Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående postgirorörelse

1924-03-14 · 35 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1924:209, Med förslag till förordning angående postgirorörelse

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

1

Nr 209.

Kungl. Maj\ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående postgirorörelse; given Stockholms

slott den 14 mars 1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning angående postgirorörelse.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Liiheck.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 170 höft. (Nr 209 )

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Eungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till

förordning angående postgirorörelse.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Postverket bedriver postgirorörelse i ändamål att underlätta betalningsrörelsen

och befrämja sådana betalningsmetoder, som äro ägnade att minska

användandet av kontanta penningar.

2 §.

Postgirorörelsen förmedlas av de fasta postanstalterna i riket samt, i den

utsträckning, generalpoststyrelsen bestämmer, av lantbrevbärare.

3 §.

Den, som önskar erhålla konto i postgirorörelsen (postgirokonto), har att

inbetala visst grundbelopp, som ej må från kontot uttagas förr än tre månader

efter skedd uppsägning av kontot. Grundbeloppets storlek bestämmes av generalpoststyrelsen,

dock ma det ej utan Kungl. Maj :ts medgivande sättas högre

än 50 kronor.

4 §.

Å postgirokonto må inbetalningar verkställas av såväl kontoinnehavaren

själv som envar annan.

5 §•

Av det å postgirokonto innestaende tillgodohavande må belopp enligt kontoinnehavarens

förfogande överföras till annat konto (girering) eller ock kontant

utbetalas.

6 §.

Postverket äger i postgirorörelsen uppbära följande avgifter:

1) för varje inbetalning av högst 50 kronor..........10 öre

» » » överstigande 50 kronor.........20 » ;

2) för varje utbetalning

en grundavgift av 5 öre samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 200. 3

en tilläggsavgift av 2 öre tör värjo påbörjat hundratal kronor av det belopp,

som skall utbetalas.

För girering utgår ingen avgift.

Inbetalningsavgiften redovisas med frimärken. Utbetalningsavgiften debiteras

det konto, från vilket beloppet avföres.

Inbetalningsavgift utgår icke för belopp, som med posten försänts till kontoinnehavaren

för att kontant utbetalas till honom av postanstalt, men som,

på hans begäran, i stället gottskrives hans postgirokonto.

7 §•

Brev i ärende angående postgirorörelsen från kontoinnehavare till det postkontor,

där hans konto föres, är portofritt, därest för ändamålet användes särskilt,

genom postverkets försorg tillhandahållet kuvert. Användes annat kuvert,

erlägges vanligt brevporto.

8 §.

Postverket svarar gentemot kontoinnehavare för utförandet i enlighet med

för postgirorörelsen gällande bestämmelser av de till postverket ingångna

uppdrag.

Ersättning från postverket utgår icke för skada eller förlust, som förorsakats

genom försenad expedition.

9 §.

Kungl. Maj :t bestämmer, huruvida och efter vilka grunder ränta å medel, som

innestå å postgirokonto, skall gottgöras kontoinnehavare.

10 §.

Före januari månads utgång varje år har postverket att tillställa innehavare

av konto, varå inbetalning, uttagning eller girering under nästföregående år ägt

rum, besked rörande kontots ställning vid utgången av sistnämnda år. Av beskedet

bör jämväl framgå storleken av den ränta, som för året må hava tillgodoförts

kontoinnehavaren. Anmärkning mot beskedet skall skriftligen göras hos

generalpoststyrelsen inom utgången av det år, beskedet utfärdats. Har sådan

anmärkning icke gjorts, anses kontoinnehavaren hava godkänt beskedet, och

skall förty vid senare anförda klagomål det hos postverket förda kontot äga

vitsord.

11 §■

Innestå medel å postgirokonto, varå under loppet av tio år någon omsättning

(inbetalning, uttagning eller girering) icke förekommit, och har i avseende å

dylik fordran icke vidtagits sådan åtgärd till fordringsrättens bevarande, som

i förordningen den 4 mars 1862 i fråga om tioårig preskription och årsstämning

föreskrives, skola medlen tillfalla postverket och tillgodoföras postgirorörelsen,

dock med rätt för generalpoststyrelsen att till vederbörande återbetala beloppet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

12 §.

De i postgirorörelsen innestående medel äger generalpoststyrelsen förvalta och

fruktbargöra enligt grunder, som av Kungl. Maj:t bestämmas.

13 §.

Där kontoinnebavare i bedräglig avsikt söker förfoga över större belopp än

det, vartill hans tillgodohavande lämnar tillgång, eller eljest särskilda skäl därtill

föranleda, må generalpoststyrelsen förordna, att hans postgirokonto skall

upphöra och därå innestående medel omedelbart utbetalas till kontoinnehavaren.

14 §.

Enskilds förhållande till postgirorörelsen må icke i oträngt mål yppas.

15 §.

Bestämmelser angående postverkets deltagande i postgiro- eller annan motsvarande

rörelse med främmande länder meddelas av Kungl. Maj:t.

16 §.

De ytterligare föreskrifter, som finnas erforderliga för postgirorörelsen, må,

i den mån de ej meddelas av Kungl. Maj :t, utfärdas av generalpoststyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1925.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20!).

5

Utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den li mars 1924.

N dåvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks vok

Wörtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lubeck:

På hemställan av chefen för civildepartementet uppdrog Kungl. Maj:t den

9 oktober 1917 åt en kommitté att verkställa utredning beträffande införande i

vårt land av postcheckrörelse, av skål, till vilka jag sedermera återkommer, i det

följande benämnd postgirorörelse. Till ordförande i denna kommitté — den

s. k. postcheckkommittén — förordnade Kungl. Maj:t generalpostdirektören

A. J. Juhlin samt till ledamöter bankdirektören F. A. A. Grönwall, ledamoten

av riksdagens andra kammare, direktören O. A. E. Lithander, fullmäktigen i

riksbanken, vice häradshövdingen S. T. W. Philipson samt postdirektören T. G.

B. Wennqvist. Kommittén, som den 20 oktober 1919 avgav utlåtande och förslag

i ämnet, förordade enhälligt införande i Sverige av denna rörelsegren.

Över kommittéförslaget avgåvos yttranden av fullmäktige i riksbanken, generalpoststyrelsen,

kommerskollegium, bank- och fondinspektionen samt svenska

bankföreningen.

Sedan därefter chefen för finansdepartementet tillkallat sakkunniga för utredning

av frågan om postsparbankens omorganisation, uttalade sig även dessa

sakkunniga om postgirorörelsens införande i Sverige. Med hänsyn till de många

beröringspunkter, de sakkunniga ansågo förefinnas mellan postsparbanks- och

postgirorörelserna, funno de, att sistnämnda rörelse borde införas i samband med

postsparbankens omorganisation, och framlade jämväl förslag till förordning

angående postverkets postsparbanks- och postgirorörelser.

De sakkunnigas förslag blev i allt väsentligt av Kungl. Maj:t upptaget i proposition,

nr 152, till 1922 års riksdag angående omorganisation av postsparbanken

och införande av postgirorörelse m. m.

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts proposition, i vad densamma avsåg postsparbankens

införlivande med postverket. Med hänsyn till de mycket olika

meningar, som kommit till synes rörande såväl frågan om införande av postgirorörelse

som beträffande viktiga detaljer i förslaget, särskilt själva organisations
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Postgiro
rörelsens
innebörd.

frågan, och då riksdagen icke fann sig kunna på den föreliggande utredningen

grunda ett bestämt omdöme om förslaget, fann riksdagen ifrågavarande proposition,

i vad densamma avsåg införande av postgirorörelse i Sverige, icke böra

föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Härefter har riksräkenskapsverket i en den 30 oktober 1923 dagtecknad skrivelse

hemställt, att Kungl. Maj:t ville framlägga proposition om införande av

ifrågavarande rörelsegren.

Slutligen har generalpoststyrelsen i skrivelse den 11 januari 1924 gjort en

liknande hemställan. Till de olika framställningarna i ämnet skall jag i det följande

återkomma.

Innan jag övergår till frågan, huruvida postgirorörelse över huvud taget bör

införas i Sverige, torde jag få lämna en kortfattad redogörelse för vad postgirorörelsen

innebär.

Postgirorörelsen kan anses vara en förenklad och förbättrad samt under mera

bankmässiga former bedriven postanvisningsrörelse och innebär, att postverket

mera direkt än genom övriga postala verksamhetsgrenar medverkar vid verkställandet

av likvider.

Till förmedling av betalningar har postverket sedan länge lämnat sin medverkan.

Från början inskränkte sig postverkets medverkan i betalningsrörelsen

till att under särskilt betryggande former — under rekommendation och assurans

— befordra brev innehållande penningar eller bankanvisningar. Genom postanvisningens

införande ställde sig postverket mera direkt i betalningsrörelsens

tjänst med anlitande därvid av sina egna kassaförlag. Postanvisningsrörelsen

har år från år utvecklats till en betydelsefull faktor i det ekonomiska livet.

I anslutning till postanvisningsrörelsen bedriver postverket postförskotts- och

inkassering srörelse. Även genom dessa rörelsegrenar medverkar postverket i

den allmänna betalningsrörelsen.

Under senare tid har postverket i stor utsträckning tagits i anspråk för betalningar

mellan staten och den enskilde.

Från år 1915 har postverket sålunda övertagit hela det bestyr med stämpelförsäljningen,

som förut ålegat statskontoret. Samtidigt med fögderiförvaltningens

omorganisation följde postverkets övertagande av kronoskatteuppbörden

för landsbygden. Med ingången av år 1923 inorganiserades postsparbanken i

postverket, vilket redan förut och alltsedan postsparbankens inrättande år 1883

förmedlat postsparbankens mellanhavande med dess delägare. Postanstalterna

utbetala vidare pensioner och understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring

samt emottaga inbetalningar till den på frivilliga avgifter grundade

pensionsförsäkringen.

Därjämte har postverket medverkat vid försäljning och utbyte av statens

premieobligationer.

Följande siffror avseende år 1922 visa omfattningen i avrundade tal av några

av de nyss nämnda rörelsegrenarna:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

7

postanvisningar (utom vissa skattepostanvisningar) . . .

skattepostanvisningar (för vilka avgift utgår enligt särskilda

grander).................

stämpelavgift för stämplade handlingar av olika slag

försålda stämplar.................

insättningar i postsparbanken............

nttagningar i > ............

pensionsutbetalningar...............

Antal

Belopp

Kronor

15,800,000

1,112,000,000

1,570,000

111,000,000

—

10,000,000

—

37,000,000

635,000

45,000,000

251,000

31,000,000

2,700,000

32,000,000

Av nu anförda siffror torde tydligt framgå, att postverket redan nu såväl

tager verksam del i den allmänna betalningsrörelsen som ock i stor utsträckning

förmedlar betalningar mellan staten och den enskilde.

Införandet av postgirorörelse i Sverige skulle därför icke innebära, att postverket

ålades nya och för dess verksamhet främmande uppgifter, men väl en

viss omläggning av den betalningsrörelse, som redan nu förmedlas av postverket,

samt en utvidgning av densamma.

Förfaringssättet vid verkställande av likvider genom postgirorörelsen är synnerligen

enkelt. Den, som så önskar — enskild person, bolag, förening o. s. v.

— låter åt sig öppna ett konto hos postverket. Å detta konto kunna såväl kontoinnehavaren

själv som andra verkställa inbetalningar. För ändamålet användes

en anvisning, benämnd exempelvis inbetalningskort, vilken ställes till

kontot. En köpman kan vid utsändande av räkningar anmoda gäldenärerna

att verkställa likviderna genom insättning å hans konto hos postverket. Då betalningarna

fullgöras på detta sätt, gå de av gäldenärerna utställda inbetalningskorten

till fordringsägarens konto, vilket krediteras de influtna beloppen.

Å en inbetalningskortet vidfogad kupong, vilken skall innehålla uppgift å avsändare

och inbetalt belopp, kan gäldenären därjämte skriva ett meddelande till

fordringsägaren. Sedan beloppen gottskrivits dennes konto, frånskiljas kupongerna

av posten och översändas i brev till kontoinnehavaren.

Då kontoinnehavaren själv har att verkställa betalningar, uppdrager han åt

posten att från hans konto tillställa mottagarna de belopp, som skola betalas.

För detta ändamål använder han en särskild handling, benämnd exempelvis utbetalningskort,

vilken han i kuvert, som tillhandahålles honom av postverket,

översänder till det postkontor, där hans konto föres. Sedan hans konto debiterats

med det belopp, som skall utbetalas, översändes beloppet medelst en anvisning

till mottagaren, vilken utbekommer beloppet på ungefär samma sätt

som medelst en vanlig postanvisning. Det kan ordnas så, att utbetalningskortet

kan användas även såsom anvisning, i det anvisningens text anbringas

på kortets baksida. Om kontoinnehavaren vill medsända ett skriftligt meddelande

till mottagaren, behöver han blott ifylla en utbetalningskortet vidhäftad

kupong, som åtföljer kortet till det postkontor, där hans konto föres, och,

om utbetalningskortet tillika tjänstgör som anvisning, därifrån till mottagaren,

som avskiljer kupongen.

För såväl in- som utbetalning i postgirorörelsen utgå avgifter, vilka emeller
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

tid äro förhållandevis låga och i allmänhet lägre än om betalning verkställes på

annat sätt, t. ex. genom postanvisning eller genom penningars försändande i

värdebrev.

Om såväl betalaren som betalningsmottagaren hava postgirokonto, sker likviden

lämpligast genom överföring (girering) av beloppet från den förres konto

till den senares konto. För ändamålet användes en handling liknande nyss

omförmälda utbetalningskort, vilken insändes till det postkontor, där betalarens

konto föres. Betalaren har även i detta fall tillfälle att meddela sig med

betalningsmottagaren.

Fördelarna av betalning genom postgirorörelsen äro uppenbara. Den, som har

postgirokonto och låter ingående likvider gottskrivas detta konto, blir befriad

från det besvär och även de risker, som äro förenade med handhavandet av

kontanta pengar. I stället för att mottaga likvider i värdebrev och postanvisningar,

som skola kvitteras och avhämtas från posten, vilket föranleder personliga

besök å posten eller budskickning, erhåller kontoinnehavaren varje dag, då

omsättning ägt rum, från det postkontor, där hans konto föres, en försändelse

med en uppgift å de belopp, som av olika gäldenärer inbetalts på hans konto, och

med de meddelanden, dessa skrivit till honom angående likviderna. För att

ytterligare kontrollera kontot erhåller han gång efter annan kontoutdrag från

posten. Därest han icke har omedelbart behov av å kontot innestående medel

för egna betalningar, kan han insätta dem å bankräkning, en transaktion, som

åtminstone i vissa fall kan verkställas av postverket för hans räkning, utan

att han själv behöver kontant uttaga beloppet.

Men även den, som icke själv har postgirokonto, har vid verkställande av likvid

till en kontoinnehavare en viss fördel, nämligen förmånen av lägre avgift

än om likviden verkställes på annat sätt.

Den ur alla synpunkter bästa och enklaste betalningsformen är genom överföring

av beloppet från ett konto till ett annat. Detta betalningssätt förutsätter

emellertid, att såväl betalaren som betalningsmottagaren hava konto, och kan

självfallet icke taga någon större omfattning, förrän postgirorörelsen räknar ett

förhållandevis stort antal deltagare. I de länder, där postgirorörelse finnes införd,

har det också visat sig, att detta betalningssätt haft -en procentuellt taget

obetydlig användning omedelbart efter rörelsens införande, men att antalet genom

överföring verkställda likvider år från år ökats. I avseende å genom överföring

likviderade belopp kan förtjäna omnämnas, att i vissa länder ända till

80 % av hela omsättningen i postgirorörelsen likviderats på detta sätt.

Sistnämnda betalningssätt är ur allmänt ekonomisk synpunkt det förmånligaste,

enär härvid inga kontanta medel tagas i anspråk. Likviden verkställes

genom en enkel bokföringsåtgärd. I främmande länders postgirosystem

har särskild vikt lagts vid gireringen, och i regel är denna betalningstransaktion

avgiftsfri.

Postgirorörelsen har i alla länder, där denna verksamhetsgren införts, vunnit

stor anslutning. I detta hänseende må framhållas, att postgirorörelse numera

finnes införd bl. a. i Österrike, Ungern, Italien, Schweiz, Frankrike,

Tyskland, Nederländerna, Belgien, Danmark m. fl. länder. Däremot har denna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj:ts proposition nr äOO.

9

rörelsegren icke mlörts i England och Ain enka, givetvis av den anledningen,

att i dessa länder checkbetalning av ålder iörekoniincr i sådan utsträckning,

att något behov av postverkets medverkan på detta område icke förelegat. 1

snart sagt alla andra länder av någon betydenhet har postgirorörelsen införts

och, efter vad jag inhämtat, överallt rönt en avgjord framgång och så gott som

undantagslöst givit ett mycket gott ekonomiskt utbyte för vederbörande postverk.

Som exempel på vilken anslutning rörelsen vunnit må omnämnas, att

postgirorörelsen i Schweiz räknar cirka 45,000 kontoinnehavare med en omsättning

av i svenskt mynt omkring 12 miljarder kronor och att i Tyskland antalet

kontoinnehavare uppgår till omkring 700,000.

Ehuru postgirorörelsen kan med fördel användas av alla, som hava att mottaga

eller verkställa likvider, lämpar sig denna rörelsegren särskilt väl för

regelbundet återkommande betalningar, såsom av försäkringspremier, föreningsavgifter,

telefon- och telegramavgifter, avgifter för förbrukad gas och

elektricitet o. s. v. I fråga om sådana betalningar, som skola regelbundet fullgöras

till stat och kommun, är i vissa främmande länder så ordnat, att efter

överenskommelse mellan kontoinnehavaren och vederbörande kommunala eller

statliga institution de belopp, som skola erläggas, utan vidare debiteras kontoinnehavarens

konto och tillgodoföras institutionens konto, varefter de kvitterade

räkningarna från posten översändas till kontoinnehavaren.

De fördelar, betalning genom postgirorörelsen erbjuda, kunna sammanfattas

sålunda: Den, som icke själv har postgirokonto men som verkställer betalning

till kontoinnehavare genom insättning å dennes konto, har förmånen av

relativt billiga avgifter. För kontoinnehavare medför rörelsen en betydande

besparing i arbete och kostnader vid verkställande och emottagande av likvider

samt enkelhet och reda i hans kassarörelse. För det allmänna kan

postgirorörelsen medföra en minskning i användandet av de kontanta betalningsmedlen

och därigenom utöva ett gynnsamt inflytande på penningomloppet. För

postverket slutligen innebär postgirorörelsen en koncentrering av betalningsrörelsen

inom verket.

Som i det föregående omnämnts, utgå för in- och utbetalningar särskilda avgifter.

Dessa utgöra en väsentlig del av inkomsterna i postgirorörelsen. En

icke obetydlig inkomst tillföres rörelsen dessutom i form av ränta å sådana

i postgirorörelsen innestående medel, som kunna givas en räntebärande placering.

De medel, som inbetalas å postgirokonto för att hållas i beredskap

för kommande utbetalningar, bliva under längre eller kortare tid innestående

i rörelsen. Då inbetalning verkställes vid en postanstalt, åtgår naturligen någon

tid, innan beloppet blir gottskrivet betalningsmottagarens konto och kan av

kontoinnehavaren användas för egna betalningar. Då belopp skall för hans

räkning kontant utbetalas vid postanstalt, tager jämväl postbefordringen av

betalningsuppdraget en viss tid i anspråk, varjämte det kan förekomma, att

den, till vilken beloppet skall utbetalas, icke omedelbart från postverket utkvitterar

beloppet. I samma mån som betalning genom girering på grund

av ökad anslutning till rörelsen vinner större utbredning, komma de medel,

som av allmänheten anförtros åt postgirorörelsen, att bliva innestående under

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Bör postgirorörelsen

införas

i Sverige!

Bank- ocli

fondinspektionen.

längre tid, enär vid likvid medlen ej uttagas ur rörelsen utan allenast bokföras.

Till viss del behöva dessa i postgirorörelsen innestående medel icke

hållas i beredskap för mötande av utbetalningar utan kunna användas för andra

ändamål. Erfarenheten har givit vid handen, att trots de stora och ständiga

växlingar, varje särskilt konto kan förete, det sammanlagda beloppet av kontoinnehavarnas

tillgodohavanden är tämligen konstant. I varje fall har detsamma

sällan att uppvisa någon större förskjutning nedåt. Vid sådant förhållande

kan en rätt avsevärd del av ifrågavarande medel givas en placering, som tillförsäkrar

rörelsen ränteinkomst, utan att kontoinnehavares rätt att förfoga över

sitt tillgodohavande på något sätt äventyras.

Av synnerlig vikt för rörelsens ekonomi är givetvis även, att omkostnaderna

för rörelsen genom en ändamålsenlig organisation av bokföringsarbetet kunna

hållas inom snäva gränser.

För att postgirorörelsen skall kunna giva ett gott ekonomiskt utbyte, kan bokföringsarbetet

icke lämpligen utföras vid samtliga postanstalter, utan måste härvid

så ordnas, att detta arbete kan i möjligaste mån centraliseras. Härigenom vinnes

den fördelen, att arbetsbesparande maskiner kunna i stor omfattning användas

och att arbetet kan utföras med en förhållandevis billig arbetskraft. I främmande

länder är också ifrågavarande arbete i regel centraliserat till ett enda eller

ett fåtal kontor, som uteslutande syssla med den i postgirorörelsen förekommande

bokföringen. Till denna fråga, som berör själva organisationen, skall

jag i det .följande återkomma.

Efter denna redogörelse för postgirorörelsen i dess allmänna drag kommer

jag nu till frågan, om erforderliga förutsättningar föreligga för postgirorörelsens

införande i vårt land.

över den av mig tidigare omnämnda framställningen från generalpoststyrelsen

om åtgärders vidtagande för rörelsens införande i Sverige hava efter remiss

yttranden avgivits av bank- och fondsinpektionen, kommerskollegium, fullmäktige

i riksbanken och i riksgäldskontoret, riksräkenskapsverket, statens besparingskommitté,

vilken samtidigt avgivit infordrat yttrande över riksräkenskapsverkets

framställning i samma ämne, samt av svenska bankföreningen.

I själva huvudfrågan, huruvida postgirorörelsen bör införas i vårt land, innehålla

dessa yttranden i huvudsak följande.

I utlåtande den 5 februari 1924 framhåller bank- och fondinspektionen,

att inspektionen redan i sitt yttrande över postcheckkommitténs förslag givit uttryck

för sin tveksamhet, huruvida en postgirorörelse i vårt land kunde komma

att erhålla en mera avsevärd omfattning. Även om inspektionen icke blivit övertygad,

att något mera allmänt behov av ett införande av en dylik rörelse förelåge,

hade inspektionen likväl emot de skäl, som kommittén anfört för sin uppfattning,

icke ansett sig böra avstyrka en sådan anordning.

Den vidare utredning av frågan, som sedermera verkställts, hade icke givit

inspektionen anledning att frångå sin tveksamhet beträffande postgirorörelsens

behövlighet för våra förhållanden. I allt fall borde man vid ett eventuellt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 200. 11

införande av postgirorörelsen framgå med stor försiktighet i organisatoriskt

hänseende. > )

Kommerskollegium anför i utlåtande den 7 februari 1924, bland annat, följande

:

»I underdånigt utlåtande den 31 januari 1920 över postcheckkommitténs den

20 oktober 1919 avgivna utlåtande och förslag beträffande införande av postcheckrörelse

framhöll kollegium, att det vid övervägande av de skäl, som i ärendet

anförts för och mot införande av postcheckrörelse i vårt land, syntes kollegium

vara förenat med avsevärda svårigheter att kunna bedöma, huruvida,

frånsett den postala synpunkten, de med dess införande förbundna avsevärda

statliga kostnader motsvarades av fördelarna därmed, helst som likvideringar

medelst postcheck merendels på grund av själva organisationen icke skulle kunna

ske med den snabbhet, som från affärssynpunkt skäligen kunde krävas och

som med redan tillämpade betalningssätt ernåddes. I likhet med flera av de av

kollegium i ärendet hörda handelskamrarna höll kollegium även före, att på

grund av de säregna förhållandena i vårt land —- postremissväxelns stora betydelse

för affärslivet samt landets stora areal och ringa folktäthet — postcheckrörelsen

icke så hastigt som i vissa främmande länder komme att vinna insteg.

Särskilt torde det dröja avsevärd tid, innan den för inbesparandet av de kontanta

betalningsmetoderna viktiga gireringen nådde en sådan omfattning, att

postcheckrörelsen ur nationalekonomisk sjmpunkt kunde få någon nämnvärd

betydelse för landet. Då kollegium i sitt ovannämnda utlåtande den 31 januari

1920 likväl principiellt tillstyrkte införande av postcheckrörelse i vårt land, var

det alltså icke utan starka betänkligheter mot densamma. Dessa hänförde sig,

bland annat, till de med rörelsen förbundna avsevärda kostnaderna och närmast

svårigheten att bedöma, huruvida dessa motsvarades av de beräknade fördelarna.

Denna invändning har en helt annan betydelse nu än i början av år 1920. Om

man kunde bortse från densamma då, är detta icke möjligt nu, när mycket långt

gående ansträngningar göras för att nedbringa kostnaderna för statsförvaltningen

och för sådant, ändamål inom skilda grenar av densamma i mycket kännbar

utsträckning kräves uppoffrande av intressen av stor och ej sällan vital betydelse

för det allmänna.

Att i en sådan tid tillskapa en ny statens förvaltningsapparat måste i och för

sig inge starka betänkligheter och kan lätt te sig som en inkonsekvens i statens

allmänna besparingssträvanden. Detta skäl, som allmänt sett talar emot en utökning

just nu av statens uppgifter och organ för dessas handhavande, framstår

i förevarande fall med så mycket större styrka, som behovet av en postcheckrörelse

i vårt land är långt ifrån allmänt erkänt, tvärt om ganska omstritt.»

Kollegium hemställer slutligen, att förslaget om införande av postgirorörelse

icke måtte för närvarande föranleda någon åtgärd.

Fullmäktige i riksbanken framhålla i yttrande den 31 januari 1924, att de

redan i sitt yttrande över postcheckkommitterades förslag uttalat, att postgirorörelsen

syntes kunna i hög grad underlätta verkställande av allehanda betalningar

och i synnerhet betalningar av mindre belopp samt att fullmäktige därför

ansåge sig böra förorda förslaget. Fullmäktige vidhölle samma uppfattning

angående postgirorörelsens allmänna betydelse i fråga om underlättande för

såväl statsinstitutioner som för firmor och enskilda personer vid förmedlande

av likvider. På grund härav ville fullmäktige, som saknade anledning att ingå

Kommors
kolleginm.

Riksbanks
fullmäktige.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Riksgälds
fullmäktige.

Riksräken
skapsverket.

på granskning av föreslagna detaljer för denna rörelses organisation, fortfarande

förorda införande av sådan rörelse.

Fullmäktige i riksgäldskontoret liava i yttrande den 31 januari 1924 såsom sin

mening uttalat, att anledning numera ej syntes föreligga att motsätta sig postgirorörelsens

införande. Den ursprungligen föreslagna organisationen hade nämligen

i det föreliggande förslaget blivit avsevärt förenklad och krävde därigenom

en mindre ökning av arbetskrafter än förut ifrågasatts. Härtill komme

den fördelen, att åtminstone en del av den genom postsparbankens omorganisation

övertaliga personalen kunde beredas sysselsättning vid den nya rörelsen,

som i allt fall beräknades bära sina egna kostnader.

Riksräkenskapsverket, vilket, såsom jag i det föregående omnämnt, gjort

särskild framställning om införande av postgirorörelse, yttrar i utlåtande den 5

februari 1924, bland annat, att riksräkenskapsverket vid avfattandet av denna

sin framställning särskilt uppmärksammat de svårigheter, som med nu gällande

ordning för landsfiskalernas medelsredovisning möta för erhållande av en fullt

effektiv kontroll på dithörande område. Vid sökande efter utvägar för undanröjande

av de missförhållanden, som vidlådde nuvarande redovisningssystem,

hade riksräkenskapsverket tänkt sig, att man genom införande av postgirorörelse

och densammas tagande i anspråk för landsfiskalernas medelsredovisning

skulle kunna vinna vad man i detta fall eftersträvade, nämligen en i möjligaste

mån enkel och effektiv kontroll. Enligt riksräkenskapsverkets mening skulle

införandet av postgirorörelse innebära stora fördelar även på flera andra områden

av den statliga förvaltningen, såsom tjänande till att underlätta penningförmedling

såväl myndigheter sinsemellan som mellan enskilda och myndigheter.

Efter anförande av exempel på postgirorörelsens användning för dylika ändamål

yttrar riksräkenskapsverket:

»Även om inga andra skäl än de här förut nämnda funnes för denna reform,

borde densamma snarast genomföras. Ty enbart statens kontrollbehov

skulle tillfullo uppbära detta nya institut. Men härtill kommer, att om postgirorörelse

komme till användning vid det stora flertalet penningtransaktioner

mellan över- och underordnade statsmyndigheter samt mellan dessa och enskilda,

som ha att göra inbetalningar till, respektive mottaga betalningar från

statens organ, skulle därigenom statsverkets och de affärsdrivande verkens

kassaförlag kunna nedbringas till ett jämförelsevis obetydligt belopp.

Då statsverkets gemensamma giroräkning i riksbanken från och med år 1909

inrättades samt därefter successivt öppnades för statsverkets huvudförvaltningar,

skedde detta visserligen i syfte att ernå personalreduktion (bland annat

lantränteriernas indragning) samtidigt med ett stärkande av kassakontrollen,

men dock i första hand för att nedbringa behovet av kassaförlag.

Det visade sig nämligen, att de femton miljoner kronor, som den tiden

lågo i den s. k. kassaförlagsfonden, icke voro tillräckliga för det löpande behovet,

och att de andra medel, som beräknades kunna under ett års lopp tidvis

disponeras såsom kassaförlag, icke vid varje tidpunkt verkligen vore disponibla,

utan rörelsekapital för statsverket måste ofta uppbringas lånevägen. Fråga

uppstod då att av riksdagen äska ett anslag å riksstaten på ett tiotal miljoner

kronor eller mera för att säkerställa statsverkets kassaförlag. Detta avvärjdes

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200. 13

emellertid genom det grepp på frågan, som inrättandet av statsverkets gemensamma

giroräkning i riksbanken innebar.

Men denna giroräkning har sin begränsning däri, att riksbanken endast har

avdelningskontor i residensstäderna och ett par städer dessutom, vadan giroräkningen

i stort sett icke kan betjäna andra statsverkets ekonomiska organ än

de 47 s. k. huvudförvaltningarna.

Genomföres däremot postgirorörelsen, ernår varje statens medelsförvaltandc

organ samtliga de fördelar, som vunnits genom statsverkets giroräkning, ity att

i landet finnas 3,600 postanstalter, vilka, förutom lantbrevbärarna, kunna på

ett snabbt, enkelt och effektivt sätt förmedla in- och utbetalningar för statsverket.

Och genom att transaktionerna kunna ske — redan nu i full utsträckning

mellan statens olika organ och framdeles mellan staten och enskilda i samma

man, som postgirorörelsen vinner utbredning bland enskilda — genom gillring

och icke nödvändigtvis genom kontanta medel, torde — under förutsättning att

systemet genomföres konsekvent och hos varje statens organ — i utomordentliggrad

behovet av kassaförlag kunna minskas.»

Statens besparingskommitté anför i utlåtande den 9 februari 1924 bland annat

följande:

»Redan vid den diskussion, som kort efter kommitténs tillsättande inom kommittén

ägde rum angående de spörsmål, som kommittén kunde komma att behandla,

bragtes på tal möjligheten att genom införande av postgirorörelse ernå

enklare och bekvämare former för verkställande av likvider såväl mellan enskilda

och statliga myndigheter samt tjänstemän som ock mellan statens olika

organ inbördes.

Med ett införande av postgirorörelse skulle handhavandet av kontanta medel

inom statsförvaltningen i största möjliga utsträckning kunna inskränkas. Kommittén

finner det påtagligt, att redan genom den lättnad i vederbörande redogörares

arbete, som härav skulle bliva en följd, komme att uppstå vissa möjligheter

till besparingar i administrationen. Men jämväl i fråga om kontrollen å

medelsförvaltningen torde postgirorörelsens införande säkerligen erbjuda tillfällen

till förenklingar och därav följande kostnadsminskning. Särskilt i fråga

om de affärsdrivande verken vill det förefalla, som om besparingar i kostnaderna

för medelsredovisningen och kontrollen däröver skulle vara möjliga att vinna

på denna väg. Någon närmare undersökning i detalj för de olika förvaltningsgrenarna

har kommittén icke varit i tillfälle att företaga, men givetvis skall

det vara kommittén angeläget att vid den granskning av organisationen i berörda

avseenden, som det lärer åligga kommittén att verkställa, ägna uppmärksamhet

jämväl åt ifrågavarande synpunkt.

Uteslutet synes i själva verket ej vara, att de obestridliga fördelar, postgirorörelsen

skulle kunna medföra beträffande betalningsväsendet och kontrollen å

medelsredovisningen inom statsförvaltningen, skulle i och för sig uppväga de

merutgifter för postverket, som systemet skulle föranleda.

Däremot har kommittén ej med säkerhet kunnat bedöma, huruvida ett i huvudsak

liknande resultat i nu berörda hänseende skulle kunna vinnas på annan

väg, exempelvis genom en utveckling i viss riktning av det redan förefintliga systemet

med postanvisningar. Det har emellertid velat synas, som om skillnaden

i kostnadshänseende mellan ett postgiroförfarande och en utveckling på antytt

sätt av postanvisningssystemet icke skulle kunna bliva betydande.

Det nu anförda är emellertid ej tillfyllest för att motivera införande av

postgirorörelse för så vitt det gäller andra än statens egna myndigheter och

tjänstemän.

Statens

besparings
kommitté.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Svenska bankföreningen.

Departe
mentschefen.

Nu liar emellertid införandet av postgirorörelse från början och intill sista

tiden motiverats så gott som uteslutande av hänsyn till dess värde för den allmänna

rörelsen — där betydelsen för statsverkets medelsförvaltning omnämnts,

har detta skett mera i förbigående. Man har gjort gällande, att en dylik rörelse

i längden ej kunde undvaras i ett modernt postväsende, att genom dess införande

behovet av kontanta betalningsmedel skulle inskränkas och att rörelsen

komme att bära sig själv. Om införande av postgirorörelse kan anses motiverat

enbart ur sist antydda synpunkter — något som kommittén icke anser sig kunna

med tillförlitlighet bedöma -—- bör såsom ett plus räknas de besparingar, som

kunna vinnas genom bekvämare betalningsformer och effektivare redovisningskontroll

inom statsförvaltningen. I varje fall vill det emellertid synas kommittén,

som om fördelarna med hänsyn till båda de angivna områdena •— statsverkets

medelsförvaltning och den allmänna rörelsen —- tillsammantagna skulle

vara så stora, att all sannolikhet talar för att de skulle mer än uppväga den

merkostnad, som rörelsens införande skulle förorsaka statsverket.

Att det, för den händelse postgirorörelse funnes införd, icke skulle vara

möjligt att på annat lika billigt sätt, exempelvis genom tillämpning av postanvisningsförfarandet,

vinna motsvarande fördelar i avseende å statsverkets medelsförvaltning,

förefaller tydligt. Detta beror uppenbarligen på att för rörelsens

införande alltid kräves en viss grundkostnad, och att utvidgning av rörelsen

intill en viss omfattning kan ske inom denna kostnadsram eller med endast

obetydlig utgiftsökning.»

Kommittén finner övervägande skäl tala för att postgirorörelsen nu införes.

Till kommitténs yttrande, vilket avgivits av herrar Södermark, Kuylenstierna,

Ramström och Örne, har herr Ramström fogat det särskilda uttalande

»att han förordar införande av postgirorörelse endast under förutsättning, dels

att det efter skedd undersökning visar sig, att motsvarande fördelar icke skulle

kunna vinnas genom en rationell omläggning av postanvisningsrörelsen, och dels

att postgirorörelsen förlägges till postsparbanksbyrån, som till en början borde

ensam handhava hela bokföringen, varigenom organisationskostnaden komme att

i möjligaste mån nedbringas.»

Svenska bankföreningen hade redan i sitt yttrande över postcheckkommitténs

utlåtande och förslag intagit en mot postgirorörelsen avvisande hållning. I sitt

nu avgivna yttrande uttalar bankföreningen, att något behov av postgirorörelse

icke kan anses föreligga, särskilt som i Sverige postremissväxeln är ett synnerligen

bekvämt betalningsmedel och bankchecken under de sista tjugu åren alltmer

vunnit användning. Föreningen framhåller särskilt, hurusom under de

fyra år, som förflutit, sedan dess förra yttrande avgavs, kraven på sparsamhet

allt kraftigare gjort sig gällande och att Kungl. Maj:t genom tillsättandet av

statens besparingskommitté till behandling tagit upp frågan om inskränkningar

inom statsförvaltningen. Att utvidga statens verksamhet till nya områden vore,

enligt föreningens mening, ett steg i riktning rakt motsatt den, som funnit ett

uttryck i besparingskommitténs uppdrag.

Såsom av nu anförda yttranden framgår, äro meningarna om lämpligheten av

postgirorörelsens införande ganska delade. Under det att riksbanks- och

riksgäldsfullmäktige, riksräkenskapsyerket samt statens besparingskommitté

tillstyrka förslaget om rörelsens införande, ställer sig bank- och fondinspektio
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

15

nen tveksam inför förslaget. De av kommerskollegium ocli svenska bankföreningen

avgivna yttrandena gå i avstyrkande riktning.

I sistnämnda båda yttranden framhalles angelägenheten av att på allt sätt

begränsa statens utgifter. Till kravet på största sparsamhet i detta hänseende

ansluter jag mig oförbehållsamt. Men jag kan icke finna det förenligt med

verklig sparsamhet att motsätta sig genomförandet av en anordning sådan som

den nu ifrågasatta. Enligt min mening innebär nämligen postgirorörelsens

införande möjligheter till begränsning av statens utgifter för administrationen

och därjämte till ökning av statens inkomster. Statens besparingskommitté har

ju också, såsom framgar av dess yttrande i ämnet, ansett införande av ifrågavarande

rörelse vara ett led i besparingssträvandena.

Såsom skäl mot postgirorörelsens införande bär anförts, att postremissväxeln

och bankchecken gjorde postgirorörelsen överflödig. Med allt erkännande av

postremissväxeln såsom ett praktiskt betalningsmedel kan man icke bortse från

att postgirorörelsen såsom utövad av postverket har förutsättningar att nå väsentligt

längre ut bland folket än den av bankerna förmedlade betalningsrörelsen.

Det är nämligen att märka, att postverket med sina över 3,600 postanstalter

och även genom lantbrevbärarna, vilka skulle i viss mån förmedla betalningar i

postgirorörelsen, kan göra fördelarna av mera moderna betalningsmetoder tillgängliga

för snart sagt varje inbyggare i landet och sålunda även för dem, som

icke äga bankförbindelse.

Vad särskilt beträffar bankcheckerna, torde desamma, även om de under de

senare årtiondena vunnit en allmännare användning, huvudsakligen användas av

personer och firmor med större rörelse. Den dagliga erfarenheten lämnar näppeligen

stöd för antagandet, att checkbetalning skulle komma till någon allmännare

användning inom den mindre rörelsen eller av personer, som icke driva handels-

eller industriverksamhet.

En tillförlitlig uppgift om i vilken utsträckning bankchecken ingår i den allmänna

omsättningen torde icke sta att vinna. Enligt vad för mig uppgivits, företogs

emellertid för några år sedan på enskilt initiativ en räkning av betalningsmedlen

i vissa banker för att''utröna proportionen mellan de olika betalningsmedlen,

checker, postremissväxlar och kontanta penningar. Vid denna räkningkonstaterades,

att av hela omsättningen i medeltal 27 % folio på checkerna, 38 %

pa sedlarna och 35 % på postremissväxlarna. ATd liknande räkningar i engelska

och amerikanska banker hava checkerna befunnits ingå med ända till 99 % av

hela omsättningen. Utan att vilja tillmäta nyss anförda siffror något större

värde vid bedömandet av den föreliggande frågan synas de dock bestyrka det

förut kända förhållandet, att i vårt land kontanta penningar användas i mycket

stor omfattning för verkställande av likvider. Jag anser mig icke heller böra

nu ingå på frågan, om en mera omfattande checkbetalning kan anses vara

av något större intresse ur allmänt ekonomisk synpunkt. I vårt land, där lagstiftningen

först ganska sent kommit att åt checkförfarandet bereda nödigt

rättsskydd, torde checken hava särskilt svårt att uttränga banksedlarna såsom

betalningsmedel.

Postgirorörelsen har icke heller tagit sikte på en mera utbredd checkbetalning

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

i egentlig mening utan fastmera, såsom jag i det föregående påvisat, på en ökad

användning av giroförfarandet, d. v. s. betalning genom överförande av belopp

från ett konto till ett annat. Detta betalningssätt erbjuder även vissa fördelar

framför checkbetalning i egentlig mening, ty under det att den, som mottager

betalning medelst check, i regel icke kan äga full visshet, att täckning finnes för

beloppet, kan för den,som mottager likvid genom beloppets överförande på hans

konto, ingen som helst tvekan råda i detta hänseende, enär beloppet givetvis icke

kan gottskrivas mottagarens konto, förrän detsamma avförts från betalarens

konto.

Frågan om lämpligheten av postgirorörelsens införande i vårt land bör emellertid

ses icke enbart ur synpunkten, vilka fördelar denna rörelsegren kan medföra

för den enskilde eller för den allmänna penningomsättningen. Postgirorörelsen

skulle nämligen innebära beaktansvärda fördelar även för statens egna

betalningar. Denna omständighet synes mig böra tillmätas icke ringa betydelse

vid bedömandet av frågan om rörelsens införande. På sätt riksräkenskapsverket

och statens besparingskommitté framhållit, skulle man vid anlitande för

detta ändamål av postgirorörelsen kunna ernå såväl en effektivare kontroll över

uppbörd och redovisning i statens verksamhet än det nu är möjligt att åstadkomma

som ock en förenkling av medelsförvaltningen och därigenom en minskning

i kostnaderna för densamma. Utan tvivel förekommer på hithörande område

i ganska stor utsträckning, att inom statsförvaltningens olika grenar förhållandevis

dyrbar arbetskraft användes för ganska enkla redovisningsgöromål,

vilka skulle kunna utföras på ett billigare och effektivare sätt genom anlitande

av postgirorörelsen. Denna skulle nämligen för bokföringsarbetet komma att

använda billig arbetskraft och arbetsbesparande maskiner.

Att -—- såsom ifrågasatts i ett till besparingskommitténs utlåtande fogat särskilt

yttrande — ernå samma fördelar genom en utbyggnad av postanvisningsrörelsen,

synes mig icke möjligt.

Sedan ifrågavarande rörelsegren införts i ett stort antal länder, har densamma

liksom övriga postala rörelsegrenar börjat få en internationell prägel, och vid

världspostkongressen i Madrid år 1920 avslöts ett internationellt postavtal på

detta område. Vid införande i Sverige av pöstgirorörelse skulle allmänheten

beredas de förmåner, som en anslutning till den internationella postgirorörelsen

medför, ett förhållande, som icke är utan betydelse vid bedömandet av den föreliggande

frågan.

Med hänsyn till de obestridliga fördelar, postgirorörelsen skulle komma att

medföra, kan jag icke annat än förorda rörelsens införande i vårt land. De invändningar,

som från vissa håll rests häremot synas mig icke kunna tillmätas

avgörande betydelse. Det torde för övrigt kunna sägas, att tidpunkten just

nu ar lämplig för införande av postgirorörelsen, då därigenom sysselsättning

vinnes för viss på grund av postsparbankens omorganisation övertalig personal.

Den lokala Då postgirorörelsen hittills icke införts i vårt land, torde anledningen mindre

Pionen*" ^iava var^ krokan om rörelsens lämplighet för vårt land än delade meningar om

rörelsens organisation.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

17

På sätt jag i det föregående omnämnt kan kontobokföringen av praktiska skäl

icke lämpligen försiggå vid varje postanstalt. I främmande länder är därför

bokföringsarbetet helt och hållet skilt från övrigt postalt arbete och i regel centraliserat

till ett enda eller ett fåtal särskilda kontor, vilka intaga en i organisatoriskt

hänseende självständig ställning i förhållande till de egentliga postkontoren.

Postcheckkommitterade föreslogo på sin tid för Sveriges del en liknande anordning.

Kommitterade hade tänkt sig, att dylika kontor, s. k. postcheckkontor,

skulle till en början inrättas endast å fyra större orter i riket, nämligen i Stockholm,

Göteborg, Malmö och Sundsvall, samt att nya sådana kontor skulle inrättas

i mån av behov, efter Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall.

Postsparbankssakkunnigas majoritet voro av den uppfattningen, att redan

från början borde så ordnas, att delägarnas konton kunde föras vid mer än fyra

kontor. En sa stark begränsning i antalet postgirokontor, som kommitterade

föreslagit, ansågs komma att menligt inverka på postgirorörelsens utveckling,

varför de sakkunnigas flertal funno sig böra förorda, att bokföringen utfördes

vid ett betydligt större antal kontor. Då emellertid ett flertal självständiga

postgirokontor ansags komma att avsevärt fördyra administrationen, voro de

sakkunniga av den meningen, att inga särskilda postgirokontor borde inrättas,

utan att vissa av de redan befintliga postkontoren borde erhålla i uppdrag att

fungera såsom bokföringskontor, d. v, s. föra deltagarnas räkningar. Vid flera

av dessa postkontor skulle också, åtminstone intill dess rörelsen nått någon större

omfattning, bokföringsarbetet enligt de sakkunnigas mening kunna utföras av

postkontorens ordinarie personal utan någon förstärkning. I enlighet med denna

sin uppfattning föreslogo de sakkunnigas flertal, att 13 postkontor i riket

skulle fungera såsom bokföringskontor, varjämte den föreslagna bankbyrån i

generalpoststyrelsen skulle föra deltagarnas inom Stockholms stad samt omgivande

län postgiroräkningar.

I en till de sakkunnigas utlåtande fogad reservation förklarade sig de sakkunnigas

ordförande, generaldirektören Juhlin, bestämt motsätta sig en anordning,

genom vilken bokföringsarbetet skulle komma att utföras jämsides med det

egentliga postarbetet och av samma personal, som utförde detta senare arbete.

Ehuru reservanten ansåge en organisation med självständiga postgirokontor

lämpligast för bokföringsarbetet, funne han sig, med hänsyn till den förändring

i det ekonomiska läget, som inträtt efter det postcheckkommitterade avgivit sitt

förslag, kunna tillstyrka, att till en början inga särskilda postgirokontor inrättades,

utan att bokföringsarbetet i postgirorörelsen skulle utföras vid särskilda

avdelningar inom postkontoren.

I sin förut åberopade framställning av den 11 januari 1924 anför general- Generalpoststyrelsen

i detta hänseende bl. a. följande: poststyrelsen.

»Postanstalterna hava redan nu att taga befattning med en mångfald olika

göromål härrörande såväl av de postala rörelsegrenarna i egentlig mening som

av de övriga uppgifter, som tid efter annan tillförts postverket. Då postanstalter

na komma att mottaga inbetalningar å och verkställa utbetalningar från deltagarnas

i postcheckrörelsen konton samt jämväl i övrigt förmedla kontoinne
Bihang

till riksdagens protokoll 192 b. 1 samt. no käft. (Nr 209.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Eungl. Maj:ts proposition nr 209.

havarnas förbindelser med de kontor, som verkställa bokföringen, kommer postcheckrörelsens

införande att göra samtliga postanstalters arbetsuppgifter än mera

mångskiftande. En anordning, genom vilken till alla dessa arbetsuppgifter

skulle ytterligare läggas själva bokföringsarbetet, skulle, enligt generalpoststyrelsens

bestämda uppfattning, komma att äventyra bokföringsarbetets behöriga

skötande liksom ock att inverka hindrande på fullgörandet av postkontorens övriga

uppgifter.

En sådan anordning skulle även förorsaka postverket dryga kostnader. Varje

omsättning på ett postcheckkonto, vare sig det gäller inbetalning, utbetalning

eller överföring (girering), föranleder en mångfald olika åtgärder, vilka var för

sig icke äro synnerligen arbetskrävande men som sammanlagda taga en icke obetydlig

tid i anspråk. Om bokföringsarbetet skall kunna drivas ekonomiskt, är

det ofrånkomligen nödvändigt, att varje med bokföringen sysselsatt tjänsteman

får ett i möjligaste mån begränsat arbetsområde samt att arbetsmängden inom

detta område blir tillräckligt stor. En dylik specialisering av arbetet, vilken i

fråga om bokföringen i postcheckrörelsen är desto mera nödvändig, som de i rörelsen

förekommande betalningsuppdragen i regel avse förhållandevis små belopp

och avgifterna för de olika uppdragens utförande äro låga, kan givetvis icke

åvägabringas, därest bokföringen skall verkställas av postkontorens personal

jämsides med andra göromål.

Erfarenheterna från främmande länder bestyrka också generalpoststyrelsens

nu uttalade mening, att bokföringsarbetet, om postcheckrörelsen skall kunna

giva ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande resultat, måste hållas skilt

från det egentliga postarbetet och utgöras av särskild, med detta arbete uteslutande

sysselsatt personal.»

I fråga om det antal postkontor, vid vilka bokföringsavdelningar skulle anordnas,

yttrar generalpoststyrelsen:

»Vad vårt land vidkommer, lärer centralisering av postcheckrörelsen till ett

enda bokföringskontor på grund av landets stora utsträckning icke kunna komma

i fråga, utan torde bokföringsarbetet nödvändigtvis böra utföras vid flera

kontor. Beträffande postcheckkommitterades förslag, att till en början endast

fyra postcheckkontor skulle inrättas, nämligen i Stockholm, Göteborg, Malmö

och Sundsvall, förklarade sig generalpoststyrelsen i sitt över postcheckkommitténs

förslag avgivna utlåtande, anse det föreslagna antalet postcheckkontor väl

knappt tillmätt. Den långt gående decentralisering av bokföringsarbetet, som

av postsparbankssakkunnigas majoritet ifrågasatts, finner sig generalpoststyrelsen

emellertid icke kunna tillstyrka. Därest kostnaderna för ifrågavarande

arbete skola kunna hållas inom riktiga gränser, måste varje bokföringsavdelning

hava ett så stort antal konton att bearbeta, att bokföringsarbetet kan i erforderlig

mån specialiseras och medgiva användning av arbetsbesparande maskiner.

Ehuru generalpoststyrelsen hyser den förvissningen, att postcheckrörelsen skall

även i vårt land samla ett betydande antal deltagare, anser sig styrelsen icke

kunna utgå ifrån, att rörelsen redan från början skall vinna en sådan anslutning,

att 14 bokföringskontor skola erhålla ett för arbetets rationella ordnande erforderligt

antal konton att bearbeta. Visserligen har Schweiz, vars folkmängd betydligt

understiger Sveriges, för närvarande icke mindre än 25 postcheckkontor.

Anslutningen till postcheckrörelsen är emellertid i detta land så stor, att

varje dylikt kontor ombesörjer bokföringen för i medeltal inemot 2,000 konton, av

vilka ett mycket stort antal äro i så gott som ständig rörelse. Varje postcheckkontor

i Tyskland sköter bokföringen för i medeltal 70,000 konton.

Vad generalpoststyrelsen här ovan framhållit angående nödvändigheten av

att bokföringsarbetet hålles avskilt från övrigt postverket åliggande arbete

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:is proposition nr 209.

19

.samt att bokföringen i möjligaste man specialiseras, har betingats hven av hänsyn

till möjligheten att utöva kontroll över bokföringen. Det torde nämligen

vara uppenbart, att, da varje tjänsteman bär att verkställa endast eu viss detalj

i bokföringsarbetet och sålunda ett flertal tjänstemän taga befattning med

olika delar av ett och samma betalningsuppdrag, nära nog fullständig säkerhet

kan vinnas för arbetets behöriga utförande, vilket icke alltid kan bliva fallet,

om en eller två tjänstemän utföra samtliga de åtgärder, som ett uppdrag i postcheckrörelsen

föranleder.

Mot en stark begränsning av antalet postkontor, vid vilka särskilda bokfölingsavdelnmgar

för postchcckrörelsen skulle inrättas, kan visserligen göras den

invändningen, att med denna organisationsform postcheckinrättningen icke bleve

i önskvärd utsträckning spridd i alla delar av landet. En dylik invändning är

till vida berättigad, som det givetvis icke kan påräknas, att personer, vilkas

.skri! t växling med dessa postkontor skulle taga lång tid i anspråk, i större utsträckning

själva skaffa sig postcheckkonto. Då emellertid in- och utbetalningar

i postcheckrörelsen förmedlas av samtliga postanstalter och även av lantbrevbärare,

kan envar, som icke själv har postcheckkonto, verkställa betalningar

genom postcheckrörelsen under förutsättning, att betalningsmottagaren har

postcheckkonto, och sålunda i viss utsträckning bliva delaktig av de fördelar

betalning genom postcheckrörelsen erbjuder, bl. a. i form av billiga avgifter.»

Vad först beträffar frågan om inrättandet av särskilda postgirokontor för

bokföringsarbetet, såsom postcheckkommitterade på sin tid föreslogo, torde en

sådan organisation vara lämplig och riktig vid en fullt utbildad postgirorörelse.

I, så vitt jag kunnat inhämta, alla länder med postgirorörelse tillämpas också

denna organisationsform. För vårt lands vidkommande kunna emellertid icke så

vidlyftiga anordningar träffas, åtminstone icke från rörelsens början. På sätt av

generalpoststyrelsens nyss återgivna yttrande framgår, finner sig även styrelsen

kunna tillstyrka, att bokföringsarbetet utföres vid vanliga postkontor. Enligt

styrelsens mening bör emellertid detta arbete avskiljas från övrigt postkontoren

åliggande arbete och förläggas till särskilda avdelningar av postkontoren.

Till generalpoststyrelsens uttalande i detta avseende ansluter jag mig. Om

man överhuvud taget skall kunna åvägabringa besparingar i statens medelsförvaltning,

synes det mig nödvändigt, att det arbete, som sammanhänger med medelsförvaltning^

och redovisning, i möjligaste mån specialiseras. Härigenom

kan för ändamålet användas billig arbetskraft utan att kravet på nödig säkerhet

och kontroll eftersättes.

Vad därefter beträffar fragan, vid huru manga postkontor dylika bokföringsavdelningar

böra inrättas, tillåter jag mig erinra därom, att den specialisering

av bokföringsarbetet, som måste anses vara en nödvändig förutsättning för en

rationell skötsel av postgirorörelsen, icke kan ernås utan en stark centralisering

av bokföringen. Om man skulle låta detta arbete utföras vid en mängd olika

kontor, skulle varje kontor få ett sa obetydligt antal postgiroräkning&r att sköta,

att någon strängt genomförd arbetsfördelning icke skulle kunna ernås. I vissa

främmande länder, såsom i Belgien, Danmark och Österrike, är bokföringen

centraliserad till ett enda kontor. I andra länder, t. ex. Frankrike, Schweiz och

Tyskland, har man fördelat bokföringsarbetet på flera kontor, varvid man emellertid

sökt avväga antalet dylika kontor med hänsyn till nödvändig specialisering

av bokföringsarbetet.

Departe
mentschefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Det möter givetvis mycket stora svårigheter att, innan rörelsen införts och

någon tillförlitlig uppskattning av anslutningen till densamma kan verkställas,

göra ett bestämt uttalande i frågan, till vilket antal och å vilka orter bokföringsavdelningar

för postgirorörelsen böra anordnas. I överensstämmelse med vad

jag nyss framhållit angående nödvändigheten att i möjligaste mån specialisera

bokföringsarbetet ansluter jag mig i huvudsak till generalpoststyrelsens uppfattning,

att detta arbete bör utföras vid ett begränsat antal postkontor. Det

föreslagna antalet — fyra — postkontor, där deltagarnas i postgirorörelsen

räkningar skulle föras, förefaller mig åtminstone, när rörelsen vunnit en

mera avsevärd utveckling, bliva väl knappt, men då denna fråga är i hög grad

beroende av lokalförhållandena å ifrågavarande postkontor samt av andra omständigheter,

som ur posttjänstens synpunkt inverka på frågan, synes det lämpligen

kunna överlämnas åt generalpoststyrelsen att bestämma, vid vilka postkontor

bokföringsavdelningar skola inrättas. Om början göres med det antal, generalpoststyrelsen

ifrågasatt, torde styrelsen rätt snart kunna överblicka, huruvida

och i vilken mån sådana bokföringsavdelningar kunna, utan eftersättande

av de förmåner, som en stark begränsning i detta avseende ur ekonomisk synpunkt

medför, inrättas även å andra orter.

I en reservation till besparingskommitténs utlåtande har uttalats den uppfattningen,

att hela bokföringen lämpligen borde till en början förläggas till

postsparbanksbyrån inom generalpoststyrelsen. Med hänsyn bland annat till

de stora avstånden i vårt land torde en sådan anordning knappast vara ändamålsenlig.

För att erhålla önskvärd anslutning till postgirorörelsen erfordras

givetvis, att vederbörande få sina betalningsuppdrag snabbt utförda. Detta

bleve i många fall omöjligt, därest betalningsuppdragen även från landets avlägsnare

delar måste sändas ända till Stockholm för att där bokföras.

Den centrala

ledningen

av

postgirorörelsen.

Då postgirorörelsen är en postal rörelsegren, bör naturligen den centrala ledningen

av densamma utövas av generalpoststyrelsen. I fråga om arbetsfördelningen

inom styrelsen, sedan postgirorörelsen införts, hava olika meningar kommit

till synes. Postcheckkommitterade, vilka med hänsyn till de ekonomiska

förhållanden, som voro rådande vid utarbetandet av deras förslag, förutsågo en

mycket stark utveckling av postgirorörelsen, tänkte sig denna rörelsegren såsom

en i organisatoriskt hänseende rätt självständig institution inom postverket,

varvid, såsom jag nyss omnämnt, de kontor, där deltagarnas räkningar skulle

föras, skulle vara självständiga kontor med postmästare såsom föreståndare och

den centrala ledningen vara förlagd till en särskild byrå inom generalpoststyrelsen.

Postsparbankssakkunnigas majoritet föreslog postgirorörelsens införande i

samband med postsparbankens omorganisation. De sakkunniga både särskilt

uppmärksammat de många beröringspunkter, som skulle komma att förefinnas

mellan postsparbanks- och postgirorörelserna. Postverket skulle även i sistnämnda

nya rörelsegren från allmänheten mottaga penningar och göra dessa

medel fruktbärande på i stort sett samma sätt som postsparbanken. Formerna

för placeringen av de i postgirorörelsen innestående medel skulle bliva i stort

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 200.

21

sett lika de för postsparbanken gällande. Då de sakkunniga föreslogo, att postsparbanken

skulle upphöra såsom själständigt ämbetsverk och inordnas i postverket

såsom särskild byrå i generalpoststyrelsen, funno de sakkunniga det därför

helt naturligt, alt, om postgirorörelse infördes, även den centrala ledningen

av denna rörelse förlädes till samma byrå.

Generalpoststyrelsen finner däremot ifrågavarande båda rörelsegrenar vara

varandra väsentligen olika. I detta avseende anför styrelsen bl. a.:

»De båda rörelsegrenarnas helt olika natur framgår tydligt av följande siffror

avseende år 1922, angivande antalet omsättningar i postsparbanken i Sverige och

i postcheckrörelsen i Schweiz samt sammanlagda beloppet av bokförda poster.

I postsparbanken i Sverige uppgick antalet omsättningar under nämnda år till

närmare 900,000. Da antalet i kraft varande motböcker samma år utgjorde omkring

700,000, förekom i medeltal för året på varje postsparbankskonto föga mer

är en. enda omsättning (insättning eller uttagning). I postcheckrörelsen i

Schweiz, där antalet kontoinnehavare uppgick till omkring 45,000, uppgick antalet

omsättningar till i runt tal 27,000,000, motsvarande 600 omsättningar (inpch

utbetalningar samt. gireringar) på varje konto. Sammanlagda beloppet av

insättningar och uttagningar i svenska postsparbanken utgjorde omkring 75 miljoner

kronor, under det att sammanlagda beloppet av in- och utbetalningar samt

gireringar i den schweiziska postcheckrörelsen utgjorde i svenskt mynt omkring

12,000 miljoner kronor.

Nu anförda siffror, 1 resp. 600 och 75 resp. 12,000, torde bättre än något annat

bevisa de båda rörelsegrenarnas helt olika karaktär. Postsparbanken är ett rent

sparinstitut, postcheckrörelsen är ett organ för förmedling av likvider.

Den omständigheten, att deltagare i postcheckrörelsen under vissa förhållanden

kan erhålla någon, om ock obetydlig ränta å innestående medel, är i detta avseende

av ringa betydelse. Postcheckkommittén var — likväl med reservation

av en ledamot.— av den bestämda uppfattningen, att ränta borde under vissa

förhållanden tillerkännas kontoinnehavare å innestående medel. Att emellertid

räntegottgörelsen icke — på sätt de postsparbankssakkunnigas majoritet synes

förmoda — är något för postcheckrörelsen kännetecknande torde tydligt framgå

därav, att i åtskilliga länder med mycket livaktig postcheckrörelse — t. ex. i

Tyskland och Frankrike — ränta icke gottgöres kontoinnehavarna.

.Endast i ett avseende, nämligen i fråga om placeringen av de i rörelsen innestående

medel, kan postcheckrörelsen anses likartad med postsparbanksverksamheten.

»

Styrelsen anser, att för utövandet av den centrala ledningen över postgirorörelsen

erfordras en särskild byrå. Ur styrelsens motivering må anföras följande:

_ »Trots alla de fördelar, postcheckrörelsen erbjuder allmänheten, erfordras för

vinnande av anslutning till rörelsen ett målmedvetet och rastlöst arbete från ledningens

sida. Detta har bestyrkts av erfarenheterna från alla länder, där postcheckrörelsen

införts, och i alla dessa länder har det ansetts fullkomligt uteslutet

att förlägga postcheckrörelsens ledning till en avdelning i centralförvaltningen,

som vore inrättad för annan verksamhet.

Postchecksrörelsen kan icke, därest den skall bliva till avsedd nytta, insnöras

i alltför Gånga former. Om rörelsen skall kunna motsvara de krav, som framställas

saväl för den enskildes som för statens betalningsrörelse, måste rörelsen

ständigt anpassas efter de nya uppgifter, som tilläggas rörelsen. Här må endast

erinras därom, att i. de länder, där postcheckrörelsen införts, densamma anlitas

bl. a. för inkassering av föreningsavgifter och försäkringspremier, av avgifter

General
poststyrelsen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

för förbrukad gas och elektricitet, av telefon- och telegramavgifter, av pensionsavgifter

samt för olika slag av uppbörd i den kommunala och statliga verksamheten.

Med den mångskiftande användning, som postcheckrörelsen i dessa länder

äger och som den även i vårt land vore avsedd att vinna, torde det vara klart, att

rörelsen icke, sedan den väl igångsatts, så att säga går av sig själv efter vissa,

en gång för alla utstakade linjer. För denna postcheckrörelsens anpassning efter

nya uppgifter kräves givetvis ett personligt ingripande från ledningens sida.

Det ankommer sålunda på ledningen att samråda såväl med de olika sammanslutningarna

av mera enskild natur som med de kommunala och statliga myndigheter,

som för sina särskilda ändamål önska använda sig av postcheckrörelsen,

angående de för olika slag av uppgifter lämpligaste formerna.

Redan på grund av de förbindelser, som nödvändigtvis måste upprätthållas

mellan postcheckrörelsens ledning och rörelsens kundkrets, finner styrelsen ofrånkomligt,

att den tjänsteman, som inom generalpoststyrelsen närmast skall taga

befattning med postcheckrörelsen, icke är bunden av andra, för postcheckrörelsen

främmande göromål, utan kan odelat ägna sin tid och sitt intresse åt postcheckrörelsens

utveckling. Att förlägga ledningen av postcheckrörelsen till någon av

styrelsens nuvarande byråer kan styrelsen därför icke tillstyrka.

Generalpoststyrelsen finner inrättandet av en särskild byrå inom styrelsen för

handläggning av ärenden angående postcheckrörelsen desto mera angeläget, som

den av styrelsen framlagda, vid jämförelse med postcheckkommitténs förslag

starkt förenklade planen för rörelsens organisation kommer att från ledningens

sida kräva ett mera personligt övervakande av huru såväl postverkets som allmänhetens

intressen i avseende å postcheckrörelsen tillvaratagas vid de postkontor,

där bokföringsavdelningar komma att inrättas, än om dessa bokföringsavdelningar

hade givits en i organisatoriskt hänseende självständig ställning. Det

kan nämligen icke förutsättas, att de vid ifrågavarande postkontor placerade

postmästarna, vilka komma att få sin arbetsbörda ökad redan av det arbete, som

kommer att åläggas samtliga postanstalter i och med postcheckrörelsens införande,

skulle hava tid till övers för att — utom utövande av direkt kontroll över det

löpande arbetet vid bokföringsavdelningen — jämväl mera ingående intressera

sig för postcheckrörelsen och verka för dennas utbredning och utveckling.

Generalpoststyrelsen kan icke heller finna, att, även med bortseende från de

synpunkter, som generalpoststyrelsen här ovan anlagt på nödvändigheten att

verka för anslutning till rörelsen — vilken givetvis är av avgörande betydelse

för rörelsens ekonomi — någon egentlig besparing av de för rörelsens bedrivande

nödvändiga utgifterna skulle ernås genom förläggande av postcheckrörelsens

ledning till annan byrå, exempelvis, såsom av postsparbankssakkunniga föreslagits,

till den byrå, som nu handhar ledningen av postsparbanken. Då postsparbanken

hittills varit införlivad med postverket endast ett år, kan generalpoststyrelsen

icke nu bedöma, huruvida de tjänstemän, som för närvarande äro

placerade å ifrågavarande byrå, även framdeles, sedan alla med bankens omorganisation

sammanhängande frågor blivit slutgiltigt ordnade, kunna bliva erforderliga

därstädes. Därest så icke skulle bliva fallet, skall generalpoststyrelsen givetvis

företaga omplacering av personal från denna byrå till andra byråer, där

den övertaliga personalen kan beredas full sysselsättning, så att postsparbanksbyråns

återstående tjänstemän bliva till fullo utnyttjade. Sedan sistnämnda

byrå fått sin personal slutgiltigt anpassad efter behovet, torde det utan vidare

vara klart, att, om postcheckrörelsen skulle förläggas under denna byrå, för

handläggning av ärenden angående postcheckrörelsen komma att behövas efter

göromålens art lämpade arbetskrafter titöver dem, som erfordras för postsparbankens

räkning. Att en tjänsteman i en på löneskalan förhållandevis högt placerad

tjänstegrad — i sekreterares eller eventuellt byrådirektörs grad — kommer

att erfordras för handläggningen av postcheckärendena samt för den mera

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kunc/l. Maj ds proposition nr SO!).

23

direkta ledningen av postcheckrörelsen läror icke kunna bestridas av någon, som

äger kännedom om denna rörelsegren. Om denna tjänsteman gives byråchefs

tjänsteställning eller på löneskalan placeras en eller annan grad därunder, skulle

skillnaden i utgift bliva förhållandevis så obetydlig, att generalpoststyrelsen icke

kan anse densamma vara av verklig betydelse för avgörandet av frågan, huru

den centrala ledningen över postcheckrörelsen skall utövas. Med allt beaktande

av kravet på största försiktighet vid inrättande av nya statstjänster, ett krav som

generalpoststyrelsen för sin del städse ägnat största uppmärksamhet — och detta

långt innan sparsamhetskravet börjat med nyvaknad iver förfäktas från olika

håll inom samhället — kan generalpoststyrelsen icke finna det med sund sparsamhet

förenligt att, för undvikande av en förhållandevis obetydlig merutgift,

åt en ny och ur alla synpunkter nyttig rörelsegren giva en organisation, som enligt

generalpoststyrelsens bestämda uppfattning icke skulle vara lämplig utan

komma att ofördelaktigt inverka på rörelsens utveckling och härigenom på rörelsens

ekonomiska resultat.»

Generalpoststyrelsen anser sålunda en särskild byrå erforderlig men föreslår,

att byråchefsbefattningen, liksom även övriga befattningar, som. kunna behöva

tagas i anspråk för ändamålet, icke från början besättas med ordinarie innehavare

utan tillsvidare uppehållas på förordnande. Härigenom skulle, därest rörelsen

mot förmodan icke skulle vinna önskvärd anslutning, densamma kunna avvecklas

utan allvarlig rubbning i postverkets personalförhållanden.

Från generalpoststyrelsens yttrande i fråga om den centrala ledningen av Reservation,

postgirorörelsen var en av styrelsens ledamöter, byråchefen Döss, skiljaktig. I

särskilt yttrande anförde reservanten i detta ämne följande:

»Generalpoststyrelsens förslag, att för den centrala ledningen av postgirorörelsen

skulle inom styrelsen inrättas en ny byrå, kan jag icke biträda. Jag hyser

i denna fråga fortfarande samma uppfattning som på den tid, jag i egenskap

av ledamot av postsparbankssakkunniga var med om att formulera dessas yttrande

i saken, och kan därför i huvudsak inskränka mig till att hänvisa till

ifrågavarande sakkunnigas uttalande i frågan (sid. 69 i betänkandet). Postsparbanksakkunnigas

uppfattning, att den centrala ledningen av postgirorörelsen

utan olägenhet borde kunna förläggas till samma byrå, till vilken postsparbanksärendena

höra, delades även av Kungl. Maj:t på sätt å sid. 31 i ovannämnda

proposition till 1922 års riksdag närmare framgår.

Under den tid, som gått, sedan postsparbankssakkunnigas betänkande avgavs,

har jag blott stärkts i min uppfattning, att postsparbanks- och postgiroärendena,

i förekommande fall, böra förläggas till en och samma byrå i generalpoststyrelsen.

I motsats till generalpoststyrelsen anser jag nämligen alltjämt, att postsparbanks-

och postgirorörelserna äro så närbesläktade och hava så mycket gemensamt,

att det vore oklokt att i postalt hänseende särskilja dem mer än nödigt

är. Vilka synpunkter man än anlägger, torde man icke kunna komma ifrån, att

båda rörelserna — ehuru deras bedrivande genom postanstalternas förmedling

är för båda en nödvändig förutsättning — dock äro av mera bankmässig än

postal natur, att för båda rörelserna de bokföringstekniska anordningarna kunna

organiseras efter i stort sett likartade principer, samt att det för den centrala

ledningen i båda fallen krävas ungefär enahanda kvalifikationer.

Under det år, som gått, sedan postsparbanken inordnades i postverket, har

bankens omorganisation hunnit genomföras. Nu kan man ock konstatera, att

postsparbankssakkunnigas beräkningar och förslag varit väl grundade. Byråns

nuvarande personalbehov är nämligen nästan precis så stort, som de sakkunniga

beräknade, och realiserandet av omorganisationsproblemet har fört med sig, att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!,. Maj:ts proposition nr 209.

Riksgälds
fnllmäktige.

arbetet inom postsparbanksbyrån nu med enkla och arbetsbesparande former leder

till ett effektivt resultat. Att postsoarbankssakkunnigas beräkningar beträffande

effekten av den föreslagna omorganisationen av postsparbanken alltså visat

sig riktiga, borgar väl kanske i någon mån för att även deras förslag i fråga

om postgirorörelsens organisation äro väl grundade. Det torde icke heller lida

något tvivel om, att vid organiserandet av postgirorörelsen de moderna bokföringstekniska

anordningarna inom postsparbanksbyrån kunna i icke ringa mån

tjäna till ledning.

En omständighet, som även torde böra beaktas vid behandlingen av förevarande

spörsmål, är den, att arbetsledningen inom postsparbanksbyrån i fortsättningen

knappast lärer kunna få fullt arbete av enbart postsparbanksrörelsen. Det

mesta arbetet inom byrån efter omorganisationen är ju av rent mekanisk art och

löper helt automatiskt. Jag vill härmed icke hava sagt, att icke stora fordringar

måste ställas på ifrågavarande ledning, utan endast framhålla, att omläggningen

möjliggör överflyttandet på de överordnade tjänstemännen av ytterligare arbete

av kvalificerat slag. Säkert är, att byråchefen skulle kunna utöva chefskapet

över byrån och samtidigt liksom nu i stor omfattning personligen leda arbetet,

även om detta utvidgades att omfatta jämväl postgiroärenden. Och byråns kamrer

skulle medhinna att handhava huvudbokföringen för både postsparbanksoch

postgirorörelserna. För sistnämnda rörelse skulle alltså icke behövas någon

särskild kamrersbefattning. Notarien kunde likaledes vara gemensam för både

postsparbanks- och postgiroavdelningarna.

Förläggandet av den centrala ledningen av postgirorörelsen till postsparbanksbyrån

skulle, enligt min uppfattning, kunna ske utan att detta behövde

föranleda någon ny tjänstemannabefattning över 12 :e lönegraden utom möjligen

en revisorstjänst. Kamrern och notarien synas dock under något förändrade

benämningar böra uppflyttas i 17 :e resp. 15 :e lönegraden.

För att ernå möjlighet till fullt exakta beräkningar rörande postgirorörelsens

ekonomiska bärighet torde det ur alla synpunkter vara lämpligt, att postgirorörelsen

gent emot postverket gives ungefär enahanda ställning som postsparbanksrörelsen,

vilket skulle innebära, att postgirorörelsen i likhet med postsparbanksrörelsen

skulle drivas såsom en i ekonomiskt hänseende fristående rörelse.

Postverket skulle i sådant fall jämväl för denna rörelse erhålla kontant gottgörelse

för det av postanstalterna för rörelsen utförda arbetet m. m.

Jag tillåter mig erinra om att postgirorörelsen i Österrike — det land, där

denna rörelse först infördes — är ansluten till den österrikiska postsparbanken.»

Vissa av de myndigheter, som avgivit yttrande i ärendet, hava även uttalat

sig i frågan om utövandet av den centrala ledningen av postgirorörelsen.

Riksgäldsfullmäktige anföra i detta avseende:

»T generalpoststyrelsens förslag angående postcheckärendenas förläggande

till en särskild byrå i styrelsen kunna fullmäktige för sin del ej instämma. Då

chefen för postsparbanksbyrån i avgiven reservation förklarat, att arbetsledningen

inom generalpoststyrelsens postsparbanksbyrå för framtiden knappast torde

få fullt arbete av enbart postsparbanksrörelsen samt borde kunna medhinna

jämväl ledningen av postcheckrörelsen, synes det ur kostnadssynpunkt fullmäktige

ej gärna kunna ifrågakomma annat än att sistnämnda rörelse åtminstone

tills vidare förlägges under postsparbanksbyrån. De skäl, som av generalpoststyrelsen

anförts emot en sådan anordning, finna fullmäktige för sin del ej

övertygande. Visserligen äro postsparbanks- och postcheckrörelserna väsentligen

av skiljaktig natur, men de hava dock det gemensamt, att de båda knappast

äro av postal natur utan snarare utgöra olika grenar av bankrörelse. Då därjämte

för båda rörelserna de bokföringstekniska anordningarna torde kunna organise
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 20!).

25

ras efter i stort sett likartade principer, bör enligt fullmäktiges mening den erfarenhet,

ledningen å postsparbanksbyrån vunnit vid genomförandet av omläggningen

av postsparbankens organisation, kunna bliva till nytta vid organiserandet

och ledandet av postcheckgöromålen.»

Riksräkenskapsverket har icke ingått på frågan om den postala organisationen

men har särskilt understrukit, vad generalpoststyrelsen i dess nyss återgivna

yttrande framhållit angående nödvändigheten av att den byrå, åt vilken

inom generalpoststyrelsen kommer att anförtros skötseln av denna nya verksamhet,

måste — utom utövande av direkt kontroll över det löpande arbetet —

jämväl mera ingående intressera sig för postgirorörelsen och verka för densammas

utbredning och utveckling.

Statens besparingskommitté yttrar i avseende å organisationen:

»Med hänsyn till den rådande osäkerheten i fråga om rörelsens blivande omfattning

synes försiktigheten bjuda, att organisationen icke från början tilltages

vidlyftigare än som kan beräknas oundgängligen erfordras för rörelsens bedrivande

under den första tiden. Organisationen bör med andra ord icke utbildas

under sådana former, att den är färdig att omedelbart omhänderhava en fullt

utbildad postgirorörelse, utan ordnas så enkelt som det med hänsyn till rörelsens

gradvisa utveckling är möjligt. Möjlighet bör också hållas öppen — såsom

generalpoststyrelsen själv tänkt sig — för rörelsens avveckling, därest erfarenheten

skulle giva vid handen, att densamma icke är ekonomiskt bärkraftig.

Vad nu sagts gäller organisationen såväl av det lokala bokföringsarbetet som

av ledningen i generalpoststyrelsen. Vad särskilt den sistnämnda beträffar anser

sig kommittén icke kunna tillstyrka inrättande av en ny byrå i generalpoststyrelsen

för ändamålet.»

Inom kommittén har — såsom framgår av ett tidigare återgivet yttrande —

herr Ramström endast under vissa förutsättningar förordat rörelsens införande,

därvid rörelsen skulle förläggas till postsparbanksbyrån. Även herr Örne bär

förordat, att den centrala ledningen av rörelsen förlägges till nämnda byrå.

Vad generalpoststyrelsen anfört angående angelägenheten av att postgirorörelsen

kommer under en lämplig ledning finner jag beaktansvärt. Utan tvivel

kommer rörelsens framgång till stor del att bero på ledningens initiativ och intresse.

Att i detta hänseende möjlighet förefinnes att ernå ett bättre resultat,

därest ledningen icke är bunden av göromål av annan art, utan kan uteslutande

ägna sig åt denna nya rörelsegren, än om rörelsen inordnas som en detalj i en

byrå med andra göromål, finner jag påtagligt. Med hänsyn härtill synes den

skillnad i utgift, som skulle uppstå vid inrättande av en särskild byrå för postgirorörelsen

och vid denna rörelses inordnande under någon av styrelsens nuvarande

byråer, icke vara av så stor betydelse, att densamma skulle i och för sig

vara avgörande för frågan om postgirorörelsens ledning.

Då emellertid postgirorörelsen i allt fall är en ny och i vårt land oprövad rörelsegren,

synes mig försiktigheten bjuda, att för rörelsen träffas enklast möjliga

anordningar. Om, såsom jag vill förorda, rörelsen från början inordnas i

en av generalpoststyrelsens nuvarande byråer, torde rätt snart kunna bedömas,

huruvida skäl föreligger att åt postgirorörelsens organisation giva den fastare

form, som inrättandet av en särskild byrå skulle innebära.

Itiksräken
skapsverket.

Statens

besparings
kommitW-,

Departe
mentschefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Antalet byråer inom generalpoststyrelsen är för närvarande detsamma som

för 40 år sedan — under tiden 1896—1909 hade generalpoststyrelsen en byrå

mera än för närvarande -— trots det utomordentligt starka uppsving, poströrelsen

tagit under denna period, och trots det stora antal nya rörelsegrenar, som tid

efter annan tillagts postverket. Alldeles oavsett frågan om postgirorörelsens införande

hava framställningar även gjorts om ökning av antalet byråer i generalpoststyrelsen.

Dessa framställningar hava hittills icke föranlett någon åtgärd.

Det synes mig under sådana förhållanden icke kunna med visshet påräknas,

att, om postgirorörelsen visar sig vinna stor anslutning, rörelsens ledning

skall för någon längre tid framåt kunna handhavas av någon av styrelsens nuvarande

byråer, utan torde man böra räkna med möjligheten, att antalet byråer

i sådant fall måste utökas. Att företaga en sådan åtgärd samtidigt med rörelsens

införande och innan någon erfarenhet vunnits angående förutsättningarna

för postgirorörelsens utveckling i vårt land, anser jag mig likväl icke kunna

förorda.

Då jag nu uttalat mig för att eu särskild byrå icke för närvarande inrättas

i generalpoststyrelsen för handläggning av ärenden angående postgirorörelsen,

har jag icke ansett nödvändigt att taga ståndpunkt till frågan, å vilken av styrelsens

byråer dylika ärenden skola handläggas.

Därest postsparbanksbyrån framdeles skulle, såsom reservanten inom generalpoststyrelsen

anser sannolikt, kunna bära någon arbetsökning, synes det mig

ankomma på styrelsen att på lämpligt sätt avväga även denna byrås arbetsbörda,

antingen genom att till denna byrå förlägga ledningen av postgirorörelsen

eller genom överflyttning dit av ärenden, som nu handläggas å annan byrå,

för att låta denna senare byrå handhava ärenden angående postgirorörelsen.

Ehuru vissa beröringspunkter säkerligen kunna påvisas mellan postsparbanken

och postgirorörelsen, synas mig dessa icke vara så påtagliga, att postgirorörelsen

nödvändigtvis skall förläggas till postsparbanksbyrån. Yäl är det sant, att

i Österrike — det land, där postgirorörelsen först infördes (år 1883) — postgirorörelsen

inordnades i postsparbanken. Däremot bär, så vitt jag har mig

bekant, intet av de många länder, som sedermera infört postgirorörelse och vilka

i övrigt tillgodogjort sig allehanda erfarenheter från den österrikiska postgirorörelsen,

i det avseendet följt Österrikes exempel, att postgirorörelsen sammanförts

med postsparbanken.

På sätt jag nyss framhållit finner jag emellertid denna fråga vara en generalpoststyrelsens

inre organisationsangelägenhet. Enligt den av Kungl. Maj:t utfärdade

instruktionen för generalpoststyrelsen äger styrelsen i arbetsordningen

meddela bestämmelser rörande ärendenas fördelning mellan styrelsens olika byråer,

och finner jag icke skäl föreligga att i förevarande hänseende föreslå någon

ändring i anledning av postgirorörelsens införande.

Postgiro- . I fråga om det sannolika ekonomiska resultatet av postgirorörelsen har geneekonondska

ra^Pos^s^yre^sen i sin förut åberopade framställning av den 11 januari 1924

bärighet, icke meddelat några beräkningar. Däremot hade postcheckkommitterade, vilka

förutsatte postgirorörelsens införande såsom en i viss mån självständig orga
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

27

libation inom postverket och med ett stort antal nya tjänstebefattningar, uppgjort

en sannolikhetsberäkning beträffande rörelsens ekonomiska bärighet. Kommitterade

hade därvid utgått från ett antal kontoinnehavare av 5,000, ett antal,

som ansågs rätt snart kunna uppnås. På grundvalen av de erfarenheter, som

i främmande länder gjorts angående antalet omsättningar på varje konto, hade

kommitterade, med tillämpning av de av kommitterade föreslagna avgifterna,

kommit till en inkomstsiffra av 658,000 kronor. Under samma förutsättningar

hade utgifterna beräknats till i runt tal 565,000 kronor, varvid sålunda skulle

uppstå ett överskott av omkring 03,000 kronor. Härvid hade emellertid icke

hänsyn tagits till visst å postanstalterna utfört arbete i postgirorörelsen.

Denna beräkning hade uppgjorts under helt andra förutsättningar för rörelsens

organisation än dem, som ligga till grund för generalpoststyrelsens nu föreliggande

förslag i ämnet. Ehuru det är svårt att i förväg bedöma, huruvida

inkomsterna under de av komrpitterade angivna förutsättningarna komma att

ungefärligen uppgå till det av dem beräknade beloppet, så torde man, då jag

icke har för avsikt att föreslå ändring vare sig i de ursprungligen beräknade avgifterna

för de olika transaktionerna eller i de övriga avseenden, vilka äro

av betydelse för rörelsens inkomster, kunna utgå ifrån att inkomstberäkningen

kommer att visa sig någorlunda riktig. Vad däremot beträffar utgifterna, så

torde beräkningen av dessa, såsom verkställd med tanke på en nog så vidlyftig

organisationsapparat, icke kunna med hänsyn till den nu föreslagna, väsentligen

förenklade organisationen längre anses tillförlitlig. Då nämligen, enligt nu

förevarande förslag, inga särskilda postgirokontor -— för vilka kommitterade beräknat

ett avsevärt antal tjänstemän i på löneskalan förhållandevis högt placerade

tjänstegrader, lokalhyror o. s. v. — skulle anordnas och då vidare, enligt

vad jag föreslagit, någon särskild byrå, för vilken kommitterade jämväl räknat

med åtskilliga tjänstemän, icke skulle inrättas, synes mig den beräknade

utgiftssiffran kunna väsentligt reduceras. Den besparing, denna utgiftsminskning

kan komma att medföra, låter sig icke beräkna med någon högre grad av

tillförlitlighet. Att nu verkställa en ny sannolikhetsberäkning angående rörelsens

bärighet synes mig icke heller nödvändigt, då rörelsen med den nu föreslagna

organisationsformen komme att ingå i postverket på samma sätt som andra

postala rörelsegrenar, till exempel paketrörelsen och postanvisningsrörelsen. Givetvis

kommer det emellertid att åligga generalpoststyrelsen att över inkomster

och utgifter i postgirorörelsen föra sådana räkenskaper, att därav kan vinnas en

tillförlitlig ledning för bedömande av rörelsens ekonomiska bärighet. Utgår man

emellertid från de av kommitterade verkställda beräkningarna, vilkas riktighet

under angivna förhållanden jag icke har anledning betvivla, lärer man kunna

räkna med en avsevärt större vinstmarginal än den av kommitterade föreslagsvis

angivna. I allt fall kan postgirorörelsen antagas komma att bliva en god

affär för postverket.

Vid sina beräkningar hade postcheckkommitterade, under förutsättning av

5,000 kontoinnehavare, uppskattat personalbehovet för postcheckkontoren,

d. v. s. de kontor, där deltagarnas räkningar skulle föras, till 63 tjänstemän,

Personal
behovet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Generalpost
stjrelsen.

vilka givetvis skulle anställas allenast i man av behov. Därjämte skulle för den

föreslagna särskilda byrån i generalpoststyrelsen erfordras 13 tjänstemän.

Förstnämnda siffra grundar sig på erfarenheter från utländska postgirosystem

med hänsyn tagen till svenska förhållanden. Mot denna siffra torde någon erinran

icke kunna göras. Vid rörelsens början erfordras naturligen ett förhållandevis

större antal tjänstemän för ett visst antal konton än vad senare är fallet,

detta även med hänsyn därtill, att som regel personer och firmor med större rörelse

— s. k. postförskottsfirmor, bokförlag o. dyl. — först ansluta sig till rörelsen.

Sedan rörelsen vunnit en större anslutning även bland dem, som icke i

samma utsträckning som nu nämnda företag använda sig av postgirorörelsen,

erfordras naturligen ett mindre antal tjänstemän för ett visst givet antal kontoinnehavare.

I stort sett torde emellertid kunna sägas, att ett antal av omkring

60 tjänstemän behöves för det bokföringsarbete, som föranledes av 5,000 konton.

Vad beträffar antalet tjänstemän inom generalpoststyrelsen för den centrala

ledningen av rörelsen, torde genom att överlåta avgörandet av vissa frågor, som

kommitterade tänkt sig behandlade å den föreslagna checkbyrån, till vederbörande

postkontor, det av kommitterade beräknade antalet av 13 tjänstemän kunna

väsentligt nedbringas.

Angående den personal, som skulle erfordras för det av postgirorörelsen föranledda

arbetet, anför generalpoststyrelsen:

»På grund av ständigt vidtagna förenklingar av arbetet inom olika grenar av

posttjänsten samt genom användning i större utsträckning av arbetsbesparande

maskiner har behovet av arbetskrafter på olika håll minskats. Ehuru som regel

motsvarande indragning av personal ägt rum, så att personalens arbetskraft

blivit vederbörligen utnyttjad, torde dock å vissa håll personalen kunna vidkännas

någon arbetsökning. Genom omläggning av visst arbete och omplacering

av redan befintlig personal torde det begränsade antal tjänstemän av lägst postexpeditörsgrad,

som skulle behöva anlitas för postcheckrörelsen, kunna erhållas

utan ökning av antalet tjänstebefattningar i dessa tjänstegrader. För det egentliga

bokföringsarbetet skulle företrädesvis användas kvinnlig personal, huvudsakligen

kontors- och kanslibiträden. De kvinnliga befattningshavare, som sålunda

behövde anställas, kunde lämpligen i viss omfattning rekryteras bland

den extra personal, som till följd av postsparbankens omorganisation blivit övertalig.

Aven en del av den ordinarie personal, som av samma anledning överförts

till postverket — å dess övergångsstat — och vilken stundom endast med

svårighet kan beredas lämpligt arbete, torde kunna beredas sysselsättning med

det av postcheckrörelsen föranledda arbetet.»

Vad vidare beträffar de arbetskrafter, som komma att erfordras inom generalpoststyrelsen

med anledning av postgirorörelsens införande, anser generalpoststyrelsen,

som i sitt förslag utgått ifrån den förutsättningen, att för ledningen

av postgirorörelsen skulle anordnas en särskild byrå, att erforderlig personal

skulle i viss utsträckning kunna erhållas genom omplacering av personal från

andra byråer samt att de tjänstemannabefattningar, som därutöver skulle behövas,

skulle uppehållas allenast på förordnande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunfjl. Maj:ls proposition nr 200.

20

Jag finner det lämpligt och riktigt, att de ordinarie och extra tjänstemän,

som tidigare tjänstgjort i postsparbanken, men som genom bankens omorganisation

icke längre kunnat beredas arbete därstädes, i möjligaste mån tagas i anspråk

för postgirorörelsen.

Vad särskilt beträffar de tjänstemannabefattningar, som behövas i generalpoststyrelsen

för handläggning av ärenden angående postgirorörelsen, så kräves

givetvis ett visst antal dylika befattningar, även om generalpoststyrelsens förslag

om en särskild byrå icke förverkligas. Det torde sålunda bliva nödvändigt,

att den mera direkta ledningen av postgiroärendena under vederbörande

byråchefs överinseende utövas av tjänsteman i på löneskalan förhållandevis högt

placerad tjänstegrad, och lärer Kungl. Maj:t kunna bemyndiga generalpoststjrrelsen

att på förordnande uppehålla såväl den befattning, som för detta ändamål

kan befinnas erforderlig, som ock de övriga befattningar, vilka tilläventyrs

kunna erfordras utöver dem, över vilka styrelsen eljest förfogar.

Därest postgirorörelsen införes i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag

nu föreslagit, erfordras sålunda icke ökning av postverkets ordinarie personal.

Vidkommande den författning, som skall reglera denna nya rörelsegren, för- ninttsflir

utsatte postcheckkommitterade, att, då postgirorörelsen för att kunna bliva till slag.

avsett gagn måste skötas affärsmässigt och i enlighet med de krav på förbättrade

anordningar, som otvivelaktigt tid efter annan komme att uppställas

på densamma, rörelsen icke från början borde insnöras i alltför betungande

detaljbestämmelser, vilka allenast med tyngande omgång kunde ändras allt

efter förhållandenas krav. I anslutning till denna mening hade kommitterade

i sitt förslag till förordning i ämnet inrymt, förutom sådana bestämmelser, vilka

grundlagsenligt skola av Kungl. Maj :t och riksdagen beslutas, allenast bestämmelser

av grundläggande betydelse för rörelsen.

Vad kommitterade sålunda anfört synes värt beaktande. Beträffande de övriga

bestämmelser, som skola reglera allmänhetens och postverkets ömsesidiga

förhållanden i postgirorörelsen, lära sådana bestämmelser, som äro av principiell

natur eller eljest av större betydelse, böra av generalpoststyrelsen underställas

Kungl. Maj:ts prövning. Andra bestämmelser i detta hänseende liksom

ock erforderliga tjänsteföreskrifter kunna givetvis utfärdas av generalpoststyrelsen

utan att dessförinnan underställas Kungl. Maj:t.

Jag övergår nu till en närmare redogörelse för de bestämmelser, som enligt

min mening böra av Kungl. Maj :t och riksdagen utfärdas för postgirorörelsen.

Det av generalpoststyrelsen med ovanberörda skrivelse den 11 januari 1924

överlämnade författningsförslaget överensstämmer i huvudsak med det av postcheckkommittén

utarbetade förslaget. Sålunda har, bland annat, den ifrågasatta

nya rörelsen i förslaget givits benämningen postcheckrörelse, varjämte däri

upptagits den av postcheckkommittén föreslagna bestämmelsen, att kontoinnehavaren

förfogar över sitt tillgodohavande medelst postcheck.

Emellertid har jag funnit den utformning, som givits hithörande bestämmelser

i den vid 1922 års riksdag framlagda propositionen, nr 152, angående omorganisation

av postsparbanken och införande av postgirorörelse m. m., i vissa

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

avseenden äga företräde framför det av generalpoststyrelsen nu framlagda förslaget;

och har jag fördenskull låtit inom departementet utarbeta nytt förslag

i ämnet. Vad särskilt angår den nya rörelsens benämning anfördes därom i

nyssnämnda proposition av föredragande departementschefen:

»Enär postcheckrörelsens huvudändamål skulle bliva att befrämja sådana betalningsmetoder,

som vore ägnade att minska användandet av kontanta penningar,

framför allt överföring av belopp från ett konto till ett annat, så kallad

girering, finner jag lämpligt, att rörelsen från början gives en benämning, som

klarare angiver detta rörelsens viktigaste syfte. För en sådan ändrad benämning

kan även anföras ett annat skäl. Postcheckkommittén hade i sitt förslag

till förordning angående postcheckrörelse bland annat föreslagit en bestämmelse

därom, att kontoinnehavare skulle förfoga över sitt tillgodohavande medelst

postcheck, varå gällande checklag icke skulle äga tillämpning. Detta förslag

har i oförändrad form upptagits av postsparbankssakkunniga. Jag anser det

vara angeläget, att de bestämmelser, som kunna komma att utfärdas, för den

ifrågasatta nya rörelsen, avfattas på sådant sätt, att det i varje fall icke kan

råda någon tvekan om att bestämmelserna icke falla under checklagen. Enligt

vad jag inhämtat, har motsvarande rörelse i Danmark givits benämningen girorörelse,

och den handling, varigenom kontoinnehavare i nämnda land förfogar

över sitt tillgodohavande, kallas där giro- respektive utbetalningskort. Det synes

under sådana förhållanden lämpligt, att rörelsen även i Sverige gives samma

namn.

Jag tillåter mig alltså — på sätt för övrigt jämväl postsparbankssakkuniga

ifrågasatt — förorda, att den nya rörelsen gives namnet postgirorörelse.

Härav följer, att icke heller benämningen postcheck (girocheck, namncheck,

kassacheck eller dylikt) skulle komma till användning i den svenska postgirorörelsen.

»

I detta yttrande kan jag instämma och vill i detta sammanhang blott ytterligare

tillägga, att det internationella postavtalet på detta område använder

benämningen »service des virements postaux», sålunda närmast postgirorörelse.

Förslagets detaljbestämmelser skall jag i det följande beröra blott i den mån

mera väsentlig avvikelse skett från det i 1922 års proposition framlagda förslaget

eller särskilda förhållanden påkalla yttrande från min sida.

Öppnandet av ett postgirokonto föranleder givetvis en del arbete från postverkets

sida, såsom tryckning av blanketter, av vilka åtskilliga komma att i

förväg förses med kontoinnehavarens namn och kontonummer och dylikt. Det

låter tänka sig, att vissa personer skulle begära postgirokonto endast för att

åtkomma dessa blanketter. Det här föreslagna grundbeloppet är avsett att

utgöra en viss garanti för att den, som begär att få postgirokonto öppnat åt

sig, även ämnar begagna sig av detsamma, varjämte dessa ständigt innestående

belopp skulle bereda postverket någon ränteinkomst. Grundbeloppet utbetalas

ej till kontoinnehavaren, med mindre denne vill upphöra med kontot. Till

förebyggande av missbruk har dock en uppsägningstid av tre månader föreslagits.

Grundbeloppet bör naturligen icke bestämmas så högt, att detsamma hindrar

anslutning till rörelsen. För det avsedda ändamålet torde en mindre summa

vara tillräcklig, exempelvis 25 kronor. Liksom i 1922 års proposition har

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 31

grundbeloppet begränsats till högst 50 kronor, diir Kungl. Maj:t ej medgiver,

att det sättes högre.

I fråga om grundbeloppet har riksräkenskapsverket ansett, att sådant icke

bör ifrågasättas för statens organ.

Ehuru beträffande statsorganen de här ovan anförda skälen angående grundbeloppet

såsom ett slags garantisumma icke äga tillämpning, synes någon olägenhet

icke kunna uppstå, om bestämmelsen kommer att gälla även dem.

Huruvida de i 6 § föreslagna avgifterna äro lämpligt avvägda, är givetvis

svårt att i förväg bedöma. Enligt de beräkningar, som av postcheckkommittén

och sedermera jämväl av generalpostsstyrelsen verkställts, skulle de emellertid

vara tillräckliga att tillsammans med inkomsten av räntor Ami täcka utgifterna

för rörelsen.

På sätt i det föregående omnämnts vill man i postgirorörelsen särskilt uppmuntra

till betalning genom girering, d. v. s. genom överföring av belopp från

ett konto till ett annat. I enlighet härmed förutsättes i förslaget, att denna

transaktion skall vara avgiftsfri. Då emellertid vid ett mera allmänt giroförfarande

kontoinnehavarnas medel komma att under längre tid stå till postverkets

förfogande, beredes postverket härigenom en ränteinkomst, som täcker kostnaderna

för transaktionernas verkställande.

Vad beträffar avgifterna för utbetalning kan mot desamma den invändningen

göras, att And utbetalning av stora belopp avgifterna bliva rätt betungande.

Då man emellertid vill i möjligaste mån förebygga kontanta utbetalningar och

i stället uppmuntra till girering, torde avgifterna ur denna synpunkt icke vara

för höga.

De föreslagna avgifterna för såväl in- som utbetalningar i rörelsen lära stå

i nära överensstämmelse med de grunder, efter vilka avgifterna i främmande

länders postgirosystem äro fastställda.

I visst fall skulle inbetalningsavgift icke utgå, nämligen då till kontoinnehavare

penningar försänts med posten -—- exempelvis genom postanvisning ■—

för att kontant utbetalas till honom, men kontoinnehavaren i stället för att kontant

uppbära beloppet låter det gottskrivas sitt postgirokonto. I detta fall

har postavgift nämligen redan betalts för penningarnas försändande. Att penningarna,

i stället för att utbetalas, gottskrivas ett postgirokonto är ur postverkets

synpunkt enbart fördelaktigt.

Postcheckkommittén föreslog en uttrycklig bestämmelse av innehåll, att inbetalningsavgift

icke skulle utgå för belopp, som kontoinnehavare medelst av

annan kontoinnehavare utställd postcheck inbetalade å kontot. Då en dylik

transaktion i själva verket är en girering, även om därvid icke skulle användas

samma slags blankett som vid annan girering, har dylik bestämmelse icke ansetts

erforderlig.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt, att avgifter icke borde i allmänhet utgå

för statsinstitutioners in- och utbetalningar. Om man skall kunna vinna en

tillförlitlig uppgift om postgirorörelsens bärighet, synes mig skyldigheten att

betala avgifter för olika transaktioner böra åligga även statsinstitutioner, åtminstone

till en början. Sedan erfarenhet i förenämnda hänseende vunnits,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kunde statsorganens avgifter utgå efter uppskattning på statistisk väg såsom nu

är fallet beträffande dessas postavgifter i allmänhet.

Då jag mot de i denna paragraf föreslagna avgifterna icke anser mig böra

göra någon erinran, vill jag emellertid framhålla angelägenheten därav, att,

såsom jag tidigare anfört, generalpoststyrelsen angående postgirorörelsen för

sådana räkenskaper, att av dessa framgår, om rörelsen är ekonomiskt bärkraftig.

Sedan rörelsen varit införd någon tid, torde erfarenheten visa, huruvida

någon ändring av avgifterna bör vidtagas.

Då deltagarnas i postgirorörelsen konton skola föras endast på ett mycket

begränsat antal platser, skulle kontoinnehavare å andra orter förorsakas betydande

portokostnader vid insändande av sina betalningsuppdrag till de postkontor,

som skola föra deltagarnas räkningar och således bliva sämre ställda

än kontoinnehavare, som hade tillgång till dylikt kontor å sin egen ort.

Då det dessutom är ur arbetssynpunkt fördelaktigt, att största möjliga antal

betalningsuppdrag inkommer till sådant kontor på ett och samma sätt, är i flertalet

främmande länder med postgirorörelse så ordnat, att alla kontoinnehavare

äga rätt att insända sina betalningsuppdrag utan erläggande av postavgift.

För att ernå största möjliga enhetlighet och reda i detta avseende skall kontoinnehavare,

för att komma i åtnjutande av portofrihet för försändelser i postgiroärenden,

vara skyldig att använda sig av särskilt kuvert, som för detta

ändamål tillhandahålles av postverket.

Enligt 9 § i det nu föreliggande förslaget äger Kungl. Maj :t bestämma, huruvida

och efter vilka grunder ränta å medel, som innestå å postgirokonto, skall

gottgöras kontoinnehavare. Under ärendets föregående behandling hava meningarna

varit delade angående lämpligheten av att kontoinnehavare skulle gottgöras

ränta å medel, som innestode å postgirokonto. I de främmande länder, i

vilka postgirorörelse införts, gälla i detta avseende olika bestämmelser. Postcheckkommitténs

flertal ansåg emellertid, att kontoinnehavare borde tillföras

ränta, och anförde, att detta syntes billigt redan av den anledningen, att postverket

genom sin postgirorörelse komme att i viss mån fungera såsom en bankinrättning.

Vidare anförde kommittén, att stora delar av postgirorörelsens avsedda

kundkrets helt säkert skulle känna stor tveksamhet, i många fall även

ren obenägenhet, att ansluta sig till rörelsen, därest de icke, såsom förhållandet

vore i fråga om enskild bankinrättning, tillerkändes en, om ock rätt lag, ränta

å de innestående medlen. Kommittén tänkte sig också, att mot den föreslagna

räntegottgörelsen möjligen kunde anföras det skäl, att det med en statens inlamngsrörelse

skulle vara oförenligt att giva ränta a mnestaende medel. Framhallas

kunde då, att postsparbanken — även den en statsinstitution - allt sedan sitt

inrättande och allt fortfarande lämnade ränta a insatta medel. Kommittén ansåg,

att räntefoten åtminstone tills vidare lämpligen borde bestämmas till 1,8 procent

och att ränta skulle beräknas för varje period av en halv kalendermånad

å det belopp, som under hela perioden innestått å kontot. Dock skulle ej ränta

utgå å belopp, varmed en kontoinnehavares tillgodohavande överstege 100,000

kronor och ej heller i allmänhet a medel, som insattes av statsinstitution.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

83

Mot den av kommitténs flertal i denna truga uttalade mening avgav kommitténs

ledamot Grönwall reservation. Reservanten framhöll, att förhållandena i

vissa främmande länder ådagalade, att postgirorörelsens framgång icke vore

beroende av ränteberäkningen. För att räntegottgörelse verkligen skulle kunna

utgöra en lockelse till att begagna sig av postgirorörelsen, måste räntan, enligt

reservantens åsikt, sättas åtskilligt högre än den av kommitténs flertal föreslagna.

För postverket komme ränteberäkningen, enligt reservantens mening,

att medföra onödigt fördyrande av postgirorörelsen. Slutligen ansåg reservanten,

att det skulle i hög grad förrycka postverkets fullgörande av sina dittillsvarande

uppgifter, om detta verk skulle komma att anlitas för en i större skala

anlagd inlåningsrörelse för statens räkning.

Av de över postcheckkommitténs förslag hörda myndigheter, som uttalade sig

i denna fråga, förklarade sig riksbanksfullmäktige icke hava något att erinra

mot den föreslagna räntesatsen, och generalpoststyrelsen uttalade såsom sin mening,

att det måste betraktas såsom ett livsvillkor för rörelsens utveckling, att

deltagarna erhölle ränta på innestående medel. Kommerskollegium, svenska

bankföreningen samt bank- och fondinspektionen uttalade sig däremot för att

ränta icke skulle utgå.

I 1922 års proposition upptogs i § 18 ett stadgande, att ränta skulle utgå

efter den räntefot och på det sätt Kungl. Maj :t bestämde.

Även enligt generalpoststyrelsens den 11 januari 1924 avgivna förslag skulle

ränta utgå, dock icke å medel tillhörande statsinstitution, såvida ej Kungl. Maj :t

i särskilda fall annorlunda bestämde.

Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande över general poststyrelsens för- Bank- och

slag hemställt, att räntegottgörelse åt kontoinnehavare icke måtte utgå, och fondinspekhar

inspektionen i sådant avseende anfört:

»Den fördel, som postcheckrörelsen i förekommande fall skulle bereda en kontoinnehavare,

skulle denne förvisso komma att tillgodogöra sig även utan räntegottgörelse

för innestående belopp, och den blygsamma ränta, som ifrågasatts

och som icke torde utan olägenhet kunna i någon väsentlig mån höjas, torde ej

kunna inverka på kontoinnehavarens beslut i fråga om placeringen av till kontot

influtna medel. Såvitt inspektionen kan finna är räntegottgörelse sålunda obehövlig,

och att densamma icke för rörelsens framgångsrika utveckling är något

livsvillkor framgår av det förhållandet, att räntegottgörelse icke förekommer

inom vissa främmande länders postcheckrörelse. Det bör också beaktas, att postcheckrörelsen

skall, såsom generalpoststyrelsen även framhållit, vara ett organ

för förmedling av likvider och icke ett organ för beredande av räntebärande

placering åt ledigt kapital.»

I övrigt hava invändningar mot räntegottgörelse ej framställts.

Jag delar den i 1922 års proposition av föredragande departementschefen Departeuttalade

mening, att, även om en låg ränta icke bleve av någon större ekonomisk mentschefen.

betydelse för kontoinnehavarna, den omständigheten att ränta beräknades dock

komme att utgöra ett psykologiskt moment, som skulle stimulera till deltagande

i postgirorörelsen. Under de första åren efter postgirorörelsens införande, innan

de med rörelsen förbundna fördelarna blivit kända och prövade, torde man

emellertid icke kunna räkna med, att rörelsen i avsevärdare omfattning kommer

Bihang till riksdagens protokoll 1924• 1 saml. 170 höft. (Nr 209.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

att omfattas av den stora allmänheten, för vilken räntegottgörelsen skulle kunna

tänkas vara av särskild betydelse. Till en början torde väl huvudsakligen statsinstitutioner

samt större affärsmän och andra näringsidkare ansluta sig till

rörelsen, och för dem torde räntegottgörelsen i jämförelse med postgirorörelsens

övriga fördelar sakna betydelse. Vid sådant förhållande synes det kunna ifrågasättas

att icke genast från början bestämma sig för, att räntegottgörelse skall

utgå, utan först avvakta någon tids erfarenhet av rörelsens utveckling. Måhända

kan det även vara av betydelse att vederbörande under de första, mera

prövande organisationsåren befrias från det besvär och den kostnad, som ränteberäkningen,

hur förenklad den än må vara, dock måste medföra.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har jag funnit det icke böra i förordningen

bestämmas, att ränta ovillkorligen skall utgå, utan torde avgörandet av

denna fråga kunna överlämnas åt Kungl. Maj :t.

I 10 § har upptagits en bestämmelse om årsbesked rörande postgirokonto, vilken

motsvarar § 14 i 1922 års förslag, dock med någon jämkning med hänsyn

till att det är ovisst, huruvida ränta kommer att utgå.

I 11 § hava intagits bestämmelser angående preskription beträffande medel,

som innestå å postgirokonto, motsvarande § 22 i 1922 års proposition och § 13 i

förordningen om postsparbanken.

På sätt jag i det föregående omnämnt, vore det avsett att i viss utsträckning

giva de i postgirorörelsen innestående medel, vilka icke omedelbart behövde tagas

i anspråk för utbetalningar, en placering, som tillförsäkrade postverket

ränteinkomst av desamma, varvid givetvis skulle iakttagas, att dessa medel

placerades på sådant sätt, att rörelsens likviditet icke äventyrades. Postcheckkommittén

hade förutsatt, att bestämmelser angående ifrågavarande medelsplacering

skulle intagas i den förordning, som skulle utfärdas angående

postgirorörelsen.

Då placeringen av de i postgirorörelsen innestående medel kan ske i huvudsaklig

överensstämmelse med vad som i detta avseende gäller för postsparbankens

medel, synas bestämmelser om ifrågavarande medelsplacering kunna,

på sätt postsparbankssakkunniga och sedermera även generalpoststyrelsen

föreslagit, utfärdas av Kungl. Maj:t.

I 13 § har intagits bestämmelse om att kontoinnehavare i förekommande fall

kan skiljas från postgirorörelsen därigenom, att generalpoststyrelsen förklarar,

att hans konto skall upphöra och att innestående medel skola till honom utbetalas.

Sådan åtgärd kan bliva erforderlig att vidtaga exempelvis i det fall,

att kontoinnehavare i bedräglig avsikt söker förfoga över större belopp än det,

vartill hans tillgodohavande lämnar tillgång.

I fråga om tidpunkten för postgirorörelsens införande synes det mig lämpligt,

att rörelsen träder i verksamhet med ingången av år 1925.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ovan berörda, inom kommunikationsdepartementet

upprättade förslag till förordning angående post
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

girorörelse och hemställer, att förslaget måtte föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Fredric Haiverman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1924:173 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning angående postgirorörelse. s. 1 i texten
  2. SBU 1924:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning angående postgirorörelse. s. 1 i texten