Angående folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter
1924-03-14 · 50 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 50 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1924:170, Angående folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
1
Nr 170.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter; given
Stockholms slott den 14 mars 1924.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sam Clason.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 14 mars 1924.
N ärvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, Stadsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Ltjbeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Departementschefen, statsrådet Clason yttrar härefter:
Under åttonde huvudtiteln, punkt 143, i årets statsverksproposition har
Kungl Maj:t, på min hemställan, föreslagit riksdagen att i avbidan på den
proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna för
budgetåret 1924—1925 dels — med uteslutande av det nu i riksstaten uppförda
ordinarie förslagsanslaget å 400,000 kronor till befrämjande av folkundervisningen
bland de i rikets nordligaste trakter bosatta finnar — ett
ordinarie förslagsanslag av 400,000 kronor till folkundervisningens befrämBihang
till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 132 höft. (Nr 170.) 1
Folkundervisningens
befrämjande
i
rikets nordligaste
gränsorter.
Tidigare
anslag. Nuvarande
anslagsfördelning.
Riksdagens
skrivelse
nr 20U1917.
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
jande i rikets nordligaste gränsorter, dels ock till uppförande av folkskolebyggnader
i rikets nordligaste gränsorter ett extra reservationsanslag av
200.000 kronor.
Sedan ifrågavarande ärende, vilket vid tiden för statsverkspropositionens
avgivande ännu icke befann sig i sådant skick, att det kunde föreläggas
riksdagen, numera undergått erforderlig handläggning inom ecklesiastikdepartementet,
anhåller jag att få ånyo föredraga detsamma inför Kungl. Maj:t.
För folkundervisningens befrämjande bland de i rikets nordligaste trakter
bosatta finnar har sedan år 1875 anslag utgått å riksstaten. Anslaget, som
från början utgjorde 12,000 kronor, höjdes sedermera vid upprepade tillfällen:
år 1889 till 25,000 kronor, år 1893 till 45,000 kronor, år 1906 till
90.000 kronor, år 1911 till 150,000 kronor, år 1915 till 225,000 och år 1918
till 300,000 kronor, med vilket belopp anslaget utgick till och med år 1922.
Sistnämnda höjning var föranledd av riksdagens beslut om ny lönereglering
från och med år 1919 för lärarpersonalen vid folk- och småskolor. I riksstaten
för förra halvåret 1923 var anslaget uppfört med ett belopp av
150.000 kronor. Enär anslaget för år 1921 överskridits med mer än 137,000
kronor, höjdes detsamma av 1923 års riksdag till 400,000 kronor, med vilket
belopp det alltså för närvarande utgår.
Anslaget har av Kungl. Maj:t utdelats till de särskilda skoldistrikten
huvudsakligen för följande ändamål: hyresbidrag till skolorna, bidrag till
läraravlöningar, förhöjning av lärarpersonalens avlöning utöver stadgad minimiavlöning,
lönetillägg för undervisning i slöjd utöver författningsenligt statsbidrag,
belöning åt föreståndarinnorna för arbetsstugor för visat nit i meddelande
av svensk språkundervisning, anskaffande och spridande bland ungdomen
i finnbygden av svenska böcker och tidskrifter, inköp av undervisningsmateriell
samt beredande av inackordering vid skola av fattiga på längre
avstånd från skolan boende skolpliktiga barn. Till berörda ändamål utgå av
anslaget medel dels automatiskt på grund av Kungl. Maj:t en gång för alla
meddelade beslut om fortlöpande årliga understöd, dels ock enligt av Kungl.
Maj:t för varje år, efter framställningar från de olika skoldistrikten och efter
vederbörande myndigheters hörande, fattade beslut angående fördelning av
understöd för året. Dessutom lämnas av Kungl. Maj:t från fall till fall understöd
till olika ändamål på grund av därom gjorda särskilda framställningar.
Enligt en från riksräkenskapsverket införskaffad uppgift utgjorde utgifterna
från anslaget under år 1923 tillhopa 373,993 kronor 48 öre.
I skrivelse till Konungen nr 201 angående utredning i fråga om folkskoleväsendet
i de finsktalande delarna av Norrbottens län anförde 1917 års
års riksdag med anledning av en inom riksdagen väckt motion i ämnet
(11:204) följande:
Inom riksdagen har gjorts framställning i syfte att genom Kungl. Maj:ts
försorg en fullständig utredning måtte verkställas om folkskoleväsendet i de
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 170.
3
finsktalande delarna av Norrbottens län. Såväl statsmakterna som enskilda
hava visat stor offervillighet, när det gällt främjandet av skolväsendet i de
bygder, som i motionen avses.
Den skolform, man till en början begagnade sig av vid undervisningsverksamhetens
bedrivande uti ifrågavarande delar av vårt land, var de flyttande
mindre folkskolorna. Resultatet av undervisningen vid dessa har
emellertid varit mycket klent, i anledning varav fasta skolor med längre
undervisningstid inrättades, varvid dock med hänsyn till befolkningens gleshet
på flertalet orter den huvudsakligen använda undervisningsformen blev
den mindre folkskolan med heltidsläsning.
En stor roll vid uppfostringsarbetet i dessa trakter hava de s. k. arbetsstugorna
spelat. I dessa, vilka ursprungligen uppstått med anledning av
de svåra förhållandena under nödåret 1902, men kommit att fortsätta, då
intresset och offervilligheten för dem visat sig stora, intagas fattiga barn i
regel från de mest avlägsna byarna och lägenheterna, varest tillfälle till
annan skolgång icke kan beredas, och fortgår i dessa arbetsstugor undervisningen
hela läsåret.
På undervisningsresultatet ha givetvis inverkat de ofta bristfälliga metoder,
som begagnas vid språkundervisningen. Olägenheterna härav komma
emellertid att avhjälpas genom införande av en metodisk läsebok, utarbetad
av professor K. B. Wiklund i Uppsala.
Trots ovan angivna åtgärder måste det med hänsyn till uti ifrågavarande
trakter rådande säregna förhållanden ifrågasättas, om icke ännu mera från
statens sida kunde och borde göras i förevarande avseende, och har det
därför stått klart för riksdagen, att en utredning i motionens syfte bör
komma till stånd.
Beträffande de principer, som för utredningen borde vara ledande, anser
riksdagen, att densamma närmast bör gå ut på att utröna, vilka platser
ännu sakna ett ordnat skolväsen, vidare huruvida en del mindre folkskolor
på något folkrikare orter skulle kunna förvandlas till folkskolor, samt slutligen
på vilka ytterligare platser skolhem eller arbetsstugor skulle kunna
inrättas.
Dock vill riksdagen betona, att en mera energiskt driven undervisning i
svenska språket icke bör åsyfta att undertrycka eller utrota finskan, utan i
stället att befolkningen i denna gränstrakt må sättas i tillfälle få lära tala
två språk. Målet är sålunda att bibringa alla uppväxande barn färdigheten
att praktiskt använda svenska språket för sina behov. Allt, som kan innebära
eller få sken av förtryck mot befolkningen däruppe, bör omsorgsfullt
undvikas. Någon ovilja mot en på svenska språket meddelad undervisning
eller mot svenska språkets utbredning över huvud taget torde icke någonstädes
förefinnas, utan tvärtom hava från flera håll framställningar inkommit
till vederbörande om erhållande av sådan undervisning.
Den utredning, varom här är fråga, synes lämpligen böra anförtros åt
domkapitlet i Luleå, som för denna verksamhet ådagalagt stort intresse, och
om utredningen skulle visa —- såsom antagligt är -—- att ännu större uppoffringar
från statens sida krävas för upphjälpande av undervisningen i
dessa trakter, skola statsmakterna säkerligen icke undandraga sig dem. Men
på samma gång måsto staten ställa motsvarande krav på kommunernas ogen
bärkraft. Enligt vad riksdagen inhämtat ur uppgifter i Statistisk årsbok
för år 1917 äro vissa kommuner i dessa trakter visserligen hårt skattetyngda,
men på andra däremot torde man kunna ställa något större krav. I eu
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
Sakkunnigutredning
rörande
folkskoleväsendet
i
de finsktalande
delarna
i Norrbottens
län.
eventuellt blivande utredning bör därför ingå en undersökning angående
ifrågavarande kommuners större eller mindre behov av understöd från statens
sida för detta ändamål.
På grund av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte
företaga en fullständig utredning om folkskoleväsendet i de finsktalande delarna
av Norrbottens län och därefter till riksdagen inkomma med de förslag,
som av denna utredning kunna föranledas.
Sedan folkskolöverstyrelsen genom Kungl. Maj:ts beslut den 14 juni 1917
anbefallts avgiva förslag rörande sättet för den sålunda begärda utredningens
verkställande, hemställde överstyrelsen i skrivelse den 27 december
1917 — med framhållande av att domkapitlet i Luleå icke ansåge sig för det
dåvarande med tillgängliga arbetskrafter kunna verkställa utredningen —
att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt överstyrelsen att utföra densamma och
att därvid, i den mån så kunde finnas erforderligt, träda i samråd med
domkapitlet i Luleå, ävensom bemyndiga överstyrelsen att för utredningens
verkställande tillkalla högst fem sakkunniga för att inom överstyrelsen biträda
vid utredningens verkställande. Kungl. Maj:t uppdrog genom beslut
den 18 januari 1918 åt överstyrelsen att på av denna föreslaget sätt
verkställa utredningen. I skrivelse den 6 februari 1919 hemställde emellertid
överstyrelsen, att utredningen måtte överlämnas åt för ändamålet särskilt
tillkallade sakkunniga, enär överstyrelsen icke såge sig i stånd att för
utredningsarbetet kunna bereda erforderliga arbetskrafter, så att det hela skulle
kunna bliva fullbordat inom erforderlig tid. Med bifall till överstyrelsens
förslag bemyndigades, genom kungl. brev den 16 maj 1919 statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla fem sakkunniga för utredningens
verkställande, varefter biskopen O. Bergqvist i Luleå, prostinnan
Amanda Nyman i Haparanda, folkskolinspektören N. J. F. Almkvist i
Skellefteå, agronomen W. L. Wanhainen i Luleå och folkskolläraren E. U.
Eriksson i Karungi den 6 maj 1919 tillkallades att inom ecklesiastikdepartementet
biträda med utredningen.
Med skrivelse den 25 november 1921 överlämnades de sakkunnigas betänkande
till chefen för ecklesiastikdepartementet. Över betänkandet hava
sedermera utlåtanden avgivits den 30 augusti 1922 av domkapitlet i
Luleå efter hörande av vederbörande skolråd och folkskolinspektörer, den
17 november 1921 av länsstyrelsen i Luleå, den 6 mars 1923 av skolöverstyrelsen,
den 9 november 1923 av statens anstalt för pensionering av folkskollärare
m. fl. och den 23 november 1923 av statskontoret. Vidare har länsstyrelsen
med skrivelse den 19 september 1923 överlämnat på grund av
Kungl. Maj ds befallning infordrat yttrande i ämnet av centralstyrelsen för
stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor.
Jag övergår härefter till att redogöra för de sakkunnigas betänkande och
förslag; därvid jag i huvudsak följer den uppställning, som de sakkunniga
vid sin behandling av ämnet följt.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
5
I. Allmänna förhållanden inom de finsJctalande delarna av Norrbottens län.
De sakkuniga redogöra först (sid. 15—20 i betänkandet) för den finskspråkiga
befolkningens utbredning, därvid de sakkunniga hänvisa till eu vid
betänkandet såsom bil. 7 fogad karta. Den finsktalande befolkningen i
nordligaste Sverige, yttra de sakkunniga, är utbredd på ett område av omkring
500 kvadratmil, vilket sträcker sig som ett drygt tre mil brett bälte
från Bottniska viken norrut längs Torneälven upp till Korpilombolo sockengräns,
10 mil norr om Haparanda. Där drager sig språkgränsen åt väster
och gör eu ansenlig kurva söderut samt träffar Råneälven ett stycke söder
om Polcirkeln, varpå den i det närmaste följer denna älv norrut till Nattavaara.
Här viker den åter av åt väster och går ända fram till Luleälven,
vars norra gren den sedermera följer uppåt till riksgränsen.
Det svenska språkets nordgräns följer det finska språkets sydgräns, ehuru
i de övre delarna med smärre avvikelser in på det finsktalande området,
där eu zon med tvåspråkig befolkning på grund därav bildas.
Det område, som inneslutes av den sålunda angivna finska språkgränsen
i väster och riksgränsen mot Finland i öster, består av följande församlingar:
Nedertorneå
med Haparanda, Karl Gustaf, Hietaniemi, Övertorneå, Korpilombolo,
Tärendö, Pajala med Muonionalusta kapellag och Junosuando annexförsamling,
Karesuando, Jukkasjärvi med Vittangi kapellförsamling och
Gällivare.
Hela folkmängden inom nämnda område utgjorde år 1919 57,688 personer,
därav 17,659 endast finsktalande. Antalet tvåspråkiga (svenska och
finska) angives till 15,154. Angående den finsktalande befolkningens utbredning
inom olika socknar och samhällen ävensom dess rörlighet hava
de sakkunniga uppgjort åtskilliga tablåer, till vilka jag tillåter mig att hänvisa.
De sakkunniga framhålla, att på den egentliga landsbygden inom
nämnda socknar befolkningen till den allra största delen är finsktalande. I
I fråga om den finsktalande befolkningens härstamning lämna de sakkunniga
(sid. 21—27) vissa uppgifter, varav de sakkunniga anse sig kunna
draga följande slutsatser, nämligen: att den omständigheten att befolkningen
är finsktalande, ingalunda är något bindande bevis för att den är av finsk
härstamning; att icke heller de finska familjenamnen kunna tjäna såsom
sådant bevis; att det finska språkets framträngande varit starkare än invandringen
av personer av finsk nationalitet; samt att följaktligen ett stort antal
av den enbart finsktalande befolkningen är av rent svensk härkomst. Språkgränsen
är alltså enligt de sakkunnigas mening icke liktydig med nationalitetsgränsen,
en omständighet, som de sakkunniga framhålla vara av stor
betydelse vid bedömandet av do problem rörande språkundervisningen, vilka
falla inom ramen för de sakkunnigas utredning.
Den finskspräkiga
befolkningens
utbredning.
Den finsktalande
befolkningens
härstamning.
6
Näringsliv
och kulturförhållanden.
Undervis
ningsväsendets
utveckling
till nuvarande
tid.
Metoder vid
undervisningen.
Skolväsendets
nuvarande
ståndpunkt.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
A sid. 28—47 i betänkandet behandla de sakkunniga den s. k. finnbygdens
näringsliv och kulturförhållanden. En sammanfattning härav återfinnes
å sid. 47 i betänkandet.
II. Åtgärder för utbildning av lärare till finnbygdens skolor.
Under denna rubrik lämna de sakkunniga en redogörelse för dels småskoleseminariet
i Haparanda från dess tillkomst till nuvarande tid (sid. 48—
56 i betänkandet), dels ock utdelningen av stipendier till sådana elever vid
övriga seminarier, som förbundit sig att viss tid tjänstgöra i skolor för
finska barn (sid. 57 och 58).
in. Folkskoleväsendets tillstånd och behov.
De sakkunniga lämna till en början en redogörelse för tidigare åtgärder
för religionsvård och folkupplysning inom de här ifrågavarande områdena
(sid. 59—63) samt för åtgärder efter folkskolestadgans tillkomst (sid. 64—79).
Efter att hava erinrat om tillkomsten år 1888 av de första med statsmedel
inrättade folkskolorna framhålla de sakkunniga såsom särskilt betydelsefull
den nyorganisation av skolväsendet i dessa trakter, som blev en följd av
1911 års riksdagsbeslut rörande inrättande av ytterligare ett stort antal
statsfolkskolor m. m. Å sid. 76—77 i betänkandet finnes införd en tabellarisk
översikt, utvisande antalet statsfolkskolor år 1919.
Härefter följer (sid. 80—106) ett kapitel om undervisningspråket och
därmed sammanhängande frågor. Till denna del av betänkandet ber jag att
senare i mitt anförande få återkomma.
De sakkunniga redogöra vidare för metoden vid undervisningen (sid. 107
—110) samt företaga en undersökning rörande lämpligheten av läro- och
läseböcker med parallelltexter, vilken resulterar i att dylika läroböcker icke
anses lämpliga att användas i finnbygdens skolor. Resultatet av svenskundervisningen
finna de sakkunniga vara synnerligen tillfredsställande (sid.
115—118).
De sakkunniga lämna härefter (sid. 120—189) en redogörelse för skolväsendets
i finnbygden nuvarande ståndpunkt, därvid de till en början behandla
skolväsendets ställning i allmänhet. De sakkunnigas framställning i
denna del berör skolformerna (sid. 120), antalet skolor (sid. 121), heltidsläsande
och halvtidsläsande skolor (sid. 121—122), antalet lärare (sid. 122—
123), i skolorna den 3% 1919 inskrivna barn (sid. 123—125), antalet skolpliktiga,
som icke deltaga i undervisningen i folkskolor och småskolor, undervisningsmateriell
(sid. 125—130) och inspektionen av skolväsendet (sid. 130).
Å sid. 130—187 redogöra de sakkunniga för skolväsendets ställning samt
ekonomiska förhållanden inom de skilda skoldistrikten. Redogörelsen för
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170. 7
skolväsendets nuvarande ståndpunkt avslutas med ett sammandrag över
skolväsendets ställning år 1919, vilket sammandrag återgives å sid. 8 och 9.
Härefter följer i betänkandet en synnerligen ingående undersökning av
de behov rörande skolväsendets förbättring inom de skilda skoldistrikten,
som enligt de sakkunnigas mening förelågo vid tiden för betänkandets avgivande
d. v. s. år 1921 (sid. 190—224).
Beträffande varje skoldistrikt angiva de sakkunniga, vad de för en tillfredsställande
anordning av skolväsendet finna erforderligt i avseende på
inrättande av nya skolor, genomförande av förändringar i befintliga skolformer,
om- och tillbyggnad av skollokaler och lärarbostäder, nybyggnad av
sådana lokaler och bostäder ävensom, för vissa distrikt, uppförande av skolhem
eller arbetsstugor.
Kostnaderna för de föreslagna åtgärderna äro distriktsvis noggrant specificerade.
Emellertid framhålla de sakkunniga, att de framställda förslagen icke vare
sig ifråga om åtgärdernas beskaffenhet eller beträffande de beräknade kostnaderna
få betraktas såsom under alla förhållanden definitiva eller avsedda
att i ett slag genomföras. Härom yttra de sakkunniga följande:
De framställda förslagen beträffande nya skolor och förändringar av skolformer
äro emellertid icke avsedda att omedelbart realiseras, utan verkställigheten
av förbättringarna måste i stället tänkas äga rum under en jämförelsevis
lång tidsperiod. Under denna tid kunna givetvis inträffa sådana
förändringar ifråga om befolkningsförhållanden och barnantal, att vissa avvikelser
från de uppgjorda planerna på grund därav kunna bliva erforderliga.
Förslagen rörande nybyggnader av skolhus och lärarbostäder samt ombyggnader
av lokaler göra icke heller anspråk på att i detalj vinna efterföljd.
En närmare granskning av de lokala förhållandena vid den tidpunkt,
då möjligheter att verkställa de ifrågasatta byggnadsarbetena föreligga, torde
nämligen åtminstone i vissa fall komma att ge vid handen, att nu föreslagna
planer på grund av förändrade förhållanden böra i större eller mindre omfattning
revideras. Redogörelsen är fördenskull att betrakta mera såsom eu
översikt över skolväsendets behov, sådant detta för närvarande framträder,
och mindre såsom en bestämd plan, vilken i alla detaljer skall följas.
De för nybyggnader samt om- och tillbyggnader av skolhus och lärarbostäder
beräknade beloppen äro att anse endast såsom approximativa. Beräkningarna
äro uppgjorda med ledning av de på våren 1921 rådande materialoch
arbetspriserna, och det inträffade prisfallet är följaktligen iakttaget intill
denna tidpunkt. Att byggnadskostnaderna det oaktat blivit jämförelsevis
höga, beror på de till de flesta av de i denna utredning berörda orterna
synnerligen dryga frakterna, vilka i väsentlig grad medverka till att byggnadsföretag
i denna landsdel bliva betydligt dyrare, än vad fallet är i allmänhet
inom andra delar av landet, där kommunikationerna äro lättare och
avstånden icke så stora.
Det antal skolhus och lärarbostäder samt idet antal lärosalar och bostadsrum,
som, därest de sakkunnigas planer bleve genomförda, skulle komma
Skolväsendets
behov inom de
skilda skoldistrikten.
8
Sammandrag över skolvä
-
Antal skolor
Antal lärare
Antal
P*
GQ
•<
P
med
heltids-
med
halv-
P*
OJ
i skolor
Antal
under
Skoldistrikt
3
Qj
läsning
ning
CO
B
5*
Oj
O
o]
Sr
CO
77
O
O
•-1
a
Oj
med
CO
folkskolor
småskolor
3''
Cb
cd
O
77
77
O
O
B
5*
Oj
<t>
o
77
X
77
O
O*
folkskolor
ce
5
sr
77
O
O
mindre folkskolor
folkskolor
mindre folkskolor
B
B
p
tn
77
O
O
folkskolor
småskolor
B
Qj
CD
O
W*
ce
?r
o
o
heltidsläsning
sr
p
<
Oj
■SO
P=
X
2.
5’
®q
imma lärare
läraravdelningar
andervisningsav-
delningar
folkskolor
småskolor
fista mindre folk- skolor
Haparanda stad . .
i
i
—
—
i
1
—
—
—
2
3
2
—
—
5
_
5
5
5
96
44
_
Nedertoraeå.....
8
8
6
—
8
8
5
—
1
22
16
14
6
—
35
i
36
36
37
408
262
102
Karl Gustaf.....
5
6
3
—
5
6
3
—
—
14
9
6
3
—
18
—
18
18
18
216
131
53
Hietaniemi......
6
3
4
—
5
3
1
i
3
13
7
3
4
—
10
4
14
14
18
214
63
58
Övertorneå......
7
5
13
—
7
5
13
—
—
25
9
5
13
—
27
—
27
27
27
257
124
223
Korpilombolo ....
4
5
7
1
4
5
4
—
4
17
5
5
7
i
14
4
18
18
22
in
82
112
Tärendö.......
3
3
4
—
2
3
4
i
—
10
5
3
4
—
11
1
12
12
13
112
66
83
Pajala ........
8
7
15
2
8
7
15
—
2
32
9
7
13
i
28
2
303
30
32
249
114
210
(med Muonionalusta
kapellag)
Junosuando .....
3
3
3
—
3
3
3
—
—
9
4
3
3
—
10
—
10
10
10
91
35
28
Karesuando.....
1
1
2
—
1
1
—
—
2
4
1
1
2
—
2
2
4
4
6
17
59
36
Jukkasjärvi.....
8
7
10
—
7
7
8
i
2
25
11
10
10
—
28
3
31
31
34
194
114
108
(med Vittangi annex- församling)
Gällivare.......
5
5
29
4
5
5
27
6
43
5
5
29
4
37
6
43
43
49
138
90
527
Summa
59
54
96
7
56
54
83
3
20 |216||84
64!
94
6|225 23
248248
271
2,103
1,184
1,540
1 Landstingsskatten är icke medtagen i slutsumman av det uttaxerade beloppet. Lands
2
Häri ingår för skolbyggnaders uppförande kr. 120,906: 73.
3 Lärarbefattningarna i två skolor vakanta.
4 Här åsyftas med bidrag av statsmedel uppförda skolhus utom i tre fall, där staten helt
Gällivare socken uppförda av järnvägsstyrelsen.
9
sendets ställning år 1919.
barn
Antal skolhus
o. lärarbostäder
Ekonomiska förhållanden rörande skolväsendet1
visade uti
som icke undervisades i
distrikt, folk- o. småskolor
1 skolpliktsåldern
Antal
skol-
hus
upp-
förda
av
Summa skolhus
Antal
lärarbo-
städer
Statsbidrag
till skol- väsendet
Skol-
distriktens
egna
utgifter för
skolväsendet
Summa
utgifter
för
skolväsendet
Uttaxering
pr bevillnings- krona för
flyttande mindre
folkskolor
Skolor
med
samtliga distriktets
folk- och småskolor
inrymda i skolhus
el. särsk. bostadshus
förhyrda
skolan
både kyrkliga
o. borgerliga
ändamål
heltidsläsning
halvtidsläsning
staten4
skoldistrikten
Kronor
C:
CD
Kronor
O:
CD
Kronor
O:
CD
Kr.
öre
Kr.
öre
_
140
_
140
137
277
_
i
i
i
4
9,967
60
6,426
87
16,369
47
—
37
9
—
—
746
26
772
249
1,021
—
6
6
17
19
36,865
24
158,285
15
*195,150
39
7
47
12
60
—
400
—
400
190
590
i
2
3
8
10
28,592
34
10,571
47
39,163
81
3
—
16
41
—
239
96
335
68
403
—
1
1
2
12
21,740
62
13,274
54
35,015
16
3
92
10
62
—
604
—
604
170
774
—
5
5
5
22
41,153
77
37,404
11
78,557
88
2
86
13
14
40
263
82
345
87
432
i
2
3
5
13
22,470
-
5,907
63
28,377
(33
7
20
17
81
—
232
29
261
55
316
—
3
3
4
8
11,770
—
7,489
—
19,259
-
12
10
23
70
27
573
27
600
293
893
—
5
5
8
22
37,443
91
27,540
37
64,984
28
6
15
15
27
154
_
154
52
206
_
2
2
3
7
12,784
10
13,733
90
26,518
—
10
98
24
19
—
76
36
112
3
115
—
3
3
1
3
7,890
15
2,868
85
10,759
—
3
50
9
—
—
345
71
416
154
570
2
15
17
22
9
223,913
04
435,418
31
659,331
35
4
30
8
75
63
686
132
818
358
1,176
9
1
10
11
32
170,230
50
462.517
31
632,747
81
5
01
10
70
130
4,458
499
4,957
1,816
6,773
|l346
59
87
161
624,821
27
1,181,437
51
1,806,233)78
tingsskatten uppgick år 1919 till kr. 1: 72 pr bevillningskrona.
bekostat skolhusen samt bestrider kostnaderna för deras underhåll. Därjämte äro två skolhus i
10
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 170.
att tillföras de landsbygdsskoldistrikt, utredningen omfattar, framgår av följande
av de sakkunniga uppgjorda tabell.
Antal nu
befintliga
Antal före- slagna ny- byggn. av
Antal sko]
nybyggn
Antal läro- salar, som
föreslås till- komma
genom
Antal lärobostäder, som bliva inrymda i särskilda
bostadshus enligt de framlagda förslagen:
för lärare i
i skolhus eller särskilda
bostadshus inrymda ho-
sta dslägenh. förlärare
m
JK
g er
o* c
2 «
om- och tillbyggnader |
Summa lärosalar
folkskolor
småskolor
mindre folkskolor
Skoldistrikt
skolhus
skolhus
''skilda bostadshus1
3 n
P jy
“ (S
< **
2 a
ÖB ^
£
JO Vt
3 t*
® B
P |
nybyggnader
lägenheter
bostadsrum
utom kök
tK
O:
Vt
summa rum
lägenheter
bostadsrum
utom kök
Vt
O:
Vt
summa rum
| lägenheter
bostadsrum
utom kök
Vt
O:
Vt
summa rum
dela antalet rum
Nedertorneå .
6
17
11
6
17
12
4
16
9
23
9
32
8
8
8
16
5
5
5
10
58
Karl Gustaf .
3
8
6
6
1
8
2
10
8
23
8
31
6
6
6
12
1
1
1
2
45
Hietaniemi. .
1
2
11
5
12
14
—
14
8
22
8
30
6
6
6
12
5
5
5
10
52
Overtorneå . .
5
5
12
8
17
17
3
20
12
33
12
45
10
10
10
20
9
9
9
18
83
Korpilombolo.
3
5
12
4
15
15
2
17
6
15
6
21
4
4
4
8
9
9
9
18
57
Tärendö . . .
3
4
5
4
8
5
2
7
6
16
6
22
5
5
5
10
3
3
3
6
38
Pajala ....
5
8
18
9
23
26
—
26
11
32
11
43
9
9
9
18
13
13
13
26
87
Junosuando .
2
3
3
3
5
4
3
7
4
11
4
15
4
4
4
8
2
2
2
4
17
Karesuando .
3
1
3
2
6
4
1
5
2
6
2
8
2
2
2
4
2
2
2
4
16
Jukkasjärvi .
17
22
3
2
2(j
6
1
7
3
8
3
11
3
3
3
6
2
2
2
4
21
Gällivare . . .
10
11
27
7
37j
26
5
31
8
23
8
31
12
12
12
24
20
20
20
40
95
Summa
58
86|
111
56
169||l37|23
16o|
77|212|77|289|
69
69|69|l38||71
71
71
142!|ö69
Rörande kostnaderna, fördelade å de särskilda skoldistrikten, för de föreslagna
ny- och ombyggnaderna av skolhus och lärarbostäder hava de sakkunniga
uppgjort följande sammandrag.
Skoldistrikt: Beräknade kostnader:
Nedertorneå...............kronor 745,000: —
Karl Gustaf............... » 530,000: —
Hietaniemi................ » 730,000: —
Overtorneå................ » 795,000: —
Korpilombolo.............. » 640’000: —2
Tärendö.................. » 370,000: —
Pajala................... » 1,100,000: —
Junosuando ............... » 235,000: —
Karesuando............... » 200^000: —
Jukkasjärvi................ => 240,000: —
Gällivare ......... » 1,065,000: —
Summa kronor 6,650,000: —8
1 Här äro icke bostadslägenheter, som föreslås skola inrymmas i skolhusen, inräknade
3 Eventuellt 520,000 kronor.
3 Eventuellt 6,530,000 kronor.
11
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 170.
IV. De sakkunnigas förslag till skolväsendets förkättring.
Sedan de sakunniga i det föregående angivit så att säga de faktiska förutsättningar,
från vilka man har att utgå, då det gäller åtgärder till skolväsendets
förbättrande i dessa trakter, övergå de till att redogöra för de förslag,
de ansett sig böra i sådant hänseende framställa (sid. 225—299).
Härvid framföra de till en början några allmänna synpunkter på hela
detta skolproblem, vilka synas mig böra här återgivas.
De kasta först en återblick på det hittills bedrivna arbetet till skolväsendets
upphjälpande i förevarande delar av Norrbottens län och sammanfatta
resultaten av detta arbete.
Staten har sedan år 1874 vidtagit omfattande åtgärder till skolväsendets
upphjälpande i berörda landsdelar och påtagit sig stora ekonomiska uppoffringar
därför. Denna omsorg har givit till resultat, att lärarutbildningen
blivit utvidgad och förbättrad, att ett flertal nya skolor tillkommit, att skolformerna
i allmänhet förbättrats, att i synnerhet mindre folkskolor ombildats
till egentliga folkskolor, och att de flyttande mindre folkskolorna, vilka förr
voro mycket talrika, praktiskt taget upphört att existera. Därjämte hava
de förut mycket ogynnsamma förhållandena i fråga om skollokaler och
lärarbostäder väsentligt förbättrats, liksom ock möjligheterna i övrigt för
ernående av ett tillfredsställande resultat av uppfostran och undervisning i
folk- och småskolor.
Men strävandena från statens sida att i Norrbottens finsktalande bygder
sprida kunskap i svenskt språk och om svensk kultur hava icke begränsats
till enbart folkskoleväsendet, utan därjämte hava betydelsefulla åtgärder vidtagits
även i andra avseenden. Genom anslag av statsmedel hava nämligen
barn av finsktalande föräldrar kunnat inackorderas i svenska hem inom länets
kustbygd för övning i svenskt talspråk; bygdekurser hava anordnats och
bibliotek inrättats, varjämte svenska böcker samt opolitiska tidningar och
tidskrifter utdelats.
Genom de uppoffringar, staten sålunda iklätt sig, har kännedomen om det
svenska språket trängt in till nästan alla bebodda delar av finnbygden, under
det att det finska språkets förutvarande så gott som allenarådande ställning
blivit bruten. Den ökade kunskap i det svenska språket, som befolkningen
vunnit, har givit den tillfälle dels att i en vida större utsträckning än förut
träda i direkt personlig beröring med landets övriga, enbart svensktalande
befolkning, dels att stifta bekantskap med den svenska litteraturens rika
skatter. Den förändring i den finsktalande befolkningens ställning, som till
följd därav på nu nämnda områden inträtt, har ovedersägligen lyft den upp
till en högre kulturell ståndpunkt, lärt den uppskatta svensk andlig odling
och väckt aktning för och kärlek till den svenska kulturen i allmänhet. I
detta förhållande ligger ock till stor del den fasta grunden för den starka
samhörighetskänsla med Sverige, som denna befolkning nu känner, och åt
vilken känsla den giver uttryck bland annat genom att framställa önskemål
om ytterligare åtgärder för svenskspråkighetens befrämjande.
Det är sålunda, enligt de sakkunnigas uppfattning, glädjande att kunna
konstatera, att de förhoppningar, riksdagen gång efter annan och i synnerhet
år 1911, då, efter framställning av domkapitlet i Luleå, betydande
anslag till skolväsendets förbättring beviljades, uttalat, i stort sett blivit infriade.
Genom do uppoffringar, som staten iklätt sig för skolväsendets höjande
Allmänna
synpunkter.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
i dessa trakter, har folkundervisningen nått en sådan ställning, att den väl
uthärdar eu jämförelse med förhållandena inom skoldistrikt på landsbygden
i andra delar av Sverige.
Härefter anföra de sakkunniga de skäl, som de anse tala för att staten
påtager sig fortsatta och ökade ekonomiska uppoffringar för skolväsendet i
denna landsända.
Ehuru de sakkunniga alltså hava blicken öppen för de stora framsteg,
som blivit gjorda under de senaste fyra decennierna, finna de likväl mycket
starka skäl tala för, att från statens sida allt framgent åtgärder vidtagas till
ytterligare höjande av de ifrågavarande trakternas andliga odling. Det förnämsta
skälet till en sådan fortsatt verksamhet ligger givetvis däri, att de
allmänna förhållandena, som i regel äro svåra att ordna i gränstrakter, i
närvarande tid äro i särskild grad ömtåliga inom finnbygden på grund av
den uppmärksamhet, som utifrån är riktad på denna del av det nordligaste
Sverige. Detta främmande intresse har ock, såsom förut i korthet erinrats
om, tagit sig uttryck i en agitation med uppenbart syfte att på allt sätt
motverka svenskundervisningen inom de fmsktalande deiarna av Norrbotten.
Ett annat viktigt skäl till att anspråk på fortsatta uppoffringar från statens
sida för denna del av landet måste framställas är givetvis, att de rika naturliga
tillgångar, som här finnas, icke förutan ytterligare ekonomiskt understöd
och ett fortsatt upplysningsarbete kunna tillvaratagas och på det för
landet i dess helhet bästa sättet utnyttjas. Kännedomen om ifrågavarande
trakters stora materiella möjligheter och kunskapen om dessas rationella utnyttjande
är nämligen ännu i många avseenden mycket bristfällig.
De sakkunniga inse tillfullo, att en mångfald samverkande åtgärder på
olika områden äro nödvändiga för att en mera betydelsefull förändring
härutinnan skall kunna inträda. Framför allt äro förbättrade kommunikationer
genom anläggande av flera järnvägar och av en mängd landsvägar
av olika typer ett grundvillkor för det ifrågavarande områdets framtida utveckling.
Men lika viktigt är det dock, att den andliga odlingen icke bliver
försummad utan på allt sätt främjad och understödd, och därvid måste
särskild uppmärksamhet ägnas åt folkundervisningen såsom grundval för
befolkningens andliga fostran.
I denna senare omständighet samt i de förut omnämnda allmänna förhållandena
ligga, enligt de sakkunnigas uppfattning, de tyngst vägande skälen
för staten att ikläda sig de ökade kostnader, som följa av ett tillmötesgående
mot befolkningens krav på förbättrad undervisning och uppfostran
för den uppväxande ungdomen.
Slutligen yttra sig de sakkunniga på följande sätt angående riktlinjerna
för statens framtida verksamhet på ifrågavarande område.
I fråga därefter om arten av de dispositioner, som beträffande skolväsendet
nu höra vidtagas, hava de sakkunniga på grund därav, att de åtgärder,
som hittills vidtagits i detta avseende, visat sig medföra goda resultat, vunnit
den övertygelsen, att de framtida strävandena i huvudsak böra följa
samma riktlinjer som hittills, ehuru i vissa fall, såsom närmare framgår av
det efterföljande, en utvidgning av statens understödjande verksamhet ansetts
ofrånkomlig.
Beträffande särskilt skolornas klassantal hava de sakkunniga icke ansett
sig böra föreslå, att finnbygdens skolor särställas genom föreskrift om an
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
13
ordnande av en obligatorisk sjunde klass, utan bör det fortfarande tillkomma
skoldistrikt att på eget initiativ besluta dylik utvidgning, så snart förutsättningar
därför äro för handen.
Yad härefter beträffar de sakkunnigas olika förslag kommer jag att i den
följande redogörelsen för desamma hänföra dem till två huvudgrupper,
nämligen
A. Statsanslag till uppförande av byggnader för folkskoleväsendet samt
B. Åtgärder, för vil/ca kostnaderna avses skola utgå ur förslagsanslaget till
folkundervisningens befrämjande bland de i rikets nordligaste trakter bosatta
finnar.
Härtill kommer några för skolväsendet i förevarande delar av Norrbotten
visserligen betydelsefulla men mera på sidan om nyssberörda åtgärder liggande
frågor, vilka av de sakkunniga jämväl upptagits till behandling och
för vilka jag till sist skall i korthet redogöra, nämligen frågan om nybyggnader
för småskoleseminariet i Haparanda, statsskolornas betydelse och framtida
ställning, undervisningsspråket samt den fortsatta undervisningens organisation.
Dessa senare frågor, vilka icke nu torde påkalla särskild framställning
till riksdagen, kommer jag att i det följande behandla under rubriken
C. Övriga frågor av betydelse för skolväsendet i de finsktalande delarna av
Norrbottens län.
A. Statsanslag till uppförande av byggnader för
folskoleväsendet.
De av de sakkunniga föreslagna åtgärder i fråga om byggnader för folkskoleväsendet
i dessa trakter gälla dels beviljande av statsbidrag för uppförande
av skollokaler och lärarbostäder, dels ock beviljande av statsbidrag till
uppförande av skölhemsbyggnader.
De sakkunnigas förslag i fråga om statsbidrag till uppförande av skollokaler
och lärarbostäder (sid. 247—256) ansluter sig till och har såsom
grundval ovanberörda redogörelse för distriktens byggnadsbehov för skolväsendet.
De sakkunniga framhålla härvid till en början de svårigheter, som mött
för anskaffande av skollokaler.
De största svårigheter, som möter skolråden i deras arbete för skolväsendets
ordnande, består i anskaffandet av lämpliga skollokaler och lärarbostäder.
Särskilt är detta förhållandet i de till arealen vidsträckta distrikt på
landsbygden, där skolornas antal på grund av befolkningens kringspriddhet
i eu mängd små byar måste bli jämförelsevis stort. I den landsdel, denna
utredning omfattar, föreligger sådan befolkningsgleshet i alla skoldistrikt.
Till följd därav och med anledning av den ringa ekonomiska bärkraft ifrågavarande
skoldistrikt hittills ägt, har behovet av skolbyggnader icke kunnat
tillgodoses i den utsträckning, som på grund av antalet inrättade skolor
varit påkallad. Här har det nämligen i främsta rummet gällt att tillse, att
en så stor del som möjligt av de skolpliktiga barnen erhölle tillfälle till åt
-
Statsbidrag
till uppförande
av skollokaler
och
lärarbostäder.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
minstone någon ordnad skolundervisning. I första hand hava därför skolor
anordnats och lärare anskaffats, under det att de yttre betingelserna för
skolornas verksamhet däremot fått träda i bakgrunden.
Ställningen på detta område framgår tydligast av det förhållandet, att på
landsbygden inom det finsktalande området skolornas antal för närvarande
uppgår till 216, medan skolhusen däremot icke äro flere än 58.
Övriga erforderliga skollokaler och lärarbostäder förhyras av enskilda personer.
I en del fall kan det visserligen lyckas att på detta sätt erhålla
skollokaler och bostadsrum, som kunna betecknas såsom någorlunda tillfredsställande,
men detta sker endast undantagsvis. I regel däremot äro de på
detta sätt anskaffade lokalerna icke nöjaktiga. Det är för övrigt helt naturligt
att så skall vara fallet. Bostadsförhållandena äro nämligen i de flesta
mindre byar mycket primitiva, befolkningen är trångbodd och behöver för
eget bruk disponera de utrymmen, som finnas. Det blir därför oftast otillräckligt
stora och illa ombonade boningsrum samt sommar- eller bagarstugor,
som uthyras till skolorna.
Beträffande byggnadsbehovets omfattning framhålla de sakkunniga, i anslutning
till den tidigare i detta avseende lämnade redogörelsen, följande:
Från vilken synpunkt man än ser saken, är alltså skolhusbyggnadsfrågan
för närvarande församlingarnas mest brännande ekonomiska fråga, vilkens
stora omfattning framgår bland annat av den omständigheten, att inom här
ifrågavarande landsbygdskoldistrikt erfordras skolbyggnader för icke mindre
än 6,650,000 Jcronor. därest de mest påtagliga bristerna på detta område
skola kunna avhjälpas.
Av den å sid. 223 i betänkandet (sid. 10 i det föregående) intagna översikten
framgår, att 167 nybyggnader äro av behovet påkallade, av dem 111
skolhus. Då det för närvarande finnes 58 skolhus, skulle alltså efter den
erforderliga byggnadstidens utgång finnas tillsammans 169 skolhus.
Särskilda bostadshus för lärare erfordras i 56 fall. Därest någon lindring
i boställsordningen för lärarpersonalen vid folk- och småskolor med anledning
av därom vid 1921 års riksdag väckta förslag skulle komma att medgivas,
skulle med sannolikhet en icke oväsentlig besparing i de för bostadshusen
beräknade sammanlagda kostnaderna kunna ske. Hur stor denna
besparing skulle bliva, kan givetvis icke nu ens approximativt beräknas.
Angående kommunernas förmåga att själva bära utgifterna för anskaffande
av erforderliga skollokaler anföra de sakkunniga huvudsakligen följande.
Även om det förhållandet, att de förändrade bestämmelser rörande den
kommunala beskattningen, som av 1920 års riksdag antogos, säkerligen komma
att bidraga till en i vissa avseenden väsentligt förbättrad ekonomisk ställning
speciellt för de norrländska kommunerna, hålles i sikte, synes det dock
de sakkunniga uppenbart, att skoldistrikten själva icke äro mäktiga att lösa
en byggnadsfråga av denna omfattning. Behoven på skilda områden i dessa
trakter äro nämligen så stora, att den kommunala skattebördan, även om
den ekonomiska situationen på grund av förändrade skattelagar blir gynnsammare,
likväl allt fortfarande måste bliva högst betydande. Särskilt växa
utgifterna för väganläggningar, fattigvård och kommunala samlingshus i
stor omfattning. De sakkunniga hava alltså funnit den ekonomiska ställningen
inom ifrågavarande skoldistrikt vara av den beskaffenhet, att den
icke tål vid de ytterligare påfrestningar, som en lösning av skolhusbygg
-
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 170.
15
nadsfrågan genom uttaxerade eller upplånade medel skulle medföra. Under
alla omständigheter skulle det dröja till en långt avlägsen framtid, innan
de behov, som nu föreligga, bleve fyllda.
Vidare framhålles att, oaktat staten övertagit så gott som alla de med
lärarnas kontanta avlönande förenade utgifter, skoldistriktens utgifter för
skolväsendet dock uppgå till avsevärda belopp. Till belysande härav åberopa
de sakkunniga en tablå (sid. 251), av vilken framgår, att dessa utgifter
för år 1919 utgjorde 1,175,010 kronor 64 öre eller 65,7 procent av samtliga
utgifter för skolväsendet, vilka uppgingo till en summa av 1,789,864 kronor
31 öre. Uttaxeringen per bevillningskronan för skolväsendet uppgick för
nämnda år enligt de sakkunnigas uppgift till följande belopp för de särskilda
skoldistrikten.
Nedertorneå.
Karl Gustaf
Hietaniemi .
Overtorneå .
Korpilombolo
Tärendö . . .
Pajala.....
Junosuando.
Karesuando .
Jukkasjärvi .
Gällivare. . .
kronor 7:47
» 3: —
» 3:92
* 2:86
» 7:20
» 12: 10
» 6: 15
» 10:98
» 3:50
» 4:30
» 5:01
Skoldistriktens utgifter äro sålunda, framhålla de sakkunniga, oaktat de
betydande statsbidragen, relativt stora. Ehuru i de för de skilda skoldistrikten
upprättade byggnadsplanerna endast upptagits de mest nödvändiga nybyggnaderna
och förbättringsarbetena, förmå fördenskull distrikten icke utan
statshjälp lösa denna fråga. Överlämnades lösningen åt distrikten själva,
skulle därav endast följa ett sådant försenande och undanskjutande av byggnadsverksamheten,
att skolväsendets framtida utveckling i dessa trakter därigenom
i hög grad äventyrades.
För att undvika därmed följande ytterbgare efterblivenhet på skolbyggnadsverksamhetens
område måste, enligt de sakkunnigas mening, statsbidrag
beviljas till uppförande av skollokaler och lärarbostäder i skoldistrikten inom
de finsktalande delarna av Norrbottens län.
Vid beräkning av det anslagsbelopp, som för beviljande av dylika statsbidrag
skulle vara erforderligt, utgå de sakkunniga från den förut lämnade
redogörelsen för distriktens byggnadsbehov.
Enligt den å sid. 10 i det föregående intagna tabellariska översikt skulle 167
nybyggnader vara av behovet påkallade, därav 111 skolhus och 56 särskilda
bostadshus. Kostnaderna för nybyggnaderna beräknas såsom av sammanställ
ningen å sid. 10 framgår till 6,650,000 kronor. Någon besparing å nämnda belopp
anse de sakkunniga kunna ske genom den lindring i fråga om skyldighet
att bygga särskilt bostadshus åt lärare, som vidtagits genom kungörelsen den 26
september 1921 angående ändring i boställsordningen. Av kostnaden skulle
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
församlingarna, därest arbetena och kostnaderna fördelades på 10 år, kunna
bidraga med omkring hälften eller 3,000,000 kronor. I statsanslag skulle
alltså erfordras 3,000,000 kronor eller 300,000 kronor för år under 10 år.
De sakkunniga hemställa fördenskull om förslag till riksdagen att såsom
bidrag till uppförande av nya skolbyggnader samt till ombyggnad av
redan befintliga men för sina ändamål i nuvarande skick olämpliga skolbyggnader
i skoldistrikt inom de finsktalande delarna av Norrbottens län
bevilja ett anslag av 3,000,000 kronor att utgå med 300,000 kronor årligen
från och med år 1923 under 10 år.
Då statsbidraget givetvis borde anpassas efter de skilda skoldistriktens
behov och ekonomiska ställning och sålunda icke kunde utgå med på
förhand bestämda belopp eller med viss procentuell del av de beräknade
byggnadskostnadema, föreslå de sakkunniga, att Kungl. Maj:t måtte bemyndigas,
dels att i varje särskilt fall pröva storleken av det statsbidrag, som
må utgå, dels att utfärda de närmare villkor och föreskrifter för statsbidrags
utgående, som kunde befinnas erforderliga. Med hänsyn därtill att kommunerna
icke torde vara mäktiga att anskaffa för byggnadsarbetenas påbörjande
erforderliga belopp, anse de sakkunniga erforderligt, att statsbidrag till skoldistrikt
medgives utgå med hälften vid arbetets påbörjande. En fjärdedel
av statsbidraget skulle utdelas, då byggnaden vore under tak, och en fjärdedel
slutligen, sedan byggnaden blivit avsynad och godkänd.
I anslutning härtill framlägga de sakkunniga ett utkast till bestämmelser
rörande statsbidrag för skolhusbyggnader. Av berörda utkast, som är avfattat
i huvudsaklig överensstämmelse med de föreskrifter, som äro givna i kungörelsen
den 27 februari 1920, nr 145, angående statsbidrag till vissa skoldistrikt
inom Västerbottens och Norrbottens län för skolhemsbyggnader och
deras inredning, anser jag mig böra här återgiva följande paragrafer, vilka
innehålla de för statsbidrags tilldelande och åtnjutande grundläggande villkoren
och bestämmelserna.
§ I
1.
Statsbidrag till uppförande och inredning av skolbyggnader och lärarbostäder
må till skoldistrikt med finsktalande befolkning inom Norrbottens
län utgå med belopp, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmer
efter prövning av skoldistriktets ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter.
2. Statsbidrag må jämväl utgå till ombyggnad av äldre skolbyggnader
dä sådan för erhållande av tillfredsställande skollokaler är erforderlig, och
skall därom i tillämpliga delar gälla, vad här nedan sägs angående statsbidrag
till uppförande och inredning av skolbyggnad.
§ 2.
1. Skolbyggnad, för vars uppförande statsbidrag utgår, skall förläggas till
eu med hänsyn till dess ändamål välbelägen och i övrigt lämplig tomt.
Skolbyggnad skall innehålla för det avsedda barnantalet tillräckligt antal
rum av tillfredsställande storlek och form jämte övriga nödiga utrymmen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170. 17
Särskilt skall tillses, att nödigt utrymme beredes för eu ordnad undervisning
i gymnastik.
Tomten skall inhägnas, planeras och planteras samt inrymma lämpligt
planteringsland.
Erforderlig tillgång till vatten beredes, där så ske kan, genom vattenledning
och eljest genom brunn å tomtområdet.
Nödig utfartsväg anlägges och underhålles.
2. Lärarbostad skall så anordnas, att i gällande boställsordning meddelade
föreskrifter bliva uppfyllda.
§ 6.
Skoldistrikt, åt vilket beviljats statsbidrag till uppförande av byggnad eller
bostadshus, är pliktigt:
att i enlighet med fastställda ritningar och i övrigt givna föreskrifter låta
uppföra beslutad byggnad;
att, sedan skolhus eder bostadshus blivit färdigbyggt och i vederbörlig
ordning avsynat, ansvara för byggnadernas vård och underhåll, där ej Kungl.
Maj:t vid statsbidragets beviljande annorledes beslutat;
att brandförsäkra byggnaderna till av länsstyrelsen godkänt belopp; samt
att i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, Kungl. Maj:t kan
finna gott meddela.
A sid. 260—265 i betänkandet framlägga de sakkunniga sitt förslag an- Statsbidrag
gående beviljande av statsbidrag till uppförande av skolhemsbvggnader. ^de^avskol
Rörande behovet av skolhem anföra de sakkunniga : hemsbygg
nader.
På grund av den vitt spridda bosättningen med många småbyar och ett
mycket stort antal avsides liggande enstaka gårdar har det inom skoldistrikten
i finnbygden städse mött stora svårigheter att bereda undervisning åt alla
skolpliktiga och att åvägabringa en någorlunda jämn skolgång i de små
skolorna ute i avlägset liggande byar, där skolvägen är lång. Visserligen
har ställningen i detta avseende blivit mycket förbättrad, sedan statsbidrag
för inackordering av på längre avstånd från skolan boende skolpliktiga barn
av fattiga föräldrar blivit beviljade och ännu mer på grund av arbetsstugornas
verksamhet, men det oaktat återstå dock, enligt de officiella statistiska
uppgifterna, icke mindre än 377 barn, som på grund av lång skolväg
eller av annan anledning icke komma i åtnjutande av någon undervisning.
Enligt de sakkunnigas uppfattning är dock denna siffra icke ett uttryck för
det verkliga förhållandet. En missvisning, som till huvudsaklig del kan
anses vara beroende på en ännu icke i alla avseenden fullt tillförlitlig skolbokföring,
föreligger uppenbarligen. Att så är fallet har tydligt trätt i dagen
vid de sakkunnigas undersökning rörande antalet av de skolpliktiga barn från
skilda byar, som sakna möjligheter till skolgång, och för vilka tillfällen till
inackordering på ett eller annat sätt fördenskull borde beredas. Detta antal
uppgår till över 400. De arbetsstugor, som nu finnas, kunna icke mottaga
större antal barn än det intagna, nämligen under läsåret 1919—1920 2261
från skoldistrikt med linsktaladc befolkning, och inackordering i enskilda
hem kan icke heller, även om därför erforderligt belopp funnes tillgängligt,
beredas åt nämnvärt större antal barn än för närvarande.
1 Verksamheten var då inställd vid två arbetsstugor. Numera kunna omkring 300 barn
utan svårighet intagas i stiftelsens arbetsstugor.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 132 höft. (Nr 170.) 2
18
Kung!. Maj ds proposition Nr 170.
De sakkunniga framhålla härefter de fördelar, som äro förenade med undervisningens
meddelande i skolhem jämfört med beredande av undervisning
genom inackordering i enskilda hem.
Med avseende särskilt på inackorderingen i enskilda hem anse de sakkunniga
sig böra framhålla, att, även om lämpliga hem, i vilka de inackorderade
barnen både få nöjaktig vård och i övrigt god fostran, i det övervägande
antalet fall kunna anskaffas, så finnas dock många inackorderingshem,
där barnen visserligen bli väl behandlade och erhålla tillräcklig kost,
men där någon sådan uppfostran, som kan giva impulser till framtida gagnande
verksamhet i egen hembygd icke förekommer. Det vore fördenskull
i ett stort antal fall en uppenbar fördel och till mycket stort gagn för de
barn, som måste skiljas från sina hem under skoltiden, om inackorderingen
i enskilda hem successivt kunde upphöra, och barnen i stället beredas tillfälle
till skolgång genom intagning i skolhem eller i arbetsstugor. Därigenom
skulle tillika ett icke obetydligt antal mindre folkskolor med litet barnantal
kunna indragas.
Skolhem finnas för närvarande icke inom finnbygden, och de arbetsstugor,
som äro inrättade, äro icke tillräckliga för att bereda möjlighet till skolgång
för alla avsides boende skolpliktiga barn. Ännu mindre kunna de
fylla det stora behov, som skulle uppstå, därest inackorderingen i enskilda
hem på en gång upphörde. Tills vidare måste fördenskull den enskilda inackorderingen
bibehållas. På grund av den förändrade framtida ställning,
arbetsstugorna, enligt de sakkunnigas förslag, komma att intaga, är det sannolikt,
att nya sådana icke annat än i undantagsfall komma till stånd. Det
behov av inackordering, som nu föreligger, och det, som framdeles kan
komma att uppstå, torde därför i regel höra täckas genom inrättande av
skolhem.
Kostnaderna för ett fullständigt genomförande i enlighet med de sålunda
uttalade principerna av skolhemsidén beräkna de sakunninga på följande
sätt.
Enligt den undersökning, de sakkunniga verkställt rörande hithörande förhållanden,
vore, därest undervisning genom intagning i skolhem skulle beredas
dels de barn, som nu sakna undervisning, dels de barn, som för närvarande
kunna sägas vara mindre lämpligt inackorderade, icke mindre än
12 skolhem för sammanlagt 390 barn erforderliga. Kostnaderna för dessa
skolhem hava av de sakkunniga beräknats till 75,000 ä 90,000 kronor för
varje och till 975,000 kronor för samtliga.
Av ekonomiska skäl och ej minst med hänsyn till församlingarnas bärkraft
framlägga emellertid de sakkunniga följande modifierade kostnadsberäkning.
Intill dess att ett så stort antal skolhem kan inrättas, att alla de barn,
som nu sakna undervisning, samt alla de avlägset boende skolpliktiga barn,
som nu måste inackorderas i enskilda hem, kunna i skolhem intagas, bör,
enligt de sakkunnigas mening, det mindre antal inrättas, som är erforderligt
för beredande av skolgång åt en större del av de barn, vilka för närvarande varken
kunna intagas i arbetsstuga eller inackorderas i enskilda hem och vilka
följaktligen äro i saknad av all skolundervisning.
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 170. 19
Antalet av för detta ändamål erforderliga skolhem fraipgår av följande
översikt.
Skoldistrikt
Antal er- forderliga
skolhem
Antal barn,
för vilka
skolhem
bör upp- föras
Plats, till vilken
skolhem bör för- läggas
Föreslagen
skolform
för denna
by
Beräknad
kostnad
kronor
Korpilombolo ....
1
40
Narken
B 1
90,000
Pajala.........
1
40
Muodoslombolo
B 1
90,000
Gällivare.......
2
30
1. Yitträsk
B 2
80,000
—
40
2. Hakkas
B 1
90,000
Summa
4
150
350,000
Av den sålunda beräknade kostnaden 350,000 kronor anse de sakkunniga,
att kommunerna kunna bära 50,000 kronor eller något mer än 14 procent,
varjämte församlingarna böra bestrida kostnaderna för inköp av tomt, anskaffande
av ritningar och dylikt. Av statsmedel skulle alltså utgå ett belopp
av 300,000 kronor. Anslaget bör enbgt de sakkunnigas mening fördelas
på 3 år med 100,000 kronor varje år.
I fråga om grunderna och sättet för statsbidragens utgående anse de sakkunniga,
att bestämmelserna i kungörelsen den 27 februari 1920 nr 145 angående
statsbidrag till uppförande och inredning av skolhemsbyggnader i de
svensktalande lappmarksförsamlingarna böra göras tillämpliga jämväl å statsbidrag
till skolhem i finnbygden.
Ledamoten av de sakkunniga folkskolläraren E. A. Eriksson har i ett särskilt
yttrande (sid. 380—382 i betänkandet) bland annat förordat att anslaget
till folkskolebyggnader höjes till minst 4,000,000 kronor, samt att staten erlägger
75 % av kostnaden för skolhusbyggnaderna.
Domkapitlet i Luleå har över de sakkunnigas förslag inhämtat yttranden
från vederbörande skolråd och folkskolinspektörer.
Mot de sakkunnigas förslag ifråga om statsbidrag till uppförande av skolhus
och lärarbostäder samt skolhemsbyggnader har i princip icke gjorts någon
erinran från skolrådens och folkskolinspektörernas sida, utan flertalet av
dem uttala sig tvärtom positivt tillstyrkande om förslaget.
Åtskilliga av skolråden meddela, att vissa av de utav de sakkunniga föreslagna
åtgärderna till skolväsendets förbättring genom nya byggnaders uppförande
m. m. redan blivit vidtagna. Andra hysa från de sakkunniga avvikande
meningar om i vilka hänseenden (med avseende å nya skolors förläggning
o. s. v.) dylika förbättringsåtgärder äro erforderliga och lämpliga.
Övertorneå skolråd framhåller, att församlingen icke förmår bära kostnaderna
för genomförande av de sakkunnigas byggnadsprogram efter den
fördelningsgrund, de sakkunniga förordat. Skolrådet anser, att församlingen
Särskilt
yttrande.
Myndigheternas
yttranden
i
byggnadsfrågorna.
Skolråd och
folkskolinspektörer.
20
Kumgl. Maj-.ts proposition Nr 170.
på sin höjd kan, draga 10 % av byggnadskostnaderna. Liknande synpunkter
göras gällande av Pajala och Junosuando skolråd. Pajala skolråd betonar,
att skolhusbyggandet icke bör ske i forcerat tempo samt att statsbidraget
bör utgå med upp till 75 % av kostnaderna. Junosuando skolråd anser, att
församlingen icke kan bära någon nämnvärd del av kostnaderna utan att
staten bör påtaga sig, om icke hela, så dock huvudparten därav.
Jukkasjärvi skolråd håller före, att byggnadskostnaderna med hänsyn till
i dessa trakter gällande höga virkes- och fraktpriser äro för lågt beräknade.
Folkskolinspektören i Norrbottens norra inspektionsområde betonar särskilt
skolhemmens stora betydelse. Enligt hans mening måste skolorganisationen
i dessa församlingar i stor utsträckning byggas på inrättandet av dylika
hem. Anslaget till skolhem anser han för lågt beräknat. En höjning till
åtminstone 150,000 kronor för år synes erforderligt. Den av de sakkunniga
föreslagna byggnadstiden för skolhem och lärarbostäder, 10 år, anser han
för lång; bör sättas till 5 å 6 år.
Domkapitlet Domkapitlet i Luleå instämmer i de sakkunnigas förslag om uppförande
? Luleå. ''ay gåväl folkskole- som skolhemsbyggnader samt framhåller omöjligheten för
församlingarna att avhjälpa bristerna i avseende å skollokaler, utan att staten
ingriper. I fråga om skolhemmen uttalar domkapitlet, att då i en by
finnes mer än ett tiotal barn, särskild skola där bör inrättas, så att icke flera
barn än förhållandena nödvändigt påkalla, behöva dragas bort från sina hem.
Länsstyrelsen Länsstyrelsen i Luleå instämmer med de sakkunniga i deras förslag i bygg?
Luleå. nadsfrågorna, men anser, att totala kostnaden för skolhus och lärarbostäder på
grund av den inträdda prissänkningen bör kunna begränsas till 5,000,000
kronor, motsvarande ett årsanslag från statens sida av 250,000 kronor. I fråga
om anslaget till skolhemsbyggnader meddelar länsstyrelsen, att vid tiden för
länsstyrelsens yttrande stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor planlade anläggandet
av en arbetsstuga i Muonionalusta, i följd varav behovet av skolhem
därstädes skulle bortfalla. Härigenom kunde anslagsbehovet för skolhemsbyggnader
sänkas till 210,000 kronor att utgå med 70,000 kronor för år.
Skolöver- Jämväl skolöverstyrelsen tillstyrker i princip de sakkunnigas förslag i förestyrelsen.
varanc|e del
Överstyrelsen framhåller omöjligheten för kommunerna att bära de kostnader
som de sakkunnigas byggnadsförslag skulle medföra. I detta sammanhang
yttrar överstyrelsen bland annat:
Givetvis kan det ej gärna komma ifråga, att staten skulle helt övertaga
kostnaderna för skolbyggnaderna i finnbygden. Det måste fordras, att skoldistrikten
här i likhet med övriga skoldistrikt efter förmåga åtaga sig de
utgifter, som erfordras för ifrågavarande ändamål. Men skola emellertid de
betydelsefulla intressen, som äro förknippade med ordnandet av skolväsendet
i finnbygden, verkligen inom rimlig tid kunna tillgodoses, då kan ej en så
viktig del av spörsmålet som anskaffandet av nödiga byggnader helt överlåtas
på skoldistrikten. De sakna nämligen tillräcklig ekonomisk bärkraft
för den uppgiften. Detta har också staten redan erkänt genom att ur an
-
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 170.
21
slaget till befrämjande av folkundervisningen bland de i rikets nordligaste
trakter bosatta finnar lämna anslag till skolbyggnader. Ett ändamålsenligt
ordnande av ifrågavarande skolväsen förutsätter, att statens understöd på
förevarande område blir betydligt mera effektivt.
Att helt befria skoldistrikten från ansvaret för skolbyggnaders anskaffande
skulle vara olämpligt även ur den synpunkten, att en sådan befrielse lätt
skulle medföra, att skoldistrikten icke finge något intresse av att medverka
till att byggnadskostnaderna bleve så låga som möjligt. Det torde emellertid
icke låta sig‘göra att på förhand såsom en allmän regel bestämma proportionen
mellan statens och skoldistriktens andel i byggnadskostnaderna.
Något dylikt ifrågasattes icke heller av de sakkunniga. En anordning sådan
som den nämnda skulle också komma att verka i hög grad orättvis. Skoldistriktens
förmåga att bära kostnaderna är nämligen mycket olika, varför
statsunderstödet icke kan för alla fall bestämmas till samma procent av
byggnadskostnaden. Vad beträffar frågan betraktad som helhet, synes det
knappast vara att förvänta, att skoldistrikten skola kunna under en tidrymd
av 10 år anskaffa så stora belopp för skolbyggnader, som de sakkunniga
ifrågasätta, d. v. s. sammanlagt omkring 3,700,000 kronor.
Till belysande av de enskilda kommunernas förmåga att bära ifrågavarande
utgifter har överstyrelsen uppgjort vissa beräkningar. Jag tillåter
mig härutinnan hänvisa till akten i ärendet (sid. 25—27 i överstyrelsens
utlåtande).
I fråga om för ändamålet erforderliga anslag anför överstyrelsen:
Såsom redan angivits, kan det icke bliva fråga om att bestämma en allmänt
gällande proportion mellan statens och skoldistriktens bidrag. Anslag
måste därför av Kungl. Maj:t beviljas efter prövning i varje särskilt fall,
och givetvis bör därvid tillses, att byggnadsförslaget är ur ekonomisk synpunkt
fullt tillfredsställande och att skoldistrikten komma att bidraga i så
stor utsträckning, som rimligen kan begäras. De sakkunniga hava förordat,
att för skolhusbyggnader och för skolhemsbyggnader skilda anslag borde
utgå. Då emellertid antalet upprättade skolhem kan öva inflytande ifråga
om det antal skolhus, som behöves, synes det överstyrelsen vara lämpligt
att ett gemensamt byggnadsanslag anvisas. Genom den prövning, som i
varje särskilt fall skall vidtagas, kan säkerligen garanti vinnas för att de
olika anslagsbehoven bliva vederbörligen avvägda mot varandra.
Vad anslagssumman angår synes den av överstyrelsen i det föregående
lämnade utredningen närmast motivera en höjning av densamma. Man torde
emellertid, såsom länsstyrelsen i Luleå uttalat, kunna utgå ifrån något lägre
byggnadskostnad^1 än dem, som legat till grund för de sakkunnigas beräkningar.
Att på grund härav vidtaga en minskning i den summa, som enligt
de sakkunnigas förslag skulle utgå av statsmedel, synes dock överstyrelsen
icke vara tillrådligt med hänsyn därtill att skoldistrikten ej kunna
väntas bidraga i så stor utsträckning, som av de sakkunniga beräknats.
Överstyrelsen vill för sin del förorda ett sammanlagt belopp av 3,300,000
kronor att utgå under 10 år med 330,000 kronor om året. T detta belopp
skulle då ingå anslag även till skolhemsbyggnader.
Statskontoret hemställer — då behovet av byggnader för skolor, lärarbostäder
och skolhem, åtminstone på vissa orter inom finnbygden, synes
Statskontoret.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
Anslagets
benämning.
vara trängande och vederbörande kommuner enligt statskontorets mening
uppenbarligen ej äro i stånd att ensamma bestrida kostnaderna för desamma
— om utverkande i enlighet med vad skolöverstyrelsen förordat av särskilt
reservationsanslag för ändamålet å 380,000 kronor. Det bör enligt statskontoret
bero på skolöverstyrelsen att göra framställning om förnyade
anslag för ändamålet, i den mån sådana äro erforderliga för de följande
budgetåren. Vad beträffar fördelningen av ifrågavarande nybyggnadsbidrag
har statskontoret intet att erinra mot de sakkunnigas förslag i detta hänseende.
B. Åtgärder, för vilka kostnaderna avses skola utgå av förslagsanslaget
till folkundervisningens befrämjande i rikets
nordligaste gränsorter.
Till en början må erinras att de sakkunniga i fråga om benämningen å
det hittillsvarande förslagsanslaget till befrämjande av folkundervisningen
bland de i rikets nordligaste trakter bosatta finnar föreslå, att anslaget hädanefter
skall benämnas »förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande
i rikets nordligaste gränsorter». De sakkunniga yttra härom:
I en föregående avdelning av detta betänkande hava de sakkunniga påvisat
att en betydande del av den finsktalande befolkningen utgöres av
svenskar. Det torde under sådana förhållanden kunna betecknas såsom
mindre lämpbgt att fortfarande officiellt använda benämningen finnar i anslagets
titel, då därigenom ett betydande antal personer av rent svensk
härkomst och delvis även med svenskt språk bliva betecknade såsom finnar
eller åtminstone såsom personer av finsk härstamning. Benämningen finnar
är alltså i detta sammanhang vilseledande och bör fördenskull, enligt de
sakkunnigas uppfattning, icke vidare förekomma. I ett den 7 maj 1919
avgivet yttrande har domkapitlet i Luleå föreslagit, att anslagets titel måtte
förändras till »förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets
nordligaste gränsorter». De sakkunniga hemställa om bifall till detta
förslag.
.Såsom jag förut nämnt hava de sakkunniga i sitt principuttalande rörande
riktlinjerna för statens framtida verksamhet till skolväsendets upphjälpande
i finnbyggden framhållit, att enligt deras mening hittills vidtagna
åtgärder visat sig för ändamålet lämpliga och att därför i huvudsak samma
vägar i fortsättningen borde följas.
De ändamål, för vilka enligt de sakkunnigas förslag nya eller ökade understöd
från förenämnda anslag skulle utgå, avse: höjning av stipendierna åt
finsktalande elever vid folkskoleseminarierna i Luleå och Umeå; inköp av
möbler och inventarier för av de sakkunniga föreslagna nya statsfolkskolor
inom Gällivare och Pajala skoldistrikt; hyresbidrag till skollokaler; statsbidrag
för den årliga driften vid skolhemmen; anordnande av hembygdskurser
för lärare; utarbetande av en övningsbok i rättskrivning; inköp av
skioptikonapparater; anordnande av läkarundersökningar av skolbarn; an
-
23
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 170.
ordnande av föreläsningar om tandvård; anordnande av undervisning i bushållsgöromål
samt säkerställande av arbetsstugornas framtid.
Bristen på lärare vid folkskolorna i finnbygden har för närvarande enligt Stipendier åt
. • • i « . . . . j , , . eu del somt
de
sakkunnigas mening icke den omfattning och betydelse, att de sakkunniga narieelever,
anse sig hava skäl att föreslå andra åtgärder till dess avhjälpande än höj- «».m förbinda
ning av stipendierna till de elever vid folkskoleseminanerna i Umeå och * göring *
Luleå, vilka vilja förbinda sig att efter avlagd examen tjänstgöra viss tid finnbygden.
vid folkskolor inom finnbygden (sid. 227—-232 i betänkandet). Dylika stipendier
hava utgått alltsedan år 1875 med oförändrat belopp eller 300 kronor
för läsår. Det torde emellertid, yttra de sakkunniga, icke kunna förnekas,
att dessa stipendier under senare år varit för små för att kunna fylla det
med dem avsedda ändamålet eller att bereda de finsktalande församlingarna
tillgång på lärare i folkskolorna. I enlighet med ett av domkapitlet i Lulea
år 1921 framlagt förslag hemställa därför de sakkunniga om stipendiebeloppets
höjande till 600 kronor för läsår.
I fråga om villkoren för stipendiums erhållande anse de sakkunniga, att
stipendierna i regel böra vara tillgängliga endast för elever vid folkskoleseminarierna
i Umeå och Luleå samt att hädanefter huvudvikten såsom hittills,
icke bör läggas vid, att stipendiaten är finsktalande, utan vid att han efter
sin examen skall tjänstgöra minst tre år vid folkskola i finnbygden. De
sakkunniga hava uppgjort ett förslag till bestämmelser rörande ifrågavarande
stipendier, vilket förslag är återgivet å sid. 231—232 i betänkandet.
I fråga om stipendierna till elever vid småskoleseminariet i Haparanda,
vilkas belopp, 400 kronor för år, de sakkunniga finna tillräckligt,
föreslå de sakkunniga bestämmelser, avsedda att klart fastställa skyldigheten
för stipendiat att tjänstgöra inom de finsktalande delarna av stiftets
landsbygd. De sakkunniga anse nämligen de nuvarande bestämmelserna
lämna rum för misstolkning i detta hänseende. (Sid. 236—237).
Å sid. 242—246 i betänkandet behandla de sakkunniga vissa under ut. Framställredningens
gång gjorda, till de sakkunniga överlämnade framställningar om
inrättande av nya statsskolor. De sakkunniga hemställa, att de fasta mindre nya stats
folkskolorna i Dokkas, Granhult, Markitta och Vettasjärvi byar inom Gällivare
skoldistrikt samt i Anttis by inom Pajala skoldistrikt måtte ombildas
till statsfolkskolor av formen B 2.
Såsom engångsbidrag till inköp av skolmöbler oeh skolmateriell föreslå
de sakkunniga anslag för nämnda skolor i Gällivare skoldistrikt med 3,200
kronor att utgå med 800 kronor till varje skola samt för skolan i Anttis
by Pajala skoldistrikt med 800 kronor.
Ur förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande bland de i rikets Hyresbidrag
nordligaste trakter bosatta finnar utgå, så som jag i början av mitt anförande
24
Kurigl. Mäj:ts proposition Nr 170.
redan omnämnt, årligen, enligt Kungl. Majrts beslut, till eu del skoldistrikt
vissa belopp såsom hyresersättning för till statsskolor erforderliga lokaler,
vilka måste förhyras.
Fördelningen av dessa hyresbidrag på de skilda skoldistrikten under år
1921 framgår av en på sid. 257 i betänkandet intagen tablå, utvisande
att sammanlagda beloppet av hyresbidrag nämnda år utgjorde 18,930
kronor.
De sakkunniga föreslå nu (sid. 250—260) vissa ändrade grtmder för ifrågavarande
statsbidrag. De anföra:
Ur principiell synpunkt hava de sakkunniga intet att erinra mot, att de
skoldistrikt, vilka för inrättade statsskolor måste förhyra lokaler, erhålla
skäligt statsbidrag till täckande av de utgifter, som härigenom uppkomma
för distriktet. Däremot anse de sakkunniga det önskvärt dels att mera enhetliga
grunder för ifrågavarande bidrags utgående bliva bestämda, dels att
förfaringssättet vid hithörande ärendens prövning i någon mån förenklas.
I förstnämnda avseende torde böra förordnas, att skoldistrikt, som för
statsskola nödgas hyra alla eller eu del erforderliga lokaler, skall vara berättigat
till visst bidrag av statsmedel. Detta bidrag torde, utan att svårigheter
uppstå och utan att orättvisa vederfares något skoldistrikt, kunna bestämmas
till lika belopp per förhyrt lärorum för hela det finsktalande området.
Utter påpekande att för år 1921 hyresbidraget per rum utgjorde i medeltal
126 kronor 20 öre uttala de sakkunniga, att detta bidrag måste betecknas
såsom för lågt i förhållande till i trakten rådande hyrespriser. De anse
bidraget böra fastställas till 200 kronor per förhyrt lä rörom
Då antalet förhyrda lärorum uppgår till omkring 150, skulle efter denna
höjda beräkningsgrund statens bidrag till hyreskostnaderna för lärorum
komma att belöpa sig till 30,000 kronor årligen, motsvarande en årlig merutgift
av i runt tal 11,000 kronor.
Vidare framhålla de sakkunniga, att i nu utgående bidrag i vissa fall
även är inräknad ersättning för hyreskostnader, som distrikten måst vidkännas
på grund av bristen på lärarbostäder.
De sakkunniga anse, att en bestämd gräns hädanefter bör uppdragas
mellan statens bidrag till hyreskostnader för skolrum och till lärarbostäder
och att särskilt bidrag bör utgå i de fall, då bostäder för lärare vid statsskolor
måste förhyras. Med hänsyn tagen till i finnbygden rådande hyrespriser
torde ett årligt bidrag av 100 kronor per bostadsrum vara lämpligt.
Skoldistrikt skulle alltså såsom hyresbidrag till bostäder för lärare vid statsskolor
av statsmedel kunna årligen erhålla: för folkskollärare 400 kronor, för
folkskollärarinna 300 kronor och för annan lärare 200 kronor. Även för
de fall, då bostad icke innehåller lagbestämt antal rum och skoldistrikt alltså
är pliktigt att kontant ersätta bristande bostadsförmåner, bör statsbidrag
utgå med ett årligt belopp av 100 kronor per rum.
Kostnaderna för en reglering av statens bidrag till hyresersättning för
lärarbostäder vid statsskolorna beräknas av de sakkunniga approximativt
till 5,000 kronor årligen.
Bidrag av statsmedel hava även beviljats till förhyrande i vissa fall avlokaler
för undervisning i manlig slöjd vid statsskolor. De sakkunniga anse,
att skoldistrikt, som icke för ifrågavarande undervisning kan annat än ge
-
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
nom förhyrande bereda erforderliga lokaler, därtill bör såsom bidrag av
statsmedel kunna erhålla ett belopp av 100 kronor årligen för varje slöjdrum.
De årliga kostnaderna härför för statsverkets del beräknas till 500
kronor.
De utöver statsbidraget erforderliga hyresbeloppen ävensom, där för särskilt
fall Kungl. Maj:t ej annorlunda bestämmer, kostnaderna för ved, lyse och
renhållning skola enligt de sakkunnigas förslag åvila skoldistrikten.
Såsom villkor för statsbidrags erhållande till hyreskostnader bör enligt de
sakkunnigas mening gälla, att de förhyrda lokalerna äro för sina respektive
ändamål tjänliga.
Sakkunnigas framställning i denna del innefattar alltså förslag
att till skoldistrikt i finnbygden, vilket för inrättad statsskola nödgas förhyra
erforderliga lokaler, må såsom statsbidrag utgå ett årligt belopp av 200
kronor per lärorum;
att såsom bidrag till täckande av kostnaderna för hyrda lärarbostäder vid
statsskolor inom samma område må av statsmedel utgå ett årligt belopp av
100 kronor per bostadsrum;
att såsom bidrag till skoldistrikts ersättning åt lärare vid statsskola för
bristande bostadsförmåner må av statsmedel likaledes utgå ett årligt belopp
av 100 kronor per rum;
att såsom bidrag till förhyrande av lokal för undervisning i manlig slöjd
vid statsskolor må av statsmedel utgå ett årligt belopp av 100 kronor för
varje förhyrt slöjdrum;
Utöver det förut omnämnda anslaget till uppförande av skolhemsbyggnader
föreslå de sakkunniga, att av statsmedel understöd skall utgå till den
årliga driften vid skolhemmen. Härför behövligt årsanslag beräkna de sakkunniga
till 30,000 kronor. De anföra i detta hänseende.
Även med avseende på anslag till den årliga driften torde de blivande
skolhemmen böra likställas med skolhemmen inom lappmarken, till vilka statsbidrag
för detta ändamål kunna utgå med belopp, som av skolöverstyrelsen
i varje särskilt fall bestämmes. Emellertid har ännu icke något dylikt skolhem
trätt i verksamhet, varför därifrån icke någon ledning vid beräkning
av kostnader för inackordering av barn i skolhem inom finnbygden kan erhållas.
Till arbetsstugorna inom Norrbottens län utgår för närvarande ett
årligt bidrag av 220 kronor för varje intaget barn av finsk- eller lapsktalande föräldrar.
Stiftelsens styrelse bar emellertid meddelat, att detta bidrag under nu rådande
prisförhållanden kan nedsättas till 200 kronor per barn och år. De
sakkunniga anse, att ett bidrag av denna storlek skulle vara tillräckligt även
för varje i skolhem intaget barn. Då barnantalet i de föreslagna skolhemmen
skulle bliva 150, erfordrades följaktligen, sedan hemmen trätt i full
verksamhet, ett årligt belopp av 30,000 kronor.
Vidare föreslå de sakkunniga, att gällande författningar rörande skolhem i
de svensktalande lappmarksförsamlingarna samt angående avlöning åt föreståndarinnor
vid dessa skolhem och statsbidrag till sådan avlöning (svensk
författningssamling nr 145, 144 och 143 för år 1920) skola förklaras gälla
Statsbidrag
för den äril
ga driften
vid skolhemmen.
Läroämnen.
26 Kungl. Maj ds proposition Nr 170.
jämväl beträffande skolhem i finnbygden, dock att föreståndarinna vid skolhem
i sistnämnda församlingar enligt de sakkunnigas förslag bör, i stället
för det särskilda lönetillägg å 100 kronor, som tillkommer föreståndarinna
vid skolhem i de svensktalande lappmarksförsamlingarna, åtnjuta ett extra
lönetillägg å 200 kronor. Avlöningsmedlen anse de sakkunniga, även böra
utgå av ifrågavarande förslagsanslag.
Under rubriken »Frågor rörande skilda, läroämnen» (sid. 268—274) behandla
de sakkunniga kristendomsämnets, modersmålets och hembygdskunskapens
ställning vid undervisningen i finnbygdens skolor.
Beträffande kristendomsämnet anföra de sakkunniga bland annat:
De sakkunniga anse, att två timmar för kristendomsundervisningen i småskolorna
inom här ifrågavarande skoldistrikt icke äro tillräckliga- Då barnen
vid inskrivningen i regel äro främmande för det svenska språket, blir den
första undervisningen både svår och tidsödande, och det är då helt naturligt,
att även kristendomsundervisningen skall kräva längre tid än i skolor
med enbart svensktalande barn. Enligt undervisningsplanens kursfördelning
skola i de båda första klasserna förekomma muntligt meddelade berättelser,
företrädesvis ur bibeln, ägnade att grundlägga barnens första religiösa och
sedliga föreställningar, och, i anslutning härtill, korta minnesord ur bibeln,
några psalmverser samt vissa böner. Erfarenheten inom finnbygdens skolor
har redan visat, att den härtill anslagna tiden är alltför kort, enär det från
början meddelade stoffet i viss omfattning dels skall översättas till det svenska
språket, dels göras till föremål för samtal och förklaringar i långt större
omfattning än i skolor, där alla barnen redan vid inträdet äro svensktalande.
De sakkunniga finna fördenskull sådana särskilda förhållanden här vara förhanden,
att tiden för kristendomsundervisningen bör utsträckas med minst
en timme per vecka i småskoleblasserna.
Det bör därjämte i detta sammanhang erinras därom, att befolkningen
inom de finsktalande delarna är varmt religiöst intresserad och att den fördenskull
med stor oro mottagit underrättelsen om kristendomsämnets förändrade
ställning. Skolråden hava också utan undantag begagnat sig av det
i vederbörande författning lämnade medgivandet till timtalets utsträckning
för skolans högre klasser, samt i de läroplaner, vilka uppgjorts för de bestämda
övergångsåren, upptagit tre timmars kristendomsundervisning per
vecka i de tre högre klasserna. Då de svårigheter, som möta vid den första
undervisningen, åtminstone till någon del stå kvar även vid barnens övergång
från andra till tredje klassen och då något skäl att särställa den tredje
klassen på det sättet, att kristendomsundervisningen där skulle bibehållas
vid de bestämda två timmarna per vecka, icke föreligger, anse de sakkunniga,
att även i denna klass tre timmar i veckan böra anslås till nämnda
undervisning, så att detta timtal blir gällande för hela skolan. Den för
denna förändring erforderliga veckotimmen torde lämpligast kunna tagas
från den till gymnastik, lek och idrott anslagna tiden, vilken det möter svårigheter
att effektivt utnyttja på grund av den så gott som totala saknaden
av gymnastiksalar och andra för gymnastikundervisningen användbara lokaler
samt av redskap.
På grund av det anförda föreslå de sakkunniga, att skoldistrikten inom
de finsktalande delarna av Norrbottens län erhålla medgivande att i folk
-
27
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 170.
skolans och småskolans samtliga klasser införa tre timmars undervisning för
vecka i kristendom.
Vad modersmålet angår anse de sakkunniga, att den enligt den nya undervisningsplanen
åt detta ämne anslagna tiden är fullt tillräcklig även för
skolorna i finnbygden och att alltså någon särskild utökning av timantalet
för modersmålet icke är för dem av behovet påkallad.
Hembygdsundervisningen är, framhålla de sakkunniga, av synnerligen stor
betydelse för den norrländska landsbygdens barn. Emellertid känna sig lärarna
främmande för detta nya ämne, detta så mycket mera som endast
några få haft tillfälle att deltaga i de instruktionskurser i hembygdskunskap,
som under senare åren varit anordnade på skilda platser i sydligare delar
av landet.
Särskilda åtgärder böra därför vidtagas från statens sida för att göra lärarna
förtrogna med undervisningen i sagda ämne. För sådant ändamål
anse de sakkunniga staten böra anordna speciellt för lärarna i dessa trakter
avsedda instruktionskurser i hembygdskunskap.
Två sådana kurser böra anordnas under den närmaste framtiden, vardera
kursen avsedd för 30 deltagare. Angående kursorterna och kursernas närmare
planläggning innehåller betänkandet ett deltaljerat förslag.
Till varje deltagare, som ej är bosatt å kursorten, bör utgå dagtraktamente
av 8 kronor, jämväl för erforderliga resdagar,^ varjämte på grund av
de långa resorna viss reseersättning är av behovet påkallad.^
Kostnaderna för varje kurs beräknas av de sakkunniga sålunda:
Arvoden åt ledare och lärare.....................
Resekostnader för ledare och lärare................
Traktamenten under kursen åt deltagare:
8 kronor om dagen under 21 dagar åt 30 deltagare. . .
Beräknad resekostnad för deltagare:
Traktamenten under resdagar ....................
Bidrag till avgifter för resor.....................
Förbrukningsartiklar...........................
För anordnande av utställning....................
Övriga utgifter............................___
kronor 3,000: —
» 1,000: —
5,040: —
720: —
2,500: —
150: —
75: —
150: —
Kronor 12,635: —
På grund av det anförda föreslå de sakkunniga, att ett årligt förslagsanslag
tills vidare av 25,270 kronor måtte ställas till skolöverstyrelsens förfogande
för anordnande i huvudsaklig överensstämmelse med här förut angiven plan
av utbildningskurser i hembygdsundervisning för lärare inom de finsktalande
skoldistrikten.
De sakkunniga föreslå, att åt en erfaren språkman gives i uppdrag att
utarbeta en för det lägre stadiet i Tornedalens skolor avsedd övningsbok i
rättskrivning samt att härför beviljas ett belopp av 2,500 kronor. De sakkunniga
framhålla i detta sammanhang den betydelse professorn K. B..
Lära och
läseböcker.
28
Kuugl. Maj-.ts proposition Nr 170.
Wiklunds lärobok i svenska språket haft för modersmålsundervisningen i det
finskspråkiga Norrbotten (sid. 274—275 i betänkandet).
Undervis- Om principerna för den kostnadsfria undervisningsmateriellens fördelning
nings- uttala sig de sakkunniga å sid. 277—278, därvid de säga sig finna hittills
wiatevic.il
i detta avseende praktiserat tillvägagångssätt tillfredsställande. Härefter hemställa
de sakkunniga — under framhållande av det värde såsom hjälpmedel
vid undervisningen, skioptikon äger, särskilt för skolor i trakter sådana som
de förevarande, där befolkningen lever i stark isolering — att ett belopp av
2.000 kronor måtte ställas till skolöverstyrelsens förfogande för inköp av
skioptikonapparater till utdelning åt skoldistrikt i finnbygden efter därom
ingivna ansökningar.
Frågor av Å sid. 280—284 uttala sig de sakkunniga för läkarundersökning av skol
8k
Och — ° <—1
socialpedago- barn samt förorda ett årligt anslag av 5,000 kronor, därav 1,000 kronor till
gish natur, arvode åt läkarna efter 2 kronor för varje undersökt barn samt 4,000 kronor
till rese- och traktamentsersättning åt vederbörande undersökningsläkare,
att utgå till de skoldistrikt inom de finsktalånde delarna av Norrbottens län,
vilka besluta anordna läkarundersökning av skolbarn.
Vidare hemställes (sid. 284—286) att åt skolöverstyrelsen må uppdragas
att i samråd med Svenska nationalföreningen för munhygienens befrämjande
anordna föreläsningar i tandvård inom skoldistrikten i finnmarken samt att
härför måtte anordnas ett årligt förslagsanslag av 3,000 kronor.
De sakkunniga uttala sig vidare om skolbad, om skollokalernas renhållning
samt om gymnastikundervisningen (sid. 286—287).
Slutligen föreslå de sakkunniga (sid. 287—291), att ett årligt belopp av
3.000 kronor anvisas att efter Kungl. Maj:ts beprövande fördelas mellan sådana
skoldistrikt i finnbygden, vilka anordna ambulerande undervisning i
hushållsgö romål.
Säkerställande
av arbetsstugornas
framtid.
Föremål för utredning av de sakkunniga har jämväl varit den verksamhet,
som bedrives av stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor.
Ä sid. 304—319 lämnas eu uttömmande redogörelse för arbetsstugornas
uppkomst och hittillsvarande arbete.
Efter erinran att centralstyrelsen för nämnda stiftelse år 1918 med anledning
av de ekonomiska svårigheter, med vilka stiftelsen då hade att kämpa,
påkallat utredning rörande säkerställande för framtiden av arbetsstuguverksamheten
dryfta häruppå de sakkunniga olika utvägar härutinnan. De uppställa
tre möjliga alternativ för en lösning av frågan, nämligen I. att staten
fullständigt övertager arbetsstugornas verksamhet; II. att arbetsstugorna överlämnas
till respektive skoldistrikt samt organiseras och understödjas enligt de
för skolhem gällande bestämmelser, sedan befintliga tillgångar fördelats mellan
de skilda skoldistrikten, samt III. att arbetsstugornas verksamhet fortgår under
i huvudsak samma organisation och ledning som för närvarande och
Enligt. Maj-.ts proposition Nr 170. 29
tilldelas så stort årligt statsunderstöd, att dess framtid därigenom säkerställes.
På närmare angivna skäl (sid. 323—332) komma de sakkunniga till det
resultatet, att frågan om arbetsstuguverksamhetens säkerställande bör lösas
enligt alternativet III.
I anslutning härtill föreslå de sakkunniga, med stöd av verkställd kostnadsberäkning
(sid. 341—343), att de för den årliga driften av arbetsstugorna
erforderliga kostnaderna, i den mån dessa icke täckas genom avkastningen
av stiftelsens fonderade medel och till verksamheten inflytande gåvor, skola
bestridas av statsmedel samt att för detta ändamål beräknas i förslagsanslaget
till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter,
utöver nu utgående inackorderingsbidrag m. in. å i runt tal 63,000 kronor, ett
belopp av 11,000 kronor och i förslagsanslaget till skolväsendets upphjälpande
i lappmarksförsamlingar med svensktalande befolkning ett belopp av
6,000 kronor.
Å sid. 335—340 uttala sig de sakkunniga rörande personalen vid arbetsstugorna,
i första hand rörande föreståndarinnorna. Beträffande föreståndarinna
vid arbetsstuga i finnbygden föreslå de sakkunniga, att dylik föreståndarinna
må medgivas delaktighet i statens anstalt för pensionering av
folkskollärare m. fl. enligt de grunder, som gälla för småskollärarinnas delaktighet
i samma anstalt.
Härförutom framställa de sakkunniga vissa förslag rörande organisatoriska
förändringar med avseende å arbetsstugornas ledning och stiftelsens styrelse,
för vilka förslag jag dock icke anser nödigt att här redogöra.
A sid. 345—348 framlägga slutligen de sakkunniga sin beräkning rörande
den höjning, som erfordras av det hittillsvarande »förslagsanslaget till folkundervisningens
befrämjande bland de i rikets nordligaste trakter bosatta
tinnar». De sakkunniga, som därvid utgå från det årsbelopp, 300,000
kronor, varmed ifrågavarande anslag intill budgetåret 1923—1924 var upptaget
i riksstaten, anföra härom:
Den höjning av förslagsanslaget, som på grund av de sakkunnigas i detta
betänkande framställda förslag är erforderlig, kan alltså beräknas på föl
-
jande sätt:
till folkskoleväsendet.......................... kronor 94,770: —
» arbetsstugornas verksamhet................... » 11,000: —
Kronor 105,770: —
Da anslaget, enligt nu gällande grunder för ur detsamma utgående anslag,
beräknas komma att överskridas med omkring 30,000 kronor, skulle följaktligen
förslagsanslaget, därest de sakkunnigas förslag komma att vinna bifall,
böra ökas till 435,770 kronor eller med i runt tal 135,000 kronor.
Emellertid äro vissa av de föreslagna nya utgiftsposterna i väsentlig grad
beroende av de allmänna prisförhållandena, varför det icke är uteslutet, att
den verkliga utgiftsökningen kan i någon mån komma att understiga den
Kostnads
beräkning.
30
Kungl. Maj ds proposition Nr 170.
Myndigheternas
yttranden.
beräknade, så att den sammanlagda merutgiften från förslagsanslaget skulle
komma att stanna vid omkring 125,000 kronor årligen.
De sakkunnigas förslag i förevarande delar tillstyrkas i huvudsak av de
hörda myndigheterna.
Jukkasjärvi skolråd framhåller behovet av en för folk- och småskoleseminarier
utarbetad lärobok i fonetik och eu för folk- och småskolorna i dessa
trakter särskilt avpassad övningsbok i språkbyggnadsövningar samt kurser i
ljudbildningsövningar för lärarpersonalen. De sakkunnigas förslag om utökning
av timantalet för kristendomsämnet avstyrkes. I stället för de sakkunnigas
förslag till benämning å ifrågavarande förslagsanslag vore beteckningen
»förslagsanslaget till undervisningens befrämjande i rikets finskspråkiga
skolområden» riktigare.
Gällivare skolråd och folkskolinspektören i Norrbottens norra inspektionsområde
förorda utarbetande av en läsebok i modersmålet och en övningsbok
för modersmålets skriftliga behandling ävensom en utsträckning av timantalet
för modersmålsundervisningen. Ökningen av kristen d o m s t i rn m a r n as
antal avstyrkes. Bättre vore att i småskolans första klass inskränka kristendomsund
ervisningen till en timme i veckan samt å folkskolestadiet, då barnen
vunnit nödig språkkunskap, taga igen denna timme.
Skolöverstyrelsen anser en utsträckning av tiden för de föreslagna kurserna
i hembygdsundervisning erforderlig och förordar i anledning härav att omkring
30,000 kronor, i stället för enligt de sakkunnigas förslag 25,270 kronor,
beräknas för ändamålet. Det av Jukkasjärvi skolråd framställda önskemålet
om en övningsbok i språkbyggnad finner överstyrelsen behjärtansvärt.
Med anledning av de sakkunniga hemställt beträffande timantalet för kristendomsämnet
framhåller överstyrelsen, att den för rikets folkskolor eljest
gällande undervisningsplanen icke synes kunna giva tillräcklig ledning vid
uppgörande av läroplanen för de skoldistrikt, som nu äro ifråga. Nämnda
plan är icke uppgjord med hänsyn till de särskilda förhållanden, som i dem
äro rådande, utan avpassad för skolor, där barnen hava svenska som sitt
modersmål. Överstyrelsen anser därför starka skäl föreligga för utarbetande
av en för ifrågavarande område av vårt land avsedd särskild undervisningsplan.
Detta kräver en särskild föregående utredning, med vilken torde böra
anstå till dess Kungl. Maj:t prövat det föreliggande ärendet.
De sakkunnigas förslag i fråga om åtgärder av hygienisk och socialpedagogisk
natur understödjas av överstyrelsen, som dock framhåller, att de föreslagna
åtgärderna icke torde kunna genomföras omedelbart i önskvärd utsträckning.
Överstyrelsen framhåller, att den erforderliga anslagshöjningen icke kan
exakt angivas på förhand. Med hänsyn till vad överstyrelsen uttalat i fråga
om de av de sakkunniga föreslagna olika åtgärderna uppskattar överstyrelsen
den behövliga anslagsökningen till 100,000 kronor.
Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, som beretts tillfälle att yttra sig
över de sakkunnigas förslag, i vad angår nämnda stiftelse, har intet att erinra
mot de sakkunnigas förslag till lösning av frågan om arbetsstuguverksamhetens
säkerställande enligt förutnämnda alternativ III.
Statskontoret utgår vid beräkningen av det erforderliga anslagsbeloppet
från de verkliga utgifterna å anslaget under de senaste åren. År 1922 utgjorde
dessa 401,169 kronor 57 öre. Samma år tillfördes anslaget uppbördsmedel
till belopp av 3,766 kronor 6 öre, varför anslagsbehovet kan
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
31
sägas hava utgjort 397,403 kronor 51 öre. Om härifrån dragés ett belopp
av 19,131 kronor 71 öre, som utbetalts för utförande av tillbyggnad till
folkskolan i Teurajärvi by, kommer man till en nettoutgift för år 1922 av
något över 378,000 kronor. Under förra halvåret 1923 utgjorde utgifterna
å anslaget 137,065 kronor 38 öre eller för helt år beräknat knappt 275,000
kronor.
Att taga sistnämnda belopp till utgångspunkt för beräkning av anslagsbehovet
för budgetåret 1924—1925 torde visserligen ej vara tillrådligt, enär
utgifterna även på detta anslag då torde hava inskränkts till sådana, som
icke gärna kunde uppskjutas, men minskningen i anslagsbelastningen torde
kunna anses tala för att man som utgångspunkt för sagda beräkning skulle
kunna taga ett så pass lågt belopp som 350,000 kronor.
Vad angår de ifrågasatta nya eller ökade utgifterna från anslaget, torde,
då de föreslagna skolhemmen knappast hinna bliva färdiga under budgetåret
1924—1925, det av de sakkunniga för driften av skolhemmen beräknade
statsbidraget kunna utelämnas. Till bygdekurser utgick under år 1922 något
över 6,000 kronor. Anslaget för detta ändamål har av de sakkunniga beräknats
till 25,270 kronor och ökningen bör alltså ej överstiga 20,000 kronor.
De föreslagna åtgärderna för läkarundersökningar, tandvård och undervisning
i hushållsgöromål torde kunna anstå, varför beräknade utgifter härför
av statskontoret lämnats åsido. Likaså det ifrågasatta beloppet av 11,000
kronor till säkerställande av arbetsstugornas framtid enär statskontoret icke
haft tillgång till det av stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor avgivna yttrandet.
Anslagsbehovet skulle alltså komma att ställa sig sålunda:
Ovannämnda såsom utgångspunkt antagna anslagsbehov. kronor 350,000: —
Höjning av stipendier. ......................... » 12,000: —
Hyra av lokaler för statsfolkskolor................ » 16,500: —
Hembygdskurser............................ » 20,000: —
Kronor 398,500: —
Godtages vad ovan anförts skulle förslagsanslaget i riksstaten för budgetåret
1923—1924 behöva upptagas med endast nuvarande beloppet, 400,000
kronor.
C. Övriga frågor av betydelse för skolväsendet i de finsktalande
delarna av Norrbotten.
I fråga om miåslcoleserninariet i Haparanda framhålla de sakkunniga (sid. Nybyggnader
232—237), att detta seminarium väl fyller sin uppgift som utbildningsan- Sör smd8koUstalt
för lärarinnor till småskolor och mindre folkskolor inom finnbygden, Haparanda.
men att seminariet bör väsentligt utvidgas, så att ett större antal elever än
för närvarande kan mottagas. En utvidgning kan dock icke äga rum, förrän
seminariet erhållit nya lokaler. De nuvarande lokalerna äro bristfälliga och
otillräckliga. Utan att framställa något detaljerat byggnadsförslag hemställa
de sakkunniga att frågan om uppförande av nybyggnader för seminariet
snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen.
De myndigheter, som yttrat sig i ämnet, vitsorda seminariets trängande
behov av förbättrade lokalförhållanden.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
Statsskolurnas
betydelse
och framtida
ställning.
Undervis
ningssprdhet.
\
Under hänvisning till sin tidigare lämnade redogörelse rörande de inom
finnbygden inrättade statsskolorna behandla de sakkunniga (sid. 237—242)
något närmare spörsmålet om dessa skolors betydelse och framtida ställning.
Statsskolorna hava enligt de sakkunnigas mening fyllt en mycket stor
uppgift, och de sakkunniga anse, att det ur organisatorisk synpunkt säkerligen
vore fördelaktigast, om samtliga skolor inom finnbygden ombildades
till statsskolor. Angående kostnaderna härför göra de sakkunniga vissa
beräkningar och finna, att dessa icke kunna betraktas såsom avskräckande.
Emellertid hava de sakkunniga icke ansett sig böra i sistnämnda hänseende
framställa något förslag, då enligt deras mening denna fråga bör
lösas i ett större samband d. v. s. i sammanhang med en eventuell utredning
om statens övertagande av alla löneförmåner för lärarpersonalen vid
rikets samtliga folkskolor.
De sakkunniga anse därför, att systemet med dels statsskolor, dels församlingsskolor
bör bibehållas samt statsskolornas antal ökas.
Jämväl vissa skolråd ävensom folkskolinspektören i Norrbottens norra inspektionsområde
uttala sig i den riktningen, att det för skolväsendet i dessa
trakter lyckligaste vore, om samtliga skolor därstädes gjordes till statsskolor.
Domkapitlet framhåller, att en sådan anordning skulle i flera avseenden
vara fördelaktig men påpekar samtidigt, att det kan hava sin betydelse för
bibehållandet och stärkandet av befolkningens intresse för skolväsendet, att
församlingarna själva få tillsätta lärare i ett stort antal skolor och i övrigt
mera aktivt deltaga i handläggningen av frågor rörande folkskoleväsendet.
Domkapitlet har därför intet att erinra mot de sakkunnigas mening, att
systemet med församlingsskolor och statsskolor vid sidan av varandra bör
bibehållas.
Skolöverstyrelsen ansluter sig till de sakkunnigas ståndpunkt i detta avseende.
Såsom jag förut i förbigående omnämnt hava de sakkunniga ägnat frågan
om undervisningsspråket och därmed sammanhängande spörsmål en ingående
behandling (sid. 80—118).
I en historisk översikt redogöra de sakkunniga för hurusom finskan, vilken
till en början var undervisningsspråk i skolorna i dessa trakter, mot
slutet av 1880-talet undanträngts av svenskan, så att undervisning på finska
numera icke meddelas i någon enda skola i finnbygden.
I fråga om ortsbefolkningens ställning till språkfrågan framhålla de sakkunniga,
att befolkningen på grund av de stora framsteg, ifrågavarande
bygder under de senaste årtiondena gjort i såväl materiellt som kulturellt
avseende, allt mer och mer insett nödvändigheten av ökad kunskap i riksspråket,
samt att den därför så gott som enhälligt såsom sin önskan uttalat,
att ytterligare åtgärder måtte vidtagas för att det uppväxande släktet genom
undervisning i skolorna bibringas bättre förtrogenhet med det svenska språket.
Frågan gäller alltså, yttra de sakkunniga, hur man på bästa sätt skall tillmötesgå
detta av befolkningen själv allmänt framställda krav, och följaktligen
är problemet att betrakta huvudsakligen såsom en inre svensk fråga,
en praktisk angelägenhet, som från svensk sida icke har någon politisk innebörd.
Kungi. Maj-.ts proposition Nr 170.
33
Härefter lämna de sakkunniga en redogörlese för de krav på utsträckt
svensk undervisning, som kommit till uttryck från befolkningens sida vid
av de sakkunniga anordnade offentliga möten i skilda kyrkbyar och i uttalanden,
som eljest av de sakkunniga inhämtats. Härvid har från några
håll framställts önskemålet, att jämsides med den svenska undervisningen
även måtte förekomma någon undervisning i det finska språket.
Vidare redogöres för skolrådsordförandenas och lärarpersonalens ställning
till språkfrågan, sådan den framgått av ingångna svar på av de sakkunniga
utsända frågor. Av 194 lärare har endast en uttalat som sin mening, att
det finska språket bör införas såsom särskilt läroämne.
Vad användandet av finskan som hjälpspråk i skolorna vidkommer, äro
meningarna något delade, vilket huvudsakligen grundar sig på den olika betydelse,
som från skilda håll inlägges i begreppet hjälpspråk. Somliga anse
nämligen, att finskans användande som hjälpspråk i skolorna är liktydigt
med att den första undervisningen i huvudsak bör äga rum på finska, och
att detta framför allt bör vara fallet med kristendomsundervisningen på det
första stadiet. Man hyser nämligen den uppfattningen, att den religiösa
stämningen störes, om ifrågavarande undervisning meddelas på svenska.
Andra åter giva åt begreppet hjälpspråk en mera begränsad räckvidd, vilken
i korthet kan angivas på följande sätt: då barnen icke förstå innebörden av
ett meddelat svenskt ord eller uttryck, angiver läraren dess lydelse på finska.
Av de undersökningar, som av de sakkunniga verkställts för utrönande
av, huruvida det i pedagogiskt avseende vore lämpligt eller eljest av behovet
påkallat att bereda finskan en särskilt manifesterad ställning såsom hjälpspråk
och att på grund därav vidtaga särskilda dispositioner med avseende
dels på skilda ämnens metodiska behandling, dels på läro- och läseböcker,
har framgått, att något sådant behov icke föreligger.
Det synes de sakkunniga självfallet, att man icke bör sträva efter att åt
undervisningen giva en sådan likformighet, att schablonmässighet uppstår.
Så skulle sannolikt bliva fallet, om ett förbud mot användande av finskan
som hjälpspråk utfärdades. Vid sådant förhållande och då somliga lärare
anse sig nå bättre resultat i fråga om det svenska språkets inlärande, därest
de vid den första undervisningen lämna vissa förklaringar på och en del
översättningar till finska, samt då intet tryck bör övas, anse de sakkunniga
sig icke böra framställa förslag i någon riktning i denna fråga. De lärare,
som anse sig nå bättre resultat vid språkundervisningen, då finskan i någon
män användes som hjälpspråk, böra hava full frihet i detta avseende.
Efter en redogörelse för den finländska uppfattningen i förevarande fråga utveckla
de sakkunniga närmare sin egen ståndpunkt i ämnet.
De fastslå först, att befolkningen av praktiska men även av ideella
skäl önskar, utan att övergiva finskan, även lära sig svenska och sålunda
kunna två språk. Resultatet av den undervisning på svenska språket, som
nu meddelas, finna de i allmänhet mycket gott. Beredande av ökat utrymme
för det finska språket vid undervisningen skulle vålla tidsutdräkt, orsaka
trängsel på undervisningsschemat och på grund härav förminska möjligheten
att nå goda kunskapsresultat. Vidare skulle införandet av finsk undervisning
nödvändiggöra vittomfattande åtgärder för utbildning av i finsk språkundervisning
kompetenta lärare. De sakkunniga erinra, att den finska, som
talas i Tornedalen, är en dialekt, som i flera avseenden avviker från högfinskan
och dessutom är betydligt ordfattigare. Skulle undervisning i finska
införas, borde den omfatta icke en dialekt utan själva riksspråket. Barnen
Bihang i riksdagens protokoll 1924. t sand. 132 käft. (Nr 170.)
•T
34
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 170.
skulle sålunda komma att röra sig med i det närmaste tre språk, svenskan,
tornedalsfinskan och högfinskan. En sådan situation bleve enligt de sakkunnigas
mening ohållbar.
Vad särskilt beträffar kravet på undervisning i kristendomsämnet på finska
språket ställa de sakkunniga sig avvisande till denna tanke. Erfarenheten
ger enligt deras mening vid handen, att kunskapsresultaten i berörda ämne
äro fullt tillfredsställande. De flesta barnen kunna redan efter ett par terminer
utan större svårigheter följa och tillgodogöra sig även enbart svensk
framställning i ämnet.
Den ställning, de sakkunniga intaga till språkfrågan vid undervisningen
i de egentliga folkskolorna, sammanfatta de på följande sätt:
»Enär befolkningen i här ifrågavarande trakter själv tagit initiativet till
införandet av undervisning på svenska i skolorna inom sina respektive församlingar,
och då den sedermera såsom sin önskan uttalat, att den uppväxande
ungdomen bör givas tillfälle att i skolorna erhålla eu förbättrad
och fördjupad undervisning i det svenska språket, föreligger för statsmakterna
icke något skäl att motsätta sig befolkningens vilja i detta avseende,
detta så mycket mindre som denna befolkning utgöres av svenska medborgare,
vilka äga rätt att för sina barn kräva sådan undervisning. Det bör
tvärtom vara en bjudande plikt för staten att med verksamma understöd
befrämja befolkningens egna intentioner i detta avseende.
Vad det finska språket beträffar, bör givetvis intet förtryck i avsikt att
förminska dess betydelse och användning förekomma, men då ett införande
i den egentliga folkskolan av undervisning i detta språk skulle äventyra resultatet
av undervisningen i allmänhet och av kunskapen i svenska i synnerhet,
anse de sakkunniga en sådan åtgärd icke tillrådlig.»
En av de sakkunniga agronomen W. L. Wanhainen har i en vid betänkandet
fogad reservation anmält från de sakkunniga avvikande mening på
denna punkt. Wanhainen anser, att undervisningen i de lägsta folkskoleklasserna
borde ske på finska språket såsom varande barnens egentliga modersmål.
Undervisningen i svenska skulle vidtaga, sedan barnen hunnit
inhämta läskonsten, och så småningom utvidgas så, att svenskan i folkskolans
högre klasser bleve undervisningsspråk och finskan ett läsämne. En
sådan anordning vore särskilt önskvärd med hänsyn till de mindre begåvade
barnen. Wanhainen utvecklar sina synpunkter på frågan mycket utförligt;
jag tillåter mig här allenast återgiva den sammanfattning, varmed
han avslutar sin reservation. Han yttrar.
För att bereda finnbygdens folk möjlighet att fylla sin uppgift i samhället,
bör folkundervisningen utvecklas samt fördjupas sålunda att vid sidan
av arbetet på utbredande av svenskt språk, som är alldeles nödvändigt
för tillägnande av den svenska kulturen, upptages arbetet för utvecklande
av befolkningens färdighet i användningen av sitt finska modersmål, dels
för att tillgodose dess dagliga, praktiska behov, och dels för att bereda möjlighet
för dem, som av olika skäl ej kunna tillägna sig sådan färdighet i
det svenska språket, att de genom dess förmedling kunna fortsätta sin självuppfostran
efter skolgången, möjlighet därtill på sitt modersmål. Undervisning
i detta bör därför på lämpligt sätt inpassas i folkskolearbetet, och
för att få säker grund under folkets moraliska och religiösa uppfostran bör
undervisningen i kristendom meddelas på folkets eget modersmål.
Av de myndigheter, som yttrat sig över de sakkunnigas betänkande, hava
Kung!'' Maj:ts proposition Nr 170.
35
åtskilliga ingående dryftat förevarande fråga och flertalet i allt väsentligt
ställt sig på samma ståndpunkt som de sakkunniga:
Tärendö skolråd anser, att finska språket bör komma till användning endast
vid kristendomsundervisningen i småskolans första klass, dock övervägande
såsom hjälpspråk för att helt ersättas av svenskan, när barnen vunnit
nödig insikt däri.
Junosuando skolråd, vars yttrande avfattats av dess ordförande G. Bergfors,
har synnerligen ingående behandlat språkfrågan. I yttrandet göres gällande,
att de hittillsvarande resultaten av svenskundervisningen, med hänsyn till
barnens förmåga att förstå och uttrycka sig på svenska språket, icke äro
tillfredsställande. För ernående av ett bättre resultat bör skoltiden obligatoriskt
förlängas med ett år och småskolan göras tre-årig samt första året
i småskolan användas endast till undervisning i svenska språket.
Domkapitlet i Luleå vänder sig särskilt mot tanken på kristendomsundervisningens
meddelande på finska språket. En sådan anordning skulle komma
att i hög grad motverka arbetet för meddelande av svenskt språk och bibringande
av svensk kultur åt finnbygdens befolkning.
Länsstyrelsen i Luleå, som ansluter sig till de sakkunnigas mening, framhåller,
att befolkningens önskan, att svenskan skall dominera i skolan, uppenbarligen
är i överväldigande utsträckning så stark, att det kunde befaras
verka irriterande och störande på skolarbetets lugna bedrivande, om en ändring
av undervisningsmetoden nu infördes. Emellertid ifrågasätter länsstyrelsen,
om det ej skulle vara till gagn, att man på en eller ännu bättre
två lämpliga platser gjorde under längre tid fortlöpande prov för att utröna
den nu använda helt svenskspråkiga undervisningsmetodens egenskaper,
jämförda med en annan metod, där finska språket inginge i lämplig utsträckning.
Skolöverstyrelsen delar de sakkunnigas mening, att huvuduppgiften bör
vara att lära barnen känna svenskt språk och svensk kultur, samt framhåller,
att det tydligtvis icke bör komma ifråga att mot befolkningens önskan
införa finska som undervisningsspråk i skolorna, om än i aldrig så begränsad
omfattning. Därest det tilläventyrs skulle visa sig, att inom något skoldistrikt
tydligt framträdde en starkare önskan om undervisning jämväl på
finska, synes det överstyrelsen kunna ifrågasättas, huruvida ej grundsatsen
om befolkningens ståndpunkt såsom utslagsgivande borde kräva tillmötesgående
av en sådan önskan. Det skulle kunna tänkas, att en inom
ett skoldistrikt under betryggande former ådagalagd allmän önskan om införande
i skolorna av en begränsad undervisning på finska skulle få framföras
till någon myndighet, varvid närmast antingen domkapitlet i Luleå
eller skolöverstyrelsen torde höra komma ifråga. Denna myndighet skulle
äga att efter yttrande av vederbörande folkskolinspektör och efter prövning
av föreliggande omständigheter fatta beslut i ärendet. Om något medgivande
skulle lämnas, borde det tydligen avse antingen kristendomsundervisning på
finska eller någon undervisning i finsk läsning och skrivning.
Å sid. 291—299 i betänkandet behandla de sakkunniga frågan om den
fortsatta undervisningens organisation i de finskspråkiga skolområdena.
Efter påpekande att vid tiden för betänkandets avgivande endast två fort,- sättningsskolor voro i verksamhet inom ifrågavarande församlingar, fram
hen J in-1 satta
undervisningens
organisa
tion.
36
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 170.
hålla de sakkunniga vikten av att behovet av fortsatt undervisning för finnbygdens
ungdom blir bättre tillgodosett.
De fortsättningsskolor, som inrättas, höra enligt de sakkunnigas mening
överallt, där så kan ske, bliva yrkesbestämda.
1 fråga om själva organisationen av den fortsatta undervisningen måste
stor hänsyn tagas till de svårigheter, som möta på grund av befolkningens
kringspriddhet, de långa avstånden, bristen på vägar, saknaden av lämpliga
lokaler och bristen på kompetenta lärare. För alla de mindre skolområden,
där det från folkskolan utgångna barnantalet är så ringa och så
kringspritt, att fortsättningsskola fördenskull icke kan inom området inrättas,
måste fortsättningsundervisningen ordnas i form av ambulerande, koncentrerade
kurser, förlagda till i förhållande till vederbörandes hemvist så centralt
belägna platser som möjligt. Då det i allmänhet torde bliva svårt för
vederbörande folkskollärare att påtaga sig den fortsatta undervisningen,
borde dessa koncentrerade kurser saommanföras i grupper, för vilka lämpligen
särskilda lärare borde anställas. Åt sådana för fortsättningsskolan särskilt
anställda lärare borde beredas samma ställning i avlönings- och rättsligt
hänseende som åt folkskollärare.
Här berörda svårigheter för den fortsatta undervisningens organisation äro
emellertid i stort sett gemensamma för den övervägande delen av den svenska
landsbygden, varför desamma torde böra lösas i ett sammanhang för hela riket.
I fråga om kursplanerna anse de sakkunniga särskilda bestämmelser i ett
avseende nödiga, vad angår fortsättningsskolorna i förevarande trakter. Från
olika håll har nämligen ifrågasatts, huruvida icke undervisning i finska
språket borde, åtminstone i någon utsträckning, förekomma i de blivande
fortsättningsskolorna, detta med hänsyn till att barnen varken i hemmet
eller i skolan erhålla någon undervisning i det finska språkets skriftliga behandling.
Färdighet härutinnan har betydelse för den finsktalande svenska
gränsbefolkningen, som i många fall har släktingar, föräldrar och syskon i
Finland, vilka icke förstå svenska, ävensom för de barn till enbart finsktalande
föräldrar, vilka tillfälligtvis eller för längre tid bosätta sig å annan
svensk ort.
De sakkunniga finna emellertid, att den åt fortsättningsskolan anslagna
knappa tiden ej medger någon mera omfattande undervisning i finska, om
ett förryckande av fortsättningsskolans egentliga uppgift skall undvikas.
Under sådana förhållanden anse sig de sakkunniga ej höra föreslå, att undervisning
i finska införes i fortsättningsskolorna såsom obligatoriskt ämne.
Däremot bör, enligt deras mening, i sådant fall, där ett verkligt intresse för
inhämtande av kunskap i finska språkets ortografi förefinnes, skoldistrikt
äga rätt att besluta om införande av frivillig undervisning i finska i fortsättningsskola
under en å två timmar i veckan under den tid, fortsättningsskola
årligen pågår. Där sådan frivillig undervisning bleve införd, skulle
den äga rum på tid, förlagd utom det stadgade minimiantalet timmar i fortsättningsskolan.
Omfattningen och planen för eu dylik frivillig undervisning skulle fastställas
av skolöverstyrelsen. Som eu regel borde härvid gälla, att undervisningen
i finska skulle omfatta endast rättskrivning samt någon läsning
av finsk litteratur.
Avlöning till lärare i finska vid fortsättningsskola borde utgå efter samma
grunder som för lärare i arbetskunskap vid yrkesbestämd fortsättningsskola.
Jämväl statsbidraget till avlöningen borde utgå efter enahanda grunder.
Skolöverstyrelsen biträder i allo vad de sakkunniga i denna del föreslagit.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
37
Min redogörelse för de sakkunnigas utredning och förslag är härmed avslutad,
och jag har nu att tillkännagiva min egen ståndpunkt till de olika
frågor, som här föreligga. Jag kommer därvid att följa den ordning, i vilken
dessa frågor i den föregående framställningen upptagits, och skall beträffande
varje särskilt spörsmål lämna en kort sammanfattning av de framkomna
förslagen.
Vad då först beträffar det alhnänna syftet med den ifrågavarande utredningen
framhölls'' i förenämnda riksdagsskrivelse nr 201/1917 — under erinran
om den offervillighet, statsmakterna dittills visat, när det gällde främjandet
av skolväsendet i de finsktalande delarna av Norrbottens län — att
det trots de redan vidtagna åtgärderna måste med hänsyn till de i dessa
trakter rådande särskilda förhållanden ifrågasättas, om icke ännu mera från
statens sida kunde och borde göras i förevarande avseende. Särskilt önskade
riksdagen hava utrett, vilka platser ännu saknade ett ordnat skolväsende,
samt vilka åtgärder som borde vidtagas till skolväsendets upphjälpande
genom åstadkommande av bättre skolformer och inrättande av ytterligare
skolhem eller arbetsstugor.
Sakkunnigutredningen har i dessa avseenden givit uttömmande svar. Efter
grundliga undersökningar rörande skolväsendets nuvarande tillstånd i dessa
trakter konstatera de sakkunniga, att de uppoffringar, staten hittills gjort
för skolväsendet därstädes, givit goda resultat, så att folkundervisningen i
berörda landsdelar numera väl uthärdar en jämförelse med förhållandena
inom skoldistrikt på landsbygden i andra delar av Sverige. Emellertid finna
de starka skäl tala för att från statens sida allt framgent särskilda åtgärder
vidtagas till ytterligare höjande av de ifrågavarande trakternas andliga odling.
Såsom sådana skäl peka de på de allmänna förhållandena, som i regel
äro svåra att ordna i gränstrakter, vidare de säregna naturförhållandena, befolkningens
kringspriddhet och relativa fattigdom, de långa avstånden och
bristen på goda kommunikationer samt betydelsen av att genom ökad folkupplysning
göra befolkningen bättre rustad att tillvarataga och utnyttja de
rika naturliga tillgångar, som här finnas.
Arten av de åtgärder, staten bör i fortsättningen vidtaga till skolväsendets
upphjälpande härstädes, bör enligt de sakkunnigas mening, då den hittills
bedrivna verksamheten visat sig giva goda resultat, i huvudsak följa
de riktlinjer, som hittills iakttagits.
Denna de sakkunnigas allmänna principiella ståndpunkt har vunnit anslutning
från i stort sett alla de myndigheter, som yttrat sig i ämnet.
För egen del är jag härutinnan av samma mening som de sakkunniga.
Skolväsendet i de nordligaste delarna av Sverige har länge varit föremål för
och kommer för visso under ansenlig tid framåt att nödvändiggöra särskilda
åtgärder från statsmakternas sida. Dessa betingas först och främst av naturförhållandena,
som ställa denna landsdel i en särklass. I så måtto är
Departe
mentschefen.
Allmänna
synpunkter.
38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
problemet detsamma för de finskspråkiga församlingarna som för Norrbottens
och Västerbottens lappmarksförsamlingar med icke-finsktalande befolkning.
I fråga om dessa senare har staten jämväl vidgått behovet av en
understödjande verksamhet från dess sida i vidgad omfattning genom de
beslut, som beträffande sistnämnda församlingar fattades av 1919 års riksdag
till skolväsendets förbättrande. För de områden av Norrbotten, varom nu
är fråga, tillkommer deras karaktär av gränstrakter med en befolkning, som
i stor utsträckning i sitt dagliga liv begagnar såsom uttrycksmedel ett annat
språk än det svenska, Dessa senare omständigheter göra, att de krav på särskilda
ekonomiska uppoffringar, som skolväsendets tillstånd ehuru, på sätt de sakkunniga
visat, under senare tider väsentligt förbättrat alltjämt måste ställa på
statsmakterna, ytterligare förstärkas och förökas. Enligt vad den föreliggande
utredningen på ett otvetydigt sätt ger vid handen, känner sig befolkningen
i dessa trakter i gemen såsom svensk och önskar att bliva delaktig
i svensk kultur på samma sätt och i samma grad som landets övriga medborgare,
ett förhållande, varom jag för övrigt i viss mån själv varit i tillfälle
att förvissa mig genom personliga iakttagelser. Då pa grund härav
från den svenska statens sida strävas efter att i enlighet med befolkningens
egna önskemål åstadkomma en förbättrad folkundervisning i de ifrågavarande
församlingarna, ligga häri icke tendenser från svensk sida till undertryckande
av en folkminoritet, Dylika tendenser torde vara för svensk uppfattning
helt främmande. Den svenska staten fullgör genom berörda strävanden helt
enkelt en naturlig plikt att efter förmåga på allt sätt för en del av landets
befolkning underlätta möjligheterna till en kulturgemenskap, vartill den av
yttre förhållandens makt haft svårt att nå, men som den själv betraktar
såsom eftersträvansvärd. Även om detta förblir undervisningens huvudsyfte,
utesluter det icke ett beaktande vid densamma av de önskemål, som kunna
framträda därom att gränstrakternas befolkning jämväl må utveckla sin förmåga
att läsa och skriva finska.
Den grundläggande principen vid planläggandet av statens strävanden till
skolväsendets upphjälpande i förevarande delar av Norrbotten synes mig i
fortsättningen, såsom hittills, böra vara, att staten antingen helt eller delvis,
beroende på arten av den åtgärd, som är i fråga, påtager sig omsorg för
vissa anordningar till skolväsendets förbättrande i dessa trakter, betingade
av där rådande särskilda förhållanden. Härvid måste dock tillses, att man
bibehåller den kommunernas självverksamhet i avseende å skolangelägenheter,
som karaktäriserar organisationen av hela vårt lands folkundervisningsväsende,
ävensom grundsatsen om kommunernas delaktighet i vad jag skulle vilja kalla de
normala kostnaderna för berörda undervisningsväsende. Särskilt viktigt synes
det mig vara, att man även beträffande nu ifrågavarande församlingar bygger
arbetet på folkundervisningens främjande på en samverkan mellan stat och
kommun. Ett uteslutande av kommunerna från befattningen med skolangelägenheterna
och dessas läggande helt i statens händer skulle nämligen enligt
min tanke vara till stort men för skolväsendet, enär en av de viktigaste
Kungl. Maj. ts proposition Nr 170.
39
förutsättningarna för ernåendet av goda resultat på detta område är, att det
arbete, som där bedrives, sker i samförstånd med befolkningen och bäres
upp av ansvar och initiativ jämväl från kommunernas egen sida, under det
däremot en enbart statlig undervisningsverksamhet kunde komma att medföra
faran av dess fastlåsande i alltför stela byråkratiska former.
Såsom jag förut nämnt, hava de sakkunniga företagit en synnerligen ingående
undersökning av skolväsendets ställning inom var och en av här
ifrågavarande församlingar. Med utgångspunkt från denna undersökning, i
anknytning till vilken de sakkunniga lämnat en redogörelse för de olika församlingarnas
ekonomiska förhållanden, hava de sakkunniga därefter beträffande
varje särskilt skoldistrikt angivit de behov i avseende å skolväsendets
förbättring, som inom de skilda skoldistrikten föreligga.
De brister i skolväsendet, de vid berörda undersökning konstaterat, hänföra
sig framför allt till skollokalernas och lärarbostädernas beskaffenhet,
avsaknaden av skolor på platser, där behov härav föreligger, samt förekomsten
av mindervärdiga skolformer.
Till avhjälpande av nämnda brister hava de sakkunniga utarbetat förslag,
som, förutom skolorganisatoriska förändringar, vid vilka jag här icke behöver
närmare uppehålla mig, innebär, att under en byggnadstid av tio år
skulle inom de olika skoldistrikten utföras nybyggnader av 111 skolhus och
56 lärarbostäder ävensom om- och tillbyggnader av äldre skolbyggnader,
varigenom skulle tillkomma 23 nya lärosalar. Sammanlagda kostnaden härför,
som av de sakkunniga approximativt uppskattats till 6,650,000 kronor
enligt på våren 1921 gällande material- och arbetspriser, anse de sakkunniga
böra bestridas till hälften av församlingarna själva och till hälften av statsverket,
på vilket alltså skulle komma ett sammanlagt belopp av förslagsvis
3,000,000 kronor, fördelat på 10 år med 300,000 kronor årligen. Kungl.
Maj:t skulle efter av vederbörande skoldistrikt gjord ansökning från fall till
fall, efter vederbörande myndigheters hörande, pröva storleken av det statsbidrag,
som till sökande-distriktet skulle utgå. Hälften av statsbidraget borde
utbetalas vid byggnadsföretagets igångsättande.
Vidare hava de sakkunniga kommit till det resultatet, att för beredande
av undervisning åt dels de barn, som nu helt och hållet sakna all undervisning,
dels ock de barn, som för närvarande kunna sägas vara mindre
lämpligt inackorderade, behov föreligger av icke mindre än 12 skolhem för
sammanlagt 390 barn. Kostnaderna för dessa skolhem, vilka enligt förslaget
borde inrättas i huvudsak på samma sätt som skolhemmen inom de svensktalande
lappmarksförsamlingarna, hava de sakkunniga uppskattat till 75,000
ä 90,000 kronor för varje och till 975,000 kronor för samtliga.
Av ekonomiska skäl räkna dock de sakkunniga för den närmaste framtiden
endast med det mindre antal skolhem, som är erforderligt för beredande
av skolgång åt en större del av de barn, vilka för närvarande varken
kunna intagas i arbetsstuga eller inackorderas i enskilda hem. För sådant
Statsbidrag
till upp
förande av
skolhus, lärår
bostäder och
skolhem.
40
Kungl. Maj ds proposition Nr 170.
ändamål anses 4 skolhem erforderliga, och kostnaderna härför beräknas till
350,000 kronor, varav 50,000 kronor enligt de sakkunnigas mening böra
bestridas av vederbörande församlingar och återstoden, 300,000 kronor, utgå
såsom statsbidrag, fördelat på tre år med 100,000 kronor för varje år.
Av nämnda anslag borde skoldistrikt, som besluter uppföra skolhem efter
samma grunder, som äro stadgade för de svensktalande lappmarksförsamlingarnas
skolhem, kunna erhålla understöd med det belopp, som Kungl.
Maj:t i varje särskilt fall funne gott bestämma.
Dessa nu nämnda förslag hava i allmänhet vunnit odelad anslutning från
de hörda myndigheternas sida. Länsstyrelsen i Luleå anser dock, att den
beräknade byggnadssumman för skolhus och lärarbostäder kan till följd av
inträdda prissänkningar reduceras till 5,000,000 kronor, varigenom årsanslaget
från statens sida för detta ändamål icke skulle behöva utgå med mer
än 250,000 kronor. Gent häremot invänder skolöverstyrelsen, som dock
vitsordar, att man kan utgå från något lägre byggnadskostnader än de av
de sakkunniga beräknade, att denna omständighet likväl icke bör medföra
en sänkning av statsanslaget, då skoldistrikten icke kunna väntas bidraga
i så stor utsträckning, som de sakkunniga förutsatt. Överstyrelsen anser, att
då antalet upprättade skolhem kan öva inflytande på frågan om det antal
skolhus, som behöves, det är lämpligt, att ett gemensamt byggnadsanslag,
avsett för såväl skolhus och lärarbostäder som skolhem, anvisas, och föreslår
i detta hänseende en anslagssumma av 3,300,000 kronor att anvisas
under 10 år med 330,000 kronor om året.
Ifrågavarande av de sakkunniga väckta förslag inrikta sig synbarligen på
undanröjande av några av de starkaste hindren för skolväsendets utveckling
i förevarande landsdelar, nämligen svårigheterna att anskaffa för undervisningen
lämpliga lokaler och för lärarpersonalen tjänliga bostäder samt
att bereda tillfälle till undervisning åt alla i skolåldern varande barn. Dessa
svårigheter hava sin grund i de förut nämnda här rådande särskilda naturförhållandena
och skoldistriktens oförmåga att härutinnan själva bestrida de
kostnader, som för ernående av tillfredsställande förhållanden skulle vara
erforderliga.
För min del vill jag därför i princip ansluta mig till de sakkunnigas förslag,
att staten för ifrågavarande ändamål lämnar berörda församlingar ekonomiskt
understöd. Det torde härvid böra framhållas, att skyldigheten att
bygga och underhålla skolhus och lärarbostäder visserligen sedan gammalt
åvilar vederbörande kommuner, men att ett biträdande av sakkunnigförslaget
icke får anses innebära en rubbning av denna grundsats utan allenast ett
modifierande av densamma, betingat av de särförhållanden, som äro rådande
i dessa församlingar. I enstaka fall hava ju ock, såsom bekant, undantag
från denna allmänna regel redan tidigare gjorts för nämnda församlingar.
Ett bifall till sakkunnigförslaget får alltså icke heller betraktas såsom ett
föregripande av statsmakternas ståndpunkttagande till det förslag om stats
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
41
bidrag för folkskolebyggnader över hela riket, som från annat håll framkommit
och ännu befinner sig på utredningens stadium.
Vad särskilt beträffar förslaget om beviljande av statsbidrag till uppförande
av skolhem jämväl inom de finsktalande församlingarna, liksom tidigare
skett beträffande de svensktalande lappmarksförsamlingarna, vill jag
framhålla, att skolhemsidén synes för vissa av dessa trakter innebära den
enda möjliga vägen för beredande av en ordnad undervisning åt barnen,
och att skolhemmens, liksom arbetsstugornas, hittillsvarande verksamhet i
allmänhet givit mycket goda resultat.
I fråga om detaljerna i de sakkunnigas förslag, platserna för nya skolors
inrättande och skolhems uppförande, skolformerna, skolhusens och lärarbostädernas
förläggning o. s. v., är det klart, att delade meningar kunna hysas.
Sakkunnigförslaget får givetvis i dessa hänseenden icke betraktas annat
än såsom en vägledning, från vilken många avvikelser kunna tänkas komma
att ske. För övrigt äro, såsom åtskilliga av skolråden påpekat, vissa av de
utav de sakkunniga förordade åtgärderna redan vidtagna. Vad härutinnan
vidare skall åtgöras, får naturligtvis bliva beroende på särskild prövning vid
den tid, då eventuella förslag skola realiseras.
Lika med överstyrelsen finner jag det praktiskt, att för samtliga ifrågavarande
ändamål, skolhus, läi’arbostäder och skolhem, i riksstaten upptages ett
gemensamt anslag, vars fördelande på de olika ändamålen av Kungl. Maj:t
handhaves.
Varje beräkning nu av de erforderliga kostnaderna måste av nyss nämnda
orsaker bliva i hög g{ad godtycklig. Med hänsyn till inträffade prissänkningar
och de förbättringsåtgärder, som, enligt vad ovan sagts, efter hand
redan kommit till stånd, synes det mig mest sannolikt, att de nödiga totalutgifterna
för skolhus och lärarbostäder komma att stanna vid den summa,
som av länsstyrelsen i Luleå angivits, eller 5,000,000 kronor. I fråga om
den beräknade kostnaden för de fyra skolhem, varav behovet för närvarande
ansetts mest trängande, eller 350,000 kronor, har jag ingen erinran att göra.
Den av de sakkunniga förordade grunden för fördelningen av byggnadskostnadcrna
mellan staten och kommunen, eller att vardera parten skulle
bära hälften av kostnaderna för skolhus och lärarbostäder samt av utgifterna
för skolhemmens uppförande, staten % och kommunerna V?, må ju vara
lämplig såsom en genomsnittlig kostnadsfördelning, men får icke göras till
någon regel för de särskilda fallen. Lika väl som det kan tänkas, att staten
i fråga om ett byggnadsföretag påtager sig en större andel, än de sakkunniga
tänkt sig, lika väl kan det komma att inträffa, att statsbidraget i ett
annat fall kommer att utgå efter en lägre beräkningsgrund. Allt får härvid
bliva beroende av omständigheterna i varje särskilt ärende.
Att vid anslagsberäkningen utgå från den av de sakkunniga tillämpade
beräkningsgrunden synes mig mindre lämpligt. Jag anser nämligen icke,
att vid årets riksdag eu viss totalsumma bör för här omhandlade ändamål
42
Kungl. Maj.ts proposition Nr 170.
Förslagsan
slaget till folkundervis
ningens befrämjande
i
rikets nordligaste
gräns
arter.
Anslagets
benämning.
Anslagets
användning.
beviljas att år för år anvisas under eu på förhand antagen byggnadstid,
utan håller före, att anslag bör beviljas för varje budgetår särskilt efter en
av vederbörande myndigheter för året uppgjord approximativ beräkning av
byggnadsbehovet och lued hänsyn till vad statsverkets tillstånd kan i detta
hänseende medgiva för det budgetår, varom varje gång är fråga. Vad beträffar
den budgetperiod, det nu närmast gäller, nämligen budgetåret 1924—
1925, hava förhållandena ansetts icke medgiva högre anslag för samtliga nu
berörda ändamål, skolhus, lärarbostäder och skolhem, än 200,000 kronor.
Detta belopp torde böra upptagas i staten för sagda budgetår såsom
reservationsanslag.
Vad beträffar de särskilda villkor och bestämmelser, som böra gälla för
bidrags utgående från nämnda anslag, har jag i stort sett intet att erinra
mot sakkunnigförslaget, men anser, att frågan härom bör bliva beroende på
särskild prövning av Kungl. Maj:t, sedan riksdagen ställt medel för ändamålet
till förfogande. Tills vidare torde Kungl. Maj:t böra inskränka sig till
att äska det föreslagna anslagsbeloppet att utgå under de villkor och bestämmelser,
Kungl. Maj:t kan finna gott meddela.
De sakkunniga hava föreslagit, att det hittillsvarande »förslagsanslaget till
befrämjande av folkundervisningen bland de i rikets nordligaste trakter bosatta
finnar» måtte hädanefter benämnas »förslagsanslaget till folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter», enär en betydande del
av den finsktalande befolkningen utgöres av svenskar.
Mot den ändrade benämningen har jag intet annat att erinra än att, då
några av Sveriges nordligaste gränsorter äro svenskspråkiga och icke varit
eller avses skola bliva delaktiga i omförmälda anslag samt alltså anslaget
gäller allenast vissa av de nordligaste gränsorterna, nämligen de för närvarande
finskspråkiga skolområdena, anslaget riktigare torde böra betecknas
såsom »förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande i vissa av rikets
nordligaste gränsorter».
Beträffande dispositionen av medel från ifrågavarande anslag har sedan
dess tillkomst gällt, att anslaget stått till Kungl. Maj:ts fria förfogande att
på sätt Kungl. Maj:t funne lämpligt användas till olika åtgärder, som kunde
anses gagna det ändamål, för vilket anslaget enligt sin beteckning vore avsett.
Då denna regel, såvitt jag kunnat finna, visat sig vara till nytta för
den sak, det här gäller att främja, anser jag någon ändring härutinnan icke
böra ske. Jag kommer därför att i det följande närmare beröra de sakkunnigas
uttalanden och förslag rörande åtgärder, för vilka kostnaderna
böra bestridas av nämnda anslag, endast för så vitt desamma äga någon
väsentlig betydelse för anslagsberäkningen eller påkalla särskilt medgivande
av riksdagen.
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
De sakkunniga hava föreslagit, att stipendierna till de elever vid folkskoleseminarierna
i Umeå och Luleå, vilka förbinda sig att viss tid efter (\f seminarieavlagd
examen tjänstgöra vid skolor inom finnbygden, måtte höjas från
deras nuvarande belopp, 300 kronor för läsår, till 600 kronor för läsår, fm vf8S afa
Höjningen skulle föranleda en ökning av nu till dylika stipendier utgående t
medel med 12,000 kronor. Huvudvikten vid stipendiums utdelande bör
enligt de sakkunnigas mening icke läggas på att stipendiat är finsktalande,
utan på att han förbinder sig till minst 3 års tjänstgöring vid folkskolor i
finnbygden.
I likhet med de sakkunniga anser jag det av behovet påkallat, att berörda
stipendier, vilka utgått med oförändrat belopp alltsedan år 1875, då
de inrättades, nu bliva i någon mån höjda. Däremot kan jag icke tillstyrka
en så avsevärd höjning som den av de sakkunniga föreslagna eller till
dubbla beloppet, utan anser tillräckligt med en ökning till 400 kronor för
läsår eller samma belopp, som nu utgår till elever vid småskoleseminariet i
Haparanda.
Den i anledning härav erforderliga anslagsökningen skulle därigenom
komma att inskränka sig till 4,000 kronor.
Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit i stipendiefrågan föranleder ingen
erinran från min sida.
Beträffande de för närvarande utgående statsbidrag till skoldistrikten för
förhyrande av till skoländamål erforderliga lokaler hava de sakkunniga
framlagt förslag, avseende dels eu höjning av nu utgående bidrag, dels ock
fastställande av mera enhetliga grunder för ifrågavarande bidrags utgående.
De sakkunniga anse, att bidraget bör bestämmas till lika belopp per förhyrt
lärorum för hela det finsktalande området. Med utgångspunkt från medelbidraget
per lärorum under år 1921, vilket utgjorde 126 kronor 20 öre och
enligt de sakkunnigas mening var för lågt beräknat, påyrka de sakkunniga,
att nämnda enhetliga belopp måtte bestämmas till 200 kronor. En sådan
höjning skulle medföra en årlig merutgift av 11,000 kronor.
Vidare bör, anse de sakkunniga, bidrag ''utgå i det fall, att skoldistrikt
nödgas förhyra bostad åt lärare vid statsfolkskola. Ett årligt bidrag av 100
kronor per bostadsrum anses lämpligt med hänsyn till i finnbygden rådande
hyrespris. Motsvarande bidrag borde utgå, där skoldistriktet är pliktigt att
ersätta läraren eller lärarinnan bristande bostadsförmåner. Av detta förslag
föranledda kostnader uppskattas till 5,000 kronor årligen.
Slutligen föreslås, att såsom bidrag till förhyrande av lokaler för undervisning
i manlig slöjd statsbidrag må utgå med ett årligt belopp av 100
kronor per rum. Kostnaderna härför beräknas till 500 kronor för år.
Sammanlagt skulle vad de sakkunniga i denna del föreslagit orsaka en
merutgift av 16,500 kronor.
För min del anser jag det knappast vara lämpligt att, såsom de sakkun
-
Hyresbidrag
till skol
-
44
Kungl. Maj ds proposition Nr 170.
niga föreslagit, fastställa, vissa belopp, med vilka statsbidrag skulle i nämnda
hänseende automatiskt utgå till skoldistrikten. Det torde väl vara så, att i
dessa trakter lika väl som eljest hyresprisen variera från ort till ort allt
efter de lokala förhållandena. Det synes mig därför bäst, att beloppet av
statsbidraget fastställes, liksom hittills, av Kungl. Maj:t efter särskild prövning
i varje fall. Såsom beräkningsgrund anser jag däremot de av de sakkunniga
ifrågasatta beloppen kunna godtagas, och då jag i övrigt biträder
de sakkunnigas förslag rörande de ändamål, för vilka statsbidrag av nu
förevarande slag bör utgå, har jag intet att erinra mot de sakkunnigas uppskattning
av den erforderliga merutgiften, 16,500 kronor, ett belopp, som
dock kan förutsättas komma att minskas vid ett genomförande efter hand
av det förut behandlade byggnadsprogrammet.
förren drp a sakkunniga hava föreslagit, att gällande författningar rörande skolhem
driften vid i lappmarksförsamlingar med ieke-finsktalande befolkning i Västerbottens
skolhemmen, och Norrbottens län (nr 143/1920, nr 144/1920 och nr 145/1920) måtte förklaras
skola gälla även beträffande skolhem i de finsktalande delarna av
sistnämnda län, att för avlöning av föreståndarinna vid skolhem och för
inackordering av skolbarn vid sådant hem erforderliga statsbidrag skola utgå
av nu ifrågavarande förslagsanslag, samt slutligen att till föreståndarinna vid
skolhem i finnbygden måtte i stället för det särskilda lönetillägg å 100 kronor,
som tillkommer föreståndarinna vid skolhem i den svensktalande lappmarken,
få utgå ett extra lönetillägg å 200 kronor av samma förslagsanslag.
Till den egentliga driftkostnaden vid skolhemmen, d. v. s. utgifterna för
barnens inackordering därstädes, beräkna de sakkunniga ett årligt bidrag
av staten med 30,000 kronor efter 200 kronor för vart och ett av 150 barn.
Vad nu omtalade förslag angår anser jag, att samma bestämmelser böra
till alla delar gälla för skolhemmen i de finsktalande församlingarna och
skolhemmen i den svensktalande lappmarken; dock bör, i enlighet med vad
som fastställts för småskollärarinna vid tjänstgöring inom den s. k. finnbygden,
lönetillägget för skolhemsföreståndarinna i de finsktalande trakterna
utgöra 200 kronor, eller 100 ''kronor mera än för föreståndarinna vid skolhem
inom den svensktalande lappmarken.
Härjämte torde föreståndarinna vid skolhem inom de finsktalande församlingarna
av Norrbottens län böra, i likhet med föreståndarinna vid skolhem
inom de svensktalande lappmarksförsamlingarna, medgivas rätt till delaktighet
i statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.
För budgetåret 1924—1925 kommer uppenbarligen icke något av de föreslagna
skolhemmen att hava trätt i verksamhet, varför särskilda medel för
avlöningar och driftkostnader vid skolhemmen icke behöva beräknas för
sagda budgetperiod.
läroämnen. Med avseende å de olika läroämnena i dessa församlingars skolor hava
utbildnings- de sakkunniga i fråga om kristendomsämnet påyrkat medgivande för försam
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
45
lingarna att införa tre timmars undervisning i veckan över hela skolstadiet kurser i hem
samt beträffande modersmålet uttalat, att det i den gällande undervisnings- vtsningför
planen föreskrivna timantalet visat sig även för berörda skolor tillräckligt. lärare.
I dessa av de sakkunniga upptagna frågor hava delade meningar yppats
från de hörda myndigheternas sida. Emellertid har skolöverstyrelsen i anslutning
härtill framhållit, att den för rikets folkskolor eljest gällande undervisningsplanen
icke syntes kunna giva tillräcklig ledning vid uppgörandet
av läroplaner för de skoldistrikt, om vilka nu vore fråga, samt att det därför
syntes förefinnas starka skäl för att för ifrågavarande område av vårt
land utarbeta en särskild undervisningsplan, därvid avseende borde fästas
vid de speciella förhållandena inom berörda skolområden. Härmed torde
dock böra anstå, till dess hela den föreliggande utredningen blivit av Kungl.
Maj:t prövad.
Utan att nu vilja närmare ingå på berörda spörsmål, som icke äro av
beskaffenhet att böra föranleda något förslag till riksdagen, anser jag mig
dock böra betona, att jag fullkomligt delar skolöverstyrelsens uppfattning
om behovet av en särskild undervisningsplan för denna del av landet, utarbetad
under hänsynstagande till de egendomliga förhållanden, som där
äro rådande. I detta ämne torde närmare utredning böra förebringas, innan
förslag till lämpliga åtgärder kan föreläggas Kungl. Maj:t.
Till anordnande av två utbildningskurser i hembygdsundervisning för lärare
vid finnbygdens skolor hava de sakkunniga enligt en av dem uppgjord kostnadsberäkning
föreslagit beviljande av 25,270 kronor efter 12,635 kronor
för kurs. Skolöverstyrelsen har ansett en utsträckning av tiden för kurserna
erforderlig och i anledning därav förordat en ökning av den beräknade
kostnadssumman för båda kurserna till omkring 30,000 kronor.
Med hänsyn till svårigheten för lärarna i dessa församlingar att bliva i
tillfälle att tillgodogöra sig undervisningen vid de instruktionskurser i ämnet,
som hållits i landets sydligare delar, finner jag detta förslag synnerligen behjärtansvärt.
Medel för nämnda ändamål synas mig böra utgå av omförmälda
förslagsanslag och tills vidare kunna beräknas till det av de sakkunniga
ifrågasatta beloppet, avrundat till 25,000 kronor. Vid anslagsberäkningen
för budgetåret 1924—1925 bör icke, såsom statskontoret gjort, från
nämnda belopp göras avdrag med redan för närvarande utgående anslag till
bygdelcurser, enär dessa bygdekurser hava en helt annan uppgift än de planerade
hembygdskurserna. Bygdekurserna äro nämligen avsedda för den
ungdom, som avgått från folkskolan, och åsyfta att stärka och utvidga de
i skolan inhämtade kunskaperna såväl i svenska språket som i övrigt.
Av de sakkunniga framlagda förslag om beviljande av dels 2,500 kronor
för utarbetande genom en erfaren språkman av en för det lägre stadiet i
Tornedalens skolor avsedd övningsbok i rättskrivning, dels ock 2,000 kronor
för inköp av skioptikonapparater föranleda ingen erinran från min sida.
Läro■ och
läseböcker.
Undervis
ning små
teriell.
Frågor av
hygienisk och
socialpedagogisk
natur.
Säkerställande
av arbetsstugornas
framtid.
46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
I hygieniskt och socialpedagogiskt syfte hava de sakkunniga föreslagit
vissa åtgärder, nämligen årliga läkarundersökningar av skolbarn, föreläsningar
i tandvård och anordnande av ambulerande undervisning i hushållsgöromål.
För dessa ändamål beräknas eu årlig utgift av sammanlagt 11,000
kronor.
Skolöverstyrelsen vitsordar behovet av dylika åtgärder, men framhåller,
att de icke torde kunna genomföras omedelbart i önskvärd omfattning.
Själv anser jag vad de sakkunniga härutinnan föreslagit väl värt att komma
till utförande. Förslagen torde dock endast så småningom kunna realiseras,
varför under budgetåret 1924—1925 ett belopp av sammanlagt 5,000 kronor
för de olika ändamålen torde bliva tillräckligt.
I fråga om stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor hava de sakkunniga
föreslagit vissa förändringar i dess organisation, genom vilka, bland annat,
ett större inflytande skulle tillförsäkras Kungl. Maj:t i avseende å stiftelsens
ledning. Till säkerställande av arbetsstugornas ekonomi hava de sakkunniga
föreslagit, att utöver de inackorderingsbidrag, som hittills utgått för i arbetsstugorna
intagna barn, de för den årliga driften av arbetsstugorna erforderliga
kostnaderna, i den mån dessa icke täckas genom avkastningen av stiftelsens
fonderade medel och till verksamheten inflytande gåvor, skola bestridas
av statsmedel. En av de sakkunniga uppgjord kostnadsberäkningutvisar
en årlig brist i stiftelsens räkenskaper å 80,000 kronor att täckas av
statsmedel. Då för närvarande utgående statsbidrag uppginge till omkring
63,000 kronor, skulle för ändamålet erfordras en ökning av nu utgående
statsanslag med tillhopa 17,000 kröner, varav 11,000 kronor borde utgå av
ifrågvavarande förslagsanslag. Resten skulle bestridas av medel från förslagsanslaget
till skolväsendets upphjälpande i lappmarksförsamlingar med
icke-finsktalande befolkning.
Härjämte hava de sakkunniga föreslagit, att föreståndarinna för arbetsstuga,
tillhörig nämnda stiftelse, måtte medgivas delaktighet i statens anstalt för
pensionering av folkskollärare in. fl. enligt de grunder, som gälla för småskollärarinnas
delaktighet i samma anstalt.
Stiftelsens styrelse har tillstyrkt de av de sakkunniga ifrågasatta organisatoriska
förändringarna och i stort sett ej haft något att erinra mot de framlagda
kostnadsberäkningarna.
Den av ifrågavarande stiftelse bedrivna arbetsstuguverksamheten har enligt
alla initierades omdöme varit till synnerligt stort gagn för finnbygden. Den
utgör, såvitt jag kunnat bedöma, ett nära nog nödvändigt komplement till
det arbete, som från statens och kommunernas sida utföres till folkundervisningens
fromma i dessa trakter. Vid sådant förhållande måste det uppenbarligen
vara ett viktigt allmänt intresse, att berörda verksamhet fullföljes,
och jag anser det i och för sig fullt riktigt, att, såsom de sakkunniga föreslagit,
staten härvid, i mån av förmåga, lämnar stiftelsen det ytterligare
Kung!. Maj:ts proposition Nr 170.
47
bistånd, som kan påkallas för tryggande av arbetsstugornas fortvaro och
verksamhetens utveckling. Då emellertid, enligt vad jag har mig bekant,
stiftelsens ekonomi väsentligt förbättrats, sedan den framställning om ökad
statlig hjälp av stiftelsen gjordes, vilken närmast föranledde de sakkunniga
att upptaga frågan om stiftelsens framtida ställning, torde för tillfället något
statens ingripande i nämnda syfte icke erfordras. Vidare bör det icke
lämnas obeaktat, att verksamhetens karaktär av ett enskilt företag i många
hänseenden torde varit till fördel i stiftelsens arbete såväl genom den
rörelsefrihet, stiftelsen till följd därav ägt vid verksamhetens organiserande
och administrerande, som ock därigenom att denna dess karaktär verkat stimulerande
på den privata offervilligheten. Det synes mig med hänsyn
härtill för sakens egen skull vara bäst, att under den närmaste tiden stiftelsens
verksamhet fortgår under oförändrade former och att frågan om
statligt understöd i vidgad omfattning i samband med ökat inflytande åt
staten i avseende å stiftelsens ledning göres beroende av ytterligare prövning,
sedan det visat sig, huruvida behov härav föreligger.
Jag anser det alltså icke behövligt, att de sakkunnigas förslag i denna
del nu bringas till genomförande, och följaktligen finner jag ingen anledning
att vid uppskattning av anslagsbehovet för budgetåret 1924—1925
taga i beräkning det av de sakkunniga för berörda ändamål ifrågasatta
understödsbeloppet av 11,000 kronor.
Vad däremot angår förslaget om rätt till delaktighet i statens anstalt för
pensionering av folkskollärare m. fl. för föreståndarinna vid arbetsstuga inom
de finsktalande församlingarna av Norrbottens län förordar jag detsamma,
under erinran att motsvarande rätt gäller för föreståndarinna vid arbetsstuga
inom de svensktalande lappmarksförsamlingarna.
Vid beräkning av den ökning av förenämnda förslagsanslag, som genom
här förordade åtgärder erfordras för budgetåret 1924—1925, synes det lämpligt
att utgå från det belopp, vartill utgifterna för anslaget uppgått under
år 1923. Enligt den uppgift från riksräkenskapsverket, som jag i början av
denna min framställning omnämnde, utgjorde sagda utgiftsbelopp 373,993
kronor 48 öre. Härtill skulle enligt vad förut anförts komma följande poster:
för ökning av stipendier åt seminarieelever..........kronor 4,000: —
» hyresbidrag till skollokaler.................... » 16,500: —
» hembygdskurser........................... » 25,000: —
» undervisningsmedel......................... » 4,500: —
» vissa åtgärder av hygienisk och socialpedagogisk karaktär.
.............................. » 5,000: —
kronor 55,000: —
I enlighet härmed skulle för budgetåret 1924—1925 erfordras sammanlagt
i runt tal 430,000 kronor för täckande av erforderliga utgifter från anslaget.
Kostnads
beräkning.
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
Övriga frågor
av betydelse
för folkskoleväsendet
i
Norrbottens
finsktalande
församlingar.
Nybyggnader
för småskole8eminariet
i
Haparanda.
Statsskolor
nas framtida
ställning.
Undervis
ningsspråket.
Detta innebär, att anslaget, vars belopp för närvarande utgör 400,000 kronor,
skulle för sagda budgetår behöva ökas med 30,000 kronor. Enligt min
tidigare gjorda hemställan har Kung! Maj:t föreslagit riksdagen att för
ändamålet beräkna ett belopp av endast 400,000 kronor. Jag har emellertid
av finansministern inhämtat, att medel till den nu nödvändig befunna
ökningen med 30,000 kronor torde kunna å budgeten beredas. Jag föreslår
därför, att — med uteslutande av det nu uppförda ordinarie förslagsanslaget
till befrämjande av folkundervisningen bland de i rikets nordligaste trakter
bosatta finnar — i riksstaten för budgetåret 1924—1925 upptages ett ordinarie
förslagsanslag å 430,000 kronor till folkundervisningens befrämjande
i vissa av rikets nordligaste gränsorter.
Återstår att med några ord beröra de av de sakkunniga jämväl upptagna
frågorna om nybyggnader för Haparandaseminariet, statsskolornas framtida
ställning, undervisningsspråket och den fortsatta undervisningens organisation.
Vad beträffar småskoleseminariet i Haparanda hava de sakkunniga framhållit
behovet av en utvidgning av seminariet och nya byggnader för detsamma.
Utredningen i ärendet och framställningar, som jag såsom departementschef
haft att behandla, angående provisoriska åtgärder för de nuvarande
byggnadernas förbättrande hava bibragt mig den uppfattningen, att inom
en ej alltför avlägsen framtid det torde bliva nödvändigt att gå i författning
om beredande av bättre lokalförhållanden för detta seminarium. För närvarande
är dock hela denna fråga icke i det skick, att någon hemställan i
ämnet till riksdagen kan eller bör göras.
I fråga om statsskolornas framtida ställning hava de sakkunniga uttalat,
att det visserligen ur organisatorisk synpunkt skulle vara fördelaktigast, om
samtliga skolor inom finnbygden ombildades till statsskolor, men ansett detta
spörsmål böra lösas i samband med en eventuell utredning om statens övertagande
av alla utgifter för lärarpersonalens avlöning vid rikets samtliga
folkskolor samt därför inskränkt sig till att förorda det hittills praktiserade
systemet med statsskolor och församlingsskolor vid sidan av varandra.
Jag kan i detta hänseende hänvisa till de allmänna synpunkter i fråga om
statens verksamhet för skolväsendets upphjälpande i finnbygden, som jag
förut framlagt. Därav torde framgå, att enligt min mening den slutsats, till
vilken de sakkunniga på denna punkt kommit, är riktig och för skolväsendet
förmånlig.
De sakkunnigas uppfattning rörande undervisningsspråket är, att i enlighet
med befolkningens så gott som enhälligt uttryckta önskan undervisningen
skall meddelas på svenska språket över hela skolstadiet, och finskan, endast
där så befinnes nödigt, för att läraren må kunna göra sig förstådd, användas
såsom hjälpspråk.
49
Kungl. Maj:ts proposition Nr 170.
I stort sett samma åsikt göres gällande av de i ärendet hörda myndigheterna,
av vilka dock överstyrelsen ifrågasatt en sådan modifikation av regeln,
att i de fall, där inom ett skoldistrikt en starkare önskan tydligt framträder
om undervisning jämväl på finska, medgivande härtill skulle kunna
lämnas efter särskild prövning av vederbörande myndigheter.
För egen del ser jag frågan ungefärligen såsom de sakkunniga. Av dessas
undersökningar och av vad eljest i ärendet förebragts framgår otvetydigt,
att befolkningen själv med endast enstaka undantag önskar behålla det
svenska språket såsom undervisningsspråket i skolorna, enär den i en sådan
skolundervisning själv ser det bästa medlet såväl för sitt eget och det uppväxande
släktets andliga och materiella framåtskridande som överhuvud för
ernående av ökad delaktighet i det svenska fosterlandets allmänna kulturutveckling.
Mig synes under sådana förhållanden klart och naturligt, att
denna befolkningens egen önskan icke får åsidosättas utan bör vara avgörande.
Men givetvis bör regeln om svenska såsom undervisningsspråket
icke utgöra hinder för en lärare att, där så finnes nödigt, använda finska
såsom hjälpspråk. För min del har jag ej heller något att erinra mot att
någon undervisning i läsning och skrivning av finska förekommer på högre
stadier i folkskolan, i den mån undervisningsschemat härför må lämna utrymme.
Vid det utarbetande av särskild undervisningsplan för nu ifrågavarande
bygder, som, enligt vad ovan berörts, bör äga ram, synes uppmärksamhet
böra ägnas även åt detta spörsmål. Det torde jämväl vara möjligt
att, där så skulle finnas önskligt, genom anordningar vid fortsättningsskolundervisningen
bereda tillfälle till sådan undervisning, särskilt i det finska
språkets rättskrivning, varav befolkningen i vissa av dessa trakter torde
kunna hava praktisk nytta. Till denna fråga skall jag strax återkomma.
Beträffande organisationen av fortsättniugsskolorna i de finsktalande för- Den fortsätta
samlingarna hava de sakkunniga uttalat sig för att de fortsättningsskolor, .wndervis''
som har anordnas, matte i regel göras till yrkesbestämda. nisation.
Vidare hava de sakkunniga framhållit de svårigheter, som resa sig mot
organisationen av den fortsatta undervisningen i dessa trakter på grund av
befolkningens kringspriddhet, de långa avstånden, bristen på goda vägar och
lämpliga lokaler. Särskilda anordningar till undvikande av dessa svårigheter
anvisas; sålunda förordas kortare koncentrerade fortsättningskurser, ambulerande
från plats till plats, samt anställande av särskilda lärare för grupper
av sådana kurser.
Slutligen föreslå do sakkunniga, som vitsorda behovet för befolkningen i
dess praktiska verksamhet av bättre kunskaper i det finska språkets skriftliga
behandling, att skoldistrikten medgivas rätt att under vissa förutsättningar
införa frivillig undervisning i finska språket i fortsättningsskolan.
Avlöning till lärare i finska språket och statsbidrag till sådan avlöning böra
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 132 höft. (Nr 170.)
4
50 Kungl. Maj ds proposition Nr 170.
enligt de sakkunnigas mening utgå efter samma grunder som för lärare i
ämnet arbetskunskap.
De sakkunnigas förslag har av skolöverstyrelsen tillstyrkts.
Vad de sakkunniga anfört om svårigheterna för ett lämpligt anordnande
av undervisning i fortsättningsskola inom finnbygden synes mig giva vid
handen, att det torde bliva nödvändigt, att för fortsättningsskoleväsendet inom
dessa trakter särskilda bestämmelser utarbetas. Härutinnan är det dock icke
möjligt att nu framlägga något förslag, utan torde därmed få anstå, till dess
saken kunnat bliva föremål för närmare behandling av vederbörande myndigheter.
Vid utarbetandet av dylika särskilda bestämmelser synes mig de
sakkunnigas förslag om införande av frivillig undervisning i finska språket
böra upptagas till närmare omprövning. För förslaget, att lärare i detta
ämne skulle äga åtnjuta avlöning i likhet med lärare i arbetskunskap,
förefalla emellertid tillräckliga skäl icke hava blivit anförda.
Under åberopande av vad jag här anfört hemställer jag, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes föreslå riksdagen att
dels till statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet i
vissa av rikets nordligaste gränsorter bevilja för budgetåret
1924—1925 ett extra reservationsanslag av 200,000 kronor
att utgå under de villkor och bestämmelser, Kungl. Maj:t
kan finna gott meddela,
dels — med uteslutande av det nu i riksstaten uppförda
ordinarie förslagsanslaget å 400,000 kronor till befrämjande
av folkundervisningen bland de i rikets nordligaste trakter
bosatta finnar — uppföra ett ordinarie förslagsanslag av
430,000 kronor till folkundervisningens befrämjande i vissa
av rikets nordligaste gränsorter,
dels och medgiva, att föreståndarinna vid skolhem eller
arbetsstuga inom de finsktalande församlingarna i Norrbottens
län må på de villkor, Kungl. Maj:t kan finna gott före
skriva, vinna delaktighet i statens anstalt för pensionering
av folkskollärare m. fl.
Till denna departementschefens, av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen
lämna bifall ävensom förordna, att proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hemming Gadd.
Stockholm 1924, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.
240610
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1924:184 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. s. 11 i texten
- SU 1924:75 Statsutskottets utlåtande Nr 75 s. 17 i texten