Sök i Ratio Lex

Angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg in. in

41 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:47, Angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg in. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

1

tfr 47.

Kungl. Maj;ts proposition till riksdagen angående försäljning

av Skara—Timmersdala järnväg in. in.;

given Stockholms slott den 6 februari 1925.

Kungl. Maj it vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Viktor Larsson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 6 februari 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möbler, Levinson.

Departementschefen, Statsrådet Larsson anför:

I proposition, nr 177, framlade Kungl. Maj:t för nästlidet års riksdag förslag

angående försäljning av den staten tillhöriga Skara—Timmersdala järnväg

samt nedskrivning av ett för anläggning av Trollhättan—Nossebro järnväg

beviljat statslån.

Beträffande denna fråga må här i korthet erinras följande:

För anläggning av de smalspåriga järnvägarna Skara—Timmersdala och

Trollhättan—Nossebro hava tidigare beviljats statslån å respektive 352,500 och

555,000 kronor, men hava härå icke kunnat gäldas vare sig räntor eller

amorteringar. Den förra järnvägen, för vilken skuldsumman i slutet av år

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 41 käft. (Nr 47.) 232 25 1

Frågans behandling

år

1924.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

1920 vuxit till över 560,000 kronor, inropades vid exekutiv auktion i november

samma år för statsverkets räkning för en köpesumma av 408,000 kronor,

varefter järnvägen förvaltats av och driften därå ombestyrts av järnvägsstyrelsen,

som för ändamålet förhyrt rullande materiel från Västergötland—

Göteborgs järnvägsaktiebolag. Järnvägen Trollhättan—Nossebro äges av

järnvägsaktiebolaget med samma namn. I september 1923, da bolagets skuld

till staten uppgick till 785,000 kronor, beslöt bolaget att träda i likvidation,

som ännu ej är avslutad. Järnvägen har hela tiden trafikerats av Västergötland—Göteborgs

j ärnvägsaktiebolag.

Ovanberörda proposition innefattade förslag om godkännande av försäljning

till Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag av berörda två järnvägar,

beträffande vilka nämnda bolag avgivit anbud å respektive 125,000

och 225,000 kronor, motsvarande de värden, vartill en av fullmäktige i riksgäldskontoret

och nämnda bolag gemensamt tillsatt värderingsnämnd uppskattat

banorna, varjämte bolaget förband sig ersätta den förlust, statens

järnvägar fått vidkännas för Skara—Timmersdala järnväg intill 1923 års utgång,

med tillhopa 8,850 kronor 58 öre. Beträffande sistnämnda järnväg skulle staten,

under förutsättning av bifall till försäljningsförslaget, uppträda som säljare,

i fråga åter om Trollhättan—Nossebro järnväg fordrades för den föreslagna

försäljningen statens samtycke med hänsyn till den nedskrivning av det i

järnvägen innestående statslånet, som förutsattes för det ifrågasätta köpeavtalets

genomförande.

I med anledning av berörda proposition väckta motioner (nr 276 och 277 i

första kammaren och nr 431 och 432 i andra kammaren) yrkades avslag å

samma proposition, och anfördes till stöd för dessa yrkanden hu\ udsakligen

följande:

Skara—Timmersdala järnväg ansågs i statens ägo skola giva större intäkt

än räntan å den erbjudna köpesumman, 125,000 kronor. Det vore en viktig

angelägenhet, att staten icke avhände sig nämnda järnväg, innan avgörande

skett i den ännu olösta frågan om inlandsbanans fortsatta sträckning fiån

Kristinehamn till någon punkt på västra stambanan, i vilken sträckning

Skara—Timmersdalabanan enligt vissa undersökta alternativ kunde komma att

ingå. - Vidkommande Trollhättan—Nossebro järnväg syntes orsaken till

driftförlusterna å densamma vara ett synnerligen oförmånligt kontrakt med

Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag angående banans trafikerande

och därav uppkommen skuld till sistnämnda bolag. Det ifrågasattes vidare,

huruvida icke staten borde övertaga banan samt ombygga den till bredspårig

och förlänga den till lämplig punkt på västra stambanan. Härigenom skulle

hela det av staten i banan insatta kapitalet — då belöpande sig till omkring

800,000 kronor och bestående av dels statslånet med räntor och dels

ett av vattenfallsstyrelsen jämlikt medgivande av statsmakterna tecknat belopp

av 60.000 kronor i aktier i Trollhättan—Nossebro järnvägsaktiebolag —

med säkerhet bliva i sin helhet räddat samt vidare erhållas en direkt bredspårig

förbindelse mellan västra stambanan och Trollhättan, där staten nedlagt

betydliga kapital och hade stora intressen att tillgodose.

Riksdagen anmälde i skrivelse den 27 maj 1924, nr 203, att riksdagen avslagit

ovanberörda proposition, varjämte riksdagen i anledning av ovan omförmälda

motioner anhöll om utredning rörande möjligheterna för staten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 47. ;j

olein att övertaga Trollhättan —Nossebro järnväg, dels ock att i sin ägo fortfarande

bibehålla Skara—Timmersdala järnväg. Såsom skäl för sitt beslutanförde

riksdagen följande:

I jämförelse med det av staten i banorna nedlagda lånekapitalet tedde sig

de erbjudna köpesummorna mycket låga. Redan av denna anledning kunde

ifrågasättas, huruvida anbuden borde antagas, desto mer som det vore bekant,

att orsaken till Trollhättan—Nossebrobanans iråkade ekonomiska svårigheter

till en icke ringa del härledde sig från dess ofördelaktiga trafikavtal

med den ifrågasatta köparen, Västergötland—Göteborgs järn vägsaktiebolag.

På grund av sina anläggningar i Trollhättan hade staten ett direkt intresse

av att icke avhända sig dispositionsrätten över Trollhättan—Nossebrobanan.

De nu föreliggande trafiksvårigheterna för Trollhättan i form av

dyrbara omlastningar för stora partier gods, som skulle befordras till landets

östligare delar, både också gjort spörsmålet om Trollhättan—Nossebro järnvägs

ombyggnad till bredspårig med anslutning till lämplig station å stambanan

Stockholm—Göteborg till en fråga, vars lösning framstode som

önskvärd.

Beträffande åter Skara—Timmersdala järnväg kunde väl icke liknande skäl

anföras för denna banas bibehållande i statens ägo, men då villkoret för

inköp av denna bana vore, att även Trollhättan— Nossebrobanan överginge

till samma köpare, och priset måste anses för lågt i förhållande till banans

värde, borde staten ej för det dåvarande avhända sig densamma.

Ingen av banorna syntes sålunda behöva medföra någon förlust för staten,

om största möjliga förenkling i driften vidtoges. Riksdagen ansåge således,

att ingen försäljning av ifrågavarande banor borde ifrågakomma, åtminstone

icke förrän en utredning hunne åvägabringas rörande de ekonomiska betingelserna

för deras bibehållande i statens hand och eventuella ombyggnad

till bredspåriga. I avvaktan härpå torde deras trafikerande kunna provisoriskt

ombesörjas genom statens järnvägars föranstaltande.

I skilda skrivelser av den 8 januari 1925 hava järnvägsstyrelsen och fullmäktige

i riksgäldskontoret, vilka erhållit uppdrag att verkställa den av

riksdagen begärda utredningen, meddelat, att denna omhänderhafts av eu

delegation av fyra personer, nämligen byråchefen i järnvägsstyrelsen G.

Englund, förste aktuarien därstädes E. Malmkvist, riksgäldsfullmäktigen,

professorn G. Kubb och riksgäldssekreteraren J. Hägglund, och hava fullmäktige

med sin skrivelse överlämnat nämnda av de delegerade verkställda

utredning. Fullmäktige meddela vidare, att, innan berörda utredning avlämnades,

förhandlingar ägt rum mellan av fullmäktige utsedda delegerade

samt representanter för Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag angående

försäljning till bolaget av Skara—Timmersdala och Trollhättan—Nossebro

järnvägar, att bolaget i anledning härav inkommit med nytt anbud å

inköp av nämnda järnvägar till samma pris och på i övrigt huvudsakligen

samma villkor, som tidigare erbjudits, dock med tillägg att staten skulle äga

framdeles inlösa järnvägarna för belopp, motsvarande deras bokförda värde,

samt att av likvidatorerna för Trollhättan—Nossebro järnvägsaktiebolag två

ej ansett sig kunna tillstyrka anbudets antagande, varemot den tredje för

sin del tillstyrkt detsamma. Ifrågavarande utredning med bilagor samt berörda

anbud torde .få såsom bilagor fogas till protokollet.

Den nya utredningen

i

frågan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

Efter att hava meddelat en historik i frågan anföra förenämnda utredningsdelegerade

till en början, att de ansett det dem givna uppdraget omfatta

dels i första hand en utredning rörande de ekonomiska konsekvenserna

av att Skara—Timmersdala och Trollhättan—Nossebro järnvägar i sitt nuvarande

skick bibehölles respektive överfördes i statens ägo, dels ock eu

undersökning beträffande kostnaderna för och fördelarna av banornas ombyggnad

till normalspåriga. Yad sistnämnda punkt anginge, syntes det

uppenbart, att det icke kunnat bliva fråga om någon verklig teknisk eller

ekonomiskt-statistisk järnvägsutredning av sådan art, som verkställts beträffande

nya statsbanelinjer. Den korta tid, som stått till delegerades förfogande,

hade ensam uteslutit tanken på en utredning av nämnda omfattning.

Yad angår det ekonomiska resultatet av banorna, beräkna de delegerade

det sannolika driftresultatet för år 1924 — därvid å utgiftssidan en förut ej

upptagen post för värdeminskning införts — till för Skara—Timmersdala järnväg:

inkomster 117,200 kronor och utgifter 132,800 kronor och för Trollhättan—Nossebro

järnväg: inkomster 131,000 kronor och utgifter 190,000

kronor, d. v. s. ett underskott skulle komma att uppstå av respektive omkring

15.000 och 60,000 kronor.

Beträffande Skara—Timmersdala järnväg syntes det de delegerade mycket

ovisst, vilka ändringar till det bättre eller det sämre den närmare framtiden

under förutsättning av oförändrat trafikeringssätt kunde komma att föra med

sig. Å ena sidan kunde man av vissa tecken att döma hava rätt hoppas å

en uppgång i näringslivet, vilket skulle föranleda ökade inkomster. Då

emellertid 1924 för järnvägarna i allmänhet icke varit något särdeles ogynnsamt

år, vore jämväl en nedgång möjlig. Härtill komme, att vissa omständigheter

lätt kunde göra en väsentlig nedsättning av fraktsatserna för banans

huvudtransportartikel, kalken, nödvändig.

Yidkommande Trollhättan—Nossebro järnväg syntes den beräknade utgiftssiffran

antaglig även för kommande år, för den händelse banan allt fortfarande

komme att trafikeras av Västergötland—Göteborgs järnväg enligt nu

gällande kontrakt. Det mötte givetvis stora svårigheter att bestämt avgöra,

vilka förändringar som komme att inträda, för den händelse banans frankering

övertoges av statens järnvägar. Å vissa håll uppkomme sannolikt besparingar,

å andra ökade utgifter. Om banan med oiörändrad trafikstandard

skulle trafikeras av statens järnvägar med av Västergötland—Göteborgs järnväg

förhyrd materiel, gåve en beräkning av kostnaderna för banans drift

under sådan förutsättning vid handen, att utgifterna komme att bliva omkring

20.000 kronor större och det ekonomiska resultatet sålunda avsevärt oförmånligare

än om banan trafikerades av Västergötland—Göteborgs järnväg på sätt

nu vore fallet.

De delegerade behandla därefter den inverkan på ifrågavarande järnvägars

ekonomi, som anskaffande av egen rullande materiel skulle medföra, samt

komma därvid till det resultat, att årskostnaderna för dylik materiel skulle

uppgå till respektive 48,400 och 62,800 kronor mot med nuvarande trafikeringssätt

respektive 34,300 och 67,400 kronor. För Skara—Timmersdala

järnväg skulle sålunda anskaffande av egen rullande materiel avsevärt försämra

banans ekonomi, varför en dylik åtgärd åtminstone för närvarande

måste på det bestämdaste avstyrkas. Den obetydliga vinst, 4,600 kronor,

som skulle vinnas för Trollhättan—Nossebro järnväg, anse de delegerade

dels mycket liten i förhållande till de risker, som löptes genom den betyd
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs proposition nr 47. 5

liga kapitalinsatsen av cirka 350,000 kronor för materielens anskaffning,

dels ock icke tillräcklig att täcka mer än en ringa dol av de förluster, som

beräknats uppstå genom övergång till självständig tratikering.

Med anledning av det utav riksdagen gjorda uttalandet, att Trollhättan—

Nossebrobanans iråkade ekonomiska svårigheter till en ej ringa dol härledde

sig från dess ofördelaktiga trafikavtal med Västergötland—Göteborgs järnväg,

hava de delegerade närmare behandlat denna fråga och därvid uttalat, att

om uppgörelsen betraktades som eu vanlig affär, man knappast syntes ha

anledning säga, att den ena parten gynnats på den andras bekostnad. Med

självständig trafik skulle Trollhättan—Nossebro järnväg haft ännu större

utgifter iin med tillämpning av det nu gällande trafikavtalet. Även med

gynnsammast tänkbara avtal skulle för övrigt sannolikt intet överskott erhållits

för bestridande av räntekostnaderna, utan hade bolaget i varje fall gått mot

likvidation, fastän densamma givetvis dröjt ännu i åtskilliga år. Då eu gång

den erforderliga ackumulerade förlusten uppnåtts, hade ställningen ingalunda

varit bättre än nu utan med hänsyn till egendomens värdeminskning sämre.

Den direkta vinst, Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag gjort, vore

för övrigt nominell, då den aldrig kunnat utbetalas och nu givetvis ginge

förlorad, och, enligt vad meddelats de delegerade, hade sistnämnda järnvägsaktiebolag

redan beslutat helt avskriva sin fordran av Trollhättan—Nossebro

järnväg.

De delegerade ingå härefter på en undersökning i vad mån banornas

dåliga ekonomi kunde bero på alltför låga taxor. Beträffande Skara—Timmersdala

järnväg framhålla de delegerade, att persontaxorna fortfarande vore

höga och dyrare än vid angränsande banor. Då resefrekvensen sedan år

1914 avsevärt nedgått, kunde det ej bliva tal om någon höjning av dessa

taxor. En sänkning till angränsande järnvägars persontaxenivå och insättande

av ytterligare ett tågpar skulle knappast medföra någon ökning av nettoinkomsten.

Godstaxan vore numera sänkt till samma nivå som vid angränsande

banor med undantag därav, att banan i samtrafik erliölle, utöver

den ordinarie banavgiften, 8 öre, tre extra banavgifter ä 5 öre. Därest det

av riksdagen för ett år i sänder för transport av banans viktigaste godsslag,

kalken, beviljade statsbidraget skulle bortfalla, bleve det nödvändigt att för

denna vara borttaga de extra banavgifterna och" möjligen helt eller delvis

den ordinarie banavgiften, vilket skulle betyda en förlust av minst 12,000

kronor för år. Det vore därför uppenbart, att genom taxeändringar någon

väsentlig förbättring i banans ekonomi ej kunde förväntas, men däremot

ingalunda osannolikt, att banan genom nödtvungna taxesänkningar i samtrafik

komme att få sina inkomster avsevärt minskade. — Yad angår Trollhättan—Nossebro

järnväg, anse de delegerade den omständigheten, att järnvägen

enligt trafikavtalet med Västergötland—Göteborgs järnväg i itaxehänseende

inginge såsom del i sistnämnda järnväg, icke hava medfört olägenheter

i avseende å taxorna för persontrafiken och den lokala godstrafiken.

I fråga om godssamtrafiken beräknades banan, om den trafikerats såsom

självständig, hava av nämnda trafik erhållit en årlig inkomstökning av 4,500

kronor. Att berörda trafikavtal det oaktat ingåtts, torde hava berott därpå,

att de kontraherande banorna, därest de trafikerats var för sig, med gällande

regler angående godsets befordran olika vägar i samtrafik icke utan nedsättning

av taxan skulle hava erhållit godssamtrafiken med statens järnvägar

över Gårdsjö, vilken trafik utgjorde övervägande delen av Trollhättan—

Nossebrobanans godssamtrafik. Gynnsamt räknat skulle till följd av berörda

inkomstökning och vissa förefintliga besparingsmöjligheter förut angivna

underskott å omkring 60,000 kronor kunna efter banans utbrytning nedbringas

till 50,000 kronor med nuvarande trafikomfattning. Även om bättre

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

tider inom Trollhätteindustrien skulle inträda, så att exempelvis 1919 års

rekordtrafik uppnåddes, skulle en sådan trafikstorlek medföra en nettoinkomstökning

av endast 18,000 kronor eller sålunda minska nyssnämnda

förlust till 32,000 kronor.

Av vad sålunda anförts anse de delegerade tydligt framgå icke blott att

Skara—Timmersdala och Trollhättan—Nossebro järnvägar saknade varje

affärsvärde utan jämväl, att för uppehållande av desammas drift komine att

— åtminstone under den tid, som man nu kunde söka överskåda — erfordras

årligt betydligt bidrag av statsmedel. Kunde försäljning till annat bolag ej

ske, måste det erlagda statskapitalet följaktligen betraktas såsom i sin helhet

förlorat.

De delegerade övergå slutligen att undersöka, vilka ekonomiska fördelar

skulle kunna vinnas genom banornas ombyggnad till normal spårvidd, och

behandla de delegerade därvid även det" i förberörda motioner anförda

förslaget att låta Skara—Timmersdala järnväg ingå såsom en del i inlandsbanans

fortsättning från Kristinehamn söderut. " De delegerade anföra, att

av en utav överingenjören vid statens järnvägar Hj. Fogelmarck verkställd

överslagsberäkning framginge, att kostnaden för eu ombyggnad av enbart

Skara—Timmersdala järnväg till bana av inlandsbanetyp uppginge, oberäknat

utgiften för ny station i Skara, till 2,500,000 kronor, vadan endast härigenom

det för nämnda bana investerade statskapitalet, omkring 400,000 kronor,

skulle komma att sjufaldigas. Enbart en bredspårig linje Skara—Timmersdala—Mariestad

beräknades, frånsett stationerna i städerna, draga en kostnad

av omkring 5,000,000 kronor, och syntes merkostnaden för en linje Kristinehamn—Falköping

i förhållande till alternativet Kristinehamn—Töreboda icke

kunna uppskattas till lägre än 16,000,000 kronor. Den nedskrivning av nu

investerat statskapital med omkring 275,000 kronor, som det av nästlidet års

riksdag förkastade köpeavtalet innebure, utgjorde sålunda endast omkring

4 månaders ränta å berörda merkostnad. Att förräntning å ett anläggningskapital

av sådan storlek skulle kunna inom överskådlig framtid erhållas vore

med . säkerhet alldeles uteslutet. Då trafiken å inlandsbanans sydliga fortsättning

syntes bliva av ungefär samma storlek som å dess nordligare delar,

varå under senare år betydliga driftförluster uppstått, torde man få å en

linje Kristinehamn—Falköping, jämfört med Törebodaalternativet, räkna

med, förutom oräntabel investering av ovanberörda 16,000,000 kronor, ett

årligt driftunderskott av 200,000 kronor eller alltså, inberäknat räntan å

16,000,000. kronor, en årlig merkostnad för staten av 1,000,000 kronor. Då

linjen Kristinehamn—Töreboda såsom förkortningsbana till Göteborg vore

överlägsen, syntes, därest ekonomiska synpunkter skulle vara avgörande,

en utsträckning av inlandsbanan till Falköping eller Herrljunga fullkomligt

utesluten. Under sådana förhållanden anse de delegerade det vara föga

mening att bibehålla Skara—Timmersdala järnväg i statens hand med hänsyn

till inlandsbanans eventuella fortsättning söder om Kristinehamn. —

Fn bredspårig järnväg från Trollhättan över Nossebro till Yårgårda eller

Herrljunga anse de delegerade ligga mycket mera inom möjligheternas område

än nyssberörda sydliga fortsättning av inlandsbanan, men finna de delegerade

det tvivelaktigt, huruvida, därest eu dylik järnväg byggdes såsom

enskild bana, koncession å densamma med hänsyn till konkurrensen till

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga järnväg i fråga om samtrafiken skulle

erhållas. Man torde i allt fall ha skäl förutsätta, att banan ej skulle av staten

framföras till Herrljunga. Byggnadskostnaden för en bredspårig järnväg

Trollhättan—Vårgårda beräknades till 5,550,000 kronor, varav 2,350,000 kronor

för ombyggnad av delen Trollhättan—Nossebro till bredspårig. Detta vore alltså

ett avsevärt belopp i förhållande till de 600,000 kronor, som av nu investerat

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kring}. Maj:ts proposition nr 47.

statskapital genom försäljningen till Västergötland—Göteborgs järnväg skulle

avskrivas. Med en beräknad godstrafik av omkring 30,000 tonkilometer per

bankilometer skulle eu normalspårig, i statsbanenätet. ingående bana Trollhättan—Vårgårda,

trafikerad efter statsbanestandard, icke bliva ekonomiskt

hårig, utan syntes man med nuvarande förhållanden få räkna med en årlig

driftförlust av 150,000 kronor, vadan jämte räntan å förenämnda byggnadskostnad,

5,550,000 kronor, statens årliga merkostnad för en dylik bana skulle

bliva omkring 430,000 kronor. Den ifrågasatta banan vore sålunda åtminstone

för närvarande järnvägsekonomiskt mycket illa motiverad. Alla förhoppningar

måste följaktligen grundas på Trollhätteindustriens utvecklingsmöjligheter.

Det vore mycket svårt att nu förutsäga något därom, varjämte det torde

beaktas, att på grund av det geografiska läget huvudtransporterna från Trollhättan

alltid måste gå i nord-sydlig riktning. Aven om godssamtrafiken skullo

ökas med ‘JO,000 ton, skulle detta endast medföra en minskning av förut

beräknat underskott med 20,000 kronor. Beträffande det viktigaste skälet fölen

bredspårig bana Trollhättan—Vårgårda, nämligen omlastningen i Gårdsjö,

framhålla de delegerade, att för undvikande av en dylik omlastning icke erfordrades

någon ny statsbana utan endast en omändring av samtrafikbestämmelserna,

vilken omändring för övrigt inom kort torde komma att genomföras.

Vägförkortningen över Vårgårda, 10 ä 15 kilometer, jämförd med transport

över Öxnered—Herrljunga, inverkade endast föga å fraktsatsen. Vidkommande

slutligen det statsintresse, som skulle vara förbundet med Trollhättan

Nossebro järnväg därigenom att staten tecknat aktier i banan, framhålla de

delegerade, att här ej vore fråga om staten såsom innehavare av höghetsrätt

utan staten såsom fastighetsägare, jämställd med varje annan sådan, vilket

förhållande också markerades därav, att aktierna icke tecknats av statsverket

utan av ett statens affärsverk och därtill av ett sådant, som icke representerade

något statligt järnvägsintresse.

Betraktas de föreliggande frågorna uteslutande från ekonomisk synpunkt,

anse de delegerade sig icke kunna komma till andra slutsatser än följande:

1. Såväl Skara—Timmersdala järnvägs användande såsom länk i inlandsbanan

som Trollhättan—Nossebro järnvägs fortsättning till statsbanestationcn

Vårgårda (eller Herrljunga) samt ombyggnad till normalspårig kan icke undgå

att leda till mycket stora förluster för statens del, förluster av helt annan

storleksordning än de relativt små summor, som hittills nedlagts i banorna.

Vida förmånligare är alltså att bibehålla desamma i sitt nuvarande skick. _

2. Även i sitt nuvarande skick kunna banorna inom överskådlig framtid

icke beräknas få något som helst affärsvärde i statens ägo utan. fastmer

kräva årliga tillskott av medel från andra inkomstkällor. En försäljning till

Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag. på tidigare erbjudna villkor

skulle följaktligen för statsverket vara ekonomiskt fördelaktigt, trots att staten

därmed gör eu bokföringsmässig förlust. Den ifrågasatta nedskrivningen

innebär nämligen intet annat än en sådan avskrivning av för högt upptagna

tillgångar, vilken allmänt förekommer inom affärsverksamheten. Genom försäljning

till vederhäftig köpare erhåller staten i allt fall ränta å en del av

det nedlagda kapitalet.

3. Skulle ett avtal med Västergötland-Göteborgs järnväg icke kunna

träffas, vore för staten den ekonomiskt fördelaktigaste lösningen, att driften

nedlades och realiserbara tillgångar försåldes. Då väl något sadant icke

låter sig göra, föreslås — under förutsättning att något anbud om köp icke

kan erhållas — att för Skara—Timmersdala järnvägs räkning nuvarande driftförhållanden

alltfort bibehållas och egen rullande materiel alltså icke an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Järnvägsstyrelsen

och

fullmäktige i

riksgäldskontor.

Departements
chefen.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

skaffas. För Trollhättan—Nossebro järnvägs räkning däremot torde — för

den händelse försäljning icke kan komma till stånd — den statsfinansiellt

fördelaktigaste lösningen uppnås genom ett trafikavtal med Västergötland—

Göteborgs järnväg, vilket bolag möjligen skulle åtaga sig en sådan trafikering.

Eventuellt skulle man också kunna tänka få till stånd något arrende på

längre tid mot en skälig, låg arrendesumma.

4. För av banorna berörda bygders befolkningar kan en övergång i Västergötland—Göteborgs

järnvägs ägo icke betyda annat än en förbättring. Endast

på det sättet synas trafikanterna kunna hoppas erhålla såväl sänkta eller

åtminstone icke höjda avgifter som så småningom förbättrade förbindelser. —

Att med banorna i statens ägo — statsverket för uppnående av ett sådant

ändamål skulle ikläda sig högre förluster än nödvändigt, synes däremot

uteslutet.

Orsaken till de bättre förhållanden, som kunna förväntas under Västergötland—Göteborgs

järnvägs trafikering, är givetvis icke, att detta bolag

skulle vara mera berett än statsverket att taga förluster för banans del, utan

beror nämnda förhållande på dels de väsentligt minskade kostnader, som

kunna inträda för en järnväg, som får trafikeras i direkt förbindelse med

ett större nät, dels den indirekta nytta Västergötland—Göteborgs järnväg

har av att trafiken å anslutande bana hålles uppe.

För egen del förklara sig såväl järnvägsstyrelsen som fullmäktige i riksgäldskontoret

tillstyrka antagande av det föreliggande köpeanbudet. Fullmäktige

framhålla därvid särskilt, hurusom staten mr tillförsäkrats rätt att

framdeles inlösa järnvägarna till deras bokförda värde, d. v. s. högst inköpssumman

med tillägg av kostnaderna för nedlagda förbättringar samt för i och

för järnvägarnas trafikering anskaffad rullande materiel.

Beträffande sättet för köpeskillingarnas gäldande hava fullmäktige ej heller

nu något att erinra mot, att dessa såsom lån innestå hos Västergötland—

Göteborgs järnvägsaktiebolag, och syntes ränta och amortering å lånen böra

utgå i enlighet med av 1923 års riksdag meddelade bestämmelser angående

låneunderstöd från allmänna järn vägslånefonden. Annuiteterna för lånens

återbetalande skulle sålunda utgöra 5,4 procent och räntesatsen 5 procent,

och borde annuiteterna första gången erläggas ett år efter den dag, då

bolaget övertagit järnvägarna, vilket torde böra ske senast den 1 juli 1925.

Såsom skäl för försäljning till ^ ästergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag

av Skara—Timmersdala och Trollhättan—Nossebro järnvägar framhölls i

förberörda proposition, nr 177, till nästlidet års riksdag huvudsakligen

olämpligheten av att staten skulle äga dessa smalspåriga banor, vilka saknade

förbindelse med statens järnvägsnät och för vilkas trafikerande järnvägsstyrelsen,

som saknade smalspårig rullande materiel, antingen måste förhyra

eller ock för avsevärd kostnad anskaffa dylik materiel. Ur statens synpunkt

syntes det därför naturligt och lämpligt, att järnvägarna övertoges av Västergötland-

Göteborgs järnvägsaktiebolag, med vars järnvägsnät banorna ock

organiskt hörde samman. De avgivna anbuden å järnvägarna vore visserligen

i förhållande till de tidigare gjorda kapitalinsatserna låga men syntes

i betraktande av den förlustbringande driften å banorna kunna godtagas.

Den utredning rörande ifrågavarande järnvägar, som nu verkställts, synes

mig oförtydbart giva vid handen, att såväl Skara—Timmersdala järnvägs

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47. 9

införande såsom en del av en framtida sydlig fortsättning av inlandsbanan

som Trollhättan—Nossebro järnvägs förlängning till en punkt på västra

stambanan samt ombyggnad till normalspårig komme att medföra mycket

stora förluster för staten samt att banorna även i sitt nuvarande skick icke

inom överskådlig framtid torde få något som helst affärsvärde i statens ägo

utan fastmer komma att kräva årliga tillskott av andra statsmedel. För

banornas trafikerande av Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag föreligga

åter bättre villkor, vilket är att tillskriva dels de väsentligt minskade

kostnader, som uppkomma för eu järnväg, då den kan trafikeras i direkt

förbindelse med ett större nät, dels den indirekta nytta, Västergötland—

Göteborgs järnväg har av att trafiken å anslutande banor uppehälles. Det

synes därför ur statens synpunkt fördelaktigare, att genom banornas försäljning

till Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag staten nu gör en

jämförelsevis mindre förlust genom nedskrivning av en del av det i banorna

investerade statskapitalet än att i banorna av staten ytterligare nedläggas

avsevärda kapital, å vilka förräntning synes utesluten. Beträffande frågan,

huruvida det av Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag avgivna nya

köpeanbudet är tillräckligt gynnsamt för att kunna av staten accepteras, är,

såsom förut framhållits, detta anbud såtillvida för staten förmånligare än det

nästlidet år föreliggande, att staten tilförsäkrats rätt att inlösa järnvägarna

till deras bokförda värde. Därest stadgande om denna rättighet vid en

försäljning av järnvägarna jämväl intages i koncessionerna, synes tillräcklig

trygghet vunnen för att, därest det i en framtid'' så skulle befinnas lämpligt,

staten skall kunna övertaga banorna. Det förtjänar jämväl framhållas, att

vid statsutskottets behandling av denna fråga nästlidet år ej mindre än 8

ledamöter av utskottet, däribland ordföranden och vice ordföranden, i en

avgiven reservation tillstyrkte förslaget om järnvägarnas försäljning med det

tillägg om statens rätt till inlösen av banorna, som intagits i föreliggande anbud.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och anförts anser jag mig böra

tillstyrka, att det nu föreliggande avvecklingsförslaget antages. Vid bifall

härtill skulle köpeskillingarna få mot inteckningar i respektive järnvägar

innestå hos köparen såsom lån att förräntas och amorteras enligt de av

1923 års riksdag beslutade villkor för lån ur allmänna järnvägslånefonden.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

dels att den statsverket för närvarande tillhöriga Skara—

Timmersdala järnväg må försäljas till Västergötland—Göteborgs

järnvägsaktiebolag för en köpesumma av 125,000 kronor och

på villkor i övrigt i huvudsaklig överensstämmelse med ett av

nämnda bolag den 20 december 1924 avgivet anbud;

dels ock att, därest Trollhättan—Nossebro järnväg försäljes

till nämnda bolag för en köpeskilling av 225,000 kronor och

på villkor i övrigt i huvudsaklig överensstämmelse med berörda

anbud, järnvägen må upphöra att häfta såsom pant för statens

fordran på grund av beviljat statslån för järnvägens anläggning,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Inledning.

Historik.

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 47.

i den mån samma fordran överstiger köpeskillingen, i följd

varav i järnvägen meddelad inteckning för det överstigande

beloppet må dödas; att i sammanhang därmed Trollhättan—

Nossebro järnvägsaktiebolag i likvidation må befrias från sin

ansvarighet för nämnda statslån samt att köpeskillingens belopp

må i järnvägen innestå såsom lån, att jämte ränta betalas på

villkor, som ovan angivits.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Haiverman.

Bilaga 1.

Utredning angående Skara—Timmersdala och Trollhättan—Nossebro

järnvägar.

Genom kungl. brev den 20 juni 1924 hava fullmäktige i riksgäldskontoret

samt järnvägsstyrelsen anbefallts gemensamt verkställa utredning rörande

möjligheterna för staten dels att övertaga Trollhättan— Nossebro järnväg,

dels ock att i sin ägo fortfarande bibehålla Skara—Timmersdala järnväg.

Utarbetandet av nämnda utredning har uppdragits åt en delegation, bestående

av undertecknade Kobb och Hägglund såsom delegerade från riks

gäldskontoret samt undertecknade Englund och Malmkvist såsom delegerade

från järnvägsstyrelsen.

Skara—Timmersdala järnväg (S. T. J.) tillhör det smalspåriga järnvägsnätet

i norra Västergötland. Den utgår från Skara, smalspårnätets förnämsta

järnvägsknut, och har sin slutpunkt i Timmersdala, en lantstation

utan annan järnvägsförbindelse. Järnvägens längd utgör 26 km. och spårvidd

0.89 1 meter. Koncessionen å banan, vilken''beviljades den 29 november

1903, överläts år 1907 på Skara—Timmersdala järnvägsaktiebolag, vars

inbetalta aktiekapital under senare år utgjort 353,840 kronor. För järnvägsanläggningen

har statslån beviljats, ursprungligen å ett kapitalbelopp av

352,500 kronor, men som bolaget varit urståndsatt att gälda räntorna, både

skuldsumman vid utgången av år 1919 vuxit till nära 540,000 kronor.

Sedan långt tillbaka, på den.tid det smalspåriga Västgötanätet var uppdelat

å ett flertal självständiga småbanor, varav två — Skara—Kinnekulle —

Vänerns och Mariestad —Kinnekulle — mellan Skara och Mariestad, hava

planer varit uppe på en genare och bättre förbindelse mellan nämnda städer.

Fortsatt norrut mot statsbanestation skulle järnvägen Skara—Timmersdala—

Mariestad jämväl erhålla en betjMlig andel av Skara m. fl. stationers samtrafik

med statsbanorna. Då den första och hittills enda delen av nya järnvägsleden,

den mellan Skara och Timmersdala var färdig — den öppnades

för allmän trafik den 24 oktober 1909 — hade emellertid förhållandena i

grund förändrats, i det att det relativt nya storföretaget Västergötland—

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. May.ts proposition nr 47.

Göteborgs järnväg (V. G. J.) icke blott förvärvat förenämnda båda Kinnekulle-banor

utan jämväl erhållit koncession å — samt i det närmaste fullbordat

— eu järnväg från Mariestad till Gårdsjö statsbanestation.'' Härmed

var linjen Skara—Timmersdala—Mariestad utesluten från nyssberörda samtrafik,

och banans möjligheter till konkurrens överhuvud med Kinnekullelinjen

högst avsevärt reducerade, trots den senares större längd — 54 mot

46 km. —. Detta förhållande har givetvis också påverkat möjligheterna att

erhålla medel till banans fortsättning mot Mariestad, å vilken planerna som

bekant ännu ej kunnat realiseras.

Att järnvägen Skara—Timmersdala, i förefintligt skick, d. v. s. med

»blind» slutpunkt i Timmersdala skulle bli ett bärkraftigt företag torde

knappast hava förväntats; densamma har också alltifrån sitt första räkenskapsår

(1910) oavbrutet gått med betydlig förlust.

Trafikrörelsen och det ekonomiska resultatet av densamma framgår av

följande översikt:

Å r

Vagn axel- kil!

tusental

Inkomster

av järn- vägsdriften

Drift-

kostnad

Netto-

inkomst

kronor

1910 ............................................

688

56 409

58 982

— 2 573

1911 ............................................

787

64 669

60 401

4 268

1912 .............................................

833

65 838

65 225

613

1913 ........................................

818

63 700

71 400

- 7 700

1914 ............................................

847

70 320

70 482

— 162

1915 ............................................

843

77 223

92 871

- 15 148

1916 .............................................

704

78 958

97 877

— 18 919

1917 .............................................

508

100 932

98 997

1935

1918 ............................................

432

171019

161 506

9 513

1919 .............................................

479

213 844

236 772

- 22 928

1920 .............................................

412

215 124

229 129

—14 005

1921 .............................................

285

164 490

163 887

603

1922 ...........................................

354

137 664

135 648

2 016

1923 .............................................

376

134 251

128 521

5 730

Frekvensen i person- och godstrafik och

inkomsterna därav u

tgjorde:

Inkomst av

Ton avgifts-

Antal

person-

pliktigt

Inkomst av

resor

trafik

gods

godstrafik

tusental

kronor

tusental

kronor

1910 .............................................

41.58

21 301

21.63

29 892

1911 .............................................

41 9 6

21972

29.2 9

37 593

1912 ...........................................

44.48

22 890

30.91

37 934

1913 ..........................................

47.40

23 800

29.40

37 300

1914 .............................................

47.70

24 012

32.84

39 969

1915 .......................................

51.14

26 309

32.8 6

43 825

1916 ..................... ......................

43.37

27 603

27.8 4

46 304

1917 ............................................

31.09

25 070

26.64

68 060

1918 ............................................

32.81

34 022

27.0 7

130 656

1919 ..................

47.29

47 625

36.63

156 395

1920 ..........................................

33.00

40 223

30.70

161 681

1921 .............................................

21.55

36 714

17.90

116 837

1922 ..................................

22.53

29 216

19.4 2

95 428

1923 ........................................

20.7 6

24 249

24.7 5

100 201

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

Att förestående siffror angiva en även för en smalspårig järnväg föga

betydlig trafikrörelse torde tydligt framgå av följande jämförelse mellan

Skara—Timmersdala järnväg och de två banor, till vilka den står i omedelbar

anslutning.

Inkomst per hanjern, år 19.93.

Person-

trafik

kronor

Gods-

trafik

kronor

Till-

sammans

kronor

Skara—Timmersdala järnväg ...........................

Västergötland—Göteborgs järnväg.....................

930

3 850

4 780 j

4 870

10 140

15 010

Lidköping— Skara—Stenstorps järnväg..............

5 220

6 960

12 180

Under de bättre åren hava banans inkomster varit tillräckliga för täckning

av driftkostnaderna samt lämnat något överskott, vilket dock ej varit

närmelsevis tillräckligt balansera de ogynnsammare årens driftunderskott,

långt mindre för bestridande av räntekostnader och dylikt. Den ackumulerade

förlusten visade följaktligen ständig ökning, såsom framgår av följande

sammanställning.

Å r

Förlust

under

året

Förlust

överförd

till efter- följ ande

år

A r

Förlust

under

året

Förlust

överförd

till efter- följande

år

kronor

kronor

1910 ..................

19 800

'') 17 306

1916 .................

43 004

180 982

1911 .................

14 199

31505

1917 .................

24 064

205 046

1912 ..................

19 497

51002

1918 ..................

17 513

222 559

1913 .................

28 243

79 245

1919 ..................

50 853

273 412

1914 ..................

1915 ..................

21162

37 571

100 407

137 978

1920 ................

42 801

316 213

Såsom av de anförda siffrorna framgår, hade alltså vid slutet

av år 1919

mer än 2/3 av aktiekapitalet — 353 840 kronor — gått förlorat, varför bolaget

försattes i konkurs (den 5 januari 1920). Yid exekutiv auktion den 2

november 1920 inropades järnvägen, vars bokförda anläggningskostnad översteg

760,000 kronor, för statsverkets räkning mot en köpesumma av 408,000

kronor. Någon rullande materiell erhölls därvid icke, enär banan aldrig ägt

någon sådan utan alltifrån början trafikerats av annan järnväg, nämligen

den av Västergötland—Göteborgs järnväg helt avhängiga Lidköping—Skara

—Stenstorps järnväg (L. S. S. J.).

Skara—Timmersdala järnväg har jämlikt kungl. brev den 12 november

1920 fr. o. m. den 14 december samma år förvaltats av järnvägsstyrelsen,

vilken samtidigt erhållit i uppdrag att söka införskaffa anbud på arrende

eller köp av järnvägen. Den köpare eller arrendator, som därvid i första

hand borde ifrågakomma, var enligt styrelsens mening Västergötland- Göteborgs

järnvägsaktiebolag, vilket bolag äger eller behärskar övriga i Skara

sammanlöpande järnvägslinjer (från Göteborg, Lidköping, Mariestad och

Stenstorp). Efter anmodan av järnvägsstyrelsen inkom också bolaget år

1921 med ett anbud å köp av järnvägen för en köpeskilling av 100,000 kronor.

Då detta belopp emellertid syntes styrelsen alltför lågt för att kunna utan

*) Vid årets början balanserades ett överskott av 2 494 kronor.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

vidare undersökning tillstyrkas lios Kungl. Magt, vidtogos i stallet anordningar

för förenklad trafikering i syfte att erhålla bästa möjliga avkastning

å i banan nedlagda statsmedel.

För att ernå ett rimligare förhållande mellan inkomster och utgifter infördes

därvid diverse förenklingar i driften och minskades tågantalet. Härigenom

nedpressades, som av förestående tablå framgår, utgifterna avsevärt.

Då emellertid jämväl trafiken nedgick — godstrafiken på grund av de försämrade

konjunkturerna och persontrafiken dels av samma anledning, dels

på grund av minskningen i tågantalet — erhölls i allt fall icke, såsom man

hoppats, skälig förräntning å det disponerade statskapitalet. Under den tid,

statens järnvägar trafikerat banan — fr. o. in. 1 mars 1921 — har visserligen

uppnåtts ett obetydligt bokfört överskott; vid slutet av år 1923 utgjorde

detsamma 8,489 kronor. Det är emellertid att märka, dels att de

bokförda utgifterna icke inkludera någon avskrivning eller avsättning till

förnyelsefond, dels att bland inkomsterna ingå vissa ej så små belopp, vilka

erhållits genom försäljning av grus, hämtat från banans grustäkter.

Sistnämnda inkomst kan givetvis icke beräknas erhållen under någon

längre framtid. Att en faktisk värdeminskning ägt rum, är också självfallet.

För järnvägens bana och byggnader — rullande materiell har förhyrts av

Lidköping—Skara—Stenstorps järnväg — torde densamma icke kunna skattas

lägre än till cirka 7,000 kronor per år — vilket är mindre än 1 procent av

den bokförda byggnadskostnaden ■— d. v. s. cirka 20,000 kronor under anförda

tidsperiod (2 år och 10 månader). Härtill kommer att på grund av nyssberörda

grusförsäljning någon extra avskrivning utöver förenämnda normala givetvis

bort äga rum. Med mera affärsmässig bokföring skulle således banan, även

sedan järnvägsstyrelsen övertagit dess förvaltning, alltfort hava för varje år

uppvisat driftunderskott.

Å Trollhättan—Nossebro järnväg (T. N. J.), vilken har en längd av 32.4

km. och liksom Skara—Timmersdala järnväg en spårvidd av 0.891 m., beviljades

koncession den 10 augusti 1907, men öppnades järnvägen för allmän

trafik först den 17 februari 1916. Koncessionen har sedan 1913 innehafts

av Trollhättan—Nossebro järnvägsaktiebolag med ett inbetalt aktiekapital

av 580,000 kronor. För järnvägsanläggningarnas utförande har bolaget uppburit

lån ur allmänna järnvägslånefonden, uppgående till 555,000 kronor.

Byggnadskostnaden utgjorde vid 1923 års slut 1,212,000 kronor. Järnvägen

saknar egen rullande materiell och har hela tiden trafikerats av Västergötland—Göteborgs

järnväg. I olikhet mot Skara—Timmersdala järnväg har

banan i sam trafikshänseende ej varit självständigt företag utan ingått som

del i Västergötland—Göteborgs järnväg.

Trafikrörelsen och det ekonomiska resultatet av densamma framgår av

följande tablå:

Å r

Vagnaxel-

km

tusental

Inkomster

av järn- vägsdriften

Drift-

kostnad

Netto-

inkomster

kronor

1916 ...........................................

908

94 961

132 921

— 37 960

1917 .............................................

939

169 736

197 470

- 27 734

1918 ............................................

957

321 722

290 716

+ 31 006

1919 ...........................................

1002

334 516

326 850

-f 7 666

1920 ............................................

833

291 271

352 527

— 61 256

1921 ...........................................

636

237 842

263 867

— 26 025

1922 ............................................

703

188 667

195 531

- 6 864 ,

1923 .............................................

732

149 660

186 445

-36 795 1

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

Trafikinkomsterna hava alltså varje år utom 1918 och 1919 understigit

driftkostnaderna. Bolaget har också varit urståndsatt att betala ränta och

annuiteter å statslånet, varför skulden till staten t. o. m. år 1922 vuxit från

förutnämnda 555,000 och till 764,000 kronor.

Frekvensen i person- och godstrafik och inkomsterna därav hava utgjort:

Å r

Antal

resor

tusental

Inkomst av

person- trafik

kronor

Ton avgifts- pliktigt

gods

tusental

Inkomst av

godstrafik

kronor

1916 ...........................................

93.7 3

48 371

21.94

41113

1917 ..............................

92.7 4

58 965

34.88

99 465

1918 ...........................'' .

106.10

88 781

42.46

208 522

1919 .....................

104.59

95148

38.4 3

221 377

1920 ..................

82.71

89 202

28.53

183 499

1921 .............................

72.90

82 128

20.7 0

139 287

1922 ...................... ‘

69.06

65 275

21.87

104 082

1923 ...........

63.08

54 782

22.91

79 889

För år 1923 har alltså inkomsten per bankm. utgjort (banans längd i

tariffhänseende 32 km.).

i persontrafik ............................................... 1 710 kronor

i godstrafik ................................................ 2 500 »

Tillsammans 4 210 kronor

vilket är ännu något sämre än för Skara—Timmersdala järnväg.

Den ackumulerade förlustens ökning visas av följande sammanställning:

Å r.

Vinst ( + )

eller

förlust (—)

under året.

Förlust

överförd till

efterföljande

år.

1916..............................

— 37 960

37 960

j 1917........................

— 62 583

100 543

1 1918..............................

+ 706

99 837

1919............................

— 23 647

123 484

1920..............................

— 93 773

217 257

1921..............................

— 63 148

280 405

1922..............................

— 65 983

346 388

Sedan det i september 1923 konstaterats, att 2/s av aktiekapitalet gått

förlorat, beslöt bolaget att träda i likvidation, vilken ännu icke blivit avslutad.

I och med likvidationen blev frågan om statsförvärv i och för skydd av

statsverkets fordran, vilken den 1 september 1923 stigit till 785,000 kronor,

aktuell. Då emellertid dels förfoganderätten över banan i och för sig icke

syntes vara av större intresse för staten, dels på grund av banans från statsjärnvägarna

isolerade läge och olika spårvidd en förvaltning genom järnvägsstyrelsens

försorg måste bliva relativt dyrbar och därmed samhällsekonomiskt

ofördelaktig, inleddes efter nyåret 1924 undersökningar beträffande

möjligheten att — å för staten godtagbara villkor — försälja järnvägen till

annat bolag. Såsom köpare kunde därvid tänkas antingen ett för ändamålet

nybildat järnvägsaktiebolag eller ock det trafikerande bolaget, Västergötland—

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Majds proposition nr 47. IT)

Göteborgs järnvägsaktiebolag, till vars linje banan ansluter i Nossebro. bni

försäljning till nämnda bolag skulle för övrigt kunna medföra fördelen, att

statsverket samtidigt kunde avyttra Skara—Timmersdala järnväg. Anslutningen

i Trollhättan beredde däremot inga ökade möjligheter bl. a. på grund

av Bergslagernas järnvägars normala spårvidd.

Förarbeten i och för bildande av nytt bolag hava ägt rum, men veterligen

ej lett till något resultat. Såsom förhållandena ligga till, är det också mycket

svårt att se, huru ett sådant bolag skulle kunna säkerställa statsverkets fordran

eller ens någon större del därav.

Inledda underhandlingar med Västergötland—Göteborgs järnväg ledde

däremot nästan omedelbart till utseende av en nämnd, med uppdrag att

verkställa värdering av såväl Trollhättan—Nossebro som Skara—Timmersdala

järnväg, bestående av såsom representanter för riksgäldskontor överingenjören

i järnvägsstyrelsen Hj. Fogelmarck, byrådirektören därstädes 8.

Norrman ävensom undertecknad Hägglund, såsom representanter för järnvägsbolaget

majoren J. Nyström och advokaten E. Leman.

Nämnden framhåller i sitt den 20 februari 1924 avgivna utlåtande inledningsvis,

att vid en affärsuppgörelse som den ifrågasatta någon större hänsyn

icke kunde tagas till banornas sakvärde i den mån detsamma överstege

realisationsvärdet, utan blott till affärsvärdet. Beträffande det senare vore

nämndens uppfattning, att detsamma skulle bliva mycket olika för Västergötland—Göteborgs

järnvägsaktiebolag och för annan ägare, vilken hade att

driva banorna som självständiga företag. I senare fallet kunde intet driftöverskott

av betydelse beräknas, medan däremot i förenämnda bolags ägo

banorna skulle kunna väntas erhålla ett affärsvärde, vilket av nämnden uppskattades

till 350,000 kronor, varav 125,000 kronor på Skara—Timmersdala

och 225,000 kronor på Trollhättan—Nossebro järnväg.

Vid prövningen av banornas affärsvärde för Västergötland—Göteborgs

järnvägsaktiebolag hade hänsyn tagits till att bolaget genom belägenheten

av dess järnvägar dels hade förutsättningar att begränsa kapitalinsatser och

driftkostnader till de lägsta möjliga — bolaget äger redan den förvaltning,

den rullande materiell och de verkstäder, som fordras för banornas trafikering

— dels ock hade synnerligen stort intresse, att _ trafikeringssätt och

taxor å berörda järnvägar så ordnades, att största möjliga trafiktillskott till

bolagets övriga linjer erhölles.

I "anslutning till värderingsnämndens utlåtande fullföljdes förhandlingarna

på så sätt, att dels mellan järnvägsstyrelsen och Västergötland—Göteborgs

järnvägsaktiebolag träffades preliminärt avtal och upprättades kontrakt angående

försäljning av Skara—Timmersdala järnväg, dels ock av nyssnämnda

bolag till likvidatorerna i Trollhättan—Nossebro järnvägsaktiebolag ingavs

ett köpeanbud. För försäljningsavtalets giltighet skulle. enligt kontraktet

fordras, dels att detsamma skulle stadfästas av Kungl. Maj:t och godkännas

av Västergötland—Göteborgs järnvägs bolagsstämma, dels att anbudet å Trollhättan—Nossebro

järnväg skulle antagas, dels slutligen att bolaget skulle för

köpeskillingarna för bägge järnvägarna — tillhopa 350,000 kronor — erhålla

statslån på vanliga villkor.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 mars 1924 hemställde järnvägsstyrelsen

om stadfästelse av förenämnda för sälj ningsav tal och godkännande av det för

Trollhättan—Nossebro järnväg gjorda anbudet. De erbjudna köpesummorna

vore vissesligen låga, om hänsyn toges till storleken av de kapitalinsatser,

som statsverket gjort för möjliggörande av banornas tillkomst. Då emellertid

värderingsnämnden kommit till den uppfattningen, att de erbjudna köpesummorna

överstege banornas förutsebara affärsvärde för varje annan ägare

än Västergötland—Göteborgs järnväg, ansåg sig styrelsen böra tillstyrka an
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Ktmgl. Maj:ts proposition nr 47.

buden. Järnvägsstyrelsen instämde för övrigt i vad nämnden yttrat angående

Västergötland—Göteborgs järnvägs förutsättningar att åstadkomma ekonomiskt

resultat samt erinrade, att om anbudet avsloges, statsverket skulle

nödgas nedlägga ett avsevärt kapital för anskaffning av rullande materiell,

vilket kapitalutlägg, då Västergötland—Göteborgs järnväg redan förfogade

över tillräcklig materiell, måste från nationalekonomisk synpunkt anses innebära

en viss misshushållning. Det påpekades därjämte, att eu åtgärd ledande

till inkorporering av banorna i Västergötland—Göteborgs järnvägs

relativt stora nät stode i överensstämmelse med styrelsens tidigare uttalade

allmänna uppfattning angående önskvärdheten av ett enhetliggörande i möjligaste

mån av landets splittrade järnvägssystem. Försäljningen av Skara—

Timmersdala järnväg tillstyrktes jämväl av väg- och vatten byggnadsstyrelsen

samt riksgäldsfullmäktige.

Beträffande försäljningen av Trollhättan —Nossebro järnväg och i samband

därmed stående nedskrivning av statens fordran ingavs framställning av riksgäldsfullmäktige,

vilka i förväg inhämtat järnvägsstyrelsens samt väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens tillstyrkande. Fullmäktiges bestämda mening, vilken

även delades av järnvägsstyrelsen, vore, att det icke kunde anses önskvärt, att

staten övertoge och för framtiden trafikerade Trollhättan—Nossebro järnväg.

I likhet med värderingsnämnden funne fullmäktige däremot naturligt och

lämpligt, att denna bana liksom järnvägen Skara—Timmersdala övertoges

av Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag, med vars järnvägsnät banorna

organiskt hörde samman. Köpeskillingen vore låg i förhållande till

statens kapitalinsats i banan men dock antaglig med hänsyn till de ekonomiska

resultat trafiken å banan dittills lämnat.

Kungl. proposition (nr 177) angående järnvägarnas försäljning avläts till

riksdagen den 19 mars 1924. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet ansluter

sig kommunikationsministern helt till de synpunkter, som anförts av

verkstyrelserna och fullmäktige.

Innan nämnda proposition avgavs, hade Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag

för sin del godkänt förenämnda köpekontrakt.

Försäljningsförslaget framkallade i de av banorna berörda bygderna eu

stark opposition, vilken bl. a. tog sig uttryck i protestmöten.

Av västgötarepresentanter i riksdagen väcktes i båda kamrarna motioner

om avslag å Kungl. Maj:ts förenämnda proposition (första kammaren nr 276

och 277, andra kammaren nr 431 och 432). Att så skedde var mycket förklarligt.

Västergötland har liksom andra landskap eu del järn vägsfrågor,

vilkas lösning måst skjutas på framtiden. Genom den föreslagna försäljningen

sågo sig nu vissa trakter hotade i sina förhoppningar om fortsättningsbanor,

för. Nossebrobanan till Vårgårda, för Timmersdalabanan åtminstone

till. Mariestad. Mariestad—Timmersdala järnvägsaktiebolag hade så

sent som i november 1923 i en framställning till Kungl. Maj:t ifrågasatt dels

statens arrendering av bolagets planerade järnväg, dels statslån för densamma

utöver vanliga normer, bådadera med motiveringen, att Skara—

Timmersdala järnväg vore i statens ägo. I den allmänna diskussionen framfördes

emellertid — .åtminstone i första hand — ej nämnda relativt närliggande

projekt utan i stället den gamla aldrig helt övergivna tanken på en

stambana väster om Billingen. I motion i första kammaren nr 276 av herr

E. P. Vrång m. fl. — med vilken motion i andra kammaren nr 431 av herr

H. Bäcklund in. fl. var likalydande — gjordes gällande,

dels att Skara—Timmersdalabanan sannolikt skulle i statens ägo giva

större intäkt än räntan å den erbjudna köpesumman av 125,000 kronor,

dels att staten åtminstone ej förr än frågan om inlandsbanans sydliga

s. 17 Kontrollera mot PDF

A''magi. Maj:ts proposition nr 47. 17

sträckning bleve definitivt avgjord borde avliiinda sig Skara—Timmersdala

järnväg.

I motiveringen för den första av nämnda punkter anfördes i första band

ett yttrande av järnvägsstyrelsen, vari bl. a. uttalats:

»att styrelsen icke hyste någon tvekan övertaga de småbauor, som staten

kunde förvärva, och att detta t. o. in. skulle kunna vara för statsverket förmånligt

och ägnat att öka möjligheten för förräntning av det i järnvägarna

nedlagda statskapitalet»;

och vidare vissa av samma styrelse vid olika tillfällen och åt skilda

håll meddelade uppgifter, vilka förde motionärerna till slutsatsen, att banan

med lämplig skötsel borde kunna lämna god vinst. Slutligen framhölls, att

Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag med hänsyn till de indirekta

fördelarna borde kunna gå med på att taga någon förlust å köpet.

Beträffande Inlandsbanans sydliga sträckning anfördes som motivering

ett utlåtande av 1922 års andra kammares tredje tillfälliga utskott med anledning

av viss motion om utredning i frågan, vilket bl. a. innehöll dels en

uppgift från järnvägsstyrelsen om undersökning av vissa linjer genom Skaraborgs

län, ledande från Kristinehamn alternativt till Töreboda, Falköping

eller Herrljunga, dels ett uttalande

»att det syntes vara på tiden att ordna dess (Inlandsbanans) sydligare

Hel, så att trafiken till Göteborg kunde ske på sådant sätt, att resande- och

godstrafiken förbehölles statsbanan hela vägen.»

Motionärerna framhålla, att för såväl Falköpings- som Herrlj unga-alternativet

Timmersdalabanan kan behöva tagas i anspråk, och protestera mot

departementschefens uttalande, »att det ur statens synpunkt vore naturligt

och lämpligt», att Skara—Timmersdala järnväg övertoges av Göteborgsbolaget.

Beträffande Trollhättan—Nossebro järnväg hemställdes i tvenne likatydande

motioner i första kammaren av herr K. Heyman (nr 277), i andra

kammaren av herrar A. Hansson i Trollhättan och J. V. Billqvist (nr 432).

att riksdagen med avslag å förenämnda Kung! Maj ds proposition nr 177

ville i skrivelse till Kung!. Maj.t hemställa om utredning rörande möjligheten

för staten att övertaga Trollhättan—Nossebro järnväg och att, intill

dess denna utredning blivit verkställd, driften måtte genom statens försorg

uppehållas.

Såsom skäl för sin framställning anförde motionärerna bl. a. banans relativt

höga byggnadskostnad 1,200,000 kronor, statens direkta aktieteckning å

60,000 kronor — vilken visade, att staten hade vissa direkta intressen i

banans tillkomst — samt statslånets betydliga belopp nämligen 555,000 kronor

kapital, 230,000 kronor räntor eller tillsammans 785,000 kronor. Nämnda

omständigheter ansågo motionärerna visa, att med den föreslagna köpeskillingen,

225,000 kronor, statens intressen icke blivit tillräckligt tillgodosedda.

Att banans ekonomi under de gångna åren varit mycket dålig, kunde

motionärerna visserligen icke bestrida, men gjordes gällande, att detta icke

berott på felkalkylering av vissa förutsättningar för banans drift utan på

ett oförmånligt trafikkontrakt med Västergötland—Göteborgs järnväg och

därav uppkommen skuld till ifrågavarande bolag. Beträffande nämnda trafiköverenskommelse

anfördes, att banan enligt densamma skulle betala alla

sina omkostnader utan att det trafikerande bolaget lämnade något bidrag,

vilket eljest skulle vara väl motiverat av de betydande inkomster Trollhättan—Nossebro

järnväg tillförde Västergötland—Göteborgs järnväg. Det

kunde vidare ifrågasättas, om ej Trollhättan—Nossebro järnväg till och med

finge betala mera, då dels administrationskostnaderna för denna bana borde

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 41 höft. (Nr 47.) 232 25 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj-.ts proposition nr 47.

vara proportionellt mycket mindre än för Västergötland—Göteborgs järnväg,

dels ock de lokomotiv, som användes av Trollhättan—Nossebro järnväg, voro

byggda för Västergötland—Göteborgs järnvägs större trafik och därför för

dyra i drift för Trollhättan—Nossebro järnväg. Vidare voro inkomstberäkningarna

mycket ofördelaktiga för Trollhättan—Nossebro järnväg genom att

banan varken finge ordinarie banavgifter eller de extra banavgifter, som densamma

skulle behöva.

Motionärerna uttala sig icke direkt beträffande frågan, huruvida eu trafikering

av banan i dess nuvarande skick genom järnvägsstyrelsens försorg

kan väntas giva ett ekonomiskt tillfredsställande resultat, det säges endast,

»att den befintliga delen av banan ansetts nödvändig och ekonomisk». Ett

sådant resultat ansåges emellertid med säkerhet bliva uppnått för den händelse

banan fortsattes från Nossebro till Vårgårda — eventuellt annan statsbanestation

— och i samband därmed ombyggdes till normalspårig, vilket

skulle kunna ske för en relativt obetydlig merkostnad. En sådan åtgärd

ansåges icke blott kunna rädda hela det insatta kapitalet utan jämväl tillföra

staten ytterligare vinst.

Det framhölls vidare, att en normalspårig statsbanelinje skulle öka värdet

av statens egendom i Trollhättan, att nuvarande förbindelsen mellan västra

stambanan och Trollhättan, vilken går över Gårdsjö—Nossebro, på grund av

omlastningen i Gårdsjö m. m. vore mycket oförmånlig för Trollhätteindustrien

samt slutligen att staten redan förfogade över en järnväg med rangerbangård

vid industriområdet å Stallbacka, innefattande 5 km. huvudspår och

6 km. sidospår, allt med normal spårvidd, vilken lokala järnväg lämpligen

borde sammanknytas med statens järnvägsnät.

Utlåtande över motionerna infordrades från järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen.

Vattenfallsstyrelsen förklarade sig sakna anledning att närmare

yttra sig om Skara—Timmersdala järnväg, beträffande vilken bana.

därför endast framhölls, att enligt de i motionen upptagna kalkylerna någon

större ekonomisk fördel ej skulle beredas staten genom föreliggande anbuds,

antagande. Yad Trollhättan—Nossebro järnväg angick underströk styrelsen

däremot motionärernas synpunkter. Beträffande banans ekonomi ger styrelsen

ett mera bestämt uttalande än motionärerna. Det säges nämligen,

att »redan förebragta utredningar giva vid handen, att, under förutsättning

av ett lämpligt ordnande av trafiken, driften å denna bana bör kunna val

förränta ett kapital ej obetydligt större, än den nu erbjudna försäljningssumman».

(Vilka utredningar, som avses, säges dock icke.) Skapande av

en ny bredspårig förbindelse mellan Trollhättan och västra stambanan förklarades

bliva av särskild betydelse för industriföretagen vid Trollhättan

och för hamnanläggningen vid Stallbacka. Vattenfallsstyrelsen tillstyrkte

alltså motionerna.

Järnvägsstyrelsen vidhöll däremot sin i skrivelse den 9 mars uttalade

mening, att Västergötland—Göteborgs järnvägs anbud borde antagas. Beträffande

av motionärerna anförda ekonomiska kalkyler erinrades, att samtliga

berörda omständigheter varit styrelsen väl bekanta, då nyssnämnda

skrivelse avläts. Järnvägsstyrelsen vore allt fortfarande av den uppfattningen,

att de för järnvägarna erbjudna köpesummorna överstege banornas affärsvärde

för statens järnvägar.

Beträffande Skara—Timmersdala järnväg såsom länk i Inlandsbanan erinrade

styrelsen, att planerna för nämnda banas fortsättning söder om

Kristinehamn framförts väsentligen med hänsyn till transitotrafiken mellan

Inlandsbanan och Göteborg. Enligt gällande sam trafiksregler skulle denna

framföras över enskild järnväg, om ej förkortningsbana bygges. Det vore

emellertid ingalunda säkert, att detta skid, vilket tillmätts avgörande vikt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. j)faj:ts proposition nr 47, )i)

senast av 1922 års riksdags andra kammares tredje tillfälliga utskott, komine

att bliva bestående. I denna punkt meddelade styrelsen följande:

»Det från Inlandsbanans stationer norr om Heirliult — toreningsstation

mellan Inlandsbanan och Bergslagsbanan — avsända, till Göteborg gående

godset, inledes för närvarande vid nämnda station å Bergslagsbanan. Vägskillnaden

är emellertid icke stor, i det att viigen över Bergslagsbanan är

304 kilometer och över statens järnvägar via Laxå 333 kilometer. Frågan

om godssamtrafikens nyordning vid de svenska järnvägarna står på dagordningen,

och torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke härvid sådana

ändrade bestämmelser angående samtrafiksvägarna kunna komma att träffas,

att godset mellan samtliga Inlandsbanans stationer och Göteborg kommer

att, om ingen förkortningsbana bygges, få framföras över statens järnvägar

via Laxå. Innan beslut i denna fråga träffats, kan i varje fall ingen slutgiltig

utredning göras angående de ekonomiska förutsättningarna för Inlandsbanans

sammanknytning med västra stambanan.»

Styrelsen meddelar emellertid, att materiel insamlats, som medgiver ett

preliminärt bedömande av nämnda förutsättningar, samt att av detsamma

tydligt framginge, att om en fortsättningsbana överhuvud skulle byggas, av

de tre ifrågasatta sträckningarna för densamma, nämligen Kristinehamn—

Töreboda, Kristinehamn—Falköping och Kristinehamn—Herrljunga, den

förstnämnda borde givas obetingat företräde. Skälen härtill vore liera. Först

och främst skulle banlängden Herrhult—Göteborg över Kristinehamn—Töreboda

bliva ej oväsentligt kortare än över Falköping och ungefär likvärdig

med vägen över Herrljunga i dess kortaste alternativ. Följande siffror an
-

fördes.

Väglängd

Herrhult—Göteborg.

Over nuvarande järnvägar:

Bergslagernas järnväg .............................................................. km 304

Statens järnvägar via Laxå ...................................................... » 333

Efter förkortningsbanans byggande:

Via Kristinehamn—Töreboda................................................... » 300

» » —Falköping (olika alt.) ............................. » 315 resp.

319 »

324

» » —Herrljunga (olika alt.).............................. » 298 resp.

302 »

307

Vidare skulle antalet nybyggda kilometer för en förkortningsbana Kristinehamn—Töreboda

bliva väsentligt mindre än för övriga alternativ nämligen:

Erforderliga nya statsbanelinjer,

inkl. ombyggda smalspåriga banor,

kilometer.

Kristinehamn—Töreboda............................................... 73

» —Falköping ............................................ lägst 158, högst 167

» —Herrljunga............................................. » 175, » 184

Styrelsen bemötte ett tidigare framkastat påstående, att man genom Inlandsbanans

byggande till Falköping eller Herrljunga skulle kunna tills

vidare undvika dubbelspårsbyggnaderna mellan Töreboda och Falköping

resp. Herrljunga, samt påpekade, att västra stambanans elektrifiering komme

att medföra ändrade driftförhållanden till Törebodalinjens favör.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Knngl. Maj:ts proposition nr 47.

Beträffande Trollhättan— Nossebro järnväg erkändes, att nuvarande befordringsväg

mellan vissa av västra stambanans stationer och Trollhättan

över Gårdsjö—Nossebro erbjöde olägenheter, vilka det vore naturligt industrien

ville komma ifrån. Styrelsen framhöll emellertid, att för uppnående

av detta mål icke krävdes någon ny järnväg mellan Trollhättan och västra

stambanan utan endast en omändring av de nuvarande reglerna för samtrafiksvägarnas

bestämmande. I själva verket hade ock 1907 års järnvägstaxekommitté

med beaktande av angelägenheten att i dylika fall underlätta

eu befordran utan omlastning föreslagit bestämmelser i sådant syfte. — Järnvägsstyrelsen

fann sig alltså böra tillstyrka Bifall till Kungl. Maj:ts proposition

och avstyrka den gjorda motionen om utredning. Ville man emellertid

för framtiden hålla alla möjligheter öppna, ansågs detta lämpligast böra

ske genom ett fullständigande av köpeavtalen med bestämmelser, att staten

skulle vara berättigad inlösa resp. banor med ett belopp, motsvarande desammas

bokförda värden, d. v. s. de avtalade köpeskillingarna ökade med

kostnaderna för de nyanläggningar, utvidgningar och förbättringar, som kunde

komma att utföras å resp. banor — varjämte borde inryckas en förpliktelse

för köparen att föra sina räkenskaper så, att nämnda bokförda värden komme

att separat framgå.

I riksdagens statsutskott, under vars handläggning förenämnda proposition

och motioner lågo, uppnåddes icke enighet, i det att majoriteten anslöt

sig till motionärernas mening, under det att en minoritet, bestående

av åtta ledamöter, följde propositionen med den ändringen, att till kontraktet

skulle fogas nyss anförda villkor om statsinlösen.

Vid behandling i riksdagens kamrar segrade motionärernas mening, vilket

anmäldes för Kungl. Maj:t genom skrivelse nr 203 den 27 maj 1924, vilken

utmynnade i en anhållan om utredning rörande möjligheterna för staten

dels att övertaga Trollhättan—Nossebro järnväg, dels ock att i sin ägo fortfarande

bibehålla Skara—Timmersdala järnväg.

Delegerades

uppdrag.

Ekonomiskt

resultat för

Skara—

Timmersclala

järnväg.

Enligt vad ovan anförts torde det åt undertecknade delegerade givna uppdraget

få anses omfatta dels i första hand eu utredning rörande de ekonomiska

konsekvenserna av att Skara—Timmersdala järnväg och Trollhättan Nossebro

järnväg i sitt nuvarande skick bibeliålles respektive överföres i statens ägo,

dels ock eu undersökning beträffande kostnaderna för och fördelarna av

banornas ombyggnad till normalspåriga. Vad sistnämnda punkt angår torde

vara uppenbart, att det icke kunnat bliva fråga om någon verklig teknisk

eller ekonomiskt-statistisk järn vägsutredning av sådan art, som verkställts

beträffande nya statsbanelinjer. Den korta tid, som stått till vårt förfogande,

bär ensam uteslutit tanken på en utredning av nämnda omfattning.

Det har synts oss lämpligt här påpeka, att undertecknade Kobb och

Hägglund, delegerade från riksgäldskontoret, icke varit i tillfälle i detalj

granska och kontrollera i det följande anförda siffror, vilka hämtats från

inom järnvägsstyrelsen förefintligt material. För desammas riktighet svara

alltså i första rummet undertecknade Englund och Malmkvist.

Beträffande Skara—Timmersdala järnvägs inkomster och utgifter under

förfluten tid ha diverse uppgifter anförts i det föregående. Angående framtiden

är givetvis här som för järnvägar i allmänhet för närvarande mer au

vanligt svårt ställa någon tillförlitlig prognos, då ju driftsresultatet framför

allt beror på de allmänna ekonomiska konjunkturerna, vilka ju allfort variera

mera hastigt och oregelbundet än före 1914 var vanligt. De mest antagbara

siffrorna torde erhållas, om man utgår från uppgifterna för senast avslutat

räkenskapsår, vilket ju är det första sedan banans övergång i statens

ägo, som uppvisat någorlunda stabila förhållanden, och däri gör de för
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

ändringar, som hittills kända månadsresultat för år 1924 kunna motivera,

Skara—Timmersdala järnvägs redovisning för år 1923 visar följande huvudsiffror

för inkomster och utgifter (med avrundning till jämna 100-tal kronor).

Inkomster.

Persontrafik.............................. kr. 24 300

Posttrafik...................... » 900

Godstrafik................................. » 100 200

Extra trafikinkomster ............... » 800

Diverse med järnvägsdriften sammanhängande

inkomster......... » 7 900

Till järnvägsdriften ej hörande

inkomster............................. » 100

Summa inkomster kr. 134 200

Utgifter.

Administrativa avdelningen ...... kr. 7 400

Banavdelningen ....................... » 31 100

Trafikavdelningen ..................... » 23 900

Haskinavdelningen och förrådet » 26 600

Lok- och vagnhyror .................. » 37 000

Diverse med järnvägsdriften sammanliängande

kostnader........ » 2 500

Summa utgifter kr. 128 500

Överskott 5 700

Totalt 134 200

Statens järnvägars månadsstatistik, vari även ingå uppgifter för Skara—

Timmersdala järnväg, visar för denna bana följande inkomster i personrespektive

godstrafik under årets sju första månader:

Persontrafik

Godstrafik ..

Inkomster januari—juli

1924 1923

kronor kronor

. 13 611 14 730

. 53 469 65 327

Ökning (+)

eller minskning (—)

kronor

— 1119

— 11 858

Yacl persontrafiken beträffar torde den procentiska nedgången 7 ä 8 %,

som observerats för de gångna månaderna, kunna beräknas jämväl för hela

året, vilket ger en inkomst av c:a 22,500 kronor. För godset torde man

däremot möjligen ej behöva frukta eu proportionsvis fullt så stor nedgång

som för de gångna månaderna. Här skall antagas en sänkning med cirka

15,000 kronor, d. v. s. till 85,000 kronor, vilket måhända är något optimistiskt,

då för uppnående av nämnda inkomst fordras, att inkomstminskningen för återstående

5 månader icke skäll uppgå till mer än något över 3,000 kronor,

ett belopp, som är litet, då juli ensamt visar en nedgång på 3,400 kronor.

Beträffande övriga inkomstposter synes ingen erinran vara att göra, utan

kunna desamma antagas oförändrade.

Yad utgifterna angår synes månadsstatistiken visa, att 1923 års siffror

— för såvitt man bortser från en konstaterad förskjutning mellan olika

avdelningar, vilken i detta sammanhang är utan större intresse — aro

användbara även för år 1924 utom beträffande lok- och vagnhyror, vilka

fr. o. m. 1 oktober 1923 sänkts med 300 kronor per månad, vilket kommer

att medföra en besparing (för månaderna januari—september) av 2,700 kronor.

Utgiftsposten lok- och vagnhyror bör alltså minskas från 37,000 kronor till

34,300 kronor.

Det har redan påpekats, att bland banans bokförda utgifter icke ingår

någon avskrivning eller avsättning till förnyelsefond, och har jämväl angivits,

att värdeminskningen å banans egendom icke torde kunna sättas lägre än

till 7,000 kronor. I en tablå, avsedd att visa järnvägens verkliga driftsresultat,

bör givetvis en sådan utgiftspost ingå.

Yidtagas nu anförda ändringar (ävensom en något starkare avrundning av

beloppen) får man som sannolikt resultat för år 1924 följande:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj-.ts proposition nr 47.

Trollhättan—

Nossebro

järnvägs

inkomster och

utgifter.

Inkomster.

Persontrafik.............................. kr. 22 500

Posttrafik................................. » 900

Godstrafik................................. » 85 000

Extra trafikinkomster ............... » 800

Diverse med järnvägsdriften sammanhängande

inkomster......... » 7 900

Till järnvägsdriften ej hörande

inkomster............................ » 100

Summa inkomster kr. 117 200

Underskott » 15 600

Totalt kr. 132 800

Utgifter.

Administrativa avdelningen ....... kr. 7 500

Banavdelningen........................ » 31 000

Trafikavdelningen..................... » 24 000

Maskinavdelningen och förrådet » 26 500

Lok- och vagnhyror.................. » 34 300

Diverse med järnvägsdriften sam
manhängande

kostnader......... » 2 500

Summa bokförda utgifter kr. 125 800

_Värdeminskning » 7 000

Summa driftkostnader kr. 132 800

Driftskostnaderna _ själas alltså för innevarande år komma att överstiga

utgifterna med omkring 15,000 kronor. Yilka ändringar till det sämre eller

till det bättre den närmare framtiden kan komma att föra med sig är givetvis

mycket ovisst. Å ena sidan kan man av vissa tecken att döma liava

rätt hoppas ^ å en uppgång i näringslivet, vilket skulle föranleda ökade inkomster.

Då emellertid 1924 för järnvägarna i allmänhet icke varit något

särdeles ogynnsamt år, är jämväl en nedgång möjlig. Härtill kommer att vissa

omständigheter lätt kunna kunna göra en väsentlig nedsättning av fraktsatserna

för banans huvudtransportartikel kalken nödvändig. Denna fråga

skall närmare beröras i det följande i samband med övriga ifrågasatta åtgärder,

vilka kunna påverka driftsresultatet.

För Trollhättan—Nossebro järnväg äro förhållandena på grund av pågående

likvidation och eventuellt förestående förändringar i driftförhållandena

väsentligt mera svåröverskådliga. För 1923 redovisades följande inkomster

och utgifter, exklusive (beräknade) räntor å disponerat kapital.

Inkomster.

Persontrafik.............................. kr. 54 800

Posttrafik........................ » 4 200

Godstrafik................................. » 79 900

Extra trafikinkomster ............... » 2 500

Diverse med järnvägsdriften sammanhängande

inkomster........ » 8 300

Summa inkomster kr. 149 700

Underskott » 36 700

Totalt kr. 186 400

Föreliggande statistiska uppgifter

tionen ändrats på motsvarande sätt

Ur driftrapporterna för juni månad

avseende hela l:a halvåret:

Utgifter.

Administrativa avdelningen ...... kr. 10 400

Banavdelningen........................ » 44 900

Trafikavdelningen ..................... » 47 800

Maskinavdelningen och förrådet » 83 300

Summa utgifter kr. 186 400

för innevarande år tyda på att situasom

för Skara—Timmersdala järnväg.

1923 och 1924 hämtas följande siffror,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majtts proposition nr 41.

23

- — ■ ■ —

1: a ha

v å r e t

Ökning ( + ) 1

eller

11)24

1923

minskning (—)|

K v o

n o r

Kronor

Inkomster.

Persontrafik............................................

25 874

27 721

— 1 847

Posttrafik ...............................................

2 097

2 085

+ 12

Godstrafik .............................................

35191

44 090

— 8 889

Extra trafikinkomster ..............................

1027

1 593

— 566

Postarvoden.........................................

3 000

2 160

+ 840

Övriga med järnvägsdriften sammanhang-

ande inkomster....................................

600

120

+ 480

Summa inkomster

67 789

77 769

- 9 980

Ut gifter.

Administrativa avdelningen .....................

3 088

4 761

— 1 673

B an avdelningen ......................................

24 547

18 362

+ 6185

Trafikavdelningen ................................

23158

22 647

+ 511

Maskinavdelningen och förrådet ...............

26 097

30 860

— 4 763

Summa egentliga driftkostnader

76 890

76 630

+ 260

Tillkommer:

Avskrivningar.........................................

4 500

4 500

Övriga med järnvägsdriften sammanhän-

gande utgifter ...................................

8 268

7 872

+ 396

Summa utgifter

89 658

89 002

+ 656

Trafikinkomsterna visa alltså en avgjord nedgång. För persontrafiken

utgjorde denna 7 procent, för godstrafiken 20 procent. För hela år 1924

synes man följaktligen kunna räkna med en inkomst av persontrafiken av

51,000 kronor, inkomst av godstrafiken av 65,000 kronor. Övriga inkomstsummor

torde däremot böra användas oförändrade; uppgången ifråga om postarvodena

beror endast på, att dessa influtit tidigare i år — summan för år

1923 utgjorde nämligen 6,600 kronor. Beträffande utgifterna skulle ej heller på

grund av statistiken vara skäl företaga någon ändring, enär ju förbättringar

å ett konto motvägas av försämringar å ett annat. Då emellertid enligt gällande

fördelningsregler mellan Västergötland—Göteborgs järnväg och Skara

-—Timmersdala järnväg vissa för båda banorna gemensamma utgifter, vilka

fördelas efter årets slut, knappast kunna undgå att sänkas i och med trafikens

nedgång, skall här räknas med eu utgiftsumma av 180,000 kronor.

Liksom för Skara—Timmersdala järnväg är emellertid å andra sidan att

erinra, att bland de bokförda utgifterna icke ingår någon kostnad för värdemiskning

å banans egendom. Den bokförda avsättningen till förnyelsefond

avser nämligen endast rullande materiell, tillhandahållen av Västergötland—

Göteborgs järnväg. Egendomens faktiska värdeminskning torde icke kunna

sättas lägre än till 10,000 kronor (motsvarande mindre än 1 procent av den

bokförda byggnadskostnaden). Införas nu anförda ändringar i kalkylerna,

får man för Trollhättan—Nossebro järnväg följande motsebara inkomster

och utgifter under år 1924.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Inkomster.

Persontrafik.............................. kr. 51000

Posttrafik.............................!... » 4 200

Godstrafik................................. » 65 000

Extra trafikinkomster ............... » 2 500

Diverse med järnvägsdriften sammanhängande

kostnader......... » 8 300

Summa inkomster kr. 131 000

Underskott » 59 000

Totalt kr. 190 000

Utgifter.

Bokförda utgifter ..................... kr. 180 000

Värdeminskning........................ » 10 000

Tillsammans kr. 190 000

Underskottet för innevarande år synes alltså komma att uppgå till 60,000

kronor, d. v. s. resultatet blir sämre än något föregående år, 1920 undantaget.

Nyss angivna utgiftssiffror, beräknade för år 1924, synas oss antagliga

även för kommande år, för den händelse banan allt fortfarande kommer att

trafikeras enligt gällande kontrakt. Det möter givetvis stora svårigheter

bestämt avgöra, vilka förändringar, som komma att inträda, för den händelse

banans trafikering övertages av statens järnvägar. A vissa håll uppkomma

sannolikt besparingar, å andra ökade utgifter. Till förenkling av frågoställningen

synes man i första hand böra räkna med att nuvarande trafikstandard

in. in. bibehålies, samt att banan trafikeras med av Västergötland—

Göteborgs järnväg förhyrd materiell. De besparingar, som kunna erhållas

genom en sänkning av nämnda standard, torde väl vara ungefärligen lika

stora, vilket trafikeringsalternativ som väljes, och alltså icke böra inverka

vid jämförelsen mellan dessa alternativ. Frågan om egen rullande materiell

behandlas i ett sammanhang för båda banorna.

(Vad som å de närmast följande sidorna säges, berör till större delen

järnvägsekonomiska frågor, delvis ganska speciella; för de uttalanden, som

göras, svara följaktligen i första rummet undertecknade Englund och Malmkvist,

delegerade från järnvägsstyrelsen.)

I och med att statens järnvägar övertaga trafikeringen av Trollhättan—

Nossebro järnväg, tillkommer alltså först och främst hyra för lokomotiv och

vagnar. Ett anbud på uthyrning av sådana föreligger från Västergötland—

Göteborgs järnväg. Den begärda hyran utgör 4,000 kronor per månad eller

48,000 kronor per år. Härtill komma emellertid kostnader för reservlok,

extra personvagnar, spolning av lok om. m., varför den totala ersättningen

beräknats stiga till 67,400 kronor. Å andra sidan bortfalla (för maskinavdelningen)

bidraget till Västergötland—Göteborgs järnväg: maskiningenjör

(inklusive resekostnader) 1,100 kronor, andel i underhåll av samt ränta och

amortering å Västergötland—Göteborgs järnvägs materiell, 36,700 kronor,

andel i reservlokomotiv i Nossebro — avlöningar m. m. — 1,800 kronor

samt det kontrakterade 5-procentstillägget å övriga kostnader, uppgående

till 2,200 kronor, d. v. s. tillsammans 41,800 kronor. För maskinavdelningen

och förrådet exklusive lok- och vagnhyror återstå följaktligen 41,500 kronor.

Administrativa avdelningens kostnader kunna beräknas nedgå till samma

storlek som för Skara—Timmersdala järnväg, d. v. s. till 7,500 kronor.

För banavdelningen bortfalla bidraget till baningenjör, 600 kronor (ej

resekostnaden), samt nyssnämnda 5-procentstillägg, 2,100 kronor, eller tillsammans

2,700 kronor. Resterande kostnad blir alltså 42,200 kronor.

Från trafikavdelningens utgifter kunna på samma sätt borttagas 2,000 kronor

allmänna omkostnader samt 2,200 kronor procenttillägg, tillhopa 4,200 kronor.

Dessutom kan lämpligen föreningsstationsbidraget i Nossebro —- av Västergötland—Göteborgs

järnväg beräknat till 8,600 kronor — frånskiljas. Återstå

följaktligen 35,000 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. M<ij:ts proposition nr 47. ''27)

Nu anförda siffror giva följande sammanställning:

Administrativa avdelningen ............................................................. kr. 7 500

Banavdelningen............................................................................... 42 200

Trafikavdelningen (exklusive Nossebro station) ............................ » 35 000

Maskinavdelningen och förrådet ................................................... 41 500

Lok- och vagnliyror ........................................................................... » 07 400

Föreningsstationsbidrag (i Nossebro).............................................. » 8 600

Avskrivningar........................................... » 10 000

Summa driftkostnader kr. 212 200

Denna summa är att jämställa med förestående 190,000 kronor. Visserligen

kan det vara möjligt, att något större besparingar kunna vidtagas för trafikavdelningen,

om banan trafikeras av statens järnvägar än om densamma

trafikeras av Västergötland—Göteborgs järnväg. Dessa skillnader torde emellertid

icke röra sig om mer än något 1,000-tal kronor, under det att förestående

skillnad utgör 20,000 kronor. Det torde alltså vara uppenbart, att under för

övrigt lika förhållanden en trafikering genom statens järnvägars försorg på

enahanda sätt som nu sker beträffande Skara—Timmersdala järnväg, frånsett

de övriga fördelar densamma kan hava, skulle ställa sig avsevärt oförmånligare

än trafikering enligt kontraktet.

I det förestående har räknats med att Skara—Timmersdala järnväg fortfarande

trafikeras på sätt hittills skett med av Västergötland—Göteborgs

järnväg (Lidköping—Skara—Stenstorps järnväg) förhyrd materiell samt att

samma förfaringssätt skulle komma till tillämpning för Trollhättan—Nossebro

järnväg. Det har emellertid ifrågasatts, huruvida icke för Skara—Timmersdala

järnväg i och för erhållandet av bättre ekonomi borde anskaffas egen

rullande materiell. Samma fråga uppkommer givetvis beträffande Trollhättan—

Nossebro järnväg, så mycket mer som för densamma den beräknade kostnaden

för lok- och vagnliyror är mycket större än för Skara—Timmersdala

järnväg.

Ifrågavarande möjlighet till utgiftsminskning spelade en väsentlig roll i

riksdagens behandling av försäljningsfrågan. [Riksdagens uttalande, att banorna

icke skulle beliöva medföra någon förlust för staten, kunde, vad

Skara—Timmersdala järnväg angår — faktiskt, efter vad järnvägsstyrelsen

anfört — knappast grundas på något annat än förhoppningen om förbättrade

resultat genom förvärv av egen materiell. För Trollhättan—Nossebro järnväg

torde man däremot ha räknat med samtliga de förbättringar, som man hoppades

skola inträda i och med statens järnvägars övertagande av trafikeringen.

I det föregående har visats, att i stället för den utgiftsminskning, varå man

hoppats, i stället inträder en betydlig utgiftsökning, för såvitt materiell

skall förhyras. Vi ha av detta skäl ansett oss böra underkasta berörda

anskaffningsfråga en något mera detaljerad utredning än hittills ägnats densamma.

Uppgifter om behövlig transportmateriell och anskaffningskostnader därför

hava begärts av olika sakkunniga personer. Resultatet framgår av bilagda

P. M., utarbetad av förste byråingenjören å järnvägsstyrelsens maskinbyrå

C. O. G. Vallander. Det torde böra erinras, att antalet vagnar beräknats

i samråd med trafikmän. Sammanläggas de i ingenjör Vallanders P. M.

angivna summorna, kommer man för båda banorna tillhopa till en kostnad

av 100,000 kronor för lokomotiv, 505,800 kronor för vagnar samt 28,000

kronor för tillbyggnad av lokomotivstallar in. m., tillsammans alltså 633,800

kronor. Den ovanliga proportionen mellan kostnaden för lokomotiven och

för vagnarna beror på, att beträffande de förra man räknat med inköp av

gamla lokomotiv, vilka under årtionden använts vid annan järnväg.

Möjliga

åtgärder för

förbättring av

ekonomien.

opaginerad Kontrollera mot PDF

•26

Kungi. Maj:ts proposition nr 47.

Räknas med en räntefot av 5 procent och en amortering för loken, vilka

äro av hög ålder, av 6 procent samt för vagnarna av 2 procent samt användes

vidare ingenjör Wallanders siffra 2,400 kronor för underhåll och

amortering av lokomotivstalltillbyggnader, kommer man till följande kostnader:
Ränta

för lokomotiv............................................................................. kr. 5 000

» » vagnar ................................................................................. » 25 300

» » tillbyggnader...................................................................... » 1400

Avsättning till förnyelsefond för lokomotiv....................................... » 6 000

» » » » vagnar ........................................ » 10100

Underhåll m. m. av lokomotivstalltillbyggnader ............................ » 2 400

Tillsammans kr. 50 200

Delas nämnda belopp lika å båda banorna, blir kostnaden för vardera

alltså 25,100 kronor. Rättare torde dock vara att låta Skara—Timmersdala

järnväg bära kostnaderna för allenast två lokomotiv (skillnaden blir 1,100

kronor). Man erhåller då för Skara—Timmersdala järnväg 24,000 kronor,

för Trollhättan—Nossebro järnväg 26,200 kronor.

Anskaffas egen rullande materiell, erfordras även verkstäder för densammas

underhåll. Beräkningen av nämnda underhållskostnader erbjuder

givetvis stora vanskligheter. De siffror, som angivits i bilagda P. M.1) av

ingenjör Söderström, ha dock synts oss sannolika. Som synes sluta beräkningarna

på ett belopp av för Skara—Timmersdala järnväg 22,175 kronor, för

Trollhättan—Nossebro järnväg 28,050 kronor per år (avrundade till 22,000

och 28,000 kronor). Av ingenjör Söderström har påpekats, att de tidigare

föreslagna lokomotiven ej äro lämpliga, varför anskaffningskostnaden torde

böra höjas med 50,000 kronor, d. v. s. räntan med 2,500 kronor. De anförda

skälen hava synts oss vägande, varför uppgiften godtagits, utan att vi kunnat

gorå något försök till närmare undersökning av föreliggande rent tekniska

fråga, vilken för övrigt, såsom av det följande framgår, är av tämligen ringa

ekonomisk betydelse.

Med relativt nya lokomotiv kan avskrivningen minskas något, och man

torde sålunda kunna räkna med 3 procent eller 4,500 kronor. Totalökningen

blir då 1,000 kronor, varav 400 kronor på Skara—Timmersdala järnväg och

600 kronor på Trollhättan—Nossebro järnväg. Den rullande materiell, som

ifrågasatts till anskaffning, torde icke vara fullt tillräcklig för naturautjämning

ifråga om vagnhyror. Ett vagnhyresaldo av 2,000 kronor har därför i varje

fall beräknats kvarstå för värdera av järnvägarna.

För Trollhättan—Nossebro järnväg tillkomma ännu två kostnadsposter.

Skall den antagna standarden uppehållas, måste Trollhättan—Nossebro järnväg

bestrida halva kostnaden för ett reservlokomotiv i Nossebro. Antages

naturautjämning ifråga om själva lokhyran, blir utgiftsökningen cirka 450

kronor per månad eller 5,400 kronor per år. Anskaffning av rullande materiell

för denna banas räkning möter emellertid en förut ej nämnd svårighet.

För närvarande taga de lokomotiv, som trafikera Trollhättan—Nossebro

järnväg, vatten i Nossan vid ett vattentagniugsställe, beläget å Yästergötland—

Göteborgs järnvägs linje. Anskaffas egen materiell, kan man tydligen

icke göra anspråk utan särskild kostnad få anlita nämnda linje. Avgiften

för denna vattentagning är givetvis oviss. Några uppgifter ha vi icke införskaffat

men räkna med 50 kronor per månad eller 600 kronor per år. Det

har ifrågasatts, att Trollhättan—Nossebro järnväg skulle skaffa sig egen ledning

ned till Nossan. Då emellertid nämnda ledning skulle hava eu längd

av över 1 kilometer, ha vi ansett ifrågavarande lösning utesluten.

0 Här ej intagen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

Nu anförda belopp giva följande sammanställning:

Kostnader för egen materiell.

Skara—

Trollhättan —

Timmersdala

Kosseb ro

järnväg

järnväg

Kronor

Ränta, förnyelse in. in. enligt Wallaiulers P. M.....................

24 000

26 200

Tillägg enligt Söderströms P. M.........................................

400

600

Underhåll..........................................................................

22 000

28 000

Återstående vagnhyror.........................................................

2 000

2 000

lieservlokomotiv..................................................................

—

5 400

Vattentagning....................................................................

_

600

Summa

48 400

62 800

Utgående lokomotiv- och vagnhyror för Skara—Timmersdala järnväg utgöra

för närvarande, som nämnt, 34,300 kronor, för Trollhättan—Nossebro

järnväg hava beräknats 67,400 kronor. Även om förestående siffror givetvis

äro osäkra torde emellertid av desamma få anses obetydligt framgå, att anskaffning

av egen rullande materiell för Skara—Timmersdala järnvägs räkning

— vilka fördelar den i övrigt kan ha — måste komma att avsevärt försämra

banans ekonomi, varför en sådan åtminstone för närvarande måste på

det bestämdaste avstyrkas. För Trollhättan—Nossebro järnvägs räkning

skulle däremot enligt kalkylerna någon vinst erhållas. Det funna beloppet,

4,600 kronor, är emellertid mycket litet i förhållande till de risker, som löpas

genom den betydliga kapitalinsatsen av cirka 350,000 kronor, dels icke tillräcklig

att täcka mer än eu ringa del av de förluster, som ovan beräknats

uppstå genom övergång till självständig trafikering.

Det torde böra framhållas, att förestående relativt höga kostnadssummor

erhållits trots att man räknat med användning av gamla lokomotiv, stor

sparsamhet ifråga om vagnar samt underhållet ombesörjt på billigaste sätt,

Ett överskridande av det beräknade beloppet på en eller flera punkter skulle

alltså ingalunda vara uteslutet, då det gällde att praktiskt utföra planerna.

Det funna resultatet — att trafikering av Trollhättan—Nossebro järnväg

genom statens järnvägars försorg, huru man än förfar, kommer att bli oförmånligare

än enligt hittills gällande kontrakt — måste betecknas såsom förvånande

efter vad i riksdagen anförts. Såsom redan nämnts, angåvos ju de

hårda kontraktsbestämmelserna såsom huvudorsak till banans svåra ställning.

Det har under sådana förhållanden ansetts nödvändigt något närmare ingå

på bestämmelserna i nämnda kontrakt, varvid dock tills vidare endast utgiftssidan

skall beröras.

Innebörden var, att Trollhättan—Nossebro järnväg skulle bära dels sina

direkta driftkostnader, dels efter vissa kalkylationsregler beräknad andel i

— för hela det av Västergötland—Göteborgs järnväg trafikerade nätet —

gemensamma kostnader, allt ökat med 5 procent. Kalkylationsreglerna, vilka

äro för vidlyftiga att här återgiva, kunna icke sägas hava varit alltför oförmånliga

för Trollhättan—Nossebro järnväg, ehuru det säkerligen varit förmånligare,

om samarbete kunnat erhållas med en bana av lägre typ än

Västergötland—Göteborgs järnväg. Vad som särskilt stött torde ha" varit

5-procenttillägget. Någon förklaring, varför detta tillagts, lämnas icke. Detsamma

torde dock icke kunna sägas vara obefogat, åtminstone i sin helhet,

det inkluderar säkerligen bl. a. andel i räntekostnader m. m. för administra
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kitngl. Maj:ts proposition nr il.

tionsbyggnader och verkstäder, vilka kostnader med den bokföring, som användes

vid järnvägarna —• statens och enskilda — icke kommer till synes

bland respektive avdelningars utgifter.

Betraktas uppgörelsen såsom en vanlig affär, synes man knappast ha anledning

säga, att den ena parten gynnats på den andras bekostnad. Att den

trafikerande banan, Västergötland—Göteborgs järnväg, tillskyndades fördelar

är visserligen uppenbart. Av förestående beräkningar torde emellertid få

anses framgå, att avtalet jämväl var fördelaktigt för Trollhättan—Nossebro

järnväg, vilken bana såsom självständig skulle haft ännu större utgifter. Att

avtalet verkligen ingicks torde alltså icke blott hava berott på svårigheterna

för Trollhättan—Nossebro järnväg att skaffa medel till rullande materiell.

Att kontraktet 1913 betraktades såsom förmånligt för Trollhättan—Nossebro

järnväg bestyrkes jämväl av en punkt i § 13 med lydelse, »att Västergötland—

Göteborgs järnväg åtagit sig trafikeringen av Trollhättan—Nossebro

järnväg för att därigenom underlätta tillkomsten av järnvägen Grästorp—

Hallebo, varför Västergötland—Göteborgs järnväg berättigats att när som

helst uppsäga kontraktet, för den händelse Judköping—Tunn järnväg skulle

fortsättas från Tull åt annat håll än via Grästorp till Hallebo.»

De ogynnsamma omdömena torde i huvudsak få tillskrivas omständigheten,

ait man icke velat betrakta avtalet såsom en affär för sig utan ansett

Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag pliktigt att med hänsyn till de

indirekta fördelar banans tillkomst medförde för bolagets egna linjer åtaga

sig den nya banans trafikering utan att räkna vinst jämväl å denna. Sannolikt

är också, att om ett trafikeringsavtal träffats tillräckligt tidigt och tilllämpande

av verklig självkostnaclstariff varit ett nödvändigt villkor för

banans tillkomst, eu sådan skulle hava erhållits, vilket i sin tur sannolikt

skulle hava medfört, att inkomsterna åtminstone i det närmaste täckt driftkostnaderna.

— Vare härmed huru som helst, då det nu gäller att eventuellt

träffa nytt avtal, kan man med säkerhet icke påräkna självkostnadstariffering

utan blott affärsmässiga» villkor.

Det av riksdagen gjorda uttalandet, »att Trollhättan—Nossebrobanans

iråkade ekonomiska svårigheter till en ej ringa del härleda sig från dess

ofördelaktiga trafikavtal» är, om också ej oriktigt, åtminstone missvisande.

Såsom nämnt skulle även med gynnsammast tänkbara avtal sannolikt intet

överskott erhållits för bestridande av räntekostnaderna och hade bolaget

alltså i varje fall gått mot likvidation, fastän densamma givetvis dröjt ännu

i åtskilliga år. Då eu gång den erforderliga ackumulerade förlusten uppnåtts,

hade ställningen ingalunda varit bättre än nu utan, med hänsyn till

egendomens värdeminskning, sämre. Trafikeringskontraktet har alltså påskyndat

katastrofen men ej ensamt framkallat densamma. Den direkta vinst,

Västergötland—Göteborgs järnväg gjort, är för övrigt nominell, då den aldrig

kunnat utbetalas och nu givetvis går förlorad. Enligt vad meddelats, har

Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag redan beslutat helt avskriva sin

fordran å Trollhättan—Nossebro järnväg.

Vilket trafikeringssätt, som än väljes, kunna givetvis en del besparingar

erhållas. Av anförda siffror att döma synes emellertid det endast kunna

bli fråga om relativt små belopp — åtskilliga förenklingar hava nämligen

redan tidigare vidtagits — för såvitt icke tidtabellen skall försämras. En

nedgång under 1923 års tågantal ■—• 4 per dag -— kan emellertid icke gärna

tillrådas, då den erhållna utgiftsminskningen lätt kan kompenseras genom

en nedgång i persontrafiken; Skara—Timmersdala järnvägs exempel manar

icke till efterföljd. — För bedömande av förevarande spörsmål är tydligen

en utgiftssänkning på ett eller annat 1,000-tal kronor ej av nämnvärd betydelse,

varför förestående utgiftssummor ansetts lika gärna kunna användas

oförändrade.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kimijl. Maj:ts proposition nr 41. 29

Vi liavu hittills endast behandlat banornas utgifter. Det återstår nu att

undersöka i vad mån den dåliga ekonomien eventuellt kan bero på att taxorna

hållits för låga.

Vad beträffar Skara—Timmersdala järnväg, vilken under liera år drivits

som självständig järnväg och där intet underlåtits för att förbättra resultatet,

kan man emellertid icke gärna förutsätta, att ett så nära till hands

liggande medel som taxeliöjning lämnats oförsökt. Eu undersökning av

nuvarande och tidigare bestämmelser visar också, att banan under första

tiden av järnvägsstyrelsens förvaltning arbetade med mycket höga tariffer

— avgiften per personkilometer uppgick t. ex. till cirka 10 öre — och att

de sänkningar, som sedermera företagits, motiverats av järnvägsekonomiska

skäl, framför allt med hänsyn till konkurrensen.

Persontaxan är emellertid fortfarande hög — närmast jämförlig med statens

järnvägars taxa under allra dyraste tiden — ehuru mera ojämn. Angränsande

banor hava däremot en zontaxa av samma höjd som statens järnvägars

nuvarande och därtill dagbiljetter för resa fram och åter, föga dyrare

än Skara—Timmersdala järnvägs enkla. — Såsom av ovan anförda tablåer

framgår, har resultatet blivit eu katastrofartad nedgång av Skara—Timmersdala

järnvägs persontrafik; resefrekvensen var 1923 endast cirka 45 procent

av 1914 års, inkomsterna ungefär desamma. Enskilda järnvägarna i genomsnitt

hava däremot sedan 1914 uppnått eu fördubbling av sin persontrafiksinkomst.

Det är givetvis ej möjligt avgöra i vad mån det ogynnsamma

resultatet beror på taxans höjd; en huvudpart av skulden torde sannolikt

vila å tidtabellen.

Om någon persontaxehöjning kan följaktligen ej bliva tal. Det skulle däremot

kunna starkt ifrågasättas, huruvida ej vore skäl gorå ett försök med

sänkning till övriga järnvägars nivå samt insättning av ännu ett tågpar.

Härigenom skulle sannolikt bruttoinkomsten ökas ej oväsentligt. Då emellertid

en samtidig utgiftsökning ej kunde undvikas, är det tvivelaktigt, om

någon förbättring av nettoinkomsten skulle erhållas — stor torde densamma

i varje fall icke kunna bliva.

Skara—Timmersdala järnvägs godstaxa har numera sänkts ned till samma

nivå som övriga angränsande järnvägars med ett undantag: banan bär i

samtrafik icke mindre än tre extra banavgifter. Med dessa förhåller sig på

följande sätt. Skara—Timmersdala järnväg utgick i och med statens järnvägars

övertagande ur den allmänna samtrafiksöverenskommelsen utom för

sin huvudartikel, kalken. För transport av nämnda vara utgår, som bekant,

statsbidrag, beräknat så, att nettofrakten icke ^ överstiger ett fixt belopp,

cirka 60 öre per 100 kilogram. Vid sådant förhållande är det tydligen likgiltigt

för köparen, hur hög frakten blir, och kalkproducenterna i Timmersdala

skadas faktiskt icke av skillnaden i frakt mellan eu Skara—Timmersdala

järnvägs station och t. ex. en lika avlägset liggande Västergötland —

Göteborgs järnvägs station.

Nämnda bidrags betydelse är en av de mest ovissa punkterna i Timmersdalabanans

ekonomi, då detsamma, som bekant, beviljas av riksdagen endast

för ett år i sänder och ofta varit hotat, senast vid 1924 års riksdag. Skulle

bidraget i fråga bortfalla, blir det nödvändigt borttaga de tre extra banavgifterna

ä 5 öre och möjligen jämväl den ordinarie banavgiften a 8 öre

eller åtminstone bevilja någon sänkning på densamma. Det kan nämligen

knappast tänkas, att kalkproducenterna i Timmersdala skulle kunna pressa

ned sina tillverkningskostnader särdeles mycket under konkurrenterna vid

Västergötland—Göteborgs järnvägs stationer.

Då ifrågavarande kalktransporter, för vilka bidrag erliålles, under nuvarande

förhållanden uppgå till cirka 6,500 ton om året, betyda de extra ban
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

avgifterna eu inkomst på 10,000 kronor och den ordinarie banavgiften eu

inkomst på 5,000 kronor, tillsammans 15,000 kronor. Bidragets bortfallande

synes alltså få räknas betyda en förlust av minst 12,000 kronor. Det torde

följaktligen vara uppenbart, att man icke kan förvänta genom taxeändringar

erhålla någon väsentlig förbättring i Skara—Timmersdala järnvägs ekonomi,

men att det däremot ingalunda är osannolikt, att banan genom nödtvungna

taxesänkningar i samtrafik kommer att se sina inkomster avsevärt

minskade.

Väsentligt annorlunda ligga taxeförhållandena till vid Trollhättan—Nossebro

järnväg. Enligt meromnämnda trafikeringskontrakt har densamma nämligen

i taxehänseende ingått såsom del i Västergötlands—Göteborgs järnväg.

Beträffande persontrafiken torde detta förhållande icke ha medfört

några olägenheter, då den låga taxan ökat trafiken och dessutom i förevarande

fall torde vara särskilt önskvärd med hänsyn till automobilkonkurrensen.

Trollhättan—Nossebro järnvägs persontrafik är också betydligt mera

tillfredsställande än Skara—Timmersdala järnvägs.

Aven i fråga om banans lokala godstrafik torde ingen erinran vara att

göra mot den tillämpade taxan, vilken för övrigt är försedd med något tilllägg

å Västergötland—Göteborgs järnvägs tariffer och tillämpas såväl å Lidköping—Skara—Stenstorps

som Skara—Timmersdala järnväg. I fråga om

samtrafiken har emellertid kontraktet medfört en väsentlig reducering av

Trollhättan—Nossebro järnvägs inkomster. Till en början har den ordinarie

banavgiften ä 3 öre per 100 kilogram fått delas med Västergötland—Göteborgs

järnväg (hälften å vardera banan). Med en trafikrörelse av cirka 9,500

ton, varav 8,000 ton samtrafik med statens järnvägar över Gårdsjö och 1,500

ton övrig samtrafik, betyder detta en inkomstminskning med 3,800 kronor. Härtill

kommer, att den tillämpade fördelningsregeln, frånsett banavgiften, ger

banan något lägre inkomst än som skulle erhållits av en självständig järnväg.

Förestående 3,800 kronor torde böra ökas till 4,500 kronor. Tänker

man sig därtill två extra banavgifter ä 5 öre, erhålles en ytterligare inkomstökning

av 9,500 kronor.

Ifrågavarande kontraktsbestämmelse om trafikgemenskap med Västergötland—Göteborgs

järnväg kan alltså synas ha varit för banan mycket ofördelaktig,

och har jämväl, såsom under riksdagens förhandlingar anförts, från

flera håll klander riktats mot densamma. Innan man fäller något definitivt

omdöme, torde emellertid böra beaktas, att nämnda bestämmelse frivilligt

antagits av Trollhättan—Nossebro järnvägsaktiebolag, och att detta väl icke

kan hava skett för att minska trafikanternas fraktkostnader. En annan förklaring

måste alltså sökas. En sådan ligger också nära till hands. Före

banans tillkomst gick samtrafiksvägen mellan Trollhättan å ena sidan samt

statsbanestationerna norr om Gårdsjö å den andra över Herrljunga—Öxnered.

Avståndet Gårdsjö—Trollhättan denna väg var 205 kilometer, antalet banor tre.

Avståndet den nya vägen över Nossebro är 176 kilometer, alltså 29 kilometer

kortare. Med Trollhättan—Nossebro järnväg som självständig blir antalet

banor även denna väg tre, vid trafikgemenskap med Västergötland—Göteborgs

järnväg däremot två. Enligt gällande samtrafiksöverenskommelse åtnjuter

emellertid äldre väg ett betydligt skydd mot den nytillkommande.

Här kan icke närmare ingås på förfaringssättet vid bestämmande av nya

samtrafiksvägar. Dock torde vara nog anföra, att bortfallande av en banavgift

i många fall kan vara avgörande.

Här har man alltså att söka orsaken till överenskommelsen. De kontraktsslutande

banorna torde ha ansett sig icke kunna erhålla trafiken ifråga,

för såvitt man icke till vägförkortningen lade bortfallande av eu banavgift.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungh Maj:ts proposition nr 47. .''51

Då nämnda trafik som sagt utgör övervägande delen av banans totala samtrafik

— K,()<K) ton av 9,500 — fanns tydligen intet val.

Sedan samtrafiksvägen en gång bestämts, är man emellertid oförhindrad

verkställa en utbrytning av Trollhättan—Xossebro järnväg och jämväl

införa extra banavgifter, utan att detta medför någon ändring i samtrafiksvägen.

Det måste dock erinras, att sådan åtgärd betyder, att trafiken å

Trollhättan berövas hela vinsten av den kortare våglängden, under det att

olägenheten av omlastningen kvarstår.

Vad de extra banavgifterna angår, kan deras införande för övrigt vara

endast temporärt. Enligt den nya samtrafikstaxan, vartill förslag förelegat

under ett flertal är och vilken torde komma att relativt snart tråda i kraft,

kommer nämligen i den mån en samtrafiksväg blir dyrare än en annan,

överflyttning automatiskt att äga rum till den senare, och torde detta just

bli förhållandet i förevarande fall, för såvitt icke tillägget för Trollhättan—

Nossebro järnväg göres mycket litet.

Härtill kommer emellertid, att den nya taxan innehåller en bestämmelse

om vad man kallar alternativ transportväg, av innebörd att i de fall, då

samtrafiksvägen mellan två orter går över järnvägar av olika spårvidd, trots

att mellan nämnda orter genomgående väg med obruten spårvidd förefinnes,

godset på trafikants begäran kan sändas den senare vägen. Mot ifrågavarande

bestämmelse har veterligen icke gjorts erinran från något håll, varför

densamma otvivelaktigt kommer att fastställas. Det är under sådana förhållanden

av vikt, att skillnaden i transportavgifter icke blir alltför liten;

eljest kommer av diverse orsaker, bland annat med hänsyn till tidsvinsten,

den normalspåriga vägen att användas för allt gods, även det som utan

olägenhet tål omlastning.

Slån torde följaktligen icke för framtiden kunna räkna med något tillägg

utöver ordinarie banavgifter, d. v. s. få begränsa sig till en inkomstökning

av 4,500 kronor. Då det beräknade underskottet med oförändrad taxa i

bästa fall kalkylerats uppgå till cirka 59,000 kronor, kvarstå följaktligen

efter banans utbrytning 54,500 kronor. Avrundas med hänsyn till redan berörda

besparingsmöjligheter detta belopp nedåt till 50,000 kronor, torde man

åtminstone icke ha räknat för ogynnsamt — allt givetvis med nuvarande

trafikomfattning.

Detta mycket ogynnsamma resultat beror givetvis i hög grad på de svårigheter,

varmed Trollhätteindustrien har att kämpa. I den män gynnsammare

förhållanden inträda, kommer naturligtvis godstrafiken att ökas. Att

denna ökning skulle bli tillräcklig för att hela förlusten inom överskådlig

framtid skulle försvinna, torde emellertid vara uteslutet. Den maximala inkomst

i godstrafik, som uppnåddes under krisåren, var nämligen cirka

220,000 kronor, erhållen 1919. Omräknat till nuvarande taxa torde detta

motsvara högst cirka 110,000 kronor. Ovan har räknats med 65,000 kronor,

skillnad alltså 45,000 kronor brutto. Vid ökad trafik stiga emellertid jämväl

kostnaderna, sannolikt med cirka 60 procent av inkomsten. Nämnda

topptrafik ger följaktligen eu nettoinkomstökning av 18,000 kronor, d. v. s.

minskar nu beräknad förlust från 50,000 till 32,000 kronor.

Persontrafiken å Trollhättan—Nossebro järnväg har, som nämnt, varit

väsentligt bättre än å Skara—Timmersdala järnväg. Helt tillfredsställande

kan densamma dock ingalunda sägas hava varit; orsaken härtill är uppenbarligen

tidtabellsförhållandena. Sistförflutna sommars resultat visar, att

man genom bättre tågförbindelser kan erhålla en väsentlig ökning av banans

persontrafiksinkomst. Medlet ifråga är emellertid här som vid andra järnvägar

så dyrbart, att detsamma näppeligen kan leda till någon väsentlig förbättring

av ekonomien.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Ombyggnad

till normal

spårvidd.

Kungl. Maj tis proposition nr 47.

Av vad i det föregående anförts torde fa anses tydligt framgå, icke blott att

Skara—Timmersdala järnväg och Trollhättan—Nossebro järnväg i statens ägo

sakna varje affärsvärde utan jämväl, att för uppehållande av desammas drift

kommer att —- åtminstone under den tid, som man nu kan söka överskåda —

erfordras ärligt betydligt bidrag av statsmedel. Kan försäljning till annat

bolag ej ske, måste det erlagda statskapitalet följaktligen betraktas såsom i

sin helhet förlorat.

Det återstår alltså att undersöka, vilka ekonomiska fördelar, som kunna

vinnas genom banornas ombyggnad till normal spårvidd. Yad Skara—Timmersdala

järnväg beträffar, synes riksdagen icke byst några större förhoppningar

på sådana vinster. Då emellertid ej heller från riksdagens sida gjorts

något direkt uttalande mot av motionärerna anförda projekt, ha vi ansett

oss böra jämväl ingå på frågan om förslaget att låta Skara—Timmersdala

järnväg ingå som del i inlandsbanans sydliga fortsättning.

Av liera orsaker, såväl tids- som kostnadsskäl, hava några tekniska undersökningar

eller några ingående ekonomisk-statistiska utredningar, liknande

den som företagits beträffande nya statsbanebyggnader i allmänhet, icke

kunnat komma ifråga för någon av banorna utan ha vi i huvudsak fått inskränka

oss till att använda det material, som förefunnits. Ifråga om själva

byggnadskostnaderna har emellertid eu särskild överslagsberäkning verkställts

av överingenjören i järnvägsstyrelsen Hj. bögel marek. Resultaten

återfinnas i bil. C.

Huvudparten av de siffror, som i det följande anföras, kunna följaktligen

icke göra anspråk på någon större precision utan avse endast att giva eu

ungefärlig föreställning om vilka belopp det i de olika fallen kan röra sig.

Siffrorna kunna alltså närmast sägas illustrera och förtydliga framställningen.

Nämnda brist på precision har, som nämnt, varit oundviklig. Några

nämnvärda olägenheter torde densamma ej behöva medföra; det funna utslaget

är nämligen så överväldigande starkt, att även en betydlig variation i

de anförda argumentens vikt icke kan medföra någon ändring.

Kostnaden för ombyggnad av enbart Skara—Timmersdala järnväg till inlandsbanetyp

och med räler av 34 kilograms vikt per meter in. in. har, såsom

i nyssberörda bilaga angivits, beräknats till 2,500,000 kronor, varav

följer, att enbart genom denna åtgärd det investerade statskapitalet, vilket

för närvarande uppgår till cirka 400,000 kronor, skulle komma att sjufaldigas.

Eu av orsakerna till den relativt höga kostnaden är, att, såsom överingenjör

Fogelmarck påpekar, den nuvarande banan endast delvis kan ingå såsom del

i inlandsbanan; 10 kilometer måste helt och återstående 16 partiellt nybyggas.

I förestående 2,500,000 kronor ingår ingen kostnad för ny station

i Skara och hava ej heller verkställts några kalkyler beträffande kostnaderna

för eu sådan, enär, såsom i ifrågavarande P. M. angivits, ombyggnaden icke

förutsattes komma till stånd förrän i samband med inlandsbanans byggande

genom berörda trakter och det ej ansetts, att kostnaden för station, i Skara

bör belasta bandelen Skara—Timmersdala ensam. Klart är emellertid, att

å nuvarande stationsområde ingen plats finnes för även dep bredspåriga

banans anordningar samt att den nödvändiga anknytningen mellan normalspår

och smalspår måste kräva eu del dyrbara anordningar, varför stationen

i Skara torde komma att draga mycket betydande kostnader.

Förenämnda kostnad 2,500,000 kronor för nybyggnad av 10 kilometer och

partiell ombyggnad av 16 kilometer bana exkl. större bangårdar, husbyggnader

m. in. ger en föreställning vilka värden iulandsbaneförslaget rör sig

om. Enbart en linje Skara—Timmersdala—Mariestad skulle exkl. stadsstationerna

följaktligen komma att draga en kostnad av omkring 5,000,000

kronor, och synes merkostnaden för Falköpingslinjen jämförd med Törebodalinjen

icke kunna uppskattas lägre än till 13,000,000 kronor.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kttnyl. Afaj:ts proposition nr 47.

33

Härtill kommer kostnaden för eu i förra fallet (för såvitt de eftersträvade

fördelarna med Fal kö] missal ternati vet skola helt vinnas) nödvändig förbindelselinje

Torved —Gårdsjö, vilken med hänsyn till den svåra terrängen synes

kunna uppskattas till 3,000,000 kronor. Summa kostnadsdifferens blir alltså

Kl,000,000 kronor.

Anförda utan några anspråk på precision giva dessa siffror en föreställning

om med vilka värden man bär att räkna. Hen nedskrivning å cirka

275.000 kronor, vartill det av riksdagen förkastade köpeavtalet belöper sig,

utgör ju endast omkring 4 månaders ränta å nämnda merkostnad.

Att förräntning å ett anläggningskapital av sådan storleksordniiig skall

kunna inom överskådlig framtid erhållas är med säkerhet alldeles uteslutet.

Av föreliggande uppgifter att döma synes tvärtom trafiken å nämnda''sydliga

inlandsbana bliva av ungefärligen samma storleksordning som å den nordligare,

varå under senare åren betydliga driftförluster — år 1923 omkring

3,200 kronor per kilometer — uppstått.

Man får alltså vara beredd, att en utsträckning av inlandsbanan till Falköping

kommer att —• jämförd med Törebodaalternativet — icke blott förorsaka

oräntabel investering av nämnda 10,000,000 kronor utan jämväl belasta

statsbaneekonomien med väsentliga driftunderskott. Räknas dessa till

2.000 kronor per kilometer, vilket är lågt jämfört med förenämnda 3,200

kronor, kommer man för cirka 100 kilometer bana till en ökning av nämnda

underskott med 200,000 kronor, d. v. s. tillsammans med räntan (efter 5

procent) å förestående 16 miljoner kronor, 1,000,000 kronor, vilket belopp således

uttrycker statens årliga merkostnad relativt Törebodalinjen.

Då den senare enligt förut anförda siffror såsom förlcortningsbana är överlägsen.

, torde utan risk kunna påstås, att, för såvitt ekonomiska synpunkter

skola vara avgörande, en utsträckning av inlandsbanan till Falköping eller

Herr ljunga är fullkomligt utesluten.

Det synes oss under sådana förhållanden vara föga mening bibehålla

Skara—Timmersdala järnväg i statens hand med hänsyn till inlandsbanans

eventuella fortsättning söder om Kristinehamn.

En järnväg Trollhättan—Nossebro—Vårgårda eller Herrljunga ligger givetvis

mycket närmare möjligheternas område än nyssberörda sydliga fortsättning

av inlandsbanan. För det första är ju Trollhättan en betydlig och —

åtminstone tills för något år sedan — raskt framåtgående industristad, i

vilken staten har stora fastighetsintressen att bevaka. Framkomna önskemål

om en ny normalspårig förbindelse från Trollhättan österut äro därför mycket

förklarliga. Dessutom är ju denna byggnadsplan väsentligt mindre vittutseende

än den nyssbehandlade.

Att banan skulle kunna medföra viss samhällsekonomisk nytta är också

uppenbart. Fråga är blott, i vilken relation nämnda nytta kan komma att

stå till det kapitalutlägg och de ökade driftkostnader, som uppkomma i och

med banans utsträckning och ombyggnad. Järnvägens naturliga anknytningspunkt

till västra stambanan är utan tvivel Herrljunga. Dels måste det

nämligen vara önskvärt erhålla direkt anslutning med Borås-linjen dels bli

driftkostnaderna onödigt höga, om man skall ha två knutpunkter så nära

varandra som Herrljunga och Yårgårda. Å andra sidan torde det emellertid

vara ytterst osannolikt, att en enskild järnvägslinje Nossebro—Herrljunga

skulle kunna erhålla Kungl. Maj:ts koncession, med hänsyn till densammas

intrång å Uddevalla—Herrljunga-banans trafikområde. Gemensam utgångspunkt,

17 kilometers största avstånd (vid Nossebro) och 10 kilometers distans

vid skärningen med Bergslagsbanan — detta är data, som om några motivera

avslag på grund av äldre järnvägs rätt. Statsmakterna äro visserligen

icke direkt bundna av några regler. Man torde emellertid ha skäl förutsätta,

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 41 höft. (Nr 47.) 232 sfi 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

att staten i förevarande fall icke skall göra något, som ej skulle tillåtas enskilt

bolag.

Yi hava följaktligen ansett oss uteslutande böra räkna med den av motionärerna

föreslagna anknytningspunkten Yårgårda, varvid vi emellertid icke

kunnat underlåta att uttala tvivelsmål, huruvida ens en normalspårig järnväg

Trollhättan—Yårgårda skulle erhålla koncession. Att en smalspårig

järnväg, såsom motionärerna anföra, beviljats sådan, visar enligt vår mening

intet i detta hänseende. Eu sådan smalspårig järnväg måste nämligen alltid

få karaktären av lokalbana och tillförselled till Västergötland—Göteborgs

järnväg under det att en normalspårig under vissa förutsättningar jämväl

kan bli en allvarlig konkurrent till Uddevalla —Vänersborg—Herrljunga järnväg

om samtrafiken.

Anläggningskostnaden för en normalspårig järnväg Trollhättan—Yårgårda

angives i överingenjör Fogelmarcks meromnämnda skrivelse till 5,550,000

kronor, varav 2,350,000 kronor för ombyggnad av nuvarande linje. Det är

alltså icke, som motionärerna uttrycka sig, fråga om någon relativt obetydlig

kostnad för ombyggnad, särskilt icke relativt det belopp å 600,000 kronor,

vars avskrivning skulle nödvändiggjorts, om Västergötland—Göteborgs järnvägs

köpeanbud antagits.

Något fullt tillfredsställande material för en trafikberäkning beträffande

den ifrågasatta banan föreligger icke. Yad lokaltrafiken angår torde man

emellertid kunna utgå från att densamma blir av ungefärligen samma storleksordning

som å nuvarande smalspåriga järnväg, då det ju för många

transporter — lantmannaprodukter in. m. — icke är av någon betydelse,

vilken spårvidd banan har. — Totala godstrafiken å Trollhättan—Nossebro

järnväg uppgick, som redan anförts, år 1923 till nära 23,000 ton. Härav var

9,500 ton samtrafik, återstående 13,500 ton alltså lokaltrafik.

I och med banans utbyggnad till Yårgårda ökas givetvis den senare.

Eäknas de nytillkomna bankilometerna jämförliga med de förutvarande, kommer

man till en lokaltrafik av högt räknat 25,000 ton. Av den nya banans

samtrafik är den som för närvarande framgår över Gårdsjö den viktigaste, i all

synnerhet som omlastningen av densamma anförts som huvudmotiv för ombyggnaden.

Denna trafik uppgår till 8,000 ton. Till densamma har man

att lägga dels förenämnda 1,500 ton, som redan framföras å banan, dels

trafik, som för närvarande framgår över Herrljunga—Öxnered. Den senare

är emellertid icke särdeles stor. Totala trafiken från statens järnvägars stationer

(inkl. anslutande banor) till Bergslagernas järnvägar över Herrljunga—

Öxnered utgjorde nämligen år 1923 icke mer än cirka 8,000 ton. Den del

av denna, som kommer från stationer norr om Herrljunga och skall gå till

Bergslagernas järnvägars stationer norr om Öxnered eller vice versa, torde

emellertid icke komma att överföras. Man torde alltså räkna mycket högt,

om man sätter den vunna godsmängden till 5,000 ton. Tillsammans med

förestående 9,500 ton får man på detta sätt en summa av 14,500 ton. Avrundas

denna med hänsyn till trafikstegring m. m. uppåt till 20,000 ton, har

man med säkerhet räknat i överkant.

Piäknas samtrafiken framgå över hela banan, lokaltrafiken däremot i genomsnitt

över halva, blir antalet tonkm pr bankm 20,000 + 12,500 = 32,500. För

att så stor samtrafik skall erhållas, fordras för övrigt, att de nya samtrafiksreglerna

komma att väsentligt sämre skydda äldre banas rätt än vad som

nu sker. Enligt nuvarande regler skulle nämligen den totala samtrafiken

över Yårgårda komma att uppgå till endast cirka 3,500 ton per år; förenämnda

8,000 ton gå nämligen fortfarande den på samma gång äldre och

kortare vägen över Gårdsjö.

Att en normalspårig järnväg ingående såsom del i Sveriges statsbanor

s. 35 Kontrollera mot PDF

Katigt. Maj:ts proposition nr 47. 35

och trafikerad efter statsbanestandard skulle med så låg godstrafik som cirka

30.000 tonkilometer per bankilometer bliva ekonomiskt bärig, är uteslutet.

Icke ens driftkostnaderna kunna närmelsevis täckas. Hur stort underskottet

kan komma att bliva är givetvis här som i andra fall svårt att förutsäga.

Skall emellertid någorlunda tillfredsställande tidtabell hållas, synes man

med nuvarande prisförhållanden knappast kunna räkna under 3,000 kronor

per kilometer eller för hela banan 150,000 kronor per år. Räntan å ombvggnadskostnaden,

5,550,000 kronor, utgör efter 5 procent 277,500 kronor, tillsammans

med föregående alltså cirka 430,000 kronor per år.

Även om förestående beräkningar äro osäkra, torde desamma vara tillräckliga

för att visa, att den ifrågasatta banan åtminstone för närvarande

järnvägsekonomiskt är mycket illa motiverad. Alla förhoppningar måste

''följaktligen grundas på de utvecklingsmöjligheter, Trollhätteindustrien ovedersägligen

besitter. Att förutsäga någonting om en sådan utveckling är tydligen

mer än vanligt svårt just för närvarande, då Trollhättans ur transportsynpunkt,

efter vad det vill synas, viktigaste företag, Nydqvist och Holms

verkstäder, successivt minskar rörelsen. För att en järnväg Trollhättan—- Nossebro skall få någon större trafik fordras nämligen icke blott, att den

industriella verksamheten blir mycket större än hittills utan jämväl att densammas

transporter till någon större del komma att gå österut. Huru därmed

kan bliva förhållandet, är givetvis alldeles omöjligt uttala sig om. Det

må endast konstateras, dels att den industri, för vilken Trollhättan synes

hava de största förutsättningarna — den elektrokemiska — förefaller att

vara en relativt dålig kund för järnvägarna — år 1923 avsändes från Trollhättan

(Bergslagernas järnvägar) endast 3,200 ton kemikalier — dels att på

grund av det geografiska läget m. m. Trollhättans huvud transporter alltid

måste gå i nordsydlig riktning.

Redan förenämnda antagande av 20,000 ton samtrafiksgods innebär icke

blott bortseende från nyssberörda driftsvårigheter utan därutöver diskontering

av en kommande ökning av den industriella verksamheten. Även ytterligare

20,000 ton samtrafiksgods skulle emellertid endast i ringa mån förbättra

läget för en statsbana Trollhättan—-Vårgårda. På grund av att flertalet

transporter gå på långdistans — minst 300 kilometer — torde nämligen

bandelens fraktandel icke komma att uppgå till mera än 2 kronor 50 öro

per ton, alltså 50,000 kronor för 20,000 ton. Räknas som vanligt med en

kostnadsprocent av 60, får man således en nettoinkomstökning av endast

20.000 kronor, d. v. s. 10 procent av förut beräknade underskott.

För enskild järnväg bli siffrorna givetvis mycket gynnsammare, då en

sådan erhåller dels sin banavgift, dels större del i den övriga frakten än

vad som motsvarar faktiska kilometertalet. Det dåliga resultatet för eu

statsbanelinje kan synas egendomligt med hänsyn till våra stora statsbanelinjers

mycket goda ekonomi. Denna beror emellertid på, att trafiken där

är av en helt annan storleksordning än å förevarande bana. Så uppvisade

linjen Falköping Ranten—Göteborg, till vilken anslutning skulle sökas,

år 1923 eu total godstrafik av 589,000 tonkilometer per bankilometer (tjänstegods

undantaget). Härtill kommer, dels att å huvudlinjerna fördelningen å

tariffer i allmänhet är väsentligt gynnsammare än å sidolinjerna, dels den

å samma linje mycket inkomstgivande persontrafiken. Där dessa villkor

icke äro uppfyllda, blir resultatet dåligt, även om tontalet är stort. Så lämnade

linjen Krjdbo—Mjölby med en godstrafik av 341,000 tonkilometer per

bankilometer för år 1923 ett driftöverskott av blott 3,200 kronor per bankilometer,

vilket giver endast 2 procents ränta å byggnadskostnaden. Man

torde härav kunna sluta, att så länge en enhetlig statsbanetaxa, lämpad efter

de stora linjernas förhållanden, bibehålies, praktiskt taget inga utsikter förefinnas

erhålla förräntning å någon till statsbanenätet hörande bilinje.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kttngl. Majits proposition nr 47.

Inga tvivel synas alltså kunna råda om, att båda de ifrågasatta statsbanorna

Kristinehamn—Falköping och Trollhättan—Nossebro skulle komma

att bliva i hög grad förlustbringande företag.

Den uppoffring, staten skulle underkasta sig, måste också sägas stå i allt

utom rimlig proportion till de fördelar näringarna i av banorna berörda

bygder skulle, nå. Att så är fallet med Kristinehamn—Falköping torde utan

vidare utredningar vara uppenbart. Densamma berör ju — söder om förgreningspunkten

med Törebodalinjen — faktiskt icke en enda ort, vars transportbehov

icke kan någorlunda tillfredsställande tillgodoses av nuvarande

smalspåriga nät; någon statsegendom av större värde finnes ej heller å

nämnda linje.

För linjen Trollhättan—Vårgårda kunna givetvis starkare skid anföras.

Desamma synas oss emellertid icke närmelsevis tillräckliga för att motivera

banans byggande. De huvudskäl, vilka på sin tid föranledde statens medverkan

till Trollhättan—Nossebro järnväg, gälla nämligen, såsom strax skall

visas, endast i ringa grad för fortsättningen.

Såsom vattenfallsstyrelsen anfört, byggdes Trollhättan—Nossebro järnväg

i huvudsak för att erhålla ökad införsel av lantmannaprodukter m. m. till

Trollhättan. I detta hänseende torde en utsträckning till Vårgårda icke

medföra någon avsevärd förändring. Då frågan om statens aktieteckning var

uppe, anfördes jämväl, att banan kunde väntas medföra ökad trafik i Trollhätte

kanal. Denna förhoppning torde, av banans trafiksiffror att döma, icke

ha infriats. I varje fall kunna transporterna från Vårgårda eller norr därom

liggande statsbanestationer icke tänkas medföra någon ökning av kanaltrafiken.

Vårgårda ligger nämligen endast på 67 kilometers avstånd från

Göteborg, varför frakten dit är ungefär densamma som till Trollhättan —

under förutsättning att Trollhättan—Vårgårda järnväg är statsbana. Vattenfallsstyrelsen

har ej heller i meromnämnda yttrande berört nämnda fördel,

vilken dock, om den förefunnits, måste hava i hög grad intresserat styrelsen.

De huvudskäl för banans byggnad, som anförts av riksdagens motionärer,

voro också helt andra. Det viktigaste, vilket angavs i skrivelse från Stallbacka

industriidkares förening, är omlastningen i Gårdsjö. För undvikande

av denna fordras emellertid, såsom järnvägsstyrelsen påpekat, icke att

någon ny statsbana bygges, utan blott en omändring av samtrafiksbestämmelserna,

vilka för övrigt torde komma att inom kort genomföras. Den vägförkortning,

som erhålles vid transport över Vårgårda, jämförd med transport

över Herrljunga—Öxnered, är endast 10 ä 15 kilometer och inverkar

följaktligen endast föga på fraktsatsen. Viktigare är att hela vägen kommer

att tillhöra en bana i stället för tre, varigenom tvenne s. k. banavgifter bortfalla.

Totala vinsten av nämnda banavgifters bortfallande jämte vägförkortningen

torde komma att utgöra cirka 2 kronor per ton, d. v. s. 16,000 kronor

för den godskvantitet, som för närvarande går över Gårdsjö—Nossebro.

Läggas härtill 10,000 kronor för transporter, som för närvarande framföras

över Herrljunga—Öxnered, och avrundas uppåt till 30,000 kronor, har man

ett mått på den fraktvinst Trollhätteindustrien under nuvarande förhållanden

kan väntas göra.

Värdet av de fördelar, som uppnås därigenom, att Stallbackaområdet

sättes i direkt spårförbindelse med statsbanan, ha vi ej kunnat i siffror angiva.

Då statsbanan väl i allt fall måste ingå på Bergslagernas järnvägars

station i Trollhättan, synas nämnda fördelar icke kunna vara särdeles betydande.

Det må erinras, att Stallbackaindustrien redan nu icke är i

sämre ställning än andra större industriföretag, som ligga vid enskilda järnvägar.

Vi måste slutligen med några ord beröra den statens aktieteckning i

Trollhättan—Nossebro järnväg, vilken anförts såsom bevis på de stora stats
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj:ts proposition nr 41. 37

intressen, som äro förbundna med nämnda bana. Först och främst må då

påpekas, att nämnda aktieteckning gällde eu enskild järnväg, över vilken

staten icke hade något nämnvärt inflytande. Aktieteckningen kan alltså icke

bevisa något intresse att banan beliålles i statens ägo. Vidare måste framhållas,

att en sådan aktieteckning icke kan anföras såsom bevis för något

extraordinärt riksintresse eller mera allmänt samhällsintresse överhuvud

taget; här är med andra ord ej fråga om staten såsom innehavare av höghetsrätt

utan om staten såsom fastighetsägare, jämställd med varje annan

sådan. Detta förhållande markeras också därav, att aktierna icke tecknades

av statsverket utan av ett affärsverk och därtill av ett sådant, som icke representerar

något statligt järnvägsintresse. Här föreligger alltså ett av de

fall, då det flertydiga uttrycket statsintresse lätt framkallar missförstånd, vad

slags intresse som avses.

Att aktierna i Trollhättan—Nossebro järnväg — liksom i andra småbanor

— redan från början voro värdelösa torde hava varit uppenbart för vederbörande

och torde alltså ej behöva här närmare beröras.

Ses de föreliggande frågorna uteslutande från ekonomisk synpunkt, kan

man enligt vår uppfattning icke komma till andra slutsatser än följande:

1. Såväl Skara—Timmersdala järnvägs användande såsom länk i Inlandsbanan

som Trollhättan—Nossebro järnvägs fortsättning till statsbanestationen

Yårgårda (eller Herrljunga) samt ombyggnad till normalspårig kan icke

undgå att leda till mycket stora förluster för statens del, förluster av helt

annan storleksordning än de relativt små summor, som hittills nedlagts i

banorna. Vida förmånligare är alltså att bibehålla desamma i sitt nuvarande

skick.

2. Aven i sitt nuvarande skick kunna banorna inom överskådlig framtid

icke beräknas få något som helst affärsvärde i statens ägo utan fastmer

kräva årliga tillskott av medel från andra inkomstkällor. En försäljning till

Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag på tidigare erbjudna villkor

skulle följaktligen för statsverket vara ekonomiskt fördelaktigt trots att staten

därmed gör en bokföringsmässig förlust. Den ifrågasatta nedskrivningen

innebär nämligen intet annat än en sådan avskrivning av för högt upptagna

tillgångar, vilken allmänt förekommer inom affärsverksamheten. Genom försäljning

till vederhäftig köpare erhåller staten i allt fall ränta å en del av

det nedlagda kapitalet.

3. Skulle ett avtal med Västergötland—Göteborgs järnväg icke kunna

träffas, vore för staten den ekonomiskt fördelaktigaste lösningen, att driften

nedlades och realiserbara tillgångar försåldes. Då väl något sådant icke

låter sig göra, föreslås — under förutsättning att något anbud om köp icke

kan erhållas — att för Skara—Timmersdala järnvägs räkning nuvarande driftförhållanden

alltfort bibehållas och egen rullande materiell alltså icke anskaffas.

För Trollhättan—Nossebro järnvägs räkning däremot torde — för den händelse

försäljning icke kan komma till stånd — den statsfinansiellt fördelaktigaste

lösningen uppnås genom ett trafikavtal med Västergötland—Göteborgs

järnväg, vilket bolag möjligen skulle åtaga sig eu sådan trafikering.

Eventuellt skulle man också kunna tänka få till stånd något arrende på

längre tid mot en skälig, låg arrendesumma.

4. För av banorna berörda bygders befolkningar kan en övergång i Västergötland—Göteborgs

järnvägs ägo icke betyda annat än en förbättring. Endast

på det sättet synas trafikanterna kunna hoppas erhålla såväl sänkta eller

åtminstone icke höjda avgifter som så småningom förbättrade förbindelser. —

Att — med banorna i statens ägo — statsverket för uppnående av ett sådant

ändamål, skulle ikläda sig högre förluster än nödvändigt synes däremot

uteslutet.

Slutsatser.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lokomotiv.

Vagnar.

Tillbyggnad av

lokomotivstall

m. m.

Underhåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

Orsaken till de bättre förhållanden, som kunna förväntas under Västergötland—Göteborgs

järnvägs trafikering, är givetvis icke, att detta bolag

skulle vara mera berett än statsverket att taga förluster för banans del, utan

beror nämnda förhållande på dels de väsentligt minskade kostnader, som

kunna inträda för en järnväg, som får trafikeras i direkt förbindelse med

ett större nät, dels den indirekta nytta, Västergötland—Göteborgs järnväg

har av att trafiken å anslutande bana hålles uppe.

Stockholm den 29 september 1924.

G. Kobb. John Hägglund.

Gustav Englund. Erik Malmkvist.

P. M.

Bilaga A .

angående rullande materiell m. m. för Skara—Timmersdala och

Trollhättan—Nossebro järnvägar.

Till inköp äro föreslagna Nordmark—Klarälvens järnvägs 5 st. ånglokomotiv

n:ris 3—5, 7 och 8. Det begärda priset uppgår till 83 000 kronor.

Med hänsyn till de eventuella kompletteringar och förändringar, som utan

tvivel måste företagas å desamma, jämte fraktkostnader m. m. torde ett pris

av 100 000 kronor höra beräknas. Det bör beaktas, att dessa lokomotiv äro

av hög ålder, så att desamma efter ett jämförelsevis ringa antal år troligen

måste slopas eller undergå en genomgripande ombyggnad.

O och CD länkaxelvagnar med 44 sittplatser, Dalénbelys
ning,

toalett, varmvattenvärmeledning kosta pr styck c:a..... kronor 21 000

sålunda sammanlagt för 8 st................................................ » 168 000

G-vagnar utan broms med 10 tons lastförmåga kosta c:a

4 800 kronor pr styck och med broms 1400 kronor mera

6 st. vagnar med broms kosta sålunda inalles................... » 37 200

4 » » utan » » » » ..................... » 19 200

I-vagnar med 10 tons lastförmåga och Nn med 12 tons lastförmåga

kosta utan broms 3 700 kronor och med broms 1 400

kronor mera

16 st. vagnar med broms kosta sålunda inalles.................. » 81 600

54 » » utan » » » » .................. » 199 800

Lokomotivstall 8 000 kronor pr styck — revisionskjul med

verktyg 6 000 kronor pr styck inalles sålunda........................ » 28 000

Underhåll av rullande materiel torde kunna beräknas till

för lokomotiv 15 öre pr lokkm

» personvagnar 2 » » vagnaxelkm och

» godsvagnar 1''2 » » »

Underhåll och amortering av lokomotivstallstillbyggnader

och revisionsskjul m. m. torde kunna beräknas till c:a 1 200

kronor pr bana eller inalles ..................................................... » 2 400

Mibr den 26 augusti 1924.

Wallander.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

89

Bilatja C.

Till Byråchefen m. in. L. G. Englund.

Ost.

Under hand har Ni av mig begärt att få en approximativ uppgift på dela

kostnaden för att ombygga den smalspåriga banan Trollhättan—Nossebro

till normalspår samt fortsätta den med eu normalspårig bana till Herrljunga

eller Vårgårda — dels ock kostnaden för att bygga om den smalspåriga banan

Skara—Timmersdala till normalspår.

Med anledning härav får jag här nedan lämna de begärda uppgifterna

dock under uttryckligt framhållande av summornas mycket approximativa

karaktär. Kostnaderna hava nämligen enligt Eder begäran uppskattats endast

med ledning av kartmaterial, plan- och profilritningar å de smalspåriga

banorna samt diverse uppgifter om tekniska bestämmelser m. m. men utan

besök å platsen eller tillgång — annat än undantagsvis — till stationsplaner

och dylikt.

Trollhättan—Nossebro.

Det har förutsatts, att banan omlägges i de kurvor, där radien understiger

400 meter, samt att banvallen erforderligt förstärkes, där banan framgår över

lös undergrund.

Rälsvikten är antagen till endast 27.5 kg pr meter, då det väl ej kan

bliva fråga om att å banan framföra någon tung trafik. Vid Trollhättan är

räknat med ny vändskiva samt två stallrum för lok, ävensom att bangården

omlägges och ansluter till B. j. bredspåriga station.

Vid Nossebro har man tänkt sig att bredspåren skulle läggas öster om

V. G. j. nuvarande station. För ändamålet måste nuvarande banan omläggas

i annat läge på en sträcka av omkring 1.5 km väster om Nossebro.

Kostnaderna för banans ombyggnad mellan Trollhättan och Nossebro

uppskattas approximativt till 2,350,000 kronor.

Nossebro—Herrlj unga.

Av kartan att döma borde eu linje från Nossebro till Herrljunga dragas

förbi Essunga, Lekåsa och Fölene. Längden skulle bliva omkring 25 kilometer.

Byggd med en största stigning i rakspår av 11 på 1,000 och med en

minsta krökningsradie av 400 meter samt belagd med räler av 27.5 kg vikt

pr meter, skulle banan kosta approximativt 3,300,000 kronor inklusive anslutningskostnader

vid Herrljunga, där även erforderliga lokstallar skulle

uppföras.

Nossebro— Vår går da.

Ehuru det, så vitt jag kan se, icke finnes något som helst skäl för att

banan skulle ansluta till stambanan vid Vårgårda obetydliga station i stället

för vid Herrljunga järnvägsknut, bär jag även låtit uppskatta kostnaden för

en bana Nossebro—Vårgårda.

Denna bana synes få en längd av omkring 22 kilometer. Då emellertid

Vårgårda station är trång och kringbyggd med privata hus, skulle banans

anslutning vid denna station bliva betydligt dyrare än om anslutningen

skedde vid Herrljunga.

Kostnaderna för Nossebro—Vårgårda kunna uppskattas till 3,200,000

kronor.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

Skara— Timmersdala.

Enär en ombyggnad av denna bana till normalspår icke torde kunna

tänkas under annan förutsättning än att Inlandsbanan skulle framdragas

därstädes — en synnerligen osannolik förutsättning — bär det räknats med

att vid ombyggnaden skulle tillämpas samma tekniska bestämmelser, som

man tänkt sig för inlandsbanan, t. ex. mellan Kristinehamn och Töreboda,

d. v. s. en största stigning av 11 på 1,000 i rakspår, en minsta krökningsradie

av 400 meter och en rälsvikt av 34 kg pr meter.

Banans längd är nu 26 kilometer, vilken längd efter ombyggnaden skulle

bliva ökad till 26.5 kilometer.

Av nämnda 26 kilometer måste 10 kilometer helt omläggas för att nedbringa

stigningsförhållandena till dem, som skulle gälla för inlandsbanan.

På de återstående 16 kilometerna måste betydande förstärkningsarbeten företagas

i form av omläggningar till fastare mark eller utfyllningar till fastare

botten.

I Skara måste man tänka sig en helt ny station på annan plats, om inlandsbanan

skall framdragas genom staden, enär nuvarande stationen icke

kan utvidgas på bredden. Någon andel i kostnaderna för denna nya station

har jag emellertid icke påfört ombyggnaden av Skara—Timmersdala.

Av vad ovan sagts torde framgå, att den nuvarande banan endast i ringa

mån kommer att ingå såsom del av inlandsbanan. Kostnaderna för ombyggnaden

kunna uppskattas till 2,500,000 kronor. I denna summa ingår,

såsom ovan nämnts, icke något belopp för Skara station och ej heller kostnad

för lokstallar eller dylikt vid Timmersdala, enär denna station ju endast

skulle bliva en mellanstation på inlandsbanan.

Stockholm den 16 september 1924.

Hj. Fogelmarck.

Bilaga 2.

Till R i k s g ä 1 d s k o n t o r e t,

Stockholm.

Åberopande förda förhandlingar genom av Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag

utsedda förhandlingsdelegerade få vi härmed meddela, att

Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag härmed erbjuder sig att inköpa

Trollhättan—Nossebro och Skara—Timmersdala järnvägar på villkor:

För Trollhättan—Nossebro järnväg.

att köpeskillingen bestämmes till 225,000 (tvåhundratjugofemtusen) kronor,

att bolaget för köpeskillingens hela belopp erhåller statslån på vanliga

villkor mot säkerhet av första inteckning i järnvägen,

att bolaget äger rätt trafikera järnvägen såsom särskild järnväg med förenklad

drift,

att staten skall äga rätt att framdeles inlösa järnvägen för belopp motsvarande

dess enligt vederbörande räkenskaper bokförda värde,

att Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag skall äga rätt överlåta

järnvägen och koncessionen på särskilt nytt bolag till deras enligt vederbörande

räkenskaper bokförda värden, vilket skall äga övertaga betalningsansvaret

för då oguldet belopp av statslån mot skyldighet för Västergötland

—Göteborgs järnvägsaktiebolag att garantera detsammas riktiga inlösen och

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

med skyldighet för det nya bolaget att på föreuämnda villkor överlåta järnvägen

till staten, om så påfordras

samt att därest inlösen av järnvägen framdeles skulle komma till stånd

staten skall vara skyldig inlösa förutom järnvägen jämväl den rullande materiell,

som Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag vid inlösningstillfället

hade förvärvat i och för trafikeringen av järnvägen, till pris och

myckenhet, som, därest enighet därom ej skulle uppnås, skall av skiljemän

bestämmas.

För Skara—Timmersdala järnväg.

att köpeskillingen bestämmes till 125,000 (ettliundratjugofemtusen) kronor,

att bolaget för köpeskillingens hela belopp erhåller statslån på vanliga

villkor mot säkerhet av första inteckning i järnvägen,

att bolaget äger rätt trafikera järnvägen såsom särskild järnväg med förenklad

drift,

att staten skall äga rätt att framdeles inlösa järnvägen för belopp motsvarande

dess enligt vederbörande räkenskaper bokförda värde,

att Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag skall äga rätt överlåta

järnvägen och koncessionen på särskilt nytt bolag till deras enligt vederbörande

räkenskaper bokförda värden, vilket skall äga övertaga betalningsansvaret

för då oguldet belopp av statslån mot skyldighet för Västergötland

—Göteborgs järnvägsaktiebolag att garantera detsammas riktiga inlösen och

mot skyldighet för det nya bolaget att på förenämnda villkor överlåta järnvägen

till staten, om så påfordras

samt att därest inlösen av järnvägen framdeles skulle komma till stånd,

staten skall vara skyldig inlösa förutom järnvägen jämväl den rullande materiell,

som Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag vid inlösningstillfället

hade förvärvat i och för trafikeringen av järnvägen, till pris och

myckenhet, som, därest enighet därom ej kan uppnås, skall av skiljemän

bestämmas; samt

att Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag ersätter statens järnvägar

vad under förvaltningen av Skara—Timmersdala järnväg desamma fått vidkännas

i kapitalutlägg eller nettoförlust för denna järnväg intill 1923 års

utgång eller tillhopa 8,850 kronor 58 öre.

Detta anbud är bindande för Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag

under förutsättning att detsamma med avseende å bägge järnvägarne antages.

före slutet av lagtima riksdagen 1925.

Göteborg den 20 december 1924.

för Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag

Justus Walter.

John Nyström, Erik Leman.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 41 höft. (Nr 47.)

232 25 4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:172 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 4 i texten
  2. SU 1925:70 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten