Angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg in. in
41 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 34 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1925:47, Angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg in. in
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
1
tfr 47.
Kungl. Maj;ts proposition till riksdagen angående försäljning
av Skara—Timmersdala järnväg in. in.;
given Stockholms slott den 6 februari 1925.
Kungl. Maj it vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Viktor Larsson.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 februari 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möbler, Levinson.
Departementschefen, Statsrådet Larsson anför:
I proposition, nr 177, framlade Kungl. Maj:t för nästlidet års riksdag förslag
angående försäljning av den staten tillhöriga Skara—Timmersdala järnväg
samt nedskrivning av ett för anläggning av Trollhättan—Nossebro järnväg
beviljat statslån.
Beträffande denna fråga må här i korthet erinras följande:
För anläggning av de smalspåriga järnvägarna Skara—Timmersdala och
Trollhättan—Nossebro hava tidigare beviljats statslån å respektive 352,500 och
555,000 kronor, men hava härå icke kunnat gäldas vare sig räntor eller
amorteringar. Den förra järnvägen, för vilken skuldsumman i slutet av år
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 41 käft. (Nr 47.) 232 25 1
Frågans behandling
år
1924.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
1920 vuxit till över 560,000 kronor, inropades vid exekutiv auktion i november
samma år för statsverkets räkning för en köpesumma av 408,000 kronor,
varefter järnvägen förvaltats av och driften därå ombestyrts av järnvägsstyrelsen,
som för ändamålet förhyrt rullande materiel från Västergötland—
Göteborgs järnvägsaktiebolag. Järnvägen Trollhättan—Nossebro äges av
järnvägsaktiebolaget med samma namn. I september 1923, da bolagets skuld
till staten uppgick till 785,000 kronor, beslöt bolaget att träda i likvidation,
som ännu ej är avslutad. Järnvägen har hela tiden trafikerats av Västergötland—Göteborgs
j ärnvägsaktiebolag.
Ovanberörda proposition innefattade förslag om godkännande av försäljning
till Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag av berörda två järnvägar,
beträffande vilka nämnda bolag avgivit anbud å respektive 125,000
och 225,000 kronor, motsvarande de värden, vartill en av fullmäktige i riksgäldskontoret
och nämnda bolag gemensamt tillsatt värderingsnämnd uppskattat
banorna, varjämte bolaget förband sig ersätta den förlust, statens
järnvägar fått vidkännas för Skara—Timmersdala järnväg intill 1923 års utgång,
med tillhopa 8,850 kronor 58 öre. Beträffande sistnämnda järnväg skulle staten,
under förutsättning av bifall till försäljningsförslaget, uppträda som säljare,
i fråga åter om Trollhättan—Nossebro järnväg fordrades för den föreslagna
försäljningen statens samtycke med hänsyn till den nedskrivning av det i
järnvägen innestående statslånet, som förutsattes för det ifrågasätta köpeavtalets
genomförande.
I med anledning av berörda proposition väckta motioner (nr 276 och 277 i
första kammaren och nr 431 och 432 i andra kammaren) yrkades avslag å
samma proposition, och anfördes till stöd för dessa yrkanden hu\ udsakligen
följande:
Skara—Timmersdala järnväg ansågs i statens ägo skola giva större intäkt
än räntan å den erbjudna köpesumman, 125,000 kronor. Det vore en viktig
angelägenhet, att staten icke avhände sig nämnda järnväg, innan avgörande
skett i den ännu olösta frågan om inlandsbanans fortsatta sträckning fiån
Kristinehamn till någon punkt på västra stambanan, i vilken sträckning
Skara—Timmersdalabanan enligt vissa undersökta alternativ kunde komma att
ingå. - Vidkommande Trollhättan—Nossebro järnväg syntes orsaken till
driftförlusterna å densamma vara ett synnerligen oförmånligt kontrakt med
Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag angående banans trafikerande
och därav uppkommen skuld till sistnämnda bolag. Det ifrågasattes vidare,
huruvida icke staten borde övertaga banan samt ombygga den till bredspårig
och förlänga den till lämplig punkt på västra stambanan. Härigenom skulle
hela det av staten i banan insatta kapitalet — då belöpande sig till omkring
800,000 kronor och bestående av dels statslånet med räntor och dels
ett av vattenfallsstyrelsen jämlikt medgivande av statsmakterna tecknat belopp
av 60.000 kronor i aktier i Trollhättan—Nossebro järnvägsaktiebolag —
med säkerhet bliva i sin helhet räddat samt vidare erhållas en direkt bredspårig
förbindelse mellan västra stambanan och Trollhättan, där staten nedlagt
betydliga kapital och hade stora intressen att tillgodose.
Riksdagen anmälde i skrivelse den 27 maj 1924, nr 203, att riksdagen avslagit
ovanberörda proposition, varjämte riksdagen i anledning av ovan omförmälda
motioner anhöll om utredning rörande möjligheterna för staten
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kanyl. Maj:ts proposition nr 47. ;j
olein att övertaga Trollhättan —Nossebro järnväg, dels ock att i sin ägo fortfarande
bibehålla Skara—Timmersdala järnväg. Såsom skäl för sitt beslutanförde
riksdagen följande:
I jämförelse med det av staten i banorna nedlagda lånekapitalet tedde sig
de erbjudna köpesummorna mycket låga. Redan av denna anledning kunde
ifrågasättas, huruvida anbuden borde antagas, desto mer som det vore bekant,
att orsaken till Trollhättan—Nossebrobanans iråkade ekonomiska svårigheter
till en icke ringa del härledde sig från dess ofördelaktiga trafikavtal
med den ifrågasatta köparen, Västergötland—Göteborgs järn vägsaktiebolag.
På grund av sina anläggningar i Trollhättan hade staten ett direkt intresse
av att icke avhända sig dispositionsrätten över Trollhättan—Nossebrobanan.
De nu föreliggande trafiksvårigheterna för Trollhättan i form av
dyrbara omlastningar för stora partier gods, som skulle befordras till landets
östligare delar, både också gjort spörsmålet om Trollhättan—Nossebro järnvägs
ombyggnad till bredspårig med anslutning till lämplig station å stambanan
Stockholm—Göteborg till en fråga, vars lösning framstode som
önskvärd.
Beträffande åter Skara—Timmersdala järnväg kunde väl icke liknande skäl
anföras för denna banas bibehållande i statens ägo, men då villkoret för
inköp av denna bana vore, att även Trollhättan— Nossebrobanan överginge
till samma köpare, och priset måste anses för lågt i förhållande till banans
värde, borde staten ej för det dåvarande avhända sig densamma.
Ingen av banorna syntes sålunda behöva medföra någon förlust för staten,
om största möjliga förenkling i driften vidtoges. Riksdagen ansåge således,
att ingen försäljning av ifrågavarande banor borde ifrågakomma, åtminstone
icke förrän en utredning hunne åvägabringas rörande de ekonomiska betingelserna
för deras bibehållande i statens hand och eventuella ombyggnad
till bredspåriga. I avvaktan härpå torde deras trafikerande kunna provisoriskt
ombesörjas genom statens järnvägars föranstaltande.
I skilda skrivelser av den 8 januari 1925 hava järnvägsstyrelsen och fullmäktige
i riksgäldskontoret, vilka erhållit uppdrag att verkställa den av
riksdagen begärda utredningen, meddelat, att denna omhänderhafts av eu
delegation av fyra personer, nämligen byråchefen i järnvägsstyrelsen G.
Englund, förste aktuarien därstädes E. Malmkvist, riksgäldsfullmäktigen,
professorn G. Kubb och riksgäldssekreteraren J. Hägglund, och hava fullmäktige
med sin skrivelse överlämnat nämnda av de delegerade verkställda
utredning. Fullmäktige meddela vidare, att, innan berörda utredning avlämnades,
förhandlingar ägt rum mellan av fullmäktige utsedda delegerade
samt representanter för Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag angående
försäljning till bolaget av Skara—Timmersdala och Trollhättan—Nossebro
järnvägar, att bolaget i anledning härav inkommit med nytt anbud å
inköp av nämnda järnvägar till samma pris och på i övrigt huvudsakligen
samma villkor, som tidigare erbjudits, dock med tillägg att staten skulle äga
framdeles inlösa järnvägarna för belopp, motsvarande deras bokförda värde,
samt att av likvidatorerna för Trollhättan—Nossebro järnvägsaktiebolag två
ej ansett sig kunna tillstyrka anbudets antagande, varemot den tredje för
sin del tillstyrkt detsamma. Ifrågavarande utredning med bilagor samt berörda
anbud torde .få såsom bilagor fogas till protokollet.
Den nya utredningen
i
frågan.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
Efter att hava meddelat en historik i frågan anföra förenämnda utredningsdelegerade
till en början, att de ansett det dem givna uppdraget omfatta
dels i första hand en utredning rörande de ekonomiska konsekvenserna
av att Skara—Timmersdala och Trollhättan—Nossebro järnvägar i sitt nuvarande
skick bibehölles respektive överfördes i statens ägo, dels ock eu
undersökning beträffande kostnaderna för och fördelarna av banornas ombyggnad
till normalspåriga. Yad sistnämnda punkt anginge, syntes det
uppenbart, att det icke kunnat bliva fråga om någon verklig teknisk eller
ekonomiskt-statistisk järnvägsutredning av sådan art, som verkställts beträffande
nya statsbanelinjer. Den korta tid, som stått till delegerades förfogande,
hade ensam uteslutit tanken på en utredning av nämnda omfattning.
Yad angår det ekonomiska resultatet av banorna, beräkna de delegerade
det sannolika driftresultatet för år 1924 — därvid å utgiftssidan en förut ej
upptagen post för värdeminskning införts — till för Skara—Timmersdala järnväg:
inkomster 117,200 kronor och utgifter 132,800 kronor och för Trollhättan—Nossebro
järnväg: inkomster 131,000 kronor och utgifter 190,000
kronor, d. v. s. ett underskott skulle komma att uppstå av respektive omkring
15.000 och 60,000 kronor.
Beträffande Skara—Timmersdala järnväg syntes det de delegerade mycket
ovisst, vilka ändringar till det bättre eller det sämre den närmare framtiden
under förutsättning av oförändrat trafikeringssätt kunde komma att föra med
sig. Å ena sidan kunde man av vissa tecken att döma hava rätt hoppas å
en uppgång i näringslivet, vilket skulle föranleda ökade inkomster. Då
emellertid 1924 för järnvägarna i allmänhet icke varit något särdeles ogynnsamt
år, vore jämväl en nedgång möjlig. Härtill komme, att vissa omständigheter
lätt kunde göra en väsentlig nedsättning av fraktsatserna för banans
huvudtransportartikel, kalken, nödvändig.
Yidkommande Trollhättan—Nossebro järnväg syntes den beräknade utgiftssiffran
antaglig även för kommande år, för den händelse banan allt fortfarande
komme att trafikeras av Västergötland—Göteborgs järnväg enligt nu
gällande kontrakt. Det mötte givetvis stora svårigheter att bestämt avgöra,
vilka förändringar som komme att inträda, för den händelse banans frankering
övertoges av statens järnvägar. Å vissa håll uppkomme sannolikt besparingar,
å andra ökade utgifter. Om banan med oiörändrad trafikstandard
skulle trafikeras av statens järnvägar med av Västergötland—Göteborgs järnväg
förhyrd materiel, gåve en beräkning av kostnaderna för banans drift
under sådan förutsättning vid handen, att utgifterna komme att bliva omkring
20.000 kronor större och det ekonomiska resultatet sålunda avsevärt oförmånligare
än om banan trafikerades av Västergötland—Göteborgs järnväg på sätt
nu vore fallet.
De delegerade behandla därefter den inverkan på ifrågavarande järnvägars
ekonomi, som anskaffande av egen rullande materiel skulle medföra, samt
komma därvid till det resultat, att årskostnaderna för dylik materiel skulle
uppgå till respektive 48,400 och 62,800 kronor mot med nuvarande trafikeringssätt
respektive 34,300 och 67,400 kronor. För Skara—Timmersdala
järnväg skulle sålunda anskaffande av egen rullande materiel avsevärt försämra
banans ekonomi, varför en dylik åtgärd åtminstone för närvarande
måste på det bestämdaste avstyrkas. Den obetydliga vinst, 4,600 kronor,
som skulle vinnas för Trollhättan—Nossebro järnväg, anse de delegerade
dels mycket liten i förhållande till de risker, som löptes genom den betyd
-
Kungl. MajUs proposition nr 47. 5
liga kapitalinsatsen av cirka 350,000 kronor för materielens anskaffning,
dels ock icke tillräcklig att täcka mer än en ringa dol av de förluster, som
beräknats uppstå genom övergång till självständig tratikering.
Med anledning av det utav riksdagen gjorda uttalandet, att Trollhättan—
Nossebrobanans iråkade ekonomiska svårigheter till en ej ringa dol härledde
sig från dess ofördelaktiga trafikavtal med Västergötland—Göteborgs järnväg,
hava de delegerade närmare behandlat denna fråga och därvid uttalat, att
om uppgörelsen betraktades som eu vanlig affär, man knappast syntes ha
anledning säga, att den ena parten gynnats på den andras bekostnad. Med
självständig trafik skulle Trollhättan—Nossebro järnväg haft ännu större
utgifter iin med tillämpning av det nu gällande trafikavtalet. Även med
gynnsammast tänkbara avtal skulle för övrigt sannolikt intet överskott erhållits
för bestridande av räntekostnaderna, utan hade bolaget i varje fall gått mot
likvidation, fastän densamma givetvis dröjt ännu i åtskilliga år. Då eu gång
den erforderliga ackumulerade förlusten uppnåtts, hade ställningen ingalunda
varit bättre än nu utan med hänsyn till egendomens värdeminskning sämre.
Den direkta vinst, Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag gjort, vore
för övrigt nominell, då den aldrig kunnat utbetalas och nu givetvis ginge
förlorad, och, enligt vad meddelats de delegerade, hade sistnämnda järnvägsaktiebolag
redan beslutat helt avskriva sin fordran av Trollhättan—Nossebro
järnväg.
De delegerade ingå härefter på en undersökning i vad mån banornas
dåliga ekonomi kunde bero på alltför låga taxor. Beträffande Skara—Timmersdala
järnväg framhålla de delegerade, att persontaxorna fortfarande vore
höga och dyrare än vid angränsande banor. Då resefrekvensen sedan år
1914 avsevärt nedgått, kunde det ej bliva tal om någon höjning av dessa
taxor. En sänkning till angränsande järnvägars persontaxenivå och insättande
av ytterligare ett tågpar skulle knappast medföra någon ökning av nettoinkomsten.
Godstaxan vore numera sänkt till samma nivå som vid angränsande
banor med undantag därav, att banan i samtrafik erliölle, utöver
den ordinarie banavgiften, 8 öre, tre extra banavgifter ä 5 öre. Därest det
av riksdagen för ett år i sänder för transport av banans viktigaste godsslag,
kalken, beviljade statsbidraget skulle bortfalla, bleve det nödvändigt att för
denna vara borttaga de extra banavgifterna och" möjligen helt eller delvis
den ordinarie banavgiften, vilket skulle betyda en förlust av minst 12,000
kronor för år. Det vore därför uppenbart, att genom taxeändringar någon
väsentlig förbättring i banans ekonomi ej kunde förväntas, men däremot
ingalunda osannolikt, att banan genom nödtvungna taxesänkningar i samtrafik
komme att få sina inkomster avsevärt minskade. — Yad angår Trollhättan—Nossebro
järnväg, anse de delegerade den omständigheten, att järnvägen
enligt trafikavtalet med Västergötland—Göteborgs järnväg i itaxehänseende
inginge såsom del i sistnämnda järnväg, icke hava medfört olägenheter
i avseende å taxorna för persontrafiken och den lokala godstrafiken.
I fråga om godssamtrafiken beräknades banan, om den trafikerats såsom
självständig, hava av nämnda trafik erhållit en årlig inkomstökning av 4,500
kronor. Att berörda trafikavtal det oaktat ingåtts, torde hava berott därpå,
att de kontraherande banorna, därest de trafikerats var för sig, med gällande
regler angående godsets befordran olika vägar i samtrafik icke utan nedsättning
av taxan skulle hava erhållit godssamtrafiken med statens järnvägar
över Gårdsjö, vilken trafik utgjorde övervägande delen av Trollhättan—
Nossebrobanans godssamtrafik. Gynnsamt räknat skulle till följd av berörda
inkomstökning och vissa förefintliga besparingsmöjligheter förut angivna
underskott å omkring 60,000 kronor kunna efter banans utbrytning nedbringas
till 50,000 kronor med nuvarande trafikomfattning. Även om bättre
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
tider inom Trollhätteindustrien skulle inträda, så att exempelvis 1919 års
rekordtrafik uppnåddes, skulle en sådan trafikstorlek medföra en nettoinkomstökning
av endast 18,000 kronor eller sålunda minska nyssnämnda
förlust till 32,000 kronor.
Av vad sålunda anförts anse de delegerade tydligt framgå icke blott att
Skara—Timmersdala och Trollhättan—Nossebro järnvägar saknade varje
affärsvärde utan jämväl, att för uppehållande av desammas drift komine att
— åtminstone under den tid, som man nu kunde söka överskåda — erfordras
årligt betydligt bidrag av statsmedel. Kunde försäljning till annat bolag ej
ske, måste det erlagda statskapitalet följaktligen betraktas såsom i sin helhet
förlorat.
De delegerade övergå slutligen att undersöka, vilka ekonomiska fördelar
skulle kunna vinnas genom banornas ombyggnad till normal spårvidd, och
behandla de delegerade därvid även det" i förberörda motioner anförda
förslaget att låta Skara—Timmersdala järnväg ingå såsom en del i inlandsbanans
fortsättning från Kristinehamn söderut. " De delegerade anföra, att
av en utav överingenjören vid statens järnvägar Hj. Fogelmarck verkställd
överslagsberäkning framginge, att kostnaden för eu ombyggnad av enbart
Skara—Timmersdala järnväg till bana av inlandsbanetyp uppginge, oberäknat
utgiften för ny station i Skara, till 2,500,000 kronor, vadan endast härigenom
det för nämnda bana investerade statskapitalet, omkring 400,000 kronor,
skulle komma att sjufaldigas. Enbart en bredspårig linje Skara—Timmersdala—Mariestad
beräknades, frånsett stationerna i städerna, draga en kostnad
av omkring 5,000,000 kronor, och syntes merkostnaden för en linje Kristinehamn—Falköping
i förhållande till alternativet Kristinehamn—Töreboda icke
kunna uppskattas till lägre än 16,000,000 kronor. Den nedskrivning av nu
investerat statskapital med omkring 275,000 kronor, som det av nästlidet års
riksdag förkastade köpeavtalet innebure, utgjorde sålunda endast omkring
4 månaders ränta å berörda merkostnad. Att förräntning å ett anläggningskapital
av sådan storlek skulle kunna inom överskådlig framtid erhållas vore
med . säkerhet alldeles uteslutet. Då trafiken å inlandsbanans sydliga fortsättning
syntes bliva av ungefär samma storlek som å dess nordligare delar,
varå under senare år betydliga driftförluster uppstått, torde man få å en
linje Kristinehamn—Falköping, jämfört med Törebodaalternativet, räkna
med, förutom oräntabel investering av ovanberörda 16,000,000 kronor, ett
årligt driftunderskott av 200,000 kronor eller alltså, inberäknat räntan å
16,000,000. kronor, en årlig merkostnad för staten av 1,000,000 kronor. Då
linjen Kristinehamn—Töreboda såsom förkortningsbana till Göteborg vore
överlägsen, syntes, därest ekonomiska synpunkter skulle vara avgörande,
en utsträckning av inlandsbanan till Falköping eller Herrljunga fullkomligt
utesluten. Under sådana förhållanden anse de delegerade det vara föga
mening att bibehålla Skara—Timmersdala järnväg i statens hand med hänsyn
till inlandsbanans eventuella fortsättning söder om Kristinehamn. —
Fn bredspårig järnväg från Trollhättan över Nossebro till Yårgårda eller
Herrljunga anse de delegerade ligga mycket mera inom möjligheternas område
än nyssberörda sydliga fortsättning av inlandsbanan, men finna de delegerade
det tvivelaktigt, huruvida, därest eu dylik järnväg byggdes såsom
enskild bana, koncession å densamma med hänsyn till konkurrensen till
Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga järnväg i fråga om samtrafiken skulle
erhållas. Man torde i allt fall ha skäl förutsätta, att banan ej skulle av staten
framföras till Herrljunga. Byggnadskostnaden för en bredspårig järnväg
Trollhättan—Vårgårda beräknades till 5,550,000 kronor, varav 2,350,000 kronor
för ombyggnad av delen Trollhättan—Nossebro till bredspårig. Detta vore alltså
ett avsevärt belopp i förhållande till de 600,000 kronor, som av nu investerat
7
Kring}. Maj:ts proposition nr 47.
statskapital genom försäljningen till Västergötland—Göteborgs järnväg skulle
avskrivas. Med en beräknad godstrafik av omkring 30,000 tonkilometer per
bankilometer skulle eu normalspårig, i statsbanenätet. ingående bana Trollhättan—Vårgårda,
trafikerad efter statsbanestandard, icke bliva ekonomiskt
hårig, utan syntes man med nuvarande förhållanden få räkna med en årlig
driftförlust av 150,000 kronor, vadan jämte räntan å förenämnda byggnadskostnad,
5,550,000 kronor, statens årliga merkostnad för en dylik bana skulle
bliva omkring 430,000 kronor. Den ifrågasatta banan vore sålunda åtminstone
för närvarande järnvägsekonomiskt mycket illa motiverad. Alla förhoppningar
måste följaktligen grundas på Trollhätteindustriens utvecklingsmöjligheter.
Det vore mycket svårt att nu förutsäga något därom, varjämte det torde
beaktas, att på grund av det geografiska läget huvudtransporterna från Trollhättan
alltid måste gå i nord-sydlig riktning. Aven om godssamtrafiken skullo
ökas med ‘JO,000 ton, skulle detta endast medföra en minskning av förut
beräknat underskott med 20,000 kronor. Beträffande det viktigaste skälet fölen
bredspårig bana Trollhättan—Vårgårda, nämligen omlastningen i Gårdsjö,
framhålla de delegerade, att för undvikande av en dylik omlastning icke erfordrades
någon ny statsbana utan endast en omändring av samtrafikbestämmelserna,
vilken omändring för övrigt inom kort torde komma att genomföras.
Vägförkortningen över Vårgårda, 10 ä 15 kilometer, jämförd med transport
över Öxnered—Herrljunga, inverkade endast föga å fraktsatsen. Vidkommande
slutligen det statsintresse, som skulle vara förbundet med Trollhättan
Nossebro järnväg därigenom att staten tecknat aktier i banan, framhålla de
delegerade, att här ej vore fråga om staten såsom innehavare av höghetsrätt
utan staten såsom fastighetsägare, jämställd med varje annan sådan, vilket
förhållande också markerades därav, att aktierna icke tecknats av statsverket
utan av ett statens affärsverk och därtill av ett sådant, som icke representerade
något statligt järnvägsintresse.
Betraktas de föreliggande frågorna uteslutande från ekonomisk synpunkt,
anse de delegerade sig icke kunna komma till andra slutsatser än följande:
1. Såväl Skara—Timmersdala järnvägs användande såsom länk i inlandsbanan
som Trollhättan—Nossebro järnvägs fortsättning till statsbanestationcn
Vårgårda (eller Herrljunga) samt ombyggnad till normalspårig kan icke undgå
att leda till mycket stora förluster för statens del, förluster av helt annan
storleksordning än de relativt små summor, som hittills nedlagts i banorna.
Vida förmånligare är alltså att bibehålla desamma i sitt nuvarande skick. _
2. Även i sitt nuvarande skick kunna banorna inom överskådlig framtid
icke beräknas få något som helst affärsvärde i statens ägo utan. fastmer
kräva årliga tillskott av medel från andra inkomstkällor. En försäljning till
Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag. på tidigare erbjudna villkor
skulle följaktligen för statsverket vara ekonomiskt fördelaktigt, trots att staten
därmed gör eu bokföringsmässig förlust. Den ifrågasatta nedskrivningen
innebär nämligen intet annat än en sådan avskrivning av för högt upptagna
tillgångar, vilken allmänt förekommer inom affärsverksamheten. Genom försäljning
till vederhäftig köpare erhåller staten i allt fall ränta å en del av
det nedlagda kapitalet.
3. Skulle ett avtal med Västergötland-Göteborgs järnväg icke kunna
träffas, vore för staten den ekonomiskt fördelaktigaste lösningen, att driften
nedlades och realiserbara tillgångar försåldes. Då väl något sadant icke
låter sig göra, föreslås — under förutsättning att något anbud om köp icke
kan erhållas — att för Skara—Timmersdala järnvägs räkning nuvarande driftförhållanden
alltfort bibehållas och egen rullande materiel alltså icke an
-
Järnvägsstyrelsen
och
fullmäktige i
riksgäldskontor.
Departements
chefen.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
skaffas. För Trollhättan—Nossebro järnvägs räkning däremot torde — för
den händelse försäljning icke kan komma till stånd — den statsfinansiellt
fördelaktigaste lösningen uppnås genom ett trafikavtal med Västergötland—
Göteborgs järnväg, vilket bolag möjligen skulle åtaga sig en sådan trafikering.
Eventuellt skulle man också kunna tänka få till stånd något arrende på
längre tid mot en skälig, låg arrendesumma.
4. För av banorna berörda bygders befolkningar kan en övergång i Västergötland—Göteborgs
järnvägs ägo icke betyda annat än en förbättring. Endast
på det sättet synas trafikanterna kunna hoppas erhålla såväl sänkta eller
åtminstone icke höjda avgifter som så småningom förbättrade förbindelser. —
Att med banorna i statens ägo — statsverket för uppnående av ett sådant
ändamål skulle ikläda sig högre förluster än nödvändigt, synes däremot
uteslutet.
Orsaken till de bättre förhållanden, som kunna förväntas under Västergötland—Göteborgs
järnvägs trafikering, är givetvis icke, att detta bolag
skulle vara mera berett än statsverket att taga förluster för banans del, utan
beror nämnda förhållande på dels de väsentligt minskade kostnader, som
kunna inträda för en järnväg, som får trafikeras i direkt förbindelse med
ett större nät, dels den indirekta nytta Västergötland—Göteborgs järnväg
har av att trafiken å anslutande bana hålles uppe.
För egen del förklara sig såväl järnvägsstyrelsen som fullmäktige i riksgäldskontoret
tillstyrka antagande av det föreliggande köpeanbudet. Fullmäktige
framhålla därvid särskilt, hurusom staten mr tillförsäkrats rätt att
framdeles inlösa järnvägarna till deras bokförda värde, d. v. s. högst inköpssumman
med tillägg av kostnaderna för nedlagda förbättringar samt för i och
för järnvägarnas trafikering anskaffad rullande materiel.
Beträffande sättet för köpeskillingarnas gäldande hava fullmäktige ej heller
nu något att erinra mot, att dessa såsom lån innestå hos Västergötland—
Göteborgs järnvägsaktiebolag, och syntes ränta och amortering å lånen böra
utgå i enlighet med av 1923 års riksdag meddelade bestämmelser angående
låneunderstöd från allmänna järn vägslånefonden. Annuiteterna för lånens
återbetalande skulle sålunda utgöra 5,4 procent och räntesatsen 5 procent,
och borde annuiteterna första gången erläggas ett år efter den dag, då
bolaget övertagit järnvägarna, vilket torde böra ske senast den 1 juli 1925.
Såsom skäl för försäljning till ^ ästergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag
av Skara—Timmersdala och Trollhättan—Nossebro järnvägar framhölls i
förberörda proposition, nr 177, till nästlidet års riksdag huvudsakligen
olämpligheten av att staten skulle äga dessa smalspåriga banor, vilka saknade
förbindelse med statens järnvägsnät och för vilkas trafikerande järnvägsstyrelsen,
som saknade smalspårig rullande materiel, antingen måste förhyra
eller ock för avsevärd kostnad anskaffa dylik materiel. Ur statens synpunkt
syntes det därför naturligt och lämpligt, att järnvägarna övertoges av Västergötland-
Göteborgs järnvägsaktiebolag, med vars järnvägsnät banorna ock
organiskt hörde samman. De avgivna anbuden å järnvägarna vore visserligen
i förhållande till de tidigare gjorda kapitalinsatserna låga men syntes
i betraktande av den förlustbringande driften å banorna kunna godtagas.
Den utredning rörande ifrågavarande järnvägar, som nu verkställts, synes
mig oförtydbart giva vid handen, att såväl Skara—Timmersdala järnvägs
Kungl. Maj:ts proposition nr 47. 9
införande såsom en del av en framtida sydlig fortsättning av inlandsbanan
som Trollhättan—Nossebro järnvägs förlängning till en punkt på västra
stambanan samt ombyggnad till normalspårig komme att medföra mycket
stora förluster för staten samt att banorna även i sitt nuvarande skick icke
inom överskådlig framtid torde få något som helst affärsvärde i statens ägo
utan fastmer komma att kräva årliga tillskott av andra statsmedel. För
banornas trafikerande av Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag föreligga
åter bättre villkor, vilket är att tillskriva dels de väsentligt minskade
kostnader, som uppkomma för eu järnväg, då den kan trafikeras i direkt
förbindelse med ett större nät, dels den indirekta nytta, Västergötland—
Göteborgs järnväg har av att trafiken å anslutande banor uppehälles. Det
synes därför ur statens synpunkt fördelaktigare, att genom banornas försäljning
till Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag staten nu gör en
jämförelsevis mindre förlust genom nedskrivning av en del av det i banorna
investerade statskapitalet än att i banorna av staten ytterligare nedläggas
avsevärda kapital, å vilka förräntning synes utesluten. Beträffande frågan,
huruvida det av Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag avgivna nya
köpeanbudet är tillräckligt gynnsamt för att kunna av staten accepteras, är,
såsom förut framhållits, detta anbud såtillvida för staten förmånligare än det
nästlidet år föreliggande, att staten tilförsäkrats rätt att inlösa järnvägarna
till deras bokförda värde. Därest stadgande om denna rättighet vid en
försäljning av järnvägarna jämväl intages i koncessionerna, synes tillräcklig
trygghet vunnen för att, därest det i en framtid'' så skulle befinnas lämpligt,
staten skall kunna övertaga banorna. Det förtjänar jämväl framhållas, att
vid statsutskottets behandling av denna fråga nästlidet år ej mindre än 8
ledamöter av utskottet, däribland ordföranden och vice ordföranden, i en
avgiven reservation tillstyrkte förslaget om järnvägarnas försäljning med det
tillägg om statens rätt till inlösen av banorna, som intagits i föreliggande anbud.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit och anförts anser jag mig böra
tillstyrka, att det nu föreliggande avvecklingsförslaget antages. Vid bifall
härtill skulle köpeskillingarna få mot inteckningar i respektive järnvägar
innestå hos köparen såsom lån att förräntas och amorteras enligt de av
1923 års riksdag beslutade villkor för lån ur allmänna järnvägslånefonden.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
dels att den statsverket för närvarande tillhöriga Skara—
Timmersdala järnväg må försäljas till Västergötland—Göteborgs
järnvägsaktiebolag för en köpesumma av 125,000 kronor och
på villkor i övrigt i huvudsaklig överensstämmelse med ett av
nämnda bolag den 20 december 1924 avgivet anbud;
dels ock att, därest Trollhättan—Nossebro järnväg försäljes
till nämnda bolag för en köpeskilling av 225,000 kronor och
på villkor i övrigt i huvudsaklig överensstämmelse med berörda
anbud, järnvägen må upphöra att häfta såsom pant för statens
fordran på grund av beviljat statslån för järnvägens anläggning,
10
Inledning.
Historik.
Kungl. Ma.j:ts proposition nr 47.
i den mån samma fordran överstiger köpeskillingen, i följd
varav i järnvägen meddelad inteckning för det överstigande
beloppet må dödas; att i sammanhang därmed Trollhättan—
Nossebro järnvägsaktiebolag i likvidation må befrias från sin
ansvarighet för nämnda statslån samt att köpeskillingens belopp
må i järnvägen innestå såsom lån, att jämte ränta betalas på
villkor, som ovan angivits.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Haiverman.
Bilaga 1.
Utredning angående Skara—Timmersdala och Trollhättan—Nossebro
järnvägar.
Genom kungl. brev den 20 juni 1924 hava fullmäktige i riksgäldskontoret
samt järnvägsstyrelsen anbefallts gemensamt verkställa utredning rörande
möjligheterna för staten dels att övertaga Trollhättan— Nossebro järnväg,
dels ock att i sin ägo fortfarande bibehålla Skara—Timmersdala järnväg.
Utarbetandet av nämnda utredning har uppdragits åt en delegation, bestående
av undertecknade Kobb och Hägglund såsom delegerade från riks
gäldskontoret samt undertecknade Englund och Malmkvist såsom delegerade
från järnvägsstyrelsen.
Skara—Timmersdala järnväg (S. T. J.) tillhör det smalspåriga järnvägsnätet
i norra Västergötland. Den utgår från Skara, smalspårnätets förnämsta
järnvägsknut, och har sin slutpunkt i Timmersdala, en lantstation
utan annan järnvägsförbindelse. Järnvägens längd utgör 26 km. och spårvidd
0.89 1 meter. Koncessionen å banan, vilken''beviljades den 29 november
1903, överläts år 1907 på Skara—Timmersdala järnvägsaktiebolag, vars
inbetalta aktiekapital under senare år utgjort 353,840 kronor. För järnvägsanläggningen
har statslån beviljats, ursprungligen å ett kapitalbelopp av
352,500 kronor, men som bolaget varit urståndsatt att gälda räntorna, både
skuldsumman vid utgången av år 1919 vuxit till nära 540,000 kronor.
Sedan långt tillbaka, på den.tid det smalspåriga Västgötanätet var uppdelat
å ett flertal självständiga småbanor, varav två — Skara—Kinnekulle —
Vänerns och Mariestad —Kinnekulle — mellan Skara och Mariestad, hava
planer varit uppe på en genare och bättre förbindelse mellan nämnda städer.
Fortsatt norrut mot statsbanestation skulle järnvägen Skara—Timmersdala—
Mariestad jämväl erhålla en betjMlig andel av Skara m. fl. stationers samtrafik
med statsbanorna. Då den första och hittills enda delen av nya järnvägsleden,
den mellan Skara och Timmersdala var färdig — den öppnades
för allmän trafik den 24 oktober 1909 — hade emellertid förhållandena i
grund förändrats, i det att det relativt nya storföretaget Västergötland—
11
Kungl. May.ts proposition nr 47.
Göteborgs järnväg (V. G. J.) icke blott förvärvat förenämnda båda Kinnekulle-banor
utan jämväl erhållit koncession å — samt i det närmaste fullbordat
— eu järnväg från Mariestad till Gårdsjö statsbanestation.'' Härmed
var linjen Skara—Timmersdala—Mariestad utesluten från nyssberörda samtrafik,
och banans möjligheter till konkurrens överhuvud med Kinnekullelinjen
högst avsevärt reducerade, trots den senares större längd — 54 mot
46 km. —. Detta förhållande har givetvis också påverkat möjligheterna att
erhålla medel till banans fortsättning mot Mariestad, å vilken planerna som
bekant ännu ej kunnat realiseras.
Att järnvägen Skara—Timmersdala, i förefintligt skick, d. v. s. med
»blind» slutpunkt i Timmersdala skulle bli ett bärkraftigt företag torde
knappast hava förväntats; densamma har också alltifrån sitt första räkenskapsår
(1910) oavbrutet gått med betydlig förlust.
Trafikrörelsen och det ekonomiska resultatet av densamma framgår av
följande översikt:
Å r
Vagn axel- kil!
tusental
Inkomster
av järn- vägsdriften
Drift-
kostnad
Netto-
inkomst
kronor
1910 ............................................
688
56 409
58 982
— 2 573
1911 ............................................
787
64 669
60 401
4 268
1912 .............................................
833
65 838
65 225
613
1913 ........................................
818
63 700
71 400
- 7 700
1914 ............................................
847
70 320
70 482
— 162
1915 ............................................
843
77 223
92 871
- 15 148
1916 .............................................
704
78 958
97 877
— 18 919
1917 .............................................
508
100 932
98 997
1935
1918 ............................................
432
171019
161 506
9 513
1919 .............................................
479
213 844
236 772
- 22 928
1920 .............................................
412
215 124
229 129
—14 005
1921 .............................................
285
164 490
163 887
603
1922 ...........................................
354
137 664
135 648
2 016
1923 .............................................
376
134 251
128 521
5 730
Frekvensen i person- och godstrafik och
inkomsterna därav u
tgjorde:
Inkomst av
Ton avgifts-
Antal
person-
pliktigt
Inkomst av
resor
trafik
gods
godstrafik
tusental
kronor
tusental
kronor
1910 .............................................
41.58
21 301
21.63
29 892
1911 .............................................
41 9 6
21972
29.2 9
37 593
1912 ...........................................
44.48
22 890
30.91
37 934
1913 ..........................................
47.40
23 800
29.40
37 300
1914 .............................................
47.70
24 012
32.84
39 969
1915 .......................................
51.14
26 309
32.8 6
43 825
1916 ..................... ......................
43.37
27 603
27.8 4
46 304
1917 ............................................
31.09
25 070
26.64
68 060
1918 ............................................
32.81
34 022
27.0 7
130 656
1919 ..................
47.29
47 625
36.63
156 395
1920 ..........................................
33.00
40 223
30.70
161 681
1921 .............................................
21.55
36 714
17.90
116 837
1922 ..................................
22.53
29 216
19.4 2
95 428
1923 ........................................
20.7 6
24 249
24.7 5
100 201
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 47.
Att förestående siffror angiva en även för en smalspårig järnväg föga
betydlig trafikrörelse torde tydligt framgå av följande jämförelse mellan
Skara—Timmersdala järnväg och de två banor, till vilka den står i omedelbar
anslutning.
Inkomst per hanjern, år 19.93.
Person-
trafik
kronor
Gods-
trafik
kronor
Till-
sammans
kronor
Skara—Timmersdala järnväg ...........................
Västergötland—Göteborgs järnväg.....................
930
3 850
4 780 j
4 870
10 140
15 010
Lidköping— Skara—Stenstorps järnväg..............
5 220
6 960
12 180
Under de bättre åren hava banans inkomster varit tillräckliga för täckning
av driftkostnaderna samt lämnat något överskott, vilket dock ej varit
närmelsevis tillräckligt balansera de ogynnsammare årens driftunderskott,
långt mindre för bestridande av räntekostnader och dylikt. Den ackumulerade
förlusten visade följaktligen ständig ökning, såsom framgår av följande
sammanställning.
Å r
Förlust
under
året
Förlust
överförd
till efter- följ ande
år
A r
Förlust
under
året
Förlust
överförd
till efter- följande
år
kronor
kronor
1910 ..................
19 800
'') 17 306
1916 .................
43 004
180 982
1911 .................
14 199
31505
1917 .................
24 064
205 046
1912 ..................
19 497
51002
1918 ..................
17 513
222 559
1913 .................
28 243
79 245
1919 ..................
50 853
273 412
1914 ..................
1915 ..................
21162
37 571
100 407
137 978
1920 ................
42 801
316 213
Såsom av de anförda siffrorna framgår, hade alltså vid slutet
av år 1919
mer än 2/3 av aktiekapitalet — 353 840 kronor — gått förlorat, varför bolaget
försattes i konkurs (den 5 januari 1920). Yid exekutiv auktion den 2
november 1920 inropades järnvägen, vars bokförda anläggningskostnad översteg
760,000 kronor, för statsverkets räkning mot en köpesumma av 408,000
kronor. Någon rullande materiell erhölls därvid icke, enär banan aldrig ägt
någon sådan utan alltifrån början trafikerats av annan järnväg, nämligen
den av Västergötland—Göteborgs järnväg helt avhängiga Lidköping—Skara
—Stenstorps järnväg (L. S. S. J.).
Skara—Timmersdala järnväg har jämlikt kungl. brev den 12 november
1920 fr. o. m. den 14 december samma år förvaltats av järnvägsstyrelsen,
vilken samtidigt erhållit i uppdrag att söka införskaffa anbud på arrende
eller köp av järnvägen. Den köpare eller arrendator, som därvid i första
hand borde ifrågakomma, var enligt styrelsens mening Västergötland- Göteborgs
järnvägsaktiebolag, vilket bolag äger eller behärskar övriga i Skara
sammanlöpande järnvägslinjer (från Göteborg, Lidköping, Mariestad och
Stenstorp). Efter anmodan av järnvägsstyrelsen inkom också bolaget år
1921 med ett anbud å köp av järnvägen för en köpeskilling av 100,000 kronor.
Då detta belopp emellertid syntes styrelsen alltför lågt för att kunna utan
*) Vid årets början balanserades ett överskott av 2 494 kronor.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
vidare undersökning tillstyrkas lios Kungl. Magt, vidtogos i stallet anordningar
för förenklad trafikering i syfte att erhålla bästa möjliga avkastning
å i banan nedlagda statsmedel.
För att ernå ett rimligare förhållande mellan inkomster och utgifter infördes
därvid diverse förenklingar i driften och minskades tågantalet. Härigenom
nedpressades, som av förestående tablå framgår, utgifterna avsevärt.
Då emellertid jämväl trafiken nedgick — godstrafiken på grund av de försämrade
konjunkturerna och persontrafiken dels av samma anledning, dels
på grund av minskningen i tågantalet — erhölls i allt fall icke, såsom man
hoppats, skälig förräntning å det disponerade statskapitalet. Under den tid,
statens järnvägar trafikerat banan — fr. o. in. 1 mars 1921 — har visserligen
uppnåtts ett obetydligt bokfört överskott; vid slutet av år 1923 utgjorde
detsamma 8,489 kronor. Det är emellertid att märka, dels att de
bokförda utgifterna icke inkludera någon avskrivning eller avsättning till
förnyelsefond, dels att bland inkomsterna ingå vissa ej så små belopp, vilka
erhållits genom försäljning av grus, hämtat från banans grustäkter.
Sistnämnda inkomst kan givetvis icke beräknas erhållen under någon
längre framtid. Att en faktisk värdeminskning ägt rum, är också självfallet.
För järnvägens bana och byggnader — rullande materiell har förhyrts av
Lidköping—Skara—Stenstorps järnväg — torde densamma icke kunna skattas
lägre än till cirka 7,000 kronor per år — vilket är mindre än 1 procent av
den bokförda byggnadskostnaden ■— d. v. s. cirka 20,000 kronor under anförda
tidsperiod (2 år och 10 månader). Härtill kommer att på grund av nyssberörda
grusförsäljning någon extra avskrivning utöver förenämnda normala givetvis
bort äga rum. Med mera affärsmässig bokföring skulle således banan, även
sedan järnvägsstyrelsen övertagit dess förvaltning, alltfort hava för varje år
uppvisat driftunderskott.
Å Trollhättan—Nossebro järnväg (T. N. J.), vilken har en längd av 32.4
km. och liksom Skara—Timmersdala järnväg en spårvidd av 0.891 m., beviljades
koncession den 10 augusti 1907, men öppnades järnvägen för allmän
trafik först den 17 februari 1916. Koncessionen har sedan 1913 innehafts
av Trollhättan—Nossebro järnvägsaktiebolag med ett inbetalt aktiekapital
av 580,000 kronor. För järnvägsanläggningarnas utförande har bolaget uppburit
lån ur allmänna järnvägslånefonden, uppgående till 555,000 kronor.
Byggnadskostnaden utgjorde vid 1923 års slut 1,212,000 kronor. Järnvägen
saknar egen rullande materiell och har hela tiden trafikerats av Västergötland—Göteborgs
järnväg. I olikhet mot Skara—Timmersdala järnväg har
banan i sam trafikshänseende ej varit självständigt företag utan ingått som
del i Västergötland—Göteborgs järnväg.
Trafikrörelsen och det ekonomiska resultatet av densamma framgår av
följande tablå:
Å r
Vagnaxel-
km
tusental
Inkomster
av järn- vägsdriften
Drift-
kostnad
Netto-
inkomster
kronor
1916 ...........................................
908
94 961
132 921
— 37 960
1917 .............................................
939
169 736
197 470
- 27 734
1918 ............................................
957
321 722
290 716
+ 31 006
1919 ...........................................
1002
334 516
326 850
-f 7 666
1920 ............................................
833
291 271
352 527
— 61 256
1921 ...........................................
636
237 842
263 867
— 26 025
1922 ............................................
703
188 667
195 531
- 6 864 ,
1923 .............................................
732
149 660
186 445
-36 795 1
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
Trafikinkomsterna hava alltså varje år utom 1918 och 1919 understigit
driftkostnaderna. Bolaget har också varit urståndsatt att betala ränta och
annuiteter å statslånet, varför skulden till staten t. o. m. år 1922 vuxit från
förutnämnda 555,000 och till 764,000 kronor.
Frekvensen i person- och godstrafik och inkomsterna därav hava utgjort:
Å r
Antal
resor
tusental
Inkomst av
person- trafik
kronor
Ton avgifts- pliktigt
gods
tusental
Inkomst av
godstrafik
kronor
1916 ...........................................
93.7 3
48 371
21.94
41113
1917 ..............................
92.7 4
58 965
34.88
99 465
1918 ...........................'' .
106.10
88 781
42.46
208 522
1919 .....................
104.59
95148
38.4 3
221 377
1920 ..................
82.71
89 202
28.53
183 499
1921 .............................
72.90
82 128
20.7 0
139 287
1922 ...................... ‘
69.06
65 275
21.87
104 082
1923 ...........
63.08
54 782
22.91
79 889
För år 1923 har alltså inkomsten per bankm. utgjort (banans längd i
tariffhänseende 32 km.).
i persontrafik ............................................... 1 710 kronor
i godstrafik ................................................ 2 500 »
Tillsammans 4 210 kronor
vilket är ännu något sämre än för Skara—Timmersdala järnväg.
Den ackumulerade förlustens ökning visas av följande sammanställning:
Å r.
Vinst ( + )
eller
förlust (—)
under året.
Förlust
överförd till
efterföljande
år.
1916..............................
— 37 960
37 960
j 1917........................
— 62 583
100 543
1 1918..............................
+ 706
99 837
1919............................
— 23 647
123 484
1920..............................
— 93 773
217 257
1921..............................
— 63 148
280 405
1922..............................
— 65 983
346 388
Sedan det i september 1923 konstaterats, att 2/s av aktiekapitalet gått
förlorat, beslöt bolaget att träda i likvidation, vilken ännu icke blivit avslutad.
I och med likvidationen blev frågan om statsförvärv i och för skydd av
statsverkets fordran, vilken den 1 september 1923 stigit till 785,000 kronor,
aktuell. Då emellertid dels förfoganderätten över banan i och för sig icke
syntes vara av större intresse för staten, dels på grund av banans från statsjärnvägarna
isolerade läge och olika spårvidd en förvaltning genom järnvägsstyrelsens
försorg måste bliva relativt dyrbar och därmed samhällsekonomiskt
ofördelaktig, inleddes efter nyåret 1924 undersökningar beträffande
möjligheten att — å för staten godtagbara villkor — försälja järnvägen till
annat bolag. Såsom köpare kunde därvid tänkas antingen ett för ändamålet
nybildat järnvägsaktiebolag eller ock det trafikerande bolaget, Västergötland—
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kuntjl. Majds proposition nr 47. IT)
Göteborgs järnvägsaktiebolag, till vars linje banan ansluter i Nossebro. bni
försäljning till nämnda bolag skulle för övrigt kunna medföra fördelen, att
statsverket samtidigt kunde avyttra Skara—Timmersdala järnväg. Anslutningen
i Trollhättan beredde däremot inga ökade möjligheter bl. a. på grund
av Bergslagernas järnvägars normala spårvidd.
Förarbeten i och för bildande av nytt bolag hava ägt rum, men veterligen
ej lett till något resultat. Såsom förhållandena ligga till, är det också mycket
svårt att se, huru ett sådant bolag skulle kunna säkerställa statsverkets fordran
eller ens någon större del därav.
Inledda underhandlingar med Västergötland—Göteborgs järnväg ledde
däremot nästan omedelbart till utseende av en nämnd, med uppdrag att
verkställa värdering av såväl Trollhättan—Nossebro som Skara—Timmersdala
järnväg, bestående av såsom representanter för riksgäldskontor överingenjören
i järnvägsstyrelsen Hj. Fogelmarck, byrådirektören därstädes 8.
Norrman ävensom undertecknad Hägglund, såsom representanter för järnvägsbolaget
majoren J. Nyström och advokaten E. Leman.
Nämnden framhåller i sitt den 20 februari 1924 avgivna utlåtande inledningsvis,
att vid en affärsuppgörelse som den ifrågasatta någon större hänsyn
icke kunde tagas till banornas sakvärde i den mån detsamma överstege
realisationsvärdet, utan blott till affärsvärdet. Beträffande det senare vore
nämndens uppfattning, att detsamma skulle bliva mycket olika för Västergötland—Göteborgs
järnvägsaktiebolag och för annan ägare, vilken hade att
driva banorna som självständiga företag. I senare fallet kunde intet driftöverskott
av betydelse beräknas, medan däremot i förenämnda bolags ägo
banorna skulle kunna väntas erhålla ett affärsvärde, vilket av nämnden uppskattades
till 350,000 kronor, varav 125,000 kronor på Skara—Timmersdala
och 225,000 kronor på Trollhättan—Nossebro järnväg.
Vid prövningen av banornas affärsvärde för Västergötland—Göteborgs
järnvägsaktiebolag hade hänsyn tagits till att bolaget genom belägenheten
av dess järnvägar dels hade förutsättningar att begränsa kapitalinsatser och
driftkostnader till de lägsta möjliga — bolaget äger redan den förvaltning,
den rullande materiell och de verkstäder, som fordras för banornas trafikering
— dels ock hade synnerligen stort intresse, att _ trafikeringssätt och
taxor å berörda järnvägar så ordnades, att största möjliga trafiktillskott till
bolagets övriga linjer erhölles.
I "anslutning till värderingsnämndens utlåtande fullföljdes förhandlingarna
på så sätt, att dels mellan järnvägsstyrelsen och Västergötland—Göteborgs
järnvägsaktiebolag träffades preliminärt avtal och upprättades kontrakt angående
försäljning av Skara—Timmersdala järnväg, dels ock av nyssnämnda
bolag till likvidatorerna i Trollhättan—Nossebro järnvägsaktiebolag ingavs
ett köpeanbud. För försäljningsavtalets giltighet skulle. enligt kontraktet
fordras, dels att detsamma skulle stadfästas av Kungl. Maj:t och godkännas
av Västergötland—Göteborgs järnvägs bolagsstämma, dels att anbudet å Trollhättan—Nossebro
järnväg skulle antagas, dels slutligen att bolaget skulle för
köpeskillingarna för bägge järnvägarna — tillhopa 350,000 kronor — erhålla
statslån på vanliga villkor.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 mars 1924 hemställde järnvägsstyrelsen
om stadfästelse av förenämnda för sälj ningsav tal och godkännande av det för
Trollhättan—Nossebro järnväg gjorda anbudet. De erbjudna köpesummorna
vore vissesligen låga, om hänsyn toges till storleken av de kapitalinsatser,
som statsverket gjort för möjliggörande av banornas tillkomst. Då emellertid
värderingsnämnden kommit till den uppfattningen, att de erbjudna köpesummorna
överstege banornas förutsebara affärsvärde för varje annan ägare
än Västergötland—Göteborgs järnväg, ansåg sig styrelsen böra tillstyrka an
-
16
Ktmgl. Maj:ts proposition nr 47.
buden. Järnvägsstyrelsen instämde för övrigt i vad nämnden yttrat angående
Västergötland—Göteborgs järnvägs förutsättningar att åstadkomma ekonomiskt
resultat samt erinrade, att om anbudet avsloges, statsverket skulle
nödgas nedlägga ett avsevärt kapital för anskaffning av rullande materiell,
vilket kapitalutlägg, då Västergötland—Göteborgs järnväg redan förfogade
över tillräcklig materiell, måste från nationalekonomisk synpunkt anses innebära
en viss misshushållning. Det påpekades därjämte, att eu åtgärd ledande
till inkorporering av banorna i Västergötland—Göteborgs järnvägs
relativt stora nät stode i överensstämmelse med styrelsens tidigare uttalade
allmänna uppfattning angående önskvärdheten av ett enhetliggörande i möjligaste
mån av landets splittrade järnvägssystem. Försäljningen av Skara—
Timmersdala järnväg tillstyrktes jämväl av väg- och vatten byggnadsstyrelsen
samt riksgäldsfullmäktige.
Beträffande försäljningen av Trollhättan —Nossebro järnväg och i samband
därmed stående nedskrivning av statens fordran ingavs framställning av riksgäldsfullmäktige,
vilka i förväg inhämtat järnvägsstyrelsens samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens tillstyrkande. Fullmäktiges bestämda mening, vilken
även delades av järnvägsstyrelsen, vore, att det icke kunde anses önskvärt, att
staten övertoge och för framtiden trafikerade Trollhättan—Nossebro järnväg.
I likhet med värderingsnämnden funne fullmäktige däremot naturligt och
lämpligt, att denna bana liksom järnvägen Skara—Timmersdala övertoges
av Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag, med vars järnvägsnät banorna
organiskt hörde samman. Köpeskillingen vore låg i förhållande till
statens kapitalinsats i banan men dock antaglig med hänsyn till de ekonomiska
resultat trafiken å banan dittills lämnat.
Kungl. proposition (nr 177) angående järnvägarnas försäljning avläts till
riksdagen den 19 mars 1924. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet ansluter
sig kommunikationsministern helt till de synpunkter, som anförts av
verkstyrelserna och fullmäktige.
Innan nämnda proposition avgavs, hade Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag
för sin del godkänt förenämnda köpekontrakt.
Försäljningsförslaget framkallade i de av banorna berörda bygderna eu
stark opposition, vilken bl. a. tog sig uttryck i protestmöten.
Av västgötarepresentanter i riksdagen väcktes i båda kamrarna motioner
om avslag å Kungl. Maj:ts förenämnda proposition (första kammaren nr 276
och 277, andra kammaren nr 431 och 432). Att så skedde var mycket förklarligt.
Västergötland har liksom andra landskap eu del järn vägsfrågor,
vilkas lösning måst skjutas på framtiden. Genom den föreslagna försäljningen
sågo sig nu vissa trakter hotade i sina förhoppningar om fortsättningsbanor,
för. Nossebrobanan till Vårgårda, för Timmersdalabanan åtminstone
till. Mariestad. Mariestad—Timmersdala järnvägsaktiebolag hade så
sent som i november 1923 i en framställning till Kungl. Maj:t ifrågasatt dels
statens arrendering av bolagets planerade järnväg, dels statslån för densamma
utöver vanliga normer, bådadera med motiveringen, att Skara—
Timmersdala järnväg vore i statens ägo. I den allmänna diskussionen framfördes
emellertid — .åtminstone i första hand — ej nämnda relativt närliggande
projekt utan i stället den gamla aldrig helt övergivna tanken på en
stambana väster om Billingen. I motion i första kammaren nr 276 av herr
E. P. Vrång m. fl. — med vilken motion i andra kammaren nr 431 av herr
H. Bäcklund in. fl. var likalydande — gjordes gällande,
dels att Skara—Timmersdalabanan sannolikt skulle i statens ägo giva
större intäkt än räntan å den erbjudna köpesumman av 125,000 kronor,
dels att staten åtminstone ej förr än frågan om inlandsbanans sydliga
A''magi. Maj:ts proposition nr 47. 17
sträckning bleve definitivt avgjord borde avliiinda sig Skara—Timmersdala
järnväg.
I motiveringen för den första av nämnda punkter anfördes i första band
ett yttrande av järnvägsstyrelsen, vari bl. a. uttalats:
»att styrelsen icke hyste någon tvekan övertaga de småbauor, som staten
kunde förvärva, och att detta t. o. in. skulle kunna vara för statsverket förmånligt
och ägnat att öka möjligheten för förräntning av det i järnvägarna
nedlagda statskapitalet»;
och vidare vissa av samma styrelse vid olika tillfällen och åt skilda
håll meddelade uppgifter, vilka förde motionärerna till slutsatsen, att banan
med lämplig skötsel borde kunna lämna god vinst. Slutligen framhölls, att
Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag med hänsyn till de indirekta
fördelarna borde kunna gå med på att taga någon förlust å köpet.
Beträffande Inlandsbanans sydliga sträckning anfördes som motivering
ett utlåtande av 1922 års andra kammares tredje tillfälliga utskott med anledning
av viss motion om utredning i frågan, vilket bl. a. innehöll dels en
uppgift från järnvägsstyrelsen om undersökning av vissa linjer genom Skaraborgs
län, ledande från Kristinehamn alternativt till Töreboda, Falköping
eller Herrljunga, dels ett uttalande
»att det syntes vara på tiden att ordna dess (Inlandsbanans) sydligare
Hel, så att trafiken till Göteborg kunde ske på sådant sätt, att resande- och
godstrafiken förbehölles statsbanan hela vägen.»
Motionärerna framhålla, att för såväl Falköpings- som Herrlj unga-alternativet
Timmersdalabanan kan behöva tagas i anspråk, och protestera mot
departementschefens uttalande, »att det ur statens synpunkt vore naturligt
och lämpligt», att Skara—Timmersdala järnväg övertoges av Göteborgsbolaget.
Beträffande Trollhättan—Nossebro järnväg hemställdes i tvenne likatydande
motioner i första kammaren av herr K. Heyman (nr 277), i andra
kammaren av herrar A. Hansson i Trollhättan och J. V. Billqvist (nr 432).
att riksdagen med avslag å förenämnda Kung! Maj ds proposition nr 177
ville i skrivelse till Kung!. Maj.t hemställa om utredning rörande möjligheten
för staten att övertaga Trollhättan—Nossebro järnväg och att, intill
dess denna utredning blivit verkställd, driften måtte genom statens försorg
uppehållas.
Såsom skäl för sin framställning anförde motionärerna bl. a. banans relativt
höga byggnadskostnad 1,200,000 kronor, statens direkta aktieteckning å
60,000 kronor — vilken visade, att staten hade vissa direkta intressen i
banans tillkomst — samt statslånets betydliga belopp nämligen 555,000 kronor
kapital, 230,000 kronor räntor eller tillsammans 785,000 kronor. Nämnda
omständigheter ansågo motionärerna visa, att med den föreslagna köpeskillingen,
225,000 kronor, statens intressen icke blivit tillräckligt tillgodosedda.
Att banans ekonomi under de gångna åren varit mycket dålig, kunde
motionärerna visserligen icke bestrida, men gjordes gällande, att detta icke
berott på felkalkylering av vissa förutsättningar för banans drift utan på
ett oförmånligt trafikkontrakt med Västergötland—Göteborgs järnväg och
därav uppkommen skuld till ifrågavarande bolag. Beträffande nämnda trafiköverenskommelse
anfördes, att banan enligt densamma skulle betala alla
sina omkostnader utan att det trafikerande bolaget lämnade något bidrag,
vilket eljest skulle vara väl motiverat av de betydande inkomster Trollhättan—Nossebro
järnväg tillförde Västergötland—Göteborgs järnväg. Det
kunde vidare ifrågasättas, om ej Trollhättan—Nossebro järnväg till och med
finge betala mera, då dels administrationskostnaderna för denna bana borde
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 41 höft. (Nr 47.) 232 25 2
18
Kungl. Maj-.ts proposition nr 47.
vara proportionellt mycket mindre än för Västergötland—Göteborgs järnväg,
dels ock de lokomotiv, som användes av Trollhättan—Nossebro järnväg, voro
byggda för Västergötland—Göteborgs järnvägs större trafik och därför för
dyra i drift för Trollhättan—Nossebro järnväg. Vidare voro inkomstberäkningarna
mycket ofördelaktiga för Trollhättan—Nossebro järnväg genom att
banan varken finge ordinarie banavgifter eller de extra banavgifter, som densamma
skulle behöva.
Motionärerna uttala sig icke direkt beträffande frågan, huruvida eu trafikering
av banan i dess nuvarande skick genom järnvägsstyrelsens försorg
kan väntas giva ett ekonomiskt tillfredsställande resultat, det säges endast,
»att den befintliga delen av banan ansetts nödvändig och ekonomisk». Ett
sådant resultat ansåges emellertid med säkerhet bliva uppnått för den händelse
banan fortsattes från Nossebro till Vårgårda — eventuellt annan statsbanestation
— och i samband därmed ombyggdes till normalspårig, vilket
skulle kunna ske för en relativt obetydlig merkostnad. En sådan åtgärd
ansåges icke blott kunna rädda hela det insatta kapitalet utan jämväl tillföra
staten ytterligare vinst.
Det framhölls vidare, att en normalspårig statsbanelinje skulle öka värdet
av statens egendom i Trollhättan, att nuvarande förbindelsen mellan västra
stambanan och Trollhättan, vilken går över Gårdsjö—Nossebro, på grund av
omlastningen i Gårdsjö m. m. vore mycket oförmånlig för Trollhätteindustrien
samt slutligen att staten redan förfogade över en järnväg med rangerbangård
vid industriområdet å Stallbacka, innefattande 5 km. huvudspår och
6 km. sidospår, allt med normal spårvidd, vilken lokala järnväg lämpligen
borde sammanknytas med statens järnvägsnät.
Utlåtande över motionerna infordrades från järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen.
Vattenfallsstyrelsen förklarade sig sakna anledning att närmare
yttra sig om Skara—Timmersdala järnväg, beträffande vilken bana.
därför endast framhölls, att enligt de i motionen upptagna kalkylerna någon
större ekonomisk fördel ej skulle beredas staten genom föreliggande anbuds,
antagande. Yad Trollhättan—Nossebro järnväg angick underströk styrelsen
däremot motionärernas synpunkter. Beträffande banans ekonomi ger styrelsen
ett mera bestämt uttalande än motionärerna. Det säges nämligen,
att »redan förebragta utredningar giva vid handen, att, under förutsättning
av ett lämpligt ordnande av trafiken, driften å denna bana bör kunna val
förränta ett kapital ej obetydligt större, än den nu erbjudna försäljningssumman».
(Vilka utredningar, som avses, säges dock icke.) Skapande av
en ny bredspårig förbindelse mellan Trollhättan och västra stambanan förklarades
bliva av särskild betydelse för industriföretagen vid Trollhättan
och för hamnanläggningen vid Stallbacka. Vattenfallsstyrelsen tillstyrkte
alltså motionerna.
Järnvägsstyrelsen vidhöll däremot sin i skrivelse den 9 mars uttalade
mening, att Västergötland—Göteborgs järnvägs anbud borde antagas. Beträffande
av motionärerna anförda ekonomiska kalkyler erinrades, att samtliga
berörda omständigheter varit styrelsen väl bekanta, då nyssnämnda
skrivelse avläts. Järnvägsstyrelsen vore allt fortfarande av den uppfattningen,
att de för järnvägarna erbjudna köpesummorna överstege banornas affärsvärde
för statens järnvägar.
Beträffande Skara—Timmersdala järnväg såsom länk i Inlandsbanan erinrade
styrelsen, att planerna för nämnda banas fortsättning söder om
Kristinehamn framförts väsentligen med hänsyn till transitotrafiken mellan
Inlandsbanan och Göteborg. Enligt gällande sam trafiksregler skulle denna
framföras över enskild järnväg, om ej förkortningsbana bygges. Det vore
emellertid ingalunda säkert, att detta skid, vilket tillmätts avgörande vikt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. j)faj:ts proposition nr 47, )i)
senast av 1922 års riksdags andra kammares tredje tillfälliga utskott, komine
att bliva bestående. I denna punkt meddelade styrelsen följande:
»Det från Inlandsbanans stationer norr om Heirliult — toreningsstation
mellan Inlandsbanan och Bergslagsbanan — avsända, till Göteborg gående
godset, inledes för närvarande vid nämnda station å Bergslagsbanan. Vägskillnaden
är emellertid icke stor, i det att viigen över Bergslagsbanan är
304 kilometer och över statens järnvägar via Laxå 333 kilometer. Frågan
om godssamtrafikens nyordning vid de svenska järnvägarna står på dagordningen,
och torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke härvid sådana
ändrade bestämmelser angående samtrafiksvägarna kunna komma att träffas,
att godset mellan samtliga Inlandsbanans stationer och Göteborg kommer
att, om ingen förkortningsbana bygges, få framföras över statens järnvägar
via Laxå. Innan beslut i denna fråga träffats, kan i varje fall ingen slutgiltig
utredning göras angående de ekonomiska förutsättningarna för Inlandsbanans
sammanknytning med västra stambanan.»
Styrelsen meddelar emellertid, att materiel insamlats, som medgiver ett
preliminärt bedömande av nämnda förutsättningar, samt att av detsamma
tydligt framginge, att om en fortsättningsbana överhuvud skulle byggas, av
de tre ifrågasatta sträckningarna för densamma, nämligen Kristinehamn—
Töreboda, Kristinehamn—Falköping och Kristinehamn—Herrljunga, den
förstnämnda borde givas obetingat företräde. Skälen härtill vore liera. Först
och främst skulle banlängden Herrhult—Göteborg över Kristinehamn—Töreboda
bliva ej oväsentligt kortare än över Falköping och ungefär likvärdig
med vägen över Herrljunga i dess kortaste alternativ. Följande siffror an
-
fördes.
Väglängd
Herrhult—Göteborg.
Over nuvarande järnvägar:
Bergslagernas järnväg .............................................................. km 304
Statens järnvägar via Laxå ...................................................... » 333
Efter förkortningsbanans byggande:
Via Kristinehamn—Töreboda................................................... » 300
» » —Falköping (olika alt.) ............................. » 315 resp.
319 »
324
» » —Herrljunga (olika alt.).............................. » 298 resp.
302 »
307
Vidare skulle antalet nybyggda kilometer för en förkortningsbana Kristinehamn—Töreboda
bliva väsentligt mindre än för övriga alternativ nämligen:
Erforderliga nya statsbanelinjer,
inkl. ombyggda smalspåriga banor,
kilometer.
Kristinehamn—Töreboda............................................... 73
» —Falköping ............................................ lägst 158, högst 167
» —Herrljunga............................................. » 175, » 184
Styrelsen bemötte ett tidigare framkastat påstående, att man genom Inlandsbanans
byggande till Falköping eller Herrljunga skulle kunna tills
vidare undvika dubbelspårsbyggnaderna mellan Töreboda och Falköping
resp. Herrljunga, samt påpekade, att västra stambanans elektrifiering komme
att medföra ändrade driftförhållanden till Törebodalinjens favör.
20
Knngl. Maj:ts proposition nr 47.
Beträffande Trollhättan— Nossebro järnväg erkändes, att nuvarande befordringsväg
mellan vissa av västra stambanans stationer och Trollhättan
över Gårdsjö—Nossebro erbjöde olägenheter, vilka det vore naturligt industrien
ville komma ifrån. Styrelsen framhöll emellertid, att för uppnående
av detta mål icke krävdes någon ny järnväg mellan Trollhättan och västra
stambanan utan endast en omändring av de nuvarande reglerna för samtrafiksvägarnas
bestämmande. I själva verket hade ock 1907 års järnvägstaxekommitté
med beaktande av angelägenheten att i dylika fall underlätta
eu befordran utan omlastning föreslagit bestämmelser i sådant syfte. — Järnvägsstyrelsen
fann sig alltså böra tillstyrka Bifall till Kungl. Maj:ts proposition
och avstyrka den gjorda motionen om utredning. Ville man emellertid
för framtiden hålla alla möjligheter öppna, ansågs detta lämpligast böra
ske genom ett fullständigande av köpeavtalen med bestämmelser, att staten
skulle vara berättigad inlösa resp. banor med ett belopp, motsvarande desammas
bokförda värden, d. v. s. de avtalade köpeskillingarna ökade med
kostnaderna för de nyanläggningar, utvidgningar och förbättringar, som kunde
komma att utföras å resp. banor — varjämte borde inryckas en förpliktelse
för köparen att föra sina räkenskaper så, att nämnda bokförda värden komme
att separat framgå.
I riksdagens statsutskott, under vars handläggning förenämnda proposition
och motioner lågo, uppnåddes icke enighet, i det att majoriteten anslöt
sig till motionärernas mening, under det att en minoritet, bestående
av åtta ledamöter, följde propositionen med den ändringen, att till kontraktet
skulle fogas nyss anförda villkor om statsinlösen.
Vid behandling i riksdagens kamrar segrade motionärernas mening, vilket
anmäldes för Kungl. Maj:t genom skrivelse nr 203 den 27 maj 1924, vilken
utmynnade i en anhållan om utredning rörande möjligheterna för staten
dels att övertaga Trollhättan—Nossebro järnväg, dels ock att i sin ägo fortfarande
bibehålla Skara—Timmersdala järnväg.
Delegerades
uppdrag.
Ekonomiskt
resultat för
Skara—
Timmersclala
järnväg.
Enligt vad ovan anförts torde det åt undertecknade delegerade givna uppdraget
få anses omfatta dels i första hand eu utredning rörande de ekonomiska
konsekvenserna av att Skara—Timmersdala järnväg och Trollhättan Nossebro
järnväg i sitt nuvarande skick bibeliålles respektive överföres i statens ägo,
dels ock eu undersökning beträffande kostnaderna för och fördelarna av
banornas ombyggnad till normalspåriga. Vad sistnämnda punkt angår torde
vara uppenbart, att det icke kunnat bliva fråga om någon verklig teknisk
eller ekonomiskt-statistisk järn vägsutredning av sådan art, som verkställts
beträffande nya statsbanelinjer. Den korta tid, som stått till vårt förfogande,
bär ensam uteslutit tanken på en utredning av nämnda omfattning.
Det har synts oss lämpligt här påpeka, att undertecknade Kobb och
Hägglund, delegerade från riksgäldskontoret, icke varit i tillfälle i detalj
granska och kontrollera i det följande anförda siffror, vilka hämtats från
inom järnvägsstyrelsen förefintligt material. För desammas riktighet svara
alltså i första rummet undertecknade Englund och Malmkvist.
Beträffande Skara—Timmersdala järnvägs inkomster och utgifter under
förfluten tid ha diverse uppgifter anförts i det föregående. Angående framtiden
är givetvis här som för järnvägar i allmänhet för närvarande mer au
vanligt svårt ställa någon tillförlitlig prognos, då ju driftsresultatet framför
allt beror på de allmänna ekonomiska konjunkturerna, vilka ju allfort variera
mera hastigt och oregelbundet än före 1914 var vanligt. De mest antagbara
siffrorna torde erhållas, om man utgår från uppgifterna för senast avslutat
räkenskapsår, vilket ju är det första sedan banans övergång i statens
ägo, som uppvisat någorlunda stabila förhållanden, och däri gör de för
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
ändringar, som hittills kända månadsresultat för år 1924 kunna motivera,
Skara—Timmersdala järnvägs redovisning för år 1923 visar följande huvudsiffror
för inkomster och utgifter (med avrundning till jämna 100-tal kronor).
Inkomster.
Persontrafik.............................. kr. 24 300
Posttrafik...................... » 900
Godstrafik................................. » 100 200
Extra trafikinkomster ............... » 800
Diverse med järnvägsdriften sammanhängande
inkomster......... » 7 900
Till järnvägsdriften ej hörande
inkomster............................. » 100
Summa inkomster kr. 134 200
Utgifter.
Administrativa avdelningen ...... kr. 7 400
Banavdelningen ....................... » 31 100
Trafikavdelningen ..................... » 23 900
Haskinavdelningen och förrådet » 26 600
Lok- och vagnhyror .................. » 37 000
Diverse med järnvägsdriften sammanliängande
kostnader........ » 2 500
Summa utgifter kr. 128 500
Överskott 5 700
Totalt 134 200
Statens järnvägars månadsstatistik, vari även ingå uppgifter för Skara—
Timmersdala järnväg, visar för denna bana följande inkomster i personrespektive
godstrafik under årets sju första månader:
Persontrafik
Godstrafik ..
Inkomster januari—juli
1924 1923
kronor kronor
. 13 611 14 730
. 53 469 65 327
Ökning (+)
eller minskning (—)
kronor
— 1119
— 11 858
Yacl persontrafiken beträffar torde den procentiska nedgången 7 ä 8 %,
som observerats för de gångna månaderna, kunna beräknas jämväl för hela
året, vilket ger en inkomst av c:a 22,500 kronor. För godset torde man
däremot möjligen ej behöva frukta eu proportionsvis fullt så stor nedgång
som för de gångna månaderna. Här skall antagas en sänkning med cirka
15,000 kronor, d. v. s. till 85,000 kronor, vilket måhända är något optimistiskt,
då för uppnående av nämnda inkomst fordras, att inkomstminskningen för återstående
5 månader icke skäll uppgå till mer än något över 3,000 kronor,
ett belopp, som är litet, då juli ensamt visar en nedgång på 3,400 kronor.
Beträffande övriga inkomstposter synes ingen erinran vara att göra, utan
kunna desamma antagas oförändrade.
Yad utgifterna angår synes månadsstatistiken visa, att 1923 års siffror
— för såvitt man bortser från en konstaterad förskjutning mellan olika
avdelningar, vilken i detta sammanhang är utan större intresse — aro
användbara även för år 1924 utom beträffande lok- och vagnhyror, vilka
fr. o. m. 1 oktober 1923 sänkts med 300 kronor per månad, vilket kommer
att medföra en besparing (för månaderna januari—september) av 2,700 kronor.
Utgiftsposten lok- och vagnhyror bör alltså minskas från 37,000 kronor till
34,300 kronor.
Det har redan påpekats, att bland banans bokförda utgifter icke ingår
någon avskrivning eller avsättning till förnyelsefond, och har jämväl angivits,
att värdeminskningen å banans egendom icke torde kunna sättas lägre än
till 7,000 kronor. I en tablå, avsedd att visa järnvägens verkliga driftsresultat,
bör givetvis en sådan utgiftspost ingå.
Yidtagas nu anförda ändringar (ävensom en något starkare avrundning av
beloppen) får man som sannolikt resultat för år 1924 följande:
22
Kungl. Maj-.ts proposition nr 47.
Trollhättan—
Nossebro
järnvägs
inkomster och
utgifter.
Inkomster.
Persontrafik.............................. kr. 22 500
Posttrafik................................. » 900
Godstrafik................................. » 85 000
Extra trafikinkomster ............... » 800
Diverse med järnvägsdriften sammanhängande
inkomster......... » 7 900
Till järnvägsdriften ej hörande
inkomster............................ » 100
Summa inkomster kr. 117 200
Underskott » 15 600
Totalt kr. 132 800
Utgifter.
Administrativa avdelningen ....... kr. 7 500
Banavdelningen........................ » 31 000
Trafikavdelningen..................... » 24 000
Maskinavdelningen och förrådet » 26 500
Lok- och vagnhyror.................. » 34 300
Diverse med järnvägsdriften sam
manhängande
kostnader......... » 2 500
Summa bokförda utgifter kr. 125 800
_Värdeminskning » 7 000
Summa driftkostnader kr. 132 800
Driftskostnaderna _ själas alltså för innevarande år komma att överstiga
utgifterna med omkring 15,000 kronor. Yilka ändringar till det sämre eller
till det bättre den närmare framtiden kan komma att föra med sig är givetvis
mycket ovisst. Å ena sidan kan man av vissa tecken att döma liava
rätt hoppas ^ å en uppgång i näringslivet, vilket skulle föranleda ökade inkomster.
Då emellertid 1924 för järnvägarna i allmänhet icke varit något
särdeles ogynnsamt år, är jämväl en nedgång möjlig. Härtill kommer att vissa
omständigheter lätt kunna kunna göra en väsentlig nedsättning av fraktsatserna
för banans huvudtransportartikel kalken nödvändig. Denna fråga
skall närmare beröras i det följande i samband med övriga ifrågasatta åtgärder,
vilka kunna påverka driftsresultatet.
För Trollhättan—Nossebro järnväg äro förhållandena på grund av pågående
likvidation och eventuellt förestående förändringar i driftförhållandena
väsentligt mera svåröverskådliga. För 1923 redovisades följande inkomster
och utgifter, exklusive (beräknade) räntor å disponerat kapital.
Inkomster.
Persontrafik.............................. kr. 54 800
Posttrafik........................ » 4 200
Godstrafik................................. » 79 900
Extra trafikinkomster ............... » 2 500
Diverse med järnvägsdriften sammanhängande
inkomster........ » 8 300
Summa inkomster kr. 149 700
Underskott » 36 700
Totalt kr. 186 400
Föreliggande statistiska uppgifter
tionen ändrats på motsvarande sätt
Ur driftrapporterna för juni månad
avseende hela l:a halvåret:
Utgifter.
Administrativa avdelningen ...... kr. 10 400
Banavdelningen........................ » 44 900
Trafikavdelningen ..................... » 47 800
Maskinavdelningen och förrådet » 83 300
Summa utgifter kr. 186 400
för innevarande år tyda på att situasom
för Skara—Timmersdala järnväg.
1923 och 1924 hämtas följande siffror,
Kungl. Majtts proposition nr 41.
23
- — ■ ■ —
1: a ha
v å r e t
Ökning ( + ) 1
eller
11)24
1923
minskning (—)|
K v o
n o r
Kronor
Inkomster.
Persontrafik............................................
25 874
27 721
— 1 847
Posttrafik ...............................................
2 097
2 085
+ 12
Godstrafik .............................................
35191
44 090
— 8 889
Extra trafikinkomster ..............................
1027
1 593
— 566
Postarvoden.........................................
3 000
2 160
+ 840
Övriga med järnvägsdriften sammanhang-
ande inkomster....................................
600
120
+ 480
Summa inkomster
67 789
77 769
- 9 980
Ut gifter.
Administrativa avdelningen .....................
3 088
4 761
— 1 673
B an avdelningen ......................................
24 547
18 362
+ 6185
Trafikavdelningen ................................
23158
22 647
+ 511
Maskinavdelningen och förrådet ...............
26 097
30 860
— 4 763
Summa egentliga driftkostnader
76 890
76 630
+ 260
Tillkommer:
Avskrivningar.........................................
4 500
4 500
Övriga med järnvägsdriften sammanhän-
gande utgifter ...................................
8 268
7 872
+ 396
Summa utgifter
89 658
89 002
+ 656
Trafikinkomsterna visa alltså en avgjord nedgång. För persontrafiken
utgjorde denna 7 procent, för godstrafiken 20 procent. För hela år 1924
synes man följaktligen kunna räkna med en inkomst av persontrafiken av
51,000 kronor, inkomst av godstrafiken av 65,000 kronor. Övriga inkomstsummor
torde däremot böra användas oförändrade; uppgången ifråga om postarvodena
beror endast på, att dessa influtit tidigare i år — summan för år
1923 utgjorde nämligen 6,600 kronor. Beträffande utgifterna skulle ej heller på
grund av statistiken vara skäl företaga någon ändring, enär ju förbättringar
å ett konto motvägas av försämringar å ett annat. Då emellertid enligt gällande
fördelningsregler mellan Västergötland—Göteborgs järnväg och Skara
-—Timmersdala järnväg vissa för båda banorna gemensamma utgifter, vilka
fördelas efter årets slut, knappast kunna undgå att sänkas i och med trafikens
nedgång, skall här räknas med eu utgiftsumma av 180,000 kronor.
Liksom för Skara—Timmersdala järnväg är emellertid å andra sidan att
erinra, att bland de bokförda utgifterna icke ingår någon kostnad för värdemiskning
å banans egendom. Den bokförda avsättningen till förnyelsefond
avser nämligen endast rullande materiell, tillhandahållen av Västergötland—
Göteborgs järnväg. Egendomens faktiska värdeminskning torde icke kunna
sättas lägre än till 10,000 kronor (motsvarande mindre än 1 procent av den
bokförda byggnadskostnaden). Införas nu anförda ändringar i kalkylerna,
får man för Trollhättan—Nossebro järnväg följande motsebara inkomster
och utgifter under år 1924.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
Inkomster.
Persontrafik.............................. kr. 51000
Posttrafik.............................!... » 4 200
Godstrafik................................. » 65 000
Extra trafikinkomster ............... » 2 500
Diverse med järnvägsdriften sammanhängande
kostnader......... » 8 300
Summa inkomster kr. 131 000
Underskott » 59 000
Totalt kr. 190 000
Utgifter.
Bokförda utgifter ..................... kr. 180 000
Värdeminskning........................ » 10 000
Tillsammans kr. 190 000
Underskottet för innevarande år synes alltså komma att uppgå till 60,000
kronor, d. v. s. resultatet blir sämre än något föregående år, 1920 undantaget.
Nyss angivna utgiftssiffror, beräknade för år 1924, synas oss antagliga
även för kommande år, för den händelse banan allt fortfarande kommer att
trafikeras enligt gällande kontrakt. Det möter givetvis stora svårigheter
bestämt avgöra, vilka förändringar, som komma att inträda, för den händelse
banans trafikering övertages av statens järnvägar. A vissa håll uppkomma
sannolikt besparingar, å andra ökade utgifter. Till förenkling av frågoställningen
synes man i första hand böra räkna med att nuvarande trafikstandard
in. in. bibehålies, samt att banan trafikeras med av Västergötland—
Göteborgs järnväg förhyrd materiell. De besparingar, som kunna erhållas
genom en sänkning av nämnda standard, torde väl vara ungefärligen lika
stora, vilket trafikeringsalternativ som väljes, och alltså icke böra inverka
vid jämförelsen mellan dessa alternativ. Frågan om egen rullande materiell
behandlas i ett sammanhang för båda banorna.
(Vad som å de närmast följande sidorna säges, berör till större delen
järnvägsekonomiska frågor, delvis ganska speciella; för de uttalanden, som
göras, svara följaktligen i första rummet undertecknade Englund och Malmkvist,
delegerade från järnvägsstyrelsen.)
I och med att statens järnvägar övertaga trafikeringen av Trollhättan—
Nossebro järnväg, tillkommer alltså först och främst hyra för lokomotiv och
vagnar. Ett anbud på uthyrning av sådana föreligger från Västergötland—
Göteborgs järnväg. Den begärda hyran utgör 4,000 kronor per månad eller
48,000 kronor per år. Härtill komma emellertid kostnader för reservlok,
extra personvagnar, spolning av lok om. m., varför den totala ersättningen
beräknats stiga till 67,400 kronor. Å andra sidan bortfalla (för maskinavdelningen)
bidraget till Västergötland—Göteborgs järnväg: maskiningenjör
(inklusive resekostnader) 1,100 kronor, andel i underhåll av samt ränta och
amortering å Västergötland—Göteborgs järnvägs materiell, 36,700 kronor,
andel i reservlokomotiv i Nossebro — avlöningar m. m. — 1,800 kronor
samt det kontrakterade 5-procentstillägget å övriga kostnader, uppgående
till 2,200 kronor, d. v. s. tillsammans 41,800 kronor. För maskinavdelningen
och förrådet exklusive lok- och vagnhyror återstå följaktligen 41,500 kronor.
Administrativa avdelningens kostnader kunna beräknas nedgå till samma
storlek som för Skara—Timmersdala järnväg, d. v. s. till 7,500 kronor.
För banavdelningen bortfalla bidraget till baningenjör, 600 kronor (ej
resekostnaden), samt nyssnämnda 5-procentstillägg, 2,100 kronor, eller tillsammans
2,700 kronor. Resterande kostnad blir alltså 42,200 kronor.
Från trafikavdelningens utgifter kunna på samma sätt borttagas 2,000 kronor
allmänna omkostnader samt 2,200 kronor procenttillägg, tillhopa 4,200 kronor.
Dessutom kan lämpligen föreningsstationsbidraget i Nossebro —- av Västergötland—Göteborgs
järnväg beräknat till 8,600 kronor — frånskiljas. Återstå
följaktligen 35,000 kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kanyl. M<ij:ts proposition nr 47. ''27)
Nu anförda siffror giva följande sammanställning:
Administrativa avdelningen ............................................................. kr. 7 500
Banavdelningen............................................................................... 42 200
Trafikavdelningen (exklusive Nossebro station) ............................ » 35 000
Maskinavdelningen och förrådet ................................................... 41 500
Lok- och vagnliyror ........................................................................... » 07 400
Föreningsstationsbidrag (i Nossebro).............................................. » 8 600
Avskrivningar........................................... » 10 000
Summa driftkostnader kr. 212 200
Denna summa är att jämställa med förestående 190,000 kronor. Visserligen
kan det vara möjligt, att något större besparingar kunna vidtagas för trafikavdelningen,
om banan trafikeras av statens järnvägar än om densamma
trafikeras av Västergötland—Göteborgs järnväg. Dessa skillnader torde emellertid
icke röra sig om mer än något 1,000-tal kronor, under det att förestående
skillnad utgör 20,000 kronor. Det torde alltså vara uppenbart, att under för
övrigt lika förhållanden en trafikering genom statens järnvägars försorg på
enahanda sätt som nu sker beträffande Skara—Timmersdala järnväg, frånsett
de övriga fördelar densamma kan hava, skulle ställa sig avsevärt oförmånligare
än trafikering enligt kontraktet.
I det förestående har räknats med att Skara—Timmersdala järnväg fortfarande
trafikeras på sätt hittills skett med av Västergötland—Göteborgs
järnväg (Lidköping—Skara—Stenstorps järnväg) förhyrd materiell samt att
samma förfaringssätt skulle komma till tillämpning för Trollhättan—Nossebro
järnväg. Det har emellertid ifrågasatts, huruvida icke för Skara—Timmersdala
järnväg i och för erhållandet av bättre ekonomi borde anskaffas egen
rullande materiell. Samma fråga uppkommer givetvis beträffande Trollhättan—
Nossebro järnväg, så mycket mer som för densamma den beräknade kostnaden
för lok- och vagnliyror är mycket större än för Skara—Timmersdala
järnväg.
Ifrågavarande möjlighet till utgiftsminskning spelade en väsentlig roll i
riksdagens behandling av försäljningsfrågan. [Riksdagens uttalande, att banorna
icke skulle beliöva medföra någon förlust för staten, kunde, vad
Skara—Timmersdala järnväg angår — faktiskt, efter vad järnvägsstyrelsen
anfört — knappast grundas på något annat än förhoppningen om förbättrade
resultat genom förvärv av egen materiell. För Trollhättan—Nossebro järnväg
torde man däremot ha räknat med samtliga de förbättringar, som man hoppades
skola inträda i och med statens järnvägars övertagande av trafikeringen.
I det föregående har visats, att i stället för den utgiftsminskning, varå man
hoppats, i stället inträder en betydlig utgiftsökning, för såvitt materiell
skall förhyras. Vi ha av detta skäl ansett oss böra underkasta berörda
anskaffningsfråga en något mera detaljerad utredning än hittills ägnats densamma.
Uppgifter om behövlig transportmateriell och anskaffningskostnader därför
hava begärts av olika sakkunniga personer. Resultatet framgår av bilagda
P. M., utarbetad av förste byråingenjören å järnvägsstyrelsens maskinbyrå
C. O. G. Vallander. Det torde böra erinras, att antalet vagnar beräknats
i samråd med trafikmän. Sammanläggas de i ingenjör Vallanders P. M.
angivna summorna, kommer man för båda banorna tillhopa till en kostnad
av 100,000 kronor för lokomotiv, 505,800 kronor för vagnar samt 28,000
kronor för tillbyggnad av lokomotivstallar in. m., tillsammans alltså 633,800
kronor. Den ovanliga proportionen mellan kostnaden för lokomotiven och
för vagnarna beror på, att beträffande de förra man räknat med inköp av
gamla lokomotiv, vilka under årtionden använts vid annan järnväg.
Möjliga
åtgärder för
förbättring av
ekonomien.
opaginerad Kontrollera mot PDF
•26
Kungi. Maj:ts proposition nr 47.
Räknas med en räntefot av 5 procent och en amortering för loken, vilka
äro av hög ålder, av 6 procent samt för vagnarna av 2 procent samt användes
vidare ingenjör Wallanders siffra 2,400 kronor för underhåll och
amortering av lokomotivstalltillbyggnader, kommer man till följande kostnader:
Ränta
för lokomotiv............................................................................. kr. 5 000
» » vagnar ................................................................................. » 25 300
» » tillbyggnader...................................................................... » 1400
Avsättning till förnyelsefond för lokomotiv....................................... » 6 000
» » » » vagnar ........................................ » 10100
Underhåll m. m. av lokomotivstalltillbyggnader ............................ » 2 400
Tillsammans kr. 50 200
Delas nämnda belopp lika å båda banorna, blir kostnaden för vardera
alltså 25,100 kronor. Rättare torde dock vara att låta Skara—Timmersdala
järnväg bära kostnaderna för allenast två lokomotiv (skillnaden blir 1,100
kronor). Man erhåller då för Skara—Timmersdala järnväg 24,000 kronor,
för Trollhättan—Nossebro järnväg 26,200 kronor.
Anskaffas egen rullande materiell, erfordras även verkstäder för densammas
underhåll. Beräkningen av nämnda underhållskostnader erbjuder
givetvis stora vanskligheter. De siffror, som angivits i bilagda P. M.1) av
ingenjör Söderström, ha dock synts oss sannolika. Som synes sluta beräkningarna
på ett belopp av för Skara—Timmersdala järnväg 22,175 kronor, för
Trollhättan—Nossebro järnväg 28,050 kronor per år (avrundade till 22,000
och 28,000 kronor). Av ingenjör Söderström har påpekats, att de tidigare
föreslagna lokomotiven ej äro lämpliga, varför anskaffningskostnaden torde
böra höjas med 50,000 kronor, d. v. s. räntan med 2,500 kronor. De anförda
skälen hava synts oss vägande, varför uppgiften godtagits, utan att vi kunnat
gorå något försök till närmare undersökning av föreliggande rent tekniska
fråga, vilken för övrigt, såsom av det följande framgår, är av tämligen ringa
ekonomisk betydelse.
Med relativt nya lokomotiv kan avskrivningen minskas något, och man
torde sålunda kunna räkna med 3 procent eller 4,500 kronor. Totalökningen
blir då 1,000 kronor, varav 400 kronor på Skara—Timmersdala järnväg och
600 kronor på Trollhättan—Nossebro järnväg. Den rullande materiell, som
ifrågasatts till anskaffning, torde icke vara fullt tillräcklig för naturautjämning
ifråga om vagnhyror. Ett vagnhyresaldo av 2,000 kronor har därför i varje
fall beräknats kvarstå för värdera av järnvägarna.
För Trollhättan—Nossebro järnväg tillkomma ännu två kostnadsposter.
Skall den antagna standarden uppehållas, måste Trollhättan—Nossebro järnväg
bestrida halva kostnaden för ett reservlokomotiv i Nossebro. Antages
naturautjämning ifråga om själva lokhyran, blir utgiftsökningen cirka 450
kronor per månad eller 5,400 kronor per år. Anskaffning av rullande materiell
för denna banas räkning möter emellertid en förut ej nämnd svårighet.
För närvarande taga de lokomotiv, som trafikera Trollhättan—Nossebro
järnväg, vatten i Nossan vid ett vattentagniugsställe, beläget å Yästergötland—
Göteborgs järnvägs linje. Anskaffas egen materiell, kan man tydligen
icke göra anspråk utan särskild kostnad få anlita nämnda linje. Avgiften
för denna vattentagning är givetvis oviss. Några uppgifter ha vi icke införskaffat
men räkna med 50 kronor per månad eller 600 kronor per år. Det
har ifrågasatts, att Trollhättan—Nossebro järnväg skulle skaffa sig egen ledning
ned till Nossan. Då emellertid nämnda ledning skulle hava eu längd
av över 1 kilometer, ha vi ansett ifrågavarande lösning utesluten.
0 Här ej intagen.
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 47.
Nu anförda belopp giva följande sammanställning:
Kostnader för egen materiell.
Skara—
Trollhättan —
Timmersdala
Kosseb ro
järnväg
järnväg
Kronor
Ränta, förnyelse in. in. enligt Wallaiulers P. M.....................
24 000
26 200
Tillägg enligt Söderströms P. M.........................................
400
600
Underhåll..........................................................................
22 000
28 000
Återstående vagnhyror.........................................................
2 000
2 000
lieservlokomotiv..................................................................
—
5 400
Vattentagning....................................................................
_
600
Summa
48 400
62 800
Utgående lokomotiv- och vagnhyror för Skara—Timmersdala järnväg utgöra
för närvarande, som nämnt, 34,300 kronor, för Trollhättan—Nossebro
järnväg hava beräknats 67,400 kronor. Även om förestående siffror givetvis
äro osäkra torde emellertid av desamma få anses obetydligt framgå, att anskaffning
av egen rullande materiell för Skara—Timmersdala järnvägs räkning
— vilka fördelar den i övrigt kan ha — måste komma att avsevärt försämra
banans ekonomi, varför en sådan åtminstone för närvarande måste på
det bestämdaste avstyrkas. För Trollhättan—Nossebro järnvägs räkning
skulle däremot enligt kalkylerna någon vinst erhållas. Det funna beloppet,
4,600 kronor, är emellertid mycket litet i förhållande till de risker, som löpas
genom den betydliga kapitalinsatsen av cirka 350,000 kronor, dels icke tillräcklig
att täcka mer än eu ringa del av de förluster, som ovan beräknats
uppstå genom övergång till självständig trafikering.
Det torde böra framhållas, att förestående relativt höga kostnadssummor
erhållits trots att man räknat med användning av gamla lokomotiv, stor
sparsamhet ifråga om vagnar samt underhållet ombesörjt på billigaste sätt,
Ett överskridande av det beräknade beloppet på en eller flera punkter skulle
alltså ingalunda vara uteslutet, då det gällde att praktiskt utföra planerna.
Det funna resultatet — att trafikering av Trollhättan—Nossebro järnväg
genom statens järnvägars försorg, huru man än förfar, kommer att bli oförmånligare
än enligt hittills gällande kontrakt — måste betecknas såsom förvånande
efter vad i riksdagen anförts. Såsom redan nämnts, angåvos ju de
hårda kontraktsbestämmelserna såsom huvudorsak till banans svåra ställning.
Det har under sådana förhållanden ansetts nödvändigt något närmare ingå
på bestämmelserna i nämnda kontrakt, varvid dock tills vidare endast utgiftssidan
skall beröras.
Innebörden var, att Trollhättan—Nossebro järnväg skulle bära dels sina
direkta driftkostnader, dels efter vissa kalkylationsregler beräknad andel i
— för hela det av Västergötland—Göteborgs järnväg trafikerade nätet —
gemensamma kostnader, allt ökat med 5 procent. Kalkylationsreglerna, vilka
äro för vidlyftiga att här återgiva, kunna icke sägas hava varit alltför oförmånliga
för Trollhättan—Nossebro järnväg, ehuru det säkerligen varit förmånligare,
om samarbete kunnat erhållas med en bana av lägre typ än
Västergötland—Göteborgs järnväg. Vad som särskilt stött torde ha" varit
5-procenttillägget. Någon förklaring, varför detta tillagts, lämnas icke. Detsamma
torde dock icke kunna sägas vara obefogat, åtminstone i sin helhet,
det inkluderar säkerligen bl. a. andel i räntekostnader m. m. för administra
-
28
Kitngl. Maj:ts proposition nr il.
tionsbyggnader och verkstäder, vilka kostnader med den bokföring, som användes
vid järnvägarna —• statens och enskilda — icke kommer till synes
bland respektive avdelningars utgifter.
Betraktas uppgörelsen såsom en vanlig affär, synes man knappast ha anledning
säga, att den ena parten gynnats på den andras bekostnad. Att den
trafikerande banan, Västergötland—Göteborgs järnväg, tillskyndades fördelar
är visserligen uppenbart. Av förestående beräkningar torde emellertid få
anses framgå, att avtalet jämväl var fördelaktigt för Trollhättan—Nossebro
järnväg, vilken bana såsom självständig skulle haft ännu större utgifter. Att
avtalet verkligen ingicks torde alltså icke blott hava berott på svårigheterna
för Trollhättan—Nossebro järnväg att skaffa medel till rullande materiell.
Att kontraktet 1913 betraktades såsom förmånligt för Trollhättan—Nossebro
järnväg bestyrkes jämväl av en punkt i § 13 med lydelse, »att Västergötland—
Göteborgs järnväg åtagit sig trafikeringen av Trollhättan—Nossebro
järnväg för att därigenom underlätta tillkomsten av järnvägen Grästorp—
Hallebo, varför Västergötland—Göteborgs järnväg berättigats att när som
helst uppsäga kontraktet, för den händelse Judköping—Tunn järnväg skulle
fortsättas från Tull åt annat håll än via Grästorp till Hallebo.»
De ogynnsamma omdömena torde i huvudsak få tillskrivas omständigheten,
ait man icke velat betrakta avtalet såsom en affär för sig utan ansett
Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag pliktigt att med hänsyn till de
indirekta fördelar banans tillkomst medförde för bolagets egna linjer åtaga
sig den nya banans trafikering utan att räkna vinst jämväl å denna. Sannolikt
är också, att om ett trafikeringsavtal träffats tillräckligt tidigt och tilllämpande
av verklig självkostnaclstariff varit ett nödvändigt villkor för
banans tillkomst, eu sådan skulle hava erhållits, vilket i sin tur sannolikt
skulle hava medfört, att inkomsterna åtminstone i det närmaste täckt driftkostnaderna.
— Vare härmed huru som helst, då det nu gäller att eventuellt
träffa nytt avtal, kan man med säkerhet icke påräkna självkostnadstariffering
utan blott affärsmässiga» villkor.
Det av riksdagen gjorda uttalandet, »att Trollhättan—Nossebrobanans
iråkade ekonomiska svårigheter till en ej ringa del härleda sig från dess
ofördelaktiga trafikavtal» är, om också ej oriktigt, åtminstone missvisande.
Såsom nämnt skulle även med gynnsammast tänkbara avtal sannolikt intet
överskott erhållits för bestridande av räntekostnaderna och hade bolaget
alltså i varje fall gått mot likvidation, fastän densamma givetvis dröjt ännu
i åtskilliga år. Då eu gång den erforderliga ackumulerade förlusten uppnåtts,
hade ställningen ingalunda varit bättre än nu utan, med hänsyn till
egendomens värdeminskning, sämre. Trafikeringskontraktet har alltså påskyndat
katastrofen men ej ensamt framkallat densamma. Den direkta vinst,
Västergötland—Göteborgs järnväg gjort, är för övrigt nominell, då den aldrig
kunnat utbetalas och nu givetvis går förlorad. Enligt vad meddelats, har
Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag redan beslutat helt avskriva sin
fordran å Trollhättan—Nossebro järnväg.
Vilket trafikeringssätt, som än väljes, kunna givetvis en del besparingar
erhållas. Av anförda siffror att döma synes emellertid det endast kunna
bli fråga om relativt små belopp — åtskilliga förenklingar hava nämligen
redan tidigare vidtagits — för såvitt icke tidtabellen skall försämras. En
nedgång under 1923 års tågantal ■—• 4 per dag -— kan emellertid icke gärna
tillrådas, då den erhållna utgiftsminskningen lätt kan kompenseras genom
en nedgång i persontrafiken; Skara—Timmersdala järnvägs exempel manar
icke till efterföljd. — För bedömande av förevarande spörsmål är tydligen
en utgiftssänkning på ett eller annat 1,000-tal kronor ej av nämnvärd betydelse,
varför förestående utgiftssummor ansetts lika gärna kunna användas
oförändrade.
Kimijl. Maj:ts proposition nr 41. 29
Vi liavu hittills endast behandlat banornas utgifter. Det återstår nu att
undersöka i vad mån den dåliga ekonomien eventuellt kan bero på att taxorna
hållits för låga.
Vad beträffar Skara—Timmersdala järnväg, vilken under liera år drivits
som självständig järnväg och där intet underlåtits för att förbättra resultatet,
kan man emellertid icke gärna förutsätta, att ett så nära till hands
liggande medel som taxeliöjning lämnats oförsökt. Eu undersökning av
nuvarande och tidigare bestämmelser visar också, att banan under första
tiden av järnvägsstyrelsens förvaltning arbetade med mycket höga tariffer
— avgiften per personkilometer uppgick t. ex. till cirka 10 öre — och att
de sänkningar, som sedermera företagits, motiverats av järnvägsekonomiska
skäl, framför allt med hänsyn till konkurrensen.
Persontaxan är emellertid fortfarande hög — närmast jämförlig med statens
järnvägars taxa under allra dyraste tiden — ehuru mera ojämn. Angränsande
banor hava däremot en zontaxa av samma höjd som statens järnvägars
nuvarande och därtill dagbiljetter för resa fram och åter, föga dyrare
än Skara—Timmersdala järnvägs enkla. — Såsom av ovan anförda tablåer
framgår, har resultatet blivit eu katastrofartad nedgång av Skara—Timmersdala
järnvägs persontrafik; resefrekvensen var 1923 endast cirka 45 procent
av 1914 års, inkomsterna ungefär desamma. Enskilda järnvägarna i genomsnitt
hava däremot sedan 1914 uppnått eu fördubbling av sin persontrafiksinkomst.
Det är givetvis ej möjligt avgöra i vad mån det ogynnsamma
resultatet beror på taxans höjd; en huvudpart av skulden torde sannolikt
vila å tidtabellen.
Om någon persontaxehöjning kan följaktligen ej bliva tal. Det skulle däremot
kunna starkt ifrågasättas, huruvida ej vore skäl gorå ett försök med
sänkning till övriga järnvägars nivå samt insättning av ännu ett tågpar.
Härigenom skulle sannolikt bruttoinkomsten ökas ej oväsentligt. Då emellertid
en samtidig utgiftsökning ej kunde undvikas, är det tvivelaktigt, om
någon förbättring av nettoinkomsten skulle erhållas — stor torde densamma
i varje fall icke kunna bliva.
Skara—Timmersdala järnvägs godstaxa har numera sänkts ned till samma
nivå som övriga angränsande järnvägars med ett undantag: banan bär i
samtrafik icke mindre än tre extra banavgifter. Med dessa förhåller sig på
följande sätt. Skara—Timmersdala järnväg utgick i och med statens järnvägars
övertagande ur den allmänna samtrafiksöverenskommelsen utom för
sin huvudartikel, kalken. För transport av nämnda vara utgår, som bekant,
statsbidrag, beräknat så, att nettofrakten icke ^ överstiger ett fixt belopp,
cirka 60 öre per 100 kilogram. Vid sådant förhållande är det tydligen likgiltigt
för köparen, hur hög frakten blir, och kalkproducenterna i Timmersdala
skadas faktiskt icke av skillnaden i frakt mellan eu Skara—Timmersdala
järnvägs station och t. ex. en lika avlägset liggande Västergötland —
Göteborgs järnvägs station.
Nämnda bidrags betydelse är en av de mest ovissa punkterna i Timmersdalabanans
ekonomi, då detsamma, som bekant, beviljas av riksdagen endast
för ett år i sänder och ofta varit hotat, senast vid 1924 års riksdag. Skulle
bidraget i fråga bortfalla, blir det nödvändigt borttaga de tre extra banavgifterna
ä 5 öre och möjligen jämväl den ordinarie banavgiften a 8 öre
eller åtminstone bevilja någon sänkning på densamma. Det kan nämligen
knappast tänkas, att kalkproducenterna i Timmersdala skulle kunna pressa
ned sina tillverkningskostnader särdeles mycket under konkurrenterna vid
Västergötland—Göteborgs järnvägs stationer.
Då ifrågavarande kalktransporter, för vilka bidrag erliålles, under nuvarande
förhållanden uppgå till cirka 6,500 ton om året, betyda de extra ban
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
avgifterna eu inkomst på 10,000 kronor och den ordinarie banavgiften eu
inkomst på 5,000 kronor, tillsammans 15,000 kronor. Bidragets bortfallande
synes alltså få räknas betyda en förlust av minst 12,000 kronor. Det torde
följaktligen vara uppenbart, att man icke kan förvänta genom taxeändringar
erhålla någon väsentlig förbättring i Skara—Timmersdala järnvägs ekonomi,
men att det däremot ingalunda är osannolikt, att banan genom nödtvungna
taxesänkningar i samtrafik kommer att se sina inkomster avsevärt
minskade.
Väsentligt annorlunda ligga taxeförhållandena till vid Trollhättan—Nossebro
järnväg. Enligt meromnämnda trafikeringskontrakt har densamma nämligen
i taxehänseende ingått såsom del i Västergötlands—Göteborgs järnväg.
Beträffande persontrafiken torde detta förhållande icke ha medfört
några olägenheter, då den låga taxan ökat trafiken och dessutom i förevarande
fall torde vara särskilt önskvärd med hänsyn till automobilkonkurrensen.
Trollhättan—Nossebro järnvägs persontrafik är också betydligt mera
tillfredsställande än Skara—Timmersdala järnvägs.
Aven i fråga om banans lokala godstrafik torde ingen erinran vara att
göra mot den tillämpade taxan, vilken för övrigt är försedd med något tilllägg
å Västergötland—Göteborgs järnvägs tariffer och tillämpas såväl å Lidköping—Skara—Stenstorps
som Skara—Timmersdala järnväg. I fråga om
samtrafiken har emellertid kontraktet medfört en väsentlig reducering av
Trollhättan—Nossebro järnvägs inkomster. Till en början har den ordinarie
banavgiften ä 3 öre per 100 kilogram fått delas med Västergötland—Göteborgs
järnväg (hälften å vardera banan). Med en trafikrörelse av cirka 9,500
ton, varav 8,000 ton samtrafik med statens järnvägar över Gårdsjö och 1,500
ton övrig samtrafik, betyder detta en inkomstminskning med 3,800 kronor. Härtill
kommer, att den tillämpade fördelningsregeln, frånsett banavgiften, ger
banan något lägre inkomst än som skulle erhållits av en självständig järnväg.
Förestående 3,800 kronor torde böra ökas till 4,500 kronor. Tänker
man sig därtill två extra banavgifter ä 5 öre, erhålles en ytterligare inkomstökning
av 9,500 kronor.
Ifrågavarande kontraktsbestämmelse om trafikgemenskap med Västergötland—Göteborgs
järnväg kan alltså synas ha varit för banan mycket ofördelaktig,
och har jämväl, såsom under riksdagens förhandlingar anförts, från
flera håll klander riktats mot densamma. Innan man fäller något definitivt
omdöme, torde emellertid böra beaktas, att nämnda bestämmelse frivilligt
antagits av Trollhättan—Nossebro järnvägsaktiebolag, och att detta väl icke
kan hava skett för att minska trafikanternas fraktkostnader. En annan förklaring
måste alltså sökas. En sådan ligger också nära till hands. Före
banans tillkomst gick samtrafiksvägen mellan Trollhättan å ena sidan samt
statsbanestationerna norr om Gårdsjö å den andra över Herrljunga—Öxnered.
Avståndet Gårdsjö—Trollhättan denna väg var 205 kilometer, antalet banor tre.
Avståndet den nya vägen över Nossebro är 176 kilometer, alltså 29 kilometer
kortare. Med Trollhättan—Nossebro järnväg som självständig blir antalet
banor även denna väg tre, vid trafikgemenskap med Västergötland—Göteborgs
järnväg däremot två. Enligt gällande samtrafiksöverenskommelse åtnjuter
emellertid äldre väg ett betydligt skydd mot den nytillkommande.
Här kan icke närmare ingås på förfaringssättet vid bestämmande av nya
samtrafiksvägar. Dock torde vara nog anföra, att bortfallande av en banavgift
i många fall kan vara avgörande.
Här har man alltså att söka orsaken till överenskommelsen. De kontraktsslutande
banorna torde ha ansett sig icke kunna erhålla trafiken ifråga,
för såvitt man icke till vägförkortningen lade bortfallande av eu banavgift.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungh Maj:ts proposition nr 47. .''51
Då nämnda trafik som sagt utgör övervägande delen av banans totala samtrafik
— K,()<K) ton av 9,500 — fanns tydligen intet val.
Sedan samtrafiksvägen en gång bestämts, är man emellertid oförhindrad
verkställa en utbrytning av Trollhättan—Xossebro järnväg och jämväl
införa extra banavgifter, utan att detta medför någon ändring i samtrafiksvägen.
Det måste dock erinras, att sådan åtgärd betyder, att trafiken å
Trollhättan berövas hela vinsten av den kortare våglängden, under det att
olägenheten av omlastningen kvarstår.
Vad de extra banavgifterna angår, kan deras införande för övrigt vara
endast temporärt. Enligt den nya samtrafikstaxan, vartill förslag förelegat
under ett flertal är och vilken torde komma att relativt snart tråda i kraft,
kommer nämligen i den mån en samtrafiksväg blir dyrare än en annan,
överflyttning automatiskt att äga rum till den senare, och torde detta just
bli förhållandet i förevarande fall, för såvitt icke tillägget för Trollhättan—
Nossebro järnväg göres mycket litet.
Härtill kommer emellertid, att den nya taxan innehåller en bestämmelse
om vad man kallar alternativ transportväg, av innebörd att i de fall, då
samtrafiksvägen mellan två orter går över järnvägar av olika spårvidd, trots
att mellan nämnda orter genomgående väg med obruten spårvidd förefinnes,
godset på trafikants begäran kan sändas den senare vägen. Mot ifrågavarande
bestämmelse har veterligen icke gjorts erinran från något håll, varför
densamma otvivelaktigt kommer att fastställas. Det är under sådana förhållanden
av vikt, att skillnaden i transportavgifter icke blir alltför liten;
eljest kommer av diverse orsaker, bland annat med hänsyn till tidsvinsten,
den normalspåriga vägen att användas för allt gods, även det som utan
olägenhet tål omlastning.
Slån torde följaktligen icke för framtiden kunna räkna med något tillägg
utöver ordinarie banavgifter, d. v. s. få begränsa sig till en inkomstökning
av 4,500 kronor. Då det beräknade underskottet med oförändrad taxa i
bästa fall kalkylerats uppgå till cirka 59,000 kronor, kvarstå följaktligen
efter banans utbrytning 54,500 kronor. Avrundas med hänsyn till redan berörda
besparingsmöjligheter detta belopp nedåt till 50,000 kronor, torde man
åtminstone icke ha räknat för ogynnsamt — allt givetvis med nuvarande
trafikomfattning.
Detta mycket ogynnsamma resultat beror givetvis i hög grad på de svårigheter,
varmed Trollhätteindustrien har att kämpa. I den män gynnsammare
förhållanden inträda, kommer naturligtvis godstrafiken att ökas. Att
denna ökning skulle bli tillräcklig för att hela förlusten inom överskådlig
framtid skulle försvinna, torde emellertid vara uteslutet. Den maximala inkomst
i godstrafik, som uppnåddes under krisåren, var nämligen cirka
220,000 kronor, erhållen 1919. Omräknat till nuvarande taxa torde detta
motsvara högst cirka 110,000 kronor. Ovan har räknats med 65,000 kronor,
skillnad alltså 45,000 kronor brutto. Vid ökad trafik stiga emellertid jämväl
kostnaderna, sannolikt med cirka 60 procent av inkomsten. Nämnda
topptrafik ger följaktligen eu nettoinkomstökning av 18,000 kronor, d. v. s.
minskar nu beräknad förlust från 50,000 till 32,000 kronor.
Persontrafiken å Trollhättan—Nossebro järnväg har, som nämnt, varit
väsentligt bättre än å Skara—Timmersdala järnväg. Helt tillfredsställande
kan densamma dock ingalunda sägas hava varit; orsaken härtill är uppenbarligen
tidtabellsförhållandena. Sistförflutna sommars resultat visar, att
man genom bättre tågförbindelser kan erhålla en väsentlig ökning av banans
persontrafiksinkomst. Medlet ifråga är emellertid här som vid andra järnvägar
så dyrbart, att detsamma näppeligen kan leda till någon väsentlig förbättring
av ekonomien.
32
Ombyggnad
till normal
spårvidd.
Kungl. Maj tis proposition nr 47.
Av vad i det föregående anförts torde fa anses tydligt framgå, icke blott att
Skara—Timmersdala järnväg och Trollhättan—Nossebro järnväg i statens ägo
sakna varje affärsvärde utan jämväl, att för uppehållande av desammas drift
kommer att —- åtminstone under den tid, som man nu kan söka överskåda —
erfordras ärligt betydligt bidrag av statsmedel. Kan försäljning till annat
bolag ej ske, måste det erlagda statskapitalet följaktligen betraktas såsom i
sin helhet förlorat.
Det återstår alltså att undersöka, vilka ekonomiska fördelar, som kunna
vinnas genom banornas ombyggnad till normal spårvidd. Yad Skara—Timmersdala
järnväg beträffar, synes riksdagen icke byst några större förhoppningar
på sådana vinster. Då emellertid ej heller från riksdagens sida gjorts
något direkt uttalande mot av motionärerna anförda projekt, ha vi ansett
oss böra jämväl ingå på frågan om förslaget att låta Skara—Timmersdala
järnväg ingå som del i inlandsbanans sydliga fortsättning.
Av liera orsaker, såväl tids- som kostnadsskäl, hava några tekniska undersökningar
eller några ingående ekonomisk-statistiska utredningar, liknande
den som företagits beträffande nya statsbanebyggnader i allmänhet, icke
kunnat komma ifråga för någon av banorna utan ha vi i huvudsak fått inskränka
oss till att använda det material, som förefunnits. Ifråga om själva
byggnadskostnaderna har emellertid eu särskild överslagsberäkning verkställts
av överingenjören i järnvägsstyrelsen Hj. bögel marek. Resultaten
återfinnas i bil. C.
Huvudparten av de siffror, som i det följande anföras, kunna följaktligen
icke göra anspråk på någon större precision utan avse endast att giva eu
ungefärlig föreställning om vilka belopp det i de olika fallen kan röra sig.
Siffrorna kunna alltså närmast sägas illustrera och förtydliga framställningen.
Nämnda brist på precision har, som nämnt, varit oundviklig. Några
nämnvärda olägenheter torde densamma ej behöva medföra; det funna utslaget
är nämligen så överväldigande starkt, att även en betydlig variation i
de anförda argumentens vikt icke kan medföra någon ändring.
Kostnaden för ombyggnad av enbart Skara—Timmersdala järnväg till inlandsbanetyp
och med räler av 34 kilograms vikt per meter in. in. har, såsom
i nyssberörda bilaga angivits, beräknats till 2,500,000 kronor, varav
följer, att enbart genom denna åtgärd det investerade statskapitalet, vilket
för närvarande uppgår till cirka 400,000 kronor, skulle komma att sjufaldigas.
Eu av orsakerna till den relativt höga kostnaden är, att, såsom överingenjör
Fogelmarck påpekar, den nuvarande banan endast delvis kan ingå såsom del
i inlandsbanan; 10 kilometer måste helt och återstående 16 partiellt nybyggas.
I förestående 2,500,000 kronor ingår ingen kostnad för ny station
i Skara och hava ej heller verkställts några kalkyler beträffande kostnaderna
för eu sådan, enär, såsom i ifrågavarande P. M. angivits, ombyggnaden icke
förutsattes komma till stånd förrän i samband med inlandsbanans byggande
genom berörda trakter och det ej ansetts, att kostnaden för station, i Skara
bör belasta bandelen Skara—Timmersdala ensam. Klart är emellertid, att
å nuvarande stationsområde ingen plats finnes för även dep bredspåriga
banans anordningar samt att den nödvändiga anknytningen mellan normalspår
och smalspår måste kräva eu del dyrbara anordningar, varför stationen
i Skara torde komma att draga mycket betydande kostnader.
Förenämnda kostnad 2,500,000 kronor för nybyggnad av 10 kilometer och
partiell ombyggnad av 16 kilometer bana exkl. större bangårdar, husbyggnader
m. in. ger en föreställning vilka värden iulandsbaneförslaget rör sig
om. Enbart en linje Skara—Timmersdala—Mariestad skulle exkl. stadsstationerna
följaktligen komma att draga en kostnad av omkring 5,000,000
kronor, och synes merkostnaden för Falköpingslinjen jämförd med Törebodalinjen
icke kunna uppskattas lägre än till 13,000,000 kronor.
Kttnyl. Afaj:ts proposition nr 47.
33
Härtill kommer kostnaden för eu i förra fallet (för såvitt de eftersträvade
fördelarna med Fal kö] missal ternati vet skola helt vinnas) nödvändig förbindelselinje
Torved —Gårdsjö, vilken med hänsyn till den svåra terrängen synes
kunna uppskattas till 3,000,000 kronor. Summa kostnadsdifferens blir alltså
Kl,000,000 kronor.
Anförda utan några anspråk på precision giva dessa siffror en föreställning
om med vilka värden man bär att räkna. Hen nedskrivning å cirka
275.000 kronor, vartill det av riksdagen förkastade köpeavtalet belöper sig,
utgör ju endast omkring 4 månaders ränta å nämnda merkostnad.
Att förräntning å ett anläggningskapital av sådan storleksordniiig skall
kunna inom överskådlig framtid erhållas är med säkerhet alldeles uteslutet.
Av föreliggande uppgifter att döma synes tvärtom trafiken å nämnda''sydliga
inlandsbana bliva av ungefärligen samma storleksordning som å den nordligare,
varå under senare åren betydliga driftförluster — år 1923 omkring
3,200 kronor per kilometer — uppstått.
Man får alltså vara beredd, att en utsträckning av inlandsbanan till Falköping
kommer att —• jämförd med Törebodaalternativet — icke blott förorsaka
oräntabel investering av nämnda 10,000,000 kronor utan jämväl belasta
statsbaneekonomien med väsentliga driftunderskott. Räknas dessa till
2.000 kronor per kilometer, vilket är lågt jämfört med förenämnda 3,200
kronor, kommer man för cirka 100 kilometer bana till en ökning av nämnda
underskott med 200,000 kronor, d. v. s. tillsammans med räntan (efter 5
procent) å förestående 16 miljoner kronor, 1,000,000 kronor, vilket belopp således
uttrycker statens årliga merkostnad relativt Törebodalinjen.
Då den senare enligt förut anförda siffror såsom förlcortningsbana är överlägsen.
, torde utan risk kunna påstås, att, för såvitt ekonomiska synpunkter
skola vara avgörande, en utsträckning av inlandsbanan till Falköping eller
Herr ljunga är fullkomligt utesluten.
Det synes oss under sådana förhållanden vara föga mening bibehålla
Skara—Timmersdala järnväg i statens hand med hänsyn till inlandsbanans
eventuella fortsättning söder om Kristinehamn.
En järnväg Trollhättan—Nossebro—Vårgårda eller Herrljunga ligger givetvis
mycket närmare möjligheternas område än nyssberörda sydliga fortsättning
av inlandsbanan. För det första är ju Trollhättan en betydlig och —
åtminstone tills för något år sedan — raskt framåtgående industristad, i
vilken staten har stora fastighetsintressen att bevaka. Framkomna önskemål
om en ny normalspårig förbindelse från Trollhättan österut äro därför mycket
förklarliga. Dessutom är ju denna byggnadsplan väsentligt mindre vittutseende
än den nyssbehandlade.
Att banan skulle kunna medföra viss samhällsekonomisk nytta är också
uppenbart. Fråga är blott, i vilken relation nämnda nytta kan komma att
stå till det kapitalutlägg och de ökade driftkostnader, som uppkomma i och
med banans utsträckning och ombyggnad. Järnvägens naturliga anknytningspunkt
till västra stambanan är utan tvivel Herrljunga. Dels måste det
nämligen vara önskvärt erhålla direkt anslutning med Borås-linjen dels bli
driftkostnaderna onödigt höga, om man skall ha två knutpunkter så nära
varandra som Herrljunga och Yårgårda. Å andra sidan torde det emellertid
vara ytterst osannolikt, att en enskild järnvägslinje Nossebro—Herrljunga
skulle kunna erhålla Kungl. Maj:ts koncession, med hänsyn till densammas
intrång å Uddevalla—Herrljunga-banans trafikområde. Gemensam utgångspunkt,
17 kilometers största avstånd (vid Nossebro) och 10 kilometers distans
vid skärningen med Bergslagsbanan — detta är data, som om några motivera
avslag på grund av äldre järnvägs rätt. Statsmakterna äro visserligen
icke direkt bundna av några regler. Man torde emellertid ha skäl förutsätta,
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 41 höft. (Nr 47.) 232 sfi 3
34 Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
att staten i förevarande fall icke skall göra något, som ej skulle tillåtas enskilt
bolag.
Yi hava följaktligen ansett oss uteslutande böra räkna med den av motionärerna
föreslagna anknytningspunkten Yårgårda, varvid vi emellertid icke
kunnat underlåta att uttala tvivelsmål, huruvida ens en normalspårig järnväg
Trollhättan—Yårgårda skulle erhålla koncession. Att en smalspårig
järnväg, såsom motionärerna anföra, beviljats sådan, visar enligt vår mening
intet i detta hänseende. Eu sådan smalspårig järnväg måste nämligen alltid
få karaktären av lokalbana och tillförselled till Västergötland—Göteborgs
järnväg under det att en normalspårig under vissa förutsättningar jämväl
kan bli en allvarlig konkurrent till Uddevalla —Vänersborg—Herrljunga järnväg
om samtrafiken.
Anläggningskostnaden för en normalspårig järnväg Trollhättan—Yårgårda
angives i överingenjör Fogelmarcks meromnämnda skrivelse till 5,550,000
kronor, varav 2,350,000 kronor för ombyggnad av nuvarande linje. Det är
alltså icke, som motionärerna uttrycka sig, fråga om någon relativt obetydlig
kostnad för ombyggnad, särskilt icke relativt det belopp å 600,000 kronor,
vars avskrivning skulle nödvändiggjorts, om Västergötland—Göteborgs järnvägs
köpeanbud antagits.
Något fullt tillfredsställande material för en trafikberäkning beträffande
den ifrågasatta banan föreligger icke. Yad lokaltrafiken angår torde man
emellertid kunna utgå från att densamma blir av ungefärligen samma storleksordning
som å nuvarande smalspåriga järnväg, då det ju för många
transporter — lantmannaprodukter in. m. — icke är av någon betydelse,
vilken spårvidd banan har. — Totala godstrafiken å Trollhättan—Nossebro
järnväg uppgick, som redan anförts, år 1923 till nära 23,000 ton. Härav var
9,500 ton samtrafik, återstående 13,500 ton alltså lokaltrafik.
I och med banans utbyggnad till Yårgårda ökas givetvis den senare.
Eäknas de nytillkomna bankilometerna jämförliga med de förutvarande, kommer
man till en lokaltrafik av högt räknat 25,000 ton. Av den nya banans
samtrafik är den som för närvarande framgår över Gårdsjö den viktigaste, i all
synnerhet som omlastningen av densamma anförts som huvudmotiv för ombyggnaden.
Denna trafik uppgår till 8,000 ton. Till densamma har man
att lägga dels förenämnda 1,500 ton, som redan framföras å banan, dels
trafik, som för närvarande framgår över Herrljunga—Öxnered. Den senare
är emellertid icke särdeles stor. Totala trafiken från statens järnvägars stationer
(inkl. anslutande banor) till Bergslagernas järnvägar över Herrljunga—
Öxnered utgjorde nämligen år 1923 icke mer än cirka 8,000 ton. Den del
av denna, som kommer från stationer norr om Herrljunga och skall gå till
Bergslagernas järnvägars stationer norr om Öxnered eller vice versa, torde
emellertid icke komma att överföras. Man torde alltså räkna mycket högt,
om man sätter den vunna godsmängden till 5,000 ton. Tillsammans med
förestående 9,500 ton får man på detta sätt en summa av 14,500 ton. Avrundas
denna med hänsyn till trafikstegring m. m. uppåt till 20,000 ton, har
man med säkerhet räknat i överkant.
Piäknas samtrafiken framgå över hela banan, lokaltrafiken däremot i genomsnitt
över halva, blir antalet tonkm pr bankm 20,000 + 12,500 = 32,500. För
att så stor samtrafik skall erhållas, fordras för övrigt, att de nya samtrafiksreglerna
komma att väsentligt sämre skydda äldre banas rätt än vad som
nu sker. Enligt nuvarande regler skulle nämligen den totala samtrafiken
över Yårgårda komma att uppgå till endast cirka 3,500 ton per år; förenämnda
8,000 ton gå nämligen fortfarande den på samma gång äldre och
kortare vägen över Gårdsjö.
Att en normalspårig järnväg ingående såsom del i Sveriges statsbanor
Katigt. Maj:ts proposition nr 47. 35
och trafikerad efter statsbanestandard skulle med så låg godstrafik som cirka
30.000 tonkilometer per bankilometer bliva ekonomiskt bärig, är uteslutet.
Icke ens driftkostnaderna kunna närmelsevis täckas. Hur stort underskottet
kan komma att bliva är givetvis här som i andra fall svårt att förutsäga.
Skall emellertid någorlunda tillfredsställande tidtabell hållas, synes man
med nuvarande prisförhållanden knappast kunna räkna under 3,000 kronor
per kilometer eller för hela banan 150,000 kronor per år. Räntan å ombvggnadskostnaden,
5,550,000 kronor, utgör efter 5 procent 277,500 kronor, tillsammans
med föregående alltså cirka 430,000 kronor per år.
Även om förestående beräkningar äro osäkra, torde desamma vara tillräckliga
för att visa, att den ifrågasatta banan åtminstone för närvarande
järnvägsekonomiskt är mycket illa motiverad. Alla förhoppningar måste
''följaktligen grundas på de utvecklingsmöjligheter, Trollhätteindustrien ovedersägligen
besitter. Att förutsäga någonting om en sådan utveckling är tydligen
mer än vanligt svårt just för närvarande, då Trollhättans ur transportsynpunkt,
efter vad det vill synas, viktigaste företag, Nydqvist och Holms
verkstäder, successivt minskar rörelsen. För att en järnväg Trollhättan—- Nossebro skall få någon större trafik fordras nämligen icke blott, att den
industriella verksamheten blir mycket större än hittills utan jämväl att densammas
transporter till någon större del komma att gå österut. Huru därmed
kan bliva förhållandet, är givetvis alldeles omöjligt uttala sig om. Det
må endast konstateras, dels att den industri, för vilken Trollhättan synes
hava de största förutsättningarna — den elektrokemiska — förefaller att
vara en relativt dålig kund för järnvägarna — år 1923 avsändes från Trollhättan
(Bergslagernas järnvägar) endast 3,200 ton kemikalier — dels att på
grund av det geografiska läget m. m. Trollhättans huvud transporter alltid
måste gå i nordsydlig riktning.
Redan förenämnda antagande av 20,000 ton samtrafiksgods innebär icke
blott bortseende från nyssberörda driftsvårigheter utan därutöver diskontering
av en kommande ökning av den industriella verksamheten. Även ytterligare
20,000 ton samtrafiksgods skulle emellertid endast i ringa mån förbättra
läget för en statsbana Trollhättan—-Vårgårda. På grund av att flertalet
transporter gå på långdistans — minst 300 kilometer — torde nämligen
bandelens fraktandel icke komma att uppgå till mera än 2 kronor 50 öro
per ton, alltså 50,000 kronor för 20,000 ton. Räknas som vanligt med en
kostnadsprocent av 60, får man således en nettoinkomstökning av endast
20.000 kronor, d. v. s. 10 procent av förut beräknade underskott.
För enskild järnväg bli siffrorna givetvis mycket gynnsammare, då en
sådan erhåller dels sin banavgift, dels större del i den övriga frakten än
vad som motsvarar faktiska kilometertalet. Det dåliga resultatet för eu
statsbanelinje kan synas egendomligt med hänsyn till våra stora statsbanelinjers
mycket goda ekonomi. Denna beror emellertid på, att trafiken där
är av en helt annan storleksordning än å förevarande bana. Så uppvisade
linjen Falköping Ranten—Göteborg, till vilken anslutning skulle sökas,
år 1923 eu total godstrafik av 589,000 tonkilometer per bankilometer (tjänstegods
undantaget). Härtill kommer, dels att å huvudlinjerna fördelningen å
tariffer i allmänhet är väsentligt gynnsammare än å sidolinjerna, dels den
å samma linje mycket inkomstgivande persontrafiken. Där dessa villkor
icke äro uppfyllda, blir resultatet dåligt, även om tontalet är stort. Så lämnade
linjen Krjdbo—Mjölby med en godstrafik av 341,000 tonkilometer per
bankilometer för år 1923 ett driftöverskott av blott 3,200 kronor per bankilometer,
vilket giver endast 2 procents ränta å byggnadskostnaden. Man
torde härav kunna sluta, att så länge en enhetlig statsbanetaxa, lämpad efter
de stora linjernas förhållanden, bibehålies, praktiskt taget inga utsikter förefinnas
erhålla förräntning å någon till statsbanenätet hörande bilinje.
36
Kttngl. Majits proposition nr 47.
Inga tvivel synas alltså kunna råda om, att båda de ifrågasatta statsbanorna
Kristinehamn—Falköping och Trollhättan—Nossebro skulle komma
att bliva i hög grad förlustbringande företag.
Den uppoffring, staten skulle underkasta sig, måste också sägas stå i allt
utom rimlig proportion till de fördelar näringarna i av banorna berörda
bygder skulle, nå. Att så är fallet med Kristinehamn—Falköping torde utan
vidare utredningar vara uppenbart. Densamma berör ju — söder om förgreningspunkten
med Törebodalinjen — faktiskt icke en enda ort, vars transportbehov
icke kan någorlunda tillfredsställande tillgodoses av nuvarande
smalspåriga nät; någon statsegendom av större värde finnes ej heller å
nämnda linje.
För linjen Trollhättan—Vårgårda kunna givetvis starkare skid anföras.
Desamma synas oss emellertid icke närmelsevis tillräckliga för att motivera
banans byggande. De huvudskäl, vilka på sin tid föranledde statens medverkan
till Trollhättan—Nossebro järnväg, gälla nämligen, såsom strax skall
visas, endast i ringa grad för fortsättningen.
Såsom vattenfallsstyrelsen anfört, byggdes Trollhättan—Nossebro järnväg
i huvudsak för att erhålla ökad införsel av lantmannaprodukter m. m. till
Trollhättan. I detta hänseende torde en utsträckning till Vårgårda icke
medföra någon avsevärd förändring. Då frågan om statens aktieteckning var
uppe, anfördes jämväl, att banan kunde väntas medföra ökad trafik i Trollhätte
kanal. Denna förhoppning torde, av banans trafiksiffror att döma, icke
ha infriats. I varje fall kunna transporterna från Vårgårda eller norr därom
liggande statsbanestationer icke tänkas medföra någon ökning av kanaltrafiken.
Vårgårda ligger nämligen endast på 67 kilometers avstånd från
Göteborg, varför frakten dit är ungefär densamma som till Trollhättan —
under förutsättning att Trollhättan—Vårgårda järnväg är statsbana. Vattenfallsstyrelsen
har ej heller i meromnämnda yttrande berört nämnda fördel,
vilken dock, om den förefunnits, måste hava i hög grad intresserat styrelsen.
De huvudskäl för banans byggnad, som anförts av riksdagens motionärer,
voro också helt andra. Det viktigaste, vilket angavs i skrivelse från Stallbacka
industriidkares förening, är omlastningen i Gårdsjö. För undvikande
av denna fordras emellertid, såsom järnvägsstyrelsen påpekat, icke att
någon ny statsbana bygges, utan blott en omändring av samtrafiksbestämmelserna,
vilka för övrigt torde komma att inom kort genomföras. Den vägförkortning,
som erhålles vid transport över Vårgårda, jämförd med transport
över Herrljunga—Öxnered, är endast 10 ä 15 kilometer och inverkar
följaktligen endast föga på fraktsatsen. Viktigare är att hela vägen kommer
att tillhöra en bana i stället för tre, varigenom tvenne s. k. banavgifter bortfalla.
Totala vinsten av nämnda banavgifters bortfallande jämte vägförkortningen
torde komma att utgöra cirka 2 kronor per ton, d. v. s. 16,000 kronor
för den godskvantitet, som för närvarande går över Gårdsjö—Nossebro.
Läggas härtill 10,000 kronor för transporter, som för närvarande framföras
över Herrljunga—Öxnered, och avrundas uppåt till 30,000 kronor, har man
ett mått på den fraktvinst Trollhätteindustrien under nuvarande förhållanden
kan väntas göra.
Värdet av de fördelar, som uppnås därigenom, att Stallbackaområdet
sättes i direkt spårförbindelse med statsbanan, ha vi ej kunnat i siffror angiva.
Då statsbanan väl i allt fall måste ingå på Bergslagernas järnvägars
station i Trollhättan, synas nämnda fördelar icke kunna vara särdeles betydande.
Det må erinras, att Stallbackaindustrien redan nu icke är i
sämre ställning än andra större industriföretag, som ligga vid enskilda järnvägar.
Vi måste slutligen med några ord beröra den statens aktieteckning i
Trollhättan—Nossebro järnväg, vilken anförts såsom bevis på de stora stats
-
KungI. Maj:ts proposition nr 41. 37
intressen, som äro förbundna med nämnda bana. Först och främst må då
påpekas, att nämnda aktieteckning gällde eu enskild järnväg, över vilken
staten icke hade något nämnvärt inflytande. Aktieteckningen kan alltså icke
bevisa något intresse att banan beliålles i statens ägo. Vidare måste framhållas,
att en sådan aktieteckning icke kan anföras såsom bevis för något
extraordinärt riksintresse eller mera allmänt samhällsintresse överhuvud
taget; här är med andra ord ej fråga om staten såsom innehavare av höghetsrätt
utan om staten såsom fastighetsägare, jämställd med varje annan
sådan. Detta förhållande markeras också därav, att aktierna icke tecknades
av statsverket utan av ett affärsverk och därtill av ett sådant, som icke representerar
något statligt järnvägsintresse. Här föreligger alltså ett av de
fall, då det flertydiga uttrycket statsintresse lätt framkallar missförstånd, vad
slags intresse som avses.
Att aktierna i Trollhättan—Nossebro järnväg — liksom i andra småbanor
— redan från början voro värdelösa torde hava varit uppenbart för vederbörande
och torde alltså ej behöva här närmare beröras.
Ses de föreliggande frågorna uteslutande från ekonomisk synpunkt, kan
man enligt vår uppfattning icke komma till andra slutsatser än följande:
1. Såväl Skara—Timmersdala järnvägs användande såsom länk i Inlandsbanan
som Trollhättan—Nossebro järnvägs fortsättning till statsbanestationen
Yårgårda (eller Herrljunga) samt ombyggnad till normalspårig kan icke
undgå att leda till mycket stora förluster för statens del, förluster av helt
annan storleksordning än de relativt små summor, som hittills nedlagts i
banorna. Vida förmånligare är alltså att bibehålla desamma i sitt nuvarande
skick.
2. Aven i sitt nuvarande skick kunna banorna inom överskådlig framtid
icke beräknas få något som helst affärsvärde i statens ägo utan fastmer
kräva årliga tillskott av medel från andra inkomstkällor. En försäljning till
Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag på tidigare erbjudna villkor
skulle följaktligen för statsverket vara ekonomiskt fördelaktigt trots att staten
därmed gör en bokföringsmässig förlust. Den ifrågasatta nedskrivningen
innebär nämligen intet annat än en sådan avskrivning av för högt upptagna
tillgångar, vilken allmänt förekommer inom affärsverksamheten. Genom försäljning
till vederhäftig köpare erhåller staten i allt fall ränta å en del av
det nedlagda kapitalet.
3. Skulle ett avtal med Västergötland—Göteborgs järnväg icke kunna
träffas, vore för staten den ekonomiskt fördelaktigaste lösningen, att driften
nedlades och realiserbara tillgångar försåldes. Då väl något sådant icke
låter sig göra, föreslås — under förutsättning att något anbud om köp icke
kan erhållas — att för Skara—Timmersdala järnvägs räkning nuvarande driftförhållanden
alltfort bibehållas och egen rullande materiell alltså icke anskaffas.
För Trollhättan—Nossebro järnvägs räkning däremot torde — för den händelse
försäljning icke kan komma till stånd — den statsfinansiellt fördelaktigaste
lösningen uppnås genom ett trafikavtal med Västergötland—Göteborgs
järnväg, vilket bolag möjligen skulle åtaga sig eu sådan trafikering.
Eventuellt skulle man också kunna tänka få till stånd något arrende på
längre tid mot en skälig, låg arrendesumma.
4. För av banorna berörda bygders befolkningar kan en övergång i Västergötland—Göteborgs
järnvägs ägo icke betyda annat än en förbättring. Endast
på det sättet synas trafikanterna kunna hoppas erhålla såväl sänkta eller
åtminstone icke höjda avgifter som så småningom förbättrade förbindelser. —
Att — med banorna i statens ägo — statsverket för uppnående av ett sådant
ändamål, skulle ikläda sig högre förluster än nödvändigt synes däremot
uteslutet.
Slutsatser.
38
Lokomotiv.
Vagnar.
Tillbyggnad av
lokomotivstall
m. m.
Underhåll.
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
Orsaken till de bättre förhållanden, som kunna förväntas under Västergötland—Göteborgs
järnvägs trafikering, är givetvis icke, att detta bolag
skulle vara mera berett än statsverket att taga förluster för banans del, utan
beror nämnda förhållande på dels de väsentligt minskade kostnader, som
kunna inträda för en järnväg, som får trafikeras i direkt förbindelse med
ett större nät, dels den indirekta nytta, Västergötland—Göteborgs järnväg
har av att trafiken å anslutande bana hålles uppe.
Stockholm den 29 september 1924.
G. Kobb. John Hägglund.
Gustav Englund. Erik Malmkvist.
P. M.
Bilaga A .
angående rullande materiell m. m. för Skara—Timmersdala och
Trollhättan—Nossebro järnvägar.
Till inköp äro föreslagna Nordmark—Klarälvens järnvägs 5 st. ånglokomotiv
n:ris 3—5, 7 och 8. Det begärda priset uppgår till 83 000 kronor.
Med hänsyn till de eventuella kompletteringar och förändringar, som utan
tvivel måste företagas å desamma, jämte fraktkostnader m. m. torde ett pris
av 100 000 kronor höra beräknas. Det bör beaktas, att dessa lokomotiv äro
av hög ålder, så att desamma efter ett jämförelsevis ringa antal år troligen
måste slopas eller undergå en genomgripande ombyggnad.
O och CD länkaxelvagnar med 44 sittplatser, Dalénbelys
ning,
toalett, varmvattenvärmeledning kosta pr styck c:a..... kronor 21 000
sålunda sammanlagt för 8 st................................................ » 168 000
G-vagnar utan broms med 10 tons lastförmåga kosta c:a
4 800 kronor pr styck och med broms 1400 kronor mera
6 st. vagnar med broms kosta sålunda inalles................... » 37 200
4 » » utan » » » » ..................... » 19 200
I-vagnar med 10 tons lastförmåga och Nn med 12 tons lastförmåga
kosta utan broms 3 700 kronor och med broms 1 400
kronor mera
16 st. vagnar med broms kosta sålunda inalles.................. » 81 600
54 » » utan » » » » .................. » 199 800
Lokomotivstall 8 000 kronor pr styck — revisionskjul med
verktyg 6 000 kronor pr styck inalles sålunda........................ » 28 000
Underhåll av rullande materiel torde kunna beräknas till
för lokomotiv 15 öre pr lokkm
» personvagnar 2 » » vagnaxelkm och
» godsvagnar 1''2 » » »
Underhåll och amortering av lokomotivstallstillbyggnader
och revisionsskjul m. m. torde kunna beräknas till c:a 1 200
kronor pr bana eller inalles ..................................................... » 2 400
Mibr den 26 augusti 1924.
Wallander.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
89
Bilatja C.
Till Byråchefen m. in. L. G. Englund.
Ost.
Under hand har Ni av mig begärt att få en approximativ uppgift på dela
kostnaden för att ombygga den smalspåriga banan Trollhättan—Nossebro
till normalspår samt fortsätta den med eu normalspårig bana till Herrljunga
eller Vårgårda — dels ock kostnaden för att bygga om den smalspåriga banan
Skara—Timmersdala till normalspår.
Med anledning härav får jag här nedan lämna de begärda uppgifterna
dock under uttryckligt framhållande av summornas mycket approximativa
karaktär. Kostnaderna hava nämligen enligt Eder begäran uppskattats endast
med ledning av kartmaterial, plan- och profilritningar å de smalspåriga
banorna samt diverse uppgifter om tekniska bestämmelser m. m. men utan
besök å platsen eller tillgång — annat än undantagsvis — till stationsplaner
och dylikt.
Trollhättan—Nossebro.
Det har förutsatts, att banan omlägges i de kurvor, där radien understiger
400 meter, samt att banvallen erforderligt förstärkes, där banan framgår över
lös undergrund.
Rälsvikten är antagen till endast 27.5 kg pr meter, då det väl ej kan
bliva fråga om att å banan framföra någon tung trafik. Vid Trollhättan är
räknat med ny vändskiva samt två stallrum för lok, ävensom att bangården
omlägges och ansluter till B. j. bredspåriga station.
Vid Nossebro har man tänkt sig att bredspåren skulle läggas öster om
V. G. j. nuvarande station. För ändamålet måste nuvarande banan omläggas
i annat läge på en sträcka av omkring 1.5 km väster om Nossebro.
Kostnaderna för banans ombyggnad mellan Trollhättan och Nossebro
uppskattas approximativt till 2,350,000 kronor.
Nossebro—Herrlj unga.
Av kartan att döma borde eu linje från Nossebro till Herrljunga dragas
förbi Essunga, Lekåsa och Fölene. Längden skulle bliva omkring 25 kilometer.
Byggd med en största stigning i rakspår av 11 på 1,000 och med en
minsta krökningsradie av 400 meter samt belagd med räler av 27.5 kg vikt
pr meter, skulle banan kosta approximativt 3,300,000 kronor inklusive anslutningskostnader
vid Herrljunga, där även erforderliga lokstallar skulle
uppföras.
Nossebro— Vår går da.
Ehuru det, så vitt jag kan se, icke finnes något som helst skäl för att
banan skulle ansluta till stambanan vid Vårgårda obetydliga station i stället
för vid Herrljunga järnvägsknut, bär jag även låtit uppskatta kostnaden för
en bana Nossebro—Vårgårda.
Denna bana synes få en längd av omkring 22 kilometer. Då emellertid
Vårgårda station är trång och kringbyggd med privata hus, skulle banans
anslutning vid denna station bliva betydligt dyrare än om anslutningen
skedde vid Herrljunga.
Kostnaderna för Nossebro—Vårgårda kunna uppskattas till 3,200,000
kronor.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
Skara— Timmersdala.
Enär en ombyggnad av denna bana till normalspår icke torde kunna
tänkas under annan förutsättning än att Inlandsbanan skulle framdragas
därstädes — en synnerligen osannolik förutsättning — bär det räknats med
att vid ombyggnaden skulle tillämpas samma tekniska bestämmelser, som
man tänkt sig för inlandsbanan, t. ex. mellan Kristinehamn och Töreboda,
d. v. s. en största stigning av 11 på 1,000 i rakspår, en minsta krökningsradie
av 400 meter och en rälsvikt av 34 kg pr meter.
Banans längd är nu 26 kilometer, vilken längd efter ombyggnaden skulle
bliva ökad till 26.5 kilometer.
Av nämnda 26 kilometer måste 10 kilometer helt omläggas för att nedbringa
stigningsförhållandena till dem, som skulle gälla för inlandsbanan.
På de återstående 16 kilometerna måste betydande förstärkningsarbeten företagas
i form av omläggningar till fastare mark eller utfyllningar till fastare
botten.
I Skara måste man tänka sig en helt ny station på annan plats, om inlandsbanan
skall framdragas genom staden, enär nuvarande stationen icke
kan utvidgas på bredden. Någon andel i kostnaderna för denna nya station
har jag emellertid icke påfört ombyggnaden av Skara—Timmersdala.
Av vad ovan sagts torde framgå, att den nuvarande banan endast i ringa
mån kommer att ingå såsom del av inlandsbanan. Kostnaderna för ombyggnaden
kunna uppskattas till 2,500,000 kronor. I denna summa ingår,
såsom ovan nämnts, icke något belopp för Skara station och ej heller kostnad
för lokstallar eller dylikt vid Timmersdala, enär denna station ju endast
skulle bliva en mellanstation på inlandsbanan.
Stockholm den 16 september 1924.
Hj. Fogelmarck.
Bilaga 2.
Till R i k s g ä 1 d s k o n t o r e t,
Stockholm.
Åberopande förda förhandlingar genom av Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag
utsedda förhandlingsdelegerade få vi härmed meddela, att
Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag härmed erbjuder sig att inköpa
Trollhättan—Nossebro och Skara—Timmersdala järnvägar på villkor:
För Trollhättan—Nossebro järnväg.
att köpeskillingen bestämmes till 225,000 (tvåhundratjugofemtusen) kronor,
att bolaget för köpeskillingens hela belopp erhåller statslån på vanliga
villkor mot säkerhet av första inteckning i järnvägen,
att bolaget äger rätt trafikera järnvägen såsom särskild järnväg med förenklad
drift,
att staten skall äga rätt att framdeles inlösa järnvägen för belopp motsvarande
dess enligt vederbörande räkenskaper bokförda värde,
att Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag skall äga rätt överlåta
järnvägen och koncessionen på särskilt nytt bolag till deras enligt vederbörande
räkenskaper bokförda värden, vilket skall äga övertaga betalningsansvaret
för då oguldet belopp av statslån mot skyldighet för Västergötland
—Göteborgs järnvägsaktiebolag att garantera detsammas riktiga inlösen och
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
med skyldighet för det nya bolaget att på föreuämnda villkor överlåta järnvägen
till staten, om så påfordras
samt att därest inlösen av järnvägen framdeles skulle komma till stånd
staten skall vara skyldig inlösa förutom järnvägen jämväl den rullande materiell,
som Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag vid inlösningstillfället
hade förvärvat i och för trafikeringen av järnvägen, till pris och
myckenhet, som, därest enighet därom ej skulle uppnås, skall av skiljemän
bestämmas.
För Skara—Timmersdala järnväg.
att köpeskillingen bestämmes till 125,000 (ettliundratjugofemtusen) kronor,
att bolaget för köpeskillingens hela belopp erhåller statslån på vanliga
villkor mot säkerhet av första inteckning i järnvägen,
att bolaget äger rätt trafikera järnvägen såsom särskild järnväg med förenklad
drift,
att staten skall äga rätt att framdeles inlösa järnvägen för belopp motsvarande
dess enligt vederbörande räkenskaper bokförda värde,
att Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag skall äga rätt överlåta
järnvägen och koncessionen på särskilt nytt bolag till deras enligt vederbörande
räkenskaper bokförda värden, vilket skall äga övertaga betalningsansvaret
för då oguldet belopp av statslån mot skyldighet för Västergötland
—Göteborgs järnvägsaktiebolag att garantera detsammas riktiga inlösen och
mot skyldighet för det nya bolaget att på förenämnda villkor överlåta järnvägen
till staten, om så påfordras
samt att därest inlösen av järnvägen framdeles skulle komma till stånd,
staten skall vara skyldig inlösa förutom järnvägen jämväl den rullande materiell,
som Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag vid inlösningstillfället
hade förvärvat i och för trafikeringen av järnvägen, till pris och
myckenhet, som, därest enighet därom ej kan uppnås, skall av skiljemän
bestämmas; samt
att Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag ersätter statens järnvägar
vad under förvaltningen av Skara—Timmersdala järnväg desamma fått vidkännas
i kapitalutlägg eller nettoförlust för denna järnväg intill 1923 års
utgång eller tillhopa 8,850 kronor 58 öre.
Detta anbud är bindande för Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag
under förutsättning att detsamma med avseende å bägge järnvägarne antages.
före slutet av lagtima riksdagen 1925.
Göteborg den 20 december 1924.
för Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag
Justus Walter.
John Nyström, Erik Leman.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 41 höft. (Nr 47.)
232 25 4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1925:172 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 4 i texten
- SU 1925:70 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten