Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 mom. 3 i förordningen den 6 augusti 189å (nr 61) angående mantalsskrivning

1925-02-20 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:67, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 mom. 3 i förordningen den 6 augusti 189å (nr 61) angående mantalsskrivning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 67

1

Nr 67.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av § 8 mom. 3 i förordningen den 6 augusti

189å (nr 61) angående mantalsskrivning; given Stockholms slott

den 20 februari 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 mom.

3 i förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning.

GUSTAF.

Ernst W ig forss.

%

Bihang till riksdagens protokoll 7925 1 samt. Öl hdft. (iVr 67 )

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 67.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse ar § 8 mom. 3 i förordningen den 6

augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning.

Härigenom förordnas, att § 8 mom. 3 i förordningen den 6 augusti 1894

angående mantalsskrivning skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 8.

Mom. 3. Av de i nästföregående års mantalslängd upptagna personer må,

utom den, som avlidit, och den, som bosatt sig å utländsk ort, på sätt i § 1

sägs, icke någon annan vid mantalsskrivningen utelämnas än den, som under

årets lopp, efter att hava uttagit flyttningsbetyg, till annat distrikt avflyttat

eller beträffande vilken vid förrättningen styrkes, att han för det kommande

året, enligt de i fråga om behörig mantalsskrivningsort här ovan bestämda

grunder, bör vara mantalsskriven inom annat distrikt; dock att den, som

vid nästföregående års mantalsskrivning saknat stadigt hemvist och till följd

därav jämlikt § 8 mom. 1 sista stycket då blivit efteråt i längden särskilt

upptagen, skall vid årets mantalsskrivning utelämnas, för den händelse upplysning

om vistelseorten fortfarande saknas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1925.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t$ proposition Nr 67.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 februari 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

T.f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter

gemensam beredning med cheferna för social- och ecklesiastikdepartementen

:

»Huvudregeln i fråga om mantalsskrivning är enligt förordningen den

6 augusti 1894 (nr 61), att envar skall mantalsskrivas, där han är bosatt.

Enligt § 8 mom. 3 må av de i nästföregående års mantalslängd upptagna

personerna, förutom den som avlidit och den som bosatt sig å utländsk ort,

vid följande års mantalsskrivning icke någon annan utelämnas än den, som

under årets lopp, efter att hava uttagit flyttningsbetyg, avflyttat till annat

distrikt eller vid förrättningen styrker, att han för det kommande

året bör vara mantalsskriven inom annat distrikt. Dock må jämväl den,

som begivit sig till annan ort utan att hava uttagit flyttningsbetyg, under

viss förutsättning uteslutas vid mantalsskrivningen, om vistelseorten är

okänd. Detta kunde enligt stadgandets ursprungliga lydelse ske, så snart

anledning icke förefanns, att bortovaron endast var tillfällig. Sådant

stadgandet numera lyder enligt förordningen den 27 oktober 1911 (nr 109),

jämfört med § 10 mom. 2 i förordningen den 3 december 1915 (nr 476) angående

kyrkoböckers förande, skall den, vilkens vistelseort är okänd, utelämnas

först om under tiden mellan tre på varandra följande mantalsskrivningar

upplysning om hans vistelseort ej vunnits, samtidigt varmed

han tillika överföres från församlingsboken till boken över obefintliga.

Vid de mellanliggande mantalsskrivningarna kunna sålunda i mantalslängden

förekomma personer, om vilka man icke vet, var de vistas, men

vilka det oaktat betraktas såsom mantalsskrivna i den kommun, där de en

gång blivit mantalsskrivna. Om dessa personer stadgas endast, att de

skola särskilt upptagas efteråt i längden, på sätt formuläret till mantalslängd

utvisar (§ 8 mom. 1 sista stycket1). Den år 1911 vidtagna ändringen

är tillkommen efter förslag av 1910 års kyrkobokföringskommitterade i

syfte att bringa mantalsskrivningsförordningen på denna punkt i överensstämmelse

med stadgandet i kyrkobokföringsförordningen om persons

överförande från församlingsboken till boken över obefintliga, varigenom

den mantalsskrivna folkmängden skulle komma att så vitt möjligt sammanfalla

med den kyrkobokförda.

Beträffande mantalsskrivning i Stockholm och Göteborg äro särskilda

Senaste lydelse sv. f. 1919: 452.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 67.

bestämmelser meddelade i förordningarna den 28 maj 1897 (nr 54) respektive

den 17 november 1905 (nr 64). För Göteborgs vidkommande råder

emellertid i nu förevarande avseende icke någon saklig olikhet i förhållande

till den allmänna mantalsskrivningsförordningen, på sätt framgår av

''§ 8 mom. 8 1 i 1905 års förordning, jämförd med ingressen till samma paragraf

och § 9 mom. 21. Däremot föreligger en sådan skiljaktighet mellan

den allmänna mantalsskrivningsförordningen och motsvarande förordning

för Stockholm på det sätt, att personer, som blivit mantalsskrivna i

Stockholm men därifrån avflyttat utan att deras vistelseort är känd, väl

skola kvarstå i en i''Stockholm särskilt förd mantalsbok — vilken bok närmast

utgör en motsvarighet till den å andra orter förda församlingsboken

— och därifrån överföras till boken över obefintliga först under förutsättning,

att upplysning om vistelseorten ej vunnits vid tre på varandra följande

mantalsskrivningar eller under den mellanliggande tiden, medan

de däremot icke vidare skola upptagas i mantalslängden. Bestämmelser

härom innehållas i § 3 mom. 1 och 4 samt § 10 mom. 7 2 i 1897 års förordning''.

Under det att sålunda personer, vilkas vistelseort är okänd, enligt den

allmänna mantalsskrivningsförordningen och förordningen angående mantalsskrivning

i Göteborg kvarskrivas under två års tid, låt vara efteråt i

mantalslängden, bliva motsvarande personer icke i Stockholm kvarskrivna

i längden. I fall, som kommit under kammarrättens prövning, har uppförande

efteråt i mantalslängden ansetts innebära mantalsskrivning, varemot

upptagande enbart i mantalsboken, d. v. s. utan uppförande jämväl

i mantalslängden, ansetts icke utgöra mantalsskrivning.

Enligt lagen om fattigvården den 14 juni 1918 (nr 422), 50 §, äger fattigvårdssamhälle,

som enligt 1 § samma lag lämnat vård åt någon, vilken

har hemortsrätt inom annat samhälle, att med vissa undantag erhålla ersättning

för fattigvården av det senare samhället. Hemortsrätt har enligt

45 § samma lag svensk medborgare i regel i det fattigvårdssamhälle,

inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att hava under det år,

som mantalsskrivningen avser, kommit i åtnjutande av fattigvård, som enligt

därom i 49 § meddelade bestämmelser utövar inverkan på förvärv

av hemortsrätt.

Då hemortsrätten genom 1918 års fattigvårdslag således gjorts beroende

av den faktiska och icke såsom enligt 1871 års fattigvårdsförordning av

den rättsliga — mantalsskrivningsorten, får den i det föregående anförda

skiljaktigheten mellan den allmänna mantalsskrivningsförordningen och

motsvarande förordning för Stockholm särskild betydelse för fråga om

ersättningsskyldighet kommunerna emellan för meddelad fattigvård. Detta

förhållande belyses av följande exempel. A får år 1924 fattigvård. Han

var för år 1921 mantalsskriven i Stockholm, men har för åren 1922

och 1923 endast upptagits i mantalsboken. Om han icke för åren

1922 och 1923 mantalsskrivits i annan kommun än Stockholm, bär

1 Senaste lydelse sv. t. 1909: 132.

2 » » » » 1915:475.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition Nr 67. •>

lian år 1924 hemortsrätt i Stockholm på grund av 1921 ars mantalsskrivning,

såvida han icke sistnämnda år åtnjutit fattigvård enligt 1 ^

fattigvårdslagen. Så har emellertid varit fallet, i följd varav han av

1924 äger hemortsrätt icke i Stockholm på grund av 1921 ars mantalsskrivning

därstädes utan i den kommun, till exempel Södertälje, dar lian

för år 1920 var mantalsskriven. Om åter A för år 1921 varit manta sskriven

i Södertälje och för åren 1922 och 1923 kvavskrivits därstädes

samt för sistnämnda båda år icke mantalsskrivits i annan kommun an

Södertälje, äger han år 1924 hemortsrätt i Södertälje på grund av 1923

års kvarskrivning. Den omständigheten, att han tilläventyrs under år

1921 åtnjutit fattigvård, saknar här betydelse.

I skrivelse till riksdagens justitieombudsman den 31 maj 1923 har ombudsmannen

hos Södertälje fångvårdsstyrelse — under förmenande att

den sålunda rådande skiljaktigheten mellan den allmänna mantalssknvningsförordningen

och förordningen angående mantalsskrivning i Stockholm

på ett obehörigt sätt gynnade nämnda stad i förhållande till rikets övriga

kommuner, när fråga vore om ersättning för meddelad fattigvård

hemställt, att riksdagens justitieombudsman ville taga omförmälda fråga

under övervägande samt vidtaga de åtgärder, som därav kunde föranledas.

Sedan justitieombudsmannen införskaffat utlåtanden i ärendet av Stockholms

stads fattigvårds- och mantalsnämnd samt ombudsmannen i Södertälje

inkommit med påminnelser, har ärendet med skrivelse den 23 oktober

1923 av justitieombudsmannen överlämnats till chefen för socialdepartementet

under hemställan, att ombudsmannens i Södertälje framställning

måtte vinna det beaktande, vartill statsrådet funne handlingarnas innehåll

föranleda. Till följd av remiss hava utlåtanden i ärendet sedermera

avgivits av överståthållarämbetet den 24 december 1923 och av kammarrätten

den 25 januari 1924. Ärendet har därefter för vidare handläggning

överlämnats till finansdepartementet.

Stockholms stads fattigvårdsnämnd åberopar ett av nämndens ombudsman

i ärendet avgivet utlåtande, i vilket denne förmenar, att förevarande

fråga saknade större praktisk betydelse, samt framhåller, hurusom

Stockholm i andra hänseenden intoge en mera ogynnsam ställning

än rikets övriga kommuner, när det gällde att erhålla ersättning för

lämnad fattigvård.

M ant al snämnden i Stockholm anser det uppenbart, att den anmärkta

olikheten i bestämmelserna i allmänna mantalsskrivningsförordningen

och motsvarande förordning för Stockholm innebär en oegentlighet och att

åtgärder böra vidtagas för att bringa stadgandena i överensstämmelse med

varandra. Nämnden anser sig emellertid icke kunna göra annat uttalande

i fråga om huru detta lämpligen bör ske, än att den för Stockholm

i förevarande hänseende gällande bestämmelsen därstädes visat

sig ändamålsenlig, så till vida att antalet dubbeltaxeringar minskats.

överståthållarämbetet åberopar mantalsnämndens yttrande samt förkla
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

tf

Kungl. Maj:ts proposition Nr 67.

rar sig anse den lämpligaste lösningen vara, att de för Stockholm utfärdade

stadgandena bliva gällande för riket i dess helhet. Huvudvikten

ligger emellertid enligt överståthållarämbetets mening därpå, att nödiga

garantier erhållas för att mantalsskrivningarna så anordnas, att samtliga

personer bliva å vederbörlig ort mantalsskrivna.

Kammarrätten finner, med hänsyn till den verkan i hemortsrättsavseende,

som den påtalade bristande överensstämmelsen mellan ifrågavarande

båda mantalsskrivningsförordningar kan medföra, kravet på eu

ändring härutinnan befogat. Kammarrätten ifrågasätter eu sådan ändring

av § 8 mom. 3 i den allmänna mantalsskrivningsförordningen, att

momentet erhåller den lydelse, det hade före 1911 års ändring. Samtidigt

anför emellertid kammarrätten, att måhända ur andra synpunkter vägande

invändningar kunna göras mot en sådan ändring. Härutinnan framhåller

kammarrätten huvudsakligen följande. Syftet med 1911 års ändring

har tydligen varit att i nu förevarande avseende vinna överensstämmelse

mellan mantalsskrivningsförordningen och förordningen angående kyrkoböckers

förande. I vad mån en sådan överensstämmelse är av betydelse

ställer sig svårt för kammarrätten att avgöra. Den gällande lydelsen av

§ 8 mom. 3 mantalsskrivningsförordningen kan emellertid antagas hava

betydelse jämväl ur andra synpunkter än önskvärdheten av överensstämmelse

i denna del mellan nyssnämnda båda förordningar. Det har sålunda

uttalats (se proposition 1909 : 96), att det är av intresse, att mantalslängden

är sådan, att den bereder möjlighet för upprättandet av eu

riktig röstlängd. Kammarrätten erinrar vidare om exempelvis mantalslängdens

egenskap att utgöra grund för ej mindre de listor över inskrivningsskyldiga

värnpliktiga, vilka det enligt § 12 mom. 1 i värnpliktslagen

den 17 september 1914 åligger vederbörande mantalsskriv

ningsförrättare att upprätta, än även den förteckning, som det enligt

14 § lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 åligger mantalsskrivningsförrättaren

att uppgöra. Kvarskrivningen lärer dock även

vara förenad med vissa olägenheter, i det att det säkerligen ej sällan inträffar,

att en kvarskriven person, som i verkligheten är bosatt å annan

ort, blir föremål för beskattning å såväl den ort, där han kvarskrivits.

som den ort, där han på grund av bosättning blivit eller bort bliva man

talsskriven. Det synes härjämte böra beaktas, att, därest skäl anses föreligga

för personers kvarskrivning under två år enligt mantalsskrivningsförordningen,

samma skäl lära gälla för deras kvarskrivning i Stockholm.

I detta sammanhang torde böra erinras om en vid 1924 års riksdag inom

andra kammaren väckt motion (nr 272), däri hemställts, att riksdagen måtte

besluta sådan ändring i 45 § lagen om fattigvården, att mantalsskrivning

av person, som inom kommunen saknade bostad eller eljest vore obefintlig,

måtte frånltännas inverkan vid bestämmandet av hemortsrätten. Denna

motion riktade sig egentligen enligt sin motivering mot den faktiska mantalsskrivningen

såsom grund för hemortsrättsförvärv. Andra lagutskottet

erinrade i utlåtande nr 4 om att de i motionen behandlade förhål
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 67.

landena på grund av ombudsmannens i Södertälje iörenämnda framställning

vore löremål för Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet ansåg, att, i

händelse denna framställning vunne beaktande, de olägenheter, som i

motionen påtalats, komme att bliva avhjälpta. Då enligt utskottets mening

riksdagen icke borde genom uttalande i ämnet iöregripa den pågående

utredningen, hemställde utskottet, att motionen icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda, vilket ock blev riksdagens beslut.

Lika med flertalet av de hörda myndigheterna anser även jag, att de för DepartementsStocivuoim

och riset i övrigt sinsemellan olika bestämmelserna om man- che^entalsskrivning

av till vistelseort okända personer snarast möjligt böra

bringas i överensstämmelse med varandra. För undanröjande av den påtalade

skiljaktigheten erbjuda sig olika utvägar. Ur iattigvårdssynpunkt

torde det sakna betydelse, vilken väg väljes. Avgörande härför

torde böra bliva vad som ur allmän mantalsskrivningssynpunkt kan anses

vara det lämpligaste.

Mantalsskrivning i viss kommun medför rättsverkningar — förutom i

fattigvårdshänseende — i åtskilliga andra hänseenden, såsom i fråga om

rösträtt vid politiska val och i kommunala angelägenheter, beträffande

taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, skyldighet att erlägga avgifter

enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, forum i tvistemål, m. m.

Bestämmelserna rörande mantalsskrivning åsyfta, att envar inom riket sig

uppehållande person, som icke allenast tillfälligtvis vistas härstädes eller

som av annan anledning icke faller under bestämmelserna. rörande mantalsskrivning,

skall vara mantalsskriven inom viss kommun, och att samtidig

mantalsskrivning inom flera kommuner icke må äga rum. Stadgandena

om att till vistelseorten okända personer skola under viss tid

upptagas i mantalslängden liksom motsvarande bestämmelser inom

kyrkobokföringen avse att säkerställa, att icke någon må obehörigen utelämnas

vare sig vid mantals- eller kyrkoskrivningen. Det är en allmänt

känd sak, att vissa personer avsiktligen söka hålla myndigheterna i okunnighet

om sin vistelseort enbart för att komma ifrån dem åvilande medborgerliga

skyldigheter. Väl kan det inträffa, att sådan från sin förra

vistelseort försvunnen person, som underlåtit giva sin nya vistelseort tillkänna

för myndigheterna i nämnda ort, blir mantalsskriven såväl därstädes

som i den ort, där han i verkligheten uppehåller sig, men oftare

torde komma att hända, att personen i fråga skulle undgå mantalsskrivning,

därest stadgande icke funnes om hans kvarstående under viss tid i

mantalslängden i den förra orten. Detta gäller i synnerhet landsbygden,

där myndigheterna icke hava samma möjligheter att erhålla kännedom

om befolkningen som i städerna, men även i dessa torde förhållandena

i viss mån vara enahanda. Ur allmän synpunkt lärer det överhuvudtaget

få anses såsom en större olägenhet, att en person undgår mantalsskrivning,

än att han mantalsskrives å två håll, helst i sistnämnda fall vederbörlig

rättelse kan vinnas, när förhållandet upptäckes och talan därom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 67.

föres. Ur nu anförda synpunkter finner jag det icke vara lämpligt att

låta bestämmelserna för Stockholm gälla jämväl för riket i övrigt. En

sådan utväg för den föreliggande frågans lösning skulle jämväl föra med

sig ett återupplivande i dess fulla utsträckning av den tidigare olikheten

mellan mantalsskrivning och kyrkobokföring. Men ej heller torde eu överflyttning

å förhållandena i Stockholm av de för riket i övrigt i detta avseende

meddelade bestämmelserna vara att förorda. En kvarskrivning under

två år av till vistelseorten okända personer skulle helt visst i Stockholm

medföra praktiska olägenheter.

Vid vägandet mot varandra, å ena sidan av farhågorna att någon helt

och hållet undgår mantalsskrivning, och å andra sidan av de olägenheter,

som äro förknippade såväl med möjligen inträffande dubbelskrivningar

och därav föranledda dubbeltaxeringar som ock med påföring av skatter

och andra avgifter i fall, då skattskyldig svårligen kan nås av indrivningsåtgärd,

har det synts mig lämpligast att åstadkomma den önskvärda

likformigheten i förevarande avseende på det sätt, att till vistelseorten

okända personer förklaras skola för hela riket kvarskrivas i mantalslängden

under ett år. Löses frågan på detta sätt, lärer eu ändring av

motsvarande innebörd kunna utan olägenhet vidtagas beträffande kyrkobokföringen,

i vad avser en persons överförande från församlingsboken

till boken över obefintliga. Härigenom skulle den en gång uppnådda,

i och för sig fördelaktiga överensstämmelsen mellan mantalsskrivningen

och kyrkobokföringen alltjämt kunna upprätthållas.

I enlighet med de av mig nu angivna synpunkter har jag låtit upprätta

förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 mom. 3 i förordningen den

6 augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning. Vid förslagets utarbetande

har jämväl i övrigt någon jämkning i lagrummets nuvarande avfattning

ägt rum. Förslaget torde böra underställas riksdagens prövning.

Erforderliga ändringar i övriga av mig berörda författningar lära däremot

icke kräva riksdagens medverkan.

Bifalles föreliggande författningsförslag av riksdagen, bör hinder icke

möta att eventuellt i en författning sammanföra den sålunda föreslagna

ändringen med vissa ifrågasatta jämkningar i den allmänna mantalsskrivningsförordningen

av beskaffenhet att kunna vidtagas i administrativ

ordning.»

Föredraganden uppläser härefter berörda författningsförslag samt hemställer,

att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga

samma förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att proposition av den lydelse, bil. !itt.

vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Olga Gjörloff.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 2LU 1925:13 Utlåtande i anledning av väckt motion om införande i fattigvårdslagen av bestämmelse om skyldighet för hemortskommun att erlägga ränta å av vistelsekommun till a5 i texten
  2. BevU 1925:19 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 mom. 3 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mant a1 i texten