Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare)

1925-03-20 · 29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:217, Med förslag till lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

1

Nr 217.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga

(civilarbetare); given Stockholms slott den 20 mars 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll viM

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om straff för förbrytelser i tjänsten av

vissa värnpliktiga (civilarbetare).

GUSTAF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 samt. 177 höft. (Nr 217.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Förslag

till

Lag

om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare).

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

% Denna lag äger tillämpning å värnpliktiga, som erhållit tillstånd att fullgöra

dem åliggande värnpliktstjänstgöring genom att i stället för tjänstgöring

vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning (civilarbetare).

2 §•

Civilarbetare, som, i avsikt att undandraga sig tjänsten, underlåter att

efter inkallelse eller efter tilländagången tjänstledighet inställa sig till

tjänstgöring eller olovligen avviker från den tjänstgörings- eller vistelseort,

som är för honom bestämd, eller eljest olovligen håller sig undan, straffes

med böter eller fängelse i högst sex månader. Kan avsikt, som nu är sagd,

ej ådagaläggas, vare straffet böter; dock att, där brottet begås av någon,

som förut varit straffad enligt denna paragraf, samt omständigheterna äro

synnerligen försvårande, straffet må höjas till fängelse i högst sex månader.

3 §•

Vägrar civilarbetare att åtlyda vad arbetsbefälet under tjänstens utövning

och i vad som angår tjänsten honom befallt, straffes med böter eller, där

omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år.

4 §•

Gör civilarbetare sig eljest skyldig till vårdslöshet eller försummelse i

fullgörande av tjänsteplikter, straffes med böter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

5 §•

Brott, varom i 2—4 §§ förmäles, åtalas av allmän åklagare. Atalet anhängiggöres,

där brottet förövats i stad, vid stadens rådstuvurätt men, om

rådstuvurätt ej i staden finnes eller brottet förövats å landet, vid närmaste

rådstuvurätt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

3

6 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.

7 §•

För mindre förseelser i tjänsten må, i stället för straff, varom ovan sagts,

såsom tillrättavisning användas:

a) varning;

b) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid,

högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten;

c) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom förlöggningsområde.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag

för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i b) förmäles,

i något fall så användas, att genom överansträngning eller annan orsak men

för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet därav kommer.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av vad sålunda stadgats meddelar

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 6 mars 1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller,

Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anför chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Nothin:

»I lagen den 21 maj 1920 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöring, stadgas, att värnpliktig, som hyser allvarliga, på

religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring

i den ordning, gällande värnpliktslag förutsätter, må, därest hans samvetsbetänkligheter

avse tjänstgöring med vapen, fullgöra sin värnplikt vid

krigsmakten utan att övas i vapnens bruk eller bära vapen eller ammunition,

samt, därest samvetsbetänkligheterna avse varje tjänstgöring vid krigsmakten,

i stället för honom åliggande värnpliktstjänstgöring utföra civilt arbete

för statens räkning.

Några särskilda bestämmelser angående brott och förseelser, som av ifrågavarande

värnpliktiga kunna begås under deras tjänstgöring, finnas icke. Beträffande

dem, som fullgöra sin värnplikt vid krigsmakten utan att övas i

vapens bruk eller bära vapen eller ammunition, synes vara uppenbart, att

av dem begångna brott och förseelser falla under strafflagen för krigsmakten.

Med avseende å de värnpliktiga, som i stället för tjänstgöring vid krigsmakten

utföra civilt arbete, ställer sig saken mera tvivelaktig. Enligt 6 § strafflagen för

krigsmakten, jämförd med 1 § samma lag, lyda emellertid de värnpliktiga under

strafflagen för krigsmakten allenast under den tid, då de fullgöra dem

åliggande tjänstgöring vid krigsmakten samt då de under färd till och från

sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl. Då de s. k. civilarbetarna icke

tjänstgöra vid krigsmakten och ej heller under sin tjänstgöring stå under militärbefäl,

synes sålunda strafflagen för krigsmakten icke bliva å dem tillämplig.

Av dem i tjänsten begångna brott eller förseelser bliva följaktligen straffria,

i den mån desamma icke äro enligt allmän lag belagda med straff.

Den brist i lagstiftningen, som sålunda synes föreligga, bär föranlett åtskilliga

framställningar till Kungl. Maj:t.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 217. 5

I skrivelse flen 22 juli 1922 har vice krigsdoraaren vid regeinentskrigsrätten

vid Svea trängkår N. Aschan anfört, att vid berörda krigsrätt

handlagts ett mål mot en värnpliktig, vilken, sedan lian erhållit tillstånd

att i stället för honom åliggande värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten utföra

civilt arbete för statens räkning, vägrat att fullgöra vederbörande arbetsbefäls

honom givna befallning att förrätta dylikt arbete, därvid krigsrätten i

utslag den 22 juli 1922, enär det varken jämlikt 39 § lagen om krigsdomstolar

och rättegången därstädes eller enligt särskild författning tillkomme krigsrätten

att till prövning upptaga den mot den värnpliktige framställda ansvarstalan,

förklarat sig obehörig att med målet taga vidare domarebefattning.1 Då

det kunde befaras, att den ifrågavarande värnpliktige kunde väntas få efterföljare,

sedan utgången av ovannämnda mål blivit känd, ville Aschan anmäla

förhållandet.

I skrivelse den 28 februari 1923 har riksdagens militieombudsman i samma

ämne anfört:

Enligt 1 § i strafflagen för krigsmakten hänfördes under krigsmän bl. a.

värnpliktiga under den tid, de fullgjorde dem åliggande tjänstgöringsskyldighet

vid krigsmakten, samt då de under färd till eller från sin tjänstgöringsort

stode under militärbefäl. I egenskap av krigsmän lydde de under strafflagen

för krigsmakten enligt 6 § i lagen. I vissa andra avseenden lydde värnpliktiga

under strafflagen för krigsmakten, ehuru de därvid icke betecknades såsom

krigsmän (7 och 11 §§). Samtliga ovanberörda lagrum avsåge emellertid

tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Den tjänstgöringsskyldighet, som

enligt 1920 års lag ålåge dem, som erhållit tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring

fullgöra civilt arbete för statens räkning, vore sålunda icke

av beskaffenhet att hänföra dessa under strafflagen för krigsmakten för därunder

begångna förbrytelser. Dylika värnpliktiga vore följaktligen icke underkastade

straffpåföljd, därest de undandroge sig fullgörandet av det dem i

stället för värnpliktstjänstgöringen åliggande arbetet, vare sig de från början

utebleve därifrån eller sedan de inställt sig avveke eller helt enkelt vägrade

fullgöra arbete, som förelädes dem. Visserligen kunde sådan värnpliktig jämlikt

§ 13 förordningen den 28 april 1922 angående tillämpning av lagen den 21

maj 1920 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,

efterspanas och till arbetsplatsen hämtas på sätt i hämtningskungörelsen

stadgades beträffande värnpliktigs efterspanande och hämtande till

tjänstgöring eller inskrivning. Då emellertid i fråga om samvetsömma värnpliktiga

föreskrift, motsvarande 42 § andra stycket värnpliktslagen, saknades

därom, att hämtningen skulle ske på den försumliges bekostnad, torde hämtningsäventyret

vara en alltför ringa olägenhet för att ensamt kunna tänkas avskräcka

från undanhållning. Något medel att avhålla den värnpliktige från

att åter avvika funnes i varje fall icke än mindre att förmå honom att utföra

förelagt arbete. Ej heller i fråga om värnpliktig, som vägrade eller underläte

att ställa sig till efterrättelse föreskrifter rörande sättet för arbetets utförande

eller som eljest visade dåligt uppförande, stode någon möjlighet till ingripande

vederbörande myndighet till buds.

Även om man ansett sig kunna räkna med såsom regel, att de medborgare,

varom här vore fråga, lojalt skulle fullgöra sin skyldighet, torde det dock vara

uppenbart att undantag från denna regel med visshet kunde förväntas. Av vad

ovan anförts framginge även att fall numera inträffat, då värnpliktiga, som erhållit

tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring få fullgöra civilt arbete,

vägrat att utföra detta. 1

FramståIlningar

i

ämnet från

rmindiqhetei

»«■ fl
V.

krigsdomaren

N. Aschan.

Riksdagcns
militie
ombudsman.

1 Detta utslag här fastställts av krigshovrätten genom utslag den 23 oktober 1922.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Domän
styrelsen.

Befälhavaren

för Östergötlands

västra

inskrivningsområde.

Befälhavaren

för Örebro

inskrivningsomrlde.

Uppgifter

från vattenfallsstyrelsen

och domänstyrelsen

rörande

vissa förseelser,

begångna

av

samvetsömma

värnpliktiga.

Så snart dylika fall en gång börjat förekomma, torde vara klart att åtgärder

måste vidtagas till förhindrande av deras upprepande. Här liksom eljest

måste staten hava medel i sin hand att av sina medborgare utkräva de dem i

denna egenskap åliggande skyldigheter. Frånsett att det för den allmänna rättsuppfattningen

måste förefalla egendomligt, att en yngling, som under militärtjänst

vägrade lyda förmans befallning i tjänsten, bleve hårt bestraffad, under

det att hans samvetsömme kamrat kunde utan straffpåföljd vägra fullgöra det

civila arbete, som ålagts honom i stället för denna militärtjänst, måste det även

för den tredskandes mera samvetsgranna kamrater framstå såsom en orättvisa,

att under det de frivilligt fullgjorde sin skyldighet och därvid under avsevärt

längre tid än övriga värnpliktiga ginge miste om den högre arbetsförtjänst,

de eljest kunnat erhålla, den mindre lojale till egen ekonomisk fördel kunde undandraga

sig sin förpliktelse. Att ett dylikt missförhållande lätt kunde komma

att fresta svagare karaktärer att följa det dåliga exemplet torde ligga i

öppen dag, och medvetandet om myndigheternas maktlöshet kunde därigenom

komma att äventyra ändamålet med 1920 års ovannämnda lag. Härtill komrne

emellertid, att sådana fall, som det ovan sist omförmälda, därest de skulle

upprepas, vore i hög grad ägnade att störa icke blott den av vederbörande myndighet

uppgjorda planen för arbetet, utan även, till men för de övriga, plikttrogna

värnpliktiga, det å arbetsplatsen pågående arbetet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hade militieombudsmannen ansett det inträffade

giva vid handen, att bestämmelser numera icke kunde undvaras till

förekommande av tredska vid fullgörandet av ifrågavarande skyldighet.

Domänstyrelsen har i särskilda skrivelser den 16 augusti 1923, den 5 och den

15 maj 1924 anmält, att värnpliktiga, som haft att utföra civilt arbete för statens

räkning, vägrat att fullgöra sådant arbete.

I skrivelse den ljum 1923 har befälhavaren för Östergötlands västra inskrivningsområde

anmält, att en värnpliktig inom området, vilken ålegat att

inställa sig i Sköldinge för fullgörande av civilt arbete den 15 maj 1923, först

den 18 i samma månad infunnit sig å arbetsplatsen.

I skrivelse den 18 juni 1923 har vidare befälhavaren för Örebro inskrivningsområde

anmält, att den i v. krigsdomaren Aschans skrivelse omnämnde

värnpliktige jämväl under år 1923 vägrade fullgöra honom ålagt civilt arbete. I

I särskilda skrivelser till cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

den 7 augusti 1924 har chefen för försvarsdepartementet anhållit, att

vattenfallsstyrelsen resp. domänstyrelsen måtte anmodas att till lantförsvarets

kommandoexepedition inkomma med uppgifter å samtliga de fall, där under

vart och ett av åren 1921, 1922, 1923 och 1924 värnpliktiga, som skolat utföra

civilt arbete,

1) icke inställt sig å anbefalld inryckningsdag,

2) avvikit från arbetsplatsen,

3) hämtats genom polismyndighets försorg,

4) vägrat att utföra anbefallt arbete,

5) i övrigt icke åtlytt arbetsledningens föreskrifter enligt § 13:2 gällande

förordning i ämnet (S. F. nr 186/1922) eller eljest givit anledning till anmärkningar

; därvid i varje särskilt fall borde angivas den värnpliktiges n :r och namn,

det rullföringsområde han tillhörde under arbetstiden, den arbetsplats, till vil
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ken han varit inkallad eller där lian varit i arbete, jämte de dagar, då förseelser

ägt rum.

I skrivelse den 24 november 1924 bar med anledning härav vattenfallssty- Vattenfalisrelsen

anfört: styrelsen.

Till en början ville vattenfallsstyrelsen nämna, att under år 1921 hade vattenfallsstyrelsen

icke handhaft några samvetsömma värnpliktiga, utan hade inryckning

av den första till vattenfallsstyrelsen beordrade kontingent värnpliktiga

skett den 16 juni 1922. Därefter hade nya kontingenter inryckt den 15

maj 1923, den 17 mars och den 6 maj 1924. De värnpliktiga hade sysselsatts

på ett flertal arbetsplatser inom mellersta och södra Sverige och hade i huvudsak

varit underställda samma arbetsbefäl från år till år. Den egentliga administrationen

för de värnpliktiga hade dock hela tiden varit ålagd ett särskilt

inom styrelsen befintligt organ, varigenom åstadkommits enhetlighet vid behandlingen

av de olika frågor, som berört de värnpliktiga i såväl arbets- som

författningsavseende.

För att lämna de uppgifter, som begärts i ovannämnda skrivelse, hade vattenfallsstyrelsen

anmodat de avdelningar, varunder de värnpliktiga varit närmast

underställda, att inkomma med upplysningar i berörda avseende och anfördes

här nedan de fall av förseelser, som hittills förekommit bland de värnpliktiga

hos vattenfallsstyrelsen.

1) Värnpliktiga, som icke inställt sig å anbefalld inryckning sdag.

Värnpliktige nr 528 23/1919 T. R. Hannerz hade enligt g. o. nr 254/1923

varit beordrad till inställelse vid Sköldinge den 15/5 1923 men hade först den

18 i samma månad inställt sig. Genom brev den 14 maj hade Hannerz meddelat

arbetsbefälet, att han på eget bevåg beslutat inställa sig först den 17 eller

18 maj. Uteblivelsen hade omedelbart anmälts till befälhavaren för r.o. nr 42,

som utfärdat efterspaningssedel för Hannerz.

2) Värnpliktiga, som avvikit från arbetsplatsen.

Värnpliktige nr 197 23/1921 O. J. E. Hermansson hade avvikit från arbetsplatsen

vid Sköldinge utan tillstånd den 17 november 1923 och inställt sig åter

självmant den 11 december 1923. Avvikelsen hade omedelbart anmälts till befälhavaren

för r.o. nr 23, vilken utfärdat efterspaningssedel för Hermansson.

Vid omedelbart efter inställelsen, på vattenfallsstyrelsens föranstaltande företagen

läkarundersökning å Hermansson vid garnisonssjukhuset i Stockholm, Ansade

sig Hermansson lida av sinnessjukdom av lindrigare beskaffenhet. Hermansson

hade av denna anledning hemförlovats den 16 januari 1924.

Värnpliktige nr 716 45/1921 D. I. Andersson, som enligt Kungl. Maj:ts tillstånd

inryckt till tjänstgöring vid Norrviken den 7 maj 1923 i stället för genom

g.o. nr 254/1923 fastställda inrycknings dag den 15 maj, avvek utan tillstånd

vid omedelbart efter inryckningen beordrad resa till Stockholm för uttagning av

beklädnadspersedlar. Andersson hade åter inställt sig den 15 maj, först sedan

vederbörande befäl efterlyst honom i bostaden. Såsom skäl för avvikelsen hade

Andersson uppgivit, att en nära anhörig insjuknat. Givetvis hade vattenfallsstyrelsen

låtit Andersson tillgodoräkna sig tjänstgöring först från och med den

16 maj.

3) Värnpliktiga, som hämtats genom polismyndighets försorg.

Värnpliktige nr 185 57/1923 N. G. A. Östlund, som enligt g.o. nr 88/1924 varit

beordrad till arbetsplatsen vid Ramnäs, hade, enligt meddelande från befälhavaren

för r.o. nr 57, blivit hämtad till inskrivningsförrättning den 23 februari

1923.

4) Värnpliktiga, som vägrat att utföra anbefallt arbete.

Värnpliktige nr 433 41/1916 K. O. E. Larsson, vilken varit beordrad till

inställelse den 15 juni 1922 vid vattenfallsstyrelsens arbeten i Örebro, nekade

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

omedelbart att utföra något som helst arbete i samband med sin värnplikt under

motivering, att han fann den civila tjänsten vara endast till det yttre olik

den rent militära. Fallet hade omedelbart anmälts till sekundchefen för I. 3,

som föranstaltat om krigsrätt med Larsson den 22 juli 1922.

Värnpliktige nr 785 60/1920 E. I. Back,

» » 170 58/1919 J. A. Lenngren,

» » 58 73/1920 E. A. öhman, och

» » 207 55/1921 E. A. Olsson vägrade den 9 december 1922

att utföra isningsarbete på dammen vid Älvkarleby kraftstation under förebärande,

att de icke kunde utföra arbete, för vilket kraftverket eljest måst anlita

annan arbetskraft.

Den 6 februari 1923 hade samma värnpliktiga skriftligen förklarat sig vägra

utföra allt vid kraftstationen förekommande arbete, som skulle hava utförts

oberoende av tillgången av deras arbetskraft. Beträffande denna arbetsnedläggelse

hänvisades till vattenfallsstyrelsens skrivelse till kommandoexpeditionen

den 9 februari 1923, vilken skrivelse var av följande lydelse: Enligt meddelande

från distriktschefen K. G. Ljungdahl vid Älvkarleby kraftstation hade fyra

därstädes tjänstgörande samvetsömma värnpliktiga vägrat utföra något som

helst vid kraftverket förekommande arbete, som skulle hava utförts oberoende

av tillgången på deras arbetskraft. De hade i enlighet därmed nedlagt arbetet

från och med den 6 februari 1923. Vid förhör, som av distriktschefen Ljungdahl

hållits med dem, hade två av dem'' förklarat, att de icke såge sig i stånd

att utföra något arbete vid Statens vattenfallsverk, och en av dessa — Lenngren

— sade sig nu inse, att han begått ett misstag, då han över huvud taget åtagit

sig civilt arbete i stället för militärtjänstgöring. Han borde hava vägrat att

utföra även detta. Vid förfrågan till de övriga, om vad de ansett sig kunna

utföra för arbete, hade de uppgivit, att de endast kunnat utföra sådant,

som icke eljest komme att utföras inom 4 å 5 år; de hade ej kunnat verkställa

det nu förelagda arbetet att planera tomten framför ställverket, emedan detta

eljest skulle gjorts inom nämnda tidrymd. Vattenfallsstyrelsen erinrade, att

planeringen av tomten, som sammanhängde med en av andra arbetare utförd kabelförflyttning,

hade, om de värnpliktiga ej varit stationerade vid kraftverket,

ej nu utförts utan först längre fram och då av den kraftstationen normalt tillhöriga

personalen som fyllnadsarbete. De värnpliktiga skulle således genom

att utföra detta arbete ej minskat arbetstillfällena för ortens befolkning. Detta

bestyrktes bl. a. därav att tomten legat oplanerad i ungefär 2a/2 år. Styrelsen

anhölle på grund av vad som inträffat vid Älvkarleby kraftverk om direktiv,

hur denna fråga skulle behandlas.

5) Värnpliktiga, som i övrigt icke åtlytt arbetsledningens föreskrifter enligt

§ 13:2 gällande förordning (S. F. nr 186/1922) eller eljest givit anledning till

anmärkningar.

Ehuru i enstaka fall förekommit, att värnpliktiga visat allmän olust att

utföra dem ålagt arbete, hade några anmärkningsvärda förseelser av denna ait

hittills ej förekommit.

För bedömandet av förseelsefrekvensen meddelades, att följande antal värnpliktiga

varit inkallade till utförande av civilt arbete hos vattenfallsstyrelsen:

under år 1922 39 värnpliktiga, varav 22 fullgjorde tjänstgöringsskyldighet

i en följd,

under år 1923 47 värnpliktiga, varav 26 fullgjorde tjänstgöringsskyldighet

i en följd och

under år 1924 91 värnpliktiga, varav 54 fullgjorde tjänstgöringsskyldighet

i en följd.

Beträffande de värnpliktiga, vilka icke begått någon förseelse av ovan angivet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. May.ts proposition nr 217.

9

slag, hade arbetsbefälet i allmänhet lämnat dem goda vitsord beträffande uppförande

och arbetsvillighet.

Domänstyrelsen har med skrivelse den 4 december 1924 översänt yttranden

i ärendet från jägmästarna i de revir, varest under den gångna tiden värnpliktiga

utfört civilt arbete i stället för värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten,

nämligen jägmästarna T. Aae och G. Sandberg samt t. f. jägmästaren W.

Dixen.

Jägmästaren Aae har anfört följande: Samtliga värnpliktiga hade inställt

sig å anbefalld inryckningsdag. Endast en värnpliktig, nr 615 17/1920 O. V. L.

Modig, hade avvikit från arbetsplatsen och hämtats genom polismyndighets försorg.

Förseelsen omfattade tiden den 22/6—13/s 1923. Ovannämnde Modig

hade den 14/g 1923 vägrat att utföra honom anbefallt arbete, varför han hemförlovats

den 1!l/s 1923 jämlikt nådigt brev den 17/s 1923. Därjämte hade värnpliktige

nr 432 5/1919 J. R. Lilja vägrat att utföra honom anbefallt arbete

under tiden den 9—13 november 1923. I övrigt hade anledning till anmärkningar

icke i nämnvärd grad förekommit.

Jägmästaren Sandbergs yttrande är av följande innehåll: Värnpliktige nr

433 41/1916 Larsson hade ej inställt sig å anbefallda inryckningsdagar åren

1923 och 1924 utan helt uteblivit. Värnpliktige nr 88 64/1921 Andersson hade

vid flera tillfällen år 1923 lämnat förläggningen utan permission. Hade ej

erhållit någon minskning i tjänstgöringstiden. Värnpliktige nr 3208 45/1922

Lindberg hade den 28/i 1924 lämnat förläggningen utan permission och undanhållit

sig under en dag. Han hade på grund härav ej erhållit någon minskning i

tjänstgöringstiden. Vid underrättelse härom hade han den 24/5 1924 avvikit från

förläggningen utan att fullgöra återstående 60 dagar. Vore efterlyst men ej anträffad.

Värnpliktige nr 236 67/1922 Eriksson hade den 28/i 1924 lämnat

förläggningen utan permisson och undanhållit sig en dag. Han hade på grund

härav ej erhållit någon minskning i tjänstgöringstiden. Värnpliktige nr 591

73/1920 Nyberg hade i november 1923 lämnat förläggningen en lördag eftermiddag

utan permission och återkommit först på måndag morgon för sent till

arbetet. Vid i december månad 1923 lämnad permission, då han skulle varit

åter vid förläggningen den 4, hade han återkommit först den 5 på aftonen. Han

hade på grund av dessa förseelser ej erhållit någon minskning i tjänstgöringstiden.

Värnpliktige nr 337 71/1922 Lindahl hade den 1/12 1923 lämnat förläggningen

utan permission. Han hade vid samma tillfälle vägrat att efterkomma

givna föreskrifter. Den 12/2 1924 hade han lämnat förläggningen på

aftonen utan permission, ehuru han varit sjukskriven samma dag. Han hade

återkommit vid midnatt. Den 1924 hade han hemförlovats på grund av

sjukdom med hänvisning till 1925 års inskrivningsnämnd. Värnpliktige nr

432 5/1919 Lilja hade den 19/2 1924 avvikit från förläggningen. Den 30/4 1924

hade han av polismyndighet återförpassats till förläggningen. Under tiden den

s/5—s/5 1924 hade han vägrat arbeta. Han hade ej erhållit någon minskning

i tjänstgöringstiden. Värnpliktige nr 2666 45/1920 Gussander hade i april 1924

avvikit från förläggningen. Den 6/s 1924 hade han av polismyndighet återförpassats

till förläggningen. Under tiden den 7j5—ir,/7 hade han vägrat arbeta

förebärande sjukdom, ehuru han av läkare förklarats fullt arbetsför. Den

ie/7 hade han hemförlovats för att å dag, som framdeles bleve bestämd, inkallas

till fullgörande av honom åliggande återstående tjänstgöring.

T. f. jägmästaren W. Dixen har meddelat att de samvetsömma värnpliktiga,

som under åren 1921—1924 å Hamra kronopark utfört civilt arbete, iakttagit

ett mycket gott uppförande och ej givit anledning till några anmärkningar av

betydenhet.

Domän
styrelsen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Tillkallande Chefen för försvarsdepartementet har därefter uppdragit åt byråchefen Sture

‘kunnig. Centerwall att såsom sakkunnig biträda med verkställande av utredning och

avgivande av förslag rörande lagstiftning om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöring; och har den sakkunnige med

skrivelse den 13 januari 1925 överlämnat ett av motiv åtföljt förslag till lag

innefattande vissa straffbestämmelser med avseende å värnpliktiga, som erhållit

tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten utföra

civilt arbete för statens räkning.

Lagförslaget är av följande lydelse:

Lag

innefattande vissa straffbestämmelser med avseende å värnpliktiga, som

erhållit tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten

utföra civilt arbete för statens räkning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Avviker värnpliktig, som erhållit tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring

vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning, i avsikt att undandraga

sig fullgörandet av sådant arbete, olovligen från den tjänstgöringseller

vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer han sig utan att

från orten avvika eller, då det på grund av inkallelse eller efter tilländagången

tjänstledighet åligger honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter,

straffes för rymning med fängelse i högst sex månader eller böter.

Består brottet i underlåtenhet att inställa sig till föreskriven tjänstgöring,

och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring samt ej heller tillförene

varit för rymning straffad, må ej svårare straff än böter åläggas honom.

2 §•

Värnpliktig, som utan att sådan avsikt, som i 1 § är sagd, ådagalägges, begår

gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där finnes omförmäld,

dömes för olovligt undanhållande till böter; dock att, där brottet förövas

av någon, som förut varit straffad för brott, som i 1 eller 2 § omförmäles, samt

omständigheterna äro synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader

dömas.

Beträdes värnpliktig med olovligt undanhållande, som varat över tre dagar av

den bestämda tjänstgöringstiden, varde ansedd såsom hade han rymning förövat.

3 §.

Vägrar värnpliktig att åtlyda vad arbetsbefälet under tjänstens utövning

och i vad som angår tjänsten honom befallt, straffes med böter, eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år.

4 §.

Underlåter värnpliktig, i avsikt att förhindra verkställigheten av vad arbetsbefälet

under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt,

att rätt fullgöra befallningen, straffes efter 3 §.

Var avsikten ej sådan, som ovan nämnts, straffes den brottslige efter 6 §.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

11

Överfaller värnpliktig med våld eller hot om våld någon av arbetsbefälet i

tjänsten eller för att honom till någon tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra

eller för att å honom för sådan åtgärd hämnas, dömes till fängelse eller, där

omständigheterna äro synnerligen försvårande, till straffarbete i högst två år.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till böter dömas.

6 §.

Visar värnpliktig vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande

av de tjänsteplikter, som honom efter allmänna författningar, instruktioner

eller särskilda föreskrifter åligga eller av förhållandenas beskaffenhet

påkallas, och är ej i denna eller annan lag å förseelsen särskilt ansvar

satt; dömes den brottslige till böter. Finnes förbrytelsen vara av svårare

beskaffenhet, än att den kan vara med böter försonad; då skall den brottslige

dömas till fängelse i högst sex månader.

7 §‘

Brott, varom i 1—6 §§ förmäles, åtalas av allmän åklagare. Åtalet anhängiggöres

vid allmän domstol i den ort, där brottet är begånget.

8 §.

I avseende å straff, vartill efter denna lag dömes, galle vad allmän lag föreskriver.

9 §.

För mindre förseelser i tjänsten samt för brott mot ordning och skick må

i stället för bestraffning såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av den felaktiges överordnade

eller med honom likställda;

b) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid,

högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten;

c) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom förläggningsområde.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag för

samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i b) förmäles, i något

fall så användas, att genom överansträngning eller annan orsak men för den felaktiges

hälsa och tjänstbarhet därav kommer.

10 §.

Rätt att tilldela tillrättavisning, varom i 9 § förmäles, tillkommer den arbetschef,

som Konungen därtill förordnar.

11 §•

Har tillrättavisning tilldelats någon, men upphör hans tjänstgöringsskyldighet,

innan tillrättavisningen till fullo verkställts, skall verkställighet av tillrättavisningen

icke vidare äga rum.

Detsamma gäller, om den felande för den förseelse, på grund varav tillrättavisningen

meddelats, ställes under tilltal vid domstol.

12 §.

över meddelade tillrättavisningar skall anteckningsbok föras.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

I motiven anför den sakkunnige:

Deri sak- Då det gäller att i lagstiftningen införa särskilda ansvarsbestämmelser för

moUverina vissa br„ott ocb f.örseelser, som begås av s. k. civilarbetare, kan man framgå

efter väsentligen olika linjer. Man kan antingen stadga, att strafflagen

för krigsmakten skall tillämpas jämväl å denna kategori värnpliktiga, eller ock

kan man i lagstiftningen rörande dem införa särskilda ansvarsbestämmelser.

Därest den förra utvägen anlitas, torde vara nödvändigt att ställa ifrågavarande

värnpliktiga under militärt befäl — t. ex. under närmaste med oinskränkt

bestraffningsrätt utrustade befälhavare. Denna utväg anser jag emellertid icke

lämpligen böra ifrågakomma. De ifrågavarande värnpliktiga hava ju på grund

av sina samvetsbetänkligheter blivit befriade från tjänstgöring inom de militära,

förläggningsplatserna och höra därför ej heller lagforas inför domstol med

delvis militär organisation och ej heller avtjäna straff inom de militära arrestlokalerna.

Vidare är att märka, att de i strafflagen för krigsmakten vanligast

förekommande_ straffen ■— disciplinstraffen — till sin karaktär äro avsedda

allenast för militärpersonal och att de enligt sin natur skola verkställas omedelbart.

Även om sådana anordningar kunde träffas, att arreststraffen skulle

kunna verkställas å annat ställe än i militär arrest, torde deras omedelbara

verkställande i varje fall möta avsevärda svårigheter.

Därest den senare utvägen anlitas, kan man låta de erforderliga straffbestämmelserna

antingen inflyta i lagen om samvetsömma värnpliktiga eller upptagas_

i särskild lag. Vissa lämplighetsskäl tala enligt min uppfattning för

det sist omförmälda alternativet.

Ln undersökning rörande de i strafflagen för krigsmakten intagna straffbestämmelserna

visar, att flertalet av dem äro tillkomna huvudsakligen med

hänsyn till rent militära intressen. Att göra sådana bestämmelser i en eller

annan form tillämpliga a civilarbetare torde därför icke böra ifrågakomma.

Då några militära intressen beträffande förekommande bestraffningar av dylika

värnpliktiga icke gärna kunna förefinnas, torde man böra utgå från, att

i de fall, då ett visst brottsligt förfarande finnes straffbelagt i allmänna strafflagen,

denna lags bestämmelser böra vinna tillämpning, och att i särskild lagstiftning

allenast bör upptagas sådant förfarande, som icke beröres av sistnämnda

lag och som, enligt vad erfarenheten visat, bör straffbeläggas. De

handlingar, som i överensstämmelse med berörda princip böra straffbeläggas i

nu förevarande lagstiftning, äro: underlåten inställelse å arbetsplatsen samt

olovligt avvikande därifrån; lydnadsbrott mot arbetsbefälet samt i samband

därmed våld och hot om våld mot sådan överordnad; vårdlöshet, försummelse,

oförstånd eller oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikter.

Beträffande förstnämnda brottskategori — underlåten inställelse å arbetsplatsen

samt olovligt avvikande därifrån — har ansetts lämpligt att i denna

lagstiftning bibehålla de i strafflagen för krigsmakten upptagna begreppen

rymning och olovligt undanhållande. De strafflatituder, som upptagits i

förslaget, äro desamma, som i motsvarande fall stadgas i strafflagen för

krigsmakten, dock att disciplinstraff ersatts med böter.

Enligt 76 § strafflagen för krigsmakten är normallatituden för vägran

att åtlyda förmans befallning fängelse eller straffarbete i högst ett år. Tillhör

den brottslige manskapet och äro omständigheterna synnerligen mildrande,

kan disciplinstraff aläggas. Dessa förhållandevis stränga bestämmelser äro

givetvis främst motiverade av militärdisciplinära hänsyn. Till jämförelse må

nämnas att enligt 77 § sjömanslagen den, som sätter sig upp mot befälhavaren

eller vägrar honom lydnad, straffes med böter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år. Beträffande ifrågavarande

värnpliktiga torde svårare straff än sjömanslagen stadgar icke behöva

ifrågakomma.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 13

I 4 § i lagförslaget liar föreslagits en bestämmelse, som till sin innebörd

är i huvudsak lika med bestämmelsen i 77 § strafflagen för krigsmakten.

I 5 § i lagförslaget har ansetts lämpligt upptaga särskilda straffbestämmelser

för våld eller hot om våld mot arbetsbefälet. Normallatituden för våld

eller annan misshandel å överordnad krigsman i tjänsten är enligt 80 § strafflagen

för krigsmakten, om den våldförde är officer eller underofficer, straffarbete

i högst fyra år och, om han tillhör manskapet, straffarbete i högst två

år eller fängelse i högst sex månader. Enligt sjömanslagen är normallatituden

för dylikt brott mot befälhavare eller annan förman allenast fängelse.

Svårare straff än sjömanslagen stadgar torde i nu förevarande fall icke vara

erforderligt.

Slutligen har i 6 § av lagförslaget upptagits mot 130 § strafflagen för

krigsmakten svarande bestämmelser om straff för vårdslöshet, försummelse,

oförstånd eller oskicklighet i tjänsten. Normallatituden i strafflagen för

krigsmakten är disciplinstraff och för motsvarande förbrytelse enligt sjömanslagen

böter.

Vad forumfrågan beträffar anser jag såsom ovan nämnts självfallet, att

civil domstol skall döma i mål av ifrågavarande slag. Den lämpligaste domstolen

i dessa fall torde vara det vanliga brottmålsforum, som i allmänhet torde

bliva domstolen i den ort, där arbetet skall utföras.

Brott, som begås enligt den ifrågasatta lagstiftningen, böra givetvis lyda

under allmänt åtal.

I likhet med vad som skett i den militära strafflagstiftningen (210 § strafflagen

för krigsmakten), böra även i nu förevarande lagstiftning vissa smärre

förseelser kunna göras till föremål för ett enklare bestraffningsförfarande än

vad ett lagförande inför domstol erbjuder. De tillrättavisningsformer, som

upptagits under 210 § a), c) och d) strafflagen för krigsmakten (varning,

handräckningsarbete utom vanlig ordning och förbud att vistas utom förläggningsområde),

böra därför i lämplig form inflyta i nu förevarande lagstiftning.

Rätt att ålägga tillrättavisning bör allenast tillkomma den arbetschef,

som Konungen därtill förordnar.

över förslaget hava utlåtanden infordrats från domänstyrelsen och vattenfallsstyrelsen,

varjämte riksdagens militieombudsman beretts tillfälle avgiva

yttrande i ärendet.

Vattenfallsstyrelsen har anfört:

Den erfarenhet, vattenfallsstyrelsen hittills vunnit rörande nu ifrågavarande

värnpliktigas uppförande och utförande av det åt dem överlämnade arbetet

visar, att en lagstiftning i nu föreliggande ämne är av behovet påkallad. Vattenfallsstyrelsen,

som i stort sett ansluter sig till det framlagda lagförslaget,

vill häremot göra allenast nedanstående erinran.

Den relativt korta tid, under vilken en värnpliktig är inkallad till tjänstgöring,

synes vattenfallsstyrelsen nödvändiggöra, att ett brott, som den värnpliktige

begått, skall kunna beivras av vederbörande domstol snarast möjligt

och i varje fall innan tjänstgöringen avslutats. Därigenom ernås icke endast,

att den felande kommer att erhålla ett straff, som utkräves kort efter brottets

begående, utan även att disciplinen bland de värnpliktiga med säkerhet kommer

att lättare kunna upprätthållas. Då strafflagen för krigsmakten stadgar ett

snabbt beivrande av brott mot nämnda strafflag, anser vattenfallsstyrelsen,

att en likformighet härutinnan vore att förorda även för den nu föreslagna

lagens del.

De värnpliktiga, '',Tarom nu är fråga, torde emellertid huvudsakligen komma

Vattenfallsstyrelsen

.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

att användas till utförande av arbeten å orter, som ligga under landsrätt. Därigenom

skulle ett brott komma att beivras av vederbörande häradsrätt och

skulle det då lätteligen kunna inträffa, att, på grund av den arbetsordning, som

gäller för häradsrätternas vidkommande, lång tid komme att förflyta mellan

brottets begående och dess lagförande. De värnpliktiga sysselsättas för övrigt

av vattenfallsstyrelsen ofta allenast en kortare tid å samma ort, vadan ett fördröjande

av handläggningen utav ett mot en värnpliktig anhängiggjort mål

skulle kunna medföra tidsödande och för statsverket kostsamma resor till den

ort, där domstolen sammanträder, för den tilltalade, vederbörande arbetsbefäl

och de värnpliktiga, vilka kunna åberopas såsom vittnen i målet. Dessa olägenheter

skulle givetvis bortfalla, därest brott mot lagen skulle kunna beivras vid

rådhusrätterna, vilka med sina varje vecka återkommande sammanträden i allmänhet

torde vara ägnade att i detta fall möjliggöra en snabbare rättsskipning

än häradsrätterna. Enär det emellertid även kan tänkas att av vissa skäl,

särskilt då eu rådhusrätt är belägen på långt avstånd från gärningsorten, vederbörande

häradsrätt vore den lämpligaste domstolen, synes det vattenfallsstyrelsen,

att lagen lämpligen borde medgiva valfrihet i fråga om forum.

På ovan anförda skäl anser vattenfallsstyrelsen, att det vore lämpligt, att

i 7 § i nu förevarande lag intogs den bestämmelsen, att jämväl den rådhusrätt,

som är närmast den ort, varest den brottsliga handlingen blivit begången, skall

vara behörig att handlägga mål angående brott mot ifrågavarande lag.

Domän
styrelsen.

Riksdagens

militie
ombndsman.

Domänstyrelsen har förklarat sig intet hava att erinra mot förslaget.

Riksdagens militieombudsman har anfört:

Genom remiss den 13 januari 1925 har Eders Kungl. Maj:t berett riksdagens

militieombudsman tillfälle att avgiva yttrande i ärende angående förslag

till lag innefattande vissa straffbestämmelser med avseende å värnpliktiga,

som erhållit tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten

utföra civilt arbete för statens räkning.

Då jag härmed i underdånighet begagnar mig av det sålunda mig lämnade

tillfället att avgiva yttrande i nämnda ärende, vill jag till en början beröra,

hurusom ett i vissa hänseenden likartat ärende tidigare varit föremål för uttalande

av militieombudsmannen. Med skrivelse den 1 december 1921 överlämnade

nämligen chefen för försvarsdepartementet till militieombudsmannen

ett inom departementet upprättat förslag till förordning angående tillämpning

av lagen den 21 maj 1920 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöring, därvid departementschefen beredde militieombudsmannen

tillfälle att över förslaget avgiva yttrande. Berörda förslag hade

bl. a. upptagit bestämmelser dels därom att, därest dylik värnpliktig under

utförande av det honom ålagda arbetet visade försumlighet eller dåligt uppförande,

myndighet eller person, under vilken den värnpliktige under arbetet

vore ställd, kunde ingripa med tillrättavisning på närmare angivna sätt, dels

ock att värnpliktig, som utan laga förfall utebleve från arbetet, till vilket han

inkallats, eller därifrån avveke, eller som visade grövre försumlighet eller

upprepat dåligt uppförande under arbetet, skulle straffas med böter eller

fängelse under viss tid. Över förslaget avgav min företrädare i militieombudsmansämbetet

yttrande den 23 januari 1922, till vilket yttrande jag anser

mig böra här hänvisa, då detsamma kan vara av intresse jämväl till belysande

av det nu föreliggande förslagets innehåll i vissa delar och vid dess bedömande.

Vad det nu ifrågavarande lagförslaget angår synes principiellt intet vara

att invända däremot att, på sätt förslaget huvudsakligen avser, vissa bestämmelser

lagfästas till förekommande av tredska vid fullgörandet av den arbets
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts proposition nr SI 17.

15

skyldighet, soru i stället för värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten ålägges

s. k. samvetsömma värnpliktiga; behovet av sådana bestämmelser torde vara

genom den praktiska erfarenheten ådagalagt. Att de erforderliga bestämmelserna,

såsom i förslaget skett, upptagas i en särskild lag kan väl vara ägnat

att framkalla erinran med hänsyn till önskvärdheten av att stadgandena rörande

sådana värnpliktiga, om vilka här är fråga, innefattas i så få författningar

som möjligt, men torde å andra sidan vara förenat med företräden, som

göra en dylik anordning motiverad.

Den föreslagna lagens rubrik torde kunna erhålla en lämpligare avfattning,

exempelvis sålunda: »Lag om straff för förseelser i tjänsten av vissa värnpliktiga»

eller — om definitionen å den med lagen avsedda kategori värnpliktiga

anses böra upptagas redan i rubriken — »Lag om straff för förseelser

i tjänsten av värnpliktiga, som erhållit tillstånd---etc.-----».

I det förra fallet, som synes mig vara att föredraga, lärer inledningen till

lagtexten få givas följande lydelse: »I fråga om värnpliktiga, som erhållit

tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt

arbete för statens räkning, förordnas som följer.» Härigenom erhålles en för

samtliga paragrafer i lagen gemensam beteckning å de värnpliktiga, som avses,

och blir det obehövligt att även i 1 § intaga en dylik beteckning.

Mot bestämmelserna i 1—4 §§ av förslaget har jag ej någon erinran att

framställa.

Beträffande det föreslagna stadgandet i 5 § om särskilt straff för värnpliktig,

som förgriper sig med våld eller hot om våld mot någon av arbetsbefälet

i och för dess tjänst, kan jag icke finna ett dylikt stadgande vara av behovet

påkallat. Förhållandet vid en avdelning värnpliktiga av ifrågavarande kategori

torde vara så väsentligt olika det vid en rent militär avdelning, att det

icke kan anses vara ur disciplinär synpunkt nödigt att för fall, som här avses,

äga tillgång till andra straffbestämmelser än den allmänna strafflagens. Den

hittills vunna erfarenheten synes ej heller göra särskilda straffbestämmelser i

förevarande hänseende erforderliga.

Vidkommande 6 § synes mig kunna ifrågasättas, huruvida ej de i nämnda

paragraf angivna förseelser ■— i den mån de icke eljest må vara i lag strafflagda

— kunna på tillfredsställande sätt beivras blott genom sådan tillrättavisning,

som i 9 § sägs. Saknaden av särskild straffbestämmelse för berörda

förseelser torde näppeligen medföra, att de värnpliktiga, om vilka är fråga,

skulle i högre grad än eljest vore fallet eftersätta det behöriga fullgörandet

av dem åliggande tjänsteplikter. Under alla omständigheter synas blott grövre

förseelser av angivet slag böra straffbeläggas, enligt denna paragraf, då det

ju måste vara angeläget att förekomma, att i lindriga fall ett omständligt

domstolsförfarande tillgripes. — Därest ifrågavarande stadgande finnes kunna

uteslutas, föranleder sådant såväl omredigering av 4 § andra stycket som

ock ändring av 9 § första stycket i lagförslaget.

I fråga om tillrättavisning, varom stadgande föreslagits i 9 §, såsom form

för beivran av vissa förseelser och fel har jag intet att erinra utöver vad jag

nyss anfört om tillrättavisnings användning vid beivrandet av jämväl andra

förseelser i tjänsten än förslaget härutinnan avser.

Stadgandet i förslagets 10 § att rätten att tilldela tillrättavisning skall tillkomma

den arbetschef, som Konungen därtill förordnar, lärer vara motiverat

av de förhållanden, under vilka omförmälda värnpliktiga fullgöra sin tjänstgörings-

eller arbetsskyldighet och som medföra, att de i sitt arbete kunna vara

underställda en arbetsledare utan sådana kvalifikationer, att rättigheten att

meddela tillrättavisning lämpligen bör anförtros honom. Med hänsyn härtill

torde någon anmärkning icke vara att framställa mot den föreslagna anordningen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Ett med bestämmelserna i § 40 militär bestraffningsförordning analogt

stadgande synes vara påkallat i fråga om meddelandet av tillrättavisning, varom

här är fråga. Måhända har ett dylikt stadgande sin plats i de administrativa

föreskrifter, som lära utfärdas i hithörande ämnen.

Första stycket av 11 § i förslaget förefaller vara överflödigt med hänsyn

till de former av tillrättavisning, som enligt förslaget kunna förekomma.

Den i förslagets 12 § upptagna bestämmelsen torde lämpligen kunna meddelas

i samband med nyssnämnda administrativa föreskrifter, som väl även

få innehålla anvisning om huru anteckningsboken skall föras.

I övrigt föranleder det remitterade förslaget icke någon erinran från min

sida.

Av vad i ärendet förekommit framgår, att behov av ansvarsbestämmelser för

vissa brott och förseelser, begångna av de s. k. civilarbetarna, gjort sig gällande,

och det synes så mycket lämpligare att nu upptaga denna lagfråga, som 1920

års lag rörande de samvetsömma upphör att gälla med utgången av innevarande

år samt förslag om definitiv lagstiftning i ämnet är avsett att avlåtas till pågående

riksdag.

Yad då först angår frågan huruvida strafflagen för krigsmakten bör göras

tillämplig å denna kategori värnpliktiga eller särskilda ansvarsbestämmelser

böra för dem införas, finner jag lika med den sakkunnige, att, med hänsyn till

det sätt, varpå tjänstgöringen för dessa värnpliktiga är ordnad, den senare

utvägen bör väljas.

Den sakkunnige har funnit, att de handlingar, som böra straffbeläggas i nu

förevarande lagstiftning äro: underlåten inställelse å arbetsplatsen samt olovligt

avvikande därifrån, lydnadsbrott mot arbetsbefälet samt i samband därmed

våld och hot mot sådan överordnad; vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller

oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikter.

Beträffande förstnämnda brottskategori — underlåten inställelse å arbetsplatsen

samt olovligt avvikande därifrån — har den sakkunnige bibehållit de i

strafflagen för krigsmakten upptagna begreppen rymning och olovligt undanhållande.

De strafflatituder, som av den sakkunnige upptagits, äro desamma,

som i motsvarande fall stadgas i strafflagen för krigsmakten, dock att disciplinstraff

ersatts med böter.

Straffet för rymning skulle sålunda bliva fängelse i högst sex månader eller

böter. Det normala straffet vid rymning är enligt denna straffsats fängelse,

och endast därest omständigheterna äro åtminstone i viss mån mildrande skulle

alltså bötesstraff kunna ådömas. Att rymningsbrott straffas så hårt enligt

strafflagen för krigsmakten, sammanhänger med den militära disciplinen, och

det kan ifrågasättas, huruvida, skäl föreligga att så hårt bedöma ifrågavarande

brott, begånget av en s. k. civilarbetare. Vidare synes straffet för rymning,

som oftast lärer innebära en underlåtenhet att efterkomma inställelseorder, böra

stå i visst förhållande till straffet för lydnadsbrott. Enligt strafflagen för krigsmakten

straffas vägran att åtlyda förmans befallning med fängelse eller straffarbete

i högst ett år. Endast där den brottslige tillhör manskapet och omständigheterna

äro synnerligen mildrande kan straffet nedgå till disciplinstraff. Sträf
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

17

fet för vägran att åtlyda förmans befallning är sålunda enligt strafflagen för

krigsmakten betydligt strängare än straffet för rymning. Den sakkunnige har

nu föreslagit straffet för vägran att åtlyda arbetsbefälets befallning allenast till

böter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till fängelse i

högst ett år. Mot denna straffsats, vilken överensstämmer med motsvarande

stadgande i sjömanslagen (77 §), har jag i och för sig intet att invända. Emellertid

bör under sådana förhållanden jämväl straffsatsen för rymning åtminstone

så till vida mildras, att böter blir normalstraffet.

Bestämmes straffet för rymning till böter eller fängelse i högst sex månader,

synes förbudet att i visst fall ådöma högre straff än böter kunna utgå.

I 2 § 2 mom. har den sakkunnige upptagit stadgande om att olovligt undanhållande,

som varar viss tid, skall anses såsom rymning. Detta stadgande överensstämmer

med 53 § strafflagen för krigsmakten. I nämnda lag har denna

bestämmelse föranletts, förutom av en strävan att förenkla bevisningen i rymningsmål,

därav att man genom hot om förhöjt straff vid längre bortovaro velat

förmå den, som olovligen håller sig undan, att snarast möjligt frivilligt inställa

sig. Sistnämnda synpunkt gör sig icke med samma styrka gällande beträffande

nu ifrågavarande värnpliktiga. Stadgandet synes därför kunna utgå.

I 3 och 4 §§ av sitt förslag har den sakkunnige i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i strafflagen för krigsmakten stadgas upptagit straffbestämmelser

dels för vägran att lyda arbetsbefälet och dels för underlåtenhet att rätt

fullgöra av arbetsbefälet meddelad befallning, varvid underlåtenhet att rätt fullgöra

befallningen, därest avsikten är att förhindra verkställigheten av densamma,

likställes med vägran att fullgöra befallningen. Att underlåtenhet att rätt

fullgöra förmans befallning, då avsikten är den nyss nämnda, straffas så strängt

enligt strafflagen för krigsmakten, lärer hava sin grund i de specifikt militära

förhållandena. Tillräcklig anledning att i nu förevarande lagstiftning upptaga

underlåtenhet att rätt fullgöra arbetsbefälets befallning såsom särskilt brott torde

icke föreligga, utan synes sådan underlåtenhet böra falla under den allmänna

straffbestämmelsen för förbrytelser i tjänsten.

I 5 § av den sakkunniges förslag har stadgats straff för värnpliktig, som

förgriper sig med våld eller hot om våld mot någon av arbetsbefälet i och för

dess tjänst. Den sakkunnige hänvisar härvid till de i strafflagen för krigsmakten

upptagna straffbestämmelserna för misshandel å överordnad krigsman.

Riksdagens militieombudsman har funnit ett dylikt stadgande icke vara av behovet

påkallat. Han anför, att förhållandet vid en avdelning värnpliktiga av ifrågavarande

kategori vore så väsentligt olika det vid en rent militär avdelning,

att det icke kunde anses vara ur disciplinär synpunkt nödigt att för fall, som

här avsåges, äga tillgång till andra straffbestämmelser än den allmänna strafflagens.

Den hittills vunna erfarenheten syntes, enligt militieombudsmannens

mening, ej heller göra särskilda straffbestämmelser i förevarande hänseende

erforderliga.

Lika med militieombudsmannen finner jag ifrågavarande straffstadgande

kunna utgå. Jag vill härvid särskilt anmärka, att då arbetsbefälet åtminstone

i allmänhet lärer vara att hänföra till tjänstemän enligt 10 kap. strafflagen, det

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 177 käft. (Nr £17.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

kan ifrågasättas, huruvida det föreslagna stadgandet skulle innebära någon

straffskärpning i förhållande till de i nämnda kapitel upptagna straffbestämmelserna.

I 6 § av sitt förslag har den sakkunnige upptagit mot 130 § strafflagen för

krigsmakten svarande bestämmelser om straff för vårdslöshet, försummelse,

oförstånd eller oskicklighet i tjänsten. Straffet har föreslagits till böter eller,

om förbrytelsen är av svårare beskaffenhet, till fängelse i högst sex månader.

Militieombudsmannen har nu ifrågasatt, huruvida icke de i denna paragraf angivna

förseelser kunde på ett tillfredsställande sätt beivras blott genom sådan

tillrättavisning, varom förmäles i 9 § av förslaget. Saknaden av särskild

straffbestämmelse för berörda förseelser skulle, enligt militieombudsmannens

mening, näppeligen medföra, att de värnpliktiga, om vilka vore fråga, skulle

i högre grad än eljest vore fallet eftersätta det behöriga fullgörandet av dem

åliggande tjänsteplikter, och under alla förhållanden syntes blott grövre förseelser

av angivet slag böra straffbeläggas enligt denna paragraf, då det ju

måste vara angeläget att förekomma, att i lindriga fall ett omständligt domstolsförfarande

tillgripes.

Med hänsyn till vad militieombudsmannen anfört synes lämpligt göra sådan

ändring i den sakkunniges förslag, att blott grov vårdslöshet eller försummelse,

d. v. s. endast förseelser, som kunna anses hava sin grund i bristande god vilja,

straffbeläggas i denna ordning. Lindrigare fall av dylika förseelser torde ej

böra ifrågakomma till åtal, utan bör därvid tillrättavisning komma till användning.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller enligt strafflagen

för krigsmakten har den sakkunnige i 9 § föreslagit, att för mindre förseelser i

tjänsten samt för brott mot ordning och skick tillrättavisning skall kunna användas

i stället för bestraffning. Detta stadgande lärer på grund av vad nyss

anförts böra så ändras, att tillrättavisning får användas för vårdslöshet eller

försummelse i tjänsten, där förseelsen icke är av grov beskaffenhet, samt för

brott mot ordning och skick.

I förevarande paragraf av förslaget stadgas intet angående straff för uppsåtliga

förbrytelser i tjänsten. Meningen synes emellertid vara, att även sådana

förbrytelser, i den mån de icke falla under föregående straffbestämmelser, skola

straffas enligt denna paragraf. Detta synes dock böra uttryckligen utsägas.

I 7 § av den sakkunniges förslag stadgas, att brott, varom i föregående paragrafer

förmäles, skola åtalas av allmän åklagare, samt att åtalet skall anhängiggöras

vid allmän domstol i den ort, där brottet är begånget. Emot sistnämnda

stadgande har vattenfallsstyrelsen anmärkt, att då de värnpliktiga

huvudsakligen torde komma att användas till utförande av arbeten å orter,

som läge under landsrätt, brotten skulle komma att beivras vid häradsrätt

samt att på grund av den arbetsordning, som gällde för häradsrätternas vidkommande,

lång tid komme att förflyta mellan brottets begående och dess lagförande.

Vattenfallsstyrelsen finner det nu bland annat med hänsyn till upprätthållandet

av disciplinen bland de värnpliktiga vara av vikt, att straffet

utkräves kort efter brottets begående. På grund härav anser vattenfallsstyrelsen,

att brott mot lagen borde kunna beivras vid rådhusrätterna, vilka med

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

19

sina varje vecka återkommande sammanträden i allmänhet vore bättre ägnade

att möjliggöra eu snabbare rättsskipning än häradsrätterna. Enär det emellertid

även kunde tänkas att av vissa skäl, särskilt då en rådhusrätt vore belägen

på långt avstånd från gärningsorten, vederbörande häradsrätt vore den lämpligaste

domstolen, funne vattenfallsstyrelsen, att lagen lämpligen borde medgiva

valfrihet i fråga om forum.

Skäl tala onekligen för vattenfallsstyrelsens förslag. Emellertid anser jag

tillräcklig anledning icke föreligga att för närvarande föreslå någon avvikelse

från gällande allmänna bestämmelser rörande forum. Skulle vid behandlingen

av föreliggande kommittéförslag rörande handläggning av militära brottmål

och undersökningsärenden i fredstid anses, att dylika mål böra handläggas vid

radstuvurätt, lärer jämväl nu föreliggande fråga böra upptagas till förnyat övervägande.

Om sålunda det allmänna brottmålsforum bibehålies samt förseelserna mot

ifrågavarande lag skola lyda under allmänt åtal, kan det ifrågasättas, huruvida

7 § i den sakkunniges förslag överhuvud är erforderlig. För att förekomma all

sammanblandning med krigsrättsmål, synes paragrafen dock böra bibehållas.

I 8 § av den sakkunniges förslag stadgas, att i avseende å straff, vartill enligt

denna lag dömes, skall gälla vad allmän lag föreskriver. Beträffande detta

stadgande vill jag anmärka, att enligt allmänna regler bör avgöras i vad mån

strafflagens allmänna bestämmelser bliva tillämpliga å ifrågavarande lag. Här

synes allenast böra stadgas, att böter, som ådömas enligt lagen skola- tillfalla

kronan, samt att, därest tillgång saknas till böternas f&lla gäldande, förvandling

skall ske enligt allmänna strafflagen.

Beträffande 9 § i förslaget synes utöver vad förut vid 6 § anförts intet vara

att anmärka.

I 10 -12 §§ av förslaget upptagas vissa ytterligare föreskrifter rörande tillrättavisningar.

Motsvarande föreskrifter i fråga om tillrättavisningar, som

meddelas enligt strafflagen för krigsmakten, återfinnas i militär bestraffnings

förordning. Det synes ej behövligt att i förevarande lag intaga dessa

stadgande^ utan torde allenast hänvisning böra ske till de administrativa

föreskrifter, som av Kungl. Maj:t i ämnet meddelas.

I anledning av erinran av militieombudsmannen har lagförslagets rubrik

ändrats, och hava i övrigt vissa jämkningar gjorts i den sakkunniges förslag.»

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda anförts upprättat

förslag till lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets

yttrande över förslaget måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål,

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets Övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 217.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Denna lag äger tillämpning å värnpliktiga, som erhållit tillstånd att i stället

för värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning.

2 §.

Värnpliktig, som, i avsikt att undandraga sig tjänsten, olovligen avviker från

den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer

sig utan att från orten avvika eller, då det på grund av inkallelse eller

efter tilländagången tjänstledighet åligger honom att inställa sig till tjänstgöring,

sådant underlåter, straffes för rymning med böter eller fängelse i högst

sex månader.

3 §•

Värnpliktig, som, utan att sådan avsikt, som i 2 § är sagd, ådagalägges,

begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där finnes omförmäld,

do mes för olovligt undanhållande till böter; dock att, där brottet förövas

av någon, som förut varit straffad för olovligt undanhållande eller rymning,

samt omständigheterna äro synnerligen försvårande, må till fängelse i

högst sex månader dömas.

4 §.

Vägrar värnpliktig att åtlyda vad arbetsbefälet under tjänstens utövning och

i vad som angår tjänsten honom befallt, straffes med böter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år.

5 §.

Gör värnpliktig sig eljest skyldig till uppsåtlig förbrytelse i tjänsten eller

visar han grov vårdslöshet eller försummelse i fullgörande av tjänsteplikter,

straffes med böter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med

fängelse i högst sex månader.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 217,

6 §.

Brott, varom i 2—5 §§ förmäles, åtalas av allmän åklagare. Åtalet anhängiggöres

vid allmän domstol i den ort, där brottet är begånget.

7 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.

8 §.

För vårdslöshet eller försummelse i tjänsten i annat fall än som i 5 § avses

samt för brott mot ordning och skick må såsom tillrättavisning användas:

a) varning;

b) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid,

högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten;

c) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom förläggningsområde.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag för

samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i b) förmäles, i något

fall så användas, att genom överansträngning eller annan orsak men för den

felaktiges hälsa och tjänstbarhet därav kommer.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av vad sålunda stadgats meddelar

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj ds proposition nr 217.

Utdrag ur protokollet, hållet i Kling}. Maj:ts lagråd den 19 mars 1925.

Närvarande:

justitierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

j ustitierådet Ciiristiansson,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparteinentsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 6 mars

1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till

lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen Sture Centerwall.

Förslaget föranledde följande yttranden.

1 §•

Lagrådet:

Här använda ordalag för betecknande av de värnpliktiga, vilka åsyftas

med denna lag, äro nära nog ordagrant hämtade från § 1 b) i 1920 års lag

rörande de samvetsömma. Mot det använda beteckningssättet kan emellertid

anmärkas, att härigenom icke kommer till uttryck det förhållandet att utförandet

av det civila arbetet utgör ett sätt för värnpliktstjänstens fullgörande.

Detta synes oegentligt med hänsyn till efterföljande bestämmelser,

däri talas om förbrytelser »i tjänsten», »tjänstgöringsort» m. m. På andra

ställen i 1920 års lag förekomma ock uttryck, varigenom utförandet av civilt

arbete enligt § 1 b) betecknas såsom fullgörande av värnpliktstjänstgöring.

En omformulering synes böra ske, förslagsvis sålunda, att den nu

föreslagna lagen förklaras äga tillämpning å värnpliktiga, som erhållit tillstånd

att fullgöra dem åliggande värnpliktstjänstgöring genom att i stället

för tjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning.

Härefter kunde inom parentes tillfogas ordet »civilarbetare», varigenom skulle

erhållas en term, som lämpligare än »värnpliktig» kunde i efterföljande paragrafer

användas för betecknande av den grupp värnpliktiga, som här avses.

Samma ord kunde i så fall på liknande sätt tillfogas i lagens rubrik.

2 och 3 §§.

Lagrådet:

I dessa paragrafer, som med straff belägga de förseelser, för vilka, jämte

olydnad mot arbetsbefälet, straffbestämmelser å förevarande område visat sig

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Mai ds proposition nr 217.

23

vara av särskilt behov påkallade, nämligen underlåtenhet att inställa sig å

arbetsplatsen samt olovligt avvikande därifrån, hava från strafflagen för krigsmakten

upptagits de för motsvarande fall där använda beteckningarna rymning

och olovligt undanhållande. Detta synes emellertid varken behövligt

eller ens lämpligt. Straffbestämmelsen brister icke i fullständighet, om

brottsrubriceringen får utgå, och, om den föreslagna terminologien bibehålies,

synes det icke uteslutet, att i fråga om civilarbetare, som tidigare varit eller

sedermera komma i militärtjänst — sådana fall äro ju väl tänkbara — ett

efter strafflagen för krigsmakten ådöint straff för rymning eller olovligt undanhållande

skulle komma att åberopas såsom grund för ådömande av iterationsstraff

enligt denna lag och omvänt. Möjligheten av en sådan lagtillämpning

bör tydligen undvikas. Lagrådet hemställer därför om uteslutande av dessa

brottsbeteckningar i förevarande lag. Sker detta, synes anledning saknas att

upptaga ifrågavarande straffbestämmelser i skilda paragrafer. Innehållet i

3 § kan efter i sådant fall erforderlig omredigering upptagas såsom en andra

punkt i 2 §.

^ §•

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf bestraffas vägran av civilarbetare att åtlyda

vad arbetsbefälet under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten

honom befallt. Den anlitade sakkunnige hade föreslagit straff därjämte för

underlåtenhet att rätt fullgöra av arbetsbefälet meddelad befallning, därvid,

i analogi med motsvarande stadgande i strafflagen för krigsmakten, dylik

underlåtenhet, därest avsikten var att hindra verkställigheten av befallningen,

i straffhänseende likställts med vägran. I det remitterade förslaget har icke

upptagits sistberörda förslag. Såsom skäl härför har departementschefen

åberopat, att tillräcklig anledning att i nu förevarande lagstiftning upptaga

underlåtenhet att fullgöra befallning såsom särskilt brott icke torde föreligga,

utan att sådan underlåtenhet syntes böra falla under den allmänna straffbestämmelsen

för förbrytelser i tjänsten.

Genom denna begränsning har räckvidden av det föreslagna stadgandet

väsentligen minskats. De fall, då olydnad tager formen av en direkt och

uttrycklig vägran, lära nog att döma av erfarenheten från den militära rättsskipningens

område komma att understiga de fall, då olydnaden yttrar sig i

enbär underlåtenhet att fullgöra befallningen. Väl må det vara sant, att den

förra formen av olydnad ådagalägger ett större mått av trots och motsträvighet

än den senare och därför också bör strängare bestraffas än denna, men

varken ur saklig eller lagteknisk synpunkt synes det lämpligt att särskilja

dessa bada former av olydnad såsom skilda brottstyper. Det må för övrigt

bemärkas, att den normala straffskalan i såväl förevarande paragraf som i

5 § omfattar allenast böter. Endast om omständigheterna äro synnerligen försvårande

skulle i båda fallen urbota straff kunna ådömas, och först i detta

fall skulle en åtskillnad inträda, i det att straffmaximum i förevarande paragraf

''är fängelse i ett år mot sex månader i 5 §. Lagrådet hemställer, att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung l. Mai ds proposition nr 217.

all olydnad mot sådan av arbetsbefälet för visst fall given befallning, som

meddelas under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten, måtte hänföras

under denna paragraf, och lagrådet anser, att härvid någon åtskillnad

icke heller behöver göras mellan olika slag av underlåtenhet. I de fall av

underlåtenhet, där någon tydlig avsikt att hindra verkställigheten icke förefunnits,

lärer säkerligen högre straff än böter aldrig komma att ådömas.

Den av lagrådet föreslagna utvidgningen sker enklast genom utbyte av ordet

»vägrar» mot »underlåter».

5 §•

Lagrådet:

Under denna paragraf skulle enligt det remitterade förslaget i första hand

falla andra uppsåtliga förbrytelser i tjänsten än de i föregående paragrafer

behandlade. Särskilt om all olydnad hänföres under 4 §, synes det svårt

att förstå, vilka andra förbrytelser här skulle kunna avses. Civilarbetares

huvudsakliga tjänsteplikter torde bestå i skyldighet att inställa sig på den

anvisade arbetsplatsen och där fullgöra förelagt arbete i enlighet med arbetsbefälets

befallningar. Härutöver torde icke åligga honom andra tjänsteplikter

än de, som följa av skyldigheten att underkasta sig arbetsledningens

för särskilt fall meddelade eller genom utfärdade allmänna föreskrifter fastställda

ordningsregler (jfr 13 § 2. förordningen den 28 april 1922 om tilllämpning

av lagen om samvetsömma värnpliktiga). Möjligen kunde också

det rätta fullgörandet av vad såsom tillrättavisning ålagts enligt 8 § (b och c)

anses såsom tjänsteplikt. Men härutöver synas några skyldigheter i tjänsten

för en civilarbetare icke förekomma, åtminstone såvitt meningen ej är, att med

tillämpning av grunderna för 25 kap. 18 § strafflagen t. ex. våld mot arbetsbefälet

skulle, utom straff enligt 10 eller eventuellt 14 kap. samma lag, även

ådraga straff enligt denna paragraf. Men detta torde icke kunna antagas vara

åsyftat. All den i förslaget avsedda brottslighet, som icke är att hänföra under

förslagets 2, 3 och 4 §§ (sistnämnda paragraf utvidgad på sätt ovan föreslagits),

torde kunna bestraffas såsom vårdslöshet eller försummelse i fullgörande

av tjänsteplikter, särskilt om man beaktar, att dessa uttryck ingalunda

avse allenast förbrytelser av slarv• eller glömska utan även uppsåtliga

förbrytelser. Lagrådet anser med hänsyn till vad sålunda anförts, att

vad denna paragraf innehåller, om »uppsåtliga förbrytelser i tjänsten» bör

utgå.

Av skäl, som under 8 § här nedan närmare utvecklas, anser lagrådet det

framför »vårdslöshet och försummelse» inskjutna ordet »grov» likaledes böra

uteslutas.

d §•

Departementschefen har funnit goda skäl tala för ett av vattenfallsstyrelsen

ifrågasatt stadgande att mål om brott enligt den föreslagna lagen

finge, där så befunnes lämpligt, upptagas av rådstuvurätt utan hinder av

att brottet blivit begånget inom häradsrätts domvärjo, men har emellertid

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %17.

25

ansett tillräcklig anledning icke föreligga att för närvarande göra avvikelse

från de allmänna behörighetsreglerna. Att — på sätt det väckta förslaget

synes innebära — medgiva valfrihet för angivare eller åklagare mellan olika

domstolar vid anhängiggörande av ett visst mål lärer väl icke böra ifrågakomma.

Däremot finner lagrådet det böra förordas, att ifrågavarande mål

skola städse tillhöra rådstnvurätts upptagande. Såsom vattenfallsstyrelsen

framhållit, är den för häradsrätterna gällande arbetsordningen ägnad att

medföra att rättegången fortsattes, måhända vid flera tillfällen, efter det den

tilltalades och hans kamraters tjänstgöring upphört. Då det här gäller en

kategori av värnpliktiga, vilkas tjänstgöring i stor utsträckning torde bliva

förlagd till en helt annan landsdel än där hemvistet är, måste inställelsen vid

rätten i sådana fall bliva förenad med stor olägenhet och kostnad för den tilltalade

och för vittnen i målet. Förevarande lilla angelägenhet synes också

kunna ordnas oberoende av vilka riktlinjer man finner sig böra uppdraga i

behörighetsavseende vid eu eventuell reform av den militära rättsskipningen.

Lagrådet hemställer alltså, att i förevarande paragraf stadgas, att åtal

skall, där brottet förövats i stad, anhängiggöras vid stadens rådstuvurätt

men, om rådstuvurätt ej i staden finnes eller brottet förövats å landet, vid

närmaste rådstuvurätt.

8 §•

Lagrådet:

Förslaget i vad det avser anordnandet av en disciplinär bestraffningsform

å förevarande område måste av lätt insedda skäl väcka vissa allvarliga betänkligheter.

De tillrättavisningar, som här föreslås, skulle naturligtvis, i

överenstämmelse med förhållandet å det militära området, icke kunna överklagas.

Men de befälhavare, som inom krigsmakten äga meddela tillrättavisningar,

handla härvid alltid under ämbetsansvar; överskrida de i detta

fall sin befogenhet, äro de härför underkastade ansvar för förseelse i tjänsten.

På förevarande område lärer, såsom civilarbetet hittills organiserats, i vissa

fall vederbörande arbetsbefäl få anses intaga tjänstemannaställning med ty åtföljande

ansvar, men i andra fall torde ej så vara förhållandet, och några

bestämmelser till reglerande av denna fråga finnas icke meddelade. Då

emellertid antagandet av en särskild strafflag sådan som den nu ifrågavarande

torde med nödvändighet förutsätta, att möjlighet beredes för ett ingripande

under enklare former i ringare fall än som ett ovillkorligt hänskjutande

till domstol skulle erbjuda, i fall förseelsen i fråga anses icke böra lämnas

alldeles obeivrad, lärer någon anordning lämpligare än den nu föreslagna icke

för närvarande stå till buds.

De förseelser, mot vilka tillrättavisning skulle få ifrågakomma, angivas

med orden »vårdslöshet eller försummelse i tjänsten i annat fall än som i

5 § avses», d. v. s. annan vårdslöshet eller försummelse än den, som kan betecknas

som grov, varjämte tillagts »brott mot ordning och skick». Förslaget

är således byggt på en bestämd åtskillnad mellan de områden, där straff,

ådömt av domstol, och tillrättavisning, meddelad av vederbörande arbets
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Mai:ts proposition nr 217.

befäl, skulle utgöra rättelsemedlet. Förslaget i denna del synes föga ändamålsenligt

och det står icke heller i överensstämmelse med motsvarande föreskrift

i strafflagen för krigsmakten. Då i 210 § nämnda lag talas om, att

för mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning tillrättavisning

må användas, innebär detta icke, att dessa smärre förseelser och fel ej skulle

kunna bestraffas i den för disciplinmål stadgade ordning; det är åt vederbörande

befälhavare förbehållet att efter sitt beprövande meddela tillrättavisning

eller hänskjuta frågan till regementschefens disciplinära bestraffningsrätt.

I överensstämmelse härmed synes icke heller här någon begränsning

i fråga om möjligheten att använda tillrättavisning böra göras i vidare

mån än som följer därav, att endast mindre förseelser i tjänsten böra få

sonas på detta sätt. Härav skulle följa, att förseelser mot vilken som helst

föregående paragraf skulle kunna få umgällas med tillrättavisning, för så

vitt förseelsen i det särskilda fallet är att anse som ringa. Detta erbjuder

ju den fördelen, att man ej i bagatellmål behöver göra anmälan till åklagaren,

medan å andra sidan även en ringa förseelse under alla förhållanden

skulle drabbas av vederbörlig näpst. Vad särskilt angår orden »ordning och

skick», synas de knappast här innebära något nytt, då fullgörande av ordningsföreskrifter,

på sätt ovan angivits, utgör en tjänsteplikt, vars vårdslösande

eller försummande kan medföra ansvar enligt 5 §. Lagrådet hemställer

därför, att sistnämnda ord uteslutas, att orden »vårdslöshet eller försummelse»

utbytas mot »mindre förseelser» samt att i sammanhang därmed,

på sätt redan ovan angivits, den genom inskjutandet av ordet »grov» i 5 §

vidtagna begränsningen måtte bortfalla.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £17.

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärendcn, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

20 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Ohlsson, Nothin, Svensson, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler, efter gemensam

beredning med chefen för försvarsdepartementet, lagrådets den 19 i denna

månad avgivna utlåtande över det den (i i samma månad till lagrådet remitterade

förslaget till lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

»Enligt 4 § i förslaget bestraffas vägran av civilarbetare att åtlyda vad

arbetsbefälet under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom

befallt. Den sakkunnige hade föreslagit straff därjämte för underlåtenhet

att rätt fullgöra av arbetsbefälet meddelad befallning, därvid, i analogi med

motsvarande stadgande i strafflagen för krigsmakten, dylik underlåtenhet,

därest avsikten var att hindra verkställigheten av befallningen, i straffhänseende

likställts med vägran. I det remitterade förslaget har icke upptagits

någon särskild straffbestämmelse i sistberörda avseeende, utan har dylik försummelse

ansetts böra falla under det allmänna stadgandet i 5 §. Lagrådet

anför nu, att genom denna begränsning räckvidden av det föreslagna

stadgandet väsentligen minskats. Yäl vore det sant, att de fall, då olydnad

toge formen av en direkt och uttrycklig vägran, ådagalade ett större mått

av trots och motsträvighet än de fall, då olydnaden yttrade sig i enbär underlåtenhet

att fullgöra befallningen, men varken ur saklig eller lagteknisk synpunkt

syntes det lämpligt att särskilja dessa former av olydnad såsom skilda

brottstyper. Lagrådet har förty hemställt, att all olydnad mot sådan av

arbetsbefälet för visst fall given befallning, som meddelades under tjänstens

utövning och i vad som anginge tjänsten, måtte hänföras under denna paragraf,

och lagrådet ansåge, att härvid någon åtskillnad icke heller behövde

göras mellan olika slag av underlåtenhet. I de fall av underlåtenhet,

där någon tydlig avsikt att hindra verkställigheten icke förefunnits, skulle

säkerligen högre straff än böter aldrig komma att ådömas. Den av lagrådet

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 217.

föreslagna utvidgningen skedde enklast genom utbyte av ordet »vägrar» mot

»underlåter».

I anledning av vad lagrådet sålunda anfört vill jag framhålla, att enligt

strafflagen för krigsmakten skillnad göres mellan vägran att fullgöra förmans

befallning och underlåtenhet att fullgöra sådan befallning, låt vara

att underlåtenheten för visst fall straffas lika med vägran. Såsom lagrådet

självt anför, måste ja även vägran att åtlyda en befallning anses ådagalägga

ett större mått av trots och motsträvighet än en blott underlåtenhet

härutinnan. I sjömanslagen göres även en väsentlig skillnad mellan ifrågavarande

lydnadsbrott. Sålunda stadgas i 77 § av nämnda lag, att om någon

å fartyget anställd sätter sig upp mot befälhavaren och vägrar honom lydnad,

straffet skall vara böter eller, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, fängelse i högst ett år. Underlåtenhet att hörsamma förmans

befallningar angående tjänsten kan enligt 62 § bliva föremål för bestraffning

av befälhavaren men synes eljest allenast falla under det allmänna

stadgandet i 82 §, att om någon å fartyg anställd på annat sätt än förut i

lagen är sagt gjort sig skyldig till förseelse i tjänsten, straffet skall vara

böter.

Mot lagrådets förslag att särskilt straffbelägga underlåtenheten att fullgöra

arbetsbefälets befallningar talar även den omständigh eten att det, åtminstone

då underlåtenheten icke sker i avsikt att hindra verkställigheten

av befallningen, ofta lärer vara svårt att draga någon gräns mellan dylikt

lydnadsbrott och försummelse i tjänsten, och då det merendels torde vara

förenat med svårigheter att styrka sådan avsikt, som nyss är sagd, lärer

dylika gränsfall kunna bliva tämligen talrika. Lagrådets förslag synes

även i realiteten innebära en straffskärpning för de fall, då vägran att åtlyda

arbetsbefälets befallning föreligger. Om nämligen straffet för underlåtenhet att

fullgöra sådan befallning bestämmes till böter eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, till fängelse i högst sex månader, ligger det nära

till hands att anse, att vägran att lyda utgör en synnerligen försvårande

omständighet, och att sålunda i många av de fall, då sådan vägran föreligger,

fängelse bör ådömas. På grund av vad jag sålunda anfört finner jag

icke skäl att i anledning av lagrådets anmärkning vidtaga ändring i förlaget

i denna del.

Vid 6 § har lagrådet i anledning av hemställan av vattenfallsstyrelsen

förordat, att ifrågavarande mål skola tillhöra rådstuvurätts upptagande.

Såsom framgår av vad jag anfört vid remissen till lagrådet, har jag i princip

intet haft att invända häremot, men har jag ansett att tillräcklig anledning

icke förelåge att för närvarande föreslå någon avvikelse från gällande

allmänna bestämmelser rörande forum, utan borde frågan upptagas i samband

med behandlingen av föreliggande kommittéförslag rörande handläggning av

militära brottmål och undersökningsärenden i fredstid. Då emellertid lagrådet

ansett hinder icke föreligga att redan nu meddela särskilda bestäm - melser i förevarande hänseende, har jag ansett mina betänkligheter härutinnan

böra vika.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 817.

29

Lagrådet har vid 8 § på anförda skäl hemställt, att ur paragrafens ingress

orden »ordning och skick» måtte uteslutas, att orden »vårdslöshet eller försummelse»

utbyttes mot »mindre förseelse» samt att i sammanhang därmed

den genom inskjutandet av ordet »grov» i 5 § vidtagna begränsningen måtte

bortfalla.

I anledning av vad lagrådet sålunda anmärkt vill jag framhålla, att då

jag i 5 § föreslagit, att allenast grov vårdslöshet eller försummelse i tjänsten

skulle straffbeläggas, jag härmed velat förekomma, att bagatellsaker droges

inför domstol. Samma resultat synes kunna vinnas enligt lagrådets förslag

under förutsä ttning att arbetsbeiälet i tillräcklig utsträckning begagnar sig

av möjligheten att å förseelser, som ej äro av svårare art, använda tillrättavisning.

Skulle någon tendens framträda att i oträngt mål anlita domstol,

lärer sådant missbruk kunna förekommas genom instruktioner, som i administrativ

väg för arbetsbeiälet meddelas. Och då med lagrådets förslag den

fördel vinnes, att tillrättavisning kan användas jämväl å mindre förseelser

mot övriga föreskrifter i denna lag, anser jag mig böra biträda lagrådets

hemställan.

De erinringar, som av lagrådet i övrigt framställts, äro av redaktionell

art och hava iakttagits»

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda anförts

omarbetat förslag till lag om straff för förtrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga

(civilarbetare) och hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:301 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj. ts proposition med förslag till lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga a1 i texten
  2. 1LU 1925:32 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga s. 1 i texten
  3. 1SärU 1925:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, ävensom i s. 2 i texten