Sök i Ratio Lex

Angående lassa understöd och pensioner, att utgå av postmedel eller trafikmedel

1923-02-16 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1923:66, Angående lassa understöd och pensioner, att utgå av postmedel eller trafikmedel

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 66.

1

Nr 66.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående lassa understöd

och pensioner, att utgå av postmedel eller trafikmedel;

given Stockholms slott den 16 februari 1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå

riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Anders örne.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slutt

den 16 februari 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Bränning, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,

Hansson, Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Örne anför:

l:o.

I skrivelse den 15 september 1922 har generalpoststyrelsen gjort

framställning om understöd åt vissa å postångfartyget »Öland» anställda

personer. Till stöd härför har styrelsen i huvudsak anfört följande:

Bihang till riksdagms protokoll 1923. 1 sand. 52 käft. (Nr 66.) 359 23 1

Understöd

åt kaptenen

friherre C.

Gyllenstierna,

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 66.

styrmannen

A. T. Johansson

och långlotsen

K. F.

Eriksson.

General
poststyrelsen.

På initiativ av 1882 års riksdag åtog sig statsverket att sörja för regelbunden

förbindelse under vintertiden mellan Öland och Sveriges fastland, och denna

trafik hade sedan år 1884 uppehållits genom postverkets försorg medelst det isbrytarfartyg,

benämnt postångfartyget Öland, som för kronans räkning år 1883

byggdes å Bergsunds mekaniska verkstad. Postångfartyget, som i sagda trafik

tidigare uppehållit förbindelse mellan å ena sidan Kalmar och å den andra Borgholm,

Färjestaden och Stora Rör, hade sedan Ölandsjärnvägarnas tillkomst endast

trafikerat traden Kalmar—Färjestaden med en seglationssäsong omfattande allt

hitintills månaderna december—april.

Sommartrafiken till och från Öland ombesörjdes till huvudsaklig del av ångfartygsaktiebolaget

Kalmarsund, och från detta bolag hade under år 1922 anbud

gjorts att övertaga jämväl vintertrafiken.

I anledning härav beslöt Kungl. Maj:t den 12 maj 1922, att anbudet icke skulle

föranleda åtgärd, men förutsatte samtidigt, att generalpoststyrelsen skulle genom

nedbringande av postångfartyget Ölands driftkostnader samt lämpliga åtgärder i

övrigt söka ernå ett i möjligaste mån ekonomiskt gynnsamt resultat av nämnda

fartygs trafik. Beträffande en av styrelsen i detta sammanhang gjord framställning

om utsträckande av postångfartygets seglationssäsong bemyndigade Kungl.

Maj:t styrelsen att vidtaga de förändringar härutinnan, som kunde finnas av förhållandena

påkallade.

Generalpoststyrelsen planerade också trafikens utsträckande och hade, för att

äga fullt fria händer vid trafikens omläggning, i vederbörlig tid uppsagt den

personal, som hittills varit mera fast anställd å postångfartyget, befälhavare, styrman,

maskinist och långlots. En utökning av trafiken måste nämligen komma

att ställa långt större krav på befäl och manskap än hittills, i det att den förlängda

säsongen främst komme att omfatta ytterligare en höstmånad med beräknad

stor frakttrafik. Då vintertrafiken i övrigt krävde ett synnerligen uthålligt

arbete, enär det här gällde att även under de svåraste is- och väderleksförhållanden

uppehålla en regelbunden trafik, torde icke kunna begäras, att hittillsvarande

personal skulle på äldre dagar mäkta fullgöra en än mer pressande tjänstgöring

än den de hittills fått underkasta sig.

Då styrelsen alltså på grund av vederbörandes ålder icke ansåge sig vid nu

förestående omläggning av trafiken böra i tjänst vidare anställa befälhavaren,

kaptenen i flottans reserv friherre Carl Gyllenstierna, styrmannen Anders Theodor

Johansson och långlotsen Karl Fredrik Eriksson, vore styrelsen emellertid av

den mening, att de borde med hänsyn till lång och väl vitsordad tjänstgöring

vid sin avgång tillerkännas understöd till lämpliga belopp för sin framtida

bärgning.

Kaptenen Gyllenstierna, vilken vore född den 18 augusti 1860, hade, jämlikt

med honom upprättat kontrakt, löpande per år, innehaft befattningen såsom befälhavare

å ångfartyget Öland alltsedan den 1 juli 1907, eller i 15 år. I egenskap

av befälhavare hade han, förutom fri kost — för vilken förmån under sista seglationsperioden

till restauratrisen å ångfartyget utbetalts 3 kronor per dag — åtnjutit

dels månadslön, utgående ursprungligen med 250 kronor men sedermera,

från den 1 juli 1917, med 300 kronor under tiden från och med en halv månad

förrän seglation med fartyget börjat å anvisad trafikled till och med en halv månad

efter det fartyget lämnat trafikleden, samt med 150 kronor för den övriga delen

av året, dels tjänstgöringspenningar till belopp av 1 krona för varje tur från

Kalmar till Öland och åter, dels ock tio procent av fartygets inkomster för passa
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 66.

gerare och gods (s. k. kaplake). Gyllenstiernas sammanlagda inkomster, inberäknat

förmånen av fri kost, både för sista seglationsperioden uppgått till, i runt tal,

10.200 kronor.

.Enligt inhämtad upplysning åtnjöte Gyllenstierna pension och fyllnadspension

i egenskap av f. d. kapten vid kungi. flottan med tillhopa 2,720 kronor

för år, varå utginge dyrtidstillägg enligt gällande grunder.

Genom den skedda uppsägningen från befattningen som befälhavare å postångfartyget

Öland, vilken uppsägning träffade Gyllenstierna vid en tidpunkt, då

hans ålder torde hindra honom att skaffa sig annan anställning, komme han

alltså att lida avsevärd minskning i sina inkomster, men han torde med fullt

skäl kunna påräkna, att han vid sin avgång ur postverkets tjänst skulle beredas

tillägg till sin pensionsinkomst med skäligt belopp för sin återstående livstid.

Styrelsen tilläte sig erinra om att, jämlikt Kungl. Maj:ts brev till styrelsen

den 5 juni 1885, förutvarande befälhavaren å postångfartyget Sofia G. A. Höggren,

som tjänstgjort i 26 år och vilkens avlöningsförmåner vid avgången uppgått till

5,642 kronor för år, beviljats en årlig pension av 2,500 kronor.

Med hänsyn till arten och omfattningen av de göromål, som ålåge befälhavaren

å postångfartyget Öland, torde, enligt styrelsens åsikt, sagda befattning

lämpligen kunna närmast likställas med befattningen såsom förste styrman av

klass 1 å statens ångfärja. Sistnämnde funktionär, som i den för kommunikationsverkens

tjänstemän nu gällande löneplanen vore hänförd till 13 lönegraden,

vore berättigad att vid uppnådd pensionsålder (65 år) åtnjuta en pension av

4.200 kronor. Het syntes styrelsen rättvist och billigt, att Gyllenstierna nu vid

sin avgång ur postverkets tjänst efter uppsägning från styrelsens sida erhölle så

stort tillägg till sin förutvarande pension, att hans sammanlagda pensionsförmåner

komme att uppgå till den för en förste styrman av klass 1 bestämda

tjänstepensionen. Med användande av en sådan beräkningsgrund skulle den

tilläggspension, som eventuellt komme att tillerkännas Gyllenstierna, uppgå till

1,480 kronor för år.

Styrmannen Johansson, som vore född den 30 januari 1859, anställdes 1893

såsom styrman å ångfartyget Öland och hade sedermera oavbrutet eller i 29 års

tid innehaft denna befattning. För sista seglationsperioden hade Johansson uppburit

dels lön av 140 kronor per månad under den tid, han tjänstgjort å fartyget,

samt 100 kronor per månad under den tid, han icke varit i tjänstgöring, dels

tjänstgöringspenningar med 1 krona per tur från Kalmar till Öland och åter, dels

ock fri kost, som utgått med 3 kronor per dag. Johanssons förenämnda avlöningsförmåner

hade under sagda seglationsperiod sammanlagt uppgått till omkring

2,300 kronor. Härförutom hade han å den fasta lönen uppburit dyrtidstillägg

enligt för befattningshavare i statens tjänst fastställda grunder, varjämte han utbekommit

ersättning för övertidsarbete jämlikt gällande bestämmelser.

Enligt vad styrelsen inhämtat från vederbörande taxeringsmyndighet, åtnjöte

Johansson, utöver sin avlöning från postverket, inkomst av kapital med 2,787

kronor samt inkomst av arrende med 834 kronor, däri inberäknat förmånen av

fri bostad och naturaförmåner. Vidare ägde Johansson å Öland genom arv å

hustruns sida förvärvad fastighet, taxerad till 18,000 kronor och intecknad för

4,500 kronor. Johanssons till synes jämförelsevis goda ekonomiska ställning

borde dock, enligt styrelsens förmenande, icke giva anledning till att understöd

skulle förvägras honom, så mycket mindre som han vid sin framskridna ålder

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 66.

icke torde bliva i tillfälle att vinna någon annan anställning såsom styrman

eller dylikt.

Långlotsen Eriksson, som på grund av försvagad synförmåga och avtagande

kroppskrafter önskat att icke erhålla förnyat uppdrag såsom långlots å postångfartyget

Öland, vore född den 16 maj 1861. Han hade under en tid av 32 år

tjänstgjort å sagda fartyg såsom matros från och med hösten 1890 till år 1905,

därefter såsom rorgängare till år 1917 samt från och med sistnämnda år såsom

långlots. För sitt arbete ombord å fartyget hade Eriksson erhållit gott vitsord.

I avlöningsförmåner hade han för sista seglationsperioden uppburit dels lön av

42 kronor i månaden under den tid han varit å fartyget inmönstrad, dels tjänstgöringspenningar

med 1 krona per tur från Kalmar till Öland och åter, dels ock förmån

av fri kost, beräknad till 3 kronor per dag under samma tid. Hans sammanlagda

avlöningsförmåner av förenämnda slag hade för sista seglationsperioden

uppgått till i runt tal 1,100 kronor. Dessutom hade han uppburit dyrtidstillägg,

vilket under seglationsperioden 1921—1922 utgått med 88 kronor för månad,

ävensom övertidsersättning enligt gällande bestämmelser. Vederbörande kommunalnämndsordförande

hade intygat, att Eriksson, som hade hustru och två

hemmavarande barn att försörja, å hemorten i Väddö i Stockholms län ägde en

hemmansdel, varav han dock ej kunde livnära sig, varför han vore i behov av

största möjliga understöd.

Med anledning av nu ifrågasatt understöd åt förenämnde Johansson och

Eriksson tilläte sig styrelsen erinra om att med dem jämställda befattningshavare

å postångfartyget Öland förut beviljats understöd. Så hade årliga understöd

beviljats av 1896 års riksdag åt förre långlotsen Erik Wicklund, som kunde räkna

26 tjänstår, med 300 kronor och av 1917 års riksdag åt förre långlotsen Anders

Gustaf Eriksson, som tjänstgjort omkring 30 år, med 400 kronor, och hade understödsbeloppen

utgjort omkring en tredjedel av deras avlöningsförmåner vid avgången

ur postverkets tjänst eller respektive omkring 890 och 1,100 kronor.

Enligt denna beräkningsgrund skulle sålunda Johansson och Eriksson vara

berättigade att erhålla understöd i belopp av, till avrundade tal, 800 respektive

400 kronor.

Med stöd av det anförda hemställer styrelsen om utverkande av

riksdagens medgivande, att bemälda personer måtte från 1923 års ingång

under sin återstående livstid åtnjuta årliga understöd, att utgå av postmedel,

Gyllenstierna med 1,480 kronor, Johansson med 800 kronor och

Eriksson med 400 kronor.

Statskontoret. I infordrat utlåtande den 1 november 1922 har statskontoret anfört:

Statskontoret, som ansåge det skäligt, att nu ifrågavarande personer tillerkändes

någon pension av statsmedel, hade intet att erinra mot de för Johansson

och Eriksson föreslagna pensionsbeloppen. Yad beträffade Gyllenstierna, så enär

den honom år 1917 tillerkända avlöningsförhöjningen å 300 kronor för år torde

böra betraktas såsom dyrtidstillägg, borde man vid beräknande av hans pension

utgå från ett belopp av 9,900 kronor. Med hänsyn till att Gyllenstierna såsom

f. d. officer vid flottan åtnjöte pension med 2,720 kronor torde pensionsbeloppet

för befattningen å postångfartyget Öland icke böra bestämmas till högre belopp

än det, som i betraktande av militärpensionen skulle hava tillkommit honom,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Afaj.ts Proposition Nr (iti.

5

därest hans nu ifrågavarande tjänst varit förenad med pensionsrätt enligt lagen

angående eivila tjänstinnehavares rätt till pension. Med tillämpning av denna

lags bestämmelser skulle pensionsunderlaget för honom utgjort i/3 av 9,900 kronor,

och då han endast kunde räkna 15 tjänstår, skulle pensionen, under antagande

att antalet för oavkortad pension erforderliga tjänstår för sökanden skulle hava

utgjort 30, hava minskats med hälften. Vidare skulle, med hänsyn till militärpensionen,

endast */s hava utgått av vad som eljest skulle hava tillkommit honom.

2 J

På grund härav torde pensionen böra bestämmas till 9,900 X ~ X ^ X ^ eller

sålunda 1,100 kronor.

Det synes mig billigt, att ifrågavarande personer vid sin avgång ur

postverkets tjänst tillerkännas årliga understöd för sin återstående livstid.

Beträffande storleken av dessa understöd bär jag intet att erinra

mot de för styrmannen Johansson och långlotsen Eriksson föreslagna beloppen,

då de beräknats i enlighet med grunder, som tidigare i liknande

fall tillämpats. Vad åter angår kaptenen friherre Gyllenstierua, ansluter

jag mig till statskontorets mening, och torde alltså understödet till honom

böra bestämmas till 1,100 kronor.

Med hänsyn härtill och då ifrågavarande personers anställning i postverket

upphört före ingången av år 1923 får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att befälhavaren å postångfartyget »Oland», kaptenen friherre

Carl Gyllenstierna, styrmannen å nämnda fartyg Anders

Theodor Johansson och låuglotsen å samma fartyg Karl Fredrik

Eriksson må från och med den 1 januari 1923 under sin återstående

livstid åtnjuta årliga understöd, att utgå av postmedel,

friherre Gyllenstierna med 1,100 kronor, Johansson med 800

kronor och Eriksson med 400 kronor.

2:o.

Vidare har general poststyrelsen i skrivelse den 4 oktober 1922 hemställt

om understöd åt tillfälliga kontorsbiträdena hos styrelsen Emma

Kristina Öberg, född Carlsdotter, och Karolina Dorothea Medéus, född

Bosell. Härvid har styrelsen i huvudsak anfört:

Vid behandling i början av år 1921 av spörsmålet om de hos generalpoststyrelsen

anställda extra kontorsbiträdenas ställning, hade styrelsen vidkommande

tre sådana biträden ansett, att dessa, med hänsyn till att de uppnått den för ordinarie

kontorsbiträden stadgade pensionsåldern, 60 år, icke lämpligen kunde anställas

som extra ordinarie kontorsbiträden, men att de ej heller kunde uppsägas,

då de alla under flera år tjänstgjort i postverket. Dessa tre extra kontorsbiträden,

Departe
mentschefen.

Understöd åt

tillfälliga

kontorsbiträdena

hos

generalpoststyrelsen

E.

K. Öberg och

K. D. Medéus.

General
poststyrelsen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts Proposition Nr 66.

änkan Emma Adolfina Bratt samt fruarna Öberg och Medéus hade därför förklarats

berättigade att tills vidare kvarstå i tjänst såsom tillfälliga kontorsbiträden,

intill dess fråga om beredande åt dem av understöd efter avgång ur postverkets

tjänst kunde bliva av Kungl. Maj:t och riksdagen avgjord. Jämlikt beslut av

1919 och 1921 års riksdagar uppbure Bratt från och med den 1 augusti 1921 ett

årligt understöd av 900 kronor.

Beträffande Öberg och Medéus syntes de, med hänsyn till sin höga levnadsålder,

icke mera än något år böra kvarhållas i tjänst, varför tiden torde vara

inne att upptaga frågan om understöd åt dem efter avgången ur tjänst.

Öberg vore född den 11 mars 1860. Hon hade fast anställning hos styrelsen

sedan den 1 januari 1905, då hon anställdes såsom kvinnligt extra biträde. Tidigare

hade hon innehaft förordnanden som sorteringsbiträde å styrelsens fjärde

byrå tillhopa 3 månader 10 dagar. Hennes sammanlagda tjänstgöringstid skulle

alltså med utgången av år 1923 uppgå till 19y3 år. Het till henne utgående arvode,

som intill utgången av år 1918 icke överskridit 1,400 kronor för år, dyrtidstillägg

oberäknat, hade sedan utgjort för tiden Vi 1919—30 ''6 1920 1,700 kronor för

år jämte 225 kronor i ortstillägg och för tiden 1/7 1920 tills vidare 2,022 kronor

för år, även här dyrtidstillägg oberäknat.

Härest antalet tjänsteår i detta fall uppgått till 30, torde, enligt förut tilllämpade

grunder, två tredjedelar av detta årsarvode hava kunnat utbetalas i

understöd eller 1,348 kronor för år. Hå emellertid tjänsteåldern här vore 191/, år,

191''

syntes understödsbeloppet böra sättas till X 1,348, d. v. s. till 868 kronor

GU

71 öre, eller avrundat 900 kronor för år.

Öberg, som vore änka efter en postexpeditör, åtnjöte från civilstatens änkeoch

pupillkassa änkepension med 240 kronor för år, men ägde icke annan inkomst

utom sin avlöning från postverket. Hennes tjänstgöring hos styrelsen vore

förtjänt av gott vitsord.

Medéus vore född den 27 februari 1859. Hon hade fått anställning hos styrelsen

från och med den 1 januari 1906 och tidigare innehaft förordnanden som

sorteringsbiträde å generalpoststyrelsens fjärde byrå, tillhopa 2 år och 1 månad.

Hennes sammanlagda tjänstetid, räknat fram till utgången av år 1923, uppginge

alltså till 20 år och 1 månad. Avlöningen till henne hade utgått på enahanda

sätt, som ovan angivits för Öberg. Maximiunderstöd skulle alltså även här vara

1,348 kronor för full tjänsteålder av 30 år. Till Medéus skulle alltså kunna

201/

ifrågasättas ett understöd av X 1,348 kronor för år, d. v. s. 902 kronor

41 öre, eller avrundat 900 kronor för år.

Medéus hade tidigare varit gift med eu f. d. länsman, vilket äktenskap upplösts

1897. Hon hade ingen annan inkomst än den hon åtnjöte från postverket.

För sin tjänstgöring hos styrelsen förtjänade även hon gott vitsord.

Hå det icke vore lämpligt, ur postverkets synpunkt, att kvinnliga tjänstemän

kvarhölles i arbete sedan de uppnått så hög ålder som de ifrågavarande, och då

vid utgången av år 1923, när postsparbankens inordnande i postverket antoges

vara slutförd, styrelsen torde komma att endast med svårighet kunna placera

en icke obetydlig övertalig personal, syntes det önskvärt, att Öberg och Medéus

tillerkändes ålderdomsunderstöd, som möjliggjorde, att de vid berörda tidpunkt

entledigades.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kung]. May.ts Proposition Nr GG.

Styrelsen hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva, att en var av Öberg och Medéus måtte från och med månaden

näst efter den, varunder de kunde komma att entledigas ur postverkets

tjänst, dock icke tidigare än från och med den 1 januari 1924,

av postmedel uppbära ett årligt understöd av 900 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 27 november 1922 anfört:

Vid bestämmandet av beloppet av de pensioner, som under de senaste åren

beviljats av riksdagen, hade, där detta bestämmande skett med stöd av den avlöning,

den pensionerade vid avskedet åtnjutit, såsom utgångspunkt alltid tagits

avlöning enligt äldre stater än de för kommunikationsverken och statsdepartementen

m. fl. verk nu gällande. För bibehållande av nu rådande enhetlighet i

detta avseende och därmed underlättande av arbetet med utbetalandet av de av

riksdagen beviljade pensionerna och kontrollen häröver syntes det önskligt, att

ifrågavarande pensioner alltfort bestämdes med avlöningen enligt äldre stater såsom

utgångspunkt.

Det av nu ifrågavarande kontorsbiträden alltifrån den 1 juli 1920 uppburna

arvodet, 2,022 kronor, jämte dyrtids tillägg enligt de för definitivt lönereglerade verk

gällande grunder motsvarade i det närmaste summan av ett arvode å 1,700 kronor

och därå belöpande dyrtidstillägg enligt de grunder, som vore stadgade för

icke definitivt lönereglerade verk. Vid sådant förhållande och då tillika ifrågavarande

tjänstemän före den 1 juli 1920, d. v. s. före ikraftträdandet av avlöningsreglementet

för kommunikationsverken, uppbure arvoden till just nyssnämnda

belopp, 1,700 kronor, syntes goda skäl tala för att taga detta belopp till utgångspunkt

vid bestämmandet av deras pension. Det tänkta pensionsunderlaget skulle

då utgöra två tredjedelar av 1,700 kronor eller sålunda 1,130 kronor. Pensionerna

skulle då bliva, för Öberg, som kunde räkna 19 tjänstår, 715 kronor 66

öre, och för Medéus, som innehade 20 tjänstår, 753 kronor 33 öre. Då dessa

belopp emellertid torde böra minskas något i anledning därav att några pensionsavgifter

icke blivit erlagda, syntes pensionerna böra bestämmas till 700 kronor

för Öberg och 740 kronor för Medéus.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag mig böra förorda,

att Öberg och Medéus efter sin avgång ur postverkets tjänst beredas

årliga understöd, och torde på de av statskontoret anförda skäl understödsbeloppen

böra bestämmas till 700 kronor för Öberg och 740 kronor

för Medéus.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att tillfälliga kontorsbiträdena hos generalpoststyrelsen

Emma Kristina Öberg, född Carlsdotter, och Karolina Dorothea

Medéus, född Bosell, må från och med månaden näst efter

den, under vilken de erhålla entledigande från sin anställning

vid postverket, dock tidigast från och med den 1 januari

1924, under sin återstående livstid åtnjuta årliga understöd, att

Statskontoret.

Departements
chefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Pension åt

lokomotivföraren

vid

Svartälvs

järnväg

J. Kjällmans

änka och barn.

Järnvägsstyrelsen.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 66.

utgå av postmedel, Öberg med 700 kronor och Medéus med 740

kronor.

3:o.

Järnvägsstyrelsen har i skrivelse den 17 mars 1922 anmält, att

avlidne lokomotivföraren vid Svartälvs järnväg Johan Kjällmans änka

Hulda Lovisa Kjällman, född Funke, anhållit om pension. För egen del

har styrelsen anfört:

Kjällman, som vore född den 20 oktober 1856, både utan föregående extra

tjänstgöring antagits till ordinarie lokomotivförare vid Svartälvs järnväg den 1

november 1888 samt kvarstått såsom sådan intill sin död den 4 juni 1921. Han

hade ej varit delägare i någon pensionskassa, men hade genom järnvägens försorg

för hans räkning i stället insatts ett visst belopp varje månad i sparbank.

Behållningen av dessa medel hade den 30 juni 1921 uppgått till 5,023 kronor,

varav järnvägen under tiden den 1 januari 1913—den 30 juni 1921 bidragit med

ett belopp av 663 kronor.

Enligt vad den efter Kjällman upprättade bouppteckningen utvisade, hade

han såsom stärbhusdelägare efterlämnat, förutom änkan, som vore född den 5

februari 1876, fyra barn, varav tre minderåriga, nämligen Margit Lovisa, född den

19 maj 1905, Nils Arent, född den 5 februari 1908, och Anna Lisa, född den 4

januari 1912. Behållningen i boet hade utgjort 14,146 kronor 3 öre.

Kjällmans arvode vid Svartälvs järnväg hade från och med 1919 utgjort

2,850 kronor per år samt medelavlöningen under femårsperioden 1916—1920

2,241 kronor, varjämte han erhållit krigstidstillägg enligt för enskilda järnvägar

fastställda grunder.

Då Kungl. Maj:t till 1922 års riksdag avlåtit proposition, nr 77, med förslag

till bestämmelser angående rätt till pension för viss personal vid Svartälvs järnväg,

torde, för den händelse sagda propositition komme att av riksdagen bifallas,

pension jämväl böra, då särskilda skäl därtill förelåge, beredas änkor och barn

efter befattningshavare tillhörande denna personal.

Styrelsen tilläte sig härvid framhålla, att den ställning i pensionshänseende,

som enligt berörda förslag vore avsedd att beredas Svartälvs järnvägs personal,

nära överensstämde med den, som jämlikt kungl. brevet den 4 juni 1920 tillkomme

förutvarande personal vid den s. k. västkustbanan och vissa andra av

staten övertagna enskilda banor, ävensom att riksdagen lämnat bifall till av

Kungl. Maj:t till 1903, 1905, 1906, 1911, 1917 och 1918 års riksdagar avlåtna särskilda

propositioner rörande pensioner åt änkor och barn efter vid västkustbanan

förut anställda befattningshavare, vilka icke tillhört någon pensionsinrättning

och alltså varit i det närmaste likställda med i förutberörda förslag avsedda

befattningshavare vid Svartälvs järnväg, som i likhet med Kjällman ej förvärvat

delägarskap i enskilda järnvägarnas pensionskassa.

Enligt de principer, som följts vid beräknande av pension åt änkor och

barn efter befattningshavare vid västkustbanan, och för vilka närmare redogjorts

senast i Kungl. Maj:ts proposition, nr 22, till 1918 års riksdag, skulle pensionen

till sökanden och hennes tre minderåriga barn uppgå till 684 kronor, motsvarande

tjugu procent av 3,420 kronor eller det belopp, varefter pension åt

Kjällmans efterlevande skulle enligt stadgandet i § 3 av gällande reglemente för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj. ts Proposition Nr Hd.

«.)

statens järnvägars änke- och pupillkassa (sv. förf.-saml. 1910: 162 s. 5) liava beräknats,

därest han varit delägare i statens järnvägars änke- och pupillkassa.

Styrelsen ansåge sig emellertid böra ifrågasätta, huruvida ej i nu förevarande

fall en annan princip lämpligen borde följas.

Enligt Kungl. Maj:ts förenämnda förslag till bestämmelser angående rätt

till pension för personal vid Svartälvs järnväg, som vid statens övertagande av

nämnda järnväg övergått i statens tjänst, skulle befattningshavare vid järnvägen,

som ej vore delägare i någon pensionskassa, erhålla pension till belopp motsvarande

vad han enligt lagen angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän

vid kommunikationsverken skulle hava uppburit i pension, därest nämnda

lag varit för honom gällande och hänsyn tagits allenast till den del av tjänstepensionen,

som enligt § 26 av samma lag betraktas såsom statspension.

Följdes sistnämnda princip jämväl vid beräknande av pension till änkor

och barn efter befattningshavare vid järnvägen, som ej varit delägare i någon

pensionskassa, skulle pension till de efterlevande utgå med belopp, motsvarande

vad de enligt gällande reglemente för statens järnvägars änke- och pupillkassa

samt kungörelsen den 21 november 1919 (nr 758) med särskilda staganden angående

tillfälliga förändringar i pensionsvillkoren för statens järnvägars änkeoch

pupillkassa skulle hava uppburit i pension, därest nämnda reglemente och

kungörelse varit för dem gällande och hänsyn ej tagits till den del av pensionen,

som kunde anses härflyta ur delägarnes egna bidrag. Denna del beräknades motsvara

omkring två tredjedelar av hela pensionen.

Orsaken till att sistnämnda princip ej kommit till tillämpning i här ovan

åsyftade fall vid beräknande av pensioner åt änkor efter befattningshavare vid

västkustbanan vore att söka däri, att pensionerna i de flesta fall skulle, därest

de beräknats i enlighet med denna princip, hava på grund av den relativt låga

avlöning, befattningshavarna åtnjöto vid sin avgång ur statens järnvägars tjänst,

utgjort alltför obetydliga belopp.

I det förevarande fallet syntes emellertid den av styrelsen nu föreslagna

principen böra komma till användning med hänsyn dels därtill, att den avlöning,

som skulle läggas till grund för pensionens beräkning, vore att betrakta såsom

normal och anpassad efter på senare tid avslutade löneavtal vid de enskilda järnvägarna,

dels ock till den relativt goda ekonomiska ställning, sökanden och hennes

barn intoge.

Styrelsen tilläte sig jämväl framhålla, att, enligt de principer, som hittills

tillämpats, pensionens storlek bestämts oberoende av det antal minderåriga barn,

änkan haft att försörja, men att enligt de nu av styrelsen föreslagna grunderna

pensionens storlek berodde på antalet minderåriga barn, samt att en tillämpning

av dessa grunder möjliggjorde, att när pensionsrätt för änka eller barn upphörde,

en reglering av pensionens belopp kunde ske i full överensstämmelse med bestämmelserna

i ovannämnda reglemente.

Enligt de av styrelsen föreslagna grunderna skulle pension utgå till sökanden

och hennes barn med 442 kronor, utgörande en tredjedel av den pension, de skulle

ägt uppbära, för den händelse Kjällman vid sin död varit delägare i statens järnvägars

änke- och pupillkassa.

Med anledning av råd ovanberörda proposition angående rätt till pension

för personalen vid Svartälvs järnväg innehölle i fråga om sättet för bestridande

av kostnaderna för denna personals pensionering syntes jämväl den pension,

varom nu vore fråga, böra utgå av Svartälvs järnvägs medel.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 52 Käft. (Nr 66.)

359 23 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 66.

Statskontoret.

Departements
chefen.

På grund av vad sålunda anförts hemställer styrelsen, att åt sökanden

och hennes ovanbemälda tre minderåriga barn måtte, under förutsättning

att ovanberörda proposition nr 77 bleve av 1922 års riksdag bifallen,

beredas en årlig pension att utgå från och med den 1 juli 1921 med

442 kronor per år i enlighet med de grunder, som i §§ 6 och 7 av

reglementet för statens järnvägars änke- och pupillkassa stadgas rörande

pensioner till änkor och barn efter delägare i nämnda kassa; och föreslår

styrelsen tillika, att det måtte stadgas såsom villkor för åtnjutande

av denna förmån, att vederbörande skola till Svartälvs järnväg återbetala

den del av förenämnda å sparbank insatta belopp, som motsvarar

vad av järnvägens medel för sökandens mans räkning insatts under

dennes tjänstetid.

Mot förevarande framställning har statskontoret i utlåtande den 4

augusti 1922 icke funnit anledning till erinran.

Till en början torde få erinras, att förenämnda proposition nr 77

till 1922 års riksdag blev av riksdagen bifallen. Då sålunda pensionsförhållandena

för personalen vid Svartälvs järnväg numera blivit genom

beslut av statsmakterna ordnade, synes det billigt, att i förekommande

fall pension jämväl tillförsäkras änkor och barn efter befattningshavare,

tillhörande denna personal. Jag vill alltså tillstyrka, att pension beredes

änkan Kjällman och hennes minderåriga barn. Vad storleken av pensionsbeloppet

beträffar, synes i betraktande av omständigheterna i förevarande

fall en avvikelse från hittills i liknande frågor tillämpade

grunder böra äga rum, och vill jag i sådant hänseende ansluta mig

till den av järnvägsstyrelsen föreslagna principen, med vars tillämpningpensionen

till änkan Kjällman och hennes minderåriga barn skulle bliva

442 kronor.

I likhet med vad som bestämts i fråga om pensioneringen av

Svartälvs järnvägs personal synes jämväl nu förevarande pension böra

gäldas med nämnda järnvägs medel ävensom för ändamålet tagas i

anspråk vad av järnvägens medel insatts å sparbank för Kjällmans

räkning, och torde, såsom jämväl järnvägsstyrelsen föreslagit, återbetalande

av sistnämnda belopp böra stadgas såsom villkor för pensionens

åtnjutande.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen

dels medgiva, att till avlidne lokomotivföraren vid Svartälvs

järnväg Johan Kjällmans änka Hulda Lovisa Kjällman, född

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 66,

11

Funke, och makarnas minderåriga barn Margit, Lovisa, Nils Arent

och Anna Lisa må av Svartälvs järnvägs medel utbetalas pension

till ett årligt belopp av 442 kronor, att utgå från och med

den 1 juli 1921 i enlighet med de grunder, som i §§ G och 7

av gällande reglemente för statens järnvägars änke- och pupillkassa

stadgas rörande pensioner till änkor och barn efter delägare

i nämnda kassa;

dels ock föreskriva, att vederbörande för åtnjutande av denna

förmån skola vara skyldiga att till Svartälvs järnväg återbetala

ett belopp, motsvarande vad av järnvägens medel för Kjällmans

räkning insatts å sparbank under hans tjänstetid.

4:o.

I skrivelse den 9 mars 1922 har järnvägsstyrelsen meddelat, att

förre banvakten Anders Perssons änka Petronella Persson anhållit om

pension. För egen del har styrelsen anfört bland annat följande:

Efter att hava innehaft anställning vid Skåne—Hallands järnväg hade Persson,

som vore född den 23 november 1839, i samband med statens förvärvande

av nämnda järnväg den 1 januari 1896 överflyttats i statens järnvägars tjänst.

Persson, som icke varit delägare i enskilda järnvägarnas pensionskassa, hade icke

heller vunnit inträde i statens järnvägars änke- och pupillkassa. Sedan han den

1 januari 1914 erhållit avsked från statens järnvägar, hade han jämlikt kungl.

brevet den 13 juni 1913 angående rätt till fyllnadspension eller pension för vissa

tjänstemän vid statens järnvägar åtnjutit en årlig pension av 639 kronor.

Enligt vad den efter Persson upprättade bouppteckningen utvisade, hade

han, som avlidit den 26 januari 1922, efterlämnat såsom stärbhusdelägare änka

och sex till myndig ålder komna barn, samt en behållning i boet av 2,983 kronor

89 öre.

Perssons arvode vid statens järnvägar utgjorde 1913 1,140 kronor jämte 228

kronor i bostads- och bränsleersättning och 90 kronor i beklädnadsersättning.

På grund av vad sålunda anförts hemställer styrelsen, att åt sökanden

måtte beredas en årlig pension, att utgå från och med den 1 februari

1922 i enlighet med de grunder, som i §§ 6 och 7 av gällande reglemente

för statens järnvägars änke- och pupillkassa stadgas rörande pensioner

till änkor efter delägare i nämnda kassa, och föreslår styrelsen

beträffande pensionens storlek, att densamma måtte, i anslutning till de

principer, som angivits senast i Kungl. Maj:ts proposition nr 22 till 1918

års riksdag angående pension till avlidne stationskarlen P. L. Linds änka

och minderåriga dotter, bestämmas till ett årligt belopp av 274 kronor,

motsvarande i avrundat tal 20 procent av 1,368 kronor eller det belopp,

varefter sökandens pension skulle enligt stadgandet i § 3 av berörda

Pension åt

banvakten

A. Perssons

änka Petronella

Persson.

Järnvägsstyrelsen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj.ts Proposition Nr 66.

Statskontoret.

Departements
chefen.

reglemente hava beräknats, därest hennes man varit delägare i statens

järnvägars änke- och pupillkassa.

Statskontoret har i utlåtande den 25 april 1922 tillstyrkt framställningen,

dock med det tillägg, att pensionsförmånen borde anvisas att

utgå av trafikmedel.

Att i förevarande fall bereda pension åt änkan Persson skulle endast

innefatta ett tillämpande av de principer, som, på sätt järnvägsstyrelsen

i sin skrivelse framhållit, redan blivit av statsmakterna godkända. Mot

det av styrelsen föreslagna pensionsbeloppet, 274 kronor, som är beräknat

i överensstämmelse med förut tillämpade grunder, har jag intet att

erinra. Då Kungl. Maj:t genom beslut den 2 juni 1922 tilldelat änkan

Persson ett tillfälligt understöd av 250 kronor, avseende tiden 1 februari

—31 december 1922, torde pensionen böra utgå från och med den 1

januari 1923.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till avlidne banvakten vid statens järnvägar Anders

Perssons änka Petronella Persson må av trafikmedel utbetalas

pension till ett årligt belopp av 274 kronor, att utgå från och

med den 1 januari 1923 i enlighet med de grunder, som i § 6

av gällande reglemente för statens järnvägars änke- och pupillkassa

stadgas rörande pensioner till änkor efter delägare i

nämnda kassa.

Till vad departementschefen under punkterna

l:o)—4:o) hemställt, vari statsrådets övriga ledamöter

instämma, behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Waldemar Wiens.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 192$.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1923:317 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:tsproposition angående vissa understöd och pensioner, att utgå av postmedel eller trafikmedel. s. 1 i texten
  2. BU 1923:43 Memorial, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkt 1 av bankoutskottets utlåtande nr 28 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående v s. 1 i texten
  3. BU 1923:28 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:tsproposition angående vissa understöd och pensioner, att utgå av postmedel eller trajikmedel. s. 1 i texten