Sök i Ratio Lex

Angående ersättning till vissa vintillverkare samt vissa medlemmar av vindragarlaget i Stockholm

1924-03-19 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:187, Angående ersättning till vissa vintillverkare samt vissa medlemmar av vindragarlaget i Stockholm

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

1

Nr 1S7.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning till vissa

vintillverkare samt vissa medlemmar av vindragarlaget i Stockholm;

given Stockholms slott den 19 mars 1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. J. Beskow.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den

19 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern 1 rygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow. Malmroth. Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Departementschefen, statsrådet Beskow, anför:

Då 1917 ars riksdag för sin del beslöt antagandet av förordningen den

14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, framhöll riksdagen i sin

skrivelse i ämnet, att genomförandet av den ifrågavarande lagstiftningen

uppenbarligen komme att föranleda ersättningsanspråk från olika yrkesgrupper.

Riksdagen uttalade därjämte sin förvissning, att Kungl. Maj:t

komme att låta verkställa utredning av frågan, i vad mån ersättning borde

utgå, ävensom förelägga riksdagen det förslag, vartill utredningen kunde

föranleda. På grund av bemyndigande den 29 juni 1917 tillkallade dåvarande

chefen för finansdepartementet den 31 december samma år vissa

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 14S höft. (Nr 1S7.)

inledning.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

personer att såsom sakkunniga verkställa den utredning, varom 1917 års

riksdag sålunda anhållit.

I fråga om tillverkare av viner anförde dessa sakkunniga i sitt den 31

augusti 1918 avgivna betänkande följande:

»Den partihandel med vin, som av de fåtaliga företagen för vintillverkning

inom riket hittills bedrivits, torde jämväl efter den nya rusdryckslagstiftningens

genomförande kunna fortgå. Visserligen måste försäljningen på

grund av denna lagstiftning ske enbart genom detaljhandelsbolagen, men, i

den mån de svenska vintillverkarna kunna salubjuda vin av för konsumtionen

begärligt och eljest lämpligt slag och med de av lagen alltjämt tillstadda

medel bedriva en framgångsrik reklamverksamhet bland allmänheten,

synes produktionen utan avsevärda störningar kunna tillsvidare fortsättas.

I varje fall kan icke i nuvarande läge med någon som helst visshet förutsägas,

att den motsatta utvecklingen skulle bli en följd av den nya lagens

tillämpning, vadan de sakkunniga finna, att med en slutlig prövning av vintillverkarnas

ersättningskrav — ett par framställningar av denna art ha till

de sakkunniga ingivits — bör anstå, tills nödig erfarenhet i här berörda hänseende

vid en senare tidpunkt vunnits.»

Vid avlåtande av Kungl. Maj:ts proposition den 12 mars 1920 (nr 287)

angående ersättning till vissa näringsidkare i anledning av genomförandet

av förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker,

m. m. yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet,

att frågan om ersättning till denna grupp av näringsidkare

tillsvidare borde stå öppen. Vad departementschefen sålunda yttrat lämnades

av riksdagen utan erinran.

Framställningar

om

ersättning

och tidigare

utlåtanden

över dessa.

Sedermera hava emellertid till Kungl. Maj:t inkommit framställningar

om ersättning från följande vintillverkare, nämligen aktiebolaget Skånska

fruktvin- och likörfabriken i Bjuf, aktiebolaget önos i Tollarp, firman J.

M:son Englander i Tingsryd samt firman B. P. Gullbergh i Malmö.

Aktiebolaget Skånska fruktvin- och likörfabriken i Bjuf, som framställt

sina ersättningsanspråk i skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet

den 16 november 1921, har hemställt, att aktiebolaget Vin&

spritcentralen måtte förständigas antingen att inlösa företaget till beräknat

värde samt ersätta dess styrelse och personal för mistad inkomst

enligt gängse grunder eller att såsom förlagslån omedelbart försträcka

företaget ett belopp å 60,000 kronor, löpande med högst 5 procents ränta,

avsett att användas som rörelsekapital i fall av driftens återupptagande

under förutsättning, att dels aktiebolaget Vin- & spritcentralen förbunde

sig att under de närmaste tre åren av företagets årliga vinfabrikation

inköpa minst 100,000 liter och dels att Stockholms allmänna restaurangaktiebolag

förbunde sig att köpa minst 50,000 kilogram per år av bolagets

sylt- och marmeladfabrikat. I framställningen angåvos därjämte de grunder,

som borde komma till användning, därest inlösning komme till stånd.

Aktiebolaget Önos i Tollarp har i en den 30 november 1921 dagtecknad

framställning hemställt om ersättning för de personer i företaget, som ge
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

3

nom tvungen arbetsnedläggelse blivit nödlidande, ävensom om inlösen av

bolaget tillhöriga förmögenhetsobjekt. De personliga ersättningarna borde

fastställas enligt de vid tobaksmonopolets införande tillämpade grunder.

Bolaget har ock angivit de normer, efter vilka inlösningen av bolagets

tillgångar borde äga rum.

Firman J. M:son Englander i Tingsryd, vars framställning om ersättning

är dagtecknad den 15 december 1921, har fixerat sina ersättningsanspråk

på följande sätt:

»Som ersättning för förlorad näringsrätt göra vi anspråk på tre gånger

en beräknad medelvinst per år å kronor 4,400: — eller kronor 13,200: —.

Härtill kommer ersättning för firmanamnet och våra varumärken med kronor

10,000: —. Vid realisation av våra lager uppstod en förlust av c:a kronor

6,000: —, vilket belopp vi likaledes önska erhålla gottgörelse för. Inlösen

av kvarvarande tomt, källare och inventarier betingar ett pris av kronor

18,000: —. Personlig ersättning ifrågakommer numer endast för undertecknad,

och får jag som förutvarande chef för firman anhålla om gottgörelse

för förlorad anställning med kronor 10,000: —. Sammanlagda ersättningsbelopp

skulle följaktligen uppgå till kronor 57,200: —.»

Firman B. P. Gullbergh i Malmö har i sin den 4 mars 1922 dagtecknade

framställning anhållit om ersättning »för mistade rättigheter och möjligheter

för utövande av min vinförsäljning och vinfabrikation» med 200,000

kronor samt om ersättning för inneliggande lager, inventarier m. m. enligt

förteckning med ett sammanlagt belopp av 2o6,411 kronor 95 öre.

över ifrågavarande framställningar anbefalldes kontrollstyrelsen att avgiva

yttranden.

I fråga om aktiebolaget Skånska fruktvin- och likörfabrikens i Bjuf

framställning anförde kontrollstyrelsen i anledning härav i utlåtande den

15 mars 1922, att kontrollstyrelsen ansåge, att ett mindre belopp kunde

av statsmakterna utbetalas. Om beloppets storlek funne kontrollstyrelsen

sig ej med bestämdhet kunna yttra sig; dock syntes ersättningssumman ej

skäligen böra överstiga 25,000 kronor. Aktiebolaget önos’ i Tollarp framställning

fann sig kontrollstyrelsen i ett den 18 mars 1922 avgivet utlåtande

för det dåvarande förhindrad tillstyrka, då erforderlig utredning icke

förelåge. över firman J. M:son Englanders framställning avgav kontrollstyrelsen

utlåtande den 4 april 1922 och hemställde därvid, att framställningen

måtte åtminstone för det dåvarande såsom obestyrkt lämnas utan

avseende. Firman B. P. Gullberghs i Malmö framställning avstyrktes slutligen

i utlåtande den 20 mars 1922 med hänsyn till sakens outredda skick.

över aktiebolaget Önos’ i Tollarp framställning har sedermera jämväl

länsstyrelsen i Kristianstads län avgivit utlåtande. Länsstyrelsen har

därvid framhållit, att det icke kunde anses mer än billigt, att bolaget

bereddes skälig ersättning för de olägenheter, som genom statens förvållande

tillfogats bolaget. Då någon tillfyllestgörande utredning icke förelåge

och då länsstyrelsen saknade kännedom om de normer, som tidigare

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

Departementschefen

den 12 januari

1924.

följts vid fastställande av enahanda ersättningar, funne länsstyrelsen sig

dock ur stånd att avgiva något som helst förslag beträffande storleken av

den ersättning, som till äventyrs kunde höra ifrågakomma.

Då med ingången av innevarande år fem år förflutit efter rusdrycksförsäljningsförordningens

ikraftträdande, fann jag anledning antaga, att

tillräckliga erfarenheter borde föreligga för ett slutligt ståndpunktstagande

i frågan. Jag anmälde därför den 12 januari detta år i statsrådet nu

nämnda framställningar jämte en liknande framställning från vindragarlaget

i Stockholm och anförde därvid, efter att hava lämnat en redogörelse

för de av mig nu omförmälda förhållanden, följande:

»I förenämnda ansökningar har särskilt gjorts gällande, att sättet för

detaljhandelns ordnande i den rusdryckslagstiftning, som trädde i kraft den

1 januari 1919, lagt oöverstigliga hinder i vägen för de svenska vintillverkarna

att nå den kundkrets, hos vilken de tidigare kunnat påräkna

avsättning för sin tillverkning. Att åtminstone i viss mån så varit fallet,

synes mig icke uteslutet. Men huruvida härigenom må anses hava uppkommit

någon moralisk förpliktelse för det allmänna — om någon rättslig

förpliktelse torde ej kunna vara tal — att bereda gottgörelse för det lidna

intrånget i näringsfriheten, är en annan sak.

Denna principiella fråga torde först böra klargöras, och kommer man då

till positivt resultat, är därmed den synvinkel given, som bör anläggas för

bedömande i de särskilda fallen, vilket mått av utredning skäligen kan

anses åligga vederbörande sökande att åvägabringa.

Då rusdrycksförsäljningsförordningen nu varit i kraft i fem år, torde

tillräcklig erfarenhet hava vunnits för upptagande av principfrågan till

behandling. Då detta spörsmål tydligen icke är av större omfattning, torde

emellertid dess utredande icke behöva uppdragas åt särskilda sakkunniga utan

kunna utföras genom kontrollstyrelsen, som ju därvid genom hänvändelse till

respektive sökandena kan införskaffa erforderliga ytterligare upplysningar.

I detta sammanhang tillåter jag mig jämväl anmäla, att det gamla vindragarlaget

i Stockholm hos Kungl. Maj:t gjort framställning om bistånd

i det betryckta läge, vari laget förmenar sig hava kommit på grund av den

inträdda centraliseringen av vinimporten.

Denna framställning synes lämpligen kunna utredas av kontrollstyrelsen

samtidigt med de förut nämnda.

För ett positivt avgörande av de ärenden, varom nu är fråga, fordras

givetvis riksdagens medverkan.»

I enlighet med min hemställan uppdrog Kungl. Maj:t åt kontrollstyrelsen

att i anledning av förut omförmälda ansökningar undersöka, huruvida ersättningsskyldighet

kunde anses böra åligga det allmänna i fall, sådana som de

föreliggande, samt att, därest så funnes vara förhållandet, avgiva det förslag,

vartill kontrollstyrelsen kunde finna skäl.

Efter verkställd utredning har kontrollstyrelsen dels avgivit ett den 6

mars 1924 dagtecknat utlåtande dels inkommit med tvenne den 7 och 12

mars 1924 dagtecknade kompletterande skrivelser, berörande vissa frågor, till

vilka kontrollstyrelsen i sitt första utlåtande, då erforderliga uppgifter ännu

ej kommit styrelsen till hända, ej kunnat taga ställning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

Jag vill till en början upptaga till behandling vintillverkarnas ersättningskrav.

I utlåtandet den 6 mars 1924 angiver kontrollstyrelsen till en början de

principiella utgångspunkterna för utredningen sålunda:

»Rusdrycksförsäljningsförordningen innehåller icke några bestämmelser,

som beröra vederbörande företagares rätt att bedriva själva tillverkningen.

Tillverkningsrätten regleras av bestämmelserna i § 7 mom. 2 i förordningen

den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, i den lydelse författningsrummet

erhållit genom förordningarna den 14 juni 1917 och 8 juni 1923.

Sagda bestämmelser inskränka emellertid icke äldre företagares rätt att

fortsätta av dem tidigare bedriven tillverkning, utan innebära endast förbud

mot inrättandet av nya fabriker utan därtill av Kungl. Maj:t lämnat tillstånd.

Någon lagstiftning, som på sådant sätt inskränkt rätten att bedriva

tillverkning av alkoholhaltiga drycker, att därpå skulle kunna grundas

ersättningsanspråk mot det allmänna, föreligger sålunda icke. I de framställningar,

som nu överlämnats till kontrollstyrelsen, åberopas ej heller

några dylika skäl. De sökande anföra i stället såsom motiv för sina ersättningsanspråk

:

dels att deras möjligheter att försälja av dem tillverkade varor genom

den nya rusdrycksförsäljningsförordningen omintetgjorts eller åtminstone

väsentligen inskränkts,

dels att det för dem mött understundom oöverstigliga svårigheter att få

inköpa de spritdrycker, som varit nödvändiga för deras tillverkning såsom

utgångsmaterial eller såsom tillsats i syfte att öka hållbarheten eller dylikt.

Med hänsyn härtill anser sig kontrollstyrelsen till en början böra lämna

en redogörelse för de författningsbestämmelser, som reglerat tillverkares försäljningsrätt

och tillverkares rätt att inköpa för tillverkningen erforderliga

spritdrycker från och med år 1905, då nya förordningar om försäljningen

såväl av brännvin som av vin och Öl utfärdades, till nuvarande tidpunkt.

Då en av de ersättaingssökande uppger sig hava rätt att tillverka ej blott

vin utan jämväl spritdrycker — rättigheten grundad på tidigare tillverkning

av punsch och likörer — har redogörelsen ansetts böra omfatta såväl spritdrycker

(i tidigare lagstiftning närmast motsvarat av uttrycket brännvin)

som vin.»

Förändringarna i de bestämmelser, vilka reglera tillverkares försäljningsrätt

under den tid, som kontrollstyrelsens redogörelse avser, sammanfattar

styrelsen sålunda:

»Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår, har tillverkarnas —

detta gäller såväl tillverkare av brännvin som tillverkare av vin — försäljningsrätt

under loppet av de bägge sista decennierna undergått betydande

inskränkningar.'' Den rätt att försälja direkt till den konsumerande allmänheten,

som tidigare tillkommit tillverkare, har helt bortfallit. Den rätt

att försälja till återförsäljare, som kvarstod, sedan rätten att sälja direkt

till konsumenterna borttagits, har slutligen också från och med ingången

av innevarande är inskränkts, så att tillverkarna nu äro hänvisade till

partihandelsbolagen som enda köpare inom landet. Att märka är emellertid,

att dessa inskränkningar drabbat alla tillverkare och att importrätten

praktiskt taget begränsats på samma siitt. Enbart av den omständigheten,

att tillverkarnas försäljningsrätt formellt sett inskränkts, därigenom att de

hiinvisats att sälja uteslutande till partihandelsbolag, kan man därför icke

Vintillver
karna.

Principiella

utgångs
punkter.

Försäljningsbestämmelsernas

utveckling.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Tillverkarnas

möjlighet att

inköpa för

tillverkningen

erforderliga

alkoholhaltiga

varor.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

sluta, att deras möjlighet att vinna avsättning för sin tillverkning i mera

väsentlig grad begränsats. Till frågan huruvida detta i verkligheten ägt

rum, skall kontrollstyrelsen i det följande återkomma.»

Även de bestämmelser, som reglera tillverkares rätt att inköpa för tillverkningen

erforderliga alkoholhaltiga varor — sprit för vinförskäring m. m.

hava, framhåller kontrollstyrelsen, under årens lopp undergått betydande

förändringar. Tillverkarna, som tidigare hade full frihet att inköpa de

alkoholhaltiga varor, som de för sin tillverkning behövde, hade fått vidkännas

betydande inskränkningar i denna rätt och vore numera — i varje

fall gällde detta beträffande vintillverkarna — hänvisade att begära kontrollstyrelsens

tillstånd till inköp. Denna utveckling innebure ingalunda i

och för sig, att några väsentliga och sålunda givetvis än mindre några

oöverstigliga hinder skapats för tillverkarna att erhålla för deras tillverkning

erforderliga alkoholhaltiga varor. Även i dessa avseenden ansåge

styrelsen det sålunda erforderligt att undersöka, huru förhållandena gestaltat

sig i praxis.

Berörda undersökning avser till en början spörsmålet, huruvida tillverkarna

erhållit för tillverkningen erforderliga kvantiteter alkoholhaltiga

varor. Undersökningen omfattar tiden från och med den 1 januari 1918,

d. v. s. större delen av den tidrymd, under vilken det för vintillverkare

varit nödvändigt att hava kontrollstyrelsens tillstånd för att kunna verkställa

förskäring av vin till avsalu. Resultatet av undersökningen, som

huvudsakligen innehåller en detaljerad redogörelse för alla de ansökningar

om inköp av sprit för vinförskäring, som under nyss nämnda tidrymd

kommit kontrollstyrelsen till banda, och styrelsens i anledning av ansökningarna

fattade beslut, sammanfattar styrelsen på följande sätt:

»Av den i det föregående lämnade redogörelsen torde framgå, att vintillverkarna

under den tid, redogörelsen avser, således även efter gällande

rusdrycksförsäljningsförordnings ikraftträdande, haft tillfälle inköpa för tillverkningens

bedrivande — med andra ord för vinförskäringen — nödvändigt

brännvin eller sprit i erforderlig utsträckning. De villkor, som kontrollstyrelsen

i samband med tillståndsbevisens utfärdande föreskrivit för

tillverkarna att iakttaga, och för vilkas huvudsakliga innehåll redogörelse

lämnats i det föregående, torde icke kunna sägas hava varit på något sätt

betungande. I den mån dessa villkor haft karaktären av rena kontrollföreskrifter,

avseende att möjliggöra för styrelsen att kontrollera, att spriten

kommit till användning för uppgivet ändamål, eller att reglera den högsta

sprittillsatsen per liter vin, ha heller icke några invändningar framställts

mot dem från tillverkarnas sida. Däremot har i ett fall gjorts gällande,

att ett tillståndsbevis varit värdelöst, enär det avsett inköp hos detaljhandelsbolag.

I fråga om denna redan i det föregående berörda sak vill kontrollstyrelsen

dels erinra, att tillståndsbevis i åsyftade fall utställdes för inköp

hos partihandlare, så snart sökanden angav, att han önskade inköpa

spriten hos dylik, dels framhålla, att styrelsen givetvis saknar varje anledning

att annat än i rena undantagsfall, dä särskild kontroll, som bäst kan

verkställas genom systembolag, är erforderlig, ålägga tillverkare att verkställa

sina inköp hos detaljhandelsbolag, om han uttryckt en önskan att få

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

verkställa dem genom partihandlare eller tvärtom. Det har vidare gjorts

gällande, att kontrollstyrelsen skulle orsakat tillverkare betydande olagenheter

genom att föreskriva, att de tillverkade varorna icke finge saluioias

under beteckningen vin. Även detta påstående kräver emellertid sitt beriktigande.

Kontrollstyrelsen har i ifrågavarande fall ställt såsom villkor tor

medgivande av tillstånd till inköp av sprit dels att alkoholfria drycker, vid

vilkas tillverkning sprit kommit till användning såsom lösningsmedel tor

essenser m. m., icke salufördes under beteckningen vin, dels att viner, tillverkade

av inhemska råvaror, icke salufördes under beteckningar, som gave

dem sken av att vara importerade druvviner. I ett tillståndsbevis av den

15 januari 1920 har visserligen inryckts ett förbehåll att ''de varor, vid

vilkas tillverkning sprit tillsättes, må icke försäljas under namn av vin

eller under beteckning, vari ordet Vin’ ingår’, men det torde med hänsyn

till den skriftväxling, som förts mellan kontrollstyrelsen och bolaget under

tiden före bevisets utfärdande, ha stått fullt klart för bolaget, att den

ifrågavarande bestämmelsen egentligen syftat på bolagets tillverkning av

s k. alkoholfria Viner’. Bolaget hade dagarna före tillståndsbevisets utfärdande

avgivit en förbindelse rörande beteckningen av sina s. k. alkoholfria

»viner» samt fruktviner, varav avskrift här bilägges. Att denna förbindelse

av kontrollstyrelsen godtagits och att kontrollstyrelsens tillståndsbevis

var avsett att ansluta sig därtill, ligger ju i öppen dag, da omedelbart

därefter bolaget, på sin samtidigt med förbindelsen ingivna ansökning

om tilldelning av sprit ’att användas vid förskärmg av fruktviner , enligt

det nu ifrågavarande beviset erhöll tillstånd, att för det uppgivna ändamålet

inköpa tretusen liter sprit. Ett enkelt påpekande hos kontrollstyrelsen

från bolagets sida hade givetvis varit fullt tillräckligt for att kontrollstyrelsen

skulle hava utbytt åsyftade formulering mot en ny sådan, som mera

fullständigt anslöt sig till bolagets nyssnämnda förbindelse. Kiktigheten

härav framgår av att nyss återgivna villkor ej återfinnes i ett den a oktober

1921 av kontrollstyrelsen utställt tillståndsbevis. I detta bevis har nämligen

utan påpekande eller framställning från bolagets sida villkoret ifråga formulerats

på följande sätt: ''att vinet ej saluföres under benämning, varigenom

åt detsamma gives sken av druvvin, eller eljest under beteckning,

som ej motsvarar varans ursprung’. .

På riktigheten av det i det föregående framställda påståendet, att vmtiliverkare

haft tillfälle i erforderlig utsträckning inköpa sprit och brännvin,

torde icke heller den omständigheten inverka, att ansökningar om tillstånd

till inköp av sprit för förskäringsändamål i några fall avslagits. De motiv,

som i dessa fall föranlett avslagsbesluten, hava icke varit sådana, att de

med fog kunna ge anledning till några farhågor, att vintillyerkare i normala

fall framdeles skulle stå utan möjlighet att inköpa för vinförskäringen

erforderlig sprit, i den omfattning sådan oundgängligen eifordras.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår, har däremot den enda tillverkare,

som gjort gällande, att han jämlikt gällande bestämmelser haft ratt

bedriva tillverkning av spritdrycker, icke kunnat inköpa för tillverkning av

punsch och likörer erforderlig arrak, rom etc. Det avgörande i detta lull

har emellertid varit, att partihandelsbolagen med rusdrycker, som enligt rusdrycksförsäljningsförordningens

bestämmelser hava rätt att sälja till tillverkare

av denna art, icke funnit tillverkningsrätten i omskrivna fall så obestridlig,

att de ansett sig kunna sälja. Vid sådant förhållande kan emellertid uppenbarligen

ej detta fall sägas utgöra någon anledning till antagande, att tillverkan:

av spritdrycker, vars ti 11 verkningsrätt verkligen är obestridlig, skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

sakna möjlighet att inköpa för sin tillverkning erforderliga alkoholhaltiga

TillTerkarnas

försäljningsmöjligheter

i praktiken.

,Av, det °varL anförda ^rde framgå, att de ändringar, som under senare

ld och särskilt genom rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande vid“!,

.glts 1 fraga °''rl de bestämmelser, som reglera tillverkares möjlighet att inköpa

for tillverkningen erforderliga spritdrycker, icke till sin ordalydelse äro

av den art eller i praktiken fått sådan tillämpning, att på dem kan grundas

någon som helst ratt för tillverkare till ersättning för intrång i näringsverksamhet.

Ej heller äro de av den art, att de kunnat skapa någon moralisk

™rp !fle,lse for det allmänna att lämna ersättning. Det enda fall, då dylik

förpliktelse pa har angivna skäl eventuellt skulle kunna tänkas föreligga

vore i fraga om den tillverkare — Skånska fruktvin- och likörfabriken i

’.S0111 formenar sig hava rätt till tillverkning av spritdrycker. Då

emellertid tillverkningsrätten i detta fall icke kan anses obestridlig, då tillyerknmgen

i varje fall icke pågått mer än en eller annan månad efter den

* 31111 ?ch bolaget sedermera icke gjort något försök till dess upptagande

förrän i början pa år 1922, samt då de tillverkade kvantiteterna varit obetydliga

i förhållande till fabrikens tillverkning av vin och de färdiga produkterna

åtminstone delvis synas hava försålts såsom vin, torde ej heller i detta

tall ur har angivna synpunkt ersättning med skäl kunna ifrågasättas.»

Efter det styrelsen konstaterat, att några berättigade anspråk på ersättning

ej kunna grundas på de förändringar, vilka ägt rum i den lagstiftning,

som reglerar tillverkares rätt att inköpa för tillverkningen erforderliga alkoholhaltiga

varor, övergår styrelsen till att undersöka, huruvida de förändrade

försäljningsbetingelser, under vilka tillverkarna haft att arbeta, kunna motivera

ersättningsskyldighet för det allmänna.

Styrelsen framhåller därvid först, att i fråga om tillverkarna av spritdrycker

redan de ändringar i deras försäljningsrättigheter, som hade genomförts

åren 1914 och 1915 och på vilka inga ersättningsanspråk grundats eller

rimligen kunnat grundas, skapat ett läge, som icke i väsentlig mån hade förändrats

genom rusdrycksförsäljningsförordningen eller genom senare i denna

vidtagna ändringar. I fråga om den firma — aktiebolaget Skånska fruktvin-

och likörfabriken i Bjuf — som förmenade sig hava rätt att tillverka

spritdrycker, kunde sålunda icke heller försvårade avsättningsmöjligheter för

spritdrycker, som firman eventuellt framdeles skulle komma att tillverka,

enligt styrelsens mening åberopas såsom skäl för ersättning från det allmännas

sida för intrång i firmans näringsverksamhet, i vad denna avsåge tillverkning

av sådana drycker.

I viss mån annorlunda gestaltade sig däremot enligt styrelsens uppfattning

förhållandena för vintillverkarna. De bestämmelser, som reglerade deras försäljningsrätt,

hade, som styrelsen framhållit, undergått betydande förändringar

i inskränkande riktning genom rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande.

De ändringar, som sedermera vidtagits, hade också gått i inskränkande

riktning. Ändringarna hade dock icke varit av den art, att det i och för

sig måste anses klart, att de hade omöjliggjort eller väsentligen försvårat

vintillverkarnas försäljning.

Efter att hava erinrat om de s. k. 1917 års ersättningssakkunnigas ställning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

9

i förevarande spörsmål lämnar styrelsen en redogörelse för huru förhållandena

i praktiken gestaltat sig och anför därvid följande:

»När nu på grundval av de erfarenheter, som vunnits under åren 1919

till och med 1923, utredning skall verkställas rörande i vad mån de ersättningssökande

firmornas avsättning av vin, som av dem tillverkats, försvårats

på grund av genomförandet av 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning,

inställer sig i första hand till besvarande frågan: I vilken utsträckning och

på vad sätt hava firmorna sökt utnyttja de möjligheter att vinna avsättning

för sin tillverkning, som rusdrycksförsäljningsförordningen erbjuder? Såsom

kontrollstyrelsen i tidigare utlåtanden rörande denna fråga framhållit, måste

det nämligen givetvis förutsättas, att vintillverkarna, innan de framkommit

med ersättningsanspråk, bort på ett verksamt sätt själva sökt bereda sig avsättning

för sina varor. För att utröna vad som av de ersättningssökande i

detta avseende åtgjorts, har kontrollstyrelsen från pris- och inköpsnämnden

och från aktiebolaget Vin- och spritcentralen införskaffat vissa uppgifter.

Av dessa uppgifter, som lämnats i skrivelser den 15 och 19 februari 1924

— — — framgår följande. Aktiebolaget Önos i Tollarp och firman J. M:son

Englander i Tingsryd hava icke under den tid uppgifterna avse — tiden

efter den 1 januari 1919 — ingivit några offerter å vin till pris- och

inköpsnämnden eller till aktiebolaget Vin- och spritcentralen. Aktiebolaget

Skånska fruktvin- och likörfabriken i Bjuf har icke heller ingivit någon

offert å vin till pris- och inköpsnämnden. Däremot har nämnda företag i

april 1922 inlämnat prov å vid dess fabrik tillverkat vin till aktiebolaget

Vin- och spritcentralen. Efter verkställd prövning av proverna meddelade

sistnämnda företag, att det funnit vinerna av sådan beskaffenhet, att det

icke kunde hava någon användning för dem. I skrivelse den 13 december

1922 offererade vidare aktiebolaget Skånska fruktvin- och likörfabriken ett

bärvin till aktiebolaget Vin- och spritcentralen. I anledning härav meddelade

spritcentralen den 30 december 1922 bolaget, att offerten icke gåve

anledning till inköp. Rörande anledningen härtill anför spritcentralen i

sin här förevarande skrivelse, att vinets typ och smak vid verkställd prövning

icke syntes tilltalande. Vad slutligen firman B. P. Gullbergh i Malmö

beträffar, har denna icke ingivit någon offert å vin till aktiebolaget Vinoch

spritcentralen. Däremot har firman i samband med hemställan till Vinoch

spritcentralen om utgivande av ersättning till firman för förluster på

grund av upphörd verksamhet inom vinbranschen förutsatt, att spritcentralen

skulle inlösa firmans inneliggande lager av viner. Nämnda framställning

föranledde icke någon åtgärd från spritcentralens sida. Någon offert från

firman B. P. Gullbergh i Malmö till pris- och inköpsnämnden föreligger

ej heller. Däremot har pris- och inköpsnämnden och genom dennas förmedling

aktiebolaget Vin- och spritcentralen i april 1922 haft tillfälle avgiva

utlåtande över kvaliteten hos ett till kontrollstyrelsen i samband med

ansökan om tillstånd till inköp av sprit för förskäringsändamål av firman

insänt prov.

Då ingenting i de olika skrifter, som ingivits av de ersättningssökande,

tyder på att de i övrigt vidtagit några åtgärder för att tillvarataga de möjligheter

att vinna avsättning för av dem tillverkade viner, som rusdrycksförsäljningsförordningen

dock erbjuder, kunna knappast de erfarenheter, som

vunnits under de gångna åren, sägas hava ökat möjligheterna att bedöma,

huruvida vintillverkarna, diirest till buds stående möjligheter av dem utnyttjats,

kunnat med framgång bedriva sin rörelse även efter rusdryckstorsäljningsförordningens

genomförande. Den omständigheten, att vintillver

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj:ts proposition Nr 187.

Ersättnings
beloppens
beräkning.

kärna förhållit sig i stort sett passiva, i vad det för dem gällt att söka bereda

sig avsättning för sin tillverkning, är givetvis också ägnat att i avsevärd

grad försvaga den moraliska förpliktelse att bereda dem ersättning, som

eljest, med hänsyn till betydelsen ur samhällets synpunkt av att yrkesutövare

kunna bedriva sin rörelse i förvissning om att i sinom tid få njuta frukterna

av den, till äventyrs kunnat anses föreligga för det allmänna — om

någon rättslig förpliktelse torde, såsom frambålles av föredragande departementschefen

i hans anförande till statsrådsprotokollet den 12 januari 1924

icke kunna vara tal.

Oaktat sålunda enligt styrelsens uppfattning icke någon moralisk förpliktelse

i egentlig mening till utbetalande av ersättning från det allmänna kan

anses föreligga, vill styrelsen dock icke förneka, att vissa skäl ur ren billighetssynpunkt

kunna anföras för utbetalandet av mera blygsamma ersättningsbelopp

åtminstone i fråga om vissa av de ersättningssökande. Såsom förut

framhållits, voro de ändringar, som genom rusdrycksförsäljningsförordningen

vidtogos i fråga om de bestämmelser, som reglerade tillverkares rätt att försälja

vin, av ganska genomgripande natur. Att döma av vad som i de ersättningssökandes

skrivelser framhållits, synes det härvidlag hava varit av mindre

om ens någon betydelse, att vintillverkarna genom dessa lagändringar berövades

rätten att sälja direkt till den konsumerande allmänheten. Det betydelsefulla

synes enligt de ersättningssökandes mening hava varit, att det

omöjliggjordes för speceribandlare att sälja vin. Därigenom blev det, alltjämt

enligt de ersättningssökandes egen uppfattning, för de svenska vintillverkarna

betydligt svårare att nå den kundkrets, särskilt på landsbygden, inom vilken

de tidigare kunnat påräkna avsättning för sina varor. Häremot kan visserligen

invändas, att då försäljningen av utländska viner blev föremål för

samma inskränkningar som försäljningen av inhemska, det bort vara möjligt

att även framgent vinna avsättning för de inhemska vinerna om än i reducerad

omfattning, eftersom den totala vinförsäljningen nedgått, förutsatt att

de inhemska vinerna verkligen varit av sådan kvalitet och kunnat tillverkas

i sådana prislägen, att de varit konkurrensdugliga. Voro de å andra sidan

icke detta, lär det näppeligen kunna anses skäligt, att staten bereder deras

tillverkare någon ersättning. Även om viss och ej så liten betydelse måste

tillerkännas sist anförda synpunkt, vars överensstämmelse med de faktiska

förhållandena icke är möjlig att fastställa, då vintillverkarna, som nämnts,

ej gjort någonting för att bereda sig avsättning för sin tillverkning, lär det

dock få anses sannolikt, att förändringarna i försäljningsbestämmelserna mera

försvårat avsättningen av viner av inhemsk tillverkning än av utländska

viner. I varje fall synes det ostridigt, att tillverkarna av den nya rusdrycksförsäljningsförordningens

genomförande beretts vissa svårigheter. Ett ytterligare

skäl för att ersättning bör beredas vissa av de sökande, finner kontrollstyrelsen

däri, att de sökande förebragt vissa skäl för att inskränkningar i

deras vintillverkning måste i viss grad försvåra även den tillverkning av

saft m. m., som de bedrivit i nära samband med vintillverkningen.

Med hänsyn till vad som i det föregående anförts finner kontrollstyrelsen

sig, om än med viss tvekan, höra tillstyrka, att ersättning av det allmänna

beredes vissa av de sökande.»

Efter att sålunda som sin principiella mening hava angivit, att ersättning

till åtminstone vissa av de sökande kunde anses berättigad, framhåller kontrollstyrelsen,

att man ej kunde finna några normer, som möjliggjorde en

beräkning efter objektiva grunder av de ersättningsbelopp, vilka borde ifråga
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

11

komma. En inlösen av företagens samtliga tillgångar i fastigheter, maskiner,

lager etc. eller eventuellt i stället härför ersättning till företagen för den

värdeminskning, deras tillgångar skulle undergå vid nedläggande av vinfabrikationen,

jämte ersättning utöver dessa belopp för mistad möjlighet att

fortsätta med fabrikationen, kunde icke rimligen ifrågasättas. Ett inlösningseller

ersättningsförfarande av sådan art Ange nämligen obetingat anses förutsätta,

att det för företagen verkligen varit omöjligt att fortsätta sin verksamhet,

en förutsättning som i här förevarande fall icke av de ersättningssökande

kunnat visas föreligga. Vid ersättningsbeloppens fastställande vore

man därför hänvisad till en ungefärlig uppskattning av den förlust, som hade

åsamkats företagen genom det förändrade läge, i vilket de kommit eller deras

ledning trott dem komma genom förändrad lagstiftning. Härvid syntes uppgifterna

om företagens nettovinster från föregående år kunna lämna viss ledning.

De anläggningar, som krävdes för vintillverkningen, vore ingalunda av den

omfattande art, att det funnes anledning antaga, att i allmänhet några mera

betydande svårigheter kunde möta mot användning för annat ändamål av

de lokaler, som disponerats för vintillverkningen. Likaså vore den maskinella

utrustning, som krävdes för vintillverkning, icke av mera betydande omfattning.

Som villkor för ersättning ansåge kontrollstyrelsen böra fordras, att det

företag, till vilket ersättning utginge, nedlade all tillverkning av rusdrycker.

Det kunde visserligen synas, som om ett dylikt villkor icke vore ur allmänna

synpunkter påkallat, då statsmakterna icke funnit sig böra genom

lagstiftning förhindra fortsättande av tillverkningen vid fabriker, där dylik

tidigare ägt rum. Enligt kontrollstyrelsens uppfattning vore det emellertid

för det allmänna ur sociala och andra synpunkter av icke obetydligt värde,

att, sedan en helt ny försäljningslagstiftning genomförts, få möjlighet att

pröva, i vilken utsträckning och av vilka företag vintillverkningen skulle

få bedrivas. Den uppfattningen kunde måhända ock göras gällande, att ett

nedläggande av tillverkningen endast borde krävas i samband med fullständig

inlösen av företagens anläggningar. Ej heller denna synpunkt vore

emellertid enligt styrelsens uppfattning av större betydelse. Om staten av

rena billighetsskäl ansåge sig böra utbetala ersättning, kunde det icke sägas

vara oskäligt, att staten uppställde de villkor för ersättningens utbetalande,

som den funne ur allmänna synpunkter påkallade.

Efter att hava angivit det sätt, på vilket nu angivna villkor borde realiseras,

upptager styrelsen till behandling den med spörsmålet om ersättning

till företagen nära sammanhörande frågan, huruvida ersättning för mistade

arbetstillfällen borde utgå till vid företagen anställd personal. Med hänsyn

till föreliggande omständigheter funne kontrollstyrelsen emellertid icke tillräckliga

skäl kunna anföras för tillstyrkande av sådan ersättning.

I fråga om storleken av det ersättningsbelopp, som borde tillkomma aktiebolaget

Skånska fruktvin- och likörfabriken i Bjuf, autor kontrollstyrelsen

i förberörda utlåtande den (i mars 1924 i huvudsak följande:

Villkor (or

ersättnings

utbetalande.

Ersättning till

personal.

Ersättningsbeloppens

stor

lek.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr lt>7.

»Såsom kontrollstyrelsen tidigare framhållit, kan det ej heller skäligen

ifrågasättas, att staten skulle inlösa företagets samtliga tillgångar och därutöver

lämna viss ersättning. I stället torde man, såsom jämväl tidigare

framhållits, vara hänvisad till en approximativ uppskattning av ersättningens

skäliga storlek, vid vilken uppskattning en viss ledning torde kunna erhållas

av företagets nettovinster under tidigare år. En med ledning av tidigare

lämnade och särskilt för den av kontrollstyrelsen nu verkställda utredningen

infordrade uppgifter — — — gjord sammanställning utvisar, att nettovinsterna

resp. förlusterna uppgått till följande till hela krontal avrundade

belopp.

År

Kronor

1906

vinst..................

............... 608

1907

» .................

.............. 47

1908

» .................

.............. 3,514

1909

» .................

............. 1,534

1910

» ...............

.............. 42

1911

» .................

............. 6,239

1912

» .................

.............. 3,620

År

Kronor

1913

vinst ............

............. 1,996

1914

förlust..............

.............. 1,036

1915

» ..............

.............. 16,197

1916

» ..............

.............. 3,035

1917

vinst................

.............. 20,294

1918

»

............ 14,260

Av de nu återgivna siffrorna framgår, att företagets vinst under åren

1906 till och med 1913 varit jämförelsevis obetydlig. Endast ett enda år

nämligen år 1911, då vinsten uppgick till 6,239 kronor, har den överstigit

4,000 kronor. Under tre år — åren 1906, 1907 och 1910 — understeg den däremot

1,000 kronor. Förlusterna under åren 1914, 1915 och 1916 voro så betydande,

att de sammanlagt överstego vinsten under de åtta föregående

åren. Åren 1917 och 1918 lämnade däremot betydande vinster. Att av resultaten

av rörelsen under des«a bägge år draga någon slutsats om företagets

utveckling, därest lagstiftningen även efter den 1 januari 1919 varit

oförändrad, låter sig dock näppeligen göra. Därtill voro förhallandena

dessa år, då bland annat en verklig vinbrist rådde, alltför abnorma. En beräkning

av företagets årliga medelvinst torde därför lämpligen kunna göras

på det sättet, att man bortser ifrån de två första årens resultat, då dessa

år kunna betraktas såsom organisationsår, och sätter vinsten åren 1917 och

1918 lika med den största vinst, som förekommit under tidigare år, d. v. s.

lika med vinsten år 1911. Ur företagets synpunkt torde dessa antaganden

vara de gynnsammaste, som rimligen kunna ifrågasättas. Med frånräknande

av förlusterna åren 1914—1916 har med denna beräkningsgrund företagets

sammanlagda nettovinst under de elva åren 1908—1918 uppgått till

9,155 kronor eller i medeltal per år till 832 kronor. Kapitaliserat efter 5

7o% motsvarar denna årliga avkastning ett belopp av 16,640 kronor.

Vid sidan av vinfabrikationen har bolaget emellertid bedrivit tillverkning

av alkoholfria viner, saft och sylt. Enligt av kontrollstyrelsen infordrade

uppgifter hava de försäljningssummor, som dessa fabrikat betingat, under

tidigare år varit jämförelsevis obetydliga i förhållande till de försäljningssummor,

som vinerna betingat. De senare åren har däremot förhållandet

varit ett annat. År 1915 uppgick sålunda försäljningssumman för

dessa fabrikat till ungefär 28 procent av försäljningssumman för det egentliga

vinet. Åren 1916, 1917 och 1918 voro motsvarande tal ungefär 21, 4 och

34 procent. Med hänsyn härtill borde givetvis den ovan beräknade medelvinsten

reduceras i viss utsträckning. Då det emellertid icke låter sig

göra att beräkna, i vad mån företagets vinster härröra från den ena eller

andra grenen av dess verksamhet, och de olika grenarna till viss grad torde

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition År 187.

13

vara beroende av varandra, bar kontrollstyrelsen emellertid icke ansett

sig böra företaga någon dylik reduktion.

Under erinran dels om att det kapital iserade värdet av företagets nettovinster

givetvis icke i och för sig är ett fullgiltig! uttryck för ett skäligt

ersättningsbelopp och dels om att kontrollstyrelsen ansett att ersättningsutbetalande

bör förbindas med ett avstående från framtida tillverkningsrätt,

vilket villkor givetvis medför värdeminskning i fråga om maskiner

och dylikt, finner kontrollstyrelsen sig kunna tillstyrka utbetalandet av

ett ersättningsbelopp å 25,000 kronor.»

Vad angår det ersättningsbelopp, som borde tillkomma aktiebolaget

Önos i Tollarp, yttrar kontrollstyrelsen i skrivelsen den 12 mars 1924 i

huvudsak följande:

»Av skäl, som angåvos i kontrollstyrelsens utlåtande den 6 mars i år,

kan det enligt kontrollstyrelsens mening ej med fog ifrågasättas, att staten

skulle inlösa företagets samtliga tillgångar och därutöver lämna viss ersättning.

Liksom för de vintillverkares vidkommande, för vilka i nyssnämnda

utlåtande ersättningsbelopp föreslogos, torde man för här förevarande

firma vara hänvisad till en approximativ uppskattning av

ersättningens skäliga storlek. Vid denna uppskattning torde liksom

ifråga om aktiebolaget Skånska fruktvin- och likörfabriken i Bjuf

en viss ledning kunna erhållas av företagets nettovinster under tidigare år.

Enligt av bolaget lämnade uppgifter hava dessa nettovinster, avrundade

till hela krontal, sedan bolagets bildande varit av följande storlek:

År

Kronor

År

Kronor

1903......................

...... uppgift saknas

1911 vinst..............

.............. 2,866

1904..................

... » »

1912 » .................

.............. 6,299

1905 ..............

..... » »

1913 » .................

.............. 5,165

1906 vinst..........

.................... 1,438

1914 » ..............

............... 2,533

1907 » ..........

..................... 1,244

1915 » ..............

........... 2,876

1908 förlust

..................... 15,797

1916 » ...............

............. 4,287

1909 vinst..........

.................... 9,080

1917 » .................

............. 27,252

1910 » ..........

..................... 4,271

1918 » ................

............. 10,433

Av ovan gjorda sammanställning framgår, att bolagets vinst under

tidigare år varit jämförelsevis obetydlig. Däremot har den, särskilt för

år 1917 men även för år 1918, uppgått till betydande belopp. Av skäl,

som anförts i kontrollstyrelsens meranämnda yttrande den 6 mars 1924,

torde man dock ur resultatet av verksamheten under dessa bägge år

näppeligen kunna draga någon slutsats om företagets utveckling, därest

lagstiftningen även efter den 1 januari 1919 varit oförändrad. Därtill

voro förhållandena dessa år alltför abnorma. En beräkning av företagets

årliga medelvinst torde därför, såsom i utlåtandet den 6 mars 1924 skett

i fråga om aktiebolaget Skånska fruktvin- och likörfabriken i Bjuf,

böra göras på det sättet, att man bortser från de första åren såsom organisationsår

och sätter vinsten åren 1917 och 1918 lika med den största

vinst, som förekommit under tidigare år, d. v. s. lika med vinsten år 1909.

Med frånräknande av förlusten år 1908 kan med denna beräkningsgrund

företagets sammanlagda nettovinst under de tretton åren 1900 till och

med 1918 beräknas till 42,422 kronor. Den årliga medelvinsten har sålunda

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

varit 3,263 kronor. Kapitaliserat efter 5 % motsvarar denna årliga avkastning

ett belopp av 65,260 kronor. Liksom aktiebolaget Skånska fruktvin-

och likörfabriken i Ljuf har aktiebolaget Önos i Tollarp vid sidan

av vinfabrikationen bedrivit tillverkning av salt och sylt m. m. Då det

ersättningsbelopp, varom här är fråga, hänför sig till tillverkarnas svårighet

att fortsätta med av dem tidigare bedriven tillverkning och försäljning

av vin, borde givetvis en reduktion av det beräknade kapitaliserade

'' ‘ii det av medelvinsten företagas med hänsyn till att eu del av vinsten

belöpt sig på tillverkning av andra varor än vin. För aktiebolaget Skånska

fruktvin- och likörfabriken i Bjuf ansåg sig kontrollstyrelsen visserligen

på anförda skäl kunna underlåta att företaga dylik reduktion. Ifråga

om aktiebolaget Önos i Tollarp torde däremot en dylik reduktion vara

ofrånkomlig med hänsyn till den betydande del av tillverkningen, som

särskilt under senare år, tillverkningen av andra varor än vin utgjort.

De summor, som bolaget erhållit vid försäljning av andra varor än vin,

uppgingo sålunda enligt av bolaget lämnade uppgifter för åren 1914, 1915

och 1916 till större belopp än de, som bolaget erhållit för försålt vin.

Under hänsynstagande härtill och till övriga på frågan inverkande omständigheter

har kontrollstyrelsen funnit sig kunna tillstyrka utbetalande

till aktiebolaget Önos i Tollarp av ett ersättningsbelopp å 50,000 kronor.»

Beträffande ersättningsbeloppet till firman J. M:son Englander i Tingstad

anför kontrollstyrelsen i utlåtandet den 6 mars 1924 huvudsakligen

följande:

»När kontrollstyrelsen i december 1921 erhöll ifrågavarande framställning

på remiss, anmodade kontrollstyrelsen bland annat landsfiskalen i Tings

ryds distrikt att meddela kontrollstyrelsen så vitt möjligt fullständiga

upplysningar om arten och omfattningen av sökandefirmans uppgivna förvärvsrörelse

ävensom alla de upplysningar i övrigt, som kunde belysa den

förevarande frågan. I ett den 21 mars 1922 dagtecknat yttrande meddelade

vederbörande landsfiskal bland annat följande. Enligt vad det vid

länsstyrelsen i Kronobergs län förda handelsregistret utvisade, hade hemmansägaren

Gustav Herman Englander senast varit antecknad som innehavare

av firman J. M:son Englander. Enligt vad av landsfiskalen införskaffade

utdrag ur inkomsttaxeringslängderna för Tingsås socken för

aren 1913—1919 utvisade, hade emellertid icke denne under de år, firman

lagt till grund för sin inkomstberäkning, taxerats för någon inkomst av

rörelse eller yrke. När kontrollstyrelsen den 4 april 1922 avgav underdånigt

utlåtande över framställningen, hemställde kontrollstyrelsen — med

hänsyn särskilt till vad landsfiskalen anfört — ’att den förevarande framställningen

måtte åtminstone för närvarande såsom obestyrkt lämnas utan

avseende’. När kontrollstyrelsen nu haft att verkställa en ny utredning

rörande bland annat förevarande firmas ersättningsanspråk, har det synts

kontrollstyrelsen i första hand erforderligt att söka bringa klarhet om anledningen

till den bristande överensstämmelsen mellan firmans i dess framställning

lämnade uppgifter om firmans nettovinster och landsfiskalens

med utdrag ur inkomsttaxeringslängderna styrkta uppgifter rörande taxeringen

för den såsom firmans innehavare i handelsregistret antecknade

hemmansägaren Gustav Herman Englander. Kontrollstyrelsen anmodade

därför jur. kand. L. Stael von Holstein, som av firman i dess framställning

den 15 december 1921 uppgives såsom firmans ombud, att införskaffa för

ovan berörda frågas klargörande erforderliga upplysningar. Då emellertid

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

15

ej några upplysningar härigenom kommo kontrollstyrelsen till hända, avlät

styrelsen den 14 februari 1924 eu skrivelse direkt till firman med begäran

bland annat, att upplysningar i förevarande avseende snarast måtte

tillställas kontrollstyrelsen. Ej heller på ifrågavarande skrivelse har dock

något svar erhållits. Då firman sålunda icke kunnat eller velat styrka, att

firman under tidigare år haft någon vinst å av densamma bedriven tillverkning

av vin, finner kontrollstyrelsen sig icke kunna tillstyrka ersättning

till firman.»

Sedermera har kontrollstyrelsen i skrivelsen den 7 mars 1924 meddelat,

att firman besvarat kontrollstyrelsens skrivelse den 14 nästföregående februari.

Vad firman därvid anfört hade emellertid icke kunnat föranleda

kontrollstyrelsen att tillstyrka ersättning till firman.

Vidkommande storleken av den ersättning, som borde tillkomma firman

B. P. Gullbergh i Malmö, anför kontrollstyrelsen i utlåtandet den 6 mars

1924 följande:

»Nämnda firma har från år 1899 bedrivit tillverkning av vin och från

och med den 30 mars 1916 jämväl handel med vin med stöd av tillstånd

jämlikt 13 § i 1905 års vin- och ölförsäljningsförordning. Sistnämnda gren

av bolagets rörelse torde närmast vara att jämföra med den rörelse, som

bedrivits av de egentliga vin- och spirituosahandlarna. Då ersättningsfrågorna

för dessa firmor, såsom framgår av ersättningssakkunniges betänkande,

ordnades genom aktiebolaget Vin- och spritcentralen, kunde det

synas, som om ett liknande tillvägagångssätt borde väljas även i förevarande

fall. Emellertid lär det att döma av de upplysningar, som kontrollstyrelsen

inhämtat av firman, icke vara möjligt att särskilja de olika grenarna

av firmans verksamhet. Vid sådant förhållande och då vinhandel

med stöd av tillstånd jämlikt 13 § i 1905 års vin- och ölförsäljningsförordnipg

av firman endast bedrivits under ett par av krigsåren, medan vinfabrikationen

är av långt äldre datum, synes övervägande skäl tala för att

jämställa firman i ersättningsavseende med övriga vintillverkare.

Vad frågan om ersättning för vintillverkningen beträffar, kompliceras

denna därav, att firman jämsides med vintillverkningen ända till ar 1916

bedrivit handel med kolonialvaror och att det---icke låter sig göra

att i ekonomiskt avseende särskilja dessa bägge grenar av firmans verksamhet.

Det lär icke blott vara omöjligt att klarlägga, hur mycket av nettovinsten

för de olika åren, som belöper sig på vintillverkningen, och hur mycket,

som belöper sig på kolonialvaruhandeln, utan det lär även vara omöjligt,

att med tillhjälp av firmans bokföring beräkna, hur stor del av firmans

totala omsättning, vinförsäljningen utgjort.

Då ersättning tidigare icke lämnats till firmor, av vilkas rörelse vinförsäljningen

utgjort allenast eu mindre del, måste grunden för firmans ersättningsanspråk,

i den mån dessa hänföra sig till vinfabrikationen före år

1916, betecknas såsom mycket svag. Den omständigheten, att vederbörande

företagare själv anser, att den förtjänst, han haft, härflutit från vinaffären,

lär nämligen icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse, särskilt

som han själv upplyst, att omsättningen av kolonialvaror i kronor räknat

under de år, denna handel bedrivits parallellt med vinförsäljningen,

sannolikt varit större än omsättningen av vin.

Sammanfattningsvis torde med hänsyn till vad ovan anförts kunna

sägas, att firman B. V. Gullberghs ersättningsanspråk i den mån, de hänföra

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

De i artements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

sig till tiden före år 1916, äro svagare grundade än aktiebolaget Skånska

fruktvin- och likörfabrikens i Bjuf samt aktiebolaget önos’ i Tollarp ersättningsanspråk.

I den mån däremot, som de avse tiden efter kolonialvaruhandelns

nedläggande — augusti 1916 — äro de lika väl grundade som

omförmälda tillverkares.

Vid övervägande av dessa på frågan inverkande omständigheter bar

kontrollstyrelsen funnit sig böra tillstyrka ersättning även för firman

B. P. Gullbergh. Lika litet som i fråga om de tillverkare, vilkas ersättningsanspråk

tidigare behandlats, kan det emellertid i förevarande fall

anses motiverat med en ersättning av den omfattning, som firman själv

begärt. Av skäl, som framgå av det föregående, är det emellertid i fråga

om denna firma än svårare än i fråga om övriga firmor att erhålla en

uppfattning om ersättningsbeloppets skäliga storlek. Vid sådant förhållande

har kontrollstyrelsen funnit övervägande skäl tala för, att för denna

firma föreslå samma belopp, som styrelsen föreslagit för aktiebolaget

Skånska fruktvin- och liköriabriken i Bjuf, nämligen 25,000 kronor.»

Såsom jag uttalade i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 12

januari innevarande år, torde det ej kunna vara tal om att någon rättslig

förpliktelse för statsverket att utbetala ersättning till vintillverkarna

skulle föreligga. Jag framhöll emellertid samtidigt, att det åtminstone i

viss mån syntes mig icke uteslutet, att det sätt, på vilket detaljhandeln

med rusdrycker ordnats i den rusdryckslagstiftning, som trätt i kraft

den 1 januari 1919, lagt hinder i vägen för de svenska vintillverkarna

att nå den kundkrets, hos vilken de tidigare kunnat påräkna avsättning

för sin tillverkning. Men huruvida härigenom kunde anses hava uppkommit

någon moralisk förpliktelse för det allmänna att bereda gottgörelse

för det lidna intrånget i näringsfriheten, fann jag vara ovisst.

Den av kontrollstyrelsen förebragta utredningen synes mig hava givit

vid handen, att vintillverkarnas möjligheter att vinna avsättning för sin

tillverkning begränsats genom rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande

och att förlust därigenom tillskyndats tillverkarna. Visserligen

lärer det kunna göras gällande, att tillverkarna ej planmässigt och omsorgsfullt

tillvaratagit de möjligheter att söka försälja av dem tillverkade varor,

som rusdrycksförsäljningsförordningen erbjuder. Hade så skett, lärer det

väl ej heller varit uteslutet, att de i viss utsträckning verkligen kunnat

vinna avsättning för sin tillverkning. Ett utnyttjande av försäljningsmöjligheterna

skulle emellertid, då tillverkarna åtminstone i viss mån måst

vända sig till en annan kundkrets än den, som tidigare köpt deras varor,

kommit att medföra vissa, kanske ej obetydliga kostnader för reklam och

dylikt. Då utsikterna för vintillverkasna att kunna ernå en sådan avsättning

för sina varor, att företagens existens därigenom tryggats, för

tillverkarna mast te sig jämförelsevis osäkra, lärer tillverkarnas obenägenhet

att ikläda sig dessa kostnader få anses i viss grad förklarlig.

Det synes mig ej heller onaturligt, att tillverkarna känt sig stå inför

svårigheter, som de — måhända med orätt — icke ansett sig kunna bemästra,

och att denna känsla i sin mån bidragit till att hämma deras

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

17

företagsamhet. Vid övervägande av de på frågan inverkande omständigheter

finner jag därför skäl föreligga för utbetalande av någon ersättning

från det allmännas sida till åtminstone vissa av de vintillverkare,

som gjort framställning om sådan ersättning.

Lika med kontrollstyrelsen finner jag det emellertid uteslutet, att företagarna

skulle beredas full ersättning för den värdeminskning, deras tillgångar

undergå vid nedläggande av vinfabrikationen, jämte ersättning

därutöver för mistad möjlighet att fortsätta med fabrikationen. Ett dylikt

inlösnings- eller ersättningsförfarande måste nämligen även enligt min

mening obetingat förutsätta, att det för företagen varit fullständigt

omöjligt att fortsätta sin verksamhet, en förutsättning som i bär förevarande

fall icke kan anses föreligga. Vid sådant förhållande är man

givetvis hänvisad till en mer eller mindre ungefärlig beräkning av de

ersättningsbelopp, som kunna anses skäliga. Kontrollstyrelsen har i detta

avseende, med ledning av vissa på grundval av företagens tidigare avkastning

verkställda beräkningar, föreslagit, att aktiebolaget Skånska fruktvinocb

likörfabriken i Bjuf skulle erhålla ett belopp av 25,000 kronor, aktiebolaget

Önos i Tollarp 50,000 kronor och firman B. P. Gullbergh i Malmö

25,000 kronor. Dessa belopp finner jag mig kunna godtaga. Däremot bar

kontrollstyrelsen avstyrkt beviljande av ersättning till firman J. M:son

Englander i Tingsryd. De skäl, som kontrollstyrelsen härför anfört, synas

mig övertygande.

Såsom villkor för ersättnings utbekommande bar kontrollstyrelsen föreslagit,

att det skulle stadgas skyldighet för den, som erbölle ersättning,

att nedlägga av honom bedriven tillverkning av rusdrycker. Detta villkor

finner jag befogat och lämpligt. Även om det i och för sig måste anses

fördelaktigt, om en del av det vinbehov, som nu tillgodoses genom importerade

viner, kunde tillgodoses genom inhemsk tillverkning, lärer det

dock, såsom ock kontrollstyrelsen framhållit, få anses innebära en betydande

fördel för det allmänna att, sedan den nya försäljningslagstiftningen

genomförts, få tillfälle att bestämma, av vilka företag och på vilket

sätt vintillverkning inom landet må bedrivas. Då rätten till vintillverkning

icke tillkommer viss person utan jämlikt stadgandet i § 7 mom. 2

i näringsfrihetsförordningen är bunden vid den byggnad, inom vilken

tillverkningen bedrivits, bör garanti skapas för att tillverkningen, om

den nedlägges av de nuvarande tillverkarna, icke upptages av annan person,

som erhållit dispositionsrätt till lokalerna. Om ersättnings utbetalande

beslutas, lärer det få ankomma på Kungl. Maj:t att finna en form, som

ger säkerhet i detta avseende.

Kontrollstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att av villkoret om

skyldighet för vederbörande företag att nedlägga sin tillverkning av rusdrycker

borde följa, att företagen så vitt möjligt borde beredas tillfälle att

avyttra sina inneliggande lager av vin. Kontrollstyrelsen har ock med

Uihang till riksdagens protokoll HI2i. 1 sand. H8 höft. (Nr 187.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

Vindragar
hget.

Framställningen

om ersättning

och

tidigare yttranden

över

densamma.

hänsyn härtill under hand inhämtat, att aktiebolaget Vin- & spritcentralen

ej vore obenäget att inlösa vederbörande företags vinlager, under förutsättning

att inlösningspriset fastställdes av opartiska sakkunniga med hänsyn

till ifrågavarande viners värde vid inlösningstillfället. Att en dylik inlösning

kommer till stånd synes mig önskvärt och lämpligt.

För statens vidkommande måste den ersättning, som eventuellt nu kan

komma att lämnas, anses innefatta en fullständig avveckling av förhållandet

till vintillverkarna. En förutsättning för utbetalning av de ersättningsbelopp,

vilka kunna komma att av riksdagen beviljas, bör fördenskull

vara, att inga som helst ersättningskrav därefter riktas mot statsverket.

De tillverkare, som enligt kontrollstyrelsens förslag skulle erhålla

ersättning, hava skriftligen godtagit de föreslagna ersättningsbeloppen.

Jag övergår härefter till frågan om ersättning till vindragarlaget.

Vindragarlaget framställde sina ersättningsanspråk i en den 15 december

1921 dagtecknad skrivelse i den formen, att laget anhöll, att Kungl. Maj:t

ville söka bereda laget den möjlighet till utkomst, utan vilken lagets medlemmar

icke kunde existera, eller, om detta icke vore möjligt, något understöd

i en eller annan form.

Som stöd för framställningen anfördes, att laget, som sysslade med

lossning, tappning, lagring m. m. av s. k. våta varor, till utgången av

år 1918 haft mycket arbete för vinagenters räkning samt för handlande,

som förde vin i sina affärer, ävensom med tappningar för privatpersoner.

Från och med år 1919 hade emellertid laget förlorat dessa arbeten, som

dåmera i huvudsak utfördes av dotterbolag till aktiebolaget Vin- & spritcentralen.

Koncentrationen av partihandeln med rusdrycker hade sålunda

enligt lagets förmenande hårt drabbat detsamma. Med hänsyn härtill hade

laget anhållit, att aktiebolaget Vin- & spritcentralen måtte åter bereda

laget de tillfällen till arbete, som det gått miste om, eller, därest detta icke

vore möjligt, understöd i en eller annan form. Laget hade emellertid

erhållit ett avböjande svar på denna framställning.

Kontrollstyrelsen, som anbefalldes avgiva utlåtande över berörda framställning,

inhämtade från aktiebolaget Vin- & spritcentralens styrelse

yttrande i ärendet. Häri framhöll bolagsstyrelsen, att det vore svårt

att avgöra, huruvida den minskning av möjligheterna att utnyttja lagets

arbetskraft, som den nya rusdrycksförsäljningsförordningen och den genomförda

koncentrationen av partihandeln medfört, vore den främsta

orsaken till den inkomstminskning, som inträtt, eller om icke snarare den

viktigaste orsaken vore den allmänna depressionen. Under anförande

vidare, att det icke vore möjligt att avgöra, huruvida inkomstminskningen

skulle bliva beståndande, avstyrkte bolagsstyrelsen bifall till framställningen.

Kontrollstyrelsen hemställde ock i sitt den 27 februari 1922 avgivna

utlåtande, att med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst, framställningen

icke måtte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

Sedermera har jämväl statskontoret i utlåtande den 16 maj 1922 avstyrkt

framställningen. Därvid har statskontoret framhållit, att, då av den inkomstminskning

för laget, som inträtt under år 1921, icke syntes kunna dragas

några slutsatser om i vad mån minskningen vore att tillskriva den nya rusdryckslagstiftningens

inverkan, det vore för tidigt att ännu taga ställning till

frågan, huruvida ersättning av allmänna medel borde beredas sökandena.

En ledamot i statskontoret anmälde skiljaktig mening och uttalade, att, då

det syntes påtagligt, att rusdrycksförsäljningsförordningen medfört inkomstminskning

för vindragarlaget, utredning borde verkställas, huruvida det läte

sig göra att under nuvarande förhållanden bereda vindragarlaget arbete samt,

därest så icke vore möjligt, i vad mån ersättning av statsmedel borde till
-

erkännas laget.

Vidkommande denna fråga anför kontrollstyrelsen i sitt utlåtande den 6

mars 1924 i huvudsak följande:

»För belysande särskilt av utvecklingen under åren 1922 och 1923 av

lagets arbetsmöjligheter och inkomster har kontrollstyrelsen för verkställande

av den utredning, som nu uppdragits åt kontrollstyrelsen, från laget infordrat

vissa uppgifter,---. På grundval av dessa och tidigare läm
nade

uppgifter har nedanstående sammanställning av Jagets brutto- och

nettoinkomster avrundade till hela krontal av arbete med vin och sprit för

sig och av arbete med andra flytande varor för sig verkställts.

A r

1910

Brutto ...

Utgifter

Netto ..

1911

Brutto ..

Utgifter

Netto ....

1912

Brutto ■

Utgifter

Netto ....

1913

Brutto ..

Utgifter

Netto.....

1916

Brutto ..

Utgifter

Netto.....

1920

Brutto ..

Utgifter

Netto.....

1921

Brutto

Utgifter

Netto ...

1922

Brutto

Utgifter

Netto ...

1923

Brutto

Utgifter

Netto .. .

Vin och

Andra fly-

Summa

sprit

tande varor

26,287

26,163

52,450

7,298

7,263

14,561

18,989

18,900

37,889

30,675

23,930

54,605

7,853

6,124

13,977

22,822

17,806

40,628

34,305

20,586

54,891

8,670

5,187

13,857

25,635

15,399

41,034

34,255

21,694

55,949

9,372

5,935

15,307

24,883

15,759

40,642

49,898

12,922

62,820

15,805

4,093

19,898

34,093

8,829

42,922

148,719

14,296

163,015

60,555

5,821

66,376

88,164

8,475

96,639

47,688

21,747

69,435

14,293

5,503

19,796

33,395

16,244

49,639

15,360

43,074

58,434

6,001

14,362

20,363

9,359

28,712

38,071

12,325

41,464

53,789

4,588

17,405

21,993

7,737

24,059

31,796

Kontroll styrelsen

den

\ mars 1934

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

Av ovanstående sammanställning framgår, att lagets nettoinkomst av arbete

med vin och sprit under åren 1910—1913 i medeltal uppgått till ungefär

23,000 kronor och av arbete med andra flytande varor till ungefär 17,000

kronor. Den sammanlagda nettoinkomsten har sålunda för laget under dessa

ar i medeltal varit 40,000 kronor. År 1920 var inkomsten av arbete med

vin och sprit vida större än den någonsin tidigare varit. Ännu år 1921

var den 45 procent större än den ovan beräknade medelinkomsten. Åren

1922 och 1923 utvisa däremot eu betydande nedgång, sa att inkomsten av

arbete med vin och sprit år 1922 var c:a 60 procent och 1923 c:a 66 procent

lägre än medelinkomsten åren 1910—1913. Visserligen hava inkomsterna

av arbete med andra flytande varor, som vore jämförelsevis små år 1920,

stigit, sa att de år 1921 ungefärligen uppgingo till samma belopp som medelinkomsten

för åren 1910—1913 och åren 1922 och 1923 vida överstego

denna inkomst, men denna stegring har icke varit tillräcklig för att kompensera

minskningen av inkomsterna av arbete med vin och sprit.

Laget befinner sig sålunda för närvarande obestridligen i ett ogynnsamt

ekonomiskt läge. Såsom meddelats i lagets senast ingivna skrift har detta

lett dels till att laget efter den 1 oktober 1922 funnit sig icke kunna fortsätta

utbetalningarna av pensioner till de medlemmar i laget, som på grund

av ålder eller annan anledning äro oförmögna till arbete, dels till att laget

på begäran av dessa pensionärer måst försälja sin fastighet och fördela köpeskillingen

på medlemmarna. Lagets arbetsföra medlemmar hava däremot

såväl under år 1922 som år 1923 åtnjutit en inkomst, som icke, även om

hänsyn tages till penningvärdets fall, mera väsentligt understiger inkomsten

under tidigare år. De ordinarie medlemmarna erhöllo nämligen år 1922

vardera 2,460 kronor och år 1923 vardera 2,600 kronor, medan ordinarie

medlem år 1910 erhöll 1,995 kronor och är 1911 2,130 kronor.

Även om det sålunda, såsom ovan framhållits, är obestridligt, att laget

befinner sig i ett ekonomiskt betryckt läge främst på grund av minskade

inkomster av arbete med vin och sprit, är det icke desto mindre förenat med

nära nog oöverkomliga svårigheter att avgöra, till vilken grad dessa svårigheter

hava sin orsak i den nya rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande.

Svårigheterna äro nämligen dels föranledda av att det arbete med

tappning och lagring, som laget tidigare haft att tillgå, icke längre står till

dess disposition, dels att det direkta arbetet i hamnen med lossning och

dylikt är mindre omfattande än tidigare. Vad beträffar minskningen av

det förstnämnda slaget av arbete torde den i huvudsak få anses vara en direkt

följd av rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande och partihandelns

koncentration. Lossningsarbetet bär väl däremot minskats närmast

på grund av att importen av vin och spritdrycker för närvarande är

betydligt mindre än tidigare. Detta förhållande kan väl delvis sägas vara

eu följd av den inskränkning av konsumtionen, som rusdrycksförsäljningsförordningen

åstadkommit, men det sammanhänger å andra sidan, åtminstone

vad angår vinet, i hög grad med den allmänna ekonomiska depressionen.

När de ekonomiska konjunkturerna bliva gynnsammare, finnes det

all anledning att antaga, att vinimporten skall komma att stiga och att i

följd härav laget skall få bättre tillgång på arbete. Att siffermässigt särskilja

den andel, som den allmänna ekonomiska depressionen haft i den inkomstminskning,

som laget i här förevarande avseende lidit, från den andel,

som rusdrycksförsäljningsförordningen haft i samma inkomstminskning, låter

sig näppeligen göra. Vid sådant förhållande kan man endast konstatera,

att rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande varit eu bidragande

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

21

och antagligen jämförelsevis betydande orsak till det ekonomiskt betryckta

läge, i vilket laget för närvarande befinner sig.

Såsom tidigare framhållits, hava lagets arbetsdugliga medlemmar jämväl

under år 1923 åtnjutit inkomster, som om än blygsamma dock icke varit

väsentligt mindre än de inkomster, arbetsdugliga medlemmar under tidigare

år åtnjutit. Förutsatt att icke de inkomster, som laget haft av arbete med

andra flytande varor än vin och sprit på grund av förhållanden, som falla

utanför ramen för denna utredning, komma att minskas, och att laget i samma

omfattning som under de sista åren får tillgodonjuta inkomster av arbete

med vin och sprit, synes icke heller — i varje fall icke av det material,

som stått till kontrollstyrelsens disposition — kunna dragas den slutsatsen,

att det framdeles skulle bliva omöjligt för lagets medlemmar att förtjäna

sitt uppehälle. Minska däremot även inkomsterna av arbete med andra

flytande varor än vin och sprit, blir förhållandet givetvis ett annat. Som

nyss nämnts, lär det emellertid icke tillkomma kontrollstyrelsen att utreda

frågan ur denna synpunkt.

Med hänsyn till vad ovan anförts och då lagets arbete icke torde kunna

sägas hava varit av så speciell art, att det är uteslutet, att lagets medlemmar

kunna förskaffa sig inkomst genom arbete, som tidigare ansetts falla

utanför lagets verksamhetsområde, har kontrollstyrelsen icke funnit sig

kunna tillstyrka ersättning till lagets för närvarande arbetsdugliga medlemmar.

Annorlunda gestalta sig däremot förhållandena för de medlemmars av

laget vidkommande, som på grund av ålder eller av annan anledning äro oförmögna

till arbete. Dessa hava under den tid, de själva voro arbetsföra,

med delvis jämförelsevis betydande belopp bidragit till pensionering av de

medlemmar i laget, som då voro oförmögna till arbete. Detta har givetvis

skett i förhoppning, att de själva en gång skulle komma att åtnjuta understöd.

Dylikt understöd hava ock vissa av dem åtnjutit, men laget har, som

tidigare nämnts, icke efter den 1 oktober 1922 sett sig i stånd att fortsätta

med utbetalandet av understöd. Då det med skäl torde kunna sägas, att

lagets oförmåga härvidlag orsakats av de minskade inkomsterna av arbetet

med vin och sprit, har kontrollstyrelsen funnit det med fog kunna ifrågasättas,

att det allmänna i dessa fall träder emellan och utbetalar de understöd,

som laget numera icke är i stånd att utbetala, så mycker mer som de

belopp, det här gäller, äro relativt obetydliga. Enligt av kontrollstyrelsen

infordrade uppgifter,---har laget för närvarande åtta till arbete oförmögna

medlemmar, av vilka sex tidigare åtnjutit understöd, medan två avgått

efter den tidpunkt, då laget upphörde att utbetala understöd.

I nedanstående förteckning hava sammanställts namnen å dessa personer,

deras födelseår, den tidpunkt, då

lagda understödsbelopp, de åtnjutit.

de upphört att

arbeta,

och det

saraman-

Namn

Födelsedatum

Avgåni

''sdntum

Understöd

Frans Oskar Johansson .....................

...... V„ 1852

7,

1904

14,771:7 5

Johan Oskar Höglund........................

....... 27/., 1843

lu

1908

12,415:02

Fredrik August Åberg .....................

....... "/jo 1846

",

1910

ll,185:oi

Anders Gustaf Runngren .................

........ "jo 1865

7,

1918

5,301:6 8

Anders Gustaf Larsson .....................

........ 1 , 186(i

7,

1921

900: oi

Carl Theodor Andersson ...................

........ 21/, 1857

7,

1922

433:3 3

Bernhard Gottfrid Löfgren

........ 1 /, 1867

1922

—

Johan Ture Törnblom........................

....... 27„ 1868

Vo

1923

—

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

Såsom av ovanstående sammanställning framgår, hava de av lagets medlemmar,

som tidigare åtnjutit understöd i medeltal för år uppburit följande

belopp: Johansson 809 kronor, Höglund 856 kronor, Åberg 895 kronor,

Runngren 1,178 kronor, Larsson 720 kronor ocli Andersson 866 kronor.

Med hänsyn härtill och till vad kontrollstyrelsen i det föregående anfört

finner sig kontrollstyrelsen böra föreslå, att till var och en av ovannämnda

åtta personer måtte av allmänna medel under deras återstående livstid utgå

ett belopp av 800 kronor för år att utbetalas i efterskott kvartalsvis med

200 kronor.

Det kunde synas, som om såsom eu konsekvens av ovannämnda förslag

borde följa, att de nu arbetsföra medlemmar av laget, som bidragit till utbetalande

av understöd åt icke arbetsföra medlemmar av laget, åtminstone

borde gottgöras för de belopp, som de för detta ändamål irtbetalt, då de

sannolikt icke kunna påräkna att komma i åtnjutande av understöd från

laget, då de själva bliva oförmögna till arbete. Principiellt finner kontrollstyrelsen

intet att erinra häremot, men med hänsyn till vad styrelsen i det

föregående anfört rörande lagets nuvarande ställning och framtida utsikter

i ekonomiskt avseende, liar kontrollstyrelsen dock icke funnit tillräckliga

skäl föreligga för ett förslag i denna riktning.»

I anledning av kontrollstyrelsens nu återgivna utlåtande har vindragarlaget

den 17 mars 1924 till finansdepartementet inkommit med en skrift i ämnet.

I nämnda skrift framhålles, att kontrollstyrelsen, då den avstyrkt ersättning

till lagets arbetsföra medlemmar, såsom stöd härför åberopat dels lagets

nuvarande ställning dels dess framtida utsikter i ekonomiskt avseende. Det

vore riktigt, att lagets arbetsföra medlemmar hittills av arbetet inom laget

åtnjutit en torftig bärgning. Lagets största inkomstkälla — tappning och

lagring av spirituösa — sinade dock redan och kunde förväntas bliva alldeles

uttömd under den närmaste framtiden. Det vore ock fullständigt uteslutet, att

lagets medlemmar kunde skaffa sig försörjning inom annat yrke, då den

yngste vore 43 år. Lagets brydsamma läge förhindrade därjämte antagandet

av nya medlemmar. Så småningom bleve därigenom lossningsarbetet för

tungt, och lagets medlemmar vore då hänvisade till det lättare arbetet med

tappning och lagring, men just detta lättare arbete vore laget numera i det

närmaste berövat. Tappning av vin och sprit, som år 1912 hade inbringat

12,395 kronor, hade nämligen år 1923 inbringat 2,022 kronor och under innevarande

år allenast 70 kronor 77 öre. Under erinran att kontrollstyrelsen

icke principiellt funnit sig hava något att erinra mot att lagets medlemmar

bereddes gottgörelse för de belopp, som de själva utgivit till lagets pensionärer,

hemställde laget slutligen om att de medlemmar av laget, för vilka

kontrollstyrelsen icke tillstyrkt något understöd, åtminstone måtte få åter,

vad de inbetalt för pensionering av äldre kamrater.

Dep artementsct''<ifen.

Av den av kontrollstyrelsen verkställda utredningen samt vad övrigt

i ärendet förekommit framgår, att vindragarlaget för närvarande befinner

sig i ett ekonomiskt betryckt läge främst på grund av minskade inkomster

av arbete med vin och sprit. Såsom kontrollstyrelsen jämväl

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr 187.

23

framhållit, är det emellertid icke desto mindre förenat med svårigheter

att avgöra, till vilken grad denna minskning av inkomsterna har

sin orsak i rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande. Att laget

numera i det närmaste förlorat allt arbete med tappning och lagring för

privatpersoners och vinagenters räkning, varav laget, såsom det uppgives,

tidigare åtnjutit icke obetydlig inkomst, lärer dock vara att tillskriva

rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande och partihandelns koncentration.

Då tappning och lagring av viner väl allt framgent lärer

komma att utföras av partihandelsbolagen, torde det ock vara sannolikt,

att inkomstminskningen till viss grad kommer att bliva beståndande.

På sätt kontrollstyrelsen anfört hava emellertid lagets arbetsföra

medlemmar hittills åtnjutit inkomster, som, om än blygsamma,

dock icke varit väsentligt mindre än de inkomster, arbetsdugliga medlemmar

av laget under tidigare år åtnjutit. I lagets senaste skrift bestrides

icke heller detta förhållande. Men laget framhåller, att en bestämd

vändning i detta avseende numera inträtt och finner sig icke våga hoppas på

eu gynnsam utveckling i framtiden. I anledning härav finner jag mig böra

erinra därom, att en väsentlig del av lagets inkomst alltid härflutit från arbete

med andra varor än vin och sprit. Så länge dessa inkomster stå laget

till buds, torde lagets medlemmar icke kunna anses helt nödställda. Skulle

åter en större eller mindre minskning inträda i fråga om dessa inkomster, lärer

den i varje fall icke vara beroende på några av statsmakterna vidtagna åtgärder

och sålunda ej heller utgöra skäl för understöd från det allmännas sida.

Med hänsyn härtill och då det arbete — särskilt lossningsarbete — varmed

lagets medlemmar sysslat, näppeligen kan sägas hava varit av så

speciell art, att det är uteslutet, att de framdeles, om lagets inkomster

skulle sjunka än ytterligare, skulle kunna förskaffa sig inkomst genom

arbete, som lagets medlemmar tidigare ej tagit befattning med, har jag i

likhet med kontrollstyrelsen ej kunnat finna tillräckliga skäl föreligga för

utbetalande av ersättning av allmänna medel till de medlemmar av laget,

som för närvarande äro arbetsföra.

Såsom framgår av uppgifter, lämnade av vindragarlaget, har laget efter

den 1 oktober 1922 icke ansett sig i stånd att utbetala understöd till de

medlemmar av laget, som på grund av ålder eller av annan anledning äro oförmögna

till arbete. Dessa hava under den tid, de varit arbetsföra, med delvis

jämförelsevis betydande belopp bidragit till pensionering av de medlemmar

av laget, som då varit oförmögna till arbete. Vid sådant förhållande och då

anledningen till att laget numera icke längre kan utbetala understöd närmast

är att söka i den delvis på grund av rusdrycksförsäljningsförordningens

genomförande minskade inkomsten av arbete med vin och sprit, lära goda

skäl kunna anses föreligga för det allmänna att träda hjälpande emellan.

Så mycket mindre betänkligheter lärer detta möta, som de belopp, det kan

bliva fråga om, äro relativt obetydliga. I vindragarlagets senaste skrift

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Beredande av

medel för

ersäitninqar

och understöd.

Hemställan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

uppgives, att, utöver de av kontrollstyrelsen omförmälda åtta medlemmarna

av laget, finnas ytterligare fem medlemmar, som äro att anse såsom oförmögna

till arbete. De skäl, som jag nyss angivit, synas mig tala för

utbetalande av understöd jämväl till dem, förutsatt att de styrka sig vara

oförmögna till arbete.

På grundval av de understödsbelopp, som vissa av de nu icke arbetsföra

medlemmarna av laget tidigare åtnjutit ifrån detsamma, bar kontrollstyrelsen

föreslagit, att det årliga understödsbeloppet skulle fastställas

till 800 kronor att utbetalas med en fjärdedel eller 200 kronor i efterskott

kvartalsvis. Det torde emellertid enligt min mening kunna ifrågasättas,

huruvida icke ett på sådant sätt utmätt belopp är något för högt. För

min del har jag — med hänsyn jämväl till de blygsamma belopp, som i

understöd pläga tilldelas statens egna befattningshavare, vilka ej äga rätt

till pension — funnit mig böra föreslå ett årligt understöd till icke arbetsföra

medlemmar av vindragarlaget, vilka styrka sig vara i behövande omständigheter,

med 600 kronor.

I enlighet med kontrollstyrelsens hemställan torde såväl de ersättningssummor,

vilka föreslagits för vissa vintillverkare, som de årliga understödsbelopp,

vilka enligt mitt förslag skulle utgå till vissa icke arbetsföra medlemmar

av vindragarlaget, böra bestridas ur statsverkets fond av rusdrycksmedel.

I överensstämmelse med vad jag förut anfört får jag hemställa, att Kung].

Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta

dels att till aktiebolaget Skånska fruktvin- och likörfabriken i Bjuf, aktiebolaget

önos i Tollarp samt firman B. P. Gullbergh i Malmö må ur statsverkets

fond av rusdrycksmedel utbetalas följande belopp, nämligen till aktiebolaget

Önos femtiotusen kronor samt till envar av de båda övriga tjugufemtusen

kronor, allt under villkor att i enlighet med Kung]. Maj:ts

bestämmande före utbetalningen sådana åtgärder vidtagas, att någon tillverkning

av rusdrycker icke vidare må kunna utan särskilt tillstånd be

drivas i de lokaler, vilka av ersättningstagarna tidigare j för sådant ändamål

begagnats, ävensom att ersättningstagarna skriftligen förbinda sig att icke

framdeles mot statsverket framställa några ersättningsanspråk i anledning

av deras tidigare bedrivna tillverkning av rusdrycker;

dels ock att till de medlemmar av vindragarlaget i Stockholm, som nu

äro varaktigt oförmögna till arbete, må ur statsverkets fond av rusdrycksmedel

under vederbörandes återstående livstid, så länge arbetsoförmågan varar

och vederbörande styrker sig vara i behövande omständigheter, årligen utbetalas

ett belopp av sexhundra kronor att utgå med en fjärdedel eller etthundrafemtio

kronor kvartalsvis i efterskott från och med tredje kvartalet

år 1924.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifalla och förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bil. litt... vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

E. Regnér.

Bihang till riksdagens protokoll 192\. 1 samt.

U8 höft. (Nr 187.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:237 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ersättning till vissa vintillverkare samt vissa medlemmar av vindragarlaget i Stockhol s. 1 i texten
  2. SU 1924:94 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till vissa vintillverkare samt vissa medlemmar av vindrag arlag et i Stockholm jämte en i a1 i texten