Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker

1925-03-20 · 13 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:184, Med förslag till lag om ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kun al. Maj:ts proposition Nr 184.

1

Nr 184.

Kunyl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring

i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker; given

Stockholms slott den 20 mars 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 29 juni

1923 (nr 286) om sparbanker.

GUSTAF.

Ernst Wig for ss.

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 samt
-

U7 höft. (Nr lS''t.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 184.

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Härigenom förordnas, att i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker skall

införas en ny paragraf med beteckning 29 a av följande lydelse:

29 a §.

Titan särskilt tillstånd av Konungens befallningskavande äger sparbank

ej mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Tillstånd till

sådan verksamhet må ej meddelas, med mindre förvaring och förvaltning

av värdehandlingar prövas, med hänsyn till sparbankens organisation och

förvaringsanordningar samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt sparbanken.

Konungens befallningshavande äger föreskriva de villkor för

verksamhetens utövande eller de inskränkningar däri, som kunna anses

erforderliga. Tillstånd må återkallas, då förutsättningarna för tillståndets

meddelande finnas icke vidare föreligga; återkallas tillståndet, vare sparbanken

pliktig att, så snart ske kan, avveckla nämnda verksamhet.

Närmare bestämmelser om prövning för meddelande av tillstånd, som

nu sagts, må utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925. Har sparbank i enlighet med

föreskrift i reglemente, varå stadfästelse erhållits, senast den 1 april 1925

börjat verksamhet, varom i lagen förmäles, må dock verksamheten utan

TI och med den 31 december 1925.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj ris i>rogosition Nr 181.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Le vinson.

T. f. chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss anmäler, efter

gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, fråga om rätt för

sparbank att till förvaring och förvaltning mottaga värdehandlingar.

Föredraganden anför:

»Enligt den vid 1924 års riksdag genomförda förmynderskapslagstiftningen,

vilken trätt i kraft med detta års ingång, har bankernas medverkan

i stor utsträckning anlitats för genomförandet av en förbättrad

kontroll över förmyndares förvaltning av omyndigs icke blott kapitaltillgångar

utan jämväl värdehandlingar. Sålunda stadgas i 8 kap. 8 § i

lagen om förmynderskap (1924: 320), att aktier, obligationer, skuldebrev

och andra sådana värdehandlingar skola, där handlingarnas sammanlagda

värde överstiger två tusen kronor, i den omyndiges namn nedsättas i öppet

förvar hos riksbanken eller annan bank. Har sådan nedsättning skett,

är banken ansvarig för värdehandlingarnas förvaring och förvaltning

enligt bestämmelserna i den samtidigt med förmynderskapslagen utfärdade

lagen om vård av omyndigs värdehandlingar (1924: 322). I fråga om

förvaltningen av inhemska värdehandlingar är banken pliktig att i vidsträckt

omfattning svara för inkassering av räntor, utdelningar och förfallna

kapitalbelopp, biträda vid aktieteckning, ombesörja förnyelse av inteckning

med mera. Avtal om förvaltning på andra än de i lagen angivna villkor

är ogiltigt. De nedsatta värdehandlingarna få ej uttagas utan överförmyndarens

tillstånd. Enligt samtidiga ändringar (1924: 335) i lagen om bankrörelse

(3 och 113 §§) har stadgats rätt för Konungen att vid meddelande

av tillåtelse att driva bankrörelse stadga skyldighet för bankbolag att vid

huvudkontoret och avdelningskontor, som Kungl. Maj:t bestämmer, mottaga

värdehandlingar till förvaring och förvaltning i enlighet med de i

lagen om förmynderskap och eljest i lag givna bestämmelser. Därvid har

förutsatts, att sådan skyldighet borde stadgas endast i de fall, då det

med hänsyn till en banks organisation och omfattningen av dess rörelse

kunde anses lämpligt och billigt.

I sitt den 30 september 1921 avgivna förslag till ny förmynderskapslagstiftning

framhöll lagberedningen, att med bank i de återgivna bestämmelserna

om nedsättningsskyldighet (8 kap. 8 § i förmynderskapslagen)

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majds proposition Nr 184.

avsåges sådan bankinrättning, som ägde i sin firma eller eljest vid beteckning

av sin rörelse använda ordet bank. I samband därmed erinrade

emellertid beredningen, att sparbank, med hänsyn till de bestämmelser,

som gällde i fråga om sparbanks rörelse, icke ägde mottaga värdehandlingar

till förvaltning, samt förmenade, att någon ändring härutinnan

uppenbarligen icke kunde ifrågakomma. Lagberedningens uttalande hänförde

sig till den då gällande lagen angående sparbanker den 29 juli 1892, enligt

vars första paragraf sparbanks ändamål angavs vara, att av allmänheten

till förräntande mottaga penningar och genom räntans läggande till huvudstolen

dem ytterligare förkovra samt medlen i mån av uppsägning återbetala.

Något utrymme för drivande av verksamhet, avseende förvaring

och förvaltning av värdehandlingar, lämnade ej detta stadgande. Efter det

lagberedningen avgivit sitt betänkande, har ny lagom sparbanker tillkommit

(1923: 286); i denna angives sparbanks ändamål vara att befordra sparsamhet

genom att bedriva in- och utlåning av penningar och därmed i samband

stående verksamhet. Sistnämnda tillägg har tillkommit efter förslag av 1920

års sparbankssakkunniga, vilka framhöllo, bland annat, att enligt deras

uppfattning tillägget icke omfattade fondförvaltning av den typ, som bedreves

av bankbolags notariatavdelningar, enär därigenom skulle öppnas

möjlighet för sparbankerna att åtaga sig ytterligare förpliktelser vid

sidan av dem, som följde av inlåningsverksamheten, och något sådant

syntes icke kunna genomföras utan ökade krav på sparbankernas fondbildning.

Mot denna uppfattning gjordes under lagförslagets vidare behandling

icke någon erinran. För att förhindra, att sparbanker utvidgade

sin verksamhet till områden, som icke vore för dem naturliga, upptogs

tillika i sparbankslagen ett stadgande (3 § punkt 12), att i reglementet för

sparbank skulle angivas, huruvida sparbanken Unge driva annan verksamhet

än in- och utlåning av penningar samt vari sådan verksamhet skulle

bestå; härigenom bereddes — anförde sparbankssakkunniga — Kungl.

Maj:ts befallningshavande tillfälle att vid prövning av reglementet öva

kontroll över att sparbank icke på sitt program upptoge för sparbankernas

verksamhet främmande funktioner.

I samband med antagandet av ny förmynderskapslagstiftning anhöll

1924 års riksdag1 om utredning, huruvida genom ändring i lagen om sparbanker

möjlighet kunde beredas för förmyndare och gode män att i sparbank

verkställa sådan nedsättning av värdehandlingar, som enligt förslaget

till lag om förmynderskap skulle ske i riksbanken eller annan bank,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva

anledning. I det till grund för riksdagens beslut avgivna utlåtandet yttrade

första lagutskottet:

Utskottet ville ifrågasätta, huruvida icke möjligen den börda, som den

föreslagna lagstiftningen onekligen lade på förmyndarna genom tvånget

1 Riksdagens skrivelse 1924: 172.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanal. M((.}:!s proposition Nr 184.

för dem att i bank nedsätta omyndigs värdehandlingar, skulle i viss man

kunna minskas, om sådan nedsättning Unge ske jämväl i sparbank. Eu

lindring i förslaget i denna riktning kunde icke då vidtagas, enär eu

sådan ändring förutsatte ändring jämväl i sparbankslagen och måste föregås

av en utredning rörande sparbankernas möjligheter att påtaga sig

uppgiften att mottaga sådana depositioner. Det torde väl ock vara tvivelaktigt,

huruvida sparbankerna kunde åtaga sig att förvara och förvalta

obligationer och aktier på samma villkor, som föreslagits i fråga om riksbanken

och de enskilda bankerna, men syntes det utskottet, som om i

varje fall nedsättning i sparbankerna kunde med fördel åstadkommas

beträffande inteckningar och andra skuldebrev, som sparbankerna redan

vore vana att för egen del sköta.

Över riksdagens skrivelse hava Svenska sparbanksföreningen, Svenska

bankföreningen, bank- och fondinspektionen samt fullmäktige i Sveriges

riksbank avgivit yttranden.

Svenska sparbanksföreningen har anfört huvudsakligen följande: Med hänsyn

till den av sparbankerna förut bedrivna verksamheten torde det kunna

ifrågasättas, huruvida icke mottagandet av omyndigs värdehandlingar stode i

sådant samband med denna verksamhet, att rätt till dylikt mottagande tillkomme

sparbankerna enligt gällande lag, under förutsättning att reglementet

därom innehölle bestämmelse. Då emellertid olika meningar härom yppats, och

riksdagen för sin del syntes anse dylik rätt icke föreligga, torde det vara

lämpligt, att en sådan rätt uttryckligen tillförsäkrades sparbankerna. För

sparbankerna vore det av vikt, att möjlighet bereddes dem att mottaga

omyndig tillhöriga värdehandlingar till förvaring i enlighet med lagen

om vård av omyndigs värdehandlingar. Det funnes eu risk, som icke borde

underskattas, att sparbankerna eljest så småningom skulle undanträngas från

den del av deras verksamhet, som bestode i att till förräntande emottaga

de omyndigas medel. Det läge nämligen nära till hands att antaga, att den

bank, som hade hand om den omyndiges värdehandlingar i aktier, obligationer

och skuldebrev, skulle veta att taga hand jämväl om hans kontanta

medel, då en dylik enhetlig förvaltning torde underlätta redovisningen för

förmyndaren. En sådan utveckling borde .så mycket hellre förebyggas, som

sparbankerna av ålder ansetts särskilt lämpliga att omhänderhava omyndigs

medel och i sådant avseende varit till mycket stort gagn; sålunda hade vid

många sparbankers bildande i äldre tider just svårigheten att lämpligt

anbringa förmyndaremedel åberopats såsom ett kraftigt skäl för sparbankers

bildande. Emellertid förbisåges icke, att hänsyn till tryggheten för de omyndigas

värdehandlingar fordrade, att sparbankernas rätt att mottaga dessa

gjordes beroende av vissa förutsättningar. Sålunda kunde det icke anses

betryggande, att en mindre sparbank utan därtill skickad personal omliändertoge

en förmögenhets förvaltning, där förmögenheten utgjordes av värdehandlingar,

som icke vanligen förekomme i sparbankens rörelse. Vissa sparbanker

kunde vara i avsaknad av egna förvaringsrum av sådan beskaffenhet,

att de erbjöde tillräcklig trygghet för förvaring av förenämnda deposita.

Andra sparbanker kunde åter notoriskt vara så svaga, att deras solvens gent

emot insättarna kunde dragas i tvivelsmål, och på den grund vara mindre

väl lämpade att åtaga sig ytterligare ansvar. Såsom en allmän förutsätt
-

Yttranden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(i

kaiif/l. Maj:ts proposition Nr 184.

ning för att sparbankerna skulle upptaga denna form av rörelse torde böra

fordras, att densamma underkastades eu mycket noggrann kontroll från det

allmännas sida. Då det gällde att vid eu lagändring beakta dessa synpunkter,

torde väl, vad beträffade frågan om viss sparbanks rätt att öppna verksamhet

av förevarande slag, ingen annan utväg yppa sig än att rätten

gjordes beroende av Kungl. Maj:ts befälhiingsliavandes tillstånd, vare sig

detta tillstånd lämnades genom godkännande av en i reglementet intagen

bestämmelse eller i särskild ordning. Den synnerligen viktiga frågan om

kontrollen syntes kunna lösas genom eu bestämmelse, att duplett av det utav

sparbanken utfärdade förvaringsbeviset skulle överlämnas till förmyndaren

för att av denne tillhandahållas överförmyndaren, som insände detsamma

till Kungl. Maj ds befallningsliavande. Genom att dessa förvärm gsbevis sålunda

vore tillgängliga för de allmänna ombuden, erhölle dessa möjlighet

att utöva eu tillfredsställande kontroll.

Svenska bankföreningen har yttrat: Det stora ansvar, som vardnadsplikten

medförde, gjorde, att smärre banker med svagare kapital för denna rörclsegren

ur trygglietssynpunkt måste betecknas såsom mindre lämpliga. För att eu

bank skulle kunna erbjuda tillräcklig säkerhet erfordrades givetvis, att banken

nätt eu viss storlek. Ej heller borde lämnas obeaktat, att depotrörelsen

ej blott förutsatte särskilda, dyrbara lokala anordningar utan även krävde

arbetskrafter, mera kvalificerade än vad som fordrades inom de flesta andra

av bankernas rörelsegrenar, samt att kostnaderna för depotrörelsen därför

ställde sig så höga, att de ej täcktes, förrän rörelsen nått en ganska stor

omfattning. De synpunkter, vilka gjort sig gällande i fråga om affärsbankerna

såsom förvarare för omyndigs värdehandlingar, torde böra anläggas

även vid besvarandet av frågan om sparbankernas lämplighet för uppdraget.

Från säkerhetssynpunkt borde dä icke lämnas obeaktat, att för närvarande i

landet icke funnes något bankbolag med lägre kapital än eu miljon kronor, underdel

att av rikets sparbanker blott ett mindre antal (cirka 7 procent av samtliga

sparbanker) både ett kapital uppgående till minst eu miljon kronor och

nära hälften icke ens hade ett hundra tusen kronor i eget kapital. Från

biilighetssynpunkt torde böra framhållas, att, då sparbankerna hittills icke

sysslat med depotrörelse, någon skyldighet att mottaga omyndigs värdehandlingar

givetvis icke gärna kunde åläggas dem. Härtill komma, att sparbankernas

rörelse — och det med all rätt — vore baserad på en billig administration.

Att bland sparbankernas rörelsegrenar upptaga även förvaring av

omyndigs värdehandlingar skulle därför för dessa institut medföra högst

väsentliga organisatoriska förändringar, utan vilka säkerheten för myndlingarna

skulle äventyras. Den erfarenhet, vilken inom bankkretsar vunnits

beträffande kostnaderna för depotrörelse, gäve starkt stöd åt det inom första

lagutskottet uttalade tvivlet, huruvida sparbankerna lämpligen kunde åtaga

sig att förvara och förvalta obligationer och aktier.

Bank-och fondinspektionen har framhållit huvudsakligen: Ur olika synpunkter

hade tveksamhet förekommit beträffande lämpligheten av att utsträcka sparbanks

verksamhet till att omfatta jämväl formögenhetsförvaltning av beskaffenhet,

varom här vore fråga. Ä ena sidan hade tveksamheten varit av principiell

natur, i det att eu utsträckning av sparbanksverksamheten ansetts

strida mot verksamhetens huvudsyfte, nämligen att tillgodose spararnas intressen.

Å andra sidan hade man varit villrådig, huruvida sparbankerna

kunde vara rustade för en sådan uppgift, som formögenhetsförvaltning skulle

innebära. Även enligt bank- och fondinspektionens uppfattning syntes denna

tveksamhet, i allt fall beträffande det stora flertalet av de nuvarande spar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr lts-l.

bankerna, vara vill befogad. Emellertid borde; intill kunna utgå ifrån, att.

åtminstone inom do största sparbankerna trygghetssynpunkten, såväl för sparbankerna

själva som för dojiononterna, borde kunna bliva lika väl tillgodosedd

som inom bankbolag. I)a lagen om förmynderskap föreskreve, att förmyndare

vid fullgörande av sin skyldighet att deponera omyndigs värdehandlingar

skulle anlita bank, avsäges därmed, såsom av förarbetena till lagen

framginge, (i realiteten) allenast bankaktiebolag och solidariska bankbolag. Man

torde hava utgått ifrån, att inom dylika institutioner i allmänhet förefunnes

sådana anordningar, att ett betryggande förvar av värdehandlingar kunde

påräknas. Därest det skulle anses vara önskvärt att, med bortseende från

förutnämnda principiella betänkligheter, bereda förmyndare möjlighet att

deponera omyndigs värdehandlingar jämväl i sparbank, syntes eu ändring

av gällande bestämmelser på hithörande område böra avse allenast sådana

sparbanker, vilka kunde erbjuda samma trygghet för förvaltningens rätta

handha vande som sådana bankbolag, vilka kunde bliva av Kungl. Maj:t

ålagda skyldighet att mottaga tormynderskapsdepositioner. Därvid syntes

samma synpunkter beträffande rörelsens omfattning och betryggande organisatoriska

anordningar — notariatpersonal och valvsanordningar — böra

komma till tillämpning som i fråga om bankbolagen. Men därutöver syntes,

i anslutning till 1920 års sparbankssakkunnigas uttalande, böra uppställas

fordran på en med hänsyn till vederbörande sparbanks ökade ansvar betryggande

fondbildniug. 1 detta hänseende syntes allenast sparbanker med

egna fonder, uppgående till minst eu miljon kronor, böra ifrågakomma.

Förevarande spörsmål borde emellertid betraktas jämväl ur synpunkten av

möjligheten för sparbanker att påtaga sig uppgiften att mottaga depositioner

av nu förevarande slag. I detta avseende saknade bank- och fondinspektionen

emellertid den nödiga inblicken i sparbankernas verksamhet, och torde

det ankomma på sparbankerna själva att genom sin organisation eller på

annat sätt framhålla de synpunkter, vilka kunde vara av betydelse för frågans

bedömande. Första lagutskottet hade härutinnan ifrågasatt, att sparbankernas

befattning med tormynderskapsdepositioner skulle avse allenast inteckningar

och andra skuldebrev, enär sparbankerna redan nu vore vana att för

egen del sköta dylika värdehandlingar. Därest sparbanker skulle kunna anlitas

såsom depositionsalistalter allenast i den inskränkta omfattning, som bankoch

fondinspektionen i det föregående angivit, syntes emellertid enligt inspektionens

uppfattning något, hinder icke böra förefinnas att låta depositionerna

omfatta jämväl aktier och obligationer. — Ett genomförande av den

ifrågasatta anordningen skulle föranleda införande i sparbankslagen av en

bestämmelse med sådant huvudsakligt innehåll, att sparbank med egna fonder,

uppgående till minst eu miljon kronor, kunde till förvaring och förvaltning

i enlighet med de i lagen om förmynderskap och eljest i lag givna bestämmelser

mottaga värdehandlingar. Prövningen, huruvida dylik sparbank

fyllde de av inspektionen angivna allmänna betingelserna för att kunna anlitas

vid tormynderskapsdepositioner, syntes böra överlåtas till vederbörande

länsstyrelse, som i förekommande fall efter ansökning skulle hava att meddela

erforderligt tillstånd.

Fullmäktige i Sveriges riksbank liava icke funnit sig föranlåtna till annat

uttalande än att, då det under vissa förutsättningar kunde för en förmyndare

eller god man innebära eu lättnad vid fullgörande av åligganden enligt

den nya förmynderskapslagen att även i sparbank få nedsätta omyndigs

värdehandlingar, det syntes lämpligt, att den i sådant syfte ifrågasatta utredningen

komme till stånd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Kungl. Maj:ts proposition Nr 184.

Departements
chefen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen hava sparbankerna i vart

land hittills icke drivit verksamhet, avseende förvaring och förvaltning

av värdehandlingar. Den nya sparbankslagen av år 1923 torde, på sätt

jag erinrat, icke hava åsyftat en utvidgning av sparbankernas uppgift

till att omfatta jämväl sådan rörelse. Genom införande i 1924 års förmynderskapslagstiftning

av skyldighet för förmyndare att i öppet förvar

hos bank nedsätta omyndigs värdehandlingar har emellertid frågan om

sparbanks rätt att för omförmälda ändamål mottaga värdehandlingar

erhållit särskild betydelse. Sålunda har en dylik rätt ansetts böra tillerkännas

sparbankerna, dels ur förmyndarsynpunkt för att åstadkomma viss

lättnad i förmyndarens på grund av nedsättningstvånget ökade börda, och

dels från sparbankshåll för att förhindra befarad konkurrens mellan bankbolagen

och sparbankerna om de omyndigas medel. Även om frågans vikt

i det stora hela kan anses hava i någon mån överskattats, torde dock anledning

icke föreligga att utesluta sparbankerna från varje möjlighet att upptaga

ifrågavarande verksamhetsform, och detta vare sig det gäller omyndigs

eller annans värdehandlingar. Principiellt sett lärer hinder icke böra möta

mot en dylik utvidgning; med sparbanks egentliga uppgift att till befordrande

av sparsamheten mottaga sparmedel låter sig enligt min mening väl

förena en efter verksamhetens omfattning och syfte begränsad förvarings- och

förvaltningsrörelse. Och de mot utvidgningen anförda betänkligheterna, att

flertalet sparbanker med sina relativt enkla arbetsformer och förvaringsanordningar

icke skulle rätt väl lämpa sig för handhavandet av denna rörelsegren.

synas mig icke föra längre, än att de sparbanker, beträffande vilka sådan

erinran med fog kan göras, uteslutas från den ifrågasatta utsträckningen.

En förutsättning för att sparbank bör få upptaga förvarings- och förvaltningsrörelse

synes mig vara, ej mindre att sparbanken kan bereda

värdehandlingarna en bankmässig förvaring och förvaltning, än även att

sparbankens fonder äro av den storlek, att de kunna förväntas giva skälig

täckning — förutom för inlåningen in. in. — för en efter de nedsatta handlingarnas

värde och art normal förvarings- och förvaltningsrisk. Att uppställa

några fixa normer, vilkas uppfyllande. skulle anses innefatta garantier

i nu angivna hänseenden, lärer knappast vara lämpligt eller ens möjligt.

I stället torde, på sätt i ett par av yttrandena förordats, det böra

ankomma på prövning i varje särskilt fall, huruvida förvaring och förvaltning

av värdehandlingar, med hänsyn till organisation, förvaringsanordningar

och fonder, kan med trygghet anförtros åt sparbanken. Prövningen synes

lämpligen böra överlämnas åt tillsynsmyndigheten eller alltså vederbörande

länsstyrelse. För vinnande av största möjliga enhetlighet i tillämpningen

torde, därest så skulle anses önskvärt, Kung!. Maj:t kunna meddela närmare

bestämmelser rörande dylik prövning. Därvid torde kunna uppställas vissa

allmänna villkor för tillstånds erhållande, såsom: i fråga om organisationen,

att hos sparbanken finnes tjänsteman, som har god förtrogenhet med handhavandet

av de olika förvaltningsåtgärder med avseende å nedsatta handlingar,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung/. M<ij:ts proposition Nr 184. 9

som kunna komma att avila sparbanken; i fråga om förvuringsunordningur, att

sådana Unnas och äro av beskaffenhet att bereda full trygghet mot eldfara

och inbrott samt i övrigt sa inrättade, att depositionerna kunna hållas avskilda

från bankens egna handlingar ävensom förvaras under dubbla lås, till vilka

olika funktionärer (t. ex. styrelseledamot och kamrerare) hava var sin nyckel;

i fråga om fonderna, att fondställningen i och för sig är god och i

övrigt lämnar skälig täckning, förutom för inlåningen m. in., jämväl för den

''''kade risk, som förvari ags- och förvaltningsrörelsen kan rimligen väntas

medföra.

Det av bank- och fondinspektionen föreslagna villkoret, att sparbank för

erhållande av tillstånd skulle hava egna fonder uppgående till minst en

miljon kronor, anser jag mig icke kunna förorda. Väl kan en sparbank med

fonder av denna storlek i allmänhet förväntas erbjuda större garantier i

förutberörda hänseenden än en mindre sparbank; detta gäller särskilt i fråga

om sparbanks tillgång till kvalificerad personal och betryggande förvaringsanordningar.

Såvitt åter angår sparbanks solvens och likviditet, äro fonderna

i och för sig icke utslagsgivande; åtskilliga andra faktorer äro därvid av

Instämmande inflytande. Därtill kommer, att under angivna förutsättning

endast ett fåtal sparbanker skulle beredas möjlighet att utöva omhandlade

\erksamhet,

fonder, överstigande eu miljon kronor. Även om det föreslagna fondminimum

sänktes till hälften, skulle den nya verksamhetsgrenen öppnas allenast

för ett åttiotal sparbanker, huvudsakligen belägna i stad. Med en på detta

sätt anordnad begränsning skulle det särskilt ur förmyndarsynpunkt framhållna

behovet av ändring i lagstiftningen näppeligen bliva tillgodosett, och samtidigt

skulle därigenom de större sparbankerna hava fått en i viss män

annan uppgift än de övriga.

Vid tillstånds meddelande bör länsstyrelsen kunna föreskriva särskilda

villkor för utövande av den på tillståndet grundade rätten. Sådana villkor

torde i huvudsak komma att hänföra sig till förvaringssäkerheten, de

nedsatta handlingarnas bokföring, kontrollen med avseende å handlingarna

och dylikt. Men därjämte bör länsstyrelsen vara oförhindrad att lämna

tillstånd av nu förevarande slag med vissa inskränkningar. Särskilt kan

det visa sig önskvärt, att sparbank, som icke uppfyller de allmänna

villkoren för en fullständig förvarings- och förvaltningsrörelse, må kunna

få mottaga åtminstone inteckningar och skuldebrev.

Sedan sparbank erhållit tillstånd och värdehandlingar blivit för omyndigs

räkning nedsatta hos sparbanken i öppet förvar efter vad i lagen om

förmynderskap är stadgat, kommer redan enligt gällande bestämmelser

sparbanken att svara för de sålunda nedsatta värdehandlingarnas förvaring

och förvaltning i enlighet med vad i lagen om vård av omyndigs värdehandlingar

stadgas. Att härutinnan införa mindre stränga regler kan

uppenbarligen icke ifrågakomma. Erinran om sparbankens ansvar i detta

hänseende torde böra göras i beslutet om tillstånds meddelande.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. U7 höft. (Nr ISi.J 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majds proposition Nr 184.

Tillstånd bör kunna återkallas av länsstyrelsen, då förutsättningarna

för tillstånds erhållande finnas icke vidare föreligga. Återkallas tillståndet,

bör sparbanken vara pliktig att, så snart ske kan, avveckla den

ifrågavarande rörelsen.

Om den tillsyn, som skall åligga de allmänna ombuden i avseende å

sparbanks förvaring och förvaltning av mottagna värdehandlingar, torde

föreskrifter meddelas i instruktionen för nämnda ombud (1923: 451).

För beredande av möjlighet för sparbankerna att upptaga förvaringsoch

förvaltningsrörelse med avseende å värdehandlingar synes mig icke

böra erfordras ändring av stadgandet i 1§ i sparbankslagen om sparbanks

allmänna uppgifter, utan torde i stället bestämmelser om förutsättningarna

för sådan rörelses utövande böra upptagas bland stadgandena ''om rörelsen’

och lämpligen infogas i en ny paragraf mellan 29 och 30

Bestämmelserna torde kunna träda i kraft den 1 juli 1925. Då det lärer

hava förekommit, att sparbank erhållit stadfästelse å reglemente, enligt

vilket sparbanken äger driva förvaringsrörelse, torde sådan sparbank få

utan särskilt tillstånd under viss kortare tid fortsätta denna sin rörelse.

Detta bör dock gälla, allenast där rörelsen varit öppnad vid framläggandet

av förslag till ny lagstiftning i ämnet.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit upprätta

förslag till lag om ändring i lagen den 2!) juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga I

vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över

förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Elis Lindahl.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kun al. Maj: In proposition Nr ISd.

11

Bilaga I

Fö i*s lag

till

lag om ändring i lagen den 29 juni 192tf (nr 28<») om sparbanker.

Härigenom förordnas, att i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker skall

införas en ny paragraf med beteckning 29 a av följande lydelse.

29 a §.

Utan särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande äger sparbank

ej mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Tillstånd till

sådan verksamhet må ej meddelas, med mindre förvaring och förvaltning

av värdehandlingar prövas, med hänsyn till sparbankens organisation, förvaringsanordningar

och fonder, kunna med trygghet anförtros åt spai

banken. Vid meddelande av tillstånd äger Konungens befallningshavande

föreskriva de villkor för verksamhetens utövande eller de inskränkningar

däri, som kunna anses erforderliga. Tillstånd ma återkallas, då förutsätt

ningarna för tillståndets meddelande finnas icke vidare föreligga; återkallas

tillståndet, vare sparbanken pliktig att, så snart ske kan, avveckla

nämnda verksamhet.

Närmare bestämmelser om prövning för meddelande av tillstånd, som

nu sagts, må utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925. Har sparbank i enlighet med

föreskrift i reglemente, varå stadfästelse erhållits, senast den 1 april 1925

börjat verksamhet, varom i lagen förmäles, må dock verksamheten utan

särskilt tillstånd fortsättas till och med den 31 december 1925.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 184.

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den 19 mars 1925.

Närvarande:

justitierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgeex,

justitierådet Christianssox,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 13 mars 1925, hade

Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag

om, ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

a,v tillförordnade byråchefen för lagärenden i finansdepartementet, hovrättsassessorn

John Alsén.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet finner visserligen några större fördelar av den nu föreslagna

lagstiftningen knappast vara att förvänta, men då åtminstone på vissa håll

någon lättnad av den börda, den nya förmynderskapslagstiftningen lagt på

förmyndare, härigenom skulle kunna vinnas, har lagrådet, som utgår ifrån,

att tillstånd enligt lagen endast med största varsamhet kommer att meddelas,

ansett sig ej böra avstyrka förslaget.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 184.

13

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén,'' statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller,

Levinson.

T. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler lagrådets

den 19 mars 1925 avgivna utlåtande över det den 13 mars 1925

till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i lagen den 29 juni

1923 (nr 286) om sparbanker.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll hemställer föredraganden,

att förslaget, sedan det undergått mindre jämkning, måtte jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att proposition av den lydelse, bil. litt. vid detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Svante Ericsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. t Hl höft. (Nr 18H.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:170 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker. s. 1 i texten
  2. BU 1925:41 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj;ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker. s. 1 i texten