Sök i Ratio Lex

Angående anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd

1924-02-29 · 115 sidor, varav 87 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 87 av 115 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:121, Angående anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

1

Nr 121.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till statskontoret,

kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna

civilförvaltningens lönenämnd: given. Stockholms slott den 29

februari 1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över fmansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

K. ,1. Beskow.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 februari 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Makks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Löbeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen

anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow:

Då jag den 2 januari 1924 för Kungl. Maj:t anmälde de frågor, som

tillhöra regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna under riksstatens

sjunde huvudtitel, var jag icke i tillfälle att framlägga slutligt

förslag beträffande anslagen till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket

och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Orsaken härtill var

den, att statens besparingskommitté med skrivelse den 8 december 1923

bland annat avgivit utredning och förslag angående förenklad behandling

av vissa besvärs- och anmärkningsmål, vilket förslag, vad de under finans

departementet lydande centrala ämbetsverken beträffar, skulle påverka

anslagsbehovet för nämnda tre ämbetsverk ävensom lönenämnden. Vid

tiden för framläggande av statsverkspropositionen var jag icke beredd att

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt SS höft. (Nr 121.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

2

taga ståndpunkt till sagda förslag, vilket fördenskull måste uppskjutas

till längre fram under riksdagen. 1 statsverkspropositionen kunde på

grund härav ordinarie anslaget till statskontoret samt ordinarie och extra

anslagen till kammarrätten och riksräkenskapsverket ävensom det extra

anslaget till allmänna civilförvaltningens lönenämnd allenast beräknas.

Sedan frågan om förenklad behandling av vissa besvärs- och anmärkningsmål,

efter det att vederbörande myndigheter numera avgivit yttranden,

undergått ytterligare beredning inom finansdepartementet, anhåller

jag att få för Kungl. Maj:t anmäla densamma och i sammanhang därmed

jämväl frågorna om anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket

och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Jag skall härvid

tillåta mig att först till behandling upptaga den förra frågan ävensom

övriga av besparingskommittén i samband därmed framförda förslag för

att därefter redogöra för frågorna om anslag till förenämnda tre ämbetsverk

och lönenämnden. Då kommitténs förevarande utredning och förslag

torde få såsom bilaga fogas till dagens statsrådsprotokoll, finner jag mig

vid redogörelsen för förslaget kunna begränsa mig till de förändringar,

som därmed avses, och de huvudsakliga skäl, som av kommittén anförts

till stöd för dessa förändringar.

Förenklad behandling av vissa besvärs- och anmärkningsmål in. in.

Besparings- Till eu början har besparingskommittén upptagit frågan om handläggkommitten.

njngen av besvärsmål, som röra avlöningsförmåner åt statens tjänstemän.

Efter att hava lämnat en kortfattad redogörelse för behandlingen av statstjänstemännens

lönefrågor har kommittén anfört, att proceduren i dessa

ärenden vore alltför omständlig och invecklad samt att, då nu dessutom

besparingssynpunkten måste göras gällande, kommittén ansett det nödvändigt

att tillse, om icke en förenkling av lönefrågornas behandling

kunde genomföras utan äventyrande av deras behöriga avdömande. Behandlingen

av förevarande frågor är för närvarande, såsom kommittén

skildrar den, följande.

I varje verk eller lokalförvaltning uträknas lönerna i första hand av en

redogörare (kassör, registrator etc.), varvid emellertid tvistig^ fall hänskjutas

till avgörande av verket eller förvaltningsmyndigheten. Beslut även

lokal förvaltningsmyndighet, t. ex. eu kassaförvaltning vid armén,

kunna överklagas hos vederbörande centrala myndighet i samma förvaltningsgren.

Över det centrala verkets beslut kunna besvär anföras hos

regeringsrätten. I vissa fall prövas avlöningsfrågorna således av två, i

andra av tre instanser. Om de hos regeringsrätten anförda besvären gälla

en mera invecklad fråga, plägar i allmänhet yttrande inhämtas från statskontoret,

där ärendet föredrages i plenum i närvaro av chefen och tre till

fem ledamöter. Ofta infordras yttrande även av vederbörande lönenämnd,

där ärendet föredrages av sekreteraren inför nämndens sju ledamöter. Sedan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung!. Mai ds proposition Nr 121. 3

dessa yttranden inkommit, beredes ärendet och föredrages inför fem ledamöter

av regeringsrätten av vederbörande föredragande i departementet,

i regel byråchef eller kansliråd.

Beträffande gällande ordning bör beaktas, att regeringsrättens beslut

icke är slutgiltigt bindande, utan att vederbörande löntagare kan, oberoende

av regeringsrättens beslut, få sitt löneanspråk prövat av de allmänna

domstolarna.

Efter att hava erinrat om den alltsedan regeringsrättens inrättande pågående

utredningen rörande en särskild instansordning för prövning av

mål angående avlöningsförmåner har kommittén föreslagit, att avgörandet

av statstjänstemännens lönefrågor i. sista administrativa instans flyttas

från regeringsrätten och anförtros åt ett centralt ämbetsverk, i samband

varmed kommittén uttalat såsom sin åsikt, att spörsmålet om en särskild

instansordning för dessa frågor, varmed huvudsakligen avsetts att förekomma

konflikter mellan regeringsrättens och högsta domstolens avgöranden,

kunde utan olägenhet få förfalla.

Vid valet av det ämbetsverk, till vilket det slutliga administrativa

avgörandet av förevarande frågor skulle förläggas, har kommittén av

anförda skäl stannat för statskontoret, som ansetts äga speciell sakkunskap

på det ifrågavarande området. Statstjänstemännen skulle enligt detta förslag

betagas sin nuvarande möjlighet att i administrativ väg få sina löneanspråk

prövade av den högsta dömande myndigheten. Däremot skulle

de naturligen ha helt obeskuren rätten att i dylika fall vädja till de

allmänna domstolarna.

Sedan kommittén sålunda föreslagit, att avlöningsmål för statsförvaltningen

i dess helhet skulle avgöras av statskontoret såsom högsta administrativa

instans, har kommittén beträffande omfattningen av begreppet avlöning

anfört, att detta begrepp torde böra tagas i vidsträckt bemärkelse

och alltså innefatta samtliga löne- och andra förmåner, som enligt gällande

författningar tillkomma vederbörande, eller således samma område, som

ansetts innefattas i det i 2 § 4 mom. av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

använda uttrycket avlöningsförmåner, därunder inbegripet provision,

anmärknings- och aktoratsarvode, ersättning för viss förrättning eller visst

uppdrag, bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning och

dylikt. Tvister angående prästerskapets avlöning har kommittén ansett böra

handläggas i nu gällande ordning. I övrigt har statskontorets befattning med

avlöningsmål ansetts böra i regel begränsas till att avse statstjänstemän,

och alltså t. ex. ärenden angående folkskollärares avlöning samt avlöning

till kyrkobetjäning och klockare handläggas i nu gällande ordning. Undantag

härifrån hava dock ansetts kunna göras i fråga om dels de av länsstyrelserna

fattade besluten om familjeunderstöd åt värnpliktiga och dels

enligt givna föreskrifter utgående arvoden åt kommittéledamöter, även

där dessa icke äro statstjänstemän. Dessa ärenden skulle alltså kunna fä

avgöras av statskontoret.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Frågor om rese- och traktamentsersättning hava på grund av sitt sammanhang

med avlöningsfrågor jämväl ansetts böra handläggas i samma ordning

som dessa senare eller alltså hos statskontoret såsom högsta besvärsinstans.

Då dylika ersättningar av statsmedel i stor omfattning utgå även till andra

än statstjänstemän, såsom till kommittéledamöter in. fl., har statskontorets

befogenhet ansetts kunna utsträckas till rese- och traktamentsersättningar

för förrättning i statens ärenden eller dylika ersättningar, som eljest utgå

av statsmedel.

Vidare har eu ytterligare grupp av mål, nämligen pensionsmål, för så vitt

de angå statstjänare, ansetts lämpligen kunna avgöras av statskontoret

såsom högsta administrativa instans. Till dessa mål hava hänförts ej

blott frågor om statstjänstemäns rätt till pension enligt gällande reglementen

utan även frågor om deras delaktighet i eller avgifter till statsunderstödd

pensionsinrättning eller pensionskassa.

Slutligen hava de frågor om placering i löneklass, som enligt kungörelsen

den 2 december 1921 (nr 685) för närvarande avgöras av Kungl. Maj:t i

statsrådet, ansetts böra överlämnas till statskontorets avgörande.

En konsekvens av förslaget skulle enligt kommittén bliva, att de beslut

om avlöning, rese- och traktamentsersättning samt i pensionsmål enligt den

civila pensionslagen, som nu statskontoret självt har att i första hand

meddela, icke skulle kunna i administrativ väg överklagas.

I anslutning till sitt förslag om förenklad handläggning av ärenden

rörande avlöning, rese- och traktamentsersättning samt pensionsmål och

frågor om placering i löneklass har kommittén framlagt förslag, avseende

ändrad handläggning av de s. 1c. anmärkning smålen. Efter att hava framhållit,

hurusom vid dessa måls avdömande tolkning av bestämmelserna

om avlöning och om rese- och traktamentsersättning i stor omfattning

förekomme, har kommittén anfört, att för vinnande av enhetlig rättstilllämpning

de anmärkningsmål, som röra avlöning i dess förut angivna

betydelse samt rese- och traktamentsersättning, måste slutligen avgöras

av samma myndighet, som beslutar i dylika frågor utan sammanhang med

framställd anmärkning.

Beträffande anmärkningsmålens nuvarande handläggning har kommittén

erinrat, att anmärkningar med yrkande om åläggande för vederbörande

redogörare att till statsverket återbetala för mycket utbetalade avlöningsmedel

eller rese- och traktamentsersättning framställas dels vid den räkenskapsgranskning,

som inom vissa verk anställes av där befintlig specialrevision,

och dels inom riksräkenskapsverket antingen vid granskning av

räkenskaperna från de verk, som ej hava specialrevision, eller vid eftergranskning

av sådana räkenskaper, som förut inom vederbörande verk

undergått granskning. Vidare har kommittén skildrat förfarandet på

följande sätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunfjl. Maj:ts proposition Nr 121.

I flertalet fall medgives anmärkningens riktighet utan vidare av redogöraren.

Om så ej sker och det är fråga om anmärkning av specialrevision,

har vederbörande förvaltningsmyndighet att avgöra, om anmärkningen

skall fastställas eller underkännas, varefter talan mot detta beslut kan

fullföljas i kammarrätten och därifrån till regeringsrätten. Rörande i

riksräkenskapsverket framställd anmärkning, vars riktighet ej medgives,

har verket självt endast att besluta, huruvida den skall fullföljas eller

icke. I förra fallet riktar verket till vederbörande redogörare, mot vilken

anmärkning framställts, en anmaning att inbetala det anmärkta beloppet,

vid äventyr att eljest talan mot honom föres hos kammarrätten. Efterkommer

han ej anmaningen, väckes mot honom sådan anmärkningstalan,

varefter kammarrätten fastställer eller underkänner anmärkningen. Även

i båda sistnämnda fall kunna kammarrättens beslut överklagas bos regeringsrätten.

Härefter har kommittén anfört, att även denna procedur vore synnerligen

omständlig och invecklad, i det att en och samma fråga kunde bliva

föremål för behandling av två revisioner och beslut av fyra olika myndigheter.

Kommittén, som häri funnit stark anledning till undersökning,

om icke på detta område en till besparing ledande förenkling kunde vinnas,

har därför övervägt, huruvida det vore möjligt att låta hela det

nuvarande anmärkningsförfarandet försvinna och låta talan om återfående

av felaktigt utbetalda belopp föras vid domstol i sammanhang med ansvarstalan

för tjänstefel. Av anförda skäl bär emellertid kommittén funnit

sig böra avvisa denna tanke och utgå ifrån att ett anmärkningsförfarande

fortfarande komme att bibehållas. Kommittén har därför ansett

sig böra undersöka möjligheten till förenkling av anmärkningsförfarandet.

Vid undersökning av denna fråga har kommittén till en början stannat

inför den dubbelrevision av vissa räkenskaper, som nu förekommer beträffande

de verk, vilka hava specialrevisioner. Kommittén har härvid

erinrat, att i samband med riksräkenskapsverkets inrättande fråga uppstått

om förenkling i sådan riktning, att specialrevisionerna inflyttades i det

centrala revisionsverket. Med avseende å detta spörsmål har kommittén

yttrat, att beträffande de affärsdrivande verken i vissa fall särskilda bestämmelser

gällde i fråga om revision och att, då åtminstone några av

dessa verk för sin förvaltning torde behöva stödet av en inom verken

själva fungerande revision, någon indragning och inflyttning i riksräken

skapsverket av deras specialrevisioner knappast syntes vara ändamålsenlig.

Beträffande de övriga verk, vid vilka förekomma specialrevisioner, har

kommittén, vad marinförvaltningen angår, erinrat om ett av särskilda

sakkunniga uppgjort förslag till inflyttande av dess revision i riksräkenskapsverket.

Enligt vad kommittén anfört har detta förslag, som tillstyrkts

av marinförvaltningens majoritet, avstyrkts av kammarrätten och

av arméförvaltningen, därvid såsom skid mot förslaget huvudsakligen

anfiirts.

opaginerad Kontrollera mot PDF

K

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

att utredning saknades rörande konsekvenserna för medelskontrollen

inom statsförvaltningen i övrigt,

att granskningens effektivitet skulle förminskas,

att, då i allt fall eu viss kameral förvaltningskontroll måste bibehållas

inom vederbörande förvaltande verk, dubbelarbete ej kunde undvikas,

att förslaget ej ledde till minskning i granskningsarbetet och alltså ej

heller i kostnaderna därför,

samt att det förvaltande centrala verkets ansvar måste minskas i den

mån det betoges möjligheten till kontroll över underlydande myndigheters

förvaltning.

Kommittén har vidare anfört, att den dubbla revision, som nu förekomme

beträffande vissa statsräkenskaper, måste anses vara onödig, och

att, om den ena av dessa revisioner slopades, kostnadsbesparing måste

uppkomma. Om det nu — yttrar kommittén vidare — av förut angivna

skäl kunde anses olämpligt att inflytta specialrevisionerna i riksräkenskapsverket,

uppstode den frågan, om man ej i stället kunde undvara den

eftergranskning, som nu ägde rum inom sistnämnda verk. Men givetvis

borde då tillses, att den revision, som verkställdes inom vederbörande förvaltande

verk, bleve fullt tillfyllestgörande. I detta sammanhang har kommittén

erinrat om det i § 4 av riksräkenskapsverkets instruktion intagna

stadgandet, att verket åligger att tillse, att revisionen vid de ämbetsverk,

inom vilka granskning företages av underordnade myndigheters redogörelser,

utföres på sådant sätt, att, med hänsyn jämväl till granskningen inom

riksräkenskapsverket, betryggande kontroll förefinnes. Kommittén har ansett

denna föreskrift kunna giva uppslag till en anordning, som gör dubbelrevisionen

överflödig utan att beröva de förvaltande verken deras specialrevisioner,

i det att densamma bereder riksräkenskapsverket möjlighet att

giva specialrevisionerna erforderliga direktiv och att få granskningsarbetet

ordnat på samma sätt, som om det verkställdes inom riksräkenskapsverket.

På samma gång skulle enligt kommitténs mening den förvaltande myndighetens

behov av kontroll över de underlydandes förvaltning tillgodoses

genom att denna myndighet fortfarande finge tillfälle att följa revisionsarbetet

och göra sina synpunkter gällande. Kommittén har alltså stannat

vid att föreslå, att den eftergranskning, som nu sker inom riksräkenskapsverket,

skall helt upphöra och de därmed sysselsatta arbetskrafterna

lösgöras.

Att avskära riksräkenskapsverket från all befattning med resultatet av

det granskningsarbete, som äger rum inom specialrevisionerna, har emellertid

av kommittén ansetts icke överensstämma med nämnda ämbetsverks

centrala kontrollerande uppgift inom statsförvaltningen. Kommittén

har på grund härav ansett, att de förvaltande verken horde befrias från

avdömandet av tvistiga anmärkningsmål och de av specialrevisionerna

framställda anmärkningar, som av vederbörande bestridas, i stället upptagas

till handläggning i riksräkenskapsverket. Även i fråga om revi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition Nr 121.

i

sionen vid de affärsdrivande verken hav kommittén ansett det ej böra

möta något hinder att ordna saken på sålunda föreslaget sätt. Då den

förvaltande myndigheten hade samma intresse som riksräkenskapsverkot

av att granskningsarbetet bleve på bästa sätt ordnat, syntes enligt kommitténs

mening några konflikter verken emellan knappast vara att befara.

Vad beträffar instansordningen för avgörandet av de anmärkningar,

vartill revisionen giver anledning och vilkas riktighet bestrides av den

ansvarige redogöraren, har kommittén ansett proceduren jämväl i övrigt

kunna och böra förenklas. Kommittén har därvid till en början erinrat

om att 1922 års riksdag till prövning förehaft eu motion om sådan ändringav

gällande bestämmelser, att besvär över förvaltningsmyndigheternas

beslut i anmärkningsmål hädanefter skulle anföras direkt hos Kungl. Maj:t.

För egen del har kommittén föreslagit, att såväl kammarrättens som

regeringsrättens befattning med anmärkningsmål rörande utbetald avlöning

eller rese- och traktamentsersättning skulle helt upphöra. Då det emellertid

ansetts ej lämpligt, att statskontoret i dessa mål bleve både första och

sista instans, har kommittén tänkt sig, att riksräkenskapsverket skulle i

första hand döma angående såväl de inom detta verk som de av förberörda

specialrevisioner framställda anmärkningar; ifrågavarande anmärkningsmål

skulle härigenom bedömas av endast två instanser, och statskontoret skulle

vara den sista instansen.

Beträffande omfattningen av de mål, som skulle handläggas i den av

kommittén föreslagna ordningen, har kommittén anfört, att, da statskontorets

befogenhet i detta avseende torde böra inskränkas till mål av sådan

beskaffenhet, att enahanda frågor skulle av statskontoret avgöras på grund

av dess utav kommittén föreslagna befattning med andra besvärsmål,

anmärkningar rörande avlöning samt rese- och traktamentsersättning, som

kunde framställas vid den inom riksräkenskapsverket skeende granskningav

vissa allmänna inrättningars och stiftelsers räkenskaper, icke borde

avdömas av statskontoret. Besvär över riksräkenskapsverkets beslut i

dylika, säkerligen ytterst fåtaliga mål borde fullföljas hos regeringsrätten.

1 s. k. redogörelsemål kunde bliva fråga om löneförmån eller rese- och

traktamentsersättning, och i dylika fall syntes besvär böra fullföljas till

statskontoret. 1 fråga om de anmärkningsmål, som angå tullbehandling,

ansåge kommittén generaltullstyrelsen böra vara första instans med rätt

för vederbörande att direkt hos regeringsrätten överklaga styrelsens beslut.

Anmärkningar mot de i taxeringslängderna gjorda uträkningarna av skattebeloppen

och därstädes upptagna skattefria avdrag syntes böra handläggas

i första instans av riksräkenskapsverket och i andra instans av regeringsrätten.

Om i anmärkningsväg uppkommit fråga om pension eller pensionsavgift,

borde sådant mål behandlas på motsvarande sätt som besvärsmål

rörande pension eller pensionsavgift.

Kommitténs förslag rörande anmärkningsmalens handläggning innebär

alltså icke blott, att kammarrättens befattning med dylika mål samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

N Kutig!. Maj:ts proposition Nr 121.

regeringsrättens befattning med sådana anmärkningsmål, som angå avlöning,

pension eller rese- och traktamentsersättning, skulle upphöra utan

även att riksräkenskapsverket skulle, i fråga om anmärkningsmålen, få

eu annan uppgift än för närvarande.

Beträffande förfarandet i riksräkenskapsverket såväl enligt nuvarande

som enligt föreslagen ordning har kommittén anfört följande:

»Sedan vederbörande granskande revisor avgivit en inlaga, innefattande

anmärkning mot en redogörare, föredrages ärendet av vederbörande förste

revisor (eller av granskaren själv) inför generaldirektören. Om anmärkningens

riktighet synes fullt påtaglig, beslutar han att redogöraren skall

anmanas inbetala det anmärkta beloppet, vid äventyr att eljest talan fullföljes

inför kammarrätten. Om redogöraren då ställer sig anmaningen

till efterrättelse, resolverar generaldirektören, sedan beloppet inbetalts, att

ärendet ej föranleder vidare åtgärd. Finner åter generaldirektören någon

som helst tvekan kunna uppstå om anmärkningens riktighet, kommuniceras

den med redogöraren, varefter, om denne bestrider anmärkningen, generaldirektören

beslutar, huruvida anmärkningen må förfalla eller skall full

följas. Om redogöraren i anledning av kommunikationen utan vidare inbetalar

beloppet, resolverar generaldirektören, huruvida anmärkningen skall

gillas eller ogillas, i vilket senare fall beloppet återbetalas till redogöraren.

Skall bestridd anmärkning fullföljas, riktas till redogöraren en sådan

anmaning, som ovan omförmäles. Om redogöraren ej ställer sig erhållen

anmaning till efterrättelse, anställes medelst skrivelse till kammarrätten

talan om beloppets utdömande. Finner generaldirektören, antingen utan

att kommunikation med redogöraren ägt rum eller efter det förklaring

från denne inkommit, granskarens anmärkning vara obefogad och till

ingen åtgärd föranleda, kan granskaren påkalla, att ärendet avgöres i

plenum, således i närvaro av styrelsens samtliga ledamöter, därvid även

vederbörande förste revisor inträder såsom ledamot. Och om härvid lika

antal röster stanna mot lika, gäller deras mening, som påyrka, att anmärkningen

skall kommuniceras, respektive hänskjuta^ till kammarrättens

prövning.

Om nu, enligt vad ovan föreslås, anmärkningsmålen skola i första hand

avdömas av riksräkenskapsverket, synes det böra tillkomma vederbörande

törste revisor i verket att besluta om kommunikation med redogöraren,

dock att, om förste revisorn finner anmärkningen utan kommunikation

böra förfalla, granskaren bör få påkalla verkets beslut härom i plenum.

Efter skedd kommunikation bör, därest redogöraren bestrider anmärkningen,

dess riktighet upptagas till prövning i riksräkenskapsverkets plenum, varvid

vederbörande förste revisor bör inträda såsom ledamot. Varder därvid

betalningsskyldighet ådömd redogöraren, äger denne häröver klaga, allt

efter målets beskaffenhet hos regeringsrätten eller statskontoret. Däremot

synes det knappast vara av nöden att tillerkänna granskaren klagorätt,

om hans anmärkning av riksräkenskapsverket ogillats. Ej heller torde

opaginerad Kontrollera mot PDF

<1

Kungl. Maj.ts proposition Nr 1>‘1-

man behöva påkalla särskilt beslut angående anmärkning, som redogöraren

godkänt. Skulle en dylik anmärkning inverka på tredje mans rätt, står

det ju denne öppet att vända sig till domstol. Då de godkända anmärkningarna

i regel torde vara bagatellarta de och revisorn ej skulle få klaga

Över anmärkningens underkännande, synes man i dessa fall kunna nöja

sig med den allmänna övervakning och ledning av revisionsarbetet, som

alltid kommer att utövas av de överordnade inom riksräkenskapsverket.»

Vad sålunda föreslagits gäller de inom riksräkenskapsverket framställda

anmärkningarna. 1 fråga om de inom specialrevision uppkomna anmärkningarna

skulle enligt kommitténs förslag förfarandet vara följande.

Inom specialrevision framställd anmärkning skall, där ej frågan gäller

helt obetydliga detaljer, vilka, liksom nu sker, kunna lämpligen rättas

genom direkt skriftväxling mellan granskaren och redogöraren, anmälas

hos vederbörande förste revisor (resp. revisionskommissarie) eller, där sådan

ej finnes, vederbörande byråchef. Där denne finner anmärkningen kunna

äga fog, beslutar han, att anmärkningen skall kommuniceras. Finner han

anmärkningen obefogad och vägrar kommunikation, äger granskaren påkalla

prövning av riksräkenskapsverket i plenum, huruvida anmärkningen

bör kommuniceras. Om redogöraren efter erhållen del av anmärkningen

godkänner densamma och ställer sig yrkandet till efterrättelse eller om

anmärkningen av granskaren och förste revisorn anses nöjaktigt förklarad,

anmäles förhållandet av granskaren för riksräkenskapsverket på lämpligt

sätt, t. ex. genom aktens insändande. Bestrider redogöraren anmärkningen,

äger granskaren, där ej han och förste revisorn finna anmärkningen nöjaktigt

förklarad, i ärendet avgiva påminnelser och överlämnar anmärkningsmålet

till riksräkenskapsverkets prövning och avgörande på föredragning

av vederbörande tjänsteman i specialrevisionen. På dennes eller riksräkenskapsverkets

framställning kan yttrande avgivas av det förvaltande

ämbetsverket.

Beträffande kontrollen över myndigheternas beslut om befattningshavares

placering i löneklass eller om tilldelande av ålderstillägg har kommittén

föreslagit inrättande av ett särskilt besvärsförfarande, bestående däri att

vederbörande förste revisor i riksräkenskapsverket finge befogenhet att

genom besvär yrka ändring i sådana beslut om placering i löneklass eller

tilldelande av ålderstillägg, som syntes honom felaktiga. Av myndighet i

dylika frågor fattade beslut skulle följaktligen icke vinna laga kraft, förrän

de undergått granskning i riksräkenskapsverket. Dylika besvär skulle

enligt förslaget anföras bos statskontoret, och då härigenom eu enhetlig

tillämpning av avlöningsbestämmelserna å detta område kunde anses tillräckligt

betryggad, borde man enligt kommitténs mening avstå från den

anordningen, att statskontoret skulle på förhand tillfrågas i tvivelaktiga

fall beträffande placering i löneklass. Något anmärkningsförfarande skulle

alltså i dylika fall ej ifrågakomma.

Med den föreslagna organisationen bar kommittén ansett bäst överens
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

stämmande, att granskningen av riksräkenskapsverkets egna räkenskaper

uppdrages åt en av Kungl. Maj:t utsedd revisor samt att avgörandet av

därvid framkomna anmärkningar överlämnas till regeringsrätten eller statskontoret

allt efter anmärkningens beskaffenhet. Vad angår statskontorets

egna utbetalningar av avlöning, rese- och traktamentsersättning samt pensioner,

har kommittén anfört, att, i den mån en dylik utbetalning grundade

sig på ett beslut, som av statskontoret efter prövning meddelats i plenum,

någon talan mot detta beslut icke finge föras varken genom besvär eller i

anmärkningsväg. Beträffande detaljerna i anordningsärenden, som förekomme

i statskontoret och ej gjorts till föremål för anmärkning av vederbörande

revisor, borde däremot anmärkning kunna framställas vid granskning

av statskontorets räkenskaper, även om utbetalningen avsåge avlöning,

pension eller rese- och traktamentsersättning. För att betrygga eu omsorgsfull

prövning av statskontorets egna beslut i avlönings- och ersättningsfrågor

borde föreskrivas, att dessa i de delar, som av den granskande

revisorn gjorts till föremål för erinran, skulle handläggas i plenum. Skulle

emellertid vad som sålunda föreslagits beträffande eventuella anmärkningar

mot statskontorets egna utbetalningar befinnas olämpligt, kunde sådana

frågor avgöras av en av statskommissarierna på föredragning av vederbörande

revisor, i vilket fall denne statskommissarie sedermera vid yppad

anmärkning icke skulle deltaga i det eventuella anmärkningsmålets handläggning.

Det sålunda framlagda alternativet innebure dock enligt kommitténs

mening en tämligen onödig omgång.

Kommittén har såsom en tänkbar möjlighet framkastat, att kammarrätten

i stället för statskontoret gjordes till slutinstans i mål angående

avlöning m. m. och således även i huvudparten av anmärkningsmålen.

Besvär i löneärenden torde emellertid — yttrar kommittén — med kammarrättens

på andra huvuduppgifter inriktade organisation och sammansättning

icke gärna kunna förläggas dit, under det att däremot statskontoret

sedan gammalt ägde särskild sakkunskap just på detta område och däråt

ägnade en väsentlig del av sitt arbete. Därtill komme, att det icke syntes

tänkbart, att, med kammarrättens nuvarande belastning av skattemål och

med den betydelse dessa mål numera ägde, i någon mån minska utsikten

till dessas avgörande inom rimlig tid genom att flytta till kammarrätten

en ny grupp av besvärsmål.

Kommittén har emellertid motsett invändningar jämväl mot förslaget

att riksräkenskapsverket och statskontoret skulle inordnas i samma instansordning,

förnämligast på den grund att dessa verk skulle hava den ställning

inom statsförvaltningen, att det senare icke lämpligen borde pröva

det förras beslut. Av angivna skäl har kommittén funnit dessa invändningar

icke böra tillmätas sådan betydelse, att man borde avstå från förslagets

genomförande.

I samband med att anmärkningsmål, som omnämnas i § 1 mom. 4 avkammarrättens

instruktion, skulle ifrån kammarrätten överflyttas till

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

11

statskontoret, har kommittén undersökt, vilka andra till kammarrätten

hörande mål borde på grund av sin släktskap med ifrågavarande anmärkningsmål

frånhändas kammarrätten. Kommittén har föreslagit, att de i

mom. 5—8 av nyssnämnda paragraf omförmälda frågor borde till behandling

upptagas av riksräkenskapsverket. Vad angår avkortnings-, avskrivnings-,

restitutions- och reskontreringsmål har kommittén ifrågasatt

upphävande av gällande bestämmelser om att förvaltningsmyndigheternas

beslut i vissa fall skola underställas kammarrätten samt föreslagit, att

hela kontrollen över ärendenas behandling skulle förläggas till riksräkenskapsverket.

Riksräkenskapsverkets befogenhet att i anmärkningsväg beivra

förelupna felaktigheter syntes enligt kommitténs mening innefatta

tillräcklig kontroll över att i dessa frågor statsverkets intressen behörigen

iakttoges. Klagan över riksräkenskapsverkets beslut, varigenom dylik

anmärkning fastställts, har av kommittén ansetts böra få fullföljas till regeringsrätten.

Besvär över myndigheternas beslut i restitutions- och reskontreringsmål

hava av kommittén ansetts kunna anföras direkt hos regeringsrätten.

Besvär över utslag, meddelade av konsistorierna eller avlänsstyrelserna

och konsistorierna gemensamt i frågor om orätt förvaltning

av eller bristande redovisning för allmänna läroverks och kyrkors

m. fl. dylika medel, hava likaledes ansetts kunna anföras direkt hos regeringsrätten.

Vad angår de s. k. balansmålen och övriga i § 1 mom.

1—3 av kammarrättens instruktion omförmälda mål har kommittén ansett

desamma kunna överflyttas till de allmänna domstolarna.

I samband med sitt förslag om förenklad handläggning av besvärs- och

anmärkningsmål i avlöningsfrågor har besparingskommittén upptagit

spörsmålet, huruvida de tre lönenämnderna, kommunikationsverkens lönenämnd,

allmänna civilförvaltningens lönenämnd och försvarsväsendets lönenämnd,

fortfarande kunna anses nödvändiga. På anförda skäl har kommittén

ifrågasatt, att åtminstone allmänna civilförvaltningens och försvarsväsendets

lönenämnder skulle med nästa budgetårs ingång upphöra med

sin verksamhet.

Beträffande den organisatoriska innebörden av de utan kommittén framställda

förslagen har kommittén först och främst påpekat, att regeringsrättens

arbetsbörda skulle avsevärt lättas. I avseende å ärendenas antal skulle

omkring 20 procent komma att bortflyttas från regeringsrätten. Då emellertid

eu del av ifrågavarande mål torde vara mer tidskrävande än övriga,

har kommittén räknat med, att regeringsrätten skulle befrias från ungefär

eu fjärdedel av sin arbetsbörda, motsvarande omkring 53 föredraguingsdagar.

Med hänsyn till regeringsrättens mycket betydande arbetsbalaus

har denna lättnad betecknats såsom välbehövlig och ansetts kunna medföra,

att inrättandet av en ny avdelning av regeringsrätten åtminstone

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kanal. Maj:ts proposition Nr 121.

tillsvidare kunde anstå. Härigenom kunde man undgå en årlig kostnad

av över 100,000 kronor förutom avlöningar till nya föredragande. Då de

mål, som från försvarsdepartementet föredragas inför regeringsrätten, till

allra största delen utgjorts av sådana, som enligt förslaget skulle bortflyttas,

har fördraganden av dessa mål, nämligen ett kansliråd i försvarsdepartementet,

ansetts kunna indragas.

Vad kammarrätten angår skulle enligt kommitténs förslag såväl anmärkningsmål

som vissa andra mål bortflyttas. Föredragningen av dessa

mål verkställes nu av två kammarrättsråd, vilka emellertid därjämte under

de senaste åren tagits i anspråk även för föredragning av skattemål.

Såsom biträden åt dessa båda kammarrättsråd äro två amanuenser anställda.

Kommittén har ansett någon minskning i antalet kammarrättsråd för närvarande

icke vara tillrådlig på grund av den stora balansen av skattemål;

och bär kommittén ansett jämväl de båda amanuenserna böra bibehållas.

Alternativt har dock ansetts kunna ifrågasättas, att ett av nyssnämnda

kammarrättsråd förflyttas till statskontoret.

I fråga om riksräkenskapsverkets arbetskrafter är förslaget om upphörande

av eftergranskningen därstädes av de verks räkenskaper, som hava

specialrevisioner, mest betydelsefullt. Kommittén har uppgivit, att berörda

eftergranskning nu krävde arbete av ungefär tio revisorer, vilka vid

genomförande av kommitténs förslag ansetts kunna indragas. Ä andra

sidan skulle emellertid förslaget om anmärkningsmålens avdömande av

riksräkenskapsverket medföra arbetsökning i avseende å de inom specialrevisionerna

framställda anmärkningarna. På grundvalen av uppgifter

rörande anmärkningsmål, handlagda hos verk med specialrevisioner, har

kommittén kommit till den uppfattningen, att den ökning i arbetet, som

genom förslaget skulle förorsakas riksräkenskapsverkets styrelse, icke borde

bliva alltför betydande. För att emellertid lätta arbetsbördan för styrelsen

har kommittén ifrågasatt, att den ene byråchefen i riksräkenskapsverket, nämligen

chefen för riksbokslutsbyrån, borde i regel vara befriad från deltagande

i anmärkningsmålens avgörande och i stället vederbörande förste

revisor inträda såsom ledamot. Då arbetet med uppsättning och expediering

av ifrågavarande anmärkningsmål fortfarande ansetts böra vara förlagt

till specialrevisionen, har någon förstärkning av riksräkenskapsverkets

styrelse eller kanslipersonal icke föreslagits.

Vad beträffar de ämbetsverk, vilka hava specialrevisioner, har kommittén

ansett deras befriande från själva avdömandet av de bestridda anmärkningarna

knappast i detta sammanhang kunna föranleda till någon minskning

i personalbehovet. Beträffande ett av de ifrågavarande ämbetsverken,

nämligen marinförvaltningen, har emellertid den föreslagna ändringen i

anmärkningsmålens behandling ansetts kunna giva anledning till en viss

förändrad organisation. I detta ämbetsverk avgöras nu anmärkningsmålen

av civilavdelningens chef, marinöverkommissarien, som därjämte har att

handlägga och föredraga ärenden angående marinens fasta egendom i de

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ds proposition Nr 121.

13

delar, som ej tillhöra annan avdelning, förklaring, ändring eller upphävande

av gällande eller förslag till nya allmänna författningar, allmänna

föreskrifter, vilka bero av marinförvaltningen att utfärda för verkställighet

av gällande författningar eller av Kungl. Maj:t särskilt givna befallningar,

tillsättning av och avsked från annan civil tjänstebefattning

vid marinförvaltningen än kemist- och andre kemistbefattningarna, ledighet

från och förordnande å dylik befattning samt ansvar för tjänstefel av

marinförvaltningens civila personal, balans-, avskrivnings- och besvärsmål

samt övriga ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet. Kommittén

har ifrågasatt, huruvida efter bortflyttande av anmärkningsmålen, vilka

syntes utgöra eu ganska väsentlig del av mar inö ver kommissariens göromål,

det kunde vara nödvändigt att bibehålla anordningen med två inför ämbetsverkets

chef föredragande civila ledamöter, och om ej amiralitetsrådet

kunde lämpligen återtaga chefskapet för civilavdelningen med därtill i

övrigt hörande föredragningsskyldighet. Av anförda skäl har kommittén

ansett sig kunna redan nu, innan kommittén upptagit den centrala försvarsförvaltningens

organisation till behandling, föreslå indragning av

marinöverkommissariens ämbete.

Inom statskontoret skulle givetvis vid genomförande av kommitténs

förslag uppstå behov av ökade arbetskrafter. Kommittén har beräknat,

att besvärsmål rörande avlöning, rese- och traktamentsersättning samt

pensioner, utan samband med anmärkningsmål, skulle tillföras statskontoret

till ett antal av omkring 250 årligen. Antalet till statskontoret inkommande

besvär i anmärkningsmål har beräknats till omkring 400 årligen.

A andra sidan skulle emellertid statskontoret befrias från utlåtanden till

regeringsrätten i avlöningsmål. Detta har emellertid ansetts komma att i

någon mån motvägas därav, att statskontorets utlåtanden antagits komma

att i större omfattning än nu av Kungl. Maj:t infordras i frågor om efterskänkande

av i anmärkningsväg ådömda belopp. I statskontorets expeditionsgöromål

har en väsentlig ökning beräknats uppstå. I följd av den

sålunda beräknade arbetsökningen i statskontoret har kommittén ansett,

att antalet statskommissarie!1 och byråchefer, som nu äro fem, måste ökas

med minst eu och att utöver de i verket anställda tre sekreterarna ytterligare

en sådan tjänsteman skulle erfordras. Till förstärkning av kanslipersonalen

i övrigt har kommittén beräknat ett belopp av 5,000 kronor.

Såsom eu huvudsaklig sammanfattning av vad kommittén föreslagit har

kommittén hemställt,

att besvär i frågor angående,

a) statstjänstemäns avlöningsförmåner,

b) statstjänstemäns rätt till eller avgift för pension eller deras avgifter till

eller delaktighet i av staten understödd pensionskassa,

c.) rese- och traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden eller

dylika ersättningar, som eljest utgå av statsmedel,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

d) enligt gällande författning eller särskilda av Kungl. Maj:t givna föreskrifter

utgående kommittéarvoden, samt

e) familjeunderstöd åt värnpliktiga,

må, där sådana besvär hittills anförts hos regeringsrätten, i stället anföras

hos statskontoret,

att de frågor om ålderstillägg eller placering i löneklass, som enligt kungörelsen

den 2 december 1921 för närvarande avgöras av Kung]. Maj:t i

statsrådet, i stället skola avgöras av statskontoret,

att talan mot statskontorets vare sig i första eller andra instans meddelade

beslut i frågor av dylikt slag icke må kunna i besvärsväg fullföljas,

att, därest vid granskning i riksräkenskapsverket av andra myndigheters

än statskontorets beslut om befattningshavares placering i löneklass eller om

tilldelande av ålderstillägg sådant beslut anses felaktigt, vederbörande förste

revisor i riksräkenskapsverket äger att genom besvär hos statskontoret överklaga

dylikt beslut,

att riksräkenskapsverket skall hava att självt pröva och avgöra de inom

verket anhängiggjorda anmärkningsmål,

att, där anmärkning, som framställts inom de hos vissa förvaltande myndigheter

befintliga specialrevisioner, blivit av vederbörande redogörare bestridd,

men ändock av specialrevisionen fullföljes, sådant anmärkningsmål

skall med ändring av § 1 mom. 4 av kammarrättens instruktion överlämnas

till riksräkenskapsverkets prövning och avgörande med nedan angivet

undantag,

att riksräkenskapsverkets beslut i anmärkningsmål, som angår sådan fråga,

om avlöning, rese- och traktamentsersättning, pension m. m., som omförmäles

i första punkten av denna sammanfattning, må kunna genom besvär

överklagas hos statskontoret,

att riksräkenskapsverkets beslut i övriga anmärkningsmål må kunna genom

besvär överklagas i regeringsrätten,

att inom generaltullstyrelsen framställd anmärkning om felaktig tullbehandling

skall i första instans avgöras av nämnda styrelse, vars beslut må

kunna överklagas hos regeringsrätten,

att de i § 1 mom. 5—8 av kammarrättens instruktion omförmälda frågor

skola till behandling och avgörande upptagas av riksräkenskapsverket i stället

för av kammarrätten,

att de i kungörelser av den 23 december 1908 meddelade föreskrifter om

underställning m. m. av avkortnings- och avskrivnings-, restitutions- och

reskontreringsmål samt om besvär i extra ordinarie avskrivningsmål upphävas,

att besvär över utslag, meddelade av konsistorium eller av länsstyrelse och

konsistorium gemensamt i frågor om orätt förvaltning av eller bristande redovisning

för allmänna läroverks och kyrkors m. fl. dylika medel, må anföras

direkt hos regeringsrätten,

att alltså kammarrättens befattning med sistnämnda mål samt med an
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 121.

15

märknings-, avkortnings-, avskrivnings-, restitutions- och reskontreringsmål

ävensom regeringsrättens befattning med de avlönings-, pensions-, rese- och

traktamentsersättnings- m. fl. mål, som omförmälas i första punkten av denna

sammanfattning, skall upphöra.

Vidare har kommittén föreslagit,

att en kansliråds- och byråchefsbefattning i försvarsdepartementet indrages,

att fyra extra revisorstjänster och sex ordinarie revisorsbefattningar i riksräkenskapsverket

indragas,

att de två kammarrättsråd, som nu handlägga anmärknings- in. fl. ovannämnda

mål, ävensom de åt dem såsom biträden anställda två amanuenserna

i kammarrätten må tagas i anspråk för andra på kammarrättens handläggning

ankommande ärenden, eller, alternativt, att ett av nyssberörda kammarrättsråd

förflyttas till statskontoret,

att marinöverkommissariebefattningen indrages,

att allmänna civilförvaltningens lönenämnd och torsvarsväsendets lönenänmd

indragas,

samt att i statskontoret anställas ytterligare en statskommissarie och byråchef

samt en sekreterare, ävensom att erforderligt anslag i övrigt beviljas

till förstärkning av arbetskrafterna i statskontorets kansli.

Inom besparingskommittén har en ledamot uttalat en från majoritetens

förslag i viss mån avvikande mening. För att i anmärkningsmål rörande

avlönings- in. fl. frågor ej behöva göra statskontoret till överinstans över

riksräkenskapsverket har reservanten föreslagit, att åt statskontoret skulle

uppdragas att å statsverkets vägnar auktoritativt tolka gällande avlöningsoch

pensionsreglementen, eventuellt även resereglementet m. fl. dylika författningar.

Om tvist angående avlöningsbelopp på ett eller annat sätt uppstode,

skulle enligt detta förslag statskontoret tillfrågas och avgiva ett för

statsverket bindande svar. I anmärkningsprocessen skulle någon vidare

prövning av själva löneförmånens storlek ej förekomma utan domstolarna

vara bundna av statskontorets beslut härutinnan. Riksräkenskapsverket

skulle i anmärkningsprocessen bliva första instans, och talan skulle få fullföljas

till regeringsrätten. Beträffande anmärkningsmålens handläggning i

första instans har reservanten, vad affärsverken angår, ansett dessa verk

böra själva avdöma anmärkningar, som uppkommit inom deras egna revisioner.

Reservanten har i detta sammanhang förordat, att för de verk, som

hava specialrevisioner, någon cftergranskning av räkenskaperna i riksräkenskapsverket,

om ock i inskränkt omfattning, måtte bibehållas. Reservantens

förslag i vad det avser bibehållande av eftergranskningen för verk med

specialrevisioner har beräknats medföra, att av revisorsbefattningarna i riksräkenskapsverket

endast sju eller åtta skulle kunna indragas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kanal. Maj:ts proposition Nr 121.

Avgivna

yttranden.

Över besparingskommitténs ifrågavarande förslag hava utlåtanden avgivits

av följande ämbetsverk, nämligen fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen,

marinförvaltningen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret,

kammarrätten, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket, domän

styrelsen, stuteriöverstyrelsen och lotsstyrelsen, ävensom av försvarsväsendets,

kommunikationsverkens och allmänna civilförvaltningens lönenämnder. Därjämte

hava Sveriges statstjänstemannanämnd, trafiktjänstemännens riksförbund

och riksräkenskapsverkets tjänstemannaförening till Kungl. Maj:t inkommit

med yttranden i anledning av förenämnda förslag.

Vad till en början angår kommitténs förslag beträffande handläggningen

av besvärsmål rörande statstjänstemäns löneförmåner hava de flesta myndigheter

icke haft något att erinra mot att dylika mål icke vidare skulle få

fullföljas till regeringsrätten. Vissa myndigheter hava dock uttalat den

meningen, att ifrågavarande mål borde såsom hittills få fullföljas till högsta

administrativa instans. Styrelsen för Sveriges statstjänstemannanämnd har

likaledes uttalat sig för att besvär över vederbörande ämbetsverks beslut i

avlöningsfrågor måtte kunna anföras hos regeringsrätten. Denna mening

har biträtts av trafiktjänstemännens riksförbund. Vissa av de ämbetsverk,

som uttalat sig för att avlöningsfrågorna borde få fullföljas till regeringsrätten,

hava dock, i syfte att begränsa tillströmningen av dylika mål till

regeringsrätten, föreslagit införande av summa revisibilis på samma sätt.

som gäller beträffande fullföljd av talan mot hovrätts beslut.

Beträffande härefter valet av statskontoret såsom sista instans i mål angående

statstjänstemäns avlöning m. in. har kommitténs förslag biträtts av

medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen, domänstyrelsen och stuteriöverstyrelsen.

Statskontoret har, efter övervägande av betänkligheterna mot förslaget,

funnit desamma likväl ej vara av den vikt, att ämbetsverket ansett

sig böra avstyrka förslaget. Reservationsvis har framförts ett förslag om

att låta avlöningsmålen avdömas av en särskild förvaltningsdomstol, sammansatt

av ledamöter från kammarrätten och statskontoret. Övriga ämbetsverk

ävensom lönenämnderna och tjänstemannaorganisationerna hava stannat vid

att avstyrka förslaget, såvitt detsamma avser att göra statskontoret till sista

instans i här ifrågavarande mål. Såsom skäl för detta avstyrkande har i

huvudsak anförts följande omständigheter. Statskontoret vore ett förvaltande

ämbetsverk och ej organiserat såsom domstol, i följd varav statskontoret

mindre väl lämpade sig för avgörande av besvärsmål. Den tillämnade

högsta administrativa domstolen i dylika mål skulle t. o. m. ofta kunna

komma att bestå av vikarier, något som ej vore ägnat att tillvarataga

rättssäkerheten. Statstjänstemännen hade berättigade anspråk att fordra, att

den administrativa prövningen av deras löneanspråk skedde av ett ämbetsverk,

som vore obundet och organiserat såsom domstol. Vad statskontorets

sakkunskap anginge sträckte densamma sig icke över hela statsförvaltningen,

i det att statskontoret knappast hade någon erfarenhet beträffande

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

17

avlöningsbestämmelserna för koinmunikationsverken och förs varsför va bni ngen.

Skulle statskontoret göras till sista administrativa instans i dessa mål, måste

det förutsättas, att de allmänna domstolarna i mycket större utsträckning än

hittills skulle komma att av tjänstemännen anlitas i tvister om deras avlöningsförmåner.

Om sålunda myndigheterna i allmänhet funnit sig böra avstyrka förslaget

att göra statskontoret till högsta instans i mål angående statstjänstemäns avlöningsförmåner

m. m., hava de i stor utsträckning tillstyrkt, att kammarrätten

erhölle denna ställning. Härvid har framhållits, att kammarrätten vore

lämpligt organiserad för handhavande av en dylik uppgift och att kammarrätten

sedan lång tid tillbaka genom sin prövning av anmärkningsmål förvärvat

sig en mångsidig erfarenhet beträffande tillämpningen av avlöningsförfattningarna.

För egen del har kammarrätten anslutit sig till denna uppfattning;

och har ämbetsverket uttalat, att ett överflyttande av denna uppgift

på ämbetsverket icke behövde medföra behov av någon arbetsförstärkning

för verket.

Ett annat förslag rörande den administrativa instansordningen i avlöningsmål

har framlagts av telegrafstyrelsen, som åt lönenämnderna velat inrymma

befogenheten att pröva verkens beslut i dylika mål. Enligt detta förslag

skulle, om respektive lönenämnd vore ense med verket, målet ej få vidare

fullföljas. Skulle åter lönenämnden komma till en annan mening än vederbörande

ämbetsverk eller funne lönenämnden frågan så tvistig, att den borde

komma under högre myndighets avgörande, skulle lönenämnden överlämna

samtliga handlingar i ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande allt efter dess

art i statsrådet eller hos regeringsrätten.

Besparingskommitténs förslag angående de s. k. anmärkningsmålens behandling

har likaledes av myndigheterna mötts med kritik. Det har framhållits,

att dessa mål borde, på sätt jämväl kommittén avsett, i sista instans

handläggas av samma myndighet som besvärsmålen. Då myndigheterna,

på sätt förut omförmälts, i allmänhet avstyrkt förslaget att göra statskontoret

till högsta instans i sistnämnda mål, har härav följt, att jämväl anmärkningsmål,

som avsåge statstjänstemännens avlöningsförmåner, av samma myndigheter

ansetts icke böra i sista hand avgöras av statskontoret. I stället hava

dessa mål liksom besvärsmålen ansetts böra bibehållas hos kammarrätten. Gentemot

den av kommittén föreslagna ställning, som skulle tillkomma statskontoret,

har, såvitt angår dessa mål, särskilt framhållits det oegentliga i att statskontoret,

vårt största penningförvaltande verk och underkastat riksräkenskapsverkets

kontroll, skulle sättas att pröva av riksräkenskapsverket meddelade

beslut i anmärkningsmål. I avseende å den del av statskontorets egen förvaltning,

som avsåge utbetalningar av avlöningar samt rese- och traktamentsersättning,

skulle statskontoret vara uteslutet från varje kontroll. Det skulle icke

kunna undvikas, att statskontorets omdöme vid handläggning av anmärkningsmål

skulle påverkas av statskontorets tidigare anordningsbeslut.

Kommitténs förslag, att riksräkenskapsverket skulle i första hand självt

Bihang till riksdagens protokoll /P24. 1 tomt SS höft. ISr 121.1 -

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

avgöra de anmärkningar, som uppkommit i anledning av verkets egen revision,

har i allmänhet mottagits utan betänkligheter. Beträffande sättet för

handläggningen i riksräkenskapsverket av dylika mål har emellertid av verket

självt samt av statskontoret och kammarrätten gjorts gällande, att revisions-

och domarfunktioner genom förslaget blivit av kommittén sammanblandade.

Särskilt har riksräkenskapsverket framhållit, att, om både förste

revisorerna och revisionsbyråchefen droges bort från ledande till dömande

verksamhet, detta skulle fora med sig betydande olägenheter. I stället har

riksräkenskapsverket föreslagit, att anmärkningsmålen skulle inom verket avgöras

av generaldirektören på föredragning av vederbörande förste revisor.

Det av kommittén föreslagna sättet för behandling av anmärkningar, uppkomna

inom specialrevisionen, har allmänt ansetts vara opraktiskt och ägnat

att medföra onödigt arbete samt giva åt specialrevisionernas tjänstemän en

osäkerhet i ställningen, som komme att oförmånligt inverka pa deras ar-bete.

Om eftergranskningen i riksräkenskapsverket av de räkenskaper, som

förut granskats inom specialrevisioner, hava meningarna varit delade. Någon

eftergranskning har dock i allmänhet ansetts böra finnas i syfte att giva

stimulans åt specialrevisionernas arbete samt bereda riksräkenskapsverket

tillfälle att följa och leda revisionernas arbete. Verklig dubbelrevision har

allmänt ansetts böra upphöra.

Efter denna allmänna överblick över de avgivna yttrandena anhåller jag

att något närmare få uppehålla mig vid dessa yttrandens innehåll.

Fångvårdsstyrelsen anser den erinran kunna göras mot förslaget, att

genom detsamma statstjänarna skulle berövas sin urgamla rätt att få avlöningsfrågor

i administrativ väg prövade i sista hand av Kungl. Maj:t.

En dylik inskränkning borde enligt styrelsens mening icke vidtagas annat

än såsom eu av alldeles särskilda förhållanden framtvingad nödfallsåtgärd.

Befunnes emellertid en sådan anordning påkallad, måste det givetvis tillses,

att den myndighet, å vilken skulle överflyttas befogenheten att i sista instans

avdöma dylika mål, hade eu organisation av den art, att en sådan befogenhet

lämpligen kunde och borde anförtros åt densamma. Detta syntes emellertid

icke vara fallet beträffande statskontoret, vars huvuduppgift såsom ett penningförvaltande

verk måste i främsta rummet bestämma dess organisation

och sammansättning. En vida mera tillfredsställande lösning vore att åt

kammarrätten, vilken ju redan tjänstgjorde såsom sista instans i vissa administrativa

besvärsmål, uppdroges att såsom högsta administrativa instans

avdöma nu ifrågavarande mål. Det torde härvid ock böra uppmärksammas,

hurusom kammarrätten såsom domstol i anmärkningsmål, vilka till övervägande

del avsåge avlönings- och dylika frågor, borde vara väl förtrogen

med tillämpningen av hithörande författningar.-

Kommitténs förslag beträffande behandling av anmärkningsmål innebure

för fångvårdsstyrelsens vidkommande, bland annat, att styrelsens handläggning

av inom dess revisionsavdelning framställda anmärkningar vid fångvårdsanstalternas

räkenskaper ävensom länsstyrelsernas räkenskaper, i vad de

avsåge fångvårdskostnader, skulle i väsentliga delar överflyttas till riksräkenskapsverket.

Styrelsen ansåge för sin del fara värt att genom det sålunda

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

19

föreslagna överflyttandet den förvaltande myndigheten icke erliölle tillräckligt

inflytande a ifrågavarande måls avgörande. Vidare syntes den dubbelställning,

styrelsens revi sionsavdelning enligt förslaget skulle komma att intaga,

kunna föranleda slitningar mellan styrelsen och riksräkenskapsverket, helst

som revisionsavdelningens tjänstemän i ej obetydlig utsträckning anlitades

för andra uppgifter än det rena revisionsarbetet. Mot förslaget att låta

vederbörande tjänstemän i specialrevisionen tjänstgöra såsom föredragande i

riksräkenskapsverket ansåge sig styrelsen böra framställa en bestämd erinran.

Tillvaron av en eftergranskning av räkenskaperna i riksräkenskapsverket

måste för vederbörande tjänsteman i specialrevisionen verka såsom en sporre

vid utövandet av hans granskningsverksamhet, och därför kunde borttagandet

av eftergranskningen tänkas leda till en minskad effektivitet i specialrevisionens

granskningsarbete, helst som granskningsprovision numera icke

förekomme. I avseende å frågor rörande placering i löneklass innebure

kommitténs förslag, bland annat, att av myndighet fattat beslut icke skulle

vinna laga kraft, förrän det undergått granskning i riksräkenskapsverket.

Utom det att riksräkenskapsverket icke kunde tillerkännas någon högre förståelse

av de frågor, som berörde tjänstgöringen inom fångvården m. m.

sådant, som inverkade pä placering i löneklass, syntes det föreslagna förfarandet

kunna medföra avsevärda olägenheter för tjänstemännen, därigenom

att de även i fullt klara och ostridiga fall kunde få vänta oskäligt länge

på dem tillkommande avlöning.

Vidkommande förslaget att indraga allmänna civilförvaltningens lönenämnd

vore styrelsen av den meningen, att en sådan åtgärd för närvarande

icke skulle vara välbetänkt. Skulle emellertid framdeles en förhandlingsordning

med därför lämpat organ komma till stånd, bleve givetvis behovet

av en särskild lönenämnd mindre framträdande. Den beräknade besparingen,

som skulle uppkomma genom lönenämndens indragning, skulle enligt styrelsens

mening mer än uppvägas av de ökade statsutgifter och andra olägenheter,

som torde kunna bliva eu följd av saknaden av en institution, vilken genom

sin sammansättning vore danad att utöva eu medlande verksamhet mellan

förvaltningsmyndigheterna och befattningshavarna samt att tillbakahålla obefogade

eller oskäliga anspråk.

Armé förvaltningen har till en början erinrat, hurusom ämbetsverket tidigare

gjort gällande, att besvär över lokalförvaltningarnas vid armén beslut i avlönings-

och liknande ärenden samt anmärkningsmål borde behandlas i lika

antal instanser och av samma centrala myndigheter samt att instansernas

antal borde begränsas till två, arméförvaltningen och regeringsrätten. Arméförvaltningen

vore ense1 med besparingskommittén därom, att de anmärkningar,

som framställdes av riksräkenskapsverkets revision, borde avgöras

av detta ämbetsverk såsom första instans. Arméförvaltningen kunde dock

icke ansluta sig till kommittéförslaget, i vad det avsåge förläggandet till

statskontoret såsom överinstans av det slutliga administrativa avgörandet

av ifrågavarande ärenden och överflyttandet till riksräkenskapsverket av

prövningen utav de anmärkningar, som gjordes av arméförvaltningens revision.

Ämbetsverket höl le före, att det skulle vara lämpligare, om funktionen

såsom högsta instans på ifrågavarande område överlämnades åt kammarrätten,

som hittills haft att dels såsom första, dels såsom andra instans avgöra aninärkningsmålen.

Genom målens slutliga handläggning i administrativ väg

av kammarrätten torde deri fördelen vinnas, att rättegångarna vid allmän

domstol i avlöningsfrågor skulle på grund av kmnmnrrätlens sammansättning

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

och arbetsformer samt statstjänstemannens därav betingade förtroende för

riktigheten av dess domslut bliva mindre ofta förekommande än om statskontoret

bleve slutinstans. Kommittén hade visserligen framhållit, att statskontoret

ägde eu kvalificerad sakkännedom i fråga om avlönings- och dylika

förhållanden, men som kammarrätten alltid haft att handlägga sådana frågor,

särskilt då de varit av tvistig beskaffenhet, syntes även där en betydande

sakkunskap vara till finnandes. Det torde vidare vara självfallet, att, om

det högsta administrativa avgörandet av nu ifrågavarande mål förlädes till

annan myndighet än regeringsrätten, befogenheten att iakttaga förutom reella

och formella synpunkter jämväl lämplighets- och billighetssynpunkter även

borde överflyttas på den slutligen avgörande myndigheten. Det ville då synas,

som om det skulle vara lämpligare att, såsom hittills, denna befogenhet anförtroddes

åt eu administrativ domstol än åt ett administrativt ämbetsverk.

Om handläggningen av besvärs- och anmärkningsmål i avlöningsfrågor i

andra och sista instans överlämnades till kammarrätten i stället för till

statskontoret, skulle vissa av de svårigheter och oegentlighet^-, som kommittén

själv funnit vara förenade med dess förslag, kunna undvikas. Arméförvaltningen

ville i sådant hänseende exempelvis framhålla, hurusom eu överinstans

för prövning av statskontorets egna beslut i avlöningsärenden därigenom

utan vidare komme att finnas samt att regeringsrätten kunde befrias

från att pröva besvär i restitutions-, avskrivnings- och avkortningsmål, vilka

i stället kunde överlämnas till kammarrätten.

Mot förslaget att överflytta prövningen av de anmärkningar, som göras av

arméförvaltningens revision, från detta ämbetsverk till riksräkenskapsverket

har arméförvaltningen anmärkt, att genom detta förslag avlönings- och andra

likartade ärenden icke komme att behandlas av samma myndigheter, om de

avsåge anmärkningar mot redan skedda utbetalningar, som om de avsåge

direkta utbetalningar. Det syntes svårt att förstå, varför icke anmärkningar,

gjorda av arméförvaltningens revision, skulle kunna prövas av detta ämbetsverk

lika val som beslut i liknande frågor från de omkring nittio arméförvaltningen

underställda lokalförvaltningarna. Åtminstone vad arméförvaltningen

beträffade syntes förslaget i denna del varken vara med hänsyn till

rättskipningen behövligt eller ur andra synpunkter önskvärt men däremot

komma att medföra betydande olägenheter. Inom arméns förvaltningsområde

vore förhållandena av den säregna karaktär, att det för bedömande av frågor

rörande personalen under olika tjänstgöringsförhållanden tillkommande avlönings-

m. fl. förmåner erfordrades en speciell sakkunskap samt förtrogenhet

med gällande organisation. Eu sådan sakkunskap måste givetvis anses vara

till finnandes i det centrala ämbetsverket, som antingen självt utfärdat de

förvaltningsföreskrifter, mot vilkas tillämpning i det speciella fallet anmärkning

framställts, eller som i varje fall avgivit förslag eller yttrande rörande

samma föreskrifter. Arméförvaltningen måste beträffande sitt ganska särartade

förvaltningsområde anses äga den speciella sakkunskap, som, vad tullmålen

beträffade, ansetts böra för generaltullstyrelsens vidkommande betinga

ett undantag från den allmänna regeln. Riksräkenskapsverket däremot med sina

speciellt å revisionsverksamhet inriktade arbetsuppgifter måste städse komma

att stå mera främmande för detaljerna av arméns förvaltningsarbete. Genom

anmärkningsmålens fortsatta avgörande i första instans av arméförvaltningen

syntes man därför erhålla de säkraste garantierna för ett riktigt och rättvist

resultat i de olika fallen. Det torde också vara att förvänta, att i allmänheten

redogörare, som bestritt en specialrevisions anmärkning, komme att vara mindre

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. May.ts proposition Nr 121.

benägen att böja sig för ett beslut om anmärkningens fastställande, därest

beslutet härom meddelats av riksräkenskapsverket, än om fastställandet skett

av det centrala ämbetsverk, under vilket lian lydde och som han visste äga

sakkunskap inom förvaltningsområdet. För överinstansen skulle det vara

eu avgjord fördel, att likartade spörsmål bleve föremål för bedömande av

ett flertal myndigheter i första instans. Den föreslagna anordningen skulle

vidare komma att motverka önskemålet om vinnande av största möjliga

arbetsbesparing. Genomförandet av kommitténs förslag förutsatte nämligen,

att för målens handläggning först i vederbörande specialrevision och sedan

i riksräkenskapsverket anteckningar i diarier och liggare in. in. gjordes i

båda ämbetsverken. Vidare komme anordningen med avgivande från ämbetsverken

av särskilda yttranden till riksräkenskapsverket samt utfärdandet

därefter av erforderliga resolutioner hos det sistnämnda verket att innebära

ett eljest onödigt dubbelarbete. Dessa nackdelar undginges däremot, om man

läte de med specialrevision utrustade ämbetsverken med mera omfattande

förvaltningsområden fortfarande liksom hittills avdöma anmärkningsmålen.

Vad särskilt arméförvaltningen beträffade komme dess arbete icke att minskas.

Likaväl som ämbetsverket avgåve utlåtande i dessa ärenden kunde ämbetsverket

meddela utslag i dem. För riksräkenskapsverket, som stode mera

främmande för de speciella fallen, komme den föreslagna anordningen att

medföra icke oväsentligt arbete och tidsutdräkt. Det viktigaste för riksräkenskapsverket

måste vara, att verket Ange kännedom om de fall, då anledning

till anmärkningar förelegat men anmärkningar icke blivit gjorda. Arméförvaltningen

Ange i detta sammanhang erinra om att enligt föreskrift i instruktionen

för riksräkenskapsverket detta ämbetsverk redan nu hade till åliggande

att i viss mån övervaka specialrevisionerna inom de centrala ämbetsverken.

Genom ett bibehållande av nämnda föreskrift torde, på ett lyckligare sätt än

kommittén föreslagit, bliva sörjt för att riksräkenskapsverket skulle kunna

utöva sina ifrågavarande funktioner i avseende å specialrevisionen.

Med den ståndpunkt, arméförvaltningen sålunda intagit, har ämbetsverket

ansett sig böra biträda det av reservanten inom kommittén framställda förslaget

om bibehållande i viss omfattning av eftergranskning i riksräkenskapsverket

av de hos specialrevisionerna detaljgranskade räkenskaperna.

Arméförvaltningen kunde för sin del icke finna, att eu sådan eftergranskning

kunde betecknas såsom dubbelarbete. För kontroll av likvider olika förvaltningsmyndigheter

emellan vore en sådan eftergranskning nödvändig.

Genom en eftergranskning kunde vidare den centrala revisionsmyndigheten

bilda sig eu tillförlitlig uppfattning om, huru detaljgranskningen av de

redovisande verkens revisioner utfördes, dess noggrannhet och fullständighet.

Marinförvaltningen har anfört, att tvister i avlönings- och ersättningsfrågor

visserligen kunde ur statsfiiiansiell synpunkt vara bagateller men att

dessa frågor ur den enskildes och ofta it ven ur större grupper beställningshavares

synpunkt vore av stor räckvidd. Det syntes därför marinförvaltningen

vara att föredraga, att slutliga avgörandet lades hos kammarrätten,

som av ålder vore inrättad såsom domstol. Om ämbetsverken bibehölles

vid avgörandet i besvärs- och anmärkningsmål, om vidare dubbelrevisionen

i riksräkenskapsverket upphörde och detta verk erhölle domsrätt i anmärkningsmål,

som uppkomma vid dess egen granskning, allt med kammarrätten

som högsta instans, komme organisationen i två instanser att bliva fullt

enhetlig och klar utan möjlighet till friktioner i gränsfall och ulan den

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj ds proposition Nr 121.

svagheten att vissa ärenden, som kunde vara av prejudicierande betydelse,

avgjordes i första och sista instans måhända uteslutande på grund av förhållandena

i statskontoret.

Beträffande de skäl, som av kommittén anförts för indragning av marinöverkommissarieämbetet,

har marinförvaltningen ansett desamma sakna betydelse.

Besparingskommitténs påstående att anmärkningsmålens avgörande

skulle utgöra en ganska väsentlig del av marinöverkommissariens göromål,

måste bero på ett rent missförstånd. Sä vore i varje fall alldeles icke

förhållandet. För frågan om marinöverkommissarieämbetets indragning betydde

bibehållandet eller avskiljandet av anmärkningsmålens avgörande intet

nämnvärt.

Av medicinalstyrelsen har anförts, att skäl syntes tala för att den sakkunskap

i avlöningsfrågor, som statskontoret otvivelaktigt besutte och som

numera utnyttjades genom inhämtande av statskontorets yttrande, komme till

mera direkt användning. Mot kommitténs förslag, att statskontoret skulle

bliva instans för besvärsmål i dylika frågor, ansåge sig styrelsen därför för sitt

vidkommande icke hava något att invända. En avsevärd besparing skulle

vinnas redan därigenom, att lönenämnderna avvecklades och yttranden i

dessa frågor inhämtades enbart från statskontoret. Styrelsen hade ej heller

något att erinra mot att anmärkningsmål, som rörde avlöningsförhållanden, avdömdes

av statskontoret i stället för av kammarrätten. Däremot ställde sig styrelsen

mycket tveksam i fråga om kommitténs förslag, att statskontoret skulle i

■sista instans pröva såväl besvärs- som anmärkningsmål rörande dylika frågor,

och hölle styrelsen före, att regeringsrätten borde såsom hittills vara sista

instans i dessa mål.

Beträffande de anmärkningsmål, som anhängiggöras av vederbörande

specialrevisioner, har styrelsen bestämt avstyrkt, att sagda mål skulle avgöras

i första instans av riksräkenskapsverket. Det måste nämligen enligt styrelsens

mening vara av största vikt för vederbörande förvaltande ämbetsverks verksamhet,

att de finge taga noga del av de felaktigheter, som uppkommit inom

deras förvaltningsområden. Om det måste anses nödvändigt eller åtminstone

synnerligen lämpligt, att dessa ämbetsverk satte sig in i varje av deras

specialrevisioner väckt anmärkningsmål, syntes förslaget att låta jämväl

riksräkenskapsverket taga del av dessa mål strida mot förslagets i övrigt

genomförda syfte att undanröja onödigt dubbelarbete. Underinstans i dylika

mål syntes därför såsom hittills böra vara det ämbetsverk, vars specialrevision

anhängiggjort anmärkningsmålet. I de anmärkningsmål åter, som anhängiggjorts

av riksräkenskapsverket, skulle, därest nämnda verk icke ansåges böra

bliva underinstans till statskontoret, statskontoret bliva första och sista

instans. Då detta icke kunde anses lämpligt, syntes besvär över statskontorets

utslag i anmärkningsmål böra få anföras hos regeringsrätten. Men om sålunda

anmärkningsmål rörande lönefrågor skulle få dragas inför regeringsrätten,

syntes detta böra få ske även beträffande de i hög grad likartade

besvärsmålen rörande dylika frågor.

I fråga om kommitténs förslag till upphävande av nu förefintlig dubbelrevision

av de räkenskaper, som granskats av särskilda specialrevisioner, har

styrelsen icke haft något att erinra. Styrelsen har särskilt framhållit det

stora värde i fråga om möjligheten att förebygga felaktigheter, som det nära

sambandet mellan vederbörande förvaltande ämbetsverk och deras specialrevisioner

innebure. Beträffande hospitalens räkenskaper förelåge emellertid icke

någon dubbelrevision, enär dessa räkenskaper av riksräkenskapsverkets veder
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Muj:ts proposition Nr 121.

23

hörande revisor granskades allenast i de delar, vari de e.i underkastats revision

av styrelsens revisionspersonal.

Generalpoststyrelsen liar yttrat, att besparingskommittén syntes hava i

viss man överskattat saviil olägenheter och kostnader med nuvarande handläggning

av besvärs- och anmärkningsmål rörande avlöningsförmåner som

även den genom den föreslagna förenklingen uppkommande nettobesparingen.

Eu viss kanske icke oväsentlig minskning av här ifrågavarande mål torde

vara att emotse som följd av dels den föregående år genomförda förenklingen

i sättet för dyrtidstilläggens beräknande, dels den revision av avlöningsreglementet

för befattningshavare i statsdepartement»! in. fl. verk, som torde kunna

väntas bliva snarligen genomförd på grundval av redan föreliggande revisionstorslag.

Eu jämförelse mellan kostnaderna för ifrågavarande besvärsmals

handläggning enligt nuvarande och föreslagna system syntes därför böra

göras med all försiktighet. Vad den av kommittén beräknade partiella utgiftsökningen

beträffade vore styrelsen av den meningen, att statskontoret,

för att kunna rätt lösa de detsamma enligt kommittéförslaget ålagda uppgifter,

skulle nödgas vidtaga eu ganska genomgripande omorganisation av

personalförhållandena och att det icke utan vidare vore klart, att den härav

föranledda utgiftsökningen komma att stanna vid det av kommittén nu beräknade

relativt blygsamma beloppet.

Beträffande det föreslagna sättet för besvärsmalens handläggning har genera

lpoststyrelsen funnit befogade erinringar däremot kunna göras från såväl

de enskilda befattningshavarna och respektive verksmyndigheter som det

allmänna. Särskilt vore detta förhållandet beträffande sådana avlöningsmål,

som visserligen anginge framställningar om avlöningsförmåner in. in. men

icke ansåges kunna med fog framföras såsom rättsanspråk i vanlig bemärkelse,

enär de grundades mer på billighets- eller lämplighetsskäl än egentliga

rättsskäl och därför betraktades såsom liggande inom området för administrationens

s. k. fria prövningsrätt. Enligt kommitténs förslag skulle även nu

omhandlade avlöningsmål, i fråga om vilka någon vädjan till allmän domstol

syntes vara utesluten, komma att i administrativ väg slutligt avdömas

av statskontoret. Generalpoststyrelsen, som icke funnit ett sådant förfaringssätt

vara riktigt eller lämpligt, ville i detta sammanhang hänvisa till vad

som anförts i det enligt särskilt uppdrag utarbetade och den 17 december

1921 avlämnade betänkande med förslag till lagom rätt domstol och rättegång

i vissa mål angående avlöning samt annan förmån och ersättning av

allmänna medel in. in. I all synnerhet syntes den talrika personalen vid

kommunikationsverken, för vilkas säregna förhållanden statskontoret måste

sägas stå mer eller mindre främmande, komma att finna ett dylikt avdömande

vara föga förenligt med de av personalen städse resta kraven på de

ömtålig» löneärcndenas handläggning med iakttagande av all mö jl ig varsam - het och sakkunskap. Även in- ren förvaltningssynpunkt kunde mot förslaget

berättigade erinringar framställas. Kommittén hade själv medgivit, att

det för respektive förvaltningsmyndigheter måste framstå såsom något egendomligt.

att dessas beslut i avlöningsfrågor skulle i förekommande fall kunna

prövas av ett med samma myndigheter jämställt, icke såsom domstol organiserat

ämbetsverk. Beträffande särskilt kommunikationsverken borde icke förbises,

att inom dessa verk förefunnes en sakkunskap i fråga om avlöningsförfattningar

och en förfarenhet i dessas tillämpning, som torde kunna till

fullo jämställas med den, som kunde av statskontoret presteras. Att under

sådana förhållanden på nu förevarande område subordinera kommunikations
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J1.

verken under ett dem i övrigt jämställt verk syntes vara föga lämpligt och

ur förvaltningssynpunkt av inga vägande skäl betingat.

I avseende å anmärkningsmålen har generalpoststyrelsen till en början uttalat,

att den dubbla revision, som förekomme beträffande vissa räkenskaper,

exempelvis kommunikationsverkens, måste anses vara på det hela taget onödig,

vadan den eftergranskning, som ägde rum i riksräkenskapsverket, i stort

sett kunde upphöra. Vad postverket beträffade vore emellertid generalpoststyrelsens

egna räkenskaper ej föremål för granskning inom styrelsen. Dessa

räkenskaper syntes därför fortfarande böra underkastas granskning inom

riksräkenskapsverket. Beträffande förslaget, att sådana specialrevisionsanmärkningar,

som icke godkändes av redogörare, skulle upptagas till handläggning

i riksräkenskapsverket, har styrelsen uttalat, att, då efter räkenskapsårets

utgång de slutbehandlade anmärkningsakterna överlämnades till

riksräkenskapsverket, detta ju i allt fall vore i tillfälle att taga del av granskningsresultatet

och, om så befunnes erforderligt, upptaga anmärkningarna till

förnyad prövning. Ur nämnda synpunkt kunde sålunda förevarande förslag

ej anses nödvändigt att genomföra. Tvärtom funne styrelsen förslaget av

liera skäl olämpligt. Först och främst skulle föredragningar i riksräkenskapsverket

av mål, som vore speciella för posttjänsten och oftast berörde

någon särskild sida av den praktiska delen därav, enligt styrelsens förmenande

med säkerhet förorsaka riksräkenskapsverket ganska stort besvär. Men

därjämte skulle den ifrågasatta anordningen, långt ifrån att såsom kommittén

förmodat medföra förenkling, i stället i väsentlig män öka revisionsarbetet i

generalpoststyrelsen. Enligt sin instruktion ägde vidare generalpoststyrelsen

att vid prövning av anmärkning bedöma anmärkt utbetalning eller förvaltningsåtgärd

med hänsyn i främsta rummet till dess lämplighet samt ägde

att, även om utbetalnings- eller förvaltningsåtgärd befunnes författningsstridig,

med avseende ä särskilda omständigheter i ärendet befria vederbörande

från all ersättningsskyldighet. Klart vore, att en dylik prövning kunde

bliva ganska svår för riksräkenskapsverket. Generalpoststyrelsen ville på

grund av det anförda instämma i reservantens inom kommittén uttalande,

att de affärsdrivandc verken själva borde få avgöra sina anmärkningsmål.

En indragning, på sätt kommittén föreslagit, av lönenämnderna, syntes

enligt generalpoststyrelsens mening väl kunna komma till stånd, oavsett huruvida

de med hänsyn till sättet för handläggning av besvärs- och anmärkningsmålen

ifrågasätta åtgärderna komme att genomföras eller ej. Enligt styrelsens

mening hade de av kommittén anförda skälen för en indragning av den

allmänna civilförvaltningens och försvarsväsendets lönenämnder i huvudsak

gällande kraft även i avseende å kommunikationsverkens lönenämnd. Beträffande

påståendet, att lönenämnderna skulle hava ett visst värde såsom

något slags substitut för en förhandlingsinstitution, ville generalpoststyrelsen,

oavsett huruvida och efter vilka riktlinjer det förhandlingsförfarande, som i

praktiken redan förefunnes vid kommunikationsverken, borde vidare utvecklas,

uttala tvivelsmål angående lämpligheten av att anknyta denna eventuella

utveckling vid institutioner med lönenämndernas arbetsuppgifter och sammansättning.

Telegrafstyrelsen har i avseende ä förslaget att göra statskontoret till sista

instans i besvärsmål rörande avlöningsförmåner m. in. åt statstjänstemännen

särskilt betonat, att befattningshavarna, i synnerhet i de lägre lönegraderna,

icke skulle med jämnmod Unna sig i att de för dem så betydelsefulla lönefrågorna

skulle under nuvarande förhållanden komma att i sista instans avgöras

av ett vanligt ämbetsverk, som därjämte stode fullkomligt främmande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121. 2a

för förhållandena inom de mest personalstarka verken. Endast under den

förutsättningen, att eu utvecklad förhandlingsordning bleve fastställd, syntes

någon utsikt föreligga, att kommitténs förslag skulle utan alltför stark opposition

från befattningshavarnas sida kunna av dem godtagas. För de förvaltande

myndigheterna måste det te sig som eu egendomlighet, att ett centralt

ämbetsverk, vilket icke vore organiserat såsom domstol, skulle komma att

pröva andra, jämställda ämbetsverks beslut. Denna egendomlighet vore sa

mycket mera framträdande, som det centrala ämbetsverk, vilket skulle hava

att pröva de Övrigas beslut, i de flesta fallen icke kom me att vala så val

förfaret i tillämpningen av löneförfattningarna som det ämbetsverk, vilket

hade att i första hand besluta. n _ ,

Vad särskilt angår förslaget om överflyttande från vissa, förvaltande v erks

styrelser till riksräkenskapsverket av avgörandet i första instans utav vissa

anmärkningsmål, som framställts av verkens specialrevisioner, har telegrafstyrelsen

framhållit, att därigenom skulle uppkomma betydande ökning Hvar

bete t såväl för nämnda myndigheter som för riksräkenskapsverket, vadan

det ur besparingssynpunkt skulle vara meningslöst att vidtaga eu dylik överflyttning.

Indragandet av ett antal revisorstjänster hos riksräkenskapsverket

skulle uppenbarligen kunna ske oberoende av om denna överflyttning verkställdes

eller oj.

1 syfte att'' åstadkomma eu förenklad behandling av avlönings- och anmärkningsmålen

har telegrafstyrelsen framlagt ett eget förslag, gående ut på

att i vidsträckt man befria Kungl. Maj:t i statsrådet, regeringsrätten, statskontoret

och kammarrätten från arbetet med handläggning av avlöningsfrågor

och anmärkningsmål samt för ändamalet i stället anlita statens -oncnämnder

och riksräkenskapsverket, de förstnämnda för behandling av avlöningsfrågor

samt det sistnämnda för behandling av anmärkningsmål. Förtära atlet

enligt ifrågavarande förslag skildrar telegrafstyrelsen på följande satt:

»Varje myndighet beslutar själv för sin förvaltningsgrens vidkommande i

alla dylika frågor, som icke oundgängligen böra vara Kungl. Maj:t förbehållna,

således även i fråga om tjänstemans placering och uppflyttning i

löneklass eller erhållande av alderstillägg. Hyser myndigheten tvekan i någon

lönefråga, äger den att under den mest enkla och praktiskt tänkbara form

hänvända sig till vederbörande lönenämnd för inhämtande av yttrande, vilket,

under samma form avgivet, dock icke bör vara för myndigheten bindande.

Att statens bästa icke genom beslut i nu nämnda frågor trädes för när bevakas

av riksräkenskapsverket dels genom dess vanliga revision och dels

genom afl, såsom redan nu sker, beslut om placering och uppflyttning i.loneklass

eller tilldelande av alderstillägg kvartalsvis rapporteras till nksrakeuskapsverket.

Det vidare förfarandet, därest riksräkenskapsverket finner anledning

till erinran mot myndighets beslut, sammanfaller i väsentliga delar

med vad här nedan sägs om anmärkningsmål.

Skulle åter befattningshavare vara missnöjd med myndighets beslut i lönefrågor,

har han att inom viss tid anmäla ärendet hos vederbörande lönenämnd.

Hyser lönenämnden samma mening som myndigheten, äger befattningshavaren

icke anföra besvär över myndighetens beslut, vilket således

stål- fast. Skulle åter lönenämnden, värr sig av rättsliga grunder eller pa

grund av billighetsskäl, komma till eu annan mening än deri, som framgår

av myndighetens beslut, eller finner lönenämnden frågan så tvistig, att den bör

komma under högre myndighets avgörande, överlämnar lönenämnden med

<»get yttrande samtliga handlingar i ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande

allt efter dess art i statsrådet eller hos regeringsrätten. Pa enahanda satt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kutig!. Maj:ts proposition Nr 1^1.

förfaren jämväl med de talrika ansökningsärendena i lönefrågor: endast om

myndigheten och lönenämnden äro av olika uppfattning eller äro ense om

att sådan ansökning hör bliva föremål för behandling hos Kungl. Maj:t i

statsrådet, må densamma komma under Kungl. Maj:ts prövning.»

Vad angår behandlingen av anmärknings- och därmed besläktade mål yttrar

styrelsen, bland annat, följande.

Inom de verk, där special revision funnes, skulle uppkomna anmärkningar

avgöras a\ verkets styrelse själv liksom hittills. Något hinder funnes icke

mot att riksräkenskapsverket, på grund av stadgande redan i dess nuvarande

instruktion, lämnade sådana direktiv eller anvisningar åt specialrevisionerna,

att dessa kunde sägas arbeta även för riksräkenskapsverkets räkning. Den

av kommittén föreslagna indragningen av visst antal revisorstjänster i riksräkenskapsverket

kunde därför ske lika väl om vederbörande myndighet själv

avdömde av dess specialrevision framställda anmärkningar, som om dylika

anmärkningar skulle överlämnas till avgörande av riksräkenskapsverket med

därav föranledda av kommittén själv omnämnda omgång och ökning i arbetet.

Den, som vore missnöjd med myndighets beslut över anmärkning, vilken

framställts av specialrevisionen, skulle äga anmäla missnöje hos riksräkenskapsverket,

eller, om det gällde lönefråga, hos vederbörande lönenämnd.

Biträdde riksräkenskapsverket respektive lönenämnden myndighetens beslut,

skulle detta sta fast. I motsatt fall eller om riksräkenskapsverket respektive

lönenämnden ansåge fragan sa tvistig, att den borde komma under högre

myndighets prövning, skulle handlingarna överlämnas till Kungl. Maj:t för

avgörande i regeringsrätten. Över de av riksräkenskapsverkets egen revision

framställda anmärkningar skulle riksräkenskapsverket självt besluta, då fråga

vore om annan än jämställd myndighets redovisning (exempelvis lokalförvaltningarnas

redovisningar) eller då anmärkning mot jämställd myndighets redovisning

godtoges av denna. I övriga fall skulle ärendet hänskjuta^ till regeringsrätten,

och skulle1 besvär över beslut av riksräkenskapsverket, då detta

vore första instans, jämväl kunna anföras hos regeringsrätten. Huruvida i

nu nämnda fall hänskjutande till, respekti va1 besvär hos regeringsrätten skulle

få anföras, borde, vad lönefrågor anginge, bliva beroende av vederbörande

lönenämnds till- eller avstyrkan.

Även järnvägsstyrelsen har varit ense med besparingskommittén därom,

att det bitti Ils varande förfarandet i avlöningsmål och anmärkningsärenden

vore alltför omständligt och att en förenkling vore önskvärd. Beträffande

förslaget att överflytta vissa besvärsmål rörande avlöningsfrågor till statskontoret

har styrelsen emellertid haft åtskilliga erinringar att framföra. I

sådant hänseende bär styrelsen anfört, att statskontoret icke med sin nuvalande

organisation vore lämpat att mottaga ifrågavarande nya uppgift, utan

att för detta ändamål krävdes eu genomgripande omorganisation, som kunde

göra den beräknade besparingen mindre än kommittén antagit, om över

huvud någon som helst besparing komme att uppstå. Härtill komme, vad

kommunikationsverken beträffade, att statskontoret hittills tagit synnerligen

obetydlig befattning med avlöningsförhållandena vid dessa verk och därför

ingalunda kunde förväntas hava några särskilda förutsättningar att bedöma

förhallandena på detta område. Ville man genomföra förenklingar i besvärsförfarandet

i avlöningsmål, maste man därför enligt styrelsens mening utfinna,

någon annan väg än den kommittén föreslagit. Styrelsen ville i detta sammanhang

erinra om det av särskild sakkunnig inom justitiedepartementet

utarbetade förslaget till lag om rätt domstol och rättegången i vissa mål angå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuiigl. Maj:ts proposition Nr 121.

K

vilde avlöning samt annan förmån cell ersättning av allmänna medel, fön

fortsatt utredning efter de i nämnda lagförslag givna riktlinjer skulle kunna

leda till ett mera tillfredsställande resultat än bespanngskommittens nu förenad

anmärkningsmåleus behandling anginge syntes förslaget, åtminstone

vad järnvägsstyrelsen beträffade, leda till ännu sämre konsekvenser an det

föreslagna besvärsförfarandet, Eu anordning med tva instanser — nksrakenskapsverket

och statskontoret — med i stort sett samma förutsättningar att

bedöma ifrågavarande spörsmål vore enligt styrelsens mening olämplig. Enligt

deri för järnvägsstyrelsen med underlydande linjeförvaltningar gällande instruktionen

skulle anmärkningar, som framställts vid den a revisionskontoret ellei

å stvrelsens bvråcr verkställda granskningen av distriktens räkenskapshandlingar.

prövas av styrelsen, därvid styrelsen hade att bedöma anmarkt utbetalning

eller förvaltningsåtgärd med hänsyn i främsta rummet till dess lämplighet

samt ägde att även i de fall, då utbetalning eller forvaltningsatgard

befunnes författningsstridig, med avseende a särskilda omständigheter lmalet

befria vederbörande redogörare från all ersättningsskyldighet. Bibehållandet

av berörda utvidgade prövningsrätt syntes styrelsen vara ofrånkomligt, men

dess överlämnande till riksräkenskapsverket skulle i stort sett omintetgöra

dess syfte. Om det alltså skulle bliva nödvändigt att för sadana frågors utredande

infordra utlåtande från järnvägsstyrelsen, skulle detta medföra okat

arbete och tidsutdräkt. Eu icke oväsentlig arbetsökning skulle ock vara att

förvänta av en anordning med tjänstemän inom de olika speeialrevisionerna

såsom föredragande inom riksräkenskapsverket.

Väg- och vatten byggnadsstyrelsen har närmast yttrat sig beträffande de

delar av förslaget, som avse det föreslagna sättet för behandlingen av avlöningsfrågor

samt eftergranskningen i riksräkenskapsverket av de verks räkenskaper.

vilka äro utrustade med specialrevisioner, ävensom angående lone
nämndernas

framtida ställning. . , , ..

I förstberörda avseende har styrelsen ifrågasatt, huruvida icke med hansy

till säkerheten i rättstillämpningen den nuvarande organisationen vore att föredraga

framför att åt statskontoret överlämna dömande myndighet i avlönings
-

frågor.

Beträffande

relsen anfört,

onödig, tvärt

don s. k. dubbla revisionen liar väg- och vattenbi ggnadssty

att denna, långt ifrån att såsom kommittén förmenade vara

om vore av förhållandena påkallad. Styrelsens förvaltningsområde

innefattade bland annat byggande av fiskehamnar ävensom överinseendet

över de fiskehamnar och Övriga hamnar samt Vaddo kanal, varest

uppbörd av statsmedel i form av avgifter enligt taxa forekomme. Denna

styrelsens verksamhet förutsatte lokalförvaltning a platsen med redogoraiskyidighet

för arbetschefer, hamnmästare och vid Yaddo kanal kanalinspek

törel- Det läge i sakens natur, att utbetalningarna vid desse lokala lorvaltningar

försigginge pa ett jämförelsevis primitivi satt sa till vida, som ju

redogöraren i flertalet fall ensam, utan tillfälh

styrelsens tjänsteman och utan kontroll

beslutade eu utbetalning. Den garanti,

beslut föregående attestering, granskning

.itt rådföra sig med någon

varje särskilt fall, på eget bevåg

som läge i styrelsens anordningsoch

föredragning, funnes här icke.

utan samtliga dessa funktioner måste utövas av redogörare!! själv Det von

klart att dessa utbetalningar borde vara underkastade en mycket noggran

naiv revision än de utbetalningar, som skedde i styrelsen. Kontrollen oval

den lokala förvaltningens liksom styrelsens räkenskaper . övrigt syntes v.s

opaginerad Kontrollera mot PDF

^ Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

saligen \ara tillgodosedd i lika man, da. vardera vore underkastad eu reviH1<*n’

]- <;!1 förra av specialrevisionen med direktiv från riksräkenskapsverket

och den senare av riksräkenskapsverket direkt. Men den förra revisionen

maste av naturliga skäl innebära eu mindre grad av kontroll, då det ju icke

kunde undvikas, att specialrevisionen av kollegiala hänsyn gentemot redogöraren

mtoge en välvilligare kritisk ståndpunkt än som betingades av förberörda särskuda

förhållanden. Revisionen av den lokala förvaltningen bleve mindre effektiv

än revisionen av styrelsens övriga räkenskaper. En minskning i kontrollen

”.Ter ufgifterna vid de lokala förvaltningarna genom ett slopande av revisionen i

riksräkenskapsverket funne styrelsen för den skull icke böra förekomma.

Styrelsen har slutligen uttalat sig för borttagande av allmänna civilförvaltningens

och försvarsväsendets lönenämnder.

I avseende a besvärsmälens handläggning har vattenfallsstyrelsen särskilt

framhållit, att, då styrelsen bemyndigats att bestämma avlöningarna för extra

och tillfälliga tjänstemän samt arbetare, avsikten härmed givetvis varit att

bereda styrelsen en för ett affärsdrivande verk åtminstone beträffande nämnda

personal nödvändig rörelsefrihet. Denna avsikt — yttrar styrelsen vidare — läte

emellertid icke förena sig med eu anordning, varigenom styrelsens beslut rörande

avlöningen till en dylik befattningshavare skulle kunna ändras av ett annat med

styl elsen sidoordnat ämbetsverk. Det vore mest konsekvent, om de beslut, som

styrelsen för ett affärsdrivande verk lättade rörande tillämpningen av de

utav vederbörande styrelse själv utfärdade avlöningsbestämmelserna, över huvud

icke kunde överklagas i administrativ väg: men om detta ansa ges olämpligt,

borde dylikt överklagande icke äga rum hos annan myndighet än Kungl. Ma j:t.

Den funktion, som kommittén velat lämna åt statskontoret, borde i Tilta händelser

endast tillkomma en institution, vars medlemmar genom sin utbildning

vore särskilt kvalificerade för utövande av eu dömande verksamhet.

Vidkommande anniärkningsinålen har vattenfallsstyrelsen uttalat, att anmärkningar,

som angå debitering av olika slags trafikavgifter vid statens

kanalverk, kiävde en sådan speciell sakkunskap, att de under alla omständlighetei

borde fortfarande prövas i första instans av vattenfallsstyrelsen,

vars beslut skulle kunna överklagas direkt hos Kungl. Makt. Men även

Övriga anmärkningar, som framställdes inom vattenfallsstyrelsens revision,

borde enligt styrelsens mening fortfarande prövas av styrelsen själv. De

specialrevisioner, som funnes vid de affärsdrivande verken, både ju till

eu av sina huvuduppgifter att utöva kontroll a efterlevnaden av vederbörande

verksstyrelsers egna föreskrifter, och det vore uppenbart, att verksstyrelserna

själva vore bäst skickade att bedöma revisionsanmärkningar rörande

tillämpningen av dessa föreskrifter. Härtill komme, att de affärsdrivande

verken hade att i åtskilliga sina avgöranden anlägga delvis andra synpunkter

än verken i allmänhet nämligen praktikabilitetshänsyn och att sådana hänsyn

svål ligen kunde tillämpas av något annat verk än det, som självt handhade

affärsverksamheten. Den friare prövningsrätt i avseende å anmärkningsmål,

som enligt affärsverkens instruktioner tillkomme dessa ämbetsverk

och som även blivit tillerkänd kammarrätten med avseende a revisionsanmärkningar

rörande dessa verk, syntes enligt kommittéförslaget vara avsedd

att upphöra. Skulle emellertid riksräkenskapsverket tilldelas rätten till en

dylik fri prövning, vore det att befara, att talrika anledningar till konflikter

mellan riksräkenskapsverket och verksstyrelserna skulle uppstå. Ett överflyttande

från de affärsdrivande verkens styrelser till riksräkenskapsverket av

beslutanderätten i första instans rörande specialrevisionernas anmärkningar

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

skulle ej medföra någon besparing utan komme tvärtom säkerligen att giva

anledning till ökat arbete och sålunda även ökade kostnader.

Till kommitténs förslag om inskränkning av den dubbelrevision, som nu

äger rum beträffande de verk, vilka hava egna specialrevisioner, har vattenfallsstyrelsen

givit sin principiella anslutning.

Statskontoret bar till en början framhållit vissa betänkligheter gentemot

den ställning, som enligt kommittéförslaget skulle tilldelas ämbetsverket. I

detta avseende har statskontoret understrukit kommitténs uttalande, att det

givetvis vore något för vår förvaltningsorganisation främmande att giva

ett centralt förvaltande verk befogenhet att pröva, och därtill slutgiltigt

pröva, andra ämbetsverks beslut i vissa frågor; och särskilt måste det centrala

revisionsverkets underordnande i vissa avseenden under ett penningförvaltande

verk framstå som en egendomlighet. Den dubbelställning, statskontoret

skulle komma att intaga som på samma gång avgörande i vissa

besvärs- och anmärkningsmål och beslutande rörande utbetalningar av enahanda

art, som i dessa mål förekomme, kunde icke undgå att väcka betänkligheter.

En följd härav bleve även den, att statskontorets anordningsbeslut i vad de

avsåge avlöningar in. in. icke skulle kunna i administrativ väg prövas eller

av riksräkenskapsverket i anmärknings väg påtalas; och vid av riksräkenskapsverket

mot eu statskommissarie eller en revisor inom statskontoret riktad

anmärkning i anledning av dylik utbetalning skulle statskontoret hava att

avgöra ersättningsyrkanden mot ledamöter och tjänstemän i eget verk. Med

riksräkenskapsverkets övertagande av de förvaltande verkens respektive kammarrättens

beslutanderätt i anmärkningsmål skulle den nuvarande bestämda

gränsen mellan anmärkare och beslutande myndighet i dessa mål icke längre

uppehållas. Mot vad sålunda anförts kunde å andra sidan framhållas, att

statskontorets ifrågasatta beslutanderätt i besvärs- och anmärkningsmål skulle

omfatta allenast en avgränsad grupp av ärenden samt att anordningsförfarandet

inom statskontoret kunde ordnas sa, att utbetalningsbesluten kunde, efter

framställning av sakägaren eller efter anmärkning av riksräkenskapsverket,

bliva föremål för förnyad omprövning i statskontoret; och vad anginge riksräkenskapsverkets

avgörande av anmärkningsmålen syntes detta kunna ske

under sådana former, att själva framställandet av anmärkningen och beslutandet

i högre grad hölles i sär än efter kommitténs förslag. Ehuru betydelsen

av de framförda erinringarna icke syntes böra förbises, kunde statskontoret

emellertid icke finna dem vara av den vikt, att ämbetsverket inför den

väsentliga förenkling, som genom förslaget skulle vinnas, ansåge sig kunna

avstyrka detsamma. En alternativ lösning vore visserligen att låta kammarrätten

bliva slutinstans i anmärkningsmål rörande löne- och dylika frågor.

Det syntes emellertid då bliva nödvändigt att låta även besvärsmål i samma

frågor avgöras av kammarrätten såsom slutlig instans, vilket skulle föranleda

<m icke obetydlig ökning i kammarrättens arbetsbörda. Med hänsyn till detta

ämbetsverks arbetsbelastning och stora balans av oavgjorda mål måste e.n

sådan ökning väcka betänkligheter. Det syntes även vara mest överensstämmande

med en rationell arbetsfördelning, att avlöningsfrågornas prövning

överlätes åt eu däri speciellt sakkunnig myndighet för att kammarrätten måtte

mera odelat kunna ägna sig åt sina huvuduppgifter, beskattnings- och fattigvårdsmålen.

Genom att statskontoret i sin verksamhet i (ivrigt handlade

avlönings- och dylika ärenden samt hade att yttra sig i lönereglerings- och

löneförfattningsfrågor stode statskontoret i ständig kontakt med utvecklingen

pä (lossa områden och {inge härigenom anses äga särskilda förutsättningar

opaginerad Kontrollera mot PDF

:io

Ktmgl. Maj:ts proposition Nr 121.

att träffa i materiellt hänseende riktiga avgöranden. Genom att prövningen

lades till ett förvaltande verk bleve även förfarandets administrativa karaktär

starkare framhävd, och det syntes vara att antaga, det ifrågavarande ärenden

på grund härav skulle kunna handläggas under enklare former än om prövningen

förlädes till kammarrätten, som vore organiserad såsom domstol. [Jr

rent praktiska synpunkter syntes det vara mest ändamålsenligt att utnyttja

den sakkunskap i dessa ärenden, som nu funnes och under alla förhållanden

måste vara till finnandes i statskontoret, genom att till detta ämbetsverk koncentrera

det administrativa avgörandet i besvärs- och anmärkningsmål i avlönings-

och dylika ärenden.

Vad redogöraransvaret beträffade ville emellertid statskontoret ifrågasätta

en modifikation av kommitténs förslag. Frågan om redogörares ansvar vore

nämligen enligt statskontorets förmenande av den art, att lämpligheten av att

statskontoret bleve den sista administrativa instansen starkt kunde ifrågasättas.

Enligt ämbetsverkets mening borde fördenskull inrymmas rätt för den, som

av statskontoret ålagts ersättningsskyldighet, att genom besvär över beslutet

få av regeringsrätten prövat, huruvida dylik skyldighet för honom förelåge

beträffande av statskontoret oriktig befunnen utbetalning. Fn motsvarande

befogenhet syntes även böra. tillkomma riksräkenskapsverket i fall, då statskontoret

funnit ersättningsskyldighet icke kunna åläggas den, mot vilken

anmärkning riktats.

Om åt statskontoret skulle uppdragas att pröva besvärs- och anmärkningsmål

i avlönings- och liknande ärenden, borde anordningsväsendet inom verket

omläggas. Kommittén hade alternativt ifrågasatt, att eu utbetalning av avlöning

m. m. skulle avgöras av respektive statskommissarier på föredragning

av vederbörande revisorer, men tillika uttalat, att detta alternativ innebure

eu tämligen onödig omgång. Statskontoret kunde icke dela denna kommitténs

uppfattning utan ansåge, att denna form för utbetalningsbesluten borde införas

och utsträckas att gälla alla utbetalningar i statskontoret.

Beträffande behandlingen av de speciella frågorna om befattningshavares

författningsenliga avlöningsförhöjningar skulle enligt kommittéförslaget statskontoret

övertaga det avgörande i fråga om ålderstillägg och placering i

löneklass, som jämlikt kungörelsen den 2 december 1921 ankomme på Kungl.

Maj:t; och skulle riksräkenskapsverket erhålla befogenhet att anföra besvär

över andra förvaltningsmyndigheters än statskontoret beslut rörande tilldelande

av ålderstillägg eller uppflyttning i löneklass. Om slutliga prövningen

av besvärs- och anmärkningsmål i lönefrågor förlädes till statskontoret,

syntes det vara självfallet, att här ifrågavarande avlöningsärenden

icke längre borde förbehållas Kungl. Maj:t, och syntes i so fall dessas avgörande

jämväl enligt statskontorets mening lämpligen kunna uppdragas åt

detta ämbetsverk. Det kunde i detta sammanhang erinras om det förslag

rörande utsträckning av statskontorets befogenhet i frågor om placering i löneklass,

som framställts i ett inom finansdepartementet utarbetat betänkande

angående revision av avlöningsbestämmelserna för allmänna civilförvaltningen.

Enligt detta förslag skulle den beslutanderätt rörande tillgodoräkning

och därmed förbunden placering i löneklass, som nu tillkomme verk

och myndigheter var för dess underställda personal, överflyttas till statskontoret.

Någon ändring i Kungl. Maj:t nu förbehållen beslutanderätt skulle

däremot icke vidtagas men skulle, sedan beslut i tillgodoräkningsfrågan meddelats,

statskontoret bestämma rörande vederbörandes placering i löneklass.

Denna anordning stode i överensstämmelse med vad statskontoret tidigare

ansett lämpligt, och verken skulle härigenom befrias från de mera inveck
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

luile löneuppllyttningsärendena. Även om det fördenskull torde vara att antaga,

att vid allmänna civilförvaltningen felaktiga beslut sällan behövde förekomma,

syntes det likväl särskilt med hänsyn till att beträffande statsförvaltningen

i övrigt respektive myndigheter skulle bibehållas vid sin beslutanderätt

i tillgodoräkningsfrågor icke vara opakallat att genom det ifrågasatta

införandet av besvärsrätt för riksräkenskapsverket möjliggöra rättelses vinnande.

I fråga om den av kommittén föreslagna arbetsförstärkningen för statskontoret

har ämbetsverket för sin del bestämt uttalat, att denna ökning —

en statskommissarie och en sekreterare samt ett belopp av 5,000 kronor till

biträde å kansliet — vore otillräcklig, om ämbetsverket skulle på ett tillfredsställande

sätt kunna fullgöra sina nya krävande åligganden. Man syntes

nämligen med ganska stor sannolikhet kunna antaga, att antalet besvärsmål

i statskontoret bleve ej oväsentligt högre än det av kommittén beräknade. Men

även om man utginge från kommitténs siffror, vore den föreslagna personalförstärkningen,

särskilt för föredragningen, enligt statskontorets mening allt

för ringa i förhållande till arbetsökningen. Enligt ämbetsverkets åsikt erfordrades

med nödvändighet eu utökning av statskontorets styrelse med minst

två statskommissarie!-. T stället för den föreslagna sekreterarbefattningen

borde uppföras två notariebefattningar. Det för biträde å kansliet av kommittén

föreslagna beloppet vore tillmätt i knappaste laget. De lokaler, statskontoret

disponerade, vore redan med den personal, som för närvarande funnes

anställd, ur utrymmessynpunkt otillfredsställande, och det bleve därför

absolut nödvändigt att vid den nu ifrågasatta personalförstärkningen ställa

erforderliga ytterligare lokaler till ämbetsverkets förfogande.

Mot förslaget, att riksräkenskapsverket skulle övertaga avgörandet i första

instans av samtliga anmärkningsmål, hade statskontoret endast den erinran

att framställa, att det knappast syntes riktigt, att förutom generaldirektören

både byråchefen a revisionsbyrån och vederbörande förste revisor skulle deltaga

i besluten, da dessa personer ofta torde kunna antagas hava i viss män

tagit initiativ till anmärkningens framställande. Om det skulle bliva för betungande

för verkets andre byråchef att deltaga i dessa beslut, syntes därför

generaldirektören böra bliva ensam beslutande. Att vederbörande förste revisor

icke finge deltaga i besluten hindrade givetvis icke, att han vore föredragande

i målen.

Vid behandlingen av detta ärende i statskontoret bär i avgiven reservation

framförts ett särskilt förslag rörande handläggningen av ifrågavarande ärenden.

Detta förslag, som omfattats av två ledamöter, avser att låta den sä

att säga mera aktuella sakkunskap, som är till finnandes i statskontoret, göra

sig gällande samtidigt som den prövande myndigheten erhåller en domstolsmässig

organisation. Lönefrågornas prövning skulle sålunda uppdragas åt eu

särskild lönedomstol med två ledamöter från kammarrätten och två från statskontoret.

Vid lika röstetal inom domstolen borde ytterligare eu ledamot från

kammarrätten tillkallas. Detta förslag — framhålles i reservationen — innebure

icke inrättandet av ett nytt ämbetsverk, då ledamöterna fortfarande

tillika skulle tjänstgöra i det verk de tillhörde samt för ärendenas beredning,

uppsättning och expediering erhålla biträde från det egna verket. Inrättades

den ifrågasatta domstolen med ledamöter tagna från kammarrätten och statskontoret,

vore det tydligtvis mindre lämplig!, att besvärs- och anmärkningsmål

rörande dessa ämbetsverks beslut i löne- och liknande ärenden avgjordes

av nämnda domstol, utan syntes sådana mål böra prövas av regeringsrätten.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition AV 121.

Eu av reservanterna har vidare gjort gällande, att specialrevisioneruas

anmärkningar icke borde avdömas i riksräkenskapsverket. Beträffande kommitténs

förslag, att riksräkenskapsverkets granskning av de verks räkenskaper,

vid vilka specialrevisioner finnas, helt skulle upphöra, yttrar reservanten,

att det ej behövde innebära dubbelarbete, att ett verks räkenskaper underkastades

granskning såväl vid specialrevisionen som inom det centrala revisionsverket;

granskningen borde nämligen inrikta sig på olika sakförhållanden. Det läge

ock i revisionsverkets hand att genom lämpliga direktiv tillse, att verkligt

dubbelarbete icke förekomme. I fråga om de förvaltningar, där specialrevisionen

ansåges böra bibehållas, borde därför enligt reservantens åsikt även

riksräkenskapsverket äga personal till förfogande för räkenskapernas granskning.

Kammarrätten har till eu början uppehållit sig vid spörsmålet, huruvida

det kunde vara nödvändigt, att helt och hållet undantaga i förslaget avsedda

mål från regeringsrätten eller om det icke kunde vara tillräckligt att på ett

eller annat sätt begränsa möjligheten att draga berörda mål under regeringsrättens

prövning. I sådant avseende har kammarrätten erinrat om sitt den

2 mars 1922 avgivna yttrande över en i riksdagen väckt motion om införande

av förenklade bestämmelser rörande förfarandet i anmärkningsmål, i

vilket yttrande kammarrätten uttalat sig för en med stadgandet i 30 kap.

ä § rättegångsbalken analog föreskrift, att kammarrättens beslut finge överklagas,

om det omtvistade beloppet uppginge till minst 1,500 kronor, därvid

dock borde beredas en efter grunderna i 13 § omförmälda kapitel anordnad

möjlighet att för vissa fall erhålla särskilt tillstånd att fullfölja talan till

regeringsrätten. Då knappast 7 procent av de under regeringsrättens prövning

dragna målen rört sig om ett belopp av 1,500 kronor eller därutövcr samt

särskilt tillstånd att i andra fall fullfölja talan helt naturligt endast undantagsvis

kunde komma att medgivas, skulle genom införande av en dylik begränsning

den eftersträvade minskningen i regeringsrättens arbetsbörda i

huvudsak kunna vinnas utan att möjligheten att fullfölja mål till regeringsrätten

helt uteslötes. 1 detta sammanhang ville kammarrätten ifrågasätta.

om det icke vore lämpligt att, i samband med behandlingen av det remitterade

förslaget, frågan om införande av en särskild instansordning i mål om

avlöningsförmåner upptoges till slutligt avgörande.

Beträffande statskontorets insättande såsom högsta instans i stället för regeringsrätten

vid avgörande av ifrågavarande mål har kammarrätten yttrat,

att statskontoret väl ägde speciell sakkunskap i avlöningsfrågor men att dess

erfarenhet i detta avseende dock omfattade endast en rätt begränsad del av

statsförvaltningen. Mot förslaget att överlämna avgörandet i sista instans

till statskontoret talade jämväl den omständigheten, att statskontoret, som

vore vårt största penningförvaltande verk, på grund härav vore organiserat

för tillgodoseende av helt andra arbetsuppgifter än att fungera såsom administrativ

domstol. Beträffande särskilt den föreslagna anordningen, att riksräkenskapsverket

skulle vara första samt statskontoret andra och högsta instans

för vissa mål, kunde erinras, att dessa båda ämbetsverk hade likartad

organisation; att i avseende å arbetssättet eller ordningen för målens handläggning

och avgörande ingen större garanti funnes för en noggrann och

allsidig prövning i statskontoret än i riksräkenskapsverket; samt att det med

skäl kunde sättas i fråga, om sakkunskapen härutinnan vore i så mycket

högre grad företrädd inom statskontoret, att detta lämpligen kunde göras

till instans över riksräkenskapsverket. Man borde ej heller förbise, att vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition Nr 121. 3;i

rekryteringen av statskontorets personal hittills helt andra synpunktei gjoit

sig gällande än hänsynen till att ämbetsverket skulle komma att intaga ställning

såsom en administrativ högsta domstol, ävensom att i statskontoret de

högre tjänsterna i stor utsträckning uppehölles av vikarier, något som med

ämbetsverkets nuvarande organisation icke torde kunna undvikas. Vad anginge

tjänstemans rätt att vädja till allmän domstol i lönetvist med kronan,

syntes denna ridt för närvarande icke kunna anlitas av annan än vederbörande

sakägare. Skulle förevarande förslag bliva genomfört, vore det icke

osannolikt, att även redogörare komme att söka få sina mellanhavanden med

kronan dragna under domstols prövning. Det syntes emellertid vara olämpligt

att träffa sådana anstalter, som måste leda till minskning i garantierna

för eu allsidig utredning i det administrativa förfarandet och ökad benägenhet

att tillita allmän domstol. Skulle tanken på anordnande av ett särskilt

förfarande i mål om avlöningsförmåner helt uppgivas, syntes det knappast

kunna antagas, att tjänstemännen skulle känna sig tillfredsställda med den

prövning, uppkommande tvistefrågor om avlöningsförmåner kunde väntas

erhålla i statskontoret. Detta ämbetsverk vore nämligen icke organiserat

såsom domstol; och det torde knappast vara uteslutet, att den uppfattningen

kunde vinna insteg, att vid den prövning, som komme ifrågavarande mål

till del i statskontoret, hänsynen till statens fiskaliska intresse skulle komma

att spela in. Därest likväl, trots allt som talade mot en sådan anordning,

statskontoret skulle komma att ersätta såväl regeringsrätten som kammarrätten

vid behandlingen av mål om avlöningsförmåner in. in., måste givetvis

statskontorets arbetskrafter förstärkas på ett sådant sätt, att största möjliga

garantier förefunnes för en allsidig prövning av dessa mål.

I avseende å den jämväl av kommittén övervägda tanken på att göra

kammarrätten till högsta instans i ifrågavarande mål har kammari ätten anfört,

att de anmärkningar, som i berörda avseende kunde riktas mot

statskontoret, icke kunde med fog göras gällande i fråga om kammarrätten.

Nämnda ämbetsverk vore organiserat såsom domstol och handlade redan nu

såsom instans närmast under regeringsrätten de tvister angående avlöningsförmåner

och dylikt, som i anmärkningsmålen komme under bedömande.

Kammarrätten hade därvid att pröva mål rörande hela statsförvaltningen,

således i motsats till vad som hittills varit fallet med statskontoret även angående

militärväsendet och kommunikationsverken. Med tillämpning av den

av kommittén uttalade åsikten, att anmärkningsmål rörande avlöning och

besvär i löneärenden borde prövas av samma myndighet i sista instans,

skulle det därför ligga närmast till hands, att låta samtliga berörda mål i

sista instans avgöras av kammarrätten, som i mer än 200 ar varit domstol

i anmärkningsmål och redan nu hade att i sista instans avgöra vissa andia

grupper av mål. Emot eu sådan anordning både visserligen kommittén anfört,

dels att besvär i löneärenden med hänsyn till kammarrättens pa andra

huvuduppgifter inriktade organisation och sammansättning icke gärna kandi

förläggas dit, dels ock att det icke syntes tänkbart, att med kammai lätt ens

nuvarande belastning av skattemål ditflytta eu ny grupp av besvärsmål.

Emot det torra skälet kunde anföras, att just kammarrättens organisation

ävensom kammarrättens nuvarande befattning med anmärkningsmål borde

gorå kammarrätten särskilt lämpad att pröva även andra besvärsmål angående

avlöningsfrågor. Vad det andra skälet anginge, maste det givetvis

vara mindre tyngande för kammarrätten att övertaga sistnämnda mål än

för statskontoret att belastas med såväl dessa mål som anmärkningsmålen.

En överflyttning till kammarrätten av de mål, som avsåge besvär i avlo

JHhmtti till riksfUtficwi protokoll 1 samt. SS höft CNr I2I-)

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

ningsfrågor, syntes kunna ske, utan att någon förstärkning av kammarrättens

arbetskrafter för ändamålet behövde äga ruin. Till en början både

nämligen kammarrättens arbetsbalans under det senast gångna året avsevärt

minskats. Och om riksräkenskapsverket erhölle befogenhet att i första hand

döma över anmärkningar, som framställts av dess revision, måste givetvis

antalet anmärkningsmål, som kammarrätten Ange att handlägga, bliva mindre

än enligt nuvarande instansordning.

I enlighet med vad sålunda anförts har kammarrätten hemställt, att, därest

regeringsrätten icke vidare skulle utgöra sista instans i mål angående avlöningsförmåner

och dylikt, nämnda mål i stället i sista instans skulle avgöras

a\ kammarrätten. Därest så komme att ske, syntes böra tagas under

overvagande, huruvida icke, såsom intill den 1 oktober 1923 varit föreskrivet

'',. , P ■ ,°m handläggningen av anmärkningsmål, lämpligen borde stadgas,

att har ifrågavarande mål skulle avgöras av fem ledamöter eller av fvra da

tre vore om beslutet ense.

Beträffande handläggningen av anmärkningar, som anhängiggöras av riksräkenskapsverkets

revision, har kammarrätten förklarat sig anse åtskilliga

skal tala för kommitténs förslag att låta riksräkenskapsverket självt i första

hand prova de av verkets revision framställda anmärkningarna. Såsom ett

oeftergivligt villkor härför måste dock, oavsett huruvida kammarrätten eller

statskontoret bleve överinstans i förhållande till riksräkenskapsverket, uppstallas

den fordran, att nödig ändring skedde av verkets nuvarande organisation,

särskilt i syfte att skilja mellan revisions- och domarfunktionerna, samt

att verket erliolle eu sådan förstärkning av kvalificerad arbetskraft, som

kunde göra detsamma skickat att möta ifrågavarande nya uppgift. I fråga

om handläggningen av de i specialrevisionerna framställda anmärkningarna

la . omn?lttén föreslagit, att riksräkenskapsverket skulle i viss omfattning

ta i första instans pröva dessa. Såsom skäl för denna anordning hade anförts

bland annat, att avdömandet av en tvist lämpligen borde överlämnas åt eu

utomstående myndighet, därest det kunde ske utan omgång. Detta skäl måste

\äl tillmätas viss betydelse, som dock torde mer än uppvägas av de nåckclehir,

vilka en sådan anordning i flera avseenden skulle medföra. Sålunda

skulle därigenom förvaltningsmyndigheternas och följaktligen även specialrevisionernas

auktoritet försvagas på ett betänkligt sätt. Överflyttandet av

avgörande av ifrågavarande mål till riksräkenskapsverket skulle snart nog

medföra krav pa ökning av den personal i nämnda verk, som hade att besluta

over de gjorda anmärkningarna, men skulle däremot icke medföra

någon minskning av personalbehovet vid respektive förvaltningsverk Tvärtom

torde nödvändig kommunikation mellan riksräkenskapsverket och de förvaltande

verken for föredragning, rådplägning, handlingars skickande fram och

åter in. in. komma att medföra stor förlust av arbetstid och därigenom

“V/1 ,.a “''^hföietcn till besparingar. Kommittén hade vidare till stöd för

siit förslag i förevarande avseende anfört, att därigenom eu enhetlig praxis

redan vid anmärkningsmålens avgörande i första instans skulle befordras

Häremot syntes kunna anföras, att det icke vore av mindre betydelse för den

myndighet, som finge att avgöra anmärkningsmålen i sista instans, att erhålla

nel av de olika uppfattningar, som kunde komma till uttryck vid prövningav

anmärkningsmålen i första instans, där denna prövning ankomme pa

myndigheter med särskild sakkunskap inom respektive områden. På grund

av vad sålunda anförts kunde kammarrätten icke förorda kommitténs förslag

att luta riksräkenskapsverket i första hand pröva de inom specialrevisionerna

tramstallda anmärkningarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung}. Mai:tv proposition Nr 121. ‘55

Beträffande dubbelrevision av de räkenskaper, vilka i första hand granskas

av specialrevisionerna, har kammarrätten anfört, att kammarrätten vore ense

med kommittén därom, att, därest berörda dubbelrevision skulle avskaffas,

detta borde ske genom slopande av den eftergranskning, som ägde rum i

riksräkenskapsverket och icke genom inflyttning till detta verk av de no vavarande

specialrevisionerna. Dessa ägde nämligen ett så nära samband med

respektive förvaltningars verksamhet i övrigt, att de icke utan men torde

kunna därifrån avskiljas. Det syntes också med fog kunna påstås, att just

specialrevisionernas nära anknytning till förvaltningarna gjorde, att deras

granskning vore mera effektiv. Vid frågans avgörande borde emellertid avseende

fästas vid det förhållandet, att blotta vetskapen om att en eftergranskning

kunde ske, måste anses i hög grad öka revisionens effektivitet.

På grund härav syntes det böra övervägas, huruvida icke eftergranskning

fortfarande borde få äga rum åtminstone i den begränsade omfattning, som i

reservationen ifrågasatts. Att ytterligare utsträcka det inflytande på special

revisionernas verksamhet, som riksräkenskapsverket enligt sin nuvarande instruktion

ägde, syntes vara överflödigt med hänsyn till medelskontrollen och

för övrigt knappast lämpligt ur organisatorisk synpunkt.

För den händelse att riksräkenskapsverkets eftergranskning skulle upphöra

»iller väsentligt inskränkas, har kammarrätten ansett nödigt, att ändring skedde

av gällande föreskrifter angående begränsning av tiden för specialrevisionernas

rätt att framställa anmärkningar.

Beträffande kommitténs yttrande, att det icke syntes vara av nöden att

tillerkänna vederbörande granskare klagorätt mot riksräkenskapsverkets beslut

i anmärkningsmål, har kammarrätten anfört, att, da ifrågavarande anmärkningar

redan på ett tidigare stadium varit föremål för en förberedande prövning,

därvid uppenbarligen oriktiga anmärkningar utgallrats, någon anledning

icke syntes föreligga att förvägra revisionsmyndigheten rätt att besvära

sig hos högre instans.

Därest det, enligt kammarrättens förslag, skulle uppdragas åt detta ämbetsverk

att i sista instans avgöra mål angående avlöning m. m., ansåge ämbetsverket

samma regel böra gälla även beträffande s. k. pensionsmål och mal

om fami^understöd åt värnpliktiga. Beträffande avkortnings-, avskrivnings-,

restitutions- och reskontrerings- in. fl. mål, vilka med hänsyn till arbetsbalansen

i kammarrätten spelade en mycket obetydlig roll, ansage sig kammarrätten,

med den uppfattning i fråga om ordningen för anmärkningsinålens

handläggning, varåt kammarrätten givit uttryck, sakna anledning

att ingå i prövning av de av kommittén föreslagna ändrade bestämmelserna.

Emot de av kommittén uppgjorda beräkningarna rörande de besparingar,

som ett genomförande av kommitténs förslag skulle medföra, bär kammarrätten

gjort åtskilliga erinringar, gående ut pa dels att de beräknade besparingarna

i kammarrätten vore något för höga, dels att kostnaderna för erforderlig

ökning av arbetskrafterna i statskontoret vore för lagt beräknade.

Att insätta statskontoret såsom sista instans i administrativa besvärsmål har

av kammarrätten ansetts knappast kunna bliva billigare än att låta kammarrätten

intaga nämnda ställning. Er besparingssynpunkt vore det fördenskull

av skäligen ringa betydelse, huruvida ifrågavarande mål i sista instans komma

att avgöras av kammarrätten eller av statskontoret.

(lenerultuUstjjrclsen bar till eu början ifrågasatt, huruvida icke med genomförande

av ändring av handläggningen utav avlöningsmål möjligen borde

tills vidare anstå i avbidan på resultatet av pågående utredning om lärorik
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj:ts proposition Nr 121.

Sfi

ling; av avlöningsbestämmelserna för nyreglerade verk. Därest emellertid det

föreslagna förfarandet ansåges redan nu böra införas, vore enligt styrelsens

mening mindre att invända mot att statskontoret såsom sista instans avgjorde

besvärsmål angående löneförmåner, dä möjligheten att få sådan fråga prövad

av allmän domstol fortfarande skulle stå vederbörande tjänstemän till buds.

Frågan, i vad mån den ändrade instansordningen skulle medföra verklig

kostnadsbesparing, vore emellertid beroende av i vilken utsträckning de afl

manna domstolarna skulle komma att betungas med mai av ifrågavarande

slag.

Beträffande förslaget, att riksräkenskapsverket skulle i första samt statskontoret

i andra och sista instans avgöra mål angående anmärkningar, som

blivit av vederbörande redogörare bestridda, med undantag av anmärkningarna

om felaktig tullbehandling, har styrelsen ifrågasatt, huruvida nämnda ämbetsverk

för närvarande vore så organiserade, att de lämpade sig att utöva domsrätt

i anmärkningsmål. I varje fall ansåge styrelsen, att, om statskontoret

gjordes till sista instans i dylika mål, av samtliga dess ledamöter eller åtminstone

flertalet bland dem borde fordras, att de skulle hava fullgjort vad författningarna

föreskriva för dem, som uti domareämbeten må nyttjas. Endast

under förutsättning att de ämbetsverk, som skulle utöva domsrätt i anmärkningsmål,

vore ur rättssäkerhetssynpunkt på ett fullt betryggande sätt organiserade,

eller ock vederbörande tjänstemän, mot vilka anmärkning riktades,

bereddes möjlighet att hänskjuta frågan om sin betalningsskyldighet till allmän

domstol, ville styrelsen icke motsätta sig den ifrågasatta förenklingen

av förfarandet i anmärkningsmålen.

Vidkommande det föreslagna besvärsförfarandet i mål angående placering

i löneklass har styrelsen i huvudsak icke haft något att däremot erinra.

Innebörden av kommitténs uttalande, att av myndighet fattade beslut i dylik

fråga icke skulle vinna laga kraft, förrän de undergått granskning i riksräkenskapsverket,

syntes styrelsen dock icke vara fullt tydlig. Förså vitt

kommittén avsett, att utbetalning av ålderstillägg icke skulle verkställas, innan

■beslutet om löneklassplacering blivit granskat av riksräkenskapsverket, vilie

styrelsen framhålla, att beredning av ärenden om placering i löneklass under

år 1923 krävt ett betydande arbete inom styrelsen, varför en mera effektiv

granskning inom riksräkenskapsverket av de handlingar, som läge till grund

för dessa beslut, icke syntes kunna ske utan avsevärd tidsutdräkt. Skulle

åter kommittén hava avsett, att beslut om löneklassplacering skulle vinna

laga kraft, om de icke överklagades inom den tid, som i allmänhet vore

stadgad för anförande av besvär över vederbörande myndighets beslut, syntes

det vara tvivel underkastat, om någon effektiv granskning av dylika beslut

skulle utan särskild personalförstärkning medhinnas före besvärstidens utgång.

I fråga om dubbelrevisionen av vissa verks räkenskaper har styrelsen till

eu början omförmält, att vad tullverket beträffar dubbelrevision icke förekomma

i den omfattning, kommittén synts hålla före. De redogörelseliandlingar,

som granskades å styrelsens revisionsbyrå, eftergranskades icke av

riksräkenskapsverket, och de räkenskaper, som insändes av styrelsens kameral

byrå, hade till stora delar icke, då de överlämnades till riksräkenskapsverket,

granskats ur synpunkten om de gjorda utbetalningarna varit författningsenligt

grundade. Revisionen inom styrelsen vore i stort sett anordnad sålunda,

att revisionsbyråns revisorer granskade debiteringen av de olika avgifter,

som uppbures av tullverket, under det kameralbyråns revisorer granskade

tullverkets utgifter. Beträffande utgifterna torde en dubbelrevision i viss

omfattning förekomma. Utgifter finge i viss omfattning bestridas av de lokala

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts proposition Nr 121. 37

tullförvaltningarna, men i övrigt ägde styrelsen själv att därom latta beslut.

Tullförvaltningarnas utbetalningar vore givetvis föremål för granskning inom

styrelsen, men någon befogenhet att granska de av styrelsen själv beslutade

anordningarna hade ansetts icke tillkomma styrelsens revisorer. Styrelsen

hade icke kunnat Unna av kommitténs betänkande, huruvida de utbetalninga i,

varom styrelsen beslutade, skulle lämnas ogranskade eller om styrelsens ievisorer

skulle äga att granska befogenheten av styrelsens beslut rörande utbetalningar

och hos riksräkenskapsverket å tjänstens vägnar göra anmälan,

om revisionen ansåge besluten vara felaktiga, eller, med andra ord, huruvida

den granskning i detta avseende, som ankomme pa riksräkenskapsverkets

revisorer, skulle övertagas av styrelsens revisorer. Förutom det att en sådan

överflyttning av granskningen skulle medföra ökat arbete för styrelsens revisorer,

'' syntes ett åliggande för dessa att granska av styrelsen meddelade beslut

lätt kunna få en odiös karaktär. Då styrelsen förutsatte, att det icke

varit kommitténs avsikt, att stora delar av tullverkets utgifter skulle lämnas

ogranskade, hade styrelsen tagit under övervägande, huruvida icke en uppdelning

av redogörelsehandlingarna skulle kunna äga rum sålunda, att endast

den del därav, som avsåge av styrelsen beslutade utbetalningar, skulle insändas

och granskas av riksräkenskapsverket. Styrelsen hade emellertid ej inom till

buds stående tid kunnat närmare utreda, huruvida eu sådan uppdelning vore.

praktiskt genomförbar, men helt säkert skulle densamma kräva vittgående

organisatoriska ändringar inom tullverket. Styrelsen hade emellertid tänkt

sig möjligheten av att nu ifrågavarande spörsmål löstes på sådant sätt, att

en av de för styrelsens kameralbyrå avsedda revisorstjänsterna överflyttades ä

riksräkenskapsverkets stat med åliggande för innehavaren av denna tjänst

att i enlighet med de instruktioner, som meddelades av riksräkenskapsverket

efter samråd med styrelsen, granska tullverkets räkenskaper eller ock, därest

med hänsyn till ifrågavarande tjänstemans ställning denne borde hava förste

revisors grad, att för ifrågavarande ändamål en ny förste revisorstjänst uppfördes

å riksräkenskapsverkets stat och eu för styrelsens kameralbyrå avsedd

revisorstjänst indroges. Det ifrågavarande arbetet syntes lämpligen kunna

utföras inom styrelsens lokaler. , . .

Av kommittén föreslagen bestämmelse, att från den föreslagna mstansoruningen

i anmärkningsmål skulle undantagas mai angående inom generaltullstyrelsen

framställd anmärkning om felaktig tullbehandling, har av styrelsen

ansetts böra givas sådan omfattning, att den konnne att gälla samtliga slag

av anmärkningar, som kunde framställas inom revisionsbyrån. Detta förslag

syntes i sak icke innebära ett försvagande av den revisionella granskningen,

då sådan hittills icke torde hava ägt rum i kammarrätten eller riksräkenskapsverket.

Emellertid vore nödvändigt, att styrelsens revision hade erforderlig

tid för ifrågavarande granskning och att de bestämmelser i § 8 av

förordningen angående behandlingen av extra ordinarie avskrivningsflågor

och anmärkningsmål den 11 december 1830, som lör närvarande begränsade

denna tid, bleve upphävda. Dessa bestämmelser vilade nämligen på tomt

sättningen, att granskningen verkligen företoges av den överordnade granskningsmyndigheten.

Emot bestämmande, att styrelsens beslut i nyss omfor

mälda mål skulle kunna överklagas direkt hos regeringsrätten, både styrelsen

för sin del icke något att erinra.

Riksräkenskapsverket har beträffande förslaget att gorå statskontoret till

sista instans i avlöningsmål till en början anfört, att i sådant tall de all

manna domstolarna skulle komma att i mycket stor utsträckning anlitas.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Statskontoret ägde icke större speciell sakkunskap på detta område än andra

större förvaltningsmyndigheter. Den mest mångsidiga erfarenheten ägde

riksräkenskapsverket och kammarrätten. Statstjänstemännen kunde ha berättigade

anspråk att fordra, att den administrativa prövningen av deras

löneanspråk skedde icke blott med sakkunskap och i sista hand av ett för

alla gemensamt ämbetsverk utan också av ett ämbetsverk, som vore obundet

och organiserat såsom domstol. Detta gällde i ännu mycket högre grad beträffande

frågor om provision, anmärknings- och aktoratsarvode, ersättning

för viss förrättning eller visst uppdrag, bostadsförmån, hyresbidrag, sjuk

vård, beklädnadsersättning o. d., familjeunderstöd åt värnpliktiga, rese- och

traktamentsersättning, pensionsmål, placering i löneklass m. m. Den till

ämnade högsta administrativa domstolen i avlönings- in. fl. mål vore ej

organiserad som domstol och skulle t. o. in. ofta kunna komma att bestå av

vikarier. \ ad statskontoret funne lämpligt och riktigt för sina egna tjänstemän

skulle bliva positivt bindande för samtliga andra förvaltningars tjänstemän.

Beträffande sina egna utbetalningar skulle statskontoret bliva både

första och sista instans. Förslaget beträffande anmärkningsmålen skulle

innebära, att det för närvarande ojämförligt största antalet sådana mål

skulle bliva slutligt avdömda av eu förvaltande myndighet och icke av eu

oavhängig domstol samt att statskontoret, som i egenskap av förvaltande

myndighet verkställde det största antalet utbetalningar av avlöningar samt

rese- och traktamentsersättning, skulle i avseende ä denna sin förvaltning

vara uteslutet från varje kontroll.

Om statskontoret gjordes till domstol i anmärkningsmål, skulle det icke

låta sig göra att ordna arbetet i statskontoret på (åt tillfredsställande sätt.

Därest redogöraransvaret i nämnda ämbetsverk utformades såsom kommittén

ifrågasatt, skulle vederbörande revisor ha ansvaret för allt, som han icke

ansage tvistig!. Härigenom bleve lätt nog revisorn den bestämmande och

normgivande. Riksräkenskapsverket ville bestämt taga avstånd från kommitténs

förslag att giva detta verk eu sådan ställning, att dess beslut skulle

prövas av statskontoret, som riksräkenskapsverket vore satt att kontrollera

icke blott i avseende a dess egen förvaltning utan ock i avseende a alla dess

relationer till andra förvaltande myndigheter.

Beträffande kommitténs förslag om slopande av eftergranskningeu i riksräkenskapsverket

av vissa räkenskaper hav verket uttalat, att upphävande

av dubbelrevisioner vore eu klok åtgärd, väl värd att genomföras. Kommittén

hade emellertid ej klargjort, huru mycket som verkligen vore dubbelrevision.

A revisionsbyråns C-kontor, som vore sysselsatt med eftergransktiing

av de militära verkens räkenskaper, hade under de tre år, ämbetsverket

vant i funktion, anmärkningar framställts och av riksräkenskapsverket

gillats med tillsammans i det närmaste 300,000 kronor. Denna del av riksi

äkenskapsverkets revision vore alltså icke någon dubbel revision i egentlig

mening. Revisionen i riksräkenskapsverket hade att granska respektive verks

huvudkassor, vilka ej vore föremål för special revisionernas kontroll. Vad

specialrevisionerna anginge finge dessa helt naturligt eu inriktning åt det

hall, som vore av omedelbart intresse för administrationen men skyggade

tillbaka från sådan kritik, som kunde komma i konflikt med av styrelsen

eller enskilda styrelsemedlemmar tillämpade principer, åsikter och författ

ningstolkningar. Revisionen borde icke vara subordinerad under administrationen,

som själv skulle vara föremål för revisionens kontroll. Specialrevisionerna

måste såväl i avseende ä sin tillsättning som i avseende å direk:

ti ven för sin verksamhet lyda under riksräkenskapsverket, och därför finge

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 121.

39

dessa revisioner icke vara beroende av eller mottaga order tran annat hall.

Kontrollen a specialrevisionerna utövades av riksräkenskapsverket huvud

sakligen genom eftergranskning, vissa år mera, andra år mindre. Resulta

tet av denna eftergranskning hade varit gott. Betydande belopp hade åter

förvärvats åt statskassan och eftergranskningen hade verkat stimulerande

på specialrevisionerna. Utan en eftergranskning skulle föreskriften i § 4 i

instruktionen icke kunnat fyllas. Specialrevisionen i arméförvaltningen vore

för liten för att kunna övertaga även överrevisionens funktioner. För verkställande

av sådan eftergranskning, som nu skedde i riksräkenskapsverket,

skulle arbetskrafterna hos arméförvaltningen behöva väsentligt utökas. Möjligheten

för statsverket att återvinna felaktigt utgivna belopp skulle förminskas,

i det att preskriptionstiden för redogörarnas ansvarighet skulle förkortas.

Kungörelsen den 26 mars 1881 stadgade, att anmärkningar vid

uppbördsmäns och redogörares till revision i kammarrätten (nu riksräkenskapsverket)

ingående räkenskaper skulle, för att kunna upptagas till prövning,

icke allenast vara till kammarrätten (nu riksräkenskapsverket) avlämnade

utan ock vederbörande uppbördsman eller redogörare tillsända inom

tre är från den dag, räkenskapen till kammarrätten (nu riksräkenskapsverket)

inkommit. Fn följd av kommittéförslagets realiserande skulle bli, att

preskriptionstiden började löpa från den dag, dä räkenskapen inkommit till

arméförvaltningen. Slutrevisionens förflyttning till marinförvaltningen förutsatte,

att dennas revision verkligen fungerade på det sätt, att en överrevision,

sådan densamma för närvarande utövades i riksräkenskapsverket, kunde

undvaras. Förhållandena hade emellertid i verkligheten gestaltat sig helt

annorlunda. Marinförvaltningens revisionspersonal hade år 1922 bestått av

fyra ordinarie revisorer, en extra revisor, två amanuenser med halvtidstjänstgöring

och en person, som uteslutande varit sysselsatt med granskning av

förrådsredogörelser. Då eu de] av denna personal under lång tid av året

varit upptagen med annat arbete inom verket, hade följden blivit, att granskningen

av marinens räkenskaper icke modhunnits. Specialrevisionerna

kunde icke anses äga samma förutsättningar att bedöma, huruvida avlöningsm.

fl. bestämmelser blivit riktigt tillämpade, som riksräkenskapsverket, vilket

såsom centralt revisionsverk vore bättre skickat att ombesörja sådan

revision. Riksräkenskapsverket både ock möjlighet att, da vid granskning

av någon räkenskap befunnits, att viss författningsbestämmelse blivit oriktigt

tolkad, undersöka, huruvida icke samma fel kunde återfinnas i räkenskaper,

tillhörande annan förvaltningsgren än den, där felaktigheten först upptäckts.

Ett viktigt led i riksräkenskapsverkets granskning av armémyndigheternas

räkenskaper bestode i att kontrollera s. k. påföringar. Denna kontroll

kunde icke utföras annorstädes än i riksräkenskapsverket.

Vad angar kommitténs förslag i fråga om handläggningen av anmärkningar

i riksräkenskapsverket liar nämnda ämbetsverk uttalat, att revision och

aklagarfunktioner blivit genom förslaget sammanblandade. Om både förste

revisorerna och revisionsbyrächefen drogos bort från ledande till dömande

verksamhet, skulle revisionen försvagas, kontrollen äventyras, intresset slappas,

initiativlusten förlamas och bokföringens ständigt trängande krav åsido

sättas. Eu plenarbehandling i riksräkenskapsverket av anmärkningsmålen

iniligt bosparingskommitténs förslag skulle återföra förhållandena till den

brist pa enhetlighet och kraftig ledning samt till den därav följande ojämnhet

och villkorlighet, som varit utmärkande för tiden före riksräkenskapsverkets

inrättande. Därest de doinstolsuppgifter, som kommittén avsåge för riks

riikenskapsvorket. skulle av ämbetsverket handhavas under de former, som

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

kommittén skisserat, måste riksräkenskapsverket undergå eu dyrbar omorganisation.

För ändamålet krävdes åtminstone två tjänstemän i ledamots ställning.

Eu med riksräkenskapsverket i dess nuvarande organisation anordnad domstol

för anmärkningsmålens avgörande kunde tänkas. Ett förslag i sådant

hänseende både framlagts av de s. k. granskningssakkunniga, vilka föreslagit,

att tva kammarrättsråd och två byråchefer från riksräkenskapsverket kunde

döma i anmärkningsmål. Ett dylikt förslag skulle emellertid bliva alltför

kostsamt.

Om riksräkenskapsverket alltså ansett sig böra avstyrka bespa ringskommitténs

förslag, har ämbetsverket i stället framlagt ett eget förslag i fråga

om handläggningen av de besvärs- och anmärkningsmål, varom här är fråga.

Enligt detta förslag skulle kammarrätten bliva instans i besvärsmål rörande

avlöningsfrågor, vare sig dessa uppkommit besvärsvägen eller såsom anmärkningsmål.

Från kammarrätten skulle klagan kunna föras bos regeringsrätten

i mål, som rörde sig om större belopp än 1,500 kronor.

Beträffande anmärkningsmålens handläggning avser riksräkenskapsverket

i första hand en indragning av de s. k. specialrevisionerna, utom i vad angår

affärsverken, till riksräkenskapsverket. Även om specialrevisionerna alltså

skulle stå under riksräkenskapsverkets omedelbara ledning och direktiv, kunde

de av lämplighetsskäl lokalt förläggas till de ämbetsverk, under vilka de

hittills lytt. Ledningen av revisionsarbetet skulle åligga riksräkenskapsverket

och förste revisorerna. Anmärkningsanledning skulle föredragas av

vederbörande granskare för byråchefen, som, därest han funne anmärkningen

äga sannolika fog för sig, skulle kommunicera densamma med vederbörande

redogörare. Vägrade byråchefen kommunikation, skulle granskaren kunna

påyrka frågans hänskjutande till avgörande av ämbetsverkets andre byråchef.

Sedan förklaring inkommit och påminnelser avgivits, skulle anmärkningsfrågan

föredragas av vederbörande förste revisor inför generaldirektören,

som skulle äga besluta. Generaldirektörens decision skulle gälla som utslag

i mål och vara exigibel gentemot redogöraren, om han icke överklagade

densamma.

Genom inflyttning till riksräkenskapsverket av arméns och marinens specie 1- revisioner skulle inom armé- och marinförvaltningarna indragning kunna

äga rum av eu revisionskommissarie, en förste revisor och sex revisorer,

övrig revisionspersonal i nämnda verk skulle tillföras riksräkenskapsverket.

Såväl kommunikationsverkens lönenämnd som allmänna civilförvaltningens

och försvårsväsendets lönenämnder kunde enligt riksräkenskapsverkets mening

obetingat indragas.

Domänstyrelsen har anfört, att styrelsen icke hade något att erinra mot

förslaget vare sig beträffande besvärsmålens handläggning eller i fråga om

l>ehandlingen av anmärkningsmålen.

Stuteriöverstyrelsen har erinrat, att den styrelsen förut åliggande skyldigheten

att verkställa revision av hingstdepåernas och stuteriets räkenskaper

upphört från och med den 1 december 1923. I övrigt hade styrelsen icke

något att erinra mot vad kommittén anfört och föreslagit.

Styrelsen har emellertid såsom sin uppfattning framhållit, att antalet anmärkningsmål

helt visst skulle i avsevärd mån minskas och sparsamlietskravet

tillgodoses, därest åt statskontoret uppdroges att efter framställning av annan

myndighet eller redogörare auktoritativt tolka gällande avlönings- och pensionsreglementen,

resereglemente! m. fl. dylika författningar och meddela

erforderliga direktiv för deras tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4!

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Beträffande avlöningsmälens handläggning i statskontoret hav lotsstyrelsen

anfört, att kommittéförslaget skulle innebära, att vid de tillfällen under kret,

ila generaldirektören och eu eller liera av statskonimissarierna icke utövade

sina ämbeten, möjlighet funnes, att plenum i statskontoret kunde bliva sä

sammansatt, att statskontoret vid sådana tillfällen kunde komma att fatta

sådana beslut, som stode i strid med förut fattat beslut i enahanda ärende.

För vinnande av så vitt möjligt enhetlig rättstillämpning funne lotsstyrelsen

lika med kommittén, att även anmärkningsmål, som rörde avlöning samt

resekostnads- och traktamentsersättning, borde slutligen avgöras av den stats

institution, vilken skulle såsom högsta instans handlägga besvär i avlönings

in. fl. dylika frågor. Därest det ansåges erforderligt att avskilja vissa mai

från regeringsrättens handläggning, kunde emellertid anordningar träffas

utan att principen om målens avgörande av en administrativ domstol behövde

övergivas. Lotsstyrelsen ansåge nämligen, att vår andra administrativa

domstol, kammarrätten, vore lämpad att bliva högsta instans vid handläggning

av dessa mål. Några betänkligheter av principiell natur torde icke

kunna häremot framföras, då ju kammarrätten redan vore högsta instans

för vissa besvärsmål och för närvarande den näst högsta instansen vid

behandlingen av anmärkningsmål.

Beträffande anmärkningsmålen innebure kommitténs förslag, att dessa

praktiskt taget skulle anhängiggöras hos riksräkenskapsverket såsom första

instans, vare sig anmärkningen framställts av nämnda verk eller vid granskning

inom verk med specialrevision. Härigenom skulle alltså anmärkningsmalen

utom i rena bagatellsaker dragas från vederbörande verks prövning.

På sätt kommittén uttalat kunde riksräkenskapsverket pa grund av sin instruktion

giva specialrevisionerna erforderliga direktiv och få granskningsarbetet

ordnat på samma sätt, som om det verkställdes inom riksräkenskapsverket.

Om riksräkenskapsverket begagnade sig av denna möjlighet, skulle

eu eftergranskning i riksräkenskapsverket icke längre behöva äga rum. Men

att gå än längre och inrätta en instansordning, varigenom det förvaltande

verket mel specialrevision skulle uteslutas från handläggningen av de egentliga

anmärkningsmålen, ansåge sig lotsstyrelsen icke kunna tillstyrka. Där

emot ansåge styrelsen, att riksräkenskapsverket borde utgöra första instans

vid handläggning av anmärkningsmål, som uppkommit vid revision inom

nämnda ämbetsverk.

Försvarsväsendets lönenämnd har anfört, att alldeles särskilda betänkligheter

syntes möta mot den av besparingskommittén framförda tanken att

till statskontoret överflytta avgörandet i en del besvärsmål, da fråga vore om

försvarsväsendets personal. De inom försvarsväsendet rådande organisations - och tjänstgöringsförhållandena vore i mångt och mycket av egenartad natur,

och dessa särskilda förhållanden hade i flerfaldiga hänseenden tagit sig uttryck

vid fastställande av denna personals löneförmåner. Efter vad av

kommittén vitsordats hade statskontoret blott i obetydlig utsträckning tagit

befattning med den militära personalens lönefrågor. Vad åter andunge

kammarrätten syntes det kunna antagas, att detta ämbetsverk, som i stol

omfattning haft'' att handlägga anmärkningsmål rörande försvarsväsendet,

därigenom förvärvat ej ringa förtrogenhet även med de särskilda spörsmål,.

Horn berörde den militära förvaltningen. Därest sålunda frågan komme att

gälla, huruvida avgörandet i sista instans i detta slags mal skulle över

lämnas till statskontoret eller till kammarrätten, torde det senare altema

tivet hava ett avgjort företräde.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

K-ungl. Maj:ts proposition Nr 121.

yad beträffar det av besparingskommittén väckta förslaget om indragning

^ nllniänna civilförvaltningens och försvarsväsendets lönenämnder, har

lonenämnden framhållit, att denna fråga hade ganska ringa samband med

kommitténs Övriga, i nu förevarande sammanhang framförda förslag. Försvarsväsendets

lönenämnd hade visserligen under första tiden av sin verksamhet

haft att i betydande omfattning handlägga smärre ärenden rörande

tolkning eller tillämpning av gällande avlöningsbestämmelser, men, sedan

numera i olika hänseenden en viss praxis utbildat sig, plägade utlåtande i

dylika frågor endast mera sällan inhämtas från lonenämnden. Nämndens

huvudsakliga uppgift hade hittills varit och syntes även framdeles höra

“jva av väsentligen annan natur. Sålunda hade Kungl. Maj:t förordnat,

att åtskilliga till de s. k. arméns och marinens avlöningssakkunniga tidigare

overlamnade uppdrag skulle övertagas och slutföras av lönenämnden, som

sålunda kommit att direkt träda i de sakkunnigas ställe. I övrigt hade

lonenämndens verksamhet omfattat ej allenast sådana spörsmål, som avsett

officerare och underofficerare m. fl. på aktiv stat, utan jämväl, på grund

uv särskilda uppdrag, eu del frågor rörande personal i reserv, fast anställt

manskap etc. Bland de större ärenden, som under den senare tiden behandlats

av lönenämnden, vore särskilt att nämna frågan om ordnande av övergången

, ; ny jumn-dning respektive marinorganisation för viss vid försvarsväsendet

anställd personal. Ett flertal dylika ärenden av mera betydande omfattning

torelage även under den närmaste tiden till behandling. Sålunda

vore den tor officerare och underofficerare m. fl. nu gällande löneregleringen

av allenast provisorisk natur, och densamma syntes, så snart lämpligen kunde

ske, hora utbytas mot eu mera definitiv sådan. Frågorna om reservstaternas

och reservernas löneförhållanden vore ännu icke ordnade; detsamma gällde

om löneförmånerna för den ganska talrika och heterogent sammansatta persaHälg

nipp, som plägade sammanfattas under beteckningen arvodestagare IV

nu gällande avlöningsreglementena för officerare och underofficerare in fl

samt fast anställt manskap hänförde sig allenast till tjänstgöring i fredstid:

sedan de tidigare utfardade krigsavlöningsreglementena numera trätt ur kraft,

syntes nya bestämmelser härutinnan böra komma till stånd. Härtill komma!

da föi-syarsrevisionen icke närmare ingått på sådana frågor, som

gällde personalens löneförhållanden - den avsedda omorganisationen av

torsvarsvasendet masta framkalla ett betydande antal nya spörsmål av detta

slag. Och därest lösningen av den på dagordningen stående frågan om

ordnandet av kvinnliga befattningshavares löneförhållanden skulle förbindas

med mer eller mindre ingripande ändringar i den manliga personalens lönetormaner,

syntes aven i detta avseende eu betydande uppgift komma att

föreligga pa den militära löneregleringens område. Det syntes lönenämnden

öppen larf, att dessa och andra frågor icke gärna kunde handläggas i samma

ordning som vanliga förvaltningsärenden utan för sin utredning krävde medverkan

av representanter för såväl personal- som de allmänna intressena.

Därest lonenämnden komme att förpesta, syntes det ankomma pa nämnden

att, sa långt den för nämnden gällande instruktion eller särskilt lämnade

uppdrag därtill föranledde, förbereda lösningen av sådana aktuella spörsmål,

som av nämnden angivits. Komme åter nämndens verksamhet att under

ilen närmaste tiden upphöra, syntes det bliva nödvändigt att inom kort tillsatta

någon annan delegation med i huvudsak enahanda sammansättning

och uppgift som lönenämnden. Den besparing, som skulle vinnas genom

nämndens indragning, syntes under sådana förhållanden bliva ringa eller

ingen. Huruvida nämnden, sedan de spörsmål av angiven art. vilka kunde

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition Nr 12 J.

komma att under den närmaste tiden bliva föremål för nämndens behandling,

funnit sin lösning, fortfarande borde i en eller annan form bibehållas, syntes

få bero på prövning av då föreliggande förhållanden.

Kommunikations verkens lönenämnd har till eu början uppehållit sig vid

frågan om statskontoret såsom högsta instans i avlöningsmål. I detta avseende

har nämnden anfört, att den av kommittén föreslagna omläggningen

icke kunde anses välbetänkt. Statskontoret, vilket hade till huvudsaklig

uppgift att vara ett penningförvaltande verk, vore icke organiserat såsom

domstol, och ämbetsverket syntes sålunda redan till följd av sin pa andra

huvuduppgifter inriktade organisation och sammansättning icke lämpa sig

för omhändertagande av de nya uppgifter, som enligt kommittéförslaget

skulle tillföras detsamma. Särskilt gällde detta ärenden rörande kommunikationsverkens

personal. Såsom kommittén själv framhållit, hade statskontorets

sysslande med avlöningsfrågor hittills huvudsakligen berört den civila statsförvaltningen

i mera inskränkt bemärkelse samt endast i obetydlig utsträckning

avsett den militära förvaltningen och kommunikationsverken. Vad sistnämnda

verk beträffade, vore avlöningsfrågorna ofta av mycket speciell natur, beroende

på de säregna organisations- och tjänstgöringsförhållandena vid denna grupp av

verk. Härvidlag vore det ingalunda uteslutande eller ens i de flesta fall fråga

allenast om rätta tillämpningen för en viss befattningshavares del av eu i

avlöningsreglementet eller annan närstående författning given uttrycklig

föreskrift. Mycket ofta gällde klagomålen en verksstyrelses beslut i frågor

av skälighets- eller lämplighetsnatur. Det vore sålunda långt ifrån ovanligt,

att av vederbörande befattningshavare eller olika personalorganisationer i

besvärsväg framfördes yrkanden, avseende speciella förmåner för enskilda

tjänstemän eller grupper av sådana, ofta i samband med särskilda anordningar

i tjänsten. Dylika yrkanden kunde även för de med förhållandena

inom verket intimt förtrogna vara mycket svåra att till fullo överblicka i

avseende å deras innebörd och konsekvenser. 1 många fall vore det ock av

största vild, att såväl det allmännas som personalens intressen och synpunkter

finge komma till uttryck vid sidan av det rent rättsliga eller av förvaltningsintresset.

Eu myndighet, sammansatt uteslutande av från administrationens

egna led hämtade tjänstemän, måste, all till äventyrs förvärvad

teknisk sakkunskap till trots, anses icke äga förutsättning att på ett ur

samtliga nämnda synpunkter tillfredsställande sätt träffa det slutliga a vgörandet

av dylika frågor.

Vad anginge lönenämndernas arbetsuppgifter vore i första hand att märka,

att nämndernas verksamhet långt ifrån vore inskränkt till vanliga detaljärenden

rörande enskilda befattningshavares löneförmåner. I nämndernas

uppgift hade ingått och skulle väl även för framtiden komma att ingå utarbetandet

av förslag till nya eller ändrade författningstoreskrifter på löneområdet

samt avgivandet av yttranden över framställningar från verkens

eller personalens sida rörande allmänna eller speciella löneförmåner av ofta

mycket omfattande ekonomisk betydelse. Sedan binge hade det ansetts, att

handläggningen av viktigare lönefrågor borde ske under samverkan med

representanter för andra intressen än de rena förvalta ingsintressena. Vad

närmast anginge den verksamhet, som vid lönenämndernas inrättande tilltänkts

desse, och som, oavsett institutionernas fortbestånd, knappast torde

komma att upphöra, syntes det icke rimligen kunna ifrågasättas, att denna

verksamhet skulle helt och hållet omhändertagas av förvaltningens egna

organ. 1 alldeles särskild grad torde det för kommunikationsverken med

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr Val.

deras till det allmänna näringslivet sig anslutande uppgifter vara av betydelse,

att sambandet och beröringen med förhållandena i enskild verksamhet

icke förlorades utan att representanter för de allmänna intressena måtte

kunna följa och deltaga i lönefrågornas utveckling vid berörda verk. Och

vad personalen anginge hade denna vid kommunikationsverken redan sedan

lång tid tillbaka tillvunnit sig rätt att låta sina intressen och synpunkter

komma till uttryck i frågor av nu omhandlade art.

Lönenämnden har i detta sammanhang något berört frågan om inrättande

av eu förhandlingsordning för statens verk. Sålunda har nämnden anfört,

att, på sätt kommun ikationsverkens och allmänna civilförvaltningens lönenämnder

i gemensamt utlåtande den 27 september 1922 rörande detta spörsmål

framhållit, nämnderna obestridligen i vissa fall sakligt sett fungerat

såsom förhandlingsnämnder beträffande ärenden, som det ankommit pa

Kung!. Maj:t att avgöra. Det av besparingskommittén framlagda förslaget

innebure avskaffande av den form för förhandling mellan staten och dess

tjänstemän, som lönenänniderna representerade. Eu dylik åtgärd syntes icke

vara ägnad att befrämja utvecklingen av förliandlingsspörsmålet, för vars

lösning under angivna förhållanden omedelbart måste sökas nya och till

deras ekonomiska verkningar skäligen ovissa former.

Beträffande anmärkuingsmålen har lönenämnden anfört, bland annat, att

den av kommittén föreslagna anordningen beträffande revision av vissa förvaltande

verks räkenskaper med därav följande skyldighet för vederbörande

tjänsteman i det förvaltande verket att i vissa fall tjänstgöra såsom föredragande

i riksräkenskapsverket lätteligen syntes kunna föranleda slitningar

mellan de olika verken. Då vidare de med revisionsarbetet sysselsatta tjänstemännen

i de förvaltande verken i många fall anlitades för andra uppgifter

än det egentliga revisionsarbetet, syntes den föreslagna anordningen

kunna leda till befogade krav på ökade arbetskrafter hos dessa verk.

Slutligen har nämnden framställt vissa erinringar mot de av kommittén

beräknade besparingarna av förslaget. Sålunda har anmärkts, att det icke

av kommitténs utredning framginge, huruvida till indragning föreslagna

befattningar i försvarsdepartementet och marinförvaltningen uteslutande

vore sysselsatta med handläggning av det slag utav ärenden, om vilka i

detta sammanhang vore fråga, eller om även andra arbetsuppgifter tillkomma

dem. Av kommittén lämnade siffror för anmärkningsmål hos arméoch

marinförvaltningarna syntes enligt nämndens mening giva vid handen,

att frågan om indragning av förenämnda befattningar på grund av minskade

arbetsuppgifter icke sammanhängde med det av besparingskommittén

nu framlagda förslaget till förändrad handläggning av vissa mål och ärenden

utan borde kunna upptagas till prövning oberoende av nämnda förslag.

Vad anginge det av kommittén såsom »ökad utgift» uppförda beloppet av

24,000 kronor vore det icke osannolikt, att behovet av personalförstärkning

i statskontoret vid ett genomförande av kommitténs förslag i verkligheten

skulle komma att visa sig betydligt större än av kommittén antagits.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har gentemot förslaget att överflytta

vissa besvärsmål rörande avlöningsförmåner till statskontoret erinrat

om statskontorets uppgifter såsom vårt förnämsta penningförvaltande verk och

i anslutning därtill anfört, att statskontorets organisation och sammansättning

icke lämpade sig för omhändertagande av de nya uppgifter, som enligt kommitténs

förslag skulle nu tillföras ämbetsverket. Statskontorets erfarenhet

beträffande lönefrågor hade för övrigt hittills sträckt sig allenast till deri

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. May.ts proposition Nr 121.

civila statsförvaltningen i mera inskränkt bemärkelse. Man måste under

sådana förhållanden ställa sig ganska spörjande inför förslaget att till statskontoret

skulle överlämnas beslutanderätten i avlöningsfrågor icke blott för

denna del av statsförvaltningen utan även beträffande de förvaltningsgrenar,

med vilkas avlöningsfrågor ämbetsverket hittills endast tagit ringa befattning.

Denna tvekan ökades än mera, då man toga i betraktande, att enligt

förslaget statskontoret skulle träffa avgörande i sista, ja, till och med i vissa

fall såsom enda instans.

Med utgångspunkt från kommitténs yttrande, att det ej skäligen kunde

väcka någon gensaga, att statstjänstemännen i fråga om rättstvisters prövning

finge intaga samma ställning som andra samhällsmedlemmar, har lönenämnden

anfört att, även om man skulle vilja utan vidare godtaga kommitténs

berörda uppfattning, det återstode att se till, huru denna grundsats enligt

kommittén skulle förverkligas. Det läge da närmast till hands, att

jämföra statstjänstemännen med andra befattningshavare i offentlig tjänst

exempelvis prästmän och kommunalt anställd personal. Da den av kommittén

ifrågasatta nya instansordningen icke vore avsedd att vinna tillämpning

å sistnämnda personalgrupper, komma, det förhållandet att inträffa, att en

prästman skulle kunna få sitt löneanspråk prövat av den högsta administrativa

domstolen, regeringsrätten, under det att denna utväg icke skulle stå

öppen exempelvis för en tjänsteman vid ett statsdepartement eller vid landsstaten.

Det syntes tvivelaktigt, huruvida ett förslag, som ledde till dylika

resultat, kunde anses grundat på tillräckligt noggranna överväganden.

Beträffande besparingskommitténs uttalande, att ifrågavarande besvärsmål

icke gärna kunde förläggas till kammarrätten med dess pa andra huvuduppgifter

inriktade organisation och sammansättning samt att det icke syntes

tänkbart att, med kammarrättens nuvarande belastning av skatte,mål och

med den betydelse dessa mål numera iigde, i någon man minska utsikten till

dessas avgörande inom rimlig tid genom att till kammarrätten flytta eu n\

grupp av besvärsmål, har lönenämnden anfört, att det första skälet syntes

svårt att godtaga, da kammarrätten sedan gammalt varit organiserad såsom

domstol och just genom sin hittillsvarande uppgift såsom instans i anmärkningsmål

torde få anses vara väl förtrogen med ifrågavarande slag av mål,

samt att, vad anginge det andra skälet, av reservanten i kommittén framhållits

nedgången i taxeringsmålens antal. Med vida större skal än i fråga

om kammarrätten syntes mot kommitténs förslag rörande de ifrågavarande

besvärsmålens förläggande till statskontoret kunna göras gällande, att detta

ämbetsverks på andra huvuduppgifter inriktade organisation och sammansättning

icke vill lämpade sig för omhändertagande av den nya uppgift, som nu

för dess del ifrågasatts. Det kunde ock erinras, att statskontorets arbetsbörda

sedan länge ansetts tyngande. Såvitt lönenämnden kunnat finna, borde kammarrätten

sta tämligen redo att, utan några organisatoriska ingrepp av mei

eller mindre vittutseende natur, mottaga den uppgift, varom bär vore fråga.

Beträffande den av kommittén föreslagna anordningen i fråga om revision

av vissa förvaltande verks räkenskaper med därav följande skyldighet för

vederbörande tjänsteman i det förvaltande verket att i vissa fall tjänstgöra

som föredragande i riksräkenskapsverket syntes densamma lätteligen kunna

föranleda slitningar mellan de olika verken. Då vidare de med revisions

arbete sysselsatta tjänstemännen i de förvaltande verken i manga fall anlitades

för andra uppgifter än det egentliga revisionsarbetet, syntes den föreslagna

anordningen kunna leda till krav på ökad arbetskraft hos dessa verk.

Kommitténs förslag att i ärenden om placering i löneklass införa ett säl
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4t>

K-ungl. Maj:ts proposition Nr 121.

skilt besvärsf(»farande har av lönenämnden ansetts kunna medföra, att rätt

lång tid skulle kunna förflyta, innan en tjänstemans placering i löneklass

bleve slutligt fastställd, och har därför ansetts lämna rum för erinringar.

Lönenämnden har i detta sammanhang hänvisat till ett i viss mån avvikande

förfarande, som föreslagits i avgivet sakkunnigbetänkande rörande revision

av gällande avlöningsbestämmelser för statsdepartement m. fl. verk.

Kommitténs förslag om indragning av allmänna civilförvaltningens Inne

nämnd har av lönenämnden avstyrkts. Nämnden har anfört, att frågan

om lönenämndernas fortbestånd, åtminstone vad allmänna civilförvaltningens

lönenämnd anginge, endast i ganska ringa mån vore beroende av den ifrågasatta

överflyttningen till statskontoret av vissa mål och ärenden, i vilka

prövningen nu vore Kungl. Maj:t förbehållen, och att densamma syntes

väsentligen kunna behandlas såsom ett i förhållande till kommitténs förslag

i övrigt fristående spörsmål. Ty om än allmänna civilförvaltningens lönenämnd

särskilt under den första tiden efter det nya avlöningsreglementets

ikraftträdande, i stor utsträckning anlitats för de nya avlöningsbestämmelsernas

tolkning, hade detta dock icke varit och borde ej heller, dii rest lönenämndens

verksamhet komme att fortgå, bliva dess huvudsakliga uppgift.

Denna läge, såvitt lönenämnden rätt uppfattat densamma, på ett annat område:

det vore företrädesvis i sådana fall, då en skälighets- eller lämplighetsprövning

ifrågakomme, som lönenämndens medverkan borde tagas i anspråk.

Ln dylik skälighets- eller lämplighetsprövning kunde givetvis förekomma i

särskilda ärenden rörande viss eller vissa befattningshavare; i än större

omfattning vore detta fallet, då fråga vore om utfärdande av allmänna bestämmelser,

som rörde vissa grupper av befattningshavare eller eljest vore

av större räckvidd, och i sådana lönefrågor, som skulle underställas riksdagen

eller eljest vore av lönereglerings natur, syntes skälighets- och lärnplighetssynpunkter

få tillmätas alldeles särskild betydelse. Liksom bestämmandet

av statstjänstemänuens löneförmåner vore ur social synpunkt eu

angelägenhet av högsta vikt, sa vore ock detta spörsmål av utomordentlig

betydelse ej blott för statsbudgeten utan för landets ekonomi i dess helhet.

Det hade sedan länge ansetts, att handläggningen av viktigare lönefrågor åtminstone

i vad denna handläggning icke avsett åtgärder av mera förberedande

natur, borde ske under samverkan med representanter för andra intressen

ån de rena förvaltningsintressena. Ett betydande antal kommittéer eller

sakkunnigegrupper både sålunda under de senaste decennierna sysslat med

avlöningsfrågor. Den allmänna lönereglering, som sedan några år pågått,

hade ännu icke blivit slutförd, utan sä betydande personalgrupper som landsstatens

tjänstemän samt befattningshavare vid högre och lägre läroanstalter

aterstode. Genomförandet av lönereglering för dessa personalgrupper kunde

med säkerhet förutses komma att kräva ett arbete av sådan omfattning och

framför allt av sådan art, att detsamma icke gärna kunde åläggas de ämbetsverk,

vilka skulle kunna därtill närmast ifrågakomma. Detsamma syntes

gälla om slutförandet av den på dagordningen stående frågan angående

ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlöningsförhållanden m. in.

Utvecklingen syntes ock gå i den riktningen, att de frågor, om vilka nu

vore tal, för framtiden komme att kräva minst lika stor uppmärksamhet

som hittills. Spörsmålet bleve då, huruvida för dessa ärendens handläggning

borde avses eu eller flera mera permanenta institutioner, ungefär med

de nuvarande lönenämndernas sammansättning, eller huruvida den nödvändiga

utredningen Itorde anförtros åt särskilda, för varje fall tillsatta delegationer.

T detta hänseende syntes det lönenämnden oomtvistligt, att en anord
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

47

ning, sådan som tidigare förekommit, med ett antal mer eller mindre tillfälligt

arbetande kommittéer icke gärna kunde förordas. Om lönenämndens

verksamhet komme att upphöra, ville det synas, som om inom kort en eller

annan institution med ungefär likartad sammansättning som lönenämnden

måste anordnas för omhändertagande av det slags ärenden, varom här vore

fråga. Ringa eller ingen besparing skulle alltså stå att vinna genom lönenämndens

indragning. Enligt lönenämndens mening skulle behovet av att

inhämta yttrande från en sådan institution som lönenämnden snarare ökas

än minskas genom den ifrågasatta decentralisationen av ifrågavarande ärenden

till statskontoret.

Frågan om lönenämndernas indragning borde vidare enligt lönenämndens

mening påverkas av spörsmålet om inrättande av en förhandlingsordning

för statens verk.

Gentemot de av kommittén verkställda kostnadsberäkningar har lönenämnden

framställt åtskilliga erinringar, gående ut på att eu närmare utredning

av förevarande spörsmål skulle ådagalägga, att den besparing, varmed

kommittén räknat, skulle högst väsentligt nedgå.

Styrelsen för Sveriges statstjänstemannanämnd har anfört, att det numera

sällan förekommande vädjandet till de allmänna domstolarna i avlöningsfrågor

just torde bero på det förtroende för rättvisan i regeringsrättens

beslut, som förefunnes. Fråga vore emellertid, om samma förtroende skulle

komma att hysas för ett som sista administrativa instans dömande centralt

ämbetsverk, vars ledamöter visserligen kunde äga administrativ erfarenhet

men ej alltid juridisk utbildning och juridisk insikt. Kommitténs förslag

att förbjuda besvärs anförande i regeringsrätten komme sannolikt att öka

antalet nådeansökningar hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Förutom sakkunskap

vid prövningen av avlöningsmål fordrades även juridisk skicklighet ocli

rättvisa vid avdömandet. Det vore för övrigt icke nog med att ett ämbetsverk

avgjorde frågan, utan det gällde framför allt att finna ett ämbetsverk,

som ägde alla erforderliga förutsättningar att döma i sista instans. Det

enda ämbetsverk, som enligt styrelsens uppfattning kunde vara skickat att

omhänderhava prövningen av statstjänstemännens avlöningsfrågor, vore kammarrätten,

icke minst på grund av dess organisation som domstol. Besvär

över kammarrättens beslut borde fa anföras hos regeringsrätten. Lättnad i

regeringsrättens arbetsbörda vunnes lämpligast genom eu bestämmelse, att

alla de samhällsmedlemmar — med undantag för statstjänstemän vid besvär

i avlöningsfrågor — vilka anförde besvär i regeringsrätten, skulle hava att,

liksom dä missnöje anmäldes över hovrätts utslag, hos viss myndighet nedsätta

ett belopp, vilket skulle tillfalla kronan, därest de anförda besvären

ogillades.

Trafiktjänstemännens riksförbund har i huvudsak framfört samma synpunkter

som styrelsen för Sveriges statstjänstemannanämnd. Därjämte har

riksförbundet avstyrkt telegrafstyrelsens förslag att göra lönenämnderna till

instans i avlöningsmål.

Riksräkenskapsverkets tjänstemannaförening har uttalat sig emot förslaget

att göra statskontoret till sista instans i avlöningsmål. Därvid har framhållits,

att domstolsvägen, som hittills i ytterst ringa grad anlitats, under

den föreslagna ordningen skulle komma att i avsevärd utsträckning beträdas.

Någon verklig besparing som följd av den föreslagna ändringen ifråga om

instansord ni ngen hade kommittén icke lyckats uppvisa. Den besparing, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Departe
mentschefen.

4*

stode att vinna genom indragning av lönenämnderna, skulle kunna komma

till stånd alldeles oberoende av kommitténs reformförslag. Såsom påtaglig

besparing av förslaget, i vad det avsåge ändrad handläggning av besvärsoch

anmärkningsmål, skulle, enär marinöverkommissariens arbetsbörda ytterst

ringa påverkades av anmärkningsmålens borttagande från marinförvaltningen,

kvarstå indragning av ett kansliråd i försvarsdepartementet. Denna besparing

motvägdes emellertid av ökade utgifter i statskontoret.

Vad anginge förslaget att slopa eftergranskningen i riksräkenskapsverket

av de räkenskaper, som tillhörde verk med specialrevisioner, innebure detsamma

eu radikal stympning av riksräkenskapsverket. Då kommittén räknat

med att på sådant sätt inspara 70,000 kronor eller jämnt det belopp, vartill

de indragnas löner uppginge, vore detta ej riktigt. En revision utövade

preventiv verkan genom sin blotta tillvaro, ehuru dess värde i detta avseende

visserligen icke läte sig exakt angivas i kronor. Kommittén hade

icke undersökt, huruvida man i detta fall borde tala om dubbelrevision eller

om varandra kompletterande revisioner. Varken armé- eller marinförvaltningen

medhunne att slutgiltigt granska militärräkenskaperna. Någon förstärkning

i nämnda specialrevisioner skulle emellertid icke ifrågakomma,

varför de föreslagna indragningarna måste medföra bristande kontroll.

Hänsyn borde ock tagas därtill, att armé- och marinförvaltningarnas räkenskapsgranskning

av helt naturliga skäl icke kunde bedrivas efter samma

linjer som eftergranskning i riksräkenskapsverket. En ej oväsentlig del av

armé- och marinräkenskaperna utgjordes av de s. k. huvudkassorna, vilka

dittills icke granskats av ämbetsverken själva.

Besparingskominitténs föreliggande förslag har närmast till syfte att åstadkomma

en förenklad handläggning av administrativa mål rörande avlöningsm.

fl. förmåner åt statstjänstemän samt vissa av statsmedel utgående ersättningar.

Kommitténs uppslag synes vara i hög grad beaktansvärt, även om eu

i viss mån annan lösning än den, kommittén närmast anvisat, torde vara att

förorda. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, bliva ifrågavarande

ärenden föremål för regeringsrättens bedömande på två olika vägar, nämligen

dels genom besvär av vederbörande befattningshavare över förvaltningsmyndigheternas

beslut, dels i s. k. anmärkningsmål, uppkomna vid granskning av

statsverkets räkenskaper. 1 förra fallet gå besvären i regel från vederbörande

förvaltningsorgan direkt till Kungl. Maj:t i regeringsrätten. De s. k.

anmärkningsmålen avdömas, där anmärkningarna uppkommit vid granskning

i riksräkenskapsverket, i första instans av kammarrätten och kunna

därifrån fullföljas till Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Hava anmärkningarna

uppkommit vid granskning inom de specialrevisioner, som firmas i vissa

förvaltande ämbetsverk, avgöras anmärkningsmålen i första instans i vederbörande

förvaltningsverk, varifrån de kunna fullföljas till kammarrätten

och vidare till Kungl. Maj:t i regeringsrätten.

Med utgångspunkt från den uppfattningen, att den administrativa prövningen

av frågor rörande statstjänstemännens avlöningsförmåner samt vissa

närstående ersättningsfrågor med nu gällande ordning vore alltför vidlyftig

och kostsam, har kommittén framlagt sitt förslag till förenkling av hithörande

processuella förfarande. I första hand har syftet därvid varit att

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ta proposition Nr 121.

lätta den arbetsbörda, varunder regeringsrätten sedan åtskilliga ar tillbaka

lider. Detta syfte skulle vinnas genom att ej medgiva fullföljd till Kungl.

Maj:t av de mål, varom här är fråga. Målen skulle emellertid ej därmed

stanna lios vederbörande centrala förvaltningsmyndighet utan skulle därifrån

få fullföljas till något lämpligt ämbetsverk, enligt kommittéförslaget statskontoret.

Antalet instanser i besvärsmål angående avlönings- in. 11. förmåner

skulle härigenom icke undergå någon minskning, men handläggningen

i sista instans skulle givetvis draga mindre kostnader för mål

räknat än med den nuvarande ordningen är fallet. Vad angår anmärkningsmål

i fråga om enahanda förmåner skulle enligt kommittéförslaget

antalet instanser alltid utgöra allenast två. Anmärkningsmål, vare sig de

uppkommit inom riksräkenskapsverket eller i specialrevisionerna, skulle i försåt

instans avgöras av riksräkenskapsverket; kammarrättens befattning med

målen skulle upphöra och avgörandet i sista instans förflyttas från legeiings3''ätten

till statskontoret.

Beträffande kommittéförslaget, så vitt detsamma avser, att ifrågavarande mål

ej vidare skulle få fullföljas till Kungl. Maj:t, hava visserligen i en del ytt

randen erinringar framställts. I allmänhet har man emellertid godtagit

förslaget härutinnan. Enligt min mening kan icke heller åt de gjoida invändningarna

tillmätas den betydelse, att man skulle behöva avstå från att

på den föreslagna vägen vinna erforderlig lättnad i regeringsrättens arbetsbörda.

Antalet i regeringsrätten handlagda mål har under åren 1921 1923

utgjort respektive 2,265, 2,102 och 1,975. Vid utgången av vart och ett av

nämnda ar utgjorde antalet oavgjorda mål respektive 1,839, 2,233 och

2,946. Att regeringsrättens arbetsbörda för närvarande är av den storlek,

att man maste vidtaga åtgärder antingen för bortflyttande från regeringsrätten

av vissa mål eller ock för förstärkning av regeringsrättens arbetskrafter,

synes uppenbart. Särskilt äro skattemålen mycket tyngande i regeringsrättens

arbetsbalans, och jag har tidigare haft under övervägande frågan

att söka i berörda avseende vinna någon lättnad. De uppslag, vilka i sadant

syfte varit föremål för bedömande, hava emellertid av olika orsaker visat

sig icke lämpligen kunna bringas till utförande. Genom det förslag, som

nu av besparingskommittén framlagts, skulle eu avsevärd avlastning från

regeringsrätten av andra, för dess arbete mycket betydande mål äga rum,

eu avlastning, som av kommittén beräknats till ungefär en fjärdedel av

regeringsrättens hela arbetsbörda. Jag delar kommitténs uppfattning, att

den administrativa handläggningen av dessa mål kan göras tillfredsställande,

även om målen icke fä fullföljas till Kungl. Maj:t. Det för - tjänar framhållas, att möjligheten till målens dragande under domstols

prövning ju skulle förbliva orubbad. Därest det administrativa avgörandet

av ifrågavarande mål i sista instans flyttas från regeringsrätten och anförtros

åt ett centralt ämbetsverk, vinnes ock, på sätt kommittén framhållit,

deri fördelen, att möjligheten av konflikt mellan ett regeringsrättens och

ett högsta domstolens avgörande i dylika frågor undanröjes. Förslaget om

inhålla till riksdagens protokoll U)Vt. 1 samt. SS hd fl. tNr Vild 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

eu särskild instansordning för lönefrågornas handläggning skulle till följd

härav kunna få förfalla.

I detta sammanhang torde jag få angiva min ställning till den av vissa

verk framförda frågan om införande beträffande avlönings- in. 11. här avsedda

mål av en summa revisibilis såsom villkor för fullföljande av besvär

hos Kungl. Maj:t. Jag tillåter mig beträffande detta förslag hänvisa till

förberörda utredningar angående inrättande av en särskild instansordning

för ifiågavaiande mål, i vilka utredningar även nyssberörda spörsmål blivit

belyst. Det har därvid framhållits, att en dylik indelningsgrund beträffande

ifrågavarande mål hade avsevärda brister och därför ej lämpligen borde

ifrågakomma. Det synes mig ock tydligt, att, då det gäller kontinuerligt

utgående avlöningsförmåner, en fast summa revisibilis kommer att verka

synnerligen ojämnt. Föga skulle ock vara vunnet med en fullföljdsrätt,

begränsad av förut nämnda summa av 1,500 kronor för kravets storlek,

enär, på sätt jämväl ämbetsverken erinrat, de flesta mål om avlöningsförmåner

och dylikt därigenom skulle vara undantagna från fullföljd till

regeringsrätten. Jag har vid nu angivna förhållanden funnit mig icke böra

tillstyrka den ifrågasatta anordningen.

Om det sålunda även enligt min tanke är ägnat att åstadkomma förenkling

och däianed besparing att förlägga prövningen av ifrågavarande

mål i sista instans från regeringsrätten till ett centralt ämbetsverk, så synes

det mig emellertid vara av vikt, att man därvid utväljer ett ämbetsverk, vars

organisation och arbetsförhållanden äro för en sådan uppgift särskilt lämpliga.

1 detta avseende torde icke kunna bliva fråga om andra verk än statskontoret

och kammarrätten. Att man skulle kunna giva åt lönenämnderna

en ställning av i sista hand prövande myndigheter på detta område är

enligt min mening uteslutet. Vid övervägande av spörsmålet, huruvida

statskontoret eller kammarrätten bör erhålla den befogenhet, varom nu är

fråga, har kommittén stannat för det förra, medan myndigheterna i allmänhet

uttalat sig för det senare ämbetsverket.

Uppenbart äi väl, att statskontoret på detta område äger eu ingående

och fullt aktuell sakkunskap, som i möjligaste mån synes böra tillvaratagas

för prövningen av lönefrågor. Men statskontorets erfarenhet i

hithörande frågor sträcker sig dock icke till statsförvaltningens alla områden.

Särskilt är att märka, att kommunikationsverken och försvarsväsendet

med sina timligen egenartade anställnings- och tjänstgöringsförhållanden

ännu icke indragits under statskontorets erfarenhetsområde. Det

synes vidare ej vara lämpligt, att ett ämbetsverk som statskontoret, vilket

i betydande omfattning handhar förvaltningsuppgifter av här avsedd beskaffenhet

och i avseende å denna förvaltningsverksamhet bör vara underkastat

kontroll, beredes en ställning, som ej blott undandrar verkets egna

beslut från dylik kontroll utan även giver verket provningsrätt gent emot

det centrala kontrollorganets beslut.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 121.

Vad beträffar kammarrätten, som under läns tid jämväl pa ifrågavarande

område fungerat såsom domstol, kunna några invändningui n\

sistberörda slag ej göras. Och jämväl kammarrätten äger erfarenhet beträffande

avlönings- och ersättningsfrågor, som här avses, i det att sådana

frågor varit föremål för kammarrättens bedömande uti anmärkningsmalen.

Väl må medgivas, att någon mera omfattande kännedom om de nya

avlöningsreglementena och därtill hörande avlöningsbestämmelser ännu

icke hunnit tillföras kammarrätten genom dess handläggning av anmärkningsmål,

men denna omständighet synes mig knappast kunna giva anledning

att här föredraga statskontoret framför kammarrätten såsom sista instans.

Plj oväsentlig betydelse måste ock tillmätas den omständigheten, att statstjänstemännen

i allmänhet synas finna det mera tillfredsställande, att den slutliga

prövningen av avlöningsinålen förlägges till kammarrätten. Därest

man tillmötesgår tjänstemännens krav i detta hänseende, torde man hava

grundad anledning förvänta, att avlöningsfrågor icke annat än i undantagsfall

behöva dragas under allmän domstols prövning.

För mig synas alltså övervägande skäl tala för att giva åt kammanätten

den ställning i den administrativa avlöningsprocessen, som kommittén velat

lämna åt statskontoret. I besparingshänseende torde det av mig omfattade

förslaget ställa sig förmånligare än kommitténs förslag.

Även om sålunda statskontoret icke erhåller ställning såsom i sista hand

prövande myndighet beträffande de ärenden, varom här är fråga, torde,

på sätt statskontoret yttrat, böra tagas under övervägande, på vad sätt en

omläggning i förenklande riktning av anordningsväsendet bör liga rum.

Förslaget att för ifrågavarande måls administrativa avdömande inrätta eu

särskild förvaltningsdomstol med ledamöter från kammarrätten och statskontoret

har onekligen vissa fördelar, i det man på sådant sätt skulle kunna,

utan att uppgiva kravet på en domstolsorganisation, tillgodogöra sig statskontorets

sakkunskap. När jag emellertid funnit mig ej kunna förorda

förslaget, har jag letts av den uppfattningen, att, dä man redan äger ämbetsverk,

som kunna mottaga den uppgift, varom här är fråga, man ej bör för

ändamålet skapa eu ny organisation, helst det knappast skulle kunna undvikas,

att därmed följde vissa ökade kostnader.

Vad anmärkaingsmålen angår gäller det emellertid vidare att taga ställning

till frågan om deras handläggning i första instans. Denna fråga sammanhänger

med spörsmålet om specialrevisionernas framtida ställning, vilket

spörsmål i detta sammanhang av kommittén upptagits till provning. Kommittén

har av anförda skid ansett dessa revisioner fortfarande böra kvarstå

inom vederbörande förvaltande ämbetsverk och sålunda icke, pa sätt i annat

sammanhang beträffande . vissa av dem blivit föreslaget, inflyttas till riksräkenskapsverket.

Den eftergranskning, som beträffande dessa veiks räkenskaper

förekommer i riksriikenskapsverket, skulle i stället till undvikande

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr h‘l.

uv onödigt dubbelarbete upphöra; och skulle i anledning härav tio revisortjänster

i riksräkenskapsverket kunna indragas.

Emot detta förslag hava invändningar rests huvudsakligen från riksräkenskapsverkets

sida. Nämnda verk har sålunda gjort gällande, att den

nuvarande eftergranskningen av räkenskaperna för de verk. vilka hava

specialrevisioner, vore koncentrerad på sådana förvaltningsåtgärder, som på

grund av specialrevisionernas underordnade ställning under de redovisande

myndigheterna icke kunde väntas bliva föremål för talan från specialrevisionernas

sida. Särskilt har framhållits, att vederbörande verks lmvudkassor

givetvis måste undergå specifik granskning i riksräkenskapsverket.

Vidare har betonats, att riksräkenskapsverket ensamt kunde verkställa sådan

granskning, som rörde exempelvis s. k. påföringar. Riksräkenskapsverket

har sålunda ansett eftergranskningen vara fullt befogad. Även verken

själva hava ansett någon, ehuru begränsad, eftergranskniug vara erforderlig,

bland annat för att giva större effektivitet åt specialrevisionerna,

vilka därigenom visste sig vara föremal för det centrala revisionsverkets

kontroll.

Frågan om specialrevisionerna har av riksräkenskapsverket ansetts böra

lösas sålunda, att dessa revisioner, utom vad anginge affärsverken, inflyttades

i riksräkenskapsverket. I samband härmed skulle åtskillig personal inom

specialrevisionerna kunna indragas. De verk däremot, inom vilka finnas

specialrevisioner, hava ansett dessa revisioner böra kvarbliva inom verken.

Generaltullstyrelsen har dock beträffande där förekommande specialrevision

tänkt sig möjligheten av en överflyttning till riksräkenskapsverkets stat av

en revisorstjänst på kameralbyrån.

Beträffande specialrevisionerna synes ingen tvekan råda därom, att affärsverken

böra såsom hittills bibehållas vid sina egna revisioner. Närmast

gäller frågan, huruvida de inom armé- och marinförvaltningarna befintliga

specialrevisionerna böra hos dessa verk kvarbliva eller om de skola inflyttas

till riksräkenskapsverket. Vid bedömande av detta spörsmål bär jag funnit

mig böra följa besparingskommitténs förslag. De skäl, som av kommittén

åberopats till stöd för specialrevisionernas bibehållande, synas mig nämligen

vara vägande. Hittills framlagda förslag om inflyttning av vissa specialrevisioner

i riksräkenskapsverket hava icke kunnat på ett tillfredsställande

sätt avlägsna vissa av en sådan inflyttning befarade olägenheter för vederbörande

verks förvaltningsarbete. Sådana verk som armé- och marinförvaltningarna

med deras mycket omfattande och egenartade verksamhet måste

nämligen, även om deras kamerala revisioner skulle inflyttas i riksräkenskapsverket,

till sitt förfogande hava något organ för en löpande kontroll

å medelsdispositionen. Huru denna fråga lämpligen skulle lösas är alltjämt

oklart. Vid sådant förhållande synes man ej böra på ifrågavarande område

nu vidtaga någon ändring av gällande ordning. Härmed får dock icke för

framtiden anses avgjort, att specialrevisionerna böra i den omfattning och

med den organisation, som nu är fallet, förbliva inom vederbörande verk.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Generaltullstyrelsens förslag om överflyttning av en revisorsbefattning

från styrelsens till riksräkenskapsverkets stat innebär, enligt vad jag från

styrelsen inhämtat, icke någon förändring beträffande räkenskapsgranskningens

uppdelning mellan generaltullstyrelsen och riksräkenskapsverket,

vilket sistnämnda verk redan nu granskar styrelsens egna beslut. Då alltså

någon ökning av riksräkenskapsverkets arbetsbörda icke skulle inträda, komma

den ifrågasatta överflyttningen till detta verk av eu revisorsbefattning att

innebära ett tillskott i arbetskraft, som givetvis bör tagas i beräkning vid

bestämmande av eventuella indragningar hos riksräkenskapsverket. Generaltullstyrelsens

uppslag skulle visserligen kunna budgetmässigt genomföras

från och med den 1 nästkommande juli. Då emellertid förslag till personalstat

för generaltullstyrelsen framlagts i statsverkspropositionen och förhållandet

lärer kunna för budgetåret 1924—1925 på det sätt ordnas, att eu av

styrelsens revisorer placeras till tjänstgöring i riksräkenskapsverket, finner

jag mig ej nu böra ifrågasätta tjänstens avförande från styrelsens stat.

Från och med budgetåret 1925—1926 bör givetvis tjänsten utgå ur nämnda stat.

Den i riksräkenskapsverket förekommande eftergranskningen av affärsverkens

räkenskaper lärer huvudsakligen vara inriktad på eftersyn å s. k.

påföringar samt kontroll å medelsdispositioner, som äro eu direkt följd av

vederbörande verks egna beslut. Enligt vad jag inhämtat har det i anmärkta

belopp uttryckta resultatet av ifrågavarande granskning varit mycket

ringa. Ifrågavarande eftergranskning tillsammans med detaljgranskningen

av affärsverkens huvudkassor motsvarar ungefär fyra revisorers arbete året

om. Av inhämtade upplysningar vill det synas, som om i regel tre revisorer

toges i anspråk för eftergranskningen. En begränsning av de för

denna kontroll avsedda arbetskrafterna bör kunna utan olägenhet tiga rum,

därest granskningen inskränkes till eftersyn å påföringar mellan olika affärsverk

samt undersökning i skälig omfattning av vederbörande verks egna

beslut. Sålunda lärer eu av de för ifrågavarande granskning avdelade revisorsbefattningarna

kunna undvaras.

Det område, där eftergranskningen i riksräkenskapsverket måste anses

innebära ett verkligt dubbelarbete, är försvarsväsendet. Riksräkenskapsverket

har visserligen i sitt utlåtande framhållit, att här ej vore fråga om

dubbelrevision i egentlig mening, och till stöd härför visat på det stora

belopp, vartill av verket gillade anmärkningar beträffande de militära verkens

räkenskaper uppgått. En närmare undersökning av de inom riksräkenskapsverket

gjorda anmärkningarna har emellertid givit vid handen,

att verkets granskning till vida övervägande delen avsett samma förhållanden,

som gjorts till föremål för granskning i specialrevisionerna. Att riksräkenskapsverkets

anmärka basbelopp blivit så betydande torde för (ivrigt sammanhänga

därmed, att verket har betydligt längre tid till förfogande för

sin revision iin den, som står specialrevisionerna till buds. Om nu riksräkenskapsverkets

eftergranskning inskränkes, böra emellertid — såsom ock

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 121.

kammarrätten i sitt utlåtande framhållit — specialrevisionerna erhålla ökad

tid att framställa anmärkningar. Efter eu sådan förändring i nu gällande

bestämmelser skulle särskilt armé- och marinförvaltningarnas revisioner beredas

tillfälle att gorå sig gällande i större utsträckning än nu är fallet.

För närvarande sysselsättas inom riksräkenskapsverket för granskning av

arméns och marinens räkenskaper en förste revisor, nio revisorer, fyra kanslibiträden

och eu extra ordinarie tjänsteman. Specialrevisionerna utgöras,

enligt av riksräkenskapsverket lämnad uppgift, i arméförvaltningen av eu

byråchef, två revisionskommissarier, nio revisorer och nio extra ordinarie

tjänsteman samt i marinförvaltningen av eu förste revisor, fyra revisorer

och två extra ordinarie tjänstemän. Härtill komma i båda ämbetsverken

kvinnliga biträden till ej närmare angivet antal. Enligt av riksräkenskapsverket

verkställd beräkning skulle, i händelse arméns och marinens specialrevisioner

inflyttades till riksräkenskapsverket, kunna inom dessa revisioner

indragas eu byråchef, eu förste revisor och sex revisorer. Det vill synas,

som om den totala personalminskningen vid bibehållande, på sätt jag föreslagit,

av specialrevisionerna men med upphörande av all överflödig dubbelgranskning

i riksräkenskapsverket skulle bliva i det närmaste densamma

som i det av sistnämnda ämbetsverk förutsatta fallet. För granskning i riksräkenskapsverket

av huvudkassorna vid armén och marinen lärer det vara

fullt tillräckligt med två revisorer och ett kanslibiträde. Dessutom synes

man böra räkna med att generell eftergranskning i begränsad omfattning

samt kontroll å likvider mellan arméns, respektive marinens myndigheter

och andra förvaltningsgrenar kunna bliva behövliga samt att för detta ändamål

kräves en revisorstjänst. Sex revisorsbefattningar och tre kanslibiträdesbefattningar

skulle alltså kunna indragas eller disponeras för annat arbete

inom verket. Eu given förutsättning härför är emellertid, att de för revisionsgöromål

avsedda tjänstemännen i armé- och marin förva ltningarna icke i

någon nämnvärd utsträckning tagas i anspråk för andra arbetsuppgifter

inom verken. Därjämte måste det vid eu sa pass omfattande begränsning

av riksräkenskapsverkets eftergranskning vara av största betydelse, att verket

beträffande arméns och marinens specialrevisioner utövar ledande och kontrollerande

verksamhet i syfte att göra dessa revisioner fullt ändamålsenliga.

Denna verksamhet torde i regel få utövas genom vederbörande förste revisor.

För eftergranskning av de räkenskaper, som avgivas av lokalmyndigheterna

vid de övriga förvaltningsgrenar, vid vilka specialrevisioner äro anordnade,

torde kunna räknas med ungefär en revisor. Även beträffande dessa verk bör

givetvis tillses, att all onödig eftergranskning undvikes. Någon indragning

av personal i anledning härav har emellertid icke ansetts kunna föreslås.

Av mitt förslag om begränsning och omläggning av den granskning, som

i riksräkenskapsverket äger rum beträffande de verks räkenskaper, vilka

hava specialrevisioner, skulle alltså följa en total personalminskning av åtminstone

sju revisorer och tre kanslibiträden. Frågan, huruvida dessa befattningar

kunna indragas, är beroende av riksräkenskapsverkets behov av

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

arbetskrafter för andra revisionsuppgifter än de här avsedda. Jag vill i

detta avseende redan nu omnämna, att verket i en den 20 februari 1923

dagtecknad skrivelse gjort framställning om dels återställande av ämbetsverkets

extra stat, sådan den befann sig före ingången av budgetåret 1923

_1924, vilket skulle innebära eu ökning med tvä extra revisorer, dels

ateruppförande i staten av två kontorsbiträden, dels ock utökning av

ämbetsverkets personal med tvä kontorsskrivare och fem kanslibiträden, avsedda

för granskning av skatteräkenskaperna. I sammanhang med frågan

om anslag till riksräkenskapsverket blir jag i tillfälle återupptaga detta

spörsmål.

Sedan jag sålunda angivit min ställning till spörsmålet om specialrevisionerna

och riksräkenskapsverkets förhållande till dessa, återgår jag till

frågan om anmärkningsmålens handläggning i första instans. I sådant avseende

har kommittén föreslagit, att riksräkenskapsverket skulle pröva och

avgöra ej blott sina egna anmärkningar utan även anmärkningar, framställda

inom vederbörande specialrevisioner.

Mot förslaget, såvitt detsamma avser riksräkenskapsverkets egna anmärkningar,

hava inga invändningar gjorts. Beträffande sättet för avgörandet

av anmärkningsmålen har emellertid anförts, att beslutanderätten borde skarpare

skiljas från ledningen av revisionsarbetet än som skulle bliva fallet

euligt kommitténs förslag. Enligt kommittéförslaget skulle anmärkningsmålen

prövas i riksräkenskapsverkets plenum, varvid vederbörande förste

revisor skulle inträda som ledamot. I stället för denna anordning har statskontoret

ifrågasatt, att avgörandet skulle uppdragas åt generaldirektören

ensam. Även riksräkenskapsverkets eget förslag går ut härpå. Jämväl

kammarrätten har ansett målen böra avgöras på annat sätt än det, som

kommittén föreslagit, och har kammarrätten därvid förutsatt eu ändring i

riksräkenskapsverkets organisation.

Visserligen skulle någon tvekan kunna råda redan därom, huruvida

beslutanderätt i dylika mål över huvud taget bör lämnas åt riksräkenskapsverket,

som ju genom sin ställning såsom revisionsmyndighet skulle

kunna tänkas mindre vill lämpa sig för ett sådant uppdrag. Men

det lärer a andra sidan fa anses vara nödvändigt att skapa ett organ för

malens avgörande i första instans. Att låta målen i nu gällande ordning

från riksräkenskapsverket dragas under kammarrättens prövning synes nämligen

mindre lämpligt. Vid dylikt förhållande torde beslutanderätten i första

instans böra lämnas åt riksräkenskapsverket. En sådan anordning äi fullt

jämställd med den, som nu förekommer beträffande anmärkningar, uppkomna

inom specialrevisionerna, i det att dylika anmärkningar i försåt

hand avgöras av det verk, varunder revisionen lyder. Spörsmålet har sålunda

blivit, huruvida kommitténs förslag, som går ut på att skapa eu

kollegial handläggning av ifrågavarande mål, eller statskontorets och riks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

•r|,‘ Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

rakenskapsverkets uppslag att lämna beslutanderätten till generaldirektören

bör iiga företräde.

Ur rättssäkerhetssynpunkt vore väl kommittéförslaget att föredraga.

Emellertid har riksräkenskapsverket för det fall, att ifrågavar ande mål

skulle inom verket avgöras kollegialt, framställt krav på betydligt ökade

arbetskrafter. Då en sådan utvidgning av ämbetsverket icke synts mig stå i

rimlig proportion till värdet av att få anmärkningsmålen i första instans avgjorda

kollegialt, har jag funnit mig böra stanna för riksräkenskapsverkets

av statskontoret biträdda förslag. Jag erinrar, att inom de flesta verk med

specialrevisioner anmärkningsmålen avgöras av endast en person. Möjligen

skulle den modifikation i riksräkenskapsverkets förslag kunna övervägas,

att chefen för riksbokslutsbyrån tillkallas för deltagande i målens handläggning

i de fall, dä föredraganden hyser en mot generaldirektören avvikande

mening.

Det säger sig självt, att förslaget om avgörande av anmärkningsmål inom

riksräkenskapsverket icke är avsett att medföra någon förändring för verkets

chef vare sig i fråga om pensionsålder eller beträffande hans ställning i

övrigt såsom befattningshavare i statens tjiinst.

Riksräkenskapsverkets förslag, att revisionsbyråchefen skulle iiga besluta

angående kommunikation av uppkomna anmärkningar, synes likaledes vara

att förorda. Att emellertid, i händelse nämnde byråchef vägrar kommunikation,

ämbetsverkets andre byråchef skulle tillkallas för att avgöra, huruvida

kommunikation skall äga rum eller ej, synes mig föga lämpligt. Frågan

om kommunikation synes utan olägenhet kunna få helt och hållet avgöras

av revisionsbyråchefen. Det kan förvisso förutsättas, att den för revisionens

effektivitet ansvarige byråchefen icke skall vägra kommunikation,

annat än dä uppkommen anmärkning är uppenbart felaktig. Spörsmålet

om rätt för vederbörande granskare att föra talan mot riksräkenskapsverkets

beslut i anmärkningsmål synes mig böra närmare övervägas, innan

slutlig ställning därtill tages. Enligt min mening skulle rätt till fullföljd

lämpligen kunna tillerkännas revisionsbyråchefen.

Om sålunda riksräkenskapsverket jämväl enligt mitt förslag skulle, såsom

besparingskommittén avsett, göras till första instans i de anmärkningsmål,

vilka uppkommit inom detta verk, har jag emellertid icke kunnat biträda

kommitténs förslag att låta riksräkenskapsverket avgöra jämväl de anmärkningar

vilka uppkommit inom specialrevisionerna. Jag har nämligen måst

tillerkänna avgöiande betydelse åt de invändningar, som av vederbörande

ämbetsveik framställts mot ifrågavarande förslag. I främsta rummet skulle

förslaget medföra den olägenheten, att de tjänstemän i specialrevisionerna,

som skulle inför riksräkenskapsverket föredraga ifrågavarande anmärkningsmål,

komma att erhålla en obestämd ställning i förhållande till riksräkenskapsverket

och vederbörande andra verk. Ävenledes skulle åtskilligt dubbelarbete

kunna föranledas av en anordning, varigenom'' anmärkningar, vilka

uppkommit och till en del handlagts inom ett verk, skulle för sin fortsatta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 121. -u

behandling hänvisas till ett annat verk. Någon lättnad för vederbörande

förvaltningsmyndighet i följd av beslutanderättens överflyttande till

riksräkenskapsverket skulle knappast vara att förvänta, da ju utlåtande ifrån

myndigheten skulle kunna inhämtas av riksräkenskapsverket. Vad sistnämnda

verk beträffar skulle för övrigt de anmärkningar, varom här är fråga,

komma att bereda detsamma åtskilligt ökat arbete. Naturligast synes ock

vara, att de anmärkningsmål, vilka uppkomma inom specialrevisionerna, i

första instans avgöras på samma sätt som nu, d. v. s. av vederbörande

förvaltande myndigheter, för att därifrån, ävenledes såsom nu sker, fullföljas

till kammarrätten. Den nuvarande instansordningen skulle härigenom icke

undergå annan ändring än att målens fullföljd från kammarrätten till regeringsrätten

icke vidare skulle vara tillåten.

Mitt förslag rörande förändrad handläggning av besvärs- och anmärkningsmål

angående avlönings- in. fl. frågor torde kunna genomföras utan ändringav

lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. I 2 § av denna lag stadgas,

att besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen,

skola, med vissa undantag, tillhöra regeringsrättens upptagande

och avgörande i, bland annat, mål om avlöningsförmåner, därunder

inbegripet provision, anmärknings- och aktoratsarvode, ersättning för viss

förrättning eller visst uppdrag, bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning

o. d., om resekostnads- och tråk tamen tsersättning, om delaktighet

i eller avgifter till pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt ellei

kassa, om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrifter

eller överenskommelser; i mål om annan ersättning, såvitt den enligt

gällande författningar utgår av statsmedel och anspråket ej är framställt

mot riksförsäkringsanstalten; i mål om sådant bidrag eller understöd av statsmedel,

som statskontoret, tillsynsmyndigheten över sjukkasseväsendet eller

Konungens befallningshavande enligt gällande författningar må bevilja eller

skall på rekvisition utbetala; samt i anmärknings- eller redogörelsemål, ies

kontreringsmål, mål om avkortning eller avskrivning. Det formella genomförandet

av förslaget om förenklad handläggning av vissa besvärs- och

anmärkningsmål synes böra äga rum på det sätt, att förordnande meddelas

om att besvär i mål angående avlönings- in. fl. här ifrågavarande förmåner

skola anföras hos kammarrätten samt att i samband härmed stadgas,

att klagan ej må föras över kammarrättens beslut i dylika mål samt i de

anmärkningsmål, som efter närmare prövning må finnas böra stanna hos

kammarrätten såsom sista instans. Berörda stadgande!! äro av natur att kunna

meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Genom meddelandet av beslut

av sådan innebörd komma nu ifrågavarande mål utan vidare att undandragas

regeringsrättens prövning, även utan ändring av förenämnda lagbestämmelse.

1 samband med framdeles uppkommande behov av ändring i

lagen om regeringsrätten torde emellertid fä tagas under övervägande lämpligheten

av iindring i samma lag i nu berörda delar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

°° Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Vid utformningen av författningsförslag om förändrad handläggning av

besvärs- och anmärkningsmål i avlönings- in. fl. frågor bör det spörsmålet

komma under särskilt övervägande, hur dessa mål lämpligen böra avgränsas

gentemot de mål, som fortfarande skola fä fullföljas till regeringsrätten. Jag

vill i detta sammanhang erinra om det förslag till lag om rätt domstol och

rattegangen i vissa mål angående avlöning samt annan förmån och ersättning

av allmänna medel, vilket av särskilt tillkallad sakkunnig framlagts i betänkande

deri 17 december 1921. Gränsen för de mål, som skulle tillföras den

i namnda förslag upptagna särskilda instansordningen, har uppdragits sä,

att dit skulle hanföras tvister om sådan förmån, som enligt fastställd stat

eller annan föreskrift skall utgå under sådana förhållanden att fråga, huruvida

förmånen rätteligen åtnjutits, författningsenligt kan såsom anmärkningsmål

komma under kammarrättens prövning. Området för den ifrågasatta

instansordningen skulle alltså ytterst begränsas av den statliga räkenskapskontrolleus

utsträckning. Efter besparingskommitténs förslag skulle gränsen

för de mål, vilkas avgörande i sista instans skulle förläggas till ett centralt

Ämbetsverk — enligt kommitténs förslag statskontoret, enligt mitt förslag

kammarrätten — dragas snävare än den för en särskild instansordning ifrågasatta

omfattningen. Kommittéförslaget anger nämligen såsom tillhörande

den av kommittén föreslagna särskilda ordningen — förutom familjeunderstod

åt värnpliktiga — mål om statstjänstemäns avlönings- och pensionsförmåner

samt rese- och traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden

eller dylika ersättningar, som eljest utgå av statsmedel, och enligt gällande

författning eller särskilda av Kungl. Maj:t givna föreskrifter utgående kommittéarvoden.

Tvister angående prästerskapets avlöning skulle dock handläggas

i nu gällande ordning.

Enligt min mening bör man principiellt ställa sig på den ståndpunkten,

att omfattningen av statens räkenskapskontroll bör vara avgörande förfrågan,

huruvida besvärsmål om avlöning och pension skola tillhöra kammarrätten

såsom sista instans. Möjligt är, att den härav i förhållande till kommittéforslaget

följande utvidgningen av kammarrättens befogenhet icke skulle

i praktiken bliva av någon större betydelse och att man åtminstone till eu

början bör stanna vid ungefär deri avgränsning, som följer av nämnda förslag,

enligt vilket begreppet statstjänsteman är avgörande för omfattningen

av kammarrättens beslutanderätt i sista instans. Jag förutsätter likväl, att

den sålunda dragna gränsen ma kunna i man av behov modifieras. Anmärkningsmålen

i avlönings- in. fl. frågor böra givetvis stanna hos kammarrätten

i samma utsträckning som besvärsmålen. Det vill vidare synas,

smil skulle, därest målen om familjeunderstöd åt värnpliktiga förläggas till

kammarrätten, jämväl mål om övriga förmåner åt värnpliktiga böra avgöras

av kammarrätten i sista instans.

I samband med överlämnande av anmärkningsmål i avlönings- in. fl. bär

avsedda frågor från kammarrätten till annat ämbetsverk skulle, enligt kommitténs

förslag, jämväl Övriga anmärkningsmål ävensom vissa besvärsmål

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

59

bortflytta från kammarrätten. Lämnas emellertid avgörandet av besvärsoch

anmärkningsmål i avlönings- in. 11. frågor till kammarrätten såsom sista

instans, finnes ingen anledning att därifrån bortflytta dessa andra mål.

Av kommittén ifrågasatta förenklingar beträffande avkortnings-, avskrivnings-,

restitutions- och reskontreringsmål kunna givetvis genomföras, även

om anmärkningsmålens handläggning äger ruin på av mig föreslaget sätt;

dock att besvär i dylika mål skola, såsom nu, anföras lios kammarrätten,

vilket ämbetsverk måhända skulle kunna bliva sista instans jämväl i dessa

mål.

Någon ändring beträffande handläggningen av balansmål och därmed jämställda

mål är ej avsedd att komma till stånd i förevarande sammanhang.

Enligt besparingskommitténs beräkningar utgöras anmärknmgsmålen till

ojämförligt största delen av sådana avlönings- m. fl. mål, vilka enligt det

föregående skulle från regeringsrätten överflyttas till kammarrätten såsom

sista instans. Vad återstående anmärkningsmål beträffar synas jämväl

dessa kunna i viss utsträckning från regeringsrätten överlämnas till kammarrätten

såsom sista instans. Att från regeringsrätten helt bortflytta

handläggningen av anmärkningsmål synes mig emellertid knappast kunna

ifrågakomma. Sålunda torde — på grund av regeringsrättens befattning

med mål, som röra besvär över beskattningsmyndigheternas beslut —

de vid skattegranskningen uppkomna anmärkningsmålen alltjämt böra

fä fullföljas till regeringsrätten. Dit böra ock fortfarande fa fullföljas

frågor angående avlönings- in. 11. förmåner till präster, i den mån dessa

frågor kunna förekomma i anmärkningsmål. I vilken utsträckning s. k.

»Övriga anmärkningsmål» skulle kunna förläggas till kammarrätten såsom

högsta instans, torde få övervägas i sammanhang med utformande av författningsförslag

i förevarande ämne.

Därest kammarrätten göres till högsta instans i besvärs- och anmärkningsmål.

vilka röra avlöningsförmåner samt övriga här avsedda frågor,

synes fä övervägas, huruvida icke ämbetsverket bör vid avgörande av

dylika mål erhålla en för rättssäkerheten mera betryggande sammansättning

än som skulle bliva fallet med tillämpning av nu gällande bestämmelser

i verkets instruktion. Måhända bör detta ske sålunda, att domfört antal

ledamöter bestämmes till fem eller till fyra, dä tre äro om beslutet ense.

I värjo fall bör tillses, att avgörandena i de mål, vari kammarrätten skulle

göras till sista instans, ma bliva fullt enhetliga. För detta ändamål synas

ifrågavarande mål böra handläggas på en division, varjämte erforderliga

prejudikatsamlingar böra uppgöras.

Förslag till de ändringar i instruktionerna för kammarrätten och riksräkenskapsverket,

som skulle föranledas av mitt förslag i förevarande ämne,

synas böra i första hand utarbetas av vederbörande ämbetsverk.

Vad angår den av besparingskommittén upptagna mera speciella frågan

om beslutanderätten i vissa ärenden angående älderstillägg eller placering i

lön ek lass samt riksräkenskapsverkets granskning av meddelade beslut i

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

dylika ärenden vill jag erinra om det förslag i sådant hänseende, som framlagts

i avgivet sakkunnigbetänkande angående revision av avlöningsreglementet

för statsdepartement m. fl. verk. Enligt detta förslag skulle det

ankomma på vederbörande verks styrelse att besluta i frågor om fastställelse

av den löneklass, enligt vilken lön skulle jämlikt avlöningsreglementet utgå’;

dock att, där fråga vore om tillgodoräkning av föregående tjänstetid för

placering i löneklass, beslutanderätten angående sådan tillgodoräkning och

darav betingad placering i löneklass skulle tillkomma statskontoret. Härigenom

skulle emellertid ingen rubbning ske i den jämlikt avlöningsreglementet

Kungl. Maj:t förbehållna befogenhet att i särskilda fall besluta,

huruvida och i vilken mån viss tid må för uppflyttning i löneklass räknas

befattningshavare till godo. I de fall, där enligt § 4 av kungörelsen den 2

december 1921 (nr 685) beslutanderätten tillkommer Kungl. Maj:t, skulle

densamma i stället uppdragas åt vederbörande departementschef.

Att enligt mitt förslag avlöningsmålen skulle i sista instans handläggas

av kammarratten i stället för, såsom kommittén föreslagit, av statskontoret

synes icke utgöra hinder för att i frågor om ålderstillägg och placering i

löneklass i viss mån taga statskontorets medverkan i anspråk. Lämpligen

synes detta kunna ske på det sätt, att statskontoret redan i första hand prövar

de mest invecklade av ifrågavarande ärenden eller dem, som angå tillgodorakning

av föregående tjänstetid och därav betingad placering i löneklass

Det vill emellertid synas, som om eu dylik befogenhet tillsvidare borde tilllaggas

statskontoret allenast beträffande den s. k. allmänna civilförvaltningen.

Inom kommunikationsverken och försvarsväsendet torde alltså jämväl dessa

spörsmål böra i första hand avgöras av vederbörande ämbetsverk Motsvarande

befogenhet beträffande tilldelande av ålderstillägg torde för vissa

förvaltningsgrenar, exempelvis länsstyrelserna och landsstaten, kunna tillerkännas

statskontoret. Besvär över statskontorets beslut i dylika frågor

torde böra fa anföras såväl av vederbörande tjänsteman som från statsverkets

sida; och skulle givetvis dylika besvär anföras hos kammarrätten Över

andra ämbetsverks beslut i dylika frågor skulle likaledes besvär få anföras

hos kammarrätten. Från statsverkets sida torde övervakandet över besluten

i liar ifrågavarande ärenden böra anförtros åt riksräkenskapsverket; dock

synes, så vitt angår statskontorets beslut, någon särskild granskning i riksrakenskapsverket

ej böra ifrågakomma. För att icke onödigtvis uppskjuta

den slutgiltiga prövningen av lagligheten i de beslut, som av ämbetsverken i

de olika ärendena fattats, torde i allmänhet den utväg böra anlitas, att förfrågan

göras hos riksräkenskapsverket om dess ställning till meddelade beslut

'' dyllka ärenden- Pä sätt besparingskommittén föreslagit, torde ock åt statskontoret

hora uppdragas att pröva och avgöra sådana frågor om placering

i löneklass, där beslutanderätten jämlikt § 4 av kungörelsen den 2 december

1921 (nr 685) nu tillkommer Kungl. Maj:t,

Jag torde härefter få behandla frågan om de besparingar, som enligt

kommitténs och mitt förslag skulle stå att vinna.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121. 61

Genom förslaget att från regeringsrätten avlasta såväl besvärs- som anmärkningsmål

rörande statstjänstemännens avlönings- m. fl. förmåner samt

rörande rese- och traktamentsersättning, kommittéarvoden och familjeunderstöd

åt värnpliktiga skulle enligt besparingskommitténs beräkning en kanslirådsbefattning

i försvarsdepartementet kunna indragas. I detta avseende innebär

mitt förslag ingen minskning av möjligheterna till besparing. Enligt

från försvarsdepartementet inhämtade uppgifter kan den a regeringsrätts-,

byrån inneliggande balansen beräknas till 490 mål. Häribland finnas 18/

avlönings- och andra sådana mål, som enligt kommitténs förslag ej vidare

skulle tillhöra regeringsrättens prövning. Av de övriga uppgå amnärkningsmålen

till ett antal av 114 samt dispensmålen till ett antal av 170. Under

åren 1921—1923 hava de handlagda målen fördelat sig med respektive 156,

119 och 190 på sådana grupper, som enligt kommitténs förslag skulle bortflyttas,

samt respektive 158, 156 och 143 på andra grupper. Bland dessa

senare ingå emellertid dispensmålen med respektive 69, 74 och 84. Av de

Övriga torde, när nu kammarrätten göres till sista instans, på sätt jag

förut antytt, de flesta kunna avlastas frän regeringsrätten. Efter sainiåd

med chefen för försvarsdepartementet har jag kommit till den uppfattningen,

att de efter förslagets genomförande kvarstående regeringsrättsmålen icke

äro av den betydelse, att för deras beredning och föredragning behöver avses

ett kansliråd. Emellertid torde den nuvarande föredraganden få tagas

i anspråk för avarbetande av den a regeringsrättsbyrån förefintliga balansen,

vilken med inräknande av utreinitterade mål lärer motsvara ungefär tvååis

arbete. Någon indragning ar- personal i försvarsdepartementet kan fördenskull

ej omedelbart föranledas av förslaget om förenklad handläggning arvissa

besvärs- och anmärkningsmål, men jag förutsätter, att frågan härom

framdeles upptages till omprövning.

Inom riksräkenskapsverket skulle enligt kommitténs förslag pa grund av

eftergranskningens upphörande kunna indragas fyra extra revisorstjänster

och sex ordinarie revisorsbefattningar. Enligt mitt förslag skulle viss eftergranskning

inom riksräkenskapsverket bibehållas. I följd härav har indiagningen

av revisorstjänster ansetts böra stanna vid sju. Därjämte skulle enligt

mitt förslag tre kanslibiträdesbefattningar bliva för sitt nuvarande ändamål

obehövliga. Av de sålunda disponibla befattningarna torde, på sätt jag

närmare kommer att angiva i sammanhang med behandling av frågan om

anslag till riksräkenskapsverket, vissa vara behövliga för andra revisionsuppgifter

inom verket.

För kammarrätten skulle enligt kommittéförslaget eu lättnad i arbetet

hava inträtt, som skulle medfört, att två kammarrättsråd samt de åt dem

såsom biträden anställda två amanuenser skulle kunnat helt och hållet tagas

i anspråk för handläggning av skatteärenden och andra till kammarrätten

hörande mål. Någon minskning av kammarrättens arbctskiaftei skulle

sålunda icke enligt kommittéförslaget inträda. Givetvis kan enligt mitt

förslag någon indragning i detta ämbetsverk ej äga rum. Tvärtom skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

1.2

K ting l. Maj:ts proposition Nr 121.

den ökning av kammarrättens arbetsbörda, som ditflyttande av besvärsmålen

i avlöningsärenden betyder, i och för sig kunna anses påkalla någon förstånkning

av arbetskrafterna. Emellertid bär kammarrätten ansett eu dylik

förstärkning icke vara behövlig. Vid sådant förhållande och då pa grund

av nedgången i antalet besvärsmål i taxeringsfrågor de båda ledamöterna

med revisionsrotel utan olägenhet torde kunna frigöras från handläggning

av dylika frågor för att ägna sig åt de besvärsmål rörande avlönings- m. fl.

förmåner, vilka skulle överflyttas till kammarrätten, saknar jag anledningnärmare

ingå på detta spörsmål.

Beträffande statskontoret skulle enligt kommittéförslaget eu förstärkningav

arbetskrafterna äga rum med en statskommissarie och eu sekreterare,

eu förstärkning som emellertid av statskontoret självt, under förutsättning

av att till ämbetsverket skulle förläggas prövningen av besvärs- och anmärkningsmål

i lönefrågor, ansetts alltför ringa. Enligt mitt förslag skulle, sa

vitt angår besvärsmål i avlöningsfrågor, eu minskning komma till stånd därigenom,

att statskontorets utlåtanden i dylika mål icke vidare skulle inhämtas.

A andra sidan skulle statskontoret erhålla ökat arbete i anledning

av förslaget om prövning av ärenden rörande ålderstillägg och placering

i löneklass. I vad mån avlastningen från statskontoret av besvärsmål

framdeles kan inverka på behovet av arbetskrafter i ämbetsverket torde

fa utvisas av erfarenheten. Skulle någon befattning kunna indragas, synes

det möjligen kunna sättas i fråga att överflytta densamma till kammarrätten.

I å sådant sätt kunde statskontorets sakkunskap i avlöningsfrågor i viss

män komma kammarrätten till godo.

På grund av besparingskommitténs förslag om avgörande i första instans

av de anmärkningsmål, som uppkomma inom vederbörande specialrevisioner,

bär kommittén ansett marinöverkommissariebefattningen kunna indragas.

Häremot har marinförvaltningen emellertid anfört, att prövningen av anmärkningsmål

utgjorde en mycket ringa del av marinöverkommissariens

arbetsbörda. Vid sådant förhållande skulle någon indragning av ifrågavarande

befattning icke kunna äga rum, även om anmärkningsmålen flyttades

till riksräkenskapsverket för avgörande i första instans. När nu

enligt mitt förslag någon ändring av gällande ordning för prövning av

dessa mål i första instans icke skulle genomföras, är förslaget givetvis

utan all inverkan på frågan om marinöverkommissariebefattningens fortsatta

bestånd. Jag förutsätter, att spörsmålet om befattningens behövlighet

blir föremål för undersökning i annat sammanhang.

Vad beträffar de av kommittén ifrågasatta indragningarna av försvarsväsendets

lönenämnd och allmänna civilförvaltningens lönenämnd skulle förutsättningen

därför vara, att avlöningsmålen skulle erhålla en sådan handläggning,

att något yttrande av dessa lönenämnder i löpande avlöningsärenden icke vidare

skulle behöva inhämtas. På sätt av lönenämndernas yttranden framgår, utgöra

emellertid dylika ärenden allenast en mindre del av lönenämndernas arbetsuppgifter.

Givet är emellertid, att ifrågavarande ärendens bortflyttande från

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121. 63

lönenämnderna betyder en minskning i dessas arbetsbörda. Jag förutsätter

dessutom, att från statsdepartementen skola till lönenämnderna överlämnas

allenast sådana uppdrag, som icke lämpligen kunna givas åt vederbörande

ämbetsverk. I enlighet härmed skulle i vanliga löpande avlöningsärenden

lönenämndernas medverkan ej påkallas.

Beträffande verksamheten vid allmänna civilförvaltningens lönenämnd

har jag tänkt mig möjligheten av att endast nämndens ordförande och

sekreterare skulle vara sysselsatta året om med arbete för nämndens räkning.

Frågornas egentliga beredning skulle alltså ankomma på ordföranden

och sekreteraren samt den slutliga prövningen inom nämnden äga rum vid

sammanträden, som böra fortgå periodvis och under sådana förhållanden,

att nämnden i sin helhet icke behöver sammanträda mera än högst två

månader om året. Med en dylik beräkning och under antagande, att

någon nedsättning av de fasta arvodena till ordförande och ledamöter

äger rum, skulle kostnaderna för allmänna civilförvaltningens lönenämnd

kunna nedbringas till 25,000 kronor. Vad försvarsväsendets lönenämnd

beträffar lärer på grand av förestående betydande arbetsuppgifter en sä

långt gående begränsning av utgifterna icke vara möjlig.

Närmare förslag angående anslag till försvarsväsendets lönenämnd torde

komma att av chefen för försvarsdepartementet underställas Kungl. Maj:ts

prövning.

Jag förutsätter, att, om riksdagen icke gör någon erinran mot det förslag

beträffande besvärs- och anmärkningsmålens handläggning, som jag i det

föregående framlagt, berörda förslag kommer att i huvudsak genomföras från

och med den 1 juli 1924. Härvid utgår jag ifrån att mål, som före nämnda

dag anhängiggjorts hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten, skola handläggas i

hittills gällande ordning.

Anslag till statskontoret.

Ordinarie förslagsanslaget till statskontoret är i riksstaten för budgetåret

1923—1924 uppfört med ett belopp av 320,300 kronor. I statsverkspropositionen

till innevarande års riksdag hav ifrågavarande anslag, i avbidan på

särskild proposition i ämnet, upptagits med ett beräknat belopp av nyssnämnda

storlek.

Enligt vad jag anfört beträffande frågan om förenklad handläggning av

vissa besvärs- och anmärkningsmål, kommer det förslag, jag i berörda avseende

funnit mig böra förorda, att vara utan inverkan beträffande statskontorets

arbetskrafter för budgetåret 1924—1925. Med hänsyn härtill och

då jag icke heller i övrigt har någon ändring att föreslå i ämbetsverkets

stat, torde det ordinarie förslagsanslaget till statskontoret få för nämnda

budgetår upptagas med oförändrat belopp, 320,300 kronor.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ta proposition Nr 121.

Allting till kammarrätten och dess verksamhet.

I en till riksdagen avlåten, den 2 mars 1923 dagtecknad proposition, nr

206, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att

dels besluta, att å övergångsstat hos kammarrätten skulle uppföras

följande befattningar, nämligen:

Befattningshavare Avlöningsgrad

1 byråchef ............................................................................. B 20

2 förste kanslisekreterare ....................................................... B 16

1 andre kanslisekreterare.............................................................. B 13;

dels fastställa följande ordinarie stater för kammarrätten:

A. Ordinarie avlöning sstat.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ....

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ........................

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.

kronor 291,500

» 3,500

» 13,000

Förslagsanslag kronor 308,000.

B. Övergångsstat.

Avlöningar och vikariatsersättningar, förslagsanslag ......... kronor 38,000;

dels i riksstaten för budgetåret 1923—1924 uppföra det ordinarie förslagsanslaget

till kammarrätten med ett belopp av 346,000 kronor;

dels ock för budgetåret 1923—1924 till upprätthållande av kammarrättens

verksamhet anvisa ett extra anslag av 130,000 kronor.

Förenämnda till uppförande å övergångsstat föreslagna befattningar

utgjordes av sådana, som vid den under hösten 1922 vidtagna särskilda

granskningen av ämbetsverkens anslagsäskanden befunnits kunna överflyttas

till kammarrätten för beredande av arbetsförstärkning åt ämbetsverket.

Vad beträffar det extra anslaget till upprätthållande av kammarrättens

verksamhet, hade detsamma enligt Kungl. Maj:ts förslag beräknats på följande

sätt, nämligen:

Tre extra kammarrättsråd å 10,020 kronor ....................... kronor 30,060

Sex adjungerade ledamöter å 8,580 kronor......................... » 51,480

Två extra föredragande å 7,212 kronor ....................... » 14,424

Lön och vikariatsersättning åt vikarierande extra-ordinarie

assessorer och extra föredragande..................................... » 2,000

Åtta amanuenser ................................................................... » qqq

Ett kanslibiträde, kvinnligt .............................................. » 2,436

Två kontorsbiträden, kvinnliga, å 2,040 kronor.................. » 4,080

Två skrivbiträden, kvinnliga, å 1,710 kronor .................... » 3,420

Bestridande av ökad renskrivningskostnad ..................... » 3,100

Ersättning åt vikarier för förenämnda kvinnliga biträden

m- m.................................................................................» 1,000

Summa kronor 130,000.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

I skrivelse, nr 178, vari riksdagen anmälde sitt beslut i fråga om

Kungl. Maj:ts förevarande förslag, förklarade riksdagen, att förslaget i

fråga om ordinarie staterna för kammarrätten icke givit riksdagen anled

ning till annan erinran än att beteckningen a den stat, vara de befattnings

havare skulle uppföras, som från annat ämbetsverk redan förflyttats eller

komme att förflyttas till kammarrätten övergångsstat icke synts riks

dagen lämplig. Riksdagen beslöt i stället, att staten i fråga skulle be

nämnas överflyttningsstat. Kungl. Maj:ts förslag, i vad detsamma avsåg

upptagande av det extra anslaget till upprätthållande av kammarrättens

verksamhet med 130,000 kronor, fann sig riksdagen, med hänsyn till den

avsevärda arbetsbalans, som påvilade ämbetsverket, böra bifalla.

Sedermera har Kungl. Maj:t den 1 juni 1923 beslutat, att å överflj tt

ningsstat hos kammarrätten skulle från och den 1 juli 1923 uppföras före

nämnda befattningar, ävensom i enlighet med riksdagens beslut fastställt

ordinarie avlöningsstat och överflyttningsstat för kammarrätten. Tillika

har Kungl. Maj:t förordnat om uppförande å förenämnda överflyttningsstat

från och med den 1 juli 1923 av en byråchef i riksräkenskapsverket,

en förste kanslisekreterare i försvarsdepartementet, en förste kanslisekreterare

i finansdepartementet och en andre kanslisekreterare i ecklesiastikdeparte

mentet; skolande de tre förstnämnda hos kammarrätten fullgöra tjänstgöring

såsom adjungerade ledamöter samt den sistnämnde tjänstgöring

såsom notarie.

I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag hava anslagen till

kammarrätten och dess verksamhet, i avbidan på proposition i ämnet, beräknats

till samma belopp som för innevarande budgetår. Jag ber nu att

få återupptaga spörsmålet om ifrågavarande anslagsäskanden.

I skrivelse den 20 september 1923 har kammarrätten gjort framställning

om anslag till kammarrätten och dess verksamhet för budgetåret 1924

1925. För denna framställning anhåller jag att här få i ett sammanhang

redogöra.

Till eu början har kammarrätten lämnat en på preliminära beräkningar

grundad redogörelse för arbetsbalansen vid början av september månad

1923 beträffande de för arbetsbalansen viktigaste grupperna av de mål, som

kammarrätten har att upptaga, nämligen beskattningsmål, fattigvårds-,

mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål samt anmärkningsmål. Vad

angår de fyra förstnämnda grupperna, vilka samtliga tillhöra de så kallade

allmänna rotlarna, innefattas redogörelsen i nedan intagna tabell, som till

jämförelse innehåller motsvarande siffror för åren 1915 1922 samt med

hänsyn till krigskonjunkturskattemålens betydelse för en del av sagda

period redovisar dessa mål särskilt.

Kammar
rätten
-

Bihang/ till riksdagens protokoll /921. I samt HS höft- (Nr 121.)

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kiingl. Maj:ts proposition Nr 121.

Ä,

1

Inkomna krigs- konjunktur- skattemål

Inkomna

övriga

besvärsmål

Summa

inkomna

mål

Balans vid redo- görelsetidens

utgång

'' 1915 ...............................

5

4,173

4,176

3,595

1916............................

472

3,413

3,885

3,654

1917............................

1,522

3,033

4,555

4,372

1918.................................

3,236

3,482

6,718

6,894

1919..............................

4,340

5,715

10,055

11,718

1920................................

4,578

6,847

11,425

16,215

1921..........................

2,020

7,148

9,168

15,999

1922.........................

530

11,924

12,454

18,994

1923 t. 0. m den 31/s.......

105

6,392

6,497

18,102

I anslutning härtill yttrar kammarrätten följande:

»Antalet av kammarrätten under tiden från och med den 1 september

1922 till och med den 31 augusti 1923 avgjorda beskattnings-, fattigvårds-,

mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål utgör 10,248.

Ä revisionsrotlarna funnos vid 1923 års ingång oavgjorda anmärkningsmål

— till dessa rotlar hörande besvärsmål och andra mål därunder inbe
-

gripna — till ett antal av .......................................... 184

Under år 3923 till och med den 31 augusti hava inkommit sådana mål

till ett antal av .................................................. 47g

Summa 657.

Under sistnämnda tid hava av dessa mål avgjorts .................. 390

Balansen den 31 augusti 1923 utgjorde alltså ........................ 267. I

I detta sammanhang må erinras, hurusom kammarrättens ledamotspersonal

under de fyra höstmånaderna 1922 utgjordes av 14 ordinarie och 3

extra kammarrättsråd samt 7 extra ordinarie assessorer; att såsom adjungerade

ledamöter tillkommit från och med 1923 års ingång två tjänstemän

samt från och med den 1 juli 1923 ytterligare en tjänsteman från andra

ämbetsverk, men att vid sistnämnda tidpunkt antalet extra ordinarie

assessorer minskats från sju till sex, så att ledamotsantalet från och med

den 1 juli 1923 tillsvidare under innevarande budgetår uppgår till 26,

varav 24 ledamöter med allmän rotel och 2 med revisionsrotel; samt att

kammarrättens arbetskrafter för detta budgetår därjämte förstärkts med

2 extra föredragande utan ledamotsställning.

,...Av de 10’248 tm de allmänna rotlarna hörande mål, som på sätt ovan

iormalts avgjorts under tiden den 1 september 1922 — den 31 augusti

192o, hava 150 föredragits av ledamöterna med revisionsrotel, 388 av advokatliskalen

och 21 av extra föredragandena. På en var av de allmänna

rotlar, som funnits till hela nyssnämnda redogörelsetid, beräknas i genomsnitt

komma 449 föredragna mål, men då under ifrågavarande tid avgjorts

inemot 1,300 likartade beskattningsmål från samma län, kan medeltalet

loredragna mat för de allmänna rotlarna icke sättas till mer än något

over 400 mai eller till ungefär samma siffra som för tiden den 1 september

1921 den 31 augusti 1922. I underdånig skrivelse den 14 september 1922

beraknade kammarratten på anförda grunder för det nu tilländagångna

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 121. 67

redogörelseåret eu avverkning'' av 350 till 3/5 mai för vaije ledamot med

allmän rotel. Att även med nyss angivna reduktion avverkningssiffran

blivit så pass mycket högre än kammarrätten på förhand beräknat kan

förklaras av liera omständigheter. I främsta rummet torde härvid böra

framhållas, att de genom förordningen den 12. maj 1922 (nr 220) genomförda

ändringar i 1910 års taxeringsförordning, enligt vilka åtskilliga

mestadels enkla mål skola i fall, då de enligt iörutvarande bestämmelser

skola! avgöras av kammarrätten, i stället överlämnas till prövningsnämnd,

visserligen minskat tillströmningen av bagatellmål, men att likväl

under året dels till avgörande förekommit ett stort antal dylika mål, inkomna

före den nya ordningens genom!örandc, dels ock till kammarrätten

felaktigt fulllöljts icke så få mål av nu ifrågavarande beskalienhet, vilka

av kammarrätten efter eu summarisk granskning överlämnats till vederbörande

prövningsnämnds avgörande. Men härlörutom torde till arbetsproduktens

ökning hava bidragit vissa under året vidtagna åtgärder i avseende

å sammanhörande eller likartade mål, såsom överlämnande av mål

angående automohilskatt till en och av mål angående beskattning av kaffe

till eu annan särskild föredragande.

Balansen av beskattnings-, fattigvårds-, mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål,

som vid utgången av augusti månad 1922 beräknades till

20,292 mål och vid samma års slut uppgick till 18,994 mål, utgjorde vid

slutet av augusti månad 1923 enligt ovan anförda preliminära beräkningar

18,102 mål. Orsakerna till denna nedgång i balansen, som är anmärkningsvärd

därutinnan att minskningen fortgått, även under arets

första åtta månader, då tillströmningen av nya mål tidigare brukat betydligt

överstiga avverkningen, ligga delvis i sådana redan omnämnda

förhållanden som ökningen av antalet föredragande och stegringen i antalet

föredragna mål per rotel. Trots den ökade föredragningen skulle

emellertid någon nedgång i fråga om arbetsbalansen icke hava inträffat,

om icke samtidigt tillströmningen av nya mål avtagit. Medan antalet inkomna

mål av hithörande slag de åtta första månaderna 1922 uppgick till

9,961, hava under motsvarande tid under år 1923 inkommit 6,497 mål.

Skillnaden eller 3,464 mål är sålunda större än hela minskningen i arbetsbalansen.

Beträffande de nyinkomna beskattningsmålen ma nämnas, hurusom under

innevarande år intill den 1 september inkommit 105 krigskonjunkturskattemål

och 157 automobilskattemål ävensom att under tiden från och

med den 1 september 1922 till och med den 31 augusti 1923 inkommit 81

mål rörande beskattning av kaffe.

Enligt från överståthållarämbetet och länsstyrelserna inkomna uppgifter

hade vid utgången av år 1922 till dessa myndigheter inkommit 6,931

besvär över 1922 års prövningsnämnders beslut. I avseende å denna

siffra, däri krigskonjunktur- och automobilskattemål samt mål angående

kaffebeskattning icke ingå, må till jämförelse omnämnas, att motsvarande

uppgifter för 1921 upptogo 6,246 mål och för 1920 3,815 mål. ökningen till

6,931 vid senaste årsskifte må erkännas vara allvarlig nog, men får dock

icke överskattas. I siffran för år 1922 ingå nämligen 3,224 besvär rörande

1922 års fastighetstaxering och sådan taxering sker ju icke årligen. Till

det antal besvärsmål, som omnämnts i myndigheternas uppgifter, komma

emellertid dels sådana beskattningsmål, som icke full 1 Öl jas från prövningsniimnd,

dels de tämligen talrika mål, däri klaganden ingiver besvären

omedelbart till kammarrätten. För bedömande av omfattningen av

det arbetsmaterial, varmed kammarrätten för den närmaste tiden bär alt

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kung!. Maj:fn proposition Nr 121.

räkna, ma vidare framhållas, att den förutnämnda nedgången i antalet inkomna

mål uteslutande hänför sig till beskattningsmålens grupp. Antalet

nyinkomna fattigvårds-, mantalsskrivnings- och kyrkoboklöringsmål

har nämligen stegrats från 961 under de åtta första månaderna 1922 till

1,130 under motsvarande tid innevarande år.

Beräkningen av det antal mål, som kammarrätten bör kunna medhinna

under ett år, är vad angår det närmaste året förenad med särskilda vanskligheter,

i det att kammarrätten för den största delen av detta arbetsår

har att räkna med en icke obetydlig utsträckning av föredragningstiden,

vilken utsträckning dock icke torde kunna medföra eu proportionsvis lika

stor ökning i avverkningen, samt därjämte nödig erfarenhet saknas för

beräkning av den föredragning, som kan medhinnas av de nytillkomna

extra föredragandena. Härtill komma från tidigare beräkningar av detta

slag kända svårigheter sådana som omöjligheten att på förhand bedöma

förekomsten av större serier likartade mål eller av remisser å författningsförslag

och dylikt. Där serier av nyssnämnda slag förekommit, hava

de ofta överlämnats till föredragning av advokatfiskal, och är detta anledningen

till de höga siffror, som i flera år uppgivits för hans föredragning.

Med utgångspunkt från den av kammarrätten i skrivelsen den 14

september 1922 gjorda beräkning att på varje allmän rotel borde under ett

år kunna medhinnas 350 till 375 mål, torde dock möjligen kunna antagas

att efter föredragningstidens utsträckning från 3 till 3 % timmar i veckan

under de ordinarie sessionerna avverkningen för varje ledamot med all

män rotel skall uppgå till omkring 400 mål i medeltal eller för 24 ledamöter

med allmän rotel till omkring 9,600 mål, samt att de 2 ledamöterna

med revisionsrotel skola kunna medhinna tillhopa omkring 200 till allmän

rotel hörande mål, extra föredragandena — med en timmes längre föredragningstid

än ledamöterna, men med huvudsakligt åliggande att föredraga

fattigvårdsmål, som kräva mera tid än beskattningsmålen — tillhopa

omkring 500 mål samt advokatfiskalen och sekreteraren tillhopa omkring-

300 mål; och skulle alltså årsa v verkningen komma att uppgå till

omkring 10,600 till allmän rotel hörande mål.»

Kammarrätten har härefter ingått på frågan om behovet av anslag för

budgetåret 1924—1925. I detta avseende har kammarrätten anfört, att.

evad avverkningen under den närmaste tiden bleve några hundra mål

.större eller mindre för år än kammarrätten beräknat, kammarrätten hoppades

på en fortsatt nedgång i arbetsbalansen. Uppenbart vore emellertid enligt

kammarrättens mening att under alla förhållanden balansen även vid

början av budgetåret 1924—1925 måste bliva mycket betydande och att

man icke heller kunde räkna med att denna ens under de mest gynnsamma

omständigheter skulle kunna under sagda budgetår nedbringas till

någorlunda normala mått. Kammarrätten, som icke ifrågasatt någon

ytterligare utökning av dess personal, har emellertid med hänsyn till det

anförda ansett oundgängligen nödigt, att dess personal för budgetåret

1924—1925 icke minskades under det nuvarande antalet.

Om kammarrätten sålunda ansett den nuvarande personalen någorlunda

tillräcklig, har kammarrätten dock funnit sig icke kunna underlåta att

för flera grupper av denna personal påkalla eu förbättring i ställning

och avlöningsvillkor. Under erinran, att kammarrätten i skrivelse den

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kanal. Maj:ts proposition Kr 121.

14 september 1922 hemställt om överflyttning från extra till ordinarie

.stat av tre kammarrättsrådsämbeten samt en kvinnlig kanslibitrades- och

en kvinnlig kontorsbiträdesbefattning, om uppflyttning av en kvinnlig

kontorsbiträdesbefattning till en kvinnlig kanslibiträdesbefattnmg och om

löneförbättring för extra ordinarie assessorerna samt att framställningen

allenast i sistnämnda del lett till ett för kammarrätten gynnsamt resultat,

har kammarrätten nu förnyat framställningen i Övriga delar, varvid kammarrätten

åberopat den motivering, som kammarrätten i nyssberorda skrivelse

den 14 september 1922 framlade (återgiven i Kungl. Mapts proposition

nr 206:1923). Härutöver har kammarrätten anfört följande:

»De nuvarande tre extra kammarrättsråden åtnjuta från och med den 1

juli 1923 en var arvode till belopp av 10,500 kronor eller samma belopp soi

utgör begynnelselönen lör kammarrättsråd a ordinarie stat. Den för dem

begärda överilyttningen skulle därför icke medföra någon okmng i ste^

verkets utgifter, om också avlöningen, enligt vedei taget brak, i staten

komme att upptagas till högre belopp än begynnelselönen för kammarrättsråd

å ordinarie stat. Under framhållande att de frånvarande ledamöterna

vid eventuell överflyttning pa ordinarie stat flan boijan a^ bild

getåret 1924—1925 befunnit sig på extra stat i fyra ar, vill kammarratten

erinra, att missförhållandet mellan antalet ordinarie kammarrättsråd och

antalet övriga ledamöter ter sig ännu ogynnsammare an förut etter den

utökning av ledamotsantalet från 24 till 26, som skett från och med innevarande

år, samt att den motsedda ändring i kammarrattens instinkt o ,

enligt vilken även mål, för vilka kammarrätten är sista instans, skola angöras

av tre ledamöter, ökar vikten därav att den förut såsom riktig befunna

proportionell mellan ordinarie kammarrättsråd och andra ledamöter

eller 2:1 hålles vid makt. 0 , ,

Liksom beträffande de extra kammarrättsråden har i fråga om det nuvarande

kvinnliga extra kanslibiträdet å sekreterarexpeditionen tydligen

från början varit avsett, att överflyttning på ordinarie stat skulle ske sa

snart nödig erfarenhet vunnits om befattningens nödvändighet Lifligt

kammarrättens mening föreligger mer än tillräcklig erfarenhet darom att

sekreteraren behöver ett kvalificerat biträde, men behovet darav kommer

givetvis att ännu mera framträda, om, såsom det satts i fråga, sekreteraren

skall fullgöra eu föredragningsskyldigliet av samma slag som redan i liera

år förekommit för advokatfiskal. o . , , , ,

Behovet av det kvinnliga kontor sbiträdets a aktuanekontoret uppflyttning

till kanslibiträde har under senare tid framträtt jämsides med de

allt större anspråk, som ställts på aktuariernas arbete jamval i kvalitativt,

hänseende. Med stegringen i antalet avgjo-da mål okas registrera! gsarbetet,

det allt mer vanliga ingivandet omedelbart till kammarratten av

besvär i beskattningsmål ökar antalet personliga besök, därvid endera av

aktuarierna upptages av den besökande, och genom i arbetsordningen införda

bestämmelser hava aktuarierna fått sig ålagt att undersöka inkommande

måls eventuella sammanhang med mål, som a ro beroende pa kammarrättens

prövning. Vad särskilt sistnämnda åliggande an gar haller

kammarrätten före, att detta bär sådan betydelse för främjande av kammarrättens

arbete, att ingenting bör försummas, som kan vara agnat att

bereda aktuarierna tillfälle att i största möjliga utsträckning fullgöra den

nämnda undersökningen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Moj:ts proposition Nr 121.

Då i skrivelsen den 14 september 1922 begärdes överflyttning av eu

kvinnlig kontorsbiträdesbefattning från extra till ordinarie stat, anfördes

såsom grund för framställningen, att sådan överflyttning borde följa av

den begärda överflyttningen av tre kammarrättsrådsämbeten från extra

stat till ordinarie. Förnyandet av framställningen är en konsekvens av

framställningen i avseende å de tre kammarrättsrådsämbetena och om

densamma biialles, kommer det ytterligare behov av ökning av den för

renskrivning avsedda ordinarie personalen, som kan följa av den planlagda

utsträckningen av ledamöternas löredragningstid, icke att därmed

tillgodoses. På frågan om fyllandet av behovet i sistberörda del anser sig

kammarrätten icke böra ingå, förrän erfarenhet vunnits angående den ökning

i renskrivningen, som kan bliva en följd av ledamöternas ökade föredragning.

För överflyttningen talar jämväl den omständigheten att eu

proportionsvis allt för stor del av den kvinnliga personalen befinner sig

å extx-a stat. På kammarrättens ordinarie stat äro nämligen för närvarande

uppi orda fyra kontorsbiträdesbefattningar och en skrivbiträdesbefattning

samt på extra stat — bortsett från kanslibiträdesbefattningen

''— två kontorsbiträdes- och två skrivbiträdesbefattningar, vartill kommer

en extra kontorsbiträdesbefattning med arvode från det å ordinarie avlöningsstat

upptagna anslaget till avlöningar åt icke ordinarie befattningshavare.

»

Jämväl för en kategori befattningshavare på extra stat har kammarrätten

begärt bättre avlöningsvillkor, nämligen amanuenserna. I skrivelsen

den 14 september 1922, vari kammarrätten med hänsyn till ifrågasatt ökning

av ledamotspersonalen med tre personer begärde ökning av antalet

amanuenser från åtta till elva, föreslog kammarrätten, att arvodet till

dessa skulle beräknas efter 13:de löneklassen enligt löneplanen för extra

ordinarie manliga tjänstemän. Kungl. Maj:ts proposition nr 206 till 1923

års riksdag, i vilken proposition ökning av amanuensernas antal icke begärdes,

upptog arvoden till åtta amanuenser, för vilka kammarrätten

räknat med ett belopp av sammanlagt 19,728 kronor, till allenast 18,000 kronor;

och blev Kungl. Maj:ts förslag härutinnan bifallet av riksdagen. Anledningen

till reduktionen framgår av det uttalande, som enligt statsrådsprotokollet

över finansärenden för den 2 mars 1923 gjordes av dåvarande

chefen för finansdepartementet. I detta uttalande anmärktes, att kammarrätten

beräknat arvodet efter högsta förekommande löneklassen men att

sådan avlöning eljest i ämbetsverken plägade utgå allenast till ett fåtal

e. o. tjänstemän samt att på grund av anslagsminskningar amanuensarvodena

allmänt torde komma att nedsättas efter den 1 juli 1923. Kammarrätten

har nu häremot erinrat om innehållet i hithörande delar i ett

av kammarrätten den 15 december 1921 avgivet underdånigt utlåtande angående

behovet av anslag till icke-ordinarie befattningshavare under år

1922 och första halvåret 1923, i vilket utlåtande kammarrätten framhållit,

att samtliga dåvarande amanuenser avlagt juridisk ämbetsexamen och att

flertalet av dem även innehaft längre eller kortare domareförordnanden

samt att med avseende å de kvalifikationer, som sålunda innehades och,

enligt kammarrättens mening, även borde fordras av amanuenserna, kam
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

marrätten ansåge dem böra såsom »förste amanuenser» hänföras till 12:te

lönegraden. Ämbetsverket har vidare anfört, att jämförelsen med amanuensavlöningarna

i andra ämbetsverk kunde vara missledande, åtmin

stolle i vissa ämbetsverk erfordrades för anställning som amanuens ingen

som helst akademisk examen, och det syntes kammarrätten vara endast

undantagsvis, som amanuensernas åligganden kunde bestämmas så noggrant

som förhållandet vore i kammarrätten. Amanuenserna i detta ämbetsverk

hade alla lika tjänstgöringsskyldighet; att hänföra dem till olika

lönegrader förefölle därför kammarrätten vara oegentligt, och då de var

för sig gjorde halv notarietjänst, kunde det ligga nära till hands att bestämma

amanuensarvodet till hälften av arvodet för eu notarie å extra

stat, vilket skulle innebära en avsevärd löneförbättring för amanuenserna.

Kammarrätten erinrade, att redan vid 1908 års lönereglering det normala

arvodet för kansliamanuens i kammarrätten beräknats till 1,800 kronor,

samt att nedsättningen i avlöningen måste förefalla särskilt obillig, då

samtidigt tjänstgöringsskyldigheten ökats icke så obetydligt genom ut

sträckningen av ledamöternas föredragningsskyldighet; och hölle kammarrätten

före, att anslagsposten till avlöning av amanuenser borde höjas

till 20,000 kronor, varigenom det skulle bliva möjligt att bereda alla amanuenser

arvode efter 12:te lönegraden och tilldela dem ålderstillägg genom

uppflyttning till den högre löneklassen inom denna grad, i den mån de

bleve därtill berättigade, samt slutligen något belopp skulle finnas tillgängligt

till vikariatsersättning vid sjukdomsfall.

j "det extra anslaget till kammarrätten för innevarande budgetår har

vidare arvodet till kvinnliga skrivbiträden beräknats efter avlöningen i

lägsta löneklassen eller till 1,710 kronor för varje. Då under nästkommande

budgetår uppflyttning i löneklass kunde väntas ifrågakomma, har

kammarrätten ansett beloppet böra höjas till 1,800 kronor för vartdera

biträdet.

Härutöver har kammarrätten framhållit, att hittillsvarande anslag icke

försloge till beredande av skälig ersättning åt extra befattningshavare i

form av gratifikationer. För detta ändamål hade kammarrätten — i den

mån icke särskilda medel anvisats endast haft att tillgå en mindre del,

omkring 3,000 till 4,000 kronor för år, av det å ordinarie avlöningsstaten

upptagna anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare

m. m. Genom ökningen av ledamotspersonalen, tillkomsten av extra föredragande

och utsträckningen av ledamöternas föredragningsskyldighet hade

det sålunda disponibla beloppet blivit alldeles otillräckligt för ändamålet,

och erfordrades enligt kammarrättens mening härför ett ytterligare belopp

om förslagsvis 3,000 kronor, vilket dock syntes böra uppföras ä

extra stat.

Få sätt förut nämnts har i riksstaten för budgetåret 1923—1924 det ordinarie

förslagsanslaget till kammarrätten uppförts med ett belopp av 340,000

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

kronor. För genomförande av kammarrättens förslag om uppförande av

vissa befattningar å ordinarie stat skulle erfordras för tre kammarrättsråd

84,380 kronor och för två kanslibiträden, kvinnliga, 5,700 kronor.

Då den ena av de två kanslibiträdesbefattningarna nu motsvaras av en

kontorsbiträdesbefattning och inrättandet enligt kammarrättens förslag av

en ny ordinarie kvinnlig kontorsbiträdesbefattning sålunda icke skulle

medföra någon förändring i det nuvarande antalet befattningar av sistnämnda

slag, skulle kammarrättens förslag i avseende å den ordinarie

personalen medföra en ökning av det ordinarie förslagsanslaget till kammarrätten

med 40,080 kronor, och detta anslag sålunda komma att uppgå

till 386,080 kronor eller i avrundat tal 386,000 kronor.

För budgetåret 1923 1924 har, såsom förut nämnts, till upprätthållande

av kammarrättens verksamhet anvisats ett extra anslag av 13u,0u0 kronor.

Vid bifall till kammarrättens i det föregående gjorda framställningar

skulle av de särskilda posterna i detta anslag

dels följande bortfalla, nämligen

tre extra kammarrättsråd å 10,020 kronor ......................... kronor 30,060

ett kanslibiträde, kvinnligt ....................................................

dels i stället för två kontorsbiträden, kvinnliga, å 2,040

kronor uppföras

ett kontorsbiträde, kvinnligt ................................................

dels följande poster höjas nämligen

åtta amanuenser från 18,000 kronor till ............................

två skrivbiträden, kvinnliga, från 3,420 kronor till ........

dels ock upptagas en ny post, nämligen till gratifikationer

åt extra befattningshavare ..........................................

Med bibehållande av övriga poster oförändrade skulle enligt kammarrättens

förslag det extra anslaget uppgå till 100,644 kronor, men då detta

belopp synts kammarrätten böra avrundas samt posten »bestridande av ökad

renskrivningskostnad», nu 3,100 kronor, befunnits väl knappt beräknad,

har avrundningen ansetts lämpligen kunnat ske på det sätt, att denna

post höjes till 3,456 kronor, så att anslagets slutsumma komme att utgöra

101,000 kronor.

» 2,436

» 2,040

» 20,000

» 3,600

» 3,000.

Såsom en sammanfattning av sitt förslag har kammarrätten hemställt

att Kungl. Maj:t måtte föreslå 1924 års riksdag att

dels å ordinarie avlöningsstat för kammarrätten uppföra ytterligare

följande befattningar nämligen

Befattningshavare Avlöningsgrad

3 kammarrättsråd.................................................... g 2q

2 kanslibiträden, kvinnliga ........................................ q g

dels fastställa följande ordinarie stater för kammarrätten.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 121.

73

A. Ordinarie avlöningsstat.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag........ kronor 331,500

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ................................... * 3,500

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. »__13,000

Förslagsanslag kronor 348,000.

B. överflyttningsstat.

Avlöningar och vikariatsersättningar, förslagsanslag kronor 38,000,

dels i riksstaten för hudgetåret 1924—1925 uppföra det ordinarie förslagsanslaget

till kammarrätten med ett belopp av 386,000 kronor,

dels ock för budgetåret 1924—1925 till upprätthållande av kammarrättens

verksamhet anvisa ett extra anslag av 101,000 kronor, nämligen till

sex adjungerade ledamöter å 8,580 kronor .......................... kronor 51,480

två extra föredragande å 7,212 kronor .............................. * 14,424

lön och vikariatsersättning åt vikarierande extra ordinarie

assessorer och extra föredragande .................................. » 2,000

åtta amanuenser.................................................................... » 20,000

ett kontorsbiträde, kvinnligt ................................................ * 2,040

två skrivbiträden, kvinnliga å 1,800 kronor....................... * 3,600

bestridande av ökad renskrivningskostnad........................... * 3,456

ersättning till vikarie för förenämnda kvinnliga biträden

med mera ...... * 1,000

gratifikationer åt extra befattningshavare .......... * 3,000

Extra anslag kronor 101,000.

På sätt den nu lämnade redogörelsen utvisar, erhöll kammarrätten efter

beslut vid föregående års riksdag eu betydande arbetsförstärkning. Syftet

härmed var att åstadkomma en effektiv minskning av antalet oavgjorda

ärenden och verksamt befrämja ärendenas snabba avgörande. Såväl genom

berörda arbetsförstärkning som på grund av vissa under föregående år

vidtagna åtgärder i avseende å arbetet i kammarrätten ävensom en de!

andra, utav kammarrätten berörda omständigheter torde man äga anledning

räkna med eu betydande nedgång av arbetsbalansen under den närmaste

tiden. En ej oväsentlig sådan nedgång har för övrigt, såsom framgår

av kammarrättens redogörelse i ämnet, redan inträtt. Vid senaste

årsskiftet utgjorde balansen, enligt vad jag inhämtat, 16,763 mål, därav

15,114 beskattningsmål. Det synes mig emellertid ej böra ifrågakomma

att på denna grund redan nu vidtaga en begränsning av den personal,

kammarrätten för ifrågavarande ändamål har till sitt förfogande. Den

förefintliga arbetsbalansen hos kammarrätten måste enligt min mening i

största möjliga utsträckning nedbringas, innan en dylik åtgärd vidtages.

Huvudparten av de ärenden, kammarrätten liar att handlägga, är av den

art, att allmänheten måste anses äga anspråk på en skyndsammare behandling

av desamma än vad tillförene varit händelsen. Härtill kommer,

Departe
mentschefen.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

att mitt förslag om förändrad handläggning av besvärsmål rörande statstjänstemäns

avlönings- och pensionsförmåner samt vissa närstående mål

skulle medföra någon ökning av kammarrättens arbetsbörda.

Om jag alltså anser mig böra förorda, att någon inskränkning i kammarrättens

arbetskrafter icke vidtages för nästkommande budgetår, kan

jag dock icke under förhandenvarande förhållanden — då strävan går

ut på att ej i ordinarie statsanställning binda flera befattningshavare

än som är oundgängligen nödvändigt — tillstyrka överflyttning från

extra till ordinarie stat av de av kammarrätten härtill ifrågasatta befattningarna,

liksom ej heller uppflyttning av en kvinnlig kontorsbiträdesbefattning

till kvinnlig kanslibiträdestjänst. Jag finner mig sålunda

icke kunna ifrågasätta någon ändring av nu gällande ordinarie

stater för kammarrätten, och torde alltså kammarrättens ordinarie förslagsanslag

böra för budgetåret 1924—1925 upptagas med oförändrat belopp

eller med 346,000 kronor.

Vidkommande härefter det till upprätthållande av kammarrättens verksamhet

erforderliga extra anslaget har jag ej heller funnit mig kunna biträda

kammarrättens krav om ökade medel för vissa ändamål, vadan det

för innevarande budgetår anvisade beloppet 130,000 kronor torde böra

utgå även för budgetåret 1924—1925.

Anslag till riksräkenskapsverket och dess verksamhet.

Nu gällande personalstat för riksräkenskapsverket upptager följande befatt
-

ningshavare:

Befattningshavare. Lönegrad

1 generaldirektör ........................................................................... A 3

2 byråchefer ................................................................................. B 20

5 förste revisorer ............................................................................ B 15

33 revisorer ...................................................................................... B 14

2 kontorsskrivare, kvinnliga ........................................................ C 5

23 kanslibiträden, kvinnliga ........................................................ C 3

5 kontorsbiträden, kvinnliga ........................................................ C 2

1 förste expeditionsvakt ................................................................ B 3

4 expeditionsvakter ....................................................................... B 1.

Staten för riksräkenskapsverket upptager följande anslagsposter:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag kronor 436,700

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ........................... » 12,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. » 38,000

Summa kronor 486,700.

Ordinarie förslagsanslaget till riksräkenskapsverket är i riksstaten upptaget

med ett mot statens slutsumma svarande belopp av 486,700 kronor.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet är vidare i riksstaten

för budgetåret 1923—1924 uppfört ett extra anslag av 25,000 kronor. Beträffande

användningen av detta anslag har Kungl. Maj:t den 17 maj 1923 förklarat,

att med anlitande av anslaget må hos riksräkenskapsverket tills vidare undertiden

1 juli 1923—30 juni 1924 vara anställda fyra extra revisorer, att de

extra revisorerna skola anses tillhöra 13:de lönegraden för manliga ordinarie

tjänstemän samt att riksräkenskapsverket må av ifrågavarande anslag använda

erforderligt belopp för beredande av ersättning åt semestervikarier för ifrågavarande

befattningshavare
I

statsverkspropositionen till innevarande års riksdag beräknades, i avbidan

på proposition i ämnet, anslagen till riksräkenskapsverket och dess verksamhet

med samma belopp som för innevarande budgetår. Då jag nu går att för

Kungl. Maj:t ånyo anmäla frågan om anslag för nämnda ändamål, anhåller

jag att få omnämna två från riksräkenskapsverket inkomna skrivelser i

ämnet.

I skrivelse den 21 augusti 1923 med anslagsäskanden för budgetåret 1924

—1925 har riksräkenskapsverket hemställt, att anslagen till avlöningar åt

ämbetsverkens personal måtte i riksstaten för budgetåret 1924—1925 upptagas

på samma sätt som i riksstaten för budgetåret 1923—1924. Kiksräkenskapsverket

har därvid anfört, att de med ingången av innevarande budgetår vidtagna

indragningar av en byråchefs-, två kontorsbiträdes- samt två extra revisorsbefattningar

innebure en så betydande personalminskning, att allvarlig fara

uppstått för ämbetsverkets möjlighet att fullgöra sina omfattande åligganden,

men att riksräkenskapsverket dock icke ville ifrågasätta någon höjning av

ämbetsverkets avlöningsanslag.

Sedan emellertid statens besparingskommitté framlagt sitt av mig här förut

upptagna förslag om förenklad behandling av vissa besvärs- och anmärkningsmål

samt därvid föreslagit indragning av fyra extra revisorstjänster och sex

ordinarie revisorsbefattningar i riksräkenskapsverket, har detta ämbetsverk i

skrivelse den 20 februari 1924 gjort framställning om en avsevärd förstärkning

av arbetskrafterna hos ämbetsverket. Verket har därvid överlämnat

avskrifter av vissa från vederbörande förste revisorer inhämtade uppgifter

angående behovet av arbetskrafter å de olika revisionskontoren samt å riksbokslutsbyrån.

Av förste revisorerna har följande personalökning ifrågasatts,

Riksräken
skapsvernet.

nämligen å

A-kontoret

B
»

»

5

revisorer 2

kvinnliga

biträden.

skattegranskningen .......

—

» 7

»

»

granskningen av affärs-

drivande verken .......

3

4

»

»

4

» 2

»

»

D

»

Summa 12 revisorer 15 kvinnliga biträden.

s. 76 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

76 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 121.

Å C-kontoret har någon ökning av personalen icke påyrkats.

Vid övervägande av den utredning, som förste revisorerna i ärendet förebragt,

har riksräkenskapsverket funnit en av anledningarna till det ökade

behovet vara att söka i den rubbning, som föranletts av de indragningar å

ämbetsverkets stat, som företagits av 1923 års riksdag. Ämbetsverket har

hemställt, att för nästa budgetår måtte å dess stat upptagas två extra revisorer

och två kvinnliga biträden i stället för dem, som indragits från och

med innevarande budgetår. Men även om staten återställdes i dess skick före

den 1 juli 1923, vore för visso — yttrar ämbetsverket vidare — en ytterligare

ökning av antalet revisorer och kvinnliga biträden fullt motiverad.

Vad beträffade den av förste revisorerna föreslagna ökningen av antalet revisorer

finge riksräkenskapsverket särskilt betona, att detta antal vore otillräckligt,

även om ingen som helst granskning skulle inom riksräkenskapsverket

verkställas av de till ämbetsverket ingående räkenskaper, som redan

underkastats granskning av vederbörande myndigheters egna revisionsorgan.

1 likhet med förste revisorn å skattekontoret ansåge riksräkenskapsverket, att

såväl statens som de skattskyldigas intresse krävde, att det snarast åvägabragtes

en effektivare granskning av skatteräkenskaperna än som det med

den nuvarande personalen vore möjligt att åstadkomma. Då det emellertid

visat sig icke möjligt att från riksräkenskspsverkets övriga avdelningar överflytta

personal för att biträda vid skattegranskningen, såge riksräkenskapsverket

sig nödsakat att anhålla om ökning av den personal, som vore sysselsatt

med berörda granskning. För ifrågavarande granskningsarbete ansåge

ämbetsverket, att ytterligare minst sju kvinnliga befattningshavare erfordrades,

därav två kontorsskrivare i lönegraden C 5 och fem kanslibiträden i

lönegraden C 3. För avlöning åt dessa befattningshavare erfordrades ett årligt

belopp av 19,278 kronor. Vid ett bifall till vad riksräkenskapsverket sålunda

hemställt trodde sig ämbetsverket, genom att jämväl ordna revisionsarbetet

efter delvis andra principer än dem, som hittills tillämpats — därvid en överflyttning

av personal från den generella granskningen till den specifika

närmast komme ifråga — kunna tillbakahålla arbetsbalansen under närmast

kommande budgetår.

På sätt jag förut anfört synes den begränsning av eftergranskningen i

riksräkenskapsverket, som jag funnit mig böra förorda, kunna medföra, att

sju revisorsbefattningar och tre kanslibiträdesbefattningar frigöras. Vid

övervägande av frågan, huruvida dessa befattningar böra indragas eller

tagas i anspråk för annat revisionsarbete i ämbetsverket, har jag kommit

till den uppfattningen, att de sju revisorsbefattningarna torde kunna avföras

från ämbetsverkets stat.

Vad revisorsbefattningarna beträffar kunde det synas ligga närmast till

hands att, på sätt kommittén föreslagit, i främsta rummet indraga de fyra

revisorsbefattningar, vilka för närvarande äro uppförda å extra stat. Övriga

tre indragningar skulle då avse ordinarie revisorsbefattningar. Jag har

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungi. Maj:ts proposition Nr 121.

emellertid efter samråd med riksräkenskapsverkets chef funnit mig böra

föreslå en något annan ordning för genomförande av de nu möjliggjorda

indragningarna.

I första hand höra indragningarna avse två ordinarie revisorstjänster,

vilka hållits vakanta. I övrigt har jag funnit mig höra förorda, att fem

ordinarie befattningar indragas och uppföras å allmänna indragningsstaten

med bibehållen tjänstgöringsskyldighet. En indragning av de extra

revisorerna skulle nämligen innebära en betänklig försvagning av revisionsarbetets

effektivitet och medföra ytterligare svårigheter för verkets rekrytering.

Jag erinrar härutinnan, att riksräkenskapsverkets extra avlöningsanslag

redan vid 1923 års riksdag undergick eu kraftig beskärning.

Indragningen av ordinarie befattningshavare hör givetvis avse de äldsta

revisorerna. Av dessa uppnår en pensionsåldern redan år 1926 samt

tre år 1927. Bland de tre senare äro två på grund av sjukdom sedan

längre tid ständigt tjänstlediga. Ytterligare tre revisorer uppnå pensionsåldern

år 1932. Av dessa är en ständigt tjänstledig på grund av sjukdom.

Jämväl denne befattningshavare torde därför böra uppföras å indragningsstat.

I enlighet härmed skulle från och med den 1 juli 1924 å allmänna

indragningsstaten med bibehållen tjänstgöringsskyldighet uppföras revisorerna

Lars Olsson Rönnow, Gustaf Arvid Åman-Nilsson, Johan Frode Lundberg,

Otto Berndt Tage Silfwerskiöld och Oscar Fredrik Wilhelm Schnell.

Det säger sig självt, att efter indragningens genomförande några vikarier

icke höra förordnas vare sig vid sjukledigheter eller vid annan tjänstledighet

för de revisorer, vilka skulle komma att uppföras å indragningsstat. På denna

grund kommer en ej obetydlig kostnadsminskning — utöver den, som erliålles

genom att ej återbesätta de redan vakanta tjänsterna att kunna

ernås redan med nästa budgetår.

Av den personal, som genom inskränkning av ef torg ra ilsk nin g eu blir för

detta ändamål överflödig, synas mig de tre kanslibiträdena höra fä av riksräkenskapsverket

behållas för att användas vid granskningen av skatteräkenskaperna,

där behov av ökad arbetskraft synes förefinnas. Pa sätt jag i del

föregående anfört skulle vidare en revisorsbefattning från generaltullstyrelsen

överflyttas till riksräkenslcapsverket. Liksom jag ej av denna anledning

ifrågasatt någon nedsättning av antalet revisorsbefattningar å generaltullstyrelsens

stat förr än med budgetåret 1925—1926, vill jag ej heller föreslå,

att motsvarande ökning av antalet revisorsbefattningar i riksräkenskapsverket

genomföres tidigare. Om alltså det formella uttrycket för den a\

mig förordade personalöverflyttningen far anstå till ett följande år, höi gi\ etvis

överflyttningen kunna reellt genomföras från och med den 1 juli 1924 pa

det sätt, att eu av generaltullstyrelsens revisorer placeras till tjänstgöring i

riksräkenskapsverket. Med hänsyn till riksräkenskapsverkets krav på yttei - Ägare revisorstjänster har jag funnit mig böra förorda, att ifrågavarande

överflyttning icke må medföra ytterligare indragning av eu re\ isorshefattning

i riksräkenskapsverket. Indragningen av revisorer skulle alltså stanna

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

vid sju. Beträffande det från riksräkenskapsverkets sida resta kravet på

ökning av arbetskrafterna får jag vidare framhålla, att genom uppförande

av vissa revisorer å indragningsstat viss arbetshjälp beredes ämbetsverket

under en kortare övergångstid, vilken arbetskraft i första hand torde böra

tagas i anspråk för granskningen av taxeringslängderna.

Enligt mitt förslag skulle alltså antalet revisorer i riksräkenskapsverket

från och med budgetåret 1924—1925 nedsättas från 33 till 26. Samtidigt

härmed skulle den i verkets stat ingående anslagsposten till avlöningar till

ordinarie tjänstemän nedsättas med ett belopp av 53,676 kronor eller till i

runt tal 383,000 kronor. Då någon ändring av statens övriga anslagsposter

icke föreslås, skulle statens slutsumma alltså stanna vid ett belopp av 433,000

kronor.

Till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet skulle, såsom

nu, uppföras ett extra anslag av 25,000 kronor att användas på enahanda

sätt som motsvarande anslag för innevarande budgetår.

Anslag till allmänna civilförvaltningens löneuämnd.

I riksstaten för budgetåret 1923—1924 är för allmänna civilförvaltningens

lönenämnd uppfört ett extra anslag av 40,000 kronor.

I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag har, i avbidan på

särskild proposition i ämnet, till allmänna civilförvaltningens lönenämnd

för budgetåret 1924—1925 beräknats ett extra anslag av 30,000 kronor. Då

jag den 2 januari 1924 för Kungl. Maj:t anmälde frågan om beräkning av

berörda anslag, yttrade jag, efter att hava omnämnt besparingskommitténs

förslag angående förenklad behandling av vissa besvärs- och anmärkningsmål,

bland annat, följande:

»Vad allmänna civilförvaltningens lönenämnds verksamhetsområde beträffar

hava av lönenämnden utarbetats de särskilda författningar, vilka

utfärdats på grund av 1921 års avlöningsreglemente, såsom kungörelserna

den 10 oktober 1921 (nr 616—619) med bestämmelser ifråga om övergång

till de nya lönestaterna, kungörelsen den 31 december 1921 (nr 753) med

tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet och kungörelsen samma dag

(nr 778) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare.

Vidare hava av nämnden utarbetats författningar och föreskrifter, som

befunnits erforderliga, då avlöningsreglementets tillämpningsområde utsträckts

att omfatta nya personalgrupper, varjämte vid olika tillfällen förslag

avgivits till ändringar i de utfärdade avlöningsförfattningarna.

Förutom verksamheten i berörda härseenden har nämnden av Kungl.

Maj:t tidvis i mycket stor utsträckning anlitats för avgivande av yttranden

i tillämpningsfrågor, varigenom nämnden kommit att betungas med arbete

i större omfattning än som vid organiserandet av nämnden torde hava

avsetts; kostnaderna för nämndens verksamhet hava härigenom ökats i avsevärd

grad.

Oavsett den ställning, jag kan komma att intaga till statens besparings
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

kommittés förberörda förslag, har jag i varje fall för avsikt att föreslå

åtgärder för åvägabringande av begränsning i kostnaderna för lönenämndens

verksamhet, och anser jag, att det anslag till nämnden, som nu

allenast skall tagas i beräkning å budgeten, skäligen bör kunna bestämmas

till ett nedsatt belopp av 30,000 kronor.»

På sätt jag förut vid behandlingen av frågan om förenklad handläggning

av vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. anfört, har jag funnit mig

böra ifrågasätta en inskränkning av arbetsområdet för allmänna civilförvaltningens

lönenämnd samt en omläggning av verksamheten vid lönenämnden

på det sätt, att endast ordföranden och vederbörande sekreterare

skulle vara sysselsatta året om med arbete för nämndens räkning men däremot

ledamöterna i nämnden vara sammankallade högst två månader om

året. Beträffande kostnaderna för lönenämndens verksamhet har jag under

angivna förutsättning och med antagande, att någon nedsättning av arvodena

till ordförande och ledamöter kunde äga rum, funnit mig kunna räkna med

ett årsbelopp av 25,000 kronor.

Hemställan.

På grund av vad jag förut anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

dels

i riksstaten för budgetåret 1924—1925 uppföra det ordinarie förslagsanslaget

till statskontoret med oförändrat belopp .............. kronor 320,300;

dels

a) i riksstaten för budgetåret 1924—1925 uppföra det ordinarie förslagsanslaget

till kammarrätten med oförändrat belopp............... kronor 346,000;

b) för budgetåret 1924—1925 till upprätthållande av kammarrättens

verksamhet anvisa ett extra anslag av................................... kronor 130,000;

dels

a) förklara, att i fråga om de för riksräkenskapsverket avsedda ordinarie

befattningar den ändring skall vidtagas, att antalet revisorer (lönegraden

B 14) skall utgöra 26;

b) godkänna följande stat för riksräkenskapsverket, att tillämpas från

och med den 1 juli 1924:

Stat:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag kronor 383,000

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ....................................... » 12,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m...........»_____38,000

Förslagsanslag kronor 433,000;

c) i riksstaten uppföra det ordinarie förslagsanslaget till riksräkenskapsverket

med....................................................................................... kronor 433,000

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 121.

d) besluta, att revisorerna Lars Olsson Eönnow, Gustaf Arvid ÅmanNilsson,

Johan Frode Lundberg, Otto Berndt Tage Silfwerskiöld och Oscar

Fredrik Wilhelm Schnell skola från och med den 1 juli 1924 uppföras å

allmänna indragningsstaten med rätt för dem att, så länge de kvarstå å

ifrågavarande stat, med bibehållen tjänstgöringsskyldighet uppbära lön i

enlighet med avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare

vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila

statsförvaltningen;

e) till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet för budgetåret

1924—1925 anvisa ett extra anslag av ................................... kronor 25,000;

dels ock

till allmänna civilförvaltningens lönenämud för budgetåret 1924—1925

anvisa ett extra anslag av ........................................................... kronor 25,000.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen bifalla samt förordnar,

att proposition av den lydelse, bil. litt. vid

detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

E. Regnér.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.

opaginerad Kontrollera mot PDF

STATENS B E S P A RIN G S K O M MIT T É

UTREDNING OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE FÖRENKLAD BEHANDLING

AV VISSA BESVÄRSOCH

ANMÄRKNINGSMÅL

STOCKHOLM 192:!

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI* AKTIEBOLAG

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Utredning och förslag angående förenklad behandling av

vissa besvärs- och anmärkningsmål.

Under senare år har förekommit ett synnerligen stort antal besvärsmål, som

röra avlöningsförmåner. Detta förhållande sammanhänger givetvis med de

nya avlöningsförfattningarna, som under dessa år trätt i tillämpning, föist

kungörelserna angående krigsavlöning, krigstidshjälp och dyrtidstillägg, samt

sedermera kommunikationsverkens avlöningsreglemente och de efter dess förebild

utarbetade avlöningsreglementena för den civila och militära statsförbund

kan därför måhända hysa förhoppning att målens antal skall avtaga

i den mån en fast praxis hinner utveckla sig. Men det torde dock, icke minst

med stöd av erfarenheten före dessa författningars tillkomst, få anses sannolikt,

att antalet mål av ifrågavarande slag alltid skall bli avsevärt stort. Då därtill

kommer, att målens behandling f. n. är mycket invecklad, torde man

kunna utgå ifrån att en icke obetydlig besparing av arbetskraft skulle åstadkommas,

om man skulle kunna uppnå en genomgripande förenkling på detta

För närvarande är behandlingen av statstjänstemännens lönefiågor i korthet

och utan hänsyn till detaljföreskrifterna följande. .

I varje verk eller lokalförvaltning uträknas lönerna i första hand av en

redogörare (kassör, registrator etc.), varvid emellertid tvistiga fall hänskjutas

till avgörande av verket eller förvaltningsmyndigheten. Beslut av en lokal

förvaltningsmyndighet, t, ex. en kassaförvaltning vid armén, kunna överklagas

hos vederbörande centrala myndighet i samma förvaltningsgren. Över det

centrala verkets beslut kunna besvär anföras hos regeringsrätten. I vissa fall

prövas avlöningsfrågorna således av två, i andra av tre instanser. Om de hos

regeringsrätten anförda besvären gälla en mera invecklad fråga, plägar i allmänhet

varande inhämtas från statskontoret, där ärendet föredrages i plenum

i närvaro av chefen och tre till fem ledamöter. Ofta infordras yttrande aven

av vederbörande lönenämnd, där ärendet föredrages av sekreteraren inför

nämndens sju ledamöter. Sedan dessa yttranden inkommit, beredes ärendet

och föredrages inför fem ledamöter av regeringsrätten av vederbörande föredragande

i departementet, i regel byråchef eller kansliråd.

Även utan hänsyn till det nu föreliggande behovet att i alla avseenden

vinna förenkling för att därigenom åstadkomma besparingar, torde det förvisso

kunna påstås, att denna procedur är allt för omständlig och invecklad.

Då nu dessutom besparingssynpunkten måste göras gällande, har kommittén

ansett det nödvändigt att tillse, om icke eu förenkling av lönefrågornas behandling

kan genomföras utan äventyrande av deras behöriga avdömande.

Beträffande den nu gällande ordningen för lönefrågornas avgörande bör

beaktas, att regeringsrättens beslut ännu så länge icke är slutgiltigt bindande,

utan att vederbörande löntagare kan, oberoende av regeringsrättens beslut, få

sitt löneanspråk prövat av de allmänna domstolarna. Exempel på att denna

utväg anlitats äro visserligen mycket sällsynta. År 1921 inträffade ett fall,

då högsta domstolen biföll ett löneanspråk, som förut av regeringsrätten

ogillats; och ett liknande förhållande har förut några gånger iigt rum i tvister

angående delaktighet i pensionskassa och avgifter till sådan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Vid regeringsrättens inrättande förutsattes emellertid, att genom ändring i

gällande rätt skulle meddelas sådana stadganden, att avlöningsmål icke vidare

kunde komma att upptagas av de allmänna domstolarna. Vid framläggande

av forslaget om regeringsrättens inrättande yttrade chefen för justitiedepartementet

fo|jande, som här citeras på grund av det principiella ställningstagande

till fragan om löneanspråkens art, som däri ägde rum:

»Mål om avlöningsförmåner och reseersättning av statsmedel eller om

pensionsavgifter och pensionsrätt, enligt gällande föreskrifter, finnas i den

uti betankandet föreslagna lagen om regeringsrätten upptagna bland sådana,

som hora till regeringsrättens slutliga avgörande. Otvivelaktigt påkalla

ock dessa mal en rättslig behandling. Emellertid göra sig här i viss mån

samma hänsyn gällande som nyss nämnts i fråga om åtskilliga andra mot

statskassan riktade anspråk. Exempel saknas nämligen ej därpå, att de

allmänna domstolarna ansett sig oförhindrade pröva talan om lön eller pension,

ehuru denna redan blivit av Kungl. Maj:t i statsrådet ogillad. Vill

man ansluta sig till lagförslaget uti ifrågavarande avseende, lärer förty, i

överensstämmelse med vad förut är sagt, böra meddelas sådana stadganden,

att mai av nu berörda art icke vidare komma att upptagas av de allmänna

domstolarna. En dylik ändring i gällande rätt torde ock vara välgrundad.

-De anspråk på lön eller dylika förmåner, vilka tillkomma statstjänarna, äro

icke att bedöma efter några som helst privaträttsliga regler; de hava sin

grund i det genom tjänsteanställningen uppkomna publika rättsförhållandet

och hämta därifrån sitt innehåll. Det synes då även naturligt, att de må

göras gällande allenast i administrativ process; och en sådan uppfattning

ligger utan tvivel till grund för stadgandet i 10 kap. 26 § rättegångsbalken,

att de mål, som någons ämbete och tjänst röra, må prövas och dömas av

dem, som Konungen vård och inseende däröver betrott haver. Enligt min

mening kunde för anspråk, varom nu är fråga, eu särskild instansordning

ämpligen iniättas efter ungefärligen följande regler. Vederbörande verks

eller inrättnings beslut får icke av den missnöjde överklagas, men han äger

efter stämning a verket eller inrättningen utföra sin talan vid kammarratten;

besvär över dess beslut prövas av regeringsrätten. Ett lagförslag i

sådan riktning torde jag framdeles få underställa Eders Kungl. Maj-ts

prövning.»

. En utredning igångsattes också rörande inrättande av en sådan särskild

instansordning. Men lösningen av denna fråga har visat sig vara förknippad

med betydande svårigheter, och ännu föreligger icke något slutgiltigt

resultat av utredningen.

Man måste alltså räkna med att åtminstone ännu någon tid framåt eu

och samma lönefråga kan behandlas såväl i administrativ ordning som i

domstols väg. Om emellertid, såsom nedan föreslås, avgörandet av statstjänstemännens

lönefrågor i sista administrativa instans flyttas från regeringsrätten

och anförtros åt ett centralt ämbetsverk, skulle ju icke vidare

någon konflikt uppkomma mellan ett regeringsrättens och ett högsta domstolens

avgörande i dylik fråga och alltså, då möjligheten av dylik domskonflikt

i frågor, som icke angå statstjänstemän, är praktiskt sett utan betydeise,

den huvudsakliga olägenheten av det förefintliga dubbla besvärslortarandet

bortfalla. Och med hänsyn till det ytterligt ringa antal fall, i

vilka lönefrågor hittills hänskjutits till domstols avgörande, kan med fog

ifrågasättas, om ej ovannämda förslag om en särskild instansordning, vilket

skulle göra lönefrågornas handläggning ännu mera omständlig än den för

närvarande är och som ju huvudsakligen avsett att förekomma möjligheten

opaginerad Kontrollera mot PDF

av en konflikt av ovan angiven art, kan utan olägenhet ta förfalla. Om

lönefrågornas avgörande i högsta administrativa instans overlamnas till

någon i dylika frågor speciellt sakkunnig och i avloningsreglementenas tolkning

förfaren myndighet, synes det föga sannolikt, att ett vädjande till

domstol med därmed förknippade kostnader och besvär skulle förekomma i

avsevärt större utsträckning än nu, medan a andra sidan, om domstolania

i ett eller annat fall skulle vara av annan mening i eu avlomngsfraga an

vederbörande administrativa myndighet, andringen icke vidare skulle „a

ut över ett av Kungl. Maj:t meddelat beslut. . .

Då det nu alltså gäller att ordna den administrativa proceduren i avloningsmäl

efter vad som med hänsyn till målens beskaffenhet kan anses sk

ligt och lämpligt, skulle en väsentlig förenkling kunna vinnas genom att

lönefrågornas avgörande förlädes till den myndighet, vars utlåtande nu plagai

inhämtas i alla viktigare fall, nämligen statskontoret. Sedan gammalt har

statskontoret i stor utsträckning sysslat med avlomngsfragoi och ansetts i

dessa besitta speciell sakkunskap. Härom vittnar törst främst det for;

hållandet att såsom ovan framhållits, dess utlåtanden i dylika frågor i }

»v Känd. Mai,;. . Antalet km* . « W

statskontoret i besvärsmål rörande avlöning utgjorde sålunda ai 1J21 bl, ai

aqoo va samt V—30/ 1923 44, och antalet utlåtanden i andra pa Kungl.

Makts prövning ''beroende avlöningsfrågor (däri ej inräknade lonereglenngsfreiden)

utgjoide 1921 384, 1922 379 och ''/ -s% 1923 228. Vidare har

åt statskontoret anförtrotts eu rådgivande befogenhet i visst afseende '' ''‘aga

om andra mvndigheters tolkning av de nya avlomngsreglementena, i det att

dels i kungörelse av den 2 december 1921 angående beslutanderatten i vissa

frågor om fastställelse av löneklass och tillerkännande av alderstillagg ton

skrivits att, där beträffande befattningshavare, a vilken det nya en da ailöningsreglementet

äger tillämpning, tvekan uppkommer angående tillämpningen

i ämnen, som i kungörelsen avses, utlåtande ma inhämtas från statskonst,

och dels i nådigt cirkulär den 22 december 1922 forordnats, att i

varje fall, da hos ämbetsverk, myndighet, anstalt eller styrelse Dekan angå

ende det civila avlöningsreglementets tillämpning i nyssnämnda avseenden

kan uppstå, utlåtande skall inhämtas från statskontoret. \ isserligen ha

statskontorets sysslande med avlöningsfrågor hitta s huvudsakligen beroit d

civila statsförvaltningen i mera inskränkt bemärkelse och Mott i »Jety *

utsträckning avsett den militära förvaltningen och koniinuni^tio^ciken.

Men sedan numera genom kommunikationsverkens, den civila statstona

niZenTÖlhl „ militära aMo.ml,™ under a,-eu IW^IM »»ten:» orre

reglementen ett och samma lönesystem blivit genom lort . eu mycket stor del

av förvaltningen, bör hinder oj mota att, för vinnande av enhetlighet i t

lämpningen, låta statskontoret fungera såsom eu slags admmistratn special

domstol i lönefrågor för statsförvaltningen i dess helhet. , ,

Statstjänstemannen skulle visserligen härigenom betagas den niojlig d

nu hava att i administrativ väg få sina löneanspråk provade av den l ogsta

dömande myndigheten. Men å andra sidan skulle de ha helt obeskmen den

ridt att vädja till de allmänna domstolarna, som forslaget om en säl ski d mstansordning

skulle beröva dem. På grund av stadgandet i 30 kap. .> $, lattegångsbalken

kunna de visserligen påkalla högsta domstolens provning

i de säkerligen mera sällsynta, fall da deras ifrågavarande tvistig!! löneanspråk

uppgå till minst 1,500 kronor. Men att statstjänstemanneni sa urn a

i fråga om rättstvisters prövning få intaga stimma stallning som am .

hällsmedlemmar, torde ej skäligen kunna väcka någon gensaga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(i

\ad sai-s^LU angar de ofta svårlösta fragorna om placering i löneklass och

tillerkännande av alderstillagg skulle det kunna ifrågasättas, att det nu för

vissa civiia verk mforda förfarandet att statskontoret i tvistiga fall tillfrågas

utstrackes till att galla hela statsförvaltningen, och härvid skulle det lämphgen

kunna föreskrivas, att den mening statskontoret i en sålunda hänskjuten

flaga uttalar skall vara för statsverket bindande, varigenom antalet besvärsmal

ju aven torde komma att minskas. Kommittén kommer emellertid i,det

följande att föreslå en anordning, varigenom ett dylikt frågeförfarande svnes

kunna undvikas.

- sålunda låter ett centralt ämbetsverk pröva andra, i övrigt

jamstallda, ämbetsverks beslut i vissa avseenden kan möjligen framstå såsom

eu egendomlighet. Ett steg i denna riktning har dock redan tagits, då ämetsverken

alagts att i vissa särskilt svåra avlöningsfrågor inhämta statskontorets

utlåtande och statskontoret sålunda fått en särskild auktoritativ ställning

i förhållande till ämbetsverken i vissa fall, då dessa enligt eljest vanlig

Praxis skulle fa träffa avgörande uteslutande efter sitt eget omdöme. Da

kommittén nu framlagt ett något längre gående förslag, har kommittén utgått

tran den uppfattningen att förhållandet ämbetsverken emellan är en

organisationsfråga, som måste bedömas efter lämplighet. Därvid är det framtor

allt av vikt, dels att den myndighet, som man tilldelar befogenhet att

prova andra myndigheters beslut, äger speciel] sakkunskap pa det område

provningen avser och därigenom också får erforderlig auktoritet, och dels att

området för prövningen blir tydligt avgränsat, så att ingen anledning till

kompetenskonflikt uppkommer. De enskilda statstjänstemannen åter kunna

enligt vad kommittén framhållit i det föregående, icke fordra annat än att

eu administrativ provning av löneanspråk sker med sakkunskap och i sista

hand av ett for alla gemensamt ämbetsverk. Ur dessa synpunkter synas befogade

invändningar mot förslaget icke kunna göras.

Om sålunda avlöningsmål för statsförvaltningen i dess helhet skulle avgöras

av statskontoret såsom högsta administrativa instans, uppkommer spörsmålet,

vad som bör innefattas under begreppet avlöning. Detta torde böra

tagas i vidsträckt bemärkelse och alltså omfatta samtliga löne- och andra

formaner, som enligt gällande författningar tillkomma vederbörande, eller således

samma område, som ansetts innefattas i det i 2 § 4 mom. av lagen om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt använda uttrycket avlöningsförmåner, därunder

inbegnpet provision, anmärknings- och aktoratsarvode, ersättning för viss

förrättning eller visst uppdrag, bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning

och dylikt.

Tvister angående prästerskapets avlöning torde däremot böra handläggas i

nu sållande ordning. I övrigt bör statskontorets befattning med avlöningsmål

i regel begränsas till att avse statstjänstemän, och alltså t. ex. ärenden

om folkskollärares avlöning samt kyrkobetjänings- och klockarelöner handlaggas

i nu gällande ordning. Undantag härifrån synas dock lämpligen

kunna göras i fråga om dels de av länsstyrelserna fattade besluten om

lamiljeunderstod åt värnpliktiga, och dels enligt givna föreskrifter utgående

arvoden åt kommittéledamöter, även där dessa icke äro statstjänstemän, vilka

ärenden lämpligen synas kunna få avgöras av statskontoret.

Vad beträffar frågor om rese- och traktamentsersättning, hava dessa sådant

sammanhang med avlöningsfrågor, att de torde böra handläggas i samma

ordning och alltså hos statskontoret såsom högsta besvärsinstans, helst som

aven i dessa frågor statskontoret plägat av Kungl. Maj:t tillfrågas såsom

sakkunnig myndighet. Då dylika ersättningar utgå i stor omfattning av

opaginerad Kontrollera mot PDF

statsmedel även till andra än statstjänstemän såsom till komnntteledamoter

m. fl., synes statskontorets befogenhet kunna lämpligen utsträckas till reseoch

traktamentsersättningar för förrättning i statens iirenden eller dylika ersättningar,

som eljest utgå av statsmedel.

Slutligen synes ytterligare en grupp av mål, nämligen pensionsmal, för sa

vitt de angå statstjänare, lämpligen kunna avgöras av statskontoret såsom

högsta administrativa instans. Hit böra då hänföras ej blott frågor om statstjänstemäns

rätt till pension enligt gällande reglementen, utan aven frågor

om deras delaktighet i eller avgifter till statsunderstödd pensionsinrattnmg

eller pensionskassa. Sedan gammalt har statskontoret aven i pensionsfrågor

ansetts äga speciell sakkunskap. Genom att förliigga pensionsmalens administrativa

avgörande till statskontoret skulle jämväl möjligheten av konflikt

på detta område mellan regeringsrätten och allmänna domstolarna förebyggas.

Vidare böra de frågor om placering i löneklass, som enligt kungl. kungörelsen

den 2 december 1921 för närvarande avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet

och i vilka stundom infordras utlåtande av statskontoret, overlamnas

till detta ämbetsverks avgörande. ,,

Eu konsekvens av den här föreslagna anordningen skulle givetvis bliva att

de beslut om avlöning, rese- och traktamentsersättning samt pensionsmal enligt

den civila pensionslagen, som nu statskontoret självt har att i första hand

meddela, icke skulle kunna i administrativ väg överklagas.

Om man nu vill vinna förenkling och enhetlighet genom att förlägga avgörandet

av ifrågavarande mål till en och samma myndighet kan man emellertid

icke stanna vid vad som ovan föreslagits. Tolkning av bestämmelserna

om avlöning och om rese- och traktamentsersättning förekommer nämligen i

stor omfattning även vid de s. k. anmärkningsmålens avdomande. bor vinnande

av enhetlig rättstillämpning måste därför de anmärkningsmål, som röra

avlöning i dess ovan angivna betydelse och rese- och traktamentsersättning,

slutligen avgöras av samma myndighet, som beslutar i dylika frågor utan

sammanhang med framställd anmärkning. . .... ,

Anmärkningsmål karaktäriseras därav, att den utbetalande tjänstemännen

(redogöraren) behandlas som ersättningsskyldig för en såsom felaktig ansedd

utbetalning av statsmedel, utan att samtidigt mot honom föres talan om ansvar

för tjänstefel eller ens påstås, att hans förfarande kan bedömas såsom

'' Dvlika anmärkningar med yrkande om åläggande för redogöraren att till

statsverket återbetala för mycket utbetalade avlöningsmedel eller rese- och

traktamentsersättning framställas dels vid den räkenskapsgransknmg, som

inom vissa verk anställes av där befintlig specialrevision, och dels inom nksräkenskapsverket

antingen vid granskning av räkenskaperna från de verk,

som ej hava specialrevision, eller vid eftergransknmg av sadana räkenskaper,

som förut inom vederbörande verk undergått granskning.

1 flertalet fall medgives anmärkningens riktighet utan vidare av redogoraren

Om så ej sker och det är fråga om anmärkning av specialrevision, tiar

vederbörande förvaltningsmyndighet att avgöra om anmärkningen skall tastställas

eller underkännas, varefter talan mot detta beslut kan fullfo jas i kammarrätten

och därifrån till regeringsrätten. Rörande i nksrakenskapsverket

framställd anmärkning, vars riktighet ej medgives, har verket självt endast

att besluta, huruvida (ten skall fullföljas (''flor icke. I förra fallet riktar verket

till vederbörande redogörare, mot vilken anmärkning framställts, en anmaning

att inbetala det anmärkta beloppet, vid äventyr att eljest talan mot honom

föres hos kammarrätten. Efterkommer han ej anmaningen, vackes mot honom

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

sådan anmärkningstalan, varefter kammarrätten fastställer eller underkänner

ilviTT11'' AV6-n 1 ^fda sistnämnda fa]1 kunna kammarrättens beslut

överklagas hos regeringsrätten.

Såsom synes är även denna procedur, som knappast torde ha sin motsvarighet

i andra länder synnerligen omständlig och invecklad, i det att en och

samma fråga kan bil föremål for behandling av två revisioner och beslut av

t>ra olika myndigheter. Det är uppenbart, att stark anledning föreligger till

kanTtonåsw ^ Tråde en tU1 käring ledande förenkling

linnés så t l a "Tf®" denna fråga 1 nu föreliggande sammanhang

linnes sa mycket större anledning, som det ojämförligt största antalet av de

S’ k. aomarkningsmakn avser avlöning samt rese- och traktamentsersättning.

Det skulle da mahanda kunna ifrågasättas att låta hela det nuvarande

utbffritniKnSf°rffrandem f]orsvinna 0011 låta talan om återfående av felaktigt

utbetalta belopp foras vid domstol i sammanhang med ansvarstalan för tjänstefel

forum triirdT f^TTfrna’ framför allt (le centrala ämbetsverkens

toruni icke obetydligt skulle betungas härav, kan kommittén icke tillstyrka

en sådan anordning En revision måste givetvis finnas. I flertalet fall bero

de härvid an mark ta felen på förbiseende, som genast rättas. Det skulle då

t ara eu mindre lycklig anordning att åtala den felande. Annorlunda förhåller

bne-Jm vlsserllgen’ da tjänstemännen bestrider anmärkningen och det handlingssätt,

som föranleder anmärkningen, beror på annan tolkning av dithörande

bestämmelser eller annan uppfattning om de faktiska förhållandena än

som i anmärkningen och eventuellt i det slutliga beslutet göres gällande.

b-keV- df-SSa fa Jffdf det doek vara regel, att skälig anledning till ansvar

Tf fotehgger. Ett tran straffprocessen skilt anmärkningsförfarande kan

föSwanS6S befa°Sa fn.mer galler detta naturligtvis, då anmärkningen

tortdller pa grund av redogorarens förklaring.

fö,“fT IT 1 JaT faU tr0tt sig biira utga från »tf ett anmärkningsfoi

farande fortfarande kommer att bibehållas och att kommittén borde

aTm/rk Tllghetan, till förenkling därav. Eu principundersökning av

anmarknmgsforfarandets rättsliga karaktär lärer däremot falla utanför kommitténs

uppdrag.

Vad då först angår den dubbelrevision av vissa räkenskaper, som enligt

det. ovan anförda nu förekommer i många fall, har, särskilt i samband med

riksrakenskapsverkets inrättande, fråga uppstått om förenkling i sådan riktning

att specialrevisionerna inflyttas i det centrala revisionsverket. Beträffande

de affarsdnvande verken gälla emellertid i vissa fall särskilda bestämmelser

1 ,''aga °m ^vision; och då åtminstone några av dessa verk för sin förvaltning

torde behova stödet av en inom verken själva fungerande revision

synes någon indragning och inflyttning i riksräkenskapsverket av deras

specialrevisioner knappast vara ändamålsenlig.

Förutom de affärsdrivande verkens specialrevisioner finnas sådana hos

fångvårdsstyrelsen, armeförvaltningen, marinförvaltningen, lotsstyrelsen

medicinalstyrelsen, vag- och vattenbyggnadsstyrelsen, generaltullstvrelsen

och stuterioverstyrelsen.

Vad särskilt marinförvaltningen vidkommer, föreligger till Kungl Maj-ts

provning ett av särskilda sakkunniga uppgjort förslag till inflyttande av dess

revision i riksräkenskapsverket. Detta förslag, som tillstyrkts av marinför
I

Xorgr t. OX. gar det helt enkelt så till. att revisionsmyndigheten meddelar eu decision

om det anmärka beloppets återbetalande. Åtnöjes ej vederbörande härmed, får han vädja

till domstol. •''

0

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

valtningens majoritet, hav emellertid avstyrkts av kammarrätten och av

arméförvaltningen, därvid såsom skäl mot förslaget huvudsakligen anförts,

att utredning saknades rörande konsekvenserna för medelskontrollen inom

statsförvaltningen i övrigt,

att granskningens effektivitet skulle förminskas,

att, då i allt fall eu viss kameral förvaltningskontroll måste bibehållas

inom vederbörande förvaltande verk, dubbelarbete ej kunde undvikas,

att förslaget ej ledde till minskning i granskningsarbetet och alltså ej

heller i kostnaderna därför,

samt att det förvaltande centrala verkets ansvar måste minskas i den

mån det betoges möjligheten till kontroll över underlydande myndigheters

förvaltning.

För kommittén synes det klart, att den dubbla revision, som nu förekommer

beträffande vissa räkenskaper i motsats mot statsräkenskaperna i

allmänhet, måste anses vara onödig och att, om den ena av dessa revisioner

slopades, kostnadsbesparing måste uppkomma. Om det nu av ovan angivna

skäl kan anses olämpligt att inflytta specialrevisionerna i riksräkenskapsverket,

uppstår den frågan, om man ej i stället kan undvara den eftergranskning,

som nu äger rum inom sistnämnda verk. Men givetvis bör

då först tillses, att den revision, som verkställes inom vederbörande förvaltande

verk, blir fullt tillfyllestgörande. I detta sammanhang vill kommittén

erinra om det i 4 § av riksräkenskapsverkets instruktion intagna

stadgandet att verket aligger att tillse, att revisionen vid de ämbetsverk,

inom vilka granskning företages av underordnade myndigheters redogörelser,

utföres pa sådant sätt, att, med hänsyn jämväl till granskningen inom

riksräkenskapsverket, betryggande kontroll förefinnes. Det synes kommittén,

som om denna föreskrift skulle kunna giva uppslag till en anordning, som

gör dubbelrevisionen överflödig utan att beröva de förvaltande verken deras

specialrevisioner. Nyssnämnda instruktion sbestämmelse bereder ju riksräkenskapsverket

möjlighet att giva specialrevisionerna erforderliga direktiv

och att få granskningsarbetet ordnat på samma sätt som om det verkställdes

inom riksräkenskapsverket, och granskningen kunde ju då på sätt och vis sägas

liga rum för det centrala revisionsverkets räkning. På samma gång kan

man tillgodose den förvaltande myndighetens behov av kontroll över de

underlydandes förvaltning genom att denna myndighet fortfarande får tillfälle

att följa revisionsarbetet och göra sina synpunkter gällande. Den eftergranskning,

som nu sker inom riksräkenskapsverket, kunde då helt upphöra

och de därmed sysselsatta arbetskrafterna lösgöras.

Att avskära riksräkenskapsverket från all befattning med resultatet av det

granskningsarbete, som äger rum inom specialrevisionerna, synes emellertid

icke överensstämma med nämnda ämbetsverks centralt kontrollerande uppgift

inom statsförvaltningen. Det vill därför synas kommittén, som om de förvaltande

verken borde befrias från avdömandet av tvistiga anmärkningsmål

och de av specialrevisionerna framställda anmärkningar, som av vederbörande

bestridas, i stället upptagas till handläggning i riksräkenskapsverket, varigenom

dels ytterligare förenkling synes stå att vinna och dels även eu enhetlig

praxis på detta område främjas.

Även i fråga om revisionen vid de affärsdrivande verken synes det ej böra

möta något hinder att ordna saken på sålunda föreslaget sätt.

Då den förvaltande myndigheten har samma intresse som riksräkenskapsverkct

av att granskningsarbetet blir på bästa siitt ordnat, synas några konflikter

verken emellan knappast vara att befara. Korrektiv emot möjligheten

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

härav finnes för övrigt i senare delen av ovanberörda instruktionsparagraf,

där det stadgas att, om vederbörande ämbetsverk förklarar sig icke kunna

följa de anvisningar, som riksräkenskapsverket meddelat, detta verk äger inberätta

förhållandet för Kungl. Maj:t.

Vad så beträffar instansordningen för avgörandet av de anmärkningar,

vartill revisionen giver anledning och vilkas riktighet bestrides av den ansvarige

redogöraren, synes proceduren jämväl i övrigt kunna och böra förenklas.

En åtgärd i dylik riktning var år 1922 föremål för prövning i riksdagen,

då nämligen ledamoten av första kammaren G. Rosén i motion föreslog, att

riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring av gällande

bestämmelser, att besvär över förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärkningsmål

hädanefter skulle anföras direkt hos Kungl. Maj:t. Över denna

motion infordrades utlåtande av riksräkenskapsverket, som tillstyrkte förslaget,

dels enär proceduren härigenom bleve förkortad och mycket arbete besparat,

dels ock enär förslaget skulle medföra ett konsekventare förfaringssätt

vid prövning av likartade rättsanspråk. I utlåtandet meddelade riksräkenskapsverket,

bland annat, att under år 1921 besvär i anmärkningsmål över

beslut av nedannämnda myndigheter till kammarrätten inkommit till följande

antal, nämligen

fångvårdsstyrelsen............................................................ 26

arméförvaltningen............................................................ 61

marinförvaltningen ........................................................ 109

telegrafstyrelsen ............................................................... 1

medicinalstyrelsen............................................................ 2

järnvägsstyrelsen 9

generaltullstyrelsen ........................................................ 2

domänverket .................................................................... 2

Summa 212.

Beträffande de i riksräkenskapsverket gjorda anmärkningar upplystes, att

vederbörande redogörare i de ojämförligt flesta fall ställde sig verkets anmaningar

till efterrättelse. Sålunda hade under år 1921 av de utav riksräkenskapsverket

gillade anmärkningar endast omkring 6 procent behövt överlämnas

till kammarrättens prövning. I betraktande härav ansåg riksräkenskapsverket,

att även de sistnämnda målen kunde utan våda överlämnas till

verkets egen prövning och således kammarrättens domsrätt i anmärkningsmål

helt upphöra.

Yttrande i ärendet infordrades även från kammarrätten, som meddelade,

att antalet av de besvärsmål, som från de ovan uppräknade myndigheterna

inkommit till kammarrätten, under åren från och med 1910 till och med

1921 utgjort resp. 139, 168, 167, 152, 116, 134, 160, 190, 224, 233, 231 och

212 eller i medeltal per år 160. Enligt approximativ beräkning hade av de

utav kammarrätten under nämnda tid prövade besvärsmålen 51 procent dragits

under regeringsrättens prövning och i 90 procent av dessa fall hade

regeringsrätten ej gjort ändring i kammarrättens beslut. I 36 procent av de

under regeringsrättens prövning dragna målen hade Kungl. Maj:t efterskänkt

eller anvisat allmänna medel till ersättning för de utdömda beloppen, och av

sist angivna mål hade knappast 7 procent rört sig om belopp av minst 1,500

kronor. Även kammarrätten ansåg, att antalet instanser för ifrågavarande

mål skulle utan våda kunna minskas från tre till två, men att detta syfte

helst borde uppnås genom att för fullföljd av talan mot kammarrättens be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

slut sätta såsom villkor, att tvisten rörde sig om ett mera avsevärt belopp,

t. ex. minst 1,500 kronor.

Första kammarens första tillfälliga utskott ansåg spörsmålet om förkortning

av det processuella förfarandet vid handläggning av besvär över förvaltningsmyndighets

beslut i anmärkningsmål böra göras till föremål för

utredning samt föreslog, att kammaren måtte för sin del besluta en anhållan

hos Kungl. Maj:t om sådan utredning. Första ‘kammaren biföll detta utskottets

förslag, men då andra kammaren på yrkande av sitt vederbörande

utskott beslöt att icke biträda första kammarens beslut, bland annat på

den grund att regeringsrättens arbete skulle ökas alltför mycket, förföll

frågan.

Då, som ovan framhållits, de inom förvaltningen anhängiggjorda anmärkningsmålen

i de ojämförligt flesta fall angå utbetald avlöning eller rese- och

traktamentsersättning, skulle kommitténs förslag att dylika anmärkningsmål

i sista instans avgöras av statskontoret innebära en betydligt mera vittgående

förenkling än den som enligt det ovanstående förut varit på tal. Kommitténs

förslag avser, att såväl kammarrättens som regeringsrättens befattning med

anmärkningsmål av nyssnämnda slag skulle helt upphöra. Då det emellertid

ej är lämpligt, att statskontoret i dessa mål blir både första och sista instans,

har kommittén tänkt sig, att riksrälcenskapsverket skulle i första hand döma

angående såväl de inom detta verk som de av ovanberörda specialrevisioner

framställda anmärkningar. Ifrågavarande anmärkningsmål skulle härigenom

bedömas av endast två instanser och statskontoret skulle vara den sista instansen.

Då statskontorets befogenhet att besluta i anmärkningsmål torde höra inskränkas

till mål av sådan beskaffenhet, att enahanda frågor skulle av statskontoret

avgöras på grund av dess här föreslagna befattning med andra besvärsmål,

torde anmärkningar rörande avlöning och rese- och traktamentsersättning,

som må kunna framställas vid den inom riksräkenskapsverket

skeende granskning av vissa allmänna inrättningars och stiftelsers räkenskaper,

icke böra avdömas av statskontoret. Besvär över riksräkenskapsverkets beslut

i dylika säkerligen ytterst fåtaliga mål böra fullföljas hos regeringsrätten.

Även i s. k. redogörelsemål kan bliva fråga om löneförmån eller rese- och

traktamentsersättning, om nämligen en redogörare vid redovisning inför överordnad

myndighet av ett mottaget belopp befinnes hava gjort en felaktig

dylik utbetalning samt av myndigheten förpliktas ersätta beloppet. Även i

dylika fall synas besvär böra fullföljas till statskontoret.

Vad angår de anmärkningsmål, som ej avse avlöningsförmåner i förut

angiven betydelse eller rese- eller traktamentsersättningar, synas dessa vara

jämförelsevis fåtaliga. Av regeringsrättens årsbok inhämtas, att samtliga avregeringsrätten

prövade anmärkningsmål, frånräkna! dem, som gällt taxeringsoeh

tullbehandlingsmål, utgjorde år 1920 207, är 1921 21,1 och år 1922 125,

och att av7 dessa de mål, som avsågo annat än avlöningsförmåner och reseoch

traktamentsersättningar, allenast uppgingo till år 1920 35, år 1921 24

och år 1922 11. Dessa »övriga anmärkningsmål» angå t. ex. obehörigen

eller med för höga belopp bestridda expensmedel, obehörigen erlagda försäkringsavgifter,

för högt erlagda pris vid vissa inköp, brist vid redovisningav

persedlar och dylikt. Något skäl att förlägga avgörandet av dessa mål till

statskontoret torde emellertid knappast föreligga. De synas heller icke vara

så många, att de i någon högre grad betunga regeringsrätten. Men att för

denna rätt fåtaliga grupp av mål bibehålla den vidlyftiga anordningen med

tre instanser synes kommittén onödigt, varför kommittén anser att, sedan riks
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

räkenskapsverk^!, pa sätt ovan föreslås, i dessa mål beslutit i första instans,

dess beslut må kunna av vederbörande överklagas direkt hos regeringsrätten.

1 fråga om ovanberörda för övrigt fåtaliga anmärkningsmål, som angå

tullbehandling, synes emellertid detta förfarande mindre lämpligt. Då nämligen

i dessa mål speciell sakkunskap bör vara tillfinnandes i underinstansen,

synas anmärkningar rörande felaktig tullbehandling böra prövas i första instans

av generaltullstyrelsen, vars beslut torde kunna överklagas direkt hos

regeringsrätten.

Anmärkningar i egentliga taxeringsfrågor förekomma icke vidare, sedan

krigskonjunkturskatten upphört. Däremot förekomma allt fortfarande anmärkningar

mot de i taxeringslängderna gjorda uträkningar av skattebeloppen

och därstädes upptagna skattefria avdrag. Dylika anmärkningsmål torde

kunna behandlas på samma sätt som ovanberörda »övriga anmärkningsmål»

och alltså handläggas i första instans av riksräkenskapsverket och i andra

instans av regeringsrätten.

Har i anmärkningsväg uppkommit fråga om pension eller pensionsa vgift,

bör sådant mål behandlas på motsvarande sätt som besvärsmål rörande samma

pension eller pensionsavgift.

Såsom av det ovanstående framgår, innebär kommitténs förslag icke blott

att kammarrättens befattning med anmärkningsmål samt regeringsrättens

befattning med sådana anmärkningsmål, som angå avlöning, pension eller

rese- och traktamentsersättning, skulle upphöra, utan även att riksräkenskapsverket

skulle ifråga om anmärkningsmålen få en annan uppgift än för närvarande.

Förfarandet i sistnämnda verk är nu följande. Sedan vederbörande granskande

revisor avgivit en inlaga, innefattande anmärkning mot en redogörare,

föredrages ärendet av vederbörande förste revisor (eller av granskaren själv)

inför generaldirektören. Om anmärkningens riktighet synes fullt påtaglig,

beslutar han att redogöraren skall anmanas inbetala det anmärkta beloppet,

vid äventyr att eljest talan fullföljes inför kammarrätten. Om redogöraren

då ställer sig anmaningen till efterrättelse, resolverar generaldirektören, sedan

beloppet inbetalts, att ärendet ej föranleder vidare åtgärd. Finner åter generaldirektören

någon som helst tvekan kunna uppstå om anmärkningens riktighet,

kommuniceras den med redogöraren, varefter, om denne bestrider anmärkningen,

generaldirektören beslutar, huruvida anmärkningen må förfalla

eller skall fullföljas. Om redogöraren i anledning av kommunikationen utan

vidare inbetalar beloppet, resolverar generaldirektören, huruvida anmärkningen

skall gillas eller ogillas, i vilket senare fall beloppet återbetalas till redogöraren.

Skall bestridd anmärkning fullföljas, riktas till redogöraren en

sådan anmaning, som ovan omförmäles. Om redogöraren ej ställer sig erhållen

anmaning till efterrättelse, anställes medelst skrivelse till kammarrätten

talan om beloppets utdömande. Finner generaldirektören, antingen

utan att kommunikation med redogöraren ägt rum eller efter det förklaring

från denne inkommit, granskarens anmärkning vara obefogad och till ingen

åtgärd föranleda, kan granskaren påkalla att ärendet avgöres i plenum, således

i närvaro av styrelsens samtliga ledamöter, därvid även vederbörande

förste revisor inträder såsom ledamot. Och om härvid lika antal röster stanna

mot lika, gäller deras mening, som påyrka, att anmärkningen skall kommuniceras,

respektive hänskjutas till kammarrättens prövning.

Om nu enligt vad ovan föreslås anmärkningsmålen skola i första hand avdömas

av riksräkenskapsverket, synes det böra tillkomma vederbörande förste

revisor i verket att besluta om kommunikation med redogöraren, dock att,

opaginerad Kontrollera mot PDF

om förste revisorn tinner anmärkningen utan kommunikation böra förfalla,

granskaren bör få påkalla verkets beslut härom i plenum. Efter skedd kommunikation

bör, därest redogörare!! bestrider anmärkningen, dess riktighet

upptagas till prövning i riksräkenskapsverkets plenum, varvid vederbörande

förste revisor bör inträda såsom ledamot. Varder därvid betalningsskyldighet

ädömd redogöraren, äger denne häröver klaga, allt efter målets beskaffenhet

hos regeringsrätten eller statskontoret. Däremot synes det knappast vara av

nöden att tillerkänna granskaren klagorätt, om hans anmärkning av riksräkenskapsverket

ogillats. Ej heller torde man behöva påkalla särskilt beslut

angående anmärkning, som redogöraren godkänt. Skulle en dylik anmärkning

inverka på tredje mans rätt, står det ju denne öppet att vända sig

till domstol. Då de godkända anmärkningarna i regel torde vara bagatellartade

och revisorn ej skulle få klaga över anmärkningens underkännande,

synes man i dessa fall kunna nöja sig med den allmänna övervakning och

ledning av revisionsarbetet, som alltid kommer att utövas av de överordnade

inom riksräkenskapsverket.

Vad sålunda föreslagits gälla de inom riksräkenskapsverket framställda

anmärkningarna. I fråga om de inom specialrevision uppkomna synes böra

förfaras något annorlunda i syfte att förekomma eu alltför stor ökning av

riksräkenskapsverkets arbete. Förfarandet synes lämpligen kunna bliva ungefär

följande.

Inom specialrevision framställd anmärkning synes, där ej frågan gäller helt

obetydliga detaljer, vilka, liksom nu sker, kunna lämpligen rättas genom

direkt skriftväxling mellan granskaren och redogöraren, böra anmälas hos

vederbörande förste revisor (resp. revisionskommissarie) eller, där sådan ej

linnes, vederbörande byråchef. Där denne finner anmärkningen kunna äga

fog, beslutar han, att anmärkningen skall kommuniceras. Finner han anmärkningen

obefogad och vägrar kommunikation, äger granskaren påkalla

prövning av riksräkenskapsverket i plenum, huruvida anmärkningen bör

kommuniceras.

Om redogöraren efter erhållen del av anmärkningen godkänner densamma

och ställer sig yrkandet till efterrättelse eller om anmärkningen av granskaren

och förste revisorn anses nöjaktigt förklarad, anmäles förhållandet av

granskaren för riksräkenskapsverket på lämpligt sätt, t. ex. genom aktens

insändande.

Bestrider redogöraren anmärkningen, äger granskaren, där ej han och förste

revisorn finna anmärkningen nöjaktigt förklarad, i ärendet avgiva påminnelser

och överlämnar anmärkningsmålet till riksräkenskapsverkets prövning

och avgörande på föredragning av vederbörande tjänsteman i specialrevisionen.

Därvid torde det icke vara uteslutet, att på dennes framställning ett

yttrande kan avgivas av det förvaltande ämbetsverket, eller ock kan givetvis

dess utlåtande inhämtas av riksräkenskapsverket före målets avgörande.

På detta sätt synes bliva sörjt för att dels riksräkenskapsverket kan behörigen

följa och övervaka specialrevisionens arbete och dels, oaktat avgörandet

av de tvistiga målen förlägges till riksräkenskapsverket, vederbörande

förvaltningsmyndighet får behörigt inflytande på målens avgörande.

Att sålunda från de förvaltande myndigheterna överflytta avgörandet av i

anmärkningsmål uppkommande tvister synes för övrigt stå i överensstämmelse

med rationella förvaltningsprinciper. Dessa myndigheter böra givetvis,

var och en för sin förvaltningsgren, övervaka de underordnade organens ekonomiska

verksamhet och föreskriva eller påyrka de rättelser, som därvid finnas

påkallade. I de allra flesta fall vinnas jo ock behörig rättelse genom (''tf

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

dylikt påpekande från den överordnade myndigheten. Men om verklig tvist

uppstår genom att den underordnade redogöraren bestrider riktigheten av ett

vid revision framställt yrkande, synes ett avdömande av en sådan tvist

lämpligare böra överlämnas åt eu utomstående myndighet, därest det kan

ske utan omgång. Och det ligger då närmast att använda sig av det ämbetsverk,

som har att utöva kontroll över statsförvaltningen i dess helhet,

varigenom ju även, såsom ovan antytts, en enhetlig praxis redan vid anmärkningsmålens

avgörande i första instans befordras.

Detta förslag innefattar en ändring i riksräkenskapsverkets nuvarande ställning.

Även i ett annat avseende synes det nuvarande tillvägagångssättet

böra ändras, nämligen beträffande kontrollen över myndigheternas beslut om

befattningshavares placering i löneklass eller om tilldelande av ålderstillägg.

Denna kontroll försiggår nu sålunda att, sedan de protokoll och andra handlingar

angående dylika ärenden, som riksräkenskapsverket enligt nådigt bemyndigande

av den 22 september 1922 från myndigheterna infordrat, i riksräkenskapsverket

undergått granskning, detta ämbetsverk i skrivelser till

vederbörande myndigheter framställer de erinringar, vartill granskningen kan

giva anledning.

Då emellertid behörig lättelse i ett felaktigt beslut om placering i löneklass

icke torde kunna ernås i vanlig anmärkningsväg eller alltså genom att

(ni redogörare ådömes återbetalningsskyldighet, utan bör ske genom det felaktiga

beslutets upphävande, synes för sådant ändamål ett särskilt besvärsförfarande

böra införas, bestående däri, att vederbörande förste revisor i

riksräkenskapsverket får befogenhet att genom besvär yrka ändring i sådana

beslut om placering i löneklass eller tilldelande av ålderstillägg, som synas

honom felaktiga. I dylik fråga av myndighet fattade beslut böra följaktligen

icke vinna laga kraft förr än de undergått granskning i riksräkenskapsverket.

Då även i detta fall antalet instanser bör begränsas till två, synas

dylika besvär böra anföras hos statskontoret; och då genom ett dylikt förfarande

eu enhetlig tillämpning av avlöningsbestämmelserna å detta område

kan anses tillräckligt betryggad, torde man kunna avstå från den i det föregående

ifrågasatta anordningen att statskontoret skulle på förhand tillfrågas

i tvivelaktiga fall beträffande placering i löneklass.

Riksräkenskapsverkets egna räkenskaper äro för närvarande enligt kungl.

brev den 27 september 1922 föremål för granskning av advokatfiskalen i

kammarrätten. Därvid framställda anmärkningar, vilka bestridas, prövas

av kammarrätten, varefter talan mot dess beslut kan fullföljas till regeringsrätten.

Med den här föreslagna organisationen torde det bäst överensstämma, att

själva granskningen uppdrages åt en av Kungl. Maj:t utsedd revisor samt

avgörandet av därvid framkomna anmärkningar överlämnas till regeringsrätten

eller statskontoret, allt efter anmärkningens beskaffenhet.

Om statskontoret nu skulle bliva sista instans för prövning av andra

myndigheters beslut rörande avlöning, rese- och traktamentsersättning och

pensioner, uppkommer frågan, i vad mån statskontorets egna utbetalningar

av sådan art kunna bliva föremål för granskning och anmärkning. Det

torde då utan vidare vara klart, att, i den mån en dylik utbetalning grundar

sig på ett beslut, som av statskontoret efter prövning meddelats i plenum,

någon talan mot detta beslut icke må föras varken genom besvär eller i

anmärkningsväg. Nu är ju emellertid förhållandet det, att detaljerna i en

avlöningslista, pensionslista eller reseräkning icke bliva föremål för någon

undersökning från chefens och vederbörande föredragande statskommissaries

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

sida i vidare man till den tjänsteman (revisor), som har sådan detaljgranskning

sig anförtrodd, i sin granskningspromemoria fäster uppmärksamheten

på eller påkallar prövning av sådana detaljfrågor. I de delar revisorn

underlåtit att framställa anmärkning i ett dylikt anordningsärende, föreligger

alltså icke något verkligt beslut från statskontorets sida; och vid den

granskning av statskontorets räkenskaper, som givetvis måste äga rum i

riksräkenskapsverket, bör i sådana delar anmärkning kunna framställas,

även om utbetalningen avser avlöning, pension eller rese- och traktamentsersättning.

Dylika anmärkningar, avseende detaljer i reseräkningar eller räkningar å

kommittéarvoden, hava ju också framställts vid granskning av statskontorets

räkenskaper tidigare i kammarrätten och sedermera i riksräkenskapsverket;

och enligt hittills tillämpad praxis hava dylika anmärkningar riktats mot dem,

som underskrivit anordningen, alltså chefen och föredragande statskommissarien,

vilka också, där utbetalningen ansetts vara felaktig, hava ådömts

ersättningsskyldighet, oaktat någon detaljgranskning i icke anmärkta delar

ju ej kan av dem verkställas.

I denna praxis måste givetvis ske en ändring. Riksräkenskapsverkets

anmärkning bör alltså riktas mot den revisor i statskontoret, vars underlåtenhet

att påkalla statskontorets prövning av den felaktiga detaljen förorsakat

den oriktiga utbetalningen, och, om betalningsskyldighet ådömes

revisorn, äger han över beslutet klaga hos statskontoret.

För att emellertid betrygga en omsorgsfull prövning av statskontorets

egna beslut i avlönings- och reseersättningsfrågor bör såsom ovan är antytt

föreskrivas, att dessa i de delar, som av den granskande revisorn gjorts till

föremål för erinran, skola handläggas i plenum.

Skulle emellertid vad som sålunda föreslagits beträffande eventuella anmärkningar

mot statskontorets egna utbetalningar befinnas olämpligt, synes saken

kunna ordnas även på ett annat sätt, nämligen så, att frågor om sådana utbetalningar

av löner, pensioner och rese- och traktamentsersättningar m. m.,

som eventuellt kunna bliva föremål för riksräkenskapsverkets anmärkningar

— vilka utbetalningar, förutom de månatliga pensionslikviderna samt avlöningen

åt verkets egen personal, huvudsakligen avse rese- och traktamentsersättningar

samt kommittéarvoden — avgöras av en av statskommissarierna

på föredragning av vederbörande revisor, samt att denne statskommissarie

sedermera vid en yppad anmärkning icke skulle deltaga i det eventuella anmärkningsmålets

handläggning. Även vid eu sådan anordning borde dock

ett dylikt ärende i de delar, som av den granskande revisorn gjorts till föremål

för erinran, handläggas i verkets plenum, i vilket fall enligt vad ovan

sägs någon talan mot beslutet i sådan del ej skulle kunna föras. Det sålunda

framlagda alternativet innebär emellertid enligt kommitténs mening en tämligen

onödig omgång.

De statskontorets utbetalningar, som icke avse avlöningar, pensioner och

rese- och traktamentsersättningar, böra naturligtvis bliva föremål för riksräkenskapsverkets

granskning i vanlig ordning samt från riksräkenskapsverket

fullföljas till regeringsrätten.

Någon rätt till efterskänkande av statsverkets anspråk pa ersättning för

författningsstridigt gjorda utgifter torde ej kunna tillkomma vare sig statskontoret

eller riksräkenskapsverket, utan framställningar härom måste såsom

hittills prövas av Kungl. Maj:t, som i sådana frågor lärer vilja inhämta

statskontorets yttrande.

Kommittén är fullt medveten om att dess föreliggande förslag innebär ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

ganska radikalt avsteg från den uppfattning, som hittills gjort sig gällande

beträffande formerna för anmärkningsmålens avgörande.

Kommittén har emellertid trott sig finna, att, om man vill ernå besparingar

inom statsförvaltningens egentliga område, får man icke fastslå de nuvarande

formerna för ärendenas behandling såsom orubbliga. Man måste fastmera i

varje särskilt fall undersöka, huruvida icke förenkling kan göras utan att

man äventyrar säkerheten i rättstillämpningen eller klokheten i det praktiska

handhavandet av statens verksamhet. Det är möjligt, att man därvid måste

rubba vissa administrativa anordningar, som en gång uttänkts i garanterande

syfte eller kvarblivit såsom relikt av en äldre organisation och vilka alltjämt

ingå med en viss styrka i det allmänna föreställningssättet. Går man

icke denna väg, torde nödvändigheten att åstadkomma besparingar framtvinga

lönenedpressningar, som icke äro önskvärda.

Det vill sålunda synas kommittén, som om man i vårt land tillmäter anmärkningsmålen

eu alltför stor vikt och ägnar dem eu behandling, som icke

står i rimligt förhållande till deras verkliga betydelse. Till eu mycket

väsentlig del av rent bagatellartad natur vad de anmärkta beloppen angår,

kunna de visserligen i många fall gälla mera avsevärda summor. Men i

dessa fall rör saken sig ofta antingen om belopp, som i alla händelser bort

av statsmedel utgå men som blivit av vederbörande myndighet avförda på

ett oriktigt anslag, eller ock om avlöningsbelopp, som visserligen genom felaktig

tolkning av gällande författningar blivit för högt utbetalade, men från

vilkas återbärande till statsverket vederbörande genom Kungl. Maj:ts beslut

i statsrådet av billighetsskäl befrias. De belopp, som på grund av gjorda

anmärkningar i verkligheten återbetalas, hava därför ur statsfinansiell synpunkt

icke en betydelse, som motsvarar det omfattande arbete, som nu på

skilda håll inom statsförvaltningen nedlägges på dessa mål, särskilt i följd

av den vidlyftiga instansordningen. Staten har, med andra ord, enligt kommitténs

mening eu alltför dyrbar apparat för anmärkningsmålens handläggning.

Därest man nu på detta område vill vinna verklig förenkling och besparing,

föranlåtes man enligt kommitténs mening därför att avstå från det krav, som

hittills gjorts gällande, att de i anmärkningsmål beslutande myndigheterna

skola vara organiserade såsom domstolar. Med hänsyn till anmärkningsmålens

rent administrativa karaktär synes det ej heller vara nödvändigt att upprätthålla

nyssnämnda krav. Förnämsta vikten måste ju anses ligga därpå, att

vederbörande myndigheter, som hava att pröva föreliggande tvister, äro utrustade

med erforderlig sakkunskap.

Om man nu vill använda ett centralt ämbetsverk för den slutliga prövningen

av huvudparten av anmärkningsmålen, skulle det möjligen kunna

ifrågasättas, om ej kammarrätten vore lämpligare än statskontoret såsom

slutinstans. Däremot talar dock först och främst den omständigheten, att

anmärkningsmål rörande avlöning och besvär i löneärenden, såsom förut

framhållits, måste prövas av samma myndighet i sista instans. Sistnämnda

mål torde emellertid med kammarrättens på andra huvuduppgifter inriktade

organisation och sammansättning icke gärna kunna förläggas dit, under det

att däremot statskontoret sedan gammalt besitter särskild sakkunskap just på

detta område och däråt ägnar en väsentlig del av sitt arbete. Därtill kommer,

att det icke synes tänkbart att, med kammarrättens nuvarande belastning

av skattemål och med den betydelse dessa mål numera äga, i någon

mån minska utsikten till dessas avgörande inom rimlig tid genom att flytta

till kammarrätten en ny grupp av besvärsmål.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Mot att riksräkenskapsverket och statskontoret infogats i samma instansordning

kan till äventyrs också framställas invändning på den grund, att

dessa verk skulle hava den ställning inom statsförvaltningen, att det senare

icke lämpligen borde pröva det förras beslut. Mot denna uppfattning må

till en början betonas, att den här föreslagna organisationsändringen gäller

allenast ett mycket skarpt avgränsat område, prövningen av lönefrågor och

vad därmed, sammanhänger i besvärs- och anmärkningsmål, och således icke

i någon mån berör statskontorets ställning såsom förvaltare av vissa fonder

och utanordnare av statsmedel till de civila ämbetsverken i allmänhet. Beträffande

vidare de anmärkningsmål i lönefrågor, som gälla andra löneutbetalningar

än statskontorets egna, komrne båda de föreslagna instanserna för

framtiden att intaga en lika självständig ställning i förhållande till varandra

och till de förvaltande verk, som underkastats revision, som de för närvarande

förefintliga instanserna. Om man åter håller sig till de beslut angående

avlöning, som meddelas av statskontoret i första hand, är det att märka, att

statskontoret i mycket ringa omfattning i jämförelse med åtskilliga andra

centrala verk har att bestämma avlöningar. Detta sker nämligen för närvarande

endast beträffande löner till statskontorets egen, relativt fåtaliga

personal. Härtill komma visserligen ersättningar till kommittéledamöter och

reseersättningar till vissa befattningshavare, men dessa frågor äro i regel av

enkel beskaffenhet, och det torde vara obestridligt, att statskontoret genom

sin vana vid dessa ärendens handläggning och sin kännedom om hittillsvarande

praxis äger särskilda förutsättningar för att avgöra dem i sista instans.

Beträffande eventuella anmärkningmål angående statskontorets egna utbetalningar

förutsätter ju den av kommittén föreslagna anordningen ett fullt förtroende

till statskontorets förmåga att döma opartiskt angående ett inom verket

fattat avlöningsbeslut, på samma sätt som man för närvarande tror på kammarrättens

förmåga att avgöra anmärkningsmål rörande utbetalningar inom

kammarrätten. Kommittén har för sin del icke hyst någon tvekan, att en

sådan tilltro är befogad.

Om nu enligt vad ovan föreslagits kammarrätten skulle befrias från handläggning

av anmärkningsmål, vilka omnämnas i 4 mom. av § 1 av kammarrättens

instruktion, uppstår fråga, i vad mån detta bör inverka på kammarrättens

befattning med åtskilliga andra i samma paragraf omförmälda

mål och ärenden.

En given följd av förslaget om att göra riksräkenskapsverket till instans

i anmärkningsmål torde vara att de i mom. 5—8 av nyssnämnda paragraf

omförmälda frågor, nämligen

5) av överrevisorer vid statens affärsdrivande verk till kammarrätten

överlämnade frågor,

6) sådana från fångvårdsstyrelsen, enligt den för detta ämbetsverk gällande

instruktion, till kammarrätten överlämnade anmärkningsfrågor, där yrkande

om ersättning blivit väckt mot länsstyrelse,

7) de anmärkningar mot förmyndarekammarens i Stockholm förvaltning

och räkenskaper, som av vederbörande revisorer blivit framställda i deras berättelse,

samt

8) andra anmärkningsmål, vilka enligt särskilda stadganden må anhängiggöras

i kammarrätten såsom första instans (såsom vissa anmärkningar vid

tullverkets enskilda iinke- och pupillkassas räkenskaper),

i stället böra till behandling och avgörande upptagas av riksräkenskapsverket.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Enligt nedan angivna mom. av § 1 i kammarrättens instruktion har detta

ämbetsverk att till behandling och avgörande upptaga:

14) besvär över länsstyrelsernas beslut i mål angående avkortning av allmänna

medel;

15) av vederbörande förvaltningsmyndigheter prövade, underställningsvis

eller genom besvär inkomna mål angående avskrivning av allmänna medel,

så ock genom besvär inkomna mål om avskrivning av persedlar;

16) av länsstyrelserna avgjorda, genom underställning eller besvär inkomna

mål angående restitution av allmänna medel;

17) besvär över vederbörande förvaltningsmyndigheters beslut i frågor angående

överskott och brister i arméns eller marinens persedelförråd (reskontreringsmål).

I fråga om underställning och granskning i kammarrätten av avkortnings-,

avskrivnings-, restitutions- och reskontreringsmål stadgas i kungörelse den

23 december 1908, jämförd med kungörelse den 31 december 1920, i huvudsak

följande:

Alla av förvaltningsmyndighet meddelade beslut, varigenom beviljas extra

ordinarie avskrivning av penningfordran till kapitalbelopp överstigande 1,000

kronor, skola underställas kammarrättens prövning;

underställning till kammarrätten av länsstyrelses beslut i mål angående

restitution av medel skall, i de fall, då sådan underställning tidigare varit

stadgad, fortfarande ske, därest restitution beviljats av belopp, uppgående

till mer än 1,000 kronor;

i övrigt skall i mål, varom i kungörelsen är fråga, underställning till

kammarrätten icke äga rum;

då underställning sker, bar myndigheten att till kammarrätten insända

beslutet och handlingarna i malet inom trettio dagar, räknade från den dag

då beslutet fattades;

besluten i de avskrivningsmål och de av länsstyrelser avgjorda restitutionsmål,

vilka icke underställas kammarrättens prövning, ävensom i avkortningsoch

reskontreringsmål skola jämte handlingarna i målen biläggas vederbörliga

räkenskaper för att i riksräkenskapsverket granskas;

skulle vid denna granskning beslut i sådant mål befinnas felaktigt, äger

riksräkenskapsverket att över beslutet anföra besvär bos kammarrätten.

I en annan kungörelse av den 23 december 1908 stadgas, att besvär över

vederbörande förvaltningsmyndighets beslut i extra ordinarie avskrivningsmål

må anföras hos kammarrätten.

Härav framgår, att kontroll över myndigheternas beslut i avkortnings-,

avskrivnings-, restitutions- och reskontreringsmål utövas dels av kammarrätten,

efter skedd underställning, beträffande beslut om extra ordinarie avskrivning

av penningbelopp, överstigande 1,000 kronor, samt beträffande länsstyrelses

beslut om restitution av belopp, överstigande 1,000 kronor, dels ock, i alla

övriga fall, av riksräkenskapsverket vid därstädes skeende granskning av

inkomna räkenskaper.

Enligt kommitténs mening skulle en tidsenlig förenkling av ifrågavarande

ärendens behandling kunna ske genom att dels upphäva ovanberörda föreskrifter

om underställning, helst som dessa enligt vad kommittén inhämtat

numera endast sällan av myndigheterna iakttagas, och dels förlägga hela kontrollen

över ifrågavarande ärendens behandling till riksräkenskapsverket, för

vilket ändamål i ovanberörda bägge kungörelser den 23 december 1908 meddelade

stadganden om besvärs anförande hos kammarrätten synas böra upphävas.

Riksräkenskapsverkets befogenhet att i anmärkningsväg beivra före
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

lupna felaktigheter torde få anses innefatta tillräcklig kontroll över att i dessa

frågor statsverkets intressen behörigen iakttagas. Klagan över riksräkenskapsverkets

beslut, varigenom dylik anmärkning fastställes, bör, om sådan klagan

skulle förekomma, fullföljas till regeringsrätten. Besvär över myndigheternas

beslut i restitutionsmål torde kunna anföras direkt bos regeringsrätten. Skulle

i något fall besvär förekomma över arméförvaltningens eller marinförvaltningens

beslut i reskontreringsmål, avseende kvittning av överskott å vissa

persedeltitlar mot brist å andra, torde även dessa lämpligen kunna anföras

direkt hos regeringsrätten.

Vidare tillkommer det kammarrätten enligt § 1 mom. 19 av dess instruktion

att pröva besvär över utslag, meddelade av konsistorierna eller av länsstyrelserna

och konsistorierna gemensamt i frågor om orätt förvaltning av eller

bristande redovisning för allmänna läroverks och kyrkors med flera dylika

medel. Dylika besvär, som torde förekomma mycket sällan, synas likaledes

kunna anföras direkt hos regeringsrätten.

Vad slutligen angår de i mom. 1—3 i nyssnämnda paragraf omförmälda

balansmål, åtal mot tjänstemän och tvister angående betalning på grund av

borgen eller annorlunda ställd säkerhet för kronans uppbördsmän, torde dessa

kunna överflyttas till de allmänna domstolarna. Förslag härom är enligt

vad kommittén har sig bekant redan underställt Kungl. Maj:ts prövning.

Vid övervägande av frågan om vinnande av förenkling och besparing å

förevarande förvaltningsområde måste givetvis även uppkomma det spörsmålet,

huruvida de tre lönenämnderna, kommunikationsverkens lönenämnd, allmänna

civilförvaltningens lönenämnd och försvarsväsendets lönenämnd, fortfarande

äro nödvändiga.

Dessa lönenämnder, som inrättades i samband med de nya avlöningsreglementenas

fastställande, hava enligt sina instruktioner till åliggande att

verkställa utredning samt till Kungl. Maj:t avgiva yttrande och förslag i

sådana till nämnderna hänskjutna ärenden av huvudsakligen löneteknisk

natur, som beröra de verk, å vilkas befattningshavare vederbörande avlöningsreglemente

äger tillämpning, ävensom att med uppmärksamhet följa

ifrågavarande verks utveckling, såvitt densamma kan öva inverkan på löneförhållandena

vid verken, och hos Kungl. Maj:t göra de framställningar

beträffande dessa verks löneförhållanden, vilka nämnden finner påkallade,

varjämte föreskrivits, att nämnderna böra i sin verksamhet eftersträva likformighet

i de ifrågavarande verkens löneförhållanden samt beakta såväl de

allmänna intressena med avseende å dessa verk som ock verkens ledningars

och personals behov.

Givetvis hava dessa nämnder under den nu förlupna första tiden av de

nya avlöningsreglementenas tillämpning haft en viktig uppgift att fylla,

särskilt med hänsyn till ordnandet av övergången till de nya förhållandena

och till utformningen av de tilläggsföreskrifter in. m„ som under denna tid

befunnits erforderliga. Men sedan detta arbete nu blivit utfört, synes det

knappast föreligga tillräcklig anledning att bibehålla ifrågavarande institutioner,

vilka draga den rätt betydande kostnaden av tillhopa omkring 120,000

kronor. Om, såsom ju är att förvänta, den inom finansdepartementet pågående

omarbetningen av det allmänna civila lönereglementet giver till resultat

förenkling och förtydligande av de för närvarande ganska invecklade

avlöningsbestämmelserna, lärer behovet av särskilda löneniimnder härigenom

minskas. Och om statskontoret erhåller den centrala uppgift i fråga om

av lön in gsbestämmolsernas tolkning, som av kommittén föreslagits, torde även

detta bidraga till att lönenämnderna kunna undvaras.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Av dessa skäl anser kommittén, att åtminstone allmänna civilförvaltningens

och försvarsväsendets lönenämnder kunna vid nästa budgetårs ingång

upphöra med sin verksamhet. Vad angår kommunikationsverkens

lönenämnd kan måhända ifrågasättas, att denna med hänsyn till de särskilda

förhållandena inom dessa verk med deras stora grupper av befattningshavare

i lägre tjänstegrader bör tills vidare fortbestå.

Då det nu gäller att undersöka den organisatoriska innebörden av de ovan

framställda förslagen, finner man först och främst, att regeringsrättens arbetsbörda

skulle avsevärt lättas. Med ledning av regeringsrättens årsbok

har uppgjorts nedanstående tablå, angivande sådana därstädes under åren

1919—1922 handlagda mål, som enligt nyssnämnda förslag skulle därifrån

bortflyttas.

Mål ang.

avlöningsförmåner

Mål ang. rese- och

traktamentsersätt- ning

Familje- understöd

åt värn- pliktiga

Pensions-

mål

Summa

Samtliga

av reg.

rätten

Kol. t i

procent

av kol. 8

Anm.

mål

Ej anm.

mål

Anm.

mål

Ej anm.

mål

handlagda

mål

1

2

3

4

5

6

7

8

9

1919

77

214

24

58

15

18

406

1,801

22.5

1920

140

135

32

52

10

9

378

2,043

18..''. j

1921

155

1(13

34

53

30

32

437

2,153

21.7

1922

83

143

31

46

35

13

351

1,977

17.7

Enligt denna tablå hava alltså under dessa år omkring 20 procent av

samtliga, regeringsrättens mål utgjorts av sådana, som enligt förslaget skulle

därifrån bortflyttas. Då emellertid en del av ifrågavarande mål torde vara

mera tidskrävande än de övriga i genomsnitt äro, kan man säkerligen beräkna,

att regeringsrätten skulle befrias från ungefär ’/4 av sin arbetsbörda,

motsvarande omkring 53 föredragningsdagar. Denna lättnad är väl behövlig,

därest regeringsrätten skall bliva i stånd att avarbeta den under senare

år starkt växande balansen, som utgjorde år 1920 1,618 mål, år 1921 1,839

mål och år 1922 2,233 mål. Och man skulle åtminstone tillsvidare undgå

att inrätta en ny avdelning av regeringsrätten, en åtgärd, som skulle medföra

en årlig kostnad av över 100,000 kronor, utom avlöningar till nya

föredragande. Då de mål, som från försvarsdepartementet föredragas inför

regeringsrätten, till allra största delen utgöras av sådana, som enligt förslaget

skulle bortflyttas, torde föredraganden av dessa mål, nämligen ett

kansliråd i försvarsdepartementet, kunna''indragas; och för vissa övriga departement

torde behovet av extra föredragande i någon mån minskas.

I kammarrätten hava enligt inhämtade underrättelser antalet dels från

riksräkenskapsverket och dels i besvärsväg inkomna anmärkningsmål utgjort

år 1921 244, år 1922 437 och första halvåret 1923 266. Antalet avkortnings-,

avskrivnings-, restitutions- och reskontreringsmål bar utgjort år

1921 20, år 1922 41, och under tiden 1 januari—20 november 1923 38, huvudsakligen

underställda restitutionsmål.

Föredragningen av samtliga dessa mål verkställes av två kammarrättsråd,

vilka emellertid under de senaste åren kunnat i någon mån tagas i

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

anspråk även för föredragning av skattemål. Såsom biträden åt dessa bägge

kammarrättsråd äro två amanuenser anställda. Även om kammarrätten befrias

från förenämnda mål, torde dock någon minskning i antalet kammarrättsråd

för närvarande knappt vara tillrådlig, utan lärer nyssnämnda bägge

kammarrättsråds arbetskraft få tagas i anspråk för avarbetande av den stora

balansen av skattemål; och torde de även för denna arbetsuppgift fortfarande

vara i behov av biträde av de bägge amanuenserna. Alternativt synes

dock kunna ifrågasättas, att ett av nyssnämnda kammarrättsråd förflyttas

till statskontoret.

Vad riksräkenskapsverket beträffar inträder, om eftergranskningen därstädes

av de verks räkenskaper, som hava specialrevisioner, upphör, minskning

i antalet behövliga revisorer. Denna eftergranskning kräver nu arbete

av ungefär 10 revisorer, vilka alltså torde kunna indragas. Denna indragning

kan omedelbart effektueras beträffande dels de nu på extra stat

uppförda fyra revisorstjänsterna och dels en för närvarande vakant ordinarie

revisorsbefattning, men måste i övrigt ske successivt i mån av uppkommande

vakanser eller i de fall, där sådant kan genomföras, genom

vederbörandes förflyttning till andra statstjänster. Fem revisorstjänster synas

emellertid böra tills vidare uppföras på övergångsstat.

Å andra sidan skulle emellertid förenämnda förslag om anmärkningsmålens

avdömande av riksräkenskapsverket medföra arbetsökning för verket,

visserligen icke i fråga om sådana anmärkningar, som framställas inom

verket självt, men däremot i avseende å de inom specialrevisionerna framställda.

Rörande de inom riksräkenskapsverket handlagda anmärkningsmål har

kommittén inhämtat,

att under år 1921 387 anmärkningar å belopp av tillhopa 126,875 kronor

18 öre blivit av riksräkenskapsverket för dess del gillade och anmaningar

om beloppens inbetalning riktade till vederbörande redogörare;

att 312 av dessa anmärkningar blivit av redogörarna godkända och de

anmärkta beloppen godvilligt inbetalda med 69,007 kronor 39 öre;

att 64 av redogörarna bestridda anmärkningar å tillhopa 54,827 kronor

13 öre överlämnats till kammarrättens prövning;

att kammarrätten härutav gillat 57 anmärkningar å tillhopa 52,646 kronor

51 öre och ogillat 5 anmärkningar å tillhopa 1,523 kronor 02 öre;

att under år 1922 1,131 anmärkningar å tillhopa 417,171 kronor 76 öre

blivit av riksräkenskapsverket för dess del gillade;

att 816 av dessa anmärkningar blivit av redogörarna godkända och beloppen

godvilligt inbetalade med 147,187 kronor 41 öre;

att 297 av redogörarna bestridda anmärkningar å tillhopa 216,190 kronor

66 öre överlämnats till kammarrättens prövning;

att kammarrätten härutav gillat 216 anmärkningar å tillhopa 92,128 kronor

33 öre samt ogillat 59 å tillhopa 117,276 kronor 50 öre;

samt att rikräkenskapsverket under första halvåret 1923 för sin del gillat

anmärkningar å tillhopa 363,183 kronor 34 öre.

I detta sammanhang bör emellertid erinras, att de belopp, som efter anmärkning

medgivits eller fastställts till återbetalning, icke i sin helhet influtit till

statsverket. Åtskilliga belopp hava nämligen, såsom förut omnämnts, blivit

efter ansökan av Kungl. Maj:t efterskänkta. Storleken därav har emellertid

icke kunnat av kommittén fastställas.

Vidare har kommittén av de myndigheter, som hava specialrevisioner, begärt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

vissa upplysningar rörande hos dem handlagda anmärkningsmål och om det

arbete dessa mål kräva efter det anmärkningarna framställts.

Här nedan lämnas en redogörelse för de på grund härav till kommittén

inkomna uppgifterna. Då dessa icke varit tillräckligt enhetliga för att kunna

sammanfattas i en överskådlig tabell, hava de måst återgivas för varje verk

särskilt i den form, vari de inkommit.

Fångvårdsstyrelsen.

För

år 1921

För år 1922

För år 1923

Antalet anhängiggjorda anmärkningsmål...

Av dessa har styrelsen genom resolution

341

333

315

gillat ..........................................................

210

149

_

Ännu på styrelsens prövning beroende ....

Av styrelsens förenämnda resolutioner hava

31

91

315

i kammarrätten överklagats ...................

16

6

—

Då anmärkningsmålen, sedan de av revisionen avlämnats, behandlas avstyrelsens

ordinarie tjänstemän, anses några särskilda kostnader härför icke

kunna beräknas.

Arméförvaltningen.

Under år 1921

Under år 1922

Under tiden

1923

Antalet framställda anmärkningspunkter

Betalningsskyldighet ålagd vederbörande

redogörare beträffande följande antal

2,374

5,594

382

punkter ..................................................

Särskilda resolutioner hava utskrivits be-

965

2,020

1,079

träffande följande antal punkter...........

289

524

225

Av de under femårsperioden 1918—1922 till ett antal av 2,009 utfärdade

resolutionerna hava 50.4 procent överklagats i kammarrätten.

Arbetet med anmärkningsmålen, sedan de av vederbörande revisorer anhängiggjorts,

kräver i arméförvaltningen följande arbetsprestationer, nämligen

1/s av revisionsbyråchefens arbetstid, :i/4 av de bägge revisionskommissariernas

arbetstid, ett kvinnligt biträde sysselsatt under hela arbetstiden med diarier

och expedition, samt 9/u av två renskri verskors arbetstid. Kostnaderna för

dessa arbetsprestationer skulle därför enligt gällande avlöningsstater kunna

beräknas till sammanlagt 22,098 kronor (= _|_ 2 x ^ * 8,580

o 4

+ 2,436 + 2 x

4.5

x 2,436

7

Marinförvaltningen.

Antal handlagda anmärkningsmål .......................................

Antal anmärkningsmål, vari ersättningsyrkande fastställts

Antal i kammarrätten överklagade marinöverkommissariens

beslut..........................................................................

under år under år

1921 1922

1,648 531

72 28

27 —

Anmärkningarna för första halvåret 1923 hava ännu ej hunnit slutgiltigt

utformas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

För anmärkningars föredragning, expediering m. in. är f. n. avsedd allenast

en person, nämligen förste revisorn. Någon särskild kostnad för den del av

hans arbete, som representeras av sysslandet med dessa åligganden, har ej

kunnat uppgivas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Den revision, som i styrelsen äger rum, avser dels förgranskning av inkommande

räkningar före deras likviderande, och dels kontroll över användningen

av vissa statsbidrag.

Några anmärkningsmål i egentlig mening förekomma icke.

Järnvägsstyrelsen.

Anhängiggjorda anmärkningsmål...........................

Av dessa anmärkningar hava vederbörande redo

görare utan vidare godkänt ...............................

Efter redogörarens bestridande har styrelsen ålag

betalningsskyldighet beträffande.........................

I kammarrätten hava härav överklagats

På styrelsens prövning ännu beroende, bestridda

anmärkningar ........................................................

Betr. 1921

1922

lista halv-

års räken-

års

årets 1923

skaper

dito

dito

. 825

703

362

. 449

L

330

183

C

22

12

—

37

12

Målens förberedande behandling är anförtrodd åt notarien på kameralbyrån,

som även uppsätter förslag till beslut. Föredragning i styrelsen åligger kameralbyråns

chef. Utskrift och expediering av besluten sker genom å kameralbyrån

anställda kvinnliga kontorsskrivare.

Då bestyret med beredning, föredragning och expediering av anmärkningsmål

väl lämpar sig för och även utföres såsom fyllnadsarbete under perioder

av minskad anhopning av löpande och sålunda mera brådskande ärenden,

vållas ej statsverket härigenom några särskilda personalkostnader.

Generalpoststyrelsen.

Antal handlagda anmärkningsmål ....................

Antal mål, vari statsverket tillgodoförts vissa

belopp .........................................................

Antal mål, vari redogörarna tillgodoförts vissa

belopp ...............................................................

1921

1922

året 1923

2,445

2,324

857

1,709

1,432

567

638

773

294

Härförutom rättas ett stort antal räkenskapsfel genom skriftväxling mellan

revisorerna och redogörarna. Å postsparbanksbyrån ske alla rättelser pa sålunda

angivet sätt. . .

Sedan i anhängiggjort anmärkningsmål skriftväxlingen mellan revisionen

och redogöraren avslutats, fattas i regeln beslut å andra byran av byrådirektören

och å fjärde byrån av sekreteraren. Besluten meddelas genom påstämpling

å akten. Fjärde byråns anmärkningsmål föredragas inför styrelsen

blott i mycket sällsynta undantagsfall. Av andra byråns anmärkningsmål

föredragas inför styrelsen ett par stycken per månad.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

I endast två av ovanberörda anmärkningsmål har talan fullföljts till kammarrätten.

Bestyret med beredning, föredragning, uppsättning och expedition i anmärkningsmål

. är en i allmänhet enkel och föga tidsödande detalj av de

göromål, som jämlikt gällande arbetsordning åligga vederbörande tjänstemän.

Att under sådana omständigheter beräkna, vilken kostnad arbetet i fråga

medför, har uppgivits svårligen låta sig göra.

T elegrafstyrelsen.

1921 1922 7i-3%1923

Antal anmärkningar genom skrivelser från revisionen 1,516 1,225 683

Antal inför styrelsen föredragna anmärkningsmål 102 37 3

Såsom härav framgår rättas de flesta felen genom skrivelser till redogörarna.

Målen underställas styrelsen blott i tvistiga fall och i fråga om

beivrande av fel, uppkomna genom större vårdslöshet eller slarv, samt givetvis

i de fall, då redogöraren ej godkänner anmärkningens riktighet.

Något överklagande i kammarrätten har ej under förenämnda tid förekommit.

Anmärkningsmålen föredragas av byråchefen å kameralbyrån. I en del

fall deltager sekreteraren å samma byrå i ärendets beredning. Expeditionen

uppsättes av notarien å byrån. Ifrågavarande arbete utgör en försvinnande

liten del av de å kameralbyrån förekommande göromålen och medför icke

någon nämnvärd kostnad.

Medicinalstyrelsen.

Antalet anhängiggjorda anmärkningsmål

Betalningsskyldighet ålagd i följande antal fall

Antal i kammarrätten överklagade beslut............

Revisionen bestar av en kontrollant av hospitalens ekonomiska förvaltning.

Med beredning, föredragning, uppsättning och expedition i anmärkningsmålen

syssla en byråchef, en notarie och ett skrivbiträde. Men för eu var

av dessa befattningshavare taga dessa göromål i anspråk endast omkring

7 timmar för år.

1921 1922

11 5

10 5

1 1

Domänstyrelsen.

Anhängiggjorda anmärkningsmål............................

Betalningsskyldighet ådömd i följande antal fall

I följande antal fall har anmärkning av redogöraren

godkänts utan att styrelsens beslut erfordrats

..............................................

1921

1922

7i-,0;« 1921

267

321

143

47

102

63

18

47

29

Av förenämnda mål hava 12 dragits under kammarrättens prövning.

Beredning, föredragning, uppsättning och expedition ombesörjes av kameralbyråns

chef med biträde av en notarie och en kvinnlig tjänsteman, för vilka

befattningshavare nu förevarande göromål emellertid utgöra allenast en obetydlig

del av dem åliggande arbete, vadan kostnaden härför anses vara av

mycket underordnad beskaffenhet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Stuteriöverstyrelsen.

1921

Antalet anhängig jorda anmärkningsmål 7

Antalet fastställda anmärkningar ................ 7

Ännu ej avgjorda ............................................ —

Något överklagande i kammarrätten har ej förekommit.

Anmärkningarna, som uteslutande hänfört sig till de utav ordförandena

i statens hästpremieringsnämnder avgivna reseräkningarna, hava framställts

av notarien hos styrelsen och föredragits av byrådirektören. Någon särskild

kostnad har arbetet ej medfört.

1922 ''/i—so/e 1923

11 16

6 —

— 16

Lotsstyrelsen.

1921

1922

Vi-:,0/6 1923

Antalet framställda anmärkningar

... 102

152

14

Fastställda anmärkningar ....................

..... 12

34

4

I kammarrätten överklagade

...... —

6

—

Utom förenämnda till styrelsens prövning överlämnade anmärkningar

hava från revisionen direkt till redogörarna riktats »erinringar», vilka för

år 1922 i 29 fall och för första halvåret 1923 i 10 fall föranlett omedelbar

uppdebitering av de anmärkta beloppen.

Enligt styrelsens instruktion åligga anmärkningsmålens beredning och

föredragning chefen för kanslibyrån, uppsättandet av anmärkningsresolutionerna

kamreraren samt expeditionen av målen i övrigt sekreteraren, vadan

någon särskild kostnad för handläggningen hos lotsstyrelsen av anmärk - ningsmålen i nu berörda delar icke anses ifrågakomma.

Generaltullstyrelsen.

1920

1921

1922

Vi—s%1923

Anhänggiggjorda anmärkningsmål

158

127

127

54

Fastställda underdebiteringar.....................

...... 107

73

74

23

Fastställda överdebiteringar ......................

...... 25

35

32

10

I kammarrätten överklagade utslag

6

4

1

—

Målen föredragas av revisionsbyråchefen (stundom förste revisorn) inför

generaltulldirektören och ytterligare en byråchef. Uppsättning verkställes av

amanuens (med användande av blanketter), eller, då särskild resolution skall

utfärdas, av sekreteraren eller föredraganden. Utskrift och expedition ombesörjes

av kvinnlig arbetskraft under sekreterarens överinseende.

En del mindre felaktigheter rättas genom promemorior eller meddelanden

från revisionsbyrån direkt till förvaltningarna.

Någon tillförlitlig beräkning av kostnaderna kan ej uppgöras.

Vattenfallsstyrelsen.

Antalet handlagda anmärkningsmål ..........

Betalningsskyldighet har ålagts vederbörande i följande

antal fall......................................................

Anmärkningar, som föranlett utbetalningar från

verket.........................................................................

1921

1922

519

779

400

228

311

165

201

339

168

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

1921

Anmärkningar, som gillats i princip, men dock ej

föranlett vidare åtgärd ........................................... 7

Den 15 november 1923 ännu oavgjorda.................... —

Något överklagande i kammarrätten har icke förekommit.

Besluten förberedas och uppsättas av kamreraren samt föredragas av chefen

för kameralbyrån; dock äger denne att själv besluta rörande sådana anmarkmngar,

som av vederbörande förklarande godkänts eller vilka revisionen

lånt förfalla såsom nöjaktigt förklarade. Kostnaden för detta arbete,

som tager 1 anspråk endast en mindre del av nämnda tjänstemäns tid, anses

e.] kunna beräknas.

1922 ‘/i—:1923

9 1

14 43

Då, enligt kommitténs förslag specialrevisionernas anmärkningar skulle av

riksräkenskapsverket prövas blott i den mån de av redogörarna bestritts men

dock av granskare fullföljas, har kommittén även sökt utröna, i huru stor

omfattning sadant bestridande äger rum, och har därvid inhämtat,

, no? d a™®förvaltnmgen antalet bestridda anmärkningspunkter utgjort år

1921 289, ar 1922 524 och första halvåret 1923 225,

att av de år 1920 i marinförvaltningen anhängiggjorda anmärkningar,

vilka sammanlagt utgjort 209, ett antal av 133 blivit av redogörarna bestridda,

varefter 67 av dessa fått förfalla och 66 föranlett åläggande av betalningsskyldighet,

att av de av generalpoststyrelsens revision framställda anmärkningar en

ytterst ringa procent plägar av redogörarna bestridas,

att av de i järnvägsstyrelsen mot 1921 års räkenskaper framställda 825

anmärkningarna 376 blivit av redogörarna bestridda och att i 31 av dessa

fall betalningsskyldighet ålagts vederbörande, under det att beträffande återstoden

av de slutbehandlade målen redogörarens förklaring ansetts tillfredsställande,

samt att i de av telegrafstyrelsen handlagda anmärkningsmål bestridande

från redogörarens sida förekommit år 1921 i 16 fall och år 1922 i 2 fall.

Härav synes framgå, att från de affärsdrivande verken icke så synnerligen

många anmärkningsmål skulle behöva överlämnas till riksräkenskapsverkets

prövning, medan däremot i armé-och marinförvaltningarna anhängiggjorda

anmärkningsmål komme att i större utsträckning prövas av riksräkenskapsverket,

varjämte även från fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

lotsstyrelsen, generaltullstyrelsen och möjligen stuteriöverstyrelsen en del anmärkningar

komme att hänskjutas till riksräkenskapsverket. Men å andra

sidan skulle de anmärkningar, som nu i sistnämnda verk framställas vid

eftergranskningen av de övriga förenämnda verkens räkenskaper bortfalla.

Dessa anmärkningar uppgingo år 1922 till ett sammanlagt antal av 299,

därav pa armé- och marinräkenskaperna belöpte 282 och å de övriga räkenskaperna

17. Med hänsyn härtill synes den ökning i arbete, som genom förslaget

skulle förorsakas riksräkenskapsverkets styrelse, bestående av generaldirektören

och två byråchefer, icke bliva alltför betydande. För att emellertid

lätta arbetsbördan för verkets styrelse synes den ena byråchefen, nämligen

chefen för riksbokslutsbyrån, kunna i regel vara befriad från deltagande

i anmärkningsmålens avgörande och i stället vederbörande förste revisor

inträda såsom ledamot. Enligt kommitténs mening kan det anses

tillräckligt att i dessa måls avgörande deltaga tre personer, nämligen generaldirektören,

byråchefen å revisionsbyrån och nyssnämnde förste revisor.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Då arbetet med uppsättning och expediering av ifrågavarande anmärkningsmål

fortfarande torde böra vara förlagt till specialrevisionen, skulle

alltså någon förstärkning av riksräkenskapsverkets styrelse eller kanslipersonal

ej behöva ifrågakomma.

Vad beträffar de ämbetsverk, som hava specialrevisioner, synes det av de

uppgifter, som kommittén hittills erhållit, framgå, att deras befriande från

själva avdömandet av de bestridda anmärkningarna knappast i detta sammanhang

kan föranleda till någon minskning i personalbehovet, helst som

arbetet därmed torde komma att åtminstone delvis motsvaras av a\ givande

i tvistiga fall av utlåtande till riksräkenskapsverket. Och frånsett detta avdömande

skulle ju i övrigt personalens sysslande med anmärkningsmålen

bliva ungefär oförändrat, utom att bestridda anmärkningar skulle av vederbörande

tjänsteman (dock i intet fall av byråchef) föredragas i riksiäken

skapsverket i stället för i det förvaltande verket.

Beträffande ett av de ifrågavarande ämbetsverken, nämligen marmiorvaitningen,

synes emellertid den föreslagna ändringen i anmärkningsmålens behandling

kunna giva anledning till att ifrågasätta viss förändrad organisa
I

detta ämbetsverk avgöras nu anmärkningsmålen av civilavdelningens

chef, marinöverkommissarien, som därjämte har att handlägga och föredraga

ärenden som angå marinens fasta egendom i de delar, som ej tillhöra annan

avdelning, förklaring, ändring eller upphävande av gällande eller förslag till

nya allmänna författningar, allmänna föreskrifter, som bero av marmforvaltningen

att utfärda för verkställighet av gällande författningar eller av

Kungl. Maj:t särskilt givna nådiga befallningar, tillsättning av och avsked

från annan civil tjänstebefattning vid marinförvaltningen än kemist- och

andre kemistbefattningarna, ledighet från och förordnande å dylik befattning

samt ansvar för tjänstefel av marinförvaltningens civila personal, balans-,

avskrivnings- och besvärsmål samt övriga ärenden av administrativt-juridisk

Före marinöverkommissarieämbetets inrättande med 1909 åis ingång val

amiralitetsrådet chef för civilavdelningen och handlade i sådan egenskap berörda

ärenden. Från och med 1909 är amiralitetsrådet chef för den till civilavdelningen

hörande kameralbyrån och föredrager såsom sådan ärenden, som

angå uppbörden, anordnandet och redovisningen av alla till marinförvaltningens

befattning hörande medel, balans-, avskrivnings-, anmärknings- och

besvärsmål undantagna, ävensom sammanfattandet av förslagen till staterna

å fjärde huvudtiteln, i vad marinförvaltningen vidkommer.

Enligt kommitténs mening kan det ifrågasättas, huruvida efter bortflyttandet

av anmärkningsmålen, vilka torde utgöra en ganska väsentlig del a\

marinöverkommissariens göromål, det må vara nödvändigt att bibehålla anordningen

med två inför ämbetsverkets chef föredragande civila ledamöter,

och om ej amiralitetsrådet kan lämpligen återtaga chefskapet för civilavdelningen

med därtill i övrigt hörande föredragningsskyldighet.

I denna uppfattning har kommittén styrkts av vad som förekommit under

utredningen angående marinöverkommissarieämbetets inrättande, tillika vill

kommittén erinra, att de sakkunniga, som den 23 november 1921 avgåvo betänkande

och förslag angående organisationen av den centrala försvarsförvaltningen,

ansett, att vid en eventuell sammanslagning av armé- och marinförvaltningarna

icke funnes plats fiir marinöverkommissarien, vadan de sakkunniga

föreslagit indragning av dennes ämbete.

Under sådana förhållanden har kommittén ansett sig kunna redan nu,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

innan kommittén upptagit den centrala försvarsförvaltningens organisation

till behandling, föreslå indragning av marinöverkommissariens ämbete.

tstatskontoret skulle givetvis uppstå behov av ökade arbetskrafter.

V ad törst angår de besvär rörande avlöning, rese- och traktamentsersättnmg

samt pensioner, som skulle komma att hos statskontoret anföras utan

samband med anmärkningsmål, torde dessa med ledning av ovanstående uppgifter

angående i regeringsrätten anförda besvär kunna beräknas till omkring

250 årligen.

Om man beträffande anmärkningsmålen antager, att omkring 15 procent av

i dessa mål anförda besvär handla om annat än sådana avlönings- med flera

frågor, som skulle av statskontoret avdömas, skulle man med ledning av

ovan intagna uppgifter rörande den omfattning, å vilken kammarrättens beslut

i anmärkningsmål påkallats, möjligen kunna beräkna antalet till statskontoret

inkommande besvär i anmärkningsmål till 400 årligen. Sammanlagda

antalet på statskontorets handläggning ankommande besvär skulle då

bhva 650 om året, varvid emellertid bör beaktas, att statskontoret skulle befnas

från utlåtanden till regeringsrätten, vilkas antal för de senaste åren i

medeltal utgjort 65. Detta torde dock komma att i någon mån mot vägas

därav, att statskontorets utlåtanden torde komma att i större omfattning än

nu av Kungl. Maj:t infordras i frågor om efterskänkande av i anmärkningsväg

adömda belopp.

En väsentlig ökning skulle även uppstå i statskontorets expeditionsgöromal,

helst om det visar sig nödvändigt att i någon större utsträckning skriva

besluten med rubrik. Därjämte torde böra upprättas och publiceras eu prejudikatsamhng

rörande sådana mål, som anses hava rättsbildande betydelse.

I avgörandet av förenämnda besvärsmål och förfrågningar torde jämte

chefen och föredraganden böra deltaga ytterligare två ledamöter.

Att i följd av den sålunda uppkommande arbetsökningen antalet statskomnussarier

och byråchefer, som nu äro fem, måste ökas med minst en, torde

vara ställt utom varje tvivel, liksom även att utöver de i verket anställda

tre sekreterarna, vilka i ganska stor utsträckning anlitas även såsom föredragande,

särskilt i avlöningsfrågor, erfordras ytterligare en sådan tjänsteman.

Häi jämte torde böra beräknas något belopp för förstärkning av kanslipersonalen

i övrigt. Huruvida härutöver förstärkning i statskontorets arbetskrafter

erfordras lärer få bero på vidare utredning i ärendet.

Det ekonomiska resultatet av kommitténs föreliggande förslag skulle aproximativt

kunna kalkyleras sålunda:

besparing:

ett kansliråd i försvarsdepartementet ............................................. ^

marinöverkommissarien ............................................. ;>

tio revisorer i riksräkenskapsverket, därav fyra nu å extra stat

uppförda ......................................................................

och sex å ordinarie stat......................................................... »

två kammarrättsråd, vilkas arbetskraft kan utnyttjas för annat

ändamål.....................................................................

två amanuenser i kammarrätten, d:o d:o ................................. »

allmänna civilförvaltningens och försvå rsväsendets lönenämnder »

11,460

13,020

24,192

46,008

21,500

8,000

90,000

summa kronor 214,180

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

ökad utgift:

förstärkning av statskontorets arbetskrafter, nämligen en byråchef kr.

en sekreterare ..................................................................................... *

biträde å kansliet ............................................................................... »

summa kronor

alltså nettobesparing av 190,180 kronor, eller om hänsyn tages till eventuellt

dyrtidstillägg, ytterligare omkring 20,000 kronor, eller alltså i runt tal tillhopa

210,000 kronor.

Härtill kommer, under förutsättning att eljest en ny avdelning i regeringsrätten

måste inrättas, det belopp av omkring 100,000 kronor, som kan beräknas

härför åtgå, ävensom den kostnad, som skulle betingas av inrättandet

av förenämnda särskilda instansordning för avlöningsmål m. m., vilken vid

genomförandet av kommitténs förslag skulle bliva obehövlig.

Slutligen torde den omständigheten, att antalet besvärsinstanser i ovanberörda

mål skulle minskas från tre till två, i och för sig medföra besparing

av ett betydande expeditionsarbete och därmed förenade utgifter på skilda

håll inom statsförvaltningen.

Såsom en huvudsaklig sammanfattning av vad som ovan föreslagits får

kommittén sålunda hemställa,

att besvär i frågor angående

a) statstjänstemäns avlöningsförmåner,

b) statstjänstemäns rätt till eller avgift för pension eller deras avgifter till

eller delaktighet i av staten understödd pensionskassa,

c) rese- och traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden, eller

dylika ersättningar, som eljest utgå av statsmedel,

d) enligt gällande författning eller särskilda av Kungl. Maj:t givna föreskrifter

utgående kommittéarvoden, samt

e) familjeunderstöd åt värnpliktiga,

må, där sådana besvär hittills anförts hos regeringsrätten, i stället anföras

hos statskontoret,

att de frågor om ålderstillägg eller placering i löneklass, som enligt kungl.

kungörelsen den 2 december 1921 för närvarande avgöres av Kungl. Maj:t

i statsrådet, i stället skola avgöras av statskontoret,

att talan mot statskontorets vare sig i första eller andra instans meddelade

beslut i frågor av dylikt slag icke må kunna i besvärsväg fullföljas,

att, därest vid granskning i riksräkenskapsverket av andra myndigheters

än statskontorets beslut om befattningshavares placering i löneklass eller om

tilldelande av ålderstillägg sådant beslut anses felaktigt, vederbörande förste

revisor i riksräkenskapsverket äger att genom besvär hos statskontoret överklaga

dylikt beslut,

att riksräkenskapsverket skall hava att självt pröva och avgöra de inom

verket anhängiggjorda anmärkningsmål,

att, där anmärkning, som framställts inom de hos vissa förvaltande myndigheter

befintliga specialrevisioner, blivit av vederbörande redogörare bestridd,

men ändock av specialrevisionen fullföljes, sådant anmärkningsmål

skall med ändring av § 1 mom. 4 av kammarrättens instruktion överlämnas

till riksräkenskapsverkets prövning och avgörande med nedan angivet

undantag,

att riksräkenskapsverkets beslut i anmärkningsmål, som angår sådan fråga,

om avlöning, rese- och traktamentsersättning, pension m. m., som omför
-

10,500

8,500

5.000

24,000

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

mäles i första punkten av denna sammanfattning, må kunna genom besvär

överklagas hos statskontoret,

att riksräkenskaps verkets beslut i övriga anmärkningsmål må kunna genom

besvär överklagas i regeringsrätten,

att inom generaltullstyrelsen framställd anmärkning om felaktig tullbehandling

skall i första instans avgöras av nämnda styrelse, vars beslut må

kunna överklagas hos regeringsrätten,

att de i § 1 mom 5—8 av kammarrättens instruktion omförmälda frågor

skola till behandling och avgörande upptagas av riksräkenskapsverket i

stället för av kammarrätten,

att de i kungörelser av den 23 december 1908 meddelade föreskrifter om

underställning m. m. av avkortnings- och avskrivnings-, restitutions- och

reskontreringsmål samt om besvär i extra ordinarie avskrivningsmål upphävas,

att besvär över utslag, meddelade av konsistorium eller av länsstyrelse

och konsistorium gemensamt i frågor om orätt förvaltning av eller bristande

redovisning för allmänna läroverks och kyrkors m. fl. dylika medel,

må anföras direkt hos regeringsrätten,

att alltså kammarrättens befattning med sistnämnda mål samt med anmärknings-,

avkortnings-, avskrivnings-, restitutions- och reskontreringsmål

ävensom regeringsrättens befattning med de avlönings-, pensions-, rese- och

traktamentsersättnings- m. fl. mål, som omförmälas i första punkten av

denna sammanfattning, skall upphöra.

Vidare föreslår kommittén,

att en kansliråds- och byråchefsbefattning i försvarsdepartementet indrages,

att fyra extra revisorstjänster och sex ordinarie revisorsbefattningar i

riksräkenskapsverket indragas,

att de två kammarrättsråd, som nu handlägga anmärknings- m. fl ovannämnda

mål, ävensom de åt dem såsom biträden anställda två amanuenserna

i kammarrätten må tagas i anspråk för andra på kammarrättens

handläggning ankommande ärenden, eller, alternativt, att ett av nyssberörda

kammarrättsråd förflyttas till statskontoret,

att marinöverkommissariebefattningen indrages,

att allmänna civilförvaltningens lönenämnd och försvarsväsendets lönenämnd

indragas,

samt att i statskontoret anställas ytterligare en statskommissarie och byråchef

samt en sekreterare, ävensom att erforderligt anslag i övrigt beviljas

till förstärkning av arbetskrafterna i statskontorets kansli.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Särskilt yttrande av Carl W. U. Kuylenstierna.

För min del skulle jag föredraga en delvis annan utformning av kommitténs

förslag angående förenklad behandling av vissa besvärs- och anmärkningsmål

än den, kommitténs majoritet funnit sig böra tillstyrka.

Vad först avlöningsfrågorna beträffar, instämmer jag helt i den grundtanke,

som ligger bakom kommitténs förslag. Dessa frågor erhålla otvivelaktigt

för närvarande en alltför omständlig behandling i förhållande till

frågornas betydelse. Likaså är jag ense med kommittémajoriteten därom,

att det är både enkelt och praktiskt att lägga dessa frågors slutliga avgörande

till statskontoret. Däremot har jag ansett den av kommittémajoriteten

valda vägen för denna tankes genomförande medföra en del föga

lyckliga konsekvenser, vilka enligt mitt förmenande kunnat undvikas

genom en huvudsakligen formell omläggning i vissa avseenden, utan att

någon nämnvärd skillnad i besparingshänseende skulle uppstå. Hade ej

detta varit möjligt, är det sannolikt, att jag stannat vid att tillstyrka majoritetsförslaget

trots nämnda konsekvenser.

Enligt kommittémajoritetens förslag kommer statskontoret att i anmärkningsmål

angående avlönings- m. fl. frågor bliva överinstans över

riksräkenskapsverket. Ett sådant resultat kan svårligen anses stå i god

överensstämmelse med grundprinciperna för vår förvaltningsapparats

byggnad. Redan detta, att det centrala revisionsverket skall — låt vara

på ett begränsat område — vara underinstans till ett av våra största penningförvaltande

verk, synes mindre lyckligt. Härtill komma emellertid

även andra synpunkter. Riksräkenskapsverket och statskontoret äro organiserade

efter i huvudsak enahanda grunder. Båda måste anses äga

särskild sakkunskap på just de områden, varom fråga är. Att under sådana

förhållanden tillerkänna det ena verkets avgöranden ett principiellt

företräde framför det andras förefaller varken i och för sig befogat eller

ur vederbörande intressenters — redogörarnas och löntagarnas — synpunkt

av något värde. Därest det ej befaras, att riksräkenskapsverket

såsom varande ett revisionsverk skall anlägga mera fiskaliska synpunkter

än statskontoret, kan det enligt mitt förmenande icke innebära någon fördel

för vederbörande att få ett avgörande av statskontoret ovanpå ett avgörande

av riksräkenskapsverket. Nu tror jag för min del, att, även

om riksräkenskapsverket i verkligheten alls ej anlägger fiskaliska synpunkter,

det dock med hänsyn till dess ställning som revisionsverk ofta

kommer att misstänkas, att det allmänna betraktelsesättet inom verket

tagit intryck av detta förhållande. Därför vore det säkerligen oklokt att

gorå riksräkenskapsverket till sista instans. Däremot synes mig, att det

icke skulle vara något att invända mot att, med bibehållande i huvudsak

av nu gällande ordning i övrigt, göra kammarrätten till sista instans. Nu

måste emellertid en speciell utbildning i avlöningsfrågor förefinnas utom

i regeringsrätten i ej mindre än tre verk, nämligen riksräkenskapsverket,

statskontoret och kammarrätten. Detta förefaller onödigt och opraktiskt.

Bättre är att koncentrera sakkunskapen på så få händer som möjligt.

Då inom statskontoret i alla händelser framstående sådan sakkunskap

måste vara representerad, förefaller det riktigt att befria kammarrätten

från dessa frågor och i stället lägga dem till statskontoret. Till
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

ses måste i varje fall, att avlöningsfrågorna, i vilken form de än uppkomma,

alltid måste slutligen avgöras av en och samma myndighet, på

det att ej olikformighet i tillämpningen må uppkomma. Ett överförande

av vissa mål till kammarrätten skulle därför medföra, att alla andra finge

följa med, m. a. o. kammarrätten skulle bliva det speciella avlöningsverket

i statskontorets ställe, något som med hänsyn till de båda verkens

Övriga uppgifter knappast vore lämpligt. Det kan anmärkas, att väl

kammarrätten men ej statskontoret är organiserad som domstol. Härpå

kan svaras, att det pa detta område i huvudsak ej heller gäller domstolstvister

i egentlig mening utan i verkligheten helt enkelt en tolkning i administrativ

ordning av vissa författningar. Det förefaller därför följdriktigt

att söka beträffande avlöningsärenden, i den mån det rör tolkning

av vissa författningar, genomgående finna en annan form än anmärkningsmålens.

Detta synes mig kunna utan svårighet genomföras

på följande sätt.

Åt statskontoret uppdrages att å statsverkets vägnar auktoritativt

tolka gällande avlönings- och pensionsreglementen, eventuellt även resereglementet

in. fl. dylika författningar. Sedan statskontoret yttrat sig i

en dylik fråga, är i administrativ väg sista ordet sagt angående avlöningens

eller pensionens belopp. År vederbörande ej nöjd med vad staten

sålunda förklarat, får han vända sig till allmän domstol.

Grundtanken i det nu antydda förfaringssättet är den, att, om tvist angående

avlöningsbelopp på ett eller annat sätt uppstår, statskontoret, givetvis

under vissa former, vilka innebära garanti för en ordentlig utredning,

tillfrågas och dess svar blir bindande både för statsverket och

löntagaren samt därmed även för redogöraren. Gäller det eu framställd

anmärkning, kommer givetvis redogöraren i de allra flesta fall att på

statskontorets besked återbetala vederbörligt belopp. Han vet ju med

visshet, att han eljest kommer att bli dömd att betala just det beloppet.

Gör han det ej, får det bliva ett anmärkningsmål, men vederbörande instans

har då endast att förklara viss person såsom redogörare skyldig att

återbära det av statskontoret bestämda beloppet. Målet blir med andra

ord i regel av enklaste slag. Klagan över ett sådant beslut lärer väl praktiskt

taget aldrig förekomma i andra fall, än där vederbörande förmenar

sig ej vara redogörare. Och beträffande dessa säkerligen mycket fåtaliga

fall anser jag det icke blott i sin ordning utan synnerligen önskvärt, att

regeringsrätten blir sista instans, då dessa frågor är både svårartade och

av den beskaffenhet, att statskontoret icke beträffande dem kan anses sitta

inne med särskild specialkunskap, samt dessutom frågor om redogörareansvaret

kunna uppkomma just beträffande statskontorets egna utanordningar

— låt vara att man söker beträffande dessa skapa såvitt möjligt

bestämda regler. Enligt min mening är det en svaghet enligt kommittémajoritetens

förslag, att frågor om redogörareansvar skola slutligen prövas

av statskontoret. Nu kan det möjligen invändas, att regeringsrätten,

om den prövar viss del av en fråga, också bör få pröva frågan i andra

avseenden, att det med andra ord är oegentligt, att regeringsrätten skall

vara bunden av statskontorets avgörande. Denna synpunkt kan jag emellertid

ej för min del tillerkänna något berättigande. Regeringsrätten är

på samma sätt bunden som av en författningsbestämmelse, dess avgörande

innebär endast att vederbörande skall inbetala det av statskontoret

i annan ordning bestämda beloppet. Regeringsrätten erhåller i varje fall

enligt detta förslag en större kompetens än enligt kommittémajoritetens

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

förslag, vilket betager regeringsrätten även prövningen av den rent förvaltningsrättsliga

frågan om vem som skall bära redogörareansvaret.

Skillnaden mellan den av mig nu förordade anordningen och den av

kommittémajoriteten tillstyrkta är sakligt sett i verkligheten alls ej stor.

De mål, som av statskontoret slutgiltigt avgöras, bliva enligt båda förslagen

i stort sett identiska. Den formella skillnaden är större: enligt

kommittémajoritetens förslag dömer statskontoret den och den redogöraren

att betala det och det beloppet; enligt mitt alternativ däremot förklarar

statskontoret, att den och den personens lön skall utgå med det och

det beloppet eller efter den och den närmare angivna normen, medan det

förutsattes, att vederbörande redogörare i regel själv drager konsekvenserna

därav, d. v. s. erkänner skulden. Till vissa detaljer i förfarandet

skall jag senare återkomma.

Sedan man från anmärkningsmålens kategori avskilt praktiskt sett

nästan alla avlönings- och liknande frågor, komma anmärkningsmålen att

bliva synnerligen fåtaliga: kanske 10 till 15 procent av hela den nuvarande

kategorien anmärkningsmål. Hur man förfar med detta ringa fätal, synes

ur besparingssynpunkt vara av ganska ringa betydelse. Jag är emellertid

ense med kommittémajoriteten därom, att dessa mål höra kunna

gå till regeringsrätten. Då detta blir fallet, synes intet vara att erinra

mot att målen avlastas från kammarrätten och — om jag tillsvidare bortser

från specialrevisionerna — flyttas till riksräkenskapsverket. Vill man

vinna så stark avlastning från regeringsrätten som möjligt, tror jag visserligen,

att det vore lämpligare att låta kammarrätten behålla målen.

Det ligger nämligen, såsom jag nyss antytt, nära till hands att antaga, att

riksräkenskaps verkets karaktär av revisionsverk skall rent psykologiskt

påverka vederbörande redogörare, vilken ju vid anmaningen ej velat erkänna

anmärkningen, att ej nöja sig med verkets beslut utan klaga till regeringsrätten.

Det synes för övrigt svårligen kunna förnekas, att, om

kommitténs förslag, att endast vederbörande redogörare, men ej revisorn

skulle äga rätt att överklaga riksräkenskapsverkets beslut, godkännes,

det för verket skulle ligga nära till hands att in dubio döma till förmån

för kronan, på det att målet må kunna fullföljas till regeringsrätten. Inträffar

detta eu eller annan gång, är det givet, att redogörarna i allmänhet

komma att klaga. Denna olägenhet synes mig dock kunna undgås på

det sätt, att revisorn i vissa undantagsfall, t. ex. då skiljaktiga meningar

yppats inom riksräkenskapsverket eller då verket självt medgiver det,

får gå vidare till regeringsrätten. Nu innebär det emellertid eu uppenbar

och stor fördel, om kammarrätten kunde befrias från alla ärenden av

den art, varom nu är fråga, för att kunna odelat ägna sig åt beskattningsoch

fattigvårdsmål o. d. Ur arbetsfördelningssynpunkt synes detta vara

det rationellaste. Om riksräkenskapsverket får avgörandet i första instans

a v anmärkningsmål en, synes verket också bliva bättre satt i tillfälle

att följa arbetet med de olika specialrevisionerna, om denna angelägenhet

ordnas på i huvudsak det sätt, kommittémajoriteten föreslagit.

Detta hör även räknas förevarande alternativ till favör.

Vad nu frågan om specialrevisionerna beträffar, biträder jag i huvudsak

kommittémajoritetens ståndpunkt, som förefaller att innebära ett

lyckligt grepp på frågans lösning, under förutsättning att riksräkenskapsverkets

rätt att leda revisionsarbetet göres tillräckligt effektiv. Beträffande

de affärsdrivande verken ställer jag mig emellertid tveksam, huruvida

ej en viss modifikation bör tänkas. De affärsdrivande verken äro i

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

motsats till de flesta andra verk direkt inriktade pa utvinnande av ett

ekonomiskt resultat och böra därför hava ett särskilt intresse för revisionens

effektivitet, som knappast kan förmodas i allmänhet finnas på andra

håll. De affärsdrivande verken hava även att i åtskilliga av sina avgöranden

anlägga delvis andra synpunkter än verken i allmänhet — nämligen

praktikabilitetshänsyn. — Sådana hänsyn kunna svårligen i allmänhet

tillämpas av något annat verk än det, som självt handhar affärsverksamheten.

När avlöningsmålen bortfalla — dessa böra även för affärsverkens

vidkommande avgöras i den förut antydda formen av statskontoret

— torde visserligen de återstående anmärkningsmålen bli helt få

och skulle alltså föga tunga riksräkenskapsverket. Ä andra sidan skulle

deras borttagande från de affärsdrivande verkens beslutanderätt icke medföra

någon besparing — detta skulle ej bliva fallet heller enligt kommittémajoritetens

förslag, genom vilket ett ej så ringa arbete skulle överflyttas

på riksräkenskapsverket, som skulle i första instans avgöra även anmärkningsmålen

i avlöningsfrågor från affärsverken. Jag är fördenskull

mest böjd för att låta de affärsdrivande verken själva avgöra sina anmärkningsmål.

Detta hindrar icke, att det kan vara lämpligt, om riksräkenskapsverket

meddelar anvisningar för bedrivande av revisionsarbetet

även för de affärsdrivande verkens vidkommande. Det synes mig med

denna ståndpunkt ur olika synpunkter lämpligt, att någon eftergranskning

i riksräkenskapsverket av de affärsdrivande verkens räkenskaper,

om ock i inskränkt omfattning, bibehålies. Även för de övriga verkens

med specialrevisioner vidkommande förefaller det att vara av ett visst

värde, om ej varje möjlighet till eftergranskning inom riksräkenskapsverket

blir irtesluten. Det bör emellertid vara tillräckligt, om två eller

högst tre revisorer behållas för eftergranskningen. Härigenom möjliggöres

någon kontroll från det centrala revisionsverkets sida över personalen

vid specialrevisionerna, vars arbete även bör vinna i effektivitet på

grund av känslan, att en eftergranskning skall äga rum.

Jag återkommer nu till en närmare utveckling av hur jag tänkt mig

huvuddragen beträffande avlöningsfrågors avgörande — i fråga om detaljerna

kunna i allmänhet de av kommittémajoriteten föreslagna bestämmelserna

inpassas i systemet.

Är en tjänsteman missnöjd med ett ämbetsverks utanordning av ett avlöningsbelopp,

anmäler han detta hos ämbetsverket, som hos statskontoret,

med överlämnande av utredning angående alla i ärendet inverkande

omständigheter, frågar, med vilket belopp eller efter vilken närmare angiven

norm lönen skall utgå. Anses det lämpligare, att i detta fall besvär

skola anföras hos statskontoret över ämbetsverkets beslut, så går även

detta alternativ ihop med det av mig förordade systemet i övrigt. Ifrågasättas

kan emellertid, om ej ämbetsverket bör ha rätt att i tveksamma fall,

med åberopande av utredning, fråga hos statskontoret redan innan en lön

utanordnas och även i andra fall än de av kommittémajoriteten föreslagna,

d. v. s. där det gäller placering i löneklass. Genom den erfarenhet,

som statskontoret kommer att erhålla på grund av sin specialisering på

hithörande frågor, kan detta verk utan tvivel ofta med största lätthet

besvara en fråga, vars avgörande på andra håll måste kosta mycken möda.

fin ej ringa arbetsbesparing skulle med tärnlig visshet vara att vinna på

denna väg. Om anordningen bör genomföras eller ej, synes dock höra

bero på, om den också kan medföra minskad kostnad för statsverket. Del

har stundom plägat framhållas, att minskning i personal beträffande olika

opaginerad Kontrollera mot PDF

verk ej kan ifrågakomma, med hänvisning till, bl. a., gällande tvistig!» avlöningsbestämmelser.

Därför synes det ej uteslutet, att verklig kost

nadsbesparing någonstädes skulle kunna vinnas, om rätten att fråga hos

statskontoret utsträcktes. En avgjord fördel skulle detta innebära i de

kanske ej alltför talrikt förekommande fall, då statskontorets yttrande

bleve prejudicerande för ett större antal utbetalningar, vilka, om de bleve

felaktiga, endast skulle kunna angripas genom ett omständligare speeialtorfarande

i varje särskilt fall, nämligen anmälan eller besvär av löntagare

eller anmärkning av revisionen. Den nu framförda tanken synes mig i

varje fall vara förtjänt att tagas under omprövning, om det också icke

skulle anses klokt att genast och utan en mera ingående undersökning realisera

densamma. . .. . ..

Om avlöningsfrågan göres aktuell anmärknmgsvagen, ställer sig spörsmål

t om förfarandet något olika, om det gäller en special revision eller om

det gäller riksräkenskapsverket. ....

Är det fråga om en vid specialrevision framställd anmärkning, synes

det mest praktiskt att i första hand låta vederbörande ämbetsverk självt

framställa fråga hos statskontoret, givetvis med den pa följd, axe vederbörande

nästan undantagslöst rättar sig efter vad statskontoret fastslagit,

Vägrar dock vederbörande att rätta sig därefter, blir det ett anmärkningsmål,

som avgöres, i fall det gäller ett affärsdrivande verk, av detta verk, men

eljest av riksräkenskapsverket, i båda fallen med rätt åtminstone for den,

vilken dömts såsom redogörare, att klaga bos regeringsrätten men utan

möjlighet att genom sin klagan få det av statskontoret fastställa be
Q[iller

det åter en inom riksräkenskapsverket framställd anmärkning,

synes det ligga närmast till hands att låta förste revisorn avgöra, om

kommunikation skall ske med redogoraren. Sker kommunikation

och bestrides anmärkningen, kan det lämpligen givas förste revisorn

rätt att framställa fråga om beloppet hos statskontoret, därest

man ei anser det lämpligare att låta riksräkenskapsverket besluta, huruvida

fråga skall få ske. Svaret på frågan meddelas redogoraren av revisorn

eller förste revisorn, och redogoraren torde i regel råtta sig därefter.

Gör han det däremot ej, blir det anmärkningsmål, vilket dock icke kommer

att röra sig om beloppet utan endast om redogorareansvaret. Ji*g 1 eu

byst någon tvekan, huruvida med avlöningsfrågor borde likstahas frago

om rese- och traktamentsersättning. Det gäller vid dessa, tvister oftaie

än beträffande avlöningsmålen icke så mycket rena tolkningsfrågor so

frågor om en viss författnings applicerande pa skiftande aktuella foilial

land en. Dessa mål tynga ej regeringsrätten tillnärmelsevis sa mycket

som avlöningsmålen, och i huvudsak synas samma direkta besparingar

kunna göras, även om dessa mål få fullföljas till regeringsrätten. I J - likt fall skulle riksräkenskapsverket beträffande dessa frågor bil forsta

instans i anmärkningsmål och besvärsmål gå direkt till regeringsrätten.

)V domstol vägen står öppen och statskontorets särskilda sakkunskap pa

området syne^ obestridlig somt värjo minskning av regermgsrattens arbetsbörda

synes böra eftersträvas, har jag emellertid stannat vid <*tt i likhet

med kommittémajoriteten förorda dessa — i allmänhet enkla ärendens

likställande med avlöningsfrågor. . ,

Vad frågan om de besparingar, som kunna vinnas, betraffar kommer

ia" till samma resultat som kommittémajoriteten med den skilnad, atr

ilen bibehållna eftergranskningen av de affarsdnvande verkens i allen
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

skaper skulle medföra, att endast 7 eller 8 re visor sbefattningar i riksräkenskapsverket

skulle kunna indragas, därav 2, respektive 3, npptoges

å övergångsstat.

, Föi övrigt synes det knappast lämpligt, om kammarrätten får för taxeringsmål

disponera all den ordinarie arbetskraft som nu sysslar med anmärknings-.

och balansmål. Antalet till kammarrätten inkommande taxeringsmål

visar för närvarande en avgjord tendens till stark minskning.

Att under dylika förhållanden vid sådana mål binda flera ordinarie

tjänster än för .närvarande synes mig knappast överensstämmande med

försiktiga principer. För avarbetning av den nu befintliga balansen av

skattemål torde det vara lämpligare att anlita tillfällig ar bet sförstärkning.

Slutligen vill jag ifrågasätta, om ej överflyttningen av vissa mål till

riksräkenskapsverkets avgörande bör föranleda, att den tjänsteman, som

skulle tillkomma i detta verk, blir ej en förste revisor utan en högre, juridisk

utbildad tjänsteman, eventuellt en byrådirektör eller byråchef.

Väljes sistnämnda alternativ, kan måhända tagas under övervägande möjligheten

att till detta verk transportera ytterligare en tjänsteman av

motsvarande grad i kammarrätten.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:295 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna civilförval s. 8 i texten
  2. Rskr. 1924:302 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag till försvarsdepartementet, marinförvaltningen och försvarsväsendets lönenä s. 5 i texten
  3. S1LU 1924:10 Utlåtande i anledning av en utav Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltninge s. 1 i texten
  4. SU 1924:122 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag till försvarsdepartementet, marinförvaltningen och försvarsväsendets lönenämnd. a1 i texten
  5. SU 1924:128 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönen s. 1 i texten