyrka

föreliggande förslag till vissa förbättringar vid Stockholmsstationerna.

För detta förslags genomförande behöva andra staden eller enskilda

tillhöriga markområden icke tagas i anspråk utöver vad statens järnvägar

för närvarande disponera än ett mindre, staden tillhörigt område

vid Norrtulls station, vilket område genom avtalet tillförsäkrats staten.

Beträffande den staten tillhöriga under domänstyrelsens förvaltning

stående mark, som erfordras för förslagets genomförande, har järnvägsstyrelsen

förklarat sig ämna inkomma med särskild framställning.

Det av delegerade till Kungl. Maj:ts prövning överlämnade avtalet,

vilket äger giltighet allenast under förutsättning, att detsamma blivit

före den 15 juli 1923 av vederbörande parter godkänt, innebär i huvudsak

följande.

Genom avtalet har staten med äganderätt förvärvat all den Stockholms stad

tillhöriga mark, som erfordras för omläggning av västra stambanan och i samband

därmed stående anordningar, ävensom härutöver i avsevärd utsträckning mark för

sådana framtida utvidgningar, vilka, huru än bangårdsfrågan kommer att gestalta sig,

beräknas bliva erforderliga. För den föreslagna linjeomläggningen behöver enskild mark

icke tagas i anspråk.

Vid Centralstationen har statens järnvägars nuvarande innehav av staden tillhörig

mark ordnats. I detta hänseende är att märka, att en väsentlig del av de

markområden vid nämnda station och Norra stationen, vilka utnyttjas för järnvägsändamål,

tillhöra Stockholms stad. Vissa av dessa områden hava av staden kostnadsfritt

upplåtits till statens järnvägar med nyttjanderätt för den tid, de för nämnda

järnvägars drift användas. Vissa andra områden åter hava jämlikt stadsfullmäktiges

medgivande den 27 april 1914 upplåtits under villkor, att desamma skulle tillgodoräknas

staden vid en blivande slutlig uppgörelse i bangårdsfrågan. Övriga av ifrågavarande

områden disponeras av statens järnvägar dels enligt avtal mot årlig hyra,

dels ock utan särskilt avtal.

Genom avtalet har staten tillförsäkrats rätt, i den mån sådan ej redan förefinnes,

att utan ersättning disponera staden tillhöriga, av statens järnvägar nu disponerade

markområden söder om en vid Norra stationen dragen, i avtalet angiven gräns,

så länge dessa områden för järnvägsändamål användas. Arealen av denna mark

uppgår till omkring 28,233 kvadratmeter. De staden tillhöriga mindre områden norr

om nyssnämnda gräns, vilka av statens järnvägar nu disponeras, ingå i den mark,

som med äganderätt överlåtits till staten.

Slutligen har, som tidigare omnämnts, staten berättigats att taga i anspråk och

utan ersättning för järnvägsändamål disponera viss del av kvarteren Gäddan och

Ugglehuvudet.

A andra sidan har Stockholms stad genom avtalet förvärvat vissa av statens

järnvägar nu disponerade markområden, vilka äro eller framdeles komma att bliva

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171. 41

föx- järnvägsändamål obehövliga. Förvärvandet av dessa områden har för staden

varit önskligt huvudsakligen ur stadsplanesynpunkt. Bland ifrågavarande områden

ingår jämväl den å Södermalm belägna delen av nuvarande järnvägslinjen Liljeholmen—Södra

station.

Med utgående från den värdering av ifrågavarande markområden, som efter

verkställd utredning användes av 1921 års bangårdsdelegerade, skulle värdet av den

mark, staten genom avtalet med äganderätt förvärvar, uppgå till 10,946,000 kronor,

därav å mark, som erfordras för västra stambanans omläggning, belöper 1,997,000

kronor. I dessa belopp är ej inräknat värdet av den mark, som får av staten

utan ersättning disponeras, så länge den användes för järnvägsändamål.

Värdet av den mark, som staden förvärvar genom avtalet, beräknas uppgå till

6,265,000 kronor.

De bangårdsanordningar, vilka av delegerade föreslagits eller förutsatts framdeles

komma till utförande, skola bekostas av staten.

Kostnaderna för gatuarbeten ävensom erforderliga förändringar eller nyanläggningar

av kajer skola bestridas av Stockholms stad. Dock har staten i vissa särskilda

angivna fall ålagts att ensam bekosta sådana arbeten, då dessa arbeten direkt påfordrats

på grund av spårsystemets förändring.

Enligt avtalet förbinder sig staten att uppföra järnvägsbron över Årstaviken

på sådant sätt, att framdragande av hamngator utmed Årstavikens södra och norra

stränder icke hindras, samt att vid nämnda järnvägsbros uppförande vidtaga sådana

anordningar, som av Stockholms stad påkallas för underlättande av anläggande av

en framtida gatubro invid eller ovanpå järnvägsbron, och som utan olägenhet för

sistnämnda bro kunna vidtagas, dock att härav orsakad merkostnad skall bestridas

av Stockholms stad.

Enligt avtalet åligger det vidare staten att bekosta borttagande av nuvarande

järnvägsbanken över Årstaviken till det djup, som ungefärligen motsvarar djupet av

viken å ifrågavarande plats före bankens anläggande, och till den bredd, som erfordras

för farledens framdragande.

1 enlighet med av 1915 års riksdag i förevarande hänseende uppställt villkor,

har Stockholms stad förbundit sig att i god tid vidtaga på staden ankommande åtgärder

för genomförande av de stadsplaneändringar, som påkallas av avtalet.

Å de områden, som genom avtalet upplåtas till staten med ägande- eller

nyttjanderätt, har staten befogenhet att vidtaga de anordningar för trafikens tillgodoseende,

som staten finner lämpliga.

Beträffande tidpunkten för utförande av respektive arbeten äger staten jämväl

träffa avgörande, dock med vissa väsentliga inskränkningar beträffande de arbeten,

som stå i samband med västra stambanans omläggning. I avtalet har nämligen stadgats

skyldighet för staten att till den 1 januari 1927 hava fullbordat den nya bron

över Årstaviken samt på nyss angivet sätt borttagit järnvägsbanken vid Liljeholmen,

dock med reservation för force majeure.

Stockholms stad har å andra sidan utfäst sig att bedriva arbetet med Hammarbyleden

så, att denna farled öppnas för genomgående sjötrafik senast 6 månader efter

den nuvarande järnvägsbankens borttagande. Därest emellertid omständigheter inträffa,

som nödvändiggöra ett uppskov med stadens ifrågavarande arbeten, får i motsvarande

grad uppskov ske med de staten åliggande arbetena,

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 136 käft. (Nr 171.) 558 23 6

Byggnadsarbetenas

utförande

m. m.

Tid och sätt

för arbetenas

utförande.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.is Proposition Nr 171.

Anlägg
ningarnas
underhåll.

Öppenhållande

av

broarna över

Hammarbyleden

och

Söderström.

Vissa markreservationer

m. in.

Förortsbane
frågan.

Samtidigt med den nya brons fullbordande skall enligt avtalet en ny personstation

vid huvudlinjen vara anordnad för Södermalm. Därest ej annorlunda överenskommes,

skall, senast i samband med Svendenborgsgatans framdragande över bangården,

stationshuset förläggas till denna gata.

Det framtida underhållet av de anläggningar, som angivas i avtalet, skall med

vissa undantag bekostas av den part, som bekostat anläggningarna.

Såsom villkor för statens åtagande i fråga om västra stambanans omläggning i

samband med Hammarbyledens tillkomst har 1915 års riksdag föreskrivit bland annat,

att Kungl. Maj:t skulle äga bestämma tiderna för öppenhållande av broarna över såväl

Hammarbyleden som Söderström. Emellertid har ett dylikt villkor nu liksom tidigare

från stadens sida mött bestämt motstånd, varför maximitiderna för broarnas öppenhållande,

på sätt skett i 1921 års avtal, jämväl i föreliggande avtal fixerats. Då den

tidigare föreslagna brohöjden icke ansetts kunna minskas, hava statens delegerade ej

heller ansett sig kunna medgiva någon utsträckning av de i 1921 års avtal angivna

öppningstiderna. Bestämmelserna i detta avtal hava därför i huvudsak bibehållits

oförändrade, dock har med beaktande av de från järnvägsstyrelsens sida gjorda erinringarna

statens järnvägars vederbörande trafikbefäl tillerkänts befogenhet att för varje

tidtabell bestämma de särskilda tiderna för broarnas öppenhållande efter samråd med

stadens hamnmyndighet.

Genom avtalet har staten och staden ömsesidigt förbundit sig att icke å vissa

områden vidtaga sådana åtgärder, att användande av någon del av dessa områden

för järnvägsändamål därigenom försvåras eller fördyras, utan att underhandlingar

mellan parterna dessförinnan upptagas i frågan.

De områden, varom dylik överenskommelse genom avtalet träffats, utgöra

dels den staden tillhöriga marken mellan Centralstationsområdet och Klaraviken,

som kan bliva behövlig för en framtida utvidgning av Centralstationen,

dels vissa områden å Södermalm, eventuellt erforderliga för framtida utvidgning

av person- och godsstationerna därstädes,

dels vissa områden å Kungsholmen, som framdeles kunna komma till användning

för framdragande av en järnvägslinje i nordsydlig riktning från Smedsudden

till Karlbergskanalen och anordnande av en godsbangård i huvudsaklig överensstämmelse

med 1921 års bangårdsförslag,

dels vissa områden å Södermalm och Långholmen, över vilka en järnvägslinje

kan tänkas framdragen för att genom en bro Långholmen—Smedsudden vinna anslutning

från den nu föreslagna järnvägsbron över Arsta holmar till nyssnämnda järnvägslinje

över Kungsholmen och

dels vissa delar av Karlbergs kungsgård, över vilka förbindelsespår kunna anläggas

från angivna järnvägsanläggningar å Kungsholmen till Tomteboda rangerbangård

och till nuvarande huvudspåren mellan Tomteboda och Centralstationen.

Därest framdeles fråga uppkommer om ny sträckning av järnvägslinjen mellan

Södermalm och Norrmalm eller eljest någon fråga rörande sättet för västra stambanans

ledande genom huvudstaden eller angående mera avsevärda förändringar beträffande

bangårdsområdena i Stockholm, skall enligt avtalet, om staten eller Stockholms

stad det påfordrar, dem emellan upptagas förhandling för lösning av sålunda

föreliggande fråga.

I avtalet återfinnas vissa bestämmelser, avsedda att underlätta tillkomsten av

en nordsydlig förortsbana. Sålunda har medgivits, att, därest broar för en dylik

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 171.

bana mellan Norrmalm och Södermalm komma att anläggas, dessa broar få sammanbyggas

med de nuvarande järnvägsbroarna över Norr- och Söderström, eller, om med

hänsyn till sistnämnda broars bestånd binder däremot möter, förläggas så nära samma

broar, som utan risk för dessa kan ske. Dessutom har avtalats, att därest framdeles

statsbanespåren komma att bortflyttas från nuvarande järnvägsbroarna, Stockholms

stad äger att för förortsbane- eller gatutrafikens tillgodoseende tillösa sig dessa broar

mot ersättning, varom framdeles kan överenskommas.

Tvister, som framdeles kunna uppstå angående tolkningen eller tillämpningen Tvister

av avtalet eller i samband därmed stående rättsförhållanden, skola hänskjutas till rörande avskiljemän

enligt lag. Detta gäller dock ej avtalets bestämmelser angående framtida

förhandlingar eller parternas åtagande i fråga om reservation av vissa marker.

Mot förslaget i förevarande del hava vissa erinringar framställts av Yttranden

järnvägsstyrelsen, byggnadsstyrelsen samt arméförvaltningens fortifika- uve> f°’sla9ettionsdepartement,

under det övriga i ärendet hörda myndigheter lämnat

förslaget utan anmärkning.

Järnvägsstyrelsen har till en början påpekat, att bestämmelser saknades oin den

staden tillhöriga mark, som erfordrades för bropelare för den nya bron över Arsta

holmar. Då styrelsen emellertid erhållit upplysning om, att denna mark av de delegerade

icke medtagits i avtalet av den anledning, att det ej vore slutligen fastslaget,

var dessa bropelare komme att placeras, ansåge sig styrelsen kunna utgå från, att

staden utan ersättning skulle upplåta den för pelarna erforderliga marken, varjämte

styrelsen förutsatte, att staden under byggnadstiden skulle tillhandahålla även erforderliga

arbetsutrymmen i vad sådana erfordrades å i stadens ägo varande mark.

Under nu angivna förutsättning och med avseende å de för delegerades förhandlingar

givna direktiven, hade styrelsen ansett sig kunna tillstyrka det föreliggande

avtalet i bangårdsfrågan. Styrelsen ville emellertid härvid göra en bestämd

reservation beträffande den i avtalet bestämda tiden för färdigställandet av den nya

bron över Hammarbyleden. Styrelsen funne nämligen denna tid vara kort, och om

än det ej finge anses uteslutet att utföra den ifrågavarande bananläggningen med

den stora brobyggnaden inom densamma, vågade styrelsen dock ej utfästa sig till

mera, än att, i vad på styrelsen ankomme, bedriva arbetet för brons utförande med

all den skyndsamhet, som utan en oekonomisk forcering av utrednings- och byggnadsarbetena

kunde vara möjlig. Ett oeftergivligt villkor för arbetenas fullbordande

inom avtalad tid vore också, att de för arbetenas utförande i avsedd takt årligen erforderliga

anslagen av statsmakterna beviljades.

Byggnadsstyrelsen funne den i avtalet gjorda reservationen av mark för en eventuell

omläggning framdeles av stambanans ingångslinje vara av mindre värde, då

reservationen ej baserade sig på någon av staden eller järnvägsstyrelsen godkänd

planläggning. De områden, som reserverats, hade därigenom i areal fått onödig omfattning

men vore dock säkerligen ej tillfyllest. Då framdragningen av den eventuella

inf artslinjen även berörde enskilda markområden, kunde genom dessas bebyggande

stora svårigheter uppstå.

Styrelsen funne vidare överenskommelsen om markreservationen väl vag och

böra givas mer bindande form. Det föreslagna avtalet innebure nämligen föga utöver

vad i regel tillämpades även utan ett särskilt avtal.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.

Departe
mentschefen.

Då avtalet emellertid understrukit en förpliktelse till ömsesidig medverkan mellan

stat och stad att ej genom olämpliga åtgärder förhindra Smedsuddslinjens framtida

tillkomst, ville byggnadsstyrelsen endast hemställa, att i samband med avtalets träffande

beslut måtte fattas om omedelbar utredning rörande en Smedsuddslinjes lämpliga

förläggning, och att de gjorda marköverenskommelserna därefter måtte justeras.

Härigenom kunde åtgärder för skydd även av enskild mark lättare genomföras, och

för såväl staten som staden vore det av ekonomisk betydelse, att ej onödigt stora

markområdens användning under lång tidsperiod omöjliggjordes. Dr stadsplanesynpunkt

vore det av den största vikt, att en linje för stambanans indragande klarlades,

då staden omöjligen kunde uppreda alla de stora problem, som fått under långa tider

vila just i avvaktan på denna för all planläggning grundläggande fråga. Detta gällde

även statens mark.

Byggnadsstyrelsen har vidare framhållit, att framförandet av järnvägstrafiken över

Norr- och Söderström på sätt nu skedde knappast kunde med hänsyn till trafikförhållandena

från stadens sida godtagas för längre tid framåt samt att de i avtalet

förutsatta åtgärderna för förortsbanetrafikens ordnande mellan Norrmalm och Södermalm

knappast kunde anses utförbara.

Arméförvaltningens fortifikationsdepartement har till en början erinrat, att den under

ämbetsverkets förvaltning stående mark, som berördes av förslagets bestämmelser om

markreservationer, omfattade dels ett område av Marieöerg, som användes för ammunitionsfabriken

i Stockholm, dels ock ett till krigsskolan upplåtet område av Karlbergs

kungsgård, samt att planer på försäljning av dessa områden tidigare förelegat, i vilket

sammanhang förslag till stadsplan jämväl upprättats. Det föreliggande avtalet lade

emellertid, enligt ämbetsverkets mening, för obestämd tid hinder i vägen för utnyttjande

av ifrågavarande områden på sätt, som förut avsetts. Genom förbindelsen att

icke utan förhandlingar vidtaga sådana åtgärder, att användandet av någon del av

områdena för järnvägsändamål därigenom försvårades eller fördyrades, omöjliggjordes

försäljning av områdena, så länge bangårdsfrågan icke vunnit sin slutliga lösning. För

den skull vore önskligt, att den allsidiga utredning om alla för de omhandlade områdena

erforderliga trafiklederna, som i allt fall förr eller senare bleve nödvändig,

omedelbart företoges, så att slutgiltigt avtal angående de delar av områdena, som för

trafiklederna erfordrades, kunde upprättas. Fortifikationsdepartementet ville i detta

sammanhang anmärka, att anförda bestämmelse, sådan den avfattats, icke synts tillräckligt

betryggande.

Med framhållande av de olägenheter, som vore förenade med områdenas reserverande

för en till synes lång framtid, ville fortifikationsdepartementet å andra sidan

göra gällande, att områdena icke kunde för försvaret undvaras, förrän ammunitionsfabriken

och krigsskolan var för sig flyttats till annan plats. Med stöd av vad i riksdagen

förekommit i sammanhang med beslut om nytt övningsfält för de i Stockholm

garnisonerade trupperna och kasernetablissemangens förläggande till Järvafältet, ville

ämbetsverket vidare framhålla, att områdena icke borde avhändas försvaret utan full

ersättning för deras värde, vare sig denna ersättning skulle gäldas av staden eller av

statens järnvägars medel.

Det förslag till avtal i bangårdsfrågan, som nu föreligger till prövning,

ansluter sig i stort sett till de villkor, som av 1915 års riksdag

uppställts för västra stambanans omläggning, samt sjmes vara av beskaffenhet

att kunna av staten i all huvudsak godtagas.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj. ts Broposition Nr 171. 45

I ett hänseende synes emellertid, såsom järnvägsstyrelsen framhållit,

från statens sida erinran kunna göras mot avtalet, nämligen beträffande

stadgandet om den tid, som skulle gälla för fullbordandet av västra

stambanans omläggning och som påkallats av den beräknade tiden för

Hammarbyledens färdigställande. I avtalet har stadgats, att bron över

Årstaviken skall vara fullbordad samt den nuvarande järnvägsbanken

vid Liljeholmen borttagen i viss angiven omfattning senast den 1 januari

1927, med reservation för force majeure. Det är emellertid uppenbart,

att staten i berörda avseende ej kan förbinda sig till annat än att snarast

möjligt efter avtalets godkännande påbörja arbetena med linjeomläggningen

och att, i vad på staten beror, bedriva arbetena med all

den skyndsamhet, som utan oekonomisk forcering av utrednings- och

byggnadsarbetena kan vara möjlig, i avsikt att de skola vara fullbordade

till den ifrågasatta tiden. Skulle på grund av oförutsedda omständigheter

— såsom försenade leveranser, oberäknat vidlyftiga utredningar

eller dylikt — arbetenas fullbordande bliva fördröjt utöver nämnda

tid, oaktat staten fullgjort allt vad på staten i förevarande avseende

skäligen ankommer, bör en sålunda uppkommen förskjutning i tiden för

arbetenas färdigställande ej kunna läggas staten till last. Det är jämväl

att märka, att utförandet av bron över Årstaviken förutsätter vissa gemensamma

utredningar av järnvägsstyrelsen och stadens vederbörande

myndigheter, en omständighet som kan komma att verka fördröjande i

avseende å arbetenas påbörjande och bedrivande. Jämkning i avtalets

bestämmelser i berörda del i huvudsaklig överensstämmelse med järnvägsstyrelsens

yttrande lärer därför böra ske, innan det från statens sida

god kännes.

Vidare har anmärkts, att bestämmelser saknas angående statens rätt

att taga i anspråk den mark å Årsta holmar, som erfordras för bropelarna

till den nya bron. Enligt motiveringen till avtalet skall staten

emellertid erhålla afl den mark, som behöver tagas i anspråk för linjeomläggningen.

Vid sådant förhållande och då, innan bron uppföres, i

varje fäll ytterligare överenskommelse rörande brobyggets detaljer måste

träffas, förutsätter jag i likhet med järnvägsstyrelsen, att denna fråga

framdeles tillfredsställande ordnas. Likaledes torde i samband därmed

överenskommelse böra träffas om tillhandahållande av den stadens mark,

som erfordras under ombyggnadstiden.

I likhet med delegerade finner jag angeläget tillse, att icke å de

staten eller staden tillhöriga marker i och invid huvudstaden, vilka kunna

komma att tagas i anspråk för framtida bangårdsanläggningar, sådan

bebyggelse sker eller sådana åtgärder i övrigt vidtagas, som kunna

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.

förhindra kommunikationernas framtida rationella utveckling. De bestämmelser

angående markreservationer, som för tillgodoseende av denna

synpunkt intagits i avtalet, beröra följande staten tillhöriga markområden,

nämligen dels viss mindre del av det till centralfängelset å

Långholmen hörande området, dels ett område tillhörande Stockholms

hospital, vilket område nu till övervägande del användes såsom park

eller trädgård och även framdeles, så länge hospitalet är förlagt till

Ivonradsberg, torde komma att användas för samma ändamål, dels ett

område vid Marieberg, för närvarande disponerat för ammunitionsfabriken

i Stockholm, dels slutligen ett till Krigsskolan upplåtet område av Karlbergs

kungsgård. Så snart frågan om avyttring av dessa områden eller

förändrad användning därav blir aktuell, måste uppenbarligen en närmare

utredning i förevarande avseende äga rum, oavsett avtalets bestämmelse

härom. Vid sådant förhållande synes från statens sida anledning till

erinran mot avtalet i denna del icke föreligga.

Beträffande de framkomna önskemålen om omedelbart igångsättande

av ingående nya utredningar rörande Stockholms bangårdsförhållanden,

vill jag här ytterligare betona, att den verkställda utredningen givit vid

handen, att, sedan de av mig ovan förordade åtgärderna genomförts,

den nuvarande sammanbindningsbanan samt bangårdsanordningarna i

övrigt kunna för lång tid framåt bibehållas i huvudsakligen oförändrat

skick. Att nu i delta sammanhang fatta ståndpunkt till den vidare

utvecklingen av bangårdsfrågan eller fastslå statsbaneanläggningarnas

utseende i framtiden lärer knappast vara möjligt eller ens lämpligt. Det

torde därför ej vara för statens del påkallat att nu fatta beslut om igångsättande

av de begärda utredningarna.

Nu föreliggande förslag avser icke att lösa ordnandet av de för

stadens utveckling viktiga förortskommunikationerna, i vilken fråga särskild

utredning pågår, vars resultat inom kort är att förvänta. De bangårdsanordningar,

som äro avsedda att komma till utförande, äro emellertid

icke av beskaffenhet att förhindra eller försvåra förortstrafikens ordnande,

utan hållas härvid de olika möjligheter öppna, som låta sig förena

med vad förut yttrats om utnyttjande för en närmare framtid av nuvarande

linje- och bangårdsanordningar.

De öppningstider, som genom avtalet bestämts för såväl bron över

Söderström som den nya bron över Hammarbyleden, torde vara för järnvägstrafiken

fullt tillfredsställande och hava jämväl ansetts kunna ur

sjöfartssynpunkt godtagas. Vid sådant förhållande har jag ej funnit

anledning till erinran mot den avvikelse från de av riksdagen tidigare

uppställda Aullkoren, som i denna del ägt rum.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 171.

47

Enligt den träffade överenskommelsen skola vidare tvister, som

framdeles kunna uppkomma angående tolkningen eller tillämpningen av

avtalet, i regel hänskjuta# till skiljeman enligt lag. Jämväl i denna del

har en avvikelse skett från de tidigare villkoren. Då emellertid, enligt

vad jag inhämtat, stadens delegerade bestämt påyrkat en bestämmelse

av nyss angivet innehåll och densamma ej synes oskälig, har jag ej

velat motsätta mig densamma.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig kunna tillstyrka

ett godkännande av det föreliggande avtals förslaget med den av mig förordade

jämkningen däri.

Föreliggande förslag förutsätter utförande inom den närmaste tiden

av följande bangårdsarbeten, nämligen dels omläggningen av västra stambanan

över Hammarbyleden jämte anordnandet i samband därmed av en

mindre personstation å Södermalm, dels utvidgningar och förändringar

vid Centralstationen och Norra stationen i enlighet med järnvägsstyrelsens

förslag den 12 december 1921, dels ock utvidgning av Norrtulls

godsstation enligt samma förslag.

Byggnadskostnaderna för dessa arbeten beräknas utgöra:

Västra stambanans omläggning jämte anord
-

nande av mindre personstation å Södermalm ........ 9,85 miljoner kronor;

Utvidgningar och förändringar vid Centralstationen

och Norra stationen ................................. 3,6 » »

Utvidgning av Norrtulls godsstation ............... 2,0 » »

eller tillhopa 15,45 miljoner kronor;

En del av nu berörda arbeten äro emellertid av den beskaffenhet,

att deras utförande ansetts böra bestridas av förnyelsefondsmedel. Kostnaden

för de arbeten, som ansetts vara vara av natur att motivera kapitalökning,

har beräknats till 12,250,000 kronor.

Beträffande de nu angivna kostnadsbeloppen bör emellertid beaktas,

att desamma, innan definitiva planer upprättats och jämväl med hänsyn

till ovissheten om blivande prisnivå vid tiden för arbetenas utförande,

måste betraktas såsom approximativa.

För bedömande av den ekonomiska innebörden av föreliggande förslag,

jämfört med tidigare förslag, må här erinras följande.

Enligt de approximativa uppgifter, som återfinnas i motiveringen

till 1921 års förslag, skulle byggnadskostnaderna, beräknade enligt 1921

års prisläge, för sådana arbeten, som avsåge en omgestaltning av de nuvarande

förhållandena, enligt nedannämnda förslag uppgå till:

Kostnads
frågan.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 171.

Anslags
frågan.

1921 års bangårdsförslag.................................. 40,0 miljoner kronor;

1915 års bangårdskommissions huvudförslag 63,0 )) »

Förslag till stambanans omläggning över

Långholmen med säckstation vid nuvarande Centralstationen

.................................................................... 90,o » »

1915 års bangårdskommissions förslag med

centralstation å Kungsholmen ................................... 113,0 i> »

Bortser man från förslagens helt olika omfång och innebörd och

jämför man endast de kapitalutlägg, som skulle påkomma staten för de

olika förslagens genomförande, finner man, även med hänsynstagande

till prisnivåns fall sedan år 1921, att det nu föreliggande förslaget medför

avsevärt mindre kapitalutlägg i jämförelse med övriga förslag.

För genomförande av ifrågavarande arbeteu skulle av riksdagen

behöva äskas:

för omläggningen av västra stambanan m. m............. 9.85 milj. kr.

» omändring av Centralstationen samt utvidgningar

av Norrtulls station m. m....................................... 2.4 » »

eller tillhopa 12.25 milj. kr.

Återstoden av kostnaderna för sistnämnda arbeten torde, på sätt

järnvägsstyrelsen ifrågasatt, böra bestridas av förnyelsefondsmedel.

I detta sammanhang kan erinras, att 1914 års senare riksdag för

utförande av vissa förändringar av spårsystemet vid Centralstationen i

Stockholm jämte därmed sammanhängande arbeten beviljat ett anslag av

5,480,000 kronor, varefter sedermera för dessa arbeten av 1916 och

1917 års riksdagar beviljats ytterligare anslag å sammanlagt 1,959,900

kronor. I nämnda anslag ingick bland annat den beräknade kostnaden

för uppförande av godsmagasin och utförande av vissa andra utvidgningsarbeten

vid Norra stationen. Dessa arbeten vid Norra stationen

hava emellertid icke utförts och böra ej heller komma till utförande,

enär de fortsatta utredningarna i Stockholms bangårds fråga givit vid

handen lämpligheten av ett förflyttande av den huvudsakliga delen av

fraktgodsrörelsen från Norra stationen till Norrtulls station. Emellertid

hava de medel, som avsetts för nyssnämnda arbeten vid Norra stationen,

måst tagas i anspråk för fullbordandet av andra i den ursprungliga planen

ingående anläggningar, vilka på grund av den under kristiden inträffade

prisstegringen icke kunnat hållas inom den beräknade kostnadsramen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4!)

Kung!. Maj:tu Proposition Nr 171.

Vid nu angivna förhållande skulle det ovan angivna beloppet,

12,250,000 kronor, behöva i sin helhet anvisas såsom nytt anslag, och

torde detta anslag böra upptagas med ett för samtliga arbeten gemensamt

belopp.

Då på grund av erforderliga utredningar första byggnadsåret torde

komma att kräva mindre kapitalutlägg än de senare och då förnyelsefondsmedel

stå till förfogande för de ifrågasatta arbetena för omändring

av Centralstationen m. m , torde anslaget för budgetåret 1923—1924

kunna begränsas till det belopp, som i statsverkspropositionen för ändamålet

beräknats, eller 2,500,000 kronor. Mot storleken av detta belopp

har järnvägsstyrelsen förklarat sig icke hava något att erinra. Återstoden

av det erforderliga anslaget torde böra fördelas med ungefärligen

lika belopp under de tre följande budgetåren.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels bemyndiga Kungl. Mäj:t ätt å svenska statens vägnar

godkänna det mellan delegerade för staten och Stockholms stad

den 15 februari 1923 träffade preliminära avtalet rörande

Stockholms bangårdsfråga med av mig härovan angiven jämkning;
dels

ock för omläggning av västra stambanans ingångslinje

över Hammarbyleden samt förbättrade anordningar vid

Stockholms centralstation m. m. för budgetåret 1923—1924 anvisa

ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel,

av ................................................................. kronor 2,500,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Waldemar Wiens.

Departe
mentschefens
hemställan.

bihang Ull riksdagens protokoll 1623. 1 samt. 136 höft. (Nr 171.)

653 28 7

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:164 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omläggning av västra stambanans ingångslinje till Stockholm m. m. s. 1 i texten
  2. SU 1923:90 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående omläggning av västra stambanans ingångslinje till Stockholm rn. m. jämte i ämnet väckta motionei''. s. 6 i texten