Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning m. m

1925-04-17 · 119 sidor, varav 111 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 111 av 119 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:222, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

1

Nr 222.

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning m. m.;

given Stockholms slott den 17 april 1925.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 9 december

1910 (nr 141 s. 42),

2) lag om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat,

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond den 9 december

1910 (nr 141 s. 37), och

4) lag om förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å

ecklesiastika löneboställen,

dels ock hemställa att riksdagen, därest de under 1), 3) och 4) omförmälda

lagarna bliva av riksdagen antagna, ville bemyndiga Kungl. Maj:t att bestämma

dagen för deras ikraftträdande.

GUSTAF.

Olof Olsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 samt.

181 höft. (Nr 222.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

FÖRSLAG

till

Lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 9 december

1910 (nr 111 s. 42).

Härigenom förordnas, att ecklesiastik boställsordning den 9 decembei 1910

skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

9 §. .

Där vid syn eller ekonomisk besiktning föreskrift meddelas om storleken,

inredningen och övriga beskaffenheten av laga hus å prästgård, iakttages, å

ena sidan, att byggnadens varaktighet och boställshavarens skäliga behov

tillgodoses samt, å andra sidan, att de med byggnadsskyldighetens fullgörande

förenade kostnader ej varda mer än nödigt betungande.

III KAP.

Om löneboställen.

19 §.

1. Löneboställen skola upplåtas på arrende i enlighet med föreskrifter,

som meddelas i en av Konungen utfärdad ecklesiastik arrendeförordning.

2. I fråga om arrende, som nu sagts, skall vad här nedan i denna boställsordning

stadgas lända till efterrättelse. I de delar, varom boställsordningen

ej innehåller bestämmelser, tillämpas allmän lag och den ecklesiastika

arrendeförordningen.

20 §.

Löneboställe skall, där det ej på grund av svag beskaffenhet eller av

annat skäl anses kunna med större fördel utarrenderas obebyggt, vara försett

med de byggnader, som i den ordning, varom närmare stadgas i den

ecklesiastika arrendeförordningen, efter behörigt förslag bestämmas av den

utarrenderande myndigheten.

21 §■

A löneboställe skola de byggnader, som omförmälas i 20 §, nybyggas

och underhållas av arrendatorn. Sådana byggnader kallas i denna boställsordning

arrendatorns skyldighetslius.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 222.

22 §.

Arrendatorns skyldighetshus skola uppföras efter ortens sed och av ändamålsenliga

byggnadsämnen till den storlek och av den beskaffenhet, bohovet

i varje särskilt fall fordrar.

23 §.

Då föreskrift meddelas om vilka skyldighetshus skola finnas å löneboställe

samt om storleken, inredningen och övriga beskaffenheten av sådant hus,

skall iakttagas, att löneboställets bebyggande sker på ett i förhållande till

boställets storlek och avkastningsförmåga och med hänsyn till angelägenheten

att för bostället erhålla skäligt arrende så ekonomiskt sätt, som omständigheterna

medgiva.

24 §.

Uppkommande brister å arrendatorns skyldighetshus skola avhjälpas och

^byggnad av dessa hus verkställas i den mån sådant föreskrives eller eljest

bliver nödigt.

25 §.

1. I fråga om rätt för tjänstinnehavare och arrendator samt pastorat eller

församling att erhålla virke från löneboställes skog lände till efterrättelse

vad särskilt är stadgat.

2. Andra å löneboställe tillgängliga byggnadsämnen än virke må, där

sådant kan ske utan men för bostället eller förnärmande av arrendators rätt,

användas till nybyggnad, förbättring eller underhåll av prästgård och kyrka.

26 §.

1. Nybyggnadsskyldigheten vid löneboställe skall uppskattas till visst årsbelopp

i penningar och i arrendekontraktet angivas. Angående årsbeloppets

beräknande och huru detsamma skall av arrendatorn genom nybyggnad eller

inbetalning i penningar utgöras samt om arrendatorns rätt att för nybyggnadskostnads

bestridande uppbära årsbelopp, som må finnas uppsamlade,

därom stadgas i den ecklesiastika arrendeförordningen.

2. Där arrendator verkställt nybyggnad, som godkänts som skyldighetshus,

och den i behörig ordning beräknade kostnaden för denna nybyggnad

överstiger vad på hans arrendetid belöper efter den i 1 mom. omförmälda

årsberäkning jämte årsbelopp, som må finnas från föregående arrendetid

uppsamlade, njute han gottgörelse för överskjutande beloppet antingen, på

sätt i den ecklesiastika arrendeförordningen närmare stadgas, genom nedsättning

i arrendet för vissa år eller ock, vid boställets avträdande, av den

nya arrendatorn; skolande härvid iakttagas, att nedsättning i arrendet må

beviljas allenast i avseende å ökning i byggnadsskyldighet, som uppstått till

följd av omständigheter, som inträffat under arrendetiden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Vad ny arrendator sålunda fått utgiva skall anses som av honom förskjuten

nybyggnadskostnad.

27 §.

Har behov av nybyggnad uppstått till följd av arrendatorns vanvård,

svare själv för kostnaden.

28 §.

Skyldighetshusen vare arrendatorn pliktig att brandförsäkra, då arrendet

för bostället uppbäres av vederbörande kyrkoråd, för kyrkorådets räkning,

men eljest för domkapitlets räkning till husens fulla, i behörig ordning uppskattade

värde; och skall sådan försäkring av honom behörigen vidmakthållas.

Arrendator, som försummat sin skyldighet att taga eller vidmakthålla

brandförsäkring, svare själv för brandskada.

29 §.

1. Alla andra byggnader å löneboställe än arrendatorns skyldighetshus äro

överloppshus, vilka tillträdaren äger att från avträdaren lösa till det värde, som,

i brist av åsämjande, bestämmes vid av- och tillträdessynen. Har tillträdaren

vid synen tillkännagivit sin avsikt att ej lösa överloppshus, eller underlåter

han att inom en månad efter synen förklara sig villig därtill, må avträdaren

bortföra huset inom tid, som vid synen föreskrives, eller, där sådan föreskrift

icke lämnats, inom ett år från avträdandet av arrendet; åliggande det

avträdaren, om han bortför huset, att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras

för återställande av jord eller byggnad i samma skick, vari den

befanns före överloppshusets uppförande; och böra vid synen meddelas härutinnan

erforderliga bestämmelser.

2. Har ej avträdaren inom den bestämda tiden bortfört överloppshus,

som han enligt 1 mom. är berättigad borttaga, tillfälle huset tillträdaren

med den rätt, med vilken avträdaren innehaft detsamma.

IV KAP.

Om tillsyn å boställen samt om ekonomiska besiktningar och syner.

Allmän bestämmelse.

30 §.

1. Domkapitlet bör tillse, att inom stiftet belägna boställen varda till hus

och ägor behörigen vidmakthållna. Anser domkapitlet boställes rätt vara

genom något av domstol eller annan myndighet meddelat beslut förnärmad

eller att vid sådant beslut icke iakttagits vad i 9 och 23 §§ föreskrives,

skall domkapitlet i behörig ordning överklaga beslutet.

2. Över fullgörandet av arrendator åliggande brandförsäkringsplikt hålle

domkapitlet noggrann tillsyn.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 222. 5

Ekonomisk besiktning.

31 §.

För tillsyn å samtliga boställens hävd till hus och jord skola hållas

ekonomiska besiktningar, å prästgårdar inom utgången av tionde året och

å löneboställen, där ej Konungen för visst boställe eller viss grupp av

boställen annorlunda bestämmer, inom utgången av femte året efter det, då

syn å hävden eller ekonomisk besiktning näst förut å bostället förrättats;

ägande domkapitlet att i händelse av särskilt behov även å annan tid förordna

om ekonomisk besiktning å visst boställe.

32 §.

1. Ekonomisk besiktning förrättas, efter förordnande av domkapitlet, av

en boställsnämnd, bestående av tre i lantbruks- och därmed sammanhängande

affärsförhållanden kunniga män, av vilka en, tillika ordförande, jämte ersättare

för honom, för högst tre år åt gången förordnas av Konungen och

två skola, jämte lika antal ersättare, för tre år åt gången, utses, den ena

av häradsrätten eller i fråga om stad, som anses böra utgöra eget tjänstgöringsområde,

av magistraten och den andra av domkapitlet, dock att Konungen

äger att, där särskilda skäl därtill föranleda, beträffande sättet för utseendet

av sistnämnda två ledamöter och ersättare för dem annorlunda förordna.

Boställsnämndens tjänstgöringsområde bestämmes av Konungen.

Stanna nämndens ledamöter i olika meningar, galle vad de flesta säga.

Har var sin särskilda mening, galle ordförandens.

2. Ekonomisk besiktning å löneboställe må kunna förrättas av ordföranden

ensam, därest domkapitlet med hänsyn till boställets ringhet eller

andra omständigheter prövar sådant lämpligen kunna äga rum och arrendatorn

därtill lämnar medgivande. I sådant fall må dock ej vid besiktning

handläggas frågor om utdömande eller insyning av skyldighetshus.

33 §.

1. Såsom jäv mot ledamot av boställsnämnd galle: om han är med boställshavare

eller annan part i den skyldskap eller det svågerlag, som i 13

kap. 1 § rättegångsbalken om jäv mot domare sägs; eller om ledamot är

boställshavares eller annan parts vederdeloman eller uppenbare ovän; eller

om ledamot eller den, som står till honom i sådan skyldskap eller svågerlag,

som nämnt är, äger i målet del eller eljest kan av förrättningen vänta

synnerlig nytta eller skada, därvid dock den omständighet, att ledamot eller

hans bemälde skyldeman, såsom medlem av församlingen, är pliktig deltaga

i kostnad för nybyggnad och underhåll å boställe, ej må såsom jäv räknas.

Har ledamot av boställsnämnd, som innehar allmän tjänst, å tjänstens vägnar

rättegång med boställshavare eller arrendator av boställe, eller söker

någon sak med ledamot eller tillfogar honom något med ord eller gärning

i uppsåt att honom därmed jävig göra, det må ej heller för jäv räknas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

2. Vet nämndens ordförande, att sådant jäv mot honom är, eller är han

av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden, inkalie han i sitt ställe den

av Konungen för honom förordnade ersättaren. Förekommer dylikt jäv mot

eller förfall för någon av nämndens övriga ledamöter, göre denne omedelbart

anmälan därom hos ordföranden, vilken ombesörjer inkallandet av ersättare.

3. Därest i det fall, att ordförande eller annan ledamot på grund av laga

förfall eller jäv är hindrad att deltaga i nämnden, sådant hinder möter

jämväl för ersättaren, åligger det ordföranden att om förhållandet göra anmälan

hos länsstyrelsen, som har att för ifrågavarande tillfälle förordna ordförande

eller ledamot av nämnden.

34 §.

Nämndens ordförande utsatte tid för de ekonomiska besiktningar, om vilka

domkapitlet på sätt i 32 § sägs förordnat, med iakttagande, att de hållas å

tjänlig årstid och att, där så kan ske, besiktningar i samma ort förrättas

omedelbart efter varandra.

35 §.

1. Minst en månad före besiktningen skall ordföranden om tiden därför

underrätta domkapitlet, vilket, där sådant prövas nödigt, förordnar sakkunnig

person att å domkapitlets vägnar närvara vid besiktningen. Inom lika

tid åligger det ordföranden att, när församlings rätt ifrågakommer, hos kyrkostämmans

ordförande påkalla kyrkostämma för utseende av ombud för församlingen

att vid besiktningen bevaka dess rätt. Om mottagandet av underrättelse,

varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande tillställas ordföranden.

Övriga parter skola minst fjorton dagar före besiktningen av

ordföranden kallas till densamma.

2. När ordföranden bevisligen iakttagit vad enligt 1 mom. åligger honom,

må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för besiktningens företagande.

36 §.

Anmäles vid förrättningen jäv mot ordföranden, och finner nämnden det

vara lagligen grundat, inställes förrättningen och förfares för inkallande av

annan ordförande så som i 33 § sägs. Förekommer mot annan ledamot

jäv, som av nämnden godkännes, ombesörje ordföranden inkallande av ersättare

för honom. Ogillas jävet, skall förrättningen fortgå; vederbörande

obetaget att i sammanhang med huvudsaken klaga över beslut, varigenom

jävsanmärkning ogillats.

37 §.

1. Vid ekonomisk besiktning har nämnden att iakttaga vad här nedan sägs:

a) Tillses, huruvida instrument över förut å bostället hållna ekonomiska

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kung1. May.ts proposition Nr 222.

besiktningar och syner samt andra bostället rörande handlingar fortfarande

finnas i behåll, ävensom huruvida arrendatorns skyldighetshus äro behörigen

brandförsäkrade och försedda med nödig brandredskap, varjämte redovisning

avfordras ej mindre arrendatorn för husröte- eller brandskadeersättning

eller andra medel, vilka böra för boställets räkning redovisas, än även

församlingens ombud för årsbelopp, som enligt meddelade föreskrifter skolat

inbetalas till kyrkorådet.

b) Efterses och antecknas i vad mån förut föreskrivna nybyggnader, förbättringar

och andra åtgärder blivit verkställda.

c) Är efter senaste ekonomiska besiktning eller syn hus, som skall finnas

vid bostället, nybyggt, tillses, huruvida det är i överensstämmelse med givna

föreskrifter samt i övrigt ändamålsenligt och med omsorg uppfört. Nämnden

meddelar därefter beslut, huruvida huset må, i befintligt skick eller sedan

därå anmärkta felaktigheter och brister blivit avhulpna, insynas, eller om

det icke kan godkännas, i vilket senare fall tillika lämnas föreskrift angåde

därav påkallade åtgärder.

d) Boställets hus i övrigt besiktigas, varvid, när fråga uppstår om nybyggnad

eller underhåll av hus å prästgård eller om nybyggnad å löneboställe,

efter noggrann prövning meddelas yttrande, huruvida anmärkta

bristfälligheter kunna anses hava uppkommit genom boställshavarens eller,

å löneboställe, arrendatorns vanvård, varjämte prövas, huruvida bristfällighetema

lämpligen kunna genom endast bättrande avhjälpas eller nybyggnad

skall anses nödig, dock att, där bristfälligheterna å sätesbyggning å prästgård

finnas sådana, att de ej kunna genom endast bättrande avhjälpas,

frågan om nybyggnad skall jämlikt 11 § hänvisas till handläggning vid

laga syn.

e) Föreskrives enligt stycket d), med den inskränkning där sägs, byggande

av nytt hus å prästgård, utser nämnden därtill plats, vilken, såvida utan

skada för bostället eller oskälig tillökning i byggnadskostnaden kan ske,

lämpas efter boställshavarens önskan. Vidare bestämmer nämnden storleken,

inredningen och övriga beskaffenheten av det nya huset samt uppgör kostnadsförslag,

därvid för virke eller andra byggnadsämnen, som, efter vad i

25 § sägs, erhållas från boställe, icke må beräknas annat värde än som

prövas motsvara erforderlig arbets- och forslingskostnad jämte andra utgifter

för byggnadsämnenas beredning.

f) Varder enligt stycket d) hus å löneboställe utsynat, meddelas tillika

åläggande för arrendatorn att, i enlighet med den föreskrift, som må komma

att meddelas av den utarrenderande myndigheten, i det utsynades ställe

uppföra nytt hus.

g) Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas, föreskrivas, med

utsättande av därför erforderlig kostnad.

h) Boställets ägor besiktigas. De brister, som förefinnas å prästgård i

avseende å vården av prästgårdsområdet med tillhörande trädgård samt å

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition Nr 222.

löneboställe i avseende på åkerns hävdande, övriga ägors skötsel och vård,

hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses begagnande,

allt efter vad för varje fall är stadgat, antecknas, de åtgärder och

förbättringar, som i följd därav erfordras, föreskrivas och kostnaden för

desamma utsättes. Finnes å löneboställe antaget brukningssätt uppenbart

leda till skada för bostället, föreskrives nödig rättelse.

i) Tid utsättes, inom vilken föreskriven nybyggnad, förbättring eller annan

åtgärd bör genom vederbörande vara verkställd.

j) I övrigt anställes undersökning och meddelas föreskrift i alla de frågor,

som enligt denna boställsordning eller annan författning skola vid ekonomisk

besiktning handläggas.

k) Vid förrättningens avslutande tillkännagives och i instrumentet antecknas,

att den med förrättningen missnöjde äger att, vid förlust av rätt till

vidare talan, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande anmäla sig

å landet hos domaren och i stad hos rådstuvurättens ordförande med begäran

om laga syn.

2. I fall, som avses i 1 mom. f), skall nämnden efter undersökning upprätta

ej mindre förslag rörande platsen för det nya huset samt rörande storleken,

inredningen och övriga beskaffenheten därav än även, med iakttagande

av vad i 1 mom. e) sägs, kostnadsförslag.

Dessa förslag skall ordföranden omedelbart efter förrättningens avslutande

insända till den utarrenderande myndigheten med anmälan av frågan om

närmare föreskrifter rörande det nya husets uppförande.

Ordföranden åligge ock att ofördröjligen meddela kontraktsprosten skriftlig

underrättelse om tiden, inom vilken vid förrättningen föreskrivna arbeten

skola vara verkställda.

Av- och tillträdessyn:

38 §.

Av- och tillträdessyn å prästgård förrättas å tjänlig årstid, på landet av

domare jämte minst två, högst fyra nämndemän, allt efter som domaren

prövar nödigt, samt i stad av rådstuvurätt; ägande å landet domaren och i

stad rådstuvurätten att till rättens biträde vid synen, där så finnes behövligt,

tillkalla byggnadskunnig person.

39 §.

1. Av- och tillträdessyn å prästgård hålles, på begäran av domkapitlet,

vid ombyte av boställshavare, därest boställshavare eller vederbörande byggnadsskyldig

senast en månad efter avträdesdagen hos domkapitlet äskar

sådan syn eller domkapitlet eljest finner syn böra hållas. Mottager boställshavare

prästgård utan av- och tillträdessyn, svare sedan för allt vad företrädaren

under dennes besittningstid i avseende å boställets vård ålegat.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung!. Maj:ts ■proposition Nr 222.

2. Av- och tilltriidossyn å prästgård, då sådan syn ifrågakommer, skall,

sedan avträde ägt rum, hållas inom sex månader därefter.

40 §.

Av- och tillträdessyn å prästgård begäres å landet hos domaren samt i

stad hos rådstuvurättens ordförande; och skola därvid insändas instrument

över senaste av- och tillträdessyn och därefter hållna laga syner ävensom

senaste ekonomiska besiktning, om sådan hållits senare än av- och tillträdessyn.

41 §.

1. Då av- och tillträdessyn å prästgård är begärd, skall domaren eller

rätten utsätta tid för densamma och därom minst en månad förut underrätta

domkapitlet, vilket förordnar vederbörande kontraktsprost eller, vid

förfall för denne, annat ombud att å dess vägnar vid synen bevaka boställets

rätt och bästa. Inom lika tid åligger domaren eller rätten att

hos kyrkostämmans ordförande påkalla kyrkostämma för utväljande av

ombud till bevakande av församlingens talan. Om mottagandet av underrättelse,

varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande översändas

till domaren eller rätten. Domaren eller rätten föranstalta ock, att övriga

parter varda minst fjorton dagar, om de bo inom pastoratet, eljest en månad

före synen till densamma kallade; skolande domaren till synen kalla nämnd.

2. Skall vid avträdandet boställe övertagas av domkapitlet för allmän

kassas räkning, och är den löntagare utnämnd, som efter domkapitlet kommer

att tillträda bostället, då skall jämväl sådan löntagare genom domkapitlets

försorg kallas till synen och bevis därom insändas till domaren eller

rätten.

42 §.

När domaren eller rätten bevisligen iakttagit, vad enligt nästföregående §

åligger dem, må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för synens

företagande.

43 §.

1. Av- och tillträdessyn å löneboställe hålles, efter förordnande av

domkapitlet, av den i 32 § omförmälda nämnd i anledning av ombyte av

arrendator. Nämndens ordförande äger att till biträde vid synen, där så

finnes behövligt, tillkalla byggnads- eller eljest sakkunnig person.

2. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex månader före fardagen eller

senare än sex månader efter samma dag.

44 §.

Då av- och tillträdessyn å löneboställe påkallas, skola till nämndens ordförande

insändas instrument över senaste av- och tillträdessyn samt därefter

hållna laga syner och ekonomiska besiktningar ävensom gällande arrendekontrakt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

45 §.

I avseende å av- och tillträdessyn å löneboställe skola i tillämpliga delar

gälla de i 32 § 1 mom. andra stycket samt 33—36 §§ för ekonomisk besiktning

givna bestämmelser.

46 §.

Vad i 37 § stadgas för ekonomisk besiktning gälle i tillämpliga delar för

av- och tillträdessyn å såväl prästgård som löneboställe. Därjämte skall

iakttagas, vid av- och tillträdessyn å prästgård: att, där synerätten finner

sätesbyggning böra nybyggas, bärutinnan erforderliga bestämmelser meddelas;

samt vid av- och tillträdessyn å löneboställe: att bestämmelse meddelas

angående beloppet av den gottgörelse för verkställd nybyggnad, avträdande

arrendator jämlikt 26 § må vara berättigad att av ny arrendator uppbära.

47 §.

1. På grund av vad vid av- och tillträdessyn å löneboställe av nämnden

blivit bestämt, skall, där så erfordras, mellan avträdare och tillträdare upprättas

och i nämndens utslag införas likvid, fullständigt upptagande å ena

sidan alla de belopp, vilka påförts avträdaren, och å andra sidan allt vad

honom tillgodoförts.

Likviden, som inrättas efter vad behovet i varje fall fordrar, skall tydligt

utvisa vad avträdaren eller tillträdaren bliver skyldig eller får till godo.

2. Har av- och tillträdessyn å löneboställe hållits före avträdet, må avträdaren

vid uppgörelse med tillträdaren tillgodoräkna sig kostnaden för de

avträdaren ålagda arbeten, som han före avträdandet verkställt.

48 §.

Sedan boställe avträtts, må avträdaren ej befatta sig med några arbeten å

bostället, utan skall vad då brister av det, varför han enligt föreskrift vid

av- och tillträdessyn har att svara, mot rätt till därför upptaget kostnadsbelopp

verkställas, å prästgård av pastoratet och å löneboställe av tillträdaren.

49 §.

I det fall, som i 41 § 2 mom. avses, äge den domkapitlet efterträdande

löntagaren att vid synen göra de anmärkningar i avseende å befintliga brister,

vartill han finner anledning. Rättsförhållandet mellan domkapitlet och honom

må vid denna syn komma under bedömande allenast där båda därom åsämjas,

och vare efterträdande löntagaren endast i sådant fall behörig att fullfölja

talan mot synerättens beslut.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 222.

11

Laga syn.

50 §.

Laga syn hålles, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller

löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält,

ävensom eljest då laga syn av domkapitlet eller byggnadsskyldig begäres.

51 §.

1. Vid laga syn behandlas de ämnen, som blivit enligt denna boställsordning

eller annan författning till sådan syn hänskjutna.

2. År, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller löneboställe

eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält,

klagan tillika förd över beslut, varigenom mot ledamot av boställsnämnd

gjort jäv ogillats, och finner synerätten jävsanmärkningen vara lagligen grundad,

skall ny besiktning verkställas av synerätten, som därvid meddelar de

föreskrifter, vilka av omständigheterna finnas påkallade.

52 §.

I fråga om laga syn skola de i 38 samt 40—42 §§ för av- och tillträdessyn

å prästgård meddelade föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

För ekonomiska besiktningar och syner gemensamma bestämmelser.

53 §.

Där ej inom stadgad tid anmälan om missnöje mot ekonomisk besiktning

å prästgård eller löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe

blivit gjord med begäran om laga syn, gånge det vid förrättningen

meddelade beslutet i verkställighet såsom laga kraft ägande dom.

54 §.

1. Ledamöter av boställsnämnd och synerätt samt konsistorieombud skola

för sitt uppdrag åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna

i gällande resereglemente, därvid ordförande i boställsnämnd

skall likställas med domänintendent och annan med nämndeman, där han

icke på grund av innehavande befattning är berättigad till högre ersättning.

2. Biträdande sakkunnig erhåller gottgörelse efter bestämmande av boställsnämnd

eller synerätt.

55 §.

1. Kostnaden för ekonomisk besiktning skall gäldas för prästgård, där

icke på grund av särskilt stadgande för visst fall annorlunda medgives, av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

pastoratet och för löneboställe av arrendatorn; dock att, där besiktning i

följd av någons tredska eller försummelse särskilt påkallats, den tredskande

eller försumlige skall vara skyldig att enligt boställsnämndens bestämmande

gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan besiktning bör utgivas.

2. Kostnaden för av- och tillträdessyn skall gäldas för prästgård av

pastoratet, avträdare och tillträdare till en tredjedel var samt för löneboställe

av avträdare och tillträdare till hälften vardera.

3. Kostnaden för laga syn skall gäldas för prästgård av pastoratet och

för löneboställe av arrendatorn, eller, där sådan syn hålles på grund av

klagan mot av- och tillträdessyn, av avträdare och tillträdare till hälften vardera,

dock att, där synerätten finner, att synen blivit utan giltig orsak påkallad

eller att, när synen ägt rum efter anmälan om vanvård, anmärkningen varit

befogad, den skyldige skall vara pliktig att, i den mån synerätten prövar

skäligt, gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan laga syn bör utgivas.

4. Till kostnad för av- och tillträdessyn å prästgård samt laga syn å

prästgård eller löneboställe räknas jämväl lösen för det exemplar av

syneinstrumentet, som i 57 § omförmäles.

56 §.

Vederbörande nybyggnads- och underhållsskyldig skall inom en månad

efter förloppet av den tid, då, enligt meddelad föreskrift, anmärkta brister

och felaktigheter bort vara avhulpna eller föreskriven nybyggnad verkställd,

till kontraktsprosten ingiva anmälan om fullgörandet eller ock, där underhålls-

eller nybyggnadsarbetet blivit honom ålagt vid ekonomisk besiktning

eller syn, visa att förrättningen överklagats. Sådan anmälan skall vara

vitsordad, beträffande pastoratet ålagda arbeten, av boställshavaren och,

beträffande andra arbeten, av två av pastoratet för sådant ändamål å kyrkostämma

utsedda ombud. Har anmälan ej inom bestämd tid inkommit, men

förrättning, varom här är sagt, vunnit laga kraft, anmäle kontraktsprosten

genast förhållandet hos domkapitlet, som har att ofördröjligen vidtaga åtgärder

till bevarande av boställets och efterträdares bästa antingen medelst

begäran hos överexekutor, att vad den försumlige eftersatt må genom

överexekutors ämbetsåtgärd varda för lega på den försumliges bekostnad

verkställt, eller, där fråga är om ekonomisk besiktning, genom beredande av

erforderlig säkerhet hos honom för husrötebeloppet. Skulle vad domkapitlet

såsom boställshavare blivit ålagt ej fullgöras, äger pastoratet eller efterträdande

boställshavare hos överexekutor påkalla verkställighet.

57 §.

Instrument över ekonomiska besiktningar och syner samt andra bostället

rörande handlingar skola, jämte förteckning å desamma, av boställshavare

eller arrendator väl vårdas och förvaras, vid besiktningar och syner tillhandahållas

samt vid avträdandet till efterträdaren överlämnas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Klingl. May.ts proposition Nr 222.

13

V KAP.

Allmänna bestämmelser och övergångsstadganden.

59 §.

Utan hinder av beslut, som meddelats i fråga om vilka hus skola finnas å

prästgård, må synerätt, på grund av sedermera inträffade förändrade förhållanden,

i detta avseende annorlunda förordna.

64 §.

1. När lönereglering---— —

2. Skall prästgård------

Synerätten meddele------

3. I fråga om boställe----

4. Därest enligt lönereglering — — -

— --- sådan.

----anläggas.

---pastoratet.

gällande stadganden.

— bestämmelser.

67 §.

Har beträffande stad, som är delad i flera pastorat, Konungen meddelat

förordnande, varom i 27 § 1 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning

sägs, skall vad i denna boställsordning stadgas om pastorat i tilllämpliga

delar gälla om staden i dess helhet eller den del därav, där utgifterna

till prästerskapet utgöras samfällt.

I fall, som nu nämnts, skall vad i 35, 41 och 56 §§ denna boställsordning

stadgas om kyrkostämma gälla om kyrkofullmäktige, där sådana finnas.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen äger bestämma, men skall

icke verka rubbning i bestämmelserna i dessförinnan upprättade arrendekontrakt.

Där i sådant arrendekontrakt viss fråga hänvisats till beslut av

synerätt eller ekonomisk besiktning, skall i stället gälla beslut av den myndighet,

som enligt föreskrift i denna lag har att pröva fråga av motsvarande

beskaffenhet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

FÖRSLAG

till

Lag om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1. Varje tjänstgörande kyrkoherde och komminister, som avses i lagen

om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910, skall, i den

mån sådant prövas erforderligt, såsom ersättning för skjuts för resor i tjänstärenden

erhålla ett fast resanslag.

2. Kyrkoherde och komminister, för vilken lönereglering enligt lagen

om reglering av prästerskapets avlöning blivit före denna dag fastställd,

äger, därest han fått sig tillerkänd skjutsersättning jämlikt 11 § 3 mom.

samma lag, med frånträdande av denna skjutsersättning, under tiden för löneregleringens

giltighet såsom fast resanslag bekomma ett årligt belopp, motsvarande

dubbla beloppet av nämnda skjutsersättning.

För tiden efter det förnyad lönereglering enligt sagda lag bliver gällande

bestämmer Konungen vid sådan lönereglerings fastställande, i enlighet med

de i pastoratet rådande förhållanden, det fasta resanslaget, som dock icke

må överstiga 500 kronor för år.

3. För annan än i 2 mom. omförmäld kyrkoherde och komminister bestämmes,

med iakttagande av vad i 2 mom. andra stycket stadgas, det fasta

resanslaget av Konungen vid löneregleringens fastställande.

2 §•

Fast resanslag, varom i 1 § förmäles, skall för varje pastorat, så vitt angår

dess prästerskap, bestridas medelst församlingsavgifter och, i den mån

sådant erfordras, medelst övriga till prästerskapet anslagna avlöningstillgångar

på sätt och i den ordning, 11 § 1 mom. samt 19 och 20 §§ lagen om reglering

av prästerskapets avlöning stadga. Har för bestridande av avlöning

och fast resanslag såsom församlingsavgifter inom pastoratet utdebiterats

sammanlagt större belopp, än som motsvarar sex öre för varje helt eller

påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, beräknat som i

19 § 1 mom. nämnda lag sägs, skall ersättning av kyrkofondens medel

beredas pastoratet för det överskjutande beloppet, i den ordning 21 § samma

lag stadgar.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

3 §•

Kyrkoherde eller komminister, vilkens skäliga utgifter under visst år för

skjuts för resor i tjänstärenden överstiga det till honom utgående fasta resanslaget,

må, enligt bestämmelser, som meddelas av Konungen, kunna som

bidrag till dessa utgifters bestridande ur kyrkofonden erhålla ett tillfälligt

resan slag.

För nu omförmält ändamål må icke något år användas mer än sammanlagt

200,000 kronor av kyrkofondens medel.

Denna lag skall träda i kraft

beträffande varje i 1 § 2 mom. omförmäld präst, till vilkens förmån förbehåll

om tjänstbarhet enligt 13 § förordningen den 15 september 1911

angående utarrendering av prästerskapets löneboställen icke finnes gjort: den

1 maj 1927,

beträffande varje i 1 § 2 mom. omförmäld präst, till vilkens förmån förbehåll,

som nyss sagts, finnes gjort: den 1 maj näst efter det arrendekontrakt,

som innefattar nämnda förbehåll, upphört att gälla, dock tidigast den

1 maj 1927, Konungen obetaget att i avseende å sådan präst förordna, att

lagen skall träda i tillämpning den 1 maj näst efter förordnandet, därest

pastoratet sådant medgiver och Konungen prövar särskilda skäl därtill föreligga,

samt

beträffande varje präst, som avses i 1 § 3 inom.: samtidigt därmed att

lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning först börjar

tillämpas inom pastoratet;

skolande för varje pastorat bestämmelsen i 2 § träda i kraft samtidigt

därmed, att lagen erhåller tillämpning å någon av pastoratets präster.

I den mån denna lag träder i kraft beträffande prästerliga tjänstinnehavare,

upphör 11 § 3 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning att äga

tillämpning.

De ytterligare föreskrifter, som för tillämpning av bestämmelserna i denna

lag kunna finnas erforderliga, meddelas av Konungen.

FÖRSLAG

till

Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond den 9 december 1910

(nr 141 s. 37).1

Härmed förordnas, att 6 § lagen om kyrkofond den 9 december 1910

skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

Av kyrkofonden skola utgöras:

1 Senaste lydelsen: lag den 19 juni 1917 (nr 398) samt beträffande 8 inom.: lag den 16

maj 1924 (nr 196).

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition Nr 222.

1. ersättning för församlingsavgifter enligt stadgandena i 21 § lagen om

reglering av prästerskapets avlöning samt 2 § lagen om resanslag åt vissa

präster i nyreglerade pastorat;

2. ------

7. ålderstillägg, arvoden och kostnadsersättningar, som jämlikt lagen om

reglering av prästerskapets avlöning samt lagen om resanslag åt vissa

präster i nyreglerade pastorat skola av kyrkofonden gäldas, så ock emeritilöner,

vilka i enlighet med lagen om sådana löner blivit präster tilldelade;

8. ------

10. arvode åt ordförande i boställsnämnd, varom förmäles i 32 § ecklesiastik

boställsordning, med belopp, som av Konungen bestämmes.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen äger bestämma.

FÖRSLAG

till

Lag om förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å

ecklesiastika löneboställen.

Härmed förordnas som följer:

1 §•

1. Där arrendator av med jordbruk förenat löneboställe, varå syn enligt

64 § ecklesiastik boställsordning hållits, genom arrendekontrakt, upprättat i

enlighet med de förändrade bestämmelser angående utarrendering av prästerskapets

löneboställen, som av Konungen utfärdas, får sig ålagt verkställande

av nybyggnad, som ansetts nödig för boställets iståndsättande med anledning

av ecklesiastik boställsordnings trädande i tillämpning beträffande bostället

(första bebyggandet), må förskott ur kyrkofonden utbetalas för bestridande

av kostnaden för sådan nybyggnads utförande.

2. Som ny byggnadskostnad, varom i 1 mom. stadgas, anses jämväl dels

kostnad för lösen av överloppshus, vilka skola bibehållas som arrendatorns

skyldighetshus, samt för sådana förbättringsarbeten å befintliga skyldighetshus,

som icke kunnat åläggas avträdande byggnads- eller underhållsskyldig,

dels ock gottgörelse, som tillträdande arrendator jämlikt 26 § ecklesiastik

boställsordning förpliktas utgiva till avträdaren för av denne utlagd kostnad

för första bebyggandet.

2 §•

Förskott, som omförmäles i 1 §, jämte ränta därå gottgöres kyrkofonden

ur avkomsten från bostället.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu proposition Nr 222.

17

3 §•

1. Där, jämlikt föreskrifterna i 62 § ecklesiastik boställsordning eller eljest,

löneboställe, för vars första bebyggande förskott utbetalats, eller del av sådant

boställe utbytes mot annan fastighet eller försäljes, äger kyrkofonden att av

därvid betingad mellangift eller köpeskilling, så långt densamma räcker,

återbekomma förskottet, i vad det återstår oguldet, jämte ränta.

2. Varder genom mellangift, som nyss sagts, kyrkofondens fordran ej till

fullo gulden, njuter kyrkofonden för sin återstående fordran jämte ränta

betalning ur avkomsten av den fastighet, som erhållits i utbyte mot lönebostället.

4 §•

För beredande av tillgång till medel, för utlämnande av förskott, som i

denna lag avses, må lån upptagas för kyrkofonden.

5 §■

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,

utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen äger bestämma.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 181 käft. (Nr 222.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27

februari 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Und:én, statsråden

Olsson, Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigeorss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen

anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Olsson

härefter:

Genom beslut den 17 oktober 1919 bemyndigades statsrådet och chefen

för ecklesiastikdepartementet, bland annat, att tillkalla högst fem sakkunniga

för att inom departementet biträda med revision av förordningen

angående utarrendering av prästerskapets löneboställen den 15 september

1911, vilket antal enligt beslut den 11 mars 1921 ökats med ytterligare en.

Med skrivelse den 28 februari 1923 hava de av departementschefen i enlighet

härmed tillkallade sakkunniga, vilka på anförda skäl funnit sig böra

utsträcka revisionen även till andra författningar än arrendeförordningen,

överlämnat sitt i ärendet avgivna betänkande jämte särskilda yttranden,

som beträffande delar av ämnet avgivits av vissa bland de sakkunniga,

ävensom tillhörande handlingar.

Betänkandet innefattar följande, av motiv åtföljda förslag, nämligen

1) förslag till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i ecklesiastik boställsordning

den 9 december 1910;

2) förslag till förnyad förordning angående utarrendering av prästerskapets

löneboställen;

3) förslag till lag om tillägg till lagen om reglering av prästerskapets avlöning

den 9 december 1910;

4) förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond den 9

december 1910, sådan denna § lyder enligt lagen den 19 juni 1917;

5) förslag till lag om förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss njrbyggnad

å ecklesiastika löneboställen; samt

6) förslag till kungörelse med villkor och bestämmelser rörande erhållande

av förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika

löneboställen.

Över betänkandet hava, på grund av remisser, yttranden avgivits av dels

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser och domkapitel samt Stockholms

stads konsistorium — av vilka myndigheter vissa överlämnat av dem infor
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

drade eller eljest till dem inkomna yttranden av kontraktsprostar, domänintendenter

in. fl. — dels ock lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, statskontoret

och kammarkollegiet. Därjämte har i ärendet ingivits en skrift av allmänna

svenska prästföreningen.

På grund av vad i betänkandet anförts och vad i de däröver avgivna

yttrandena förekommit beträffande åtskilliga nog så allvarliga brister i

det nuvarande ecklesiastika arrendeväsendet, har jag funnit det angeläget

att nu till Kungl. Maj:ts åtgärd hemställa de sakkunnigas förslag.

Visserligen förhåller det sig så, att åtskilliga av sakkunnigberedningar

eller andra framlagda förslag, som avse förvaltningen eller dispositionen av

den ecklesiastika jorden och som förty kunna äga visst sammanhang med

frågan om det ecklesiastika arrendeväsendet, ännu ej blivit föremål för avgörande;

och likaså lärer det kunna tänkas, att en annan fråga, som äger

sammanhang därmed, nämligen den om en allmän revision av det prästerliga

avlöningsväsendet, inom en icke alltför avlägsen framtid måste upptagas

till utredning. Men dessa förhållanden lära med hänsyn till föreliggande

omständigheter icke böra eller få hindra, att de sakkunnigas förevarande

förslag bringas under övervägande och om möjligt föres fram till

positiva åtgärder. De ådagalagda missförhållandena på området i fråga

synas mig nämligen vara sådana, att det kan sägas'' föreligga fara i dröjsmål

med deras avhjälpande. De sakkunnigas förslag avser den ecklesiastika

jordens uppehållande vid högsta möjliga avkastningsförmåga, eller

rättare ett undanröjande av sådana förhållanden, som nu synas verka i

motsatt riktning, och dessa ändamål måste givetvis så långt som möjligt

redan nu tillgodoses oberoende av, huru den framtida förvaltningen av jorden

kommer att ordnas och vilka dispositionsåtgärder man anser sig böra vidtaga

beträffande denna jord, och likaledes oberoende av, huruvida vid en eventuell

revision av det prästerliga avlöningssystemet detta-må komma att undergå

sådan ändring, att jorden erhåller en annan betydelse som avlöningstillgång.

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag, vare sig detta sker fullständigt

eller allenast delvis, lärer ej kunna föregripa de åtgärder beträffande förvaltning

och disposition, som äro ifrågasatta, eller förhindra eller försvåra

dessas bringande i verkställighet. Vad särskilt angår tanken att hålla den

ecklesiastika jorden tillgänglig för styckning och försäljning till mindre

jordbrukslägenheter m. m. torde få erinras att, därest ett beslut fattas om

en sådan åtgärd, beslutet av naturliga skäl ej kan genomföras annat än

successivt. Till följd bland annat av nedan omförmälda korttidsupplåtelser,

som redan skett och än ytterligare kunna komma att ske, är under ett vart

av de närmaste åren att påräkna ett stort antal ecklesiastika boställen, som

kunna göras tillgängliga för försäljning, om sådan prövas gagnelig. Nu

omförmälda frågor om den ecklesiastika jordens förvaltning och disposition

och i icke ringare grad spörsmålet om revision av avlöningsväsendet äro för

övrigt av synnerligen vittutseende och svårlöst beskaffenhet, varför det synts

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

av omständigheterna påkallat att söka åvägabringa ändrade grunder för utarrendering

av de ecklesiastika boställena oberoende av övriga spörsmål,

ty endast därigenom synes det vara möjligt att förekomma, att arrendefrågans

lösning till skada för den ecklesiastika jorden ställes på en oviss

framtid. En särskild anledning att nu välja denna utväg ligger i behovet

att kunna upphöra med det provisorium, som, med hänsyn jämväl till

arrendefrågans väntade avgörande, under en följd av år uppebålbts, nämligen

att boställena utarrenderats allenast för kortare tid (2—7 år), ett

provisorium, som så. gott som enstämmigt ansetts vara för boställenas vidmakthållande

synnerligen skadligt. Antalet boställen, som under de närmaste

fem åren skulle komma i åtnjutande av de förändrade bestämmelserna,

är ganska betydande; det uppgår till mer än 2,000, motsvarande nära 3/s

av hela boställsbeståndet.

De av de sakkunniga framlagda förslagen torde med hänsyn till deras inbördes

sammanhang lämpligen böra bringas till sin lösning samtidigt. Vissa

av förslagen — de ovan under 1), 3), 4) och 5) upptagna — äro av beskaffenhet

att böra föreläggas riksdag och kyrkomöte. Av dessa lärer allenast

det under 1) angivna — förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i

ecklesiastik boställsordning — vara att hänföra till sådan lag, som skall behandlas

i enlighet med stadgandet i § 87 regeringsformen.

Prästbos tallenas

betydelse

i det

prästerliga

avlöningssystemet.

Innan jag ingår i närmare yttrande över de sakkunnigas ifrågavarande

förslag, torde vissa erinringar om de författningar rörande det ecklesiastika

avlöningsväsendet, som utfärdades den 9 december 1910, vara på sin plats.

Denna lagstiftning är grundad på, bland andra, den grundsatsen, att de

prästerliga tjänstinnehavarna skola in natura åtnjuta fri bostad och, när

tillgång därtill finnes, ved till husbehov, och att i övrigt lönerna utgå helt i

penningar, vartill kommer till visst belopp fastställd ersättning för skjuts i

tjänstärenden. Prästerna skola sålunda ej vara hänvisade att söka utfå en

del av sin lön ur boställets avkastning, utan de bestämda lönerna skola tillhandahållas

tjänstinnehavarna av pastoratsborna genom vederbörande kyrkoråd.

Den fria bostaden beredes kyrkoherde och komminister sålunda, att

tomt med bostadshus och, där hinder ej möter, erforderligt område till trädgård

upplåtes å prästens förutvarande bostadsboställe eller å annat inom

pastoratet beläget boställe eller ock å plats, som av pastoratet för ändamålet

erbjudits. Boställe, som sålunda är avsett till löntagares bostad, kallas prästgård;

annat boställe kallas löneboställe. Under sist omförmälda benämning

inbegripas sålunda icke blott de förutvarande löningsboställena utan även de

förra bostadsboställena, till de delar som återstå efter prästgårdsområdets avskiljande.

Löneboställena skola alla utarrenderas. Enligt meddelade närmare

bestämmelser äro boställsarrendena i regel anvisade åt vederbörande pastorat

som bidrag till prästerskapets avlönande, men vissa arrenden skola ingå till

den genom den nya lagstiftningen tillskapade gemensamma avlöningstill
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj ds proposition Nr 222.

gången, kyrkofonden. Till kyrkofonden äro kyrkoråden skyldiga att redovisa

arrenden, som av dem få användas till prästerskapets avlöning men ej äro

för detta ändamål i stadgad ordning behövliga.

Genom den förändrade uppgift, prästerskapets boställen erhållit enligt det

nya avlöningssystemet, har även deras betydelse i ekonomiskt hänseende

blivit en helt annan än förr. Tidigare bär prästen i sin egenskap av indelningshavare

själv haft intresse av att boställena — med undantag av det

jämförelsevis ringa antal, vars avkomst ingick till prästerskapets löneregleringsfond

— hölles uppe vid hög avkastningsförmåga. Sedan avkomsten

av de s. k. löneboställena enligt de nya bestämmelserna icke uppbäres av

prästen, har intresset av att dessa boställen lämna högsta möjliga avkastning

övergått på andra händer.

Numera är det pastoratet och, där boställets avkomst skall ingå till kyrkofonden,

denna fond, som har intresse av boställsarrendets storlek. Sagda

intresse förefinnes för pastoratet på den grund, att arrendet skall användas

som bidrag till avlöning av pastoratets prästerskap. I lagen om reglering

av prästerskapets avlöning är nämligen stadgat, att till bestridande av de för

kyrkoherde och komminister fastställda löner jämte ersättning och arvode åt s. k.

ständig adjunkt skola, i den mån sådant erfordras, i nedan nämnd ordning

användas 1) församlingsavgifter intill ett efter vissa grunder beräknat belopp, 2)

boställsarrenden med vissa undantag, som här äro utan betydelse, 3) lägenhetsavgälder,

räntor å vissa fonderade prästlönemedel m. m., 4) ett ur kyrkofonden

utgående belopp, motsvarande det på visst närmare angivet sätt beräknade

beloppet skogsförsäljningsmedel från vederbörligt löneboställe samt

5) ytterligare erforderliga församlingsavgifter. Storleken av boställsarrendena

kunna följaktligen komma att inverka på storleken av de församlingsavgifter,

som skola utgå enligt vad under 5) nämnts. Men under vissa förutsättningar

— vilka för övrigt äro för handen beträffande flertalet pastorat

— kan även kyrkofonden komma att jämte eller i stället för pastoratet vara

intresserad av arrendets storlek. Detta av följande skäl. Arrenden samt

lägenhetsavgälder och räntor in. in., som visst år ej äro behövliga för bestridande

av prästerskapets avlöning, skola inlevereras till kyrkofonden.

Skogsförsäljningsmedlen skola av kyrkofonden utbetalas endast i den mån

de visas vara för ändamålet behövliga. Kyrkofonden har skyldighet att till

pastorat utgöra ersättning, därest utdebiteringen av församlingsavgifter skulle

överstiga viss i löneregleringslagen bestämd, relativt lågt satt gräns, nämligen

ett belopp motsvarande sex öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor

av pastoratets hela inkomstbelopp. För kyrkofonden är det alltså av betydelse,

att boställena giva i avkomst vad de förmå, ity att i motsatt fall

kyrkofonden kan komma att antingen nödgas till pastorat utbetala högre

ersättning, än som annars varit behövligt, eller ock lida minskning i inkomst

av överskottsmedel, som eljest skolat tillkomma fonden.

Kyrkofondens omförmälda intresse är emellertid icke ett kyrkofondens en
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

skilda intresse, utan det är i själva verket ett församlingarnas och hela

prästerskapets gemensamma intresse. Kyrkofonden har nämligen en synnerligen

vittgående betydelse för församlingar och prästerskap i det nya avlöningssystemet.

Med kyrkofondens medel skola alla de församlingar understödjas,

som icke kunna inom den förut omförmälda jämförelsevis snäva

gränsen själva avlöna sitt prästerskap, ur kyrkofonden skola bekostas skjutsbidrag

och ålderstillägg till ordinarie präster, emeritilöner, arvoden till e. o.

präster m. fl. kostnader ävensom vissa anslag, som erfordras till den kyrkliga

organisationens utveckling, och med dess medel skola ock bestridas de

ecklesiastika skogarnas förvaltningskostnader. Härtill har under de senaste

åren kommit, att kyrkofonden haft att till betydande andel bidraga till bestridandet

av vad prästerskapet under dyrtiden tillerkänts som dyrtidstillägg

och tillfällig löneförbättring. Detta åliggande att ansvara för vissa utgifter

har fonden i regel att fullgöra, även om för ändamålet skulle vara nödvändigt

att tillgripa fondens kapital. Det är sålunda av betydelse för såväl

församlingarna och prästerskapet som det allmänna, att kyrkofondens kapital

icke efter hand förbrukas, utan att fonden — och på grund därav alla de

kapitaltillgångar i penningar och fast egendom, av vilkas avkastning kyrkofondens

finansiella ställning är direkt eller indirekt beroende — hålles uppe

vid full funktionell förmåga, detta senare med hänsyn jämväl till möjligheten

av att ökade krav framdeles kunna behöva ställas på fonden på

grund av inträffande förändrade förhållanden.

Genom nu gällande ecklesiastika boställsordning, som utfärdades den 9

december 1910 i sammanhang med övriga vid riksdag och kyrkomöte samma

år antagna prästerliga avlöningslagar, har obligatorisk utarrendering införts

beträffande samtliga det territoriella prästerskapets boställen med undantag

av de nytillskapade, till bostad för tjänstinnehavare avsedda s. k. prästgårdarna

(19 §).

I fråga om sådant arrende innehåller boställsordningen vissa närmare

bestämmelser. I övrigt tillämpas allmän lag — lagen om nyttjanderätt till

fast egendom den 14 juni 1907 med däri senare vidtagna förändringar —

och de särskilda föreskrifter, Konungen enligt samma 19 § äger meddela.

De bestämmelser, som rörande löneboställena finnas meddelade i boställsordningen,

avse huvudsakligen att ordna frågorna om byggnadsskyldigheten

och tillsynen.

Beträffande byggnadsskyldigheten gäller, att löneboställena, där de ej, såsom

icke avsedda för jordbruk, erfordra hus av särskild beskaffenhet, skola

vara försedda med de laga hus, som av synerätt prövas nödiga. Yad som

räknas till laga hus finnes uttryckligen angivet. Alla laga hus skola nybyggas

och underhållas av arrendatorn. För nybyggnadskostnad, som överstiger

vad på arrendetiden belöper efter årsberäkning — för vilken årsberäkning

grunderna skola angivas i nyss omförmälda av Konungen medde
-

Gällande bestämmelser

angående löneboställena.

Ecklesiastik

boställsordning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

iade särskilda föreskrifter — äger arrendatorn njuta gottgörelse efter synerätts

bestämmande antingen genom nedsättning i de närmaste årens arrende

eller vid boställets avträdande av den nye arrendatorn.

För tillsyn å boställenas hävd hållas ekonomiska besiktningar. Sådana

förrättas på landet av kronobetjänt i orten (numera landsfiskal) som ordförande

jämte två nämndemän och i stad av magistratsperson som ordförande

jämte två av magistraten utsedda sakkunniga män. Vidare hållas å

boställena husesyner, dels då missnöje mot ekonomisk besiktning blivit anmält

eller då syn begäres av domkapitlet (laga syn), dels ock vid ombyte av

arrendator (av- och tillträdessyn). Husesyn förrättas på landet av domare

jämte två, högst fyra nämndemän samt i stad av rådstuvurätt. Till rättens

biträde kan kallas byggnadskunnig person.

De i 19 § boställsordningen omförmälda särskilda föreskrifterna blevo av

Kungl. Maj:t utfärdade den 15 september 1911 genom den då utgivna förordningen

angående utarrendering av prästerskapets löneboställen.

Av förarbetena till boställsordningen inhämtas, hurusom uttalanden gjorts

såväl av vederbörande departementschef som inom riksdagen därom, att

gällande författning angående grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner

borde tjäna som förebild för avfattningen av föreskrifterna

rörande de ecklesiastika löneboställenas utarrendering, därvid emellertid hänsyn

måste i flera avseenden tagas till särskilda för de ecklesiastika boställena

säregna förhållanden. I enlighet med de sålunda gjorda uttalandena blev

omförmälda domänförfattning — kungörelsen den 4 juni 1908 — tagen till

ledning vid utarbetandet av 1911 års ecklesiastika arrendeförordning.

Enligt arrendeförordningen äger utarrenderingen rum genom länsstyrelsen,

efter domkapitlets och andra vederbörandes hörande. Utarrenderingen föregås

av en arrendeuppskattning, som verkställes på landet av kronofogde eller

länsman (numera landsfiskal) och i stad av magistratsperson i samråd med

kontraktsprosten, tjänstinnehavare, vars rätt av utarrenderingen beröres, samt

en av pastoratet eller i visst fall domkapitlet utsedd, i lantbruks- och affärsförhållanden

kunnig person. På grundvalen härav uppgör länsstyrelsen

arrendeförslag, vilket underställes domkapitlet och, därest förslaget icke biträdes

av domkapitlet, hänskjutes till kammarkollegiets avgörande. Under viss

förutsättning skall arrendet hembjudas förutvarande arrendator eller vissa hans

rättsinnehavare. Äger optionsrätt ej rum eller har den förfallit, skall arrendet

i regel utbjudas på offentlig auktion. Erhålles ej då eller vid förnyad auktion

antagligt anbud, ankommer på länsstyrelsen att tills vidare efter omständigheterna

förordna om boställets skötsel. Arrendetiden vid löneboställe, som är avsett

för jordbruk, skall i allmänhet vara tjugu år. Arrendeavgiften skall vara

utsatt i penningar. Arrendatorn kan under viss förutsättning tillförbindas att

mot måttlig ersättning till tjänstinnehavaren utgöra vissa tjänstbarheter. Den

arrendatorn åliggande nybyggnadsskyldigheten skall i arrendekontraktet upp
-

Ecklesiastik

arrendeför
ordning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Provisoriska

bestämmel
ser.

Utarrenderingens

otillfredsställande

resultat.

Huvudsakliga

brister

i arrendesystemet.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

skattas till visst årsbelopp i penningar. Årsbelopp, som icke omedelbart får

tagas i anspråk för nybyggnad, skall av arrendatorn erläggas i sammanhang

med arrendet för att fonderas, intill dess det får användas för sitt ändamål.

Genom särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade cirkulär, det första av den

I t oktober 1919, hava bestämmelserna i arrendeförordningen så till vida

modifierats, att arrendetiden för de för jordbruk avsedda ecklesiastika löneboställen,

vilka skulle utarrenderas för tiden från den 14 mars eller den 1

maj ett vart av åren 1920—1925, skulle begränsas till fem, högst sju, resp.

två och tre år, enligt de senare cirkulären dock med det undantag, att Kungl.

Maj.''t förklarade sig vilja på särskild framställning i fall, där utarrendering

jämlikt denna bestämmelse skulle lända boställe till uppenbar olägenhet,

meddela de särskilda föreskrifter angående boställets utarrendering på längre

tid, vartill omständigheterna kunde föranleda.

Omförmälda sakkunniga hava i betänkandet (sid. 6) erinrat, hurusom det

ganska snart visade sig, att löneboställenas utarrendering enligt den nya ordningen

icke lämnade tillfredsställande resultat. Enligt vad de sakkunniga vidare

meddelat har ett bestyrkande av riktigheten av detta omdöme även erhållits

vid resor, som tvä av de sakkunnigas ledamöter under år 1920 företagit i olika

delar av landet för att söka bereda sig en mera omedelbar uppfattning av

det nuvarande arrendesystemets verkningar, särskilt om de ogynnsamma

sidorna av dessa verkningar och om orsakerna till dem. Även för sin del

hava således de sakkunniga i likhet med andra, som uttalat sig i detta ämne,

funnit sig kunna konstatera, att det resultat, som vunnits vid utarrenderingen

av de ecklesiastika löneboställena enligt den nya ordningen, i stort sett

icke varit tillfredsställande.

Beträffande de huvudsakliga bristerna i arrendesystemet och deras orsaker

hava de sakkunniga anfört följande.

Orsakerna till det mindre gynnsamma arrenderesultatet kunna naturligtvis

vara helt och hållet lokala eller tillfälliga. Exempelvis har anledningen till

att utarrendering utfallit ogynnsamt eller omöjliggjorts stundom varit att

söka däri, att arrendeauktionen på grund av särskilda omständigheter kommit

att hållas allt för nära inpå tillträdet. De av kristiden framkallade

abnorma förhållandena hava i mycket skärpt de påtalade olägenheterna och

utgöra måhända i åtskilliga fall så gott som enda eller åtminstone huvudsakliga

förklaringen till dessa. Tillräckligt många omständigheter kvarstå

dock, som hänvisa på att orsakerna äro av mera bestående beskaffenhet och

böra sökas i vissa mera fundamentala brister i själva arrendesystemet, sådant

detta föreligger i gällande författningar.

I överensstämmelse med de erfarenheter, som gjorts av länsstyrelser och

andra, hava de sakkunniga funnit, att bristerna i det nuvarande arrendesystemet,

i vad dessa brister kunna anses som orsaker till de mindre gynnsamma

arrenderesultaten, huvudsakligen äro hänförliga till nedanstående omständigheter.

1. Den nämnd, som har fått sig anförtrott att verkställa arrendeuppskatt
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 222. 25

ningen, äger icke den sammansättning, att en fullt pålitlig arrendevärdering

är att i regel påräkna.

2. Den uybyggnadsskyldighet, som enligt den nya lagstiftningen åligger

arrendatorn och som kommer att i särskilt stor utsträckning tagas i anspråk,

da löneboställe utarrenderas första gången efter det ny lönereglering, fastställd

enligt 1910 års löneregleringslag, trätt i tillämpning, är ofta för arrendatorn

synnerligen betungande med hänsyn framför allt därtill, att arrendatorn

har att förskjuta byggnadskostnaden, vilken först småningom återgäldas

honom, (lita förekommer härjämte, att löneboställes hus skola på grund

av meddelade bestämmelser byggas större och kostsammare än som är förenligt

med boställets storlek och avkastningsförmåga, något som är beroende

därpå, att bestämmandet av de hus, vilka skola finnas å löneboställe, icke

ingår som ett led i arrendeuppskattningen, utan överlämnats till avgörande

i judieiell-administrativ ordning av särskild myndighet, vilken vid frågans

prövning saknar erforderlig kännedom om betingelserna för boställets utarrendering

och om boställets avkastningsförmåga.

3. Den arrendatorerna på grund av bestämmelsen i arrendeförordningens

13 § i regel ålagda skyldigheten att tillhandahålla tjänstinnehavaren skjuts

och vissa andra tjänstbarheter »mot måttlig ersättning» förorsakar, att arrendebeloppet

måste sättas under vad eljest kunde hava varit att påräkna, samt

verkar återhållande på arrendespekulanter.

4. I nära sammanhang med nu omförmälda brister står ytterligare en,

som väl icke kan hava övat någon inverkan på det nuvarande arrenderesultatet,

men som har stor betydelse för ett gott resultat av boställes förnyade

utarrendering därigenom, att den motverkar boställenas hållande i god

hävd och uppehållandet av boställenas avkastningsförmåga. Nu berörda

brist hänför sig till det förhållandet, att den tillsyn, som utövas över att

arrendatorn håller lönebostället i god hävd till hus och jord, icke är tillfredsställande.

•

De myndigheter m. fl., som yttrat sig över arrendesakkunnigas betänkande,

instämma praktiskt taget enhälligt i vad de sakkunniga anfört beträffande

det mindre goda resultatet av den utarrendering, som enligt 1911 års ecklesiastika

arrendeförordning ägt rum av de ecklesiastika löneboställena. Det

enda mera betydelsefulla undantaget härifrån utgöres av allmänna svenska

prästföreningen, som hänvisat till vissa av kyrkofondskommittén meddelade

uppgifter. Anmärkas bör, att länsstyrelsen i Visby meddelat, att utarrenderingen

av löneboställena inom Gotlands län ej lämnat så nedslående resultat,

som de sakkunniga synts, allmänt taget, hava förutsatt. Anledningen härtill

hade varit, att vissa av de av de sakkunniga framhållna synpunkterna för förbättring

av förhållandena kunnat vid utarrenderingarna inom länet tillgodogöras.

Beträffande Västerbottens län har länsstyrelsen därstädes framhållit,

hurusom de inom länet rådande förhållandena föranlett, att den ecklesiastika

jorden i stor utsträckning blivit utarrenderad i smärre lotter för tillgodoseende

av befolkningens behov av jord.

Jämväl beträffande orsakerna till det mindre gynnsamma resultatet av

utarrenderingen har flertalet instämt, ofta reservationslöst, i de av de sakkunniga

anförda, ovan återgivna fyra huvudsynpunkterna, liksom i vad de sak
-

Yttranden.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kung1. Maj:ts proposition Kr 222.

kunniga yttrat i fråga om vissa lokala eller tillfälliga orsaker. Understundom

understrykes särskilt någon viss orsak. A andra sidan — och detta särskilt från

prästerligt håll beträffande naturaprestationerna — har dock framhållits, att de

angivna förhållandenas ogynnsamma inverkan på arrenderesultatet knappast

torde hava varit så stor som de sakkunniga ansett.

I fråga om andra omständigheter, som enligt de avgivna yttrandena bidragit

till det mindre gynnsamma arrenderesultatet, torde särskilt följande

förtjäna att framhållas.

Från åtskilliga håll, såväl länsstyrelser som domkapitel och enskilda, har

framhållits, att de ovan omförmälda s. k. korttidsarrendena haft en ytterst

menlig inverkan på utarrenderingarna under de senaste åren. En länsstyrelse

(Jönköping) har i samband med de av byggnadsfrågan vållade svårigheterna

och synerätternas fallenhet att förse boställena med alltför stora och

dyrbara hus, framhållit såsom sin uppfattning, att synerätterna icke sällan

lagt i dagen en viss obenägenhet att vid till- och avträdessyn av vederbörande

avträdare utkräva ersättning för försummelse eller vanvård, varigenom

kostnaderna för den tillträdande arrendatorn kommit att i väsentlig

mån ökas. Länsstyrelsen i Göteborg har särskilt fäst uppmärksamheten

på ett förhållande, vari enligt dess förmenande ändring vore behövlig.

Det hade hänt, att relativt stora områden av boställenas bästa och

mest centralt belägna mark — ända upp till 10 hektar, men som regel 2 k

3 hektar — blivit utlagda till »trädgård» för tjänstinnehavarna, varigenom

givetvis boställenas arrendevärde undergått en avsevärd minskning. I förbehållen

om tjänstbarheter hade vidare arrendatorn blivit ålagt att för skötseln

av dessa »trädgårdar» tillhandahålla ej blott gödsel utan även häst och

karl till nedsatt pris. Ofta hade det hänt, att dessa »trädgårdar» sedermera

av tjänstinnehavaren personligen utarrenderats till boställets arrendator mot

en särskild avgift. Vidare saknades understundom nödiga byggnader å

lönebostället, varemot dylika funnes å prästgården; bostället hade då utarrenderats

obebyggt eller endast delvis bebyggt — alltså för en relativt liten arrendeavgift

— varefter det kunde hända, att arrendatorn av tjänstinnehavaren

personligen fått arrendera de behövliga byggnaderna. Vidare har denna

länsstyrelse framhållit, att det i arrendeförordningen meddelade, stadgande,

som avsåge anbudsgivarens personliga lämplighet, sannolikt bidragit till att

minska antalet spekulanter. Slutligen har länsstyrelsen framhållit, att,

ehuru de enskilda församlingarna endast jämförelsevis sällan och tjänstinnehavaren

över huvud taget aldrig hade något ekonomiskt intresse av arrendenas

storlek, båda dessa parter vore representerade i arrendeuppskattningsnämnden,

under det att kyrkofonden, som alltid måste vara ekonomiskt intresserad av

arrendets storlek, icke på något sätt varit därstädes representerad. Domkapitlet

i Karlstad har gjort gällande, att svårigheterna till en stor del måste anses

vara grundade på »statens och det allmännas oförmåga att på ett ekonomiskt

och praktiskt sätt sköta sådana företag, som krävde intim kännedom om lokala

förhållanden och personligt eller åtminstone kommunalt intresse för saken.»

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

Allmänna svenska prästföreningen har velat finna orsakerna till ett mindre

gynnsamt arrenderesultat »minst lika mycket om ej mera på andra håll

än av de sakkunniga anförda». 1910 års lagstiftning hade brutit med hela

det föregående systemet på detta område och hade alltså varit ny och

oprövad, vilket givetvis hade måst medföra olägenheter, i all synnerhet som

det nya systemet saknat direktiv och enhetlighet.

Kammarkollegiet har i sitt utlåtande framhållit, hurusom de sakkunniga inriktat

sitt arbete på avhjälpandet av bristerna i det nuvarande ecklesiastika

arrendesystemet men till följd av begränsningen i sitt uppdrag icke inlåtit

sig på någon undersökning av möjligheterna för arrendefrågans lösning efter

helt nya linjer. Ville man en fullt verksam reform, finge man taga ett vida

djupare grepp på frågan, i vilket avseende kollegiet angivit vissa problem

av vittutseende beskaffenhet, som framställde sig. Emellertid hade kollegiet

funnit, alt spörsmålet om en grundligare omgestaltning av det ecklesiastika

arrendeväsendet icke syntes lämpligen kunna upptagas förr än i samband

med en allmän revision av den ecklesiastika lönelagstiftningen. A andra

sidan förelåge på området så många otillfredsställande förhållanden, som

krävde rättelse ju förr dess hellre, att kollegiet funne sig hava vägande skäl

att ändock tillstyrka omedelbara lagstiftningsåtgärder. Härvid förtjänade

de sakkunnigas förslag att i huvudsak följas.

Det ovan anförda torde giva vid handen, att erfarenheterna hos de när- Departemast

intresserade myndigheterna och andra landet runt i stort sett givit de mentschefen.

sakkunniga rätt i deras uttalanden rörande huvudorsakerna till det mindre

gynnsamma arrenderesultatet. De övriga orsaker, som här i det föregående

relaterats, stå ofta i ett ganska nära sammanhang med en eller flera av

dessa huvudorsaker.

Man kan väl ej alldeles bortse från att, såsom bland annat kammarkollegiet

antytt, det sätt, varpå löneboställena äro infogade i det ecklesiastika

lönesystemet, icke är utan skuld till vissa svagheter i det nuvarande ecklesiastika

arrendesystemet, men vid den nu behövliga revisionen av gällande

arrendebestämmelser torde man få finna sig i att de härav beroende bristerna

tills vidare ej äro möjliga att undanröja.

Med utgångspunkt alltså från de brister i det ecklesiastika arrendeväsendet,

vilka synas kunna avhjälpas utan rubbning av det ecklesiastika lönesystemet,

och på grundval av de sakkunnigas betänkande och de däröver avgivna

yttrandena har jag undersökt frågan om det ecklesiastika arrendeväsendets

reformering och ber nu att få redogöra för den huvudsakliga ståndpunkt

härutinnan, som jag funnit mig böra intaga.

De åtgärder, som de sakkunniga föreslagit till avhjälpande av de konstaterade Åtgärder till

bristerna i det ecklesiastika arrende väsendet, gå i huvudsak ut på följande: bristernas

° avnj alpande.

att arrendeuppskattningen skulle överlämnas till en av sakkymniga personer

sammansatt nämnd, bestående av tre ledamöter, samtliga med rösträtt,

att befogenheten att bestämma, huru löneboställe skall vara bebyggt, skulle,

s. 28 Kontrollera mot PDF

De sakkunniga.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

efter utredning av arrendeuppskattningsnämnden, tillkomma de utarrenderande

myndigheterna, vilka det skulle åligga att tillse, att boställets bebyggande

lämpades efter boställets bärkraft,

att arrendator skulle för bestridande av kostnad för nybyggnad kunna

erhålla förskott ur kyrkofonden,

att uppdraget att förrätta av- och tillträdessyn samt ekonomiska besiktningar

skulle överflyttas på omförmälda nämnd,

samt att skyldigheten för arrendatorn att till tjänstinnehavaren utgöra

skjuts -och andra tjänstbarheter skulle begränsas till fall, då sådant vore

strängt nödvändigt, därvid arrendatorn skulle för sina prestationer berättigas

till full ersättning, ävensom att, såsom förutsättning härför, tjänstinnehavaren

tillerkändes en mot den verkliga kostnaden så vitt möjligt svarande ersättning

för ämbetsskjuts.

Vid min redogörelse för de sakkunnigas förslag och de åtgärder, förslagen

synas höra föranleda, torde jag få följa den ordning, vari frågorna behandlats

i betänkandet.

1. Arrendeuppskattningsnämnden och dess sammansättning.

Efter en redogörelse (sid. 13) för gällande bestämmelser i fråga om den

utarrenderingen föregående uppskattningen och med framhållande av den

vikt, som ligger på att arrendeuppskattningen sker på ett i alla avseenden

fullgott sätt, hava de sakkunniga uttalat som sin mening, att det vore nödigt

att revidera hithörande bestämmelser på det sätt, att större sakkunskap, skicklighet

och opartiskhet kunde förväntas hos uppskattningsnämnden. Tillräcklig

sakkunskap syntes i allmänhet ej numera kunna förväntas vare sig hos

landsfiskalen, vilken enligt gällande arrendeförordning har att leda arrendeuppskattningen,

eller hos kontraktsprosten, som har att därvid deltaga.

Denna som nödig ansedda förändring ansåges lämpligen böra gå i den

riktningen, att för uppdraget både som ordförande och som ledamöter

förvärvades verkligt dugande personer med en även på egen praktik

grundad sakkunskap i jordbruk, vilka personer borde utses för större områden.

Uppdraget borde lämnas dem för längre tid åt gången. Härigenom

skulle för de ecklesiastika boställena införas i huvudsak samma ordning, som

är gällande för kronans jordbruksdomäner och som även enligt ett av särskilda

sakkunniga uppgjort förslag till förändrade grunder för förvaltningen

av dessa domäner skulle för framtiden bestå allenast med vissa smärre

jämkningar.

De sakkunniga hava i detta sammanhang upptagit frågan, huruvida det kunde

anses lämpligt och möjligt att införa den ordningen, att för arrendeuppskattningen

av de ecklesiastika löneboställena alltid skulle anlitas kronans domänintendenter,

eller om för ändamålet borde inrättas särskilda ecklesiastika befattningar

av motsvarande beskaffenhet. Härvid hava de sakkunniga fram
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 222.

hållit, att de ansett sig böra föreslå sådan ändring i gällande bestämmelser, att

arrendeuppskattningsnämnden måtte få sig anförtrodda även andra uppdrag

än dom, som både sammanhang med själva arrendeuppskattningen, och därigenom

erhålla ställningen som eu ständigt fungerande nämnd, vilken de sakkunniga

därför benämnt boställsnämnd. Sålunda både de sakkunniga tänkt sig,

att denna nämnd skulle hava att å lönoboställena förrätta ekonomisk besiktning

likasom även av- och tillträdessyn. Frågan om ecklesiastika domänintendenter

ansåge de sakkunniga ligga vid sidan av deras uppdrag. De hava

emellertid förklarat sig finna denna frågas lösning icke utgöra eu nödvändig

förutsättning för lösningen av frågorna om arrendeuppskattningen och om tillsynen

å boställen. De sakkunnigas förslag i avseende på omförmälda nämnd vore

nämligen så avfattat, att det läte sig genomföra, evad man ansåge sig böra

inrätta ecklesiastika domänintendentsbefattningar eller ej, evad dessa befattningar

inordnades under domkapitlen eller länsstyrelserna eller någon central

myndighet eller ock erhölle en mera självständig ställning, och evad befattningarna

i fråga ansåges böra vara förenade med befattningarna som kronans

domänintendent eller ej.

De sakkunnigas förslag — beträffande vars närmare motivering torde få hänvisas

till betänkandet s. 13—16 — utmynnar i att förändringen i nu ifrågavarande

hänseende borde grundas därpå, att arrendeuppskattningen överlämnades

till eu nämnd, bestående av tre i lantbruks- och affärsförhållanden

kunniga män*, av vilka en, tillika ordförande, jämte ersättare för honom,

skulle för högst tre år åt gången förordnas av Konungen, och två, jämte lika

antal ersättare, likaledes för tre år åt gången, utses, den ene av landstinget

(event. domkapitlet) och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Då, såsom nyss nämnts, denna nämnd även borde få sig anförtrott

förrättandet av ekonomiska besiktningar samt av- och tillträdessyner å lönebostaden,

borde de huvudsakliga bestämmelserna rörande denna nämnds

sammansättning m. m. hava sin rätta plats, icke i arrendeförordningen, utan

i boställsordningen.

De sakkunnigas uppfattning om behövligheten av en omorganisation av den

nämnd, som har att verkställa arrendeuppskattningen för de ecklesiastika

löneboställena, samt deras förslag att giva denna nämnd även andra uppgifter

än sådana, som hänföra sig till utarrenderingen, hava vunnit godkännande

av nästan samtliga länsstyrelser. Därvid har emellertid stundom

— exempelvis av länsstyrelserna i Linköping och Vänersborg — framhållits

behovet att genom tjänstgöringsområdenas begränsning söka minska de med

den nya nämnden förenade ökade kostnaderna. Jämväl länsstyrelserna i LTmeå

och Luleå hava för sina läns vidkommande, understrukit nödvändigheten att

nedbringa kostnaden för nämndens verksamhet. Länsstyrelsen i Karlstad

bär ställt sig tveksam i frågan om boställsnämnd och uttalat sig för att de

nuvarande organen måtte bibehållas samt att större inflytande måtte in
-

Yttranden.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 222.

rymmas åt kyrkoråden. Länsstyrelsen i Jönköping har ansett de sakkunnigas

förslag bliva för dyrt och därför avstyrkt detsamma, dock att, då landsfiskalen

ej kunde betraktas som verkligt sakkunnig, i dennes ställe borde

insättas den föreslagne domänintendenten.

Bland domkapitlen — under vilken benämning här inbegripes även Stockholms

stads konsistorium — falla rösterna ungefär lika för behovet av nämndens

omorganisation, därvid domkapitlet i Västerås förmält sig intaga denna

ståndpunkt oavsett de av den förändrade organisationen föranledda stora

kostnaderna, och för den nuvarande ordningens bibehållande. Flertalet av

de domkapitel, som intaga den senare ståndpunkten, hava som skäl angivit,

att den föreslagna nämnden skulle ställa sig för dyr. Tillika har åberopats,

bland annat, att anordningen i fråga innebure en försämring och en byråkratisering

av arrendeväsendet (Strängnäs) eller ej medförde någon förbättring

(Karlstad), och att de nuvarande olägenheterna på området likaväl kunde

avhjälpas med anlitande av den. nuvarande ekonomiska besiktningsnämnden

jämte kronoombud (Skara). Domkapitlen i Göteborg och Härnösand hava

emellertid härvid tänkt sig, att i landsfiskalens ställe kunde träda en av

Kungl. Maj:t, resp. länsstyrelsen och domkapitlet för viss tid utsedd person.

Även bland de kontraktsprostar m. fl., vilka yttrat sig, äro meningarna

delade. I åtskilliga av de prästerliga yttrandena fasthålles vid den nuvarande

ordningen, därvid huvudsakligen anförts samma skäl, som åberopats

av domkapitlen. I de icke-prästerliga yttrandena återigen förordas föränd

ringen.

Allmänna svenska prästföreningen har avstyrkt den föreslagna s. k. boställsnämnden.

Vissa förändringar i avseende å den nuvarande uppskattningsnämnden

borde dock ske. Det måste innebära ett stärkande av nämnden,

att bisittarna däri bleve ledamöter och ej såsom nu blott rådgivande.

Förutom landsfiskalen borde således kontraktsprosten och den av kyrkorådet

utsedde personen vara ledamöter av nämnden. Ytterligare kunde en lantbrukskunnig

bisittare från annat pastorat utses av länsstyrelsen. Denna

nämnd kunde, förstärkt med en byggnadssakkunnig person, tjänstgöra även

som ekonomisk besiktningsnämnd.

Lantbruksstvrelsen har förmält sig anse inrättandet enligt de sakkunnigas

förslag av boställsnämnder innebära en väsentlig förbättring av den ecklesiastika

arrendeorganisationen. Domänstyrelsen har framhållit lämpligheten

av att grunderna för förvaltningen av de ecklesiastika hemmanen och för

förvaltningen av kronans jordbruksdomäner bringades i närmaste möjliga

överensstämmelse med varandra. Kammarkollegiet har tillstyrkt en anordning

i det syfte, de sakkunniga avsett att tillgodose genom förslaget om tillsättande

av boställsnämnder.

Emellertid hava, även bland dem, som förordat omläggning av uppskattningsnämnden,

framställts erinringar mot den föreslagna sammansättningen

av nämnden.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Härmed sammanhänger frågan om boställsnämndens verksamhetsområden.

Härutinnan hava framställts olika förslag, som i allmänhet gå ut på att

länet (eller stiftet) skulle uppdelas i flera områden med gemensam ordförande

men särskilda bisittare för vart mindre område, varigenom kostnaderna

skulle nedbringas och nämnden tillförsäkras större ortskännedom.

Domkapitlet i Luleå har framhållit, att det inom stiftet funnes icke få boställen,

beträffande vilka även en förenklad nämnd bleve en allt för dyrbar

apparat, varför länsstyrelsen och domkapitlet borde tillerkännas rätt att för

sådana boställen träffa individuella åtgärder, som vore ägnade att för minsta

möjliga kostnad betrygga ett förståndigt tillgodogörande av bostället. På

liknande sätt har länsstyrelsen i Luleå yttrat sig.

I avseende å nämndens sammansättning har länsstyrelsen i Linköping

ifrågasatt, att bisittarna skulle tillsättas för domsaga eller härad och utses

av häradsrätten eller länsstyrelsen, eller eventuellt att en ledamot skulle utses

på berörda sätt och en såsom ombud för vederbörande socken. Enligt

länsstyrelsen i Vänersborg och domkapitlet i Lund borde en av ledamöterna

utses av domkapitlet i stället för av landstinget. Liknande uttalanden hava

gjorts av vissa andra vederbörande. Länsstyrelsen i Umeå har, med framhållande

att boställsnämnden med den av de sakkunniga föreslagna sammansättningen

skulle bliva allt för betungande för att införas i Västerbottens

län, ansett, att som ledamöter i nämnden borde jämte en av Kungl. Maj:t

för hela länet utsedd person ingå landsfiskalen, vilken härför vore väl

skickad, samt en av pastoratet eller i visst fall av domkapitlet vald bisittare.

Domkapitlen i Linköping och Visby hava, i likhet med en del kontraktsprostar,

ansett kontraktsprosten och ett pastoratsombud böra få plats i nämnden.

Domkapitlet i Luleå har i huvudsak anslutit sig till länsstyrelsens i

Umeå förslag, dock att ordföranden skulle vara utsedd av länsstyrelsen samt

att, på sätt nyss sagts, nämnden ej skulle behöva taga befattning med en

del mindre bärkraftiga boställen.

Kammarkollegiet har förordat, att en av nämndens bisittare skulle vara

en inom pastoratet bosatt, av länsstyrelsen utsedd person med de kvalifikationer,

de sakkunniga angivit. En dylik anordning vore lämplig icke blott ur

kostnadssynpunkt utan även med hänsyn till önskvärdheten att inom nämnden

erhålla en representant för den speciella lokalkännedomen. I betraktande

av den ställning, domkapitlen alltjämt formellt intoge till inseendet

över boställsjorden, syntes det kollegiet mest följdriktigt att, på sätt de sakkunniga

alternativt föreslagit, den andre bisittaren utsåges av domkapitlet.

Frågan om domänintendentsinstitutionen har berörts av vissa bland myndigheterna.

Länsstyrelserna i Jönköping, Göteborg och Umeå hava förordat

sådana befattningars inrättande, de båda förstnämnda under framhållande av

befattningarnas nödvändighet.

De av de sakkunniga åberopade skälen för en omorganisation av den Departenuvarande

arrendeuppskattningsnämnden synas mig vara övertygande. mentschefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Denna ståndpunkt intages även av flertalet av dem, som yttrat sig över betänkandet.

Naturligtvis kan det ej förnekas; att många nuvarande landsfiskaler

och kontraktsprostar äga förfarenhet på detta område och att exempelvis

landsfiskalernas befattning med fastighetstaxeringen och exekutiva

försäljningar tillför dem en erfarenhet, som kan vara av betydelse för arrendeuppskattningen

och den övriga verksamhet, som ifrågasatts för nämndsordföranden.

Men tjänstverksamheten som landsfiskal och kontraktsprost

lärer icke i och för sig tillföra vederbörande befattningshavare den förfarenhet

i jordbruk, som man måste fordra av ledamöterna i den ifrågasatta

nämnden. Vad beträffar den av pastoratet utsedde representanten torde ej

sällan kunna ifrågasättas, huruvida det för honom är möjligt att på ett fullt

opartiskt sätt bedöma frågorna i alla de fall, där pastoratet anser sig hava

särskilda intressen att bevaka vid utarrenderingen. Det måste givetvis vara

önskvärt att, såsom de sakkunniga (sid. 13) uttryckt det, uppdraget med arrendeuppskattningen

varder anförtrott åt verkligt sakkunniga och opartiska personer,

samt helst åt sådana, som genom en fortgående verksamhet som uppskattningsmän

förvärvat sig stor erfarenhet på området.

Den allvarligaste anmärkningen mot förslaget att frångå den nuvarande

uppskattningsnämnden ligger uppenbarligen i framhållandet av de med den

nya nämndens verksamhet förenade högre kostnaderna. Detta skäl har

stundom tillmätts den betydelsen, att med hänsyn därtill förändringen avstyrkts,

ehuru eljest erkänd som lämplig. Anmärkningen förtjänar också det

största avseende. I likhet med vad vissa vederbörande uttalat, anser emellertid

även jag, att de ökade kostnaderna, därest de hålla sig inom måttliga

gränser, komma att i längden betala sig. Hänsynen till kostnadsökningen

bör emellertid föranleda, att man i avseende å nämndens sammansättning

och verksamhet samt det område, inom vilket den skall fungera, meddelar

sådana bestämmelser, som äro ögnade att begränsa kostnaden utan att äventyra

vinnandet av det med förändringen avsedda målet, en i möjligaste måtto

fullt sakkunnig nämnd.

Jag anser mig sålunda böra i huvudsak biträda de sakkunnigas förslag i

fråga om inrättande av en kvalificerad uppskattningsnämnd,* vilken tillika

skulle få sig anförtrodda vissa andra uppdrag i avseende å tillsynen över

de ecklesiastika boställena m. m. och därigenom komme att få ställning

som en permanent boställsnämnd.

Någon betänklighet mot att tillerkänna rösträtt åt varje ledamot i boställsnämnden,

även när den fungerar som uppskattningsnämnd, hyser jag ej.

I avseende å nämndsledamöternas kvalifikationer lärer intet vara att erinra

mot vad de sakkunniga därutinnan föreslagit; dock bör, på sätt jag får tillfälle

att senare närmare angiva, de sakkunnigas förslag i visst hänseende

förtydligas.

Innan jag går närmare in på frågan om sättet, huru nämndsledamöterna

böra utses, torde vara nödigt att beröra spörsmålet om nämndernas verksam
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

hetsområden. Denna senare frågas lösning torde nämligen i viss män inverka

på lösningen av frågan, huru ledamöterna skola utses.

De sakkunniga hava (sid. 197) gått ut ifrån att verksamhetsområdena för do

enligt deras förslag kommunalt tillsatta ledamöterna (bisittarna) icke behövde

sammanfalla med nämndsordförandens utan stundom borde göras mera begränsade.

Lämpligheten av att med hänsyn bland annat till kostnaden tillsätta

bisittare för relativt små områden har starkt framhållits av åtskilliga

av dem, som yttrat sig i ärendet. Såsom jag nyss antytt, delar jag denna

uppfattning, dock under förutsättning att begränsningen ej drives för långt.

I de avgivna yttrandena förekomma ändringsförslag, som avse att stärka

ortskännedomen inom nämnden, något som förutsätter att tjänstgöringsområdena

göras små. Bland annat har ifrågasatts, att den ene bisittaren borde

vara utsedd av pastoratet eller åtminstone vara en inom pastoratet boende

person.

Det har synts mig allt för mycket strida mot ändamålet med den föreslagna

förändringen att i nämnden införa en direkt representant för pastoratsintresset.

Genom allt för små tjänstgöringsområden för bisittarna eller

den ene av dem skulle man dessutom motverka syftet att hos nämnden om

möjligt samla allsidig erfarenhet beträffande de ecklesiastika boställenas utarrendering.

Bemärkas bör ock, att enligt de sakkunnigas förslag, varemot

jag ej har någon erinran, ombud för församlingen skall närvara vid såväl

arrendeuppskattning som ekonomisk besiktning. För den rent lokala kännedomen

och det lokala intresset synes sålunda vara tillräckligt sörjt. Jag

anser följaktligen nu omförmälda synpunkter ej böra inverka på frågan om

tjänstgöringsdistriktens bestämmande.

Någon gensaga mot de av de sakkunniga (sid. 196) förslagsvis angivna

distrikten för nämndsordförandena har ej avhörts, med undantag för de två

nordligaste länen. Enligt förslaget skulle antingen varje län utgöra ett

distrikt, därvid dock Västerbottens och Norrbottens län med sina tillhopa

76 boställen beräknats som ett distrikt, varförutom Stockholms stad med 2

boställen sammanförts med Stockholms län, eller ock vissa län sammanföras

till ett distrikt, varjämte i båda fallen ifrågasatts, att det skulle tagas under

övervägande om ej ett flertal särskilda ordförande lämpligen borde tillsättas

för boställsnämnderna i lappmarken. Länsstyrelsen i Umeå har betonat nödvändigheten

av att, framför allt av kostnadshänsyn, särskild nämndsordförande

tillsattes för Västerbottens län, där han såsom domänintendent skulle

få full sysselsättning. Även domkapitlet i Luleå har uttalat sig för särskilda

nämnder för de båda nordligaste länen. Jag torde därför kunna gå ut

från att distriktsindelningen kommer att i huvudsak genomföras med länet

som indelningsgrund samt med iakttagande av de modifikationer, som, bland

annat ur kostnadssynpunkt, kunna visa sig lämpliga, särskilt i fråga om de

båda nordligaste länen.

Beträffande distrikten för bisittarna — för vilka distrikt i det följande

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand 181 höft. (Nr 222.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

användes beteckningen nämndsdistrikt — böra de, såsom nyss berörts, bestämmas

med hänsyn dels till nödvändigheten av kostnadernas begränsande

och dels till behovet av största möjliga sakkunskap hos nämnden. Vid övervägande

av olika förslag har jag trott mig finna den bästa lösningen i att,

i huvudsaklig överensstämmelse med vad länsstyrelsen i Linköping ifrågasatt,

låta indelningen i nämndsdistrikt i regel sammanfalla med indelningen

i tingslag. Städerna torde kunna bilda egna distrikt eller sammanföras med

det tingslag, som med hänsyn till belägenheten faller sig lämpligast. Utom

det att man genom sagda indelning skulle få distrikt av lämplig storlek,

skulle man genom den sålunda föreslagna anordningen erhålla en ganska

naturlig övergång från det gamla till det nya systemet, och det bleve lättare

att träffa ett sådant personval, att man kunde för boställsnämnden tillgodogöra

sig en genom föregående verksamhet inom synerätter och vid ekonomiska

besiktningar förvärvad erfarenhet i de hänseenden, som böra företrädas

inom boställsnämnden.

Innan jag för Kungl. Maj:t — som enligt förslaget skulle hava att bestämma

omfattningen av tjänstgöringsdistrikten — framlägger detaljerat

förslag till distriktsindelning, torde vederbörande ortsmyndigheters yttranden

däröver böra vara inhämtade.

Vad så angår frågan om sättet, huru nämndsledamöterna skola utses, lärer

någon erinran ej vara att framställa mot förslaget därom, att nämndens

ordförande jämte ersättare för honom utses av Kungl. Maj:t.

Då det, på sätt de sakkunniga föreslagit och jag tillstyrkt, lärer böra för

bisittarna i nämnden uppställas krav på vissa kvalifikationer, torde all tanke

på självskrivenhet för innehavare av viss allmän befattning eller uppdrag

— det må vara landsfiskal, kontraktsprost eller annan — att vara bisittare

i nämnden kunna lämnas å sido, utan lära bisittarna böra inträda på grund

av val. Med hänsyn såväl till att nämnda kvalifikationer böra angivas i

en blivande författning som till att bisittarna icke skola vara representanter

för något särintresse, torde valet få förutsättas komma att ske efter helt

objektiva grunder, och det kan därför sägas på det hela taget vara av mindre

betydelse, vem som undfår uppdraget att utse bisittare, allenast man äger

säkerhet för att väljaren förfogar över tillräckligt god personkännedom för

att kunna med sitt val träffa lämplig person. Härav följer, att frågan om

vem som skall utse bisittare i viss mån måste vara beroende av storleken

av det område, inom vilket bisittaren skall tjänstgöra.

Med hänsyn därtill, att nämndsdistrikten, i enlighet med vad jag nyss anfört,

böra göras ej allt för stora, har det synts mig böra komma under övervägande,

om icke den ene bisittaren borde utses av någon myndighet, vars

personalkännedom beträffande tjänstgöringsområdet kunde anses vara större

än hos de korporationer, som enligt sakkunnigförslaget skulle hava att förrätta

valet. Då jag, efter vad nyss anförts, tänkt mig att i regel tingslaget

skulle komma att utgöra nämndsdistrikt, synes det mig ganska naturligt

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 222.

att, på sätt även länsstyrelsen i Linköping ifrågasatt, häradsrätten bör

utse den eno bisittaren. För detta uppdrag synas häradsrätterna vara fullt

skickade. Därtill kommer, att personer, lämpade som bisittare i bostadsnämnd,

ofta torde vara att söka inom nämndemännens krets. Där stad

utgör eget distrikt, torde valet av bisittaren böra verkställas av magistraten.

Vad den andre bisittaren beträffar, synes det måhända kunna ifrågasättas,

att även denne skulle väljas av häradsrätten. Då det emellertid onekligen

torde vara förenat med en viss fördel att vid den lämplighetsprövning, som

ager rum vid "val av bisittare i nämnden, sådana olikheter i bedömandet,

som äro beroende på den väljande myndighetens särskilda kvalifikation och

verksamhet, må kunna göra sig gällande, anser jag mig hava giltig anledning

föreslå, att allenast den ene bisittaren utses av häradsrätten.

Vid övervägande av olika förslag, huru den andre bisittaren skall utses,

bär jag, i likhet med kammarkollegiet m. fl., funnit do starkaste skälen tala

för att domkapitlet beklädes med uppdraget härutinnan. Den ställning,

domkapitlet författningsenligt intager i avseende å det ecklesiastika boställsväsendet,

bör nämligen, principiellt sett, föranleda härtill. Detta förslag

överensstämmer ock med de sakkunnigas alternativt (sid. 14, noten) framlagda

förslag. De sakkunniga erinra nämligen där, att domänstyrelsen i sitt utlåtande

över de s. k. kronodomänsakkunnigas förslag på anförda skäl uttalat

som sin mening att, då fråga vore om kronodomänerna, den ene

värderingsmannen borde utses av staten. Skulle en dylik anordning genomföras

beträffande kronodomänerna, ansåge de ecklesiastika arrendesakkunniga

önskvärt, att motsvarande anordning, vilken syntes dem mycket välbetänkt,

vidtoges även för de ecklesiastika löneboställena, i vilken händelse rätten att

utse den ene värderingsmannen borde utövas av domkapitlet. Sin omförmälda

mening har domänstyrelsen vidhållit i ett senare, den 28 april 1924

avgivet utlåtande.

Redan nu torde jag böra meddela, att jag i avseende å innehållet i 32 §

i förslaget till ecklesiastik boställsordning kommer att föreslå, att därur skall

uteslutas bestämmelsen om huru de två bisittarna i nämnden skola utses.

Denna bestämmelse synes icke med nödvändighet höra hemma i boställsordningen

med dess karaktär av lag. Å andra sidan är det förenat med stora

fördelar, att bestämmelsen icke inrymmes där. Under tidernas lopp kan

nämligen vunnen erfarenhet tilläventyrs komma att ådagalägga önskvärdheten

att ändring vidtages i avseende å sättet för valet av ifrågavarande

nämndsledamöter, och det skulle då vara förmånligt att kunna genomföra

eu ändring härutinnan utan att nödgas anlita de tunga former, som äro

förknippade med en lagändring.

Ovan har jag framhållit behovet av att i avseende å boställsnämndetis verksamhet

meddela sådana bestämmelser, som vore ägnade att begränsa de med

nämnden förenade kostnaderna. Till denna fråga återkommer jag delvis vid

behandlingen av 31 och 32 §§ boställsordningen. I övrigt bör frågan upp
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition Nr 222.

märksammas vid framläggandet av förslag till ecklesiastik arrendeförordning,

därvid jag har för avsikt att beträffande de sakkunnigas förslag föreslå

vissa modifikationer i syfte bl. a. att till handläggning av nämndsordföranden

allena överlämna vissa frågor, som enligt förslaget skulle behandlas av

nämndens samtliga ledamöter.

Frågan om ecTclesiastika domänintendenter synes mig ej lämpligen böra

upptagas till prövning i nu förevarande sammanhang. Den utgör nämligen

eu ingående del i den stora förvaltningsreform, varom kyrkofondskommittén

framlagt förslag i sitt den 31 maj 1923 avgivna betänkande angående förvaltningen

av kyrkofonden och övriga till prästerskapets avlöning anslagna

medel.

2. Byggnadsfrågans ordnande.

De sakkun- Rörande de bestämmelser, som för närvarande gälla i fråga om löneboställenas

bebyggande m. m., torde få hänvisas till de sakkunnigas redogörelse

sid. 16 och 17 i betänkandet. Här torde allenast böra bringas i erinran,

att det jämlikt boställsordningen är på synerätt det ankommer att bestämma,

vilka och hurudana hus skola finnas å löneboställe.

Enligt vad de sakkunniga framhållit, hava löneboställena ofta blivit vid utarrenderingen

belastade med anmärkningsvärt dryg nybyggnadsskyldighet,

något som ej sällan medfört, att svårigheter mött för boställenas utarrendering

eller att arrendena blivit synnerligen låga. Det hade också framstått

som ytterst angeläget att vidtaga åtgärder för att råda bot på sagda olägenhet.

Förekomsten av de dryga byggnadskostnaderna vore enligt de sakkunniga

givetvis till mycket stor del beroende därpå, att boställena på grund av den

förändrade disposition, de erhållit genom 1910 åi’s lagstiftning, kommit att

behöva ett annat bebyggande än förut. Men skulden läge också till stor

del i de nya bestämmelserna om löneboställenas bebyggande och i det sätt,

varpå dessa bestämmelser tillämpats. Författningarna innehölle icke någon

föreskrift om samverkan mellan dem, som hade att verkställa arrendeuppskattningen,

och dem, åt vilka befogenheten att bestämma om löneboställenas

bebyggande anförtrotts. Snarare kunde författningarna sägas medföra

hinder för samverkan, ty arrendeförordningen förutsatte, att, då arrendeuppskattningen

ägde rum, det skulle föreligga behörigt beslut om vilka och

hurudana byggnader skulle finnas å bostället. En samverkan i nu berörda

hänseende vore dock uppenbarligen icke blott nyttig utan även nödvändig.

Det framställde sig helt naturligt som en oegentlighet, att frågan om boställets

bebyggande icke inginge som ett led i själva arrendeuppskattningen och

arrendebedömningen. Synerättens bibehållande för nu ifrågavarande funktion

syntes, efter vad de sakkunniga vidare yttrat, i själva verket vara beroende

huvudsakligen på historiska skäl. På den tid, då boställena voro anvisade

viss befattningshavare på lön, och den ene löntagaren hade att till

den andre överantvarda bostället i behörigt skick, hade det varit helt natur
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.is proposition Nr 222.

ligt, att boställets bebyggande skulle regleras efter övervägande rättsliga synpunkter.

Sedan boställena upphört att utgöra boställsförmån, hade däremot

grunden till att på detta sätt bestämma om boställenas bebyggande förfallit

och frågan övergått till att bliva eu fråga av övervägande ekonomisk innebörd.

Vid sina undersökningar i byggnadsfrågan hade de sakkunniga fått den

uppfattningen, att synerätterna vid tillämpningen av boställsordningens nog

så kategoriska bestämmelser om löneboställenas bebyggande allt för mycket

låtit sig bindas av de åskådningar, vartill ifrågavarande egendomars egenskap

av ecklesiastika boställen givit upphov under föregående avlöningssystem,

samt att synerätterna i följd därav allt för litet uppmärksammat, att dessa

egendomar, ehuru de fått behålla namnet boställen, numera förändrat karaktär

och övergått till att vara arrendegårdar, avsedda att så förvaltas, att de

måtte på uthålligt sätt giva den största möjliga avkastning till förmån för

sitt nya ändamål att bereda pastoraten bidrag till prästerskapets avlönande.

Med erinran att, ehuru jämförelsevis få pastorat återstode oreglerade, antalet

boställen, beträffande vilkas bebyggande efter ekonomiska grunder en

ny lagstiftning kunde komma att äga betydelse, icke vore ringa, hava de sakkunniga

förmält sig anse befogenheten att bestämma, vilka och hurudana

hus skulle finnas på utarrenderat löneboställe, böra överflyttas från synerätten

till de myndigheter, som omhänderhava xi t ar rend er ing en, och att den

utredning och det förslag, som föreginge detta bestämmande, borde verkställas

i samband med arrendeuppskattningen. Härigenom vunne man icke

blott den enhetlighet i förfarandet, som nu saknades, utan även möjligheten

att få frågan om boställenas bebyggande behandlad ur ekonomiska synpunkter.

Nämnda förändring ansåge de sakkunniga vara oundgänglig för

vinnande av gynnsammare arrenderesultat.

Förändringen i fråga kunde, efter vad vidare framhållits, ej genomföras

utan ändring i ecklesiastik boställsordning, där de grundläggande bestämmelserna

i detta ämne äro att söka.

Den orsak till det mindre gynnsamma arrenderesultatet, som angivits ligga

däri, att den arrendator! åliggande nybyggnadsskyldigheten ofta vore för arrendatorn

synnerligen betungande, hava de sakkunniga ansett det ej vara möjligt

att helt och hållet undanröja. Sådant kunde ske endast därigenom, att

lönebostället ställdes till arrendatorns förfogande i fullbyggt skick. Både praktiska

och legala hinder ansåges emellertid möta härför. Nu berörda orsak till

det mindre gynnsamma arrenderesultatet syntes för övrigt få sin egentliga betydelse

genom det tillika angivna förhållandet, att arrendatorn hade att förskjuta

byggnadskostnaden och att detta förskott endast småningom återgäldades

honom. Den åtgärd, som syntes kunna här ifrågasättas, vore att

tillse, om ej erforderligt byggnadskapital kunde ställas till arrendatorns förfogande.

På grund såväl härav som av vad de sakkunniga i övrigt (sid. 21—26) anfört

hava de sakkunniga föreslagit lagbestämmelser, syftande till att ur kyrkofonden

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.is proposition Nr 222.

bereda arrendator!! byggnadsförskott. Då de erforderliga bestämmelserna

angående omförmälda byggnadshjelp icke lämpligen kunde inpassas i kyrkofondslagen,

har föreslagits utfärdandet av en särskild lag i ämnet (lag om

förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika

löneboställen).

Uppfattningen därom, att bestämmandet rörande löneboställenas bebyggande

bör utgöra ett led i arrendeuppskattningen och arrendebedömningen och att

alltså uppdraget härutinnan borde överlämnas till de utarrenderande myndigheterna,

har vunnit mycket allmän anslutning, bl. a. av lantbruksstyrelsen

och kammarkollegiet. I enstaka yttranden förekommer dock påstående om

att synerättens funktion härutinnan borde bibehållas. Denna mening synes

vara omfattad även av prästföreningen. Oklart är, huruvida vissa bland de

i ärendet hörda, vilka uttalat sig för synerätts bibehållande vid befogenheten

att förrätta av- och tillträdessyn, härvid åsyftat, att synerätten även skulle

bibehållas vid befogenheten att bestämma, vilka och lmrudana hus skola

finnas å löneboställe.

I en del yttranden har uttalats den uppfattningen, att synerätterna haft

benägenhet att belasta boställena med allt för stor byggnadstunga. I andra

yttranden åter framhålles, att synerätterna visat förståelse för de krav, som

framställts om att boställena ej skulle bebyggas dyrare än att bostället förmådde

bära husen. Länsstyrelsen i Visby har redogjort för hurusom genom

lämpliga anordningar ett ändamålsenligt samarbete kunnat åstadkommas

mellan förrättarna av arrendeuppskattningen, synerätten och de utarrenderande

myndigheterna.

Ännu större erkännande har ägnats förslaget att bereda arrendatorer byggnadsförskott

ur kyrkofonden. Bland myndigheterna är det endast överståthållarämbetet

samt domkapitlen i Strängnäs och Karlstad, som ställt sig

avvisande. Overståthållarämbetets mening härutinnan har emellertid grundats

därpå, att det synts ämbetet omöjligt för kyrkofonden att skaffa för ändamålet

erforderliga medel. Förstnämnda domkapitels avstyrkande vilar på

uppfattningen om att de sakkunnigas förslag i sin helhet ej doge som grund

för lagstiftning. En mellanställning intages av domkapitlet i Växjö, som

synes föredraga formen av lån till arrendatorn framför byggnadsförskott.

Domkapitlet i Luleå har ansett en lämpligare lösning ligga i att arrendegivaren

ålades att förse löneboställe med de för dess drift nödiga byggnaderna.

Även länsstyrelsen i Luleå har ifrågasatt eu liknande åtgärd.

Den av de sakkunniga lämnade utredningen beträffande nu berörda del

av ämnet samt de yttranden, som däröver avgivits, lämna icke utrymme

för något tvivel därom, att de ecklesiastika löneboställenas byggnadsfråga

blivit i nu gällande författningar löst på ett sätt, som ofta medfört svårigheter

för en fördelaktig utarrendering av boställena och därigenom medverkat

till arrendebeloppens oskäliga nedpressande. Från mer än ett håll

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 222. 39

inom orterna liar framhållits, att kärnpunkten beträffande de nu överklagade

olägenheterna vore att söka här.

De båda utvägar till byggnadsfrågans ordnande, som de sakkunniga föreslagit,

finner jag vara synnerligen väl motiverade. Till de skäl, som av de sakkunniga

andragits och av ortsmyndigheterna m. fl. åberopats, har jag intet

att tillägga.

Någon befogad erinran synes mig icke kunna framställas mot förslaget

därom, att de ifrågasatta byggnad sförskotten skola utlämnas ur kyrkofonden

och att kyrkofonden skall tillförsäkras rätt att ur boställets avkastning, eventuellt

det värde, vartill boställe må bliva förbytt, erhålla gottgörelse för

förskottet jämte ränta. Kyrkofondens förvaltare, statskontoret, har icke haft

någon erinran mot förslaget i denna del. De förutsättningar, som av de sakkunniga

angivits för förskottets beviljande, synas även mig betryggande.

Givetvis skulle det ur flera synpunkter vara fördelaktigt att, såsom exempelvis

domänstyrelsen förordat, kyrkofonden bekostade de ecklesiastika

löneboställenas bebyggande på samma sätt som domänfonden bekostar bebyggandet

av kronans jordbruksdomäner. Så länge det nuvarande egenartade

prästerliga avlöningssystemet består, lärer en sådan anordning icke vara

möjlig, med undantag för det mindretal boställen, vilkas avkastning ingår

direkt till kyrkofonden, och beträffande vilka för övrigt byggnadsfrågan

knappast är aktuell, därför att dessa boställen sedan gammalt varit bebyggda

som arrendegårdar.

Till detaljerna beträffande förskottsförfarandet återkommer jag i det följande

vid behandlingen av det av de sakkunniga framlagda lagförslaget.

Jag torde här lämpligen böra nämna, att jag, i likhet med de sakkunniga,

anser nödigt att man kraftigare än i den nuvarande bo ställsordningen

skett inskärper grundsatsen om löneboställenas bebyggande efter ekonomiska

normer (23 § i ändringsförslaget), ävensom att jag vid eventuellt

framläggande av förslag till ny arrendeförordning har för avsikt att i huvudsak

upptaga de av de sakkunniga beträffande arrendeförordningen föreslagna

ändringar, som avse tillämpningen av sagda grundsats.

3. Förbehållet om skyldighet för arrendator att till tjänstinnehavaren utgöra

vissa tjänstharheter.

Efter en, såsom det vill synas, uttömmande redogörelse beträffande till- De

komsten och innebörden av den i 13 § av gällande arrendeförordning meddelade

bestämmelsen rörande förbehåll om skyldighet för arrendator att till

tjänstinnehavaren utgöra vissa s. k. tjänstbarheter (sid. 27 42) hava de sakkun
niga

erinrat, hurusom man redan under de första åren efter det utarrendering

av ecklesiastika boställen började företagas i enlighet med bestämmel
-

sakkun
niga.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kunyl. Maj:ts jrroposition Nr 222.

serna i 1911 års förordning, gjorde den erfarenheten, att det bland arrendevillkoren

förekommande förbehållet om dylik skyldighet, ehuru tjänstbarheterna

skulle utgå mot betalning, vore av beskaffenhet att ofta nedsätta

boställenas arrendevärde eller förorsaka svårigheter vid utarrenderingen.

I fortsättningen av betänkandet redogöra de sakkunniga för en av dem företagen

undersökning av frågan om förbehållets inverkan på arrenderesultatet

(sid. 42—51), till vilken redogörelse torde få hänvisas. Här torde blott böra

atergivas följande av de sakkunniga i slutet av redogörelsen (sid. 51) gjorda

uttalanden. Ehuru man av svaren å de av de sakkunniga till tjänstinnehavare

och arrendatorer avlåtna förfrågningar i ämnet kunde skapa sig endast en

ofullkomlig bild av förhållandena, erhölles dock genom den belysning av situatl0ner\

som vunnes genom svaren, en bekräftelse på att uppfattningen om

förbehållets ogynnsamma inverkan på arrenderesultatet i stort sett vore riktig.

Tillika gåves genom svaren en belysning av det redan av kyrkofondskommittén

gjorda påpekandet, att berörda ogynnsamma inverkan till stor del

vore beroende på det sätt, varpå bestämmelserna om tjänstbarbeterna blivit

tillämpade. Vid tillämpningen av förevarande 13 § hade nämligen de utarrenderande

myndigheterna i stor utsträckning inlagt väsentligen olika betydelse

i paragrafens bestämmelser, i det att dessa förståtts dels så, att prästen

blott skulle tillförsäkras möjlighet att bekomma tjänstbarheterna mot

betalning efter ortens pris, dels så, att prästen genom en för honom gynnsam

betalningsgrund skulle komma i åtnjutande av eu större eller mindre

löneförhöjning. Det olika och ojämna sätt, varpå ifrågavarande 13 § tilllämpats,

måste framträda som en betydande orättvisa för alla de präster,

vilka, i motsats mot ett stort antal andra, icke genom arrendekontrakts bestämmelser

kommit att utöver den fastställda lönen erhålla löneförbättring

av beskaffenhet som ovan berörts eller åtminstone endast en obetydlig sådan.

Särskilt gjorde sig denna orättvisa kännbar för de icke fåtaliga prästerna i

orter, där löneboställe ej funnes så beläget, att prästen kunnat därifrån tillförsäkras

erhållandet av tjänstbarheter, låt vara mot full betalning; dessa

präster åtnjöte icke ens förmånen av den trygghet mot uppskörtning, som

ligger i förbehållet.

.Åy (ien av do sakkunniga lämnade redogörelsen framginge enligt de sakkunnigas

mening, hurusom lösningen av den nu föreliggande frågan angående

förbehåll om skyldighet för arrendatorn att till tjänstinnehavaren utgöra

tjänstbarheter ägde mycket stor betydelse för lösningen av spörsmålet om

löneboställenas tillgodogörande på ekonomiskt bästa sätt. De sakkunniga hava

vidare framhållit, att bestämmelserna i nu gällande 13 § arrendeförordningen

framför allt till följd av det sätt, varpå de mångenstädes och i stor utsträckning

tillämpades — ofta medförde, att en större eller mindre del av

boställets arrendevärde läge dolt i de prestationer, tjänstinnehavaren åtnjöte

från arrendatorn — eller åtminstone blivit berättigad att åtnjuta, ty dessa

prestationer uttoges icke alltid i hela sin utsträckning — medan det av ar
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

rendatorn kontant utbetalade arrendebeloppet, yilket vore avsett som bidrag

till prästerskapets avlönande, omfattade allenast en del av arrendevärdet.

Vilken vikt man än, ur såväl det enskilda pastoratets som de gemensamma

avlöningstillgångarnas synpunkt, måste fästa vid löneboställenas uppehållande

vid högsta möjliga avkastning, finge man å andra sidan ej underskatta

betydelsen därav, att prästen mångenstädes skulle komma i en svår

ställning, om han ej hade kontraktsenlig rätt att från löneboställe erhålla

skjuts och andra arbetsprestationer ävensom den för hans hushåll erforderliga

mjölken och smöret.

De sakkunniga hava emellertid fäst uppmärksamheten på att det vid de

ecklesiastika lönelagarnas tillkomst förutsatts, att arrendatorn skulle kunna

vid arrendeavtalets ingående åläggas att till tjänstinnehavaren mot ersättning

utgöra vissa tjänstbarheter. Det borde därför icke ifrågasättas annat

än att bibehålla föreskriften därom, att arrendatorn skulle mot ersättning

utgöra vissa tjänstbarheter till tjänstinnehavaren. Den omständigheten, att

förbehåll i nu avsett syfte skulle komma att mer eller mindre ofta medföra

arrendebeloppens nedpressande,. torde icke i och för sig utgöra tillräckligt

skäl för att i ifrågavarande hänseende ändra författningarnas grund. När

sådant vore oundgängligt med hänsyn till tjänstinnehavarens berättigade intressen,

måste det därför vara fullt riktigt, att det eljest allt erkännande

värda intresset av att från löneboställena erhålla högsta möjliga avkastning

finge stå tillbaka.

Revideringen av arrendeförordningens ifrågavarande bestämmelser borde

därför enligt de sakkunnigas uppfattning gå ut på att giva bestämmelserna en

sådan avfattning, att deras tillämpning i full överensstämmelse med grunderna

i 1910 års ecklesiastika lönelagstiftning och på så likartat sätt som

möjligt befrämjades.

Härvid framställde sig till en början den frågan, huruvida det överhuvud

överensstämde med lönelagstiftningens grund, att tjänstinnehavaren — såsom

ofta skett — genom förbehållet om tjänstbarheter tillfördes en löneförmån

av beskaffenhet att utgöra ett tillskott utöver den reglerade lönen.

Enligt de sakkunnigas uppfattning vore detta ingalunda förhållandet, på sätt

av dem närmare angives (sid. 53, 54).

Efter att hava fäst uppmärksamheten på att en gynnsam betalningsgrund

beträffande änibetsshjutsen icke behövde innebära tillerkännande åt prästen

av en löneförbättring, utan kunde hava allenast den betydelsen, att hans

utgifter i och för tjänsten begränsades, hava de sakkunniga vidare framhållit,

att den olika tillämpning av bestämmelserna i 13 § arrendeförordningen,

som efter vad förut berörts gjort sig gällande, till stor del syntes vara beroende

på en missuppfattning av uttrycket »måttlig ersättning», samt att

denna missuppfattning bestode däri, att man ofta velat i uttrycket lägga

den betydelsen, att ersättningen för tjänstbarheterna skulle kunna bestämmas

till pris i större eller mindre grad understigande de i orten gängse,

s. 42 Kontrollera mot PDF

Skjutsersättningsfrågans

lösning en

nödvändig

förutsättning

för lösningen

av frågan om

tjänstbarheterna.

De sakkunniga.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

under det att syftet, efter vad den ovan lämnade redogörelsen för frågans

utveckling gåve vid handen, i själva verket varit att dels tillförsäkra prästen

tillgång till tjänstbarheterna i fråga och dels skydda honom för uppskörtning

vid utkrävandet av betalningen för dem.

På grund av det anförda hölle de sakkunniga före, att åt bestämmelsen om

den grund, efter vilken betalningen för tjänstbarheterna skulle erläggas,

borde — under förutsättning, som nedan omförmäles — givas sådan lydelse,

att man för framtiden förekomme kontraktsbestämmelser, varigenom betalning

till underpris ägde rum. Bestämmelsen borde i sådant syfte lämpligen

erhålla den avfattningen, att ersättningen skulle motsvara i orten vid

varje särskild tid gängse pris. Vid tillämpningen finge det sedermera ankomma

på de utarrenderande myndigheterna att närmare angiva betalningsgrunden,

såsom exempelvis att skjutsen skulle betalas efter den för orten

fastställda allmänna skjutslegan och mjölken efter inköpspriset vid närmaste

mejeri eller dylikt. Bestämmandet av fixt pris både erfarenheten under

kristiden visat vara synnerligen olämpligt. Försiktigtvis syntes alltid böra

stadgas, att i händelse av tvist frågan skulle avgöras av gode män.

Efter vad de sakkunniga vidare utvecklat, vilade enligt deras uppfattning

förevarande 13 § jämväl på den grundsatsen, att förbehåll om tjänstbarheters

utgörande icke skulle i arrendekontraktet intagas i annat fall än att

tjänstinnehavarens behov krävde, att prestationerna i fråga erhölles just från

bostället, eller med andra ord att utan dylikt förbehåll binder kunde förväntas

uppstå för tjänstinnehavaren att förskaffa sig tjänstbarheter av de i

paragrafen omförmälda slag till pris, icke överstigande det i orten gällande.

Ordnandet av frågan rörande tjänstbarheternas utgörande och ersättande

i enlighet med vad som nu anförts ägde emellertid, efter vad de sakkunniga

vidare anfört, det allra närmaste sammanhang med en annan fråga, som i

följd därav tvingade sig fram till samtidig lösning, nämligen den om beredande

åt prästen av behövlig ersättning för den skjuts i tjänstärenden, lian

har att bekosta sig.

Ordinarie präst är på grund av bestämmelsen i 11 § 3 mom. löneregleringslagen

berättigad att ur kyrkofonden uppbära ersättning för skjuts för

resor i tjänstärenden med belopp, som bestämmes av Konungen vid löneregleringens

fastställande men icke får överstiga 250 kronor årligen.

På sätt riksdagen framhöll i skrivelse den 1 juni 1910, har prästens behov

av bidrag till bestridande av kostnaden för sådan skjuts även blivit

delvis beaktat genom de bestämmelser, som meddelats i aveeende å sättet

för beräknandet av prästernas löner. I det fyllnadsbelopp, som beräknas

efter pastoratets areal (3 §), kan stundom prästen anses till någon del erhålla

gottgörelse för en av större areal föranledd ökning i reskostnad. Likaledes

kan i de fall, då antalet skjutsar för en präst i mera avsevärd grad

överstiger det normala, hänsyn härtill tagas vid bestämmandet av den för
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts proposition Nr 222.

höjning i lönen, som på grund av särskilda förhållanden kan äga rum enligt

4 §. En sådan förhöjning plägar ske särskilt då prästgården är belägen

avlägset från kyrkan eller då ständig adjunkt finnes anställd i pastoratet.

Vid meddelandet av de i ämnet gällande bestämmelserna hade man, fortsätta

de sakkunniga, uppenbarligen utgått från den förutsättningen, att prästen

i regel icke skulle behöva göra någon egen pekuniär uppoffring för fullgörandet

av sina ämbetsresor. Ofta och med styrka hade emellertid gjorts

gällande, att frågan om prästernas ämbetsskjuts icke blivit på ett tillfredsställande

sätt löst genom nuvarande bestämmelser, i det att de verkliga

kostnaderna för ämbetsskjutsen skulle, trots den i regel betingade låga betalningsgrunden,

flerstädes och ofta i betydlig mån överstiga det ersättningsbelopp,

prästen åtnjöte.

Efter att vidare hava lämnat redogörelse dels för vissa i skjutsfrågan

gjorda framställningar och dels för en av de sakkunniga verkställd utredning

rörande skjutskostnaden, hava de sakkunniga (sid. 61) yttrat följande:

Huru som helst är det uppenbart, att den av de sakkunniga föreslagna

ändringen i 13 § arrendeförordningen skall hava till följd, att de flesta prästers

utgifter för ämbetsskjutsen icke oväsentligt ökas utöver den kostnad,

prästerna för närvarande få vidkännas för ändamålet.

Det måste betraktas som ett både billigt och rättvist krav, att prästerna,

vilka för sina ämbetsåliggandens behöriga fullgörande äro hänvisade till att

i stor utsträckning företaga resor inom sitt pastorat, måtte få det så ordnat,

att de om möjligt icke skola nödgas till någon del själva bestrida kostnaden

för dessa med tjänsten förenade resor. Prästerskapets löner äro ingalunda

så beräknade, att uppoffringar i sådant hänseende skäligen kunna av dem

påfordras. Även från pastoratets sida framstår det som angeläget, att prästen

icke skall av hänsyn till den egna ekonomien förledas till att undandraga

sig resor, som ur försämlingsvårdens synpunkt äro påkallade.

Gäller det sagda redan under nuvarande förhållanden, då prästen synnerligen

ofta på grund av omförmälda förbehåll kan hålla sina utgifter för

skjutsen inom något så när rimliga gränser, äger det än större giltighet,

därest den nu föreslagna förändringen genomföres och skjutskostnaden därigenom

ökas.

Berörda ändring bör därför enligt de sakkunnigas bestämda uppfattning icke

genomföras under annan förutsättning, än att det tillika vidtages erforderlig

ändring i gällande bestämmelser om prästerskapets rätt till gottgörelse

för deras utgifter för ämbetsskjuts. I motsatt fall skulle nämligen de påtalade

olägenheterna av de nuvarande anordningarna ytterligare skärpas och

därigenom prästens ämbetsgärning bliva lidande i större utsträckning än

redan nu mångenstädes är fallet.

De sakkunniga förmäla sig hava till övervägande förehaft flera olika förslag

till lösande av denna fråga, vilkens svårlösthet och ömtålighet varit erkänd

under löneregleringsfrågans handläggning tiderna igenom, samt slutligen

6tannat vid att föreslå en anordning i huvudsak lika med den nuvarande,

d. v. s. att varje särskild präst tillerkändes ett fast ersättningsbelopp. Med

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

hänsyn till vissa angivna omständigheter syntes det icke lämpligt att, på

sätt nu skett, göra ersättningsbeloppet orubbligt för den tjuguåriga löneregleringsperioden,

utan ersättningen borde kunna av Kungl. Maj:t till beloppet

ändras under perioden på grund av sig företeende omständigheter.

Vidare syntes icke lämpligt att för ersättningsbeloppet fastställa ett visst

maximum.

Såsom förut nämnts, skall den efter 11 § 3 mom. löneregleringslagen utgående

skjutsersättningen gäldas ur kyrkofonden. Den av de sakkunniga nu

föreslagna ändringen har av skäl, som i det följande närmare angivas, synts

dem böra medföra som följd, att skjutsersättningen bekostades på enahanda

sätt, som stadgats i avseende å den kontanta lönen, d. v. s. med anlitande

av de i 19 § löneregleringslagen omförmälda, till pastoratets förfogande

ställda prästlönemedlen, med rätt för pastoratet att, därest för bestridande

av prästerskapets avlöning jämte skjutsersättningen såsom församlingsavgifter

utdebiterats sammanlagt större belopp, än som motsvarade sex öre för helt

eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, av kyrkofondens

medel erhålla ersättning för det överskjutande beloppet.

Sitt förslag därom, att skjutsersättningen borde gäldas med anlitande av

de medel, varmed avlöningen för de ordinarie prästerna bestridas, grunda

de sakkunniga (sid. G2 o. 63) huvudsakligen på följande omständigheter.

Den lågt satta taxa, efter vilken prästen för närvarande oftast har att ersätta

arrendatorn för skjutsen, medverkar till att nedpressa arrendebeloppen

under vad som eljest kunde hava betingats. Enär arrendebeloppen från

sådana boställen, varom här nästan undantagslöst är fråga, äro ställda till

pastoratets förfogande för att användas som bidrag vid prästerskapets avlönande,

är det i själva verket pastoratets prästlönemedel, som till följd av

minskad inkomst få vidkännas en del av kostnaden för ämbetsskjutsen.

Genom den nu föreslagna ändringen i 13 § arrendeförordningen hoppas

man kunna föranleda en höjning i boställets arrendevärde och därigenom

en ökning i de medel, som stå till pastoratets förfogande för prästerskapets

avlönande. Då. prästen nu skall hava att själv lämna betalning även för

den del av skjutskostnaden, som för närvarande tynger arrendet, men bör

därför erhålla gottgörelse, synes både riktigt och" billigt, att de medel —

prästlönemedlen — som få njuta fördelen av arrendets förhöjning, även

skola hava att vidkännas gottgörelsens erläggande. Härför talar ock den

omständigheten, att det i ämbetsresornas natur ligger, att de utgöra eu prestation.

i pastoratets intresse. Detta är fallet framför allt med resor för duplikation,

för förrättande av gudstjänst eller andaktsstund annorstädes än i

kyrkan, för öppenhållande av pastorsexpedition på annat ställe än i prästgården

o. s. v. Men även resor för sjukbesök in. m. äro ett församlingsintressc.

Det synes därför överensstämma med de grunder, varpå lönesystemet

vilar, att skjutsersättningen i sin helhet lägges på prästlönemedlen

med kyrkofonden såsom subsidiärt bidragsskyldig. En sådan åtgärd skulle

ock verka i . den riktning, som är ett av syftena med 1910 års ecklesiastika

lönelags tidning, nämligen till utjämning de olika pastoraten emellan. De

talrika svagare pastoraten, vilka redan nu tillgodonjuta tillskott ur kyrkofonden

enligt 21 § löneregleringslagen, skulle icke komma att få vidkännas

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 222. 45

någon ökad utgift till följd av den nu ifrågasatta förändringen. De starkare

pastoraten åter, vilka icke kommit upp till maximigränsen för vad ett

pastorat anses skäligen kunna bära för prästerskapets avlönande, skulle stundom

komma att få, dock inom sagda, lågt satta gräns, vidkännas en ökad

utdebitering med anledning av ersättningsbeloppets hänförande till övriga

utgifter för prästerskapets avlönande.

De sakkunniga hava företagit en approximativ beräkning, huru kostnaden

för den nu föreslagna anordningen skulle komma att ställa sig för de särskilda

pastoraten och för kyrkofonden. Sammanlagda beloppet skjutsersättning

enligt nu gällande 11 § 3 mom. löneregleringslagen kunde beräknas

komma att, sedan samtliga pastorat blivit nyreglerade, uppgå till ej fullt

‘A million kronor, ett belopp som, efter vad förut nämnts, gäldas ur kyrkofonden.

I händelse av bifall till den av de sakkunniga föreslagna ändringen

syntes detta belopp komma att, sedan förändringen vunnit tillämpning på

alla pastorat, två- eller tredubblas, således uppgå till högst D/2 million kronor.

Därest detta belopp bestredes på samma sätt, som funnes stadgat om

prästernas avlöning, kunde beräknas, att drygt hälften skulle komma att

stanna på pastoraten och knappt hälften på kyrkofonden. De sakkunniga ansåge

sig kunna antaga för visst, att den ökade inkomst, som kunde påräknas

för pastoraten i händelse av förändringens genomförande, skulle täcka

en mycket stor del av den ökade utgift, de skulle få vidkännas på grund

av skjutsersättningen, i enstaka fall kostnaden i dess helhet.

På sätt av de sakkunniga närmare motiverats, skulle de föreslagna förändrade

bestämmelserna angående prästernas rätt till ersättning för ämbetsskjutsen

och angående sättet för denna ersättnings gäldande icke komma att genomföras

beträffande andra präster än sådana, vilkas förra bostadsboställe blivit utarrenderat

med tillämpning av de föreslagna nya bestämmelserna, ävensom

präster i redan nyreglerade pastorat, som icke genom arrendekontrakt, upprättade

enligt 1911 års arrendeförordning, hava sig tillförsäkrade några

tjänstbarheter från löneboställe, varjämte de sakkunniga trott sig böra föreslå,

att en förhöjning i skjutsanslaget kunde under löneregleringsperioden äga

rum även i fall, då ett på nuvarande bestämmelser grundat arrendekontrakt,

innefattande förbehåll om tjänstbarheter, vore gällande. Härför borde dock

givetvis fordras noggrann prövning i varje särskilt fall; och syntes det även

böra krävas, att alldeles särskilt starka skäl för den ifrågavarande förmånens

beviljande vore åberopade och styrkta. Det sålunda ifrågasatta stadgandets

egenskap av undantagsstadgande ansåge sig de sakkunniga därför

böra starkt framhålla.

På anfört skäl hava de sakkunniga ansett bestämmelserna i fråga böra

avfattas i en särskild lag.

På grund härav och på de skäl i övrigt, de sakkunniga åberopat — i

avseende varå torde få hänvisas till betänkandet — hava de sakkunniga

hemställt

s. 46 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

dels om sådan förändrad lydelse av nuvarande 13 § i arrendeförordningen,

att däri måtte stadgas, att — där hinder kunde antagas möta för tjänstinnehavare

att mot pris, icke överstigande det i orten gängse, förskaffa sig

erforderlig skjuts samt sådana förnödenheter och arbetsprestationer i övrigt,

som ovan nämnts, eller ock visst eller vissa slag därav, med mindre förbehåll

om förmånernas utgörande från prästgården närbeläget, för jordbruk

avsett löneboställe gjordes vid boställets utarrendering — skulle, i den mån

boställets avkastningsförmåga det medgåve, i arrendekontraktet göras förbehåll

om skyldighet för arrendatorn att utgöra sådana tjänstbarheter mot

ersättning, motsvarande i orten vid varje särskild tid gängse pris,

dels och — såsom förutsättning för den föreslagna ändringen i 13 § arrendeförordningen

— om utfärdande av särskild lag av huvudsakligt innehåll,

att ordinarie präst skulle erhålla ett fast resanslag, som av Konungen

bestämdes vid löneregleringens fastställande, att resanslaget skulle kunna

under loppet av löneregleringsperioden i händelse av behov jämkas, samt

att resanslaget skulle bestridas i samma ordning, som vore stadgad angående

gäldandet av prästernas kontanta lön, vilken lag efter hand skulle

träda i stället för 11 § 3 mom. prästlöneregleringslagen.

I sina avgivna yttranden instämma de bestå länsstyrelserna i huvudsak i

vad av de sakkunniga i detta hänseende anförts och föreslagits. Med undantag

för tre (Linköping, Karlskrona och Malmö) äro länsstyrelserna ense om

att tjänstbarheterna böra utgå endast under de av de sakkunniga angivna

förutsättningarna. Samtliga länsstyrelser anse, att full betalning bör erläggas

för tjänstbarheterna ävensom att förhöjd reseersättning bör utgå.

I länsstyrelsernas yttranden har stundom understrukits frågans ömtålighet

och framhållits de olägenheter, som vidlåda det nuvarande systemet, liksom

flera länsstyrelser särskilt betonat nödvändigheten av att prästerna genom

ökade skjutsbidrag erhölle kompensation för de ökade kostnader, som ett

bifall till de sakkunnigas förslag oundgängligen skulle medföra beträffande

tjänsteskjutsarna. Länsstyrelsen i Uppsala har angivit som sin mening, att

ersättning borde beredas prästerskapet genom löneförhöjning, i den mån de

nya bestämmelserna komme att visa sig ofördelaktigare än de nu gällande.

Länsstyrelsen i Jönköping, som framhållit, att prästerna utan tjänstbarheterna

mången gång skulle komma i en mycket svår ställning, har särskilt

framhållit vikten av att bestämmelser infördes rörande skiljedom vid tvist

mellan tjänstinnehavare och arrendator. Länsstyrelsen i Visby har som sin

mening uttalat, att enbart vetskapen om tvånget att tillhandahålla naturaprestationer

avhållit mången spekulant, samt att isynnerhet de mera personliga

tjänstbarheterna verkat mest avskräckande, vadan dessa borde utgå

endast då de vore oundgängligen nödvändiga. Över huvud taget borde eu

sovring av kraven på tjänstbarheter företagas. I likhet med åtskilliga andra

länsstyrelser in. fl. har emellertid denna länsstyrelse fäst uppmärksamheten

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

på den undantagsställning, tjänstesk jutsarna måste anses intaga, och föreslagit,

att det uttryckligen borde angivas, att arrendatorn skulle vara skyldig

att lämna dylik skjuts. Länsstyrelsen i Malmö bär ansett, att naturaprestationer

borde tillförbindas arrendatorn ej blott när hinder utan äveu när svårighet

kunde antagas möta för tjänstinnehavaren att dem förutan fullgöra

sin tjänst, varför de i arrendeförordningen uppräknade tjänstbarheterna såsom

förut borde åläggas arrendatorn, samt att, om föreskrift lämnades att

full betalning skulle erläggas för dessa prestationer, de då ej längre komme

att verka nedsättande på arrendena. Länsstyrelsen i Göteborg bar påpekat,

att det starka prästerliga inslaget i arrendeuppskattningsnämnden vållat, att

förbehåll om tjänstbarbeter blivit regel och icke undantag. Emot det föreslagna

ordnandet av tjänsteskjutsen har länsstyrelsen förklarat sig icke hava

något att erinra, men har tillika ifrågasatt, om icke föreskrifter om övriga

tjänstbarheter borde meddelas redan vid lönereglerings fastställande. Länsstyrelsen

i Härnösand bar funnit det rättvist och billigt, att prästerna ej

skulle behöva bekosta tjänsteskjuts av egna medel, men tillika framhållit,

att tjänstbarheter ej borde utgå, om det vid utredning visade sig, att bostället

ej borde belastas med dylika.

Domkapitlen hava i sina utlåtanden så gott som över lag kraftigt understrukit

prästerskapets beroende av tjänstbarheterna. Två av domkapitlen

(Strängnäs och Växjö) hava ställt sig helt avvisande mot de sakkunnigas ifrågavarande

förslag; ett tredje (Göteborg) likaså, dock med angivande att förslaget

rörande resanslag tillstyrktes. Stockholms stads konsistorium har förmält

sig ej vilja göra någon hemställan om bibehållandet av den nuvarande

bestämmelsen rörande betalningsgrunden för tjänstbarheterna och har förklarat

sig ej hava någon erinran mot förslaget i övrigt, så vitt nu är i fråga.

Domkapitlet i Luleå har ansett tjänstbarheterna in natura kunna, med

undantag för de jämförelsevis fåtaliga fall, då vansklighet skulle uppstå att

erhålla de avsedda prestationerna, upphöra och avlösas av en av länsstyrelsen

och domkapitlet fastställd skälig penningersättning att utgå av inflytande

arrendemedel. Övriga domkapitel intaga huvudsakligen den ståndpunkten,

att nuvarande rätten till tjänstbarheter borde bibehållas men mot full ersättning.

Ur domkapitlens yttranden torde få återgivas följande uttalanden. Domkapitlet

i Uppsala har givit uttryck åt den uppfattningen, att löneboställena

jämväl vore till för att med sina tjänstbarheter undanröja svårigheterna för

prästernas utövande av sin gärning och att prästgårdsarrendena därför

ingalunda finge jämställas med kronoarrendena. Förändringen borde förbindas

därmed, att åt tjänstinnehavarna finge av de till högre belopp utgående arrendena

restitueras visst belopp av den summa, som under året utlagts för tjänstbarheter.

Domkapitlet i Skara har som skäl mot den föreslagna beskärningen av

tjänstbarheterna åberopat, att tjänstinnehavaren måste genom avtal för längre

tid vara tillförsäkrad naturaprestationer, särskilt skjuts, och att under en

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

tjuguårig arrendeperiod oförutsedda hinder kunde uppstå för anskaffandet

från annat håll av diverse förnödenheter m. m. Domkapitlet i Västerås

hade helst sett, att tjänsteskjutsen betalades efter räkning, men hade dock funnit

de sakkunnigas förslag i detta hänseende innebära så stora fördelar, att det

uppvägde de därmed förenade olägenheterna. Ehuru domkapitlet ansåge, att

med uttrycket »måttlig ersättning» borde förstås lindrig ersättning, ville

dock domkapitlet på grund av de ganska talrikt förekommande tvistigheterna

icke motsätta sig de sakkunnigas förslag i detta hänseende. Domkapitlet

i Göteborg har betonat, att det icke kunde ifrågasättas, att prästerna utan

ersättning skulle frånhändas här ifrågavarande förmån. Domkapitlet i Härnösand

har fäst uppmärksamheten på det obilliga i att på en gång fastslå en

bestämd boplats för en tjänsteman och att ej samtidigt sörja för, att betingelserna

för hans och hans familjs existens och tjänstens fullgörande i görligaste

mån förefunnes. Tungt vägande skäl talade onekligen för de sakkunnigas

förslag, men det vore omöjligt att utan ersättning frånhända prästerna

förmånen av tjänstbarheterna, då lönerna blivit satta så lågt just med tanke

på dem. Lönernas omreglering vore alldeles nödvändig, om förmånerna i

fråga om tjänstbarheterna borttoges. Enligt domkapitlets i Luleå mening

hade gällande lagstiftning avsett, att tjänstbarheterna såsom eu avlösning av

det direkta innehavet av jordbruksboställe skulle bereda prästerskapet en

särskild förmån genom deras betalande efter reducerade priser. Mistningen

av naturaförmånerna från boställena borde därför ersättas på annat sätt.

Prästerskapets behov av full ersättning för tjänsteresorna kunde icke tillgodoses

genom fast resanslag, även om detta gjordes rörligt under löneregleringsperioden.

Det vore mest rättvist att prästen erhölle gottgörelse för de

resor, han verkligen företoge. Domkapitlet i Visby har visserligen medgivit,

att ett visst hinder för utarrenderingen ofta uppstått genom förbehållet om

naturaprestationer, men dock ansett, att de härur härflytande svårigheterna

vore ganska överdrivna. De ecklesiastika boställena vore i första hand

till för att tillgodose de lokala prästerliga och pastorala behoven.

De av domkapitlen i deras ovanberörda utlåtanden framförda synpunkterna

hava ytterligare och ofta med synnerlig skärpa understrukits i de av medlemmar

av prästerskapet avgivna yttrandena. Vidare har från prästerligt håll

bland annat anförts. Skjutstaxan torde få anses vara för hög att läggas till

grund för arrendatorns ersättning för skjutsningen, då det ju avsetts att skjutsentreprenaden

skulle för innehavaren vara en inkomstgivande affär. Bostadstvånget

måste kompenseras med skjuts för moderat pris. Det hade icke

sällan varit till gagn för arrendatorerna att i sin närhet hava säkra avnämare

av sina naturaprodukter. Även om frågan om tjänsteskjuts genom de

sakkunnigas förslag blivit hjälpligt ordnad, skulle i vart fall de privata skjutsarna

komma att ställa sig ruinerande. De låga lönerna 1910 hade motiverats

med att prästerna skulle erhålla kompensation genom naturaförmånerna.

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle betyda en minskning i

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222. 49

prästernas reallöner. — Samtidigt som prästerna i allmänhet motsatt sig en

ändring av nu gällande bestämmelser, i vart fall utan motsvarande förbättring

av lönerna, hava tillika från åtskilliga håll framställts olika förslag till

frågans lösning. Sålunda har upptagits förslaget om beredande av småbruk

för prästerna såsom den lämpligaste lösningen, en fråga, som redan utförligt

behandlats av de sakkunniga (s. 130 o. f. i betänkandet). Även har pekats

på den möjlighet för en gynnsam lösning av skjutsfrågan, som torde

ligga i den allt vanligare användningen av automobiler.

Allmänna svenska prästföreningen har framhållit, att den ecklesiastika

jorden tjänade helt andra ändamål än kronans, då den vore ett nödvändigt

underlag för den prästerliga verksamheten. Utan tjänstbarheter skulle

över hälften av Sveriges prästerskap icke kunna fullgöra sin tjänst såsom

deras plikt bjöde, och på många ställen skulle det helt enkelt bliva omöjligt

för dem. Den hotande prästbristen skulle härigenom än ytterligare

skärpas. Höjningen av arrendebeloppen komme sannolikt att bliva endast

en obetydlighet, då många arrendator^'' räknat med leveransen av naturaprestationer

som en förtjänst. Föreningen har dock förklarat sin anslutning

till de sakkunnigas förslag beträffande ersättning för tjänsteskjutsen, varvid

dock noga finge tillses, att denna skjuts icke komme att tagas i så snäv bemärkelse

som stundom skett, utan att jämväl skjutsar i det fria och frivilliga

församlingsarbetet måtte räknas hit. Dessutom måste det tillses, att även

privatskjutsarna, såsom hittills, finge betalas efter en i viss mån nedsatt taxa,

då det annars ofta skulle bliva ruinerande dyrt. Slutligen har föreningen

anfört, att det syntes opraktiskt och dessutom omöjligt att genomföra en

tillförlitlig undersökning beträffande behovet av tjänstbarheter.

Kammarkollegiet har ansett den föreslagna ändringen beträffande tjänstbarheterna

komma att råda bot för de påtagligaste bristerna, men tillika

erinrat att eu verkligt nöjaktig lösning ej kunde åvägabringas med mindre

systemet med tjänstbarheter helt övergåves. Förslaget om ökad skjutsersättning

har av kollegiet tillstyrkts på visst närmare angivet sätt.

Det torde icke kunna ifrågakomma, att jag i förevarande ärende skulle

göra något direkt uttalande, huru 13 § arrendeförordningen och särskilt huru

det där förekommande uttrycket »måttlig ersättning» är att tolka. Denna

tolkning bör äga rum i judiciell ordning.1)

Däremot lärer det vara nödigt, att jag gör ett uttalande huru jag anser,

att frågan om tjänstbarheterna bär för framtiden ordnas genom den ifrågasatta

nya arrendeförordningen.

*) Beträffande två av regeringsrätten handlagda ärenden, däri fråga varit om tillämpning

av 13 § arrendeförordningen, torde få hänvisas till regeringsrättens årsbok årg. 1920, ref.

nr 28, och årg. 1922, ref. nr 80, ang. utarrendering av löneboställena i Siljansnäs och

Torsång. Ytterligare ett ärende av delvis likartad beskaffenhet (Ytterlännäs) är draget

under regeringsrättens prövning men ännu ej avgjort.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 181 höft. (Nr 222.) 4

Departe
mentschefen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

I sådant avseende får jag meddela, att jag anser de sakkunnigas ståndpunkt

vara den riktiga. Vid frågans bedömande har jag gått ut från följande

omständigheter, nämligen: att 1910 års ecklesiastika lönelagstiftning icke blott

vilar på utan även giver direkt stöd för den uppfattningen, att prästerskapet

icke vidare skall vara berättigat att från boställena uttaga någon del av sin

avlöning, frånsett bostad och under viss förutsättning vedfång, att det emellertid

vid lagarnas tillkomst var åsyftat, att löneboställes arrendator skulle

kunna vid arrendeavtalets ingående tillförbindas att till tjänstinnehavaren mot

ersättning utgöra vissa tjänstbarheter, under förutsättning dels att tjänstinnehavaren

eljest icke utan mot oskäligt pris kunde överkomma prestationerna

och förnödenheterna i fråga, och dels att boställets avkastningsförmåga det

medgåve, samt slutligen att man härvid förutsatt, att den ersättning, tjänstinnehavaren

hade att till arrendatorn erlägga, skulle motsvara vad som

skäligen kunde anses höra i orten betingas. Med dessa utgångspunkter finner

jag det fullt riktigt och med 19 LO års lagar rörande det prästerliga avlöningsväsendet

överensstämmande, att man vid revideringen av arrendeförordningen

ger den omtalade 13 § en så till vida ändrad lydelse, att paragrafens

innehåll närmare ansluter sig till de av de sakkunniga angivna grunderna,

vilka av mig, på sätt nyss sagts, biträdas.

Med de sakkunniga är jag även ense därom, att en ovillkorlig förutsättning

för denna förändrings genomförande är, att frågan om prästernas ämbetsskjuts

samtidigt löses på ett lämpligt sätt. Prästen i ett pastorat, som omfattar landsbygd,

är för sin ämbetsgärnings rätta fullgörande beroende av att äga åtminstone

något så när ohindrad tillgång till skjuts, och det är ett befogat

krav, att han om möjligt icke för denna, för ämbetsverksamhetens behöriga

fullgörande erforderliga skjuts skall behöva gorå någon egen pekuniär uppoffring.

Att föreliggande fråga angående prästerskapets ämbetsskjuts är synnerligen

svårlöst torde vara allmänt erkänt och framgår även av de många olika

uttalanden och förslag, som under tidens gång uppkommit och även nu

föreligga. Jag torde icke redan nu behöva ingå i en närmare redogörelse

för huru jag för min del tänkt mig, att de båda nu föreliggande, med varandra

förbundna frågorna om tjänstbarheters förbehållande vid löneboställens

utarrendering och om skjutsersättningens bestämmande böra lösas, utan torde

kunna begränsa mig till att, på sätt som skett, angiva den huvudsakliga

ställning, jag i dessa frågor intager, och i övrigt hänvisa till behandlingen

av förslaget till lag om tillägg till lagen om reglering av prästerskapets avlöning.

Dock torde jag böra här förutskicka den upplysningen, att jag biträder

det, såsom det vill synas, av samtliga vederbörande med undantag av

domkapitlet i Luleå omfattade förslaget därom, att skjutsersättningen skall

utgå av samma medel, som äro anvisade till prästerskapets avlöning, och i

samma ordning som dessa.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds proposition Nr 222.

51

4. Tillsynen å löneboställcna.

Do sakkunniga hava (sid. 65 o. f.) närmare redogjort för det behov av

revision av nuvarande bestämmelser angående tillsynen å löneboställena, som

efter deras mening föreligger.

De egentliga bestämmelserna i detta ämne återfinnas i boställsordningen.

En revision av gällande bestämmelser, i den mån denna revision vill avse

åstadkommande av förbättrad tillsyn å boställena, kan därför ej äga rum

utan att vissa stadganden i ecklesiastik boställsordning bliva föremål för

ändring.

Tillsynen i fråga utövas dels vid ekonomisk besiktning, dels vid av- och

tillträdessyn. Därjämte äger i särskild ordning tillsyn rum däröver, att nybyggnads-

och förbättringsarbeten, som blivit föreskrivna vid ekonomisk

besiktning eller syn, bliva utförda.

Beträffande ekonomisk besiktning erinra de sakkunniga om att sådan skall

förrättas på landet av landsfiskal som ordförande jämte två nämndemän och

i stad av magistratsperson som ordförande jämte två av magistraten utsedda

sakkunniga män. Av- och tillträdessyn åter skall, såsom jämväl erinras,

förrättas på landet av domare, med biträde av nämndemän, samt i stad av

rådstuvurätt. Byggnadskunnig person kan tillkallas såsom biträde åt synerätten.

I fråga om båda dessa slag av förrättningar framhålla de sakkunniga, att de

för dem nu gällande formerna vilade på historisk grund men numera finge

anses hava förlorat sitt berättigande. De hava ansett uppdraget i båda hänseendena

lämpligen böra överlämnas till den förut omförmälda arrendeupp.

skattningsnämnden, vilken därigenom skulle erhålla ställningen som en ständigt

fungerande nämnd, vilken de sakkunniga därför kallat boställsnämnd.

De grundläggande bestämmelserna om sammansättningen av denna gemensamma

nämnd borde efter deras mening upptagas i boställsordningen, till

vilken skulle göras hänvisning i arrendeförordningen.

Vissa förändrade bestämmelser i fråga om nämndens befogenhet hava av

de sakkunniga föreslagits. Befogenhet har förbehållits nämnden att såväl vid

ekonomisk besiktning som vid av- och tillträdessyn skilja mellan parterna.

De sakkunniga hava vidare utvecklat behovet av en fortgående kontroll rörande

löneboställenas hävd, men hava på anförda skäl funnit sig icke böra

därutinnan framlägga något förslag.

Den förändrade anordningen beträffande ekonomisk besiktning vid löneboställen

hava de sakkunniga ansett böra komma till användning även vid

prästgårdar.

De sakkunniga — i fråga om vilkas närmare utredning rörande föreliggande

fråga torde få hänvisas till betänkandet — hava beträffande tillsynen å de

ecklesiastika boställena — såväl löneboställen som prästgårdar — föreslagit

följande huvudsakliga förändringar i vad boställsordningen därutinnan innehåller,

nämligen:

Do sakkunniga.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Yttranden.

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Å samtliga löneboställen hållas ekonomiska besiktningar inom utgången

av femte året efter det, då syn å hävden eller ekonomisk besiktning näst

förut å bostället förrättats, med domkapitlet förbehållen rätt att i händelse

av behov även å annan tid äska ekonomisk besiktning å löneboställe.

Ekonomisk besiktning å såväl löneboställe som prästgård förrättas på anmodan

av domkapitlet av den boställsnämnd, som i det föregående (sid. 13)

omförmälts.

Av- och tillträdessyn å löneboställe förrättas av nyss omförmälda nämnd.

Laga syn hålles, då missnöje anmälts mot ekonomisk besiktning eller mot

av- och tillträdessyn å löneboställe ävensom eljest, då sådan syn begäres,

samt förrättas, på sätt nu är stadgat om husesyn, på landet av domare

jämte nämndemän och i stad av rådstuvurätt.

Förslaget om förändrad anordning i avseende å ekonomiska besiktningar

samt av- och tillträdessyner vid ecklesiastika löneboställen har tillstyrkts nästan

enhälligt av länsstyrelserna och av flertalet domkapitel. Länsstyrelsen

i Linköping har avstyrkt förslaget, så vitt angår av- och tillträdessyn; länsstyrelsen

i Jönköping har ansett ekonomisk besiktning böra förrättas av

domänintendenten jämte två nämndemän samt av- och tillträdessyn av synerätt

i närvaro av domänintendent som kronoombud; länsstyrelsen i Karlstad

synes vilja förorda bibehållandet av de nuvarande formerna; enligt länsstyrelsens

i Umeå mening borde besiktningen å löneboställe ordnas i överensstämmelse

med vad som vore stadgat för kronans domäner. Av de fem domkapitel,

som uttalat sig emot förslaget, har ett (Härnösand) emellertid förordat

såväl ekonomisk besiktnings som av- och tillträdessyns hållande genom

den föreslagne nämndsordföranden med biträde av två nämndemän. Domkapitlet

i Göteborg har som skäl för sin avvisande hållning åberopat, att vid

förrättningar av ifrågavarande slag ofta förekom me frågor av invecklad juridisk

natur. — Domkapitlet i Linköping har ansett den nuvarande ordningen

böra bibehållas vid förrättningar av ifrågavarande slag å prästgårdar.

I övrigt torde få hänvisas till den ovan (sid. 13) lämnade redogörelsen

beträffande vederbörandes yttranden över förslaget till boställsnämnd, därvid

särskilt torde få erinras om de betänkligheter, som framförts med hänsyn

till kostnaden.

Behovet av en fortgående tillsyn över boställena har av åtskilliga vederbörande

understrukits.

I likhet med de sakkunniga och på de av dem anförda skälen anser jag

lämpligt, att synerätt icke vidare bör i första hand hava befattning med avoch

tillträdessyn å löneboställen. Likaledes biträder jag förslaget att lägga

om sammansättningen av den nämnd, som skall hava att förrätta ekonomisk

besiktning å löneboställen och prästgårdar. Uppdraget i båda nu omförmälda

hänseenden synes lämpligen kunna anförtros åt arrendeuppskattningsnämnden

eller, såsom denna av de sakkunniga kallas med hänsyn till dess vidgade

åligganden, boställsnämnden.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kung1. May.ts proposition Nr 222.

Till detaljerna av denna fråga återkommer jag i det följande, vid behandlingen

av 32 § ecklesiastik boställsordning.

Givetvis måste vid övergången från det gamla till det nya lönesystemet

genom syn i förut gällande ordning reglering ske av de skyldigheter och

rättigheter, som tillkomma de dittills byggnadsskyldiga i avseende å de hus,

vilka skola tillhöra lönebostället, varför så till vida synerätten kommer att

bibehålla sin befattning i avseende å boställen i de få ännu återstående

oreglerade pastoraten.

I överensstämmelse med de sakkunniga anser även jag, att frågan om en

fortgående tillsyn å de ecklesiastika boställena är för dessas uppehållande i

fullgott skick av en mycket stor betydelse. För denna frågas avgörande inverkar

i väsentlig mån, huru man ställer sig till den av de sakkunniga berörda

frågan om ecklesiastika domänintendenter. Nu berörda frågor hava ett nära

sammanhang med det vidlyftiga och svårlösta spörsmålet om förvaltningen

av de prästerliga avlöningstillgångarna, som varit föremål för utredning av

kyrkofondskommittén, och lära böra upptagas till avgörande först i sammanhang

med denna förvaltningsfråga.

Sedan jag sålunda angivit den huvudsakliga ståndpunkt, jag funnit mig

böra intaga till de av de sakkunniga framlagda förslagen, torde jag få övergå

till en detaljgranskning av de avlämnade författningsförslagen, så vitt dessa

böra föreläggas riksdagen och kyrkomötet.

Härvid torde jag emellertid få för närvarande inskränka mig till förslaget

till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i ecklesiastik boställsordning den 9

december 1910, enär det är angeläget att snarast möjligt erhålla lagrådets

yttrande över detta författningsförslag, vilket, efter vad förut nämnts, är

det enda av de i betänkandet innefattade förslagen, som skall underkastas

lagrådets granskning. Sedan lagrådets yttrande inkommit, anhåller jag att

få, samtidigt med att detta yttrande anmäles, fortsätta redogörelsen för sakkunnigbetänkandet

med en framställning beträffande granskningen av de

under 3), 4) och 5) upptagna lagförslagen.

Förslag till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i ecklesiastik

boställsordning den 9 december 1910.

De av de sakkunniga här föreslagna förändringarna hänföra sig, efter vad i

betänkandet framhållits och motiverats, i första hand till bestämmelserna dels

om löneboställenas bebyggande och dels om tillsynen å boställena. Då det

härvid visat sig att förändringarna, redan så vitt de anginge nyssnämnda

två frågor, måste beröra ett mycket stort antal paragrafer, hava de sakkunniga

utsträckt granskningen att jämväl avse icke blott en del andra i boställsoraningen

omförmälda frågor, vilka synts hava betydelse för ett gott

Detaljgran

sining.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

54 Kungl. Maj.ts proposition Nr 222.

arrenderesultat, utan även övriga där förekommande bestämmelser. Denna

granskning har föranlett en del förslag till i regel oväsentliga sakliga eller

redaktionella ändringar.

Av den redogörelse, jag i det föregående lämnat beträffande mitt huvudsakliga

ställningstagande till de sakkunnigas förslag i sagda del av ämnet,

framgår, att jag kan ansluta mig till förslagets huvudgrunder. Jämväl de

av de sakkunniga eljest föreslagna ändringarna i boställsordningen har jag

funnit mig kunna i det väsentligaste biträda.

Då jag nu går att redogöra för granskningen av författningsförslaget,

torde jag få uppehålla mig allenast vid sådana delar, beträffande vilka jag

funnit anledning att framställa någon erinran eller eljest hava något att tillägga

eller särskilt anföra. I övrigt hänvisas till de sakkunnigas motivering. Vissa

av mig föreslagna redaktionella eller eljest mindre väsentliga ändringar torde

kunna förbigås.

Rubriken.

Då de föreslagna ändringarna i boställsordningen omfatta jämväl några

där förekommande underrubriker, synes den ifrågasatta nya lagen böra erhålla

rubriken »Lag om vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning den 9

december 1910 (nr 141 sid. 42)».

19 §.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse skola löneboställena upplåtas på

arrende »i enlighet med särskilda föreskrifter, som meddelas av Konungen».

I vissa andra paragrafer i boställsordningen hänvisas till nämnda »i 19 §

omförmälda särskilda föreskrifter».

Sagda särskilda föreskrifter utfärdades av Kungl. Maj:t den 15 september

1911 genom förordningen angående utarrendering av prästerskapets löneboställen.

Det synes då lämpligt, att hänvisning i boställsordningen må

kunna utan den förut nödiga men numera överflödiga omskrivningen göras

till omförmälda förordning. Då förordningen vanligen i korthet betecknas

med namnet »ecklesiastika arrendeförordningen» och detta kortare namn

synes böra upptagas som rubrik på den nya förordning, som torde böra utfärdas,

därest de nu föreslagna ändringarna i boställsordningen helt eller delvis

bliva antagna, har paragrafens första moment omredigerats därhän, att löneboställenas

utarrendering förklarats skola ske »i enlighet med föreskrifter,

som meddelas i en av Konungen utfärdad ecklesiastik arrendeförordning».

Tillika har i vederbörande paragrafer i övrigt hänvisats till den ecklesiastika

arrendeförordningen.

20 §.

Den förändring, som här föreslås, är en av de viktigare nu ifrågasatta. Genom

den gives uttryck åt de sakkunnigas av mig biträdda förslag därom, att befogenheten

att bestämma, vilka och hurudana hus skola finnas på utarrenderat

löneboställe, bör över flyttas från synerätten till de utarrenderande myndigheterna.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 222.

En konsekvens av den nu omförmälda ändringen är, efter vad de sakkunniga

framhålla, att de bestämmelser, vilka kunna anses nödiga för att

ytterligare reglera bebyggandet, icke hava sin plats i boställsordningen utan

böra upptagas i arrendeförordningen. Andra stycket i nuvarande 20 § med

dess förteckning på de hus, som räknas till de laga husen, har därför uteslutits,

varjämte de sakkunniga i förslaget till arrendeförordning upptagit

bestämmelser, som åsyfta inskärpandet av att löneboställe ej får förses med

andra byggnader än sådana, som motsvara boställets behov och bärkraft

(4 § 3 mom. c, till vilket stycke med tillhörande motiv de sakkunniga

hänvisat).

I 1 mom. av förevaraude 20 §, sådan denna lyder enligt de sakkunnigas

förslag, har jag vidtagit viss omredigering, vilken emellertid icke innefattar

någon ändring i sak utan allenast avser att åt stadgandet giva eu fylligare

utformning.

Såsom ett 2 mom. hava de sakkunniga från nuvarande 24 § upptagit en

föreskrift rörande byggnader å till boställe hörande torp, fäbodställe m. m.

Då denna föreskrift icke synes mig innehålla något nytt utöver vad i 1 mom.

stadgats, har jag ansett densamma lämpligen böra utgå.

Med anledning av den hänvisning, som sålunda gjorts till de sakkunnigas

förslag till arrendeförordning, torde jag böra meddela, att jag är sinnad att,

om de föreslagna ändringarna i boställsordningen godkännas, vid framläggande

för Kungl. Maj:t av förslag till ny arrendeförordning i huvudsak

upptaga vad de sakkunniga föreslagit i avseende å boställenas bebyggande;

och vill jag härutinnan särskilt framhålla, att innehållet i 4 § 3 mom. c)

och d) samt 17 och 18 §§ synes mig vara förtjänt av beaktande.

I sammanhang med den vidtagna förändringen i nuvarande 20 § har

uttrycket »laga hus» lorttagits ur den nya paragrafen; och uttrycket har av

de sakkunniga jämväl eljest, så vitt angår löneboställe, uteslutits ur boställsordningen.

Anledningen därtill är, på sätt de sakkunniga närmare angivit,

att uttrycket måste anses hava förlorat sitt berättigande, då fråga är om

utarrenderat löneboställe.

Länsstyrelsen i Östersund har ansett uttrycket böra bibehållas såsom fortfarande

lämpligt.

För egen del biträder jag de sakkunnigas härutinnan uttalade mening.

21 §.

Mot den här förekommande nya beteckningen »skyldighetshus» har länsstyrelsen

i Jönköping framställt erinran under angivande, att uttrycket icke

vore lämpligt.

Jag har ej funnit anledning att frångå förslaget.

26 §.

I fråga om den av de sakkunniga i 1 mom. vidtagna ändringen anföra de

(sid. 103 o. f.) huvudsakligen följande. Bestämmelserna i boställsordningen

Departe
mentschefen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungi. Maj:ts proposition Nr 222.

enligt dennas nuvarande lydelse innebure, att kostnaden för löneboställes bebyggande

skulle bäras av bostället genom dettas avkastning, därvid arrendator!!

vore skyldig att verkställa nybyggnaden (nuvarande 23 och 24 §§). Boställsordningen

meddelade däremot icke någon uttrycklig bestämmelse, huru det

skulle ställas för arrendatorn, så att de av denne havda kostnaderna komme

att stanna på bostället. Enligt nuvarande 27 § förutsattes emellertid, att

bördan av byggnadsskyldigheten skulle ordnas genom en årsberäkning. Där

stadgades nämligen, att om arrendatorn måst för nybyggnad vidkännas

större kostnad än som på hans arrendetid belöpte efter årsberäkning, så ägde

han njuta gottgörelse härför på närmare angivet sätt. Grunderna för denna

årsberäkning vore dock ej fastställda i boställsordningen, utan angåves skola

bestämmas genom de särskilda föreskrifter, som förelåge i den ecklesiastika

arrendeförordningen. I nuvarande arrendeförordningen återfunnes grunderna

för årsberäkningen i 18 §. Där stadgades, att den arrendatorn åliggande

ny byggnadsskyldighet en skulle i arrendekontraktet uppskattas till visst årsbelopp

i penningar. Tillika hade lämnats vissa anvisningar om vad som

vore att iakttaga vid verkställandet av denna uppskattning. De sakkunniga

hade till överläggning förehaft spörsmålet, huruvida det sätt, varpå frågan

om årsberäkningen blivit löst i arrendeförordningen, kunde anses i alla avseenden

tillfredsställande. Beträffande årsberäkningen syntes man hava att

välja på endera av två metoder, nämligen antingen en beräkning, grundad

på kostnadens fördelning efter s. k. byggnadsår, såsom enligt äldre rätt varit

fallet, eller byggnadskostnadens uppskattning i penningar och fördelning på

vissa år, på sätt i den nu gällande arrendeförordningen föreskrivits. De

sakkunniga hade stannat vid den uppfattningen, att de beträffande årsberäkningen

nu gällande bestämmelserna borde i huvudsak bibehållas, därvid

dessa dock borde något utfyllas för att erhålla större förmåga av anpassning.

Tillika hade det synts de sakkunniga nödigt, att redan i boställsordningen

infördes ett direkt stadgande angående årsberäkningen.

De av de sakkunniga beträffande 2 mom. ifrågasatta förändringarna avse

dels att i tydlighetens intresse och till förekommande av skiljaktig tillämpning

å olika orter i en uttrycklig bestämmelse upptaga vad enligt de sakkunnigas

uppfattning redan nu vore gällande, nämligen att den ersättning,

som byggnadsskyldig arrendator ägde uppbära för verkställd nybyggnad,

avsåge den förhandsvis i vederbörlig ordning beräknade kostnaden, och dels

att införa en bättre ordning i avseende å rätten för arrendatorn att som

gottgörelse för byggnadskostnad åtnjuta avkortning å arrende. I

I de inkomna yttrandena har icke framställts någon erinran vare sig-mot

bibehållandet av årsberäkning över huvud taget eller mot den form därav,

som finnes angiven i arrendeförordningen och även av de sakkunniga bibehållits,

eller mot införandet i boställsordningen av ett direkt stadgande angående

årsberäkningen. Däremot har förekommit uttalande om önskvärdheten

av att årsbeloppet inberäknades i arrendebeloppet.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222. 57

Ej heller i övrigt har i yttrandena gjorts någon erinran mot förevarande

paragraf.

Under förutsättning att systemet med årsberäkning finnes böra bibehållas

vid utarrenderingen av de ecklesiastika boställena — i vilken händelse någon

anledning att frångå den beträffande dessa boställen införda metoden med

s. k. årsbelopp icke torde föreligga — synes det lämpligt att, på sätt de

sakkunniga föreslagit, ett direkt stadgande angående årsberäkningen intages

i boställsordningen.

Av de sakkunnigas betänkande framgår ej, huruvida de haft under övervägande

frågan om årsberäkningens borttagande. Det torde emellertid icke

saknas skäl att till närmare granskning upptaga denna fråga.

På sätt närmare inhämtas av det den 7 juni 1911 av särskilda sakkunniga

avgivna betänkande och förslag angående utarrendering av prästerskapets

löneboställen, avsågs att genom årsberäkningen skulle undanröjas

det osäkerhetstillstånd, vari en arrendator av ecklesiastikt löneboställe på

grund av den honom åliggande byggnadsskyldigheten befunne sig med hänsyn

därtill, att omfattningen av nämnda byggnadsskyldighet, vilken reglerades

vid husesyner, som hölles såväl vid boställets av- och tillträde som ock

under arrendetiden, icke kunde av arrendatorn med någon grad av tillförlitlighet

bedömas vid arrendeavtalets ingående utan vore beroende på efterföljande

förfoganden. Metoden med årsbelopp valdes med hänsyn å ena sidan

till att arrendatorn icke skulle göra en oskälig vinst, för den händelse den

beräknade byggnadsskyldigheten icke i verkligheten bleve till fullo utkrävd,

och å den andra till att han icke bleve över hövan betungad, om denna

skyldighet i en av honom icke förutsatt utsträckning drabbade honom.

Genom de av de sakkunniga föreslagna och av mig förordade förändringarna

i avseende på boställets bebyggande komme i icke ringa utsträckning

anledningarna till upprätthållande av systemet med årsberäkning att

försvinna. Arrendespekulanten skulle redan före avtalets ingående kunna

bedöma omfattningen av den med boställsarrendet förenade byggnadsskyldigheten,

och denna skyldighet bleve genom arrendekontraktet noggrant

bestämd. Omförmälda osäkerhetstillstånd skulle alltså till det väsentligaste

bortfalla. Det enda riskmoment, som kvarstode, vore det, att ett skyldighetshus

under loppet av arrendeperioden underginge så stor försämring, att

det funnes böra utsynas och ersättas med annat, i vilket fall det enligt de

allmänna reglerna om byggnadsskyldigheten skulle bliva arrendatorn ålagt

att verkställa nybyggnaden mot gottgörelse ur boställets avkastning på vanligt

sätt.

De med årsberäkningens bibehållande förenade fördelarna torde kunna sägas

för arrendatorn allenast bestå i att han därigenom erhåller visshet om hur

byggnadskostnad^! blir honom ersatt samt att han genom den årliga obligatoriska

avsättningen till byggnadsfonden bereder sig ett byggnadskapital att stå

Departe
mentschefen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.is proposition Nr 222.

till förfogande vid framtida behov. För pastoratet och, under vissa förutsättningar,

kyrkofonden torde som fördelar kunna angivas, dels att befintligheten

av en uppsamlad byggnadsfond medverkar till ett gynnsammare arrenderesultat

under en kommande arrendeperiod med stora byggnadsföretag, vilka — om

ej en byggnadsfond funnes uppsamlad -— skulle tvinga en arrendator att

genom upplåning anskaffa de för byggnadsarbetet erforderliga medlen, dels

att större jämnhet i den till prästerskapets avlöning avsedda arrendeavgiften

är att påräkna under olika år av en viss arrendeperiod och under olika

arrendeperioder, och dels att det fullgörande av byggnadsskyldigheten, som

äger rum genom den årsvis gjorda avsättningen, innebär en ökad trygghet

för att byggnadsskyldigheten under vissa förutsättningar, exempelvis insolvens,

icke bleve outkrävbar. Arsberäkningens borttagande åter skulle vara

fördelaktigt därutinnan, att man vunne större enkelhet i avseende å arrendeuppskattningen

och å bestämmandet av arrendatorns prestationsskyldighet,

att man undveke de missförstånd, vartill den nuvarande anordningen stundom

visat sig giva anledning, särskilt från arrendatorns sida, samt att man

undginge den mindre tilltalande anordningen med bildande av en mängd

fonder under kyrkorådens förvaltning.

Då berörda spörsmål om bibehållandet av systemet med årsberäkning icke

är av principiell innebörd utan bör lösas helt och hållet ur lämplighetssynpunkt,

torde jag nu kunna inskränka mig till att allenast meddela, att jag

kommer att ägna vidare uppmärksamhet åt detsamma vid utarbetande av

det förslag till arrendeförordning, som jag har för avsikt att anmäla för

Kungl. Maj:t, sedan det visat sig, om de förslag, jag i det följande framlägger,

föranleda lagstiftningsåtgärd.

På grund av nyss berörda synpunkter anser jag emellertid, i olikhet med

de sakkunniga, icke lämpligt, att i boställsordningen upptages ett uttryckligt

stadgande angående årsberäkningen. Nuvarande 27 § torde därför böra omarbetas

på det sätt, att därur uteslutes den nu förekommande hänsyftningen

på eu årsberäkning och att i stället införes bestämmelse därom, att nybyggnadsskyldigheten

vid löneboställe skall uppskattas i penningar och i arrendekontraktet

angivas samt att den sålunda beräknade kostnaden skall för verkställd

nybyggnad gottgöras arrendatorn ur boställets avkastning och eventuellt

av efterföljande arrendator. De närmare bestämmelserna i såväl det ena

som det andra hänseendet böra meddelas i arrendeförordningen.

Enligt de sakkunnigas förslag till arrendeförordning skola, därest redan vid

arrendekontraktets upprättande befinnes, att viss nybyggnad av skyldighetshus

skall verkställas, i kontraktet intagas noggranna bestämmelser i

avseende, bland annat, å de ruva byggnadernas beskaffenhet och de beräknade

kostnaderna därför. Förutom denna, aktuella, nybyggnadsskyldighet

skall arrendatorn tillförbindas även en eventuell nybyggnadsskyldighet, nämligen

den, som på grund av föreskrift vid ekonomisk besiktning eller syn

kan under arrendetiden ifrågakomma å bostället. Därjämte kan arrendatorn

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

under viss förutsättning utverka sig medgivande att som skyldighetshus uppföra

viss byggnad eller få redan uppförd byggnad insynad. I anslutning

härtill har i förevarande paragrafs 1 mom. bestämts, huru arrendatorn skall

erhålla gottgörelse för den i arrendekontraktet angivna kostnaden för den

aktuella byggnadsskyldigheten. I 2 mom. åter regleras motsvarande förhållande

för det fall, att omförmälda eventuella byggnadsskyldighet kommer

att utkrävas eller medgivande som nyss sagts lämnas honom.

Åt bestämmelserna i paragrafen har jag sökt giva en sådan utformning,

att de kunna äga tillämplighet vare sig systemet med årsbelopp i enlighet

med vad de sakkunniga närmare föreslagit i 18 § arrendeförordningen bibehålies

eller frångås.

27 §.

Beträffande den här förekommande bestämmelsen, att arrendatorn skall

själv svara för nybyggnadskostnaden, om behov av nybyggnaden uppstått

till följd av hans vanvård, yttra de sakkunniga, att densamma väl ej återfunnes

i boställsordningen, men innefattade en grundsats, som tvivelsutan

vore en av de ledande i boställsordningen.

Någon erinran mot bestämmelsen har ej förekommit i de över betänkandet

avgivna yttrandena.

För egen del instämmer jag i de sakkunnigas motivering till bestämmelsen

i fråga och biträder förslaget.

29 §.

Då av- och tillträdessyn — vid vilken syn förhållandena rörande överloppshusen

böra regleras — enligt förslaget icke längre skulle förrättas av

synerätt, hava de sakkunniga ansett nödigt att med annat stadgande ersätta

den i nuvarande 29 § förekommande bestämmelsen därom, att synerätt

skulle, i brist av åsämjande, sätta värdet å överloppshusen. Det hade synts

dem lämpligast, att vid sådant tillfälle borde tillämpas det i 2 kap. 8 §

ny ttj ander ättslagen stadgade skiljomannaförfarandet.

Med hänsyn till de omfattande befogenheter boställsnämnden, på vilken

det enligt förslaget skall framdeles ankomma att förrätta sådan syn, som nu

sagts, fått sig tillagda, förefaller det mig lämpligt, att värderingen av överloppshusen

anförtros åt boställsnämnden. I enlighet härmed har paragrafen

omredigerats.

31 §•

Förslaget innebär den ändring i förut gällande bestämmelser, att ekonomisk

besiktning framdeles skulle förrättas vart femte år jämväl å sådana

löneboställen, därifrån avkastningen ingår till vederbörande kyrkoråd, och

för vilka för närvarande gäller eu mellantid av tio år. Beträffande prästgårdar

har bibehållits bestämmelsen om sådan besiktning vart tionde år.

Departe
mentschefen
-

Departe
mentschefen
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Enligt de inkomna yttrandena hava endast ett fåtal vederbörande haft

något att erinra mot förslaget. Två länsstyrelser (Jönköping och Mariestad)

och två domkapitel (Linköping och Skara) hava ansett ekonomisk besiktning

böra förrättas även å prästgård vart femte år. I denna mening har kammarkollegiet

instämt. Andra vederbörande hava funnit mindre lämpligt att

till fem år förkorta intervallerna mellan besiktningarna å löneboställena;

länsstyrelsen i Visby har förordat mellantidens bestämmande till högst sju år.

Vid övervägande av samtliga på frågan inverkande omständigheter har

jag funnit de av de sakkunniga för förslaget anförda skälen vara övertygande,

varför jag biträder förslaget.

Då det onekligen förekommer löneboställen, vilka på grund av avlägsen

belägenhet eller svag beskaffenhet eller båda dessa skäl tillsammans icke

förmå bära kostnaden för ekonomisk besiktning vart femte år, eller varå

ekonomisk besiktning på grund av sättet för boställets disposition (exempelvis

upplåtelse till tomt) är ändamålslös, synes det dock vara nödigt att bereda möjlighet

till undantag från den allmänna regeln om ekonomisk besiktnings

hållande å löneboställe vart femte år. Sådana undantag torde böra ankomma

på Kungl. Maj:t att medgiva. I överensstämmelse härmed har paragrafen

omredigerats.

32 §.

Efter vad förut närmare anförts, hava de sakkunniga föreslagit en förändrad

ordning beträffande förrättandet av ekonomisk besiktning, nämligen

sålunda att dylik förrättning skulle ske genom en nämnd, bestående av tre

i lantbruks- och affärsförhållanden kunniga män, av vilka eu, tillika ordförande,

jämte ersättare för honom skulle för högst tre år åt gången förordnas

av Konungen, och två skulle, jämte lika antal ersättare, likaledes för

tre år åt gången utses, den ene av landstinget, eventuellt domkapitlet, och

den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. I

I det föregående (s. 29 och 52) har lämnats redogörelse för vad beträffande

den sålunda föreslagna förändringen anförts i de i ärendet inkomna yttrandena.

För den huvudsakliga ståndpunkt, jag för egen del intager beträffande förslaget

i denna del, har jäg likaledes tidigare redogjort. Jag har sålunda tillkännagivit

min anslutning till förslaget om inrättandet av en boställsnämnd,

som skulle hava till huvudsaklig verksamhet att verkställa arrendeuppskattning

samt förrätta ekonomisk besiktning å löneboställen och prästgårdar

ävensom av- och tillträdessyn å löneboställen. Jag har vidare angivit de

grunder, efter vilka indelningen i verksamhetsområden borde äga rum, ävensom

meddelat, vilka myndigheter enligt min uppfattning borde få sig anförtrott

att utse dem, som, jämte den av Konungen valde ordföranden, skulle

vara ledamöter i boställsnämnden. Slutligen har jag förklarat mig anse,

att bestämmelsen i sistnämnda hänseende lämpligen icke borde hava sin

plats i boställsordningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ei

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

I anslutning härtill har jag låtit omredigera paragrafens första moment

sålunda, att två av nämndens ledamöter skola, jämte lika antal ersättare,

för tre år åt gången utses i den ordning, Konungen föreskriver. De sålunda

på Kungl. Maj;t ankommande föreskrifterna torde beträffande löneboställena

böra meddelas i den ecklesiastika arrendeförordningen samt i

fråga om prästgårdarna i särskild kungörelse.

Beträffande nämndens kvalifikationer hava dessa av de sakkunniga angivits

så, att nämnden skulle bestå av tre i »lantbruks- och affärsförhållanden

kunniga män». Det citerade uttrycket är hämtat från kungörelsen den 4

juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner

(punkt 6:o). Då ordet »affärsförhållanden» synts mig lätt

kunna missförstås, har uttrycket i fråga ändrats till »i lantbruks- och därmed

sammanhängande affärsförhållanden kunniga män».

Med anledning av en av kammarkollegiet framställd erinran har sista

punkten i 1 mom. utbytts mot det kortare uttrycket: »Boställsnämndens

tjänstgöringsområde bestämmes av Konungen».

Det har förut erinrats, att i en del av de i ärendet avgivna yttrandena

uttalats betänkligheter med anledning av de ökade kostnader, som skulle

uppstå som en följd av den föreslagna nämndens verksamhet, samt att

dessa betänkligheter synts mig vara förtjänta av uppmärksamhet. Jag

har även angivit, hurusom kostnadssynpunkten bör beaktas vid bestämmandet

av boställsnämndens tjänstgöringsområde och vid avfattningen av

arrendeförordningens föreskrifter om nämndens verksamhet.

Ett boställsordningen berörande förslag, som syftar till kostnadernas begränsande,

är det, som i vissa yttranden framförts därom, att boställsnämnden

icke alltid skulle behöva i sin helhet anlitas för ekonomisk besiktnings

hållande. Detta skulle bliva fallet exempelvis, då fråga vore om boställen

av ringare avkastningsförmåga eller då fråga ej kunde förväntas uppstå om

insyning eller utsyning av hus.

Dessa uttalanden torde vara gjorda i anslutning till nyssnämnda kungörelse

den 4 juni 1908 (punkt 28:o), enligt vilken besiktning av domänintendenten

eller den länsstyrelsen i hans ställe förordnar är det normala.

Då enligt de sakkunnigas förslag (53 §) det vid ekonomisk besiktning

meddelade beslutet skall, där det ej överklagas, gå i verkställighet såsom

laga kraft ägande dom, synes det visserligen betänkligt att åt nämndsordföranden

ensam anförtro att meddela beslut, som kunna medföra ekonomiska

förpliktelser för arrendator eller annan. Det har emellertid synts

mig önskvärt att, då fråga är om löneboställe, öppenhålla möjligheten av

ett enklare och därigenom billigare förfaringssätt. Såsom ett oundgängligt

villkor för detta enklare förfaringssätt lärer höra uppställas, att vederbörande

arrendator lämnar sitt medgivande därtill.

- I anslutning till det anförda har jag ansett ett särskilt moment böra insättas

i förevarande 32 § av det innehåll, efterföljande förslag närmare visar.

Detta moment har erhållit nummer 2, därvid det i de sakkunnigas förslag

s. 62 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

under sagda nummer upptagna momentet erhållit plats som ett andra stycke

i 1 mom.

33 §.

Enligt 3 mom. av de sakkunnigas förslag skall under där angiven förutsättning

framställning om förordnande av särskild ordförande göras hos

Konungen. Det har synts mig obehövligt, att Kungl. Maj:t skulle besväras

för meddelande av sådant förordnande. Befogenheten härutinnan torde

lämpligen kunna delegeras på länsstyrelsen, så mycket hellre som Kungl.

Maj.t icke lärer vilja meddela förordnandet utan länsstyrelsens hörande, samt

behovet av särskild ordförande oftast torde vara brådskande.

I enlighet härmed har jag låtit omarbeta momentet.

35 §.

Med hänsyn till behovet att nedbringa kostnaden för ekonomisk besiktning

har jag ansett konsistorieombud icke behöva förordnas annat än i fall, då

sådant prövas nödigt. Jag förutsätter, att sådant förordnande endast i undantagsfall

skall befinnas erforderligt. I enlighet härmed har paragrafen omredigerats.

Den i paragrafen bestämda tiden av minst sex veckor, som domkapitel

och kyrkostämma skola ha på sig för utseende av ombud vid ekonomisk

besiktning, torde utan olägenhet kunna förkortas till en månad.

37 §.

Förevarande paragraf är i huvudsak allenast en kompilation av bestämmelserna

i nuvarande boställsordningens 39 och 50 §§. Därjämte hava

vissa bland de nuvarande bestämmelserna omredigerats för att göra dem

mera tydliga eller effektiva eller i syfte att bringa dem i överensstämmelse

med vissa i boställsordningen föreslagna förändrade bestämmelser. Genom

de vidtagna förändringarna, vilka väl medfört en något större vidlyftighet

än förut, men efter de sakkunnigas tanke tillika förlänat ökad tydlighet åt

bestämmelserna, har även åsyftats att giva förrättningsmännen bättre ledning

vid uppdragets fullgörande än de nuvarande bestämmelserna synas lämna.

Egentligt nytt är allenast, att insyning av hus kan äga rum vid ekonomisk

besiktning.

Mot den föreslagna nya lydelsen har icke avhörts annat än en oväsentlig

erinran, vilken hänför sig till 2 mom.

Det verkställda sammanförandet av de delvis olika lydande bestämmelserna

i ovannämnda 39 och 50 §§ likasom de i tydlighetens intresse vidtagna,

i huvudsak redaktionella ändringarna synas mig vara till uteslutande

fördel; och mot nyss omförmälda, i paragrafen införda nyhet har jag intet

att erinra.

s. 3 Kontrollera mot PDF

03

Kung1. Maj: ts proposition Nr 222.

39 §.

Domkapitlet i Linköping har erinrat, att eu tillträdande boställe!)avare

kunde behöva någon tid att göra sig förtrogen med prästgårdens tillstånd.

I anslutning härtill har kammarkollegiet ansett den tid, inom vilken tillträdaren

må begära av- och tillträdessyn, lämpligen böra bestämmas till senast

en månad efter tillträdesdagen.

Erinringen synes mig befogad, varför jag i paragrafen infört den av kammarkollegiet

föreslagna bestämmelsen, dock att ordet »tillträdesdagen» lämpligen

bör utbytas mot »avträdesdagen».

43 §.

Enligt vad jag ovan anfört har jag biträtt de sakkunnigas förslag att frångå

den nuvarande formen för av- och tillträdessyn å löneboställen och överlämna

till boställsnämnden att förrätta sådan syn.

Paragrafens innehåll torde böra utfyllas med en bestämmelse att syn,

varom här är fråga, skall förrättas å tjänlig årstid.

53 §.

Innehållet i denna paragraf, som avser att under viss förutsättning åt

beslut vid ekonomisk besiktning samt av- och tillträdessyn förläna verkan

av laga kraft ägande dom, är nytt. Bestämmelsen är föranledd närmast

av att det judiciella förfarandet vid av- och tillträdessyn skulle upphöra.

Rörande den närmare motiveringen torde få hänvisas till betänkandet sid.

114 och 115.

Frånsett att bestämmelsen i fråga skulle vara obehövlig, därest, såsom av

enstaka vederbörande uttalats, den nuvarande ordningen vid ekonomisk besiktning

samt av- och tillträdessyn bibehölles, har någon erinran ej förekommit

i de i ärendet avgivna yttrandena.

För egen del tillstyrker jag den föreslagna bestämmelsen.

54 §.

Beträffande den här föreslagna ersättningen till ledamöterna av boställsnämnden

har länsstyrelsen i Jönköping uttalat som sin mening, att ersättningen

vore så knappt tilltagen, att det säkerligen skulle möta stora svårigheter

att till dylika ledamöter erhålla fullt kvalificerade personer, såvida

dem icke tilldelades särskilda arvoden. Även en kontraktsprost har ansett

ersättningen för njugg.

Uttalandena i fråga kunna väl ej frånkännas ett visst fog; men då eljest

ingen av dem, som yttrat sig i ärendet, framställt någon erinran mot de

sakkunnigas förslag, har jag funnit mig böra biträda detsamma.

55 §.

Den i 4 mom. gjorda hänvisningen till 40 § torde lämpligen böra göras

till 38 §.

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

64 Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

59 §.

Beträffande den här föreslagna förändringen hava de sakkunniga anfört bl. a.:

Enligt nuvarande 59 § är synerätt, utan hinder av beslut, som meddelats

ifråga om vilka hus skola finnas å boställe — såväl prästgård som löneboställe

— berättigad att, på grund av sedermera inträffade förhållanden,

i detta avseende annorlunda förordna. Härutinnan hava de sakkunniga nu

föreslagit den förändring, att denna rättighet skall bortfalla, så vitt löneboställe

angår. Förändringen inskränker sig icke till att blott utgöra en

konsekvens av förslaget om upphörandet av synerätts befogenhet att bestämma

över huru löneboställe skall vara bebyggt, den sträcker sig längre

och åsyftar, att ej heller de myndigheter, vilka i synerätts ställe skola hava

att bestämma rörande löneboställets bebyggande, skola äga att under löpande

arrendeperiod emot arrendatorns bestridande förordna om löneboställets bebyggande

annorlunda, än som vid arrendeavtalets ingående var mellan parterna

avsett.

Förslaget har icke mött någon erinran.

På de av de sakkunniga anförda skälen tillstyrker jag den här vidtagna förändringen.

62 §.

De sakkunniga hava av skäl, för vilka redogjorts i betänkandet sid. 120

—123, föreslagit upptagande i förevarande paragraf av bestämmelse därom,

att upplåtelse under tomträtt av tomt å löneboställe tillhörigt område, som

i stadgad ordning blivit planlagt till bebyggande, samt under vattenfallsrätt

av vattenfall, som hör till löneboställe, finge äga rum, där Konungen för

särskilt fall funne skäligt sådant medgiva.

För min del finner jag tillräckliga skäl för närvarande icke föreligga för

det sålunda föreslagna institutets införande.

68 §.

Med hänsyn till den av mig föreslagna omredigeringen av 32 § torde

den av de sakkunniga föreslagna 68 § böra utgå.

Sedan departementschefen därefter uppläst ett i enlighet med ovan angivna

grunder inom departementet upprättat förslag till lag om vissa ändringar

i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (nr 141, s. 42) hemställer

departementschefen, att lagrådets utlåtande över nämnda förslag måtte, för det

ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas medelst utdrag av

protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Em. G:son Bergman.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr 222.

65

FÖRSLAG

till

Lag om vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910

(nr 141 s. 42).

Härigenom förordnas, att ecklesiastik boställsordning den 9 decembei 1910

skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse.

9 §■

Där vid syn eller ekonomisk besiktning föreskrift meddelas om storleken,

inredningen och övriga beskaffenheten av laga hus å prästgård, iakttages, å

ena sidan, att byggnadens varaktighet och boställshavarens skäliga behov

tillgodoses samt, å andra sidan, att de med byggnadsskyldighetens fullgörande

förenade kostnader ej varda mer än nödigt betungande.

III KAP.

Om löneboställen.

19 §.

1. Löneboställen skola upplåtas på arrende i enlighet med föreskrifter,

som meddelas i en av Konungen utfärdad ecklesiastik arrendeförordning.

2. I fråga om arrende, som nu sagts, skall vad här nedan i denna boställsordning

stadgas lända till efterrättelse. I de delar, varom boställsordningen

ej innehåller bestämmelser, tillämpas allmän lag och den ecklesiastika

arrendeförordningen.

20 §.

Löneboställe skall, där det ej på grund av svag beskaffenhet eller såsom

icke avsett för jordbruk eller av annat skäl anses kunna med större fördel

utarrenderas obebyggt, vara försett med de byggnader, som, på sätt i den

ecklesiastika arrendeförordningen närmare stadgas, bestämmas av den utarrenderande

myndigheten efter förslag, som uppgöres i sammanhang med

arrendeuppskattningen.

21 §.

A löneboställe skola de byggnader, som omförmälas i 20 §, nybyggas

och underhållas av arrendator!!. Sådana byggnader kallas i denna boställsordning

arrendatorns skyldighetshus.

Bihang till riksdagen» protokoll 1925. 1 samt. 181 käft. (Nr 222.)

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

22 §.

Arrendatorns skyldighetshus skola uppföras efter ortens sed och av ändamålsenliga

byggnadsämnen till den storlek och av den beskaffenhet, behovet

i varje särskilt fall fordrar.

23 §.

Då föreskrift meddelas om vilka skyldighetshus skola finnas å löneboställe

samt om storleken, inredningen och övriga beskaffenheten av sådant hus,

skall iakttagas, att löneboställets bebyggande sker på ett i förhållande till

boställets storlek och avkastningsförmåga och med hänsyn till angelägenheten

att för bostället erhålla skäligt arrende så ekonomiskt sätt, som omständigheterna

medgiva.

24 §.

Uppkommande brister å arrendatorns skyldighetshus skola avhjälpas och

nybyggnad av dessa hus verkställas i den mån sådant föreskrives eller eljest

bliver nödigt.

25 §.

1. I fråga om rätt för tjänstinnehavare och arrendator samt pastorat eller

församling att erhålla virke från löneboställes skog lände till efterrättelse

vad särskilt är stadgat.

2. Andra å löneboställe tillgängliga byggnadsämnen än virke må, där

sådant kan ske utan men för bostället eller förnärmande av arrendators rätt,

användas till nybyggnad, förbättring eller underhåll av prästgård och kyrka.

26 §.

1. Nybyggnadsskyldigheten vid löneboställe skall uppskattas i penningar

och i arrendekontraktet angivas. Där arrendator icke under sin arrendetid

ur boställets avkastning bekommer full gottgörelse för sålunda beräknad

kostnad för verkställd nybyggnad, äger han, vid boställets avträdande, av

den nye arrendatorn uppbära återstoden.

Närmare bestämmelser härom meddelas i den ecklesiastika arrendeförordningen.

2. Har arrendator haft att utföra nybyggnad, som icke blivit i arrendekontraktet

särskilt angiven, njuta han gottgörelse jämväl för denna ^byggnadskostnad

på sätt i 1 mom. sägs.

3. Vad ny arrendator jämlikt 1 eller 2 mom. fått utgiva skall anses som

av honom förskjuten nybyggnadskostnad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(!7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

27 §.

Ilar behov av nybyggnad uppstått till följd av arrendator^ vanvård,

svare själv för kostnaden.

28 §.

Skyldighetshusen vare arrendatorn pliktig att brandförsäkra, då arrendet

för bostället uppbäres av vederbörande kyrkoråd, för kyrkorådets räkning,

men eljest för domkapitlets räkning till husens fulla, i behörig ordning uppskattade

värde; och skall sådan försäkring av honom behörigen vidmakthållas.

Arrendator, som försummat sin skyldighet att taga eller vidmakthålla

brandförsäkring, svare själv för brandskada.

29 §.

1. Alla andra byggnader å löneboställe än arrendatorns skyldighetshus äro

överloppshus, vilka tillträdaren äger att från avträdaren lösa till det värde, som,

i brist av åsämjande, bestämmes vid av- och tillträdessynen. Har tillträdaren

vid synen tillkännagivit sin avsikt att ej lösa överloppshus, eller underlåter

han att inom en månad efter synen förklara sig villig därtill, må avträdaren

bortföra huset inom tid, som vid synen föreskrives, eller, där sådan föreskrift

icke lämnats, inom ett år från avträdandet av arrendet; åliggande det

avträdaren, om han bortför huset, att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras

för återställande av jord eller byggnad i samma skick, vari den

befanns före överloppshusets uppförande; och böra vid synen meddelas härutinnan

erforderliga bestämmelser.

2. Har ej avträdaren inom den bestämda tiden bortfört överloppshus,

som han enligt 1 mom. är berättigad borttaga, tillfälle huset tillträdaren

med den rätt, med vilken avträdaren innehaft detsamma. IV

IV KAP.

Om tillsyn å boställen samt om ekonomiska besiktningar och syner.

Allmän bestämmelse.

30 §.

1. Domkapitlet bör tillse, att inom stiftet belägna boställen varda till hus

och ägor behörigen vidmakthållna. Anser domkapitlet boställes rätt vara

genom något av domstol eller annan myndighet meddelat beslut förnärmad

eller att vid sådaut beslut icke iakttagits vad i 9 och 23 §§ föreskrives,

skall domkapitlet i behörig ordning överklaga beslutet.

2. Över fullgörandet av arrendator åliggande brandförsäkringsplikt hålle

domkapitlet noggrann tillsyn.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

Ekonomisk besiktning.

31 §.

För tillsyn å samtliga boställens hävd till hus och jord skola hållas

ekonomiska besiktningar, å prästgårdar inom utgången av tionde året och

å löneboställen, där ej Konungen för visst boställe eller viss grupp av

boställen annorlunda bestämmer, inom utgången av femte året efter det, då

syn å hävden eller ekonomisk besiktning näst förut å bostället förrättats;

ägande domkapitlet att i händelse av särskilt behov även å annan tid äska

ekonomisk besiktning å visst boställe.

32 §.

1. Ekonomisk besiktning förrättas, på anmodan av domkapitlet, av en

boställsnämnd, bestående av tre i lantbruks- och därmed sammanhängande

affärsförhållanden kunniga män, av vilka en, tillika ordförande, jämte ersättare

för honom, för högst tre år åt gången förordnas av Konungen och

två skola, jämte lika antal ersättare, likaledes för tre år åt gången, utses i

den ordning, Konungen föreskriver. Boställsnämndens tjänstgöringsområde

bestämmes av Konungen.

Stanna nämndens ledamöter i olika meningar, galle vad de flesta säga.

Har var sin särskilda mening, galle ordförandens.

2. Ekonomisk besiktning å löneboställe må ock kunna förrättas av ordföranden

ensam, därest domkapitlet med hänsyn till boställets ringhet eller

andra omständigheter prövar sådant lämpligen kunna äga rum och arrendatorn

därtill lämnar medgivande. Vid sådan besiktning må dock ej

handläggas frågor om utdömande eller insyning av skyldighetshus.

33 §.

1. Såsom jäv mot ledamot av boställsnämnd galle: om han är med boställshavare

eller annan part i den skyldskap eller det svågerlag, som i 13

kap. 1 § rättegångsbalken om jäv mot domare sägs; eller om ledamot är

boställshavares eller annan parts vederdeloman eller uppenbare ovän; eller

om ledamot eller den, som står till honom i sådan skyldskap eller svågerlag,

som nämnt är, äger i målet del eller eljest kan av förrättningen vänta

synnerlig nytta eller skada, därvid dock den omständighet, att ledamot eller

hans bemälde skyldeman, såsom medlem av församlingen, är pliktig deltaga

i kostnad för nybyggnad och underhåll å boställe, ej må såsom jäv räknas.

Har ledamot av boställsnämnd i egenskap av tjänsteman rättegång med boställshavare

eller arrendator av boställe, eller söker någon sak med ledamot

eller tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att honom därmed

jävig göra, det må ej heller för jäv räknas.

2. Vet nämndens ordförande, att sådant jäv mot honom är, eller är han

av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden, inkalle han i sitt ställe den

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

av Konungen för honom förordnade ersättaren. Förekommer dylikt jäv mot

eller förfall för någon av nämndens övriga ledamöter, göre denne omedelbart

anmälan därom hos ordföranden, vilken ombesörjer inkallandet av ersättare.

3. Därest i det fall, att ordförande eller annan ledamot på grund av laga

förfall eller jäv är hindrad att deltaga i nämnden, sådant hinder möter

jämväl för ersättaren, åligger det ordföranden att om förhållandet göra anmälan

hos länsstyrelsen, som har att för ifrågavarande tillfälle förordna ordförande

eller ledamot av nämnden.

34 §.

Nämndens ordförande utsatte tid för de ekonomiska besiktningar, om vilka

domkapitlet på sätt i 32 § sägs förordnat, med iakttagande, att de hållas å

tjänlig årstid och att, där så kan ske, besiktningar i samma ort förrättas

omedelbart efter varandra.

35 §''

1. Minst en månad före besiktningen skall ordföranden om tiden därför

underrätta domkapitlet, vilket, där sådant prövas nödigt, förordnar sakkunnig

person att å domkapitlets vägnar närvara vid besiktningen. Inom lika

tid åligger det ordföranden att, när församlings rätt ifrågakommer, hos kyrkostämmans

ordförande påkalla kyrkostämma för utseende av ombud för församlingen

att vid besiktningen bevaka dess rätt. Om mottagandet av underrättelse,

varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande tillställas ordföranden.

Övriga parter skola minst fjorton dagar före besiktningen av

ordföranden kallas till densamma.

2. När ordföranden bevisligen iakttagit vad enligt 1 mom. åligger honom,

må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för besiktningens företagande.

36 §.

Anmäles vid förrättningen jäv mot ordföranden, och finner nämnden det

vara lagligen grundat, inställes förrättningen och förfares för inkallande av

annan ordförande så som i 33 § sägs. Förekommer mot annan ledamot

jäv, som av nämnden godkännes, ombesörje ordföranden inkallande av ersättare

för honom. Ogillas jävet, skall förrättningen fortgå; vederbörande

obetaget att i sammanhang med huvudsaken klaga över beslut, varigenom

jävsanmärkning ogillats.

37 §.

1. Vid ekonomisk besiktning har nämnden att iakttaga vad här nedan sägs:

a) Tillses, huruvida instrument över förut å bostället hållna ekonomiska

besiktningar och syner samt andra bostället rörande handlingar fortfarande

finnas i behåll, ävensom huruvida arrendatorns skyldighetshus äro behörigen

brandförsäkrade och försedda med nödig brandredskap, varjämte vederbörande

avfordras redovisning för husröte- eller brandskadeersättning samt

årsbelopp eller andra medel, vilka böra för boställets räkning redovisas.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

KungJ. Maj:ts proposition Nr 222.

b) Efterses och antecknas i vad mån förut föreskrivna nybyggnader, förbättringar

och andra åtgärder blivit verkställda.

c) Är efter senaste ekonomiska besiktning eller syn hus, som bör finnas

vid bostället, nybyggt, tillses, huruvida det är i överensstämmelse med givna

föreskrifter samt i övrigt ändamålsenligt och med omsorg uppfört. Nämnden

meddelar därefter beslut, huruvida huset må, i befintligt skick eller sedan

därå anmärkta felaktigheter och brister blivit avhulpna, insynas, eller om

det icke kan godkännas, i vilket senare fall tillika lämnas föreskrift angåde

därav påkallade åtgärder.

d) Boställets hus i övrigt besiktigas, varvid, när fråga uppstår om nybyggnad

eller underhåll av hus å prästgård eller om nybyggnad å löneboställe,

efter noggrann prövning meddelas yttrande, huruvida anmärkta

bristfälligheter kunna anses hava uppkommit genom boställshavarens eller,

å löneboställe, arrendatorns vanvård, varjämte prövas, huruvida bristfälligheterna

lämpligen kunna genom endast bättrande avhjälpas eller nybyggnad

skall anses nödig, dock att, där bristfälligheterna å sätesbyggning å prästgård

finnas sådana, att de ej kunna genom endast bättrande avhjälpas,

frågan om nybyggnad skall jämlikt 11 § hänvisas till handläggning vid

laga syn.

e) Föreskrives enligt stycket d), med den inskränkning där sägs, byggande

av nytt hus å prästgård, utser nämnden därtill plats, vilken, såvida utan

skada för bostället eller oskälig tillökning i byggnadskostnaden kan ske,

lämpas efter boställshavarens önskan. Vidare bestämmer nämnden storleken,

inredningen och övriga beskaffenheten av det nya huset samt uppgör kostnadsförslag,

därvid för virke eller andra byggnadsämnen, som, på sätt särskilt

finnes stadgat, erhållas från boställe, icke må beräknas annat värde än

som prövas motsvara erforderlig arbets- och forslingskostnad jämte andra

utgifter för byggnadsämnenas beredning.

f) Varder enligt stycket d) hus å löneboställe utsynat, meddelas tillika

åläggande för arrendatorn att, efter bestämmande i den i 20 § omförmälda

ordning, i det utsynades ställe uppföra nytt hus; och upprättas efter undersökning

ej mindre förslag rörande platsen för det nya huset samt rörande

storleken, inredningen och övriga beskaffenheten därav än även, med

iakttagande av vad i stycket e) sägs, kostnadsförslag.

g) Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas, föreskrivas, med

utsättande av därför erforderlig kostnad.

h) Boställets ägor besiktigas. De brister, som förefinnas å prästgård i

avseende å vården av prästgårdsområdet med tillhörande trädgård samt å

löneboställe i avseende på åkerns hävdande, övriga ägors skötsel och vård,

hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses begagnande,

allt efter vad för varje fall är stadgat, antecknas, de åtgärder och

förbättringar, som i följd därav erfordras, föreskrivas och kostnaden för

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222. 71

desamma utsättes. Finnes å löneboställe antaget brukningssätt uppenbart

leda till skada för bostället, föreskrives nödig rättelse.

i) Tid utsättes, inom vilken föreskriven nybyggnad, förbättring eller annan

åtgärd bör genom vederbörande vara verkställd.

j) I övrigt anställes undersökning och meddelas föreskrift i alla de frågor,

som enligt denna boställsordning eller annan författning skola vid ekonomisk

besiktning handläggas.

k) Vid förrättningens avslutande tillkännagives och i instrumentet antecknas,

att den med förrättningen missnöjde äger att, vid förlust av rätt till

vidare talan, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande anmäla sig

å landet hos domaren och i stad hos rådstuvurättens ordförande med begäran

om laga syn.

2. Omedelbart efter förrättningens avslutande skall ordföranden dels, i fall

som i 1 mom. f) avses, med bifogande av de upprättade förslagen, å ort

som vederbör anmäla frågan om närmare föreskrifter rörande det nya husets

uppförande, dels ock skriftligen underrätta kontraktsprosten om tiden, inom

vilken vid förrättningen föreskrivna arbeten skola vara verkställda.

Av- och tillträdessyn.

38 §.

Av- och tillträdessyn å prästgård förrättas å tjänlig årstid, på landet av

domare jämte minst två, högst fyra nämndemän, allt efter som domaren

prövar nödigt, samt i stad av rådstuvurätt; ägande å landet domaren och i

stad rådstuvurätten att till rättens biträde vid synen, där så finnes behövligt,

tillkalla byggnadskunnig person.

39 §.

1. Av- och tillträdessyn å prästgård hålles på begäran av domkapitlet,

därest vid ombyte av boställshavare denne eller vederbörande byggnadsskyldig

senast en månad efter avträdesdagen hos domkapitlet äskar sådan syn

eller domkapitlet eljest finner syn böra hållas. Mottager boställshavare prästgård

utan av- och tillträdessyn, svare sedan för allt vad företrädaren under

dennes besittningstid i avseende å boställets vård ålegat.

2. Av- och tillträdessyn å prästgård, då sådan syn ifrågakommer, skall,

sedan avträde ägt rum, hållas inom sex månader därefter.

40 §.

Av- och tillträdessyn å prästgård begäres å landet hos domaren samt i

stad hos rådstuvurättens ordförande; och skola därvid insändas instrument

över senaste av- och tillträdessyn och ^därefter hållna laga syner ävensom

senaste ekonomiska besiktning, om sådan hållits senaro än av- och tillträdessyn.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

41 §.

1. Då av- och tillträdessyn å prästgård är begärd, skall domaren eller

rätten utsätta tid för densamma och därom minst en månad förut underrätta

domkapitlet, vilket förordnar vederbörande kontraktsprost eller, vid

förfall för denne, annat ombud att å dess vägnar vid synen bevaka boställets

rätt och bästa. Inom lika tid åligger domaren eller rätten att

hos kyrkostämmans ordförande påkalla kyrkostämma för utväljande av

ombud till bevakande av församlingens talan. Om mottagandet av underrättelse,

varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande översändas

till domaren eller rätten. Domaren eller rätten föranstalte ock, att övriga

parter varda minst fjorton dagar, om de bo inom pastoratet, eljest en månad

före synen till densamma kallade; skolande domaren till synen kalla nämnd.

2. Skall vid avträdandet boställe övertagas av domkapitlet för allmän

kassas räkning, och är den löntagare utnämnd, som efter domkapitlet kommer

att tillträda bostället, då skall jämväl sådan löntagare genom domkapitlets

försorg kallas till synen och bevis därom insändas till domaren eller

rätten.

42 §.

När domaren eller rätten bevisligen iakttagit, vad enligt nästföregående §

åligger dem, må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för synens

företagande.

43 §.

1. Av- och tillträdessyn å löneboställe hålles, på begäran av domkapitlet,

av den i 32 § omförmälda nämnd i anledning av ombyte av arrendator och

förrättas å tjänlig årstid. Nämndens ordförande äger att till biträde vid

synen, där så finnes behövligt, tillkalla byggnads-eller eljest sakkunnig person.

2. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex månader före fardagen eller

senare än sex månader efter samma dag.

44 §.

Då av- och tillträdessyn å löneboställe begäres, skola till nämndens ordförande

insändas instrument över senaste av- och tillträdessyn samt därefter

hållna syner och ekonomiska besiktningar ävensom gällande arrendekontrakt.

45 §.

I avseende å av- och tillträdessyn å löneboställe skola i tillämpliga delar

gälla de i 32 § 1 mom. andra stycket samt 33—36 §§ för ekonomisk besiktning

givna bestämmelser.

%46 §.

Vad i 37 § stadgas för ekonomisk besiktning galle i tillämpliga delar för

av- och tillträdessyn å såväl prästgård som löneboställe. Därjämte skall

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

iakttagas, vid av- och tillträdessyn å prästgård: att, där synerätten finner

sätesbyggning böra nybyggas, härutinnan erforderliga bestämmelser meddelas;

samt vid av- och tillträdessyn å löneboställe: att bestämmelse meddelas

angående beloppet av den gottgörelse för verkställd nybyggnad, avträdande

arrendator jämlikt 26 § må vara berättigad att av ny arrendator uppbära.

47 §.

1. På grund av vad vid av- och tillträdessyn å löneboställe av nämnden

blivit bestämt, skall, där så erfordras, mellan avträdare och tillträdare upprättas

och i nämndens utslag införas likvid, fullständigt upptagande å ena

sidan alla de belopp, vilka påförts avträdaren, och å andra sidan allt vad

honom tillgodoförts.

Likviden, som inrättas efter vad behovet i varje fall fordrar, skall tydligt

utvisa vad avträdaren eller tillträdaren bliver skyldig eller får till godo.

2. Har av- och tillträdessyn å löneboställe hållits före avträdet, må avträdaren

vid uppgörelse med tillträdaren tillgodoräkna sig kostnaden för de

avträdaren ålagda arbeten, som han före avträdandet verkställt.

48 §.

Sedan boställe avträtts, må avträdaren ej befatta sig med några arbeten å

bostället, utan skall vad då brister av det, som enligt föreskrift vid av- och

tillträdessyn på honom ankommer, mot rätt till därför upptaget kostnadsbelopp

verkställas, å prästgård av pastoratet, och å löneboställe av

tillträdaren.

49 §. .

I det fall, som i 41 § 2 mom. avses, äge den domkapitlet efterträdande

löntagaren att vid synen göra de anmärkningar i avseende å befintliga brister,

vartill han finner anledning. Rättsförhållandet mellan domkapitlet och honom

må vid denna syn komma under bedömande allenast där båda därom åsämjas,

och vare efterträdande löntagaren endast i sådant fall behörig att fullfölja

talan mot synerättens beslut.

Laga syn.

50 §.

Laga syn hålles, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller

löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält,

ävensom eljest då laga syn av domkapitlet eller byggnadsskyldig begäres.

Öl §•

1. Vid laga syn behandlas de ämnen, som blivit enligt denna boställsordning

eller annan författning till sådan syn hänskjutna.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

2. År, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller löneboställe

eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält,

klagan tillika förd över beslut, varigenom mot ledamot av boställsnämnd

gjort jäv ogillats, och finner synerätten jävsanmärkningen vara lagligen grundad,

skall ny besiktning verkställas av synerätten, som därvid meddelar de

föreskrifter, vilka av omständigheterna finnas påkallade.

52 §.

I fråga om laga syn skola de i 38 samt 40—42 §§ för av- och tillträdessyn

å prästgård meddelade föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

För ekonomiska besiktningar och syner gemensamma bestämmelser.

53 §.

Där ej inom stadgad tid anmälan om missnöje mot ekonomisk besiktning

å prästgård eller löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe

blivit gjord med begäran om laga syn, gånge det vid förrättningen

meddelade beslutet i verkställighet såsom laga kraft ägande dom.

54 §.

1. Ledamöter av boställsnämnd och synerätt samt konsistorieombud skola

för sitt uppdrag åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna

i gällande resereglemente, därvid ordförande i boställsnämnd

skall likställas med domänintendent och annan med nämndeman, där han

icke på grund av innehavande befattning är berättigad till högre ersättning.

2. Biträdande sakkunnig erhåller gottgörelse efter bestämmande av boställsnämnd

eller synerätt.

55 §.

1. Kostnaden för ekonomisk besiktning skall gäldas för prästgård, där

icke på grund av särskilt stadgande för visst fall annorlunda medgives, av

pastoratet och för löneboställe av arrendatorn; dock att, där besiktning i

följd av någons tredska eller försummelse särskilt påkallats, den tredskande

eller försumlige skall vara skyldig att enligt boställsnämndens bestämmande

gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan besiktning bör utgivas.

2. Kostnaden för av- och tillträdessyn skall gäldas för prästgård av

pastoratet, avträdare och tillträdare till en tredjedel var samt för löneboställe

av avträdare och tillträdare till hälften vardera.

3. Kostnaden för laga syn skall gäldas för prästgård av pastoratet och

för löneboställe av arrendatorn, eller, där sådan syn hålles på grund av

klagan mot av- och tillträdessyn, av avträdare och tillträdare till hälften vardera,

dock att, där synerätten finner, att synen blivit utan giltig orsak påkallad

eller att, när synen ägt rum efter anmälan om vanvård, anmärkningen varit

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kanyl. May.ls proposition Nr 222.

befogad, den skyldigo skall vara pliktig att, i den män synerätten prövar

skäligt, gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan laga syn bör utgivas.

4. Till kostnad för syn, varom förmäles i 38 och 50 §§, räknas jämväl

lösen för det exemplar av syneinstrumentet, som i 57 § omförmäles.

56 §.

Vederbörande nybyggnads- och underhållsskyldig skall inom eu månad

efter förloppet av den tid, då, enligt meddelad föreskrift, anmärkta brister

och felaktigheter bort vara avhulpna eller föreskriven nybyggnad verkställd,

till kontraktsprosten ingiva anmälan om fullgörandet eller ock, där underhålls-

eller nybyggnadsarbetet blivit honom ålagt vid ekonomisk besiktning

eller syn, visa att förrättningen överklagats. Sådan anmälan skall vara

vitsordad, beträffande pastoratet ålagda arbeten, av boställshavaren och,

beträffande andra arbeten, av två av pastoratet för sådant ändamål å kyrkostämma

utsedda ombud. Har anmälan ej inom bestämd tid inkommit, men

förrättning, varom här är sagt, vunnit laga kraft, anmäle kontraktsprosten

genast förhållandet hos domkapitlet, som har att ofördröjligen vidtaga åtgärder

till bevarande av boställets och efterträdares bästa antingen medelst

begäran hos överexekutor, att vad den försumlige eftersatt må genom

överexekutors ämbetsåtgärd varda för lega på den försumliges bekostnad

verkställt, eller, där fråga är om ekonomisk besiktning, genom beredande av

erforderlig säkerhet hos honom för husrötebeloppet. Skulle vad domkapitlet

såsom boställshavare blivit ålagt ej fullgöras, äger pastoratet eller efterträdande

boställshavare hos överexekutor påkalla verkställighet.

57 §.

Instrument över ekonomiska besiktningar och syner samt andra bostället

rörande handlingar skola, jämte förteckning å desamma, av boställshavare

eller arrendator väl vårdas och förvaras, vid besiktningar och syner tillhandahållas

samt vid avträdandet till efterträdaren överlämnas.

V KAP.

Allmänna bestämmelser och övergångsstadganden.

59 §.

Utan hinder av beslut, som meddelats i fråga om vilka hus skola finnas å

prästgård, må synerätt, på grund av sedermera inträffade förändrade förhål

landen, i detta avseende annorlunda förordna.

64 §.

1. När lönereglering —--—--------sådan.

2. Skall prästgård----—-------anläggas.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Synerätten meddele---------— — pastoratet.

3. I fråga om boställe — -------gällande stadgande^

4. Därest enligt lönereglering —---:--bestämmelser.

67 §.

Har beträffande stad, som är delad i flera pastorat, Konungen meddelat

förordnande, varom i 27 § 1 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning

sägs, skall vad i denna boställsordning stadgas om pastorat i tilllämpliga

delar gälla om staden i dess helhet eller den del därav, där utgifterna

till prästerskapet utgöras samfällt.

I fall, som nu nämnts, skall vad i 35, 41 och 56 §§ denna boställsordning

stadgas om kyrkostämma gälla om kyrkofullmäktige, där sådana finnas.

Denna lag träder i kraft den------—--dock med den

inskränkning, som må föranledas av bestämmelserna i dessförinnan upprättade

arrendekontrakt. Där i sådant arrendekontrakt viss fråga hänvisats

till beslut av synerätt eller ekonomisk besiktning, skall i stället gälla beslut

av den myndighet, som enligt föreskrift i denna lag har att pröva fråga av

motsvarande beskaffenhet.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

77

Protokoll, hållet i Kungl. Ma/}ds lagråd den 8 april 1925.

Närvarande:

justitierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Christiansson,

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 27 februari

1925, hade Kungl. Majt förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag

till lag om vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910

(nr 141 s. 42).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av kammarrådet friherre Casten von Offer.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess

särskilda ledamöter.

20 §.

Jiistitierådet Svedelius:

Den nuvarande anordningen, enligt vilken det ankommer på synerätt att

bestämma, vilka och hurudana hus böra finnas å löneboställe, medan arrendeuppskattningen

och utarrenderingen verkställas av andra myndigheter,

har otvivelaktigt visat sig medföra väsentliga nackdelar. Vid utarrenderingen

kan omfånget av arrendatorns nybyggnadsskyldighet icke alltid med säkerhet

bedömas, och i brist på föreskrifter om samverkan å området är synerätten

vid sin prövning ofta nog i saknad av erforderlig kännedom om betingelserna

för boställets utarrendering. Resultatet härav har, såsom erfarenheten

givit vid handen, icke sällan blivit, å ena sidan, lägre arrenden än

som eljest kunnat skäligen påräknas och, å andra sidan, föreskrifter om

nybyggnad till omfattning och kostnad, som icke stått i rimligt förhållande

till boställets storlek och avkastningsförmåga. Genom att, på sätt det remitterade

förslaget innebär, låta frågan om boställets bebyggande ingå som ett

led i själva arrendeuppskattningen och arrendebedömningen skulle tydligen

ovan anmärkta olägenheter, som vidlåda det nuvarande systemet, kunna und
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

vikas. Förslaget härutinnan torde därför vara att förorda. I ett avseendo

synes emellertid förslagets vidare utformning i denna del giva anledning

till erinran, nämligen i fråga om överflyttandet av själva bestämmanderätten

rörande boställets bebyggande till de myndigheter, som skulle omhänderhava

utarrenderingen, d. v. s. länsstyrelsen i samråd med domkapitlet

eller eventuellt kammarkollegium. Frågan om iöneboställes bebyggande,

vilken i sig inbegriper sådana frågor som om platsen för samt storleken,

inredningen och den övriga beskaffenheten av erforderliga nya hus,

kräver uppenbarligen för ett riktigt bedömande en ingående kännedom om

de lokala förhållandena, vilken kännedom åtminstone i flertalet fall näppeligen

utan besiktning å stället kan i tillbörlig mån förvärvas. Såtillvida erbjuder

den nuvarande anordningen en fördel, som den bestämmande myndigheten

fattar sitt beslut vid eller efter eu av myndigheten själv å bostället

förrättad syn. Denna fördel skulle genom förslagets antagande försvinna.

Den utarrenderande myndighetens beslut om boställets bebyggande skulle

icke grundas å myndighetens egen iakttagelse, utan fattas på grundvalen

av ett av annan myndighet — boställsnämnden — efter besiktning å bostället

upprättat förslag. Klart är, att vid sådant förhållande ofta nog det

faktiska avgörandet i fråga om bebyggandet, åtminstone såvitt angår detaljerna,

komme att ligga hos nämnden, medan den utarrenderande myndighetens

befattning bleve inskränkt till en mera formell prövning av det

föreliggande förslaget. Under förutsättning att boställsnämnden erhåller

för ändamålet fullt lämplig sammansättning samt med hänsyn till de fördelar,

förslaget i denna del i övrigt innebär, därvid särskilt må beaktas, att

omtormälda nämnd jämväl skulle verkställa arrendeuppskattningen, synes

emellertid den föreslagna anordningen böra godtagas.

Justitieråd en Svedelius och Christiansson:

I fråga om innehållet i förevarande paragraf synes anmärkningsvärt, att

däri icke angives, vilken den utarrenderande myndigheten är, utan härutinnan

allenast hänvisas till arrendeförordningen. Rätten att bestämma över

Iöneboställes bebyggande är emellertid för ifrågavarande lagstiftning av den

grundväsentliga betydelse, att det principiellt riktiga synes vara att, såsom

också för närvarande är fallet, i boställsordningen fastställes, vilken myndighet

denna rätt tillkommer. Endast om det ur lämplighetssynpunkt kan

anses vara av särskild vikt, att denna fråga åtminstone tillsvidare får bero

på avgörande i administrativ ordning, synes ett dylikt fastställande i lag

kunna underlåtas.

Justitieråden Svedelius och Högstedt:

Då såsom exempel på fall, när ett löneboställe kan anses böra utarrenderas

obebyggt, här upptagits, att bostället icke är avsett för jordbruk, synes

detta kunna giva ett sken av att sistberörda förhållande i och för sig vore

opaginerad Kontrollera mot PDF

7<>

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

av beskaffenhet att böra föranleda en dylik åtgärd. Så torde emellertid icke

vara fallet, Exempelvis liirer ett område, avsett till och begagnat som kvarnplats,

i regel kunna med större fördel utarrenderas bebyggt än obebyggt.

Den nuvarande avfattningen av förevarande lagrum bar givit anledning

till den ur ekonomisk synpunkt i hög grad olämpliga uppfattningen, att även

icke för jordbruk avsedda löneboställen under alla förhållanden borde bebyggas,

om också ej med »laga bus» så åtminstone med »bus av särskild beskaffenhet».

Förslaget synes nu gå för långt i motsatt riktning. Det ifrågavarande

exemplet synes lämpligen böra uteslutas; de otvivelaktigt talrika fall, då för

jordbruk icke avsedda löneboställen eller delar därav böra utarrenderas

obebyggda, inbegripas i alla händelser under den här meddelade allmänna

föreskriften i ämnet.

Lagrådet:

Slutorden i paragrafen »efter förslag, som uppgöres i sammanhang med

arrendeuppskattningen» hänföra sig till det vanligast förekommande fallet,

eller att fråga om boställes bebyggande föreligger till bedömande i sammanhang

med utarrenderingen. På framställning av arrendatorn eller med

hans begivande kan emellertid sådan fråga uppstå även under löpande

arrendeperiod, då således någon arrendeuppskattning icke ifrågakommer.

Nämnda slutord kunna följaktligen icke, åtminstone icke utan omredigering,

bibehållas. Vill man icke helt utesluta desamma — vilket med hänsyn till

den i paragrafen förekommande hänvisningen till arrendeförordningen väl

låter sig göra — kunde de förslagsvis ersättas med orden »efter behörigt

förslag», vilka ord i så fall borde inskjutas framför orden »bestämmas av

den utarrenderande myndigheten».

26 §.

Justitieråden Svedelius, Christiansson och Nögstedt:

Enligt vad av departementschefens uttalande framgår, har denna paragraf

erhållit sin nu föreslagna avfattning i syfte att kunna anpassas till ett blivande

stadgande i den ecklesiastika arrendeförordningen, vilket först längre

fram komme att till sin innebörd fixeras; paragrafen har fördenskull fått en

formulering, som skulle göra densamma tillämplig på skilda förfaranden.

Det är då naturligt, att paragrafens avfattning måst bliva helt allmän och

abstrakt samt att därav föga ledning står att vinna för bedömande, huru de

tilltänkta anordningarna skulle te sig i verkligheten och huru de kunde

komma att verka. Därest man redan nu velat definitivt bestämma sig för

endera av de utvägar, som stå till buds — nybyggnadsskyldighetens uppskattande

till visst årsbelopp i penningar i enlighet med de sakkunnigas

förslag eller en totaluppskattning därav för arrendeperioden i varje särskilt

fall, i huvudsaklig överstämmelse med vad som tillämpas vid utarrendering

av kronans jordbruksdomäner — hade säkerligen även åt förevarande stad
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition Nr. 222.

gande i boställsordningen givits en annan lydelse av mera konkret innebörd

och bättre lämpad att lämna ledning för en riktig uppfattning av hithörande

regler, vilka, huru de än avfattas, torde erbjuda vissa svårigheter vid tilllämpningen

och hittills ofta visat sig giva anledning till missförstånd. Att

av paragrafens allmänt hållna bestämmelser om nybyggnadsskyldighetens

uppskattande i penningar och om gottgörelse ur boställets avkastning för

den beräknade kostnaden draga några slutsatser rörande förfarandet synes ej

gärna låta sig göra, och sådant torde väl heller knappast varit därmed avsett.

Något hinder att redan på nuvarande stadium närmare fixera tillvägagångssättet

i denna del torde emellertid knappast föreligga. Det synes nämligen

ej vara avsett, att genom blivande närmare bestämmelser skulle lämnas

öppet för vederbörande myndigheter att i skilda fall förfara på olika sätt,

med tillämpning således av den ena eller den andra metoden allt efter förefallande

omständigheter. Såsom av departementschefen framhållits, hava de

olika metoderna vardera sina fördelar och olägenheter. Då ett förfarande

utan utsatt årsberäkning bättre ansluter sig till verkligheten och det i varje

särskilt fall föreliggande behovet, ligger det närmast till hands att giva ett

dylikt förfarande företrädet. Det torde dock i allt fall av praktiska skäl vara

tillrådligt att bibehålla den nuvarande anordningen med årsbelopp. Därmed

skulle tillika bevaras den väsentliga fördel, som uppsamlande av ett kapital

för framtida nybyggnadsbehov otvivelaktigt innebär. Bestämmer man sig för

att anordna nybyggnadsskyldigheten enligt sist angivna metod, synes åt förevarande

paragraf lämpligen kunna givas en avfattning i huvudsaklig överensstämmelse

med de sakkunnigas förslag.

Anses emellertid en så allmänt hållen formulering av förevarande stadgande

böra föredragas, att man icke nu binder sig vid systemet med årsberäkning,

synes dock ett förtydligande av 1 mom. i det remitterade förslaget

vara erforderligt. Då här talas om att arrendator icke för den beräknade

nybyggnadskostnaden bekommer full gottgörelse ur boställets avkastning,

syftas givetvis icke på den avkastning, bostället lämnar arrendatorn,

även om en dylik missuppfattning icke skulle kunna anses helt utesluten.

Uttrycket »boställets avkastning» lärer i detta sammanhang i första hand

avse det belopp, som utarrenderingen av bostället beräknats kunna inbringa,

därest någon ny byggnadsskyldighet för arrendatorn icke komme i fråga.

Innebörden av uttrycket torde dock ej vara fullt uttömd härmed. Om för

bostället finnes en genom tidigare inbetalning av årsbelopp besparad avkastning,

lära även sålunda tillgängliga medel, vilka sparats just för att komma

till användning vid bestridande av framtida ^byggnadskostnad, vara här

avsedda. Till tydliggörande av den nu angivna innebörden av omförmälda

uttryck förordas en omredigering av stadgandet.

Regeringsrådet Palmgren förklarade sig instämma i det av lagrådets övriga

ledamöter uttalade förordandet av ett förtydligande av ifrågavarande stadgande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

K magi. Maj:ts proposition Nr 222.

K!

Lagrådet:

Det i 2 mom. förekommande uttrycket att arrendatorn haft att utföra nybyggnad,

som icke blivit i arrendekontraktet särskilt angiven, lärer vara

avsett att inbegripa dels det fall att föreskrift om nybyggnad meddelats till

ersättande av skyldighetshus, som under arrendeperioden utsynats, dels ock

det fall att arrendatorn utverkat sig antingen tillstånd att få såsom skyldighetshus

uppföra viss byggnad eller godkännande såsom dylikt hus av en

byggnad, som redan blivit av honom på eget initiativ uppförd. Eu omredigering

av stadgandet synes önskvärd, varigenom kunde komma till bättre

uttryck, att förutsättningen för stadgandets tillämplighet naturligtvis är, att

den avsedda nybyggnaden verkligen kommit till utförande och i vederbörlig

ordning insynats. Förslagsvis kunde begynnelseorden i paragrafen erhålla

följande ändrade lydelse: »Har arrendatorn utfört nybyggnad, som utan att

vara i arrendekontraktet särskilt angiven blivit såsom skyldighetshus insynad».

32 §.

Justitieråden Svedélius, Christiansson och Högstedt:

Enligt denna paragraf skall boställsnämnden bestå av tre i lantbruks- och

därmed sammanhängande affärsförhållanden kunniga män, av vilka ordföranden

jämte ersättare skall för viss tid förordnas av Konungen och de

båda bisittarna likaledes jämte ersättare för viss tid utses i den ordning,

Konungen föreskriver. Av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet

framgår, att för ordförandena, till vilka man i regel tänkt sig kunna

anlita kronans domänintendenter, därest ej särskilda ecklesiastika befattningar

av motsvarande beskaffenhet inrättas, en distriktsindelning är påtänkt

med i huvudsak länet såsom indelningsgrund. För den ene bisittaren har

departementschefen avsett, att tingslaget resp. stad, som anses böra bilda

eget distrikt, skulle i regel utgöra nämndsdistrikt. Denne bisittare skulle

i så fall utses av häradsrätten resp. magistraten. Den andre bisittaren borde

enligt departementschefens åsikt utses av domkapitlet. Mot den sålunda

ifrågasatta anordningen lärer intet vara att erinra; om dessa grunder vinna

tillämpning, synes kunna påräknas, att boställsnämnden erhölle nödig

kvalifikation för de viktiga uppgifter, som skulle åt densamma anförtros.

I de sakkunnigas förslag finnes i förevarande paragraf intagen bestämmelse,

huru de två bisittarna i nämnden skulle utses. Såsom av vad ovan

anförts framgår, har denna föreskrift uteslutits i det remitterade förslaget.

Departementschefen har motiverat denna åtgärd därmed, att bestämmelsen

icke syntes med nödvändighet höra hemma i boställsordningen med dess

karaktär av lag. Å andra sidan vore det förenat med stora fördelar, att

bestämmelsen icke inrymdes där. Under tidernas lopp kunde nämligen

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 181 käft. (Nr 222.) 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

vunnen erfarenhet tilläventyrs komma att ådagalägga önskvärdheten att ändring

vidtoges i avseende å sättet för valet av ifrågavarande nämndsledamöter,

och det skulle då vara förmånligt att kunna genomföra en ändring härutinnan

utan att nödgas anlita de tunga former, som vore förknippade med

en lagändring.

Med de betydelsefulla uppgifter, som skulle åligga boställsnämnden, därvid

särskilt är att beakta, att nämnden vid fullgörandet av vissa funktioner

komme att utöva en dömande myndighet — nämnden skulle ju t. ex. efterträda

de nuvarande synerätterna såsom förrättare av av- och tillträdessyn å

löneboställen — synes det knappast förenligt att låta frågan om sättet för

utseende av bisittarna uteslutande bero av administrativa föreskrifter. Eu

bestämmelse om de korporationer, som regelmässigt skulle hava att utse

dessa bisittare, synes tvärtom hava sin naturliga plats i själva lagen. Inrymmes

åt Konungen befogenhet att, där särskilda skäl därtill föranleda,

meddela från huvudregeln avvikande bestämmelser liksom att förordna om

boställsnämndens tjänstgöringsområde, synes vederbörligen sörjt för, att

möjligheten att anpassa organisationen efter växlande förhållanden i olika

trakter kan tillgodoses. Den omständigheten att, därest ändring i själva

grundregeln framdeles komme att visa sig behövlig, eu sådan ändring med

mindre omgång skulle låta sig genomföra, om åt samma regel icke nu gives

karaktären av lag, synes icke i förevarande avseende böra tillmätas någon

avgörande betydelse. Det hemställes därför, att lagrummet måtte i nu angiven

riktning omarbetas.

37 §.

Lagrådet:

Föreskriften i senare delen av stycket f) att, då hus å löneboställe utsynats,

det åligger boställsnämnden att upprätta förslag rörande platsen för

det nya huset ävensom rörande storleken, inredningen och den övriga beskaffenheten

därav in. m. har tydligen en annan karaktär än de bestämmanden

av nämnden i olika hänseenden, varom paragrafen i övrigt handlar.

Omförmälda förslag upprättas endast för att tjäna den utarrenderande

myndigheten till ledning, då denna myndighet, som har avgöranderätten,

skall besluta i frågan om uppförande av nytt hus i det utsynades ställe.

Det bör följaktligen av lätt insedda skäl icke kunna ifrågakomma, att

nämndens beslut rörande förslaget skulle kunna överklagas i den ordning,

som eljest vid missnöje mot ekonomisk besiktning står vederbörande till

buds (jfr stycket k) samt 50 §). Till förebyggande av tvekan härutinnan

synes lämpligt, att bestämmelsen i fråga efter härav påkallad omredigering

överflyttas till 2 mom. i förevarande paragraf eller ock sådan ändring vidtages

i 1 mom. k), att rätt till talan mot omförmälda av nämnden upprättade

förslag uteslutes.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 222.

43 §.

83

Lagrådet:

Då den i 45 § lämnade föreskriften, att de i 34 § för ekonomisk besiktning

givna bestämmelserna skola i tillämpliga delar gälla i avseende å avoch

tillträdessyn å löneboställe, bland annat innebär, att dylik syn skall

hållas å tjänlig årstid, lärer det i 43 § i samma avseende meddelade stadgandet

böra såsom överflödigt utgå.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kung!. May.ts proposition Nr 222.

Departe
mentschefen.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet A Stockholms slott den 17

april 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Olsson,

lagrådets den 8 april 1925 avgivna utlåtande över det genom Kungl. Maj:ts

beslut den 27 februari 1925 till lagrådet remitterade förslaget till lag om

vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (nr 141

s. 42).

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anför departementschefen:

Emot innehållet i 20 § har av två av lagrådets ledamöter anmärkts, att

däri icke angåves vilken den utarrenderande myndigheten vore. Rätten att

bestämma över löneboställes bebyggande vore emellertid för ifrågavarande

lagstiftning av den grundväsentliga betydelse, att det principiellt riktigaste

syntes vara att, såsom också för närvarande vore fallet, i boställsordningen

fastställdes vilken myndighet denna rätt tillkomme. Endast om det ur lämplighetssynpunkt

kunde anses vara av särskild vikt att denna rätt åtminstone

tillsvidare finge bero på avgörande i administrativ ordning, syntes ett dylikt

fastställande i lag kunna underlåtas.

För närvarande finnes icke vare sig i boställsordningen eller i annan lag

föreskrivet vilken myndighet, som skall omhänderhava förvaltningen av de

ecklesiastika boställena. Det synes ej heller lämpa sig att i lag bestämma

härom, allra minst då lagstiftningen, såsom fallet är med den ecklesiastika

boställsordningen, förutsätter medverkan av kyrkomöte, som normalt

sammanträder med långa mellanrum. Att 1910 års ecklesiastika

boställsordning föreskriver vilken myndighet äger bestämma huru ecklesiastikt

löneboställe skall vara bebyggt har uppenbarligen sin förklaring däri,

att man — på sätt förut i annat sammanhang berörts — oansett den genom

samma års ecklesiastika lönelagstiftning vidtagna förändringen av de s. k.

lönebostäilena från boställsjord till arrendeegendom velat bibehålla åtskilligt

av de för egendomen i dess gamla egenskap gällande bestämmelserna av

mera offentligt-rättslig art, bland annat stadgandena om dess bebyggande

enligt föreskrifter, som meddelades av synerätt.

Såsom framgår av motiven till den föreslagna reformen rörande det ecklesiastika

arrendeväsendet har det ansetts som en av de viktigaste förutsättningarna

för ett gott arrenderesultat, att bestämmandet över löneboställes

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222. 85

bebyggande anförtros åt samma myndighet, som verkställer utarrenderingen,

eller med andra ord att den myndighet, som liar detta senare förvaltningsbestyr

om hand, även skall reglera boställes bebyggande. Intagandet i boställsordningen

av den av bemälda ledamöter angivna bestämmelsen skulle alltså

— under förutsättning att nämnda samband är avsett att uppehållas — innebära

ett avgörande av frågan vilken myndighet skall omhänderhava den

viktiga del av förvaltningen, som avser utarrenderingen. Då ett förslag

härutinnan skulle upprulla den ur många synpunkter svårlösta och i nära

sammanhang med andra aktuella spörsmål stående frågan om den ecklesiastika

jordens förvaltning, har jag ansett mig icke böra med anledning av nu

berörda erinran vidtaga någon ändring i förslaget.

Vad i övrigt anmärkts beträffande 20 § dels av lagrådet dels ock av vissa

bland dess ledamöter har jag ansett böra beaktas på sätt närmare framgår

av det förslag, jag i det följande kommer att uppläsa. Härvid torde

emellertid böra understrykas, att borttagandet, i enlighet med den inom lagrådet

därom framställda erinran, av orden »eller såsom icke avsett för jordbruk»

utgör en allenast redaktionell ändring, föranledd av önskvärdheten att

få bort en formell oegentlighet, och således ej innebär något underkännande

av den regel, som ordens intagande i paragrafen uppenbarligen avsett att

giva uttryck för, nämligen att löneboställe, som ej är avsett för jordbruk,

i regel skall utarrenderas obebyggt, där det ej såsom redan försett med

byggnad eller av annat skäl finnes kunna med större fördel utarrenderas i

bebyggt skick.

Med anledning av det förord, som tre av lagrådets ledamöter, beträffande

26 §, givit åt bibehållandet av den nu tillämpade metoden med årsbelopp,

avsett bland annat att möjliggöra uppsamlande av ett kapital för framtida

11 y b y gg n a d s b e h o v, har jag låtit verkställa en omarbetning av paragrafen,

därvid de av lagrådet gjorda erinringarna beaktats.

Beträffande 32 § hava tre av lagrådets ledamöter anmärkt, att det av mig

förut framlagda förslaget, i olikhet mot de sakkunnigas förslag, icke upptoge

bestämmelser huru de två bisittarna i boställsnämnden skulle utses. En dylik

bestämmelse syntes enligt bemälde ledamöters uppfattning hava sin naturliga

plats i boställsordningen. Inrymdes åt Kung! Maj:t befogenhet att, där

särskilda skäl därtill föranledde, meddela från huvudregeln avvikande bestämmelser

liksom att förordna om nämndens tjänstgöringsområde, syntes

vederbörligen sörjt för att möjligheten att anpassa organisationen efter växlande

förhållanden i olika trakter kunde tillgodoses. På grund härav och

av i övrigt anförda skäl hemställdes, att lagrummet måtte i angiven riktning

omarbetas. Tillika hava omförmälda ledamöter uttalat sin anslutning till

den av mig i mitt föregående anförande uttalade uppfattningen ej mindre

om det område, som i regel skulle utgöra nämndsdistrikt, än även huru

bisittarna skulle utses.

Jag har ansett mig icke böra motsätta mig den sålunda ifrågasatta för
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 222.

ändringen utan låtit i överensstämmelse med det gjorda uttalandet omarbeta

förslaget.

Den av lagrådet i avseende å 37 § gjorda erinringen har jag beaktat på

det sätt, att föreskriften i senare delen av 1 mom. stycket f), att, då hus å

löneboställe utsynats, boställsnämnden skall upprätta förslag rörande platsen

för det nya huset samt rörande storleken därav m. m. jämte kostnadsberäkning,

överflyttats till 2 mom., vilket med anledning härav underkastats viss

omredigering.

Lagrådets beträffande 43 § föreslagna förändring har av mig iakttagits.

Förutom ovan omförmälda förändringar i lagförslaget hava av mig vidtagits

vissa smärre redaktionella jämkningar, bland vilka torde böra framhållas

allenast, att lagens rubrik i anslutning till vanligast förekommande uttryckssätt

ändrats till »lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den

9 december 1910». Då dagen för lagens ikraftträdande, med hänsyn till

att lagen skall föreläggas jämväl årets kyrkomöte, ej lämpligen kan nu angivas,

torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att därom förordna.

Härefter torde jag få övergå till en redogörelse för granskningen av övriga

av de ecklesiastika arrendesakkunniga framlagda, i betänkandet med numren

3), 4) och 5) betecknade förslag, vilka äro av beskaffenhet att böra föreläggas

riksdag och kyrkomöte, nämligen

förslag till lag om tillägg till lagen om reglering av prästerskapets avlöning

den 9 december 1910;

förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond den 9 december

1910; och

förslag till lag om" förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad

å ecklesiastika löneboställen.

Förslag till lag om tillägg till lagen om reglering av prästerskapets

avlöning den 9 december 1910.

Ordnandet av det för arrendefrågans ändamålsenliga lösning viktiga spörsmålet

rörande de s. k. tjänstbarheternas utgörande och ersättande äger —

vilket jag också i det föregående omförmält — det allra närmaste sammanhang

med en annan fråga, som i följd därav tvingar sig fram till samtidig

lösning, nämligen den om beredande åt prästen av behövlig ersättning för

den skjuts i tjänstärenden, han har att bekosta. Vid meddelandet av de

rörande tjänsteskjutsen gällande bestämmelserna, som återfinnas i 11 § 3

mom. löneregleringslagen, har man, såsom förut erinrats, uppenbarligen utgått

från den — för övrigt självklara — förutsättningen, att prästen i regel

icke skulle behöva göra någon pekuniär uppoffring för fullgörandet av sina

ämbetsresor. Emellertid är det ett alltjämt hört klagomål, att de verkliga

kostnaderna för ämbetsskjutsen skulle, trots den med stöd av 13 § arrendeförordningen

i regel betingade låga betalningsgrunden, flerstädes och ofta i

betydlig mån överstiga det ersättningsbelopp, prästen åtnjuter.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

För att bereda sig material för bedömandet av föreliggande fråga hava

de sakkunniga beträffande förhållandena under ett visst år företagit en omfattande

undersökning, för vilken de närmare redogjort å sid. 58 o. f. i betänkandet

och vartill jag torde få hänvisa. Allenast så mycket torde böra

därifrån framhållas, att, oaktat den ofta låga betalningsgrunden, mer än

halva antalet av de präster, som undersökningen omfattat, fått för äinbctsskjutsen

vidkännas en kostnad, överstigande den beviljade skjutsersättningen.

Tages hänsyn jämväl till den å skjutsersättningen belöpande andelen av det

för undersökningsåret utgående dyrtidstillägget (G7 procent), var det nära eu

tredjedel av samtliga präster, för vilka skjutsersättningen jämte dyrtidstillägg

ej var tillräcklig. Tillika torde jag lämpligen böra återgiva följande

av de sakkunniga (sid. 58) rörande undersökningsresultatet gjorda uttalande:

För ett rätt bedömande av nu omförmälda förhållanden måste emellertid

beaktas att, där skjutskostnaden varit ringa, anledningen härtill, i den mån

den ej ligger i den billiga betalningsgrunden, mycket ofta uppgivits hava

varit det trängande behovet för prästen att med hänsyn till sina små inkomster

begränsa sina utgifter så mycket som möjligt, något som medfört,

att prästerna i stor utsträckning vid sina ämbetsresor begagnat sig av cykel,

sparkstötting och dylikt eller ock tillryggalagt vägen — även där den varit

lång — till fots. Stundom har förklaringen legat däri, att prästen på grund

av ålder eller sjuklighet varit urståndsatt att underkasta sig alla de tjänsteresor,

som en yngre eller frisk präst skulle hava företagit.

Genom omförmälda undersökning anse de sakkunniga sig hava visat,

hurusom de skjutsersättningsbelopp, som nu på grund av stadgandet i 11 §

It inom. löneregleringslagen plåga vid löneregleringarnas fastställande tillerkännas

prästerna, ofta vore — även med beaktande att vissa präster jämväl

på annan väg beretts viss gottgörelse för sina utgifter för skjuts — allt för

knappa. Likaså hava de sakkunniga fäst uppmärksamheten på den stora,

till orättvisa ledande ojämnhet, som i detta hänseende förefunnes olika präster

emellan, i det att somliga gjorde besparingar på skjutsersättningen,

medan andra finge för ändamålet vidkännas till storleken växlande tillskott

av egna medel.

Efter en erinran, att det sagda skulle vinna ökad giltighet, därest den av

de sakkunniga föreslagna ändringen beträffande 13 § arrendeförordningen

— nämligen införande av ett uttryckligt angivande, dels att betalningen

skulle erläggas efter ortens pris och dels att förbehållet skulle äga rum allenast

i fall, då tjänstinnehavarens behov krävde, att de prestationer, varom

det rörde sig, erhölles just från bostället i fråga — genomfördes och skjutskostnaden

därigenom ökades, hava de sakkunniga som en ovillkorlig förutsättning

för genomförandet av nyssnämnda ändring angivit, att det tillika

vidtoges erforderlig ändring i gällande bestämmelser om prästerskapets rätt

till gottgörelse för deras utgifter för ämbetsskjuts i syfte att gottgörelsen

närmare motsvarade kostnaden.

Do salt

kunniga.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Yttranden.

o

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

De sakkunniga hava, efter vad de meddelat, till övervägande förehaft

flera olika förslag till lösande av denna svårbedömda och ömtåliga fråga

och slutligen stannat vid den uppfattningen, att den nuvarande anordningen

med fasta skjutsersättningar, som av Kungl. Maj:t bestämmas i sammanhang

med löneregleringens fastställande, borde i huvudsak bibehållas, men

därjämte föreslagit, dels att fastställt belopp skulle kunna av Kungl. Maj:t

ändras under perioden och dels att i lagen ej utsattes något visst maximum

för ersättningsbeloppet. Tillika hava de föreslagit den förändringen, att

skjutsersättningen skulle bekostas med anlitande av de i 19 § löneregleringslagen

omförmälda, till pastoratens förfogande ställda prästlönemedlen.

Stadgandena i den lag, till vilken de sakkunniga avgivit förslag i enlighet

med nu berörda grunder, ansåge de sakkunniga böra komma i tillämpning

successivt på det sätt, att — med den avvikelse, som nedan närmare omförmäles

— stadgandena bleve gällande i avseende dels å varje ny reglerad präst,

vars förra bostadsboställe vore utarrenderat med tillämpning av bestämmelserna

i den föreslagna nya arrendeförordningen, dels ock å varje präst, som

icke genom arrendekontrakt, upprättat enligt 1911 års förordning, hade sig

tillförsäkrade tjänstbarheter från löneboställe. Men därjämte hava de sakkunniga

ansett sig böra föreslå ett undantagsstadgande, enligt vilket Kungl.

Maj.t skulle kunna, när synnerliga skäl prövades föreligga, under löpande

löneregleringsperiod bevilja höjning i ett med tillämpning av nu gällande

bestämmelser fastställt skjutsersättningsbelopp även åt präst, till vilkens förmån

förbehåll om tjänstbarheter enligt 13 § i 1911 års förordning är gjort.

Med hänsyn till att de föreslagna förändrade bestämmelserna angående

prästernas rätt till ersättning för ämbetsskjutsen och om sättet för denna

ersättnings gäldande alltså icke kunde komma i tillämpning samtidigt över

hela riket, hava de sakkunniga ansett bestämmelserna i fråga böra avfattas

i en särskild lag.

Beträffande motiveringen till de sakkunnigas ifrågavarande förslag torde

få hänvisas till betänkandet sid. 61—65 samt 186—191.

flertalet av dem, som yttrat sig i ärendet, hava instämt i vad de sakkunniga

anfört beträffande nödvändigheten av att en förändring av grunderna

för ämbetsskjutsens betalning bleve förbunden med förändrade och

förbättrade grunder för skjutsbidragets utgående. Ofta har härvid betonats

det berättigade i att prästerskapet erhölle full ersättning för de kostnader,

som förorsakades dem till följd av resor i tjänstärenden. Beträffande sättet

för skjutsersättningsfrågans lösning har de sakkunnigas därutinnan avgivna

förslag i allmänhet vunnit anslutning. Vissa myndigheter hava dock framställt

erinringar däremot. Sålunda hava länsstyrelsen i Härnösand samt

domkapitlen i Tppsala och Västerås i första hand förordat frågans ordnande

på det sätt, att prästerna finge uppbära ersättning efter räkning. Om detta

icke läte sig göra, borde enligt förstnämnda domkapitels mening prästen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 222. HD

berättigas att mot erläggande till arrendator!! av den fastställda skjutsersättningen

av denne erhålla samtliga tjänsteskjutsar. Domkapitlet i Karlstad har

betonat nödvändigheten av att skjutsersättningsfrågan fullständigt nyreglerades,

därvid intet annat syntes tillfredsställande än att innehavare av prästerlig

tjänst i likhet med innehavare av andra offentliga ämbeten finge sina verkliga

utlägg för resor honorerade. Domkapitlet i Luleå har förmält sig icke

kunna dela de sakkunnigas förslag om ifrågavarande ändamåls vinnande

genom ett fast resanslag, även om detta gjordes rörligt under löneregleringsperioden.

Det måste anses mest rättvist, att var präst erhölle gottgörclse för

de resor han verkligen gjorde. Onskligast vore, att resersättning till präst

bestämdes att utgå efter viss klass i resereglementet, dock utan rätt till dagtraktamente

och möjligen med begränsning av skjutsersättningen att avse

endast eu häst. Enligt domkapitlets mening vore lämpligast, att resersättningen

utginge ur kyrkofonden. En kontraktsprost har föreslagit, att arrendatorn

skulle för all skjutsning i tjänstärenden tillerkännas ett visst, på förhand

beräknat belopp, som borde utgå direkt ur kyrkofonden. Åtskilliga

präster hava för ordnandet av hela skjutsfrågan upptagit förslaget om småbruk

för prästerskapet, varigenom dessa skulle bliva helt oberoende av arrendatorerna

och kunna ordna skjutsfrågan efter behag. Eu kontraktsprost har

fäst uppmärksamheten på den stora betydelse, automobilerna framdeles torde

kunna få för denna frågas lösning, och i anslutning härtill föreslagit, att

bland de laga hus, som böra finnas å prästgård, även upptoges garage.

Kammarkollegiet, till vilket allmänna svenska prästföreningen härutinnan

anslutit sig, har —- med förmälan att kollegiet till fullo delade de sakkunnigas

mening om det billiga och rättvisa i kravet att prästerna icke skulle

nödgas till någon del själva bestrida kostnaden för nödiga tjänsteresor —

vidare anfört huvudsakligen följande:

Kollegiet hade emellertid icke funnit sig övertygat om att icke någon

slags lösning av denna vanskliga fråga skulle kunna ernås på ett annat och

mindre komplicerat sätt än det de sakkunniga förordat. Hänläggandet till

Kungl. Maj:t av eu så minutiös prövning i varje särskilt fall, som de sakkunnigas

förslag om periodvisa jämkningar i skjutsersättningsbeloppen syntes

förutsätta, måste ställa Kungl. Maj:t inför en ytterst betungande uppgift.

De sakkunniga hade på sid. 187 i betänkandet på ett belysande sätt redogjort

för den mångfald svårbedömda faktorer, som härvid i de särskilda

fallen skulle kräva beaktande. Det läge enligt kollegiets mening i dessa ersättningars

egen natur, att vid deras utmätande icke kunde utövas någon

absolut rättvisa. Man måste därför enligt kollegiets mening nöja sig med

att söka träffa eu anordning, som kunde vara ägnad att så att säga mera

generellt befordra det uppställda syftet att befrämja en riktig avvägning av

här ifrågavarande gottgörelser.

Kollegiet hade ansett en sådan lösning av denna fråga kunna ernås efter

följande grunder:

1) Å alla skjutsbidrag, som hittills beviljats och framdeles komme att

beviljas jämlikt 11 § 3 mom. löneregleringslagen, skulle utgå ett allmänt

procentuellt tillägg, förslagsvis efter 75 procent;

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

2) Ur kyrkofonden ställdes till Kungl. Maj ds förfogande ett särskilt årligt

anslag, förslagsvis 250,000 kronor, som av Kungl. Maj:t fördelades mellan

domkapitlen efter viss här nedan föreslagen grund. Av dessa till domkapitlens

disposition ställda belopp skulle domkapitlet äga tilldela prästerlig

befattningshavare inom stiftet den fyllnad i redan förunnad skjutsersättning,

som domkapitlet efter prövning i varje särskilt fall funne av omständigheterna

påkallad.

Till närmare motivering av detta förslag, vars huvudlinje, enligt vad

kollegiet försport, varit föremål för allvarligt övervägande hos de arrende.

sakkunniga själva, Unge kollegiet anföra följande.

Att den i 11 § 3 mom. löneregleringslagen för skjutsersättningen angivna

maximibegränsning till 250 kronor vore med hänsyn till nuvarande prisförhållanden

för snäv, därom torde icke råda mer än en mening. Det torde

till belysning härav vara tillräckligt att hänvisa till den omständigheten, att

skjutslegan vid landets skjutsstationer syntes hava under tiden 1914—1923

undergått en genomsnittlig ökning av mellan 100 och 200 procent. Med

stor sannolikhet torde kunna antagas, att någon ytterligare nedgång i den

nu till synes stabiliserade prisnivån icke vore att förvänta. Att denna prisfördyring

endast blivit i ringa grad kompenserad genom de dyrtidstillägg,

som utginge å skjutsersättningsbeloppen, torde ligga i öppen dag.

Mot tanken på en allmän procentuell förhöjning av skjutsbidrag, som

beviljats eller komrne att beviljas jämlikt berörda lagrum, inställde sig självmant

den invändningen, att, på sätt av de sakkunnigas utredning (tab. 7

och 8) framginge, redan nuvarande skjutsbidrag, med eller till och med

utan dyrtidstillägg, varit för ett stort antal präster, även sådana som icke

åtnjutit förmånen av skjutsning såsom tjänstbarhet mot lägre betalning,

tillräckliga — i vissa fall mer än tillräckliga. I alla sådana fall skulle alltså

det procentuella tillägget med hela sitt belopp verka som en ren lönetillökning.

Emellertid syntes invändningen i icke ringa mån förlora sitt berättigande

med hänsyn till de omständigheter, för vilka de sakkunniga å sid.

58 i betänkandet redogjort. Att i övrigt regleringen kunde på antydda sätt

medföra en viss ojämnhet vore ju obestridligt, men kollegiet kunde för sin

del — i betraktande av det ringa belopp, varom den »oförtjänta» lönetillökningen

i varje fall högst kunde röra sig — icke tillerkänna förhållandet

någon avgörande betydelse. Tyngre vägde enligt kollegiets mening den påtagligen

stora praktiska fördel för det allmänna förvaltningsintresset, vilken

skulle vara att vinna genom ifrågavarande anordning jämförd med den i de

sakkunnigas förslag upptagna. I löneregleringarna på andra områden mötte

utan all fråga vida större reala ojämnheter, som lämnades obeaktade.

Beviljades de av kollegiet under punkt 1) ifrågasatta, så att säga fasta

procentuella tilläggen, borde givetvis den nu gällande bestämmelsen, att

dyrtidstillägg finge beräknas jämväl å skjutsersättningsbeloppen, utgå.

Det av kollegiet här ovan under punkt 2) ifrågaställda anslaget syntes

lämpligen kunna mellan domkapitlen fördelas i förhållande till antingen totalantalet

ordinarie präster inom varje stift eller summan av redan jämlikt

11 § 3 mom. löneregleringslagen beviljade skjutsersättningar åt präster inom

stiften.

De belopp, som i denna ordning skulle ställas till domkapitlens förfogande,

borde enligt kollegiets mening tjäna det syftet, att — med stöd av

en av domkapitlen förvärvad förstahandskännedom om de särskilda personliga

och andra mer eller mindre tillfälliga förhållanden, vartill hänsyn vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kung1. Maj.ls proposition Nr 222.

<leu fasta skjutsersättningens utmätande av naturliga skäl icke kunnat tagas

— tillgodose sådana berättigade anspråk ä utfyllnad i nämnda ersättningar,

som hos domkapitlen anmäldes, (livetvis borde vid denna a domkapitlen

ankommande prövning särskilt och i första hand beaktas, i vad män en

anslagssökande prästerlig befattningshavare åtnjötc förmånen av särskild

billig betalningsgrund för av boställsarrcndator tillhandahållen skjutsning.

Av de sakkunniga hade föreslagits sådan ändring i den härför gällande

ordningen, att skjutsersättning skulle gäldas med anlitande av de medel,

varmed avlöningen för de ordinarie prästerna bestredes. Enligt kollegiets

mening hade synnerligen vägande skäl anförts för en åtgärd i sådant syfte.

Ett godtagande av det förslag till lösning av skjutsersättningsfrågan, som

kollegiet i det föregående framfört, förutsatte1 emellertid den modifikationen,

att omläggningen av sättet för skjutsersättningens bestridande begränsades

att avse de fasta ersättningsbeloppen d. v. s. dels den i löneregleringsresolutionen

bestämda grundersättningen, dels ock det procentuella dära belöpande

tillägget. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att anslaget för

bestridande av de fyllnadsersättningar, som skulle utanordnas genom domkapitlen,

borde tagas av kyrkofondens medel.

Vad slutligen beträffade kostnaden för den här ovan skisserade anordningen

torde densamma med ledning av de siffror, som anförts å sid. 63 i

betänkandet, kunna beräknas snarare under- än överstiga kostnaden för genomförandet

av de sakkunnigas förslag. Sannolikt skulle pastoratens anpart

av kostnaderna bliva något större i händelse av bifall till detta senare.

I detta sammanhang torde jag få för Kung!. Maj:t anmäla kyrkomötets

skrivelse den 23 november 1920, nr 38, i vad denna angår förslag till

ändrad lydelse av omförmälda 11 § 3 mom. lagen om reglering av prästerskapets

avlöning samt kammarkollegiets däröver den 21 december 1923 avgivna

utlåtande.

Av handlingarna i detta ärende inhämtas, bland annat, följande.

I särskilda hos kyrkomötet väckta motioner hade framlagts förslag om

ändring i, bland annat, prästlöneregleringslagens 11 § 3 mom. i syfte, att

prästerna skulle bekomma ersättning, som bättre än den nu utgående motsvarade

deras utgifter för ämbetsskjutsen.

Kyrkolagsutskottet tillstyrkte, i överensstämmelse med eu av de väckta

motionerna, sådan ändring i sagda moment; att nu föreskrivet maximum för

skjutsersättningen, 250 kronor, skulle bortfalla. Sin hemställan motiverade

utskottet med i huvudsak följande uttalande. När bestämmelsen i sagda

moment hade kommit till stånd, hade prisförhållandena vant väsentligt olika

de sedermera rådande. Någon tanke på en sa våldsam fördyring i dessa hänseenden,

som de senaste åren medfört och som syntes komma att under nu

icke överskådlig tid fortfara, hade då icke förefunnits. Ej heller hade man

någon erfarenhet om verkningarna av den sedan nämnda tid över hela landet

vidtagna stora indragningen av skjutsstationer, vilken föranlett, att skjuts på

de flesta håll måste anskaffas antingen från långt avlägsen skjutsstation med

till följd därav höjt belopp eller ock från privata personer efter godtycklig

taxa. Det då bestämda maximum av 250 kronor i skjutsersättning både för

övrigt redan då varit för lågt. Att man över huvud kunde stanna vid detta

belopp hade sin förklaring däri, att, då prästen dessförinnan hade tillgång

till skjuts antingen med egna hästar eller genom arrendator i arrendekontrakt

Kyrkomötets

skrivelse 93åt

1920.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj. ts proposition Nr 222.

föreskrivna försorg, någon räkning över antalet ämbetsskjutsar och deras

miltal knappast liållits, till följd varav man saknat material för frågans bedömande.

Sedan prästerskapet med tillämpningen av de nya löneregleringsbestämmelserna

fått avstå från sina löneboställen och därigenom satts ur stånd

att betjäna sig med egen skjuts samt hänvisats att för erhållande av sådan

vända sig till vederbörande boställsarrendator eller, om han icke enligt sitt

arrendekontrakt vore skyldig att skjutsa, andra närboende personer, hade det

i regel blivit för prästerskapet omöjligt att, där över huvud taget skjuts kunde

erhållas vid förefallande tjänstebehov, förskaffa sig sådan till det pris för

år av 250 kronor, som i författningen angivits såsom maximum, även om

därtill lades det numera å skjutsersättningen utgående dyrtidstillägget. Därtill

komme, att behovet av skjuts i tjänstärenden i verkligheten visat sig betydligt

överstiga vad som skäligen kunde anses hava legat till grund för bestämmande

av den nämnda siffran.

I sin omförmälda skrivelse bär kyrkomötet anmält, att kyrkomötet för

sm del antagit ett i skrivelsen intaget förslag till lag om ändrad lydelse av

11 § i lagen om reglering av prästerskapets avlöning, däri paragrafens tredje

moment erhållit följande lydelse:

»3- Ersättning för skjuts för resor i tjänstärenden skall, i den man

s*ådant prövas erforderligt, till vederbörande tjänstinnehavare utgå ur kyrkofonden

med belopp, som av Konungen, i enlighet med de i orten rådande

förhållanden, vid löneregleringens fastställande bestämmes».

Den föreslagna lagen innefattade tillika en promulgationsbestämmelse av

innehåll, bland annat, att lagen finge vinna tillämpning utan hinder av bestämmelserna

i förut enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning

fastställd lönereglering.

Kammarkollegiet har allenast hänvisat till de ecklesiastika arrendesakkunnigas

nu ifrågavarande förslag samt kollegiets och övriga vederbörandes

däröver avgivna yttranden.

Som jag förut anfört, är jag fullt ense med såväl de sakkunniga som de

i ärendet hörda myndigheterna därom, att den ifrågasatta och av mig förordade

ändiingen beträffande tjänstbarheternas utgörande och ersättande icke

bör genomföras annat än under den ovillkorliga förutsättningen, att frågan

om prästernas ämbetsskjuts samtidigt löses på ett lämpligt sätt,

Den föreliggande frågan om beredande åt prästerskapet av eu tillfredsställande

ersättning för skjuts i tjänstärenden är tydligen av den natur, att

lösningen maste vara förenad med stora vanskligheter. Detta omdömes

riktighet bestyrkes också av det förhållandet, att många olika förslag till

frågans lösning blivit framlagda.

Vid övervägande av dessa och andra förslag har jag, i likhet med de

sakkunniga, ansett särskild uppmärksamhet böra ägnas åt förslaget att bevilja

prästerna eu efter räkning utgående resersättning. Liksom de sakkunniga

har jag emellertid kommit till den uppfattningen att frågans lösning

ej lämpligen kan vinnas pa denna väg. Bland de svårigheter, som äro

förenade med en efter sådana grunder beräknad ersättning, äro att nämna

dels \ anskligheten att bestämma vilka resor äro av beskaffenhet att böra

hänföras tdl tjänsteresor och dels det synnerliga besvär, som föranledes

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

av reseräkningarnas granskning. Därtill kommer, att betalning efter räkning

skulle delvis innebära dubbelbetalning i sådana fall, där, på sätt

förut berörts, redan i lönebeloppet ligger någon gottgörelse för reskostnad.

Beträffande den å prästerligt håll livligt omfattade tanken att genom

upplåtande åt prästerskapet av småbruk underlätta möjligheten för

dem att förskaffa sig bland annat erforderlig skjuts, hava de av de sakkunniga

däremot anförda skälen (sid. 132 o. f. i betänkandet) synts mig

övertygande. Jag har även låtit undersöka, huruvida något praktiskt och

ekonomiskt utförbart uppslag till skjuts frågans lösning kunde erhållas från

den även av de sakkunniga gjorda hänvisningen till automobilerna, men trott

mig finna, att något allmängiltigt ordnande på tillfredsställande sätt av föreliggande

angelägenhet icke torde vara möjligt att på den vägen åstadkomma.

De förslag i ämnet, som framställts av de sakkunniga och av kammarkollegiet,

synas mig vara de, som äro bäst ägnade att avhjälpa de nuvarande

bristerna i omförmälda hänseende. I valet mellan dem har jag tvekat.

Mot de sakkunnigas förslag talar företrädesvis, att dess genomförande är

förenat med allt för mycken omgång, särskilt som de av dem förordade

bestämmelsernas tillämpning skulle förbehållas Kungl. Maj:t. Denna uppgift

skulle bliva betungande framför allt under de närmaste åren, då det

torde få förväntas, att de nya resanslagens fastställande skulle ifrågakomma

för ett synnerligen stort antal präster. Kollegiets förslag åter synes ej fullt

tillfredsställande däri, att det tager för liten hänsyn till de olika befattningshavarnas

särskilda behov och skulle medföra förhöjning i skjutsanslaget i

många fall, där sådan är obehövlig. Detta senare skulle isynnerhet bliva

förhållandet i avseende å en stor del tjänstinnehavare, vilka nu äro i åtnjutande

av billig betalningsgrund för skjutsar och andra tjänstbarheter,

som på grund av arrendekontrakt rörande löneboställe blivit till deras förmån

betingade.

Såväl de sakkunnigas som kammarkollegiets förslag torde kunna förenklas

eller eljest modifieras. Med beaktande av de möjligheter, som härutinnan

erbjuda sig, har jag kommit till den uppfattningen, att det av kollegiet

framlagda förslaget, erforderligt modifierat, bör kunna innebära en tillfredsställande

lösning, som kan genomföras utan nämnvärd omgång.

Jag anser sålunda, att frågan om beredande av kostnadsfri ämbetsskjuts

åt prästerna bör lösas på det sätt, att prästerna under nedan angivna förutsättning

erhålla ett fast resanslag, som motsvarar den med tillämpning av

11 § 3 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning utgående skjutsersättningen

med skälig procentuell förhöjning, samt att prästerna därutöver

må kunna, #efter särskild prövning, för vart särskilt år i händelse av behov

bekomma ett tillfälligt resanslag såsom fyllnad i det fasta anslaget.

Av det sagda följer, att jag ej kan ansluta mig till det i kyrkomötets

nyssnämnda skrivelse framlagda förslaget. Praktiskt sett vinnes emellertid

det i skrivelsen avsedda ändamålet genom mitt förslag till skjutsfrågans lösning.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Såsom av det föregående framgår, hava de sakkunniga ansett, att det av dem

ifrågasatta, förhöjda resanslaget skulle tillgodokomma allenast nyreglerad präst,

som icke genom arrendekontrakt, upprättat enligt 1911 års förordning, har

sig tillförsäkrade tjänstbarheter från löneboställe, men endast undantagsvis

och efter prövning i varje särskilt fall präst, till vilkens förmån dylikt förbehåll

gjorts. Kammarkollegiets förslag åter är avsett att vinna tillämpning

på samtliga präster och således även på sådana, som på grund av den i

arrendekontraktet betingade billiga betalningsgrunden för tjänstbarheterna

äro i åtnjutande av en större eller mindre, i penningar uppskattningsbar

förmån utöver den reglerade lönen.

Efter min uppfattning hava de sakkunniga anfört vägande skäl för det

av dem avgivna förslaget beträffande tillämpningen av bestämmelserna om

den förhöjda resersättningen. De hava härutinnan (sid. 63 och 64) anfört

huvudsakligen följande:

De av de sakkunniga föreslagna förändrade bestämmelserna angående

prästernas rätt till ersättning för ämbetsskjutsen och om sättet för denna

ersättnings gäldande kunna givetvis icke komma i tillämpning omedelbart

eller samtidigt över hela riket. Då denna förändring har det allra närmaste

sammanhang med den föreslagna ändringen i arrendeförordningens 13 §,

kan den förra förändringen ej genomföras beträffande andra präster än sådana,

vilkas förra bostadsboställe blivit utarrenderat med tillämpning av de

nya bestämmelserna. De skulle i följd härav komma att gälla beträffande

prästerna i pastorat, som regleras efter ikraftträdandet av den nya arrendeförordningen,

samt beträffande övriga präster så snart det boställe, från

vilket de på grund av äldre arrendekontrakt åtnjuta tjänstbarheter, blir på

nytt utarrenderat med tillämpning av den nya arrendeförordningen. Vidare

torde de nya bestämmelserna angående skjutsen böra gälla sådana präster

i redan nyreglerade pastorat, som icke genom arrendekontrakt, upprättade

enligt 1911 års arrendeförordning, hava sig tillförsäkrade några tjänstbarheter

från löneboställe. Det skulle för de till denna grupp hörande prästerna,

vilka redan under den gångna tiden haft en i förevarande hänseende ogynnsammare

ställning än de övriga, innebära en uppenbar orättvisa, om de

icke skulle kunna omedelbart få del av förbättringen.

De sakkunniga hava ansett det böra tagas under övervägande, om icke

även präster, vilka åtnjuta tjänstbarheter på grund av arrendekontrakt, upprättade

enligt 1911 års arrendeförordning, men för vilka den kontraktsenligt

utgående betalningen för ämbetsskjutsen likväl överstiger det skjutsersättningsbelopp,

som uppbäres enligt 11 § 3 mom. löneregleringslagen, borde

i händelse av behov kunna få skjutsersättningen förhöjd. De sakkunniga

hava funnit, att vissa icke oväsentliga betänkligheter framställa sig mot eu

sådan anordning. Främst möter den erinran, att här saknas den förutsättning,

varpå rätten till den högre ersättningen bör vara grundad, nämligen

att bostället skall hava utarrenderats under sådana omständigheter, att arrendet

ej kunnat tyngas ned av en prestationsskyldighet, som blindt bestämd

på grund av stadgandena i arrendeförordningens 13 § i dennas nuvarande

lydelse. Vidare den erinran, att mången sådan prästs behov av ökat bidrag

till ämbetsskjutsens utgörande motväges därav, att han genom den för andra

tjänstbarheter, särskilt mjölken och smöret, bestämda betalningsgrunden åt
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222. 95

njuter eu ekonomisk fördel, som ställer honom gynnsammare än de präster,

vilkas tillgodoseende genom den nu föreslagna förändringen närmast avses.

Därtill kommer, att det alltid måste vara svårt att avgöra, om ett förbehåll

angående rätt till tjänstbarheter innebär eu ekonomisk fördel för den berättigade

och hur högt denna må kunna skattas.

Emot nu anförda och andra möjliga betänkligheter kunna dock åberopas

skäl, som icke utan styrka tala för en anordning av nyss berörda slag.

Tyngst väger härvid, att prästen ej bör vara nödsakad att till någon del

själv bestrida kostnaden för de med tjänsten förenade resorna, liksom att

det är ett församlingsintresse av betydelse, att prästen ej för resekostnadens

skull göres benägen att undandraga sig eljest behövliga ämbetsresor.

De sakkunniga hava därför trott sig böra föreslå, att en förhöjning i skjutsanslaget

må kunna under löneregleringsperioden äga runa även i fall, då ett

på nuvarande bestämmelser grundat arrendekontrakt, innefattande förbehåll

om tjänstbarheter, gäller. Härför bör dock givetvis fordras noggrann prövning

i varje särskilt fall; och lärer det även böra krävas, att alldeles särskilt

starka skäl för den ifrågavarande förmånens beviljande äro åberopade och

styrkta. Det ifrågasatta stadgandets egenskap av undantagsstadgande anse

sig därför de sakkunniga böra starkt framhålla.

Till det sålunda anförda, vilket i tillämpliga delar av mig åberopas, torde

jag böra lägga allenast, att det synes mig finnas så mycket mindre anledning

att låta samtliga de präster, till vilkas förmån gjorts förbehåll

rörande tjänstbarheter, komma i åtnjutande av förhöjningen, som den i

arrendekontrakten angivna betalningsgrunden för ämbetsskjutsen ofta synes

vara avpassad efter skjutsersättningens storlek, därvid det mångenstädes

ordnats så, att tjänstinnehavaren skulle mot avstående till arrendator!! av

den bestämda skjutsersättningen bekomma all erforderlig ämbetsskjuts.

Därigenom att de föreslagna förändrade bestämmelserna angående prästernas

rätt till ersättning för ämbetsskjutsen och om sättet för denna ersättnings

gäldande skulle vinna tillämpning först successivt inom de olika

pastoraten, komme det att inträffa, icke blott att olika präster åtnjöte olika

rättighet i nu berörda hänseende, utan även att olika pastorat härutinnan

hade olika skyldighet, i vilket senare hänseende det stundom kunde hända,

att pastorat med två eller flera präster hade olika skyldigheter i förhållande

till de särskilda prästerna. Ehuru detta förhållande onekligen innebär en

stor olägenhet, så länge det varar, är det dock av övergående beskaffenhet.

Jag anser därför, att berörda förhållande icke bör utgöra hinder för förändringens

genomförande, och detta desto mindre, som revideringen av be

stämmelserna såväl om tjänstbarheterna som om skjutsersättningen är en

fråga, som icke utan stor olägenhet låter sig undanskjuta.

I sakens natur torde ligga, att de präster, som komma i åtnjutande av

förhöjt resanslag enligt de föreslagna nya bestämmelserna, icke böra få därå

åtnjuta dyrtidstillägg. Detta kommer, för den händelse nu förevarande lagförslag

varder antaget, att av mig beaktas vid avgivande av förslag till grunder

för dyrtidstilläggets utgående under tid efter det lagen i fråga trätt i tillämpning.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

I huvudsaklig anslutning till de av kammarkollegiet angivna synpunkterna

och med ledning i övrigt av de sakkunnigas förslag till lag i ämnet

har jag låtit utarbeta nytt förslag till lag av den lydelse, som av det följande

inhämtas.

Jag övergår nu till en redogörelse för innehållet av sistnämnda lagförslag

och för motiven för detsamma, i den mån dessa icke framgå av det förut

sagda.

Rubriken.

Ehuru lagen i fråga är avsedd att efter hand ersätta viss bestämmelse —

11 § 3 mom. — i lagen om reglering av prästerskapets avlöning och av

sådan anledning närmast är att beteckna så som de sakkunniga föreslagit,

anser jag dock lämpligare, att lagen erhåller eu benämning, som lämnar

upplysning om dess innehåll. Jag har på grund härav givit den rubriken

lag om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat.

1 §•

Huvudbestämmelsen i ämnet har intagits i förevarande paragrafs 1 inom.,

som innehåller, att varje tjänstgörande kyrkoherde och komminister, som avses

i löneregleringslagen, skall, i den mån sådant prövas erforderligt, som ersättning

för skjuts för resor i tjänstärenden erhålla ett fast resanslag. Avfattningen

ansluter sig nära till stadgandena i löneregleringslagens 1 § 2

stycket och 11 § 3 mom. Skjutsersättningen har i förslaget upptagits under

benämningen fast resanslag för att närmare angiva dess karaktär.

Till undvikande av den stora omgång, som vore förenad därmed, att bestämmandet

av det nya resanslaget för präster, vilkas löner redan äro reglerade

enligt lagen den 9 december 1910, bleve beroende på ny prövning,

har jag, såsom ovan anförts, ansett mig kunna tillstyrka, att för sålunda

nyreglerade präster det nya resanslaget skall motsvara den enligt löneregleringen

utgående skjutsersättningen med skälig procentuell förhöjning.

Denna förhöjning anser jag böra medgivas till dubbla beloppet, således något

mer än den av kammarkollegiet föreslagna 75 procents förhöjningen. Denna

större förhöjning har synts mig av flera skäl befogad. Enligt de sakkunnigas

utredning (s. 63) skulle kunna beräknas, att prästerna, därest de hade att för

ämbetsskjutsen erlägga betalning efter skjutsens fulla värde, finge i skjutskostnad

tillsammans vidkännas minst dubbla beloppet av de enligt gällande

löneregleringar bestämda skjutsersättningarna (utan dyrtidstillägg beräknat).

Efter vad kammarkollegiet angivit, har skjutslegan vid landets skjutsstationer

sedan tiden för krigsutbrottet undergått eu genomsnittlig ökning av minst

100 procent. Då jag, i olikhet med kollegiet, tänkt mig, att från åtnjutandet

av det nya fasta resanslaget skulle i regel undantagas sådana nyreglerade

präster, vilka genom förbehåll i arrendekontrakt äro i åtnjutande av

en billig betalniugsgrund för ämbetsskjutsen, är risken för den av kollegiet

omförmälda »oförtjänta» lönetillökningen betydligt mindre enligt mitt förslag

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 222. 97

än enligt kollegiets. För löneregleringsperiod, som följer efter den nuvarande,

torde böra i sammanhang med ny lönereglerings fastställande bestämmas särskilt

resanslag. Dettas maximum torde böra uttryckligen angivas till 500

kronor för år eller dubbla beloppet av nuvarande maximum.

Stadganden rörande det nyreglerade präster tillkommande resanslaget har

i överensstämmelse härmed upptagits i paragrafens 2 mom. Ifrågavarande

präster torde icke böra automatiskt inträda i rätten till anslaget utan först

efter att hava blivit förklarade berättigade därtill. Till denna fråga skall

jag strax återkomma.

För kyrkoherde och komminister, för vilka lönereglering enligt lagen om

reglering av prästerskapets avlöning icke blivit fastställd, lärer resanslaget

böra bestämmas i sammanhang med löneregleringen. Föreskrift härom

bär meddelats i 3 mom.

2 §-

Såsom jag redan förut erinrat,- hava de sakkunniga ansett det av dem

föreslagna fasta resanslaget böra bekostas på enahanda sätt, som stadgats i

avseende å den kontanta lönen, d. v. s. med anlitande av de i 19 § löneregleringslagen

omförmälda, till pastoratets förfogande ställda prästlönemedlen,

med rätt för pastoratet att, därest för bestridande av prästerskapets avlöning

jämte skjutsersättningen såsom församlingsavgifter utdebiterats sammanlagt

större belopp, än som motsvarar sex öre för helt eller påbörjat tiotal kronor

av pastoratets hela inkomstbelopp, av kyrkofondens medel erhålla ersättning

för det överskjutande beloppet. För de av de sakkunniga härför anförda

skälen har redogörelse lämnats i det föregående (sid. 44). De i ärendet

hörda myndigheterna synas med undantag av domkapitlet i Luleå biträda

uppfattningen om att prästlönemedlen lämpligen böra anlitas för ändamålet.

Kammarkollegiet har även beträffande den av denna myndighet föreslagna,

till bestämt belopp utgående skjutsersättningen tillstyrkt samma anordning.

Givetvis ligger det en påtaglig konsekvens däri, att, då man genom

förändrade bestämmelser beträffande tjänstbarheterna söker befrämja löneboställenas

fördelaktiga utarrendering och dymedelst öka de för prästerskapets

avlöning till pastoratets disposition ställda medlen, man tillika tager

dessa ökade prästlönemedel i anspråk för bestridande av de reskostnader,

vilka till följd av nyssnämnda förändring beträffande tjänstbarheterna komma

att för ett stort antal präster uppgå till högre belopp än nu. Med hänsyn

härtill och på grund av de skäl i övrigt, de sakkunniga anfört till stöd för

sitt förevarande förslag, biträder jag — efter vad jag redan förut meddelat

—- förslaget därom, att det fasta resanslaget skall utgå av samma medel,

som äro anvisade till prästerskapets avlöning, och i samma ordning som

dessa. Därjämte är jag med kammarkollegiet ense om att den fyllnad i de

fasta anslagen, varom jag i det föregående talat och till vilken jag strax återkommer,

bör tagas av kyrkofondens medel.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 181 käft. (Nr 222.) 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Ktmgl. Maj:ts proposition Nr 222.

Bestämmelse om sättet för bestridandet av det fasta resanslaget i enlighet

med vad nyss sagts har intagits i förevarande 2 §. Avfattningen av paragrafen

ansluter sig till de sakkunnigas motsvarande förslag och överensstämmer

med 4 § lagen angående krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade

pastorat m. fl. den 30 augusti 1918 samt 3 § lagen angående tillfällig löneförbättring

åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat m. fh

den 19 november 1920.

3 §•

Paragrafen innehåller, att kyrkoherde eller komminister, vilkens skäliga

utgifter under visst år för skjuts för resor i tjänstärenden överstiga det till

honom utgående fasta resanslaget, kunna, enligt bestämmelser, som meddelades

av Konungen, som bidrag till dessa utgifters bestridande ur kyrkofonden

erhålla ett tillfälligt resanslag. Därjämte har angivits det maximibelopp,

vartill de tillfälliga resanslagen sammanlagt må uppgå.

Någon ovillkorlig rätt för präst att genom tillfälligt resanslag erhålla fyllnad

i det fasta anslaget är sålunda icke avsedd, utan det bör vara beroende

på prövning i varje särskilt fall såväl huruvida som till vilket belopp fyllnad

må beviljas. Där merkostnaden är obetydlig eller blott tillfällig, synes

fyllnadsbelopp ej vara påkallat. Vidare måste vid det tillfälliga resanslagots

tilldelande uppmärksammas vad redan i det föregående (sid. 42) erinrats om

att, på sätt i riksdagens skrivelse den 1 juni 1910 framhölls, prästens behov

av bidrag till bestridande av kostnaden för ämbetsskjuts blivit delvis beaktat

även genom de bestämmelser, som meddelats i avseende å sättet för beräknandet

av prästernas löner. I detta hänseende har påpekats, hurusom behovet

i fråga kan hava i någon mån tillgodosetts genom det fyllnadsbelopp,

som utgår efter pastoratets areal, eller genom förhöjning i lönen enligt 4 §

löneregleringslagen.

Enär kyrkoherde har att bestrida kostnaden för hos honom anställd ständig

adjunkts ämbetsresor, skall givetvis sagda kostnad, i den mån den ej

blivit kyrkoherden tillgodoräknad genom förhöjning i lönen, inbegripas i de

utgifter, som i paragrafen avses.

Beträffande omförmälda maximibelopp torde få erinras, att kammarkollegiet

förslagsvis angivit en summa av 250,000 kronor som ett lämpligt maximum,

därvid kollegiet emellertid räknade med fasta resanslag till lägre belopp

än de av mig nu förordade. Mod hänsyn till det högre resanslag, som

av mig tillstyrkts, lärer det av kollegiet sålunda angivna beloppet böra nedsättas.

Med utgångspunkt från de sakkunnigas i det föregående berörda

beräkningar angående den ökning i prästerskapets samfällda utgifter för ämbetsskjuts,

som skulle uppstå, därest denna skulle betalas till fulla värdet,

har det synts mig skäligt, att till förfogande för tillfälliga resanslag bör

ställas så mycket, att detta tillsammans med det fasta resanslaget motsvarar

2—3 eller cirka 21/,2 gånger de fastställda skjutsersättningarnas samman
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition Nr 222. 99

lagda belopp. Detta belopp har angivits till ej fullt Va miljon kronor. Då

skjutsersättningarna bliva genom det fasta resanslaget fördubblade, synes

alltså för tillfälliga resanslag behövas ej fullt V-t miljon kronor eller i avrundat

tal 200,000 kronor.

Beloppet i fråga är givetvis beräknat med hänsyn till hela antalet pastorat

i riket. Som de nya bestämmelserna om resanslag endast successivt skola

komma i tillämpning, bör anslaget allenast delvis och i efter hand stigande

mån tagas i anspråk.

Det är av mig avsett, att Kungl. Maj:t skall bestämma icke blott huru

mycket, som under varje särskilt år får tagas i anspråk för ifrågavarande

ändamål, utan även huru det sålunda bestämda beloppet skall fördelas mellan

de särskilda domkapitlen att av dem disponeras för tilldelande av

tillfälliga resanslag av skälig storlek åt präster, som visat sig vara i behov

därav.

Givetvis måste det vara förenat med stora svårigheter att träffa bestämmelser

i nu angivna hänseenden, särskilt så vitt angår de första åren.

Kammarkollegiet har förslagsvis angivit vissa grunder för beloppets fördelning

mellan domkapitlen. Ingendera av dessa grunder synes mig tillfredsställande.

Med tillämpning av dem komme nämligen icke prästerna i de

vidsträckta pastoraten till sin rätt. Det måste antagas, att exempelvis prästerna

i de norrländska stiften tarva icke obetydligt större tillskott till sina

resanslag än prästerna i största delen av landet i övrigt. Jag torde ej nu

behöva närmare angiva de grunder, efter vilka fördelningen bör efter min

tanke äga rum. Allenast så mycket torde jag böra antyda, att vissa uppgifter

rörande den sannolika reskostnaden för de till tillfälligt resanslag

eventuellt berättigade prästerna torde böra införskaffas från domkapitlen,

innan beloppets storlek och dess fördelning mellan domkapitlen bestämmas,

samt att i övrigt erfarenheten från varje år torde få reglera åtgärderna de

följande åren.

Kostnaden för prästernas ämbetsskjuts enligt mitt förslag skulle, under

förutsättning att det kommer i tillämpning över hela riket, uppgå till sammanlagt

ej fullt 1,200,000 kronor, därav ej fullt en miljon kronor i fasta

resanslag. Av detta senare belopp skulle, med tillämpning av den av de

sakkunniga angivna beräkningsgrunden, drygt hälften kunna antagas komma

att stanna på församlingarna och knappt hälften ersättas av kyrkofonden,

vilken därjämte skulle hava att ensam bära de tillfälliga resanslagen av tillhopa

högst- 200,000 kronor.

Tillämpningsbestämmelser.

I det föregående har redogjorts för, hurusom stadgandena i förevarande

lag synas böra komma i tillämpning successivt på det sätt att — med nedannämnda

avvikelse — stadgandena bliva gällande i avseende å varje nyreglerad

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

präst, vars förra bostadsboställe utarrenderats med tillämpning av bestämmelserna

i den blivande nya arrendeförordningen, liksom eljest å varje präst,

som icke genom arrendekontrakt, upprättat enligt 1911 års förordning, har

sig tillförsäkrade tjänstbarheter från löneboställe.

Lika med de sakkunniga anser jag väl, att de präster, som redan ingått

i ny lönereglering, icke skola automatiskt tillträda resanslaget. Konstaterandet

att präst skall komma i åtnjutande av det högre resanslaget och

att till följd därav medel för ändamålet skola utdebiteras inom pastoratet,

synes nämligen ej lämpligen kunna överlämnas till pastoratet och prästen,

helst denna förändring för med sig, att länsstyrelsen skall upphöra med

utanordnande av den förutvarande skjutsersättningen. Förklaringen att lagen

från viss tidpunkt skall vara tillämplig på viss präst bör det därför tillkomma

myndighet att meddela. I olikhet med de sakkunniga anser jag

dock icke behövligt att förbehålla denna befogenhet åt Kungl. Maj:t, utan den

synes lämpligen kunna anförtros åt domkapitlet. Härigenom vinnes uppenbarligen

större snabbhet i förfarandet. Bestämmelse i nu berörda hänseende

torde ej hava sin plats i lagen utan böra meddelas genom särskild föreskrift.

Allenast i det fall bör befogenheten att lämna sådan förklaring som nu sagts

förbehållas Kungl. Maj:t, då synnerliga skäl tala för att viss präst må komma

1 åtnjutande av den förhöjda skjutsersättningen, medan förbehåll enligt

1911 års arrendeförordning ännu är för honom gällande.

I enlighet härmed har i tillämpningsbestämmelserna föreslagits, att lagen

skall träda i kraft den 1 maj 1927 beträffande präst utan sådant förbehåll,

som här är i fråga, och för präster med förbehåll den 1 maj näst efter det

arrendekontrakt, som innefattar sådant förbehåll, upphört att gälla, dock

tidigast den 1 maj 1927, varjämte beträffande sistnämnda kategori tillhörande

präst, som prövas böra komma i åtnjutande av förhöjd skjutsersättning,

medan förbehållet ännu är för honom gällande, föreslagits, att

lagen skall gå i verkställighet den 1 maj näst efter det Konungen för honom

lämnat sådant medgivande, som ovan nämnts. Som förutsättning för

ett dylikt tidigare ikraftträdande har synts höra stadgas, att pastoratet lämnat

sitt medgivande. Detta har ansetts nödigt med hänsyn särskilt därtill,

att förändringen innebär även, att de vanliga prästlönemedlen skola i första

hand vidkännas kostnader för det nya resanslaget.

Vidare lämnas dels promulgationsbestämmelse beträffande präster, som

avses i 1 § 3 mom., dels ock stadgande att bestämmelsen om pastoratets i

2 § angivna ansvarighet för resanslaget skall träda i kraft samtidigt med

att lagen erhåller tillämpning å någon av pastoratets präster.

Ytterligare stadgas, att 11 § 3 mom. löneregleringslagen skall upphöra att

öga tillämpning i den mån den nya lagen träder i kraft.

Att den i 1 § löneregleringslagen gjorda hänvisningen till 11 § samma

lag, i vad angår ersättningen för skjuts i tjänstärenden, skall, i den mån

sistnämnda paragrafs 3 mom. upphör att äga tillämpning, i stället gälla den

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts jn oposition Nr 222. 101

nu föreliggande tilläggslagen, synes vara tydligt utan att särskilt stadgande

därom är behövligt.

Slutligen upptager förslaget bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela

ytterligare erforderliga tillämpningsföreskrifter. Dessa föreskrifter torde i

första hand böra avse vad som är att iakttaga dels för meddelande genom

domkapitlet av ovannämnda förklaring rörande lagens ikraftträdande beträffande

vissa präster och dels för påkallandet av Kungl. Maj:ts beslut med

anledning av prästs önskan att tidigare än som regel föreskrivits komma i

åtnjutande av resanslag enligt de nya bestämmelserna.

I detta sammanhang torde uppmärksamheten böra fästas på möjligheten

att lönereglering, fastställd enligt 1910 års lag, upphör att äga tillämpning

innan arrendekontrakt, som innefattar förbehåll om tjänstbarheter enligt 13

§ i 1911 års arrendeförordning, förlorat sin giltighet. Om i sådant fall lagen

om resanslag icke enligt förberörda undantagsbestämmelse fått på grund

av Kungl. Maj:ts medgivande vinna tillämpning å vederbörande präst, lärer

det tydligen bliva nödvändigt att för honom vid den nya löneregleringens

fastställande bestämma dels skjutsersättning enligt 11 § 3 mom. löneregleringslagen

att utgå så länge arrendekontraktet gäller och dels resanslag

enligt den nya lagen att utgå för tiden efter arrendekontraktets upphörande.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond

den 9 december 1910.

1 mom.

Enligt 2 § i förslaget till lag om resanslag åt vissa präster i nyreglerade

pastorat hava de där ifrågasatta nya resanslagen likställts med prästerskapets

avlöning i fråga om sättet för deras gäldande liksom i fråga om

rättigheten för pastoratet att, när utdebiteringen av församlingsavgifter överskridit

ett visst mått, från kyrkofonden erhålla gottgörelse för det överskjutande

beloppet. Det har synts lämpligt, att i kyrkofondslagen intages

en föreskrift därom, att av kyrkofonden skall utgöras ersättning för församlingsavgifter

enligt stadgandet i nämnda 2 §, vilken föreskrift torde

hava sin rätta plats i förevarande sjätte paragrafs 1 mom. För detta moment

har därför, i enlighet med vad de sakkunniga ifrågasatt, föreslagits

den förändrade lydelse, som framgår av det förslag, jag kommer att

framlägga.

7 mom.

Såsom jag närmare angivit i redogörelsen för förslaget till lag om

resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat, har jag ansett frågan

Departe
mentschefen.

Departementschefen

.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Depai te

mentsehefen.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 222.

om beredande åt präster av en behovet motsvarande ersättning för skjuts

i tjänstärenden lämpligen böra ordnas så, att prästen skall åtnjuta ett fast

resanslag till högre belopp än den nuvarande skjutsersättningen, vilket resanslag

skall utgå av prästlönemedlen, samt att för beredande i förekommande

fall av skälig fyllnad i detta resanslag visst belopp ur kyrkofonden

ställes till Kungl. Majrts förfogande för att fördelas mellan domkapitlen,

som skola hava att därur lämna anslag till präster, som äro därav

i behov.

Nu angivna lösning av skjutsfrågan betingar en ändring i förevarande

moment genom införande av eu bestämmelse därom, att av kyrkofonden

skola utgöras även kostnadsersättningar, som jämlikt den ifrågasatta lagen

om resanslag skola gäldas.

10 mom.

På sätt närmare framgår av det förut anförda, har jag, i likhet med de

sakkunniga, ansett, att vissa befogenheter i avseende å de ecklesiastika löneboställena

(och även prästgårdarna) skulle utövas av en s. k. boställsnämnd,

bestående av ordförande och två ledamöter, utsedda för vissa områden.

Denna boställsnämnd skulle hava, bland annat, att förrätta arrendeuppskattning,

att yttra sig i vissa frågor beträffande arrendeförhållandet samt att

förrätta ekonomisk besiktning och av- och tillträdessyn.

Härom hava bestämmelser intagits i förslaget till lag om ändring i vissa

delar av ecklesiastik boställsordning, och böra, i händelse av bifall härtill,

vid utarbetande av förslag till ny ecklesiastik arrendeförordning de sålunda

ifrågasatta förändrade grunderna för arrendeuppskattningen iakttagas.

Enligt förslaget till boställsordning (54 §) skola ordförande och ledamöter

i boställsnämnd vid där avsedda förrättningar erhålla resekostnads- och traktamentsersättning

efter närmare angivna grunder. Likartade bestämmelser

torde böra gälla även i avseende å arrendeuppskattningar, såsom de sakkunniga

ock föreslagit (37 § i förslaget till ny arrendeförordning). Dessa kostnader

skola enligt förslaget vid löneboställen bestridas antingen medelst boställets

avkastning eller av arrendatorn. För att ordföranden må kunna motsvara

de stora anspråk, som måste ställas på honom, därest ej den föreslagna

reformen skall förlora en del av sin betydelse, måste man kunna

för befattningen förvärva person av framstående duglighet. Sådant torde

ej låta sig göra, om befattningens innehavare nödgas nöja sig med endast

resersättning och dagtraktamente, utan det lärer vara ofrånkomligt att i

första hand avlöna honom med ett fast arvode av skälig storlek. Detta

arvode torde lämpligen böra utgå från kyrkofonden. Härför talar den omständigheten,

att kyrkofonden även för egen del har det allra största intresse

av boställenas vidmakthållande, och att man till detta ändamåls vinnande

ansett nödvändigt att införa anordningen med boställsnämnd. Då

någon fördelning av arvodet mellan de olika boställena knappast låter sig

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts proposition Nr 222. 103

genomföra, synes det vara fullt förenligt med kyrkofondens ändamål att

ansvara för arvodet i fråga. För möjliggörandet härav kräves ändring i

kyrkofondslagen, och detta torde kunna ske genom införande i förevarande

O § av ett nytt moment, det tionde, av den lydelse nedan omförmälda förslag

närmare visar. I detta sammanhang torde jag få meddela, att det av de

sakkunniga i 37 § arrendeförordningen föreslagna arvodet för uppdrag, som

icke föranleder resa, förefaller mig opåkallat.

I sitt betänkande (sid. 193—197) hava de sakkunniga verkställt eu beräkning

av kostnaden för genomförandet av den föreslagna anordningen med

en boställsnämnd av förut angiven beskaffenhet och med avlöning efter

nyssberörda grunder. De hava därvid påpekat, att kostnaden givetvis

ställde sig olika, allt efter som uppdraget som nämndens ordförande förenades

med uppdraget som kronans domänintendent eller icke, men hava

i frågans nuvarande läge ansett sig böra vid kostnadsberäkningarna utgå

från den förutsättningen, att särskilda befattningshavare tillsattes för uppdraget

som ordförande i boställsnämnderna. Vidare hava de ansett lämpligast

att utgå från att länsindelningen borde vara grundläggande för indelningen

i verksamhetsområden för nämndsordförandena.

Vid den av de sakkunniga företagna beräkningen, som angivits vara helt

summarisk, hava de ansett sig böra företaga en jämförelse med kronans

domänintendenters verksamhetsområden och de dem tillerkända arvodena.

Efter vad de sakkunniga förmält sig hava inhämtat, syntes vården om 300

eller möjligen högst 350 jordbruksegendomar kunna läggas på en hand, under

förutsättning att för ändamålet kunde förvärvas skicklig person, som

kunde ägna uppdraget sin fulla arbetskraft. I intet län överstege antalet

prästboställen vad som syntes kunna läggas på en nämndsordföraude att

sköta. Största antalet förekomme i Malmöhus län med 323 boställen, där

efter följde Skaraborgs län med 261 boställen. I regel understege antalet

betydligt en mans arbetsbörda. Det syntes därför, enligt vad de sakkunniga

vidare anfört, kunna ifrågasättas, att vissa nämndsordförande bleve

gemensamma för två eller flera län. I ekonomiskt hänseende syntes det

nämligen vara fördelaktigare med ett färre antal befattningshavare med

större arbetsmängd än med ett större antal befattningshavare med mindre

arbetsmängd, ty fastän arvodet borde minskas med fallande arbetsmängd,

kunde den förra minskningen av naturliga skäl ej ske i samma proportion

som den senare.

Arvodets storlek ansåge de sakkunniga böra lämpas efter arbetets omfattning,

sålunda i stort sett efter antalet egendomar, varmed vederbörande

erhölle befattning. Det syntes böra beräknas så, att nämndsordföranden

skulle hava att själv bestrida sina utgifter för expenser. Till ledning vid

beräkningen av arvodet syntes kurma läggas de till kronans domänintendenter

utgående arvodena, därvid följande arvodesskala kunde uppställas:

Kostnadsberäkning

De sakkunniga
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

arvode 5,500 kronor när boställenas antal vore.............. 301—350

» 5,000 » » » » » 251—300

» -1,500 » » » » » ........’...... 201—250

» 4,000 » » » » » 151—200

» 3,500 > » » » » 101—150

» 3,000 » » » > » 51—100

» 2,500 » » » » » .............. högst 50

Därest varje län bibehölles som ett distrikt i nu förevarande hänseende

''—• därvid dock Västerbottens och Norrbottens län med sina tillhopa 76 boställen

beräknats som ett distrikt, varförutom Stockholms stad med 2 boställen

sammanförts med Stockholms län — skulle arvodena bliva 5,500

kronor i Malmöhus län, 5,000 kronor i Skaraborgs län, 4,500 kronor i Östergötlands

län, 4,000 kronor i Jönköpings, Kristianstads och Älvsborgs län,

3,500 kronor i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar,

Hallands, Värmlands och Västmanlands län, 3,000 kronor i Gotlands, Göteborgs

och Bohus, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands

samt Väster- och Norrbottens län samt 2,500 kronor i Blekinge län

eller tillhopa 81,500 kronor för 23 st. befattningshavare.

Antalet befattningshavare syntes dock möjligen kunna reduceras till 13

stycken sålunda:

Stockholms stad samt Stockholms och Uppsala län

242 bost., arvode

4,500

—

Södermanlands och Örebro län.....

214

»

»

4,500

—

Östergötlands och Kalmar län..............

351

»

»

5,500

—

Jönköpings och Kronobergs län............

295

»

»

5,000

—

Gotlands län .................

101

»

3,000

—

Kristianstads och Blekinge län.............

235

»

4,500

—

Malmöhus län..................

323

■»

»

5,500

—

Hallands samt Göteborgs och Bohus län......

215

»

»

4,500

—

Älvsborgs och Värmlands län..............

307

»

»

5,500

—

Skaraborgs län....................

261

»

»

5,000

—

Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. .

270

>

»

5,000

—

Västernorrlands och Jämtlands län.........

133

>

3,500

—

Västerbottens och Norrbottens län...........

76

*

7>

3,000

59,000

—

Enligt vad jag förut meddelat, har från orten icke gjorts annan erinran

mot de sakkunnigas förslag till distriktsindelning, än att länsstyrelsen i Umeå

framhållit behovet av att för detta län tillsattes en särskild ordförande. I

avseende å såväl Västerbottens som Norrbottens län har därjämte framhållits

lämpligheten av att med hänsyn till de dryga kostnaderna vissa avlägset

belägna boställen undantoges från tillämpningen av de i allmänhet gällande

bestämmelserna rörande utarrendering och tillsyn. Beträffande frågan vilketdera

av de två alternativa förslag till indelning, som de sakkunniga fram
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222. 105

lagt, vore att föredraga, har ej förekommit något uttalande i vidare mån,

än att länsstyrelsen i Jönköping förmält sig anse, att en nämndsordförande

i Jönköpings län komme att få full sysselsättning med de ecklesiastika boställena

därstädes.

Aven den av de sakkunniga framlagda -— som nämnt summariska —

kostnadsberäkningen bar lämnats utan anmärkning från länsstyrelsernas och

domkapitlens sida. Vissa ledamöter av prästerskapet däremot hava givit

uttryck åt den meningen, att ersättningen för nämndsordförandena syntes

vara för lågt beräknad.

Beträffande min egen ställning till frågan om nämndsordförandenas tjänstgöringsområden

har jag redan tidigare uttalat som min mening, att indelningen

i detta hänseende syntes kunna i huvudsak genomföras med länet

som indelningsgrund samt med iakttagande av de modifikationer, som, bland

annat ur kostnadssynpunkt, kunde visa sig lämpliga, särskilt i fråga om de

båda nordligaste länen. Tillika har jag framhållit som behövligt att, innan

ett detaljerat förslag till distriktsindelning framlägges, vederbörande ortsmyndigheters

yttranden däröver inhämtas.

Vid en förhandsvis gjord beräkning av arvodena för ordförandena i boställsnämnderna

torde man alltså kunna utgå från att ordförandenas antal

skulle bliva 24.

Mot den av de sakkunniga föreslagna storleken av arvodena har jag ej

funnit annat att erinra än att det synts mig påkallat att mellan sådana

nämndsordförande, vilkas arbetskraft helt eller till större delen beräknas

bliva tagen i anspråk för uppdraget som nämndsordförande, och .sådana,

beträffande vilka detta icke kan antagas bliva förhållandet, göra en större

skillnad än som följer av den av de sakkunniga tillämpade avlöningsskalan.

Berörda skala kan praktiskt talat sägas innebära, att varje ordförande skulle

åtnjuta ett grundarvode av 2,000 kronor och ett tilläggsarvode av 500 kronor

för varje helt eller påbörjat 50-tal boställen inom tjänstgöringsområdet.

Enligt mitt förmenande bör grundarvodet för de mindre betungade ordförandena

skäligen kunna beräknas till allenast 1,000 kronor. Det synes

mig nämligen kunna tagas för visst, att ordförandens arvode kan bestämmas

väsentligt lägre för det fall, att uppdraget som nämndsordförande kan av

honom utövas som bisyssla, än om det är avsett att taga hans fulla arbetskraft

i anspråk. Tillika bör härvid beaktas, dels att nämndsordföranden skall

vara berättigad att jämte arvodet åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning,

och dels att skyldighet att utöva någon fortgående tillsyn över

boställena icke för närvarande torde böra ifrågasättas. Gränsen mellan de

båda grupperna befattningshavare torde kunna dragas så, att nämndsordförande,

för vilka boställsbeståndet icke uppgår till minst hälften av det

beräknade maximiantalet 350 boställen, således till minst 175, tillföras gruppen

med det lägre grundarvodet.

Departe
mentschefen.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Med tillämpning'' av denna beräkningsgrund skulle sammanlagda arvodesbeloppet

för nämndsordförandena bliva 65,500 kronor, under det att summan

enligt de sakkunnigas beräkning — med den ändring däri, att i stället

för en nämndsordförande för boställena i Västerbottens och Norrbottens län

med arvode av 3,000 kronor skulle bräda två ordförande, en i vartdera länet,

med 2,500 kronors arvode var — uppgår till 83,500 kronor. I båda

fallen är, såsom förut erinrats, någon jämkning tänkbar för det fall, då

uppdraget som nämndsordförande förenas med befattningen som kronans

domänintendent.

De sakkunniga hava (s. 196, not 1) ansett det möjligen böra tagas under

övervägande, om ej ett flertal särskilda ordförande borde tillsättas för boställsnämnderna

i lappmarken mot vissa låga arvoden. Domkapitlet i Luleå har

framhållit, att det inom Luleå stift funnes icke så få boställen, vilkas arrendeavkastning

icke kunde antagas inbringa tillnärmelsevis så stort belopp,

att ens en persons uppresa till bostället kunde därmed gäldas, och har

förty, såsom tidigare meddelats, uttalat som sin mening, att länsstyrelsen

■och domkapitlet borde tillerkännas rätt att för sådana boställen vidtaga individuella

åtgärder. Ett liknande uttalande har länsstyrelsen i Luleå haft

beträffande Norrbottens län. För egen del har jag antytt lämpligheten av

erforderliga modifikationer i avseende å bestämmandet av ordförandenas

tjänstgöringsområden, särskilt då fråga vore om de båda nordligaste länen.

Den särskilda arvodeskostnad, som må bliva förenad med dessa i utsikt

ställda särskilda anordningar beträffande boställen i Luleå stift, och som

måste förutsättas komma att mer än uppvägas av minskade omkostnader

i övrigt, torde icke bliva av någon egentlig betydelse för den gjorda kostnadsberäkningen.

Förslag till lag om förskott ur kyrkofonden till bekostande

av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen.

I det föregående har framhållits, att en av orsakerna till det mindre gynnsamma

resultat, som visat sig vid utarrenderingen av de ecklesiastika löneboställena,

utan tvivel ligger däri, att den arrendatorn åliggande ny byggnadsskyldigheten

ofta är för honom synnerligen betungande, en orsak, som

torde fått sin egentliga betydelse därigenom, att arrendatorn har att förskjuta

byggnadskostnaden och att detta förskott endast småningom återgäldas

honom.

Under framhållande av den föreliggande frågans stora betydelse för boställenas

utarrenderande på ekonomiskt bästa sätt, hava de sakkunniga redogjort

för behovet av en definitiv lösning av frågan och angivit skälet, varför

en sådan lösning borde ske lagstiftningsvis. Efter vad de sakkunniga vidare

anfört, syntes man för tillhandahållande åt arrendatorn av erforderligt byggnadskapital

vara hänvisad till att använda kyrkofondens medel; och syntes

den ifrågasatta byggnadshjälpen böra lämnas arrendatorn i form av bygg
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition Nr 222

nadnförskott och ej, på sätt stundom ifrågasatts, som lån i egentlig mening.

De sakkunnigas i ämnet avgivna förslag fördelas i två särskilda författningar,

nämligen en lag och en kungörelse, den senare avsedd att utfärdas i administrativ

ordning. I lagförslaget hava intagits allenast de konstituerande

bestämmelserna, d. v. s. de, som fordras för att bereda rätt att för ändamålet

använda kyrkofondens medel, och de, som äro avsedda att skapa

säkerhet för förskottets återbekommande, varjämte där införts stadgande om

rätt att för kyrkofonden upptaga lån för beredande av erforderligt kapital

för förskottsverksamhetens uppehållande.

1 min föregående framställning ingår en kort redogörelse för den ställning,

de över sakkunnigbetänkandet hörda myndigheterna m. fl. intagit i

avseende å huvudgrunden i nu förevarande förslag. Därifrån torde allenast

böra erinras, att förslaget i fråga blivit så gott som enhälligt tillstyrkt.

För egen del har jag förklarat mig icke hava något att erinra däremot,

att de ifrågasatta byggnadsförskotten utlämnas ur kyrkofonden och att kyrkofonden

tillförsäkras rätt att ur boställets avkastning, eventuellt det värde,

vartill bostället må bliva förbytt, erhålla gottgörelse för förskottet jämte

ränta.

Jag övergår nu till en närmare redogörelse för detaljerna i förslaget.

1 3 §§■

Beträffande dessa paragrafer hava de sakkunniga anfört huvudsakligen De

följande (sid. 198 o. f.).

Då syftet med den föreslagna anordningen med tillhandahållande åt arrendatorer

av ecklesiastika löneboställen av byggnadsförskott ur kyrkofonden

är att befrämja löneboställenas utarrenderande på ekonomiskt bästa sätt,

måste naturligtvis tillses, att förskottet icke beviljas i annat fall, än att det

sålunda angivna ändamålet förväntas kunna ernås.

Därav följer, att från åtnjutande av byggnadsförskott måste uteslutas arrendatorer

av sådana bostäilen, beträffande vilka arrendekontrakt blivit avslutade,

innan den föreslagna lagen om byggnadsförskott trätt i kraft. Sådana

arrendatorer hava nämligen åtagit sig arrendet med beräkning att

själva få förskottsvis vidkännas byggnadskostnaden med eget eller lånat

kapital och böra sålunda hava tagit i betraktande, att de skulle behöva

längre eller kortare tid gå förlustiga räntan å byggnadskapitalet, i följd varav

arrendeanbudet måste i motsvarande grad hava satts lägre, än om denna

ränteförlust icke ingått i beräkningen.

Förskott ur kyrkofonden i enlighet med de föreslagna bestämmelserna

böra fördenskull utlämnas allenast till arrendatorer å boställen, vilka utarrenderas

efter den föreslagna lagens ikraftträdande, men lärer det vara nödigt

att ytterligare uppställa vissa förutsättningar för rätten att bekomma förskott,

därest ej åtgärdens syfte skall äventyras. Sålunda måste ordnas så,

att förskottsförfarandet ej erhåller tillämplighet för andra arrendatorer än

sådana, vilka vid arrendeanbudets avgivande äro medvetna om att sådant

förskott ställes till deras förfogande — andra arrendatorer måste nämligen

räkna med en ränteförlust och lämpa sina anbud därefter — ej heller i

s»akk un

nipa.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

andra fall, un då arrendeförslaget, vilket ju tjänar arrendespekulanterna till

ledning vid deras bedömande av arrendets godhet, är uppgjort under beräkning

av att byggnadsförskott utgår — i motsatt fall måste nämligen vid

arrendeuppskattningen tagas i beräkning, att arrendator:! kan komma att

förskottera byggnadskostnaden och därå lida ränteförlust, och arrendevärdet

förty i motsvarande grad sänkas.

Det föreslagna förskottsförfarandet bör skäligen icke undautagslöst komma

till användning till förmån för alla boställen, som utarrenderas i enlighet

med bestämmelserna i den nya ecklesiastika arrendeförordningen och beträffande

vilka de nyss angivna förutsättningarna i övrigt föreligga, utan vissa

begränsningar torde härutinnan vara nödiga. Dessa begränsningar sammanhänga

på det närmaste med de förhållanden, vilka föranlett det föreliggande

behovet av byggnadshjälp åt arrendatorerna.

De höga nybyggnadskostnader, vilka i stor utsträckning medfört svårighet

vid utarrenderingen eller förorsakat låga arrendebelopp, äro till stor del

föranledda därav, att ett förutvarande bostadsboställe med inträdandet av

den nya löneregleringen skall förändras till löneboställe. I vissa fall kunna

dessa svårigheter naturligtvis ofta försvinna eller minskas. Annorlunda

ställer det sig i de mycket talrika fall, då å ett boställe jämsides med prästgårdshusen

skola beredas bostads- och eventuellt även andra hus för den

nye arren datorn. Det är i dessa fall, som de stora nybyggnadskostnaderna

med deras ofördelaktiga inverkan på utarrenderingen oftast förekomma. Det

är alltså närmast vid det första bebyggandet enligt det nya lönesystemet av

ett förutvarande bostadsboställe, som ett byggnadsförskott är av behovet

påkallat, och de sakkunniga hava även funnit, att ett förskottssystem bör

inskränkas till att komma i tillämpning endast i fråga om detta första bebyggande.

Beträffande de framdeles framträdande byggnadsbehoven har

man åsyftat att genom de i 18 § arrendeförordningen omförmälda årsbeloppen

vid varje särskilt boställe uppsamla en byggnadsfond, avsedd bl. a.

atto bereda medel till bestridande av dessa senare byggnadsbehov.

A andra sidan kunna onekligen ganska starka skäl anföras till förmån

för införande av ett permanent förskottssystem, varigenom arrendatorerna

av de ecklesiastika boställena även framdeles tillförsäkras förskott ur kyrkofonden

för sina byggnadsbehov, i den mån dessa ej kunna tillgodoses med

anlitande av befintlig årsbeloppsfond. Det lärer nämligen stundom kunna

inträffa, att byggnadsbehovet vid början av en kommande arrendeperiod är

kanske lika stort som vid den första utarrenderingen enligt det nya systemet,

och att den härav förorsakade kostnaden icke alls eller endast delvis

kan bestridas med anlitande av årsbeloppsfond, varigenom även då skulle

föreligga samma anledning till ofördelaktig inverkan vid utarrendering som

den, vilken man genom nu föreslagna anordning avsett att undanröja, så

vitt angår den nu närmast inträdande arrendeperioden. Tilläventyrs skulle

också kunna till förmån för ett permanent förskottssystem åberopas, att utsikterna

att endast vid den första utarrenderingen erhålla byggnadsförskott

möjligen kunde föranleda ett forcerat bebyggande av ett eller annat boställe.

Dessa skäl synas dock icke vara av någon större betydelse, det senare bl. a.

därför, att ett onödigt forcerat bebyggande icke synes vara att befara med

hänsyn till den sammansättning, som föreslagits för den s. k. bostadsnämnden.

Det avgörande skälet mot att ålägga kyrkofonden eu permanent förskottsverksamhet

för ifrågavarande ändamål ligger emellertid däri, att denna verk
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

109

samhet strängt taget är något för kyrkofonden främmande. Det ökade arrendevärde,

man genom förskotts utlämnande vill giva det särskilda bostället,

kommer ofta uteslutande, men, frånsett vissa undantag, alltid i första hand

en annan än fonden till godo, nämligen det pastorat, vilket äger använda

boställets avkastning för sitt prästerskaps avlöning. Därför måste det städse

tillses, att kyrkofonden får sitt åter med ränta. Detta framtvingar ett omständligt

och tidsödande och till följd därav för kyrkofondens förvaltare

betungande bokförings- och avräkningsarbete. Förskottsförfarandet med dess

besvärligheter bör fördenskull inskränkas till det mest nödvändiga.

Beträffande statens domäner hava ovannämnda domänsakkunniga föreslagit

den anordningen, att staten som jordägare skulle bestrida kostnaden

för nybyggnaderna, därvid arbetenas utförande skulle åläggas den blivande

arrendatorn mot kontant ersättning. Ett härmed överensstämmande förfarande

kan ej ifrågasättas för prästboställena. Statens domäner tjäna ett

och samma ändamål, varför det är möjligt att låta den fond, dit samtliga

arrenden ingå, vidkännas b y g g n a d s k o s t n a d e n å varje särskild statsdomän.

Varje särskilt prästboställe åter tjänar, såsom förut antytts, i regel sitt särskilda

ändamål — att lämna bidrag till avlönandet av vederbörande pastorats

prästerskap — och på grund därav låter det sig ej göra att lägga byggnadskostnaden

för det särskilda prästbostället på kyrkofonden.

Att förskottsförfarandet bör begränsas till att avse sådant förutvarande

bostadsboställe, som är förenat med jordbruk, torde ligga i öppen dag.

Förskottsförfarandet skulle närmast komma att erhålla tillämpning på boställen,

vilkas första utarrendering genom myndigheternas försorg äger rum

efter det att den föreslagna lagen trätt i kraft, samt å boställen, vilka, efter

att hava under en kortare tid varit omhändertagna av myndigheterna eller

ock för ett fåtal år utarrenderade, efter lagens ikraftträdande utarrenderas

på vanlig tid i enlighet med de nya bestämmelserna. 1 det senare fallet

kan det stundom på grund av 27 § boställsordningen inträffa, att den nye

arrendatorn varder skyldig att till den avträdande utgiva ersättning för av

denne verkställd nybyggnad, och då i sådant fall den nye arrendatorn skulle

kunna på grund av den nu föreslagna lagen erhålla förskott för gäldandet

av denna kostnad, i den mån den hänför sig till det första bebyggandet,

kan kyrkofonden få förskottsvis vidkännas kostnaden för byggnader, vilka

efter ekonomiska grunder bedömt äro för stora eller för dyrbara. Förskotts

utbetalande under nu angivna förutsättning torde dock skäligen ej böra förhindras.

Förskottet bör sålunda i regel komma att utbetalas under den första 20- årsperioden, men det torde kunna ifrågakomma att i vissa fall bevilja förskott

vid den andra 20-årsperiodens början. Har nämligen boställe före den

nu föreslagna lagens ikraftträdande utarrenderats för hel arrendeperiod med

skyldighet för arrendatorn att verkställa viss, av boställsordningens trädande

i tillämpning föranledd nybyggnad, samt någon del av kostnaden härför

icke hunnit genom årsbelopp eller nedsättning i arrendet bliva gottgjord avträdande

arrendatorn, utan tillträdande arrendatorn får sig ålagt att gottgöra

avträdaren, bör tillträdaren vara berättigad att för gäldande av sådan nybyggnadskostnad

erhålla förskott från kyrkofonden, där förutsättningarna

därför eljest föreligga.

Genom bestämmelsen i 1 § 2 mom. hava de sakkunniga avsett, att förskottet

bör kunna omfatta även viss kostnad, som väl ej är nybyggnadskostnad men

dock därmed jämförlig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungi. Maj:ts proposition Nr 222.

Eu fråga, som givetvis är av grundläggande betydelse för det föreslagna

1''örskottsförfarandet, är den som angår, huru kyrkofonden skall beredas säkerhet

för återbekommande till kapital och ränta av de utlämnade förskotten.

Genom att av en förskottstagande arrendator fordra samma säkerhet, som

är föreskriven för vanliga lån från fonden, skulle man i själva verket till

stor del omintetgöra den förmån, man avsett att vinna genom förskottssystemet.

Jämväl är av intresse att framhålla, hurusom det saknas lagbestämmelser,

som giva låntagare möjlighet att upplåta någon säkerhet i

bostället, dess byggnader eller dess avkastning i vidare mån, än att han

torde kunna för den tid, han innehar bostället, överlåta på kyrkofonden

rätten att tillgodonjuta de årsbelopp och eventuella avkortningar, vartill han

må varda berättigad.

Såsom jämväl av den allmänna motiveringen framgår, hava de sakkunniga

ansett den för förskottets återbetalning erforderliga säkerheten böra beredas

genom att kyrkofonden tillförsäkras företrädesrätt till avkomsten från

bostället. En sådan företrädesrätt torde ej kunna inrymmas åt kyrkofonden

utan ändring i eller tillägg till bestämmelser, tillkomna i den ordning, som

om lags stiftande är stadgad.

Då utarrenderat boställes avkastning utgår i form av dels arrendebelopp

dels årsbelopp, är det dessa båda belopp, som skulle ställas till kyrkofondens

förfogande. År boställe på annat sätt omhändertaget av myndigheterna,

blir det driftsöverskottet, som blir föremål för företrädesrätten.

I företrädesrätten bör givetvis ej ligga, att den alltid bör uttagas genast

så långt sig göra låter. Pastoratets intresse av att från bostället erhålla bidrag

till sitt prästerskaps avlöning bör ock i skälig utsträckning tillgodoses,

såsom även har skett genom den i 18 § nu gällande arrendeförordning meddelade

bestämmelsen angående årsbelopps beräknande, vilken bestämmelse

upptages i de sakkunnigas förslag allenast med viss omarbetning, avseende

bestämmelsens förtydligande. Rörande återbetalningens närmare ordnande

torde bära meddelas bestämmelser i den kungörelse angående lagens tilllämpning,

de sakkunniga förutsätta att Kungl. Maj:t kommer att utfärda.

Den för kyrkofonden ifrågasatta rätten till företräde till betalning ur boställets

_ avkastning kan väl sägas i någon mån ingripa i de enskilda församlingarnas

på 19 § löneregleringslagen grundade rätt, men då bostnllsoraningen

fastslår, att löneboställe skall bebyggas på boställets bekostnad,

kan intet vara att däremot invända, allra helst förskottsförfarandet måste

antagas komma att medföra ökad arrendeavkastning och således verka i församlingarnas

intresse.

Löneboställe, till vars bebyggande förskott utbetalats ur kyrkofonden, kan

komma att, jämlikt föreskrifterna i 62 § boställsordningen''eller eljest, försäljas

eller utbytas mot annan fastighet, innan förskottet blivit till fullo

återbetalat. Den företrädesrätt till betalning ur boställe, som upplåtits åt

kyrkofonden, bör givetvis utsträckas att omfatta även försäljningsbeloppet

eller den fastighet, som erhålles i utbyte.

På sätt närmare framgår av de sakkunnigas förslag till kungörelse med

villkor och bestämmelser rörande erhållande av förskott av ifrågavarande

beskaffenhet ävensom motiven för sagda förslag hava de sakkunniga ansett

nödigt att, utöver förberörda, i lagen gjorda begränsningar, även vissa andra

begränsningar måtte stadgas. Sålunda hava av dem dels från förskotts beviljande

undan tagits sådana fall, då pa grund av bvggnadskostnademas

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition Nr 222. 111

absoluta eller relativa obetydlighet förskott måste anses icke vara påkallat,

dels ock föreslagits ett efter vissa grunder beräknat maximum för förskott

i ändamål att förskott måtte begränsas till sådana byggnadskostnad^'', som

beräknades kunna amorteras inom skälig tid (kungörelseförslagets 2 §, som

återgives längre fram).

En bland de sakkunniga har i en vid betänkandet fogad reservation uttalat

skiljaktig mening, som, så vitt angår den ifrågasatta lagen, hänför sig

till förslaget att begränsa förskotten till kostnaderna för det första bebyggandet.

Han yttrade därutinnan följande:

Principen att byggnadsförskott ej bör utlämnas till andra arren datorer än

dem, som erhålla nya kontrakt efter det nya förslaget till arrendeförordning,

synes mig vara riktig. Men enligt mitt förmenande bör därefter på varje

löneboställe, oavsett om detsamma är f. d. bostadsboställe eller stomhemman

eller av annan natur, då ny arrendeuppskattning äger rum, byggnadsbehovet

alltid undersökas av boställsnämnden och, om sådant behov befmnes föreligga,

för varje gång avgivas fullständigt förslag beträffande det förskott,

som bör komma i fråga för boställets arrendator. Endast på detta sätt kan

ett ordentligt bebyggande av alla löneboställen främjas. Så mycket mindre

kan jag instämma med de sakkunnigas majoritet däri, att förskotten endast

böra utlämnas för boställenas »första bebyggande», som ovedersägligen även

senare på grund av många omständigheter likartade förhållanden kunna inträda

som vid den första upplåtelsen. Byggnaderna kunna behöva ombyggas

eller kompletteras i stor omfattning, nya arrendatorer kunna befinnas

ekonomiskt oförmögna att utan det allmännas hjälp genomföra mera betydande

byggnadsföretag.

Allenast ett fåtal bland de myndigheter, som yttrat sig över sakkunnigbetänkandet,

hava uttalat sig för att, i enlighet med reservantens mening, förskott

måtte kunna medgivas arrendator även vid verkställande av annan nybyggnad

än den, som vore att hänföra till det s. k. första bebyggandet (länsstyrelserna i

Karlskrona, Mariestad, Härnösand och Umeå, domkapitlet i Härnösand, lantbruksstyrelsen).

Lantbruksstyrelsen har därvid angivit som sin uppfattning,

att de ifrågasatta bestämmelserna syntes bliva av varaktigt värde först om de

utsträcktes att omfatta jämväl större nybyggnad, som uppfördes efter det

första bebyggandet.

Flertalet myndigheter däremot har biträtt majoritetens mening, därvid

exempelvis domkapitlet i Västerås uttryckligen betonat lämpligheten att

kyrkofondens förskottsgivande verksamhet principiellt inskränktes till det

första bebyggandet.

Domkapitlet i Visby har funnit önskvärt och lämpligt, att endast en viss

mindre del av kyrkofonden hölles disponibel för ifrågavarande ändamål.

Statskontoret —- som förmält sig på anförda skäl icke vilja motsätta sig,

att kyrkofondens medel anlitades för ifrågavarande ändamål, och därför tillstyrkt

sakkunnigmajoritetens förslag — har vidare beträffande innehållet i

de föreslagna bestämmelserna yttrat, bland annat, följande.

Yttranden.

s. 112 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Om saken ordnas på detta sätt, synes det emellertid statskontoret, som

om fondens säkerhet för återbekommande av utgivet byggnadsförskott med

nödvändighet kräver, att vederbörande pastorat, som enligt de sakkunnigas

förslag skall äga att genom kyrkorådet från fonden mottaga det fastställda

byggnadsförskottet, i av kyrkorådet å pastoratets vägnar avgiven förbindelse

åtager sig ansvar för förskottets behöriga användning och för dess återbetalning

till fonden med ränta, där något härutinnan brister. Det skulle

visserligen också kunna ifrågasättas, huvuvida icke förbindelsen jämväl borde

innefatta ansvar för att på behörigt sätt använt förskott bleve i föreskriven

ordning återbetalt. Men då förslaget innebär, att förskottet jämte ränta skall

ersättas fonden genom att boställets årliga avkastning, i sin helhet eller del

därav, användes till amortering av och räntebetalning å förskottet, samt

pastoratet icke har något att skaffa med uppbörden av denna avkastning,

vill det synas statskontoret, som om vederbörande pastorats ansvarighet för

återbetalningen av förskottet icke skäligen kan sträckas längre än till skyldighet

att, om återbetalningen av en eller annan anledning icke kan ske

på regelmässigt sätt, ansvara med bostället självt för återbetalning eller med

andra ord att pastoratet i sådan händelse skulle vara skyldigt att vidtaga

åtgärder för utverkande av medgivande till boställets försäljning för likviderande

av kyrkofondens fordran till kapital och ränta.

Därest förevarande spörsmål löstes i enlighet med det i sakkunnigbetänkandet

framlagda förslaget med de jämkningar, som statskontoret

ifrågasatt, erfordrades, efter vad statskontoret vidare framhållit, en överarbetning

av författningsförslagen. Sålunda borde i 1 § av lagen om byggnadsförskott

uttryckligen angivas, att förskott från kyrkofonden skulle utbetalas

till vederbörande pastorats'' kyrkoråd för att genom dess försorg

tillhandahållas arrendatorn i mån av nybyggnadsarbetets fortskridande; och

i 2 § borde intagas bestämmelse om kyrkorådets förbindelse rörande pastoratets

ansvarighet för förskottets behöriga återbetalning under vissa förhållanden.

Därjämte har statskontoret ansett vad förslaget till kungörelse om byggnadsförskott

innehåller i 2 § vara av beskaffenhet att närmare sammanhänga

med stadgandena i 1 § 2 mom. av lagförslaget och förty böra dit

överflyttas.

Beträffande frågan, huruvida kyrkofondens förskottsgivande verksamhet

lämpligen bör, på sätt de sakkunniga föreslagit, inskränkas till att avse

allenast det s. k. första bebyggandet eller, såsom omförmälde reservant förordat,

göras permanent, hava onekligen starka skäl anförts till förmån för

såväl den ena som den andra uppfattningen. Vid vägande mot varandra

av de olika skälen har det synts mig, att de starkaste skälen äro de, som

åberopats för det av de sakkunniga framlagda förslaget. Till det av dem

såsom det avgörande framhållna skälet, att ifrågavarande verksamhet strängt

taget är något för kyrkofonden främmande, vill jag tillägga, att denna förskottsverksamhet

måste betraktas som en nödfallsåtgärd, framkallad av behovet

att söka undanröja en olägenhet av huvudsakligen tillfällig beskaf
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj;t* proposition Nr 222.

fenhet, nämligen den, som följt därav, att ett stort antal boställen vid övergången

från dot gamla till det nya, år 1910 antagna lönesystemet och just

till följd av denna övergång befunnit sig i skick att kräva en mer än vanligt

omfattande nybyggnad. Anordningen i fråga är därför att till övervägande

delen betrakta som ett provisorium, vilket icke bör bibehållas

längre än nödigt är. Jag finner mig också böra hänvisa till att allenast

ett litet fåtal bland de hörda myndigheterna uttalat sig till förmån för reservationen

samt att kyrkofondens förvaltare, statskontoret — vars yttrande

synes angiva, att ämbetsverket hyst någon tvekan i avseende å lämpligheten

av att kyrkofonden skulle utöva en sådan förlagsgivande verksamhet, som

här är i fråga — emellertid anslutit sig till sakkunnigmajoritetens förslag.

Jag biträder sålunda även beträffande nu berörda detalj det av de sakkunnigas

majoritet framlagda förslaget.

Vad angår ovanberörda, av statskontoret framställda förslag, att vederbörande

pastorat skulle vid byggnads förskottets mottagande för att tillhandahållas

arrendator:! hava att avgiva förbindelse rörande förskottets behöriga

användning eller eventuella återbetalning, synes mig en sådan anordning

icke vara påkallad. Pastoratet lärer näppeligen kunna tillförbindas att

utställa en dylik förbindelse. Skulle pastoratet vägra att frivilligt avgiva

den, komme förskottet att i det särskilda fallet icke kunna utlämnas, myndigheternas

utfästelse till arrendatorn att tillhandahålla förskott kunde ej

infrias, och den härav uppkomna situationen kunde sannolikt ej utredas

utan svårigheter och förluster. Även utan formlig ansvarsförbindelse

måste emellertid pastoratet uppenbarligen stå ett visst, om ock mera begränsat

ansvar för medlens behöriga användning, därest — på sätt de sakkunniga

i 7 § av sitt förslag till kungörelse om byggnadsförskott ifrågasatt

och jag även för min del anser lämpligt — i den kungörelse i ämnet, Kungl.

Maj:t lärer vilja utfärda, bestämmelse meddelas därom, att kyrkorådet

skall hava att omhänderhava de beviljade och utlämnade förskottsmedlen

på sätt om årsbelopp finnes stadgat i ecklesiastik arrendeförordning.

Icke heller synes det mig föreligga behov att, på sätt statskontoret tillstyrkt,

meddela föreskrift om skyldighet för pastoratet att under viss förutsättning

vidtaga åtgärder för utverkande av medgivande till boställes försäljande

för likviderande av kyrkofondens fordran till kapital och ränta.

Den i 62 § boställsordning^! givna föreskriften, att boställe, som ej kan mot

skälig avgift utarrenderas, må kunna efter Konungens beprövande försäljas,

lärer nämligen för ändamålet vara fullt tillräcklig.

I kungörelseförslagets 2 §, vars innehåll statskontoret, efter vad nyss omförmälts,

ansett böra överflyttas till lagens 1 § 2 mom., stadgas, att genom

förskottet avsåges att tillhandahålla arrendatorn de medel, som, utöver vad

arrendatorn kunde vara berättigad att av annan'' uppbära som husröteersätt
Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 181 käft. (Nr 222.) 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

ning, avseende eftersatt nybyggnadsskyldighet, och vad som kunde hava

uppsamlats genom inbetalade årsbelopp, erfordrades till bestridande av den

i stadgad ordning beräknade kostnaden för nybyggnad, som omförmäles i

1 § lagen om förskott, att förskott icke finge beviljas, där nybyggnadskostnaden

understege ett belopp, motsvarande 2 års års- och arrendebelopp

för bostället, eller, med mindre boställets ringa storlek eller andra omständigheter

föranledde undantag, eljest icke uppginge till 3,000 kronor, samt

att förskott ej finge beviljas med högre belopp, än som motsvarade högst

12 års eller, där särskilda omständigheter sådant föranledde, högst 17

års års- och arrendebelopp för bostället.

Då det synts mig mindre lämpligt att i lagen upptaga ifrågavarande detaljbesiämmelser,

låt vara att de äro av synnerlig betydelse, har jag icke heller

med anledning av statskontorets sist omförmälda förslag vidtagit någon

ändring i lagförslaget.

Någon begränsning till viss summa av det belopp, som finge användas

för omförmälda ändamål, på sätt av domkapitlet i Visby ifrågasatts, har

jag icke ansett böra bestämmas.

Lydelsen av ifrågavarande 1—3 §§ enligt mitt förslag överensstämmer,

frånsett vissa huvudsakligen redaktionella ändringar, med de sakkunnigas

förslag. Jag torde böra särskilt yttra mig allenast över en av dessa ändringar.

De sakkunniga hava på anförda skäl ansett den erforderliga säkerheten

för återbetalningen av utlämnat förskott böra beredas kyrkofonden

genom att denna tillerkännes företrädesrätt till avkomsten från bostället och

hava i enlighet härmed avfattat förordningens 2 och 3 §§. Den föreslagna

bestämmelsen avsåge, efter vad av dem uttryckligen angivits, icke att giva

kyrkofonden någon förmånsrätt i konkurrens mellan arrendatorns borgenärer,

utan innebure ett konstituerande av en kyrkofondens företrädesrätt

framför pastoratet till boställsavkomsten. Då uttrycket företrädesrätt synes

mig lätt kunna giva anledning till missförstånd, och dess införande i lagen

icke heller torde vara nödvändigt för att åt kyrkofonden bereda den säkerhet

för förskottens återbekommande ur boställsavkastningen, som varit avsedd,

har jag ur paragraferna uteslutit uttrycket i fråga.

4 §■

De sakkun- I förevarande paragraf hava de sakkunniga föreslagit eu bestämmelse av

mga- innehåll, att lån finge för kyrkofonden upptagas för beredande av tillgång

till medel för utlämnande av förskott av ifrågavarande beskaffenhet.

I redogörelsen för sagda förslag hava de sakkunniga till en början upptagit

till besvarande frågan, huruvida kyrkofonden disponerar medel, tillräckliga

för detta ändamål. Efter vad de upplysa, hava de för frågans bedömande

undersökt, huru stort belopp kunde behöva tagas i anspråk för

bebyggandet av sådana boställen, varom det här rörde sig. Enligt de av

opaginerad Kontrollera mot PDF

J15

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 222.

dem sålunda verkställda beräkningarna — vilka angivits hava varit i högsta

grad approximativa, och för vilkas gång lämnats redogörelse i betänkandet

— hava de sakkunniga ansett sig, under förutsättning, att de av dem föreslagna

bestämmelserna rörande de grunder, efter vilka byggnadsförskott

finge utbetalas till arrendatorer av ecklesiastika löneboställen, bleve godkända,

kunna antaga, att ett belopp av 8 miljoner kronor skulle visa sig erforderligt

till byggnadsförskott, så vitt anginge boställen, vilka ej redan vore utarrenderade

för 20 år. På sätt av en i betänkandet intagen tabell framginge,

vore dessa medel praktiskt taget behövliga under den allra närmaste

tiden, vilket innebure, att beloppet skulle behöva tagas i anspråk i sin helhet,

innan någon mera avsevärd del därav åter influtit till kyrkofonden i

form av amortering. Yad beträffade byggnadsförskott, som kunde ifrågakomma

vid sådana boställen, vilka redan vore utarrenderade på 20 år, mötte

givetvis för beräknandet av deras storlek nästan oövervinneliga svårigheter.

Beloppet syntes ingalunda bliva obetydligt; men då utlämnandet av dylika

förskott skulle ifrågakomma först under år 1934 och i något större omfattning

påkrävas först under åren 1936—1939, då amorteringen av de tidigare

utlämnade förskotten måste antagas hava fortgått i stor utsträckning, syntes

det icke föreligga anledning att räkna med, att sammanlagda beloppet samtidigt

utestående byggnadsförskott skulle något år överstiga den nämnda

summan av 8 miljoner kronor. Från år 1940 syntes en snabb amortering

av den sammanlagda förskottssumman vara att förvänta. Efter förloppet

av 40 år, räknat från det de sista mera betydande förskotten blivit utlämnade,

syntes förskotten kunna antagas praktiskt taget vara slutamorterade.

Efter en erinran om kyrkofondens tillväxt från den 1 januari 1914, då

den trädde i verksamhet, samt om dess storlek och placering vid 1922 års

slut hava de sakkunniga angivit som sin mening, att det emellertid vore

försiktigast att räkna med, att kyrkofonden under den närmaste framtiden

icke skulle annat än delvis hava medel tillgängliga för tillhandahållande

av byggnadsförskott, varom ovan förmälts, därest icke de därför erforderliga

medlen lösgjordes från sin nuvarande placering. Ett sådant lösgörande

syntes måhända icke möta några större betänkligheter; men då en realisering

av fondens valutor ej alltid kunde ske med fördel, syntes nödigt att

bereda möjlighet för det erforderliga beloppets eventuella anskaffande på

annat sätt. Den frågan framställde sig då, om ej beloppet lämpligen kunde

anskaffas genom upplåning för fondens -räkning under en eller annan form.

Härvid hade hos de sakkunniga närmast kommit i övervägande upptagande

av ett lån mot utsläppande av obligationer, utställda av kyrkofonden. Den

säkerhet, fonden hade att erbjuda för ett lån även av den storlek, varom

här eventuellt kunde bliva fråga, måste anses som den allra bästa. Denna

säkerhet läge icke blott i det samlade och på betryggande sätt placerade kapital,

över vilket fonden nu disponerade, utan även i avkastningen av de

utarrenderade löneboställena, vartill fonden efter förslaget skulle erhålla före
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

116 Kimgl. Mqj:ts proposition Nr 222.

trädesfält, jämte fondens övriga inkomster. För det dåvarande syntes det

ej föreligga någon anledning att närmare gå in på frågan om denna upplåning

av de för byggnadsförskotten erforderliga beloppen, utan syntes frågans

närmare detaljer böra göras till föremål för närmare utredning och

prövning vid den tid, då upplåningen bleve aktuell. Däremot syntes det

vara nödigt att så till vida förbereda upplåningen, att bemyndigande utverkades

till låns upptagande för kyrkofonden. Med stöd av nu gällande bestämmelser

— lagen om kyrkofond — syntes nämligen kyrkofondens förvaltare

icke äga befogenhet att upptaga lån och än mindre att som säkerhet

för lån ställa fondens inkomster eller tillgångar. Det uttryckliga medgivande

till låns upptagande, som alltså efter de sakkunnigas mening vore nödigt,

syntes böra lämnas i samma ordning som den, vari de huvudsakliga bestämmelserna

rörande fondens förvaltning, nämligen lagen om kyrkofond,

tillkommit. Detta bemyndigande syntes lämpligen böra givas genom ett

stadgande av det innehåll, de sakkunniga föreslagit i förevarande 4 §. Om

upplåningen framdeles bleve aktuell, syntes det få vara beroende på Kung!.

Maj:t att, efter vederbörandes hörande, bestämma sättet och villkoren för

upplåningen.

Kammarkollegiet har icke funnit anledning till någon särskild erinran

mot förslaget i nu förevarande del.

Statskontoret har väl icke motsatt sig, att medel, som, utöver fondens

egna kontanta tillgångar, eventuellt kunde erfordras för tillhandahållande

av erforderligt byggnadsförskott, anskaffades genom lån, men har ansett

annan utväg härför höra anlitas än den av de sakkunniga i första hand

ifrågasatta, Härutinnan har statskontoret anfört följande:

Med hänsyn till de många viktiga ändamål av olika slag, kyrkofonden

har att befordra, är det givetvis av största betydelse, att fondens kapital

icke'' förbrukas, utan att fonden, såsom de sakkunniga uttryckt sig, hålles

uppe vid full funktionell förmåga. Ett anlitande av fonden på sätt, som

nu föreslagits, skulle säkerligen medföra, att någon del av fondens valutor

behövde realiseras. Då detta måbända ej alltid skulle kunna ske på för

fonden fördelaktigt sätt, synes därför de sakkunnigas förslag om ställande

av särskilda medel till fondens förfogande för ändamålet vara värt beaktande.

Upptagande av ett lån mot obligationer, utställda av kyrkofonden, torde

dock icke böra ifrågakomma. En form för anskaffandet av erforderligt

kapital, som skulle kunna ifrågakomma, vore enligt statskontorets mening

öppnandet av eu kredit för fondens räkning i riksgäldskoutoret. Eu sådan

kredit synes böra begränsas till visst belopp, exempelvis 5,000,000 kronor,

att tagas i anspråk i mån av behov; och vad därav lyftes bör givetvis återbetalas

med ränta, i den mån fondens ställning det medgiver och allt efter

som amorteringar av byggnadsförskotten inflyta, utan att behöva användas

för ny dylik utlåning. Då å byggnadsförskotten enligt förslaget skall gäldas

ränta efter fem procent, mot vilket förslag statskontoret icke har något att

erinra, skulle en dylik kredit emellertid icke utan förlust för fonden kunna

ifrågakomma under annan förutsättning än att den ränta, fonden hade att

erlägga till riksgäldskontoret, icke överstege nämnda procenttal.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. May.ts proposition Nr 222.

Något fullständigande av den beräkning, som de sakkunniga verkställt

för utrönande av den sannolika nybj7ggnadskostnad, vars bestridande genom

byggnadsförskott från kyrkofonden kunde ifrågakomma, har jag icke ansett

vara påkallat. Ifrågavarande beräkning synes mig nämligen, så approximativ

den än är, vara för det föreliggande ändamålet tillräcklig.

Under den tid, som förflutit sedan de sakkunniga framlade sin beräkning,

hava emellertid inträtt förändrade förhållanden, så vitt frågan rör fördelningen

de olika åren emellan av det sammanlagda förskottsbeloppet. De

sakkunniga räknade med, att de erforderliga förskotten, så vitt anginge boställen,

som ej redan vore utarrenderade för 20 år, skulle behöva tagas i

anspråk i nästan hela sin omfattning under de 4 åren 1924—1927. Man

torde för närvarande hava att i första hand räkna med de boställen, som

bliva arrendelediga under åren 1926—1932. Antalet arrendelediga boställen

är för dessa år, enligt inhämtade upplysningar, resp. 230, 515, 410, 329,

493, 48 och 56 (olika lotter av ett och samma boställe härvid icke räknade

för sig). Man torde därför — med utgångspunkt från de sakkunnigas

beräkning, att tillhopa omkring 8 miljoner kronor bleve behövliga som

byggnadsförskott vid de icke redan för 20 år utarrenderade boställena —

vara berättigad antaga, att i byggnadsförskott för de boställen, som bliva

arrendelediga ett vart av de 5 åren 1926—1930, skulle ifrågakomma resp.

omkring 1, 2, 12/s, 1 Vä och 2 miljoner kronor. Då särskilda åtgärder torde

behöva vidtagas beträffande de år 1926 arrendelediga boställena, vilka, så

vitt nu kan bedömas, icke hinna omedelbart komma in under den nya lagstiftningen,

torde det för dem behövliga byggnadsförskottsbeloppet tagas i

anspråk först senare; i den mån dessa boställen vid nu förestående utarrendering

bliva behandlade enligt 1911 års arrendeförordning, torde förskottsfrågan

för dem få anses hava tills vidare förfallit. De för vartdera året

1931 och 1932 behövliga beloppen torde kunna uppskattas till 200,000—

250,000 kronor. Vad som må befinnas erforderligt att utlämna i byggnadsförskott,

då de redan för 20 år utarrenderade boställena varda efter

tilländagången arrendeperiod upplåtna på nytt arrende, lärer efter all sannolikhet

icke kunna antagas komma att överskrida vad som influtit i amortering

å de tidigare utlämnade byggnadsförskotten. Då kyrkofonden under

tiden den 1 januari 1914—den 30 juni 1924 tillväxt med i medeltal omkring

2,800,000 kronor årligen (för senaste budgetåret 3,300,000 kronor),

synes det föga sannolikt, att fonden — som den 30 juni 1924 ägde tillgodohavanden

i banker till belopp av mer än 2,000,000 kronor och fordringar

i domänstyrelsen å omkring 4,400,000 kronor — skulle vid något

tillfälle sakna tillräckliga medel tillgängliga för tillhandahållande av byggnadsförskott,

helst det torde få tagas för visst att statskontoret, därest

ifrågavarande lagförslag blir antaget, kommer att vid placeringen av fondens

medel beakta nu berörda behov.

Departe
mentschefen.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

Det skulle vid sådant förhållande kunna ifrågasättas, om en bestämmelse

med det i förevarande paragraf angivna innehållet är behövlig eller ens

lämplig.

Då kyrkofondens såväl inkomster som utgifter äro beroende på en mångfald

ofta osäkra faktorer, synes det mig emellertid försiktigast att, i likhet

med de sakkunniga och statskontoret, räkna med den möjligheten, att för

förskottens utbetalande erforderliga medel vid visst tillfälle icke finnas likvida

och icke heller kunna utan olägenhet göras likvida genom realisation av

fonden tillhöriga valutor. Jag tillstyrker alltså utverkande av medgivande

att för kyrkofonden upptaga lån för beredande av tillgång till medel för

utlämnande av förskott, varom fråga är. Sådant medgivande torde lämpligen

kunna meddelas genom stadgande i den nu ifrågasatta lagen.

Intagande i lagen av föreskrift beträffande den form, vari eventuell upplåning,

som nu sagts, bör äga rum, synes icke lämpligen böra ske och har

ej heller föreslagits av de sakkunniga. Jag saknar därför anledning att

vidare yttra mig härutinnan, men anser mig dock böra framhålla, att jag

finner den av statskontoret anvisade utvägen att hos riksgäldskontoret öppna

eu kredit för kyrkofonden vara tilltalande.

5 §■

Här har intagits bestämmelse om befogenhet för Kungl. Maj:t att utfärda

de ytterligare föreskrifter, vilka erfordras för lagens tillämpning.

Föredragande departementschefen uppläser härefter i enlighet med förestående

anförande avfattade förslag till

1) Lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 9

december 1910 (nr 141 s. 42),

2) Lag om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat,

3) Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond den 9 december

1910 (nr 141 s. 37), samt

4) Lag om förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å

ecklesiastika löneboställen;

och hemställer departementschefen, att, ehuru den tid, inom vilken Kungl.

Maj:ts propositioner i allmänhet böra vara till riksdagen avlämnade, förflutit,

förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till stöd härför anför departementschefen, med hänvisning i övrigt till sitt

uttalande till statsrådsprotokollet den 27 februari, sid. 19, följande. Lagrådet

har på grund av andra brådskande ärenden varit urståndsatt att förr än nu

behandla förstnämnda förslag. Samtliga förslagen kräva medverkan av kyrkomötet.

Sådant möte skall sammanträda innevarande år. I följd härav böra

lagförslagen behandlas av den nu församlade riksdagen. Kan frågan ej

bringas till avgörande under detta år, drabbas den av ett uppskov av fem

år, för så vitt ej kyrkomöte sammankallas före utgången av sagda tid. Det

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Majds proposition Nr 222.

har synts vara av högsta nöd påkallat, att de allvarliga olägenheter, som

enligt de sakkunnigas, av ortsmyndigheterna m. fl. i stor utsträckning bekräftade

omdöme föreligga i avseende å det ecklesiastika arrendeväsendet,

varda snarast möjligt avhjälpta, och ett uppskov av den längd, som här kan

ifrågakomma, måste anses lända den värdefulla jordbruksegendom, varom

det nu rör sig, till betänklig skada.

Vad föredragande departementschefen sålunda anfört och

hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar

Hans Maj:t Konungen gilla och godkänna, samt förordnar,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gustaf Ödmann.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:304 Skrivelse till Konungen i anledning av Kung!. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning m. m. Första lagu s. 1 i texten
  2. 1LU 1925:35 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet vä s. 1 i texten