Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om samhällets barnavård, m. m

1924-03-19 · 441 sidor, varav 427 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,8 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 427 av 441 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:150, Med förslag till lag om samhällets barnavård, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

1

Nr 150.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om samhällets barnavård, m. m.; given Stockholms

slott den 19 mars 1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag om samhällets barnavård,

2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården,

3) lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund,

samt

4) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående

lösdrivares behandling.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. Malm.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.)

1972 24 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Förslag

till

LAG

om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om barnavårdsnämnd.

Verksamhetsområde och uppgifter.

1 §•

Varje kommun har att i enlighet med bestämmelserna i denna lag ordna sin

barnavård. I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd.

Hava två eller flera kommuner, enligt vad i lagen om fattigvården sägs,

förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, skola de även

gemensamt handhava sin barnavård. I sådant fall skola de anses såsom en

kommun i fråga om vad till barnavården hörer samt hava gemensam barnavårdsnämnd;

och skola i övrigt de i 7 § 2 mom. i lagen om fattigvården

meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning.

2 §•

1 mom. Barnavårdsnämnden har att med uppmärksamhet följa de inom

kommunen rådande förhållandena i avseende å barns vård och uppfostran

samt noggrant tillse, att barn, vilka vistas inom kommunen och äro i den

belägenhet, att det enligt denna lag ankommer på nämnden att ingripa,

bliva föremål för dess åtgärder.

Särskilt åligger det nämnden

att, i fall, som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade,

eller för annan fara till liv eller hälsa utsatta barn samt barn, som äro vanartade

eller i fara att bliva vanartade,

att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa

barn, samt

att enligt bestämmelserna i 7 kap. öva kontroll över fosterbarnsvården.

Jämväl i övrigt har nämnden att ombesörja alla de angelägenheter i avseende

å kommunens barnavård, vilka äro att hänföra till förvaltning och

verkställighet. I sådant hänseende åligger det nämnden, bland annat,

att förvalta de till kommunens barnavård anslagna eller eljest hörande

medel, därför avsedda fastigheter och annan egendom;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

att varje år avlämna utgifts- och inkomstförslag för barnavården under

det nästföljande året, föra fullständiga räkenskaper över de medel, nämnden

har om händer, samt lämna redovisning för sin förvaltning, allt i överensstämmelse

med kommunallagarna;

att jämlikt föreskrifter, som Konungen låter utfärda, föra förteckning över

de barn, vilka äro föremål för nämndens verksamhet, samt avgiva statistisk

redogörelse angående barnavården;

att i ärenden, som röra barnavården, själv eller genom ombud företräda

kommunen och bevaka dess rätt; samt

att hos kommunen göra framställningar rörande de på dess beslut ankommande

åtgärder, som nämnden finner böra vidtagas för barnavårdens

ändamålsenliga ordnande och handhavande.

2 mom. Barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och ungdomsvård

och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda, söka

främja tillkomsten och utvecklingen av barnhem och anstalter till stöd för

hemuppfostran ävensom andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd.

3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden ankommande åtgärder är

stadgat i lagarna om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om adoption,

om barn utom äktenskap samt om förbud för vissa underhållsskyldiga att

avflytta från riket ävensom i 14 kap. 45 § strafflagen och i lagen innefattande

vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga.

Sammansättning och tjänstgöringstid.

3 §•

1 mom. Barnavårdsnämnden utgöres av

a) kyrkoherden i församlingen eller hans ställföreträdare;

b) en ledamot av kommunens fångvårdsstyrelse och en vid kommunens

folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna;

c) minst två andra, för nit och intresse för barn- och ungdomsvård kända

män eller kvinnor; samt

d) i kommun, som avses i 2 mom., en läkare.

De i b) och c) omförmälda ledamöterna väljas av kommunen. Minst en

av dem skall vara kvinna. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkunskap

vara företrädd inom nämnden.

2 mom. I stad är stadsläkare eller annan, av staden därtill utsedd läkare

ledamot i barnavårdsnämnden.

I landskommun, där provinsial-, extra provinsial-, köpings- eller niunicipalläkare

är bosatt, är denne ledamot i nämnden. Aro flera sådana läkare

bosatta inom kommunen, bestämmer länsstyrelsen efter anmälan från kom

munalstyrelsen, vilken av dem, som skall vara ledamot.

Provinsial- och extra provinsialläkare äga att vara tillstädes vid samman

träden med barnavårdsnämnderna inom deras distrikt, även då de ej äro

ledamöter i nämnderna, med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i

besluten samt att, där do så begära, få sin mening antecknad till protokollet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

4§-

Omfattar kommun eller kommuner, vilka gemensamt handhava sin barnavård,

två eller flera församlingar, förordnar domkapitlet en av kyrkoherdarna

i dessa församlingar att vara ledamot i barnavårdsnämnden och en annan

av kyrkoherdarna till suppleant för denne. Kyrkoherde, som ej är ledamot

i nämnden, äger att deltaga i dess förhandlingar men ej i besluten samt

att, där han så begär, få sin mening antecknad till protokollet.

I annexförsamling, där komminister finnes anställd, äger denne eller den

hans tjänst förestår att, när kyrkoherden ej själv är tillstädes, deltaga i

nämndens förhandlingar och beslut.

5§-

Till suppleanter för de ledamöter, som avses i 3 § 1 mom. b), utser kommunen

en ledamot eller suppleant i kommunens fångvårdsstyrelse och en

vid dess folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna,

där sådan finnes att tillgå.

För de i 3 § 1 mom. c) omförmälda ledamöterna utser kommunen, om

dessa ledamöter äro två till antalet, två suppleanter och eljest suppleanter

till minst ledamöternas halva antal eller, om deras antal ej är jämnt, till

minst det antal, som är närmast över hälften.

Minst en av suppleanterna skall vara kvinna.

Har i stad annan läkare än stadsläkare blivit jämlikt 3 § 2 mom. utsedd

till ledamot av nämnden, skall staden till suppleant för honom utse annan

läkare.

6§-

1 mom. De i 3 § 1 mom. c) omförmälda ledamöter i barnavårdsnämnden

och suppleanter för dem utses bland inom kommunen bosatta svenska

män och kvinnor, som fyllt tjugufem år.

Ledamot eller suppleant kan ej vara

a) den som icke råder över sig och sitt gods;

b) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller

eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning

eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till

straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är ställd under framtiden

för brott, vilket medför nämnda påföljd;

c) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Hustru vare ej, på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i

fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, obehörig att utöva uppdrag,

varom nu är fråga.

Med hänsyn till ämbete- eller tjänstemannaställning må landshövding,

landssekreterare, landskamrerare, länsassessor eller landsfogde icke vara

ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd; ej heller landsfiskal i barnavårdsnämnd

inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i

och för sin befattning är redovisningsskyldig inför barnavårdsnämnden, må

icke vara ledamot eller suppleant i samma nämnd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Beträffande rätt för de valda ledamöterna och deras suppleanter att avsäga

sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd gäller

å landet vad om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad

om stadsfullmäktig är i kommunallagarna stadgat; dock att lärare eller

lärarinna, som avses i 3 § 1 mom. b) och 5 §, äger avsäga sig uppdraget endast

då annan sådan finnes att tillgå samt att kvinna icke äger tillgodonjuta

den henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda avsägelserätt.

2 mom. De av kommunen utsedda ledamöter i barnavårdsnämnden och

suppleanter för dem väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari

året näst efter det, då valet skett.

I kommun, där val sker första gången, skall halva antalet av de ledamöter,

som avses i 3 § 1 mom. c) och halva antalet suppleanter för dem

eller, om antalet icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften,

utses för allenast två år, och böra dessa ledamöter och suppleanter samt

de, vilka skola kvarstå i fyra år, utses genom särskilda val.

Särskilt val för kortare tid än fyra år av ledamöter, som i nästföregående

stycke avses, och suppleanter för dem må ock, efter kommunens beslut,

ske, där sådant i anledning av beslutad ökning av antalet ledamöter eller

suppleanter varder nödigt, på det att hälften av hela antalet ifrågavarande

ledamöter och suppleanter, eller, om detta icke är jämnt, det antal, som är

närmast över eller under hälften, må kunna utses vartannat år.

Avgår av kommunen vald ordinarie ledamot under den för honom bestämda

tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval. Den sålunda valde tjänstgör

under den tid, som för den avgångne återstått.

7 §•

Mindre kommun må, där så med hänsyn till förhållandena prövas lämpligen

kunna ske, av Konungen för viss tid eller tills vidare befrias från

skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. I sådant fall skall barnavårdsnämnden

utgöras av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med kyrkoherden i

församlingen eller hans ställföreträdare samt en vid kommunens folkskolor

eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna. Sistnämnde ledamot

väljes av kommunen för fyra år, räknade från och med den 1 januari året

näst efter det, då valet skett. Till suppleant för den sålunda valde utser

kommunen för enahanda tid en annan vid samma skolor anställd lärare eller

lärarinna, där sådan finnes att tillgå.

I fall, som här avses, gäller i tillämpliga delar vad i 4 § är stadgat.

8 §•

1 mom. Kommun, där särskild barnavårdsnämnd finnes, utser bland

nämndens ledamöter ordförande och vice ordförande att tjänstgöra för den

tid, de äro valda till ledamöter.

Uppgift å den persons namn och bostad, som valts till ordförande, skall

ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse

därom i länskungörelserna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Aro både ordföranden och vice ordföranden frånvarande från nämndens

sammanträde, utser nämnden inom sig ordförande för tillfället.

Nämnden utser inom sig för varje år en kassaförvaltare, därest ej kommunens

förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare obehövlig.

2 mom. Kommun, där barnavårdsnämnden har den sammansättning, som

i 7 § sägs, utser en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och intresse

för barnavårds- och uppfostringsfrågor att för den tid han är vald

till ledamot vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nämndens

prövning.

Tid för sammanträde, beslutförhet m. m.

9 §•

1 mom. Ordinarie sammanträden hållas av barnavårdsnämnden i mån av

behov och joå regelbundet återkommande tider. Tid och ställe för dessa

sammanträden böra av nämnden till allmänhetens kännedom kungöras.

Extra sammanträde hålles, då ordföranden finner sådant nödigt eller

minst halva antalet av nämndens ledamöter gör framställning därom. Sammanträde

hålles ock på begäran av läkare, som jämlikt 3 § 2 mom. är ledamot

av nämnden eller berättigad att deltaga i dess förhandlingar. Kallelse

till extra sammanträde meddelas på sätt nämnden beslutar.

2 mom. Ärende må icke hos barnavårdsnämnden till avgörande företagas,

såvida ej flera ledamöter än hälften av hela antalet äro tillstädes.

För beslut angående barns omhändertagande för skyddsuppfostran, varom

i 24 och 47 §§ sägs, erfordras, att minst tre ledamöter äro ense om beslutet.

3 mom. Omröstning till beslut sker öppet, och tillkommer varje röstande

en röst. Yid lika röstetal gäller den mening, ordföranden biträder.

Val skall, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skiljer lotten

mellan lika röstetal.

4 mom. Körande påföljd för uteblivande från sammanträde gäller vad i

kommunallagarna är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd

eller om stadsfullmäktig.

10 §.

Vid barnavårdsnämndens sammanträden skall föras protokoll, upptagande

nämndens beslut och skälen därför.

Protokollet skall justeras antingen genast eller sist vid nämndens nästa

sammanträde; dock kan nämnden särskilt för varje gång uppdraga åt två eller

flera av sina ledamöter att jämte ordföranden verkställa justeringen.

Ordförandens uppgifter m. m.

11 §•

Ordföranden i barnavårdsnämnden tillkommer:

att befordra nämndens beslut till verkställighet och för sådant ändamål å

nämndens vägnar ingå avtal;

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

att föra eller låta föra protokoll vid nämndens sammanträden;

att vårda nämndens handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga

förande;

att med laga verkan mottaga stämningar och andra meddelanden, som

skola delgivas nämnden; samt

att ombesörja all skriftväxling för nämnden och själv eller genom ombud

inför domstolar och andra myndigheter företräda nämnden och föra dess

talan.

12 §.

Ordföranden äger tillgodonjuta ej mindre den gottgörelse, som av kommunen

anslås för de honom genom uppdraget åsamkade kostnader för skrivmaterialier,

postporto samt skrivare- och räkenskapshjälp, än även, därest

kommunen anser, att jämväl ersättning för det med uppdraget förenade besvär

må till honom utgå, arvode till belopp, som kommunen med hänsyn till

arbetets omfattning finner skäligt. Beslut om tilldelande av sådant arvode

eller förhöjning därav skall underställas länsstyrelsens prövning.

Revision m. m.

13 §.

I fråga om granskning av barnavårdsnämndens räkenskaper och förvaltning

gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat.

Eu var ledamot av barnavårdsnämnden ansvarar gemensamt med de övriga

för de medel, som nämnden haft under sin förvaltning, ävensom för de

säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning till

protokollet. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen blivit godkänd

av kommunen eller, om klander anställes, av vederbörlig domstol eller ock

till dess natt och år efter räkenskapernas avlämnande förflutit, utan att

klander blivit i laga ordning anställt.

Verksamhetens bedrivande.

14 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden bör, där ej dess verksamhet är av ringa omfattning,

indela kommunen i kretsar, var och en stående under närmaste

uppsikt av ett kretsombud, vartill må utses ledamot i nämnden eller annan

lämplig person; dock är läkare, som på grund av sin tjänst är ledamot

nämnden, ej skyldig att åtaga sig sådan uppsikt. I stället för eller jämte

kretsindelning, som nyss är sagd, må nämnden vidtaga annan, efter kommunens

särskilda förhållanden lämpad fördelning av arbetet.

2 mom. Jämväl för annat ändamål iin i 1 mom. sägs må barnavårdsnämnden

till sitt bitriide kalla därtill skickade män och kvinnor.

Genom beslut av kommunen må uppdragas åt barnavårdsnämnden att utse

särskild styrelse att förvalta anstalt eller ombesörja barns utackordering eller

handhava viss annan barnavårdsnämndens angelägenhet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

För uppdrag, som i detta moment avses, må ock, där så prövas ändamålsenligt,

anlitas härför lämpad förening eller stiftelse.

3 mom. Kommunen äger, där så anses nödigt, att i fråga om skyldighet

för inom kommunen bosatta personer att mottaga uppdrag, som i denna §

sägs, och om tjänstgöringstid meddela bestämmelser, vilka dock ej må göras

strängare än de, som gälla för ledamotskap i barnavårdsnämnden.

15 §.

Kommunen äger, där sa anses nödigt, besluta, att särskilda tjänstemän

må av barnavårdsnämnden anställas för att utföra något eller några av de

göromål, som åligga ordföranden, eller att i andra avseenden biträda vid

barnavårdens handhavande.

16 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden bör låta sig angeläget vara att uppehålla

samarbete med myndigheter och institutioner, föreningar och andra, vilkas

verksamhet berör barnavården. Särskilt böra barnavårdsnämnderna i olika

kommuner bistå varandra.

2 mom. I kommun, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra, i den

mån så prövas påkallat, representanter för barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen

eller dessa myndigheter i deras helhet sammankomma för rådplägning

om angelägenheter, som beröra bådas verksamhet.

Föreligger i ärende, som är föremål för barnavårdsnämndens behandling,

skäl till antagande, att förefintligt missförhållande lämpligen bör avhjälpas

genom understöd från fattigvårdsstyrelsen, eller utgår redan sådant understöd,

bör barnavårdsnämnden skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot

jämväl i fattigvårdsstyrelsen, inhämta dess uppfattning i ärendet. Av

nämnden införskaffad utredning bör därvid tillhandahållas styrelsen jämte

förslag till de åtgärder, vilka nämnden finner lämpligen böra vidtagas. Råda

olika meningar mellan nämnden och styrelsen, bör ärendet överlämnas till

en tremannanämnd, bestående av den gemensamma ledamoten samt ytterligare

en ledamot av barnavårdsnämnden, vald av denna för ett år i sänder,

och en ledamot av fattigvårdsstyrelsen, utsedd av styrelsen för enahanda tid!

Ti emannanämnden har att skyndsamt avgöra, huruvida barnavårdsnämnden

eller fattigvårdsstyrelsen skall taga befattning med ärendet. Finner barnavårdsnämnden

tremannanämndens avgörande icke kunna utan våda avvaktas,

må barnavårdsnämnden tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

Anmälan och undersökning.

17 §•

Vill någon i fall, då enligt denna lag barnavårdsnämnden har att ingripa,

påkalla dess åtgärd, har han att göra anmälan därom hos nämnden eller dess

ordförande eller annan ledamot av nämnden eller den, som nämnden kan

hava utsett att mottaga sådan anmälan. Har anmälan gjorts hos annan än

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 9

nämnden eller dess ordförande, vare den, som mottagit anmälan, skyldig att

ofördröjligen fortskaffa densamma till nämnden eller ordföranden.

Kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens

tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd läkare eller barnmorska hava

att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom om förhållanden, som böra

föranleda nämndens ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom.

18 §.

Har hos barnavårdsnämnden gjorts anmälan, som i 17 § sägs, eller har

nämnden eller dess ordförande eljest fått kännedom om fall, då nämndens

ingripande synes påkallat, skall ordföranden för ärendets beredande oförtövat

söka inhämta noggrann kännedom om barnets levnadsförhållanden och

andra på fallets bedömande inverkande omständigheter. Finnes kretsombud,

bör utredning verkställas av detta. Ombudet bör kallas till deltagande i

nämndens överläggning rörande barnet.

Därest anmälan gjorts beträffande barn, som besöker eller besökt skola,

bör införskaffas upplysning om dess förhållande därstädes. Lärare eller

lärarinna, av vilken barnet senast åtnjutit undervisning, bör kallas till deltagande

i nämndens överläggning rörande barnet; möter hinder för personlig

inställelse, bör läraren eller lärarinnan avgiva skriftligt yttrande till nämnden.

För vederbörande skoldistrikt anställd särskild folkskolinspektör bör

beredas tillfälle att deltaga i överläggningen.

Förekommer anledning antaga, att barns vanart eller annat missförhållande

rörande barn är beroende på eller förenat med sjukdom eller andlig eller

kroppslig svaghet, skall läkares yttrande inhämtas.

Tillhör barn, som i denna § avses, församling av främmande trosbekännare,

och är denna församlings föreståndare bosatt inom kommunen, skall

tillfälle beredas honom att yttra sig i ärendet.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

19 §.

För Stockholms stad skola bestämmelserna i detta kapitel lända till efterrättelse

allenast i den mån icke Konungen genom särskilt utfärdade föreskrifter

annorlunda förordnar.

För andra större kommuner, varest liandhavandet av de ärenden, som avses

i denna lag, anses böra lämpligen ordnas på annat sätt än i detta kapitel

sägs, äger Konungen medgiva undantag från vad däri blivit stadgat.

2 KAP.

Om uppsikt över samhällets barnavård.

20 §.

Länsstyrelserna hava att var för sitt län vaka över att den barnavårdsverksamhet,

varom i denna lag förmäles, ändamålsenligt ordnas och hand
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

haves, så att de barn, vilka äro i behov därav, bliva föremål för de åtgärder,

som av omständigheterna påkallas.

I allt vad som rör länsstyrelsernas befattning med kommunernas barnavård

skola länsstyrelserna hava biträde av barnavårdskonsulenter, vilka jämväl

skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande

barnavården. Dylik befattning må, där så prövas lämpligt, innehavas av

fattigvårdskonsulent, varom förmäles i lagen om fattigvården. Konungen utfärdar

instruktion för barnavårdskonsulenterna.

Där så prövas påkallat, må länsstyrelse förordna vederbörande tjänsteläkare

att verkställa undersökning rörande missförhållande i avseende å barns

vård.

21 §.

Jämte det övervakande av samhällets barnavård, som enligt 20 § åligger

länsstyrelserna, ankommer det på överinspektören för fattigvård och barnavård

att verka för barnavårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess

utveckling. I fråga om överinspektörens verksamhet i nämnda hänseende

meddelar Konungen närmare föreskrifter.

Angående tillsyn över verksamheten vid de i 5 kap. omförmälda skyddshem

förordnar Konungen.

3 KAP.

Om barns omhändertagande och barnavårdsnämndens därmed

sammanhängande verksamhet.

Omhändertagande för skyddsuppfostran och vissa

förebyggande åtgärder.

22 §.

Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder

beträffande

a) barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes

för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa;

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet

eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat; samt

c) barn under aderton år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda

uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande.

23 §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, som i

22 § sägs, må nämnden, i den mån omständigheterna därtill föranleda, vidtaga

en eller flera av följande åtgärder, nämligen

a) tilldela föräldrarna, antingen inför nämnden eller genom särskilt utsett

ombud, en allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina plikter mot barnet

samt erinra dem om de påföljder, vilka, där rättelse ej vinnes, kunna inträda

enligt denna lag;

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 1ÖU.

b) giva vanarta! barn en allvarlig varning och, där så anses lämpligt, erinra

det om de påföljder, vilka nyss nämnts;

c) då fråga är om vanartad gosse under femton år eller vanartad flicka

under tolv år och sådant anses gagneligt med hänsyn till vad om barnet

blivit upplyst, föreskriva, att barnet skall genom någon av nämndens ledamöter

eller annan av nämnden utsedd lämplig person tilldelas aga; och

d) föreskriva anlitande av lämplig, till stöd för hemuppfostran iniättad

anstalt eller ock barnets hållande till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.

2 mom. Har barnavårdsnämnden beslutit åtgärd, som i 1 mom. omförmäles,

bör nämnden uppdraga åt någon av sina ledamöter, åt biträde eller

tjänsteman hos nämnden eller annan lämplig person eller åt förening eller

stiftelse att med särskild uppmärksamhet följa barnets levnadsförhållanden

och övervaka dess uppförande samt lämna i*ad och bistånd vid dess upp

fostran. Om övervakning, som här sägs, må nämnden förordna även utan

att åtgärd vidtagits enligt 1 mom.

24 §.

1 mom. Prövar barnavårdsnämnden de i 23 § anvisade åtgärderna vara

gagnlösa, eller hava sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör

nämnden omhändertaga barnet för beredande åt detsamma av en efter dess

egenskaper och utveckling lämpad behandling (shjddsuppfastvän) enligt i 4

kap. meddelade bestämmelser.

2 mom. Innan barnavårdsnämnden beslutar barns omhändertagande för

skyddsuppfostran, skall tillfälle beredas dess föräldrar, sa\ida de vistas på

känd ort inom riket, samt barnet, därest det fyllt femton år, att muntligen

eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Där så prövas nödigt, må nämnden kalla föräldrarna och barnet att personligen

inställa sig för att höras inför nämnden eller särskilt utsett ombud.

Vistas föräldrarna på annan ort, må förhör utsättas att äga rum inför

ombud därstädes.

25 §.

1 mom. Beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran skall,

så snart ske kan, skriftligen delgivas föräldrarna. Därvid skall tillika skriftlig

förklaring avfordras dem, huruvida de samtycka till beslutets verkställande.

Behörigt delgivningsbevis och förklaring skola förvaras bland nämndens

handlingar samt vid dess nästa sammanträde föredragas och i protokollet

antecknas.

2 mom. Lämna föräldrarna icke sådant samtycke, som i 1 mom. sägs,

eller kunna de icke anträffas, skall nämnden, med redogörelse för vad i

iirendet förekommit, så snart ske kan och senast tre veckor eftei beslutets

fattande underställa detsamma länsstyrelsens prövning.

3 mom. Finner barnavårdsnämnden verkställighet av dess beslut om

barns omhändertagande för skyddsuppfostran icke kunna utan vada upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

skjutas, äger nämnden, ändock att föräldrarnas samtycke ej givits, förordna,

att beslutet genast skall bringas till verkställighet.

26 §.

1 mom. Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, gäller om föräldrarnas

rätt att yttra sig samt deras och barnets hörande inför länsstyrelsen i motsvarande

tillämpning vad i 24 § 2 mom. är stadgat.

Barnavårdsnämnden bör kallas att genom därtill utsedd person närvara

vid förhör inför länsstyrelsen, där sådant äger rum. Om föräldrarnas eller

barnets vid förhör eller skriftligen avgivna yttrande föranleder därtill, bör

tillfälle beredas nämnden att bemöta detsamma, innan ärendet avgöres. Yttrande

bör i ärendet inhämtas från vederbörande barnavårdskonsulent.

2 mom. Fram ställes begäran därom, att någon skall angående uppgivna

omständigheter vid domstol höras såsom vittne eller upplysningsvis, och är

förhöret icke uppenbarligen onödigt, eller finner länsstyrelsen, utan att sådan

begäran framställts, anledning föreligga till anställande av förhör, äger länsstyrelsen

förordna om sådant vid underrätt, som länsstyrelsen bestämmer;

och skola de, vilka böra närvara vid förhöret, på framställning av länsstyrelsen

genom rättens ordförande inkallas.

3 mom. Finner länsstyrelsen sig icke kunna fastställa barnavårdsnämndens

beslut om barnets omhändertagande för skyddsuppfostran, må länsstyrelsen,

då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva, att barnavårdsnämnden

skall vidtaga sådan åtgärd, som avses i 23 §.

4 mom. Länsstyrelsens beslut skall så snart ske kan genom länsstyrelsens

försorg skriftligen mot bevis delgivas föräldrarna. Beslutet skall ock

ofördröjligen tillställas barnavårdsnämnden.

27 §.

Barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran

må ej bringas till verkställighet, då fråga är om barn, varom förmäles i

22 § a) och b), efter det barnet fyllt sexton år, och då fråga är om barn,

som i 22 § c) sägs, efter det barnet fyllt aderton år.

28 §.

Har barn under aderton år under tillfälligt uppehåll inom annan kommun

än den, där dess föräldrar eller annan, som har barnet i sin vård, vistas,

eller barnet eljest har sin egentliga vistelseort, anträffats bettlande eller

eljest beträtts med vanart, må barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet

anträffats, överlämna detsamma till barnavårdsnämnden i den andra kommunen.

Underlåter denna nämnd att vidtaga åtgärd, och beträdes barnet

ånyo inom förstnämnda kommun med bettleri eller annan vanart, må anmälan

härom göras hos vederbörande länsstyrelse för den åtgärd, som ankommer

på denna myndighet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

13

Omhändertagande för samhällsvård.

29 §.

1 mom. Är barn under sexton år, som vistas hos föräldrarna, på grund

av deras sjukdom, liknöjdhet eller oförmåga eller eljest i hemmet rådande

förhållanden utsatt för nöd, utan att likväl sådant fall föreligger, som i 22 §

avses, och varder nödtillståndet icke annorledes avhjälpt, skall barnavårdsnämnden,

då föräldrarna det medgiva, omhändertaga barnet.

2 mom. Befinnes, i annat fall än i 22 § avses, barn under sexton år till

följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller

andlig brist eller svaghet vara i behov av särskild vård utom hemmet, som

ej kan beredas av föräldrarna, och varder detta behov icke annorledes avhjälpt,

skall barnavårdsnämnden, då föräldrarna det medgiva, omhändertaga

barnet.

3 mom. Finnes barn under sexton år vara i behov av vård på grund

därav, att föräldrarna övergivit barnet eller avlidit, skall barnavårdsnämnden,

där behovet icke annorledes avhjälpes, omhändertaga barnet.

4 mom. Barn, som omhändertages enligt denna §, skall erhålla vård

(samhällsvård) enligt i 4 kap. meddelade bestämmelser.

Särskilda föreskrifter.

30 §.

Är missförhållande, som avses i 22 § eller 29 § 1 mom., beroende därpå,

att någon av föräldrarna är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller

för ett lastbart eller oordentligt levnadssätt eller gör sig skyldig till grovt

missbruk eller grov försummelse vid utövande av vårdnaden om sitt barn,

eller finnes skäl till antagande, att barnet utsättes för fara därigenom, att

någon, som vistas i hemmet, är sinnessjuk eller lider av smittosam sjukdom,

bör barnavårdsnämnden hos nykterhetsnämnd, polismyndighet, domstol,

tjänsteläkare eller hälsovårdsnämnd göra anmälan härom för vidtagande av

åtgärd, som av det anmärkta förhållandet kan finnas påkallad och enligt lag

ankommer på nämnda myndigheter.

31 §.

Därest i fall, som avses i 22 eller 29 §, behovet av att barn omhändertages

för skyddsuppfostran eller samhällsvård befinnes vara så trängande,

att med omhändertagandet ej kan anstå, till dess barnavårdsnämnden hinner

besluta i ärendet, äger ordföranden i avbidan på nämndens beslut omhändertaga

barnet. Åtgärd, som nu är sagd, må i fall, varom förmäles i 29 §, jämväl

vidtagas av annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma,

därest kommunen sådant medgivit.

Har i fall, som avses i 22 §, omhändertagandet skett utan att föräldrarna

samtyckt därtill, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att

besluta i ärendet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

4 KAP.

Om behandlingen av omhändertagna barn.

32 §.

Av barnavårdsnämnden omhändertaget barn skall erhålla erforderlig vård

ävensom sådan uppfostran, som är ägnad att göra det till en duglig samhällsmedlem.

Tillfällig vård av barn.

33 §.

Kan avgörande ej omedelbart träffas rörande den för omhändertaget barn

lämpligaste vårdformen, bör barnet, där så kan ske, tills vidare intagas i

upptagning sken, varom förmäles i 5 kap. Finnes ej sådant hem att tillgå,

må barnet för tillfället intagas i anstalt, som omförmäles i 31 § i lagen om

fattigvården; har barn, som fyllt två år, intagits i dylik anstalt, skall åtgärd

ofördröjligen vidtagas för beredande av vård åt barnet annorstädes.

Icke vanartade barns behandling.

34 §.

1 mom. Omhändertaget barn, som icke är vanartat, bör, där ej särskilda

omständigheter annat föranleda, utackorderas i ett för ändamålet lämpat enskilt

hem.

Utackordering får endast ske till personer, rörande vilkas lämplighet och

förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för vart fall åligga dem, nämnden

genom föregående undersökning gjort sig förvissad. Om utackorderingen

bör upprättas skriftligt kontrakt, i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättigheter

angivas.

2 mom. Föranleda särskilda omständigheter, att omhändertaget barn,

som icke är vanartat, ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem, eller finnes ej

sådant att tillgå, bör barnet överlämnas till barnhem, varom förmäles i ö kap.

Barn under två år må, där lämpligt barnhem ej finnes att tillgå, för vård

intagas i anstalt, som omförmäles i 31 § i lagen om fattigvården.

• 3 mom. Nämnden skall övervaka, att den, som mottagit barn till vård,

fullgör sina skyldigheter. Nämnden bör även med uppmärksamhet följa

barnets utveckling.

Har barnet överlämnats till enskilt hem eller barnhem inom annan kommun,

skall anmälan härom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden därstädes.

Vanartade barns behandling.

35 §.

1 mom. För skyddsuppfostran omhändertaget vanartat barn skall genom

barnavårdsnämndens försorg intagas i skyddshem, varom förmäles i 5 kap.

Barn, som intagits i skyddshem, benämnes i denna lag skyddshems elev.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Yanartat barn må dock i stället för att intagas i skyddshem överlämnas

till enskilt hem eller barnhem, om sådant anses lämpligare för barnet och

våda för andra barns sedliga utveckling icke kan befaras därigenom uppkomma.

I sådant fall skola bestämmelserna i 34 § gälla i tillämpliga delar.

2 mom. Har för skyddsuppfostran omhändertaget barn, som överlämnats

till enskilt hem eller barnhem, visat sig så vanartat, att dess tillrättaförande

anses kräva strängare uppfostran än den, som kan meddelas i det enskilda

hemmet eller barnhemmet, eller att dess samvaro med andra barn finnes

innebära våda för dessas sedliga utveckling, skall barnavårdsnämnden draga

försorg om dess intagande i skyddshem.

Specialvård för sjuka och abnorma barn.

36 §.

År omhändertaget barn till följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet

eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet i behov av särskild

vård, har barnavårdsnämnden att vidtaga erforderliga åtgärder för att bereda

barnet dylik vård å härför lämpad anstalt eller annorstädes.

Vissa uppfostringsåtgärder m. m.

37 §.

1 mom. Om uppsikt över skyddshemselev, om disciplinära åtgärder för

tillrättavisande av sådan elev samt om den rätt till umgänge med elev, som

tillkommer elevens föräldrar, gäller vad därom stadgas i det jämlikt 44 § för

skyddshemmet utfärdade reglementet.

2 mom. Beträffande omhändertaget barn, som ej är skyddshemselev, tillkommer

barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden sådant överlåtit,

den rätt att hava uppsikt över barnet och att tukta det, vilken eljest tillkommer

föräldrarna.

Föräldrarna äro i avseende å rätten till umgänge med barnet underkastade

de bestämmelser, som nämnden med hänsyn till barnets uppfostran finner

skäligt meddela; dock må föräldrar till barn, som omhändertagits för samhällsvård,

ej betagas tillfälle till umgänge med barnet, med mindre särskilda

omständigheter därtill föranleda.

38 §.

Anmälan om förordnande av förmyndare för omhändertaget barn bör, när

skäl därtill föreligger, göras hos vederbörande domstol, i fråga om skyddshemselev

av hemmets styrelse och beträffande annat barn av barnavårdsnämnden.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

5 KAP.

Om barnhem och skyddshem

Barnhem.

39 §.

Med barnhem förstås i denna lag

dels för stadigvarande vård och uppfostran av barn avsedd anstalt, som

ej är att hänföra till skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt (barnhem

för stadigvarande vård)

dels ock anstalt för tillfällig vård och för observation av barn eller för

vård av späda barn och deras mödrar (upptagningshem).

40 §.

Över barn, som intagas i barnhem, skall föras förteckning enligt fastställt

formulär.

41 §.

Da barnhem upprättas av kommun eller landsting, skall för hemmet uppgöras

plan, vilken underställes länsstyrelsen i det län, där hemmet är beläget.

Länsstyrelsen prövar, huruvida hemmet med hänsyn till belägenhet,

utrymme och inredning är så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla

tillfredsställande vård och uppfostran.

På länsstyrelsen ankommer att bestämma, huruvida vid fattigvårdsanstalt

inrättad särskild avdelning för barn må kunna godkännas såsom barnhem.

42 §.

Länsstyrelsen äger, när förhållandena vid barnhem befinnas vara sådana,

att barn ej kunna där erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, förordna

om de åtgärder, som må vara erforderliga till missförhållandenas avhjälpande,

eller ock förbjuda, att barn vidare vårdas i barnhemmet.

Skyddshem.

43 §.

1 mom. För beredande av skyddsuppfostran åt vanartade barn skall för

varje landstingsområde samt för varje stad, som ej deltager i landsting, finnas

anstalt (skyddshem) med erforderligt antal platser. Skyddshem för landstingsområde

upprättas genom landstingets och för stad, som nyss sagts,

genom stadsfullmäktiges försorg. Två eller flera landsting eller städer av

ovan angivet slag eller landsting och dylik stad må förena sig om gemensamt

skyddshem.

Skyddshem må jämväl kunna upprättas av annan än landsting eller stad,

som nu är nämnd. Landsting eller dylik stad må av Konungen befrias från

s. 17 Kontrollera mot PDF

Katigt. Maj:ts proposition nr 150. 17

skyldighet att upprätta skyddshem, därest erforderligt antal platser står till

förfogande i annan tillhörigt skyddshem.

2 mom. Yanartade barn, vilka på grund av sin ålder eller vanartens beskaffenhet

icke lämpligen kunna uppfostras i skyddshem, som i 1 mom. sägs,

böra, där så kan ske, intagas i särskilda, för sådana barn avsedda, av staten

eller annan upprättade skyddshem eller avdelningar av skyddshem.

3 mom. Yanartade barn, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,

vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet icke lämpligen

kunna uppfostras i skyddshem, som avses i 1 eller 2 mom., och åt vilka

ej heller vård kan beredas å anstalt, som i 36 § sägs, böra, där så kan ske,

intagas i särskilt för sådana barn avsedda, av staten eller annan upprättade

skyddshem eller avdelningar av skyddshem.

4 mom. Skyddshemselever över femton år, som visat särdeles svår vanart,

må överlämnas till allmän uppfostringsanstalt.

44 §.

1 mom. Skyddshem skall vara försett med ett av Konungen fastställt

reglemente. Skyddshem, som upprättas av annan än staten, skall vara godkänt

av Konungen. Högsta antalet elever, som må samtidigt vara intagna

i ett skyddshem, bestämmes av Konungen.

Elever av olika kön må ej intagas i samma skyddshem.

2 mom. Skyddshem skall stå under ledning av en styrelse, som har att

besluta om intagning i hemmet.

Den närmaste skötseln av skyddshemmet utövas av en föreståndare. I

övrigt skall vid hemmet finnas personal, tillräcklig och lämplig att lämna

eleverna den personliga vård och handledning, som i varje särskilt fall erfordras.

Inom skyddshem skall meddelas skolundervisning av den omfattning och

beskaffenhet, som gällande bestämmelser om folkundervisningen föreskriva.

Där sådant i särskilda fall anses lämpligt och överenskommelse kan träffas

med vederbörande skoldistrikt, må skyddshemselev kunna deltaga i undervisningen

inom distriktet tillhörig skola.

3 mom. Konungen meddelar närmare bestämmelser angående vanartade

barns intagning i skyddshem, som omförmälas i 43 § 2 och 3 mom., samt

angående överflyttning av elev från ett skyddshem till skyddshem av annat

slag och från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt.

4 mom. Beträffande skyddshemselev, som överlämnats till allmän uppfostringsanstalt,

gäller i motsvarande tillämpning vad i 2—6 samt 10 och 11

§§ i lagen angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran

är stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.) 197» 23 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!,. Maj:ts proposition nr 150.

6 KAP.

Om utskrivning m. m.

45 §.

För skyddsuppfostran omhändertaget barn må, där så prövas lämpligt,

tills vidare utskrivas (villkorlig utskrivning). Beslut härom meddelas,,

beträffande skyddshem selev av hemmets styrelse och eljest av barnavårdsnämnden.

I beslutet bör uppställas villkor med hänsyn till barnets bostad

och sysselsättning samt förordnas om övervakning av barnet. Beslut om

villkorlig utskrivning innefattar rätt för styrelsen eller nämnden att när som

helst återtaga barnet; och skall barnet återtagas, där dess uppförande eller

annat förhållande föranleder därtill.

Villkorlig utskrivning av skyddshem selev bör ej, utan att särskilda omständigheter

därtill föranleda, äga rum, förr än ett år förflutit, sedan eleven

blivit intagen i skyddshemmet, eller senare än att eleven får tillfälle att

vistas utom skyddshemmet minst sex månader, innan han slutligt utskrives.

46 §.

1 mom. När för skyddsuppfostran omhändertaget barn anses ej vidare

vara i behov av sådan uppfostran, skall densamma förklaras avslutad (slutlig

utskrivning).

Beslut om slutlig utskrivning meddelas beträffande skyddshemselev av

hemmets styrelse och eljest av barnavårdsnämnden.

2 mom. Slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,

skall äga rum senast, då barnet fyller aderton år. Utskrivning

av elev, som intagits i skyddshem efter fyllda femton år, må dock uppskjutas,

till dess tre år förflutit från intagandet. Har skyddshemselevs uppförande

varit opålitligt, må med utskrivningen anstå, till dess han fyllt

tjuguett år.

3 mom. Vid slutlig utskrivning har vederbörande nämnd eller styrelse

att, då omständigheterna därtill föranleda, tillse, att barnet erhåller lämpligt

arbete och nödig utrustning.

Nämnden eller styrelsen bör även, där så prövas lämpligt, besluta, att

den utskrivne skall stå under tillsyn under en tid av minst ett och högst

tre år från utskrivningen, i intet fall dock längre än till fyllda tjuguett år

beträffande skyddshemselev och till fyllda aderton år beträffande annan utskriven.

I fråga om träffande av arbetsavtal för den utskrivne har nämnden

eller styrelsen enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna.

47 §.

1 mom. När för samhällsvård omhändertaget barn anses ej vidare vara

i behov av sådan vård, har barnavårdsnämnden eller dess ordförande eller,

därest nämnden sådant medgivit, annan ledamot av nämnden eller tjänsteman

hos densamma att fatta beslut om vårdens upphörande samt, då om

ständigheterna därtill föranleda, tillse, att barnet erhåller lämpligt arbete

och nödig utrustning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 19

Vad nu är sagt gäller även, då föräldrarna påkalla samhällsvårdens uppkörande,

och sådant fall ej är för handen, som i 2 mom. sägs.

Då beslut, varom ovan förmäles, meddelas av ordföranden eller annan

ledamot eller av tjänsteman, skall anmälan därom göras vid nämndens nästa

sammanträde.

2 mom. Finner barnavårdsnämnden samhällsvården icke kunna upphöra

utan sådan fara för barnet, som avses i 22 § a) eller b), eller befinnes barnet

så vanartat, som i 22 § c) sägs, bör nämnden förklara barnet vara omhändertaget

för skyddsuppfostran. I fall, som här avses, skall vad i 24 §

2 mom. samt 25 och 26 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Samhällsvård skall upphöra senast, då för sådan vård omhändertaget

barn fyllt sexton år.

4 mom. Då samhällsvård upphör, bör barnavårdsnämnden, där så prövas

lämpligt, besluta, att barnet skall stå under tillsyn under en tid av minst

sex månader och högst tre år från upphörandet, dock i intet fall längre än

till fyllda aderton år. I fråga om träffande av arbetsavtal för barnet har

nämnden enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna.

48 §.

Barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande förfaller, då verkställighet

skall ske av domstols beslut, varigenom

a) barnet dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande meddelats

om den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt,

b) barnet eljest dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av

lagen angående villkorlig straffdom, eller

c) anstånd med barnet villkorligt ådömt fängelsestraff eller straffarbete förklarats

förverkat.

Yad sålunda stadgats gäller även beträffande skyddshemselev, som jämlikt

43 § 4 mom. överlämnats till allmän uppfostringsanstalt.

7 KAP.

Om kontroll över fosterbarnsvården.

Inledande bestämmelser.

49 §.

1 mom. Barn under sexton år, som mot ersättning fostras hos annan än

föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om

barnet, benämnes i denna lag fosterbarn och står under barnavårdsnämndens

tillsyn i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel. Detsamma gäller,

även om ersättning ej utgår, barn i nämnda ålder, som är intaget i barnhem.

2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårdsnämnden

eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under

sexton år, vilket vistas hos annan än föräldrarna eller förmyndare, som ovan

sägs, men ej är jämlikt 1 mom. att hänföra till fosterbarn, skall tills vidare

anses såsom sådant; och skall i dylikt fall vad i detta kapitel och 73 § är

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

stadgat äga tillämpning. Då sådant beslut meddelas av ordföranden, skall

anmälan därom göras vid nästa sammanträde hos nämnden, som prövar, huruvida

beslutet skall äga bestånd.

3 mom. I denna lag förstås med

fosterhem: enskilt hem, vari fosterbarn mottagits, samt

barn af''ostrare: den, som i fosterhem mottagit fosterbarn, och, då fråga är

om anstalt, dennas föreståndare.

50 §.

Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning å

a) elev i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt,

b) barn, som är intaget i anstalt för abnorma eller vanföra, samt

c) av kommunens barnavårdsnämnd omhändertaget barn, som vistas inom

kommunen.

Barnafostrares anmälningsskyldighet m. m.

51 §.

1 mom. Om mottagandet av fosterbarn åligger det barnafostraren att göra

anmälan hos barnavårdsnämnden.

Anmälan skall göras i stad eller köping med egen kommunalförvaltning

inom två dagar och annorstädes inom åtta dagar efter fosterbarnets mottagande

samt innefatta uppgift om

a) barnafostrarens namn och adress ävensom, då barnet mottagits i b arn

hem, dettas benämning samt

b) dens namn och adress, som överlämnat barnet.

Vid anmälan eller inom den tid, nämnden förelägger, skall företes utdrag

av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande barnet samt lämnas redogörelse

för de villkor, under vilka barnet mottagits, och de förhållanden i

övrigt, som hava betydelse för bedömande av fosterhemmets eller barnhemmets

lämplighet.

Anmälan kan göras skriftligen eller muntligen och må ske, utom hos

nämnden, även hos de i 17 § första stycket omförmälda personer.

2 mom. Då fosterhem eller barnhem flyttas till annan lägenhet inom

kommunen, åligger det barnafostraren att därom göra anmälan hos barnavårdsnämnden

inom den tid, som i 1 mom. sägs.

3 mom. Flyttas fosterhem eller barnhem till annan kommun, är barnafostraren

skyldig att hos dess nämnd göra anmälan i enlighet med vad i

1 mom. sägs.

Barnafostraren skall dessutom före avflyttningen göra anmälan därom hos

barnavårdsnämnden i avflyttningskommunen med uppgift om den kommun,

till vilken flyttning kommer att äga rum.

4 mom. Har fosterbarn avlidit eller har barnafostraren lämnat detsamma

från sig, skall han hos barnavårdsnämnden göra anmälan därom, i stad eller

köping med egen kommunalförvaltning inom två dagar och annorstädes inom

fyra dagar, efter det barnet avlidit eller bortlämnats. Vid anmälan att fosterbarn

överlämnats till annan, skall tillika uppgivas dennes namn och adress.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kvngl. Maj:ts proposition nr 150.

21

Tillsyn.

52 §.

Barnavårdsnämnden skall noggrant tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande

av tillfredsställande vård och uppfostran samt, i händelse av sjukdom,

den särskilda vård, som omständigheterna påkalla. Synnerlig uppmärksamhet

skall ägnas åt vården av späda fosterbarn.

Nämnden har att giva de barnafostrare, vilka äro i behov därav, erforderliga

föreskrifter rörande barns vård och uppfostran.

53 §.

Då barnavårdsnämnden erhållit vetskap om fosterbarns mottagande i

fosterhem eller barnhem, har nämnden att, såframt den icke redan äger noggrann

kännedom om hemmet, ofördröjligen låta verkställa undersökning angående

dess beskaffenhet.

Aven eljest har nämnden att, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa

undersökning av förhållandena i fosterhem och barnhem.

Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem.

54 §.

Finner barnavårdsnämnden, att fosterbarn med hänsyn till barnafostrarens

personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt icke hos honom erhåller

tillfredsställande vård och uppfostran, skall nämnden genom lämpliga föreställningar

söka åstadkomma rättelse. Då omständigheterna i det särskilda

fallet giva anledning därtill, äger nämnden föreskriva, att barnafostraren skall

anlita lämplig, till stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt eller ock

att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.

55 §.

Prövar nämnden de i 54 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa, eller hava

sådana åtgärder vidtagits, utan att rättelse vunnits, skall nämnden förelägga

barnafostraren att inom tid, som av nämnden bestämmes, lämna barnet från

sig till den, som är skyldig att taga vård om detsamma. Befinnes ej detta

lämpligt, eller kan barnet ej utan allvarlig våda kvarbliva i fosterhemmet, till

dess det kan, på sätt nyss är föreskrivet, av barnafostraren avlämnas, har

barnavårdsnämnden att omhändertaga barnet och därmed förfara såsom med

barn, som omhändertagits för samhällsvård.

Då fosterbarn, vilket mottagits i fosterhem, icke uppnått ett ars ålder och

barnafostraren redan för vård omliänderhar två sådana fosterbarn, bör nämnden

jämväl förfara på sätt i nästföregående stycke är stadgat; dock äger

nämnden härvid göra undantag, då särskild anledning därtill förekommer,

I avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande

jämlikt denna § skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för samhällsvård

äga motsvarande tillämpning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 150,

Då åtgärd vidtagits enligt denna §, åligger det nämnden att härom ofördröjligen

underrätta den, som är skyldig att taga vård om barnet.

56 §.

1 mom. Har barnavårdsnämnd vidtagit åtgärd, som i 55 § sägs,5 äger

nämnden tillika, om skäl därtill föreligger, meddela barn afostraren förbud att

vidare mottaga fosterbarn.

Sådant förbud må ock, utan att åtgärd enligt 55 § vidtagits, meddelas

person, som kan antagas hava för avsikt att mottaga fosterbarn, om med

hänsyn till hans personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt fara föreligger,

att fosterbarn icke kan hos honom erhålla tillfredsställande vård och

uppfostran.

Befinnes lägenhet, som begagnas eller kan antagas komma att begagnas

såsom fosterhem, vara hälsovådlig, må förbud kunna av barnavårdsnämnden

utfärdas mot fosterbarns mottagande i denna lägenhet.

2 mom. Förbud för viss person att mottaga fosterbarn fortfar att gälla

även om den, som förbudet gäller, flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd,

som meddelat förbudet, skall, då den erhåller kännedom om avflyttningen,

ofördröjligen lämna barnavårdsnämnden i den kommun, dit inflyttningen

uppgivits skola ske eller veterligen ägt rum, underrättelse om

förbudet. Barnavårdsnämnd, som erhållit sådan underrättelse, skall ock, där

den person, förbudet gäller, ånyo avflyttar till annan kommun, om förbudet

underrätta barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun.

3 mom. Förbud, som i denna § avses, må av barnavårdsnämnden återkallas,

när förhållandena giva anledning därtill. Har den, som förbjudits

mottaga fosterbarn, flyttat till annan kommun, ankommer på barnavårdsnämnden

i denna kommun att besluta om återkallelse av förbudet.

57 §.

Underlåter den, som är anmälningsskyldig enligt 51 §, att göra föreskriven

anmälan, må barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna därtill

föranleda, vidtaga åtgärd enligt 55 § ävensom meddela förbud för honom att

mottaga fosterbarn.

58 §.

Finner barnavårdsnämnden, att barn, som överlämnats till fosterhem inom

kommunen av barnavårdsnämnden i annan kommun, ej erhåller tillfredsställande

vård och uppfostran eller att det genom vanart utövar menlig inverkan

på andra barn, skall underrättelse härom ofördröjligen meddelas den

nämnd, som överlämnat barnet till fosterhemmet.

Leder sådan underrättelse icke till åsyftad verkan, må barnavårdsnämn,

den antingen själv vidtaga åtgärd, som för varje fall är i denna lag stadgad

eller ock om förhållandet göra anmälan hos länsstyrelsen för åtgärd, som

ankommer på denna myndighet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Åtgärder mot missförhållanden i anstalt.

59 §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnden, att barnhem icke är med hänsyn till

belägenhet, utrymme och utrustning så beskaffat, att där intagna fosterbarn

kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, eller att hemmet icke

står under sådan ledning eller har sådan personal, att trygghet vinnes för

dess ändamålsenliga skötsel, eller har barnafostraren åsidosatt honom jämlikt

51 § åliggande anmälningsskyldighet, bör nämnden genom lämpliga föreställningar

hos hemmets innehavare eller hos dess styrelse, där sådan finnes,

söka åstadkomma rättelse.

Åtgärd, som nu är sagd, bör jämväl av nämnden vidtagas, då i barnhem

vårdas flera än två fosterbarn under ett års ålder; dock äger nämnden, då

fullt betryggande anordningar vidtagits, tillåta att flera än två sådana barn

vårdas i hemmet.

2 mom. Leder åtgärd, som i 1 mom. avses, ej till åsyftad verkan, har

nämnden att anmäla saken hos länsstyrelsen.

Råda i barnhemmet sådana missförhållanden, att där intagna fosterbarn

icke kunna utan fara för liv eller hälsa kvarbliva i hemmet, till dess länsstyrelsen

hinner besluta i ärendet, har barnavårdsnämnden att omedelbart

omhändertaga barnen och med dem förfara såsom med barn, som omhändertagits

för samhällsvård.

I avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande

jämlikt detta moment skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för

samhällsvård äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Bestämmelserna i 58 § äga motsvarande tillämpning beträffande

barnhem.

4 mom. Yad i denna § är stadgat om barnhem gäller även annan anstalt,

där fosterbarn är intaget.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

60 §.

1 mom. Konungen må, där barnavårdsnämnd prövas hava vidtagit fullt

betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats

till fosterhem eller barnhem utom vederbörande kommun, medgiva nämnden

befrielse tills vidare under högst tio år, i den mån så prövas lämpligt, från

tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel. I sammanhang härmed

må jämväl meddelas befrielse från anmälningsskyldighet enligt 34 § 3 mom.

och 35 § 1 mom.

2 mom. Dylikt medgivande må ock, där enahanda anordningar prövas

vara träffade, av Konungen meddelas styrelse för barnavårdsanstalt, som är

försedd med av Konungen fastställt reglemente, i avseende å barn, som tillhöra

anstalten.

3 mom. I fråga om annan barnavårdsanstalt än i 2 mom. sägs må länsstyrelsen,

efter vederbörande tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

tills vidare medgiva befrielse, i den mån så prövas lämpligt, från tillämpningen

av bestämmelserna i detta kapitel. Medgivande skall avse bestämd

lägenhet; och ma för detsamma uppställas de villkor, som prövas erforderliga.

4 mom. Befrielse, som i 3 mom. avses, må även, då synnerliga skäl därtill

föreligga, medgivas beträffande fosterhem; dock att befrielse ej må medgivas

från anmälningsskyldighet, varom stadgas i 51 §. Beslut om befrielse

meddelas av barnavårdsnämnden. Tjänsteläkares hörande erfordras ej.

8 KAP.

Om kostnaderna för samhällets barnavård m. m.

61 §.

Kommunens utgifter för samhällets barnavård skola, i den mån de icke

täckas av eljest för ändamålet avsedda medel, bestridas genom tillskott

efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro

stadgade.

62 §.

Utgift, som kommun haft för omhändertaget barn, inverkar på förvärv av

hemortsrätt på enahanda sätt, som i 49 § i lagen om fattigvården är stadgat

beträffande fattigvård, lämnad enligt 1 § samma lag; dock inverkar utgift för

barn, som fyllt sexton år, allenast på barnets eget förvärv av hemortsrätt.

I fråga om ersättning av hemortskommun för utgift för omhändertaget

barn har kommunen den rätt, som enligt 50 och 51 §§ samma lag tillkommer

fattigvårdssamhälle.

Har barn omhändertagits för •samhällsvård inom annan kommun än denr

där det har hemortsrätt, gäller om barnavårdsnämnds rätt att påfordra

hemsändning samt om ersättning för hem sändningskostnad i motsvarande

tillämpning vad i 57 § i nämnda lag är stadgat.

63 §.

Har kommun haft utgift för omhändertaget barns vård å anstalt, som

avses i 40, 41 eller 42 § i lagen om fattigvården, eller har kommun haft

utgift för sådant barn i fall, då jämlikt 60 § samma lag ersättning för fattigvård

lämnas av staten, äger kommunen i förhållande till vederbörande landsting

eller staten den rätt, som enligt omförmälda lagrum tillkommer fattigvårdssamhälle.

64 §.

Har kommun, enligt vad därom är särskilt stadgat, för skyddshemselevs

uppfostran inom eller utom skyddshem erlagt avgift (skyddshemsavgift), och

äro ej sadana omständigheter för handen, att gottgörelse för avgiften enligt

vad i 63 § sägs skall lämnas av staten, då äger den kommun, där eleven har

hemortsrätt, att av det landsting, inom vars område kommunen är belägen,

utfå bidrag till bestridande av avgiften enligt särskilt stadgade grunder.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

25

65 §.

I avseende å behandling av frågor om ersättning av kommun, landsting

eller staten för utgift för omhändertaget barn samt om övertagande av

skyldighet att ansvara för kostnad för sådant barn ävensom i avseende å

tid för anhängiggörande av talan gäller i tillämpliga delar vad för motsvarande

fall är stadgat i 8 kap. i lagen om fattigvården, med iakttagande dock, att

vad där är sagt om fattigvårdsstyrelse och fattigvårdssamhälle skall gälla

barnavårdsnämnd och kommun.

66 §.

Konungen må med främmande makt under förutsättning av ömsesidighet

träffa överenskommelse om behandling här i riket av dess undersåtar, vilka

omhändertagas jämlikt denna lag, och om gottgörelse för därvid uppkommen

kostnad.

67 §.

Om statsbidrag till bestridande av vissa kostnader enligt denna lag är

särskilt stadgat.

9 KAP.

Om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighet.

68 §.

1 mom. Då barn omhändertages för skyddsuppfostran eller samhällsvård

under förhållanden, vilka synas utvisa, att behovet därav kommer att bliva

varaktigt, äger barnavårdsnämnden, i den mån den ej finner skäl till eftergift,

omhändertaga egendom, som då tillhör barnet eller tillfaller det, medan

det är omhändertaget, samt därav uttaga ersättning för kostnaden för barnet.

2 mom. För kostnaden för omhändertaget barn under sexton år äger

barnavårdsnämnden uttaga ersättning av barnets föräldrar.

Anspråk på ersättning för kostnad, som här sägs, må ej bifallas, där den

ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav

kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina.

Make, som enligt lag är underhållsskyldig mot andra makens barn eller

adoptivbarn, är, då barnavårdsnämnden omhändertagit barnet, skyldig att

efter sin förmåga ersätta kostnaden för barnet.

Har barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, åtnjutit sådan efter

fyllda sexton år, äro föräldrarna skyldiga att efter sin förmåga utgiva ersättning

för kostnaden för barnet.

3 mom. Om det högsta ersättningsbelopp, som må av barnavårdsnämnden

uttagas enligt denna §, är särskilt stadgat.

4 mom. Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande

av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt

barn, försummat att fullgöra denna plikt, och har till följd härav barnet måst

av barnavårdsnämnden omhändertagas, då äger barnavårdsnämnden ej uttaga

ersättning enligt 2 mom. av den av föräldrarna, som icke gjort sig skyldig

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

till dylik försummelse. I fall, som här avses, skall i barnavårdsnämndens

protokoll göras anteckning om anledningen till omhändertagandet och den

begränsning i ersättningsskyldigheten, som nu är sagd.

69 §.

Där kommun för vård å sjukvårdsinrättning, barnhem, förbättrings- eller

uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov

ställt särskilda medel till barnavårdsnämndens förfogande, ankommer

det på kommunen att bestämma, huruvida ersättningsskyldighet,

varom i 68 § sägs, skall äga rum för utgift, som bestrides av dessa medel.

70 §.

Talan om utbekommande av ersättning enligt 68 § anhängiggöres hos

länsstyrelsen i länet.

Om den, som sökes, har sitt bo och hemvist eller uppehåller sig i annat

län, överlämnas ärendet för prövning till länsstyrelsen därstädes. Talan mot

den, som ingenstädes äger stadigt hemvist eller icke är svensk medborgare,

prövas av länsstyrelsen i det län, där han finnes.

71 §.

1 mom. Då enskild person är jämlikt 68 § 2 mom. skyldig att ersätta

kostnaden för omhändertaget barns vård, bör, där ej omständigheterna annat

föranleda, i den ordning i denna § sägs bestämmas det belopp, varmed den

ersättningsskyldige har att å vissa tider, så länge vården fortfar, till barnavårdsnämnden

utgiva bidrag till barnets vård.

Vid bidragets bestämmande bör hänsyn tagas, å ena sidan till kostnaden

för vården samt å andra sidan till den ersättningsskyldiges betalningsförmåga,

varjämte tiderna för bidragets utgivande böra så lämpas, att utgivandet

underlättas.

Barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet äger hemortsrätt, bör med

den ersättningsskyldige om utgivandet träffa avtal, vilket skall slutas genom

skriftlig, av två personer bevittnad handling.

Därest avtal ej kan komma till stånd, äger nämnden att, med bifogande

av utredning rörande den ersättningsskyldiges betalningsförmåga, hos länsstyrelsen

i länet göra ansökan om fastställande av bidrag. Länsstyrelsen

prövar efter ovan angivna grunder, med vilket belopp och å vilka tider bidrag

skall utgå. I fall, som här avses, skall vad i 70 § andra stycket är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Yppas, efter det avtal träffats eller bidraget blivit av länsstyrelsen

fastställt, anledning till jämkning i bidragets belopp eller tiderna för dess

erläggande, må sådan jämkning kunna efter överenskommelse mellan barnavårdsnämnden

och den ersättningsskyldige äga rum. Kommer ej dylik

överenskommelse till stånd, må länsstyrelsen, utan hinder av förut träffat

avtal eller meddelat beslut, kunna förordna om jämkning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

72 §.

Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden inställa sig till

och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat

arbete är

a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar

sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran

eller samhällsvård måste beredas detta, och ''tillika undandrager sig fullgörandet

av den honom härför åliggande ersättningsskyldighet, samt

b) den, som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt,

av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad

underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt

sexton år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt

och härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran,

som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige

prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Den arbetsskyldige må kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess

grundad anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga

fullgöra sina skyldigheter mot barnet; dock må han ej kvarhållas i oavbruten

följd under längre tid än ett år.

Yad i 71, 72, 74, 75 och 76 §§ i lagen om fattigvården är stadgat om

inverkan av arbetsskyldighetens fullgörande, om handräckning samt om

varning och tvångsarbete såsom påföljd vid underlåtenhet av eller tredska

eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat arbete skall i motsvarande

tillämpning lända till efterrättelse, med iakttagande dock, att vad enligt

nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen i stället skall ankomma på barnavårdsnämnden.

10 KAP.

Straffbestämmelser och allmänna föreskrifter.

73 §.

Försummar någon att fullgöra anmälningsskyldighet i fall, som omförmäles

i 51 §, vare förfallen till böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Har någon i trots av förbud, varom i 42, 56 eller 57 §§ sägs, mottagit

fosterbarn, straffes med böter från och med femtio till och med femhundra

kronor eller, då omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse

i högst sex månader.

74 §.

1 mom. Har någon genom att dölja barn, som avses i 22 eller 49 §,

eller genom att hjälpa det att avvika eller genom vilseledande uppgifter

uppsåtligen lagt hinder i vägen för verkställighet av beslut eller undersökning

i ärende rörande barnet,

eller har någon uppsåtligen förlett eller hjälpt barn, som omhändertagits

för skyddsuppfostran, att avvika från hem eller anstalt, dit det överlämnats,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

straffes, där gärningen icke eljest är i lag belagd med strängare straff,

med böter från och med fem till och med femhundra kronor eller, då omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

2 mom. Den, som överträder av barnavårdsnämnd eller styrelse eller

föreståndare för skyddshem meddelat förbud mot att besöka barn, som omhändertagits

för skyddsuppfostran, straffes, där gärningen icke eljest är i

lag belagd med strängare straff, med böter från och med fem till och med

femhundra kronor.

75 §.

1 mom. Har barnavårdsnämnd i fall, som avses i 24 § 2 mom., kallat

föräldrar att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett ombud,

och utebliva de utan laga förfall, skall en var av dem bota fem kronor

och av nämnden genom upprepade viten, som dock tillsammans ej må överstiga

etthundra kronor för eu var av dem, tillhållas att inställa sig. Kunna

de ändå ej förmås till inställelse, må nämnden begära handräckning hos

polismyndigheten.

Då i fall, som nyss är sagt, barn kallats till inställelse, må nämnden

ålägga den, som har barnet i sin vård, att ombesörja dess inställande eller

efter omständigheterna därom förordna på annat lämpligt sätt. Där så erfordras,

må nämnden begära handräckning hos polismyndigheten.

Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, äger länsstyrelsen förelägga

föräldrarna inställelse vid vite eller äventyr av hämtning. Om barnets inställande

gäller i motsvarande tillämpning vad i nästföregående stycke är

stadgat.

2 mom. Där barnavårdsnämnd i annat fall än i 24 § 2 mom. avses, kallat

någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, till personlig inställelse

för att höras i något till nämndens behandling hörande ärende, skall

vad i 1 mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, med iakttagande dock,

att den sålunda kallade ej är pliktig att hörsamma kallelsen, om han ej minst

fyra dagar förut erhållit del därav.

76 §.

Förseelse, som i detta kapitel avses, må ej åtalas av allmän åklagare, där

den ej av målsägande eller vederbörande barnavårdsnämnd till åtal angives.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kommunens kassa.

Saknas tillgång till böternas eller vitenas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

77 §.

Barnavårdsnämnd eller dess ordförande samt styrelse eller föreståndare

för skyddshem äga att, där de så pröva nödigt för vidtagande av åtgärd,

som enligt denna lag ankommer på dem, utan kostnad för nämnden eller

styrelsen erhålla handräckning av polismyndighet ävensom biträde av prästerskap

och kommunal myndighet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 150

78 §.

Vad i denna lag stadgas angående föräldrar gäller adop tant, när fråga är

om adoptivbarn. Barnets föräldrar äro ej skyldiga att utgiva ersättning

enligt 68 § 2 mom., där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make

bliva ur stånd att fullgöra sin ersättningsskyldighet.

Tillkommer vårdnaden om barn allenast den ena av dess föräldrar eller

särskilt förordnad förmyndare, skall vad i 3, 6 och 10 kap. är stadgat med

avseende å föräldrarna gälla om den, som har vårdnaden.

79 §.

Medicinalstyrelsen har att till ledning för barnavårdsnämnder och enskilda

meddela nödiga råd och anvisningar beträffande vård av barn, särskilt

av späda sådana.

80 §.

Barnavårdsnämnden skall årligen före januari månads utgång till provinsialläkaren

eller extra provinsialläkaren i det distrikt, dit kommunen hör,

avgiva förteckning å samtliga under nämndens tillsyn stående barn, som vid

slutet av nästföregående år vårdades i fosterhem och barnhem inom kommunen.

Förteckningen skall för varje barn innehålla uppgift å barnets namn

och födelsedag, barnafostrarens namn och adress ävensom, då barnet mottagits

i barnhem, dettas benämning.

11 KAP.

Om klagan i mål och ärenden enligt denna lag.

81 §.

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat beslut, varigenom barns omhändertagande

för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse för skyddshem, som avses i 43 § 1

mom., avslagit framställning om slutlig utskrivning av för skyddsuppfostran

omhändertaget barn,

eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt meddelat beslut rörande

behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller beträffande kvarhållande

av arbetsskyldig å anstalten eller i arbetet,

eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i annat ärende enligt denna lag,

vilket icke angår i 3, 4 eller 6 kap. avsedd fråga och icke heller förvaltningsfråga,

för vars behandling nämnden jämlikt de i denna lag eller kommunallagarna

givna föreskrifter är ansvarig endast inför kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio

dagar, räknade från det han av beslutet erhållit del; dock går beslutet i

verkställighet, där ej förbud däremot meddelas av länsstyrelsen.

2 mom. Oavsett huruvida besvär enligt 1 mom. anförts, har länsstyrelsen

att, då missförhållande föreligger, vars avhjälpande enligt denna lag

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

ankommer på barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt, tillhålla nämnden

eller styrelsen att vidtaga erforderlig åtgärd.

En var äger rätt att om missförhållande, som här nämnts, göra anmälan

hos uppsiktsmyndighet, varom i 2 kap. förmäles.

3 mom. Över varning, som meddelats jämlikt 72 § i denna lag, må klagan

ej föras; dock äger länsstyrelsen, i sammanhang med prövning av yrkande om

den felandes dömande till tvångsarbete, pröva varningens befogenhet.

4 mom. Barnavårdsnämnd, vilken är missnöjd med beslut av styrelse för

skyddshem, som avses i 43 § 1 mom., eller med beslut av styrelse för

arbetshem rörande någons intagning i skydds- eller arbetshemmet, äger över

beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar från det nämnden

erhållit del av beslutet.

5 mom. Över beslut av styrelse för skyddshem, som avses i 43 § 2 och

3 mom., må klagan föras i fall, då sådan är enligt denna § medgiven över

annan skyddshem sstyrelses beslut; och äger Konungen meddela närmare bestämmelser

angående klagan, varom här är fråga.

6 mom. Utdrag av barnavårdsnämnds eller anstaltsstyrelses protokoll i

ärende, som i denna § sägs, skall utan avgift tillhandahållas den, som är i

behov därav för klagan över nämndens eller styrelsens beslut.

; 82 §.

År någon missnöjd med handräckning, som av polismyndighet meddelats

enligt denna lag, må han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio

dagar från handräckningens fullbordande.

_ 83 §.

För talan mot beslut, som enligt denna lag fattats av kommunalstämma,

kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige eller allmän rådstuga, gäller vad om

besvär över deras beslut är stadgat i kommimallagarna. Om underställning

av beslut, varom i 12 § förmäles, gäller vad i nämnda lagar sägs rörande

underställning av där avsedda beslut.

84 §■

1 mom. År någon missnöjd med länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för omhändertaget barn eller angående skyldighet

att ansvara för sådan kostnad,

b) fastställelse av eller jämkning i bidragsskyldighet enligt 71 §,

c) hemsändning eller ersättning för hemsändningskostnad,

d) behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller kvarhållande av

arbetsskyldig å anstalt eller i arbete, eller

e) gottgörelse av staten jämlikt 63 §,

må han däröver anföra besvär hos kammarrätten.

Besvären skola innan klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden

erhållit del av utslaget, avlämnas till länsstyrelsen, som över besvären

infordrar vederbörandes förklaring och, sedan sådan inkommit, till kammarrätten

insänder handlingarna i målet jämte bevis om utslagets delgivning

och eget utlåtande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

2 mom. År utslaget meddelat av länsstyrelsen i annat län, än det klaganden

tillhör, må besvären, om klaganden det föredrager, inom ovan stadgade

tid avlämnas till länsstyrelsen i sistnämnda län, vilken det åligger att

översända dem till den länsstyrelse, som meddelat utslaget, för att vidare

behandlas i föreskriven ordning.

3 mom. Bestämmelserna i 81 § 3 och 4 mom. i lagen om fattigvården

skola äga motsvarande tillämpning beträffande mål enligt denna lag.

4 mom. Över kammarrättens beslut i mål och ärenden, som avses i denna

lag, må ej klagan föras.

85 §.

1 mom. Till någon söka ändring i länsstyrelses utslag i mål rörande

ådömande av tvångsarbete enligt 72 § i denna lag, skall vad i 83 § i lagen

om fattigvården är stadgat äga motsvarande tillämpning.

2 mom. För klagan över länsstyrelses utslag i andra frågor enligt denna

lag, än förut i detta kapitel är sagt, gäller, efter varje saks beskaffenhet, vad

om besvär över länsstyrelses beslut är i kommunallagarna eller eljest stadgat.

86 §.

Länsstyrelses beslut enligt 3—7 kap. går i verkställighet utan hinder

därav att klagan förts.

12 KAP.

Övergångsbestämmelser.

87 §.

Denna lag skall med de i 88 och 89 §§ angivna undantag lända till efterrättelse

från och med den 1 januari 1926.

Genom denna lag upphävas lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård

samt lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt

avseende försummade barn tillika med alla de stadganden, vilka innehålla

ändring eller förklaring av nämnda lagar eller tillägg därtill.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall i stället denna lända till

efterrättelse.

88 §.

Bestämmelserna i 7 kap. äga ej tillämpning å barn, födda före den 1

januari 1919. I fråga om barn under sexton år, som vistas hos annan än

föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om

barnet, må dock, då särskilda omständigheter därtill föranleda, barnavårdsnämnden

eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barnet, fastän

fött före nyssnämnda dag, skall tills vidare anses såsom fosterbarn; och skall i

sådant fall vad i 7 kap. och 73 § är stadgat äga tillämpning. Då dylikt beslut

meddelas av ordföranden, skall anmälan därom göras vid nästa sammanträde

hos nämnden, som prövar, huruvida beslutet skall äga bestånd.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

.....89 §.

1 mom. I kommun, där särskild barnavårdsnämnd skall tillsättas i enlighet

med bestämmelserna i denna lag, skall sådant första gången ske före

den 1 augusti 1925; åliggande det denna barnavårdsnämnd att efter samråd,

i den mån så anses erforderligt, med fångvårdsstyrelse och andra myndigheter,

vilka förut handhaft hithörande ärenden, avlämna utgifts- och inkomstförslag

för år 1926 i överensstämmelse med kommunallagarna.

2 mom. _ Kommun, som vill vinna befrielse från skyldighet att tillsätta

särskild barnavårdsnämnd, skall till länsstyrelsen ingiva sin till Konungen

ställda ansökan därom. Efter det utredning i frågan verkställts av vederbörande

barnavårdskonsulent, insänder länsstyrelsen handlingarna i ärendet

jämte eget yttrande till Konungen.

Har ansökan, som nyss är sagd, bifallits, skall kommunen inom av Konungen

bestämd tid förrätta val, som avses i 7 § och 8 § 2 mom.; och skall beträffande

avlämnande av utgifts- och inkomstförslag för näst därefter följande

år i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är stadgat.

3 mom. Har särskilt tillsatt barnavårdsnämnd att övertaga befattning

med barn, vilkas vård och uppfostran förut omhänderhafts av fattigvårdsstyrelsen,

må kommun kunna besluta, att med övertagandet skall anstå till

den 1 januari 1927, intill vilken tid fattigvårdsstyrelsen fortfarande har att

i enlighet med lagen om fattigvården ombesörja nämnda barns vård och

uppfostran.

4 mom. Där anmälningsskyldighet enligt 51 § åligger någon, som icke

enligt äldre lag varit anmälningsskyldig, må med anmälan kunna anstå intill

den 1 juli 1926.

5 mom. Vad i denna lag stadgas angående ersättning av kommun, landsting,

staten eller enskild person för utgift för omhändertaget barn skall icke

tillämpas i fråga om utgift, som uppstått, innan lagen trätt i kraft, utan

skall i sådant hänseende iakttagas vad hittills varit föreskrivet.

Därest före den 1 januari 1926 beslut meddelats i ärende, som avses i

denna lag, skall i fråga om fullföljd av talan mot beslutet eller underställning

därav gälla vad förut varit stadgat.

90 §.

Barnavårdsnämnden äger att av de myndigheter, vilka hittills haft sig

anförtrodda de enligt denna lag på barnavårdsnämnden ankommande angelägenheter,

erhålla hos dem tillgängliga uppgifter och handlingar rörande

barn, om vilka nämnden har att övertaga vård eller tillsyn.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majsts proposition nr 150.

33

Förslag

till

LAG

om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918

(nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 36 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården skall

upphöra att gälla samt att 1 och 10 §§, 12 § 1 mom., 30, 38, 43 och 44 §§, 60 § 2

mom., 63, 68, 74, 77 och 92 §§ i samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Befinnes — —---—---sägs.

Fattigvård —-----— uppfostran.

Med---------— år.

Börande omhändertagande av minderårig, som på grund av nöd eller

annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet, stadgas i lagen

om samhällets barnavård.

10 §.

Fattigvårdsstyrelsen----verkställighet.

I sådant — — — — — — — liandhavande.

Angående skyldighet i vissa fall för fattigvårdsstyrelsen att tjänstgöra såsom

barnavårdsnämnd stadgas i lagen om samhällets barnavård.

12 §.

1 mom. Ledamöter-----år.

Ledamot —-------talan.

Hustru vare ej, på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i

fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, obehörig att utöva uppdrag,

varom nu är fråga.

Med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställning må landshövding,

landssekreterare, landskamererare, länsassessor eller landsfogde icke vara

ledamot eller suppleant i fattigvårdsstyrelse; ej heller landsfiskal i fångvårdsstyrelse

inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i

och för sin befattning är redovisningsskyldig inför fattigvårdsstyrelsen, må

icke vara ledamot eller suppleant i samma styrelse.

Beträffande — — — — avsägelserätt.

30 §.

Då understöd lämnats i hemmet eller understödstagare utackorderats i

enskilt hem, bör fattigvårdsstyrelsen vaka över att beviljat understöd behörigen

användes och att de, som emottagit understödstagare till vård, fullgöra

sina skyldigheter.

38 §.

1 mom. Fattigvårdsstyrelsen----— samhället.

2 mom. I fattigvårdssamhälle, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt,

böra, i den mån så prövas påkallat, representanter för fattigvårdsstyrelsen

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.) ma aa 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

och barnavårdsnämnden eller dessa myndigheter i deras helhet sammankomma

för rådplägning om angelägenheter, som beröra bådas verksamhet.

Då i fattigvårdssamhälle, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, fattigvårdsstyrelsen

vid prövning av fattigvårdsbehov finner skäl till antagande,

att någon, som ej fyllt aderton år, bör i enlighet med lagen om samhället»

barnavård omhändertagas av barnavårdsnämnden, bör fattigvårdsstyrelsen

skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot jämväl i barnavårdsnämnden,

inhämta dess uppfattning i ärendet. Av styrelsen införskaffad utredning

bör därvid tillhandahållas nämnden jämte förslag till de åtgärder, vilka styrelsen

finner lämpligen böra vidtagas. Råda olika meningar mellan styrelsen

och nämnden, bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd, bestående

av den gemensamma ledamoten samt ytterligare en ledamot av fattigvårdsstyrelsen,

vald av styrelsen för ett år i sänder, och en ledamot av barnavårdsnämnden,

utsedd av denna för enahanda tid. Tremannanämnden har att

skyndsamt avgöra, huruvida fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden skall

taga befattning med ärendet. Finner styrelsen tremannanämndens avgörande

icke kunna utan våda avvaktas, må styrelsen tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

43 §.

Konungens-------påkalla.

1 allt vad som rör Konungens befallningshavandes befattning med fattigvårdsförvaltningen

inom länen skola Konungens befallningskavande hava biträde

av fattigvårdskonsulenter, vilka jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå

med upplysningar och råd rörande fattigvården. Dylik befattning må, där

så prövas lämpligt, innehavas av barnavårdskonsulent, varom förmäles i

lagen om samhällets barnavård. Instruktion för fattigvårdskonsulenterna utfärdas

av Konungen.

44 §.

Jämte det övervakande av fattigvården i länen, som enligt 43 § åligger

Konungens befallningshavande, ankommer det på överinspektören för fattigvård

och barnavård att verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande

och främja dess utveckling. Han har ock att öva uppsikt över de i 33 §

omförmälda arbetsliemmen. Angående överinspektörens verksamhet i ovannämnda

hänseenden meddelar Konungen närmare föreskrifter.

60 §.

2 mom. Har, efter det en person fyllt sexton men innan han fyllt sextio

år, såviil han som de personer, beträffande vilka i 49 § 2 mom. stadgas, att

dem tilldelad fattigvård inverkar på Lans förvärv av hemortsrätt, oavbrutet

under minst tre år vistats utom det fattigvårdssamhälle, varest han har

hemortsrätt, utan att under denna tid hava av samhället åtnjutit fattigvård,

äger samhället att av staten erhålla gottgörelse för fattigvård enligt 1 §,

som samhället efter utgången av samma tid fått bekosta för någon av dem.

I fråga om inverkan på rätt att erhålla sådan gottgörelse skall utgift för av

barnavårdsnämnd jämlikt lagen om samhällets barnavård omhändertaget barn

anses såsom fattigvård.

Dylik — — — — — ansökning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

63 §.

Har —-----— — eftergift.

Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av

lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller adoptivbarn,

försummat att fullgöra denna plikt, och har fattigvård till följd härav

måst lämnas den underhållsberättigade, då äger fattigvårdsstyrelsen ej sådan

rätt till ersättning, som i första stycket sägs, mot den av föräldrarna eller

adoptivföräldrarna, som icke gjort sig skyldig till dylik försummelse. I fall,

som här avses, skall i fattigvårdsstyrelsens protokoll göras anteckning om

anledningen till fattigvårdsbehovet och den begränsning i fattigvårdsstyrelsens

rätt till ersättning, som nu är sagd.

68 §.

Om tiden för anhänggigörande av talan om ersättning enligt 62 och 63 §§ skall

vad enligt allmänna lagen gäller om preskription av fordran äga tillämpning.

74 §.

Undandrager-------äger fattigvårdsstyrelsen, där han fyllt

aderton år och icke är till arbete oförmögen,------omförmäles.

Styrelse--------för styrelsen.

77 §.

Kräves--—----därom.

92 §.

I stället för vad i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården är

stadgat till förekommande av bettleri samt om barn, som bettlar, skola följande

bestämmelser gälla:

1 mom. Envar, som efter fyllda aderton år gör sig förfallen till bettleri,

må anhållas och, där han ej är i den nödställda belägenhet, att han bör erhålla

fattigvård, behandlas såsom lösdrivare, på sätt i lagen angående lösdrivares

behandling är stadgat.

Till--— — — räkning.

2 mom. Där någon, som ej fyllt aderton år, anträffas bettlande, skall

med honom förfaras i enlighet med lagen om samhällets barnavård.

3 mom. Inom — — — — — behandling. Har den anhållne ej fyllt

aderton år, skall han överlämnas till barnavårdsnämnden för den åtgärd,

som enligt lag ankommer på densamma.

För------bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926; dock att nu gällande bestämmelser

i 30 och 36 §§ samt i 77 § 2 stycket fortfarande skola äga tillämpning

med avseende å barn, som av fattigvårdsstyrelsen omhändertagits, till dess

omsorgen om dessa barns vård och uppfostran övertagits av barnavårdsnämnden;

samt att vad i 68 § i dess nuvarande lydelse är stadgat om tillämpning

av 55 § första stycket skall gälla beträffande fattigvård, som utgått före denna

lags ikraftträdande eller för vilken, om fattigvården icke lämnats av den sökande

fattigvårdsstyrelsen, kostnaden inom samma tid av styrelsen guldits.

Yad i 75 § är stadgat må ej efter denna lags ikraftträdande tillämpas på

den, som icke fyllt aderton år.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919

(nr 294) om kommunalförbund.

Häiigenom förordnas, att 33 § i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vad i denna lag är stadgat angående kommunalförbund galle ock i fråga

om sammanslutning av olika skoldistrikt för vårdande av angelägenhet, som

avses i folkskolestadgan; åliggande det Konungens befallningshavande att i

diende, som här avses, inhämta yttrande av skolöverstvrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885

(nr 27) angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares

behandling skall erhålla följande ändrade lydelse:

Val, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till

sitt uppehälle, må, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete,

behandlas såsom lösdrivare på sätt i denna lag sägs.

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, vilken eljest, utan att

äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja

sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för

allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.

Peisoner under aderton ar ma ej såsom lösdrivare behandlas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926; därvid skall iakttagas,

att beträffande person under aderton år, vilken före nämnda dag dömts

till tvångsarbete genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagas,

verkställighet av tvångsarbetet skall äga rum enligt lagen angående lösdrivares

behandling;

att vad i 12 § av sistnämnda lag föreskrives ej må tillämpas på den, som

icke fyllt aderton år;

att när någon, som ej fyllt aderton år, frigives efter att hava undergått

tvångsarbete, han skall i enlighet med det för honom utfärdade pass begiva

sig till den oit, dit han förpassats, och ofördröjligen anmäla sig hos barnavårdsnämnden

därstädes; samt

att, när eljest person under aderton år frigives, efter att hava anhållits

eller haktats för lösdriveri, han skall överlämnas till vederbörande barnavårdsnämnd.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

37

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 29 februari 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 mars 1908 begärde riksdagen revision inledning.

av lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård. Kungl. Maj:t, som upp- R^amstaliS

drog åt fattigvårdslagstiftningskommittén att verkställa denna revision, be- ningar om

myndigade sedermera kommittén att vid behandling av de till kommittén If^aoårTs

överlämnade frågor jämväl taga i övervägande, huruvida och i vilken om- lagstiftningen

fattning lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i

sedligt avseende försummade barn och därmed sammanhängande stadganden

tarvade omarbetning, samt inkomma med de förslag, som i anledning härav

kunde finnas erforderliga.

Vidare hemställde riksdagen i skrivelse den 11 juni 1917, vilken överlämnades

till kommittén, att Kungl. Maj:t ville i sammanhang med den

utredning om den offentliga barnavården, som försigginge inom kommittén,

taga under övervägande möjligheten att bereda förskott av allmänna medel

åt barn utom äktenskap ävensom i vissa fall åt barn inom äktenskap samt

därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta övervägande kunde

giva anledning.

Slutligen anhöll riksdagen i skrivelse den 8 mars 1918, att Kungl.

Maj:t måtte föranstalta om att i samband med pågående omarbetning av

vissa barnavårdslagar en utsträckning av samhällets barnavård även till

andra områden av barnavård än dem, som berördes av dessa lagar, måtte

tagas under omprövning, och att därvid särskilt måtte undersökas möjligheten

av att inom varje kommun alla samhällets vårdande, understödjande,

kontrollerande och upplysande barnavårdsuppgifter i görligaste mån sammanfördes

till enhetlig handläggning. Aven denna riksdagsskrivelse hänsköts

till kommittén.

Till fullgörande av de kommittén sålunda lämnade uppdrag har kommittén, Fattigvårissom

jämväl haft att taga under övervägande ett flertal andra till kommittén kommit Un»

överlämnade riksdagsskrivelser och andra framställningar, utarbetat och till förslag.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Yttranden.

Inom socialdepartementet

utarbetat

förslag.

Kungl. Maj:t den 19 april 1921 överlämnat betänkande med förslag till

lag om den offentliga barnavården m. fl. författningar jämte motiv samt

statistiska undersökningar och eu redogörelse för barnavårdslagstiftningen

i Danmark, Norge och Finland.

I anledning av remiss hava yttranden avgivits över betänkandet av länsstyrelser,

landsting, domkapitel, medicinalstyrelsen, samtliga förste provinsialläkare

och med dem likställda stadsläkare, skolöverstyrelsen och

dess skyddshemsinspektör samt statens folkskoleinspektörer, kammarrätten,

pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, statskontoret,

ett stort antal fångvårdsstyrelse!- samt barnavårdsnämnder, stads- och kommunalfullmäktige,

svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott, samma

förbunds barnavårdsbyrå i Stockholm, styrelserna för svenska stadsförbundet,

svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund

och Fredrika-Bremerförbundet, allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse

och styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona.

Därjämte har svenska läkarsällskapets sektion för pediatrik inkommit

med en skrivelse angående vissa önskemål i fråga om förbättrad barnavård.

Aven har Stockholms stads barnavårdsnämnd gjort en framställning

om vidtagande av åtgärder för att förmå vissa försörjare att fullgöra sin

underhållsskyldighet.

Yttrandena samt nämnda framställningar hava i utdrag tryckts och finnas

såsom bilaga fogade vid detta protokoll.

Sedan Kungl. Maj:t förordnat revisionssekreteraren Ragnar von Kock

och ledamoten i direktionen över allmänna barnhuset Gunhild Almén att

inom socialdepartementet biträda med överarbetning av kommitténs lagförslag,

och detta arbete numera avslutats, får jag härmed för Kungl. Maj:t

anmäla ett med biträde av nämnda sakkunniga inom departementet utarbetat

förslag till lag om samhällets barnavård jämte förslag till vissa andra för

fattningar. Vid dessa förslags utarbetande har hänsyn tagits icke blott

till det material, som framkommit i kommitténs betänkande och de däröver

avgivna utlåtandena, utan även till de omfattande och värdefulla förarbeten

till kommittébetänkandet, som gjorts av kommitténs ledamot under tidigare

delen av dess verksamhet, fröken Ebba Pauli. Vid arbetets utförande hava

även beaktats de tryckta förhandlingarna vid en av svenska fattigvårdsförbundet

i oktober 1921 i Stockholm anordnad, av nära 500 personer från

alla delar av landet bevistad konferens för behandling av kommitténs

förslag.

Jag skall nu tillåta mig att till behandling upptaga ett av de för de

föreliggande förslagen grundläggande spörsmålen, nämligen om en enhetlig

barnavårdslagstiftning och barnavårdsärendenas förening hos eu kommunal

myndighet. Därefter är det min avsikt att behandla tvenne av kommittén

framlagda förslag av mera allmän innebörd, nämligen om understöd för

vård av barn till ensamstående mödrar samt om inrättande av överordnade

barnavårdsmyndigheter, benämnda ungdomsråd. Och slutligen

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 150. 39

kommer jag att ingå på behandling av föreliggande lagförslags särskilda

delar.1)

Det har sedan lång tid tillbaka framstått såsom en samhällets plikt att om en enhetingripa

för att avhjälpa eller lindra nöd och lidande. Därvid har hjälp- vårdslagstift

verksamheten bland barnen till en början betraktats såsom allenast en del, ning och

ehuru en viktig sådan, av samhällets hjälpverksamhet i allmänhet. Men ärendenas

på senare tid har den barnavårdande verksamheten alltmera framträtt så- förening hos

som en fråga för sig. I sättet att betrakta denna verksamhet har vid myndighet,

sidan av den humanitära synpunkten allt klarare framstått och betonats, Barnavården

att om man vill främja ett folks framtid, måste man vid behov ingripa

för att rädda de späda barnens liv och hälsa, tillse att de uppväxande hjalp
barnen

ej sakna uppehälle, hälso- och sjukvård, uppfostran och utbildning verksamhet.

och att de ej utsättas för faror och frestelser, samt söka, om de ändock

kommit på avvägar i moraliskt avseende, tillrättaföra dem, innan det blir

för sent. Man har insett, att ett uppfostringsförfarande mot barnet har

större utsikter att krönas med framgång än ett strafförfarande mot den

vuxne. Det arbete, som i nu angivna eller andra hänseenden göres för

barnen är — det inser man allt tydligare — ett arbete för framtiden,

ett arbete för nationens höjande fysiskt, sedligt och intellektuellt, ett

arbete, som visserligen drager kostnader, men dock — om saken ses ur

en vidare synpunkt, med blicken fäst även på morgondagen — är ekonomiskt

lönande.

De nu berörda synpunkterna torde vara ganska allmänt omfattade ej

blott i Sverige utan i lika hög grad i våra grannländer Danmark, Norge

och Finland liksom i de stora kulturländerna. Med särskild styrka hava

de gjorts gällande i det efter världskriget lidande Tyskland, där det framträtt

såsom en nationell livsfråga att söka tillvarataga alla människoliv och

utveckla dem i sund riktning. »Hos ungdomen», säges det i det tyska

regeringsförslag rörande barnavården, som ligger till grund för 1922 års

lag i ämnet, »måste förnyelsen i kroppsligt, andligt och sedligt avseende

begynna.»

Att barnavårdsfrågan för närvarande är föremål för en synnerligen livlig

uppmärksamhet i ett flertal av våra grannländer framgår av den lagstiftningsverksamhet

på området, som kännetecknat de senaste åren. Under det

>) I den följande framställningen komma vissa förkortningar till användning, nämligen:

K. = kommitténs förslag till lag om den offentliga barnavården;

M. = kommitténs motiv;

S. = kommitténs statistiska undersökningar (del II);

U. = kommitténs redogörelse för barnavårdslagstiftning i Danmark, Norge och Finland

(del III);

Y. = det vid detta protokoll fogade sammandraget av yttrandena över kommitténs förslag;

siffrorna hänvisa till yttrandenas nummer;

fvl. = lagen den 14 juni 1918 om fattigvården;

fbl. = lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård;

vl. = lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende

försummade barn.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Frankrike och England redan under det första decenniet av 1900-talet

erhållit omfattande nya barnavårdslagar, har i Tyskland under år 1922

antagits en betydelsefull och i många hänseenden långt gående lag om

ungdomsvård, som under år 1923 följts av en lag om behandling av

minderåriga förbrytare. Danmark har likaledes under åren 1922 och 1923

erhållit nya barnavårdslagar, i Norge föreligga förslag till kodifiering och

revision av barnavårdslagarna, och i Finland är Lagberedningen sysselsatt

med utarbetande, på grundval av ett av en kommitté avgivet innehållsrikt

principbetänkande, av ett förslag till lag om samhällets barn- och ungdomsskydd.

Det är betecknande för detta på skilda håll bedrivna lagstiftningsarbete,

att det nästan överallt är liknande reformkrav, som göra sig gällande,

i huvudsak samma problem, som diskuteras, samma svårigheter, som måste

övervinnas. I förgrunden står sålunda, liksom i Sverige, kravet på eu

enhetlig, praktisk organisation av barnavårdsarbetets skilda grenar, och en

av de svårigheter, man har att övervinna, är, liksom hos oss, bestämmandet

av en lämplig gräns mellan barnavård och fattigvård.

Omfattningen Samhällets barnavård i vidsträckt mening omfattar ett mycket stort

aVh‘rnavtd.S socialt arbetsområde, nämligen hela den samhälleliga verksamhet, som härtill

syfte att befordra de ungas väl från födelsen till vuxen ålder. Denna

barnavård omfattar ej blott vad som i Tyskland förstås med Jugendfiirsorge,

d. v. s. omsorgen om den kroppsligt, andligt eller sedligt vanlottade, i fara

stadda eller redan fallna ungdomen utan också begreppet Jugendpflege eller

omsorgen om den normala, den friska ungdomen.

Denna barnavårdande verksamhet bör dock — det synes mig angeläget

att redan nu betona detta — icke utsträckas på sådant sätt eller bedrivas

sa, att genom samhällets åtgärder deii enskildes föräldraansvar avlyftes.

Genom ett dylikt förfarande skulle samhället åt sig skapa uppgifter, som

vore otillbörligt tyngande. Samhället bör i första hand kontrollera och

övervaka; där så visar sig nödigt, bör samhället vidtaga åtgärder för att

förmå den enskilde att fullgöra sin plikt; och först i sista hand bör samhället

lämna understöd eller genom barnets omhändertagande övertaga det

omedelbara ansvaret för detsamma. Beaktas ej detta, eller saknar samhället

möjlighet att beivra försummelse av föräldraplikt, kan barnavårdsverksamlieten,

genom att förslappa den allmänna uppfattningen om föräldraansvaret,

lätt bliva till allvarlig skada. Det kan ej förnekas, att barnavården

på denna punkt enligt gällande lagstiftning lämnar åtskilligt övrigt

att önska. Såsom ett exempel härpå må framhållas den förefintliga

omöjligheten för det allmänna att i rimlig omfattning utkräva ersättning

av föräldrar, vilkas barn måst omhändertagas för sedlig försummelse eller

vanart.

Bristen på I Sverige liksom i flertalet andra länder saknas enhetlighet, planmässigVi

samhällets s^ora ^J1jer i barnavården. Den regleras av ett flertal lagar; var och

barnavård, en av dessa betraktar barnavårdsproblemen ur någon viss synpunkt utan

tillbörligt beaktande av de synpunkter, vilka göra sig gällande i andra lagar.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ts proposition nr JÖO.

41

Hos oss liksom i utlandet framliålles det alltmera såsom eu olägenhet,

att man vid barnavårdslagstiftningen ej överblickat hela det stora arbetsfältet

på eu gång. Följden härav har blivit inkonsekvenser, luckor i

systemet, bristande effektivitet, dubbelarbete, onödiga kostnader.

(M. s. 3—11.)

De viktigaste författningar, som reglera samhällets barnavård i vidsträckt

mening, äro följande:

1. Lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. Denna meddelar bestämmelser

om hjälp från det allmännas sida åt nödställda barn, vare sig genom

understöd i hemmet eller genom vård utom detsamma. Verksamheten utövas

inom varje kommun av fattigvårdsstyrelsen.

2. Lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt

avseende försummade barn. Sådana barn kunna även mot föräldrarnas

vilja skiljas från föräldrarna för att omhändertagas av det allmänna. Dylikt

ingripande kan däremot ej ske, då barn hos sina föräldrar misshandlas eller

vanvårdas, något som visat sig vara en betydande brist. Det allmännas

organ vid denna verksamhets utövande är barnavårdsnämnden (skolrådet).

3. Lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård. Denna innehåller bestämmelser

om övervakande av vården av barn under sju år, vilka mot ersättning

fostras hos andra än föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar

eller förmyndare. Verksamheten utövas av hälsovårds- (kommunal-)nämnden

eller ock av särskilt tillsatt fosterbarnsnämnd.

De nu uppräknade tre lagarna äro våra egentliga barnavårdslagar. Bestämmelser

om skydd för eller tillrättaförande av barn samt civil- eller

offentligrättsliga bestämmelser om barn finnas emellertid även i följande

författningar:

4. De i strafflagen 14 kap. 30—32 och 35 §§, 15 kap. 0, 8 och 18 §§

samt 18 kap. 7, 8 och 12 §§ förekommande bestämmelserna om straff för

vissa brott mot barn; stadgandena i 14 kap. 22—29 §§ om barnamord och

fosterfördrivning höra även i viss mening hit.

5. Strafflagens bestämmelser i 5 kap. 1—3 §§ om straffmyndighetsålder

(15 år), om minskad straffbarhet för den, som fyllt 15 men ej 18 år, och om

tvångsuppfostran av förbrytare i sistnämnda ålder, lagen den 27 juni 1902,

innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga

samt lagen samma dag angående verkställighet av domstols förordnande

om tvångsuppfostran. Tvångsuppfostran verkställes i allmän uppfostringsanstalt

(f. n. Bona, Viebiick). Beslut om tvångsuppfostran meddelas av domstol.

0. Folkskolestadgan den 26 september 1921 och övriga författningar,

vilka reglera barnens skolgång, deras uppförande i skolan och deras understödjande

i vissa fall under skolgången.

7. Lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, som innehåller bestämmelser

om skydd för minderåriga mot för dem olämpligt arbete.

8. Förordningen den 4 december 1896 angående förbud för barn att idka

viss försäljning, enligt vilken kan stadgas förbud för gossar under 14 år och

flickor under 15 år att idka försäljning under vissa tider å gator eller andra

allmänna platser, å utskänkningslokaler in. in.

9. Förordningen den 28 maj 1918 angående handel med vissa begagnade

föremål m. m. 13 § och förordningen samma dag angående idkande av pant

lånerörelse 3 §. Dessa stadganden avse att förebygga, att person under 18

år säljer begagnade föremål och lämnar pant för lån.

10. Förordningen den 10 december 1897 angående förbud mot barns användande

vid offentliga förevisningar. Denna förordning avser gossar under

14 år och flickor under 15 år.

Kort redogörelse

för

gällande

barnavårdslagstiftning.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Brister i den

nuvarande

organisationen.

Lagstiftningens

indelning av

barnen i tro

särskilda

kategorier

motsvaras ej

av de faktiska

förhållandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

11. Förordningen den 22 juni 1911 angående biografförestiillningar, som

bland annat avser skyddande av barn under 15 år mot skadliga sådana föreställningar.

12. Förordningarna den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker

samt den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka. Dessa innehålla

bestämmelser till förebyggande av minderårigas missbruk av dylika drycker.

13. Lagarna den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd, den 11 juni 1920

om barn i äktenskap, samma dag om makes underhållsskyldighet mot andra

makens barn, den 14 juni 1917 om adoption, samma dag om barn utom

äktenskap, samma dag om införsel i avlöning, pension eller livränta och

samma dag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.

Dessa lagar avse att i förhållande till barnets föräldrar (styvföräldrar,

adoptivföräldrar) trygga barnets rätt. Enligt lagen om barn utom äktenskap

har en synnerligen omfattande uppgift anförtrötts den kommunala barnavårdsmyndighet,

barnavårdsnämnden, som tillkommit genom 1902 års lagstiftning

angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade

barn.

14. Gällande bestämmelser om förmynderskap, vilka emellertid för närvarande

äro föremål för revision.

15. Lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, vilken innehåller

bestämmelser om rätt i vissa fall för pensions- eller understöds

berättigad person, som bär att försörja barn eller adoptivbarn under 15 år,

att för varje sådant barn uppbära visst pensionstillägg eller understöd.

16. Lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, enligt

vilken livränta utgår till genom dylikt olycksfall dödad arbetares barn under

16 år.

(M. s. 31—37.)

De barn, som äro föremål för åtgärder enligt de tre egentliga barnavårdslagarna

(fattigvårdslagen, lagen om uppfostran åt vanartade in. fl.

barn, fosterbarnslagen) äro ej att hänföra till trenne artskilda grupper.

I praktiken ställer det sig nämligen så, att relativt oväsentliga omständigheter

kunna bliva avgörande för, huruvida ett visst bestämt fall kommer

under behandling enligt den ena eller andra lagen. Att sakna underhåll

och vård, att vara kroppsligen vanvårdad, att vara sedligt försummad

eller vanartad, allt detta är tillstånd, som icke kunna till sin art så noga

bestämmas, att man i det konkreta fallet kan säga, var det ena slutar

och det andra tager vid. Det är icke heller mellan de barnskaror, som

enligt de trenne lagarna övervakas och uppfostras av tre särskilda myndigheter,

den väsensskillnad, som lagstiftningen förutsätter och som teoretiskt

kan uppkonstrueras. Fattigvården understöder i hemmet och övervakar

en mängd barn, som icke blott äro fattiga utan även sedligt försummade.

Av fattigvårdsstyrelsens biträden utföres därför ofta ett övervakningsarbete,

som är alldeles detsamma som det, vilket tillagts kretsombud

eller annan övervakare enligt lagen om uppfostran åt vanartade m. fl.

barn. Bland fattigvårdens helt omhändertagna barn finnas många vanartade,

ett förhållande som gjort, att t. ex. huvudstadens fattigvårdsnämnd

tidigare funnit sig för sin del vara i behov av anstalt för vanartade

gossar. Ä andra sidan anmälas till barnavårdsnämnden barn, i vilkas

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

43

hemförhållanden fattigdomen är en så betydande faktor, att nämnden måste

stanna i tvivelsmål, huruvida det är fattigdomen eller föräldrarnas försumlighet,

som bör anses såsom huvudorsaken till det vanvårdade tillstånd,

vari barnen befinna sig. I dessa fall framstår det ofta såsom tveksamt,

huruvida icke fallet bör förklaras vara ett fattigvårdsfall och sålunda icke

föremål för nämndens åtgärd.

Det här påpekade förhållandet har icke kunnat undgå att medföra betydande

praktiska olägenheter. På grund av att samhällets barnavård

varit uppdelad på tre kommunala myndigheter, har arbetsfältet icke kunnat

i sin helhet överblickas, och några gemensamma riktlinjer för denna

verksamhet hava ej kunnat uppdragas. Hälsovårdsnämnden har att till

grund för sin verksamhet lägga synpunkten av folkhälsans bevarande.

Barnavårdsnämnden har att värna om vad man skulle kunna kalla den

andliga folkhälsan. Den tredje myndigheten, fattigvårdsstyrelsen, tager

befattning med barnavården huvudsakligen med utgångspunkt från det

ekonomiska spörsmålet rörande gränsen mellan föräldrars och det allmännas

försörjningsplikt. Under sådana förhållanden är det mindre underligt, att

de åtgärder, som vidtagas av den ena eller andra myndigheten, bliva vitt

skilda från varandra såväl i fråga om art som räckvidd, och detta även

om de fall, som skola behandlas, äro varandra likartade och de särskilda

lagarnas bestämmelser icke med nödvändighet föranleda så stor olikhet i

behandlingen. Denna olika behandling av likartade fall har även medfört,

att vissa barn eller grupper av barn blivit skyddade allenast eller företrädesvis

för en fara, andra för en annan.

På grund av att de olika myndigheternas verksamhetsområden stundom

delvis sammanfalla, kan det inträffa, att, ehuru ingripande är av nöden,

ingen av myndigheterna anser sig framför de andra behörig och skyldig

att vidtaga åtgärd, varför barnet blir utan hjälp eller i allt fall ärendets

behandling onödigtvis fördröj es.

I allmänhet tillgår dock så, att eu av myndigheterna åtager sig fallet.

Föreligga t. ex. på en gång nödställdhet och sedlig försummelse, kan

barnavårdsnämnden avstå från ingripande, under förutsättning att fattigvårdsstyrelsen

omhändertar barnet. I sådana fall förekommer dock stundom

i praktiken, att barnet efter någon tid på föräldrarnas begäran av fattigvårdsstyrelsen

återlämnas till hemmet, utan att barnavårdsnämnden erhåller

underrättelse härom, och detta ehuru behov av ingripande i anledning av

den sedliga försummelsen alltjämt föreligger.

Olägenheterna av den här berörda splittringen av barnavården betonas

i liera av de avgivna yttrandena. Så framhåller svenska stadsförbundets

styrelse, att inom kommunalförvaltningen ingen tvekan torde råda därom,

att barnavård särendenas uppdelning på flera myndigheter vore av synnerligen

olycklig inverkan på barnavårdsarbetet. Ett och samma fall behandlades

ofta samtidigt av flera myndigheter, som i brist på samverkan måhända

rent av motarbetade varandra. Åtskilliga fall, icke så sällan kanske

Barnavårdsverksamhetens

splittring på

tre myndigheter.

De tre myndigheternas

verksamhetsområden

sammanfalla

delvis.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj tis proposition nr 150.

Olika rättsverkningar

vid

behandling av

likartade fall

enligt de

särskilda

lagarna.

de mest svårartade, bleve förbigångna, då de icke uppenbart läge inom

viss kommunal myndighets verksamhetsområde. Samarbetet mellan kommunen

och enskilda sammanslutningar i barnavårdens intresse försvårades,

då kommunen företräddes av ett flertal organ (Y. 103 s. 80). I samma

riktning har barnavårdsnämnden i Linköping uttalat sig (Y. 45 a).

Allt eftersom ett fall behandlas enligt den ena eller andra lagen, givas

mer eller mindre fullständiga regler för barnens uppfostran m. in., och

tiden, under vilken denna uppfostran kan utsträckas, blir ej densamma,

varjämte barnets ställning i juridiskt hänseende blir olika. Detsamma ur

förhållandet med föräldrarna. För en far, som fått sitt barn omhändertaget

av det allmänna, bliva rättsverkningarna väsentligt olika, om omhändertagandet

skett av fångvårdsstyrelse! eller av barnavårdsnämnden,

och detta även om i båda fallen lättja och lastbarhet å hans sida varit

orsak till omhändertagandet. Omhändertages barnet av fångvårdsstyrelse^

blir fadern obegränsat ersättningsskyldig för vårdkostnaden och kan

föreläggas arbetsskyldighet samt i fall av tredska vid fullgörandet därav

dömas till tvångsarbete. Däremot blir han, om barnet omhändertages av

barnavårdsnämnden, ersättningsskyldig endast för en ringa del av vårdkostnaden

(100 kronor årligen under fem år) och kan icke underkastas

arbetstvång eller tvångsarbete. Han röner därjämte ingen inverkan å sin

hemortsrätt, vilket däremot är fallet, om det är fångvårdsstyrelse!!, som

omhändertagit barnet. Eu dylik bristande enhetlighet i behandlingen av

likartade fall och i de rättsliga påföljderna av likartade åtgärder är icke

ägnad att hos allmänheten väcka förtroende för samhällets barnavårdande

verksamhet.

På grund av de flytande gränserna mellan respektive myndigheters verksamhetsområden

och på grund av de särskilda lagarnas olika sätt att behandla

likartade eller närbesläktade fall, gives det vidare möjlighet, dels

för försörjarna, dels för myndigheterna själva att, med hänsyn till vad

som i det föreliggande fallet blir förmånligast, träffa ett val i fråga om,

till vilken myndighet saken bör hänskjutas. För eu ogift moder, som

tillfälligtvis icke kan betala fosterlegan för sitt barn, är det sålunda i de

städer, där understöd för detta ändamål utdelas av hälsovårdsnämnd, vida

fördelaktigare att få ett sådant understöd än att erhålla fattigvård, enär

det förra understödet ej kan fordras ersatt och hennes hemortsrätt ej

röner inverkan härav. År fråga om barnets omhändertagande, är det fördelaktigast

för henne, om barnavårdsnämnden skulle finna det sedligt försummat,

enär i detta fall hennes ersättningsskyldighet är begränsad till

100 kronor om året och arbetsskyldighet icke kan åläggas henne. Vill

hon åter försäkra sig om möjlighet att när som helst återfå sitt barn,

vänder hon sig naturligen till fattigvårdsstyrelsen med begäran om barnets

omhändertagande. A andra sidan är det icke otroligt, att en barnavårdsnämnd,

hos vilken anmälts, att barn, tillhörande eu icke i kommunen

hemortsberättigad familj, är sedligt försummat, kan finna det lämpligt att

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

45

till fångvårdsstyrelse!! remittera ärendet rörande barnets omhändertagande,

på det att icke blott full ersättning må kunna krävas för barnets vård

utan även familjens hemortsrättsförvärv avbrytas.

Det är även ofta, enligt vad erfarenheten utvisar, svårt för de hjälpsökande

och andra personer, som vilja påkalla det allmännas ingripande,

att veta, till vilken myndighet de därvid skola vända sig. Härför fordras

ett avgörande, till vilken kategori ett barn är att hänföra, något som i

praktiken stundom stöter på betydande svårigheter. (Så t. ex. kräver avgörandet,

om barn, som vårdas hos andra än föräldrarna, är att anse

såsom fosterbarn eller ej, utredning om dess ålder, släktskapsförhållandet

mellan barnet och barnafostraren, fosterlega in. m.) Den, som vill påkalla

det allmännas ingripande i anledning av missförhållande beträffande

barn, har därvid att göra anmälan

1) beträffande nödställt barn: hos fattigvårdsstyrelsen,

2) » sedligt försummat fosterbarn: hos fosterbarnsnämnden,

3) » » » annat barn: hos barnavårdsnämnden,

4) » vanartat barn: hos barnavårdsnämnden,

o) » kroppsligen vanvårdat fosterbarn: hos fosterbarnsnämnden,

6) » » » annat barn: ingen myndighet är be
hörig

i vidare män, än att barnavårdsnämnden må hos rätten göra framställning

om vårdnadens överflyttande,

7) beträffande utomäktenskapligt barn, vars nödställdhet beror på försummelse

hos barnafadern: hos barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden.

Det är givetvis av stor betydelse att kunna påräkna allmänhetens medverkan

för beivrande av missförhållanden i avseende å barns vård och

uppfostran, men denna medverkan underlättas tydligen ej av den antydda

svårigheten att veta, vilken myndighet, som är behörig, särskilt som det

stundom icke heller för den myndighet, till vilken hänvändelse sker, är

lätt att omedelbart avgöra, vilken annan myndighet, som bör handlägga

ärendet, varför den anmälande stundom får gå från den ena myndigheten

till den andra, såvida han ej tröttnar, innan någon myndighet förklarat

sig vara behörig. Såsom svenska stadsförbundets styrelse (Y. 103 s. 80)

framhållit, komma många missförhållanden icke till myndigheternas kännedom,

enär vederbörande ej vet, till vilken av de många myndigheterna

han skall vända sig. Kommittén har (M. s. 38) betonat önskvärdheten

av att inom varje kommun finnes eu barnavårdsmyndighet, till vilken man

har att vända sig, när helst det gäller att åt ett barn, som är i behov

av samhällets hjälp för sin andliga eller kroppsliga utveckling, förskaffa

denna hjälp på ett sätt, som behovet i varje fall kräver. Att den nuvarande

organisationen av vår barnavård är långt ifrån att realisera denna

tanke är obestridligt.

Ser man saken ur kommunal och ekonomisk synpunkt, kan det ej förnekas,

att den ifrågavarande tredelningen av samhällets barnavård innebär

ett avsevärt slöseri med arbetskrafter och penningar. Inom tre olika

Svårighet för

allmänheten

att veta,

vilken myndighet,

som iir

behörig.

Kommunala

och

ekonomiska

synpunkter.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Mctj:ts proposition nr 150.

Effektiv

inspektion

ogenomförbar

med nu vanill do

organisation.

Gällande lagstiftning

föga

tillämpad.

myndigheter skola barnavårdsärenden beredas, avgöras och expedieras. Eu

viss kunskap på området måste förvärvas av ett flertal personer. I de

landskommuner,] där arbetet är mindre omfattande, uppstår faran, att fölen

eller två av myndigheterna endast ringa tillfälle yppas att utveckla

någon verksamhet och därigenom förvärva insikter och erfarenhet. I

städer och industrisamhällen föreligger ej denna fara. Men här erfordras

en ej ringa personal — besökare, redogörare, inspektörer samt anskaffare

och övervakare av fosterhem — fördelad på tre särskilda myndigheter,

för att organisationen skall fungera tillfredsställande. De utredningar, som

böra verkställas för att förbereda ett ärende hos fångvårdsstyrelse och

hos barnavårdsnämnd, de kontrollerande besök, som böra göras hos ett

av nämnda myndigheter utackorderat barn och hos ett fosterbarn, skilja

sig icke väsentligen från varandra, och dock förrättas de av olika personer,

även om utredningarna eller besöken gälla en och samma familj. De flytande

gränserna mellan arbetsområdena öka arbetet. Den ena myndigheten

måste nämligen ofta, sedan ärendet vederbörligen blivit utrett och

behandlat, remittera det till den andra, som nu i sin ordning måste sätta

sig in i alla dess detaljer samt till äventyrs vidtaga åtgärder. Härav

vållas tidsutdräkt till skada för den sak det gäller, varjämte onödigt

lidande förorsakas de hjälpsökande genom att ett flertal personer skola

invigas i deras sorgliga och ofta ömtåliga förhållanden.

De nyss nämnda, ur kommunal synpunkt särskilt kännbara olägenheterna

av den nuvarande organisationen belysas i åtskilliga av de avgivna yttrandena.

Så t. ex. framhåller Jönköpings läns landsting olämpligheten av

att den samhälleliga barnavård, som innefattas i åtgärder för barns omhändertagande

i syfte att bereda dem uppfostran utom föräldrahemmet,

skall inom en och samma kommun ombesörjas genom olika organ, vilka

handla oberoende av varandra och ej sällan genom förhållandenas makt

komma att uppträda såsom varandras konkurrenter, t. ex. när det gäller

att anskaffa fosterhem å landet (Y. 27 s. 14).

En annan med den nuvarande tredelningen av barnavården förenad,

mycket betydande olägenhet är omöjligheten att för rimlig kostnad åstadkomma

en effektiv inspektion av barnavården. Att en sådan är i hög

grad av behovet påkallad visar bland annat det i det följande berörda förhållandet,

att de kommunala myndigheterna i stor utsträckning uraktlåtit

att tillämpa lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn samt fosterbarnslagen.

I kommitténs motiv (s. 32 ff.) framliålles, att införandet av särskilda

myndigheter för särskilda arter av barnavårdsverksamhet rönt föga anslutning

hos den allmänna uppfattningen, till belysning varav anföres, dels

att lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn i det stora flertalet

kommuner icke föranlett, att hithörande ärenden övertagits av den därför

avsedda myndigheten, skolrådet eller barnavårdsnämnden, eller över huvud

taget framkallat någon som helst åtgärd, i vilket hänseende dock efter

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 160.

47

tillkomsten av 1917 års lag om barn utom äktenskap någon förändring

till det bättre inträtt, och dels att, frånsett en del städer och större landskommuner,

fosterbarnslagen icke blivit i någon större utsträckning tilllämpad.

Och kommittén framhåller, att rätta sättet för genomförande

av det kommunerna ålagda arbetet för barnen är överlämnande av detta

arbete i dess helhet till en gemensam myndighet.

Aven om det måhända innebär en överdrift att, såsom under den i

Finland pågående diskussionen i barnavårdsfrågan skett 1), beteckna det

svenska barnskyddet såsom, jämte det finska, stående på en lägre ståndpunkt

än vår tids kulturländers i övrigt, kan det ej förbises, att vår barnavårdslagstiftning,

måhända främst på grund av splittringen i densamma

samt dess brister i organisatoriskt hänseende, till stor del blivit en lag

på papperet.

I några främmande länder har man till undanröjande av bristen på

planmässighet och enhetlighet i barnavårdsarbetet sökt sammanföra åtminstone

de viktigaste stadgandena om samhällets barnavård i en och samma

lag. Så är fallet i England och Tyskland. I Finland och Norge föreligga

förslag till en dylik enhetlig behandling av barna vårdslagstiftningen.

I vissa av de nu nämnda länderna har man tillika sökt samla den

barnavårdande verksamheten hos en enda myndighet. Så är i viss omfattning

fallet i Frankrike och Tyskland, varjämte dylik centralisering föreslagits

i Finland och Norge. I Danmark har en partiell centralisering

varit ifrågasatt men icke kommit till stånd.

Då den engelska och den franska lagstiftningen icke berörts i kommitténs

betänkande, och de ifrågavarande strävandena i Tyskland, Finland,

Norge och Danmark först ungefär vid tiden för kommittébetänkandets avgivande

eller därefter resulterat i lagar eller lagförslag och därför endast

delvis behandlats i betänkandet, har jag ansett eu kort redogörelse för

hithörande utländska förhållanden vara av intresse.

I England har genom Children ad av den 21 december 1908 en omfattande

kodifikation av barnavårdslagstiftningen kommit till stånd. Den behandlar

i 6 delar och 134 sektioner i huvudsak följande ämnen: del 1 skydd för

späda barns liv, del 2 barns och ungdoms skyddande mot grymhet, del 3

rökning bland ungdom, del 4 förbättrings- och arbetsskolor (reformatortf and

industrial schools), del 5 minderåriga förbrytare och del 6 vissa särskilda

stadganden såsom om barns hörande vid domstol inför slutna dörrar, förbud

mot barns närvaro i domstol under rättegång mot andra personer, förbud

mot inköp av skrot från minderåriga och mot tagande av pant vid lån

till minderåriga, straff för vagabonder, som lägga hinder i vägen för barn

att erhålla undervisning, straff för att giva barn rusdrycker, förbud för barn

att besöka utskänkningsställen, skyddsåtgärder vid nöjestillställningar för

barn, barns befriande från ohyra m. m.

Av särskilt intresse för svenska förhållanden är den tyska lagstiftningen,

varför eu något utförligare redogörelse torde böra lämnas för densamma.

Genom den nya tyska lagen om ungdomsvård av den 9 juli 1922 bär ett

sammanförande i en författning skett av följande: bestämmelser om särskilda

bBen av socialministeriot och socialstyrelsen i Finland utgivna Social Tidskrift 1922 s. 1)00.

I utlandet

förekommande

enhetlig lagstiftning

angående

samhällets

barnavård

samt

centralisering

av densamma.

England.

Tyskland.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung!. Maj:tf; proposition nr 150.

organ för ungdomsvården (se nedan), skydd för fosterbarn, de lokala ungdomsvårdsorganens

befattning med förmynderskapsväsendet, offentligt understöd

åt lijälpbehövande minderåriga samt skyddsuppsikt och skyddsuppfostran

(Schutzaufsickt och Fiirsorgeerziehung). Genom en särskild lag av

den 16 februari 1923 ordnas behandlingen av minderåriga förbrytare.

I förarbetena till den nämnda ungdomsvårdslagen framhålles, att den

egentliga anledningen till barnavårdens otillfredsställande ståndpunkt icke så

mycket är att finna i de materiella lagbestämmelserna utan snarare i bristen

på system, på enhetlig organisation. Att de många sedan början av 1900- talet av det allmänna såväl som av enskilda vidtagna åtgärderna till ungdomens

bästa icke krönts med en däremot svarande framgång, är, säges det,

väsentligen att tillskriva bristen på enhetlighet, planmässighet, förening av

alla de splittrade krafterna, och därpå att man icke i rätt tid gripit sig an

med skapandet av eu lämplig organisation. För sent har man erkänt, yttras

det vidare, att det på detta område är fråga om ett enhetligt stort område

av den sociala välfärdsverksamheten, varmed man kali komma till rätta, blott

om man anlägger vida, allsidiga synpunkter och tillämpar enhetliga metoder.

Samma splittring och planlöshet visar sig på det frivilliga arbetsområdet.

Behovet av en organisation för ungdomsvårdens befordrande föranledde

redan före världskriget inrättande av särskilda ungdomsmyndigheter i eu

del stora städer, såsom Berlin, Hamburg, Liibeck, Bremen, Frankfurt am

Mani, Dresden, Leipzig, Plauen, Mainz, Bostock, varjämte ansatser till

åstadkommande av en enhetlig organisation gjordes i Bayern. År 1911

vidtogos från den preussiska regeringens sida åtgärder i samma syfte, i

preussiska lantdagen behandlades år 1918 ett lagförslag angående ungdomsmyndigheters

inrättande, och samma år gjordes av eu i Berlin samlad kongress

uttalanden till förmån för en till sina grunder enhetlig reglering av

samhällets ungdomsvård i hela Tyska riket och begärdes, att rikets alla

delar skulle utan undantag erhålla ungdomsmyndigheter.

Den nya lagen avser, enligt vad i förarbetena till densamma yttras, att i

första rummet tillgodose detta i alla kretsar djupt kända behov. Enligt

lagen skola överallt i Tyska riket inrättas ungdomsmyndigheter (Jugendämter)

med uppgift att i fall av behov snabbt och säkert lämna de unga hjälp och

stöd. tJngdomsmyndigheten skall vara av offentlig natur och utrustad med

rättigheter och plikter såsom sådan. Över ungdom smyndigheterna skall i

varje stat stå eu landsungdomsmyndighet (Landesjugendamt), medan en riksungdomsmyndigliet

(Tleichsjugendamt) i inrikesdepartementet bildar organisationens

översta spets.

De lokala ungdomsmyndigheterna hava av utföra flertalet av de uppgifter,

som enligt lagen åligga det offentliga. De hava sålunda att utöva kontroll

över fosterbarnsvården, deltaga i förmynderskapsväsendet, vårda fattiga barn,

som ej vistas i hemmet, samt understödja utomäktenskapliga fattiga barn

(se härom mera nedan), deltaga i skyddsuppsikt och skyddsuppfostran, enligt

särskild lag lämna visst biträde i avseende å behandlingen inför ungdomsdomstolarna

av minderåriga förbrytare, enligt särskilda bestämmelser

medverka vid uppsikt över barns och unga personers arbete, medverka vid

omsorgen om i kriget fallnas och sårades barn samt enligt särskilda bestämmelser

medverka, då unga personer omhändertagas av polismyndighet. Detta

är ungdomsmyndigheternas obligatoriska åligganden. Fakultativa uppgifter

för dem är vidare att taga initiativ till, befordra och i fall av behov vidtaga

åtgärder för: råd i ärenden, som angå ungdomen (t. ex. råd i fråga om yrkesval),

skydd för mödrar före och efter nedkomsten, befordrande av dibarns

och andra späda barns väl, av den skolpliktiga ungdomens väl (utom beträffande

undervisningen) samt av ungdomens väl efter skolåldern.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. J\faj:ts proposition nr 150.

Vad ungdomsmyndighetens befattning med de fattiga barnen beträffar,

förtjänar följande att framhållas. På grund av bristfälligheter i den gällande

fattigvårdslagstiftningen hava förarbeten vidtagits för skapande av en fattigvårdslag

för Tyska riket. Då emellertid bristerna skarpast framträtt i fråga

om understöd åt ungdom, har man ansett sig böra i ungoms vårdslagen införa

bestämmelser härom i den mån det varit möjligt utan att fullständigt

uppgiva grunderna för den gällande rätten även såvitt angår vuxna nödställda.

Överlämnandet till ungdomsmyndigheterna av plikten att understödja

alla minderåriga skulle, yttras det i förarbetena till lagen, ur ungdomsvårdens

synpunkt innebära den enklaste lösningen. Men om man toge

hänsyn till hela understödsväsendet, så framstode svårigheten av att uppdela

familjerna i minderåriga och vuxna medlemmar och att låta ett understödsorgan

taga befattning med de förra, ett annat med de senare. Lagen inskränker

sig därför till att åt ungdomsmyndigheterna uppdraga allenast

understödsverksamheten bland de grupper av minderåriga, vilkas understödjande

i allmänhet kan i praktiken äga rum för sig utan hänsyn till de vuxna

familjemedlemmarna. Lagen hänför dit de utonhiktenskapliga, de från båda

föräldrarna varaktigt skilda äktenskapliga barnen samt de föräldralösa, och

omfattar sålunda, enligt vad i förarbetena uttalas, de minderåriga, som sakna

föräldrarnas naturliga stöd och därför mest behöva ungdomsmyndighetens

skydd. Då de utonhiktenskapliga barnen ofta befinna sig hos modern eller

i hennes familj och de föräldralösa i far- eller morföräldrarnas familj, bliva

visserligen i vissa fall ungdomsmyndigheten och fattigvården vid sidan av7

varandra verksamma för samma familjs stödjande. Men med hänsyn till de

föräldralösas och de utomäktenskapligas särskilda behov'' av skydd låter dock

lagen de båda understödsorganen i dessa fall verka sida vid sida, för att i

varje fall försäkra dessa grupper av minderåriga om ungdomsmyndighetens

omvårdnad.

Understödjandet av andra barn, alltså av äktenskapliga, hos föräldrarna

eller en av dem vårdade barn, överlämnar lagen till fattigvården. För att

emellertid under den övergångstid, som kan komma att förflyta, till dess

hela det offentliga understödsväsendet hunnit omregleras, möjliggöra hjälp

i trängande fall, stadgas, att ungdomsmyndigheten i fall av behov skall övertaga

det fattigvården åliggande understödjandet av ifrågavarande minderåriga.

Finner alltså ungdomsmyndigheten, att fattigvården på ett otillfredsställande

sätt fullgör sin understödsplikt mot eu minderårig, och kan myndigheten

varken genom påverkan på fattigvårdsmyndiglieten eller genom anmälan till

uppsiktsmyndigheten få nödtillståndet avhjälpt, är ungdomsmyndigheten berättigad

och förpliktad att ingripa och själv åtaga sig understödsfallet. Bestämmelser

givas om gottgörelse för ungdomsmyndighetens kostnader.

Man har förutsett, att vid tillämpningen av ungdomsmyndigheternas nyssnämnda

rätt att åtaga sig fattigvården eljest åliggande understödsfall ur

praxis vissa grundsatser skola utbilda sig, som kunna möjliggöra ett bedömande,

i vad mån det är ändamålsenligt och genomförbart att, i avseende

å bestämda grupper av de äktenskapliga hos föräldrarna eller en av dem

vårdade barnen, till ungdomsmyndigheterna överlämna fattigvårdens skyldigheter.

Lagen har därför givit riksregeringen befogenhet att förordna om ett

dylikt överlämnande.1) ,

l) Lagen var ursprungligen avsedd att träda i kraft den 1 april 1924, men av finansiella

skäl bär ifrågasatts ett uppskjutande av ikraftträdandet. Häremot hava gjorts bestämda

gensagor av ett flertal organisationer för ungdomsvård. A eu i december 1923 hållen konferens,

där ministerier, kommunala myndigheter och enskilda organisationer voro företrädda,

har man emellertid enat sig om ett uttalande, vari förordats ett uppskjutande under tre år

av ikraftträdandet av vissa delar av lagen.

Bihang till riksdagens protokoll 11*24. I sand. 112 käft. (Nr !•)().) i»72 23 1

s. 50 Kontrollera mot PDF

''Frankrike.

Finland.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr Io0.

Den franska barnavården regleras i lmvndsak av följande lagar: 1) lag

1874 angående skydd för spädbarn, särskilt dibarn, 2) lag 1889 rörande skydd

för vanvårdade och sedligt försummade barn, 3) lag 1898 rörande straff för

våld, misshandel, grymhet och förgripelse!- mot barn, 4) lag 1904 angående

den offentliga barnavårdens organisation och 5) lag 1904 rörande uppfostran

åt svårskötta och vanartade, av det allmänna omhändertagna barn. Enligt

dessa lagar skall för varje departement finnas eu »service departemental des

enfants assistés , eu barnavårdsbyrå, vilken förestås aven »chef de service».

Denne har till sitt förfogande en inspektör för varje distrikt (arrondissernent)

samt ett antal besökare. Arbetet står under ledning av departementets

prefekt, vilken vid sin sida har ett familjeråd på 7—9 personer, samt indirekt

under vederbörande minister, vilken till sin tjänst har nio överinspektörer

för övervakning av fattigvård och barnavård. Rapport över

arbetet skall årligen avgivas av barnavårdsbyråns chef till prefekten och går

därifrån till ministeriet, där rapporterna sammanföras till eu enda, gällande

hela landets barnavård.

Den här skildrade institutionen skall fullgöra följande uppgifter: 1) omhändertaga

och uppfostra hittebarn och fattiga föräldralösa barn samt barn.

som av sina föräldrar överlämnas åt samhället; 2) sörja för tillfällig vård åt

barn, vilkas föräldrar intagits å sjukhus eller i fängelse; 3) omhändertaga

och sörja dels för barn, vilkas föräldrar på grund av brott mot dem eller

långt driven vanvård förklarats förlustiga sitt målsmanskap, dels för barn

under straffmyndighetsåldern, vilka häktats för brott men anses hava handlat

utan fullt medvetande om brottets art och vilka av sådan anledning överlämnas

till skyddsuppfostran i stället för till straffanstalterna; 4) lämna fattigvård

till barn i deras hem i den mån sådan enligt lag är tillförsäkrad nödställda

föräldrar för deras barns räkning (frivillig fattigvård lämnas av kommunen);

samt 5) utöva kontroll över fosterbarn.

I Finland har den 30 april 1921 av eu kommitté avgivits ett vidlyftigt

principbetänkande angående samhällets barn- och ungdomsskydd. Detta

innehåller icke något lagförslag men däremot omkring 250 mycket detaljerade

»slutklämmar», innefattande riktlinjer för eu lagstiftning i ämnet. Betänkandet

har i början av år 1922 överlämnats till lagberedningen, som därvid

erhöll i uppdrag att utarbeta ett lagförslag i överensstämmelse med de

i betänkandet »uppdragna allmänna riktlinjerna samt med de synpunkter

berörande dess olika delar, som i detsamma framförts». Enligt betänkandet

skall den blivande lagens tillämpning åligga dels lokala barnskyddsnämnder

(enoi varje kommun) och dels en centralmyndighet, barnskyddsstyrelsen.

Å barnskyddsnämnden ankommer att anordna och övervaka yrkesförmynderskap,

att öva uppsikt över fosterbarnsvården, att vidtaga åtgärder till stöd

för barns hemuppfostran, att omhändertaga barn, vilka äro värnlösa eller

vilka fattigvårdsmyndiglieten finner vara i behov av uppfostran utom hemmet,

att vidtaga särskilda åtgärder (skyddsuppsikt, skyddsuppfostran in. in.) dels

beträffande vissa barn (under 16 år), nämligen sådana, som äro i högre grad

intellektuellt efterblivna, psykiskt abnorma, fallandesjuka eller lyfta, barn,

som försumma sin skolgång, anträffas tiggande eller eljest föra ett kringstrykande

levnadssätt, barn, vilka i sina hem vanvårdas eller misshandlas

eller vilkas föräldrar leva ett lastbart liv eller vilka icke kunna genom hemmets

och skolans uppfostringsmedel tillrättaföras eller äro sedligt förkomna

eller begått brott, och dels beträffande unga personer (16—18 år), vilka bettla

eller stryka omkring, i sina hem sedligt vanvårdas eller misshandlas, vilkas

föräldrar leva ett lastbart liv eller vilka äro sedligt förkomna. Nämnden

har även att utöva viss verksamhet beträffande unga personer, som begått

brott.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

I den blivande lagen skola även givas bestämmelser angående förbud att

av barn uppköpa skrot m. m. och att giva lån åt barn mot pant, förbud

för barn att använda tobak, minderårigas skyddande mot olämpligt förvärvsarbete,

minderåriga förbrytares behandling, samt kostnaderna för barn- och

ungdomsskyddet.

I motiveringen till förslaget om barnskyddsnämndens befattning med

värnlösa barn och barn, vilka fattigvårdsmyndigheten finner vara i behov av

vård utom hemmet, anfördes, att det icke''kunde tänkas, att inom eu familj,

som åtnjöte fattigunderstöd, barnen ställdes under uppsikt av barnskyddsnämnden,

medan fattigvårdsstyrelsen hade rättighet att öva tillsyn över de

andra familjemedlemmarna. Detta stode i strid med hela begreppet centralisation

och hade till följd en för hela familjen odiös inblandning från två

olika myndigheters sida. Tiden vore å andra sidan icke mogen för en anordning

sådan, som föreslagits i Norge (se nedan), enligt vilken ekonomisk

hjälp åt barn i hemmet skulle begäras hos och ombesörjas av barnavårdsmyndigheten

(vergerådet), varefter familjen stode under dess tillsyn, så

länge hjälpen åtnjötes. Kommittén funne det opraktiskt, att vården och

uppfostran av en del barn inom kommunen vore anförtrodda åt barnskyddsnämnden,

medan beträffande en annan del av de omhändertagna barnen

fattigvårdsstyrelsen hade omvårdnaden. En olämplig konkurrens och en

misshushållning bleve följden, om såväl barnskyddsnämnden som fattigvårdsstyrelsen

vore tvungna att jämsides med varandra anskaffa fosterhem och

anbringa omhändertagna barn i anstalter av olika slag. Slitningar kunde

därigenom uppstå, och effektivitet i uppsikten och den fortsatta omvårdnaden

om barnen bleve icke heller sålunda befordrad. Då anmälan av fattigvårdsstyrelsen

gjordes, att barn, som av densamma åtnjöte försörjning, vore

i behov av vård och uppfostran utom hemmet, eller att minderårig understödstagare

blivit värnlös, borde det ankomma å barnskyddsnämndens prövning,

huruvida den föreslagna åtgärden borde vidtagas. Huru med barnet

skulle förfaras, om de båda myndigheterna vore av olika mening, säges icke

i betänkandet.

Vidare må nämnas, att enligt den nya finska fattigvårdslagen av år 1922

kommunalfullmäktige i kommun, där särskild barnskyddsnämnd finnes, kunna,

ifall omständigheterna det kräva, åt nämnden överlämna ledningen och uppfostran

av några eller alla minderåriga, varvid fattigvårdsnämndens rättigheter

och skyldigheter beträffande dessa barn överföras på barnskyddsnämnden.

Angående barnskyddsnämndens åligganden och dess ställning i

förhållande till fattigvården innehåller lagen icke närmare föreskrifter. Ett

vid lagens behandling i riksdagen framställt förslag, att barnskyddsnämnden

skulle lyda under fattigvårdsnämnden, avslogs; barnskyddsnämnden är sålunda

en av fattigvårdsnämnden oberoende institution, som dock i tillämpliga

delar har att iakttaga fattigvårdslageus bestämmelser.

Hittills hava barnskyddsnämnder tillsatts endast i några större städer,

bland andra Helsingfors och Åbo, men antagligen icke i någon landskommun.

I Helsingfors är barnskyddsnämnden berättigad att omhändertaga

barn, vilka äro i behov av vård och uppfostran, därest deras föräldrar överlåtit

sin uppfostringsrätt åt nämnden eller genom domstols utslag dömts

densamma förlustiga. Nämnden har vidare att draga försorg om minderåriga,

vilka äro i behov av fattigvård, därest vården skall meddelas utom

understödstagarens eget hem. Därvid skola föreskrifterna i fattigvårdslagen

iakttagas; fattigvårdsnämndens i lag stadgade rättigheter och skyldigheter

med avseende å sådana minderåriga tillkomma barnskyddsnämnden. Den

i lagen om barn utom äktenskap stadgade omsorgen om sådana barn samt

bevakandet av deras intressen åligga även barnskyddsnämnden.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Norge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

I Norge bär en kommitté dels år 1920 avgivit ett betänkande om vergerådens

övertagande av tillsynen över av fattigvården och enskilda personer

till vård utom liemmet överlämnade barn in. m. och dels år 1921, efter

det yttranden inkommit över nämnda betänkande, avgivit ett slutligt betänkande

i samma ämne. Betänkandena äro åtföljda av utkast till lov om offentlig

har nefor sorg. Dessa innebära ett sammanförande i eu ocb samma lag av bestämmelserna

i 1905 års delvis blott för vissa kommuner gällande lov om

tilsyn med pleiebarn in. r., den del av 1915 års lov om försorg för barn, som

innehåller stadgan den om tillsyn över barn, 1896 års lov om behandling av

forsmnfc barn med eu del förändringar samt bestämmelser om beliandlingav

fattiga barn, vilka vårdas utanför sina hem. (Beträffande nämnda nu

gällande lagar se U. s. 37—41, 45—57).

Enligt 1920 års förslag, som innebär en kompromiss mellan rätt skilda

principiella ståndpunkter, skall centralisering ske hos vergeråclet av dels det

f. n. åt detta anförtrodda arbetet med skyddsuppfostran och vad därmed

sammanhänger, dels uppgiften att ombesörja anbringande utom hemmet av

och öva tillsyn över barn, som fattigvårdsmyndigheten finner böra vårdas

utom hemmet, och dels tillsynen över fosterbarnsvården. I motiveringen

yttras, att kommittén varit enig om önskvärdheten av att på detta område

genomföra den största möjliga centralisering, så att de spridda lagbestämmelserna

samlas och verksamheten lägges under samma institution, i den

utsträckning detta kan finnas ändamålsenligt och förenligt med andra hänsyn.

Förslaget innebär ett första steg i denna riktning. Vacl beträffar de

fattiga barnen skall enligt förslaget fattigvårdsmyndigheten liksom f. n. avgöra,

om den skall ingripa och på vilket sätt. Först när fattigvården kar

fattat beslut, att ett barn skall försörjas utanför sitt hem, träder vergerådet

till, utväljer ett hem, anbringar barnet där och övar tillsyn över det. Den

hjälp, som det omhändertagna barnet får, är fattigunderstöd, och fattigvårdslagens

regler om förhållandet till hemkommunen bibehållas. När barnet

icke längre behöver försörjning från fattigvården, upphör befattningen med

barnet. Beslut härom fattas av fattigvårdsmyndigheten. Enligt reglerna i

lagen om vergeopdragelse kan dock vergerådet besluta att behålla barnet,

när förutsättningarna härför finnas. — Vid detta betänkande, som är enhälligt,

hava dock två ledamöter fogat särskilda uttalanden. Eu av dessa ledamöter

har formulerat sin principiella ståndpunkt i fråga om behandlingen

av de fattiga barnen på följande sätt: Därest föräldrar eller de, som stå i

deras ställe och som liava hemmavarande barn under 18 år, behöva ekonomisk

hjälp av det allmänna för sitt hushåll, skola de begära sådant hos

vergerådet, som avgör, om, på vad sätt och i vilken utsträckning hjälp skall

lämnas, och familjen står under vergerådets tillsyn, så länge hjälp utgår och

till dess vergerådet anser tillsyn onödig. Dock skola föräldrarna eller deras

ställföreträdare hava givit sitt samtycke till barnets överlämnande till vård

utom hemmet. Föräldralösa barn, som sakna försörjare, stå under vergerådets

tillsyn. Angående vergerådets utgifter i förevarande hänseende gäller

detsamma som vid barns omhändertagande enligt vergerådslagen. — I den

andre ledamotens särskilda uttalande förordas öppnande av möjlighet för

den kommun, som önskar det, att upprätta ett centralkontor för anbringandet

av och tillsynen över de barn, som kommunen måste taga hand om,

vare sig detta skett på föranstaltande av vergerådet, fattigvårds- eller hälsovårdsmyndigheten

.

I det år 1921 avgivna, slutliga förslaget har majoriteten, två ledamöter,

föreslagit eu modifikation av det tidigare förslaget av följande innehåll: Där

sådant med hänsyn till förhållandena är av behovet påkallat eller lämpligt,

kan kommunalbestyrelsen med konungens samtycke till en inom kommunen

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

för sådant ändamål upprättad centralinstitution överflytta den jämlikt lagen

åt vergerådet anförtrodda befattningen med de barn, som av enskilda eller

efter fattigvårdsmyndiglietens beslut överlämnas till vård utom hemmet, samt

vidare anbringandet i enskilt hem, barnhem eller liknande inrättning av

barn, om vars anbringande på dylikt sätt vergerådet fattat beslut, och tillsynen

över dessa barn, I sådant fall skola lagens bestämmelser om vergerådets

funktioner gälla centralmyndigheten. — Kommitténs övriga två medlemmar

hava reserverat sig häremot och därvid anfört bl. a.: Majoritetens

förslag innebure ett betydligt försvagande av centraliseringen med vergerådet

som medelpunkt. Och försvagandet komme att inträda just där centraliseringen

av barnavården omkring en institution vore mest av behovet påkallad,

nämligen i de största städerna. I de kommuner, där barnens antal vore

störst och förhållandena mest komplicerade, där vore det mer än annorstädes

nödvändigt, att all offentlig barnavård lades under en och samma

institution. Endast härigenom kunde man nå fram till den enhet och planmässigliet

i ledningen och den samling av ansvaret, som vore en nödvändig

betingelse för barnavårdens effektivitet. Yäl vore det så, som majoriteten

gjorde gällande, att de särskilda medlemmarna i den ledande institutionens

styrelse icke kunde följa de särskilda barnen genom personlig tillsyn. Men

detta vore icke huvudsaken, utan huvudsaken vore, att här, liksom vid all

rationell arbetsfördelning mellan offentliga institutioner, de ärenden, som

naturligt och organiskt hörde tillsammans, lades under samma myndighet,

för att det skulle komma överblick, enhet, planmässighet och initiativ i ledningen.

Den myndighet, som enligt det tidigare förslaget skulle vara kärnan

och medelpunkten i den kommunala barnavården, nämligen vergerådet, skulle

enligt majoritetens förslag i de största städerna få sitt arbetsområde starkt

förminskat både i jämförelse med gällande lag och i jämförelse med landets

övriga kommuner. Den skulle mista befattningen och kontakten med de

barn, om vilkas överlämnande till enskilt hem eller barnhem, den fattade

beslut, d. v. s. med de flesta barn, som den finge att göra med.

I Danmark har år 1920 utarbetats ett lagförslag, innehållande bestämmelser

såväl om »Yaergeraadsforsorg» som »Tilsyn med Dorn» (se IT. s.

28—36), men i den under åren 1922 och 1923 genomförda nya barnavård slagstiftningen

har ämnet uppdelats på två lagar, en »Om Yaergeraadsforsorg

in. in.» och en »Om Tilsyn med Dorn».

Enligt 1920 års förslag skulle vergerådet, utom de uppgifter, vilka hittills

varit anförtrodda åt detsamma, även öva tillsyn över fosterbarn samt över

barn, vilka enligt lagarna om barn utom äktenskap och deras föräldrar, om

hustrurs och i äktenskap födda barns rättsställning samt om understöd till

änkors barn erhålla understöd av det allmänna; dock skulle i vissa större

kommuner denna tillsyn, om vergerådet och kommunalstyrelsen så önskade,

med vederbörande ministers samtycke kunna uppdragas åt kommunalstyrelsen.

Den sålunda föreslagna centraliseringen hos vergerådet har dock

icke blivit i den nya danska lagstiftningen genomförd såsom eu allmänt

gällande regel. I 1923 års Lov om Tilsyn med Dorn stadgas sålunda, att

kommunalstyrelsen skall utöva tillsyn över bland andra de ifrågavarande

barnen, dock kan efter avtal mellan kommunalstyrelsen och vergerådet tillsynen

med vederbörande ministers samtycke överlämnas till vergerådet, varjämte

i vissa större kommuner tillsynen kan i viss ordning överlämnas till

sundlietskommissionen.

(M. s. 16—23.)

Redan i det år 1899 avgivna kommittébetänkande, vilket ligger till grund

för lagen om uppfostran åt vanartade in. fl. barn, antyddes möjligheten

Danmark.

Tidigare

förslag om

centralisering

av barnavården.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Centralisering

av all

samhällets

barnavård

(i vidsträckt

mening) hör

ej ifrågasättas.

Statistiska

uppgifter.

av att åt barnavårdsnämnden kunde anförtros, förutom befattningen med

vanartade och i sedligt avseende försummade barn, jämväl vissa andra

uppgift®1'', som på grund av sin natiu- stode i nära sammanhang med

nyssnämnda arbetsområde. I detta hänseende framhölls särskilt tillsynen

över fosterbarnsvården.

På sätt kommittén framhållit (M. s. 17 ff.), har sedermera tanken pa

ett sammanförande i eu gemensam lag av alla de lagbestämmelser, som

reglera barnavården, och alla barnavårdsuppgifters anförtroende åt en enda

myndighet upprepade gånger gjorts till föremål för uttalanden i skrift

samt vid möten och kongresser. Slutligen har riksdagen i skrivelse den

8 mars 11118 gjort den framställning i ämnet, som omförmälts å s. 37

här ovan och vilken finnes utförligare omtalad i kommitténs betänkande s. 39.

Såsom kommittén erinrat (M. s. 28) hava yrkandena på centralisering

av barnavården i huvudsak avsett sammanförande i en lag och hos eu

gemensam myndighet av fattigvårdens barnavård, fosterbarnskontrollen och

arbetet beträffande vanartade och i sedligt avseende försummade barn samt

den verksamhet, som kunde anses äga nära samband med dessa verksamhetsgrenar

(t. ex. beträffande kroppsligt vanvårdade barn), eller sålunda

vad som kan betecknas såsom samhällets barnavård i egentlig mening.

Yad angår barnavården i övrigt är jag ense med kommittén (M. s. 23 — 27)

därom, att sådant sammanförande icke bör ifrågasättas (jfr Y. 66 s. 48).

Beträffande lagbestämmelserna om minderåriga förbrytare kan visserligen

deras sammanförande med de egentliga barnavårdsbestämmelserna i en lagförefalla

önskvärt, men någon verklig fördel skulle knappast vara att vinna

därav annat än under den förutsättningen, att det läte sig göra att anförtro

befattningen med de minderåriga förbrytarna åt de myndigheter,

som handhava den egentliga barnavårdsverksamheten. Men då möjlighet

att realisera denna tanke icke torde för 11 är varande i vårt land föreligga

(se bl. a. M. s. 27), lärer det icke böra ifrågakomma att inpassa bestämmelserna

om minderåriga förbrytare i samma lag som de egentliga barnavårdsbestämmelserna.

Beträffande storleken av de grupper barn, vilkas sammanförande till en

och samma myndighet ifrågasatts, får jag hänvisa till kommitténs motiv

(M. s. 30, 278, 310) och dess statistiska undersökningar (S. s. 26, 38 ff.).

Vad de vanartade och i sedligt avseende försummade barnen beträffar,

framgår av en redogörelse, utarbetad av en av ett flertal landsting tillsatt

kommitté och omfattande samtliga skoldistrikt med undantag av sex, att

under år 1922 barnavårdsnämndernas verksamhet omfattat 1,704 fall och

att i 563 av dessa skiljande från hemmet ägt rum. En jämförelse med

kommitténs uppgifter för år 1915 (S. s. 38, 39) synes utvisa en minskning

i verksamhetens omfattning, i det sistnämnda år till barnavårdsnämnderna

gjorts anmälan rörande 2,395 barn, av vilka 793 skilts från hemmet.

Enligt kommitténs statistik (S. s. 41) bekostade barnavårdsnämnderna vid

slutet av år 1915 vård och underhåll för 2,732 barn.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

55

Beträffande fattigvårdens barnavård må ur den officiella statistiken för

år 1922 följande uppgifter anföras:

Antalet direkt understödda barn (d. v. s. barn under 16 års ålder, vilka

själva eller i första hand åtnjuta fattigvård) utgjorde 35,353.

Antalet indirekt understödda barn (d. v. s. minderåriga hemmavarande

barn, tillhörande äldre, av kommunerna understödda personer, vilka barn

anses i större eller mindre mån erhålla del av det understöd, föräldrarna

åtnjuta) utgjorde 73,240.

Hela antalet fattigunderstödda barn utgjorde alltså 108,593.

Av de direkt understödda barnen voro 24,994 eller 70.7 % utackorderade

i enskilda hem. Det framgår ej av statistiken, huru många av de

återstående 29.3 % direkt understödda barnen, som vårdades i barnhem

eller sjukvårdsanstalter eller voro »på annat sätt understödda». Till sistnämnda

grupp torde höra bl. a. de barn, vilka erhålla understöd i skodon,

i sjukpersedlar o. dyl., utan att föräldrarna åtnjuta något annat understöd.

Att understöden i skodon äro tämligen talrika framgår av Stockholms stads

statistik. (Under år 1922 erhöllo i Stockholm 1,290 barn direkt understöd

i skodon, utan att familjen i övrigt åtnjutit annat understöd.)

Vidare ingå bland de direkt understödda, ej utackorderade barnen en del,

som åtnjuta kontant understöd i hemmet. Härav framgår, att de av

fattigvården helt omhändertagna (utom sina hem vårdade) barnens antal,

ej, såsom stundom antagits (jfr M. s. 310), sammanfaller med utan understiger

antalet direkt understödda barn. Sannolikt uppgår antalet av fattigvården

helt omhändertagna barn till omkring 30,000.

(M. s. 37—41.)

Kommittén har (M. s. 37, 38) föreslagit sammanförande i en lag och till

en enda kommunal myndighet av de delar av samhällets barnavård, som

nu representeras av fosterbarnslagen, lagen om uppfostran åt vanartade

m. fl. barn samt fattigvårdslagens bestämmelser om de helt omhändertagna

barnen. Hela denna verksamhet anser kommittén böra anförtros åt eu

speciell barnavårdsmyndighet, barnavårdsnämnden. Kommittén har (M. s. 40)

övervägt det i riksdagens skrivelse den 8 mars 1918 gjorda uttalandet,

att det vore möjligt, att behörig hänsyn till de växlande ortsförhållandena

kunde göra det erforderligt eller i varje fall lämpligt, att i en blivande

lagstiftning vissa betämmelser, som icke kunde tilläggas eu allmännare

giltighet, gjordes endast villkorligt bindande, så att deras tillämpning

inom varje särskild kommun bleve beroende av vederbörande myndighets

beslut. Kommittén har därvid funnit, att vid överflyttning av fattigvårdens

barnavård en begränsning icke kunde tänkas på sådant sätt, att

inom vissa samhällen centraliseringen icke komme till stånd eller endast

genomfördes till eu del. Det ginge enligt kommitténs uppfattning icke

för sig att låta vissa till barnavården hörande ärenden behandlas i eu

kommun av barnavårdsnämnd, i en annan av fattigvårdsstyrelse. Däremot

skulle det kunna tänkas, att i smärre kommuner, där både fattigvård och

Kommitténs

förslag om

centralisering.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Yttranden

över

kommitténs

förslag om

centralisering,

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

barnavård vore av ringa omfattning, förlägga båda dessa verksamhetsgrenar

i sin helhet till samma myndighet, i sådant fall närmast till fattigvårdsstyrelsen.

Även eu sådan anordning har dock kommittén avstyrkt med

hänsyn till den olika sammansättning, som myndigheterna borde erhålla

med avseende å deras olika funktioner och med hänsyn till beskaffenheten

av den verksamhet, som de skulle hava att utföra.

Därjämte har kommittén i sitt förslag till barnavårdslag (10 kap.) upptagit

bestämmelser om penningunderstöd åt barn till ensamstående mödrar.

Denna understödsverksamket skall enligt förslaget utövas av barnavårdsnämnden.

(M. s. 42—62.)

(Y. 1 — 106.)

Kommittéförslagets grundprincip, centralisering av barnavården, bär i

stort sett tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Ett betydande antal länsstyrelser,

landsting, domkapitel, centrala ämbetsverk, barnavårdsnämnder

och enskilda organisationer hava uttalat livlig anslutning till denna princip.

(Se bl. a. Y. 2, 10, 11, 12, 14, 16, 19, 20, 21, 22, 26, 27, 31, 32,

38, 39, 41—45, 45 a, 52, 53, 57, 81, 84, 89, 90, 92—94, 97, 100

— 103.)

Sa anför länsstyrelsen i Stockholms län: »Länsstyrelsen vill såsom allmänt

omdöme om kommitténs förslag uttala, att detsamma i väsentliga delar på

ett synnerligen erkännansvärt sätt uppdragit riktlinjerna för en sådan utveckling

av den offentliga barnavården, som det svenska samhället måste

eftersträva. Det är efter länsstyrelsens mening nödvändigt att ej blott bättre

systematisera hittillsvarande bestämmelser på detta område, utan även utvidga

dem i huvudsak enligt de grunder, som kommittén utstakat, och ej

mindre att sammanföra kommunernas barnavård under enhetligt arbetande

organ.» (Y. 2.)

Härnösands domkapitel uttalar såsom ett allmänt omdöme om förslaget,

att det utan tvekan förtjänar det vitsord, att det följdriktigt och organiskt

byggt UPP på den lagda och beprövade grunden en byggnad av högst ansenlig

resning, som äger alla förutsättningar att åt svensk offentlig barnavård

vinna berättigat anseende och att ställa densamma i främsta ledet

(Y. 89.)

Socialstyrelsen anser sig utan tvekan kunna giva sin anslutning till förslagets

grundtanke, att sammanföra reglerna rörande den offentliga barnavården

i en enda lag och i samband därmed låta ett enda kommunalt organ

avlösa de tre på detta område verksamma. Enligt styrelsens mening torde

eu dylik anordning vara ägnad att främja eu effektiv och rationell utveckling

av barnavarden samt beteckna ett verkligt framsteg för densamma

(Y. 100.)

Svenska stadsförbundets styrelse anför: »Styrelsen har obetingat kunnat

ansluta sig till kommitténs uppfattning, att en av de viktigaste åtgärderna

för åstadkommande av fullgod offentlig barnavård i vårt land vore att häva

den nu bestående splittringen och hos en ansvarig och fullt kompetent myndighet

samla handläggningen av dessa frågor. Att kommittén med så stark

och bärande motivering gjort detta krav gällande, finner styrelsen för sin

del vara det föreliggande betänkandets främsta förtjänst. Hur än en blivande

lag om den offentliga barnavården i sina detaljer kan komma att gestalta

sig, är det enligt styrelsens mening i vart fall av primär betydelse, att densamma

avägabringar större enhet i barnavårdsärendenas handläggning. Än

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

så viktiga reformer beträffande olika grenar av lagstiftningen torde få en

relativt ringa betydelse, så länge hela arbetet från det offentligas sida för

en bättre uppfostran åt värnlösa och vanartade barn förlamas genom en decentralisation,

som just på detta område kommit att bliva i särskilt hög

grad utpräglad. (Y. 103 s. 81.)

Å andra sidan har förslaget om centralisering i vissa yttranden helt

eller delvis avstyrkts.

Sålunda hava några kommunala myndigheter, tvenne domkapitel och ett

centralt ämbetsverk avstyrkt centraliseringsprincipens genomförande (bl. a.

Y. 50, 55, 77, 82, 85, 96). Från åtskilliga håll hava invändningar gjorts mot

det föreslagna överflyttandet från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden

av befattningen med utom hemmet vårdade fattiga barn. (Y. 1, 4, 5, 8, 12,

14, 16, 17, 25, 26, 32, 42, 47, 51, 63, 66 s. 45, 84 s. 53, 85-88, 99, 102 s. 72,

106 s. 90.) I vissa fall har man vänt sig mot en »splittring av understödsverksamheten»,

utan att det med tydlighet framgått, om man avsett att

vända sig mot att verksamheten beträffande de utom hemmet vårdade fattiga

barnen anförtroddes åt barnavårdsnämnden. De skäl, som framförts, hava

nämligen stundom ej varit sådana, att de kunna avse en dylik åtgärd, utan

blott överlämnandet till barnavårdsnämnden av den understödsverksamhet,

vilken avser barn, som vistas i sina hem (sålunda t. ex. det enligt kommitténs

förslag åt barnavårdsnämnden anförtrodda understödjandet av barn till

ensamstående mödrar).

Uttrycklig anslutning till förslaget om överflyttande till barnavårdsnämnden

av vården om de helt omhändertagna fattiga barnen har däremot uttalats

i ett flertal yttranden (Y. 27, 31, 57, 92, 94, 103 s. 82, 103 a,

104 s. 87.)

De mot förslaget om barnavårdens centralisering framställda invändningarna

komma att i det följande upptagas till behandling.

I det föregående har jag berört de betydande olägenheter, som följa Fördelar och

av den nuvarande splittringen och olikformigheten på barnavårdens om- r''ackdel(lr av

råde. Det synes nu vara en angelägen uppgift att, i den mån sådant ringen.

lämpligen låter sig genomföra, undanröja denna splittring och olikformighet.

Det första medlet härför torde vara de egentliga barnavårdsbestämmelsernas

sammanförande i eu gemensam lag (se Y. 89 s. 58). Detta

sammanhänger nära med barnavårdsverksamhetens överlämnande i den

omfattning, som kan befinnas ändamålsenlig, till en enda, härför verkligt

kvalificerad myndighet. Genom dessa båda åtgärder skulle enligt min

tanke vinnas betydande fördelar, som siikerligen skulle mera än motväga

motsvarande nackdelar. Bland dessa fördelar må, i anslutning till vad i

det föregående anförts, framhållas, att barnavårdsarbetet inom varje kommun

skulle kunna utföras efter mera enhetliga principer och med större målmedvetenhet,

att gentemot de försörjare, vilka bliva föremål för samhällets

inskridande, ett mera likformigt och rättvist förfarande kunde förväntas, att

tvekan och tidsutdräkt vid fallens behandling genom remiss från en myndighet

till en annan till stor del kunde undvikas samt gränsfall, i fråga

om vilken ingen myndighet ansåge sig behörig och skyldig att ingripa,

mera sällan än nu behövde uppstå, att den nu förefintliga svårigheten

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

för allmänheten att avgöra, till vilken myndighet anmälan bör göras om

missförhållanden beträffande barn, skulle väsentligen upphöra, att arbetskraft,

tid och kostnader, särskilt i större kommuner, skulle kunna besparas

på samma gång som arbetet kunde mera effektivt bedrivas, att större

utsikter skulle finnas att för arbetet förvärva de lämpligaste och mest

intresserade personerna, att, med hänsyn till att de skilda grenarna av

barnavården äro varandra närstående, sysslandet med en av dem skulle

ge ökad erfarenhet och kompetens jämväl för de övriga, att åt den barnavårdande

kommunala myndigheten skulle beredas eu betydande och inflytelserik

plats i samhället, vilket skulle vara ägnat att befrämja barnavårdens

höjande, samt att möjlighet skulle vinnas att med rimliga kostnader

få till stånd en effektiv kontroll från statens sida över barnavården,

vilket med bibehållande av den nuvarande tredelade organisationen knappast

skulle låta sig göra.

Av den här ovan meddelade redogörelsen för den utländska lagstiftningen

framgår, att behovet av en centralisering av barnavården i ett

flertal främmande länder gjort sig lika starkt gällande som i vårt land

och att eu sådan centralisering antingen redan genomförts eller ock föreslagits.

Därest, såsom jag kommer att i det följande föreslå, i regel eu särskilt

utsedd kommunal myndighet skall handhava barnavården, komma gentemot

de nyss angivna fördelarna av barnavårdens centralisering att stå tvenne

nackdelar av större betydelse. Den ena är svårigheten att i vissa mindre

kommuner finna tillräckligt antal personer, lämpade att utföra, förutom

övriga nämnders och styrelsers åligganden, jämväl den blivande barnavårdsmyndighetens

arbetsuppgifter. Denna olägenhet torde kunna och böra

undanröjas genom beredande av möjlighet att i mindre kommuner anförtro

barnavårdsverksamlieten åt någon redan bestående kommunal myndighet.

Till denna fråga återkommer jag i det följande. Den andra olägenheten

sammanhänger med den svårighet, som i en del fall kan uppstå i fråga

om dragande av gränsen mellan fattigvårdsstyrelsens och den blivande

barnavårdsmyndiglietens funktioner. Den kommer att av mig behandlas

i sammanhang med spörsmålet, i vilken omfattning ett överflyttande av

fattigvårdsstyrelsens barnavårdsverksamket till den blivande barnavårdsmyndigheten

bör äga rum. Redan i föreliggande sammanhang önskar

jag emellertid uttala, att jag anser jämväl denna svårighet kunna genom

lämpliga bestämmelser i väsentlig mån undanröjas och alltså icke böra stå i

vägen för centraliseringen.

Jag skall nu övergå till behandling av frågan, vilken myndighet som,

därest centralisering kommer till stånd, bör ombesörja barnavårdsverksamheten.

Vilken myn- (M. S. 31-41.)

dighet bor Yad då först beträffar fattigvårdsstyrelsen, är dess mest omfattande

handhava . .... .. J

barnavården ? uppgift, understöd åt äldre behövande, så artskild från verksamheten med

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

59

uppfostran åt vanartade m. fl. barn och tillsynen över fosterbarnsvården

samt i större kommuner så krävande, att det ej kan ifrågasättas att som

.regel lägga barnavårdsverksamheten till fattigvårdsstyrelsen. Det kräves

väsentligt andra egenskaper av dem, som skola handhava understödsverksamheten

bland äldre fattiga, än av dem, som skola söka tillrättaföra

vanartade och vårda sig om sedligt försummade och vanvårdade barn eller

kontrollera t. ex. späda fosterbarns vård (se Y. 43 s. 17). Endast i undantagsfall,

vartill jag senare återkommer, bör fattigvårdsstyrelsen få tjänstgöra

som barnavårdsmyndighet.

Ej heller torde den myndighet, som för närvarande handhar tillsynen

över fosterbarnsvården (hälsovårds-, kommunal-, fosterbarnsnämnd), vara

lämpad att övertaga hela den omfattande verksamhet, varom här är fråga;

för densamma krävas även andra egenskaper än de, som äro nödiga för

fosterbarn skontrollens rätta utövande eller som finnas representerade i

våra hälsovårdsnämnder. Dessa hava f. ö. redan en mycket omfattande

verksamhet.

I likhet med kommittén anser jag däremot, att centraliseringen bör ske

hos kommunens nuvarande speciella barnavårdsmyndighet, barnavårdsnämnden.

I varje kommun bör finnas en sådan nämnd; den bör i regel

vara särskilt tillsatt för uppgiften i fråga (annan nämnd eller styrelse bör

sålunda i allmänhet ej få, såsom för närvarande är fallet, fungera såsom

barnavårdsnämnd), och den bör erhålla en av sitt utvidgade arbetsområde

betingad sammansättning, en fråga till vilken jag återkommer i det följande.

Blott så mycket bör i detta sammanhang nämnas om sammansättningen,

att präst och, där så är möjligt, läkare böra vara ledamöter av nämnden, att

även representanter för lärarkåren och fattigvårdsstyrelsen böra inväljas

samt att kvinnan icke skall saknas bland ledamöterna. Frågan om undantag

för smärre kommuner från det ifrågasatta stadgandet om särskilt tillsatt

barnavårdsmyndighet kommer att behandlas i det följande.

Ett särskilt skäl för att samla barnavårdsverksamheten hos kommunens

speciella barnavårdsorgan ligger i den omständigheten, att de under

åren 1917—1920 tillkomna lagarna på familjerättens område anförtrott

omfattande och betydelsefulla uppgifter åt detta organ. Dessa uppgifter,

särskilt befattningen med barn utom äktenskap, äga nära beröringspunkter

såväl med verksamheten för vanartade och sedligt försummade barn (många

utomäktenskapliga barn bliva sedligt försummade eller vanartade) som

med kontrollen över fosterbarnsvården (det övervägande antalet fosterbarn

är barn utom äktenskap).

(M. s. 32—38.)

Då det härefter gäller att besvara frågan, i vilken omfattning barnavårdsverksamheten

bör centraliseras hos barnavårdsnämnden, är det till

en början tydligt, att de ärenden, som enligt lagen om uppfostran åt

vanartade m. fl. barn ankomma på barnavårdsnämnden, böra där bibehållas.

Därest enligt den nya lagstiftningen samhället kommer att med
-

Centraliseringens

omfattning.

liefattningon

mod vanartado

tu. 11. barn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(30

Kung! Maj:ts proposition nr 150.

Kontrollen

över fosterbarnsvården.

Barns understödjande

i

hemmet.

givas befogenhet att mot föräldrarnas vilja ingripa jämväl i andra än för

närvarande medgivna fall (jag syftar härvid på misshandel och kroppslig

vanvård av barn, som vistas hos föräldrarna), bör denna nya barnavårdsverksamhet

likaledes ankomma på barnavårdsnämnden. Till ett av reservanter

inom kommittén framställt förslag om inskränkning av den nuvarande

barnavårdsnämndens arbetsområde återkommer jag i det följande. Jag vill

emellertid redan nu nämna, att en dylik inskränkning enligt min mening

icke bör ifrågakomma.

Kontrollen över fosterbarnsvården har hittills behandlats övervägande

som en hälsovårdsfråga, men bör enligt min mening behandlas jämväl ur

uppfo strings synpunkt, särskilt om, såsom förslagits, åldersgränsen för

fosterbarnsbegreppet liöjes. 1902 års fosterbarnslag har vunnit ringa tilllämpning

(se M. s. 278), och det synes önskvärt att överlämna denna

verksamhet åt en myndighet med mera omfattande barnavårdsuppgifter

och med särskilda förutsättningar för dessa uppgifters handhavande.

Härmed är dock ingalunda sagt, att ett avstående från hälsovårdssynpunkten

bör äga rum. Tvärtom bör åt läkaren beredas starkt inflytande

i avseende å denna verksamhet. Kommitténs förslag om överflyttning av

kontrollen över fosterbarnsvården till barnavårdsnämnden har, utom i något

enda av de avgivna yttrandena (Y. 71), rönt anslutning bland de hörda

myndigheterna (se bl. a. Y. 43 s. 18, 66 s. 44), och jag finner mig också

böra biträda detsamma.

Svårare är frågan, om och i vilken omfattning den för närvarande av

fattigvårdsstyrelsen oinkänderhavda barnavårdsverksamheten bör överföras

till barnavårdsnämnden. Såsom den enklaste och mest tilltalande lösningen

framstår måhända, då man först griper sig an med detta spörsmål,

det vid denna frågas behandling i Norge från visst håll framställda

förslaget om överförande till den speciella barnavårdsmyndigheten av fattigvårdens

hela barnavårdsverksamhet, således både den, som avser understöd

i hemmet, och den, som avser vård utom detsamma (jfr Y. 44). I

det finska förslaget har denna tanke dock avvisats, liksom den nya tyska

lagen blott under en övergångstid, med hänsyn till de nuvarande bristerna

i den tyska fattigvårdens organisation, i vissa fall tillåter en dylik överflyttning.

Jag har även efter övervägande av denna fråga kommit till

den uppfattningen, att understöd åt barn i deras hem ej lämpligen bör

besörjas av barnavårdsnämnden. Understödsverksamheten i egentlig mening,

d. v. s. den penningunderstödjande verksamheten, bör ej splittras

på två myndigheter (verksamheten för de äldre hos fattigvårdsstyrelsen

och för barnen hos barnavårdsnämnden). Följden härav skulle lätt bliva,

att de båda myndigheterna tillämpade olika principer och särskilt att de

utmätte penningunderstöden efter olika grunder, även där sådant ej vore

betingat av förhållandena i det särskilda fallet. Därest det skulle inträffa,

att understöd från barnavårdsnämnden utmättes med större frikostighet

än understöd från fattigvårdsstyrelsen, skulle det lätt uppstå eu uppfatt
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

61

ning, att samhället gåve två slag av fattigvård, ett bättre och ett sämre,

vilket icke skulle vara ägnat att befordra fattigvårdens utveckling (jfr Y.

69, 99 s. 65, 102 s. 74). I vissa fall kunde det inträffa, att två olika

myndigheter utdelade penningunderstöd åt olika medlemmar av samma

familj, vilket skulle medföra familjens kontrollerande av utskickade från

båda myndigheterna.

Icke heller synes mig den ifrågavarande understödsverksamhetens art

vara sådan, att ett överlämnande av densamma till barnavårdsnämnden

kan anses motiverad. Understöd åt barn i hemmet innebär nämligen i

själva verket ekonomisk hjälp åt föräldrarna, hos vilka uppfostringsplikten

alltjämt kvarligger. Den kan därför icke anses skilja sig särdeles mycket

från understöd åt äldre, i fråga om vilken verksamhet uppfostringssynpunkten

i allmänhet är av mera underordnad betydelse. Av helt annan

innebörd är uppgiften att omhändertaga barn och vårda dem utanför deras

hem. Här gäller det i första hand att skaffa barnen hem, där de kunna

erhålla vård och uppfostran och vidare att övervaka denna vård och uppfostran

samt, sedan den omedelbara befattningen med barnen upphört,

under någon tid liava tillsyn över dem. Något nämnvärt ^besparande

av arbete och kostnader skulle ej heller vinnas, därest barns understödjande

i hemmet uppdroges åt barnavårdsnämnden, ty hemmens övervakande

torde, då det gäller understöd åt barn i deras hem, kunna med lika stor

fördel äga rum genom fattigvårdsstyrelsen och dess biträden, som då det

gäller understöd åt äldre.

Av det anförda framgår, att jag anser mig icke kunna förorda ett överflyttande

till barnavårdsnämnden av understödsverksamheten bland barn,

som vistas i föräldrahemmen.

Kommittén har från denna även av densamma såsom huvudregel omfattade

ståndpunkt gjort ett viktigt avsteg, nämligen då det gällt frågan

om understöd åt barn till ensamstående mödrar. Till denna fråga återkommer

jag här nedan (s. 70). Jag önskar emellertid redan i detta

sammanhang uttala, att jag icke kunnat upptaga kommitténs förslag i

denna del.

Vad angår den för närvarande av fattigvårdsstyrelsen utövade verksamheten

beträffande de helt omhändertagna barnen, har kommittén, såsom

förut erinrats, föreslagit denna verksamhets överflyttande till barnavårdsnämnden.

Vissa mot detta förslag framställda erinringar behandlas nedan

under punkterna 1 —11.

1. Mot förslaget i denna del har (Y. 4 s. 4) anmärkts, att det ej

visats föreligga större samband mellan verksamheten för fattiga barns

vårdande utanför sina hem och vården av vanvårdade, vanartade och sedligt

försummade barn, än mellan förstnämnda verksamhet och understödsverksamheten

i övrigt. (Motsatt uppfattning Y. 43 s. 17, 103 s. 82.)

Härvid synes man emellertid hava förbisett, att i stort sett samma synpunkter,

vilka på sätt ovan nämnts, göra sig gällande då fråga är om

fattiga barn, vilka vårdas utanför föräldrahemmet, göra sig gällande, då

Vård av helt

omhändertagna

fattiga barn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

&2

Kungl, Maj:ts proposition nr 1Ö0.

det är fråga om barn, vilka på grund av vanvård, vanart eller sedlig försummelse

skiljas från sina hem; det gäller i båda fallen att skaffa barnen

hem samt vård och uppfostran, som göra dem samhällsdugliga, att tillse

att barnens vård och uppfostran ej försummas samt att barnen under den

närmaste tiden efter det kommunens omedelbara befattning med dem upphört

arta sig väl. (Endast beträffande de barn, vilka på grund av sin

vanart kräva skyddshemsvård, är förhållandet i viss mån ett annat.) Jag

har förut framhållit, att det här ej är fråga om skilda grupper av barn:

barn, som omhändertagas på grund av nöd i hemmet, äro stundom sedligt

försummade och vanartade o. s. v. Genom att av fattigvårdens nuvarande

skyddslingar till barnavårdsnämnden överföra blott dem, som vårdas utom

sina hem, torde man begagna sig av en principiellt motiverad och även

i praktiken lätt skönjbar gräns. Ett sådant överförande innebär ej någon

radikal omgestaltning. De stora kommunernas utackorderingsverksamhet

och dess personal överföras från fattigvårdsstyrelsens till barnavårdsnämndens

stat. Med kommitténs förslag erfordras nämligen ej såsom f. n.

två (eller, om tillsynen över fosterbarnen inbegripes, tre) staber av tillsyningsman

och övervakare, utan allenast en, vars antal antagligen kan

bliva mindre än summan av de nuvarande. Detta torde ur organisatoriskekonomisk

synpunkt vara ett betydelsefullt argument för kommitténs förslag,

vilket även understrykes i åtskilliga yttranden. Så framhåller barnavårdsnämnden

i Norrköping fördelen av att barnavårdsnämnden övertager

fattigvårdsstyrelsens befattning med barn, som icke kunna vårdas av de

sina, varigenom bl. a. den nuvarande i många avseenden betänkliga dualismen

i kommunens barnhems- och barnutackorderingsverksamhet skulle

försvinna (Y. 45 s. 24). Och i eu reservation i Stockholms stads fattigvårdsnämnd

erinras, att förhållandet med dubbla utackorderingsorgan och

dubbla barnhem föranlett många anmärkningar och utredningar i huvudstaden,

varför på denna punkt ett starkt behov av barnavårdens centralisering

framträtt för sparande av både arbete och kostnader (Y. 59 s. 38).

Det torde även förtjäna anmärkas, att styrelserna för de tre stora kommunala

sammanslutningarna i vårt land, svenska stadsförbundet, svenska

landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund, vilka torde

hava granskat förslaget företrädesvis ur kommunal synpunkt, tillstyrkt förslaget

(Y. 103, 103 a, 104).

2. Det har vidare invänts, att fattigvårdsstyrelserna besitta större

kompetens och erfarenhet för handhavande av vården om barn utom hemmet

än barnavårdsnämnderna. (Y. 4 s. 3, 50, 51, 59 s. 31, 71; jfr 59

s. 39.) "Visserligen äga fattigvårdsstyrelserna erfarenhet beträffande inackordering

och vård av barn utom hemmet, men detta göra i regel också

barnavårdsnämnderna, vilka emellertid på grund av sin sammansättning

och sin befattning med övriga barnavård sfrågor kunna förväntas besitta

särskilda förutsättningar just för utackorderingen och vården utom hemmen,

vilka icke kunna anses föreligga hos fattigvårdsstyrelserna. Och genom

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition nr 150.

63

ökningen av det åt barnavårdsnämnderna anförtrodda antalet barn skulle

dessa nämnders erfarenhet snart bliva ytterligare utvidgad. För övrigt

torde det icke vara uteslutet, att sådana ledamöter av fattigvårdsstyrelserna,

vilka äga särskilda förutsättningar för barnavårdsverksamheten, överflyttas

från fattigvårdsstyrelserna till barnavårdsnämnderna.

3. Den föreslagna omläggningen innebär ej en uppdelning av fattigvårdsstyrelsens

egentliga (penningutdelande) understödsverksamliet. Redan

nu bekostar ej blott fattigvårdsstyrelsen utan också barnavårdsnämnden

och i vissa kommuner fosterbarnsnämnden vård åt omhändertagna barn,

och de tre myndigheterna hava särskilda anslag härför. De anmärkningar,

som i en del yttranden (bl. a. 8, 14, 17, 26, 32, 36, 59 s. 35) framställts

mot en »splittring av understödsverksamheten» drabba således ej

denna överflyttning. Genom densamma kan sålunda ej, såsom på vissa

håll gjorts gällande, skapas någon uppdelning av understöden i bättre»

och » sämre».

4. Från vissa håll (bl. a. Y. 1, 102 s. 73) har mot kommitténs förslag

anmärkts, att om barnavårdsnämnderna tilldelades understödsverksamhet,

i nämnderna skulle komma att inväljas personer, som i sin iver

att hjälpa barnen glömde allt vad ekonomi hette, eller ock att kommunerna,

av fruktan att så skulle ske, i nämnderna insatte allenast personer,

som vore intresserade endast av den ekonomiska sidan. Denna anmärkning

förlorar emellertid sin udd, om fattigvårdsstyrelsen bibehålies vid den penningutdelande

verksamheten, ty det torde främst vara vid dennas utövande,

som slöseri kan vara att befara. Barnavårdsnämnderna (skolråden) hava redan

nu hand om barn, vilka skilts från sina hem, och mig veterligen har det icke

gjorts gällande, att de härvid slösat med kommunernas medel eller att valen

till nämnderna förryckts av ekonomiska hänsyn. Det synes föga antagligt,

att förändring häri skulle komma att inträda, om nämnderna finge sig anförtrodd

även vården om de helt omhändertagna fattiga barnen. Det är

för övrigt svårt att förstå, varför någon av de nyss antydda ytterligheterna

— inväljande av allenast för nödens lindrande men för kommunens ekonomi

likgiltiga personer eller allenast sådana, som intressera sig blott för

ekonomien — skulle vara i högre grad att befara vid val av ledamöter

i barnavårdsnämnden än vid val av ledamöter i fattigvårdsstyrelsen, vars

verksamhet ju även bör vara präglad, å ena sidan av varmt intresse för

de nödlidande och å andra sidan av erforderlig ekonomisk omtanke.

5. En annan invändning mot kommitténs förslag i denna del går ut

på, att det vore otillfredsställande att å ena sidan fråntaga fattigvårdsstyrelserna

befattningen med utom hemmet vårdade fattiga barn, men å

andra sidan, såsom enligt kommitténs förslag skett, låta dem behålla allt

besvär med sökande av ersättning för vården av kommuner och enskilda

in. m. (se bl. a. Y. 59 s. 35, 66 s. 46, 102 s. 78). Denna särskilt

från fattigvårdshåll framställda invändning kan dock ej tillmätas betydelse

vid det förhållande, att sistnämnda anordning icke ingår såsom någon

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Klingl. Maj:ts proposition nr 150.

väsentlig del av förslaget utan kan, såsom i det följande skall visas, utan

olägenhet utbytas mot bestämmelser, enligt vilka fångvårdsstyrelse!! och

barnavårdsnämnden göras fullt fria och oberoende i förhållande till varandra.

En annan sak är, att legala åtgärder mot kommuner och enskilda kunna

vidtagas av krafter, som äro gemensamma för fattigvårdsstyrelsen och

barnavårdsnämnden, varigenom erfarenheten ökas och besparing vinnes.

I större kommuner kan sådant ske genom kommunens ombudsman eller

genom en för ett flertal närbesläktade arbetsgrenar gemensam ombudsman.

I Stockholm finnes f. n. som bekant gemensam ombudsman för fattigvårds-

och hälsovårdsnämnderna, och det torde ej vara uteslutet, att han

kunde vara ombudsman även för barnavårdsnämnden (Se Y. 59 s. 39,

103 s. 85).

6. Man har med rätta framhållit den stora betydelsen av att en och

samma myndighet i varje kommun hade att, vare sig det gällde nöd, vanvård,

sedlig försummelse eller vanart, besluta omhändertagande av de

barn, som vore i behov därav, uppsöka lämpliga fosterhem för barnen samt

övervaka fosterhemmen och sörja för barnen, då de lämnade fosterhemmen.

Detsamma gäller, när lämplig barnavårdsanstalt skall sökas för deras vård.

Om kommunen har egen barnavårdsanstalt, bör denna tydligen förvaltas

av samma myndighet, som har att sörja för barnens utackordering. Även

torde det vara synnerligen lyckligt, om den myndighet, som skall skaffa

fosterhem åt omhändertagna barn och övervaka dessa, är densamma som

kontrollerar fosterbarnsvården, ty sistnämnda verksamhet ger ju erfarenhet

om tillgången på fosterhem och deras beskaffenhet. Jag kan sålunda till

fullo instämma i kommitténs uttalande (M. s. 35), att de tre barnavårdsgrenarnas

förening hos eu och samma myndighet är ägnad att åt denna

skaffa ökad kännedom om befintliga utvägar och större erfarenhet i allmänhet,

varigenom både arbetet och kostnaderna för verksamheten minskas.

I bestämd motsats mot denna uppfattning står det av två reservanter

inom kommittén framställda förslaget (M. s. 471, 472), att barnavårdsnämnden

väl skulle äga skilja barn från hemmet såväl på grund av vanart

som sedlig försummelse, misshandel och vanvård, men att den sedan skulle

överlämna alla dessa barn, utom de vanartade, till fattigvårdsstyrelsen,

vilken skulle hava att draga försorg om dem. (En del myndigheter hava

instämt med reservanterna. Se vidare Y. 23; jfr Y. 99 s. 64.) Av de

sakkunniga på detta område framhålles det emellertid såsom något särskilt

betydelsefullt, att den myndighet, som skiljer barnet från hemmet, sedan

också får tillfälle att fortsätta med sin befattning med barnet. Reservanternas

förslag, som står alldeles i strid mot denna åskådning, synes mig

innebära ett steg i orätt riktning; långt ifrån att åstadkomma större enhet

och planmässighet på barnavårdens område, torde det tvärtom vara ägnat

att öka den nuvarande splittringen och förvirringen. Även bör erinras,

dels att svårighet ofta föreligger att avgöra, huruvida ett barn är sedligt

försummat eller vanartat, och dels att sedlig försummelse stundom efter

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

hand övergår till vanart, i vilket sistnämnda fall barnet skulle, om reservanternas

förslag vunne bifall, få av fattigvårdsstyrelsen återlämnas till

barnavårdsnämnden. Redan i det kommittébetänkande, som ligger till

grund för gällande lag om uppfostran åt vanartade m. fl. barn, anfördes

följande:

»Det ligger — — i sakens natur, att den skillnad, som — — —

kan uppdragas emellan å ena sidan barn, som äro i sedligt avseende försummade,

och å andra sidan vanartade barn — — — icke alltid låter

sig i tillämpningen med bestämdhet påvisa. Där sedlig försummelse föreligger,

finnes nämligen också i allmänhet åtminstone en begynnande vanart,

och dennas utveckling sker vanligen så småningom och omärkligt, att

den tidpunkt, då det sedligt försummade barnet övergår i de vanartades

grupp, icke låter sig med noggrannhet bestämma.» (M. s. 184.)

Det förefaller mig ganska sannolikt, att den av reservanterna föreslagna

anordningen, enligt vilken fattigvårdsstyrelserna skulle, på order av barnavårdsnämnderna,

nödgas taga hand om ett stort antal delvis mindre lättskötta

barn och träda i förbindelse med eu mängd svårhanterliga föräldrar,

komme att för fattigvårdens representanter vara allt annat än tilltalande.

Så mycket synes mig i varje fall uppenbart, att anordningen i

fråga icke skulle vara ägnad att befordra ett gott förhållande mellan de

båda myndigheterna.

Från kommitténs förslag, enligt vilket åt barnavårdsnämnden anförtrotts

såväl att fatta beslut om omhändertagande av fattiga barn som deras

därefter följande vård och tillsynen över dem, skilja sig de i det föregående

(s. 50—53) omförmälda finska och norska förslagen.

Den i de båda norska lagförslagen förekommande anordningen — enligt

vilken det är fattigvårdsmyndigheten, som skall avgöra, när ett fattigt barn bör

försörjas utanför sitt hem, varefter vergerådet skall hava att utvälja fosterhem

och öva tillsyn över barnet, samt fattigvårdsmyndigheten även skall

äga besluta om vårdens upphörande — kan enligt min mening icke anses

innebära en lycklig lösning. Med eu dylik anordning skulle barnavårdsmyndiglieten

berövas beslutanderätt, såväl då det gäller ingripande som

beträffande tidpunkten för vårdens upphörande, den skulle i denna de!

av sin verksamhet blott bliva eu fattigvårdsstyrelsen underordnad utackorderingsmyndighet,

men de fördelar, vilka, på sätt jag ovan sökt visa,

skulle följa av centraliseringen, komme blott i begränsad omfattning att vinnas.

Den myndighet, som ägde kännedom om barnet och dess hem samt om

de förhandlingar, vilka föregått beslutet om omhändertagandet, samt härigenom

blivit_ satt i tillfälle att bedöma, vad som särskilt borde iakttagas

i avseende å val av fosterhem o. s. v., denna myndighet finge med den

ifrågavarande anordningen ingen beslutanderätt i avseende å detta val och

intet tillfälle att övervaka barnets vård. Enligt den skandinaviska lagstiftningen

angående uppfostran åt vanartade m. fl. barn gäller, att samma

myndighet, som beslutar omhändertagandet, också sedermera har att taga

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 höft. (Nr 150.) om 23 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

befattning med barnet. Detsamma bör enligt min tanke även gälla de

fattiga barn, vilka omhändertagas av det allmänna. Att hela denna verksamhet

bör anförtros åt den speciella barnavårdsmyndiglieten, har jag sökt

i det föregående visa.

Icke heller den i det finska principbetänkandet föreslagna lösningen, enligt

vilken för barns omhändertagande för vård utom hemmet skulle erfordras

samstämmiga beslut av fattigvårdsmyndigheten och barnskyddsnämnden,

kan enligt min mening betecknas såsom efterföljans värd. Måhända komma

i det under arbete varande finska lagförslaget bestämmelser att meddelas,

varigenom konflikter kunna lösas och hjälp i någon form alltid kommer

att beredas, men förslaget, sådant det nu föreligger, lämnar ingen anvisning

i sådant hänseende.

7. Av eu representant för huvudstadens fattigvård har gjorts gällande,

att förslagets bestämmelser om överflyttande till barnavårdsnämnden av

fattigvårdsstyrelsens utackorderingsverksamhet skulle hava menliga följ derför

denna med hänsyn till att enligt kommittéförslagets It kap. möjlighet

ej beretts kommun att i avseende å barn, som utackorderats i annan

kommun, vinna befrielse från stadgandena om att tillsyn över dessa barn

skall utövas av barnavårdsnämnden på platsen (Y. 59 s. 33, 35). Detta

är emellertid något, som ej sammanhänger med frågan, huruvida fattigvårdsstyrelsen

eller barnavårdsnämnden bör handhava vården om de helt omhändertagna

fattiga barnen. Beträffande spörsmålet om dylik befrielse finner

jag anmärkningen mot kommitténs förslag befogad. Sålunda kommer jag att

i 60 § föreslå bestämmelse om, att befrielse skall i fall, som här avses,

kunna meddelas. För kommun, som erhållit sådan, kan inspektion över

de utackorderade äga rum på samma sätt som hittills, allenast med den

ändringen, att verksamheten överflyttas till barnavårdsnämnden (jfr Y. 59

s. 39 näst sista stycket).

8. Det bär i vissa yttranden över kommitténs förslag framhållits, att

det vore önskvärt, om i varje kommun funnes en enda myndighet, till

vilken man skulle kunna vända sig för hjälp, och att kommitténs förslag,

långt ifrån att befordra en centralisering av understödsverksamlieten, vore

ägnat att motverka en sådan genom klyvning av fattigvårdsstyrelsens verksamhet

(bl. a. Y. 59 s. 35, 61, 69, 76, 79, 82). Härtill kan genmälas,

att det i förevarande sammanhang ej är fråga om en centralisering av

understödsverksamlieten, en fråga, som är av ofantlig räckvidd, i det den

omfattar en förenklad organisation även av den sociala försäkringen (se

svenska stadsförbundets yttrande Y. 103 s. 82). Helt visst vore det

önskvärt, om hjälp kunde i varje fall sökas hos eu enda myndighet, vare

sig det är fråga om pension, fattigvård eller annat. Men det lärer icke

böra ifrågasättas att genomföra detta önskemål på sådant sätt, att kravet

på sakkunskap hos dem, som skola handhava de skilda verksamhetsgrenarna,

eftergives. Utan att i denna svårlösta fråga kunna för närvarande

uttala någon bestämd uppfattning, skulle jag likväl vilja såsom en tänk
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

67

tiar möjlighet framkasta, att inom varje kommun de skilda sociala verksamhetsgrenarna

handhades av särskilda, kvalificerade styrelser eller delegationer

av en styrelse, men att befogenhet tillädes något organ att vid

meningsmotsatser mellan dessa styrelser eller delegationer träffa avgörande

och på så sätt få fram beslut, som vore mindre ensidiga och mera beaktade

det helas väl, än avgöranden, träffade av dem, som stå i det dagliga,

speciella arbetet. Ett motverkande av en dylik eller annan i framtiden

till äventyrs genomförbar anordning i samma syfte bör ej ske, men

såvitt jag kan finna skulle detta långt ifrån bliva fallet genom den ifrågasatta

överflyttningen till barnavårdsnämnden av vården om fattiga barn utom

hemmet.

Denna överflyttning innebär, såsom förut framhållits, ej en splittring afdela

egentliga understödsverksamheten, utan ett sammanförande, av sakligt

och ekonomiskt vägande skäl, av hela den verksamhet, som avser

barns vårdande utanför sina hem, till en och samma myndighet, vilken

tillika skulle utöva en närbesläktad verksamhet, nämligen uppsikten över

fosterbarnsvården.

Den ovan berörda tanken att låta en och samma myndighet handhava

all social verksamhet inom kommunen kan, förutom den nyss berörda

olägenheten, saknaden av speciell sakkunskap, även anses innebära en

annan fara, nämligen att myndighetens arbetsbörda kan bliva alltför överväldigande

och att svårighet på grund härav kan uppstå att förmå lämpliga

personer att mottaga och behålla ledamotskap. Sistnämnda omständighet

kan i sin tur tänkas föranleda större anlitande av avlönade krafter

än som eljest skulle vara nödigt. I större kommuner skulle det sålunda

knappast vara möjligt att låta samma personer handhava t. ex. fattigvård,

barnavård och pensionsärenden. En uppdelning av arbetet på jämställda

delegationer vore i varje fall nödvändig.

Förslaget att låta eu och samma myndighet handhava kommunens hela

sociala verksamhet torde kunna motiveras bl. a. med önskvärdheten av

att undvika det ofta påtalade missförhållandet, att den, som begär hjälp

för sin eller de sinas räkning eller eljest påkallar det allmännas ingripande

i fall av nöd eller annat dylikt missförhållande, men därvid icke vänder

sig till rätt myndighet, skickas till eu annan myndighet och av denna

kanske till eu tredje o. s. v. Ett undanröjande i viss mån av denna för

de hjälpsökande och allmänheten i övrigt uppenbarligen ganska kännbara

olägenhet synes kunna åstadkommas genom anordningar, enligt vilka i

dylikt fall framställningen ej avvisas utan mottages och befordras till den

myndighet, av vilken den rätteligen bör handläggas. Yad barnavården beträffar,

innebär för övrigt kommitténs förslag ett avlägsnande i huvudsak

av antydda olägenhet, i det att anmälan om missförhållande beträffande

barns vård eller uppfostran i varje fall kan ske hos barnavårdsnämnden,

som endast därest anmälan synes påkalla understöd i hemmet har att

överlämna densamma till fångvårdsstyrelse!!.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

9. En annan anmärkning mot kommitténs förslag innebär, att det

måste anses olämpligt, att bjälp från två håll i »samma sociala enhet»

stundom kan ifrågakomma, t. ex. genom att barnavårdsnämnden omhändertar

ett av barnen i en familj, under det att någon av de andra familjemedlemmarna

erhåller understöd av fattigvården (Y. 14, 25, 59 s. 34r

102 s. 75).

Ett liknande förhållande kan emellertid redan för närvarande förekomma,

t. ex. då ett av barnen i en familj åtnjuter understöd i hemmet eller

omhändertagits av fattigvårdsstyrelsen, under det ett annat av barnen är

föremål för tillsyn av barnavårdsnämnden eller av denna skilts från hemmet.

Två myndigheter taga sålunda i nyssnämnda fall viss befattning

med familjen. Vistas fosterbarn i familjen kan till och med en tredje

myndighet, fosterbarns-(hälsovårds-)nämnden hava befattning med densamma.

Kommitténs förslag, enligt vilket aldrig mer än två nämnder — och detta

relativt sällan — kan å samhällets vägnar ingripa i »samma sociala enhet»,

innebär i varje fall icke någon förändring till det sämre i förevarande

hänseende. Och genom samarbete mellan myndigheterna bör det

kunna undvikas, att familjen i onödigt stor utsträckning besväras med

undersökningar.

10. Mot överflyttningen från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden

av vården om de helt omhändertagna barnen har invänts, att det i

många fall kan bliva föremål för tvekan, huruvida understöd bör lämnas

i hemmet eller barnet omhändertagas, eller, med andra ord, huruvida fattigvårdsstyrelsen

eller barnavårdsnämnden bör ingripa. Man har gjort gällande,

att på grund av den oklara gränsen mellan de båda myndigheternas

befogenhet meningsmotsättningar och slitningar mellan dem lätt kunna

komma att uppstå (Y. 5, 7, 40, 44, 50, 86 s. 54, 99, 102 s. 75).

Till en början synes det mig vara av intresse att undersöka, i vilka fall

enligt nu gällande bestämmelser och enligt kommitténs förslag möjlighet

till konflikt mellan de båda myndigheterna föreligger.

Då för närvarande tvekan uppstår, om ett fattigt barn bör understödjas

i hemmet eller omhändertagas enligt fattigvårdslagens bestämmelser, löses

denna fråga av fattigvårdsstyrelsen. Einner denna, att styrelsen varken

bör lämna understöd i hemmet eller omhändertaga barnet, men att sådant

fall är för handen, att barnavårdsnämnden bör ingripa jämlikt lagen om

uppfostran åt vanartade m. fl. barn, hänvisas fallet till barnavårdsnämnden.

Yägrar denna att omhändertaga barnet, emedan den anser fallet

böra behandlas av fattigvårdsstyrelsen, ställes styrelsen inför det alternativet,

att antingen låta det i hemmet förefintliga missförhållandet fortfara

eller ock lämna fattigvård i en eller annan form. En liknande konflikt

kan uppstå, om ett hos barnavårdsnämnden anhängiggjort ärende av

nämnden hänvisas till fattigvårdsstyrelsen för meddelande av understöd

eller för omhändertagande genom fattigvårdens försorg, men styrelsen

är av annan mening. Det är uppenbart att, om barnavårdsnämnden er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr ISO.

■ 69

håller befogenhet att ingripa även i fall av kroppslig vanvård i föräldrahemmet

och fattigvårdsstyrelsen skulle — i strid mot kommitténs förslag

— utöva barnavårdsverksamhet i samma utsträckning som för närvarande,

möjligheterna till konflikter komme att bliva ännu större än för närvarande,

på grund av att någon fullt tydlig gräns mellan vanvård (då barnavårdsnämnden

skulle omhändertaga barnet) och nöd (då det vore fattigvårdsstyrelsens

sak att ingripa) i många fall icke kan dragas.

Med godtagande av kommitténs förslag kan någon konflikt mellan olika

myndigheter ej uppstå, om tvekan råder, huruvida omhändertagande bör

ske för fattigdom eller för vanvård och dylikt, ty i båda dessa fall är

barnavårdsnämnden behörig att besluta barnets omhändertagande. Däremot

kan givetvis meningsskiljaktighet uppstå, därest barnavårdsnämnden

vägrar omhändertaga ett barn och hänvisar till fattigvårdsstyrelsen för beviljande

av understöd i hemmet, eller därest fattigvårdsstyrelsen anser, att

sådant understöd ej bör utgå och hänvisar barnet till barnavårdsnämnden

för att av denna omhändertagas.

Denna möjlighet till konflikt har beaktats av kommittén, som i 65 §

2 stycket av sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att därest,

oaktat anmälan från barnavårdsnämnden om att barn är i behov av understöd

i hemmet, fattigvårdsstyrelsen underlåter att lämna sådant och nämnden

fortfarande finner understöd erforderligt, nämnden må om förhållandet

göra anmälan hos länsstyrelsen och i avbidan på dess bestämmande vidtaga

de åtgärder, som nämnden finner vara av omständigheterna påkallade.

Av motiven till detta stadgande (M. s. 217) framgår, att meningen varit

att såväl barnavårdsnämnden som fattigvårdsstyrelsen skulle kunna påkalla

länsstyrelsens åtgärd, något som väl även utan något lagstadgande synes

uppenbart. Bestämmelsen i fråga har gjorts till föremål för en skarp

kritik, särskilt från fattigvårdshåll (Y. 12, 66 s. 45, 69, 70, 99 s. 64,

102 s. 75, 103 s. 84). För mig står det klart, att ett anlitande av

det ifrågavarande sättet för eventuella konflikters lösning icke skulle vara

ägnat att medföra något gott förhållande mellan de båda myndigheterna.

I stället för berörda, av kommittén föreslagna stadgande har jag för

åvägabringande av eu lösning av dylika tvister föreslagit en bestämmelse

(16 §) om samråd mellan de båda myndigheterna samt uppkomna

konflikters hänskjutande till eu tremannanämnd, bestående av den

gemensamma ledamoten samt en ledamot av styrelsen och en av nämnden.

Beträffande de närmare detaljerna av detta förslag får jag hänvisa

till motiveringen till 16 §. Enligt min mening är det att förvänta, att

uppkommande meningsskiljaktigheter skola kunna utan svårare slitningar

utjämnas och att det jämförelsevis sällan skall bliva av nöden att anlita

tremannanämndens avgörande.

11. Slutligen anser jag mig i anledning av ett uttalande (Y. 99 s. 65)

böra framhålla, att det icke med hänsyn till den år 1918 antagna fattigvårdslagen

kan anses olämpligt att nu från fattigvårdsstyrelsen till barnavårds
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kung!.. Maj:ts proposition nr 160

Sammanfatt
ning.

Understöd

för vård av

ensamstående

mödrars

barn.

Yttranden.

nämnden överflytta den verksamhet, som avser barns vårdande utanför sina

hem, ty vid förarbetena till nämnda lag betonades det, att understödsverksamheten

beträffande barn ej genom lagen slutgiltigt ordnats, utan att

spörsmålet härom borde upptagas till förnyad prövning i samband med

barnavårdslagstiftningen i allmänhet. Att barnavården alltså ej i nämnda

sammanhang utbröts ur fattigvårdslagstiftningen, bör därför, såsom kommittén

(M. s. 34) framhållit, ej utgöra hinder för att nu pröva frågan

därom.

Den föregående utredningen giver enligt min mening vid handen, dels

att betydande fördelar skulle vara att vinna genom sammanförande av bestämmelserna

om fattiga barns vårdande utanför hemmet, om behandlingen

av vanartade, sedligt försummade, misshandlade och vanvårdade barn samt

om fosterbarnskontrollen i en och samma lag ävensom överlämnande av

den av dessa bestämmelser reglerade verksamheten till en gemensam barnavårdsmyndighet,

barnavårdsnämnden, och dels att, med godtagande av vissa

av mig i det föregående förordade anordningar, inga nämnvärda olägenheter

torde vara förknippade med den ifrågavarande centraliseringen. Jag

tillstyrker alltså kommitténs förslag i denna del.

Innan jag ingår på behandlingen av lagförslagets särskilda delar, torde

jag böra till behandling upptaga tvenne spörsmål av mera allmän innebörd.

Det ena rör det av kommittén framlagda förslaget om understöd

för vård av barn till ensamstående mödrar. Det andra avser kommitténs

förslag om inrättande av överordnade barnavårdsmyndigheter, benämnda

ungdomsråd.

Vad först angår frågan om understöd för vård av ensamstående mödrars

barn, innebär kommitténs förslag ett överflyttande till barnavårdsnämnden

av samhällets understödsverksamhet, även i hemmet, beträffande dels barn

utom äktenskap, dels barn till hustrur, vilkas äktenskap gått åter eller

som vunnit hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller vilkas sammanlevnad

med deras män på grund av rättens beslut blivit hävd eller vilka leva

åtskilda från männen och enligt rättens beslut ensamma handhava vårdnaden

om barnen, dels änkors barn, och dels sådana mödrar till barn

utom äktenskap, som äro i behov av understöd på grund av havandeskapet

eller barnsbörden.

Angående de närmare detaljerna av detta förslag hänvisas till lagförslagets

10 kap. (81—86 §§) samt motiven s. 42—62 och 267—276.

Två ledamöter av kommittén hava reserverat sig mot förslaget (M. s. 427).

Kommitténs förslag i denna del har, på sätt närmare framgår av det

vid detta protokoll fogade sammandraget av de avgivna yttrandena, visserligen

i en del av dessa helt eller delvis tillstyrkts (bl. a. Y. 7, 43 s. 20,

44, 53, 57, 97, 103 a s. 87), men i ett stort antal utlåtanden i huvudsak

gjorts till föremål för en skarp kritik (bl. a. Y. 1, 4, 9, 10, 12,

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

21, 43 s. 18, 45 s. 24, 49, 52 s. 29, 59 s. 33 och 35, GO s. 41,

(51, 66 s. 44 samt 45 och 47, 7 1, 87 s. 56, 92, 99 s. 66, 100 s.

67, 101 s. 70, 102 s. 73 samt 76 och 78, 103 s. 82, 104 s. 88,

105, 106).

De väsentligaste invändningarna mot ifrågavarande förslag hava här

nedan i korthet sammanfattats. Det må anmärkas, att vissa av de gjorda

invändningarna riktats även mot förslaget om överflyttning från fattigvårdsstyrelsen

till barnavårdsnämnden av befattningen med de helt omhändertagna

fattiga barnen. Invändningarna äro i huvudsak följande:

Förslaget innebär en splittring av den egentliga understödsverksamheten;

det vore praktiskt lämpligare, att fattigvårdsstyrelsen utdelade ifrågavarande

understöd, varigenom skulle åstadkommas större likformighet med fattigunderstöd.

— Fattigvårdsstyrelsen är minst lika kompetent som barnavårdsnämnden

att handhava denna verksamhet. — Det är lämpligare att låta

fattigvårdsstyrelsen behålla de fall, där ekonomisk brist är det väsentliga.. - Det är svårt att få barnavårdsnämnder, kompetenta att handlägga så olika

ärenden som å ena sidan ifrågavarande understödsärenden och å andra

sidan de egentliga barnavårdsuppgifterna. — Barnavårdsnämnden är näppeligen

lämplig för de i 10 kap. stadgade rena fattigvårdsuppgifterna. — Barnavårdsmännen

äro knappast kompetenta att giva ledning beträffande understödsbehov.

Den omständigheten, att barnavårdsmännen lyda under barnavårdsnämnden,

bör därför ej utgöra något skäl för förslaget. För övrigt

böra barnavårdsmännen kunna förpliktas att lämna upplysningar även till

fattigvårdsstyrelsen. — Förefintligheten av bestämmelser om understöd av

ifrågavarande slag kan försvåra för barnavårdsmännen att få veta hela sanningen

om faderskapet och sålunda försvåra fastställandet av faderskap och

underhållsskyldighet. — Förslaget innebär ett obehörigt gynnande av ensamstående

mödrar i förhållande till fattiga föräldrar med många barn m. fl.

samt änklingar med barn. Ensamstående mödrar hava det stundom bättre

än sådana föräldrar och änklingar. — Understöd enligt barnavårdslagen bör

ha samma karaktär som enligt fattigvårdslagen och utmätas enligt samma

principer. På grund av 63 och 65 §§ i fattigvårdslagen utkräves ersättningför

fattigvård endast då skäl till eftergift saknas. — Vill man stadga ovillkorlig

befrielse från ersättningsskyldighet, bör bestämmelse härom införas i

fattigvårdslagen. — I fattigvårdslagen bör medgivas rätt att i varje fall bestämma,

om barnaunderstöd skall hava fattigvårds karaktär. — Betänkligt

att stadga att understödet ej har fattigvårds karaktär. — Det saknas skål,

varför fader, men ej moder skall hava ersättningsplikt. — Understöd åt ensamstående

moders barn blir alltid ett understöd även åt modern och bör

därför ankomma på fattigvårdsstyrelsen. — Det blir svårt att avgöra, om

modern eller barnet är i behov av understöd. — Det skulle uppstå ovisshet

för de hjälpbehövande, till vilken myndighet de skola vända sig, då både

moder och barn behöva hjälp. — Klara gränser mellan barnavårdsnämnden

och fattigvårdsstyrelsen saknas. — Det kan bli understöd från två håll i

»samma "sociala enhet». — Frågan om understöd åt änkor och frånskilda

samt om understöd före och efter barnsbörd är eu socialförsäkringens sak.

Ett ordnande härav i detta sammanhang utgör blott ett provisorium. —

Förslaget skulle medföra, att änkor och frånskilda skulle uraktlåta att

skaffa sig bidrag från andra hjälpkällor. — Det saknas skäl att jämställa de

ogifta mödrarna med änkor och frånskilda. —• Det skulle skapas »bättre»

och »sämre» fattigvård, vilket skulle vara till skada för fattigvården. —

Enligt förslaget skall i vissa fall vid understödets utmätande hänsyn

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departementschef

w
-

< 2 Kungl. Maj it s proposition nr 150%

tagas till de belopp, som domstol utdömer åt barn utom äktenskap. Då

clessa belopp ofta äro högre än de bidrag, fattigvården kan ge, blir följden,

att ensamstående moders barn skulle av barnavårdsnämnden erhålla högre

understöd än de belopp, som av fattigvårdsstyrelsen beviljas för barn i

äktenskap. Förslaget medför oöverskådliga konsekvenser i ekonomiskt

hänseende. Understöd skulle komma att utgå i ett mycket stort antal fall.

En mängd tjänstemän måste anställas för undersökning och övervakning. —

I förslaget har tagits avstånd från behovsprincipen (81 § 2 mom.). —° Ersättning

för beviljat understöd kommer sällan att kunna utfås, vilket, då

ma11..1, v''ss man bortsett från behovsprincipen, kommer att medföra eu

oerhörd kostnadsökning. — Genom splittringen av understödsverksamheten

skulle barnavårdsnämndens arbete bli lika omfattande som fattigvårdsstystyrelsens,

och för detsamma skulle ofta krävas avlönade tjänstemän. —

Genom överlämnande till barnavårdsnämnden av understödsverksamhet bland

barn i deras hem liar en principiellt motiverad gräns överskridits. — Förslaget

skulle medföra väsentliga olägenheter ur organisatorisk synpunkt. —

Barnavårdsnämnden skulle genom att utdela penningunderstöd förlora en

del av sm auktoritet. — Bör främjande av barnavårdsnämndens etisktpedagogiska

karaktär bör dess ekonomiska kompetens begränsas ungefär till

den nuvarande. Nämndens självständighet äventyras ej genom inskränkning

“^^förvaltning..— Valet av ledamöter i barnavårdsnämnden skulle

lätt förryckas av ekonomiska hänsyn. ■— Det är önskvärt, att i varje kommun

skall finnas en myndighet, till vilken man skall kunna vända sig för att få

hjälp. Med utsträckt tillämpning och någon förändring av 65 § skulle

10 kap. kunna utgå. 10 kap. bör utgå utom förslaget om understöd före

och efter barnsbörd, men detta bör gälla även änkor och övergivna hustrur.

Jag har i det föregående (s. 60, 61) angivit de skäl, vilka enligt min

mening tala mot överlämnande till barnavårdsnämnderna av uppgiften att

understödja fattiga barn, vilka vardas i sina hem. Vad jag där anfört

gäller givetvis även den art av dylik understödsverksamhet, som kommitténs

förslag om understöd åt barn av ensamstående mödrar innebär.

Utan att nu anse mig böra fatta bestämd ståndpunkt till de i det föregående

i korthet refererade yttrandena över kommittéförslaget i denna del

samt utan att yttra mig därom, huruvida i en framtid åtgärder må kunna

\idtagas

(s. 1) omförmälda skrivelse den 11 juni 1917, får jag framhålla, att jag,

särskilt med hänsyn till de mycket betydande kostnader, som förslagets

realiserande skulle kräva, anser mig förhindrad att för närvarande tillstyrka

förslagets framläggande för riksdagen. Kommittén har (M. s. 856)

beräknat det allmännas kostnader för understöd av ifrågavarande slag

ensamt åt barn, som ej fyllt 2 år, till 3,600,000 kronor årligen, därav

staten skulle bidraga med 1 3 och 2 3 stanna å kommunerna, i den mån

ersättning ej kunde utfås av barnens fäder. Då emellertid understöd

skulle utgå, till dess barnen fyllt 16 år, ehuru måhända för barn, som

fjllt 2 år, med något lägre belopp än för yngre barn, skulle uppenbarligen

a kommunerna, vilka icke skulle vara berättigade till statsbidrag för

barn över 2 år, stanna eu summa, mångfaldigt större än deras andel,

2,400,000 kronor årligen, av understödet för barn under 2 år. Även

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

73

om en del härav skulle kunna återfås av barnens fäder, och genom denna

understödsverksamhets överförande till barnavårdsnämnden minskning i

fattigvårdens kostnader kunde vara att påräkna, skulle dock genom förslaget

en mycket avsevärd årlig merkostnad drabba det allmänna. Oavsett

de övriga skid, som kunna vara att åberopa gentemot förslaget, är det

sålunda tydligt, att ekonomiska skäl lägga hinder i vägen för förslagets

framläggande.

Jag tillåter mig nu att övergå till det av kommittén framställda förslaget

om ungdomsråd.

Kommittén har föreslagit, att inom varje landstingsområde skall finnas ungdomsråd,

ett ungdomsråd, vars huvudsakliga uppgift skall vara att pröva av barnavårdsnämnderna

behandlade ärenden angående barns omhändertagande för

skyddsuppfostran. Därjämte skall ungdomsrådet utöva eu stödjande, hjälpande

och vägledande verksamhet i avseende å barnavårdsmyndigheternas

uppgifter i övrigt.

Beträffande detta förslags detaljer hänvisas till lagförslagets 3 kap.

(22—28 §§) samt motiven s. 94—100 och 150—158. Två ledamöter

hava reserverat sig mot förslaget (M. s. 427 f.). Förslaget beröres även

av en av två andra ledamöter avgiven reservation (M. s. 477 ff.).

(Y.193 234.) Yttranden.

Av länsstyrelserna hava 21 avstyrkt förslaget, 2 ej framställt någon erinran

mot detsamma och 1 tillstyrkt det med vissa förändringar. Av 1 länsstyrelses

utlåtande framgar ej med bestämdhet, vilken ståndpunkt länsstyrelsen intager

till förslaget.

Av landstingen hava 14 avstyrkt förslaget, 5 ej haft något att erinra mot

detsamma, 5 ej hunnit granska det och 1 ej avgivit yttrande i ärendet.

Av domkapitlen hava 12 avstyrkt och 1 tillstyrkt förslaget.

Av de 7 centrala ämbetsverk, som yttrat sig över förslaget, hava 6 avstyrkt

detsamma och 1 icke ingått i prövning därav.

Bland barnavårdsnämnderna hava meningarna varit delade.

Av de fattig vårdsstyrelser, som yttrat sig, har flertalet avstyrkt förslaget.

Styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, Fredrika-Bremer-förbundet och allmänna svenska

prästföreningen avstyrka förslaget.

Det framgår av kommitténs motivering, att det viktigaste skälet för Departementsförslaget

om inrättande av ungdomsråd varit en önskan att för prövning chefmav

frågor om barns omhändertagande för skyddsuppfostran skapa överordnade

myndigheter, vilka med erforderlig rättslig kompetens förenade intresse

för och erfarenhet om barnavård. Särskilt har kommittén — som föreslagit

bestämmelser om omhändertagande för skyddsuppfostran även av vissa

vanartade mellan 15 och 18 år — funnit, att rätt att omhändertaga sådana

vanartade icke borde anförtros barnavårdsnämnderna utom i de största

städerna — och där endast under villkor att lagkunnig person deltoge i

avgörandet — utan att fattande av beslut härom borde förbehållas högre

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

myndigheter med de kvalifikationer, som nyss nämnts. Kommittén har

vidare velat åt ungdomsråden anförtro vissa allmänna uppgifter, såsom att

befrämja tillkomsten av anstalter och inrättningar för barns vård och uppfostran

samt att uppmuntra anordningar för anskaffande av goda fosterhem

och i avseende härå tillhandagå barnavårdsnämnderna med anvisningar.

Vid övervägande härav har jag, i likhet med flertalet i ärendet hörda

myndigheter och föreningar, kommit till den uppfattningen, att prövningen

av frågor om omhändertagande av barn för skyddsuppfostran med full

trygghet kan liksom hittills anförtros åt länsstyrelserna. Dessa besitta

obestridligen den erforderliga formella kompetensen härför. Därest, såsom

jag kommer att föreslå, anordningar vidtagas för beredande av tillfälle såväl

för barnens föräldrar som för representanter för barnavårdsnämnderna att

höras inför länsstyrelserna samt föreskrift meddelas om att yttranden skola

avgivas av de barnavårdskonsulenter, om vilka förslaget innehåller stadgande,

är det att förvänta, att de ifrågavarande ärendena skola vinna en även ur

saklig synpunkt tillfredsställande behandling. Vid sådant förhållande kan

jag icke finna det tillrådligt att för denna uppgifts handhavande tillskapa

särskilda myndigheter.

De övriga uppgifter, som enligt förslaget skulle tillkomma ungdomsråden,

äro, ehuru otvivelaktigt betydelsefulla, dock enligt min mening, icke av

den art, att de motivera särskilda myndigheters inrättande. Såsom i vissa

yttranden framhållits torde de kunna och böra utföras dels av något landstingens

organ, dels av statens inspektionsmyndiglieter och dels såvitt möjligt

av enskilda organisationer. I sistnämnda hänseende vill jag erinra om

svenska fattigvårdsförbundets arbete för spridande av upplysning rörande

den nya fattigvårdslagen och dess tillämpning ävensom om förbundets

barnavårdsutskotts energiska verksamhet för att bland barnavårdsnämnderna

sprida kännedom och förståelse för principerna i 1917 års lagstiftning om

barn utom äktenskap. Därest med intresserade fackmäns medverkan eu

liknande frivillig verksamhet kunde komma till stånd på den nu föreliggande

lagstiftningens område, är det min övertygelse, att fördelen härav skulle i

avsevärd mån uppväga avsaknaden av den vägledande och stödjande verksamhet,

som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma ungdomsrådet.

Slutligen torde det böra framhållas, att förslaget om ungdomsråd även

ur organisatorisk synpunkt är ägnat att väcka betänklighet. Inrättande av

ungdomsråd skulle i själva verket, såsom från ett par håll anmärkts

(Y. 214 s. 119, 225), innebära ett tillspillogivande av centraliseringsprincipen,

när det gäller barnavårdens handhavande i andra instansen. En splittring

skulle sålunda ske mellan länsstyrelserna och konsulenterna, å ena, samt

ungdomsråden, å andra sidan. Det förefaller även tvivelaktigt, om ungdomsråden

utan att, på sätt föreslagits i en inom kommittén avgiven reservation,

särskilda barnavårdskonsulenter ställas till deras förfogande, skulle

vara i stånd att utföra den verksamhet, som enligt förslaget anförtrotts dem.

Enligt nämnda reservation skulle åt ungdomsråden och dessas barnavårds
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

75

konsulenter anförtros uppsikten över barnavården. Genom en dylik utbyggnad

av den föreslagna organisationen skulle visserligen"ungdojnsråden

erhålla en ojämförligt större betydelse än enligt kommitténs förslag. Emellertid

skulle även kostnaderna komma att i motsvarande män ökas, vartill kommer

att, såsom jag i det följande (s. 107) skall söka visa, en tillfredsställande

uppsikt över barnavården torde kunna åstadkommas även utan att tillskapa

.nya organ av sålunda föreslagen omfattning.

Av det anförda framgår, att jag icke anser mig kunna tillstyrka ungdomsråds

inrättande.

Jag skall nu tillåta mig att övergå till de särskilda bestämmelserna i

förslaget till lag om samhällets barnavård och övriga i samband därmed

utarbetade författningar.

Förslag till lag om samhällets barnavård.

(T. 45 s. 24, 289.)

I stället för den av kommittén använda rubriken - lag om den offentliga

barnavården» har åt föreliggande förslag givits benämningen »lag om samhällets

barnavård», vilken dels ur språklig synpunkt ansetts vara att föredraga

och dels ännu tydligare än den av kommittén valda rubriken framhäver

denna lagstiftnings huvudsyfte eller samhällets inskridande för beredande

av vård åt barn, vilka icke i annan ordning kunna erhålla sådan.

Ehuru förslaget avser även unga personer utanför den egentliga barnaåldern,

användes dock, i saknad av lämpligare beteckning för sådana

personer, orden barn, barnavård o. s. v. beträffande alla dem, som äro

föremål för skydd enligt lagen.

Mot kommittéförslagets uppställning och avfattning hava vissa erinringar

framställts. (Y. 1 s. 2, 3 s. 3, 12 s. 9, 40, 42 s. 16, 45 s. 24, 52 s. 29,

53 s. 30, 76, 80, 81, 87 s. 55, 90, 100 s. 67, 102 s. 72.)

Dessa erinringar hava, i den mån de befunnits berättigade, beaktats vid

den överarbetning, som kommittéförslaget undergått. Sålunda har paragrafantalet

icke oväsentligt nedbringats, förändringar hava vidtagits i avseende

å kapitelindelningen och en del lagbestämmelsers placering, för vinnande av

överskådlighet hava i vissa av de särskilda kapitlen införts underrubriker, och

en ganska genomgående omarbetning och förenkling av lagtexten har ägt

rum. I en del fall (särskilt i 8 och 9 kap.) hava liksom i vissa delar av

kommittéförslaget hänvisningar gjorts till fattigvårdslagen, vilket, då alldeles

samma bestämmelser (t. ex. beträffande kommunens förhållande til] landstinget

och staten) gälla enligt de båda lagarna, ansetts kunna utan olägenhet

ske och stundom vara att föredraga framför meddelande av självständiga,

med nödvändighet tämligen utförliga bestämmelser.

Med hänsyn till att fattigvårdslagen, som skall tillämpas vid sidan av

barnavårdslagen och delvis av samma personer, som handhava barnavården,

innehåller ganska utförliga organisatoriska bestämmelser, bär det befunnits

Rubriken.

Begreppet

barn.

Avfattningen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majits proposition nr 150.

1 §■

Barnavårds
nämnd.

Den borgerliga

kommunen

bärare av

barnavården.

»Barnavårds
samhälle».

mindre ändamålsenligt att vid barnavårdslagens avfattande tillämpa en helt

annan princip. Den från vissa håll (Y. 87 s. 55, 100 s. 67) förordade

metoden att skarpt beskära lagen och antingen meddela erforderliga

kompletterande bestämmelser i administrativ ordning eller ock låta detaljerna

i verksamheten regleras av vederbörandes eget omdöme, har jag icke

ansett vara att anbefalla. De i vissa fall långt gående och i enskildas

förhållanden djupt ingripande åtgärder från det allmännas sida, som på.

barnavårdsområdet äro oimdgängliga, kräva utan tvivel, för att samhällets

barnavård skall omfattas med förtroende, stödet av i lag fastställda bestämmelser

även i fråga om organisationen och förfarandet. I detta hänseende

kan jag instämma med Härnösands domkapitels uttalande (Y. 89

s. 59), att lagen berör en mångfald så ömtåliga och invecklade förhållanden,

att den med nödvändighet måste söka skapa betryggande garantier mot å

ena sidan missbrukad föräldramyndighet och å andra sidan alltför summarisk

och opersonlig behandling från det allmännas sida. Det från vissa håll

(bl. a. Y. 12 s. 9, 66 s. 48, 75, 80, 86 s. 54, 96) framhållna önskemålet

om möjlighet till anpassning efter olika lokala förhållanden har jag

sökt tillgodose på olika sätt (se 7, 14, 19 §§). Ur praktisk synpunkt är

det förenat med fördelar för kommunerna att hava alla de egentliga barnavårdsbestämmelserna

samlade i en och samma författning; endast beträffande

statsbidrag och därmed sammanhängande förhållanden, i avseende varå

erfordras möjlighet till ändring i enklare former än som krävas, då fråga

är om ändring av lag, har det befunnits lämpligt att meddela bestämmelser

i särskild författning.

1 KAP.

Om barnavårdsnämnd.

Verksamhetsområde och uppgifter.

(K. 1—4 §§, kommitténs förslag till lag angående förening av kommuner

på landet till ett samhälle för fattigvård och barnavård, M. s. 91, 92,

129—136, 395, 396, Y. 108—133.)

I det föregående hava angivits skälen för sammanförande av barnavårdsverksamheten

till en enda kommunal myndighet. Såsom en konsekvens

härav följer, att den nuvarande splittringen av barnavården mellan

den borgerliga och den kyrkliga kommunen måste upphöra. Såsom kommittén

(M. s. 92) anfört, synes verksamheten i dess helhet böra förläggas

till den borgerliga kommunen.

Enligt kommitténs förslag (1 kap.) skulle kommunen såsom bärare av

barnavårdsverksamheten benämnas barnavårdssamhälle. Kommittén har därvid

följt fattigvårdslagens bestämmelse om fattigvårdssamhälle, en benämning,

som förekommer även i äldre lagstiftning. För barnavårdens del

saknas emellertid ett dylikt historiskt skäl för benämningen i fråga, och

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-ds proposition nr 150.

77

då icke heller några praktiska skäl tala för benämningen barnavårdssamhälle

såsom betecknande kommunen i dess egenskap av enhet för barnavårdsverksamheten,

anser jag, i likhet med vissa i ärendet hörda myndigheter

(Y. 108—111) benämningen »kommun» böra komma till användning

i stället för »barnavårdssamkälle».

Kommittén har (M. s. 132), med hänsyn till det nära förhållande, vari

barnavården enligt kommitténs förslag skulle komma att stå till fattigvården,

framhållit såsom naturligast och lämpligast, att fattigvårds- och barnavårdssamhälle

sammanfalla. Även jag anser, att om två eller flera kommuner

tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, de jämväl böra hava gemensam

barnavård. Föreskrift härom har intagits i 1 § jämte hänvisning till

fattigvårdslagens stadganden om fattigvårdssamhälle, som består av två eller

flera kommuner.

Med den ståndpunkt jag i det föregående intagit till kommitténs förslag

om särskilda barnavårdssamhällen torde det vara obehövligt att, såsom

kommittén föreslagit, i särskild lag meddela bestämmelser om förening

mellan kommuner i avseende å fattigvård och barnavård. Sker sammanslutning

i fattigvårdshänseende i enlighet med 6 § och 7 § 2 mom. fattigvårdslagen,

följer härav automatiskt en sammanslutning även i fråga om

barnavården. Med denna anordning kan tvångssammanslutning jämlikt 6 §

andra stycket fattigvårdslagen ske endast i fall fattigvården är bristfällig.

Att, på sätt kommittén ifrågasatt, tvinga kommuner till sammanslutning i

fråga om såväl fattigvård som barnavård, även för den händelse barnavården

men ej fattigvården är bristfällig, anser jag icke böra ifrågakomma;

i sådant fall torde andra tillgängliga medel användas för rättelses vinnande.

I detta sammanhang torde jag böra beröra de betänkligheter, som i ett

par yttranden (Y. 113, 114) framförts mot fattigvårdslagens och kommittéförslagets

bestämmelser om sammanslutning mellan kommuner i fattigvårdsoch

barnavårdshänseende. I dessa yttranden har gjorts gällande, att dylika

bestämmelser vore ägnade att ytterligare sönderbryta den kommunala indelningen

och att till skada för en enhetlig kommunal finanspolitik tillskapa

ytterligare ett kommunalt organ, som skulle äga fatta beslut om kommunala

utgifter och utdebiteringar.

I avseende härå torde böra erinras, att liknande synpunkter gjordes

gällande beträffande förslaget till fattigvårdslag (se Kungl. Maj:ts Prop.

135/1918 med förslag till lag om fattigvården s. 89), men med hänsyn

till önskvärdheten att åvägabringa större fattigvårdssamhällen, tillmättes de

då icke avgörande betydelse. Och vad beträffar det i ett av de ifrågavarande

yttrandena gjorda påståendet, att det efter tillkomsten av 1919

års lag om kommunalförbund icke vore försvarligt att bibehålla de nuvarande

bestämmelserna om sammanslutning mellan fattigvårdssamhällen, torde

jag kunna inskränka mig till att framhålla, att i det kommittébetänkande,

som ligger till grund för lagen om kommunalförbund, med styrka framhölls,

att sammanslutningar mellan kommuner att utgöra ett fattigvårds
-

Sammanslutning

mellan

kommuner i

fråga om

barnavården.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Barnavårds
reglemente.

i regel särskilt

tillsatt barnavårdsnämnd.

samhälle borde kunna i vissa fall åstadkommas jämväl utan vederbörande

kommuns medgivande. Kommittén framlade därför förslag om tvångssammanslutning

mellan fattigvårdssamhällen, vilket förslag ligger till grund

för de år 1919 genomförda ändringarna i fattigvårdslagens hithörande stadganden.

Som bekant hava kommunerna hittills visat sig synnerligen obenägna

för sammanslutning i fattigvårdshänseende; endast i två fall (inom Uppsala

och Kalmar län) har dylik sammanslutning kommit till stånd. Då emellertid

i vissa fall smärre kommuners förening för gemensamt handhavande av

fattigvård och barnavård kan anses önskvärd, synes möjlighet härför böra

förefinnas. Yad beträffar den hittills icke tillämpade bestämmelsen om

tvångssammanslutning, torde dess betydelse huvudsakligen ligga däri, att

den innebär eu maning för kommuner med bristfällig fattigvård att, för

undvikande av tvångssammanslutning, rätta föreliggande missförhållanden.

Kommittén har i 3 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse om att

barnavårdssamhälle skall i regel hava ett av länsstyrelsen fastställt barnavårdsreglemente.

Kommittén har även utarbetat ett förslag till sådant

reglemente.

Emellertid har jag kommit till den uppfattningen, att man något över

skattat betydelsen av att kommunen har ett dylikt reglemente, särskilt

som kommitténs reglementsförslag, liksom de för fattigvården fastställda

reglementena, till stor del innehåller en upprepning av lagens bestämmelser.

Visserligen skulle enligt kommittéförslaget barnavårdsnämnden upprätta

förslag till reglemente och härigenom, såsom från ett håll betonats

(Y. 118), bringas i nära beröring med den nya lagstiftningen, men det

torde kunna ifrågasättas, om reglementet sedermera kommer att hava någon

större betydelse för barnavårdsarbetets bedrivande. Reglementets upprättande

medför också ett avsevärt arbete såväl för de kommunala som de

statliga myndigheterna. Då det, på sätt även en länsstyrelse antytt

(Y. 117), måste anses minst sagt tvivelaktigt, om detta arbete uppväges

av motsvarande fördelar, har jag ansett bestämmelsen om barnavårdsreglemente

kunna utgå ur förslaget. Hinder föreligger naturligen ej för kommun,

som anser ett reglemente vara ett stöd för arbetet, att upprätta ett

dylikt, och torde i sådant fall reglementet kunna fastställas av länsstyrelsen.

I den allmänna motiveringen till förslaget om barnavårdens centralisering

hos en enda kommunal myndighet har jag uttalat mig för att i

varje kommun bör finnas en barnavårdsnämnd, hos vilken barnavårdsverksamheten

skall centraliseras. Bestämmelse om en sådan nämnd är intagen

i 1 §.

I den allmänna motiveringen har jag vidare förordat, att denna nämnd

i regel bör vara särskilt tillsatt för ändamålet. Stadganden om den särskilt

tillsatta nämndens sammansättning in. m. äro intagna i 3—6 §§,

varefter i 7 § meddelas bestämmelser om undantag i vissa fall från stadgandet

om särskild nämnds tillsättande.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 79

(K. 5, 20 och Bl §§, M. s. 38, 136, 147, 161, Y. 134, 135, 189,

190, 263, fvl. 10, 38 §§.)

1 mom. av denna § motsvarar delvis 5 och 31 §§ i kommitténs förslag.

Utöver de där förekommande mera allmänt hållna bestämmelserna

om barnavårdsnämndens uppgifter bär det ansetts ändamålsenligt att här

i korthet antyda de tre huvudgrenarna av nämndens åligganden (befattningen

med vanvårdade, vanartade och sedligt försummade barn, vård av

nödställda, sjuka och värnlösa barn samt fosterbarnskontrollen). Under

det att 1 mom. sålunda behandlar nämndens obligatoriska åligganden, har

i 2 mom. angivits vissa arbetsuppgifter, som skulle kunna betecknas såsom

fakultativa. Sistnämnda moment motsvarar delvis innehållet i 20 § 2

mom. i kommittéförslaget, vars övriga bestämmelser, sammanförda med

1 mom. i samma §, ansetts lämpligen böra erhålla sin plats under rubriken

»Verksamhetens bedrivande» (16 § 1 mom.). Slutligen har, delvis i anslutning

till ett härom framställt yrkande (Y. 135), i 3 mom. av 2 § intagits

en hänvisning till de övriga lagar, som innehålla stadganden om

barnavårdsnämndens åligganden.1) Genom denna avfattning av paragrafen

torde barnavårdsnämndens arbetsområde hava blivit i sammanträngd form

fullständigt angivet. I de följande kapitlen upptagas mera detaljerade bestämmelser

om arten av nämndens verksamhet.

Sammansättning och tjänstgöringstid.

(K. 6 och 8 §§, M. s. 136—141, 425,469, Y. 57 s. 31, 136—

146, 150, 231.)

I denna § hava sammanförts bestämmelserna i kommittéförslagets 6 och

8 §§ med vissa ändringar. Enligt kommitténs förslag skulle nämnden i

regel bestå av kyrkoherden eller hans ställföreträdare, en av skolrådet

eller folkskolestyrelsen utsedd lärare eller lärarinna samt minst tre av

kommunen valda personer, av vilka minst en kvinna, varjämte i stad

stadsläkare och i landskommun, där tjänsteläkare vore bosatt, denne skulle

vara ledamot i nämnden.

Mot detta förslag har i vissa avgivna yttranden gjorts gällande, att bestämmelserna

om självskrivenhet borde utgå; å andra sidan har förordats

utsträckt tillämpning av systemet med självskrivna ledamöter.

Yad då först angår den prästerliga ledamoten, anser jag lika med kommittén

(M. s. 138), att starka skäl tala för, att det allmänna försäkrar

sig om prästernas medverkan vid barnavårdsarbetet, för vilket de av naturliga

skäl i det stora flertalet fall böra äga både förutsättningar och intresse.

För nämndens auktoritet lärer det, såsom kommittén även framhållit,

i många kommuner vara av stor betydelse, att prästen är ledamot

av nämnden. Att, såsom bl. a. två reservanter inom kommittén föreslagit

*) Se aven Kung], Maj:ts proposition (nr 63/1924) med förslag till lag om förmynderskap

in. m.

a §■

Uppgifter.

3 §■

Samman
sättning.

1’räaterlig

ledamot.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Lärare eller

lärarinna.

Läkare.

Ledamot

av fattigvårdsstyreleen.

(M. s. 425), bibehålla prästens självskrivna ordförandeskap i nämnden,

kan jag däremot icke tillstyrka. Han torde i allt fall ofta komma att

väljas till ordförande.

Även mot bestämmelsen, att en representant för lärarkåren skall vara

ledamot, hava erinringar framställts. Då det emellertid måste anses vara

av stor vikt, att uppfostringssynpunkterna få göra sig gällande i barnavårdsnämndens

arbete, och en representant för lärarkåren även i övrigt i allmänhet

bör kunna göra en god insats i nämndens verksamhet, ansluter

jag mig i huvudsak till kommitténs förslag i denna del. Dock anser jag

det lämpligare, att, på sätt även i ett yttrande (Y. 137) gjorts gällande,

representanten för lärarkåren väljes av kommunen i stället för av skolrådet

eller folkskolestyrelsen; härför talar, förutom önskvärdheten av att kommunen

icke i större utsträckning än som är erforderligt, berövas rätten

att utse ledamöter i kommunala nämnder, jämväl den omständigheten, att

inom en kommun stundom finnas två eller flera skolråd. Vidare har i

förslaget öppnats möjlighet att till ledamot utse jämväl lärare eller lärarinna

vid kommunens fortsättningsskolor; dessa skolor torde nämligen ej,

i motsats till småskolorna, innefattas i »kommunens folkskolor». Ett

från ett håll framställt förslag (Y. 136), att för vederbörande skoldistrikt

anställd särskild folkskolinspektör må kunna inväljas i stället för lärare,

anser jag icke böra i vidare mån tillmötesgås, än att sådan inspektör

bör, då anmälan gjorts beträffande barn, som besöker eller besökt skola,

beredas tillfälle att deltaga i överläggningen (se 18 §).

Vad angår tjänsteläkares självskrivenhet i vissa kommuner, anser jag

bestämmelsen härom vara av stor betydelse såsom innebärande garanti för,

att de medicinska synpunkterna få mera än hittills göra sig gällande i

barnavårdsarbetet. I fråga om fosterbarnskontrollen, vilken hittills i regel

åvilat hälsovårdsnämnden, är läkares medverkan oumbärlig, men även vid

bedömande av övriga barnvårdsfrågor böra hans fackinsikter ofta vara till

stor nytta. I kommuner, där tjänsteläkare ej äro bosatta, böra, på sätt

kommittén föreslagit, vederbörande distriktsläkare få deltaga i överläggningarna.

Jag tillstyrker sålunda kommitténs förslag om läkarkårens medverkan

i barnavårdsarbetet, allenast med den jämkning att, på sätt från ett

par håll påyrkats (Y. 136, 137, 142), stad må äga i stället för stadsläkare

utse annan läkare till ledamot i nämnden.

Såsom i den allmänna motiveringen (s. 68) framhållits, komma, även

om föreliggande förslag genomföres, stundom fall att inträffa, då tveksamhet

kan råda, huruvida barnavårdsnämnd eller fattigvårdsstyrelse bör ingripa.

För att förebygga slitningar mellan de båda myndigheterna i dylika fall

liksom för att i övrigt befordra ett gott samarbete mellan dem, synes det

därför vara lämpligt, att en ledamot av fattigvårdsstyrelsen är ledamot även

av barnavårdsnämden. Kommittén har (se M. s. 140) icke velat föreslå

någon tvingande bestämmelse härom. Förslag i sådan riktning hava däremot

framställts i flera yttranden (Y. 142, 143). Detta förslag anser jag

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kung! Maj ds proposition nr 150. 81

mig böra biträda. Det synes därvid lämpligt, att denne ledamot utses av

kommunen.

Med hänsyn särskilt till barnavårdsnämndens befattning med vanartade

och sedligt försummade barn har det framhållits såsom önskvärt att nämnden

ägde tillgång till juridisk sakkunskap. Från ett håll (Y. 231) har —

dock endast under förutsättning, att beslut om barns omhändertagande för

skyddsuppfostran ej vidare behövde underställas länsstyrelsens prövning —

föreslagits, att länsstyrelsen skulle äga för varje län förordna juridiskt bildade

personer att i förekommande fall inträda i barnavårdsnämnderna.

Då emellertid enligt föreliggande förslag länsstyrelsen alltjämt skall såsom

hittills taga befattning med ärenden angående omhändertagande för skyddsuppfostran,

och den omständigheten, att enligt förslaget åldersgränsen för omhändertagande

på grund av vanart är höjd till 18 år, icke med nödvändighet

påkallar, att juridiskt utbildad person skall deltaga i beslut om sådant

omhändertagande, har jag, med hänsyn jämväl till de med en dylik

anordning förenade kostnaderna, icke ansett mig böra föreslå någon obligatorisk

bestämmelse i angiven riktning. Emellertid har i förslaget införts

ett stadgande om, att där så lämpligen kan ske, juridisk sakkunskap bör

vara företrädd i nämnden. Det är att förvänta, att i städer och andra

samhällen, där för uppdraget lämpliga personer med juridisk utbildning

äro bosatta, sådana skola komma att inväljas, vilket särskilt i kommuner

med en mera sammanträngd befolkning bör vara till stor nytta vid behandling

av där mera än annorstädes förekommande fall av vanart och

sedlig försummelse.

Då, enligt vad ovan förordats, tre (i vissa kommuner fyra) ledamöter

komma att antingen vara självskrivna (kyrkoherden, läkaren) eller ock utses

inom vissa i lagen angivna kategorier medborgare (lärare, ledamot av fattigvårdsstyrelsen,

i vissa fall läkare), har det befunnits nödigt att reducera

återstående av kommunen valda ledamöters antal till minst två (i stället

för minst tre). Barnavårdsnämnden kommer sålunda enligt förslaget att

bestå av en (i vissa kommuner två) självskrivna samt minst fyra av kommunen

valda ledamöter, av vilka minst en kvinna. Att självskrivenheten

härigenom erhåller obehörigt stor plats, lärer icke med fog kunna påstås.

(K. 7 §, M. s. 138, Y. 147—149.)

I förevarande §, som i sak väsentligen överensstämmer med kommittéförslagets

7 §, meddelas bestämmelser angående prästerlig ledamot för

det fall, att kommun eller i barnavårdshänseende sammanslutna kommuner

omfatta flera församlingar samt för det fall, att i annexförsamling komminister

finnes anställd. I anslutning till erinran, som gjorts av en myndighet

(Y. 147), har i första stycket (andra stycket i kommitténs förslag)

bestämmelse tillfogats om suppleant för den prästerlige ledamoten.

(Iv. 9 §, M. s. 141, Y. 151.)

De ovan av mig förordade ändringarna i de av kommittén föreslagna

bestämmelserna om ordinarie ledamöter nödvändiggöra motsvarande ändringar

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 haft. (Nr 150.) 1972 83 6

Juridisk

sakkunskap i

nämnden.

Övriga valda

ledamöter.

4 §■

Prästerlig

ledamot,

dd kommun

omfattar flera

församlingar.

5 §■

Suppleanter.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

6 §■

Valbarhet.

Allmänna

villkor för

valbarhet.

Obehörighet

för vissa

tjänstemän.

Avsägelserätt.

Tjänstgöringstid

och

avgång.

beträffande stadgandena om suppleanter. För dessa ändringar torde någon

motivering icke vara erforderlig.

I motsats mot kommittén anser jag det nödigt att uttrycklig bestämmelse

meddelas om att eu av suppleanterna skall vara kvinna.

(K. 10 §, M. s. 141, Y. 152—157.)

I fråga om allmänna villkor för valbarhet har i kommitténs förslag hänvisning

ägt rum till kommunallagarnas bestämmelser om ledamot eller

suppleant i kommunalnämnd (kommunalförordningen för landet § 42 jämförd

med § 13), samt stadsfullmäktig (kommunalförordningen för stad § 29).

Emellertid torde det vara lämpligare att undvika en dylik hänvisning och,

liksom i 12 § fattigvårdslagen (i dess lydelse enligt lag 1922) skett, införa

direkta föreskrifter om valbarhet. Detta innebär i sak ingen ändring

i vad kommittén föreslagit. I anledning av att mannens målsmanskap blivit

genom den nya giftermålsbalken upphävt, har en härav föranledd avfattning

av bestämmelsen om gift kvinnas behörighet kommit till användning. En

motsvarande ändring föreslås i fattigvårdslagen.

Vad angår obehörighet med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställning,

överensstämmer kommitténs förslag med fattigvårdslagens motsvarande

stadgande i 12 §. I denna del föreslås nu ej annan ändring än att, i

anslutning till erinringar från ett flertal länsstyrelser, bland de tjänstemän,

vilka icke må vara ledamöter i barnavårdsnämnd, upptagits jämväl

länsassessor, vilken tjänsteman enligt gällande föreskrifter har att i vissa

fall taga befattning med ärenden angående vanartade och sedligt försummade

barn.

Beträffande avsägelserätt för valda ledamöter och suppleanter innehöll

kommitténs förslag samma bestämmelse som fattigvårdslagen med det undantag,

att kvinna icke ens om hon vore gift skulle äga tillgodonjuta den

henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda avsägelserätt. Mot

den föreslagna inskränkningen i avsägelserätten har erinran gjorts allenast

från ett håll (Y. 157). Med hänsyn till den stora vikten av att erhålla

även den gifta kvinnans biträde i nämndens arbete för barnen, ansluter

jag mig till kommitténs förslag. Då i vissa kommuner mer än eu lärare

eller lärarinna icke finnes att tillgå för ledamotskap i nämnden, har vidare

föreslagits en begränsning av avsägelserätten för lärare och lärarinna,

I fråga om tjänstgöringstid och avgång hänvisades i kommitténs förslag

till kommunallagarnas bestämmelser om ledamot och suppleant i kommunalnämnd

och stadsfullmäktig. Emellertid hava nämnda bestämmelser om

tjänstgöringstid (kommunalförordningen för landet § 42, kommunalförordningen

för stad § 31) numera blivit genom lagar den 9 juni 1922 ändrade,

i det att den förut tillämpade successiva förnyelsen upphävts. Fattigvårdslagen,

som beträffande tjänstgöringstid innehöll en hänvisning till

kommunallagarna, undergick samtidigt den ändringen, att i stället för

nämnda hänvisning i lagen intogos bestämmelser om tjänstgöringstid, överensstämmande

med de tidigare för kommunalnämndsledamot och stads
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 150. 83

fullmäktig gällande. Även fattigvårdslagens stadgande om avgång erhöll

samtidigt ändrad lydelse, enligt vilken vid ordinarie ledamots avgång under

den för honom bestämda tjänstgöringstiden fyllnadsval skall anställas, varefter

den sålunda valde tjänstgör under den tid, som för den avgångne

återstått. Då beträffande tjänstgöringstid och avgång samma bestämmelser

böra, på sätt även kommittén ansett, gälla i barnavårdslagen som i fattigvårdslagen,

hava i ett särskilt mom. av förevarande § införts bestämmelser

i detta hänseende, i allt väsentligt överensstämmande med fattigvårdslagens.

(M. s. 40, Y. 119 — 133.)

I 1 § av föreliggande förslag har meddelats en allmän bestämmelse om

att i varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd. I 3—6 §§ hava

givits föreskrifter om denna nämnds sammansättning m. m.

Jag torde nu få till behandling upptaga frågan om beredande av möjlighet

för mindre kommun att, i stället för att tillsätta särskild barnavårdsnämnd,

vid utövande av barnavårdsverksamheten begagna sig av något

annat kommunalt organ.

Enligt kommitténs undersökningar (S. s. 27) funnos den 1 juni 1920

särskilda barnavårdsnämnder i 815 av landsbygdens skoldistrikt, eller

34.6 % av hela antalet, under det att av de 111 stadsskoldistrikten år

1908 inalles 26 eller inemot 1 4 tillsatt särskild barnavårdsnämnd; vad

städerna beträffar är dock att märka, att i städer, där folkskoleväsendet

handhaves av stadsfullmäktige, särskild barnavårdsnämnd ej skall utses,

men folkskolestyrelsen kan uppdraga handläggningen av ärenden enligt

lagen om uppfostran åt vanartade m. fi. barn åt en särskild inom styrelsen

utsedd nämnd. Yid början av år 1921 handhades folkskoleväsendet i 82

av rikets 112 städer av stadsfullmäktige (senare uppgifter se s. 86, not).

I riksdagens i det föregående omförmälda skrivelse den 8 mars 1918,

däri riksdagen begärde utredning om en enhetlig organisation av samhällets

barnavård, framhölls bland annat, att i betraktande av kommunernas

växlande storlek samt befolknings-, ekonomiska och andra förhållanden

en allmän lagstiftning, varigenom alla samhällets barnavårdsuppgifter

sammanfördes till enhetlig handläggning, måste framgå med synnerlig varsamhet.

Det erinrades i skrivelsen tillika, att det vore möjligt, att behörig

hänsyn till de växlande ortsförhållandena kunde göra det erforderligt

eller i varje fall lämpligt, att i en blivande lagstiftning vissa bestämmelser,

som icke kunde tilläggas en allmännare giltighet, gjordes endast villkorligt

bindande, så att deras tillämpning inom varje särskild kommun

bleve beroende av vederbörande myndighets beslut.

Kommittén, som övervägt tanken på förläggande av barnavårdsverksamheten

till något organ med även andra uppgifter, liar avvisat denna tanke

särskilt på grund av att redan befintliga organs sammansättning och beskaffenheten

av deras verksamhet icke gjorde dem lämpliga att handhava

barnavården.

? §■

Undantag för

mindre kommuner

från

skyldigheten

att hava

särskilt tillsatt

barnavårdsnämnd.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 15Ö.

Mot denna kommitténs ståndpunkt kava emellertid i ett stort antal av

de avgivna yttrandena gjorts starka gensagor (Y. 119 —121, 123—133).

Man har framhållit, att det i de små kommunerna stundom kan tänkas

uppstå svårighet att finna lämpliga krafter för ännu ett kommunalt organ.

A andra sidan hava röster även höjts till försvar för kommitténs åsikt

(Y. 1, 122).

Yid övervägande av detta spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,

att möjlighet bör i vissa fall beredas mindre kommun att anlita

redan befintligt kommunalt organ för barnavårdsarbetet. Behov härav

torde huvudsakligen komma att uppstå i rena landskommuner, som ej hava

sammanträngd befolkning. I städerna lärer endast undantagsvis yppas

svårighet att finna tillräckligt antal personer, lämpade för de olika nämnderna.

Då två eller flera kommuner gemensamt handhava sin barnavård,

torde särskild barnavårdsnämnd alltid böra tillsättas.

Vilken annan Beträffande frågan, vilket kommunalt organ, som för förevarande uppTämpHgast

borde ifrågakomma, hava i de avgivna yttrandena olika förslag framför

uppgiften? ställts. Man har hänvisat än på fattigvårdsstyrelsen, än på skolrådet eller

folkskolestyrelsen, såsom den för uppdraget i fråga lämpligaste myndigheten.

I ett yttrande har, såvitt angår landskommuner och köpingar,

föreslagits kommunalnämnden.

För bedömande av denna fråga torde det vara lämpligt att i korthet

erinra om nämnda kommunala organs sammansättning.

Fattigvårdsstyrelsen består av å landet minst tre och i stad minst fem

personer, som fyllt 25 år, jämte suppleanter. Minst en av ledamöterna och

minst en av suppleanterna skall vara kvinna. Kvinna åtnjuter endast om

hon är gift den henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda avsägelserätt.

Val kan ej ske proportionellt. Kyrkoherden samt vederbörande

tjänsteläkare äga deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. Ordförande

och vice ordförande utses av fattigvårdssamhället. (fvl. 11 —14 §§.)

Skolrådet består av kyrkoherden i församlingen, ordförande, samt lämpligt

antal, dock minst fyra, å kyrkostämma valda, för nit om skolväsendet kända

män eller kvinnor, som uppnått 25 år. Jämväl suppleanter kunna utses.

Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande finnes. Kvinna äger

när som helst avsäga sig uppdraget. Val kan ske proportionellt. (Förordningen

om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd §§ 23 och 24.)

Folkskolestyrelsen består av kyrkoherden samt 8—20 andra ledamöter, som

uppnått 25 år, utsedda till hälften av stadsfullmäktige och till hälften av

kyrkostämman. Suppleanter kunna utses. Det finnes ingen obligatorisk

bestämmelse om kvinnas inväljande. Kvinna kan när som helst avsäga sig

uppdraget. Val kan ej ske proportionellt. Ordförande och vice ordförande

utses av folkskolestyrelsen. (Lagen om folkskoleväsendet i vissa städer

§§ 4-6.)

I det år 1922 avgivna betänkandet med förslag till lag om församlingsstyrelse

samt till bestämmelser om folkskoleärendenas överflyttning från den

kyrkliga till den borgerliga kommunen m. m. ingå förslag till vissa ändringar

i kommunalförordningarna. I dessa föreslås bl. a. införande av bestämmelser

om folkskolestyrelse i varje landskommun och stad. Denna styrelse

skall bestå av kyrkoherden och minst sex av kommunen valda ledamöter

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kung t. Maj:ts proposition nr 150.

jämte suppleanter. Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande

är föreslagen. Val kan ske proportionellt. En representant för lärarkåren

äger deltaga i förhandlingarna. Folkskolestyrelsen utser inom sig för varje

år ordförande och vice ordförande.

Kommunalnämnden består av 5—11 ledamöter, som fyllt 25 år, jämte

suppleanter. Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande finnes.

Kvinna äger när som helst avsäga sig uppdraget. Val kan ske proportionellt.

Kyrkoherden är berättigad att i sådana ärenden, som avse fattigvård, barnavård

eller åtgärder för sedlighet, deltaga i nämndens överläggningar och

beslut. Kommunalstämman utser bland nämndens ledamöter ordförande

och vice ordförande. (Kommunalförordningen för landet §§ 40, 42—44, 13.)

Vid övervägande av frågan, åt vilken myndighet barnavårdsverksamheten

bör anförtros, står det till en början för mig tydligt, att kommunalnämnden

icke bör ifrågakomma. Förutom bestämmelsen om kyrkoherdens behörighet

att deltaga i nämndens överläggningar och beslut, finnas i de

refererade lagrummen om kommunalnämnd intet, som är ägnat att garantera

en för barnavårdsverksamheten lämpad sammansättning. Då vidare

kommunalnämndens nuvarande arbetsuppgifter äro även i mindre kommuner

ganska omfattande och krävande, synes det föga sannolikt att ett anförtroende

av jämväl barnavårdsverksamheten åt denna nämnd skulle vara

ägnat att gagna verksamhetens utveckling. Den vunna erfarenheten om

kommunalnämndens befattning med fosterbarnsväsendet kan icke heller

ingiva förhoppningar, att nämnden skulle vara lämpad att handhava barnavården

i dess helhet.

Vad härefter beträffar skolmyndigheten (skolrådet, folkskolestyrelsen)

tala en del skäl för dess anlitande för uppgiften i fråga. Den fungerar

i stor utsträckning redan nu såsom barnavårdsnämnd; dess nuvarande befattning

med barnavården är dock av vida mindre omfattning än den nu

föreslagna och mot dess nuvarande sätt att utöva denna befattning kan,

vad ett betydande antal kommuner beträffar, riktas den anmärkningen, att

gällande lag blivit i mycket ringa utsträckning tillämpad. I detta hänseende

kan hänvisas till den allmänna motiveringen s. 46. Såsom skäl

för skolmyndighetens anlitande kan vidare, i anslutning till skolöverstyrelsens

yttrande (Y. 124) framhållas dels att denna myndighet genom sin

kontakt med skolan har förutsättningar för arbetet beträffande barn i skolåldern,

dels att barnavården i stor utsträckning är en form av uppfostringsverksamhet,

vare sig det gäller barn inom eller utom skolåldern, och

dels att kyrkoherden är ledamot (i skolrådet ordförande) och att lärarrepresentant

äger närvara vid förhandlingarna.

Å andra sidan tala åtskilliga enligt min mening särdeles vägande skäl

mot skolmyndigheten såsom barnavårdsnämnd. Enligt förslaget skall —

och häremot hava erinringar ej framförts — barnavården i sin helhet,

således även ärenden angående vanartade och sedligt försummade barn,

tillhöra den borgerliga kommunen. Men skolmyndigheten tillsättes i samtliga

lands- och en del stadskommuner av den kyrkliga kommunen, Ett

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

överflyttande av skolärendena i alla kommuner till den borgerliga kommunen

är visserligen föreslaget i ovannämnda, år 1922 avgivna betänkande,

men intill dess detta förslag må bliva genomfört, skulle, om skolmyndigheten

i en del kommuner fungerade såsom barnavårdsnämnd, detta innebära,

att ett av den kyrkliga kommunen utsett organ skolla fullgöra en

verksamhet, som tillhörde den borgerliga kommunen, samt förvalta av

denna anslagna medel. Att låta skolmyndigheten fungera som barnavårdsnämnd

kan därför enligt min mening icke ifrågasättas i de kommuner, där

skolärendena tillhöra den kyrkliga kommunen. Att i de städer, där stadsfullmäktige

handhava skolväsendet, låta folkskolestyrelsen, därest särskild

barnavårdsnämnd ej tillsättes, få tjänstgöra såsom barnavårdsnämnd, skulle

visserligen ur nu ifrågavarande synpunkt icke väcka betänklighet, men å

andra sidan lärer i de städer, där folkskolestyrelse finnes, förutsättningar

för befrielse från skyldighet att hava särskilt tillsatt barnavårdsnämnd endast

undantagsvis föreligga.1)

En annan omständighet, som talar mot anlitande av skolmyndigheten

såsom barnavårdsnämnd, är, att skoldistriktet kan hava annan omfattning

än kommunen. Enligt kyrkostämmoförordningen § 1 kan församling vara

delad i skilda skoldistrikt, varjämte församlingar eller delar därav kunna

vara förenade till ett skoldistrikt.

Enligt ovannämnda, år 1922 avgivna kommittébetänkande (sid. 244) föreligga

följande oregelbundenheter i rikets indelningar beträffande borgerliga

kommuner och skoldistrikt:

1. I 9 skoldistrikt ingår stad såsom en del.

2. I 10 » » köping såsom en del.

3. 57 skoldistrikt bestå av mer än en landskommun.

4. 1 stadskommun består av mer än ett skoldistrikt.

5. 12 landskommuner bestå av mer än ett skoldistrikt.

I kommittébetänkandet föreslås, att kommunen skall vara skoldistrikt;

endast undantagsvis skall Konungen äga medgiva undantag härifrån.

Intill dess detta förslag må bliva genomfört, kan således inom en kommun

finnas flera skolråd, liksom ett skolråd kan vara gemensamt för kommuner

eller delar av skilda kommuner. I sådana kommuner skulle det

givetvis svårligen låta sig göra att låta skolrådet eller skolråden handhava

barnavården.

l) Enligt en av svenska stadsförbundets kommunala centralbyrå under november 1923

verkställd utredning tillämpades då lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i

vissa städer i tillhopa 87 av rikets städer. I dessa städer handhades barnavården på följande

sätt:

I 70 städer fanns särskild barnavårdsnämnd inom folkskolestyrelsen.

12 o » » » (»särskilt utskott») inom folkskolestyrelsen

för handläggning av ärenden enligt 1917 års lagstiftning, under det ärenden enligt 1902

års lag handlades av folkskolestyrelsen i dess helhet.

I 1 stad var »pedagogiska nämnden» inom folkskolestyrelsen tillika barnavårdsnämnd.

I 1 stad var förslag väckt om tillsättande av särskild barnavårdsnämnd.

I 8 städer Trälieborg, Eksjö, Eslöv, Ulricehamn, Hässleholm, Vimmerby, Simrishamn,

Trosa) saknades särskild barnavårdsnämnd.

Beträffande 5 städer (Avesta, Arboga, Nora, Laholm och Skänninge) saknades uppgifter.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Skolrådets ock folkskolestyrelsens sammansättning talar jämväl i viss

män mot deras lämplighet såsom barnavårdsnämnd. I ingendera av dessa

myndigheter är tjänsteläkare ledamot, ej heller är han berättigad att deltaga

i förhandlingarna. Och såsom ovan framhållits är det av vikt, att

den medicinska sakkunskapen äger inflytande å det kommunala barnavårdsarbetet.

Någon representant för fattigvårdsstyrelsen har ej heller plats i

skolmyndigheten, något som givetvis skulle vara särdeles önskvärt, om

denna skulle hava att behandla de barnavårdsfrågor, som ofta beröra fattigvårdens

verksamhet, och slutligen är kvinnan ej tillförsäkrad plats i skolmyndigheten.

Att hennes medverkan vid barnavården är av stor vikt

torde vara allmänt erkänt. Därest skolmyndigheten skulle få undantagsvis

fungera såsom barnavårdsmyndighet, borde den förstärkas med en läkare,

en ledamot av fattigvårdsstyrelsen och en kvinna. Inför utsikten att nödgas

så starkt omorganisera skolmyndigheten för att göra den lämpad för uppgiften

i fråga, kan man med skäl ifrågasätta, huruvida icke en lyckligare

lösning skulle ernås genom att anlita annan myndighet, i så fall den av

ett flertal myndigheter föreslagna fattigvårdsstyrelsen.

Ett annat skäl mot att för denna uppgift anlita skolmyndigheten har

framförts av socialstyrelsen, vilken framhållit såsom olämpligt att skolmyndigheten,

som ju huvudsakligen har andra uppgifter att fylla — uppgifter,

som i samband med den planerade skolreformen kunde förväntas

bliva utvidgade och av mera utpräglad undervisningsnatur — därjämte

skulle belastas med den omfattande verksamhet och medelsförvaltning, som

en överflyttning av vissa barn från fattigvården skulle medföra. Det syntes

då socialstyrelsen naturligare att, där särskild barnavårdsnämnd ej inrättades,

fattigvårdsstyrelsen finge sig tillagd befattningen jämväl med de vanartade

och sedligt försummade barnen samt fosterbarnen.

För fattigvårdsstyrelsen såsom i vissa fall fungerande såsom barnavårdsnämnd

tala även i övrigt åtskilliga skäl. Sålunda är i regel kommunen

enhet för såväl fattigvård som barnavård. Intet hinder ur denna synpunkt

föreligger således mot att fattigvårdsstyrelsen fungerar såsom barnavårdsnämnd

för kommunen i dess helhet. Härtill kommer att fattigvårdsstyrelsen

tillsättes av den borgerliga kommunen, dit barnavården enligt förslaget

jämväl hänföres.

I fråga om sammansättningen är fattigvårdsstyrelsen ganska väl lämpad

för uppgiften i fråga. Tjänsteläkare 11 är visserligen ej självskriven ledamot

av fattigvårdsstyrelsen, men väl berättigad att deltaga i dess förhandlingar,

och obligatorisk bestämmelse om kvinnas ledamotskap i styrelsen

finnes. Däremot framstår det såsom brister, att kyrkoherden ej är självskriven

ledamot utan endast berättigad att deltaga i förhandlingarna samt

att representant för lärarkåren saknas; dessa brister torde dock kunna

avhjälpas genom föreskrift, att då fångvårdsstyrelse fungerar såsom barnavårdsnämnd,

kyrkoherden eller hans ställföreträdare samt en lärare eller

lärarinna skola tjänstgöra såsom ledamöter.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, uppkomma, hur än

gränsen dragés mellan fattigvård och barnavård, stundom fall, då tvekan

måste råda, huruvida fattigvårds- eller barnavårdsmyndigheten bör ingripa.

Ett anförtroende i de små kommuner, där befrielse från skyldigheten att

hava särskild barnavårdsnämnd kan ifrågakomma, av barnavården åt fattigvårdsstyrelsen

skulle för dessa kommuners del förebygga en dylik olägenhet.

I sådana kommuner skulle härigenom all verksamhet för barn, såväl då

det gäller understöd i hemmet som eljest, omhänderhavas av en och samma

myndighet, fattigvårdsstyrelsen, vilken för närvarande har befattning med

en del av de skyddslingar, som enligt förslaget skola vårdas av barnavårdsmyndigheten.

Av socialstyrelsen har framhållits, hurusom fattigvårdsstyrelsen

—- i jämförelse med skolmyndigheten, som närmast kommer i beröring

med hem där skolpliktiga barn finnas — har en genom sin allmänt understödjande

verksamhet förvärvad vidare överblick och större personkännedom

samt lättare och naturligare kan följa förhållandena i alla hem (Y.

128 s. 100).

Slutligen må erinras om att åt fattigvårdsstyrelsen redan tidigare anförtrotts

uppgifter, vilka uttryckligen förklarats icke vara hänförliga till

fattigvårdsverksamhet; jag syftar härvid på den understödsverksamhet, som

äger rum jämlikt lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott

och sjukvårdsbidrag, vilken verksamhet icke åligger pensionsnämnden utan

fattigvårdsstyrelsen.

Den föregående utredningen giver enligt min mening otvetydigt vid

handen, att i kommun, där särskild barnavårdsnämnd ej tillsättes, barnavården

bör omhänderhavas av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med kyrkoherden

samt en representant för lärarkåren.

I en del av de yttranden, i vilka förordats beredande av möjlighet till

undantag från skyldigheten att hava särskilt tillsatt barnavårdsnämnd, har

föreslagits, att sådant undantag skulle få ske blott på grund av vederbörande

myndighets tillstånd — i sådant hänseende har framhållits Kungl.

Maj:t eller länsstyrelsen. I andra yttranden åter synes man hava avsett

att överlämna frågan, huruvida i mindre kommun särskild barnavårdsnämnd

borde inrättas, till kommunens eget fria beprövande.

Sistnämnda åsikt kan jag icke dela. I regel är det av stor vikt att

en myndighet, som icke är betungad av andra krävande uppgifter, handhar

barnavården. Såsom bland andra överståthållarämbetet framhållit, är förslaget,

att i varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd, som uteslutande skall

sysselsätta sig med ärenden av ifrågavarande beskaffenhet, ägnat att i hög

grad befrämja en god barnavård (Y. 1). Även socialstyrelsen har betonat,

att en viss garanti för uppgiftens rätta kandhavande ligger däri, att ett

organ speciellt inriktas på densamma, efter hand förskaffar sig verkliga

insikter på området och därigenom också får ett positivt intresse för uppgiften

(Y. 128 s. 101). Jämväl Stockholms stads barnavårdsnämnd kar

starkt framhållit angelägenheten av att särskild barnavårdsnämnd, skild från

s. 89 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 150.

89

den lokala skolmyndigheten, tillsättes i varje kommun (Y. 122). Anlitandet

i vissa fall av fattigvårdsstyrelsen såsom barnavårdsnämnd är att anse såsom

en nödfallsutväg, betingad av, å ena sidan det på grund av kommunens

särskilda förhållanden mindre starkt framträdande behovet av särskild nämnd

och å andra sidan av svårigheten att uppbringa tillräckligt antal dugande

krafter för, förutom övriga nämnder, jämväl en särskild barnavårdsnämnd.

Därest frågan om inrättande av sådan skulle överlämnas åt kommunens

eget avgörande, skulle det kunna befaras, att, ehuru ingendera av nyssnämnda

förutsättningar för ett undantag vore för handen, vederbörande

av liknöjdhet underläte att tillsätta särskild nämnd. Att binda möjligheten

av undantag vid en viss befolkningssiffra — i sådant hänseende har föreslagits

500, 1,500, 3,000 invånare — kan jag vidare icke anse lämpligt.

Såsom svenska stadsförbundets styrelse framhållit, kan behovet av särskild

barnavårdsnämnd vara rätt olika starkt allt efter samhällets ekonomiska

typ, obesett folkmängdssiffrorna (Y. 130 s. 103). Jag anser därför undantag

från skyldigheten att hava särskild nämnd böra kunna för viss tid

eller tills vidare medgivas mindre kommun, där så med hänsyn till förhållandena

prövas lämpligen kunna ske. I kommun med mera sammanträngd

befolkning bör uppenbarligen sådant medgivande ej lämnas. För

de minsta städernas del har visserligen möjligheten till undantag ansetts

icke böra helt uteslutas, men förutsättningarna härför torde endast i mycket

få fall föreligga. Frågan om dylikt undantag bör utredas av sådan barnavårdskonsulent,

om vilken bestämmelse ingår i föreliggande förslag, varefter

länsstyrelsen avger utlåtande i ärendet. Dess avgörande bör förbehållas

Kungl. Maj:t. Avgörandet synes mig nämligen böra ske efter grunder, för

vilkas bestämmande kräves vidare överblick över förhållandena i landets

olika delar, än som kan förväntas föreligga hos de särskilda länsstyrelserna,

samt med stöd av den fackkunskap och erfarenhet, som är representerad inom

socialdepartementets byrå för fattigvård och barnavård. Den av de lokala

myndigheterna gjorda utredningen torde innebära garanti för att vid avgörandet

behörig hänsyn icke desto mindre kommer att tagas till de i varje

särskilt fall rådande förhållandena.

Till en i socialstyrelsens yttrande väckt fråga om tillsättande av eu

föredragande ledamot i barnavårdsnämnd, som utgöres av fattigvårdsstyrelse,

återkommer jag vid 8 §.

(K. 11 §, M. s. 141, 425, 469, Y. 158—160, fvl. 14 §, vl. 27 §.) 8 §1 mo„,

Enligt kommitténs förslag skulle barnavårdsnämnden själv bland sina Ordförande.

ledamöter utse ordförande och vice ordförande. Denna avvikelse från vad

som enligt fattigvårdslagen gäller, nämligen att ordförande och vice ordförande

tillsiittas av kommunen, motiverades av kommittén därmed, att då

nämnden icke enbart skulle bestå av ledamöter, som valts av kommunen,

och någon av de i annan ordning utsedda kunde vara lämpligast till ordförande,

sådan ej borde tillsättas av kommunen. Då i föreliggande förslag

den avvikelsen gjorts från kommittéförslaget, att, förutom den prästerlige

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. May.ts proposition nr 150.

8 § 2 mom.

Föredragande

i barnavårdsärenden.

ledamoten och, i vissa kommuner, tjänsteläkaren, samtliga ledamöter skola

väljas av kommunen, har det av kommittén åberopade skälet för avvikelse

från bestämmelsen i fattigvårdslagen i väsentlig mån bortfallit. Vid förarbetena

till fattigvårdslagen framhölls det bland annat, att kommunen borde

själv få avgöra, vem som skulle handhava ett så viktigt uppdrag som

ordförandeskapet i fattig vårdsstyrelsen. Samma skäl tala enligt min mening

för att avgörandet även beträffande ordförandeskapet i barnavårdsnämnden

förbehålles kommunen. Jämväl i fråga om ordförandens och vice ordförandens

tjänstgöringstid anser jag, att förevarande stadgande bör överensstämma

med 14 § fattigvårdslagen; de böra sålunda utses för den tid, de

äro valda till ledamöter.

Övriga bestämmelser i 11 § av kommittéförslaget överensstämma med

motsvarande stadganden i 14 § fattigvårdslagen och torde kunna i oförändrad

form inflyta i förevarande mom. — Beträffande den av två reservanter

väckta frågan om kyrkoherdens självskrivna ordförandeskap, se vid 3 §.

(Y. 128 s. 101.)

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att om man av praktiska

skäl funne det tillrådligt, att i mindre kommuner ett redan befintligt organ

finge fungera såsom barnavårdsnämnd, kunde det icke undvikas, att detta

organ finge sitt intresse delat mellan sina förutvarande uppgifter och de

nya. Styrelsen, som erkände detta såsom en brist, hade sökt utfinna eu

organisatorisk anordning, som vore ägnad att fylla densamma. I sådant

hänseende föreslog styrelsen, att inom kommun, där fattigvårdsstyrelsen

fungerade såsom barnavårdsnämnd, en ledamot av styrelsen utsåges att

fungera såsom föredragande ledamot för barnavårdsärenden. Det skulle

åligga denne ledamot att förskaffa sig noggrann kännedom om gällande

författningsföreskrifter på området, att aktgiva på alla förhållanden, som

vore ägnade att påkalla nämndens uppmärksamhet, att förbereda och för

nämnden föredraga barnavårdsärenden samt tillse, att av nämnden beslutade

åtgärder bringades i verkställighet. Därest icke kyrkoherde, lärare eller

lärarinna samt tjänsteläkare vore ledamöter av nämnden, skulle han i mån

av behov träda i förbindelse med dem.

Detta uppslag, beträffande vars närmare motivering jag tillåter mig att

hänvisa till socialstyrelsens yttrande (Y. 128 s. 101), synes mig böra förverkligas.

Utan tvivel skulle i kommun, där särskild barnavårdsnämnd ej

tillsättes, eu djdik föredragande i barnavårdsärenden kunna bliva till verkligt

gagn. I många fall torde till sådan föredragande kunna utses kyrkoherden

eller lärarrepresentanten. I fråga om de åligganden, som borde ankomma

på denne föredragande, kan jag i huvudsak ansluta mig till vad socialstyrelsen

anfört. Dock synes det mig icke lämpligt att, såsom styrelsen

ifrågasatt, föredraganden skulle äga den rätt att i brådskande fall fatta

beslut, som enligt kommittéförslagets 34 § (31 § i föreliggande förslag)

skulle tillkomma ordföranden, eller att föredraganden skulle hava att fylla

de speciella uppgifter i övrigt, som tillkomma ordföranden i särskilt till
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

91

satt nämnd. Det synes mig nämligen icke riktigt att från ordföranden

avlyfta någon del av ansvaret. Men genom att taga initiativ till åtgärder,

genom att hålla ordföranden underrättad om förhållanden, som beröra

barnavården, samt genom att i övrigt underlätta de uppgifter, som i fråga

om barnavården åligga denne, bör föredraganden kunna verksamt befrämja

barnavårdsarbetet, även om han ej får på sig överflyttade några av ordförandens

åligganden.

I 2 mom. av 8 § har införts en bestämmelse av den innebörd jag nu

angivit.

Tid för sammanträde, beslutförhet m. m.

(K. 12 §, M. s. 142, 469, Y. 161—172, fvl. 15 §.)

I fråga om nämndens sammanträden överensstämmer 1 mom. i 9 § liksom

motsvarande stadgande i kommittéförslaget med 15 § 1 mom. fattigvårdslagen,

utom därutinnan att även vederbörande läkare enligt förslagen skall

äga sammankalla barnavårdsnämnd; i sistnämnda hänseende har, i anslutning

till eu myndighets erinran (Y. 161), en mindre jämkning i kommittéförslaget

ägt rum. Att såsom av medicinalstyrelsen ifrågasatts, föreskriva

att sammanträde skall hållas även på begäran av förste provinsialläkaren,

torde icke vara nödigt, då det icke lärer möta svårighet för denne att

genom hänvändelse till annan tjänsteläkare eller ordföranden i fall av behov

få sammanträde till stånd. Något förbud mot sammanträdes hållande

å gudstjänsttid, varom en myndighet framställt förslag, kan jag heller icke

anse vara av behovet påkallat. Tjänsteläkare, som jämlikt 3 § 2 mom.

är berättigad att deltaga i nämndens förhandlingar, torde böra underrättas

om tiden för nämndens sammanträden.

I kommittéförslagets 12 § 2 mom. föreslogs, att beslut om barns omhändertagande

för skyddsuppfostran ej finge fattas, där ej den prästerlige

ledamoten vore tillstädes samt minst tre ledamöter vore ense om beslutet.

I övrigt överensstämde stadgandet beträffande beslutförhet med bestämmelsen

i 15 § 2 mom. fattigvårdslagen.

Stadgandet om den prästerlige ledamotens närvaro vid fattande av beslut

om barns omhändertagande för skyddsuppfostran — vilken bestämmelse

av kommittén motiverats med nödvändigheten att vinna största

möjliga säkerhet för en omsorgsfull prövning av dylik fråga — har i ett

flertal yttranden gjorts till föremål för erinringar; man har ansett att bestämmelsen

i fråga vore ägnad att öka antalet sammanträden samt onödigtvis

uppskjuta avgörandet av viktiga ärenden i nämnden.

Aven jag anser nämnda bestämmelse vara av beskaffenhet att kunna

försvåra och fördröja nämndens arbete. Då vidare i föreliggande förslag

är på samma sätt som i gällande lag genom bestämmelse om underställning

till vederbörande länsstyrelse sörjt för, att i de fall, där föräldrarna

ej samtycka till barnets omhändertagande, beslut härom blir föremål för

överordnad myndighets prövning, kan jag icke anse den ifrågavarande be
-

3 §■

Sammanträden

(1 mom.).

Beslutförhet

(2 mom.).

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Omröstning

(3 mom.).

Påföljd för

uteblivande

(4 mom.).

10 §■

Protokoll.

11 §■

Ordförandens

uppgifter.

lä §■

Ersättning

åt ordföranden.

stämmelsen vara av behovet påkallad. Däremot ansluter jag mig till

kommitténs förslag, att för beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran

erfordras, att minst tre ledamöter äro ense om beslutet.

Mot 12 § 3 mom. i kommitténs förslag, vilket överensstämmer med

15 § 3 mom. fattigvårdslagen, har erinran ej framställts. Icke heller jag

finner skäl till avvikelse från vad sålunda föreslagits.

Aven föreskriften i 12 § 4 mom. i kommittéförslaget överensstämmer

med motsvarande bestämmelse i fattigvårdslagen (15 § 4 mom.). Yad

från ett håll mot kommittéförslaget i denna del erinrats (Y. 172), finner

jag ej böra föranleda ändring i detsamma.

(K. 13 §, M. s. 142, 469, fvl. 16 §.)

I 13 § av sitt förslag hade kommittén upptagit stadgande om protokollsföring,

överensstämmande med bestämmelserna i 16 § fattigvårdslagen,

med den avvikelse, att protokollet enligt kommittéförslaget skulle

upptaga ärendenas beskaffenhet samt nämndens beslut i stället för, såsom

enligt fattigvårdslagen gäller, beslutet och skälen därför. Dock skulle i

ärenden enligt 7 kap. i kommittéförslaget (om barns omhändertagande för

skyddsuppfostran) föras särskilt protokoll. Sistnämnda stadgande motiverades

med att i dylika ärenden utredningen och protokollet måste äga en

större fullständighet.

Då bestämmelsen om särskilda protokoll i ärenden av olika beskaffenhet

synes mig vara ur praktisk synpunkt mindre lämplig, och skälen för

nämndens beslut torde böra, på sätt även två reservanter inom kommittén

föreslagit (M. s. 469), alltid angivas, anser jag skäl saknas att i förevarande

hänseende göra avvikelse från motsvarande bestämmelse i fattigvårdslagen.

Att i barnavårdsnämnd med den sammansättning, som i 7 § sägs, särskilt

protokoll skall föras i barnavårdsärenden, torde falla av sig självt,

liksom även att barnavården skall hava särskild från fattigvården skild

stat och särskilda räkenskaper.

Ordförandens uppgifter m. m.

(K. 14 §, M. s. 143, Y. 173, fvl. 17 §.)

Kommittén hade i 14 § av sitt förslag föreslagit samma bestämmelser

som i 17 § fattigvårdslagen, allenast med en mindre formell ändring, varjämte

bland ordförandens uppgifter upptagits jämväl »att till överläggning

framställa inkomna ärenden». Då emellertid uttryckligt stadgande härom

icke lärer vara av behovet påkallat, och det synes ändamålsenligt att barnavårdslagens

och fattigvårdslagens organisatoriska bestämmelser överensstämma,

där ej särskilda skäl tala häremot, har jag, i likhet med en länsstyrelse,

funnit ifrågavarande stadgande böra erhålla samma avfattning

som 17 § i fattigvårdslagen.

(K. 15 §, M. s. 143, 469, Y. 174, fvl. 18 §.)

Kommittén har framhållit, att med den föreslagna föreningen av barnavårdsärendena

i en kommunal myndighets hand och den gestaltning, som

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

93

barnavårdsnämnden erhållit i förslaget, det syntes vara nödigt, att ordföranden

erliölle gottgörelse såväl för kostnader som för besvär. I 15 §

av kommittéförslaget har därför upptagits stadgande härom, överensstämmande

med bestämmelsen i 18 § fattigvårdslagen.

Det sålunda föreslagna stadgandet, mot vilket erinran ej framställts,

tillstyrkes av mig. Därest emellertid den ändring av 18 § i fattigvårdslagen,

som tillstyrkts av andra lagutskottet vid innevarande års riksdag,

blir av riksdagen antagen, torde böra tagas under övervägande, huruvida

12 § i föreliggande förslag bör undergå motsvarande ändring.

I sammanhang härmed har medicinalstyrelsen liksom vissa förste stadsläkare

uttalat, att särskilt arvode borde tillerkännas stadsläkare, som är

ledamot i barnavårdsnämnd. I avseende härå vill jag framhålla, att det

givetvis icke möter hinder för stad att, där den finner ledamotskapet i

nämnden vara så betungande för stadsläkaren, att höjning av hans löneförmåner

kan anses motiverad, gå i författning härom. Något stadgande

härom i lagen kan dock icke vara erforderligt eller lämpligt.

Revision m. m.

(K. 16 §, M. s. 143, fvl. 21 §.)

Förevarande stadgande är likalydande med kommittéförslagets 16 §

samt överensstämmer med 21 § fattigvårdslagen. Mot detsamma har erinran

ej framställts. Ej heller jag finner skäl föreligga till avvikelse från

vad kommittén föreslagit.

Verksamhetens bedrivande.

(K. 18 §, M. s. 144 — 146, 469, Y. 179—188, fvl. 19 §, vl. 3 §,

fbl. 12 §, lag om behandling av alkoholister 4 § 2 mom. sista stycket.)

I 18 § 1 mom. av sitt förslag hade kommittén upptagit en bestämmelse

om distriktsindelning; liknande stadganden finnas i fattigvårdslagen

och lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn. Enligt kommittéförslaget

skulle bestämmelsen vara obligatorisk, utom i mindre kommuner,

där barnavården vore av ringa omfattning.

Mot kommitténs förslag på denna punkt har emellertid anmärkts, att

eu obligatorisk bestämmelse om kretsindelning icke vore lämplig ens i

fråga om större kommuner; en viss frihet i avseende å sättet för genomförande

av arbetsfördelningen vore att anbefalla.

Vad sålunda erinrats synes mig icke sakna fog. Jag anser därför stadgandet

i fråga böra erhålla en avfattning, som möjliggör för kommunerna

att i förevarande hänseende förfara på det sätt, som med hänsyn till förhållandena

på platsen kan befinnas mest ändamålsenligt. I anslutning

till vissa myndigheters uttalanden finner jag härjämte, dels att det i gällande

lag använda uttrycket »krets» bör komma till användning i stället

för »distrikt», och dels att tjänsteläkare ej bör vara skyldig att åtaga sig

uppsikt över en krets. Sådan skyldighet bör däremot åligga övriga ledamöter

i nämnden. Enligt min tanke är vidare det i gällande lag använda

13 §.

Granskning

av räkenskaperna.

Ledamöternas

ansvarighet.

14 §■

Kretsindelning

m.m. (lmorn.).

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Biträde, särskild

styrelse

(2 mom.).

uttrycket »kretsombud» såsom benämning på den, som bär uppsikt över

eu krets, förtjänt att bibeliållas. Och slutligen synes det böra finnas

möjlighet att, på sätt enligt gällande lag kan ske, till kretsombud förordna

icke blott ledamot av nämnden utan även annan lämplig person.

Liksom i 12 § fosterbarnslagen och 19 § 2 mom. fattigvårdslagen hade

i 18 § 2 mom. av kommitténs förslag öppnats möjlighet att till barnavårdsnämndens

biträde kalla utanför nämnden stående personer. Enligt

förslaget skulle för dylik uppgift kunna anlitas även förening eller stiftelse.

Liksom enligt 3 mom. i 19 § fattigvårdslagen föreslogs vidare i

18 § 3 mom. i kommittéförslaget, att särskild styrelse skulle kunna utses

för utförande av vissa angelägenheter.

Lämpligheten av dylika bestämmelser torde icke kunna ifrågasättas.

Yad särskilt de ifrågavarande biträdena beträffar, torde det icke vara uteslutet

att i vissa fall för sådant uppdrag anlita distriktssköterskor; enligt

gällande bestämmelser åligger det dem »upplysande och rådgivande verksamhet

i avseende å barnavård», en uppgift, som står i nära beröring

med barnavårdsnämndens arbete. (Se vidare vid 17 §.)

Bestämmelser av i huvudsak samma innebörd som i kommitténs förslag

hava fått sin plats i föreliggande förslags 14 § 2 mom. Yissa smärre

ändringar i kommittéförslagets stadganden hava dock ansetts böra vidtagas.

Sålunda synes det ej vara nödvändigt att, såsom i kommittéförslaget

skett, för dessa biträden föreskriva viss benämning, »övervakare», »vårdare»

; kommunerna torde böra äga använda dessa eller andra benämningar,

som kunna befinnas lämpliga.

Den i kommittéförslaget upptagna föreskriften, att biträden och ledamöter

i särskild styrelse skola vara boende inom kommunen torde vidare

knappast vara lämplig; i vissa fall kan det måhända visa sig mest ändamålsenligt

att för viss uppgift anlita personer boende i annan kommun,

t. ex. då det gäller att ombesörja utackordering eller förvalta anstalt inom

annan kommun.

Åt förening och stiftelse bör, enligt min mening, kunna anförtros även

förvaltning av anstalt, utackorderingsverksamhet m. in.

Enligt fattigvårdslagen kunna biträden och särskild styrelse ej utses,

utan att bestämmelse därom influtit i fattigvårdsreglementet; biträden kunna

utses av fattigvårdssamhället eller av fattigvårdsstyrelsen (beroende på vad

reglementet innehåller härom), men styrelse skall tillsättas av fattigvårdsstyrelsen.

Kommittén har föreslagit, att barnavårdsnämnden skall, även

utan att barnavårdsreglementet innehåller något stadgande därom, kunna utse

biträden, men gjort styrelses tillkomst beroende på bestämmelse i reglementet;

val av styrelse har anförtrotts åt nämnden. I likhet med kommittén

finner jag biträdens utseende böra ankomma på nämnden. Yad

angår särskild styrelse har stadgandet om barn a värdsregleme n te, enligt

vad jag ovan förordat, utgått ur förslaget; viss verksamhets anförtroende

åt särskild styrelse bör därför ej göras beroende av att föreskrift därom

intagits i dylikt reglemente. Däremot synes lämpligt föreskriva, att kom
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 95

munen skall fatta beslut om att styrelse skall tillsättas; själva valet lärer

däremot böra, på sätt kommittén föreslagit, ankomma på nämnden.

Att nämnden äger utfärda instruktioner för biträden och särskilda styrelser

liksom för de i nästföregående mom. omförmälda kretsombud, torde

falla av sig självt.

Genom stadgandet i 4 mom. av 18 § har kommittén, i överensstäm- Skyldighet

melse med vad i 19 § 4 mom. fattigvårdslagen skett, öppnat möjlighet

för kommun att meddela föreskrift om skyldighet för inom kommunen (3 mom.).

bosatta personer att mottaga uppdrag såsom biträden åt barnavårdsnämnden

samt ledamöter i särskild styrelse.

Denna föreskrift har i några yttranden gjorts till föremål för anmärkningar;

man har framhållit, att uppdrag, som påtvingas en person, lätt

vanskötes.

Uppenbarligen är det önskvärt att så vitt möjligt undvika att för uppdrag

av ifrågavarande slag använda personer, vilka äro ovilliga att mottaga

desamma. Då emellertid medverkan av oavlönade krafter i åtskilliga kommuner

torde komma att bliva i hög grad av behovet påkallad, och fall

kunna tänkas uppstå, då avsägelse av uppdrag ej lämpligen bör godtagas,

anser jag eu sådan bestämmelse, som kommittén föreslagit, vara nödvändig.

Erinras må, att vid förarbetena till fattigvårdslagen liknande anmärkningar

framställdes mot motsvarande stadgande i nämnda lag, vilka anmärkningar

dock vid lagens antagande ej vunno beaktande. Då enligt

vad jag ovan förordat, till kretsombud bör kunna utses även person

utom nämnden, bör i fråga om skyldighet att mottaga dylikt uppdrag

gälla detsamma som beträffande biträde och ledamot i särskild styrelse.

Förevarande stadgande om skyldighet att mottaga uppdrag avser endast

personer, som ej tillhöra nämnden; att skyldighet föreligger för dess ledamöter

utom tjänsteläkare att tjänstgöra såsom kretsombud, lärer framgå

av 1 mom.

I redaktionellt hänseende har jag ansett de .av kommittén i 18 § föreslagna

stadgandena böra undergå viss jämkning.

(K. 19 §, M. s. 146, fvl. 20 §.) '' 16 §.

I nära överensstämmelse med stadgandet i 20 § fattigvårdslagen upp- Tjänstemän.

tog kommittén i 19 § av sitt förslag en bestämmelse om rätt för kommunen

att besluta anställande av tjänstemän.

Detta stadgande, mot vilket anmärkning ej framställts, tillstyrkes av mig.

(K. 20 §, M. s. 110, 111, 147, Y. 189, 190, fvl. 38 §.) ig §.

I 20 § av sitt förslag har kommittén upptagit vissa bestämmelser om Samarbete

åliggande för barnavårdsnämnden att förskaffa sig kännedom om befintliga myndigheter

barnavårdsanstalter in. m.; nämnden borde även verka för tillkomsten av m''fl- (lmom.)

dylika anstalter. Dessa bestämmelser hava, delvis i annan form, erhållit

plats i 2 §, där föreskrifter meddelas om nämndens arbetsuppgifter.

I 1 mom. av förevarande § hava däremot ansetts böra ingå de stadgande!

i kommittéförslagets 20 § 1 och 2 inom., vilka avse nämndens

samarbete med myndigheter och föreningar m. fi.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj tis proposition nr 150.

Samråd

mellan barnavårdsnämnd

och fångvårdsstyrelse.

Tremannanämnd.

(2 mom.)

(K. 65 §, M. s. 216, Y. 12, 52 s. 29, 66 s. 45, 69, 70, 99 s. 65,

102 s. 75, 103 s. 84.)

I den allmänna motiveringen (s. 68) har framhållits, att liksom enligt

nu gällande lag tvekan stundom kan uppstå om vilken kommunal myndighet,

som i ett visst fall är behörig och pliktig att ingripa, det även med

godtagande av föreliggande förslags bestämmelser om barnavårdens centralisering

hos barnavårdsnämnden i vissa fall kan mellan barnavårdsnämnden

och fattigvårdsstyrelsen uppstå meningsskiljaktighet därom, vilken av myndigheterna,

som skall taga befattning med visst ärende. Sådant kan inträffa,

då barnavårdsnämnden vägrar omhändertaga ett barn och hänvisar till

fattigvårdsstyrelsen för beviljande av understöd eller då fattigvårdsstyrelsen

anser, att sådant understöd ej bör utgå utan hänvisar barnet till

barnavårdsnämnden för att av denna omhändertagas. Såsom jag jämväl

i den allmänna motiveringen antytt, har den av kommittén i 65 § 2 st.

för lösande av dylika konflikter föreslagna bestämmelsen framkallat starka

gensagor och icke heller kunnat av mig godtagas.

I 2 mom. av 16 § har jag till en början ansett nödigt erinra om

lämpligheten av att barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse i deras helhet

eller genom särskilda representanter rådpläga om angelägenheter, som beröra

bådas verksamhet. Helt visst skall på detta sätt mycket kunna vinnas

för åvägabringande av ett gott samarbete. Den person, som enligt förslaget

skall hava säte i båda myndigheterna, bör utan tvivel även kunna uträtta

mycket för detta syftes vinnande.

I fortsättningen av detta mom. har vidare föreslagits en föreskrift, enligt

vilken barnavårdsnämnden har att i vissa fall inhämta fattigvårdsstyrelsens

uppfattning. Detta har ansetts böra ske, då ett fall anmälts

för barnavårdsnämnden, men denna finner antagligt, att understöd i hemmet

från fattigvårdsstyrelsen vore det lämpligaste sättet för missförhållandets

avhjälpande, liksom även då i fall, som är föremål för nämndens behandling,

upplyses, att fattigunderstöd redan utgår. I båda dessa fall är det

tydligen för vinnande av en rationell lösning nödvändigt, att de båda

myndigheternas uppfattningar jämföras med varandra. Detta skall enligt

förslaget ske genom den person, som är ledamot av båda myndigheterna.

Har i sådant fall utredning ägt rum inom nämnden, bör denna utredning

tillhandahållas styrelsen; har nämnden funnit att, därest understöd i hemmet

beviljas, jämväl annan åtgärd bör vidtagas, t. ex. att barnet bör hållas

till arbete i arbetsstuga eller att annan åtgärd till stöd för hemuppfostran

bör komma till användning, bör nämndens uppfattning härutinnan delgivas

styrelsen. En dylik hänvändelse genom den gemen samme ledamoten bör

i de allra flesta fall vara ägnad att åstadkomma ett resultat, som båda

myndigheterna kunna anse tillfredsställande. Fall kunna dock någon gång

inträffa, då på nu angivet sätt samförstånd icke står att vinna. I sådana

fall skall enligt förslaget ärendet överlämnas till en tremannanämnd, bestående

av den gemensamme ledamoten samt ytterligare en ledamot från

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

vardera myndigheten. Denna tremannanämnd skall liava att skyndsamt

till avgörande upptaga frågan, vilkendera myndigheten, som skall taga befattning

med ärendet. Detta avgörande skall vara slutligt och får icke

överklagas. Därest denna nämnds avgörande icke kan utan våda avvaktas,

skall barnavårdsnämnden äga tills vidare vidtaga provisorisk åtgärd. På

motsvarande sätt synes böra förfaras, då fattigvårdsstyrelsen vid prövning

av fattigvårdsbehov finner skäl till antagande, att barn, varom fråga är,

bör omhändertagas av barnavårdsnämnden. Jag kommer i det följande att

föreslå införande av föreskrift härom i 38 § fattigvårdslagen (se s. 247).

Den största betydelsen av den nu föreslagna anordningen med en särskild

tremannanämnd synes mig vara att söka däri, att blotta tillvaron av

eu dylik bestämmelse är ägnad att sporra myndigheterna att i godo söka

på bästa möjliga sätt lösa uppkommande meningsskiljaktigheter. Det har

ansetts lämpligt att kunna hänvisa på ett dylikt avgörande, särskilt med

hänsyn till att i en del yttranden starkt framhållits de svårigheter, som

kunde väntas uppstå genom meningsskiljaktigheter mellan barnavårdsnämnden

och fattigvårdsstyrelsen. Enligt min uppfattning har man dock därvid gjort

sig skyldig till någon överdrift. Den hittills vunna — dock icke särdeles

långvariga — erfarenheten från barnskyddsnämndens i Helsingfors verksamhet

— vilken omfattar bl. a. de fattiga barn, vilka vårdas utom sina

hem, under det fattigvårdsnämnden har hand om understödsverksamheten

i hemmen även såvitt angår barnen — har enligt vad jag erfarit icke

givit anledning till antagande, att samarbetet mellan barnskyddsnämnden

och fattigvårdsnämnden skall vålla slitningar. Och enligt min mening är

det att antaga, att icke heller hos oss några nämnvärda svårigheter i detta

hänseende skola upjistå.

Med hänsyn till att förevarande stadgande erhållit en vidare räckvidd

än 65 § i kommitténs förslag har det ansetts lämpligen böra erhålla sin

plats i 1 kap. under rubriken »Verksamhetens bedrivande».

Anmälan och undersökning.

De tre första paragraferna i 5 kap. av kommittéförslaget (»Om barnavårdsnämndens

allmänna tillsyn över barns vård samt om anmälan och

undersökning in. m.») hava i delvis ändrad form ansetts böra erhålla sin

plats i 1 kap. av föreliggande förslag, kommittéförslagets 31 § i 2 § samt

dess 32 och 33 §§ i 17 och 18 §§ av föreliggande förslag under den

gemensamma rubriken »Anmälan och undersökning». Bestämmelser, motsvarande

de i 34 § av kommittéförslaget förekommande, återfinnas i 31 §

av föreliggande förslag.

(K. 32 §, M. s. 162, Y. 264—268, fvl. 23 §, vl. 5 §.)

I 32 § av kommittéförslaget hava upptagits bestämmelser om anmälan

till barnavårdsnämnden från enskilda personer och från myndigheter; förebilder

till dessa bestämmelser finnas i gällande lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.) 197S 23 7

17 §.

Anmälan.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

18 §.

Undersökning.

Mot dessa bestämmelser Lava i de avgivna yttrandena endast detaljanmärkningar

framställts. Jag finner mig också kunna i huvudsak godtaga

förslaget. Förutom en mindre ändring i första stycket liar det synts

lämpligt att giva andra stycket en något allmännare avfattning än det har

i kommittéförslaget. Syftet härmed har varit att utmärka, att det skall

ankomma på varje befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens

tjänst, liksom på kommunal myndighet samt läkare och barnmorska, även

om de ej innehava dylik tjänst, att göra anmälan hos barnavårdsnämnden,

då anledning därtill föreligger. Härigenom tillgodoses sålunda i huvudsak

bl. a. det från medicinskt håll framställda kravet, att anmälningsskyldighet

bör åligga även distrikts- och dispensärsköterskor, av vilka de förstnämnda

alltid och de senare i flertalet fall äro befattningshavare hos kommuner

och landsting. Enligt gällande bestämmelser beträffande distriktssköterskor

skola de utöva upplysande och rådgivande verksamhet beträffande barnavård,

vilket utgör ett särskilt skäl att ålägga dem anmälningsskyldighet

i förevarande hänseende. (Se Sv. Förf.-sand. 234/1920 och 400/1914

samt ovan vid 14 § 2 mom.)

I ett av de avgivna yttrandena har meddelats, att eu barnavårdsnämnd

vid ett tillfälle fått från vederbörande polismyndighet på en gång mottaga

anmälan angående omkring 120 fall av vanart, avseende en period av flera

år (Y. 265). För att tydligt framhålla angelägenheten av att anmälan äger

rum utan onödigt uppskov, har gjorts ett tillägg till bestämmelsen om anmälningsskyldigheten

.

(K. 33 §, M. s. 163, 164, Y. 136, 141, 269, fvl. 25 §, vl. 6 §.)

I 33 § av kommitténs förslag hava givits bestämmelser om den undersökning,

som bör äga rum, då barnavårdsnämndens ingripande påkallats.

Dessa bestämmelser återgiva i utvidgad form vissa nu gällande föreskrifter.

De sålunda föreslagna bestämmelserna, vilka ej föranlett erinringar i de

avgivna yttrandena, återfinnas i något omarbetad form i 18 § av föreliggande

förslag.

Första stycket av nämnda § har avseende å alla de ärenden, varmed

barnavårdsnämnden har att taga befattning. Det har ansetts lämpligt att

stadga, att kretsombud, om sådant finnes, bör verkställa utredning. Bestämmelsen

i gällande lag (vl. 6 §) om kretsombuds kallande till deltagande

i nämndens överläggning har bibehållits.

I andra stycket behandlas undersökning i de fall, som avse barn, vilka

besöka eller besökt skola. Åt bestämmelserna om införskaffande av upplysning

om barnets förhållande i skolan samt om lärares eller lärarinnas

inkallande har givits eu något vidsträcktare omfattning än enligt kommitténs

förslag; det har nämligen ansetts, att utredning angående barnets

förhållande till skolan kan vara önskvärd även i andra fall, än då fråga

är om vanart eller sedlig försummelse. I anslutning till vissa uttalanden

i de avgivna yttrandena (Y. 136, 141) har — i huvudsaklig överensstämmelse

med gällande lag (vl. 6 §) — ansetts böra stadgas, att för visst

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 99

skoldistrikt anställd särskild folkskolinspektör bör beredas tillfälle att deltaga

i överläggning angående barn, som besökt eller besöker skola.

Tredje och fjärde styckena återgiva i nästan oförändrad form tredje och

femte styckena i kommittéförslagets 33 §.

Beträffande den i ett yttrande (Y. 269) berörda frågan om tillträde till

lägenhet, där barn vårdas, hänvisas till 77 §.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

(K. 21 §, M. s. 148, Y. 191, 192, fvl. 22 §, hälsovårdsstadgan 7 §.) 19 §.

Såsom ''kommittén framhållit, nödvändiggöra de särskilda förhållanden, Särskilda besöla

råda i huvudstaden, att Kungl. Maj:t äger frihet att beträffande ^ftTlstockStockholm

medgiva undantag från de bestämmelser rörande barnavårds- holma stad

nämnds organisation, vilka meddelats i förevarande kapitel. I likhet med ^större*

vad i fattigvårdslagen skett, torde därför en bestämmelse i sådant syfte kommuner.

vara av behovet påkallad. Dessa undantagsbestämmelser torde böra meddelas

i en av Kungl. Maj:t för Stockholms stads barnavårdsnämnd fastställd

instruktion. Det lärer böra uppdragas åt överståtliållarämbetet att

efter de kommunala myndigheternas hörande inkomma med förslag till

dylik instruktion. Därvid lärer böra komma under övervägande ett av

Stockholms stads konsistorium i dess yttrande (Y. 192) framställt önskemål

om rätt för konsistoriet att i barnavårdsnämnden insätta en representant

jämte suppleant.

Aven i fråga om andra större kommuner bör, såsom kommittén föreslagit,

beredas möjlighet till undantag från lagens bestämmelser om organisationen.

Mot avfattningen av stadgandet i 21 § av kommitténs förslag har jag

intet att erinra.

Den omständigheten att 1 kap. i föreliggande lagförslag omfattar även

vissa stadganden, som i kommittéförslaget hade sin plats annorstädes än

i 2 kap. (»Om barnavårdsnämnd.»), föranleder, att möjligheten till undantag

enligt föreliggande förslag är något större än kommittén åsyftat. De stadganden,

som äro upptagna i föreliggande förslags 1 kap. 1 och 2 §§,

16 § 2 mom. samt 17 och 18 §§, hava nämligen delvis sin motsvarighet

i kommittéförslagets 1 kap. 1 §, 5 kap. 31 §, 7 kap. 65 § samt 5 kap.

32 och 33 §§. Emellertid lärer intet vara att invända mot den härigenom

ökade möjligheten till undantag från de allmänna bestämmelserna. I fråga

om varje undantag, som jämlikt förevarande stadgande äger rum från 1

kapitlets bestämmelser, förutsättes givetvis, att någon rubbning av de grundprinciper,

på vilka lagen är byggd, icke äger rum.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

20 och 21 §§.

Nuvarande

förhållanden.

2 KAP.

Om uppsikt över samhällets barnavård.

(K. 29, 30 och 80 §§, M. s. 112—126, 470, 477—481, Y. 201, 209

s. 118, 211, 222, 225, 226, 230, 240—262.)

Huru för närvarande är ordnat i avseende å uppsikt över samhällets

barnavård, framgår av nedan intagna sammanställning, däri införts jämväl

uppgift rörande barnavårdsnämndernas befattning med barn utom äktenskap.

Föremål för tillsyn eller

annan åtgärd.

Myndighet, »om övar tillsyn

eller vidtager åtgärd.

Författningsbestämmelse

Fattigvårdens barnavård ...

D:o

Uppfostran åt vanartade och

sedligt, försummade barn i

barnhem ochenskildahem

Barnavårdsnämndens befattning

med dylika barn

Skyddshem och barnhem,

där dylika barn fostras

D:o

I):o

Fosterbarn, som vanvårdas

Fosterbarn ...................

Fosterbarn på landet .......

Utackorderade barn .........

De av landsting, kommuner,

föreningar eller enskilda

personer upprättade barnhem,

barnkrubbor, räddningshem

och anstalter,

där barn mot ersättning

fostras

Länsstyrelsen, biträdd av

fattigvårdskonsulent

Statens fattigvårdsinspektör

Länsstyrelsen

D:o

Folkskolinspektör

D:o

Sky ddshemsin spektören

under överinseende av

skolöverstyrelsen

Länsstyrelsen förordnar om

läkarundersökning och åtgärder

i övrigt

Pastorsämbetet mottager

förteckning

Prov.-läkare eller extra

prov.-läkare mottager förteckning
Prov.

-läk., extra prov.-läk.,

stadsläkare bör söka inhämta

upplysningar om

det sätt, varpå utackorderade

barn, i synnerhet

späda sådana, vårdas och,

när tid och omständigheter

det medgiva, däråt ägna

tillsyn

l:ste prov.-läk. samt prov.- läk., extra prov.-läkare och

stadsläk.

43 § och 78 § 2 mom. fvl., § 27

landshövdinginstruktionen,

instruktion 25 april 1919 för

fattigvårdskonsulenterna.

44 § fvl.

18 § 4 mom. vid

|§ 12 landshöv
dinginstruk
19

§ vl. | tionen.

29 §

2 mom.

vl.

K. Kung. 13 juni 1902

ang. statsbidrag till

uppfostringsanstalter

för vanartade

m. fl. barn

K. Cirk. 31 okt. 1902

ang. inspektion av

uppfostringsanstalter

för vanartade

m. fl. barn

Instruktion för skolöverstyrelsen

den 31

okt. 1919 och för

skyddshemsinspektören

den 26 mars

1920

16 § tbl.

14 § fbl.

33 § 2 mom., 42 § och 48 § 1

mom. läkarinstruktionen.

8 §, 26 § 5 mom., 42 § och 48 §

1 mom. läkarinstruktionen.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

101

Föremål för tillsyn eller

annan åtgärd.

Myndighet, som övar tillsyn

eller vidtager åtgärd.

Författningsbestämmelse.

Fosterbarnsvården............

Med.-styr. meddelar råd och

4 § fbl.

D:o ............

anvisningar till ledning

för hälsovårds-, kommu- nal- och fosterbarnsnämn- der samt barnafostrare

Till med.-styr., prov.- eller

4 § fbl., 6 och 41 §§ hälsovårds-

I):o ...........

eller extra prov.-läk. av- gives årsberättelse av häl- sovårds-, kommunal- och

fosterbarnsnämnd

Högsta tillsynen över hälso-

stadgan.

2 § fbl. och 55 § hälsovårds-

De förpliktelser, som åligga

vårds-, kommunal- och

fosterbarnsnämnds befatt- ning med fosterbarnsvår- den utövas av medicinal- styrelsen

Fattigvårdskonsulent skall,

stadgan.

Instruktion 25 april 1919 för

barnavårdsnämnderna en-

i den mån hans tid sådant

fattigvårdskonsulenterna.

ligt lagen om barn utom

äktenskap

medgiver, tillhandagå bar- navårdsnämnderna med

råd och upplysningar

Såsom synes motsvaras bristen på enhetlighet och centralisation i fråga

om barnavårdens organisation av en liknande brist beträffande tillsynen

över barnavården. Bestämmelserna härom äro strödda i ett flertal författningar

och tillsynen är anförtrodd åt flera olika myndigheter, vilkas verksamhetsområden

delvis sammanfalla. Sistnämnda förhållande framträder

särskilt starkt i fråga om de vanartade och sedligt försummade barn, vilka

vårdas i skyddshem och barnhem; här utövas uppsikt såväl av folkskolinspektörerna

som den under skolöverstyrelsens överinseende verksamme

skyddshemsinspektören. Beträffande fosterbarnen inrymma väl författningsbestämmelserna

möjlighet för ett flertal myndigheter att i mån av tid och

intresse taga befattning med kontrollen, men bestämmelsernas vaga avfattning

och ansvarets fördelning på många krafter äro icke ägnade att

befordra en effektiv inspektionsverksamhet. Endast beträffande fattigvårdens

barnavård kunna gällande författningsbestämmelser anses tillfredsställande.

Såsom länsstyrelsernas biträden vid tillsynens utövande fungera

numera fattigvårdskonsulenter, vilka även tillhandagå de kommunala myndigheterna

med upplysningar och råd rörande fattigvården, varjämte statens

fattigvårdsinspektör har att inom landet i dess helhet verka för fattigvårdens

ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling. I fråga om annan

barnavård än den av fattigvårdsstyrelserna utövade har däremot, såsom

kommittén framhållit, uppsikten blivit mera tillfällig och i allmänhet inskränkt

sig till undersökningar i de fall, då anmärkningar gjorts om

existerande missförhållanden (M. s. 119).

I den allmänna motiveringen (s. 46) har framhållits, att den bristfälliga

organisationen av den kommunala barnavården varit den främsta

anledningen till att fosterbarnslagen och lagen om uppfostran åt vanartade

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Majds proposition nr 150.

Kommittén.

in. fl. barn i stora delar av riket blivit i endast ringa mån tillämpade.

Men att denna de kommunala myndigheternas underlåtenhet att tillämpa

gällande lag kunnat i så betydande utsträckning och under så lång tid

obehindrat fortfara, får otvivelaktigt tillskrivas saknaden av effektiv inspektion.

Att den barnavårdsverksamhet, som kommit till stånd, mångenstädes

varit mindre tillfredsställande än fallet skulle hava blivit, om inspektion

samt upplysande och rådgivande verksamhet förekommit, får även

anses antagligt.

I den allmänna motiveringen (s. 46) har vidare betonats, att med

den nuvarande splittringen i avseende å den kommunala barnavårdens

organisation en effektiv inspektion svårligen kan åstadkommas för rimliga

kostnader. Genomförandet av den föreslagna centraliseringen av barnavården

till en enda kommunal myndighet skapar emellertid en helt annan

möjlighet i detta hänseende.

Med bristen på enhetlighet i fråga om barnavårdens organisation och

i fråga om kontrollen över barnavården sammanhänger även, att icke ens

de egentliga barnavårdsärendena i högsta instans handläggas inom samma

statsdepartement: under det att ärenden rörande fattigvårdens barnavård

och fosterbarnsvården tillhöra socialdepartementet, behandlas nämligen

ärenden angående uppfostran åt vanartade och sedligt försummade barn

inom ecklesiastikdepartementet.

För kommittén har det stått klart, att en ordnad statsinsjiektion över

barnavården måste komma till stånd, Om åt de kommunala myndigheterna

fortfarande skola kunna anförtros uppgifter av den vikt och betydelse,

varom här är fråga, är det enligt kommitténs mening oundvikligt,

att något statens organ finnes, som har att ägna tillräcklig uppmärksamhet

åt deras verksamhet, vilken annars lätt kan försumpas eller utveckla

sig i en riktning, som icke varit avsedd (M. s. 119). Kommittén

framhäver emellertid med styrka, att statsinspektionens uppgift mindre är

att utöva polisuppsikt i syfte att upptäcka ett eller annat missförhållande

än att vara vägledande och rådgivande.

Kommittén har (29 §) föreslagit, att uppsikten över den kommunala

barnavården skall anförtros åt länsstyrelserna, vilka därvid skola hava

biträde av fattigvårdskonsulenterna; med dessas nuvarande verksamhet

beträffande fattigvårdens barnavård samt beträffande barnavårdsnämndernas

befattning med barn utom äktenskap har nämligen tillsynen över samhällets

barnavård, enligt vad kommittén (M. s. 121) framhåller, väsentliga beröringspunkter.

Tanken på särskilda konsulenter för fattigvården och för

barnavården har avvisats av kommittén, enligt vars mening en dylik anordning

skulle i många hänseenden åstadkomma dubbelt besvär och medföra

ökade kostnader. Enligt kommitténs åsikt skola fattigvårdskonsulenterna

vara i stånd att, utan ökning av de nuvarande konsulentdistriktens

antal, utföra även konsulentverksamheten beträffande barnavården. Kommittén

har föreslagit, att länsstyrelserna skola kunna anlita, förutom

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

103

fattigvårdskonsulenterna, även vederbörande tjänsteläkare för utförande av

undersökningar särskilt beträffande hygieniska missförhållanden i avseende

å barnavården (M. s. 122).

Vad skyddshemmen angår, har kommittén (M. s. 124) ansett dem

böra, liksom för närvarande, vara föremål för särskild inspektion enligt

av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter (80 §). Kommittén har funnit

bestämmelserna angående den hos skolöverstyrelsen anställde skyddsliemsinspektören

kunna läggas till grund för skyddskemsinspektionens omfattning

och utövande, med iakttagande dock, att större vikt lades vid det

moment i inspektionen, som avsåge tillsyn av ett rätt iakttagande av

gällande lagbestämmelser och ordningsföreskrifter samt arbetsförhållandena

och utbildningen till arbetsduglighet. Med hänsyn till samlandet av alla

barnavårdsärenden hos en och samma centrala myndighet och till beskaffenheten

av skyddshemsinspektionens uppgift har kommittén funnit

inspektionen böra förläggas under socialdepartementet. Inspektören borde

dock äga pedagogisk kompetens samt stå i förbindelse även med skolans

myndigheter och ecklesiastikdepartementet, vars tillsyn skolväsendet vid

skyddshemmen borde vara underlagt. Barnhemmen borde icke behöva

stå under särskild inspektion utan vara underkastade samma tillsyn som

barnavården i allmänhet. Den åt folkskolinspektörerna uppdragna inspektionen,

vilken enligt vad kommittén framhållit huvudsakligen avsett den

rent pedagogiska sidan av verksamheten, borde upphöra.

Enligt vad kommittén vidare anfört krävdes i fråga om barnavården

liksom inom fattigvården ett centralt organ, som hos sig sammanfattade

den inspekterande och konsulterande myndigheten för riket i dess helhet.

Inför detta organ borde konsulenterna mötas för att utbyta erfarenheter

och enas om vissa principer för sin verksamhet, och hos detta organ

borde de gjorda erfarenheterna samlas och materialet bearbetas, så att

ett utbyte härav för landet i dess helhet kunde vinnas. Detta sakkunniga

organ borde utöva en vägledande verksamhet för barnavården och giva

konsulenter och barnavårdsnämnder anvisningar i olika avseenden, så att

de framsteg på barnavårdens område, som gjordes i in- och utlandet,

kunde erhålla vederbörlig tillämpning.

Kommittén har därför (30 §) föreslagit eu bestämmelse om rätt för

Kungl. Maj:t att förordna om övervakande av barnavården genom en för

hela riket gemensam inspektionsmyndighet.

Enligt vad kommittén (M. s. 123) betonat, sammanfölle behovet av

ett för hela riket gemensamt inspektionsorgan med kravet på att inom

den högsta förvaltningen få en representant för barnavården, som kunde

verkställa utredningar och avgiva yttranden i de frågor beträffande barnavården,

som komme under Kungl. Maj:ts bedömande. Samtliga hithörande

barnavårdsärenden borde sammanföras i socialdepartementet. Åtminstone

till en början syntes det lämpligast att såsom centralt organ inom nämnda

departement för liandhavandet av ärenden rörande den offentliga barna
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

vården anlita departementets byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden,

vilken för närvarande handhade en del barnavårdsärenden (förutom fattigvårdens

barnavård jämväl ärenden om fosterbarnsvården se M. s. 117).

Hit borde således förläggas den centrala inspektionen över barnavården,

vare sig för denna inspektion anställdes en särskild inspektör eller den,

såsom till en början syntes kunna ske, uppdroges åt statens fattigvårdsinspektör

såsom inspektör även för barnavården.

Reservationer. Kommitténs förslag i fråga om tillsynen över barnavården är icke enhälligt.

Två ledamöter — vilka ansett, att verksamheten beträffande helt

omhändertagna, fattiga barn ävensom i vissa fall skyddsuppfostran borde

ankomma på fattigvårdsstyrelserna — hava funnit någon kontroll över

barnavårdsnämndernas verksamhet genom fattigvårdskonsulenterna liksom

centralinspektion, utöver den för skyddshem avsedda, icke vara av behovet

påkallade (M. s. 470). Två andra ledamöter hava däremot

velat uppdraga uppsikten över barnavården åt ungdomsrådet med biträde

av särskilda av landstingen med bidrag av statsmedel avlönade barnavårdskonsulenter,

vilka tillika eventuellt kunde tjänstgöra såsom sekreterare

hos ungdomsråden (M. s. 477 — 481).

Yttranden. I flertalet av de avgivna yttrandena har kommitténs förslag angående

inspektion över barnavården antingen lämnats utan särskild erinran eller ock

uttryckligen tillstyrkts. I en del av dessa yttranden har man dock anslutit

sig till förslaget om gemensamma konsulenter för barnavård och fattigvård

huvudsakligen av kostnadsskäl. En länsstyrelse (Y. 242) har framhållit

angelägenheten av att fattigvårdskonsulenterna genom kurser eller annorledes

närmare instruerades beträffande den dem tillämnade nya verksamheten samt

att vid konsulentbefattningars tillsättande särskild hänsyn toges till erfarenhet

i barnavårdsfrågor. En annan länsstyrelse (Y. 243) har uttalat, att fattigvårdskonsulenterna

vore fullt skickade att lämna barnavårdsnämnderna handledning

och jämväl kunde förväntas erhålla tid därtill, i den mån kommunernas

fattigvård blivit^ ordnad i överensstämmelse med den nya fattigvårdslagen.

Ett landsting (Y. 209 s. 118) anser, att förslaget om gemensamma barnavårds-

och fattigvårdskonsulenter förutsätter ökning av konsulenternas antal,

särskilt i de två nordligaste länen. Av svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott

(Y. 260 s. 134) har även framhållits, att det icke kunde dela

kommitténs uppfattning, att fattigvårdskonsulenterna utan någon ökning av

de nuvarande konsulentdistriktens antal skulle kunna utöva konsulentverksamhet

även beträffande barnavården. Enligt utskottets åsikt skulle det

innebära ett visst slöseri med tid och krafter att låta såväl barnavårds- som

fattigvårdskonsulenter besöka de olika kommunerna; utskottet betvivlade ej,

att man skulle kunna finna personer, som vore kompetenta att öva tillsyn

och lämna rad saväl beträffande barnavard som fattigvård samt erinrade om

möjligheten för _ länsstyrelserna att anlita tjänsteläkare för undersökningar

angående hygieniska missförhållanden. Även svenska stadsförbundets styrelse

tillstyrker förslaget om gemensamma konsulenter, dock under betonande av

att erfarenheten kunde komma att pavisa ett verkligt behov av särskilda

barnavårdskonsulenter (Y. 261).

A andra sidan har i vissa yttranden (Y. 222, 225, 226, 244, 246) bestämt

gjorts gällande, att det vore nödvändigt att tillsätta särskilda barnayårdskonsulenter.

Bland dessa uttalanden märkes länsstyrelsens i Malmöhus

län yttrande (Y. 244), däri bestrides, att fattigvårdskonsulenterna annat än

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

undantagsvis liga den på utbildning och tidigare verksamhet grundade insikt

i barnavård, som kräves, liksom även att de skulle kunna medhinna uppsikten

jämväl över barnavården. Denna länsstyrelse framhåller angelägenheten av

att det allmännas kostnader för barnavården icke genom en i någon mån

missriktad organisation förfela sitt ändamål, varför de ökade utgifterna för

särskilda barnavårdskonsulenters tillsättande icke borde vara för frågan avgörande.

Av socialstyrelsen har föreslagits bestämmelse om, att särskilda

barnavårdskonsulenter skola kunna tillsättas, i den mån behov av sådana

gör sig gällande (Y. 254). En liknande ståndpunkt intages av medicinalstyrelsen,

som föreslår ett stadgande om särskilda barnavårdskonsulenter,

med iakttagande dock, att uppdraget att vara barnavårdskonsulent kan, där

så anses lämpligt, lämnas åt fattigvårdskonsulent (Y. 253).

Slutligen har i en del yttranden (Y. 201, 211, 230, 259) hemställts antingen

om bifall till den inom kommittén avgivna reservationen om att ungdomsråden,

biträdda av särskilda barnavårdskonsulenter, skulle tjänstgöra såsom

uppsiktsmyndiglieter, eller ock, därest ungdomsråd ej komme till stånd, om

tillsättande av särskilda barnavårdskonsulenter.

Överflyttandet av skyddshemsinspektionen från skolöverstyrelsen till socialdepartementet

har avstyrkts av skolöverstyrelsen och dess skyddshem sinspektör

(Y. 255, 256). Anordnande av central inspektion av barnavården avstyrkes

i ett yttrande (Y. 257), varjämte åtskilliga myndigheter, utan att särskilt beröra

frågan om inspektionen, instämt med de ovan (s. 104) omförmälta

reservanter, vilka avstyrkt kontroll över barnavården och central inspektion.

Jag kan tillfullo instämma med kommittén beträffande behovet av inspektion

över samhällets barnavård. Det tjänar till intet att stifta lag till

barnens skyddande, om man ej samtidigt tillser, att lagen efterleves. Ett

upprepande av det bär ovan berörda beklagliga förhållandet, att våra

gällande barnavårdslagar till stor del kommit att bliva lagar på papperet,

bör ej få ske. Till kommitténs uppfattning om inspektionen såsom innebärande

icke blott uppsikt över vederbörandes sätt att fullgöra sina skyldigheter

utan också en vägledande och rådgivande verksamhet kan jag även

ansluta mig. Icke minst ur ekonomisk synpunkt är en verksamhet av

sistnämnda slag behövlig; genom sakkunniga råd bör i många fall ett

oklokt användande av för barnavården anslagna medel kunna förebyggas.

I det föregående (s. 73) har jag angivit min ståndpunkt till de föreslagna

ungdomsråden, vilka icke kunnat av mig tillstyrkas varken i den

form de erhållit i kommitténs förslag eller med den tillbyggnad, vari de

framträda i en av två ledamöter av kommittén (M. s. 477—481) avgiven

reservation. Det är sålunda tydligt, att frågan om inspektionens ordnande

måste enligt min uppfattning lösas på annat sätt än genom att, såsom

nämnda reservanter förordat, anförtro inspektionen åt ungdomsråden och

hos dem anställda konsulenter.

I likhet med kommittén anser jag däremot, att tillsynen över barnavården

bör, liksom förhållandet är med fattigvården, uppdragas åt länsstyrelserna.

Enligt kommitténs förslag skulle dock blott den kommunala

barnavården stå under länsstyrelsernas uppsikt. Skäl föreligga emellertid

enligt min tanke ej att från länsstyrelsernas överinseende undandraga en

så viktig del av barnavården inom länen som skyddshemsverksamheten.

Departementschefen.

Behövligheten

av inspektion.

Ungdomsråd.

Läns
styrelserna.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:t8 proposition nr 150.

Behovet

av konsulenter.

Särskilda

barnavårds
konsulenter?
-

Den ställning, som enligt förslaget tillkommer länsstyrelserna såsom besvärsinstans

i vissa frågor angående intagning i och utskrivning från skyddshem

in. m. (81 §), bör jämte länsstyrelsernas föreslagna rätt och plikt att

beträffande den kommunala barnavården ingripa, när helst missförhållande

föreligger, enligt min uppfattning följdriktigt föranleda, att dessa myndigheter

erhålla möjlighet att i fall av behov beivra missförhållanden jämväl

vid skyddshem. Visserligen skall enligt förslaget den nuvarande centrala

skyddsliemsinspektionen bibehållas (se nedan), men detta utesluter ej, att

länsstyrelserna tilldelas den befogenhet jag nyss nämnt. Ett liknande

förhållande föreligger beträffande de i fattigvårdslagen föreskrivna arbetsliemmen;

dessa äro ej undantagna från länsstyrelsernas allmänna inseende,

ehuru åt statens fattigvårdsinspektör är uppdraget att utöva tillsyn över

dem. Liksom fattigvårdskonsulenterna ej hava att taga befattning med

arbetshemmen, torde ej heller de konsulenter, vilka, enligt vad nedan vidare

omförmäles, enligt föreliggande förslag skola biträda länsstyrelserna, böra

befatta sig med skyddshemmen.

Slutligen må framhållas, att då länsstyrelsen genom anmälan från vederbörande

barnavårdsnämnd eller eljest erhåller kännedom om missförhållande

beträffande verksamheten vid sådan anstalt till stöd för hemuppfostran,

varom förmäles i 2 § 2 inom., det lärer åligga länsstyrelsen att vidtaga

erforderlig åtgärd till missförhållandets avhjälpande. Ett uttryckligt stadgande

härom torde dock icke vara behövligt.

Vid utövande av tillsynen över den kommunala barnavården är det

uppenbarligen i hög grad av behovet påkallat, att länsstyrelserna till

sitt förfogande hava särskilda, sakkunniga organ. Eu jämn tillsyn över

förhållandena i länens talrika kommuner skulle eljest icke vara möjlig

att åstadkomma. Och den rådgivande och vägledande verksamheten, vilken,

såsom förut framhållits, är av så stor betydelse, kan givetvis icke komma

till stånd med mindre härför lämpade krafter stå till förfogande. Den

erfarenhet, som vunnits genom fattigvårdskonsulenternas arbete, är även

ägnad att uppmuntra till en motsvarande anordning beträffande barnavården.

Frågan, huruvida såsom biträden åt länsstyrelserna i förevarande hänseende

böra anställas särskilda befattningshavare eller huruvida fattigvårdskonsulenterna

kunna anlitas för denna upjigift, har, såsom framgår av den

föregående redogörelsen för de avgivna yttrandena, varit föremål för olika

meningar.

Onekligen skulle det vara förenat med vissa fördelar att hava särskilda

barnavårdskonsulenter: man kunde då för detta arbete förvärva personer

med särskild utbildning i och erfarenhet av barnavård; en så högt kvalificerad

specialkunskap kan måhända icke alltid påräknas hos personer, som innehava

motsvarande kompetens i fråga om fattigvård. Antagligt är också

att kvinnor skulle i större utsträckning ifrågakomma till befattningar såsom

enbart barnavårdskonsulenter än till befattningar beträffande såväl

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ts proposition nr 150.

107

barnavård som fattigvård. Och kvinnans lämplighet för verksamhet såsom

inspekterande och rådgivande i fråga om barnavård torde vara allmänt

erkänd.

Eu anordning med särskilda konsulenter för barnavård och fattigvård

skulle dock även medföra vissa nackdelar. Sålunda kan det icke förbises,

att ett ökande av det redan nu rätt avsevärda antalet av inspektörer och

konsulenter, som i olika syften besöka kommunerna, kan vara ägnat att

verka ganska betungande för de kommunala myndigheterna: inspektörens

eller konsulentens besök föranleder i regel sammankallande av vederbörande

nämnd eller styrelse, och då, såsom stimdom kan inträffa, olika inspektörer

eller konsulenter anlända med ganska korta mellanrum, kan, särskilt med

hänsyn till att i åtskilliga kommuner samma personer sitta i flera styrelser

eller nämnder, lätt alstras en måhända icke alldeles oförklarlig avogliet

mot statens ingripande i kommunernas verksamhet. Av större vikt är

emellertid, att betydligt ökade resekostnader skulle uppstå, om kommunerna

skulle besökas av dels fattigvårds- och dels barnavårdskonsulenter.

Härtill kommer den ökning, antagligen fördubbling, av statens kostnader

för avlöning åt konsulenter, som skulle bliva en följd av särskilda barnavårdskonsulenters

anställande.

Det bör vid nu angivna förhållanden övervägas, huruvida icke, med

undvikande av de med särskilda barnavårdskonsulenter förenade olägenheterna,

eu tillfredsställande inspektions- och konsulentverksamhet beträffande

barnavården kan åstadkommas genom att för uppdraget i fråga anlita

fattigvårdskon sill en terna.

I likhet med kommittén är jag av den uppfattningen, att fattigvårdskonsulenterna

skulle, även utan att ökning av konsulenternas antal komme

till stånd, medhinna även tillsynen över barnavården. Då inom varje

kommun i regel såväl fattigvårds- som barnavårdsförhållandena skulle kunna

inspekteras vid ett och samma besök, kommer någon särskild tid för resor

i barnavårdsärenden i allmänhet ej att åtgå; själva uppehållet i varje

kommun kommer däremot givetvis att bliva något längre. Vidare kan

framhållas, att en del arbete, föranlett av den nya fattigvårdslagen, blivit

fullgjort under de år, som förflutit sedan denna trädde i kraft.

Beträffande frågan om fattigvårdskonsulenterna kunna förväntas vara

kompetenta även i fråga om barnavård, må till en början erinras om,

hurusom fattigvårdskonsulenterna genom sitt sysslande med fattigvårdsfrågor

vunnit erfarenhet rörande en viktig del av de föreslagna barnavårdsnämndernas

arbetsuppgifter, nämligen vården om de helt omhändertagna

fattiga barnen. De hava även på grund av ett stadgande i den för

dem fastställda instruktionen haft beröring med barnavårdsnämndernas

verksamhet, nämligen såvitt avser dessas befattning med barn utom äktenskap,

en gren, som har påtagliga beröringspunkter med vissa andra barnavårdsuppgifter.

Om dessa konsulenter även skola öva tillsyn över barnavården,

torde det vidare icke vara omöjligt att i samband med de årligen

Kunna

fattigvårdskonsulenterna

anlitas såsom

barnavårds,

konsulenter?

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

Undersökning

genom

tjänsteläkare.

Skyddshems
inspektionen.

inför statens fattigvårclsinspektör liållna konsulentkonferenserna eller eljest

bereda dem tillfälle att åhöra föredrag eller deltaga i kurser i ämnen, som

beröra deras nya verksamhet. Även skulle det kunna tänkas, att fattigvårdskonsulent

bereddes tillfälle att företaga konsulentresa tillsammans med

annan, med barnavårdsinspektion särskilt förtrogen person. En dylik anordning

torde kunna i viss män medföra samma nytta som en utbildningskurs.

Vid konsulentbefattningars tillsättande bör vidare givetvis beaktas

vederbörandes kompetens även i fråga om barnavård. Jag är av nu angivna

skäl av den uppfattningen, att fattigvårdskonsulenterna med gott

resultat skola kunna tjänstgöra även såsom barnavårdskonsulenter.

Emellertid anser jag det icke uteslutet, att erfarenheten kan komma

att visa, att i något eller några distrikt stora fördelar skulle vara att

vinna genom anställande av särskilda barnavårdskonsulenter. I huvudsaklig

anslutning till vad medicinalstyrelsen och socialstyrelsen hemställt

anser jag därför, att i lagen bör införas bestämmelse, att länsstyrelserna

skola till biträden i fråga om tillsynen över barnavården hava barnavårdskonsulenter,

men att dylik befattning må, där så prövas lämpligt, kunna

innehavas av fattigvårdskonsulent. Tills vidare böra i alla distrikt fattigvårds-

och barnavårdskonsulentbefattningarna innehavas av samma personer;

skulle ändring härutinnan befinnas påkallad, torde för riksdagen

böra framläggas förslag om den ökning av för ändamålet anvisade anslag,

som påkallas av anställande av särskild barnavårdskonsulent i något eller

några distrikt. Även andra utvägar för tillgodoseende av tilläventyrs uppkommande

behov av särskild barnavårdsinspektion torde kunna befinnas

lämpliga och böra i så fall bliva föremål för övervägande.

Enligt kommitténs förslag (29 §) skall länsstyrelsen utom vederbörande

konsulent kunna i särskilda fall anlita tjänsteläkare för undersökning rörande

missförhållande i avseende å barns vård och behandling; en förebild till

denna bestämmelse finnes i 16 § fosterbarnslagen. Ehuru med hänsyn

till innehållet i gällande läkarinstruktion 5, 23, 42, 48 och 53 §§ en

dylik rätt lärer tillkomma länsstyrelsen även utan uttryckligt stadgande i

förevarande sammanhang, har jag dock funnit en erinran härom i barnavårdslagen

kunna vara till nytta.

I likhet med kommittén anser jag den nuvarande anordningen med en

särskild central skyddshemsinspektion böra bibehållas. Denna inspektion

torde under den tid den fungerat hava verksamt befrämjat skyddshemmens

utveckling och samarbetet mellan landstingen i detta hänseende. Därest

föreliggande förslag antages, blir en dylik specialinspektör än mer behövlig

än förut, särskilt med hänsyn till att, enligt vad jag kommer att nedan

närmare beröra, inspektörens yttrande skall inhämtas i frågor angående

överföring av elever från en anstalt till anstalt av annat slag, varjämte

den föreslagna utsträckningen av skyddsuppfostran till ungdom i åldern

15—18 år givetvis föranleder, att inspektörens erfarenhet kommer att i

än högre grad än hittills tagas i anspråk. Enligt förslaget skall det även

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

109

ankomma på inspektören att taga viss befattning med granskning av

skyddshemsstyrelsernas ansökningar om statsbidrag. I huvudsaklig överensstämmelse

med gällande lag (vl. 29 § 2 mom.) och kommittéförslaget (80 §)

torde böra i förevarande kap. stadgas, att Konungen äger förordna angående

tillsyn över verksamheten vid skyddshemmen. Yad angår barnhemmen

synes däremot, på sätt kommittén ansett (M. s. 125), någon särskild

vare sig lokal eller central inspektion icke vara behövlig, utan torde

de kunna stå under samma tillsyn som barnavården i allmänhet.

Likaledes ansluter jag mig till kommitténs åsikt, att folkskolinspektörernas

befattning med skyddshemmen bör utan olägenhet kunna upphöra.

Deras tillsyn torde, såsom kommittén framhållit, huvudsakligen hava avsett

den vid skyddshemmen bedrivna undervisningen; tillsyn i detta hänseende

kan givetvis med lika stor fördel anförtros åt en pedagogiskt utbildad skyddsliemsinspektör.

Den nuvarande splittringen av ansvaret mellan skyddsliemsinspektören

och folkskolinspektörerna kommer på detta sätt, helt

visst till båtnad för skyddshemmens utveckling, att upphöra.

Det har framhållits såsom ett missförhållande, att samhällets barnavård,

då det gällt dess handhavande i högsta instans, varit splittrad mellan

olika statsdepartement. Numera har visserligen fattigvårdens barnavård,

i sammanhang med övriga fattigvårdsärenden, överförts från jordbruks- till

socialdepartementet, där även ärenden angående fosterbarnsväsendet behandlas,

men ärenden angående vanartade och i sedligt avseende försummade

barn, vilka enligt gällande lag i regel behandlas av den kyrkliga kommunens

organ, skolrådet, handläggas till följd härav fortfarande inom ecklesiastikdepartementet.

Då barnavården i dess helhet enligt föreliggande förslag

skall tillhöra den borgerliga kommunen, följer som en given konsekvens

härav, att samtliga barnavårdsärenden även böra behandlas inom socialdepartementet.

Härav torde, såsom kommittén också ansett, föranledas

skyddshemsinspektionens förläggande till sistnämnda departement, varav

dock ej följer, att inspektionens förbindelse med skolmyndigheterna bör

upphöra. Tvärtom bör genom lämpliga föreskrifter i en blivande ny

instruktion för skyddshemsinspektören garanti vinnas för kontakt mellan

inspektören och skolöverstyrelsen, till vilken inspektören bör avgiva rapporter

över undervisningen vid skyddshemmen. I förekommande fall torde

även Kungl. Maj:t böra i skyddshemsärenden inhämta skolöverstyrelsens

utlåtande. Eu förebild till eu dylik samverkan mellan institutioner, som

höra till socialdepartementet, och skolöverstyrelsen finnes beträffande statens

uppfostringsanstalter för sinnesslöa; dessa lyda under socialdepartementet,

men stå under närmaste överinseende av skolöverstyrelsen (se Kungl. Maj:ts

reglemente för dessa anstalter, Sv. Förf.-saml. 525/1922).

Samma skäl, som föranledde statsmakterna att för fattigvårdens del

skapa en central inspektion, tala även för motsvarande åtgärd beträffande

barnavården. I detta hänseende kan jag inskränka mig till en hänvisning

dels till vad kommittén anfört (M. s. 122), dels till chefens för civil
-

Folkskol
inspektörernas
tillsyn.

Barnavårdsärendenas

förläggning i

departementen.

Central

inspektion

övor barnavflrdon.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Administrativa

författnings
ändringar.

Förslagets

uppställning.

departementet motivering för fattigvårdslagens bestämmelser om central

inspektion över fattigvården (se Kungl.Maj:ts prop. nr 135/1918 s. 272 — 275).

Lika med kommittén anser jag, att den föreslagna centrala inspektionsmyndigheten

bör inom den högsta förvaltningen vara organ för barnavården.

Däremot bör det enligt min mening icke ifrågasättas att för

uppgiften i fråga anlita annat organ än statens fattigvårdsinspektör och

den av honom ledda byrån för fattigvård och barnavård inom socialdepartementet.

I stället för den av kommittén föreslagna hänvisningen till

de bestämmelser om den centrala inspektionen, som Kungl. Maj:t framdeles

kan komma att utfärda, anser jag därför, i huvudsaklig överensstämmelse

med stadgandet i 44 § fattigvårdslagen, böra i barnavårdslagen

införas bestämmelse om att denna inspektion skall utövas av överinspektören

för fattigvård och barnavård. En motsvarande ändring av inspektörens

benämning torde böra vidtagas i nämnda § i fattigvårdslagen.

I enlighet med ovan angivna grunder hava 20 och 21 §§ i föreliggande

förslag (motsvarande K. 29, 30 och 80 §§) blivit avfattade.

Därest föreliggande förslag antages, torde det böra övervägas, huruvida

landshövdinginstruktionen och vissa andra i administrativ ordning utfärdade

författningar böra undergå av förslaget föranledda ändringar. Samtidigt

torde undersökas, huruvida i landshövdinginstruktionen bör införas

bestämmelse om åläggande för länsstyrelserna att övervaka, att barnavårdsnämndernas

befattning med ärenden angående barn utom äktenskap behörigen

fullgöres. För närvarande finnes ingen annan bestämmelse i detta

avseende än det här ovan omförmälda stadgandet i instruktionen för fattigvårdskonsulenterna,

varigenom dessa anbefallts att, i den mån deras tid

sådant medgiver, tillhandagå barnavårdsnämnderna inom distrikten med

råd och upplysningar beträffande de förpliktelser, som ålagts dem genom

lagen om barn utom äktenskap. Det har hänt, även i stora kommuner,

att barnavårdsnämnden helt och hållet underlåtit att tillsätta barnavårdsmän

för barn utom äktenskap, och tvekan har rått, på vad sätt vederbörande

borde tillhållas att fullgöra sin skyldighet härutinnan. Då enligt

vad ovan föreslagits, barnavårdsnämndernas verksamhet enligt barnavårdslagen

skall stå under länsstyrelsernas tillsyn, ligger det nära till hands

att anförtro tillsynen även över fullgörandet av nämndernas åligganden

enligt lagen om barn utom äktenskap åt länsstyrelserna med biträde av

barnavårdskonsulenterna.

Förslagets bestämmelser om samhällets åtgärder till barns

skydd (3—7 kap)

(K. 6—9 och 11 kap., Y. 10, 45 s. 24, 49, 66 s. 45, 101 s. 69,

102 s. 76, 271, 272, 288—290.)

Under det att 1 och 2 kap, i föreliggande förslag innehålla bestämmelser

om organisationen och inspektionen, samt 8 —12 kap. stadganden

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

111

om kostnaderna för barnavården, straffbestämmelser, allmänna föreskrifter

m. m., innehålla 3—7 kap. de i egentlig mening materiella bestämmelserna

eller reglerna angående i vilka fall och på vad sätt samhället må

ingripa till barns bästa.

Kommittén föreslog bestämmelser av sistnämnda slag i 6 — 9 och 11 kap.,

varjämte i 10 kap. förekommo stadganden angående understöd åt barn

till ensamstående moder, vilka stadganden sakna motsvarighet i föreliggande

förslag. 6 kap. upptog bestämmelser om omhändertagande av

värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet, 7 kap.

om barns omhändertagande för skyddsuppfostran, 8 och 9 kap. om barnhem

och skyddshem samt 11 kap. om tillsyn över fosterbarn. — Bestämmelserna

i 6 kap. avhandlade den gren av barnavården, som enligt kommitténs

liksom föreliggande förslag skall från fattigvårdsstyrelsen överflyttas

till barnavårdsnämnden, nämligen befattningen med de fattiga barn, som

vårdas utanför sina hem. 7 kap. utgjorde, liksom i viss mån 8 och 9

kap., en motsvarighet till gällande lag om uppfostran åt vanartade m. flbarn.

11 kap. var avsett att ersätta fosterbarnslagens centrala bestämmelser
Mot

avfattningen av 6 och 7 kap. i kommitténs förslag har, enligt

min mening med fog, gjorts gällande bl. a., dels att reglerna angående

barns omhändertagande icke vore fullt tydliga, i det att ej klart framginge,

i vilka fall för barns omhändertagande av det allmänna fordrades

föräldrarnas samtycke, och dels att dessa kapitel lede av brist på koncentration

och överskådlighet (se ovan anmärkta yttranden). Till avhjälpande

av sistnämnda brist ifrågasattes ett sammanförande i ett och samma

kapitel av reglerna för den hittills av fattigvårdsstyrelsen omhänderhavda

verksamheten för utom hemmet vårdade barn och för den nu av lagen om

uppfostran åt vanartade m. fl. barn reglerade verksamheten (Y. 101 s. 69).

Delvis i anslutning till vad sålunda framhållits har i föreliggande förslags

3 kap. behandlats barns omhändertagande av barnavårdsnämnden,

vare sig på grund av vanart, sedlig försummelse, vanvård, nöd eller av

annan anledning, ävensom vissa härmed sammanhängande åtgärder. Då

behandlingen av omhändertagna barn är och bör, med vissa undantag,

vara enahanda, vare sig anledningen till omhändertagandet är den ena

eller andra, hava samtliga regler om behandling av omhändertagna barn

fått sin plats i ett gemensamt 4 kap., varefter i 5 kap. givits bestämmelser

om de anstalter, barnhem och skyddshem, där omhändertagna barn

enligt förslaget skola vårdas. Slutligen innehåller 6 kap. stadganden om

upphörande av samhällets befattning med dessa barn.

Det torde vara allmänt erkänt, att barns skiljande från sina föräldrar

är en nödfallsåtgärd, som endast bör tillgripas på grund av särdeles vägande

skäl. Man har därför ansett oeftergivligt att i lagstiftningen lämna

bestämda regler, varigenom å ena sidan barnets rätt till skydd mot faror

av fysisk och psykisk art tillvaratages, och å andra sidan föräldrarnas anspråk

på skydd mot obehörigt ingripande från det allmännas sida till
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 150.

godoses. Detta åskådningssätt bottnar i den uppfattningen att, även om

den vård, föräldrarna skänka barnet, är behäftad med vissa brister, den

omständigheten, att barnet dock får uppväxa hos de egna föräldrarna i

allmänhet är av så stor betydelse för detsamma, att det stundom kan

ifrågasättas, om en mera tillfredsställande vård utom hemmet uppväger

avsaknaden av detta. Det allmännas barnavårdsorgan har fått sig förelagd

den ingalunda lätta uppgiften att avgöra, när missförhållandena i

avseende å barnets vård äro sådana, att dess skiljande från föräldrarna

kan anses motiverat.

En i viss mån annan måttstock kommer till användning, då fråga är

om barn, som vistas hos andra än föräldrarna. I sådant fall framträder ''

kravet på återhållsamhet i fråga om det allmännas ingripande icke med

samma styrka, som då fråga är om barn, vilka vårdas av föräldrarna.

Strängare anspråk i fråga om vårdens beskaffenhet kunna och böra här

uppställas. Äro fosterföräldrar ej i stånd att bereda barnen vård och

uppfostran, som kunna betraktas som tillfredsställande, bör samhället

tillse, att gynnsammare uppväxtvillkor beredas barnet.

Av det anförda framgår, att särskilda regler måste givas för samhällets

ingripande på grund av missförhållanden i avseende å vård av barn, som

fostras hos andra än föräldrarna. Bestämmelser i sådant hänseende hava

av kommittén givits ill kap. och i föreliggande förslag i 7 kap.

3 KAP.

Om barns omhändertagande och barnavårdsnämndens därmed

sammanhängande verksamhet.

Inledning. (Al. S. 84.)

3 kap. sönderfaller i tre avdelningar med rubrikerna: »Omhändertagande

för skyddsuppfostran och vissa förebyggande åtgärder», »Omhändertagande

för samhällsvård» och »Särskilda föreskrifter».

Begreppet Begreppet skyddsuppfostran har upptagits från kommitténs förslag. Det

8^fostranP" förekommer redan i det år 1905 i Finland avgivna förslaget till lag om

skyddsuppfostran (U. s. 70), men har där en något vidare omfattning

än enligt kommitténs förslag. Enligt kommitténs uppfattning (M. s. 84)

skulle det innebära en fördel att hava ett uttryck för barnavårdsmyndigheternas

uppgift beträffande de barn, vilka omhändertagits för att skyddas

mot skadligt inflytande i deras omgivning eller mot utvecklandet av deras

egna dåliga böjelser. Kommittén har därför ansett termen skyddsuppfostran

böra upptagas i lagstiftningen härom. Med omhändertagande för skyddsuppfostran

menas sålunda enligt kommitténs förslag detsamma, som i lagen om

uppfostran åt vanartade m. fl. barn (8 § 1 mom.) kallas skiljande från hemmet

att för vård och uppfostran till annan överlämnas. I skyddsuppfostran

inbegripes däremot ej den för närvarande av fattigvårdsstyrelsen utövade,

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

113

men enligt kommitténs liksom enligt föreliggande förslag åt barnavårdsnämnden

anförtrodda vården om de helt omhändertagna fattiga barnen.

Ett omhändertagande för beredande av dylik vård förutsätter, enligt vad

kommittén i motiven (M. s. 169, 170) framhåller, samtycke från för
äldrarnas

sida, ehuru detta icke angivits i kommitténs lagtext.

Under förutsättning, att med det i kommitténs motiv använda uttrycket

»skadligt inflytande» får förstås även skadligt inflytande i fysiskt hänseende,

kan jag i huvudsak giva min anslutning till kommitténs definition

på begreppet skyddsuppfostran. Därmed förstås sålunda i föreliggande

förslag den behandling av vårdande och uppfostrande art, som skall beredas

barn, vilka hotas av sådana fysiska eller moraliska faror (i sistnämnda

hänseende antingen genom omgivningens skadliga inflytande eller

genom egna dåliga böjelser), att det allmänna även mot föräldrarnas vilja

äger till barnets skyddande omhändertaga detsamma. Begreppet skyddsuppfostran

är sålunda icke, såsom tilläventyrs kunde antagas, liktydigt

med uppfostran i skyddshem, utan vida mera omfattande. En fullständig

definition på skyddsuppfostran har icke ansetts böra inflyta i lagen, men

i dess 22 § angivas förutsättningarna för skyddsuppfostran, varefter i 24 §

skyddsuppfostran betecknas såsom en efter barnets egenskaper och utveckling

lämpad behandling samt hänvisas till de i 4 kap. givna detaljbestämmelserna.

För att klart åtskilja skyddsuppfostran från den ovan berörda vård

utom hemmet, som för närvarande genom fångvårdsstyrelse^ försorg

beredes vissa fattiga barn, men som enligt föreliggande förslag skall ankomma

på barnavårdsnämnden, har det synts mig angeläget att söka

finna en lämplig beteckning på sistnämnda slag av vård. I sådant hänseende

har jag funnit beteckningen samhällsvärd kunna med fördel komma

till användning. Under det att vid skyddsuppfostran jämte skydd uppfostringsmomentet

i flertalet fall är mest framträdande, äro de barn, vilka

böra komma i åtnjutande av samliällsvård, i främsta rummet i behov av

vård från samhällets sida; särskilt starkt framträder vårdbehovet i fråga

om de sjuka och de värnlösa barnen.

Skillnaden mellan skyddsuppfostran och samhällsvärd kan i korthet

angivas sålunda: förutsättningen för skyddsuppfostran är förefintligheten

av så allvarliga missförhållanden, att samhället har rätt att ingripa även

mot föräldrarnas vilja. För att samhällsvärd skall beredas erfordras däremot

ej, att förhållandena äro så svårartade som nyss nämnts, men väl

att de äro sådana, att samhället ej bör undandraga sig att med föräldrarnas

samtycke bringa hjälp genom barnets omhändertagande. Gränsfall

komma stundom att uppstå; särskilt kan det ofta vara tveksamt, om

nöd, som ett barn lider (29 § 1 mom.), är sådan, att vanvård eller annan

fara till liv eller hälsa föreligger [22 § a)]. Genom avfattningen av förstnämnda

lagrum har emellertid tydligt utsagts, att om missförhållandena

äro lindrigare än i 22 § sägs, föräldrarnas medgivande erfordras för omhändertagandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.) 1972 23 8

Begreppet

samhällsvärd.

s. 114 Kontrollera mot PDF

22 §.

Förutsättningarna

för

skyddsuppfostran

och

förebyggande

åtgärder.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Omhändertagande för skyddsuppfostran och vissa förebyggande

åtgärder.

(K. 46 §, M. s. 63—76, 183—193, Y. 5, 5 a, 27, 43, 44, 45 s. 25,

52, 66 s. 44 och 45, 89, 92, 94, 95, 97, 101 s. 69, 102 s. 76, 103

s. 84, 105, 107, 215, 288—292, vl. -1 §, 12 § l mom., den danska

»Lov om Yaergeraadsforsorg m. m.» av 1922 § 16, den norska »Lov om

behandling av forsomte barn» av 1896 § 1, det norska »Utkast till lov

om offentlig barn ef or sorg» av 1921 § 1, den tyska »Keichsgesetz fiir

Jugendwohlfahrt» av 1922 §§56 och 63, det finska betänkandet angående

samhällets barn- och ungdomsskydd av år 1921 s. 104.)

I det föregående (s. 112) har redogjorts för det i föreliggande förslag

begagnade uttrycket skyddsuppfostran. I förevarande § angivas förutsättningarna

för det ingripande från samhällets sida, som i sista hand

kan leda till barns omhändertagande för skyddsuppfostran, i nödfall mot

föräldrarnas vilja.

Principen om samhällets rätt att i vissa fall mot föräldrarnas bestridande

skilja barn från hemmet är numera allmänt erkänd i lagstiftningen; hos

oss vann den tillämpning genom 1902 års lag om uppfostran åt vanartade

m. fi. barn. Frågan, beträffande vilka barn ett ingripande i denna ordning

må äga rum, kan besvaras sålunda, att samhället i allmänhet tar

sig an icke blott de barn, som äro moraliskt undermåliga, utan även dem,

som i liemmet utsättas för allvarlig fara att bliva det eller där äro föremål

för grövre vanvård. De lagbestämmelser, varigenom denna rätt till

ingripande blivit samhället tillförsäkrad, hava på olika håll erhållit ganska

skilda formuleringar.

I detta sammanhang torde beträffande förhållandet mellan den offentliga

rättens regler angående ingripande mot föräldrar, vilka försumma sin uppfostrings-

och försörjningsplikt, och civilrättens bestämmelser om föräldrarnas

vårdnad om barnen, böra erinras om lagberedningens uttalander), att därigenom

att ett barn enligt 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade

in. fl. barn skiljes från hemmet och för vård och fostran sättes i annat

enskilt hem, barnhem eller skyddshem, föräldrarna icke förlora den rättsliga

vårdnaden, om ock de i vårdnaden ingående särskilda befogenheterna enligt

sakens natur i allmänhet måste vila, under det barnet sålunda är skilt

från hemmet, likasom de suspenderas, om barnet intages i straff- eller

tvångsuppfostringsanstalt. I här berörda hänseende intager föreliggande förslag

principiellt samma ståndpunkt som 1902 års lag, varför lagberedningens

nyss återgivna uttalande torde kunna tillämpas även å förslaget.

I förhållande till 1902 års lag innebär såväl kommitténs som föreliggande

förslag dels en utsträckning av rätten att skilja barn från hemmet

‘) Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och. vissa delar av ärvdar

balken IV s. 439 f.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

115

till vissa nya kategorier av barn och dels en höjning av de åldersgränser,

intill vilka det allmänna äger ingripa.

Nämnda utsträckning till nya kategorier avser de barn, vilka i föräldrahemmet

utsättas för misshandel, vanvård eller annan fara till liv eller

hälsa. Gällande lag medgiver ingripande till sådana barns skydd endast

i tvenne hänseenden: dels kan i vissa fall straff ådömas föräldrarna, dels

kan en eller båda föräldrarna fråntagas vårdnaden om barnet (lag om

barn i äktenskap 8 §, lag om barn utom äktenskap 2 §). Frågan om

straff behandlas här nedan (s. 211 ff.). Lagen om uppfostran åt vanartade

och i sedligt avseende försummade barn avser ej andra barn än i lagens

rubrik angivas. I praktiken hava därför myndigheterna ofta stått maktlösa,

då det gällt att skydda barn mot upprörande vanvård. Stundom har det

visserligen hänt, att ett kroppsligt vanvårdat barn tillika varit i sedligt

avseende försummat och på grund av sistnämnda omständighet kunnat

skyddas även mot kroppslig vanvård, men i fråga om späda barn kar

sedlig försummelse ej ansetts kunna föreligga, varför barnavårdsnämndernas

beslut om dylika barns omhändertagande icke kunnat fastställas (se t. ex.

Regel-, R. Årsbok 1911 s. 83). I ett nyligen avgjort mål (Reger. R.

Årsbok 1921 s. 197) synes visserligen den omständigheten, att ett såsom

sedligt försummat anmält barn ännu vore i späd ålder, icke hava utgjort

hinder för nämnda lags tillämpning. Men kvar står alltjämt, att vanvård,

som endast är kroppslig, icke kan föranleda ingripande enligt lagen.

Till avhjälpande av den sålunda föreliggande bristen i vår lagstiftning

föreslog kommittén — i detta hänseende med stöd av en synnerligen

allmänt omfattad åsikt bland dem, som syssla med praktiskt barnavårdsarbete

— i 46 § 1 mom. a) ett stadgande om ingripande beträffande

barn under sexton år, som av föräldrarna misshandlas eller så vanvårdas,

att deras liv eller hälsa äventyras.

Detta förslag har icke gjorts till föremål för erinringar annat än beträffande

avfattningen (Y. 102 s. 76). Tvärtom har från olika håll framhållits

betydelsen av ett dylikt stadgande (Y. 43 s. 17, 44, 97, 102

s. 76, 105). Så har t. ex. Stockholms stads barnavårdsnämnd betonat,

att nämnden icke sällan, särskilt då det varit fråga om barn i späd ålder,

saknat eu lagbestämmelse, som givit den rätt att ingripa vid fysisk vanvård.

Och pensionsstyrelsen har anfört, att då genom vanvård av barn i deras

tidigaste år grunden ofta lades till sjukdomar, som sedermera för hela

livet medförde fullständig eller partiell arbetsoförmåga, det jämväl från

pensionsförsäkringens synpunkt måste framstå såsom synnerligen angeläget,

att en bestämmelse i angivna riktning komme till stånd.

Jag kan även i sak ansluta mig till kommitténs förslag i denna del.

I avseende å stadgandets avfattning vill jag emellertid framhålla, att det

kan inträffa, att annan än föräldrarna utsätter barn för misshandel eller

vanvård i hemmet, ehuru föräldrarna på grund av slapphet eller frånvaro

från hemmet under största delen av dagen underlåta att beivra sådant

i) Kroppsligt

vanvårdade

barn.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

b) Barn, i fara

att bliva vanartado.

missförhållande. Jag har därför funnit orden »av föräldrarna» böra utbytas

mot »i föräldrahemmet», varmed då givetvis även förstås tillfällig

bostad (t. ex. å hotell el. dyl.). Vidare kan barnets liv eller hälsa utsättas

för annan fara än genom vanvård eller misshandel. En sinnessjuk

moder kan t. ex. stundom med stor ömhet vårda sitt barn, som dock

måhända på grund av hennes tillstånd är utsatt för ständig livsfara. I

ett dylikt fall bör barnavårdsnämnden hava möjlighet att ingripa. Och

ett spätt barn, som vårdas av sin moder, vilken lider av turberkulos i

smittosamt skede, är givetvis, även om vanvård ej kan anses föreligga,

utsatt för allvarlig fara. Nämnden bör fördenskull, om rättelse ej kommer

till stånd med stöd av lagen den 4 september 1914 angående vissa åtgärder

mot utbredning av lungsot, äga vidtaga åtgärd till barnets skydd.

Med hänsyn till dylika och liknande fall har jag funnit mig böra föreslå

en formulering av ifrågavarande stadgande, som skall bereda nämnden möjlighet

att ingripa i varje fall, då barnet utsättes för fara till liv eller hälsa.

Vad angår åldersgränsen 16 år för åtgärd enligt föreliggande stadgande,

överensstämmer den med den i Norge gällande men understiger den, som

gäller i dansk och tysk lag samt föreslagits till införande i Norge (18 år).

I det finska principbetänkandet synes man hava avsett att bereda möjlighet

till åtgärd mot vanvård till 16 år och mot misshandel till 18 år.

Vad vårt land beträffar, torde övervägande skäl föreligga att i enlighet

med kommitténs förslag sätta åldersgränsen till 16 år eller samma ålder,

som enligt fattigvårdslagen gäller för rätt till obligatorisk fattigvård och

för enskildas ovillkorliga försörjningsplikt samt enligt den nya lagstiftningen

på familjerättens område i allmänhet stadgats i avseende å föräldrars

underhållsskyldighet. Såsom nedan kommer att vidare beröras,

bör enahanda åldersgräns fastställas även i avseende å ingripande, då

barn är i fara att bliva vanartat (22 § b)), samt i fråga om beredande av

samhällsvärd (29 §). Kommittén har (M. s. 69) framhållit, att den kroppsliga

vanvård en stundom är föranledd av nöd i hemmet. Hjälpen mot vanvården

kommer därför ibland att bestå i ekonomiskt understöd från fattigvårdsstyrelsen

eller barnets omhändertagande för samhällsvård. Enahanda

åldersgräns för barnavårdsnämndens ingripande på grund av kroppslig vanvård

och nöd samt för understöd från fattigvårdsstyrelsen synes därför påkallad.

Gällande lag (vl. 1 § 1 mom.) medgiver ingripande till skydd för barn

under 15 år, som på grund av föräldrars eller målsmäns lastbarhet,

vårdslöshet eller oförmåga att ägna barnet nödig tillsyn är i sedligt avseende

så försummat, att särskilda åtgärder anses vara erforderliga för

att förekomma dess vanartande.

Kommitténs förslag [46 § 1 mom. b)] innebar i sak ingen annan ändring

häri, än att åldersgränsen för ingripande föreslogs höjd till 16 år. I

stället för uttrycket »i sedligt avseende försummat» använde kommittén

uttrycket »i fara att bliva vanartat», varjämte vad i gällande lag sägs

om »målsmän» uteslutits.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj tis proposition nr 150.

117

Kommitténs förslag gick i fråga om åldersgränsen för ingripande, då barn

är i fara att bliva vanartat, icke så långt som de danska och tyska lagarna

samt de norska och finska förslagen (18 år) men överensstämde med

gällande norsk lag. Att eu höjning av den hos oss gällande åldersgränsen,

15 år, är erforderlig, torde icke kunna bestridas. Det kunde måhända

ifrågasättas, att skydd mot sedliga faror i föräldrahemmet borde beredas

de unga under längre tid än kommittén föreslagit, men med hänsyn till

de av kommittén anförda skäl (M. s. 70) anser jag mig dock kunna förorda

den av kommittén föreslagna gränsen, 16 år, som överensstämmer med

gränsen för föräldrarnas ovillkorliga försörjningsskyldighet enligt fattigvårdslagen

och den enligt civillagen i allmänhet gällande gränsen för föräldrarnas

underhållsskyldighet ävensom den i 22 § a) föreslagna åldersgränsen.

Förslaget att utbyta gällande lags uttryck »i sedligt avseende försummat»

mot »i fara att bliva vanartat» innebär icke någon skillnad i sak.

Förstnämnda uttryck avser nämligen, såsom kommittén med åberopande

av gällande lags motiv framhåller (M. s. 187), icke något barnens eget

förhållande, utan att de äro i saknad av föräldravård och uppfostran eller

utsatta för eu i sedligt avseende fördärvbringande sådan, i följd varav

med sannolikhet kan förutses, att de komma att bliva vanartade. Enär

vid lagens tillämpning denna uppfattning icke alltid vidhållits och det

stundom gjorts gällande, att ett spätt barn icke kunde vara sedligt försummat

(beslut om skiljande från hemmet i sådana fall hade stundom

upphävts), syntes det kommittén lämpligt att i lagtexten giva uttryck åt,

att ingripande borde äga rum, när på grund av föräldrarnas förhållande

barnen vore i fara att bliva vanartade; det är, säger kommittén, i detta

fall ej fråga om någon förändring i barnets karaktär, utan det är de

miljöförhållanden, i vilka barnet vistas, som böra föranleda ett ingripande.

Då kommittén enligt min mening anfört övertygande skäl för lämpligheten

av den ifrågavarande ändrade avfattningen, ansluter jag mig till

kommitténs förslag på denna punkt.

Lika med kommittén (M. s. 188) anser jag det icke vara erforderligt

att i förevarande sammanhang meddela bestämmelser om ingripande, i

händelse »målsman» försummar sin uppfostringsplikt. I den mån med

det, såsom kommittén framhåller, ej fullt klara begreppet målsman avses

annan än förmyndare, som har vårdnaden om barnet, bereda bestämmelserna

om fosterbarnskontrollen (K. 11 kap., föreliggande förslag 7 kap.)

en i förhållande till gällande lag betydligt ökad garanti mot försummelse

av uppfostringsplikten. Dessa bestämmelser äro, av skäl som angivits i

det föregående (s. 112), strängare än de, som gälla barn, vilka vårdas hos

föräldrarna. Och vad dylik förmyndare beträffar, är han enligt uttryckligt

stadgande (K. 67 §, föreliggande förslag 78 §) jämställd med föräldrar,

såvitt angår sådant ingripande från barnavårdsnämndens sida, varom i

kommittéförslagets 7 kap. (föreliggande förslags 3 kap.) är stadgat. Enligt

nämnda 78 § skall vidare, om allenast en av föräldrarna har vårdnaden

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Majt:s proposition ur 150.

c) Yanartade

barn.

om barnet, vad som i 3 kap. är stadgat om föräldrarna gälla endast den

av dem, som har vårdnaden.

I övrigt finner jag ej skäl att föreslå annan avvikelse från kommitténs

förslag, än att det där liksom i gällande lag förekommande uttrycket »ägna

barnet nödig tillsyn» bör utbytas mot uttrycket »fostra barnet», vilket

starkare framhäver, att det här icke är fråga allenast om en brist på tid

att tillse barnet utan om eu brist på förutsättningar för och vilja att

fullgöra uppfostringsplikten. Om åter av ekonomiska skäl föräldrarna

nödgas vara frånvarande från hemmet och barnet på grund härav saknar

nödig tillsyn, torde förutsättningarna för fattigvårdens ingripande stundom

föreligga; ett understöd i hemmet kan då tilläventyrs möjliggöra en bättre

tillsyn av barnet, och ingripande jämlikt förevarande stadgande kan då

måhända undvikas. Är den bristande tillsynen över barnet förenad med

nödtillstånd, kan ingripande ske jämlikt 29 § 1 mom. Är åter bristen

på tillsyn sådan, att kroppslig vanvård kan anses föreligga, kan åtgärd

vidtagas med stöd av 22 § a).

Enligt gällande lag kan barnavårdsnämnden inskrida mot barn under

15 år, som äro så vanartade, att hemmets och skolans uppfostringsmedel

befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande (vl. 1 §). Endast i undantagsfall

kan inskridas mot barn, som fyllt 15 men ej 16 år; förutsättning

härför är, att barnet under tiden närmast innan det fyller 15 år visat

synnerligen grov vanart (vl. 12 § 1 mom.).

I 46 § 1 mom. c) av kommitténs förslag meddelas bestämmelse om inskridande

mot barn under 15 år, som finnes vara vanartat, varjämte i

2 mom. av samma § stadgats rätt för barnavårdsnämnden att inskrida mot

barn, som fyllt 15 men ej 18 år och som beträtts med viss slags vanart,

nämligen bettleri eller kringstrykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt.

Slutligen har i 3 mom. beträffande vanart, vartill någon gjort

sig skyldig efter fyllda 15 år och som bestått i straffbar gärning, hänvisats

till vad därom är särskilt stadgat.

Kommitténs förslag om höjning av åldersgränsen för åtgärder i anledning

av vanart hos barn har i allmänhet lämnats utan erinran. I ett flertal

yttranden (Y. 5, 27, 43 s. 18, 44, 45 s. 25, 52, 87 s. 57, 89, 92 och

105) understrykes det trängande behovet av vanartad ungdoms omhändertagande

intill 18 års ålder. I ett yttrande framhålles, att omhändertagandet

av vanartad ungdom mellan 15 och 18 år kan bliva rätt betungande,

men att, då icke så få av dessa ungdomar i annat fall dock måhända

senare genom en utvecklad brottslighet skulle kommit att åsamka det allmänna

utgifter, kostnaden för denna ungdomsvård torde bliva mera skenbar

än verklig (Y. 103 s. 84). Liknande synpunkter framföras i ett annat

yttrande (Y. 26 s. 13). Däremot anföres i ett yttrande (Y. 5 a), att förslagets

genomförande i denna del skulle medföra alltför stora kostnader,

varför stadgandet om barns omhändertagande intill 18 år borde utgå ur

förslaget. Från ett par håll (Y. 94, 95) har ifrågasatts lämpligheten av att,

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

såsom i kommittéförslaget skett, stadga att barn mellan 15 och 18 år, vilka

begått brott, även de obetydligaste, skola ställas inför domstol. I ett

annat yttrande (Y. 107) bär givits uttryck åt liknande synpunkter, varjämte

uttalats, att det icke borde möta oövervinnerliga svårigheter att åstadkomma

en organisk förbindelse mellan de institutioner, som bereda, å ena

sidan skyddsuppfostran och å andra sidan tvångsuppfostran. Vidare har

(Y. 101 s. 69, 291) ifrågasatts lämpligheten av att, på sätt i kommittéförslaget

skett, i fråga om barn, som fyllt 15 men ej 18 år, göra skillnad

mellan å ena sidan barn, vars vanart visat sig i bettleri eller ett kringstrykande,

lastbart eller oordentligt levnadssätt, och å andra sidan barn,

vars vanart bestått i brottslig gärning. Att under alla förhållanden från

skyddsuppfostran utesluta ett vanartat barn, som begått brott, vore ej välbetänkt.

Det skulle, då brott, hörande under allmänt åtal, ej komme till

åklagarmyndighetens kännedom, mången gång leda till stötande konsekvenser

att ställa barnavårdsnämnden i valet mellan att anmäla brottet till

åtal eller att lämna barnet åt sitt öde, ehuru omständigheterna vore sådana,

att barnets omhändertagande för skyddsuppfostran måste anses i hög

grad påkallat. Det syntes långt lämpligare, att barnavårdsnämnden erhölle

tillfälle till val mellan att anmäla brottet till åtal eller att själv anordna

skyddsuppfostran. Även i ett annat yttrande (Y. 290) har erinran gjorts

mot de i 46 § gjorda distinktionerna.

Det torde vara allmänt erkänt, att ett starkt behov föreligger av åtgärders

vidtagande mot vanartad ungdom även över 15 år. Bland de

många uttalanden, som gjorts i sådan riktning (M. s. 63—67), må särskilt

erinras om reglementeringskommitténs, däri gjorts gällande, att lagen om

uppfostran åt vanartade m. fl. barn borde göras tillämplig jämväl å flickor

i åldersklasserna närmast över 15 år, som redan hemfallit eller kunde befaras

hemfalla åt skörlevnad.

Denna fråga beröres även av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i

Landskrona i dess yttrande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag

till ny lösdrivarlag. I detta yttrande anföres bland annat:

»Styrelsen anser sig icke kunna underlåta att betx-äffande hela detta så

ytterst svårlösta problem med än större skärpa understryka vikten av att

samhället på ett så tidigt stadium som möjligt söker med lämpliga medel

förebygga en sedlig urartning av det slag, som lösdrivarelagstiftningen har

att ingripa emot. Ju senare samhället här ingriper, dess utsiktslösare blir

det att tillrättaföra den som urspårat. Ju tidigare samhället kan bringa stöd

och hjälp, där så är av nöden, desto större äro utsikterna till att hjälpen

kan få åsyftad verkan och desto mindre bli otvivelaktigt kostnaderna.

Det synes då vara av utomordentlig vikt att samhället inriktar sin uppmärksamhet

på ungdomens utveckling under tiden 15—21 år. Under denna

för ungdomen givetvis mest kritiska ålder, då självständighetskänslan vaknar

och växer, då bandet som knutit dem till hemmet lossnar, då ekonomiska

medel stå till buds genom den egna förtjänsten och då hela den inre psykiska

omläggningen äger rum, stå hemmen och samhället för närvarande på

ett beklagligt och ödesdigert sätt skäligen värnlösa och lämna ungdomen

värnlös. I och med de fyllda femton åren, alltså just vid den för ungdomen

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kung1. Maj:ts proposition nr 150.

så kritiska tröskeln, kan den unge ej vidare bli föremål för någon åtgärd av

barnavårdsnämnden, hemmet står ofta vanmäktigt utan samhällets stöd och

lösdrivarelagen kan näppeligen under de närmaste åren tillgripas. Därmed

äro de erforderliga förebyggande åtgärderna beträffande ungdomens urartning

omöjliggjorda.

Med hänsyn härtill vill styrelsen kraftigt erinra om nu berörda nödläge

samt framhålla vikten av en lagstiftning i den riktning, som fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag till lag om den offentliga barnavården anvisar,

varförutan en lösdrivarelagstiftning sådan som den föreslagna saknar

sin nödvändiga förutsättning.»

I allmänhet har man beträffande såväl gossar som flickor förordat

åldersgränsens höjande till 18 år. Denna åldersgräns är stadgad i dansk

och tysk lag samt är föreslagen i Norge och Finland. I 1896 års norska

lag är åldersgränsen bestämd till 16 år. I likhet med kommittén och

flertalet hörda myndigheter är jag övertygad om önskvärdheten av att höja

gränsen i fråga till 18 år.

Den omständigheten, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna om

ungdomsråd icke upptagits i föreliggande förslag, lärer ej, på sätt i ett

yttrande (Y. 215) gjorts gällande, lägga hinder i vägen för den ifrågasatta

höjningen.

Då det gäller att söka förverkliga önskemålet om åldersgränsens höjning

till 18 år, möta emellertid vissa svårigheter på grund av att den enligt

strafflagen gällande straffmyndighetsåldern är fastställd till 15 år.

I ett nyligen avgivet betänkande med förslag till lag om två n gs u p p f o strån

åt unga förbrytare har tanken på straffmyndighetsålderns höjande avvisats,

och denna ståndpunkt har godtagits i den proposition angående behandlingen

av minderåriga förbrytare, som Kungi. Maj: t beslutat förelägga riksdagen.

Så länge barnavårdsnämndens befogenhet att ingripa upphör vid samma

åldersgräns, där domstolens befogenhet tager vid, kan konflikt mellan

barnavårdslag och strafflag ej uppstå. Barnavårdsnämnden liar då att behandla

alla fall av vanart hos ungdom under 15 år, även om vanarten består

i gärning, som, begången av äldre person, vore belagd med straff.

Men i den mån en del årsgrupper av ungdom kunna komma såväl under

barnavårdsnämnds som domstols behandling, kan i vissa fall tvekan uppstå,

vilkendera som bör ingripa. Då en höjning av straffmyndighetsåldern

ända till 18 år hittills icke veterlig! blivit ens ifrågasatt, är det,

om gränsen för barnavårdsnämndens ingripande bestämmes till nämnda

ålder, tydligt att dylika tveksamma fall komma att i framtiden uppstå.

I Danmark och Norge har åklagarmyndigheten tillerkänts viss rätt att

avgöra, om åtal bör ske; kommer sådant ej till stånd, ingriper vergerådet.

Kommittén har, enligt min mening med rätta, avvisat tanken att lägga ett

dylikt bedömande i åklagarmyndighetens hand (M. s. 73). Ehuru kommittén

funnit en höjning av åldersgränsen för nämndens ingripande till 18

år vara i hög grad av behovet påkallad, har kommittén dock, med hänsyn

såväl till förhållandet till strafflagen som till angelägenheten av att för rätten

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 150.

121

till omhändertagande för skyddsuppfostran uppställa så bestämda regler

som möjligt, funnit sig böra begränsa denna rätt till vissa, ovan angivna

slag av vanart, nämligen sådana förhållanden, som hos en vuxen person

skulle föranlett hans behandling såsom lösdrivare (M. s. 74). Beträffande

personer i åldern 15—18 år, vilkas vanart bestått i brottslig gärning, bär

däremot hänvisats till gällande straffrättsliga bestämmelser.

Aven om jag, såsom nyss antytts, icke anser skäl föreligga att efterlikna

den danska och norska anordningen med åklagarens prövningsrätt,

huruvida åtal bör ske, kan jag dock icke ansluta mig till kommitténs uppfattning,

att skyddsuppfostran bör vara fullständigt utesluten i de fall, då

brottslig gärning begåtts av ungdom i åldern 15—18 år. Faktiskt förhåller

det sig så, att en del brott ej åtalas. Detta gäller i främsta rummet

brott, som äro under enskilt åtal. Men även vissa under allmänt åtal

stående brott göras ej till föremål för rättegång, emedan de ej komma till

åklagarens kännedom. Åtalas ej brott, som begåtts av person under

aderton år, vore det stundom olyckligt, om fallet alldeles undandroges från

behandling av barnavårdsnämnden, därest denna får kännedom därom och

finner, att skyddsuppfostran vore rätta behandlingssättet. Jag kan i detta

hänseende instämma i ett härovan delvis refererat yttrande, till vars fullständiga

lydelse jag hänvisar (Y. 101 s. 69). Jag anser sålunda hinder

ej föreligga att stadga, att även ungdom i åldern 15—18 år, som gjort

sig skyldig till vanart, må göras till föremål för nämndens ingripande.

Har vanarten tagit sig uttryck även i brott, som ej åtalas av åklagare

eller målsägande, kan barnavårdsnämnden ingripa enligt barnavårdslagen,

om den anser skäl därtill föreligga; är så ej fallet, kan nämnden, om brottet

hör under allmänt åtal, göra anmälan hos vederbörande åklagare, där så

prövas lämpligt.

Skyddsuppfostran får emellertid aldrig stå i vägen för verkställighet av

domstols beslut om straff eller tvångsuppfostran. Detta bör gälla vare

sig domstolens beslut meddelats efter barnets omhändertagande för skyddsuppfostran,

eller såsom undantagsvis kan tänkas inträffa — t. ex. då hinder

mött för verkställighet av domstolens beslut och beslutet ej varit för

barnavårdsnämnden känt — om beslutet meddelats, innan barnet omhändertagits

av barnavårdsnämnden. Domstolens beslut bör dock icke alltid

föranleda, att beslutet om skyddsuppfostran förfaller. Såsom vid 48 §

närmare beröres, bör nämligen skyddsuppfostran fortgå, om barnet dömts

villkorligt eller till böter, till vilkas gäldande tillgång finnes. Och har

barnet dömts till böter, som på grund av bristande tillgång skola förvandlas

till fängelse, bör skyddsuppfostran allenast för tillfället avbrytas

för förvandlingsstraffets undergående, varefter skyddsuppfostran åter vidtager.

Däremot bör beslutet om barnets omhändertagande för skyddsuppfostran

förfalla, om verkställighet skall ske av domstols beslut, varigenom

antingen barnet dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande

meddelats om den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt, eller

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

barnet eljest dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av lagen

angående villkorlig straffdom, eller anstånd med barnet villkorligt ådömt

fängelsestraff eller straffarbete förklarats förverkat.

Till den i ett av ovan nämnda yttranden (Y. 107) berörda frågan om

åstadkommande av en organisk förbindelse mellan skyddshem och allmän

uppfostringsanstalt återkommer jag vid 43 § 4 mom.

På grund av vad sålunda anförts har jag i överensstämmelse med vad

i tvenne ovanberörda yttranden (Y. 101 s. 69, 291) föreslagits, funnit 2

och 3 mom. i 46 § av kommitténs förslag böra utgå samt 1 mom. c)

ändras till att omfatta barn under 18 år.

En följd av att, enligt vad nyss förordats, åtgärder mot vanartiga barn

under och över 15 år behandlas i ett sammanhang är, att det till betecknande

av vanartens grad i kommittéförslaget liksom i gällande lag begagnade

uttrycket »att hemmets och skolans uppfostringsmedel äro otillräckliga

för dess tillrättaförande» ansetts böra utbytas mot det även för barn

över 15 år lämpade uttrycket »att särskilda uppfostringsåtgärder krävas

för dess tillrättaförande». Denna ändring torde vara påkallad även med

hänsyn till att förevarande stadgande i olikhet mot bestämmelserna i a) och b)

avser även åtgärder mot vanartade fosterbarn. I 7 kap. (11 kap. i kommitténs

förslag) finnas nämligen inga särskilda regler för ingripande mot

sådana barn med undantag av att i 58 § (96 § i kommittéförslaget) meddelats

föreskrift om underrättelse till nämnd, som i främmande kommun

utackorderat barn, vilket där genom vanart utövar menlig inverkan på

andra barn (jfr vl. 18 § 3 mom.). I övrigt har barnavårdsnämnden att

beivra vanart hos fosterbarn i samma ordning som vanart hos barn, vilka

vistas hos föräldrarna. Men det i kommittéförslaget (46 § 1 mom. c))

begagnade uttrycket »hemmets---uppfostringsmedel» för onekligen

tanken närmast på barn, som vistas i föräldrahemmet. En formulering

har därför valts, som tydligt omfattar barn, som vistas icke blott i

föräldrahemmet utan även i fosterhem, barnhem eller annorstädes.

Kommitténs förslag angående höjning av åldersgränsen för åtgärder mot

vanart hos ungdom avsåg, såsom förut framhållits, unga personer, vilka

göra sig skyldiga till ett förfarande, som hos vuxna personer skulle föranleda

behandling enligt lösdrivarlagen. Då emellertid lösdrivarlagen är

tillämplig å personer jämväl i åldern 15—18 år, föreslog kommittén sådan

ändring av nämnda lag, att från behandling enligt densamma uteslötes personer

i nämnda ålder, varjämte kommittén uppgjorde förslag till härav föranledd

ändring i 92 § fattigvårdslagen. Även enligt föreliggande förslag

skola personer i åldern 15—18 år, vilka för närvarande kunna behandlas

enligt lösdrivarlagen, i stället göras till föremål för barnavårdsnämndens

ingripande. Till de härav föranledda frågorna om ändring av

lösdrivarlagen och 92 § fattigvårdslagen återkommer jag i det följande

(s. 250 ff.).

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kutigl. Maj-.ts proposition nr 150.

123

(M. s. 189—192, Y. 293.)

I sammanhang med bestämmelserna om barnavårdsnämndens ingripande

mot vanart hos barn har kommittén till behandling upptagit frågan, om

förslaget föranledde sådan ändring i gällande bestämmelser angående barns

skolkning och andra förseelser i sammanhang med skolgången, att åtgärder

till motarbetande härav borde vidtagas av barnavårdsnämnden. Sådana bestämmelser

förefinnas i stadgan den 26 september 1921 angående folkundervisningen

i riket § 42 mom. 4 och § 51, stadgan den 22 juni

1923 rörande folkundervisningen i Stockholm § 42 mom. 4 och § 51

samt stadgan den 16 september 1918 för fortsättningsskolan § 31 mom. 4.

I dessa författningar finnas bestämmelser av följande innebörd:

1. Barn, vilka genom svårare vanart utöva skadligt inflytande på sina medlärjungar,

kunna genom vederbörande skolmyndighets försorg erhålla en särskilt

för dem lämpad uppfostran antingen genom deras skiljande från föräldrar

eller målsman och insättande i särskild skola eller på annat sätt, som

finnes ändamålsenligt.

2. Skolkande skolbarn kunna genom skolmyndighetens försorg skiljas från

föräldrarna och överlämnas till vård åt andra personer, varvid kostnaden för

barnens underhåll i laga ordning kan utmätas hos föräldrarna.

3. För lärjungar i fortsättningsskola, som genom svårare vanart utöva

skadligt inflytande på sina medlärjungar, må skolmyndigheten vidtaga anordningar,

varigenom sådana lärjungar erhålla en för dem lämpad uppfostran

antingen i särskild skola eller på annat ändamålsenligt sätt.

Kommittén har emellertid funnit, att då åtgärderna mot skolkning hade

ett alldeles speciellt syfte, som endast avsåge barnens och föräldrarnas

förhållande till skolan, det syntes mindre lämpligt att ställa åtgärderna i

anledning härav i direkt förbindelse med den allmänna barnavårdslagstiftningen.

Därest skolkningen vore förbunden med vanart eller sedlig försummelse,

kunde anmälan göras hos nämnden för barnets behandling

enligt barnavårdslagen. Och vad vanart hos eleverna beträffade, ansåg

kommittén betänkligheter möta mot att beröva skolan något av de medel,

som kunde tjäna syftet att hålla ordning och skick på lärjungarna. Om

skolans uppfostringsmedel visade sig otillräckliga, kunde efter anmälan från

skolmyndigheten barnavårdsnämnden ingripa.

Till denna kommitténs ståndpunkt, som rönt gensaga endast i ett av

de avgivna yttrandena (Y. 293), kan jag ansluta nrig. Då skolkning anses

böra föranleda barnets skiljande från föräldrarna, lärer sådant kunna av

skolmyndigheten verkställas genom utackordering i lämpligt enskilt hem,

som övervakar att skolgången ordentligt fullgöres, eller genom överlämnande

till barnhem; har kommunen sådant, lärer framställning av skolmyndigheten

kunna göras hos barnavårdsnämnden om barnets intagande därstädes.

Anses i skolan visad vanart böra föranleda barnets insättande i särskild

skola eller annan åtgärd (t. ex. beredande av enskild undervisning), lärer

sådant kunna ske genom skolmyndighetens försorg. Föreligger förhållande,

som kan föranleda tillämpning av barnavårdslagen, göres anmälan hos

barnavårdsnämnden. Bestämmelser om åtgärder mot skolförsummelser

Skolförsum
melser.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Majits proposition nr 150.

23 §.

Förebyggande

åtgärder.

24 §.

Omhändertagande

för skyddsuppfostran

m. m.

torde därför icke böra införas i barnavårdslagen. Vad i nämnda yttrande

anförts om den i 51 § folkskolestadgan föreskrivna, mindre ändamålsenliga

proceduren vid beivrande av skolkning, lärer icke böra föranleda

åtgärd i förevarande sammanhang. För övrigt föreligger förslag till

ändring av nämnda stadgande i det år 1923 avlämnade betänkandet med

förslag till lag om församlingsstyrelse s. 114.

(K. 47, 48 §§, 54 § 1 mom. 1 st., M. s. 101—111, 193—197,

Y. 294—301, 317, yl. 7 §, fvl. 69 §.)

I föreliggande § liksom i gällande lags 7 § och kommittéförslagets 47

och 48 §§ hava upptagits bestämmelser om de åtgärder av förebyggande

art, som barnavårdsnämnden i allmänhet har att vidtaga, innan den går

i författning om ett barns skiljande från föräldrarna. Stadgandet överensstämmer

väsentligen med gällande lag och skiljer sig från kommittéförslagets

motsvarande bestämmelser, utom i formellt hänseende, endast

i fråga om rätten för nämnden att tilldela vanartat barn aga. Enligt

kommittéförslaget kunde aga (sömma till användning beträffande såväl

gossar som flickor intill 15 år. Delvis i anslutning till vissa avgivna

yttranden (Y. 295, 297, 298) har jag emellertid funnit aga icke böra

förekomma beträffande flickor, som fyllt 12 år, vilket överensstämmer

med stadgandet om aga i 69 § fattigvårdslagen. För att än tydligare

än i kommittéförslaget skett framhålla, att aga endast bör tillgripas, där

sådan med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet kan anses vara

till gagn, har stadgandet vidare givits en något ändrad formulering, varjämte

med hänsyn till den stundom yppade svårigheten att få beslut om

aga utfört, det ansetts böra betonas, att nämndens ledamöter, där annan

lämplig person ej finnes att tillgå för agans utdelande, icke äga undandraga

sig att medverka till beslutets verkställande. Om skyldighet för

föräldrar och barn att inställa sig för att mottaga förmaning eller varning

(jfr Y. 294) se 75 § 1 mom.

(K. 49 §, 50 § 1 inom., M. s. 83—86, 197—201, Y. 302—313,

vl. 8 § 1 mom.)

I det föregående (s. 112) har redogjorts för det i förslaget begagnade

uttrycket skyddsuppfostran. I 1 mom. av förevarande § givas i huvudsaklig

överensstämmelse med kommitténs förslag bestämmelser angående

beslut om sådan uppfostran. Den något ändrade formuleringen innebär

ingen saklig ändring av vad kommittén uttryckt genom orden »skiljas

från hemmet för att omhändertagas för skyddsuppfostran» (jfr Y. 302).

För att något starkare än i kommittéförslaget skett framhäva barnavårdsnämndens

plikt att omhändertaga barnet, när annan utväg till vinnande

av rättelse ej finnes, har ordet »äger» i kommittéförslaget utbytts mot »bör».

Bestämmelsen i kommittéförslagets 50 § 3 mom. om att skälen för beslutet

skola i detsamma angivas, har, med hänsyn till att i 10 § av föreliggande

förslag upptagits bestämmelse om att skälen för nämndens beslut alltid

skola angivas i protokollet, ansetts kunna utgå.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

125

50 § 1 mom. i kommitténs förslag innebar i olikhet mot gällande lag

bestämmelser om att föräldrarna skulle höras inför nämnden rörande frågan

om omhändertagande för skyddsuppfostran. Från åtskilliga håll (Y. 306—313)

har emellertid framhållits, dels att det ofta vore svårt att få föräldrarna

att oförbehållsamt yttra sig inför ett flertal på en gång närvarande personer,

varjämte deras hörande inför nämnden ofta skulle förorsaka dem

svårt obehag utan motsvarande nytta, och dels att förhören skulle upptaga

allt för mycken tid för nämndens ledamöter. Yad sålunda anförts

synes mig förtjänt av beaktande. Då det emellertid stundom kan vara

av vikt för nämnden att för fallets bedömande erhålla ett personligt intryck

av föräldrarna, och dessa även böra, där de så önska, få personligen

framföra sina synpunkter för nämnden, har jag funnit mig böra

föreslå, å ena sidan att tillfälle skall beredas föräldrarna, såvida de vistas

på känd ort inom riket, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet,

samt å andra sidan att nämnden må, där så prövas nödigt, kalla föräldrarna

att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett ombud.

Yistas föräldrarna på annan ort, synes det lämpligt stadga, att förhöret

må äga rum inför ombud därstädes. Till sådant ombud bör enskild

person kunna utses, eller ock bör barnavårdsnämnden på platsen kunna

anlitas. Stadgande om påföljd för utevaro har ansetts lämpligen böra

erhålla sin plats bland förslagets straffbestämmelser och allmänna föreskrifter

(75 § 1 mom., jfr K. 50 § 2 mom.). Av 78 § 2 st. framgår,

att vad i detta sammanhang stadgats angående föräldrar skall, om endast

den ena av föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare har vårdnaden

om barnet, gälla endast om den som har vårdnaden.

Beträffande barn i åldern 15—18 år tillerkändes barnavårdsnämnderna

i allmänhet enligt kommitténs förslag allenast rätt att vidtaga förebyggande

åtgärder samt att utreda ärendet och hos ungdomsrådet hemställa om

barnets omhändertagande för skyddsuppfostran. De föreslagna bestämmelserna

om ungdomsråd hava emellertid, såsom förut anförts, utgått ur

förslaget. Även vad beträffar barn över* 15 år anser jag beslutanderätt i

fråga om deras omhändertagande kunna anförtros alla barnavårdsnämnder,

under villkor, att vissa garantier skapas till skydd för de ungas frihet.

Sålunda föreslås i denna § samma bestämmelser beträffande barns över

15 år yttranderätt och personliga inställelse, som beträffande föräldrarnas.

Vidare må erinras om den garanti, som ligger i länsstyrelsens prövningsrätt,

då underställning äger rum, samt om bestämmelsen att vederbörande

konsulent skall yttra sig i ärendet hos länsstyrelsen (26 § 1 mom.).

Utom nyssnämnda särskilda föreskrift om hörande av barn över 15 år,

är den föreslagna proceduren alldeles densamma, vare sig det gäller barn

av nämnda ålder eller yngre barn. Att detta ur praktisk synpunkt innebär

eu fördel synes uppenbart.

(K. 50 § 3 mom., 51 §, 54 § 2 inom., M. s. 201—204, 207, Y. 305,

314, 315, vl. 8 § 3 — 5 mom.)

25 §.

Underställning

m. m.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Delgivning och

underställning

(1 och 2 mom.).

1 och 2 mom. av förevarande § innehålla bestämmelser om delgivning

av barnavårdsnämndens beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran

samt om sådant besluts underställande. De motsvara föreskrifterna

i kommittéförslagets 50 § 3 mom. andra stycket samt 51 §

1 och 2 mom. ävensom 8 § 3 och 4 mom. i gällande lag. Följande avvikelser

från kommitténs förslag hava vidtagits: 1) I sammanhang med

att bestämmelserna om ungdomsråd utgått ur förslaget, hava alla barnavårdsnämnder

likställts i fråga om skyldighet att avfordra föräldrarna förklaring,

huruvida de samtycka till beslutets verkställande (1 mom.).

2) Föreskrift har meddelats, att alla nämnders beslut skola, om föräldrarna

ej samtycka till beslutet, underställas samt att underställning skall

ske hos länsstyrelsen i stället för hos ungdomsrådet (2 mom.). 3) Stadgande

har meddelats, att i alla de fall, då underställning skall äga rum, sådan

skall verkställas inom tre veckor från beslutets fattande (2 inom.). Då

varken i gällande lag eller i kommitténs eller föreliggande förslag någon

bestämd tid är utsatt för delgivningen, kunde det, om underställningen

skulle, liksom nu gäller, ske inom viss tid från delgivningen, tänkas att

denna och i följd härav även underställningen komme att uppskjutas längre

än nödigt (jfr Y. 305). En tid av tre veckor från beslutets fattande

har ansetts tillräcklig för delgivning och underställning; kunna föräldrarna

ej anträffas, skall underställning ske inom nyssnämnda tid (2 inom.).

På grund av stadgandet i 78 § andra stycket är särskilt förordnad

förmyndare, som har vårdnaden om barnet, likställd med föräldrarna i de

hänseenden, varom förmäles i förevarande kap. Dylik förmyndare skall

sålunda avfordras förklaring, huruvida han samtycker till omhändertagandet.

Är emellertid barnet föräldralöst, och kan ej förmyndare förordnas inom

den för underställning stadgade tid, bör uppenbarligen samma förfarande

äga rum som då föräldrar icke samtycka till omhändertagandet. Underställning

bör sålunda i dylikt fall ske.

Med hänsyn till det förhållandet, att nämnderna genom förslaget tilldelas

stor maktbefogenhet beträffande personer, som nästan uppnått vuxen

ålder, kunde det måhända ifrågasättas, antingen att alla beslut om omhändertagande

av ungdom i åldern 15—18 år skulle underställas länsstyrelsens

prövning eller ock att dylik underställning skulle ske, därest ej,,

förutom föräldrarna, även den unge, som beslutet avser, samtyckt till omhändertagandet.

Jag kan dock icke tillstyrka en bestämmelse i någondera

riktningen. Då de unga av lätt förklarliga skäl sannolikt mycket sällan

skulle samtycka till beslutet, skulle en anordning av sistnämnda slag i

sak innebära detsamma som den förra anordningen, eller att alla beslut

komme att underställas. Detta skulle otvivelaktigt innebära att en betydligt

ökad arbetsbörda onödigtvis lades på länsstyrelserna, ty då nämnden och

föräldrarna äro ense om att barnet bör omhändertagas, talar sannolikheten

för att beslutet är befogat och icke kommer att av länsstyrelsen ändras.

Att föräldrar av ekonomisk beräkning söka få sitt barn omhändertaget

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160.

127

för skyddsuppfostran utan att skäl därför föreligger, kan väl med nuvarande

bestämmelser angående föräldrars ersättningsskyldighet tänkas

förekomma. Men med hänsyn till att denna ersättningsskyldighet enligt

förslaget i väsentlig mån skärpes (se vid 9 kap.), kunna i framtiden

ekonomiska motiv knappast föranleda föräldrar att medverka till sitt barns

omhändertagande. En ytterligare garanti mot obehörigt omhändertagande

för skyddsuppfostran skapas vidare genom vissa bestämmelser, som jag

kommer att i det följande föreslå (s. 232), om skyldighet för vederbörande

konsulent eller skyddshemsinspektören att i fall, då beslut om skyddsuppfostran

ej varit underställt länsstyrelsens prövning, i sammanhang med granskning

av ansökan om statsbidrag taga del av handlingarna i ärendet till utrönande

därav, om obehörigt omhändertagande ägt rum. Slutligen vinnes även

garanti mot missbruk dels genom att personalen på skyddshemmen får

tillfälle att bilda sig en uppfattning om de där intagna och dels genom

förslagets i jämförelse med nu gällande förhållanden väsentligt utvidgade

anordningar beträffande statsinspektion över barnavården.

3 mom. i 25 § skiljer sig från nu gällande bestämmelse (vl. 8 § 5 mom.)

därutinnan, att omedelbar verkställighet av barnavårdsnämnds beslut om

omhändertagande enligt förslaget endast får ske under viss förutsättning,

nämligen att verkställigheten icke kan utan våda uppskjutas. Kommittén

hade i detta hänseende såsom förutsättning uppställt, att uppskov med

verkställigheten icke kunde ske utan »fara för barnets väl». I anslutning

till vissa yttranden (Y. 314, 315) har jag emellertid ansett, att hänsyn

även borde tagas till barnets omgivning (t. ex. då barn utövar ett fördärvbringande

inflytande på andra barn eller genom benägenhet att anlägga

eld är att anse såsom samliällsfarligt). En formulering, som otvetydigt

inbegriper även dylika fall, har därför synts mig vara att föredraga.

(K. 52—56 §§, M. s. 204—208, Y. 209, 316, vl. 9 § 1 mom.)

1 mom. i denna §, som innehåller föreskrifter om förfarandet hos

länsstyrelsen, överensstämmer i stort sett med de av kommittén beträffande

handläggningen hos ungdomsrådet föreslagna bestämmelserna; i fråga

om föräldrarnas yttranderätt samt deras och barnets hörande hava samma

regler föreslagits som i 24 § 2 mom. Kommitténs förslag, att barnavårdsnämnden

skall äga att genom därtill utsedd person närvara vid förhör i

högre instans samt beredas tillfälle att bemöta föräldrarnas eller barnets

yttranden, har i föreliggande förslag upptagits. För vinnande av garanti,

att barnavårdskonsulentens sakkunskap tages i anspråk vid ärendets prövning

— något som, med hänsyn till att kommittéförslagets bestämmelser

om dessa ärendens prövning av speciellt sakkunniga ungdomsråd uteslutits,

är av stor betydelse — har jag föreslagit bestämmelse om att yttrande

i ärendet bör inhämtas av barnavårdskonsulenten. Det är att förvänta,

att barnavårdsnämnderna skola i tveksamma fall på ett förberedande

stadium rådgöra med barnavårdskonsulenten i ärendet, vilket säkerligen

skall kunna bliva av betydelse för en rätt tillämpning av lagen. Ett

Verkställighet

(3 mom.).

26 §.

Förfarandet

hos länsstyrelsen.

Föräldrarnas

hörande

(l mom.).

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

Vittnesförhör

(2 mom.).

Förebyggande

åtgärder

(3 mom.).

Delgivning av

länsstyrelsens

beslut

(4 mom.).

27 §■

Åldersgräns

för verkställighet

av

beslut om

sky dd suppfostran.

av Norrbottens läns landsting framfört förslag (Y. 209), att länsstyrelsen

skulle vid prövning av frågor om omhändertagande för skyddsuppfostran

hava att såsom rådgivare inkalla två eller flera ledamöter av en nämnd,

som landstinget hade att för ändamålet utse bland för barn och ungdomsvård

intresserade personer i residensstaden eller dess omedelbara närhet,

anser jag visserligen innebära ett intressant uppslag men dock av praktiska

hänsyn svårligen kunna förverkligas.

2 mom. av 26 §, som handlar om vittnesförhör i ärende angående

omhändertagande för skyddsuppfostran, överensstämmer i huvudsak med

kommittéförslagets 52 § 2 mom., 53 § och 55 § 2 mom. (se Y. 316),

men saknar motsvarighet i gällande lag. Liknande bestämmelser finnas

i lagen om behandling av alkoholister 7 § och fattigvårdslagen 75 §.

I likhet med vad som stadgats i en del andra fall, såsom beträffande

förhör enligt nyssnämnda båda lagar, torde föreskrift böra meddelas, att

ersättning för inställelse vid förhöret åt vittnen och upplysningsvis hörda

personer skall bestridas av statsmedel. Förslag härom torde komma att

framläggas av chefen för justitiedepartementet.

I 3 mom. av 52 § i kommitténs förslag hade kommittén föreslagit,

att då nämnden förordnat om omedelbar verkställighet av beslut om

barns omhändertagande för skyddsuppfostran, ungdomsrådet skulle äga

förordna, att verkställighet ej finge äga rum eller att den skulle återgå,

om den redan skett. Då dylik rätt otvivelaktigt tillkommer länsstyrelsen

även utan att uttrycklig bestämmelse därom införes i lagen, har jag ansett

sådan bestämmelse icke vara erforderlig.

Genom 3 mom. i 26 § av föreliggande förslag har länsstyrelsen erhållit

samma rätt, som enligt kommittéförslagets 55 § 3 mom. (dock endast

beträffande barn över 15 år) tillkom ungdomsrådet, att i händelse

omhändertagande för skyddsuppfostran anses icke böra ske, ålägga barnavårdsnämnden

att vidtaga annan lämplig åtgärd till åstadkommande av

rättelse; enligt kommittéförslaget skulle ungdomsrådet vidare äga självt

meddela barnet varning, men någon motsvarighet till denna bestämmelse

har ansetts icke lämpligen böra här upptagas.

4 mom. av 26 § innehåller eu motsvarighet till föreskrifterna i kommittéförslagets

52 § 4 mom. och 55 § 4 mom.; delgivning med barnet

har icke i något fall ansetts vara erforderlig.

(K. 57 §, M. s. 208—209, vl. 12 § 1 mom.)

Enligt kommitténs förslag stadgades i allmänhet samma åldersgräns för

barnavårdsnämndens ingripande som för verkställighet av nämndens beslut

om omhändertagande; allenast beträffande barn, som omhändertagits jämlikt

46 § 1 mom. c), stadgades, att verkställighet ej finge ske efter det barnet

fyllt 16 år, ehuru åldersgränsen för ingripande föreslagits till 15 år.

I förevarande § har föreslagits samma åldersgränser för verkställighet

som för nämndens rätt att ingripa. Beslut om omhändertagande av misshandlade,

vanvårdade eller eljest för kroppslig fara utsatta barn liksom

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

129

av barn, som äro i fara att bliva vanartade, (22 § a) och b)) skall

sålunda bringas till verkställighet, innan barnet fyllt 16 år; beslut om

vanartade barns omhändertagande skall bringas till verkställighet, innan

barnet fyllt 18 år. Skulle barnet uppnå åldersgränsen 16 respektive 18 år,

medan ärendet är beroende på länsstyrelsens prövning, lärer fastställelse

å beslutet ej kunna meddelas, så framt ej omständigheterna varit sådana,

att barnavårdsnämnden med stöd av 25 § 3 mom. förordnat om omedelbar

verkställighet; i sådant fall har ju beslutet redan bringats till verkställighet,

och den omständigheten, att länsstyrelsen först efter det den

stadgade åldersgränsen uppnåtts, hinner pröva ärendet, kan uppenbarligen

ej föranleda, att verkställigheten skall återgå.

(K. 64 §, M. s. 215, 216.)

Enligt föreliggande förslag liksom enligt gällande lag är varje kommuns

barnavårdsnämnd pliktig att ingripa mot missförhållande i fråga om

barn, som vistas inom kommunen (föreliggande förslag 2 §, vl. 2 §), oavsett

om barnen där hava hemortsrätt, där äro mantals- eller kyrkoskrivnaHemsändning

av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, medgives

ej enligt gällande lag och kommittéförslaget (K. 102 § 1 mom.).

Såsom vid 62 § i föreliggande förslag kommer att närmare beröras, har i

detsamma något förbud mot hemsändning av dylikt barn ej stadgats för det

fall, att vistelsekommunens och hemortskommunens barnavårdsnämnder äro

ense om hemsändningen. Någon rätt för endera kommunen att mot den

andras bestridande påfordra hemsändning har däremot ej förordats. Emellertid

inträffar det i storstäderna ofta, att barn från grannkommunerna under tillfälligt

uppehåll i städerna göra sig skyldiga till bettleri eller annan vanart.

Då uppfostran av dylika barn i alla de fall, då överenskommelse

om hemsändning ej kunde uppnås, skulle för städerna bliva alltför be

tungande, har i förevarande §, i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslagets

64 §, stadgats, att dylika barn skola av barnavårdsnämnden

i den kommun, där de gjort sig skyldiga till vanart, kunna överlämnas till

hemkommunen. Beträdes barnet ånyo i den främmande kommunen med

vanart, bör barnavårdsnämnden därstädes äga anmäla förhållandet hos vederbörande

länsstyrelse, d. v. s. den länsstyrelse, under vilken den försumliga

barnavårdsnämnden lyder; och äger länsstyrelsen förfara i enlighet med

81 § 2 mom. Med hänsyn särskilt till att stadgandet omfattar barn även i

åldern 15—18 år, har det befunnits lämpligt att göra en viss ändring i

kommitténs förslag i syfte att den, som beträtts med vanart, må kunna, då

omständigheterna därtill föranleda, överlämnas till annan kommun än den,

där föräldrarna vistas, nämligen till den kommun, där barnet kan sägas

hava sin egentliga vistelseort.

Omhändertagande för samhällsvård.

I det föregående (s. 61 ff.) hava utförligt angivits skälen för överförande

från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden av verksamheten

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 112 haft. (Nr 150.) 1972 23 9

28 §.

Barn, som

under tillfälligt

uppehåll

i främmande

kommun

beträdes

med vanart.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

29 §.

Omhändertagande

för

samhällsvård.

Samhällsvård

till skillnad

mot skyddsuppfostran.

Nödställda

barn i föräldrahemmet

1 mom.).

beträffande de helt omhändertagna fattiga barnen. Jämväl hava (s. 55)

meddelats en del statistiska uppgifter till beräknande av huru många barn,

som på detta sätt skulle komma att överföras till barnavårdsnämnden.

Och slutligen har (s. 113) angivits, att den ifrågavarande verksamheten

ansetts böra erhålla en särskild beteckning, i vilket hänseende föreslagits

ordet »samhällsvård ».

(K. 35—38 §§, M. s. 69, 167 — 172, 174, Y. 10, 49, 66 s. 45, 88,

101 s. 69, 102 s. 76, 271—280.)

Såsom förut (s. 111) anförts, hava mot avfattningen av 6 och 7 kap. i

kommitténs förslag gjorts vissa formella anmärkningar. Man har (Y. 101

s. 69, 102 s. 76, 271, 272) framhållit, att gränsen mellan 6 och 7 kap.

vore oklar och att det ej angåves, att villkor för omhändertagande enligt

6 kap. vore, att föräldrarna ej motsatte sig sådan åtgärd. Yad sålunda

anförts torde icke sakna fog. Åt föreliggande förslags 29 §, som innehåller

förutsättningarna för omhändertagande för samhällsvård och motsvarar

kommittéförslagets 35—38 §§, har därför givits en avfattning, som

är avsedd att så skarpt som möjligt skilja bestämmelserna i fråga från

stadgandena rörande förutsättningarna för skjddsuppfostran (22 §) och bl. a.

framhålla, att samhällsvård ej skall beredas barn utan föräldrarnas medgivande.

Enligt förslaget gäller i avseende å barns omhändertagande för samhällsvård

en åldersgräns av 16 år, d. v. s. samma gräns som för obligatorisk

fattigvård på grund av minderårighet enligt fattigvårdslagen. En

höjning av denna gräns har icke varit ifrågasatt.

Då genom bestämmelserna i 29 § en överflyttning äger rum till barnavårdsnämnden

av uppgifter, som för närvarande ankomma på fattigvårdsstyrelsen,

bör ett härav föranlett tillägg göras till 1 § fattigvårdslagen, en

fråga, vartill jag återkommer i det följande (s. 246).

I 1 mom. av 29 § har behandlats det fall, då barns förhållanden i

föräldrahemmet äro sådana, att samhällsvård bör ifrågakomma. Härom

handlar 36 § av kommittéförslaget. Detta fall har i föreliggande förslag

behandlats först såsom stående närmast de fall, då skyddsuppfostran kan

komma till stånd.

I vissa av de avgivna yttrandena (Y. 10, 49, 66 s. 45, 102 s. 76,

271, 272, 276, 277) hava erinringar framställts mot den av kommittén

i dess 36 § uppställda förutsättningen för samhällsvård, nämligen att barnet

i föräldrahemmet icke erhåller »tillfredsställande vård och uppfostran».

Man har gjort gällande, att det icke vore möjligt för barnavårdsnämnden

att omhändertaga alla de säkerligen mycket talrika barn, åt vilka föräldrarna

ej kunde bereda dylik vård och uppfostran, varjämte gränsen

mellan detta stadgande och bestämmelsen i kommittéförslagets 46 § 1

mom. a) vore oklar.

Enligt min tanke gäller det här att giva uttryck åt, att barnavårdsnämnden

har att, om föräldrarna det medgiva, i fall av behov omhän
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

131

dertaga nödställda barn. Enahanda skyldighet åligger för närvarande fattig - vårdsstyrelsen. Något behov att på denna punkt giva barnavårdsnämnden

en vidsträcktare befogenhet, än fattigvårdsstyrelsen för närvarande har,

eller att under förevarande stadgande inbegripa någon del av vad som

faller under bestämmelserna om skyddsuppfostran, synes icke föreligga (jfr

M. s. 169). Stadgandet i fråga bör sålunda icke avse annat än vad som

för närvarande är att anse såsom fattigvårdsfall och så skarpt det låter

sig göra skiljas från bestämmelserna om omhändertagande för skyddsuppfostran.

Jag anser det sålunda böra stadgas, att om barnet i hemmet är

utsatt för nöd, utan att likväl sådant förhållande föreligger, som i 22 §

avses, barnavårdsnämnden skall, under förutsättning att föräldrarna samtycka

därtill och att nödtillståndet icke annorledes avhjälpes, omhändertaga

barnet. Att även med en dylik avfattning tvekan någon gång kan

uppstå, huruvida skyddsuppfostran eller samhällsvård bör beredas, har jag

ovan (s. 113) antytt; höggradig nöd kan stundom vara att anse såsom

vanvård. I dessa fall ankommer det på myndigheterna att avgöra, om

nöden är sådan, att allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa

kan anses föreligga och barnet sålunda må, även mot föräldrarnas vilja,

omhändertagas av barnavårdsnämnden.

Stadgandet i 2 mom., som i huvudsak överensstämmer med kommittéförslagets

37 §, avser att bereda sjuka barn sådan vård, som för närvarande

(så länge fattigvårdsstyrelsen har befattning med de helt omhändertagna

fattiga barnen) tillkommer dem enligt 35 § fattigvårdslagen.

Då föräldrarna av ekonomiska skäl äro oförmögna att bereda barnen dylik

vård, skall barnavårdsnämnden gå i författning härom. Stadgandet är således

en konsekvens av förslagets ståndpunkt, att samhällsvård skall beredas

genom barnavårdsnämndens försorg. Vad angår en på denna punkt

gjord detalj erinran (Y. 278) kan jag inskränka mig till att hänvisa till

18 § tredje stycket (kommittéförslagets 33 § tredje stycket).

Enligt 3 mom. (motsvarande 35 § i kommitténs förslag) har barnavårdsnämnden

att taga den befattning med övergivna och föräldralösa barn,

som för närvarande ankommer på fattigvårdsstyrelsen. Liksom enligt

fattigvårdslagen bör ett ingripande från det allmännas sida äga rum allenast

där vårdbehovet icke annorledes avhjälpes.

Då den i andra stycket av kommittéförslagets 35 § meddelade, principiellt

särdeles betydelsefulla föreskriften om den vård och uppfostran,

som skall komma omhändertaget barn till del, bör erhålla en vidsträcktare

giltighet än den fått genom sin placering i nämnda §, har den ansetts

böra erhålla sin plats i början av nästföljande kapitel (32 §).

I detta mom. har, av förut (s. 113) anförda skäl, åt den vård, som

skall beredas barn, vilka omhändertagits enligt förevarande §, givits beteckningen

samhällsvård, varjämte hänvisats till i nästföljande kapitel i

avseende å denna vård meddelade närmare bestämmelser.

Sjuka barn

(2 inom.).

Värnlösa barn

(3 mom.).

Begroppot

samhällsvård

(4 inom.).

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

30 §.

Anmälan från

barnavårdsnämnden

till

annan myndighet.

31 §■

Vidtagande av

åtgärd i

brådskande

fall.

Kungl, Maj:ts proposition nr 150.

Särskilda föreskrifter.

Under denna rubrik liava sammanförts vissa bestämmelser, som äga

sammanhang med de i det föregående meddelade stadgandena angående

omhändertagande för skyddsuppfostran och för samhällsvård.

(K. 66 §, M. s. 21?'', Y. 322.)

Förevarande § avser att giva en erinran om att i vissa fall jämsides

med eller i stället för åtgärd enligt barnavårdslagen anmälan bör av barnavårdsnämnden

göras hos annan, behörig myndighet. Sålunda kan anmälan

böra göras: hos nykterhetsnämnd, då dess ingripande är påkallat jämlikt

lagen om behandling av alkoholister 1 §; hos polismyndighet, då förutsättning

föreligger för ingripande enligt lösdrivarlagen 1 § eller enligt

strafflagen; hos domstol, då förutsättning föreligger antingen för överflyttande

av vårdnaden över barn (lagen om barn i äktenskap 8 §, lagen

om barn utom äktenskap 2 §), för hävande av adoption (lagen om adoption

20 §) eller för förklarande, att barn saknar äktenskaplig börd (lagen

om äktenskaplig börd 5 §); hos tjänsteläkare eller hälsovårdsnämnd, då

förutsättning föreligger för intagande å sinnessjukanstalt (sinnessjukstadgan

§ 27) eller för vidtagande av åtgärd mot smittofara (lagen angående

vissa åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen, lagen angående

åtgärder mot utbredning av lungsot).

I kommitténs motsvarande stadgande (66 §) gjordes anmälan till annan

myndighet beroende av att densamma påkallades för avhjälpande av missförhållande

enligt 46 § i kommitténs förslag, d. v. s. sådant missförhållande,

som kunde föranleda skyddsuppfostran. Då emellertid anmälan

till annan myndighet kan vara av behovet påkallad även i sådant fall,

som avses i, 29 § 1 mom. av föreliggande förslag, har kommittéförslaget

undergått härav föranledd ändring. Det har även synts mig Lämpligt att

giva nämnden anvisning att i fall av behov göra anmälan till tjänsteläkare

eller hälsovårdsnämnd beträffande sinnessjukdom hos någon, som

vistas i hemmet eller beträffande smittofara, för vilken barnet där utsättes;

ett tillägg i sådant syfte har därför gjorts till kommitténs förslag, som

även i övrigt underkastats vissa smärre ändringar för vinnande av närmare

överensstämmelse med de författningsbestämmelser, enligt vilka de myndigheter,

som mottaga anmälan, hava att ingripa.

(K. 34 §, M. s. 164, 165, Y. 270, fvl. 24 §, fbl. 12 § 3 mom.)

Genom stadgandet i 25 § 3 mom. har barnavårdsnämnden berättigats

att, även om föräldrarna ej samtycka till barnets omhändertagande, för

skyddsuppfostran, omedelbart bringa beslutet till verkställighet utan att

avvakta resultatet av länsstyrelsens prövning. Fall kunna emellertid förekomma,

då behovet av omhändertagande vare sig för skyddsuppfostran

eller samhällsvård kan befinnas vara så trängande, att ej ens nämndens

beslut kan utan olägenhet inväntas. I sådana fall måste ordföranden äga

rätt att ingripa och omhändertaga barnet i avbidan på nämndens beslut.

I större kommuner kan det emellertid vara påkallat, att även annan leda
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

133

mot av nämnden eller tjänsteman lios densamma tilldelas enahanda befogenhet

beträffande omhändertagande för samhällsvård. I sådant fall bör

emellertid kommunen lämna medgivande därtill. För tryggande av föräldrarnas

och barnets rätt, när fråga är om skyddsuppfostran, synes det

vara nödigt föreskriva, att då ordföranden, utan att föräldrarna samtyckt

därtill, omhändertagit barnet, nämnden omedelbart skall sammankallas för

att fatta definitivt beslut i ärendet.

Förevarande § är avfattad i enlighet med nu angivna grunder. I kommitténs

34 § hade föreslagits delvis olika bestämmelser för omhändertagande

för skyddsuppfostran och för samhällsvård, vilken olikhet (jfr Y. 270)

knappast synts mig motiverad; allenast för det fall, att föräldrarna ej samtyckt

till omhändertagande för skyddsuppfostran, har det ur rättssäkerhetens

synpunkt synts mig nödigt att giva en särskild bestämmelse om nämndens

omedelbara sammankallande. Lika med kommittén har jag funnit anförtroende

av ifrågavarande befogenhet åt annan än ordföranden icke böra

medgivas, då fråga är om omhändertagande för skyddsuppfostran. I övrigt

kunna enligt min mening enahanda regler gälla för omhändertagande för

skyddsuppfostran och för samhällsvård. Av den omständigheten att, enligt

den av mig valda avfattningen, i båda fallen omhändertagandet sker »i

avbidan på nämndens beslut», följer, att ärendets definitiva avgörande skall

äga rum vid nämndens näst därefter infallande sammanträde. I avvaktan

härpå har den, som verkställt omhändertagandet, att anbringa barnet på

sätt, som befinnes lämpligt. Något uttryckligt stadgande härom torde dock

icke vara erforderligt (jfr K. 34 § 2 st).

Den omständigheten, att bestämmelse om barnavårdsreglemente icke upptagits

i föreliggande förslag, föranleder uppenbarligen, att anförtroende åt

annan än ordföranden av befogenhet att tills vidare omhändertaga barn för

samhällsvård icke kan, såsom i kommittéförslaget skett, göras beroende

av att sådant föreskrivits i dylikt reglemente; i stället har såsom villkor

härför uppställts, att kommunen lämnat sitt medgivande.

Då kommittéförslagets 34 § erhållit sin plats i det kapitel, som handlade

»om barnavårdsnämndens allmänna tillsyn över barns vård samt om

anmälan och undersökning m. m.», blev nämnda § direkt tillämplig även

1 avseende å omhändertagande av vanvårdat fosterbarn, vilket däremot icke

är fallet i fråga om motsvarande bestämmelse i nu föreliggande förslag.

Då det emellertid är av stor vikt att möjlighet finnes till omedelbart omhändertagande

även av fosterbarn, hava i 55 § tredje stycket och 59 §

2 mom. tredje stycket beträffande behandling av ärende rörande omhändertagande

av fosterbarn gjorts hänvisningar till nu förevarande stadgande.

Även i några andra fall har det ansetts nödigt att liimna ordföranden

(iller annan ledamot rätt att vidtaga åtgärd utan att avvakta nämndens

sammanträde (se 47 § 1 inom., 49 § 2 mom. och 88 §).

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

4 KAP.

32 §.

Barnets rätt

till vård och

uppfostran.

Om behandlingen av omhändertagna barn.

I det föregående har behandlats barnavårdsnämndens omhändertagande

av barn för skyddsuppfostran (jämlikt 22 och 24 §§) och för samhällsvård

(jämlikt 29 §). Här nedan (s. 186) kommer jag att beröra ännu ett fall,

då barnavårdsnämnden har att omhändertaga barn, nämligen då fosterbarn

är i behov av omedelbart omhändertagande (55 och 59 §§). Det ligger i

sakens natur, att behandlingen av barn, tillhörande dessa tre kategorier, ofta

bör vara alldeles likartad, vare sig barnet i föräldrahemmet utsatts för nöd

och därför med föräldrarnas goda minne omhändertagits (29 § 1 mom.),

eller barnet i föräldrahemmet så vanvårdats, att samhället är berättigat

att även mot föräldrarnas vilja omhändertaga detsamma (22 § a), eller

barnet ej kan utan allvarlig våda kvarbliva i fosterhemmet eller barnhemmet

och därför måste omedelbart omhändertagas av nämnden (55 och 59 §§).

Endast för vanartade barn kräves i vissa fall en annan sorts behandling.

Det har därför befunnits ändamålsenligt att, i olikhet mot vad i kommittéförslaget

skett, sammanföra bestämmelserna om de omhändertagna barnens

behandling i ett gemensamt kapitel.

På detta sätt har det varit möjligt att koncentrera lagtexten, undvika

hänvisningar från en paragraf till en annan samt vinna ökad överskådlighet.

Eu enligt min mening ur principiell synpunkt viktig fördel med

denna ändring är även, att grunden för omhändertagandet ej framhävts

såsom det för behandlingssättet i främsta rummet avgörande. Det i görligaste

mån individuella behandlingsätt, som här liksom på en del andra

områden bör eftersträvas, förutsätter nämligen, att hänsyn i främsta rummet

tages till barnets fysiska, moraliska och intellektuella egenskaper och

utveckling, varjämte vårdtidens sannolika längd med nödvändighet bör

spela en avgörande roll vid valet av vårdform (jfr Y. 273). Även sådana

omständigheter som barnets familjeförhållanden samt fördelen eller vådan

av att sambandet med föräldrar och syskon bibehålies böra vid detta val

komma i betraktande.

(K. 35 § 2 st., 36 § 1 st., 91 § 2 st., M. s. 167, 297, Y. 274, fvl.

1 § 2 st.)

Enligt fattigvårdslagen är minderårig understödstagare tillförsäkrad det

underhåll och den vård, som äro erforderliga, ävensom uppfostran. Kommittén

har med viss ändring givit uttryck åt samma sak i 35 och 36 §§,

därvid emellertid stadgandet kommit att bliva begränsat till barn, som omhändertagas

för samhällsvård (enligt föreliggande förslags terminologi).

Då emellertid enahanda rätt bör tillkomma alla av barnavårdsnämnden

omhändertagna barn, och stadgandet är av stor principiell betydelse, har

detsamma ansetts böra erhålla sin plats i början av förevarande kapitel.

I anslutning till en länsstyrelses uttalande (Y. 274) har en mindre jämkning

vidtagits.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

135

Tillfällig vård av barn.

(K. 40 § 2 st., M. s. 179, 222, Y. 273, fri. 32 § 5 st.)

Den tillfälliga vården av barn bar berörts i kommittéförslagets 40 §

2 st., där det stadgats, att barn över två år må intagas å fattigvårdsanstalt

allenast för tillfällig vård. Ett liknande stadgande finnes i 32 §

5 st. fattigvårdslagen.

Det bär ansetts lämpligt att i förevarande kap. frambära fördelen av att

barn i vissa fall intagas i upptagningbem, varmed enligt förslagets 39 §

förstås anstalt för tillfällig vård och för observation av barn eller för

vård av späda barn och deras mödrar. Intagande i upptagningshem av

förra slaget bör i främsta rummet ifrågakomma, då beslut ej kan omedelbart

fattas angående den vårdform, som bäst lämpar sig för barnet. Men

även i fall, då vårdtiden sannolikt blir av kort varaktighet (t. ex. under

den tid, modern genomgår en operation) kan det vara fördelaktigt att intaga

barnet i sådant hem, ehuru, såsom i ett yttrande (Y. 273) framhållits,

en tillfällig utackordering stundom kan vara att föredraga såväl

med hänsyn till barnet som av ekonomiska skäl.

För större kommuner lärer det i allmänhet vara oundgängligt att hava

upptagningshem eller att disponera platser å dylikt. Något åläggande för

kommunerna i sådant hänseende torde dock icke böra ifrågasättas. (Se

härom vid 5 kap.) Finnes ej upptagningshem att tillgå, bör därför tillfällig

vård beredas å kommunens fattigvårdsanstalt. I överensstämmelse

med stadgandet i 32 § fattigvårdslagen bär emellertid meddelats föreskrift

1 syfte att förhindra, att barn över två år varaktigt vårdas å dylik anstalt.

Vikten härav framhölls starkt i förarbetena till fattigvårdslagen, och

olämpligheten av barns uppväxande i fattigvårdsanstalt torde numera, såsom

kommittén framhållit (M. s. 179), vara allmänt erkänd. I detta sammanhang

vill jag uttala en förhoppning, att upptagningshem i större antal

inom icke alltför avlägsen framtid skola komma till stånd. (Se vidare

vid 39 §.)

Icke vanartade barns behandling.

(K. 39, 40 §§, 58 § 1 mom., 91 § 2 st., M. s. 175—179, 209, 297,

Y. 281—283, 319, fvl. 29—31 §§, vl. 11 § 1 och 2 mom.)

I förevarande § meddelas bestämmelser om behandling av omhändertagna

barn, som avses i 22 § a) eller b), 29, 55 eller 59 §. För dessa

barn stadgades i kommittéförslaget, i överensstämmelse med gällande lags

föreskrifter om behandling av sedligt försummade barn (vl. 1 1 § 1 och

2 mom.), i främsta rummet utackordering i enskilt hem och först i andra

rummet intagning i barnhem. Från vissa håll, bl. a. av medicinalstyrelsen

(Y. 281, 282), har emellertid framhållits, att i åtskilliga fall vistelse å

barnhem kan vara att föredraga. Omständigheter, som härvidlag särskilt

påpekats, äro kroppslig eller andlig brist eller svaghet hos barnet, möjlighet

till yrkesutbildning, som inom barn- eller skolhem kan stå till buds,

33 §.

Upptagnings

hem.

34 §.

Enskilt hem

barnhem.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

och slutligen möjligheten att i ett barnhem sammanhålla en syskonskara,

som eljest bleve splittrad. Den sista omständigheten har i Danmark ansetts

så beaktansvärd, att den i den nya vergerådslagen uttryckligen framhållits

såsom en av de omständigheter, vilka böra föranleda, att barnhem

anlitas i stället för enskilt hem.

Enskilt hem.

(1 mom.)

Barnhem.

(2 mom.)

För det stora flertalet barn torde emellertid ^ackordering i enskilt hem

utgöra det lämpligaste behandlingssättet, det som bäst rustar dem att

sedermera reda sig på egen hand. Jag har därför funnit mig böra biträda

kommitténs uppfattning, att omhändertaget barn, som icke är vanartat,

bör utackorderas i enskilt hem, men härvid föreslagit tillägget »där

ej särskilda omständigheter annat föranleda».

1 momentets andra stycke överensstämmer fullständigt med kommittéförslagets

39 § andra stycket. Från ett håll (Y. 283) har yrkats, att ett

uttryckligt stadgande skulle i lagen införas till förekommande av att barn

utackorderades i hem, där de utsattes för tuberkulossmitta; en anvisning

för nämnden att beakta även den hygieniska sidan torde emellertid ligga

innesluten i föreskriften om undersökning på förhand av fosterhemmets

lämplighet. Ej heller anser jag mig kunna tillstyrka ett framställt förslag

(Y. 319) om obligatorisk läkarundersökning av varje för skyddsuppfostran

omhändertaget barn. En dylik bestämmelse skulle i mänga kommuner i

praktiken stöta på stora vanskligheter och lärer icke heller vara av behovet

oundgängligen påkallad. Jag anser det därför böra överlåtas åt nämndens

eget omdöme, om läkarundersökning bör äga rum. Föreskrift om dylik

undersökning är intagen i 18 §.

Sedan i 1 mom. angivits, att omhändertaget barn bör i regel överlämnas

till enskilt hem, har i förevarande mom. utsagts, att då särskilda

omständigheter föranleda, att barnet ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem,

eller då sådant ej finnes att tillgå, barnet bör överlämnas till barnhem.

Några av nämnda särskilda omständigheter hava i det föregående (s. 134)

angivits.

Någon obligatorisk föreskrift om att varje kommun skall hava barnhem

har ej ansetts böra meddelas (se vidare vid 5 kap.). Finnes ej kommunalt

barnhem, har barnavårdsnämnden att, då omhändertaget barn behöver

vård å barnhem, vidtaga åtgärd för att bereda barnet plats å annan tillhörigt

barnhem. Endast barn under två års ålder bör få vårdas å fattigvårdsanstalt.

Stadgande härom har intagits i förevarande mom. (jfr fvl.

32 §). Jämlikt 33 § må dock tillfällig vård å dylik anstalt beredas även

barn över två års ålder.

Nämnden skall Enligt 30 § fattigvårdslagen bör fattigvårdsstyrelsen vaka över att de,

barnets^ård som mo^agit barn till vård, fullgöra sina skyldigheter. Ett liknande stadoch

utveckling, gande har av kommittén föreslagits i 39 § 3 st. Med hänsyn särskilt

(.5 mom.) till att här är fråga icke blott om barn, vilka omhändertagits för samhällsvård,

utan även om sådana, som omhändertagits för skyddsuppfostran,

lärer det vara av vikt, att nämnden ägnar uppmärksamhet icke endast åt

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 150.

137

den vård och uppfostran, som barnet erhåller i fosterhemmet eller barnhemmet,

utan även åt barnets utveckling. Det kan nämligen stundom

inträffa att, ehuru fosterhemmet eller barnhemmet gör vad på det ankommer

för barnets uppfostran, dess utveckling eller anlag dock går i

sådan riktning, att en förflyttning påkallas. Ett framhållande av att nämnden

bör med uppmärksamhet följa barnets utveckling har därför synts

mig lämpligt. År barnet överlämnat till fosterhem eller barnhem i annan

kommun, kan i regel övervakandet av fosterhemmet och barnets utveckling

icke utföras av nämndens ordinarie krafter, utan torde särskilda ombud

böra anlitas, därest ej övervakandet anförtros åt barnavårdsnämnden i

barnets vistelsekommun (se 16 § 1 mom.). I varje fall torde, på sätt

kommittén föreslagit, anmälan böra göras hos barnavårdsnämnden i den

kommun, där barnet fostras. Om möjlighet till befrielse från denna anmälningsplikt

se 60 § 1 mom.

Såsom i den allmänna motiveringen (s. 64) anmärkts, har i fråga om

icke vanartade barns behandling reservation avgivits av tvenne ledamöter

i kommittén (M. s. 471, 472). Reservanterna hava velat bibehålla fattigvårdens

befattning med fattiga barn oförändrad och även velat åt fattigvårdsmyndigheterna

anförtro omsorgen om de för skyddsuppfostran omhändertagna

barn, som icke äro vanartade. Barnavårdsnämnden skulle

visserligen fatta beslut om själva omhändertagandet även av dessa barn

[22 § a) och b)], men sedermera skulle nämndens befattning med dem

upphöra och i stället överlåtas åt fattigvårdsmyndigheterna att svara för

deras vård och uppfostran. I den allmänna motiveringen har jag angivit

de skäl, som förmått mig att avstyrka detta förslag.

Vanartade barns behandling.

(K. 58 § 2 och 4 mom., M. s. 209, 210, Y. 319, vl. 12 och 13 §§.) 3C> §.

Under det att i fråga om icke vanartade barns behandling enskilt hem Skyddshem

bör vara regeln och intagning i barnhem endast undantagsvis ifrågakomma, ensicnt hem

har i 1 mom. av förevarande paragraf, i överensstämmelse med gällande

lag och kommitténs förslag, såsom huvudregel uppställts, att vanartade

barn skola intagas i för sådana barns uppfostran särskilt avsedda skyddshem,

varjämte möjlighet öppnats att undantagsvis överlämna dylika barn

till enskilt hem eller barnhem. Sådant överlämnande bör dock endast

ifrågakomma, om vård i barnhem eller enskilt hem kan anses lämpligare

för barnet än uppfostran i skyddshem och våda för andra barns sedliga

utveckling icke kan befaras därigenom uppkomma. Att samma bestämmelser

angående utackorderingen, tillsynen m. m. skola gälla i fråga om

dessa till enskilt hem eller barnhem överlämnade barn som beträffande

de icke vanartade, ligger i sakens natur. En hänvisning har därför gjorts

till 34 §.

Av praktiska skid har slutligen i förevarande moment uttrycket skyddshcmselev

upptagits såsom särskild benämning på barn, som intagits i

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

36 §■

Vård å

specialanstalt.

skyddshem. Vistas dylikt barn på grund av villkorlig utskrivning, varom

stadgas i 45 §, utanför skyddshemmet, är barnet dock att betrakta såsom

skyddshemselev, intill dess slutlig utskrivning i enlighet med 46 § äger rum.

I gällande lag har med skyddshem likställts allmän uppfostringsanstalt

(vl. 12 § 1 mom.). Anledningen härtill var, enligt vad vid lagens utskottsbehandling

uttalades, att tillräckligt antal skyddshem vid lagens ikraftträdande

icke kunde väntas vara upprättade. Någon motsvarighet till

ifrågavarande stadgande torde nu icke vara av behovet påkallad. Endast

i visst undantagsfall, vartill jag återkommer vid 43 § 4 inom., torde

skyddshemselev böra överflyttas till allmän uppfostringsanstalt.

För närvarande gäller (vl. 13 §) att av barnavårdsnämnden omhändertaget

barn, som av nämnden överlämnats till enskilt hem eller barnhem,

må intagas i skyddshem, om dess samvaro med andra barn innebär våda

för dessas sedliga utveckling eller dylik åtgärd eljest prövas av behovet

påkallad. Ett stadgande av i huvudsak samma innebörd har influtit i

kommittéförslagets 58 § 4 mom. och föreliggande förslags 35 § 2 mom.

Beträffande det fall, att för samhällsvård omhändertaget barn blir vanarta!,

se 47 § 2 mom.

Specialvård för sjuka och abnorma barn.

(K. 37, 41 §§, 58 § 3 mom., M. s. 171 —173, 180, 210, Y. 278,

279, fvl. 35 §.)

Förevarande paragraf är tillämplig å alla omhändertagna barn, vanartade

och icke vanartade, sådana som omhändertagits för samhällsvård och

skyddsuppfostran. Påkallar barnets sjukdom eller abnormitet särskild vård,

skall sådan beredas å särskild anstalt eller, om detta icke erfordras eller

kan ske, annorstädes, t. ex. i enskilt hem. Det är här i främsta rummet

fråga om blinda, dövstumma, sinnesslöa, fallandesjuka, sinnessjuka, tuberkulösa

eller av annan kronisk sjukdom lidande och vanföra. Kommittén

har (M. s. 180) redogjort för de möjligheter till anstaltsvård, som föreligga.

Numera finnas, utom de av kommittén omnämnda anstalterna, även

statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa.

År omhändertaget barn icke blott sjukt utan därjämte så vanartat, att

det ej kan vårdas bland andra sjuka, utan måste intagas i skyddshem,

skall erforderlig vård beredas det i enlighet med stadgandet i 43 § 3 mom.

Kommittén har (M. s. 173 och 223) framhållit önskvärdheten av''att

en anstalt för medicinsk specialundersökning av barn komme till stånd

samt antytt möjligheten, att detta kunde ske i samband med allmänna

barnhusets i Stockholm verksamhet. I ett på Kungl. Maj:ts prövning

beroende förslag till omorganisation av barnhuset ingår även anordnande

av en avdelning för sådant ändamål.

Vissa uppfostringsåtgärder m. m.

Under denna rubrik hava sammanförts en del bestämmelser angående

barnavårdsnämnds och skyddshemsstyrelses befogenheter och skyldigheter

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

139

beträffande omhändertagna barn m. m. Det har ansetts ändamålsenligt att

samla dessa bestämmelser i det kapitel, som rör behandlingen av sådana

barn. I kommittéförslaget voro motsvarande stadganden spridda i 6, 7

och 9 kap.

(K. 42 § 1 mom., 43 §, 59 § 1 inom., 60 §, 75 § 5 inom., M. s. 37 §.

86—88, 180. 211, 212, 262, Y. 284—287, fvl. 77 §, vl. 15 § 6 Uppsikt över

. ’ „„ . omhänder
mom.

, lagen om barn i aktenskap 4 och 12 §£?, lagen om barn utom tågna barn

äktenskap 2 §.) m
Lika

med kommittén (M. s. 87) anser jag, att bestämmelser om målsmansrätt

över omhändertagna barn icke böra intagas i barnavårdslagen

samt att det i fattigvårdslagen 7 7 § förekommande stadgandet om målsmansrätt

bör utgå ur sistnämnda lag (se s. 249). Jag ansluter mig även

till kommitténs uppfattning, att uttrycket »uppsikt» bör komma till användning

för att beteckna barnavårdsmyndighetens ställning till omhändertaget

barn. Detta är så mycket naturligare som samma uttryck i lagen

om barn i äktenskap användes beträffande föräldrars förhållande till dylika

barn och barnets omhändertagande av det allmänna faktiskt medför,

att föräldrarnas myndighet över barnet i viss omfattning vilar.

Vad angår skyddshemselev, bör uppsikten tillkomma skyddshemmets före- Skyddshemsståndare

under styrelsens överinseende. Uppsiktens omfattning och sättet eleT'' (i mr,m)

för dess utövande böra angivas i skyddshemmets reglemente, som jämväl

bör innehålla bestämmelser om disciplinära åtgärder för tillrättavisande

av elev (jfr vl. 15 § 6 mom.) samt den rätt till umgänge med elev, som

tillkommer hans föräldrar. Med hänsyn till den olika karaktär, som enligt

förslaget skall tillkomma olika arter av skyddshem, låter det sig uppenbarligen

icke göra att i lagen meddela detaljerade bestämmelser i nämnda

hänseenden. Att dylika bestämmelser givas i reglementet, torde icke vara

ägnat att väcka betänklighet med hänsyn till att reglementet är avsett att

fastställas av Kungl. Maj:t. Enahanda befogenhet tillkommer som bekant

Kungl. Maj:t i avseende å åtskilliga anstalter av annat slag. I nu angivna

hänseenden överensstämmer föreliggande förslag i sak med kommittéförslaget

(K. 75 § 5 mom., M. s. 212, 262). Kommittén har uppgjort

ett förslag till normalreglemente för skyddshem (se kommitténs författningsförslag

s. 82), vilket, därest förevarande lagförslag antages, bör bliva

föremål för vidare granskning.

I första stycket av förevarande mom., vilket avser omhändertaget barn, Omhändertaget

som ej är skyddshemselev, stadgas i saklig överensstämmelse med kommitté- ..ba™’,!°” ej

•’ J 700 ar skyddshems
förslagets

42 § 1 mom. och 59 § 1 mom., att föräldrarnas rätt till upp- olev. (2mom.)

sikt över barnet och att tukta det i och med omhändertagandet övergår

på barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden överlåter denna rätt.

Härtill torde kunna ifrågakomma en barnhemsföreståndare eller enskild

person, som fostrar barnet.

Mot det i kommittéförslaget begagnade uttrycket »tukta barnet» hava

från ett par håll riktats anmärkningar (Y. 284, 285). Då i förevarande

stadgande allenast utsäges, att föräldrarnas rätt i visst hänseende övergår

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

38 §.

Förmyndare

för omhändertaget

barn.

39 §.

Vad förstås

med barnhem?

på barnavårdsnämnden, och i den nya lagen om barn i äktenskap föräldrarnas

tillrättaförande av sina barn betecknats med ordet »tukta», har jag ansett

nämnda anmärkningar icke böra föranleda ändring i kommitténs förslag.

Föräldrar till omhändertagna barn måste givetvis vara underkastade

nämndens bestämmelser angående deras rätt till umgänge med barnet. Att

föräldrar till barn, omhändertagna för samhällsvård, endast om särskilda

omständigheter därtill föranleda böra berövas rätten till umgänge med sina

barn, följer därav, att själva omhändertagandet grundats på medgivande

från föräldrarna. (Jfr 12 § i lagen om barn i äktenskap och 2 § i lagen

om barn utom äktenskap.) Bestämmelser av nu angiven innebörd hava

föreslagits i andra stycket av 2 mom. Dessa bestämmelser överensstämma

i sak med kommittéförslagets 43 och 60 §§.

(K. 42 § 2 mom., 59 § 2 mom., 77 §, M. s. 180, 211, 263, Y.

347, fvl. 77 §.)

I förevarande paragraf hava samlats de på tre olika ställen i kommitténs

förslag förekommande bestämmelserna om anmälan rörande behov av förmyndare

för omhändertaget barn. Enligt nämnda förslag skulle dylik anmälan,

beträffande skyddshemselev efter anmälan av skyddshemmets styrelse

eller föreståndare, vid behov alltid göras av barnavårdsnämnd. Från

ett håll (Y. 347) har emellertid framhållits, att då barnavårdsnämnden i

övrigt intet hade att göra med barn, sedan det överlämnats till skyddshem,

hänvändelse till domstol om förordnande av förmyndare för sådant

barn borde göras av styrelsen för skyddshemmet. Då denna anordning

ur praktisk synpunkt äger företräde framför den av kommittén föreslagna,

har förslaget undergått jämkning i angiven riktning.

5 KAP.

Om barnhem och skyddshem.

Kommittén upptog i ett särskilt kapitel, det åttonde, stadganden beträffande

barnhem och ägnade följande kapitel åt skyddshem. Då enligt

föreliggande förslag barn, som äro intagna i barnhem, äro att anse såsom

fosterbarn, hava vissa av kommittéförslagets stadganden angående åtgärder

mot missförhållanden i barnhem m. m. ansetts böra erhålla sin plats bland

bestämmelserna om fosterbarnskontrollen (7 kap.). De få återstående

stadgandena rörande barnhem hava av lämplighetsskäl sammanförts med

bestämmelserna angående skyddshem till ett gemensamt kapitel, det femte,

som emellertid sönderfaller i tvenne underavdelningar med rubrikerna

» Barnhem » och » Skyddshem ».

Barnhem.

(K. 40 §, M. s. 219—224, Y. 323, läkarinstruktionen 8 §, 26 §

3 mom.)

Enär i fråga om barnhem vissa bestämmelser måste gälla, vilka icke

böra äga tillämplighet i avseende å enskilda hem, där barn mottagas till

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kung],. Maj:ts proposition nr 150.

141

fostran, eller å vissa specialanstalter, liar det ansetts nödigt att i korthet

angiva vad som förstås med barnhem. En precisering av barnhemsbegreppet

är även av betydelse med hänsyn till bestämmelserna om fosterbarnskontrollen

(se 7 kap.).

Med barnhem förstås i allmänhet hem för stadigvarande vård och uppfostran

av barn. Däri inbegripas alltså icke anstalter, där barnen vistas

endast vissa tider av dygnet, såsom barnkrubbor, arbetsstugor, barnavärn

och barnträdgårdar. Lika litet lärer enligt allmänt språkbruk dit hänföras

anstalter, där barn vistas under viss del av året t. ex. för sin utbildning

(s. k. skolhem). Däremot torde som barnhem anses anstalt, som visserligen

ej är avsedd att för längre tid utgöra barnens hem, men där barnen

vårdas antingen under från början obestämd tid, oftast i syfte att den

senare placeringen skall bliva beroende av de iakttagelser rörande barnen,

som göras under deras vistelse i hemmet, eller för att sambandet mellan

späda barn och deras mödrar må bibehållas, det vill säga de s. k. upptagningshemmen,

av vilka de för mödrar med späda barn avsedda pläga

kallas spädbarnshem.

Under det att i kommittéförslaget (40 §) barnhem i korthet betecknades

såsom anstalt för barnavård, har i föreliggande förslag åt ordet givits en

definition i enlighet med vad ovan anförts. Alla anstalter för stadigvarande

vård och uppfostran av barn (utom skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter)

gå alltså in under begreppet samt av anstalter för tillfällig vård

av barn de s. k. upptagning shemmen (inkl. spädbarnshemmen). Förlossningshem

åter kunna icke inbegripas under barnhem, även om där någon gång

lämnas vård åt ensamma späda barn. Den kontroll, som enligt vad erfarenheten

utvisar, i vissa fall där kan vara av behovet påkallad, torde vinnas

genom bestämmelserna i 7 kap. Finnes vid förlossningshem eller barnbördshus

särskild spädbarnsavdelning, är denna givetvis att hänföra till barnhem

(spädbarnshem).

Kommittén har (M. s. 221, 222) övervägt spörsmålet, huruvida kommunerna

borde åläggas att upprätta barnhem, men kommit till den uppfattningen,

att det borde överlåtas åt kommunerna att i samarbete med

den enskilda offervilligheten förfara allt eftersom förhållandena kräva. Till

denna kommitténs uppfattning kan jag ansluta mig. I detta sammanhang

vill jag erinra om att, enligt det förut omförmälda, på Kungl. Maj:ts

prövning beroende förslaget till omorganisation av allmänna barnhusets

verksamhet, barnhuset skall äga utdela understöd till upptagningshem.

Tilläggas må, att det är av stor vikt, att upptagningshem och barnhem för

stadigvarande vård komma till sin rätta användning. Därvid är särskilt

att beakta, dels att ett barn i allmänhet ej alltför länge bör tillåtas kvarbliva

å upptagningshem, såvida ej vissa egendomligheter hos barnet nödvändiggöra

eu längre tids observation, dels att vanliga normala barn näppeligen

böra få vistas hela sin uppväxttid ens i en anstalt avsedd för stadigvarande

vård, med mindre särskilda omständigheter tala därför.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kung! Maj:ts proposition nr 150

40 §.

Förteckning

över barn

i barnhem.

41 §.

Plan för

barnhem, som

upprättas av

kommun eller

landsting.

42 §.

Länsstyrelsens

befogenhet

beträffande

barnhem.

(K. 73 §, M. s. 228.)

För denna §, som är lika lydande med 7 3 § i kommitténs förslag,

torde någon motivering icke vara erforderlig.

(K. 68, 69 §§, M. s. 224, 225; Y. 324—326, fvl. 34 §.)

Den tillsyn, samhället utövar över fosterbarnsvården, bör givetvis vara

i stort sett densamma, om barnet vårdas i enskilt hem eller i barnhem;

den bör under alla förhållanden gå ut på en kontroll av att barnets vård

och uppfostran äro tillfredsställande. De fordringar beträffande barnhem,

som uppställas i kommittéförslagets 68 §, äro också av den art, att de

böra uppställas beträffande varje hem, där barn mottages till fostran.

Därför hava också i föreliggande förslag, enligt vilket alla barn i barnhem

äro att hänföra till fosterbarn, i 7 kap. meddelats bestämmelser om kontroll

från barnavårdsnämndens sida över vården av alla fosterbarn, vare sig de

vistas i enskilt hem eller barnhem. Av skäl, som komma att närmare

beröras i 7 kap., upptager föreliggande förslag däremot ej bestämmelser

om koncession för inrättande av barnhem, motsvarande de föreskrifter,

som förekomma i kommittéförslagets 70 §. Men i förevarande § har

upptagits en bestämmelse av i huvudsak samma innebörd som kommittéförslagets

69 § angående fastställande av plan för barnhem, som inrättas

av kommun eller landsting. Den sålunda föreslagna bestämmelsen ansluter

sig nära till stadgandet i 34 § fattigvårdslagen. Det torde vara av vikt

att vinna garanti för att barnhem av ifrågavarande slag anordnas på ett

sätt, som är ändamålsenligt och tillfredsställer hygienens fordringar. Vid

fastställande av planer för fattigvårdsanstalter plägar tillgå så, att ritningar

och övriga handlingar av länsstyrelsen insändas till socialdepartementets

byrå för fattigvård och barnavård för att undergå granskning av

den vid nämnda byrå anställde, på området särskilt sakkunnige arkitekten.

Ett motsvarande förfarande beträffande fastställande av planer för barnhem

skulle enligt min tanke vara att förorda. Att länsstyrelsen vid dylikt

ärendes behandling begagnar sig av vederbörande barnavårdskonsulents

sakkunskap, torde med hänsyn till innehållet i 20 § falla av sig självt,

liksom länsstyrelsen icke lärer underlåta att, där så kan anses påkallat,

inhämta yttrande från tjänsteläkare. Något uttryckligt stadgande om konsulentens

eller läkarens hörande (jfr Y. 325, 326) torde alltså icke vara

erforderligt.

Stadgandet i andra stycket av förevarande §, att länsstyrelsen skall

bestämma, huruvida vid fattigvårdsanstalt inrättad särskild avdelning för

barn må kunna godkännas som barnhem, överensstämmer i allo med

kommitténs förslag och har från intet håll gjorts till föremål för erinran.

(K. 72 §, M. 228, Y. 334.)

Visserligen tillkommer det enligt föreliggande förslag i första hand barnavårdsnämnden

att öva tillsyn över alla barnhem inom kommunen (jfr dock

60 §) och att beivra där rådande missförhållanden (52 och 59 §§), men nämnden

har dock ej ansetts böra tilldelas befogenhet att förordna om stängande

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

143

av barnhem. En så långt gående åtgärd torde böra ankomma på den överordnade

myndigheten, länsstyrelsen. Denna bör även kunna i fall av behov

förbjuda barns vårdande å kommunens egna barnhem. Med hänsyn till

sistnämnda omständighet har förevarande stadgande ansetts böra erhålla

sin plats i detta kapitel i stället för i 7 kap., vars bestämmelser ej äro

tillämpliga på barn, som vårdas å kommunens inom densamma belägna

barnhem.

Det ligger i sakens natur, att länsstyrelsen endast i nödfall och då

rättelse ej på annat sätt står att vinna bör förordna om stängning av ett

barnhem; i vissa fall torde rådande missförhållanden kunna avhjälpas genom

mindre långt gående åtgärder. Länsstyrelsen bör därför givetvis vara berättigad

att, om den anser sig icke böra förbjuda barns vårdande i barnhemmet,

förordna om de åtgärder, som må vara erforderliga för missförhållandenas

avhjälpande. Stadgande härom har ansetts böra erhålla sin

plats före bestämmelsen om rätt för länsstyrelsen att förbjuda barns vårdande

i barnhemmet.

Angående straff för överträdelse av förbud, som nyss sagts, se 73 §.

Skyddshem.

(K. 74 § 1 inom., M. s. 229—235, 482—483, Y. 335—344, vl. 14 §.) 43 § 1 mom.

Första stycket av förevarande mom. motsvarar kommittéförslagets 74 § Landstingens

1 mom. första stycket, som endast undergått vissa formella ändringar. ders skyui,)- Stadgandet överensstämmer i sak med 14 § första stycket i lagen om het att UPP''

uppfostran åt vanartade m. fl. barn, sådant detta lagrum lyder enligt lag rättaj^ydds

den 6 juni 1919, som träder i kraft den 1 januari 1925. I ett yttrande

(Y. 340, jfr Y. 343) har gentemot detta stadgande gjorts gällande,

att landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting, borde befrias

från skyldigheten att anordna skyddshem; denna skyldighet borde i stället

ankomma på staten. Jag kan icke dela denna uppfattning. Icke heller

i övrigt finner jag anledning till avvikelse i sak från vad kommittén i

denna de! föreslagit.

I fråga om andra stycket, som i huvudsak överensstämmer med kommittéförslagets

74 § 1 mom. andra stycket liksom med 14 § andra stycket

i 1902 års lag (i dess lydelse enligt lagen 1919), må erinras om en av

en ledamot i kommittén avgiven reservation (M. s. 482, 483). Däri

göres gällande, att landsting och stad, som ej deltager i landsting, bör

kunna befrias från skyldighet att upprätta skyddshem, ej blott om tillräckligt

antal dylika i annan ordning kommit till stånd, utan även

om landstinget eller staden »visar sig hava på annat sätt tillbörligen

sörjt fou uppfyllandet av sina skyldigheter med hänsyn till uppfostran

av vanartade barn». Härmed avses, såsom i motiveringen framhålles, att

landstinget eller staden har tillgång till erforderligt antal platser å uppfostringsanstalt,

som ej är godkänd såsom skyddshem.

Från åtskilliga håll (Y. 335—339) har uttalats anslutning till denna

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

reservation, under det att i andra yttranden kommitténs förslag i denna

del uttryckligen tillstyrkts (T. 341—343) eller ock lämnats utan erinran.

Så framhålles i ett yttrande (Y. 341), att ett sådant tillägg, som det av

reservanten påyrkade, måste anses opåkallat, då de uppfostringsanstalter,

reservanten i sin motiverig hänvisade till, borde av vederbörande myndighet

erkännas såsom skyddshem, för så vitt de fyllde anspråken på ett

sådant. Skulle det brista härutinnan, vore det icke till sakens fromma

att öppna möjligheter för landstingen till undantag från skyldigheten att

tillfredsställande ordna frågan om skyddshem. Även skyddshemsinspektören

framhåller i sitt yttrande (Y. 342), att en sådan bestämmelse som

den av reservanten föreslagna skulle lagfästa en villervalla på skyddsliemsområdet,

vilken alltför länge fått råda, men vilken nu, tack vare 1919 års

lag, vore på väg att hävas. Svenska landstingsförbundets styrelse håller

ävenledes före (Y. 343) att, eftersom ett stort antal landsting redan inrättat

sig för denna vårds handhavande i enlighet med 1919 års lag och

förarbetena härutinnan beträffande övriga landsting i allmänhet fortskridit

så långt, att de kunde förväntas vara avslutade, innan barnavårdslagen

bleve genomförd, det knappast torde vara tillrådligt att för närvarande

ändra de hittillsvarande bestämmelserna i förevarande fråga.

Reservantens uppfattning, att landsting eller stad, som ej deltager i

landsting, bör erhålla befrielse från skyldigheten att upprätta skyddshem,

även om erforderligt antal platser å såsom skyddshem erkänd uppfostringsanstalt

ej finns disponibelt, kan jag icke dela. Därest, såsom reservanten

gör gällande, tillfredsställande vård och uppfostran kan å anstalt,

som ej godkänts såsom skyddshem, beredas barn, vilka behöva skyddshemsvård,

lärer hinder ej möta för anstaltens godkännande såsom skyddshem.

År åter anstalten sådan, att godkännande ej kan meddelas, böra

barn, som är o i behov av skyddshemsvård, ej få intagas där. Uppfyller

anstalten de fordringar, som böra uppställas på ett barnhem, kunna givetvis

lindrigare vanartade barn (35 § 1 mom. andra stycket) intagas där,

men att en anstalt, som ej uppfyller de fordringar, vilka böra uppställas

på skyddshem, skall få tjänstgöra såsom sådant, lärer icke vara försvarligt.

På grund härav ansluter jag mig till kommitténs förslag, som emellertid

i anslutning till en erinran (Y. 344) undergått viss jämkning.

Beträffande tidpunkten för den ifrågavarande bestämmelsens ikraftträdande

antydde kommittén (M. s. 235), att spörsmålet härom borde tagas

under omprövning vid lagförslagets vidare behandling. I vissa yttranden

(Y. 20, 26 s. 13, 31) har påyrkats en tillräcklig respittid för anordnandet

av dylika skyddshem. Då emellertid, såsom framgår av landstingsförbundets

ovan refererade yttrande, förarbetena härvidlag i allmänhet kunna

förväntas vara avslutade vid ingången av år 1926, då förevarande lagförslag

är avsett att träda i kraft, torde någon särskild övergångsbestämmelse

ej vara erforderlig. Ej heller finner jag skäl föreligga att föreslå ett framflyttande

av 1919 års lags ikraftträdande.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

145

Av skyddshemsinspektören bär (Y. 342 s. 149) framhållits önskvärddieten

av samarbete mellan landstingen och de städer, som ej deltaga i

landsting, i fråga om skyddshemsarbetet. Yad sålunda anförts är förvisso

förtjänt av beaktande. Det är min förhoppning, att skyddshemsinspektören,

som redan vidtagit åtskilliga åtgärder i angivet syfte, skall i förening

med svenska landstingsförbundet bliva i stånd att ytterligare befordra

ett dylikt samarbete, vilket säkerligen skulle vara till stor båtnad för

skyddskemsverksamhetens utveckling. Därvid torde även böra uppmärksammas,

huruvida någon differentiering mellan de olika skyddshemmen

kan befinnas önskvärd beträffande yrkesutbildning och övriga anordningar.

En sådan differentiering, som bl. a. ur ekonomisk synpunkt bör kunna

vara lämplig, förutsätter emellertid samarbete mellan landstingen och städerna.

Kommer den till stånd, bör efter överenskommelse en överflyttning

kunna äga rum av skyddshemselev till annat skyddshem, där för

honom särskilt lämpad yrkesutbildning står att erhålla.

Till den av skyddshemsinspektören (Y. 342 s. 150) berörda frågan om

samverkan mellan skyddshemmen och de allmänna uppfostringsanstalterna

återkommer jag vid 4 mom.

(K. 74 § 2—4 inom., M. s. 235—256, Y. 52, 89 s. 58, 342 s. 150.)

Redan nu har ett starkt behov av ökad specialisering och organisation

i skyddshemsarbetet gjort sig gällande. An mer kommer detta att bliva

fallet genom en höjning av åldersgränsen för omhändertagande från 15

till 18 år. Dessa äldre, som enligt förslaget må kvarliållas å skyddshemmet

till 21 år, kunna icke uppfostras å skyddshem, avsedda för yngre.

För dem torde i regel behövas uppfostringsformer, som lämpa sig endast

för de mest svåruppfostrade av de yngre (vanerymmare m. fl.). I skyddshem

sinspektörens yttrande (Y. 342 s. 150) har uttalats tvekan om lämpligheten

av att sammanföra vanartade över 15 år med särskilt svårartade

yngre barn. Jag är dock ense med kommittén (M. s. 243) därutinnan,

att det med lämpliga lokala anordningar och en kompetent personal icke

bör vara ägnat att väcka betänklighet att till samma slag av skyddshem

hänföra de båda nämnda kategorierna.

Andra grupper av vanartade finnas emellertid, som ej kunna vistas å

vanliga skyddshem. Det är de vanartade, som även lida av kropps- eller

sinnessjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet. Dessa

hava hittills på grund av sin sjukdom antingen förvägrats inträde på

skyddshem och således gått miste om den för dem nödiga uppfostran,

eller intagits i skyddshem, där möjlighet saknats att bereda dem lämpligt

arbete, eller vårdats å sjukhus, sanatorier eller vanföreanstalter, avsedda

för välartade och därför i regel utan möjlighet att beivra vanarten.

Det är tydligt, att för alla dessa särgrupper av vanartade (de äldre,

de siirskilt svåruppfostrade, de kroppsligt sjuka eller psykiskt abnorma)

vård å särskilda skyddshem måste beredas, och detta ej blott för deras

egen skull, utan lika mycket för de andra elevernas. Det är icke förBiliang

till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.) 197223 10

43 § 2 och

3 mom.

Skyddshem

för vissa särgrupper.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

svarligt att utsätta yngre, relativt oskyldiga barn för påverkan av äldre

eller särskilt svåruppfostrade kamrater. Och det är synnerligen förryckande

för arbetet på ett skyddshem, om somliga elever på grund av sjukdom

eller abnormitet, som gör dem mindre tillräkneliga, skola intaga en undantagsställning.

Det faller även av sig självt, att de, som lida t. ex.

av tuberkulos i smittosamt stadium, måste vårdas så, att ej andra utsättas

för smittofara. Elevernas vetskap om utsikten att, därest deras uppförande

därtill föranleder, bliva förflyttade till strängare anstalt, torde slutligen

ur disciplinär synpunkt vara av icke ringa värde. I fråga om den

synnerliga betydelsen av denna differentiering av skyddshemmen tillåter

jag mig att hänvisa till barnavårdsnämndens i Göteborg, Härnösands domkapitels

och skyddshemsinspektörens yttranden (Y. 52, 89 s. 58, 342

s. 150).

Kommittén föreslog, att staten skulle anordna särskilda skyddshem för

de äldre och de synnerligen svåruppfostrade (K. 74 § 2 mom.). För

övriga grupper skulle jämväl ankomma på staten att anordna särskilt

skyddshem eller avdelning av skyddshem (K. 74 § 3 mom.). Konungen

skulle dock äga för något av ovannämnda ändamål godkänna därför lämpad

anstalt, som upprättats av annan än staten (K. 74 § 4 mom.). Kommittén

ansåg således (M. s. 248—250), att staten själv borde anordna

anstalter för ifrågavarande ändamål eller helt ansvara för driftskostnaderna.

För gossarnas räkning skulle staten enligt erbjudande av styrelsen för

föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina övertaga

åkerbrukskolonien Hall. För flickorna åter hade hänvändelse gjorts

till Samariterhemmet i Uppsala, vars styrelse förklarat sig Ullig att åtaga

sig uppgiften, under förutsättning att erforderliga kostnader för hemmens

såväl anskaffning som drift bestredes av staten och att en för Samariterhemmet

betryggande överenskommelse beträffande hemmets skötsel kunde

träffas.

Under överarbetningen av kommitténs förslag hava nya underhandlingar

upptagits för att om möjligt vinna en antaglig lösning av den här berörda

anstaltsfrågan. Därvid hava i viss mån andra riktlinjer följts än

de av kommittén uppdragna.

Yad då först angår frågan om statens övertagande av åkerbrukskolonien Hall,

har denna fråga kommit i ett nytt läge, i det Oscar-Josephina-föreningen,

enligt vad jag erfarit, numera icke önskar överlåta anstalten ifråga. Det kan

även dragas i tvivelsmål, huruvida ett uppfostringsarbete av ifrågavarande slag

lämpligen bör bedrivas av staten själv. Åtskilliga skäl tala enligt min

mening för att ett anförtroende av en dylik uppgift åt en härför lämpad

enskild förening eller stiftelse skulle vara att föredraga framför statsdrift.

Även av ekonomiska hänsyn lärer det vara önskvärt att undvika anordnande

av nya statsanstalter. På grund härav hava hos ett antal föreningar

och stiftelser gjorts förfrågningar, huruvida de vore villiga att

i dem redan tillhöriga eller av dem för ändamålet anordnade anstalter

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

147

bedriva den uppfostringsverksamket, varom här är fråga. Beträffande

flickorna har man därvid utgått från, att derå något mindre skyddshem

vore att föredraga framför ett enda stort, varför en uppdelning av verksamheten

beträffande flickorna mellan två eller tre föreningar k mule ifrågasättas.

Jag är nu i tillfälle meddela, att Oscar-Josephina-föreningen,

Svenska Diakonissällskapet, Samariterhemmet i Uppsala, Diakonissanstalten

i Härnösand och Drottning Sophias skyddshem ställt sig tillmötesgående

gentemot till dem riktade förslag att komma staten till hjälp vid lösningen

av detta ekonomiskt och pedagogiskt svårlösta problem, förstnämnda förening

beträffande gossarna och de övriga i fråga om kickorna. En närmare

redogörelse för resultatet av de förda underhandlingarna lämnas i sammanhang

med behandlingen av frågan om kostnaderna för föreliggande

förslags genomförande (s. 238). Redan nu anser jag mig emellertid böra

nämna, att ökningen i statens kostnader för skyddshem, avsedda för dels

de vanartade, omhändertagna efter 15 år, dels ovannämnda särgrupper av

vanartade under 15 år, enligt gjorda beräkningar inskränker sig till cirka

55,000 kronor om året.

Med hänsyn till att, på sätt av det föregående framgår, utsikter föreknnas,

att skyddshem för de ovan omförmälta särgrupperna skola kunna

komma till stånd, utan att staten själv anordnar sådana, har åt 2 och 3

mom. i 43 § givits en avfattning, som något avviker från den av kommittén

i 74 § 2—4 mom. föreslagna. Det har sålunda stadgats, att de

ifrågavarande anstalterna skola vara upprättade »av staten eller annan»,

varjämte med hänsyn till att det måhända kan beknnas lämpligt att, i

stället för att upprätta ett särskilt skyddshem, för viss grupp anordna en

särskild avdelning vid ett skyddshem, möjlighet öppnats för eu dylik an

ordning. Och slutligen har det utsagts, att intagandet i särskilt skyddshem

eller avdelning av skyddshem skall äga rum »där så kan ske». Det

kan nämligen icke förbises att det, särskilt under de första åren efter

lagens ikraftträdande, måhända någon gång kan befinnas omöjligt att bereda

plats å specialskyddshem eller specialavdelning av skyddshem för elev, som

kan vara i behov därav. I sådant fall bör dylik elev tills vidare kunna

vårdas å skyddshem, avsett för vanartade i allmänhet, givetvis med iakttagande

av de försiktighetsmått och med vidtagande av de särskilda anordningar

i övrigt, som kunna anses vara av behovet påkallade och möjliga

att genomföra.

(M. s. 244—247, Y. 52, 107, 342 s. 150.)

Detta moment saknar motsvarighet såväl i gällande lag som i kommitténs

förslag. Från åtskilliga håll har emellertid en förändring i nu

föreslagen riktning påyrkats. Enligt vad jag erfarit har man vid det å

åkerbrukskolonien Hall bedrivna uppfostringsarbetet funnit det utgöra en

brist, att för närvarande möjlighet saknas att överflytta elev till statens

uppfostringsanstalt vid Bona, med mindre han kan ställas under åtal och

dömas för begånget brott. Dels kan elev, även om han ej begått brotts
-

43 § 4 inom.

Svårt vanartades

överlämnande

Ull

allmän uppfostringsanstalt.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Mcij:ts proposition nr 150.

lig gärning, hava visat sig så svåruppfostrad, att för honom ovillkorligen

kräves strängare uppfostringsmedel än dem, över vilka Hall förfogar, dels

är det föga tilltalande, att anstalt sföreståndaren till äventyrs själv skall

nödgas föranstalta om åtal mot sin elev, för att ett överförande till Bona

skall kunna äga rum. Oscar-Josephina-föreningens styrelses ordförande,

överdirektören Yiktor Almquist, har i sammanhang med åtagande att å

Hall anordna skyddshem för bl. a. vissa vanartade, omhändertagna efter

15 år, uttalat, att styrelsen begär, att därest kommittéförslaget realiseras

en sådan bestämmelse måtte komma till stånd, att de ynglingar över 15

år, vilka å Hall visat sig ytterst svårartade, kunde överflyttas till anstalt

med särskilda resurser för omhändertagande av sådana. Skyddsliemsinspektören

beklagar i sitt yttrande (Y. 342 s. 150), att kommittén

ej föreslagit en samverkan mellan skyddshemmen och tvangs uppfostringsanstalterna,

utan att »den enda väg, som enligt förslaget skall finnas

mellan skyddshem och uppfostringsanstalt, går över domstolen, en väg,

på vilken man icke gärna vill föra fram barn». Han framhåller vidare,

hurusom skyddshemmen och uppfostringsanstalterna i det stora hela hava

samma uppgift, att »pedagogiskt och psykologiskt sett alla förkomna

15—18-åringar höra samman, de må vara lösdrivare eller lagöverträdare»

och att »hela vårt skyddsliemsväsen, både beträffande elevmaterialets

klassificering, beträffande personalens rekrytering och beträffande den ekonomiska

sidan skulle högst väsentligt vinna, om vanliga skyddshem, statsskyddshem

och statens uppfostringsanstalter samarbetade och vore — med

all frihet för de enskilda — samorganiserade». Vidare har styrelsen för

statens uppfostringsanstalt å Bona anfört (Y. 107) att det numera knappast

kunde med fog påstås, att någon väsensskillnad förefunnes mellan den

skyddsuppfostran, som avsåges i kommittéförslaget, och den behandling,

som gåves åt så kallade minderåriga förbrytare, även om denna ännu

ginge under den tekniska termen tvångsuppfostran, och att det ville förefalla

som om, med hänsyn till den föreslagna avsevärda utvidgningen av

nuvarande bamavårdsmyndigheters uppgifter och befogenhet, det icke borde

möta oövervinnerliga svårigheter att åstadkomma en organisk förbindelse

mellan de samhällsinstitutioner, som verkställde, å ena sidan skyddsuppfostran

och å den andra tvångsuppfostran. Och styrelsen tillägger, att

det beträffande de 1,100 ynglingar, som hittills varit intagna å Bonaanstalten,

visat sig att den rättsliga anledningen till förordnandet om insättande

i allmän uppfostringsanstalt, d. v. s. den lagstridiga handling,

för vilken de dömts, oftast varit obetydlig och bagatellartad i förhållande

till den rent sociala grunden för uppfostringsförfarandets tillgripande.1)

l) Denna fråga har berörts även i styrelsens utlåtande över det år 1922 avgivna betänkandet

med förslag till lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m. Efter att hava

redogjort för fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag om användande av åkerbrukskolonien

Hall till skyddshem för vissa äldre vanartade m. fl., anför styrelsen:

»Då detta — — — skyddshem sålunda finge en ganska omfattande uppgift, skulle det

utan tvivel vara till gagn för dess kommande verksamhet, om det kunde bliva befriat från

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj\ts proposition nr 150.

149

Som synes äro de på detta område speciellt sakkunniga eniga om fördelen

av att öppna möjlighet för en elevs direkta överföring från strängare

skyddshem till anstalt med ännu starkare disciplinära maktmedel.

Kommittén, som avvisat tanken på sammanförande, åtminstone för närvarande,

av de strängare skyddshemmen och de allmänna uppfostringsanstalterna,

har icke heller ansett sig kunna förorda rätt till överflyttning

av vissa svårare fall från nämnda skyddshem till uppfostringsanstalterna

(M. s. 246). Kommittén har motiverat denna sin ståndpunkt med att de

strängare skyddshemmen komme att erbjuda i stort sett samma möjligheter

för tillrättaförande av svårt vanartade som de allmänna uppfostringsanstalterna

i deras nuvarande anordning. Därest emellertid överflyttning

från strängare skyddshem till tvångsuppfostringsanstalt bleve medgiven,

skulle det enligt min mening famna med fog ifrågasättas, att en viss skillnad

gjordes mellan anordningarna å de strängare skyddshemmen, å ena,

samt å tvångsuppfostringsanstalterna, å andra sidan. Kommittén framkastade

emellertid den tanken, att svårt vanartade skulle från strängare

skyddshem kunna överföras till tvångsarbetsanstalt (M. s. 247). I avseende

härå vill jag framhålla, att en dylik anordning enligt min mening

skulle innebära ett betänkligt avsteg från den eljest av kommittén liksom

i föreliggande förslag upprätthållna grundsatsen, att för ungdom, den må

vara än så sjunken, kräves ett annat behandlingssätt än för äldre. Så

länge den ålder icke är förliden, under vilken den unge enligt barnavårdslagen

är tillförsäkrad för ungdom avsedd behandling, bör samhället icke

medverka till att han utsättes för faran av påverkan från äldre, moraliskt

förkomna element. Att dylik fara skulle uppstå, om överföring från

strängare skyddshem till tvångsarbetsanstalt bleve medgiven, lärer icke

de mera besvärliga och svårhanterliga eleverna över femton år genom dessas överflyttande

till Bona, vilken anstalt med sina separationsanordningar har vida större resurser att omhändertaga

dylika elever än Hall, där eleverna ligga tillsammans i störa, gemensamma

sovsalar.

I själva verket bleve det icke heller någon artskillnad mellan de elever, som Bona

Ange mottaga enligt den nya barnavårdslagstiftningen, och de elever, som efter domstols

förordnande där insättas. Erfarenheten har givit vid handen, att ett betydande antal av

de nykomna eleverna varit hemfallna till bettleri och lösdriveri. En uppdelning av unga

vagahonder till olika anstalter, allteftersom de blivit lagförda för brott eller icke, är

emellertid helt och hållet konstlad. Det konstitutiva hos dessa är det oordentliga, regellösa

levnadssättet. Att vanarten dessutom tager sig uttryck i en brottslig gärning, beror ofta

mera på en tillfällighet. I övrigt torde de unga vanartade, vilka omhändertagas på grand

av lösdriveri, ofta hava begått brottsliga handlingar, ehuru dessa ej blivit kända eller beivrade.

Det väsentliga är i det ena som andra fallet själva asocialit^ten. Det är denna, som

skall bekämpas. Behandlingsmetoderna ändras i intet avseende av det förhållandet, att

en straffbar handling därjämte blivit begången. Något verkligt skäl att till skilda anstalter

skicka vanartad ungdom mellan 15 och 18 år, som begått brott, och dy^lik, som ännu icke

gjort sig skyldig till brottslig gärning, linnes icke. Eu uppfostringsanstalt för minderåriga

lagöverträdare bör med andra ord icke vara något annat än ett skyddshem, må vara att

detta skyddshem, med hänsyn därtill att det har att omhändertaga äldre åldersklasser än

andra skyddshem, måste vara organiserat på ett något annorlunda sätt än dessa. Det

kan vara på tiden, att statens uppfostringsanstalt för minderåriga lagöverträdare tillerkännes

denna sin naturliga plats i samhällets övriga uppfostringsverksamhet.»

So även fångvårdsstyrelsens och fattigvårdslagstiltningskommitténs uttalanden å s. 123

i det år 1923 avgivna betänkandet angående lösdrivares behandling.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

kunna bestridas, särskilt som åtminstone med nuvarande anordningar vid

tvangsarbetsanstalterna ett noggrant avskiljande av de unga vanartade från

de för lösdriveri dömda knappast skulle vara möjligt att genomföra. Realiserandet

av den utav kommittén på denna punkt framkastade tanken —

till vilken, enligt vad jag vill betona, kommittén icke fattat definitiv ståndpunkt

skulle enligt min mening innebära ett uppgivande av hoppet,

en obotlighetsförklaring, beträffande vissa unga, och en dylik förklaring,

som beträffande äldre i vissa fall möjligen må synas försvarlig, kan enligt

min tanke icke anses förenlig med samhällets plikt mot ungdomen.

I ovan refererade uttalanden hava anförts vissa enligt min mening tungt

vägande skäl för beredande av möjlighet att överflytta särskilt svårt vanartade

från strängare skyddshem till allmän tvångsuppfostringsanstalt. Till

vad sålunda anförts må tilläggas, att det ur pedagogisk-disciplinär synpunkt

givetvis skulle för uppfostringsarbetet å de strängare skyddshemmen

vara av betydelse, om eleverna visste, att de, i händelse av dåligt uppförande,

i sista hand kunde skiljas från skyddshemmet och överföras till

anstalt med strängare disciplinära medel. Ännu en omständighet talar

enligt min mening för anordningen i fråga. Det kan tänkas inträffa, att

skyddshemmen äro fullbelagda, under det att platser äro lediga på de allmänna

uppfostringsanstalterna. En överflyttning till de senare av svårartade

elever kan då befinnas påkallad även med hänsyn till önskvärdheten

av att å skyddshemmen bereda plats för barn, som eljest skulle

vara i avsaknad av för dem lämpad behandling. Då jag icke heller befarar,

att det för den allmänna uppfattningen skulle framstå såsom stötande,

om grovt vanartade, vilka icke dömts för brott, uppfostras tillsammans

med dem, vilka enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt,

har jag genom ett stadgande i 43 § 4 mom. ansett möjlighet

böra öppnas för en dylik anordning.

Eu viktig inskränkning måste emellertid göras beträffande den ifrågavarande

möjligheten att överföra skyddshemselev till tvångsuppfostringsanstalt:

dylik överföring bör endast få ifrågakomma beträffande den, som

fyllt 15 år. I allmän uppfostringsanstalt kan nämligen enligt domstols

förordnande blott intagas den, som uppnått straffmyndighetsåldern, 15 år,

och det vore därför oegentligt, om vanartade skulle kunna där mottagas

vid en lägre ålder. Den, som från skyddshem överföres till tvångsuppfostringsanstalt,

bör givetvis där behandlas på samma sätt och kunna kvarliållas

under enahanda tid, som gäller beträffande den, vilken på grund av

domstols förordnande intagits i dylik anstalt (se 44 § 4 mom.). En överflyttning

från skyddshem kommer sålunda ej att medföra, att uppfostringstiden

utsträckes, i det att såväl enligt gällande lag om tvångsuppfostran

(5 §) som enligt föreliggande förslags 46 § 2 mom. uppfostringsarbetet

skall vara avslutat senast då elev fyllt 21 år.

Till förebyggande av att skyddshemselev utan giltig anledning förflyttas

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

151

till allmän uppfostringsanstalt erfordras vissa bestämmelser, till vilka jag

återkommer vid 44 § 3 mom.

(K. 74 § 4 mom., 75 § 1—4 mom., M. s. 256—262, vl. 15 §.)

De i förevarande lagrum föreslagna bestämmelserna om skyddshemmens

organisation skilja sig från motsvarande stadganden i kommittéförslaget

huvudsakligen i formellt hänseende. Även med gällande lags föreskrifter

överensstämma de i väsentliga avseenden. Beträffande grunderna för de

föreslagna bestämmelserna kan jag i huvudsak inskränka mig till en hänvisning

till kommitténs motiv (M. s. 256—262).

I eu detalj har avvikelse i sakligt hänseende skett från kommittéförslaget.

Under det kommittén ansett bestämmelse om vem som beslutar om

intagning i hemmet, böra meddelas i hemmets reglemente, har i föreliggande

förslags lagtext inryckts stadgande om att styrelsen beslutar om

intagning i hemmet. Detta utesluter givetvis icke, att i reglementet bestämmes

att styrelsen vid behandling av ärende om intagning är beslutför,

även om visst mindre antal av ledamöterna är tillstädes.

(K. 76 §, M. s. 263, Y. 346.)

Särskilda föreskrifter torde erfordras dels med avseende å intagning i

skyddshem, avsedda för de i 43 § 2 och 3 mom. behandlade särgrupperna,

dels för överflyttning från ett skyddshem till skyddshem av annat slag

och från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt. Dylika föreskrifter

torde icke lämpligen kunna intagas i lagen utan böra utfärdas i administrativ

ordning.

I avseende härå torde följande förtjäna att framhållas. De vanartade,

som omhändertagits först efter fyllda 15 år, böra i regel genast intagas i

skyddshem för äldre; likaledes torde vanartade under 15 år, som lida

av kroppslig sjukdom eller psykisk abnormitet, böra omedelbart intagas i

särskilt, för dylika barn avsett skyddshem. I fråga om särskilt svåruppfostrade

under 15 år torde i regel en tids vistelse å vanligt skyddshem

böra föregå intagning i strängare skyddshem. Det förekommer nämligen

ej sällan, att ett barn, som i de skriftliga handlingarna framträder som

synnerligen svårt förkommet, i skyddshemmet visar sig vara lätt mottagligt

för uppfostran och följaktligen ingalunda i behov av intagning i

strängare anstalt. Ännu viktigare är att ingen elev överföres till allmän

uppfostringsanstalt, utan att detta visat sig oundgängligen nödvändigt.

Såväl vid överflyttning från ett skyddshem till ett strängare skyddshem

som från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt torde ansökan böra

göras av den styrelse eller föreståndare, som lärt känna barnet. Huruvida

intagning bör beviljas av styrelsen för den institution, dit förflyttning ifråga - sättes, eller i annan ordning, synes böra göras till föremål för vidare

prövning. Då fråga uppstår om överförande till allmän uppfostringsanstalt,

torde skyddshemsinspektörens yttrande böra inhämtas. Det lärer böra

tagas under övervägande, huruvida icke detsamma bör ske även i fråga

förflyttning till skyddshem av siirskilt slag.

44 § 1 och

2 mom.

Skyddshemmens

organisation.

44 § 3 mom.

Bestämmelser

om intagning

i strängare

skyddshem

m. m.

om

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

44 § 4 mom.

Behandling

av skyddshems

elev, som

överlämnats

till allmän

uppfostringsanstalt.

Utskrivning

av för skyddsuppfostron

omhändertagna

barn

enligt gälla.ndc

lag och kommitténs

förslag.

Villkorlig

utskrivning.

Såsom vid 43 § 4 mom. antytts bör skyddshemselev, som överlämnats

till allmän uppfostringsanstalt, behandlas på samma sätt som övriga i

sådan anstalt intagna. Då även i övrigt vissa bestämmelser i lagen angående

verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran böra

gälla beträffande dylik skyddshemselev, har i förevarande § lämnats en

hänvisning till 2—6 samt 10 och 11 §§ i nämnda lag. Däremot torde

7—9 §§ samma lag ej böra äga tillämpning i fall, varom nu är fråga.

Skäl torde nämligen saknas att beträffande skyddshemselev, vilken överlämnats

till allmän uppfostringsanstalt, stadga sådan inskränkning i åtalsrätten,

som avses i 7 § nämnda lag. Vidare bör i stället för stadgandet

i 8 § samma lag gälla 48 § i förslaget till barnavårdslag. Då genom en hänvisning

till 9 § i lagen om tvångsuppfostran överlämnande till tvångsuppfostringsanstalt

av skyddshemselev, som fyllt aderton år, skulle förhindras,

bör ej heller sistnämnda § äga tillämpning i det fall, varom här

är fråga.

6 KAP.

Om utskrivning m. ni.

De av barnavårdsnämnden omhändertagna barnen äro enligt kommitténs

liksom enligt föreliggande förslag att hänföra till tre olika grupper, nämligen

(enligt sistnämnda förslags terminologi) sådana, som omhändertagits

för samhällsvård, sådana, som omhändertagits för skyddsuppfostran, men

ej intagits i skyddshem, och skyddshemselever. Upphörandet av barnavårdsmyndigheternas

befattning med dessa barn behandlades av kommittén

under olika kapitel, så att beträffande de för samhällsvård omhändertagna

bestämmelser återfunnos i såväl 6 kap. (45 §) som 7 kap. (61 § 2 och

3 mom.), beträffande de för skyddsuppfostran omhändertagna, som ej intagits

i skyddshem, i 7 kap. (61 § 1 och 3 mom. samt 63 §) och slutligen

beträffande skyddshemselever i 9 kap. (78 och 79 §§). Som emellertid

flera av dessa föreskrifter överensstämde och även enligt min mening

viss överenstämmelse måste förefinnas mellan de stadganden, som beröra

dessa olika fall, hava föreliggande förslags bestämmelser i dessa hänseenden

sammanförts i ett gemensamt kapitel, som alltså innehåller alla bestämmelser

angående upphörande av barnavårdsmyndigheternas befattning

med omhändertagna barn.

Det torde vara lämpligt att här lämna en kort redogörelse för bestämmelserna

om utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertagna barn dels

enligt gällande lag och dels enligt kommitténs förslag. Jag kommer därvid

att begagna mig av en terminologi, som av praktiska skäl införts i

föreliggande förslag, nämligen uttrycken villkorlig utskrivning och slutlig

utskrivning.

Såväl i gällande lag som i kommitténs förslag finnes uttryckligt stadgande

om villkorlig utskrivning endast beträffande skyddshemselever (vl.

16 §, K. 7 8 §). Om sådan utskrivning även innefattar återlämnande på

prov till det egna hemmet framgår icke tydligt av formuleringen.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

153

Beträffande övriga av barnavårdsnämnd omhändertagna barn finnas varken

i gällande lag eller i kommitténs förslag några bestämmelser om en övergångs-

och prövotid före det definitiva upphörandet av omhändertagandet.

Enligt vad jag inhämtat plägar Stockholms stads barnavårdsnämnd stundom

på prov till hemmet återlämna barn, som av nämnden omhändertagits

men ej överlämnats till skyddshem, och resultatet härav lär hava varit

tillfredsställande.

Förutom då för skyddsuppfostran omhändertaget barn uppnår den ålder,

vid vilken det allmännas befattning med barnet enligt lagen senast skall

upphöra, bör givetvis utskrivning ske, då den omständighet, som föranlett

omhändertagandet, icke längre är för handen. Omhändertagande kan föranledas

antingen av missförhållande i barnets hem eller av barnets personliga

egenskaper; naturligen kunna också båda anledningarna förekomma

samtidigt. Utskrivning bör sålunda äga rum, förutom då barnet uppnått

nyssnämnda ålder, jämväl då sådan förbättring inträtt i avseende å förhållandena

i barnets hem eller dess personliga egenskaper, att det allmännas

stöd ej vidare är erforderligt eller — i det fall, att omhändertagandet

föranletts av missförhållanden i båda angivna hänseenden — då

erforderlig rättelse beträffande dem båda vunnits.

Vad först åldersgränsen beträffar, dragés den enligt gällande lag i olika

fall vid olika tidpunkter. Sålunda stadgas (vl. 11 § 4 mom.) angående

omhändertaget barn, som ej är skyddshemselev, att utöver det kalenderår,

under vilket barnet fyller sexton år, gottgörelse för dess vård och uppfostran

i enskilt hem eller barnhem icke bör utfästas av nämnden, varjämte

(jfr vl. 23—25 §§) ersättning av fattigvårdssamhälle och enskild

för sörjningspliktig efter nämnda tid ej kan utkrävas. Beträffande skyddshemselev

stadgas (vl. 17 §), att den slutliga utskrivningen skall äga rum

senast då barnet uppnått 18 år.

Enligt kommitténs förslag skulle skyddsuppfostran av icke-skyddshemselev

avslutas, då barnet fyllde 18 år (63 §). Beträffande skyddshemselev

skulle slutlig utskrivning i regel ske vid 18 år, men i undantagsfall senare,

dock senast vid 21 år (79 §).

Upphörandet av befattningen med omhändertagna barn på grund av

ändrade förhållanden behandlas i gällande lag något ofullständigt. I 10 §

stadgas visserligen, att om förhållandena i hemmet äro sådana, att barnet

där kan erhålla lämplig vård och uppfostran, barnet må återlämnas till

föräldrarna, men att barnet självt skulle så förbättras, att skyddsuppfostran

ej längre är av nöden, tyckes icke förutsättas annat än beträffande skyddshemselever,

om vilka det i 17 § heter: »När skyddsling vunnit den stadga,

att uppfostran i skyddshemmet anses icke vidare vara för honom behövlig,

må styrelsen besluta hans utskrivning».

Kommittéförslagets 61 § 1 mom. innehåller bestämmelse angående barnets

återlämnande till föräldrarna, om förhållandena i hemmet förbättrats.

I 63 § talas om att, då barnet — varmed här icke förstås skyddshems
-

Anledning till

slutlig utskrivning.

Obligatorisk

slutlig utskrivning

på grund

av viss ålders

uppnående.

Slutlig utskrivning

i anledning

av ändrade

förhållanden.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

elev — liunnit den ålder samt nått den utveckling och stadga, att det

icke längre är i behov av skyddsuppfostran, nämnden skall söka bereda

barnet tjänst eller annan lämplig sysselsättning. Detta uttryck synes

näppeligen omfatta jämväl ett återlämnande till det egna hemmet, en möjlighet,

som alltså knappast förutsattes beträffande barn, som omhändertagits

för skyddsuppfostran men ej intagits i skyddshem. Så tyckes däremot

snarare vara förhållandet med skyddshemselever, ty beträffande dylika heter

det i 79 §, att de skola utskrivas, när de vunnit den stadga, att vistelse

i skyddshem anses icke vidare vara behövlig, och i motiveringen (M. s.

212) säges, att bestämmelserna om utskrivning i 9 kap. »böra uppenbarligen

tillämpas även för det fall, att återlämnande av barnet skall ske

till föräldrarna».

45 §■ (K. 78 §, M. s. 263, Y. 342 s. 150, vl. 16 §.)

™riv1}S ^ föregående har framhållits, att i kommittéförslaget saknades be
stämmelse

om villkorlig utskrivning beträffande andra än skyddshemselever.

För mig står det emellertid tydligt, att dylik åtgärd bör kunna vara av

stor betydelse även beträffande andra för skyddsuppfostran omhändertagna.

De förut omnämnda erfarenheterna från huvudstadens barnavårdsnämnd

tala även för denna uppfattning. Då barn »återlämnas på prov» till föräldrarna,

bör vetskapen om, att tillståndet att få vistas i hemmet endast

gäller tills vidare, för föräldrar och barn vara en sporre till bättring. Och

möjligheten för nämnden att föreskriva bestämda villkor med avseende å

bostad och sysselsättning m. m. bör vara ägnad att underlätta deras försök

i sådan riktning, skydda mot återfall och fullfölja den uppfostran,

som bedrivits, medan barnet varit omhändertaget. — Samma synpunkter

gälla givetvis även om barnet, i stället för att återlämnas till föräldrarna,

anställes i tjänst eller annat lämpligt arbete eller överlämnas för vård och

uppfostran till enskilt hem (vilken sistnämnda åtgärd dock icke kan innebära

villkorlig utskrivning annat än då fråga är om skyddshemselev).

Yad särskilt skyddshemseleverna beträffar har skyddshemsinspektören i

sitt yttrande (Y. 342) framhållit vikten av att denna form av uppfostringsarbetet

mera anlitas, och detta ej blott med tanke på elevernas fostran

utan även för främjande av deras yrkesutbildning. Vid den här ovan

(s. 38) omförmälda konferensen betonades även, att den villkorliga utskrivningen

borde i stor utsträckning anlitas samt att övergången till det fria

livet eljest lätt bleve ödesdiger.

I förevarande § har upptagits stadgande om villkorlig utskrivning av barn,

som omhändertagits för skyddsuppfostran. Detta stadgande har så avfattats,

att det, i olikhet mot kommittéförslaget, avser ej blott skyddshemselever

utan även andra för skyddsuppfostran omhändertagna. Utskrivningen är

avsedd att kunna ske ej blott genom anställande i tjänst eller annat arbete

utan också genom återlämnande till föräldrarna eller överlämnande till enskilt

hem. Även ett villkorligt överlämnande till barnhem av skyddshemselev

torde i undantagsfall kunna befinnas lämpligt, t. ex. för beredande

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kung!. MajUs proposition nr 150.

155

av viss yrkesutbildning. Villkorligt återlämnande till liemmet bör kunna

ske ej blott med hänsyn till en gynnsam utveckling hos barnet, utan

också om förbättring i dess hemförhållanden inträtt.

Att beslut om villkorlig utskrivning skall fattas av den myndighet, som bär

ansvaret för barnets uppfostran, är tydligt; likaså att vederbörande myndighet

ingalunda genom den villkorliga utskrivningen är löst från ansvaret, utan tvärtom

äger skyldighet att noggrant övervaka barnet under prövotiden för att,

så fort barnets uppförande eller annat förhållande därtill föranleder, återtaga

barnet. Villkor böra uppställas med hänsyn till barnets bostad och

sysselsättning. Huruvida äldre skyddsliemselev, som villkorligt utskrivits

från skyddshem, varom förmäles i 43 § 1 mom., men anses böra återtagas,

därvid skall föras tillbaka till samma skyddshem eller intagas i för äldre

och svårare vanartade avsett skyddshem, torde böra tagas under övervägande

vid utfärdande av de bestämmelser, varom i 44 § 3 mom. förmäles.

Vad angår prövotidens längd, lärer denna böra bero på förhållandena

i varje särskilt fall. Beträffande skyddshemselev torde böra i överensstämmelse

med kommittéförslaget stadgas, att villkorlig utskrivning i regel

bör ske så tidigt, att eleven får tillfälle att vistas utom skyddshemmet

minst sex månader, innan slutlig utskrivning äger rum, varjämte, till förebyggande

av att villkorlig utskrivning tillgripes alltför snart, bör föreskrivas,

att dylik åtgärd ej må, utan att särskilda omständigheter därtill föranleda,

äga rum förr än ett år förflutit efter elevens intagande i skyddshemmet.

Slutligen må här tilläggas, att därest, såsom jag hoppas, den villkorliga

utskrivningen kommer till ökad användning, detta kan förväntas medföra

ej blott gynnsammare resultat av skyddsuppfostringsverksamlieten, utan

även avsevärda besparingar för det allmänna, i det kostnaderna för barnens

vård utom skyddshem i de allra flesta fall avsevärt understiga kostnaderna

för vård inom detsamma.

(K. 61 § 1 och 3 inom.. 63 och 79 §§, M. s. 212—215, 182, 90,

264—266, Y. 287, 320, 321, 348—351, vl. 10 §, 11 §4 inom., 17, 23

och 25 §§.)

För gällande lags och kommittéförslagets bestämmelser angående slutlig

utskrivning på grund av viss ålders uppnående och i anledning av ändrade

förhållanden samt vad därmed sammanhänger har redogörelse lämnats i

det föregående (s. 153).

I förevarande § hava bestämmelser intagits i nämnda hänseenden.

Ehuru eu ökad användning av den villkorliga utskrivningen i det föregående

framhållits såsom eftersträvansvärd, har dock i 45 § någon tvingande

bestämmelse om sådan utskrivning ej meddelats. Slutlig utskrivning

kan sålunda direkt äga rum.

1 mom. av 46 § har så avfattats, att slutlig utskrivning kan ske på

grund av förbättring ej blott i fråga om barnets hemförhållanden utan

även beträffande barnets person, att utskrivningen innefattar utom barnets

(^inställande i tjänst eller annat arbete samt dess överlämnande till enskilt

46 §.

Slutlig

utskrivning.

Slutlig utskrivning

på grund

av tindrade

förhållanden.

(1 inom.)

s. 156 Kontrollera mot PDF

Slutlig utskrivning

på grund

av viss ålders

uppnående.

(2 mom.)

156 Kungl. Majits proposition nr 150.

hem jämväl barnets återlämnande till föräldrarna, samt att utskrivning

skall kunna ske, vare sig föräldrarna framställa begäran därom eller ej.

Barns utskrivande för att anställas i tjänst eller annan sysselsättning eller

för att överlämnas till annat hem än föräldrarnas bör givetvis ej vara beroende

av föräldrarnas begäran, och även återlämnande till det egna hemmet

torde kunna vara för barnet lämpligt, fastän föräldrarna ej själva tagit

initiativ till återlämnandet (jfr Y. 320).

Att beslut om slutlig utskrivning skall fattas av barnavårdsnämnden,

såvida barnet ej är skyddsliemselev, i vilket fall skyddshemsstyrelsen bär

beslutanderätten, är en följd av principen, att ansvaret för omhändertaget

barn kvarligger hos nämnden utom beträffande skyddshem selev, i vilket

fall det överlåtits på skyddshemmets styrelse. Enligt kommitténs förslag

skulle även den myndighet, som utövade inspektion över skyddshemmen,

äga rätt att förordna om utskrivning därifrån (K. 79 §, M. s. 265).

Detta anser jag mindre lämpligt. Enligt min åsikt bör skyddsliemsinspektören,

om han finner elevs kvarhållande obefogat, hos hemmets styrelse

göra hemställan om rättelse, men att tilldela honom befogenhet att

utskriva elever, skulle otvivelaktigt verka försvagande på styrelsens auktoritet.

Skulle av inspektören gjord hemställan om utskrivning icke föranleda

dylik åtgärd, bör inspektören liksom en var annan kunna påkalla ingripande

av länsstyrelsen (se 81 § 2 mom.). Föräldrarna äga vidare

jämlikt 81 § 1 mom. rätt att överklaga skyddshemsstyrelses beslut,

varigenom framställning om slutlig utskrivning avslagits.

Den åldersgräns, vid vilken skyddsuppfostran senast skall upphöra, bör

i regel vara en annan än åldersgränsen för nämndens möjlighet att besluta

barns omhändertagande, ty skyddsuppfostran bör lämpligen fortgå

någon tid för att kunna hava åsyftad verkan. I fråga om omhändertagande

i fall, som avses i 22 § a) och b), är åldersgränsen 1(5 år; i dessa fall

skall enligt föreliggande liksom enligt kommitténs förslag skydds - uppfostran upphöra senast vid 18 år. Detsamma är förhållandet, om

omhändertagandet skett i fall, som avses i 22 § c), men vanarten varit

av så lindrig art, att barnet ej behövt överlämnas till skyddshem.

I fråga om skyddshemselever böra däremot strängare regler gälla. De

flesta vanartade, som omhändertagas efter fyllda 15 år, komma säkerligen

att intagas i skyddshem och falla därför under bestämmelserna för skyddshemselever.

Kommittén föreslog, att skyddshemselev skulle utskrivas senast, då han

uppnått 18 år, såframt ej hans uppförande varit opålitligt eller han omhändertagits

efter fyllda 17 år, i vilka fall han skulle kunna kvarhållas

utöver 18-årsåldern, dock ej längre än till dess han fyllt 21 år.

Från dessa bestämmelser hava vissa avvikelser gjorts i föreliggande förslag.

Sålunda har kvarhållande utöver 18-årsåldern ansetts böra medgivas,

icke såsom enligt kommitténs förslag, då eleven vid omhändertagandet fyllt

17 år utan då han vid intagandet i skyddshem fyllt 15 år. I de fall, då*

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

157

vanarta! barn till en början överlämnas till enskilt hem eller barnhem

men sedan måste överföras till skyddshem, synes nämligen den återstående

uppfostringstidens längd böi’a bestämmas med hänsyn till åldern vid inträdet

i skyddshem; var vanarten så svår, att den mildare vårdformen

befanns otillräcklig, torde barnet nämligen böra jämställas med den, som

omedelbart efter omhändertagandet intages i skyddshem. Mot kommitténs

förslag lärer vidare kunna anmärkas, att enligt detsamma i vissa fall skyddshemselev

ej kan, i fall av behov, erhålla den uppfostringstid av minst

3 år, som enligt vad erfarenheten utvisar i regel erfordras för vinnande

av varaktig förbättring. Enligt kommitténs förslag skulle sålunda, då

opålitlighet ej förelåge, den, som omhändertagits vid 16 år, erhålla blott

2 års och den, som omhändertagits vid 16 1 x/i2 år, blott 1 x/i2 års uppfostran,

under det den, som omhändertagits vid fyllda 17 år, skulle kunna

kvarhållas i 4 år. Den sålunda förekommande ojämnheten i avseende å

behandlingens varaktighet kan icke enligt min mening anses motiverad.

Till belysning härav hänvisas till nedanstående sammanställning, däri jämväl

givits exempel på skyddshemstidens längd enligt föreliggande förslag.

I det sistnämnda stadgas, att den, som intagits i skyddshem efter fyllda

15 år, må kvarhållas, till dess 3 år förflutit från intagandet, varjämte den

av kommittén föreslagna bestämmelsen om kvarhållande till 21 år i händelse

av opålitlighet bibehållits. I

Ålder vid omhändertagandet, respektive intagandet

i skyddshem

Utskrivning senast vid

enligt kommitténs

förslag

enligt föreliggande!

förslag

14 Är ..............................................................

18 år

18 år

15 » ...............................................................

18 »

18 »

16 - ...............................................................

18 »

19 »

16 » 11 män....................................................

18 »

19 n 11 män. ,

17 » ..............................................................

21 »

20 >.

17 » 11 män....................................................

21 ..

21 »

I ett yttrande (Y. 349) hava riktats erinringar mot att skyddsuppfostran

skulle kunna i vissa fall utsträckas ända till 21 år. Bestämmelsen härom

torde dock vara en oavvislig följd av höjningen till 18 år av åldern för

omhändertagande, i det, på sätt ovan antytts, en tidrymd av 3 år säkerligen

i allmänhet erfordras, för att skyddsuppfostran skall bliva verksam.

Yad som erinrats (Y. 348, 349) mot bestämmelsen om elevs kvarhållande

till 21 år i fall av opålitlighet, anser jag icke böra föranleda ändring i

kommitténs förslag.

Enligt gällande lag och kommitténs förslag (vl. 11 § 3 mom. och 17 §

2 mom., K. 63 och 79 §§), har vederbörande myndighet ålagts att söka

bereda utskrivet barn tjänst eller annan lämplig sysselsättning samt tillse,

att det erhåller nödig utrustning. Med hänsyn särskilt till att utskrivningen

även kan gälla t. ex. ett spätt barn har i föreliggande förslag

beredande av

arbete;

utrustning.

(b mom. 1 st.)

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Eftertillsyn;

arbetsavtal.

(3 mom. 2 st.)

stadgats, att myndigheten har att söka bereda den utskrivne anställning

endast »då omständigheterna därtill föranleda». Enahanda inskränkning

i myndighetens åliggande bör gälla även beträffande utrustningen, ty det

är ej självfallet, att barn, som omhändertagits på grund av t. ex. misshandel,

behöver eller ens bör förses med utrustning, om det efter en tid

återlämnas till hemmet. Slutligen har uttrycket »lämpligt arbete» valts

såsom innefattande både »tjänst» och »annan långlig sysselsättning». —

I ett yttrande (Y. 351) har framhållits den stora svårigheten för skyddshems

styrelse eller föreståndare att skaffa utskrivna barn lämpligt arbete

och påyrkats, att i lagen borde införas eu bestämmelse, att den barnavårdsnämnd,

som omhändertagit barnet, härutinnan måtte lämna bistånd.

Sådan skyldighet lärer emellertid åligga barnavårdsnämnden på grund av

bestämmelsen i 16 § 1 mom., varför ytterligare stadgande härom icke

torde vara av nöden.

Barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse bör enligt gällande lag (vl.

20 §) hava tillsyn över utskriven skyddsling, så länge han icke uppnått

myndig ålder, samt till dess han fyllt 18 år för honom utse tjänst eller

anställning, vilken han icke utan nämndens eller styrelsens tillstånd må

lämna före denna ålder. Beträffande skyddsliemselev gäller ytterligare

den skärpningen, »att han i intet fall må utan styrelsens tillstånd lämna

tjänst eller anställning, som styrelsen utsett, förrän ett år förflutit efter

utskrivningen»; senast vid 19 års ålder äger sålunda utskriven skyddsliemselev

själv bestämma angående sin anställning.

Enligt kommitténs förslag skulle tillsyn över utskriven skyddshemselev

fortgå till 21 år och över annan utskriven till 18 år. Rätt att träffa

arbetsavtal för utskriven skyddshemselev tillkom enligt kommittéförslaget

skyddshemsstyrelsen, intill dess eleven fyllt 18 år; därest elev utskrivits

efter fyllda 17 år, skulle dock dylik rätt tillkomma styrelsen, intill dess

ett år förflutit efter utskrivningen, dock aldrig längre än till fyllda 21

år. Beträffande annan utskriven tillerkändes barnavårdsnämnden den rätt

i fråga om träffande av arbetsavtal, som enligt lag tillkommer föräldrarna

(K. 79 §, 63 § jämförd med 45 § 2 mom.). Härmed avsågs (se M. s.

182) 5 § i lagen om barn i äktenskap.

Från skyddshemshåll har gjorts gällande, att det för vederbörande myndighet

kan möta svårighet att anordna dylik tillsyn. Vidare har framhållits

(Y. 350), att eftertillsynen vore av föga värde, då skyddshemsstyrelse

saknade möjlighet att, om den utskrivnes uppförande därtill föranledde,

återtaga honom till skyddshemmet.

Å andra sidan har vid den å s. 38 omförmälda konferensen den »uthålliga

eftervården» framhållits såsom något av det mest maktpåliggande

i en god skyddshemsvård.

Att helt och hållet borttaga bestämmelsen om eftertillsyn bör icke heller

enligt min mening ifrågasättas. Men med hänsyn dels till den föreslagna

höjningen av åldern för omhändertagande för skyddsuppfostran, dels till

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160.

159

flen ökade användningen av den villkorliga utskrivningen bör eftertillsynen

knappast göras obligatorisk eller utsträckas över en så lång tidrymd, som

kommittén föreslagit. Och att, såsom i ett av de nyss refererade yttrandena

ifrågasatts, tilldela vederbörande myndighet lika stor maktbefogenhet

under eftertillsynen som under den villkorliga utskrivningstiden, låter

sig ej göra. Så länge ej med hänsyn till barnets karaktärsutveckling eller

övriga förhållanden grundad anledning föreligger till antagande, att inträdd

förbättring skall visa sig varaktig, bör alltså den villkorliga utskrivningen

komma till användning, ty då finnes möjlighet till kraftigare ingripande

ända till 21 år beträffande skyddshemselever och till 18 år beträffande

övriga. Vid slutlig utskrivning må emellertid nämnden eller styrelsen,

efter prövning av omständigheterna i det särskilda fallet, besluta, att den

utskrivne skall stå under tillsyn. Denna bör enligt min mening icke med

nödvändighet fortfara ända till dess 18-års- resp. 21-årsåldern uppnåtts,

utan myndigheten bör bestämma tiden för tillsynen till minst 1 och högst

3 år, dock bör den aldrig få utsträckas längre än till dess utskriven

skyddshemselev fyllt 21 år och annan utskriven 18 år. I fråga om

träffande av arbetsavtal böra enligt min uppfattning samma bestämmelser

gälla beträffande alla utskrivna; skäl torde nämligen ej föreligga att utrusta

skyddshemsstyrelsen med befogenhet att träffa arbetsavtal för den

utskrivne efter 18-årsåldern. Och att, såsom kommittén jämväl föreslagit,

tillerkänna styrelsen rätt att med polismyndighetens hjälp (K. 123 §)

återföra slutligt utskriven skyddshemselev till tjänst, som han utan styrelsens

samtycke lämnat, anser jag icke lämpligt. Hinder torde däremot

icke föreligga att stadga, att barnavårdsnämnd och skyddshemsstyrelse

skola i fråga om träffande av arbetsavtal för de utskrivna hava enahanda

rätt, som tillkommer föräldrarna enligt 5 § i lagen om barn i äktenskap.

De utskrivna skulle sålunda efter fyllda 18 år hava frihet att träffa arbetsavtal.

Enligt föreslagen ändring av nämnda lagrum må dock av barnet

efter fyllda aderton år träffat arbetsavtal i visst fall hävas av föräldrarna

med rättens samtycke J).

Även om myndigheternas befogenheter beträffande eftertillsyn och träffande

av arbetsavtal begränsas på nu angivet sätt, bör dock tillsynen

kunna vara ett kraftigt stöd för de utskrivna, och detta jämväl för dem,

vilka uppnått sådan ålder, att ett förnyat omhändertagande ej kan äga

rum (alltså beträffande icke vanartade 16 år och beträffande vanartade 18

år). För den, som icke överskridit nämnda åldersgränser, medför eftertillsynen

dessutom ökad möjlighet för barnavårdsnämnden att erhålla kännedom

om förhållande, som kan föranleda den utskrivnes förnyade omhändertagande.

I enlighet med nu angivna grunder har stadgandet i andra stycket av

46 § 3 mom. avfattats.

‘) So lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I s. 66 och 531 f. samt Kungl.

Maj:ts prop. nr 53/1924 s. 42.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kunyl. Maj:ts proposition nr 150.

47 § 1 mom.

Samh tillsvar

ds

upphörande

på grund av

ändrade

förhållanden.

Måhända kominer stundom svårighet att uppstå att finna lämpliga övervakare

över utskrivna; stadgandet i 16 § 1 mom. torde dock kunna bliva

av betydelse såsom innefattande skyldighet för barnavårdsnämnderna att

bistå varandra och skyddshemsstyrelser även beträffande tillsynen över

slutligt utskrivna ävensom med arbetsanskaffning.

(K. 45 § 1 mom., M. s. 181, fvl. 36 §, Y. 287, 320.)

Enligt kommitténs förslag skulle barnavårdsnämnden, då omhändertaget

barn hunnit den ålder samt nått den utveckling och stadga, att det kunde

anses i stånd att försörja sig, söka bereda barnet tjänst eller annan lämplig

sysselsättning samt tillse, att det erliölle nödig utrustning (K. 45 §

1 mom.). Det synes, som om kommittén härvid i främsta rummet tänkt

på barn, omhändertagna på grund av föräldrarnas frånfälle eller dylikt

(K. 35 § = 29 § 3 mom. i föreliggande förslag). Ett omhändertagande

för samhällsvård kan emellertid även vara orsakat av andra omständigheter,

t. ex. fattigdom i hemmet (K. 36 § = 29 § 1 mom. i föreliggande

förslag) eller barnets sjukdom (K. 37 § = 29 § 2 mom. i föreliggande

förslag). Dylika missförhållanden kunna emellertid undanröjas, vartill

hänsyn bör tagas vid stadgandets avfattning. Ett spätt barn, som omhändertagits

på grund av föräldrarnas fattigdom, bör uppenbarligen återlämnas

till hemmet, om ekonomien där blir tillfredsställande, och detta

oberoende av om barnet självt »hunnit den ålder samt nått den utveckling

och stadga, att det kan anses i stånd att försörja sig». Enahanda

är förhållandet med ett barn, vars hälsotillstånd icke längre kräver särskild

vård utom hemmet.

Givetvis bör barnets återlämnande till hemmet ej göras beroende av

föräldrarnas begäran därom (jfr Y. 320), utan avgörande för sakens bedömande

bör vara, huruvida barnet anses alltjämt vara i behov av samhällsvård

eller icke. Det kan emellertid tänkas, att nämnden anser fortsatt

omhändertagande vara för barnet synnerligen förmånligt, men att föräldrarna

påfordra barnets hemlämnande. Eftersom samhällsvården är grundad

på föräldrarnas medgivande, böra dessa i allmänhet äga rätt att, när

de så önska, återtaga sitt barn. Råda emellertid sådana förhållanden,

som berättiga ett omhändertagande för skyddsuppfostran, ställer sig saken

helt annorlunda (se härom 2 mom.); i annat fall skall samhällsvården

upphöra, när föräldrarna så önska.

Föräldrarna måste dock för ordningens skull i regel invänta nämndens

beslut om utskrivning. Det kan emellertid tänkas, att det för barnet eller

föräldrarna kan vara synnerligen olägligt med ett uppskov, till dess nämnden

sammanträder, varför ordföranden eller, om nämnden sådant medgivit,

annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma, bör äga fatta

beslut i ärendet, något som i viss mån motsvarar stadgandet i 31 § 1 st.

Då beslut fattats av annan än nämnden själv, skall emellertid anmälan

därom göras vid nämndens nästa sammanträde, vilket synes motiverat särskilt

med hänsyn till innehållet i 2 mom.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 150.

161

Till det föreslagna stadgandet om skyldighet för nämnden att tillse, att

barnet erhåller lämpligt arbete och nödig utrustning, torde, med hänsyn

särskilt till att stadgandet även avser mindre barn, som återlämnas till

sina hem, fogas orden »då omständigheterna därtill föranleda». Givetvis

kan det vara på sin plats med en utrustning även i ett dylikt fall, men

ett ovillkorligt stadgande härom lärer ej vara påkallat (jfr motsvarande

tillägg i 46 § 3 mom.). Uttrycket »tjänst eller annan lämplig sysselsättning»

har utbytts mot »lämpligt arbete» såsom innefattande bådadera och

jämväl skolarbete, vilket för de flesta barn utgör den vanligaste sysselsättningen.

(K. 44 §, 61 § 2 och 3 inom., M. 89—90, 181, 212—213.)

Om ett barn omhändertagits för samhällsvård, och förhållandena sedermera

befinnas vara sådana, att skyddsuppfostran är berättigad, bör barnet

givetvis erhålla de fördelar, som skyddsuppfostran innebär, d. v. s. ett

kraftigare skydd gent emot fysiska eller moraliska vådor i barnets hem,

för vilka barnet vid ett eventuellt återlämnande kunde utsättas, samt den

efter behovet avpassade speciella uppfostran, som barnets egen vanart kan

kräva. Det vore onekligen opraktiskt, om man för att få till stånd ett

omhändertagande för skyddsuppfostran först skulle behöva återlämna barnet

till hemmet för att sedan på nytt omhändertaga det. Därför har i 47 §

2 mom. föreslagits ett stadgande, att nämnden bör förklara barnet vara

omhändertaget för skyddsuppfostran, dels om samhällsvården anses icke

kunna upphöra utan sådan fara för barnet, som avses i 22 § a) eller b),

dels om barnet befinnes så vanartat som i 22 § c) sägs. Tydligen bör

vid fattandet av dylikt beslut förfarandet vara detsamma som då beslut om

omhändertagande för skyddsuppfostran fattas i enlighet med bestämmelserna

i 3 kap.; en hänvisning har därför gjorts till nämnda kapitels stadganden

om föräldrarnas yttranderätt och deras kallande till inställelse, beslutets

delgivning och omedelbara verkställande, underställning, vittnesförhör

m. m. Att, på sätt kommittén föreslagit, föreskriva en i viss mån

olika procedur, då kvarhållande av barn sker i fall, som här avses, och

då omhändertagande för skyddsuppfostran äger rum jämlikt 3 kap., kan

jag icke anse motiverat (jfr K. 61 § 3 mom. och 51 § 2 mom.).

Kommittén förutsatte, att ett dylikt kvarhållande av ett barn, omhändertaget

för samhällsvård, endast skulle kunna äga rum om barnet omhändertagits

»till stadigvarande vård» (K. 61 § 2 mom.). Förutom svårigheten

att avgöra, om vården skall anses som stadigvarande eller ej, innebar bestämmelsen

en viss fara för barnet: det kan nämligen tänkas, att föräldrarna

begära barnets omhändertagande för en kortare tid, men att, omedelbart

efter det barnet omhändertagits av barnavårdsnämnden, sådana omständigheter

beträffande hemmet komma till nämndens kännedom, att barnets

återlämnande icke vore försvarligt. Under dylika förhållanden bör

barnets kvarhållande anses motiverat, ehuru barnet ej kan sägas vara omhändertaget

till stadigvarande vård.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 käft. (Nr 150.) 1972 23 11

47 § 2 mom.

Samhällsvårds

Övergående

i skyddsuppfostran.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

47 § 3 mom.

Samhällsvårds

upphörande

på

grund av viss

ålders uppnående
-

47 § 4 mom.

Eftertillsyn;

arbetsavtal.

4S §.

Förutsättningar

för

att beslut om

barns omhändertagande

förfaller.

Det i förevarande mom. valda uttrycket »finner barnavårdsnämnden samhällsvården

icke kunna upphöra utan sådan fara för barnet» etc. är avsett

att omfatta icke blott det fall, att en begäran från föräldrarna om barnets

återlämnande framställts eller är att förvänta, utan även det fall, att barnet

inom kort uppnår den ålder, då samhällsvården utan vidare skall upphöra.

Om nämnden i sistberörda fall har anledning antaga, att t. ex. en moraliskt

undermålig moder, så fort denna åldersgräns uppnåtts, ämnar taga till sig

barnet från det goda fosterhem, där barnet vistats kanske alltsedan sin

späda barndom, bör nämnden givetvis, innan samhällsvården upphör, förklara

barnet vara omhändertaget för skyddsuppfostran, varigenom barnet kan

erhålla skydd under ännu ett par år.

(K. 38* §, M. s. 174, fvl. 36 §.)

Enligt förevarande mom. upphör samhällsvården senast, då barnet fyller

16 år. Samma åldersgräns föreslogs av kommittén och stadgas i fattigvårdslagens

36 §, som innehåller gällande lags bestämmelse i detta hänseende.

Uppenbart är, att om barnet vid en tidigare tidpunkt kan försörja

sig självt, samhällsvården bör upphöra tidigare; detta utsäges i 1 mom. Är

barnet åter vid uppnådda sexton år fortfarande oförmöget att försörja sig,

ankommer det givetvis på fattigvårdsstyrelsen att draga försorg om detsamma.

(K. 45 § 2 inom., M. s. 90, 182, fvl. 77 §.)

Beträffande eftertillsyn över barn, sedan samliällsvård upphört, göra sig

i huvudsak samma synpunkter gällande som i fråga om eftertillsyn över

barn, som utskrives efter skyddsuppfostran. Visserligen föreslås ej villkorlig

utskrivning av barn, som omhändertagits för samliällsvård, och

maximiåldern för vårdens upphörande är lägre, men å andra sidan äro de

omständigheter, som föranleda samhällsvård, sällan av så svårartad natur

som de förhållanden, vilka nödvändiggöra skyddsuppfostran. Jag anser

därför stadgandet om eftertillsyn, sedan samhällsvård upphört, böra erhålla

i huvudsak samma innehåll som den av mig förordade bestämmelsen i

46 § 3 mom. andra stycket, dock att minimitiden för tillsynen synes

kunna sättas till sex månader.

I fråga om träffande av arbetsavtal för barnet föreslog kommittén, att

nämnden skulle äga enahanda befogenhet gent emot barn, omhändertaget

för samhällsvård, och gentemot barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,

men ej vore skyddshemselev.

Med hänsyn till angelägenheten av att samhällets arbete för den unges

fostran ej äventyras genom olämplig arbetsanställning ansluter jag mig till

detta kommitténs förslag, vilket innebär att barnavårdsnämnden i fråga

om träffande av arbetsavtal för barn, som åtnjutit samhällsvård, skall äga

enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna.

(K. 46 § 3 mom., M. s. 75, 76, 193, Y. 101 s. 69, 318.)

Jag har i det föregående (s. 120) angivit min ståndpunkt till frågan

om barnavårdsnämndens befattning med personer i åldern 15—18 år,

vilka begått brott, som ej blivit åtalade vid domstol. I sammanhang där
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

163

med liar även framhållits, att beslut om skyddsuppfostran bör förfalla,

då verkställighet skall ske av domstols beslut, varigenom antingen barnet

dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande meddelats om

den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt, eller barnet eljest

dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av lagen angående

villkorlig straffdom, eller villkorligt anstånd med ådömt fängelsestraff eller

straffarbete förklarats förverkat. Det har icke ansetts lämpligt stadga, att

skyddsuppfostran skall, i fall som nyss nämnts, allenast tillfälligtvis avbrytas

för att fortsättas efter det straffet respektive tvångsuppfostran gått

till ända, utan beslutet om skyddsuppfostran skall helt och hållet vika

för beslutet om den strängare uppfostringsåtgärd, som straffet respektive

tvångsuppfostran innebär. En annan sak är, att barnavårdsnämnden stundom

kan tänkas finna anledning att, särskilt om barnet ådömts ett kortvarigt

frihetsstraff, efter dess utstående ånyo ingripa, såvida barnet ännu

är i den ålder, att så kan ske.

Har den, som är omhändertagen för skyddsuppfostran, dömts till frihetsstraff,

varmed dock förklarats skola anstå i enlighet med lagen om villkorlig

straffdom, föreligger uppenbarligen ej skäl att låta skyddsuppfostran förfalla,

ty den noggranna övervakning, den villkorligt dömde under skyddsuppfostringstiden

är underkastad, är givetvis ägnad att minska faran för

hans återfallande i brott. A andra sidan torde den omständigheten, att

den, som tilltalas för brott, är omhändertagen för skyddsuppfostran och

särskilt att han är intagen i skyddshem, ofta kunna åberopas som skäl

för tillämpning av lagen angående villkorlig straffdom, enär i sådant fall

ej sällan »skälig anledning» är att »antaga att han skall utan det ådömda

straffets undergående låta sig rättas» (se nämnda lag 1 §). Det är med

hänsyn härtill sannolikt, att i skyddshem intagna barn jämförelsevis sällan

komma att dömas till frihetsstraff utan att lagen om villkorlig straffdom

tillämpas.

Dömes den, som undergår skyddsuppfostran, till böter, bör detta enligt

min mening ej föranleda, att beslutet om skyddsuppfostran skall förfalla.

För barnet kan bötesstraffet, vare sig böterna erläggas eller de förvandlas

till ett kortvarigt fängelsestraff, givetvis icke vara av ens tillnärmelsevis

samma uppfostrande betydelse som undergående av skyddsuppfostran. Finnes

tillgång till böternas gäldande, bör därför skyddsuppfostran fortgå,

och förvandlas bötesstraffet till fängelse, bör skyddsuppfostran allenast avbrytas

för förvandlingsstraffets undergående, varefter skyddsuppfostran åter

vidtager. Förordnas om anstånd med bötesstraffet jämlikt lagen om villkorlig

straffdom, bör skyddsuppfostran fortgå. I de flesta fall, då böter

ådömas den, som undergår skyddsuppfostran, torde anledning vara att

antaga, att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga

skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Då denna omständighet

är en av förutsättningarna för tillämpning av lagen om villkorlig straff
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Majits proposition nr 150.

Grunderna

för fosterbarnskontrollens

ordnande.

Inledning.

Gällande fosterbarnslags

ringa tillämpning.

dom i avseende å bötesstraff, och även den omständigheten, att den dömde

är intagen i skyddshem, på sätt ovan anförts, ej sällan föranleder till antagande,

att han skall låta sig rättas utan straffets undergående, är det att

förvänta, att personer, som undergå skyddsuppfostran, mindre ofta komma

att ådömas böter utan tillämpning av lagen om villkorlig straffdom.

Vad nu är sagt angående de fall, då beslut om omhändertagande för

skyddsuppfostran förfaller, bör tydligen gälla även då skyddshemselev jämlikt

43 § 4 mom. överlämnats till allmän uppfostringsanstalt.

Att barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande för samhällsvård

skall förfalla i samtliga de fall, då så är händelsen beträffande beslut

om omhändertagande för skyddsuppfostran, är uppenbart.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har 48 § avfattats.

7 KAP.

Om kontroll över fosterbarnsvården.

Vid behandlingen av 3 kap. har framhållits, att gemensamma bestämmelser

ej kunna uppställas för beivrande av missförhållanden beträffande

barn, vilka vårdas hos sina föräldrar, och beträffande barn, vilka fostras

hos andra. Även om principen om samhällets rätt att vid behov, föräldrarnas

motstånd till trots, taga ett barn från föräldrarna numera är

allmänt erkänd, måste allvarliga missförhållanden vara påvisbara för att

ett sådant steg skall vara berättigat. I fråga om barn, som vistas hos

främmande, torde en fullt så stor återhållsamhet i avseende å samhällets

ingripande ej vara påkallad. Här bör samhället kunna med fog uppställa

strängare anspråk i fråga om den vård och den uppfostran, vilka böra

komma barnet till del. Hur kontrollen över denna vård och uppfostran

skall utövas och vilka medel för beivrande av yppade missförhållanden,

som stå samhället till buds, detta är i stort sett innehållet i 7 kap.

Detta kapitel motsvarar alltså lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns

vård samt kommittéförslagets 11 kap., varjämte en del av stadgandena i

kommittéförslagets 8 kap. i föi-enklingssyfte hit överförts.

Ingen gren av vår samhälleliga barnavård torde hava varit utsatt för

så mycken kritik som kontrollen över fosterbarnsvården, och utan tvivel

har denna kritik varit i väsentliga avseenden berättigad. De rådande

missförhållandena hava framför allt sin grund i den omständigheten, att

för stora delar av landet 1902 års fosterbarnslag »är som om den aldrig

funnits till» (M. s. 279). Anmälningsplikten åsidosättes och tillsynen

försummas, med ett ord lagen är, med undantag för vissa kommuner, en

»Jag på papperet», något som framhölls redan i en motion vid 1908

års riksdag (nr 12 i andra kammaren). Enligt av kommittén verkställda

undersökningar för åren 1908, 1915 och 1917 (se M. s. 278, 279, S.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 165

s. 20, 21, 24—26) synas förhållandena hava snarare försämrats än förbättrats

sedan år 1908.

Orsakerna till att lagen vunnit så ringa tillämpning torde vara flera.

Valet av myndighet, som skulle uppbära ansvaret för lagens efterlevnad,

torde icke hava varit lyckligt, vilket år 1908 antyddes i en av förenämnda

motion föranledd riksdagsskrivelse till Kungl. Maj:t. En inspektionsmyndighet

med möjlighet att tillhålla de underordnade myndigheterna att fullgöra

sina skyldigheter saknas. Och lagens materiella bestämmelser tarva

i flera hänseenden revision; en sådan begärdes redan i omförmälda riksdagsskrivelse.

Enligt 2 § i nu gällande lag är det hälsovårdsnämnd eller, där sådan Don nuvarande

ej finnes1), kommunalnämnd, som skall övervaka fosterbarnsvården; i fall myndigheten

så anses nödigt eller lämpligt kan enligt 3 § särskild fosterbarnsnämnd ej lämpad för

för ändamålet utses. Det senare har endast förekommit i ett fåtal fall upi''glften''

(S. s. 25, 26). Mot särskilt kommunalnämndernas sätt att fullgöra sina

åligganden beträffande fosterbarnsvården har synnerligen skarpt klander

uttalats (M. s. 279). Ej heller de särskilt tillsatta hälsovårdsnämnderna

torde äga erforderliga förutsättningar, tid och intresse för uppgiften. Icke

ens om fosterbarnskontrollen, såsom för närvarande, är inskränkt till att

omfatta allenast barn, som ej fyllt 7 år, böra enbart hälsovårdssynpunkter

anläggas på denna kontroll, och om åldern, såsom i föreliggande förslag

påyrkas, höjes till 16 år, är det givet att, vid sidan av den hygieniska

kontrollen, uppfostringssynpunkten bör, särskilt beträffande de äldre årsgrupperna,

få göra sig gällande i vida högre grad än för närvarande är

fallet. Hälsovårdsmyndigheten torde därför icke böra utöva kontrollen

över fosterbarnsvården.

Däremot lärer, med hänsyn till den sammansättning barnavårdsnämnden

enligt föreliggande förslag skall erhålla, denna myndighet äga stora förutsättningar

att på ett tillfredsställande sätt utöva kontrollen i fråga. Jämte det

kravet på läkarnas medverkan blivit i största möjliga utsträckning tillgodosett,

torde även kyrkoherdens ledamotskap och det obligatoriska inväljandet

av en lärare eller lärarinna samt en ledamot av fattigvårdsstyrelsen vara

ägnade att tillföra nämnden jämväl för fosterbarnskontrollen lämpade krafter,

och den erfarenhet, nämnden vinner genom den densamma åliggande utackorderingsverksamlieten,

bör utan tvivel vara till nytta vid fosterbarnskontrollens

utövande. Denna fråga har utförligt behandlats i den allmänna

motiveringen för den föreslagna centraliseringen av barnavården (s. 59,60,64),

vilken, såvitt den avser överförande till barnavårdsnämnden av kontrollen

över fosterbarnsvården, i de avgivna yttrandena allenast med något enda

undantag lämnats utan erinran.

'') Enligt 1919 års bälsovårdsstadga skall i varje stad finnas en hälsovårdsnämnd. I kommun

på landet skall, om ej särskild hälsovårdsnämnd blivit tillsatt, kommunalnämnden

vara hälsovårdsnämnd.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Brist på

inspektion.

Materiella

brister.

Alltför många

undantag från

lagens tillämpning.

Barn, vårdade

utan ersättning.

Barn hos

styvföräldrar.

Barn hos farollor

morföräldrar.

Yid 2 kap. har redogjorts för den brist på inspektion, varav den offentliga

barnavården för närvarande lider. Icke heller i detta hänseende kali

förbättring uppnås, om ej centraliseringen av barnavården genomföres.

Men därest denna kommer till stånd, och uppsikten över barnavården

organiseras på sätt, som i 2 kap. föreslagits, torde tvenne väsentliga förutsättningar

föreligga för åstadkommande av en effektiv fosterbarnskontroll.

Det är emellertid icke nog, att samhällets tillsyn över fosterbarnsvården

uppdrages åt eu för uppgiften mera lämpad myndighet än för närvarande

är fallet och att denna myndighet i sin tur göres till föremål för inspektion;

lagens stadganden måste i väsentliga hänseenden omarbetas,

givetvis under vederbörligt beaktande av de sedan fosterbarnslagens tillkomst

vunna erfarenheterna och den kritik, som riktats mot de nuvarande

bestämmelserna.

Yad som i 1902 års lag om fosterbarnsvård kraftigast påtalats är otvivelaktigt,

att lagen givits ett alltför snävt tillämpningsområde. Detta är,

enligt vad i 1 § stadgas, inskränkt till att avse »barn, som mot ersättning

fostras hos andra än sina föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar

eller laga förmyndare och icke fyllt sju år». Av den undersökning,

som kommittén år 1908 företog för att bl. a. erhålla kännedom om vederbörande

fosterbarnsmyndiglieters önskemål beträffande fosterbarnsvården

(S. s. 23), framgår, att majoriteten av uppgiftslämnarna ansåg, att lagen

borde utsträckas till även andra grupper av barn. Sålunda påyrkades

fosterbarnskontrollens utsträckning till barn, som fostras utan ersättning

av 55.9 % av 842 uppgiftslämnare; till barn hos far- eller morföräldrar

av 52.7 % av 837 uppgiftslämnare; till barn hos förmyndare av 57.5 %

av 828 uppgiftslämnare; samt till barn, som fyllt sju dr, av 61.4 % av

865 uppgiftslämnare.

Yad beträffar den första gruppen, barn som fostras utan ersättning, har

såsom ett missförhållande framhållits, dels att samhället för närvarande saknar

möjlighet att ingripa, då vanvård av dylika barn äger rum, och dels att,

enligt vad erfarenheten utvisar, fosterföräldrar, som önska undandraga sig

kontroll, ofta påstå sig vårda barnen gratis, varigenom de, eftersom motsatsen

är synnerligen svår att bevisa, i regel uppnå sitt mål.

Angående en annan grupp, som lagen undantager från kontrollen, nämligen

barn, som fostras hos styvföräldrar, gjorde kommittén ej någon förfrågan

vid den ovan omtalade undersökningen. Det har emellertid gjorts gällande,

att om med styvföräldrar menades styvfader eller styvmoder och den person,

med vilken han eller hon efter det tidigare äktenskapets upplösning gift om

sig, skäl ej torde föreligga att undantaga hos styvföräldrar vårdat barn från

fosterbarnskontrollen. Barnets naturliga beskyddare, dess egen fader eller

moder, funnes ju i dessa fall ej i hemmet, och någon garanti för att barnet

åtnjöte tillfredsställande vård och uppfostran förelåge alltså icke.

1 fråga om barn, som fostras hos far- eller morföräldrar, har framhållits,

att även om man kunde utgå från att dessa barn i regel erhölle kärleksfull

vård, denna dock, särskilt på grund av far- eller morföräldrarnas stundom

höga ålder, ofta lämnade åtskilligt övrigt att önska i avseende å såväl hygien

som uppfostran.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Beträffande barn, som vistas hos laga förmyndare, var vid tidpunkten Barn hos laga

för den ovan omtalade undersökningens verkställande begreppet vårdnad förmyndare,

ännu ej i lagstiftningen preciserat, varför det ej framgår, i vad mån uppgiftslämuarna

ansett en utsträckning av fosterbarnskontrollen böra ske till

barn, som vårdas hos förmyndare, vilken enligt nu gällande lags terminologi

har vårdnaden om barnet.

Frågan om önskvärdheten av lagens utsträckning till att omfatta även Barn över 7 är.

barn över 7 år erhöll vid ifrågavarande undersökning större procent ja-svar

än någon av de föregående, nämligen 61.4 %. Vilken åldersgräns, som i

stället borde uppställas, gjordes ej till föremål för uttalande.

Kommittén framställde vid sin undersökning år 1908 ännu eu fråga till Koncesaionsbesvarande,

nämligen, om koncessionstvång, d. v. s. förbud att mottaga trång,

fosterbarn utan att myndighet på förhand lämnat tillstånd därtill, vore att

föredraga framför nuvarande anordning med endast anmälningsplikt. Av de

1,070 myndigheter, som uttalade sig i frågan, besvararade 61.9 % densamma

jakande (S. s. 22).

I det kommittébetänkande, som ligger till grund för fosterbarnslagen,

hade koncessionssystem föreslagits, men Kungl. Maj ds för 1902 års riksdag

framlagda proposition i ämnet upptog inga bestämmelser härom, och riksdagen

delade Kungl. Maj ds uppfattning.

I sin motivering för Kungl. Majds förslag framhöll chefen för civildepartementet,

att ett koncessionstvång med strängt uppehållande av vissa kvalifikationer

för vinnande av tillstånd skulle på många håll kännas såsom ett

svårt ingrepp i den enskildes handlingsfrihet. Det skulle också kunna medföra,

att fosterbarnsvården i lukrativt syfte gjordes till ett formligt yrke,

samt att de aktningsvärda fosterföräldrarna, just de, som man icke ville förlora,

kunde komma att draga sig tillbaka av motvilja mot reglementeringen.

Det skulle ock kunna föranleda höjning av fosterlegan. I varje fall, vilken

betydelse man än ville tillägga dessa anmärkningar, måste koncessionstvånget

vara den del av den föreslagna lagstiftningen, som från fosterföräldrarnas

sida, kanske ock från hälsovårds- och kommunalnämndernas, komme att

framträda såsom mest betungande och synas mest främmande. Man borde

därför för det dåvarande inskränka sig till föreskrifter rörande fosterbarnsvården,

vilka både komme att uppfattas såsom ett mindre kännbart ingrepp

och ej så lätt ledde till eu sträng tillämpning som ett generellt koncessionstvång

(M. s. 282).

I ovan berörda riksdagsskrivelse av år 1908 angående revision av fosterbarnslagen

höll riksdagen före, att endast med koncessionstvång tillfredsställande

garanti kunde skapas för att fosterbarnen komme i sådana hem,

där de erhölle lämplig omvårdnad (M. s. 284).

Jag skall nu lämna en redogörelse för kommitténs ståndpunkt till de Kommittéovan

berörda frågorna. förslaget.

Kommittén föreslog, att barnavårdsnämnden skulle öva särskild tillsyn

över alla barn under 16 år, som av annan än nämnden överlämnats till

vård i enskilt hem (K. 87 §). Kommittén föreslog alltså eu höjning av

åldersgränsen till 16 år och vidgade fosterbarnsbegreppet till att omfatta

även barn, som vårdades utan ersättning och hos far- eller morföräldrar.

— Däremot var den föreslagna formuleringen av fosterbarnsbegreppet ej

avsedd att omfatta barn hos styvföräldrar (icke ens om den naturliga

modern eller fadern vore död) och förmyndare, om denne innehade vårdnaden

(se M. s. 290).

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

Från den eljest stadgade anmälningsplikten beträffande fosterbarn gjordes

undantag i fråga om barn, som vårdades hos far- eller morföräldrar,

vilket särskilt motiverades med önskvärdheten av att utomäktenskapliga

barns överlämnande till nära anhöriga icke måtte försvåras (K. 93 §, M.

s. 301).

I fråga om koncessionstvång intog kommittén den ståndpunkten, att

sadant ej borde stadgas beträffande enskilda hem, men däremot vore av

nöden i fråga om barnhem (K. 70 §). Denna ståndpunkt, i vad den

avsåg de enskilda hemmen, motiverade kommittén på följande sätt:

»Den klagan, som i allra främsta rummet höjts, särskilt från läkarhåll, över

lagens bristande effektivitet, riktar sig icke så mycket mot särskilda bestämmelser

i lagen, som mot densammas tillämpning och handhavande av myndigheterna.

Inom en stor del av landets kommuner, heter det, är det som

om lagen icke vore till finnandes. Uppenbarligen, det intygas även från

andra håll, ligger i underlåtenheten att tillämpa lagen en av de allvarligaste

bristerna i avseende å fosterbarnsvården. Härvid är emellertid tydligt, att

felet ligger väsentligen i det sätt, varpå barnavårdsmyndigheten organiserats.

Föga eller intet vore i detta hänseende vunnet med en lagändring, som införde

koncessionstvång, och överhuvudtaget med vilken som helst lagändring,

som lämnade organisationen oberörd. Ej heller synes införande av

koncessionstvång vara ägnat att råda bot på en annan av fosterbarnsväsendets

mest överklagade brister, nämligen det s. k. änglamakeriet. Den, som

vill undandraga sig myndighetens uppsikt, har ej svårare att undandraga

sig sökande av koncession, än fullgörandet av eu anmälningsskyldighet.

Uteslutet är ej heller, att koncession kan komma att sökas för att genom

förvärvande av ett offentligt intyg om lämplighet för barnavård bemantla eu

fosterbarnsverksamhet av det mindre gagneliga slaget. För att råda bot på

de nu nämnda olägenheterna kommer införandet av koncessionstvång icke

att hava någon betydelse. Här, som på många andra håll, gäller det att ’en

god lag är bra, men ett rätt handhavande av den är bättre’. Det kräves

framför allt att giva den barnavårdande myndigheten en sådan organisation

och sammansättning, att där finnas de insikter och det intresse, som erfordras

för ett rätt fullgörande av dess uppgift.

Om koncessionstvång alltså ej kan anses såsom något osvikligt medel för

ernående av ett mera effektivt handhavande av fosterbarnsvården, kan det

å andra sidan ej nekas, att flera av de erinringar, som framställts mot särskilt

den form därav, den generella koncessionen, som föreslogs av fosterbarnskommittén,

synas väl grundade. Således innebär det en bestämd olägenhet,

att den generella prövningen rörande ett anmält hems lämplighet

till mottagande av fosterbarn hänför sig till en tidpunkt, som kan ligga mer

eller mindre långt tillbaka i tiden i förhållande till den tid, då behovet att

anlita detsamma inträder, och att den således icke lämnar någon tillförlitlig

garanti, för att hemmet fortfarande är lämpligt. Vidare har man, som det

synes med fullt fog, anmärkt, att det generella koncessionssystemet ej heller

lämnar någon trygghet för att i nödiga fall fosterhem finnas att tillgå, eller

i alla händelser för, att det fosterhem, som en moder önskar för- sitt barn,

kan mottaga detta barn, då behovet uppstår att lämna det dit; om i förekommande

fall ett barn skulle av barmhärtighet och välvilja mottagas, gör

sig mottagaren förfallen till lagbrott och böter. För alla de många fall, då

en moder till barn utom äktenskap önskar få sitt barn vårdat hos anhöriga

eller bekanta, på vilkas kärlek och ömhet mot detsamma hon litar, måste

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

koncessionstvånget bliva och kännas såsom ett svårt och oberättigat hinder.

Slutligen och ej minst: det generella koncessionssystemet är ägnat att göra

fosterbarnsvården till ett yrke; man kan ej med stöd i förhållandena, sådana

de i verkligheten iiro, såsom ogrundad avvisa den farhågan, att just de

bästa hemmen, de, hos vilka man framför allt kunde önska att placera barnen,

skola undandraga sig tvånget och besväret att söka koncession och

därför gå förlorade för fosterbarnsvården, därest ej barnavårdsnämnden med

förbigående av de koncessionerade fosterhemmen vidtager särskilda åtgärder

för att finna reda på dem. Man har såsom stöd för grundlösheten av de

yppade farhågorna anfört, att redan nu inom de större städerna ett uppsökande

och med koncessionerandet jämförligt godkännande på förhand äger

rum av fosterhem för barn, som genom det offentliga skola utlämnas till

vård. Detta är emellertid alls icke detsamma som ett generellt koncessionstvång.

Även för det fall, att det generella koncessionsystemet icke upptages,

lärer väl ett uppsökande och godkännande av fosterhem, så att sådana

äro på förhand kända och till hands, komma att äga rum. En sådan verksamhet

bör bliva eu mycket viktig uppgift för barnavårdsnämnderna och

dessas organ. En helt annan sak är ett generellt koncessionstvång, varigenom

vissa personer på ansökan auktoriseras såsom barnavårdare. Ett sådant

system, generaliserat och utsträckt till alla barnavårdsnämnder i landet,

övergår alltför lätt, därest det skulle komma till allmännare tillämpning,

till ett schablonmässigt fastslående av allenast vissa yttre betingelser för

fostrarna och fosterhemmen, vilkas tillvaro eller saknad icke med nödvändighet

karaktärisera ett hems lämplighet eller olämplighet såsom fosterhem.

Häri ligger, ju mera allmänt systemet kommer till tillämpning, en fara för

att den personliga värderingen av fosterhemmen, som är den enda tillförlitliga,

kommer att försummas eller bortfalla; och härmed är även förenad

faran att det bliver slappare med tillsynen över fosterhemmen och svårare

för barnavårdsnämnden eller i allt fall kommer att bära densamma emot

att skilja ett barn från ett auktoriserat fosterhem, som är dåligt. Denna

sistnämnda farhåga har särskilt kommit till uttryck hos personer, som haft

att göra med övervakningen av fosterbarnsvården.

Insikten om olägenheterna av det generella koncessionssystemet har ock

på senare tid föranlett, att inom för barnavård intresserade kretsar i stället

förordats ett system med s. k. speciellt koncessionstvång, d. v. s. eu förprövning

för varje enskilt fall av det ifrågasatta fosterhemmet. Härmed har

man velat, under undvikande av de vådor, som det generella koncessionssystemet

erkänts medföra, likväl vinna säkerhet att barn icke ens mera tillfälligt

lämnas ut till dåliga fosterhem, att barnen icke, som det heter, göras

till ''försöksobjekt'' för ett dåligt fosterhem. Utan tvivel erbjuder också

detta system trygghet mot en del av de risker, som äro förenade med den

generella koncessionen; och det måste även erkännas, att systemet, om det

verkligen kan genomföras, lämnar eu viss garanti mot att barn även för

kortare tid komma att vårdas i dåliga hem. Men just i svårigheten att

genomföra ett dylikt system ligger en mycket viktig betänklighet mot detsamma.

Då ett barn av modern eller dem, som vid förlossningen biträda

henne, skall placeras, är det oftast ej tid att avvakta eu av barnavårdsnämnden

verkställd prövning och ett godkännande av fosterhemmet, såvitt

sådant ej ägt rum förut; man har därför vid förordande av ifrågavarande

system måst taga till hjälp eu provisorisk prövning, verkställd av något

underordnat organ för barnavårdsnämnden, eu prövning, som därigenom

emellertid förlorar i tillförlitlighet och därför ej heller är avsedd att vara

definitiv. Icke ens på detta sätt kan man likväl tillförsäkra sig att hava

tillgång till ett koncessionerat fosterhem, då behovet föreligger; och farhåga

s. 170 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

för det straff, som bör följa på ett mottagande av barn utan erhållen

koncession, måste stänga dörren till månget gott fosterhem, i vilket man

eljest kunde få barnet mottaget.

Genom den nya lagstiftningen om barn utom äktenskap har denna fråga

kommit i ett annat läge än förut. Bland dessa barn är det ojämförligt

största antalet fosterbarn att finna, och genom införande för dessa barn av

barnavårdsmannainstitutionen har för tillgodoseende av barnets rätt och

bästa vunnits en personlig kraft, som även vid uppsökande av lämpligt

fosterhem kan bistå modern och tillse, att hemmet erbjuder erforderliga

betingelser; helst om det bleve allmännare genomfört att enligt lagens anvisning

barnavårdsman tillsättes redan före barnets födelse. Med barnavårdsmannen

bör barnavårdsnämnden samverka, därvid nämnden, som på förhand

bör hava gjort sig förvissad om, var lämpliga fosterhem äro att finna, och

har sådana — utan att desamma påtryckas en hallstämplande koncession —

så att säga på lager, är i tillfälle att vid behov kunna anvisa sådana åt

mödrar och barnavårdsmän.

På grund härav har kommittén, som genom det sätt, varpå barnavårdsnämnden

sammansatts och dess verksamhet organiserats, sökt skapa garantier

för ett intresserat och ändamålsenligt utövande av dess funktioner, icke funnit

sig böra föreslå koncessionstvång i någondera av de former, vari detsamma

påfordrats.» (M. s. 285—288.)

I de avgivna yttrandena har ej gjorts gällande, att fosterbarnsbegreppet

genom förslaget erhållit en alltför vidsträckt omfattning. Tvärtom har

från tvenne håll påyrkats (Y. 366, 367), att även styvföräldrar borde

innefattas i uttrycket fosterföräldrar. Vidare har medicinalstyrelsen såsom

beaktansvärd framhållit förste stadsläkarens i Stockholm uppfattning, att

far- och morföräldrars befrielse från anmälningsplikt skulle göra uppsikten

över barn, som vistas hos sådana fosterföräldrar, fullständigt illusorisk,

särskilt i större städer (Y. 370). Även svenska fattigvårdsförbundets

barnavårdsutskott påpekar, med hänsyn till den ofta förefintliga oförmågan

hos far- och morföräldrar att lämna barnbarnen nödig vård och tillsyn,

det olämpliga i att samhället frånhänder sig det medel att få reda på

fosterbarn, som ligger i anmälningsskyldigheten (Y. 372). — Vad slutligen

koncessionstvånget beträffar, har kommitténs uppfattning, att sådant i fråga

om enskilda hem icke borde ifrågakomma, rönt gensaga endast i tvenne

yttranden (Y. 355, 355 a), av vilka det ena härrör från förste provinsialläkaren

i Stockholms län. Förste stadsläkarna i Stockholm och Norrköping

(Y. 355 c, d) och förste provinsialläkaren i Gottlands län (Y. 355 b)

hava däremot uttryckligen anslutit sig till kommitténs ståndpunkt, varjämte

övriga 24 tjänsteläkare (22 förste provinsialläkare, 1 förste stadsläkare

och 1 stadsläkare), vilka yttrat sig i ärendet, icke framställt erinran

mot kommitténs förslag beträffande koncessionssystem i fråga om enskilda

hem eller barnhem. Icke heller medicinalstyrelsen har i denna fråga

varit av annan uppfattning än kommittén.

Börande koncession för barnhem hava i fyra yttranden uttalats allvarliga

farhågor, att ett sådant system skulle verka hämmande på det

enskilda initiativet (Y. 89 s. 59, 327—329). Även vid den å s. 38

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

171

omtalade konferensen varnades på tal om barnhem för alltför starkt reglementerande

och abstrakt schablonisering. (Se även Y. 87 s. 56.)

Det torde för denna frågas bedömande förtjäna omnämnas, att i det

eljest i flera avseenden långt gående finska kommittébetänkandet av år

1921 angående samhällets barn- och ungdomsskydd införande av koncesaionstvång

beträffande enskilda fosterhem avstyrkts.

I betänkandet har gjorts gällande, att koncessionssystem förutsatte stor

tillgång på fosterhem, ett rikligt urval av människor, villiga att fostra

andras barn, en förutsättning, som icke förefunnes i Finland. Koncession

vore möjlig i länder, där under årtionden en propagandaverksamhet i förevarande

hänseende fortgått och där enkom i detta syfte bildade föreningar

arbetat under många år, vilket emellertid ej vore fallet i Finland. Koncessionstvånget

skulle med rätt stor sannolikhet uppfattas som ett misstroende

ä priori och sålunda vara ägnat att minska benägenheten att mottaga

fosterbarn. Anmälningsplikten både visat sig vara rätt effektiv i Helsingfors

och en del andra städer, där fosterbarnskontroll utövades. Yarken i

England, där fosterbarnsskyddet varit i lagstiftningsväg reglerat under nära

femtio år, eller i Sachsen, där detta skydd vore synnerligen effektivt, hade

förhandskoncession visat sig behövlig, och i Norge, där fosterbarnslagen

ursprungligen överlämnade rättighet åt den kommunala myndigheten att

fakultativt påbjuda koncessionstvång eller åtnöja sig med anmälningsplikt,

hade man numera kommit till den bestämda övertygelsen, att koncessionen

varken kunde eller borde upprätthållas. Man hade icke funnit några olägenheter

vara förenade med ett inskränkande till endast anmälningsplikt.

Enligt min åsikt är eu utsträckning av samhällets kontroll över fosterbarnsvården

oundgänglig. Vid övervägande av de olika medel, som

härvidlag kunna ifrågakomma, har givetvis frågan om införande av koncessionssystem

varit föremål för särskild uppmärksamhet. Därvid har

jag kommit till den bestämda uppfattningen, att införande av ett dylikt

system ej är tillrådligt. I detta hänseende kan jag i huvudsak ansluta

mig till de i det föregående refererade skäl, som åberopats, dels av chefen

för civildepartementet vid framläggande för 1902 års riksdag av förslaget

till fosterbarnslag och dels av kommittén. De sålunda anförda skälen

synas mig icke hava blivit vederlagda vare sig vid denna frågas tidigare

behandling inom riksdagen, i de yttranden över kommitténs förslag, däri

koncessionssystem förordats, eller eljest. Vad i det finska betänkandet

anförts gentemot koncessionstvång synes mig även särdeles beaktansvärt och

äga tillämplighet jämväl på vårt lands förhållanden. Jag vill vidare särskilt

framhålla det även av fattigvårdslagstiftningskommittén berörda förhållandet,

att den skarpaste anmärkningen i fråga om lagens bristande effektivitet riktat

sig mindre mot lagens materiella bestämmelser än mot dess tillämpning och

handhavande av myndigheterna. Om barnavårdsnämnderna erhålla en sammansättning,

som är ägnad att skapa förutsättningar för ett energiskt och

målmedvetet övervakande av fosterbarnsvården, och om nämnderna ställas

under effektiv inspektion, då äro två väsentliga förutsättningar skapade för

undanröjande av det beklagliga missförhållandet, att det inom eu stor del

Departements
chefen.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

av landets kommuner är »som om lagen icke vore till finnandes». Det har icke

ens gjorts sannolikt att, om på angivet sätt garantier skapas för att lagen

verkligen tillämpas, ett system för fosterbarnskontrollen, grundat på skärpt

anmälningsplikt i förening med skyldighet för nämnden att omedelbart efter

erhållen kännedom om barns mottagande i fosterhem verkställa undersökning

av hemmet, skall mindre än koncessionssystem vara ägnat att åstadkomma

ett gott resultat. Genom den nu föreslagna organisationen och

inspektionen ävensom barnavårdsmannainstitutionens införande har i själva

verket frågan om koncessionssystem kommit i ett helt annat läge än det,

som förelåg, då 1908 års riksdag gjorde sitt ovan berörda uttalande i

ämnet. Detta förhållande torde även ligga till grund för den ändrade

uppfattning i denna fråga som, enligt vad av det föregående framgår,

numera gjort sig gällande. Under det att den vid 1908 års riksdag

väckta motionen, däri koncessionstvång förordades, stödde sig på uttalanden

till förmån för dylikt tvång från flertalet av landets tjänsteläkare, har

nämligen den av kommittén företrädda uppfattningen biträtts av medicinalstyrelsen,

samtliga förste provinsialläkare med undantag av en och samtliga

med nämnda tjänsteläkare likställda stadsläkare.

På grund av vad sålunda anförts och då, såsom av det föregående

framgår, koncessionssystemet är förenat med vissa påtagliga olägenheter,

biträder jag kommitténs uppfattning, att koncessionstvång beträffande enskilda

hem ej bör införas. I stället föreslås en till nya kategorier utsträckt

och skärpt plikt att anmäla barns mottagande samt skyldighet för

barnavårdsnämnden att ofördröjligen efter erhållen kännedom härom verkställa

undersökning av fosterhemmet, vilket sedermera alltjämt skall stå

under noggrann tillsyn.

\ad härefter angår det av kommittén föreslagna koncessionstvånget beträffande

barnhem, finner jag vad i vissa här ovan berörda yttranden

(Y. 89 s. 59, 327 — 329) anförts gentemot dylikt tvång vara förtjänt av

det största beaktande. Det föreligger onekligen fara för att tvånget att

begära tillstånd att upprätta barnhem skall förkväva donationslusten hos

personer, som eljest skulle varit sinnade att anslå medel för dylikt

samhällsgagnande syfte. En viss risk finnes även, att den efterföljande

tillsynen -— som enligt mitt förmenande är av ofantligt mycket större

vikt än ett godkännande på förhand — skall bliva mindre effektiv, om

ett * förhandsgillande» givits. Då härtill kommer, att en skärpt anmälningsplikt

för barnhemsföreståndaren samt omedelbar undersökningsskyldighet

för den i enlighet med föreliggande förslag organiserade, under inspektion

stående barnavårdsmyndigheten böra vara ägnade att även för

barnhemmens del skapa garantier för en effektiv kontroll, hava i förslaget

ej upptagits bestämmelser om koncessionstvång beträffande barnhem.

Vetskapen om att barnhem stå under fortlöpande tillsyn av nämnden och

kunna, om yppade missförhållanden ej rättas, av länsstyrelsen förständigas

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

173

att upphöra med sin verksamhet, torde i allmänhet föranleda den, som

ämnar upprätta barnhem, att på förhand skaffa sig sakkunniga råd (t. ex.

hos barnavårdsnämnden, vederbörande barnavårdskonsulent) beträffande

hemmets anordning. Sålunda kommer antagligen att, i fråga om barnhem,

upprättat av förening, stiftelse eller enskild, på frivillighetens väg uppnås

ett slags »förhandsgranskning», något som beträffande barnhem, upprättade

av kommun eller landsting, stadgas i 41 § av föreliggande förslag.

Jag skall nu tillåta mig att redogöra för de anordningar, genom vilka

enligt föreliggande förslag kravet på förbättrad fosterbarnskontroll tillgodoses.

I likhet med kommittén anser jag samhället böra äga möjlighet att i

fall av behov skydda alla barn. Vistas barn i föräldrahemmet eller därmed

jämförligt hem (varom mera nedan), är barnet enligt reglerna i 3 kap.

tillförsäkrat skydd mot faror i fysiskt och moraliskt hänseende. Alla andra

barn erhålla dylikt skydd enligt bestämmelserna i 7 kap., d. v. s. de äro

utan vidare fosterbarn eller anses, på grund av barnavårdsnämndens beslut,

tills vidare såsom sådana.

Enklast hade givetvis varit att låta varje barn, som ej vistas i föräldrahemmet,

vara fosterbarn. Detta vore emellertid att gå alltför långt;

det skulle medföra en oerhörd arbetsbörda för myndigheterna och kännas

som ett olidligt tvång för de enskilda. Övervägande skäl tala därför för

ätt låta endast en del utom föräldrahemmet vistande barn utan vidare

vara fosterbarn och beträffande dessas mottagande föreskriva anmälningsplikt

för barnafostraren. Vidkommande samtliga övriga lärer endast böra

stadgas rätt för nämnden att, då den erhåller kännedom, att ett barn

därav är i behov, ställa barnet under fosterbarnskontroll. Liknande bestämmelser

finnas i dansk*) och norsk * 2) rätt. Huru nämnden skall erhålla

dylik kännedom utvecklas ås. 176.

Av det sagda framgår emellertid, att gränser måste uppdragas mellan

tre skilda grupper av barn: l:o) barn, vilka vistas i hem, jämförliga med

föräldrahemmet; 2:o) barn, vilka utan vidare äro fosterbarn; samt 3:o)

barn, vilka enligt nämndens beslut äro att anse som fosterbarn. Jag skall

nu redogöra för, huru dessa gränser enligt min mening böra dragas och

skälen härför.

Vårdnaden, varmed enligt den nyare familjerättens terminologi förstås

rätten och plikten att hava omsorg om barnets person, tillkommer i allmänhet

föräldrarna. Har särskilt förordnad förmyndare vårdnaden om

barnet, har detta sin grund antingen i att barnet är föräldralöst eller i

att vårdnaden genom domstols beslut överflyttats från föräldrarna till

förmyndaren, och denne bör då såvitt möjligt vara barnet i föräldrars

ställe.

*) Lov 28 mars 1923 om Tilsyn med Born § 1.

2) Lov 29 april 1905 om tilsyn med pleiebarn m. v. § 1, lov 10 april 1915 om försorg

for barn § 11.

Barn, som

vistas i mod

föräldrahemmet

jämförligt

hem.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Adoptivbarn. Genom stadgandet i 78 § av föreliggande lagförslag järn ställes adoptant

med de naturliga föräldrarna. Adoptants hem bör därför — på sätt även

föreslogs av kommittén — aldrig vara underkastat fosterbarnskontroll.

Detta torde icke vara ägnat att ingiva betänklighet, sedan genom de år

1923 genomförda ändringarna i adoptionslagen adoption mot vederlag förbjudits

och även i övrigt garantier skapats mot adoptionsinstitutets missbrukande

av vinningslystnad. Den ingående prövning av domstol, som

numera måste föregå beviljandet av adoption, torde ävenledes motivera,

att samhället underlåter att utöva fosterbarnstillsyn i adoptantens hem.

Skulle förhållandena förefalla misstänkta, finnes intet som hindrar, att, då

fråga är om barn utom äktenskap, barnavårdsmannen kvarstår en tid efter

adoptionens beviljande.

Barn hos för- Även förmyndare, som har vårdnaden om barnet, har genom bestämmymiare,

som meigen i 7 8 § i vissa hänseenden jämställts med föräldrarna. Har genom

har vårdnaden J °

om barnet, vårdnadens överflyttande på förmyndaren denne övertagit plikten att i

föräldrarnas ställe tillse, att tillfredsställande vård och uppfostran komma

barnet till del, lärer det vara naturligt, att förmyndarens hem likställes

med de naturliga föräldrarnas och således undantages från fosterbarnskontrollen.

Detta torde vara motiverat därav, att vid utseende av förmyndare

— tillika innehavare av vårdnaden — för föräldralöst barn samt

vid överflyttande av vårdnaden på särskilt förordnad förmyndare en noggrann

prövning av den för uppdraget ifrågasatta personens lämplighet att

handhava vårdnaden måste förutsättas föregå domstolens beslut.

Under vissa omständigheter torde emellertid förmyndare kunna erhålla

vårdnaden över barn, utan att domstolen prövat hans förutsättningar härför.

Detta inträffar, om barnet erhållit särskild förmyndare, men vårdnaden

alltjämt kvarlegat hos t. ex. modern (vilket i fråga om barn i äktenskap

är möjligt), och modern sedermera avlider. I sådant fall torde vid moderns

död vårdnaden automatiskt övergå på förmyndaren, vars lämplighet för utövande

av vårdnaden vid sådant förhållande av domstolen sannolikt ej

prövats. I praktiken lärer emellertid dessa fall vara så sällan förekommande,

att hänsyn härtill i lagstiftningen ej behöver tagas. Även här liksom

beträffande föräldrarna står för övrigt en möjlighet öppen att ingripa

enligt 3 kap. Därjämte kan, om skäl därtill föreligga, barnavårdsnämnden

hos domstolen begära förmyndarens entledigande.1) Med hänsyn till den

avgörande betydelse, som i det föregående tillmätts vårdnadsinnehavet, är

det givet, att förmyndare, som ej har vårdnaden, enligt min mening ej

bör i nu ifrågavarande hänseende likställas med föräldrarna.

Förslagets ståndpunkt beträffande kontroll över barn, som vistas hos

förmyndare, är i sak densamma som kommitténs, ehuru dess mening ej

fullt tydligt framgick av kommitténs lagtext (K. 87 §, M. s. 290). I

föreliggande förslags 49 § utsäges däremot, att endast barn, som vistas

L) Se Kungl. Maj:ts för innevarande års riksdag framlagda förslag till lag om förmynderskap

12 kap. 16 §.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kung! Maj:ts proposition nr 150. 175

lios annan än föräldrarna eller förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet,

kan underkastas tillsyn enligt 7 kap.

Frågan, om ett barn skall, utan att nämnden fattar beslut därom, vara

att anse såsom fosterbarn eller ej, avgöres enligt föreliggande förslag med

hänsyn tagen dels därtill, huruvida ersättning utgår, och dels till hemmets

egenskap av enskilt hem eller barnhem.

Att beträffande enskilda hem den omständigheten, att ersättning utgår,

tillmätes avgörande betydelse vid bedömande av frågan, huruvida fosterbarnskontroll

utan vidare bör förekomma, torde vara helt naturligt. Nämnda

omständighet är nämligen ägnad att i viss mån göra verksamheten till ett

yrke och kommer kontrollen från samhällets sida att framstå såsom än

mer berättigad än vad fallet är, då barnet vårdas gratis. Och det förefinnes

onekligen stor sannolikhet för att personer, som utan ersättning

åtaga sig besväret och ansvaret för ett barn, drivas av ideella motiv och

söka efter bästa förmåga skänka barnet tillfredsställande vård och uppfostran.

Fog torde sålunda föreligga, att vid bestämmande av fosterbarnsbegreppet

göra skillnad mellan barn, som fostrats mot eller utan ersättning.

Så har även skett i dansk, norsk och tysk lagstiftning1).

Ersättningssynpunkten ensam kan dock icke få vara avgörande vid bestämmande

av, huruvida ett barn skall vara underkastat fosterbarnskontroll

eller ej; möjlighet måste förefinnas att ställa även »gratisbarn» under fosterbarnstillsyn

(se 49 § 2 mom.). Å andra sidan bör i de fall, då tillsyn

över barn, som vårdas mot ersättning, uppenbarligen är överflödig, befrielse

därifrån kunna vinnas (se 60 § 4 mom.).

Barn, som är intaget i barnhem, bör emellertid, oberoende av om ersättning

utgår eller ej, utan vidare betraktas som fosterbarn. Samhället

bär nämligen otvivelaktigt ännu större ansvar för den barnavård, som utövas

på en anstalt, d. v. s. i större skala, än den, som förekommer i enskilda

hem. Härtill kommer, att vådorna i hygieniskt avseende i hög grad

ökas genom sammanförande av ett flertal barn. Särskilt med hänsyn till

att koncessionstvång icke föreslagits, framstår det såsom synnerligen angeläget,

att alla barn i barnhem bliva underkastade barnavårdsnämndens

tillsyn.

I det föregående (s. 141) har redogjorts för vad som enligt föreliggande

förslag innefattas i begreppet barnhem: anstalter för stadigvarande vård och

uppfostran av barn (utom skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter)

samt upptagningsliem (inklusive spädbarnshem). Skulle tvekan uppstå,

huruvida eu anstalt är att hänföra till barnhem eller ej, förefinnes möjlighet

för nämnden att enligt 49 § 2 mom. vid behov besluta, att där intaget

barn skall tills vidare anses som fosterbarn.

I själva verket utgör möjligheten för nämnden att (utom i fall, varom

i 50 § förmäles) besluta att barn, som ej vistas i föräldrahemmet eller

l) Se not '') och a) 4 sid. 173 samt den tyska Reichsgesetz 9 juli 1922 för Jugendwohlfakrt

§ 19.

Fosterbarn,

oberoende av

nämndons

beslut.

Fosterbarn

enligt nämndens

beslut.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

därmed jämförligt hem, skall tills vidare anses som fosterbarn, ett enkelt

medel att utan onyttiga tvister skänka samhällets skydd åt alla barn, om

vilka här är fråga. Om t. ex. fosterföräldrar, vilka på ett mindre tillfredsställande

sätt vårda fosterbarn, för att undgå tillsyn påstå sig vårda

barnet gratis, kan nämnden, i stället för att ödsla krafter på att söka bevisa

motsatsen, besluta, att barnet skall tills vidare anses som fosterbarn.

Likaså om barnet vårdas av personer, som visserligen göra det gratis, men

vilkas förmåga att skänka barnet tillfredsställande vård och uppfostran

kan ifrågasättas. Enahanda är förhållandet om barnafostraren gör gällande,

att hans hem är ett enskilt fosterhem, där barnavård utan ersättning utövas,

men nämnden håller före, att hans hem är ett barnhem i liten

skala. Slutligen kan nämnden genom att förklara barn för fosterbarn vid

behov ingripa, även om barnet endast tillfälligtvis vistas i hem, som ej är

dess eget. Om t. ex. barnet är för sin skolgång inackorderat hos främmande,

det må vara i enskilt hem eller s. k. skolhem, är barnet givetvis

icke att hänföra till vad man plägar mena med fosterbarn: uppfostrings
plikten

kvarligger härvidlag uppenbarligen hos föräldrarna och har endast

för en kortai-e tid överlåtits på den, hos vilken barnet är inackorderat

(jfr M. s. 291). Detta hem kan emellertid vara av den art, att dess

ställande under nämndens tillsyn är synnerligen önskvärt. Åt 49 § 2

mom. har givits en avfattning, varigenom sådan åtgärd möjliggöres, i det

att där använts ordet »vistas», som inbegriper även vistelse hos främmande,

å vilka uppfostringsplikten ej övergått (jfr det i 1 mom. begagnade

uttrycket »fostras»). Beslut om barns ställande under tillsyn kan

enligt förslaget överklagas (se 81 § 1 mom.).

Kännedom om förhållande, som bör föranleda barns förklarande för

fosterbarn, torde nämnden kunna erhålla på flera olika sätt. I fråga om

underrättelse rörande missförhållanden beträffande barn i föräldrahemmet

är nämnden givetvis i avsevärd mån hänvisad till anmälningar från grannar

eller andra utomstående, och enahanda torde förhållandet vara beträffande

barn, om vilka i förevarande sammanhang är fråga. Med hänsyn till stadgandet

i 17 § 2 stycket torde även anmälningar om dylika barn inkomma

till nämnden från i nämnda lagrum omförmälda myndigheter m. fl.

Genom en föreskrift om skyldighet för barnavårdsman att göra anmälan,

då en hans skyddsling annat än tillfälligtvis vistas hos främmande, skulle

även vinnas, att nämnden erhölle kännedom om flertalet av de barn, om

vilka här är fråga. Eftersom de flesta utackorderade barn äro barn utom

äktenskap och alltså i framtiden komma att hava barnavårdsmän, borde

ett dylikt stadgande kunna bliva nämnden till stor nytta, när det gäller dels

att kontrollera, huruvida barnafostrare fullgjort sin skyldighet att anmäla

barnets mottagande, och dels att, då sådan anmälningsskyldighet ej föreligger,

avgöra, huruvida barnet bör förklaras vara att anse såsom fosterbarn. Kommittén

föreslog, att barnavårdsman skulle vara pliktig att, om barnet överlämnats

för vård till enskilt hem i annan kommun, därom underrätta barna
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

177

vårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet vore beläget (K. s. 67,

M. s. 303). Enligt vad ovan anförts anser jag föreskriften böra utsträckas

att gälla även barn, som vistas inom den egna kommunen. Av chefen

för justitiedepartementet torde sedermera komma att för Kungl. Maj:t

framläggas förslag om ändring i angiven riktning av kungörelsen den 23

november 1917 angående föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och

tillsynen därå.

I detta sammanhang vill jag omnämna en ändring av barnmorskereglementet,

som jag ävenledes anser böra vidtagas. Denna ändring går ut

på att barnmorska skall åläggas anmälningsskyldighet till pastorsämbetet

rörande alla de barn, vid vilkas födelse hon biträtt, och ej såsom för

närvarande är fallet endast beträffande barn utom äktenskap. Enligt

vad inspektören över barnavårdsmännen i Stockholm uppgivit, inträffar

nämligen ej sällan att föräldrar, som önska undandraga sig samhällets kontroll

över barnets vård, utgiva sig för att vara gifta, i följd varav barnmorskan

uraktlåter att göra anmälan till pastorsämbetet om barnets födelse.

Härigenom fördröjes på ett beklagligt sätt förordnande av barnavårdsman,

om fallet ens någonsin kommer till barnavårdsnämndens kännedom.

(Jfr Y. 418 s. 178.) Just dylika föräldrar kunna befaras sedermera

lämna bort barnet till personer, som i sin tur hava intresse av att

undandraga sig fosterbarnskontrollen, varför anmälningsskyldigheten av dem

uraktlåtes. I sådana fall vore det uppenbarligen av stor vikt, om barnmorskan

hade skyldighet att anmäla barnets födelse till pastorsämbetet,

så att detta kunde underrätta barnavårdsnämnden och, sedan barnavårdsman

förordnats, denne i sin tur underrätta nämnden om barnets bortlämnande.

En dylik utvidgning av barnmorskornas anmälningsskyldighet

är, enligt vad jag från prästerligt håll inhämtat, icke ägnad att medföra

någon ökning i arbetet med kyrkobokföringen; tvärtom kommer omedelbar

anmälan av alla födelser att underlätta kyrkoregistraturens skötande på

ett tillfredsställande sätt.

Förslag i angiven riktning* har tidigare av Stockholms stads barnavårdsnämnd

väckts genom skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 april 1919, men

sedan av de båda barnmorskeöverlärarna den ene tillstyrkt, men den andre

ävensom medicinalstyrelsen avstyrkt förslaget, föranledde detta icke någon

åtgärd, då Kungl. Maj:t den 21 november 1919 utfärdade nytt barnmorskereglemente.

Enär emellertid, på sätt av det föregående torde framgå, den föreslagna

utvidgningen av barnmorskornas anmälningsplikt utgör ett ingalunda oväsentligt

led i de nu föreslagna anordningarna i syfte att åvägabringa en

effektiv kontroll över fosterbarn svården, och denna fråga alltså kommit i

ett annat läge än då densamma tidigare var föremål för bedömande, torde

jag senare få tillfälle att för Kungl. Maj:t framlägga förslag om ändring

av barnmorskereglementet i den riktning jag i det föregående antytt.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 liäft. (Nr 150.) 1972 23 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Åldersgränsen Vad slutligen beträffar åldersgränsen i fråga om kontroll över fosterl0Fkontroll™8

barnsvården, föreslås den höjd till 16 år, d. v. s. till samma ålder, som

enligt förslaget är avsedd att bliva slutpunkt för barnavårdsnämndens rätt

att ingripa beträffande barn, i avseende å vilkas vård eller uppfostran i

föräldrahemmet missförhållanden yppas. Endast i fråga om vanartade

barn, fosterbarn eller andra, skulle nämnden erhålla rätt att ingripa till

18 år; eljes skulle således åldersgränsen överallt bliva 16 år.

Det skulle emellertid för barnavårdsnämnderna vara förenat med vissa

svårigheter att på en gång få sig ålagd kontrollen över nio nya årsklasser

barn, även om dessa barn äro äldre och deras övervakande därför i allmänhet

är mindre betungande, än då fråga är om späda barn. Jag kommer

därför att i 88 § föreslå en övergångsbestämmelse, varigenom åldershöjning

skall ske successivt med en ny årsgrupp om året, så att först

nio år efter lagens ikraftträdande 16-års gränsen uppnås. Möjlighet bör

dock beredas nämnden att under övergångstiden vid behov ställa även

övriga äldre barn under fosterbarnskontroll (se vidare s. 224).

Sedan jag nu behandlat vissa för fosterbarnskontrollens ordnande grundläggande

frågor och tillika i huvudsak angivit föreliggande förslags ståndpunkt

i dessa hänseenden, skall jag tillåta mig att övergå till de särskilda

bestämmelserna i 7 kap.

Inledande bestämmelser.

49 § 1 inom.

Fosterbarn

oberoende av

nämndens

beslut.

(K. 87 §, M. s. 68, 288—292, Y. 366, 367, fbl. 1 §.)

I det föregående (s. 173, 175) har jag framhållit, att enligt min

mening endast vissa barn, som ej vistas i föräldrahemmet eller därmed

jämförligt hem, skola, oberoende av nämndens beslut, anses såsom fosterbarn

samt att detta bör vara fallet med barn under 16 år, som mot ersättning

fostras i enskilt hem eller är intaget i barnhem. I enlighet med

nu angivna grunder har stadgandet i 49 § 1 mom. avfattats.

Att det där använda ordet fostra, som (jfr s. 176) avser det fall, att

uppfostringsplikten övergått på den, som har barnet i sin vård, även innefattar

vård av späda barn, ligger i sakens natur. Likaledes är uppenbart,

att barn, som fostras hos en av föräldrarna, är likställt med barn, som

fostras hos båda föräldrarna (så även enligt fbl. 1 §). Följaktligen kan

barn, som fostras hos fader och styvmoder eller hos moder och styvfader,

aldrig vara fosterbarn; beträffande barn, som fostras hos styvfader eller

styvmoder och den person, med vilken han eller hon efter det tidigare

äktenskapets upplösning gift om sig, är förhållandet givetvis det motsatta,

d. v. s. sådant barn är fosterbarn enligt 1 mom., om det fostras mot ersättning

(jfr ovan s. 166).

Att barn, för vilket ersättning utlovats, är fosterbarn, även om betalningen

sedan uteblir, faller av sig självt; likaså om betalningen erlagts

med ett belopp en gång för alla.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

179

I ett särskilt undantagsfall är barn, som vistas lios modern, att anse

såsom fosterbarn. Detta inträffar, då barn jämte sin moder vårdas i barnhem,

t. ex. s. k. spädbarnskem. Då så är fallet, bör barnet givetvis

vara underkastat fosterbarnskontroll, som just i fråga om anstalter för

vård av späda barn är av utomordentlig betydelse. Detta syfte vinnes

genom att enligt förevarande moment alla barn i barnhem äro att anse

såsom fosterbarn. Vistas däremot barn tillsammans med sin moder i

annan anstalt, t. ex. förlossningshem, är barnet ej jämlikt 1 mom. att anse

såsom fosterbarn och kan ej heller jämlikt 2 mom. förklaras vara sådant.

Detta torde dock ej vara ägnat att ingiva betänklighet med hänsyn till

att moderns vistelse å dylikt hem efter barnets födelse i allmänhet är

kortvarig samt att ingripande vid behov kan äga rum enligt reglerna i

3 kap. [se 22 § a)]. Om barnet, sedan modern lämnat hemmet, kvarstannar

där, kan barnet i de fall, då sådant är erforderligt, jämlikt 2 mom.

förklaras vara att anse såsom fosterbarn.

Beträffande grunderna för förevarande stadgande hänvisas till den föregående

framställningen (s. 173, 175, 176).

Givetvis är det av stor vikt, att beslut om att barn skall anses för

fosterbarn må kunna utan dröjsmål komma till stånd. I sådant syfte har

föreslagits befogenhet för ordföranden att i brådskande fall på egen hand

fatta dylikt beslut med skyldighet dock för honom att vid nästa sammanträde

göra anmälan härom hos nämnden, som prövar, huruvida beslutet

skall äga bestånd.

Beslut, varigenom barn förklarats vara att anse såsom fosterbarn, kan

givetvis av nämnden återkallas, om förhållandena undergått sådan förändring,

att kontroll från samhällets sida anses obehövlig. Återkallas ej beslutet,

forfar det att gälla, tills barnet uppnått sexton år, vid vilken ålder

all fosterbarnskontroll upphör. Beslutet torde gälla även om den, hos

vilken barnet vistades, då beslutet meddelades, sedermera lämnar barnet

från sig till annan.

(K. 88 §, fbl. 5 §.)

I förevarande moment lämnas definitioner på begreppen »fosterhem»

och »barnafostrare». Båda termerna hava knutits vid begreppet fosterbarn;

att härmed avses fosterbarn enligt såväl 1 som 2 mom. faller av

sig självt och följer för övrigt av slutet av sistnämnda moment.

Med fosterhem förstås i förslaget enskilt hem, där fosterbarn mottagits.

Uttrycket fosterhem står sålunda i motsats till anstalt, även om denna

tillhör enskild person, förening eller stiftelse.

Enligt gällande lag innefattar ordet barnafostrare, då fråga är om anstalt,

dess innehavare eller dess föreståndare, om sådan finnes. Enligt föreliggande

förslag förstås med barnafostrare endast föreståndaren (vilken

givetvis även kan vara hemmets innehavare).

(K. 87, 95 §§, M. s. 277, 289, 290, 304, fbl. 17 § 1 och 2 mom.)

Enligt allmänt språkbruk menas med fosterbarn även barn, som av

myndigheterna utackorderats inom den egna kommunen. Att beträffande

49 § 2 moln.

Fosterbarn

enligt

nämndens

beslut.

49 § 3 mom.

Fosterhem,

barnafostrare.

BO §.

7 kap. ej

tillämpligt på

en del f osterbarn.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

51 § 1 mom.

Anmälan om

fosterbarns

mottagande.

dylika, av nämnden själv i enskilda hem eller barnhem placerade barn

stadga t. ex. plikt för fostraren att till nämnden anmäla mottagandet synes

emellertid olämpligt. Ifrågavarande kapitel har alltså avfattats sålunda,

att de av nämnden omhändertagna barnen i överensstämmelse med gängse

språkbruk äro fosterbarn (enligt 49 § 1 inom.), men, om de fostras inom

kommunen, undantagna från kapitlets bestämmelser (enligt 50 §). Detta

beror icke därpå att »barnavårdsnämndens egna barn» ej skulle vara föremål

för kontroll, utan därpå att nämnden beträffande dessa barn bör utöva

ännu längre gående tillsyn än beträffande fosterbarn i allmänhet, samt

att eu del av kapitlets bestämmelser äro onödiga beträffande dessa barn.

Nämndens ansvar för de barn, varom bär är fråga, fastslås genom stadgandet

i 32 §.

Det finnes emellertid ännu några grupper av barn, som icke böra i

något fall stå under den fosterbarnskontroll, varom 7 kap. handlar. Jag

åsyftar härmed dels elever i skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter,

dels barn, som äro intagna i anstalter för abnorma och vanföra. Uppenbart

är, att elever i skyddshem eller uppfostringsanstalter äro underkastade

så noggrann tillsyn, att de icke böra därjämte stå under fosterbarnskontroll;

detta torde gälla även under det de äro villkorligt utskrivna. Yad

abnormanstalterna (sinnesslöanstalter, statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa,

epileptikeranstalter, blind- och dövstumanstalter) och vanföreanstaltema

beträffar, stå de redan nu under fullt betryggande inspektion, varför

deras indragande under fosterbarnskontrollen icke ansetts vara av behovet

påkallat.

Barnafostrares anmälningsskyldighet m. m.

(K. 88, 93, 95 §§, M. s. 300—304, Y. 370, 372, 375, fbl. 5 §

1 mom.)

I det föregående (s. 168, 170) har redogjorts för kommitténs ståndpunkt

beträffande barnafostrares anmälningsskyldighet ävensom för de i denna del

avgivna yttrandena. Jämväl har (s. 172) framhållits, att föreliggande förslag

bygger på en till nya kategorier utsträckt och skärpt plikt att anmäla

barns mottagande.

I motsats till kommittén håller jag före, att anmälningsskyldighet beträffande

fosterbarns mottagande bör åligga alla barnafostrare, således

även far- och morföräldrar, så snart ersättning utgår. Även om jag ej

kan helt ansluta mig till förste stadsläkarens i Stockholm yttrande, vilket

av medicinalstyrelsen framhållits såsom beaktansvärt (Y. 370), att tillsynen

över barn, som fostras hos far- eller morföräldrar bleve fullständigt

illusorisk, om anmälningsplikt ej stadgades, anser jag det dock knappast

försvarligt att beträffande denna icke ringa kategori av fosterbarn beröva

nämnden det betydelsefulla hjälpmedel vid kontrollens , utövande, som anmälningsskyldigheten

onekligen innebär.

Att denna skyldighet med åtföljande bötesliot skulle innebära någon

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

otillbörlig hårdhet mot far- eller morföräldrarna synes mig icke heller kunna

göras gällande — åtminstone kan med större fog samma invändning göras

mot kommitténs ståndpunkt, att bötesstraff för försummad anmälan skulle

drabba en person, som av barmhärtighet utan ersättning i sitt hem mottoge

ett främmande barn. Ett system, enligt vilket fosterbarnsbegreppet,

da fråga är om barn i enskilda hem, ställes i beroende av den omständigheten,

huruvida ersättning utgår, och med anmälningsplikt beträffande

alla fosterbarn, synes mig vai’a rationellare och även för den allmänna

uppfattningen naturligare än kommitténs förslag. Då jämlikt 76 § åtal

endast får ske på anmälan av barnavårdsnämnden, är det att förvänta att

mot far- eller morföräldrar, som av oförstånd försummat sin anmälningsplikt,

ej kommer att ingripas med alltför stor stränghet. (Se även 89 §

4 mom.)

Med skäl kan invändas, att stadgande om anmälningsskyldighet beträffande

alla barn, som mottagas mot ersättning, ej innebär någon garanti

för att nämnden erhåller kännedom om samtliga dylika barn, och att försummelse

härvidlag i en del fall är synnerligen svår att beivra, då utfästelse

av ersättning med t. ex. ett belopp en gång för alla ofta ej låter sig

påvisa. Genom bestämmelsen i 49 § 2 mom. torde emellertid denna

fara vara undanröjd, ty därigenom har, såsom redan framhållits, möjlighet

beretts nämnden att ingripa i samtliga fall, då barnets vård eller uppfostran

är otillfredsställande.

I fråga om barn, som enligt 49 § 2 mom. förklarats för fosterbarn, gäller

givetvis i tillämpliga delar enahanda anmälningsplikt som vidkommande

(Övriga fosterbarn. Beträffande ingendera kategorien har nämnden ålagts

skyldighet att vid deras avflyttning från orten därom underrätta nämnden

i inflyttningskommunen (jfr 56 § 2 inom.). Även utan dylikt stadgande

är det att förvänta, att då avflyttningen kan antagas hava till syfte att

undgå kontroll eller eljest anledning till misstanke om missförhållanden

föreligger, ehuru ingripande från nämndens sida ännu ej skett, nämnden i

inflyttningskommunen uppmärksamgöres på förhållandet.

Kommittén har (M. s. 303) övervägt frågan om införande av dubbel

anmälningsplikt, d. v. s. anmälan både från den, som överlämnar, och den,

som mottager barnet, men kommit till den uppfattningen, att en dylik

anordning ej är att förorda. Jag delar i detta hänseende kommitténs uppfattning.

Föreskrift om dylik dubbelanmälan torde vara ägnad att snarare

försvaga än stärka anmälningssystemets effektivitet.

Enligt gällande lag skall anmälan om fosterbarns mottagande ske i stad

inom tre och på landet inom fjorton dagar från barnets ankomst. Kommittén

föreslog för stad och köping med egen kommunalförvaltning två

och för landet åtta dagar. Detta förslag, som ej föranlett erinran, torde

kunna med viss formell jämkning godtagas.

Stundom torde det inträffa, att alla de upplysningar beträffande ett

fosterbarn, vilka iiro av vikt för nämnden, ej äro tillgängliga omedelbart

Tiden för

anmälan

Anmälans

innehåll.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

51 § 2 och

3 mom.

Anmälan om

flyttning.

Öl § 4 mom.

Anmälan om

barnets död

eller b ortlämnande.

vid barnets mottagande. I sådant fall bör dock nämnden inom den

för anmälan stadgade tiden erhålla kännedom om att ett fosterbarn mottagits

i visst hem; sedermera kunna ytterligare upplysningar lämnas inom

den tid nämnden förelägger.

I enlighet härmed har i förevarande moment stadgats, att vid den

första anmälan uppgift skall meddelas angående barnafostrarens namn och

adress, ävensom, då barnet mottagits i barnhem, dettas benämning samt

dens namn och adress, som överlämnat barnet, d. v. s. i regel moderns.

Yid denna första anmälan eller sedermera, inom den tid som nämnden

bestämmer, böra till nämnden lämnas uppgifter angående barnets namn

och födelsedag samt föräldrarnas namn och yrke, vilket lämpligen sker

genom företeende av utdrag av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande

barnet, varjämte nämnden bör erhålla redogörelse för de villkor,

under vilka barnet mottagits, och de förhållanden i övrigt, som hava betydelse

för bedömande av fosterhemmets eller barnhemmets lämplighet.

(Jfr K. 88 §.) Yad sålunda föreslagits innebär vissa smärre avvikelser

från gällande lags och kommittéförslagets bestämmelser. Att i olikhet

mot vad kommittén föreslagit, gällande lags bestämmelse om företeende

av prästbevis bibehållits — fastän, av praktiska skäl, åldersbetyg ansetts

kunna ersätta utdrag av födelse- och dopbok — har sin grund i angelägenheten

av att nämnden erhåller fullt tillförlitliga uppgifter.

(K. 93 § 2 och 3 inom., 95 §, M. s. 302, 304, Y. 371, fbl. 5 § 2

och 3 mom.)

I dessa moment hava, med eu obetydlig formell ändring, upptagits

kommittéförslagets bestämmelser om anmälan av flyttning.

(K. 93 § 4 inom., 95 §, M. s. 302, 304, Y. 370, fbl. 6 § 3 mom.)

Förevarande stadgande angående anmälan om fosterbarns död eller

bortlämnande överensstämmer med vad kommittén föreslagit med undantag

därav att, i anslutning till vad medicinalstyrelsen hemställt (Y. 370), tiden

för anmälan på landet om fosterbarns död föreslagits till fyra i stället för

åtta dagar samt att tiden för anmälan om fosterbarns bortlämnande föreslagits

till enahanda tid.

Tillsyn.

5ä §■ (K. 68, 71, 87, 89 §§, M. s. 224, 225, 227, 288—295, Y. 324,

FOtilUynldC 332> 356—358, 368, 418, fbl. 2 och 6 §§.)

I 52 § av föreliggande förslag har upptagits ett stadgande om barnavårdsnämndens

tillsyn över såväl i fosterhem som barnhem vårdade fosterbarn.

Kommittén framhåller (M. s. 226), att barnhemsvård, utövad av

föreningar, stiftelser eller enskilda personer, närmast är att likställa med

en i större omfattning bedriven fosterbarnsvård. Denna åskådning kommer

även till uttryck i föreliggande förslag, enligt vilket, såsom ovan

(s. 175) redan framhållits, barn i barnhem är att anse såsom fosterbarn.

Härigenom ställas alla barnhem under den lokala barnavårdsnämndens

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

183

kontroll. Kommittén föreslog (71 §), att endast barnliem, tillhörigt förening,

stiftelse eller enskild person, skulle stå under tillsyn av barnavårdsnämnden

i den kommun, där hemmet vore beläget, men då t. ex.

landsting, som upprättar barnhem, i allmänhet torde kunna i enlighet

med föreliggande förslags 60 § erhålla dispens från tillsyn, lärer i sak

ingen skillnad råda mellan de båda förslagen. Olika meningar torde ävenledes

knappast råda om att dylik tillsyn med hänsyn till barnens bästa

är fullt befogad. Om i enlighet med föreliggande förslag koncession för

barnhem ej heller kommer till stånd, är kravet på fortlöpande, noggrann

tillsyn helt enkelt oavvisligt.

På sätt kommittén framhållit (M. s. 294), lärer det ej vara lämpligt att

i lagen giva detaljerade föreskrifter om beskaffenheten av den vård, som

bör komma fosterbarn till del. Såväl beträffande barnhem som enskilda

hem inskränker sig därför föreliggande förslag till en allmän föreskrift om

åliggande för nämnden att tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande av

tillfredsställande vård och uppfostran. Därjämte har i 54 § beträffande

de enskilda hemmen barnafostrarens personliga egenskaper och förhållandena

i övrigt, varmed särskilt avsetts fosterhemmets beskaffenhet,

framhållits såsom avgörande för frågan, huruvida den vård och uppfostran,

som komma barnet till del, äro »tillfredsställande». Och slutligen har i

fråga om fosterbarns vård i barnhem i 59 § 1 mom. lämnats en anvisning

för nämnden att uppmärksamma hemmets belägenhet, utrymme, utrustning,

ledning och personal.

Utöver nu nämnda stadganden har det ansetts böra särskilt åläggas

nämnden att tillse, att fosterbarn i händelse av sjukdom beredes den

särskilda vård, som omständigheterna kräva (jfr fbl. 6 § l mom.). I

detta åliggande torde innefattas skyldighet för nämnden att, i den mån

så är möjligt, kontrollera, att barn, som är i behov av läkarvård, erhåller

sådan (jfr Y. 368). Med hänsyn till den stora vikten av att späda barn

skyddas mot vanvård har slutligen, i huvudsaklig överensstämmelse med

kommittéförslagets 87 § andra stycket, särskilt framhållits nämndens plikt

att ägna uppmärksamhet åt vården av späda fosterbarn. Denna fråga

behandlas vidare under 55 §.

I andra stycket av förevarande § har med viss ändring upptagits den

av kommittén (K. 89 § 2 st., jfr fbl. 6 § 1 mom. 2 st.) föreslagna bestämmelsen

om nämndens plikt att lämna barnafostrare erforderliga föreskrifter.

Därvid torde nämnden i fråga om den kroppsliga vården använda

sig av de råd och anvisningar beträffande vård av barn, särskilt späda

sådana, som medicinalstyrelsen jämlikt 79 § har att meddela.

Kommittén har (M. s. 291) med rätta betonat angelägenheten av att

nämnden vid tillsynens utövande icke nöjer sig med att gå efter de av

fosterföräldrarna eller av polismyndigheten gjorda anmälningarna, utan att

nämnden bör genom sina ledamöter och i större kommuner genom särskilda

organ utöva en oavlåtlig vaksamhet samt intimt samarbeta med

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Framställning

från svenska

läkarsällskapets

pediatrik a

sektion.

53 §.

Undersökning

av fosterhems

och barnhems

beskaffenhet.

andra intresserade och på området erfarna myndigheter och enskilda personer.

Till vad sålunda anförts torde kunna tilläggas, att barnavårdsmännens

medverkan vid tillsynens utövande bör kunna bliva av stort

värde.

I den av svenska läkarsällskapets pediatriska sektion gjorda framställningen

(Y. 418) hava uppdragits en del riktlinjer för arbetet till skydd

särskilt för de späda barnens liv och hälsa. I denna framställning har

bl. a. betonats angelägenheten av att barnavårdscentraler, varmed förstås

övervakningsställen för späda barn, komma till stånd å alla platser med

mera sammanträngd befolkning samt ifrågasatts statsbidrag för dylika inrättningars

anordnande. På vissa orter skulle givetvis sådana centraler

kunna på ett verksamt sätt bistå barnavårdsnämnderna i deras arbete.

Stundom kunde det tilläventyrs uppdragas åt dylik central att å nämndens

vägnar utöva viss del av fosterbarnskontrollen. Att, såsom i sektionens

skrivelse föreslagits, i barnavårdslagen införa stadgande härom liksom i

vissa andra angivna hänseenden, kan jag dock icke tillstyrka.

I gällande lag finnes icke något uttryckligt stadgande om åliggande för

nämnden att vid erhållen vetskap om att fosterbarn mottagits göra en

första undersökning av de förhållanden, under vilka barn vårdas. Möjligen

har detta varit en bidragande orsak till att fosterbarnskontrollen i det

stora hela skötts så otillfredsställande som fallet varit. I fråga om enskilda

fosterhem innehöll ej heller kommittéförslaget något stadgande i angiven

riktning; i fråga om barnhem föreslogs koncessionstvång, d. v. s.

förhandsprövning. Av ovan angivna skäl har införande av koncessionssystem

ej kunnat av mig förordas. Denna omständighet jämte angelägenheten av

att i lagen framhäva nämndens ansvar för att tillsyn även över de enskilda

fosterhemmen snarast möjligt kommer till stånd har föranlett mig

att föreslå ett stadgande, att nämndens första undersökning av fosterhemmet

eller barnhemmet skall äga rum ofördröjligen sedan nämnden —

genom anmälan enligt Öl § eller på annat sätt — erhållit vetskap om

barnets mottagande där. Endast för så vitt nämnden redan äger noggrann

kännedom om hemmets beskaffenhet, må sådan undersökning underlåtas.

Det är min övertygelse, att det till följd av denna skyldighet för

nämnden att genast ställa hemmet under kontroll, skall bliva möjligt att

— med undvikande av de med koncessionssystemet förenade olägenheterna

— vinna det väsentliga av vad med ett dylikt system åsyftas.

Det kunde tilläventyrs ifrågasättas att, såsom i norsk lagstiftning1) skett,

stadga viss tid, inom vilken den första undersökningen av hemmet skall

verkställas. Jag anser mig dock icke böra föreslå ett dylikt fastslående

av en viss för alla fall och för alla delar av riket gällande tid. Särskilt

med hänsyn till nämndens sammansättning och den föreslagna inspektio
-

*) Enligt Lov 29 april 1905 om tillsyn med pleiebarn m. v. § 4 skall dylik undersökning

äga rum i stad inom 2 dygn och pä landet inom 10 dygn.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts proposition nr 150.

185

nen är det att förvänta, att obehörigt dröjsmål med undersökningens verkställande

icke skall äga rum.

Den första noggranna undersökningen skall så att säga bilda inledningen

till nämndens sedermera alltjämt fortlöpande tillsyn. Även därefter

bör nämnden, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa undersökning

av hemmet; detta utsäges i paragrafens andra stycke.

I 7 kap. har icke intagits någon motsvarighet till stadgandet i kommittéförslagets

88 § därom, att barnafostrare skall vara pliktig lämna barnavårdsnämndens

ledamöter och biträden tillträde till lägenhet, där fosterbarn

vårdas. Det har nämligen ansetts, att nämnden även i vissa andra

fall borde äga tilltvinga sig tillträde till lägenhet, där barn vistas, t. ex.

då anledning finnes till antagande, att barn, som vårdas hos föräldrarna,

är vanvårdat eller i fara att bliva vanartat (se Y. 269). I 77 § har därför,

såsom nedan (s. 214) kommer att närmare beröras, införts ett stadgande

om skyldighet för polismyndighet att lämna handräckning för vidtagande

av åtgärd, som enligt barnavårdslagen ankommer på barnavårdsnämnd.

Då det enligt förslaget i vissa fall åligger barnavårdsnämnd att

verkställa undersökning i lägenhet, där barn vistas, torde genom nämnda

stadgande hava beretts möjlighet för nämnden att, även om föräldrarna

eller barnafostraren vägra tillträde, tilltvinga sig sådant.

Innehållet i övrigt i 88 § i kommittéförslaget motsvaras till en del av

vissa föreskrifter i 51 § 1 mom. av föreliggande förslag.

Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem.

I 23 och 24 §§ av föreliggande förslag angivas de medel, vilka stå

barnavårdsnämnden till bnds vid beivrande av missförhållanden i barnets

eget hem: förebyggande åtgärder, såsom varning, förmaning m. m. (23 §)

och, om rättelse härigenom ej vinnes, barnets omhändertagande (24 §).

Ett liknande tillvägagångssätt bör komma till användning beträffande fosterhem.

Bestämmelser härom hava föreslagits i 54 och 55 §§. Härutöver

erfordras beträffande fosterhem vissa bestämmelser (56—58 §§), vilka

sakna motsvarighet, då fråga är om det egna hemmet. Samtliga dessa paragrafer

avhandla alltså åtgärder mot missförhållanden i fosterhem och

hava därför sammanförts under denna rubrik, i motsats till nästa underavdelning,

som handlar om åtgärder mot missförhållanden i anstalt.

(K. 90, 91 §§, M. s. 295—298, Y. 355 d, 356—358, fbl. 7 §1 och

2 mom.)

Dessa överensstämma i huvudsak med kommittéförslagets 90 och

91 §§. Yissa till största delen formella ändringar hava dock vidtagits.

Sålunda har föreslagits en bestämmelse av innebörd, att nämnden skall,

då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva anlitande av lämplig, till

stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt eller barnets hållande till

54 och 55 §§.

Föreställningar,

föreläggande

för

barnafostrare

att lämna

från sig

fosterbarn.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

lämpligt arbete. En sådan föreskrift som t. ex. att fosterbarn skall besöka

arbetsstuga eller liknande anstalt eller att fostermoder skall lämna

barnet till en barnkrubba, medan hon själv är upptagen av förvärvsarbete

utom hemmet, torde nämligen i vissa fall kunna vara av lika stor betydelse,

som då fråga är om barn i föräldrahemmet; det nu föreslagna

stadgandet innebär i själva verket endast en motsvarighet till bestämmelsen

i 23 § 1 mom. d).

Yinnes ej rättelse genom de med stöd av 54 § vidtagna åtgärderna,

eller anser nämnden ingen sannolikhet förefinnas, att på sådant sätt förbättring

skall komma till stånd, skall, enligt vad i 55 § föreslås, nämnden

förelägga barnafostraren att lämna barnet från sig till den, som är skyldig

taga vård om detsamma, d. v. s. i regel modern. Det kan emellertid

tänkas, dels att detta ej befinnes lämpligt och dels att ett barnets förflyttande

icke tål uppskov. Under sådana förhållanden bör nämnden, enligt

vad vidare i 55 § föreslås, i likhet med vad för närvarande utan stöd

av gällande lag stundom praktiseras, själv tills vidare omhändertaga barnet.

Förutom denna möjlighet innehöll kommittéförslaget anvisning på ännu

eu utväg, nämligen att barnafostraren skulle förständigas att avlämna barnet

till annan, som av nämnden anvisades. Detta skulle emellertid i de flesta

fall innebära, att nämnden finge träffa avtal om barnets inackordering utan

fullmakt från den, som sedermera skulle bära det ekonomiska ansvaret.

Därvid skulle nämnden måhända stundom nödgas i förhållande till den

nya barnafostraren garantera fosterlönens utbetalande. Lämpligare än en

dylik anordning torde vara, att nämnden i här avsedda fall alltid själv

omhändertager barnet, vilket medför rätt för nämnden till ersättning för

sina utgifter av föräldrarna, men sedermera söker, så snart ske kan, förmå

vederbörande försörjare att övertaga ansvaret för barnets vård. Detta sistnämnda

följer dels av föreskriften i paragrafens sista stycke, att nämnden,

då åtgärd enligt denna § vidtagits, ofördröjligen skall underrätta den, som

är skyldig taga vård om barnet, dels av stadgandet, att med barnet

skall förfaras såsom med barn, omhändertaget för samhällsvård, varom

det i 47 § 1 mom. heter, att nämnden skall besluta om vårdens upphörande,

då behov därav ej längre föreligger.

Med hänsyn till angelägenheten av att förebygga sammanförande under

ohygieniska förhållanden av ett flertal späda barn i fosterhem har i föreliggande

förslag, liksom i kommittéförslaget, upptagits gällande lags föreskrift

om att i fosterhem i regel ej få mottagas flera än två barn under

ett års ålder.

Genom en hänvisning till stadgandet i 31 § har det ansetts böra öppnas

möjlighet i brådskande fall för nämndens ordförande och, under viss

förutsättning, för annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma

att i avbidan på nämndens beslut vidtaga åtgärd, varom i 55 §

stadgas.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

(K. 92 §, M. b. 298—300, Y. 358, fbl. 9 §.)

Enligt gällande lag kan förbud att mottaga fosterbarn endast meddelas

i samband med föreläggande att lämna fosterbarn från sig, en brist i lagen,

som ofta påtalats. Lika med kommittén anser jag emellertid möjlighet

böra öppnas för nämnden att även utan samband med dylikt föreläggande

meddela förbud att mottaga fosterbarn. Stadgande härom har

upptagits i förevarande §. Därvid har, med hänsyn till att även under

vissa andra förutsättningar än de i kommittéförslaget angivna ett förbud

kan anses befogat, en formulering kommit till användning, som möjliggör

meddelande av förbud i alla de fall, då ett sådant ur samhällets synpunkt

måste anses påkallat (jfr Y. 358).

Det av kommittén föreslagna stadgandet om förbud att utöva fosterbarnsvård

i hälsovådlig lägenhet, som begagnas för sådant ändamål, har

upptagits i föreliggande förslag, kompletterat med föreskrift om att dylikt

förbud må meddelas även på förhand, då antagas kan, att lägenheten

kommer att begagnas för fosterbarnsvård.

Eu annan ofta påtalad brist i nu gällande fosterbarnslag är det förhållandet,

att förbudets giltighet är begränsad till den kommun, där förbudet

meddelats. I föreliggande förslag (56 § 2 inom.) har upptagits det av

kommittén (92 § 2 mom.) i syfte att råda bot på ifrågavarande missförhållande

föreslagna stadgandet, men därtill har fogats ett tillägg, som är

avsett att göra bestämmelsen mer effektiv. Enligt kommittéförslaget skulle

endast den barnavårdsnämnd, som meddelat förbudet, vara skyldig att vid

barnafostrarens avflyttning om förbudet underrätta barnavårdsnämnden i

den kommun, dit barnafostraren flyttat, men denna senare barnavårdsnämnd

ägde ej skyldighet att i sin tur vidare rapportera förbudet, även om barnafostraren

efter helt kort tid åter avflyttade, kanske just för att härigenom

bliva fri från förbudets verkningar. Jag har därför funnit mig böra föreslå,

att barnavårdsnämnd, som erhållit dylik underrättelse, skall i sin tur

vara skyldig om förbudet underrätta barnavårdsnämnden i den kommun,

dit den person, som förbudet avser, avflyttar. Det är att förvänta, att den

sålunda kompletterade bestämmelsen skall vara ägnad att väsentligt försvåra

det s. k. änglamakeriet.

3 mom. i 56 § överensstämmer med 3 mom. i kommittéförslagets 92 §

och torde ej tarva närmare motivering.

Om straff för den, som överträder förbud, varom här är fråga, stadgas

i 73 §.

(K. 94 §, M. s. 302, Y. 374, fbl. 8 — 10 §§.)

I förevarande § har upptagits stadgandet i kommittéförslagets 94 § med

ett mindre tillägg, avsett att framhäva, att en försummelse av anmälningsplikt

icke under varje förhållande bör föranleda så långt gående åtgärder

som föreläggande för barnafostraren att lämna barnet från sig samt förbud

att mottaga fosterbarn, utan att så endast bör ske om, förutom nämnda

försummelse, även andra omständigheter föranleda dylika åtgärders vidtagande

(se Y. 374).

56 §.

Förbud att

mottaga

fosterbarn.

57 §.

Påföljd av

uraktlåten

anmälan.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kängl. Maj:ts proposition nr 150.

58 §.

Behandling

av barn,

utackorderat

av främmande

barnavårdsnämnd.

59 §.

Föreställningar,

anmälan

hos

länsstyrelsen

in. tn.

(K. 96 §, M. s. 298, 304, fbl. 7 § 3 inom., vl. 18 § 3 och 4 mom.)

Den av kommittén i 96 § föreslagna bestämmelsen, huru förfaras skall,

då missförhållande föreligger beträffande fosterbarn, utackorderat i vis»

kommun av annan barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse, har här i

väsentligen oförändrad avfattning upptagits; dock har stadgandet endast

gjorts tillämpligt på barn, som utackorderats av barnavårdsnämnd, enär

enligt föreliggande förslag (se 50 §) 7 kap. ej är tillämpligt å skyddshemselever,

icke ens om de äro villkorligt utskrivna, varför i förevarande sammanhang

en dylik bestämmelse beträffande dem ej ansetts böra meddelas.

På grund av barnavårdsnämndens allmänna skyldighet att samarbeta med

andra myndigheter lärer det dock åligga nämnden att underrätta skyddshemsstyrelsen

om missförhållande beträffande skyddshemselev av i förevarande

stadgande angiven art.

Åtgärder mot missförhållanden i anstalt.

(K. 71, 72, 96 §§, M. s. 227, 228, 304, Y. 332—334, 356—358,

fbl. 7 § 2 mom.)

Som en följd av barnavårdsnämndens tillsyn över alla fosterbarn inom

kommunen framstår nämndens skyldighet att beivra missförhållanden i barnhem.

Skulle sådana förekomma i ett nämndens eget barnhem, framgår

nämndens oavvisliga skyldighet att avlägsna dem av stadgandet i 32 §, att

»omhändertaget barn skall erhålla erforderlig vård ävensom sådan uppfostran,

som är ägnad att göra det till en duglig samhällsmedlem». På

grund av stadgandet i 50 § äro för övrigt bestämmelserna i 7 kap. ej

tillämpliga å av nämnden omhändertagna, å dess barnhem inom kommunen

vårdade barn. Förevarande §, som handlar om åtgärder mot missförhållanden

i anstalt, är sålunda, såvitt angår barnhem, av betydelse endast

i fråga om sådant, som tillhör annan än den kommun, där hemmet är

beläget.

Nämndens tillvägagångssätt vid beivrande av missförhållanden i enskilda

hem och i barnhem är enligt förslaget i stort sett detsamma: föreställningar

för att söka åstadkomma rättelse och, om detta ej lyckas, åtgärder

till förhindrande av att barn vidare vårdas i hemmet. 1 mom. av 59 §

överensstämmer så till vida med 54 §, att vid hemmets bedömande såväl

barnafostrarens personliga förutsättningar för uppgiften som förhållandena

i övrigt i lagtexten påpekas. Och liksom i 57 § har i förevarande moment

underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet förklarats utgöra en

omständighet, som bör föranleda inskridande från nämndens sida. I fråga

om späda barn har föreslagits, att nämnden, då fullt betryggande anordningar

vidtagits, äger tillåta, att derå än två barn under ett års ålder

vårdas i hemmet.

Föreställningar till rättande av missförhållandena skola enligt förslaget

av nämnden göras hos hemmets innehavare eller hos dess styrelse, där

sådan finnes.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

189

Skulle dessa åtgärder icke visa sig tillfyllestgörande, måste givetvis kraftigare

sådana tillgripas. Att utrusta nämnden med befogenhet att själv besluta

om barnhemmets stängande vore emellertid, på sätt även kommittén

ansett, mindre lämpligt. Enligt kommittéförslaget ägde nämnden om missförhållandena

göra anmälan hos länsstyrelsen (71 §), som kunde antingen förbjuda

att barn vidare vårdades där (72 §) eller återkalla koncessionen

(70 § 2 inom.). Enligt föreliggande förslag, som kraftigare än kommitténs

framhåller lämpligheten av att nämnden först söker genom föreställningar

förmå barnafostraren att undanröja föreliggande missförhållanden, har nämnden

ävenledes att göra anmälan till länsstyrelsen (2 mom.), som, då förhållandena

därtill föranleda, förfar i enlighet med 42 §, d. v. s. antingen

själv med sin större auktoritet söker åstadkomma rättelse eller förbjuder,

att barn vidare vårdas i hemmet. Sådant förbud kan givetvis även avse

endast vissa lokaler inom barnhemmet och kan uppenbarligen hävas, om

anledning därtill uppstår.

Det kan emellertid tänkas, att ett avvaktande av länsstyrelsens beslut

medför allvarlig hälsofara för de barn, som vistas å hemmet. Särskilt beträffande

späda barn kan ett uppskov innebära vådor av så ödesdiger art.

att barnavårdsnämnden måste äga befogenhet att, utan avvaktande av länsstyrelsens

beslut, omedelbart omhändertaga de i hemmet vårdade barnen,

Ett stadgande härom har därför av mig föreslagits. T. o. m. ett inväntande

av nämndens beslut kan tänkas i vissa fall innebära alltför långt

uppskov, varför liksom i 55 § genom hänvisning till 31 § öppnats möjlighet

för ordföranden och, om kommunen sådant medgivit, för annan ledamot

av nämnden eller tjänsteman hos densamma att i brådskande fall omhändertaga

barnen.

År kommun ägare av barnhem i annan kommun, torde det vara lämpligt,

att den lokala barnavårdsnämnden, då missförhållande yppas, icke i första

hand själv ingriper utan till en början endast underrättar den nämnd, som

äger hemmet. En hänvisning till stadgandet i 58 § har därför föreslagits.

Därest undantagsvis barn, som i förslagets mening äro fosterbarn (enligt

49 § 1 eller 2 inom.), vårdas i anstalt (t. ex. förlossningshem, skolhem),

vilken ej är att hänföra till barnhem, torde, då missförhållande

yppas, nämnden böra förfara på enahanda sätt, som är föreslaget beträffande

barnhem. Föreskrift härom har upptagits i 4 mom. av förevarande

§. Av 50 § framgår, att vad sålunda föreslagits ej äger tillämpning

på anstalt, som jämlikt sistnämnda lagrum är undantagen från till - lämpning av bestämmelserna i 7 kap.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

(K. 71, 95 §§, M. s. 227, 27 7, 304, Y. 59 s. 33 och 35, 358—305,

375, fbl. 17 § 3 inom., 18 §.)

Enligt kommittén skulle Kungl. Maj:t äga medgiva barnhem befrielse

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

60 §.

Befrielse från

tillämpningen

av 7 köp.

Dispens för

barnavårdsnämnd

1 inom.).

Dispens för

barnavSrdsanstalt

med av

Kung]. Maj:t

fastställt

reglemente

2 mom.).

Dispens för

annan anstalt

(3 mom.).

från barnavårdsnämndens tillsyn (K. 71 §) och länsstyrelsen skulle äga

enahanda befogenhet i fråga om anmälningsskyldighet beträffande barn,

som mottoges i barnhem (K. 95 §). I övrigt förekommo i förslaget inga

bestämmelser om dispens från stadgandena om fosterbarnskontrollen.

Gällande lag öppnar däremot i långt större utsträckning möjlighet att

erhålla befrielse från inspektion av den lokala myndigheten. Sålunda ankommer

på Kungl. Majt att medgiva styrelse för barnavårdsanstalt, vars

ordning Kungl. Maj:t fastställt, befrielse från tillämpningen av lagens bestämmelser

i avseende å barn, som tillhöra anstalten. Sådant medgivande

må ock meddelas fattigvårdsstyrelse i avseende å barn, uttingade till

fostran vare sig inom eller utom fattigvårdssamhället (fbl. 17 § 3 mom.).

I fråga om annan för fosterbarnsvård avsedd anstalt än nu nämnts må

länsstyrelsen medgiva befrielse från anmälningsskyldighet och tillsyn enligt

lagen.

I vissa av de avgivna yttrandena har såsom en betydande brist i lagförslaget

framhållits, att i detsamma, utöver ovannämnda stadganden i 71

och 95 §§, ej upptagits bestämmelser, svarande mot de nyss refererade

bestämmelserna i gällande lag. Det har gjorts gällande att, om ej möjlighet

öppnades till dispens från den lokala myndighetens tillsyn, de stora

städernas väl utvecklade utackorderingsverksamhet, på grund av den i landskommunerna

ofta förekommande oviljan mot storstädernas utackorderingsverksamhet

på landet, komme att på det allvarligaste äventyras. Då vad

sålunda anförts icke torde sakna fog och inga olägenheter kunna tänkas

uppstå därest, på sätt för närvarande gäller, dispens i vissa fall meddelas,

har jag ansett de i detta hänseende framställda yrkandena böra vinna

bifall.

De av mig föreslagna stadgandena om dispens från bestämmelserna i

7 kap. hava sammanförts i 60 §.

1 mom. i denna § handlar om dispens för barnavårdsnämnd, som prövas

hava vidtagit fullt betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av

nämnden överlämnats till fosterhem eller barnhem utom vederbörande

kommun. Befrielse medgives enligt förslaget av Kungl. Maj:t och gäller

tills vidare under högst tio år. Befrielsen kan omfatta hela kapitlet om

fosterbarnskontrollen (i överensstämmelse med fbl. 17 § 3 mom.), men

givetvis bör i varje fall prövas, i vilken utsträckning dispens bör meddelas.

I sammanhang härmed bör befrielse kunna meddelas från anmälningsskyldighet

enligt 34 § 3 mom. och 35 § 1 mom.

I fråga om barnavårdsanstalt med av Kungl. Maj:t fastställt reglemente

föreslås enahanda stadgande som beträffande barnavårdsnämnd, även detta

i överensstämmelse med gällande lag (fbl. 17 § 3 inom.).

För annan anstalt torde befrielse böra meddelas av länsstyrelsen efter

vederbörande tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande (jfr fbl. 18 §).

s. 191 Kontrollera mot PDF

• Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

191

I likhet med kommittén (K. 95 §) anser jag, att även anmälningsskyldighet

här bör kunna uteslutas. Någon maximitid för befrielse har, lika

litet som i gällande lag (fbl. 18 §), föreslagits beträffande anstalt, varom

i förevarande mom. är fråga; det torde dock vara att förvänta, att länsstyrelserna

icke medgiva dispens för alltför lång tid åt gången, enär det

synes lämpligare att frågan om frikallelse tid efter annan tages under förnyat

övervägande.

En del enskilda fosterhem äro givetvis av den art, att nämndens tillsyn

är fullständigt obehövlig. I sådana fall bör nämnden själv kunna

meddela befrielse därifrån. Tjänsteläkares hörande lärer här vara överflödigt.

Däremot synes anmälningsskyldigheten ej böra eftergivas. Det

ligger i sakens natur, att befrielse ej bör meddelas för alltför lång tid i

sänder.

Det allmännas och de enskildas kostnader för barnavården

(8 och 9 kap.).

(K. 12 kap., M. s. 308—343, Y. 4 s. 5, 7, 12, 24, 26 s. 13, 32,

46, 50, 53, 60 s. 40—42, 61, 66 s. 45—48, 69, 70, 80, 89 s. 58,

92, 99 s. 65, 102 s. 76—78, 103 s. 84—86, 376—394, vl. 23—26

§§, fvl. 8 och 9 kap.)

Enligt kommitténs uppfattning borde barnavårdsnämnden visserligen hava

sin egen ekonomi och bestrida de utgifter, som dess verksamhet medförde,

men med hänsyn till barnavårdens samband med fattigvården samt de

regler, som givas i fattigvårdslagen och icke heller kunde lämnas åsido i

barnavårdslagen, syntes det kommittén lämpligt att, efter förebilden av

lagen angående uppfostran åt vanartade m. fl. barn, en uppdelning aAr de

uppkomna kostnaderna mellan barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen

ägde rum (M. s. 327). Kommittén föreslog fattigvårdsstyrelsens andel till

2/s och barnavårdsnämndens till 1 3 av kostnaderna (K. 101 §). På fattigvårdsstyrelsen

skulle ankomma att vidtaga alla åtgärder för att bevaka

kommunens intresse mot hemortskommun, landsting och staten samt mot

försumliga försörjningspliktiga (M. s. 326).

Enligt den av kommittén till förebild tagna bestämmelsen i gällande

lag (vl. 23 §) skall fattigvårdssamhälle lämna bidrag till barnavårdsnämndens

kostnader för omhändertaget barn. Bidraget utgår under högst fem

år med ett belopp av 100 kronor för år räknat eller det lägre belopp,

som må vara tillräckligt för hela den årliga kostnadens täckande. Eattigvårdssamhället

är i sin ordning berättigat att uttaga ersättning för sin kostnad

av barnets föräldrar eller hemortssamhälle.

Mot kommitténs förslag i denna del hava erinringar framställts, bottnande

i två helt motsatta uppfattningar. Enligt den ena av dessa borde

kostnaderna för barnavården helt läggas på fattigvårdsstyrelsen. Till de

av kommittén gentemot denna uppfattning anförda skäl (M. s. 326) kan

jag ansluta mig.

Dispens för

fosterhem

■ 4 inom.).

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

Den andra uppfattningen innebär, att barnavårdsnämnden bör liava sin

egen fullständiga stat samt själv betäcka sina utgifter. Till stöd för denna

uppfattning har anförts ett flertal enligt min mening särdeles tungt vägande

skäl. (Se t. ex. Y. 7, 53, 66 s. 45—48, 69, 70, 99 s. 65, 102

s. 76—-78, 103 s. 84—86, 376, 382.) Särskilt vill jag framhålla svenska

stadsförbundets styrelses yttrande (Y. 103 s. 84—86), vari socialstyrelsen

instämt (Y. 376), samt fattigvårdsstyrelsens i Göteborg och ett flertal

andra fattigvårdsstyrelsers uttalanden (Y. 66 s. 45—48, 69, 70). Till

den kritik, som i stadsförbundets styrelses yttrande riktats mot kommitténs

förslag i förevarande hänseende, kan jag i allt väsentligt ansluta mig.

De enligt min mening mest vägande skälen mot kommitténs förslag i

denna del torde kunna sammanfattas sålunda.

Gällande lags princip om skyldighet för fattigvårdsstyrelsen att ersätta

viss del av barnavårdsnämndens kostnad är motiverad med att skoldistriktet

(den kyrkliga kommunen) bör ansvara för barnens uppfostran och andliga

vård, under det att fattigvårdssamhället (den borgerliga kommunen)

bör bära utgifterna för den lekamliga vården. Detta redan med nuvarande

förhållanden tämligen egendomliga skäl för uppdelningen i fråga

torde helt och hållet bortfalla, därest barnavården i sin helhet överflyttas

till den borgerliga kommunen. Ett vidhållande av principen i fråga skulle

i själva verket innebära, att den borgerliga kommunen skulle i sista hand

återfå en del av kostnaden för barnavården av sig själv. Principens tilllämpning

har även föranlett lagbestämmelser av särdeles invecklad beskaffenhet.

Det egentliga skälet för den av kommittén föreslagna uppdelningen av

kostnaderna synes hava varit en åstundan att förebygga, att barnavårdsnämnden

skulle hava att vidtaga åtgärder för att bevaka kommunens rättigheter

mot hemortskommun, landsting och staten samt mot försumliga försörjare,

d. v. s. att barnavårdsnämnderna »uppträdde som processande

parter» (M. s. 326). Emellertid delar jag svenska stadsförbundets styrelses

uppfattning, att rent organisatoriskt det hela torde ordnas betydligt

enklare, om barnavårdsnämnden själv finge handhava frågor om ersättningarnas

indrivande, men anordningar träffades, olika allt efter de lokala förhållandena,

som förhindrade onödigt utredningsarbete. I detta avseende

hänvisar styrelsen till den i Stockholm praktiserade anordningen med eu

gemensam ombudsman för fattigvårds- och hälsovårdsnämnderna och till

erfarenheten från de större och medelstora städerna, där allt oftare sekreterare-

och ombudsmansbefattningarna i olika nämnder samlas hos en och

samma person, stadsombudsmannen. Styrelsen framhåller vidare, att även

där dylik befattning icke finnes, det ganska lätt torde kunna ordnas så,

att allt arbete med t. ex. liemortsrättsutredningar och dylikt kommer både

fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden till godo. Såsom styrelsen

betonar, kan på sådant sätt dubbelarbete undvikas, möjligheterna till friktioner

mellan de båda myndigheterna samt långsam och byråkratisk hand
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

av ärendena avlägsnas. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott

uttalar sig i enahanda riktning samt framhåller vidare, att intet

hinder föreligger mot att i de mindre kommunerna en och samma person

mot ersättning från båda myndigheterna ombesörjer den legala sidan av

deras verksamhet (Y. 102 s. 78). Enligt min mening bör ett liknande

behandlingssätt av hithörande ärenden kunna med fördel tillämpas även i

landskommuner, där särskilda tjänstemän ej finnas; ökade möjligheter härför

öppnas genom föreliggande förslags bestämmelser om samarbete mellan

fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden och särskilt genom stadgandet

om att en ledamot av fattigvårdsstyrelsen skall vara ledamot jämväl av

barnavårdsnämnden. Det torde antagligen ej sällan kunna anförtros åt

denne gemensamme ledamot att handhava skötseln av ärendena i fråga

eller åtminstone att biträda de båda ordförandena i avseende härå.

I kammarrättens yttrande har gjorts gällande, att barnavårdsnämnden

visserligen skulle hava sin egen fullständiga stat, men att det icke desto

mindre skulle ankomma på fattigvårdsstyrelsen att ensam föra talan och

vidtaga åtgärder mot andra kommuner, försörjare och andra (Y. 99 s. 65

och 66). Denna mening kan jag icke dela. I detta avseende anser jag,

att den synnerligen skarpa kritik, som bland annat från fattigvårdsliåll

riktats mot eu anordning, varigenom fattigvårdsstyrelsen skulle komma att

spela rollen av »exekutor» åt barnavårdsnämnden, i mycket är berättigad.

Varje åtgärd, som är ägnad att i det allmänna föreställningssättet nedsätta

fattigvården och förläna den en förhatlig prägel, bör enligt min

mening omsorgsfullt undvikas. Och den nära nog enhälliga uppfattningen

i detta hänseende från deras sida, som fått sig ålagt det krävande och i

många fall otacksamma fattigvård sarbetet, är för visso förtjänt av det största

beaktande.

Med vidtagande av någon av de i det föregående antydda anordningarna

för samarbete beträffande den legala sidan av de båda myndigheternas

verksamhet är det enligt min uppfattning icke att befara, att svårighet

skall möta mot tillämpning av i görligaste mån enhetliga principer vid tillvaratagande

av samhällets rätt till ersättning av enskilda för dess kostnader.

Eu fullt fristående ställning för de båda myndigheterna förutsätter ej

ett uppgivande av systemet med hemortsrätt eller av de för försörjningspliktens

fullgörande, enligt vad erfarenheten från fattigvården visar, så

synnerligen effektiva bestämmelserna om arbetsskyldighet m. m. (jfr M.

s. 337).

Det av kommittén i 12 kap. föreslagna samarbetet mellan de båda myndigheterna

skulle »genom sin tungroddhet högst väsentligt neutralisera de

fördelar, kommittén velat vinna med centralisationen av barnavårdsärendena»

(Y. 103 s. 84) och skulle antagligen leda till slitningar på grund

av olika uppfattning beträffande frågor om hemsändning, utkrävande av

ersättning m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.) 197*23 18

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

Om myndigheterna Unge egna, i allo fullständiga stater, skulle detta

leda till "större reda och överskådlighet, och kommunens bokföring skulle

vinna i enkelhet. I detta hänseende anför fattigvårdsstyrelsen i Göteborg,

att den ersättning från fattigvården, som enligt kommitténs förslag skulle

utgå, komme att vålla ett oerhört arbete med särskilda debiteringar föi

vart barn för sig och med avdrag för direkt av föräldrar eller genom

barnavårdsman gjorda inbetalningar. Detta bleve ett vidlyftigt arbete med

en mycket omfattande ökning i bokföring, utskrivande av räkningar och

kontroll och med motsvarande registreringar, bokföring och kontroll från

fattigvårdens sida; detta arbete och dessa kostnader komme att leda till

ingen nytta (Y. 66 s. 46).

Det framgår ej med full tydlighet av kommittéförslaget, huruvida enligt

detsamma full ersättning skulle kunna utkrävas av hemortskommun eller

försörjningspliktig. Enligt vad kammarrätten och svenska stadsförbundets

styrelse gjort gällande skulle allenast de Vs av kostnaderna, vilka enligt

förslaget skola ersättas av fattigvårdsstyrelsen, kunna återkrävas (Y. 99

s. 65, 103 s. 86). En motsatt uppfattning har hävdats av en ledamot

av kommittén (se förhandlingarna vid den ås. 38 omförmälda konferensen

s. 127). Och i ett par yttranden (Y. 60 s. 42, 381 s. 161) har

mot kommittéförslaget erinrats, att enligt detsamma de ersättningsskyldiga

kunde bliva föremål för krav från såväl fattigvårdsstyrelse som barnavårdsnämnd

beträffande ett och samma anspråk. Ingendera anordningen synes

mig tillfredsställande.

Mera än de av kommittén föreslagna bestämmelserna torde en anordning,

enligt vilken alla nämndens utgifter föras i dess stat, vara ägnad

att utveckla sparsamhetstendenser hos nämnden. Kommunen torde genom

val av ledamöter i barnavårdsnämnden, genom budgetens fastställande och

genom revisionen hava lika stora möjligheter att tillse, att verksamheten

handhaves med erforderlig sparsamhet, som fallet är beträffande övriga

kommunala nämnder.

Med hänsyn till bestämmelserna om nämndens tillsättande och sammansättning

finnes ingen anledning till antagande, att nämnden skulle sakna

förmåga att på tillfredsställande sätt handhava ekonomien och vidtaga erforderliga

legala åtgärder. Och långt ifrån att dela den uppfattningen, att

nämndens auktoritet skulle försvagas, om den erhölle full självständighet i

nämnda hänseenden, är jag av den åsikten, att det i många fall kan vara

av verkligt värde för nämnden att kunna hänvisa på, att eventuella återkrävs-

och tvångsåtgärders vidtagande är beroende av nämndens eget bedömande

och att nämnden alltså själv förfogar över nödiga maktmedel.

Det kan icke förbises, att nämnden i sin verksamhet för barnens skyddande

ofta kommer att stöta på stora svårigheter i form av tredska och

trots från försörjarna, och i sådana fall bör det vara av betydelse, att

nämnden själv äger befogenhet i angivna hänseenden.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. May.ts proposition ?ir 150.

Av nu anförda skäl anser jag, att barnavårdsnämnden bör hava sin

egen fullständiga stat och själv hava att vidtaga åtgärder för att få sina

kostnader ersatta. Nämnden bör sålunda bevaka kommunens intresse i

fråga om barnavården gentemot hemortskommun, landsting och stat samt

vidtaga åtgärder mot försörjare. Ett sådant system ställer sig med all

säkerhet fördelaktigare ur ekonomisk synpunkt än den av kommittén föreslagna

anordningen, som genom ärendenas behandling av tvenne myndigheter

med nödvändighet skulle föranleda dubbelarbete i fråga om bokföring

m. m. (Se Y. 66 s. 46.)

Av min nu tillkännagivna ståndpunkt följer, att kommittéförslagets bestämmelser

om kostnaderna för barnavården måst undergå en genomgripande

omarbetning. Därvid har det till en början synts mig lämpligt att

uppdela de bestämmelser, som motsvaras av innehållet i 12 kap. i kommitténs

förslag, i två kapitel, av vilka det ena (8 kap.) handlar om kostnaderna

för samhällets barnavård m. m. och det andra (9 kap.) om enskildas

ersättnings- och arbetsskyldighet. Med hänsyn bl. a. till önskvärdheten

av att fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden genom någon

gemensam kraft handlägga ärenden om ersättning, arbetsskyldighet m. m.,

har jag ansett det vara ändamålsenligare att, där så kunnat ske, hänvisa

till fattigvårdslagens stadganden i nämnda hänseenden än att meddela

parallellbestämmelser till fattigvårdslagstiftningen, ett tillvägagångssätt, som

skulle föranlett större vidlyftighet i lagtexten och vid tillämpningen med

sannolikhet vållat större svårigheter för de kommunala myndigheterna

(se Y. 3 s. 3 sista stycket).

Jag övergår nu till 8 kap.

8 KAP.

Om kostnaderna för samhällets barnavård m. m.

(K. 97 §, M. s. 308, 309, 313, Y. 377, fvl. 39 §.) 61 §.

Förevarande stadgande innebär i sak ingen skillnad från kommittéför- Kostnaderna

slagets 97 §, men har i formellt hänseende undergått en mindre omar- forTahand

betning. Någon närmare motivering, utöver den av kommittén meddelade, av kommunen.

torde icke vara erforderlig.

Av eu länsstyrelse har framhållits, att kommittén icke syntes hava uppmärksammat

den betydelse, som det enligt bestämmelserna om understöd

åt synnerligt skattetyngda landskommuner kunde äga, att barnavårdsutgifterna

icke räknades såsom utgifter för folkskole- eller fattigvårdsväsen.

Yad sålunda anförts synes mig beaktansvärt, särskilt med hänsyn till

att en icke obetydlig del av fattigvårdsstyrelsens verksamhet, nämligen

den som avser att bereda vård åt helt omhändertagna fattiga barn, enligt

föreliggande förslag skall överflyttas till barnavårdsnämnden. Denna fråga

torde komma att vid behandling av spörsmålet om eventuell prolongation

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

62 §.

Inverkan på

förvärv av

hemortsrätt,

ersättning av

hemortskommun,

hemsändning

och

ersättning

därför.

Inverkan

på förvärv av

hemortsrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

av förordningen den 29 juni 1921 angående understöd av skatteutjämningsmedel

åt synnerligt skattetyngda landskommuner bliva föremål för

övervägande av chefen för finansdepartementet.

(K. 102 § 1 mom., M. s. 331—334, Y. 388, fvl. 45—51, 57 §§,

vl. 24 och 26 §§.)

Frågorna om barnavårdskostnads inverkan på förvärv av hemortsrätt,

om ersättning av hemortskommun för sådan kostnad och om hemsändning

stå i nära samband med varandra. Liksom i fattigvardslagen i motsvarande

fall är stadgat, torde sålunda, om utkrävande av ersättning från

hemortskommun medgives, sådan ersättning även böra inverka på förvärv

av hemortsrätt. Och reglerna om ersättning maste även ses i förhållande

till stadgandena om hemsändning; medgives rätt till ersättning, blir behovet

av bestämmelser om hemsändning onekligen något mindre starkt

framträdande.

Lika med kommittén (M. s. 333) anser jag, att förhållandet i hemortsrättsavseende

mellan kommun, där barn omhändertagas, och barnets hemortskommun,

bör, i olikhet mot vad i lagen om uppfostran åt vanartade

m. fl. barn (26 § 2 mom.) är stadgat, avgöras efter de i fattigvårdslagstiftningen

givna regler.

Enligt kommittén skulle viss del av barnavårdsnämndens kostnad för

barn under 16 år ersättas av fattigvårdsstyrelsen, och blott denna på

fattigvårdsstyrelsen fallande kostnad skulle inverka på hemortsrättsförvärv.

Enär bestämmelse om fattigvårdsstyrelsens ersättningsskyldighet i förhållande

till barnavårdsnämnden ej upptagits i föreliggande förslag, finnes

intet skäl att begränsa inverkan på förvärv av hemortsrätt till det fall,

att kostnaden avser barn under 16 år, eller till någon del av kostnaden,

utan lärer det böra stadgas, att utgift, som kommun haft för omhändertaget

barn, skall inverka på förvärv av hemortsrätt på enahanda sätt, som

i 49 § fattigvårdslagen är stadgat beträffande fattigvård, lämnad enligt

1 § nämnda lag.

Enär enligt 49 § 2 mom. samma lag fattigvård till äktenskapligt barn

under 16 år inverkar på föräldrarnas förvärv av hemortsrätt, och fattigvård

åt utomäktenskapligt barn under 16 år inverkar på moderns hemortsrättsförvärv,

bör utgift enligt barnavårdslagen för omhändertaget barn

under 16 år inverka, i fråga om barn i äktenskap å föräldrarnas och i

fråga om barn utom äktenskap å moderns hemortsrätt. Även i övrigt

bör utgift enligt barnavårdslagen för omhändertaget barn under 16 år inverka

på andras förvärv av hemortsrätt i de fall, då sådan inverkan utövas

av fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen åt barn i nämnda ålder.

Lå däremot barn över 16 år är självständigt i liemortsrattsavseende,

bör utgift för barnet enligt barnavårdslagen hava inverkan allenast på barnets

eget hemortsrättsförvärv; uttryckligt stadgande härom lärer vara erforderligt.

Sistnämnda stadgande är avsett att utgöra ett undantag allenast

från de i 49 § fattigvårdslagen givna bestämmelserna om inverkan på

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

197

hemortsrättsförvärv. Skulle exempelvis kvinnlig skyddshem sele v hava barn

utom äktenskap, har barnet på grund av stadgande i 47 § fattigvårdslagen

samma hemortsrätt som modern.

Enligt 49 § 1 mom. fattigvårdslagen äger inverkan på förvärv av hemortsrätt

ej rum, då fattigvården bestått i bekostande åt skolbarn av kläder,

underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna

skolundervisningen, läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen

eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller

begravningshjälp. I de antagligen sällsynta fall, då barnavårdsnämnds

kostnad för omhändertaget barn är allenast sådan, som nyss nämnts, bör

kostnaden ej inverka på förvärv av hemortsrätt.

Enligt gällande lag och kommitténs förslag skall för viss del av kom- Ersättning av

munens kostnad för omhändertaget barn, nämligen för den del, som er- kommun

satts av fattigvårdsstyrelsen, gottgörelse utgå från hemortskommunen. Aven

jag är av den uppfattningen, att ersättning för kostnad för omhändertaget

barn bör kunna utkrävas av hemortskommunen, men då bestämmelse om

fattigvårdsstyrelses skyldighet att ersätta barnavårdsnämnden viss del av

denna kostnad icke upptagits i föreliggande förslag, bör hela kostnaden

ersättas, liksom fallet är med fattigvårdskostnad, och detta oberoende av

om barnet är under eller över 16 år. Därest blott kostnad för barn

under 16 år skulle ersättas, skulle detta åsamka särskilt städerna särdeles

betungande kostnader för de barn från andra kommuner, vilka i åldern

15-—18 år omhändertoges för vanart. Rätten till ersättning för utgift

för omhändertaget barn bör sålunda, oberoende av om barnet är under

eller över 16 år, vara densamma, som stadgas enligt fattigvårdslagen beträffande

obligatorisk fattigvård. Reglerna i 50 och 51 §§ fattigvårdslagen

böra alltså vara tillämpliga. Skillnad bör ej göras mellan barn,

omhändertaget för skyddsuppfostran, och barn, omhändertaget för samhällsvård.

Genom bestämmelserna i 57 § fattigvårdslagen hava givits regler om Hemsändning,

hemsändning, så avfattade, att behörig hänsyn tagits, å ena sidan till

kommunernas intressen och å den andra till det humanitetskrav, som ur

understödstagarnas synpunkt ej får förbises. Dessa regler ävensom i sammanhang

därmed meddelade bestämmelser om ersättning för hemsändningskostnad

torde böra äga tillämpning jämväl å barn, vilka enligt barnavårdslagen

omhändertagits för samhällsvård, en åsikt, som även omfattades av

kommittén.

I gällande lag finnes intet stadgande om hemsändning av barn, som

omhändertagits för vanart eller sedlig försummelse. Kommittén ansåg,

att i dylika fall liemsändning ej borde medgivas. För hemsändning i dylika

fall talar onekligen den omständigheten, att enligt föreliggande förslag

åldern för omhändertagande för vanart höjts till 18 år. Då ungdom

i 16—18-årsåldern i stor utsträckning beger sig till städerna och där

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

63 §.

Ersättning av

landsting

för vård å

vissa sjukvårds

anstalter

rrv. m. samt

av staten.

stundom hemfaller åt ett levnadssätt, som bör föranleda omhändertagande

för skyddsuppfostran — särskilt gäller detta flickor, vilka förfalla till

sedeslöshet — kan det givetvis för städerna bliva betungande att bereda

vård åt alla omhändertagna. Då emellertid enligt föreliggande förslag

ersättning kan utkrävas av hemortskommunen, torde den nu anförda synpunkten

ej böra tillmätas avgörande betydelse. Något förbud mot att

för skyddsuppfostran omhändertaget barn hemsändes till hemortskommun

torde dock ej böra stadgas. Det kan nämligen utan tvivel tänkas fall,

då båda kommunernas barnavårdsnämnder äro ense om lämpligheten av

hemsändning och betänklighet mot densamma ej möter ur barnets synpunkt.

Aven sedan barn överlämnats till skyddshem inom det landstingsområde,

där omhändertagandet skett, kan överflyttning till skyddshem

inom hemortskommunens landstingsområde stundom tänkas vara för alla

parter önskvärd och torde därför ej böra förbjudas. Men genom att 57 §

fattigvårdslagen, på sätt jag föreslår, göres tillämplig allenast på barn,

som omhändertagits för samhällsvård, blir hemsändning ej möjlig i annat

fall än då nämnderna äro ense därom.

I enlighet med ovan angivna grunder hava i förevarande paragraf upptagits

bestämmelser om inverkan på förvärv av hemortsrätt, om ersättning

av hemortskommun samt om liemsändning och ersättning för hemsändningskostnad.

(K. 102 § 1 mom., M. s. 330, 331, 334, 335, fvl. 40—42, 60 §§.)

Enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen gottgör landstinget vederbörande

hemortskommun helt eller delvis dess kostnader för vissa sjuka och

abnorma understödstagares vård å anstalt. Lika med kommittén anser

jag, att landstinget bör hava enahanda skyldighet i fråga om barn, som

omhändertagits enligt barnavårdslagen. Att begränsa denna skyldighet

till att avse allenast kostnaden för barn under 16 år, kan jag dock icke

anse motiverat, i betraktande av att enligt fattigvårdslagen kommunen äger

rätt till ersättning för understödstagare av alla åldrar.

I 60 § fattigvårdslagen stadgas rätt för kommunen till ersättning av

staten i vissa fall för fattigvård (till utlänning, till den, vilkens hemortsrätt

ej kunnat utrönas, samt till den, som under minst tre år vistats utom

hemortskommunen). I 2 mom. av samma § föreskrives vidare, att rätt

till gottgörelse av staten för fattigvård till den, som minst tre år vistats

utom hemortssamhället, ej föreligger, då vederbörande understödstagare

under nämnda tid erhållit fattigvård av samhället. I fråga om inverkan

på rätt att erhålla sådan gottgörelse bör uppenbarligen utgift för av

barnavårdsnämnd omhändertaget barn vara att anse såsom fattigvård. Jag

kommer därför att i det följande föreslå tillägg till 60 § 2 mom. fattigvårdslagen

av den innebörd jag nu angivit.

Har kommun haft utgift för barn, som omhändertagits enligt barnavårdslagen

i fall, då jämlikt 60 § fattigvårdslagen ersättning för fattig
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

vård lämnas av staten, bör kommunen i förhållande till staten tillerkännas

samma rätt, som enligt nämnda lagrum tillkommer fattigvårdssamhälle.

Förevarande § har avfattats enligt de grunder jag nu angivit.

(K. 104, 105 §§, M. s. 342, 343, Y. 391 — 393, vl. 23 § 2 mom.)

Enligt gällande lag skola i regel kostnaderna för de av barnavårds
nämnden

omhändertagna barnen i första hand bäras av barnavårdsnämnden.

Härifrån stadgas emellertid det undantaget, att landsting eller stad, som

ej deltager i landsting, skall svara för kostnaden för uppfostran av

skyddshemselever (i skyddshem eller, efter villkorlig utskrivning, utom

skyddshem). Barnavårdsnämnden skall dock till landstinget eller staden

erlägga visst, i lagen till beloppet angivet bidrag (vl. 23 § 2 inom.).

Dessa bestämmelser hava, i vad de avse landstingens och städernas

ansvarighet samt barnavårdsnämndens bidragsskyldighet, i kommittéför
slaget

bibehållits (K. 104 §).

Enligt föreliggande förslag äro föräldrarna ansvariga för kostnaderna för

deras barn under 16 år, dock endast intill ett visst maximibelopp (68 §

2 och 3 mom.). För denna princips genomförande i praktiken har det

befunnits lämpligt (se vidare nedan s. 243) att även beträffande skyddshemselever

stadga, att kommunen skall i första hand svara för hela vårdavgiften.

Denna, i förslaget benämnd skyddshemsavgift, skall av den barnavårdsnämnd,

som omhändertagit barnet, erläggas till vederbörande skyddshemsstyrelse.

Har barnet hemortsrätt inom annan kommun, äger nämnden rätt till ersättning

av barnavårdsnämnden därstädes. Hemortskommunens barnavårdsnämnd

skall enligt förslaget hava rätt till visst bidrag från landstinget för skyddshemsavgiftens

bestridande. I huvudsak samma system kommer sålunda

till tillämpning som i 40—42 §§ fattigvårdslagen. Bidragets storlek har

ej ansetts böra bestämmas i lagen. På grund av penningvärdets växlingar

torde nämligen sådant bestämmande böra ske i särskild författning, som

kan, i händelse av ändrade förhållanden, lättare jämkas än vad fallet är

beträffande lag. I denna särskilda författning, till vars grunder jag återkommer

här nedan (s. 243), böra jämväl meddelas föreskrifter i syfte att

befrämja, att barnavårdsnämnd, som är berättigad till ersättning av landstinget,

ändock göres medintresserad av att kostnaderna för barnets vård

må bliva av föräldrarna betäckta. I nämnda författning böra även meddelas

bestämmelser om skyddshemsavgiftens storlek.

Yad nu är sagt gäller i främsta rummet de i 43 § 1 mom. avsedda

skyddshemmen. Men då enligt föreliggande förslag kommunens och landstingets

kostnader för skyddshemselevs vård är avsedd att vara i huvudsak

densamma, vare sig eleven uppfostras i skyddshem, som nyss nämnts, eller

i skyddshem, varom förmäles i 43 § 2 eller 3 mom., böra i nu angivna

hänseenden samma regler gälla beträffande alla skyddshem.

Förevarande § är avfattad enligt angivna grunder.

64 §.

Kommunens

rätt till bidrag

av landstinget

för bestridande

av skyddshems

avgifter.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

65 §.

Proceduren.

66 §.

Överenskommelse

med

främmande

makt.

07 §.

Statsbidrag.

68 § l mom.

Gottgörelse ur

barnets egendom.

(Fvl. 8 kap.)

Då enligt föreliggande förslag det skall ankomma på barnavårdsnämnden

att själv vidtaga åtgärder för utfående av ersättning från hemortskommun,

landsting eller staten, har i förevarande § intagits en hänvisning till

fattigvårdslagens stadganden angående proceduren vid dylika ärendens

behandling.

(Fvl. 61 § 3 mom.)

Genom stadgandet i 61 § 3 mom. fattigvårdslagen har öppnats möjlighet

till träffande av överenskommelse med främmande makt om behandling

av dess undersåtar här i riket och om gottgörelse för därvid uppkommen

kostnad. Sådana överenskommelser hava hittills träffats med

Danmark, Norge och Finland.

Särskilt med hänsyn till att genom föreliggande förslag från fattigvårdsstyrelsen

till barnavårdsnämnden överflyttats befattningen med sådana

fattiga barn, som behöva vård utom sina hem, kan det måhända befinnas

önskvärt, att överenskommelse träffas med främmande makt om behandlingen

här i riket av barn, som äro den främmande maktens undersåtar

och omhändertagits av barnavårdsnämnd. En bestämmelse, motsvarande

fattigvårdslagens ovannämnda stadgande, har därför föreslagits.

(K. 106 §, M. s. 343—359.)

För närvarande utgår statsbidrag till bestridande av kostnad för uppfostran

åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Bestämmelser

härom finnas införda i särskilda kungörelser av den 13 juni 1902

och den 19 juni 1919.

Förevarande §, som helt överensstämmer med kommittéförslagets 106 §,

innehåller eu hänvisning till särskild författning om statsbidrag.

Till frågan, i vilka fall och med vilka belopp statsbidrag bör utgå,

återkommer jag i det följande (s. 232).

9 KAP.

Om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighet.

(K. 98 §, M. s. 313, 314, Y. 378, 379, fvl. 62 § 2 st.)

I 98 § av kommittéförslaget stadgades, i väsentlig överensstämmelse

med 62 § andra stycket fattigvård slagen, rätt för barnavårdsnämnden att

i vissa fall ur omhändertaget barn tillhörig egendom bereda sig ersättning

för kostnaden för barnets vård. I huvudsak kan jag ansluta mig till vad

kommittén sålunda föreslagit. I anledning av vad en länsstyrelse anfört

(Y. 378) angående barnets arbetsförtjänst vill jag framhålla, att enligt

kommitténs förslag barnavårdsnämnden otvivelaktigt bleve berättigad att

uttaga ersättning även ur barnets arbetsförtjänst, i den mån sådan uppstår

under den tid, varunder barnet är omhändertaget, men med hänsyn

bl. a. till att barnet endast i ganska sällsynta fall under nämnda tid har

arbetsförtjänst (nämligen då barnet är anställt i arbete, för vilket gottgö
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

relse utgår), lärer skäl saknas att beträffande arbetsförtjänsten göra någon

inskränkning i avseende å barnavårdsnämndens rätt till gottgörelse. Efter

det skyddsuppfostran eller samkällsvård upphört, har nämnden ingen rätt

till ersättning ur barnets arbetsförtjänst. I formellt hänseende har den

av kommittén föreslagna bestämmelsen undergått jämkning (se Y. 378).

(K. 99 §, 102 § 1 inom., M. s. 314—319, 335—337, Y. 12 s. 9,

06 s. 47, 102 s. 78, 384, fri. 3, 63, 65 §§, vl. 23 § 3 mom., 25 §.)

I den allmänna motiveringen har betonats angelägenheten av att samhällets

barnavårdsverksamhet ej utövas på sådant sätt, att föräldraansvaret

avlyftes eller slappas (s. 40). I överensstämmelse härmed intager föreliggande

förslag den ståndpunkten, att föräldrarna äro intill en viss gräns (se 3 mom.)

ersättningsskyldiga för samhällets kostnad för omhändertagna barn under

16 år, vare sig omhändertagandet skett för samhällsvård eller skyddsuppfostran.

För samhällets utgifter för barn över 16 år äro däremot enligt

förslaget föräldrarna ersättningsskyldiga allenast efter sin förmåga. Härutinnan

överensstämmer alltså förslaget med fattigvårdslagens bestämmelser

om föräldrarnas skyldighet att ersätta fattigvård till barn, men skiljer sig

från de i lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn förekommande

bestämmelserna om föräldrars ersättningsskyldighet; föräldrar till barn, som

omhändertagits enligt nämnda lag, äro nämligen skyldiga att ersätta det

allmänna med allenast 100 kronor om året under högst 5 år.

I enlighet med nu angivna grunder hava i 2 mom. meddelats bestämmelser

om föräldrars ersättningsskyldighet. I överensstämmelse med

stadgandet i 65 § fattigvårdslagen har vidare föreslagits, att ersättningsanspråk

ej må bifallas, där den ersättningsskyldige genom att återbetala

kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna

nödiga medel till underhåll för sig och de sina. Även har föreslagits

en bestämmelse om villkorlig skyldighet för make att ersätta kostnaden

för andra makens barn och adoptivbarn, för vilket han enligt civillagen

är underhållsskyldig (jfr fvl. 3 § tredje stycket, lagen den 11 juni 1920

om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn och lagen om

adoption 13 §). I 78 § kommer jag att föreslå ett stadgande, varigenom

de i förevarande mom. givna bestämmelserna erhålla giltighet

beträffande adoptant. I förslaget har stadgats skyldighet för föräldrar

in. fl. att ersätta kostnaden för barnet, varmed avses ej blott kommunens

kostnad utan även landstingets och statens. Hemortskommunens barnavårdsnämnd

skall visserligen hava till åliggande att söka indriva ersättning,

men skall enligt regler, till vilka jag återkommer i det följande (s. 243),

vara pliktig att i vissa fall överlämna en del därav till landstinget eller

staten.

Ovan har angivits, att enligt föreliggande förslag föräldrarna äro intill

en viss gräns ersättningsskyldiga för kostnaden för deras omhändertagna

barn. Med hänsyn i främsta rummet till de dryga kostnader, som särskilt

uppfostran i skyddshem i vissa fall betingar, har nämligen en högsta

68 § 2 mom.

Ersättningsskyldighet

för

föräldrar m.fl.

68 § 3 mom.

Maximigräns

för föräldrars

m. fl:s ersättningsskyldighet.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

68 § 4 mom,

Frihet från

ersättningsskyldighet

i

visst fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

gräns för föräldrarnas ersättningsskyldighet ansetts böra fastställas. Det har

icke synts berättigat att ålägga föräldrar, vilkas barn, måhända utan att

föräldrarna försummat sin uppfostringsplikt, gjort sig skyldiga till vanart

och därför måst intagas i skyddshem, eu skyldighet att erlägga högre belopp

än t. ex. den avgift, vilken bemedlade föräldrar till sinnessjukt barn

hava att erlägga för dess vård i sinnessjukanstalt. I lagen synes emellertid

ej böra intagas en bestämmelse om maximiersättningsbelopp, utan

lärer sådant böra fastställas i särskild författning i samband med bestämmelser

om statsbidrag m. m. Maximibeloppet torde nämligen med hänsyn

till penningvärdets växlingar tid efter annan behöva ändras, vilket

lättare kan ske, om bestämmelsen införes i författning, som ej har karaktären

av lag. Jag återkommer här nedan (s. 230) till frågan om detta

belopp, men vill redan här nämna, att jag anser det, med hänsyn till vad

ovan anförts angående avgift å sinnessjukhus, för närvarande böra uppgå

till 960 kronor, vilken summa jämte det nuvarande statsbidraget, 200

kronor, torde kunna beräknas ungefärligen täcka medelkostnaden för elevs

vård å skyddshem vid den föreslagna tidpunkten för lagens ikraftträdande

(se vidare s. 236).

Även rätten till ersättning enligt 1 mom. bör vara på angivet sätt begränsad.

Mera än maximibeloppet bör sålunda ej få uttagas jämlikt denna §.

(Y. 101 s. 71.)

I svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrås yttrande (Y. 101''s. 71)

har berörts ett spörsmål, som även eljest varit föremål för uppmärksamhet

bland på fattigvårdens och barnavårdens arbetsfält verksamma personer.

Jag syftar på det förhållandet, att av ett barns föräldrar den ena

försummar sin underhållsskyldighet mot barnet, under det att den andra,

så gott han eller hon förmår, söker försörja det, men icke äger förmåga

därtill utan bistånd av det allmänna i form av fattigvård i hemmet eller

barnets omhändertagande. I sådant fall blir även den av föräldrarna,

som fullgjort sina skyldigheter, ersättningspliktig. Yisserligen må det erkännas,

att i åtskilliga kommuner denna samhällets rätt till ersättning

tillvaratages utan otillbörlig stränghet, men denna rätt förefinnes dock och

kan även göras gällande av myndigheter, som handhava sitt uppdrag uren

ensidigt ekonomisk synpunkt. Särskilt stötande framstår detta i sådant

fall, då fader till barn utom äktenskap enligt dom eller avtal är

pliktig att utgiva underhållsbidrag till barnet, men underlåter att fullgöra

denna plikt, med påföljd att samhället, trots att modern gör sitt yttersta,

måste omhändertaga barnet. En bestämmelse, varigenom, utan nämnvärd

uppoffring för samhället, åt den, som i en dylik situation gjort sin plikt,

beredes trygghet mot ersättningskravs framställande, synes mig befogad1).

>) Jfr de norska »Lov om barn, hvis foraeldre ikke har indgaat egteskap med hverandre»

§ 4 andra stycket och »Lov om forseldre og egtebarn» § 2 andra stycket: »Hvis

den av forseldrene, som har omsorgen for barnet, paa grund av den andens undladelse av

åt betale bidrag ydes hjaelp av fattigvsesenet, ansees hare den, som har undlatt åt betala

som fattigunderstottet og indenfor grsenserne av de ubetalte bidrag».

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 150.

203

En dylik bestämmelse har upptagits i förevarande §. Ett motsvarande

stadgande kommer även att föreslås såsom tillägg till 63 § fattigvårdslagen.

På grund av innehållet i 78 § blir 68 § 4 mom. tillämpligt även beträffande

adoptivföräldrar.

(Fvl. 64 §.)

Genom stadgandet i 64 § fattigvårdslagen har fattigvårdssamhälle tillerkänts

rätt att, då medel anslås för vissa i lagen angivna ändamål, medgiva

frihet från ersättningsskyldighet för understöd, som utdelas av dessa

medel. Dessa ändamål äro: vård å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-

eller uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av framtida

fattigvårdsbehov eller för avhjälpande av nöd, uppkommen till följd

av missväxt, annan allmännare olycka eller till följd av kristid, vållad av

förhållanden utom riket.

En liknande bestämmelse torde böra inflyta även i barnavårdslagen.

Möjlighet synes sålunda böra öppnas att medgiva befrielse från ersättningsskyldighet

för utgift, som bestrides av medel, vilka ställas till barnavårdsnämndens

förfogande för vård å sjukvårdsinrättning, barnhem, förbättrings-

eller uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av

framtida fattigvårdsbehov.

(Fvl. 67 §, jämförd med 56 §, 68 §.)

I förevarande § hava intagits bestämmelser om talan angående ersättning

enligt 68 §. I sådant hänseende har föreslagits, att talan skall

anhängiggöras hos länsstyrelsen i länet, varjämte i huvudsaklig överensstämmelse

med stadgandet i 12 § utsökningslagen lämnats föreskrift angående

vilken länsstyrelse, som har att pröva talan mot den, vilken icke har sitt

hemvist inom länet.

I fattigvårdslagen har beträffande preskription gjorts skillnad mellan krav

mot barn, hustru och villkorligt försörjningspliktiga föräldrar, å ena, samt

mot övriga försörjningspliktiga, å andra sidan. Preskriptionstiden för krav

mot de förra är sextio dagar, under det att för krav mot övriga försörjningspliktiga

den allmänna preskriptionstiden av tio år gäller.

Av skäl, som skola i det följande angivas (s. 248), kommer jag emellertid

att föreslå sådan ändring av stadgandet i 68 § fattigvårdslagen, att den

tioåriga preskriptionstiden blir gällande i avseende å krav mot alla försörjningspliktiga.

Då detsamma torde böra gälla enligt barnavårdslagen, erfordras

i nämnda lag intet särskilt stadgande om preskription av krav mot

ersättningsskyldig.

(K. 100 §, M. s. 319—325, Y. 380—382, fvl. 66 §.)

Genom stadgandet i 66 § fattigvårdslagen har öppnats möjlighet för

fattigvårdsstyrelsen att i vissa fall få försörjningspliktig ålagd att, så länge

fattigvård utgår, utgiva bidrag till den försörjningsberättigades underhåll.

Ett liknande stadgande föreslogs i kommittéförslagets 100 §. Kommittén

ansåg det dock ej böra överlämnas åt barnavårdsnämndens fria

avgörande, om bidrag skulle bestämmas eller ej, utan framhöll, att niimn
-

69 §.

Viss rätt för

kommunen att

stadga frihet

från ersättningsskyldighet.

70 §.

Proceduren

vid ersättningskrav.

71 §.

Bestämmande

av bidragsskyldighet.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

72 §.

Arbetsskyl
dighet.

(Ten borde äga plikt att se till, att sådant bestämmande ägde rum (M. s.

320). Endast i undantagsfall (t. ex. då den ersättningsskyldige vore

oanträffbar eller alldeles arbetsoförmögen) ansåg kommittén fastställande

av bidragsskyldighet kunna underlåtas (M. s. 321). Vid bidragets bestämmande

borde hänsyn tagas, å ena sidan till kostnaden för vården och å

andra sidan till betalningsförmågan. Därest enligt civillagen träffat avtal

eller dom om bidragsskyldighet förelåge, borde dettas belopp i allmänhet

vara avgörande för bidragsbeloppet enligt barnavårdslagen. Bidraget borde

antingen bestämmas genom avtal eller, om sådant ej kunde komma till

stånd, genom länsstyrelsens beslut. Jämkning på grund av förändrade

förhållanden borde kunna ske. Bätt till införsel för fastställt bidrag

föreslogs.

I likhet med kommittén är jag av den uppfattningen, att bestämmande

av bidrag till omhändertaget barns vård i många fall kan vara till gagn.

Jag anser emellertid icke, att dylikt bestämmande bör föreskrivas såsom

en undantagslös regel. I vissa fall, såsom t. ex. då omhändertaget barns

behov av vård kan antagas bliva av helt kort varaktighet, synes nämligen

bidrags bestämmande icke vara av någon egentlig betydelse. Jag anser

det sålunda böra stadgas, att bidrag bör bestämmas, där ej omständigheterna

annat föranleda. Av min förut tillkännagivna ståndpunkt (se ovan

s. 195) beträffande frågan om barnavårdsnämndens befattning med åtgärder

mot försörjare följer, att jag anser barnavårdsnämnden böra taga initiativ

till bidragets bestämmande. Därest barn omhändertagits i annan kommun

än den, där det har hemortsrätt, lärer barnavårdsnämnden i sistnämnda

kommun böra taga befattning med denna sak, enär det eljest kunde tänkas,

att den nämnd, som omhändertagit barnet, vid avtals träffande icke behörigen

tillvaratoge hemortskommunens intresse. Någon anvisning att vid bidragets

bestämmande taga hänsyn till enligt civillagen genom dom eller avtal fastställt

bidragsbelopp anser jag icke böra meddelas. Även därförutan lärer

beloppet av sålunda fastställt bidrag bliva av en viss betydelse vid bestämmande

av bidrag, varom här är fråga. I övrigt finner jag ej anledningföreligga

till avvikelse i huvudsak från vad kommittén föreslagit.

Såsom kommittén (M. s. 324) framhållit, bör rätt till införsel medgivas

för bidrag, som barnavårdsnämnden äger uppbära enligt förevarande stadgande.

Även lärer bestämmelse erfordras om förbud för den, som enligt

förevarande stadgande är skyldig att lämna bidrag till barnavårdsnämnden

för vård av barn eller adoptivbarn under 16 år, att avflytta från riket.

Eörslag i nu angivna hänseenden torde komma att framläggas av chefen

för justitiedepartementet.

(K. 102 § 2 mom., M. s. 337—340, Y. 387, 417, fvl. 71 §.)

Jämlikt 71 § fattigvårdslagen har fattigvårdsstyrelsen möjlighet att i

vissa fall, i ändamål att framtvinga fullgörande av försörjningsplikt, förelägga

den försörjningspliktige arbetsskyldigliet. Detta kan ske, om denne

genom lättja eller liknöjdhet ådrager den försörjningsberättigade sådan

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Majds proposition nr 150.

nöd, att obligatorisk fattigvård (1 § fvl.) måste lämnas den försörjningsberättigade.

För arbetsskyldighetens inträdande fordras visserligen, att

fattigvård utgår, men skyldigheten upphör ej med nödvändighet, när fattigvård

ej längre åtnjutes, utan avgörande för arbetsskyldighetens upphörande

är den omständigheten, huruvida grundad anledning föreligger till

antagande, att den arbetsskyldige skall söka efter förmåga försörja sig

och de sina. Genom det förelagda arbetets utförande anses han fullgöra

honom åliggande skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, som undertiden

må tilldelas de försörjningsberättigade. Arbetet fullgöres å arbetshem

eller annorstädes.

Kommittén har även i sitt förslag till barnavårdslag upptagit bestämmelser

om arbetsskyldighet. Såvitt angår det fall, att barn omhändertagits

jämlikt 6 kap. i kommitténs förslag (samhällsvård enligt föreliggande

förslags terminologi), har kommittén föreslagit i huvudsak samma villkor

som i fattigvårdslagen, nämligen att fadern eller modern genom lättja

eller liknöjdhet varit orsak till att barnet måst omhändertagas, varjämte

såsom ytterligare förutsättning uppställts, att den försumlige underlåter

att fullgöra fastställd bidragsskyldighet. Kommittén har vidare föreslagit,

att arbetsskyldighet skall kunna föreläggas, om någon genom lastbarhet

eller vårdslöshet orsakat, att hans barn, som ej fyllt 16 år, omhändertagits

för skyddsuppfostran samt fastställd bidragsskyldighet ej heller fullgjorts.

Såsom kommittén betonat, bör den omständigheten, att verksamheten

beträffande de helt omhändertagna fattiga barnen överflyttas från fattigvårdsstyrelsen

till barnavårdsnämnden, ej föranleda, att man beträffande

dessa barn avstår från det kraftiga tvångsmedel till försörj ningsskyldighetens

fullgörande, som ligger i fattigvårdslagens föreskrifter om arbetsskyldighet.

Lika med kommittén anser jag, att samma tvångsmedel bör

tillämpas gentemot föräldrar, som försumma sina barns fysiska och sedliga

vård och fostran. I de avgivna yttrandena har denna ståndpunkt

icke gjorts till föremål för erinringar. Såsom förutsättningar för arbetsskyldighet

finner jag böra uppställas, att någon av lastbarhet, "vårdslöshet,

lättja eller liknöjdhet så försummar sina skyldigheter mot sitt barn, som

ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran eller samhällsvård måste beredas

detta samt att han tillika undandrager sig fullgörandet av den honom

härför åliggande ersättningsskyldighet. Uttrycket »undandrager sig» tages

härvid i samma betydelse som i 14 kap. 35 § strafflagen, d. v. s. det

förutsättes icke blott, att den ersättningsskyldige erhållit anmaning att utgiva

ersättning utan även att han är i stånd att fullgöra sill ersättningsplikt.

För att arbetsföreläggande skall kunna meddelas fordras givetvis,

att barnet alltjämt är omhändertaget. (Jfr Nytt jur. ark. 1922 s. 347.)

I eu till mig ställd skrivelse från Stockholms stads barnavårdsnämnd

(Y. 417) har ifrågasatts utsträckt tillämpning av arbetsföreläggande såsom

medel för framtvingande av försörjningspliktens fullgörande särskilt

i förhållande till barn utom äktenskap.

Skrivelse från

Stockholms

stads barnavårdsnämnd.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Nämnden framhåller, hurusom i de fall, då i anledning av faderns försummelse

fattigvård till barnet utgått, arbetsföreläggande enligt 71 § fattigvårdslagen

visat sig vara ett verksamt medel att förmå fadern att fullgöra

sin betalningsskyldighet, men att denna utväg icke stode öppen i de fall, där

barnets moder, oaktat fadern icke bidroge till barnets underhåll, kunde nödtorftigt

försörja barnet och fattigvård därför icke utginge. Nämnden åberopar

en redogörelse för ett fyrtiotal dylika fall, hopsamlade från tio hos nämnden

anställda barnavårdsmän (Y. 417 s. 169—171), samt meddelar vidare, att

barnavårdsmännens i Stockholm förening hos nämnden såsom ett missförhållande

betecknat, att arbetet med fastställande av barnets börd och faderns

underhållsskyldighet i dylika fall vore ur ekonomisk synpunkt resultatlöst.

I fortsättningen av sin skrivelse framhåller nämnden, att det läge nära till

hands att införa en anordning, motsvarande den i 71 § fattigvårdslagen föreskrivna.

Den omständigheten, att barnets moder av egna medel bestrede

den del av kostnaden för barnets underhåll, som det rätteligen ålåge fadern

att betala, borde nämligen icke ställa fadern i gynnsammare ställning, än

om fattigvården nödgats ingripa. Syftet med en dylik anordning vore även

densamma som i fattigvårdslagen: att bryta en tredskande vilja. Måhända

stötte emellertid denna anordnings genomförande på praktiska svårigheter.

En annan utväg, vilken förefölle enklare, vore att tillgripa straff, i vilket

hänseende erinrades om en av kommittén föreslagen straffbestämmelse (K.

117 §). Då ifrågavarande spörsmål syntes böra vinna sin lösning i samband

med den nya barnavårdslagstiftningen, hemställdes, att vid dess behandling

uppmärksamhet ägnades jämväl åt denna fråga.

Gemensamt för flertalet av de fall, vilka finnas upptagna i den vid

nämndens skrivelse fogade redogörelsen, synes vara, att fäderna hava inkomster

men på ett eller annat sätt lyckats undgå exekution i form av utmätning,

konkurs eller införsel. De hava sålunda befunnits sakna utmätningsbara

tillgångar, och mot dem riktade konkursansökningar hava avslagits.

Av en del av fallen framgår, att denna utgång berott på att tillgångarna

»skrivits på hustrun» eller på barnen i äktenskap, en del hava

tydligen varit s. k. hemmasöner eller åtminstone sådana, som gjort gällande,

att de för sitt arbete hos anhöriga endast vore avlönade med mat och

kläder eller med allenast mat. Icke heller försök att genom införsel uttaga

betalning hava krönts med framgång, enär fäderna icke varit fast anställda

hos arbetsgivare utan varit t. ex. agenter eller chaufförer, som

»kört extra», och dylikt. I vissa fall har fadern, då ansökan om införsel

gjorts, lämnat förut innehavd fast anställning och härigenom undgått

exekution. I åtskilliga av de relaterade fallen hava fädernas inkomster

varit avsevärda, under det att mödrarna tydligen i allmänhet med svårighet

försörjt barnen eller för deras underhåll måst anlita anhörigas

hjälp.

Den ifrågavarande redogörelsen är ägnad att ur huvudstadens synpunkt

på ett synnerligen bjärt sätt belysa ett beklagligt missförhållande, som

även annorstädes varit föremål för berättigad uppmärksamhet1). Från

b I en enquéte angående 1917 års barnlagar i Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift

under åren 1922 och 1923 har denna fråga berörts i flera inlägg. I en sammanfattning

av enquéten (införd i 3—4 häftet för år 1923 s. 101) yttras i denna del följande:

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Moj:ts proposition nr 150.

landsbygden har ofta påtalats, att myndigheterna i många fall stå praktiskt

taget maktlösa vid försök att av s. k. hemmasöner framtvinga försörj

ningsbidrag, vilkas erläggande åvilar dem enligt dom eller i vederbörlig

form träffat avtal. Trots de till synes långt gående maktmedel, som vår

moderna familjerättslagstiftning lagt i myndigheternas händer för framtvingande

av underhållsskyldighetens fullgörande, är det tyvärr tydligt, att

förslagna och samvetslösa försäljare ändock i många fall äro i stånd att

göra lagbestämmelserna fullständigt illusoriska. Det kan häremot måhända

invändas, att i de mest ömmande fallen, nämligen de, då modern

icke kan utan fattigvårdens ingripande ens nödtorftigt försörja barnet, arbetsföreläggande

dock kan komma till tillämpning och fadern härigenom

tvingas att göra sin plikt. Men det måste utan tvivel anses vara i liöggrad

stötande, att en moder, som med de största ansträngningar, kanhända

med uppbjudande av sina yttersta krafter, förtjänar nätt och jämnt sa

mycket, att det räcker för henne och barnet, och därför icke kommer i

åtnjutande av fattigvård, skall, trots att dom eller avtal föreligger och

mannen är i stånd att bidraga till barnets underhåll, vara i nu ifrågavarande

hänseende väsentligt sämre ställd än den, som i liknande situation

anlitar fattigvården. Och ur barnets synpunkt torde ett dylikt förhållande

icke kunna anses försvarligt. Genom lagen om barn utom äktenskap

har barnet tillförsäkrats »uppehälle och uppfostran efter ty med avseende

å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt» och i dom eller

avtal, varigenom faderns underhållsbidrag bestämmes, skall tagas hänsyn

härtill. Tillvaratagandet av barnets rätt vid avtals ingående har ansetts

så viktigt, att i lagstiftningen särskilda garantier till skydd för densamma

skapats. Det har nämligen stadgats, att avtal om underhållsbidrag skall

upprättas i viss form och godkännas av barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden.

Mot bakgrunden av detta lagstiftarens tillgodoseende av

barnets rätt vid avtalets ingående framstå möjligheterna för barnet att i

fall, varom här är fråga, komma i åtnjutande av sin rätt såsom allt annat

än ljusa. Även om barnet genom avtal eller dom tillförsäkrats jämförelsevis

rikliga förmåner, är barnet, då maktmedel mot fadern saknas, helt

»Den måhända mest i ögonen fallande bristen, vilken därför också från många håll

blivit påpekad, är omöjligheten att komma tillrätta med åtskilliga tredskande barnafader,

vilka väl erkänt faderskapet, men sedan på intet vis kunna förmås att betala underhållsbidrag

Dessa äro framför allt av tvenne slag, dels de vida beryktade hemmasönerna,

vilka°ofta kunna tillhöra burgna hem, men som varken ha ordentligt avlönat arbete eller

egen förmögenhet, varför lika litet införsel som utmätning hos dem går att erhålla, dels

lösarbetare, som flacka från plats till plats och stanna så kort tid på värjo ställe, att införsel

ej hinner ordnas. Det enda fall, vari man kan pressa en dylik försumlig fader, är,

om moder och barn komma i sådan nöd, att fattigvård enligt § 1 måste tillgripas. I sådant

fall kan han enligt fattigvårdslagens § 71 föreläggas arbete. Och åtskilliga unga

män, som ställts inför den eventualiteten, ha märkvärdigt snabbt visat sig kunna ordna

sina mellanhavanden med barnamodern. Men under andra förhållanden än detta speciella

är mannen oåtkomlig. För att lagen ej i viss män skall bli illusorisk, fordras här otvivelaktigt

ändring. Enklast vore kanske denna, om 8 71 i fattigvårdslagen omarbetades, så

att den fin^e större räckvidd, såsom i åtskilliga inlägg föreslagits.»

Se även samma tidskrift 1922, 1 häftet s. 14—16; 5 häftet s. 147, 148, 150, 151; 6 bältet

s. 191, 196, 199; samt 1923, 2 häftet s. 68.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Nor6k lagstiftning.

Departements
chefen.

och hållet beroende av moderns i de flesta fall mycket knappa arbetsförtjänst

eller av moderns anhörigas bistånd. Helt visst kommer barnet i

sådant fall sällan i åtnjutande av uppehälle och uppfostran »efter ty med

avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt». Men att tillse,

att denna i lagen uttalade viktiga princip må, så långt sig göra låter,

vinna praktisk tillämpning är förvisso ett samhällsintresse av icke ringa

vikt, icke blott ur humanitär synpunkt utan även med hänsyn till angelägenheten

av att det uppväxande släktet bibringas den bästa fostran

till samhällsduglighet, som omständigheterna medgiva. Förbises må icke

heller vikten ur samhällets synpunkt av att modern och barnet stödjas

genom bidrag från fadern, så att samhället undgår att lämna hjälp. Enligt

min mening bör därför ett inskridande äga rum från samhällets sida

för framtvingande av försörjningspliktens fullgörande. Även för att tvinga

föräldrar till barn i äktenskap att fullgöra sin underhållsskyldighet bör i

motsvarande fall åtgärd vidtagas från det allmännas sida.

Frågan är då, huru detta lämpligast skall ske.

Till belysande av detta spörsmål torde här böra lämnas en redogörelse

för den norska lagstiftningen i detta hänseende. I »Lov om barn, hvis

forseldre ikke har indgaat egteskap med hverandre» §§ 30 och 31 stadgas

dels straff, dels arbetstvång för den, som underlåter att betala uppfostringsbidrag

till barn utom äktenskap, fastän han har medel att fullgöra betalningen

eller förmåga att förvärva sådana medel. Straffet är böter eller fängelse

intill 3 månader. Ådömt straff kan helt eller delvis bortfalla, om den

dömde, pa sätt nedan sägs, förelägges arbete. Domstolen kan nämligen, om

straff ådömes, bemyndiga åklagarmyndigheten att för en tid av högst 6 månader

antingen anbringa den dömde i offentligt arbete eller hos enskilda,

därest det kan ske så, att erforderligt belopp kan utfås till fullgörande av

hans bidragsplikt, eller att insätta honom i tvångsarbetshus eller i annan av

konungen godkänd anstalt, till dess han betalar eller ställer säkerhet för vad

han är skyldig eller så stor del därav, som bidragsfogden bestämmer. Yissa

bestämmelser äro meddelade till förebyggande av att insättandet i anstalt

skall ske till hinder för fullgörande av annan försörjningsplikt m. m.

Yad till en början angår den av kommittén föreslagna och jämväl i

Stockholms stads barnavårdsnämnds ifrågavarande framställning berörda anordningen

med straff för försummad försörjningsplikt, kommer jag att i

10 kap. närmare behandla detta spörsmål. Jag vill emellertid redan i

detta sammanhang meddela, att jag icke anser den sålunda föreslagna utvägen

för ifrågavarande syftes vinnande vara för närvarande framkomlig.

Däremot synes mig den i fattigvårdslagstiftningen begagnade anordningen

med arbetsföreläggande böra komma till användning. Denna anordning

har visat sig vara ett ytterst verksamt medel för framtvingande av försörjningspliktens

fullgörande. I de flesta fall, då möjlighet förelegat att

fullgöra försörjningsplikten — och endast i dylikt fall må arbetsföreläggande

givas — har föreläggandet åstadkommit snart sagt omedelbart

fullgörande av betalningsskyldigheten, och vidare åtgärder hava icke behövt

tillgripas. Ett anlitande av denna metod mot personer, som i nu

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

209

ifrågavarande hänseenden av uppenbart trots åsidosätta sina lagliga skyldigheter,

torde icke heller vara ägnat att stöta den allmänna rättsuppfattningen.

Tvärtom synes en dylik anordning vara ägnad att tillgodose ett

i vida kretsar omfattat socialt rättfärdighetskrav. Gränsen är för övrigt

synnerligen svävande mellan det fall, då modern erhåller fattigvård och

det fall, då så ej är förhållandet, vilket framgår bl. a. därav, att en inkomst,

som i somliga kommuner anses utesluta fattigvård, i andra med

liknande levnadskostnader icke har sådan verkan. Härtill kan läggas, att

på en del håll myndigheterna för att vinna möjlighet att använda tvångsmedel

mot försörj armt i fråga tilldela mödrarna fattigvård, fastän enligt

eljest tillämpade principer sådan ej skulle utgått. Och på vissa håll tillgår

så, att modern utackorderar barnet men efter någon tid — stundom

ined vederbörande myndighets goda minne — underlåter att betala foster - legan, med påföljd att fosterföräldrarna begära fattigvård för barnet, varefter

arbetsföreläggande meddelas fadern och, såsom en nästan omedelbar

konsekvens därav, betalning verkställes. (Se t. ex. det i Y. 417 omförmäldn

fallet 38.) Ett dylikt kringgående av lagen — låt vara i än så

lovvärd mening — kan emellertid icke anses tilltalande. Enligt min mening

bör stöd i lag givas åt ett förfarande med arbetsföreläggande i vissa

fall, även då hjälp från det allmänna ej utgår. En liknande anordning

tillämpas, såsom av det föregående framgår, i Norge, fastän man där för

arbetspliktens fullgörande icke har att tillgå några mot våra arbetshem svarande

anstalter utan nödgas anlita tvångsarbetsanstalterna.

Av nu angivna skäl har i 72 § föreslagits arbetstvång i vissa fall för

den, som försummar sin underhållsskyldighet mot sitt barn. Därvid har

det ansetts nödigt att såsom en första förutsättning för stadgandets tilllämplighet

uppställa, att försörjaren är enligt av domstol meddelat slutligt

utslag eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal pliktig att till fullgörande

av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag. Ettfixerande

på angivet sätt av den försumliges underhållsskyldighet torde

nämligen vara en nödvändig förutsättning för konstaterande av huruvida

sådan försumlighet förelegat, som må föranleda arbetstvång. (Jämlikt 28

eller 29 §§ i lagen om barn utom äktenskap meddelat provisoriskt förordnande

om utgivande av underhållsbidrag bör sålunda ej kunna ligga

till grund för arbetstvång.) Vidare bör sådant endast kunna ifrågakomma

mot den, som är enligt fattigvårdslagen ovillkorligt försörjningspliktig mot

sitt barn, d. v. s. endast om barnet ej fyllt 16 år. Underlåtenheten bör

ej vara beroende av bristande arbetsförmåga eller dylik anledning, utan

skall hava sill grund i lättja eller liknöjdhet å försörjarens sida. Och

slutligen bör ej varje underlåtenhet, som har dylik grund, kunna föranleda

arbetstvång, utan den skall vara av viss, icke alltför oväsentlig betydelse

med hänsyn till barnets uppehälle och uppfostran. Det synes nämligen

böra fordras, att den skall föranleda sådan försämring av det uppehälle

och den uppfostran, som lagligen tillkomma barnet (lagen om barn i äk
Bihang

till riksdagens protokoll 1924. I sam/. 112 höft. (Nr 150.) 1117a x:i I t

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

tenskap 3 § och lagen om barn utom äktenskap 3 §), att ett ingripande

från det allmännas sida i form av arbetsföreläggande befinnes påkallat. Vid

prövning av om så kan anses vara fallet, lärer hänsyn böra tagas bland

annat till vissa i det föregående omförmälda synpunkter, nämligen angelägenheten

av att barnets och moderns villkor underlättas, så att barnet besparas

onödiga umbäranden, samhällets intresse av att barnet erhåller vård och

uppfostran, som äro ägnade att göra det till en så samhällsduglig medborgare

som möjligt, och slutligen att samhället genom tvånget mot fadern

till bidragsskyldighetens fullgörande tryggas mot risken att förr eller senare

nödgas ingripa genom fattigvård eller genom barnets omhändertagande.

Ett inskridande i nu föreslagen ordning mot fadern till ett barn, vars

moder befinner sig i särdeles goda ekonomiska villkor, under det att faderns

villkor äro jämförelsevis knappa, kan sålunda ej anses böra äga rum. Endast

i ytterst sällsynta undantagsfall torde emellertid svårighet kunna uppstå för

avgörande, huruvida försummelsen föranleder sådan försämring av barnets

villkor, att samhällets inskridande är påkallat.

Jag har nu angivit de förutsättningar, under vilka arbetsföreläggande

enligt min mening skall kunna meddelas. Sådant bör kunna givas icke

blott föräldrar till barn utom äktenskap utan även föräldrar till barn i

äktenskap. Av stadgandet i 78 § följer, att vad nu sagts om föräldrar

gäller adoptant, när fråga är om adoptivbarn.

Beträffande det förelagda arbetet torde i tillämpliga delar böra gälla detsamma

som enligt fattigvårdslagen. Den försumlige bör sålunda vara skyldig

att efter föreläggande av barnavårdsnämnden inställa sig till och efter

sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt (arbetshem) eller eljest anvisat

arbete. Å anstalten eller i arbetet torde ett kvarhållande böra äga

rum. intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han skall

söka efter förmåga fullgöra sina skyldigheter mot barnet. Är arbetsföreläggandet

grundat på att barnet omhändertagits av barnavårdsnämnden, må

arbetstvånget kunna fortgå även efter det omhändertagandet upphört. Över

längre tidsperiod än ett år i oavbruten följd torde dock kvarhållandet icke

böra i något fall utsträckas.

Om inverkan av arbetsskyldighetens fullgörande, om handräckning samt

om varning och tvångsarbete såsom påföljd vid underlåtenhet av eller tredska

eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat arbete torde böra i motsvarande

tillämpning gälla bestämmelserna i 71, 72, 74, 75 och 76 §§

fattigvå.rdslagen.

10 KAP.

Straffbestämmelser och allmänna föreskrifter.

73 §. (K. 114 §, M. s. 368, Y. 398, fbl. 11 §.)

Försummelse Förevarande § överensstämmer i huvudsak med första och andra styckena

fosterbarn i kommittéförslagets 114 §. Även överträdelse av förbud, som meddelats

m. m. med stöd av 42 §, har ansetts böra beläggas med straff. Någon moti
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Yttring, utöver deu av kommittén meddelade, lärer icke vara erforderlig.

Yad i ett yttrande (Y. 398) anförts beträffande straffsatsen torde icke böra

föranleda ändring i förslaget.

Då stadgande om särskilt tillstånd för öppnande av barnhem icke upptagits

i förevarande förslag, har någon motsvarighet till tredje stycket av

kommittéförslagets 114 § icke heller föreslagits.

(K. 115 §, M. s. 368—372, Y. 399, 402, den danska Lov om Vtergeraadsforsorg

m. m. §§ 84, 85, den danska Lov om Tilsyn med Dorn

§ 20, det finska principbetänkandet av år 1921 angående samhällets barnoch

ungdomsskydd s. 149—152.)

Lika med kommittén anser jag erforderligt att i lagen stadga straff för

den, som vidtager åtgärder i syfte att förhindra eller försvåra av myndigheterna

jämlikt lagen vidtagna åtgärder. Yad i ett yttrande (Y. 399) anförts

mot det av kommittén i 115 § föreslagna stadgandet anser jag icke

förtjäna avseende. Icke heller kan jag dela den i ett annat yttrande

(Y. 402) uttalade uppfattningen, att innehållet i 115 § av kommittéförslaget

vore av beskaffenhet att böra inflyta i allmänna strafflagen; här är

det ju fråga om straff för ett störande ingripande i vederbörande myndighets

av en speciallag reglerade verksamhet. I 1 mom. av förevarande

paragraf har jag därför upptagit ett stadgande av i huvudsak samma innebörd

som nämnda paragraf i kommittéförslaget och även nära anslutande

sig till bestämmelser i den nya danska lagstiftningen.

Erfarenheten utvisar, att uppfostringsarbetet vid anstalter och i enskilda

hem, där vanartade och sedligt försummade barn fostras, ofta i avsevärd

mån försvåras genom att anhöriga eller andra genom besök störande ingripa.

De i 37 § föreslagna eller med stöd därav utfärdade bestämmelser

om begränsning av föräldrars umgänge med för skyddsuppfostran omhändertagna

barn kunna svårligen bliva effektiva, om ej överträdelse av förbud

att besöka dylika barn belägges med straff. Efter förebild av ett

stadgande i den nya danska vergerådslagen (§ 84 mom. 2) har därför bestämmelse

om straff för dylik överträdelse upptagits i 2 mom. av förevarande

paragraf. Straff maximum har ansetts böra begränsas till 500

kronors böter.

(K. 116, 117 §§, M. s. 372—383, Y. 399-—402, lag om barn i äktenskap

8 §, lag om adoption 20 §, lag om barn utom äktenskap 2 §, fvl.

71, 72, 74 76 §§, Kungl. Maj:ts prop. nr 135/1918 med förslag till

lag om fattigvården s. 465—469, 473, 474, strafflagen 14 kap. 10—

13, 16, 17, 30 32, 35, 45 18 kap. 12 £5, den danska Lov om Vaerge
raadsforsorg

§ 81.)

Kommittén har i 116 och 117 §§ av sitt förslag upptagit bestämmelser

om straff i vissa fall för den, som av grov vårdslöshet vanvårdar barn,

och för föräldrar, som försumma sin underhållsplikt mot sina barn. Dessa

stadganden hava av kommittén motiverats med att strafflagens bestämmelser

angående vållande till kroppsskada icke äro tillfyllest, då det gäller

att skydda barn mot vanvård och försummelse av underhållsplikt.

74 §.

Döljande av

barn in. in.

Vanvård

av barn och

försummelse

av förs

ärjning splikf.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Såsom kommittén framhållit, är enligt strafflagen onppsåtligt vållande

till kroppsskada ej belagt med straff, om den skada, som uppkommit, är

lindrigare än i 14 kap. 12 § sägs. Är någon ouppsåtligen vållande till

skada, varom förmäles i nämnda lagrum, d. v. s. sådan, att därav kommit

mindre lyte eller kroppsfel eller ej livsfarlig sjukdom, kan straffet ej sättas

högre än till 50 kronors böter. Är skadan sådan, som i 14 kap. 10 §

sägs (förlust av talförmåga, syn eller hörsel, svårt lyte eller annat svårt

kroppsfel, stadigvarande svårt men å hälsa eller livsfarlig sjukdom), är

straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

Utan tvivel har kommittén anfört vissa beaktansvärda skäl till stöd för

lagbestämmelser i den av kommittén föreslagna riktningen. Men å andra

sidan kunna allvarliga betänkligheter resas mot att i barnavårdslagen intaga

straffbestämmelser av den innebörd kommittén föreslagit. Stadgandet

i 116 § utgör sålunda en komplettering, såvitt angår barn, av strafflagens

bestämmelser om vållande till kroppsskada. Det är avsett dels att avhjälpa

bristen på straffbestämmelse för det fall, då någon av grov vårdslöshet

vanvårdar barn, så att därav uppstår ringare kroppsskada än i 14

kap. 12 § sägs och dels att möjliggöra en strängare bestraffning av vållande

till kroppsskada, varom förmäles i nämnda lagrum, än nu kan

ådömas. Med kammarrätten (Y. 402) är jag ense därom, att ett dylikt

stadgande har sin plats i strafflagen. Yad kommittén med bestämmelsen

i fråga åsyftat skulle i väsentlig mån vinnas, därest i strafflagen infördes

ett stadgande av den lydelse professor Thyrén föreslagit i 17 § av sitt

förberedande utkast till strafflag (Om brott mot kroppslig okränkbarhet)1).

Den i kommittéförslagets 117 § upptagna bestämmelsen om straff för

föräldrars försummelse att fullgöra underhållsskyldighet mot barn är helt

och hållet främmande för vår nuvarande lagstiftning. Helt visst är en

dylik bestämmelses införande i en speciallag av beskaffenhet att väcka betänklighet

(se Y. 402), Vid framläggande av förslaget till fattigvårdslag

framhöll även chefen för civildepartementet — under uttalande, att bestämmelser

om straff för försummelse av försörjningsplikt syntes behövliga

— att dylika bestämmelser borde givas i form av ändringar i strafflagen.

Med hänsyn till ett av professor Thyrén i »Principerna för eu

strafflagsreform I> s. 179 gjort uttalande, är det att förvänta, att frågan

om straffrättslig behandling av den, som av lättja försummar honom åliggande

försörjningsplikt mot andra, under det fortsatta strafflagstiftningsarbetet

blir föremål för övervägande2). Härtill kommer att mot bestämmelsen,

sådan den av kommittén konstruerats, med fog vissa anmärkningar

torde kunna riktas. Såsom förutsättning för straffbarhet uppställes näm
-

x) »År någon av oaktsamhet vållande till kroppsskada å annan och år gärningen ej särskilt

med svårare straff belagd; straffes med böter eller fängelse. År kroppsskadan svår,

må ej till mindre straff än tjugo dagsböter dömas.

I stället för fängelse må till arrest å samma tid kunna dömas».

Se även motiv s. 216.

a) Se även Professor Thyréns - Förberedande utkast till strafflag», kap. I—XIII s. 2.

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

213

ligen, förutom att föräldrarna undandraga sig att fullgöra sin underhållsskyldighet,

jämväl att barnet härigenom utsättes för nöd, så att barnavårdsnämnden

nödgas ingripa eller eljest annan än föräldrarna lämna hjälp.

Den av föräldrarna måhända helt oberoende omständigheten, att annan

person lämnar ekonomiskt understöd, skulle sålunda, jämte föräldrarnas

försummelse och barnets härav föranledda nödtillstånd, föranleda straff,

under det att en lika svår försummelse från föräldrarnas sida icke skulle

kunna rubriceras såsom brott, om ekonomisk hjälp från annat håll ej

lämnades för nödens lindrande. Härtill kommer, att frågan om konkurrens

mellan denna straffbestämmelse, å ena, och arbetsföreläggande enligt 102 §

i kommittéförslaget och 71 § fattigvårdslagen, å andra sidan, icke synes

hava blivit på ett tillfredsställande sätt löst, i det, enligt vad i motiven

(M. s. 382) uttalas, arbetstvång icke utesluter straffpåföljd. Ett och samma

förfarande från föräldrarnas sida kan sålunda föranleda antingen arbetstvång

eller straff eller bådadera. Detta kan enligt min mening icke anses

tillfredsställande.

Av vad ovan anförts framgår, att jag icke anser mig kunna tillstyrka

de i 116 och 117 §§ av kommitténs förslag upptagna bestämmelserna.

Icke heller lärer det kunna ifrågasättas att i nu förevarande sammanhang i

strafflagen införa stadgande!! av sålunda föreslaget innehåll.

Däremot torde chefen för justitiedepartementet komma att framlägga

förslag om sådan ändring av 14 kap. 45 § strafflagen, att vissa av föräldrar

mot barn förövade brott, bl. a. vållande till sådan kroppsskada,

som i 10 och 12 §§ samma kapitel och lag sägs, må åtalas av allmän

åklagare, om barnavårdsnämnden anmäler brottet till åtal. Härigenom

torde en väsentligt ökad möjlighet till straffrättsligt ingripande mot föräldrar

vid vanvård av barn komma att öppnas. Genom de i 3 kap. av

föreliggande förslag upptagna bestämmelserna om åtgärder mot vanvård

av barn, som värdas i föräldrahemmet, kommer ytterligare ett starkt vapen

att ställas till myndigheternas förfogande för barnens skyddande. Och

slutligen lärer genom gällande civilrättsliga stadganden om vårdnadens

överflyttande i en del fall skydd kunna beredas vanvårdade barn.

Yad åter beträffar försummelse av försörjningsplikten torde genom de

i 72 § föreslagna bestämmelserna om arbetsskyldighet ett synnerligen

verksamt och på fattigvårdens område med framgång begagnat medel hava

anvisats för framtvingande av denna plikts fullgörande.

(K. 17 §, 50 § 2 mom.. 52 § 1 mom. 3 st., M. s. 143, 144, 199, 7r,

200, 204, Y. 175 —178, vl. 7 § 5 mom., kommunalförordningen för Försummelse

landet § 55, kyrkostämmoförordningen § 29, lagen om behandling av alkoholister

23 § 2 mom.) värds
I

förevarande paragraf hava sammanförts bestämmelser, motsvarande dem, nämnden

som förekommo i kommittéförslagets 17 §, 50 § 2 mom. och 52 § 1

mom. tredje stycket. För undvikande av omgång har — i likhet med vad för

vissa fall är i fattigvårdslagen stadgat (62, 72 §§) — handräckning an

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kimgl. Maj:ts proposition nr 150.

setts hörn begäras bos polismyndigheten i stället för lios länsstyrelsen.

I övrigt hava vissa formella ändringar vidtagits. Däremot torde (jfr Y.

176) lika litet som i ovan åberopade, redan gällande lagstadganden erfordras

någon bestämmelse om, vilken myndighet, som har att utdöma

vite. Detta lärer, på sätt i motsvarande fall för närvarande sker, ankomma

på domstol.

76 §. (K. 118, 119 §§, M. s. 383, 384, Y. 176, fbl. 19 §, lag den 2 juni

Åtal m. m. 1916 om skyddskoppympning 25, 26 §§, hälsovårdsstadgan den 19 juni

1919 59, 61 §§, epidemilagen den 19 juni 1919 31, 33 §§, lag den 30

juni 1913 om behandling av alkoholister 28 §, lag den 20 juni 1918

angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar 29, 30 §§.)

Lika med kommittén anser jag förseelse mot barnavårdslagen böra behandlas

av allmän domstol, varför något särskilt stadgande om domstol ej torde

vara erforderligt. Likaledes delar jag kommitténs uppfattning, att åtal

enligt detta kapitel ej bör få väckas av allmän åklagare med mindre målsägande

angiver förseelsen till åtal eller anmälan sker av barnavårdsnämnden.

Det är att förvänta, att barnavårdsnämnderna, särskilt under tiden närmast

efter lagens ikraftträdande, skola med varsamhet begagna denna rätt till

anmälan hos allmänna åklagaren i sådana fall, då t. ex. underlåtenhet att

fullgöra anmälningsplikt mera berott av obekantskap med lagens stadganden

än av likgiltighet för eller trots mot lagens bud.

Det kan måhända vara föremål för tvekan, huruvida böter, som ådömas

enligt denna lag, böra tillfalla kronan eller kommunen. Här ovan hava

uppräknats några i gällande lagstiftning förekommande bestämmelser i detta

hänseende. Då tillämpningen av barnavårdslagen i väsentlig mån ankommer

på de kommunala myndigheterna, anser jag, att böter för förseelse

mot lagen böra, på sätt stadgats exempelvis i lagen om skyddskoppympning,

hälsovårdsstadgan och epidemilagen, tillfalla kommunens kassa. Utdömande

av böter och viten kan enligt förslaget ske, förutom jämlikt 73—

75 §§, även jämlikt 9 § 4 mom., däri hänvisas till kommunalförordningen

för landet § 47 och kommunalförordningen för stad § 40.

I anslutning till en myndighets hemställan (Y. 176) har i förevarande

paragraf upptagits en bestämmelse om förvandling av böter och viten.

77 §. (K. 88, 98, 123 §§, M. s. 292, 387, 388, Y. 269, 404, vl. 21 §,

Hand- fbl. 6 § 2 mom., 10 §, fvl. 62, 72 §§, lagen om barn utom äktenskap

räckning. ^ g o st., lagen om förbud för vissa underliållsskyldiga att avflytta från

riket 8 §.)

I förevarande paragraf har föreslagits ett stadgande om rättighet för

barnavårdsnämnd eller dess ordförande att, där de så pröva nödigt för

vidtagande av åtgärd, som enligt lagen ankommer på dem, erhålla handräckning

av polismyndighet. Stadgandet har fått en något allmännare

avfattning än kommittéförslagets 123 §. Såsom kommittén (M. s. 387)

betonat, bör visserligen nämnden genom sin ordförande och sina ledamöter,

tjänstemän eller biträden i regel uppehålla den nödiga förbindelsen

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

med hemmen och de personer, med vilka nämnden eljest behöver komma

i beröring. Men, på sätt kommittén jämväl framhållit, kan i vissa fall

krävas polismyndighetens bistånd för genomförande av nämndens beslut

eller fullgörande av nämndens uppgifter i övrigt. Det nu föreslagna

stadgandet är avsett att omfatta bland annat alla de i kommittéförslagets

123 § angivna fall, då barnavårdsnämnd äger påkalla handräckning. Sådan

bör alltså lämnas för delgivning av förelägganden och beslut, för hämtning

till förhör samt för barns omhändertagande eller förflyttning. Åven

för omhändertagande av egendom jämlikt 68 § 1 mom. (K. 98 §) bör

handräckning kunna lämnas. Skulle nämnden, dess ledamöter, biträden

eller tjänstemän förvägras tillträde till lägenhet, där på grund av stadgande

i lagen undersökning eller annan åtgärd skall verkställas (t. ex.

jämlikt 3 eller 7 kap.), bör likaledes handräckning givas (se Y. 269).

I olikhet mot kommittén finner jag rätten att begära handräckning böra

begränsas till nämnden eller dess ordförande. Annan ledamot, biträde

eller tjänsteman synes nämligen icke böra äga rätt därtill.

På sätt kommittén antytt kunna även skyddshemmen i vissa fall bliva

i behov av polismyndighetens bistånd. Beträffande rätt för skyddshems

styrelse eller föreståndare att påfordra handräckning bör därför gälla detsamma

som i fråga om barnavårdsnämnden eller dess ordförande. För

skyddshemmens del kommer därvid främst i betraktande rätt att återhämta

elev, som avvikit från hemmet, eller villkorligt utskriven elev, vilken

anses böra återföras till skyddshemmet. Däremot har med hänsyn till

föreliggande förslags ståndpunkt i fråga om eftertillsyn över slutligt utskriven

skyddshemselev (se vid 46 § 3 mom.) i förslaget icke upptagits

stadgande om handräckning för inställande eller återförande i tjänst eller

anställning av den, för vilken skyddsliemsstyrelse utsett sådan. I fråga

om handräckning för delgivning av arbetsföreläggande och för försörjningsskyldigs

inställande till arbete jämlikt 72 § bär i nämnda paragraf hänvisning

gjorts till 72 § fattigvårdslagen.

Den av kommittén föreslagna föreskriften, att handräckningen skulle

vara kostnadsfri, har i något ändrad avfattning bibehållits. I avseende

härå må framhållas, att enligt kungörelsen den 14 juni 1918 angående

ersättning åt landsfiskaler för vissa av deras polisverksamhet föranledda

utgifter ävensom för telefonavgifter (Sv. förf.-samt. nr 455,1918) landsfiskalerna

erhålla gottgörelse av statsmedel för de resekostnader och särskilda

utgifter, som föranledas av polisundersökningar och utredningar i

mål och ärenden enligt fattigvårdslagen, ävensom av handräckning enligt

samma lag. Någon motsvarande förmån har däremot icke tillerkänts övriga

polismyndigheter. Fråga om ersättning av statsmedel för polismyndighets

i stad resekostnad i anledning av försörjningspliktigs transporterande

till arbetshem har i besvärsväg varit föremål för Kungl. Maj:ts bedömande,

men anspråk på dylik ersättning har icke bifallits (se Beger. K. Årsbok

1921 s. 219). Framställningar om införande av likställighet i detta hän
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

78 §.

Med föräldrar

likställda

personer.

A doptant.

Fader, moder

eller förmyndare

med

t&rdnaden.

seende mellan landsfiskaler och övriga polismyndigheter hava hos Kungl.

Maj:t gjorts dels av justitieombudsmannen och dels av statens fattigvårdsinspektör.

Dessa framställningar hava remitterats till vederbörande myndigheter.

Spörsmålet i fråga har, såvitt angår barnavårdslagen, berörts i

ett av de över kommitténs förslag avgivna yttrandena (T. 404).

I likhet med kommittén (M. s. 388) anser jag, att ersättning av allmänna

medel för resor, som för handräckningsändamål företagas enligt

barnavårdslagen, bör tillerkännas landsfiskalerna och att ovannämnda kungörelse

därför bör undergå ändring i sådan riktning. Därvid synes det

mig även böra komma under övervägande, huruvida, i enlighet med ovannämnda

framställningar, enahanda förmån jämväl må tillerkännas övriga

polismyndigheter.

Stadgandet i kommittéförslagets 123 § tredje stycket har i något ändrad

avfattning bibehållits.

(K. 67, 120 §§, M. s. 218, 385, Y. 403, fvl. 3 § 4 st., lag om

adoption 13 §.)

I huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslagets 120 § upptager

förevarande § eu bestämmelse om att vad i barnavårdslagen stadgas angående

föräldrar gäller adoptant, när fråga iir om adoptivbarn.

I de hänseenden, varom stadgas i förslaget, skall alltså beträffande

adoptant gälla vad eljest är stadgat i fråga om de naturliga föräldrarna,

vilket är en given följd av adoptionens innebörd.

Sålunda må under de i 3 kap. stadgade förutsättningar enahanda åtgärder

vidtagas, som då fråga är om barn hos naturliga föräldrar. I stället för dessa

bör adoptant mottaga förmaning, beredas tillfälle att yttra sig inför nämnden

m. m. Adoptants rätt till umgänge med omhändertaget barn o är densamma,

som i 4 kap. stadgats beträffande de naturliga föräldrarna. Återlämnande

till adoptant enligt reglerna i 6 kap. må ske på samma sätt som till

föräldrarna. I likhet med barn, vilket fostras hos föräldrarna, är barn, som

fostras hos adoptant, ej underkastat bestämmelserna i 7 kap. Utgift, som

kommun haft för omhändertaget adoptivbarn, inverkar på adoptantens förvärv

av hemortsrätt och på kommunens rätt till ersättning av staten på samma

sätt som enligt 62 och 63 §§ gäller i fråga om naturliga föräldrar. Adoptant

är ersättningsskyldig på samma sätt som i 68 § 2 mom. är stadgat beträffande

naturliga föräldrar. År adoptant ur stånd att fullgöra sin ersättningsskyldighet

och är detsamma fallet beträffande adoptantens make i fråga

om den ersättningsskyldighet, som i vissa fall åligger honom (se lag om

adoption 13 § och lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens

barn), böra emellertid de naturliga föräldrarna, i analogi med stadgandena i

nyssnämnda § i lagen om adoption och fattigvård slagen 3 § 4 st., vara

subsidiärt ersättningsskyldiga (se Y. 403). Uttryckligt stadgande härom har

föreslagits.

I förevarande § har lika litet som i kommittéförslaget begreppet målsman

upptagits. I de fall, då vårdnaden ej utövas av båda föräldrarna,

utan denna tillkommer antingen en av dem eller ock särskilt förordnad

förmyndare, bör om den, vilken sålunda har vårdnaden — i det följande

benämnd vårdnadshavaren — i vissa hänseenden gälla detsamma som eljest

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

217

gäller beträffande båda föräldrarna. Jag skall nu angiva, i vilka hlinseen

den detta bör vara fallet.

Utsattes barn i vårdnadshavare^ hem för behandling eller fara, varom förmärs

i 22 § a) eller b), torde böra mot vårdnadshavaren förfaras på samma

sätt som mot föräldrar. Sålunda bör förmaning tilldelas vårdnadshavaren (23 §

1 mom. a)). Innan beslut fattas om barnets omhändertagande, skall vårdnadshavaren

beredas tillfälle att yttra sig eller kallas till inställelse (24 2 mom.).

Barnavårdsnämnds beslut om barnets omhändertagande skall delgivas vårdnadshavaren,

och om denne ej samtycker till omhändertagandet, skall underställning

ske (25 §). Vårdnadshavaren skall beredas tillfälle att yttra sig hos

länsstyrelsen och må kallas till inställelse inför densamma; tillfälle till bemötande

av vårdnadshavarens yttrande bör beredas barnavårdsnämnden och

länsstyrelsens beslut bör delgivas vårdnadshavaren (26 §). Föreligger beträffande

barn, som vistas hos vårdnadshavaren, sådant förhållande, som i

29 § 1 eller 2 mom. sägs, bör omhändertagande för samhällsvård äga rum,

därest vårdnadshavaren samtycker därtill Har i fall, som avses i 29 §

3 mom., vårdnadshavaren övergivit barnet eller avlidit, skall barnet omhändertagas

för samhällsvård. Åtgärd mot vårdnadshavaren må vidtagas enligt

30 §. Aven i det hänseende, varom förmäles i 31 § andra stycket, bör vårdnadshavaren

vara likställd med föräldrarna. Allt vad i 3 kap. är stadgat om

föräldrarna bör sålunda vara tillämpligt å vårdnadshavaren. Detta utesluter

givetvis icke, att barnavårdsnämnden, där så anses lämpligt, exempelvis till

inställelse kallar den av föräldrarna, som ej har vårdnaden, eller, om ingendera

av dem utövar densamma, båda föräldrarna.

Beträffande 4 kapitlets bestämmelser om föräldrar (37 §) torde likställighet

mellan vårdnadshavaren och föräldrarna ej böra stadgas. Med hänsyn till

stadgandena i 12 § i lagen om barn i äktenskap och 2 § femte stycket i lagen

om barn utom äktenskap synes det nämligen ej riktigt att i fråga om rätten

till umgänge med barnet föreskriva, att allenast vårdnadshavaren skall hava

den rätt, som eljest tillkommer föräldrarna. Umgänge med skyddshemselev

enligt bestämmelserna i skyddshemmets reglemente bör sålunda tillkomma

båda föräldrarna, även om vårdnaden tillkommer allenast en av dem eller

särskild förmyndare. Med annat för skyddsuppfostran omhändertaget barn

böra ävenledes båda föräldrarna få umgås, i den mån barnavårdsnämnden

prövar sådant lämpligt. Och ingendera av föräldrarna bör betagas tillfälle

till umgänge med sitt barn, som omhändertagits för samhällsvård, med

mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Något stadgande om den

rätt till umgänge med omhändertaget barn, som tillkommer förmyndare, torde

icke vara erforderligt.

Yad som i 6 kap. är stadgat om föräldrarna bör givetvis gälla vårdnadshavaren.

Sålunda bör samhällsvård i regel upphöra, då vårdnadshavaren gör

framställning därom (47 § 1 mom.). Aven i fall, varom förmäles i 47 §

2 mom., böra bestämmelserna om föräldrarnas hörande m. m. tillämpas i avseende

å vårdnadshavaren.

På grund av bestämmelserna i 49 § är barn, som vistas hos föräldrarna

eller särskilt förordnad förmyndare, som har vårdnaden om barnet, icke underkastat

de i 7 kap. givna reglerna om fosterbarnskontrollen (jfr dock s. 179).

Den omständigheten, huruvida den av föräldrarna, hos vilken barnet vistas,

har den lagliga vårdnaden om barnet eller ej, saknar betydelse för frågan

om tillämpligheten av bestämmelserna i nämnda kapitel. I nu förevarande

sammanhang bör alltså ej givas något stadgande, varigenom vårdnadshavaren

jämställes med föräldrarna.

Då vårdnaden ej står i samband med försörjningsplikten, bör i fråga om

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

70 §.

Råd och anvisningar

av

medicinalstyrelsen.

SO §.

Provinsial
läkare
erhåller

förteckning

över

vissa barn.

SI §.

Klagan över

beslut av

barnavårdsnämnd

och anstaltsstyrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

inverkan på föräldrars förvärv av hemortsrätt och på kommunens rätt till

ersättning av staten (62 och 63 §§) samt i fråga om föräldrars ersättningsoch

arbetsskyldighet (9 kap.) vårdnadshavaren ej jämställas med föräldrarna.

Yad i 75 § är stadgat om böter och vite för föräldrars utevaro m. m. bör

gälla vårdnadshavaren.

Av det anförda framgår, att vad i 3, 6 och 10 kap. är stadgat med

avseende å föräldrarna bör gälla vårdnadshavaren. Stadgande härom har

upptagits i andra stycket av förevarande §.

(K. 121 §, M. s. 292, 385, 386, fbl. 4 § 1 mom.)

I förevarande § har i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslagets

121 § upptagits ett stadgande om åliggande för medicinalstyrelsen

att till ledning för barnavårdsnämnder och enskilda meddela nödiga råd

och anvisningar beträffande vård av barn, särskilt av späda sådana.

För detta stadgande, som i vad det avser fosterbarnsvården ansluter sig

till bestämmelsen i 4 § fosterbarnslagen, torde någon motivering, utöver

den av kommittén lämnade, icke vara erforderlig.

(K. 122 §, M. s. 305, 306, 386, 387, Y. 373, fbl. 14 §, läkarinstruktionen

26 § 5 mom., 33 § 2 mom.)

I ändamål att sätta provinsialläkare i stånd att utöva den på honom ankommande

tillsyn över utackorderade barn upptog kommittén (K. 122 §),

i huvudsaklig överensstämmelse med det i 14 § fosterbarnslagen förekommande

stadgandet, en bestämmelse om skyldighet för barnavårdsnämnden

att årligen tillställa provinsialläkaren förteckning över barn, som överlämnats

till enskilt hem. Denna bestämmelse har i föreliggande förslag bibehållits

med vissa förändringar. Sålunda synes, med hänsyn till att provinsialläkaren

har tillsyn även över sundhetsförhållandena i barnhem, förteckningen

böra upptaga även de barn, som vårdas i dylika anstalter.

Å andra sidan torde förteckningen ej böra omfatta sådana barn, vilka på

grund av bestämmelserna i 60 § ej stå under nämndens tillsyn.

Kommittén föreslog icke någon bestämmelse om skyldighet för barnavårdsnämnden

att insända förteckning över barn till pastorsämbetet. De

av kommittén till stöd för dess ståndpunkt härutinnan åberopade skäl

(M. s. 305, 306) synas mig böra godtagas.

11 KAP.

Om klagan i mål och ärenden enligt denna lag.

Med hänsyn till den omarbetning, som kommitténs förslag i viktiga avseenden

undergått, hava även bestämmelserna om klagan måst göras till

föremål för ändring. Därvid har det ansetts önskvärt att söka vinna en

närmare anslutning till fattigvårdslagens motsvarande bestämmelser.

(K. 61 § 3 mom., 62, 107, 110 §§, M. s. 212—214, 361—365, Y.

395, kyrkostämmoförordningen § 42, fbl. 15 §, fvl. 78 §.)

I stället för den i kommittéförslagets 107 § 1 mom. upptagna bestämmelsen

har i 1 mom. av förevarande paragraf föreslagits ett stadgande i

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 150. 219

tillämpliga delar motsvarande innehållet i 78 § 1 och 4 mom. fattigvårdslagen.

Liksom enligt fattigvårdslagen klagan är medgiven över beslut, varigenom

fattigvård vägrats, bör, såsom kommittén (M. s. 361) ansett, sådan

rätt stadgas beträffande beslut, varigenom barns omhändertagande för

samhällsvård förvägrats.

Beträffande barns omhändertagande för skyddsuppfostran har i föreliggande

förslag i överensstämmelse med gällande lag stadgats en särskild

procedur, bestående bl. a. däri, att då föräldrarna ej samtycka till beslutet,

detta skall underställas länsstyrelsen. Enligt kommittéförslaget (K.

61 § 3 mom.) skulle för det fall, att barnavårdsnämnd avslagit framställning

om återlämnande till föräldrarna av för skyddsuppfostran omhändertaget

barn, beslutet på framställning av den, som ej nöjdes med detsamma,

underställas ungdomsrådet (beträffande dylikt beslut av skyddshemsstyrelse

saknades föreskrift). En dylik anordning skulle emellertid kunna få till

följd ett gång efter annan upprepat, för nämnden uppenbarligen ganska

tidsödande underställningsförfarande. Det synes därför lämpligt att, sedan

beslut om skyddsuppfostran i laga ordning tillkommit, den vilken icke åtnöjes

med beslut, varigenom framställning om barnets återlämnande avslagits,

får själv hos länsstyrelsen överklaga beslutet. Med beslut av barnavårdsnämnd

har jämställts beslut av .styrelse för skyddshem, varom i 43 §

1 mom. sägs. I fråga om klagan över dylikt beslut av styrelse för annat

skyddshem se 81 § 5 mom.

Enligt fosterbarnslagens 15 § är besvärsrätt medgiven beträffande beslut

i fråga, som avses i nämnda lag. En liknande bestämmelse synes böra

meddelas beträffande barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i 7 kap.

av föreliggande förslag. Däremot torde besvärsrätt ej böra stadgas över

av ordföranden jämlikt 49 § 2 mom. fattat beslut; dylikt beslut är nämligen

av provisorisk natur och skall prövas av nämnden.

Då fångvårdsstyrelse eller styrelse för anstalt meddelar beslut rörande

behandlingen å anstalt eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet eller beträffande

kvarhållande av arbetsskyldig å anstalt, är enligt fattigvårdslagen

klagan över beslutet medgiven. Ett liknande stadgande torde böra meddelas

i barnavårdslagen. Däremot bör lika litet som i fattigvårdslagen

stadgas besvärsrätt beträffande beslut om föreläggande av arbetsskyldighet,

enär vid vägran att ställa sig beslutet till efterrättelse handräckning måste

begäras och i handräckningsärendet befogenheten av barnavårdsnämndens

beslut om arbetets åläggande bör bliva föremål för prövning. Vidare kan

yrkande när som helst framställas om arbetsskyldiglietens upphörande, och

över beslut i anledning härav får, såsom nyss berörts, klagan föras. (Se

Reger. R. Årsbok 1922 s. 73.)

Slutligen lärer böra i barnavårdslagen meddelas en bestämmelse, motsvarande

den i fattigvårdslagen 78 § 4 mom. intagna och liksom denna

bland annat tillämplig på en del beslut i formfrågor vid ärendenas behand
-

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

KungL Maj Ha proposition nr 150.

Orig samt vid klagan över böter, som pålagts för utevaro från sammanträde

(9 § 4 mom. i föreliggande förslag, jämfört med kommunalförordningen

för landet § 47 och kommunalförordningen för stad § 40). Även över

barnavårdsnämnds beslut enligt 88 § bör besvär kunnna anföras jämlikt förevarande

bestämmelse. Klagan lärer däremot ej böra få föras i förvaltningsfrågor,

för vilkas behandling nämnden jämlikt de i barnavårdslagen eller

kommunallagarna givna föreskrifter är ansvarig endast inför kommunen.

Dessa frågor betecknas i 2 § 1 mom. av förslaget såsom angelägenheter,

vilka äro att hänföra till »förvaltning och verkställighet». Hit torde även

böra hänföras åtgärder för utkrävande av ersättning för nämndens utgifter

för omhändertagna barn m. m. Nämndens beslut och åtgärder i dessa ärenden

äro föremål för revision, och kommunen kan, om framställda anmärkningar

därtill föranleda, vägra ansvarsfrihet för förvaltningen och väcka ersättningstalan

inför domstol (kommunalförordningen för landet §§71, 72,

kommunalförordningen för stad §§ 71—73). Vidare lärer klagan ej böra

få föras i ärende, vilket angår fråga, som avses i 3, 4 eller 6 kap., i den

mån ej, enligt vad ovan nämnts, klagorätt i dylikt ärende ansetts böra

uttryckligen stadgas, d. v. s. över beslut, varigenom omhändertagande för

samhällsvård förvägrats eller varigenom framställning om slutlig utskrivning

av för skyddsuppfostran omhändertaget barn avslagits (jfr M. s. 360,

362). Möjlighet att vinna rättelse av rådande missförhållanden beredes

emellertid under alla omständigheter genom stadgandet i 81 § 2 mom.

Vad i ett yttrande (T. 395) erinrats mot den av kommittén föreslagna

bestämmelsen, att överklagat beslut går i verkställighet, där ej förbud däremot

meddelas av länsstyrelsen, torde icke böra föranleda ändring i förslaget

vid det förhållande, att böter och viten i det fall, varom i yttrandet

förmäles, icke torde utdömas av barnavårdsnämnden utan av vederbörande

domstol.

Vid sidan av besvärsförfarandet upptager föreliggande förslag (81 §

2 mom.) liksom kommittéförslaget och fattigvårdslagen ett stadgande om

rätt för länsstyrelsen att ingripa till rättande av missförhållande. Föreliggande

förslag har i denna del så avfattats, att det medgiver ingripande även

mot missförhållande å skyddshem eller annan anstalt, vilket lärer vara motiverat

med hänsyn särskilt till att enligt förslaget även skyddshemmen äro

underkastade tillsyn av länsstyrelsen (20 §) samt att besvär över beslut

angående behandlingen i skyddshem icke medgivits i 1 mom.

Enär enligt föreliggande förslag arbetsföreläggande skall meddelas av

barnavårdsnämnden, torde en särskild bestämmelse erfordras därom, huruvida

klagan över varning för tredska vid fullgörande av arbetsskyldighet

må vara tillåten. Bestämmelsen (3 mom.) ansluter -sig till fattigvårdslagens

78 § 3 mom.

I 4 mom. har föreslagits ett stadgande, nära anslutande sig till kommittéförslagets

110 § och fattigvårdslagens 78 § 5 mom.

Klagan över beslut av styrelse för särskilt skyddshem, varom förmäles

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 1,50.

221

i förslagets 43 § 2 och 3 mom., torde böra (jfr M. s. 365) medgivas i de fall,

då klagan är medgiven över annan skyddshemsstyrelses beslut; närmare

bestämmelser angående sådan klagan synas böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Det kan nämligen till äventyrs befinnas önskvärt att i samband med godkännande

av dylika skyddshem eller eljest stadga ett besvärsförfarande,

som icke i allo överensstämmer med det här för de vanliga skyddshemmen

föreslagna förfarandet.

I 6 mom. har föreslagits ett stadgande, som i huvudsak överensstämmer

med kommittéförslagets 107 § 4 mom. och fattigvårdslagens 78 §

6 mom.

(K. 109 §, M. s. 363, 364, Y. 52 s. 29, fri. 79 §.)

I huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslagets 109 § och

fattigvårdslagens 79 § har ett stadgande om klagan över handräckning

intagits i 82 §.

(K. 108 §, M. s. 363, fvl. 80 §, kommunalförordningen för landet

§§ 74—76, kommunalförordningen för stad §§ 75—77.)

För det i förevarande paragraf upptagna stadgandet, som nära ansluter

sig till 108 § i kommittéförslaget och 80 § i fattigvårdslagen, torde någon

särskild motivering icke erfordras.

(K. 112 §, M. s. 366, 367, Y. 396, 397, fvl. 81, 82 §§.)

Föreliggande förslag intager en helt annan ståndpunkt än kommittéförslaget

i fråga om uttagande av ersättning för kostnad för barns vård, om

hemsändning och kostnad därför samt om arbetsskyldighet. Enligt föreliggande

förslag åligger det nämligen barnavårdsnämnden att själv vidtaga

åtgärder i angivna hänseenden, under det att enligt kommittéförslaget

sådant skulle ankomma på fattigvårdsstyrelsen. Med hänsyn bl. a. härtill

är föreliggande förslags ståndpunkt i fråga om klagan över länsstyrelsens

beslut i dessa och dem närstående frågor en annan än kommittéförslagets.

Det liar nämligen ansetts riktigt, att sådana frågor, vilka prövas av kammarrätten,

då fullföljd sker enligt fattigvårdslagen, även böra fullföljas dit,

då besvär sker över beslut enligt barnavårdslagen. I kammarrätten bör

sålunda fullföljas talan över länsstyrelses utslag dels angående ersättning

— av kommun, landsting och enskild ersättningsskyldig — för kostnad

för barn eller angående skyldighet att ansvara för sådan kostnad, dels

angående fastställelse av eller jämkning i bidragsskyldighet enligt 71 §

(se Y. 396), dels angående hemsändning eller ersättning för hemsändningskostnad,

dels angående behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet

eller kvarhållande av arbetsskyldig å anstalt eller i arbete, dels ock angående

gottgörelse av staten jämlikt 63 §.

Enligt fattigvårdslagen skall klagan över länsstyrelses utslag i ärende

angående fattigvårds beviljande föras hos kammarrätten. Det kunde i

analogi härmed måhända förefalla lämpligt, att besvär över länsstyrelses

utslag jämväl i ärende angående barns omhändertagande för samhällsvård

fördes hos kammarrätten. Då emellertid ärenden angående barns öm
-

sa §.

Klagan

över handräckning.

83 §.

Klagan över

beslut av

kommunalstämma

m. m.

*4 §■

Klagan

i kammarrätten.

Talan mot

dess beslut ej

medgiven.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

händertagande för skyddsuppfostran lämpligen böra, på sätt för närvarande

är fallet, fullföljas i regeringsrätten, och dessa samt de dem närstående

ärendena angående samhällsvård, på sätt kommittén (M. s. 367) ansett,

böra behandlas av samma besvärsmyndighet, skall enligt förslaget besvär

över länsstyrelses utslag i ärende angående omhändertagande för samhällsvård

föras i regeringsrätten (se 85 § 2 mom.).

I 2 och 3 mom. av 84 § hava intagits bestämmelser överensstämmande

med eller innehållande hänvisningar till föreskrifterna i 81 § 2-—4 mom.

fattigvårdslagen. I stället för att i ett särskilt moment intaga stadgande

om klagan över länsstyrelses utslag angående gottgörelse av staten jämlikt

63 § (jfr fvl. 81 § 5 mom.) har föreskrift i sådant hänseende intagits

i 1 mom. av förevarande paragraf.

Liksom enligt fattigvårdslagens 82 § gäller, bör klagan över kammarrättens

utslag i mål enligt barnavårdslagen ej medgivas. Föreskrift härom

har ansetts lämpligen böra erhålla sin plats i ett fjärde mom. av 84 §.

*5 §■ (K. 111, 112 §§, M. s. 365—367, Y. 215 s. 120, 396, 397, kom
hfgstTdom-

^nalförordningen för landet § 77, kommunalförordningen för stad § 78,

stolen och fvl. 83, 84 §§, vl. 9 § 2 mom., fbl. 15 § 3 mom., Reger.-R. Årsb. rercgerings-

ferat 1909 s i3] 1910 s 215, 1921 s. 197 och notiser 1920 C. 87,

1921 S. 237, S. 245.)

I 1 mom. av förevarande paragraf har i fråga om klagan över länsstyrelses

utslag i mål rörande ådömande av tvångsarbete gjorts en hänvisning

till vad i sådant hänseende gäller enligt fattigvårdslagen.

I det föregående har jag antytt, att jag i likhet med kommittén anser

regeringsrätten böra vara högsta instans för prövning av mål angående

barns omhändertagande såväl för skyddsuppfostran som samhällsvård. Likaledes

delar jag kommitténs uppfattning, att talan över läns styrelses utslag

i ärende angående fosterbamskontrollen bör fullföljas i regeringsrätten.

Aven i övrigt bör talan över länsstyrelses utslag, i den mån ej i 84 §

eller 85 § 1 mom. meddelats stadgande om fullföljd i kammarrätten eller

högsta domstolen, föras i regeringsrätten.

Enligt gällande lag (vl. 9 § 2 mom.) må, om barnavårdsnämnds beslut

angående barns skiljande från hemmet fastställts av länsstyrelsen, ändring

sökas hos Kungl. Maj:t. Detta stadgande har tidigare så tolkats (se ovannämnda

rättsfall från år 1909), att barnavårdsnämnd icke ansetts äga föra

talan över utslag, varigenom länsstyrelse vägrat fastställelse å nämndens

beslut om barns skiljande från hemmet. I ovannämnda rättsfall från år 1921

har emellertid regeringsrättens majoritet omfattat en annan åsikt.

I berörda rättsfall hade barnavårdsnämnd beslutat omhändertaga ett grovt

vanvårdat tvåårigt barn, men länsstyrelsen hade vägrat fastställelse å beslutet

med hänsyn till att barnet, som ännu befunne sig i späd ålder, icke

kunde anses vara i sedligt avseende försummat, varför nämnden icke varit

berättigad att på grund av 1902 års lag skilja barnet från hemmet. Då nämnden

besvärade sig över länsstyrelsens utslag, förklarade regeringsrättens majoritet

(fyra ledamöter), att det icke kunde förvägras nämnden att draga den

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

i målet uppkomna rättsfrågan under högre myndighets bedömande. En ledamot

vidhöll däremot den av regeringsrätten i 1909 års rättsfall uttalade uppfattningen,

att jämlikt grunderna för 9 § 2 mom. i gällande lag klagan icke

finge föras över länsstyrelsens utslag.

Av det nu refererade rättsfallet från år 1921 framgår, att då barnavårdsnämnd

besvärat sig över utslag, varigenom länsstyrelse vägrat fastställelse

å nämndens beslut om barns skiljande från hemmet, åtminstone

i målet uppkommen rättsfråga ansetts kunna av nämnden dragas under

regeringsrättens prövning. Enligt praxis äga även byggnads- och hälsovårdsnämnder

överklaga länsstyrelses utslag.

Enligt min mening bör enahanda rätt tillkomma barnavårdsnämnd. För

vinnande av en enhetlig rättstillämpning är det otvivelaktigt av icke ringa

vikt, att de särskilda länsstyrelsernas beslut kunna göras till föremål för

prövning av central besvärsmyndighet, även då genom besluten fastställelse

förvägrats å barnavårdsnämndernas förordnanden om barns omhändertagande

för skyddsuppfostran. Jag har därför ansett den i gällande lagstiftning

förekommande bestämmelse, på grund varav klagorätt tidigare förvägrats

barnavårdsnämnderna, icke böra upptagas i förslaget.

I 2 mom. av 85 § har på grund härav, i väsentlig överensstämmelse

med bestämmelsen i 84 § fattigvårdslagen, intagits ett generellt stadgande

om klagorätt över länsstyrelses utslag i andra fall, än i 84 § och 85 §

1 mom. i föreliggande förslag är stadgat.

Av chefen för justitiedepartementet torde komma att framläggas av förevarande

stadgande föranlett förslag om ändring i lagen om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt.

(K. 111 § 2 st., 113 §, M. s. 365, 367, fvl. 85 §, fbl. 15 § 4 mom.) sb §.

Enligt kommitténs förslag skulle ungdomsråds beslut om barns skiljande Verkställighet

från hemmet ävensom länsstyrelses utslag, varigenom barnavårdsnämnd ses utslag.

ålagts att omhändertaga barn, gå i verkställighet utan hinder därav att

klagan förts. Eu bestämmelse om dylik verkställighet av länsstyrelses

utslag i ärende enligt barnavårdslagen synes emellertid vara av behovet

påkallad även i en del andra fall. Sålunda torde det stundom visa sig

erforderligt att snabbt verkställa länsstyrelses beslut t. ex. angående förbud

mot barns vårdande i barnhem (42 §) eller i ärende angående fosterbarns

vård (jfr fbl. 15 § 4 inom.). Behov av omedelbar verkställighet

torde även eljest kunna yppas i ärenden enligt 3—-1 kap. i föreliggande

förslag. I 86 § har därför föreslagits ett stadgande om dylik verkställighet.

Någon skillnad synes icke böra göras mellan de fall, då länsstyrelsen

fastställt barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande, och de

fall, då så ej är händelsen. Även då länsstyrelsen förordnat t. ex. om

återlämnande till föräldrarna av för skyddsuppfostran omhändertaget barn,

torde nämligen länsstyrelsens beslut böra bringas till omedelbar verkställighet.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungi. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

*7 §.

Dag för lagens

ikraftträdande.

Upphävande

av vissa

gällande

f örfatta ingav.

8S §.

Bestämmelserna

i 7 kap.

höra vinna

successiv tilltampning.

12 KAP.

Övergångsbestämmelser.

{K. 124, 125 §§, M. s. 389, 390, Y. 40(5, 407.)

Lika med kommittén anser jag att tiden för lagens ikraftträdande icke

lämpligen kan utsättas till årsskiftet närmast efter lagens utfärdande.

Under förutsättning att lagen antages vid 1924 års riksdag, bör den

alltså träda i kraft först med ingången av år 1926.

De i andra och tredje styckena i förevarande § upptagna stadgandena

motsvara 125 § i kommitténs förslag. Föreskrift om talan mot beslut,

vilket meddelats före nya lagens ikraftträdande (se K. 124 §), har upptagits

i 89 § 5 mom.

Under det att enligt gällande lag fosterbarnskontrollen är inskränkt till

barn under 7 års ålder, skall enligt föreliggande förslag tillsyn utövas

över fosterbarn intill fyllda 16 år. Ett övertagande på en gång av tillsynen

över nio nya årsgrupper skulle emellertid utan tvivel förorsaka

barnavårdsnämnderna betydande svårigheter. Det har därför ansetts lämpligt,

att detta övertagande sker successivt, så att tillsynen utsträckes, vid

lagens ikraftträdande den 1 januari 1926 till fosterbarn, som ej fyllt 8

år (d. v. s. barn födda under år 1919), den 1 januari 1927 till fosterbarn,

som ej fyllt 9 år, o. s. v. ända till dess alla fosterbarn under 16

år kommit under barnavårdsnämndens kontroll.

Denna anordning medför den fördelen, att barnavårdsnämnden ej behöver

utöva fosterbarnskontroll över andra barn utom äktenskap än sådana,

för vilka barnavårdsmän äro förordnade. Då de allra flesta fosterbarn

äro barn utom äktenskap, kan sålunda barnavårdsnämnden vid fosterbarn

skontrollens utövande i mycket stor utsträckning begagna sig av det

värdefulla bistånd, som barnavårdsmännen kunna lämna.

En annan fördel med denna anordning är, att då åldern för de barn,

vilka skola stå under nämndens tillsyn, vid lagens ikraftträdande höjes

till 8 år, flertalet barn, tillhörande den nya årsgruppen, redan förut —

åtminstone i de kommuner, där fosterbarnslagen verkligen tillämpats —

oavbrutet stått under fosterbarnsmyndighetens kontroll. Genom överlämnande

från denna till barnavårdsnämnden av tillgängliga uppgifter och

handlingar rörande dessa (liksom rörande övriga fosterbarn, se 90 §) bör

en väsentlig lättnad komma att beredas nämnden i dess arbete. Och då

vid de följande årsskiftena ett successivt höjande av åldersgränsen äger

rum, innebär detta icke ett utsträckande av kontrollen till nya, för nämnden

okända barnskaror, utan till stor del allenast ett fortsatt övervakande av

redan under nämndens tillsyn stående barn.

Av nu angivna skäl har föreslagits, att bestämmelserna i 7 kap. icke

skola äga tillämpning å barn, födda före den 1 januari 1919.

Skydd i form av fosterbarnstillsyn bör emellertid av nämnden vid behov

kunna under övergångstiden beredas även äldre barn, då förhållandena

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

225

äro sådana att, efter det 7 kap. vunnit full tillämpning, dylikt skydd åtnjutes.

Sålunda bör nämnden, då fall föreligger, som i 49 § 1 eller 2

mom. sägs, på sätt i sistnämnda moment är stadgat, kunna besluta, att

barnet skall tills vidare anses såsom fosterbarn. Dylikt beslut bör i

brådskande fall kunna fattas även av ordföranden ensam. Efter beslutets

meddelande skola de i 7 kap. och i 73 § givna bestämmelserna äga tilllämpning

å barnet. Ett stadgande av nu angivet innehåll bär införts i

<88 § (jfr lagen om barn utom äktenskap 37 §).

(K. 129 §, M. s. 391, 392.)

I likhet med kommittén anser jag det nödigt, att val av barnavårdsnämnd

första gången sker före den 1 augusti året innan lagen skall träda

i kraft. Såsom kommittén framhållit, lärer en bestämmelse härom vara

erforderlig, för att statförslag för det första verksamhetsåret må kunna i

landskommunerna avlämnas till kommunalnämnden före den 1 september.

Den i förevarande moment föreslagna bestämmelsen överensstämmer i

huvudsak med det av kommittén i 129 § upptagna stadgandet.

Det torde böra stadgas, att kommun, som vill vinna befrielse från

skyldigheten att tillsätta särskild barnavårdsnämnd, skall till länsstyrelsen

ingiva sin till Kungl. Maj:t ställda ansökan därom, samt att, efter det

vederbörande barnavårdskonsulent verkställt utredning i ärendet, länsstyrelsen

skall insända handlingarna jämte eget yttrande till Kungl. Maj:t.

Kommun, som önskar att barnavårdsnämnden skall redan från tidpunkten

för lagens ikraftträdande hava den sammansättning, som i 7 § sägs, bör

givetvis, innan lagen träder i kraft, göra ansökan härom. Den tid, inom vilken

sådan ansökan skall ingivas, lärer böra bestämmas av Kungl. Maj:t.

Har kommun icke inom sålunda bestämd tid gjort dylik ansökan, äger

kommunen givetvis sedermera när som helst inkomma därmed. Aven i

sådant fall bör ärendet behandlas på ovan angivet sätt. I händelse av

bifall till ansökningen bestämmer Kungl. Maj: t den tidpunkt, då beslutet

om befrielse skall vinna tillämpning.

I lagen synes böra stadgas, att då ansökan, varom här är fråga, bifalles,

kommunen skall inom av Kungl. Maj:t bestämd tid förrätta val, som avses

i 7 § och 8 § 2 mom. Detta bestämmande lärer böra ske i det beslut,

varigenom befrielse medgives. Vidare torde föreskrift böra i lagen meddelas

därom, att beträffande avlämnande av utgifts- och inkomstförslag för

det kommande året bestämmelserna i 1 mom. skola gälla i tillämpliga delar.

Hinder torde ej föreligga, att Kungl. Maj:t före lagens ikraftträdande

förordnar statens fattigvårdsinspektör och fattigvårdskonsulenterna att taga

den befattning med ärenden av ifrågavarande slag liksom med barnavårdsärendeu

i övrigt, vilken enligt lagen skall åligga överinspektören för fattigvård

och barnavård samt barnavårdskonsulenterna. Ärenden om befrielse

från skyldighet att tillsätta särskild barnavårdsnämnd böra givetvis, utan

hinder av vad i gällande departementalstadga är föreskrivet, behandlas i

socialdepartementet.

Bihang till riksdagens protokoll 1024. / sand. 112 käft. (Nr 150.) 197223 15

89 § 1 mom.

Val av barnavårdsnämnd

första gången

samt stat för

första verksamhetsåret
-

89 § 2 inom.

Befrielse från

skyldighet att

tillsätta särskild

barnavårdsnämnd.

s. 226 Kontrollera mot PDF

89 § 3 mom.

Anstånd med

barnavårdsnämndens

övertagande

av befattningen

med

utom sina

hem vårdade

fattiga barn.

89 § 4 mom.

Anstånd med

anmälan euVigt

51 §.

89 § 5 mom.

Ersättning

för kostnad,

som uppstått

före lagens

ikraftträdande

m, m.

90 §.

Tipp gifters

överlämnande

till barnavårdsnämnd

från andra

myndigheter.

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

(K. 127 §, M. s. 391.)

I förevarande moment har med vissa formella jämkningar upptagits det

i 127 § i kommitténs förslag förekommande stadgandet om rätt för kommun

att besluta, att med barnavårdsnämndens övertagande av befattningen

med förut av fattigvårdsstyrelsen vårdade fattiga barn skall anstå under

ett år efter lagens ikraftträdande.

(K. 128 §, M. s. 391.)

Enligt förslaget åligger anmälningsskyldighet beträffande fosterbarn vissa

personer, som enligt gällande lag ej hava dylik skyldighet. I förevarande

moment har därför, på sätt även föreslagits av kommittén, upptagits ett

stadgande om anstånd för sådana personer med anmälningsskyldighet till

den 1 juli det år, lagen trätt i kraft.

(K. 124 §, M. s. 389, fvl. 86 §.)

Med hänsyn till de ändrade bestämmelser, som enligt förslaget gälla i

fråga om rätt till ersättning av annan kommun för omhändertaget barn,

har, i anslutning till ett stadgande i fattigvårdslagen, bland övergångsbestämmelserna

upptagits föreskrift om att den nya lagens bestämmelser i

nämnda hänseende icke skola tillämpas i fråga om kostnad, som uppstått,

innan lagen trätt i kraft. Av enahanda skäl har föreslagits, att detsamma

skall gälla beträffande ersättning av landsting, staten och enskild person.

I fråga om talan mot beslut, vilket före nya lagens ikraftträdande meddelats

i ärende, som eljest skulle behandlas enligt nämnda lag, bör, på

sätt kommittén föreslagit, gälla vad i den äldre lagen stadgats. Jämväl

härom har föreskrift föreslagits i förevarande moment.

Då det torde falla av sig självt, att efter den nya lagens ikraftträdande

barnavårdsnämnd, som avses i den nya lagen, skall taga befattning

med barn, som skilts från hemmet genom beslut, meddelat enligt lagen

angående uppfostran åt vanartade m. fl. barn, har någon motsvarighet till

den av kommittén i 126 § föreslagna övergångsbestämmelsen ej upptagits

i föreliggande förslag.

(K. 131 §, M. s. 392.)

I förevarande § har upptagits det av kommittén i 131 § föreslagna

stadgandet om rätt för barnavårdsnämnden att från de myndigheter, vilka

hittills handhaft de olika grenar av barnavården, som hädanefter ankomma

på nämnden, erhålla erforderliga uppgifter och handlingar rörande flarn

med vilka nämnden har att taga befattning.

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Kostnadsb eräkning-ar.

I vissa av de avgivna yttrandena tiar såsom en brist i kommitténs förslag

framhållits, att beräkningar saknades angående kostnaderna för dess genomförande.

För att avhjälpa denna brist hava i sammanhang med lagförslagets

överarbetning verkställts beräkningar angående de ekonomiska följder, som

det nu föreliggande förslagets genomförande kan antagas medföra, och skall

jag nu tillåta mig att lämna en redogörelse för dessa beräkningar. Jag vill

emellertid förutskicka, att av lätt insedda skäl på vissa punkter exakta siffror

ej kunnat erhållas, varför beräkningarnas uppgörande varit förenat med

betydande svårigheter. Slutsummorna böra därför anses såsom approximativa,

därvid jag dock vill framhålla, att vid beräkningarnas utförande det ansetts

angeläget att i tveksamma fall snarare upptaga kostnaderna till för höga

belopp än tvärtom.

Ämnet behandlas i det följande sålunda, att först redogöres för en del med

förslagets genomförande förenade omständigheter av ekonomisk betydelse,

varefter i skilda avdelningar angivas de verkningar i ekonomiskt hänseende,

vilka i anledning av förslagets genomförande kunna förväntas uppstå för dels

staten, dels landstingen och dels kommunerna.

I. Ekonomiska konsekvenser av förslagets genomförande.

Som den föreslagna lagen om samhällets barnavård är avsedd att träda i

kraft med ingången av år 1926, är det först från och med denna tidpunkt,

som lagen kan föranleda utgifter för det allmänna. Det är alltså först 1925

års riksdag, som har att behandla av föreliggande lagförslag föranledda anslagsfrågor

— och då blott för senare hälften av budgetåret 1925—1926.

Icke desto mindre synes det vara nödigt, att jag i samband med lagförslagets

framläggande angiver de grunder, vilka enligt min mening böra gälla i

fråga om statsbidrag till barnavårdsverksamheten m. m.

En redogörelse för de nya kategorier av barn, som genom förslaget bliva

föremål för samhällets direkta omvårdnad, och dessa barns sannolika antal

torde först vara på sin plats.

Antalet av de barn, vilka för närvarande av fattigvårdsmyndigheterna vårdas

utom det egna hemmet och för vilka enligt förslaget barnavårdsnämnderna

skulle bära omsorgen, torde, såsom å s. 55 angivits, uppgå till cirka

30,000. Någon ökning i antalet av dessa barn, de för samliällsvård omhändertagna

enligt förslagets terminologi, kan näppeligen befaras genom förslagets

antagande, då den åldersgräns, intill vilken samhällsvård enligt förslaget

må åtnjutas, sammanfaller med minderårighetsgränsen enligt fattigvårdslagen

(16 år).

Som bekant innebär för närvarande begreppet fosterbarn »barn, som mot

ersättning fostras hos andra än sina föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar

eller laga förmyndare och icke fyllt sju år». För att råda bot på en del

av de missförhållanden, som på detta område försports, har åt ordet fosterbarn i

förslaget givits en betydligt vidare omfattning: barn under sexton år, som

mot ersättning fostras hos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare,

vilken har vårdnaden om barnet, samt, även om ersättning ej utgår,

barn i nämnda ålder, som är intaget i barnhem, varjämte barnavårdsnämnd

äger att i vissa fall besluta, att även andra barn, som utan ersättning vistas

hos annan än föräldrarna och dylik förmyndare, skola anses som fosterbarn.

Vad åldersgränsens höjning beträffar, föreslås en successiv tillämpning: 1926

eu höjning till åtta år, 1927 till nio år o. s. v., så att sextonårsgränsen

skulle uppnås först 1934.

Inverkan på

det allmännas

kostnader

först 1926.

Sannolika antalet

av de

barn, å vilka

lagen är avsedd

att tilllämpas.

För samhällsvård

omhändertagna

barn.

Fosterbarn.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

För skyddsuppfostran

omhändertagna

barn.

Överensstämmelse

med kommittéförslaget.

Ekonomiska

följder av en

livligare verksamhet

från

barnavårdsnämndernas

sida■

På grund av den jämförelsevis ringa utsträckning, vari fosterbarnslagen

vunnit tillämpning (se s. 164), torde det icke vara möjligt, att exakt fastslå

antalet fosterbarn enligt nuvarande lags mening. Kommittén anför (M. s.

30, 279), att i uppgifter till förste provinsialläkarnas årsberättelser för år

1917 upptogos allenast 9,316 fosterbarn, vilken siffra dock tydligen vore

alltför låg. Någon tillförlitlig uppgift på antalet står som sagt ej att erhålla

lika litet som på antalet av de barn, vilka genom fosterbarnsbegreppets utvidgning

skulle ställas under lagen. Endast åldersgränsens höjning från 7

till 16 år borde medföra mer än fördubbling av antalet (bortsett från den

naturliga avgången genom dödsfall, adoption m. m.).

Kommittén uppger (S. s. 41) antalet av de barn, för vilka barnavårdsnämnderna

vid 1915 års slut bekostade uppfostran, vara 2,732. Antalet av

dessa barn, de för skyddsuppfostran omhändertagna enligt förslagets terminologi,

kommer otvivelaktigt att ökas genom lagförslaget. På grund av de

synnerligen starka krav på utsträckning av samhällets befogenhet att ingripa

till skydd och uppfostran av de barn, om vilka bär är fråga, föreslås nämligen

eu utvidgning av lagens tillämpningsområde. För det första införes

en ny kategori: barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas

eller utsättas för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa. Eu

del av dessa hava otvivelaktigt hittills med föräldrarnas medgivande omhändertagits

av fattigvårdsmyndiglieterna, men för de övrigas skyddande har

samhället saknat möjlighet att ingripa. Beträffande de förra blir det enligt

förslaget endast eu överflyttning till barnavårdsnämnden, då däremot de senare

utgöra eu ny grupp. Dennas omfattning är omöjligt att beräkna, men

torde vara ganska ringa. — För det andra har åldersgränsen för de s. k.

sedligt försummade barnen höjts med ett år. Antalet 15—16-åriga barn

i fara att på grund av föräldrarnas olämplighet som uppfostrare bliva vanartade

kan heller icke med sannolikhet beräknas, men torde näppeligen

vars synnerligen stort. — För det tredje har även åldern för de vanartade,

som kunna av barnavårdsnämnd omhändertagas, höjts med 3 år, d. v. s. till

18 år, varjämte deras kvarhållande på skyddshem till 21 år möjliggjorts.

Antalet av7 dessa äldre vanartade kan endast approximativt angivas: ett

hundratal av vartdera könet. — Slutligen tillkomma de vanartiga under 15

år, som på grund av kroppslig sjukdom eller psykisk abnormitet eller på

grund av vanartens svårare beskaffenhet måste vårdas å särskilt skyddshem.

Dessa hava hittills antingen varit intagna å vanliga skyddshem eller å åkerbrukskolonien

Hall eller icke erhållit någon för dem lämpad behandling.

Deras antal är synnerligen svårt att beräkna; de torde kunna uppskattas till

approximativt 35 flickor och 200 gossar, av vilka senare emellertid redan nu

de flesta torde vara intagna a Hall.1)

Beträffande samtliga utvidgningar av lagens tillämpningsområde överensstämmer

föreliggande förslag med kommitténs, med undantag av att begreppet

fosterbarn erhållit en i viss mån annan betydelse än enligt kommitténs förslag.

Förutom genom tillkomsten av de nya kategorier av barn, som genom

lagförslaget skulle komma in under det allmännas direkta omvårdnad,

är det möjligt, att de omhändertagnas antal kommer att stiga därigenom

att tack vare det större intresse för uppgiften, som kan förväntas av

de nya barnavårdsnämnderna, ingripande med sannolikhet kommer att

ske i en del fall, där sådant för närvarande uraktlåtes. Någon beräkning

av i vilken omfattning detta kommer att äga rum kan emellertid givetvis ej

*) Vid beräkning av ovan angivna tal bär sammanställning gjorts av uppgifter i följande

betänkande^ fattigvårdslagstiftningskommitténs angående den offentliga barnavården

och om lösdrivares behandling; reglementeringskommitténs; samt tvångsuppfostringssakkunnigas

av år 1922.

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. -Vaj:ts proposition nr 150.

göras. — På grund av det antydda ökade intresset hos nämndernas ledamöter

är det emellertid att hoppas, att dessa skola i stor utsträckning själva

åtaga sig övervakningsuppdrag. I större samhällen måste dock givetvis i

framtiden såsom hittills avlönade biträden härför anlitas, men av nyss angivet

skäl torde näppeligen nämnvärd ökning av det allmännas kostnader

på denna punkt behöva befaras.

Att lagens tillämpningsområde utvidgas innebär uppenbarligen eu ökning

av samhällets förpliktelser, men medför i sin helhet mindre kostnadsökningar

för det allmänna, än man skulle vara böjd att vänta. Sålunda betyder

den stora ökningen i fosterbarnens antal sannolikt knappast någon ökning i

utgifter. Samhällets befattning med dessa barn skulle nämligen inskränka

sig till en viss kontroll, och denna kan säkerligen, såsom nyss anfördes, i

flertalet kommuner utövas av nämndens egna ledamöter. I stor utsträckning

torde barnavårdsmännen kunna anlitas för tillsynen — fosterbarnen

äro som bekant huvudsakligen barn utom äktenskap. Utvidgningen av begreppet

fosterbarn behöver därför icke med nödvändighet för det allmänna

innebära någon utgiftsökning. I avseende härå må erinras om den i 88 §

av förslaget intagna övergångsbestämmelsen, av vilken framgår, att fosterbarnskontrollen,

såvitt avser utomäktenskapliga barn, i allmänhet endast blir

tillämplig å sådana, för vilka barnavårdsman är förordnad.

Som bekant ställa sig de olika vårdformerna i ekonomiskt hänseende

mycket olika. Något skäl för antagande, att förskjutning till förmån för

den ena eller andra vårdformen skall äga rum, förefinnes ej. Säkerligen

komma även i framtiden de flesta barn, omhändertagna för samhällsvård,

att utackorderas i enskilda hem, och barn, omhändertagna för skyddsuppfostran,

att i ungefär samma proportion som hittills fördelas mellan enskilda

hem, barnhem och skyddshem. Sålunda kunna med all säkerhet de flesta

barn, som omhändertagas för vanvård, misshandel eller fara att bliva vanartade,

placeras i enskilda hem — den billigaste vårdformen — och komma

därigenom att åsamka det allmänna en jämförelsevis obetydlig kostnadsökning.

Antalet av genom barnavårdsnämndernas försorg i enskilda hem utackorderade

barn var vid slutet av år 1915 (S. s. 41) 1,721; den ökning i antalet

dylika barn, som genom förslaget skulle inträda, har förslagsvis uppskattats

till 150. Antalet av de barn, för vilka barnavårdsnämnderna vid

slutet av år 1915 bekostade vård i barnhem, var (S. s. 41) 463; även här är

någon ökning att motse, förslagsvis beräknad till 50. — Yad slutligen beträffar

den tredje gruppen, omfattande de i skyddshem vårdade, torde i avseende

å densamma den största ökningen komma att inträda. Enligt kommittén

(S. s. 41) voro vid slutet av år 1915 intagna i skyddshem 483 gossar och 65

flickor; genom sammanställning av uppgifter, lämnade av skyddshemsinspektören,

framgår, att den 30 juni 1923 inom erkända skyddshem vårdades 692

gossar och 169 flickor (so s. 237). c De villkorligt utskrivnas antal utgjorde

samma dag 120 gossar och 8 flickor. A föregående sida har det sannolika antalet

av vanartiga i åldern 15—48 år angivits till 200 (hälften gossar och hälften

flickor) och av särgrupperna under 15 år till 235 (därav 200 gossar och 35

flickor), d. v. s. inalles 435 (300 gossar och 135 flickor), av vilka emellertid

bortåt 200 gossar redan nu torde vara intagna å Hall eller annat skyddshem.

Återstår alltså 235 (100 gossar och 135 flickor). Ökningen av antalet

barn i skyddshem torde således böra uppskattas till i runt tal 250, varvid

dock ;Lr att märka, att hela detta antal näppeligen kommer att uppnås förrän

några år efter lagens ikraftträdande. Antalet villkorligt utskrivna skydclshemselever

torde ock komma att höjas, särskilt med hänsyn till att den

villkorliga utskrivningen i förslaget fått en mera framskjuten plats, än för

närvarande är fallet. Ökningen av de villkorligt utskrivnas antal torde kunna

beräknas till 100.

Sannolikt

ingen utgiftsökning

till

följd av fosterbarnsbegreppets

utvidgning.

Olika vårdformers

betydelse

ur ekonomisk

synpunkt.

s. 230 Kontrollera mot PDF

Inkom ättling

för det

allmänna.

230 Klingl. Maj:ts proposition nr 150.

ökningen av antalet barn av de olika kategorierna beräknas alltså till:

i enskilda hem............................................................................................. 150

i barnhem................................................................................................ 50

skyddshem selever inom skyddshem ........................................................... 250

» utom * 100.

Fördelningen av de härigenom föranledda kostnaderna mellan staten,

landstingen och kommunerna behandlas i det följande.

Av kommitténs beräkningar synes framgå, att det allmännas kostnader för

vård i enskilt hem i allmänhet belöpte sig till 200 ä 300 kronor (M. s. 348,

349) , för vård i barnhem till i medeltal 560 kronor (M. s. 358, jfr s. 349,

350) . Dessa beräkningar torde avse förhållandena år 1920 eller tidigare, varför

vårdkostnaden för närvarande kan antagas vara avsevärt lägre. I fråga om

skyddshemmen föreligga uppgifter av färskare datum; av vissa av skyddshemsinspektören

tillhandahållna uppgifter framgår, att medelkostnaden å

skyddshemmen för år 1922 var cirka 1,170 kronor (jfr tabellen å s. 237) efter

avdrag av det till 200 kronor uppgående statsbidraget samt av kostnader

för byggnader och dessas underhåll. (Uppgift från 2 hem saknas.) Någon

nedgång i vårdkostnaderna torde vara att förvänta. För de 128 villkorligt

utskrivna skyddshemselever, om vilka uppgift kunnat erhållas, uppgick medelkostnaden

år 1922 till icke fullt 50 kronor. (Såsom framgår av tabellen

varierar kostnaden från medeltalet 575 kronor för 1 hems utskrivna elever

till 0 kronor för 11 hems elever.)

Slutligen bör framhållas, att genom förslaget en avsevärd inkomstökning

skulle tillföras det allmänna. För närvarande kunna föräldrarna till av barnavårdsnämnd

omhändertaget barn ej tvingas att ersätta det allmännas kostnader

för barnets vård med högre belopp än 100 kronor om året under 5

år. Kommittén medger visserligen det principiellt riktiga i att föräldrarna

skola ersätta lida kostnaden för barnets vård (M. s. 316), men anser dock

föräldrarnas ersättningsskyldighet böra, då fråga är om skyddshem selev, omfatta

allenast den kostnad, som barnavårdsnämnden fått vidkännas, d. v. s.

225 kronor om året (M. s. 321).

Vid behandlingen av 68 § 2 och 3 mom. har framhållits, hurusom enligt

föreliggande förslag föräldrarna äro intill en viss gräns ersättningsskyldiga

för kostnaden för deras omhändertagna barn. Särskilt med hänsyn till att

skyddshemsvård understundom betingar betydande kostnader, vilka ej ansetts

böra i sin helhet åvila föräldrarna, har det nämligen befunnits nödigt att begränsa

ersättningsskyldigheten till att omfatta ett belopp av högst 960 kro

nor årligen, vilket belopp valts med hänsyn bland annat till den billigaste

avgift, som bemedlade föräldrar hava att erlägga för sinnessjukt barns vård

å statens sinnessjukhus (för närvarande 2 kronor 65 öre om dagen, d. v. s.

967 kronor 25 öre om året)1). Av vid nämnda lagrum anfört skäl har nu

förevarande maximibelopp ansetts icke böra fastställas i lagen utan i administrativ

författning.

Aven om det jämförelsevis sällan kan förväntas inträffa, att föräldrar till

barn, som intagas i skyddshem, skola äga förmåga att ersätta hela vård

kostnaden för barnet, torde det dock, med hänsyn till önskvärdheten av att

föräldrarnas ansvar för sina barn icke försvagas, vara av icke ringa vikt, att

principen om föräldrarnas fulla ekonomiska ansvarighet för sina barn även

i detta fall så långt ske kan upprätthålles. Härtill kommer att genom eu

bestämmelse av angivet innehåll eu icke oväsentlig inkomstökning torde

1) So Kungl. Maj:ts brev till medicinalstyrelsen den 22 juni 1923 angående avgifterna

vid statens anstalter för sinnessjuka under tiden 1 januari 1924—30 juni 1925.

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

kunna beredas det allmänna. Icke sällan lärer nämligen hela kostnaden för

barnets vård i såväl enskilt hem som barnhem kunna av den enskilde ersättningsskyldige

utkrävas, och även beträffande skyddshemsvård torde en

avsevärd del av kostnaden kunna till det allmänna återbäras, utan att myndigheterna

med obehörig hårdhet göra det allmännas rätt gällande. Enligt förslaget

skulle av vad som sålunda återbetalas, då fråga är om vård i enskilt hem

eller barnhem, kommunen först göra sig själv betäckt för sina kostnader.

Beträffande kostnad för vård i skyddshem skulle vad som av enskild ersättningsskyldig

uppbures delas lika mellan kommunen och landstinget (se

vidare nedan s. 243). Under alla förhållanden skulle staten i sista hand

erhålla gottgörelse för sitt bidrag till vården (se ett såsom bilaga till detta

protokoll fogat utkast till kungörelse 5 §).

Kommittén förordade i 10 kap. av sitt förslag, att understöd skulle utgå

till barn under 16 år av ensamstående moder, som därav vore i behov.

Staten skulle bidraga med eu tredjedel av kostnaderna för sådana barn under

två års ålder. Kommittén angav icke, till vilket belopp denna understödsverksamhet

i sin helhet kunde beräknas uppgå, men anslog statsbidraget

för barn under två år till 1,200,000 kronor årligen. För dessa barn skulle

alltså kommunernas kostnader uppgå till 2,400,000 kronor årligen, och för

återstående 14 årsklasser säkerligen till det mångdubbla beloppet. Visserligen

skulle sannolikt denna utgiftsökning i väsentlig mån motsvaras av en

utgiftsminskning i fattigvårdsmyndigheternas budget, men utan allt tvivel

skulle kommittéförslagets genomförande inneburit avsevärt ökade kostnader

för det allmänna. Särskilt med hänsyn härtill har detta förslag av mig avstyrkts

(se s. 72). Ett godtagande av denna min ståndpunkt innebär alltså,

i jämförelse med kommitténs förslag, eu besparing för staten av 1,200,000

kronor årligen och för kommunerna av antagligen mångdubbla beloppet.

Då jag nu går att behandla de verkningar i ekonomiskt hänseende, vilka

i anledning av förslagets genomförande kunna förväntas uppstå för staten,

landstingen och kommunerna, ber jag att få hänvisa till ett såsom bilaga

till detta protokoll fogat iitkast till kungörelse angående statsbidrag till vissa

kostnader enligt lagen om samhällets barnavård m. m. Ehuru detta utkast

icke undergått slutlig granskning, torde det dock vara ägnat att belysa de

nedan behandlade kostnadsfrågorna. II.

II. Kostnader för staten.

Tanken att staten skulle lämna bidrag till barnavårdsnämndernas förvaltningskostnader

avvisades av kommittén (M. s. 353) och förordas ej heller i

föreliggande förslag. Detsamma gäller understöd till enskilda barnavårdsföretag.

Det i ett yttrande (Y. 323) framförda önskemålet om statsbidrag

för upprättande av upptagningshem anser jag icke kunna för närvarande

förverkligas. I detta hänseende tillåter jag mig att hänvisa till vad jag å

s. 141 anfört.

Kommittén föreslog, att statsbidrag skulle utgå för fattiga barn, som av

myndighet omhändertagits till vård utom hemmet, d. v. s. samhällsvård enligt

föreliggande förslags terminologi. Ehuru det torde vara behjärtansvärt

att uppmuntra kommunerna till eu rationell barnavård, d. v. s. barnens omhändertagande

vid behov, kan frågan om lämpligheten av att från primärkommunerna

avlyfta en avsevärd del av kostnader, vilka hittills varit jämställda

med fattigvård, vara föremål för delade meningar. Utan att för närvarande

fatta bestämd ståndpunkt till detta principspörsmål anser jag mig

dock av ekonomiska skäl förhindrad att tillstyrka, att staten ikläder sig några

Följder i

ekonomiskt

hänseende av

att 10 lcap.

i kommittéförslaget

ej

upptagits.

Icke statsbidrag

för förvaltningskostnader

eller till enskilda

barnavårds

företag.

Icke statsbidrag

för

samhällsvård.

s. 232 Kontrollera mot PDF

Icke statsbidrag

för

fosterbarnskont)

ollen.

Icke statsbidrag

för

förebyggan de

åtgärder

enligt 23 §.

Statsbidrag

för vård i enskilt

hon av

barn, som omhändertagits

för skyddsuppfostron.

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

utgifter för ifrågavarande ändamål. Enligt kommitténs beräkningar (M. s. 358)

skulle det föreslagna bidraget, 40 kronor för barn och år, för staten medföra

en årskostnad av 1,300,000 kronor. Ett godtagande av min uppfattning innebär

därför i jämförelse med kommitténs förslag på denna punkt en årlig besparing

för staten av över 1 % miljon kronor.

(Genom vissa granskningsbestämmelser har såvitt möjligt avvärjts den

förefintliga faran av att barn, som rätteligen borde behandlas såsom samhällsvårdsbarn,

på grund av statsbidraget i stället omhändertagas för skyddsuppfostran;

se utkastet till kungörelse 3 och 4 §§.)

För tillsynen över fosterbarnen har staten för närvarande inga kostnader

och ändring härutinnan har icke påyrkats i vidare mån än att i den

av svenska läkarsällskapets pediatriska sektion gjorda, i det föregående

(s. 184) omförmälda framställningen påyrkats, att staten skulle till kostnaderna

för verksamheten vid s. k. barnavårdscentraler lämna bidrag med förslagsvis

Vä- Dessa skulle vara av särskild betydelse för fosterbarnsvården.

Statens kostnader för detta ändamål, under förutsättning att 125 barnavårdscentraler

inrättades i landet, hava av sektionen uppskattats till omkring

300,000 kronor årligen.

Jag anser mig icke böra i förevarande sammanhang närmare ingå på detta

uppslag, som av mig berörts i samband med frågan om anordnande av tillsyn

över fosterbarns vård. Ekonomiska hänsyn utesluta emellertid möjligheten

att föreslå statsbidrag för ändamålet i fråga.

Yad beträffar de barn, som äro föremål för skyddsuppfostran eller förebyggande

åtgärder, har statsbidrag av olika slag för dem blivit ifrågasatt.

Sålunda har tanken på statsbidrag för förebyggande åtgärder i form av övervakning

framkastats. I den mån nämndens egna ledamöter sakna möjlighet

att utföra dylika uppdrag, måste givetvis avlönade biträden härför anlitas.

Dessa utgifter stå emellertid förvaltningskostnaderna mycket nära och av

den orsaken avvisade kommittén tanken på statsbidrag härför (M. s. 354),

en ståndpunkt, som av mig biträdes.

För närvarande utgår statsbidrag till av barnavårdsnämnd i enskilt hem

utackorderat barn med hälften av barnavårdsnämndens kostnader, dock ej

över 50 kronor1), vilket med hänsyn till att fångvårdsstyrelse^ ersätter

barnavårdsnämndens kostnader med högst 100 kronor innebär, att statsbidraget

understiger 50 kronor, om totalkostnaden understiger 200 kronor.

Kommittén föreslog statsbidraget till ett fixt belopp, 40 kronor (M. s. 358).

Nedprutningen betingades huvudsakligen av att enahanda belopp skulle utgå

även för barn, omhändertagna för samhällsvård. För dessa åtnjutes för närvarande

ej statsbidrag, ett förhållande, som enligt min ovan uttalade åsikt

åtminstone tills vidare bör bibehållas. Kommittén anför (M. s. 358), att statsbidraget

50 kronor för vård i enskilt hem vore väl högt i förhållande till

de år 1919 fastställda statsbidragen för vård i barnhem eller skyddshem,

men framhåller tillika, att kostnaderna för vård i dessa hem ökats "i väsentligt

högre grad än fosterlegan i enskilda hem. Vid sådant förhållande och

då statsbidrag för samhällsvård nu ej föreslås, varför kommitténs egentliga

skäl för en sänkning bortfallit, synes mig en rubbning av det för närvarande

för vård i enskilt hem utgående statsbidraget, vars belopp likaledes bestämdes

så sent som vid 1919 års riksdag, icke böra äga rum. För vinnande

av förenkling finner jag dock, i likhet med kommittén, fastställande

av ett fixt belopp vara att föredraga framför bidragets bestämmande enligt

här ovan refererade, nu gällande grunder.

’) Se kungörelsen den 19 juni 1919 angående statsbidrag till uppfostringsanstalter etc.

(Sv. Förf.-saml. nr 389/1919).

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

För barn, som skilts från liemmet och vårdas i barnhem, utgår för närvarande

statsbidrag med 80 kronor för år1). Kommittén ansåg visserligen

detta belopp val lågt (M. s. 358), men föreslog ingen höjning, huvudsakligen

av det skälet, att kommunerna på andra punkter skulle erhålla större lijälp

av staten. Visserligen bortfaller detta skäl numera, men då några starkare

krav på ökade statsbidrag för ifrågavarande ändamål ej försports, torde övervägande

skäl tala för att bibehålla det av riksdagen år 1919 fastställda beloppet.

Till styrelse för skyddshem utgår för närvarande ett årligt statsbidrag av

200 kronor för den tid elev vårdas inom hemmet. Har eleven (se vl. 16 §)

av skyddshemsstyrelsen tills vidare eller för viss tid överlämnats till enskilt

hem eller anställts i arbete, tjänst eller yrke (villkorlig utskrivning enligt

föreliggande förslags terminologi), utgår statsbidrag till barnavårdsnämnden

(icke till skyddshemsstyrelsen) med hälften av nämndens kostnader, d. v. s.

vad nämnden erlagt till skyddshemsstyrelsen (efter avdrag av fattigvårdsstyrelsens

bidrag), dock ej över 50 kronor1 2). Då ersättning för barnets vård av

barnavårdsnämnden erlägges med högst 225 kronor, därav fattigvårdsstyrelsen

ersätter 100 kronor och staten 50 kronor, utgör barnavårdsnämndens

slutliga kostnad högst 75 kronor. I de nu refererade bestämmelserna om

statsbidrag för skyddshemselev föreslog kommittén ingen annan ändring

än att, då eleven överlämnades till enskilt hem eller anställdes i arbete in. m.,

statsbidrag skulle utgå med 40 kronor eller det lägre belopp, vartill vårdkostnaden

kunde hava uppgått, samt att statsbidraget skulle utbetalas direkt

till skyddshemsstyrelsen (M. s. 359). Förändringen i statsbidragets belopp

har tydligen betingats därav, att för barn, placerade i enskilda hem, samma

regler borde gälla antingen utackorderingen skedde genom barnavårdsnämnd

eller skyddshemsstyrelse.

I avseende å frågan om statsbidrag till skyddshemsverksamheten torde

böra erinras om en av riksdagen i skrivelse den 22 juni 1920 (nr 8 a punkt

237) gjord framställning, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning i fråga

om statsbidrag till avlöning av de vid av Kungl. Maj:t godkända skyddshem

anställda folk- och småskollärare samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kunde giva anledning.

I särskilt yttrande den 25 oktober 1921 över denna riksdagens framställning

har fattigvårdslagstiftningskommittén såsom sin uppfattning framhållit,

att skyddshemmen borde erhålla ett större tillskott till sin verksamhet än

det år 1919 bestämda statsbidraget av 200 kronor för i skyddshem intagen

elev, men att detta ökade tillskott borde lämnas icke genom bidrag till lärarnas

löner utan genom höjning av det nu utgående statsbidraget. Vad

beträffade höjningens belopp syntes detta icke böra sättas lägre än till 100

kronor. Denna höjning skulle med hänsyn till att antalet platser å godkända

skyddshem uppginge till i runt tal 1,000 medföra en ökning av det nu

utgående anslaget av 100,000 kronor. Till motivering av sin ståndpunkt beträffande

förslaget om särskilt statsbidrag till lärarlöner anförde kommittén bl. a.:

Vid denna frågas tidigare behandling hade anmärkts, att förmånen av

statsbidrag till avlöning av lärarna vid skyddshemmen skulle falla i hög

grad ojämnt och ställa sig mindre rättvis, enär examinerade lärare vore i

mycket olika utsträckning anställda vid skyddshemmen. Enligt uppgifter,

som av kommittén infordrats, funnos den 1 september 1921 vid skyddshemmen,

oberäknat föreståndarna, nedanstående antal examinerade lärare

och lärarinnor:

1) Se kungörelsen flen 1‘.) juni 1919 angående statsbidrag till uppfostringsanstalter etc.

Sv. Körf.-sainl. nr 389/1919 .

2) Se ovanstående not samt cirkulär den 13 juni 1902 angående utbetalning av statsbidrag

till uppfostringsanstalter lör vanartade och i sedligt avseende försummade barn, Bill. till

Sv. Körf.-saml. nr 65/1902, sid. It —13.

Statsbidrag

för vård i

barnhem av

barn, som omhändertagits

för skyddsupp

fostran.

Statsbidrag

för skyddshemselev.

Riksdagens

skrivelse

den 22 juni

1920''.

Yttranden

över riksdagens

skrivelse.

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kunyl. Maj:ts proposition nr 150.

vid skyddshemmen för gossar: vid 11 hem 1 folkskollärare, vid 1 hem 2

sådana, vid 2 hem 1 folkskollärarinna och vid 1 hem 2 folkskollärare och

1 småskollärarinna, samt

vid skyddshemmen för flickor: vid 5 hem 1 folkskollärarinna och vid 1

hem 1 småskollärarinna.

Härvid vore att märka, att av föreståndarna vid skyddshemmen för gossar

9 vore examinerade folkskollärare och undervisade, 2 i alla och de övriga

i vissa skolämnen, samt att vid skyddshemmen för flickor funnes 3 föreståndarinnor,

som vore examinerade folkskollärarinnor, varjämte vid 1 skyddshem

föreståndarinnan efter erhållen dispens ensam ombesörjde skolundervisningen.

Efter en redogörelse för de skyddshemsföreståndares utbildning, som ej

vore examinerade folkskollärare, fortsatte kommittén: Under förutsättning

att fullgod undervisning lämnades även då föreståndaren ej vore examinerad

folkskollärare och det likväl ej funnes mer än en examinerad lärare, vore

det tydligen icke lämpligt, att statsbidraget bestämdes efter antalet examinerade

lärare. Av två skyddshem med vardera 30 elever skulle enligt av

vissa inom ecklesiastikdepartementet år 1918 tillkallade sakkunniga gjord beräkning1)

av 60 kronor för elev det ena erhålla 1,800 kronor och det andra

3,600 kronor i statsbidrag. Åkerbrukskolonien Hall skulle med dess 175

elever (nu 210) endast erhålla ett statsbidrag av 5,400 kronor, alltså omkring

30 kronor för elev per år. Visserligen vore det att antaga, att med statsbidrag

till lärarnas avlöning skyddshemmen snart nog skulle antaga allenast

examinerade skollärare till såväl föreståndare som lärare, men det torde

knappast vara en riktig utväg att ordna saken så, att valet av personal vid

skyddshem ställdes i beroende av att statsbidraget bleve rikligare, då personalen

toges ur en viss kår. Såsom skyddshemsinspektören erinrat, kunde

lämpliga personel- stå att finna även på andra områden och dessa krafter

borde naturligen icke vara uteslutna. Enligt reglementet för statens uppfostringsanstalter

skulle andre läraren fylla de villkor, som vore stadgade

för anställning såsom lärare vid folkskola, men Kungl. Maj:t hade vid olika

tillfällen meddelat dispens från detta villkor. Utvecklingen syntes därför

snarare böra gå i den riktningen, att rekrytering av personalen vid skyddshemmen

från andra håll än skollärarkåren underlättades. I sådant hänseende

framhölles särskilt behovet av att pensionsförhållandena ordnades

även för dessa. Kommittén ansåge det vara naturligast, att skyddshemmet,

även när det gällde förevarande spörsmål, betraktades såsom eu enhetlig

institution. Skyddshemmets främsta uppgift vore att ersätta det enskilda

hemmet, men det skulle vidare sörja för skolundervisning och yrkesutbildning.

Hess skola komme helt naturligt att röna inflytande av denna kombination;

skolans uppgifter måste gå hand i hand med skyddshemmets övriga uppgifter,

och man kunde därför ej strängt särskilja lärarens uppgifter; eu lärare

vid ett skyddshem måste deltaga i dess verksamhet även utanför skolsalen.

Det kunde därför innebära en fara för skyddshemmets verksamhet,

om för en del av dess personal skulle gälla alldeles särskilda regler, som

liksom försatte dem i en undantagsställning. Att representanter för skyddshemmen

på ett tidigare stadium uttalat sig för statsbidrag till lärarnas avlöning

behövde icke innebära, att de ansett detta i och för sig vara att föredraga

framför en ökning av det förutvarande statsbidraget; snarare hade

I nämnda sakkunnigas den 19 dec. 1918 avgivna betänkande framhölls, att om statsbidrag

tillerkändes skyddshemmen för bestridande av avlöning till folk- och småskollärare

och detta statsbidrag utginge enligt samma grunder som till dylika lärare vid folk- och

småskolor, den minskade kostnaden för skyddshem med endast en folkskollärare skulle utgöra

omkring 60 kronor för år och barn.

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

man anledning antaga, att förslaget understötts, emedan det varit det enda

förslag att erhålla högre statsbidrag, som förelegat, sedan riksdagen kort

förut ökat det generella bidraget.

Skyddshemsinspektören har i yttrande till skolöverstyrelsen av den 15 december

1921 anslutit sig till kommitténs uppfattning, men därjämte uttalat

sig för att staten, utöver det av kommittén föreslagna statsbidraget å 300

kronor för elev och år, borde bidraga till varje skyddshems hela verksamhet

med ett visst belopp, oberoende av elevantalet. Därest detta grundbelopp

bestämdes till 2,500 kronor per hem, skulle denna del av statsbidraget till

skyddshemmen — med beräknade 24 skyddshem — draga en kostnad av

60,000 kronor per år.

Skolöverstyrelsen anförde i yttrande den 28 januari 1922 bl. a. följande:

Överstyrelsen hade tidigare anslutit sig till den uppfattningen, att statsbidrag

till avlöning av vid skyddshemmen anställda examinerade folk- och

småskollärare borde utgå efter samma grunder som för folk- och småskollärare

vid rikets folkskolor. Tvivelsutan skulle ett dylikt statsbidrag vara

ägnat att i avsevärd mån lätta den ekonomiska bördan för skyddshemmen

och dessutom underlätta skyddshemmens strävan att för undervisnings- och

uppfostringsarbetet tillförsäkra sig väl kvalificerad arbetskraft. Då emellertid

det av skvddshemsinspektören väckta spörsmålet om ett grundanslag till

varje skyddshem oberoende av elevantalet ävenledes skulle innebära en väsentlig

förbättring av särskilt de mindre skyddshemmens ekonomiska ställning,

och då för utgående av grundanslaget kunde uppställas villkor, som

tillgodosåge nödiga krav på pedagogisk utbildning och erfarenhet hos skyddshemmens

lärarkrafter, torde det av överstyrelsen åsyftade målet möjligen

kunna ernås även på den av inspektören angivna vägen. Med hänsyn till

de ringa utsikter att få till stånd ändrade grunder för statsbidragets utgående

till skyddshemmen, som för det dåvarande förefunnes, ävensom med

hänsyn till att valet mellan ovan antydda alternativ torde kräva eu närmare

utredning framför allt beträffande eventuella kostnader för statsverket, torde

frågan om såväl statsbidrag till vid skyddshemmen anställda folk- och småskollärare

som grundanslag till skyddshemmen oberoende av elevantalet

böra bliva beroende på förnyad utredning. Av vikt vore emellertid, att en

höjning i det nu utgående statsbidraget snarast möjligt komme till stånd,

då den ursprungliga proportionen mellan statens och landstingens bidrag

undergått en väsentlig förskjutning till nackdel för landstingen. Den av

kommittén föreslagna höjningen av statsbidraget till 300 kronor för elev och

år motsvarade givetvis endast en ringa del av den ökning i omkostnader,

som dyrtiden medfört, men torde dock i förening med sjunkande priser

kunna bereda en avsevärd ekonomisk lättnad för skyddshemmen. Överstyrelsen

förordade därför höjning av statsanslaget till 300 kronor för elev

och år.

I en senare skrivelse till Kungl. Maj:t av den 19 oktober 1922 framhöll överstyrelsen,

att med hänsyn till att det dåvarande elevantalet utgjorde 834,

ifrågavarande anslag borde utgå med ett sammanlagt belopp av 250,000 kronor,

vilket dock borde kunna begränsas till 240,000 kronor; de förhöjda anslagen

borde emellertid utgå från särskilt förslagsanslag å extra stat. För utgående

av ifrågavarande förhöjda understöd borde faststiillas vissa villkor, innefattande

ej mindre föreskrifter rörande de kompetensfordringar, som borde;

uppställas för erhållande av lärartjänst vid skyddshem, än även bestämmelser

därom, att för varje skyddshem undervisningsplan skulle prövas och fastställas

av överstyrelsen. Det ordinarie förslagsanslaget borde för budgetåret

1923—1924 uppföras med 100,000 kronor, varjämte på extra stat borde

anvisas ett förslagsanslag av 80,000 kronor att utgå, enligt de villkor och bestämmelser

Kungl. Milj:t kunde finna gott bestämma.

s. 236 Kontrollera mot PDF

Central
anstalterna.

236 Knngl. Maj:ts proposition ur 150.

Medelkostnaden per elev och år vid de sjutton skyddshem, som år 1917

voro godkända av Kungl. Maj:t, utgjorde för åren 1913—1917 732 kronor

81 öre och för år 1917 876 kronor BO öre.1) (Häri ingår ej kostnaden för

byggnaders underhåll, hyra, arrendeavgifter m. m.) Den proportion, som år

1902 låg till grund för fördelningen mellan stat, landsting och kommun av

den då till 350 kronor beräknade årskostnaden (staten 100 kronor, landstinget

100 kronor och kommunen 150 kronor) hade sålunda undergått en ansenlig

förskjutning. Genom den av 1919 års riksdag beslutade höjningen

av statsbidraget till 200 kronor och av kommunens bidrag till 225 kronor

återställdes emellertid icke nämnda proportion, utan summan av statens och

kommunens bidrag understeg alltjämt — om man utgår från 1917 års siffror

— landstingets kostnader. Numera har medelkostnaden stigit ännu mera:

den uppgår för de 27 av Kungl. Maj:t godkända skyddshemmen till icke

mindre än 1,368 kronor 87 öre (inberäknat statsbidraget), såsom framgår av

vidstående tabell, grundad på uppgifter, lämnade av skyddshemsinspektören.

På medelkostnadens höjande till detta höga belopp torde emellertid vissa

omständigheter av tillfällig natur vid en del av skyddshemmen hava i avsevärd

mån inverkat, såsom alltför ringa beläggning i förhållande till befintliga

lärarkrafter och övriga anordningar m. m. Med hänsyn härtill och då även

i övrigt en nedgång av kostnaderna lärer vara att förvänta, torde man vid

bedömande av frågan om bidrag till skyddshemmen från stat och kommun

vara berättigad att utgå från en till betydligt lägre belopp beräknad medelkostnad

än den nyss angivna. Det torde sålunda vara försvarligt att beräkna

medelkostnaden vid tidpunkten för lagens ikraftträdande till 1,200 kronor.

Det skulle givetvis vara önskvärt, om staten kunde i högre grad än nu

är fallet bidraga till skyddshemsvården. Jag anser dock en höjning av det

av riksdagen år 1919 beslutade statsbidraget icke vara att förorda, vare sig

i form av visst bidrag för varje elev eller i annan form. Yad särskilt angår

förslaget om * statsbidrag till avlöning åt de vid skyddshemmen anställda folkskollärare

synes, med hänsyn till vad kommittén härom anfört, tveksamt

huruvida en dylik form för statsbidrag skulle vara ägnad att befordra skyddshemsarbetets

utveckling i gynnsam riktning.

Emellertid har jag av nedan (s. 244) anförda skäl funnit en höjning av kommunens

bidrag till skyddshemselevs vård inom skyddshem från 225 till 300

kronor böra äga rum. Härigenom skulle — med det nuvarande antalet

skyddshemselever, cirka 850 — uppstå en ökning av skyddshemmens inkomster

av 63,750 kronor.

I fråga om skyddshemselev. som villkorligt utskrives (motsvarande det nu

tillämpade överlämnandet till enskilt hem etc.), torde allenast den ändring

böra vidtagas i vad nu gäller, att statsbidraget bestämmes till 50 kronor

eller det lägre belopp, vartill vårdkostnaden uppgått. Samma statsbidrag

kommer sålunda liksom enligt kommitténs förslag att utgå vare sig barnavårdsnämnden

eller skyddshemsstyrelsen verkställt utackorderingen. Att

statsbidraget från statsverket utbetalas direkt till skyddshemsstyrelsen, även

då fråga är om villkorligt utskriven, innebär givetvis ur praktisk synpunkt

en förbättring. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen härom torde

därför böra godtagas. I visst samband härmed står den nedan (s. 245) förordade

bestämmelsen, att kommunen icke skall vara skyldig att i sista hand

svara för mera än 75 kronor av skyddshemsavgiften (fiögst 300 kronor för

villkorligt utskriven elev).

Såsom vid 5 kap. närmare utvecklats nödvändiggör höjningen till 18 år

av åldersgränsen för omhändertagande för vanart anordnande av särskilda

'') Se ovannämnda, år 1918 avgivna sakkunnigbetänkande tabell I.

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

237

Skyddshem med av Kungl. Maj:t fastställda reglementen

den 30 juni 1923'').

Medel-

Namn

Adress

Avsett för

Plats-

antal

Belägg-

ning

80/ö

Medel- kostnad

pr elev

Antal

villkor- ligt ut- skrivna

kost- nad för

villkor- ligt ut- skriven.

1923

för 19222)

s0/e

1923

för

1922

För gossar.

Hall

210

199

1,016

2,525

43

46

Stockholm S. ..

Stockholm .................

60

33

80

3

Norrby...............

Häverö ............

Stockholms län .........

26

25

783

89

3

—

-1

Folåsa ...............

Bankeberg ......

/Östergötlands län......1

(Norrköping .............J

40

31

855

93

0

—

—

Höreda ...............

Eksjö...............

Jönköpings län .........

30

22

1,405

80

0

—

—

45

37

1 225

02

15

35

43

Mäshult...............

Skälunge .........

Hallands län...............

so

22

1,036

60

0

V rångsholmen......

Kragenäs .........

Göteborg .................

40

37

956

46

24

61

40

Gräskärr ............

Uddevalla.........

Göteborgs o. Bohus län

30

30

1,328

59

9

—

—

Forsame ............

Frändefors ......

Älvsborgs län............

40

27

3>

0

—

—

Magretelund ......

40

35

935

_

2

400

_

Älvsbacka .......

Älvåsen...............

Värmlands län..........

40

26

1,052

75

7

300

—

Åkerby...............

Nora ...............

Örebro län ...............

35

31

1,350

—

5

—

—

Sundbo ...............

Västanfors ......

Västmanlands län ..

30

25

1,347

85

0

—

—

Gullgruva............

Bergvik............

Gävleborgs län .........

20

0

1,739

94

1

—

—

Kungsfors ..........

Järbo...............

Valbo och Högbo ......

15

13

2,091

—

0

—

—

Boda ..................

Viskan ............

Västernorrlands län...

30

■ 24

1,460

—

2

575

—

Stenfors .............

Ånäset ...........

Västerbottens län ......

30

25

1,661

15

0

—

—

Johannisberg ......

Kalix...............

Norrbottens län .........

60

41

4)

3

—

—

Summa

—

—

851

692

1,219

73

120

50

46

För flickor.

Eknäs ...............

Enköping.........

Stockholm..................

35

24

1,346

—

2

—

-''

Husby ...............

Åkers-Bunö......

Stockholms län ..

15

15

1,113

25

2

—

-j

Malmö skolhem ...

Allarp, Skäralid

Malmö ......................

(Hälsingborg ............j

24

21

1,035

69

2

—

—!

Sonestorp............

Eket ...............

<Landskrona..............>

(Lund.......................J

30

21

1,124

20

0

—

—1

Kragenäs..........

Kragenäs .........

Göteb.:s o. Bohus l.m.fl.

23

17

600

—

1

300

—

30

30

813

14

0

_

__

Torpshammar ..

Baggetorp .......

25

25

495

63

1

Håkans torp.........

Hela riket..................

15

16

1,528

40

0

—

—

Summa

—

__

197

169

981

06

8

37

50

S:a summarum

--

—

1,048

801

1,108

87

128

4!)

65

*) Skyddshemmet Lingatan, adress Hallinden, avsett för flickor från Göteborgs stad (platsantal 20),

togs i bruk i november 1923. — 2) Efter avdrag av statsbidraget (200 kr.) ävensom av kostnader för

byggnader och deras underhull. Med hänsyn till att i vissa fall måhända olika beräkningsgrunder använts,

äro medelkoBtnadssiffrorna ej i allo fullt jämförbara. — a) Skyddshemmet taget i bruk först under nr

1922. varför kostnad för detta ar ej kun uppgivas. — 4) Uppgift saknas.

s. 238 Kontrollera mot PDF

Underhandlingar

mod

vissa institutioner

angående

centralanstalters

anordnande.

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

skyddshem, i det följande benämnda centralanstalter, där jämväl i viss utsträckning

böra mottagas grovt vanartade under 15 år samt barn med komplicerad

vanart, d. v. s. sådana som därjämte äro kroppsligt sjuka eller

psykiskt undermåliga. Kommittén föreslog för gossarnas räkning statsinköp

av åkerbrukskolonien Hall och för flickornas del anlitande av enskilda föreningars

medverkan.

Då, såsom å s. 146 framhållits, det torde vara lämpligare, att dylik

uppfostringsverksamhet bedrives av högt kvalificerade enskilda föreningar

och stiftelser än i statsanstalter, anser jag det böra hälsas med synnerlig

tillfredsställelse, att ett antal dylika institutioner på förfrågan förklarat sig

villiga att åtaga sig den krävande uppgiften, under förutsättning att den

ekonomiska sidan av saken kunde på ett tillfredsställande sätt ordnas. Jag

skall nu tillåta mig att i korthet redogöra för resultatet av de rörande denna

fråga förda förberedande underhandlingarna.

Styrelsen för Oscar-Josephina-föreningen, å vars egendom Hall samtliga

gossar, om vilka här är fråga, skulle kunna mottagas, under förutsättning att

från anstalten förflyttades ett antal elever, som lämpligen kunde vårdas å

vanliga skyddshem, har i skrivelse den 10 oktober 1923 anfört bl. a.:

Styrelsen måste för de elever, som på grund av den nya lagen mottoges,

betinga sig en ersättning, som motsvarade institutionens ökade utgifter,

direkta och indirekta, i anledning av det nya åliggandet, jämväl med hänsyn

till de omkostnader, som kunde bliva en följd av den administrativa omläggningen.

Med hänsyn till de kostnader, som omorganisationen skulle medföra,

tänkte sig styrelsen möjligheten av att staten, i likhet med vad fallet

varit vid anstalten Yiebäck i Jönköpings län, träffade avtal med styrelsen

om överlämnande av lån på sådana villkor, att staten i hyra till anstalten

betalade den ränta, styrelsen hade att erlägga, jämte 2 % därutöver. Det

lån, som styrelsen för sagda ändamål skulle behöva upptaga, torde beräknas

till högst 200,000 kronor.

Beträffande flickorna har, såsom ävenledes å s. 147 framhållits, ansetts

lämpligare med fördelning av arbetet på olika institutioner.

_ Styrelsen för Svenska diakonissällskapet, som enligt avtal med staten å

Yiebäck i Jönköpings län för tvångsuppfostran mottager minderåriga kvinnliga

förbrytare, om vilka domstol förordnat, att de skola intagas i allmän uppfostringsanstalt,

har meddelat, att styrelsen, med hänsyn bland annat till det

nedgående elevantalet å hemmen1) vid Yiebäck, skulle vara villig att upplåta

ett av dessa hem för vanartiga flickor i åldern 15—18 år, under förutsättning

att Kungl. Maj:t ville medgiva ändring i förenämnda avtal samt att

diakonissanstalten bereddes gottgörelse för kostnaderna, ej understigande

den, som nu åtnjötes för arbetet bland minderåriga förbrytare.

Styrelsen för Samariterhemmet i Uppsala har vid sammanträde den 17

oktober 1923 förklarat sig villig att åtaga sig vård å särskilt hem på landet

av 25 eller högst 30 vanartade flickor utan fysiskt eller psykiskt lyte, på

villkor att nödiga ekonomiska garantier lämnades. Sålunda borde bestämmas

tillräcklig ersättning per skyddsling (förslagsvis uppgiven till 1,400 kronor

för år). Staten borde ansvara för årlig ersättning för visst minimiantal

skyddslingar (t. ex. 25 av beräknade 30). Byggnadslån eller lån för eventuellt

inköp av fastighet (och eventuellt bidrag till amortering) borde tillhandahållas

Samariterhemmet på villkor, som ej försvårade eventuell upplåning för hemmets

sjukhusbygge. Kontraktet med staten borde gälla för viss längre tid

(förslagsvis minst 10 år). V

V Av dessa hem, vilka äro fyra till antalet, är ett f. n. nedlagt. Å hemmen torde

kunna beredas plats för inalles 60—70 elever.

opaginerad Kontrollera mot PDF

''239

Kunyl. Maj:ts proposition nr 160.

Styrelsen för Diakonissanstalten i Härnösand har, såsom svar på förfrågan

om anstalten vore villig att åtaga sig någon del av den ifrågavarande skyddsliemsverksamheten

för flickor, förklarat, att styrelsen, utan att för närvarande

kunna göra en definitiv utfästelse för eu tidpunkt, vars inträde ej ännu kunde

bestämmas, ville, i betraktande av det enligt styrelsens mening synnerligen

maktpåliggande önskemålet av en höjd åldersgräns för skyddslingar, som till

skyddshem finge hänvisas, för sin del så tillmötesgående som möjligt pröva

en eventuell framställning om inrättande på i huvudsak samma villkor som

de för anstaltens skyddshem Gälegården gällande av ännu ett skyddshem för

kvinnliga skyddslingar för de norrländska länen. Angående dessa villkor har

anstaltens sekreterare meddelat, att vårdavgiften utgjorde, förutom statens

och vederbörande barnavårdsnämnds bidrag å respektive 200 och 225 kronor

för elev och år, från vederbörande landsting 1 krona 50 öre för elev och dag.

Slutligen har styrelsen för Brottning Sophias skyddshem ställt i utsikt att

under vissa förutsättningar kunna mottaga ett 10-tal vanartade, men ej kroppsligt

sjuka eller psykiskt abnorma flickor i åldern 15—18 år, på villkor att

skyddshemmet erhölle full ersättning för de skyddslingar, som kunde komma

att intagas.

Såsom av det föregående (s. 228, 229, 238) framgår, lärer det beräknade

behovet av anstaltsplatser för gossar kunna fyllas genom anlitande av åkerbrukskolonien

Hall, där ett 40-tal nya platser kan beredas. Däremot torde

behovet av skyddshemsplatser för flickor (135 platser) måhända icke vara

fullt tillgodosett genom de i detta hänseende gjorda erbjudandena. Emellertid

torde hela antalet platser icke behöva redan från början stå till förfogande,

utan synas i mån av behov ytterligare anordningar böra vidtagas

antingen genom utvidgningar av de nu ifrågasatta skyddshemmen eller på

annat sätt. I fråga om beredande av skyddshem svärd åt kroppsligt sjuka

och psykiskt abnorma vanartade flickor föreligger icke ännu erbjudande från

någon för uppdraget lämpad institution. Men enligt mig tillhandakomna

meddelanden förefinnas utsikter till vinnande av en tillfredsställande anordning

även i detta hänseende.

Yad i de avgivna svaren anförts därom, att de ifrågavarande institutionerna

kräva ersättning för sina utgifter i anledning av uppdragets fullgörande

synes mig icke ägnat att väcka gensaga. Tvärtom anser jag det fullt naturligt,

att institutionerna icke kunna utan garanti i sådant hänseende åtaga sig

dessa uppdrag. Dock synes det mig böra ifrågasättas, huruvida icke, liksom

beträffande övriga skyddshem, visst maximibelopp för skyddhemsavgifter bör

fastställas (se bifogade utkast till kungörelse 7 §). Eventuellt borde tillika

bestämmelser meddelas, som i viss omfattning skyddade institutionen mot

förlust i händelse anstalterna icke vore fullbelagda. Även torde det få anses

rimligt, att staten genom lån på förmånliga villkor underlättar inköp av

lämpliga anstalter eller uppförande av byggnader. Dylikt lån har tidigare

för ett liknande ändamål beviljats, nämligen till diakonissällskapet för uppförande

av en tvångsuppfostringsanstalt vid Yiebäck, där uppfostran äger

rum av flickor, angående vilka domstol förordnat, att de skola insättas i allmän

uppfostringsanstalt. I nu angivna hänseenden torde närmare underhandlingar

böra föras.

Den avgift, som för varje elev skall erläggas, bör bestridas av kommunen, statsbidrag för

landstinget och staten med rätt att av enskild ersättningsskyldig utkräva elev i contralersiittning

intill visst maximibelopp, föreslaget till 960 kronor. (Enligt nu gäl- anstalt,

lande lag ansvarar kommunen med 225 kronor för elevs vård i skyddshem.

Av skid, som nedan (s. 244) närmare utvecklas, föreslås detta belopp höjt till

300 kronor. Samma summa bör givetvis erläggas av kommunen, om barnet

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

Statskostnader

för inspektion.

förflyttas från vanligt skyddshem till centralanstalt. Om man utgår från den

ovan (s. 236) angivna medelkostnaden 1,200 kronor eller, efter avdrag av statsbidraget,

1,000 kronor, blir landstingets kostnad för elevs vård i vanligt

skyddshem 700 kronor. Enahanda belopp bör av landstinget erläggas, om

eleven förflyttas till centralanstalt, ty en dylik förflyttning bör uppenbarligen

för landstinget ej innebära ekonomisk fördel. — Statens bidrag kan alltså

begränsas till 200 kronor även för dessa elever (d. v. s. samma belopp, som

staten för närvarande erlägger och enligt förslaget alltjämt skulle erlägga

för elev i vanligt skyddshem), ty med 300 kronor från barnavårdsnämnd, 700

kronor från landsting och 200 kronor från staten, skulle centralanstalterna

erhålla en årsavgift av 1,200 kronor per elev, d. v. s. den beräknade medelkostnaden

å vanligt skyddshem. Skulle vården uppgå till högre belopp,

vilket med klok skötsel av anstalten och under förutsättning av ej alltför

ringa beläggning torde kunna undvikas, bör denna kostnad drabba institutionen.

Skulle å andra sidan vårdkostnaden icke uppgå till 1,200 kronor,

bör denna besparing i första hand komma landstinget till godo. Blir eleven

villkorligt utskriven, skulle skyddshemsavgiften (högst 300 kronor) fördelas

mellan kommunen (75 kronor) och landstinget (225 kronor), vartill komme

statsbidraget 50 kronor. Anstalten skulle sålunda erhålla högst 350 kronor,

vilket belopp i regel torde täcka anstaltens kostnader för villkorligt utskriven

elev (jfr s. 245).

På detta sätt skulle statens kostnader för centralanstalterna (med undantag

för byggnadslån och eventuella garantier) begränsas till samma årsbidrag

för elev som å vanligt skyddshem (200 kronor).

Vid uppgörande av ovanstående beräkningar, vilka grundas på uppgifter

för år 1922, har hänsyn tagits till att kostnaderna kunna förväntas nedgå.

Försiktigheten bjuder emellertid, att inga belopp fastslås i lagen, utan att

dessa bestämmas i den ifrågasatta kungörelsen angående statsbidrag, vari

med större lätthet nödiga jämkningar kunna vidtagas.

Statens kostnader för inspektion av samhällets barnavård fördela sig för

närvarande på byrån för fattigvård och barnavård inom socialdepartementet

jämte fattigvårdskonsulenterna, den hos skolöverstyrelsen anställde skyddsliemsinspektören

samt statens folkskolinspektörer.

De föreslagna nya barnav&rdskonsulentbefattningarna torde böra tills vidare

uppehållas av fattigvårdskonsulenterna, utan att någon löneförhöjning

härför bör ifrågakomma, även om en ökning av arbetsbördan givetvis blir

en följd av lagförslaget.

Vad angår det av kommittén (M. s. 123) antydda behovet av eu ökningav

den vid socialdepartementets byrå för fattigvård och barnavård anställda

personalen, anser jag, med hänsyn till nödvändigheten att iakttaga den största

återhållsamhet i fråga om inrättande av nya statstjänster, försiktigheten bjuda

att först efter det någon erfarenhet vunnits om lagens inverkan på byråns

arbetsbörda, till prövning upptaga frågan, huruvida den ifrågasatta ökningen

är av behovet oundgängligen påkallad. Emellertid torde under de första

årens tillämpning av den nya barnavårdslagstiftningen särskilda krav komma

att ställas å sakkunskap inom åtskilliga av barnavårdens specialområden.

För tillgodoseende av detta behov torde ett belopp, förslagsvis 3,000 kronor,

böra ställas till förfogande för anlitande av sakkunniga biträden. Någon

ökad utgift för staten skulle ej detta innebära, enär viss besparing uppstår

genom upphörande av folkskolinspektörernas befattning med skyddshem

och barnhem. För år 1923 uppgick summan av de jämlikt Kungl. Maj:ts

cirkulär den 27 november 1903 till folkskolinspektörerna utgående arvoden

för inspektion av skyddshem och barnhem till 3,870 kronor.

Beträffande vidare skyddshemsinspektören, som för närvarande åtnjuter ett

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150. 241

al vode av 1,500 kronor förutom dyrtidstilhigg och tillfällig löneförbättring, ökas

hans arbetsbörda betydligt genom förslaget. Jämlikt det vid detta protokoll

fogade utkastet till kungörelse 4 § skall han granska ansökningar angående statsbidrag

för elever å såväl vanliga skyddshem som centralanstalterna. Förutom

detta arbete av övervägande formell art, kommer säkerligen skyddshemselevernas

rationellare fördelning, överförande från en anstalt till en annan etc. att

ställa störa krav på honom. En höjning av hans arvode med 1,000 kronor,

alltså till 2,500 kronor, synes därför skälig.

Även resekostnader för inspektion torde komma att uppgå till ett något

högre belopp än för närvarande, ehuru samma persons utövande av konsulentverksamheten

beträffande såväl fattigvård som barnavård givetvis är ägnat

att medföra mindre kostnader för statsverket, än om barnavården och fattigvården

skulle kontrolleras av olika personer.

De nu utgående här ovan omförmälda statsbidragen ävensom arvodena till

skyddshemsinspektören och till folkskolinspektörerna bestridas för närvarande

ur ett under åttonde huvudtiteln beviljat ordinarie förslagsanslag till

uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

Detta anslag, som sedan år 1920 utgått med 184,000 kronor, har visat sig

otillräckligt för sitt ändamål, varför i innevarande års statsverksproposition

föreslagits dess höjande till 250,000 kronor.

Överflyttande till socialdepartementet av ärendena angående uppfostran

åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn föranleder givetvis anslagets

överflyttande till nämnda departement.

Vad angår anslagets belopp torde detsamma böra ökas enligt följande

tablå. (Ang. antalet barn se bär ovan s. 230.)

150 nya statsbidrag för barn i enskilda hem ä 50 kr. = 7,500 kr.

50 » » » i barnhem ä 80 » = 4,000 »

250 » » elever i skyddshem ä 200 » = 50,000 »

100 » » » utom » ä 50 » — 5,000 >

Ökning i skyddshemsinspektörens arvode................................ 1,000 »

Summa 67,500 kr.

vilken summa torde böra avrundas till 75,000 kronor.

Detta belopp torde alltså, när lagen till fullo kommit i tillämpning, krävas

utöver det i årets statsverksproposition upptagna anslaget. Dessutom erfordras,

såsom ovan antytts, möjligen även byggnadslån för centralanstalterna,

vilket således bör beräknas vid anslagsäskande till 1925 års riksdag.

Gentemot denna utgiftsökning stå ett par omständigheter, som verka i

motsatt riktning. Först är härvid att märka den förut omtalade möjligheten

att på grund av föräldrarnas till 960 kronor utsträckta ersättningsskyldighet

återfå någon del av statsbidragen. Särskilt vid vård i enskilt hem eller

barnhem, som ju betingar eu mindre kostnad, torde ej sällan även statens

bidrag bliva ersatt, ehuru staten i sista rummet skulle äga göra sig betäckt

för sina utgifter. Mera sällan torde det komma att inträffa, att staten för

skyddshemselev inom skyddshem undgår att få vidkännas någon kostnad.

Detta bleve nämligen fallet endast om det av enskild ersättningsskyldig uppburna

beloppet räckte till att täcka ej blott kommunens och landstingets

kostnad utan jämväl en del av eller hela statsbidraget. I fråga om villkorligt

utskriven elev torde oftare den betydligt mindre vårdkostnaden kunna betäckas

av enskild ersättningsskyldig, och staten alltså undgå att vidkännas

någon utgift.

Slutligen bör ej förbises, att samhället genom en rationellare barn- och

ungdomsvård med all sannolikhet så småningom kan påräkna minskning

Bihang till riksdagens protokoll 1924. / samt. 112 käft. (Nr 150) i''J7s S3 16

Kuvarande

anslag för

ändamålet.

ökning av

anslaget.

Inkomst
ökning.

Övriga

besparingar,

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 150

i kostnader för fångvård samt tvångsuppfostran och tvångsarbete. Att ens

tillnärmelsevis beräkna denna minskning är givetvis omöjligt. Ej heller låter

det sig göra att i någon mån till beloppet angiva den vinst för staten

i ekonomiskt hiinseende, som är att förvänta såsom en följd av den med

barnavårdslagstiftningen åsyftade uppfostran av ungdomen till större arbetsduglighet.

IXI. Kostnader för landsting och städer, som ej deltaga i landsting.

För närvarande inskränker sig landstingens och därmed jämförliga städers

befattning med samhällets barnavård till bekostande helt eller delvis av anstaltsvård

för sjuka eller vanartiga barn.

Anstaltsv&rd I fråga om landstingens på bestämmelserna i 40—42 §§ i fattigvårdslagen

för sjuka grundade skyldighet att bidraga till kostnaderna för anstaltsvård åt sjuka

barn. barn innebar kommitténs förslag ingen ändring. Så är ej heller fallet enligt

föreliggande förslag, med undantag av den ur kostnadssynpunkt betydelselösa

överflyttningen från fångvårdsstyrelse till barnavårdsnämnd av befattningen

med de fattiga sjuka barn, som äro i behov av anstaltsvård.

Skyddshem. För vård i skyddshem ansvarar för närvarande i sista hand landstinget

självt, även om landstinget ej har eget skyddshem, utan barnet är intaget

i annan tillhörigt dylikt. Barnavårdsnämndens bidragsskyldighet för varje

elev är enligt gällande lag begränsad till 225 kronor årligen under högst 5

år, och statsbidraget är 200 kronor om året, varför, då medelkostnaden per

skyddshemselev vid lagens ikraftträdande kan beräknas till 1,200 kronor (se

ovan s. 230), ett avsevärt belopp stannar på landstinget. Från vissa håll

har därför, såsom av det föregående (s. 233 ff.) framgår, statens ekonomiska

medverkan i större utsträckning påyrkats, framför allt i form av bidrag till

lönerna för vid skyddshemmen anställda lärare.

Ej höjning av Såsom förut (s. 236) framhållits, har jag emellertid vid uppgörande av förestatons

men väl varande beräkningar utgått ifrån, att dylik utsträckt medverkan från statens

bidrag"fö "vård sida i°ke torde kunna komma till stånd, varemot (på sätt nedan å s, 244

inom skydds- utvecklas) det ansetts lämpligt, att kommunens årliga bidrag höjes med 75

hem. kronor eller sålunda till 300 kronor att utgå under obegränsad tid. Härigenom

skulle landstingen tillföras det icke obetydliga beloppet av 63,750 kronor

(850x75 kronor) utöver vad för närvarande utgår.

Begränsning av Denna ökning i landstingens inkomster kan ingalunda uppvägas av en här

kommunens bi- nedan (s. 245) förordad ändring beträffande kommunens ansvarsskyldighet för

^^vUikorlf''^ vilkorligt utskriven elevs vård. Denna ändring innebär, att berörda ansvarsaTutskriveng

skyldighet begränsas till 75 kronor om året (i stället för 225 kronor, varav

skyddshems- staten ersätter 50 kronor). Som emellertid medelkostnaden för dylik elevs

elev. vård uppgår till icke fullt 50 kronor, och skyddshemsstyrelsen skall äga utöver

kommunens bidrag, 75 kronor, uppbära statsbidrag med 50 kronor (se

ovan s. 236), kommer det tydligen endast i undantagsfall att inträffa, att landstinget

nödgas självt vidkännas ytterligare kostnad.

Inkomst- Mot de i 40—42 §§ fattigvårdslagen meddelade bestämmelserna om lands
ökning.

tingens skyldighet att ersätta vad av kommunernas kostnad för viss anstaltsAtimärkningar

vård ej gottgjorts av enskild eller staten har erinrats, att ingen garanti förem<ft

40Tl7 ^ läge, att fattigvårdsstyrelsen verkligen gjorde vad som göras kunde för att

"lagen1 ''* u^å ersättning av försörjningstagare eller försörjningspliktiga; då skyldighet

förelåge för landstinget att utgiva ersättning, vore det för kommunens ekonomi

betydelselöst, om den enskilde fullgjort sin ersättningsplikt eller ej.

I detta hänseende har av svenska landstingsförbundet hos Kungl. Maj:t hemställts

om viss ändring i fattigvårdslagen.

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 150. 243

Enligt föreliggande förslag skall kommunen i första hand till skyddshemmet

erlägga ersättning för barns vård därstädes (skyddsliemsavgift) med rätt

för kommunen att för vad den erlagt erhålla viss ersättning av landstinget

(64 §). Det har i avseende härå synts angeläget att utfinna en anordning,

varigenom de nyss i fråga om fattigvårdslagen berörda olägenheterna undvikas;

kommun bör sålunda göras direkt intresserad därav att möjligheterna

att av enskild _ ersättningsskyldig utkräva ersättning tillvaratagas. Bestämmelser

synas mig därför böra meddelas av följande innehåll (se bifogade utkast

till kungörelse 7—9 §§ med därvid fogade exempel):

Barnavårdsnämnden erlägger hela skyddshem savgiften (högst 1,000 kronor)

samt uttager därefter ersättning av den, som enligt 68 § i lagförslaget är ersättningsskyldig.

Ersättning må ej uttagas med högre belopp än 960 kronor (se s.

230). Kunna de ersättningsskyldiga erlägga ett belopp motsvarande skyddshemsavgiften,

blir kommunen genom det erlagda beloppet, som tillfaller kommunen,

till fullo betäckt för sin utgift och behöver ej med tillämpning av 64 §

i _ lagförslaget kräva gottgörelse av landstinget. Lyckas däremot nämnden

ej utfå något av de ersättningsskyldiga, skall nämnden vidkännas 300 kronor

av skyddshemsavgiftens belopp och av landstinget utfå ersättning för

återstoden (högst 700 kronor). Kan åter nämnden av de ersättningsskyldiga

utfå allenast en del (högst 960 kronor) av den erlagda skyddshemsavgiftens

belopp, skall denna del komma både nämnden och landstinget till

godo, så att varderas bidrag minskas med hälften av det uppburna. Uppgår

exempelvis skyddsliemsavgiften till 1,000 kronor och uppbäres från de ersättningsskyldiga

100 kronor, skall det belopp, för vilket nämnden svarar (300

kronor), minskas med 50 kronor och landstingets andel 7U0 kronor med likaledes

50 kronor. Nämnden behåller alltså uppburna 100 kronor, erhåller

ersättning av landstinget med 650 kronor och får sålunda själv vidkännas

250 kronor o. s. v. (se det vid utkastet till kungörelse fogade exempel 1). —

Då av de ersättningsskyldiga utfås 600 kronor — varav 300 kronor skall

komma nämnden och lika mycket landstinget till godo — är hela det belopp,

för vilket nämnden svarar, betäckt. Allt vad som uppbäres utöver 600 kronor

går därför i sin helhet i kvittning mot vad landstinget har att till nämnden

erlägga. Betala de ersättningsskyldiga t. ex. 800 kronor, behåller sålunda

kommunen detta belopp och utfår av landstinget återsfående 200 kronor.

Enahanda ställer sig fördelningen vid vård av skyddshemselev utom

skyddshem, med den skillnaden att kommunens ansvar är begränsat till 75

kronor, varför. vad som de ersättningsskyldiga erlägga utöver 150 kronor

i sin helhet tillfaller landstinget (se det vid utkastet till kungörelse fogade

exempel 2).

Det är givet att genom möjligheten att av enskilda utfå ersättning för

kostnaden för skyddshemselevs vård och genom den nu berörda anordningen

för fördelning av. det uppburna mellan kommunen och landstinget en viss

lättnad i ekonomiskt hänseende skall beredas landstinget. Beloppet härav

är dock omöjligt att beräkna i siffror, men är säkerligen avsevärt.

De ekonomiska följder för landstingen av lagförslagets genomförande,

vilka äro möjliga att i siffror beräkna, kunna sammanfattas sålunda:

250 nya skyddshemselever, som betinga en medelkostnad för landstingen

av 700 kronor, föranleda en

utgiftsökning av 250 X 700 kronor = .770.000 kronor.

Höjningen med 75 kronor per elev av kommunernas bidrag till skyddshemselevs

vård föranleder (med antagande av att elevernas antal uppgår

inkomstökning av 850 x 75 kronor — Cd,700 kronor.

Slutliga utgiftsökningen för samtliga 20 landsting och ti städer, som ej deltaga

i landsting, blir alltså 111,250 kronor.

eller i runt tal 110,000 kronor,

Kommunernas

ekonomiska intresse

av att

ersättning från

enskilda för

skyddshemsvård

erhålles.

Samman
fattning.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kung! Maj:ts proposition nr 150.

Ingå nya

kommunala

. anstalter

obligatoriska.

Besparing

genom centraliseringen.

Sannolikt

ingen utgiftsökning
för

samhällsvården

och

fosterbarxxskontrollen.

Utgiftsökning

för skyddsupp

fostran.

Vård i enskilt

hem.

Vård i barnhem.

Vård av

skyddshemselev

inom

skyddshem.

IV. Kostnader för kommunerna

Upprättandet av nja anstalter har icke genom förslaget gjorts obligatoriskt

för kommunerna. Att anstaltsplatser i erforderligt antal likvisst skola komma

till stånd är givetvis att hoppas. Särskilt i fråga om upptagningshem, inbegripet

spädbarnshem, torde härvidlag eu avsevärd ekonomisk hjälp kunna

bringas kommunerna genom den ovan (s. 141) berörda verksamhet, som skulle

bliva en följd av allmänna barnhusets i Stockholm föreslagna omorganisation.

En icke oväsentlig minskning i kommunernas utgifter torde den föreslagna

centraliseringen av barnavården medföra. Det bör nämligen givetvis bliva

billigare att en och samma kommunala myndighet verkställer alla undersökningar

och utövar all tillsyn beträffande såväl omhändertagna barn som

fosterbarn. Den ökning, som i anledning av centraliseringens genomförande

kommer att förmärkas i barnavårdsnämndernas utgiftsstater, torde alltså beteckna

endast en skenbar ökning i kommunens kostnader för barnavården:

den bör motsvaras av en lika stor minskning i fattigvårds- och fosterbarnsmyndigheternas

budgeter.

Någon ökning av kommunernas kostnader för samhällsvården eller fosterbarnskontrollen

torde, såsom & s. 227 närmare utvecklats, knappast vara

att befara.

Däremot medför ökningen i de för skyddsuppfostran omhändertagna

barnens antal en verklig stegring i kommunernas utgifter.

Såsom å s. 228 framhållits torde emellertid de flesta barn, tillhörande

tvenne av de nytillkomna kategorierna (de i föräldrahemmet misshandlade

eller vanvårdade och de, som fyllt 15 men ej 16 år och i hemmet utsatts

för fara att bliva vanartade) efter omhändertagandet kunna utackorderas i

enskilda hem, den billigaste vårdformen. Den nuvarande årskostnaden för

dylik vård är svår att angiva (jfr s. 230), men torde kunna uppskattas till i

medeltal 200 kronor i betraktande av att skyddsuppfostran kan fortgå även

under åldern 15—18 år, under vilken tid barnets arbetsduglighet i regel betydligt

reducerar fosterlönens storlek. Efter avdrag av statsbidraget, 50 kronor

för vård i enskilt hem, skulle alltså på kommunen stanna en medelkostnad

av 150 kronor för varje barn av denna kategori, d. v. s. en utgiftsökning

för samtliga de 150 barn, som beräknas här tillkomma (se s. 230), av

150 X 150 kronor = 22,500 kronor.

Den nuvarande medelkostnaden för vård i barnhem torde vara väsentligt

lägre än den å s 230 angivna. Det är antagligen icke för djärvt att anslå

kommunens medelkostnad per år för varje i barnhem vårdat barn till 430

kronor, d. v. s. efter avdrag av statsbidraget, 80 kronor, till 350 kronor. Om

man utgår från den å s. 230 gjorda beräkningen av denna kategoris ökning

(med 50 barn), erliålles alltså på denna post en utgiftsökning för samtliga

kommuner av 50 X 350 kronor = 17,500 kronor.

Enligt gällande lag ansvarar kommun med högst 225 kronor för elevs

vård i skyddshem, eu bestämmelse som av kommittén föreslogs bibehållen.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att barns vårdande

i skyddshem skall ställa sig för kommunen avsevärt billigare än dess vård

i barnhem. Däri kan ligga en frestelse att utan tvingande skäl söka få

barnet överfört till skyddshem. Kommunen synes därför böra vara skyldig

att av kostnaden för elevs vård inom skyddshem svara för åtminstone 300

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

kronor, vilken summa närmar sig kostnaden för vård i barnhem. Med hänsyn

till den under de senare åren uppkomna betydande ökningen av medelkostnaden

för skyddsliemselevs vård i skyddshem (se s. 236) torde det även

vara befogat, att kommunen erlägger ett något högre bidrag än nu är fallet.

Den ovan förordade höjningen av detta bidrag från 225 till 300 kronor innebär

med det nuvarande antalet skyddshemselever, cirka 850, för samtliga

kommuner en utgiftsökning av 850 X 75 kronor — 63,750 kronor.

Enligt de uppgifter, som kunnat erhållas (se s. 230) angående kostnaden

för villkorligt utskriven skyddshemselevs vård, uppgår denna kostnad för

närvarande i medeltal till icke fullt 50 kronor. Tydligen sammanhänger detta

med de villkorligt utskrivna elevernas ofta ganska avsevärda arbetsduglighet.

Skäl torde därför föreligga att på sådant sätt mellan kommunen och

landstinget fördela ansvaret för skyddshemsavgiften (högst 300 kronor), att

å kommunen faller högst 75 kronor (för närvarande högst 225 kronor, varav

staten bidrager med 50 kronor) och å landstinget återstående 225 kronor.

Det å kommunen fallande beloppet torde (jfr s. 242) jämte statsbidraget,

50 kronor, i allmänhet räcka till bestridande av vårdkostnaden. Begränsningen

lärer vara motiverad med hänsyn till önskvärdheten av att landstingen bliva

intresserade av att även i detta fall sparsamhet iakttages. Härigenom kommer

någon minskning i kommunernas utgifter för de villkorligt utskrivna skyddshemseleverna

att uppstå. Å andra sidan torde någon ökning av nämnda utgifter

vara att motse med hänsyn till att antalet villkorligt utskrivna lärer

komma att ökas. Huruvida denna ökning kommer att uppväga den nyss

antydda minskningen, synes icke vara möjligt att avgöra.

Ovan (s. 230) har beräknats, att förslagets genomförande torde föranleda,

att skyddshemsvård kräves för 250 nya elever dels i åldern 15—18 år och

dels tillhörande de omförmälda särgrupperna. Härigenom kommer för kommunerna

att uppstå en årlig utgiftsökning av 250 X 300 kronor = 75,000

kronor.

Förutom den ovan antydda besparing i förvaltningskostnader, som centraliseringen

kan väntas medföra, bör en avsevärd inkomstökning tillföras

kommunerna genom den till 960 kronor utsträckta ersättningsskyldigheten för

föräldrar och därmed jämställda. De summor, som härigenom utbekommas,

skola, vad angår barn i enskilda hem och barnhem, i främsta rummet täcka

kommunens egna kostnader; i fråga om skyddshemselev delas ersättningen

lika mellan kommun och landsting (se ovan s. 243). Den inkomstökning,

som härigenom kan uppstå, är givetvis omöjlig att beräkna, men torde, på

grund av vad nyss anförts, för kommunerna representera ett avsevärt belopp.

De ekonomiska följder för kommunerna av lagförslagets genomförande,

vilka nu kunna i siffror beräknas, kunna sammanfattas sålunda, att kommunernas

utgifter komma att ökas med följande belopp:

150 nya avgifter för barn i enskilda hem ä 150 kr. = 22,500 kr.

50 >; - i barnhem ä 350 . — 17,500

Höjning med 75 kronor av avgiften för nuvarande

850 elever inom skyddshem ................................ = 63,750 »

250 nya avgifter för elever inom skyddshem ä 300 kr. = 75,000

Summa 178,750 kr.,

vilken summa, avrundad till 180,000 kronor, alltså utgör den beräknade utgiftsökningen

för rikets samtliga 2,516 kommuner.

Vård av

villkorligt utskriven

skyddshonisclev.

Inkomstökning.

Samman
fattning.

s. 246 Kontrollera mot PDF

1 §■

Inskränkning

i fattigvårdsstyrelsens

verksamhet.

10 §.

Fattigvårdsstyrelsen

tjänstgör

i vissa fall

såsom barnavårdsnämnd.

12 § 1 mom.

Länsassessor

ej valbar.

Gift kvinnas

valbarhet.

30 §.

Fattigvårdsstyrelsen

skall

ej längre

hava befattning

med

utackorderade

barn.

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Jag skall nu tillåta mig att övergå till behandling av trenne av förslaget

till lag om samhällets barnavård föranledda lagförslag, avseende ändring i

vissa delar av lagarna om fattigvården, om kommunalförbund och om lösdrivares

behandling.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den

14 juni 1918 om fattigvården.

(Kommitténs förslag i ämnet 1 §, M. s. 398.)

Genom förslaget till lag om samhällets barnavård har den del av fattigvårdsstyrelsens

verksamhet, som avser de helt omhändertagna fattiga barnen,

överförts till barnavårdsnämnden. Såsom kommittén framhållit, bör den

sålunda föreslagna inskränkningen i fattigvårdsstyrelsens verksamhetsområde

komma till uttryck genom ett tillägg till 1 § fattigvårdslagen. Det nu föreliggande

förslaget till sådant tillägg överensstämmer i huvudsak med vad

kommittén föreslagit.

I 7 § i det av mig framlagda förslaget till barnavårdslag har upptagits

stadgande om möjlighet för mindre kommun att i vissa fall befrias från

skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. I sådant fall skall fattigvårdsstyrelsen,

förstärkt på visst sätt, tjänstgöra såsom barnavårdsnämnd.

Till 10 § fattigvårdslagen, där fattigvårdsstyrelsens åligganden finnas angivna,

har ansetts böra göras ett tillägg angående styrelsens tjänstgöring i visst

fall såsom barnavårdsnämnd.

(Y. 153, 154.)

Beträffande fattigvårdslagens 12 § 1 mom. har anmärkts, att länsassessor

å landskansliet, vilken tjänsteman enligt gällande bestämmelser handlägger

fattigvårdsärenden, icke borde vara valbar till ledamot eller suppleant i fångvårdsstyrelse.

Samma anmärkning har riktats mot 10 § i kommitténs förslag

till barnavårdslag. I anslutning till denna anmärkning har i det av

mig framlagda förslaget till barnavårdslag länsassessor upptagits bland de

tjänstemän, som icke äro valbara till ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd.

En motsvarande bestämmelse har föreslagits beträffande fattigvårdsstyrelse.

I anledning av att mannens målsmanskap för hustrun blivit genom

den nya giftermålsbalken upphävt har en härav föranledd ändring av bestämmelsen

om gift kvinnas behörighet såsom ledamot och suppleant i fattigvårdsstyrelse

ägt rum. (Jfr förslaget till barnavårdslag 6 §.)

(Kommitténs förslag i ämnet 30 §, M. s. 398.)

Då enligt förslaget till barnavårdslag barnavårdsnämnden skall från fattigvårdsstyrelsen

övertaga befattningen med de helt omhändertagna fattiga

barnen, bör, på sätt även kommittén föreslagit, ur 30 § fattigvårdslagen uteslutas

bestämmelsen om fattigvårdsstyrelsens tillsyn över av styrelsen utackorderat

barn. En ändring i sådant syfte av nämnda § har därför föreslagits.

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

247

(M. s. 398.) 36 §.

Såsom kommittén framhållit kan efter ikraftträdandet av den nya barna- Bestämmelsen

vårdslagen stadgandet i 36 § fattigvårdslagen om beredande av tjänst eller °™

anställning samt utrustning åt barn, som varit omhändertaget, icke vidare åt barn, som

hava tillämpning för fångvårdsstyrelse^ Stadgandet bör därför utgå.

vant omhändertaget,

upjjhäves.

Till 38 § fattigvårdslagen har ansetts böra fogas ett nytt moment, motsvarande

stadgandet i 16 § 2 mom. i förslaget till barnavårdslag.

Beträffande första stycket av det sålunda föreslagna nya momentet torde

någon motivering icke vara erforderlig.

Stadgandet i andra stycket av berörda moment motsvarar den i 16 § 2 mom.

andra stycket av förslaget till barnavårdslag upptagna bestämmelsen om hänskjutande

i visst fall till eu tremannanämnd av inom barnavårdsnämnden

uppkommen fråga, huruvida förefintligt missförhållande rörande barn lämpligen

bör avhjälpas genom understöd från fattlgvårdsstyrelsen. I motiveringen

till detta stadgande (s. 97) har framhållits, att på motsvarande sätt

borde förfaras, då fattigvårdsstyrelsen vid prövning av fattigvardsbehov funne

skäl till antagande, att barn, varom fråga vore, borde omhändertagas av

barnavårdsnämnden.

I 20 § av förslaget till barnavårdslag har föreslagits, att befattning

såsom barnavårdskonsulent må, där så prövas lämpligt, innehavas av fattigvårdskonsulent,

varom förmäles i fattigvårdslagen. Härav torde föranledas

införande i 43 § fattigvårdslagen av bestämmelse, att befattning som fattigvårdskonsulent

må innehavas av barnavårdskonsulent. Även i övrigt synes

38 §.

Samråd

mellan fångvårdsstyrelse

och barnavårdsnämnd.

Tremannanämnd.

43 §.

Gemensamma

fattig vård soch

b ärnavårdskonsulenter.

viss jämkning av nämnda stadgande böra vidtagas.

Vid 21 § av förslaget till barnavårdslag har framhållits, att den centrala 44 §■

inspektionen över barnavården borde anförtros åt statens fattigvårdsinspek- överinspektör,

vilken i anledning härav i nämnda § benämnts överinspektören för fattig- fattigvård o A

vård och barnavård. Eu motsvarande ändring av fattigvårdsinspektörens barnavård.

benämning torde böra vidtagas i 44 § fattigvårdslagen.

Beträffande det till första stycket av förevarande mom. gjorda tillägget 60 § 2 mom.

får jag hänvisa till vad jag anfört vid 63 § av förslaget till barnavårdslag. BarnavårdsJ

° kostnad i visst

hänseende

jämställd med

fattigvård.

I ett nytt stycke av 63 § har föreslagits ett stadgande, motsvarande det

som upptagits i 68 § 4 mom. av förslaget till barnavårdslag. Jag tillåter

mig att hänvisa till motiveringen för sistnämnda stadgande. I

63 §.

Viss inskränkning

i

föräldrars

ersättningsskyldighet.

I 68 § fattigvårdslagen har beträffande preskription gjorts skillnad mellan 68 §.

krav mot barn, hustru och villkorligt försörjningspliktiga föräldrar, å ena, Preskription

samt mot övriga försörjningspliktiga, å andra sidan. Preskriptionstiden för ^gfpiMiga,

krav mot de förra är sextio dagar, under det att för krav mot övriga försörjningspliktiga

liksom mot försörjningstagare den allmänna preskriptionstiden

av tio år gäller.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

"Vid övervägande av frågan, om liknande bestämmelse borde meddelas i

barnavårdslagen, har jag ansett det böra göras till föremål för prövning,

huruvida icke fattigvårdslagens ifrågavarande stadgande borde undergå

ändring.

Under förarbetena till fattigvårdslagen var frågan om preskriptionstid

beträffande krav mot understödstagare och försörjningspliktig föremål fördelade

meningar (se Kungl. Maj.ts proposition nr 135/1918 s. 424—427). Skälet varför

mot villkorligt försörjningspliktig samma preskriptionstid stadgades som

mot fattigvårdssamliälle torde bl. a. hava varit, att så gällt enligt den tolkning

praxis givit åt 1871 års fattigvårdsförordning.

Stadgandet om 60 dagars preskriptionstid mot villkorligt försörjningspliktig

torde hava sin största praktiska betydelse i fråga om krav mot barn,

vilkas föräldrar åtnjuta fattigvård. I dylika fall medför emellertid stadgandet

i fråga, enligt vad jag erfarit, ofta att försök till uppgörelse i godo med

den försörjningspliktige ej kan göras. I de stora kommunerna skall ärendet

passera flera fattigvårdsmyndigheter, innan det kommer till den tjänsteman,

som har att vidtaga åtgärd, och därefter skall den försörjningspliktige

lämnas anstånd att ordna mellanhavandet. Äro vissa försörjningspliktiga bosatta

å annan ort, är det ofta knappast möjligt att inom preskriptionstiden

medhinna skriftväxling och utredning angående deras ekonomiska förhållanden,

och fattigvårdsmyndigheten nödgas därför omedelbart anhängiggöra

talan, vilket, därest längre preskriptionstid gällt, måhända kunnat undvikas.

De sökta, som ofta anlita rättsligt biträde, åsamkas härigenom utgifter, vilka

kanske ej skulle uppkommit, om tillfälle till uppgörelse förefunnits. Den

korta preskriptionstiden vållar sålunda ökat antal processer samt svårigheter

för såväl fattigvårdsmyndigheten som den enskilde. Enligt vad till min

kännedom kommit har det inträffat, att understödstagares barn, sedan talan

mot dem anhängiggjorts, i förtrytelse häröver tvingat föräldrarna att avstå

från fattigvård, utan att föräldrarna erhållit motsvarande understöd från

barnen.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att det ifrågavarande stadgandet

knappast kan anses tillfredsställande. Det kan, såsom ägnat att föranleda

processer i fall, då sådana kunnat undvikas, icke anses fördelaktigt ur allmän

synpunkt och knappast heller ur de försörjningspliktigas. Att dessa

till följd av stadgandet i en del fall undgå att ersätta det allmänna dess

kostnad kan, särskilt beträffande det praktiskt viktigaste fallet — krav mot

försörjningspliktiga barn — icke ur rättskänslans synpunkt anses vara en

fördel; det kan ifrågasättas, huruvida icke lagstiftaren visat något väl stor

mildhet i avseende a behandlingen av barn, som underlåta att försörja sina

orkeslösa gamla föräldrar, och jag kan icke anse det vara alldeles ur vägen,

att samhället genom en längre preskriptionstid beredes något större möjlig

het att tillvarataga sin rätt mot dylika försörjningspliktiga. Genom att ersättningsskyldigheten

är ställd i beroende av den försörjningspliktiges förmåga

(3 § 2 st.) och genom bestämmelsen i 65 § äro i allt fall garantier

skapade för att samhällets rätt till ersättning icke göres gällande på ett sätt,

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

249

som berövar den ersättningsskyldige möjligheten att underhålla sig själv och

de övriga personer, för vilka han må vara försörjningsskyldig.

Att preskriptionstiden för krav mot övriga försörjningspliktiga och mot

understödstagare skall vara så väsentligt längre än för krav mot ifrågavarande

försörjare kan knappast heller anses motiverat. Yad hänsynen till

understödstagarna beträffar torde en bestämmelse med kort preskriptionstid

vid krav mot försörjarna dels måhända stundom göra fattigvårdsmyndigheten

mindre benägen att utdela fattigvård och dels, på sätt ovan antytts, föranleda

barn, som icke satts i tillfälle att under hand ordna sitt mellanhavande med

det allmänna, att förmå föräldrarna att avstå från fattigvård, utan att barnen

giva dem ersättning härför.

Av nu angivna skäl har jag låtit inom socialdepartementet uppgöra förslag

till sådan ändring av 68 §, att tiden för anhängiggörande av krav mot samtliga

försörjningspliktiga bestämmes till tio år. Över detta förslag har genom

remiss yttrande infordrats från kammarrätten, som tillstyrkt ändring i angiven

riktning av berörda lagrum. I sammanhang härmed har kammarrätten

ifrågasatt, att de i 68 § i dess nuvarande lydelse förekommande orden »talan,

som i 67 § sägs», borde utbytas mot »talan om utbekommande av ersättning

enligt 62 och 63 §§». Till stöd härför har kammarrätten framhållit, att i

67 § förmäldes dels om talan enligt 62 och 63 §§ och dels om talan om

utgivande av försörjningsbidrag, som i 66 § sägs. Sistberörda talan, som

avsåge fastställande av framtida försörjningsbidrag, kunde icke träffas av

någon preskriptionstid.

På grund av vad i det föregående anförts och då kammarrättens anmärkning

mot den nuvarande avfattningen av 68 § synes mig befogad, tillstyrker

jag, att nämnda § måtte ändras i ovan angiven riktning och avfattas i huvudsaklig

överensstämmelse med vad kammarrätten hemställt.

Det torde undantagsvis kunna inträffa, att person under 18 år förelägges

arbete jämlikt 71 § fattigvårdslagen, ehuru på grund av stadgande i 33 §

fjärde stycket den arbetsskyldige ej må intagas i arbetshem. Därest, såsom

jag kommer att i det följande föreslå, åldersgränsen för behandling enligt

lösdrivarlagen höjes från 15 till 18 år, bör emellertid icke heller i fall, som

avses i förevarande §, person under 18 år kunna ådömas tvångsarbete.

I stadgandet synes därför böra vidtagas den ändring, att varning, som bär

avses, icke må tilldelas dylik person. Då varning är en ovillkorlig förutsättning

för tvångsarbetes ådömande enligt 75 §, följer av den nu föreslagna

ändringen, att ej heller sistnämnda § blir tillämplig beträffande den, som ej

fyllt 18 år.

Mot sådan person lärer kunna i stället för med varning och tvångsarbete

ingripas enligt barnavårdslagen.

(Kommitténs förslag i ämnet 77 §, M. s. 86—88, 399.)

Vid 37 § av förslaget till barnavårdslag har jag uttalat min anslutning

till kommitténs uppfattning, att bestämmelser om målsmansrätt icke böra

intagas i barnavårdslagen och att det i 77 § första stycket fattigvårdslagen

förekommande stadgandet om målsmansrätt bör utgå ur sistnämnda lag.

74 §.

Ej varning

av person

under

aderton år.

77 §.

St adg andena

om målsmansrätt

och om

beredande av

anställning

upphävas.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Som bestämmelsen i 77 § andra stycket fattigvårdslagen efter den nya

barnavårdslagens genomförande icke kan äga tillämpning för fattigvårdsstyrelsen,

bör nämnda bestämmelse, på sätt kommittén föreslagit, ävenledes

utgå.

92 §. (Kommitténs förslag i ämnet 92 §, M. s. 399.)

Bettlare. Såsom kommittén föreslagit bör åldern för den, som må för bettleri behandlas

enligt lösdrivarlagen, (92 § 1 mom.) höjas till 18 år [jfr förslaget

till barnavårdslag 22 § c)]. Likaledes bör i stället för stadgandet i 92 § 2

mom. meddelas en hänvisning till barnavårdslagen angående behandling av

bettlare, som ej fyllt 18 år. Någon anvisning åt fattigvårdsstyrelsen att om

dylik bettlare göra anmälan hos barnavårdsnämnden har dock med hänsyn

till innehållet i 17 § andra stycket i förslaget till barnavårdslag befunnits

obehövlig, varför det av kommittén i sådant hänseende föreslagna stadgandet

ansetts kunna utgå. I 3 mom. av 92 § har upptagits den av kommittén

föreslagna bestämmelsen om att av tillsyningsman anhållen bettlare under

18 år skall överlämnas till barnavårdsnämnden. De i 92 § i dess nuvarande

lydelse förekommande bestämmelserna om barn, som vanvårdas, hava,

såsom efter barnavårdslagens genomförande obehövliga, på sätt kommittén

föreslagit, uteslutits.

De av det av kommittén framlagda förslaget till lag angående förening

av kommuner på landet till ett samhälle för fattigvård och barnavård föranledda

förslagen till ändringar i 6, 7 och 13 §§ fattigvårdslagen böra, då

förstnämnda lagförslag icke tillstyrkts (se ovan s. 77), icke heller föranleda

vidare åtgärd.

övergångs- (Kommitténs övergångsbestämmelse, M. s. 399.)

stadgande. Med hänsyn till innehållet i 89 § 3 mom. av förslaget till barnavårdslag

har, i överensstämmelse med kommittéförslaget, upptagits en föreskrift om

tillämpning av bestämmelserna i 30 och 36 §§ samt 77 § andra stycket fattigvårdslagen,

till dess barnavårdsnämnden övertagit befattningen med utom

hemmet vårdade fattiga barn; slutet av den av kommittén föreslagna övergångsbestämmelsen

har dock ansetts kunna såsom obehövlig utgå ur förslaget.

Den av mig förordade ändringen av 68 § torde föranleda, att ytterligare

en övergångsbestämmelse bör fogas till förslaget. I väsentlig överensstämmelse

med ett av kammarrätten uppgjort förslag synes nämligen böra föreskrivas,

att vad i 68 § i dess nuvarande lydelse är stadgat om tillämpning

av 55 § första stycket skall gälla beträffande fattigvård, som utgått före

denna lags ikraftträdande eller för vilken, om fattigvården icke lämnats av

den sökande fattigvårdsstyrelsen, kostnaden inom samma tid av styrelsen

guldits.

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts proposition nr ISO.

251

Förslag till lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen den

13 juni 1919 om kommunalförbund.

(Kommitténs förslag i ämnet, M. s. 397.)

På sätt kommittén framhållit erfordras, om lagen om uppfostran åt vanartade

m. fl. barn upphäves och ärendena därom skiljas från skolärendena,

en ändring i 33 § i lagen om kommunalförbund.

Då den av kommittén för kommunen såsom bärare av barnavårdsverksamheten

föreslagna benämningen »barnavårdssamliälle» ej kommit till användning

i det av mig ovan behandlade förslaget till barnavårdslag, har däremot

den av kommittén förordade ändringen av 1 § i lagen om kommunalförbund

blivit obehövlig.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12

juni 1885 angående lösdrivares behandling.

(Kommitténs förslag i ämnet, M. s. 75, 401, 402.)

Kommitténs förslag angående höjning av åldersgränsen för barnavårdsnämndens

ingripande i fall av vanart hos ungdom avsåg unga personer,

vilka göra sig skyldiga till ett förfarande, som hos vuxna skulle föranleda

behandling enligt lösdrivarlagen.

Kommittén föreslog nämligen i 46 § 2 mom. av sitt förslag till lag om den

offentliga barnavården, att om barn, som fyllt 15 men ej 18 år, visat vanart,

i ty att det förfallit till bettleri eller till ett kringstrykande, lastbart eller

oordentligt levnadssätt, skyddsuppfostran skulle beredas sådant barn. Då

emellertid lösdrivarlagen är tillämplig å personer jämväl i åldern 15—18 år,

föreslog kommittén sådan ändring av nämnda lag, att från behandling enligt

densamma uteslötes personer i sagda ålder.

Även enligt det inom socialdepartementet utarbetade förslaget till barnavårdslag

skola personer i åldern 15—18 år, vilka göra sig skyldiga till sådant

förfarande, att lösdrivarlagen är å dem tillämplig, i stället göras till föremål

för barnavårdsnämndens ingripande. Det av mig härom föreslagna stadgandet

har erhållit en något allmännare avfattning än motsvarande bestämmelse

i kommitténs förslag. Stadgandet i 22 § c) av det inom departementet utarbetade

förslaget innehåller nämligen, att barnavårdsnämnden har att på visst

i lagen närmare angivet sätt ingripa mot barn under 18 år, som befinnes

så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande.

Då härmed avses bland annat sådant förfarande, som enligt gällande lag

föranleder behandling såsom lösdrivare, bör, på sätt kommittén föreslagit,

en höjning av åldersgränsen i nämnda lag från 15 till 18 år äga rum.

I avseende å förhållandet mellan gällande lösdrivarlag och den nya lagstiftningen

anförde kommittén:

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

»Det lärer vara tydligt, att om en person under 18 år före nya lagens

ikraftträdande gjort sig skyldig till lösdriveri, men inga åtgärder från myndigheternas

sida vidtagits mot honom, hans förhållande helt skall bedömas

enligt nya lagen, vars uppfostrande åtgärder i så stor utsträckning som möjligt

böra komma till användning. Men även om vissa åtgärder från myndigheternas

sida redan vidtagits, synes det vara riktigast, att den nya lagstiftningen

kommer till användning. Den omständigheten, att före lagens ikraftträdande

den unge enligt den gamla lagen anhållits och varnats av polismyndighet,

synes ej böra verka därhän, att denna varning skall av Konungens

befallningskavande prövas och kungöras. Den nya lagens tillkomst bör föranleda,

att de nämnda åtgärderna ej vidare kunna tillämpas på den, som ej

fyllt 18 år. I viss mån annorlunda synes saken ställa sig, när det kommit

därhän, att eu person under 18 år, som förut varit varnad för lösdriveri

eller undergått tvångsarbete, häktats för lösdriveri, innan den nya lagen

trätt i tillämpning. I sådana fall gäller det visserligen i regel ungdom nära

18-årsåldern, rörande vilken tillämpningen av tvångsarbete medför mindre

betänkligheter. Kommittén anser dock, att även i detta fall vidare åtgärd

enligt lösdrivarlagen ej bör äga rum, utan att Konungens befallningshavande,

om ärendet hunnit dit, bör skjuta ärendet ifrån sig. Föreligger åter ett av

Konungens befallningshavande meddelat utslag å tvångsarbete, bör detta

icke kunna annulleras utan måste, därest det vinner laga kraft, verkställas.

Överklagas däremot utslaget, bör detsamma undanröjas.

I enlighet härmed skulle alltså med förevarande lagändrings ikraftträdande

all tillämpning av lösdrivarlagen beträffande den, som ej fyllt 18 år, vara

utesluten utom i de fall, då redan dömts till tvångsarbete genom utslag,

som vunnit laga kraft eller ej bliver överklagat.

I avseende å verkställigheten av tvångsarbete, ådömt enligt lösdrivarlagen

före den nu föreslagna ändringens ikraftträdande skall, såsom ovan anmärkts,

lösdrivarlagens bestämmelser gälla även beträffande person under 18 år.

Därvid är dock att märka, att undergånget tvångsarbete enligt 12 § i lösdrivarlagen

medför vissa verkningar för den därifrån frigivne. Han är nämligen,

enligt sagda paragraf, underkastad vissa inskränkningar med hänsyn

till sin uppehållsort och viss anmälningsskyldighet. Tredska att efterkomma

i sådant hänseende givna föreskrifter kan medföra, att den tredskande på

grund därav är underkastad enahanda behandling som för lösdriveri. Då

den, som icke fyllt 18 år, icke bör behandlas som lösdrivare, kan den

nämnda påföljden i 12 § emellertid ej komma till tillämpning. Men även

de i samma § i övrigt givna föreskrifterna synas ej vara av beskaffenhet att

böra tillämpas på sådan ungdom.

Såsom ovan antytts, bör emellertid den unge, som beträtts med lösdriveri,

icke utan vidare lämnas på egen hand, utan bliva föremål för uppfostringsåtgärder

enligt 7 kap.1) i Ingen om den offentliga barnavården. Den myndighet,

som vid övergångstiden har att besluta rörande honom, bör därför

överlämna honom till vederbörande barnavårdsnämnd att taga honom under

sin behandling. Då åtgärder enligt barnavårdslagen böra kunna vidtagas

även med hänsyn till förhållanden, som inträffat före lagens ikraftträdande,

är barnavårdsnämnden utan vidare befogad att ingripa och vidtaga åtgärder

enligt 7 kap.,1) så snart de i 46 § 2 mom.2) i ovannämnda lag beskrivna förhållanden

föreligga. För den, som frigivits från tvångsarbete, lärer i sådant

fall övervakning, varom barnavårdsnämnden förordnar, i regel böra träda i

stället för den polisuppsikt, som han eljest enligt 12 § i lösdrivarlagen

skulle vara underkastad.»

*} 3 kap. i förslaget till lag om samhällets barnavård.

*1 22 § o) i > > > > , >

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Mot vad kommittén sålunda föreslagit bär jag intet annat att erinra, än

att det torde böra stadgas, att när den, som ej fyllt aderton år, frigives efter

att hava undergått tvångsarbete, han skall i enlighet med det för honom utfärdade

pass begiva sig till den ort, dit han förpassats och ofördröjligen

anmäla sig hos barnavårdsnämnden därstädes. I administrativ ordning lärer

det böra föreskrivas, att i dylikt fall tvångsarbetsanstaltens föreståndare skall

hava att underrätta barnavårdsnämnden om frigivningen. Frigives eljest person

under aderton år efter att hava anhållits eller häktats för lösdriveri, torde

han böra, på sätt kommittén föreslagit, överlämnas till vederbörande barnavårdsnämnd,

varmed i detta fall lärer förstås barnavårdsnämnden på platsen.

Den föreslagna lagändringen torde böra träda i kraft samtidigt med den

nya barnavårdslagen eller sålunda den 1 januari 1926.

I anledning av förslaget till lag om samhällets barnavård erfordras, såsom

i det föregående nämnts, jämväl vissa lagbestämmelser i ämnen tillhörande

justitie- och ecklesiastikdepartementen. Förslag till dessa lagbestämmelser

torde komma att framläggas av cheferna för nämnda departement.

I enlighet med ovan angivna grunder har jag låtit inom socialdepartementet

upprätta förslag till

1) lag om samhällets barnavård;

2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården;

3) lag om ändrad lydelse av 83 § i lagen den 13 juni 1919 om ''kommunalförbund;

samt

4) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares

behandling.

Av dessa förslag torde allenast det sistnämnda vara av natur, att detsamma

bör underställas lagrådets granskning.

Föredraganden uppläser härefter de ifrågavarande förslagen, vilka äro av

den lydelse, bilagor '') vid detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets

yttrande över förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den

12 juni 1885 angående lösdrivares behandling måtte, för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

’) Dessa bilagor hava här uteslutits. De äro lika lydande med de vid propositionen

fogade lagförslagen med undantag av att 76 § första stycket i förslaget till lag om samhällets

barnavård bär följande lydelse:

»Förseelse, som i detta kapitel avses, må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av

målsägande till åtal angives eller vederbörande barnavårdsnämnd anmäler förseelsen till

åtal.»

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kung! Maj:ts proposition nr 150.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds

lagråd den 18 mars 1824.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierådet Stenberg,

justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29 februari

1924, hade Kungl. Maj.t förordnat, att lagrådets yttrande skulle, för det

i § 87 regeringsformen omförinälda ändamål, inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27)

angående lösdrivares behandling.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Ragnar von Koch.

Regeringsrådet Thulin yttrade:

Om, pa sätt i motiven antydes, med »vederbörande barnavårdsnämnd»

avses barnavårdsnämnden på platsen, synes detta böra få ett tydligare

uttryck. I övrigt har jag mot förslaget intet att erinra.

Lagrådets övriga ledamöter lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts proposition nr 150.

255

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-RegeriUn i statsrådet

å Stockholms slott den 19 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmeoth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för jnstitie- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm,

lagrådets den 18 mars 1924 avgivna utlåtande över det den 29 februari

1924 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 §

i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Yad en ledamot av lagrådet erinrat med avseende å förslagets övergångsbestämmelser

torde icke böra föranleda ändring i förslaget.

I anledning av en inom lagrådet framställd erinran mot det på föredragning

av chefen för justitiedepartementet den 29 februari 1924 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 §

strafflagen har i berörda förslag den ändring vidtagits, att såsom förutsättning

för åklagares rätt att föra talan å vissa i nämnda lagrum omförmälda

brott uppställts icke att brotten av åklagaren anmälas till åtal utan

att de av nämnden angivas till åtal. En motsvarande ändring har synts mig

böra vidtagas i 76 § av det utav mig framlagda förslaget till lag om

samhällets barnavård.

Föredraganden uppläser härefter det sålunda ändrade förslaget och hemställer,

att detsamma ävensom förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 §

i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling samt de jämväl

av honom framlagda förslagen till lag om ändring i vissa delar av

lagen den 14 juni 1918 om fattigvården och till lag om ändrad lydelse

av 33 § i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund, i vilka sistnämnda

trenne förslag icke någon ändring skett, måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Carl Stälhammar.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

1

Bilaga 1.

Utkast

till

Kungörelse

om statsbidrag till vissa kostnader enligt lagen om samhällets

barnavård m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Om statsbidrag

1 §•

Barnavårdsnämnd äger för barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran

men ej är skyddshemselev, uppbära årligt statsbidrag, om barnet

överlämnats till enskilt hem, med 50 kronor och, om det överlämnats

till barnhem, med 80 kronor, eller det lägre belopp, vartill kostnaden i

någotdera fallet uppgått.

2 §■

Styrelse för skyddshem äger för skyddshemselev uppbära årligt statsbidrag,

om eleven uppfostras inom skyddshemmet, med 200 kronor och,

om han uppfostras utom detsamma, med 50 kronor, eller det lägre belopp,

vartill i någotdera fallet kostnaden uppgått.

3 §■

1. Ansökning om statsbidrag göres i Stockholm hos statskontoret och

i övriga delar av riket hos länsstyrelsen.

Ansökningen skall för tidsperiod från och med den 1 juli ett år till

och med den 30 juni påföljande år göras före utgången av augusti månad

närmast efter den tidsperiod, för vilken bidrag sökes, samt innehålla uppgifter

enligt särskilt givna föreskrifter.

2. Då statsbidrag första gången sökes för visst barn, och beslutet om

omhändertagandet ej varit jämlikt 25 § 2 mom. i ovannämnda lag underställt

länsstyrelsens prövning, skola vid ansökningen fogas handlingarna

rörande omhändertagandet.

4 §•

Sedan ansökan om statsbidrag jämte därvid fogade handlingar granskats,

i fall, som avses i 1 §, av barnavårdskonsulent, och i fall, varom i 2 §

sägs, av skyddskemsinspektören, underkastas ansökningen ytterligare granskning

av statskontoret eller länsstyrelsen, som, därest de för statsbidrags

utgående gällande betingelserna äro för handen, utbetalar detsamma.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.) 197223 17

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

5 §•

Har barnavårdsnämnd uppburit ersättning jämlikt 68 § i ovannämnda

lag, och överstiger ersättningsbeloppet, då fråga är om skyddshemselev,

skyddshemsavgiften och i annat fall kommunens egen kostnad, skall överskottet

av nämnden till statsverket redovisas i näst därefter ingående

rekvisition av statsbidrag.

6 §•

Statskontoret och länsstyrelserna hava att före november månads utgång

till Kungl. Maj:t inkomma med uppgift å de statsbidrag, som utbetalats

för nästföregående i 3 § avsedda tidsperiod.

Om skyddshemsavgift.

7 §■

Styrelse för skyddshem äger av vederbörande barnavårdsnämnd för

skyddshemselev uppbära årlig skyddshemsavgift, om eleven uppfostras

inom skyddshemmet, med 1,000 kronor och, om han uppfostras utom

detsamma, med 300 kronor, eller det lägre belopp, vartill i någotdera

fallet kostnaden uppgått efter avdrag av statsbidraget.

8 §•

Barnavårdsnämnden äger erhålla ersättning för av nämnden erlagd

skyddshemsavgift enligt följande grunder:

1. Ersättningsbelopp, som nämnden jämlikt 68 § i ovannämnda lag

uppburit, tillfaller nämnden.

2. Nämnden vidkännes, för år räknat, därest eleven uppfostrats inom

skyddshem, högst 300 kronor och, därest han uppfostrats utom skyddshem,

högst 75 kronor, med rätt dock för nämnden att härifrån njuta

avdrag med ett belopp, motsvarande */2 av vad nämnden jämlikt berörda

lagrum uppburit.

3. För därefter återstående del av skyddshemsavgiften erhåller nämnden

ersättning av det landsting, som jämlikt 64 § i omförmälda lag är

skyldigt lämna bidrag till kostnaden.

Om enskildas ersättningsskyldighet.

9 §•

Ersättning av enskild jämlikt 68 § i ovannämnda lag må ej i något

fall uttagas med högre belopp än 960 kronor för år räknat.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlts proposition nr 150.

3

Exempel, utvisande skyddshemsavgiftens fördelning enligt 8 §.

Exempel 1, utvisande fördelning av skyddshemsavgift å 1,000 kronor för elev

inom skyddshem.

Ersättning

av enskild

0

100

200

Barnavårds- nämnd ......

300

CO

8

1

.i o

o

II

250 300 -

200 _

- 200 300

och

2

2

Landsting ....

700

Summa

1000

|

900

800

800

0 300 — —

2

400

400j

900

0 300 —

2

200

0

40

40

Exempel 2, utvisande fördelning av skyddshemsavgift å 300 kronor för

villkorligt utskriven elev.

Ersättning

av enskild

Barnavårdsnämnd

....

och

Landsting ...

0

50

100

150

200

300

75

75 — —= 50

75 — — = 25

75-150= 0

75 _ 200 = Q

75 — 300 = 0

2

2

2

2

2

225

200

175

150

100

0

300

250

200

150

100

o

Summa

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung], Maj:ts proposition nr 150.

1

Bilaga 2.

Sammandrag av yttranden över fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag till lag om den offentliga

barnavården m. fl. författningar.

Förslag till lag om den offentliga barnavården.

Förslaget i allmänhet och dess huvudprinciper.

1. Överståihållarämbetet: Man torde i allmänhet vara ense därom, att samhällets

omvårdnad om barnen bör sträcka sig längre än vad för närvarande är fallet i

vårt land. Kommitténs förslag att i varje barnavårdssamhälle skall finnas en

barnavårdsnämnd, som uteslutande skall sysselsätta sig med ärenden av ifrågavarande

beskaffenhet, är tydligen ägnat att i hög grad befrämja en god barnavård.

Man bliver därigenom i tillfälle att utse personer, som äga de särskilda

förutsättningar, vilka erfordras för att rätt uppfylla ett dylikt kall.

Är man således ense härom, så gå meningarna så mycket mer i sär, då det

gäller kommitténs förslag att överflytta hela den ekonomiska understödsverk

samheten i fråga om barnavården från fattigvårdsstyrelserna till barnavårdsnämnderna

med bestämmelser tillika, som skulle medföra, att en del av de utav

barnavårdsnämnderna bestridda kostnader icke erhålla fattigvårds karaktär. Redan

detta, att fattigvårdsstyrelserna icke vidare skulle få ha i sin hand hela den

ekonomiska understödsverksamheten, är ägnat att väcka betänklighet. Inom

dessa styrelser har under årens lopp bildats en av erfarenheten utformad praxis.

Man hjälper, där nöden så kräver, men man har lärt sig att hjälpa med förstånd.

Bleve nu denna ekonomiska hjälpverksamhet i fråga om barnen överflyttad till

barnavårdsnämnderna, så kunde det inträffa, antingen att barnavårdssamhällena

i nämnderna invalde personer, som i sin iver att hjälpa barnen glömde allt vad

ekonomi hette, eller också att samhällena av fruktan, att så skulle ske, i barnavårdsnämnderna

insatte allenast personer, som vore intresserade endast av den

ekonomiska sidan. Intetdera vore, naturligen, lyckligt.

Vida betänkligare synas emellertid de bestämmelser vara, vilka skulle föranleda

till att icke kostnaden för barnavård skulle få fattigvårds karaktär. När

den nya fattigvårdslagen antogs, så enades man om att i 64 § där fastslå de

fall, då fattigvårdssamhälle skulle äga att anslå särskilda medel till fattigvårdsstyrelsernas

förfogande utan att beviljande av hjälp från dessa medel skulle,

om samhället så bestämde, medföra den ersättningsskyldighet, varom stadgas i

62 och 63 §§ av samma lag. Dessa fall voro kostnader för vård å sjukvårdsinrättning

eller å förbättrings- eller uppfostringsanstalt, till åtgärder för förebyggande

av framtida fattigvårdsbehov, eller för åtgärder, som vidtoges, om på

grund av missväxt, annan allmännare olycka eller av förhållanden utom riket

vållad allmän kristid nöd i större utsträckning kunde befaras uppkomma inom

fattigvårdssamhället. Dessa fall voro, enligt riksdagens då fattade beslut, de

enda, då medel skulle få av en kommun anslås till kommunmedlemmars understöd

utan att understödet skulle få fattigvårds karaktär. Från denna regel,

som ju tillika innebär att hjälp i de omnämnda undantagsfallen bör lämnas av

fattigvårdsstyrelserna utan att därvid den nämnda ersättningsskyldigheten föreligger,

har man redan vid upprepade tillfällen avvikit och söker i det nu föreliggande

lagförslaget att ytterligare avvika. Anledningen härtill är säkerligen

att söka i medvetandet om den gamla obenägenheten att anlita fattigvården.

Till en dylik obenägenhet synes dock hänsyn icke böra tagas. De personer,

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

som måste av det allmänna hjälpas, höra lära sig att det icke i och för sig är

en skam att mottaga hjälp av fattigvården. Skammen drabbar endast den, som

genom eget förvållande försatt sig i den belägenhet, att han och hans närmaste,

vilka han är skyldig att underhålla, måste anlita fattigvården. Varje steg i

den riktning, som uti ifrågavarande avseende av fattigvårdskommittén föreslagits,

är ägnat att vidmakthålla och underblåsa föreställningen om att hjälpen

från den allmänna fattigvården är mindervärdig i jämförelse med annat stöd

från det allmänna och verkar följaktligen i en riktning, som icke är önskvärd.

Kommitténs förslag i denna del har också framkallat reservation av två

ledamöter i kommittén samt mötts av erinringar såväl av fattigvårdsinspektören

i Stockholm som av stadens fattigvårdsnämnd. Under åberopande av vad ovan

blivit anfört får jämväl överståthållarämbetet avstyrka kommitténs berörda förslag

och således hemställa, att kommunernas ekonomiska understödsverksamhet

allt fortfarande i dess helhet varder förlagd till fattigvårdsstvrelserna.

Kommitténs hela betänkande bär vittne om ett brinnande intresse för barnavården,

men det synes hava varit önskligt, att kommittén mera än som skett

tagit hänsyn till de ekonomiska påföljderna för samhället av dess förslag.

Slutligen kan överståthållarämbetet icke undertrycka sin undran över om en

lag om den offentliga barnavården jämte följ dförfattningar nödvändigtvis skall

behöva vara så vidlyftig, att för den erfordras 90 trycksidor samt för de åtföljande

motiverna 418 sidor. När man så skriver, har man kommit långt ifrån

1734 års lagstiftares lapidarstil.

2. Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen vill såsom allmänt omdöme om

kommitténs förslag uttala, att detsamma i väsentliga delar på ett synnerligen

erkännansvärt sätt uppdragit riktlinjerna för en sådan utveckling av den offentliga

barnavården, som det svenska samhället måste eftersträva. Det är efter

länsstyrelsens mening nödvändigt att ej blott bättre systematisera hittillsvarande

bestämmelser på detta område, utan även utvidga dem i huvudsak enligt de

grunder som kommittén utstakat, och ej mindre att sammanföra kommunernas

barnavård under enhetligt arbetande organ.

Trots sin principiella anslutning till dessa bärande grundtankar i kommitténs

förslag nödgas länsstyrelsen emellertid draga i tvivelsmål, att desamma blivit

i förslaget så genomarbetade, att det kan i sin förevarande form läggas till

grund för en ny barnavårdslagstiftning. Tidsförhållandena äro sådana, att en

social lagstiftning av denna räckvidd och omfattning kräver synnerlig omsikt

och varsamhet, om den skall kunna icke blott bringas till beslut av statsmakterna,

utan också genomföras på ett tillfredsställande sätt. Redan kostnadsfrågan

blir i nuvarande ekonomiska betryck mycket allvarlig för både stat,

landsting och kommuner, och det måste betecknas såsom en betänklig brist i

förslaget att detta i en så viktig punkt ej ger tillräcklig ledning. Länets landsting

har för sin del uttalat sig emot så väl de nya utgifter, vilka skulle föranledas

av de föreslagna ungdomsråden, som de ekonomiska bördor, vilka skulle

följa av kommittéförslagets bestämmelser om upprättande av skyddshem; staten

torde under nuvarande förhållanden svårligen kunna åtaga sig att lämna bidrag

till barnavården i den utsträckning kommittén förordat; och även kommunerna

lära rygga tillbaka för de kostnader förslaget för dem kan innebära, i all synnerhet

som ingen beräkning av dessa kostnader låter sig göras på grund av

kommitténs utredning. Härtill kommer, att kommitténs organisationsplan, om

också byggd på en riktig princip, synes ägnad att i vissa avseenden väcka starka

betänkligheter.

3. Länsstyrelsen i Uppsala län: Det remitterade förslaget synes länsstyrelsen vara

i vissa avseenden typiskt såsom frukt av ett intresserat och på speciell sakkunskap

byggt kommittéarbete. Det är i och för sig måhända närmast en förtjänst, att kom
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Mcij:ts proposition nr 150.

mitterade levat sig in i den särskilda uppgiften med en hängivenhet, som kommit

dem att, när det gäller samhällets intresse av en god barnavård, anse alla uppoffringar

vara ringa och alla svårigheter blott skapade att övervinnas samt att

icke rygga tillbaka för även mycket djupgående ingrepp från det allmännas sida.

Men uppenbarligen erfordras för ett sådant förslag en efterföljande granskning

ur allmännare synpunkter och med mångsidigare avvägande mot varandra av

olika intressen.

Den nutida kvantitativt storartade lagstiftningen kräver mycket av både myndigheter

och enskilda. Det är att befara, att man ganska snabbt närmar sig

den gräns, bortom vilken förmågan att uppfatta och tillägna sig lagbuden kommer

att brista, i trots av den hjälp, som även mångfaldigade konsulenter och inspektörer

kunna lämna. Härav skulle följa, att vissa lagar finge en övervägande

dekorativ betydelse, vilket tydligen icke kan anses tillfyllestgörande.

Sedan uppställningen av den föreslagna lagen lämnar rum för vissa önskningar.

Ett stort antal paragrafer, fyllande de första kapitlen, meddela, under uttryckliga

eller underförstådda hänvisningar framåt, organisatoriska bestämmelser,

innan man får veta, vilken verksamhet det egentligen är fråga om. Detta förhållande,

oskadligt för den, som äger en sakkunskap jämförlig med kommittéledamöternas,

måste för olärda medföra vissa svårigheter.

Å samma dessvärre talrika kategori lägges en avsevärd börda även därigenom,

att så ofta parallellbestämmelser till fattigvårdslagstiftningen meddelas och att

sålunda två serier lagbud måste inläras, hållas i sär och tillämpas.

4. Länsstyrelsen i Södermanlands län: Det är ett synnerligen gott och samhällsgagnande

verk, som kommitterade utfört i och med framläggandet av sitt betänkande

och de detsamma åtföljande lagförslagen; men kommitterades majoritet

har enligt länsstyrelsens uppfattning gått längre, än av omständigheterna varit

påkallat.

I nu förevarande fall vill icke länsstyrelsen påstå, att de med förslagets genomförande

förenade kostnaderna skulle överstiga det tänkbaras gränser, utan endast

göra gällande, att ett lika gott eller åtminstone fullt tillfredsställande resultat

kan vinnas, utan att det allmänna behöver betungas med nya utgifter i så hög

grad, som föreslagits, samt utan att förut banade vägar behöva övergivas för nya

och oprövade.

Tillräckligt bärande skäl hava icke förebragts för att med lämnande av det

beståendes grund överflytta en viss art av understödsverksamheten, nämligen

den som gäller sådana barn, vilka behöva vård annorstädes än i det egna hemmet,

från fattigvårdsstyrelserna till andra myndigheter, som visserligen i teorien,

men näppeligen annat än i undantagsfall i verkligheten skulle sitta inne med större

förutsättningar att bevaka barnets bästa. Än mindre skäl finnes för att, såsom

föreslagits, lösrycka även understöd åt ensamstående moder, som i regeln skulle

hava barnet i egen vård, från fattigvårdsstyrelsernas verksamhetsområde. I

själva verket torde det vara inom de nuvarande fattigvårdsstyrelserna, som man

har att söka det livligaste intresset för och den största erfarenheten av den

vård, som i dylika fall bör komma barn till del.

Kommittémajoriteten synes göra den åsikten till sin, att det ligger vikt uppå,

att samhällets barnavårdsbidrag till ensamstående moder icke gent emot henne

får anses som fattigvård. Det erkännes visserligen att frågan kommit i annat

läge än förut genom de ändringar, som vidtagits i fattigvårdslagstiftningen i

fråga om inverkan av åtnjuten fattigvård, samt i de författningar, som beröra

den politiska och kommunala rösträtten. Men kvar står, säges i den allmänna

motiveringen å sidan 49, att fattigvårdssamhället mot modern erhåller vissa

anspråk på ersättning, vilket kan synas hårt. Man torde få lägga särskild tonvikt

på ordet synas för att kunna skriva under detta omdöme, ty med hänsyn

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

KungI. Maj:ts proposition nr 15(J.

till formuleringen av 63 och 65 §§ i fattigvårdslagen, torde med ganska stor

säkerhet kunna antagas, att ett utkrävande av ersättningsskyldigheten i verkligheten

icke skall förekomma annat än, när intet som helst skäl till eftergift

föreligger. Det är onödigt att av denna orsak överflytta frågan om understöd

åt ensamstående moder från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden. Håller

man ovillkorligen på att uttryckligen fritaga sådan understödstagare från ersättningsskyldighet,

kan bestämmelsen därom få inflyta i fattigvårdslagen, men det

kan ifrågasättas, om det icke är rättvisare att ha kvar möjligheten att utkräva

ersättning för sådana fall, där avgjorda skäl till äventyrs kunna tala för ett

utkrävande.

Påståendet å sidan 33 i motiven, att det vid en centralisering av barnavården

ej kan tänkas att lägga uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade

barn samt uppsikten över fosterbarnen under en myndighet med i huvudsak

andra uppgifter och att det följaktligen icke kan komma ifråga att hänföra

de nämnda båda uppgifterna till fattigvårdsmyndigheten, står där fullständigt

naket utan försök till bevisning. Detsamma gäller om det å sidan 35 uttalade

omdömet, att sambandet mellan fattigvårdsstyrelsernas verksamhet för direkt

understödjande av barn och uppgiften att uppfostra vanartade och i sedligt avseende

försummade barn måste anses vara starkare än det, som finnes mellan

förstberörda verksamhet och fattigvårdens understödsverksamhet i övrigt. Det

läge väl närmare till hands att fästa mindre avseende vid den yttre likheten,

att det i de båda första fallen gäller barn, än vid verksamhetens innehåll, som

är fattigvård i de båda grenarna av understödsverksamhet och uppfostran beträffande

de vanartade och i sedligt avseende försummade barnen.

Det förefaller, som om kravet på ett sönderbrytande av fattigvårdsstyrelsernas

invanda verksamhetssfär skulle omedvetet bottna i något annat. Det existerar

nämligen sedan länge inom breda lager av befolkningen en viss rädsla för allt

vad fattigvård heter; och ursprungligen har nog denna känsla haft åtskilligt fog

för sig. Men det målmedvetna arbete, som på senare tid nedlagts på fattigvårdsväsendets

förbättrande, bör nu hava bringat saken så långt, att uppfattningen

ifråga kan bliva en övervunnen ståndpunkt. En liknande rädsla hystes

förr i världen för lasaretten, men numera har förståelsen för deras välsignelsebringande

verksamhet vaknat och man anlitar dem så ivrigt, att de, trots ökat

antal platser, ständigt äro överbelagda. Det kan ifrågasättas, om det ej varit

medvetandet om avogheten mot namnet fattigvård, som förmått kommittémajoriteten

att så ivrigt förorda barnavårdens centraliserande hos barnavårdsnämnderna,

då man nämligen fruktat att ej kunna vinna allmänhetens förtroende för en

verksamhet, som lades i fattigvårdens hand. Men så får man väl ej misströsta

om framåtskridandet och upplysningen. Det bör ej vara omöjligare att ingjuta

ett levande intresse för uppgiften i fattigvårdsstyrelser än i barnavårdsnämnder;

och den vidskepliga avskyn för fattigvården kan försvinna med bättre insikt

om att det är samhällets plikt att hjälpa och att det ej är någon skam att vara

fattig annat än i den man behovet är självförvållat och skammen sålunda drabbar

ej fattigdomen i och för sig utan vad som orsakat den, såsom lättja, dryckenskap,

utsvävningar. Det är ej huvudsaken vad hjälpen kallas eller vilken myndighet

som ger den, utan att hjälpen erhålles i rätt tid och i erforderlig omfattning.

Länsstyrelsen vill fasthålla, att ett utbrytande av viss del av fattigvårdsstyrelsernas

verksamhet — vilket, enligt vad kommittén själv erkänner, kan

vålla en hel del svårigheter — icke bör äga rum, så länge det icke visats, att

några verkliga fördelar från barnavårdens synpunkt därigenom vinnas. Det har

med skäl framhållits såsom önskvärt, att barnavårdsnämnderna icke måtte i

någon större utsträckning betungas med ekonomiska frågor, enär detta skulle

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

5

slappa intresset för deras huvudsakliga uppgift. Därför låter också redan kommittémajoriteten

vissa i samband med fattigunderstöd åt barn stående åligganden

fortfarande skötas av fattigvårdsstyrelserna. Bland annat skall ju fattigvårdsstyrelsen

ersätta barnavårdsnämnden viss del av dess utgifter samt sedan

vidtaga åtgärder för erhållande av gottgörelse härför av annan kommun, landsting,

staten eller enskilda. Att utsträcka denna inkrånglade form av arbetsfördelning

längre, än oundgängligen nödigt är, kan ej tillrådas; och det här ovan

nyss anförda skälet talar för att i den större utsträckning reservanterna föreslagit,

begagna sig av fattigvårdsstyrelsernas sedan länge förvärvade erfarenhet

på området. Att barnavårdsintressena härigenom skulle åsidosättas, behöver ej

befaras, om man vidhåller det krav på intimt samarbete mellan ifrågavarande

två myndigheter, som måste uppställas, vilken lösning frågan än erhåller.

Länsstyrelsen ansluter sig i fortsättningen av sitt yttrande i huvudsak till

reservanterna Björklund och Magnusson samt anför vidare: Därest någon bestämmelse

i de delar av barnavårdslagen eller av kommittémajoriteten framlagda

författningsförslag i övrigt, som icke upptagits av reservanterna, skulle anses

vara av väsentlig betydelse för tryggandet av en god barnavård —- och har

länsstyrelsen härvid särskilt tänkt på kapitlet om barn till ensamstående moder

— lär hinder icke möta mot infogande av en sådan bestämmelse i fattigvårdslagen

eller annan författning, där den kan finnas höra hemma.

5. Länsstyrelsen i Östergötlands län: Vid granskning av det föreliggande lagförslaget

har länsstyrelsen ej kunnat undgå att finna, att detsamma utarbetats med stor

grundlighet och sakkännedom samt vittnar om ett allvarligt uppsåt att söka på

bästa sätt lösa det komplicerade spörsmålet rörande åstadkommande av en effektiv

och tidsenlig barnavårdslagstiftning. Om länsstyrelsen i trots härav ej anser

sig kunna till alla delar förorda förslaget till genomförande, beror detta huvudsakligen

-därpå, att man, enligt länsstyrelsens uppfattning, särskilt under nuvarande

depressionstider, måste så långt möjligt är söka undvika inrättandet av

nya institutioner och organisationer, som draga med sig störa kostnader, vartill

kommer, att de svårigheter, som redan nu göra sig gällande, särskilt i de mindre

kommunerna, i fråga om möjligheten att erhålla kompetenta och intresserade

personer till alla kommunala uppdrag måste tagas i betraktande.

Vad kommittén ur synpunkten av att åstadkomma större enhetlighet och

bättre skötsel av de till barnavården hörande angelägenheterna föreslår i fråga

om sammanförande av all lagstiftning rörande barnavården i en författning och

hithörande ärendens förening hos en kommunal myndighet, finner länsstyrelsen

synnerligen välbetänkt. Huruvida emellertid alla landets kommuner, sålunda

även de minsta, där sällan eller aldrig ärenden angående barnavård förekomma,

böra genom lag tillförbindas att bilda s. k. barnavårdssamhällen med särskilda

barnavårdsnämnder, anser länsstyrelsen tvivelaktigt, men vill dock ej bestämt

avstyrka en sådan anordning, ehuruväl en viss frihet härvidlag utan egentlig

olägenhet synes hava kunnat lämnas kommunerna. I detta sammanhang vill

länsstyrelsen uttala sin anslutning till de särskilt från fattigvårdshåll framkomna

betänkligheterna mot uppdelningen av kommunernas understödsverksamhet

av barn på såväl fattigvårdsstyrelserna som barnavårdsnämnderna, varigenom

slitningar mellan dessa bägge myndigheter lätt kunna uppstå, varjämte särskilt

i de stora kommunerna anställande av stora och dyrbara tjänstemannakårer på

båda hållen säkerligen skulle bliva nödvändigt. Förslagets bestämmelser härutinnan

synas i varje fall böra avfattas efter mera klara och tydliga linjer.

Kommitténs förslag därom, att barnavårdsnämnderna få rätt att omhändertaga

även fysiskt vanvårdade barn samt vanartade barn i åldern 15—18 år, vill

länsstyrelsen på det livligaste tillstyrka, liksom ock den föreslagna rätten för

vederbörande myndigheter att lämna understöd åt ensamstående mödrars barn.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

5 a. Länsstyrelsen i Jönköpings län: Ett sammanförande av alla barnavårdsärenden

till enhetlig behandling av en enda nämnd skulle givetvis medföra stora

fördelar.

Stadgandet i 46 § 2 mom., att den ålder, i vilken, barn kan omhändertagas

och beredas skyddsuppfostran, utsträckes ända till 18 år, kunde medföra alltför

stora kostnader, särskilt för städerna i och för uppförande av skyddshem. Stadgandet

torde därför böra utgå ur förslaget.

Såsom totalomdöme om förslaget kan sägas, att det är uppburet av ett livligt

intresse för barnavårdens förbättrande, men att det icke synes hava tagit nödig

hänsyn till ökade kostnader och de nuvarande betryckta tiderna.

6. Länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län instämma med reservanterna

Björklund och Magnusson.

7. Länsstyrelsen i Gottlands län: Yad först angår den föreslagna centralisationen

av barnavården torde otvivelaktigt ett förenande under en och samma myndighet

av det huvudsakligaste av vad som rörer barnavården erbjuda stora fördelar i

åtskilliga hänseenden och vara eftersträvansvärt. Det sätt, varpå kommittén

löst denna fråga, torde emellertid i avseende å barnavårdsnämndens och fattigvårdsstyrelsens

inbördes ställning vara ägnat att åstadkomma förvecklingar. Så

skola de utgifter, om vilka barnavårdsnämnden beslutar, i eu betydande utsträckning

gottgöras av fattigvårdsstyrelsen. Och fattigvårdsstyrelsen får i flera hänseenden

tjänstgöra som verkställare av barnavårdsnämndens beslut.

Det synes länsstyrelsen önskligt att dessa bägge myndigheter var för sig er

hålla eu i görligaste mån självständig ställning, att alltså de medel, barnavårdsnämnden

behöver för sin verksamhet, direkt ställas till nämndens förfogande

av kommunen samt att nämnden såvitt sig göra låter själv får bringa sina beslut

i hela dess vidd till verkställighet.

Under berörda förutsättning vill länsstyrelsen förorda förslaget i vad angår

barnavårdsnämndens verksamhetsområde, dock att anordningen göres obligatorisk

endast för de större samhällena.

Vidkommande den för befrämjande av barnavården föreslagna utvidgningen

av understödsverksamheten äro bestämmelser av det slag som innehållas i 10

kap. av förslaget helt visst av ett verkligt behov påkallade. Och kommitténs

förslag att statsbidrag för ändamålet skola lämnas torde såväl för lättnad av

kommunernas börda som för effektiviteten av berörda bestämmelser vara välbetänkt,

även om den utgift, som härigenom drabbar statsverket, blir ganska betydande.

8. Länsstyrelsen i Blekinge län: Kommitterade hava med tillmötesgående av från

några håll uttalade önskemål ansett sig böra utgå ifrån att all offentlig barnavård

skulle i första instans handhavas av en myndighet. Delvis kan nog denna

princip anses hava ett visst berättigande, men särskilt beträffande den understödjande

verksamheten kunna konsekvenserna bliva mindre tilltalande. I fråga

om offentligt understöd hava ju kommunerna sina givna organ i fattigvårdsstyrelserna

och en uppdelning av understödsverksamheten mellan två kommunala

institutioner måste medföra vissa betänkligheter. Den allmänna uppfattningen

har alltmera stadgat sig i den riktningen att ett sammanförande av ensartad

verksamhet till ett och samma organ är att anse såsom fördelaktigt. Så hava

under senare åren inom den frivilliga hjälpverksamheten strävandena gått ut

på åstadkommande av ett intimare samarbete emellan och alltså en centralisering

av de olika välgörenhetssammanslutningarnas verksamhet, varigenom man förväntar

sig ett lyckligare resultat. Länsstyrelsen håller alltså före, att kommitterade

pålagt barnavårdsnämnderna en alltför omfattande uppgift till förfång

särskilt för enhetligheten i den legala understödsverksamheten. Redan av denna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

/

anledning anser länsstyrelsen det förslag, som framlagts i herrar Olof Björklunds

och E. O. Magnussons reservation vara att föredraga.

Anmärkningar hava framställts mot nuvarande organisation för barnavården,

anmärkningar delvis berättigade men till stor del säkerligen överdrivna, men

redan den omständigheten, att i varje kommun skulle finnas en barnavårdsnämnd

utan sammanblandning med skolstyrelsen utgör ett gott steg framåt i rätt

riktning.

Enligt länsstyrelsens förmenande bör det av reservanterna herrar Björklund

och Magnusson framlagda förslaget, vilket är betydligt enklare och synes tillfyllest

för ändamålet, läggas till grund för ändrad lagstiftning i ämnet.

9. Länsstyrelsen i Kristianstads län: 10 kapitlet, avseende understöd för vård av

barn till ensamstående moder m. m., bör enligt länsstyrelsens mening utgå ur

lagen. De befogenheter, som i detta kapitel tillerkännas barnavårdsnämnd,

torde nämligen böra ankomma på vederbörande fattigvårdsstyrelse; och i den

mån ett barnavårdsnämndens ingripande i förhållanden, som beröras i nämnda

kapitel, kan anses påkallat, torde barnavårdsnämnden kunna härleda befogenhet

därtill från bestämmelserna i 6 kapitlet om omhändertagande av värnlösa barn

och barn, som eljest behöva vård utom hemmet.

10. Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen finner lagförslaget välbetänkt särskilt

i vad det avser att förlägga tillsynen över barnavården under ett gemensamt

organ och att möjliggöra ingripande i fråga om barnavård på åtskilliga

områden, där enligt gällande lagstiftning sådant ej för närvarande kali ske.

Emellertid torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke i sistnämnda avseende

förslaget går väl långt och utsträcker barnavårdsnämndens uppgifter utöver

gränserna för nämndens förmåga. Enligt 36 § skall det nämligen åligga barnavårdsnämnden

att omhändertaga barn, som vistas hos föräldrarna men på grund

av förhållandena i hemmet befinnas icke erhålla tillfredsställande vård och

uppfostran. Till en början kan uttrycket »tillfredsställande vård och uppfostran»

givetvis lämna rum för synnerligt växlande tolkning och för en godtycklig tilllämpning.

Härav följer, att slitningar mellan fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden

näppeligen kunna undvikas. Beror missförhållandet enbart på

hemmets fattigdom, synes det vara fattigvårdsstyrelsens uppgift att träda emellan,

men självfallet är, att fattigdomen i och för sig medför, att barnens vård lider,

vadan barnavårdsnämnden å sin sida även kan finna sig uppfordrad att inskrida

och omhändertaga barnen.

Men frånsett det svävande i lagrummets formulering har detsamma en

knappast överskådlig räckvidd. Talrika måste de hem vara, där barnens vård

och uppfostran icke är tillfredsställande, och den skara barn, som på grund av

lagrummets bestämmelser skulle omhändertagas, skulle icke kunna beredas vård

i enskilda hem eller på barnhem. Det är redan nu förenat med stora svårigheter

att finna fosterhem, lämpliga att mottaga barn, som skiljas från hemmet,

och barnhemmen måste givas en ansenlig omfattning för att bliva tillräckliga

för ändamålet. För övrigt är det eu betänklig åtgärd att rycka ett barn från

föräldrahemmet och bör endast i tvingande fall vidtagas.

Länsstyrelsen håller alltså före, att ovan nämnda lagrum bör givas en sådan

lydelse, att gränserna mellan fattigvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens befogenhet

närmare utstakas och barnavårdsnämndens uppgift begränsas till skälig

omfattning.

Enligt 10 kapitlet av förslaget äro, beträffande understöd åt ensamstående

moder, rena fattigvårdsuppgifter uppdragna åt barnavårdsnämnden. Det kan

ifrågasättas, huruvida denna anordning är lämplig. Dels ökas nämligen därigenom

mängden av de tillräckligt många bestyr, som skola påvila barnavårds
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

nämnden, och dels kan barnavårdsnämnden knappast antagas vara fullt skickad

och äga lämpliga organ för de undersökningar, som erfordras. — Anledning saknas

icke heller befara, att i den mån undersökningen bedrives utan vederbörlig skärpa,

detta kan medföra, att moderns känsla av ansvar för sitt barn slappas, och att

hon i förekommande fall frestas hemlighålla barnafadern.

11. Länsstyrelsen i Hallands län: I avseende å önskemålet av barnavårdsärendenas

centralisering hos viss kommunal myndighet instämmer länsstyrelsen med

kommittén.

12. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Förslagets bärande princip, centralisering

av den offentliga barnavården, finner länsstyrelsen riktig, och de huvudgrunder,

varpå förslaget i övrigt vilar: beredande av ökat fosterbarnsskydd, möjliggörande

av barns omhändertagande i fall av fysisk vanvård samt åldersgränsens

förskjutning uppåt för dem, som må bliva föremål för skyddsuppfostran, äro

även såsom avseende förverkligandet av gamla önskemål enligt länsstyrelsens

mening väl ägnade för en blivande lagstiftning i ämnet.

En betänklig sida av förslaget är det sätt, varpå detsamma sökt lösa frågan

om den understödsverksamhet, som med barnavården äger sammanhang, samt

om förhållandet mellan barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse. Denna del av

förslaget har ur fattigvårdssynpunkt ingående behandlats av fattigvårdsdirektören

i Göteborg i dennes vid stadsfullmäktiges i staden avgivna utlåtande fogade

yttrande, och de betänkligheter denne där uttalar synes länsstyrelsen väl

grundade.

I vad mån direkt understödsverksamhet skall åligga barnavårdsnämnd eller

fattigvårdsstyrelse torde icke kunna göras beroende, såsom 10 kap. av förslaget

förutsätter, av huruvida det barn, varom i det särskilda fallet är fråga, tillhör

någon viss kategori. Principiellt vore väl mest tilltalande, om det kunde så

ordnas, att barnavårdsnämnden finge hand om de understödsfall, då understödets

väsentliga ändamål vore att förebygga behovet av direkt barnavård, särskilt

skyddsuppfostran. Då gränsen emellertid torde bliva alltför svår att draga, synes

vara lämpligast, att samtliga understödsfall fortfarande bibehållas under fattigvården;

ständiga tvister mellan barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse skulle

säkerligen eljest bliva oundvikliga. Vad beträffar det i 85 § upptagna förslaget

om moderskapshjälp åt ogift moder synes detta betänkligt icke blott med hänsyn

till nu nämnda synpunkter utan jämväl i betraktande därav, att dess upphöjande

till lag skulle komma att föregripa pågående utredningar angående den

i paragrafen avsedda frågans lösning i annan ordning.

Överhuvud lider förslaget av en stor oklarhet, när det gäller uppdragande

av gränserna mellan barnavårdsnämnds och fattigvårdsstyrelses arbetsområden.

En omarbetning, särskilt av dess 6 kap., torde ur denna synpunkt vara väl

behövlig.

Då emellertid gränsfall alltid måste uppkomma, och då givetvis barnavård

och fattigvård alltid komma att med varandra äga nära sammanhang, är det

givetvis av nöden, att ett gott samarbete mellan barnavårdens och fattigvårdens

målsmän säkerställes. För detta ändamål synes det erforderligt, att 2 mom. av

65 § bortfaller, ävensom att den handräckningstjänst förslaget åsyftar att ålägga

fångvårdsstyrelse!! i förhållande till barnavårdsnämnden icke kommer till stånd.

Vad sistnämnda fråga beträffar, torde barnavårdsnämnden böra själv såväl bära

av dess beslut betingade kostnader som vidtagna åtgärder för utbekommande

av vederbörliga ersättningar från stat, landsting, främmande barnavårdssamhälle

eller enskild person.

I avseende å nu nämnda kostnader och ersättningar innehåller lagförslagets

12 kap. en del föreskrifter, som förefalla i hög grad betänkliga. Sålunda har

den privilegierade ställning, som förslagets 10 kap. velat tillerkänna ensam
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

9

stående moder, här utsträckts ända därhän, att sådan moder fullständigt befriats

från ersättningsskyldighet i avseende å erhållet understöd, och vidare har i

samband med det reglerande av barnavårdsnämnds och fattigvårdsstyrelses inbördes

ställning, som förslaget sökt verkställa, tillämnats sådana bestämmelser,

att rätten att utkräva gottgörelse för barnavårdskostnader hos en eventuellt ersättningsskyldig

begränsats till allenast eu del av kostnaden. Att förslagets

ståndpunkt härvidlag är förkastlig, torde till fullo framgå därav, att en tillämpning

av detsamma skulle medföra, dels att en ogift moder ej sällan skulle erhålla en

avsevärt bättre ställning än den gifta, dels ock att en fader, som försummade

att fullgöra sina skyldigheter gent emot barnavårdsnämnden, skulle slippa billigare

undan än den, som ordentligt uppfyllde sina åtaganden. Rätt att utkräva full

ersättning i mån av tillgång torde såväl moraliskt som ur ren lämplighetsynpunkt

vara det riktiga.

Som ett allmänt omdöme om förslaget bör till sist framhållas, att detsamma

är alltför detaljrikt och i alltför hög grad innehåller bestämmelser av rent reglementarisk

natur. En jämförelse mellan lagförslaget och det förslag till reglemente

för barnavårdsnämnd, som åtföljer detsamma, torde till fullo bekräfta

detta omdöme. Genom förkortning och koncentration skulle vinnas icke blott

möjligheten till lättare anpassning efter de olikartade förhållandena inom olika

stora och till befolkningens sammansättning skiljaktliga barnavårdssamhällen —

ett önskemål, som särskilt framhållits av stadsfullmäktige i Göteborg — utan

även ökad överskådlighet över lagtexten och därmed följande större lättillämplighet

såväl för myndigheter som för barnavårdssamhällen.

13. Länsstyrelsen i Älvsborgs län instämmer i landstingets yttrande (se nedan).

14. Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Ehuru länsstyrelsen finner grundtanken i

ifrågavarande lagförslag — centralisering av den offentliga barnavården genom

ett sammanförande av bestämmelserna därom i en lag och överlämnande till en

myndighet, barnavårdsnämnden, av de skilda uppgifter i fråga om kommunernas

befattning med barnavården, vilka nu åligga flera olika myndigheter — tilltalande,

anser sig länsstyrelsen dock böra ifrågasätta, om denna tanke kan på

föreslaget sätt utan allt för stora olägenheter förverkligas. Särskilt synas allvarliga

betänkligheter kunna framställas mot det föreslagna överflyttandet å

barnavårdsmyndigheten av en del av den kommunala understödsverksamheten.

Ett sådant överflyttande skulle nämligen medföra, att understöd skulle få lämnas

i vissa fall av fångvårdsstyrelse, i andra fall av barnavårdsnämnd och i några

fall av båda dessa myndigheter samtidigt. Så skulle t. ex. om det gällde

understöd åt ensamstående moder med barn vid moderns sjukdom fattigvårdsstyrelsen

hava att lämna understöd åt modern under det att på barnavårdsnämnden

ankomme att lämna det bidrag, som krävdes för erforderlig vård åt

barnet. Länsstyrelsen håller före, att genom en sådan splittring av den offentliga

understödsverksamheten väsentliga olägenheter skulle tillskyndas såväl

kommunerna som de understödsbehövande och ansluter sig i övrigt beträffande

denna del av förslaget till vad av kommittéledamöterna Björklund och Magnusson

i avgiven reservation anförts härom.

15. Länsstyrelsen i Värmlands län anser reservanterna Björklunds och Magnussons

förslag böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

16. Länsstyrelsen i Örebro län: Principen om samtliga barnavårdsärendens sammanförande

till en myndighet innefattar otvivelaktigt beaktansvärda fördelar och

bör därför genomföras så långt utan olägenhet ske kan. Emot förslaget att till

barnavårdsnämnden överflytta hälsovårdsnämndens nuvarande åligganden ifråga

om fosterbarnen, likasom mot att skolrådets — i dess egenskap av barnavårdsnämnd

— uppgifter beträffande de vanartade och sedligt försummade barnen

uppdragas åt den nya nämnden, finnes sålunda icke något att invända.

Däremot är förslaget, i vad detsamma avser att låta barnavårdsnämnden

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

övertaga jämväl den fattigvårdsstyrelsen nu åliggande vården av andra barn

än de nu nämnda, vilka behöva vårdas utom hemmet, enligt länsstyrelsens uppfattning

ägnat att väcka betänkligheter; och finner länsstyrelsen sig i detta avseende

böra instämma med vad av ledamöterna av kommittén Björklund och

Magnusson i deras vid förslaget fogade reservation anförts.

Vilka rent praktiska olägenheter, som komme att orsakas av understödsverksamhetens

uppdelande på tvenne olika myndigheter, barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse,

har av fattigvårdsstyrelsen i Örebro i dess yttrande utförligt uppvisats.

Enligt länsstyrelsens mening kräver frågan om lämpligt avgränsande av

dessa båda myndigheters verksamhetsområden och särskilt om sättet för beslut

och utbetalning av meddelade understöd förnyad utredning, innan avgörande

härom bör träffas.

17. Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen anser det icke vara av behovet

påkallat eller ens lämpligt att, på sätt kommittén föreslår, uppdela fattigvården

mellan fångvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, utan vill i den delen

biträda den av herrar Björklund och Magnusson avgivna reservationen.

18. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser lagförslaget vara av beskaffenhet att i

dess väsentligaste delar böra upphöjas till lag. Länsstyrelsen anser dock därvid

böra tagas under allvarligt övervägande, huruvida icke de i herrar Björklunds

och Magnussons reservation framhållna synpunkter böra vinna beaktande.

19. Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Vid granskning av förslaget har länsstyrelsen

funnit detsamma i stort sett vara väl ägnat att läggas till grund för en enhetlig

barnavårdslagstiftning. Det synes länsstyrelsen lämpligt att, på sätt

föreslagits, samtliga ärenden rörande barnavården sammanföras hos en myndighet,

barnavårdsnämnden, och emot densammas föreslagna sammansättning, verksamhetsområde

och åligganden torde enligt länsstyrelsens förmenande inga vägande

anmärkningar kunna framställas.

20. Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Vid den granskning, som länsstyrelsen

varit i tillfälle ägna det föreliggande lagförslaget med tillhörande betänkande,

har länsstyrelsen icke funnit anledning till erinran utan synes den föreslagna

omorganisationen komma att medföra en väsentlig förbättring av den offentliga

barnavården. Dock vill länsstyrelsen icke underlåta framhålla att den ifrågasatta

lagstiftningen synes komma att medföra avsevärda kostnader för landstingen.

Med hänsyn härtill och de synnerligen ökade krav, som de senaste

åren ställts på landstingen, exempelvis genom den nya fattigvårdslagstiftningen

och lagstiftningen angående epidemisjukvården, vill länsstyrelsen framhålla angelägenheten

av att en relativt lång övergångsperiod stadgas inom vilken landstingens

ifrågasatta skyldighet att anordna erforderliga barnhem och skyddshem

skall vara fullgjord.

21. Länsstyrelsen i Jämtlands län: Emot ifrågavarande lagförslag har länsstyrelsen

i stort sett icke något att erinra. Kommittén har däri tillmötesgått det krav

på centralisation, som länge gjort sig gällande och som väl även får anses i

viss mån berättigat, då det, åtminstone teoretiskt taget, måste anses innebära

en viss styrka i ett sådant sammanförande hos en myndighet av ärenden, som

stå i nära sammanhang med varandra.

Det har visserligen icke saknats röster, som göra gällande, att ett uppdelande

av kommunens angelägenheter på flera självständiga styrelser medför brist på

överskådlighet, ökade utgifter och utgör en aldrig sinande källa till friktionsanledningar

emellan de olika styrelserna, men även om dessa farhågor icke

sakna fog torde de dock anses vara något överdrivna och utvecklingen efter år

1902, då nu gällande barnavårdslagar tillkommit, synes peka på nödvändigheten

av förändring i dessa lagar, i all synnerhet som därjämte genom lagen om barn

utom äktenskapet vissa uppgifter med avseende å dessa barn och deras mödrar

påvila barnavårdsnämnderna, vilka icke kunna sägas stå väl överens med nämn
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 11

dernas verksamhet med den sammansättning, som nämnderna för närvarande i

allmänhet hava.

Vid sådant förhållande och då dels någon tvekan ej förekommit angående

förläggande av fosterbarnsvården under barnavårdsnämnden dels ock lagstiftningen

om omhändertagande av barn i den ordning, som nu gäller om vanartade

och i sedligt avseende försummade barn, väl kommer att utsträckas till att omfatta

såväl sådana barn, som behöva omhändertagas på grund av kroppslig vanvård

från föräldrarnas sida, som ock vissa grupper unga personer i åldern 15

—18 år, vilkas vanart är av svårare art, torde man icke behöva hysa någon

allvarligare tvekan om antagande av kommitténs förslag i väsentliga delar.

I ett par frågor anser emellertid länsstyrelsen sig icke kunna underlåta att

göra bestämda erinringar.

Genom bestämmelserna i 10 kap. har kommittén föreslagit en utbrytning av

understöd uti dessa hänseenden från fattigvård enligt fattigvårdsförordningen,

en utbrytning som länsstyrelsen icke kan anse vara av förhållandena påkallad.

Därvid behöver naturligen knappast påpekas vilka svårigheter, som kunna tänkas

uppstå vid bedömandet av frågan, vilkendera — modern eller barnet — som är

i behov av understödet, och vilken myndighet, fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden

som skulle vara den understödsskyldiga.

Då genom denna understödsverksamhet dessutom barnavårdsnämndens egentliga

verksamhet skulle onödigt förtyngas och frågan om understöd i dessa fall

enligt länsstyrelsens uppfattning lämpligen bör handhavas av en och samma

myndighet, fattigvårdsstyrelsen, anser länsstyrelsen, att detta kapitel bör uteslutas,

därvid, i den händelse fattigvårdsförordningens nuvarande ordalydelse

icke skulle anses täcka alla de fall, då enligt nu föreliggande förslag understöd

kunde befinnas nödigt, en omredigering av vederbörliga §§ i fattigvårdsförordningen

i detta syfte icke torde möta oöverstigliga svårigheter.

22. Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker den föreslagna centraliseringen

av barnavården.

23. Länsstyrelsen i Norrbottens län: Förnekas kan icke att en centralisering hos

barnavårdsnämnderna av samtliga åtgöranden, som från samhällets sida kunna

komma i fråga gent emot barn, och samma myndighets omhänderhavande av

de härmed förbundna ekonomiska angelägenheterna skulle vara ägnat att åstadkomma

enhetlighet i behandling av dessa frågor och utbilda kunnighet i deras

handhavande. För länsstyrelsen, som har tillfälle att överblicka det sätt, varpå

olika organ ute i bygderna förvalta sina förtroendeuppdrag — och ett sådant

är den föreslagna barnavårdsnämndens avsett att vara — uppställer sig emellertid

genast den frågan, huru det skall vara möjligt att uppdriva lämpligt och

intresserat folk för ifrågavarande uppdrag. Den erfarenheten torde mångenstädes

hava gjorts, att trots all politisk och social livaktighet en viss trötthet

börjat visa sig i avseende på åtagandet av uppdrag i nämnder och styrelser

med politiska och sociala förpliktelser. Länsstyrelsen har sålunda anledning

ställa sig betänksam inför möjligheten att rekrytera barnavårdsnämnderna med

deras nya föreslagna funktioner, och detta särskilt i eu mängd småkommuner,

där det redan nu visar sig svårt att få kvalificerat folk till de nödvändigaste

allmänna uppdragen. I alldeles särskild grad är detta förhållande att taga i

betraktande för Norrbottens läns vidkommande. På grund härav och då fattigvårdsstyrelsen,

som ju ändå skall finnas, lämpligen bör hava hand om den

ekonomiska förvaltningen i dessa angelägenheter ansluter sig länsstyrelsen till

den uppfattning, som omfattats av reservanterna Björklund och Magnusson

därom att barnavårdsnämndens uppdrag icke bör utvidgas att omfatta mera än

tillsynen över de vanartade barnen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

24. Stockholms läns landsting: Med de ökade uppgifter, som numera tillkomma

kommunerna samt den därav följande större omfattningen av deras ekonomiska

förvaltning framträder allt mera nödvändigheten av en centralisering av densamma

för att ernå den största möjliga grad av enhetlighet och ekonomisering.

Vid sådant förhållande synes det landstinget icke vara lämpligt, att, på sätt

med det föreliggande förslaget avses, inom kommunerna inrättas en ny myndighet,

som med avseende å den ekonomiska förvaltningsbefogenheten intager en

självständig ställning, och landstinget instämmer alltså i de synpunkter, som i

sådant hänseende framförts av reservanterna herrar Magnusson och Björklund.

Enligt landstingets mening böra barnavårdsnämnderna uteslutande ägna sina

krafter åt tillsynen över barnavården i allmänhet.

25. Södermanlands läns landsting: Förslaget inrymmer bland barnavårdsnämndens

åliggande även en viss understödsverksamhet. Därigenom skulle emellertid

dylik verksamhet komma att utövas inom samma kommun av två organ, nämligen

fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden. Och icke nog härmed. Det

kan enligt förslaget inträffa, att de båda institutionerna samtidigt lämna understöd

i samma fall. Ett dylikt sönderbrytande av den kommunala understödsverksamhetens

enhetlighet vore i flera avseenden synnerligen olämpligt. Då det

dessutom är anledning befara, att de med denna understödsverksamhet förenade

ekonomiska angelägenheterna skulle komma att inkräkta allt för mycket på

barnavårdsnämndernas övriga uppgifter, anser landstinget sig böra understryka

nödvändigheten av, att barnavårdsnämnderna befrias från dessa åligganden;

och vill tillika framhålla vikten av, att all av kommunen bedriven understödsverksamhet

samlas hos en och samma myndighet.

Förslaget bör sålunda beträffande understödsverksamheten omarbetas och anknyta

sig till nya fattigvårdslagen.

Även om landstinget livligt erkänner lagförslagets stora förtjänster genom

den centralisering av barnavårdsverksamheten, som därmed vinnes, och landstinget

varmt behjärtar varje steg, som kan föra till en förbättrad barnavård,

kan landstinget dock icke på grund av vad ovan anförts tillstyrka lagförslagets

antagande i dess nuvarande form.

26. Östergötlands läns landsting: Rörande förslagets grundtanke, att genom en

centralisering av barnavården erhålla en bättre och enhetligare skötsel av de

till denna vård hörande angelägenheterna finnes i och för sig intet att erinra

utan finner landstinget denna princip riktig. Dock måste landstinget ställa sig

tveksamt inför frågan, huruvida denna strävan icke lett kommittén längre på

centraliseringens väg än vad som kan anses nödigt och nyttigt. Så som förslaget

nu är avfattat måste det uppstå en dualism mellan fattigvårdsstyrelse

och barnavårdsnämnd, vilken icke är nyttig, kanske främst ur den synpunkten

att den nya fattigvårdslagstiftningen, som endast hunnit prövas under ett par

år, på en väsentlig punkt kringskäres. Genom den nya fattigvårdslagen har

man sökt åstadkomma en humanisering av fattigvården och på ett rationellt

sätt sökt organisera densamma så i kommunerna, att fattigvårdsstvrelserna hos

sig skulle samla och centralisera all slags understödsverksamhet och påtagligt

är, att inom dessa styrelser finnes både praktisk erfarenhet och kompetens i den

mån som sådan kompetens står att överhuvudtaget uppdriva inom kommunerna.

Genom centralisering av barnavården så långt som kommittén förutsätter uppstår

i stället en decentralisation av kommunernas understödsverksamhet. Här

föreligger alltså ett organisationsproblem, som visserligen synes svårt att lösa,

men som måste lösas om ej en fördel på det ena området skall uppvägas av

en kanske än större nackdel på ett annat område. Kunde frågan lösas så, att

understödsverksamheten, såsom för närvarande, centraliserades till fattigvårdsstyrelserna

och den övervakande verksamheten till barnavårdsnämnderna, torde

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 150.

13

man vinna ändamålet, men bevara kontinuiteten i kommunalförvaltningen och

i möjligaste mån undvika slitningar mellan organ av så viktig beskaffenhet som

de förenämnda. Från denna principiella uppfattning måste sålunda landstinget

ställa sig tveksamt till kommitténs förslag på flera viktiga punkter.

Rörande förslaget om barns omhändertagande till skyddsuppfostran så förutsätter

detta förslags genomförande säkerligen avsevärda kostnader, särskilt med

hänsyn till att ungdom mellan 15—18 år kan beredas dylik vård. En brist är

ju, att dessa kostnader icke kunna ens i stora drag beräknas, men då samhälleliga

värden genom de ungas räddande kunna vinnas, torde kostnadsfrågan

icke få vara den avgörande synpunkten. Särskilt bör dock betonas, i fråga om

åläggande för landsting och kommuner att upprätta hem för olika slags barnaskydd,

att utvecklingen på hithörande områden icke må forceras, så att den

ekonomiska bärigheten äventyras.

Redan förut har landstinget vänt sig emot det enligt landstingets mening

olämpliga ur principiell och praktisk synpunkt, att understödsverksamheten i

samma kommun skall handhavas av skilda organ. Vid granskningen av kommitténs

förslag finner man också hur framträdande denna olägenhet blir. Det

gäller i själva verket ett överflyttande från fattigvårdsstyrelserna till barnavårdsnämnderna

av en ej oväsentlig del av understödskostnaderna. Därom kunde

vara mindre att säga, därest icke hela denna procedur invecklade både bokföring

och kontroll. Att kostnaderna givetvis komma att i sin helhet bliva mera betungande

än för närvarande är tämligen visst, ej blott för den bättre barnavård,

som blir en följd av förslaget, utan även genom medtagande av viss ungdom

mellan 15—18 år. Detta är i och för sig intet skäl emot kommitténs förslag,

men när förslaget ifrågasätter, att barnavårdsnämnderna skola omhänderhava

dessa stora och utökade kostnader, utan kontroll av eller samarbete med fattigvårdsstyrelserna,

dock med skyldighet för fattigvårdsstyrelserna att sköta även

barnavårdsnämndernas processer med andra kommuner, då synes man hava

kommit in på felaktiga vägar. Att göra fattigvårdsstyrelserna till ett slags

exekutorer av barnavårdsnämndernas beslut kan leda till de mest uppenbara

absurditeter, ty de flesta fattigvårdsstyrelser här i landet äro icke försedda med

ombudsmän eller sekreterare, vilka skulle kunna tänkas vara något samband

mellan de båda organens arbete. Till vilka onödiga och i vissa fall tvivelaktiga

vägar förslaget leder visar bland annat föreskriften om, att två tredjedelar av

vissa slag av barnavårdsnämndens kostnader skola ersättas av fattigvårdsstyrelsen

under det att andra kostnader skola helt ersättas.

Som sammanfattning av det sagda må anföras, att landstinget livligt uppskattar

det intresserade arbete och den tanke, som ligger till grund för förslaget

om höjandet av den offentliga barnavårdens ställning i vårt land, men det är

förslagets organisatoriska del och de konsekvenser som denna organisation i vissa

fall drager med sig, som landstinget icke kan tillstyrka med mindre än att förslaget

i dessa delar omarbetas så, att det fyller måttet från alla synpunkter.

De reservationer, som åtfölja betänkandet med specialyrkanden från vissa ledamöter

i kommittén, synas ej heller vara av den beskaffenhet att de utan vidare

kunna tillstyrkas.

27. Jönköpings läns landsting: Den f. n. gällande lagstiftningen å ifrågavarande

område lider obestridligen av vissa betänkliga brister, som behöva avhjälpas.

I detta avseende erinras särskilt om det förhållandet, att barnavårdsnämnd f. n.

som regel saknar befogenhet att vidtaga åtgärder för beredande av ändamålsenlig

uppfostran åt försummade eller vanartade minderåriga, så snart dessa

överskridit 15-årsåldern. Likaledes saknar barnavårdsnämnden f. n. rätt och

möjlighet att genom ekonomiskt understöd söka bispringa ensamstående mödrar

i deras strävanden att själva sörja för en tillfredsställande uppfostran åt sina

Bihang till riksdagens protokoll 1024. I samt. 112 käft. (Nr 150.) 197223 18

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

barn. Där varningar och förmaningar icke medföra åsyftad verkan, har barnavårdsnämnden

enligt gällande lagstiftning ingen annan utväg att tillgripa än att

skilja resp. barn från hemmet och anförtro deras uppfostran åt andra personer

än föräldrarna. Slutligen kan det med fog betecknas som eu mindre lämplig

anordning, att den samhälleliga barnavård, som innefattas i åtgärder för barns

omhändertagande i och för syftet att bereda dem uppfostran utom föräldrahemmet,

skall, såsom f. n. är fallet, inom en och samma kommun ombesörjas

genom olika organ, vilka handla oberoende av varandra och ej sällan genom

förhållandenas makt komma att uppträda såsom varandras konkurrenter, t. ex.

när det gäller anskaffa fosterhem å landet o. s. v.

Därest det nu föreliggande förslaget till ny lagstiftning rörande den offentliga

barnavården bleve antaget, skulle samtliga här berörda brister bliva avhjälpta.

Jämväl i andra avseenden skulle väsentliga förbättringar åstadkommas i fråga

om berörda verksamhet. Så skulle exempelvis större möjligheter åvägabringas för

beredande av nödig vård åt kroppsligt sjuka eller med lyten behäftade barn av

fattiga föräldrar, det skulle bli bättre sörjt för erforderlig tillsyn över den offentliga

barnavården o. s. v.

I betraktande av dessa förhållanden bör det betraktas såsom synnerligen

önskvärt, att en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande

förslaget snarast möjligt måtte komma till stånd.

28. Kronobergs samt Göteborgs och Bohus läns landsting instämma med reservanterna

Björklund och Magnusson.

29. Kalmar läns norra och södra landsting hava ej hunnit granska förslaget; dock

har södra landstinget yttrat sig i en detaljfråga.

30. Gottlands, Malmöhus och Västmanlands läns landsting hava intet att erinra

mot förslaget.

31. Blekinge läns landsting: Beträffande lagförslagets bärande princip, centralisering

av den offentliga barnavården, vill landstinget uttala sin fulla anslutning

till densamma. Väl torde dess omsättning i praktisk tillämpning medföra ganska

vittgående förändringar i den kommunala hjälpverksamheten, men kommer säkerligen

också att medföra en lycklig och slutgiltig lösning av de svårlösta problem,

som uppstått på detta viktiga lagstiftningsområde.

Överflyttandet från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden av understödsverksamheten

för omhändertagna och utackorderade barn anser landstinget vara

en given följd av den föreslagna centraliseringen, varför landstinget i detta stycke

ger sin anslutning till vad kommitténs majoritet föreslagit. Då fattigvårdsstyrelsen

fortfarande bibehållits vid skyldigheten att utlämna understöd åt barn,

som vistas i hemmet, har landstinget icke förbisett de olägenheter, som kunna

uppstå genom denna uppdelning av understödsverksamheten, men torde dessa

vid en förtroendefull samverkan mellan de nämnda myndigheterna icke göra sig

alltför märkbara.

Vad lagförslaget innehåller angående barnavårdsarbetets begränsning till visst

område, barnavårdssamhället, samt även bestämmelserna om barnavårdsnämnden

och dess verksamhet, finner landstinget vara ägnade att medföra en för barnavårdsärendenas

handläggning tillfredsställande anordning.

De föreslagna bestämmelserna beträffande skyddsuppfostran, som i det väsentligaste

överensstämma med nu gällande lag, hava icke givit landstinget anledning

till någon erinran.

Vad angår inrättandet av skyddshem och föreskrifterna för desamma vill

landstinget ävenledes förorda förslaget, men i samband härmed framhålla, att

det måste lämnas landstingen tillräcklig respittid för anordnandet av dylika hem.

Enär lagförslaget i dess helhet utgör ett betydelsefullt framsteg på det sociala

lagstiftningsområdet samt får anses äga ett högt och bestående värde, vill lands
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

15

tinget, med hänvisning till vissa av landstinget gjorda erinringar, förorda detsamma

att fastställas såsom lag.

32. Kristianstads läns landsting: Det torde icke kunna bestridas, att kommunens

olika barnavårdande uppgifter i många delar överensstämma och att för den skull

en förening av all dess verksamhet i nämnda avseende synes ägnad att åt den

myndighet, som sysslar därmed, skaffa ökad kännedom och större erfarenhet,

liksom genom föreningen både arbete och kostnader torde kunna besparas. Då

kommittén emellertid funnit lämpligt att föreslå en sådan uppdelning av*understödsverksamheten,

att understöd i hemmet skulle handhavas av fattigvårdsstyrelsen

och understöd utanför hemmet av barnavårdsnämnden, får landstinget

i anslutning till den reservation, som i denna del framburits av herrar Björklund

och Magnusson, såsom sin mening uttala, att en överflyttning av understödsverksamhet

av ena eller andra slaget till barnavårdsnämnden skulle innebära en

olägenhet ej blott med hänsyn till understödsverksamhetens uppdelning, utan även

för barnavårdsnämndens egen verksamhet, vilken torde kräva att nämnden så

mycket som möjligt befrias från ekonomisk förvaltning.

33—35. Hallands, Värmlands och Kopparbergs läns landsting hava ej hunnit granska

förslaget.

36. Älvsborgs läns landsting: Landstinget hyser stora betänkligheter mot det föreslagna

överflyttandet av kommunernas understödsverksamhet från den genom

1918 års lagstiftning reformerade fattigvården till barnavårdsnämnden, enär

härigenom kommunernas understödsverksamhet ytterligare skulle splittras på

olika myndigheter, vilkas kompetensområden på ett olyckligt sätt skulle gripa

in i varandra. På samma gång landstinget erkänner behövligheten av en viss

utbyggnad i fråga om barnavårdsnämndens sammansättning och verksamhetsområde,

hyser det emellertid också den uppfattningen, att kommittén gått längre

i centraliserande riktning än lämpligt är

Landstinget har den uppfattningen, att förslaget innebär en överorganisation

på barnavårdens område, som varken ur ekonomisk eller ur administrativ synpunkt

är önskvärd, och kan till följd härav icke förorda förslaget, sådant det

nu föreligger.

37. Skaraborgs läns landsting har avstyrkt förslaget såsom icke av behovet påkallat.

38. Gävleborgs läns landsting har intet att erinra mot förslaget utom beträffande

ungdomsrådet.

39. Västernorrlands läns landsting uttalar, att det förefaller landstinget, som om

den föreslagna organisationen skulle innebära en väsentlig förbättring av den

offentliga barnavården.

40. Jämtlands läns landsting: Såsom en allmän anmärkning mot förslaget kan

landstinget ej underlåta uttala såsom sin uppfattning, att förslaget är för omständligt

och onödigt skattar åt den i våra dagar allmänna benägenheten av

överorganisation.

Fara är för handen att då lagen ute i kommunerna skall börja tillämpas och

de olika organen skola träda i funktion det kommer att visa sig att den skall

giva upphov till mycken tvekan, vilken av de många kommunala myndigheterna

ett visst ärende tillkommer att behandla. Fattigvårdsstyrelse och skolråd ha i

en del fall att fortfarande taga befattning med vissa kategorier barn; så kommer

nu barnavårdsnämnden och över de kommunala myndigheterna kommer att

ställas, utom Konungens befallningshavande, en alldeles ny myndighet, benämnd

ungdomsråd. Skulle verkligen denna sistnämnda organisation också anses erforderlig

torde knappast tvivel råda därom — som också ett par reservanter

till förslaget framhålla och föreslå — att om ungdomsrådet i verklig mening

skall kunna fylla sin uppgift, så måste till dess förfogande ställas konsulenter.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

All denna organisation kan ej annat än komplicera och fördröja arbetet, försvåra

ernående av det syfte man avsett vinna. En förenkling av organisationen,

ställd i intimt samband med redan existerande kommunala myndigheter synes

sålunda vara att förorda utan att lagens syfte förlorar i effektivitet.

Landstinget vill hava framhållit att det för sin del icke kan tillstyrka att

fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag sådant det föreligger lägges till grund

för em lagstiftning i ärendet;

att i alla händelser den i förslaget upptagna organisation under benämningen

»ungdomsråd» måtte helt ur förslaget utgå, samt

att, då det synts landstinget som om i det av reservanterna herrar Björklund

och Magnusson utarbetade förslag större hänsyn tagits såväl till inom kommunerna

rådande olika förhållanden som jämväl den ändamålsenliga administrationen

av kommunernas gemensamma angelägenheter, samt den nya organisation

som benämnes barnavårdsnämnd i förslaget synes kunna ingå i ledet av övriga

kommunala organ, utan att allt för mycket rubba hävdvunnen ordning i hittills

gällande kommunala organisation,

får landstinget för sin del hemställa, att reservanternas förslag måtte läggas

till grund vid en blivande lagstiftning i ärendet.

41. Västerbottens läns landsting, som inskränkt sin granskning till förslagets huvudpunkter,

har lämnat dessa utan anmärkning.

42. Norrbottens läns landsting: Landstinget gillar den av kommittén följda principen

i fråga om centralisering av barnavården genom sammanförande under en

och samma myndighet av fattigvårdens barnavård, fosterbarnsvården samt arbetet

beträffande vanartade och i sedligt avseende försummade barn ävensom de barnavårdsärenden,

som enligt gällande lag och författning i övrigt ankomma på de

nuvarande barnavårdsnämnderna.

Den uppdelning av fattigvårdens barnavård, som den föreslagna lagen om

den offentliga barnavården innebär, anser landstinget vara föga lycklig. Att

inskränka barnavårdsnämndernas hjälpverksamhet allenast till de ensamstående

fattiga mödrarnas barn, skapar enligt landstingets uppfattning en ohållbar

situation. Skall man över huvud taget på barnavårdsnämnderna överflytta

någon hjälpverksamhet, som rör barn, bör man göra det beträffande alla barn.

Landstinget ansluter sig därför till de synpunkter i denna fråga, som framhållits

av märket A. H—h i Svenska Fattigvårdsförbundets tidskrift häft. 4 för år 1921

(sid. 100—103).

Till sist en formell anmärkning. I lagtexten åberopas här och var andra

lagars bestämmelser. I 10 § exempelvis hänvisas i fråga om villkoren för valbarhet

till ledamot i barnavårdsnämnden till kommunallagarnas bestämmelser

för val av kommunalnämnd och stadsfullmäktige. Dylika hänvisningar göra

lagtexten mindre överskådlig. Så vitt möjligt är böra i en lag sådan som denna

alla bestämmelser inryckas, så att man vid lagens begagnande icke behöver slå

i olika andra lagar för att kunna komma underfund med bestämmelsernas rätta

innebörd.

43. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Om överhuvud på något av samhällslivets

områden behovet av enhetlighet och system är särskilt framträdande, så är det

på området för samhällets barn- och ungdomsvård. Under det att i vårt land

före den 1 januari 1903 kommunens barnavård ensamt handhades av fångvårdsstyrelse^

är efter nämnda dag den offentliga barnavården uppdelad på tre olika

myndigheter, vilkas verksamhetsområden dock icke äro fullt skilda från varandra.

»Uppenbart är», anför kommittén, »att verksamhetens fördelning på flera myndigheter,

delvis ingripande på varandras områden, skall verka försvagande i avseende

å såväl ansvar som maktmedel samt därigenom minska utsikterna till ett

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

17

tillfredsställande resultat.» Av egen erfarenhet kan nämnden bestyrka riktigheten

av detta uttalande. Hos oss såväl som i andra länder har ock sedan lång

tid tillbaka uppställts krav på centralisering å förevarande område. Detta krav

innebär för vårt lands vidkommande i huvudsak sammanförande under eu och

samma kommunala myndighet av fattigvårdens barnavård, fosterharnsvården

samt verksamheten beträffande vanartade och i sedligt avseende försummade

barn, varjämte i samband därmed uppställes önskemålet om en gemensam lagstiftning,

där såvitt möjligt alla till detta område hörande uppgifter beaktas.

Det nu föreliggande förslaget tillmötesgår kravet på centralisering i ovan

angivna omfattning samt innehåller därjämte viktiga ändringar rörande olika

delar av barnavården. Förslaget synes nämnden vidsynt, grundligt genomarbetat

och i stort sett väl ägnat att bidraga till förbättring av den offentliga

barnavården och därigenom även den enskilda.

Såsom kommittén framhåller utgör sammanförandet hos eu kommunal myndighet,

barnavårdsnämnden, av den på kommunen vilande barnavårdsverksamheten

i sin helhet eller i så stor omfattning som möjligt allenast ett konsekvent

fortskridande på en väg, som redan är i lagstiftningen beträdd. Nämnda myndighet

har sålunda redan genom 1917 års lagar om barn utom äktenskap och

om adoption samt 1920 års lag om barn i äktenskap erhållit nya viktiga uppgifter

utöver dem, som tidigare åvilat densamma enligt 1902 års lag angående

uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

Vad först angår det föreslagna överförandet till barnavårdsnämnden av viss

del av fattigvårdens barnavårdande verksamhet delar nämnden till fullo kommitténs

uppfattning, att sambandet mellan verksamheten att utom hemmet vårda

värnlösa in. fl. barn och uppgiften att fostra vanartade och i sedligt avseende

försummade barn är starkare än det, som finnes mellan förstnämnda verksamhet

och fattigvårdens understödsverksamhet i övrigt. Det måste anses både teoretiskt

riktigt och praktiskt lämpligt, att en och samma myndighet inom kommunen

har att taga hand om de barn, som äro i behov av vård utom hemmet

genom samhällets försorg. Genom en förening av all kommunens verksamhet i

detta avseende komma enhetliga synpunkter att göra sig gällande, varjämte

både arbete och kostnader böra kunna bliva mindre. Utvecklingen i andra

länder går även i samma riktning. Ingenstädes har härvid, så vitt nämnden

har sig bekant, den tanken gjort sig gällande, att barnavården bör sammanföras

hos fattigvårdsmyndigheten. Alla skäl tala för att ifrågavarande del av

samhällets barnavård anförtros åt den myndighet, till vilken redan förut viktiga

grenar av samhällets barnavårdande verksamhet äro överlämnade, nämligen

barnavårdsnämnden. Nämnden tillstyrker därför kommitténs förslag i denna del.

Mot kommitténs förslag att utsträcka barnavårdsnämndens befogenhet att

ingripa till barns skydd mot skadligt inflytande i deras omgivning eller mot utvecklandet

av deras egna dåliga böjelser genom att medgiva nämnden rätt att

för skyddsuppfostran omhändertaga barn, som av föräldrarna misshandlas eller

utsättas för uppenbar vanvård, eller ungdom i åldern 15—18 år, som förfallit

till bettleri eller till ett kringstrykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt,

kan från barnavårdsnämndens sida så mycket mindre framställas någon erinran,

som samhällets rätt och plikt att omhändertaga barn och ungdom av nämnda

kategorier sedan länge påyrkats och redan i eu del utländska lagar beaktats.

Vad först de vanvårdade barnen angår, kan angelägenheten att skydda barn

för följderna av fysisk vanvård, såsom kommittén riktigt anmärker, vara minst

lika trängande som skyddandet mot sedlig vanvård. Icke sällan har nämnden,

särskilt då det varit fråga om barn i späd ålder, saknat en lagbestämmelse, som

givit den rätt att ingripa.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj-.ts proposition nr 1Ö0.

Beträffande vanartad ungdom i åldern 15—18 år utgör förslaget att utsträcka

lagstiftningen på ifrågavarande område att omfatta även unga personer i den

för den unges hela framtida liv så betydelsefulla övergångsåldern allenast en

naturlig utveckling, sedan det skydd, som den obligatoriska skolgången på visst

sätt innebär, irtsträckts genom införande av fortsättningsskoleplikt. Allmänt är

man numera av den meningen, att ungdom under 18 år, som hemfallit till

bettleri eller vagabondliv, icke bör behandlas enligt lösdrivarlagen, utan att

även mot dessa former av vanart rena uppfostringsmedel måste komma till användning.

Vad särskilt den sexuella vanarten bland flickor i åldersgrupperna närmast

efter 15 år angår, framstår det såsom oavvisligt, att kraftiga åtgärder från samhällets

sida måste vidtagas för att söka förhindra, att så många unga flickor

särskilt i de större städerna hemfalla till prostitution. Frågan om dessa unga

kvinnors räddning samt återförande till ett ordnat liv är en av de allra svåraste

sociala uppgifterna. Att de största utsikterna att lyckas härutinnan böra förefinnas

i fråga om unga personer, vilka icke hunnit glida allt för långt utför, är

klart. Gentemot den från vissa håll uttalade farhågan, att det allmännas kostnader

för omhändertagande av dylik ungdom för skyddsuppfostran skulle komma

att bliva högst avsevärda, vill nämnden framhålla, att det med skäl torde kunna

antagas, att dessa kostnader komma att gottgöras samhället i form av minskning

i de betydande utgifter, samhället nu åsamkas för beredande av sjukvård och

tillrättaförande behandling av kvinnor, som hemfallit åt skörlevnad, för att icke

nämna de moraliska värden, som här kunna räddas. Nämnden fäster här stora

förhoppningar vid de förebyggande åtgärder, som förslaget anvisar, nämligen

varning av flickan, förmaning till hennes föräldrar samt övervakning. Det bakom

dessa åtgärder liggande hotet, att, om rättelse ej vinnes, nämnden kan komma

att tillgripa den strängaste åtgärden, omhändertagande, tror nämnden skall

komma att visa sig äga god verkan.

Nämnden anser det vara av synnerlig vikt, att ifrågavarande kategorier av

barn och ungdom kunna omhändertagas för skyddsuppfostran.

Att tillsynen över fosterbarn, som vistas inom kommunen, bör övertagas av

den myndighet, som enligt kommitténs förslag skall omhänderhava kommunens

övriga barna vårdsuppgifter, finner nämnden naturligt.

Vidkommande slutligen kommitténs förslag (i 10 kap.) att från fattigvårdsstyrelsen

till barnavårdsnämnden överflytta det allmännas understödsverksamhet

beträffande barn till ensamstående moder m. m. synes det till en början nämnden

betänkligt att, när den allmänna fattigvården så nyligen reformerats och

en i det stora hela enhetlig organisation av kommunens understödsverksamhet

kommit till stånd, uppdela denna verksamhet på två olika myndigheter. Fn

djdik splittring är i och för sig olämplig. Häremot vore dock mindre att invända,

om klara gränser funnes mellan de båda myndigheternas verksamhetsområden.

Då sådana emellertid saknas och för övrigt näppeligen kunna uppdragas,

måste nämnden ställa sig tveksam till hela detta spörsmål. Om förslaget

i denna del antages, skulle man genom utgivande från barnavårdsnämnden

av understöd utan ersättningsskyldighet komma att, såsom från fattigvårdshåll

framhållits, få två slags fattigvård: en »bättre» och en »sämre». Med den

nya fattigvårdslagens hjälp och i dess anda sträva fattigvårdens bästa representanter

att humanisera denna samhällsverksamhet, och det är ej underligt, om

dessa anse förslaget i denna del såsom en stötesten på sin väg.

Man menar, att understödsverksamhetens utövande av barnavårdsnämnden

skulle medföra den fördelen att, då denna nämnd redan genom barnavårdsmännen

kände till de utomäktenskapliga barnen och deras mödrar, det skulle

vara tids- och kraftbesparande att ej behöva såsom nu anlita även fattigvårdens

undersökare. Det är dock tvivelaktigt, om barnavårdsmännen, som ju fler
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 150,

19

städes utgöras av frivilliga krafter, i allmänhet kunna anförtros uppgiften att

med sitt omdöme giva nämnden ledning vid avgörandet, huruvida en moder

behöver understöd för sitt barn eller icke. Lämpa sig nu barnavårdsmännen

icke utan vidare till undersökare, så vinnes ju i nu nämnda hänseende intet

på en överflyttning av understödsverksamheten till barnavårdsnämnden.

Även från barnavårdsmannens egen synpunkt är den föreslagna överflyttningen

att avråda. Barnavårdsmannen behöver av modern få veta sanningen,

särskilt om barnfadern. Yet nu modern, som ofta genom varjehanda förespeglingar

av denne frestas att förtiga hans namn, att hon kan påräkna offentligt

understöd jämte den summa, hon kanske hemligen mottager av barnafadern, så

bliver det än mera lockande, än vad nu är fallet, att skona honom från erkännande

och avtal. Det synes överhuvudtaget vara en styrka för barnavårdsmannen

att icke hava något med ekonomiskt understöd att göra.

Det säges vara förödmjukande för en moder att gå till fattigvården. I den

mån det verkligen så är, delar hon den förödmjukelsen med många oförvitliga

och hederliga medborgare, och för dessa skulle förödmjukelsen först bliva riktigt

grundlig, om fattigvården komme att avhändas den ifrågavarande »bättre»

understödsverksamheten. De ogifta mödrarna hava det visserligen i många fall

svårt, men de hava ju därför också redan av samhället fått den avsevärda

hjälp, som ligger i 1917 års barnlagar, och särskilt i dess bestämmelse om förordnande

av barnavårdsman. Det s3’nes nämnden för närvarande, då utvecklingen

tj^dligt går i riktning mot en överhandtagande fordringsfullhet från de

ogifta mödrarnas sida gentemot barnfader, barnavårdsman och samhälle, icke

vara lämpligt att i lagstiftningen skrida vidare mot allt större gynnande av

dessa mödrar. Enligt nämndens mening ligger det större vikt uppå att barn

av frånskilda hustrur och änkor, såsom kommittén föreslår, bliva föremål för

större omvårdnad från samhällets sida än för närvarande är fallet. Att för

deras del skapa särskilda understödsbestämmelser lärer dock svårligen kunna ske.

Frågan om understöd till änkors (och änklingars) barn torde för övrigt närmast

vara en pensionsförsäkringens sak. Detta medgives ock av kommittén, och i

samband med de förändringar av vår socialförsäkringslagstiftning, varom utredning

för närvarande pågår, kan även den så kallade barnpensioneringen väntas

erhålla en mer tillfredsställande lösning än för närvarande. Emellertid synes

det nämnden lämpligt, att till behandling snarast möjligt upptages frågan, huruvida

genom ändring av fattigvårdslagen eller på annat sätt det kunde givas

fattigvårdsstyrelse rätt att med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall

bestämma, om ett utgående barnunderstöd skall äga karaktären av fattigvård

eller icke, d. v. s. medföra återbetalningsskyldighet eller ej. Bleve fattigvårdsstyrelsen

tillerkänd en dylik befogenhet, vore i själva verket huvudsyftet med

ifrågavarande kapitel förverkligat. Vilken myndighet, barnavårdsnämnd eller

fattigvårdsstyrelse, som utdelar understödet, synes nämnden från mödrarnas och

barnens synpunkt skäligen likgiltigt. Detta är däremot icke fallet, om man ser

saken ur samhällets synpunkt, ty här gäller frågan, om enhetligheten i samhällets

understödsverksamhet skall förbliva obruten eller ej.

Med hänsyn slutligen till de oöverskådliga konsekvenser i ekonomiskt hänseende,

som förslagets genomförande i denna del kan komma att medföra för

det allmänna, tror nämnden det vara bäst, att 10 kap. utgår ur förslaget.

De erinringar nämnden ovan framställt mot olika delar av föreliggande förslag,

beröra icke förslagets huvudgrunder, centralisering av samhällets barnavård

och utvidgad skyddsuppfostran. Till dessa har nämnden uttalat sin fulla anslutning.

Barnavårdsnämnden tillstyrker därför, att ifrågavarande förslag till lag

om den offentliga barnavården med de av nämnden föreslagna ändringar lägges

till grund för lagstiftning i ämnet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Mot nämndens yttrande anfördes följande reservation av dess ledamot barnavårdsinspektören

fröken Anna Lindhagen.

En av förslagets till lag om den offentliga barnavården mest bärande synpunkter

är, att däri föreslås centralisering av barnavården.

Ehuru kommittén, som utarbetat förslaget, strävat efter enhetlighet i största

möjliga utsträckning, ligger det ju dock i sakens natur, att någon splittring eller

uppdelning kommer att förekomma, emedan vård av barn och äldre personer

icke kunna särskiljas, när de på ett intimare sätt sammanhöra.

Stockholms stads barnavårdsnämnds majoritets förslag anser jag dock innebära

en större splittring än kommittéförslagets. Som exempel härpå må andragas

följande: Barnavårdsnämnden har genom barnavårdsmannen att göra med

ett utom äktenskapet fött barn, vars moder på ett tillfredsställande sätt kan

vårda det, och som behöver understöd i hemmet. Då måste emellertid enligt

majoritetens förslag fattigvården ingripa. Kan modern sedan på grund av ändrade

omständigheter, t. ex. bostadsbrist eller sjukdom, ej hava barnet hos sig

utan måste utackordera det, blir det åter barnavårdsnämnden, som skall taga

hand om detsamma. Om modern sedan om något eller några år genom att hon

fått bostad eller tillfrisknat åter kan sköta sitt barn, så skall hon begära barnavårdsnämndens

tillstånd att få tillbaka barnet och, om hon även då behöver

hjälp, vända sig till fattigvården för att erhålla sådan. Samma förhållande uppstår

naturligtvis, om det rör barn till en änka eller till en frånskild eller övergiven

hustru med undantag av att barnavårdsnämnden ej enligt 1917 års lag

från början haft att göra med detsamma.

Enligt kommittéförslaget skulle åter barnavården i dessa berörda fall enhetligt

stå under barnavårdsnämnden (angående enhetligheten se vidare under

kap. Yl).

Nämndens majoritet anser, att det icke skulle vara någon särskild fördel, vad

angår bestämmandet om understöd för barn till ensamstående moder, att här

tillgodogöra sig barnavårdsmännens sakkunskap. Men det är naturligtvis icke

kommitténs mening, att understödet skall givas endast på barnavårdsmännens

tillstyrkan. Nämnden skall ju också höras. 1 landsorten, där frivilliga barnavårdsmän

oftast förekomma, bliva säkerligen nämnderna så sammansatta, att de

äga en allmän personalkunskap; i större samhällen måste naturligtvis uppgifter

infordras på något kontrollerande sätt, som dock böra vara mycket enklare att

erhålla, än om ärendet skall remitteras från den ena nämnden till den andra.

Att kommittén för övrigt tänkt sig även annan undersökning vid utdelandet av

understöd än barnavårdsmännens framgår ju tydligt därav, att understöden enligt

10 kap. icke endast avse utom äktenskapet födda barn utan även änkors samt

frånskilda och övergivna hustrurs, och ligger för övrigt i sakens natur.

Vad vidare angår majoritetens farhågor, att vetskapen om att ett understöd

genom barnavårdsmännens tillstyrkan i vissa fall är möjligt att utfå skulle försvåra

möjligheten för barnavårdsmannen att av modern få veta barnafaderns

namn, förefalla konstruerade. Snarare bör väl det medvetandet, att ju sanningsenligare

uppgifter en moder lämnar, dess mer kan hon få utsikt att tillvinna

sig barnavårdsnämndens och barnavårdsmännens förtroende, framkalla sanningsenlighet.

Det är ju dessutom endast i händelse av tillfredsställande vård av

barnet, som understöd enligt kommittéförslaget kan utfås. En person, som försökt

undanhålla sanningen eller kommer med lögnaktiga uppgifter, kan med allt

skäl av barnavårdsnämnden nekas underhåll för sitt barn åtminstone så länge,

som hon därmed framhärdar. Vill hon icke lägga sanningen i dagen, blir

följden den, att hon får skaffa barnet underhåll själv, och i svårare fall, att

vårdnaden kan fråntagas henne och barnet helt omhändertagas av barnavårdsnämnden.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kung1. Maj-.ts proposition nr 150.

Barnavårdsnämndens anförda praktiska skäl mot att 10 kap. i lagförslaget

skall medtagas, anser jag således icke vara bärande. Majoriteten synes emellertid

även principiellt vara emot 10 kap. Den anser nämligen att man icke

bör skrida vidare med ett allt större gynnande av mödrar till utomäktenskapliga

barn.

För min del anser jag visserligen, att det ur ren principiell synpunkt är eu

fördel i den danska lagen, att bidragen till utomäktenskapliga barn och till ensamstående

hustrus barn betraktas såsom ett förskott, utlagt av det allmänna.

Men då kommittén anser, att ett bidrag från det allmänna icke i den formen

lämpligen kan införlivas i den redan befintliga svenska lagstiftningen, så framstår

den form för understöd, kommittén föreslår, såsom ett framsteg av synnerlig

vikt. Ett sådant understöd kommer säkerligen att bliva beviljat även i en del

fall, då fattigvården icke anser sig kunna bevilja understöd, och framförallt för

längre tid (det skall ju kunna utgå ända till 16 år direkt till modern). 10 kap.

bör därför bliva av stor betydelse för stödjandet av principen, att mödrarna

själva i största möjliga utsträckning skola hava vårdnaden av sina barn och

hälst hava dem i sina egna hem.

Ett förhållande, som ju talar för detta understöds betydelse, är att i Danmark,

där enligt alimentationslagstiftningen och lagen om understöd till änkors

barn ett liknande understöd sedan länge är infört som det, vilket i kommittéförslaget

föreslås, det av det allmänna omhändertagna antalet barn är så betydligt

mycket mindre än i Sverige. I Köpenhamn t. ex. voro 1920 genom fattigvården

utackorderade endast 295 barn i enskilda hem, medan däremot i Stockholm

antalet barn, för vilka utackorderingsbyrån betalade under 1920, var 2,489.

Även om man vet, att ett rätt stort antal av de mödrar, som erhålla understöd i

Köpenhamn, själva utackordera barnen, så blir ändock skillnaden synnerligen

stor, emedan genom Stockholms stads utackorderingsbyrå förmedlats hemanskaffning

åt 1,268 barn.

Vad särskilt understöden till änkors barn angår, vilket jag anser minst lika

viktigt som ogifta mödrars och ensamstående hustrurs, nämner ju kommittén,

att detta möjligen i framtiden kan ordnas genom barnpensionering. Men då

denna fråga icke inom den närmaste framtiden kan komma till lösning, uppskjuter

ju barnavårdsnämndens majoritet detta alldeles särskilt rättfärdiga understöd

till framtiden, medan däremot kommittéförslaget vill, att barnavårdsnämnden

tillsvidare skall hava änkornas barn om hand, tills frågan på annat sätt kan

lösas. Eu komplettering till själva kommittéförslaget vad angår änklingars barn

bör även tagas under övervägande. En änkling kan ju nämligen vara i den

situationen, att han icke har så stora inkomster, att han kan anställa en vårdarinna

för barnen i hemmet i stället för att lämna dem ifrån sig. Antingen nu

kommitténs förslag kali kompletteras med understöd till änklingars barn eller

man anser, att det endast bör utgå till änkors barn, så är sammanhållningen av

hemmet en så viktig fråga, att dess lösning icke bör uppskjutas. Man måste

också anse det önskvärt, att människor av denna kategori kunna se framtiden

an med någon säkerhet och icke vara beroende av den risk, som fattigvården

medför, även om därav icke skulle följa fattigvårds verkan, nämligen att understödet

om en tid indrages eller utbytes mot utackordering. Det måste också

kännas för en människa, vilken genom döden blivit berövad ett stöd för sina

barn, såsom ett erkännande att hon genom att vårda dem utför en samhällsplikt,

för vilket hon kan beräkna understöd.

Påtagligt är, såsom jag framhållit, att fattigvårdskostnaderna komma att betydligt

minskas, om i<) kap. införes, men även om understöd kunna utdelas i

något flera fall samt något större än genom fattigvården eller framför allt

under längre tid av barnets liv, föreslås ju, att en del skall utgå av statsmedel.

Ett bidrag från staten bör anses vara ett av de mest försvarliga för ett ända
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

mål av så djup moralisk innebörd som att bereda en änka (ev. änkling) större

möjligheter att ägna sig åt sitt hem och hålla det samman, ett framsteg, som

varje land skulle känna sig stolt över att få genomföra.

Vad ovan är sagt om änkors barn gäller även i tillämpliga delar övergivna

och frånskilda hustrurs barn.

Vad understödet till de utomäktenskapliga barnen angår, bör ju detta i normala

fall anses som ett utlägg, vilket sedan återgäldas till samhället av barnafäderna.

Så återbetalades under 1920 i Köpenhamn omkring 75 % av de utlagda

bidragen.

En annan uppgift av intresse är den, jag erhållit, genom att få uppgifter från

några av Stockholms barnavårdsmän. I 803 fall fördelade på fem barnavårdsmän

(varav tre ha sina fall sedan lagens början och två fått dem på senare

tid) skulle omkring 178 barn kunna komma att få understöd enligt 10 kap. i

förslaget. Av dessa hava f. n. 105 fattigvård; i 375 fall vistas barnet hos

modern.

Vad angår frågan huruvida mödrarna skulle vara värda ett understöd, har

på senare tid av barnavårdsnämnden gjorda pessimistiska erfarenheter icke

ändrat min uppfattning. Jag har nämligen genom lång erfarenhet haft vetskap

om att det finnes mödrar, som icke bry sig om sina barn, antingen på grund

av slöhet eller lättsinne, men att det ock finnes en mängd mödrar, och deras

antal är större, som ivrigt önska att få leva för sina barn, och andra, hos vilka

man kan upparbeta denna önskan genom att försätta dem i gynnsammare omständigheter.

Av ovan relaterade 803 fall kunna endast 44 eller omkring 5 x/2 %

anses höra till den kategori mödrar, vilka icke bry sig om sina barn på grund

av slöhet eller lättsinne. En sjätte barnavårdsman, som ock lämnat uppgifter,

har i detta avseende ofördelaktigare erfarenhet av sina fall, i det att av omkring

200 fall omkring 30 eller 15 % av mödrarna äro försumliga.

Någon uppmuntran av försumliga mödrar genom att giva bidrag enligt 10

kap. kan så mycket mindre vara lagförslagets mening som detsamma innehåller,

att bidrag skall kunna uttagas på samma sätt av försumliga mödrar som av

försumliga fäder, samt att avtal angående uppfostringsbidrag skall kunna ingås

även med mödrarna utan att behöva formellt fråntaga mödrarna förmynderskapet

genom den besvärligare proceduren att anlita domstol eller enligt 7 kap.

På grund av vad jag ovan anfört får jag därför till skillnad från barnavårds

nämndens majoritet yrka, att 10 kap. i kommitterades förslag kommer att ingå

i lagen om den offentliga barnavården.

Vad frågan i sin helhet angår rörande barnavårdsnämndens omhändertagande

även av de värnlösa barnen har jag däremot intet att invända, ehuru, såsom

jag framhållit, centraliseringen blir betydligt upphävd genom att understöden i

10 kap. ej medtagas. Meningen med att utackorderingen och intagandet i barnhem

skulle bli enhetligare är ju emellertid avsikten med de värnlösa barnens

överförande till barnavårdsnämnden. Jag tar mig dock friheten att i detta

sammanhang påpeka, att en sådan enhetlighet för utackorderingen, liksom även

för andra grenar av barnavårdande verksamhet, också skulle kunnat genomföras

för större kommuner, om man velat gå på den linje, som av mig redan år 1914

föreslagits i en motion hos Stockholms stadsfullmäktige. Jag föreslår där inrättandet

av en barnavårdsdirektion inom Stockholms kommunalförvaltning, som

skulle hava att övervaka att ett enhetligt och rationellt system bleve rådande

inom barnavården. Jag har därför i denna motion, efter att hava framhållit

även de framsteg, som behöva göras, föreslagit, att direktionen skulle uppdela

sig i fem olika sektioner: utackorderingen och tillfällig vård, omhändertagandet

av sedligt försummade och vanartade, fosterbarnsinspektion (nu under hälsovårds
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

23

nämnden), understöd och vård för barn, som äro hos föräldrar eller endera av

dem, samt bevakandet av barns rätt gentemot försörjare.

Barnavårdsnämnden, såsom den är tänkt i kommitténs förslag och även i

barnavårdsnämndens majoritets förslag, måste säkerligen också dela upp sig i

sektioner, men den barnavård, som skall ligga kvar under fattigvården, kan den

enligt den senares förslag icke komma att få under sig. Såväl kommitténs lagförslag

som mitt förslag för Stockholms kommunalförvaltning är enhetligare än

barnavårdsnämndens majoritets förslag.

44. Barnavårdsnämnden i Uppsala: Nämnden ser lagförslagets betydelsefullaste

innebörd i sammanförandet under en kommunal myndighet, barnavårdsnämnden,

av samhällets nu på barnavårdsnämnd, fosterbarnsnämnd och fattigvårdsstyrelse

fördelade barnavårdande uppgifter. Och vill nämnden med stöd av sin hittills

gjorda erfarenhet på det kraftigaste vitsorda behovet av sådan centralisering.

Med avseende på det sätt, varpå förslaget söker realisera denna centralisering,

vill nämnden giva sitt erkännande åt bestämmelserna om omhändertagande av

värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet (6 kap.) samt

barns omhändertagande för skyddsuppfostran (7 kap.).

Synnerligen nödvändigt är enligt nämndens erfarenhet höjandet av åldersgränsen

uppåt så som i förslaget skett. Med stor tacksamhet möter man de

nya bestämmelserna i 46 § 1 mom. a) och 2 mom., vilka äro ägnade att råda

bot på ofta djupt kända missförhållanden.

Vad beträffar den del av centraliseringen, som i 10 kap. föreslås genom bestämmelserna

om understöd för vård av barn till ensamstående moder m. m., kan

nämnden även här skänka ett varmt erkännande åt den omvårdnadsmånhet i

avseende på barnen, som därutinnan tagit sig uttryck.

Att barnavårdsnämnden i de fall, då understöd till barnuppfostringspliktig

person med hänsyn till barnets eller barnens vård och fostran befinnes nödvändigt,

är den för sakens rätta avgörande lämpligaste myndigheten, därför synas

vägande skäl vara av kommittén anförda. Sätter man härvid barnens bästa i

främsta rummet, torde således i andra avseenden framträdande svårigheter ej

få tillmätas en avgörande betydelse. Sådana svårigheter yppa sig tydligt dels

i avseende på den dualism i kommunala understödsverksamheten, som med 10

kap:s antagande bleve oundviklig, dels i avseende på den inkonsekvens, som

genom sagda kapitels föreskrifter skulle komma att bli rådande vid tilldelande

av understöd för barnavård åt s. k. ensamstående mödrar och av sådant åt

andra kategorier.

Vad nämnda dualism vidkommer, kan den tänkas i enstaka fall medföra slitning

mellan barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse, vilket vore till skada för

det så nödvändiga förtroendefulla samarbetet mellan dessa båda myndigheter.

Och ett sammanförande i framtiden av de uppgifter, som kunna tillkomma sagda

båda kommunala myndigheter, under en och samma, kommunens sociala verksamhet

handhavande, myndighet — i de större kommunerna arbetande på två

eller flera avdelningar — synes nämnden ur flera synpunkter vara ett tilltalande

framtidsperspektiv. Emellertid borde enligt nämndens uppfattning för det i så

många avseenden önskvärda samarbetets skull mellan fattigvårdsstj^relse och

barnavårdsnämnd inom samma kommun redan nu i samband med antagande

av ny barnavårdslag även införas bestämmelse om lämplig form för sådant samarbete.

Vad åter beträffar den nyss anförda inkonsekvensen vid utdelande av under

stöd åt barnaförsörjare, kunde, om saken såges uteslutande från barnavårdsnämndsuppgifternas

synpunkt, skäl föreligga att påyrka full konsekvens, d. v. s. överförande

till barnavårdsnämnden av all kommunal understödsverksamhet med

hänsyn till barn, således även änklingars, makars samt ogifta sammanboende

föräldrars barn. Endast med hänsyn till betänkligheterna att på en gång taga

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr JöO.

ett så pass vittgående steg och till önskvärdheten att dessförinnan vinna någon

erfarenhet ävensom till vad ovan angående möjlighet till »dualismens» mildrande

anförts, anser sig nämnden dock ej böra avstyrka förslagets 10 kap.

45. Barnavårdsnämnden i Norrköping: Här liksom annorstädes ha åtskilliga olägenheter

yppat sig därav att enligt gällande lagstiftning den kommunala barnavården

är uppdelad på tre olika myndigheter, barnavårdsnämnden, fosterbarnsnämnden

och fattigvårdsstyrelsen. Nämnden önskar därför i stort sett framgång

åt kommitténs strävan att åstadkomma större enhetlighet och samling på detta

område. Fosterbarnsnämnden kan lämpligen upphöra därigenom att, på sätt lagförslaget

vill, dess uppgifter överflyttas på barnavårdsnämnden. Denna bör med

fördel kunna övertaga även fattigvårdsstyrelsens nuvarande befattning med barn,

som icke kunna vårdas av de sina, varigenom bl. a. också den nuvarande i

många avseenden betänkliga dualismen i kommunens barnhems- och barnutackorderingsverksamhet

skulle försvinna.

Däremot anser nämnden att det skulle vara mindre lyckligt om även i fråga

om barn som lämpligen kunna vårdas av de sina i händelse dessa erhålla nödigt

understöd, kommunens understödsverksamhet skulle, efter vad kommittén föreslår

i vissa fall överlämnas åt barnavårdsnämnden, enär dylikt understöd åt

barn ju alltid i viss mån blir ett understöd även åt vuxna samt bäst avväges

och kontrolleras av fattigvårdsstyrelsen med dess särskilda inriktning på sådana

ärenden och därmed följande större erfarenhet om deras rätta behandling. Visserligen

har barnavårdsnämnd genom vederbörande barnavårdsmän möjlighet att

undersöka behovet av understöd åt utomäktenskapliga barn, men då uppenbarligen

barnavårdsman lika väl kan åläggas att lämna fattigvårdsstyrelse nödiga

meddelanden i dylika ärenden, finns ingen anledning att dessa undandragas sistnämnda

myndighets avgörande. Huvudsaken — och den förefaller mycket behjärtansvärd

— är att genom nödigt understöd sörjes för att intet barn, som

utan skada för sin utveckling kan vårdas av de sina, av endast ekonomiska skäl

behöver skiljas från dem. Men då detta gäller icke blott de utomäktenskapliga

barnen utan även de inom äktenskap födda, synes det oriktigt att, såsom lagförslaget

innebär, de sistnämnda i vissa fall skulle understödjas av fattigvårdsstyrelse

och de förstnämnda av barnavårdsnämnd. Då det är av vikt för alla

parter att det uppdrages rena och klara linjer för kommunens barnunderstöd,

föreslår nämnden den ändringen i kommitténs förslag att barnavårdsnämnd får

beslutanderätt om understöd till barn, som den anser icke kunna tillbörligt vårdas

av de sina, och att åt fattigvårdsstyrelse överlämnas att i mån av behov understödja

alla övriga barn.

Aven om detta ändringsförslag icke skulle bifallas, måste enligt nämndens

mening de kapitel som behandla kommunens understödsverksamhet omarbetas

för vinnande av större klarhet och enkelhet. Redan kapitel överskrifterna »Om

omhändertagande av värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet»

samt »Om barns omhändertagande för skyddsuppfostran» äro mindre lyckliga,

bl. a, därför att de förutsätta såsom självfallen och välbekant den åtskillnad

som lagförslaget alltigenom gör mellan »vård utom hemmet» och »skyddsuppfostran».

Då denna åtskillnad icke ingått i allmänna språkbruket, synes nödigt

att införa en begreppsbestämning i själva lagen så att dennas mening må bliva

klar även för andra än dem, som haft tillfälle genomläsa dess motiver.

I samband härmed tillåter sig nämnden framställa en annan termfråga: varför

icke kort och gott skriva barnavårdslag i stället för lag om den. offentliga barnavården?

De anmärkningar, som möjligen kunna göras mot den förra titeln skulle

med ungefär samma rätt kunna riktas mot den sistnämnda och mot åtskilliga

redan införda lagtitlar som numera väl ingen vill utbyta mot flerordiga (t. ex.

strafflag, vattenlag, utsökningslag). Gällande »Lag om uppfostran åt vanartade

och i sedligt avseende försummade barn» har genom denna sin illa beryktade

s. 25 Kontrollera mot PDF

Klint/1. Maj:ts proposition nr 150.

25

titel vållat så mycket skriveri att det kan vara tid att knappa in på titulaturen

för dess nu tilltänkta efterträdare.

Enligt nämndens övertygelse bör barnavårdslagstiftningen mer än hittills skett

inriktas på arbete till förebyggande av barnens andliga och kroppsliga urartande.

Ur denna synpunkt är det ett stort framsteg att den föreslagna barnavårdslagen

i sitt 11 kap. utsträcker samhällets tillsyn över fosterbarn till alla sådana, som

icke uppnått 16 års ålder, att den i 7 kap. 46 § anbefaller skyddsuppfostran

icke blott såsom hittills åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn,

utan ock åt barn under 16 år, som av föräldrarna misshandlas eller så vanvårdas,

att liv och hälsa äventyras, samt att samma kapitels 48 § bemyndigar

barnavårdsnämnd dels att i större utsträckning än hittills besluta om särskild

övervakning av barn, dels också att, när förhållandena ge anledning därtill, föreskriva

att barn skall vårdas å barnkrubba, besöka arbetsstuga eller hållas till

någon av barnavårdsnämnden bestämd lämplig sysselsättning. Enär nämnden

i sin verksamhet haft god hjälp icke blott av härvarande barnkrubbor och arbetsstugor

utan även av barnträdgårdar, ser den med glädje att anstalter av de

båda förstnämnda slagen förordas i sagda § och skulle den önska att liknande

förord där lämnas även åt barnträdgårdar.

Också för tillrättaförandet av minderåriga, som urspårat, och för förhindrandet

av sedlig smitta från deras sida är mycket gott att vänta av den föreslagna

barnavårdslagen, särskilt dess föreskrift att även vanartade i åldern 15—18 år

skola bliva föremål för barnavårdsnämnds behandling och eventuella skyddsuppfostran.

Lika välgrundat är kommitténs därmed nära sammanhängande förslag

att det skall åligga staten att sörja för skyddshem åt vanartade i nämnda ålder

liksom också åt vanartade, som på grund av vanartens beskaffenhet, sjukdom,

vanförhet eller annan brist eller svaghet icke kunna intagas eller behållas i

vanligt skyddshem. De kostnader, som statsverket därigenom kan komma att

vidkännas, kunna även ekonomiskt sett väl försvaras och kanske rentav medföra

någon minskning av de stora utgifter och förluster som ännu alltjämt tillskyndas

staten därigenom att den icke kraftigare än hittills skett tagit itu med övergångsålderns

vanart. Nämnden har en viss erfarenhet härom eftersom det icke

sällan inträffar att förtvivlade målsmän till minderåriga i nämnda ålder komma

med böner om hjälp med dem utan att veta hur maktlös gällande lagstiftning

lämnar samhällsmyndigheterna i sådana fall.

45 a. Barnavårdsnämnden i Linköping: Mot den för lagförslaget i fråga bärande

grundtanken att samla all offentlig omvårdnad om barn under en och samma tillsyn

och ledning har barnavårdsnämnden intet att erinra, utan vill fasthellre giva

den sitt livliga erkännande. Den splittring, som nu äger rum, då t. ex. uppsikten

över de utackorderade fosterbarnen handhaves av en myndighet, fosterbarnsnämnden,

och en annan kategori av barn, som åtnjuta offentlig vård, bero av

fattigvårdsstyrelsen, under det att barnavårdsnämnden har under sin vård alla

barn utom äktenskapet samt de vanartade och sedligt försummade, kan varken

ur principiell eller praktisk synpunkt vara lämplig. En annan fråga kan vara,

huruvida det ekonomiska understödet, då fråga är t. ex. om barn tillhörande en

familj, vars övriga medlemmar erhålla bidrag från fattigvården, bör utgå genom

barnavårdsnämnd eller fångvårdsstyrelse. Åtskilliga skål, framför allt av praktisk

art, sjmas tala för den senare anordningen, som ock från fattigvårdshåll

livligt påyrkats.

46. Barnavårdsnämnderna i Motala städs- och landsförsamlingar: Vad som omförmäles

i 101 § angående fattigvårdsstyrelses ersättningsskyldighet i förhållande till

barnavårdsnämnden skulle kunna komma att leda till trakasserier mellan nämnden

och fattigvårdsstyrelsen, då den senare skulle vara nödsakad att finna sig

i vad barnavårdsnämnden beslutat och göra de utbetalningar, som nämnden utfäst

sig för.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj-.ts proposition nr 150.

47. Barnavårdsnämnden i JRisinge (Östergötland): Förslaget om att barnavårdsnämnderna

skulle utöva en mera omfattande ekonomisk understödsverksamhet avstyrktes,

enär nämnden höll före, att fattigvårdsstyrelserna fortfarande vore den

erfarnaste och lämpligaste institutionen för dylik verksamhet, beträffande understöd

jämväl åt minderåriga.

48. Barnavårdsnämnden i Atvid (Östergötland) lämnar förslaget utan erinran.

49. Barnavårdsnämnden i Malmö: Med den formulering, som givits åt 36 §, har

stadgandet en oerhörd räckvidd. Tillfredsställande vård och uppfostran, vad innebär

detta begrepp? I lagförslaget har man ej försökt att giva någon närmare

förklaring till detsamma. Det innebär tydligtvis, vad varje särskild av de beslutande

myndigheter, vilka få med lagens tillämpning att skaffa, funne för gott

att däri inlägga. Det blir således fritt spelrum för godtycket. En ansvarskännande

barnavårdsnämnd skulle nödgas omhändertaga en ofantlig mängd

barn. Dessa skulle sedan utackorderas i enskilda hem eller också placeras på

barnhem. Redan nu har barnavårdsnämnden mycket svårt att anskaffa fosterhem

till de barn, som skiljas från föräldrarna, och dock få anspråken på lämplighet

mången gång ställas ganska lågt. De personer, som mottaga fosterbarn

från nämnden, göra det i regel av ekonomiska skäl. Kärlek, förståelse och om

omvårdnad komma icke alltid, kanske icke oftast, barnet till del. Härvidlag må

dock nämnas, att detta gällt vanartade och sedligt försummade barn. Ur uppfostringssynpunkt

torde icke heller anstaltsvården givas någon framstående plats.

Visserligen heter det i 68 § i lagförslaget, att barnhem skall vara så beskaffat,

att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård, och att hemmet skall

stå under sådan ledning och hava sådan personal, att trygghet vinnes för dess

ändamålsenliga skötsel; i praktiken torde det bliva ytterligt svårt att erhålla

sådan ledning och sådan personal, som här tänkts. Även om detta skulle lyckas,

ligger det dock nära till hands, att anstaltsvården blir schablonmässig. Det

ligger i sakens natur, att den tid, som kan ägnas varje särskild individ, blir

ringa. Det själsliga utdanandet kan på en anstalt knappast komma till sin rätt.

Ett gott hem kan anstalten aldrig ersätta. Det bör fordras synnerligen starka

skäl för att rycka ett barn från föräldrahemmet och placera det i fosterhem

eller barnhem.

Enligt nämndens uppfattning är visserligen en utvidgning av barnavårdsnämndens

befogenhet att ingripa, då barns uppfostran eller vård försummas,

behövlig, men så kraftig som den föreslagna torde den icke böra vara. Det

är helt enkelt omöjligt för en barnavårdsnämnd att fullgöra sina åligganden

enligt den föreslagna 36 §. Den skulle nödgas övervaka alla hem, där barn

finnas, för att utröna, om barnen vårdas och fostras tillfredsställande, och det

låter sig icke göra. Det låter sig icke heller göra att omhändertaga alla de

barn, vilkas vård och fostran icke är fullt tillfredsställande, ty de möjligheter

nämnden har att ersätta föräldrahemmets vård och fostran äro även bristfälliga

ur uppfostringssynpunkt. Det kan icke vara lämpligt att hava lagbestämmelser,

som icke kunna efterlevas.

I 81—86 §§ föreskrives, att understöd skall lämnas till ensamstående moder,

om hon befinnes därav vara i behov, samt att barnavårdsnämnden skall handhava

utdelningen av dylikt understöd. För dylikt ändamål skall nämnden undersöka,

om behov föreligger, bestämma understödets storlek och övervaka understödets

behöriga användning. Det kan vara fara för att, om dylik rätt till

understöd medgives ogift moder, modern frestas att hemlighålla den verklige

barnafadern, vilken hon av en eller annan anledning vill skydda, och på det

sättet omöjliggöra utredningen av faderskapet. I det avseendet har en moder

många möjligheter att tillgå.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kunxjl. Maj:ts proposition nr 150.

27

Om den föreslagna rätten till understöd medgives, torde det icke kunna

dragas i tvivelsmål, att understöd kommer att utgå i en ofantlig mängd fall.

För denna uppgift Ange då anställas en mängd tjänstemän för undersökning

och övervakning.

Enligt nämndens mening torde det ur praktiska synpunkter vara lämpligare,

att utdelandet av dessa understöd uppdrages åt fattigvårdsstyrelsen. Det kunde

då bliva någon likformighet mellan dessa understöd och fattigunderstöd. Dessutom

skulle besparas en dubbel uppsättning av tjänstemän med ensartade uppgifter,

varigenom vunnes besparing ur förvaltningssynpunkt.

Nämnden anser lagförslaget vara förtjänstfullt därutinnan, att det bereder

nämnden tillfälle att i fall av behov ingripa i fråga om barn och ungdom, som

nämnden väl funnit i behov att omhändertagas, men nämnden med gällande lag

ej kunnat nå. Emellertid kan nämnden ej imderlåta att erinra, att förslaget

enligt nämndens mening, såsom av vad ovan anförts framgår, till stor del vilar

på en överskattning av samhällets förmåga att ingripa reglerande och tillrättaläggande

i samhällsmedlemmarnas enskilda förhållanden och även av samhällets

förmåga att taga på sig nya ekonomiska bördor av ofantligt omfång.

50. Barnavårdsnämnden i Halmstad: Det intrycket, fotat på flerårigt arbete i

barnavården, har varit ofrånkomligt, att våra jämförelsevis nya, nu gällande

barnavårdslagar ingalunda visat sig vara av så otillfredsställande beskaffenhet,

att redan nu en ny och mer omfattande sådan skulle vara av verkligt behov påkallad

eller ens skickad att avhjälpa de olägenheter, som yppas vid barnavårdens

utövning enligt nu gällande författningar.

Vad först angår förslagets huvudgrundsats, att under en nämnd sammanföra

alla arter av barnavård, vilka hittills haft sina särskilda organ, är nämnden av

sin erfarenhet i ärendet övertygad därom, att de värnlösa barnens vitt skilda

behov av vård härigenom ingalunda skulle komma att på ett bättre sätt tillgodoses.

Var skulle man väl kunna finna en nämnd på fem personer med så mångsidig

utrustning, att den med insikt och sakkunskap skulle kunna behandla

vårdfrågor av så olika art? Enda sättet att råda bot på missförhållandet inom

större kommuner torde bli inrättandet av avlönade tjänstefunktionärer för de

skiftande värdarterna. Men härigenom skulle ock denna viktiga samhällsfunktion

sjunka ned från det högre plan av socialt arbete, som uppburits av den tjänande

kärleken och det personliga intresset för uppgiften, till ett lägre plan, där det

hela huvudsakligen skulle bli ett arbete för lön. Därjämte skulle barnavårdsnämnden

härigenom komma i ständiga konflikter med andra styrelser, som i sin

verksamhet mer eller mindre beröras av barnavården i allmänhet. Framför allt

skulle härvid förhållandet till den allmänna fattigvården bli ett förhållande av

ständiga konflikter. Kommitterades förhoppningar om förtroendefullt samarbete

emellan de nya barnavårdsnämnderna och fattigvårdsstyrelserna synas vara lika

stora som deras förhoppningar att med nya lagar skapa nya människor. Men

erfarenheten på berörda områden kan icke dela det hoppet. Värst torde de

svåra följderna härav komma att gå ut över de värnlösa barnen i avseende

på alla sådana gränsfall, där den ena styrelsen vill lita på den andra eller hänvisa

till den andra. Den ensamma modern med sitt barn, som själv skulle ha

understöd av fattigvården och för sitt barn få hjälp av barnavårdsnämnden, är

ett sådant i utlåtandet berört fall, som i livet tillhör det mest alldagliga, men

som i samhället skulle skapa samma orimlighet, som eu hushållning med två

hushållare i samma hus. Intresset att draga undan fattigvården, vad som enligt

sin egen natur hör dit, har ingen grund i någon påvisad missvård från nuvarande

fattigvårdsstyrelsers sida; och intresset får i förslaget den underliga

konsekvensen, att barnavårdsnämnden själv i stället blir understödstagare hos

fattigvårdsstyrelsen, därigenom att denna skulle för barnavårdsnämndens räkning

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kttngl. Maj-.ts proposition nr 150.

handhava och ombesörja en hel del ekonomiska uppgifter, som eljest varje självständig

styrelse har att ombesörja själv.

Nämnden får såsom sin mening uttala, att det nu föreliggande förslagets upphöjande

till lag icke skulle komma att tillföra de värnlösa barnen någon bättre

vård än den, som kan vinnas med nu gällande barnavårdslagar, och att, om ny

lag i avseende på barnavården skall stiftas, denna bör byggas på de grunder,

som göras gällande i herrar Björklunds och Magnussons gemensamma reservation.

51. Barnavårdsnämnden i Falkenberg: Det synes nämnden klart, att en överflyttning

av en del av den kommunala understödsverksamheten från fattigvårdsstyrelsen

till barnavårdsnämnden icke bör ske. Dels skulle den senares arbetsbörda på

ett avsevärt sätt ökas, utan att någon däremot svarande fördel vinnes. Redan

med nuvarande lagar är det svårt att få väl kvalificerade personer att offra tid

och krafter för nämndens arbete, och torde detta bliva fallet i ännu högre grad,

om det nya lagförslaget kommer att träda i kraft, varav följden torde bliva inrättandet

av nya dyrbara kommunala tjänster. Dels måste fattigvårdsstyrelsen med

sin rika erfarenhet anses vara bättre lämpad att utöva understödsverksamhet,

varjämte anledning till konflikter mellan de båda myndigheterna lätt skulle uppstå,

då t. ex. den ena skulle lämna understöd till utom äktenskap fött barn

och den andra till modern.

Då emellertid lagförslaget innehåller åtskilligt, som är att taga vara på, vilket

allt väsentligt innehålles i den av herrar Björklund och Magnusson avgivna

reservationen, får nämnden hemställa om avstyrkande av lagförslaget men tillstyrkande

av denna reservation, dock icke i vad som rör kyrkoherdens åliggande

att vara ordförande i nämnden.

52. Barnavårdsnämnden i Göteborg: Såsom allmänt omdöme om föreliggande lagförslag

vill barnavårdsnämnden såsom sin mening uttala, att flera dess delars

upphöjande till lag skulle utgöra ett synnerligen stort och viktigt steg i riktning

mot förbättrad barnavård.

Det torde böra framhållas, att förslaget ej allenast vill påvisa nödvändigheten

av att vederbörande myndigheter söka att i vad på dem ankommer fullgöra sin

andel i samhällets barnavård, utan ock att hemmets och föräldrarnas plikter

framhållas och skärpas.

Såsom förslagets kärnpunkt torde utan tvivel centraliseringen av barnavården

få anses. Under förutsättning att enskilda initiativ och företag inom detta område

— på samma gång behövlig kontroll utövas — ej genom alltför detaljerade

bestämmelser hindras eller åsidosättas, samt att samhället med varsam hand verkställer

de övergångar och förändringar, som komma att bli en nödvändig följd

av barnavårdens centralisering, anser sig nämnden böra tillstyrka förslaget i detta

hänseende. Dock synes förslaget i denna som i åtskilliga andra punkter böra i

avsevärd mån förenklas.

De ekonomiska konsekvenser, vilka komma att vid tillämpningen härav bli en

nödvändig följd, torde — åtminstone i vad mån dessa gälla olika institutioner

inom samma samhälle — icke bli oöverstigliga. Det så att säga mera enskilda

institutionsintresset får kanske härvidlag en och annan gång vika för samhällsintresset.

Med tillfredsställelse vill barnavårdsnämnden framhålla förslagets förtjänster

härutinnan, att nämnden skulle kunna taga hand om ett större antal barn i skolåldern

och därunder, samt att åldersgränsen förskjutits uppåt. Att barnavårdsnämnden

bemyndigas ingripa vid icke kriminella fall bland vilsekommen ungdom

i åldern 15—18 år, har länge varit ett önskemål hos dem, som hittills deltagit

i barnavårdsarbetet. En nödvändig förutsättning för realiserandet av detta önskemål

är dock, att för sådan ungdom lämpade uppfostringsanstalter finnas, vilket

ju också kommittén framhållit. Att placera sålunda omhändertagen ungdom i

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

29

nu befintliga skyddshem kan givetvis ej komma ifråga. Dock torde kunna ifrågasättas,

om ej de nuvarande tvångsuppfostringsanstalterna åtminstone till en början

skulle kunna användas.

Som ovan antytts, vill lagförslaget med kraft framhålla, att föräldrakänsla

och föräldraansvar frammanas, skärpas och understödjas. Endast i allra yttersta

nödfall och som en sista åtgärd, sedan andra medel visat sig gagnlösa, bör barnavårdsnämnden

helt omhändertaga ett barns fostran.

Denna förslagets tendens framträder särdeles tydligt i 65 §, enligt vilken

barnavårdsnämnd på ett effektivt sätt skulle kunna begagna sig av den hjälp i

barns fostran, som ett lämpligt avvägt ekonomiskt understöd kan medföra. Enligt

nämndens förmenande skulle genom en utsträckt tillämpning av denna paragraf

och med någon förändring av densammas formulering förslagets 10 kapitel

kunna uteslutas.

Rätt tillämpad skulle 65 § sätta barnavårdsnämnd i stånd att — visserligen

indirekt genom fattigvården — föranstalta om understöd för barn vid all oförvållad

nöd, således ej blott till ensamstående mödrar utan ock till ensamstående

fäder. Det torde vara känt, att det mången gång kan vara lika svårt eller värre

för en änkeman med barn att reda sig än för en ogift kvinna eller änka med

barn. Att på detta sätt av barnavårdsnämnden föreslaget och kontrollerat understöd

tilldelas genom fattigvården torde ej förringa understödets värde. Men

barnavårdsnämnden, som bör ha sin huvudsakliga verksamhet inriktad på de

vårdande och uppfostrande momenten i barnens liv, skulle genom att slippa ifrån

åtminstone en del av vårdens ekonomiska sida så mycket kraftigare kunna ägna

sig åt sina huvudsakliga uppgifter.

I samband härmed må det tillåtas nämnden att anföra följande skäl, som

Malmö barnavårdsnämnd bland andra framhållit vid sin kritik av lagförslagets

10 kapitel: »Det kan vara fara för att om dylik rätt till understöd medgives

ogift moder, modern frestas att hemlighålla den verklige barnafadern, vilken hon

av eu eller annan anledning vill skydda, och på det sättet omöjliggöra utredningen

av faderskapet. I det avseendet har en moder många möjligheter att

tillgå».

Rörande återstående delar av förslaget hyser nämnden den åsikten, att utan

intrång i den blivande lagens effektivitet en förkortning och förenkling av åtskilliga

moment ej skulle vara omöjliga. Så torde t. ex. 109 § helt visst kunna

uteslutas.

53. Barnavårdsnämnden i Uddevalla: Från barnavårdens synpunkt — och med

hänsyn härtill måste naturligtvis denna fråga i främsta rummet bedömas — torde

ifrågavarande lagförslag böra hälsas med tillfredsställelse. Det kan icke vara

annat än gott att barnavården centraliseras. Det kan icke vara till barnavårdens

fromma, att en del barn omhänderhavas av fattigvården, en del av fosterbarnsnämnden

och eu tredje av barnavårdsnämnden. Att barnavårdsnämnden

utsetts till det gemensamma förvaltningsorganet ligger också närmast till hands

och det måste betecknas som en förtjänst, att ifrågavarande myndighet uteslutande

får barnavården till sin uppgift; därigenom kunna också sådana synpunkter

ifråga om nämndens sammansättning anläggas, som man åtminstone icke uteslutande

kan göra ifråga om ett barnavårdsorgan, som vid sidan av sin barnavårdande

uppgift också har andra uppgifter, såsom beträffande undervisning, fattigvård

o. d. Från barnavårdssynpunkt måste det också betecknas såsom en förtjänst

hos förslaget att den överordnade myndigheten, ungdomsrådet, ävenledes

uteslutande har till sin uppgift barnavårdens ordnande. Slutligen måste det

också betraktas såsom en förtjänst hos förslaget, att barnavårdsnämnden fått

möjlighet att med annat än blott råd och upplysningar bistå exempelvis nödställda

mödrar.

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 höft. (Nr 150.) 1072 23 1!)

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Ifrågasättas må emellertid, huruvida nödvändigheten kräver, att barnavårdsnämnden

skall erhålla behövliga kommunala medel genom fattigvårdsstyrelsen,

och om icke nämnden efter för varje år uppgjort förslag till utgifts- och inkomststat

skulle kunna erhålla dessa direkt av den anslagsbeviljande myndigheten.

De uppgifter och utredningar, som för nämndens räkning påvila fattigvårdsstyrelsen,

torde väl ock i övrigt av nämnden kunna bestridas; därigenom undvekes

den dualism, som onekligen genom de i förslaget angivna bestämmelserna i detta

avseende kommer att karakterisera den eventuellt blivande lagen.

Vad lagförslaget beträffar i formellt avseende, torde en förenkling vara av

nöden. Den alltför uttänjda lagtexten med paragrafer, som ofta inte äro annat

än hänvisningar till föregående sådana, torde bli ett alltför svårhanterligt instrument

att av icke juridiskt utbildade användas.

54. Barnavårdsnämnden i Marstrand ansluter sig i huvudsak till förslaget.

55. Barnavårdsnämnden i Lysekil: Då någorlunda effektiv barnavård redan torde

utövas av barnavårdsnämnden själv, hälsovårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen,

var för sig, och alltså föga behov föreligga för den av kommittén föreslagna

dyrbara centraliseringen, som ock medför svårigheter för kommunernas enhetliga

ekonomiska förvaltning, som åtminstone bör eftersträvas, och då ännu effektivare

barnavård, särskilt i fråga om vanartade och i sedligt avseende försummade barn,

torde vinnas, om statsbidraget högst väsentligt höjdes i stället för att dessa erforderliga

summor nu föreslås nedlagda på en dyrbar förvaltningsapparat, så får

barnavårdsnämnden för sin del avstyrka lagförslagets antagande för att i stället

i huvudsak ansluta sig till den reservation mot kommittébetänkandet, vilken

avgivits av två av kommitténs ledamöter herrar Björklund och Magnusson.

56. Barnavårdsnämnden i Alingsås tillstyrker förslaget utom beträffande ungdomsråd.

57. Barnavårdsnämnden i Gävle: Barnavårdsnämnden har, om ock med en viss

tvekan, kommit till det resultat, att nämnden vill tillstyrka eu centralisering

till barnavårdsnämnderna i den omfattning fattigvårdslagstiftningskommittén föreslagit.

Väl må det vara sant, att genom förslagets genomförande en del dubbelarbete

och ökade utgifter för samhället antagligen skulle uppkomma. Men enligt

nämndens mening skola dessa och andra eventuella nackdelar mera än väl

uppvägas av de fördelar förslaget innebär och vilka skulle kunna sammanfattas

däri att, såsom kommittén anmärker, inom varje kommun finnes en barnavårdsmyndighet,

till vilken man har att vända sig, när helst det gäller att åt ett

barn, som är i behov av samhällets hjälp, förskaffa denna hjälp på ett sätt, som

behovet i varje fall kräver, en myndighet, inom vilken de religiösa och pedagogiska

intressena samt den medicinska sakkunskapen skulle vara tillgodosedda

och vilken skulle helt uppbära samhällets ansvar för barnen. Det har blivit

sagt, att en nations värdefullaste egendom är barnen. Även om uttalandet ifråga

må vara buret av en viss känslostämning och dess riktighet icke kunna framdeduceras

med siffror eller andra påtagliga bevis, så torde dock däri ligga så

mycket sanning, att samhället måste för barnens bästa påtaga sig uppoffringar

i erforderlig utsträckning.

Av denna nämndens ståndpunkt i saken följer ock, att nämnden icke kan förorda

något av de kompromissförslag, som framkommit. Mot dessa kunna dessutom

en del speciella invändningar göras. Stadsförbundets styrelse har i sitt

yttrande framhållit en del sådana invändningar mot att bestämmelserna om omhändertagande

av värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet

(6 kap.), skulle utgå ur förslaget, och vill nämnden ansluta sig till dessa invändningar,

beträffande vilkas närmare innebörd hänvisas till berörda yttrande.

Stadsförbundets styrelse kan däremot för sin del icke biträda de synpunkter,

som ligga till grund för förslaget i vad detsamma avser understöd för vård av

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

barn till ensamstående moder (10 kap.) samt åberopar därvid att, medan i 6

kapitlet avses omhändertagande av barn för vård utom hemmet, avser 10 kapitlet

vård av barn även i hemmet, att en principiellt motiverad gräns mellan fattigvårdens

och barnavårdsnämndens understödsverksamhet därmed är uppgiven,

samt att ur organisationssynpunkt olägenheter skulle följa av ett överflyttande

till barnavården av i 10 kapitlet omförmälda barn. Dessa invändningar anser

nämnden icke vara av den beskaffenhet, att de böra tillerkännas en avgörande

betydelse. »Principiellt» behöver väl icke gränsen mellan fattigvårdens och

barnavårdens understödsverksamhet gå så, att fattigvården alltid skall lämna

understöd till barn i hemmet och barnavården till barn utom hemmet. Det principiellt

riktiga synes däremot vara att det på ändamålsenligaste sätt sörjes för

barnens bästa, de må nu vistas utom eller i hemmet. Ur organisationssynpunkt

torde väl vissa olägenheter följa av att barnavården finge denna understödsverksamhet,

men nämnden tror dock icke, att desamma, åtminstone vad angår de

utomäktenskapliga barnen, uppväga den stora fördelen, att den myndighet, som

ändå har att taga befattning med barnen och som genom sina organ i allmänhet

är fullt insatt i barnens och deras föräldrars förhållanden, även får bedöma

och tillgodose det behov av understöd, som kan förefinnas.

Det kompromissförslag, som avser att skapa en gemensam myndighet för fattigvårds-

och barnavårdsärenden, synes vid en ytlig granskning erbjuda vissa

fördelar. Emellertid befarar nämnden, att de speciella barnavårdsintressena skulle

kunna bliva tillbakasätta genom en sådan anordning. Sannolikt skulle det redan

vid valet av ledamöter i myndigheten anses viktigare att få det väl sörjt för

fattigvårds- än för barnavårdskompetensen, och det är väl icke heller uteslutet,

utan snarare antagligt, att inom myndigheten ifråga barnavårdsärendena skulle

få stå tillbaka för de andra ärendena. De fördelar, som genom en sådan myndighet

skulle vinnas exempelvis ifråga om utredningen angående anmälda fall,

skulle för vår stads vidkommande möjligen kunna uppnås genom en utveckling

av stadens barnavårdsbyrå, som ju är inrättad till hjälp åt fattigvårdsstyrelsen,

barnavårdsnämnden och fosterbarnsnämnden härstädes.

I detta sammanhang får nämnden emot kommittéförslaget göra den erinran,

att föreskrift synes böra införas därom att en ledamot skall vara gemensam för

barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse. Ända sedan nämndens tillkomst år

1903 har nämnden haft förmånen att bland sina medlemmar räkna en ledamot

av stadens fattigvårdsstyrelse, och fördelarna därav ha varit uppenbara.

Utom de två stora nyheter — centralisering av samhällenas offentliga och

halvoffentliga barnavård till en myndighet samt inrättande av ungdomsråd —

vilka de föreliggande förslagen framföra, innehålla desamma uppslag till en del

andra ändringar, vilka beröras av styrelsen för svenska stadsförbundet i dess i

ärendet avgivna yttrande. Barnavårdsnämnden är i stort sett av samma uppfattning

som styrelsen i dessa delar och tillåter sig därför härutinnan hänvisa

till styrelsens yttrande.

58. Barnavårdsnämnden i Hammerdal instämmer med reservanterna Björklund

och Magnusson.

59. Stockholms stads fattigvårdsnämnd har åberopat ett av stadens fattigvårdsinspektör

avgivet yttrande, däri anföres bl. a:

Grundtanken i förslaget är att åstadkomma ett samlande av alla barnavårdande

uppgifter i eu lag och i eu myndighets hand (barnavårdsnämnden). Denna

grundtanke har dock ej förverkligats genom förslaget, då detsamma lämnar stora

grupper behövande barn utom förslaget. Skäl hava i förslaget framlagts för ett överförande

till barnavårdsnämnden av fattigvårdens barnavårdande verksamhet. Jag

vågar likväl påstå, att man ej tagit tillräcklig hänsyn till den erfarenhet, som under

långliga tider samlats hos fattigvårdsstyrelserna på detta område och som ej är

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

vard att ratas. Ser man på förhållandena i Stockholm, där under årens lopp tillkommit

en rätt så omfattande barnhemsverksamhet — avsedd att i görligaste mån kunna

motsvara de skilda behoven — och där man lyckats åstadkomma ett väl organiserat

utackorderingssystem, ehuru detsamma på grund av tidens krav visserligen

kan vara föremål för vissa ändrade riktlinjer, ävensom lyckats uppnå ett

jämförelsevis smidigt sätt för beviljande av »erforderliga» understöd och samtidigt

betänker, att bakom dessa resultat ligga årtiondens erfarenhet och samlade

rön, då kan man verkligen fråga sig hur det skall vara möjligt för en nybildad

institution att övertaga denna verksamhet och än mera omedelbart förbättra

densamma, och huru skall det vara möjligt för barnavårdsnämnden att

åstadkomma allt detta utan att kommunen, som ju — åtminstone i huvudsak —

får vidkännas kostnaderna, åsamkas ej ringa merkostnader, förorsakade av felgrepp

och bristande erfarenhet hos den nybildade institutionens organ.

Kommittén framhåller, att en förening av all kommunens verksamhet på området

är ägnad att åt den myndighet, som sysslar därmed, skaffa ökad kännedom

om befintliga utvägar och större erfarenhet i allmänhet. Häremot torde

intet annat vara att invända, än att denna kännedom och erfarenhet redan

finnes hos fattigvårdsstyrelserna. Men då det yttras, att genom föreningen både

arbete och kostnader höra kunna bliva mindre, då måste man ställa sig tvivlande,

åtminstone så länge som bakom detta yttrande saknas vederbörliga ekonomiska

utredningar. Inför kännedomen om det samarbete — åtminstone från

den kommun, jag arbetar i — som nu är rådande mellan fattigvården och den

enskilda verksamheten på området och det sätt, varpå härvarande fattigvårdsmyndighet

städse sökt stödja sådan verksamhet, kan jag ej heller förstå, hur

ett överförande av fattigvårdens barnavårdande verksamhet till barnavårdsnämnden

skulle kunna vara ägnat att än ytterligare utveckla detta samband.

Av lagförslaget framgår, att kommittén i en del fall överlät åt fattigvårdsstyrelsen

att bevaka vissa kommunens intressen gentemot andra kommuner och

enskilda personer. Ett sådant system av sammanblandad barnavårds- och fattigvårdsorganisation

torde vara ägnat att framkalla slitningar mellan fattigvårdsoch

barnavårdsmyndigheterna samt medföra ett mindre tillfredsställande resultat.

Beträffande barnavårdsnämnds och fattigvårdsstyrelses mellanhavande

med varandra hänvisas i övrigt till ett av ombudsmannen avgivet yttrande (se

nedan).

Av motiveringen till lagförslaget synes man kunna utläsa, att understöd genom

barnavårdsnämnden skall anses utgöra understöd av bättre art, än om det skulle

utgå som vanlig fattigvård. Barnavårdsnämnden kommer enligt förslaget emellertid

ej att handhava all barnavårdande verksamhet. En änkling, en hustru,

vars man till äventyrs ligger sjuk i hemmet, kunna ej erhålla denna bättre art

av understöd, likaså barnrika familjer, där familjeförsörjaren visserligen har inkomst,

men otillräcklig för familjens uppehälle. Alla dessa måste hålla till godo

med det understöd av sämre art, som den offentliga fattigvården erbjuder.

Denna klassifiering av7 vård i sämre och bättre sådan torde med säkerhet

föra rätt så menliga följder med sig. Den offentliga fattigvården har tyvärr hos

många varit ganska impopulär — detta till en del beroende på en föråldrad

fattigvårdsförordning. Genom den nya lagen om fattigvården av år 1918 med

dess många bestämmelser i humaniserande riktning har möjlighet beretts att få

upp den offentliga fattigvården på ett högre plan, så att den kan bliva kommunens

officiella hjälporgan. Ett målmedvetet arbete härutinnan pågår för

närvarande inom Stockholms stads fattigvårdsnämnd och dess underlydande

organ. Kommer det nu in i det allmänna medvetandet, att det understöd,

som barnavårdsnämnden lämnar, är understöd av bättre art, än det som utgår

från fattigvårdsmyndigheterna, torde med säkerhet alla försök att höja den

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

33

offentliga fattigvården vara dömda att misslyckas. Kommer så härtill att enligt

det nu föreliggande lagförslaget det skulle ankomma på vederbörande fattigvårdsmyndighet

att efter anmälan av barnavårdsnämnd förelägga försumliga

familjeförsörjare arbetsskyldighet i den i 71 § i fattigvårdslagen stadgade ordning

torde med säkerhet kunna förutsägas, att den offentliga fattigvården i

allmänhetens ögon blir något, för vilket man ber Gud bevara sig.

Efter framhållande av dessa allmänna anmärkningar mot förslaget övergår

jag så till en detaljgranskning av förslagets bestämmelser om överflyttande till

barnavårdsnämnden av fattigvårdsstyrelses utackorderingsverksamhet samt dess

understödsverksamhet för barn till ensamstående moder.

I det föregående är nämnt, att man i Stockholm lyckats åstadkomma ett

väl organiserat utackorderingssystem. Ett stort antal barn från Stockholm

äro sålunda genom förmedling av särskilda lokalombud utackorderade i goda

hem i landsorten. Fosterhemmen övervakas förutom av lokalombuden jämväl

av de vid fattigvårdsnämndens ntackorderingsbyrå anställda barnavårdsinspektörerna.

Enligt kommitténs förslag skall, därest barn utackorderats inom annan kommun,

underrättelse ofördröjligen meddelas barnavårdsnämnden därstädes. Det

ankommer sedan på denna nämnd att övervaka, att barnet får god vård och

uppfostran. Teoretiskt sett torde förslaget vara rätt så tilltalande, men i praktiken

torde detsamma, åtminstone vad Stockholm beträffar, få rätt så menliga följder.

Vid anskaffande av fosterhem hava lokalombuden uteslutande haft för ögonen, att

barnen skulle få så goda fosterhem som möjligt. Hänsyn till fosterhemskommunens

intressen har ej spelat in. När nu den närmaste övervakningen av

barnen övergår från de enskilda lokalombuden till ett kommunens organ (barnavårdsnämnden),

måste givetvis kommunens intressen komma att spela en avgörande

roll. Det kan med skäl befaras att — åtminstone i de distrikt, där

ett större antal barn pläga vara utackorderade —• kommunen skall finna med

sin fördel förenligt att motarbeta utackorderingsverksamheten, vilket vore synnerligen

olyckligt.

I stor utsträckning erhålla för närvarande föräldrar till utackorderade barn

genom barnavårdsinspektörerna och lokalombuden upplysningar om sina barns

förhållanden i fosterhemmen. Härigenom upprätthålles sambandet mellan föräldrar

och barn. Med stor sannolikhet kommer detta samband att upphöra,

därest inspektionen överflyttas på fosterhemskommunens barnavårdsnämnd. Beträffande

lagförslagets inverkan på utackorderingsverksamheten tillåter jag mig

för övrigt hänvisa till ett av barnavårdsinspektör Kihlqvist avgivet yttrande

(se nedan 360).

Övergår jag så till kommitténs förslag beträffande understödsverksamheten

för barn till ensamstående moder. Vad som härutinnan först måste väcka betänkligheter

är att även här kommitterades flertal ansett sig kunna avvara

fattigvårdsstyrelsens erfarenhet på området. An mera betänkligt synes mig

vara, att man vid understöds tillmätande synes vilja taga avstånd från behovsprincipen

(se lagförslagets 81 § 2 mom. och motiveringen). Det kan visserligen

synas, som om kommitterades yttrande om att barnavårdssynpunkten bättre

skall komma till sin rätt, om understödsverksamheten utövas av en speciell

barnavårdsmyndighet, ävensom att härigenom större garanti för understödets

utmätande på ett nöjaktigt sätt skall erhållas, hade fog för sig. Men om man

betänker att — trots de förändringar, som skedde i samband med tillkomsten

av lagarna om barn utom äktenskap för åstadkommande av förbättrade förhållanden

för utfående av ersättningsskyldigas bidrag och trots den nya

fattigvårdslagens skärpta bestämmelser på detta område — beviljade understöd

i stor omfattning ej kunna återfås av kommunerna på grund av svårigheter

i mångahanda avseenden, då kan man förstå vilken oerhörd ökning i

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

kommunernas utgiftsbudget ett sådant understödslämnande med i viss omfattning

bortseende från behovsprincipen skall hava till följd. En statistisk utredning

i detta avseende är jag övertygad om skulle visa ett i avsevärd mån nedslående

resultat; och vill jag i detta sammanhang framhålla, att efter min uppfattning

den statistiska utredningen över förhållandena år 1907, som bifogats

förslaget till fattigvårdslagen i hithörande avseende, ger en mycket dunkel upplysning,

som ingalunda kan vara ägnad att ligga till grund för detta förslag,

då sedan 1918 i och med de nya lagarna om barn utom äktenskapet förhållandena

ändrats i avsevärd mån.

Med tillmätande av understöd efter nu föreslagna grunder brytes enhetligheten

i understödsverksamheten i sin helhet. Såsom ovan angivits skulle enligt

lagförslaget understöd genom barnavårdsnämnden utgå för utom äktenskap fött

barn, vars moder är ensam om att försörja detsamma, för ensamstående hustrus

barn och för änkors barn. Änklingars barn och sådana barn, vilkas föräldrar

visserligen båda vistas i hemmet, men till följd av sjukdom eller annan anledning

ej kunna lämna sina barn erforderlig vård, äro däremot ej medtagna.

Sistnämnda båda kategorier torde dock mången gång i än högre grad vara i

behov av det understöd av bättre art, som skall lämnas genom barnavårdsnämnden.

Jag har därför grundad anledning att befara, att det nu föreliggande förslaget

kommer att innebära ett favoriserande av de ensamställda mödrarnas

barn, vilket jag finner vara betänkligt. Man får vidare ej förbise, att kostnaderna

för denna understödsverksamhet skola utdebiteras i vederbörlig ordning

och sålunda kunna komma att drabba personer, som måhända ha det sämre ställt

i ekonomiskt hänseende än den, som fått del av understödet, men som av en

viss ambitionskänsla ej velat begära understöd av det allmänna. Tänk ett

fall med en familjefader, söm tjänar t. ex. 70 kronor i veckan och därmed

skall försörja hustru och låt oss säga, fem minderåriga barn. Denne kanske

sätter en ära i att ej anlita fattigvården utan drar fram sin stora familj själv.

Ställ häremot t. ex. följande fall: Eu kvinna liar ett barn fött utom äktenskap.

Hon har eu arbetsinkomst på t. ex. 50 kronor i veckan. Vederbörande

domstol på orten plägar såsom underhållsbidrag av fader fastställa ett

belopp av 40 kronor i månaden. Med den lydelse, lagförslaget nu har, är jag

av den uppfattning, att understödet kommer att tillmätas med 40 kronor i

månaden. Då frågas, vilkens ställning är bäst. Svaret härpå torde endast

kunna bliva ett. Man får sålunda i rättvisans namn tillse, att en ensamstående

moder får taga på sig bördan av sitt barns försörjning, i den mån hon efter

prövning kan anses vara i stånd därtill.

Såsom i det föregående är nämnt, torde understödet genom barnavårdsnämnden

komma att anses som understöd av bättre art. Detta skulle närmast bestå i

att sådant understöd ej har karaktär av fattigvård och att sålunda det bidrag,

som av nämnden lämnas modern för hennes barn, undandrages de rättsverkningar

i avseende å ersättningsplikt och tvångsåtgärder, som skulle följa av dess

egenskap av fattigvård gentemot henne. Väl är det sant, att fattigvårdssamhället

genom tilldelande av understöd mot modern erhåller vissa anspråk på

ersättning, men mig veterligt har åtminstone fattigvårdsnämnden i Stockholm

aldrig gjort sin rätt till ersättning gällande mot en person, som nämnden

ansett gjort, vad den kunnat. Enda skillnaden synes mig då vara, att det nu

föreliggande lagförslaget innehåller ett direkt uttalande härutinnan (se 102 §).

Ett sådant stadgande torde utan svårighet kunna tilläggas i den nya fattigvårdslagen.

En enligt min mening mycket svag punkt i lagförslaget är, att det kan förekomma,

att både barnavårdsnämnd och fångvårdsstyrelse få lämna hjälp i

samma fall. Då det gäller ensamstående moder med barn, har understöd åt

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

modern själv exempelvis vid sjukdom icke ansetts böra ankomma på barnavårdsnämnden

utan på fattigvårdsstyrelsen (sid. 59 och 268). Här må även nämnas,

att förslaget innehåller föreskrifter om skyldighet för barnavårdsnämnd att i

viss mån tillhandagå fattigvårdsstyrelsen med uppgifter för att sätta densamma

i tillfälle att bevaka kommunens intresse gentemot andra kommuner och i vissa

fall även mot staten, landsting och försörjningspliktig. Det kommer säkerligen

att medföra stora olägenheter för fattigvårdsstyrelsen att i detta avseende ej

hava att stödja sig på uppgifter, inhämtade av styrelsens egna organ vid processer

och andra åtgärder.

Jag har nu i korthet granskat de delar av kommitténs förslag, som ur fattigvårdssynpunkt

hava den största betydelsen. De viktigaste av anmärkningarna

kunna sammanfattas sålunda:

1) Genom att överflytta uppsikten över barn, som äro utackorderade utom

kommunen till ett kommunalt organ, nämligen fosterhemskommunens barnavårdsnämnd,

kan utackorderingsverksamheten komma att försvåras, för att ej säga

omöjliggöras.

2) Enhetligheten i den kommunala understödsverksamheten brytes.

3) Genom att från fattigvårdsstyrelsen överflytta en del av understödsverksamheten

för barn och förlägga densamma under barnavårdsnämnden samt giva

understöd från denna nämnd karaktär av understöd av bättre art kommer med

nödvändighet den understöds verksamhet, som bliver kvar under den offentliga

fattigvården, att bliva betraktad som ett sämre slags understöd. Ju mer som

utbrytes från den offentliga fattigvården, desto impopulärare blir återstoden.

Härigenom omintetgöres möjligheten att föra upp den offentliga fattigvården på

ett högre plan, varom den nya fattigvårdslagen ger anvisning.

4) Lagförslagets stadgande i 81 § 2 mom. synes innebära ett avsteg från

behovsprincipen, som kan få de mest vittgående följder. Bestämmelserna i lagförslagets

10 kapitel innebära jämväl ett favoriserande av de ensamställda mödrarnas

barn.

5) Kommittén framhåller inledningsvis önskvärdheten av en centralisering av

barnavården men föreslår icke desto mindre uti flera avseenden en uppdelning

av den ur barnavården härrörande verksamheten på olika kommunala myndigheter.

Sålunda överlåtes åt fattigvårdsstyrelsen bland annat att i barnavårdshänseende

bevaka vissa kommunens intressen gentemot främmande kommuner

och enskilda personer. Ett sådant system av en sammanblandad barnavårdsoch

fattigvårdsorganisation torde vara ägnat att åstadkomma komplikationer

mellan fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd.

Då jag anser, att de av mig här ovan berörda stadgandena i kommitténs förslag,

därest förslaget blir lag, torde ur fattigvårdssynpunkt bliva av rätt så

ödesdiger betydelse för den kommunala understödsverksamhetens sunda utveckling,

är det givet, att jag ej anser mig kunna tillstyrka förslaget i oförändrat

skick.

Emellertid innehåller såväl det nu föreliggande förslaget som den nya lagen

om fattigvården så många förbättringar i human anda, att det synes mig vara

mödan värt att med ledning av den nya lagen om fattigvården och det nu föreliggande

lagförslaget taga frågan om den kommunala understödsverksamhetens

ordnande i hela dess vidd och på ett rationellt sätt under omprövning.

Idealet, efter vilket man bör sträva, synes mig vara, att inom varje kommun

finnes eu enda myndighet (understödsnämnd) för lämnande av hjälp i varje

fall, där det faldiska behovet ger vid handen, att hjälp i en eller annan form är

av nöden. För att nå detta mål synas inga ansträngningar böra sparas.

Jag har i det föregående berört, att den erfarenhet, som under decennier vunnits

inom fattigvårdsstyrelserna, ej bör ratas. Vid den kommunala hjälpverk
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj-.ts proposition nr 1Ö0.

samhetens rationella ordnande synes mig, att man bör bygga på denna fattigvårdsstyrelsernas

mångåriga erfarenhet. Nu torde nog komma att invändas, att

ett förslag att lägga all kommunal understödsverksamhet under den offentliga

fattigvårdens organ torde redan på förhand vara dömt att falla, så impopulär

som den offentliga fattigvården är hos många. Jag medger, att, huru mycket

man än sökt humanisera den offentliga fattigvården, så till en viss grad ännu

är förhållandet, samt att blotta namnet fattigvård stöter ej så få. Nåväl, om

en förbättrad understödsverksamhet kan vinnas genom en namnändring, låtom

oss då ej tveka att taga steget fullt. Vid avgivande av sitt förslag till lag om

fattigvården hade fattigvårdslagstiftningskommittén frågan, huruvida namnet

fattigvård borde bibehållas eller ej under omprövning. Av vissa skäl ansåg sig

emellertid kommittén ej böra föreslå någon ändring. Ett av de viktigaste skälen

angav kommittén vara, att den ej funnit något annat lika lämpligt namn, samt

att motsvarande benämning i andra länder »offentlig understödsverksamhet»

(Vassistance publique etc.) skulle hava eu för allmän innebörd. Härvid är emellertid

att märka, att, sedan detta skrevs, under fattigvårdsstyrelserna lagts sådan

understödsverksamhet, som just motiverar antagande av en benämning av mera

allmän innebörd. Vad Stockholm beträffar har sålunda åt fattigvårdsnämnden

uppdragits att bevilja understöd utan fattigvårds karaktär jämlikt lag om kommunala

pensionstillskott och sjukvårdsbidrag samt lag om lindring i de mindre

bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka

ävensom att handhava stadens rabatteringsverksamhet å livsförnödenheter för

mindre bemedlade. Uti lag om fattigvården har beträffande anstaltsvården

redan borttagits benämningarna fattighus, fattiggård, försörjningsinrättning och

arbetsinrättning, vilka ersatts med ålderdomshem, vårdhem och arbetshem.

Oöverstigliga svårigheter synes ej böra möta att även få benämningen fattigvård,

fattigunderstöd och dylikt bort från den kommunala hjälpverksamheten.

Givet är, att då också benämningen fattigvårdslag skulle ersättas med lag om

offentlig understödsverksamhet eller dylikt, benämningen fattigvårdsstyrelse ersättas

med kommunal understödsnämnd o. s. v.

Under denna kommunala understödsnämnd skulle då givetvis läggas all kommunens

understödsverksamhet, sålunda även den barnavårdande verksamheten.

I de större samhällena finge väl understödsnämnden, för att ej arbetet skulle

bli för tungrott, uppdela sig på sektioner såsom redan sker inom fattigvårdsnämnden,

där nämndens delegerade för beviljande av fattigvård sedan någon

tid äro uppdelade på två sektioner, av vilka den ena handhaver vanliga fattigvårdsärenden

och den andra ärenden angående beviljande av understöd utan

fattigvårds karaktär. Jag anser en så radikal omläggning av den kommunala

understödsverksamheten, som jag nu skisserat, vara enda möjligheten för att få

reda och ordning i understödsverksamheten samt för att förhindra slitningar

mellan olika understödsgivande myndigheter. Om så till grund och rättesnöre

för understödsnämndernas verksamhet lägges en tidsenlig, i human anda avfattad

lag om offentlig understödsverksamhet, så är jag övertygad om att det skall bli

möjligt att få upp den kommunala hjälpverksamheten på det höga plan, där

den bör vara.

Måhända kommer det att invändas mot det av mig nu väckta förslaget, att

detta kommer att föranleda att ordnandet av barnavårdsverksamheten uppskjutes.

Men om genom ett uppskov kan vinnas såväl att de av mig härovan påvisade

bristerna i lagförslaget bortfalla som att den kommunala understödsverksamheten

i sin helhet blir ordnad, så synes mig, att man endast har att vinna på

ett uppskov.

På grund av vad jag sålunda tillåtit mig anföra får jag avstyrka bifall till

förslaget till lag om den offentliga barnavården i nu föreliggande form men

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

samtidigt uttala önskvärdheten av att frågan om den kommunala understödsverksamhetens

ordnande tages upp i hela dess vidd, att därvid tages under

övervägande möjligheten att få lagen om fattigvården omarbetad till en lag om

offentlig understödsverksamhet eller dylikt, att benämningen fattig liksom fattigvård

och fattiguuderstöd bortfaller och ersättes med annat lämpligt uttryck, att

fattigvårdsstyrelserna ombildas till kommunala understödsnämnder samt att

under dessa nämnder lägges all kommunens understödsverksamhet.

Fatiigvårdsnämnden har förklarat sig i huvudsak kunna ansluta sig till de

synpunkter, åt vilka fattigvårdsinspektören givit uttryck, men tillika velat anföra

följande:

På samma gång nämnden uttalar sitt fulla gillande av de grundläggande

principerna i det föreliggande förslaget, nämligen att all offentlig barnavårdande

verksamhet sammanföres till en myndighet, samt att den hjälp och vård, samhället

bereder barn, tillhörande föräldrar, som befinna sig i ekonomiskt trångmål,

i regel icke bör betraktas eller hava karaktären av fattigvård i den mening,

fattigvårdslagens 1 § avser, vill nämnden kraftigt understryka de betänkligheter,

som fattigvårdsinspektören uttalat beträffande tillskapandet av ett nytt fristående

understödsorgan. Detta komme nämligen utan tvivel att leda till splittring av

den offentliga understödsverksamheten och omöjliggöra den enhetlighet däri,

som fattigvårdslagstiftningskommittén synes sätta stort värde på, och som även

fått sitt uttryck i den nya fattigvårdslagen. Genom en komplettering av fattigvårdslagen

torde man kunna nå det mål, man eftersträvar beträffande den offentliga

barnavården, och man undgår på sådant sätt förekomsten av tvenne understödjande

organ, som i stort sett komma att syssla med likartade frågor, men

av vilka det ena kommer att anses vara ett organ för mera värdiga behövande,

under det att de, som hänvisas att söka sin hjälp hos fattigvården, komma att

anses som mindre värdiga hjälpbehövande, en klassiflering, som är i högsta grad

motbjudande och förkastlig.

Särskilt måste nämnden kraftigt reagera mot förslaget om att fattigvården

skall omhändertaga indrivningen av ersättningar, där annan myndighet ansett

sådan indrivning böra äga rum. En sådan anordning skulle i mycket hög grad

göra fattigvården ännu mera förhatlig än den nu i mångas ögon är och skulle

försvåra de strävanden till popularisering av fattigvården, som den nya fattigvårdslagen

givit upphov till.

Härtill kommer, att man med det föreliggande lagförslaget icke når det mål,

vartill man strävar, nämligen att sammanföra all barnavårdande verksamhet

under eu myndighet.

Fattigvårdsnämnden nödgas därför, i likhet med fattigvårdsinspektören, avstyrka

lagförslagets antagande i sin nuvarande form, under livlig förhoppning

om att det skall befinnas möjligt att nå det efterlängtade målet utan att söndersplittra

den offentliga understödsverksamheten.

Till detta nämndens utlåtande har dess ledamot fröken Ebba Wedberg fogat

följande särskilda yttrande.

Det av fattigvårdsnämnden avgivna utlåtandet över förslag till lag om den

offentliga barnavården innebär visserligen efter orden ett godkännande av förslagets

grundläggande principer. Hänvisningen till fattigvårdsinspektörens yttrande

och de i samband därmed uttalade betänkligheterna innebära emellertid,

så vitt jag förstår, ett underkännande ej blott av förslagets form utan även av

dess grundprinciper. Då fattigvårdsinspektörens yttrande säkerligen kommer att

stå såsom ett uttryck för nämndens uppfattning av ifrågavarande lagförslag, har

jag ansett mig böra något belysa de grunder, på vilka nämndens avstyrkande

av förslaget sålunda kommit att vila.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj-As proposition nr 150.

En av de väsentligaste punkterna i lagförslaget är frågan om en centralisering

av den kommunala barnavården, och det är om denna fråga, som fattigvårdsinspektörens

och nämndens yttrande huvudsakligen röra sig. Innebörden i den

föreslagna centraliseringen är, att en särskild, under den borgerliga kommunen

hörande barnavårdsnämnd skulle övertaga den nuvarande barnavårdsnämndens

(skolstyrelsens eller skolrådets) uppgifter enligt lagen den 13 juni 1902 angående

uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Till dessa

uppgifter skulle enligt förslaget läggas omsorgen om barn, som av föräldrarna

i kroppsligt hänseende vanvårdas, varförutom åldersgränsen för barns omhändertagande

vidgats uppåt. Vidare överlåter förslaget åt barnavårdsnämnden att

öva den uppsikt över fosterbarnen, som nu tillkommer hälsovårdsmyndigheterna.

Slutligen hänföres till den nya barnavårdsnämndens uppgifter omhändertagande

av värnlösa barn och barn, som eljest behöva understöd utanför hemmet, varjämte

nämnden skulle hava att utöva understödsverksamhet för ensamstående

mödrars barn.

Fattigvårdsnämndens uttalande får väl anses innebära, att nämnden godkänner

förslaget om en särskild barnavårdsnämnd och om en högre barnavårdsmyndighet,

som under namn av ungdomsråd ingår i kommittéförslaget. Vidare

synes hava lämnats utan anmärkning den föreslagna utvidgningen av barnavårdsnämndens

verksamhet till att omfatta även kroppsligt vanvårdade barn och

vissa vanartade upp till 18 år.

Ehuru det ej fullt framgår av yttrandet har fattigvårdsnämnden antagligen

avsett, att den nya barnavårdsnämnden ej skulle omhändertaga de i 6 kap. av

lagförslaget omförmälda barnen. Onskligheten av att en och samma myndighet

har att ombesörja vård och uppfostran åt de barn, som skola omhändertagas

utanför föräldrahemmet, har ofta framhållits och i kommittéförslaget vidare utvecklats.

En rationell lösning av denna fråga har betydelse ej minst för Stockholm,

där förhållandet med dubbla utackorderingsorgan och dubbla barnhem

föranlett många anmärkningar och utredningar. Just på denna punkt framträder

ett starkt behov av barnavårdens centralisering, och här kunna säkerligen

både arbete och kostnader sparas genom en förening.

Det föreliggande behovet av centralisering i fråga om barns vård utanför

föräldrahemmet har av två reservanter inom fattigvårdskommittén föreslagits

avhjälpt därigenom, att fattigvårdsstyrelsen skulle -— utom då det gällde

vanartade barn — draga försorg om vård och uppfostran åt de av barnavårdsnämnden

från sina hem skilda barnen. Det möter emellertid stora betänkligheter

att låta en myndighet hava tillsyn över barnen, vidtaga förebyggande

åtgärder samt skilja dem från hemmet, men sedermera överlämna åt en annan

myndighet att anskaffa annat hem åt dem. Dessa åtgärder stå i så nära samband

med varandra, att det synes lämpligast att här låta samma myndighet

fungera,

Gentemot ett sammanhållande av verksamheten på denna punkt, där det

gäller barnen själva, måste det vara en mindre viktig sak, huru det sedan

ordnas med likviden mellan myndigheterna och uttagande av ersättning. Då

kommittén avgivit förslag till eu centralisering av barnavården, har den huvudsakligen

tänkt på fördelen av att få en myndighet, som skall hava uppsikt över

barnens vård och vidtaga åtgärder för att förbättra ställningen för de barn,

som lida av förefintliga missförhållanden. Detta måste ju också vara det väsentliga,

vilket särskilt fattigvårdsinspektören alltför litet beaktat.

Fattigvårdsinspektörens anmärkningar hava i all synnerhet riktats mot stadgandena

i 10 kap. av förslaget om understöd åt ensamstående mödrar. Dessa

stadganden innebära en uppdelning av den kommunala understödsverksamheten,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 150.

39

och en sådan anordning har onekligen sina olägenheter. Ej heller finnes för

överflyttningen här samma skäl som beträffande de i 6 kap. avsedda fallen, där

det gällde barns vård och fostran utanför föräldrahemmet genom kommunens

försorg. Understöd enligt 10 kap. har till syfte att sätta modern i tillfälle att

själv uppfostra barnet. Särskilda omständigheter hava föranlett, att understödsverksamheten

åt barn till ensamstående mödrar upptagits i förslaget. I all

synnerhet har härtill medverkat den ställning, som lagen om barn utom äktenskap

den 14 juni 1917 redan givit barnavårdsnämnden och dess organ, barnavårdsmannen,

i fråga om dessa barn.

Stadgandena i 10 kap. vila liksom 1 § fattigvårdslagen på behovsprincipen.

Förslaget framställer ej detta understöd såsom något slags »bättre» fattigvård,

utan anordningens värde och fördel ligger i anslutningen till det kommunala

barnavårdsorgan, som genom förslaget skapats. Det är alltså ej befogat att göra

någon gradering mellan fattigvården och barnavården, så att det ena understödet

skulle vara av sämre och det andra av bättre art.

Ej heller lämnar förslaget föräldrarna tillfälle att lättare undandraga sig sitt

ansvar, utan möjligheterna till deras efterhållande hava i stället ökats. Att någon

återkravsrätt gentemot eu ensamstående moder ej stadgats, är härvid av mindre

betydelse, då vid understöds lämnande hänsyn skall tagas till hennes möjligheter

att själv försörja barnet. Denna frihet från ersättningsskyldighet är strängt

taget det enda, som kan föranleda att här göra skillnad mellan understöd, som

har fattigvårds natur eller saknar sådan. Befinnes den ekonomiska ställningen

efteråt bättre än beräknat, är det ur samhällets synpunkt av större värde att

utnyttja denna möjlighet för den framtida försörjningen genom att minska eller

indraga understödet. Den föreskrift, som givits i 81 § 2 inom., har sin praktiska

grund i angelägenheten av att understödet under barnets två första levnadsår

är sådant, att det underlättar bibehållandet av bandet mellan moder och barn;

men även här har behovsprincipen sin tillämpning.

Vad beträffar ensamstående hustrurs och änkors barn har man ej samma

yttre grund — 1917 års barnlagar — för anordningen, att de skola understödjas

genom barnavårdsnämnden, som när det gäller de ogifta mödrarnas barn, men

de av kommittén till stöd härför åberopade skäl synas vara vägande. Att ej

understöd för barn i övriga fall medtagas, kan sägas i viss mån innebära en

inkonsekvens, men även härför hava skäl anförts.

Fn anmärkning, vars riktighet naturligen ej kan bestridas, är att fattigvårdsstyrelserna

för närvarande sitta inne med större erfarenhet beträffande understödsverksamheten

än de blivande barnavårdsnämnderna. Varje förändring i

det bestående måste räkna med olägenheter av en övergångstid, så också här.

Vad förhållandena i Stockholm beträffar, kan det väl tänkas, att Stockholms

stads utackorderingsbyrå övertages av den nya barnavårdsnämnden.

Anordningen, att fattigvårdsstyrelsen skall betala en del av barnavårdsnämndens

utgifter, är säkerligen ej idealisk. Men denna anordning förefinnes redan

nu, ehuru den i förslaget vidare utbyggts. I och för sig lärer det väl ej degradera

fattigvårdsstyrelsen, att den tjänstgör såsom kommunens organ vid ordnandet

av förhållandena till andra kommuner samt vid åtgärder mot försumliga

försörjare. Den fyller en samhällsnyttig uppgift, som den redan nu väsentligen

har, och jag kan ej finna, att den därför blir mindre skickad att handhava sin

uppgift som understödsmyndighet. Någon sammanblandning av de båda myndigheternas

organisation kan ej anses hava ägt rum genom de stadganden, som

röra deras förhållanden till varandra. För Stockholms vidkommande skulle väl

en sådan anordning kunna träffas, att fattigvårdsnämndens ombudsmannainstitution

bleve gemensam för fattigvården och barnavården, liksom den nu är gemensam

för fattigvården och hälsovårdsnämnden.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 150.

På grund av vad sålunda anförts har jag ej kunnat ansluta mig till fattigvårdsnämndens

utlåtande angående ifrågavarande lagförslag.

60. Stockholms stads fattigvårdsnämnds ombudsman;

Det torde få anses principiellt oriktigt att, på sätt kommittén föreslagit, sammanblanda

barnavårdens organisation med fattigvårdens. Kommittén har uti

avdelning II av sitt betänkande under rubriken »Om en enhetlig barnavårdslagstiftning

och om barnavårdsärendenas förening hos en kommunal myndighet»

själv påyrkat en centralisering av barnavården samt hållit för uppenbart, att

barnavårdsverksamhetens fördelning på flera myndigheter, delvis ingripande på

varandras områden, »skall verka försvagande i avseende å såväl ansvar som

maktmedel samt därigenom minska utsikterna till ett tillfredsställande resultat»

(s. 37). Vidare har kommittén funnit »utvecklingen av samhällets uppgifter å

detta fält befrämjas bäst genom eu enhetlig organisation, vilket vad kommunerna

beträffar måste innebära, att en myndighet såvitt möjligt i sin hand

samlar det kommunala arbetet med barnavården» samt kommit till det resultat

att »en förening hos barnavårdsmyndigheten av de kommunala barnavårdsuppgifter,

som kunna betecknas som offentlig barnavård i mera inskränkt bemärkelse,

bör äga rum» (s. 38).

Ehuruväl kommittén sålunda inledningsvis intagit en enligt mitt förmenande

principiellt riktig ståndpunkt, föreslår kommittén icke desto mindre uti sitt förslag

till lag om barnavården eu uppdelning av den ur barnavården härrörande

verksamheten på olika kommunala myndigheter uti flera olika avseenden.

Som av 101—103 §§ framgår, har kommittén överlåtit åt fattigvårdsstyrelsen,

bland annat, att iakttaga och bevaka vissa kommunens av barnavården härflytande

intressen gentemot andra kommuner ävensom enskilda personer. Att ett

sådant system av en sammanblandad barnavårds- och fattigvårdsorganisation

icke kan i längden medföra tillfredsställande resultat, därom kan enligt min

uppfattning ävensom, till synes, enligt kommitténs ovanberörda egna uttalanden,

tvivel icke råda. Såväl den ekonomiska sammankopplingen, som föreslagits

mellan de olika myndigheterna, som ock den omständigheten, att barnavårdsnämnden

i förhållande till fattigvårdsstyrelsen är en sidoordnad myndighet, åt

vilken fattigvårdsstyrelsen icke äger att giva direktiv för ordnande av angelägenheter

av vital betydelse för den senare, torde vara ägnade att framkalla

komplikationer mellan dessa myndigheter. Ombudsmannen håller före, att det

vore lyckligare och förenat med mindre kostnader för kommunen, därest barnavårdens

organisation komme att utgöras av en delegation, tillhörande fattigvårdsstyrelsen,

jämförlig med t. ex. Stockholms stads fattigvårdsnämnds delegation

för beviljande av fattigvård.

Nu framförda betänkligheter, framsprungna ur principiella synpunkter, ökas

ävenledes då man närmare granskar de anordningar, vilka kommittén tänkt sig

för ordnande av sammanblandningsfrågan. Bland annat skall, enligt bestämmelse

i 103 §, barnavårdsnämnden först pröva, huruvida skäl till antagande

förefinnes, att enligt 102 § ersättningsskyldighet åligger hemortssamhälle, landsting

eller staten samt därefter införskaffa utredning, som omförmäles i 52 §

lagen om fattigvården, och överlämna denna utredning till fattigvårdsstyrelsen,

som vid sitt nästa sammanträde har att i sitt protokoll anteckna, vad sålunda

från barnavårdsnämnden meddelats. Härefter äger fattigvårdsstyrelsen att anhängiggöra

talan hos Konungens befallningshavande. Att en sådan omständlig

procedur skall komma att vålla dröjsmål med målets anhängiggörande torde

vara uppenbart. Någon bestämd tidsfrist är ej heller stadgad, inom vilken

barnavårdsnämndens utredning skall föreligga hos fattigvårdsstyrelsen. Den ut
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

redning i liemortsrättsfrågan, som skall verkställas av barnavårdsnämnden, torde

med hänsyn därtill att barnavårdsnämnden saknar kompetens för bedömande

av de ofta invecklade hemortsrättsproblemen vålla, att fattigvårdsstyrelsen i sin

tnr i flertalet mål bliver nödsakad verkställa förnyad utredning. Härtill kommer,

att barnavårdsnämnden, i saknad av berörda kompetens, lämnas tillfälle

att genom felaktighet vid bedömande av hemortsrätten underlåta att göra anmälan

hos fattigvårdsstyrelsen samt att till följd härav kommunen åsamkas förlust

därigenom, att talan mot främmande kommun ej väckes.

Vidkommande härefter innehållet uti 99 § finner ombudsmannen bärande

skäl ej hava förebragts för den av kommittén föreslagna regeln att fader, men

ej moder, åligger ersättningsskyldighet med avseende å understöd för vård av

barn till ensamstående moder, samt att detta understöd icke gentemot modern

skall betraktas såsom fattigvård.

Ombudsmannen finner väl lika med kommittén, att en moder, som vårdar

sitt barn eller sörjer för dess vård hos annan, bör meddelas nödigt understöd,

utan att detta erhåller karaktären av fattigvård. Då det emellertid gives icke

allenast »ensamstående», utan även andra mödrar, vilka själva vårda sina barn

samt söka efter bästa förmåga bidraga till deras uppehälle, torde det icke kunna

anses principiellt riktigt att i förevarande avseende premiera ogifta mödrar,

frånskilda hustrur och änkor. En familj t. ex. där mannen på grund av sjukdom

är urståndsatt att bidraga till uppehället, men hustrun har förvärvsarbete

samt barnen i egen vård, erhåller bidrag av fattigvårdsstyrelsen till barnens

underhåll. Den omständigheten, att modern är förenad i äktenskap med sina

barns fader, föranleder i detta fall därtill att bidraget betraktas såsom fattigvård,

med ersättningsskyldighet, medan däremot understödet till den ogifta

modern icke stämplas såsom fattigvård. Först sedan mannen avlidit eller till

äventyrs skilt sig från sin hustru, skall i berörda exempel, enligt kommitténs

förslag, det för barnens vård utgående bidraget anses icke utgöra fattigvård.

Med denna konsekvens för ögonen finner ombudsmannen den av kommittén

föreslagna bestämmelsen härutinnan icke böra lagfästas. Ombudsmannen, som,

på sätt ovan anförts, funnit den nu ifrågavarande understödsverksamheten förtroendefullt

kunna överlämnas åt en delegation av fattigvårdsstyrelsen i stället

för åt en ny, på detta område oerfaren myndighet, håller före att i ovanberörda

sammanhang till prövning borde upptagas frågan om sådan ändring i gällande

fattigvårdslag att åt fattigvårdsstyrelsen överlämnades att efter prövning i varje

särskilt fall bestämma, huruvida ett utgående understöd skall äga karaktären

av fattigvård eller icke.

Beträffande vidare frånskilda hustrur och änkor, i deras egenskap av ensamstående

mödrar, torde dessa näppeligen kunna i förevarande hänseende likställas

med ogifta mödrar. I och genom det förelupna äktenskapet hava änkor och

frånskilda lmstrur samt deras barn undfått eu helt annan rättsställning än den,

som tillkommer ogifta mödrar och deras barn. Den gällande civillagstiftningen,

till vilken den föreslagna barnavårdslagstiftningen ansluter sig, behandlar även

kategorien ogifta mödrar samt deras barn såsom rättsobjekt med för sig egenartade

bestämmelser. Att allenast av den omständigheten att de äro ensamstående

hänföra samtliga dessa mödrar till samma kategori synes icke heller

påkallat jämväl av den omständigheten, att redan under bestående äktenskap

hustrur och änkor torde hava förvärvat utsikter att kunna efter äktenskapets

upplösning sörja för sig själva och sina barn på ett helt annat sätt än den

ogifta modern. Den ekonomiska och sociala ställning, hustrur och änkor förvärvat,

synes så väsentligt olika den ogifta moderns, att någon likställighet

emellan dessa kategorier icke kan anses varken nödig eller nyttig. Härtill kommer,

att denna föreslagna, från emancipationssynpunkt högst otidsenliga privilegiering

av kvinnan i hennes egenskap av »ensamstående», tvivelsutan skulle

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:Is proposition nr 150.

uppmuntra till sökande av understöd ävensom få till följd att frånskilda hustrur

och änkor underläte att ur andra hjälpkällor än kommunen söka underhållsbidrag

för sina barn.

Vidkommande härefter kommitténs förslag att kommunens kostnader för barna*

vården till en del skola stanna på fattigvårdsstyrelsen, för vilken del denna

bär att uttaga gottgörelse av enskilda ersättningsskyldiga, kan gentemot en sådan

anordning anmärkas, att de enskilda ersättningsskyldiga härigenom bliva utsatta

för krav från två olika håll beträffande ett och samma anspråk. Gentemot ett

sådant i och för sig oformligt system får ombudsmannen ytterligare erinra, att

redan nu, då krav från fattigvårdsstyrelsens sida mot ersättningsskyldiga enskilda

personer göres gällande, dessa merendels visa sig vara av den uppfattningen,

att kommunens kostnad är av beskaffenhet att böra av kommunen själv

vidkännas. Därest nu dessa personer bliva från två håll utsatta för krav torde

detta medföra, att denna fattigvårdsstyrelsens indrivningsverksamhet bliver betraktad

med ännu större ovilja samt förenad med ännu större svårigheter än

tillförene. Den omständigheten, att en viss tid kommer att ligga emellan det av

barnavårdsnämnden framställda ersättningsanspråket, å ena, samt det av fattigvårdsstyrelsen

framställda anspråket, å andra sidan, torde ävenledes vara ägnad

att framkalla förvecklingar.

61. Fattigvårdsstyrelsen i Uppsala: I själva huvudfrågan, huruvida understöds
verksamhet

bör enligt kommittéförslaget utövas jämte fattigvårdsstyrelsen av annat

kommunalt organ, ställer sig fattigvårdsstyrelsen mycket tveksam. Understödsverksamhetens

uppdelande på två organ torde försvåra erforderlig överblick över

samma verksamhet och i åtskilliga fall giva anledning till konflikter mellan

understödsorganen, vartill kommer att den vårdverksamhet, som enligt förslaget

skall utövas av barnavårdsnämnd, med hänsyn såväl till vårdens namn som till

dess beskaffenhet synes ägnad att framkalla den föreställningen, att vård genom

barnavårdsnämnd står i högre klass än vård genom fattigvårdsstyrelse. Med

hänsyn till dessa olägenheter av två kommunala understödsorgan vill fattigvårdsstyrelsen

ifrågasätta, huruvida utredning ej må anses önsklig angående

lämpligheten att ersätta fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd med ett enda

organ för kommunal understödsverksarnhet.

Om emellertid två understödsorgan i samma kommun anses böra vara verksamma,

måste olägenheterna av en sådan dualism i görligaste män undanröjas.

Särskilt trängande torde härvid vara att den särställning, som i förslaget tillkommer

barn till ensamstående moder, ej lagfästes. Något bärande skäl att inordna

barn till ensamstående moder, då barnet vistas hos modern, i annan och

förmånligare kategori än annat behövande barn, som vistas i hemmet, torde

knappast vara anfört. Detta avsteg från förslagets grundsats att understöd till

barn, som vistas i hemmet, lämnas av fattigvårdsstyrelsen torde i sin mån bidraga

till den av kommittérade säkerligen icke önskade konsekvensen att

deklassera fattigvården, vartill kommer att faran för ett ingripande av båda de

kommunala organen vid samma behovstillfälle ligger särdeles nära, — understöd

till modern av fattigvårdsstyrelsen, till barnet av barnavårdsnämnden.

Vad angår frågan om kostnaderna för barnavårdsnämnds understödsverksamhet,

synes förslagets bestämmelse att nämnden äger utbekomma % därav av

kommunens fattigvårdsstyrelse knappast motiverad. Enligt fattigvårdsstyrelsens

mening bör barnavårdsnämnden till undvikande av omgång i förvaltningen hava

egen fullständig stat och med egna anslag täcka sina utgifter samt själv föra

de processer gent emot kommuner och enskilda, som av understödsverksamheten

föranledas. Nödig förbindelse mellan barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse

kunde beträffande en kommun som Uppsala lämpligen anordnas genom gemensam

ombudsmannaexpedition.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

43

62. FatHgvårdsstyrelsen i Björklinge: Det vill synas fattigvårdsstyrelsen som om

förhållandena inom de mindre kommunerna icke krävde så genomgripande åtgärder

som det föreliggande lagförslaget innebär utan torde den offentliga barnavården

där kunna på ett tillfredsställande sätt ordnas med nuvarande förhållanden.

Att inom de nuvarande små fattigvårdssamhällena skapa ännu en ny

självständig institution synes fattigvårdsstyrelsen icke vara så lämpligt åtminstone

torde det icke underlätta utan fast mer fördyra omkostnaderna för de i många

fall förut ekonomiskt hårt betryckta kommunerna. Däremot torde kanske den

föreslagna centraliseringen av barnavården bättre göra sig gällande inom de större

fattigvårdssamhällena.

63. Fattigvårdsstyrelsen i Halmstad: Enligt lagförslaget skulle eu del av under
stödsverlcsamheten

överflyttas från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden.

Emot detta förslag vill fattigvårdsstyrelsen göra följande erinringar.

En barnavårdsnämnd med lagförslagets uppgifter skulle växa till kommunal

institution med samma omfattning som fattigvårdsstyrelsen och i en mängd

kommuner nödvändiggöra nya avlönade befattningar och därmed ökade kommunala

utgifter. Barnavårdens föreslagna centralisering komme att medföra fattigvårdens

decentralisering. Det synes minst lika viktigt att understödsverksamheten

är koncentrerad hos en myndighet som att barnavården är det. Inga

bärande skäl ha framkommit, som ge vid handen, att barnavårdsnämnden bättre

än fattigvårdsstyrelsen skulle bli skickad att utöva understöd sverksamhet. Överflyttandet

av understöd till barn från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden

skulle i de talrika fall då såväl moder som barn behöva understöd framkalla

ovisshet hos de hjälpbehövande, till vilken myndighet de hade att vända sig

och konflikter mellan de båda myndigheterna vilkendera som hade skyldighet

att meddela hjälpen.

Den naturliga gränsen mellan de båda nämnda myndigheterna är otvivelaktigt

att fattigvårdsstyrelsen utövar den egentliga understödsverksamheten och barnavårdsnämnden

den egentliga skyddsverksamheten. Den strävan, som från vissa

håll försports, att från fattigvården utbryta så stora delar av dess verksamhet

som möjligt, saknar med nu gällande humaniserade fattigvårdslagstiftning berättigad

grund och bör icke uppmuntras.

I anslutning till det sagda vill fattigvårdsstyrelsen förorda hrr Björklunds och

Magnussons reservation.

64. Fattigvårdsstyrelsen i Falkenberg anför i huvudsak detsamma som fattigvårdsstyrelsen

i Halmstad.

65. Fattigvårdsstyrelserna i Varberg och Kungsbacka förorda förslaget utom beträffande

ungdomsråd och en del detaljfrågor.

66. Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg har åberopat följande av fattigvårdsdirektören

avgivna utlåtande: De föreliggande uppgifterna äro av två slag, nämligen dels

att komplettera barnavårdslagarna i de fall, skäl till anmärkningar föreligga, och

dels att bringa fast system inbördes i barnavårdsarbetet. Det kan genast erkännas,

att den förra uppgiften särskilt genom utvidgning av fosterhemsinspektionen

blivit på ett i det stora hela tillfredsställande sätt löst; och är det särskilt

vid forskandet efter det planlagda systemet, som invändningarna mot förslaget

hopa sig.

Om man följer förslagets organisatoriska riktlinjer, gå dessa ut på att för

vinnande av mera enhetlighet i arbetet så långt möjligt begränsa de arbetande

myndigheternas antal mot eu ledande vilja. För närvarande utgöras huvudpersonerna

i samhällets barnavårdande verksamhet av barnavårdsnämnden med den

allmänna moraliska och sedliga uppsikten samt tillvaratagandet av utom äktenskap

födda barns rättigheter, fosterbarnsnämnden med den mera fysiska tillsynen

och fattigvårdsstyrelsen, utövande understödsverksamheten.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. ilaj:ts proposition nr 150.

Tidigare har, kan man säga, i regel kommunalnämnd respektive fångvårdsstyrelse

i en hand ombesörjt samtliga de uppgifter, som för närvarande specialiserade

äro fördelade på tre olika kommunala myndigheter. Nu föreslår kommittén,

att fosterbarnsnämnden helt skall uppgå i barnavårdsnämnden, vilken

enligt lagförslaget erhåller en sammansättning, som synes vald med hänsyn till

de uppgifter, som för närvarande påvila barnavårds- och fosterbarnsnämnderna,

men utan hänsyn till den understödsverksamhet, man vill överflytta från fattigvården,

i det att någon representant för fattigvårdsstyrelsen icke inrymts i

nämnden. I de delar förslaget sammanför barnavårds- och fosterbarnsnämndernas

uppgifter kan det vitsordas såsom lyckligt, och dessa två övervakande

myndigheters såväl uppgifter som arbetsområde äro redan nu av påfallande samgående

art; och då fosterbarnsnämnden för närvarande har befogenhet och plikt

att från ett fosterhem skilja ett vanvårdat barn och det val är där kroppslig

vanvård vanligast förefinnes, blir den barnavårdsnämnden enligt 46 § 1 mom.

a) tilldelade allmänna uppgiften rörande fysiskt misshandlade eller vanvårdade

barn helt följdriktig och kan icke tolkas såsom ett övertagande av en fattigvårdens

uppgift.

Mindre lyckligt och i flera fall rent olyckligt blir emellertid lagförslaget, när

detsamma avskiljer partier från fattigvården och lägger delar av den offentliga

understödsverksamheten under ett organ med helt andra uppgifter. Det kan befaras,

att man genom ett dylikt anhopande av tidigare utsorterade skilda uppgifter

i en myndighets hand väl tror sig bana nya vägar, men att man kanske

helt snart i dess ställe befinner sig på gammal sönderkörd mark; och den enhetlighet,

man vill vinna i barnavårdsverksamliet genom att till barnavårdsnämnden

överflytta vissa delar av fattigvårdens understödjande barnavårdsverksamhet,

måste anses till sitt värde mera än vägas ner av den splittring, olikformighet

och dubbelorganisering i det samhälleliga hjälparbetet, som därav orsakas. Den

apparat, som i storkommuner erfordras för understödsbehovs prövande samt

hjälpens utdelande och övervakande, är så pass betydande med hänsyn till såväl

personer som kostnader, att man icke gärna bör härför skapa två jämnlöpande

paralleller. Och var finnas garantier för att en kedja av kommunala förtroendeoch

tjänstemän skall fullgöra arbetet mera tillfredsställande, därför att den är

en barnavårdsnämndens apparat? Dessvärre ger lagförslaget självt anledning

till att kommunens hjälpverksamhet blir uppdelad i två olikartade grupper; i

81 § 2 mom. införes nämligen en helt annan måttstock vid understödsbehovets

bedömande än den vid fattigvården gängse och enligt fattigvårdslagen gällande

behovsprincipen. Hur kan man väl försvara, att samhället för barn, födda utom

äktenskap, skall vidkännas av domstol fastställda väsentligt högre belopp än

exempelvis för barn i äktenskap, vilkas föräldrar av ena eller andra anledningen

sakna försörjningsförmåga? En alldeles godtycklig och oförsvarbar gräns har

ock dragits mellan barnavårdslagens och fattigvårdslagens verksamhetsområden

genom att till den förra hänföras värnlösa barn och ensamstående mödrars barn,

medan under fattigvården kvarstå änkemäns barn och barn i bestående äktenskap,

även om mannen är avviken eller genom obotlig sjukdom skild från

hemmet. Kommittén har även gjort sitt bästa för att sudda till den godtyckligt

valda gränsen genom bestämmelserna i sista stycket av 81 § 1 mom. De fall

skulle nämligen i storstäderna icke bli alltför sällsynta, där man helt enkelt icke

kunde avgöra, om modern sammanlever med barnfadern eller ej. Men även

under antagande att begreppet ensamstående moder låter sig teoretiskt definiera,

blir ofrånkomligt, att samma moder tidvis är ensamstående och då hemmahörande

under barnavårdslagen samt andra tider sammanlever med någon barnfader,

varigenom hon och barn hemfalla under fattigvårdslagen.

Överensstämmande med god lags anda torde väl ej kunna anses, att et

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

45

understödsfall, som på grund av en myndighets speciella uppgift — nämligen att

öva etisk och moralisk uppsikt — bör falla under just denna myndighets verksamhet

och som senare kanske kräver skärpt sådan uppsikt av t. ex. den anledningen,

att en moraliskt defekt och ansvarslös barnfader tar sin bostad i

hemmet, där kanske halvvuxna döttrar av en annan man finnas, just på grund

av denna samma skärpta anledning skall flyttas över till att bli ett fattigvårdsfall.

Det kan väl sägas, att om gränsen för understödsverksamheten flyttas till

den linje, som naturligt uppdelar fallen så, att under barnavårdsnämnden komma

alla utom äktenskap födda och alla från föräldrarna skilda eller eljest åt fosterhem

anförtrodda barn, så var väl mindre mot en barnavårdsnämndens därinom

fallande understödsverksamhet att erinra. Med stor sannolikhet kan dock befaras,

att, även om denna begränsning sker och även om bestämmelsen i 81 §

2 mom. borttages, en oförsvarlig olikhet i ett samhälles understödsverksamhet

kommer att uppstå, om två på så skilda principer uppförda lagar som barnavårdslagen

och fattigvårdslagen ligga till grund för densamma. För att icke de två olika

hjälpformerna, av vilka den ena medför strängare rättsverkningar, skola kunna

sprida berättigat missnöje och försvåra endera myndighetens arbete, måste resas

ett bestämt krav på att den i 10 kap. föreslagna säregna hjälpverksamheten helt

utgår och bibehålies vid fattigvården. Av enahanda skäl bör därjämte 6 kap.,

vilket i stort sett behandlar rena fattigvårdsfall, antingen i sin helhet uteslutas

genom att 46 § 1 mom. gives en något vidare formulering eller ock kapitlet omarbetas

till att omfatta endast de fall, som icke höra under fattigvårdslagens

bestämmelser. Därvid bör tillika åt 36 § ges en snävare gräns, ty eljest trubbar

den vida formuleringen, vilken icke kan efter bokstaven följas, helt av dess avsedda

innebörd. Det kan ej heller vara försvarligt, att åt lagar, vilka skola tilllämpas

av tusentals myndigheter av de mest skilda uppfattningar och åskådningar,

ge en avfattning, som kan leda till rena missbruk.

Bland de bestämmelser, som från fattigvårdshåll måste påstämplas oantagliga,

anser jag mig i främsta rummet böra framhålla 65 §, som ger en myndighet

befogenhet ej blott att gripa in i en sidoordnad myndighets verksamhet utan

också att därvid kunna peka på en viss påföljd, nämligen anmälan till länsstyrelsen,

om den gjorda anmälan icke föranleder till åtgärd. Att kommittén funnit

lämpligt föreslå något dylikt är ägnat väcka så mycket större förvåning, som

fattigvårdslagen redan innehåller tillräckligt tydliga och effektiva bestämmelser

för i paragrafen omhandlade fall. Det samarbete, som av kommittérade avses,

kommer säkerligen att bäst befordras genom att 65 § i sin helhet utgår.

Det har från början framhållits, att anmärkningarna mot förslaget särskilt

hopa sig, när man går till granskning av det planlagda systemet. Tungt vägande

skäl ha också kunnat anföras mot 10 kap., som vill inaugurera en ny understödsart,

bestämd efter andra grunder än de hittills hävdvunna och lagd i annan

än den allmänt understödjande myndighetens hand samt med godtyckligt dragna

gränser, så att en del kategorier av barn komma under barnavårdsnämnden,

medan andra ej mindre ömmande fall stå utanför, och det för andra åter blir

hart när omöjligt att avgöra vart de höra hän. Detta kan väl synas betänkligt

nog, men än hårdare måste domen falla över hela 12 kap., som avhandlar kostnaden

för barnavården.

I detta 12 kap. har kommittémajoriteten genom upptagande av de i lagen av

den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade

barn förefintliga bestämmelser, att viss del av barnavårdsnämndens

kostnader skall ersättas av och utsökas genom fattigvården, givit en ökad omfattning

åt bestämmelser, vilka allmänt utdömts såsom synnerligen olyckliga.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt,. 112 haft. (Nr 150.) 1972 »3 20

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Enligt nu gällande bestämmelser är det intill 100 kronor för barn och år

räknat, som nämndens kostnader ersättas av fattigvården, och då just försumlighet

och oordentlighet från föräldrarnas sida ofta är anledningen till att barnavårdsnämnden

måste ingripa ter det sig som en uppenbar orättvisa, att den försörjningspliktige,

som tredskas och söker komma ifrån sina skyldigheter, verkligen

kan på den vägen lyckas slippa undan med mindre utgifter än den ordentliga

samhällsmedlemmen. Detta är att premiera oordentlighet. Att föreslå ökat

utrymme för dessa farliga konsekvenser visar, hur föga genomtänkt från rent

praktiska synpunkter förslaget är.

De skäl som anföras till stöd för att fattigvården skall iklädas ersättningsoch

utsökningsskyldighet för barnavårdsnämndens kostnader, bottna i sin tur i

det enda skälet, att man icke vill införa någon ny processande part. När man

vid den nya fattigvårdslagens tillkomst borttog den fria lasarettsvården och införde

ersättningstalan gent emot landsting, fanns ingen betänklighet mot att öka

på processandet med tusentals nya mål, men nu tillordnas de besvärligaste omvägar

med dubbelbokföringar och dubbelutsökningar utan hänsyn till att nya

arbetsbördor och krokvägar skapas. Här gäller det ju icke några nya ärenden,

vill man åtminstone hoppas, utan sådana, där utsökning likväl förekommit, om

fallen sorterat kvar under fattigvården, och enär barnavårdsnämnden jämlikt

103 § måste äga kompetens för att till fattigvårdsstyrelsen överlämna utsökningsärenden

i utrett skick, står man frågande efter anledningen till att dessa

ärenden icke kunna av barnavårdsnämnden sändas direkt till den myndighet,

till vilken fattigvården som mellanhand har att sedan vända sig. Då det väl

kan tänkas, att i en del fall fattigvårds- och barnavårdsmyndigheters uppfattningar

kunna bliva mot varandra stridande beträffande ersättningspliktigs betalningsförmåga

och försumlighet, kunna missförstånd och tråkiga motsättningar uppkomma

genom den olämpliga och onödiga arbetsfördelning, som 12 kap. uppställer. Det

blir dessutom allt annat än angenämt för fattigvårdens representanter att stå som

förklarandepart inför de erinringar, vilka eventuellt komme att göras mot felaktigheter

och ofullständigheter. För att skydda sig i sådant avseende och till

undvikande av att fatalier kunna försittas genom infordrande från barnavårdsnämnd

av kompletterande uppgifter, blir det säkerligen nödvändigt för fattigvården

att endast härför hålla sig med en särskild stab av tjänstemän; och då

därtill lägges allt det dubbelarbete för diarie- och registerarbete m. in., som blir

en följd av att ärenden icke gå direkt, kan den i ärendenas gång invigde något

ana, vilka ökade kostnader omgången via fattigvården kan komma att orsaka

kommunen med som enbär påtaglig »vinst», att ärendena fördröjas och en dyrbar

tid försittes.

Det är emellertid icke nog med den stegring i utgifter och arbetsbörda, som

vållas av att utsökningar skola ske genom fattigvården. Den ersättning från

fattigvården, som för alla fall skall utgå, vållar ett oerhört arbete med särskilda

debiteringar för vart barn för sig och med avdrag för direkt av föräldrar eller

genom barnavårdsmän gjorda inbetalningar. Detta blir ett vidlyftigt arbete med

en mycket omfattande ökning i bokföring, utskrivande av räkningar och kontroll

och med motsvarande registreringar, bokföring och kontroll från fattigvårdens

sida, vilket allt av onödigt arbete och onödiga kostnader kommer att leda till

negativ nytta.

Kan barnavårdsnämnden enligt kommittémajoritetens mening betros med

understödjande verksamhet och utredningsarbeten i den omfattning och av den

art lagförslaget innehåller, finnes ingen anledning att frånkänna den utsökningskompetens

och detta allra minst, när det gäller fråga om intagning å arbetshem,

därvid ansökan inges till och prövas av en hemmets särskilda styrelse.

När ersättning skall utsökas, torde det också verka mera respektingivande hos

den försörjningspliktige, om denne redan från början är medveten om att barna
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

47

vårdsnämnden själv äger det yttersta medlet, intagning å arbetshem, där detta

kan verka kraftigare än talan vid domstol.

Då inga som helst bärande skäl kunna utfinnas för att fattigvården skall vidkännas

kostnader för åtgärder, beslutade av annan myndighet, eller tillsläppa

arbetskraft för utsökande av dennas kostnader och då det tillika även är med

de billigaste fordringar på rättvisa oundvikligt förenligt, att envar såväl gent

emot det allmänna som mot den enskilde själv bär konsekvensen av eget görande

och låtande, måste bestämt yrkas, att den ersättnings- och utsökningsplikt,

som i 12 kap. pålagts fattigvårdsstyrelse, alldeles utgår, och att i dess

ställe erforderliga bestämmelser för barnavårdsnämnden införas.

Efter den kortfattade granskning, jag här underkastat lagförslaget, kan som

slutomdöme fällas de allmänna anmärkningar,

att kommitterade icke lyckligt löst den uppgift, de för sig uppställt, nämligen

att sammanföra all samhällets barnavård i en myndighets hand, ty dels är ej

all barnavård förlagd under barnavårdsnämnden, utan väsentliga grupper ha

lämnats utanför och dels har åt annan myndighet, nämligen fattigvårdsstyrelsen

uppdragits att övertaga viktiga delar av ärendenas handläggning av såväl ekonomisk

som rent moralisk innebörd,

att det höjande av samhällets barnavård, som är lagförslagets mål, till väsentlig

del vinnes på bekostnad av den understödjande verksamhet, som skulle

kvarstå inom fattigvården, i det att dels meddelad fattigvård blir till art lägre

och till rättslig verkan strängare än barnavården och dels fattigvårdens organ

komma i en egendomlig ställning till barnavårdens myndigheter, som tilldelas

viss uppsiktsrätt över fattigvården och även bliva av denna betjänade i ärenden,

som äro av mera impopulär natur.

Om de huvudanmärkningar, vilka från fattigvårdshåll kunna göras mot förslagets

särskilda stadganden, sammanfattas, så är att erinra beträffande 6'' kap.

att där föreskrivet omhändertagande, som är beroende av i nu gällande fattigvårdslag

omförmälta omständigheter, bör bibehållas under fattigvården, och att

sålunda lagförslagets sjätte kapitel antingen helt bör utgå eller ock omformuleras

så, att det icke omfattar fattigvårdsfall, samt att 43 § till innehåll bör

likdanas med 60 §; 7 kap. att 65 § 2 mom., som är ägnat att störa samarbetet

mellan barnavårds- och fattigvårdsmyndighet, bör utgå; 10 kap. att hela kapitlet,

som uteslutande avhandlar sådan understödsverksamhet, som hemmahör till

fattigvårdens område, bör utgå; 12 kap. att allt mellanhavande med fattigvården

bör borttagas och att kapitlet så omredigeras, att nämnden själv bär alla till

följd av dess beslut på samhället vilande kostnader och själv vidtager erforderliga

åtgärder för utbekommande av ersättning från stat, landsting, främmande

barnavårdssamhälle och enskilda.

Därest emellertid på grund av hänsyn till mindre samhällen eller av andra

skäl så genomgripande ändringar av lagförslaget, som ovan påyrkats, icke kunna

vinnas, håller jag dock före, att en omarbetning av lagen nödvändigt måste försiggå

i sådan riktning,

att fullt klara gränser uppdragas mellan barnavård och fattigvård,

att det enligt barnavårdslagen utgående understödet blir av samma natur

som understöd enligt fattigvårdslagen, så att båda slagen understöd utmätas

efter samma principer och följas av samma rättsverkningar, så att det till sitt

fulla belopp skall kunna uttagas av den försörjningspliktige, samt

att barnavårdsnämnden själv ombesörjer allt vad till dess förvaltning hör, så

att all ersättning från eller biträde av fattigvården upphör.

I dessa avseenden är med bibehållandet av kravet på strykandet av 2 mom.

i 65 § oavvisligt,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

att 36 § omredigeras så, att icke den vaga omfattning, den nu har, föranleder

till att paragrafens bestämmelser såsom bokstavligt otillämpbara alldeles

förlora betydelse;

att i 81 § sista stycket av 1 mom. samt hela 2 mom. utgå;

att i 102 § punkten »Den, som........................ fångvårdsstyrelse!!» uteslutes;

samt att 12 kapitlet i övrigt så omarbetas, att all fattigvårdsstyrelsen på vilande

ersättnings- och utsökningsskyldighet bortfaller, så att nämnden själv får vidkännas

samhället åsamkade kostnader enligt barnavårdslagen samt själv vidtaga

alla de åtgärder, som kunna föranledas av dess ingripande.

Det råder emellertid så väsentlig olikhet mellan förhållandena i landets större

och mindre kommuner, att det säkerligen icke är möjligt att giva en lag, som

omspänner så många och olikartade uppgifter, som äro i barnavårdslagen inrymda,

sådan omfattning, att den kan passa ett samhälle med ett par hundra

invånare lika väl som eu storstad med 100-tusental. Därjämte måste beaktas

angelägenheten av att ett samhälle, som har sin barnavård ordnad på ett fullt

tillfredsställande och kanske för just dess uppvuxna förhållanden även bäst

lämpat sätt, icke genom intrång av nya lagar utsättes för störande rubbningar

till det sämre. Klokt förutseende bjuder därför, att i alla de kapitel, som hava

ingripande verkan på rådande fattigvårdsförhållanden, bestämmelser intagas,

motsvarande dem i 1, 2 och 3 kap., vilka giva Konungen rätt att vid fastställande

av reglemente för större samhällen, medgiva undantag från vissa bestämmelser

i de resp. kap. Sådana paragrafer böra intagas i 6, 10 och 12 kap.

Min kritik över förslaget har sin djupaste och starkaste grund däri, att lagförslaget

helt enkelt icke i något avseende är vad det ger sig ut för att vara.

Det är inget förslag till lag om den offentliga barnavården; och ordalydelsen i

5 §, där det stadgas, att »Barnavårdsnämnden har att ....................... jämväl i

övrigt ombesörja alla de angelägenheter i avseende å den offentliga barnavården,

som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet», motsäger lagen i övrigt.

Offentlig barnavård är ett begrepp, som omfattar såväl statlig som kommunal

verksamhet, avseende att lämna barn den hjälp, som försörjningspliktig icke är

i stånd till eller underlåter att göra. Förslaget, som rättare borde benämnas

lag om den kommunala barnavården, har ej ens skapat en helhetsbyggnad på

de begränsade områden, som falla under nuvarande barnavårds- och fosterbarnsnämnders

samt fångvårdsstyrelse^ områden. Jag har härförut yttrat, att det

är först på senaste decennierna den sociala lagstiftningen skjutit fart i vårt

land. Det är också mycket, som återstår, och viktigast och lyckligast torde

vara, om en allmän men genomgripande revision av all offentlig understödsverksamhet

såväl den statliga som den kommunala kunde komma till stånd i samband

med utarbetandet av de återstående försäkringslagarna rörande arbetslöshet,

moderskap samt änkor och barn. Som ordningen nu är, förspilles alltför

mycket i förvaltningskostnader och de understödsberättigade och hjälpbehövande

äro ofta nödgade att vända sig till flera håll för att få sin anständiga bärgning.

En omläggning är nödvändig med en central för hela landet beträffande statens

verksamhet, arbetande medelst kommunala underavdelningar anslutna till resp.

kommuners egna hjälporgan, vilka samtliga inom samma kommun skola vara

underordnade en där befintlig ledande social central. Med en sådan ordning

skall staten icke i kristider behöva mobilisera särskilda nödhjälpsorgan, som få

arbeta med okänd hjälp, tagen var den tagas kan. Min kritik är föranledd av

ej att lagförslaget ger för mycket utan för litet nytt. Det är gamla metaller,

hopgjutna så, att varken legering eller former blivit ädla.

67. Fattigvårdsstyrelsen i Alingsås tillstyrker förslaget utom beträffande ungdomsråd.

68. Fattigvårdsstyrelsen i Örebro avstyrker förslaget om understöd från barnavårdsnämnden

åt barn till ensamstående mödrar ävensom bestämmelserna om kost
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

49

nadernas fördelning mellan barnavårdsnämnden och fattig vård »styrelse!! samt

ansluter sig i huvudsak till reservanterna Björklunds och Magnussons förslag.

69. Fattigvårdsstyrelsen i Gävle har avgivit ett yttrande, som i huvudsak överensstämmer

med fattigvårdsdirektörens i Göteborg utlåtande, dock att i stället för sista

stycket »Min kritik .................. blivit ädla» i nämnda utlåtande nu förevarande

yttrande avslutas sålunda: Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke för

vinnande av största möjliga enhetlighet i den kommunala understödsverksamheten,

däri inbegripet den offentliga barnavården, denna verksamhet bör så omläggas,

att den i sin helhet förlägges under en enda kommunal understödsmyndighet,

som i de samhällen, där med hänsyn till dessas storlek så erfordrades,

kunde uppdelas i särskilda sektioner med var sin speciella uppgift. Denna fråga

är förvisso mycket omfattande och förutsätter att redan gällande lagar och författningar

i hithörande avseenden inarbetas i en enda lag i ämnet, ett arbete,

som tydligtvis är av mycket vittutseende art. Kunde i avvaktan härpå det

föreliggande lagförslaget om den offentliga barnavården omarbetas i de härförut

antydda hänseendena, synes det som om den sociala lagstiftningen i dessa delar

skulle kunna i en icke alltför avlägsen framtid vinna en rationell lösning.

Därjämte förekommer i yttrandet följande uttalande:

Med glädje har i fattigvårdskretsar konstaterats, huruledes genom tillkomsten

av den nya fattigvårdslagen utsträckt möjlighet beretts att, såsom även avsett

varit, vid fattigvårdsarbetets utövande anlägga de humanitära synpunkter, som

betingas av ett rätt uppskattande av människovärdet. Genom ett hängivet vidhållande

av dessa synpunkter kan det antagas, att fattigvården så småningom

kan i det allmänna medvetandet tilldelas den plats, som dess upphöjda uppgift

med rätta tillkommer. Mycket arbete till undanrödjande av sekelgammal uppfattning

om fattigvårdsarbetet härutinnan har redan utförts, men det återstår

förvisso mycket att uträtta. För vinnande av det antydda syftet är det av vikt

att vid lagstiftning inom närliggande områden sådana bestämmelser icke få

komma tillsynes, som äro ägnade att motverka strävandena för fattigvårdsarbetets

inordnande på dess rätta plats inom den sociala verksamheten. Det skulle fördenskull

smärtsamt beröra en var, som nitälskar för den offentliga fattigvårdens

höjande, om den blivande barnavårdslagstiftningen icke toge all möjlig hänsyn

till angivna synpunkt.

70. Fattigvårdsstyrelserna i Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle

hava, utom förut omförmälda särskilda yttranden, avgivit gemensamt utlåtande

i huvudsak likalydande med ovan omförmälda yttrande av fattigvårdsstyrelsen

i Gävle.

71. Stadsfullmäktige i Halmstad: Såsom kommittén framhållit, föreligger utan

tvivel behov av ändrad lagstiftning rörande den offentliga barnavården. Kommittén

har byggt sitt förslag på den princip, att alla åtgärder, som från det allmännas

sida kunna anses erforderliga för barnens vård och skydd, skola centraliseras

under en enda myndighet. Även om denna princip i allmänhet kan synas riktig,

måste dock det sätt, varpå kommittén sökt förverkliga sagda princip, väcka

starka betänkligheter. Först och främst torde de åtgärder, som från det allmännas

sida påkallas av omsorgen om barnens fysiska fostran, liksom hittills,

närmast tillkomma vederbörande hälsovårdsmyndighet. Den sakkunskap, som i

sagda hänseende erfordras, torde icke eller åtminstone icke utan alltför vidlyftig

apparat och alltför stora kostnader, kunna påräknas utanför sagda myndighet.

Det synes vidare synnerligen opraktiskt och olämpligt, att understödsverksamheten

i fråga om barnen överflyttas till barnavårdsnämnden från fattigvårdsstyrelsen.

Sistnämnda myndighet synes redan genom sin nuvarande verksamhet

stadsfullmäktige betydligt bättre skickad att omhänderhava denna gren av barnavården.

För övrigt skulle ett dylikt överflyttande medföra ganska betydande

praktiska olägenheter.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Enligt kommitténs förslag skulle t. ex., då understöd erfordrades åt barn till

ogifta mödrar, änkor, frånskilda eller av sina män övergivna hustrur, sådant

beslutas och utbetalas av barnavårdsnämnden, under det att erforderligt understöd

till mödrarna själva liksom till barn till änklingar skulle beslutas och utgå

av fångvårdsstyrelse^ Dylika föreskrifter skulle med säkerhet föranleda till

konflikter mellan dessa myndigheter och vålla de hjälpbehövande själva stora

besvärligheter. Skulle för övrigt barnavårdsnämnden handhava understödsverksamheten

beträffande barnen, skulle givetvis kostnaderna för nämnden för personal,

lokaler m. in. bliva ganska stora utan motsvarande nytta, i det att fattigvårdsstyrelsens

utgifter för enahanda verksamhet troligen ej komme att åtminstone

i nämnvärd grad minskas.

Stadsfullmäktige hemställa, att lagstiftningen i ärendet måtte i huvudsak

byggas på det av herrar Björklund och Magnusson uppgjorda lagförslaget, vilket

synes stadsfullmäktige vara väl motiverat och framför allt mera anpassat efter

redan bestående och i stort sett tillfredsställande anordningar.

72. Stadsfullmäktige i Falkenberg instämma med barnavårdsnämnden (se ovan).

73. Stadsfullmäktige i Kungsbacka förorda förslaget utom beträffande ungdomsråd.

74. Stadsfullmäktige i Varberg (med 14 röster mot 13) tillstyrka herrar Björklunds

och Magnussons reservation.

75. Stadsfullmäktige i Göteborg hava i huvudsak anslutit sig till vad barnavårdsnämnden

och fattigvårdsdirektören i sina utlåtanden anfört, därvid stadsfullmäktige

dock ville framhålla vikten av, att möjlighet bereddes för medgivande

av sådana undantag från det föreliggande lagförslaget, som kunde erfordras för

barnavårdens ändamålsenliga ordnande i en stad av den storlek som Göteborg,

vars folkmängd vid senaste årsskiftet uppginge till omkring 228,000 och som

därför kunde visa sig i behov av rätt väsentligt andra organisatoriska anordningar,

än de som i mindre kommuner möjligen kunde befinnas lämpliga.

76. Stadsfullmäktige i Uddevalla hava uttalat:

att en förenkling av lagförslaget i formellt avseende torde vara av nöden,

att barnavård, fattigvård och eventuellt annan kommunal understödsverksamhet

lämpligen bör handhavas av en enda myndighet,

att denna myndighet bör uppdelas uti tvänne självständigt arbetande delegationer,

av vilka den ena, som bör vara sammansatt på det sätt, som i förevarande

lagförslag föreslås beträffande barnavårdsnämnd, handhaver all barnavårdsverksamhet

och den andra i huvudsak utövar de funktioner, som för närvarande

åligger fattigvårdsstyrelse,

att innan lagförslaget ifråga upphöjes till lag, detsamma underkastas omarbetning

i ovan omförmälda hänseenden.

77. Stadsfullmäktige i Marstrand hava beslutat att ej tillstyrka det föreliggande

lagförslaget, alldenstund ett antagande av detsamma skulle giva upphov till en

organisation, som dels skulle medföra stora kostnader och dels ej vara behövlig

för Marstrands samhälle.

78. Stadsfullmäktige i Lysekil hava instämt med barnavårdsnämnden därstädes

(se 55).

79. Stadsfullmäktige i Skara: Stadsfullmäktige hysa den meningen, att enhetlighet

i hela den offentliga nnderstödsverksamheten bör eftersträvas och att man bör

söka vinna den genom att i varje kommun uppdraga åt en enda myndighet att

lämna hjälp i varje fall, där hjälp i en eller annan form beflnnes vara av behovet

påkallad. Den nämnda enhetligheten synes stadsfullmäktige lättast och

enklast kunna vinnas genom en komplettering av fattigvårdslagstiftningen, som

förvandlar de nuvarande fattigvårdsstyrelserna till understödsnämnder för handhavande

av en kommunens hela understödsverksamhet.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kung}. Maj ts proposition nr loO.

80. Uppsala domkapitel: Vid föreliggande revision av barnavårdslagstiftningen

har centraliseringsprincipen på ett förtjänstfullt sätt genomförts.

Emellertid vill det synas domkapitlet som om lagförslaget, omfattande ej

mindre än 131 paragrafer, till sin avfattning lede av en betänklig vidlyftighet,

vilken till stor del synes vara beroende därav, att innehållet i en paragraf uti

lösryckta delar återkommer i ett flertal paragrafer. Denna vidlyftighet med ty

åtföljande brist på åskådlighet torde komma att göra lagens efterlevnad svår och

tillämpning besvärlig, isynnerhet i de kommuner, där det svårligen låter sig göra

att till medlemmar i barnavårdsnämnden finna personer med de kvalifikationer,

som erfordras hos dem, vilka skola tolka denna lag med dess mångfaldiga bestämmelser.

Jämväl ställer sig domkapitlet tvekande inför lämpligheten av att samma lag

kommer till användning för såväl små kommuner med ett hundratal invånare

som för storstäderna, däribland särskilt må nämnas huvudstaden med sin snart

halva miljon människor.

Kommittérades förslag går i riktning mot ett överflyttande av understödsverksamheten

från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden, i det att nämnden

skulle, enligt förslaget, äga att bevilja, men fattigvårdsstyrelsen hava skyldighet

att, såsom hittills, bestrida vissa utgifter. Otvivelaktigt skulle en dylik anordning

giva anledning till städse återkommande tvister mellan berörda styrelse och nämnd

och således medföra en olycksdiger splittring. Härvid må tillika anmärkas, att då

det är föreskrivet, att fattigvårdsstyrelsen skall av staten samt av landsting och

kommuner utsöka ersättning för en del kostnader för barnavården och enligt

§ 27 i reglementet för barnavårdsnämnden stadgas, att nämnden skall till fattigvårdsstyrelsen

överlämna sådan utredning, som omförmäles i 58 § i lagen om

fattigvård, kan lätt, då tvänne nämnder skola handlägga samma ärende, detsamma

så fördröjas, att det icke blir expedierat under den korta tid, som står till förfogande,

och att således, i anledning härav, sökande kommunen går miste om

berättigat bidrag. Lämpligast synes därföre vara, att barnavårdsnämnden så

mycket som möjligt befriades från ekonomisk förvaltning, varigenom jämväl den

fördelen vunnes, att nämnden finge tillfälle att mera uteslutande ägna sig åt sin

egentliga, synnerligen krävande uppgift.

81. Linköpings domkapitel har intet att erinra mot den föreslagna centraliseringen

av barnavården samt anför vidare: Ett moment i det föreliggande lagförslaget,

som redan framkallat åtskillig diskussion och mot vilket starka invändningar

gjorts, är det som avser den ekonomiska sidan av barnavårdsnämndens arbete.

Man har, som det vill synas domkapitlet icke utan skäl, befarat att genom lagförslagets

bestämmelser härom skulle kunna vållas slitningar och konflikter mellan

barnavårdsnämndens och fattigvårdsstyrelsens verksamhet. Utan att här ingå

på någon detalj granskning vill domkapitlet uttala som sin mening, att det vore

önskvärt, om förslaget kunde i denna punkt ytterligare överses och undergå

nödiga modifikationer.

Slutligen vill domkapitlet påpeka vikten av att en lag, som skall snart sagt

dagligdags tillämpas av enkelt folk utan högre bildning eller juridisk skolning,

avfattas i så enkel och begriplig form, att den av dem kan fattas och ej behöver

ge anledning till mången gång kanske ganska ödesdigra missförstånd. De anmärkningar,

som i detta hänseende framkommit mot det föreliggande lagförslaget,

finner domkapitlet förtjäna allt avseende.

82. Skara domkapitel: De lagbestämmelser, genom vilka kommittén vill åstadkomma

en centralisering av den offentliga barnavården, innebära en sådan söndersplittring

av den offentliga understödsverksamheten och sådan gradering mellan

bättre och sämre understöd samt en sådan uppdelning av kommunala förvalt
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

ningen mellan flera självständiga styrelser, att olägenheterna synas domkapitlet

uppväga de åsyftade fördelarna.

Domkapitlet hyser den meningen, att enhetlighet i hela den offentliga understödsverksamheten

bör eftersträvas och att man bör söka vinna den genom att

i varje kommun uppdraga åt en enda myndighet att lämna hjälp i varje fall,

där hjälp i en eller annan form befinnes vara av behovet påkallad. Den nämnda

enhetligheten synes domkapitlet lättast och enklast kunna vinnas genom en

komplettering av fattigvårdslagstiftningen, som förvandlar de nuvarande fattigvårdsstyrelserna

till understödsnämnder för handhavande av en kommunens hela

understödsverksamhet.

På grund av vad som ovan anförts, avstyrker domkapitlet det föreliggande

lagförslagets upphöjande till lag i dess nuvarande skick och tillstyrkes dess omarbetning

i huvudsaklig anslutning till reservanterna Björklunds och Magnussons

förslag.

83. Strängnäs domkapitel: Den tidigare barnavårdslagstiftningen har visat sig vara

ofullständig och mindre effektiv. Det har därför varit ett ganska utbrett önskemål

att få denna lagstiftning kompletterad. Föreliggande förslag till lag om den

offentliga barnavården har också försökt tillmötesgå befintliga behov. I detta

hänseende erinrar domkapitlet om barnavårdsnämndens sammansättning enligt

förslaget och den högst väsentligt vidgade befogenhet, som tillerkänts barnavårdsnämnden.

Denna större befogenhet är alldeles nödvändig, om barnavårdsnämnden

skall bliva i tillfälle att utöva något väsentligt inflytande inom sitt område.

84. Västerås domkapitel: Med full uppskattning av det grundliga och erkännansvärda

arbete, varom det vidlyftiga kommittébetänkandet vittnar, och med instämmande

i åtskilliga av de på omsorgsfull utredning grundade förslag, som

detta innehåller, kan domkapitlet dock icke tillstyrka kommittérades förslag i

alla dess punkter.

Den gällande lagstiftningen i de ämnen, som kommittén haft att behandla,

är jämförelsevis ny; författningen om beredande av uppfostran åt vanartiga eller

i sedligt avseende försummade barn är knappt tjugo år gammal och har för fem

år sedan genom införande av barnavårdsmansinstitutionen erhållit ett viktigt

komplement, under det å andra sidan den nya fattigvårdsförordningen blott på

fjärde året är i gällande kraft. Det förefaller som om den tid, som förflutit

efter dessa lagars tillkomst, varit alltför kort för att man under den skulle

kunnat samla en erfarenhet, tillräckligt pålitlig och allsidig för att i denna lagstiftningsgren

redan införa väsentliga förändringar. Endast starka skäl borde

tala för, att en sådan åtgärd ifrågasättes.

Emellertid måste domkapitlet erkänna, att kommittén, som haft att taga hänsyn

till önskemålen i åtskilliga riksdagsskrivelser samt inlagor från myndigheter

och enskilda, i många fall påpekat brister i nuvarande lagstiftning och sökt att

avhjälpa dessa. Kommittén har trott sig särskilt gagna den sak, varom fråga

är, genom att föreslå en stark centralisation av hela barnavården. Ehuru

domkapitlet icke kan blunda för att svårigheter i all synnerhet i mindre kommuner

härav kunna uppstå, måste dock domkapitlet anse, att barnavården bättre

än hittills skulle tillgodoses, om eu barnavårdsnämnd enligt kommitterades förslag

tillsattes såsom en särskild myndighet utan sammanblandning med skolrådet

inom de olika kommunerna; dock gillar domkapitlet fullständigt kommitténs

medgivande för mindre kommuner att i vissa fall och på vissa villkor förena

sig om en gemensam barnavårdsnämnd. Likaså har domkapitlet intet att erinra

mot den åtgärd i centralisationens syfte, som överflyttandet till barnavårdsnämnden

av fosterbarnsnämndens nuvarande åligganden innebär; de båda nämndernas

verksamhetsområden synas nämligen ligga så nära varandra, att det kan

förefalla överflödigt att här sysselsätta två skilda myndigheter.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Men centralisationen får enligt domkapitlets mening icke drivas alltför långt.

Åt barnavårdsnämnden bör icke tilldelas en sådan vidsträckt befogenhet eller åt

dess åliggande ifråga om barnen en sådan omfattning, att den får svårt att

samarbeta med andra myndigheter, som även hava att verka för barnens väl,

särskilt skolråden. Och icke heller kan domkapitlet finna önskvärt, att barnavårdsnämnden

övertager fattigvårdens uppgifter i fråga om föräldralösa barn eller

barn av ensamstående mödrar. Kommittén har här tillmötesgått åtskilliga, särskilt

från kvinnohåll uttalade meningar, som ansett fattigvårdens hjälp i sådana

fall mindre behaglig. Men häremot kan göras gällande, att fattigvården väl

alltmer får en karaktär, som förtager det motbjudande, som mången förr funnit

i sättet för dess verksamhet, och för övrigt är det väl föga skäl, att barnavården

handhaver sådana rent ekonomiska frågor, som böra samlas i fattigvårdens

hand.

85. Växjö domkapitel: Domkapitlet hyser den uppfattningen, att centralisering

av barnavården, som föreslagits, icke skulle bliva till det gagn, som därmed åsyftats.

Det skulle säkerligen bliva svårt att få medlemmar i en kommun, som voro

lämpliga och villiga att åtaga sig det ansvarsfulla och tidsödande uppdraget att

bliva ledamöter i den utvidgade barnavårdsnämnden, helst som de dugliga kommunalledamöterna

också måste användas till en mängd andra uppdrag, såsom i

kyrkoråd, skolråd, fattigvårdsstyrelse, kommunalnämnd m. m. Följden bleve, att

man finge en mindre kvalificerad nämnd med täta ombyten.

En annan mycket betänklig sak bleve, att två myndigheter, fattigvårdsstyrelsen

och barnavårdsnämnden, skulle handhava samma sak, understöd av fattiga barn,

visserligen av olika slag, men ofta läge gränserna nära. Säkerligen komme detta

att vålla mycket trassel, ja, slitningar mellan de två myndigheterna. Det synes

därför vara bäst, att barn som omhändertagits av nämnden men icke är vanartat,

överlämnas till kommunens fattigvårdsstyrelse för erhållande av den vård, som

enligt fattigvårdslagen skall beredas omhändertaget barn. Det lider intet tvivel,

att detsamma på detta sätt kan erhålla lika god vård som under barnavårdsnämndens

tillsyn.

Enligt domkapitlets mening bör barnavårdsnämndens uppgifter såvitt möjligt

samla sig omkring det, som berör barnen i moraliskt-socialt hänseende. Den

kommer då att röra sig på ett mera koncentrerat område, som den kan bättre

behärska och genomtränga med sin åskådning. Till denna verksamhet bör då

också räknas fosterbarnsvården, som nära sammanhänger med den nyss nämnda.

Dennas hygieniska del bör naturligtvis såsom hittills övervakas av läkarna.

Domkapitlet instämmer i huvudsak i herrar Björklunds och Magnussons reservation.

86. Lunds domkapitel: Domkapitlet behjärtar i hög grad de vägande skäl, som

kommitterade- anföra för den av dem förordade centraliseringen, varigenom kommitterade

vilja få bort den nuvarande splittringen beträffande barnavården. I

detta avseende är kommitterades förslag att till barnavårdsnämnden överflytta

fosterbarnsvården enligt domkapitlets uppfattning att förorda. Tveksamt ställer

sig däremot domkapitlet till den föreslagna överflyttningen från fattigvården.

En dualism kommer även enligt kommitterades förslag att fortfarande bestå.

Under fattigvården komma tvänne grupper av barn att bibehållas, i den mån

de behöva understöd, nämligen barn till änklingar och barn i familjer, där bägge

föräldrarna leva, förutsatt att de icke falla in under någon av de ovan nämnda

kategorierna. Domkapitlet inser vikten av do skäl som förmått kommitterade

att stanna vid denna dualism, men domkapitlet kan icke underlåta att uttrycka

sin farhåga för att den av kommitterade föreslagna centraliseringen och överflyttningen

från fattigvården kan komma att i viss mån deklassera fattigvården.

Kommer denna deklassering att äga rum, så kommer den att gå ut över de

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kiingl. Maj.ts proposition nr 150.

fattiga, barnrika familjerna. Då kommitterade för övrigt ha en synnerligen klar

blick för hemmets betydelse, så synes man, också enligt kommitterades uppfattning,

icke böra vidtaga lagstiftningsåtgärder, som synas vara mindre ägnade att

stärka hemmens position i samhället. Det är ingalunda domkapitlets mening

att av omsorg om hemmen andra kategorier av barn icke skulle erhålla den

omvårdnad som de behöva och som kommitterade genom sitt förslag vilja giva

dem. Men domkapitlet håller före, att den nu framhävda synpunkten mera

energiskt borde ha framhållits, så att de lagstiftande myndigheterna fått klart

för sig att de bägge frågorna måste lösas i ett sammanhang. Vad kommitterade

i denna sak anföra Bet. I s. 58, synes domkapitlet icke vara tillfyllest.

Domkapitlet vill vidare framhålla att den enhetlighet, som enligt förslaget

vinnes med avseende på barnavården, köpes genom skapandet av dualism på

andra håll. Mera i förbigående vill domkapitlet erinra om att understödet av

barn till ensamstående moder, änka eller ogift, skall utgå från barnavårdsnämnden,

men moder själv skall erhålla understöd från fattigvården. Dylika gränsfall

bliva ju alltid svåra att undvika, men fråga är om icke genom kommitterades

förslag en dualism över huvud i kommunens understödsverksamhet kommer att

skapas, som kan leda till svårigheter och slitningar mellan de myndigheter, som

här komma i betraktande. Kommitterades förslag är i själva verket i denna

punkt av så vittutseende karaktär, att domkapitlet i varje fall icke kan förorda

ett omedelbart genomförande av de föreslagna lagstiftningsåtgärderna i hela

deras omfattning.

Domkapitlet vill i detta sammanhang framhålla eu annan sak. Det är naturligt

att man på lagstiftningsområdet eftersträvar uniformitet. Men de förhållanden,

under vilka lagen skall tillämpas, äro mycket skiftande. 1 det föreliggande förslaget

ha kommitterade visserligen tagit någon hänsyn till kommunernas växlande

storlek, men kommitterade ställa sig märkligt avvisande mot en smidigare lagstiftning

vunnen på den stela uniformitetens bekostnad. Det är domkapitlets

uppfattning att man över huvud måste sträva efter större smidighet, om icke

samhällsmaskineriet skall komma att gå alltför tungt på grund av en uniform

organisering, som på vissa punkter är av nöden, men på andra måste kännas

som överorganisering. Domkapitlet håller således före, att det framlagda förslaget

ytterligare bör prövas från nu förebragta synpunkt.

Med vitsordande av de förträffliga principer, som uppbära det föreliggande

förslaget, kan domkapitlet icke undertrycka sin mening att ett lagförslags förträfflighet

icke i och för sig borgar för att det såsom lag kommer att hava åsyftad

verkan. Man måste taga hänsyn till den förhandenvarande situationen. Det är

nogsamt bekant att under de senaste årtiondena takten i lagstiftningsarbetet

varit synnerligen snabb. Man har näppeligen tänkt på att folk behöver en viss

tid för att, så att säga, smälta de nya lagarna. Huru förträffligt det föreliggande

förslaget än i flera hänseenden må vara, är det därför att befara, att dess antagande

för tillfället icke skulle medföra de resultat man väntar sig, detta på

grund av mängden av förut genomförda, ännu osmälta lagstiftningsåtgärder.

Såsom synes av det nu anförda erkänner domkapitlet att kommittén på ett

synnerligen förtjänstfullt sätt löst sin uppgift. De erinringar mot kommitténs

förslag, som domkapitlet här ovan gjort, vill domkapitlet sammanfatta sålunda:

Domkapitlet är ej övertygat om att sättet, på vilket förhållandet mellan

fångvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd reglerats, utesluter möjligheten av täta

slitningar mellan dessa myndigheter.

Domkapitlet hyser betänkligheter mot att likformiga anordningar tillämpas

för olikartade församlingar. Särskilt gäller detta för Skåne med sina i många

fall små församlingar, för vilkas vidkommande den föreslagna organisationen

synes vara alldeles för vidlyftig.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Domkapitlet avstyrker tillsättning av ett ungdomsråd. Förslaget i denna

punkt innebär i själva verket skapandet av ett nytt ämbetsverk.

Om således domkapitlet för sin del icke anser att förslaget i sin helhet sådant

det nu föreligger bör bliva lag, är domkapitlet å andra sidan övertygat om att

åtskilliga detaljförslag efter förnyad utredning kunna utbrytas och bliva föremål

för lagstiftning.

87. Karlstads domkapitel: I någon mån nedslående synes det vara, att den lagstiftningsapparat,

som av sakkunnige föreslås, skall behöva i så hög grad kompliceras.

Redan lagens yttre omfång visar stark ökning. Huvudförordningen, som år 1902

innefattade 29 §§, har nu svällt ut till 131 §§. Organisationen innebär betydande

nydaningar. Hela området brytes ut till ett rikets alla kommuner omfattande

särskilt samhällsarbete med självständiga organ. En hel ny mellaninstans

för varje landstingsområde föreslås under namn av ungdomsråd, vilket

jämte nya uppgifter har att övertaga länsstyrelsens nu stadgade funktioner i

hithörande ärenden.

Man ställer sig frågande även inför de ytterligt detaljerade bestämmelserna om

tillvägagåendet i olika fall.- Tydligt är ju, att, då så ömtåliga förhållanden, som

här äro i fråga och som i normala fall handhavas av inom hemmets begränsade

livsområde arbetande personer, skola reglementeras genom juridiskt och instruktionsmässigt

formulerade bestämmelser, dessa komma att få formen av synnerligen

invecklad kasuistik. Men frågan är väl dock, om ej förenkling kunde ske

genom att en del detalj åtgärder lämnades åt vederbörandes eget omdöme. Det

blir icke lätt för de många föga juridiskt tänkande ledamöterna i nämnderna att

nödtorvtigt sätta sig in i procedurens enskildheter. Och det arbete, som kommer

att åligga ordförande och sekreterare, blir nog i varje någorlunda stor kommun

ytterst krävande.

Man kan därför icke helt värja sig för tanken, att också här möter något av

den övertro på lagstiftning och den överorganisation, varav hela samhällslivet

lider. Och det är att befara, att även detta maskineri, såsom hittills mångenstädes

skett med barnavårdslagarna, väsentligen stannar på papperet. Det finns

icke allestädes personer, som äro villiga att underkasta sig och skickliga att

åtaga sig de svåra uppgifterna och som kunna fylla formerna med personligt

självuppoffrande arbete. Och att lönevägen skaffa organer är vanskligt nog.

Saknas tillbörlig takt och finkänslighet, kan den i privata livsförhållanden djupt

ingripande lagstiftningen komma att på ett ytterst kännbart sätt öka det moderna

samhällstvånget och bidraga till känsla av ofrihet och vantrevnad.

Förslaget överflyttar en betydande del av samhällets vårduppgifter från fattigvårdsstyrelse

till barnavårdsnämnd. Grunderna härför kunna anses behjärtansvärda

nog. Man anser, att därigenom ett mera alltomfattande och systematiskt

arbete skall komma att ägnas samtliga hjälpbehövande barn, än nu kan ske, då

fångvårdsstyrelse och andra instanser från olika synpunkter hava att syssla med

hjälpbehövande minderåriga, Man förmenar ju också, att därigenom den moraliskt

fostrande synpunkten skall vinna ökat beaktande i jämförelse med den rent

ekonomiska.

Huvudfrågan är dock, om kommunerna i regeln äga de ännu mer kvalificerade

personliga krafter till förfogande, som det nya förslaget ovillkorligen måste förutsätta,

därest icke genomförandet skall bliva alltför bristfälligt. Fattigvårdsstyrelserna

landet runt torde dock förfoga över jämförelsevis ganska erfarna och i

växande mån välvilliga krafter med hänsyn till den barnavård, som hittills ålegat

dem. Och det är icke utan vidare självklart, att dessa krafter omedelbart kunna

vinnas för den nya organisationen. Själva de starka kraven på ingripande i

rent moraliskt avseende kan i detta fall verka avskräckande. Svårigheten att

finna frivilliga barnavårdsmän, talar härom ett ganska tydligt språk. Man bör

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kanal. Maj:ts proposition nr 150.

därför enligt domkapitlets förmenande noga tänka sig för, innan man så starkt,

som förslaget anger, griper in i den förutvarande utvecklingen.

Om man på föreslaget sätt överflyttar från fattigvården till barnavårdsnämnden

en hel del fall för att få en mera enhetlig behandling av hithörande ärenden,

så uppstå genom nya »gränsfall» fullt likartade olägenheter. I det hänseendet

framdrager betänkandet, att, då det gäller en nödställd familj, där far

och mor och barn i olika åldrar behöva hjälp, man dock icke kan riva isär familjen

för den lagmässiga behandlingens skull. Är det då icke lämpligare att

såsom hittills låta fattigvårdsstyrelsen behålla de till antalet säkerligen övervägande

fall av »barnavård», där ekonomisk brist är det väsentliga, och låta barnavårdsnämnden

och eventuellt skolrådet inskrida i de mera säregna fall, där

sedlig försummelse och vanart kunna uppvisas?

I förslaget har barnen i många fall »dragit mödrarna med sig» in under barnavårdsnämndens

befogenhetsfär, då man däri föreslår, att nämnden skall handhava

understödsverksamheten för barn till ensamstående moder. Närmast synes

det hava varit frågan om ogifta mödrar och deras barn, som lett sakkunniga in

på denna tankegång. Gent emot en ren undantagslagstiftning med hänsyn till

dessa mödrar har man på goda grunder ställt sig tvekande. För att undvika

skenet av ett uppenbart privilegierande av mödrar utom äktenskapet likställer

förslaget med dessa även ensamstående hustrur och änkor. Trots detta kan domkapitlet

för sin del icke finna annat än att förslaget har betänkliga sidor. Det

bleve säkerligen en ganska betydande del av de hjälpbehövande, som på detta

sätt faktiskt och reelt taget komme att stå under en ny fångvårdsstyrelse,

sedan man halvt nedbrutit den förutvarande. Man må dock tänka på, att det

viktiga yttre hjälpmedel, som består i »tak över huvudet», alltjämt måste av

fattigvården disponeras, även om barnhem undantages. I dylika fall skulle naturligen

inträda det samarbete med fattigvårdsstyrelsen, som förslaget framhåller

som behövligt. Men allt sådant samarbete medför omgång, ökade skriverier och

upprepade sammanträden. Ju flera instanser, dess långsammare och tröttsammare

och mindre personlig blir proceduren; och även kostsammare.

Denna sistnämnda synpunkt synes nästan helt främmande för de sakkunniga.

Detta förmodligen även därför att utlåtandet i det hela tillkommit före den sista

depressionens tid. Nu är det ju dock klart, att en stor del av redan beslutade

reformer på det humanitära området måste uppskjutas av brist på medel. Och

det föreliggande förslaget komme att kräva ganska mycket. Redan kostnaderna

för de 25 små nya ämbetsverk som skymta i »Ungdomsråden» torde icke bliva

så alldeles obetydliga. Och för varje kommuns nämnd ställes i utsikt, att både

ordförande och sekreterare skola vara avlönade. Tillkommer så de direkta underhålls-

och understödskostnaderna i den mån de bliva större än fattigvårdskostnaderna

äro.

I samma mån, som de officiella åtgärderna för barnens omhändertagande utvidgas,

framkommer frågan om förhållandet till frivilliga stiftelser på området.

Om dessas betydelse yttrar sig förslaget erkännsamt. Men tanken att »samhället»

allestädes skall öva kontroll och inspektion är ofrånkomlig; den ligger i själva

det moderna monopolsträvandet från statens sida. Och det är att befara, att

en sådan tankegång kommer att motverka lusten till frivilligt givande och offrande.

Då samhällsmakten väl också, åtminstone i närmaste framtid, alltmer

faller i hårda och klassbundna händer med stark uniformeringslust, är det icke

alldeles uteslutet, att en del stiftelser, som ej utan vidare tilltala för tillfället

radande opinion, motverkas eller nedbrytas. Förslaget framhåller i motiveringen

betydelsen av det ordnade samarbetet mellan stat, kommun och enskilda föreningar,

i uttalad förhoppning, att därigenom den fria verksamheten skall stödjas

och uppmuntras. Det må dock icke förgätas, att staten och de officiella instanserna

hava icke blott förmågan att utveckla och uppliva utan också att hindra

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

57

och försvåra, sterilisera och kväva det fria initiativet. Man bryr sig mindre om

»det som staten är skyldig att göra». Detsamma gäller kommunen.

Enskilda delar av den föreslagna lagstiftningen äro enligt domkapitlets förmenande

av värde.

Så de bestämmelser, som avse att utsträcka barnavårdsnämndens rätt och plikt

att ingripa vid fall av vanart även under åldern 15—18 år. Ungdomsbrottslighetens

tillväxt faller till väsentlig grad på detta åldersskede. Det synes emellertid

domkapitlet, som kunde detta moment utbrytas ur lagförslaget och genom

att införas i nu gällande lagstiftning vinna tillämpning även utan att förslaget

i dess helhet upphöjdes till lag.

Då kostnadsfrågor, särskilt när det gäller upprättande av barnhem, göra det

önskvärt, att flera mindre kommuner kunna samverka synes även förslaget till

lag angående förening av kommuner på landet till ett samhälle för fattigvård

och barnavård förtjäna att genomföras. Men även denna sak torde kunna utbrytas

och göras giltig inom de nu gällande författningarnas ram.

Om också i enlighet med vad senast anförts, domkapitlet finner betänkandet

innehålla brukbara uppslag, anser sig domkapitlet för närvarande icke kunna

tillstyrka lagförslagens antagande i deras helhet.

88. Göteborgs domkapitel åberopar yttranden av två kontraktsprostar. I det ena

yttrandet heter det: Såsom en genomgående ledande grundsats ha kommitterade

uppställt den regeln, att allt vad som hör till barnens vård och uppfostran skall

vara förenat hos barnavårdsnämnden således icke blott vård och uppfostran

utan ock försörjning. Det torde icke kunna undvikas, att konflikter med fattigvårdsstyrelsen

på det sättet uppstå. I 36 § talas om det fall, att man måste

taga hand om ett barn och ge det »underhåll», vård och uppfostran i det fall,

att föräldrarna äro därtill oförmögna bland annat på grund av sjukdom. Uppenbart

är, att i sådant fall föräldrarna måste understödjas av fattigvården. Skola

sålunda föräldrarna underhållas av fattigvården och barnen av barnavårdsnämnden,

så uppstår fråga om fördelningen mellan de båda styrelserna. Om all försörjning

tillhörde fattigvårdsstyrelsen, så kunde understödet därifrån göras tillräckligt

stort, så att föräldrarna kunde behålla sitt barn och själva uppfostra

det. Över huvud anser jag, att principen om koncentrering bör kunna maka åt

sig, så att det, som är fattigvård, finge fortfarande vara fattigvård.

Jag anser, att förslaget är i hög grad i behov av omarbetning, varvid Björklunds

och Magnussons reservation bör komma till allvarligt övervägande.

I det andra yttrandet anföres: Överflyttande av understödsverksamheten från

fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden är olämpligt dels skulle därigenom

den senares arbetsbörda i hög grad ökas. Redan nu är det svårt att få väl

kvalificerade personer att offra tid och krafter för nämndens verksamhet, och

det skulle för visso bliva än svårare efter en sådan överflyttning. Följden därav

torde därför bliva inrättandet av nya kommunala och avlönade tjänster. Dels

måste fattigvårdsstyrelsen med sin mera omfattande verksamhet och rikare erfarenhet

vara bättre skickad än barnavårdsnämnden att ombesörja dess understödjande

verksamhet, varjämte konflikter mellan dem båda lätt komme att uppstå,

då enligt förslaget nämnden skulle lämna understöd allenast åt ensamstående

mödrars barn och ogifta barnaföderskor men fattigvårdsstyrelsen i övrigt. Herrar

Björklunds och Magnussons reservation tillstyrkes.

89. Härnösands domkapitel: Såsom ett allmänt omdöme vill domkapitlet uttala att

lagförslaget utan tvekan förtjänar det vitsord, att det följdriktigt och organiskt

byggt upp på den lagda och beprövade grunden en byggnad av högst ansenlig

resning, som äger alla förutsättningar att åt svensk offentlig barnavård vinna

berättigat anseende och att ställa densamma i främsta ledet.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Även om — såsom domkapitlet vill hålla före — ett och annat i förslaget

torde både av principiella, men framförallt av praktiska skäl böra i någon mån

reduceras, så torde ej förslagets värde därav i något väsentligt avseende bliva

lidande.

Domkapitlet vill för sin del uttryckligen framhålla, att förslagets bärande

grundtankar äro så värdefulla, att de icke utan stor och beklaglig skada kunna

uppgivas. Domkapitlet anser sig först böra angiva vad som enligt dess mening

utgör förslagets störa, allmänna förtjänster, och vill såsom sådana framhålla

följande:

1) Förslaget giver oss en enhetlig lag om den offentliga barnavården i stället för

den mångfald av författningar, som för närvarande söka reglera detta lagstiftningsområde.

Genom denna enhetlighet vinnes förutom stora praktiska fördelar att barnavårdsfrågornas

stora vikt och betydelse klarare framstår, att det inre levande

sambandet mellan de olika barnavårdsområdena bliver överskådligt och starkt,

att enhetlighet i de ledande grundsatserna inom samhällets barnavård kan vinnas

och upprätthållas och skadlig splittring och ensidighet i barnavårdsfrågors behandling

undvikas, detta i synnerhet genom barnavårdsnämndens vidgade kompetens

under föreskrivet samarbete med övriga statliga och kommunala myndigheter,

samt att barnavårdsärendena så långt som ske kan frigöras från den missvisande

karaktären av fattigvårdsmål.

2) En synnerligen välbehövlig komplettering erhåller barnavårdslagstiftningen

genom den utvigdning av åldersgränsen för omhändertagande av barn till skyddsuppfostran,

som lagförslaget innefattar. Först när denna utvidgning genomförts

kan man hoppas en någorlunda tillfredsställande effektivitet av lagstiftningsåtgärderna.

Alltför många och därtill just de mest ömmande fall av omhändertagande

hava hittills måst lämnas åsido på grund av allt för snäv åldersgräns.

3) Den differentiering av skyddshemmen som lagförslaget inför, utgör ock

enligt domkapitlets mening en synnerligen värdefull vinst.

Icke blott att de mest svårartade fallen endast på detta sätt kunna få en

fullt tillfredsställande behandling — det gäller såväl i fråga om de fysiskt svagaste,

som om de i sedligt avseende mest bortkomna — utan arbetet å samtliga

övriga skyddshem som bibehölle de så att säga »normala» fallen skulle härigenom

vinna eu värdefull lättnad, som helt visst skulle bereda möjlighet till bättre och

varaktigare resultat av deras arbete.

Om domkapitlet i dessa punkter helt och hållet ansluter sig till förslagets

riktlinjer och anser dem utgöra dettas mest oförytterliga framsteg, så ställer sig

domkapitlet icke så litet tveksamt i några punkter, ehuru domkapitlet ingalunda

förbiser den styrka och följdriktighet, varmed kommittén medvetet framhäver

just dessa.

Den ena punkten rör barnavårdsnämndens ekonomiska befogenhet och uppdrag.

Domkapitlet kan icke underkänna betydelsen av de tungt vägande inkast,

som rests mot dessa särskilt från fattigvårdens målsmän.

Av månhet om att bevara åt barnavårdsnämnden så mycket som möjligt av

dess etiskt pedagogiska grundkaraktär utan inblandande mer än nödvändigt

av ekonomiska uppgifter — vilka dessutom mångenstädes skulle på barnavårdsnämndens

sammansättning ställa särskilda krav i fråga om kvalifikationer, vilka

ej alltid främja nämndens egentliga uppgift — anser domkapitlet för sin del

önskvärt, att barnavårdsnämndens ekonomiska kompetens begränsas till att motsvara

ungefär den för närvarande gällande.

Ytterligare skäl härtill finner domkapitlet i angelägenheten av att söka förebygga

en sannolik dualism emellan olika i ekonomiska frågor bestämmande myndigheter

inom samma kommun. Barnavårdsnämndens önskvärda självständighet

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

59

torde icke behöva äventyras genom en inskränkning i dess medelförvaltning..

Särskilt gäller domkapitlets nu framställda tvekan lagförslagets 10 kap.

Domkapitlet ställer sig också mycket tveksamt inför den nyorganisation, som

lagförslaget vill införa under namn av ungdomsråd.

Mot förslaget hava från mer än ett håll riktats anmärkningar för den långt

drivna överorganisation, som detsamma på åtskilliga punkter förmenas innebära.

Domkapitlet kan ej alldeles underkänna det berättigade i denna anmärkning och

vill såsom ett exempel påpeka 8 kap. om barnhem, vilket vid sidan av många

förträffliga anvisningar nog måste erkännas inrymma ett övermått av koncessionsbestämmelser

m. m., som rent av kunna befaras motverka vad lagen bör

främja.

Dock måste härvid ihågkommas, att lagen berör en mångfald så ömtåliga och

invecklade förhållanden, att den med nödvändighet måste söka skapa betryggande

garantier mot å ena sidan missbrukad föräldramyndighet och å andra sidan

alltför summarisk och opersonlig behandling från det allmännas sida.

Såsom sitt slutomdöme vill domkapitlet uttala den förhoppningen, att lagförslagen

efter den lättare överarbetning, som må anses nödig, måtte i sina huvudsakliga

delar snarast varda upphöjt till gällande lag, då tvivelsutan vården om

de nödställda barnen — en angelägenhet av allra största betydelse för både

fysisk och andlig folkhälsa — härigenom skulle taga ett mycket stort steg

framåt.

90. Luleå domkapitel: Att den föreslagna centraliseringen innebär en förbättring

av vår lagstiftning rörande den offentliga barnavården torde få anses obestridligt.

Domkapitlet har vid prövning av kommitterades förslag icke kunnat finna

annat, än att det i stort sett är värt allt beaktande och förtjänt av att läggas

till grund för en förbättrad lagstiftning angående barnavården.

Vid studiet av kommitterades förslag har domkapitlet slutligen icke kunnat

värja sig för det intrycket, att bestämmelserna i flera avseenden fått en alltför

stark juridisk prägel, och att det patriarkaliska förfarandet kommit för litet till

sin rätt.

91. Visby domkapitel: Ovedersägligt torde vara, att den offentliga barnavården

i vårt land för närvarande är i flera avseenden behäftad med ej obetydliga brister.

Det föreliggande betänkandet synes domkapitlet i stort sett vara ett förtjänstfullt

arbete, av betydelse såsom belysande sagda brister och innebärande

beaktansvärda synpunkter i fråga om dessas avhjälpande.

I huvudsaklig anslutning till vad kontraktsprostarna och särskilt kontraktsprosten

J. A. Ronquist anfört får domkapitlet emellertid såsom sin mening uttala,

att kommittémajoritetens förslag går vida längre, än behovet påkallar och

lämpligt är. Kommittéförslaget innebär i flera avseenden ett förkastande av

nuvarande organisationsformer, som ingalunda torde hava visat sig odugliga för

sitt ändamål, och ett införande av nya former, som, i många fall och särskilt

om de skulle tillämpas i de smärre länen och kommunerna, tvivelsutan skulle

befinnas obehövliga och olämpliga. Såsom en dylik olämplig och onödig apparat

vill domkapitlet i första rummet beteckna de föreslagna ungdomsråden. Det

icke minst betänkliga i kommittéförslagets överdrifter är, att förslaget, om det

upphöjdes till lag, skulle kasta staten in i onödiga utgifter av avsevärd omfattning,

vilket nu om någonsin bör undvikas. Domkapitlet kan således icke

förorda genomförande av kommittémajoritetens förslag.

Möjligen skulle det låta tänka sig, att nyssnämnda förslag gjordes till föremål

för omarbetning. Men för utarbetande på grundvalen av vad inom kommittén

frambragts av ett nytt förslag till barnavårdslagstiftning lämpar sig reservanterna

Björklunds och Magnussons gemensamma förslag enligt domkapitlets

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

''förmenande bättre än huvudförslaget. Reservanternas förslag, vari domkapitlet

icke heller kan till alla delar instämma, synes dock mera än kommittémaj oritetens

förslag närma sig en önskvärd lagstiftning, ägnad att å ena sidan avhjälpa

det nuvarande offentliga barnavårdsväsendets huvudsakliga brister men å andra

sidan undvika obehövliga, olämpliga och onödigt kostsamma nya organisationsformer.

92. Stockholms stads konsistorium: Konsistoriet finner det synnerligen välbetänkt

och välsignelsebringande att, såsom förslaget avser, under en och samma kommunala

myndighet, definitivt särskild från den lokala skolmyndigheten, sammanföra

all offentlig barnavård inom kommunen, även den, som förut handhafts av

fattigvårdsstyrelse och hälsovårdsnämnd, och att icke blott i allmänhet i fråga

om barn, som böra omhändertagas, höja åldersgränsen till 16 år, utan också

giva barnavårdsnämnden möjlighet att för skyddsuppfostran omhändertaga vissa

unga med svårare vanart ända till 18 års ålder.

Såsom synnerligen beaktansvärda och löftesrika punkter i förslaget betraktar

också konsistoriet följande:

den barnavårdsnämnden ålagda uppgiften att samarbeta med statliga och

kommunala myndigheter och institutioner likasom med enskilda anstalter, inrättningar,

föreningar och personer, som utöva ungdoms- och barnavård, samt

arbeta för tillkomsten av sådana anstalter och inrättningar;

den noggranna uppmärksamhet, som barnavårdsnämnden skall ägna alla barn,

som vistas inom barnavårdssamhället och äro i den belägenhet, att det ankommer

på nämnden att ingripa, genom vilken bestämmelse nödiga initiativ till

åtgärder för sådana barns bästa tydligare och kraftigare än förut påläggas

nämnden;

den tillsyn över inom kommunen beläget barnhem, som barnavårdsnämnden,

med vissa av Kungl. Maj:t bestämda undantag, har att utöva;

den rätt, som tillerkännes barnavårdsnämnden att i vissa fall föreskriva ett

barns vård å barnkrubba eller sysselsättande i arbetsstuga eller annan dylik

anstalt eller på annat sätt, som nämnden finner lämpligt;

slutligen också såväl den plikt, som åligger den, som kallas till inställelse

inför barnavårdsnämnden för att höras i något ärende, att hörsamma sådan

kallelse vid risk att, om han utebliver, dömas till böter och, om han ytterligare

tredskas, inställas inför nämnden genom länsstyrelsen som ock det arbetsföreläggande

i enlighet med fattigvårdslagen, som på framställning av nämnden i

vissa fall kan beslutas gentemot försumliga föräldrar, och de straffbestämmelser,

som gälla den, som undandöljer barn eller hjälper dem att avvika eller ock

uppsåtligen vållar hinder för verkställigheten av beslut eller undersökning, den

som av grov vårdslöshet underlåter att lämna sitt barn underhåll och vård, så

att det ådrages sjukdom eller hämmas till sin andliga eller kroppsliga utveckling,

samt den som undandrager sig underhållsskyldighet, så att barnet utsättes

för nöd.

Alla de nu angivna punkterna finner konsistoriet vara av den betydelse och

beteckna ett sådant framsteg i fråga om barnens rätta vård, att ingen av dem

bör saknas i en kommande lagstiftning.

A andra sidan kan konsistoriet icke underlåta att rikta uppmärksamheten

på vissa delar i förslaget, där ett bestämt avrådande eller stor tvekan ligger

nära.

Enligt konsistoriets mening bör hela 10 kap. utgå och således barnavårdsnämnden

befrias från ekonomisk förvaltning utöver vad, som i det stycket åligger

den i dess nuvarande gestaltning. I Stockholm och andra större städer

skulle den av kommittén föreslagna anordningen vålla ett för barnavårdsnämnden

alltför betungande arbete. Det synes däremot konsistoriet kunna ifrågasättas,

om icke de ekonomiska frågor, som stå i samband med den enligt för

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

61

slaget utvidgade baruavårdeu, skulle kunna på något sätt, t. ex. genom en

delegation från barnavårdsnämnden vid fattigvårdsstyrelsens handläggning av

sådana frågor, handläggas gemensamt av barnavårdsnämnd och fångvårdsstyrelse

och barnavårdssynpunkterna på så sätt få göra sig mera bestämt gällande.

Konsistoriet uttalar en livlig förhoppning därom, att det förslag till lag om

den offentliga barnavården, som nu framlagts, må efter lämpligt hänsynstagande

till vad konsistoriet i sitt yttrande anfört och till vad som från annat håll kan

anföras av betydelse för saken snarast möjligt leda till en lagstiftning, varigenom

den offentliga barnavårdsverksamheten kan bliva ännu mera verkningsfull

och välsignelsebringande än hittills.

93. Medicinalstyrelsen finner de framlagda förslagen i stort sett tilltalande.

94. Skolöverstyrelsen: De synpunkter och skäl, som kommittén anför beträffande

centraliseringen av den kommunala barnavården, synas överstyrelsen övertygande,

varför överstyrelsen anser sig kunna helt ansluta sig till den av kommittén

hävdade grunduppfattningen i förevarande angelägenhet. Överstyrelsen

är härvidlag icke blind för de svårigheter av framför allt ekonomisk art, som

kunna bliva en följd av understödsverksamhetens fördelning mellan fångvårdsstyrelse

och barnavårdsnämnd, men förutsätter, att mellan nämnda båda myndigheter

ett intimt samarbete kommer att äga rum, liksom ett dylikt samarbete

av helt naturliga skäl bör råda även mellan barnavårdsnämnden och den lokala

skolmyndigheten, skolrådet (folkskolestyrelsen).

I detta sammanhang vill överstyrelsen därjämte uttala sin principiella anslutning

till den av inspektören för skyddshemsverksamheten hävdade uppfattningen,

att jämväl lagöverträdare i 15- till 18-årsåldern böra hänföras till de i förslaget

till lag om den offentliga barnavården avsedda barnakategorierna. Gränsen mellan

lagöverträdare och de i lagens mening vanartade torde i många fall bliva

svår att uppdraga och fastställes dessutom efter rent yttre omständigheter och

icke efter barnets anlag och sinnesart. Vanarten och brottsligheten inom barnaåldern

hava i regel samma ursprung. De bottna i dåliga anlag och försummad

uppfostran. Det torde i de flesta fall bero på slump och tillfälligheter, om vanarten

skall yttra sig i kriminell brottslighet eller icke. I det ena fallet som i

det andra är tvivelsutan tillrättaförandet genom uppfostran och vård den lämpligaste

åtgärd, som från samhällets sida kan tillgripas.

Den n}Ta barnavårdsnämndens uppgift skulle, såsom ovan framhållits, komma

att omfatta icke blott barn i skolåldern utan jämväl barn före denna ålder

samt barn upp till 16 och i vissa fall 18 års ålder och avse dels direkt understödsverksamhet,

dels skydd mot skadliga inflytelser av olika slag och dels uppfostran

i egentlig bemärkelse. Därjämte skulle barnavårdsnämnden bliva en sakkunnig

rådgivare och en naturlig medelpunkt jämväl för den framför allt i våra

större samhällen av föreningar, sällskap och enskilda bedrivna frivilliga barnavården.

Centraliseringen av den kommunala barnavården finge givetvis till

följd, att barnavårdsmyndigheten vunne större överblick och rikare erfarenhet

på området samt därigenom ökad möjlighet att på lämpligaste sätt behandla de

individuella fallen. Arbetsuppgiftens vikt och betydelse ävensom den omständigheten,

att barnavårdsnämnden komme att erhålla eu vidsträckt ekonomisk

befogenhet, ger stöd åt den förväntningen, att till ledamöter i barnavårdsnämnden,

åtminstone inom de större barnavårdssamhällena, skulle komma att utses

personer, som hade auktoritativ ställning inom samhället och vore väl kvalificerade

för uppdraget.

95. Skyddshemsinspektören: Icke blott beklagligt utan även förvånande är det att

kommittén icke ansett sig kunna räkna lagöverträdare i 15—18-årsåldern till de

samhällets olycksbarn, vilka skola höra under barnavårdsnämnd och det föreslagna

ungdomsrådet. Måhända är det från straffrättslig synpunkt förklarligt.

Bihang till, riksdagens protokoll 1024. I samt. 112 höft. (Nr 150.) 1972 23 21

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kung!. MajAs proposition nr löO.

Men beklagligt är det att då grundritningen till vår offentliga barnavård, kanske

för långa tider framåt, uppdrages, den pedagogiska synpunkten icke fått övervinna

de straffrättsliga betänkligheterna. Ty därom torde de flesta i fångvård

eller å anstalter tjänstgörande män och kvinnor vara ense, att våra vanartade

och brottsliga ungdomar upp till 18-årsgränsen i mycket ännu äro barn. Eu

stor procent av dessa äro imbecilla, många på grund av usla hemförhållanden

sent utvecklade.

Det synes mig alltså vara ett ödesdigert missgrepp av kommitterade att de

icke vid gränsernas dragande för den nya barnavårdsnämndens verksamhetsområde

— åtminstone principiellt — fastslagit att alla intill fyllda 18 år äro att

betrakta som barn och att all samhällets barnavård bör omhänderhavas av samhällets

barnavårdsorgan.

Vanartade upp till 18 år (särskilt vagabonder och till sedeslöshet förfallna

flickor) skola omhändertagas av samhällets barnavårdsorgan, medan barn mellan

15 och 18 år, vilka begått brott — även det obetydligaste — skola ställas inför

domstol. Genom att fasthålla en sådan historiskt förklarlig men praktiskt ohållbar

skiljegräns, torde vid lagens tillämpande en hel del svårigheter yppa sig,

då det gäller att avgöra när vanart eller brott föreligger och under vilken lag

(barnavårdslag eller strafflag) det föreliggande fallet skall anses höra,

Tveksam måste man stå inför förslaget att den nya barnavårdsnämnden skall

från fattigvården övertaga vården om barn till ensamstående moder. Såsom

från skilda håll med skärpa framhävts kommer — därest kommitténs förslag i

denna punkt blir lagfäst — gränsen mellan barnavårdsnämnds och fattigvårdsstyrelses

barnavård inom samma kommun att påverkas av tillfälligheter. Det

blir ingen principiellt klar gränslinje. Hur man än söker ordna kommunens

barnavård torde emellertid alltid en viss dualism komma att bli rådande mellan

fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd. Med hänsyn till barnavårdens rationella

ordnande torde därför kommittérades förslag böra förordas. Dock borde

man vid lagens utarbetande söka utfinna någon form för samarbete mellan kommunens

fattigvårds- och barnavårdsmyndighet för att så komma till rätta med

de på gränsen mellan fattig- och barnavård liggande fall, som under alla förhållanden

torde bli ofrånkomliga.

96. Statskontoret: I stort sett är statskontoret av samma uppfattning som reservanterna

Björklund och Magnusson. Och det synes statskontoret, att kommittén

vid avfattandet av sina förslag icke tillräckligt beaktat vad riksdagen anfört

i den till kommittén överlämnade skrivelsen den 8 mars 1918 i fråga om

utsträckning och enhetlig organisation av samhällets barnavård. I denna skrivelse

framhålles, bland annat, att i betraktande av kommunernas växlande storlek

samt befolknings-, ekonomiska och andra förhållanden en allmän lagstiftning,

varigenom alla samhällets barnavårdsuppgifter sammanfördes till enhetlig

handläggning, måste framgå med synnerlig varsamhet. Behörig hänsyn till de

växlande ortsförhållandena kunde vidare göra det erforderligt eller i varje fall

lämpligt, att i en blivande lagstiftning vissa bestämmelser, som icke kunde

tilläggas en allmännare giltighet, gjordes endast villkorligt bindande, så att deras

tillämpning inom varje särskild kommun bleve beroende av vederbörande

myndighets beslut.

Det synes böra undersökas, huruvida ej den offentliga barnavården kunde på

ett fullt tillfredsställande sätt ordnas, ej vid sidan av utan i samband med den

övriga kommunala hjälp- och understödsverksamheten, varigenom, bland annat,

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

63

den nu föreslagna vidlyftiga och dyrbara särskilda organisationen för barnavårdsverksamheten

säkerligen skulle kunna väsentligen inskränkas.

97. Pensionsstyrelsen: Kommitterades förslag att inom varje kommun koncentrera

den offentliga barnavården i stor utsträckning till eu myndighet — barnavårdsnämnden

— torde vara ägnat att medföra såväl större enhetlighet vid behandling

av hithörande frågor som framförallt en mera effektiv barnavård.

Enligt förslaget skulle barnavårdsnämnden äga rätt att skilja barn ifrån hemmet

även i de fall, då de misshandlas eller i fysiskt hänseende vanvårdas. Då

genom vanvård av barn i deras tidigaste år grunden ofta lägges till sjukdomar,

som sedermera för hela livet medföra fullständig eller partiell arbetsoförmåga,

måste det, jämväl från pensionsförsäkringens synpunkt, framstå såsom synnerligen

angeläget, att eu bestämmelse i nu ifrågasatt riktning kommer till stånd.

Så länge de från pensionsförsäkringen utgående pensionerna äro relativt små

och ofta otillräckliga, är det givetvis av stor vikt, att från kommunernas sida

understöd lämnas, som utan att hava fattigvårdskaraktär kunna komplettera de

från pensionsförsäkringen utgående pensionerna till beredande av ett nödtorftigt

livsuppehälle. Genom lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott

och sjukvårdsbidrag hava kommunerna beretts möjlighet att lämna dylika tillskott

till pensionerna. Även det föreliggande kommittéförslaget innehåller i

detta hänseende betydelsefulla uppslag.

Såsom av kommitterade framhållits, utgår under vissa förutsättningar från pensionsförsäkringen

särskilt pensionstillägg för barn till änkor och ogifta mödrar

m. fl. (barntillägg). För att dylikt särskilt pensionstillägg skall utgå, fordras

emellertid bland annat, att den ensamstående modern är pensionsberättigad och

till arbete varaktigt oförmögen. För att barntillägg skulle kunna utgå till äkta

makar, fordrades före 1922 års ingång bland annat, att båda makarna voro till

arbete varaktigt oförmögna. Enligt lag den 13 oktober 1921 utgår barntillägg

under vissa villkor numera även till äkta makar, av vilken endast mannen är

pensionsberättigad och till arbete varaktigt oförmögen. Frågan om sådan utvidgning

av pensionsförsäkringen, att därifrån skulle kunna beredas understöd

åt änka, som ej är invalid och har minderåriga barn, har, såsom kommittérade

framhållit, varit under behandling inom pensionsstyrelsen. Under nuvarande

tryckta förhållanden torde dock föga utsikt förefinnas att få denna fråga löst

i samband med pensionsförsäkringen, men spörsmålet bör därför ej släppas ur

sikte.

Även om rätt till barntillägg finnes, blir det föreliggande understödsbehovet

ofta nog icke fullt avhjälpt, och i eu hel del fall föreligger stort behov av

ekonomiskt understöd för barns vård och underhåll, utan att förutsättningar

finnas för rätt till barntillägg. Särskilt må framhållas, hurusom, då barntillägg

utgått till äkta makar, av vilka endast mannen är invalid, detta indrages vid

mannens frånfälle. De efterlevande komma härvid mången gång i en ekonomiskt

svårare ställning såtillvida som, medan mannen ännu levde, denne kunde se

till barnen och hustrun skaffa sig inkomstbringande arbete utom hemmet. Särskilt

i betraktande härav måste det, så länge icke någon särskild rätt till pension

föreligger för icke invalida änkor med barn, anses högst önskvärt, att sådana

änkor kunna under tillfredsställande former erhålla understöd, som ej har

fattigvårdskaraktär.

Det synes, som om den väg, kommitterade i förslagets tionde kapitel anvisat

för beredande av understöd i nu berörda och liknande fall, skulle erbjuda avsevärda

fördelar, och att man icke borde låta avskräcka sig från att beträda densamma,

även om det kan förutses, att denna splittring av den kommunala understödsverksamheten

understundom kan komma att medföra slitningar mellan fattigvårdsstyrelser

och barnavårdsnämnder.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

I fråga om nu berörda betydelsefulla huvudpunkter kan pensionsstyrelsen sålunda

icke annat än med livligt instämmande i förslaget uttala den förhoppningen,

att detsamma så snart som möjligt måtte upphöjas till lag.

98. Statistiska centralbyrån: I vad förslaget må anses beröra statistiska centralbyråns

verksamhetsområde giver detsamma icke anledning till erinran från ämbetsverkets

sida.

99. Kammarrätten: Att barnavårdsarbetet genom centralisering skulle vinna i

efEektivitet och planmässighet synes kammarrätten icke kunna vara föremål för

tvekan. Om eller i vilken mån åter en sådan centralisering skall kunna på ett

praktiskt sätt förverkligas, hör till de mera svårlösta spörsmål, som uppställa

sig vid en revision av barnavårdslagstiftningen.

För egen del håller dock kammarrätten före, att kommittén i sin strävan till

åstadkommande av en enhetlig barnavård gått längre än av förhållandena kan

anses påkallat. Och får kammarrätten, i fråga om området för barnavårdsnämndens

verksamhet, i det hela ansluta sig till den uppfattningen, som därutinnan

hävdats av reservanterna Björklund och Magnusson.

Dock anser sig kammarrätten kunna ifrågasätta, huruvida icke åt barnavårdsnämnden

bör anförtros utackordering och beredande av anstaltsvård även beträffande

de barn, som av barnavårdsnämnden för fysisk eller sedlig vanvård

skilts från hemmet men icke äro vanartade. Skäl härför synas föreligga i den

kännedom, barnavårdsnämnden redan äger om dessa barns särskilda förhållanden,

och i de förutsättningar, barnavårdsnämnden sålunda har att råda bot. Ur synpunkten

av barnets bästa synes alltså barnavårdsnämnden böra bibehållas vid

möjligheten att öva inflytande å barnets uppfostran och inverka på det inbördes

förhållandet mellan föräldrar och barn. För övrigt har ju redan enligt gällande

lagstiftning barnavårdsnämnden en sådan befogenhet i fråga om sedligt försummade

barn.

Principiellt bör tydligen samhällets understödjande verksamhet utövas av

allenast en myndighet med åliggande att inskrida i alla fall, där behov av hjälp

föreligger, och detta oberoende av huruvida ett omhändertagande till vård utanför

hemmet påkallas eller icke samt, därest ekonomiskt understöd synes erforderligt,

utan hänsyn till om detta gäller barn av ensamstående ogift moder,

av frånskild hustru eller av änka (för vilka fall barnavårdsnämnden enligt förslaget

skall inskrida) eller för barn av änkling eller av familjefader med talrik

barnskara (för vilka fall inskridandet skulle påvila fattigvårdsstyrelsen). Att

den uppdelning av understödsverksamheten på särskilda myndigheter, som den

föreslagna utvidgningen av barnavårdsnämndernas behörighet innebär, skall medföra

åtskilliga menliga påföljder, ligger nära till hands.

Sålunda lärer väl icke kunna undvikas, att barnavårdsnämnden, samtidigt med

att den får sig tillagd en verksamhet av understödjande art vid sidan av sina

etiskt och pedagogiskt betonade huvuduppgifter, skall komma att i viss mån

riskera den auktoritet och det förtroende hos allmänheten, som den redan kan

ha tillvunnit sig. Härtill kommer väl i främsta rummet den kritik att bidraga,

för vilken varje understödsgivande myndighet måste bliva föremål och som här

kan komma att tilltaga i skärpa genom den näraliggande jämförelsen med fattigvårdsstyrelsens

understödsverksamhet. Och att de olika myndigheterna, mellan

vilka icke tillskapats något föreningsband, icke skulle kunna utöva sin understödsverksamhet

efter alldeles enahanda normer, synes utan vidare givet.

Uppenbart är vidare, att den föreslagna uppdelningen av understödsverksamheten

på två särskilda myndigheter skall giva anledning till kollisioner mellan

myndigheterna, beroende av att myndigheternas olika verksamhetsområden helt

eller delvis täcka varandra, såsom då fattigvårdsstyrelsen har att ingripa till

moderns förmån men barnavårdsnämnden för hennes barn. Huru dessa kollisioner

i själva verket skola lösas, därom ger förslaget icke någon anvisning; stad
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

65

gandet i 65 § av förslaget, som överlämnar avgörandet till Konungens befallningshavande,

bär ju allenast avseende å fall, på vilka bestämmelserna om omhändertagande

för skyddsuppfostran äro tillämpliga. 1 alla händelser lärer en

hänvändelse till högre instans komma att verka irriterande på det inbördes förhållandet

mellan myndigheterna och kanske för lång tid framåt avskära möjligheten

av det samarbete dem emellan, som likväl måste förutsättas såsom nödvändigt.

En annan betänklighet med avseende å ifrågavande uppdelning av understödsverksamheten

föreligger däruti, att med den motvilja, som redan benämningen

fattigvård framkallar hos stora lager av vårt folk, understödet från barnavårdsnämnden

skall komma att få karaktären av ett bättre understöd i motsats

till fattigvården såsom ett understöd av sämre slag. Och denna uppfattning

kommer tydligen att vinna i styrka om förslaget skulle även i så måtto erhålla

stadfästelse, att ensamstående mödrar och ogifta barnaföderskor bleve frikallade

från ersättningsskyldighet till barnavårdsnämnden för dem lämnade

understöd.

Ur en särskild synpunkt sett, kan tvekan uppstå om lämpligheten och nödvändigheten

av att från fattigvårdsstyrelserna avskilja viss understödsverksamhet.

Sedan allenast ett fåtal år tillbaka har den nya fattigvårdslagen varit i

tillämpning, och det torde icke kunna bestridas, att de önskemål i riktning mot

en mera human fattigvård, som med lagen avsetts, redan blivit i praktiken i

väsentlig mån tillgodosedda. Att nu beröva fattigvårdsstyrelserna mycket avsevärda

delar av deras hittillsvarande verksamhetsfält skulle väl allenast stäcka

fattigvårdsstyrelsernas strävanden i berörda hänseende. Och den fond av praktisk

erfarenhet med avseende å barnavårdsarbetet, som nu samlats hos fattigvårdsstyrelserna,

skulle icke utan vidare komma barnavårdsnämndernas arbete

till godo.

Den dualism, som förslaget skapar genom uppdelningen av understödsverksamheten

mellan särskilda myndigheter, framstår jämväl i anordningen av sättet

för gäldandet av barnavårdsnämndens kostnader. Till dessas täckande hänvisar

kommittén barnavårdsnämnden att vidtaga åtgärder för erhållande av statsbidrag,

övertagande av barnet tillhörig egendom, där sådan förefinnes, och uttagande av

gottgörelse hos enskild försörjningspliktig. Av vad som därefter återstår oguldet,

skall barnavårdsnämnden äga utbekomma 2/3 av fattigvårdsstyrelsen, vilken har

att för sin andel i kostnaderna utsöka ersättning av hemortskommun, landsting

eller staten samt att i sin ordning vidtaga åtgärder mot försumliga försörjare.

Uppdelningen har i viss mån sin motsvarighet i nu gällande barnavårdslag

men är där motiverad av det förhållandet, att den kyrkliga kommunen, varunder

barnavårdsnämnden hör, ansetts böra vidkännas kostnaderna för barnets andliga

fostran, varemot den borgerliga kommunen, varunder fattigvårdsstyrelsen lyder,

funnits böra ansvara för barnets lekamliga vård. Då nu enligt förslaget barnavårdsnämnden

skall sortera under den borgerliga kommunen, synes den bärande

grunden för uppdelningens bibehållande hava bortfallit. Bortsett från den omständlighet

och tungroddhet, som kommer att vidlåda det föreslagna ersättningsförfarandet,

medför en sådan uppdelning den oegentligheten, att då den enskilde

försörjningspliktige underlåter att till barnavårdsnämnden betala sitt underhållsbidrag,

varken han eller vederbörande hemortskommun kan åläggas ersättningsskyldighet

till barnavårdssamhället för mer än 2/g av barnavårdsnämndens

oguldna kostnad. Men eljest spelar det för barnavårdssamhällets ekonomi i regel

icke någon roll, om barnavårdskostnaderna uppdelas på samhällets båda ifrågavarande

myndigheter. För egen del håller kammarrätten före, att barnavårdsnämnden

bör hava sin särskilda, fullständiga stat, varigenom den kan undgå att

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kumjl. Maj.ts proposition nr l,r)0.

för täckandet av sina kostnader behöva anlita medel, som ställts till förfogande

av annan kommunens myndighet.

I anslutning härtill kunde det visserligen finnas ligga nära till hands, att

barnavårdsnämnden själv hade att ensam bevaka barnavårdssamhällets intressen

mot hemortskommun, landsting och staten samt mot försumliga försörjare. Men,

på sätt kommittén anmärker, det skulle på barnavårdsnämndernas huvuduppgift,

barnavården, verka förryckande att låta barnavårdsnämnderna uppträda såsom

processande parter mot varandra och sålunda införa ''ett slag av fattigvårdsprocesser

mellan ytterligare en kategori av kommunala myndigheter eller att pålägga

barnavårdsnämnderna att gentemot försumliga försörjare göra samhällets

rätt gällande samt för sådant ändamål förelägga arbetsskyldighet och vidtaga

för dess utkrävande nödiga förfoganden. Under beaktande härav finner ock

kammarrätten det böra ankomma på fattigvårdsstyrelsen, vilken med avseende

å fattigvården redan har enahanda verksamhet sig anförtrodd, att ensam föra

talan eller vidtaga åtgärder i nämnda hänseenden. I sammanhang härmed borde

ock, på sätt fattigvårdslagen föreskriver i fråga om fattigvård, i fattigvårdsstyrelseus

hand kunna läggas jämväl samhällets åtgärder för utbekommande av

gottgörelse ur barnets egendom.

Yad angår förslagets i det föregående berörda stadgande därom att ensamstående

mödrar och ogifta barnaföderskor skulle befrias från ersättningsskyldighet

till fattigvårdsstyrelsen, så har kommittén enligt kammarrättens uppfattning icke

angivit tillräckliga skäl härför. Anordningen innebär i själva verket, att vissa

mödrar försättas i en fördelaktigare ställning än andra. Om således en hustru,

vars man avvikit eller till följd av sjukdom blivit hindrad att försörja sin familj

får understöd av fattigvårdsstyrelsen för ett makarnas barn, så blir hon ersättningsskyldig

för samma understöd. Men om mannen avlider eller skilsmässa

kommer till stånd, blir hon fri från ersättningsskyldighet för det understöd, som

barnavårdsnämnden tilläventyrs tilldelat henne för barnet. Och icke borde någon

skillnad i ersättningshänseende föreligga för vård av barn inom och utom äktenskap.

Om alltså mot kammarrättens avstyrkande barnavårdsnämnden skulle

komma att få befattning med understödjande av ensamstående mödrars barn

samt ogifta barnaföderskor, så torde i allt fall den föreslagna bestämmelsen om

mödrarnas frikallande från ersättningsskyldighet icke böra lagfästas.

100. Socialstyrelsen: Ett för senare tiders sociala utveckling utmärkande drag

har varit den ökade omsorg, som från det allmännas sida ägnats det uppväxande

släktet, något som på mångahanda sätt kommit till uttryck i lagstiftning och

annorledes. I den mån härmed åsyftats att åvägabringa en ersättning för den

omvårdnad, som hemmet i vanliga fall bereder, vill det emellertid synas, som

utvecklingen hittills kommit efter. Den offentliga barnavården lämnar nämligen

ännu i många avseenden åtskilligt övrigt att önska och motsvarar icke tidens

växande krav. Det måste därför hälsas med tillfredsställelse, att frågan om en reformering

av denna viktiga samhälleliga verksamhet gjorts till föremål för utredning

och att denna genomförts med den grundlighet och sakkunskap samt med det

varma intresse för uppgiften, som enligt styrelsens mening prägla det föreliggande

betänkandet.

Grundtanken i kommittéförslaget torde vara att sammanföra reglerna rörande

den offentliga barnavården, vilka för närvarande återfinnas i flera olika lagar, i

en enda sådan och att i samband därmed låta ett enda kommunalt organ avlösa

de trenne på detta område verksamma. Enligt styrelsens mening torde denna

anordning vara ägnad att främja en effektiv och rationell utveckling av den

offentliga barnavården samt beteckna ett verkligt framsteg för densamma. Styrelsen

anser sig alltså kunna utan tvekan giva sin anslutning till nämnda

grundtanke.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Vad åter beträffar denna grundtankes utformande i olika avseenden samt övriga

av kommittén i förevarande sammanhang framlagda förslag till ändrade rättsregler

kan styrelsen i vissa delar ej biträda kommitténs uppfattning.

Vad beträffar lagförslagets, allmänna läggning, anser sig styrelsen icke kunna

underlåta framhålla, att densamma icke synes vara fullt lyckad. I fråga om

lagar av sådan karaktär som den här föreslagna, vilka skola tillämpas av ett

flertal vid lagtolkning tämligen ovana personer, måste tydligtvis ställas ganska

stora anspråk i avseende å översiktlighet och lättfattlighet. Genom bristande

koncentration och eu, som det vill synas, mindre ändamålsenlig disposition torde

lagförslaget icke motsvara nu angivna fordran. Enligt styrelsens förmenande

vore det sålunda önskvärt, att förslaget underkastades en ingående omredigering.

Härvid torde bl. a, kunna frän detsamma utrensas en del bestämmelser av mera

formell innebörd, vilka torde kunna antingen utan vidare utgå eller ock meddelas

i administrativ ordning. Styrelsen föreställer sig, att man genom ett dylikt

förfarande skulle kunna i avsevärd mån förkorta den nu 131 §§ omfattande och

44 trycksidor upptagande lagtexten.

Kommittén har haft att behandla riksdagens skrivelse den 11 juni 1917 angående

möjligheten att bereda förskott av allmänna medel åt barn utom äktenskap

ävensom i vissa fall åt barn inom äktenskap. Kommittén har ägnat detta

uppslag till en lösning av förevarande spörsmål en enligt styrelsens mening väl

knapphändig behandling och huvudsakligen pa formella skäl avvisat det för att i

sitt förslag beträda en annan väg. Då förskottsprincipen kommit till uttryck

bland annat i dansk lagstiftning på området och där synes hava tillämpats icke

utan framgång och då densamma tvivelsutan är tilltalande i åtskilliga hänseenden,

hade det enligt styrelsens mening förtjänat närmare utredas, om ej de

speciella svårigheter, som i vårt land resa sig mot eu tillämpning av densamma,

låtit sig övervinna. Måhända hade de betänkligheter rörande innehållet i 10

kap., åt vilka styrelsen i det följande giver uttryck befunnits böra vika, därest

lösningen av frågorna kunnat ske efter den riktlinje som angives i riksdagens

skrivelse.

Med nu förevarande föreskrifter bryter kommittén med den eljest fasthållna

grundsatsen, att den offentliga barnavården skulle avse utom hemmet omhändertagna

barn, under det att understödsverksamhet, som riktas mot barn, vilka erhålla

vård i hemmet, och där det sålunda icke egentligen är fråga om barnens

vårdande utan om understöd åt familjen, skulle förbliva under fattigvården. För

egen del anser styrelsen det emellertid nödvändigt och riktigt att uppehålla denna

gränsskillnad, bland annat därför att, såsom även kommittén själv medgiver, det

måste ställa sig ytterst svårt att avgöra, i vad mån understödet utgår till barnen

eller till hemmen såsom sådana. Särskilt när föräldrarna (resp. fadern eller

modern) samtidigt för egen del behöva understöd, vilket da lämnas av fattigvårdsstyrelsen,

lärer det i regel vara ogörligt att urskilja gränserna mellan fattigvårdsstyrelsens

och barnavårdsnämndens verksamhetsområden.

Det kali dock ej förnekas, att de fall, som åsyftas i 10 kap., ofta äro av särskilt

ömmande natur, men tveksamt är, om det kan vara rättvist och lämpligt

att hänföra dem till speciell, i viss mån mer gynnad kategori än när fråga är

om barn i bestående äktenskap. Om exempelvis familjefadern på grund av

sinnessjukdom, lungtuberkulos, lamhet eller annan liknande anledning är varaktigt

oförmögen att bidraga till hustruns och barnens uppehälle, kan hustrun

befinna sig i fullt ut lika ömmande omständigheter som en ensamstående moder,

ja ofta till och med i ännu svårare belägenhet. Icke desto mindre åsyftar man

''i förevarande kapitel att bereda den senare en mera gynnad ställning än den

förra. Det finnes ej heller enligt styrelsens mening någon anledning, varför

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

ensamstående fader skulle i nu berörda avseende placeras i en annan och sämre

understödstagarekategori än ensamstående moder. Överhuvud taget vill det synas

styrelsen olämpligt och oriktigt — och styrelsen vill i detta fall hänvisa jämväl

till yttrande av svenska stadsförbundet och Stockholms stads fattigvårdsmyndigheter

— att med nuvarande fattigvårdsbestämmelser söka åstadkomma en uppdelning

på understödstagare med »bättre» och »sämre» understöd. Dock torde

måhända böra tagas under övervägande ett av Stockholms barnavårdsnämnd,

som i varje fall bestämt avstyrker kommitténs förslag i nu berörda avseende,

givet uppslag, nämligen huruvida ej genom eu ändring i fattigvårdslagen eller

på annat sätt fattigvårdsstyrelsen borde erhålla rätt att med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall bestämma, om ett utgående barnunderstöd

skall äga karaktären av fattigvård eller icke, d. v. s. medföra återbetalningsskyldighet

eller ej. Härigenom skulle, med bibehållande av den allmänna principen

och enhetligheten i samhällets understödsverksamhet, ej blott beträffande

ensamstående mödrar utan ifråga om alla kategorier av understödstagare kunna

vinnas, att i önskvärda fall fattigvård kunde beredas utan ersättningsskyldighet.

Enligt 85 § skall understöd genom barnavårdsnämnd beredas behövande

moder till barn utom äktenskap under viss tid före och efter hennes nedkomst.

Här, liksom beträffande 81—83 §§, åsyftar man att lösa en i och för sig tvivelsutan

mycket behj ärtans värd fråga. Men även i detta fall måsta man känna sig

tveksam, om det är riktigt att bereda en moder till barn utom äktenskapet förmåner,

som ej beredas gift moder.

Stödet för kommitténs förslag i förevarande avseende torde vara att söka i

lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap. Bestridas kan ej heller, att

denna lags bestämmelser om barnavårdsnämnds förpliktelser gent emot de ogifta

mödrarna — synnerligast med hänsyn tagen till dessa mödrars dominerande

ställning bland de kategorier av mödrar, varom här är fråga — måste anses

innebära ganska starka skäl för kommitténs ställningstagande.

Såsom av viss betydelse för här föreliggande frågors bedömande anser sig

styrelsen böra i detta sammanhang beröra ett dessa frågor närstående spörsmål.

I 19 § lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd lämnas vissa skyddsbestämmelser

rörande kvinnas användande i arbete under viss tid före och efter barnsbörd.

Lagstiftningen bär här gått på en ren förbudslinje, men lämnat öppen

frågan om understöd åt kvinnan under den tid, hon avstäuges från sitt förvärvsarbete.

Det enda, som från statens sida åtgjorts i sistberörda avseende, består

i beviljande av ett småningom höjt anslag (för budgetåret 1923—1924 170,000

kronor) till understödjande av sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd.

Med de i 85 § föreslagna bestämmelserna skulle man ernå en lösning för åtskilliga

fall, men lagförslaget har ej avfattats med syftning på nu berörda spörsmål

och giver ej heller någon tillfredsställande lösning av detsamma. Även om

det mestadels skulle vara ogifta kvinnor, som användas till yrkesmässigt förvärvsarbete

och som sålunda komme att beröras av nämnda föreskrifter i arbetarskyddslagen,

äro givetvis gifta kvinnor ingalunda uteslutna från sådan användning.

För deras vidkommande skulle den omhandlade ersättningsfrågan

förbliva olöst.

Med anledning av vad här anförts, anser sig styrelsen böra ifrågasätta, att

bestämmelserna i lagförslagets 10 kap. uteslutas. Möjligen kan det finnas anledning

att ägna de däri berörda frågorna uppmärksamhet i samband med utarbetandet

av förslag till lösning av frågan om ersättning åt kvinnor, som av

arbetarskyddslagen betagas möjlighet till arbetsförtjänst under tiden närmast

före och efter barnsbörd — en fråga, vars lösning ej torde kunna mycket längre

undanskjutas.

Två ledamöter av socialstyrelsen hava reserverat sig mot styrelsens yttrande

i denna del.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

101. Svenska faltigvårdsförbundets barnavårdsbyrå i Stockholm: Barnavårdsbyrån har

naturligen under sin verksamhet haft tillfälle lära känna de stora olägenheter, som

äro förbundna med den splittring å flera myndigheter av olika uppgifter i fråga om

den kommunala barnavården, som för närvarande är rådande. Den centralisering

av dessa uppgifter å ett särskilt kommunalt organ, barnavårdsnämnden, vars

sammansättning kan bestämmas främst med hänsyn till samma uppgifter, måste

därför byrån hälsa såsom ett stort framsteg. Det av kommittén framlagda förslaget

om barnavårdsnämndens sammansättning synes ock byrån väl funnet.

Samtidigt som den offentliga barnavården enligt kommitténs förslag centraliseras,

har kommittén föreslagit en utsträckning av samhällets barnavård, som i

stort sett för in därunder samtliga de barn, vilka kunna anses vara i behov av

vård och tillsyn. I detta hänseende föreligger sålunda ett stort framsteg. Barnavårdsbyrån

är dock ej fullt övertygad om lämpligheten av att i fråga om barn,

som fyllt 15 men ej 18 år, göra den skillnad mellan barn, vars vanart visat

sig i bettleri eller ett kringstrykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt, och

barn, vars vanart bestått i brottslig gärning, vilken uppställts i 46 § 2 och 3

mom. Att under alla förhållanden från skyddsuppfostran utesluta ett vanartat

barn, som begått brott, synes ej välbetänkt. I många fall, då barn under 18 år

begått brott, kommer brottet ej till åklagarmyndighetens kännedom. Vederbörande

målsägande drar sig ofta för att föranstalta om rättsligt förfarande mot barnet,

mången gång i en välgrundad tvekan om ändamålsenligheten därav. Att i sådant

fall ställa barnavårdsnämnden i valet mellan att, när brottet hör under

allmänt åtal, göra anmälan till åklagarmyndighet eller ock att lämna barnet åt

sitt öde, ehuru omständigheterna äro sådana, att barnets omhändertagande för

skyddsuppfostran måste anses i hög grad påkallat, skulle mången gång leda till

stötande konsekvenser. Uppstår fråga om omhändertagande för skyddsuppfostran

av ett vanartat barn, om vilket det upplyses, att det begått en brottslig gärning,

synes det långt lämpligare, att barnavårdsnämnden erhåller tillfälle till val

mellan att göra anmälan till åklagarmyndighet för påkallande av domstols åtgärd

eller att själv anordna skyddsuppfostran. Då målsäganden ej vill taga initiativ

till ett straffrättsligt förfarande, kommer säkerligen barnavårdsnämnden att i ett

stort antal fall finna anordnandet av skyddsuppfostran att föredraga. Skulle

emellertid domstolsförfarande komma att inledas mot ett barn, som omhändertagits

för skyddsuppfostran, måste naturligen — vare sig det vid barnets omhändertagande

varit känt för barnavårdsnämnden eller icke, att barnet begått

brott — en dom, varigenom barnet dömes till fängelse eller straffarbete eller

till tvångsuppfostran, medföra, att beslutet om skyddsuppfostran förfaller. Det

bör sedan ankomma på förnyad prövning av barnavårdsnämnden, huruvida, efter

ett undergånget frihetsstraff, barnet på grund av fortsatt vanart ånyo bör omhändertagas

för skyddsuppfostran eller icke. Enligt barnavårdsbyråns mening

bör ur 46 § sålunda 2 och 3 mom. utgå samt punkt c) ändras till att avse

barn under 18 år. Tillika bör, eventuellt i samband med bestämmelserna i 57 §,

upptagas ett stadgande av innehåll, att om barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,

dömes till fängelse eller straffarbete eller det varder av domstol

förordnat om barnets insättande i allmän uppfostringsanstalt, beslutet om barnets

omhändertagande för skydssuppfostran skall vara förfallet.

Vad beträffar den del av förslaget, som avser omhändertagande av barn, vill

byrån framhålla, att det bör i lagtexten uttalas, att förutsättning för tillämplighet

av bestämmelserna i 6 kap. är, att barnets föräldrar ej motsätta sig åtgärd,

som i nämnda kap. omförmäles. Lagtexten skulle vidare enligt byråns

tanke vinna i korthet och klarhet genom en sammanarbetning av bestämmelserna

i 6 och 7 kap. (jfr 36 § och 46 § 1 mom. b).

Enligt förslaget skall den kommunala understödsverksamheten i stor omfatt
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr LöO.

ning överflyttas från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden. Sålunda skall

barnavårdsnämnden ej blott sörja för de barn, som av det allmänna omhändertagas

för vård utom hemmet, utan jämväl lämna understöd i avseende å barn

till ensamstående mödrar, d. v. s. mödrar till barn utom äktenskap, änkor samt

hustrur, vilkas äktenskap blivit upplöst eller som vunnit hemskillnad eller eljest

leva skilda från mannen — även då modern har barnet i sin vård. Däremot

skall fattigvårdsstyrelsen fortfarande omhänderhava den kommunala understödsverksamheten

i avseende å barn, som vårdas av föräldrar eller av fader, som är

änkling. En sådan uppdelning av den kommunala understödsverksamheten synes

byrån från principiell synpunkt icke riktig. Äro föräldrarna i behov av understöd

för sina barn, bör på frågan om understöds lämnande ej inverka, om de

äro gifta eller icke, om de sammanleva eller om den ena är död. Finnes ett

verkligt behov, bör det avhjälpas. Huruvida och i vilken mån det givna understödet

skall återbetalas, bör, vare sig föräldrarna äro gifta eller ej, bedömas med

hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheter, såsom betalningsförmågan,

grunden till understödsbehovet o. s. v. Att i fråga om barn till

ensamstående mödrar tillämpa andra grunder för samhällets understödsverksamhet

än i fråga om andra barn, synes byrån i allmänhet ej böra ske. En uppdelning

av den kommunala understödsverksamheten mellan två särskilda organ skulle

dessutom enligt byråns förmenande komma att i tillämpningen medföra väsentliga

olägenheter. Fara skulle uppstå därför, att olika principer i fråga om understöds

utdelande, olika grad av sparsamhet skulle komma att göra sig gällande

inom de olika organen. I realiteten fullt likartade fall skulle inom samma

kommun komma att röna olika behandling och missnöje till följd av verkliga

eller förmenta orättvisor skulle lätt kunna vållas. Då hela den kommunala

understödsverksamheten, såvitt densamma avser barn, av praktiska skäl ej lärer

kunna överflyttas till barnavårdsnämnden •— vilket från barnavårdens synpunkt

otvivelaktigt skulle innebära fördelar — hör därför enligt byråns mening den

kommunala understödsverksamheten avseende barn till ensamstående mödrar i

huvudsak bibehållas hos fattigvårdsstyrelsen. Därest en mera betydande del

av kommunens utgifter skulle komma att beslutas av barnavårdsnämnden, skulle

ock fara uppstå för att denna understundom ej erliölle eu sammansättning, som

gjorde den lämpad för sin främsta uppgift, barnavården. Endast i den mån

det oundgängligen kräves, för att barnavårdsnämnden skall kunna fullgöra denna

sin uppgift, bör det därför tillkomma barnavårdsnämnden att besluta utgifter,

som kunna komma att belasta det allmänna.

Då det bör åligga barnavårdsnämnden att sörja för alla de barn, som omhändertagas

av samhället, bör barnavårdsnämnden, enligt byråns mening, först

och främst äga med bindande verkan för kommunen träffa avtal om utackordering

o. s. v. av de barn, som omhändertagas. Huruvida avgifterna för barnen

böra utbetalas genom barnavårdsnämnden eller fattigvårdsstyrelsen, synes byrån

vara en underordnad fråga, vars lösning bör bero helt av praktiska synpunkter.

Däremot bör det ankomma på fattigvårdsmyndigheterna att avgöra, i vilken mån

av kommunen erlagda utgifter böra återbetalas av barnets föräldrar (resp. adoptiv-

eller styvföräldrar). Härvid torde böra tagas under övervägande, huruvida

ej förslaget om avtals upprättande med den ersättningsskyldige (100 §) bör

vinna beaktande. Med byråns ståndpunkt bör sådant avtal naturligen träffas

av fattigvårdsstyrelsen.

Såsom redan framhållits anser byrån, att understöd till ensamstående moder

för barn, som hon har hos sig, bör ankomma på fattigvårdsstyrelsen och utgå

efter enahanda grunder som annan fattigvård. Härutinnan anser sig dock byrån

böra föreslå ett undantag. Vid tidpunkten för barnets födelse och under tiden

närmast därefter är den ensamstående moderns ställning i allmänhet svårare än

andra mödrars. Såvitt angår ett barn utom äktenskap, är i bästa fall barna
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

71

vårdsman tillsatt och faderskapsfrågan under utredning. Bidrag har merendels

ej börjat inflyta. Ofta är därför moderns ekonomiska läge synnerligen hrydsamt

och det är ej endast för henne utan också för det barn, hon fött eller skall

föda, av största vikt, att omedelbar hjälp kan givas, en hjälp, som möjliggör

för henne att under barnets spädaste ålder själv vårda det. Byrån anser sig

därför böra föreslå, att barnavårdsnämnden skall äga att lämna ensamstående

kvinna det understöd varav hon kan vara i behov under tiden närmast före

och efter barnets födelse. Tiden bör bestämmas så kort, att faderskapsutredningen

ej obehörigen uppskjutes, enligt byråns mening lämpligen till sex veckor

före och sex månader efter barnets födelse. Huruvida såsom enligt gällande

norsk lagstiftning för rätt till bidrag under sistnämnda tid bör uppställas det

kravet, att modern själv vårdar barnet, synes byrån böra tagas under övervägande.

Om modern förmås att under barnets späda ålder ägna det personlig

omvårdnad, starkes hennes tillgivenhet för barnet och hennes ansvarskänsla

väckes. Dock synes understöd böra kunna givas åt moder, som lämnar sitt

barn till annan, så framt barnavårdsnämnden finner skälig orsak därtill föreligga,

t. ex. i moderns hälsotillstånd. Genom eu rätt för barnavårdsnämnden

att lämna sådant understöd, som nu ifrågasatts, skulle snabb hjälp kunna vinnas

vid den tid, då moderns läge är svårast. Vidare skulle därigenom den fördelen

vinnas, att ogifta mödrar för visso i långt större utsträckning än för närvarande

skulle komma att vända sig till barnavårdsnämnden redan före barnets födelse.

Om barnavårdsnämnden erhåller i lag grundad rätt att pröva, huruvida modern

bör hava barnet hos sig eller skäl föreligger till dess bortlämnande, vinnes ej

sällan behövligt medel för barnavårdsmannen att göra sig åtlydd, då barnavårdsmannens

yrkanden, t. ex. att modern skall söka plats för sig och sitt barn å

ett spädbarnshem, ej åtlydes. Understödet bör utgå till belopp, motsvarande

vad domstolen i orten i allmänhet plägar bestämma såsom faderns bidrag, och

bör utbetalas av barnavårdsnämnden. Återkravsrätt bör naturligen föreligga mot

barnets fader men bör enligt byråns mening ej avse större belopp än som denne

verkligen ådömes av domstol att för nu ifrågavarande tid utgiva till barnet och

dess moder. Det bör ankomma på fattigvårdsnämnden att avgöra, i vilken omfattning

härvid eftergift må äga rum enligt de principer, som gälla i fråga om

lämnad fattigvård. I den mån förlust uppkommer för det allmänna antingen

på den grund, att ersättning ej kan betalas av fadern, eller på den grund, att

understödet överstiger vad fadern ålagts utbetala i bidrag, bör förlusten delas

av kommunen och staten.

Enligt byråns mening bör med ovannämnda undantag den kommunala understödsverksamheten

bibehållas hos fattigvårdsstyrelsen. Härigenom bevaras enhetlighet

och konsekvens i den kommunala understödsverksamheten och byrån hyser

den övertygelsen, att där barnavårdsnämnden eller någon dess ledamot under

sin verksamhet finner behov av understöd föreligga, fattigvårdsstyrelsen i allallmänhet

skall ställa sig förstående för det sålunda vitsordade behovet. Byrån

vill dock i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida ej lämpligen en ledamot av

barnavårdsnämnden borde hava säte och stämma jämväl i fattigvårdsstyrelsen.

Har fattigvårdsstyrelsen lämnat understöd för barn åt ensamstående moder, bör

— liksom när understöd givits för barn åt samboende föräldrar — i fråga om

återbetalningsskyldigheten gälla de i lagen om fattigvården upptagna allmänna

grundsatser. Dock torde det böra tagas under övervägande, huruvida det ej

kunde beträffande do ensamstående mödrarna fastslås, att de ej må drabbas

av någon påföljd på grund av barnafaderns försummelse att fullgöra honom åliggande

bidragsskyldighet. Äterbetalningsskyldighet bör drabba dem allenast i

mån av egen försummelse att fullgöra vad dom själva åligger i avseende å barnets

underhåll.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Trots de erinringar, byrån här ovan framställt, anser byrån det framlagda

förslaget innebära ett synnerligen betydande framsteg. Det är präglat av den

stora sakkunskap i alla barnavården rörande frågor, som de besitta, vilka utarbetat

förslaget, och det bäres av den varmaste humanitet och en levande

känsla för samhällets förpliktelser mot de mest skyddsbehövande av dess medlemmar.

Byrån anser förslaget väl ägnat att efter omarbetning i vissa delar

läggas till grund för lagstiftning i ämnet och får därför uttala den förhoppningen,

att hänsynen till tidsläget ej måtte medföra, att förslagets behandling uppskjutes

— till allvarligt men för det uppväxande släktet och därmed för samhället.

102. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott: Genom att skapa förutsättningarna

för en planmässig och effektiv verksamhet beträffande den offentliga barnavården

är förslaget ägnat att förskaffa barnavården den betydelsefulla plats inom

samhällslivet, som den bör intaga. Även när gällande barnavårdslagstiftning tilllämpats

med förståelse och intresse, hava de brister, som vidlåda densamma,

särskilt de barnavårdande uppgifternas fördelning å olika kommunala organ samt

lagstiftningens ofullständighet, medfört, att ett stort antal barn, som därav äro

i behov, icke bliva föremål för samhällets vård och värn. Det har sålunda för

kommittén framstått som en nödvändighet dels att komplettera och utveckla

gällande barnavårdslagstiftning, dels att koncentrera så mycket som möjligt

av kommunens barnaTårdsverksamhet hos ett särskilt, för fyllandet av sina

viktiga uppgifter omsorgsfullt sammansatt organ. Kommittén har enligt utskottets

förmenande på ett lyckligt sätt löst de uppgifter, som i nyssnämnda

avseenden förelegat densamma, ehuru det mål, som varit riktpunkten för kommitténs

arbete, åstadkommandet av en förbättrad barnavård, säkerligen kunnat

uppnås med något större hänsynstagande till rådande förhållanden.

Såsom av yttrandet framgår har utskottet sålunda icke kunnat tillstyrka att

till barnavårdsnämnden överflytta större delen av den understödsverksamhet beträffande

barn, som hittills omhänderhafts av fattigvården. Utskottet anser

emellertid, att, såsom längre fram närmare utvecklas, barnavårdsnämndens auktoritet,

härigenom icke lider avbräck utan snarare ökas, och att den centralisering

av barnavården, som kommittén föreslår, skall medföra högst väsentliga fördelar,

även om man i avseende på nnderstödsverksamheten beslutar sig för att stanna

vid nuvarande förhållanden. Dessutom bör beaktas, att även enligt kommitténs

förslag till understödsverksamhetens ordnande, ett stort antal barn, främst alla

de, vilka vistas hos sina föräldrar, fortfarande skola höra under fattigvården.

Utskottet vill icke släppa tanken, att barnavårdsnämnden bör bliva den myndighet,

som i främsta rummet uppbär ansvaret för alla barn, som äro i behov

av samhällets hjälp för sin andliga eller kroppsliga utveckling, och har att förskaffa

dem denna hjälp på det sätt, behovet i varje särskilt fall kräver. Detta

innebär icke, att barnavårdsnämnden skulle tillerkännas någon myndighet över

skolrådet, fattigvårdsstyrelsen eller andra myndigheter, som hava sig tilldelade

vissa i lag angivna skyldigheter beträffande barn, utan har barnavårdsnämnden

att vidmakthålla ett intimt samarbete med dessa myndigheter och, då så kräves,

hänvisa vederbörande till den myndighet, som i varje särskilt fall har att tillgodose

förefintligt behov i det ena eller andra avseendet.

Det är givetvis av stor betydelse, att en lag som den föreslagna barnavårdslagen,

vilken såsom en hela folkets egendom bör leva i dess medvetande och

med lätthet kunna tolkas och tillämpas, är så lättöverskådlig, klar och enkel

som möjligt. Måhända har det icke varit möjligt att göra lagförslaget mindre

omfattande, men vissa delar av detsamma äro i sin avfattning tämligen invecklade,

så exempelvis kapitlen om skyddsuppfostran och om kostnaderna för barnavården.

Säkerligen skulle det vara till stor fördel, om vissa kapitel, särskilt de

nyssnämnda, kunde erhålla en enklare och mera lättfattlig yttre form och att

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150. 73

hänvisningar från den ena paragrafen till den andra i största möjliga mån kunde

undvikas.

Enligt kommitténs beräkningar skulle barnavårdsnämnderna övertaga »drygt

60,000 barn» av de f. n. omkring 100,000 barn, vilka erhålla understöd genom

fattigvården. Med hänsyn tagen dels till den allmänna uppryckning av barnavården,

som måste förväntas bliva en följd av ett genomförande av den föreslagna

barnavårdslagstiftningen, dels till de allmänt avfattade bestämmelserna i

lagförslagets 36 §, enligt vilka de barn, som vistas hos föräldrarna eller endera

av dem, men som i föräldrahemmet av olika anledningar icke erhålla »tillfredsställande

vård och fostran», skola omhändertagas av barnavårdsnämnden, kan

man förutsätta, att antalet av de barn, som av barnavårdsnämnderna komma att

omhändertagas, skall bliva icke oväsentligt större, än kommittén beräknat.

Kommitténs förslag att överflytta större delen av fattigvårdens barnavård till

barnavårdsnämnden är emellertid ägnat att väcka allvarliga betänkligheter såväl

ur principiell som praktisk synpunkt.

Ett tungt vägande skäl mot förslaget att tilldela barnavårdsnämnden en omfattande

understödsverksamhet ligger däri, att barnavårdsnämnden, om förslaget

bleve verklighet, ofelbart skulle förlora mycket av den auktoritet och det förtroende,

den bör äga. Barnavårdsnämnden bör i främsta rummet hava en etisk

karaktär, den bör huvudsakligen verka med andliga medel, övervakande, varnande,

tillrättaförande. Den har av lagstiftaren utrustats med så stor makt och

myndighet, att den kan tränga in i det enskilda hemmets innersta och i sista

hand avskära det starkaste band, som förenar människor, bandet mellan föräldrar

och barn. Barnavårdsnämndens ursprungliga uppgift, vilken så småningom vuxit

in i folkets medvetande, var dess uppgift beträffande de sedligt försummade och

vanartade barnen, för vilka den skulle träda i föräldrarnas ställe. Skall barnavårdsnämnden

få till uppgift att utdela penningunderstöd jämsides med fattigvårdsstyrelsen,

kommer nämnden att avklädas en stor del av den auktoritet, den

nödvändigt bör äga för att rätt kunna fylla de uppgifter av moralisk art, som

blivit den tilldelad. Givetvis kommer barnavårdsnämnden att hos breda lager

av folket värdesättas efter mängden och beloppet av de understöd, den utdelar,

jämförelser komma ständigt att göras mellan de understöd, som barnavårdsnämnden

lämnar, och dem, som utdelas av samhällets fattigvårdsstyrelse. Kritik

skall icke saknas från de hjälpbehövandes sida, om understöden äro för små,

och äro understöden rikligt tilltagna, komma måhända erinringar från den anslagsbeviljande

myndigheten, varvid jämförelser mellan de båda kommunala

understödsmyndigheternas budgeter komma att göras och ingående ekonomiska

diskussioner, som skymma bort det väsentliga, säkerligen skola uppstå.

I själva verket måste för övrigt barnavårdsnämndens och fattigvårdsstyrelsens

understöd hållas på ungefär samma nivå. Ty det är icke tillbörligt, att inom

samma kommun exempelvis änka med sina tre barn av barnavårdsnämnden erhåller

ett understöd, som avsevärt överstiger det, som fattigvårdsstyrelsen under

i övrigt lika förhållanden tilldelar en hustru med lika många barn och vars man

är sjuk eller av annan anledning oförmögen till arbete. På grund härav komma

otvivelaktigt de belopp, som lämnas av de båda kommunala understödsmyndigheterna,

att så småningom närma sig varandra, varvid det minst lika väl låter

sig tänka, att barnavårdsnämndens understöd komma att sjunka ned till fattigvårdsstyrelsens

sedvanliga belopp, som att fattigvårdsstyrelsens understöd skola

bliva lika höga som barnavårdsnämndens.

En annan olägenhet, som man kan befara skall göra sig gällande, om barnavårdsnämnden

såsom en betydande del av sin uppgift tilldelas understödsverksamhet,

en olägenhet, som i diskussionen över lagförslaget hittills knappast beaktats,

är, att valet av ledamöter i barnavårdsnämnden lätt kan förryckas. Det

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

kan nämligen befaras, att valet av ledamöter i barnavårdsnämnden skall ske

med alltför stor hänsyn till vederbörandes förmåga att förvalta sitt ämbete på

ett »ekonomiskt tillfredsställande sätt». Härigenom riskerar man, att barnavårdsnämnden

mångenstädes får en sammansättning, som icke är den lämpligaste för

ombesörjandet av nämndens ursprungliga och ännu mest betydelsefulla uppgift.

Ovannämnda synpunkter äro de, som i första rummet föranleda utskottet att

avstyrka förslaget att tilldela barnavårdsnämnden en omfattande understödsverksamhet.

Men även andra skäl tala emot kommitténs förslag på denna punkt.

Från flera håll, särskilt från fattigvårdens representanter, har framhållits, att ett

oförändrat antagande av kommitténs förslag till understödsverksamhetens ordnande

skulle medföra fara för en splittring av understödsverksamheten i en

»bättre» och en »sämre» samt att fattigvårdens utveckling skulle försvåras genom

att de understöd, som av densamma utdelades, skulle få en socialt underlägsen

karaktär. Vore betydande fördelar att vänta av en anordning, som tilldelade

barnavårdsnämnden understödsverksamhet, kunde man måhända fästa mindre avseende

vid de synpunkter, som av fattigvårdens målsmän framläggas. Men eftersom

detta enligt kommitterades övertygelse icke är förhållandet, måste hänsyn

tagas till den uppfattning, för vilken fattigvårdens utveckling och humanisering

är en fråga av stor betydelse.

Genom 1918 års fattigvårdslag har en ny grund lagts för den kommunala

understödsverksamheten, och den glädjande förbättring av fattigvårdsförhållandena,

som redan dessförinnan framträtt, har vunnit i styrka. Den nya fattigvårdslagens

gynnsamma verkningar kunna på grund av vissa bestämmelser i

lagen icke till fullo framträda förrän ett tiotal år efter dess antagande. Fattigvården

är emellertid, ej minst genom den verksamhet, som utövas av statsinspektionen

och fattigvårdskonsulenterna, stadd i en livlig utveckling. Genom att

faitigvårdsstyrelserna vidare fått sig tilldelade flera allmänna sociala uppgifter

och statsmakterna avsevärt mildrat fattigvårdens rättsverkningar för understödstagarna,

framstår nödvändigheten att anlita fattigvården icke motbjudande såsom

fordom, och med varje år som går får fattigvården en mera human gestaltning.

Det torde därför icke vara lämpligt att vidtaga åtgärder, som försvåra fattigvårdens

utveckling i önskad riktning. Det kan nämligen icke råda tvivel om,

att kommitténs förslag att barnavårdsnämnderna enligt 10 kap. skola utdela

understöd, vilka emottagaren icke behöver ersätta, liksom bestämmelsen, att

fattigvårdsstyrelsen i fråga om de av barnavårdsnämnden understödda skall stå

nämnden till tjänst med att genom tvångsåtgärder förmå föräldrar att fullgöra

sin försörjningsplikt, kommer att medföra, att fattigvårdens understöd i förhållande

till barnavårdsnämndens få en sämre karaktär, vilket desto mer är att

beklaga, som de fall, i vilka barnavårdsnämnden skall ingripa, ofta äro likartade

med dem, som fortfarande skola höra under fattigvården. Vi tänka härvidlag

närmast på änkor med barn å ena sidan och familjer å den andra. I alla de

fall, då mannen icke kan eller vill bidraga till familjens underhåll, inträder för

hustrun alldeles samma läge i ekonomiskt avseende, som om hennes man hade

avlidit, och hon sålunda i egenskap av änka skulle vara berättigad att från

barnavårdsnämnden erhålla understöd för barnen.

I jämförelse med dessa principiella invändningar mot förslaget att tilldela

barnavårdsnämnden understödsverksamhet spela de praktiska olägenheter, vilka

skulle fiilja därav, eu mindre, ehuru därför icke obetydlig roll. Flera olägenheter

uppstå nämligen genom den kommunala understödsverksamhetens uppdelning på

två myndigheter, att förhållande, som kommittén själv till fullo insett, då den i

sitt betänkande yttrar: »En överflyttning från fattigvården av dess barnavårdande

verksamhet nödvändiggör en uppdelning av den kommunala understödsverksamheten,

som nu ombesörjes av fattigvårdsstyrelsen, på olika myndigheter. En

sådan uppdelning är naturligen i och för sig förenad med vissa olägenheter:

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kung!. Mnj.ls proposition nr 160.

75

Medel till understödsverksamheten skola anslås av två myndigheter, och dessa

båda myndigheter skola handhava en likartad verksamhet».

Ett önskemål är givetvis, att det för utdelande av understöd inom varje

kommun blott finnes en myndighet, vilken har till uppgift att hjälpa i varje fall,

då hjälp är av nöden, oavsett om det är en änka med barn eller eu ogift moder,

en änkling eller en frånskild hustru, ett gift par med talrik barnskara eller någon,

som tillhör en annan grupp. Det bör vara det faktiska behovet av hjälp, som

föranleder denna understödsmyndighet att ingripa, och understödet skulle utgå

under sådana förhållanden, att det för den oförvitliga individen icke skulle vara

i något avseende förödmjukande eller socialt nedsättande att vända sig till denna

myndighet. Vid ordnandet av den offentliga understödsverksamheten är detta

en synpunkt, som icke bör förloras ur sikte, och inga åtgärder böra vidtagas,

som försvåra uppnåendet av detta mål.

En olägenhet, som följer av kommitténs förslag till understödsverksamhetens

ordnande, är, att det ej sällan torde uppstå skiljaktiga meningar hos fattigvårdsstyrelse

och barnavårdsnämnd, rörande vilken av dem, som i ett givet fall har

att ingripa.

Man kan tänka sig en familj, där man och hustru göra sitt bästa, inkomsten

är dock mycket obetydlig, och barnen kunna icke få den vård, som fordras. Med

ett understöd åt familjen skulle de dock kunna få lämplig vård och fortfarande

vistas i hemmet, -utan understöd blir det snart vanvård och barnavårdsnämnden

måste då omhändertaga barnen. Barnavårdsnämnden gör därför hos fattigvårdsstyrelsen

hemställan, att styrelsen måtte lämna fattigvård åt familjen. Fattigvårdsstyrelsen

finner emellertid icke, att behovet av fattigvård föreligger — och

vägrar lämna understöd. Eller omvänt: fattigvårdsstyrelsen lämnar understöd åt

en fattig familj. Den finner dock, att barnen ej få behövlig vård och tillsyn i

hemmet och hemställer hos barnavårdsnämnden, att den måtte omhändertaga

barnen till vård utanför hemmet. Barnavårdsnämnden anser emellertid, att föräldrarna

ej äro olämpliga att fostra sina barn, den vägrar skilja dem från hemmet

och föreslår eventuellt högre fattigvårdsunderstöd, som fattigvårdsstyrelsen ej anser

sig kunna lämna. Till en viss grad är sörjt för, att maskineriet ej avstannar.

Enligt 65—66 §§ kan barnavårdsnämnden nämligen hos länsstyrelsen göra anmälan,

för den händelse fattigvårdsstyrelsen vägrar att lämna understöd i fall,

som av barnavårdsnämnden påpekas för fattigvårdsstyrelsen. Men en dylik

procedur är ej ägnad att skapa ett gott förhållande mellan de båda myndigheterna,

Betänkligare är emellertid att fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd ofta

nödgas lämna understöd i samma sociala enhet. Om barnavårdsnämnden omhändertagit

ett barn och utackorderat detsamma utanför hemmet, skall understöd

i hemmet åt de övriga barnen lämnas av fattigvården. Undantag bilda blott de

ensamstående mödrarnas barn, vilka under alla förhållanden skola understödjas

av barnavårdsnämnden.

Men barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse kunna möta varandra på ännu

närmare håll. Då det gäller ensamstående mödrar med barn, har understöd åt

modern själv (exempelvis vid sjukdom) icke ansetts böra ankomma på barnavårdsnämnden,

utan på fattigvårdsstyrelsen. Vi få sålunda fall, då fattigvårdsstyrelsen

lämnar hjälp till modern och barnavårdsnämnden understöd till barnen. Huru

skola dessa understöd avpassas sinsemellan, huru stor del av ett för moder och

barn gemensamt understöd (t. ex. betalandet av hyra) skall lämnas av fattigvårdsstyrelsen

och huru stor del av'' barnavårdsnämnden? Då det gäller understöd till

personer med hemortsrätt i annan kommun, måste denna fråga noggrant besvaras.

Övertygande skäl att överföra en betydande del av fattigvårdens barnavård

till barnavårdsnämnden förefinnas alltså icke. Omhändertagandet av de värnlösa

barnen torde fortfarande kunna ombesörjas av fattigvårdsstyrelsen, och beträffande

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kiingl. Maj-.ts proposition nr 150.

de i 36 § omnämnda barnen är att märka, att desamma enligt 46 § lagförslaget

bliva föremål för skyddsuppfostran av barnavårdsnämnden, så snart de kroppsligen

vanvårdas eller äro i fara att bliva vanartade. Då sistnämnda paragraf sålunda

giver barnavårdsnämnden myndighet att ingripa såväl ifråga om andlig

som kroppslig vanvård, och anledning icke finnes för ett ingripande, då varken

den ena eller den andra formen av nyss nämnd försummelse föreligger, synes

36 § utan fara kunna utgå. Emellertid torde det tydligare än vad som skett i

46 § böra framhållas, att misshandel och vanvård av barn icke behöver vara

svårartad, för att barnavårdsnämnden skall hava rätt och plikt att ingripa.

Formuleringen av 36 § jämförd med 46 § 1 mom. b) mom. är ej fullt klar, och

utskottet har i sitt yrkande rörande understödsverksamheten tagit hänsyn härtill.

Utskottet önskar i detta sammanhang som en särdeles stor förtjänst hos lagförslaget

framhålla, att det enligt detsamma kommer att finnas en kommunal

myndighet, som kan omhändertaga de kroppsligt vanvårdade barnen, varigenom

en av den rådande barnavårdslagstiftningens svåraste brister blivit avhjälpt.

Körande understöd till änkor för deras barn anför kommittén själv, att ett

hjälpande av änkorna och deras barn genom pensionsförsäkring utan tvivel är

»den väg, som mest skulle motsvara sakens natur och på bästa sätt tillgodose

behovet». Ett understödjande av änkornas barn genom barnavårdsnämnden har

därför närmast karaktär av ett »provisorium» (jämför landshövding Johan Widéns

föredrag vid Svenska Fattigvårdsförbundets konferens i Stockholm den 26—27

oktober 1921). Det torde sålunda finnas ringa skäl för att på sakens nuvarande

ståndpunkt överlämna understödsverksamheten beträffande barnen till änkor åt

barnavårdsnämnden, helst understödsverksamheten ifråga om denna grupp av

barn medför påtagliga principiella inkonsekvenser vid den kommunala understödsverksamhetens

handliavande. Icke heller beträffande barn till de övriga

grupperna ensamstående mödrar, nämligen ensamstående hustrur och ogifta

mödrar, synes anledning föreligga att vidtaga någon förändring.

Utskottet tillåter sig med stöd av ovanstående hemställa, att de delar av kap.

6 samt kap. 10, vilka handla om barnavårdsnämndens understödsverksamhet,

utgå ur lagen, varvid dock torde böra beaktas, att, för den händelse ett borttagande

av 36 § skulle medföra, att någon grupp av barn, som därav äro i behov,

icke skulle bliva föremål för barnavårdsnämndens omvårdnad, bestämmelser

rörande dessa barn infogas på annat ställe i lagen.

Lagförslagets 12 kap. om kostnaderna för barnavården innehåller flera stadganden,

vilka böra hälsas med tillfredsställelse, exempelvis de, som röra bestämmandet

av det bidrag, föräldrar (inkl. styv- och adoptivföräldrar) äro skyldiga

utgiva till barnavårdsnämnden, när denna för vård eller skyddsuppfostran omhändertagit

deras barn, varom bestämmelser återfinnas under 100 § i lagförslaget.

I en del andra avseenden måste utskottet dock ställa sig tveksamt; i främsta

rummet gäller detta förslaget, att kommunens kostnader för barnavården i sista

hand till viss del skola stanna på fattigvårdsstyrelsen, samt vidare fattigvårdsstyrelsens

ställning till barnavårdsnämnden, då det gäller uttagande av gottgörelse

av enskilda ersättningsskyldiga och vidtagande av tvångsåtgärder mot

försumliga försörj ningspliktiga.

Enligt lagförslagets 101 § äger barnavårdsnämnd att av kostnad, som nämnden

bestritt för vård och fostran av barn under 16 år, och vilken ej blivit ersatt

genom bekommet statsbidrag, gottgörelse ur barnet tillhörig egendom eller av

ersättningsskyldig uppburet bidrag, utbekomma två tredjedelar av kommunens

fångvårdsstyrelse. I själva verket betyder detta i regel, att en och samma

kommun, vilken såsom barnavårdssamhälle bestritt viss kostnad, i sista hand

skall återfå större delen av denna kostnad av sig själv i egenskap av fattigvårdssamhälle.

Utskottet har icke av motiveringen till bestämmelserna i 101 §

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150. 77

tunn åt bliva övertygat om, att kommitténs förslag på denna punkt bör tillstyrkas.

I sin motivering för förslaget att ålägga fattigvårdsstyrelsen skyldighet att

deltaga i kostnaderna för barnavården utgår kommittén från det förhållandet,

att barnavårdsnämnden enligt lagen angående uppfostran åt vanartade och i

sedligt avseende försummade barn den 13 juni 1902 erhåller ersättning för viss

del av sina kostnader av den egna kommunens fattigvårdsstyrelse, nämligen

högst 100 kronor under fem år. Kommittén har upptagit och vidare utvecklat

denna för övrigt omstridda anordning. De nuvarande bestämmelserna i denna

punkt, vilka kommo till stånd vid 1902 års riksdag och avvika från bestämmelserna

i det till grund för den kungl. propositionen liggande kommittébetänkandet,

motiverades med, att skoldistriktet lämpligen borde ansvara för de kostnader,

som kunde anses påkallade av ett barns undervisning och omvårdnad i

andligt avseende, men vederbörande fattigvårdssamhälle borde bestrida de kostnader

vilka närmast kunde betecknas såsom utgifter för barnets lekamliga vård.

Frånsett att denna motivering synes i och för sig tämligen främmande, har ju

barnavårdsnämnden att taga hand om barn, långt innan de inträtt i skolpliktig

ålder och skall enligt förslaget få att göra även med andra grupper av barn, i

avseende på vilka den nyss nämnda motiveringen icke är tillämplig. Den principiella

grunden för den av kommittén ifrågasatta kostnadsfördelningen förefaller

sålunda icke bärkraftig.

Kommittén föreslår emellertid en annan fördelning av kostnaderna än den

nuvarande och framhåller därvidlag, att fattigvårdens andel i kostnaderna bör

bliva så pass betydlig, att den icke i mera avsevärd grad understiger den kostnad,

som fattigvården skolat få vidkännas, om barnets vårdande ombesörjts av

fattigvårdsstyrelsen. Men å andra sidan torde det dock icke vara välbetänkt,

yttrar kommittén, att överflytta på fattigvårdsstyrelsen så stor del av kostnaden

för barnavården, att barnavårdsnämndens andel däri blir alltför obetydlig. Det

är nämligen av vikt, att barnavårdsnämnden har ett direkt intresse av att resultatet

av dess arbete blir tillfredsställande även i ekonomiskt hänseende. Huru

stor del av kostnaden bör påföras fattigvårdsstyrelsen och huru stor del barnavårdsnämnden

blir givetvis omöjligt att avgöra på grundvalen av ett dylikt resonemang.

Kommittén stannar emellertid vid att föreslå, att fattigvårdssamhällets

andel av kostnaden för den av barnavårdsnämnden ombesörjda barnavården skall

fastställas till två tredjedelar och sålunda en tredjedel stanna på barnavårdsnämnden.

Då såväl fattigvårdsstyrelse som barnavårdsnämnd utses av samma

kommunala korporation, synes det utskottet, som om något behov icke förefinnes

att vidtaga särskilda anordningar för att barnavårdsnämnden skall handhava

barnavården på ett •—• för att använda kommitténs ord -— även ur ekonomisk

synpunkt ändamålsenligt sätt.

Vad kommittén egentligen avser med den föreslagna anknytningen till fattigvården

är att möjliggöra en tillämpning av fattigvårdslagens föreskrifter om

arbetsskyldighet och tvångsarbete för att förmå föräldrar till fullgörande av sin

försörjningsplikt. Emellertid torde detta syfte kunna nås på ett enklare sätt

än kommittén föreslår. Intet synes hindra att i lagen fastslås, att av barnavårdsnämnden

understödda föräldrar, som genom lättja eller liknöjdhet, lastbarhet

eller vårdslöshet, vållat, att deras barn måst omhändertagas av barnavårdsnämnden

till vård eller skyddsuppfostran och vilka tillika underlåta att

fullgöra fastställd bidragsskyldighet, av nämnden kunna föreläggas att fullgöra

anvisat arbete å arbetshem eller annorstädes och vid eventuell tredska bliva

föremål för sådana åtgärder, som omnämnas i 74 och 75 §§ lagen om fattigvården.

Om kommitterades yrkande, att barnavårdsnämnden icke skall utöva understödsverksamhet,

vinner beaktande, förlorar frågan om kostnadsfördelningen sin

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.) 1972 28 22

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:1s proposition nr ISO.

betydelse. För den händelse det emellertid anses lämpligt, att barnavårdsnämnden

skall ombänderhava nnderstödsverksamhet, vill utskottet som sin mening

framhålla, att barnavårdsnämnden bör hava sin egen fullständiga stat och

ej behöva vända sig till någon annan kommunal myndighet för att få sina kostnader

helt eller delvis ersatta. Barnavårdsnämnden borde i så fall också hava

att vidtaga alla åtgärder för att bevaka kommunens intresse mot hemortskommun,

landsting och stat, från vilka ersättning eller gottgörelse för barnavårdskostnad

borde utgå under samma villkor, som nu äro gällande ifråga om ersättning eller

gottgörelse för lämnad fattigvård. Barnavårdsnämnden skulle även, som nyssnämnts,

hava att vidtaga åtgärder mot försumliga försörjare.

Det kan förefalla, som om man på detta sätt finge tvenne fångvårdsstyrelse^

Frånsett det förhållandet, att man, så snart barnavårdsnämnden tilldelas en omfattande

understödsverksamhet, får tvenne organ för den kommunala understödsverksamheten,

så torde de antydda farhågorna vara överdrivna. Intet hindrar

nämligen, att i de mindre kommunerna en och samma person, mot ersättning

från såväl barnavårdsnämnd som fattigvårdsstyrelse, ombesörjer den legala

sidan av de båda myndigheternas verksamhet och att i de större kommunerna

en gemensam ombudsmannaexpedition får i uppdrag att handhava den

legala och ekonomiska verksamheten för både barnavåidsnämnd och fattigvårdsstyrelse.

Utskottet tillåter sig i detta sammanhang erinra om vikten av att dessa båda

myndigheter samarbeta på ett långt intimare sätt än för närvarande mångenstädes

är fallet och, där så ske kan, använda samma tjänstemän. Det finnes

exempelsvis ingen rimlig anledning för att, som nu ofta sker, låta inspektionen

av fattigvårdens utackorderade barn utövas av en person, under det att de av

barnavårdsnämnden omhändertagna barnen övervakas av en annan.

Slutligen önskar utskottet framhålla att anledningar till meningsskiljaktigheter

och missämja mellan fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämd tillskapas genom

det sätt, varpå kommittén tänkt sig förhållandet mellan dessa båda myndigheter»

Detsamma kan lätt störas genom olika uppfattning rörande hem sändning, rörande

utkrävande av ersättning av försörjningspliktig etc. Ofta kommer fattigvårdsstyrelsen

säkerligen att anse, att det belopp, med vilket föräldrarna av

barnavårdsnämnden förpliktats bidraga till barnens underhåll och vård, är

allt för ringa. Fn inbördes konkurrens mellan de båda kommunala myndigheterna,

som icke blott har goda följder, kan lätt uppstå, allt under det stridigheter

och missämja äventyra ett tillfredsställande handhavande av såväl barnavård

som fattigvård.

Fn princip, som hittills städse legat till grund för bestämmelserna rörande

den offentliga understödsverksamheten, är, att föräldrar, då det allmänna måst

träda emellan och sörja för barnen, skola hålla det allmänna skadeslöst. I överensstämmelse

härmed har kommittén i 99 § av förslaget fastslagit grundsatsen

om skyldighet för föräldrar att ersätta barnavårdsnämndens kostnad för deras

barns vård. Ett undantag har dock stadgats, i det kommittén föreslår, att

ensamstående moder, som enligt 10 kap. erhåller bidrag av barnavårdsnämnden

för vård av sitt barn, icke skall vara ersättningsskyldig för detta bidrag,

lika litet som då fråga är om understöd, som tilldelats henne på grund av

havandeskap eller barnsbörd. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke

modern, i likhet med fadern, bör vara ersättningsskyldig för understöd enligt

10 kap. För den händelse den ensamstående modern kommer i sådan ekonomisk

ställning, att hon utan svårighet kan ersätta understöd, som hon mottagit

för sitt barns vård, synes skäl icke föreligga att befria henne från ersättningsskyldighet.

De medel, som utgivas för samhällets understödsverksamhet, uttagas

skattevägen även från medborgare i mycket blygsam ekonomisk ställning, och

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

79

det förefaller icke mer än rätt, att den hittills gällande principen om ersättningsskyldighet

ifråga om uppburet offentligt understöd fortfarande hibehålles.

Bestämmelsen att ensamstående moder, som enligt 10 kap. erhåller bidrag av

barnavårdsnämuden för vård av sitt barn, icke skall vara ersättningsskyldig för

detta bidrag medför beträffande de ogifta mödrarna en avsevärd olägenhet, i det

att densamma kommer att försvåra fastställande av faderskap och underhållsskyldighet.

Det torde nämligen ej sällan bliva ganska lätt att övertyga den

ogifta modern om fördelen att förtiga faderskapet, då hon i varje fall av barnavårdsnämnden

erhåller tillräckligt understöd för barnets vård och fadern dessutom

kan lova att i hemlighet giva henne ett visst bidrag såsom tack för hennes

tystlåtenhet. I regel torde barnavårdsnämndens understöd jämte faderns frivilliga

bidrag komma att överstiga det belopp, barnets fader skulle nödgas lämna,

ifall underhållsskyldigheten fastställdes i laga ordning. På grund av bestämmelserna

i lagförslagets 81 § och 102 § 2 mom. blir det såväl för det utomäktenskapliga

barnets moder som dess fader i många fall ekonomiskt fördelaktigt

att förtiga eller förneka faderskapet, varigenom bestämmelserna i lagen

om barn utom äktenskap kunna eluderas.

Med allt erkännande åt de strävanden, som göra sig gällande att inom gruppen

ensamstående mödrar bringa mödrar till barn utom äktenskap i en bättre ekonomisk

ställning, önskar utskottet likväl framhålla, att de åtgärder, som vidtagas

i detta syfte, ej få vara av den beskaffenhet, att de försvaga samhällets

möjligheter att förmå föräldrarna att fullgöra sin underhållsskyldighet. Utskottet

vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på den redan nu rådande svårigheten

att vid behov efterhålla mödrar till barn utom äktenskap. Stockholms

stads barnavårdsnämnd yttrar härom i sin berättelse över verksamheten under

år 1920 följande beaktansvärda ord:

»Missförhållandena på det område, denna lagstiftning avser, gjorde sig ju

framför allt gällande däruti, att fäderna utan påföljd kunde undandraga sig

ansvar och förpliktelser gent emot sina utomäktenskapliga barn, och det är därför

förklarligt, att man med en viss ensidighet kommit att lagstifta fäderna till

efterrättelse och mödrarna till gagn. Verkligheten ställer oss emellertid ofta

inför fall då moderns ansvarslöshet är lika stor som någon faders. Som bekant

föreligger ju alltid i dylikt fall möjligheten att vid domstol söka få förmynderskapet

fråntaget en försumlig mor. Denna utväg låter sig emellertid icke ofta

med fördel tillgripa, ty dels kan det vara svårt att finna lämplig person, villig

att åtaga sig sådant uppdrag, dels och framför allt fordras av domstol stark bevisning

om fullständig olämplighet, om den skall anse sig kunna taga förmynderskapet

från en mor. Slutligen ligger en svårighet härvidlag även däruti, att

en dylik åtgärd, om den lyckas, uppretar modern i så hög grad, att hon därefter

ännu mer känner sig löst från sitt barn och försvinner utan att alls fullgöra

sin betalningsskyldighet.»

Då modern såsom regel skall hava vårdnaden om barnet och vara dess förmyndare,

följer härav, att det i allmänhet blir fadern, som får betala underhållsbidrag.

Blott i det fall att vårdnaden om och förmynderskapet för barnet

anförtrotts annan än modern, kan hon förpliktas att utgiva bidrag till barnets

underhåll och lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta den 14 juni

1917 eventuellt tillämpas.

A andra sidan är det omöjligt att gent emot fader till barn utom äktenskap,

vilken underlåter att fullgöra sin underhållsskyldighet, använda tvångsåtgärder

i annat fall, än då modern till barnet befinner sig i nödställd belägenhet.

Av vad bär anförts torde framgå, att utskottet ej finner det önskligt att utan

samband med en allmän revidering av bestämmelserna på detta område införa

stadganden, som ytterligare på ett viktigt område försvaga samhällets möjligheter

att efterhålla föräldrar, som försumma sin försörjningsplikt.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

103. Svenska stadsförbundets styrelse: Vad till en börjar angår förslagets grundprincip,

nämligen centralisering av barnavården, vill styrelsen uttala sin fullständiga

anslutning till kommitténs ståndpunkt i detta hänseende, för så vitt det gäller

önskvärdheten av ett sammanförande av de hittills på skilda kommunala myndigheter

spridda barnavårdsärendena; till vissa nog så viktiga detaljer i den

vidare utformningen av denna tanke skall styrelsen nedan återkomma.

Inom stadskommunerna och framför allt i de större av dem har man icke

kunnat undgå att känna olägenheterna av det nuvarande systemet, som låtit

barnavårdsärenden handläggas av ett flertal olika myndigheter, utan att något

egentligt samarbete dem emellan förekommit. Styrelsen vill i detta avseende

bland annat erinra därom, att i Stockholm 1914 av en inom barnavårdsarbetet

verksam stadsfullmäktig väcktes en motion om inrättande, i samband med en

då avsedd omorganisation av förvaltningen i sin helhet (enligt det s. k. Rabeska

betänkandet), av en särskild barnavårdsdirektion. Detta förslag gick ut på, att under

den tilltänkta direktionen skulle sammanföras alla ärenden rörande barnavården.

Av myndigheter i fråga skulle sålunda handläggas ärenden rörande utackorderingen

av såväl fattigvårdens som barnavårdsnämndens barn, tillfällig tuberkulosvård

(som handhaves av de s. k. upplysnings- och understödsbyråerna för

tuberkulossjuka), tillsyn över fosterbarn (nu handhavd av hälsovårdsnämnden),

barnbespisning (nu under folkskoledirektionen), vård å barnkrubbor och liknande

anstalter, spädbarnshem m. in. Det förutsattes, att direktionen skulle arbeta på

sektioner. Förslaget blev aldrig genomfört, då den avsedda genomgripande omgestaltningen

av hela förvaltningen icke kom under omprövning, men torcle förtjäna

observeras såsom ett bevis för, att centralisationsbehovet gjort sig kännbart

i huvudstaden.

I Göteborg har man sökt att i någon mån tillfredsställa centralisationsbehovet

genom inrättande av en »barnavårdsbyrå», som har till uppgift att vara eu

central förmedlingsanstalt för samhällets barnavård. I dess åligganden ingår

bland annat att emottaga anmälningar i barnavårdsärenden och att, därest de

falla under annan myndighets handläggning dit överlämna desamma, att förmedla

samarbete mellan de kommunala myndigheterna och de enskilda institutioner,

som inom samhället utöva barnavård in. m. I övrigt är byrån, som står

under överinseende av ett barnavårdsråd, utsett av stadsfullmäktige, barnavårdsnämndens

organ, framför allt beträffande frågor om de utomäktenskapliga barnen.

Aven i Gävle finnes en liknande barnavårdsbyrå. Som motiv för dess inrättande

anfördes bl. a., att bristen på samarbete de kommunala barnavårdsmyndigheterna

emellan »måste i hög grad inverka menligt på resultatet av det

trägna arbete, som ägnas barnen och de stora uppoffringar, som göras för dem».

Också några andra städer hava genom liknande anordningar sökt undvika

följderna av nuvarande splittring i barnavårdsärendenas handläggning. Än flera

skulle dessa åtgärder säkerligen blivit, om man icke haft att vänta förslag till

ny barnavårdslagstiftning och därför väl på många håll ställt sig avvaktande,

tills resultaten av kommitténs arbete blivit kända. Vare sig man redan vidtagit

några anstalter för ett lämpligare handläggningssätt av barnavårdsfrågorna eller så

ännu icke skett, synes inom kommunalförvaltningen dock ingen tvekan kunna

råda därom, att dessa ärendens uppdelning på flera myndigheter är av synnerligen

olycklig inverkan på barnavårdsarbetet. Ett och samma fall behandlas

ofta samtidigt av flera myndigheter, som i brist på samverkan måhända rent av

motarbeta varandra. Åtskilliga fall, icke så sällan kanske de mest svårartade,

bliva förbigångna, då de icke uppenbart ligga inom viss kommunal myndighets

verksamhetsområde. Samarbetet mellan kommunen och enskilda sammanslutningar

i barnavårdens intresse försvåras, då kommunen företrädes av ett flertal

organ. Många missförhållanden komma icke till myndigheternas kännedom,

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Afajils proposition nr 150. 81

enär vederbörande icke vet, till vilken av de många myndigheterna han skall

vända sig.

Som i kommitténs betänkande meddelas, har också från de kretsar, där man

praktiskt sysslat med barnavårdsfrågor, gång efter annan påyrkats en centralisering.

Även i den utländska lagstiftningen har en centralisation av barnavårdsärenden

ansetts önskvärd. Styrelsen vill i detta avseende särskilt fästa uppmärksamheten

på ett i Finland i april 1921 avgivet principbetänkande angående

»samhällets barn- och ungdomsskydd», till vilket styrelsen även i fortsättningen

på skilda punkter torde få anledning återkomma. I detta betänkande utgår

kommittén ifrån, att det samhället åliggande barn- och ungdomsslcyddet i så stor

utsträckning som möjligt bör centraliseras hos en myndighet. Det betonas där,

att detta centralisationsproblem länge dryftats i fackmannakretsar i flera länder

och att eu allmän opinion för centralisationens nödvändighet arbetat sig fram.

»Den offentliga barnavården bör bilda ett helt, om system och effektivitet i

arbetet skall kunna påräknas».

För egen del har styrelsen som sagt obetingat kunnat ansluta sig till kommitténs

uppfattning, att en av de viktigaste åtgärderna för åstadkommande av

fullgod offentlig barnavård i vårt land vore att häva den nu bestående splittringen

och hos en ansvarig och fullt kompetent myndighet samla handläggningen av dessa

frågor. Att kommittén med så stark och bärande motivering gjort detta krav

gällande, finner styrelsen för sin del vara det föreliggande betänkandets främsta

förtjänst. Hur än en blivande lag om den offentliga barnavården i sina detaljer

kan komma att gestalta sig, är det enligt styrelsens mening i vart fall av primär

betydelse, att densamma åvägabringar större enhet i barnavårdsärendenas handläggning.

Än så viktiga reformer beträffande olika grenar av lagstiftningen torde

få en relativt ringa betydelse, så länge hela arbetet från det offentligas sida för

en bättre uppfostran åt värnlösa och vanartade barn förlamas genom en deeentralisation,

som just på detta område kommit att bliva i särskilt hög grad utpräglad.

Om än styrelsen sålunda finner ett samlande hos en myndighet av de nu

spridda barnvårdsärendena önskvärt, kan styrelsen dock på skäl, som nedan

närmare angivas, icke undgå att finna, att kommittén gått något längre i sin

strävan att centralisera, än som verkligen kan anses påkallat.

Så som kommittén uppdragit konturerna av barnavårdsnämndens verksamhetsområde,

innebär förslaget otvivelaktigt utbrytning av den offentliga fattigvårdens

uppgifter i en omfattning, som måste väcka vissa betänkligheter.

Särskilda skäl tala utan tvivel just vid denna tidpunkt för att icke splittra

den kommunala understödsverksamheten på tvenne olika myndigheter. Efter ett

vidlyftigt utredningsarbete har så nyligen som år 1919 börjat tillämpas en ny

lag angående fattigvården. Genom denna lagstiftning har ett betydelsefullt

försök gjorts att humanisera fattigvården och därigenom också göra densamma

mera populär i den allmänna uppfattningen. Man kunde under sådana förhållanden

närmast finna det naturligast och riktigast, att understödsverksamheten

odelad hålles samlad hos fattigvårdsstyrelsen. Det gäller ju för den närmaste

framtiden att föra fattigvårdsreformen från lagstiftningen ut i levande

livet och att övervinna det misstroende och den motvilja, varmed man inom de

hjälpbehövandes krets hittills omfattat densamma. Under sådana omständigheter

synes onekligen åtskilligt tala för att icke motarbeta dessa strävanden

genom att nu undanrycka fattigvårdsstyrelserna stora delar av deras verksamhetsfält.

Styrelsen har ur dessa synpunkter icke heller kunnat undgå att känna sig

något tveksam rörande ändamålsenligheten av den avsedda uppdelningen av

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kung!. Maj-.ts proposition nr 150.

understödsverksamheten mellan tvenne kommunala myndigheter. I likhet med

Stockholms fattigvårdsnämnd i dess över förslaget avgivna yttrande har styrelsen

funnit det vara en fördel, om all kommunens understödsverksamhet kunde

samlas hos en enda kommunal myndighet, även om en sådan radikal centrali

sation ej torde helt utesluta varje konfliktanledning mellan fattigvård och barnavård.

Styrelsen har med hänsyn till den föreslagna lagstiftningens stora betj’delse

emellertid icke velat ifrågasätta ett framskjutande av hela detta viktiga

förslags prövning i avvaktan på en samarbetning av barnavårdslagarna med den

nyligen tillkomna fattigvårdslagstiftningen; detta så mycket mindre som för ett

rationellt ordnande av dessa organisationsfrågor även resultaten av utredningsarbetet

rörande hela den sociala försäkringen i vårt land borde avvaktas.

Som styrelsen redan tidigare framhållit, ställer sig tanken på en centralisering

av barnavården för styrelsen såsom en av de viktigaste förtjänsterna hos det

nu behandlade förslaget så betydande, att den får anses uppväga de olägenheter,

som följa av understödsverksamhetens uppdelning.

För ett bibehållande av hela understödsverksamheten hos fattigvårdsstyrelserna

talar väl den omständigheten, att de tidigare handhaft densamma och

därför nu sitta inne med erfarenhet på området. Onekligen föreligger emellertid

som kommittén också framhållit, det en väsentlig artskillnad mellan den vård,

som skall lämnas de omhändertagna barnen och det understöd, som lämnas de

äldre. För barnens del torde understödsverksamheten få anses vara starkare

moraliskt och pedagogiskt betonad, mindre avse medel till livets uppehälle än

anskaffande av lämpliga hem och bibringande av uppfostran till goda medborgare.

Medan fattigvården väsentligen tager sikte på dem, som så att säga

äro på väg från livet genom ålderdom eller sjukdom, har barnavården att taga

hand om dem, som gå emot det verksamma livet. Fattigvården blir med nödvändighet

repressiv, barnavården måste framför allt vara preventiv. Denna artskillnad

i uppgiften synes väl försvara ett överlämnande av barnavården till

särskilda organ, så sammansatta, att de lämpa sig för just denna gren av understödsarbetet.

Rätten att utdela understöd torde också få anses vara ett så viktigt

komplement till barnavårdsnämndens arbete i övrigt att just denna understödsverksamhet

får betraktas såsom en nödvändig förutsättning för en effektivare

barnavård. Det förutsattes också vid nu gällande fattigvårdslags tillkomst, att

understödsverksamheten för barn senare möjligen skulle fråntagas fattigvården.

Av vikt synes emellertid vara, att man vid en riktig befunnen princips omsättande

i praktiken icke går så långt, att man framkallar konsekvenser av betänklig

art. Det gäller vidare, att man för behandlingen av de till barnavårdsnämnden

överförda ärendena söker utfinna former, som i görligaste mån öppnar

möjligheter för en friktionsfri handläggning av de uppkommande fallen. Till

den senare frågan skall styrelsen nedan återkomma.

Med den motivering, som ovan angivits för en särskild handläggning av understödsverksamhet

för barn, anser sig styrelsen kunna biträda förslaget om överförande

till barnavårdsnämnden av de i kapitel 6 av lagförslaget omnämnda

värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet.

Däremot kan styrelsen för sin del icke biträda de synpunkter, som ligga till

grund för kapitel 10 i lagförslaget om understöd för vård av barn till ensamstående

moder m. m., om än ur principiella synpunkter åtskilligt talar för en

sådan anordning. Medan i kapitel 6 avses omhändertagande av barn för vård

utom hemmet, avser kapitel 10 vård av barn även i hemmet. En principiellt

motiverad gräns mellan fattigvårdens och barnavårdens understödsverksamhet är

därmed uppgiven. Väsentligt större olägenheter skulle också ur organisationssynpunkt

följa av ett överflyttande till barnavården av i kapitel 10 omförmälda

barn.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

På sätt kommittén framhåller har de senare årens lagstiftning givit den

^ensamstående modern ökade möjligheter att utkräva barnafaderns skyldigheter

mot sitt barn. Väl kan det vara riktigt, att frågan om de ensamstående mödrarnas

ställning icke därmed slutgiltigt lösts och att fall ideligen uppstå, där samhället

ändock behöver ingripa. Att lagstiftningen alltfort måste hava sin uppmärksamhet

riktad på att ernå en mera slutgiltig lösning av detta problem skall

icke bestridas. Kommitténs argumentering för en lösning i detta sammanhang

genom barnavårdsnämnden synes styrelsen dock knappast övertygande.

Väl är det sant, att de mödrar, vilka nämnden i föreliggande fall skulle få

på sin lott att understödja, redan tidigare varit föremål för nämndens verksamhet,

närmast genom respektive barnavårdsman. De upplysningar, som i sådan

ordning inhämtats, torde emellertid kunna göras disponibla även för annan myndighet

och deras befintlighet knappast behöva utgöra motiv för att just barnavårdsnämnden

även i fortsättningen, när den allmänt stödjande verksamheten

enligt 1917 års lagstiftning övergår till rent ekonomiskt understöd, alltfort skall

handlägga deras ärenden. Barnavårdsmannens kontroll över den ensamstående

kvinnan kan väl även i fortsättningen utnyttjas för den understödjande myndigheten

även om denna är en annan än barnavårdsnämnden. Den omständigheten,

att understödsverksamhet enligt kapitel 6 i lagförslaget tillägges barnavårdsnämnden

torde väl knappast, såsom av kommittén göres, kunna i och för sig åberopas

för ett omhändertagande även av de ensamstående mödrarnas barn; knappast

det förhållandet att senare ett dylikt barn i allt fall kan få omhändertagas av

nämnden enligt kapitel 6 eller såsom fosterbarn. Ett mera reellt skäl är givetvis

att finna i kommitténs mening, att eu ensamstående kvinna, som gjort sitt

bästa att försörja sitt barn, sedermera, då det allmänna ändock måst träda till,

icke bör bliva ersättningsskyldig för erhållet bidrag. Att finna en form för

■ersättningsfrihet i detta fall torde knappast påfordra, att dylikt understöd går

genom barnavårdsnämnd, andra former böra därför kunna utfinnas. Genom en

ändring av fattigvårdslagen kunde måhända möjlighet skapas att i önskvärda

fall bereda fattigvård utan ersättningsskyldighet.

Med understödsförfarandet enligt lagförslagets kapitel 10 följa onekligen icke

så obetydliga svårigheter. Medan t. ex. en hustru, vars man lever men icke på

grund av sjukdom kan försörja sina barn, får anlita fattigvården för barnens del

skulle en ogift moder med måhända icke så föraktlig, om än otillräcklig inkomst

få understöd genom barnavårdsnämnden. Den senare skulle måhända få ett

relativt rikligare underhåll och i vart fall utan betalningsskyldighet; sådan skulle

däremot åvila hustrun. Det torde icke kunna undvikas, att denna klyvning av

understödet i ett »bättre» och ett »sämre» skulle i högsta grad bidraga till att

göra fattigvården förhatlig. Att förbättra ensamstående moders ställning är naturligen

önskvärt men det torde knappast vara ur någon synpunkt tillrådligt att

■därvid gå så långt, att en ogift moder kan komma i en bättre situation än

den gifta.

Vad beträffar understöd före och efter barnsbörden torde som ett ytterligare

skäl att icke nu upptaga dessa frågor få framhållas, att man dock först

synes böra undersöka, om och i vilken utsträckning moderskapsförsäkring låter

■sig genomföras, innan denna sak fristående för sig prövas.

Beträffande understöd åt änkors barn torde med samma skäl kunna göras

gällande, att innan denna fråga slutgiltigt löses, man bör vara på det klara

med, vilka möjligheter kunna föreligga att lösa detta problem genom försäkring.

Mot vår allmänna pensionsförsäkring har med fog riktats den anmärkningen,

att gränserna mellan understöd och pension icke klart uppdragits från början

och att de sedermera allt mer och mer utsuddats. Här föreslås nu att taga ett

nytt steg i orätt riktning. Av kommittén själv erkännes, att en anknytning till

folkförsäkringon vore den rätta utvägen och eu sådan lösning sättes för fram
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kung1. Maj:ts proposition nr 150.

tiden i utsikt. Som bekant befinna sig för närvarande frågorna om ett enhetligt

och rationellt ordnande av hela vår socialförsäkring under utredning. I avvaktan

på resultaten av detta arbete synes frågan om understöd åt änkors barn i annan

ordning än nu böra anstå.

Styrelsen vill i detta sammanhang emellertid uttala såsom sin mening, att,

därest understöd åt änkors barn skall lämnas på av kommittén föreslaget sätt,,

intet som helst skäl synes styrelsen föreligga, varför icke också änklingars

barn skulle erhålla samma förmån.

Beträffande principerna för barnavårdens centralisering vill styrelsen således

förorda kommitténs förslag utom vad angår stadgandena i kapitel 10, vilket

kapitel styrelsen finner kunna ur förslaget utgå. Därigenom skulle också underlättas

vissa av styrelsen nedan föreslagna förenklingar med avseende å kapitel

12 i lagförslaget.

Önskvärt hade utan tvivel varit, om kommitténs förslag kunnat åtföljas av

några utförliga beräkningar rörande de merkostnader, som komma att drabba

kommunerna genom lagens antagande. Som kommittén framhåller, torde möjligheter

emellertid icke föreligga att kunna göra dylika beräkningar av något verkligt

värde, då den huvudsakliga kostnadsökningen ju mera indirekt framkallas

därav, att barnavårdens hela standard kan väntas bliva förbättrad genom lagen.

Som kommittén också påpekat, innebär ju förslaget i stora delar en överflyttning

av kostnaden från fattigvårdens till barnavårdens konto. Ifrågasättas

kan väl dock, om icke de överflyttade posterna komma att tilltagas något rundligare

än de skulle blivit, om de fortfarande utmätts av fattigvården. I kanske

största utsträckning torde detta bliva fallet beträffande kostnaderna enligt kapitel

10, vars utgående ur förslaget st3nrelsen av andra skäl påyrkat. Omhändertagandet

av ungdom mellan 15 och 18 år, som visat vanart, kan givetvis också

bliva rätt betungande. Då icke så få av dessa ungdomar i annat fall dock måhända

senare genom en utvecklad brottslighet kommit att åsamka det allmänna

kostnader, torde kostnaden för denna ungdomsvård kanske bliva mera skenbar

än verklig.

Styrelsen har ovan framhållit önskvärdheten av, att formerna för samarbetet

mellan fattigvård och barnavård gjordes så enkla som möjligt. De föreslagna

stadgandena om ersättningsskyldighetens utkrävande synas styrelsen i detta hänseende

lämna åtskilligt övrigt att önska. Förslaget förutsätter, att bidragen

bestämmas av barnavårdsnämnden, men utsökas av fattigvårdsnämnden. Det synes

styrelsen uppenbart, att ett så omständligt förfarande är i högsta grad ägnat att

fördröja ärendena på samma gång som det ger tillfällen till slitningar de båda

myndigheterna emellan. Det torde icke kunna undvikas, att olika meningar allt

emellanåt uppkomma om gällande stadgandens tolkning. Lagförslaget förutsätter

för övrigt i 65 § uppkomsten av sådana förvecklingar och stipulerar rent av, att

barnavårdsnämnd skall kunna hos länsstyrelsen »anmäla» fattigvårdsstyrelsen för

viss utebliven åtgärd. En organisation av förvaltningen, som måste tillgripa en

sådan »ultima ratio», synes döma sig själv. Slitningar mellan fattigvårds- och

barnavårdsmyndigheter hava på sina håll redan tidigare gjort sig gällande. Med

det »samarbete», som lagförslaget i kapitel 12 förutsätter, torde det bli snart nog

regel. I vart fall skulle de båda myndigheterna emellan en skriftväxling nödvändiggöras,

som skulle verka tidsödande och hindrande för bådas arbete. Ytterligare

tillspetsas olägenheterna därav, att en del tidsfrister enligt fattigvårdslagen

maste noga iakttagas. Genom att låta fattigvården tjänstgöra såsom »exekutor»

åt barnavården ökar man näppeligen heller i det allmänna föreställningssättet

fattigvårdens popularitet.

Det samarbete mellan fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, som kommittén

föreslår i kapitel 12 av lagförslaget, skulle genom sin tungroddhet högst väsent
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 85

ligt neutralisera de fördelar, kommittén velat vinna med centralisation^! av

barnavårdsärendena.

Två vägar att undgå dessa svårigheter stå, såsom kommittén framhåller, till

buds. Antingen kunna kostnaderna för barnavården helt läggas på fattigvårdsstyrelsen,

eller också kan barnavårdsnämnden få sin egen fullständiga stat och

själv betäcka sina utgifter. Kommitténs invändningar mot den första utvägen

synas styrelsen äga fullt fog. Skälen att frångå också den andra utvägen finner

styrelsen däremot mindre bärande. Kommittén anser det betänkligt att låta

barnavårdsnämnderna inom olika kommuner uppträda såsom processande parter

och därigenom åstadkomma ännu ett slag av fattigvårdsprocesser mellan ytterligare

eu kategori kommunala myndigheter. Detta argument kan väl rent teoretiskt

hava åtskilligt för sig. I praktiken torde denna metod emellertid komma

att visa sig mera tilltalande.

Rent organisatoriskt torde det hela löpa betydligt enklare, om barnavårdsnämnden

själv får handhava frågor om ersättningarnas indrivande men anordningar

träffas, olika allt efter de lokala förhållandena, som förhindra onödigt

utredningsarbete. Det må framhållas, att i Stockholm, såvitt känt är med gott

resultat, en gemensam ombudsman (med tillhörande expedition) tillsatts för fattigvårds-

och hälsovårdsnämnderna. I de större och medelstora städerna samlas

allt oftare sekreterare- och ombudsmansbefattningarna i olika nämnder hos eu och

samma person, stadsombudsmannen, och hans eventuella biträdande stadsombudsman

eller kanslist. Även där eu sådan befattning icke finnes, torde ganska lätt

det låta sig ordna så, att allt arbete med t. ex. hemortsrättsutredningar och dylikt

kommer både fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden tillgodo. Vederbörande

tjänstemän ställas under båda myndigheterna, men dessa bliva sins

emellan fristående. Dubbelarbete undvikes då och på samma gång avlägsnas

möjligheterna till friktioner mellan nämnderna och långsam och byråkratisk handläggning

av ifrågavarande ärenden. Problemet om en gemensam handläggning

av alla understödsärenden, som styrelsen ovan vidrört, torde i rätt stor omfattning

i själva verket finna en lösning i en lämplig tjänsteorganisation, anpassad

efter lokala förhållanden.

Kommittén föreslår, att barnavårdsnämnd av fattigvårdsnämnden skall återfå

2/s av vissa sina kostnader, andra skulle helt ersättas. Det närmare utformandet

i lagbestämmelser av denna princip har givit upphov till synnerligen invecklade

regler, besvärliga att tillämpa och dessutom ägnade att onödigt tilltrassla den

kommunala bokföringen.

Själva ersättningsprincipen har sin förebild i nu gällande bestämmelser enligt

lagen om vanartade och sedligt försummade barn. Den har där sin motivering

i det förhållandet, att skoldistriktet ansetts böra ansvara för kostnaden för barns

uppfostran och andliga vård, medan fattigvården finge bära utgifterna för den

lekamliga vården. Kommittén föreslår nu emellertid barnavårdens fullständiga

överflyttande till den borgerliga kommunen. Därmed hava, synes det styrelsen,

de reella skälen för denna kostnadsfördelning också bortfallit. Om den borgerliga

kommunens kostnader för barnavården hädanefter föras på den ena eller

på den andra kommunala myndighetens stat är då en fråga av alltför underordnad

art för att motivera invecklade »ersättnings»-principer.

Får såväl fattigvårdsstyrelse som barnavårdsnämnd egna, i allo fullständiga

stater — såsom styrelsen ovan påyrkat — synes det enklaste vara, att de var

för sig bära sina kostnader. Större reda och överskådlighet vinnes då och kommunens

bokföring slipper att laborera med eu konstlad klyvning av utgifter,

som dock i sin helhet måste bestridas ur kommunens kassa.

Den synpunkten, att genom ersättningsförfarandet barnavårdsnämnden skulle

animeras till större sparsamhet, om nämnden finge sina utgifter — i olika mån —

ersatta av fattigvårdsstyrelsen, torde knappast böra tillmätas så stor betydelse,

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

att densamma kunde motivera hela det invecklade förfaringssätt, kommittén föreslagit.

Genom budgetens fastställande, genom val av vissa ledamöter i nämnden,

genom revisionen etc. hava stadsfullmäktige väl dock gentemot även denna

nämnd, lika väl som beträffande övriga verkställande nämnder, möjligheter nog

att vaka över, att nödig sparsamhet iakttages. För övrigt torde väl nämndens

sparsamhet mera animeras därav, att de verkliga utgifterna i sin helhet föras i

dess stat, än med ett förfaringssätt, som tillför nämnden »inkomster» på papperet

enbart.

De följder, som för föräldrars del gälla med avseende å hemortsrätt, ersättningsplikt

etc. för de fall, där fattigvårdsstyrelse haft kostnad för barns vård,

måste givetvis på samma sätt få gälla, där barnet omhändertages av barnavårdsnämnden.

Med kommitténs uppdelning av kostnaderna sammanhänger också en annan,

synnerligen framträdande olägenhet i förslaget, den att endast två tredjedelar

av kommunens kostnader kunna utkrävas av en eventuellt ersättningsskyldig.

Uppfyller t. ex. en fader sina skyldigheter och ersätter barnavårdsnämnden dess

kostnader för barnet, får han erlägga hela kostnaden. Försummar han sina

skyldigheter och utsökning skall ske genom fattigvården, slipper han undan med

två tredjedelar. En sådan konsekvens kan icke anses önskvärd.

Såsom en sammanfattning av ovanstående yttrande vill styrelsen slutligen uttala

följande.

Det föreliggande lagförslaget såsom en helhet betraktat synes styrelsen utgöra

ett förtjänstfullt försök att giva den ofientliga barnavården i vårt land den

ställning, som kräves av denna vårds vikt och betydelse för det allmänna, I

-detta avseende har styrelsen särskilt funnit tanken att hos en och samma sakkunniga

myndighet centralisera de nu så spridda barnavårdsärendena tilltalande.

Med sina ovan framkomna erinringar har styrelsen i några punkter vänt sig

mot den överorganisation, styrelsen trött sig finna i förslaget (framför allt beträffande

ungdomsråden). Med avseende å centralisationen synes förslaget styrelsen

i vissa punkter hava gått längre, än som åtminstone för det närvarande

synes påkallat (beträffande understöd åt ensamstående mödrars barn, änkeunderstöd

m. in.). I andra fall har styrelsen ansett sig böra anmärka mot principer,

som synts styrelsen utan reella fördelar medföra avsevärda nackdelar för organisationen

av stadssamhällenas förvaltning. Därtill har styrelsen tillåtit sig

foga en del detaljanmärkningar, även de avseende huvudsakligen organisatoriska

frågor.

103 a. Svenska landstingsförbundets styrelse: Mot en överflyttning av understöds
verksamheten

från fattigvårdsstyrelse till barnavårdsnämnd torde visserligen kunna

göras den anmärkningen, att, sedan genom den nya fattigvårdslagen fattigvårdsstyrelse

kan lämna understöd, utan att detta behöver få karaktären av fattigvård,

det måhända är obefogat, att uppdela den kommunala understödsverksamheten

på tvenne organ, helst som en rationell klyvning av denna verksamhet

knappast låter sig genomföra. Så skulle enligt kommitténs förslag alltjämt vården

av barn till gifta föräldrar eller till änklingar, vilka äro i behov av understöd,

ankomma på fattigvårdsstyrelsen, medan den närstående understödsverksamheten

åt ensamma mödrar och deras barn skulle bliva en barnavårdsnämndens

angelägenhet. Även i den föreslagna anordningen, att barnavårdsnämnden,

ehuru den har att betala kostnaderna för omhändertagna och understödda barn,

likväl skulle befrias från den förvaltning, som består i att utsöka kostnaden av

annan kommun, landsting eller staten, ävensom från åtgärder mot försumliga

försörjare, spåras denna dualism. Det har från vissa håll anmärkts, att den

föreslagna anordningen vore ägnad att i sin mån göra den offentliga fattigvården

impopulär och så att säga deklassera densamma. Emellertid äro de motiv, som

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr löO.

87

kommittén förebragt för sitt förslag i hithörande delar, av den natur, att styrelsen

ehuru icke utan tvekan ansett sig böra godtaga de föreslagna anordningarna.

Man får hoppas, att de olägenheter, som givetvis äro förenade med

den antydda dualismen, med tiden genom lämpligt samarbete mellan respektive

förvaltningsorgan skola övervinnas eller försvagas.

Beträffande det föreslagna understödet genom barnavårdsnämnden åt moder

till barn utom äktenskapet för tiden närmast före och efter barnsbörden anser

styrelsen, med godtagande av den av kommittén uttalade principen, att förevarande

fråga lämpligen bör få sin lösning i samband med en obligatorisk sjukoch

moderskapsförsäkring, olämpligt att nu provisoriskt lösa spörsmålet genom

understödsverksamhet från barnavårdsnämndens sida. En dylik anordning skulle

komma att förorsaka våra primärkommuner avsevärda kostnader, vilka för närvarande

ej äro möjliga att ens tillnärmelsevis beräkna, och torde måhända i

viss mån försvåra en rationell lösning på försäkringsvägen, vilken av allt att

döma torde vara nära förestående.

Såsom en allvarlig erinran mot kommittéförslaget vill styrelsen framhålla saknaden

av varje som helst beräkning angående kostnaden för detsammas genomförande.

Även om en dylik beräkning givetvis är vansklig att utföra, så borde

dock för kommittén förefunnits möjlighet att åstadkomma vissa kalkyler, som

åtminstone gåve en om ock vag föreställning om förslagets ekonomiska konsekvenser

för primärkommunerna, landstingen och staten. Som det nu är, måste

man givetvis ställa sig synnerligen tveksam till förevarande till sina grundprinciper

visserligen storstilade och tilltalande förslag, men om vars ekonomiska

sida man svävar helt i okunnighet.

I nu icke berörda delar av förslaget har styrelsen inga väsentligare erinringar

att göra, men vill till sist med hänsyn till skattetungan i kommunerna och rådande

ekonomiska konjunkturer framhålla önskvärdheten eller nödvändigheten

av att vid en överarbetning av förslaget noga tillses, huruvida icke på vissa

punkter ytterligare inskränkningar kunna göras, ägnade att i möjligaste mån

begränsa det allmännas kostnader för genomförandet av en effektiv barnavård,

varav vi förvisso äro i trängande behov. Vid en dylik överarbetning torde ock

böra undanröjas en del vid den år 1921 hållna barnavårdskonferenseD påvisade

smärre inadvertenser i förslaget.

104. Svenska landskommunernas förbunds styrelse: Den kommunala understödsverksamheten,

har, med undantag för viss sådan verksamhet under''kristiden, handhafts

av fattigvårdsstyrelsen. För att hålla den kommunala understödsverksamheten så

långt möjligt samlad, har fattigvårdsstyrelsen givits rätt att i vissa fall bevilja

understöd, utan att det får karaktär av fattigvårdsbidrag. I och med att kommitterades

förslag upphöjes till lag, kommer denna enhetlighet att upphöra, och

barnavårdsnämnden såväl som fattigvårdsstyrelsen kunna bevilja bidrag till

underhåll och uppfostran. Inför de konsekvenser, som detta kan medföra, ställer

sig styrelsen tveksam till förslaget. Det torde emellertid icke kunna bestridas,

att det för barnavården som sådan kan vara av stor betydelse, att alla de med

denna verksamhet förenade uppgifter handhavas av ett och samma organ, som

kan till omedelbar verkställighet befordra påtagliga behov och den dualism, som

i visst avseende kan sägas uppstå mellan barnavårdsnämndens understödsbeviljande

verksamhet och fattigvårdsstyrelsens torde icke bliva av svårare art, än

om barnavårdsärendena skulle uppdelas mellan barnavårdsnämnderna och fattigvårdsstyrelserna

i en vårdande verksamhet och en understödjande verksamhet.

Om också någon tveksamhet kan råda beträffande dessa två alternativ, förefaller

det docK styrelsen, som skulle de praktiska olägenheterna av att uppdela barnavården

på två förvaltningsorgan bliva större än en delning av understödsverksamheten

mellan barnavård och fattigvård.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kung!,. Maj:ts proposition nr 150.

Beträffande förslaget om understöd för vård av barn till ensamstående moder

m. in., som avhandlas i kap. 10 i lagförslaget, torde dessa understödsbehov få

anses mer hänförliga till den egentliga socialförsäkringen än till barnavårdslagstiftningen,

i vilket sammanhang formerna för hjälp även i dessa avseenden äro

underkastade utredning. I avvaktan på dessa utredningar torde det därför vara

lämpligt, att kommitterades förslag får vila, för att slutgiltigt behandlas i ett

sammanhang.

I sitt utlåtande har styrelsen endast yttrat sig om de delar av förslaget, mot

vilka styrelsen ställt sig betänksam eller haft erinringar att göra. Med erkännande

av kommittébetänkandets fullständighet och även övriga förtjänster i

många hänseenden, vill styrelsen som en sammanfattning av sitt yttrande framhålla,

att förslaget först efter en omarbetning i vissa och rätt så väsentliga delar

synes kunna läggas till grund för en blivande lagstiftning i ämnet.

105. Fredrika Bremer-jorbundets styrelse: Förslaget är utan tvivel ägnat att i det

stora hela medföra mycket väsentliga förbättringar inom såväl den offentliga

som den enskilda barnavården. Särskilt är därvid att märka bestämmelsen att

till skyddsuppfostran skall kunna omhändertagas icke allenast vanartade och

sedligt försummade utan även i kroppsligt hänseende vanvårdade barn. Av stor

betydelse är också den föreslagna höjningen av åldersgränsen för skyddsuppfostran

från 15 till 16 ar samt i vissa fall ända till 18 år. En länge och starkt

känd brist i den nuvarande lagstiftningen har härmed fyllts, i det att samhället

beredes möjlighet att genom fostran tillrättaföra den sedligt förvildade kvinnliga

ungdomen, för vilka lösdrivarelagens tvångsbestämmelser hittills utgjort det enda

och föga ändamålsenliga korrektivet. Förbundet får därför framhålla såsom

synnerligen angeläget att förslaget i denna del måtte bliva i oförändrat skick

antaget.

Däremot kan förbundet icke biträda den uppfattning, som ligger till grund

för förslaget att från fattigvården till barnavårdsnämnden överflytta den understödsverksamhet,

som avser ensamstående mödrar, en förändring, som ju skulle

fråntaga samhället all rätt och möjlighet att återkräva ens någon del av det

utgivna beloppet. Det har med rätta framhållits, att såväl den nya fattigvårdslagens

bestämmelser som principerna för deras tillämpning gå ut på att föra

den allmänna fattigvården upp till ett allt högre plan, icke blott reellt utan till

följd därav också i allmänhetens uppfattning. Så hava i vissa större samhällen

fattigvardsstyrelserna på senare ar bl. a. börjat uppföra hem för mödrar med

späda barn. Det synes emellertid förbundet uppenbart att man genom en bestämmelse,

som för vissa kategorier understödstagare stipulerar ett så att säga

bättre slags understöd än för andra, direkt skulle komma att motverka vad man

för fattigvårdens rätta uppskattning hittills lyckats uppnå och väl önskar att

allt mera vinna.

Om man över huvud taget skulle för några slags understödstagare kunna godtaga

den föreslagna lättnaden, skulle detta väl snarast gälla änkor och över

givna hustrur. Åtminstone för de förstnämndas del pågår emellertid en utredning

om pensionsförsäkring, vars resultat torde böra avvaktas, innan ett särförslag

nu antages för att måhända snart utbytas mot ett annat.

Kommittén motiverar den priviligierade ställning som givits de ensamstående

mödrarna därmed att det för både moder och barn är av så stor vikt att modern

får själv värda sitt barn, att samhället bör bereda henne möjlighet därtill.

Detta är också förbundets mening, men hjälpen bör icke lämnas under förmånligare

former än för andra understödstagare. Det är lika angeläget för änklingar

eller för gifta föräldrar och deras barn att under svåra tider deras hem genom

samhällets hjälp kan hållas ihop. Samma förutsättningar böra då icke skapa

olika påföljder. Det är ju dessutom att märka att samhället redan genom barnavårdsmännen

givit de ogifta mödrarna ett synnerligen verksamt bistånd.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition nr 150.

89

Förbundet måste uttala de största betänkligheter emot det ifrågavarande understödets

överflyttning från fattigvården till barnavårdsnämnden och får därför

föreslå att 10 kapitlet måtte utgå ur förslaget. Förbundet tillåter sig dock

framhålla såsom önskvärt att det i 85 § föreslagna understödet till ogift moder

sex veckor före och sex veckor efter hennes nedkomst måtte bibehållas, fastän

även detta förlagt till fattigvården och dessutom utsträckt till att omfatta även

änkor och övergivna hustrur. Deras ställning synes nämligen under enahanda

situation vara minst lika hell] ärtans värd som de ogifta mödrarnas, men de hava

icke desto mindre av kommittén icke nämnts såsom berättigade till understöd

av denna art.

Förbundet får tillika i detta sammanhang påpeka att ehuru förslaget förutsätter

att en ensamstående moder, för att komma i åtnjutande av understöd,

skall på ett tillfredsställande sätt vårda sitt barn, har intet bestämt direktiv

lämnats huruvida i vården av ett spätt barn också inbegripes skyldigheten att

amma barnet. Det synes förbundet vara av vikt att i den svenska lagen liksom

i den motsvarande norska gives ett klart uttryck för samhällets fordran på att

modern ej undandrager sig denna plikt, som är av så stor betydelse icke blott

för barnets hälsa utan även för att väcka och stärka samhörighetskänslan mellan

mor och barn. Förbundet får därför framhålla önskvärdheten av att vederbörande

inspektionsmyndighet ålägges att ägna särskild uppmärksamhet åt denna

angelägenhet.

Förbundet är förvissat därom, att ifall förslaget efter att i en del avseenden

hava omarbetats, blir upphöjt till lag, det är i hög grad ägnat att hos myndigheter

såväl som hos den enskilda väcka initiativ och ansvarskänsla samt bringa

godhet, omsorg och planmässighet in över vårt lands barnavård.

106. Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse: Med synnerlig tillfredsställelse

finner centralstyrelsen, att de synpunkter, som framburits dels vid det på

allmänna svenska prästföreningens initiativ tillkomna mötet för värnlösas och förkomnas

vård den 23—24 september 1908 och dels i centralstyrelsens underdåniga

skrivelse den 12 februari 1919 i all huvudsak blivit beaktade. Förslagets bestämmelser

synas oss i allmänhet vara ägnade att på ett mycket verksamt sätt

komma att främja samhällets barnavård.

Centralstyrelsen ställer sig synnerligen tveksam inför bestämmelsen i 10 kap.,

att understöd för vård av barn till ensamstående moder skulle utdelas genom

barnavårdsnämnden. Denna har i övrigt såsom sin huvudsakliga uppgift barnens

fostrande. Att ett direkt understöd, såsom i 65 § är stadgat, visat sig av nöden

påkallat är uppenbart även i fråga om barn till ensamstående moder. Det synes

dock som om i detta fall liksom i övriga understödsfall fattigvårdsstyrelse för

enhetlighetens skull borde få sig detta anförtrott. Det torde icke förringa understödets

värde, om det tilldelas genom fattigvårdsstyrelsen efter förslag av barnavårdsnämnden

och under dess kontroll. Vi tillåta oss jämväl påpeka, att barn

i bestående äktenskap eller till ensamstående fäder mången gång lida oförvållad

nöd. Det visar sig särskilt i större samhällen mången gång vara ännu svårare

för en änkeman att taga hand om barnen än för ensam moder. Hela detta

kapitel skulle sålunda kunna bortfalla och saken ordnas genom en omredigering

av 65 §. Dessutom bör därvid påpekas, att man genom denna uppdelning av

kommunens understödsverksamhet skulle kunna komma att följa olika principer

för utdelningen. Skulle t. ex. av domstol fastställt belopp för faderns bidrag

till utom äktenskap fött barn tilldelas ensam moder, som icke utfått detta bidrag,

skulle väsentligt högre belopp kunna komma att utdelas av barnavårdsnämnden

för barn utom äktenskap än av fattigvårdsstyrelsen för barn i äktenskap, vilkas

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr l~)0.

föräldrar sakna förmåga att försörja dem. Dessa av domstol fastställda bidrag

torde nämligen icke sällan på grund av faders ekonomiska ställning sättas av

sevärt högre än fattigvården förmår att lämna för barn i äktenskap.

Jämväl i fråga om bestämmelserna i 6 kap. måste vi ställa oss högst tveksamma,

om icke av enahanda skäl även där omnämnda barn böra jämlikt bestämmelserna

i 65 § överlämnas till fattigvårdsstyrelsen för ^ackordering i

enskilt hem, då där uppenbarligen föreligger rena fattigvårdsfall och enhetlighet

är önskvärd både med avseende på avgifter och anskaffning av sådana hem.

Det torde nämligen ha visat sig, att fosterhemmen på grund av barnavårdsnämndens

befattning med sedligt försummade och vanartade barn kräva högre

betalning icke endast för dessa utan för alla, som genom barnavårdsnämndens

försorg utackorderas i enskilt hem än för dem, som beredas fosterhem genom

fattigvårdens försorg.

Med framhållande av här ovan framställda erinringar tillåta vi oss att i

huvudsak på det livligaste tillstyrka det framlagda förslaget, vilket på grund

av de erfarenheter prästföreningens centralstyrelse haft tillfälle att göra under

verksamhet i barnavårdsnämnder i städer och på landsbygd i rikets alla delar,

synes oss innebära ett viktigt och välsignelsebringande steg till främjandet av

samhällets barnavård.

107. Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona: Av den tveksamhet, som —

i mycket av rent teoretiskt straffrättsliga grunder — gjorde sig gällande, när det

gällde att utforma nu gällande bestämmelser beträffande så kallade minderåriga

förbrytare i åldern 15 till 18 år, märker man numera icke mycket. Tvärtom

har obenägenheten att med ren straffbehandling ingripa mot dessa ålderskategorier

blivit bland en yngre generation av den dömande maktens handhavare

så framträdande, att rättsinstitutet villkorlig dom efter dess alltjämt skeende

utvidgade tillämplighetsområde kommit att få ett mycket förhärskande rum.

Jämsides har bland dem som sett på ungdomsvårdsfrågan från social och pedagogisk

synpunkt det blivit ett allt mera framträdande spörsmål, huru verksamheten

för tillrättaförande av sådan ungdom, vars vanart -— för att använda det

remitterade kommittéförslagets uttryckssätt — »bestått i gärning, som är i lag

belagd med straff», må på ett organiskt sätt bliva inordnad i samhällets övriga

barna- och ungdomsvård. Ty det lärer numera knappast kunna med fog påstås

att där förefinnes någon väsensskillnad mellan den skyddsuppfostran, som avses

i remitterade kommittéförslaget och den behandling, som gives åt så kallade

minderåriga förbrytare, även om denna ännu går under den tekniska termen

tvångsuppfostran. Den intensitet och den betydande individualiseringsförmåga,

som kräves i den sistberörda verksamheten, lärer icke böra saknas för att komma

till rätta med barn mellan femton och aderton år, som visat vanart »i ty att

de förfallit till bettleri eller ett kringstrykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt»

och därför skulle beredas skyddsuppfostran i enlighet med lagförslagets

anvisningar.

Om man framgent söker uppehålla någon skillnad mellan tvångs- och skyddsuppfostran,

kan härav lätteligen bliva följden att i folkuppfattningen den så

kallade tvångsanstalten, även om därinom bedrives en human och på ingående

kännedom om och erfarenhet av människomaterialet grundad och därigenom

effektiv verksamhet, kommer att anses såsom hårdare och strängare än skyddshemmet.

Det må vara, att de som fått något av social bildning väl få anses

underkunniga om att i båda fallen det i realiteten gäller att med i huvudsak

samma enkla och naturliga medel, som eljes vid fostran användas, åstadkomma

en fysisk och moralisk regeneration. Det får dock icke förtänkas dem som under

kanske ett helt liv få under mycken möda och stor personlighetsinsats bära

upp de för tvångsuppfostran avsedda anstalternas verksamhet, att de se framåt

mot den tid, då denna verksamhet sättes in i sin rätta plats i samhällsarbetet,

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 91

och icke alltför länge betraktas såsom ett mellanting mellan straffverkställare

och uppfostrare.

Det har sagts att de allmänna uppfostringsanstalterna i vårt land med den

officiella ställning de nu hava såsom hörande till rättsväsendet fått något av

dettas auktoritet och myndighet över sig och att de med hänsyn härtill varit

mera kapabla i förverkligandet av sin uppgift än som uppgives vara fallet

exempelvis i vissa andra länder, där myndigheter av en mer eller mindre folklig

art och med mindre juridisk prägel handhava ifrågavarande verksamhet.

Även om så förhåller sig, vill det förefalla som om genom den avsevärda

utvidgning av nuvarande barnavårdsmyndigheters uppgifter och befogenhet, som

lagförslaget angiver, det icke skulle möta oövervinnerliga svårigheter att åstadkomma

den organiska förbindelsen mellan de samhällsinstitutioner, som hittills

haft till uppgift att verkställa å ena sidan skyddsuppfostran och å andra sidan

tvångsuppfostran. Därest icke utvecklingen ledes i den riktningen, är det ganska

sannolikt, att man inom samhället kommer att föredraga att lämna vårdbehövande

ungdom av de åldersklasser, varom nu närmast är fråga, sådan fostran

och utbildning, som skyddshem enligt lagförslaget har att giva, i stället för att

ställa vederbörande inför domstol och på den vägen beträffande dem erhålla

tvångsuppfostringsförordnande.

Mångfaldiga gånger har under Bonaanstaltens verksamhet inträffat, att kommunala

myndigheter begärt inträde där för ynglingar i åldern 15—18 år, vilka

behövt överlämnas till allmän uppfostringsanstalt, men att anstaltens direktör

måst meddela att, därest ifrågavarande ynglingar icke blivit beträdda med lagstridiga

handlingar, för vilka de kunnat dömas till straff, förordnande om tvångsuppfostran

icke kunde ifrågakomma. För övrigt har det beträffande de omkring

1,100 ynglingar, som hittills varit intagna å Bonaanstalten, visat sig att den

rättsliga anledningen till förordnandet om insättande i allmän uppfostringsanstalt

d. v. s. den lagstridiga handling, för vilken de dömts, oftast varit obetydlig

och bagatellartad i förhållande till den rent sociala grunden för uppfostringsförfarandets

tillgripande.

Yttranden över förslagets särskilda bestämmelser.

108. Länsstyrelsen i Södermanlands län: Genom den begränsning av barna- 1 Kap.

vårdsnämndernas verksamhetsområde, som reservanterna Björklund och Magnus- Om barnason

föreslagit, har onödigheten av det teoretiska experimentet att skapa ett sär- '' r S8ara *

skilt barnavårdssamhälle kommit att mera tydligen framträda. Den enda betänkligheten

skulle vara, att reservanternas förslag verkar mindre uppmuntrande

för två eller flera kommuner att sammansluta sig till gemensam barnavård,

vilket av kommittén betecknats såsom önskvärt. Men i själva verket har nog

denna sak två sidor, ty ju mindre kommunen är, dess lättare blir det för barnavårdsnämnden

att utöva sin övervakande verksamhet och -- vilket av kommittén

förbisetts, när den talar om en allmän upplysningsverksamhet såsom huvudsakligen

tänkbar i de större kommunerna — dess lättare blir det att finna vägar

för den upplysningsverksamhet — och det är den effektivaste — som bäres av

den direkta inverkan från person till person.

109. Barnavårdsnämnden i Linköping: Tvekan torde kunna råda om behövligheten

av de i lagens 1 kap. upptagna bestämmelserna om ett särskilt »barnavårdssamhälle»

med därför gällande reglemente. Dess befogenhet kunde väl,

synes det, enklare tillföras kommunalstämman, som ju i varje fall utövar »samhällets»

beslutanderätt.

110. Domkapitlet i Linköping: Det förefaller domkapitlet, som vore föreskriften

om särskilda »barnavårdssamhällen» överflödig och endast ledande till

en betungande organisation med en mängd onödiga skriverier. Kommunalstäm
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kuvgl. Maj-.ts proposition nr 150.

man, resp. stadsfullmäktige, torde mycket väl kunna fullgöra de åt »barnavårdssamhället»

tilltänkta funktionerna.

111. Statskontoret: I likhet med reservanterna Björklund och Magnusson anser

statskontoret — särskilt med hänsyn till den mera begränsade omfattning reservanterna

ansett böra givas åt barnavårdsnämndernas verksamhet — att införandet

av ett nytt slag av primärkommuner — barnavårdssamhällen — för

handliavande av den offentliga barnavården knappast kan anses vara påkallat

av något verkligt behov, utan snarare ägnat att framkalla en än starkare skillnad

mellan samhällets barnavårdande verksamhet och dess verksamhet för andra

humanitära ändamål.

112. Svenska landskommunernas förbunds styrelse: Beträffande själva formuleringen

av 1 § i lag om den offentliga barnavården vill styrelsen för sin del

ifrågasätta, huruvida det kan vara lämpligt att använda termen att »varje

socken på landet — — — som har egen kommunalförvaltning — — — utgör

— — — ett barnavårdssamhälle». Denna formulering har sitt ursprung i förordningen

om kommunalstyrelse på landet och återkommer även i fattigvårdslagen.

Avsikten med denna likformiga lagtext synes vara, att kommun på landet

samt fattigvårds- eller barnavårdssamhälle, såvitt ej annorlunda särskilt beslutas,

skola utgöra en geografisk enhet. Sedan lag den 13 juni 1919 om ordning och

villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning tillkommit, kan det

emellertid tänkas, att den kommunala indelningen ej alltid kommer att följa

sockengränsen. Konungen kan som bekant förordna om ändring i rikets kommunala

indelning utan hänsyn till sockengräns. Någon motsvarande form för

ändring av fattigvårds- eller barnavårdssamhälle synes emellertid icke föreligga.

Om således sockengränsen blir normgivande för fattigvårds- eller barnavårdssamhälle,

men kommun kan bildas utan hänsyn härtill, synes en brist på samstämmighet

författningarna emellan förefinnas, som kan medföra icke önskvärda

konsekvenser.

En tillfredsställande ändring i berörda avseende synes vara lätt nådd, om i

första stycket i 1 § i stället för ordet socken användes det i tredje stycket

brukade ordet kommun. En nu saknad samstämmighet mellan dessa båda stycken

skulle därmed vinnas och även kommitténs avsikt, att kommun och barnavårdssamhälle

alltid skola sammanfalla, såvida icke två eller flera kommuner förena

sig i ett fattigvårds- och barnavårdssamhälle, därmed hava uppnåtts. Andra

stycket i barnavårdslagens 1 § synes då kunna utgå.

En motsvarande ändring torde bliva erforderlig i fattigvårdslagen.

113. Svenska landstingsförbundets styrelse: Såsom en konsekvens av fattigvårdslagens

bestämmelser, genom vilka kommunerna beretts möjlighet att sluta sig

samman till gemensamt fattigvård ssamhälle med särskilda fattigvårdsfullmäktige,

föreslår kommittén en motsvarande rättighet i fråga om barnavården, varigenom

skulle möjliggöras bildandet av fattigvårds- och barnavårdssamhällen, bestående

av två eller flera landskommuner. Styrelsen kan för sin del icke underlåta att

framföra vissa betänkligheter gentemot hithörande redan förefintliga och nu av

kommittén föreslagna kompletterande bestämmelser. Dylika bestämmelser äro

ovedersägligen ägnade att sönderbryta den kommunala indelningen och att till

skada för en enhetlig kommunal finanspolitik tillskapa ytterligare ett beslutande

kommunalt organ, som utan samhörighet med de redan förefintliga — kommunalfullmäktige

( stämma) och kyrkostämma — skulle äga att fatta beslut om

kommunala utgifter och utdebiteringar.

Stjnelsen vill i denna punkt erinra om, hurusom den sedan år 1863 hos oss

förefintliga dualismen mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunen, var

och en med sina särskilda beslutande organ, varit föremål för kritik från kommunalmän

inom och utom riksdagen. Denna dualism har ansetts vara till stor

skada för och i viss grad omöjliggöra en enhetlig ekonomisk förvaltning i kom
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

munerna. Klagomål i denna riktning hava särskilt framkommit, sedan fullmäktiginstitutionen

blivit obligatorisk i våra landskommuner med över 1,500 invånare.

Före 1918 års kommunala rösträttsreform, då de beslutande kommunala organen

å landsbygden i stort sett utgjordes av respektive kommunalstämma och kyrkostämma,

i vilka båda deltogo ungefär samma personer, lyckades man bra nog

upprätthålla den ekonomiska enhetligheten i kommunen, trots det att de anslagsbeviljande

organen voro tvenne. Man sökte så gott sig göra lät lämpa den kyrkliga

kommunens utgifter efter samtidiga krav från den borgerliga kommunen

och tvärt om. Men med ett allmänt införande av fullmäktiginstitutionen i den

borgerliga kommunen har ett dylikt hänsynstagande för enhetlighetens bevarande

i hög grad försvårats.

Kommunalfullmäktige taga i sina beslut hänsyn endast till den borgerliga

kommunen och dess krav, och kyrkostämman har åtminstone i viss mån blivit

en mer ensidig tillvaratagare av kyrkans och skolans intressen. Följden har

ofta nog blivit ökade kommunalskatter och bristande enhetlighet i kommunens

ekonomi. När därför frågan om införande av representativt system jämväl i

den kyrkliga kommunen blivit aktuell och i enlighet med yrkande i riksdagsskrivelse

hänvisats till särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunnige,

uppdrog Kungl. Maj:t, i enlighet med uttalande av konstitutionsutskottet

vid 1919 års lagtima riksdag och av sagda sakkunnige gjord framställning,

åt desamma att verkställa utredning och avgiva förslag jämväl rörande

frågan, huruvida och i vilken utsträckning ekonomiska angelägenheter, även i

vad de avsåge kyrkliga ändamål, må böra handläggas av den myndighet, som

äger besluta i den borgerliga kommunens ekonomiska angelägenheter.

Härav torde framgå, huru stor vikt för närvarande fästes vid en enhetlig

behandling av de ekonomiska kommunalfrågorna. Sagda sakkunnige, vilkas betänkande

och förslag torde vara att förvänta under år 1922, lära också, enligt

vad styrelsen har sig bekant, ställa sig rätt kritiskt gent emot de nuvarande

bestämmelserna om kommuners sammanslutning till gemensamt fattigvårdssamhälle

med sina särskilda fattigvårdsfullmäktige, och att jämväl kommunerna

själva i allmänhet icke hysa någon sympati för hithörande bestämmelser, därom

vittnar i viss mån det förhållandet, att trots det att på fattigvårdens område

ett behov av samarbete småkommuner emellan givetvis förefinnes, allenast tvenne

fall förekomma, där kommuner med tillämpning av omnämnda bestämmelser

sammanslutit sig till gemensamt fattigvårdssamhälle.

Under sådana förhållanden torde det knappast anses lämpligt, att, då nu

denna fråga ånyo upptages till behandling, på sätt kommittén föreslagit i särskild

lag medgiva två eller flera kommuner å landet att förena sig till ett gemensamt

samhälle för fattigvård och barnavård med sina särskilda fattigvårds- och

barnavårdsfullmäktige och att under påpekande av att dylik sammanslutning

med avseende på barnavården antagligen oftare kan bliva erforderlig än i fråga

om fattigvården giva stadgandet om Kungl. Maj:ts befogenhet att mot endera

kommunens vilja företaga dylik sammanslutning en mera positiv form. Olämpligheten

av förslagets bestämmelser blir än mer i ögonen fallande därigenom, att

kommun i allmänhet, liksom även dylikt av två eller flera kommuner bestående

fattigvårds- och barnavårdssamhälle, skulle äga rätt att för fattig- och barnavårdsförvaltningens

liandhavande med tillämpning av lagen om kommunalförbund

sammansluta sig med andra kommuner eller särskilda fattigvårds- och

barnavårdssamhällen till gemensamt kommunalförbund. I analogi härmed borde

rätteligen församlingar (eller i framtiden kommuner) äga full frihet att vid sidan

av kommunalförbundsinstitutet sammansluta sig till gemensamma skolsamhällen

eller skoldistrikt med sina särskilda skolfullmäktige o. s. v., och härmed skulle

sönderbrytandet av den kommunala indelningen och enhetligheten i kommunernas

ekonomi bli fullständig. Det var också med hänsyn härtill, som vid behandDihang

till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.) 1972 23 23

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

lingen av lagen om kommunalförbund ett från skolöverstyrelsen framkommet

förslag om införandet av en fullt självständig kommunal enhet, skoldistriktet,

som, där detsamma icke sammanfölle eller icke ansågs böra sammanfalla med

församlingen, skulle hava sitt eget beslutande organ, d. v. s. särskilda skolfullmäktige,

på sin tid av Kungl. Maj:t och riksdagen tillbakavisades och skoldistrikten

i förevarande fall hänvis des till kommunalförbundsinstitutet.

Fattigvårdslagen med dess medgivande för kommunerna att sammansluta sig

till gemensamt fattigvårdssamhälle med särskilda fattigvårdsfullmäktige tillkom

före lagen om kommunalförbund, och stadgandet i fråga kunde sålunda försvaras

såsom det enda till buds stående botemedlet mot alltför små fattigvårdssamhällen.

Men, sedan numera genom 1919 års lagstiftning tillskapats ett kommunalförbundsinstitut,

genom vilket kommunerna kunna sluta sig samman för

olika förvaltningsuppgifters handhavande, utan att därmed i samma grad som

genom tillskapande av nya specialkommuner för olika ändamål sönderbryta den

• kommunala indelningen eller enhetligheten i den kommunala finansförvaltningen,

så torde det icke vara försvarligt att bibehålla och ytterligare utveckla den nuvarande

fattigvårdslagens bestämmelser angående sammanslutning till gemensamt

fattigvårdssamhälle. Mot att kommunalförbundsinstitutet skulle utgöra enda

formen för sammanslutning kommuner emellan till fattigvårds- och barnavårdssamhällen

kan måhända riktas den anmärkningen, att kommunalförbund för

närvarande kan tillkomma allenast på frivillighetens väg. Något direkt hinder

torde väl emellertid knappast förefinnas, att beträffande kommunalförbund för

fattigvård och barnavård göra den ringa inskränkning i frivillighetsprincipen,

som av kommittén föreslås i fråga om sammanslutning till gemensamt fattigvårds-

och barnavårdssamhälle.

Att ett flertal av våra svenska kommuner äro alltför små och ur ekonomisk

synpunkt alltför litet bärkraftiga för att kunna effektivt fylla dem åliggande

förvaltningsuppgifter, därom torde för närvarande råda en i det närmaste enhällig

uppfattning. Men å andra sidan har man vid alla de tillfällen, då denna

sak påtalats, inom och utanför riksdagen i allmänhet hävdat den uppfattningen,

att en tvångssammanslagning av kommuner till större enheter utgjorde ett allt

för kraftigt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten, som därför allenast

i undantagsfall borde tillgripas. Det torde icke vara obefogat antaga, att,

om tvenne småkommuner på grund av svårigheter att var för sig åstadkomma

en effektiv fattigvård och barnavård, för dessa förvaltningsgrenars handhavande

sammansluta sig till ett kommunalförbund, åt detta förbund med tiden skola

anförtros även andra av de båda kommunernas förvaltningsgrenar och gemenskapen

kommunerna emellan sålunda drivas allt längre, så att desamma så

småningom skola finna meningslöst att längre bestå såsom tvenne kommuner

utan frivilligt uppgå i en gemensam större kommun.

Skulle det emellertid för närvarande av för styrelsen okänd anledning anses

uteslutet eller olämpligt att utmönstra bestämmelsen om rätt för kommuner att

sammansluta sig till fattigvårdssamhällen, lärer det dock med hänsyn till ändamålet

enhetlig kommunalförvaltning vara bättre att tills vidare i enlighet med

kommitténs förslag till efterrättelse får gälla en bestämmelse, att kommuner,

som utgöra ett fattigvårdssamhälle, även måste utgöra ett barnavårdssamhälle

än att i sådant fall fattigvårdssamhälle och barnavårdssamhälle icke sammanfalla.

114. I samma riktning har svenska landskommunernas förbunds styrelse uttalat sig

beträffande frågan om sammanslutning mellan kommuner.

2 §. 115. Länsstyrelsen i Uppsala län: Orden »äro utsedda» böra utbytas mot

»finnas».

3 §. 116. Länsstyrelsen i Uppsala län: Här liksom i 1 § avses endast »den offent
liga

barnavården, varom i denna lag förmäles». Detsamma gäller 5 §.

117. Länsstyrelsen i Södermanlands län: Beträffande den i 3 § omtalade skyl
digheten

för varje kommun att hava ett barnavårdsreglemente, kan dess nöd
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. May.ts proposition nr 150.

värdighet i hög grad ifrågasättas, ehuru ovillkorligen måste erkännas, att dylika

reglementen torde vara minst lika behövliga som de i fattigvårdslagen föreskrivna

reglementen för fattigvården. Dylika reglementen hava i överensstämmelse med

de bestämda yrkanden i sådan riktning, som av vederbörande fattigvårdskonsulent

framställts, blivit här i länet fastställda för i det närmaste alla kommuner;

men länsstyrelsen har vid fattandet av beslut i dessa ärenden snarare

letts av uppfattningen, att antagande av ett reglemente aldrig kunde skada, än

av någon levande övertygelse om nödvändigheten av dessa kommunalstadgar,

åtminstone i vad de endast innefattat omskrivningar av fattigvårdslagens bestämmelser.

118. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott: Det har under diskussionen

om lagförslaget framhållits, att barnavårdssamhälle icke borde vara skyldigt hava

reglemente, enär det säkerligen — liksom i fråga om reglemente enligt 8 § lagen

om fattigvården —• skulle visa sig, att reglementet huvudsakligen endast skulle

innehålla en avskrift av bestämmelserna i lagen om den offentliga barnavården.

Utskottet anser emellertid, att skyldigheten för barnavårdsnämnden att uppgöra

förslag till reglemente för barnavården bringar nämnden i nära beröring med

den nya lagstiftningen och bidrager till att gorå densamma känd av den myndighet,

som har att i första hand tillämpa lagen.

119. Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen måste ifrågasätta, om det

icke är allt för brådstörtat och schablonmässigt att på en gång göra särskilda

barnavårdsnämnder obligatoriska i alla kommuner, större som mindre, i stad och

på land. Det möter i de små kommunerna redan nu stora svårigheter att finna

personer, lämpliga och villiga för alla lagstadgade kommunala uppdrag. Medgivandet

att två eller flera kommuner på landet kunna förena sig till ett fattigvårds-

och barnavårdssamhälle synes icke tillräckligt att undanrödja denna

svårighet, att döma därav, att ett sådant medgivande visserligen finnes i fråga

om fattigvården, men veterligen föga kommit till användning — i Stockholms

län hittills icke i något enda fall. Härtill kommer, att starka anmärkningar

riktats mot det sätt, varpå kommittén sökt reglera förhållandet mellan fattigvård

och barnavård, ej minst vid den konferens som under oktober 1921 hölls

i Stockholm av målsmän för både fattigvård och barnavård. Länsstyrelsen

vill ingalunda göra sig solidarisk med denna kritik i vad den utgått från speciella

fattigvårdssynpunkter, men kan ej underlåta att anse, att den dock lagt i

dagen nödvändigheten av ett närmare samarbete mellan fattigvård och barnavård

än kommittén tänkt sig. Och fråga torde vara, om icke åtminstone för de

mindre kommunerna på landet kunde öppnas möjlighet att antingen låta fattigvårdsstyrelsen

handhava även barnavården — såsom landstinget förordar beträffande

den ekonomiska sidan av saken — eller överlämna barnavården åt

skolrådet, såsom nu är medgivet rörande barnavårdsnämndens hittillsvarande

uppgift.

120. Länsstyrelsen i Uppsala län: Kommitterades kanske något ängsliga strävan

att skarpt skilja barnavård från fattigvård skulle, om den mötte på anuat håll,

kunna tydas som beroende på en föråldrad uppfattning av fattigvården och torde

i alla händelser vara ägnad att i någon mån misskreditera denna.

Att en särskild och från andra kommunala myndigheter skild barnavårdsnämnd

skall vara obligatorisk, motiveras även därmed, att man med denna anordning

kan påräkna större sakkunskap och intresse. Detta håller troligen streck

i städer och andra kommuner med större eller sammanträngd befolkning. I

sådana samhällen plägar det finnas jämförelsevis god tillgång på personer med

tid, lust och fallenhet för allmänna värv; där kunna även barnavårdsärendena

antagas bliva så många, att intresset och den eventuella sakkunskapen vidmakthållas

samt barnavårdsnämndssammanträden så att säga »löna sig» och ej »mala

tomt». I små kommuner åter, sådana som talrikt förekomma i det s. k. södra

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J0.

och mellersta Sverige, och icke minst inom Uppsala län, är det ofta synnerligen

svårt att finna tillräckligt många på en gång villiga och lämpliga krafter för

olika offentliga uppdrag. Även om det ju är möjligt att invälja huvudsakligen

samma personer i exempelvis kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse, pensionsnämnd

och barnavårdsnämnd, ökas för ledamöterna deras tidspillan genom svårigheten

eller omöjligheten att utsätta sammanträden i följd ävensom genom skriftväxling

emellan de olika myndigheterna; och tydligen vinnes föga eller intet i avseende

å intresse och sakkunskap. Befallningshavanden, som erinrar om den fortfarande

lagstadgade rättigheten att sammanslå kyrkoråd, skolråd och församlingsbiblioteksstyrelse,

anser sig böra förorda, att kommun må, åtminstone efter medgivande

av länsstyrelsen, uppdraga barnavårdsärendena åt fattigvårdsstyrelse,

som i sådant fall gärna må benämnas »förenad fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd»,

eller dylikt, om något anses därmed kunna vinnas. Sammanhanget

mellan fattigvård och barnavård erkännes även av kommitterade, särskilt

genom förslaget, att landskommuner äga förena sig endast om att utgöra ett

samhälle för både fattigvård och barnavård.

121. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Gottlands, Hallands

samt Göteborgs och Bolms län, Södermanlands, Östergötlands och Jönköpings läns landsting,

barnavårdsnämnden i Norrköping, domkapitlet i Växjö och pension sstyrelsen hava

i sina utlåtanden uttalat tvekan om lämpligheten av den föreslagna obligatoriska

bestämmelsen om särskild barnavårdsnämnd även i de små kommunerna. I

vissa av dessa utlåtanden har föreslagits, att möjlighet borde beredas för dessa

kommuner att anförtro barnavårdsärendena åt någon redan befintlig nämnd eller

styrelse, eventuellt förstärkt på lämpligt sätt. I sådant hänseende har föreslagits

dels skolrådet eller folkskolestyrelsen och dels fattigvårdsstyrelsen.

122. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Enligt denna § skall i varje barna
vårdssamhälle

finnas en barnavårdsnämnd.

Nämnden har under sin verksamhet på grund av lagen om barn utom äktenskap

kommit till insikt om att tillämpningen av nämnda lag mångenstädes är

ganska bristfällig. En av orsakerna härtill synes nämnden vara, att på flera

håll särskild barnavårdsnämnd icke finnes tillsatt, vilken får odelat ägna sig åt

och har att bära ansvaret för verksamhetens handhavande. Då enligt föreliggande

lagförslag till den nuvarande verksamheten läggas flera betydligt krävande

uppgifter, vill nämnden betona angelägenheten av att, såsom kommittén föreslår,

särskild barnavårdsnämnd, skild från den lokala skolmyndigheten, tillsättes i

varje barnavårdssamhälle.

123. Domkapitlet i Luleå: Domkapitlet är tveksamt, huruvida barnavårdsnämnder

kunna anses nödiga i mindre kommuner med en ringa offentlig barnavård. Man

skulle kunna tänka sig att de kommuner, som hava så liten folkmängd, att kommunalfullmäktigeinstitutionen

för dem icke ansetts böra vinna tillämpning, också

skulle kunna undvara de av kommitterade föreslagna barnavårdnämnderna, och

att sålunda denna organisation för deras vidkommande ej behövde komma i fråga

i andra fall, än då två eller flera dylika kommuner enade sig om att utgöra ett

gemensamt barnavårdssamhälle.

124. Skolöverstyrelsen: Kommittén synes vid övervägandet av behovet av sär
skild

barnavårdnämnd för varje barnavårdssamhälle närmast haft i sikte förhållandena

inom större och medelstora samhällen, där barnavården, om den

skall på ändamålsenligt sätt handhavas, ställer stora krav på barnavårds myndigheten.

Beträffande vissa mindre barnavårdssamhällen på den egentliga landsbygden

torde kunna ifrågasättas, huruvida barnavårdsärendena i allmänhet äro av den

omfattning och art, att de kräva upprättandet av en särskild barnavårdsnämnd.

Överstyrelsen får i detta sammanhang erinra därom, att enligt den nuvarande

barnavårdslagstiftningen de kommunala organ, vilka redan förut hava till huvud
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 150.

uppgift att taga befattning med de skolpliktiga barnens uppfostran, nämligen

skolråden (folkskolestyrelserna), kommit att i mycket stor utsträckning fungera

såsom barnavårdsnämnder. Det kan dessutom antagas, att det mångenstädes i

mindre kommuner skulle möta svårighet att finna tillräckligt antal lämpliga

och villiga personer för ännu en kommunal styrelse. Visserligen har kommittén

genom sitt förslag till lag angående förening av kommuner på landet till ett

samhälle för fattigvård och barnavård velat bereda möjlighet för två eller derå

kommuner att bilda ett barnavårdssamhälle, varigenom mängden av barnavårdsärenden

skulle bliva tillräcklig för att motivera inrättandet av en särskild barnavårdsnämnd.

Med hänsyn till den motvilja mot förening av liknande slag olika

kommuner emellan, vilken synes råda hos lantbefolkningen, och varom överstyrelsen

har särskild erfarenhet, när det gäller förening av smärre skoldistrikt, är

det emellertid sannolikt, att barnavårdssamhällen av denna art icke torde komma

att bliva vanliga åtminstone inom en närmare liggande framtid.

Överstyrelsen anser därför lämpligt, att lagen om den offentliga barnavården,

med bibehållande av nödiga bestämmelser angående centralisering av

barnavårdsärendena, inrymmer möjlighet för mindre barnavårdssamhälle att efter

vederbörligt medgivande uppdraga åt annan myndighet än särskild barnavårdsnämnd

att handhava den kommunala barnavården. Ett sådant medgivande

kunde lämpligen innefattas i lagen om den offentliga barnavården och avse kommuner

med en folkmängd av intill exempelvis 500 personer.

De myndigheter, vilka härvidlag kunna komma i fråga, äro uppenbarligen skolrådet

(folkskolestyrelsen) och fattigvårdsstyrelsen. Huruvida de kommunala

barnavårdsärendena i här antydda fall borde handhavas av kommunens fattigvårdsstyrelse

eller av församlingens skolråd torde i viss mån vara tveksamt.

För uppdragets överlåtande på fattigvårdsstyrelsen talar bland annat den omständigheten,

att barnavården i den omfattning, som kommittén tänkt sig densamma,

i betydande grad är förknippad med ren understödsverksamhet. Inspektören

för skyddshemsverksamheten har också, såsom av det bifogade yttrandet

framgår, tänkt sig fattigvårdsstyrelsen i mindre samhällen såsom handhavare av

den kommunala barnavärden. Starka skäl synas emellertid tala för att skolrådet

erhåller ifrågavarande uppdrag. Då det här är fråga om församlingar med föga

omfattande skolväsen och ett jämförelsevis litet antal barnavärdsärenden, torde ökningen

i skolrådets arbetsuppgift icke förorsaka skolrådet några större svårigheter.

Redan nu är, såsom ovan framhållits, skolrådet barnavårdsnämnd i här

åsyftade församlingar och har som sådan en befogenhet, som i viktiga delar sammanfaller

med den befogenhet, som enligt förslaget skulle tillkomma den nya

barnavårdsnämnden. Hit höra bland annat så viktiga och ömtåliga ärenden som

barns skiljande från hemmet för uppfostran i skyddshem. Skolrådet synes också,

tack vare bland annat dess nära kontakt med folkskolans lärare, beträffande

den stora gruppen av barn i skolåldern ha större förutsättningar än annan nu

befintlig kommunal styrelse att genom iakttagelser, undersökningar och kontroll

verka som barnavårdsmyndighet, varvid i övrigt helt naturligt förutsattes, att

skolrådet skulle beträffande barnavården i allmänhet samarbeta med fattigvårdsstyrelsen.

Vidare erbjuder skolrådet i sin sammansättning en icke oväsentlig

likhet med den föreslagna barnavårdsnämnden. Sålunda är kyrkoherden självskriven

ordförande i skolrådet, varjämte en medlem av lärarkåren såsom representant

för densamma deltager i skolrådets förhandlingar. Slutligen är enligt

överstyrelsens uppfattning all barnavård, vare sig den har till föremål barn inom

eller utom skolåldern, i stort sett en form av uppfostringsverksamhet och som

sådan närmast att hänföra till skolrådets intresse- och befogenhetsområde. I

vissa av folkskolinspektörernas här bifogade yttranden framhålles också med

styrka, att barnavårdsfrågor i allmänhet äro att betrakta som uppfostringsfrågor

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

och därför böra handläggas av sådana myndigheter, kommunala och statliga, som

i allmänhet ha sig vården om uppfostringsangelägenheter anförtrodd.

Överstyrelsen anser sig alltså böra framhålla önskvärdheten av att, vid eu

eventuell överarbetning av kommitténs förslag, till prövning måtte upptagas dels

frågan om befrielse för vissa mindre barnavårdssamhällen att inrätta särskild

barnavårdsnämnd, dels frågan om barnavårdsärendenas överlåtande i ifrågavarande

kommuner åt skolrådet.

125. Skyddshemsinspektören: I landets minsta församlingar (på ett- och två
hundra

invånare) torde det möta nästan oöverkomliga svårigheter att finna lämpliga

personer till de olika kommunala nämnderna och styrelserna. Såsom ovan

påvisats höra fattigvård och barnavård nära samman. Vid barnavårdslagens

utformande torde därför böra i 4 § inryckas en bestämmelse om att Kungl. Maj:t

må, på ansökan, kunna befria kommun från skyldigheten att tillsätta särskild

barnavårdsnämnd och uppdraga åt kommunens fångvårdsstyrelse att omhänderhava

även den kommunala barnavården.

126. Statskontoret: Därest barnavårdsnämndernas verksamhet begränsas på sätt

reservanterna Björklund och Magnusson ifrågasatt, torde det knappast förefinnas

några skäl att fordra, att särskilda barnavårdsnämnder skola finnas i alla kommuner.

I varje fall torde — med hänsyn till vad riksdagen i ovan berörda

skrivelse framhållit -— undantag från en sådan föreskrift böra på särskild framställning

kunna medgivas av länsstyrelse eller eventuellt av Kungl. Maj:t.

127. Kammarrätten: Vad angår förslagets bestämmelse att i varje barnavårdssamhälle

skall finnas en barnavårdsnämnd, har kammarrätten icke kunnat förbise,

att åtminstone i de mindre kommunerna allvarliga svårigheter kunna möta

för åstadkommande av barnavårdsnämnder med den kompetens, som deras uppgift

skulle kräva. Mångenstädes torde vid utseendet av ledamöter i barnavårdsnämnderna

icke kunna tillgodoses nödiga krav på intresse för och erfarenhet i

allmänna värv. Behovet av barnavårdsnämnd kommer mången gång, speciellt i

landskommunerna, icke att framstå såsom mera utpräglat. Vid sådant förhållande

har kammarrätten velat ifrågasätta om icke, efter framställning hos

Konungens befallningshavande, undantag från regeln skulle kunna medgivas för

särskilda kommuner, och barnavårdsärendena därstädes överlåtas exempelvis åt

fattigvårdsstyrelsen, dock med viss för ändamålet förstärkt sammansättning av

denna myndighet.

128. Socialstyrelsen: Styrelsen har ej känt sig övertygad om att i det stora

flertalet mindre kommuner, särskilt de rena landskommunerna, hithörande ärenden

äro av den omfattning, att arbetsbördan i och för sig skulle göra ett särskilt

organ påkallat. Framför allt synes det tvivelaktigt, att för uppgiften lämpliga

personer skulle i erforderligt antal kunna såsom ett nytt tillskott tillföras

det kommunala livet i småkommunerna. Till belysande härav må erinras, att

vid ingången av år 1923 funnos i landet 111 städer, 35 köpingar, som bildade

egen kommun, samt 2,369 landskommuner, alltså tillhopa 2,515 kommuner. För

inrättande av barnavårdsnämnder av den sammansättning, som 6 § i lagförslaget

angiver, skulle alltså, då sammanslutning av kommuner till barnavärdssamhällen

väl ej kan förväntas äga rum i någon större omfattning, förutom

präster, lärare och läkare tagas i anspråk inemot 8,000 över hela landet fördelade

»för nit och intresse för ungdoms- och barnavård kända män och kvinnor».

Härtill kommer, att arbetsdugligheten hos en barnavårdsnämnd i kvalitativt avseende

bör fylla högt ställda anspråk, vilket lärer påkalla, att de smärre kommunernas

i allmänna värv mest tränade arbetskrafter skulle behöva anlitas.

Sannolikt är, att valet komme att stå mellan blott ett fåtal för andra kommunala

förtroendeuppdrag redan förut starkt engagerade personer. Om i själva

verket något personligt krafttillskott icke tillföres en verksamhetsuppgift, där
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

igenom att för dess fyllande konstitueras ett särskilt organ, synes emellertid föga

vara vunnet genom en sådan organisatorisk åtgärd.

Allmänt har under senare tider från kommunernas sida klagats över en tendens

inom lagstiftningen att utan tillräcklig hänsyn till kommunernas växlande

storlek och behov ålägga dem att inrätta särskilda kommunala organ för handhavande

av olika uppgifter. Små landsortskommuner på några hundra personer

hava erhållit eu organisatorisk utrustning, som knappast skiljer sig från de större

städernas, oaktat dessa kunna äga en ända till tusen gånger så stor folkmängd.

Enligt styrelsens mening borde det därför tagas under övervägande, om icke

förvaltningen inom de smärre kommunerna snarare kunde förenklas genom uttryckligen

medgivna sammanslagningar av olika organ.

Att den offentliga barnavården såvitt möjligt bör handhavas av ett enda

kommunalt organ synes styrelsen vara uppenbart. Ett uppgivande av kravet

härpå skulle innebära ett frångående av ett av förslagets viktigaste och starkast

motiverade syften, nämligen att övervinna den nuvarande splittringen på området.

Därav följer dock ej, att ett särskilt nytt organ för ändamålet med nödvändighet

måste inrättas i alla kommuner, utan torde man ha möjligheten att

överlåta uppgifternas handhavande åt ett redan befintligt organ. Förebilder till

en sådan anordning saknas icke. De redan befintliga, i lagen angående uppfostran

åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn påbjudna barnavårdsnämnderna

utgöras sålunda, när icke särskilda sådana nämnder utses

dylika förutsättas dock förekomma endast undantagsvis — av vederbörande skolråd

eller folkskolestyrelse. Erinras må även om bestämmelsen i 3 § alkoholistlagen,

vari föreskrives, att i varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd,

men att, om särskild sådan nämnd ej blivit tillsatt, kommunens fattigvårdsstyrelse

skall utgöra nykterhetsnämnd.

Styrelsen anser sig böra förorda, att ett medgivande i liknande riktning göres

i fråga om barnavårdsnämnd. Det synes därvid icke vara påkallat att föreskriva,

i vilka fall särskild barnavårdsnämnd skall tillsättas, utan torde det böra få

ankomma på kommunen själv att bedöma, huruvida särskild nämnd erfordras

för handhavandet av barnavårdsfrågorna.

Det gäller då att avgöra, åt vilket annat kommunalt organ hithörande frågor

lämpligen böra anförtros. I sådant hänseende lärer valet endast kunna stå mellan

skolrådet (resp. folkskolestyrelsen) och fattigvårdsstyrelsen. Utan tvivel tala

vissa, nog så beaktansvärda* skäl för skolrådet. Detta organ fungerar redan, såsom

ovan nämnts, i regel som barnavårdsnämnd, ehuru med mera begränsade

uppgifter. Skolrådet företräder undervisnings- och uppfostringssynpunkterna,

och det vore onekligen tilltalande, om dessa synpunkter så mycket som möjligt

kunde komma till sin rätt. Man betonade genom val av skolrådet, att den

offentliga barnavårdens viktigaste uppgift är att dana dugliga medborgare av de

barn, som ej kunna erhålla nödig vård i hemmen utan äro i behov av vård från

det allmännas sida.

Emellertid kan det ej fördöljas, att den offentliga barnavården i allt fall till

väsentlig del är en det allmännas understödsverksamhet och såsom sådan närmar

sig de uppgifter, som åvila fattigvårdsstyrelsen. Framhallas må också, att de

barn, vilka enligt lagförslaget skulle överflyttas från fattigvården till barnavårdsnämnderna

och vilka av kommittén beräknats till drygt 60,000, redan nu omhänderhavas

av fattigvårdsstyrelsenia. Huru nära besläktade barnavårdsnämndens

och fattigvårdsstyrelsens uppgifter i många fall skulle bliva, framskymtar

för övrigt oupphörligt såväl i betänkandet som i de avgivna utlåtandena, och

gränsen dem emellan synes ofta uppdragen efter tämligen artificiella linjer.

Särskilt ifråga om ensamstående mödrar och deras barn har lagförslaget tillagt

barnavårdsnämnderna eu uppgift, som enligt styrelsens mening alldeles övervägande

har karaktären av en ren understödsverksamhet.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Det torde vara en, låt vara ofrånkomlig brist i den av kommittén föreslagna

organisationen, att gränsen mellan fattigvårdsstyrelses och barnavårdsnämnds

uPPgifter i många fall blir flytande och att de båda organens åtgärder till följd

härav komma att skära in i varandra. Om man nu i de kommuner, där särskild

barnavårdsnämnd ej inrättats, låter fattigvårdsstyrelsen fungera såsom sådan,

komma alla dessa uppgifter att handhavas av samma personer. I det att man

sammanför all direkt understödsverksamhet under samma organ som den övriga

offentliga barnavården, undgår man icke blott splittringen av varandra närbesläktade

uppgifter på olika organ utan driver centraliseringen av verksamheten

till förmån för barnen ännu ett steg vidare.

Erinras bör vidare, att skolmyndigheterna hittills i allmänhet äro organ för

den kyrkliga kommunen. I betänkandet framföras emellertid vägande skäl för

att hänföra barnavården till den borgerliga kommunen — alltså ett ytterligare

motiv för att välja fattigvårdsstyrelsen. Det kan ej heller vara lämpligt, att

skolråden, som ju huvudsakligen hava andra uppgifter att fylla — uppgifter,

som i samband med den planerade skolreformen kunna förväntas bliva utvidgade

och av mera utpräglad undervisningsnatur — därjämte skulle belastas med den

omfattande verksamhet och medelsförvaltning, som ett omhändertagande från

fattigvården av barn utav ovannämnda kategorier komme att medföra. Naturligare

synes då vara, att, där särskild barnavårdsnämnd ej inrättas, kravet på

en centralisation av de barnavårdande uppgifterna tillgodoses på så sätt, att

fattigvårdsstyrelsen får sig tillagd motsvarande uppgift jämväl i fråga om de

vanartade och sedligt försummade barnen samt fosterbarnen.

Aven om man ser saken ur ren vårdsynpunkt, torde det med fog kunna

ifrågasättas, huruvida icke fattigvårdsstyrelsen med hänsyn till såväl sin sammansättning

som sin egentliga verksamhet må kunna anses fullt lika lämplig

som skolrådet att fungera som barnavårdsnämnd. Vad först beträffar resp.

organs sammansättning, synas bestämmelserna härom vara ägnade att till och

med giva fattigvårdsstyrelsen ett visst företräde framför skolrådet i nu berörda

avseende. Särskilt gäller detta ifråga om den enligt kommitténs och även enligt

styrelsens mening synnerligen viktiga bestämmelsen, att kvinnan bör vara representerad

inom den offentliga barnavården. Beträffande fattigvårdsstyrelsens sammansättning

föreskriver nu fattigvårdslagen, på samma sätt som föreliggande

lagförslag ifråga om barnavårdsnämndens, att minst en ledamot skall vara kvinna.

För skolrådet däremot finnes ej någon dylik bestämmelse, utan kan detta bestå

uteslutande av män, vilket väl också ofta torde vara fallet, åtminstone inom

landskommunerna. Vad vidare beträffar lagförslagets krav på obligatorisk medverkan

inom barnavården från prästerskapets och läkarkårens sida, må erinras,

att vederbörande pastor är självskriven ledamot i skolrådet. A andra sidan äga

emellertid såväl vederbörande pastor som även vederbörande läkare rätt att deltaga

i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar.

Med avseende å resp. organs förutsättningar att uppspåra de fall, där ett ingripande

genom den offentliga barnavården erfordras, torde höra framhållas, att

skolrådet väl närmast kommer i beröring endast med sådana hem, där skolpliktiga

barn finnas, under det att fattigvårdsstyrelsen genom sin allmänt understödjande

verksamhet får en vidare överblick och större personkännedom samt lättare och

naturligare kan följa förhållandena i alla hem.

Slutligen bör betonas, att fattigvårdsnämnden enligt styrelsens förslag skall

konstituera sig som barnavårdsnämnd, när fråga är om "barnavårdsunderstöd.

Understödet eller den vård, som fattigvårdsnämnden i denna sin egenskap meddelar,

erhåller därvid givetvis icke vare sig någon annan benämning eller annan

rättslig karaktär än som givits åt det i lagförslaget. I nu berörda hänseende

må erinras, att lagstiftningen redan på ett annat område sökt följa principen

att samla den kommunala understödsverksamheten under ett organ, fattigvårds
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

101

styrelsen, oaktat understödet ej har karaktär av fattigvård och oaktat ett särskilt

organ för handhavande av närbesläktade uppgifter finnes inrättat. I lagen den

14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag lämnas sålunda

föreskrift om att bidrag av dylik art, som kan beredas från fattigvårdssamhällets

sida, skall utdelas av fattigvårdsstyrelsen — alltså icke av pensionsnämnden

— ehuru på samma gång uttryckligen föreskrives, att ifrågavarande

tillskott och bidrag icke skola vara att anse såsom fattigvård.

Med anledning av vad sålunda anförts och då härtill kommer, att kommittén

själv, enligt vad som framgår av dess yttrande å sid. 40 i betänkandet, ansett

fattigvårdsstyrelsen böra närmast ifrågakomma som barnavårdsnämnd, därest

sådan ej bleve obligatorisk och sålunda ej komme att inrättas i vissa kommuner,

har styrelsen funnit sig ha skäl att i nu förevarande avseende giva fattigvårdsstyrelsen

företräde framför skolrådet.

Styrelsen har, såsom av det föregående lärer framgå, ju icke velat bestrida,

att det ur vissa synpunkter måste anses önskvärt, att i enlighet med kommitténs

förslag, ett för den offentliga barnavården särskilt inrättat organ åstadkommes

inom varje kommun. Utan tvivel ligger en viss garanti för uppgiftens

rätta handhavande däri, att ett organ speciellt inriktas på densamma, efter hand

förskaffar sig verkliga insikter på området och därigenom väl också får ett positivt

intresse för uppgiften. Om man nu emellertid av praktiska skäl finner

det tillrådligt, att i mindre kommuner ett redan befintligt organ får fungera

såsom barnavårdsnämnd, så lärer det, vare sig man härtill, såsom socialstyrelsen

ovan förordat, väljer fattigvårdsstyrelsen eller skolrådet, icke kunna undvikas,

att detta organ får sitt intresse delat mellan sina förutvarande uppgifter och

de nya. Styrelsen erkänner, att detta är en brist i den förordade anordningen,

och har därför sökt utfinna en organisatorisk anordning, som, inom ramen av

vad styrelsen nu föreslagit, vore ägnad att fylla densamma. Styrelsen utgår

därvid ifrån att den viktigaste förutsättningen för en god barnavård är, att

verksamheten bottnar i ett levande personligt intresse och en stark känsla av

ansvar och att om ett sådant intresse och en sådan ansvarskänsla äro för handen,

mycket lärer kunna framgångsrikt uträttas även under ganska svaga organisatoriska

former.

Det lärer vara en allmänt gjord erfarenhet, att om en person ensam får

sig anförtrodd en uppgift och på ett särskilt sätt angives såsom den, vilken

också bär ansvaret för dess fyllande, denna omständighet är ägnad att på ett

specifikt sätt väcka hans intresse och hans ansvarskänsla för densamma. Det

vill synas, som om man på förevarande område borde använda sig av denna

erfarenhet. Givetvis kan det ej ifrågasättas att utrusta eu ensam person med

den befogenhet och att ålägga honom de skyldigheter, som eljest skulle ankomma

på en hel nämnd. Däremot synes hinder icke behöva möta, att inom kommun,

där fattigvårdsstyrelsen fungerar såsom barnavårdsnämnd, en ledamot av styrelsen

utses att fungera såsom föredragande ledamot för barnavårdsärenden.

Den föredragande ledamoten borde givetvis i regel icke äga att på egen hand

fatta beslut, men undantag härifrån synes kunna göras beträffande sådana ärenden,

som ej tåla uppskov och i vilka enligt förslagets 34 § ordföranden skulle

äga att besluta. Det skulle åligga ledamoten ifråga att förskaffa sig noggrann

kännedom om gällande författningsföreskrifter på området, att aktgiva på alla

förhållanden inom kommunen, som äro ägnade att påkalla nämndens uppmärksamhet,

att förbereda och för nämnden föredraga de ärenden, som röra barnavård,

samt tillse, att av nämnden beslutade åtgärder bringas i verkställighet.

Därest icke de i ti § omnämnda befattningshavarna, kyrkoherde, lärare eller

lärarinna och tjänsteläkare, vore ledamöter av nämnden, skulle han i mån av

behov träda i förbindelse med dem, och dessa skulle å sin sida vara skyldiga

att lämna honom medverkan. 1 övrigt skulle den föredragande ledamoten, själv
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

fallet utan att såsom sådan fungera som ordförande vid sammanträdena, hava

att fylla de speciella uppgifter, som enligt kommitténs förslag åvila ordföranden

i barnavårdsnämnd.

Påpekas bör måhända, att styrelsen med detta sitt förslag ingalunda åsyftar

att fritaga fattigvårdsstyrelsernas övriga ledamöter från delaktighet i ansvaret

för den offentliga barnavårdens rätta handhavande. Så till exempel torde det

vara nödvändigt att i en del vidsträckta kommuner, där de olika ledamöterna

utses med hänsyn till boningsorten och där de så att säga representera olika

distrikt, varje ledamot på sitt håll aktgiver på barnavårdsförhållandena. Även

där dylik nödvändighet icke föreligger, bör givetvis ej hinder möta för de andra

ledamöterna att medverka vid barnavården. Föredragandeinstitutionen avser att

fylla en brist — bristen på personligt intresse för den offentliga barnavården

och på insikter och omdöme i sådana frågor. Föreligger ingen brist i sådant

hänseende, blir institutionen av sig självt överflödig och den föredragande ledamoten

kommer att praktiskt sett bliva jämställd med de övriga ledamöterna.

Två ledamöter av styrelsen hava i denna del anfört: Yi vilja visserligen icke

bestrida, att vägande skäl av praktisk-administrativ natur anförts för majoritetens

förslag, att låta fattigvårdsstyrelsen fungera såsom barnavårdsnämnd, där

särskild sådan nämnd icke utsetts, men vi hålla före, att även om dessa skäl

kunna motivera ett frånträdande av kommitténs tanke på obligatoriska barnavårdsnämnder

i smärre kommuner, den offentliga barnavården i sådana fall

borde uppdragas åt organ, som kunde ha större möjlighet än fattigvårdsstyrelserna

att åt densamma giva en positivt fostrande karaktär, nämligen skolråden

eller folkskolestyrelserna. Ett genomförande av förslaget att låta fattigvårdsstyrelsen

fakultativt kunna fungera såsom barnavårdsnämnd, synes oss därjämte

icke på önskvärt sätt främja den enligt vår uppfattning viktiga tendensen att

söka steg för steg avveckla fattigvården och skulle vidare i avseende å de vanartade

och sedligt försummade barnen medföra en överflyttning av omvårdnaden

från skolmyndigheterna, där den nu i regel ligger.

En av socialfullmäktige ävensom styrelsens expert för ärenden rörande alkoholistvården

hava funnit de skäl, som i förevarande hänseende tala för skolrådet,

mera vägande än de, som tala för fattigvårdsstyrelsen.

129. Svenska fattigvårdsförbundets barnav årdsutskott: Det förefaller utskottet,

som om det vore onödigt att — såvida icke understödsverksamhet tilldelas barnavårdsnämnden

— utse särskild barnavårdsnämnd även i små kommuner, varest

nämndens verksamhet blir av synnerligen obetydlig omfattning. Visserligen

kunna enligt förslaget två eller flera kommuner å landet förena sig att tillsammans

utgöra ett samhälle för fattigvård och barnavård och sålunda erhålla en

för kommunerna ifråga gemensam barnavårdsnämnd, men erfarenheten giver vid

handen, att kommunerna i regel icke gärna ingå i dylika sammanslutningar,

och man måste därför räkna med ett högst betydligt antal barnavårdssamhällen

med ringa folkmängd och till följd därav endast få ärenden rörande den offentliga

barnavården. Utskottet vill därför ifrågasätta, om lagförslaget icke skulle

kunna ändras därhän, att skolrådet i de små kommunerna kunde fungera såsom

barnavårdsnämnd. Skolrådets sammansättning torde lämna garanti för ett tillfredsställande

arbete, och vid val av särskild barnavårdsnämnd i de små kommunerna

skulle samma personer säkerligen i många fall komma ifråga till båda

myndigheterna.

För den händelse skolrådet i mindre kommuner skulle kunna fungera såsom

barnavårdsnämnd, bör i lagen intagas en bestämmelse, att minst en kvinna

skall vara ledamot av skolrådet, då det sammanträder i egenskap av barnavårdsnämnd.

Vid avgörande av frågan, varest gränsen mellan större och mindre kommuner

bör dragas, synes man äga en god hållpunkt i § 27 förordningen om kommunal
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kung! Maj:ts proposition nr 150.

103

styrelse på landet den 21 mars 1862, i vilken det enligt tillägg i lagen den 23

december 1918 stadgas, att i kommun med över 1,500 invånare den kommunen

i kommunala angelägenheter tillkommande beslutanderätten skall uppdragas åt

kommunalfullmäktige. Utskottet anser sålunda, att valet av särskild barnavårdsnämnd

bör vara fakultativt i kommuner med 1,500 invånare eller därunder.

130. Svenska stadsförbundets styrelse: Mera tveksam ställer sig styrelsen gentemot

kommitténs förslag, att i varje barnavårdssamhälle skall finnas en myndighet

för handläggning enbart av barnavårdsärenden. Kommitténs argument, att

en särskild myndighet bör uppbära samhällets ansvar för barnen, synes väl principiellt

sett riktigt. Förutsättningen för, att denna myndighet verkligen skall kunna

åstadkomma den ökade effektivitet i barnavården, kommittén vill vinna, är dock

väl, att i varje barnavårdssamhälle, d. v. s. i regel i var kommun, kan åstadkommas

en myndighet, fullt kompetent att utföra det viktiga värv, den får sig

ålagt. För de minsta kommunernas del torde man hava anledning betvivla, att

så kan bliva fallet. Befolkningsstatistiken utvisar,'' att av Sveriges kommuner

128 hava en folkmängd understigande 300 personer. I 272 kommuner uppgår

folkmängden till mellan 300 och 500 personer. Det torde med allt skäl kunna

ifrågasättas, om i dessa kommuner man kan åstadkomma särskilda barnavårdsnämnder

av någon verklig effektivitet. I en dylik socken torde det fåtal personer,

som kunna ifrågakomma till sådant uppdrag, väl i de flesta fall redan

hava tagits i anspråk för kyrko- och skolråd, kommunalnämnd, fattigvård sstyrelse,

hälsovårdsnämnd, pensionsnämnd, taxeringsnämnd etc. Resultatet blir då

antingen, att olämpliga personer insättas i nämnden eller också, att redan på

annat håll i anspråk tagna personer inväljas, varvid man kan befara, att deras

tid och intresse icke räcka till. I intetdera fallet vinnes således en verkligt

arbetsför barnavårdsnämnd. De svårigheter, som mött, att erhålla fullt kvalificerade

och arbetsdugliga nykterhetsnämnder torde få anses belysande för här

berörda organisationsspörsmål.

Väl kan det sägas, att de mindre kommunerna hava möjlighet öppen att

sammansluta sig enligt den tilltänkta lagen angående förening av kommuner på

landet till ett samhälle för fattigvård och barnavård. Emellertid torde väl inträffa,

att en kommuns barnavård med fördel skulle kunna förenas med en

annans, medan detta icke alls är fallet med fattigvården. Det hela strandar då

på det i och för sig alldeles riktiga samband, kommittén för detta fall tänkt sig

mellan fattigvård och barnavård.

Vad ovan sagts angående de minsta landskommunerna torde emellertid icke

vara utan sin tillämpning även för städer med ett invånareantal upp till 4,000

å 5,000. Även i dessa samhällen är kretsen, ur vilken de kommunala förtroendemännen

rekryteras, rätt begränsad. Om än intresset för och deltagandet i kommunalt

arbete kan förväntas stegrat, hindrar å andra sidan det rena förvärvsarbetet

en del personer, vilkas medverkan eljest skulle vara betydelsefull. Därtill

kommer att på senare åren lagstiftningen tenderat och allt fortfarande tenderar

att tillskapa den ena nämnden och myndigheten efter den andra. Man

torde därför icke böra underskatta svårigheterna, när det i dessa mindre samhällen

gäller att med goda, i anspråk icke redan alltför starkt tagna krafter

rekrytera nya nämnder.

Behovet av en särskild barnavårdsnämnd torde också vara rätt olika starkt

allt efter samhällets ekonomiska typ, obesefct folkmängdssiifrorna. Medan å orter

med stor boendetäthet och framför allt i industrisamhällen behov av särskild

barnavårdsnämnd torde vara starkt framträdande, då barnavården där har ett

rikligare arbetsfält, blir väl detta mindre fallet på trakter, där befolkningen i

högre grad är jordbruksidkande.

Skäl synas styrelsen således kunna åberopas för att icke göra barnavårdsnämnderna

obligatoriska i varje barnavårdssamhälle. Då behovet av dylik nämnd,

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:t8 proposition nr 150.

som ovan framhållits, emellertid knappast torde vara beroende av folkmängden

enbart, synes det vara mest praktiskt, att bibehålla stadgandet om särskild nämnd

såsom generell föreskrift, men överlåta åt lämplig myndighet, t. ex. länsstyrelsen

såsom den närmast överordnade inspektionsmyndigheten, att medgiva erforderliga

undantag från huvudregeln.

För de kommuner, som i denna ordning befriades från att utse särskild barnavårdsnämnd,

läge det väl närmast till hands att låta skolrådet handlägga dessa

ärenden. Då enligt kommitténs förslag, barnavårdsärendena nu i sin helhet

skulle överflyttas från den kyrkliga till den borgerliga kommunen, finge dock

kanske därav anses följa, att en rent kommunal myndighet borde taga sig an

dessa frågor. Tidigare har ju, där särskilda fattigvårdsmyndigheter icke ansetts

påkallade, kommunalnämnden fått tjänstgöra även i denna egenskap. I analogi

därmed borde i landskommuner och köpingar måhända kommunalnämnden undantagsvis

få ersätta barnavårdsnämnden. Därför talar ju också den omständigheten,

att kommunalnämnd på många håll tidigare varit fosterbarnsnämnd. Enär

i städerna folkskoleväsendet nu i allra största utsträckning förlagts under den

borgerliga kommunen, skulle således emellertid folkskolestyrelsen, där detta skett,

kunna få fungera såsom barnavårdsnämnd.

Skulle emellertid det för en effektiv barnavård anses oundgängligen nödvändigt

att tillskapa ett särskilt organ inom varje kommun, vill styrelsen ändock ifrågasätta,

huruvida det kan anses klokt att på en gång genomföra detta slutmål

även för de minsta kommunernas del. I den mån lagens tillämpning i praktiken

ökat intresset hos allmänheten för dessa frågor, torde möjligheterna att

rekrytera dessa nämnder bliva större. Man skulle därför möjligen kunna tänka

sig att de särskilda nämnderna under viss övergångstid gjordes obligatoriska

endast för samhällen med viss folkmängd. Ett liknande förfaringssätt har ju

faktiskt i praktiken, som ovan omnämnts, kommit att tillämpas beträffande fattigvården,

då för varje kommun obligatoriska myndigheter på detta område först

under senaste åren införts.

131. Svenska landstingsförbundets styrelse: Styrelsen kan ej förorda, att föreskriften

om en särskild barnavårdsnämnd skall obligatoriskt tillämpas i samtliga kommuner.

Det kan enligt styrelsens förmenande icke anses lämpligt att i den stora mängden

småkommuner på landsbygden framtvinga specialorgan för än den ena än

den andra kommunala verksamhetsgrenen. Antalet förtroendemän, som kunna

påräknas i en sådan liten kommun, är alltför begränsat för att en dylik specialisering

skall medföra annat resultat än en dubblering i fråga om de kommunala

förtroendeuppdragen med åtföljande ökning av arbete och besvär för förtroendemännen.

De kommunala styrelsesammanträdena bliva flera, och detta

innebär under alla förhållanden ökat arbete eller ökad tidsförlust för vederbörande

förtroendemän, helst i de fall, där desamma måste färdas miltals för att

komma till sammanträdesorten.

Det torde böra framhållas, att av dessa anledningar flerstädes på landsbygden,

framförallt i de smärre kommunerna och i de norrländska, försports en del

missnöje med inrättandet av särskild fattigvårdsstyrelse. En dylik anordning,

varigenom fattigvårdsärendena skildes från kommunalnämnden, torde emellertid

varit ofrånkomlig med hänsyn till dennas betydande arbetsbörda i övrigt samt

fattigvårdsärendenas från övriga kommunalnämndsärenden skilda karaktär och

deras genom den nya lagen ökade omfattning. Men samma skäl föreligger icke

för att göra inrättandet av särskild barnavårdsnämnd obligatoriskt. Såsom

tydligt framgår av den av kommittén framlagda statistiken, hava barnavårdsärendena

i våra smärre landskommuner varit varken många eller komplicerade,

och även om ett genomförande av kommittéförslaget givetvis skulle öka arbetet

med barnavården, så torde detta i varje fall icke bliva större än att det såsom

hittills i småkommunerna kan handhavas av skolrådet, åt vilket barnens fostran

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

och vård i övrigt äro anförtrodda, kommunen obetaget, att, när så anses lämpligt

eller nödvändigt, inrätta särskild barnavårdsnämnd.

En dylik frihet för kommunen att inrätta sig såsom den finner lämpligast,

är så mycket nödvändigare med hänsyn till det väntade förslaget angående

ersättning åt kommunala förtroendemän. Om, såsom torde komma att föreslås

av den kommitté, som har förevarande fråga under behandling, genom beslut

av kommunen ersättning i form av rese- och dagtraktamente skall kunna beredas

ledamöter av kommunala nämnder och styrelser för deltagande i sammanträde,

så blir det med hänsyn till kommunens ekonomi av vikt att i möjligaste

mån begränsa antalet dylika sammanträden, och detta sker bland annat därigenom,

att, där så låter sig göra, en och samma nämnd eller styrelse handhaver samtliga

med varandra närbesläktade kommunala ärenden.

132. Svenska landskommunernas förbunds styrelse: Yad angår den obligatoriska

skyldigheten att inom varje barnavårdssamhälle utse en barnavårdsnämnd förefaller

detta att vara överflödigt i små kommuner. Detta av hänsyn dels till det

jämförelsevis ringa antal barnavårdsärenden, som där kunna förekomma, och

dels på grund av att befolkningen, som deltager i det kommunala arbetet,

knappast kan räcka till för alla nämnder och styrelser, som kommunerna hava

att utse, om särskilda sådana skola utses för varje specialändamål. I kommuner

med under 3,000 invånare torde det vara tillfyllest, om det uppdrages åt någon

förut existerande nämnd eller styrelse att uppehålla barnavårdsnämndens verksamhet,

såvida kommunen icke beslutar att välja särskild sådan. Skolrådet

synes vara närmast till att uppehålla barnavårdsnämndens uppgift, för den

händelse, vilket torde vara att vänta, att folkskoleväsendet på landet, liksom

redan skett i vissa städer, i en snar framtid kommer att överflyttas till den

borgerliga kommunen. Skulle skolrådet, på grund av att det icke hör till den

borgerliga kommunen, icke kunna fylla barnavårdsnämndens funktion i mindre

kommuner, torde fattigvårdsstyrelsen stå närmast till för detta uppdrag.

133. Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse: Till 4 § synes böra fogas

en bestämmelse, att i smärre församlingar skolrådet må utgöra barnavårdsnämnd,

där förhållandena göra detta lämpligt.

134. Länsstyrelsen i Kristianstads län: Det i 5 § intagna stadgandet om av- B §.

givande av statistisk redogörelse angående barnavården synes länsstyrelsen icke

vara av beskaffenhet att böra intagas i lagen, utan torde föreskrift därom böra

meddelas i annan ordning.

135. Barnavårdsnämnden i Göteborg: Då förslaget avser en genomgående centralisering

av samhällets barnavård, torde någonstädes också böra antydas barnavårdsnämndens

åligganden beträffande barn utom äktenskapet, t. ex.: »Rörande

barnavårdsnämnds åligganden i avseende på barn utom äktenskapet är särskilt

stadgat.»

136. Stockholms stads barnavårdsnämnd: I förevarande paragraf, som avhandlar 6 §.

barnavårdsnämndens sammansättning, föreslås, bland annat, att »en vid kommunens

folkskola anställd lärare eller lärarinna» skall vara ledamot av nämnden.

Enligt nu gällande lag äger för vederbörande skoldistrikt anställd särskild folkskoleinspektör

att närvara vid barnavårdsnämndens sammanträden och att deltaga

i överläggningarna, men ej i besluten. Pin liknande föreskrift har givetvis

hädanefter sin plats i det särskilda barnavårdsreglementet. Då skolans särskilda

synpunkter törhända bättre skulle företrädas, om nämnda befattningshavare vore

ledamot, föreslår nämnden, att stadgandet avfattas på sådant sätt, att möjlighet

gives att även kunna välja kommunalt anställd folkskoleinspektör till skolans

representant i nämnden.

Vidare skola enligt denna paragraf till ledamöter i nämnden väljas »minst

tre för nit och intresse för ungdoms- och barnavård kända män eller kvinnor».

Nämnden vill i detta sammanhang erinra om att i ett nyligen avgivet finskt

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

kommittébetänkande angående samhällets barn- och nngdomsskydd föreslås, att

i synnerhet i kommun, där talrikare sammansatt barnskyddsnämnd finnes, vid

valet böra ifrågakomma representanter för föreningar och organisationer, som av

fri vilja arbeta för barnskyddet. Det måste enligt nämndens förmenande anses

välbetänkt, att vid val av ifrågavarande ledamöter bereda rum för någon dylik

representant. Någon bindande föreskrift härom synes dock nämnden lämpligen

icke kunna givas.

Slutligen föreslås, att i stad stadsläkaren eller, där mer än en stadsläkare

finnes, förste stadsläkaren skall vara ledamot i barnavårdsnämnden. En stadsläkare

särskilt i en stor stad har en mångfald tjänsteåligganden. Att härtill

lägga ytterligare ett uppdrag, som antages komma att kräva ganska mycken tid,

synes icke lämpligt. Härtill kommer, att det icke är säkert, att en sådan läkare

alltid besitter den speciella sakkunskap, som i vissa fall måste anses erforderlig.

Nämnden anser därför, att ifrågavarande stadgande bör omformuleras, så att i

de städer, där utom stadsläkare särskilda stadsdistriktsläkare äro anställda,

möjlighet beredes att till ledamot av nämnden kunna erhålla lämplig sådan

läkare.

137. Barnavårdsnämnden i Malmö: Nämnden finner det icke vara lämpligt,

åtminstone i fråga om större städer, att stadsläkaren är självskriven ledamot

av nämnden. Dels torde det icke vara lämpligt att pålägga förste stadsläkaren,

vars egentliga och huvudsakliga uppgift är nog så maktpåliggande och vittfamnande,

ytterligare ett så krävande uppdrag som ledamotskap i barnavårdsnämnden,

och dels kan det inträffa, att han saknar intresse för detsamma eller

är på annat sätt olämplig. Det är därför enligt nämndens mening bäst att

överlämna åt stadsfullmäktige att i varje särskilt fall utse den för uppdraget

lämpligaste läkaren. Nämnden finner det icke heller vara av behovet påkallat,

att den ledamot, som skall tagas från folkskolans lärarkår, utses av folkskolstyrelsen,

utan torde denne med lika stor fördel utses av stadsfullmäktige. Det

synes nämnden icke vara lämpligt, att utseendet av nämndens ledamöter splittras

på för många händer. För stad, som ej i landsting deltager, torde det ej heller

möta någon svårighet att genom val av stadsfullmäktige till ledamot i nämnden

erhålla en i domarvärv erfaren man. Nämnden håller därför före, att i lagen

kunde införas bestämmelse därom, att i stad av ifrågavarande slag en av barnavårdsnämndens

ledamöter skulle hava erfarenhet i domarvärv. Därefter skulle

det bliva obehövligt, att sådan person av konungen förordnades till ledamot av

nämnden vid behandlingen av vissa frågor. I stad av sådan storlek, att den

icke deltager i landsting, torde sällan något sammanträde i barnavårdsnämnden

försiggå, vid vilket icke kan uppstå fråga av det slag, som denne ledamot skulle

deltaga uti. Därav följer även, att samtliga nämndens ledamöter erhålla sådan

övning i lagens tillämpning, att de snart nog lära sig att någorlunda säkert

bedöma även de förekommande fallens juridiska sida. Sedan åt barnavårdsnämndens

handhavande anförtroddes vissa delar av lagen om barn utom äktenskap,

har nämnden dessutom vid sin sida en juridiskt utbildad tjänsteman,

vilken städse är närvarande vid nämndens sammanträden, och kan nämnden

sålunda även erhålla dennes utlåtande i juridiska frågor. Det bör därför icke

vara nödvändigt, att den i domarvärv erfarne ledamoten alltid skall vara närvarande,

för att nämnden skall vara beslutmässig i frågor av förenämnda art.

138. Barnavårdsnämnden i Halmstad: Nämnden vill gentemot herrar Björklunds

och Magnussons reservation påpeka olämpligheten av kyrkoherdens självskrivenhet

som ordförande. Ty då sådan självskrivenhet i ecklesiastika styrelser står under

debatt, torde det vara mindre tidsenligt att göra kyrkoherden till självskriven

ordförande i den barnavårdsnämnd, som är av så helt kommunal natur, att dess

ledamöter icke få väljas på kyrkostämmorna utan på kommunalstämma.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

139. Barnavårdsnämnden i Älvkarleby har på grunder, som anförts av reservanterna

Björklund och Magnusson, uttalat sig för kyrkoherdens självskrivenhet

som ordförande.

140. Östergötlands läns landsting: Den i förslaget i stor utsträckning använda

metoden med självskrivna ledamöter i barnavårdsnämnderna torde knappast vara

av behovet påkallad och kan tänkas stundom leda till sämre resultat, än om

sammansättningen finge ske efter samma grunder som sammansättningen av

fattigvårdsstyrelserna.

141. Skyddshemskonsulenten: Det kunde ifrågasättas, huruvida icke i städer

med egen folkskolinspektör denne borde åtminstone ha rätt att närvara vid

nämndens sammanträden, i synnerhet då nämnden hade att handlägga ärenden

rörande vanartade barn och barn som äro i fara att bliva vanartade.

142. Svenska stadsförbundets styrelse: Beträffande barnavårdsnämndernas sammansättning

stadgar det föreliggande lagförslaget i stor utsträckning självskrivenhet.

Mot själva principen kunna väl invändningar göras, då kommunernas beslutande

korporationer icke böra betagas möjligheten att sammansätta de kommunala

nämnderna på det sätt, som med hänsyn till föreliggande lokala förhållanden

är ägnat att medföra bästa möjliga resultat. Med hänsyn till de viktiga och

över vidsträckta områden gripande uppgifter, barnavårdsnämnden får sig tillagd,

torde det dock måhända vara önskvärt att genom självskrivenhetsbestämmelser

trygga nämnden en god sammansättning. Vissa jämkningar i förslaget önskar

styrelsen dock påkalla.

Beträffande förslaget om prästerlig ledamot torde ingen invändning vara att

göra. Det må dock framhållas, att den arbetsbörda, som åvilar kyrkoherden i

t. ex. en större stads församling, torde vara så betydande, att han måhända icke

borde obligatoriskt åläggas ledamotskap av barnavårdsnämnden, där arman i församlingen

tjänstgörande prästman står till buds.

Styrelsen kan icke finna det fullt lyckligt att obligatoriskt stadga ledamotskap

i nämnden för stadsläkaren respektive förste stadsläkaren åtminstone icke för

de större städernas del. Dessa läkares egentliga och huvudsakliga uppgift är

ändå så maktpåliggande, att de icke ovillkorligen böra belastas med det krävande

uppdraget att deltaga i barnavårdsnämnden -— även för det fall, att intresse

saknas för uppgiften. Det torde vara fullt tillräckligt att överlämna åt stadsfullmäktige

att utse den lämpligaste läkaren. Bestämmelsen, att en läkare skall

finnas inom nämnden, anser styrelsen däremot befogad.

Utgår man från, att självskrivenhet skall stipuleras, vill det synas styrelsen,

som om i ett visst avseende denna självskrivenhet borde ytterligare utsträckas.

I motiveringen uttalar kommittén som ett önskemål, att jämväl fattigvårdsstyrelsen

borde bliva i tillfälle att insätta en representant i barnavårdsnämnden,

men anser, att valfrihet därvidlag borde lämnas. Styrelsen för sin del åter är

av den uppfattningen, att en ur många synpunkter önskvärd förbindelseled

mellan fattigvården och barnavården bör genom direkt stadgande i författningen

tryggas. Erfarenheterna från ett annat område synas tyda på önskvärdheten

av en bestämd föreskrift i detta avseende. Mellan pensionsnämnden och fattigvårdsstyrelsen

i en och samma, åtminstone större, kommun torde endast mera

sällan ett verkligt samarbete nåtts, ehuru ett dylikt naturligen vore av största

värde. Oftast arbeta dessa myndigheter utan någon kontakt med varandra.

Hur gränserna mellan fattigvård och barnavård än slutligen dragas, torde

möjligheter till friktioner ingalunda utebliva och ett direkt stadgande i lagen

om gemensam representant torde vara ägnat att underlätta dessa friktioners

undanröjande.

143. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, barnavårdsnämnden i Gävle och

svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå förorda, att en representant för fattigvården

bör tillhöra barnavårdsnämnd.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

144. Svenska landstingsförbundets styrelse: Styrelsen vill med avseende å kommitténs

förslag om barnavårdsnämndens sammansättning erinra om hurusom

man alltmera i fråga om kommunala styrelser och nämnder börjat frångå principen

om självskrivenhet och i stället lita till kommunmedlemmarnas och de

kommunala representationernas förmåga och vilja att placera den rätte mannen

på den rätta platsen. Med den ståndpunkt, kommittén intager i förevarande

fråga, torde väl med hänsyn till ovan framhållna gemenskap beträffande fattigvårdsstyrelses

och barnavårdsnämnds arbetsområden, konsekvensen fordra en

uttrycklig bestämmelse om att jämväl en representant för fattigvårdsstyrelsen

skall hava säte i barnavårdsnämnden. Styrelsen åter anser, att samtliga bestämmelser

om självskrivenhet i barnavårdsnämnd böra utgå, detta på grund av dels

ovan angivna principiella ståndpunkt, dels styrelsens i det föregående uttalade

mening, att den särskilda barnavårdsnämnden ej bör vara obligatorisk, utan

densammas funktioner kunna handhavas av skolråd eller skolstyrelse, för vilka

motsvarande bestämmelser beträffande självskrivenhet icke förefinnas och icke

böra införas.

145. Svenska landskommunernas förbunds styrelse: Principen med självskrivet

ledamotskap i kommunala förvaltningsorgan har, enligt vad erfarenheten visat,

mången gång medfört vissa svårigheter. Det är icke alls sagt, att avsikten att tillförsäkra

förvaltningsorganet erforderlig sakkunskap, vilket torde få anses ligga

bakom tanken på självskrivenheten, ernås på det sättet. Det förefaller snarare,

att kommunerna genom fullmäktigeinstitutionen och genom ett vidgat kommunalt

intresse skola vara kvalificerade att i detta som i andra fall välja de

för befattningen mest lämpliga personerna utan förhandsbestämt ledamotskap.

Bestämmelsen om, att kyrkoherden skall vara självskriven ledamot av barnavårdsnämnden,

och att skolrådet skall välja en av kommunens lärare till ledamot,

torde därför saklöst kunna uteslutas. För övrigt kan det rent formellt mot

dessa bestämmelser anföras, att förslaget brister i tydlighet, med hänsyn till

huru det skall förfaras i de kommuner, som bestå av flera skoldistrikt och det

således finnas flera skolråd inom samma kommun.

Ej heller provinsialläkarens självskrivenhet inom bostadskommun synes styrelsen

vara tillräckligt motiverad, utan torde den i 8 § i förslaget för provinsialläkare

medgivna rätt att vara tillstädes vid sammanträden med barnavårdsnämnderna

inom distriktet och att därvid deltaga i överläggningarna, men ej

i besluten, vara tillfyllest även beträffande den kommun, där provinsialläkaren

är bosatt.

146. Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse: I fråga om barnavårdsnämndens

sammansättning erinras om de många beröringspunkter, som jämväl

enligt det föreliggande förslaget förefinnas mellan fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd.

Det synes oss böra uttryckligen fastställas i 6 §, att en ledamot

av fattigvårdsstyrelsen med nit och intresse för ungdoms- och barnavård borde

äga plats i barnavårdsnämnden. Därigenom kunde mången gång onödig omgång

undgås och ett intimare samarbete uppnås mellan de båda institutionerna.

147. Länsstyrelsen i Uppsala län: Bestämmelse om ställföreträdare saknas i

andra stycket.

148. Länsstyrelsen i Kristianstads län: Stadgandet i andra momentet av 7 §

torde saklöst kunna utgå, då stadgande av samma innnebörd återfinnes i andra

momentet av 3 § i förslaget till lag angående förening av kommuner på landet

till ett samhälle för fattigvård och barnavård.

149. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott: Enär kyrkoherden, då komminister

finnes anställd i annexförsamling, i regel icke äger mera ingående kännedom

om de förhållanden i annexförsamlingen, som vid barnavårdsnämndens

sammanträden äro av vikt att känna, synes det utskottet, som om i 6 § borde

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

109

stadgas, att i annexförsamling komministern, och sålunda icke kyrkoheden, skall

vara ledamot av barnavårdsnämnden.

150. Medicinalstyrelsen: Förste provinsialläkaren i Västmanlands län har an- 8 §.

fört, att det visserligen heter, att tjänsteläkare äger rätt vara tillstädes vid sammanträden

inom distriktet. Då emellertid ett tillstädeskommande vid sammanträde

utom kommun, där läkare ej är bosatt, för honom kan medföra dryga

skjutskostnader, torde ett dylikt deltagande i verkligheten mycket sällan ifrågakomma.

För underlättande av tjänsteläkares närvaro vid sammanträde borde

åtminstone en gång årligen medgivas honom rätt till reseersättning vid resa

utom kommun, där han är bosatt. Medicinalstyrelsen finner själva saken berättigad,

men förmenar, att länsstyrelsen, då särskilt viktig fråga föreligger, kan

förordna, att vederbörande tjänsteläkare skall vara närvarande, vilket förordnande

berättigar denne till ersättning enligt resereglementet.

151. Stockholms stads barnavårdsnämnd: För den händelse folkskoleinspektör, 9 §.

såsom nämnden föreslagit, kommer att kunna utses till ledamot i nämnden,

torde härav föranledas ändrad lydelse av första stycket av ifrågavarande paragraf.

152. Länsstyrelsen i Uppsala län: Det torde icke föreligga tillräckliga skäl för 10 §.

avvikelse från 12 § i fattigvårdslagen.

153. Länsstyrelsen i Kristianstads län: I 10 § andra stycket har bland de

ämbete- och tjänstemän, som med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställning

icke må vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd, icke upptagits länsassessor

å landskansli, ehuru denne enligt nådigt cirkulär den 31 december

1918 har att bereda, föredraga och till expedition befordra, bland andra, mål

och ärenden som angå uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade

barn. Enahanda anmärkning torde kunna riktas mot fattigvårdslagens

föreskrift i 12 § fjärde stycket.

154. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län

hava uttalat sig i samma riktning.

155. Barnavårdsnämnden i Gävle: Eu anledning till undran för nämnden har

varit, varför förslaget (10 §) vill tillåta allmänna åklagaren i stad, stadsfiskalen,

att vara ledamot i barnavårdsnämnden, men icke vill giva samma rätt åt allmänna

åklagaren å landet, landsfiskalen. Såvitt nämnden kunnat finna, innehålla

motiverna till förslaget icke någon upplysning om anledningen till denna

skillnad.

156. Svenska stadsförbundets styrelse: Körande ledamots avgång skall enligt

10 § gälla vad som föreskrivits om stadsfullmäktiges avgång. Avgår ledamot i

barnavårdsnämnd före utgången av valperioden, torde bestämmelserna i 28 § 2

mom. av kommunalförordningen för stad angående ny röstsammanräkning dock

knappast kunna komma till tillämpning.

157. Fredrika Bremer-förbundets styrelse: Förbundet är tveksamt om lämpligheten

av att gorå avsägningsrätten så snävt begränsad som den enligt förslaget

skulle bli. Det synes förbundet kunna starkt ifrågasättas huruvida det kan

vara till fördel för ett uppdrags fullgörande att en person, man såväl som kvinna,

kan nödgas att mot sin önskan åtaga sig detsamma. Det kan egentligen ej förvåna

om i stället för denna hårt beskurna avsägelserätt, stundom skulle komma

att införas en självtagen rätt att utebliva från sammanträden. Utan att i denna

fråga vilja göra en hemställan, har förbundet dock velat som sin åsikt framhålla

att ett samhällets förtroendeuppdrag är ett åläggande av alltför stor vikt för att

utlämnas åt en person, som mottager det ovilligt och utan intresse och på grund

därav icke kan väntas göra någon avsevärd insats i arbetet.

158. Fattigvårdsstyrelsen i Varberg: Enligt 11 § skulle det tillkomma barna- n §.

vårdsnämnden att inom sig utse ordförande och v. ordförande. Fattigvårdsstyrelsen

anser det dock vara mera lämpligt, att ordförande och v. ordförande

i nämnden utses av barnavårdssamhället (stadsfullmäktige eller kommunalstämma),

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 saml. 112 käft. (Nr 100.) 197223 24

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

i likhet med vad som nu är fallet vid utseende av ordförande och v. ordförande

1 fattigvårdsstyrelse.

159. Förste provinsialläkaren i Kristianstads län anser, att det under vissa för
hållanden

kan vara lämpligare att utse särskild kassör utom nämnden, och föreslår,

att antingen »inom sig» utgår, eller också paragrafen får följande lydelse:

»Nämnden utser inom eller utom sig ...............».

160. Svenska stadsförbundets styrelse: Stadgandet, att ordförande och vice ordförande

i nämnden skola väljas för två år, skiljer sig från motsvarande bestämmelser

för andra kommunala nämnder och styrelser exempelvis hälsovårdsnämnd,

där sådant val sker årligen, och torde icke vara av några särskilda förhållanden

påkallat.

12 f 161. Länsstyrelsen i Uppsala län: Oklart är, huruvida med »läkare, som i 6 §

sägs», menas varje i 6 § nämnd läkare eller endast den läkare, som är ledamot

av nämnden; i 8 § avses tydligen blott provinsialläkare eller extra provinsialläkare

inom distriktet, oavsett läkarens boningsort.

162. Medicinalstyrelsen: Sammanträde torde även böra hållas, då förste provinsialläkaren

sådant äskar. Detta är av så mycket större vikt, som förste provinsialläkare

jämlikt läkarinstruktionen den 30 december 1911 § 8 har att inspektera,

bland annat barnhem, barnkrubbor, räddningshem och anstalter, där

barn mot ersättning fostras.

163. Barnavårdsnämnden i Uppsala: Kravet i 12 § 2 mom. på att den prästerliga

ledamoten av nämnden måste vara »tillstädes» kan enligt vår mening bliva

till men för nödig skyndsamhet i besluts fattande, varför det torde böra ersättas

med ett stadgande, att beslut om barns skiljande från hemmet o. s. v. ej

må fattas, där ej den prästerliga ledamoten haft tillfälle att giva sin mening

tillkänna.

164. Barnavårdsnämnden i Malmö: Nämnden anser bestämmelsen i 12 § 2 mom.

2 stycket, vad större samhällen beträffar, icke blott obehövlig utan olämplig.

Det kan utan tvivel förutsättas, att barnavårdsnämnden uti större samhällen

består av personer, vilka äga förutsättningar att bedöma de angelägenheter,

nämnden handlägger, på ett objektivt och tillfredsställande sätt, och vid sådant

förhållande kan det icke vara nödigt föreskriva, att nämnden icke skall kunna

fatta beslut i frågor av förenämnda slag, därest den prästerliga ledamoten är

frånvarande. Då sådana frågor förekomma vid så gott som alla nämndens sammanträden,

är en dylik bestämmelse synnerligen obekväm, enär det ju kan

tänkas, att den prästerliga ledamoten kan bliva hindrad tillstädeskomma, och

att ej heller suppleanten för homom kan infinna sig.

165. 166. Länsstyrelsen i Kristianstads län: Stadgandet i 12 § andra momentet

att beslut om barns skiljande från hemmet eller omhändertagande för skyddsuppfostran

skall göras beroende av, huruvida den prästerliga ledamoten är tillstädes,

anser länsstyrelsen sig icke kunna förorda.

Beträffande innehållet i moment 1 av samma paragraf får länsstyrelsen av

förekommen anledning ifrågasätta, huruvida icke, till förekommande att vederbörande

kyrkoherde faktiskt betages sin lagliga rätt att deltaga i sammanträde,

1 detta lagrum liksom i 15 § av fattigvårdslagen böra inryckas stadgan den, att

sammanträde icke må hållas under tid, då allmän gudstjänst hålles i församlingens

kyrka.

167. Skyddshemskonsulenten: Med hänsyn såväl till prästernas alltmer kringskurna

tid och nödvändigheten att i vissa fall snabbt få till stånd ett beslut

om barns skiljande från hemmet, synes bestämmelsen i 12 § 2 mom. rörande

nödvändigheten av att den prästerliga ledamoten skall vara i vissa fall tillstädes,

böra något modifieras i riktning att den prästerlige ledamoten i dessa, i

2 mom. angivna, fall må ha haft tillfälle att i frågan giva sin mening till känna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

168. Svenska landstingsförbundets styrelse: Den av kommittén föreslagna bestämmelsen,

att fråga beträffande barns skiljande från hem niet ej finge av barnavårdsnämnden

avgöras, utan att den prästerliga ledamoten vore närvarande, synes

styrelsen olämplig, något som jämväl från prästerligt håll anmärkts. Bestämmelsen

saknar motsvarighet i övrig kommunal lagstiftning och är ägnad att bidraga

till att öka antalet sammanträden samt onödigtvis uppskjuta avgörandet

av viktiga ärenden i nämnden.

169, 170. Svenska landskommunernas förbunds styrelse: Eu för kommunalförvaltningen

hittills främmande princip hava kommitterade förordat, i det att de föreslå,

att barnavårdsnämnden ej skall vara beslutför i vissa fall med mindre än att den

prästerliga ledamoten är närvarande. Utom den omständigheten, att ett hinder

lätt kan uppstå för viss person att deltaga i ett sammanträde, förefaller det

vanskligt, att göra ett förvaltande organs beslutmässighet beroende av en enda

ledamots närvaro, i detta fall så mycket mer som ifrågavarande ledamot ej för

sig har någon ersättare, och det, med hänsyn till att pastoratet kan bestå av

flera kommuner, kan komma att inträffa, att en och samma kyrkoherde kan vara

ledamot i flera barnavårdsnämnder.

Bestämmelsen i 12 § om att barnavårdsnämnd ej må fatta beslut, där ej den

prästerliga ledamoten är tillstädes, synes sålunda styrelsen ej böra bibehållas,

även om bestämmelsen om dennes självskrivenhet skulle komma att bestå.

Däremot synes bestämmelsen om, att för besluts fattande i ifrågavarande fall

minst tre ledamöter skola vara ense om beslutet, fullt befogad.

171. Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser att det, med hänsyn till

såväl barnets som moderns eller eventuellt annan anhörigs hälsotillstånd, vid

fattandet och verkställandet av beslut om barns skiljande från hemmet torde

vara behövligt, att läkare lämnas tillfälle uttala sig, huruvida omständigheter

föreligga, som böra föranleda förhindrande eller uppskjutande av barnets skiljande

från hemmet eller som böra föranleda särskilda försiktighetsmått i fråga

därom.

172. Svenska stadsförbundets styrelse: De ansvarsbestämmelser, som i 12 § 4 mom.

stadgas för uteblivande från sammanträde, synas med större skäl hava bort anpassas

efter för pensionsnämnd gällande än efter de för stadsfullmäktig stipulerade,

då det i båda fallen gäller en förvaltningsnämnd och icke en beslutande

myndighet. Dessutom äro viten högre inom pensionsnämnden samt utgå med

olika belopp för ordförande och ledamot.

173. Länsstyrelsen i Uppsala län: Det torde icke föreligga tillräckliga skäl för 14 $

avvikelse från 17 § i fattigvårdslagen.

174. Medicinalstyrelsen: I förste stadsläkarnas i Stockholm, Göteborg och Norr- 15 $

köping avgivna yttranden framhålles å ena sidan det riktiga i, att i stad förste

stadsläkaren eller, där sådan icke finnes, stadsläkaren skall vara ledamot i barnavårdsnämnden,

men å andra sidan uttalas det nödvändiga i, att särskilt arvode

härför tillerkännes denne läkare. Medicinalstyrelsen finner, att goda skäl tala

för bifall till denna begäran.

175. Länsstyrelsen i Södermanlands län: I slutet av 17 § bör uttryckligen ut- 17 §

sägas, att det är för den tredskandes hämtning, som nämnden må »lita Konungens

befallningshavande till».

176. Länsstyrelsen i Västmanlands län: Enligt 17 § kan barnavårdsnämnd bötfälla

den som icke hörsammar nämndens kallelse till inställelse inför nämnden.

Aven kan nämnden genom upprepade viten tillhålla den tredskande att inställa

sig. Det borde måhända föreskrivas, vilken myndighet skall utdöma dessa viten,

och huruvida böter och viten i händelse av bristande tillgång skola förvandlas

till frihetsstraff enligt allmän lag eller ej.

177. Barnavårdsnämnden i Göteborg anser bestämmelserna i 17 § om inkallelse

vara onödigt detaljerade.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

18 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

178. Kammarrätten: Stadgandet i 17 § tager icke sikte på, att förhållanden

kunna tänkas föreligga, vilka utan att kunna rubriceras såsom laga förfall dock

äro av beskaffenhet att verka hindrande eller i allt fall försvårande med avseende

å möjligheten av personlig inställelse, såsom långa avstånd, den inställelsepliktiges

oförmåga att själv bestrida resekostnaderna och dylikt.

179. Länsstyrelsen i TJppsala län: 1 och 2 mom. Det torde icke föreligga tillräckliga

skäl för avvikelse från 19 § 1 och 2 mom. i fattigvårdslagen.

180. Barnavårdsnämnden i Uppsala: Den i 18 § stadgade skyldigheten för

barnavårdsnämnd att indela barnavårdssamhället i distrikt borde enligt nämndens

mening icke göras ovillkorlig, utan kunde det lämpligen anförtros åt varje

barnavårdssamhälle att genom föreskrifter i sitt reglemente ordna denna fråga.

181. Medicinalstyrelsen erinrar om följande uttalande av förste stadsläkaren i

Norrköping: För det dagliga arbetet hava kommitterade föreslagit, att samhället

skall indelas i distrikt under uppsikt av någon ledamot i nämnden. Denna föreskrift

är sålunda obligatorisk och kommitterade hava tänkt sig undantag därifrån

endast för mindre samhällen med ringa omfattning av barnavården. Denna ovillkorliga

bestämmelse har förste stadsläkaren ansett olämplig för större samhällen,

där barnavårdsarbetet tagit sådan omfattning, att avlönade inspektriser måste

anställas; i dessa vore det helt visst bättre, att nämnden i sin helhet, eventuellt

ordföranden, finge bedöma föreliggande frågor, som bjuda sig; endast sålunda kan

barnavårdsarbetet tänkas erhålla den likformighet och stadga för samhället, som

är önsklig. Bestämmelsen synes förste stadsläkaren tämligen obehövlig, då det

kan överlåtas åt nämnden själv att i denna detalj ordna sitt arbete, och den

borde därför bortfalla.

182. Skyddshemsinspektören: Det synes icke önskvärt att, såsom i 18 § föreslås,

barnavårdsnämnd skall indela barnavårdssamhället i distrikt. På denna punkt

torde en viss frihet böra tillerkännas nämnderna. I medelstora kommuner, t. ex.

Uppsala, där särskild barnavårdsbyrå finnes organiserad, synes en uppdelning i

distrikt icke medföra några påtagliga fördelar, utan i stället möjligen komma att

göra organisationen onödigt invecklad.

183. Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län föreslår att tjänsteläkare, som

är ledamot av barnavårdsnämnd, bör, om nämnden ger honom i uppdrag att utöva

uppsikt över visst distrikt inom barnavårdssamhället (s. k. distriktsföreståndarskap),

äga rätt att avsäga sig detta uppdrag dels emedan ett sådant skulle

kunna upptaga allt för mycket av hans tid, dels därför att hans uppgift inom

nämnden ju i huvudsak bör vara den av sakkunnig och rådgivande ledamot i

medicinska frågor.

184. Förste provinsialläkaren i Stockholms län föreslår, att 18 § 2 mom. måtte

erhålla följande lydelse: »Barnavårdsnämnden skall — — — — utse därför

skickade — — — ■—».

185. Barnavårdsnämnden i Göteborg förordar bibehållandet av benämningen

»kretsombud» i stället för »biträde» eller annan benämning i 18 § 2 mom.

186. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Nämnden ställer sig tveksam i fråga

om lämpligheten av att stadga skyldighet för inom kommunen bosatta personer

att mottaga och under viss tid behålla sådant uppdrag, varom i paragrafens

andra och tredje moment förmäles. Ifrågavarande uppdrag äro alltför viktiga för

att samhället bör utsätta sig för risken att få dem vanskötta, vilket lätt kunde

bliva fallet, om någon därtill tvingades eller i allt fall skulle kunna känna sig

tvingad.

187. Stockholms stads konsistorium: Bestämmelsen, att personer, som barnavårdsnämnd

anser särskilt lämpliga till övervakare eller vårdare, kunna åläggas att

fullgöra sådant uppdrag, är utan tvivel mindre välbetänkt. En person, som så

påtvingas en uppgift, torde icke komma att visa sig synnerligen framgångsrik i

sina åtgärder. Det fria vädjandets väg synes i detta fall vara betydligt lämpligare.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl Maj:ts proposition nr 150.

188. Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse: Bestämmelsen i 18 §

4 mom. om barnavårdsnämnds rätt att tvångsålägga någon att vara övervakare

eller vårdare bör utgå. Om någon avsäger sig sådant uppdrag och skall tviugas

därtill, visar all erfarenhet att denne i regel icke kommer att handhava uppdraget

med den omsorg sakens vikt kräver.

189. Socialstyrelsen: Av utredningen undgår man ej det intrycket, att vederbörande

på många håll förråda stor liknöjdhet och okunnighet. Man har, medvetet

eller omedvetet, blundat för fall, där barn och ungdom varit utsatta för

uppenbar vanvård i både kroppsligt och andligt hänseende. Här finnes utan

tvivel ett vidsträckt fält för enskilt initiativ att ingripa genom upplysnings- och

propagandaverksamhet. Kommittén har också i 20 § 2 mom. infört uttryckliga

direktiv för barnavårdsnämnd att inleda och uppehålla samarbetet med föreningar

och andra, vilka utöva ungdoms- och barnavård eller annan därmed i samband

stående social verksamhet. Styrelsen vill på det livligaste förorda, att stat och

kommun ägna alla enskilda strävanden i nu angiven riktning sin uppmärksamhet

och skänka dem sitt stöd.

190. Länsstyrelsen i Östergötlands län: I 20 § torde lämpligen bland där uppräknade

enskilda anstalter för barnavård böra omnämnas även s. k. barnträdgårdar

(Kindergarten), vilka säkerligen kunna vara av betydelse att anlitas för

barnavårdsverksamheten.

191. Stockholms städs barnavårdsnämnd: De erinringar, nämnden ovan gjort med

avseende å vissa stadgande!! i andra kapitlet, äro av mer allmän natur och synas

kunna äga betydelse för även andra kommuner än huvudstaden. Beträffande

Stockholms stad skola enligt uttryckligt stadgande i förevarande paragraf bestämmelserna

i detta kapitel gälla allenast, i den män icke Konungen genom särskilt

utfärdade föreskrifter annorlunda förordnar. De undantag från kapitlets

regler rörande barnavårdsnämnds organisation och arbetssätt, vilka påkallas för

huvudstadens del, synas böra upptagas i den särskilda instruktion för barnavårdsnämnden,

som Kungl. Maj:t torde komma att fastställa, Då förslag till

dylik instruktion ännu icke föreligger, ingår nämnden icke nu på de särskilda

förhållandena i huvudstaden, utan anser sig endast böra uttala, att nämnden

förutsätter, att den beredes tillfälle att yttra sig över instruktionsförslaget.

192. Stockholms stads konsistorium: Att i de särskilda föreskrifter, som Kungl.

Maj:t kommer att utfärda för Stockholms stad, sådana bestämmelser komma att

göras, att konsistoriet kommer att, såsom förhållandet nu är i fråga om folkskoledirektionen,

som ju på samma gång är barnavårdsnämnd, få insätta en

representant med suppleant i den blivande självständiga barnavårdsnämnden,

anser konsistoriet sig med full trygghet kunna förvänta.

193. Överståthaltar ämbetet: Man ser i förslaget om ungdomsråd ett icke så

litet embryo till ett nytt ämbetsverk inom varje landstingsområde. Och varför

detta? Kommittén påstår att det skulle visat sig, att länsstyrelserna, som för

närvarande handlägga mål av förevarande beskaffenhet, icke skulle vara vuxna

denna uppgift. Med hänsyn till den sammansättning våra länsstyrelser äga har

man svårt att utan annat belägg, än kommittén i fråga om ett eller annat fall

åberopat, tro på detta påstående. Så svåra äro dock icke de ifrågavarande

målen. Det tycks numera knappast vara möjligt att få ett kommittéutlåtande

utan att tillika erhålla ett förslag om anställande av nya ämbetsmän, och det förefaller

som om den nu ifrågavarande kommittén icke skulle ansett sig hava väl

fyllt sitt värv, om den avvikit från denna regel. Överståthållarämbetet får avstyrka

förslaget om inrättande av ungdomsråd.

194. Länsstyrelsen i Stockholms lön: Länsstyrelsen ställer sig tvivlande till

förslaget om ungdomsråd för länen. Kommitténs motivering för dessa nya länsorgan

synes icke i något hänseende tillräcklig, det har avstyrkts av ett stort

antal landsting, bl. a. i Stockholms län, och det framstår i varje fall för när
-

20 $.

21 $.

8 kap.

Om ungdomsråd

in. m.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

KungI. Maj:ts proposition nr 150.

varande såsom en konstruktion, som icke har grund i de verkliga förhållandena,

och som dessutom skulle förorsaka onödiga och säkerligen ej obetydliga kostnader.

Det förefaller vida naturligare att till eu början åtnöja sig med en bättre

organisation av barnavården i kommunerna; sedan denna trätt i verksamhet,

kan man ju, därest anledning därtill gives, upptaga frågan om en överbyggnad

inom länen, men i så fall, så vitt länsstyrelsen nu kan bedöma, utan att tilldela

ett dylikt länsorgan den särskilda befogenhet att pröva frågor rörande barns

skiljande från hemmet eller omhändertagande för skyddsuppfostran, vilken kommittén

anförtrott ungdomsrådet. Att dylika ärenden skulle bättre handläggas

av ett dylikt ungdomsråd än, såsom hittills, av Kungl. Maj:ts befallningshavande,

kan länsstyrelsen icke finna. Skulle så anses önskvärt, böra de praktiska barnavårdssynpunkterna

vid dessa frågors handläggning kunna särskilt tillgodoses

även inom länsstyrelserna, exempelvis genom en bestämmelse att därvid skall

tillkallas vederbörande fattigvårdskonsulent, som ju enligt förslaget skulle inspektera

även barnavården inom sitt område, och eventuellt en representant för den

barnavårdsnämnd, vars beslut är föremål för prövning.

195. Länsstyrelsen i TJppsala län: Beträffande det föreslagna ungdomsrådet

kan länsstyrelsen åberopa vad av landstinget blivit anfört. Länsstyrelsen tilllägger,

att de fall torde vara synnerligen lätt räknade, då eu länsstyrelse utan

fullgiltiga skäl undanröjt ett beslut om barns skiljande från hemmet. När ett

sådant undanrödjande förekommit, torde det nästan alltid hava berott därpå,

att den underordnade myndigheten icke iakttagit de föreskrifter, som lagstiftaren

avsett att utgöra garantier mot kränkning av föräldrarnes rätt, och från

vilka ett ungdomsråd lika litet som en länsstyrelse bör kunna dispensera, Starkare

praktiska skäl än de av kommitterade anförda torde även i våra dagar böra

fordras för tillskapande av en ny institution.

196. Länsstyrelsen i Södermanlands län: Ehuru det väl skulle ligga närmast

till hands för länsstyrelsen att med glädje hälsa ett tillfälle att slippa ifrån

något av den ständigt ökade arbetsbörda, som påvilar denna myndighet, kan

länsstyrelsen likväl icke underlåta att reagera mot förslaget att tillskapa en ny

överinstans över barnavårdsnämnderna i frågor om barns skiljande från hemmet,

det s. k. ungdomsrådet. Det göres i motiven gällande, att länsstyrelserna skulle

i detta fall icke erbjuda garantier för en tillfredsställande saklig prövning av

frågorna, utan att prövningen där skulle bliva övervägande formell. Även om

detta sistnämnda vore sant, tror länsstyrelsen, att man vunnit den överinstans

man behöver, ty huvudsaken är att tillse, att barnavårdsnämnden icke överskridit

sin befogenhet eller begått något juridiskt ohållbart. Har så skett, böra

inga praktiska hänsyn få avhålla från beslutets hävande, men föreligger ej dylikt

fel och är det ej uppenbart, att ett missgrepp begåtts, plägar åtminstone länsstyrelsen

i detta län låta barnavårdsnämndens beslut stå fast, i den övertygelsen

att nämnden, vars omdömesförmåga länsstyrelsen icke haft anledning att tvivla

på i något av de fall, som här förelegat till avgörande, haft bästa möjlighet att

taga hänsyn till föreliggande förhållanden och bedöma dem ur reell synpunkt.

För övrigt torde nog kommitténs uppfattning om länsstyrelsernas oförmåga att se

frågorna sakligt vara ganska orättvis. Den ständiga beröringen med det yttre

livet i dess mångskiftande faner har givit länsstyrelserna en ganska stor förmåga

att se saker praktiskt och även kommit dessa myndigheters arbetssätt att inom

laglighetens ram smidigt anpassa sig efter praktiska behov.

197. Länsstyrelsen i Östergötlands län: Beträffande den av kommittén föreslagna

påbyggnaden på barnavårdsnämnderna, de s. k. ungdomsråden, ansluter

sig länsstyrelsen tillfullo till vad reservanterna Björklund och Magnusson härutinnan

anfört och anser sålunda, att dessa utan olägenhet, men ur kostnadssynpunkt

till stor fördel, kunna undvaras. De uppgifter, som skulle tillkomma

dessa organisationer, torde ej vara av svårare eller mera betungande art, än att

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

115

de fortfarande kunna handhavas av länsstyrelserna, särskilt som dessa till sitt

förfogande vid handläggning av barnavårdsärenden skulle få de nuvarande fattigvårdskonsulenterna,

vilka väl få anses äga eller åtminstone komma att förskaffa

sig nödig sakkunskap även på det speciella barnavårdsområdet. Skulle någon

ökning av antalet sådana konsulenter visa sig nödvändig, torde i varje fall

detta vara att föredraga, särskilt som konsulentdistrikten redan nu visat sig väl

stora för att konsulenterna skola kunna med nödig omsorg sköta sina befattningar.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen anmärka, att den i betänkandet

uttalade och av Linköpings barnavårdsnämnd i dess yttrande understrukna meningen,

att länsstyrelsernas granskning av barnavårdsnämndernas verksamhet

varit av mera formell och juridisk art icke torde äga fog för sig; länsstyrelsen

har åtminstone för sin del städse vinnlagt sig om att i sådana fall omsorgsfullt

pröva frågans reella innebörd och söka på ett rättvist sätt skilja mellan det

allmännas och föräldrarnas berättigade intressen.

198. Länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gottlands, Blekinge, Kristianstads,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,

Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län avstyrka, under framhållande

av i huvudsak samma skäl som de förut omförmälda länsstyrelserna,

förslaget om ungdomsråd. I vissa av utlåtandena anföres även, att ungdomsrådens

inrättande skulle medföra betydande kostnader.

199. Länsstyrelserna i Malmöhus och Vasternorrlands län framställa icke någon

erinran mot förslaget om ungdomsråd.

200. Länsstyrelsen i Kopparbergs län se ovan under rubriken »Förslaget i allmänhet

och dess huvudprinciper».

201. Länsstyrelsen i Västerbottens län: Givetvis finnes anledning att ställa sig

tveksam inför förslaget att inrätta ett nytt organ, ungdomsrådet, vars verksamhet

uppenbarligen kommer att föranleda icke obetydliga kostnader.

Med de skäl kommittén anfört och med de uppgifter, som lämnas ungdomsrådet

särskilt i fråga om behandling av vanartade personer i åldern 15—18 år

och även med hänsyn till de allmänna uppgifter, som enligt 23 § tillagts rådet,

finner länsstyrelsen sig obetingat böra tillstyrka den föreslagna anordningen om

inrättande av det nya organet.

Emellertid synes det länsstyrelsen, som om kommittén icke anfört övertygande

skäl för sitt förslag att låta befogenheten att öva uppsikt över den offentliga

barnavården helt och hållet vila hos länsstyrelserna, visserligen med biträde av

fattigvårdskonsulenterna. Det förefaller länsstyrelsen tvärtom uppenbart att

därest ett särskilt organ inrättas med de kvalifikationer, som ungdomsrådet

skulle representera, denna myndighet framför andra bör vara skickad att även

utöva en inspekterande och rådgivande verksamhet. Redan med de allmänna

uppgifter, som tillagts ungdomsrådet, synes självklart vara förenad befogenheten

att öva uppsikt över barnavårdsnämndernas verksamhet. Särskilt här uppe i

de norrländska länen med de långa avstånden och dåliga kommunikationerna

synes denna omedelbara inspekterande och rådgivande verksamhet vara av synnerlig

betydelse för barnavården ute i bygderna. Sedan fattigvårdskonsulenterna

tillkommit, torde dessa vid sina inspektioner hava även på barnavårdens område

haft stor betydelse. Med ett så vidsträckt område som nionde distriktet omfattar,

Norrbottens och Västerbottens län, blir det dock uppenbarligen omöjligt

för konsulenten att på något så när tillfredsställande sätt utöva den uppsikt,

som kräves både på fattigvårdens och barnavårdens område. I detta sammanhang

må erinras om vad två av kommitténs ledamöter föreslagit i fråga om

inrättande av en särskild (helst kvinnlig) barnavårdskonsulent, som skulle stå

ungdomsråden till tjänst vid utövandet av eu sådan inspekterande och rådgivande

verksamhet och genom vilket organ ungdomsråden kunde komma i den

förbindelse med barnavårdsnämnderna, som förutsattes redan med kommitté
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

majoritetens program. De båda reservanterna ifrågasätta ock möjligheten att eventuellt

låta samma person samtidigt vara barnavårdskonsulent och sekreterare hos

ungdomsrådet.

Länsstyrelsen finner detta uppslag vara synnerligen beaktansvärt. Det torde

kunna räknas med att antalet av de ärenden, som UDgdomsråden huvudsakligen

skulle hava att handlägga, bli tämligen fåtaliga, särskilt om man undantager

industriorterna. Just med hänsyn härtill kan man ställa sig tveksam i fråga

om inrättande av särskilda ungdomsråd med en permanent tjänsteman och byrå.

Om emellertid såsom nämnda reservanter föreslagit rådets sekreterare finge uppdraget

att å rådets vägnar utöva uppsikt över barnavården ute i bygderna, skulle

ungdomsråden med all säkerhet på ett tillfredsställande sätt kunna utföra de

viktiga uppgifter, som kommittén avsett. Utan ett dylikt särskilt organ torde

det icke vara möjligt för ungdomsråden att åtminstone i detta vidsträckta län

få den betydelse, som man av denna myndighet har rätt att vänta. Det skulle

också kunna ifrågasättas, att, om särskilda barnavårdskonsulenter inrättades,

ungdomsråden bleve obehövliga. Ärendena angående skyddsuppfostran skulle

då fortfarande kunna anförtros åt länsstyrelserna, därest ”dessa finge ett dylikt

rådgivande organ, barnavårdskonsulenten, vid sin sida.

På grund av det anförda finner sig länsstyrelsen, som i stort sett finner kommitténs

förslag även i denna del synnerligen förtjänstfullt, dock böra ifrågasätta

en omarbetning i den riktningen att ungdomsråden tilläggas den befogenheten,

som enligt förslagets 4 kapitel skulle utövas av länsstyrelsen.

202. Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs och Jämtlands läns landsting avstyrka

förslaget om ungdomsråd.

203. Uppsala läns landsting: Det synes som om de av reservanterna Björklund

och Magnusson uttalade betänkligheterna angående inrättande av ungdomsråd

hava fog för sig, ej minst i fråga om förhållandena här i länet. Den utredning,

som överlämnats till årets landsting angående behovet av skyddshemsplatser

i riket, utvisar bl. a. att inom Uppsala län under 1920 förekommit endast

6 fall, där barnavårdsnämnd beslutat skilja barnet från dess hem. Det är

sålunda här fråga endast om ett så begränsat antal fall, att något behov av en

ny myndighet, som handlägger därmed i sammanhang stående mål, ej synes

motiverad för Uppsala läns del. Även synes ungdomsrådets mera allmänna

uppgifter kunna på annat sätt genom redan befintliga myndigheter tillbörligen

tillgodoses.

204. Södermanlands läns landsting: Ungdomsrådet skulle utöva dels eu dömande

och dels en upplysande verksamhet. Beträffande den förra torde den komma

att bli av ytterst ringa omfattning, då man vet, att t. ex. från detta län under

år 1920 endast tre barn behövde skiljas från hemmen. De få tvister, som på

grund härav kunna väntas uppstå, torde fortfarande utan olägenhet kunna avdömas

av länsstyrelsen.

Beträffande den mera ideella verksamhet, som lagförslaget tänker sig skola

utövas av ungdomsrådet, fruktar landstinget, att det icke finnes anledning förvänta,

att den skall kunna bli av någon större betydelse med den sammansättning

dessa råd skola komma att få med en av Konungen utsedd jurist som ordförande

och av landstinget utsedda ledamöter, boende på vitt skilda håll inom

länet.

I reservation, som av herr Jundell och fröken Wedberg anförts mot kommittéförslaget,

hava reservanterna framhållit vikten av, att en inspekterande

och rådgivande verksamhet anordnas i samband med ungdomsråden. Även

landstinget finner denna verksamhet vara av stor betydelse men anser, att den

bör kunna åstadkommas även utan inrättande av särskilda ungdomsråd.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Ungdomsrådets mera allmänna uppgifter synas landstinget tillsvidare kunna

tillgodoses genom redan befintliga myndigheter. Det torde dessutom vara anledning

att avvakta, vilken inverkan de nya barnavårdsnämnderna kunna få på

barnavården, innan man går att inrätta någon ytterligare myndighet i detta

avseende.

Landstinget anser därför inrättande av ungdomsråd icke av behovet påkallat

och hyser den uppfattningen, att de kostnader, som detta råd skulle

åsamka det allmänna, icke kunna väntas bli uppvägda av fördelarna av dess

verksamhet.

205. Gottlands, Malmöhus och Västmanlands läns landsting hava intet att erinra

mot förslaget i dess helhet.

206. Skaraborgs läns landsting har avstyrkt förslaget i dess helhet.

207. Västernorr lands läns landsting: Om ungdomsråden skulle, såsom avsikten

synes vara, kunna organiseras så, att de ej endast bliva ett slags domstol och

en slags besvärsinstans över barnavårdsnämnderna utan också ett initiativtagande

och rådgivande organ, torde deras inrättande vara val motiverat.

208. Västerbottens läns landsting har intet att erinra mot förslagets huvudpunkter.

209. Norrbottens läns landsting: Inrättande inom varje landstingsområde av

ett ungdomsråd anser landstinget icke vara av behovet påkallat.

Ärenden, varom stadgas i 7 kap., synas böra handläggas av barnavårdsnämnden

och länsstyrelsen. Då ungdomsrådet ej synes komma att utöva någon inspektionsverksamhet,

är det svårt att förstå, huru rådet skall kunna, såsom det

heter i motiveringen till lagen, skaffa sig en noggrann kännedom om barnavårdens

allmänna beskaffenhet inom sitt verksamhetsområde och vidtaga på grund

därav betingade åtgärder. Impulserna måste under sådana förhållanden komma

från andra eller tredje hand. Den mest införsatta i detta avseende blir tvivelsutan

den i 4 kap. omförmälde fattigvårdskonsulenten, som det åligger att biträda

länsstyrelsen med att övervaka barnavårdsnämndernas verksamhet. Nämnda

tjänsteman befinner sig i regel på inspektionsresor och blir således i tillfälle

att skaffa sig ingående kännedom om barnavårdens allmänna beskaffenhet inom

sitt distrikt. Att han avlägger rapport till länsstyrelsen är naturligt, enär han

enligt lagförslaget skall biträda länsstyrelsen. Men då man redan hav en person,

som äger kännedom i här omförmälda ämne och säkerligen även kan se

vad som brister däri och äger förmåga att föreslå botemedlen, är ungdomsrådets

verksamhet på den punkten överflödig.

På det att lekmannaomdömet vid avgörandet inför länsstyrelsen av ärenden

om barns skiljande från hemmet och omhändertagande för skyddsuppfostran må

bli representerat, borde kunna i lagen ryckas in en bestämmelse därom, att

länsstyrelsen vid behandling av frågor, varom stadgas i 7 kap., skulle ha skyldighet

att såsom rådgivare inkalla två eller flera ledamöter av den nämnd, som

landstinget för ändamålet i tillräckligt antal hade att utse bland för barn- och

ungdomsvård nitälskande personer i residensstaden eller dess omedelbara närhet.

Ledamöterna i denna ungdomsjury, om man så får kalla den, skulle äga att av

landstingsmedel uppbära skälig ersättning för varje sammanträde.

Ungdomsrådets övriga i 23 § i lagförslaget angivna uppgifter kunna säkerligen

fyllas på annat sätt än genom tillskapande av en ny ämbetsinstitution.

De viktigaste av dessa äro anskaffande av goda fosterhem och tagande av

initiativ för barnavårdens utveckling. Nämnda två viktiga syftemål borde kunna

vinnas genom enskild föreningsverksamhet. Sålunda kunde en förening bildas

inom varje län för barnavårdens främjande, försåvitt dylika sammanslutningar

icke förut finnas. Kärnan i en sådan förening borde kunna bli de mest intresserade

av barnavårdsnämndernas ledamöter, fattigvårdskonsulenten, de av lands
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

tinget utsedda ungdomsrådsgivarna samt andra intresserade. Föreningens styrelse

borde lämpligen ha sitt säte i residensstaden och hålla årsmöten i närvaro

av vederbörande tjänstemän inom länsstyrelsen med föredrag av fackkunniga

personer o. s. v. Länsföreningarna kunde sedermera bli underavdelningar av

Svenska fattigvårdsförbundet. Ett ökat statsbidrag till denna fria föreningsverksamhet

skulle säkerligen verka mera livgivande på arbetet för barnavårdens

höjande än ett 30-tal mycket dyra samt mer och mindre sterila ungdomsråd.

Det är landstingets bestämda uppfattning, att de syftemål, som äro antydda i

23 § av lagförslaget, skulle kunna vinnas på denna väg.

Då fattigvårdskonsulenterna genom de ökade bestyren med barnavården torde

erhålla en större arbetsbörda än förut, är det nödvändigt att öka antalet fattigvårdskonsulenter.

Detta blir måhända mest behövligt i de två nordligaste länen

med sina oerhörda avstånd och sin brist på kommunikationer.

210. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Då det icke är avsett, att ungdomsråd

skall tillsättas i Stockholm, anser nämnden kommitténs förslag om inrättande

av ungdomsråd icke föranleda något annat uttalande från nämndens

sida, än att det synes nämnden tveksamt, om denna myndighet är av behovet

påkallad, särskilt om, såsom nämnden nedan under 4 kap. föreslår, särskilda

barnavårdskonsulenter tillsättas, vilka torde kunna fylla de allmänna uppgifter

rörande barnavården, som enligt 23 § av förslaget tillagts rådet, och som enligt

nämndens mening utgöra den viktigaste delen av rådets verksamhet. Mot den

anordning, avseende fullgörande av vissa ungdomsrådets funktioner, som i 28 §

föreslås för städer, som ej deltaga i landsting, har nämnden ingen erinran att

framställa.

Ledamoten av nämnden fröken Lindhagen (reservation): Är enig med majoriteten

angående möjligheten att genom ett utvidgat system med gemensamma barnavårdskonsulenter

kunna åstadkomma den rådgivande verksamhet, som behövs

för barnavården (se nämndens yttrande nedan 245 a). Jag vill dock framhålla,

att tanken på ungdomsråd dock icke bör helt och hållet uppges. Ungdomsråden

kunna ju nämligen ha den betydelsen, att inom de olika länen många

fler krafter inom barnavården kunna få göra sina insatser, än om rådgivandet

och övervakningen endast anförtroddes åt i ett departement anställda konsulenter.

Man bör icke bara av fruktan för s. k. överorganisation slopa ett förslag, som

av kommittén är så väl genomtänkt som upprättandet av ungdomsråd, utan bör

den frågan ytterligare noga övervägas.

Även såsom ett institut för överklagande kan ungdomsrådet hava sin betydelse.

Då rätten att skilja barn från dess föräldrar i kommitténs förslag föreslås

betydligt utvidgad, så gives det ju onekligen vissa skäl, som tala för att

det även inrättas ett särskilt institut, till vilket föräldrar, som icke äro nöjda

med barnvårdsnämndernas beslut, kunna vädja. Jag känner mig icke säker

om att, ifall ett sådant institut upprättas, för Stockholms stad skall göras

undantag.

211. Barnavårdsnämnden i TJppsala: En betydelsefull nyhet är förslagets tillskapande

av ett ungdomsråd i varje landstingsområde. Nämnden ser häri ett

allvarligt försök att göra barnavårdsnämndernas verksamhet sakkunnig och effektiv

och kan ej annat än finna tanken på ungdomsrådet vara ett mycket beaktansvärt

uppslag. Så som kommitténs majoritet nu framlagt sitt förslag,

måste dock nämnden ställa sig mycket tveksam till dess nytta i förhållande till

de kostnader, som synas därmed bli förbundna. Om kommittén tagit reservanterna

Wedbergs och Jundells förslag skulle utan tvivel en verkligt gagnelig

överinstans ha skapats. Nu förefaller det, som om det betydelsefullaste momentet

i ungdomsrådet: barnavårdskonsulenten, blivit ställt på framtiden, under

det den mera formella uppgiften hos detta ungdomsråd förts fram i främsta

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 150.

119

ledet. Det synes nämnden, som om de i 22 och 23 §§ angivna uppgifterna för

ungdomsrådet i vissa delar (särsk. 22 §) skulle kunna lika val som av ungdomsrådet

skötas av länsstyrelserna, och i andra delar (särsk. 23 §), så länge

barnavårdskonsulenter saknas, skulle komma att tämligen ineffektivt stå på

papperet. Så outvecklad som barnavårdsverksamhet i enlighet med detta lagförslag

i de flesta distrikt ännu är och rätt länge torde komma att förbliva, så

torde den föreslagna organisationen med ungdomsråd för närvarande vara en

onödigt vidlyftig och dyrbar apparat, vilkens resultat för barnavårdens utveckling

ej synes komma att motsvara anordningarnas anspråksfullhet.

Däremot skulle, enligt nämndens tanke, anställandet av barnavårdskonsulenter

hos länsstyrelserna under bibehållande av dessa senare som närmaste prövnings-

och uppsiktsinstanser vida kraftigare främja barnavårdens utveckling i

önskvärd riktning och möjligen så småningom framdriva det verkliga behovet

av någonting motsvarande dessa ungdomsråd. Kostnaderna för sådana konsulenter

kunna knappast ställa sig högre än de, som den av kommittén föreslagna,

enligt nämndens mening dock icke så verkningsfulla, organisationen

skulle draga.

Nämnden vill alltså avstyrka lagförslagets bestämmelser om ungdomsråd under

yrkande, att ungdomsrådets befogenheter och skyldigheter må läggas på

länsstyrelserna, hos vilka barnavårdskonsulenter böra anställas.

212. Barnavårdsnämnderna i Älvkarleby, Bisinge, Halmstad, Falkenberg, Uddevalla

och Alingsås avstyrka förslaget om ungdomsråd.

213. Barnavårdsnämnden i Linköping: Så villigt Linköpings barnavårdsnämnd

än vill erkänna, att länsstyrelserna hittills med omsorg utövat sin granskningsrätt

gentemot barnavårdsnämnderna, ligger det dock i sakens natur, att denna

huvudsakligen måste bli av mera formell och juridisk art. Därför kan nämnden

ej annat än med glädje hälsa lagförslagets tanke om inrättande av ett

»ungdomsråd» såsom övervakande och prövande instans inom varje landstingsområde.

Endast om lämpligheten och själva benämningen, då ju här i vida

högre grad avses barn än ungdom, må tvivelsmål uttalas. Kunde ej t. ex.

»Fostrareråd» eller »Uppfostringsråd» vara att föredraga? Likaså må den tanken

uttalas, att samma skäl, som anförts för att i varje barnavårdsnämnd lämna

rum för en prästerlig ledamot, med rätta kunde göras gällande för ett likartat

stadgande beträffande det ifrågasatta »ungdomsrådet». Lika väl som juristen

och läkaren kunde helt visst även en präst där ha beaktansvärda synpunkter

att göra gällande.

214. Barnavårdsnämnden i Göteborg: Rörande förslagets 3 kapitel om ungdomsråd

kan barnavårdsnämnden ej finna, att kommitténs flertal framdragit så

starka skäl för dettas upprättande, att de kunna motivera de helt säkerligen

avsevärda kostnader, som en dylik institution skulle kräva. Icke heller har det

enligt nämndens åsikt kunnat påvisas, att icke länsstyrelserna skulle kunna

helt fylla de krav, kommittéuttalandet velat ställa på det föreslagna ungdomsrådet.

Det förefaller dessutom nämnden något egendomligt, att den centralisering

av barnavården, som förslaget velat åvägabringa, skulle kompenseras av decentralisation

i fråga om den närmaste ledningen av och uppsikten över den offentliga

barnavården.

Ehuru Göteborgs barnavårdsnämnd enligt förslagets 21 och 28 §§ ej kommer

att närmare beröras av den föreslagna institutionen, vill dock nämnden i detta

sammanhang framhålla, att samarbetet med över densamma närmast stående

länsstyrelse varit det allra bästa, och nämnden har sig ej bekant, att någon

annan barnavårdsnämnd i länet gjort andra erfarenheter. Icke heller känner

nämnden något fall, där länsstyrelsen skulle ha åsidosatt någon sin plikt i enlighet

med gällande lagstiftning om barnavård.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

I huvudsak anser sig fördenskull barnavårdsnämnden i detta fall böra ställa

sig på reservanterna herrar Björklunds och Magnussons sida.

215. Barnavårdsnämnden i Gävle: Kommitténs förslag om ungdomsråd innebär

enligt barnavårdsnämndens mening synnerligen beaktansvärda fördelar. Härigenom

skulle vinnas en överinstans över barnavårdsnämnderna av vederbörlig

kompetens och med speciella insikter om förekommande falls innebörd samt

vidare en centralpunkt för hela den offentliga barnavården inom landstingsområdet.

Givetvis är det en ömtålig fråga, huruvida, såsom två reservanter anföra,

prövningen av barnavårdsmålen, »med fullt förtroende kan överlämnas åt länsstyrelserna».

Härvid förtjänar måhända att anmärkas, att reservanterna ifråga

icke, såvitt känt är, äro vidare insatta i länsstyrelsernas arbeten men att ordföranden

i fattigvårdslagstiftningskommittén däremot själv är chef för en av

länsstyrelserna. För egen del har barnavårdsnämnden för åtskilliga år sedan ansett

sig böra till kommitténs kännedom bringa ett fall, där enligt nämndens åsikt en

länsstyrelses utslag, varigenom ett av barnavårdsnämnd fattat beslut om skiljande

av ett barn från hemmet upphävdes, förestavats mera av formella skäl, än av

hänsyn till sakens reella innebörd.

Beträffande de två omförmälda reservanternas ståndpunkt synes det nämnden

vidare anmärkningsvärt, att de tyckas alldeles bortse från de fördelar ungdomsråden

skulle erbjuda såsom centralorganisationer för den offentliga och även

halvoffentliga barnavården, fördelar, vilka närmare angivas här ovan (23 §).

Säkert är — och barnavårdsnämndens eller dess organs erfarenhet bestyrker

förhållandet — att en hel del barnavårdsnämnder, särskilt å landsbygden, behöva

stöd och incitament för sin verksamhet, helt förklarligt för övrigt, då de i åtskilliga

fall ju ha att fylla anspråk, för vilka i vissa andra länder särskilda

barndomstolar äro inrättade. Dessutom saknas f. n. dels överblick i de olika

länen över den frivilliga barnavårds verksamheten dels ock initiativ för utjämnande

inom de större områdena av behov å ena sidan och möjligheten att fylla detta

behov å andra sidan.

Ett fel hos det föreliggande förslaget om ungdomsråd — dock icke inneboende

i förslaget självt — torde vara, att det framkommit i dessa tider av depression,

då därjämte allmänna opinionen på grund av gjorda erfarenheter är rädd för

nya ämbetsverk och myndigheter. Skulle emellertid, till följd av att kostnaderna

befaras bliva för stora, ungdomsråden avföras från förslaget, torde detsamma

ock lämpligen få nedskäras i en del andra hänseenden, så att exempelvis maximiåldern

för omhändertagande behålles vid 15 år. Man lärer väl då icke heller

kunna tänka på att låta barnavårdsnämnderna taga befattning, i stället för allmänna

domstolarna, med den brottsliga ungdomen i åldern 15—16 år, en ändring

som synes ifrågasatt av riksdagen och därom utredning pågår genom särskilda

sakkunniga inom justitiedepartementet.

Om emellertid länsstyrelserna få behålla sin prövningsrätt i underställda fall,

borde barnavårdsnämnderna åtminstone få besvärsrätt över länsstyrelsernas ifrågavarande

beslut. I motsvarande fall ha hälsovårdsnämnderna dylik rätt, och det

är svårt inse, att skillnaden skall vara så stor mellan dessa nämnder, att den

ena skall kunna få draga under högsta myndighets prövning beslut, som gå den

emot, men icke den andra.

Stadsförbundets styrelse kommer även ifråga om ungdomsråden med ett kompromissförslag,

i det densamma i likhet med reservanterna finner ungdomsrådet

icke påkallat, men å andra sidan icke kan ansluta sig till reservanternas mening,

att dessa ärenden på samma sätt som hittills böra prövas av länsstyrelserna.

Styrelsen föreslår, att länsstyrelserna skola få förordna två å tre, i fall av behov

flera »juridiskt skolade, domareutbildade jurister» att var för sitt distrikt —

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

där de borde obligatoriskt vara boende — i förekommande fall, då det gäller

att skilja ett barn från hemmet, inträda i distriktets barnavårdsnämnder.

Givetvis skulle genom en sådan anordning en betydlig förbättring vinnas,

helst om juristerna ifråga finge av vederbörande konsulteras i barnavårdsärenden

i allmänhet, även mellan nämndernas sammanträden. Emellertid måste man

ställa sig tveksam, om det skall kunna uppbringas tillräckligt antal lämpliga

personer för ändamålet och om verkligen kostnaderna skola bliva så avsevärt

mycket mindre än för ungdomsråden.

Stadsförbundets styrelse ifrågasätter vidare, om icke åtskilliga av ungdomsrådets

övriga uppgifter skulle kunna fyllas av landstingsförvaltningarna. Det

är icke nämnden bekant, om dessa förvaltningar i allmänhet ännu äro så ordnade,

att de kunna tillgodose berörda uppgifter. Åtminstone torde detta icke

vara fallet här i länet. Och dessutom vidlåder det felet förslaget, att de största

städerna icke lyda under någon landstingsförvaltning.

216. Fattigvårdsstyrelserna i Uppsala, Björklinge, Halmstad, Falkenberg, Varberg,

Kungsbacka och Alingsås avstyrka förslaget om ungdomsråd.

217. Fattigvårdsstyrelsen i Katrineholm tillstyrker nämnda förslag.

218. Stadsfullmäktige i Halmstad, Falkenberg, Varberg, Kungsbacka, Göteborg,

Uddevalla, Marstrand, Lysekil och Skara avstyrka förslaget om ungdomsråd.

219. Domkapitlen i Uppsala, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Göteborg,

Luleå och Visby avstyrka förslaget om ungdomsråd.

220. Domkapitlet i Linköping: Domkapitlet finner förslaget om ungdomsråd

vara behjärtansvärt och betvivlar icke vare sig behovet av en med verklig sakkunskap

i hithörande ting utrustad övervakande instans över de lokala myndigheterna

eller gagnet av de impulser, som kunde tänkas utgå från en sådan.

Men vad namnet »ungdomsråd» angår, finner domkapitlet det föga lämpligt, så

mycket mindre som den ifrågasatta nämnden mer skulle få att handlägga barnavårds-

än egentliga ungdomsvårdsärenden och jämväl i senare fallet dess befogenhet

bleve ganska begränsad.

221. Domkapitlet i Karlstad yttrar sig ej särskilt om ungdomsrådet, men avstyrker

förslaget i dess helhet.

222. Domkapitlet i Härnösand ställer sig mycket tveksamt till förslaget om

ungdomsråd samt anför: Domkapitlet bestrider icke, att ett ungdomsråd väl

sammansatt utgör en i och för sig tilltalande och konsekvent påbyggnad på förslagets

övriga delar och att det skulle kunna uträtta åtskilligt av värde. Men

— frånsett de detaljanmärkningar domkapitlet skulle vilja framställa mot dess

föreslagna sammansättning — synes denna nya organisation utgöra en alltför

stor apparat för de uppgifter den skulle tänkas komma att tjäna. Och en stor

olägenhet och svaghet skulle alltjämt medfölja densamma i följd därav, att den

alls icke bleve en permanent institution utan komme att huvudsakligen verka

genom ett relativt fåtal årliga sammanträden. Förslaget torde enligt domkapitlets

mening ej heller vara väsentligt beroende av att denna detalj genomföres.

Ungdomsrådets huvudsakliga uppgifter torde utan större olägenhet kunna allt

efter sin art fördelas på länsstyrelserna och hos dessa (eventuellt för flera län)

anställda barnavårdskonsulenter. Däremot kan domkapitlet icke ansluta sig till

den i detta sammanhang framkastade tanken att fattigvårdskonsulenterna skulle

inträda såsom ersättare för ungdomsrådet. En sådan åtgärd skulle enligt domkapitlets

mening förrycka förslagets bärande grundtankar och betänkligt försvaga

detsamma.

223. Stockholms stads konsistorium avstyrker förslaget om ungdomsråd samt

anför: Det synes konsistoriet, som om länsstyrelsen, under förutsättning att

barnavårdskonsulenter, sådana som av konsistoriet ifrågasatts, komma att finnas

och bestämmelse införes i lagen, att deras yttrande av länsstyrelsen skall infordras

i varje barnavårdsfråga, skulle kunna väl handhava de funktioner, som

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

enligt förslaget skulle åligga ungdomsrådet. Anses ungdomsrådet ofrånkomligt

såsom ett led i organisationen, synes det konsistoriet önskvärt, att bestämmelsen,

att ordföranden skall vara en lagkunnig, i domarevärv erfaren man, borttages

och ersättes av den bestämmelsen, att ungdomsrådets sekreterare bör vara juridiskt

bildad. Den faran synes nämligen konsistoriet ligga nära till hands, att

ensidigt juridiska synpunkter kunna komma att läggas på barnavårdsfrågorna,

om ordföranden nödvändigt skall vara jurist.

224. Medicinalstyrelsen: Även om ungdomsråden sannolikt skulle komma att

uträtta en del gott, har styrelsen likväl icke ansett sig kunna underkänna, vad

reservanterna Björklund och Magnusson anfört gent emot dem. Även i ett flertal

av de till styrelsen inkomna yttrandena har uttalats tvekan angående behovet

av dessa ungdomsråd. Styrelsen anser också för sin del, att denna fråga icke

för närvarande borde upptagas i den nya lagen. Först sedan man fått tillfälle

att någon tid iakttaga, huru de nya lagbestämmelserna komma att verka, torde

frågan, om så befinnes önskvärt, böra tagas upp för förnyad prövning.

225. Skolöverstyrelsen anför, efter en redogörelse för kommitténs förslag om

ungdomsråd: Det vill synas, som om centraliseringsprincipen i väsentliga delar

gåves till spillo, när det gäller att i mellaninstanserna ordna handhavandet av

barnavårdsärendena. Även om centraliseringen härvidlag är av mindre betydelse

än på den kommunala barnavårdens område, förefaller det dock, som om väsentliga

fördelar skulle hava vunnits, om man till en enda mellaninstans kunnat

hänföra alla barnavårdsärenden. Ett fullföljande av nämnda princip hade emellertid

krävt, synes det, antingen att kommittén anslutit sig till det av reservanterna

herr Jundell och fröken Wedberg omfattade förslaget att hos ungdomsrådet anställa

en särskild barnavårdskonsulent, varigenom fattigvårdskonsulenternas och

länsstyrelsernas medverkan i barnavården kunnat undvaras, eller ock att kommittén

följt reservanterna herrar Björklund och Magnusson, som vilja bibehålla

länsstyrelserna vid deras nuvarande uppdrag att handlägga barnavårdsärenden

och till samma myndighet förlägga även den övriga befogenhet, som enligt lagförslaget

skulle tillkomma ungdomsrådet.

I brist på konsulterande och inspekterande organ synes ungdomsrådet i själva

verket sakna möjlighet att utöva den detsamma tillämnade uppgiften att följa

barnavårdsverksamheten inom kommunerna samt övervaka, råda och uppmuntra

barnavårdsnämnderna, och det är fara värt, att rådet skulle komma att stå

skäligen främmande för den rent primära barnavården ute i bygderna. Dess

väsentliga för att icke säga enda uppgift bleve att pröva frågor om barns skiljande

från hemmet, i stort sett samma uppgift således, som hittills varit anförtrodd

länsstyrelsen. Kommitténs förslag om upprättande av ungdomsråd,

vilka med hänsyn till deras allmänna ställning till barnavården och barnavårdsnämnderna

enligt överstyrelsens mening lämpligare kunnat kallas barnavårdsråd,

torde som uppslag och framtidsmöjlighet betraktat vara värt allt beaktande.

Överstyrelsen har dock av den förebragta utredningen icke kunnat övertyga sig

om nödvändigheten av att nu upprätta en ny och dyrbar institution, vilken vid

sidan om länsstyrelserna skulle fungera som mellaninstans i barnavårdsärenden,

och anser sig kunna som stöd för denna sin uppfattning åberopa, förutom vad

ovan framhållits, vad inspektören för skyddshemsverksamheten i sitt yttrande

härom anfört. Särskilt torde inspektörens förslag om anställandet av ett fåtal

barnavårdskonsulenter få anses beaktansvärt.

226. Skyddshemsinspektören: Vid en undersökning, som undertecknad in. fl. på

uppdrag av åtskilliga landsting verkställt rörande barnavårdsnämndernas i riket

verksamhet under år 1920 i fråga om vanartade och sedligt försummade barn,

har framkommit att endast ett relativt fåtal barnavårdsnämnder under ifrågavarande

år haft anledning skilja barn från hemmet, ja, att i vissa län endast

något över 3 procent av samtliga nämnder använt 1902 års lag under år 1920,

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr Lr)0.

123

Av undersökningen framgår otvetydigt att barnavårdsnämndernas verksamhet i

vårt land ännu är i sin begynnelse, åtminstone vad beträffar vanartade och sedligt

försummade barn. 1902 års barnavårdslag torde ännu, snart 20 år efter sin

tillkomst, i stora delar av åtminstone vår rena landsbygd av olika anledningar

endast vara en lag på papperet.

Aro dessa iakttagelser riktiga måste man ställa sig tveksam inför kommitténs

förslag om ungdomsråd. Man frågar sig ovillkorligen: Vad skulle dessa ungdomsråd,

sammanträdande då och då i länets residensstad, hava till uppgift? Även

om barnavårdsnämnderna komme att omorganiseras i enlighet med kommitterades

förslag, torde väl knappast grundade förhoppningar kunna hysas, att åtminstone

under de närmaste årtiondena, någon livligare verksamhet ifråga om vanartade

barn skulle framträda. Man torde alltså böra räkna med att de från nämnderna

till rådet överlämnade fallen komme att bliva skäligen få, ja så få, att enbart

för dessa fall ett nytt organ näppeligen bör tillskapas, enär länsstyrelsen synes,

såsom hittills, kunna döma i nu ifrågavarande, åtminstone tillsvidare ganska

fåtaliga fall.

Emellertid skulle, enligt kommittémajoritetens förslag, ungdomsråden även hava

en del allmänna uppgifter, gående ut på att stödja och stimulera nämnderna i

deras verksamhet. Såsom framgår av vad här ovan antytts, är en sådan stödjande

och stimulerande verksamhet högeligen av nöden. Skall överhuvud den

allmänna barnavården nyorganiseras och komma att bäras upp av en levande

känsla av ansvar inför barnen, måste i främsta rummet ett personligt upplysningsarbete

— kanske under många år — bedrivas bland våra barnavårds- och kommunalnämnder.

Ungdomsrådet, sådant det av kommitterade föreslagits, synes icke vara det

för ett sådant arbete lämpliga organet. En styrelse, en nämnd, där vederbörande

bisittare hava sina huvudintressen på annat håll, kommer här icke långt. Här

tarvas personer, vilka helt ägna sig åt den nu ifrågavarande verksamheten, män

eller kvinnor, vilka kunna under återkommande besök i bygderna dels inspektera

hur barnavårdsnämnderna arbeta dels, och framför allt, väcka förståelse och

intresse för barnavårdsarbetet.

Med hänsyn till barnavårdsverksamhetens nuvarande läge synes mig alltså

ungdomsråd för närvarande icke böra organiseras men däremot anställas ett

lämpligt antal barnavårdskonsulenter. Härvidlag torde organisationen med statens

fattigvårdskonsulenter kunna tjäna till föredöme och erfarenheterna därifrån

beaktas. Samma distrikt, inom vilka fattigvårdskonsulenterna äro verksamma,

torde lämpa sig även för barnavårdskonsulenterna. Anställandet i riket av nio

sådana konsulenter, vilka lämpligen i lönehänseende borde jämnställas med fattigvårdskonsulenterna,

torde icke draga några avskräckande kostnader.

227. Statskontoret avstyrker förslaget om ungdomsråd.

228. Pensionsstyrelsen: Pensionsstyrelsen kan icke finna, att tillfyllestgörande

motiv anförts för förslaget i vad det avser skapande av en särskild myndighet

— ungdomsrådet — huvudsakligen allenast för prövning av beslut om barns

skiljande från hemmet eller omhändertagande för skyddsuppfostran, under det

att åt länsstyrelserna överlämnats övervakandet i allmänhet av barnavårdsnämndernas

verksamhet. Antingen synes man böra gå den vägen, att ungdomsråden

slopas och deras åligganden enligt förslaget läggas å länsstyrelserna och den för

hela riket gemensamma inspektionsmyndigheten, eller ock lösa frågan efter de

linjer, som framlagts av reservanterna fröken Wedberg och professor Jundell,

vilka vilja til! ungdomsrådet och dess organ — barnavårdskonsulenten -— lägga

jämväl uppsikten över barnavårdsverksamheten inom landstingsområdet. Sett ur

barnavårdssynpunkt synes det senare alternativet vara att föredraga.

229. Kammarrätten och socialstyrelsen avstyrka förslaget om ungdomsråd.

230. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott: Det har från mer än ett

håll framhållits, att ungdomsrådet skulle erhålla ett alltför obetydligt arbets
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

material. Skulle barnavårdsnämnderna tilldelas alla de uppgifter, som kommittén

föreslår, torde detta icke bliva fallet. Men för den händelse fattigvårdsstyrelserna

fortfarande skola ombesörja understödsverksamheten beträffande barn, vilket

utskottet, såsom längre fram utförligt motiveras, anser vara det lämpligaste, finge

ungdomsrådet onekligen sitt verksamhetsfält med hänsyn till uppgifterna i 23 §

synnerligen starkt begränsat. Den följande framställningen rörande ungdomsrådet

och den Wedberg-Jundellska reservationen rrtgår från förutsättningen att

barnavårdsnämnderna — i strid mot utskottets yrkande — skola tilldelas understödsverksamhet.

Under alla förhållanden kommer omfattningen av ungdomsrådets verksamhet

att i mycket hög grad bliva beroende på dess medlemmars intresse för sin uppgift.

Förefinnes icke hos rådet, dess ordförande och dess verkställande kraft

ett levande intresse för barnavårds frågans alla olika grenar och en strävan att

utnyttja alla möjligheter för främjandet av barnavården, är det fara värt, att

resultatet av dess verksamhet blir ringa och icke motsvarar de kostnader, ungdomsrådet

kommer att medföra för stat och landsting. Det är därför av vikt,

att ungdomsrådets arbetsuppgifter, så långt möjligt är, angivas mera detaljerat

och icke i så allmänna ordalag som i lagförslaget är fallet.

Sin fulla betydelse får ungdomsrådet i varje fall först genom anställandet av

en barnavårdskonsulent i enlighet med den reservation, som avgivits av professor

Jundell och fröken Wedberg. Konsulenten skulle enligt deras förslag utgöra

föreningsbandet mellan å ena sidan ungdomsrådet och å den andra de lokala

barnavårdsnämnderna samt mellan dessa senare och alla olika institutioner och

företag för barnavård inom landstingsområdet. Det synes vara förenat med

avsevärda fördelar, om samma person samtidigt vore sekreterare hos ungdomsrådet

samt dess barnavårdskonsulent. Förvisso synes det ligga nära till hands

att även låta ungdomsrådets konsulent, där så befinnes lämpligt, bliva länsstyrelsens

organ vid utövandet av den inspektion över barnavården, vilken såsom

ämbetsplikt ålägges nyssnämnda myndighet.

För den händelse man kunde påräkna för sina uppgifter varmt intresserade

ungdomsråd och för konsulentbefattningarna hos dem hade tillgång till fullt

kvalificerade personer, torde en lösning av frågan, huru den rådgivande och

inspekterande verksamheten skulle anordnas, lämpligast kunna ske efter nyss

angivna linjer.

231. Svenska stadsförbundets styrelse: Styrelsen finner väl förslaget om ungdomsråd,

liksom övriga kommitténs förslag, uppburet av varmt och levande intresse

att göra det bästa möjliga av den offentliga barnavården i vårt land, men har

styrelsen likväl måst ställa sig bestämt avvisande till kommitténs förslag på

denna punkt, då detsamma synes styrelsen innebära en påtaglig överorganisation.

Styrelsen finner i likhet med tvänne reservanter inom kommittén ungdomsråd,

icke påkallat, men kan icke ansluta sig till reservanternas mening, att

dessa ärenden på samma sätt som hittills böra prövas av länsstyrelserna. I likhet

med kommittémajoriteten finner styrelsen, »att det bör ankomma på barnavårdsnämnden

att såsom slutpunkten för sina åtgärder i ett visst fall också gå till

det sista steget att taga barnet från hemmet för att låta dess vård och uppfostran

ombesörjas genom nämnden». Barnavårdsnämnden, som måhända har

flerårig bekantskap med barnet och dess omgivning, kan bäst bedöma behovet

av detta viktiga steg. Avgörandet synes därför regelbundet böra ligga hos

nämnden — naturligen med öppen lämnad besvärsrätt. Däremot delar styrelsen

icke kommittémajoritetens mening om de oövervinnerliga svårigheterna att för

barnavårdsnämndernas dömande myndighet förstärka dem med ett lagkunnigt

element. Denna väg beträder ju kommittén för övrigt själv för de städers del,

som icke tillhöra landstingen.

s. 125 Kontrollera mot PDF

KlingI. Maj:ts proposition nr 150.

125

Statistiken synes utvisa, att man med undantag för de större städerna ingalunda

behöver befara alltför betungande verksamhet för denna barnavårdsnämndernas

dömande funktion. Under 1915 fattades i städer och köpingar 431 beslut

om barns skiljande från hemmet; av dessa folio dock 100 på Stockholm. För

hela landsbygden var antalet 211. It. ex. hela Gottlands län (såväl lUsby som

på landsbygden) förelågo 2 fall. Genomgående synes flertalet av fallen hänföra

sig till de större städerna. Nu tillkomma visserligen enligt förslaget barn i ålder

15—18 år men även med denna utökning — som kanske i tider med nuvarande,

mera abnorma ungdomsbrottslighet kan bli rätt kännbar —- torde möjlighet dock

ingalunda få anses utesluten att tillföra barnavårdsnämnderna erforderlig juridisk

sakkunskap. Att obligatoriskt lägga denna uppgift på lantdomarna var för sitt

distrikt torde knappast vara tillrådligt med hänsyn till den arbetsbörda, som

i flesta fall åvilar dessa. Genomgående torde dock väl numera tillgången på

juridiskt skolade, domareutbildade jurister, lämpliga för detta värv vara så stor,

att länsstyrelsen för varje län skall vara i stånd att förordna två å tre, i fall

av behov flera personer att var för sitt distrikt — där de borde obligatoriskt

vara boende — i förekommande fall inträda i distriktets barnavårdsnämnder.

Ett liknande förfaringssätt praktiseras med avseende å pensionsstyrelsens ombud,

som i sina distrikt deltaga i pensionsnämndernas sammanträden, i regel i alla

sådana, vilket icke hindrar, att denna syssla kunnat innehavas vid sidan av

ordinarie anställning i stats- eller kommunal tjänst. Här skulle helt visst ifrågakomma

betydligt färre sammanträden, av vilka huvudparten nog kan väntas

komma att hållas i de större städerna inom respektive län, i vilka städer de

ifrågavarande juristerna väl komme att vara bosatta. Med en sådan anordning

vunnes också den mycket stora fördelen, att dessa jurister snart nog bleve utbildade

specialister uti ärenden av dylikt slag och att en konsekvens vunnes i

förfarandet inom olika nämnder i samma distrikt i dessa grannlaga frågor.

Något undantag borde då icke göras för barnavårdsnämnderna i de största

städerna, utan borde även där det lagkunniga elementet förordnas av länsstyrelsen

i stället för av Kungl. Maj:t. Kostnaden för all denna adjunktion borde givetvis

bäras av staten i analogi med kostnaderna för de föreslagna ungdomsrådens

ordförande och sekreterare.

Kvar står då emellertid ungdomsrådets övriga uppgifter; att följa barnavårdsnämndernas

verksamhet, befrämja tillkomsten av anstalter och inrättningar för

barns vård och uppfostran, anskaffa goda fosterhem, stödja samarbete med statens

myndigheter och enskilda institutioner m. m. Det skall ingalunda förnekas, att

dessa uppgifter äro mycket betydelsefulla. Fråga är väl dock, om icke åtskilliga

av dem kunna i annan ordning fyllas. Att sörja för anstalter och inrättningar,

avsedda för länet i dess helhet eller områden av detsamma torde väl vara en

uppgift särskilt lämpad för landstingsförvaltningarna, som ju redan nu äro väl

förfarna i anstalters uppförande och skötsel och som på senaste tiden i större

omfattning börjat lägga sig till med nödig tjänstepersonal i ledande ställning,

landstingsdirektörer otc. För höjande av barnavården i allmänhet torde väl ett

viktigt steg få anses taget, om lagen och dess barnavårdsnämnder genomföras.

För dess vidare utveckling torde man väl hos oss, liksom t. ex. i Danmark, också

få hoppas på bistånd av enskilda sammanslutningar. Med fördel torde man för

barnavårdsarbetet böra räkna just med det enskilda intresset som en faktor,

måhända mera betydelsefull än den tjänsteorganisation, kommittén föreslår i de

olika länen. Från statens sida bör givetvis allt göras, som kan underlätta de

enskilda strävandena på barnavårdens område.

Skulle det emellertid visa sig önskvärt, att länsstyrelsen erhölle särskilda

organ till sitt biträde vid barnavårdens övervakande och ordnande, synes man

därvid, i stället för inrättande av nya myndigheter, kunna fortgå på en redan

praktiserad utväg med anställande av konsulenter. Styrelsen skall nedan åter
Bihang

till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 höft, (Nr JOD.) 197223 25

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kung}. Maj:ts proposition nr 150.

komma till denna fråga. Eu förenkling av hela den av kommittén förordade

apparaten med 24 nya myndigheter till förstärkning av barnavårdsnämnderna i

vissa frågor och möjligen anställande av ett fåtal konsulenter torde i varje fall

vara ägnad att högst väsentligt nedbringa de kostnader, som ett genomförande

av kommittéförslaget på denna punkt skulle medföra och av vilka kostnader

själva arvodena till ungdomsråden torde bliva de mindre betydande. Till vissa

andra konsekvenser av ungdomsrådens borttagande ur förslaget skall styrelsen

nedan återkomma.

Styrelsen vill med avseende på denna organisationsfråga till sist som sin

mening uttala, att densamma ingalunda, såsom från något håll gjorts gällande,

är att anse såsom någon »grundpelare» i det föreliggande förslaget utan fastmera

som en intressant detalj, vars borttagande eller förändrande icke synes

ägnad att betaga kommittéförslaget i sin helhet dess värde.

232. Svenska landstingsförbundets styrelse: Styrelsen kan i likhet med flertalet

av de landsting, som yttrat sig om kommittéförslaget, ävensom en mycket stor

del av deltagarna i Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdskonferens i Stockholm

den 26—27 oktober 1921 icke finna annat än att inrättandet av ungdomsråd

skulle innebära en med dryga kostnader förenad överorganisation, som torde

böra undvikas. De ovan anförda uppgifterna för ett ungdomsråd torde icke vara

av den natur, att man för desammas fyllande behöver tillskapa ett särskilt barnavårdsorgan,

åtminstone icke under den närmaste framtiden. Vad angår städer

utanför landsting, har ju kommittén ansett, att ungdområdets åligganden kunna

och böra handhavas av respektive barnavårdsnämnder, som för ändamålet, särskilt

i fråga om barns skiljande från föräldrarna m. m., skulle hava tillgång till

juridisk sakkunskap. Men dylik juridisk sakkunskap finnes att tillgå jämväl i

våra övriga svenska städer. Samtliga barnavårdsnämnder i städerna böra sålunda

kunna slutgiltigt avgöra ärenden angående barns skiljande från hemmet m. m.

Även om hithörande ärenden efter förslagets genomförande bliva talrikare än nu,

vill styrelsen för sin del betona, att desamma fortfarande torde komma att bliva

och böra bliva synnerligen fåtaliga, samt att de till större delen komma att höra

hemma i städerna. Enligt den av kommittén föranstaltade statistiska utredningen

utgjorde år 1915 antalet beslut av barnavårdsnämnd om barns skiljande

från hemmet på landsbj^gden 211 och i städerna 431, och av dessa beslut blevo

ellenast respektive 37 och 91 underställda länsstyrelserna, som endast i fråga om

respektive 5 och 3 barn upphävde barnavårdsnämndernas hithörande beslut.

Vad landsbygden angår, finnes det även där, åtminstone i de mera tättbebyggda

och följaktligen ur barnavårdssynpunkt mera svårskötta trakterna, oftast tillgång

till i förevarande avseende lämpliga barnavårdskrafter. De barnavårdsnämnder

på landsbygden, som sålunda kunna anlita juridisk eller motsvarande sakkunskap,

torde sålunda kunna likställas med städernas. Och i de synnerligen fåtaliga

fall, där barnavårdsnämnd utan att förfoga över dylik sakkunskap skulle

hava att behandla fråga om barns skiljande från föräldrar m. m., utgör ju alltid

länsstyrelsen såsom överinstans en garanti mot orättvisa eller olämpliga beslut.

Exempel från Danmark, där jämväl frågor om barns skiljande från hemmet avgöras

av vederbörande kommunala nämnder, giva icke något stöd för behovet

av en särskild myndighet för hithörande ärenden.

Vad så angår ungdomsrådets ovan angivna »allmänna» åligganden, anser styrelsen

för sin del, att sagda myndigheter med den sammansättning och organisationsform,

som av kommittén föreslagits, knappast torde vara lämpliga för dessa

uppgifter, utan torde desamma bättre fyllas av socialdepartementets fattigvårdsoch

barnavårdsbyrå med den därifrån utgående inspektions- och konsulentverksamheten.

Vid sidan därav torde man åtminstone tillsvidare alltjämt böra lita till

de frivilliga krafterna, framförallt svenska fattigvårdsförbundet och dess barnavårdsutskott.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 150.

127

Styrelsen anser sålunda i likhet med reservanterna inom kommittén herrar

Björklund och Magnusson, att ungdomsråden vid det av kommittémajoriteten

framförda organisationsförslaget icke äro av behovet påkallade. Annorlunda

ställer sig frågan, om man är sinnad att godtaga den i hithörande frågor av

reservanterna Jundell och Wedberg föreslagna linjen. — — — Ett ungdomsråd

enligt deras linjer skulle givetvis i långt högre grad, än vad som är fallet med

det av kommittémajoriteten föreslagna, utgöra eu integrerande del av den stora

barnavårdsorganisationen och skulle, säkerligen under vissa förutsättningar kunna,

bliva till verkligt gagn. Emellertid bliva givetvis kostnaderna för de av reservanterna

föreslagna ungdomsråden än mera avsevärda än enligt kommittémajoritetens

förslag, varför frågan om deras inrätttande i varje fall torde höra anstå,

till dess den nya organisationen någon tid praktiserats och insikt vunnits, om

desamma äro oundgängligen nödvändiga för en effektiv barnavård.

Skulle det framdeles med hänsyn särskilt till den ekonomiska befattning,

landstingen kunna tänkas få med barnavården och dess anstalter, befinnas nödvändigt

eller lämpligt att inrätta ett särskilt landstingsorgan för dessa ärendens

handhavande, som tillika skulle fungera såsom överinstans för barnavårdsnämnderna,

torde detta organ enligt styrelsens förmenande böra bliva antingen landstingets

förvaltningsutskott, som redan i viss mån utgör ett slags överinstans för

den kommunala fattigvården samt för anstaltsvården i allmänhet, eller en organisation

i nära anslutning till detta förvaltningsutskott. En dylik anordning

hindrar naturligtvis icke, att nödig juridisk, medicinsk och speciell barnavårdskunskap

bliva vederbörligen representerade antingen genom organisationens egna

ledamöter eller genom för det speciella syftet adjungerade krafter.

233. Svenska landskommunernas förbunds styrelse: Styrelsen instämmer i mycket

i den kritik, som riktats mot förslaget om inrättande av ungdomsråd såsom

varande en stor och dyr överbyggnad på den kommunala barnavårdsverksamheten,

och som saknande motsvarighet inom något av kommunernas många övriga

verksamhetsområden.

A andra sidan torde det icke kunna bestridas, att de uppgifter, som enligt

förslaget äro lagda å ungdomsråden äro för en god ungdomsvård av så stor betydelse,

att de synas böra anförtros åt någon över de lokala barnavårdsorganen

stående instans. En sådan ej oviktig uppgift, som beslut om barns, i ålder 15

—18 år, skiljande från hemmet, hör givetvis omgärdas av sådana garantier, att

endast fullt objektiva synpunkter få verka avgörande på en i det enskilda familjelivet

så djupt ingripande åtgärd och det torde icke vara rådligt att låta lokala

organ, som ofta sakna kvalificerad arbetskraft för en så grannlaga uppgift, ensamt

avgöra så vitala saker.

Under den debatt, som försiggått om kommitterades förslag, har det, i enlighet

med en i betänkandet avgiven reservation, från flera håll gjorts gällande,

att länsstyrelserna i respektive län skulle kunna företaga den prövning av barnavårdsnämnds

beslut i fråga om barns skiljande från hemmet eller omhändertagande

för skyddsuppfostran, som i förslaget ålagts ungdomsrådet, och delar

styrelsen i detta hänseende reservanternas mening. Länsstyrelsen är förut överinstans

beträffande kommunernas verksamhet, och skola vissa kommunala beslut

för att få gällande kraft allaredan nu underställas länsstyrelses prövning. Att

överlåta prövningsrätten över sådana barnavårdsnämnds beslut, som enligt lagförslaget

skola fastställas av en högre instans, till länsstyrelserna i respektive

län, förefaller därför att väl sammanfalla med gällande förvaltningsordning.

Därtill kommer, att länsstyrelserna även enligt förslaget hava att inom sina län

vaka över, att barnavårdsnämnderna fullgöra vad dem enligt lag och stadganden

åligger.

Beträffande åter de allmänna uppgifter, som i förslaget tillagts ungdomsråden,

förmodar styrelsen, att det för fyllande av åtminstone eu del av dessa uppgifter

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

22 §.

24 §.

27 §.

28 §.

i kap.

Om uppsikt

över den

offentliga

barnavården.

torde inom landstingen kunna utfinnas lämpligt organ, t. ex. styrelsen för skyddshem,

där sådana finnas.

234. Fredrika Bremer-förbundets styrelse och allmänna svenska prästföreningens

centralstyrelse avstyrka förslaget om ungdomsråd.

235. Kammarrätten: Då skiljandet från hemmet ingår i omhändertagandet för

skyddsuppfostran, synes därav föranledd ändring i första stycket böra äga rum.

236. Länsstyrelsen i Uppsala län: 3 mom. Det saknas föreskrift, att ställföreträdaren

skall vara en lagkunnig och i domarevärv erfaren man, vilket enligt

motiven är avsett.

237. Domkapitlet i Växjö: Skulle ett ungdomsråd komma till stånd, synes

det vara obehövligt, att dess ordförande är jurist, utan bör han få väljas inom

ett mera omfattande område, isynnerhet som sekreteraren också skall utnämnas

av Kungl. Maj:t och därvid den juridiska synpunkten bäst bör beaktas. En

prästerlig ledamot i rådet bör väl icke saknas, när man besinnar den ställning,

kommittén givit åt kyrkoherden i barnavårdsnämnden, ävensom den moralisktsociala

syn, som bör behärska hela barnavården.

238. Länsstyrelsen i Uppsala län: Enligt motiven innefattar »ersättning i övrigt»

i andra stycket endast ersättning för inställelse. Detta framgår icke av

texten. Ifrågasättas kan för övrigt, om ej möjlighet bör finnas att tillerkänna

läkaren särskilt arvode lika väl som ordföranden.

239. Länsstyrelsen i Uppsala län: Den garanti, som enligt 24 § 1 mom. och

25 § 3 mom. finnes i en lagkunnigs ordförandeskap och utslagsröst synes här

komma att saknas.

240. Länsstyrelsen i Södermanlands lön: I avseende å ordnandet av uppsikten

över barnavårdsnämnderna har länsstyrelsen så till vida en avvikande mening

mot herrar Björklund och Magnusson, att länsstyrelsen anser det kunna vara

av en viss betydelse för länsstyrelserna att vid utövandet av sin övervakande

verksamhet kunna påkalla biträde av en inspektionsmyndighet. När, enligt det

av länsstyrelsen förordade förslaget, ungdomsrådet icke skall komma till stånd,

är det särskilt en sida av denna myndighets föreslagna verksamhet, beträffande

vilken ett tomrum möjligen kan uppstå, nämligen skyldigheten att tillhandagå

barnavårdsnämnderna med anvisningar och råd. Från denna synpunkt vore det

otvivelaktigt mest önskvärt, om man kunde realisera det i herr Jundells och

fröken Wedbergs reservation framburna förslaget om särskilt anställd barnavårdskonsulent,

men av kostnadshänsyn och i hopp att fattigvårdskonsulenterna skola

visa sig motsvara de förväntningar, kommittémajoriteten ställt på dem, anser

sig länsstyrelsen kunna stanna vid, vad denna majoritet i förevarande avseende

föreslagit. Länsstyrelsen anser alltså, att andra stycket i majoritetens 29 § bör

inarbetas såsom ett andra stycke i reservanternas 20 §.

Länsstyrelsen vill uttala sitt gillande av kommitténs i den allmänna motiveringen

uttalade uppfattning, att folkskoleinspektörernas befattning med skyddshemmen

kan få upphöra, och att dessä endast behöva vara föremål för inspektion

av central myndighet.

241. Länsstyrelsen i Jönköpings län: Av motiven å sidan 122 och följande

sidor framgår, att meningen är, att den centrala inspektionen över barnavården

»till en början» skulle uppdragas åt statens fattigvårdsinspektör, och att för

sådant ändamål dennes byrå inom socialdepartementet skulle utökas med en avdelning

för handläggning av barnavårdsärenden. Ur ekonomisk synpunkt synes

det vara önskvärt, att alla dessa inspektionsmyndigheter sammanslås och anordnas

med så liten personal som möjligt. Därest en särskild barnavårdsinspektörsbefattning

inrättades, bleve nog följden, att särskilda barnavårdskonsulenter ansåges

nödiga, ty det bleve svårt för fattigvårdskonsulenterna att tjäna två

herrar både fattigv årdsinspektören och barnavårdsinspektören.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

242. Länsstyrelsen i Gottlcinds län: I fråga om inspektionen över barnavårdsverksamheten

anser länsstyrelsen icke något vara att erinra mot att fattigvårdskonsulenterna

få på sin lott jämväl denna uppgift. Det torde väl, om så blir

fallet, kunna förväntas att dessa tjänstemän genom för ändamålet anordnade

kurser eller annorledes närmare instrueras beträffande denna nya gren av deras

verksamhet samt att vid tillsättande av dylika befattningar särskild hänsyn

fästes vid vederbörandes erfarenhet i barnavårdsfrågor. Om fattigvårdskonsulenterna

anlitas för omförmälda uppgift, torde därav bliva en följd att även den

centrala fattigvårdsinspektionens verksamhet utvidgas och att förstärkning av

dess arbetskrafter kommer att erfordras.

243. Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen är av den mening att

fattigvårdskonsulenterna på grund av sin rika erfarenhet inom alla grenar av

fattigvården äro särskilt skickade att lämna barnavårdsnämnderna råd och handledning

samt att, efterhand som kommunernas fattigvård blivit ordnad i överensstämmelse

med den nya fattigvårdslagens föreskrifter, fattigvårdskonsulenterna

kunna antagas få tid att taga befattning jämväl med barnavården.

244. Länsstyrelsen i Malmöhus lön: Den närmaste uppsikten över barnavården

skall enligt förslaget tillkomma fattigvårdskonsulenterna. Dessa kunna emellertid

icke anses skickade för de dem sålunda pålagda nya uppgifterna. De stora distrikt,

som äro anvisade fattigvårdskonsulenterna, skulle, även om dessa distrikt

minskades i omfattning, icke bereda tillräcklig tid för uppsikten över barnavårdens

handhavande. Men dessutom äga fattigvårdskonsulenterna icke utom rent

undantagsvis den på inbildning och tidigare verksamhet grundade insikt i barnavård,

som kräves. Förslaget utgår just från, att barnavården är av den säregna

beskaffenhet, att en särskild för uppgiften lämplig och sammansatt myndighet

för densamma erfordras, och att fattigvårdsorganen icke äga förutsättningar för

handhavandet av barnavården. Det synes vid sådant förhållande föga följdriktigt

att överlämna uppsikten härutinnan åt fattigvårdskonsulenterna. Skall

förevarande lagstiftning motsvara sitt ändamål, erfordras enligt länsstyrelsens

förmenande, att tillsynen över barnavården icke inskränker sig till en ytlig

granskning av barnavårdsnämndernas organisation och verksamhet, inspektion

av ett eller annat barnhem och dylikt, utan att tillsynsverksamhet jämväl omfattar

barnens vård och uppfostran i de enskilda hemmen och i barnhemmen,

undersökning av hemmens sedliga halt och huru barnens kroppsliga vård bedrives

m. m. Men för dessa uppgifter krävas på området väl skolade krafter,

vartill fattigvårdskonsulenterna icke i regel kunna hänföras.

Enligt länsstyrelsens förmenande bör alltså särskilda barnavårdskonsulenter

anställas, en eller flera för varje landstingsområde. Lämpligen böra de tillsättas

av ungdomsrådet, som kan antagas äga de bästa förutsättningar för bedömandet

av lämpligheten för uppdraget. Barnavårdskonsulenterna böra kunna lämna

ungdomsrådet värderik hjälp vid fullgörandet av de uppgifter, som tillkomma

rådet. Visserligen skulle den av länsstyrelsen förordade anordningen medföra

ökade utgifter för statsverket, men enär staten enligt förslaget skulle ikläda sig

avsevärda kostnader för den offentliga barnavården är det angeläget att tillse,

att dessa kostnader icke genom en i någon mån missriktad organisation förfela

sitt ändamål, vadan de ökade utgifterna för barnavårdskonsulenternas verksamhet

icke torde böra vara för frågan avgörande.

245. Länsstyrelsen i Västerbottens län och Norrbottens läns landsting: se deras

yttranden beträffande förslaget om ungdomsråd 201 och 209.

245 a. Stockholms stads barnavårdsnämnd: I likhet med reservanterna Jundell och

Wedberg anser nämnden barnavården erbjuda så stora säregenheter och vara

av den mångskiftande beskaffenhet, att det kräves alldeles särskilda förutsättningar

för att på ett tillfredsställande sätt kunna handhava en inspekterande

och rådgivande verksamhet på detta område. Dessa förutsättningar kunna endast

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kutig 1. Moj:ts proposition nr 150.

undantagsvis antagas vara för handen hos fattigvårdskonsulenterna, vilka tillsatts

för ett huvudsakligen annat ändamål. Den betydelse för höjande av såväl

den offentliga som den enskilda barnavården, som anställandet av särskilda

barnavårdskonsulenter säkerligen skulle komma att få, torde mer än väl uppväga

de kostnader, som därav föranledas. Skulle det föreslagna ungdomsrådet

icke komma till stånd och således ingen finnas, som fullgör de viktiga uppgifter,

som enligt 23 § i förslaget tillämnats rådet, torde det enligt nämndens mening

bliva än mer nödvändigt att inrätta dessa konsulentbefattningar. Då vidare i

sådant fall länsstyrelsen, eventuellt med undantag beträffande vissa städer, fortfarande

torde komma att pröva ärenden angående barns skiljande från hemmet,

borde jämväl här barnavårdskonsulenternas sakkunskap tagas i anspråk. Härigenom

vunnes ökad trygghet för att uppfostringssynpunkten bleve tillgodosedd

vid behandlingen av dylika ärenden hos länsstyrelsen.

Nämnden föreslår alltså, att 29 § andra stycket på det sätt ändras, att den

däri omförmälda övervakande och rådgivande verksamheten skall utövas av särskilda

barnavårdskonsulenter. I fråga om antalet dylika befattningar, sättet för

deras tillsättande och närmare angivande av konsulenternas åligganden m. m.

har nämnden icke ansett sig böra, utöver vad ovan antytts, framställa något

förslag. Givetvis ligger det nära att i berörda hänseenden anställa jämförelser

med fattigvårdskonsulentorganisationen.

246. Barnavårdsnämnden i Uppsala: Se dess yttrande angående förslaget om

ungdomsråd 211.

247. Barnavårdsnämnden i Halmstad: Hava kommitterade sökt utesluta fattigvårdsstyrelserna

från det område, som är fattigvård och ingenting annat i avseende

på barnavården, så vore det ju rätt egendomligt att ställa hela barnavårdsnämndens

verksamhet under fattigvårdskonsulentens kontroll.

248. Barnavårdsnämnden i Göteborg: Det torde kunna ifrågasättas, om icke

den ökade arbetsbörda, som i och med nu behandlade lagförslags upphöjande

till lag skulle komma att påvila länsstyrelserna, kunde motivera anställandet av

en juridiskt utbildad barnavårdskonsulent för att dels hos länsstyrelsen biträda

vid behandling av barnavårdsfrågor, dels i tillämpliga delar utöva den verksamhet,

som kommittén enligt förslagets 23 § ansett böra tillkomma ungdomsrådet.

249. Domkapitlet i Strängnäs: Vad beträffar uppsikten över den offentliga

barnavården, så hänvisas även till konsulentbefattningarna. Den nya fattigvårdslagstiftningen

har begåvat oss med en hel stab så kallade konsulenter.

Och föreliggande förslag räknar med, att dessa skola tillhandagå barnavårdsnämnderna

med upplysningar och råd. Skola sådana användas, måste man förutsätta,

att endast högt kvalificerade personer utnämnas därtill. Annars blir

hela institutionen en förolämpning mot de förtjänta män och kvinnor, som skola

omhändertaga den offentliga barnavården.

250. Domkapitlet i Lund: Del I s. 124 talas om inspektion av skyddshem.

Kommitterade föreslå att denna icke längre skall handhavas av folkskolinspektörerna,

detta därför att dessa på grund av förhållandenas makt kommit att

huvudsakligen syssla med de pedagogiska sidorna av skyddshemmens verksamhet,

under det att kommitterade mera vilja framhäva den uppfostrande synpunkten.

Terminologien synes anmärkningsvärd. Skolans pedagogiska verksamhet skulle

röra den teoretiska utbildningen, undervisningen, ej den moraliska uppfostran.

Om tyngdpunkten i skyddshemmens verksamhet skall läggas på denna senare,

maste skyddshemmen enligt betänkandet lösas från sitt samband med skolan

och förläggas, så kan man gissa, från ecklesiastikdepartementet till socialstyrelsen.

Den outtalade kritik på skolan såsom uppfostrande faktor, vilken här synes

träda i dagen må hava sitt berättigande. En annan fråga är om man genom

lag bör fastslå ett dylikt betraktelsesätt av skolan och tvinga den att fortsätta

i den riktning, som den enligt kommitterades uppfattning är inne på.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 131

251. Domkapitlet i Hernösand: Se dess yttrande beträffande förslaget om ungdomsråd

222.

252. Stockholms stads konsistorium: Lämpligheten av att länsstyrelsen utövar

uppsikt och inspektion med biträde av fattigvärdskonsulenterna måste av konsistoriet

bestridas. Antingen böra särskilda barnavårdskonsulenter utses och statligt

anställas för flera län i analogi med fattigvärdskonsulenterna, eller böra

fattigvärdskonsulenterna, om de även skola ägna sig åt barnavården, få annat

namn och vid deras utseende fordras kompetens för uppgifterna inom barnavården.

253. Medicinalstyrelsen: Det kan icke förnekas, att reservanterna Jundell och

Wedberg lämnat flera goda skäl för att uppdraget att vara konsulent bör lämnas

åt särskilda, för barnavården speciellt intresserade personer och icke åt fattigvärdskonsulenterna.

I flera av de inkomna yttrandena har liknande uppfattning

uttalats. Emellertid torde åtminstone i en del län uppdragen att vara barnavårds-

och fattigvårdskonsulent kanske kunna lämnas åt en och samma person.

Vid antagande av sådan konsulent borde då hänsyn tagas till båda uppdragens

art, för att om möjligt få en för det dubbla arbetet lämplig person. Medicinalstyrelsen

föreslår därför, att 29 § 2 stycket i ifrågavarande lag erhåller följande

lydelse:

»Vid denna övervakande verksamhet äger Konungens befallningshavande att

påkalla biträde av särskilda barnavårdskonsulenter, vilka jämväl skola tillhandagå

barnavårdsnämnderna med upplysningar och råd rörande barnavården. Uppdraget

att vara barnavårdskonsulent kan, där så anses lämpligt, lämnas åt de

i lagen om fattigvården den 14 juni 1918 omförmälda konsulenterna. Instruktion

för deras verksamhet i nämnda hänseende utfärdas av Konungen».

254. Socialstyrelsen: Enligt förslaget äger länsstyrelsen att i barnavårdsfrågor

påkalla biträde av fattigvärdskonsulenterna, vilka jämväl skola tillhandagå barnavårdsnämnderna

med upplysningar och råd rörande barnavården. Gent emot

denna punkt i förslaget har riktats åtskillig kritik, som närmast gått ut på att

söka påvisa dessa konsulenters bristande kompetens för en sådan uppgift. Denna

kritik belyser klart, huru heterogena barnavårdsuppgifterna i själva verket äro.

Från skolmännens sida vill man skjuta fram de rena uppfostrings- och undervisningsfrågorna,

från läkarhåll de frågor, som läkaren har att behandla o. s. v.,

allt synpunkter, som utan tvivel äro förtjänta av uppmärksamhet. Att hos

fattigvärdskonsulenterna finna tillräcklig sakkunskap på alla dessa olika områden

torde icke alltid kunna påräknas.

I och med att styrelsen i det föregående föreslagit, dels att tillsättandet av

särskild barnavårdsnämnd skall ske fakultativt och dels att ungdomsråd ej skola

inrättas, framstår tvivelsutan med ökad styrka behovet av ett arbetsdugligt hjälporgan,

som stode länsstyrelserna till förfogande vid deras övervakande verksamhet.

Styrelsen anser sig emellertid ej kunna förorda, att dylika särskilda organ

göras obligatoriska. Förhållandena kunna nämligen inom olika län ställa sig

olika, och försiktigheten synes bjuda, att man utbygger organisationen endast i

den mån vunna erfarenheter därtill giva anledning. Styrelsen får sålunda föreslå,

att i lagen intages bestämmelse om att särskilda barnavårdskonsulenter

skola kunna tillsättas, i den mån behov av sådana gör sig gällande. Bedömandet

härav torde böra ankomma på Kungl. Maj:t.

255. Skolöverstyrelsen: Såsom i det föregående framhållits, torde den offentliga

barnavården i stort sett kunna och böra betraktas som en uppfostringsangelägenhet.

Detta gäller naturligtvis icke minst beträffande sådana barn över

7-årsåldern, vilka på grund av hemmens oförmåga att fylla sin uppfostrargärning

omhändertagits för vård och uppfostran i särskilda för dem avsedda skolor och

uppfostringsanstalter. Deras undervisning, vård och uppfostran hör ledas efter

i huvudsak samma principer, som tillämpas i fråga om deras lyckligare lottade

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

jämnåriga. Det är clärför av vikt, att denna gren av undervisnings- och uppfostringsväsendet

även i den centrala förvaltningen och beträffande inspektionen

hänföres till med densamma likartade och närbesläktade förvaltningsområden.

Den inspektion, som skyddshemmen för närvarande äio underkastade, utövas

av folkskolinspektörerna och inspektören för skyddshemsverksamheten, vilka båda

inspektionsorgan sortera under skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet.

I denna anordning, vilken i fråga om ändamålsenlighet och effektivitet torde

ha visat sig fullt tillfredsställande och även ur kostnadssynpunkt synes förmånlig,

bör enligt överstyrelsens mening ingen förändring äga rum.

Se även överstyrelsens yttrande beträffande förslaget om ungdomsråd 225.

256. Skyddshemsinspektören: »Om övervakande av den offentliga barnavården

genom en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet förordnar konungen»,

heter det i lagförslagets 30 §. Av motiveringen framgår, att kommitterade

menat att denna riksinspektion skall —- åtminstone att börja med — inrymmas

i byrån för fattigvårdsärenden, detta uppenbarligen med hänsyn till att barnavårdsnämndernas

(och ungdomsrådens) verksamhet beräknas skola få en mera

social än pedagogisk karaktär. Emellertid leder denna tankegång till en egendomlig

konsekvens. Skyddshemmen skola enligt förslaget liksom enligt nu gällande

bestämmelser stå under den inspektion, som Konungen förordnar. Kommittén

framhåller, att denna inspektion bör avse så väl undervisningsförhållandena

som övriga anordningar vid anstalterna samt efterlevandet av lag och författningar.

I sitt betänkande antyda kommitterade att denna inspektion icke

längre bör påvila de respektive folkskolinspektörerna, utan bör utövas av en

för hela riket anställd skyddshemsinspektör. Såsom grundläggande för inspektionens

omfattning och utövande anser kommittén i huvudsak kunna gälla de

föreskrifter, som i sådant hänseende utfärdats för den hos skolöverstyrelsen anställde

skyddshemskonsulenten. Men med hänsyn såväl till att den centrala

ledningen av samhällets barnavård torde böra förläggas till socialdepartementet

som till att ifrågavarande inspektion skall omfatta hela skyddshemsverksamheten

(icke endast själva undervisningen), uttala kommitterade den meningen, att

skyddshemsinspektionens verksamhet bör förläggas inom byrån för fattigvårdsärenden

inom socialdepartementet. Inspektionen bör dock fortfarande stå i förbindelse

även med skolans myndigheter och ecklesiastikdepartementet, vars tillsyn

skolväsendet vid skyddshemmen bör vara underlagt.

Det synes mig icke tillrådligt, att ledningen av en verksamhet, som — såsom

fallet är med skyddshemsverksamheten — så övervägande har uppfostran av

barn och ungdom till huvudinnehåll, flyttas från ecklesiastikdepartementet till

socialdepartementet, från skolöverstyrelsen till fattigvårdsbyrån.

Skyddshemsinspektören bör icke endast själv vara pedagog av facket —■ såsom

kommitterade påyrka — det torde också vara av största vikt att vid skyddshemsärendenas

behandling i den centrala förvaltningen pedagogiska synpunkter

tillmätas tillbörlig vikt och att erfarenhet vunnen från närliggande uppfostringsgrenar

finnes för handen. Det synes mig därför såsom en försämring om, såsom

kommitterade föreslagit, den centrala skyddshemsinspektionen överflyttas

från skolöverstyrelsen till byrån för fattigvårdsärenden.

Se även skyddshemsinspektörens yttrande beträffande förslaget om ungdomsråd

s. 226.

257. Statskontoret: Reservanterna Björklund och Magnusson hava ansett, att

bestämmelsen i 30 § om den offentliga barnavårdens övervakande genom en för

hela riket gemensam inspektionsmyndighet kunde utgå. Även i detta avseende

delar statskontoret reservanternas uppfattning. Ej heller beträffande denna fråga

föreligger någon utredning om kostnaderna.

258. Pensionsstyrelsen: Se styrelsens yttrande angående förslaget om ungdoms
råd

s. 228.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 150.

133

259. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå: Även med den av kommittén

föreslagna sammansättningen komma förvisso barnavårdsnämnderna, särskilt i

de mindre kommunerna, att vara i behov av ledning och impulser utifrån. Och

det synes byrån knappast troligt, att de av kommittén föreslagna ungdomsråden

skola kunna tillgodose detta behov, om ej hos dem i överensstämmelse med

professor Jundells och fröken Wedbergs reservation anställas barnavårdskonsulenter.

Barnavårdsbyrån anser sig böra betona konsulentverksamhetens utomordentliga

betydelse, ej minst då det gäller att i det praktiska livet föra ut en

ny lagstiftning, som för sin tillämpning kräver medverkan från kommunernas

sida. Skall den verksamhet till barnavårdens fromma, som enligt förslaget

åligger barnavårdsnämnderna, bliva verklighet, måste dessa ha tillgång till ledning

och stöd av en sakkunnig person, som står i kontakt med nämnderna, och

som har möjlighet att ofta besöka de olika kommunerna och som kan ge råd

och upplysningar i olika frågor. Denne bör vara speciellt sakkunnig i allt, som

rörer barnavården. Med hänsyn härtill måste byrån — i likhet med professor

Jundell och fröken Wedberg — bestämt avstyrka tillsättandet av gemensamma

fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. Byrån anser visserligen ej, att barnavårdskonsulent

alltid bör vara kvinna, men håller dock före, att de bäst kvalificerade

och lämpliga personer, som komma att stå till buds för befattningen,

ofta bliva att söka bland kvinnorna. Skulle för varje län ett ungdomsråd med

en barnavårdskonsulent komma till stånd, bör enligt byråns mening tillsynen

över den offentliga barnavården helt anförtros ungdomsrådet. Skulle åter av

kostnadsskäl ett val komma att stå mellan en med teknisk hjälp mindre väl

tillgodosedd ungdomsrådsorganisation, å ena, samt barnavårdskonsulenter, å

andra sidan, synes byrån företräde avgjort böra givas till sistnämnda alternativ

och sålunda i dylikt fall länsstyrelserna i huvudsak bibehållas vid sin nuvarande

befattning med frågor rörande den ofientliga barnavården. Härvid bör så vitt

möjligt sådana bestämmelser givas, att länsstyrelserna, där så erfordras, komma

att anlita vederbörande barnavårdskonsulents sakkunskap vid behandlingen av

de ärenden, som röra barnavården.

260. Svenska fattigvår dsförbundets barnavårdsutskott: Man kunde tänka sig, att

länsstyrelsen vid sin övervakande verksamhet ägde påkalla biträde av särskilda

barnavårdskonsulenter, vilka jämväl skulle tillhandagå barnavårdsnämnderna med

upplysningar och råd rörande barnavården, och sålunda komme att till länsstyrelserna

intaga samma ställning som fattigvårdskonsulenterna. För den hän

delse ungdomsrådet bortfölle, skulle länsstyrelserna även ha att i vissa fall fatta

beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran. Givetvis vore det en

fördel, om länsstyrelserna härvidlag i tvistiga fall kunde låta verkställa utredning

genom barnavårdskonsulenten. Huru många barnavårdskonsulenter, som

skulle erfordras, torde vara svårt att på förhand angiva.

Även en annan lösning av frågan bör komma under övervägande. Kommittén

föreslår att anlita fattigvårdskonsulenterna för utövande av uppsikten över barnavården.

Den framhåller, att fattigvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens arbetsområden

nära beröra varandra och att fattigvårdskonsulenterna redan nu skola

ägna noggrann uppmärksamhet åt barnavården, närmast fattigvårdens barnavårdsverksamhet,

inom respektive distrikt. De skola dessutom tillhandagå barnavårdsnämnderna

med råd och upplysningar beträffande lagen om barn utom

äkenskap m. in. Skäl saknas sålunda icke för kommitténs förslag, att fattigvårdskonsulenterna

jämväl skola bliva länsstyrelsernas organ för uppsikten över

kommunernas barnavårdsarbete. Emellertid bör det redan i konsulenternas benämning

tydligt angivas, att barnavårdens intressen icke få åsidosättas, och

länsstyrelserna borde sålunda eventuellt få till sitt biträde vid inspektionen över

barnavården och fattigvården konsulenter i barnavård och fattigvård. Jämförelsevis

höga kompetensfordringar måste ställas på dessa tjänstemän, som böra äga

ingående erfarenhet och kännedom om såväl barnavårds- som fattigvårdsfrågor.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Det skulle onekligen innebära ett visst slöseri med tid och krafter, för att

icke beröra den ekonomiska sidan av saken, att låta såväl barnavårdskonsulenter

som fattigvårdskonsulenter besöka de olika kommunerna. Yarken barnavården

eller fattigvården uppvisar i det övervägande antalet av landsbygdens kommuner

en sådan omfattning eller specialisering, att man icke skulle kunna finna konsulenter,

som vore kompetenta att öva tillsyn och lämna råd såväl rörande

barnavård som fattigvård. Det bör också erinras om, att länsstyrelserna ha

möjlighet att anlita även andra organ för utövande av sin övervakande verksamhet,

främst gäller detta, när fråga är om de hygieniska förhållandena i

hemmen eller anstalterna och skötseln av späda eller sjuka barn. I sådana

fall kan länsstyrelsen förordna vederbörande tjänsteläkare att göra erforderlig

undersökning samt inkomma med berättelse därom jämte förslag till åtgärder.

Utskottet önskar emellertid bestämt hävda, att det icke kan dela kommitténs

uppfattning, att fattigvårdskonsulenterna utan någon ökning av de nuvarande

konsulentdistriktens antal skulle kunna utöva även konsulentverksamheten beträffande

barnavården. Huru många nya konsulenter, som skulle erfordras,

torde vara omöjligt att uppgiva, innan erfarenhet därom vunnits, men säkerligen

kommer det att visa sig, att omkring 15 konsulenter i barnavård och fattigvård

skola behöva ägna hela sin tid åt sina tjänsteåligganden, om de ingående och

samvetsgrant skola leda och följa utvecklingen av såväl fattigvården som

barnavården inom sina respektive distrikt. Kommitterade vilja framhålla önskemålet,

att även kvinnor komma i åtanke vid förordnandet av dessa konsulenter,

som i så stor utsträckning skola befatta sig med barnavårdsärenden.

Fullt lika väl som i fråga om fattigvården behöves i fråga om barnavården

ett centralt organ. Såsom det centrala organet för övervakandet av den offentliga

barnavården hänvisar kommittén till den inom socialdepartementet inrättade

byrån för fattigvård och barnavård, vilken skulle utbyggas för att tillfredsställande

kunna utföra sina nya åligganden. På denna punkt har utskottet ingen

erinring att göra.

261. Svenska stadsförbundets styrelse: Med ungdomsrådets utmönstrande ur

förslaget försvinner också oegentligheten med tvenne barnavårdsnämnden helt

eller delvis överordnade myndigheter, som båda skulle hava en viss inspektionsmyndighet.

Skulle ungdomsråden bibehållas, synes det styrelsen naturligare,

att dessa helt utrustades med inspektionsmyndigheten över landstingsområdets

barnavård och länsstyrelsen således ställdes utanför i detta avseende. Naturligast

synes emellertid, att länsstyrelsen, som har överinseendet över fattigvården,

också får det över barnavården.

I likhet med kommitténs majoritet, finner styrelsen det önskvärt, att de nuvarande

fattigvårdskonsulenterna därvid ställas till länsstyrelsens förfogande

även för barnavården. »Inspektionens» uppgift synes nämligen framför allt

böra bliva rådgivande. Dessa fattigvårdskonsulenter hava redan nu till sin uppgift

att vaka över barnavården. Vissa fördelar äro väl också att vinna genom

en gemensam inspektion av fattigvård och barnavård, då föreliggande fattigvårds-

och barnavårdsfall ofta nog torde intimt sammanhänga. Verkligt goda

kvalifikationer för en konsulentbefattning av endera slaget torde förutsätta viss

kännedom om och fallenhet för båda dessa grenar. De skäl kommittémajoriteten

anfört för gemensamma konsulenter synas bärande. Styrelsen vill med

det sagda dock icke förneka, att erfarenheten kan komma att påvisa ett verkligt

behov att anställa särskilda barnavårdskonsulenter, på sätt tvenne reservanter

påyrkat, men frågan kan då tagas under nytt övervägande. Styrelsen

förmenar, att man vid genomförande av denna långt syftande lagstiftning bör

framgå med en viss varsamhet och nogsamt akta sig för att tillskapa former

och institutioner, som till äventyrs kunna undvaras, utan att effektiviteten

minskas.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

135

Förslaget att i ett och samma departement samla alla barnavårdsärenden synes

styrelsen lämpligt. Ett sådant förfaringssätt torde väl också få anses såsom en

logisk följd av den lokala centralisationen. Naturligast synes då vara att förlägga

dessa frågor till socialdepartementet, som redan har fattigvårdsfrågor. Efter

överflyttandet av barnavårdsärendena till den borgerliga kommunen, synas inga

skäl längre tala för att låta dem kvarbliva i ecklesiastikdepartementet, utan

torde det då vara lämpligare att låta dem handhavas av socialdepartementet,

som ju även i övrigt handlägger kommunala ärenden. Likaså kan styrelsen

ansluta sig till kommitténs förslag rörande statsinspektören över barnavården.

Ehuruväl det kunde anses önskvärt, att all inspektion centraliserats under denne

inspektör, måste dock de skäl, som föranlett kommittén att förorda en särskild

inspektör för skyddshemmen, anses bärande.

262. Fredrika Bremerförbundets styrelse: De många sinsemellan olikartade

synpunkter och omsorger, som måste göra sig gällande inom en rationellt ordnad

barnavårdsverksamhet skilja sig väsentligt från fattigvårdsarbetet. Det lär därför

kunna befaras att de genom fattigvårdens konsulenter icke skulle kunna bli i

tillfredsställande grad tillgodosedda.

Fredrika Bremer-Förbundet får till alla delar på det varmaste förorda reservanterna

Jundells och Wedbergs förslag om särskilda barnavårdskonsulenter.

Det kan nämligen ej bortses ifrån, och framgår även av kommitténs utredning,

att den offentliga barnavården inom stora delar av vårt land ännu befinner sig

på en mycket efterbliven ståndpunkt. Förhållandena synas därför oavvisligen

påkalla, att de personer, som få sig ålagt att ute i bygderna väcka intresse för

och insikt om barnavårdens betydelse, måste för dessa maktpåliggande uppdrag

äga särskilda kvalifikationer samt speciell erfarenhet och utbildning. Dessa

fordringar torde emellertid icke kunna uppfyllas av fattigvårdskonsulenterna,

vilka utbildats för helt andra uppgifter.

Till konsulenternas åligganden torde böra höra att alltid vara närvarande då

länsstyrelsen behandlar barnavårdsmål och att rörande dessa förebringa eu allsidig

utredning. Har länsstyrelsen dessutom tillfälle att höra dem eller den

målet gäller, förefaller det som om man på denna väsentligt enklare väg, i anknytning

till nu gällande bestämmelser, skulle kunna nå dels det mera personliga

bedömande av ärendena, dels den kontakt mellan den överordnade myndigheten

och barnavårdsnämnderna, som kommittén åsyftat genom ungdomsrådet.

263. Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse: Det synes oss vara av

synnerlig vikt, att barnavårdsnämnden får till allmän uppgift att efter de å

varje ort skiftande förhållandena främja barnens och ungdomens fostran inom

distriktet och icke allenast vara hänvisad till ingripande i enskilda fall av sedlig

eller fysisk vanvård eller vanart. Exempel föreligga på, att barnavårdsnämnder,

som så fattat sin uppgift, kunnat utöva en betydelsefull inverkan på barnavården

i allmänhet genom undanrödjande av hinder för eller genom positivt stödjande

av en rätt fostran i hem och samhälle. Eu sådan bestämmelse om den offentliga

barnavårdens mål skulle stärka nämndens känsla av ansvar och befogenhet

och icke innebära några vådor för missbrukande av dess ställning. Bestämmelsen

borde lämpligast införas i 31 §.

264. Länsstyrelsen i Uppsala län: Anmälan hos nämndens ordförande synes

lämpligen alltid kunna ersätta anmälan bos nämnden i synnerhet som »någon»

i första stycket tydligen innefattar de i andra stycket omförmälda.

265. Barnavårdsnämnden i Gävle: Till 32 § borde enligt nämndens mening ett

mindre tillägg göras. Erfarenheten har visat, att en del av dem, som äro skyldiga

att, då de erhållit kännedom om förhållanden, som böra föranleda till ingripande

av barnavårdsnämnd, hos nämnden göra anmälan därom, icke ha någon brådska

att följa föreskriften. Det bar inträffat, att en barnavårdsnämnd fått från polismyn
-

5 kap.

Om barnavårdsnämndens

allmänna

tillsyn iivor

barns vård

m. m.

31 §•

32 i
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

33 $

34

6 kap.

omhändertagande

av

ärnlösa barn

etc.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

digheten i sin kommun på en gång mottaga anmälan om cirka 120 fall av vanart,

avseende en period av flera år. Att genom lagbestämmelser effektivt förekomma

sadana händelser är val icke möjligt. Emellertid borde ändå, synes det, vederbörandes

uppmärksamhet fästas å vikten av att dröjsmål med anmälan undvikes.

Det kunde lämpligen ske exempelvis genom ett tillägg, att anmälan skall ske

»snarast möjligt» eller »ofördröjligen».

266. Förste provinsialläkaren i Gottlands län önskar följande formulering av

32 § 2 stycket: »— — — — — hava att hos nämnden skyndsamt göra anmälan

därom ».

267. Förste provinsialläkaren i Stockholms län anför rörande samma stycke,

att då en hel del anmälare uppräknats i detsamma, borde även distrikts- och dispensärsköterskor

medtagits. För övrigt synes honom denna anordning med anmälningar

icke fullt tillfredsställande. Barnen kunna det oaktat svårt vanvårdas,

utan att någon vet om det. Man borde komma till någon bestämmelse snarlik

den engelska Notification of births Act, så att läkarne alltid vid behov från

början finge uppsikt över barnen.

268. Medicinalstyrelsen: I likhet med förste provinsialläkaren i Stockholms län

anser styrelsen, att även distrikts- och dispensärsköterskor skola hava att hos

barnavårdsnämnden göra anmälan, då de i sin verksamhet erhållit kännedom

om förhållanden, som böra föranleda till nämndens ingripande.

269. Förste provinsialläkaren i Stockholms län: Då det gäller s. k. barnafostrare,

stadgar 88 §, att vederbörande är pliktig att lämna tillträde till lägenhet, där

barnet vårdas. Det synes, som vore behovet även i 33 § av samma bestämmelse.

Det har hänt, att både tjänsteläkare och polis utestängts från lägenhet, där eget

barn vårdats.

270. Länsstyrelsen i Uppsala län: Förhållandet mellan styckena är oklart. För

övrigt synes, sedan barnet omhändertagits och faran sålunda undanröjts, svårfattligt,

varför omedelbart sammankallande av nämnden är mera nödvändigt i

det ena fallet än i det andra.

Se även barnavårdsnämnden i Uppsala 314 och skyddhemsinspektören 315.

271. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Såsom kommittén i motiven erinrar,

är det icke i 6 kap. såsom i nästföljande kapitel fråga om ett ingripande mot

föräldrarnas vilja utan på deras begäran eller med deras samtycke. Nämnden

anser, att denna skillnad mellan 6 och 7 kapitlen bör komma till tydligt uttryck

i lagtexten.

272. Barnavårdsnämnden i Gävle: Enligt nämndens uppfattning har kommittén

icke varit fullt lycklig i den uppdelning av hos föräldrarna vistande barn, som

skett genom föreskrifterna i 6 och 7 kapitlen av lagförslaget. Med fullt fog har

kommittén i 7 kapitlet, då frågan kan uppstå om en för föräldrar och barn så

ytterst betydelsefull sak som att skilja barnet från föräldrarhemmet, hänvisat

barnavårdsnämnderna att såsom regel söka gå fram med förebyggande åtgärder

— förmaning åt föräldrarna och övervakning av hemmet. Innan beslut fattas

om barnets skiljande från hemmet, skola vidare föräldrarna höras i ärendet och

det helst vid personlig inställelse inför nämnden.

Om föräldrarna samtycka till beslutets verkställande, skola de avfordras

skriftlig förklaring härom, vilken skall förvaras bland nämndens handlingar och

autecknas till nämndens protokoll. Dessa från nu gällande lag upptagna bestämmelser

gälla bland annat barn under sexton år, som på grund av föräldrarnas

lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att ägna barnet nödig tillsyn är i fara att

bliva vanartat (46 § 1 mom. b).

Men går man till 6 kapitlet, finner man en mycket enklare procedur i fråga

om barn av denna kategori. Enligt 36 § skall barnavårdsnämnden visserligen

omhändertaga barn under sexton år, som vistas hos föräldrarna eller endera av

dem och som på grund av föräldrarnas sjukdom eller deras liknöjdhet eller oför
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

137

måga eller eljest i hemmet rådande förhållanden icke därstädes erhåller tillfredsställande

vård och uppfostran samt icke får behovet därav annorlunda avhjälpt,

d. v. s. sålunda barn som är i fara att bliva vanartat — men här föreskriver

förslaget inga förebyggande åtgärder och fordrar ej, att föräldrarna skola

höras i ärendet eller avfordras skriftlig förklaring om sitt samtycke till att barnet

skiljes från hemmet.

Man frågar sig då om orsaken till denna skillnad mellan 6 och 7 kapitlen.

Densamma synes icke kunna vara att söka däri, att 6 kapitlet behandlar endast

de fall, då föräldrarna samtjmka till barnets omhändertagande och att i 7 kapitlet

avhandlas såväl dylika fall, som även de då föräldrarna vägra samtycka.

Ty under alldeles likartade förhållanden skola väl de nämnda föreskrifter vara

lika behövliga. Enligt nämndens uppfattning skola, då det gäller barn, som är

i fara att bliva vanartat, och som föräldrarna vilja släppa ifrån sig, bestämmelserna

om förebyggande åtgärder, m. m. bliva alldeles platoniska. Och det är

dock skada. Ty samhället och familjen lära dock i allmänhet vara bäst betjänade

av att familjen hålles samman, om detta kan gå för sig. Dessutom är ett

barns skiljande från hemmet genom samhällets försorg en åtgärd av så allvarlig

beskaffenhet, att om föräldrarna godkänna densamma, detta godkännande alltid

bör skriftligen fixeras.

Olämpligheten av att medgiva olika behandling av dessa fall, som äro alldeles

likartade, framgår också av 57 § i kommittéförslaget. Enligt berörda § må nämligen

barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande av barn, som omförmäles

i 46 § 1 mom., ej bringas till verkställighet, efter det barnet fyllt sexton

år. Således kunna barn, som äro i fara att bliva vanartade, ej omhändertagas

efter fyllda sexton år. Men barn av alldeles enahanda beskaffenhet omnämnas

också i 36 § och för dem gäller icke 57 § enligt dess lydelse. Alltså: lagförslaget

både förbjuder och tillåter, att barn, som är i fara att bliva vanartat, må,

då föräldrarna samtyckt till dess skiljande från hemmet, omhändertagas av

barnavårdsnämnd. Men detta är väl orimligt.

Se även barnavårdsnämndm i Norrköping 45.

273. Ledamoten av Stockholms stads barnavårdsnämnd fröken Lindhagen (reservation)

: Man måste göra klart för sig, under vilken myndighet man tänker sig

den mer tillfälliga vården för barn. Denna omfattar vissa delar av sjukhusvård,

kolonier för klena barn, all möjlig sorts asylvård. Vidare även i vissa fall

själva utackorderingen. Den tanken har nämligen framkommit, att man skulle

söka få barn mer tillfälligt utackorderade i de fall, då det är antagligt, att föräldrarna

eller endera av dem inom en närmare framtid kan komma att återtaga

dem. Det blir då billigare att utackordera dem tillfälligt, än att under åratal

hava dem på en asyl; i en del fall även fördelaktigare för barnen.

Jag anser, att i 6 kap. borde ingå en paragraf, som särskilt avhandlar den

tillfälliga vården av barn. Visserligen ger 61 § anvisning om i vilka fall barn

ej må återlämnas till föräldrarna, men detta är ju endast en förebyggande förordning

och avhandlar ett undantagsfall. Några verkligen positiva anvisningar,

varigenom den tillfälliga vården fastslås såsom ett vanligt och ofta förekommande

fall, finnas ej i 6 kap. Kapitlet behöver därför en sådan komplettering.

274. Länsstyrelsen i Uppsala län: Den kategoriska föreskriften, att det skall 35 $.

sörjas för omhändertaget barns uppfostran till en duglig samhällsmedlem kan

uppenbarligen i vissa fall vara eller bliva omöjlig att efterkomma.

Se Länsstyrelsen i Malmöhus län 10, barnavårdsnämnden i Malmö 49, fattigvårds- 36 §.

styrelsen i Göteborg 66 s. 45, socialstyrelsen 288, svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå

101 s. 69, svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott 102 s. 76.

275. Länsstyrelsen i Kristianstads län: I motiven till 36 § hava kommitterade

å sidan 170 framhållit, att det icke ansetts lämpligt att begränsa lagrummets

användning till det fall, att fångvårdsstyrelse!! gör framställning om omhänder
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

38 §.

39 och 40 §$.

Kung!.. Maj:ts proposition nr 1ÖO.

tagande. En sådan begränsning anser länsstyrelsen icke heller lämplig, men till

förekommande att barnavårdsnämnden föregriper fattigvårdsstyrelsen kunde det

måhända ej vara ur vägen att orden »och varder behovet därav icke annorlunda

avhjälpt» utbytas mot exempelvis »och varder behovet därav icke av

fattigvårdsstyrelsen efter därom mottagen underrättelse eller annorlunda avhjälpt».

276. Förste provinsialläkaren i Stockholms lull anför, att 36 § synes honom svår

att tillräckligt skilja från 46 §. »Eljest i hemmet rådande förhållanden» innefattar

ju även mom. a) i sistnämnda paragraf. 36 § är för övrigt svävande

avfattad och synes kunna utgå eller kanske hellre göras klarare.

277. Kammarrätten: Med den växlande uppfattningen om vad som kräves för

en »tillfredsställande vård och uppfostran», kommer stadgandets vidsträckta

innebörd att lämna rum för godtycke. I själva verket torde knappast något

egentligt behov av stadgandet föreligga i betraktande av att 46 § i förslaget

giver barnavårdsnämnden möjlighet att ingripa såväl vid kroppslig som vid andlig

vanvård, och något samhälleligt ingripande för barn, grundat på försummelse från

föräldrarna, därutöver icke synes böra äga rum.

278. Förste provinsialläkaren i Jönköpings län anser, att stadgandet i 8 §, att

provinsialläkare äger vara tillstädes vid sammanträde med barnavårdsnämnderna

inom sitt distrikt, mera är en gest, enär provinsialläkaren sällan torde bliva i

tillfälle att deltaga i sammanträde å annan ort, än där han är bosatt, samt att

det ytterst sällan torde förekomma, att han underrättas om tiden för sådant

sammanträde. I 37 § synes eljest hava varit ett tillfälle att direkt uttala, att

läkarens medverkan skall påfordras. För barnavårdsnämnden torde det nämligen

ofta bliva synnerligen vanskligt att avgöra, vilken särskilda vård, som i det

givna fallet tarvas.

279. Förste provinsialläkaren i Gottlands län föreslår, att 37 och 41 §§ slås

ihop. Genom att i den förra efter orden: »— — — i behovet av särskild vård

utom hemmet» tillägga »eller å särskild anstalt», får man fram innehållet i

dem båda,

280. Länsstyrelsen i TJppsala län: Bestämmelsen torde böra hava sin plats antingen

i början eller i slutet av kapitlet.

281. Ledamoten a,v Stockholms stads barnavårdsnämnd fröken Lindhagen (reservation):

Visserligen är utackordering den lämpligaste vårdformen för det största

antalet omhändertagna barn. Då emellertid flera kategorier av barn, såsom de,

vilka omnämnas i 37 §, (de, som lida av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet

eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet) samt vidare normala barn,

som behöva särskild utbildning, däremot kunna erhålla den lämpligaste vården

i barnhem eller skolhem, så anser jag, att intagandet i sådana anstalter icke

enligt lagens anda bör framstå såsom undantagsfall, utan att lagen skall vara

så skriven, att de olika vårdsystemen fullt likvärdigt komma att tagas i övervägande,

allt efter vad som är bäst för barnet i fråga. För barn, som skola

omhändertagas enligt 37 §, är naturligtvis vårdnaden inom ett barnhem under

sakkunnig ledning i de allra flesta fall att föredraga, vilket ju också förordas i

41 §. Allt mer bör uppmärksamheten fästas därpå, att för dem, som lida av

andlig brist eller svaghet, åtminstone i de viktigare utvecklingsåren, behöves

en mer sakkunnig och ingående omvårdnad, än vad det enskilda hemmet kan

bjuda. Kommer nu att stå kvar den formuleringen i lagen, som av kommittén

föreslås, att vården i barnhem ej fullt likställes med vården i enskilda hem,

genom att densamma omtalas i en efterföljande paragraf av ett alltför knappt

innehåll (40 §), så är det att befara, att man i lagens tillämpning fäster alltför

ringa vikt vid lagens ord: »särskilda omständigheter påkalla barnets vårdande

å anstalt för barnavård».

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

139

Det finnes andra omständigheter, som även behöva särskilt beaktas, nämligen

utbildningssynpunkten. I skolhem på landet, sådana de nu äro upprättade efter

nyare metoder, kunna äldre barn få en synnerligen god utbildning. Även för en

del icke vanartiga finner man detta lämpligare än enskilda hem. Detta bevisas

ju också därav, att sådana hem som Stadsmissionens lanthem för flickor

vid Edesta och för gossar vid Boxtorp eller Sunnerdahlska hemskolan äro

mycket eftersökta; intagandet av barn i sådana hem, som de nämnda, har även

det goda med sig, att föräldrarna lättare tycka sig kunna få förbindelse med

en anstalt än ett enskilt hem. Av en änka eller änkling t. ex., som omöjligt

kan hava sina barn hos sig och gärna vill att barnen icke skola skiljas åt,

hälsas det med stor tillfredsställelse, om barnen kunna få barnhems eller skolhems

vård. Så har inträffat t. ex. vid Elsa Borgs barnhem och andra.

Om man fullständigt skulle likställa i lagens formulering vården i enskilda

hem och i barnhem, behöver man därför icke befara, att utackorderingen i enskilda

hem icke skulle ske för normala barn i det ojämförligt största antalet

fall. Det är nämligen så, att utackorderingen i enskilda hem blir billigare,

och varje kommun måste handhava kommunala angelägenheter på det mest

ekonomiska sätt, i synnerhet då på samma gång det enskilda hemmet erbjuder

goda garantier för en tillfredsställande och lämplig vård för friska barn, som

icke äro i behov av en särskild uppfostran eller utbildning.

282. Medicinalstyrelsen: Förste provinsialläkaren i Stockholms län har beträffande

39 och 40 §§ anfört, att enskilt hem icke under alla omständigheter

borde ställas framför barnhem, och detta givas stämpel av sekundär vård. Ett

litet, väl skött barnhem kan ofta giva bättre vård och uppfostran än månget

enskilt, godkänt hem. Medicinalstyrelsen vill för sin del ansluta sig till den av

förste provinsialläkaren uttalade åsikten.

283. Förste provinsialläkaren i Kalmar län: I fråga om ^ackordering av barn

borde någon bestämmelse införas, varigenom garanti vunnes, att barn ej överlämnades

till tuberkulösa hem. I 39 § stadgas visserligen, att utackordering

endast får ske till personer, rörande vilkas lämplighet och förmåga att uppfylla

de skyldigheter, som för vart fall åligga dem, nämnden genom föregående undersökning

gjort sig förvissad, men ett uttryckligt påpekande av faran för tuberkulos

smitta är tydligen behövlig.

284. Ledamoten av Stockholms stads barnavårdsnämnd fröken Lindhagen (reserva- 42

tion): Anser att uttrycket »tukta» barnet bör ersättas med uttrycket »fostra».

Det förra är i nutida språkbruk ganska föråldrat, och då det användes, är därmed

förenad tanken på aga och på ingen annan sorts uppfostran.

285. Förste provinsialläkaren i Gottlands län: 42 § 1 mom. giver barnavårdsnämnd,

som omhändertagit barn för vård, eller den, åt vilken nämnden sådant

överlåtit, rätt att tukta det. Det låter motbjudande att genast tänka på att

tukta barnet. Man bör först försöka med förmaningar och vänlig handledning,

innan man tänker på bestraffning. Därför borde ordet »tukta» utbytas mot

»handleda och eventuellt bestraffa».

286. Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg åberopar följande uttalande av fattigvårds- 43 §

direktören därstädes: Med stöd av erfarenheter från fosterbarnsvården finner

jag mest önskvärt att 43 § alldeles utgår ur lagförslaget eller, om några motsvarande

bestämmelser anses erforderliga, 60 § utvidgas att gälla alla utackorderade

barn. Det är nämligen med hänsyn till såväl fosterbarn som fosterföräldrar

och förhållandet dem emellan i regel nödvändigt, att det ligger i den utackorderande

myndighetens hand att efter fosterföräldrarnas hörande själv avgöra, huruvida

förbindelse får knytas emellan barnets föräldrar och fosterhemmet. Att

såsom i 43 § fordra särskilda skäl för ett undantag från den allmänna regeln

om frihet till förbindelse skulle leda till talrika konflikter och medföra, att motsvarande

krav ställdes beträffande de enligt fattigvårdslagen utackorderade.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

45 §.

7 kap.

Om barns

omhändertagande

för skyddsuppfostran.

287. Stockholms stads barnavårdsnämnd: I 45 § 1 inom. synes ordet »tjänst»

böra utbytas mot ordet »anställning».

288. Socialstyrelsen: Avfattningen av rubriken till 7 kap. täcker icke de åtgärder

med avseende å föräldrar och barn, om vilka förmäles i 47 och 48 §§

och som i 49 § ställts i motsatsförhållande till omhändertagandet för skyddsuppfostran.

Vad beträffar de i lagen angivna olika förutsättningarna för barnavårdsnämnds

ingripande, torde dessa enligt styrelsens uppfattning lämpligen kunna sammanföras

i ett kapitel. Skälen härtill äro närmast av formell natur — den föreslagna

omgrupperingen skulle göra innehållet tydligare. Men en dylik omgruppering

synes även motiverad ur innehållets synpunkt.

Kommittén har med varandra fullständigt sammankopplat begreppen »omhändertagande

av barn för skyddsuppfostran» och »barns skiljande (tvångsvis)

från hemmet». Till följd härav kommer skyddsuppfostran att avse olika, stundom

måhända alldeles artskilda kategorier av barn. I 46 § 1 mom. a) åsyftas sålunda

barn, som av »föräldrarna misshandlas eller så vanvårdas, att dess liv och hälsa

äventyras». I övrigt handlar paragrafen om barn, som visat vanart eller som

äro i fara att bliva vanartade. Av allt att döma kommer skyddsuppfostran,

trots den väl valda benämningen, så småningom att i den allmänna meningen

framstå såsom en tvångsvis genomförd uppfostran av vanartade barn. Det synes

onekligen mindre lämpligt att till samma kategori hänföra barn, som kanske ej

visat minsta tecken till vanart och beträffande vilka skulden till omhändertagandet

helt och hållet legat hos föräldrarna. Styrelsen kan ej heller finna

tillräckliga skäl till att man skilt nu ifrågavarande kategori av barn (som misshandlas

etc.) från de i 36 § angivna barn, vilka »på grund av föräldrarnas

sjukdom eller deras liknöjdhet eller oförmåga eller eljest i hemmet rådande

förhållanden icke därstädes erhålla tillfredsställande vård och uppfostran».

Vidare må anmärkas, att icke alla barn, som visat vanart, enligt lagförslaget

torde kunna göras till föremål för skyddsuppfostran. Ett barn, som omhändertagits

enligt 35 eller 36 § men som å barnhem, där det vårdas, visar vanart,

synes nämligen enligt förslaget icke kunna, såsom skäligt väl vore, göras till

föremål för skyddsuppfostran.

En annan erinran är den, att jämväl ett omhändertagande enligt 36 § kan

behöva ske med tvång. Om exempelvis föräldrarna på grund av fullständig

liknöjdhet eller oförmåga (imbecillitet e. d.) helt underlåta att bereda barnet

fostran och vård men ändock bestämt motsätta sig alla åtgärder, som åsyfta att

åvägabringa rättelse häri, synes ett tvångsförfarande från det allmännas sida

vara väl motiverat. Och varför skulle ett barn ej kunna med tvång skiljas från

en ensamstående moder, om denna hemfallit åt grubbleri och med skäl kan be

faras bringa barnet om livet — en ej så sällsynt företeelse — ehuru hon eljest

ej på minsta sätt misshandlar eller vanvårdar sitt barn?

Styrelsen föreslår sålunda, att man först angiver de allmänna förutsättningarna

för barnavårdsnämnds ingripande. Barnets behov av vård från det allmännas sida

bör härutinnan vara det bestämmande, vare sig det beror på föräldrarnas frånfälle,

sjukdom, lastbarhet, barnets vanart eller något annat. Därefter angivas

de förutsättningar, under vilka barnet kan med tvång skiljas från hemmet.

Det härvidlag bestämmande synes böra vara, å ena sidan att barnet är i ovillkorligt

behov att bliva omhändertaget och å den andra att föräldrarna ej godvilligt

lämna sitt medgivande härtill. Slutligen bör omhändertagande för skyddsuppfostran

begränsas till de fall — men alla sådana — där barnet visat vanart.

Sistnämnda fall bliva alltså identiska med dem, där intagande å skyddshem

kan ifrågakomma.

289. Svenska stadsförbundets styrelse: Om själva handläggningen av frågor

rörande barns omhändertagande för skyddsuppfostran har styrelsen redan i viss

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

män uttalat sig i samband med frågan om ungdomsråden. Genom denna myndighets

borttagande ur förslaget, skulle proceduren väsentligen förenklas. Någon

uppdelning av stadgandena för det administrativa förfarandet hos barnavårdsnämnd

i stad, som icke deltager i landsting, å ena sidan och övriga nämnder

å den andra, vore då icke längre erforderlig, utan bleve proceduren i samtliga

nämnder densamma. Det särskilda förfaringssättet för ärenden rörande barn

mellan 15 och 18 år bortfölle, och någon särskild underställning av fall, där

föräldrarna icke lämnat sitt samtycke, vore icke längre nödvändig.

Denna förenkling skulle också helt säkert kunna medföra en annan fördel,

i det att det sjunde kapitlets stadgande!! då kunde göras betydligt enklare.

Som lagförslaget nu föreligger, synes särskilt detta parti av lagen vara rätt

svårhanterligt genom de upprepade hänvisningarna från den ena paragrafen till

den andra.

Ungdomsrådens borttagande skulle givetvis påkalla en förändring av själva

instansordningen och besvärsförfarandet. Barnavårdsnämnd i stad, som icke

deltager i landsting, har ju med avseende å barns skiljande från hemmet och

omhändertagande för skyddsuppfostran jämställts med ungdomsråd. Besvär över

dylik barnavårdsnämnds beslut i sådana frågor skulle därför ställas till Kungl.

Maj:t. Om nu även övriga barnavårdsnämnder skulle genom den av styrelsen

påkallade förstärkningen också de få utöva de tilltänkta ungdomsrådens funktioner

enligt kapitel 7, läge det väl närmast till hands, att även för deras vidkommande

besvären finge anföras hos Kungl. Maj:t. Emellertid vill det synas naturligare,

att med den av styrelsen föreslagna anordningen samtliga nämnders beslut finge

i första hand överklagas hos länsstyrelsen, som ju såsom inspektionsmyndighet

icke heller torde böra ställas utanför kännedomen om dessa viktiga ärendens

handläggning.

Skulle på sätt styrelsen ovan förordat, barnavårdsnämnder icke i alla kommuner

införas, måste givetvis möjlighet beredas för en adjunktion med domarutbildade

bisittare även i den myndighet, som i dessa samhällen skulle ersätta

barnavårdsnämnden.

Beträffande stadgandena i övrigt i detta kapitel finner styrelsen en utsträckning

av barnens omhändertagande till barn i åldern 15—18 år väl vara ägnad

att bereda det allmänna, även kommunerna, avsevärda kostnader. 1 betraktande

av den stora samhälleliga betydelsen av en dylik utsträckning finner styrelsen

sig emellertid icke böra avstyrka ett sådant steg.

I detta sammanhang vill styrelsen icke underlåta att framhålla det enligt

styrelsens mening oegentliga i att använda benämningen barn för ungdom upp

till 18 år. Bagens benämning »lag om den offentliga barnavården» synes med

hänsyn till här berörda stadgande vara mindre adekvat. Det ovan nämnda

finska betänkandet avhandlar »samhällets barn- och ungdomsskydd»; en benämning

i analogi därmed synes även för den svenska lagen naturligare.

290. Länsstyrelsen i Uppsala län: Det är svårt att förstå grunden till de gjorda

distinktionerna, som innebära, att skyddsuppfostran skall användas å barn under

femton år endast om det redan är vanartat, å barn mellan femton och sexton

år, om det är i fara att bliva vanartat eller redan på visst sätt visat vanart,

samt å barn mellan sexton och aderton år endast i sistnämnda fall.

3 mom. synes kunna avse endast det fall, som omförmäles i 2 mom., och bör

då sammanslås med detta.

Se även svenska fät ti gv år ds förbund ds barnavård sbyrå 101 s. 69 samt skolöverstyrelsen

94 och skyddshemsinspelitören 95.

291. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Förevarande § angiver, vilka barn, som äro

föremål för skyddsuppfostran. Med stadgandet i 2 mom. torde vara avsett att

träffa alla de former av vanart, som icke bestått i straffbara handlingar. För

att tydligare framhålla nämndens rätt att ingripa i ett sådant fall, där ett barn

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 haft. (Nr 150.) 1972 23 26

46 §.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

över 15 år visat grövre vanart samt därjämte begått en jämförelsevis obetydlig

brottslig gärning, varför åtal icke anses böra följa, därest barnet omhändertagen

för skyddsuppfostran, synes det nämnden lämpligt, att paragrafen ändras på det

sätt, att 2 och 3 mom. utgå samt att i 1 mom. c) i stället för »femton år»

sättes »aderton år». Skulle nämnden nu hava omhändertagit ett barn, som

efter fyllda femton år gjort sig skyldigt till brott, varför åtal sker och straff

ådömes, får givetvis uppfostringsförfarandet vika. Detta synes emellertid vara

en mindre olägenhet än om nämnden, för att återgå till det nyss anförda

exemplet, underläte att vidtaga åtgärd, fastän åtal av eu eller annan anledning

utebleve.

Ledamoten av nämnden fräken Lindhagen (reservation): Föreslår bibehållandet

av kommitténs formulering, då jag ej kan biträda barnavårdsnämndens majoritets

uppfattning, att 2 mom. kan utgå. Jag får påpeka, att straffbarhetsåldern är

under utredning i samband med det arbete, som föreligger hos sakkunniga för

utarbetande av förslag till åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten.

292. Förste provinsialläkaren i Stockholms län: Framför ordet »äventyras» i

46 § a) borde inskjutas »enligt läkares intyg», ty vem skall annars bestämma,

när barn vanvårdas?

293. Svenska fattigvårdsförbundets bamavårdsutskott: I samband med granskningen

av denna paragraf, som angiver de barn, som böra bliva föremål för

skyddsuppfostran, önskar utskottet ifrågasätta, huruvida skäl icke tala för, att

bestämmelserna i folkskolestadgans § 42 mom. 4 angående vanartade lärjungar

och § 51 angående åtgärder mot tredskande föräldrar eller målsmän lämpligen

borde inarbetas i lagen om den offentliga barnavården. Förutom de allmänna

skäl, som tala för en dylik anordning, må anföras, att proceduren mot tredskande

föräldrar enligt § 51, varvid skolråd, vederbörande församlings pastor samt kyrko

rådet i tur och ordning eventuellt hava att vidtaga åtgärder, är tungrodd och

stundom medför allvarlig tidsutdräkt.

47 §. 294. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Det torde vara lämpligt, att i denna

paragraf intages stadgande om skyldighet för föräldrar att inställa sig inför

nämnden för att tilldelas i paragrafen avsedd förmaning samt att förfallolös

utevaro förenas med de i 17 § angivna påföljder.

295. Ledamoten av nämnden fröken Lindhagen (reservation): Jag får härmed

uttala min stora tveksamhet huruvida, såsom i denna paragraf av kommittén

föreslås, ett barn må kunna tilldelas aga ända upp till 15 år. För flickor är

då säkert denna ålder absolut för hög, och aga bör icke för dem förekomma

upp till 15 år ens vid en skyddsuppfostringsanstalt. Vilken ålder för agas tilldelande

man än sätter, bör i 47 § även omnämnas, att detta får ske endast om

annan tillrätta vi sningsmetod icke är tillfyllestgörande, och om aga icke för barnet

i fråga kan anses hava menlig inverkan.

296. Stockholms stads konsistorium: Rätt att utdela aga åt omhändertagna barn

bör enligt konsistoriets mening för eu verksam uppfostrans skull tillerkännas

barnavårdsnämnden och dess verktyg även i åldern 15—18 år.

297. Förste provinsialläkaren i Stockholms län anför rörande 47 § 2 st., att det

här tyckes vara fråga om någon slags offentlig barnapiskare. Av motiverna

(sid. 195) synes, att kommittén varit mycket tveksam om lämpligheten av bestämmelsen

om aga. Den anses kunna medföra gagn. Men vem skall bestämma,

när så är förhållandet? Den kan också skada och ibland även drabba oskyldiga

barn. Vore det därför icke säkrasf att utesluta denna bestämmelse?

298. Förste provinsialläkaren i Gottlands län anför, att det finnes många andra

sätt, att komma till rätta med barn, utan att man genast behöver gripa till

aga, och föreslår därför, att ifrågavarande stycke får följande lydelse:

»— — — att barnet på lämpligt sätt bestraffas, eventuellt och i undantagsfall

med aga».

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr LrtO.

143

299. Folkskolinspektören i Värmlands östra inspektionsområde: Kommittén har

övervägt, om ej rätten till aga kunde helt och hållet uteslutas. Säkerligen hade

detta varit det ur alla synpunkter lyckligaste. Men då kommittén likväl bibehållit

agan som tuktomedel, borde den sökt utfinna något sätt, varigenom agans

användning begränsats till de fall, då den kunnat med visshet verkställas av någon,

som verkligen haft ett varmt hjärta för barnets väl. Svårigheterna för barnavårdsnämnderna

i detta hänseende bli därför alltfort tillfinnandes, om det föreliggande

lagförslaget kommer att antagas.

300. Länsstyrelsen i Uppsala län: 1 mom. I sista punkten bör tilläggas: 48 §

»i fråga om barn, som omförmäles i 46 § 1 mom.», varefter samma ord i 49 §

kunna uteslutas. Punkten bör med någon jämkning överflyttas till 2 mom.

301. Stockholms stads konsistorium: För fullständighetens skull torde bland

institutioner, åt vilkas vård barnavårdsnämnden i vissa fall kan besluta överlämna

barn, även böra, jämte barnkrubba, arbetsstuga o. s. v. nämnas kindergarten,

då sådana anstalter för barn i vissa större städer finnas upprättade på

ungefär samma sätt som barnkrubbor och arbetsstugor.

302. Länsstyrelsen i Östergötlands län: Uttrycket »skiljas från hemmet», som 49 §

även förekommer i nu gällande lagstiftning, synes böra utbytas mot annat

lämpligt uttryck, som angiver beslutets rättsliga innebörd, nämligen undandragandet

av barnet från föräldramyndigheten. Under länsstyrelsens ämbetsverksamhet

har förekommit fall, då länsstyrelsen på grund av nämnda uttryck

ej ansett sig kunna pröva ett underställt ärende, då barnet i fråga faktiskt redan

förut varit skilt från sitt hem och vistades hos andra.

303. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Ordet »äger» i förevarande paragraf

torde allenast avse att tillerkänna nämnden befogenhet att skilja barnet från

hemmet. Nämnden anser det vara av vikt, att det stadgas en ovillkorlig skyldighet

för barnavårdsnämnd att vidtaga denna åtgärd, där de i paragrafen angivna

förutsättningarna äro för handen.

304. Länsstyrelsen i Uppsala län: 1 mom. Det menas antagligen (jfr 2 mom.), 50 §

att föräldrarna skola kallas till personlig inställelse.

305. Länsstyrelsen i Östergötlands län: Åt stadgandet i 8 § av nu gällande

lag den 13 juni 1902, som i huvudsak motsvarar 50 och 51 §§ i lagförslaget, har

av länsstyrelsen givits den tolkning, att det åligger barnavårdsnämnd att inom

fjorton dagar delgiva eller i varje fall vidtaga åtgärder för delgivning med

föräldrarna av beslut om barns skiljande från dem. I särskilt fall vägrades här

fastställelse av ett dylikt beslut på grund av att delgivning ej skett inom sagda

tid och blev, efter anmälan från barnavårdsnämnden i fråga till justitieombudsmannen,

denna tolkning av honom gillad. Till förekommande av olika uppfattningar

härvidlag synes lämpligt att bestämd föreskrift härutinnan införes i lagen.

306. Stockholms stads barnavårdsnämnd: I 1 mom. föreslagna stadgande inne
fattar

skyldighet för barnavårdsnämnden att personligen höra föräldrarna i

ett hos nämnden anhängigt ärende. Nämnden underskattar icke vikten av att

äga personlig kännedom om barnen och deras föräldrar. Särskilt måste detta

vara nödvändigt i de fall, där den, som verkställt utredningen i ärendet, är i

ett eller annat avseende tveksam om huru fallet rätteligen bör behandlas. Dock

håller nämnden före, att då det, såsom i dessa ärenden ofta är fallet, är fråga

om hemlivets allra intimaste förhållanden, det mera sällan skall lyckas att få

föräldrarna att inför ett flertal främmande personer uttala sig på ett naturligt

sätt, så att nämnden kan bilda sig en säker uppfattning för ett rätt bedömande

av fallet. Oavsett att en dylik procedur i en stad sådan som Stockholm kommer

att taga avsevärd tid för nämnden, måste den i de fall, som äro klara, och där

den, som verkställt undersökningen, med föräldrarna är fullt ense om den åtgärd,

som från nämndens sida lämpligen bör vidtagas, vara utan egentlig mening.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ls proposition nr 150.

Nämnden anser därför, att ifrågavarande stadgande bör omarbetas på sådant

sätt, att nämnden tillerkännes rätt att i de fall, där den finner nödigt, inkalla

föräldrarna.

Då det emellertid kan tänkas, att föräldrarna, även om nämnden ej anser

deras hörande erforderligt, vilja personligen inför nämnden framlägga sina skäl,

bör det givas dem tillfälle härtill och fördenskull jämväl föreskrivas, att föräldrar

i varje deras barn berörande ärende skola underrättas om denna sin rätt

samt om tiden för ärendets behandling.

307. Barnavårdsnämnden i Göteborg: Nämnden anser, att 2:dra meningen i

50 § 1 mom. bör formuleras så: Då nämnden finner så lämpligt, skola de (barnets

föräldrar) för sådant ändamål personligen inställa sig inför nämnden. Det kan

nämligen förekomma fall, då målsmans närvaro vid nämndens förhandlingar ej

bör förekomma, varför eu kategorisk bestämmelse härvidlag ej bör givas. Styckets

fortsättning torde därjämte erhålla följande förenklade lydelse: Finner nämnden

nödigt, att jämväl barnet höres, må nämnden förordna därom.

308. Stockholms stads konsistorium: Att det barns föräldrar, om vars skiljande

från hemmet det blir fråga, i allmänhet skola personligen inställa sig inför

nämnden för att höras i ärendet, är dels föga ändamålsenligt — det är vida

större utsikt att få dem rätt till tals genom barnavårdsnämndens ombud mellan

fyra ögon än i närvaro av en hel nämnd — dels skulle det t. ex. i våra större

städer vålla eu omständlighet och tidsutdräkt, som är att bestämt avråda.

309. Skyddshemsinspektören: Man står tveksam, huruvida den i 50 § införda

nya formuleringen att barnets föräldrar, så vitt ej hinder möter, skola inställa sig

för nämnden, är lycklig. I många fall, även där hinder för föräldrarna icke

möter, kan ett enskilt samtal verka lyckligare än ett föräldrarnas inkallande inför

sittande nämnd.

310. Kammarrätten: Det torde kunna ifrågasättas, om icke föräldrarnas personliga

inställelse bör kunna inskränkas till det fall att särskilda skäl därför föreligga.

I allt fall synes sådan inställelse icke böra i lag föreskrivas, där föräldrarna

själva påkallat barnets omhändertagande.

311. Svenska fattigvårdsförbundets barnayårdsbyrå: Vidkommande 50 § vill byrån

framhålla, att ett personligt hörande av föräldrarna i där avsedda fall inför

barnavårdsnämnden ej sällan skulle för dem innebära ett svårt obehag utan

motsvarande nytta. Det synes byrån fullt betryggande, om .föreskrift gåves av

innehåll, att tillfälle alltid skulle beredas föräldrarna att, om de så önskade,

yttra sig inför nämnden, samt att nämnden ägde rätt att, då så prövades erforderligt,

inkalla föräldrarna till personligt hörande.

312. Svenska fattigvår dsförbundets barnår år dsutskott: Det kan, enligt utskottets

mening, ofta nog innebära ett stort lidande för föräldrarna att under angivna

förhållanden inställa sig personligen inför nämnden. Kommitterade ifrågasätta,

huruvida det icke — för att undvika onödig hårdhet i förekommande fall —

vore tillfyllest att stadga, att barnets föräldrar skola höras i ärendet, vilket i

så fall kunde ske annorstädes än inför barnavårdsnämnden eller eventuellt orden

»så vitt hinder därför ej möter» kunde mildras.

313. Domkapitlet i Göteborg: I 50 § föreskrives, att, när det är fråga om

vanartat barn och även eljest i visst fall, icke blott föräldrarna utan ock barnet

skall höras. Är icke detta att göra ett dylikt barn väl mycken heder? Och det

går väl an, när det är inför barnavårdsnämnden som föräldrarna och barnet

skola höras. Men i 52 § föreskrives samma hörande inför ungdomsrådet. Ungdomsrådet

kan besluta, att icke blott föräldrarna utan även barnet skall inför ungdomsrådet

höras. Och enligt 50 § 2 mom. skola tvångsåtgärder användas.

51 314. Barnavårdsnämnden i Uppsala: Det hade varit önskvärt, att vid formule
ringen

av 34 §, 51 § 3 mom. och 54 § 2 mom. bland anledningarna till barns

interimistiska omhändertagande även upptagits sådana fall, där fara kan tänkas

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150. 145

uppstå för annan än barnet självt därigenom att barnet icke genast omhändertages.

315. Skyddshemsinspektören: Jämför man 51 § 3 mom. och 54 § 2 mom. med

34 § 2 stycket synes framgå, att kommitterade mena att barnavårdsnämnd skall

ha rätt till så att säga extra hastig procedur i endast sådana fall, då ifrågavarande

barn skulle genom vanligt tillvägagångssätt för barns skiljande från hemmet

löpa risk att fördärvas. Barnavårdsnämnd synes sålunda icke tillerkännas rätt

till hastigt ingripande om ett barn, t. ex. en 16 års pojke, är till uppenbar

skada för sin omgivning. Det synes mig dock nödvändigt att lagtexten förtydligas

därhän att en barnavårdsnämnd må kunna göra processen kort och från dess

omgivning hastigt skilja ett barn, som är till uppenbar skada för sina kamrater

eller som är samhällsfarligt.

316. Länsstyrelsen i Uppsala län: 2 mom. Att för valet av underrätt kan vara av 52 §

betydelse de personers vistelseort, som skola höras, är givet. Mindre klart är

däremot, vilken betydelse i detta hänseende bör tillkomma »ändamålet med

förhöret»; det kan ej gärna vara avsett, att ungdomsrådet skall taga hänsyn till

olika domares personliga kvalifikationer. Måhända åsyftas endast, att ungdomsrådet

kan finna skäl anlita en domstol, som snart sammanträder.

317. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Bland de åtgärder med tillrättaförande 54 §

syfte, som före ett barns skiljande från hemmet kunna vidtagas, upptager förslaget

även aga, detta dock allenast för barn under 15 år. Beträffande vanartad ungdom

i åldern 15—18 år säges i första stycket av förevarande moment uttryckligen,

att tilldelande av aga ej må föreskrivas. Intages en ung person i skyddshem,

är han givetvis underkastad skyddshemmets disciplinära åtgärder, vari även aga

ingår. Häri synes en inkonsekvens ligga. Visserligen kan det å ena sidan invändas,

att aga verkar på annat sätt, om den ingår i ett uppfostringssystem och

icke utgör ett fristående straff, men å andra sidan synes det med fog kunna

sägas, att äro 15—18-åringar icke för gamla att tilldelas aga å skyddshem, så

äro de det icke heller eljest. Nämnden anser därför, att orden »dock må ej

föreskrivas tilldelande av aga» böra utgå.

Ledamoten av nämnden fröken Lindhagen (reservation): I överensstämmelse med

mitt ovanstående yttrande (se 295) tager jag naturligtvis ett bestämt avstånd från

barnavårdsnämndens majoritets förslag, att barnavårdsnämnd skulle få rätt att tilldöma

aga för barn och ungdom ända upp till 18 år. Kommittén bibehåller agan

inom skyddsuppfostringsanstalter, emedan det ännu anses nödvändigt, att eu sådan

åtgärd är tillåten för disciplinens upprätthållande. Det är dock något möjligare,

att aga i enskilda undantagsfall kan hava någon sorts förmånlig verkan, då den

kan tilldelas inom en anstalt omedelbart eller kort efter förseelsens begående,

än om det skall utdömas av en barnavårdsnämnd för ett barn eller en ungdom,

som vistas i sitt eget hem, är utackorderat i enskilt hem eller mer tillfälligt

omhändertaget i en upptagningsanstalt. Det är därför jag anser det fullständigt

förkastligt, att barnavårdsnämnd skulle få tilldöma aga ända upp till 18 år, såsom

majoriteten föreslår.

Se även barnavårdsnämnden i Uppsala 314.

318. Stockholms stads barnavårdsnämnd: I denna § bestämmes den ålder, efter 57 $

vilken beslut om skyddsuppfostran icke får verkställas. Med den förändrade

lydelse, nämnden föreslagit av 46 §, bör första stycket av förevarande paragraf

avse de i 46 § a) och b) samt andra stycket de i 46 § c) omförmälda barn.

Till denna paragraf synes ock böra fogas en föreskrift av innehåll, att där

barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, dömes till fängelse eller straffarbete,

eller av domstol varder förordnat om barnets intagande i allmän uppfostringsanstalt,

beslutet om barnets omhändertagande för skyddsuppfostran skall

vara förfallet.

Se även svenska Jattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå 101 s. 69.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

58

61 §.

63 }.

65 §.

''66 §.

8 kap.

Om barnhem.

68 §.

69 §.

70 §.

Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

319. Medicinalstyrelsen instämmer i ett av förste provinsialläkaren i Stockholms

län framställt förslag, att barn, som skiljes från föräldrahemmet, alltid borde

undersökas av läkare, både för barnets, fostrares samt kamraters skull, enär

psykiska defekter, tuberkulos, lues m. m. kunna förefinnas, utan att detta är

känt förut, samt visad vanart kan bottna i någon svaghet, vars uppdagande bör

kunna bliva till ledning vid uppfostran.

320. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Avfattningen av 1 mom. i 61 § giver

val vid handen, att nämnden även utan framställning från föräldrarna har att

pröva, huruvida barnet må återlämnas till föräldrarna, men av orden i 3 mom.

»framställning om barns återlämnande, som i 1 och 2 mom. sägs» synes framgå,

att detta icke är avsett. Nämnden anser därför, att stadgandet bör förtydligas,

så att det bliver klart, att nämnden, vare sig framställning gjorts eller ej, äger

att återlämna barnet, där förhållandena äro sådana som i momentet sägs.

321. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Nämnden anser, att likasom i 45 §

även här ordet »tjänst» i första stycket bör utbytas mot ordet »anställning».

Måhända borde uttrycket »lämnat hemmet» i andra stycket förtydligas, så att

det blir klart, att därmed åsyftas de i första stycket omförmälda enskilda hem

eller barnhem.

Se ovan 12, 52 s. 29, 66 s. 45, 69, 70, 99 s. 65, 102 s. 75, 103 s. 84.

322. Länsstyrelsen i Uppsala län: Till vilken åtgärd en anmälan hos domstol

tankes kunna leda, framgår varken av text eller motiver.

323. Svenska stadsförbundets styrelse: Kommittén förutsätter, att kommunerna

skola, i den mån behovet det påfordrar, sörja för tillkomsten av barnhem. I

detta sammanhang avvisar kommittén, åtminstone för närvarande, tanken på

statsbidrag för upprättande av upptagningshem, »då det synes ändamålsenligare,

att landstingen taga sig an denna angelägenhet». Det kan väl sättas ifråga,

om landstingen icke på sista tiden belastats med alltför stora ekonomiska bördor.

Styrelsen saknar väl anledning ingå på denna fråga, men vill däremot starkt

understryka önskvärdheten och behovet av statsbidrag för de städers del, som

icke tillhöra landsting. I dessa större städer, där barnavårdsnämnderna nödgas

taga hand om stora massor av barn, kommer det givetvis att uppstå stort behov

av upptagningshem för barnen, medan de blivande utackorderingshemmen utväljas.

Likaså kunna en del barn på grund av sjukdom icke utackorderas. Det torde

vara klart, att avsevärda kostnader åsamkas dessa städer för dylika hem och

statsbidrag för ändamålet synas väl påkallade. På denna punkt av förslaget

torde konsekvenserna så klart kunna bedömas, att frågan om detta statsbidrag

redan nu kan upptagas.

324. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Då det givetvis är lika erforderligt,

att i barnhem intagna barn där kunna erhålla ändamålsenlig uppfostran som

tillfredsställande vård, torde ett tillägg i förstnämnda hänseende böra fogas till

första punkten.

325. Förste provinsialläkaren i Uppsala län anför, att, då det i 69 § säges, att

plan för barnhem skall underställas länsstyrelsen för prövning, man väl får

taga för självklart, att länsstyrelsen, innan resolution meddelas, inhämtar förste

provinsialläkarens yttrande. Eljest borde i paragrafen lämnas bestämd anvisning

om sådant förfarande.

326. Förste provinsialläkaren i Blekinge lön anser även, att förste provinsialläkaren

borde tillförsäkras något inflytande vid fastställande av planer och föreslår

därför, att i paragrafen inryckes orden: »efter förste provinsialläkarens

hörande».

327. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Det i fråga om upprättande av enskilda

barnhem här föreslagna koncessionssystemet kan nämnden icke gilla. Nämnden

är av den bestämda uppfattning, att detta skulle komma att verka hämmande

på det enskilda initiativet, vilket hittills varit av stor betydelse för upprättandet

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

av sådana anstalter. Då det allmänna för närvarande drager stor nytta av dessa

anstalter och det för framtiden torde bliva än mer nödvändigt att lita till den

enskilda företagsamheten på detta område, måste det anses oklokt att införa en

dylik anordning. Den i 71 § föreslagna tillsynen genom barnavårdsnämnden

över ifrågavarande barnhem torde vara fullt tillräcklig. Skulle det bliva nödigt

att förbjuda fortsättande av en dylik privat bedriven barnavårdsverksamhet, bör

möjlighet härtill hållas öppen.

328. Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse: Kommitterade betona i

sitt betänkande (s. 110), att det för den offentliga barnavården bör vara angeläget

att uppmuntra tillkomsten av ändamålsenliga inrättningar för barnavården även

genom privat verksamhet. Detta torde dock i högst väsentlig mån motverkas i

fråga om upprättandet av enskilda barnhem, i fall koncessionstvång skulle införas.

Vad kommitterade säga om den varsamhet, som måste iakttagas vid

inspektion av »ett oavlönat förtroendeuppdrag» i barnavårdsnämnden gäller i

ännu högre grad i fråga om den enskilda kärleksverksamheten. 70 § synes oss

därför böra helt och hållet utgå. Bestämmelsen i 71 § om tillsyn över sådant

barnhem är fullt tillräcklig för att nå syftet.

329. Stockholms stads konsistorium: Det koncessionstvång, som i förslaget ålägges

förening, stiftelse eller enskild person, som önskar upprätta barnhem, skulle

lätteligen på ett olycksbringande sätt förkväva det fria initiativ, som hittills

bevisat sig hava stor betydelse för denna gren av barnavården. Det synes också

vfira onödigt, då ju en var vet, att det barnhem, som upprättas, står under

barnavårdsnämndens uppsikt, och att nämnden äger rätt att ingripa emot därinom

förefintliga missförhållanden. Denna punkt i förslaget anser sig konsistoriet således

också böra avstyrka.

330. Svenska stadsförbundets styrelse: Då av enskild upprättat barnhem skall

stå under uppsikt av vederbörande barnavårdssamhälles barnavårdsnämnd, som

(71 §) har att även öva kontroll över, att själva hemmet icke är bristfälligt, synes

nämndens yttrande böra inhämtas, innan länsstyrelsen ger tillstånd till dess

upprättande; ett stadgande därom synes böra införas i lagen.

331. Länsstyrelsen i Uppsala län: 1 mom. Föreskriften skall antagligen gälla

endast beträffande barnhem, som avses i 40 § första stycket. 2 mom. ^ Bestämmelser

om avveckling torde vara erforderliga åtminstone så, att tillståndet far

gälla ytterligare någon tid, dock utan rätt att intaga barn.

332. Barnavårdsnämnden i Halmstad: Den i utsikt ställda tillsynen och kontrollen

torde särskilt för sådana, som uppehållas genom enskild välgörenhet, komma att

innebära vissa farhågor för denna verksamhet, som fritt arbetat till stor välsignelse

för de värnlösa barnen, men som torde hämmas genom kontroll och uppgifter av

det slag, som statsinspektion medför.

333. Fattigvårdsstyrelsen i Vurberg: Fångvårdsstyrelse!! finner det synnerligen

angeläget att barnhem, tillhörande förening, stiftelse eller enskild person, kommer

att stå under direkt tillsyn av länsstyrelsen i det län, där hemmet är beläget,

och att befrielse från tillsyn varom i tredje stycket av 71 § säges, icke måtte

kunna lämnas.

334. Länsstyrelsen i Uppsala län: Även här kan respittid vara nödvändig

eller nyttig.

335. Länsstyrelsen i Södermanlands län: I anslutning till vad landstinget i dess

yttrande hemställt, och under särskilt åberopande av nödvändigheten, att under

närmaste åren icke betunga landstingen med allt för dryga kostnader, anser sig

länsstyrelsen böra förorda det i den av herr Magnusson ensam avgivna reservationen

framställda förslaget, att 74 § 1 mom. skall erhålla viss ändrad lydelse.

336. Länsstyrelsen i Gotlands län: Beträffande landstingets skyldighet att anordna

skyddshem anser sig länsstyrelsen böra, med fästat avseende å förhållandena

i detta län, instämma i det av kommittéledamoten Magnusson reservations
-

71 §.

72 §.

9 kap.

Om skyddshem.

74 §.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

vis framställda förslag, att denna skyldighet skall anses fullgjord, utom genom

skyddshems upprättande, även då landsting visar sig hava på annat sätt tillbörligen

sörjt för beredande av föreskriven vård och uppfostran av vanartade

barn.

337. Länsstyrelse» i Blekinge län, Kronobergs läns och Kalmar läns södra landsting,

barnavårdsnämnden i Hammerdal, fattigvårdsstyrelsen i Uppsala samt domkapitlet

i Strängnäs tillstyrka herr Magnussons reservation rörande befrielse i vissa fall

för landsting eller stad att upprätta skyddshem.

338. Stockholms läns landsting: Med avseende å de alltjämt ökade uppgifter

och bördor, som läggas på landsting och städer för sjukvårds- och andra sociala

ändamål, synes vad reservanten herr Magnusson framhållit därom att landsting

och städer, som ej deltaga i landsting, under av reservanten angiven förutsättning

ma kunna befrias från skyldighet att upprätta skyddshem, vara förtjänt

av synnerligt beaktande.

339. Södermanlands läns landsting: Landstinget vill understryka önskvärdheten

av att bestämmelsen om landstingens skyldighet att anskaffa vård för vanartade

barn måtte få den formulering som reservanten Magnusson föreslagit. Därigenom

torde tillräckligt antal vårdplatser för dessa barn kunna erhållas, utan att några

dyrbara nybyggnader behöva ske under den närmaste tiden.

340. Barnavårdsnämnden i Norrköping: Det må beklagas att kommittén icke

gått längre i fråga om skyddshemmens förstatligande och att den vill fastslå

den genom lagen den 6 juni 1919 införda skyldigheten för landsting och stac^äfullmäktige,

som icke deltaga i landsting, att sörja för skyddshem med erforderligt

antal platser. Något egentligt motiv härför har icke anförts, vilket är

så mycket underligare som kommittén annars plägat grundligt motivera vad den

föreslår. Den motivering, som låg bakom nämnda lag, har blivit vederlagd

genom förhållandenas utveckling efter dess antagande. Av huvudsakligen samma

grunder, som redan förmått staten att övertaga blindundervisningen och som —

enligt ett i Kungl. ecklesiastikdepartementet utarbetat förslag — väl komma att

snart nog medföra även dövstumskolornas förstatligande, bör staten tillgodose

landets hela skyddshemsbehov, i den mån det icke fylles av enskilda, föreningar

och stiftelser. I jämförelse med kommunaldrift har statsdrift på detta område

fördelen att genom skyddshemmens anordnande med hänsyn till hela landets behov

och genom rationell arbetsfördelning dem emellan de vanartades uppfostran och

undervisning kunna bliva både bättre och billigare än det är möjligt, när varje

landsdel nödgas operera på egen hand. På grund härav föreslår nämnden att

lagförslagets 74 § 1 mom. underkastas den omarbetning, som kan påkallas av

en närmare utredning av nu berörda angelägenhet.

34:1. Fattigvardsstyrelsen i Katrineholm: Vad angår reservationen av herr

Magnusson, innehållande förslag om ett tillägg till 74 § 1 mom. i kommitténs

förslag, så måste ett sådant tillägg anses opåkallat, då de uppfostringsanstalter,

reservanten i sin motivering hänvisar till, böra av vederbörande myndighet

erkännas såsom skyddshem, för så vitt de fylla anspråken på ett sådant. Skulle

det brista häruti, vore det icke till sakens fromma, att öppna möjligheter till

undantag för landstingen att tillfredsställande ordna frågan om skyddshem.

342. Skyddshemsinspektören: I fråga om skyddshem bibehåller kommittén i

sitt betänkande de föreskrifter som lagen den 6 juni 1919 innehåller, nämligen

att landsting och städer, som ej deltaga i landsting, äro skyldiga upprätta nödigt

antal skyddshem. Denna lag har redan visat sig högst väsentligt befrämja

skyddshemsväsendets utveckling. Det vore därför att beklaga, om i lagen, enligt

reservation av herr Magnusson, inrycktes en bestämmelse om att landsting (storstad)

må kunna befrias från sin skyldighet att hålla skyddshem, om landstinget

(staden) på annat sätt sörjer för uppfostran åt vanartade. En sådan bestämmelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

14?

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

skulle lagfästa eu villervalla på skyddshemsområdet, vilken alltför länge fått råda

men vilken nu, tack vare 1919 års lag, är på väg att hävas.

Tyvärr synes dock just i fråga om ordnandet av vårt skyddshemsväsende,.

lagförslaget icke lämna några klara riktlinjer. För närvarande finnes icke någon

gemensam officiell organisation för skyddshemmen. Man kan säga att fröet till

en sådan förefinnes i skolöverstyrelsens skyddshemskonsulent. Svårt är dock

att ännu så länge skapa någon slags fastare organisation. Det är ju landsting,

storstäder och enskilda, som i olika delar av vårt långsträckta land bygga och

hålla skyddshemmen, ofta efter nog så olika plan.

Lagförslaget kräver att för varje landstingsområde (storstad) skall finnas erforderligt

antal skyddshemsplatser (74 §). Men i förslaget — eller i motiveringen

— finner man intet om hur det samarbete landstingen (storstäderna) emellanr

vilket torde komma att visa sig nödvändigt för skyddshemsväsendets sunda utveckling,

skall utgestaltas.

Såsom ovan antytts pågår för närvarande, på uppdrag av en del landsting,,

en utredning i denna fråga. Det har för oss, som stå i det arbetet, varit ytterst

vanskligt att få fram några fasta konturer till samarbete. Hänsyn måste tagas

till åtskilliga kategorier barn (notoriska rymmare, sjuka, sinnesslöa, psykiskt

onormala), vilka icke böra beredas plats å de vanliga skyddshemmen. Där fordras

alltså samverkan med specialanstalter. Men samverkan kräves även beträffande

vanliga vanartade. Vid åtskilliga skyddshem förefinnes överflöd på platser (t. ex.

Kalix, Stenfors, Sundbo, antagligen Forsarna). I andra län finnas inga skyddshemsplatser

andra än dem som stå att vinna å Hall. Men för att vinna plats

å Hall kräves ju att gossen skall ha visat grov vanart. Här tarvas organisation,

eller åtminstone samverkan. Hur ett sådant samarbete bör ordnas antydes ej

av kommitterade. Det skulle alltså komma att bero på vederbörande skyddshemsstyrelser

(respektive landsting), om sådan samverkan komme till stånd.

Men detta förhållande torde ej bli till fromma för skyddshemsverksamhetens

organisation och växt i vårt land. Jag tager ett konkret exempel. Antalet vanartade

flickor är så lågt, att i de flesta fall eu del landsting torde komma att

förena sig om ett gemensamt skyddshem för flickor. Hur skall nu denna samverkan

etableras? Så ligger frågan för närvarande på åtskilliga håll. Det blir

inte lätt varken för dessa landsting själva eller för gemensamma kommitterade

eller eventuellt för skyddshemskonsulenten att komma någon vart med upprättandet

av hemmet. Ett landsting vill ett, ett annat vill något annat, ett tredje

vill ingenting alls. Det hände i mellersta Sverige, att en storstad och tvenne

landsting hade utsett kommitterade, vilka skulle förbereda frågan om gemensamt

skyddshem för flickor. Storstaden och det ena landstinget biträdde år 1920 ett

väl utarbetat förslag till samarbete, vilket förslag dock föll på det andra landstingets

avslag. Innevarande år har frågan åter fallit.

Det hade varit högeligen önskvärt, att, när nu kommitterade föreslagit att

landsting och stadsfullmäktige fortfarande skola bygga och hålla skyddshem, av

kommitterade även upptagits frågan om hur det nödvändiga samarbetet mellan

landsting och mellan landsting och storstäder skall tänkas ordnat för upprättande

och hållande av skyddshem.

Ty ett sådant samarbete blir nödigt ej endast nu under nybyggnadsperioden,

d. v. s. under trycket av 1919 års lag att landsting skall disponera nödigt antal

skyddshemsplatser — sådant samarbete kan också tänkas bli av nöden, när vårt

skyddshemsväsende blir mera utvuxet och vi börja skönja, hur grupperingen av

elever bör ske efter elevernas olika förutsättningar och med hänsyn till elevernas

rätt till differentierad utbildning.

Utom de nyss nämnda så att säga normala skyddshemmen, vilka upprättas

av landsting eller storstäder, skall staten upprätta specialskyddshem.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Alltför länge ha vi i vårt land saknat dessa här föreslagna specialanstalter

(eller avdelningar). Måtte det ej dröja för länge innan de kunna öppna sina

portar för sina skyddslingar, dessa, som äro till så mycken skada och vånda

på våra skyddshem. Om av olika anledningar vissa delar av kommitterades

förslag måste ställas på framtiden, så höra dessa partier om specialanstalterna

till de delar, som måste fram, måste igenom. Vi kunna inte komma någon vart

med hela vårt skyddshemsväsende, så länge vi sakna dessa specialanstalter.

Redan nu förefinnes alltså trängande behov av skyddshem av strängare karaktär

än våra vanliga skyddshem. Detta behov måste än starkare framträda, om

vanartade i 15—18-årsåldern skola komma att överlämnas till skyddshem. Detta

är ock med skärpa framhävt av kommitterade. Och enär kommitterade mena,

att dessa strängare skyddshem böra ordnas som anstalter med större antal barn,

hävdas i betänkandet den meningen att — då inom en större anstalt klassificering

kan ske mellan olika grupper •— ett sådant strängare, större statsskyddshem

skall mottaga såväl de grovt vanartade, vilka höra överflyttas från de

smärre skyddshemmen, som också de vanartade 15—18-åringarna.

Inför detta förslag ställer jag mig mycket tveksam. Ty enligt förslaget skulle

på samma anstalt kunna sammanföras t. ex. en 10-årig notorisk rymmare från

vanligt skyddshem med en 20-årig lösdrivare. Varför detta sammanförande?

Kommittén svarar: det är »ändamålsenligast att icke i lagen särskilja allt för

många olika slag av skyddshem med bestämda åtskillnader». Och bakom torde

ligga det praktiska motivet: icke för många och dyra anstalter.

På denna punkt synes mig svagheten i den av kommitterade antydda organisationen

framträda. Vi ha å Bona en stor, väl organiserad statens uppfostringsanstalt

för pojkar i 15—20-årsåldern. Men till denna anstalt, utrustad med de

modernaste hjälpmedel, med alla möjligheter till yrkesutbildning, skola ungdomsråden

icke kunna sända vagabonderna i 16—17-årsåldern. Ej heller skulle

t. ex. dit kunna överflyttas från ett mindre skyddshem en villkorligt utskriven

17—18-års elev, som visat grov vanart och opålitlighet. Och dock hava de,

både skyddshemmen och uppfostringsanstalterna, i det stora hela samma uppgift.

I sitt betänkande (sid. 245 tf.) visar kommitterade genom sin grundliga

-argumentation mot detta nu antydda förfaringssätt, hur nära kommitténs hela

betraktelsesätt i själva verket den tanken ligger, att samverkan borde förefinnas

mellan de olika slagen av uppfostringsanstalter. Här ovan har framhållits att,

pedagogiskt och psykologiskt sett, alla förkomna 15—18-åringar höra samman,

de må vara lösdrivare eller lagöverträdare. De höra ock anstaltsmässigt samman.

Det är med tillfredsställelse jag kan konstatera, hur kommittén (å sid.

245) mycket klart visar att i fråga om anstaltstyp, pojkarnas behandling och

personalens kvalifikationer full överensstämmelse måste tänkas mellan det stränga

statsskyddshemmet och en statens uppfostringsanstalt. Men ändock får här

ingen samverkan anordnas. Jag måste som min mening få uttala att hela vårt

skyddshemsväsen, både beträffande elev-materialets klassificering, beträffande

personalens rekrytering och beträffande den ekonomiska sidan skulle högst väsentligt

vinna, om vanliga skyddshem, statsskyddshem och statens uppfostringsanstalter

samarbetade och vore — med all frihet för de enskilda — samorganiserade.

Den enda väg, som enligt förslaget skall finnas mellan skyddshem och

uppfostringsanstalt, går över domstolen (sid. 76), en väg på vilken man icke

gärna vill föra fram barn.

Av största vikt synes mig vara att den villkorliga utskrivningen från skyddshem

får den allmänna- användning, kommittén i sitt förslag syftar till.

Denna form av uppfostringsarbete torde hittills allt för litet beaktats vid våra

skyddshem, delvis beroende på att bidrag ej utgår till villkorligt utskriven elev.

Frågan är av mycket stor betydelse ej blott, såsom kommitterade visa, från

synpunkten av elevernas fostran. Hela problemet om yrkesutbildningen å våra

s. 151 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 150.

151

smärre skyddshem skulle, om icke lösas, så dock föras ett gott stycke framåt

om de elever, vilka lämpade sig för yrkesutbildning och önskade sådan, kunde

mot skälig ersättning utackorderas såsom lärpojkar i j’rkesmäns hem och där

uppläras i ett yrke.

343. Svenska landstingsförbundets styrelse: Beträffande skyddshemmen får styrelsen,

under hänvisning till bilagda i »Meddelande från Svenska landstingsförbundets

byrå» intagen redogörelse för undersökning om behovet av skyddshemsplatser,

till en början framhålla, att nämnda behov av skyddshemsplatser

tydligen icke är så stort, som under intryck av ungdomens förvildning under

krisåren förmenades vid antagandet av 1919 års lag. Det har rätt allmänt visat

sig, att ett landstingsområde är för litet för att rekrytera ett skyddshem för

gossar och ett för flickor, om hemmen skola bliva av den storlek, som med hänsyn

till ekonomien ansetts lämplig. Ett samarbete mellan närliggande landsting för

gemensam skyddshemsverksamhet är under sådana förhållanden ofta nog nödvändigt,

och, enligt vad styrelsen har sig bekant, pågå för närvarande en del

underhandlingar för dylikt samarbetes etablerande. Nu har det visserligen på

sina håll, under hänvisning till bland annat dövstumundervisningen, förmenats,

att dylikt samarbete skulle medföra onödigt dryga kostnader, och att därför

staten, i likhet med vad för närvarande beträffande sagda undervisning föreslås

av skolöverstyrelsen i ett den 10 maj 1921 avgivet betänkande, skulle övertaga

skyddshemsverksamheten i dess helhet. Såsom ett ytterligare skäl för ett dylikt

förstatligande kan måhända gälla det förhållandet, att staten i varje fall enligt

det nu framlagda förslaget skulle hava att draga försorg om upprättande av

särskilda skyddshem med uppgift bland annat att bereda uppfostran åt vanartade,

vilka på grund av sin ålder eller vanartens beskaffenhet icke lämpligen

kunna mottagas eller behållas i de vanliga skyddshemmen. Gent emot dessa

erinringar torde emellertid böra anföras, att orsaken till de dryga kostnaderna

för dövstumundervisningen ingalunda är att söka i den omständigheten, att den

bedrivits genom samarbete landstingen emellan, utan fastmera däri, att antalet

dövstumma varit i hastigt nedåtgående, varigenom de för deras undervisning

förefintliga anstalterna och lärarepersonalen för närvarande torde vara alltför

omfattande. För övrigt synas kostnaderna för en av staten bedriven dövstumundervisning

att döma av skolöverstyrelsens i ovan omnämnda betänkande framlagda

förslag komma att ställa sig endast oväsentligt lägre än de nuvarande. I

vilket fall som helst och utan att vilja förneka, att skyddshems vården år 1919

lämpligen borde hava ordnats såsom en statens angelägenhet, håller styrelsen

före, att, eftersom ett stort antal landsting redan inrättat sig för denna vårds

handhavande i enlighet med 1919 års lag och förarbetena härutinnan beträffande

övriga landsting i allmänhet fortskridit så långt, att de kunna förväntas vara

avslutade, innan barnavårdslagen kan vara genomförd, det knappast torde vara

tillrådligt att för närvarande ändra de hittillsvarande bestämmelserna i förevarande

fråga, vare sig i enlighet med herr Magnussons reservation eller i enlighet

med framförda yrkanden å skyddshemsvårdens förstatligande. På dessa

skäl anser sig styrelsen böra tillstyrka det av kommittémajoriteten framlagda

förslaget angående skyddshemmen. Detta bör emellertid icke avskära möjligheten

till eu framtida förnyad prövning av förevarande spörsmål.

344. Länsstyrelsen i Uppsala lön: 1 mom. andra stycket. Det torde för befrielse

förutsättas, att tillräckligt »antal» skyddshem icke blott komma till stånd,

utan även stå till landstingets eller stadens förfogande.

345. Statskontoret: Kommittén har ansett, att det i princip borde ankomma

på staten att anordna strängare skyddshem, samt i sådant syfte i 74 § 2 och

3 mom. intagit bestämmelser om att staten har att anordna särskilda skyddshem

för vissa kategorier av vanartado barn. Kommittén har visserligen förebragt

någon utredning angående omfattningen av de anstalter, som härför skulle er
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

76 §.

77 §.

79 §.

10 kap.

Om understöd

för värd av

barn till

ensamstående

moder m. m.

81 och 83 §§.

152 Kungl. Maj:ls proposition nr 150.

fordras, men inga uppgifter föreligga om vare sig anläggnings- eller driftkostnader

för anstalterna.

346. Länsstyrelsen i Uppsala län: Bestämmelsen om överflyttning avser antagligen

blott överflyttning till skyddshem, som omförmäles i 74 § 2—4 mom.

Jämför stadgan detta i 78 och 79 §§.

347. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Då barnavårdsnämnden i övrigt intet

har att göra med barn, sedan det överlämnats till skyddshem, torde hänvändelsa

till domstol om förordnande av förmyndare för sådant barn böra göras av styrelsen

för skyddshemmet och icke såsom här avses av barnavårdsnämnden.

348. Stockholms städs barnavårdsnämnd: Nämnden finner uttrycket i 79 § 1 mom.

2 stycket »om hans uppförande varit opålitligt» ej fullt lämpligt utan anser det

bättre och mer i överensstämmelse med motiven om i stället användes uttrycket

»om uppfostran ej ännu visat sig verksam» eller liknande.

349. Tre ledamöter i kammarrätten: Den i 79 § föreslagna utsträckning av den

tid, under vilken skyddsling enligt nu gällande stadgande i lagen den 13 juni

1902 kan kvarhållas å skyddshem, synes högst betänklig, enär ett kvarhållandeav

en vuxen person mot dennes vilja lätt kan motverka syftet med skyddsuppfostran,

vartill kommer att bedömandet, huruvida skyddslingens uppförande varit

opålitligt, kan grundas på en rent subjektiv uppfattning hos dem, som haft

uppsikt över skyddslingen.

350. Barnavårdsnämnden i Uppsala: En brist i lagförslaget rörande skyddshem

synes nämnden förefinnas i 79 §, där icke stadgas rätt för skyddshem att, om

skyddslings uppförande därtill föranleder, till skyddshemmet återtaga utskriven

elev. Denna rätt, utsträckt att gälla intill det elev fyller 21 år, skulle otvivelaktigt

på skyddslings uppförande utom anstalten hava en mycket god inverkan.

351. Folkskolinspektören i Hälsinglands norra inspektionsområde: Under de är,

1904—1919, som inspektionen av skyddshemmet Gullgruva var anförtrodd åt

undertecknad, hade jag ofta tillfälle att iakttaga, med vilka svårigheter styrelsen

hade att kämpa, da det gällde att åt skyddsling bereda tjänst eller sysselsättning

vid utskrivning från hemmet och i min landstingsberättelse för 1911 riktade

jag eu särskild uppmaning till skolråd och barnavårdsnämnder att härutinnan

lämna nödigt biträde. Styrelsens och föreståndarens personliga förbindelser med

arbetsgivare in. fl. kunde nämligen ej vara så omfattande, att de i varje fall

ägde tillgång till lämpliga platser, och jag ansåg det vara en moralisk skyldighet

för de lokala myndigheter, som anlitat skyddshemmet för vård och uppfostran

åt vanartade, att också, sedan hemmet gjort vad detta förmått, lämna bistånd

vid skyddslings placering. Denna erfarenhet gör, att jag anser en komplettering

av lagen i nu berörda avseende vara av nöden. — Då det torde vara så gott

som omöjligt för en skyddshemsstyrelse att personligen utöva den tillsyn över

utskriven skyddsling, som föreskrives i 2 mom., utan att denna styrelse har

förbindelse med någon lokal myndighet, anser jag att även detta mom. bör utvidgas

till att omfatta ett åläggande för barnavårdsnämnd att härutinnan gå

styrelsen tillhanda. I förslag till reglemente för barnavårdsnämnd § 21 kunde

ett nytt stycke tillfogas, som erinrade barnavårdsnämnd om dess skyldighet att

i nu angivna fall ge skyddshemsstyrelse nödigt biträde.

352. Länsstyrelsen i Uppsala län: Det måste hälsas med tillfredsställelse, att

åtminstone i vissa fall och i vissa avseenden moder, vilken fött barnet i äktenskap,

tillerkännes samma förmåner som moder, vilken är i behov av understöd

för utom äktenskap fött barn. Måhända kan dock en fullständigare likställighet

ifrågasättas.

Se vidare ovan under rubriken »Förslaget i allmänhet och dess huvudprinciper». 3.

353. Länsstyrelsen i Uppsala län: Den omständigheten att moder »har» barn

med den man, med vilken hon lever tillsammans, synes åtminstone icke under

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

153

alla förhållanden äga verklig betydelse i avseende å ifrågavarande bidrag. Dessutom

torde ofta svåra och ömtåliga bevisfrågor uppstå.

354. Kammarrätten: Bestämmelsen i 81 § 1 mom. att modern skall erhålla

bidrag för barnet, även för det fall att hon icke själv vårdar detsamma, kan

för modern innebära eu alltför överväldigande lockelse att för eget bruk innehålla

bidraget. För övrigt synes bestämmelsen knappast tillfyllestgörande motiverad.

Någon principiellt avgörande betydelse på frågan, huruvida barnavårdsnämnden

skall ingripa till förmån för ett barn eller icke, har icke den omständigheten att

barnets moder lever tillsammans med annan man än barnets fader och har barn

med den, med vilken hon sammanlever. För övrigt giver stadgandet anledning

till svåra och ömtåliga bevisfrågor.

Bestämmelsen i 2 mom. synes utan olägenhet kunna utgå, enär det lärer vara

tillfyllest att barnavårdsnämnden, på sätt 1 mom. föreskriver, lämnar modern

det bidrag, som kräves, för att hon må kunna giva barnet erforderlig vård. I

allt fall torde kunna ifrågasättas, om barnavårdsnämndens understöd verkligen

bör fastställas till föreskrivet minimum även för det fall, att erforderlig vård

kunnat tillförsäkras barnet för ett belopp understigande detta minimum.

355. Östergötlands läns landsting: I fråga om tillsynen av fosterbarnen skulle

landstinget anse det fördelaktigt om i lagen föreskrevs, att ingå andra hem än

de, som vunnit vederbörligt godkännande såsom fosterhem, finge mottaga fosterbarn,

ty därigenom skulle redan från början kunna åstadkommas ett rationellt

skydd mot barns överlämnande i olämpliga hem.

355 a. Förste provinsialläkaren i Stockholms län: Upprepade gånger har från

medicinskt håll begärts, att koncessioustvång skulle införas för fosterbarnshem.

Denna önskan har kommittén ej tillmötesgått. Den säger (motiv s. 285), att

koncessionstvång icke skulle hindra s. k. änglamakeri, men ofta bemantla en

olämplig verksamhet. Då emellertid hot om allvarligt straff väl alltid verkar i

avsevärd mån avskräckande, kanske även uppfostrande, borde också koncessionstvång

och höga böter kunna betydligt hämma försöken till »änglamakeri». Att

fortsatt fosterbarnsverksamhet ej blir »mindre gagnelig», bör en barnavårdsnämnd

givetvis vara skyldig övervaka. Detsamma torde gälla, om koncession beviljas

vid en tidpunkt, mer eller mindre avlägsen från fosterbarns mottagande (286).

Att koncessionstvång ibland skulle kännas som »ett svårt och oberättigat hinder»,

är svårt att förstå, likaså att det skulle ligga fara uti att fosterbarnsvård bleve

i vissa fall »ett yrke». Det är så redan nu, ofta till fördel för vården. Och

goda fosterhem skola ju uppsökas av nämnden, detta framhålles flerestädes såsom

en synnerligen viktig uppgift för denna. Att vid koncessionstvång »schablonmässigt»

förfarande skulle uppstå eller att tillsynen under koncessionssystem

skulle bli »slappare», behöver väl knappast befaras. Man får ju förutsätta, att

barnavårdsnämndens ledamöter äga sunt omdöme och att övervakandet av barnavården

inom resp. kommuner sker på ett tillfredsställande sätt. — Mot det speciella

koncessionstvånget anmärkes, att man ibland ej har tid avvakta undersökning

av hemmet. Men å s. 288 framhålles ju, att nämnden bör ha goda hem

»på lager». — Att frågan kommit i nytt läge genom barnavårdsmannainstitutionen

är väl mycket sagt. Min egen erfarenhet talar ej i denna riktning. Barnavårdsman

är f. ö. ej alltid den lämplige att bedöma fosterhem. — Skulle någon

enstaka gång barn av barmhärtighet mottagas i ej koncessionerat hem, får man

väl anta, att nämnden förstår tolka lagen efter dess anda och ej genast tillämpar

stränga paragrafer, fastän anmälan kommer någon dag försenad.

355 b. Förste provinsialläkaren i Gotlands lön: Angående koncessionstvånget

har mycket tvistats. Om emellertid barnavårdsmannen tillsättes redan före

barnets födelse och barnavårdsnämnden och barnavårdsmannen samverka, torde,

såsom ock kommittén framhåller, något sådant tvång icke böra påfordras.

11 kap.

Om tillsyn örer

fosterbarn.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr löt).

355 c. Förste stadsläkaren i Stockholm: I frågan om koncessionstvång ansluter

jag mig obetingat till kommitténs mening.

355 d. Förste stadsläkaren i Norrköping: Kommitterade synas genom sitt förslag

ha lyckats undanröja de brister i fosterbarnslagstiftningen, varigenom densamma

blivit mer eller mindre ineffektiv, sålunda indragande under tillsynen av

alla fosterbarn, utökad anmälningsskyldighet, utsträckning av övervakningstiden

till fyllda 16 år, skärpning av bestämmelserna för fosterbarnshemmets beskaffenhet,

möjligheten till överflyttning av fosterbarn från ett hem till ett annat utan

den omgång, som ligger i den nuvarande bestämmelsen om barnets överlämnande

till den, som har att om detsamma taga vård, och kanske icke minst genom den

utsträckta giltigheten, som ett förbud att mottaga fosterbarn avsetts att innebära

jämte möjligheten till redan profylaktiskt verkande förbud att mottaga fosterbarn

för vård; härtill kommer dessutom den, ej enbart till fosterbarnen inskränkta

men för samtliga barn gällande bestämmelsen om direkt understöd, då

barnen befinna sig i värnlös situation, ett önskemål, som här och var redan

praktiserats i avseende å fosterbarnen vid sidan av lagens bestämmelser, men

som nu avsetts att lagfästas. Beträffande anmälningarna av fosterbarnen hava

kommitterade ej ansett sig böra förorda koncessionstvång och synas också härför

hava förebragt goda skäl.

355 e. Övriga 24 tjänsteläkare, vilka yttrat sig i ärendet (22 förste provinsialläkare,

1 förste stadsläkare och 1 stadsläkare), hava icke framställt erinran mot

kommitténs ståndpunkt beträffande frågan om koncessionssystem.

356. Stockholms stads konsistorium: I förslagets 87 § användes uttrycken:

»underhåll och vård samt uppfostran». Det synes konsistoriet vara av synnerligt

stor betydelse, att uppfostringsmomentet tillräckligt klart och starkt understrykes

i hela 11 kap. och annorstädes i lagen, där så kan behövas, på det att

det aldrig må under den offentliga barnavårdens handhavande förloras ur sikte,

utan tvärtom framstå klart såsom något oeftergivligt och jämte den yttre vården

synnerligen betydelsefullt.

357. Barnavårdsnämnden i Uppsala: Det begrepp, som ordet »vård» i lagförslaget

innebär, är (se t. ex. 87 och 91 §§) icke klart, i det ordet än måste

uppfattas innebära såväl den mera kroppsliga omvårdnaden som uppfostran, än

åter står sammanfört med uttrycket uppfostran på ett sådant sätt, att det synes

avse blott den mera kroppsliga sidan. Större tydlighet måste här genomföras.

358. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Med den utsträckning begreppet fosterbarn

enligt förslaget erhållit att omfatta även barn i åldern 7 till 16 år torde

angelägenheten, att dessa barn i fosterhemmet erhålla tillfredsställande uppfostran

vara minst lika viktig, som att de åtnjuta tillfredsställande vård. Avfattningen

av flera paragrafer i detta kapitel synes nämnden giva anledning till

anmärkning i berörda hänseende. Ändring härutinnan bör därför ske. Samma

anmärkning synes även kunna göras i fråga om de anledningar att förbjuda

mottagande av fosterbarn, som i 92 § 1 mom. sista stycket angivas, i det att

såsom sådan anledning jämväl bör upptagas det förhållandet, att vederbörande

illa uppfostrat egna barn eller fosterbarn.

Enligt 17 § 3 mom. av gällande fosterbarnslag äger konungen medgiva befrielse

från lagens föreskrifter, där styrelsen för barnavårdsanstalt, vars ordning

konungen fastställt, eller fattigvårdsstyrelse vidtagit fullt betryggande anordningar

för barnens vård. Sådan befrielse har medgivits, bland andra, fattigvårdsnämnden

i Stockholm. Något dylikt stadgande finnes icke upptaget i förevarande

förslag.

Det förekommer, att landskommunernas myndigheter med oblida ögon se de

större städernas utackorderingsverksamhet, och det synes nämnden kunna befaras,

att det ökade inflytande över fosterbarnsvårdens handhavande inom kom
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

munen, som barnavårdsnämnd enligt förslaget erhåller, kan medföra stegrade

svårigheter för denna verksamhet.

Såväl barnavårdsnämnden som fattigvårdsnämnden i Stockholm hava i de

orter, där av dessa myndigheter anskaffats fosterhem för omhändertagna barn,

särskilda lokalombud, vilka hava att genom regelbundna besök i hemmet, genom

förfrågningar hos lärare samt på annat lämpligt sätt hålla sig underrättade om

barnens hälsotillstånd, övervaka deras uppförande samt utöva tillsyn däröver, att

fosterföräldrarna noggrant iakttaga de föreskrifter i avseende å barnens vård och

uppfostran, som blivit av nämnden meddelade. Därjämte inspekteras värjo

fosterhem minst en gång varje år av någon av nämndens reseinspektörer, vilken

avgiver rapport om varje barn till nämnden. Där en kommun på dylikt sätt

ordnat uppsikten över utackorderade barn, synes tillsyn över samma barn av

den lokala barnavårdsnämnden icke vara erforderlig.

Nämnden anser därför, att i detta kapitel bör intagas ett stadgande, motsvarande

fosterbarnslagens ovannämnda föreskrift. Även om ett dylikt undantagande

skulle komma att medgivas eu viss kommun, bör dock förslagets

96 § fortfarande gälla, så att den lokala barnavårdsnämnden bibehålies vid

sin rätt att enligt paragrafens andra stycke göra anmälan hos konungens befallningshavande,

om det skulle inträffa, att den utackorderande kommunens barnavårdsnämnd,

oaktat missförhållande av i första stycket av samma paragraf angiven

art föreligger, icke vidtager åtgärd för missförhållandets avhjälpande.

359. Ledamoten av Stockholms stads fattigvårdsnämnd fröken Wedberg (reservation)^:

Vad fosterbarnen beträffar antager jag, att nämnden ej avser att instämma i

de av barnavårdsinspektören J. L. Kihlqvist uttalade betänkligheterna över

flyttandet av uppsikten över dessa barn till den nya barnavårdsnämnden (se

360). Emellertid vill jag härvid anmärka, att det val kan ifrågasättas, att

såsom nu sker för Stockholms stad kräva undantag från denna tillsyn. För

Stockholm, som naturligen icke kan eller bör avstå från att själv — liksom

varje annan, som utackorderar barn — se till att lämpliga fosterhem väljas och

inspektera dessa, synes det dock vara en vinst att kunna erhålla upplysningar

om föreliggande missförhållanden från vederbörande lokala myndighet; ett undantag

för Stockholm är därför ej oundgängligen nödigt.

360. Stockholms stads fattigvårdsnämnds förste barnavårdsinspektör: Enligt statistiken

finnas i Sverige utackorderade cirka 33,000 barn, varav enbart från

Stockholm cirka 3,000. Och att principen utackordering bör vara det förnämsta

medlet vid fostran av barn utom det egna hemmet, sägs tydligen i lagen 6 kap.

39 §: »barn, som omhändertages av barnavårdsnämnden, bör utackorderas i enskilt

hem». Så sker nu, men såväl de större som medelstora städerna och även många

landskommuner kunna icke skaffa lämpliga fosterhem inom den egna kommunen,

utan måste vända sig till hemmen inom kommunerna på landsbygden. De flesta

av dessa större kommuner hava under de senare åren, för att rätt sköta denna

verksamhet, skaffat sig särskilda organ för anskaffning av fosterhem och tillsynen

av de utackorderade.

Stockholms stad har icke blott organ, som ordna med barnens emottagande

å upptagningshemmen, där de få vistas tills de av läkare blivit undersökta och

behandlade, fått nödig tandvård och erhållit fastställd utrustning. Där finnes

ock ordnad inspektion, som icke blott besöker fosterhemmen och tillser barnens

vård utan • ock samtidigt noga tager reda på, vilka goda hem inom respektive

kommuner, som kunna anses lämpliga som fosterhem samt besöker och vidtalar

dessa att taga fosterbarn. Tillsynen av de utackorderade och nyanskaffning av

fosterhem sker sålunda i stor utsträckning samtidigt. Men därtill finnes i varje

utackorderingsområde ett lokalombud — eu för hela verksamheten rent av

omistlig anordning. Ett lämpligt ombud kan för utackorderingen utträtta storverk,

men får samtidigt icke rädas för svårigheter av flera slag och från kom
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

munernas styrelse och tongivande män hava de ofta utsatts för obehag och

trakasserier.

Barnavårdsarbetet i Sverige är icke en folksak som t. ex. i Danmark, och de,

som hos oss arbeta för att skafia fosterhem och sedan tillse fosterbarnen, få

nogsamt känna pa att det i allmänhet icke är i samarbete med myndigheterna

på de orter, där barnen utackorderas, utan rent av i strid mot dessa myndigheter,

skolråd, fångvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, som barn möjligen

kunna skaffas hem och deras rätt tillvaratagas inom området i fråga. Genom

detta föreliggande lagförslag hava visserligen dessa myndigheter något ändrade

befogenheter och andra namn, men personerna äro och förbliva desamma och

måste bli desamma, ty inom landsbygdens småkommuner råder ständig nöd på

lämpliga kandidater till olika nämnder.

Om jag här nedan kommer med exempel på det motstånd, vi vid utackorderingsarbetet

röna från nuvarande myndigheter, så blir detta därför säkerligen

fullt analogt med vad vi komma att få röna av de nya nämnderna.

När därför i motiveringen för den nya barnavårdslagen det hänsyftas på ett

fruktbringande samarbete mellan utackorderingskommunens inspektion och lokalombud

och vistelsekommunens barnavårdsnämnd, så vågar jag av 20-årig erfarenhet

säga, att sådant samarbete i regel är fullkomligt otänkbart under nuvarande

förhållanden.

Vill därför med några exempel belysa detta »samarbete», sådant det hittills

visat sig.

1. En barnlös lantarbetare med gott hem har en fostergosse. Denne kom

han för en tid sedan och ville återlämna, enär han icke kunde få behålla sina

platser över två ar, därför att husbönderna trodde att gossen, som var klen, då

skulle få hemortsrätt inom kommunen och så falla den till last. — Man kan

skratta åt en sådan okunnighet, men sådan är den dock säkerligen i tusentals

fall.

2. En skolråds- och barnavårdsnämnds ordförande begärde helt nyligen, att

vårt lokalombud skulle återtaga en 9-årig gosse och låta sätta honom på skyddshem,

enär han i sällskap med en 2 år äldre son till en ledamot av skolrådet

tagit karameller i handelsboden. Gossen hade icke förut visat något tecken på

vanart. När framställningen blev enträgen, lovade ombudet, att han skulle anmäla

gossen till oss för åtgärders vidtagande, om blott ordföranden i fråga ville

göra detsamma för den äldre gossen, som varit med om snatteriet. Men det

ville icke ordföranden vara med om.

3. Förra året meddelade ett lokalombud, att han av skolrådets ordförande

tillsagts att icke mottaga och utackordera fosterbarn i skolåldern, ty barnantalet

vore så stort, att man kunde befara, att folkskoleinspektionen skulle komma att

fordra anställande av ännu en lärarekraft.

4. Detta år har jag fått förbud från ett skolråd att inom området utsända

barn, enär skolrådet fruktade att annars möjligen få bygga ett skolhus till.

Och dock hade vi icke mer än 2 å 3 skolpliktiga barn inom de områden, som

påtalats.

5. För några år sedan började en komminister och v. ordförande i skolrådet

rent av göra personlig agitation för att dels få bort redan utackorderade barn

och dels hindra att nya antoges. Ja, han lät inom pastoratets 4 socknar utlysa

kyrkostämmor, där det rent av beslöts, att fosterbarn inom kommunerna icke

skulle få mottagas.

6. Därtill finnas flera exempel på huru vistelsekommunernas myndigheter

visat sig synnerligen partiska, då det gällt döma en förseelse, begången gemensamt

av fosterbarn och kommunens egna barn. Jag tänker härvid på ett rent

upprörande fall. En välartad, men något enfaldig gosse beskylldes för en del förbrytelser,

såsom stenkastning genom fönster, nidskriverier m. m. Skolrådet samman
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

kallades och anställde förhör. Pojken var vanvettig av skräck, och fosterföräldrarna,

som togo honom i försvar, voro förtvivlade. En bekännelse frampressades

och gossen tilldelades aga, och till oss kom framställning att omedelbart

återtaga gossen från det goda hem, där han varit som eget barn i många år.

Under tiden tog vårt lokalombud saken om hand och lyckades få fram den

rätte skyldige samt bevisa fosterbarnets fullkomliga oskuld.

7. Att även lärarkåren till viss del är avogt stämd mot utackorderingen och

därmed även mot fosterbarnen, har jag många bevis på. Men blott ett exempel

skall här framdragas. En energisk lärare i ett av våra större områden synes

hava föresatt sig att göra slut på utackorderingen. Han började arbeta personligt

bland fosterföräldrarna, men som vi hade skolrådets synnerligen intresserade

och kraftige ordförande till lokalombud, så misslyckades tilltaget. Då tillställdes

vi en skrivelse med framställning att några barn, som icke skulle hava

goda hem, skulle flyttas. Vid den undersökning, som strax verkställdes, befunnos

klagomålen oberättigade. En tid därefter klagade samme man på en del andra

barns hem, men nu hos statens fattigvårdsinspektion. Undersökning verkställdes,

men även nu befunnos klagomålen oberättigade. Då försöktes nå resultat

genom att vända sig till pressen med insändare, och nu senast har han vid

ortens läraremöte, som utom lärarekåren besöktes av ett par präster, lyckats få

till stånd ett uttalande mot utackorderingen.

När man vet allt detta och därtill huru våra lokalombud rent av trakasserats

för sitt arbete för barnens väl, då blir man verkligen betänksam, när man ser

det nya lagförslaget.

Där står nämligen ill kap. 87 §: »Är barn, som icke fyllt 16 år, av annan

än samhällets barnavårdsnämnd överlämnad till vård i enskilt hem, skall nämnden

öva särskild tillsyn därå etc. — — — »samt i 89 § andra stycket: »Barnavårdsnämnd

har att giva barnafostrare de närmare föreskrifter rörande barns vård,

som erfordras».

Det vill säga, att de samhällen, som hava sin barnavård ordnad som t. ex.

Stockholms stad, som enligt en i dagarna hållen föreläsning av statens fattigvårdsinspektör

sköter sin utackordering mönstergillt, alla dessa samhällen skola

genom denna lag, om den blir antagen, berövas sin myndighet över barnen. De

kunna ju icke hindras hälsa på barnen, men den lagliga myndigheten lägges

till ortens barnavårdsnämnd, och av ovan sagda torde väl framgå, att densamma

ser utackorderingen lindrigt sagt med oblida ögon.

Följden blir — jag säger det med fullkomlig övertygelse — att lokalombnden

komma att ledsna och avsäga sig uppdraget, och inom några få år är allt det

arbete, som under de senaste årtiondena nedlagts för att ordna utackorderingsverksamheten,

fördärvat.

Denna fråga har ock en ekonomisk sida. Om jag enbart tänker på Stockholms

stad, så måste den naturligen skaffa barnhem för de barn, som måste

omhändertagas och icke kunna utackorderas. Om jag då bortser från de stora

byggnadskostnaderna, så kommer enbart det årliga underhållsbidraget för barnen

att öka budgeten med säkerligen 2 miljoner kronor per år.

Då det enligt lagförslagets anda icke kan vara meningen att hindra utackorderingsverksamheten

utan att fastmera gynna densamma, bör för de kommuner,

som vilja och kunna sköta sin barnavård på mönstergillt sätt, finnas eu möjlighet

att slippa såväl anmälningsskyldigheten till som tillsynen av vistelsekommunens

barnavårdsnämnd. Lagförslaget visar huru i visst fall såväl anmälningsskyldigheten

som ock tillsynen kan genom Konungens medgivande undandragas

vistelsekommunens barnavårdsnämnd. Detta gäller om barnhem, som

blivit godkända såsom sådana av Konungens befallningshavande. I 8 kap. 71 §

3 mom. säges uttryckligen: »Konungen må — — — kunna medgiva befrielse

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 höft. (AV 150.) 1971 u 27

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

från tillsyn, som här sägs», och i 11 kap. 95 § 2 mom.: »På Konungens befall
ningshavande

ankommer att---medgiva befrielse från anmälningsskyldighet,

som här stadgas».

Om dessa tvenne bestämmelser få tillämpas för i privata hem utackorderade

barn torde verksamheten kunna uppehållas såsom förut.

Se även Stockholms stads fattigv&rdsinspektörs uttalande under rubriken »Förslaget

i allmänhet» etc. 59 s. 33 och 35.

361. Socialstyrelsen: Styrelsen föreslår sådan ändring i 11 kap. att det möjliggöres

för en kommun att påtaga sig tillsynen av fosterbarn, som placerats

inom annan kommun. Givetvis bör ett sådant åtagande göras bindande samt

definitivt fritaga den andra kommunens barnavårdsmyndighet från ansvaret för

tillsynen av barnet.

362. Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg åberopar följande uttalande av fattigvårdsdirektören

därstädes: Till lagförslagets lyckligaste och viktigaste bestämmelser

äro att räkna de, som föreskriva barnavårdsnämnds inspektionsplikt beträffande

alla inom kommunen utackorderade barn och anmälningsplikt för en var utackorderande.

Den frihet från inspektion, som av Konungen enligt nu gällande

lag om fosterbarns vård kan lämnas de fattigvårdsstyrelser, som själva ha egen

ordnad inspektionsverksamhet, torde dock behöva förnyas i barnavårdslagen,

emedan eljest ökade svårigheter komma att för de stora städerna möta vid

fosterhems anskaffande. De fördelar, ett barns uppväxt och fostran i ett verkligt

hem erbjuda framför surrogaten i barnhem, där de icke komma i kontakt

med livets fostrande verkligheter, äro så stora, att allt bör göras till underlättande

av det återförande av arbetskraft till landsorten från storstäderna, som

på ett naturligt och ömsesidigt fördelaktigt sätt sker genom städernas utackorderingssystem.

Det är ett för väl känt förhållande för att här behöva refereras,

att många kommunalmän, i tro att därigenom värna sin bygd mot befarade

kostnader, göra allt för att förhindra och även förbjuda mottagandet av fosterbarn

från städerna. Skulle dessa som ytterligare makttillskott få lagparagrafer

att peka på, vilka fordra deras godkännande, innan barn få mottagas, kunna

många dörrar stängas för våra unga skyddslingar, och storstäderna bli nödsakade

tillgripa dyrbara och oändamålsenliga barnhemsbyggen.

363. Svenska stadsförbundets styrelse: Det generella stadgandet, att fosterhem,

utvalda av ett barnavårdssamhälle självt i annan kommun, skola vara föremål

för inspektion av denna kommuns barnavårdsnämnd, torde kunna medföra vissa

svårigheter, även med de mildrande föreskrifter, som meddelas i 96 § av förslaget.

Kommittén motiverar denna anordning därmed, att fosterhemmen i fråga

icke äro föremål för »den jämna tillsyn», som fosterhem i den egna kommunen

Detta må vara sant i allmänhet, men undantag finnas. Sä utackorderar t. ex.

Stockholms stad ett stort antal barn i fosterhem på landet. Dessa hem utväljas

mycket noga av särskilda lokalombud och inspekteras av dem; i regel torde

ombuden stå i tämligen intim kontakt med fosterhemmen. Dessa hem inspekteras

vidare av stadens inspektörer. Övervakandet av fosterhemmen torde sålunda

få anses effektivt även utan den lokala barnavårdsnämndens ytterligare

tillsyn. Liknande förhållanden förekomma även beträffande andra större städer.

Då särskilt i mindre landskommuner av ekonomiska skäl (med hänsyn till behov

av skollokaler etc.) förklarligt nog denna städernas utackordering måhända icke

alltid ses med så blida ögon, torde det icke vara uteslutet, att kommunens

»uppsikt» influeras av synpunkter, tämligen främmande för det avsedda ändamålet.

I de fall, där utackorderingssamhället är i tillfälle att utöva jämn och

effektiv tillsyn över sina i andra kommuner utackorderade barn, borde enligt

styrelsens mening inga hinder möta, att Kungl. Maj:t eller annan myndighet

finge generellt befria dylikt samhälle från inspektion av den lokala barnavårds
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 159

nämnden i utackorderingsorten. Betänkligheter borde så mycket mindre förefinnas

däremot, som ju även statens inspektion är verksam inom området.

I detta sammanhang må uppmärksamheten också fästas därå, att även på

andra fall av mera omfattande utackordering av fosterbarn liknande synpunkter

torde kunna tillämpas. Tidigare hava barn, utackorderade av Allmänna barnhuset

i Stockholm varit undantagna från fosterbarnsinspektion med hänsyn till

den uppsikt, barnhuset genom egna ombud utövat över vederbörande fosterhem.

Det nu föreliggande lagförslaget synes icke Öppna motsvarande möjlighet.

364. Barnavårdsnämnden i Uppsala: De skyldigheter, som vid en jämförelse

mellan 39 § sista stycket, 88, 93 och 95 §§ synes påvila utom barnhem m. fl.

jämväl barnavårdsnämnder, torde för sådan barnavårdsnämnd (i större samhällen),

som själv ombesörjer ordnad inspektion av sina utackorderade barn och

deras hem, kunna medföra ett för fosterhemmen onödigt och obehagligt ingripande

från barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet är utackorderat, varför befrielse

från dessa skyldigheter torde böra medgivas barnavårdsnämnd, som därom

anhåller och visar sig kunna själv ombesörja tillsynen på fullt tillfredsställande

sätt.

365. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott: Enligt utskottets uppfattning

är det nära nog nödvändigt, att till kapitlet om tillsyn över fosterbarn

fogas en paragraf av ungefär samma innehåll som 21 §, varigenom vid ordnandet

av fosterbarnsvården hänsyn skulle kunna tagas till de särskilda förhållandena

i landets större kommuner.

366. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå: Beträffande 87 §, vars rätta

innebörd enligt byråns mening endast kan framgå genom en alltför hårdragen

ordatolkning, vill byrån anmärka, att behov av tillsyn enligt dess mening föreligger

i fråga om barn, som vistas hos styvföräldrar — vilket ej skall falla

under paragrafen — i högre grad än beträffande barn, som vistas hos fareller

morföräldrar — vilket skall falla under paragrafen.

367. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott: Från barnavårdsnämndens

tillsyn över fosterbarn äro undantagna barn, som vistas hos styvföräldrar. Detta

är även fallet, då den naturliga fadern eller modern avlidit, och barnet alltså

fostras hos personer, med vilka det icke är förenat genom släktskap. Orsaken

till att dessa barn undantagas från barnavårdsnämndens tillsyn angives av

kommittén vara, att barnet fortfarande vistas »i ett hem, som är dess eget» och

ej dit överlämnats till vård samt att för sådant barn förmyndare i regel torde

böra utses. Tyvärr torde det dock beträffande ifrågavarande barn i allt för

många fall ligga en blott yttre sanning i orden, att barnet fortfarande »vistas

i ett hem, som är dess eget», och utskottet håller sålunda före, att styvbarn,

vilkas naturliga moder eller fader dött, även böra bliva föremål för barnavårdsnämndens

tillsyn.

368. Medicinalstyrelsen: Det synes lämpligt, att i 89 § föreskrives, att, därest

fosterbarn insjuknat och omständigheterna så påfordra, det skulle åligga barnafostrare

att tillkalla läkare samt barnavårdsnämnd att i sådant fall tillse, att

barnafostraren fullgjorde detta åliggande.

Beträffande 2 stycket i samma paragraf vill styrelsen erinra, att förste provinsialläkaren

i Stockholms län anfört, att i Danmark fostermodern lär givas en

ringa ersättning för vården av fosterbarn under dess sjukdom samt att även

extra hjälp torde givas till inköp av medicin.

369. Länsstyrelsen i Uppsala län: 1 mom. Första stycket är alltför strängt,

när föreläggandet meddelats på grund av 91 § andra punkten.

370. Medicinalstyrelsen: Det har anmärkts såsom olämpligt att undantaga faroch

morföräldrar från anmälningsplikt vid mottagande av barnbarn såsom fosterbarn,

och förste stadsläkaren i Stockholm framhåller, att uppsikten över dessa

s. 160 Kontrollera mot PDF

94 $.

95 §.

12 kap.

Om kostnad

för barnavård

enligt denna

lag.

97 §.

98 §.

160 Kung!.. Maj.ts proposition nr 150.

fosterhem skulle bliva fullständigt illusorisk särskilt i större städer. Medicinalstyrelsen

finner, vad förste stadsläkaren sålunda anfört, böra beaktas.

Medicinalstyrelsen delar även deras • mening, som yrka, att, om fosterbarn

avlidit, anmälan därom på landet skall göras tidigare än åtta dagar efter dödsfallet.

Anmälan härom bör göras snarast möjligt och senast inom fyra eller

helst inom tre dagar, efter det dödsfallet inträffat. Om obduktion anses erforderlig,

är det nämligen av vikt, att förordnande härom ju förr dess hellre utfärdas.

371. Förste provinsialläkaren i Stockholms län: Beträffande anmälningsskyldighet

vid ombyte av bostad inom kommun, torde det vara för länge att dröja med

dylik anmälan åtta dagar, fyra torde vara tillräckligt (se 17 §).

372. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott: Utskottet känner sig icke

övertygat av de skäl, som förebragts för att undantaga far- och morföräldrar

från anmälningsskyldighet. Känt är att barn, som lämnas till far- och morföräldrar,

ej sällan bliva föremål för svår vanvård, i allmänhet beroende på dessa

personers ofta höga ålder och därav föranledd oförmåga att lämna de dem anförtrodda

barnen nödig vård och tillsyn. Med hänsyn härtill torde det därför icke

föreligga skäl för samhället att frånhända sig det medel att få reda på denna

grupp av fosterbarn, som ligger i far- och morföräldrars anmälningsskyldighet.

373. Svenska stadsförbundets styrelse: Det vill synas styrelsen, som om föreskrifterna

om anmälan till barnavårdsnämnden rörande flyttning m. m. (93 §)

knappast vore effektiva, något som kommittén själv vidgår. Under sådana omständigheter

torde det kunna ifrågasättas lämpligheten av att borttaga den hittills

gällande skyldigheten för fosterbarnsinspektionen att till prästerskapet avgiva

uppgifter om fosterbarn. För att göra anmälningsbestämmelserna något

effektivare synes det vara önskvärt att uppehålla en god kontakt mellan barnavårdsnämnden

och prästerskapet, en kontakt som knappast torde tillräckligt

förmedlas av kyrkoherdens ledamotskap i nämnden.

I lagen torde böra åläggas ledamöter och tjänstemän hos hälsovårdsnämnd

(bostadsinspektion) ävensom polismyndighet att göra anmälan om av dem i

tjänsten funna missförhållanden med avseende å fosterbarnsvården.

374. Länsstyrelsen i Uppsala län: 94 § är alltför sträng, när fråga är t. ex.

om flyttningsanmälan.

375. Fattigvårdsstyrelsen i Varberg: Fångvårdsstyrelse!! anser lämpligt att 2

stycket av 95 § utgår, enär det ej torde vara lämpligt medgiva befrielse ifrån

anmälningsskyldighet på sätt, som däruti stadgas.

376. Socialstyrelsen: Bestämmelserna i 12 kap. angående kostnaden för barnavården

synas väl omständliga och svårfattliga samt föreskriva, sakligt sett, ett förfaringssätt,

som i vissa fall synes alltför invecklat. I det senare hänseendet vill

styrelsen särskilt framhålla föreskrifterna om barnavårdsnämnds och fattigvårds

styrelses inbördes ekonomiska mellanhavanden, och får styrelsen härutinnan

ansluta sig till den kritik och till de förslag, som framförts bland annat i svenska

stadsförbundets yttrande (se ovan under rubriken »Förslaget i allmänhet» etc.

103 s. 84).

377. Länsstyrelsen i Uppsala län: Kommitterade synas icke hava uppmärksammat

den betydelse, som det enligt bestämmelserna om understöd åt synnerligt skattetyngda

landskommuner kan äga, att barnavårdsutgifterna icke räknas som utgifter

för vare sig folkskola- eller fattigvårdsväsen.

378. Länsstyrelsen i Uppsala län: Uttrycket »övertaga» kan föranleda det missförstånd,

att barnavårdsnämnd får äganderätt till vad som tillhör eller tillfaller

barnet, och utgör i alla händelser icke någon förbättring av »omhändertaga» i

62 § av fattigvårdslagen. Att, såsom i motiven uttalas, arbetsförtjänst ej skulle

inbegripas under egendom, som »tillfaller» barnet, torde ej vara riktigt.

379. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Den rätt, som enligt denna paragraf tiller
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl, Maj:ta Proposition Nr 150.

kännes barnavårdsnämnden att bereda sig gofrigörelse för vårdkostnad av omhändertaget

barns egendom, bör, i överensstämmelse med vad nämnden nedan

under 100 § föreslår, göras gällande av fattigvårdsstyrelsen.

380. Länsstyrelsen i Uppsala län: Bestämmelserna om ersättning synas vara onö- 100—104 $§.

digt och oskäligt invecklade, t. o. m. mera, än med nödvändighet följer av det

antagna systemet att söka skilja barnavård och fattigvård.

Se även ovan under rubriken »Förslaget i allmänhet» etc. 3.

381. Stockholms stads barnavårdsnämnd: I 99 § har kommittén uttalat den 100 §.

enligt nämndens mening riktiga principen om skyldighet för omhändertaget barns

föräldrar att ersätta barnavårdsnämnden dess kostnad för barnets vård och

skyddsuppfostran. Förevarande paragraf avhandlar de åtgärder, barnavårdsnämnden

har att vidtaga för ersättningsskyldighetens utkrävande. Kommittén

föreslår här, att nämnden vid barns omhändertagande eller så snart ske kan

därefter skall söka träffa överenskommelse med föräldrarna om bidrag. Kan

sådan ej träffas, bär nämnden att vända sig till Konungens befallningshavande

för att få ett skäligt bidrag fastställt. Genom avtal eller Konungens befalluingshavandes

utslag fastslaget bidragsbelopp skall kunna uttagas genom införsel.

Mot det föreslagna förfarandet i och för sig och de grunder, som därvid äro

avsedda att följas, synes intet vara att invända från nämndens sida, men att

barnavårdsnämnden skulle sköta denna angelägenhet, finner nämnden icke lämpligt.

Nämnden anser tvärtom, att den för närvarande tillämpade ordningen för

uttagande av bidrag från föräldrarna är att föredraga. Enligt 23 § av lagen

angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn skall

till betäckande av de kostnader, barnavårdsnämnd fått vidkännas för barns

uppfostran i enskilt hem, barnhem eller skyddshem, det fattigvårdssamhälle,

inom vilket barnet vistades, då dess skiljande från hemmet beslöts, lämna bidrag

med ett belopp av 100 kronor för år räknat eller det lägre belopp, som må vara

tillräckligt för hela den årliga kostnadens ersättande. Den kostnad, som sålunda

skall vila å fattigvårdssamhället, utgår dock ej, i den mån gottgörelse till barnavårdsnämnd

frivilligt lämnats av barnets föräldrar eller målsman. Kostnaden

skall enligt 25 § av samma lag, i den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl

till eftergift, ersättas av barnets föräldrar eller den, vilken eljest bör ansvara

för dess försörjning, och betraktas såsom kostnad för lämnad fattigvård.

Såsom härav framgår har nämnden hittills icke haft att taga befattning med

ersättningens utkrävande, vilket förhållande nämnden finner hava varit ägnat att

stärka dess ställning. Att, såsom kommittén förmenar, nämnden utan att handhava

jämväl den ekonomiska delen av den barnavårdande verksamheten skulle

komma att sakna självständighet och auktoritet är således stridande mot nämndens

uppfattning. Vidare skall även enligt förslaget en del av ifrågavarande

kostnader ersättas av fattigvårdsstyrelsen, varav följer, att denna del betraktas

såsom kostnad för fattigvård. Då fattigvården har att söka erhålla gottgörelse

för denna kostnad av de ersättningsskyldiga, skulle dessa komma att bliva utsatta

för krav beträffande samma ersättningsanspråk från två olika håll, först

från barnavårdsnämnden och sedan från fattigvårdsstyrelsen. Det olämpliga

häri ligger i öppen dag. Att det jämväl är av vikt, att enhetliga principer tilllämpas

vid tillvaratagande av samhällets rätt till ersättning av enskilda för dess

kostnader, vare sig det gäller lämnat understöd eller vistelse å fattigvårdsinrättning,

sjukhus eller barnavårdsanstalt, synes självklart. Detta torde svårligen

kunna komma att ske, därest förslaget på denna punkt godtages.

Den föreslagna anordningen skulle även innebära ett visst dubbelarbete och

för barnavårdsnämndens del medföra ett betydligt ökat behov av arbetskrafter.

Däremot torde icke fattigvårdsstyrelsen behöva i nämnvärd grad öka sin personal.

Hos denna myndighet finnas åtminstone i de större samhällena anställda för

dessa arbetsuppgifter särskilt kvalificerade personer.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr löO.

Med hänsyn till att fattigvårds styrel sen enligt förslaget har det största ekonomiska

intresset av huru denna angelägenhet skötes (jfr 101 §), och då det synes

bliva för kommunen billigare att förlägga denna speciella gren av barnavårdens

förvaltning till fattigvardsstyrelsen, bör den i förevarande paragraf avsedda

överenskommelsen om utgivande av bidrag träffas mellan fattigvårdsstyrelsen

och den ersättningsskyldiga. Något avsteg från centraliseringstanken kan detta

icke anses innebära, då några barnavårdssynpunkter härigenom icke trädas för

nära. Ej heller är någon tidsutdräkt med kravs anställande att befara.

I de fall, där föräldrarna önska slippa att hava med fattigvården att skaffa

och äro villiga att ersätta barnavårdsnämndens hela kostnad, borde det dock

liksom nu sta dem fritt att träffa uppgörelse med barnavårdsnämnden. Skulle

betalning utebliva, har nämnden att ofördröjligen göra anmälan därom till fattigvårdsstyrelsen.

Beträffande barn, vilka äro intagna ä skyddshem eller av skyddshemsstyrelse

överlämnats till enskilt hem eller anställts i arbete, tjänst eller yrke, skall enligt

2 momentet av förevarande paragraf föräldrarnas ersättningsskyldighet begränsas

till det belopp, barnavårdsnämnden enligt 104 och 105 §§ har att vidkännas,

d. v. s. 225 kronor för år räknat eller det lägre belopp, som må vara tillräckligt

för hela den årliga kostnadens täckande.

Den övriga kostnaden för dessa barns vård och uppfostran skall således, där

kommunen har eget skyddshem, bestridas av medel, anvisade å skyddshemmets stat.

I olikhet mot kommittén anser nämnden, att samma regel, som gäller, där

barn överlämnas till enskilt hem eller barnhem, bör vinna tillämpning även här.

Eljest kan såsom kommittén i samband med frågan om statsbidrag anför »vederbörande

lätt frestas att låta åtgärderna mot vanartade barn så mycket som

möjligt stanna vid försök till uppfostran i enskilt hem eller barnhem, vilket ofta

kan leda till dåliga resultat» (sid. 357). En förändring av förslaget i denna

punkt synes därför böra ske.

382. Ledamoten av nämnden fröken Lindhagen (reservation): Ehuru jag nog kan förstå

barnavårdsnämndens majoritets avsikt att få större enhetlighet genom sitt förslag,

att på nämnden ej skulle läggas någon uppgift att befatta sig med det ekonomiska

i samband med överenskommelse med föräldrarna eller utkrävning, fruktar

jag dock, att en ändring av kommitténs förslag i dessa stycken skulle än mer

väcka fattigvårdsmyndigheternas motvilja mot att barnavårdsnämnd skall omhändertaga

värnlösa barn. Än mer skulle då fattigvårdsmyndigheterna kunna

säga, att åt dem lämnas endast obehagen, medan vården och omhändertagandet

fråntages dem.

Man skulle åter möjligen kunna tänka sig saken så ordnad i större kommuner,

att allt utkrävande av bidrag uppdrogs åt ett kontor för sig, där såväl fattigvårdsnämnd

som barnavårdsnämnd och andra stadens myndigheter kunde få

sina krav utförda. Härav skulle då följa, att såväl fattigvårdsnämnden som

barnavårdsnämnden på så sätt bleve likställda, att de endast hade att var och

en för sina fall bestämma bidrag samt träffa överenskommelser med bidragsskyldige

angående ersättningen. Pa så sätt skulle också de anmärkningar mot

kommittéförslaget, som från fattigvardshall framkommit, och om vilka man måst

medgiva, att de äro i viss grad berättigade, bortfalla. Fattigvårdsmyndigheterna

behövde då icke längre känna, att man liksom på dem ville överlåta de obehagligare

uppdragen.

101 §. 383. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Förslaget bibehåller den i gällande lag

befintliga föreskriften, att fattigvårdssamhället skall återgälda barnavårdsnämnden

en del av dess kostnad. Denna andel har satts till 2/3 av nämndens kostnad.

Det har, såsom kommittén framhåller, gjorts gällande, att barnavårdsnämnden

borde erhålla hela sin kostnad ersatt. Nämnden delar icke denna uppfattning

utan anser, i likhet med kommittén, att det kan vara av vikt, att barnavårds
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 150, 163

nämnden fortfarande får ett direkt intresse av att barnavården ordnas på ett

ekonomiskt sätt.

Se även 46, 60, 102 s. 76, 103 s. 85.

384. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Det i 102 § 1 mom. intagna stadgandet,

att fullgjord bidragsskyldighet, vilken i enlighet med 100 § blivit bestämd, medför

befrielse från ersättningsskyldighet till fattigvårdsstyrelsen, bör givetvis fortfarande

gälla, även om den i sagda paragraf avsedda överenskommelsen, såsom

nämnden föreslår, träffas med fattigvårdsstyrelsen, och det därvid bestämda bidraget

erlägges till denna myndighet.

385. Fattigvårdsstyrelsen i Varberg: Beträffande stadgandet i 102 § 1 mom.

och vad däruti säges om befrielse ifrån ersättningsskyldighet för moder som

enligt 10 kap. erhållit understöd för sitt barns uppfostran, uttalar fattigvårdsstyrelsen

sin tvekan inför antagandet av ett sådant medgivande. Man skulle ju

möjligen kunna tänka sig att moder, vilken erhållit understöd enligt nämnda

paragraf, genom att framdeles erhålla arv eller på annat sätt skulle kunna komma

till en ekonomiskt oberoende ställning, och det oaktat undgå ersättningsskyldighet

till kommunen.

386. Stockholms stads barnavårdsnämnd: 2 mom. Något rum för framställning från

barnavårdsnämnden till fattigvårdsstyrelsen om arbetsföreläggande enligt 71 § i

lagen om fattigvården skulle icke givas, därest den av nämnden föreslagna anordningen

kommer att gälla.

387. Stockholms stads fattigvårdsnämnds ombudsman: Med avseende å bestämmelsen

i 102 § 2 mom., att, därest någon genom lastbarhet eller vårdslöshet orsakat, att

hans barn, som ej fyllt 16 år, omhändertagits för skyddsuppfostran samt tillika

underlåter att fullgöra bestämd bidragsskyldighet, fattigvårdsstyrelsen skall äga

att på framställning från barnavårdsnämnden förelägga honom att fullgöra anvisat

arbete, finner ombudsmannen uttrycken lastbarhet och vårdslöshet av beskaffenhet

att kunna giva anledning till tvekan. Medan de uti samma moment

upptagna, från fattigvårdslagen hämtade uttrycken lättja och liknöjdhet för en

fattigvårdsstyrelse torde vara jämförelsevis enkla att bestämma enligt lagstiftarens

med dem avsedda mening, torde åter begreppen lastbarhet eller vårdslöshet

lämna rum för en alltför extensiv tolkning för att icke missbruk av bestämmelsen

skall förekomma. Vad särskilt angår uttrycket lastbarhet torde, med hänsyn

till den föreslagna sammansättningen av barnavårdsnämnden, den teologiska

uppfattningen av innebörden uti detta begrepp komma att spela en dominerande

roll vid avgörande av hithörande spörsmål. Begreppet vårdslöshet åter synes i

och för sig alltför vidsträckt för att medföra tillämpning av ett arbetsföreläggande.

Ett sådant är dock av så allvarlig innebörd, särskilt därigenom, att den arbetsskyldige

berövas sin personliga frihet, att enbart en måhända tillfällig vårdslöshet

icke bör föranleda till en dylik åtgärd. Ombudsmannen finner för sin

del, att såsom en förutsättning för arbetsskyldighet bör i stället för vårdslöshet

uppställas begreppet grov försummelse såsom orsak till att barnet blivit omhändertaget

samt att uttrycket lastbarhet bör utgå ur en bestämmelse av ifrågavarande

innehåll.

Se även ombudsmannens yttrande under rubriken »Förslaget i allmänhet» etc. 60.

388. Kammarrätten: I spörsmålet rörande barnavårdskostnads inverkan på hemortsrätt

har kommittén — under erinran att fångvårdsstyrelse^ kostnad för vård

och fostran av vanartade och i sedligt avseende försummade barn ersättes av

nemortskoinmunen men icke inverkar på föräldrarnas hemortsrätt — framhållit

den med dessa bestämmelser förenade olägenheten, att den fattigvårdsstyrelse,

som i första hand betalt barnavårdsnämndens kostnad, har att, allt eftersom

föräldrarna få ändrad hemortsrätt, för utbekommande av gottgörelse rikta sig

olika år till olika kommuner. För undvikande av denna olägenhet och med

102

s. 164 Kontrollera mot PDF

103

104 och 105 §§.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

hänsyn till den utvidgning av området för barnavårdsnämndens verksamhet,

som av kommittén föreslagits, har kommittén ansett nödigt att låta förhållandet

mellan kommunerna i liemortsrättsavseende avgöras efter de i fattigvårdslagen

givna reglerna. Kommittén har därför föreslagit, att den andel av barnavårdsnämndens

kostnad, som fattigvårdsstyrelsen erlagt, skall i fråga om inverkan å

hemortsrätt betraktas såsom fattigvård, meddelad enligt 1 § fattigvårdslagen.

Häremot skulle nu kunna framhållas det till synes obilliga uti att, på sätt

förslaget föranleder, en kommun, i vilken vid tidpunkten för ett barns omhändertagande

till skyddsuppfostran föräldrarna tillfälligtvis ägde hemortsrätt, skulle

kunna, i händelse skyddsuppfostran fortfarit och föräldrarna på denna grund

bibehållit sin hemortsrätt, bliva ersättningsskyldig för fattigvård, som först

mycket lång tid efter barnets omhändertagande kommit föräldrarna eller derå#

övriga barn till del. Och denna skyddsuppfostran skulle såsom likställd med

fattigvård komma att verka hindrande med avseende å hemortskommunens rätt

till gottgörelse av staten enligt 60 § fattigvårdslagen. Men bortsett från denna

olägenhet — vilken dock i viss mån skulle kunna hävas genom ett stadgande

av innehåll att kostnad för skyddsuppfostran icke utgjorde hinder för utbekommande,

enligt nämnda lagrum, av ersättning ur statsmedel, om i övrigt förutsättningarna

för tillämpning av samma lagrum förelåge — och ehuru det av kommittén

anförda skäl, som ligger i den ifrågasatta utvidgningen av barnavårdsnämndens

verksamhet skulle förlora sin betydelse, därest kammarrättens erinringar

mot en sådan utvidgning vinna beaktande, har kammarrätten med avseende

fästat vid de olägenheter i processuellt avseende, som systemet med föräldrarnas

växlande hemortsrätt erbjuder, ansett sig böra tillstyrka bifall till förslaget

i denna del.

389. Stockholms stads barnavårdsnämnd: I anslutning till vad nämnden vid 100 §

föreslagit bör hur stadgas, att nämnden i samband med den anmälan, varom i

första stycket av förevarande moment förmäles, har att lämna uppgift å vårdkostnaden

till ledning vid fattigvårdsstyrelsens förhandlingar med de ersättningsskyldiga.

I överensstämmelse med samma förslag bör vidare den i andra stycket omförmälda

prövningen av hemortsrättsfrågan icke företagas av nämnden, utan såsom

naturligare av fattigvårdsstyrelsen. Detta bör för övrigt gälla, även om den

av kommittén föreslagna proceduren bibehålies. Ifrågavarande stycke bör därför

i sådant fall utgå, och, därest de hos nämnden föreliggande handlingarna i

ärendet icke innefatta tillräcklig utredning av hemortsrättsfrågan, ytterligare erforderlig

sådan utredning införskaffas av fattigvårdsstyrelsen.

390. Barnavårdsnämnden i Ujjpsata: Den utredning, som enligt 103 § 1 mom. 2 st.

föreslås bli nämnden ålagd, synes ej med samma sakkunskap och säkerhet kunna

utföras av barnavårdsnämnd, som av i sådana ärenden erfarnare fattigvårdsstyrelse,

varför, därest förslaget bliver lagfäst, det i många fall kunde komma

att nödvändiggöras undersökningar i samma ärende av båda myndigheterna till

onödig kostnad och tidsutdräkt. Nämnden yrkar alltså på strykande av saeda

stycke i 103 §.

391. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Med hänsyn till vad nämnden ovan vid

2 mom. av 100 § föreslagit, bör barnavårdsnämndens bidrag till skyddshemmens

kostnader motsvara föräldrarnas bidrag. Skulle sistnämnda bidrag understiga det

bär föreslagna beloppet av 225 kronor för år räknat eller något bidrag av föräldrarna

icke kunnat uttagas, bör dock nämnden erlägga skillnaden, respektive

hela beloppet, så vida icke skyddshemmets kostnad är lägre, då nämndens bidragsskyldighet

givetvis inskränker sig till det belopp, som jämte föräldrarnas

eventuella bidrag må vara erforderligt för att täcka hela kostnaden. Ifrågasättas

kan för övrigt, om det icke med hänsyn till penningvärdets växlingar även här

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kitngl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

likasom i 101 § hade varit riktigare att bestämma barnavårdsnämndens bidrag

till en viss kvotdel av skyddshemmets kostnad.

392. Stockholms städs fattigvardsnämnds ombudsman: Beträffande det i 104 § fixerade

bidraget 225 kronor om året, som barnavårdsnämnden har att erlägga till täckande

av kostnader för vård enligt 74 och 78 §§ ävensom det bidrag 450 kronor, som

landsting eller stad, som ej deltager i landsting, har att ntgiva för vård enligt

74 §, finner ombudsmannen med hänsyn till penningvärdets växlingar, att dylika

bestämda belopp icke böra i lag fastställas, utan att sådant bidrag bör bestämmas

till viss kvotdel.

393. Blekinge läns landsting: Kostnaden för vård i de vanliga skyddshemmen skall

enligt förslaget bestridas av landstingen med ett bidrag från vederbörande barnavårdsnämnd

av högst 225 kronor per år och elev. Landstinget kan för sin del

icke finna skäl föreligga till dylik begränsning uppåt av ifrågavarande bidrag

från barnavårdsnämnden, synnerligast som nämnden i vissa fall kan äga möjlighet

att av barnets medel eller av försörjningspliktig erhålla större delen eller

kanske hela vårdkostnaden.

394. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Då barnavårdsnämnden ovan såsom sin

mening uttalat, att 10 kap. i föreliggande lagförslag bör utgå, och den i sagda

kapitel avhandlade understödsverksamheten således fortfarande skulle komma att

kvarbliva hos fattigvårdsstyrelsen, lärer något statsbidrag till denna verksamhet

icke kunna ifrågakomma.

395. Kammarrätten: I enlighet med stadgandet i 107 § 1 mom. skall barnavårdsnämndens

beslut, utan hinder av hos Konungens befallningshavande anförda

besvär, gå i verkställighet, där icke förbud däremot meddelas av Konungens

befallningshavande. Från denna regel torde dock undantag böra föreskrivas

med avseende å böter och viten, som utdömas enligt 17 § och som icke synas

böra uttagas, innan besvärstiden gått till ända.

Stadgandet i 1 stycket synes böra omredigeras, så att därav med större

tydlighet framgår, att klagorätt icke tillkommer barnavårdsnämnden.

396. Länsstyrelsen i TJppsala län: Andra stycket är synnerligen otydligt, då det

ofta kan vara tvivelaktigt, huruvida ett ämne, som avses i den föreslagna lagen, bör

anses falla under kommunallagarna, respektive annat »särskilt stadgande». —

Klagan över beslut enligt 100 § 1 mom., fjärde och femte styckena, torde höra

gå till kammarrätten.

397. Kammarrätten: En betänklig anordning, delvis sammanhängande med den

föreslagna uppdelningen av understödsverksamheten, framträder i förslagets bestämmelser

angående fullföljd i högsta instans av talan i barnavårdsmål. Denna

talan skall enligt förslaget föras hos Konungen. Men då enligt fattigvårdslagen

talan i fattigvårdsmål skall föras hos kammarrätten såsom sista instans, inträffar

exempelvis det orimliga förhållandet, att änka kan över Konungens befallningshavandes

beslut angående vägrat understöd för vård av hennes barn föra talan

hos Konungen, varemot talan av änkling över Konungens befallningshavandes

beslut angående vägrat understöd för vård av hans barn anhängiggöres hos

kammarrätten.

Av beskaffenhet att ingiva betänkligheter är vidare det förhållande att talan

mot beslut, varigenom på framställning av barnavårdsnämnden Konungens befallningshavande

enligt 100 § i förslaget fastställt den enskilde försörjningspliktiges

bidragsskyldighet i avseende å viss barnavårdskostnad, skall jämlikt

förslaget föras hos Konungen, varemot talan mot beslut, varigenom på framställning

av fattigvårdsstyrelsen Konungens befallningshavande ålagt samme

enskilde försörjningspliktige ersättningsskyldighet för samma baruavårdskostuad,

skall enligt fattigvårdslagen föras hos kammarrätten.

398. Förste provinsialläkaren i Stockholms lön anser, att ett så litet bötesbelopp

som 5 kronor icke avskräcker någon från försummelse att göra anmälan. Blir det

koncessionstvång minskas dock betydelsen av anmälningar utom vid dödsfall.

106 {.

13 kap.

Om klagan i

mål och

ärenden enligt

denna lag.

107 §.

111 §.

112 §.

14 kap.

S trall
bostämmoUor.

in {.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl, Maj:ts proposition nr loft.

115—117 §§.

15 kap.

Allmänna

bestämmelser.

120 §.

123 §.

16 kap.

Övergångsbestämmelser.

124 §.

399. Stockholms stads fattigvårdsnämnds ombudsman: Såsom kommittén påpekar,

avser 115 § ett tillvägagångssätt, motsvarande det i 3 kap. 9 § strafflagen omförmälda,

att någon hulpit att dölja brottsling eller varit behjälplig till hans flykt.

Ett sådant förfarande är enligt strafflagen belagt med straff, men har emellertid

undantag från denna regel gjorts beträffande vissa anhöriga, bland dem föräldrar,

vilka ej kunna fällas till ansvar för dylik efterföljande delaktighet i

brott. Kommittén har såsom skäl för införande av nu ifrågavarande straffbestämmelse

anfört, att svårigheter mött för barnavårdsnämnderna att utföra sin

uppgift, därigenom att barn av föräldrarna undandolts eller förts till annan ort

eller åtgärd vidtagits för att avstänga nämnden från möjlighet att taga hand

om barnet. Ombudsmannen håller före, att dylika åtgärder icke kunna förebyggas

genom ett straffhot gentemot barnets naturliga föräldrar. En naturlig

faders eller moders känslor för sitt barn äro i dylika fall av en sådan styrka,

att ett straffhot, hur strängt det än må vara, saknar betydelse. En moder

kommer att, ställd inför eventualiteten att fråntagas sitt barn, icke väja tillbaka

inför utsikten att bliva dömd till böter eller fängelse. Icke heller torde

en kriminalisering av dylika handlingar äga stöd uti det allmänna rättsmedvetandet,

men däremot vara ägnad att skapa martyrer inför den allmänna opinionen

samt såsom sådan icke gagnelig. Därest barnavårdsnämnden icke lyckas

omhändertaga ett barn på grund därav att dess föräldrar undandolt detsamma

eller eljest försvårat efterforskningen av barnet, torde detta bero på mindre

effektiva åtgärder från polismyndighetens sida, men icke därpå att det saknas

straffhot gentemot barnets föräldrar.

400. Länsstyrelsen i Uppsala län: Straffsatsen i 116 § synes anmärkningsvärt låg

i jämförelse med den i 115 § föreslagna.

401. Barnavårdsnämnden i Gävle: Enligt motiverna (sid. 382) är straffskalan i 117 §

lika med den i 116 § stadgade, och angivas vissa skäl till dylik överensstämmelse.

Om man emellertid går till ordalydelsen av §§, finner man böterna

kunna variera i 116 § mellan femtio och femhundra kronor, men i 117 § mellan

fem och femhundra kronor. Antagligen föreligger här ett tryckfel i endera §.

402. Kammarrätten: Innehållet av bestämmelserna i 115 — 117 §§ torde vara av

beskaffenhet att böra inflyta i allmänna strafflagen.

403. Kammarrätten: Om barnets föräldrar icke skola vara skyldiga att utgiva ersättning

enligt 99 §, där adoptant är i stånd därtill, så synes enahanda befrielse

böra föreligga för föräldrarna även i det fall, att adoptantens make äger

förmåga till ersättningens utgivande.

404. Fattigvårdsstyrelsen och fattigvårdsdirektören i Göteborg: Det bör framhållas en

brist i de allmänna bestämmelserna, vilken har sin motsvarighet i fattigvårdslagen,

i det att stadgande saknas om vilken myndighet, som skall vidkännas

kostnaderna för den handräckning, polismyndighet enligt 123 § har att lämna.

405. Förste provinsialläkaren i Kristianstads län: Om förslaget om särskilt barnhem

och skyddshem för varje län skulle godtagas, bör deras inrättande ej fordras

allt för tidigt, eventuellt efter ikraftträdande av lagen i övrigt.

406. Kammarrätten: Enligt vad motiverna angiva, skulle barnavårdsnämnden

enligt den nya lagen tillsättas senast fem månader innan lagen träder i kraft.

Innebörden av detta uttalande torde vara, att lagen, i vad den har avseende å

barnavårdsnämndens tillsättande, skall träda i kraft vid en tidigare tidpunkt

än lagen i övrigt. Men om, på sätt kammarrätten håller före, ett sådant lagens

tidigare ikraftträdande i nämnda del bör äga rum, måste 124 § för sådant ändamål

undergå vederbörlig omarbetning.

407. Svenska stadsförbundets styrelse: Kommittén föreslår, att barnavårdslagen skall

träda i kraft först andra året efter dess antagande. Detta förslag vill styrelsen

för sin del livligt understödja. Då lagen väl efter sin riksdagsbehandling

knappast torde kunna beräknas föreligga i Svensk författningssamling förrän

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

under juni månad samma år, torde med hänsyn till de beslutande myndigheternas

sommarledighet några förberedande åtgärder näppeligen komma att

kunna vidtagas förrän efter sommaren. Tiden blir då allt för knapp. De organisationsfrågor,

lagen kommer att aktualisera, bliva nämligen, framför allt för de

största städerna, av mycket stor räckvidd och böra kunna lösas utan alltför

stor brådska, då möjligheterna för ett gott resultat av lagen i mycket hög grad

avhänga av den kommunala organisationen. Tillfälle öppnas då också att på

lämpligt sätt göra den stora allmänheten förtrogen med lagens innehåll, innan

den börjar tillämpas.

Skulle emellertid lagen träda i kraft redan i januari året efter det år, den

antages, vill styrelsen framhålla, att det för städernas del knappast låter sig

göra, att valen till barnavårdsnämnderna ske före augusti månad; ett så tidigt

val torde icke heller vara påkallat av hänsyn till budgetarbetet.

Förslag till lag angående förening av kommuner på landet till ett samhälle

för fattigvård och barnavård.

408. Länsstyrelsen i Kristianstads län: Föreskrift har ej meddelats om tillväga- 1 §.

gångssättet vid fråga om upplösning av sådan förening, vilken brist torde kunna

avhjälpas genom ett tillägg till 1 §, såsom: »På enahanda sätt förfares i fråga

om upplösning av sådan förening, varom i denna lag sägs».

409. Länsstyrelsen i Kristianstads län: Föreskrift synes icke hava meddelats, vem 2 §.

som skall vid val av fullmäktige vara ordförande vid fattigvårds- och barnavårdsstämma

annan än den, som hålles första gången.

410. Länsstyrelsen i Uppsala län: Möjligen menas i andra stycket, att domkapitlet 3 §.

på framställning av samhället bestämmer den församling, vars kyrkoherde skall

vara ledamot i barnavårdsnämnden; härvid är icke något att erinra. Skulle

däremot bestämmandet, såsom ordalagen närmast föranleda, avse viss person,

torde det vara mindre lämpligt att låta samhället göra förslag, vilket ej heller

förekommer enligt 7 § i den föreslagna lagen om den offentliga barnavården.

Förslag till förordning angående statsbidrag.

411. Över ståthållar ämbetet: Kommittén har tänkt sig att statsbidrag skulle utgå

för kostnader för vissa barn under två år med en tredjedel av dessa kostnader. Att

det icke är småsummor det här rör sig om, torde framgå därav, att kommittén

beräknar denna tredjedel till 1,200,000 kronor om året. Nu är det visserligen

sant, att säkerligen en del av detta belopp redan nu utgår av kommunernas

medel, men det är dock tydligt, att beloppet stegrats genom den utvidgning av

understödsverksamheten, som kommittén föreslagit. Vidare föreslår kommittén

att statsbidrag skulle utgå för vård i enskilda hem av barn, som för närvarande

ligga fattigvården till last. Beloppet av det statsbidrag, som härför skulle utgå

årligen, beräknas av kommittén till 1,300,000 kronor. Även här är det fråga

om en börda, som för närvarande åvilar kommunerna, men med den benägenhet

belopp hava att svälla ut, när det gäller anlitande av statskassan, torde man

dock böra betänka sig två gånger, innan man biträder dylika förslag.

412. Statskontoret: Förslaget till förordning angående statsbidrag till vissa kostnader

enligt lagen om den offentliga barnavården är avsett att ersätta kungörelsen

den 19 juni 1919 angående statsbidrag till uppfostringsanstalter för vanartade

och i sedligt avseende försummade barn. Genom den föreslagna överflyttningen

till barnavårdsnämnderna av en del av den fattigvården nu åliggande

barnavården komma emellertid de nya bestämmelserna att få eu väsentligt större

ekonomisk räckvidd.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Någon förhöjning av de särskilda slag av statsbidrag, som nu utgår, ifrågasattes

väl ej, tvärtom har i visst avseende en nedsättning föreslagits. Men då

barnavårdsnämndernas verksamhet skola i avsevärd omfattning utvidgas, komma

statsbidragen i sin helhet att högst väsentligt ökas. Denna ökning har av

kommittén beräknats till 1,200,000 kronor för barnavård i hemmen och till

1,300,000 kronor för barn, som utackorderas i enskilda hem. Då kommittén

emellertid framhållit, att det vore förenat med vissa svårigheter att på förhand

gorå en beräkning av beloppet av de statsbidrag, som erfordrades för barnavården

i hemmen, samt det torde vara en allmän erfarenhet, att kostnader, vartill

staten på något sätt bidrager, ofta överstiga vad som beräknats, lärer det

kunna befaras, att ökningen av statsbidragen för ifrågavarande ändamål komma

att vida överstiga de av kommittén angivna beloppen. Även ur statsfinansiell

synpunkt synes det därför betänkligt att i den av kommittén föreslagna utsträckning

å staten överflytta kostnader för kommunernas verksamhet för barnavården.

Se även svenska stadsförbundets styrelses yttrande vid 8 kap. 323.

413. Länsstyrelsen i Uppsala län: Det är önskvärt, att föreskrift meddelas därom,

vilka handlingar som skola företes och huru dessa handlingars uppgifter skola

vara bestyrkta.

414. Länsstyrelsen i Uppsala län: Efterlevnaden av denna bestämmelse synes

kunna i någon mån kontrolleras endast därigenom, att rekvisition alltid skall

innehålla bestämda uppgifter, varav framgår, huruvida något överskott uppkommit.

415. Länsstyrelsen i Uppsala län: Om bidragen, såsom lämpligt synes, avföras å

särskild utgiftstitel, är föreskriften överflödig, enär erforderlig uppgift kan långt

tidigare erhållas från riksräkenskapsverket.

416. Statskontoret: I § 6 föreskrives, att länsstyrelse har att före viss tid till

Kungl. Maj:t inkomma med uppgift å de statsbidrag, som utbetalats för nästföregående

år, Liknande skyldighet torde även böra åläggas statskontoret.

Framställning angående tvångsmedel mot försumliga försörjare.

417. 1 skrivelse den 11 juni 1923 till chefen för socialdepartementet har Stockholms

stads barnavårdsnämnd anfört följande:

Den genom lagen om barn utom äktenskap den 14 juni 1917 införda barnavårdsmannainstitutionen

har till ändamål att åvägabringa en bättre ordning i

avseende å tillvaratagandet av de utom äktenskap födda barnens rätt och bästa.

Enligt nämnda lag åligger det särskilt barnavårdsman att sörja för att barnets

börd fastställes och att barnet tillförsäkras underhåll, varjämte han skall biträda

med bidrivande och tillhandahållande av underhållsbidrag. Av naturliga skäl komma

barnavårdsmannens åtgärder i sistnämnda hänseende att merendels rikta sig

mot barnets fader. Där denne icke godvilligt fullgör sin underhållsskyldighet,

och detta icke uppenbarligen beror på bristande betalningsförmåga, har barnavårdsmannen

att anlita exekutiv myndighet för bidragets uttagande.

Av olika anledningar kan emellertid mången gång något uppfostringsbidrag

från fadern icke ens på exekutiv väg erhållas och detta oaktat fadern i själva

verket icke saknar möjlighet att betala. Där i sådana fall tillräckliga medel

till barnets försörjning saknas, lärer barnet i regel erhålla fattigvård. På fattigvårdssamhället

beror därefter att göra sin regressfordran mot fadern gällande,

eventuellt att genom tillämpning av fattigvårdslagens föreskrifter om arbetsskyldighet

och tvångsarbete söka förmå fadern till fullgörande av sin försörjningsplikt.

Erfarenheten utvisar, att redan föreläggande enligt 71 § fattigvårdslagen

att utföra arbete utgör ett verksamt medel att förmå vederbörande att fullgöra

sin betalningsskyldighet.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

I de fall åter, där barnets moder, oaktat fadern icke bidrager till barnets

underhåll, kan nödtorvtigt försörja barnet med anlitande av egna medel, lämnas

icke fattigvård.

Barnavårdsnämnden bilägger härvid en kortfattad redogörelse för dylika fall,

hopsamlade från tio hos nämnden anställda barnavårdsmän.

Nämnden har ock från barnavårdsmännens i Stockholm förening fått mottaga

en skrivelse i ämnet, däri framhålles, att det i de fall, varom här vore fråga,

för barnavårdsmännen kändes synnerligen nedslående att efter ett mödosamt

arbete med att erhålla barnets börd och faderns underhållsskyldighet fastställda

icke få se annat resultat av sitt arbete, att den omständigheten, att ett genom

avtal eller dom bestämt underhållsbidrag utebleve, av barnens mödrar icke sällan

tolkades såsom uraktlåtenhet från barnavårdsmännens sida att fullgöra sina

åligganden, samt att barnavårdsmännen i följd härav ofta komme i en obehaglig

ställning, som vore ägnad att försvåra deras verksamhet.

Nämnden finner det angeläget, att även i sådana fall, varom här senast

talats, möjlighet förefinnes att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Det sätt, på vilket detta lämpligast bör ske, kan vara föremål för olika mening.

Nära till hands synes ligga att införa en anordning motsvarande den i 71 §

fattigvårdslagen föreskrivna. Den omständigheten, att barnets moder av egna

medel bestrider den del av kostnaden för barnets underhåll, som det rätteligen

åligger fadern att betala, bör nämligen icke ställa fadern i gynnsammare ställning

än om fattigvården nödgats ingripa. Syftet med en dylik anordning är

även detsamma som i fattigvårdslagen: att bryta en tredskande vilja. Måhända

stöter emellertid dess genomförande på praktiska svårigheter. En annan utväg,

vilken förefaller enklare, vore att tillgripa straff. Nämnden vill i detta sammanhang

erinra om att det av fattigvårdslagstiftningskommittén avgivna förslaget

till lag om den offentliga barnavården, bland annat upptager en bestämmelse

om ansvar under vissa förutsättningar för försummelse att fullgöra underhållsskyldighet.

Då, enligt vad nämnden har sig bekant, nämnda förslag för närvarande är

föremål för överarbetning inom socialdepartementet och ifrågavarande spörsmål

synes nämnden böra vinna sin lösning i samband med en tilltänkt, samhällets

barnavårdande verksamhet omfattande ny lagstiftning, får nämnden härmed

hemställa, att herr statsrådet ville vid ifrågavarande lagstiftningsärendes behandling

ägna uppmärksamhet jämväl åt denna fråga.

Den i nämndens skrivelse åberopade, av tio hos nämnden anställda barnavårdsmän

utarbetade redogörelsen har följande lydelse:

1. Fadern hovmästare, dömdes 1918 till 35/m., har hittills erlagt i allt 150

kronor, tidvis mycket goda inkomster. Modern uppasserska, erlägger 50/m, för.

barnet. Kan ej få fattigvård på grund av för stor inkomst.

2. Arrendator, taxerad till 7,200 kronors inkomst. Dömd till 50/m. Vid

utmätning »fattig». Modern erlägger 50/m. för barnet, har 80 kronor i m.+

fritt vivre, kan således ej få fattigvård.

3. Affärsman, dömd till 75/''m., men »saknar tillgångar» vid utmätning. Modern

uppasserska, erlägger 45/m., kan ej få fattigvård, inkomsten »för stor».

4. Fadern har egen affär, dömd till 35/m., uppgav sig i rätten förtjäna c:a

350/m., men var vid utmätning fattig. Modern kokerska med 90/m., erlägger

50/m. för barnet.

5. Ingenjör utan fast anställning, taxerad till kronor 12,000 år 1922. Dömd

till 50/m., skuld till barnet, fött 1908, c:a 4,000 kronor. Saknar utmätningsbar

tillgång. Modern barnmorska, inkomst c:a 90/m. jämte en del andra förmåner.

Håller barnet i elementarskola med störa försakelser för egen del.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

6. Lantbrukare, anses vara i goda omständigheter, dömd till 35/m. Saknar

tillgångar vid utmätning. Modern gift, barnet bor billigt hos morföräldrar och

kan ej få fattigvård.

7. Agent, lever flott och säger själv, att han har goda inkomster, trygg i sin

oåtkomlighet, då han ej har utmätningsbar tillgång. Barnet vårdas å Lilla Hemmet

utan ersättning. Avtal 40/m.

8. Handelsresande, har bevisligen mycket goda inkomster, är dömd till 35/m.,

saknar utmätningsbar tillgång. Modern tjänarinna, 60/m., har utackorderat barnet

för 25/m., kan ej få fattigvård.

9. Fadern har egen vedaffär, god inkomst. Affären går i hustruns namn,

tillgångarna äro skrivna på hustrun. Avtal 30/m. Modern vägrar söka fattigvård.

Barnet försörjes av släktingar.

10. Homöopat, har goda inkomster, men ej utmätningsbar tillgång. Avtal

40/m. Barnet vistas hos och försörjes av modern, som ej kan få fattigvård.

11. F. d. direktör och försäkringsagent. Har god inkomst, bland annat regelbundet

bidrag av 300/m. av sin förmögne fader. Införsel avslagen. Avtal 50/m.

Modern betalar ensam 50/m. för barnet.

12. Frisör utan fast anställning. Har arbete och förtjänst, men ej åtkomlig.

Avtal 40/m. Barnet vistas hos morföräldrarna mot ringa ersättning.

13. Chaufför, anställd i sin fars affär, »mot vivre och kläder». Har dock

även kontanta inkomster. Dom 35/m. Införsel och utmätning utan resultat.

Modern vägrad fattigvård. Inkomst 160/m. Erlägger 40/m. för barnet.

14. Chaufför, haft egen bil på avbetalning, inkomster, men intet utmätningsbart.

Avtal 40/m. Modern affärsbiträde, betalar 50/m. för barnet. Vägrad fattigvård

på grund av för stor inkomst.

15. F. d. furir, slutade sin anställning vid införsel, har arbete, men ej fast

avlöning, inga tillgångar. Avtal 30/m. Modern städerska, erlägger 45/m. för

barnet, Nekad fattigvård, för stor inkomst.

16. F. d. lagerarbetare, slutade anställning vid införsel, försörjes därefter av

sina föräldrar. Modern, som har 2 barn med samme man, vistas med dessa i

sitt välbärgade hem. Fattigvård kan därför ej begäras. Avtal å 30/m. för varje

barn. Morfadern förbittrad över att fadern går fri.

17. Agent, intet utmätningsbart, nygift. Boet äges av hustrun. Avtal 25/m.

Modern har plats, har barnet med sig. Inkomsten, 25/m., berättigar ej till fattigvård.

18. Kypare, har inkomster, men vägrar betala. Dom 35/m. Moderns inkomst

80/m. Vägrad fattigvård.

19. Fadern slutade sin anställning vid införsel. Avtal 30/m. Modern har

80/m., varför fattigvård ej sökts.

20. Fadern har egen möbelaffär, har bra inkomster, men ingen utmätningsbar

tillgång. Avtal å full försörjning. Endast 70 kronor, inbetalda på ett år.

Modem sjukbiträde, 60/m. Betalar 60/m. för barnet. Har fattigvård, men bara

15/m.

21. Köpman, har goda inkomster, gift och hyr stor våning. Utmätning och

konkurs resultatslösa. Dom 60/m. Modern bra gift, kan ej söka fattigvård.

22. Kypare, har inkomster, men vägrar betala. Dom 25/m. Intet utmätningsbart.

Modern vägrar söka fattigvård.

23. Handelsresande, gift och har barn i äktenskap. Dom 25/m. Har skrivit

sina tillgångar på barnen i äktenskapet, vadan utmätning lönlös. Modern vill

ej söka understöd.

24. Handelsresande, har god inkomst. Dom 40/m. Modern gift, har fattigvård.

Hennes man kräves av fattigvården.

25. Chaufför, egen bil på avbetalning. Avtal 25/m. Modern gift, kan ej få

fattigvård.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj:ts proposition nr 150. 171

26. Byggnadsförman, har egna arbeten. Dom 30/m. Modern tjänarinna, 70/m.,

får ej fattigvård.

27. Bildhuggare, oåtkomlig. Avtal å 25/m. Modern har 2 barn med honom,

har en egen liten affär, kan ej få understöd.

28. Chaufför, har sedan flera år stadigt arbete, men arbetsgivaren uppger att

han arbetar endast för maten. Avtal 40/m. Modem anställd i affär, 125,/m.,

bor med barnet hos sina föräldrar.

29. F. d. konduktör, slutade vid införsel. Har nu egen plåtslageri verksamhet.

Intet utmätningsbart. Dom 30/m. Modem hemsköterska, försörjer barnet

ensam.

30. Åkare, har reparationsverkstad. Dom. Ingen utmätningsbar tillgång.

Modern bor i sitt hem med barnet, fattigvård vägrad.

31. Hotellvaktmästare. Avtal 40/m. Modern erlägger 50/m. för barnet. Modern

gift, har själv plats för att kunna betala för barnet. Fattigvård 2 gånger

avslagen.

32. Byggmästare, saknar utmätningsbar tillgång. Har betalt 25/m. till febr.

1922, vägrar sedan. Barnet hos morfadern. Ingen fattigvård.

33. Fadern har ett tvetydigt hotell, ej åtkomlig. Har vistats å arbetsinrättning

c:a 6 månader 1922. Modem har för stor förtjänst för att kunna få fattigvård.

Barnet hos morfadern.

34. Byggmästare, har skrivit tillgångarna på hustrun. Avtal 50/m., erlades

första året. Modem hushållar för sina systrar, har barnet själv. Kan ej söka

understöd.

35. Vågmästare, har provision, kan ej åtkommas. Modern 150/m.

36. Affärsman, vägrar bidraga. Modern 52/v., betalar 40/m. för barnet. Kan

ej erhålla fattigvård.

37. F. d. furir, f. n. anställd hos sin bror »mot mat och kläder». Har säkerligen

god inkomst. Avtal 40/m. Modern gift, kan ej få understöd.

38. Direktör, har egen villa och stor inkomst. Dom 75/m. Utmätning och

konkursansökan utan resultat. Fattigvård beviljad med 50/m. trots modems inkomst

å 250 kronor. Efter arbetsföreläggande erlägger fadern betalning.

39. Handelsresande, har goda inkomster, bebor en fin dubblett, uppträder

magnifikt. Dom 60/m. Utmätning resultatslös. Fattigvård beviljad med 25/m.

Moderns inkomst 75/m.

40. Verkställande direktör, 20,000 kronors inkomst. Dom 75/m. Alla tillgångar

skrivna på hustrun.

41. Hästhandlande, goda inkomster. Dom 50/''m. Utmätning och konkursansökan

utan resultat, enär alla tillgångar skrivits å hustrun. Modems inkomst

225/m.

42 och 43. Fäderna skådespelare, avtal och dom å resp. 30 och 35/m. Modems

inkomst 300/m. Har haft fattigvård, men denna är numera indragen.

44. Agent utan fast anställning, ganska god inkomst. Dom 40/m. Vägrar

betala och ingen åtgärd kan vidtagas. Modern anställd å Stockholmssystemet;

över 300 kronors inkomst pr månad, kan givetvis ej erhålla fattigvård, men som

barnet är 10 år och således kostar ganska mycket och modern även har annan

försörjningsplikt, behövs bidraget mer än väl.

45. Chaufför, kör »extra», förtjänar säkert ganska bra, men kan ej förmås

att betala. Avtal 50/m. Moderns inkomst 30/v.; anhållan om fattigvård avslagen

av fattigvårdsstyrelsen på grund av »att modern har för stor inkomst».

Framställning angående vissa önskemål för barnavårdens främjande.

418. Svenska läkarsällskapets pediatriska sektion har i skrivelse till Kungl. Maj:t

framhållit angelägenheten av att i det slutliga förslaget till barnavårdslag må be
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

Utlandet.

172 Kungl, Maj:ts proposition nr 150.

aktas vissa önskemål, som kommit till uttryck i ett av en särskild, av sektionen

tillsatt kommitté avgivet betänkande av i huvudsak följande innehåll:

Under de senare åren har i de flesta civiliserade länder det uppväxande släktets

hälsovård ådragit sig en synnerligen livlig uppmärksamhet. I det ena landet

efter det andra ha tillkommit lagar och bestämmelser i ämnet och vidtagits

anordningar för att minska dödligheten bland barnen och förhjälpa dem till att

växa upp friska och starka.

England torde vara det land, där en systematisk sanitär övervakning av barn

först påbörjades. Numera är denna barnavård i det hela väl utformad och har

vunnit stor utbredning. Varje barns födelse skall omedelbart meddelas vederbörande

tjänsteläkare. Å landsbygden få i barnavård särskilt utbildade sköterskor

snarast besöka de nyföddas hem, där så synes önskvärt, och lämna erforderlig

hjälp, giva råd och anvisningar. I städer och å tätt bebyggda platser ordnas

barnavården efter s. k. fullständigt schema. En byrå med mottagningar för barn

och mödrar upprättas. Arbetet ledes av en läkare och uppdelas vanligen å 4

avdelningar: 1) vård åt havande kvinnor; 2) hjälp vid förlossningar; 3) vård åt

spädbarn och deras mödrar; samt 4) kontroll av barn upp till skolåldern. Därefter

övertages tillsynen av skolläkaren. Sköterskor vidtaga vid behov sanitära

anordningar i hemmen. Vid byrån arbeta även frivilliga krafter, vilka sörja för

allt arbete, som förekommer vid sidan av det rent medicinska: upplysningsverksamhet,

understöd, sommarkolonier m. m. — Av samtliga kostnader ersätter staten

hälften, resten fördelas på kommunerna och de frivilliga bidragen. År 1921 var

antalet byråer, »Centres», 1,780; vid dem tjänstgjorde inalles 3,215 sköterskor.

Reducerat till våra förhållanden skulle detta betyda över 250 byråer och 400

sköterskor.

Detta system för tillsyn av mödrar och barn tillämpas numera i flera länder.

Så t. ex. på åtskilliga håll i Amerika, där man i vissa avseenden utvidgat arbetet.

Hygienens målsmän anse, att verksamheten i fråga är till utomordentligt gagn

och avsevärt bidragit att sänka dödlighet, sjuklighet och antal olyckshändelser

bland späd- och småbarn. Likaså synes genom havande kvinnors omhändertagande

relativa antalet genom graviditet och förlossning avlidna kvinnor samt

dödfödda och ofullgångna barn ha minskats. New Yorks statistik har t. ex. i här

ifrågavarande avseenden år 1921 blivit i det allra närmaste lik den i Stockholm,

vilket måste sägas vara ganska storartat för en stad av denna storlek och med

en så heterogen, till stor del av fattiga immigranter bestående befolkning.

I Belgien har 1919 antagits en ny lag om den offentliga barnavården; även

här föreskrives upprättande av spädbarnspolikliniker med mjölkdroppar, konsultationer

för mödrar m. m.

I Frankrike ha liknande anordningar, » consultation du nourisson», »cantines

maternelles», funnits sedan många år. Under kriget inrättades ytterligare ett

antal av amerikanarna, och nu pläderas från läkarehåll ivrigt för lagbestämmelser

angående sådana inrättningar; särskilt anses stort behov föreligga av rådgivningsstationer

för havande kvinnor. — Liknande övervakning i stor stil av späd- och

småbarn samt mödrar har påbörjats i Schweiz, kantonen Zurich.

I Tyskland har eu »Reichsjugendwohlfahrtsgesetz» sett dagen. Detaljerade

bestämmelser angående »Jugendämter» i de olika distrikten givas, och även här

synes meningen vara att allmänt få till stånd dessa omnämnda övervakningsbyråer,

som här och var förut finnas. Sachsen har hunnit långt i den vägen.

Bestämmelser ha för några år sedan antagits angående en centralbyrå för »Wohlfahrtspflege»

vid inrikesministeriet och hela landets indelning i vårdområden, vart

och ett med sin läkare. För mödrar och spädbarn inrättas »Fiirsorgestellen»; år

1921 funnos i detta land med bortåt 5 millioner invånare c:a 500 dylika. Alla

födelser anmälas dit, hembesökare äro där anställda o. s. v.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:t$ proposition nr 150.

Danmark har som bekant fått en ny »Vsergeraadsforsorgslov» och ett förslag

till »Lov om Tilsyn med Born» föreligger. Dessa lagar äga åtskilliga goda bestämmelser

i hygieniskt avseende, men det har dock från läkarehåll yrkats på

förbättringar. Man framhåller (Monrad), att det ej göres tillräcklig skillnad på

den kroppsliga vården av de små barnen och uppfostran av de äldre, att det ej

talas om upprättande av de så nödvändiga »Plejestationerne», mödrahemmen och

barnkrubborna. Det begäres att medicinalstyrelsen erhåller högsta tillsyn över

verksamheten för barn under skolåldern.

Slutligen kan erinras om att i Finland har efter senaste kriget barnavården

varit livligt debatterad och ett nytt lagförslag föreligger, däri bl. a. föreslås obligatoriskt

anordnande av rådgivningsstationer, barnkrubbor, barnträdgårdar och

daghem å alla orter med mera sammanträngd befolkning. En hela landet omfattande

barnavårdsförening har bildats. Den lär f. n. koncentrera sin verksamhet

på försök till nedbringande av spädbarnsdödligheten särskilt genom upprättande

av kontrollstationer och mödraliem samt anordnande av kurser i barnavård.

Vi se således, hur överallt inom kulturländerna går en medveten strävan att

ställa så många späda barn, som därav äro i behov, under en tidig sanitär övervakning,

och hur tillvägagångssättet härför blivit i det allra närmaste enahanda

i olika länder: barnavårdscentraler, ledda av läkare, vare sig deras namn är

Fiirsorgestelle, consultation du nourisson, Infant Welfare Centre, Plejestation eller

mjölkdroppe. Vid sidan härav har visat sig av vikt att anordna även moderskyddsställen

och efter hand barnkrubbor o. s. v. samt sedan även periodisk

övervakning av barn i de följande åldrarna.

De förhållanden, som framkallat denna rörelse, torde kunna sammanfattas sålunda.

Det har på senare tiden, kanske särskilt under och efter kriget blivit klart

för det allmänna medvetandet, att barnen, och särskilt do späda, icke från samhällets

sida rönt den uppmärksamhet och hänsyn, som de behöva och förtjäna.

Ännu har sålunda i allmänhet en åldring på 70 år mindre dödsrisk än ett nyfött

barn. Denna stora dödlighet bland spädbarnen beror i de flesta fall på sjukdomar,

som borde kunnat undvikas. Så är förhållandet med ett stort antal av

de medfödda sjukdomarna, det stora flertalet av näringsrubbningarna, men också

med övriga grupper av sjukdomsorsaker. Där t, ex. den omedelbara dödsorsaken

är en sjukdom i luftvägarna, betingas ofta den dödliga utgången av rachitis,

orsakad av olämplig uppfödning och vård. En huvudsak vid förekommande av

överdödligheten hos spädbarn är att bröstuppfödningen bibehålies tillräckligt

länge. Mödrar böra hava råd och hjälp, innan de i förtid slutat amma. Genom

sakkunnig regelbunden övervakning vinnes i de flesta fall en fortsatt naturlig

uppfödning och förekommas många fel, som hota spädbarnets liv. Efter en del

försök i annan riktning har utvecklingen som nämnts överallt slagit in på samma

stråt: mottagningar, ledda av läkare, där späda barn av mödrarna uppvisas med

vissa mellanrum. Från att hava varit avsedda endast för den fattigare befolkningen

stå nu dessa mottagningar i utlandet öppna för den stora allmänheten.

Efter att i början vanligen ha uppehållits endast genom bidrag av enskilda, åtnjuta

de nu merendels bidrag även av stat och kommun och utveckla en landsomfattande

verksamhet.

Givetvis skulle en organisation av denna nu skildrade art vara av största betydelse

för barnavården även här i landet. Vi ha ju att glädja oss åt en relativt

låg barnadödlighet, men den borde kunna ännu avsevärt sänkas och samtidigt

sjukligheten minskas. År 1917, det sista för vilket statistik föreligger, var barnadödligheten

denna: De dödföddas antal var 2,811. I åldern 0—1 år dogo 7,797

— 6.45 % av levande födda och 10 % av alla dödsfall under detta år. I åldern

1—5 år dogo 3,708 = 20 #/o0 av de i samma åldersgrupp levande.

Sverige.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 käft. (Nr 150.) 1972 33 28

s. 174 Kontrollera mot PDF

Mjölk
dropparna
-

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Dödsorsakerna voro bl. a.:

Dödsorsak

O

I

?>

1—5 Sr

0—5 Är

Bildn.-fel och medf. sjukd.....................

............. 3,266

82

3,348

Infektionssjukd......................................

............ 907

1,702

2,609

därav tuberkulos..................................

............. 232

669

901

» kikhosta .................................

............. 328

248

576

Andn.-org:s sjukd..................................

............. 1,254

707

1,961

Matsmältn. org:s sjukd..............................

............. 1,027

245

1,272

Våldsam död ...........................................

............. 103

221

324

därav mord .......................................

............. 36

3

39

Denna statistik vittnar ju icke om särdeles väl ordnad förebyggande vård.

Vi finna vidare, att medan av levande födda 14.9 5 % voro illegitima, av de avlidna

spädbarnen ej mindre än 22.6 0 % hörde till nämnda kategori. Av utom

äktenskapet födda avledo i åldern 0—1 år 9.7 %, av inom äktenskapet födda

5.9 %. I Stockholm föddes 1921 28 % av alla barn utom äktenskapet, men av

barn, döda i åldern 0—6 månader, voro 43 % utomäktenskapliga.

Dödsorsaker (per 1,000 i samma ålder levande) i åldern 0—1 år bl. a.:

Bildn.-fel, sjukdomar hos nyfödda

Mag- och tarmkatarr ....................

Andningsorganens sjukdomar ......

Ärvd syfilis....................................

Tuberkulos.....................................

Inom äkt.

24.64

7.10

9.66

0.23

1.81

Utom äkt.

40.5 9

14.40

15.06

1.50

2.56

Över sjukligheten i tidiga åldrar föreligga ju inga omfattande uppgifter, men

vi veta, att bland skolbarnen lider en mycket hög procent av kroniska åkommor,

som icke kunna anses betydelselösa. En stor del av dessa äro grundlagda långt

förut såsom följd av dålig tillsyn.

I Sverige har allt från Rosén von Rosensteins tid vid mitten av 1700-talet

och ned till våra dagar bedrivits en omfattande upplysningsverksamhet i barnavårdsfrågor.

Såsom en ny form för denna ha på sistone ordnats ambulerande

kurser, där en ledarinna under ett par dagar på plats efter plats meddelar traktens

mödrar gränderna i spädbarnsvård. De läkaremottagningar, varom i detta

utlåtande är tal, verka ock såsom auktoritativa upplysningscentra. Men dessutom

erhåller där en moder råd angående sitt barn just i det ögonblick, då svårigheter

inställa sig. Allmänna regler för späda barns skötsel måste givetvis fortfarande

som hittills i möjligaste mån spridas, men de kunna ju icke ersätta ett efter

undersökning av ett visst barn avgivet sakkunnigt utlåtande om vad just detta

barn för tillfället behöver.

En viss övervakning av späda barn har i Sverige försökts genom de s. k. mjölkdropparna.

Den första mjölkdroppen i Sverige öppnades år 1901 av dr Blumenthal

i Stockholm. Den var företrädesvis ett mjölkutskänkningsställe, där färdiga komjölksblandningar

på flaskor utdelades till fattiga mödrars späda barn, för vilka

läkaren en gång i veckan höll mottagning. Denna mjölkdroppsinstitution har

sedan spritt sig över landet.

1 allt ha här mjölkdroppar anordnats på 27 orter. I 15 av de 18 största städerna

med över 18,000 invånare ha sådana grundats, nämligen i Stockholm, Göteborg,

Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Örebro, Jönköping, Uppsala, Borås,

Karlskrona, Lund, Landskrona, Karlstad och Halmstad, medan i Västerås, Eskilstuna

och Linköping intet åtgjorts. Bland övriga rikets städer med över 10,000

invånare, summa 18, finna vi mjölkdroppar i 7, nämligen i Sundsvall, Kristianstad,

Falun, Nyköping, Ystad, Härnösand och Luleå. Bland mindre städer före
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

175

komma dylika i Visby, Piteå och Arvika, bland köpingarna i Sundbyberg, bland

landskommunerna i Solna. I de större städerna verka flera mjölkdroppar, i Stockholm

som i Göteborg ex. 6, och flera ha mottagningar på olika platser, så t. ex.

Brännkyrka, Maria och Östermalms i Stockholm samt Solna. Antalet mottagningsställen

överstiger därför 40.

På de flesta håll återfinner man i stadgarnas första paragraf följande: »Föreningens

ändamål är att till de späda barn, som därav äro i behov, tillhandahålla

för dem passande mjölkblandningar». De föreningar, som ännu arbeta efter detta

program, föra en tynande tillvaro, flera med endast ett eller annat tiotal inskrivna

barn. Tre sådana föreningar ha de sista två åren nedlagt sitt arbete, nämligen

i Piteå, Lund och Jönköping. Andra synas stå inför samma eventualitet och ha

tillsvidare stängt under sommarmånaderna. Flera mjölkdroppar började emellertid

redan snart efter starten att emottaga även bröstbarn just för att leda bröstuppfödningen,

hjälpa vid förekommande svårigheter och förekomma en för tidig

avvänjning. Så är bl. a. nu förhållandet vid de största mjölkdropparna, nämligen

i Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro och Solna. Mjölkköksverksamheten

blir på detta sätt relativt taget minskad och minskas än ytterligare, om mödrarna,

såsom sedan flera år praktiserats även på några ställen i Sverige, undervisas

om hur de i hemmen skola tillaga födan. Av mjölkdroppen utlämnas då

färdiga blandningar, endast när dessa på grund av förhållandena i hemmet icke

nöjaktigt kunna där beredas eller när s. k. sjukblandningar äro erforderliga.

Först när en mjölkdroppe på detta sätt ordnar sin verksamhet, kan verklig effektivitet

vinnas i kampen mot spädbarnssjukligheten.

Mjölkdropparna äro icke avsedda för egentlig sjukvårdande verksamhet, men

fall kunna givetvis förekomma, särskilt beträffande näringsrubbningarna, då ett

fullständigt skiljande av den profylaktiska och den terapeutiska verksamheten

icke är möjlig.

Om den nuvarande verksamheten vid mjölkdropparna må ytterligare anföras

följande.

Läkaren är överallt närmaste chef för arbetet. På de flesta håll har han säte

i mjölkdroppens styrelse och utövar där det bestämmande inflytande, som hans

sakkunskap gör naturligt. På några platser har läkaren ej fått säte i styrelsen

utan av denna behandlats som en underordnad tjänsteman. På de flesta ställen

skötas mjölkdropparna av allmänpraktici, som, besjälade av sociala intressen,

oftast själva tagit initiativ till deras bildande. Där tillgång till utbildade barnläkare

förefunnits, har såsom i Stockholm, Göteborg och Malmö senare år en

tendens kommit till synes att anförtro chefskapet till dem. På enstaka ställen

är läkaren alls icke avlönad. På de flesta håll har han en lön, som kan närma

sig 25 kronor per mottagning, men vanligen ligger rätt avsevärt därunder. De

större beloppen förekomma vid de större mjölkdropparna.

Föreståndarinnan är å de flesta platser sjuksköterska. På somliga har hon därtill

barnavårdsutbildning, men på flera ställen saknar hon utbildning ej blott i

barnavård utan även i allmän hälsovård. Ett sådant förhållande omöjliggör utvinnande

av det bästa arbetsresultatet. Sköterskan åligger att biträda läkaren

vid mottagningarna, övervaka eventuell mjölkutskänkning och utföra erforderliga

besök i hemmen, vilken sistnämnda del av arbetet överallt anses vara av synnerlig

vikt. Den sätter särskilt stora krav på sköterskans personlighet. På eu stor

del mjölkdroppar uppgår antalet hembesök till föga mer än ett per dag. Maximala

antalet är 5 per dag och sköterska. Föreståndarinnans lön växlar upp till

1,750 kronor kontant per år jämte fri bostad och kost. I Arvika förenar samma

sköterska befattningen vid tuberkulosbyrå och mjölkdroppe. I Sundbyberg är

en vid fattigvården anställd sköterska mjölkdroppsföreståndarinna.

Lokalen utgöres flerstädes av endast för mottagningstiden disponibla två eller

tre rum, som antingen gratis upplåtas eller förhyras. Där sköterskans bostad

och mjölkdroppens rum äro i samma våning, är köket gemensamt.

s. 176 Kontrollera mot PDF

Barnavårds
centraler.

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Rörande nu behandlade spörsmål specificera vi följande önskemål:

1) Rörande läkare.

Bestämmande inflytande över arbetet. Om möjligt pediatriskt utbildad. Avlöning

så stor, att åt arbetet nödig tid kan ägnas.

2) Rörande föreståndarinnan.

Sjuksköterska med någon utbildning i barnavård. (Där förhållandena så medgiva,

kan med tjänsten förenas annan närliggande verksamhet.)

3) Rörande lokal.

Minst tre rum: mottagningsrum, väntrum, isoleringsrum. Bostad med kök för

föreståndarinnan.

4) Rörande arbetssätt.

Mottagning minst en gång i veckan. Tätare besök av barnen å mottagningen

ju yngre de äro. Huruvida mjölkdroppe bör distribuera den ospädda mjölken

eller lämna åt mödrarna att inköpa densamma i allmänna handeln, torde få bero

på lokala förhållanden.

Med lämplig utveckling torde sålunda landets mjölkdroppar kunna bilda

stommen till en allmän spädbarnsövervakning genom barnavårdscentraler.

Det största antal barn, som enligt ovanstående plan kan på en gång å en

barnavårdscentral effektivt övervakas, är enligt erfarenheter från olika länder

ungefär 150. Om flera äro vid samma central inskrivna, såsom fallet på sina

håll är utomlands, blir varje mottagning besökt av så många-, att nödig tillsyn

ej kan ägnas varje barn. En barnavårdscentral bör giva hjälp och tillsyn åt alla

späda barn, som därav äro i behov. Den erfarenhet, vartill nyss refererats, visar,

att detta i allmänhet, där en central arbetar effektivt, betyder omkring hälften

av alla späda barn. Med dessa premisser — ett antal av 150 barn inskrivna

vid centralen, utgörande inemot hälften av årliga antalet födelser på platsen, och

under antagande av ett födelsetal av 15 -20 per 1,000 invånare, blir resultatet,

att en barnavårdscentral bör beräknas på 15- ä 20,000 invånare. Stockholm

skulle sålunda, efter en central på 20,000 invånare, behöva omkring 20, av vilka

över hälften redan äro i verksamhet, Göteborg 10, Malmö 5, Norrköping och

Hälsingborg 3, Gävle och övriga 11 städer med över 20,000 invånare 2, alla större

städer tillsamman 65.

Då vägen till centralen ej kan vara alltför lång, måste densamma förläggas

till ort med sammanträngd befolkning. Ett invånarantal av 3,000 skulle med

födelsetalet 20 och 50 %:b deltagande giva 30 barn inskrivna vid centralen, d. v. s.

högst 15 barn besökande varje mottagning, om denna hålles varje vecka. För

mindre antal barn torde central icke behöva inrättas. Antalet samhällen i landet

med 3,000—20,000 invånare var den I/1 1922 87. Önskvärda antalet barnavårdscentraler

i Sverige blir med denna beräkning 65 + 87 = 152. Antages åter en

central böra bildas först, när ett samhälle har mer än 5,000 invånare, motsvarande

ett antal inskrivna barn av 50, blir önskvärda antalet barnavårdscentraler

65+ 60=125, icke fullt tre gånger antalet redan nu verksamma rnjölkdroppsställen.

Detta senare antagande har stora skäl för sig särskilt med hänsyn

till den under de senare åren starkt sjunkande nativiteten. I barnavårdslagen

bör således införas den bestämmelsen, att barnavårdsnämnd må verka för

att å orter med eu befolkning av minst 5,000 invånare upprättas barnavårdscentral.

För orter med 3,000 till 5,000 invånare bör upprättandet av sådan

central bero på särskild prövning.

Nya barnavårdscentraler torde överallt, där så ske kan, böra inrättas i anslutning

till barnsjukhus, ev. barnavdelningar vid lasarett, och barnpolikliniker. Därigenom

vinnes dels lämpliga lokaler, för vilka hyran ofta torde kunna sättas låg,

dels och framför allt fördelen av helt eller delvis gemensam personal (läkare,

sköterska in. fl.).

Det har framkastats tanken på regelbunden periodisk läkareundersökning av

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kung!. Maj:ts proposition nr löO.

vissa kategorier av även landsbygdens barn. Det förefaller naturligt att låta

läkaren vid ovannämnda centraler, belägna i samhällen med sammanträngd befolkning,

ägna tillsyn även åt kringliggande landsbygds barn och att låta sköterskan

efter viss plan avlägga hembesök hos dem. På så sätt skulle barnavårdscentralen

bli till nytta icke blott för de späda barn, som bo inom ovan nämnda

samhällen. För de områden, som ligga utom en centrals räckhåll, får man tänka

sig tillsynen ordnad genom anlitande av de sjuksköterskor, som kunna finnas tillgängliga,

under ledning av vederbörande tjänstläkare. Denne bör också, då tid

och omständigheter medgiva, kunna själv direkt deltaga i detta övervakningsarbete.

Från barnavårdscentralerna böra de nämnda demonstration skurserna i barnavård

kunna utgå till kringliggande landsbygd.

Ekonomi. Kostnaderna för de nuvarande mjölkdropparna variera betydligt allt

efter arbetssätt, storlek och den utsträckning, i vilken understöd lämnas, såsom

framgår av följande utdrag ur några olika mjölkdroppars utgiftsstat år 1921.

Att med ledning av siffror som de nu lämnade beräkna kostnaderna för barnavårdscentraler

av olika storlek är icke lätt. Det måste beaktas att löner och

kanske även andra utgiftsposter komma att visa tendens till stegring, sedan

verksamheten fått en fast ekonomisk ryggrad. Högre än till 10,000 kronor torde

emellertid icke utgifterna för en större central behöva beräknas. Årliga kostnaderna

för hela verksamheten skulle då en gång i framtiden, när schemat vore

fullständigt genomfört (125 centraler), kosta landet inemot en miljon kronor och

Staten, även om den bestrede en tredjedel av kostnaderna, omkring 300,000 kronor.

Detta måste anses vara en ringa summa för en verksamhet av den vikt och omfattning,

varom här är fråga. Dessa utgifter för de späda barnen torde direkt

på flera sätt komma samhället till godo, så t. ex. såsom minskning i utgifterna

för sjukvård och bortfallande av dubbelinspektion.

Vi påpeka, att här icke är fråga om att i ett slag framskapa en fullt färdig

organisation. Det gäller endast att skapa förutsättningar för en lycklig utveckling.

Erfarenheten från utlandet visar, att om utvecklingen tidigt ledes i rätt

riktning, stora summor sparas och många olägenheter förekommas.

Enskild insats. Det enskilda initiativet har i det personliga arbetet på platsen

att göra själva huvudinsatsen, utan vilken det hela skulle stanna på papperet.

Medarbete av ett antal socialt intresserade personer är sålunda oundgängligt.

Sådant biträde bör i första hand sökas av redan existerande föreningar, Svenska

Röda Korset, Husmoderföreningar m. fl. Formerna för det så nödvändiga samarbetet

torde ej vara svåra att finna.

Fosterbarn. En kategori av barn, för vilka övervakningen borde vara ej fakultativ

utan obligatorisk, är de späda fosterbarnen. Den kommunala tillsynen av

dessa barn är, såsom varje initierad vet, otillfredsställande. Detta kan icke läggas

den nuvarande fosterbarnsinspektionen till last. Vid tillsjmen av yngre barn

men alldeles särskilt av spädbarn måste dock hälsovårdssynpunkten sättas i

främsta rummet, vilket hittills ej alltid skett. Där nu en barnavårdscentral enligt

skisserad plan förefinnes å en plats, är den med sin läkarekontroll och sin

hembesökerska liksom skapad för tillfredsställande tillsyn av späda fosterbarn.

Redan har förekommit att fosterbarnsnämnd överlämnat denna tillsyn till mjölkdroppe.

I den nya barnavårdslagen, som för närvarande är under överarbetning,

bör införas en bestämmelse, att tillsynen av de späda barn, som enligt lag skola

åtnjuta sådan av offentlig myndighet, skall överlämnas till barnavårdscentral, där

dylik finnes. På så vis göres ock en besparing.

Barnens ålder. Fråga är, om icke denna tillsyn av fosterbarnen från barna

vårdscentrals sida bör, såsom redan på sina håll sker, utsträckas till fyllda två

s. 178 Kontrollera mot PDF

Önskemål
-

178 Kung! Maj:ts proposition nr 150.

år. Lämpligen torde ock andra barn än fosterbarn, som därav äro i behov, framför

allt klena barn, där få fortsätta även under andra året.

Mödrars underrättande. Födelsers anmälan. Eu förutsättning för att största möjliga

antal barn, som så behöva, komma under övervakning vid eu barnavårdscentral,

är att denna så tidigt som möjligt kommer i förbindelse med modern.

I städer med barnbördshus kunna mödrar, som där förlösas, före utskrivningen

erhålla meddelande om centralens verksamhet. För övrigt måste detta meddelande

ske genom direkt hänvändelse till modern från centralen. Förutsättning

härför är, att ett meddelande om barnets födelse på ett eller annat sätt kommer

centralen till hända. Detta är svårt att få genomfört under nuvarande förhållanden,

då anmälan om barns födelse i vårt land är synnerligen otillfredsställande

ordnad. Endast barn utom äktenskapet bli (enligt barnmorskereglementet av år

1919) inom tre dagar efter födelsen hos pastor anmälda. Barn inom äktenskapet

skola (enligt K. förordn. av år 1887) av föräldrar eller vårdare inom sex veckor

efter födelsen till pastorsämbetet anmälas. Mångenstädes dröjer denna anmälan

månader och år, ja man finner skolpliktiga barn, som för den officiella myndigheten,

tack vare utebliven anmälan, icke existera.

I utlandet har på åtskilliga håll införts anmälan om barns födelse till hälsovårdsmyndighet.

1 England finnes en särskild lag, som bestämmer, att varje

barns födelse, även det dödföddas, skall inom 36 timmar till hälsovårdsmyndighet

anmälas. Liknande anmälan är numera ordnad i Sachsen direkt till barnavårdscentralen.

Väntande mödrar. I vårt land är ännu alltför litet åtgjort för de ännu icke

födda barnen och deras mödrar. Behovet av åtgärder vitsordas hos oss som överallt

av det stora antal barn, som födas för tidigt, som visa medfödd svaghet,

som före födelsen, vid födelsen eller i första månaden avlida. I var och eu av

dessa klasser röra vi oss med sjukdomsorsaker, som till en del kunna med sakkunnig

hjälp undanrödjas. Detta bär ock såsom nämnts utomlands lett till bildande

av mottagningar för väntande mödrar, oftast i samband med barnavårdscentral.

En sådan mottagning borde även hos oss å varje barnavårdscentral anordnas.

Såsom önskemål skulle vi vilja sammanfattande framföra följande:

1. Redan existerande mjölkdroppar ombildas allmänt till övervakningsställen för

de späda barn, som därav äro i behov (barnavårdscentraler).

2. Å de platser med sammanträngd befolkning av minst 5,000 invånare, som

sakna mjölkdroppe, öppnas barnavårdscentraler, där spädbarn undersökas och

mödrar erhålla råd och upplysning. A samma ställe lämnas råd och uppösning

åt väntande mödrar.

3. Nya barnavårdscentraler inrättas, där så ske kan, i anslutning till barnsjukhus

och barnpolikliniker.

4. Vid sådan barnavårdscentral tjänstgöra läkare och sköterska, vilka helst båda

böra hava utbildning i barnavård.

5. Kostnaderna fördelas på lämpligt sätt mellan stat och landsting samt kommun

eller inom kommun verksam privat sammanslutning.

6. I barnavårdslagen införes eu bestämmelse av innehåll, att å orter med sammanträngd

befolkning av minst 5,000 invånare barnavårdsnämnd må verka

för att, där så lämpligen ske kan, barnavårdscentral upprättas, och att kostnaderna

vid sådan central till en del bestridas av staten.

7. I det fall, där späda barn enligt lag skola åtnjuta tillsyn av offentlig myndighet,

utövas denna tillsyn genom barnavårdscentral, där sådan finnes. Bestämmelse

härom införes i lagen.

8. Anmälan om de i punkt 7 nämnda barns födelse ingår inom bestämd tid till

hälsovårdsmyndighet. Bestämmelse härom införes i lagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung! Maj:ts proposition nr 150.

I

INNEHlLLSFÖKTECKNING.

Propositionen

Sid.

1

Utdra? av statsrådsprotokollet den 29 februari 1924 ................................. 37

Inledning.............................................................. gy

Om en enhetlig barnavårdslagstiftnlng och barn avårds ärendenas förening hos en kommunal

myndighet ................................... gg

Barnavården och annan samhällets hjälpverksamhet ..........................,............. 39

Omfattningen av samhällets barnavård................................................................ 40

Bristen på planmässighet i samhällets barnavård........................................ """ 40

Kort redogörelse för gällande barnavårdslagstiftning.......................................... 41

Brister i den nuvarande organisationen ......................................................... 42

I utlandet förekommande enhetlig lagstiftning angående samhällets barnavård samt

centralisering av densamma.................................................................. 47

Tidigare förslag om centralisering av barnavården............................................ 53

Centralisering av all samhällets barnavård (i vidsträckt mening) bör ej ifrågasättas 54

Statistiska uppgifter........................................... 54

Kommitténs förslag om centralisering ...... 55

Yttranden över kommitténs förslag om centralisering....................................... 56

Fördelar och nackdelar av centraliseringen ............... 57

Vilken myndighet bör handhava barnavården? 58

Centraliseringens omfattning.......................................... 59

Sammanfattning................................................. ™

Understöd för vård av ensamstående mödrars barn

Ungdomsråd........................

Förslag till lag om samhällets barnavård.....................................................

1 kap. Om barnavårdsnämnd........................................

Verksamhetsområde och uppgifter

Barnavårdsnämnd. 1 §

Uppgifter. 2 § ....................................................."

Sammansättning och tjänstgöringstid.....................

Sammansättning. 3 §.....................................

Prästerlig ledamot, då kommun omfattar flera församlingar. 4 8

Suppleanter. 5 § .............................................

Valbarhet. 6 §.......................................

Undantag för mindre kommun från skyldigheten att hava särskilt tiilsatt barnavårdsnämnd.

7 §..........................................

Ordförande. 8 § 1 mom............................

Föredragande i barnavårdsärenden. 8 § 2 mom..........................................

Tid för sammanträde, beslutförhet m. m.

Sammanträden m. m. 9 § .. .................

Protokoll. 10 §.............................................

Ordförandens uppgifter m. m................

Ordförandens uppgifter. 11 §.......................................

Ersättning åt ordföranden. 12 §.................... ....... ........................................

Revision m. m. 13 §..............................

Verksamhetens bedrivande

Kretsindelning m. m. 14 § 1 mom............................

Biträde, särskild styrelse. 14 § 2 mom............................

Skyldighet att mottaga uppdrag. 14 § 3 mom..............................

75

76

76

76

79

79

79

81

81

82

83

89

90

91

91

92

92

92

92

93

93

93

94

95

opaginerad Kontrollera mot PDF

II

Kungl. Maj:t8 proposition nr 150.

Sid.

Tjänstemän. 15 §.......................................................................................... 95

Samarbete med andra myndigheter m. fl. 16 § 1 mom..................................... 95

Samråd mellan barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse. Tremannanämnd. 16 §

2 mom................................................. 96

Anmälan och undersökning............................................................................... 97

Anmälan. 17 §............................................................................................. 97

Undersökning. 18 §....................................................................................... 98

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel. 19 § ......................................... 99

2 kap. Om uppsikt över samhällets barnavård................................................. 100

20 och 21 §§ ................................................................................................ 100

Nuvarande förhållanden................................................................................ 100

Kommitténs förslag ....... 102

Reservationer..................... 104

Yttranden över förslaget ............................................................................. 104

Departementschefens yttrande........................................................................ 105

Förslagets bestämmelser om samhällets åtgärder till barns skydd (3—7 kap.)...... 110

3 kap. Om barns omhändertagande och barnavårdsnämndens därmed sammanhängande

verksamhet....................................................................................... 112

Inledning ........................................................................................................ 112

Begreppet skyddsuppfostran........................................................................... 112

Begreppet samhällsVård................................................................................. 113

Omhändertagande för skyddsuppfostran och vissa förebyggande åtgärder .............. 114

Förutsättningarna för skyddsuppfostran och förebyggande åtgärder. 22 §......... 114

Kroppsligt vanvårdade barn. 22 § a) ......................................................... 115

Bara, i fara att bliva vanartade. 22 § b) ................................................... 116

Vanartade barn. 22 § c) ......................................................................... 118

Skolförsummelser ........................................................................................ 123

Förebyggande åtgärder. 23 § ........................................................................ 124

Omhändertagande för skyddsuppfostran m. m. 24 § ....................................... 124

Underställning m. m. 26 § .......................................................................... 125

Förfarandet hos länsstyrelsen. 26 § .............................................................. 127

Åldersgräns för verkställighet av beslut om skyddsuppfostran. 27 § ............... 128

Barn, som under tillfälligt uppehåll i främmande kommun beträdes med vanart.

28 § ...................... 129

Omhändertagande för samhällsvård ................................................................... 129

Nödställda barn i föräldrahemmet. 29 § 1 mom...................................... 130

Sjuka barn 29 § 2 mom............................................................................. 131

Värnlösa barn. 29 § 3 mom....................................................................... 131

Särskilda föreskrifter ..................................................................................... 132

Anmälan från barnavårdsnämnden till annan myndighet. 30 § ........................ 132

Vidtagande av åtgärd i brådskande fall. 31 § ............................................... 132

4 kap. Om behandlingen av omhändertagna barn ............................................. 134

Barnets rätt till vård och uppfostran. 32 § ................................................... 134

Tillfällig vård av barn .................................... 135

Upptagningshem. 33 § ................................................................................. 135

Icke vanartade barns behandling...................... 135

Enskilt hem, barnhem. 34 § ....................................................................... 135

Vanartade barns behandling .............................................................................. 137

Skyddshem, barnhem, enskilt hem. 35 §........................................................ 137

Specialvård för sjuka och abnorma barn. 36 § ................................................. 138

Vissa uppfostringsåtgärder m. ........................................................................ 138

Uppsikt över omhändertagna barn m. in. 37 §............................................... 139

Förmyndare för omhändertaget barn. 38 § ................................................... 140

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

in

Sid.

5 kap. Om barnhem och skyddshem ........................................ 140

Barnhem ................................................ 1^0

Vad förstås med barnhem? 39 § ........................................ 140

Förteckning över barn i barnhem. 40 §............................... .... . . . .. 142

Plan för barnhem, som upprättas av kommun eller landsting. 41 §................. 442

Länsstyrelsens befogenhet beträffande barnhem. 42 § ............................... 142

Skyddshem ......................................................... 44g

Landstingens och vissa städers skyldighet att upprätta skyddshem. 43 § 1 mom. 143

Skyddshem för vissa särgrupper. 43 § 2 och 3 mom........................................ 145

Svårt vanartades överlämnande till allmän uppfostringsanstalt. 43 § 4 mom. ... 147

Skyddshemmens organisation. 44 § 1 och 2 mom........................................... 151

Bestämmelser om intagning i strängare skyddshem m. in. 44 § 3 mom............. 151

Behandling av skyddshemsele v, som överlämnats till allmän uppfostringsanstalt.

44 § 4 mom. .............................................................................. 452

6 kap. Om utskrivning m. m................................................. 152

Villkorlig utskrivning. 45 §.................................................................. 454

Slutlig utskrivning .................................................................................. 455

Slutlig utskrivning på grund av ändrade förhållanden. 46 § 1 mom............. 155

Slutlig utskrivning på grund av viss ålders uppnående. 4ö'' § 2 mom............. 156

Beredande av arbete; utrustning. 46 § 3 mom. 1 st..................................... 157

Eftertillsyn; arbetsavtal. 46 § 3 mom. 2 st................................................. 158

Samhällsvårds upphörande........................................................................ IgO

'' Samhällsvårds upphörande på grund av ändrade förhållanden. 47 § 1 mom.... 160

Samhällsvårds övergående i skyddsuppfostran. 47 § 2 mom......................... 161

Samhällsvårds upphörande på grund av viss ålders uppnående. 47 § 3 mom. 162

Eftertillsyn; arbetsavtal. 47 § 4 mom.......................................................... 162

Förutsättningar för att beslut om barns omhändertagande förfaller. 48 §......... 162

7 kap. Om kontroll över fosterbarnsvården ..................................................... 164

Grunderna för fosterbarnskont rollens ordnande................................................ 164

Inledande bestämmelser ............................................................ 47g

Fosterbarn, oberoende av nämndens beslut. 49 § 1 mom............................... 178

Fosterbarn enligt nämndens beslut. 49 § 2 mom........................................... 179

Fosterhem, barnafostrare. 49 § 3 mom. ...................................................... 179

7 kap. ej tillämpligt på en del fosterbarn. 50 § ............................................. 179

Barnafostrares anmälningsskyldighet m. m. 51 § ...................................... 180

Tillsyn .............................. 182

Fortlöpande tillsyn. 52 § ............................................................................ 182

Undersökning av fosterhems och barnhems beskaffenhet. 53 § ..................184

Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem ....................................... 185

Föreställningar, föreläggande för harnafostrare att lämna från sig fosterbarn.

54 och 55 §§ ........................................................................................... 485

Förbud att mottaga fosterbarn. 56 § ........................................................... 487

■ Påföljd av uraktlåten anmälan. 57 § ........................................................... 487

Behandling av barn, utackorderat av främmande barnavårdsnämnd. 58 §......... 188

Åtgärder mot missförhållanden 1 anstalt. 59 § ................................................ 188

Undantag från bestämmelserna 1 detta kapitel. 60 § .................... .................... 189

Det allmännas och de enskildas kostnader för barnavården (8 och 9 kap.) ......... 191

8 kap Om kostnaderna för samhällets barnavård m. m ................................... 195

Kostnaderna bestridas i första hand av kommunen. 61 § .............................. 195

Inverkan på förvärv av hemortsrätt, ersättning av hemortskommun, hemsändning.

62 § ................... 196

Ersättning av landsting för vård å vissa sjukvårdsanstalter m. m. samt av staten.

_ 6:i § ......-............................................................................................ 198

Kommunens_rätt till bidrag av landstinget för bestridande av skyddshemsavgifter.

- 64 § ....................................................................................... 199

Proceduren. 65 §........................................ 200

Överenskommelse med främmande makt. 66 §.............................................. 200

• Statsbidrag. 67 §....................................................................................... 200

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.) 1972 23 29

opaginerad Kontrollera mot PDF

IV

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Sid.

9 kap. Om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighet....................................... 200

Gottgörelse ur barnets egendom. 68 § 1 mom................................................. 200

Ersättningsskyldighet för föräldrar m. fl. 68 § 2 mom..................................... 201

Maximigräns för föräldrars m. fl. ersättningsskyldighet. 68 § 3 mom................ 201

Frihet från ersättningsskyldighet i visst fall. 68 § 4 mom............................... 202

Viss rätt för kommunen att stadga frihet från ersättningsskyldighet. 69 § ...... 203

Proceduren vid ersättningskrav. 70 § ......................................................... 203

Bestämmande av bidragsskyldighet. 71 § ...................................................... 203

Arbetsskyldighet. 72 § ................................................................................ 204

10 kap. Straffbestämmelser och allmänna föreskrifter ...................................... 210

Försummelse att anmäla fosterbarn m. m. 73 § ............................................ 210

Döljande av barn m. m. 74 §....................................................................... 211

Vanvård av barn och försummelse av försörjningsplikt................................... 211

Försummelse att inställa sig inför barnavårdsnämnden m. m. 75 §.................. 213

Åtal m. m. 76 § ........,..........................................................*.................... 214

Handräckning. 77 § ...................................................................... ........... 214

Med föräldrar likställda personer. 78 § ...................................................:.. 216

Båd och anvisningar av medicinalstyrelsen. 79 §........................................... 218

Provinsialläkare erhåller förteckning över vissa barn. 80 §.............................. 218

11 kap. Om klagan i mål och ärenden enligt denna lag .................................. 218

Klagan över beslut av barnavårdsnämnd och anstaltsstyrelse. 81 §................ 218

Klagan över handräckning. 82 § ................................................................. 221

Klagan över beslut av kommunalstämma m. m. 83 § .................................... 221

Klagan i kammarrätten. Talan mot dess beslut ej medgiven. 84 §................. 221

Klagan i högsta domstolen och regeringsrätten. 85 § .................................. 222

Verkställighet av länsstyrelses utslag. 86 § ................................................... 223

12 kap. Övergångsbestämmelser ................................................................. 224

Dag för lagens ikraftträdande. Upphävande av vissa gällande författningar. 87 § 224

Bestämmelserna i 7 kap. böra vinna successiv tillämpning. 88 §.................... 224

Val av barnavårdsnämnd första gången samt stat för första verksamhetsåret.

89 § 1 mom............................................................................................. 225

Befrielse från skyldighet att tillsätta särskild barnavårdsnämnd. 89 § 2 mom.... 225

Anstånd med barnavårdsnämndens övertagande av vissa barn. 89 § 3 mom. ... 226

Anstånd med anmälan enligt 51 §. 89 § 4 mom.............................................. 226

Ersättning för kostnad, som uppstått före lagens ikraftträdande. 89 § 5 inom.... 226

Uppgifters överlämnande till barnavårdsnämnd från andra myndigheter. 90 §... 226

Kostnadsberäkningar .................................................................................... 227

I. Ekonomiska konsekvenser av förslagets genomförande ...... ........................ 227

II. Kostnader för staten..................................................................................... 231

III. Kostnader för landsting och städer, som ej deltaga 1 landsting........................... 242

IV. Kostnader för kommunerna.......................................................................... 244

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om

fattigvården ............................................................................................... 246

Inskränkning i fattigvårdsstyrelsens verksamhet. 1 §....................................... 246

Fattigvårdsstyrelsen tjänstgör i vissa fall såsom barnavårdsnämnd. 10 § ......... 246

Länsassessor ej valbar. Gift kvinnas valbarhet. 12 § 1 mom........................ 246

Fattigvårdsstyrelsen skall ej längre hava befattning med utackorderade barn.

Bestämmelsen om beredande av tjänst ni. in. åt barn, som varit omhändertaget,

upphäves. 36 §........................................................................................; 247

Samråd mellan fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd. Tremannanämnd. 38 § 247

Gemensamma fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. 43 S ......................... 247

Överinspektören för fattigvård och barnavård. 44 § ....................................... 247

Barnavårdskostnad i visst hänseende jämställd med fattigvård. 60 § 2 inom. ... 247

Viss inskränkning i föräldrars ersättningsskyldighet. 63 § ............................ 247

Preskription mot försörjningspliktiga. 68 § ................................................... 247

Ej varning av person under aderton år. 74 § ........................................ ...... 249

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

v

Sid.

Stadgandena om målsmansrätt och om beredande av anställning upphävas. 77 § 249

Bettlare. 92 § ............................................................................................ 250

Övergåil gsstadgande.................................................................................... 250

Förslag till lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919 om

kommunalförbund ..................................................................................... 251

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående

lösdrivares behandling ................................................................... 251

Bilagor.

1. Utkast till kungörelse om statsbidrag till vissa kostnader enligt lagen

om samhällets barnavård m. m.

2. Sammandrag av yttranden över fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag till lag om den offentliga barnavården m. fl. författningar.

Förslag till lag om den offentliga barnavården ............................................... 1

Förslaget i allmänhet och dess huvudprinciper ............................................... 1

Förslagets särskilda bestämmelser ............................................................... 91

Förslag till lag angående förening av kommuner på landet till ett samhälle för

fattigvård och barnavård etc.................................................................. 167

Förslag till förordning angående statsbidrag .................................................. 167

Framställning angående tvångsmedel mot försumliga försörjare........................ 168

Framställning angående vissa önskemål för barnavårdens främjande .............. 171

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (7)

7 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:320 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 150, i vad densamma avser förslag till lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 jun s. 4 i texten
  2. 2LU 1924:45 Memorial angående arvode åt revisionssekreteraren Ragnar von Kock, vilken inom andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av viss fråga. a1 i texten
  3. Rskr. 1924:245 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om samhällets barnavård m. in., i vad nämnda proposition avser nedan a1 i texten
  4. 2LU 1924:28 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen m. m. s. 1 i texten
  5. Rskr. 1924:172 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om förmynderskap m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. [Första lagu s. 1 i texten

Visa alla 7