Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen

1925-02-13 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:63, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

1

Nr 63.

Kungl Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen; given Stockholms

slott den 13 februari 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1025

1 sand.

57 höft. (Nr 63.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!,. Maj:ts proposition nr 68.

Fors lag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 18 kap. 15 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 15 § strafflagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

överlastar sig någon av starka drycker så, att av hans åtbörder eller orediga

sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken är, och träffas han

i sådant tillstånd å ställe, varom i 11 kap. 15 § förmäles, straffes, för fylleri,

med böter, högst etthundra riksdaler. Äro omständigheterna försvårande, vare

straffet böter, ej under tjugufem riksdaler.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1925.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kuntji. Maj:ts proposition nr G3.

3

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

''den 23 januari 1925.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson, Sandler,

Nothin, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anför:

»I skrivelse den 5 maj 1920 (nr 204) har riksdagen, i anledning av inom Riksdagens,

riksdagen väckta motioner samt under åberopande av vad i riksdagens sammansatta

bevillnings- och första lagutskotts av riksdagen godkända utlåtande nr 1

i ämnet anförts, anhållit, att Kungl. Maj:t ville skyndsammast möjligt låta

verkställa utredning om revision av gällande lagbestämmelser emot fylleri och

dryckenskap samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde

giva anledning.

I nämnda utlåtande har sammansatta bevillnings- och första lagutskottet, såvitt

nu är i fråga, uttalat, att den gällande straffsatsen för fylleriförseelser,

eller böter från och med fem till och med femtio kronor, med nuvarande låga

penningvärde knappast kunde anses vara ägnad att i någon högre grad verka

återhållande på vederbörande eller att hos honom tillräckligt kraftigt inskärpa

samhällets krav på anständigt uppförande på offentliga platser. Utskottet ansåge

det därför vara önskvärt, att en revision av gällande lagbestämmelser mot

fylleri och dryckenskap komme till stånd. Vid en dylik revision, som syntes

utskottet böra företagas utan samband med den pågående omarbetningen av

strafflagen, borde emellertid, enligt utskottets förmenande, ej blott erforderlig

höjning av bötessatsen äga rum, utan jämväl undersökas, huruvida och i vad

mån bestämmelserna i kungl. förordningen den 16 november 1841 emot fylleri

och dryckenskap kunde tarva en omarbetning. Även torde härvid böra tagas

under övervägande det önskemål, som av riksdagen uttalats i skrivelse nr 123

den 16 april 1918, eller att lagen angående behandling av alkolholister måtte

utsträckas att omfatta jämväl den, som vore hemfallen åt dryckenskap och

upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri.

över riksdagens omförmälda skrivelse den 5 maj 1920 hava utlåtanden inhämtats

från fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, kontrollstyrelsen, överståthållarämbetet

och länsstyrelserna.

Vad angår det av utskottet omnämnda, i riksdagens skrivelse den 16 april

1918 uttalade önskemålet angående utvidgad tillämpning av interneringslagen,

tillåter jag mig erinra, att detsamma redan vunnit beaktande, i det att genom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

lag den 9 juni 1922 till 1 § i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister

fogats ett tillägg av innehåll, att förordnande i den ordning, som i sistnämnda

lag stadgas, om intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister må

meddelas — utom i de förut i sagda paragraf omförmälda fall — jämväl då

någon, som är hemfallen åt dryckenskap, blivit under de två senast förflutna

åren upprepade gånger dömd till ansvar för fylleri.

Vidkommande den av utskottet ifrågasatta revisionen av 1841 års förordning

emot fylleri och dryckenskap torde inledningsvis böra framhållas, att de huvudsakliga

bestämmelserna däri äro upphävda genom senare lagstadganden.

Avgivna Av de hörda myndigheterna har allmänt en höjning av bötesskalan på grund

yttranden. ay penningvärdets fall ansetts påkallad. I några, i det följande särskilt omnämnda

utlåtanden, föreslås även höjning av straffet vid iteration samt i vissa

fall urbota bestraffning.

Fångvårdsstyrelsen har såsom sin mening uttalat, att mot de verkliga drinkarna

knappast något straffhot hjälper. Ingripandet mot ifrågavarande individer

syntes fördenskull böra ske i annan form än genom ökade straff. Detta

uteslöte dock icke att, på samma sätt som genom lagen den 16 maj 1918 i följd

av penningvärdets fall snatterigränsen höjts från 15 till 30 kronor, bötesstraffet

för fylleriförseelser borde höjas till det dubbla, eller till högst 100 kronor.

Den härav följande höjningen i förvandlingsstraffet kunde ej skada. Att anlita

direkt fängelse eller straffarbete syntes däremot gagnlöst, då ju dessa straff

icke gärna i föreliggande fall utsträcktes till årslång frihetsförlust och på sådant

sätt för avsevärd tid säkerställde samhället gentemot fylleristerna. Funnes

föga förhoppning att kunna från drjmkenskapen avleda dem, som länge varit

hemfallna däråt, framträdde så mycket starkare vikten av att hos de yngre

hindra inträdet på superiets bana. Men det vore i regel för sent, då den unge

redan hunnit så långt, att hans missbruk av spritvarorna upprepade gånger

lett till straffbara fylleriförseelser. Att mot honom för dylik upprepad förseelse

använda omedelbart frihetsstraff skulle sannolikt vara mera till skada än

till gagn; han skulle lära sig missakta fängelset, intagas av hat mot lag och

samhälle. Ett straff måste stå i förhållande till den skada, en brottslig handling

åsamkat eller hotat tillskynda.. Men det obehag, åsynen eller åhörandet

av en onykter person å allmän plats förorsakade, syntes icke vara av den art,

att det berättigade användandet av samma strafformer som de nuvarande urbota

brotten. En kraftigare skyddslagstiftning, icke en strängare strafflagstiftning,

syntes styrelsen här vara på sin plats.

_ Socialstyrelsen yttrar: »Sedan liera årtionden har alkoholhanteringens olika

sidor varit föremål för lagstiftarens särskilda uppmärksamhet och åtskilliga

författningar, åsyftande dess reglering, hava utfärdats. Genom lagstiftningen

om alkoholistvård hava vidare åtgärder vidtagits mot sådana alkoholister, vilkas

missbruk ansetts medföra vådor för människors personliga säkerhet eller

eljest vara ägnat att i särskilt hög grad påkalla ingripande från samhällets

sida. _ Däremot har frågan om reformerande av förefintliga bestämmelser mot

fylleri och dryckenskap föga beaktats, ehuru dessa bestämmelser delvis äro av

mycket gammalt datum. Enligt styrelsens uppfattning föreligga emellertid

starka skäl att såsom ett led i den allt mera målmedvetna kampen mot alkoholmissbruk

upptaga till behandling jämväl frågan om en revision i modernare

riktning av dessa bestämmelser. Visserligen torde spörsmålet om straff för fylleri

bliva föremål för övervägande i samband med den nu pågående strafflagsrevisionen,

men då slutförandet av arbetena på en ny strafflag ännu torde kräva

lång tid, synes det ej lämpligt att uppskjuta den välbehövliga reformeringen av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr (i-i. 5

straffbestämmelser mot fylleri till en avlägsen och oviss tidpunkt. Därtill kommer,

att vid en prövning av frågan, huru lagstiftningen mot fylleri och dryckenskap

bör anordnas, det måhända kan visa sig — varom närmare nedan —

att bestämmelserna härom helst böra lämnas fristående från strafflagen, såsom

ju förhållandet hos oss tidigare varit och delvis ännu är. Den utländska lagstiftningen

visar för övrigt flera exempel på en sådan anordning. I Norge meddelas

sålunda stadgandena mot fylleri i en särskild lag tillsammans med bestämmelser

rörande lösdriveri och bettleri m. m. och i ett av de föreliggande

danska strafflagsförslagen (professor Torps förslag) hänskjutes ifrågavarande

lagstiftning till polisförfattningarna. Styrelsen finner det sålunda vara att

förorda, att ny lag, fristående från strafflagen, utfärdas i föreliggande ämne.

Då det styrelsen nu meddelade uppdraget ej lärer innefatta ett åläggande för

styrelsen att utarbeta ett fullständigt förslag till en sådan lag, har styrelsen i

det följande velat angiva allenast de viktigare synpunkter, som enligt styrelsens

mening böra tagas i betraktande i sådant hänseende. Nu gällande straffbestämmelser

mot fylleri äro i likhet med kanske flertalet andra bestämmelser angående

bötesstraff i stort behov av revidering. De av professorn <1. Thyrén i betänkande

angående principerna för en strafflagsreform framförda grundsatserna

för ådömande av bötesstraff synas väl ägnade att tillämpas å detta område.

Därest det emellertid icke anses möjligt att utan samband med en allmän strafflagsreform

genomföra denna genomgripande ändring av bötesstraffet på ett

speciellt område, torde tillsvidare en höjning av bötesbeloppen böra äga rum.

Den undre gränsen — nu 5 kronor — synes förslagsvis kunna sättas till 25

kronor. Den övre gränsen — nu 50 kronor — torde kunna sättas lika med det

allmänna bötesmaximum, 500 kronor. Väsentlig sträffhöjning synes böra stadgas

vid återupprepning av fylleri, förslagsvis från och med tredje återfallet

under en tidrymd av två år. En sådan bestämmelse torde icke nödvändiggöra

anmälan till straffregistret angående fylleriförseelser — på ett närstående område

stadgar 74 § 1 mom. 2 st. av rusdrycksförsäljningsförordningen den 14

juni 1917 straffskärpning vid iteration utan att anmälningsskyldighet annat än

undantagsvis förekommer. Beträffande de fall, där fylleri kan medföra fara

för annans säkerhet, synes förseelsen böra anses begången under försvårande

omständigheter och beläggas med skärpt straff. I en del sådana fall torde visserligen

redan nu, på grund av tillämplighet jämväl av andra gällande straffbestämmelser,

frihetsstraff kunna ifrågakomma, såsom enligt 19 kap. 22 §

och 25 kap. 15 § strafflagen, men i det stora flertalet fall medgiva nu gällande

lagbestämmelser ej tillämpning av någon strängare strafflatitud. Till belysande

av vilka fall styrelsen här åsyftar må exempelvis nämnas fylleri under

yrkesutövning av personer, tillhörande följande kategorier: förare av automobiler

eller andra transportmedel, ångpanneskötare, spelstyrare och signalgivare

vid uppfordringsverk i gruvor, förare vid andra hissanläggningar, personal

vid elektriska kraftverk, de som handhava explosiva varor och giftiga

ämnen samt läkare. Försvårande omständigheter synas även kunna anses vara

för handen, då fylleriförseelse blivit begången av person, som tidigare visat benägenhet

att under inflytande av alkoholmissbruk göra sig skyldig till brott

mot annans säkerhet, ådagalagd exempelvis genom att vederbörande blivit förvunnen

till dylikt brott i berusat tillstånd eller under akut alkoholsinnessjukdom

eller att vederbörande blivit meddelad förordnande om intagning å allmän

alkoholistanstalt på grund av hemfallenhet åt dryckenskap och därav föranledd

farlighet för annans personliga, säkerhet. Åt den avsedda straffbestämmelsen

torde lämpligen böra givas en generell läggning — en uttömmande uppräkning

av de åsyftade fallen lärer icke kunna åvägabringas. Såväl vid iteration

som i de fall, där omständigheterna äro försvårande, torde enligt styrelsens

mening straffet för fylleri böra kunna skärpas till böter av högst 1,000 kro
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

nor eller fängelse i högst tre månader, sistnämnda maximum överensstämmande

med den norska lagstiftningens beträffande vissa svårare fall av fylleriförseelser.

»

Socialstyrelsen ifrågasätter härefter användning av villkorlig dom eller någon

därmed jämförlig åtgärd vid fylleriförseelser, varefter i utlåtandet vidare

yttras:

»Vid revision av lagbestämmelserna mot fylleri och dryckenskap torde även

böra övervägas, huruvida straff för fylleri bör ådömas eller, om det redan är

ådömt, bör verkställas i avseende å sådana personer, rörande vilka vid samma

tid meddelats förordnande om intagning å allmän alkoholistanstalt. Sedan alkoholistlagen

numera genom lag av den 9 juni 1922 kompletterats med bestämmelser,

som möjliggöra tvångsinternering av åt dryckenskap hemfallna personer,

som upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri, har nu berörda spörsmål

fått ökad aktualitet. Enligt den norska lagstiftningen mot fylleri, vilken, som

ovan nämnts, i vissa fall stadgar straff för fylleri med upp till 3 månaders

fängelse, kan ådömt fängelsestraff helt eller delvis bortfalla, i fall den dömde

på grund av förordnande intages å alkoholistanstalt — inkl. tvångsarbetsanstalt

— som av Konungen godkänts. Vid en revision av lagstiftningen emot

fylleri och dryckenskap synes man icke böra begränsa de motverkande åtgärderna

till de fall av alkoholmissbruk, där straff eller internering kan ifrågakomma,

Visserligen torde större delen av de direkt samhällsskadliga alkoholmissbrukarna

i vårt land utgöras av så kallade poliskunder eller tillhöra alkoholistanstalternas

klientel och sålunda redan enligt nu gällande lagstiftning

kunna omhändertagas. Men det torde även förekomma, att notoriska och djupt

sjunkna alkoholister kunna länge helt undgå myndigheterna genom att varken

låta sig ertappas med fylleri på allmän plats eller giva anledning till internering.

^Aven dylika alkoholmissbrukare böra enligt styrelsens mening göras till

föremål för rättelseförsök från det allmännas sida. Sålunda synas kunna ifrågasättas

bestämmelser, att förekommande fall av delirium tremens eller andra

akuta kroniska alkoholsjukdomar skola av vederbörande sjukvårdsanstalt eller

läkare eller myndighet, som haft att därmed taga befattning, anmälas till nykterhetsnämnden,

samt att denna skall ställa den ifrågavarande alkoholmissbrukaren

under övervakning och i övrigt vidtaga lämpliga åtgärder gentemot

honom. Vidare böra föreskrifter meddelas, att till nykterhetsnämnd skall göras

anmälan från polismyndighetens sida om de för brott tilltalade, beträffande vilka

ådagalagts, att de äro begivna på starka drycker eller att de begått brott i

rusigt tillstånd, från fattigvårdsmyndighets sida om de understödsfall, vid vilka

understödsbehovet till någon avsevärdare del föranletts av alkoholbruk, samt

från barnavårdsnämnds och skolmyndighets sida om sådana fall, där barn blivit

kroppsligt eller sedligt försummade till följd av alkoholmissbruk i hemmet.

I nu angivna fall bör nämnden äga att inskrida och vidtaga lämpliga åtgärder.

— Inledningsvis antydde styrelsen, att en närmare prövning av frågan

om ordnande^ av lagstiftningen mot fylleri och dryckenskap måhända kunde

komma att visa, att dessa bestämmelser helst borde lämnas fristående från

strafflagen. Styrelsen syftade härvid bl. a, på önskvärdheten av, att denna

lagstiftning upptoge stadganden om förebyggande åtgärder mot alkoholmissbrukare,

vilka icke lämpligen kunna infogas i den allmänna strafflagen, men

val inrymmas i en särskild författning om åtgärder mot alkoholmissbruk. Möjligen

skulle det vara lämpligt att i sådan författning — liksom skett i Norge

■— sammanföra samtliga lagbestämmelser i detta ämne, däribland alkoholistlagen.

. Då sålunda, såsom ovan anförts, den nu gällande lagstiftningen emot

fylleri och dryckenskap enligt socialstyrelsens uppfattning i flera avseenden

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kung!. May.ts proposition nr 63.

7

behöver på ett genomgripande sätt omarbetas och utbyggas, får socialstyrelsen

hemställa att, oberoende av den pågående omarbetningen av strafflagen, lagstiftningen

på förevarande område, efter verkställd utredning, måtte göras till

föremål för revision samt att ovan framhallna synpunkter därvid måtte beaktas.

»

Kontrollstyrelsen anser behovet av en rationellt ordnad iyllerilagstiftning

trängande. Styrelsen erinrar, att enligt Statistisk årsbok antalet fylleriförseelser

varit under nedannämnda tidsperioder i medeltal följande:

1891—95 ..................... 26>745

1896—00 > ....... 38,557

1901—05 ................................ 42,833

1906—10 ...................................... 50,536

1911—12 ................................ 53,797

samt under nedan angivna år

1913 58,909

1914 .......................................... 50;860

1915 ............................■........ 47,946

1916 ................................r,. 43,911

1917 ............................tv-............. 18,521

1918 ........ 18’854

i qi q . ..............35,191

1920 T................ 45,790

1921 ...............................• • • 30,099

1922 ......................................... 28’212

Trots den minskning av antalet fylleriförseelser, som framträtt sedan 1913

och som torde få sättas i samband med den restriktiva försäljningslagstiftmngens

verkningar, finner kontrollstyrelsen likväl antalet sa stort, att detsamma

måste anses bära vittne om förefintligheten av allvarliga sociala olägenheter.

Frågan om speciella åtgärder mot fylleriet syntes därför styrelsen vara väl

värd att göras till föremål för en särskild utredning, varvid olika synpunkter

och uppslag borde ägnas en sorgfällig och grundlig uppmärksamhet. Till beaktande

härvid anför styrelsen bland annat:

»En av anledningarna till det nuvarande fylleristraffets ringa verKan är det

svaga straffhotet. Fylleristraffet aktas otvivelaktigt för ringa av många människor.

Särskilt i Sverige, där bötesstraffets maximum är femtio^ kronor, maste

också straffhotet anses såsom mycket ringa, och för det ojämförligt största antalet

vara utan all betydelse. Då böterna icke betalas, skola visserligen dessa

förvandlas till fängelse, men bötesmaximum (50 kr.) motsvarar enligt gällande

bestämmelser endast 6 dagars fängelse. Straffet för fylleri är sålunda mycket

milt och kan sägas hava, sedan detta straff fastställdes ar 1904, i hög grad

mildrats på grund av penningvärdets fall. Den ringa effekten av bötesstraffet

sammanhänger i viss grad med bristen i det i Sverige tillämpade bötesstraffet

såsom sådant.»

Sedan därefter redogjorts för de av professorn J. C. W. Thyrén i »Principerna

för en strafflagsreform» I—III framlagda riktlinjerna för bötesstraffets

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

omläggning, vilka senare styrelsen finner tillämpliga även ifråga om bötesstraffet

för fylleriförseelser, samt förordats en utbrytning av straffbestämmelserna

rörande fylleri ur allmänna strafflagen och dessa bestämmelsers sammanförande

med stadganden om en mera individualiserad behandling av särskilt

sådana personer, som gjort sig skyldiga till upprepade fylleriförseelser, 3’ttrar

styrelsen vidare:

• >>]Pet s/“es ,också böra upptagas till övervägande, huruvida icke i avseende på

ateriaiistylleristerna andra åtgärder böra ifrågakomma, som kunna medverka

till att föra dem bort från deras fördärvliga vanor. Dessa vanor bero hos

inanga fyllerister i lika hög grad på omgivningens påverkan (miljön) som på

en hos individen själv förefintlig benägenhet för alkoholmissbruk. Ett lösgörande

av individen från miljön kan ofta vara tillräckligt för att ho.s honom

skapa nyktrare vanor. Uppfattningen om lämpligheten av miljöändring har

fått uttryck i lagen om behandling av alkoholister, i vars 4 § 2 mom. föreskrives,

att nykterhetsnämnd innan ansökning göres om förordnande, att alkoholist

skall intagas a alkoholistanstalt, skall vidtaga åtgärder, som äro lämpade att

återföra honom till ett nyktert och ordentligt liv; och angives såsom sådana

åtgärder, bland annat, att nämnden skall söka bereda honom, för minskande av

frestelserna till bruk av rusdrycker, anställning hos lämplig person eller ombyte

av verksamhet eller vistelseort. Vidtagandet av sådana åtgärder gent emot återfallsfylleristerna

synes vara fullt ut lika befogat som i fråga om alkoholisterna.

Åtgärder av berörda beskaffenhet synas också vara av mindre ingripande natur

än exempelvis internering å anstalt.»

Till sist framhåller kontrollstyrelsen önskvärdheten av, att fylleriförseelse,

begången av person, som för transportmedel (fartyg, automobil, järnvägståg

eller dylikt), må föranleda, utom eventuellt straff, även indragning av rätt att

föra transportmedel; varförutom styrelsen ifrågasätter, huruvida icke straffet

för fylleriförseelse av förare av transportmedel bör, där förmildrande omständigheter

icke förelegat, i regel sättas till fängelse.

Överståthållarämbetet åberopar i huvudsak ett av polismästaren i Stockholm

i ärendet avgivet yttrande, vari anföres bland annat:

»Vad straffet för fylleri angår, torde det vara en allmän erfarenhet, att den

skärpning, som ägde rum genom lagändringen år 1904, då bötesmaximum höjdes

från 20 till 50 kronor, och som synes hava föranlett domstolarna att i allmänhet

ådöma ungefärligen _ dubbelt högre böter än förut, icke medfört någon

märkbar förbättring vare sig med avseende å den allmänna nykterhetens befrämjande

eller beträffande de överlastades uppträdande å allmänna platser.

En ytterligare ökning av bötesbeloppen kan naturligtvis anses betingad av penningvärdets

förändring, men det synes vara uppenbart, att allenast genom en

lagändring härutinnan icke mycket står att vinna i det angivna syftet. En

mera avsevärd förhöjning av både lägsta och högsta bötesbeloppen torde ej heller

kunna förväntas leda till någon större effekt beträffande det stora flertalet

av dem, som straffas för fylleri. Dessa äro nämligen till största delen sådana

personer, som äro i högre grad hemfallna under missbruk av rusdrycker, och

då all erfarenhet visat, att de i allmänhet föga påverkas av straffet, torde det

vara av ringa betydelse, om böterna för dem sättas högre eller lägre. Att söka

genom straff förmå drinkaren till avhållsamhet är uppenbarligen lönlöst. Frågan

kan emellertid bedömas även ur andra synpunkter. Straffet för fjolleri har

kanske sin största betydelse för inskärpande av samhällets krav på anständigt

uppförande å offentliga platser, och även om det icke är möjligt att genom

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Oil.

9

skärpning av straffet nämnvärt motarbeta dryckenskapen, är därmed ieke uteslutet,

att en mera avsevärd straffskärpning skulle kunna lå goda verkningar

till befrämjande av bättre ordning och skick på gator och allmänna, platser.

Den nuvarande straffsatsen maste i värjo fall anses alltför obetydlig i förhållande

till nutidens anspråk i nämnda hänseende. Särskilt bör det vara möjligt

att ådöma högre straff, då fylleriet yttrat sig i förnärmande av andras fred

eller säkerhet eller eljest i ordningsstörande uppträdande. För sådana fall

borde liksom i den norska lagen även fängelse ingå i straffsatsen. I fråga om

beivrandet av fylleriförseelser och polisens befogenhet att anhålla druckna personer

äger kungl. förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 november

1841 fortfarande tillämpning. 1 7 $ av denna förordning angivas förutsättningarna

för att en överlastad person må tagas i häkte, d. v. s. anhållas och

tagas i förvar av polisen till dess han blivit nykter. Genom dessa bestämmelser,

som tillkommit i den allmänna ordningens intresse och icke avse häktning i den

betydelse, som detta ord äger i promulgationslagen till strafflagen, hava följaktligen

icke givits några regler i fråga om åtal för fylleri, men de äro faktiskt

i de flesta fall av avgörande betydelse även i detta hänseende. .Det är

nämligen i allmänhet icke möjligt att åstadkomma tillräcklig^ bevisning om

fylleriförseelsen i andra fall än da den överlastade anhallits. bärskilt ^är det

naturligtvis i de större städerna för den patrullerande poliskonstapeln svårt och

ofta omöjligt att på gatan kunna på lämpligt sätt få konstaterat, vem den

överlastade är. — I nämnda § stadgas, att vax och en, som av starka drycker

överlastad träffas på väg eller gata, må, när dess behöriga vårdande icke

annorledes låter sig verkställa’, förvaras i häkte, till dess han återvunnit sina

sinnens bruk. Därjämte föreskrives, att den, som å förenämnda eller andra

allmänna ställen, såsom värdshus, näringsställen och krogar, i fylleri gör oljud

eller förnärmar andras fred och säkerhet, skall ovillkorligen i häkte inmanas;

dock bör han, sedan han åter blivit nykter, på fri. fot ställas.. Om alltså en

drucken person går sin väg fredligt fram, är det, i fråga om inskridande mot

honom från polisens sida, avgörande, huruvida det kan vara rådligt eller ej

att lämna honom utan vård. Han får icke anhållas allenast av den anledningen,

att han kan åtalas för fylleri. Visserligen kan anhållande ifrågakomma jämväl

på grund av den allmänna bestämmelsen om häktning, att okänd person,

som undandrager sig att uppgiva sitt namn eller hemort eller emot vilken skälig

anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann, må tagas i häkte

till dess tillförlitlig upplysning vunnits i sagda hänseenden. I Stockholm, är

sådan häktning i och för åtal rätt vanlig, och anhållande sker naturligtvis i

många fall på grund av oljud eller annan förseelse i samband med fylleriförseelsen;

men i det ojämförligt största antalet fall gälla åtalen sådana personer,

som anhållas av den anledningen, att det icke är rådligt att lämna, dem utan

vård. I fråga om tillämpningen av sistberörda regel kan naturligtvis uppfattningen

av polismannens skyldighet att inskrida i sådana fall vara växlande,

men i stort sett torde det kunna sägas, att polisens förfarande i detta hänseende

i vårt land är bestämt av tämligen ensartad tradition och praxis. Det

framgår icke av riksdagens skrivelse eller utskottets utlåtande, huruvida .ändring

ansetts böra äga rum i nu nämnda hänseende, d. v. s. .huruvida polisens

befogenhet och skyldighet att anhålla överlastade personer i .allmänhet borde

göras mera omfattande. Den bestämmelse i 1841 års förordning, som numera

har den största betydelsen, är just berörda stadgande om ''häktning’ av. sådana

överlastade peTsoner, vilkas ''behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa’.

Därest en omarbetning av förordningen skulle gälla särskilt detta stadgande,

torde en förändring i skärpande riktning beträffande dem, som gå. sin

väg fredligt fram, icke gärna kunna tänkas ske på annat sätt, än att. polisen

skulle bliva berättigad att anhålla var och en, som kan åtalas för fylleri. Här
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

igenom skulle polisens inskridande mot fylleriförseelserna kunna bliva betydligt

mera omfattande än för närvarande. En given begränsning komme dock

alltid att finnas till följd av den begränsade tillgången på polispersonal och

förvaringsrum för de anhållna. -— En sådan utsträckning av polisens befogenhet

torde emellertid icke överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen.

Det torde nämligen innebära ett för långt gående ingripande i den personliga

friheten att låta polisen arrestera var och en. som uppträder å allmän plats i

sådant tillstånd att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen

märkas kan, att han är drucken. Härigenom skulle alla fylleriförseelser i ett

mycket betydelsefullt avseende likställas med grövre brott, vilket icke kan vara

rimligt eller berättigat. Vad ovan anförts om behovet av strängare straffbestämmelse

mot dem, som i fylleri förnärma andras fred eller säkerhet eller

eljest störa den allmänna ordningen, bör emellertid föranleda till en sådan omarbetning

av 1841 års förordning, att polisen äger lagstadgad befogenhet att i

alla dylika fall anhålla den skyldige. Uttrycket ''förnärma andras fred eller

säkerhet’ synes nämligen icke vara tillräckligt omfattande utan bör kompletteras,

så att därav otvetydigt framgår, att var och en, som i fylleri stör den allmänna

ordningen, kan anhållas. Polisen är naturligtvis på grund av sin allmänna

uppgift skyldig att inskrida i sådana fall, liksom eljest för avstyrande

av oordningar, och bör ju även anses befogad att anhålla den, som icke på

annat sätt kan förmås att upphöra med sitt ordningsstörande beteende, men i

lagen saknas uttryckligt stöd härför. Genom en omarbetning av bestämmelserna

i enlighet med vad här anförts skulle ifrågavarande stadgande bliva i

huvudsak överensstämmande med motsvarande föreskrifter i den norska lagen

av den 9 mars 1918. Enligt denna må, när någon i berusat tillstånd stör allmän

fred och ordning eller den lovliga samfärdseln, förolämpar andra eller vållar

fara för sig själv eller andra, polisen taga honom i fängsligt förvar, till dess

han blivit nykter.»

Efter ett utttalande om den redan lagfästa utvidgningen av interneringslagens

tillämplighetsområde yttras slutligen i polismästarens skrivelse:

»Enligt den norska lagen kan den. som gjort sig skyldig till fylleri, ådömas

fängelse intill tre månader, om han förut under det sista året tre gånger straffats

för fylleri. Han kan emellertid även dömas till tvångsarbete eller internering

i kuranstalt, i vilket fall fängelsestraffet helt eller delvis bortfaller. —- I vilka fall iterera^ fylleriförseelse bör medföra tillämpning av lagen om internering

av alkoholister kan naturligtvis icke avgöras utan närmare utredning,

därvid hänsyn måste tagas även till möjligheterna att bereda anstaltsvård.

Principiellt sett torde emellertid huvudvikten böra läggas icke så mycket på

antalet åtalade förseelser inom en viss tidrymd, utan på den omständigheten,

att vederbörande styrkts vara hemfallen till dryckenskap.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som i ärendet hört, bland andra,

poliskammaren i Göteborg, anser det tvivelaktigt, huruvida en höjning av straffsatsen

skulle komma att i större utsträckning medföra minskning i antalet fylleriförseelser.

Dock torde kunna antagas, att särskilt på landsbygden och i

fråga om personer, som mera tillfälligt berusade sig, en dylik skärpning av

straffet skulle hava en gynnsam inverkan. Med hänsyn härtill och på grund av

penningvärdets fall anser länsstyrelsen en höjning av bötesstraffet för fylleriförseelser

vara att förorda, varvid lämpligen minimum syntes böra sättas till

15 kronor och maximum till 100 kronor. Därjämte ifrågasattes, huruvida icke

särskild högre straffskala borde bestämmas för upprepad förseelse.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj :ts proposition nr 63.

Att en skarpna av straffet för fylleri på satt riksdagen ifråeasatt, bor

äga rum finner jag påkallat dels på grund av penningvärdets fall och dels

av hänsyn till den starka känsla, med vilken det nutida samhället reagerar

mot förseelser av ifrågavarande art, särskilt då de ske vanemässigt eller

under sådana omständigheter, att andras liv eller hälsa därigenom sättas i

fara; och jag finner intet hinder möta mot att en lagändring, inskränkt härtill,

genomföres oberoende av arbetet för en allmän strafflagsrevision.

Däremot synes mig spörsmålet om de åtgärder, som i övrigt böra vidtagas ti

bekämpande av det samhällsonda, varom här är fråga, icke nu kunna till definitivt

avgörande upptagas. Hittills vidtagna åtgärder härutinnan — fransett

det understöd, som från det allmännas sida lämnats det frivilliga nykterhetsarbetet

— hava gått ut på dels försvårande av åtkomsten av starka drycker

genom en omfattande rusdryckslagstiftning, dels omhändertagande av den åt

dryckenskap hemfallne i syfte av hans återupprättande genom åtgärder sådana

scm internering, övervakning m. m. Tillräcklig erfarenhet saknas ännu rörande

verkan av den genom lagen den 9 juni 1922 skedda utvidgningen av interneringslagens

tillämplighetsområde; och enahanda är förhållandet beträffande effektiviteten

av den provisoriska lagstiftning rörande olovlig införsel och olovlig

befattning i övrigt med spritdrycker och vin samt angående förverkande i visst

fall av sådana drycker, vilken innefattas i de till och med den 30 juni 1926

gällande lagarna av den 20 juni 1924.

Även om det torde kunna antagas, att än mera vittgående åtgärder än de

hittills försökta skola visa sig erforderliga, därest ifrågavarande problem skall

kunna vinna en ur samhällets synpunkt tillfredsställande lösning, lärer emellertid

för åstadkommande .av en väl avvägd lagstiftning erfordras en mera ingående

utredning än den som nu föreligger. Härtill kommer, att, såsom nyss

nämnts, någon ytterligare erfarenhet beträffande verkningarna av redan vidtagna

lagstiftningsåtgärder torde böra avvaktas. Med hänsyn härtill finner

jag mig föranlåten att för det närvarande till Kungl. Maj :ts prövning anmäla

allenast frågan om skärpning av straffet för fylleri.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet

utarbeta förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen, för vilket

förslag jag härmed anhåller att få redogöra.

Den ifrågavarande paragrafen har uppdelats i tva moment och vartdera

momentet i två särskilda stycken.

I mom. 1 första stycket upptages det nuvarande stadgandet i 18 kap. 15 §

ordagrant lika med nuvarande lydelsen utom däri, att straffskalan, som nu

omfattar böter från och med 5 till och med 50 kronor, utsträckts till att omfatta

böter från och med 5 till och med 100 kronor.

Förändringen innefattar sålunda endast en höjning av bötesskalans maximum.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna hava visserligen ifrågasatt en höjning

även av skalans minimum; men då den normala bötesskalan enligt strafflagen

alltjämt kvarstår vid beloppen 5—500 kronor, har jag ansett tillräckliga skäl

icke föreligga att nu föreslå någon höjning av straffets minimum. Det torde

för övrigt kunna antagas, att den föreslagna höjningen av maximum, om den

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

varder lag, medför den verkan, att domstolarna allmänt komma att fastställa

straffet för fylleri enligt förevarande lagrum till ett högre belopp inom bötesskalan

än som nu i allmänhet ådömes för första resan fylleri.

Däremot har jag ansett ett återfall i förseelsen, begånget av den som vanemässigt

gör sig skyldig till missbruk av starka drycker, vara av så allvarlig

karaktär, att en höjning av straffskalans såväl minimum som maximum bör

äga rum. En mera avsevärd skärpning av straffet i detta fall torde komma

att verka återhållande på den, som ännu ej förlorat all viljekraft mot frestelsen.

Urbota bestraffning anser jag mig dock icke kunna ifrågasätta. Sådan bestraffning

skulle nämligen svårligen kunna ådömas i andra fall än då förseelsen så

ofta upprepats, att det måste antagas, att den skyldige är så gott som obotligt

hemfallen åt dryckenskap; och i sådan händelse torde internering men ej fortsatt

sträffskärpning vara den riktiga utvägen. Jag tillåter mig sålunda för

ifrågavarande fall föreslå en höjning av straffskalan till böter från och med

25 till och med 500 kronor. Stadgande härom har införts i mom. 1 i andra

stycket.

Jag har haft under övervägande, huruvida i samband med nämnda stadgande

borde i paragrafen införas bestämmelser om rätt för domstolen att förordna

om internering. Men då vid interneringslagens utsträckning genom lagen den 9

juni 1922 till det fall, att någon, som är hemfallen åt dryckenskap, blivit under

viss tid upprepade gånger dömd till ansvar för fylleri, icke ansetts nödigt att

lämna sådan befogenhet åt domstolen eller att meddela bestämmelser om straffets

ersättande i vissa fall med internering, har jag funnit de härmed sammanhängande

spörsmålen, vilka icke utan en närmare utredning böra företagas till

slutlig behandling, utan avsevärd olägenhet kunna anstå för att framdeles upptagas

till prövning.

Eylleriförseelsen, sådan den hittills i strafflagen definierats, är ur straffrättslig

synpunkt ett sedlighetsbrott, riktat mot den allmänna anständighetskänslan.

Om emellertid förseelsen begås under utövning av yrke eller tjänst, som fordrar

särskild uppmärksamhet, erhåller densamma, jämte sill sedlighetssårande karaktär,

även ett drag av allmänfarlighet, som gör den till ett brott för sig av

svårare natur än den enkla fylleriförseelsen. Eättskänslan fordrar, att straffet

även anpassas därefter. Dock lärer icke kunna ifrågasättas någon särskild

straffskärpning i annat fall än att faran hotar annans liv eller hälsa. Socialstyrelsen

har, såsom nämnts, ansett en strängare straffskala böra av nu ifrågavarande

anledning tillämpas vid fylleri under yrkesutövning av personer, tillhörande

bland andra följande kategorier: förare av automobiler eller andra

transportmedel, varvid väl i främsta rummet avsetts järnvägståg och fartyg,

ångpanneskötare, spelstyrare och signalgivare vid uppfordringsverk i gruvor,

förare vid andra hissanläggningar, personal vid elektriska kraftverk, de, som

handhava explosiva varor och giftiga ämnen, samt läkare. En i viss mån likartad

förbrytelse, nämligen överdådig framfart med automobil, har i 11 kap.

15 § strafflagen, enligt dess lydelse i lagen den 30 juni 1916, belagts med böter

från och med 50 till och med 1,000 riksdaler. Enligt 41 § i förordningen den 15

juni 1923 om motorfordon kan förare av automobil, motorcykel eller traktor
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 03.

13

tåg, om han, vid framförande av fordonet med större hastighet än som i varje

fall är medgiven, ådagalagt grov vårdslöshet eller varit berusad eller visat

uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, dömas till fängelse

i högst tre månader. För fylleri under utövning av yrke eller tjänst,

varav annans säkerhet till liv eller hälsa beror, anser jag mig böra föreslå

samma straffskala som enligt 11 kap. 15 § eller således böter från och med 50

till och med 1,000 kronor. Stadgande härom har införts i förslagets mom. 2

första stycket.

Att ett brott av denna art bör falla under allmänt åtal, då det är begånget

å allmän plats eller eljest å ställe, som enligt 11 kap. 15 § strafflagen anses

därmed likställt, synes mig uppenbart. Men annorlunda är förhållandet, då

brottet är begånget mot enskild person i hans privata omgivning, såsom då läkare

under sjukbesök varit överlastad, så att därigenom patientens liv eller hälsa satts

på spel. I dylika fall lärer det ej kunna ifrågasättas, att brottet skall kunna

åtalas av allmän åklagare, utan att det av målsäganden angivits till åtal. De

bestämmelser rörande åtalsrätten, som i anledning härav bliva erforderliga,

hava införts i andra stycket av mom. 2.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändrad lydelse av 18

kap. 15 § strafflagen av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt

hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Siegfried Mats.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 15 § strafflagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

1. överlastar sig någon av starka drycker så, att av hans åtbörder eller

orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken är, och

träffas han i sådant tillstånd å ställe, varom i 11 kap. 15 § förmäles, straffes,

för fylleri, med böter, högst etthundra riksdaler.

Kommer han åter andra gången eller oftare och framgår av omständigheterna,

att han är hemfallen åt dryckenskap, vare straffet böter, ej under tjugufem

riksdaler.

2. Är någon under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till

liv eller hälsa heror, överlastad av starka drycker, böte från och med femtio

till och med ettusen riksdaler.

Brott, som i detta mom. är sagt, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej brottet

av målsägande till sådant åtal angives eller det blivit begånget å ställe,

varom i 11 kap. 15 § förmäles.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1925.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr (18.

15

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 februari

1925.

N ärvarande:

justitierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Christian? son,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 23 januari

1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till

lag om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet Erik Bergendal.

Det antecknades, att lagrådet i sammanhang med föredragningen erhållit

del av yttranden, som till Konungen inkommit i anledning av riksdagens skrivelse

den 27 maj 1924 (nr 212) angående skärpta bestämmelser i syfte att

förebygga trafikolyckor till följd av trafikpersonals förtäring av alkoholhaltiga

drycker.

Lagrådet yttrade:

Förslaget innefattar tre särskilda lagändringar: höjning av bötesmaximum

för enkel fylleriförseelse från 50 till 100 riksdaler, införande av särskild, avsevärt

strängare straff skala vid återfall i fylleri av den, som är hemfallen åt

dryckenskap, samt slutligen införande av en ny, ganska komplicerad brottstyp,

nämligen fylleri, vare sig å allmän plats eller ej, under utövning av yrke

eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa beror. Samtliga bestämmelserna

upptagas i 18 kap. 15 § strafflagen. .

Mot den föreslagna fördubblingen av straffmaximum för enkelt fylleri .torde

så mycket mindre något vara att erinra som genom deri år 1922 genomförda

reformen av bötesförvandlingsskalan en avsevärd sänkning ägt rum i straffet

för de talrika fall, då böterna avtjänas med fängelse. Åsyftas en skärpning

i förhållande till vad som gällde år 1920, då den av departementschefen åberopade

riksdagsskrivelsen avläts, erfordras alltså ytterligare åtgärd. Och om

än, på sätt i vissa i ärendet angivna yttranden framhållits, det omedelbara

inflytandet av en skarpare straffreaktion icke kan väntas bliva avsevärt, torde

dock en mera indirekt påverkan därav å det allmänna uppfattningssättet icke

vara utesluten. För detta syfte torde det vara mest angeläget att, såsom ock

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

förslaget innebär, särskilt taga sikte på de under mera försvårande omständigheter

begångna förseelserna.

Härvid erbjuda sig åtskilliga utvägar. Sålunda kan man, med bibehållande

av en enhetlig brottsbeskrivning och följaktligen en för alla fall gemensam

straffsats, ytterligare höja straffmaximum. Eller ock kan man stadga förhöjt

maximum -—- eventuellt också minimum —- för förseelse begången under

försvårande omständigheter och överlämna åt domaren att bedöma frågan om

sådana omständigheters förhandenvaro. Slutligen kan man, såsom i förslaget

genom bestämmelsen i andra stycket under 1. — samt på visst sätt jämväl

genom tillfogandet av styckena under 2. — har skett, söka i lag fixera vissa

omständigheter, som skola betinga användningen av en särskild, strängare

straffsats.

Mot den sistnämnda utvägen talar onekligen svårigheten att verkställa en

dylik fixering så, att den icke i tillämpningen framstår såsom alltför godtycklig.

Det vill ock synas som om man i förslaget — för att nu endast tala om

andra stycket under 1. — icke lyckats övervinna dessa svårigheter. Med rätta

har det befunnits orimligt att utan inskränkning tillämpa strafflagens allmänna

återfallsregel med dess tioåriga preskriptionstid på en ringa, endast med böter

belagd förseelse sådan som fylleri. Men den använda begränsningen, bestämmelsen

att skärpningsregeln skall tillämpas endast mot den, som befinnes hemfallen

åt dryckenskap, synes ingalunda lyckligt funnen. Ett sålunda avgränsat

straffbud torde huvudsakligen komma att drabba vissa individer, vilka bleve

på ett särskilt sätt offentligt brännmärkta av domen, men knappast kunna antagas

låta sig därav rättas, medan beträffande dem en vårdsåtgärd synes bättre

pa sin plats. Däremot skulle straffbudet icke få göra tjänst mot andra personer,

som likvisst upprepade gånger inom en kort tid försyndat sig under

jämväl eljest försvårande omständigheter, ehuru i dessa fall en allvarligare

näpst synes välförtjänt och tillvaron av en skarpare straffregel kunde vara av

gynnsam verkan. Dessutom bör erinras, att stadgandet för sin tillämpning

kräver utredning i fyllerimålet av en så ömtålig fråga som den, huruvida

den tilltalade kan anses hemfallen åt dryckenskap, med den vidlyftiga bevisning

och motbevisning, som därav mången gång måste föranledas. Dylika utredningar

lära föga lämpa sig för den polisjurisdiktion, varom här är fråga.

Det synes kunna förutses, att denna antingen bleve därav högeligen betungad

eller ock komme att gå sin gång utan att stadgandet vunne tillämpning. Med

oskälig hårdhet kunde därjämte denna utredning och domen komma att drabba en

tilltalad, som väl någon gång tillförene, men icke sedan många år tillbaka uppträtt

överlastad å allmän plats.

Söker man i stället en annan begränsning i återfallsregelns räckvidd genom

att exempelvis stadga avsevärt kortare tid för återfallspreskription, synas fördelarna

med en dylik återfallsregel, jämförd med en mera allmänt hållen skärpningsregel,

vara ringa och icke uppväga olägenheterna av att andra omständigheter

ej vunne tillräckligt beaktande och att utredning måste förebringas om

att tidigare fylleristraff — måhända å annan ort — blivit ej blott den tilltalade

ådömt, utan även verkställt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

17

Mot utvägen att med bibehållande av ett enkelt lagbud avsevärt höja straffmaximum

över det nu föreslagna, 100 riksdaler, torde kunna anmärkas, att

rättspraxis måhända härav skulle kunna missledas i fråga om straffskärpningens

innebörd. Härtill bör måhända läggas en erinran att höjningen skulle innebära,

att enkel fylleriförseelse, i rak motsats mot vad nu är 1 atlet, belägges

med avsevärt högre straffsats än oljud och annat förargelseväckande beteende å

allmän plats (11 kap. 15 § strafflagen).

Hellre synes därför böra förordas att stadga ett särskilt straffmaximum,

exempelvis det allmänna bötesmaximum, för det fall att förseelsen begåtts

under försvårande omständigheter, varunder då naturligtvis även återfall inom

kortare tid vore att inbegripa. I lagtekniskt hänseende kan visserligen mot

denna anordning anmärkas, att vår allmänna strafflagstiftning icke plägar

annat än vid synnerligen försvårande omständigheter stadga en särskild högre

straffsats, ej heller inom bötesstraffets ram stadga olika straffsatser för olika

brottslighetsgrader. Åt dessa betänkligheter synes dock icke böra tillmätas avgörande

betydelse.

Med den fylleriförseelse, som beskrives under 2. i förslaget, har såsom redan

antytts en ny brottstyp tillskapats. Nu gällande straffbud för fylleri har

infogats i strafflagens kapitel om sedlighetsbrott, enär förseelsen betraktats såsom

en kränkning av andras sedliga känsla eller i allt fall av deras berättigade

anspråk på anständighet och hyfsning i det yttre samlivet. Denna synpunkt

har även varit bestämmande för den grad av berördhet av starka drycker, som

erfordras för straffbarhet, då det heter: »Överlastar sig någon---sä,

att av hans åtbörder eller orediga sinnesbeskaffenhet synbarligen märkas kan,

det han drucken är.» Av samma skäl förutsätter ock lagrummet, att den överlastade

uppträder å allmän plats (eller eljest offentligt).

Det nu föreslagna nya straffbudet åsyftar däremot, såsom framgår både av

brottsbeskrivningen och straffsatsen, åtminstone i främsta rummet att kriminalisera

vissa fall av fylleri ur en helt annan synpunkt, nämligen såsom innefattande

en fara för annans liv eller hälsa, och upprätthåller i följd härav ej heller

den sist omförmälda förutsättningen för straffbarheten av vanligt fylleri.

Dock har ej ansetts lämpligt att bereda straffskydd närhelst någons överlastade

tillstånd -— enligt vad den som begår förseelsen själv bort inse — innebär särskild

farlighet i nyss nämnda riktning. Man har begränsat sig till sådana fall,

då förseelsen äger rum under utövning av »yrke eller tjänst, varav annans säkerhet

till liv eller hälsa beror». Med detta — i så fall visserligen ej synnerligen

exakta -— uttryck torde avses yrke eller tjänst av beskaffenhet att i händelse

av bristande omsorg, besinning och ansvarskänsla vid dess utövning fara lätteligen

uppstår för andras liv eller hälsa. Av det föreslagna stadgandets andra

stycke, som för vissa fall gör offentligt åtal beroende av målsägares angivelse,

torde vidare framgå, att för straffbarhet ytterligare kräves, att en bestämd person

eller bestämd krets av personer verkligen utsatts för en konkret fara,

enär väl endast under denna förutsättning någon målsägare finnes. Denna tolkning

måste, då brottsbeskrivningen i första stycket är enhetligt given för samt
Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 57 Käft. (Nr 63.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

liga avsedda fall, äga giltighet jämväl för den händelse förseelsen begås på

allmän plats.

Emellertid är det uppenbarligen icke avsett, att de båda momenten i paragrafen

i något fall skola komma till tillämpning jämte varandra. Härav följer

att, därest den under 2. beskrivna förseelsen begås å allmän plats, det här

stadgade straffet skall omfatta jämväl förseelsens brottslighet ur den synpunkt,

från vilken den vid annat fylleri straffas enligt 1. Begås den åter annorstädes,

lärer fa antagas, att avseende ej skall fästas vid nämnda synpunkt, ehuru

ingen skillnad i lagbudet gjorts mellan de båda fallen i fråga om vare sig brottsbeskrivning

eller straffsats.

De sålunda föreslagna bestämmelserna äro ägnade att framkalla betänkligheter

av flera slag. Det synes till en början oegentligt att i strafflagens kapitel

om sedlighetsbrott infoga ett straffbud, som för vissa fall huvudsakligen och

för övriga fall måhända uteslutande är att anse såsom riktat mot visad vårdslöshet

i fråga om annans trygghet till liv och hälsa. Lämpligare plats synes

erbjuda sig i 14 kap., därvid visserligen en upplösning av sambandet med själva

fylleriförseelsen jämväl borde ske, så att denna vore hemfallen under det nu

föreslagna 1 mom., men i 14 kap. särskilt straffbelädes den kränkning av tryggheten

för kroppslig integritet, som innebäres i att någon i berusat tillstånd företager

sig utövning av den med risk för nämnda trygghet förenade verksamheten.

I sistnämnda straffbud kunde då jämväl bringas till uttryck, att det avsåge

även en mindre stark påverkan av starka drycker än som i 18 kap. 15 § förutsattes,

men vilken dock är tillräckligt stark för att framkalla en riskabel nedsättning

i självkontrollen. Det i förslaget under 2. använda uttrycket »Är

någon ---- överlastad av starka drycker» är ägnat att framkalla ovisshet om

rätta innebörden i detta hänseende, då å ena sidan det ej överensstämmer med det

under 1. använda och inre grunder synas tala för ett strängare krav på nykterhet,

men å andra sidan själva kärnordet i beskrivningen »överlasta sig» är gemensamt

för båda momenten, medan t. ex. förordningen om motorfordon använder uttrycket

»berusad».

Jämväl frånsett hittills gjorda erinringar synes den givna brottsbestämningen

föga lycklig, då för straffbarhet kräves, att den överlastade uppträder i utövning

av visst yrke eller tjänst. Icke ett bestående tjänsteförhållande, ej heller

yrkesmässigheten, utan redan arten av den utövade verksamheten synes böra

tilläggas betydelse. Exempelvis skulle förslagets ståndpunkt medföra, att den,

som i berusat tillstånd för automobil, skulle drabbas av lagbudet endast i den

händelse han vid tillfället i fråga arbetade i sitt yrke eller tjänst såsom chaufför.

Fri ginge däremot den, som för tillfället körde blott för sitt nöjes skull

eller för att fortskaffa sig och sitt enskilda sällskap, eller som tillfälligtvis skjutsade

mot ersättning. Såväl ur social synpunkt som med hänsyn till att särskilt

nöjeskörningen, icke minst den nattliga, torde visat sig vara den, vid vilken

försyndelser av förevarande slag mest förekomma, synes detta synnerligen

otillfredsställande. Att vidare, enligt vad ovan påvisats, straffbarhet inträder

först då fara för bestämd person inträtt, synes särskilt i fråga om motorfart,

vilket torde vara det mest praktiska fallet, ägnat att väsentligt avtrubba stad
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 03.

19

gandets effektivitet, i synnerhet om man besinnar att redan nu, jämlikt förordningen

om motorfordon den 15 juni 1923 § 41, framförande av motorfordon med

otillåten hastighet straffas, om föraren är berusad, med böter upp till 1,000 kronor

eller fängelse intill tre månader.

Även om de berörda bristerna avlägsnades, bleve det otvivelaktigt en vansklig

uppgift att på ett lagtekniskt och praktiskt tillfredsställande sätt infoga ett

stadgande med i huvudsak likartat syfte i den allmänna strafflagen. Lagförslagets

innebörd är ju att vid sidan av de straffbud, som träda i funktion vid

uppsåtligen eller genom vållande förorsakad kroppsskada, skulle med straff beläggas

redan ett visst slags vållande till inträde av risk för att sådan skada

uppstår. Att sålunda förflytta straffreaktionens inträde till ett tidigare stadium

innebär, då det sker i form av ett straffbud i allmänna lagen av i viss mån generell

läggning, ett principiellt steg, som lämpligare kommer under övervägande

vid en mera omfattande lagreform. Vid sådant förhållande är det

desto större anledning att pröva, huruvida ett dylikt generellt lagbud, omfattande

varjehanda skiftande situationer och levnadsförhållanden, verkligen är

påkallat av något trängande behov. Så synes knappast vara fallet. I fråga om

de situationer, som vid förslaget avfattande synas hava främst hållits i sikte,

torde kunna sägas, att skydd för den fara-, som är i fråga, på mera effektivt

sätt beredes eller, där detta ej i tillfredsställande mån redan sker, kan beredas genom

straffstadgande i specialförfattning eller ock i annan form än straff. De

missförhållanden, på vilka allmänna uppmärksamheten framför allt blivit fästad,

torde vara de som förekomma vid motorf art till lands. Även härom torde visserligen

gälla, att påföljden återkallande av körkort, vilken jämlikt förordningen

om motorfordon § 15 mom. 3 kan drabba den, som i berusat tillstånd för automobil,

utgör ett allvarligare hot än bötesstraffet. Emellertid kan ifrågasättas,

om ej i förordningen dylikt straff borde stadgas för nämnda förseelse.

År någon berusad vid utövningen av allmän tjänstebefattning, lärer sådan förseelse,

där ej 25 kap. 17 § strafflagen kommer till tillämpning, medföra disciplinär

åtgärd, vilken särskilt då det gäller tjänsteplikter, på vilkas omsorgsfulla

utförande människors liv eller hälsa beror, t. ex. inom järnvägstrafiken,

blir av allvarligare art än bötesstraffet. Sålunda tillämpas vid statens järnvägar

den regeln att fylleri i tjänsten tredje gången medför avskedande. Liknande

disciplinregler komma till användning vid de enskilda järnvägarna. Och

även vid anställning eljest i enskild tjänst i sådan befattning, som förslaget

avser, torde risken för avsked verka mera återhållande än böteshotet.

Lagrådet föranledes alltså att hemställa, att det senare momentet i förslaget

helt och hållet utgår och att i samband därmed överväges lämpligheten att i

förordningen om motorfordon införa stadgande om bötesstraff för den som i berusat

tillstånd för automobil, ändock att han icke gjort sig skyldig till att framföra

den med otillåten hastighet.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 13 februari 1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levin
iSON.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anmäler lagrådets den 6 i

denna månad avgivna utlåtande över det den 23 januari 1925 till lagrådet remitterade

förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen.

Föredraganden anför:

»Beträffande de i det remitterade förslaget under 1 inom. upptagna bestämmelserna

har lagrådet lämnat utan erinran den ifrågasatta höjningen av straffmaximum

för enkelt fylleri, men funnit sig icke kunna tillstyrka den skärpning

av straffet, vilken föreslagits skola inträda vid återfall under vissa omständigheter.

Såsom en lämpligare väg att ernå den starkare straffreaktion,

som i sistnämnda hänseende må vara påkallad, har lagrådet ifrågasatt införande

av ett särskilt straffmaximum för det fall, att fylleriförseelse blivit begången

under försvårande omständigheter.

Lagrådets kritik har väsentligen riktats mot den till den föreslagna skärpningsregeln

knutna bestämningen, att den för återfall i fylleri tilltalade skall

finnas vara hemfallen åt dryckenskap. Tillämpningen av ett dylikt stadgande

har antagits kunna bliva osäker och ojämn samt förutsätta en utredning, vars

förebringande skulle möta vissa svårigheter i mål av förevarande slag. Till

grund för det remitterade förslaget i denna del har legat den uppfattning, att

underdomstolarna, på grund av erfarenheten från den ofta förekommande handläggningen

av mål om ansvar för fylleri, lätt nog skulle kunna bland personer,

vilka tilltalas för upprepad fylleriförseelse, urskilja sådana, som utan

fara för misstag kunna anses vanemässigt missbruka rusdrycker. Då påföljden

även i dylika fall skulle stanna vid ett bötesstraff — även om det

borde sättas högre än för enkel förseelse —-, har det föreslagna stadgandet

icke synts mig ägnat att ingiva betänklighet. Om tillämpningen härav

komme att vara förenad med sådana svårigheter, som framhållits av lagrådet,

vore emellertid förslagets genomförande visserligen icke att förorda.

Då det, i enlighet med lagrådets uttalande, får antagas, att återfall inom

kortare tid kommer att inbegripas under försvårande omständigheter, lärer

förslagets syfte väsentligen kunna uppnås även genom ett stadgande av det innehåll,

lagrådet angivit. Ehuru ett större utrymme härigenom lämnas för

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

21

fri prövning och därmed effektiviteten av lagändringen svårligen kan på förhand

beräknas, erhåller en dylik bestämmelse otvivelaktigt en något större

räckvidd än det remitterade förslaget. Häremot synes emellertid icke vara

något att invända. Jag har därför ansett mig böra tillstyrka, att i stället för

den föreslagna bestämmelsen om återfallsstraff införes en särskild straffskala

för det fall, att förseelsen blivit begången under försvårande omständigheter.

Denna straffskala synes lämpligen kunna upptaga böter från och med tjugufem

till och med femhundra kronor.

Lagrådet har avstyrkt införande i 18 kap. 15 § strafflagen av ett särskilt

straffbud, riktat mot sådana fall av fylleri, vilka innefatta en fara för annans

liv eller hälsa. Lagrådets härvid framförda erinringar synas mig, i den mån

de grunda sig därå att det föreslagna stadgandet skulle erhålla sin plats i 18 kap.

strafflagen, icke i och för sig kunna vara avgörande. Då mot förslaget invänts,

att straffbarheten bestämts med hänsyn, icke till den utövade verksamheten såsom

sådan utan till den omständigheten, att den tilltalade tillhör visst yrke eller

innehar viss tjänst, må det framhållas, att för den allmänna rättsuppfattningen

det dock torde framstå såsom i särskild grad straffvärt, om någon

i berusat tillstånd utövar yrke eller tjänst, därav annans säkerhet till liv eller

hälsa beror. Emellertid lärer fog icke kunna frånkännas den uppfattning, att

frågan om en längre gående ändring i detta avseende icke bör upptagas till

behandling annat än i sammanhang med en vidsträcktare reform. Genom upptagande

av en särskild straffskala för fylleri under försvårande omständigheter

vinnes, om icke full motsvarighet, så dock i stort sett, vad med remitterade förslaget

åsyftats. Med hänsyn härtill har jag icke ansett mig böra vidhålla förslaget

i denna del. Möjligen kan det visa sig lämpligt, att bestämmelserna i

detta ämne utbrytas ur strafflagen och sammanföras med vissa andra hithörande

föreskrifter i en särskild författning. Denna fråga lärer komma under prövning

vid den fortsatta behandlingen av den framställning från riksdagen, från

vilken jag utgått i mitt anförande vid remissen till lagrådet.

Vad angår den av lagrådet ifrågasatta ändringen i 1923 års förordning om

motorfordon, torde densamma bliva föremål för övervägande inom kommunikationsdepartementet.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet omarbeta

förslaget.»

Föredraganden uppläser härefter det sålunda omarbetade förslaget samt hemställer,

att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:302 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen. a1 i texten
  2. 1LU 1925:33 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.t proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. 1LU 1925:34 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av § il i förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon dels ock s. 3 i texten