Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare

1923-05-04 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:230, Angående åtgärder till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

1

Nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder

till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare;

given Stockholms slott den 4 maj 1923.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

socialärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

G. Malm.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4

maj 1923.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena Hederstierna,

statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot, Stridsberg,

Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm, anför:

I anledning av den till innevarande års riksdag den 13 sistlidne

februari avlåtna propositionen nr 52 angående viss ändring i reglerna

om avstängning från arbetslöshetshjälp i fall av arbetskonflikt beslöt

riksdagen enligt skrivelse den 13 april 1923, nr 79, att vid utövandet

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 186 käft. (Nr 230.) 908 23 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

av den statliga arbetslöshetshjälpverksamheten skola, utöver förut gällande

direktiv, tillämpas de regler för yrkesbestämningen, som angivits i statsutskottets

vid skrivelsen fogade utlåtande nr 30. Kungl. Maj:t förordnade

därpå den 14 berörda april i överensstämmelse med detta riksdagens

beslut.

De sålunda meddelade nya bestämmelserna rörande den statliga

arbetslöshetshjälpverksamheten avse att mildra verkningarna av regeln,

att vid allmän arbetskonflikt inom ett fack samtliga de arbetare, som

haft sin sista mera stadigvarande anställning inom detta fack, skola

avstängas från såväl kontant understöd som nödhjälpsarbete samt att vid

partiell konflikt enahanda åtgärder skola, med visst undantag, vidtagas

beträffande vederbörande ort.

Enligt ifrågavarande bestämmelser skall beträffande varje arbetslös,

som omhändertagits av arbetslöshetsorgan, anställas en undersökning för

fastställande av, huruvida den av honom vid anmälningen till erhållande

av arbetslöshetshjälp lämnade yrkesuppgiften fortfarande kan anses riktig.

Skulle därvid konstateras, att hans sista mera stadigvarande anställning

varit vid arbetsställe, där driften definitivt eller åtminstone för längre

tid nedlagts av annan anledning än arbetskonflikt, bör arbetslöshetsorganet

betrakta honom såsom icke längre tillhörande yrket. Den yrkesbestämning,

som sålunda skett, blir därefter avgörande för hans förhållande

till arbetslöshet shjälpen. De inom yrket kvarstående få, om yrket prövas

lida av kristidsarbetslöshet, fortfarande förmånsställning till erhållande av

arbetslöshetshjälp, så länge arbetsfred varar. Inträder åter inom yrket

arbetskonflikt, som påkallar avstängning, drabbas de av denna. För de

från yrket avskilda upphör den av yrkets krisläge motiverade förmånsställningen,

men då de representera ett lokalt överskott på arbetskraft,

kunna de få tillträde till friplatser, i regel vid statliga nödhjälpsarbeten.

De bliva naturligen oberoende av de avstängningsåtgärder, som vidtagas

i anledning av arbetskonflikt inom deras hittillsvarande yrke.

Beträffande järnbruksarbetarna, vilka på grund av rådande allmän

konflikt inom facket enligt statens arbetslöshetskommissions cirkulär den

1 februari 1923 äro avstängda från arbetslöshetshjälp, har emellertid ett

särskilt tillvägagångssätt medgivits. Det skall nämligen stå arbetslöshetskommissionen

fritt att med ledning av till buds stående uppgifter omedelbart

ställa friplatser i erforderligt antal till de lokala arbetslöshetskommittéernas

förfogande för att provisoriskt användas för de arbetslösa,

vilka i enlighet med nyss angivna grunder prövas tillhöra det lokala

arbetskraftsöverskottet. Det definitiva bestämmandet får sedermera verkställas

på grundval av de utredningar, som kommittéerna efter närmare

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj. ts proposition nr 230.

undersökning hava att ingiva till kommissionen, och de upplysningar,

som kommissionen i övrigt kan inhämta.

Dessa bestämmelser skola, enär intet annat blivit stadgat, tillämpas

från och med den 14 innevarande april, då Kungl. Maj:ts beslut i ämnet

meddelades. 1 den mån de friplatser, som tilldelas järnbruksarbetare,

avse kontant arbetslöshetsunderstöd, kan detta alltså icke utgå lör tid

före nämnda dag. Och de järnbruksarbetare, som hänvisas till nödhjälpsarbete,

erhålla endast sin avlöning för utfört arbete. Det må

emellertid anmärkas, att under riksdagens behandling av ärendet angående

de nya bestämmelserna frågan om en retroaktiv tillämpning av desamma

varit föremål för beaktande. I detta hänseende tillåter jag mig erinra

om följande.

I omförmälda den 13 februari 1923 avgivna proposition nämndes

intet om retroaktiv tillämpning av de föreslagna bestämmelserna. En

inom andra kammaren väckt motion om sådan tillämpning från den

1 februari 1923 avstyrktes i statsutskottets ovanberörda, den 18 mars

1923 avgivna utlåtande nr 30. I en vid nämnda utlåtande fogad reservation

påyrkades däremot, att de i propositionen föreslagna ändrade grunderna

för meddelande av arbetslöshetshjälp skulle tillämpas retroaktivt,

räknat från och med den 1 februari 1923. Sedermera hemställde statsutskottet

i ett med anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut genom

memorial den 22 mars 1923, nr 36, avgivet sammanjämkningsförslag,

att den i omförmälda motion föreslagna retroaktiviteten skulle räknas

från den 1 mars 1923 och att därvid åt den, som enligt de i memorialet

förordade grunderna skulle hava ifrågakommit till nödhjälpsarbete, i

stället måtte beredas kontant understöd. Detta sammanjämkningsförslag

antogs av andra kammaren, men avslogs av första kammaren. Under

dess behandling i sistnämnda kammare antyddes emellertid av talare,

som icke gillade förslaget i övrigt, att billigheten syntes tala för en

retroaktiv tillämpning av de bestämmelser, som bleve antagna, och att,

om sammanjämkningsförslaget folie, riksdagen borde sättas i tillfälle att

särskilt besluta om retroaktiviteten. Vid gemensam votering den 10

april 1923 godtog slutligen riksdagen statsutskottets utlåtande nr 30.

I anledning av interpellation har statsministern den 28 sistlidne

april i riksdagens andra kammare, efter redogörelse för vad i nu omförmälda

ärende förekommit, anfört följande:

»Sedan riksdagen sålunda uttalat sig mot en retroaktiv tillämpning

av de nya bestämmelserna, måste enligt min mening frågan härom anses

förfallen. Detta utesluter emellertid icke, att staten på ett särskilt

Interpella

tionssvar

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

sätt bispringer de arbetslösa järnbruksarbetare, vilka enligt de nya bestämmelserna

komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp, men under den

avsevärda tid, som krävts för tillkomsten av dessa bestämmelser, icke

kunnat erhålla sådan hjälp. Tvärtom synas åtskilliga skäl tala för vidtagande

av särskilda åtgärder för sådant ändamål, såvitt detta kan

ske enligt rimliga grunder och utan alltför stora kostnader för det allmänna.

Till stöd för denna uppfattning kunna främst åberopas humanitära

krav. Det lärer nämligen vara otvivelaktigt, att nöd råder bland de

sedan lång tid arbetslösa järnbruksarbetarna. Detta är ock grunden till

den förmånsställning, som riksdagen i överensstämmelse med statsutskottets

förslag tillerkänt denna arbetargrupp i fråga om erhållande av friplatser.

Vad angår den långa tid, som direktivfrågans avgörande tog i anspråk,

måste visserligen fasthållas, att, enligt vad statsmakterna vid

upprepade tillfällen hävdat, de arbetslösa icke gent emot staten äga

någon rätt till arbetslöshetshjälp och att förty icke heller den omständigheten,

att riksdagens beslut om mildring i direktiven ej kunnat fattas

omedelbart, medför rätt till något slags gottgörelse för dem, som under

mellantiden enligt de äldre direktiven varit avstängda från arbetslöshetshjälp.

Men det torde å andra sidan icke kunna förnekas, att vad som

under ärendets behandling förekommit kan hava ingivit de arbetslösa

järnbruksarbetarna en förväntan, att de tilltänkta mildringarna i direktiven

skulle komma dem till godo avsevärt tidigare än nu blivit fallet.

I detta sammanhang må ock nämnas, att enligt inkomna upplysningar

vissa kommuner utdelat arbetslöshetsunderstöd åt ifrågavarande från

statlig arbetslöshetshjälp avstängda arbetare, möjligen i förhoppning att

till täckande av denna utgift erhålla bidrag av statsmedel.

Enligt min mening torde övervägande skäl tala för, att staten bringar

hjälp i föreliggande fall.

Hjälpen kan enligt den princip, som legat till grund för riksdagens

beslut, endast tillgodokomina sådana arbetslösa järnbruksarbetare, vilka

enligt de den 14 april 1923 utfärdade bestämmelserna åtnjuta friplatser

(av arbetslöshetskommissionen numera betecknade såsom »arbetssökande

j ärnbr uksarbetare»).

Den torde, vare sig friplatsen givits i form av kontant arbetslöshetsunderstöd

eller, såsom vanligen lärer bliva fallet, i form av nödhjälpsarbete,

böra utgöra ett kontant belopp, motsvarande summan av de

understödsbelopp, som den arbetslöse enligt gällande grunder skulle hava

uppburit för tiden från och med den 1 mars till och med den 13 april

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

1923, därest vederbörande kommun då med bidrag av statsmedel idkat

verksamhet för beredande av arbetslöshetsunderstöd och den arbetslöse

varit i åtnjutande därav; vid beräknande av detta belopp må hänsyn

tagas endast till de dagar under nämnda tid, då den arbetslöse saknat

arbete.

Därest den arbetslöse ej från vederbörande kommun erhållit något

understöd, torde staten böra ensam vidkännas nu angivna belopp. Det

finnes emellertid, såsom förut antytts, fall, då kommunen under ifrågavarande

tid bistått den arbetslöse antingen med vanligt arbetslöshetsunderstöd

eller med understöd i annan form. För sådan händelse är

uppenbart, att vad han från kommunen uppburit bör avdragas från det

belopp, som enligt nyss angivna grunder eljest tillfallit honom. Beträffande

den ersättning, som kommunen då i stället kan hava att uppbära

av statsmedel, synas däremot två olika alternativ vara värda närmare

övervägande. Enligt det ena skulle kommunen, med hänsyn till

den extraordinära beskaffenheten av nu ifrågavarande hjälpverksamhet,

av statsmedel uppbära ersättning för allt vad den utgivit. Enligt det

andra skulle kommunen, i anslutning till den för arbetslöshetsunderstödsverksamheten

gällande principen, uppbära ersättning endast med

hälften av vad den utgivit eller, om kommunen under ifrågavarande tid

idkat sådan understödsverksamhet och därvid åtnjutit förhöjt statsbidrag,

med den sålunda fastställda högre andelen. Givet är, att i intetdera

fallet av statsmedel bör utgå mera, än den arbetslöse enligt ovan angivna

grunder ägt uppbära, om kommunen ej mellankommit. hör valet

emellan de två alternativen erfordras utredning, som ännu icke medhunnits.

De för ifrågavarande hjälpverksamhet erforderliga medlen synas

böra genom arbetslöshetskommissionen tillhandahållas vederbörande arbetslöshetskommitté,

som utdelar hjälpen efter sedvanlig behovsprövning

och enligt de närmare bestämmelser, som kommissionen kan finna erforderligt

meddela.

Kostnaderna för de nu ifrågasatta åtgärderna torde, även enligt

det första av nyss angivna alternativ, icke komma att överstiga 100,000

kronor.

Såsom ovan antytts, är undersökning, särskilt i fråga om de två

nyss omförmälda alternativen, ytterligare erforderlig. För dess åstadkommande

remitteras ärendet i dag till arbetslöshetskommissionen för

avgivande av utlåtande.

På grund av vad sålunda anförts kan jag till svar å interpellantens

frågor förklara, att proposition till riksdagen angående åtgärder till lin
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statens

arbetslöshets
kommission.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

drande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare är under förberedande

och torde komma att före utgången av nästa vecka avlåtas

till riksdagen.»

Efter det berörda den 28 april en promemoria, innefattande det i

interpellationssvaret framlagda förslaget, blivit remitterad till statens arbetslöshetskommission,

har kommissionen i utlåtande den 2 innevarande maj

anfört följande:

Det förslag, som framställts i den remitterade promemorian, innebär att ett

extraordinärt understöd av statsmedel skulle utdelas till sådana arbetslösa järnbruksarbetare,

som enligt de den 14 april 1923 utfärdade bestämmelserna åtnjuta

friplatser. Den sålunda föreslagna begränsningen i den tilltänkta understödsverksamhetens

omfattning ansluter sig till de av innevarande års riksdag beslutade

villkoren för användningen av anslaget till arbetslöshetens bekämpande, och

på grand härav har arbetslöshetskommissionen icke något att i sak invända mot

nu ifrågavarande del av det remitterade förslaget. Kommissionen anser sig emellertid

böra erinra om att tilldelningen av friplatser till järnbruksarbetarna med

stöd av gällande föreskrifter verkställes i två omgångar, den ena provisorisk och

den andra definitiv. Den provisoriska tilldelningen är redan till största delen

slutförd,. under det att den definitiva tilldelningen kommer att äga rum omkring

den 15 innevarande maj, till vilken dag kommissionen från arbetslöslietskommittéerna

infordrat, den noggrannare utredning, som skall ligga till grund för sistnämnda

tilldelning. Då den provisoriska tilldelningen av friplatser måst verkställas

med största skyndsamhet och på grundval av en mycket summarisk prövning

av förhållandena, låter det tänka sig att enstaka arbetare, som provisoriskt

tilldelats friplats, sedermera vid den definitiva tilldelningen befinnas icke tillhöra

he|!^ kategori av arbetslösa, som enligt de i ämnet utfärdade föreskrifterna kan

erhålla friplatser. Med hänsyn härtill vill kommissionen hemställa, att de blivande

bestämmelserna i ämnet erhålla sådan avfattning, att av dem tydligt framgår, att

de ifrågasätta understöden skola tillgodokomma sådana arbetslösa järnbruksarbetare,

som vid den definitiva tilldelningen av friplatser komma i åtnjutande av

dylik plats.

Enligt den remitterade promemorian skulle den föreslagna hjälpen utgå i

form av ett kontant belopp, motsvarande summan av de understödsbelopp, som

den arbetslöse enligt gällande grunder skulle hava uppburit för tiden från och

med den 1 mars till och med den 13 april 1923, därest vederbörande kommun

då med bidrag av statsmedel idkat verksamhet för beredande av arbetslöshetsunderstöd

och den arbetslöse varit i åtnjutande därav. Mot de sålunda föreslagna

principerna för det ifrågasatta understödets utgående har arbetslöslietskommissionen

icke något att erinra. Kommissionen vill emellertid sätta ifråga,

huruvida icke till förekommande av missförstånd i de blivande bestämmelserna

borde mera tydligt utsägas, att den föreslagna hjälpen skall komma vederbörande

arbetslösa till del utan avseende på om den kommun, som de tillhöra, under den

angivna tidsperioden haft rätt att med bidrag av statsmedel bedriva kontant

understödsverksamhet eller icke.

I den remitterade promemorian föreslås vidare, att i de fall, då den arbetslöse

icke under perioden 1 mars—13 april 1923 från vederbörande kommun er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Knngl. Maj:ts proposition nr 230.

hållit något understöd, det på ovan angivet sätt beräknade kontanta beloppet

oavkortat skall tilldelas honom av statsmedel. 1 de fall, däremot, dä kommunen

under nämnda tidsperiod bistått den arbetslöse med understöd i den ena eller

andra formen, skulle värdet av vad den arbetslöse sålunda från kommunen erhållit

avdragas från det belopp, som enligt angivna grunder skulle av statsmedel

tilldelas honom. Därest avdrag gjordes, skulle kommunen av statsmedel erhålla

viss ersättning för vad den under den nu ifrågavarande tidsperioden utgivit i

understöd åt den arbetslöse.

De sålunda föreslagna bestämmelserna synas arbetslöslietskommissionen väl

motiverade, och har kommissionen icke något att erinra mot desamma.

Beträffande beloppet av den ersättning, som i nyss angivna fall skulle av

statsmedel utgå till vederbörande kommun, framställas i promemorian två alternativa

förslag. Det första av dessa förslag innebär, att kommunen skulle erhålla

ersättning för allt vad den utgivit. Det andra förslaget går ut på att kommunen

skulle erhålla ersättning allenast med ett belopp, som proportionellt

motsvarade det av kommunen för dess understödsverksamhet åtnjutna statsbidraget.

För bedömande av dessa båda alternativ har arbetslöslietskommissionen

verkställt en undersökning angående omfattningen och arten av den hjälpverksamhet,

som vederbörande kommuner under nu ifrågavarande tidsperiod utövat

till förmån för arbetslösa järnbruksarbetare. Under den korta tid, som statt

kommissionen till buds för avgivande av det begärda yttrandet i frågan, har det

icke varit kommissionen möjligt att utföra en fullständig undersökning av hithörande

förhållanden. Vad kommissionen lyckats utröna i saken kan emellertid

sammanfattas sålunda:

I närvarande stund äro omkring 800 friplatser för järnbruksarbetare ställda

till 24 kommuners förfogande. Kommissionen har hunnit undersöka förhallandena

rörande den kommunala hjälpverksamheten i 21 av dessa 24 kommuner. Av

nämnda 21 kommuner hava 16 tilldelat avstängda järnbruksarbetare understöd

under tiden 1 mars—13 april. Av de järnbruksarbetare, som sålunda erhållit

kommunalt understöd, äro 453 st. att hänföra till det lokala överskottet av arbetskraft,

under det att 170 st. äro att hänföra till den kvarblivande stammen

av nu ifrågavarande yrkesarbetare. I allmänhet har den kommunala hjälpen

lämnats genom fattigvårdens försorg, men i några fall har understödet tillhandahållits

genom arbetslöshetskommittéerna eller provisoriskt tillskapade hjälporgan.

Hjälpen har mestadels lämnats med iakttagande av individuell behovsprövning

samt har företrädesvis utgått in natura och endast mera sällan med kontanta

belopp. I fem fall hava blandningsformer mellan understöd in natura och kontanta

understöd förekommit. Av de 623 personer, som under den angivna tiden

erhållit understöd, äro 513 familjeförsörjare och 110 ungkarlar. Kostnaderna för

hjälpen till ifrågavarande 623 personer hava uppgått till sammanlagt omkring

31,000 kronor, av vilken summa omkring 28,000 kronor kommit familjeförsörjarna

till del. Kostnaden för understödet åt de 453 personer, som äro att hänföra

till det lokala överskottet av arbetskraft, kan beräknas till omkring 22,500 kronor.

De 3 kommuner, vilkas verksamhet i nu förevarande avseende kommissionen

icke medhunnit att undersöka, hava endast erhållit ett fatal friplatser för järnbruksarbetare

sig tilldelade, vadan siffrorna från dessa kommuner icke kunna

antagas hava någon nämnvärd inverkan på storleken av det som kommunalt understöd

utbetalade totalbeloppet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Med ledning av ovanstående uppgifter kan man beräkna, att, därest ersättningen

till kommunerna skulle utgå i enlighet med det första av de båda i promemorian

framförda alternativa förslagen, kostnaden härför skulle komma att

uppgå till omkring 22,500 kronor.

Därest åter ersättningen till kommunerna skulle utgå efter det andra av de

alternativa förslagen, skulle kostnaden för ifrågavarande ersättning enligt av

kommissionen verkställda beräkningar bliva omkring 14,000 kronor.

Skillnaden i kostnad mellan de båda förslagen kan således beräknas komma

att utgöra omkring 8,500 kronor.

Då detta belopp är jämförelsevis obetydligt i förhållande till hela kostnaden

för den ifrågasatta statliga hjälpverksamheten och då de kommuner, inom vilka

ett större antal järnbruksarbetare är boende, otvivelaktigt blivit ekonomiskt

ganska betungade genom av dem utövad understödsverksamhet, finner sig arbetslöshetskommissionen

böra giva företräde åt det alternativa förslag, enligt vilket

kommunerna skulle av statsmedel uppbära ersättning för hela den kostnad de

iklätt sig i nu ifrågavarande avseende.

Vad därefter angår totalkostnaden för den i promemorian ifrågasatta statliga

hjälpverksamheten, anser kommissionen att man vid beräkningen av nämnda

kostnad kan utgå från ett understödsbelopp av 14 kronor per vecka och person.

Ifrågavarande belopp utgör nämligen det för hithörande kommuner beräknade

medeltalet av. de högsta understöd, som enligt gällande föreskrifter kunna utgå.

Med tillämpning av denna beräkningsgrund skulle det extraordinära understödsbeloppet

för den tidsperiod av sex veckor, om vilken i ärendet är fråga, komma

att utgöra 84 kronor per person. Därest sagda belopp skulle komma att tilldelas

samtliga de 800 arbetslösa järnbruksarbetare, vilka provisoriskt tilldelats friplatser,

skulle hela kostnaden för tilldelningen bliva 67,200 kronor. Med hänsyn

till att den provisoriska tilldelningen av friplatser till järnbruksarbetare ännu

icke är avslutad, torde emellertid det sålunda beräknade beloppet böra höias till

70,000 kronor.

Ifrågavarande belopp torde vara erforderligt under förutsättning att statsmakterna

godtaga det alternativa förslag beträffande ersättningen till kommunerna,

som kommissionen här ovan förordat. Skulle det andra alternativa förslaget

i nu ifrågavarande hänseende godtagas, torde kostnaden enligt vad ovan

anförts kunna nedsättas till 61,500 kronor.

Slutligen . vill kommissionen framhålla, att då det givetvis kan inträffa, att

vid den definitiva tilldelningen av friplatser till järnbruksarbetare antalet friplatsinnehavare

kommer att stiga utöver vad ovan angivits, beloppet av det för ändamålet

avsedda anslaget synes böra beräknas förslagsvis.

Från detta kommissionens utlåtande hava tre av dess ledamöter anmält

avvikande mening samt anfört:

I det yttrande, som arbetslöshetskommissionen den 9 mars 1923 avlämnade

med anledning av Kungl. Maj-.ts proposition nr 52, uppgives antalet arbetslösa

järnbruksarbetare, som med anledning av den pågående lockouten avstängts

från arbetslöshetshjälp, till 3,022 personer. Enligt det förslag, varöver kommissionen

nu avgiver yttrande, skulle cirka 800 personer från denna industri, som

på grund av diverse skäl icke längre anses tillhöra densamma, kunna tillerkännas

understöd enligt vissa grunder under tiden 1 mars—13 april 1923.

Då enligt vår mening ingen av de personer, som på sin tid avstängdes från

statlig hjälp på grund av omskrivna konflikt, hade någon möjlighet att inverka

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

på de förhållanden, som föranledde konflikten, hade frågan om beredande av

fortsatt hjälp bort läggas på en bredare basis. Då emellertid denna väg på

grund av riksdagens i ärendet fattade beslut icke är framkomlig, svnes emellertid

den lilla del, som nu förutsättes kunna tillerkännas retroaktiv hjälp, böra erhålla

sådan under hela den tid, som avstängningen varat, eller från och med den 1

februari till och med den 13 april 1923. De skäl, som tala för att hjälp bör

beredas under tiden efter den 1 mars, synas oss nämligen med samma styrka

tala för att sådan bör utgå jämväl under februari månad. Bemärkas bör nämligen,

att flertalet av de personel-, det härvid lag gäller, genom en före konflikten

befintlig långvarig arbetslöshet i regel förbrukat alla egna resurser, varför den

första avstängningsmånaden torde hava medfört samma svårigheter som tiden

efter den 1 mars.

Då kostnaderna för denna hjälpverksamhet under tiden 1 mars—13 april

1923 efter av kommissionen skisserade grunder beräknats till c:a 70,000 kronor,

torde kostnaderna för tiden 1 februari—13 april kunna beräknas till omkring

120,000 kronor.

Med bifall i övrigt till de riktlinjer, som av kommissionen förordas for den

ifrågasatta hjälpverksamheten, få vi som vår mening framhålla, att detta understöd

synes oss böra omfatta hela avstängningstiden eller från och med den 1

februari till och med den 13 april 1923.

Då jag nu har att underställa Kungl. Maj:t ifrågavarande ärende, Departementsfår

jag uttala min anslutning till vad statsministern i sitt interpella- chefen

tionssvar anfört. Av de två alternativ, han omförmält, synes mig,

med hänsyn till vad arbetslöshetskommissionen därutinnan anfört, det

vara att föredraga, enligt vilket kommunerna skola av statsmedel uppbära

ersättning för hela den kostnad, de- iklätt sig i nu ifrågavarande

avseende. Jag kan icke förorda, att, såsom de skiljaktiga ledamöterna

i kommissionen hemställt, hjälpen skall beräknas för längre tid tillbaka,

än statsutskottet i sitt sammanjämkningsförslag ifrågasatt eller från och

den 1 mars 1923.

I anslutning till kommissionens utlåtande synas emellertid ett par

förtydliganden böra göras i det uti interpellationssvaret framlagda utkastet

till bestämmelser i ämnet. Det torde sålunda böra utsägas,. att

hjälpen endast skall tillgodokomma sådana järnbruksarbetare, som åtnjuta

friplatser enligt den slutliga utdelningen av dylika platser. Vidare synes

lämpligt att uttryckligen förklara, att hjälpen skall utgå vare sig vederbörande

kommun under den avsedda tiden ägt meddela arbetslöshetsunderstöd

med bidrag av statsmedel eller ej haft rätt därtill.

Ifrågavarande bestämmelser böra därför enligt min mening erhålla

i huvudsak följande avfattning:

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 186 käft. (Nr 230.) 908 28 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

1. Hjälpen utgår helt av statsmedel och avser tiden från och med

den 1 mars till och med den 13 april 1923. Den tillgodokommer

endast sådana arbetssökande järnbruksarbetare, vilka på grund av slutlig

prövning enligt de härom den 14 april 1923 meddelade bestämmelserna

åtnjuta friplatser. Den utgår vare sig vederbörande kommun under

angivna tid ägt meddela arbetslöshetsunderstöd med bidrag av statsmedel

eller ej haft rätt därtill.

2. Hjälpen skall, vare sig friplatsen givits i form av kontant arbetslöshetsunderstöd

eller i form av nödhjälpsarbete, utgöra ett kontant

belopp, motsvarande summan av de understödsbelopp, som den arbetslöse

enligt gällande grunder skulle hava uppburit för tiden från och

med den 1 mars till och med den 13 april 1923, därest vederbörande

kommun då med bidrag av statsmedel idkat verksamhet för beredande

av arbetslöshetsunderstöd och den arbetslöse varit i åtnjutande därav;

vid beräknande av detta belopp må hänsyn tagas endast till de dagar

under nämnda tid, då den arbetslöse saknat arbete.

3- Därest den arbetslöse under ifrågavarande tid från kommunen

åtnjutit arbetslöshetsunderstöd eller annat understöd, skall vad han sålunda

uppburit eller värdet därav avdragas från det belopp, som eljest skulle

hava tillfallit honom enligt ovan angivna grunder, samt i stället utgå

till kommunen. Till kommun sålunda utgående ersättning må icke i

något fall överstiga vad den arbetslöse själv skulle hava ägt uppbära

såsom hjälp av statsmedel, om han ej erhållit understöd från kommunen.

4. De erforderliga medlen skola genom arbetslösketskommissionen

tillhandahållas vederbörande arbetslöshetskommitté, som utdelar hjälpen

efter sedvanlig behovsprövning och enligt de närmare bestämmelser, som

kommissionen må finna erforderligt meddela.

Enligt. arbetslöshetskommissionens beräkningar komma kostnaderna

för de nu ifrågasatta åtgärderna att uppgå till omkring 70,000 kronor.

Dessa medel synas mig lämpligen böra beredas genom anlitande av

femte huvudtitelns allmänna besparingsfond, vilken i allt fall torde kunna

lämna det bidrag till statsregleringen för budgetåret 1923—1924, som i

statsverkspropositionen förutsatts.

På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att för vidtagande av åtgärder till lindrande av nöden

bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare i huvudsaklig överens
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj: tu proposition nr 230.

stämmelse med de av mig angivna grunderna må av femte

huvudtitelns allmänna besparingsfond tagas i anspråk ett belopp

av förslagsvis 70,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Torsten Wolf.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:206 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majits proposition angående åtgärder till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare. s. 1 i texten
  2. SU 1923:106 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare jämte i ämnet väckta motio a1 i texten