Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige

1924-01-12 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:11, Med förslag till lag angående upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11.

1

Nr 11.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet som

lagligt betalningsmedel i Sverige; given Stockholms slott den

12 januari 1924.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att — sedan förslag framställts att mellan Sverige, Danmark och Norge

träffa överenskommelse om en tilläggsartikel till den mellan samma länder

gällande myntkonventionen enligt vad den här såsom bilaga I närslutna

svenska texten till föreslagna överenskommelse utvisar — med godkännande

av samma tilläggsartikel och under förutsättning att tilläggsartikeln

varder i behörig ordning ratificerad, för sin del antaga härvid såsom

bilaga II fogade förslag till lag angående upphävande av danska och

norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige.

GUSTAF.

K. J. Beskow.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 10 höft. (Nr 11.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11.

Bilaga I.

Förslag

till

tilläggsartikel till myntkonventionen (len 27 maj 1873 och tilläggskonventionen

den 16 oktober 1875.

1.

Det skall vara varje rikes finansförvaltning tillåtet att, utan hinder av

bestämmelserna i myntkonventionen med senare tilläggsartiklar, för sin

räkning låta prägla skiljemynt, vilka skola vara lagligt betalningsmedel

allenast inom det rike, för vars räkning de präglats.

Bestämmelser om det värde, varå dessa skiljemynt skola lyda, liksom

om deras metalliska sammansättning, vikt, form och prägel, meddelas av

det rike, för vars räkning mynten präglas; dock att de genom sitt utseende

skola tydligt skilja sig från de skiljemynt, som hittills präglats i

enlighet med konventionens bestämmelser.

Såsom skiljemynt, utgörande lagligt betalningsmedel allenast inom

varje särskilt rike, skola också anses mynt, som präglats i enlighet med

konventionens föreskrifter, försåvitt åt desamma genom hålslagning eller

på annat lika tydligt sätt förlänats ett utseende, som skiljer sig från det

ursprungliga.

2.

Vad i konventionen med tilläggsartiklar är stadgat skall icke äga tilllämpning

å skiljemynt, som enligt bestämmelserna i denna tilläggsartikel 1

skola vara lagligt betalningsmedel allenast inom vidkommande rikes

gränser; dock att sådana mynt skola utvisa, för vilket rike, vid vilket

myntverk och vilket år de äro präglade.

3.

Varje rikes finansförvaltning skall meddela de andra rikenas finansförvaltningar

alla lagar, förordningar och bestämmelser, som må komma

att utfärdas beträffande skiljemynt, som skola vara lagligt betalningsmedel

allenast inom sagda rike, ävensom tillställa sagda finansförvaltningar

förslag till och prov på alla sådana skiljemynt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11. 3

4.

Skiljemynt, präglade enligt konventionen med tilläggsartiklar i ett av

rikena, skola upphöra att vara lagligt betalningsmedel i de andra rikena,

sedan sex månader förflutit från den dag, då denna tilläggsartikel trätt i

kraft.

5.

Denna tilläggsartikel förbliver gällande intill dess ett år förflutit från

den dag, då något av rikena uppsagt densamma.

Efter uppsägningsfristens tilländalöpande skola dock skiljemynt, som i

enlighet med konventionen med tilläggsartiklar präglats i något av rikena,

icke återfå sin egenskap av lagligt betalningsmedel i de övriga rikena,

och skiljemynt, som enligt bestämmelserna i denna tilläggsartikel 1 gälla

såsom lagligt betalningsmedel allenast inom vidkommande rikes gränser,

icke därigenom förlora denna sin egenskap.

6.

Denna tilläggsartikel skall ratificeras så snart vederbörande representationers

samtycke blivit meddelat, och ratifikationerna skola därefter deponeras

i Kristiania så snart ske kan.

Denna tilläggsartikel skall träda i kraft dagen efter den, å vilken sagda

deponering ägt rum.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11.

Bilaga II.

Förslag

till

lag angående npphävande av danska och norska skiljemynts giltighet

som lagligt betalningsmedel i Sverige.

Härigenom förordnas som följer:

Danska och norska skiljemynt, präglade enligt den mellan Sverige, Danmark

och Norge gällande myntkonventionen och tilläggsartiklarna till

densamma den 22 februari 1917 och den 11 maj 1920, skola upphöra att vara

lagligt betalningsmedel i Sverige, och skall förty här i riket icke någon

vara pliktig att mottaga sådana mynt i betalning.

Mynt, varom nu sagts, skola tillsvidare, vid anfordran, inlösas av riksbanken

efter deras lydelse med svenskt skiljemynt eller riksbankens sedlar.

Inlösen sker vid varje riksbankens kontor.

Denna lag skall träda i kraft å dag, som av Konungen bestämmes.

Genom denna lag upphäves vad däremot finnes stridande i § 17 i lagen

den 30 maj 1873.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 11.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anför efter gemensam

beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen för justitiedepartementet

:

Huvudbestämmelserna i den mellan Sverige, Danmark och Norge

gällande myntkonventionen (Sv. förf.-saml. 1873 nr 36 och 1876

nr 10) innehålla, att de tre rikena antagit guld som grund för ett

gemensamt myntsystem (art. I), att räkneenheten skall vara gemensam

(art. II), samt att enligt konventionen präglade mynt, såväl

huvudmynt som skiljemynt, skola med vissa, inskränkningar vara lagligt

betalningsmedel efter det värde, varå de lyda, i alla tre rikena, utan

hänsyn till i vilket rike de äro präglade, så snart de blott ej blivit vanställda

eller på olagligt sätt skadade (art. IX). I anslutning till dessa bestämmelser

hava de tre rikena åtagit sig en ömsesidig inväxlingsskyldighet,

innefattande dels att varje rikes finansförvaltning skall från de

andra rikenas finansförvaltningar mottaga och med gångbart mynt inväxla

sådana, med rikets prägel försedda, nötta mynt, som äro inkomna

i någon av det andra rikets statskassor och icke åter kunna av densamma

utgivas, dels ock att varje rikes finansförvaltning skall från de andra rikenas

finansförvaltningar mottaga och med huvudmynt inväxla vilket som helst

med tio kronor delbart belopp av skiljemynt, som äro försedda med rikets

prägel (art. XI). Konventionen gäller intill dess ett år förflutit från det

ett av rikena uppsagt den, dock att den ömsesidiga inväxlingsskyldigheten

rikena emellan skall fortfara att gälla under en tid av två år efter

konventionens upphörande (art. XVIII).

Genom tilläggsartiklar den 22 februari 1917 (K. prop. nr 93) och den 11

maj 1920 (K. prop. nr 399) har myntkonventionen, enligt vilken allenast

skiljemynt av silver och brons kunna präglas, i tillämpliga delar utsträckts

att gälla jämväl med avseende å skiljemynt av järn och kopparnickel.

Konventionens bestämmelser om skandinavisk gemenskap på myntväsendets

område hava i lagen den 30 maj 1873 (nr 31) om rikets mynt så till

vida fått uttryck, som i § 171 av nämnda lag stadgas, att givna bestämmelser

1 Senaste lydelse, 1920: ,309.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr It.

om svenska mynts giltighet som betalningsmedel, deras in välling och utgivande

av statens kassor skola, på sätt myntkonventionen förmår, även

gälla om de i överensstämmelse med samma konvention för Danmark

och Norge präglade mynt.

Sedan de tre rikena kort efter världskrigets utbrott inställt inlösningen

av sedlar med guld samt infört giildexportförbud, hava efter hand skiljaktigheter

inträtt i värdet på svensk, dansk och norsk krona till den svenska

kronans fördel. Den numera avsevärda kursskillnaden mellan å ena sidan

svensk samt å andra sidan dansk och norsk valuta har givit upphov till

en omfattande smuggling av danska och norska skiljemynt till Sverige, en

smuggling som givetvis medför allvarliga olägenheter framför allt för

våra grannländer, vilka jämlikt myntkonventionen (art. XI) äro pliktiga

att från den svenska finansförvaltningen inlösa de insmugglade mynten

med guld och således till ett betydligt högre värde än de äga i präglingslandet.

Att Sverige på allt sätt bör lämna sin medverkan i kampen mot

smugglingen synes mig uppenbart, blott icke därigenom berättigade svenska

intressen åsidosättas.

Sedan norska regeringen inbjudit svenska regeringen att sända delegerade

till en konferens mellan de tre nordiska ländernas regeringar i och för

behandling av frågan om prägling av skiljemynt, avsedda för omsättning

endast i det egna landet, samt Kungl. Maj:t den 9 oktober 1923 antagit

samma inbjudan, hölls ifrågavarande konferens i Kristiania den 29—31

oktober 1923 mellan delegerade från Sverige, Danmark och Norge. Enligt

vid konferensen fört protokoll enade sig de delegerade om att föreslå sina

regeringar att antaga en tilläggsartikel till myntkonventionen, lydande i

svensk text sålunda:

»1,

Det skall vara varje rikes finansförvaltning tillåtet att, utan hinder av

bestämmelserna i myntkonventionen med senare tilläggsartiklar, för sin

räkning låta prägla skiljemynt, vilka skola vara lagligt betalningsmedel

allenast inom det rike, för vars räkning de präglats.

Bestämmelser om det värde, varå dessa skiljemynt skola lyda, liksom

om deras metalliska sammansättning, vikt, form och prägel, meddelas av

det rike, för vars räkning mynten präglas; dock att de genom sitt utseende

skola tydligt skilja sig från de skiljemynt, som hittills präglats i

enlighet med konventionens bestämmelser.

Såsom skiljemynt, utgörande lagligt betalningsmedel allenast inom

varje särskilt rike, skola också anses mynt, som präglats i enlighet med

konventionens föreskrifter, försåvitt åt desamma genom hålslagning eller

på annat lika tydligt sätt förlänats ett utseende, som skiljer sig från det

ursprungliga.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition Nr 11. 7

2.

Vad i konventionen med tilläggsartiklar är stadgat skall icke äga tilllämpning

å skiljemynt, som enligt bestämmelserna i denna tilläggsartikel

1 skola vara lagligt betalningsmedel allenast inom vidkommande

rikes gränser; dock att sådana mynt skola utvisa, för vilket rike, vid vilket

myntverk och vilket år de äro präglade.

3.

Varje rikes finansförvaltning skall meddela de andra rikenas finansförvaltningar

alla lagar, förordningar och bestämmelser, som må komma

att utfärdas beträffande skiljemynt, som skola vara lagligt betalningsmedel

allenast inom sagda rike, ävensom tillställa sagda finansförvaltningar

förslag till och prov på alla sådana skiljemynt.

4.

Denna tilläggsartikel förbliver gällande intill dess ett år förflutit från

den dag, då något av rikena uppsagt densamma.

5.

Denna tilläggsartikel skall ratificeras så snart vederbörande representationers

samtycke blivit meddelat, och ratifikationerna skola därefter deponeras

i Kristiania så snart ske kan.

Denna tilläggsartikel skall träda i kraft dagen efter den, å vilken sagda

deponering ägt rum.»

För att påskynda uppnåendet av det avsedda ändamålet — smugglingens

förebyggande — föreslogs under förhandlingarna från norsk sida, att i

den sålunda godkända tilläggsartikeln måtte intagas följande bestämmelser:
»I.

Skiljemynt, präglat enligt konventionen (eller tilläggsartiklar) i ett

av rikena, upphör att vara lagligt betalningsmedel i de två andra rikena

vid utgången av april månad 1924.

Den i konventionens artikel XI föreskrivna inväxling upphör vid utgången

av juli månad 1924.

II. Denna tilläggsartikel kan uppsägas att upphöra ett år efter uppsägning,

men myntkonventionens bestämmelser om skiljemynt träda

dock icke åter i kraft utan förnyat avtal mellan rikena.»

Konferensen ansåg sig icke kunna taga ståndpunkt till de i dessa bestämmelser

omhandlade spörsmål, vilka de delegerade icke haft anledning

överväga. De delegerade enade sig emellertid om att hos sina

respektive regeringar hemställa, att de föreslagna bestämmelserna

måtte göras till föremål för särskilda överläggningar. Konferensen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11.

förutsatte, att sådana överläggningar skulle upptagas så snart ske

kunde, samt att i förekommande fall resultatet av förhandlingarna skulle

inarbetas i det föreliggande förslaget till tilläggsartikel.

Över såväl konferensens förslag som de från norsk sida föreslagna bestämmelserna

hava fullmäktige i Sveriges riksbank den 4 december 1923

samt mynt- och justeringsverket den 5 i samma månad avgivit yttranden.

Mot det av konferensen godkända förslaget till tilläggsartikel hava

bankofullmäktige icke käft något att erinra, ej heller mynt- och justeringsverket

i vidare mån än att ämbetsverket ansett, att de föreslagna nya

skiljemynt, som präglas i ett av rikena, böra beträffande form och prägel

underställas godkännande från övriga riken. Det från norsk sida framställda

förslaget om upphävande av konventionsskiljemyntens giltighet

som lagligt betalningsmedel utanför det egna landet har icke givit

anledning till annan erinran, än att den föreslagna tidsfristen ansetts

böra utsträckas till sex månader, enligt bankofullmäktiges mening

räknade från det til läggsartikeln blivit ratificerad. Fullmäktige hava

tillika framhållit, att upphävandet av skiljemyntens egenskap av lagligt

betalningsmedel icke kunde väntas hava åsyftad verkan, om icke upphävandet

kompletterades med förbud mot införsel till Sverige av danska

och norska skiljemynt. Vad åter angår det norska förslaget om upphävande

av den i myntkonventionens artikel XI stadgade inväxlingsskyldigheten

de tre rikena emeilan, hava bankofullmäktige bestämt motsatt

sig detsamma, varjämte mynt- och justeringsverket ansett de däri

angivna tidsfristerna alltför knappt tillmätta. Bankofullmäktige anföra i

denna del följande:

»Det är så långt ifrån, att den för denna inväxling bestämda tiden kan

förkortas, att det snarare kan ifrågasättas, huruvida icke den tidsfrist, för

vilken den de tre rikenas finansförvaltningar ömsesidigt åliggande inväxlingsskyldigheten

gäller — tre år från konventionens uppsägning — borde

bortfalla och ersättas av en obegränsad skyldighet att inlösa mynten, så

länge med säkerhet kan skönjas, för vilket rikes räkning mynten äro präglade.

»

Fullmäktige hava slutligen förordat, att i stället för mom. II i norska förslaget

intages eu bestämmelse därom, att tilläggsartikeln må uppsägas

allenast i samband med uppsägning av myntkonventionen.

Då jag den 7 december 1923, efter gemensam beredning med ministern

för utrikes ärendena, underställde ärendet Kungl. Maj:ts prövning, förklarade

jag mig i huvudsak kunna godkänna de av bankofullmäktige angivna

riktlinjer för ett biträdande från svensk sida av en överenskommelse

i ämnet. Jag framhöll således, att den tid, inom vilken skiljemynt

skulle kunna upphöra att vara lagligt betalningsmedel inom annat land

än präglingslandet, kunde — med hänsyn till önskvärdheten att tillmötes
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr It.

9

gå de från norsk sida framställda önskemålen — bestämmas till sex i

stället för såsom enligt konventionen tolv månader. Därvid utgick jag

från, att frågan om rätten för den svenska allmänheten att hos riksbanken

få inväxlade danska och norska skiljemynt i främsta rummet var att bedöma

som en inre svensk angelägenhet. I syfte att ytterligare stödja

grannländerna i deras strävanden att bekämpa skiljemyntssmugglingen

förklarade jag mig anse införsel till Sverige av danska och norska skiljemynt

kunna tillsvidare förbjudas. Däremot krävde svenska intressen, att

rätten för vårt lands finansförvaltning att erhålla danska och norska

skiljemynt inväxlade hos Danmarks och Norges finansförvaltningar fortbestode

oförändrad, så länge konventionen var gällande i denna del.

Sedan Kungl. Maj:t, med godkännande av de av mig sålunda angivna

riktlinjerna såsom utgångspunkt för fortsatta underhandlingar i ämnet,

utfärdat inbjudan till ny konferens, sammanträdde denna i Stockholm den

14 och 15 december 1923. Enligt vid konferensen fört protokoll hava de

delegerade enat sig om att föreslå sina regeringar att såsom tillägg till

den vid konferensen i Kristiania föreslagna tilläggsartikeln antaga följande

bestämmelser såsom mom. 4 och 5 av tilläggsartikeln:

»4.

Skiljemynt, präglade enligt konventionen med tilläggsartiklar i ett av

rikena, skola upphöra att vara lagligt betalningsmedel i de andra rikena,

sedan sex månader förflutit från den dag, då denna tilläggsartikel trätt

i kraft.

5.

Denna tilläggsartikel förbliver gällande intill dess ett år förflutit från

den dag, då något av rikena uppsagt densamma.

Efter uppsägningsfristens tilländalöpande skola dock skiljemynt, som

i enlighet med konventionen med tilläggsartiklar präglats i något av

rikena, icke återfå sin egenskap av lagligt betalningsmedel i de övriga

rikena, och skiljemynt, som enligt bestämmelserna i denna tilläggsartikel

1 gälla såsom lagligt betalningsmedel allenast inom vidkommande rikes

gränser, icke därigenom förlora denna sin egenskap.»

Jämlikt konferensens förslag skulle i den tidigare föreslagna tilläggsartikeln

mom. 4 utgå och mom. 5 erhålla nummerbeteckningen 6.

Den föreslagna tilläggsartikeln innehåller sålunda i slutgiltigt skick

följande bestämmelser:

»1.

Det skall vara varje rikes finansförvaltning tillåtet att, utan hinder av

béstämmelserna i myntkonventionen med senare tilläggsartiklar, för sin

räkning låta prägla skiljemynt, vilka skola vara lagligt betalningsmedel

allenast inom det rike, för vars räkning de präglats.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 10 höft- (Nr 11.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11.

Bestämmelser om det värde, varå dessa skiljemynt skola lyda, liksom

om deras metalliska sammansättning, vikt, form och prägel, meddelas av

det rike, för vars räkning mynten präglas; dock att de genom sitt utseende

skola tydligt skilja sig från de skiljemynt, som hittills präglats i

enlighet med konventionens bestämmelser.

Såsom skiljemynt, utgörande lagligt betalningsmedel allenast inom varje

särskilt rike, skola också anses mynt, som präglats i enlighet med konventionens

föreskrifter, försåvitt åt desamma genom hålslagning eller på

annat lika tydligt sätt förlänats ett utseende, som skiljer sig från det ursprungliga.

2.

Vad i konventionen med tilläggsartiklar är stadgat skall icke äga tillämpning

å skiljemynt, som enligt bestämmelserna i denna tilläggsartikel

1 skola vara lagligt betalningsmedel allenast inom vidkommande

rikes gränser; dock att sådana mynt skola utvisa, för vilket rike, vid

vilket myntverk och vilket år de äro präglade.

3.

Varje rikes finansförvaltning skall meddela de andra rikenas finansförvaltningar

alla lagar, förordningar och bestämmelser, som må komma

att utfärdas beträffande skiljemynt, som skola vara lagligt betalningsmedel

allenast inom sagda rike, ävensom tillställa sagda finansförvaltningar

förslag till och prov på alla sådana skiljemynt.

4.

Skiljemynt, präglade enligt konventionen med tilläggsartiklar i ett av

rikena, skola upphöra att vara lagligt betalningsmedel i de andra rikena,

sedan sex månader förflutit från den dag, då denna tilläggsartikel trätt

i kraft.

5.

Denna tilläggsartikel förbliver gällande intill dess ett år förflutit från

den dag, då något av rikena uppsagt densamma.

Efter uppsägningsfristens tilländalöpande skola dock skiljemynt, som i

enlighet med konventionen med tilläggsartiklar präglats i något av rikena,

icke återfå sin egenskap av lagligt betalningsmedel i de övriga rikena,

och skiljemynt, som enligt bestämmelserna i denna tilläggsartikel 1 gälla

såsom lagligt betalningsmedel allenast inom vidkommande rikes gränser,

icke därigenom förlora denna sin egenskap.

6.

Denna tilläggsartikel skall ratificeras så snart vederbörande representationers

samtycke blivit meddelat, och ratifikationerna skola därefter deponeras

i Kristiania så snart ske kan.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11. 11

Denna tilläggsartikel skall träda i kraft dagen efter den, å vilken sagda

deponering ägt rum.»

Såväl fullmäktige i Sveriges riksbank som mynt- och justeringsverket

hava i avgivna yttranden förklarat sig icke hava något att erinra mot de

av konferensen i Stockholm föreslagna nya bestämmelserna.

Tilläggsartikelns godkännande påkallar ändring av § IT i lagen den 30

maj 1873 om rikets mynt. Av praktiska skäl har det befunnits lämpligt att

giva denna ändring formen av en särskild lag, varigenom positivt utsäges,

att de danska och norska skiljemynten skola upphöra att vara lagligt

betalningsmedel i Sverige. Dessa mynt böra emellertid fortfarande

tillsvidare, till förebyggande av rättsförlust för den enskilde, mlösas av

riksbanken.

Framdeles och sedan sig visat, om tilläggsartikeln varder godkänd och

ratificerad, har jag för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att meddela förhud

mot införsel till riket av danska och norska skiljemynt, att träda i kraft

senast vid den tid, då dessa mynt upphöra att vara lagligt betalningsmedel.

Ävenledes torde jag under enahanda förutsättning få gorå framställning

om de bestämmelser, som erfordras för att påskynda indragningen

ur den allmänna rörelsen av danska och norska skiljemynt.

Sedan departementschefen härefter uppläst ett inom finansdepartementet

utarbetat förslag till lag angående upphävande av danska och norska

skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige, hemställer

departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att, med godkännande av omförmälda tilläggsartikel till myntkonventionen

och under förutsättning att tilläggsartikeln varder i behörig ordning

ratificerad, för sin del antaga berörda lagförslag.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skall proposition av den lydelse, bilagan litt.

vid detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Grip.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 192-1.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:14 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt s. 4 i texten
  2. BU 1924:4 Utlåtande, i anledning av Kung!. Maj ds proposition med förslag till lag angående upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsme s. 1 i texten