Sök i Ratio Lex

Angående kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna

1925-03-06 · 194 sidor, varav 157 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 157 av 194 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:90, Angående kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 90.

1

Nr 90.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående kolonisation å

kronoparker i Norrland och Dalarna; given Stockholms slott

den 6 mars 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Sven Linders.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller,

Le vinson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Linders anför:

I punkten 102 under nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition

har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i

ämnet, som Kungl. Maj:t kunde komma att avlåta till riksdagen, för fullföljande

av försökskolonisationen beräkna för budgetåret 1925—1926 ett

belopp av 147,100 kronor.

Vid anmälan av nämnda anslagsärende erinrade jag, att frågan om

ordnande av kolonisationen å kronoparker i Norrland och Dalarna sedan

åtskilliga år vore under utredning, varjämte jag meddelade, att ytterligare

utredning i ärendet påginge inom jordbruksdepartementet i syfte att utforma

förslag till en fortsatt kolonisationsverksamhet under former, som

bättre än de hittills tillämpade läte sig anpassas efter de å olika orter

rådande förhållandena.

Då jag nu går att ånyo för Kungl. Maj:t framlägga dessa spörsmål, får

jag inledningsvis erinra, att frågan om kolonisationen i Norrland varit

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 80 höft. (Nr 90.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ls proposition Nr 90.

föremål för utredning av en för ändamålet tillkallad kommitté, kolonisationskommittén,

vilken den 31 mai 1922 avgivit betänkande med förslag

till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna. I betänkandet

ingå jämväl särskilda redogörelser för verkställda utredningar rörande

dels utsträckt tillämpande av intensivt skogsbruk å de norrländska kronoparkerna,

dels ock kraftigare befrämjande av egnahemsbildning å enskild

jord i Norrland.

De förslag, som kommittén i sistnämnda båda avdelningar av betänkandet

framlagt, föreligga icke nu till avgörande. Vad särskilt angår den

av kommittén behandlade frågan om egnahemsbildning å enskild mark i

Norrland får jag erinra, att de från kommittén i detta avseende framkomna

förslagen i allt väsentligt vunnit beaktande uti den proposition,

nr 144, rörande statens verksamhet för egnahemsbildning, som avläts till

riksdagen 1923 och blev av riksdagen bifallen.

De förslag och spörsmål, som nu föreligga till avgörande, avse uteslutande

kolonisationen å kronoparker i Norrland och Dalarna.

I. Ärendets tidigare behandling.

Den nu slutförda utredningen om kolonisationen å de norrländska kronoparkerna

har sin upprinnelse i en framställning av 1914 års senare

riksdag.

I skrivelse den 18 september 1914, nr 273, anhöll riksdagen — på framställning

av enskilda motionärer och i anslutning till tidigare av 1912 och 1913

års riksdagar i ämnet avlåtna skrivelser — att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa

en allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamål tillgängliga

och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex nordligaste länen

i syfte att vinna en allmän översikt över belägenheten, storleken och beskaffenheten

av jord, som kunde befinnas lämplig för utläggande av såväl

odlingslägenheter som under äganderätt upplåtna, självständiga jordbruk,

ävensom en förberedande plan för områdenas fördelning i nu nämnda hänseende.

Tillika anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte dels efter verkställd

utredning för riksdagen framlägga förslag till ändrade och förbättrade

villkor för upplåtelse av odlingslägenheter å kronoparkerna i de sex nordligaste

länen, huvudsakligen avseende förhöjning av odlingsbidraget samt

gynnsammare lyftnings- och återbetalningsvillkor för detta bidrag, dels

ock taga under omprövning möjligheten och önskvärdheten av sådan ändrad

ordning för de å nämnda kronoområden belägna större, sammanhängande

odlingsmarkers förvaltande och upplåtande, som av motionärer i riksdagen

närmare angivits, nämligen att dylika områden avskildes från skogsstatens

förvaltning och förvaltades i annan ordning samt upplåtelser av odlingslägenheter

anförtroddes åt organ, som lämnade fullt tillfredsställande garantier

för en prövning av dylika upplåtelser ur kolonisations- och jordbrukssynpunkter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung/. Mnj:ts proposition Nr 90.

3

Vid anmälan deri 11 .juni 1915 av donna riksdagsskrivelse bemyndigade

Kung! Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga

personer för biträde inom departementet vid uppgörande av förslag till

Plan för eu allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamål

tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex nordligaste

länen med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker. På grund härav tillkallades fem sakkunniga

personer, de s. k. kolonisalionssakkunniga.

Sedan de sakkunniga framlagt förslag angående sådan markundersöknmg,

som nyss omförmälts, förordnade Kungl. Maj:t den 2 maj 1916 om

viss inventering av odlingsjord å kronomark i Norrland och Dalarna.

Den 30 juni 1916 uppdrog Kung]. Maj:t åt en kommitté, benämnd kolonisationskommittén,

att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande

åtgärder för främjande av kolonisationen å kronans marker i Norrland

och Dalarna med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker ävensom angående därmed sammanhängande

spörsmål, däribland även frågan om utsträckt tillämpande

av intensivt skogsbruk å de norrländska statsskogarna samt om därav påkallade

åtgärder för ökad bosättning å dessa skogar.

Vid tillsättandet den 30 juni 1916 av kolonisationskommittén anförde

dåvarande departementschefen om denna kommittés uppgifter, bland

annat, att det borde vara icke blott kommittén obetaget utan till och med

önskvärt, att kommittén, innan dess slutliga betänkande framlades, avgåve

förslag, som kunde föranleda omedelbar upplåtelse av mark å en eller annan

trakt. Inom ett så vidsträckt område av landet som det ifrågavarande vore

naturförhållandena och andra betingelser för kolonisation påtagligen så växlande,

att det näppeligen vore fullt lyckligt, ifall överallt endast samma åtgärder

skulle tillgripas. Åtgärderna syntes snarare böra så naturligt som

möjligt anpassa sig efter de lokala förutsättningarna. För övrigt ville det

förefalla, som om i valet mellan att låta alla positiva åtgärder i kolonisationsfrågan

anstå i avbidan på frågans fullständiga utredande eller att vidtaga

ett mindre antal upplåtelser efter grunder, som man tilläventyrs sedermera

beträffande det återstående flertalet kunde finna sig höra frångå, någon

tvekan knappast borde behöva råda om det senare alternativets företräde.

Angelägenheten av att staten under en närmare framtid skrede till handling

i avseende å kolonisationen syntes till fullo motivera, att man före avslutandet

av den vidlyftiga och tidsödande utredning, som erfordrades, gjorde

början med upplåtelser i den mån omständigheterna sådant medgåve. Kommitténs

uppdrag borde enligt departementschefens mening omfatta alla sidor

av det ifrågavarande kolonisationsspörsmålet med undantag av de ämnen,

vilka fortfarande ankomme på de s. k. kolonisationssakkunnigas behandling!

Till medlemmar av berörda kommitté utsågos: till ordförande justitieradet,

numera presidenten i Svea hovrätt friherre E. T. Marks von Wiirtemberg,

till vice ordförande ledamoten av riksdagens första kammare, framlidne

* d. auditören A. H. Fahlén, till ledamöter ledamoten av riksdagens första

kammare, numera lantbruksakademiens sekreterare, professorn P. Hellström

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren A. L.

Lundström, jägmästaren i Bräcke revir, numera överjägmästaren i Övre

Norrbottens distrikt A. H. Holmgren, tillika sekreterare, professorn vid

skogshögskolan T. W. Jonson, förste lantmätaren i Västerbottens län, numera

byråchefen i lantmäteristyrelsen K. I. Grubbström, statens lantbruksingenjör

i Skellefteå distrikt H. H. Hj. Wikström, svenska mosskulturföreningens

botanist och torvgeolog, numera byrådirektören i lantbruksstyrelsen, filosofie

doktorn E. Haglund samt hemmansägaren, numera ledamoten av riksdagens

första kammare N. G. Gabrielsson. I kommitténs sammansättning skedde

den 20 juni 1918 den ändringen, att friherre Marks von Wurtemberg efter

därom gjord framställning befriades från uppdraget att vara kommitténs

ordförande, dock att han skulle i samma befattning kvarstå vid kommitténs

behandling av viss fråga (indragning av ströängar). Med denna inskränkning

förordnades samtidigt till kommitténs ordförande dess förutvarande

vice ordförande, auditören Fahlén. Efter det denne avlidit, förordnades den

14 februari 1919 med förutnämnda inskränkning i uppdraget till kommitténs

ordförande landshövdingen i Västerbottens län N. G. Bingstrand.

Enligt Kungl. Maj:ts förordnande den 25 maj 1917 överflyttades uppsikten

över förberörda inventering av odlingsjord från de s. k. kolonisationssakkunniga

till kolonisationskommittén.

Efter slutfört arbete har kolonisationskommittén, såsom nyss nämnts, i

betänkande den 31 mai 1922 framlagt, bland annat, förslag till kolonisation

å kronoparker i Norrland och Dalarna jämte motiv till dessa förslag

(betänkandet ingår i serien statens offentliga utredningar 1922: 22). Särskilda

yttranden, avgivna av vissa kommitténs ledamöter, voro fogade till

betänkandet. Detta åtföljdes av en särskild, av ledamoten Haglund avgiven

redogörelse för den verkställda inventeringen av odlingsjord (statens offentliga

utredningar 1922: 32).

I kommitténs betänkande lämnas redogörelse för nybyggesväsendets utveckling

i Norrland under äldre tid, uppkomsten å de norrländska kronoparkerna

under statens medverkan av skogstorp och sedermera av odlingslägenheter

samt de åtgärder, som på senaste tid i övrigt vidtagits för att

främja egnahemsbildningen å dessa kronoparker, inbegripet den s. k. försökskolonisationen.

I en avdelning, benämnd »allmänna motiv», behandlas

därefter huvudsakligen emigrationsfrågan, sambandet mellan (det intensiva)

skogsbruket och kolonisationen samt de naturliga förutsättningarna för jordbruk

i Norrlands skogsbygd. Därefter framlägger kommittén detaljerat förslag

till kolonatupplåtelser ävensom angående vissa åtgärder rörande skogstorp

och odlingslägenheter samt rörande Alträsk nybyggesområde och upplåtelser

av tomter. Efter behandling av organisationsfrågan och kostnadsfrågan utformas

vissa författningsförslag i enlighet med vad kommittén förut föreslagit.

De avgivna särskilda yttrandena härröra från dels herrar Hellström,

Lundström, Haglund och Wikström, som anmält reservation mot vass del

av kommitténs förslag rörande kolonisternas förseende med ved och husbehovsvirke,

och dels herrar Lundström, Wikström, Haglund och Gabrielsson,

som i byggnads- och organisationsfrågorna haft en från kommitténs

majoritet avvikande mening.

Betänkandet åtföljes av vissa bilagor, såsom förslag till kolonatkontrakt,

byggnadsritningar m. m. ävensom av en skrivelse från av kommittén till
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

5

kallade ombud för Norrbottens och Västerbottens läns skogstorpare (skogstorparna

B. Lindqvist oeli N. E. Näslund).

över kommitténs betänkande hava infordrade utlåtanden avgivits av ett

stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Sålunda hava yttranden avgivits av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, lantbruksakademien, socialstyrelsen, som införskaffat yttrande

från nationalföreningen mot emigrationen, länsstyrelserna i Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, varvid jämväl vederbörande landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott

lämnats tillfälle yttra sig, statskontoret, byggnadsstyrelsen, kammarkollegium,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

Alträsks nybyggesnämnd och svenska mosskulturföreningen.

Jag vill vidare erinra därom, att riksdagen i skrivelse den 16 mars 1923,

nr 53, med anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till försökskolonisationens

bedrivande under budgetåret 1923—1924, bland annat

uttalat önskvärdheten av, att förslag framlades med anledning av kolonisationskominitténs

betänkande.

Sålunda framhölls i riksdagsskrivelsen, att riksdagen icke hade kunnat

undgå finna, att det varit önskvärt, att Kungl. Maj:ts förslag i anledning av

kolonisationskommitténs betänkande förelegat, innan statsmakterna fattade

beslut om en ytterligare utvidgning av den dittills såsom kolonisationsförsök

betraktade kolonisationsverksamlieten i den omfattning, Kungl. Maj:ts framställning

innebure. Riksdagen hade därvid sin uppmärksamhet särskilt fäst

på angelägenheten av, att kolonisationsverksamlieten inriktades med tanke

icke blott på skogsvårdens krav utan jämväl på att tillgodose det krav på

eget hem, som förefunnes hos personer från orten med nödiga förutsättningar

för en bosättning i här ifrågavarande trakter.

Därefter uppdrog Kungl. Maj.t genom beslut den 11 november 1923 åt

domänstyrelsen att, i samråd med verkställande ledamoten av statens kolonisationsnämnd

och statens egnaliemsinspektör, verkställa överarbetning av

kolonisationskommitténs förberörda förslag i enlighet med vissa riktlinjer,

som vid ärendets föredragning angåvos av min företrädare i ämbetet. Med

anledning härav avgav domänstyrelsen den 28 maj 1924 utlåtande med

förslag till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna. Detta utlåtande,

som ingår i serien statens offentliga utredningar 1924: 43, åtföljdes

av särskilda skrifter från dels verkställande ledamoten av statens kolonisationsnämnd

överjägmästaren A. Holmgren, dels två av domänstyrelsen tillkallade

representanter för innehavarna av försökskolonat, K. G. Nord och

Tyko L. Jonsson.

Jämväl över detta utlåtande hava åtskilliga infordrade yttranden avgivits.

Sålunda hava yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen, statskontoret, socialstyrelsen,

som införskaffat yttrande av nationalföreningen mot emigrationen,

länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, varvid jämväl vederbörande hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och egnahemsnämnder lämnats tillfälle yttra sig.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts proposition Nr 90.

Kolonisatiovskommitténs

förslag till

försökskoloni8ation.

Slutligen torde böra anmälas, att ett antal andra framställningar ingivits

berörande frågan om kolonisationen å kronoparker i Norrland och Dalarna.

Skrifter i ärendet föreligga sålunda från landstingens uorrlandskommitté,

skogsstatstjänstemän, Sveriges kronojägareförbund, enskilda kolonister oeh

mellan kolonister avhållna möten, innehavare av skogstorp och odlingslägenheter,

skattebetalarnas förening in. fl.

Jämväl riksdagens revisorer hava i sin berättelse för första halvåret 1923,

efter besök å vissa kolonisationsområden, avhandlat kolonisationsfrågan.

över flera av nu åsyftade framställningar hava infordrade yttranden avgivits

av statens kolonisationsnämnd och domänstyrelsen. Därjämte har

sagda nämnd i åtskilliga framställningar och promemorior avhandlat frågor,

som beröra det nu föreliggande ärendet om kolonisationsverksamhetens framtida

ordnande.

Vid ärendets beredning inom jordbruksdepartementet liar jag rådgjort med

ledamoten av riksdagens första kammare sekreteraren P. E. A. Jonsson i

Lycksele samt ledamöterna av riksdagens andra kammare redaktören E. H.

Lindberg och lantbrukaren A. H. Hedström i Gäddvik.

II. Försökskolonisationen.

Innan jag ingår på frågan om ordnandet av den fortsatta kolonisationen å

kronoparker i Norrland och Dalarna, torde jag böra lämna redogörelse för

den försökskolonisation, som under de senaste åren ägt rum å kronoparker

inom ifrågavarande trakter.

Såsom jag nyss omnämnt, framhöll föredragande departementschefen vid

kolonisationskommitténs tillsättande den 30 juni 1916 lämpligheten av, att

kommittén till en början grepe sig an med upprättande av förslag till kolonisationsförsök

i mindre omfattning.

I anslutning härtill framlade kolonisationskommitten den 15 december 1917

ett förslag till anordnande av kolonisationsförsök å vissa kronoparker i Västerbottens

och Norrbottens län. Förslaget inrymdes i ett av kommittén avgivet

betänkande, som 1918 befordrades till trycket. Kommittén ifrågasatte därvid,

att åtgärder måtte vidtagas för anordnande av kolonisationsförsök enligt

vissa angivna riktlinjer å Rönnliden — Luspbergets och Metsekens kronoparker

i Västerbottens län samt Djupsjö kronopark i Norrbottens län.

Enligt kommitténs förslag skulle försöken avse upplåtande av kolonat av

två typer, en större med odlingsmark till areal av omkring 15 hektar och

en mindre med odlingsmark av omkring 5 hektar. Kolonaten skulle utläggas

gruppvis, så att, där de ej förlädes invid redan befintliga gårdar, minst tre

upplätes i varandras nära grannskap. Kommittén hemställde, att vid kolonatens

utläggande och upplåtande följande detaljbestämmelser skulle lända

till efterrättelse:

»1) att odlingsmarken å kolonaten skall bestå till större delen av torvmark

och till en mindre del av fastmark, vilken även skall vara avsedd till

boplats;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90. 7

2) att till varje kolonat skall läggas ett skogsområde, som för större kolonat

skall omfatta omkring 15 hektar, dock efter omständigheterna mera eller

mindre, varemot det för mindre kolonat ej må tilltagas större än att lämplig

arrondering vinnes;

3) att dessutom må till kolonaten läggas impediment och annan mark, som

ur arronderingssynpunkt anses böra medfölja;

4) att till kolonist må antagas allenast don, som äger god frejd och gjort

sig känd för arbetsamhet och hederlig vandel samt äger förutsättning för

drivande av ett mindre jordbruk;

5) att kolonat ej må upplåtas till den, som redan äger fastighet av den

storlek att därå kan födas en familj, och att ej heller mera än ett kolonat

må upplåtas åt samma person;

6) att kolonat skall upplåtas för en tid av femton år, med rätt för kolonist

att, när minst tio år förflutit och kolonisten uppfyllt sina kontraktsenliga

åligganden, få mot viss köpeskilling kolonatet å sig överlåtet med äganderätt;
7)

att avlopps- och avledningsdiken å den odlingsbara torvmarken för upplåtna

kolonat skola genom statens försorg upptagas;

8) att en del av de mindre kolonaten skall genom statens försorg förses

med eu mangårdsbyggnad och en uthusbyggnad, vilka dock allenast i så

måtto göras färdiga, att kolonisten kan under första tiden hava nödtorftig

bostad och rum för kreatur;

9) att antalet kolonat, som sålunda skall bebyggas, bestämmes för Rönnliden

och Luspberget till minst 10 och högst 29, för Metseken till minst 8

och högst 11 samt för Djupsjö till 5 eller 6;

10) att innan å någon av kronoparkerna upplåtelse äger rum av kolonat,

som skall av staten förses med åbyggnader, utrönes, att antagliga sökande

finnas till så många dylika kolonat å kronoparken som motsvara nyssnämnda

minimiantal;

11) att å kolonat, som av staten förses med åbyggnader, kolonisten skall

hava att utan onödigt dröjsmål och sist inom tio år fullborda åbyggnaderna

i enlighet med ritning och beskrivning, som vid upplåtelsen fastställas, dock

att avvikelse härifrån sedermera må på kolonistens framställning medgivas;

12) att å kolonat, som ej av staten förses med åbyggnader, kolonisten skall

inom tre år utföra byggnadsarbeten, motsvarande dem, som staten å de övriga

kolonaten verkställer, samt inom tio år fullborda åbyggnaderna; och skola

även i avseende å dessa byggnadsarbeten ritning och beskrivning, som fastställas

vid upplåtelsen, lända till efterrättelse i den mån ej sedermera avvikelse

medgives;

13) att kolonist skall hava att för statens räkning brandförsäkra byggnaderna

på sätt därom kan varda närmare bestämt;

14) att kolonist å mindre kolonat skall hava att i enlighet med föreskrifter,

som meddelas vid upplåtelsen, inom fem år uppodla en hektar jord, varjämte

före upplåtelsetidens utgång ytterligare två hektar skola uppodlas;

15) att kolonist å större kolonat skall i enlighet med föreskrifter, som meddelas

vid upplåtelsen, inom tre år uppodla en hektar jord, varjämte två

hektar skola uppodlas innan åtta år förflutit och ytterligare två hektar före

upplåtelsetidens utgång;

16) att kolonist, som själv helt och hållet bebygger kolonatet, skall av

allmänna medel äga erhålla byggnadshjälp med tre fjärdedelar av det belopp,

vartill i samband med kolonatets upplåtande byggnadskostnaden beräknas,

dock högst 4,500 kronor, och skall av denna byggnadshjälp utbetalas 500

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

kronor mot vederhäftig borgen eller annan godkänd säkerhet, då upplåtelsen

kommit till stånd, 1,000 kronor då mangårdsbyggnaden kommit under tak,

enahanda belopp då uthusbyggnaden i sin helhet kommit under tak, samt

återstoden då byggnaderna blivit fullbordade i enlighet med föreskrift;

17) att kolonist å större kolonat skall äga att i odlingshjälp utfå 500

kronor, varav 250 kronor utbetalas mot vederhäftig borgen eller annan godkänd

säkerhet, då upplåtelsen kommit till stånd, och enahanda belopp då två

hektar jord uppodlats;

18) att kolonist skall vara berättigad att å kronans mark avgiftsfritt erhålla

virke dels för uppförande eller fullbordande av föreskrivna åbyggnader, dels

för hägnader, hässjor, täckdikning och annat dylikt husbehov, varvid dock ej

må för de första tio åren beräknas mera än sammanlagt 60 kubikmeter fast

mått för större kolonat och 50 kubikmeter sådant mått för mindre kolonat

samt för de återstående fem åren ej mera än 25 kubikmeter fast mått för

större kolonat och 20 kubikmeter sådant mått för mindre kolonat, dels för

underhåll av åbyggnader under de sista fem åren av upplåtelsetiden sammanlagt

högst 10 kubikmeter fast mått, dels till vedbrand årligen 30 kubikmeter

fast mått, dels ock vad som kan åtgå till vissa förbättringar och tillbyggnader,

som kolonisten kan önska företaga;

19) att skogen å det till kolonatet upplåtna området icke må av kolonisten

nyttjas i vidare mån än scm kan föranledas av att det i 18 punkten omförmälda

husbehovsvirke anvisas till uttagande inom området;

20) att utan kolonistens medgivande virke å nyssnämnda område ej må

vare sig anvisas kolonisten till husbehov eller eljest av staten disponeras,

med mindre det utgöres av torrskog eller vindfällen eller ock avverkning

erfordras till förebyggande av att skogen på grund av ålder eller annorledes

uppenbarligen tager skada; dock att träd, som i diameter vid brösthöjd hålla

30 centimeter eller mera, må för statens rökning borttagas, där de ej av kolonisten

lösas till pris, som kan varda avtalat, och vare kolonisten berättigad att, där

han för köpeskillings minskande så önskar, påkalla borttagande av de mindre

träd, som enligt skogsförvaltningens bedömande kunna avverkas utan fara

för den återstående skogens bestånd;

21) att kolonist skall vara pliktig att väl hävda den uppodlade jorden

samt underhålla de uppförda åbyggnaderna och de genom statens försorg

upptagna dikena;

22) att vid kolonatets avträdande kolonisten skall åtnjuta ersättning för

de förbättringar han å kolonatet utfört i avseende å jord, diken, hägnader,

hässjor, vägar oeh byggnader, dock att härvid skall avräknas värdet av virke,

som för förbättringens utförande tillhandahållits kolonisten av staten, samt

belopp, som kolonisten kan hava enligt kontraktet eller eljest bekommit såsom

odlings-, diknings- eller byggnadshjälp; och må ersättning ej utgå för byggnader,

till vilkas uppförande kolonisten ej äger erhålla virke;

23) att kolonisten skall under upplåtelsetiden äga å statens mark begagna

nödigt bete för hästar och nötkreatur, som vinterfödas å kolonatet;

24) att i årlig lega för kolonat, varå byggnaderna delvis uppföras genom

statens försorg, skall erläggas dels för marken så mycket som motsvarar

ränta efter 3.6 procent å det belopp, som vid köp av kolonat skall utgå för

odlingsmarken, och dels för byggnaderna 180 kronor;

25) att för kolonat, varå byggnaderna helt uppföras av kolonisten, marklega

skall erläggas efter nyssnämnda beräkningsgrund, varjämte för byggnaderna

skall gäldas en årlig lega, som motsvarar 3.6 procent ränta å det

belopp kolonisten uppburit i byggnadshjälp;

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

9

26) att lega dock ej i något fall utgår under de tre första åren;

27) att köpeskilling för kolonat, som kolonist vill förvärva med äganderätt,

skall bestämmas sålunda:

a) att för byggnaderna räknas, om desamma blivit delvis uppförda av

staten, 5,000 kronor, och, om de helt uppförts av kolonisten, det belopp

denne bekommit i byggnadshjälp,

b) att för odlingsmarken, med avlopps- och avledningsdiken upptagna,

beräknas ett pris av 50 kronor för hektar, vilket pris dock må kunna med

hänsyn till markens läge och beskaffenhet skäligen nedsättas,

c) att skogsmarken beräknas till 20 kronor för hektar och övrig mark

till 10 kronor för hektar, dock att för sjöar och berg icke beräknas något

värde,

d) samt att betalningen för gagnvirkesduglig ståndskog, som vid äganderättens

förvärvande tinnes inom kolonatets område, uträknas efter följande

grundpris: för lövskog samt växande barrskog om 10—14 centimeter i diameter

vid brösthöjd 75 öre per kubikmeter fast mått, för växande barrskog om 15—24

centimeter i diameter vid brösthöjd 1 krona 50 öre per kubikmeter sådant mått

samt för dylika träd om 25—29 centimeter i diameter vid brösthöjd 3 kronor

kubikmeter fast mått;

28) att köpeskillingen skall bestämmas vid upplåtelsen, dock att det belopp,

som skall erläggas för ståndskogen, skall förklaras beroende av skogsräkning,

som äger rum, när fråga uppstår om äganderättens förvärvande;

29) att köpeskillingen skall uppdelas i två lika stora delar, en stående och

en amorteringsdel, vilka gäldas i huvudsaklig överensstämmelse med vad

som finnes föreskrivet för statens egnahemslån;

30) att vid köp av mindre kolonat köpeskillingen skall minskas med 30

kronor för varje fullt antal av 100 dagar, som kolonisten, hans hustru eller

något av hans barn över 18 år efter uppgörelse med skogsförvaltningen utfört

å kronans mark, och med 10 kronor för varje fullt antal av 50 dagar,

som något av hans barn under 18 år sålunda arbetat;

31) att vid köp av större kolonat köpeskillingen skall, så framt kolonisten

utfört odling utöver vad honom enligt kontraktet åligger, minskas med 200

kronor för varje hektar sålunda odlad fastmark och 100 kronor för varje

hektar odlad torvmark, dock att sammanlagda beloppet av sådant avdrag ej

må överstiga 500 kronor;

32) att om, efter det äganderätt till kolonat förvärvats men innan den tid

för vilken upplåtelsen skolat gälla gått till ända, utförts arbete eller odling

av beskaffenhet, som i 30 eller 31 punkten avses, kolonisten även därför

skall efter förenämnda grunder njuta avdrag å köpeskillingen, vilket avdrag

då skall göras å dess stående del;

33) att kolonist, som förvärvar äganderätt till kolonatet, skall vara berättigad

att, intill dess trettio år förflutit från början av upplåtelsetiden,

från statens mark likasom förut erhålla bränslevirke och, om hans kolonat

tillhör den mindre typen, jämväl övrigt virke, med iakttagande att för

hägnader, hässjor och dylikt ej må utgå mer än 20 kubikmeter fast mått

för varje period av fem år och för underhåll av åbyggnader ej mer än 10

kubikmeter fast mått för varje sådan period;

34) att kolonist, som vunnit berättigande att få kolonatet å sig överlåtet,

skall, där han hellre vill, erhålla ny upplåtelse med nyttjanderätt för en tid

av femton år på samma villkor som förut varit gällande;

35) att emellertid den rätt till betning utanför kolonatets område, som

under första upplåtelsetiden tillkommit kolonisten, skall, evad han förvärvar

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Knuff!. Maj:ts proposition Nr 90.

Beslut vid

1918 års riksdag

om anordnande

av kolonis

itionsförsök.

Statens kolo•

nisationsnämnds

tillsättande.

Under åren

1919—1923

beslutade fortsatta

kolonisation

sfär sök.

äganderätt till kolonatet eller får detsamma på nytt åt sig upplåtet med

nyttjanderätt, upphöra när femton år förflutit från den första upplåtelsen;

36) att kolonist, som erhållit ny upplåtelse av nyttjanderätt och uppfyller

vad honom i följd av upplåtelsen åligger, skall äga att när som helst under

den nya upplåtelsetiden få kolonatet å sig överlåtet med äganderätt på enahanda

villkor, som gälla för överlåtelse under den första upplåtelsetiden,

dock att skogsarbete eller odling, som efter dess utgång utföres, ej må medföra

rätt till avdrag å köpeskillingen, varemot, om överlåtelse ej kommer

till stånd före den nya upplåtelsetidens utgång, kolonisten skall äga av kronan

utbekomma belopp, som eljest kunna för odling eller skogsarbete avdragas å

köpeskillingen.»

Enligt förslaget skulle den närmaste ledningen av kolonisationsförsöket

uppdragas åt en särskild nämnd.

Efter det lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen yttrat sig över förslaget,

föreläde Kungl. Maj:t ärendet för 1918 års riksdag i proposition, nr 198.

Därvid uttalade föredragande departementschefen, bland annat, att de

grunder, på vilka föreliggande förslag vilade, icke vore att anse som definitiva,

utan att modifikationer kunde under verksamhetens gång visa sig behövliga.

Det syntes därför lämpligast, att åt reglerna ej gåves en absolut

för alla fall bindande giltighet. I propositionen ifrågasattes icke annan direkt

förändring av kommitténs förslag, än att de s. k. frihetsåren ökades från tre

till fem.

Enligt skrivelse den 2 maj 1918, nr 173, biföll riksdagen förevarande

proposition genom att dels medgiva, att upplåtelser av kolonat å nyss angivna

kronoparker finge ske i huvudsaklig överensstämmelse med kolonisationskommitténs

förslag med av departementschefen tillstyrkta jämkningar och dels

för anordnande av dessa kolonat anvisa anslag å 375,000 kronor.

För kolonisationsförsökens handhavande tillsatte Kungl. Maj:t den 5 maj

1918 en nämnd, statens kolonisationsnämnd, bestående av tre personer.

Kolonisationsnämnden har bestått av förutvarande generaldirektören och

chefen för domänstyrelsen K. V. A. Fredenberg såsom ordförande och överjägmästaren

A. H. Holmgren samt byråchefen K. I. Grubbström såsom ledamöter.

överjägmästaren Holmgren har alltsedan verksamhetens början tjänstgjort

såsom nämndens verkställande ledamot. Instruktion för nämnden har

utfärdats av Kungl. Maj:t i brev den 11 juli 1918, den 11 november 1921

och den 12 maj 1922.

På förslag av kolonisationskommittén och efter hörande av domänstyrelseu

framlade därefter Kungl. Maj:t för riksdagen ett vart av åren 1919 — 1922

förslag till fortsatta kolonisationsförsök, enligt i huvudsak oförändrade grunder,

å vissa kronoparker i Norrland samt äskade i samband därmed ytterligare

medel för ändamålet. Jämväl vid 1923 års riksdag framlade Kungl. Maj:t

dylikt förslag, sedan statens kolonisationsnämnd verkställt utredning i ämnet.

I allt väsentligt vunno de av Kungl. Maj:t sålunda framlagda förslagen

riksdagens bifall. Vid 1924 års riksdag beslöts med anledning av enskild

motion igångsättande av visst ytterligare kolonisationsförsök enligt dittills

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

iiangl. Maj:ts proposition Nr 90.

tillämpade riktlinjer. Jiimväl de av riksdagen 1919—1924 beslutade kolonisationsförsöken

hava letts av statens kolonisationsnämnd.

De sålunda beslutade kolonisationsföretagen _ hava förlagts till följande

kronoparker:

1918 års företag: Djupsjö i Norrbottens liin samt Metseken och Rönnliden—Luspberget

i Västerbottens län.

1919 års företag: Ängeså i Norrbottens län, östra och Västra Jörnsmarken

samt Aronsjökullarna i Västerbottens län, Ansjö i Jämtlands län och Hamra

(Tandsjö) i Gävleborgs län.

1920 års företag: Ljusåtrakten, Vaksliden, Siksjö och Pite (Biåsmark) i

Norrbottens län, Aborrträskliden i Västerbottens län och Hamra (Fågelsjö) i

Gävleborgs län.

1921 års företag: Vargisåvattnen, Pajala östra, Olitanajärvi och Västra

Limingojärvi i Norrbottens län samt örålandet och Abmoberget i Västerbottens

län.

1922 års företag: Narken, Vuodnaberget och Pite (Långträsk) i Norrbottens

län, Gunnarn, Jovan, Tallträskliden, Simsjölandet, Mötingselberget,

Bocken och Grundträskliden i Västerbottens län samt Ede i Jämtlands län.

1923 års företag: Laxbäcken, Pite (Koler), Viståsen, Västra Limingojärvi,

östra Limingojärvi och Äihämä i Norrbottens län, Råbäckstjäln i Västerbottens

län, Rätansbyn i Jämtlands län, Haverö i Västernorrlands län samt

Älvdalen i Kopparbergs län.

1924 års företag: Dundret i Norrbottens län.

Av riksdagen har för dessa kolonisationsförsök hittills anvisats anslag,

uppgående till sammanlagt 5,600,500 kronor.

Redogörelser för den hittills bedrivna försökskolonisationen hava lämnats

i av statens kolonisationsnämnd avgivna berättelser över nämndens verksamhet

under tiden från nämndens tillkomst 1918 till och med den 30 juni

1924. Kolonisationsnämndens berättelse 1918—1922 är intagen i statens

offentliga utredningar 1923: 53.

Vidare har på mitt föranstaltande en särskild undersökning rörande levnads-

och arbetsförhållandena för kolonisterna å de norrländska kronoparkerna

nyligen verkställts.

Till grund för denna undersökning hava legat en inom statens kolonisationsnämnd

på anmodan av mig upprättad detaljerad förteckning över

samtliga i slutet av 1924 utlagda kolonat ävensom vissa uppgifter, vilka

medelst ett särskilt frågeformulär införskaffats direkt till jordbruksdepartementet

från kolonisterna själva omkring årsskiftet 1924—25.

Den inom kolonisationsnämnden upprättade förteckningen innehåller för

vart och ett kolonat uppgifter rörande tillträdesår, omfång och värde av

utförda odlings- och byggnadsarbeten (värdet beräknat såväl brutto som netto,

efter avdrag av utbekomna statsmedel), personantal och kreatursbesättning

den 30 juni 1924 samt kolonistens tillgångar i penningar, kreatur och redskap

vid kolonatets tillträde.

Å nyssnämnda från departementet utsända frågeformulär begärdes uppgift

om kolonistens och hans hustrus ålder och födelseort, ävensom rörande an
-

Försökskolo

nisationens

resultat.

Verkställd

närmare un

dersökning.

Undersök
ningens
kähor.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Av byråchefen

N>ström

avgiven

redogörelse

över verkställd

utredning

om kolonisternas

förhållanden.

12 Kun yl. Maj:ts proposition Nr 90.

talet hemmavarande barn och andra familjemedlemmar och deras ålder.

Vidare begärdes specificerade uppgifter rörande mannens arbetsförtjänst

utom kolonatet under 1924, varvid antalet utgjorda arbetsdagar, arbetsförtjänstens

belopp och arbetsgivarens namn skulle uppgivas helst månadsvis

eller åtminstone med fördelning på sommarsäsong (juni—september) och vintersäsong

(övriga månader). I samband härmed önskades upplysningar rörande

den löneinkomst, som under 1924 eventuellt åtnjutits av hustru, vuxna barn

eller andra familjemedlemmar, ävensom huruvida avtal träffats om arbete

under 1925. I de följande frågepunkterna begärdes specificerade uppgifter

rörande kolonatets kreatursbesättning, maskin- och redskapsuppsättning samt

vegetabiliska och animaliska produktion under 1924. I samband härmed

efterhördes, i vad mån kolonisten skördat hö genom slåtter utanför kolonatet

samt inköpt kreatursfoder och konstgödsel. Slutpunkterna avsåge att giva

en bild av kolonistens ekonomiska ställning genom att upptaga uppgifter

rörande hans fordringar (t. ex. för utfört arbete) och skulder (till handlande

m. fl. vid utflyttningen till kolonatet och 31 december 1924), förfallna skatter

och försäkringsavgifter, uppburet understöd från kommunen m. m.

Uppgiftsmaterialet har behandlats och sammanställts av byråchefen i socialstyrelsen

Bertil Nyström, som den 6 februari 1925 häröver avgivit redogörelse.

Då sagda redogörelse innehåller mycket av intresse och torde giva eu god överblick

av läget anhåller jag att nu få meddela det huvudsakliga innehållet

av denna.

Vad först angår det statistiska värdet av de från kolonisterna inkomna

svaren på den verkställda enquéten, anför byråchefen Nyström härom följande:

»En granskning av de svar, som av kolonisterna avgivits å frågeformuläret,

ger vid handen, att man genomgående med stor beredvillighet sökt

lämna de önskade uppgifterna, ehuru desamma i avsaknad av regelmässig

hushållsbokföring eller noggrannare anteckningar ofta icke kunnat avgivas i så

exakt och detaljerad form som önskvärt och avsett varit. I stor utsträckning

hava kolonisterna begagnat tillfället att framföra sina speciella synpunkter

på den ekonomiska ställningen och medlen att förbättra densamma.

Likformigheten i ordalag och önskemål uti ett flertal svar från samma

kolonisationsområde häntyder på, att stundom gemensamma överläggningar

hållits mellan kolonisterna. Detta förhållande torde, vid sidan av faktiskt

föreliggande olikheter i fråga om arbets- och försörjningsmöjligheter, förklara

den ljusare eller mörkare grunduppfattning, som ej sällan ger en rätt

stark gemensamhetsprägel åt svaren från ett visst område. Med hänsyn

härtill och till den naturliga benägenheten att vid svarens avfattning taga

hänsyn till, att desamma skulle ingå till en myndighet med möjlighet att

inverka på kolonisternas ekonomiska läge i framtiden, har det för undersökningen

varit av stort gagn att kunna komplettera och delvis kontrollera

kolonisternas direkta uppgifter medelst kolonisationsnämndens ovanberörda

statistik.»

Rörande undersökningens omfattning inhämtas av redogörelsen följande.

Kolonisationsnämndens ovanberörda statistik upptoge uppgifter rörande 41

kolonisationsområden med sammanlagt 700 kolonat, nämligen 298 i Norrbottens

län, 322 i Västerbottens län samt 80 i Jämtlands, Västernorrlands,

Gävleborgs och Kopparbergs län, fördelande sig sålunda:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Ni'' 90.

13

Kolonisationsom råden, antal kolonn t:

1918 års

19 19 års

1920 års

1921—23 års

tillhopa

Statsbyggen •

.............. 37

22

55

204

318

Självbyggen,

mindre •

.............. 21

38

32

(SO

151

»

större •

............. 48

49

49

85

231

Samtliga 106

109

136

349

700

Av dessa kolonat hade emellertid 355 eller över hälften, såsom icke upplåtna

eller i varje fall icke bebodda under hela 1924, ansetts icke böra

medtagas i undersökningen. Hit hörde i första hand de 139 kolonat,

vilka såsom icke färdigställda eller av andra skäl ännu icke blivit upplåtna.

Vidare komme 30 kolonat, där kolonisten uppsagts från nämndens

sida, och lika många, där han själv sagt upp sig eller övergivit kolonatet.

Återstående 156 kolonat i gruppen syntes av andra skäl varit obebodda

under hela eller större delen av 1924. Gränsen mellan tidvis och

ständigt bebodda nybyggen hade ofta ej varit lätt att draga särskilt med

hänsyn till att många av dem, som tecknat kontrakt, blott tveksamt och

gradvis syntes upplösa sambandet med sin gamla hem- och arbetsort, särskilt

om denna icke vore alltför avlägsen från den nya boplatsen, medan

å andra sidan åtskilliga bofasta kolonister av förhållandena drivits att söka

mer eller mindre varaktig arbetsanställning å annan ort. Från 80 kolonat

inom här ifrågavarande grupp hade besvarade frågeformulär inkommit,

men hade dessa icke ansetts böra medtagas i undersökningen. De permanent

bebodda kolonaten hade beräknats utgöra 945, beträffande vilka i 287

fall uppgifter jämväl inkommit från vederbörande kolonist. Av dessa besvarade

formulär hade 276 kunnat användas för undersökningen, vilken

alltså grundade sig på kombinerade uppgifter från kolonisationsnämnden

och kolonisterna beträffande 80 procent av de 1924 permanent bebodda

kolonaten. Huru primärmaterialet fördelade sig på olika kolonisationsområden

och kolonattyper framginge av följande översikt:

Kolonisationsområden, antal kolonat:

1918 års

1919 års

1920 års

1921 - 22 års

tillhopa

Statsbyggen •

.............. 22

18

37

28

105

Självbyggen,

mindre •

.............. 8

23

20

6

57

»

större •

.............. 30

25

36

23

114

Samtliga 60

66

93

57

276

Av de redovisade kolonaten läge 108 i Norrbottens län (därav 44 statsbyggen),

144 i Västerbottens län (42) samt 24 i Jämtlands län och Gävleborgs

län (19).

Beträffande kolonisternas odling sverksamhet anför byråchefen Nyström

i huvudsak följande.

Omfattningen av den å varje kolonat odlade arealen framginge av nedanstående

tablå, varuti de i regel av smärre potatisland och dylikt bestående

fastmarksodlingarna sammanslagits med de i fråga om arealsiffror dominerande

myrodlingarna:

Kolonisationsområden:

Nyodlad areal i medeltal per kolonat, hektar

1918 års 1919 års 1920 års 1921—22 års tillhopa

Statsbyggen.......................... 1.40 0.83 O.so 0.29 0.62

Självbyggen, mindre............... O.so 0.32 0.69 0.32 0.50

* större ............... 1.68 0.88 0.90 0.72 1.09

Samtliga .............................. 1.41 0.63 0.66 0.42 0.77

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Såge man på odlingsverksamheten inom de olika kolonattyperna, visade

de större kolonaten de högsta genomsnittstalen. I fråga om de mindre kolonaten

kunde man vänta, att de, å vilka byggnaderna uppförts av staten,

skulle visa större odlingsresultat än sådana, där nybyggarna själva jämväl

måst bygga husen. Detta gällde dock endast i fråga.om de äldsta kolonisationsområdena.

Bakom de nu meddelade genomsnittssiffrorna för de olika kolonatgrupperna

kunde dock ligga odlargärningar av mycket olika valör, vilket

komme till synes i nedanstående översikt över nyodlingens framsteg å de

särskilda kolonaten. .

Antal kolonat, å vilka nyodlats nedanstående areal, hektar:

Kolonisationsområden:

O.oo

O.oi—

0.2 4

0.25 —

0.49

0.50 —

0.9 9

1.00 —

1.49

1.50 —

1.90

2.00—

2.49

2.50—

2.99

3.00 och

däröver

1918 års samtliga........

8

1

fi

12

11

7

0

3

0

därav statsbyggen.....

2

—

3

(i

3

4

1

—

3

1919 års samtliga.........

22

10

14

8

7

3

1

1

—

därav statsbyggen......

8

2

5

1

1

1

—

—

_

1920 års samtliga .........

17

12

ib

25

14

b

1

—

9

därav statsbyggen......

5

7

8

13

3

i

—

—

—

1921—22 ärs samtliga ...

31

8

8

0

4

—

—

_

_

därav statsbyggen......

12

5

7

3

1

—

—

—

__

tillhopa samtliga .........

78

31

44

51

3b

10

8

4

8

därav statsbyggen......

27

It

23

23

8

b

1

3

Jag vill i anslutning härtill framhålla, att utredningen alltså visat, att

en odling av minst en hektar förekommit vid blott 18 statsbyggda kolonat

(motsvarande 17 procent av de i utredningen ingående dylika kolonaten),

medan sådan odling redovisats för 54 kolonat, innehavda av självbyggare

(motsvarande 32 procent av de i utredningen ingående kolonaten av denna

byggnadstyp). Därvid är dock att märka, att innehavare av kolonat av större

typ, vilka ju äro självbyggare, stimulerats i sitt odlingsarbete.

Byråchefen Nyström redogör därefter för kolonisternas odlingsflit sålunda.

Den stora åtskillnaden i odlingsflit mellan 1918 och 1919 års nybyggare

häntydde på, att det ej enbart vore antalet år å kolonatet, som härvid vore

avgörande, utan att även andra faktorer spelade in. En sådan vore tydligen

kolonisationsområdets naturbeskaffenhet och läge, vars inflytande här emellertid

icke kunnat beaktas på annat sätt än genom att fördela kolonaten på

olika län, som skett här nedan.

Nyodlad areal i

medeltal per

kolonat, hektar

Norrbottens län

Västerbottens län

Jämtlands o. Gävleborgs län

Stat s-

byg-

gen

Självbyggen

Samt-

liga

Stats-

byg-

gen

Självhyggen

Samt-

liga

Stxts-

byg-

gen

Självbyggen

Samt-

lig»

mindre

större

mindre

större

mindre större

0.61

0.5 5

1.00

1

0.74 0.7 8

0.4 9

1.14

0.9 0

0.2 9

0.19

0.28 j

Västerbottningarna bekräftade sålunda sitt rykte som det främsta odlarfolket

bland våra dagars norrlänningar. Detta ledde tanken över på den

personliga insatsens betydelse för odlingsarbetet. Detta belystes i någon mån

genom nedanstående uppställning, där odlingsresultatet ställts i relation till

odlarens hembygds-, ålders- och familjeförhållanden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr HO.

15

Kolonister om 40 År och däröver Kolonister yngre än 40 År

födda i

det län,

där kolo- natet

ligger

födda an- norstädes

i Norr- land

föd du

utom

Norrland

tillhopa

födda i

det län,

där kolo- natet

ligger

lodda an- norstädes

i Norr- land

födda

utom

Norrland

tillhopa

Nyodlad areal i me- deltal per kolonat,

hektar ...............

0.8 7

0.7 2

0,6 8

O.sl

0.7 8

0.71

0.18

0.7.1

Därav kolonister

med 1 5 perso- ners hushåll .....

0.7 7

0.63

0.74

0.73

0.0 0

0.2 1

0.68

) och il era per- soners hushåll ...

0.9 2

0.75

0.6 8

0.8 5

0.88

1.1 8

0.02

0.8 7

Såge man först på de båda åldersgrupperna, hade de äldre kolonisterna, 100

till antalet, åstadkommit en något högre medelprestation än de 176 yngre.

Förklaringsgrunden häruti torde dock huvudsakligen ligga däri, att de förstnämnda

i större utsträckning haft hjälp av sina vuxna barn, vilket antyddes

därigenom, att de stora hushållen (om 6 medlemmar och däröver), vilka

genomgående uppvisade högre odlingsresultat än de mindre, i förra fallet uppginge

till 67 (67.0 procent) i det senare till 53 (30. i procent). — Tabellen syntes

häntyda på, att de bästa odlingsresultaten nåddes vid nybyggesupplåtelser

till länets eget folk och de sämsta vid kolonisation av »sörlänningar», låt

vara att tabellens siffror i det sistnämnda fallet grundade sig på ett mycket

litet material.

För att bedöma den individuella duglighetens betydelse hade man att tillgå

vissa »betyg», vilka satts av kolonisationsnämndens byggmästare på grundval

av personlig kännedom om kolonisterna. Ett sammandrag av betygssättningen

hade lämnat följande resultat.

Kolonister bedömda med betyget

0 (odug- ligt

1 (dålig)

2 (medel- god 1

3 (god)

Ej upp- givet

Antal ............

Nyodlad areal

0

medeltal per kolonat, hektar! 0.4 8

40

0.50

63

0.67

97

1.10

73

0.52

Å de undersökta 276 kolohaten hade vid slutet av 1924 tillhopa 213

hektar eller i medeltal 0.7 7 hektar uppodlats. Kolonisationsnämnden hade

beräknat odlingsvärdet till 800—900 kronor per hektar fastmark och 500—

600 kronor per hektar torvmark, vilket för hela odlingsarealen, inberäknat

vissa hägnads- och odlingsarbeten, skulle giva ett totalvärde av cirka 128,000

kronor eller 508 kronor för vart och ett av de 253 kolonat, där arbeten av

detta slag över huvud utförts.

Rörande kolonisternas byggnadsverksamhet inhämtas av redogörelsen följande.

Med utgångspunkt från en från kolonisationsnämnden härrörande taxering

efter nu gällande pris av 5,600—6,200 kronor för en fullt färdig gård hade

värdet av kolonisternas byggnadsarbeten av nämndens sakkunniga uppskattats

till cirka 878,000 kronor, motsvarande 3,326 kronor för vart och ett av de

264 kolonat, där nämnvärd byggnadsverksamhet ägt rum.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr i)0.

I fråga om de nya värden, som skapats genom kolonisternas byggnadsoch

odlingsarbeten, inhämtas av redogörelsen följande.

Droges från totala summan av utförda odlings- och byggnadsarbeten, 1,006,000

kronor, värdet av utbetald odlings- och byggnadshjälp, 669,000 kronor, återstode

ett belopp av 337,000 kronor eller 1,230 kronor per kolonat, angivande

det »övervärde» kolonaten erhållit genom kolonisternas insats av personligt

arbete samt eget eller upplånat kapital. Huru nämnda belopp, vilket torde

få anses som det bästa för närvarande tillgängliga siffermässiga uttrycket för

de ekonomiska värden kolonisationsverksamheten skapat, ställde sig inom olika

kolonatgrupper, belystes av nedanstående översikt.

Kolonisation som råden

Övervärde av odlings- ocli byggnadsarbeten i medeltal per

1918 års

1919 års

kolonat, kronor

1920 års

1921 — 22 års

Tillhopa

Statsbyggen...................

.......... 1,557

374

714

346

741

Självbyggen, mindre........

.......... 1,816

1,603

1,261

1,491

1,501

» större ........

.......2,051

1,693

1,387

959

1,543

Samtliga .......................

.......... 1,839

1.302

1,092

700

1,230

Statsbyggenas underlägsenhet från denna synpunkt vore iögonfallande på

de mindre kolonaten, varemot beträffande 1918 års kolonisationsområden en

tydlig utjämning ägt rum. Variationerna kring medeltalet i de enskilda

fallen framginge av följande uppställning:

Antal

kolonat,

på vilka utförts arbete

till ett

övervärde av

kronor

Kolonisationsområde

0 (eller

negativt)

1 — 99

100 —

499

500 —

999

1000 —

1999

2000—

2999

3000 och

däröver

1918 års samtliga......

... 2

2

3

7

22

12

12

därav statsbyggen ...

... 1

1

1

3

10

3

3

1919 års .samtliga......

... 2

2

17

5

24

14

2

därav statsbyggen ...

... —

2

14

—

2

—

—

1920 års samtliga......

... 3

2

17

23

37

7

4

därav statsbyggen .

... -

2

14

11

8

2

—

1921—22 års samtliga

... 4

8

17

14

9

2

2

därav statsbyggen ...

... -

6

14

7

1

—

—

Tillhopa samtliga......

... 11

14

54

49

92

35

20

därav statsbyggen •..

... 1

11

43

21

21

5

3

Undersökte man, hur nettovärdet per kolonat i genomsnitt ställde sig i

olika landsdelar, komme Västerbottens län först med 1,519 kronor, varefter

följde Norrbottens med 997 och därefter på långt avstånd de båda andra i

undersökningen representerade länen med 487 kronor.

Ställde man de av kolonisterna skapade värdena i relation till deras personliga

förhållanden, funne man, att genomsnittliga övervärdet per kolonat

bleve för äldre kolonister (40 år och däröver) 1,232 kronor (därav 1,265 kronor

för kolonister från hemlänet, 1,318 kronor för andra norrlänningar och

686 kronor för »sörlänningar»). För yngre kolonister bleve motsvarande

genomsnitt 1,222 kronor (respektive 1,272, 1,103 och 690 kronor). Toges

kolonisationsnämndens betygsättning som norm, bleve resultatet.

Kolonister bedömda med betyget

0 (oduglig) 1 (dålig) 2 (medelgod) 3 (god) Ej uppgivet

Antal ................................................... 3 40 63 97 73

Övervärde i medeltal per kolonat, kronor... 238 619 1,059 1,550 1,327

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kung]. Maj:ts proposition Nr 90. 17

Av redogörelsen inhämtas följande angående kolonisternas arbetsförtjänster.

Vid undersökningen hade stor vikt lagts vid att söka utreda kolonisternas

arbetsförtjänster utom kolonatet under 1924 på grundval av kolonisternas

egna uppgifter. Dessa hade därvid tydligen mera sällan haft att tillgå

direkta anteckningar, utan måst i huvudsak lita till sitt minne, varför

materialet givetvis måst bliva behäftat med åtskilliga bristfälligheter.

I all synnerhet gällde detta uppgifterna om antalet utgjorda arbetsdagar.

Någorlunda fullständiga upplysningar i detta avseende förelåge från

161 kolonister, vilka uppgåve sig under 1924 hava utgjort tillhopa 25,867

dagsverken utom kolonatet, motsvarande 160 per person, nämligen 166 för

innehavare av statsbyggen och 150 respektive 159 dagar för ägare av mindre

respektive större självbyggen. Av totalantalet dagsverken utgjordes L''/f, under

sommarsäsongen (juni—september) och 3/s under övriga månader. Omkring

hälften av uppgiftslämnarna hade kunnat fördela dagsverkena på kalendermånader,

såsom framginge av nedanstående sammanställning.

M å

n a

d

e r

Jan.

Febr.

Mars

April

Mai

Juni

Juli

Aug.|Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

Medeltal arbetsdagar per månad

och kolonist (78)...............

13

17

12

17

9

12

14

14

14

10

6

8

Procentuell fördelning (års-

summan 11,368 dagar = 100)

9.1

11.9

11.7

8.0

6.1

8.8

9.5

9.2

9.7

7.0

4.3

5.2

Dessa sifferuppgifter bekräftade för kolonisternas del det kända förhållandet,

att för det norrländska skogsfolket det vore allra knappast med arbete

under vår- och höstmånaderna, då många finge gå utan sysselsättning i

flera månader. Flera kolonister klagade över, att av skogsstaten erbjudna

sommararbeten kunde påräknas först efter midsommar och sålunda under

den bästa odlingstiden, ehuru åtskilliga dylika arbeten med någon förtänksamhet

borde kunna igångsättas redan i mars eller april.

Vida fullständigare än uppgifterna om antalet utgjorda arbetsdagar vore

upplysningarna om uppburna arbetsförtjänster. Även dessa lede dock

av åtskilliga bristfälligheter och ofullständigheter. De meddelade löneuppgifterna

måste därför betecknas såsom minimisiffror, och de torde hava

mindre betydelse såsom mätare på arbetsförtjänsternas absoluta belopp än

på den relativa betydelsen av olika arbetssäsonger och inkomstkällor.

Enligt föreliggande uppgifter hade 271 kolonister på arbete utom kolonatet

under 1924 förtjänat tillhopa 282,598 kronor, motsvarande 1,043 kronor

per person. Antoges härför hava använts det förut på grundval av ett väsentligt

mindre material beräknade genomsnittliga antalet arbetsdagar, 160 per

person och år, skulle medeldagsförtjänsten bliva kronor 6: 52. Till jämförelse

finge meddelas, att enligt socialstyrelsens statistik genomsnittliga arbetsförtjänsten

för timmerhuggare vintern 1924/25 beräknats till kronor 5: 81 i

Norrbottens, kronor 5:8 9 i Västerbottens och kronor 6: 10 i Jämtlands län.

För tillfälliga jordbruksarbetare i egen kost utgjorde 1924 i de tre länen

sommardagslönen respektive kronor 6: 54, 6: 41 och 6: 05 samt vinterdaglönen

respektive kronor 5:2 1, 5: 03 och 5:25.

Huru genomsnittsförtjänsten under 1924 ställde sig för kolonister inom

olika grupper av kolonat, framginge av följande översikt.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. SO käft. (Nr 90.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Kolonisationsområden

Medelarbetsförtjänst i kronor per år och kolonist

1918 års 1919 års 1920 års 1921—22 års Tillhopa

Statsbyggen........................... 1,283 1,197 1,139 869 1,107

Siälvbyggen, mindre............... 943 747 893 1,136 868

» större.................. 1,249 1,012 1,062 903 1,069

Samtliga .............................. 1,221 972 1,057 911 1,043

Jag torde i anledning av dessa sammanställningar få anmärka, att det

synes mig, som om inkomsternas fördelning på olika slags kolonister närmast

bure tillfällighetens prägel, vilket är så mycket mera naturligt, som arbetstillfällen

över lag synas hava förekommit sparsamt och dessutom ojämnt

fördelade på de olika kolonisationsområdena.

Av redogörelsen inhämtas rörande denna fråga vidare.

De i sist angivna tabell intagna medeltalen dolde stora olikheter i de

faktiska löneinkomstförhållandena, såsom belystes av följande uppställning.

Antal kolonister, som uppgivit sig under år 1924 hava förtjänat

Kolonisationsområden: Qnder 250~ 50°— 1,000— 1,500— 2,000— 2,500— 3,000kro
250

- 499 999 1,499 1,999 2,499 2,999 nor och

kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor däröver

1918 års samtliga ......... 1 4 17 24 6 6 1 1

därav statsbyggen ...... — 1 6 11 2 1 — 1

1919 års samtliga ......... 3 7 29 17 4 2 — 1

därav statsbyggen ...... — — 7 7 3 — - — 1

1920 års samtliga ......... 3 7 32 37 10 1 — 1

därav statsbyggen ...... — 2 12 15 7 — — —

1921—22 års samtliga ... 1 8 30 12 4 1 1 —

därav statsbyggen ...... 1 4 15 6 1 1 - —

Tillhopa samtliga ......... 8 26 108 90 24 10 2 3

därav statsbyggen ..... 1 7 40 39 13 2 — 2

Grupperades kolonisterna efter deras personliga förhållanden och toges vid

inkomstberäkningen hänsyn ej blott till mannens löneinkomst utan även till

de stundom rätt betydande arbetsförtjänsterna för vuxna söner och andra

familjemedlemmar, fördelade sig genomsnittsinkomsterna som följer (a = om

hänsyn toges enbart till kolonistens löneinkomst, b = om familjemedlemmarnas

arbetsförtjänster tillädes).

Kolonister om 40 år och däröver

Kolonister yngre än 40 år

födda i

det län,

där kolo- natet

ligger

födda an- norstädes

i Norr- land

födda

utom

Norrland

tillhopa

födda i

det län,

där kolo- natet

ligger

födda an- norstädes

i Norr- land

födda

utom

Norrland

tillhopa

Genomsnittlig löne- inkomst under

1924, kronor ■■■

a 1,185

1,172

1,142

1,178

960

967

1,047

966

b 1,490

1,504

1,771

1,516

1,001

981

1,073

1,002

därav kolonister

med 1—5 perso- ners hushåll......

a 1,087

1,041

1,140

1,077

918

1,007

1,119

943

b 1,325

1,344

1,170

1,325

924

1,012

1,148

951

6 och flera perso-

ners hushåll......

a 1,246

1,238

1,142

1,228

1.046

798

(472)

1,016

b 1,587

1,584

1,856

1,610

1,156

852

(472)

1,110

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

De äldre kolonisternas högre inkomstnivå framträdde tydligt, särskilt om

man tilläde arbetsförtjänsterna för de i dessa familjer i stor utsträckning

vuxna barnen.

Uppgifter om löneinkomstens fördelning på olika tider av året hade

lämnats av 227 kolonister med en sammanlagd inkomst av 240,735 kronor.

Av denna komme 97,972 kronor eller 40.7 procent på de fyra sommarmånaderna

juni—september och 142,763 eller 59.3 procent på den övriga delen

av året. Att fördela årsinkomsten på de särskilda kalendermånaderna hade

däremot endast 80 uppgiftslämnare mäktat. De sålunda lämnade upplysningarna

sammanfattades sålunda.

M

å

n a

d

e r

Jan.

Febr.

Marsl April

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

Genomsnittlig arbetsförtjänst

per månad och kolonist (80)

kronor ..........................

87

115

119

76

69

88

93

89

88

70

43

52

Procentuell fördelning (årssum- man 79,089 kronor = 100)...

8.8

11.6

12.0

7.7

7.0

9.0

9.4

9.0

8.9

7.0

4.3

5.8

Dessa sifferserier visade, att de i arbetsförtjänsthänseende svåraste tiderna

vore vår- och höstmånaderna. Därest det vore möjligt att för dessa mellansäsonger

utfinna och anordna lämpliga fyllnadsarbeten för kolonisterna, skulle

därigenom ej blott dessas allmänna ekonomiska ställning förbättras utan

även större möjligheter beredas dem att arbeta på sina kolonat under den

för nyodling enda lämpliga årstiden, sommaren.

över tiderna för lönearbetets förläggning rådde dock vederbörande arbetsgivare

och det vore därför av stort intresse att undersöka, bos vilka kolonisterna

haft arbete under 1924, Uppgifter i detta avseende hade lämnats

av så gott som alla kolonister, såsom framginge av nedanstående översikt.

Skogs-

staten

Kolo-

nisa-

tions-

nämn-

den

Statens

järn-

vägar

Vatten- falls- 0.

telegr.- styr.

Flott-

nings-

tören.

Trä-

varu-

bolag

Andra

en-

skilda

arbets-

givare

Eget

arbete

Ej

upp-

givet

Antal arbetare.................

133

69

28

15

38

28

98

6

35

Uppburet lönebelopp, kronor

87,665

34,118

24,850

6,258

13,426

17,931

56,703

6,545

35,102

%

Fördela, inom särskilda kolo- nisationsområden:

31.0

12.1

8.8

2.2

4.8

6.8

20.1

2.8

12.4

1918 års: % ...............

28.6

3.7

16.4

4.1

9.7

5.8

21.8

2.4

8.1

1919 » : %............

37.8

4.7

10.6

4.1

3.6

8.o

17.9

5.7

7.7

1920 » : %..............

38.8

8.1

4.8

0.6

2.2

6.5

23.8

—

15.7 j

1921—22 års: %.........

Fördeln. inom olika län:

12.0

39.9

3.4

0.4

4.0

4.9

14.9

2.4

18.1 j

Norrbottens: % ............

42.8

16.6

9.s

0.1

3.9

2.7

13.6

0.1

11.6

Västerbottens: %............

21.7

11.2

9.0

4.4

5.8

6.1

25.4

2.2

14.4

Jämtl. o. Gävleb.: %......

28.6

—

6.1

1.1

3.6

20.3

21.9

10 6

7.9

Ett huvudsyfte med kronoparkskolonisationen vore ju att bereda ökad arbetskraft

för ett intensivare skogsbruk å statsskogarna. Skogsstaten stode

också såsom kolonisternas största arbetsgivare, men spelade såsom sådan

ingalunda den dominerande roll, man kunde vara böjd att antaga.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Skogsdrivning och dylikt åt hemmansägare m. fl. samt diverse arbeten åt

andra enskilda arbetsgivare (däribland Luossavara-Kirunavara a.-b.) hade

sammantagna givit ett lönebelopp, uppgående till drygt -/3 av den från

skogsstaten uppburna lönesumman. En stor arbetsgivare vore även kolonisationsnämnden,

ehuru dess byggnads-, diknings- och vägarbeten vore i

huvudsak koncentrerade till de yngsta kolonisationsområdena. Såsom den

fjärde i ordningen komme statens järnvägar, närmast inlandsbanebygget,

som givit åtskilliga kolonister goda arbetsförtjänster, vilka emellertid enligt

deras egen utsago starkt reducerats genom nödvändigheten av att företaga

långa resor och hava hushåll på två ställen. Något liknande gällde även

om vattenfallsstyrelsens och telegrafverkets arbeten. Trävarubolag och flottningsföreningar

hade här och där erbjudit arbetstillfällen vid timmerdrivningarna

på vintern och virkesflottningen på våren. Ett antal kolonister

hade varit sina egna företagare, i det de antingen bedrivit något hantverk,

merendels skomakeri, eller ock sysslat med »skogsaffärer» såsom milkolning,

tjärbränning eller avdrivning av något på rot inköpt skogsskifte.

Klagomål över dåliga arbetsförtjänster, särskilt vid skogsarbete, och knappa

arbetstillfällen, enkannerligen höst och vår, hade framförts i ett hundratal

av de inkomna svaren. Belysande för arbetsförtjänstens osäkerhet under

nuvarande förhållanden vore, att vid årsskiftet inalles blott 58 kolonister

uppgåve sig hava träffat avtal av arbete under 1925.

I redogörelsen lämnas därefter en översikt över kolonisternas ekonomiska

ställning.

Såsom utgångspunkt för denna del av utredningen hade tagits uppgifter

om antalet å kolonaten boende personer. Dylika upplysningar förelåge

såväl från kolonisationsnämnden, avseende den 30 juni 1924, som från

kolonisterna själva, avseende tiden omkring årsskiftet 1924—1925. De båda

serierna av uppgifter, vilka avsåge 268 kolonat, meddelades här nedan i

sammandrag.

Enligt kolonisationsnämnden

Vuxna per- personer

(utom barn)

Hemmavarande barn

över 15 år under 15 år

(s0/e 1924) ........................

Enligt kolonisternas egna upp- gifter (årsskiftet 1924—1925)

553

153

606

565

164

712

Samtliga personer

antal per kolonat

1,312 5

1,441 5

Med hänsyn till vissa bristfälligheter hos primärmaterialet ansåges bearbetningen

böra inskränkas till nedanstående sifferrader, vilka angåve hushållens

storlek dels på de undersökta kolonaten, dels i allmänhet (enligt 1920 års

folkräkning) på landsbygden i de båda län, Norr- och Västerbottens, där

huvudparten av kolonaten befunne sig.

Kolonat (årsskiftet 1924—1925): Hushåll med töljande antal medlemmar:

1 2 3 4 — 5 6—7 8—9 10 o. fl. tillhopa

antal .............................. 22 9 37 85 57 34 24 268

procent.......... 8.2 3.4 13.8 31.7 21.2 12.7 9.0 lOO.o

Samtliga hushåll på landsbygden

i Norr- och Västerbot
tens

län 1920, procent ...... 18.0 12.8 13.8 24.3 16.9 9.6 5.1 lOO.o

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr .90.

21

Kolonaten vore ju myrjordbruk, baserade på foderodling och kreatursskötsel.

Med hänsyn härtill borde stor uppmärksamhet ägnas åt uppgifterna om kreatursbesättningen.

Av dylika förelåge tre serier av uppgifter, en avgiven

av kolonisationsnämnden och avseende 30 juni 1924 samt tvenne, härrörande

från respektive kolonister och gällande dels 1 juni, dels 31 december 1924.

Slutsummorna av dessa uppgifter meddelades här nedan för samtliga kolonat.

Enligt kolonisationsnämnden (s% 1924)

Enligt kolonisterna ''/a 1924................

sl/i2 1924................

Hästar

Kor

Ungnöt

Får

Getter

66

289

81

86

58

64

294

100

87

57 .

60

279

79

55

48

Differensen mellan kolonisternas uppgifter per 1 juni och 31 december

gåve ett mått på, i vilken utsträckning under nuvarande förhållanden bristande

fodertillgång m. m. nödgade kolonisterna att vid vinterns inbrott

reducera djurstammen, särskilt ungnöt, får och getter. Andra husdjur än

de i tabellen nämnda funnes mycket sparsamt. Sålunda hölles svin, väl

närmast av klimatiska skäl, blott på ett tiotal kolonat. Höns vore vanligare

och hade deklarerats på inemot 50 gårdar. På ett ställe funnes till och med

en rätt betydande hönsgård jämte »äggkläckningsmaskin med kycklingmoder».

Mera belysande för kolonatens nuvarande betydelse ur kreaturshållets synpunkt

än nu meddelade summatal vore nedanstående uppställning, varuti

kolonaten fördelats med hänsyn till sin utvecklingsgrad i berörda avseende.

Kolonisationsområden: 1918 års 1919 års 1920 års 1921—22 års Tillhopa

Antal kolonister, som vid

årsskiftet 1924/25 hade

häst ............................................ 15 17 15 12 59

1 mjölkko .......................................... 26 26 51 21 124

2 mjölkkor...................................... 20 11 18 8 57

3 eller flera mjölkkor........................... 8 2 3 1 14

Belysande för kolonat jordbrukets nuvarande ståndpunkt vore även de uppgifter,

som erhållits rörande förefintliga lantbruksmaskiner och redskap

vid slutet av 1924. Dessa uppgifter, vilka, särskilt med hänsyn till svårigheterna

att redovisa maskiner i samägo mellan flera kolonister, måste betecknas

som utpräglade minimisiffror, meddelades här nedan i sammandrag.

Antal kolonister, som uppgivit sig vara ägare av

plog harv vält slåttermaskiner separator kärna

40 69 22 4 138 66

Att mjölkförädlingsmaskinerna sålunda spelade huvudrollen syntes häntyda

på, att kolonisterna allmänt haft för ögonen mjölkproduktionens dominerande

betydelse för deras myrjordbruk. Förutom redan specificerade jordbruksmaskiner

nämndes i strödda fall andra, såsom hackelsemaskiner, tröskverk,

gödselspridare, hästräfsor m. m. En kolonist nämnde t. o. m., att han av

kolonisationsnämnden övertagit en Fordson-traktor på avbetalning.

Av stor betydelse i detta sammanhang skulle det varit, att få en siffermässig

bild av den vegetabiliska och animaliska produktionens omfattning

å kolonaten. Dylika uppgifter begärdes jämväl på frågeformuläret, men

svaren hade till stor del blivit skäligen vaga och ofullständiga. Dock kunde

de förväntas giva vid handen, huruvida det eller det varuslaget överhuvud

producerades i större myckenhet på kolonatet. I detta syfte både uppgjorts

nedanstående översikt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Potatis

Kolonat, där vidstående antal 166

varuslag producerades i % av samtliga 60.1

Andra

rotfrukter

Korn

Havre o.

grönfoder

Hö

Mjölk

Ägg

44

4

71

118

158

48

15.9

1.4

25.7

42.8

57.2

17.4

Av större betydelse för en karakteristik av kolonaten såsom jordbruksföretag

torde vara nedanstående sammanställning för vissa utvalda kolonat av sambandet

mellan produktionens och odlingsarealens genomsnittsstorlek.

Potatis

Havre och grönfoder

Hö

Mjölk

Antal kolonat med

antal

medel-

antal

medel-

antal

medel-

antal

medel-

en odlad jord av

uppg-

skörd

kg.

uppg.

skörd

kg.

uppg.

skörd

kg.

uppg.

produktion

1.

0.01 — 0-24 hektar

22

347

5

296

9

484

12

2,007

0.25—0.49 »

32

411

12

813

20

478

27

1,478

0.50 — 0.99 »

33

476

20

855

22

1,025

38

1,745

1.00 — 1.49 »

20

474

12

1,129

27

1,363

22

2,042

1.50 — 1.99 »

13

314

7

1,706

13

1,473

14

2,355

2.00 — 2.49 »

7

540

5

3,000

8

2,125

7

2,429

2.50—2.99 >

4

443

3

2,533

3

1,533

3

2,473

3.00 och däröver

7

707

5

4.800

6

4,325

7

3,170

Samtliga

138

439

69

1,464

108

1,296

130 1,960

Dessa låga och ojämna produktionssiffror förklarade, att kolonisterna i stor

utsträckning måste söka anskaffa förnödenheter utom kolonatet. Behovet av

kreatursfoder tillgodosåges i första rummet därigenom, att kolonisten arrenderade

slåtterlägenheter i närheten. Detta förekomme beträffande 136 kolonat

eller 49.3 procent av samtliga. Ersättningen vore mycket växlande och

fullgjordes i vissa fall genom »arbetsbyte». Direkta inköp av foder, merendels

hö av lägre kvalitet (starrhö) men stundom bättre hö eller foderkakor,

omnämndes i ej mindre än 214 fall (77.5 procent). Foderinköpen vore ekonomiskt

betungande ej blott direkt utan även indirekt. Sålunda skreve en

kolonist, att under vintern 5 dagar per månad åtginge till dylika inköp, då

han ej mäktade köpa för mer än en halv månad i sänder.

Omnämnas må i detta samband, att 115 kolonister (41.7 procent) uppgivit

sig hava under året inköpt konstgödsel, en nödvändig förutsättning för myrjordbrukets

rationella bedrivande. Gödselinköpen borde därför stå i viss

relation till kolonatens uppodlingsgrad, vilket ock framginge av, att andelstalen

för 1918, 1919, 1920 och 1921—22 års kolonisationsområden utgjorde

respektive 63.3, 30.3, 55.5 och 17.5 procent.

Frågeformulärets sista frågepunkt avsåge att giva en uppfattning om graden

av kolonisternas nuvarande skuldsättning in. m. Härvid skulle bortses

från mellanhavandena med statens kolonisationsnämnd och blott upptagas

skulder till enskilda (handlande m. fl.) vid utflyttningen till kolonatet och

vid slutet av år 1924. Kolonisterna hade med beredvillighet sökt besvara

dessa något inkvisitoriska frågor. En närmare analys av de meddelade sifferuppgifterna

syntes dock giva vid handen, att därå svårligen kunde grundas

någon statistik av värde. Medan somliga kolonister endast upptagit skulder

för mat, kläder och dylikt, syntes andra därjämte uppfört stora belopp, som gått

till inköp av lösöre, kreatur, konstgödsel, materialier och dylikt, till lejt arbete

vid odling och »byggnation» m. m., andra slutligen lån av släktingar, odlingsoch

gödselvårdslån från hushållningssällskapet, lån från kolonisternas kreaturslånefond

o. s. v. Det vore under sådana förhållanden ej att undra på, att

kolonister kunnat uppgiva så höga skuldsummor som 2,000—3,000 kronor,

i ett fall t. o. m. 5,554 kronor. Skulder, som använts till förbättring av jord,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

byggnader och inventarier, hade emellertid motsvarigheter på tillgångssidan

i form av ökat värde av fastighet ocli inventarier och stode därför i en annan

klass än den rena konsumtionskrediten. Att även donna stundom kunde

stiga till betydande belopp, bekräftades av en till undersökningen ingången

skrivelse från en lanthandlare, vari uppgivits, att denne beviljat 9 namngivna

kolonister kredit till belopp växlande mellan 146: r. 7 och 1,012:3 7 kronor

eller tillhopa 5,046: so kronor, vilket medverkat till, att handlanden själv

kommit på obestånd.

På grund av de redovisade skuldsummornas heterogena natur kunde en

sammanfattning av dem knappast utvisa annat och mera än antalet fall,

då skulderna i slutet av 1924 vore större än vid tiden för kolonatets tillträdande.

Utginge man från, att uppgiftslämnarna i gemen visserligen följt

olika vägar vid skuldredovisningen men att varje enskild förfarit på samma

sätt vid båda tillfällena, kunde dessa uppgifter icke frånkännas ett visst

värde. De meddelades i sammandrag här nedan.

I anledning av ovan förekommande olika värdesättning av skuldsättning

för inköp av inventarier m. m. och konsumtionskredit tillåter jag mig anmärka,

att så visserligen med fog kan ske, men, då även beträffande det

förra slaget av skulder återbetalning och åtminstone någon förräntning måste

äga rum, giva även dessa uppgifter en föreställning om de svårigheter,

kolonisterna hava att kämpa emot för att kunna bestå.

Å uppgifterna skulle även upptagas kolonisternas utestående fordringar

för utfört arbete m. m., men hade under denna rubrik — enligt byråchefen

Nyströms redogörelse — belopp upptagits blott i ett sextiotal fall, ofta lönefordringar

hos arbetsgivare, vilka betecknats som insolventa.

Det borde i detta samband omnämnas, att i kolonisationsnämndens statistik

influtit vissa av kolonisterna själva lämnade uppgifter rörande eventuella

kapitalinnehav vid kolonatets tillträde. En summering av dessa data gå ve

vid handen, att av de 276 kolonisterna 47 eller 17.0 procent skulle förfogat

över penningtillgångar till ett belopp av 64,925 kronor eller 1,381 kronor

per person. Ehuru icke därom direkt tillfrågade, hade även i enquéten 13

personer deklarerat för dylika kapitalinnehav, tillhopa 31,510 kronor eller i

genomsnitt 2,424 kronor per person. Ingendera serien av uppgifter torde

dock kunna tillerkännas något större värde, då inbördes stridiga data talrikt

förekomme.

En bättre siffermässig karakteristik av kolonisternas ekonomiska ställning

erhölles genom en sammanställning av svaren på ett par specialfrågor, den

ena avseende kolonisternas förfallna skatter och försäkringsavgifter vid

slutet av 1924, det andra understöd från kommunen efter tillträdet

av respektive kolonat. Även i detta fall vore penningbeloppen ofta osäkra

(bland annat på grund av svårigheterna att värdera naturaunderstöd såsom

sjukhusvård, klädespersedlar och dylikt), men själva faktum att skatter restera

och kommunalt understöd utgått, förtjänade sin numeriska behandling. Så

hade skett här nedan.

Kolonister, som i slutet av år i antal

1924 hade större skulder (tills i % av resp.

enskilda) än vid utflyttningen ( grupper

Kolonisationsområden: 1918 års 1919 års 1920 års

itet av år t antal 48 52 75

ålder (tillit av resp. 80_0 ms 80.6

1921 — 22 års

47

82.6

Tillhopa

222

80.4

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Kolonisationsområden:

Kolonister, som | antal

a) hätta för förfallna skatter! i % av resp.

och försäkringsavgifter I grupper

b) uppburit understöd från! antal

kommunen efter utflytt->i% av resp.

ningen till kolonatet I grupper

1918 års

1919 års

1920 års

1921—22 års

Tillhopa

34

32

66

41

173

56.7

48.5

71.o

71.9

62.7

3

12

19

4

38

5.o

18.2

20.4

7.0

13.8

Ett värdefullt ehuru starkt subjektivt färgat komplement till siffrornas nu

refererade, rätt så torftiga vittnesbörd om den nuvarande ekonomiska ställningen

bland Norrlands kronoparkskolonister lämnade de individuella skildringar

av kolonistöden, som i ganska stor utsträckning influtit i anledning

av en uppmaning i frågeformulärets slutmening att meddela de övriga uppgifter,

som kunde belysa, hur kolonisterna för närvarande både det.

Flertalet av dessa skildringar hade en nog så pessimistisk grundstämning.

Sålunda hade en kolonist skrivit: »Jag var ägare av en ko samt 6,000 kronor

kontant, när jag började här på kolonatet 1919. Men genom att körslor,

daglöner och materialier voro ofantligt dyra, smälte mitt kontanta belopp

ihop ganska fort, så jag har varit nödsakad att nästan beständigt vara i

förtjänstarbete vid statens järnvägsbyggnader de senare åren. Förtjänsten

där bär varit mycket god, men allt bar gått till mina myrtegar, som det ej

velat växa på, samt till byggnationerna, som ställt sig mycket dyra.» En

annan meddelade: »Då jag inflyttade på kolonatet, hade jag en häst och två

kor, all nödig jord- och körredskap jämte möbler och husgeråd, som erfordras

för en familj, ävensom 1,000 kronor i kontanter, vartill sedermera genom

arv tillkom ytterligare 1,000 kronor. Nu i stället har jag fått realisera

största delen av den egendom jag hade och är ändå i 1,000 kronors skuld

och utan både kläder och allt.»

Ofta funne man dock, att anledningen till iråkat obestånd mindre berodde

på övertagandet av ett kolonat än på personliga förhållanden av den art, att

de kunnat rubba ekonomien även för varje annan obemedlad. Att hela

hemmet stode på spel, om familjeförsörjaren doge eller råkade ut för långvarig

sjukdom, läge ju i sakens natur, men skildringarna vittnade även om,

att faran för ekonomiens undergrävande knappast bleve mindre, när en dylik

olycka drabbade hustrun. Även förlusten av kreatur betydde mycket för

ett lantligt bushåll. En kolonist, som deklarerat sin ekonomiska ställning

såsom mycket dålig, både skrivit bl. a.: »Sommaren 1922 förlorade jag genom

sjukdom min mjölkko, vilken nyligen inköpts för ett pris av 260 kronor;

genom ombytet åsamkades jag en förlust av 240 kronor. Vintern 1924

förlorade jag å skogsdrivning för skogsstatens räkning genom ''korsförlamning’

min häst, vilken nyligen inköpts för 600 kronor».

Ej sällan klingade det dock fram i svaren en förhoppning om, att svårigheterna,

ehuru stora, dock skulle visa sig överkomliga, t. ex. i följande brevutdrag:

»Vid inflyttningen till kolonatet 1923 hade jag i kontanter 3,500

kronor, i utestående fordringar cirka 1,500 kronor, varav inkommit 725 kronor;

av byggnadslånet bar jag erhållit 4,442 kronor. Denna summa, 8,667

kronor, bar gått till bebyggande av kolonatet samt uppodling av nära 2 hektar

myr- och fastmark. Men nu är jag nära nog medellös. För fortsättande

av odlingen fordras det redskap, gödsel och säd till våren, vilket allt ter sig

ganska mörkt, då arbetsförtjänsterna visa sig gå ned och förnödenheterna

upp. Det kolonat jag fått är efter norrbottensförhållanden bra, så det måste

löna sig att bryta, men det fordras både pengar och arbete.» En annan

kolonist omtalade, att han hösten 1922 nyodlade 1.3 3 hektar på myren, varpå

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 90.

25

han följande vår gödslade odlingen med 800 kilogram konstgödsel och ditsådde

3 säckar havre, 1 tunna korn och 10 kilogram gräsfrö. Resultatet bleve

lika med ingenting, vilket enligt förmenande skulle bero på, att myren i

sitt nuvarande skick vore otjänlig till odling. Han tillråddes då påköra

jord som grundförbättringsmedel, vilket han gjorde på en areal av 0.4 hektar

och resultatet syntes gott. Ett sådant arbete vore emellertid mycket dyrbart

och endast tänkbart till utförande, därest myndigheterna trädde hjiilpande

emellan; för det redan grundförbättrade området hade han tillerkänts ett

bidrag av 250 kronor.

Ett så optimistiskt uttalande som »jag är nöjd med kolonatet — t. o. m.

glad» hörde visserligen till undantagen, men mera resignerade uttryck av

samma art mötte ibland, exempelvis »att tanken på eget hem och egen

torva skall övervinna alla svårigheter.» Den kanske bästa sammanfattningen

av kolonisternas nuvarande läge i stort sett hade en kolonist givit

i följande rader: »Medan vi inte odlat, så vi kunna vinterföda ett par kor,

så stå vi på en dålig grund. Men all tid går till att tjäna dagligt

bröd. Nog vore en hjälp till odling högst nödvändig, eljest går det för sakta

med odlingen.»

Av byråchefen Nyströms sammanfattning av utredningens huvudresultat

må följande anföras.

Såsom sammanfattande omdöme om den undersökning, för vilken nu

redogjorts, kunde sägas, att densamma väl givit en god belysning av olika

sidor av kolonisternas levnads- och arbetsförhållanden, men däremot icke

någon mera allmängiltig utredning av deras ekonomiska ställning. En dylik

utredning torde också för närvarande vara omöjlig att åstadkomma och

detta av två särskilda skäl.

Det ena vore, att den norrländska försökskolonisationen ännu ej uppnått sitt

ekonomiska jämviktsläge. Å ena sidan hade kolonisterna, eller åtminstone

många av dem, ansträngt alla sina ekonomiska och personliga krafter för

att skapa eget hem och egen torva utan att de ännu kunnat hava mycken

fördel därav i form av förbilligade levnadsomkostnader. Å den andra sidan

torde ännu knappast för någon kolonist inträtt den tidpunkt, vid vilken han

skulle börja förränta de statsmedel, som nedlagts i kolonatet. Först efter

ytterligare några år, då för ett större antal kolonister både »frihetsåren»

gått till ända och egnahemsbyggarens kritiska begynnelsestadium passerats,

torde tiden vara mogen för en verklig debet- och krediträkning beträffande

den norrländska kronoparkskolonisationen.

Det andra skälet vore avsaknaden av tillräckligt omfattande och tillförlitligt

jämförelsematerial. Utan tillgång till exakta siffror rörande huru andra

grupper av landsbygdens mindre bemedlade ordnade sin bostadsfråga och sin

försörjningsfråga saknade man ju den grundläggande förutsättningen för ett

värdeomdöme beträffande kolonatrörelsen, nämligen ett svar på frågan i vad

mån tillträdet till kolonatet för kolonisterna inneburit en verklig förbättring

av levnadsförhållandena.

Såsom förhållandena nu vore, måste man inskränka sig till några kortfattade

anmärkningar. En befolkningsgrupp, för vilken kolonisationen otvivelaktigt

betecknat ett steg uppåt, vore Norrbottens under ytterst svåra förhållanden

levande backstugusittarbefolkning, en socialgrupp, vilken knappast

hade direkta motsvarigheter annorstädes i vårt land men väl i Finland.

Vissa norrbottniska kolonisationsföretag hade igångsatts just med detta befolkningselement

för ögonen och resultatet syntes gott, av den hittillsvarande

korta erfarenheten att döma.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Kolonisalions
kommittén.

Ett viktigt jämförelseled skulle det slutligen vara, om man hade exakt

kunskap om det ekonomiska resultatet av ödemarkskolonisationen i andra

länder, i all synnerhet i sådana, där svenskar aktivt medverkade och där klimatförhållandena

icke vore alltför olika våra egna, sålunda särskilt Kanada.

Under åren 1906—1920 toge enhart på den kanadensiska förhundsregeringens

land (beläget i de s. k. prärieprovinserna och British Columbia) 8,445 svenskar

’homestead\ sålunda mer än fyra gånger flera än de 1,887, som under

den mer än dubbelt så långa perioden 1891—1920 bereddes torp och odlingslägenheter

på kronoskogarna i eget land. De uppväxande svenskbygderna i

Kanada hade ju besökts av flera svenskar och man erhölle ur dessas skildringar

en ganska god föreställning om livet på farmerna där ute och det

välstånd jordbruket givit vissa landsmän. Vad man däremot mindre finge

veta vore, i vad mån chanserna att förtjäna på landets speciella jordbrukstyp,

extensiv veteodling, motvägdes av riskerna att förlora genom denna odlings

starka beroende av skördeförhållanden och prisfluktuationer. Vad man ville

veta vore den verkliga relationen mellan de kanadensiska nybyggare, som

nått en tryggad ställning, och dem, som av nyss antydda skäl fått gå från

gård och grund och sluta sig till städernas arbetslösa och tillfällighetsarbetare.

Då nyligen en vetenskapsman tillerkänts statsunderstöd för nya undersökningar

av svenskbygderna i Amerika, vore det önskvärt, om jämväl detta

spörsmål kunde beredas en plats på programmet. Av nu tillgängliga uppgifter

ville det synas, som om det vore det större riskmomentet — större utsikter

att nå välstånd men samtidigt större risker att helt gå under — som

betecknade en huvudskillnad mellan den kanadensiska kolonisationen och

den norrländska.

Såsom tidigare meddelats, har utredningen omfattat blott 276 av 700

kolonat. För fullständighetens skull torde böra framhållas, att å de kolonat,

som av olika anledningar ej varit tagna i bruk eller bebodda under hela

1924 — d. v. s. sammanlagt 355 kolonat eller drygt hälften av alla — torde

nämnvärda arbeten ännu ej hava utförts utöver vad staten å vissa av dem

verkställt.

III. Kolonisationens syftemål och förutsättningar.

Jag anhåller nu att få ingå på behandling av frågan om fortsatt kolonisationsverksamhet

å kronoparker i Norrland och Dalarna. Jag kommer

därvid först att uppehålla mig vid kolonisationens allmänna syftemål och

förutsättningar.

Kolonisationskommittén har i sitt betänkande den 31 maj 1922 å sid. 71—

128 ägnat ingående uppmärksamhet åt nu berörda grundläggande spörsmål.

Kommittén har sålunda i sina allmänna motiv framhållit, att kolonisationsarbetet

på kronoparkerna komme att i tredubbel måtto tjäna statens

intressen, då det dels verkade till uppodlande av ödemarkerna, dels bidroge

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 90.

27

att minska emigrationen, dels slutligen skapade möjlighet att ägna statsskogarna

behövlig skötsel.

Kommittén har därvid till en början ingått på emigrationsfrågan.

Strävandena att bereda den obesuttna befolkningen tillfälle att bilda egna

hem på statens mark i Norrland utgjorde ett av de kraftigaste medlen, då

det gällde att hämma den särskilt för landets nordligaste delar så ödesdigra

emigrationen. Varje minskning i befolkningssiffran spelade en mycket stor

roll såsom hämsko för Norrlands ekonomiska utveckling. Emigrationen

från denna landsdel hade under de särskilda emigrationsperioderna varit

förhållandevis stor.

I avseende å sambandet mellan skogsbruket och kolonisationen har kommittén

— som för övrigt i en särskild huvudavdelning av betänkandet

lämnat redogörelse för en av kommittéledamöterna Ringstrand, Holmgren

och Jonson verkställd särskild utredning rörande det intensiva skogsbruket

och dess förutsättningar — framhållit, att kolonisationsproblemet, för så vitt

det gällde kronoparkerna, intimt vore knutet vid möjligheterna att införa

intensivt skogsbruk, lika väl som detta vore beroende av möjligheten att

genom kolonisation anskaffa nödig arbetskraft.

Särskilt under den första tiden vore kolonisten nödsakad att, därest han

ej hade egna medel att tillgå, genom förtjänstarbete skaffa sig den kontanta

inkomst, som vore behövlig för inköp av livsmedel. Kronans vidsträckta,

öde skogsvidder, ehuru belägna långt från större samhällen, kommunikationsleder

och industriella verk erbjöde emellertid i stor omfattning möjligheter

till kontant förtjänst för kolonisterna och detta ej alltför långt från

bostadsorten.

Statsskogarna fordrade nämligen för såväl sin avverkning som föryngring

och vård mycket arbete. Hitintills hade emellertid den hushållning, som

bedrivits å kronoparkerna i Norrland och Dalarna, varit ganska extensiv

och därför fordrat en relativt ringa kvantitet arbete, särskilt under sommarmånaderna.

Framför allt å kronoparkerna inom lappmarken hade endast

undantagsvis någon egentlig skogsskötsel förekommit utöver den, som kommit

skogen till del genom vissa avverkningsåtgärders vidtagande. Även å kronoparkerna

inom övriga delar av Norrland och i Dalarna bedreves skogsvården

i stort sett extensivt. Emellertid syntes utvecklingen, ehuru av åtskilliga

skäl ganska långsamt, gå emot en allt bättre skogsvård och i samma mån

som kommunikationerna förbättrades, flottleder upprensades och flottningskostnaderna

sjönke vidgades området för en mer intensiv form av skogsvård.

Stigande virkespris bidroge även till en sådan utveckling.

Kunde emellertid skogarna göras till föremål för intensiv skötsel och

sådana arbetskrävande åtgärder som kulturer, gallringar, torrläggningsarbeten

m. m. därigenom bliva ekonomiskt möjliga, återfördes en betydande

del av bruttoinkomsten till skogen. Härigenom bereddes rikligt tillfälle till

arbete, och en viktig förutsättning för bosättning på kronoparkerna skapades.

Införande av ett intensivt skogsbruk bildade sålunda en den mäktigaste

hävstång för kronoparkernas kolonisering.

Emigrationsfrågan

.

Sambandet

mellan skogsbruket

och

kolonisationen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

De naturliga

förutsättningarna

för

jordbruk i

Norrlands

skogsbygd.

Å andra sidan lede icke tvivel, att inom betydande delar av kronoparksarealen

ett intensivt skogsbruk under nuvarande förhållanden ej vore möjligt

av brist på arbetskraft.

Under senare tider både de norrländska skogsmannens intresse alltmer

börjat inriktas på frågon om anskaffande av den erforderliga arbetskraften

genom anställande av på skogarna boende fasta arbetare. Redan 1907 hade i

norrländska skogsvårdsföreningen upptagits frågan om anställande av fasta

skogsarbetare på kronans skogar. Nämnda år gjordes »egnahemsfrågans betydelse

för åstadkommande av rikligare tillgång på bättre kvalificerad arbetskraft

för skogarnas skötsel» till föremål för behandling. Vid ett 1916 hållet

sammanträde med de s. k. kolonisationssakkunniga och överjägmästarna i de

fem nordligaste överjägrnästardistrikten uttalades enstämmigt den åsikten,

att den enda utvägen till erhållande av nödig arbetskraft för skogsvården

vore att i en eller annan form anställa på skogen boende, fasta arbetare.

Jämväl kolonisationskommittén hyste för sin del den bestämda uppfattningen,

att statens behov av arbetskraft bäst och lyckligast fylldes på detta

sätt. Genom att på lämpligt avvägda villkor upplåta lägenheter från kronoparkerna

torde man kunna påräkna att erhålla en stor del av den för skogsbruket

erforderliga, mer kvalificerade arbetskraften. Kommittén vore av

den övertygelsen, att statens skogsarbetarfråga vunne sin ur alla synpunkter

bästa lösning, om kolonister lämnades tillfälle att bosätta sig å kronoparkerna

och där bliva innehavare av någorlunda välskötta jordbruk, som lämnade

dem antingen ett stöd vid sidan av inkomsten från arbetet i skogen eller

ock deras huvudsakliga utkomst.

Kolonisationskommittén har därefter lämnat en översikt av förutsättningarna

för jordbruket inom det område, som kommitténs uppdrag avsåge.

Denna översikt angives vara i väsentliga delar grundad på det av kommitténs

ledamot, professor Paul Hellström 1917 utgivna arbetet »Norrlands jordbruk».

Under tidigare skeden vid bebyggelsens framträngande i Norrland utövade

tillgången på naturliga ängar vid sidan av goda tillfällen till givande jakt

och fiske mycket stort inflytande på kolonisationen. Numera måste jordbruket

i Norrland likaväl som annorstädes baseras på växtkultur.

Norrland ägde ock synnerligen goda naturliga betingelser för en givande

växtkultur. Här funnes riklig tillgång på odlingsmark, och klimatet lade

icke hinder i vägen för odling av de flesta kulturväxter, av vilka en del,

särskilt foderväxterna och potatis, här lämnade större avkastning än i de

sydligare delarna av landet. Men det gällde att söka bringa lanthushållningen

här uppe i noggrann överensstämmelse icke blott med jordbrukets

säregna naturliga förutsättningar utan även med dess ekonomiska betingelser.

Den korta våren och sommaren gjorde, att det norrländska jordbruket

även vid extensiv drift krävde, särskilt under skördetiden, jämförelsevis

mycket såväl mänsklig arbetskraft som dragare, under det att jordbrukets

behov av arbetskraft under den långa vintern vore mycket begränsat. Då

man vid det norrländska jordbruket ofta saknade sysselsättning för en större

arbetsstyrka under den långa vintern, hade man tagit sin tillflykt till en

mera extensiv planläggning av driften. Den karakteriserades framför
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Muj:ts proposition Nr 90.

29

allt därav, att en stor del av don odlade arealen vore lagd igen i mångåriga

vallar. Arealen öppen jord vore i regel begränsad till vad som vore nödvändigt

för produktion av säd och rotfrukter för egen förbrukning. För

en vidsträekt stråfoderodling i Norrland talade för övrigt även den relativt

torra våren, då de mångåriga foderväxterna redde sig bättre mot torka iin

fallet vore t. ex. med vårsädesgrödorna, samt icke minst, särskilt i landets

inre oeh nordliga delar, faran för höstfroster.

Ur arbetskraftens synpunkt borde driftsenhetens storlek i Norrland begränsas

uppåt till ungefär vad en familj med egen arbetskraft kunde sköta,

således vad man kunde kalla för »familjebruket». Erfarenheten torde

också giva vid handen, att bondebruk, som födde 10—15 kor, ur ekonomisk

synpunkt vore de ändamålsenligaste i Norrland. De större jordbruken hade

i regel haft svårt att lämna tillfredsställande ekonomiskt resultat. Deras

ekonomi hade i regel uppburits av skogsavkastning, bruksrörelse m. m., och

när detta stöd av en eller annan anledning bortfallit, hade de stora jordbruken

också fallit sönder. Särskilt gällde detta naturligtvis de nordligare

delarna av Norrland, där bland annat landets klimatiska egendomligheter

framträdde i sin mest utpräglade form och därför gjorde sig mest gällande.

Full besutten borde å andra sidan ställas som mål för kolonisationen.

I fråga om det i jordmånsförhållandena grundade inflytandet på jordbrukets

planläggning och utveckling vore det i första hand den rikliga

förekomsten av myrjord i Norrland, som gjorde sig gällande.

Myrmarkernas uppodling ställde sig i regel vida billigare, än vad fallet vore

med den i allmänhet stenbundna fastmarksjorden. Myrjorden kunde nämligen

efter nödig torrläggning, och sedan träd och buskar avlägsnats, ofta

omedelbart plöjas och vore då färdig att bearbetas för sådd, under det att

fastmarksjorden i de flesta fall måste brytas upp med spett och spade, vartill

komme undanskaffande av sten, som ofta kunde kosta lika mycket som

markens uppbrytning. Myrjorden på trakter, där kommunikationerna vore

tillfredsställande kunde med ekonomisk fördel både bringas upp i växtkraft

och hållas i växtkraft med konstgödselmedel, vilket icke läte sig göra med

fastmarksjorden. Särskilt för nybörjare med starkt begränsade ekonomiska

resurser vore detta sätt att hastigt kunna få jorden i växtkraft, så att den

kunde stödja hans ekonomi, av mycket stor betydelse.

En annan sak vore den, att uppkomsten av självständiga, väsentligen på

myrodling baserade jordbruk av praktiska skäl förutsatte tillgång på fastmarksjord

för odling av en del kulturväxter, bland annat säd och potatis,

som icke ginge säkert och väl till på myrjord. Fastmarksodlingen i denna

utsträckning avsåge att giva stadga åt kolonistens hushållning, men måste

i växtkulturtekniskt avseende uppbäras av myrodlingen.

Erfarenheten från vitt skilda delar av Norrland gåve också vid handen,

att myrjorden vid rationell odling och gödsling gåve, trots landets nordliga

läge, lika tillfredsställande skördar som i andra delar av landet.

Tyngdpunkten inom växtkulturen borde förläggas till en efter förhållandena

avpassad rationell vallkultur.

En dylik extensiv planläggning av jordbruksdriften förutsatte emellertid,

att kolonisterna erhölle rikligare tillgång på odlingsbar jord, än som

skulle erfordras vid en mera intensiv jordbruksdrift.

Det från vallarna erhållna stråfodret måste genom kreatursskötsel förädlas

hemma på gården. Kreatursskötseln vore ock vid sidan av myrodlingen

den andra grundpelaren för den norrländska lanthushållningen. Men

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Inventering

av odlingsmark.

även den måste i det störa hela få en extensiv karaktär. Sommarutfodringen

måste till stor del grundas på vidsträckt betesutfodring, som dock måste

så omläggas, att ökat bete bereddes på odlad jord och skogsbete! minskades.

De naturliga förutsättningars inflytande på jordbrukets planläggning kunde

sammanfattas så, att Norrlands stora rikedom på värdefull odlingsmark bäst

utnyttjades genom uppdelning på mindre bruksenheter, där man genom

tillämpning av extensiva kulturmetoder och driftformer överhuvudtaget utnyttjade

den eljest värdelösa jordens egen alstringskraft i största möjliga

utsträckning. För kolonisationens ledning medförde detta bland annat den

praktiska konsekvensen, att tilldelningen av odlingsmark till kolonaten måste

bliva relativt riklig.

t

Den verkställda inventeringen av odlingsmark å kronoparkerna i Norrland

och Dalarna har, enligt kolonisationskommitténs av ledamoten Haglund

avgivna särskilda redogörelse i ämnet, givit i huvudsak följande resultat.

Iuventeringsarbetet hade pågått under åren 1916—1920, därvid på den

undersökta arealen — 4,197,636 hektar — anträffats tillhopa 195,701 hektar

odlingsbar mark.

Den odlingsbara jorden utgjordes i huvudsak av torvmarker, vilka uppdelats

i två huvudgrupper: torvmarker av mindre omfattning (< 100 hektar)

och torvmarker av större omfattning (> 100 hektar). De förra hade i främsta

rummet ansetts lämpliga till odling; till samtliga godkända torvjordar av

detta slag hade fast odlingsmark att brukas i samband med torvjorden efterforskats.

De större torvmarkerna hade undersökts mera summariskt och

fastmark ej utsetts.

Av torvmarker av mindre omfattning hade såsom odlingsmark godkänts

tillsammans 119,306 hektar. Härtill borde komma en fastmarksareal motsvarande

25 procent av torv jordsarealen. Det hade emellertid visat sig, att

fast odlingsmark i denna myckenhet icke kunnat anträffas till alla arealer.

Den sammanlagda arealen odlingsbar myrjord med tillräcklig fastmark, d. v. s.

till myrjordbruk lämplig mark, uppginge till 118,664 hektar.

Torvmarker av större omfattning uppginge till 72,532 hektar. Samtliga

dessa marker läge ovan högsta marina gränsen (Baltiska gränsen), och icke

mindre än 70 procent vore belägna inom övre Norrbottens överjägmästardistrikt,

resten i andra delar av lappmarkerna.

Av de torvmarker av mindre omfattning, vilka vore belägna å kronoparker,

läge 60 procent i Norrbottens län och 31 procent i Västerbottens

län, således tillsammans 91 procent. Inom det förra länet vore fördelningen

mellan kustland och lappmark respektive 57 och 43 procent, för det senare

cirka 20 procent i kustlandet och 80 procent i lappmarken. Kolonisationen

å kronoparkerna bleve alltså huvudsakligen förlagd till Norrbottens och

Västerbottens läns lappmarker.

Fast odlingsmark, att brukas i samband med myr, bestode av jordmåner

med växlande beskaffenhet. Förhärskande vore sandiga och stenbundna

jordarter, medan stenfria moränjordar — och framförallt mo- och

lerjordar — vore sparsamt företrädda. Fastmark, lämpad för bildande av

rena fastmarksjordbruk, bestode till största delen av älvdalssediment belägna

i de stora älvarnas dalgångar i landets nordligaste delar. Hela arealen därav

uppginge till 3,863 hektar.

På sätt framginge av vidstående tabell sammanfattades resultatet av

inventeringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tablå utvisande tillgången på odlingsbar mark å kronoparkerna i Norrland och Dalarna.

Kronoparkerna ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län ingå ej.

Överjägmästar-

distrikt

Krono- parker- nas total- areal

hektar

Smärre odlingsbara

myrar

Summa

Större Summa

odlingsbara

myrar, odlingsbara

över 100 hektar myrar

Fastmark

Summa

odlingsbar

mark

mindre än

15 hektar

15—24.99

hektar

25—49.99

hektar

50—99.99

hektar

antal

områden

hektar

antal

områden

hektar

antal

områden

hektar

antal

områden

hektar

antal

områden

hektar

antal

områden

hektar

antal

områden

hektar

antal

områden

hekt-

ar

antal

områden

hektar

Övre Norrbotten

1,077,733

387

3,589

336

6,461

365

12,417

237

19,844

1,325

42,311

213

50,743

1,538

93,054

12

950

1,550

94,004

N edre »

953,763

606

4,833

266

5 052

226

7,646

88

6,576

1,186

24,107

51

11,571

1,237

35,678

34

1,221

1,271

36,899

Skellefteå.........

548,308

339

2,830

185

3,428

144

4,823

57

4,179

725

15,260

19

2,856

744

18,116

4

51

748

18,167

Umeå ............

497,970

542

4,317

192

3,670

141

4,778

48

3,342

923

16,107

14

2,270

937

18,377

28

1,242

965

19,619

Härnösand ■•• •

380,877

240

2,099

119

2,268

83

2,847

70

5,366

512

12,580

21

4,533

533

17,113

10

292

543

17,405

Mellersta Norrl.

213,392

183

1,189

41

752

28

956

12

743

264

3,640

4

459

268

4,099

6

91

274

4,190

Gävle—Dala......

525,593

112

1,012

54

1,016

51

1,694

24

1,579

241

5,301

1

100

242

5,401

2

16

244

5.417

Summa

4,197,636|2,409 19,869| 1,193

22,647 1,038|35,161

536 41,629

5,176

119,306

323

72,532 5,499

191,838

96 3,863

I

5,5951195,7011

ce

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Kolonisationens

omfattning.

Yttranden.

Rörande inventeringsresultatet hade kommittén för egen del uttalat, att

detta visade, att kolonisationen i huvudsak måste baseras på anläggande av

myrjordbruk, samt att staten för detta ändamål hade avsevärda tillgångar

på sådan mark i de nordligaste delarna av landet.

Rörande den framtida verksamhetens omfattning har kolonisationskommittén

utgått från, att omkring tvåhundra kolonat årligen skulle utläggas

och upplåtas.

I flera inkomna yttranden lämnas goda bidrag till utredning av frågan

om de allmänna motiv och syftemål, som kunna läggas till grund för bedrivande

av kolonisationsverksamhet å de norrländska kronoparkerna.

Därvid torde till en början höra redogöras för ett uttalande av socialstyrelsen,

vari frågan om den inre kolonisationen från sociala och ekonomiska

synpunkter ställes i historisk belysning mot bakgrunden av tidens

befolkningsproblem.

Socialstyrelsen har därvid framhållit i huvudsak följande.

Under äldre tider skötte kolonisationen sig i allt väsentligt själv. Den

hastigt tillväxande landsbygdsbefolkningen sökte och fann nya hem och

nödtorftig bärgning genom fortsatt uppodling och bebyggelse å de gamla

hemmanen och å de vidsträckta, kronan formellt tillhörande ödeskogarna i

norr.

Förhållandena började få en helt ny prägel omkring 1860, då Sveriges

industrialisering inträdde på allvar och då trävaruindustrien starkt utvecklades

till exportindustri med enormt ökade arbetstillfällen i skogarna

och vid skogsförädlingsindustriföretagen. Samtidigt stegrades skogarnas värde,

och man såg merendels med ovilja alla bosättningar å skogarna, vilka ej

vore alldeles nödvändiga för dessas vård och bevakning. Tendensen att från

kolonisationen undandraga skogsmarken och därmed även större delen av

den produktiva landarealen ökade svårigheterna för tillgodoseendet av »jordhungern»

hos landsbygdens mindre bemedlade befolkning.

När den jord, som en ung bondson eller lantarbetare eftersträvade, syntes

ligga utom räckhåll i eget land, vändes ofta blicken mot Amerika, där

fri jord stode till förfogande för en var, som hade nog av kraft och företagsamhet

att bryta ny bygd. Den i Förenta staterna 1862 genomförda

»homestead»-lagen torde hava varit den huvudsakliga lockelsen, som förmått

åtminstone de bästa elementen av 1860 —80-talens hundratusentals svenska

emigranter att utvandra.

Djupast sett var emigrationen blott en fortsättning och vidareutveckling

av den väldiga inre omflyttning — »flykten från landsbygden» till

städer och industrisamhällen — som framkallats genom den fortgående

industrialiseringen. I syfte att motverka de för folkhälsan och samhällstrevnaden

härav uppkommande vådliga konsekvenserna uppkom frågan att

fasthålla landsbygdens befolkning, därvid intresset för småbrukarrörelsen

och beredandet av egna hem åt landsbygdens obesuttna befolkning

började växa sig starkt.

Med det sålunda mot 1800-talets slut nyvaknade intresset för egnahemsbildningen

torde man kunna ställa i samband det förhållandet, att statens

skogar åter öppnades för kolonisation, låt vara i mycket begränsad

omfattning och under mindre lockande villkor.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kutig/. Maj:fn proposition Nr JO. 33

Emigrationen luide dock fortfarande rätt stor omfattning, ty det årliga

antalet emigranter hade uppgått till

/rån hela riket

från Norrland och Dalarna

1881—90 .....................

......... 37,640

3,909

1891—1900..................

........ 24,677

3,169

1901- 10.....................

........ 25,767

5,693

1911- 15 .......................

........ 15,787

3,111

1916—20....................

........ 7,889

1,148

1921...............................

........ 8,950

1,553

1—3 kvartalet 1922 ...

........ 5,585

1,472

Den norrländska emigrationen hade från sekelskiftet stiget från J/in till i/1

av hela emigrationen. Denna ginge under senaste tid huvudsakligen till Kanada.

Världskriget satte ett skarpt skiljemärke i emigrations-och kolonisationsföreteelserna.

Från 1910 till 1920 ökades antalet personer inom riket i åldersklasserna

mellan 15 och 35 år från ungefär 1,740,000 till cirka 1,950,000. Denna

starka ökning av omkring 210,000 personer i dessa åldrar berodde i

huvudsak på den under krigsåren avstannade emigrationen. Under krigskonjunkturen

löstes problemet att bereda nya lönande sysselsättningar för cirka

100,000 män utan synbar svårighet genom industriens dåvarande enorma

expansion. Men krisen 1920 medförde en arbetslöshet av större omfattning

än någonsin tillförne. Depressionen sträckte sig även till jordbruket.

Även om inom den närmaste framtiden industrien som helhet betraktad

skulle kunna giva arbete åt samma antal individer som 1913 samt jordbruket

åtminstone behålla sin arbetarstam, återstode ändock problemet att bereda

sysselsättning åt krigsårens faktiska befolkningsöverskott. Då ju

detta i huvudsak uppkommit genom emigrationens avstannande, läge det

närmast till hands att antaga, att detsamma skulle åter sköljas bort, när

emigrationsflodens genom tillfälliga förhållanden uppdämda flod efter alla

tecken att döma åter satte sig i rörelse. Att hejda denna vore icke möjligt;

men detta vore intet skäl att förbise önskvärdheten och möjligheten av att

åt möjligast stor del av befolkningsöverskottet bereda sysselsättning inom

egna landamären. Ännu funnes särskilt i de nordligare delarna av vårt land

väldiga arealer, som kunde läggas under plog.

Vidare har från flera håll önskvärdheten ur sociala och nationalekonomiska

synpunkter betonats, att ytterligare åtgärder över huvud taget vidtagas för

att bereda landsbygdens obesuttna befolkning jord samt för att få nybildning

av jordbruk och egna hem till stånd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i yttrande 1924 anfört, att, sedan

kolonisationskommitténs betänkande avgivits, vissa nya omständigheter tillkommit

eller framträtt i klarare dagar. Sålunda torde under inverkan av

Förenta staternas invandringspolitik folkmängden i Sverige komma att visa

en större årlig tillväxt än förut beräknats. Den ekonomiska krisen syntes

också komma att få en varaktighet, som ej heller tidigare varit förutsedd. I

följd härav torde kolonisationen å de norrländska kronoparkerna i första

rummet bliva ett led i den större frågan, huru den svenska jorden såsom

en av de viktigaste av nationens hjälpmedel skulle kunna bereda utkomst åt

ett växande antal människor under en period, då de tillgängliga inkomsterna

vore knappare än förut.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 suml. SO höft. (Nr 90.) H

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kanal- Maj:ts proposition Nr 90.

Västerbottens Läns landsting har funnit kolonisationsåtgärder önskvärda

för åstadkommande av nya jordbruk, som i sinom tid kunde giva uppehälle

åt nya familjer.

Svenska mosskult urför eningen har gjort gällande, att kolonat- och egnahemsbildningen

i Norrland måste i första hand ses från social synpunkt eller från

synpunkten av att i största möjliga utsträckning skaffa landets befolkningsöverskott

tillfälle till tillfredsställande utkomstmöjligheter av jordbruk på egen

grund och gård. Det hela gällde alltså skapandet av nya, bärkraftiga jordbruk.

Landstingens norrlandskommitté har ansett, att vad som kunde åtgöras

för att bereda dem, vilka umginges med planer att utvandra eller eljest tillhörde

den icke bosatta befolkningen, tillfälle att på billiga villkor förvärva

jord och grunda egna hem, även borde bringas till utförande och detta om

också arbetet vore förenat med vissa ekonomiska uppoffringar från statens

sida. Genom kolonisation bleve ock, till samhällets gagn, odlingsbara marker

tagna i bruk för kulturen.

Vad angår norrländsk kolonisation, har från vissa häll framhållits, att

dylik verksamhet vore väl motiverad med hänsyn till Norrlands stora odlingsvidder

samt av stor betydelse för landsdelens allmänna utveckling, ty ökad

bebyggelse vore en förutsättning för, att de norrländska naturtillgångarna

skulle kunna komma till sin fulla rätt.

Norrbottens läns landsting har ansett, att eu genomförd kolonisationsplan

skulle för utvecklingen i sagda län betyda ett stort steg framåt samt bidraga

till att höja jordbruks- och skogsnäringarna, särskilt den senare för länet

så betydelsefulla hanteringen.

Vidare har länsstyrelsen i Jämtlands lön i yttrande 1922 understrukit den

stora betydelsen av en kraftig utveckling av kolonisationen i Norrland ej

blott för denna landsdel utan för hela riket. Den norrländska skogsfrågan,

och därmed även rikets, sammanhängde nära med den norrländska jordfrågan.

Ett framtidsmässigt, intensivt skogsbruk i Norrland läte knappast

tänka sig utan en kraftig utveckling av dess jordbruk. Jordbrukets förmåga

att bliva ett varaktigt framtida stöd för skogsbruket ökades, ju mer man

vid kolonisationen läte jordbrukssynpunkterna komma till sin rätt.

Lantbruksakademien har ansett, att den ifrågasatta kolonisationen måhända

ej ensam mäktade i högre grad motverka utvandringen från de norra landsdelarna,

men att den dock kunde betraktas som ett steg i rätt riktning, och

den torde i samband med andra åtgärder i syfte att höja Norrlands näringsliv

kunna minska emigrationen från denna landsända.

Medan meningsskiljaktighet i princip knappast ratt om önskvärdheten

av kolonisatoriska åtgärder över huvud taget liksom angående lämpligheten

av sådana åtgärder speciellt i Norrland, har däremot skilda uppfattningar

kommit till uttryck rörande tanken att låta kolonisationen å kronoparkernu

träda i förgrunden.

I liera yttranden har sålunda anförts, att den i enskild ägo befintliga norrländska

odlingsjorden vore med hänsyn till läge och beskaffenhet vida mer

lämplig för bebyggelse än de huvudsakligen i Lapplands skogsregion belägna

kronoparkernas mark.

Lantmäter istyr elsen har ansett, att åtgärder för bildande av egna hem i

Norrland i samband med nyodling borde inriktas i främsta rummet på

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kting!. Maj:tu proposition Nr DO. 35

områden i enskild ägo, ty inom dessa funnes tillgång till bättre cell i förhållande

till kommunikationer lättare tillgänglig odlingsjord än ä kronoiKirkerna.

Lånt bruksstyr elsen har förklarat, att en kolonisation å kronoparkerua ur

.social synpunkt ej torde böra tillmätas alltför stor betydelse. A kronoparkerna

hade odlingsbar mark anträffats huvudsakligen i övre Norrlands

inre delar. Styrelsen ifrågasatte starkt, om dessa trakter i främsta rummet

borde koloniseras, samt ville ej tillråda, att personer, som önskade jord, i

främsta rummet hänvisades att exploatera dessa trakter, där transportkostnaderna

väsentligen försvårade de produktiva jordbruksalstrens konkurrenskraft

a den allmänna marknaden. De lämpligaste odlingsmarkerna i Norrland

befunne sig i enskild ägo.

Från länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållits, att kolonisationen på

enskild odlingsmark vore för sagda läns vidkommande långt mera betydelsefull

än sådan å den i detta län på kronoparkerua sparsamt förekommande

odlingsjorden. Man kunde a priori ställa sig litet tveksam inför tanken på

en masskolonisation i de övre delarna av Norrbottens och Västerbottens län.

Vad särskilt de sydligare norrländska länen anginge, vore det viktigaste, att

kolonisationen å den enskilda jorden komme till kraftigare utveckling.

Länsstyrelsen i. Norrbottens lön har ansett det diskutabelt, om en kolonisation

å kronoparkerua ur sociala synpunkter borde i främsta rummet befordras.

Ur dessa synpunkter borde i stället annan verksamhet i samma

syfte understödjas, nämligen å områden, som vore förlagda till för odling

och bebyggelse lämpligare trakter. Den bästa odlingsmarken i länet funnes

i enskild ägo i kustlandet.

Domänstyrelsen har ifrågasatt, att den betydande tillgången på god, i

förhållande till kommunikationer och äldre kulturbygd välbelägen odlingsjord

å enskilda marker i de norra länen i främsta rummet borde bliva

föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Först i andra rummet borde de

i avseende på kommunikationsleder och äldre odlad bygd mera avlägset belägna

kronoparkerna tagas i anspråk för kolonisationen, så framt icke desammas

upplåtande vore betingat av något särskilt allmänt intresse eller i

övrigt förutsättningar, för att de blivande kolonisterna där skulle finna sin

utkomst, vore synnerligen goda.

Svenska mosskulturföreningen har framhållit, att, då jordbruket säkerligen

under lång tid framåt komme att få kämpa med svårigheter ej minst

med vad som i detta fall vore av största betydelse — höga pris å de varor,

t. ex. konstgödsel, som nödvändigt måste inköpas — vore det av största vikt,

att jordbruksnybildningen i första hand komme till stånd under de förhållanden,

där möjligheterna för tillfredsställande bärgning vore störst. Då

Norrlands bästa odlingsjordar vore till finnandes i privat iigo, vore det

naturligtvis i första hand av synnerligen stor betydelse att på det kraftigaste

underlätta och understödja egnahemsbildningen just på enskild jord.

Emellertid har å andra sidan såsom skäl för bedrivande av kolonisation

speciellt å kronoparker — vilkas odlingsområden staten för övrigt redan

ägde i sin hand — från vissa håll särskilt understrukits, vad kolonisationskommittén

framhållit om betydelsen för staten att för genomförandet av

ett intensivt skogsbruk å statsskogarna i Norrland därstädes genom

ökad bebyggelse erhålla en fast arbetarestam.

Sålunda har lantbruksakademien — jämte andra funnit, att genom
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung!. Maj:ts proposition Nr 90.

förandet av eu rationell skogsvård vore ovillkorligen beroende av en ökad

kolonisation i så måtto, att stegrad tillgång på dugliga, även sommartid för

skogsarbete disponibla arbetskrafter därför erfordrades.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett, att kolonisation å krono:

parkerna vore motiverad även för att tillförsäkra domänverket tillgång till

den skogsarbetarkår, som för ett ekonomiskt gynnsamt tillvaratagande av

kronoparkernas avkastning och för en rationell skogsvård å desamma vore.

nödig.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har funnit det självklart, att staten för

tillgodoseende av behovet av skogsarbetare på kronoparkerna stödde eu kolonisation

å dessa i den omfattning, som svarade mot skogsstatens behov av

arbetskraft för skogsskötselu.

Landstingens norrlandskommitté har ansett, att kolonisation å kronoparkerna

i Norrland vore motiverad ej blott ur sociala synpunkter utan även

för fyllande av den statsekonomiska uppgiften att skaffa nödig arbetskraft

för skogarnas rationella skötsel.

Domänstyrelsen — som förmenat att den föreslagna kolonisationen å kronoparkerna

i Norrland och Dalarna och de därmed förbundna uppoffringarna

av allmänna medel icke syntes kunna försvaras ur enbart sociala synpunkter

— har däremot funnit fullt vägande skäl för att staten iklädde sig vissa

förpliktelser och lämnade sitt kraftiga stöd för en i sådan omfattning bedriven

kolonisation å berörda marker, att därigenom ökad möjlighet skapades

att å statsskogarna införa intensivare skogsbruk, där dylikt i brist på

tillgänglig arbetskraft för närvarande icke kunde tillämpas.

Gentemot sist anförda synpunkter om kronoparkskolonisationens betydelse

för erhållande av ökad arbetskraft till statsskogarnas skötsel har från ett

och annat håll den uppfattning kommit till uttryck, att redan nu funnes

mer än tillräcklig tillgång till arbetskraft.

Från Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållits,

att skogsarbetet vore otillräckligt redan för den nuvarande befolkningen,

samt från sagda sällskaps egnahemsnämnd, att det nu ej vore svårt

att få skogsarbetare till kronoparkerna.

Sveriges krono jägare förbund har förmenat, att försökskolonisationen i

dess nuvarande form å Norrlands kronoparker medförde ett fördyrande av

statens kostnader för skogsskötsel!!, tillförde skogarna en arbetarstam, som i

fråga om duglighet och idoghet vore underlägsen de arbetare, som vid fritt

val i orterna kunde anskaffas, samt omöjliggjorde därför ett fördelaktigt

ekonomiskt utnyttjande av de skogar, där den förekomme.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att det skulle vara olämpligt att monopolisera

skogsarbetet för å kronoparkerna bosatta personer, vilket skulle medföra

ekonomiska svårigheter för utanför parken boende arbetare, som hittills

haft sitt levebröd därifrån. Nya bosättningar utanför parken skulle därigenom

försvåras. Så länge virket såldes på rot, kunde dylikt monopol ej

ifrågasättas, ty köparen valde själv sitt folk. Sommarens skogsarbete berodde

ej heller av att arbetarna bodde på kronopark™.

Beträffande de huvudsynpunkter, som borde beaktas vid planläggningen

och genomförandet av kolonisationsverksamhet å de norrländska kronoparkerna,

samt angående de förutsättningar, som måste vara uppfyllda för att

denna verksamhet må hava utsikt att lyckas, hava något skiljaktiga meningar

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

A uiiijl. Muj:ts proposition Nr bo.

kommit till uttryck i de avgivna yttrandena. 1 allmänhet har dock ansetts,

att varje kolonist måste beredas möjlighet att både bedriva jordbruk och i’å

tillgång till förtjänstarbete, det sistnämnda i regel å statens kringliggande

skogar.

Emellertid bär i somliga yttranden jordbrukssynpunkten och i andra skogsarbetssynpunkten

framskjutits såsom den väsentliga.

Betydelsen av att jordbrukssynpunkten ställes i förgrunden genom att

verksamheten huvudsakligen inriktas på bildande av bärkraftiga familjejordbruk

och mindre pa anläggandet av rena skogsarbetarhem hav i allmänhet

motiverats på i huvudsak följande sätt.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att kolonisationen i övre Norrland befrämjades

bäst, om den betraktades som en ren egnahemsfråga med jordbruk som

grundval för ekonomien, men för övrigt med biinkomst av olika slag, varvid

särskilt arbete å kronoparkerna kunde utgöra en avsevärd inkomstkälla.

Socialstyrelsen har ansett det mera betydelsefullt och maktpåliggande fölen

sund kolonisationsrörelse, att sådana nybyggen skapades, vilka genom

sin. storlek, art och belägenhet möjliggjorde innehavarens ekonomiska och

sociala uppåtstigande, än att med statens bistånd antalet småbruk ökades,

som — i likhet med de tidigare odlingslägenhetsupplåtelserna ä kronoparkerna

— mestadels förde en tynande tillvaro.

Nationalföreningen mot emigrationen har gjort gällande, att grundsatsen,

att kolonisationen borde bedrivas på sådant sätt och i sådant tempo, att

kolonisten kunde beredas nödiga arbetstillfällen, icke linge leda till att

kronoparkskolonisationen reducerades till en ren arbetarfråga. Det borde

visserligen fasthållas, att kolonaten icke borde utläggas i annan mån än

deras innehavare kunde påräkna arbetstillfällen. Men därav följde ej, att

kolonistens behov av arbetstillfällen skulle förbliva konstant, så att ett visst

antal sådana skulle — så att säga — för hans räkning reserveras och även

motsvarande prestanda av honom utgöras. Tvärtom vore hans uppgift att

småningom frigöra sig, ingalunda helt men till väsentlig del, från behovet

av arbete a kronoskogen, i det att kolonatets fortgående uppodling skulle

giva honom en allt större del av hans nödtorft och han själv i sin egenskap

av arbetare å kronoskogen samtidigt överginge från att vara dagakarl till

att göra kördagsverken, sålunda i viss mån givande rum för nya skogsarbetare-kolonister.

Men härav följde, att kolonaten måste givas de oundgängliga

naturliga förutsättningarna för en utveckling i antydd riktning.

Från Norrbottens läns hushållningssällskap har gjorts gällande, att lika

litet som jorden i berörda trakter — Norrlands skogs- och ödebygder —

gåve full bärgning, kunde skogsarbete giva detta. Skogsarbetet vore säsongarbete

och gåve vid lågkonjunkturer otillräcklig inkomst åt småbrukarna,

som då måste söka det allmännas understöd. Erfarenheten hade också visat,

att arbetstillfällena å kronoparkerna vore mycket ojämna och ej torde kunna

garanteras. Ur jorden borde det väsentliga uppehället erhållas. Vid kolonisationsverksamheten,

som i dessa trakter vore oerhört svår, borde jordbrukets

betydelse beaktas, och kolonaten borde utläggas med tillräcklig och

lämplig odlingsmark å områden med goda kommunikationer.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i yttrande 1922 av dåvarande

landshövdingen Schotte betonat, att kolonisterna visserligen — särskilt i

början — bleve beroende av det arbete utanför det egna jordbruket, som

de kunde bereda sig, och främst av skogsarbete å statens skogar, men kolo
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition Nr 90.

näten borde från början så anordnas, att dessas innehavare sa småningom

kunde av jordbruket hämta sin erforderliga utkomst eller i varje fall den

väsentliga delen därav. Vid utläggande av de olika kolonaten måste därför

också huvuduppgiften bliva, att allenast till ett bestående jordbruk lämpliga

myrar ifrågakomma. Den största omsorg måste därför nedläggas på

en undersökning av myrarna, sa att kolonaten förlädes till sådana odlingsmarker,

som obestridligen vore i alla avseenden fullt odlingsvärda. Härvidlag

borde avseende ock fästas vid, att dessa marker icke ställde oskäligt

störa anspråk på odlarens möda. Belägenheten vore också av stor betydelse;

de mest välbelägna och i kommunikationshänseende bäst gynnade kronoparkerna

borde företrädesvis ifrågakomma. I möjligaste grad borde också

uppmärksamheten riktas på tiskemöjligheter för kolonisterna.

Västerbottens läns landsting har framhållit i huvudsak följande. Orsaken

till att tidigare försök till nya bosättningar å kronopark^- i landets nordligaste

delar ej slagit så väl ut, som man önskat, vore till viss del att söka

däri, att det ledande motivet för dessa upplåtelser ofta mera varit att till

försäkra staten ökad tillgång på mänsklig arbetskraft för skogarnas skötsel,

än att bereda den enskilde utkomstmöjligheter såsom självständig jordbrukare.

Utan att vilja förringa betydelsen av, att erforderlig arbetskraft

för skogarnas rationella vård funnes att tillgå i närheten, borde dock vid

eu kolonisation, som avsäge landets uppodlande och genom vilken man förväntade

uppkomsten av eu trivsam och förnöjsam småbrukarkår, möjligheten

för kolonisten att få sin huvudsakliga utkomst från jorden och att

som självägande jordbrukare kunna uppnå eu någorlunda ekonomiskt oberoende

ställning vara den grundläggande principen och det förnämsta ögonmärket.

Kolonisterna, som i regel ej komme att förfoga över andra tillgångar än

den egna arbetskraften och vilkas kolonatområden i sitt naturliga skick

under den första tiden blott kunde giva ringa avkastning, måste dock från

början under avsevärd tid framåt ägna icke sa liten del av sin tid åt förvärvsarbete.

Denna omständighet finge emellertid icke hindra kolonisten

att redan från början inrikta sin strävan på att genom odling göra sig

alltmera oberoende av arbetstillfällen och slutligen, om än långsamt, komma

därhän, att eu väsentlig del av bärgningen erliölles inom kolonatets gränser.

Erfarenheten i fråga om fördelning av arbetstiden mellan jordbruk och

skogsbruk, sådan den alltjämt ägt rum bland den sjävägande befolkningen i

Norrland, gåve stöd för antagandet, att staten även av de kolonister, som

ägnade sill angelägnaste omsorg och all nödig tid åt det egna jordbrukets

utveckling och förkovran, skulle få ett ej oväsentligt tillskott av arbetskraft

för skogarnas skötsel.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har gjort gällande, att en liuyudförutsättniug

för framgången av kolonisationen vore, att de nybildade jord

bruken erhölle sådan omfattning, att de väsentligen gjorde innehavaren

därav oberoende av inkomst genom arbete utom jordbruket. Sett från

denna synpunkt vore kolonisationskommitténs förslag knappast tillfredsställande.

Då kommittén starkt gjort gällande, att tillgodoseende av skogsbrukets

behov av arbetskraft vore eu av de grundläggande uppgifterna för

den avsedda koloniseringen, läte det tänka sig, att denna uppgift tillagts

så stor betydelse, att aktgivande på nödiga förutsättningar för tillgodoseendet

av synpunkten att genom beredande av tillräckliga egnaliemsjordbruk

hämma emigrationen fått träda i bakgrunden.

Möjligheten av intensivt skogsbruk torde vara beroende av förbättrade

avsättningsförhållanden och ökade virkesvärden, valka i sin ordning vore

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ku it f/l. Maj: t* grogosition Nr

:ut

1 troende av läget a trävarumarknaden i in- och utlandet. Statens skogshruksdrift

vore givetvis underkastad den allmänna lagen om tillgäng och

efterfrågan och virkesvärdets därav beroende växlingar. Redan den omständigheten,

att intensivare skogsbruk icke torde kunna upprätthållas under

en långvarigare lågkonjunktur pa trävarumarknaden, vore ägnad att

väcka betänkligheter inför kolonisationskommitténs förslag att grunda kolonisternas

utkomst i väsentlig män av arbete å kronoparkerna i stället för

ä inkomsten av kolonaten. Inträffade sådan långvarigare lågkonjunktur,

komma kolonisten i eu synnerligen svår belägenhet; lian kunde icke leva

på inkomsten av sitt jordbruk och han hade icke tillgång till förvärvsarbete.

Kolonisationen enligt kommitténs förslag kunde med hänsyn härtill kommu

att visa sig misslyckad, och kolonisterna bragta därhän, att de icke såga.

sig någon annan räddning än emigration.

Det måste därför tillses, att nödiga betingelser funnes för kolonisterna att

livnära sig på jordbruk. De borde också i möjligaste mån bliva delaktiga

av sådana sociala förmåner som skola, kyrka, kommunikationer o. d. Eljest

skulle de numera nära nog oundgängliga förutsättningarna för känsla av

fullt medborgarskap och av trevnad komma att brista för kolonisterna.

Länsstyrelsen hade velat med det sagda framhålla, att denna kolonisationsutväg

ej borde anlitas, utan att de därmed förbundna svårigheterna toges

fullt i beräkning. Så långt sig praktiskt göra läte, borde emellertid envar,

som önskade bosätta sig å dessa kronoparker och odla deras jord, beredas

tillfälle därtill. Åtgärder, som underlättade sådan bosättning, borde vidtagas

och de förmånligaste villkoi; lämnas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bär i yttrande 1924 framhållit, att de nybildade

jordbruken borde vara bärkraftiga. Kolonisationspolitiken måste undvika

att skapa understödstagare och i stället inrikta sig på, att de särskilda

kolonaten i största möjliga utsträckning kunde bära sina egna utgifter. Vore

icke detta möjligt med kolonisationens förläggande till de norrländska kronoparkerna,

måste man söka andra områden med bättre förutsättningar. Jordbrukarne

i den norrländska skogsbygden behövde emellertid även biförtjänster

för inköp av mjöl, specerier, andra nödvändighetsvaror och betalning av

skatter. Dessa biförtjänster hade i regel hämtats från skogen. Det torde

dock icke vara uteslutet, att inkomsten av själva jordbruket kunde ökas

genom en intensivare drift. Möjligen komme en ändring i detta förhållande

att tvingas fram av sig själv, om tillgången till förtjänstarbete i skogen

bleve mera osäker och knapp.

Ur de yttranden, vari betydelsen av tillgång till skogsarbetsförtjänster

för kolonisterna särskilt framhävts och vari man ställt sig något betänksam

mot tilltron till jordbruket, inhämtas i huvudsak följande.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att erfarenhet saknades om möjligheten

att hålla myrodlingar i växtkraft för längre, eller på det hela taget

obegränsad, tid. Under alla förhållanden vore härför tillförsel av konstgödsel

och flerstädes även kalk av mycket stor betydelse för ernående av en lönande

avkastning. Anskaffandet härav bleve betungande för kolonisterna. Man

torde ej böra tillmäta försökskolonisationen för stor betydelse — för denna

hade jämförelsevis goda och välbelägna områden stått till buds. Kolonisternas

möjlighet till bärgning bleve beroende av, om staten å närliggande kronopark

kunde bjuda dem tillräckligt arbete. Denna fråga kunde ej obetingat

besvaras jakande. Svårigheterna för en nybyggare i obygden vore störa,,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kung!-. Maj:ts proposition Nr 90.

och det vore ingen lätt uppgift eu kolonist gåve sig in pa. Styrelsens betänkligheter

föranledde dock ej till, att styrelsen avstyrkte kolonisationskommitténs

förslag — tvärtom vore frågans lösning av stor betydelse, och anlitande

för ändamålet av statsmedel i stor utsträckning väl motiverat. Styrelsen

ville dock mana till eu viss grad av försiktighet i syfte att förekomma

missräkningar samt ifrågasatte, att det vore lämpligare att gå fram i något

långsammare tempo än kommittén föreslagit och exempelvis räkna med 100

å 125 kolonat årligen. (En reservant inom lantinäteristyrelsen hade dock

helt biträtt kommitténs förslag, jämväl i fråga om det av kommittén till

200 beräknade antalet årliga upplåtelser).

Länsstyrelsen i Norrbottens lön har framhållit, att kolonisationen pa

kronoparkerna tills vidare borde inskränkas till den omfattning, som svarade

mot skogsstatens behov av arbetare. Det vore ej tillrådligt att forcera bebyggelsen

å kronoparkerna så att den skedde språngvis, utan den borde ske

genom successiv utveckling.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har — under

instämmande från länsstyrelsen i länet — ansett, att kolonisationskommitténs

förslag lämnat utmärkta riktlinjer för huru den skogsarbetarstam, som

under alla förhållanden erfordrades eller måste finnas tillgänglig för kronoparkernas

skötsel, skulle kunna beredas eu i socialt hänseende dräglig tillvaro.

Den betydelse, som kommittén tillmätt jordbruket, då det gällde utfinnande

av medel för tillvaratagande på bästa sätt av Norrlands skogstillgångar,

kunde ock med tillfredsställelse erkännas, ehuru kommittén torde

satt väl stora förhoppningar på jordbrukets egen bärkraft inom de utan all

gensägelse karga trakter, som den ifrågasatta kolonisationen avsåge.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har meddelat,

att — med hänsyn till de förhållandevis små arealer för kolonisation tjänlig

mark, som funnes inom Dalarnas kronoparker, och denna marks till större

delen mer eller mindre svaga beskaffenhet, belägen som den vore i länets

nordligaste högt över havet belägna delar — den ifrågasatta kolonisationen

aldrig kunde få någon vidare betydelse för Dalarna. Innehavaren kunde ej

helt försörja sig på jordbruket, utan hans utkomst måste baseras på andra

inkomstmöjligheter. Därvid gällde det dock att noga tillse, att kolonisationen

icke på någon ort komme till sådan omfattning, att därav skulle tänkas

uppstå arbetsbrist för de där av ålder bosatta eller de sedermera dit inflyttade.

Svenska mosskulturföreningcn har ansett, att även de större kolonatens

innehavare måste tillförsäkras arbetsförtjänster genom skogsarbete, ty eljest

torde säkerligen stora svårigheter yppa sig för dem att finna sin fulla bärgning,

framför allt innan hela eller större delen av arealen uppodlats. Uppodlingen

komme i många fall att gå långsamt, ty, även om innehavaren

sökte forcera denna, kunde han ej utan rätt stora arbetsförtjänster på annat

håll komma ut med de kontanta belopp, som odlingen krävde i form av

konstgödsel — lågt beräknat till 50 kronor per hektar — kalkning och utsäde,

vilket till betesvall måste inköpas för minst 100 å 125 kronor per

hektar. Härtill komme skatter och andra kontanta utgifter, under det att

jordbrukets produktion endast räckte till familjens nödtorftiga uppehälle.

Följden härav kunde lätt bliva, att kolonisten måste lämna kolonatet och

söka sig andra utkomstmöjligheter. Kunde däremot tillräckliga arbetsförtjänster

under odlingsåren beredas kolonisten, ställde sig saken annorlunda,

ty så snart större delen av jorden blivit uppodlad och avsättningsmöjligheter

för en del produkter kunde beredas, borde kolonisten dock med biin
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts proposition Nr DO. 41

kanister kunna finna utkomst för sig och sin familj på eu areal av omkring

15 hektar.

I sitt yttrande över kommittébetänkandet har domänstyrelsen framhållit,

att i do avlägset belägna norrländska skogsbygderna jordbruk kunde icke

annat än i vissa undantagsfall bedrivas på sådant sätt, att, med nu rådande

anspråk på vad till livets nödtorft hörde, dess utövare enbart därav kunde

utvinna sin och sin familjs skäliga bärgning. Kolonisationen på kronoparkerna

i Norrland och Dalarna borde för den skull ske huvudsakligen

allenast i sådan omfattning, att kolonisterna under normala förhållanden i

rätt avsevärd utsträckning kunde påräkna arbete på kronoparkerna eller

eventuellt i övrigt inom orten. Dylik tillgång på arbetsförtjänst vore icke

minst nödvändig för att sätta kolonisten i stånd att med något så när framgång

kunna bedriva sitt jordbruk och därav år efter år vinna allt större

ekonomiskt stöd. Ett norrländskt jordbruk, förlagt i huvudsak till myrjord,

torde nämligen icke kunna äga bestånd och lämna i någon mån tillfredsställande

avkastning, utan att jorden tillfördes avsevärda mängder konstgödsel

samt i allmänhet även särskilda jordförbättringsmedel. Härtill

såväl som ock till inköp och underhåll av kreatur och redskap, till anskaffande

av utsäde och huvudparten av brödsäd med mera erfordrades kontanta

medel, vilka, då jordbruket åtminstone icke under de första årtiondena

kunde lämna nämnvärda sådana, måste förskaffas genom arbete åt andra.

Sedan kronans marker avskiljts från de enskildas, hade de förra ansetts

böra behandlas på så sätt, att de kunde tillföra statsverket alltjämt ökade

inkomster. Domänstyrelsen såsom vårdare av denna statens värdefulla egendom

tillkomme det att i främsta rummet tillse, att statsdomänerna icke belastades

med onera och servitut, som icke uppvägdes av däremot svarande

fördelar. Kolonisationen på nu ifrågavarande statsskogar borde alltså enligt

styrelsens mening bestämt särskiljas från den kolonisation, som ur huvudsakligen

.sociala synpunkter syntes böra av statsmakterna främjas på annan

därför lämplig mark. Det torde dock, om ock i begränsad omfattning, även

i Norrland och Dalarna finnas vissa kronoparker eller delar därav, som med

hänsyn till belägenhet m. m. innefattade sådan odlingsjord, att denna borde

kunna upplåtas åt enskilda som kolonat, utan att därvid avseende fästes på

om innehavaren nu eller framdeles kunde påräkna nämnvärd inkomst genom

arbete a kronoparkerna. Härvid komme alltså i huvudsak de sociala synpunkterna

att göra sig gällande. Där sådan jord eller där mark till byggnadstomter

invid järnvägsstationer m. m. upplätes, borde domänfonden beredas

full ersättning ej allenast för den mark, som härför toges i anspråk

utan jämväl för den skog och det virke av skilda slag, som statsmakterna

kunde finna skäligt utlämna till dem, som å berörda områden verkställde

odling eller åstadkomme bebyggelse.

Styrelsen, som genom liärförut gjorda uttalanden icke velat underkänna

betydelsen av eu även rätt långt gående kolonisation på kronoparkerna i

Norrland och Dalarna, hade dock ansett sig böra erinra om de betydande

svårigheter, som helt visst komme att möta de blivande kolonisterna, framför

allt om dessa komme att rekryteras av industriarbetare eller personer

från sydligare delar av landet, främmande för rådande förhållanden och

ovana vid en nyodlares i avlägsna skogsbygder synnerligen strävsamma liv.

Genom att staten ställde i utsikt betydande ekonomisk hjälp för de egna

hemmens anordnande och därigenom direkt inbjöde till bosättning på sina

domäner, påtoge den sig i visst avseende ett med vittgående, svårberäkneliga

konsekvenser förenat ansvar för kolonisternas framtida välfärd. Då där
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

jämte den föreslagna kolonisationen medförde betydande uppoffringar från

statens sida, särskilt som styrelsen måste befara, att de till kolonisterna såsom

lån lämnade medlen allenast till en del kunde återbetalas, hölle styrelsen

före, att viss varsamhet vore av nöden och att i varje fall, innan område

upplätes för kolonisation, här förut angivna synpunkter i fråga om förutsättningarna

för att kolonisterna måtte kunna på orten erhålla sin skäliga

bärgning borde noggrant övervägas. Redan nu vore bebyggelsen å vissa

kronoparker i Norrland så omfattande, att där bosatta personer icke kunde

erhålla närmelsevis så mycket arbete på kronoparkerna, som för deras även

mest nödtorftiga uppehälle vore erforderligt. Ej heller torde deras behov av

arbetsförtjänst kunna fyllas, även om på respektive skog infördes så intensivd

skogsbruk, som voro möjligt med hänsyn till ofrånkomliga rådande förhållanden

på orten och statens berättigade krav å skäliga inkomster från

statsskogarna. Styrelsen befarade på goda grunder, att eu kolonisation, som.

framdreves utan beaktande av vad här ovan framhållits, skulle komma att flerstädes

skapa ett nybyggarproletariat, som bleve till betydande tunga för

kommunerna och som medförde, att staten esomoftast måste anordna så kallade

nödhjälpsarbeten för avhjälpande av den mest skriande nöden.

Sedan Kungl. Maj:t den 11 november 1923 uppdragit åt domänstyrelsen

att — i enlighet med vissa angivna riktlinjer, bland andra, att utgångspunkten

för kolonisationen å de norrländska kronoparkerna borde vara behovet

av ytterligare arbetskraft för skötsel av skogarna — överarbeta kolonisationskommitténs

förslag, har domänstyrelsen i förberörda utlåtande den

28 maj 1924 föreslagit, att utläggande av jordlägenheter å kronoparkerna

endast skulle ske, därest hinder mötte att med i orten tillgänglig arbetskraft

utföra arbeten, som under normala förhållanden vore erforderliga

för skogens rationella skötsel och vård.

I över sistnämnda utlåtande avgivna yttranden har i många fall synpunkten,

att arbetsförtjänst åt kolonisterna på statsskogarna vore eu nödvändig

förutsättning för dylik verksamhets igångsättande, kraftigt understrukits.

Från andra håll har emellertid gjorts gällande, att den av domänstyrelsen

sålunda angivna utgångspunkten dels förbisåge frågans sociala sida

och dels uteslöte kolonisation å kronoparker i sådana fall, där arbetsmöjligheter

för kolonisterna visserligen saknades å kronoparken men där nödiga

biinkomster kunde i orten erhållas på annat sätt.

De utlåtanden, som avgivits i nu föreliggande stora frågekomplex, återspegla

i allmänhet den uppfattning, att frågan om den norrländska kronoparkskolonisationens

framtida ordnande snarligen bör göras till föremål

för statsmakternas beslut.

De av domänstyrelsen tillkallade kolonisterna K. G. Nord och Tyko L.

Jonsson hava ansett, att nu rådande ovisshetstillstånd icke gärna kunde

fortsätta längre, samt hemställt, att frågan i hela dess vidd bleve framlagd

till 1925 års riksdag och löst i den riktning, försökskolonisationen gått,

sålunda efter ett i praktiken prövat system, dock med vissa ändringar och

tillägg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ku ii (il. Maj: Is proposition Nr 90.

48

Landstingens norrlandskommitté, som på det varmaste biträtt sist nämnda

vädjan, har gjort gällande, att det skulle vara i hög grad olyckligt, om

frågan längre Unge vänta på sin slutliga lösning. Kolonisationsförsök hade

pågått sedan 1918, och den erfarenhet, som därvid vunnits, visade, att de

utförts efter eu väl genomtänkt plan. De korrigeringar, som dock herde

vidtagas, vört; ej av mera djupgående natur. Vid sådant förhållande syntes

någon tvekan icke längre böra råda om siittet för arbetets fullföljande.

Kommittén såsom representant för de fyra norrländska landsting (i Norrbottens,

Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län), inom vilkas områden

kolonisationen till huvudsaklig del utförts och i framtiden komme att

utföras, hemställde därför, att proposition om kolonisationsfrågans ordnande

måtte avlåtas till 1925 års riksdag.

A andra sidan bär från något håll påyrkats, att hela frågan borde tills

vidare anstå.

Sålunda har Västerbottens Läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

och dess egnahemsnämnd i yttrande 1924 uttalat, att resultatet av försökskolonisationen

borde inväntas, innan kolonisationsfrågan upptoges till slutlig

prövning. Konjunkturerna manade till försiktighet. Man borde avvakta

och se, om innehavarna av försökskolonaten kunde betala sina avgälder.

Nu funnes god tillgång på enskild jord för kolonisation. Arbetskraften till

kronoparkerna torde tills vidare kunna erhållas på annat sätt. Frågan borde

därför tills vidare anstå.

Bland strävandena att ernå bästa möjliga bärgning åt vårt lands be- DeparUmentsfolkning

genom att på ändamålsenligaste sätt utnyttja landets ekonomiska chs^en''

resurser intar spörsmålet om den produktiva markens användning en

framskjuten plats, antingen det gäller åstadkommandet av en ur allmän

synpunkt mera lämplig fördelning av jorden eller främjandet av ett bättre

utnyttjande av mark genom skogskultur och nyodling. Till problemets

sistnämnda del hör kolonisationen på kronoparkerna i Norrland och Dalarna.

Men om än denna kolonisation alltså har samma syfte som övriga sociala

jordfrågor, äro dess förutsättningar i viss mån säregna. Då den i statens

hand befintliga odlingsbara marken för de sex nordligaste länens vidkommande

väsentligen är belägen i övre Norrlands inre delar och alltså

här förevarande kronoparkskolonisation huvudsakligen blir hänvisad till

dessa trakter, gälla givetvis härvidlag samma särskilda förutsättningar

som för all nybildning av jordbruk i denna del av landet i jämförelse

med dylik i landets sydligare delar. Men omständigheten att bebyggelsen

dessutom avser områden, där staten är så gott som ensam skogsägare,

ställer denna kolonisation ytterligare i en klass för sig, vad förutsättningarna

angår.

Vad nu först beträffar jordbruksnybildning i här ifrågavarande delar av

Norrland, torde erfarenheten hava givit vid handen, att jordbruk i allmänhet

icke kan bestå därstädes utan biinkomster. Det nödiga tillskottet till inkomsterna

tages i stort sett från skogen antingen genom virkesförsäljningar

från de egna skogsskiftena eller genom skogsarbeten eller skogs
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

körslor för andra. Såsom en oeftergivlig förutsättning för en framgångsrik

kolonisation å här ifrågavarande kronoparker får därför uppställas en

faktisk och något så när bestående förefintlighet av förtjänstmöjligheter

utanför kolonaten i den omfattning, som i allmänhet i dessa trakter kräves

för upprätthållande av jordbruk utan egen saluskog. Kolonisationen på

kronoparkerna i Norrland och Dalarna torde därför tills vidare endast

böra givas den omfattning, som kan motiveras av en dylik förekomst av

förtjänstmöjligheter, huvudsakligen skogsarbete.

I detta sammanhang torde böra anmärkas, att det icke lärer gå att, som

kolonisationskoinmittén förutsätter, grunda kolonisationen på det behov

av arbetskrafter, som skulle uppkomma för den händelse övergång från

extensiv! till intensivt skogsbruk skedde på ifrågavarande kronoparker.

Huruvida en sådan övergång är önskvärd får bedömas under hänsyn till

utsikten, att det på kulturåtgärder nedlagda kapitalet kan komma att

skäligen förräntas. Frågan om intensiv eller extensiv skogsdrift är därför

beroende av de ekonomiska konjunkturerna.

De speciella förhållandena i de inre delarna av övre Norrland angiva

emellertid icke blott, såsom nyss påvisats, den begränsade omfattning,

vari kronoparkskolonisationen måste bedrivas för att lända till ett gott

resultat, utan motivera även, att åtgärder vidtagas för att inom ramen för

den sålunda givna omfattningen nybildningen av jordbruk verkligen

kommer till stånd. Den omständighet, som kraftigast talar härför, är

skogsarbetets karaktär av säsongarbete. Då denna förvärvskälla i stort

sett endast ger inkomst under några vintermånader, är det önskvärt, för

att icke säga nödvändigt, att skogsarbetaren under resten av året från

annat håll kan erhålla tillskott till sin bärgning. Så har också i stor

utsträckning skett, i det att, såsom redan antytts, det huvudsakligen varit

jordbruksbefolkningen, som sysselsatts med skogsarbete. Men på samma

gång som behovet av arbetskraft på grund av vissa industriers utvidgning

ökats jämväl för skogsbruket, har undan för undan tillskott av

arbetskraft måst sökas från andra arbetsområden. Helt naturligt har ickenybildningen

av jordbruk gått i samma takt som tillströmningen av nya

skogsarbetare, och faktiskt sönderfaller just nu skogsarbetarkåren i här

berörda trakter i tvenne delar, en med och en utan jordbruk. Vid inträdande

lågkonjunktur på trävarumarknaden och för övrigt när helst

cn minskning i avverkningarna inträder kommer den senare kategorien

i eu svår situation, emedan den icke har någon annan förvärvskälla att

falla tillbaka på. De arbetslösa bland dessa skogsarbetare bliva dessutom,

såsom naturligt är, i viss mån en börda för det allmänna. Det skulle

därför utan tvivel vara till fördel icke blott för dessa skogsarbetare själva

utan även för stat och kommun, om möjlighet undan för undan kunde

beredas den för skogsarbetet nödvändiga arbetarkåren att erhålla hjälp

till att grunda de jordbruk, som äro en nödvändig förutsättning för en

dräglig och någorlunda jämn bärgning som skogsarbetare. Men det är

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kutig!. Maj:ts proposition Nr 90.

4f>

icke blott ur social synpunkt skapandet av jordbruk åt skogsarbetarna

har sitt intresse; det är även en ekonomisk fråga för skogsbruket, då därigenom

åstadkommes en större stabilitet i tillgången på arbetskraft. Ty

i den mån skogsarbetarkåren saknar det ekonomiska stöd, som ett eget

jordbruk innebär, sker givetvis under lågkonjunkturen eu utströmning av

arbetare, vilka vid en följande högkonjunktur få ersättas, ofta från långt

avlägsna trakter. En större jordbrukande skogsarbetarkår gör däremot tillgången

på arbetskraft mera elastisk; dessa skogsarbetare kunna nämligen

nöja sig med lågkonjunkturens mera inskränkta förekomst av arbetstillfällen

men under högkonjunkturen fylla ett större behov av arbetskraft.

Vad som nu sagts om den nödvändiga växelverkan mellan skogsarbete

och jordbruk har långt större räckvidd än den ifrågavarande kronoparkskolonisationen,

som givetvis utgör en liten del av hela spörsmålet. Helt

naturligt kan under sådana omständigheter den frågan ställas, varför ansträngningarna

beträffande nybildningen av jordbruk i Norrland inriktas

på kronoparkerna, då otvivelaktigt långt bättre odlingsmarker finnas i

det norrländska kustlandet och det jämtländska silurområdet. Men svaret

på denna fråga ger sig självt i den omständigheten, att nyssnämnda

odlingsmark äges av bolag och enskilda, under det att kronoparkerna äro

i statens hand. Detta förhållande har medfört, att kolonisationen på kronoparkerna

på ett annat sätt kunnat aktualiseras, då några åtgärder för

att få disponera marken icke behövt företagas; och utredning föreligger

också färdig rörande denna kolonisationsfråga. Att den upptages till avgörande

nu beror alltså icke därpå, att den skall anses viktigast eller att

den skulle kunna göra andra jordpolitiska åtgärder överflödiga.

Vad jag sålunda anfört om förutsättningarna för en kolonisation på

kronoparkerna i de sex nordligaste länen torde berättiga till följande

slutsatser. Under förutsättning av något så när bestående förvärvsmöjligheter

utom kolonaten böra bärkraftiga jordbruk kunna bildas

på odlingsbar mark å de norrländska kronoparkerna. En sådan nybildning

av jordbruk är i statens intresse såväl ur social synpunkt som med

hänsyn till bedrivandet av det statliga skogsbruket, varför vissa uppoffringar

från det allmännas sida för detta ändamål kunna vara motiverade.

En sådan uppfattning har emellertid blivit motsagd från åtskilliga håll,

där man dels anser, att en kolonisation på kronoparkerna i Norrland icke

bör fortsättas, och dels förmenar, att tiden icke nu är mogen för ett avgörande

av frågan. Jag anhåller att få upptaga några av dessa synpunkter

till bemötande. Vad då först beträffar den förra ståndpunkten,

att kolonisationen icke bör fortsättas, har bland annat den farhågan uttalats,

att staten skulle genom kolonisationen komma att draga en mängd

nytt folk till skogarna, varigenom arbetstillfällena bleve än färre för de

nuvarande skogsarbetarna. En dylik farhåga torde emellertid vara ogrundad.

Redan vid försökskolonisationen hava kolonisterna i stor utsträckning

rekryterats av bygdens eget folk, och med de ändrade bestämmelser och

opaginerad Kontrollera mot PDF

4tf

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

den nya organisation för kolonisternas antagande, som jag ämnar föreslå,

torde det i fortsättningen till allra största del bliva i orten redan varande

skogsarbetare, vilka komma att försöka sig som kolonister. Det har vidare

sagts, att erfarenheterna från försökskolonisationen givit vid handen, att kolonisation

å de norrländska kronoparkerna icke är ändamålsenlig. Ingen

kan bestrida, att läget för de nuvarande kolonisterna i många avseenden

är bekymmersamt, och mången kolonist tycker, att framtiden ter sig

mörk. Men det är av vikt att undersöka, vari orsakerna till dessa missförhållanden

ligga, innan slutlig dom fälles i fråga om kolonisationens

förutsättningar. Att märka är då, att en stor del av försökskolonisationen

planlades och utfördes under en tid med sjunkande penningvärde och goda

förtjänstmöjligheter. Men innan kolonisten hunnit få fotfäste i sin nya

ställning, skedde omslaget till deflation och arbetslöshet. I detta förhållande

ligger utan tvivel en huvudorsak till det nuvarande läget för

kolonisterna. Härtill kommer, att man vid försökskolonisationens genomförande

torde låtit sig ledas av en alltför stor optimism beträffande högkonjunkturens

bestånd. Slutligen torde också ett och annat missgrepp

hava gjorts i fråga om sättet för kolonisationens anordnande, vilket

emellertid får bedömas med hänsyn till, att verksamheten icke haft

någon erfarenhet att bygga på utan var, vilket ju också uttryckligen

fastslagits, att betrakta som ett försök. De erfarenheter, som denna försökskolonisation

givit, torde för övrigt vara tillräckliga för att verksamheten

för framtiden skall kunna länkas in i mera praktiska banor.

En i någon män avvikande mening/har i detta avseende anförts i eu

del här förut omförmälda yttranden, i det man ansett, att erfarenheterna

ännu icke motivera ett slutligt avgörande av frågan. Jag har även på

ett tidigare stadium funnit den uppfattningen äga ett visst fog. Den

nu förebragta utredningen har emellertid givit vid handen, att meningarna

numera torde hava väsentligen enat sig om formerna för verksamhetens

bedrivande. Vad som ännu torde vara oklart, är den omfattning,

vari kolonisationen bör bedrivas. I detta avseende torde mera erfarenhet

vara av nöden. Med den begränsning i förutsättningarna, som

jag i detta avseende här ovan angivit, och då jäg ämnar förorda, att tills

vidare kolonisationens omfattning för varje år göres beroende av beslut

av Kungl. Maj:t och riksdagen, synes mig emellertid ingen betänksamhet

i detta avseende vara befogad. Ett särskilt skäl för att formerna för kolonisationens

bedrivande nu böra fastslås ligger dessutom i hänsynen till

redan befintliga kolonister, vilka helt naturligt önska klarhet om sitt framtida

öde, så mycket mera som för åtskilliga av dem den tidpunkt nu nalkas,

då lega skall börja att erläggas.

I de allmänna grunder för den fortsatta kolonisationen, vilka jag senare

skall sammanfattningsvis framlägga, torde rörande den nu behandlade

frågan om principiella utgångspunkter för verksamheten böra stadgas,

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 90.

47

att å därtill lämplig mark å kronoparker iiiom Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län jordlägenheter (kolonat) må, på i det följande angivna

villkor, upplåtas till uppodling och bebyggande i syfte att befrämja

uppkomst av jordbruk och egna hem, avsedda i främsta

rummet för ortens befolkning; börande kolonat utläggas blott i

mån tillgång kan antagas vara för handen till sådant förtjänstarbete,

som erfordras för att kolonatets innehavare med familj

må kunna erhålla oundgänglig bärgning.

IV. Den fortsatta kolonisationsverksamhetens ordnande.

Jag övergår härefter till behandling av frågan om den fortsatta kolonisationsverksamhetens

ordnande i skilda hänseenden. Därvid kommer jag att

punktvis uppehålla mig vid följande särskilda spörsmål, till vilka ställning

nu torde böra tagas, nämligen:

1. Personliga förutsättningar för att kunna antagas till kolonist.

2. Upplåtelseform och kolonatens kamerala natur.

3. Kolonatens tilldelning av odlingsmark.

4. Tillgodoseende av kolonisternas virkesbehov (jämte frågan om dispo
sitionsrätten

till skogen å kolonaten).

5. Betesfrågan.

6. Kolonisternas rätt till jakt och fiske.

7. Frågan om hägnadsskyldighet.

8. Vägar.

9. Torrläggning av kolonatens odlingsmark.

10. Kolonatens bebyggande.

11. Kolonatens uppodling.

12. Köpeskilling och lega för kolonat.

13. Skatteplikt.

14. Ifrågasatt premiering av skogsarbete.

15. Skolfrågan.

16. Kolonisationsarbetets organiserande.

17. Kostnadsberäkningar.

18. Förslag till allmänna grunder för upplåtande av kolonat å krono
parker

i Norrland och Dalarna.

Redan nu torde jag böra framhålla, att jag i det följande vid behandlingen

av flera av förenämnda spörsmål torde komma att lägga delvis andra

synpunkter på dem än vad som varit bestämmande för den hittillsvarande

försökskolonisationen. Verkställda omfattande utredningar av kolonisationsfrågan

hava givit stöd åt den uppfattningen, att viss omläggning av

kolonisationsverksamheten är av nöden. Sålunda torde för den fortsatta

verksamheten snäva och bindande detaljföreskrifter böra i görligaste mån

Departements
chefen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung!. Maj:ts proposition Nr 90.

Kolonisations
kommittén.

Författningsförslag.

Yttranden.

undvikas och i stället ökade möjligheter öppnas till smidig, naturlig

anpassning efter förekommande skiftande orts- och personförhållanden.

Vidare torde större vikt böra läggas vid beredande åt kolonisterna av

förmåner in natura genom något rikligare tilldelning av jord och skog,

medan å andra sidan utlämnandet av kontantbidrag, vilka skola av kolonisterna

förräntas och återbetalas, synes kunna något inskränkas. Därjämte

torde odlingsfrågan böra ställas mera i förgrunden, under det att byggnadsspörsmålet

lämpligen bör erhålla en mindre framträdande plats än hittills.

Särskild uppmärksamhet bör även ägnas åt frågan om utväljandet av lämpliga

kolonister. Slutligen torde verksamheten i organisatoriskt hänseende

böra starkt decentraliseras genom att det egentliga kolonisationsarbetet helt

förlägges till ute i orterna i nära kontakt med rådande orts- och personförhållanden

verksamma lokalorgan. Jämväl i åtskilliga detaljfrågor torde

jag komma att förorda anordningar, som i större eller mindre grad avvika

från vad som tillämpats vid försökskolonisationen.

Jag ingår nu på behandling av de i förestående aderton punkter upptagna

specialspörsmål, därvid jag genomgående kommer att använda kolonisationskommitténs

förslag som utgångspunkt.

1. Personliga förutsättningar för att kunna antagas till kolonist.

Kolonisationskommittén har å sid. 177 och 178 i sitt betänkande behandlat

frågan om villkoren för att bliva antagen till kolonist. Därvid har kommittén,

i huvudsaklig överensstämmelse med vad som bestämts i fråga om

upplåtelser inom Alträsks nybyggesområde liksom beträffande villkoren för

erhållande av egnahemslån, framställt följande under 4 § i kommitténs utkast

till lag i ämnet (sid. 328 ff. i betänkandet) utformade förslag till

bestämmelser:

»Till brukare av kolonat (kolonist) må antagas allenast den, man eller

kvinna, som är svensk medborgare, råder över sig och sitt gods, gjort

känd för sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel samt prövas äga förutsättningar

för drivande av ett mindre jordbruk.

Ej må kolonat upplåtas till den, vilken äger fast egendom av sådan storlek,

att en familj kan hava sitt uppehälle av dess avkastning, ej heller må

mer än ett kolonat upplåtas åt samme person.»

I flera av de i ämnet avgivna utlåtandena har såsom en grundbetingelse

för framgångsrik kolonisation framhållits, att blott personer med särskilt

goda förutsättningar för här ifrågakommande säregna verksamhet borde antagas

till kolonister och att synnerlig omsorg därför borde nedläggas vid

valet av kolonister.

Sålunda har länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit i yttrande 1922,

att den icke minst viktiga förutsättningen vore, att kolonisten fullt tillfredsställande

kunde hantera »spade, yxa och såg» och att även hustrun måste

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuuyl. Maj:ts proposition Nr .90. 41)

varu lämpad för det hårda och strävsamma arbete, som folie pa hennes lott,

ävensom i yttrande 1924, att det gällde att under mindre gynnsamma

naturförhållanden i obruten bygd avvinna jorden de produkter, denna kunde

lämna, att odlaren därför måste kunna underkasta sig försakelser samt att

traktens befolkning, som vuxit sig in i förhållandena, vore den lämpligaste.

Liknande synpunkter hava framhållits i yttrande från Norrbottens läns

landsting.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat den mening, att prövningen

av de personliga betingelserna för antagande av kolonist vore av synnerlig

vikt för ett gott utfall av verksamheten, vadan antagandet fordrade en omsorgsfull

och opartisk prövning och ställde särskilda krav på den myndighet, på

vilken antagandet skulle bero.

Jämtlands läns landsting har — med instämmande av länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott — framhållit, att de personliga förutsättningarna

borde noga beaktas och att åldern ej linge vara för hög. Enligt

sagda hushållningssällskaps egnahemsnämnd måste en förutsättning för

kolonisationen vara, att endast fullt dugliga personer antoges till kolonister.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, som jämväl betonat,

att valet av kolonister spelade en avgörande roll, har ansett, att staten

ej borde locka med stora fördelar; utan borde blott den bliva antagen till

kolonist, som besjälades av levande intresse samt besutte stor arbetsamhet

och okuvlig energi.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har påpekat,

att personurvalet spelade större roll här än vid annan verksamhet och. att det

ej hjälpte med eljest aldrig så väl planerade och kontrakterade åtgärder, om

man icke lyckades erhålla bra folk såsom kolonister.

Jämväl riksdagens revisorer hava i sin berättelse för första halvåret 1923

betonat angelägenheten av, att före antagandet av kolonist största omsorg

nedlades vid prövningen av dennes förutsättningar att genomföra företaget,

och detta i synnerhet i betraktande av statens stora kapitalinsats för verksamheten.

Anspråken på kunnighet i jordbruk och skogsarbete borde bestämt

upprätthållas.

För nationalföreningen mot emigrationen har frågan om kolonistmaterialet

framträtt nära nog som hela problemets kärnpunkt. Första villkoret,

för att eu obygdskolonisation av den utomordentliga vansklighet som den

pMnerade kronoparkskolonisationen skulle lyckas, vore, att det funnes ett

fullgott, härdigt och förnöjsamt kolonistmaterial att bygga på. Att ett

sådant funnes vore otvivelaktigt. Men det gällde, att kolonisationen verkligen

komme att tillgodogöra sig detsamma och ej bleve hänvisad att, såsom ett

slags jordpolitisk slumverksamhet, taga hand om dem, som ej dugde att slå

sig fram på annat håll. Kolonisationen måste bjuda sådana utkomstoch

utvecklingsmöjligheter, att dessa komme att locka verkligt dugande

kolonister.

De av kolonisationskonmiittén inkallade ombuden för skogstorparna i

Norrbottens och Västerbottens län hava framhållit, att ortsorganen borde givas

medinflytande vid utrönandet av de personliga förutsättningarna samt att

den bäste arbetaren ej alltid förstode att skaffa sig rekommendationer.

Nu nämnda ombud för skogstorparna hava vidare framfört ett speciellt

önskemål, i vilket Jämtlands läns landsting ävensom ombud för Piteå älvdals

skogstorpareförening inom Arvidsjaurs och Arjepluogs lappmarkskommuner

och representanter för skogstorpare och lägenhetshavare inom Jokkllihang

till riksdagens jirotnkoll 1925. 1 sand. SO hiift. (Nr 90.)

I

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

mokks och Älvsby kommuner i huvudsak instämt, nämligen att kolonat

borde kunna få upplåtas till person, oaktat denne ägde fastighet av motsvarande

storlek, därest kolonatet toges för omyndiga barn i den ålder, att

de snart kunde övertaga ena eller andra fastigheten. Härigenom bereddes

barnen tillfälle att i fädernebygden få kolonat, vilka redan vid inflyttningen

av den sedermera bildade nya familjen kunde hava fått viss bärkraft.

Länsstyrelsen i Norrbotten län har uttalat tvivel om lämpligheten att

stadga bestämmelser, varigenom kvinna kunde antagas till kolonist.

Departements- I likhet med vad som uttalats i förenämnda yttranden anser även jag,

chefen. blott sådana personer böra antagas till kolonister, vilka äga alldeles sär
skilda

förutsättningar för den i många hänseenden krävande nybyggarverksamhet,

det här gäller, och vilka kunna finna sig till rätta i de uti Norrlands

skogsbygder rådande förhållanden. Den synnerligen viktiga frågan

om utväljandet av ett fullgott kolonistmaterial torde emellertid komma att

i allt väsentligt bero av det eller de organ, som komma att få verksamhetens

praktiska genomförande om hand; och kommer jag i det följande

att vid behandlingen av organisationsfrågan föreslå sådana anordningar beträffande

verksamhetens decentraliserande, att största möjliga garanti ma

erhållas för ett ändamålsenligt och sakkunnigt urval av kolonister. Emellertid

lärer frågan om personvalet vara så betydelsefull, att i de grundläggande

bestämmelserna för kolonisationsverksamheten ett stadgande lämpligen

bör inryckas, att endast den må antagas till kolonist, som prövas äga

goda personliga förutsättningar för genomförande av ifrågakommande kolonisationsföretag,

däri inbegripet drivande av ett mindre jordbruk.

De av kolonisationskommittén föreslagna inskränkande bestämmelser, att

kolonat ej må upplåtas till ägare av viss fastighet samt att ej mer än ett

kolonat må upplåtas åt samme person, finner jag varken nödvändiga eller

eris fullt lämpliga. Visserligen torde vederbörande organ, som komma

att få antagandet av kolonister om hand, böra i allmänhet tillämpa vad

sålunda föreslagits — det bör ligga i sakens natur — men åtskilliga fall

kunna tänkas, där undantag härifrån borde kunna medgivas. Ovan angivna

önskemål, att kolonist eller annan innehavare av mindre fastighet i orten

borde beredas möjlighet att i särskilda fall åtkomma kolonat för uppväxande

barn, synes exempelvis vara behjärtansvärt. Vidare kan tänkas, att någon för

kolonisationsverksamhet särskilt lämpad person redan innehar fastighet, men

att han av en eller annan anledning önskar eller är nödsakad lämna denna

och i stället vill försöka sig på nybyggarverksamliet å kronoparker. Då det

icke torde vara av nöden eller lämpligt att uttryckligen förhindra dylikt,

anser jag, att berörda inskränkande bestämmelser icke böra intagas i de

för verksamheten gällande grundstadgandena.

Ehuru exempelvis en änka med uppväxande söner, vilka närma sig myndighetsåldern,

möjligen någon gång kan vara i särskilt behov av kolonat,

.och familjen skickad att sköta detta, torde det icke vara erforderligt, att i >

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr DO. 51

bestämmelserna särskilt understrykes, att såväl man som kvinna må antaga»

till kolonist, utan lärer uttrycket »svensk medborgare» vara till fyllest.

Jag anser alltså, att i de grundläggande bestämmelserna icke bär stadgas

annat rörande kolonists personliga förutsättningar än

att till brukare av kolonat (kolonist) må antagas allenast svensk

medborgare, som råder iiver sig och sitt gods, gjort sig känd för

sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel samt prövas äga göda

personliga förutsättningar för genomförande av ifrågakommande

kolonisationsföretag, däri inbegripet drivande av ett mindre jordbruk.

2. Upplåielseform och kolonatens kamerala natur.

Ä sid. 139—153 i kolonisationskommitténs betänkande återfinnes en av- Kolonisationsdelning

benämnd »Kolonatens kamerala natur. Besittningsform». Härav kommitténinhämtas

i huvudsak följande.

Den upplåtelseform, som tillämpades för skogstorp och odlingslägenheter, Uppd.

v. s. nyttjanderätt, kunde kommittén icke föreslå till fortsatt tillämpning låtelseform.

vid kolonisationen å kronoparkerna. Om än brukaren genom optionsrätt

innehade en juridisk tryggad ställning, rönte dock hans intresse för lägenhetens

utveckling ett ogynnsamt inflytande därav, att han vore arrendator

utan möjlighet att förvärva äganderätt till den jord, han brukade.

Kommittén hade undersökt, huruvida kolonat borde upplåtas under någon form

av ständig besittningsrätt. De sakkunniga, vilka den 10 juni 1912 tillkallats

för utredande av, bland annat, huruvida för främjande av egnahemsrörelsens

utveckling upplåtelse av områden från statens skogs- och jordbruksdomäner

kunde ske, förutom med äganderätt, jämväl med tryggad besittningsrätt

(den s. k. kronolägenhetskommissionen), hade uttalat, bland annat,

att endast i undantagsfall den ständiga besittningsrätten, i den form de sakkunniga

föreslagit denna,. funne användning beträffande smärre lägenheter

av den storlek, att åbon ej kunde ur jorden hämta full bärgning för sig och

sin familj, samt att, då arealen jordbruksjord vore av mindre omfattning,

upplåtelse med äganderätt vore naturligare än upplåtelse under besittningsrätt.

Då de sakkunnigas förslag ej vore utarbetat med hänsyn till förhållandena

å kronoparkerna i de sex nordligaste länen och då förslaget vidare

vore avsett att äga tillämpning på lägenheter med annan uppgift än kolonaten,

ansåge kolonisationskommittén, att de sakkunnigas lagförslag ej borde

åtminstone i nu föreliggande form — vinna tillämpning vid upplåtelser

av kolonat enligt kommitténs förslag. Skulle statsmakterna godkänna ett

lagförslag om ständig besittningsrätt och skulle erfarenheten sedermera giva

vid handen, att dylik lag borde tillämpas även beträffande kolonat, torde

det böra bliva en framtiden förbehållen uppgift att låta lagen undergå en härför

avpassad omarbetning.

Den upplåtelseform, som kommittén ville förorda, vore arrende under

femton år med rätt för kolonist att, så snart lian fullgjort vissa honom

åliggande odlings- och byggnadsskyldigheter, förvärva kolonatet med äganderätt.

Fullgörande av en sådan arbetsprestation torde vara ett gott bevis för

kolonistens allvarliga uppsåt att ägna sig åt kolonatets skötsel. Vidare finge

kolonisten härigenom redan från början statens försäkran, att han vid full
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Kontrakt om

upplåtelsen.

Korrektiv

mot olämplig

delning av

kolonat.

görande av sina åligganden kunde på jämförelsevis kort tid nå den självständighet,

som full äganderätt innebure. Denna statens utfästelse borde

innebära en kraftig eggelse och vara av stort värde för kolonisten. Då

emellertid eu eller annan kolonist kunde hysa betänkligheter mot att ikläda

sig de förpliktelser beträffande erläggande av köpeskilling, som förvärv av

kolonatet skulle medföra, borde kolonist, som efter utgången av det avslu-,

tade arrendeavtalet önskade förnya detta, vara berättigad att på huvudsakligen

oförändrade villkor få inneliava kolonatet med nyttjanderätt under ytterligare

en 15-årsperiod. Skulle en kolonist vid den andra arrendeperiodens

utgång önska erhålla ytterligare nyttjanderättsupplåtelse för bestämd tid,

borde staten under inga förhållanden visa obillighet mot dylik kolonist.

Då kolonist antoges till brukare av kolonat, borde mellan honom och staten

upprättas kontrakt. Kommittén hade upprättat förslag till kontraktsformulär,

fogade såsom bilagor A, B och C till kommitténs betänkande (sid. 375—398).

I berörda kontrakt borde intagas i första rummet bestämmelser rörande förhållandet

mellan kronan och kolonisten under den tid. den senare brukade

kolonatet på arrende, samt i andra rummet några punkter, avsedda att tilllämpas,

då överenskommelse skulle träffas om arrendets förbytande i äganderätt.

I förstnämnda hänseende innehölle kontraktsförslagen åtskilliga bestämmelser,

dels avhandlande sådana angelägenheter som kolonatens bebyggande,

uppodling, väg- och dikesfrågor, virkestilldelning, betes-, jakt- och fiskerätt,

lega in. in., dels ock om skyldighet för kolonist att tåla, att väg och elektriska

ledningar framdroges över kolonatet, om ersättning vid avträde av

kolonat, om ömsesidig uppsägningsrätt då kolonist avlede eller försattes i

konkurs, om förbud för kolonist att från kolonatet bortföra stråfoder, gödsel

in. in. samt om de fall, då upplåtelsen skulle vara förverkad och kolonist

förty pliktig att nästa 14 mars efter skedd uppsägning avflytta från kolonatet

in. in. I det senare hänseendet innehölle kontraktsförslagen vissa bestämmelser

om köpeskillingens beräknande och sättet för dess gäldande, om avdrag

från köpeskillingen av vissa premier, om skyldighet för kolonist att

även efter det han förvärvat kolonatet med äganderätt dels tåla visst intrång

å detsamma (vintervägar och elektriska ledningar) dels fullgöra vissa prestanda

beträffande vägunderhållet in. m.

Vad särskilt anginge frågan om uppsägning av nyttjanderättsavtalet,

då kolonist avlede eller avträdde sin egendom till konkurs, framliölle

kommittén, att staten borde, så länge kolonatet ännu utarrenderades, äga

möjlighet att välja kolonist. Självfallet borde stärbliusdelägare efter eu

kolonist hava rätt att frånträda arrendet efter skedd uppsägning på sätt i

norrländska arrendelagen 7 och 28 §§ sades. Även kronan borde hava rätt

att uppsäga arrendekontraktet, i händelse kolonisten avlidit. Sistnämnda

uppsägningsrätt borde dock begagnas med stor urskiljning och efter noggrann

prövning av alla på avgörandet inverkande omständigheter. Även i

händelse att kolonist försattes i konkurs, borde ömsesidig rätt till kontraktets

uppsägande vara förbehållen parterna. Kronan borde dock även i det fall,

att kolonist råkat på obestånd, med varsamhet tillämpa sin uppsägningsrätt,

och de föreliggande omständigheterna borde tagas under skärskådande.

Beträffande frågan om kolonatens upplåtande med äganderätt hade kommittén

undersökt, huruvida sådan rätt borde vara ovillkorlig eller om den

borde inskränkas. I detta hänseende ville kommittén föreslå korrektiv mot

skadlig sönder splittring av kolonaten. Kommittén hade tagit del av jordstyckningskommissionens

1920 avgivna förslag om delning av jord å landet

samt funnit detta förslag innehålla bestämmelser, som innebure full trygghet

s. 53 Kontrollera mot PDF

A'' inujl. Ma)ds proposition Nr 90. 53

mot olämplig delning jämväl av mark till kolonat. 1 avvaktan pa att den

förberedda revisionen av jorddelningslagstiftningen bleve genomförd, syntes

emellertid särskilda stadgande!! erfordras beträffande delning av jord, som

upplåtits till kolonat. Prövning, huruvida delning av kolonat (vare sig

genom avsöndring eller klyvning) borde tillstädjas, borde tillsvidare och i

avvaktan på den förberedda allmänna revisionen av jorddelningsväsendet tillkomma

vederbörande länsstyrelse, som, innan ärendet avgjordes, borde höra

vissa myndigheter eller nämnder. Föreskrifter i detta syfte borde inrymmas

i särskild lag.

Kommittén framlade ett förslag till lag om, ändrad lydelse av 2!) tf i Lagförslag.

lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring

ävensom ett förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § ll:o) i

lagen den 26 maj 1909 om Kanal. Majds regeringsrätt (se sid. 336 och

337 i kommitténs betänkande).

Fn omedelbar följd av att äganderätten till kolonatet överginge från staten Avsöndringstill

kolonisten vore, att området för den försålda fastigheten måste genom förfarande.

laga delnings förrättning avskiljas från kronoparken. Detta borde ske genom

avsöndringsförfarande. När fastställelse söktes å avsöndring skulle enligt

21 § av lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning m. m. det avsöndrade

området vara av lantmätare eller annan i ägomätning kunnig person avfattat

å karta, som noggrant angåve områdets läge. Enligt det förslag till Karta,

lag om delning av jord å landet, som av jordstyckningskommissionen

framlagts i dess betänkande den 16 oktober 1920, skulle vid avstyckning

lantmätare upprätta fullständig karta med redovisning sålunda ej blott av

ytterkonturerna för avstyckade områden utan även av därinom befintliga

olika ägoslag, byggnader, vägar m. in. Till förekommande av varje osäkerhet

rörande områdets gränser och läge torde det vara lämpligt, att den princip,

som fått uttryck i nämnda förslag, komme till tillämpning vid de avsöndringsförrättningar,

som kunde bliva eu följd av kolonats försäljning, även

om det av jordstyckningskommissionen framlagda förslaget icke skulle hava

blivit upphöjt till lag, innan fråga om förrättning av nu ifrågavarande art

skulle bliva aktuell. Det torde icke härför behöva göras ändring eller tilllägg

till 1896 års ovan åberopade lag. Därest staten, vilket kommittén funne

skäligt, iklädde sig kostnaden för den noggrannare mätning av området,

sonf måste anses önskvärd, kunde den andra avtalande parten icke rimligen

göra någon invändning däremot. Förutom den tillförlitligare bestämning

av kolonatets läge och område, som härigenom erhölles, vunnes även den

fördelen, att de inom kolonatet verkställda odlingarna bleve fullständigt

uppmätta.

Då kronan försålde kolonat, borde det tillkomma kronan att på köparens Lagfart m.m.

bekostnad förskaffa honom lagfart å fastigheten. I sammanhang härmed

torde den vederbörande myndighet, som å kronans vägnar undertecknat

köpekontrakt och köpebrev, ej underlåta att å kronans vägnar söka inteckning

i kolonatet såväl för ogulden köpeskilling som ock till säkerhet för

beståndet av de servitut, vilka komme att för framtiden åvila kolonatet.

Rörande nu behandlade frågor om besittningsform, upplåtelsekontrakt och

diverse kamerala angelägenheter har kommittén framlagt förslag — förutom

till förenämnda lagstiftning rörande kolonatens delning — till diverse författningsbestämmelser,

vilka återfinnas under 6, 7, 18, 19, 20, 21, 24, 25

s. 54 Kontrollera mot PDF

Författnings
förslag.

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

och 26 §§ i det av kommittén utarbetade utkastet till lag angående kolonisationsåtgärder

å kronoparker i Norrland och Dalarna (sid. 328 ff. i betänkandet).

De föreslagna bestämmelserna lyda sålunda:

»Om nyttjanderätt till kolonat.

6 §.

Avtal om upplåtelse av kolonat skall upprättas skriftligen i enlighet med

formulär, som fastställes av kolonisationsnämnden.

7

Upplåtelse av kolonat skall ske för en tid av femton år. Har kolonist

vid utgången av första upplåtelsetiden icke inlöst kolonatet, oaktat rätt till

inlösen tillkommit honom, skall, där lian så önskar, kolonatet under oförändrade

villkor till honom upplåtas för ytterligare femton år, dock att vad

om oförändrade villkor för upplåtelsen nu är sagt icke skall tillämpas beträffande

kolonist enligt 10 § åliggande odlingsskyldighet, ej heller i fråga

om frihet från erläggande av lega, varom i 8 § sägs, eller rätt till bete,

varom i 13 § ''stadgas.

18 §.

Dör kolonist före upplåtelsetidens utgång eller försättes han i konkurs,

äge såväl kronan som dödsbodelägarna eller borgenärerna uppsäga avtalet.

Sker ej uppsägning från någondera sidan inom sex månader efter dödsfallet

eller sist å trettionde dagen efter inställelsedagen i konkurs, skall

avtalet fortfarande äga giltighet, och svara dödsbodelägarna eller borgenärerna

för avtalets fullgörande intill dess upplåtelsetiden utgår eller avtalet

eljest upphör att gälla.

Vad om rätt för kolonist till förnyad upplåtelse av kolonat eller till

inlösen av kolonat i denna lag sägs skall icke äga tillämpning i fråga om

borgenärer, för vilka avtal om nyttjanderätt till kolonat enligt vad ovan

sägs kan komma att gälla.

Frånträder kolonist under pågående upplåtelseperiod nyttjanderätten till

kolonat, vare sig till följd av dödsfall, konkurs, nyttjanderättens förverkande

eller eljest, och skall ej jämlikt denna paragraf avtalet fortfarande äga giltighet

för dödsbodelägare eller borgenärer, skall kolonatet ofördröjligen för

återstoden av upplåtelsetiden upplåtas till annan kolonist under oförändrade

villkor, dock att beträffande fullgörandet av den kolonisten åliggande odlingsoch

byggnadsskyldighet må vidtagas den jämkning, vartill omständigheterna

skäligen må anses föranleda. )

opaginerad Kontrollera mot PDF

K linål. Maj:ts proposition Nr ''JO.

a a

19 §.

Avträdes kolonat, skall kolonisten vara berättigad till ersättning för av

honom enligt för kolonatet gällande byggnadsplan å kolonn tet uppförda

byggnader ävensom för å detsamma av kolonisten verkställda förbättringar.

Vid ersättningens bestämmande skall avdrag göras för värdet av virke, som

för byggnads- eller förbättringsarbetenas fullgörande tillhandahållits kolonisten

från statens sida, ävensom för belopp, som kolonisten i den ordning särskilt

stadgas må hava erhållit såsom odlings-, diknings- eller byggnadsväg.

20 §.

I fråga om allt, varom i denna lag eller eljest ej linnes särskilt stadgat,

skall om nyttjanderätt till kolonat tillämpas vad enligt lag gäller om arrende.

Om inlösen av kolonat.

21 §.

Efter det kolonist fullgjort honom åliggande odlingskyldighet beträffande

kolonat, ‘som första gången upplåtits, samt, i händelse kolonat skolat bebyggas

genom kolonistens försorg, fullbordat de i byggnadsplanen upptagna

byggnaderna, eller, i annat fall, fullgjort på honom i fråga om byggnaderna

ankommande kompletterings- och inredningsarbeten, skall kolonisten vara

berättigad att under de i denna lag angivna villkor inlösa kolonatet.

Har kolonist, på sätt i 7 § sägs, vid utgången av första upplåtelsetiden

erhållit ny upplåtelse av kolonatet, må han när som helst under den nya

upplåtelsetiden kunna inlösa kolonatet.

Rätt till inlösen av kolonat äger dock rum allenast i händelse kolonist

prövas hava behörigen fullgjort vad honom i denna hans egenskap enligt

denna lag eller eljest gällande föreskrifter åligger.

24 §.

Vill kolonist inlösa kolonat, göre därom skriftlig anmälan hos kolonisationsnämnden.

Har sådan anmälan inkommit, läte nämnden ofördröjligen

anställa besiktning å kolonatet till utrönande huruvida inlösen må äga rum.

Prövar nämnden kolonist vara berättigad till inlösen, skall genom nämndens

försorg upprättas köpekontrakt enligt formulär, som fastställes av Konungen.

Om besiktning, som i denna paragraf avses, skall i tillämpliga delar gälla

vad om syn finnes stadgat i 2 kap. 11 och 12 §§ av lagen den 14 juni 1907

om nyttjanderätt till fast egendom.

25 §.

I köpekontrakt — — — skola intagas erforderliga förbehåll om servitut

till förmån för såväl kronopark eller därå belägen fastighet som den försålda

lägenheten. Sålunda skall i allmänhet ägaren av sistnämnda fastighet

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ls proposition Nr 90.

Yttranden.

förpliktas tåla, att väg för afforsling av virke från kronoparken tages över

lägenheten ävensom att över lägenhetens område till förmån för kronoparken

eller därå belägen fastighet dragés elektrisk ledning, allt dock mot ersättning

för av servitutets utövande vållad skada, ävensom göras förbehåll om

skyldighet för ägaren av den försålda lägenheten att underhålla väg.

Å andra sidan skall ägaren av den försålda lägenheten, om och i den

mån så linnes nödigt, tillerkännas — — — rätt att å vissa platser å kronoparken

eller därå belägen fastighet taga grus, sand, torv och lera till husbehov

samt för fullgörande av den ägaren av den försålda lägenheten åliggande

skyldighet att underhålla väg.

26 §.

Sedan köpekontrakt rörande kolonat upprättats, skall genom kolonisationsnämndens

försorg på statens bekostnad den försålda lägenheten av lantmätare

avfattas å karta, därå upptagas skillnaden mellan ägoslag, vilka

redovisas i jordregistret, byggnader, vägar, vattendrag och dylikt ävensom

sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att det kartlagda områdets

läge bliver fullt bestämt.

Inlöst kolonat skall genom kolonisationsnämndens försorg avskiljas från

stamfastigheten genom jordavsöndring. Lagfart å fånget ombesörjes på kolonistens

bekostnad av kolonisationsnämnden.»

Vad kolonisationskommittén föreslagit beträffande upplåtelseform — arrende

under viss tid med köprätt för kolonisten — har i stort sett icke mött

erinran. I vissa yttranden har fördelen med detta system understrukits.

De av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för Västerbottens och

Norrbottens läns skogstorpare hava funnit det ofrånkomligt och även

nyttigast, att upplåtelsen skedde på arrende tills vederbörande visat sig behärska

svårigheterna vid ordnandet av ett eget hem. På det kraftigaste

underströkes nödvändigheten att den fortsatta upplåtelsen ej skedde ''med

besittningsrätt utan med full äganderätt, enär annars hela den befolkningsklass,

kolonisterna komme att utgöra, komme att intaga en särställning,

varigenom för kolonisationen ej lämpliga element tillfördes densamma.

Dylika element skulle under nyttjanderättsformen erhålla ett skydd för

moraliskt sett ej riktiga transaktioner.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har likaledes förordat en prövotid innan

kolonisten finge äganderätt till kolonatet. Under förutsättning att kolonisten

genom sitt arbete visat sig duglig, borde han icke förvägras att ganska snart

övertaga kolonatet med äganderätt.

De av domänstyrelsen vid överarbetning av kolonisationskommitténs förslag

tillkallade kolonisterna Tyko L. Jonsson och K. G. Nord hava — stödda

på den allmänna meningen hos kolonisterna liksom hos det befolkningslager,

varifrån nya kolonister komme att uttagas — uttalat sig för upplåtelse med

äganderätt. Denna rätt skapade större trygghetskänsla och medförde ökad

arbetsintensitet. Befolkningen, som förut allmänt haft endast åborätt, hade ''

strävat efter och efterhand även lyckats vinna full äganderätt utom i undantagsfall.

Det läge en sund tanke i att fordra en prövotid, innan äganderätt

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kung/. Mdj:ts proposition Nr 00. 57

kunde 1''å förvärvat*, men den borde ej — såsom vid försöks kolonisationen —

sättas till ett visst antal är, utan en kolonist borde få kojta sitt ställe, sii

snart han fullgjort sina odlings- oeh byggnadsskyldigheter och härigenom

visat, att han lämpade sig för sin uppgift. Prövotiden vore förmånlig ej

blott för staten utan även för kolonisten, som — då han toge kolonatet —

ej alltid vore säker på, att han givit sig in på något, som han kunde gä i

land med. Om han efter en tid funne sig ej passa till kolonist, hade han

såsom arrendator mycket lättare att bliva fri från kolonatet än om han

omedelbart förvärvat kolonatet med äganderätt.

Landstingens norrlandskommitté har förklarat, att systemet med viss

kortare prövotid, då kolonist innehade kolonatet blott under nyttjanderätt,

innan detta upplätes till honom med äganderätt, medförde åtskilliga fördelar

både för staten och kolonisten. För staten bleve det möjligt att noggrannare,

än som kunde ske vid antagande av kolonisten, pröva dennes förutsättningar

för sin uppgift. Kolonisten å sin sida finge tillfälle att pröva sig själv och

huruvida lian vore vuxen det alltid krävande, ofta mycket strävsamma

arbete, som vore förenat med brytande av bygd i trakter, vilka ej sällan

vore avlägset belägna från förutvarande bebyggelser. Så snart eu kolonist

fullgjort honom åliggande byggnads- och odlingsskyldigheter, borde han

— som därmed torde hava givit fullgiltigt bevis för sin duglighet som

kolonist — få övertaga kolonatet med äganderätt.

Vissa betänkligheter mot kolonisationskommitténs förslag, att kolonist

städse skulle vara försäkrad rätt att efter fullgörande av vissa prestanda få

förvärva kolonatet med äganderätt, hava kommit till uttryck i domänstyrelsens

yttrande över kommittébetänkandet.

Sådana fall komme enligt domänstyrelsens uppfattning helt visst att inträffa,

att kolonist, som förvärvat kolonat med äganderätt, varken underhölle

eller vårdade sig om dess vidare utveckling eller ägnade nämnvärd tid åt

skogsarbete på kronoparkerna. Härmed vore syftet med upplåtelsen förfelat,

utan att — så framt inbetalandet av ogulden köpeskilling behörigen fullgjordes

— åtgärder till ändring kunde vidtagas från statens sida. Upplåtelser

med äganderätt här och var i kronoparkerna kunde i övrigt av flera

orsaker ofta vara till hinder för skogens rationella skötsel och vård. Fn

undersökning, huru och under vilken form upplåtelse skulle kunna ske i

annan ordning än med äganderätt, vore för den skull önskvärd. Skäl att

frångå äganderättsformen vid upplåtelse av kolonat invid kronoparkernas

utkanter i närheten av odlad bygd in. m., där kolonaten icke vore avsedda

att fylla domänverkets behov av skogsarbetare, funnes dock icke.

i detta sammanhang torde böra framhållas, att det förslag till kolonisation

å kronoparker i Norrland och Dalarna, som av domänstyrelsen utarbetats

med anledning av Kungl. Maj:ts uppdrag åt styrelsen den 11 november 1923,

inrymmer helt andra synpunkter på frågan om upplåtelseformen än vad som

kommit till uttryck i kolonisationskommitténs förslag. Domänstyrelsens

ifrågavarande förslag, avgivet i utlåtande den 28 maj 1024, innebär i detta

hänseende i huvudsak följande.

För upplåtelser med äganderätt skulle få tagas i anspråk allenast sådant

i gränsen mot enskild mark beläget område, som utan olägenhet kunde från

kronoparken helt avskiljas. Dylik upplåtelse skulle ske i form av omedelbar

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

försäljning utan prövotid. Å tjänlig odlingsmark inuti kronopark skulle

däremot odlingslägenheter få upplåtas på 50-årigt arrende med optionsrätt.

Detta förslag — enkannerligen beträffande upplåtelser med nyttjanderätt

— har emellertid rönt motstånd i över detsamma avgivna utlåtanden.

Verkställande ledamoten i statens kolonisationsnämnd har i ett såsom

bilaga till domänstyrelsens sistnämnda betänkande intaget särskilt utlåtande

(sid. 47 ff. i statens offentliga utredningar 1924 :43) uttalat, att äganderättsformen

borde genomgående tillämpas, att risk för olovlig tillägnan av

virke knappast vore större vid lägenheter inuti kronoparker än i deras utkanter,

i båda fallen vore risken ej stor, samt att stora fördelar vore förknippade

med upplåtelser med äganderätt, därvid man, bland annat, sluppe

besvär med återkommande syner. Emellertid vore viss prövotid lämplig —

såsom kolonisationskommittén föreslagit — för att den oduglige skogs- och

jordbruksarbetaren måtte kunna i tid avskiljas. Upplåtelser under nyttjanderätt

(odlingslägenheter) avstyrktes.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att upplåtelser med äganderätt borde få

ske även inuti kronoparker, exempelvis där fråga vore om större områden

eller områden intill befintlig väg. Äganderättsformen borde föredragas.

Ehuru det kunde vara lämpligt i vissa fall — särskilt där kolonisterna

rekryterades från orten — med försäljning redan vid det första tillträdet,

borde dock i andra fall prövotid, på sätt kolonisationskommittén föreslagit,

tillämpas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att äganderätten hade betydande

företräden framför nyttjanderätten, något som kunde vara värt stora

offer från statens sida vid upplåtelsen. Även inuti kronoparkerna borde

upplåtelser med äganderätt få ske under förutsättning, att området vore

lämpligt beläget ur allmän kolonisationssynpunkt. Upplåtelser under nyttjanderätt

(odlingslägenheter) avstyrktes.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har helt avrått

från upplåtelser under nyttjanderätt. Äganderätten vore den största

sporren till uppodling och bebyggelse. Arrendeformen vore dålig och övergåves

alltmera av de enskilda. Det vore ej lämpligt, att staten utplanterade

arrendatorer å kronoparkerna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit, att en talrik arrendatorsklass

ej vore ett önskvärt inslag i samhällsbilden. Äganderättsformen

vore den bästa. Liksom beträffande enskild mark borde olägenheter ej möta

av fristående enklaver inuti kronoparkerna. Försäljning borde dock ej ske

omedelbart, ty därigenom skulle man ga miste om en behövlig prövotid,

innan köpare valdes. Odlingslägenheter med nyttjanderätt borde ej upplåtas.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnd

hava ansett, att, därest större områden inuti kronoparkerna

vore lämpliga för kolonisation, äganderätt borde förekomma även där. Bevakningssynpunkterna

borde underordnas den sociala synpunkten.

Väster narri ands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnd

hava gjort gällande, att större samlade odlingsområden inom

kronoparkerna borde få tagas i anspråk för upplåtelser med äganderätt, som

borde användas i största möjliga omfattning. Viss prövotid, innan försäljning

komme till stånd, borde dock förekomma.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90. 59

Länsstyrelsen i Kopparbergs län och sagda läns hushållningssällskap

hava framhållit i stort sett samma synpunkter som de nu anförda.

Återkommande till kolonisationskommitténs förslag vill jag vidare framhålla,

att länsstyrelserna i Västerbottens län och Norrbottens län ifrågasatt

bestämmelser, huru förfaras skall efter utgången av de trettio år,

under vilka kolonist, som icke förvärvade äganderätt till kolonatet, skulle

äga på arrende innehava kolonatet. Förstnämnda länsstyrelse ifrågasatte

i dylikt fall ytterligare nyttjanderättsupplåtelser på viss kortare tid, t. ex.

fem år åt gången, samt att bestämmelser i detta syfte borde stipuleras

redan från början.

Domänstyrelsen har beträffande denna fråga framhållit, att kolonisationskommittén

tydligen antagit, att berörda förhållande skulle inträffa blott i

undantagsfall och att det borde ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles

förordna, huru det skulle förfaras med dylika kolonat, som efter 30 år ej

överlåtits med äganderätt. För sin del hade styrelsen intet att erinra mot

sistnämnda förfaringssätt.

Landstingens norrlandskommitté har i denna fråga uttalat, att kolonist,

som efter utgången av den bestämda arrendetiden önskade förnya arrendet,

boi-de medgivas detta.

I några yttranden bär den uppfattning kommit till uttryck, att kolonat

borde upplåtas under form av tryggaid besittningsrätt eller att kolonist

åtminstone borde, därest lagstiftning om dylik besittningsrätt komme till

stånd, äga frihet att om han så hellre önskade övertaga kolonatet under

sagda rätt i stället för med äganderätt.

Kammarkollegium har ansett, att — för vinnande av enhetlighet beträffande

formerna för upplåtelser av egna hem å kronomark — den av kronolägenhetskommissionen

föreslagna ständiga besittningsrätten med de av

kollegium i utlåtande den 31 maj 1922 angivna modifikationer borde komma

till användning jämväl i fråga om kolonat.

De av domänstyrelsen tillkallade kolonisterna Tyko L. Jonsson och K.

G. Nord — vilka i princip förordat äganderätt efter viss prövotid — hava

ansett, att den s. k. stadgade besittningsrätten icke så väl passade för de

små jordbruk, som kunde åstadkommas i skogarna, men å andra sidan

borde en viss valfri möjlighet till sådan besittningsrätt finnas för den, som

av en eller annan anledning, t. ex. svårighet att hopspara det nödvändiga

inlösningsbeloppet, föredroge att icke förvärva äganderätt utan i stället önskade

att behålla kolonatet under annan besittningsform.

Ett möte den 4 januari 1925 i Boden mellan kolonister har likaledes

uttalat sig för dylik valfrihet mellan äganderätt och tryggad besittningsrätt.

Landstingens norrlandskommitté har — utan att närmare ingå på frågan

om stadgad åborätt — velat hava uttalat, att, därest dylik upplåtelseform

skulle av statsmakterna medgivas, det borde stå kolonisterna fritt att begagna

sig av ett sådant medgivande eller att, om de ansåge sådant för sig

förmånligare, förvärva lägenheten med äganderätt.

I några uttalanden, huvudsakligen från kolonister och skogstorpare, hava

erinringar framställts mot vissa detaljbestämmelser i det utav kolonisationskommittén

framlagda kontraktsförslaget, särskilt i vad dessa bestämmelser

s. 60 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

angå rätt för staten att under den tid, kolonist innehar kolonatet med

nyttjanderätt, uppsäga kontraktet i händelse kolonist skulle begå vissa

brott eller förseelser m. m. Jämväl bestämmelsen i kontraktet om förbud

mot bortförande av stråfoder från kolonat under arrendetiden har härvid

bragts på tal. Då emellertid ifrågavarande detaljbestämmelser icke torde

böra inrymmas under de för kolonisationsverksamheten gällande grundstadgandena,

har jag ej funnit anledning att för närvarande ingå på hithörande

spörsmål, vilka däremot torde böra uppmärksammas vid den slutliga redigeringen

av berörda kontraktsformulär. I betraktande härav saknar jag

anledning att nu redogöra för de åsyftade uttalandena.

Det av kolonisationskommittén framlagda förslaget att genom särskild

lagstiftning stadga förbud mot klyvning av eller avsöndring från kolonat

har icke föranlett annat uttalande än från byggnadsstyrelsen, som därvid

anfört i huvudsak följande.

Med kännedom om huru jordbrukskolonier, som uppkommit vid större

egendomars uppdelning, i många fall av lottägare i spekulationssyfte planlöst

sönderstyckats till mindre bostadstomter, varigenom ett olämpligt bebyggande

uppstått, ville byggnadsstyrelsen på det livligaste understryka

angelägenheten av att avsöndring från kolonat ej medgåves utan efter ingående

prövning av vederbörande länsstyrelse.

Jag kan för min del i huvudsak ansluta mig till vad kolonisationskommittén

föreslagit i fråga om formen för upplåtande av kolonat och härmed

sammanhängande spörsmål. Med nu gällande lagstiftning torde det

sålunda vara lämpligast, att kolonaten till eu början upplåtas på arrende

men med rätt för kolonisten att få förvärva kolonatet med äganderätt, så''

snart han fullgjort honom åliggande odlings- och byggnadsskyldighet. Till

sistnämnda frågor återkommer jag senare. Skulle kolonist ej önska övertaga

kolonatet med äganderätt, bör han — såsom kommittén ock ifrågasatt —

vara berättigad att få arrendet förnyat. Om alltså kolonist i regel bör

redan vid den första upplåtelsen tillerkännas rätt att förvärva kolonatet

med äganderätt, torde dock enstaka fall kunna förekomma, där undantag

från denna regel bör ske med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom

där områdets läge uppenbarligen gör en försäljning olämplig ur det allmännas

synpunkt. I dylika undantagsfall torde i samband med beslut om

det särskilda kolonisationsföretagets igångsättande böra prövas, huruvida

upplåtelse bör ske utan att kolonist tillförsäkras rätt att övertaga kolonatet

ifråga med äganderätt.

I detta sammanhang vill jag hava uttalat, att — för den händelse i vår

lagstiftning det institut införes för upplåtelser från publik jord, som plägar

gå under benämning tryggad besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) —

kolonist bör äga att, om han så önskar och därest han genom fullgjord

odlings- och byggnadsskyldighet uppfyllt villkoren för övertagande av kolo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunfjl. Maj:ts proposition Nr JO. 6]

uat med äganderätt, i stil Hot fn kolonatet pa sig överlätet under dylik besittningsrätt.

1 övrigt liar jag intet annat att erinra mot kommitténs förslag i nu förevarande

delar, än att jag icke biträder förslaget om särskild lagstiftning

rörande delning av kolonat. Jag har av chefen för justitiedepartementet inhämtat,

att arbetet med allmän revision av jorddelningslagstiftningen fortskridit

därhän, att denna fråga sannolikt torde kunna föreläggas riksdagen

192(5. Dä de önskemål och synpunkter, som legat till grund för kolonisationskommitténs

förslag, torde komma att bliva till fullo beaktade vid nyss berörda

lagstiftningsarbete och da det varken torde vara önskligt eller behövligt,

att särlagstiftning anordnas beträffande kolonat — vilka, så långt möjligt är,

böra jämställas med andra jordbrukslägenheter och vilka för övrigt knappast

annat än i undantagsfall komma att friköpas förrän om åtskilliga år

— anser jag mig böra avstyrka kommitténs förslag rörande särskilt lagstiftning

om delning av kolonat.

I de grundläggande bestämmelserna för kolonisationsverksamheten torde

beträffande upplåtelseform och övriga kamerala frågor ävensom rörande det

mera formella mellanhavandet mellan staten och kolonisterna böra intagas

stadganden av i huvudsak samma sakliga innebörd, som kolonisationskommittén

föreslagit under 6, 7, 18—21, 24—26 §§. i det utav kommittén framlagda

lagutkastet. Jag hänvisar till berörda, förut återgivna paragrafer och

skall senare föreslå slutlig formulering av hithörande stadganden.

3. Kolonatens tilldelning av odlingsmark.

Frågan om kolonatens tilldelning av odlingsmark har kolonisationskom- Kolonisationsmittén

behandlat å sid. 129—139 i sitt betänkande, varjämte kommittén kommitténunder

2 § i det framlagda utkastet till lag föreslagit följande bestämmelser:

»Kolonat skola utläggas dels av större, dels av mindre typ. Av odlings- Författningsmark

skall i allmänhet läggas till större kolonat omkring femton hektar, förslag,

till mindre kolonat omkring sex hektar.»

Av kommitténs motivering till detta förslag inhämtas i huvudsak följande.

Med utgångspunkt från statens eget skogsägareintresse borde å krono- Kommitténs

Parker i Norrland och Dalarna boplatser beredas åt familjer med skogs- motivering,

arbete som egentlig utkomst och med jordbruk som stöd utan att det sistnämnda

bleve huvudnäring. För erhållande av en dylik bofast arbetarstam,

som kunde ägna sig åt skogsarbete ej blott vintertid utan även under

en . del av sommaren, borde kolonat av mindre typ utläggas. Arealen

odlingsmark borde beträffande denna typ tillmätas med hänsyn till å ena

sidan att familjen kunde från kolonatets jordbruk fylla sitt behov av ladugårdsprodukter

(särskilt av mjölk och smör) — vartill beräknades att tre

kor jämte några småkreatur borde hållas — samt å andra sidan att kolonatets

innehavare under sommaren ej toges i anspråk för jordbruksarbete i

den grad, att han icke då kunde syssla även med skogsarbete. Kommittén

beräknade den för dessa mindre kolonat erforderliga arealen sålunda:

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

för odling av kreatursfoder............................... 3 hektar,

» » » säd och rotfrukter........................ 1 »

» betesvallar ........................................................ 2 »

eller tillhopa 6 hektar, varav omkring 5 hektar torvmark och 1 hektar

fastmark.

Förutom upplåtelser av kolonat av mindre typ, avsedda för fasta skogsarbetare,

borde därjämte — för tillgodoseende av det sociala syftet att åt

samhället bevara för detsamma gagneliga krafter — kolonat av större typ

upplåtas åt personer, som önskade driva jordbruk som huvudsaklig inkomstkälla.

Åven genom denna kolonattyp komme skogsbruket att tillföras fördelar,

dels rikligare livsmedelsproduktion, varigenom tillfälliga arbetare

på skogen kunde på nära håll köpa en del livsförnödenheter, dels ökad

möjlighet för dylika arbetare att erhålla bostad under arbetet i skogen och

dels utsikten att från dessa större kolonat påräkna dragare för skogsbrukets

behov under vintermånaderna. Den nu behandlade större lägenhetstypen

borde erhålla sådan storlek, att jordbruket å kolonaten kunde handhavas

av kolonisten med hjälp av familjemedlemmarna, utan anlitande i allmänhet

av lejd arbetskraft. Såsom en något så när normal sammansättning

av kreatursbesättningen å dylikt kolonat hade kommittén tänkt sig två

hästar, sju kor med något ungnöt, fem till sex får och ett svin. För att

producera den för denna besättning erforderliga mängden fodermedel —

därvid dock kraftfoder åt hästarna måste inköpas — beräknade kommittén

följande arealer:

för odling av kreatursfoder ............................ 9.5 hektar,

» » » säd och rotfrukter.................... 1.5 »

» betesvallar ................................................... 4.0 »

eller tillhopa 15 hektar, därav omkring 13.5 hektar torvjord och 1.5 hektar

fastmarksjord.

Kommittén utginge från, att kolonisationsverksamheten i främsta rummet

borde inrikta sig på torvmarksodling. Den odlingsbara marken å kronoparkerna

hestode i mycket stor utsträckning av torvmark, vilken även vore

mera lättodlad och vilken — en gång uppodlad — krävde mindre arbete

än fastmarks jorden. Emellertid kunde vissa, av kommittén angivna fall

förekomma, då kolonat borde utläggas med uteslutande fastmarksjord.

Kommittén ville ifrågasätta, att, då kolonatets odlingsmark utgjordes av

uteslutande fastmarksjord, de mindre kolonaten erhölle en tilldelning av

omkring 5 hektar och de större omkring 10 å 12 hektar odlingsmark.

Lämplig tomtplats torde böra tilläggas kolonaten utan avdrag å odlingsarealen.

De av kommittén föreslagna arealbestämmelserna borde i allmänhet tilllämpas,

dock borde marktilldelningen kunna jämkas med hänsyn till jordens

odlingsvärde och belägenhet.

Vidare uttalade kommittén, att kolonat, som redan tagits i bruk, borde

kunna — då särskilda omständigheter därtill föranledde — erhålla ökad

marktilldelning, mindre kolonat, därest dess odlingsbara areal uppodlats och

odlingsmark vore att tillgå i kolonatets omedelbara närhet, samt såväl

mindre som större kolonat, om så erfordrades för reglering av kolonatets

tomtområde eller för annat dylikt ändamål.

Beträffande utläggningen av kolonat borde — på sätt som ägt rum vid

försökskolonisationen — dessa ej förläggas isolerade utan sammanförda i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Khh<jI. Maj:fn proposition Nr 90. (>;{

grupper om minst tre kolonat. Familjerna i ödemarken hade behov av

ömsesidig hjälp, varjämte isolering medförde svårigheter att bereda kolonisternas

barn tillfälle till ordnad skolgång.

Enligt vissa yttranden vore det ej nödigt att, såsom kolonisationskommittén

föreslagit, särskilja kolonaten i två olika typer — större och mindre

— alltefter odlingsarealen.

Lantmäter istyr elsen har framhållit önskvärdheten, att mera likställighet

skapades mellan innehavare av större och mindre kolonat. Det vore vanskligt

att i praktiken uppehålla sträng skillnad mellan de två kolonattyperna.

Lämpligheten av den föreslagna skarpa klasskillnaden kunde ifrågasättas.

Det vore tillräckligt att bestämma en maximi- och en minimigräns.

Ombud för Piteå älvdals skogstorpareförening inom Arvidsjaurs och

Arjepluogs lappmarkskommuner och representanter för skogstorpare och

lägenhetshavare inom Jokkmokks och Älvsby kommuner hava funnit uppdelningen

i två kolonattyper och den till grund härför liggande motiveringen

alltför mycket teoretisk. Säkerligen skulle en anordning med möjlighet att

kunna efter föreliggande omständigheter åstadkomma kolonat, uppdelade i

ett större antal olika storleksklasser, bättre överensstämma med de växlande

behov och önskningar, som torde finnas bland dem, som aspirerade

på jord att odla.

Domänstyrelsen har i sitt utlåtande den 28 maj 1924 med överarbetning

av kolonisationskommitténs förslag förklarat sig anse, att tilldelningen av

odlingsmark borde rättas efter rådande förhållanden i skilda fall, dock att

densamma borde bestämmas till minst 6, högst 15 hektar.

Emot sistnämnda förslag om maximi- och minimigräns har Gävleborgs

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhållit, att fall kunde

tänkas, då mindre än 6 eller mera än 15 hektar borde förekomma.

Landstingens norrlandskommitté har ansett, att det ej vore nödigt, att

särskilja kolonaten i två typer. Då både de större och mindre kolonatens

innehavare lång tid framåt måste i stort sett söka sin utkomst genom arbete

i skogarna, vore det lämpligast att det naturliga urvalet såvitt möjligt

bleve bestämmande för, huruvida en kolonist skulle erhålla ett större eller

mindre odlingsområde. Genom att vid de odlingsbara markernas uppdelning

på kolonat söka reservera vissa delar för utökande av de kolonat, där

innehavarna visat sig vara dugliga jordbrukare, borde sådan ordning vara

möjlig. Härigenom vunnes ock den fördelen, att odlingsmark ej komme att

för lång framtid ligga obrukad, om den tilldelades kolonist, som ej ägde de

personliga förutsättningarna för dess upparbetande.

Från några håll har tvekan uttalats ifråga om lämpligheten att upplåta

kolonat av mindre typ, medan däremot den större typen ansetts ändamålsenlig.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att kolonat av mindre typ borde upplåtas

endast under förutsättning, att med viss grad av säkerhet kunde förutses,

att tillräcklig arbetstillgång konnne att finnas. Med hänsyn till konjunkturväxlingar

samt den mindre arbetsförtjänsten å skogsarbete vissa år, bjöde

försiktigheten att möjlighet till tilläggsodling för de mindre kolonaten ej

för snävt begränsades. I mera avlägset belägna trakter måste skötseln bliva

mera extensiv och behovet av arealökning starkare.

Kolonat av större typ vore enligt lantbruksstyrelsen mera ändamålsenliga.

yttranden.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Farhågan, att innehavaren ej skulle kunna ägna tid och krafter jämväl till

skogsarbete, borde ej tillmätas alltför stor betydelse. Under den långa anläggningstiden

torde innehavare av de större lägenheterna bliva i stor utsträckning

beroende av lönearbete. I vad mån innehavare av större kolonat

kunde —- sedan odlingsarbetet slutförts — livnära sig av sitt jordbruk allena,

berodde bland annat av avsättningsförhållanden och kunde ej generellt

bedömas. Kolonisten kunde dock då alltid hava gagn av skogsdriften —

och vice versa — genom att tillhandahålla hästar och livsförnödenheter.

Å andra sidan har tvekan uttalats om lämpligheten att å de norrländska

kronoparkerna utlägga kolonat av större typ.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har förklarat, att lika väl som länsstyrelsen

biträdde förslaget beträffande de mindre kolonaten lika tveksam

vore styrelsen i fråga om nyttan av de större kolonaten, varav kolonisten

skulle hava sin huvudsakliga inkomst. Ett sådant kolonat torde kräva

kolonistens och hans familjs hela arbetskraft för att kunna bereda dem den

huvudsakliga utkomsten, om det med den föreslagna arealen ens vore möjligt,

och torde det intensiva skogsbruket med sitt jämna behov av arbetskraft

under hela året och sina mer svårskötta göromål hava föga nytta av

denna kategori kolonister. För att tillgodose möjligheten för de i jordbruk

kunniga och för jordbruk intresserade att erhålla erforderlig jord, borde

andra utvägar sökas än kolonat å Norrlands kronoparker, nämligen jord i

landets för jordbruk lämpliga med bättre avsättningsmöjligheter försedda

delar. Länsstyrelsen befarade, att de föreslagna större kolonaten komme

att medföra besvikelse, därför att staten därigenom icke kunde erhålla någon

avsevärd arbetskraft för sina skogsarbeten samt kolonisten näppeligen därifrån

kunde erhålla nödtorftig bärgning för sig och sin familj.

Gent emot sistnämnda yttrande har domänstyrelsen i särskilt utlåtande

framhållit, att även innehavare av kolonat av större typ kunde vara till

gagn för skogsbruket vid virkes- och eventuellt kolkörningar vintertid, då

de icke nämnvärt kunde ägna sig åt kolonatets skötsel.

I den nu berörda frågan om förutsättningarna för större kolonat har

svenska mosskulturföreningen anfört i huvudsak följande.

Föreningen hade ej erinran mot storleken i och för sig av de för de två

kolonattyperna föreslagna arealerna, men detta dock blott under förutsättning,

att även de större kolonatens innehavare tillförsäkrades arbetsförtjänster

genom skogsarbete, ty eljest torde säkerligen stora svårigheter yppa

sig för dem att finna sin fulla bärgning — framför allt innan hela eller

större delen av arealen blivit uppodlad.

Vad beträffar de av kolonisationskommittén föreslagna arealsiffrorna —

omkring 6 och 15 hektar för kolonat av respektive mindre och större

typ — hava flertalet av dem, som i ärendet yttrat sig, förklarat sig anse

dessa väl låga.

Särskilt beträffande Norrbottens län har med styrka framhållits, att den

föreslagna tilldelningen av odlingsmark vore för knapp.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,

att jordarealen borde möjliggöra en någorlunda tryggad bärgning åt en

familj. Erfarenheten hade visat, att skogsarbetet vore underkastat högst

betydande konjunkturväxlingar. Ej ens staten hade kunnat erbjuda sysselsättning

åt ett något så när stabilt antal arbetare. De småbrukare, som

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kanyl. Maj:Is proposition Nr 90.

varit inriktade pa biförtjänst av skogsbruk, skulle hava rakat i mycket svart

läge särskilt under senaste år, om ej småbruket kunnat producera den väsentliga

delen av vad familjen nödtorftligen krävde. Med hänsyn härtill borde

kolonaten tilldelas större odlingsmark än kommittén föreslagit. Det gällde särskilt

de mindre kolonaten, vilka borde hava 8 hektar godartad odlingsmark.

De större borde kunna föda 10 kor och 2 hästar och borde tilldelas 18 hektar.

Norrbottens läns hushallninyssällskaps egnahemsnämnd har förklarat, atl

erfarenheten hade visat, att fastigheterna i dessa trakter ej borde vara för

små. Här kunde jordbruket ej uppdrivas till så intensiv drift utan måste

skötas extensiv^ 8 hektar vore minimum.

Norrbottens läns landsting har ansett, att odlingsarealen borde hava minst

den av kommittén föreslagna storleken.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön har i stort sett anslutit sig till vad ortsorganen

i länet härutinnan anfört och har funnit, att det för Norrbottens län

ej vore tillrådligt med mindre areal än 8 hektar. Man kunde ej vara viss

om, att kolonisterna varje år erhölle nödig biförtjänst på kronoparkerna.

Erfarenheten hade visat, att småbrukare, som ej kunde föda mer än 2 å 3

kor, hade alldes för klent stöd i jordbruket vid ogynnsamma konjunkturer.

Ombuden för Piteå älvdals skogstorpareförening m. fl. hava ansett, att de

normerande siffrorna 6 och 15 hektar vore allt för snävt tilltagna och behövde,

genomsnittligt sett, ökas med någon hektar.

Vid ett den 4 januari 1925 i Boden hållet möte med kolonister uttalades

av mötet, att varje kolonat borde erhålla minst 8 hektar odlingsmark.

Åven från andra håll än från Norrbottens län hava liknande synpunkter

anförts.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön har i sitt 1922 avgivna utlåtande betonat,

att kolonatens areal ej finge vara för liten, för såvitt de skulle bliva

lämpliga som småbruk, önskvärt vore, om ytterligare 2 å 3 hektar odlingsmark

kunde tilldelas kolonaten av de båda typerna.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnd

hava uttalat, att arealen ej borde understiga 15 hektar för jordbrukslägenheter

i bygder med enskilda tillhöriga större jordbruk.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i yttrande 1924 framhållit, att odlingsmarken

borde — där det ej vore fråga om skogsarbetarkolonat — hava

sådan omfattning, att livskraftiga jordbruksfastigheter skapades. Det förefölle

tvivelaktigt, om den föreslagna arealen vore tillräcklig för detta ändamål;

i varje fall torde större områden behövas, om man ville uppnå, att

jordbrukarna framdeles skulle kunna försörja sig genom avkastning av

själva jordbruket.

Från Jämtlands läns landsting har — med instämmande av länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott — gjorts gällande, att odlingsmarkens

areal ej horde utan tvingande skäl sättas lägre än 6 hektar för den mindre

och 15 hektar för den större kolonattypen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett, att kolonaten enligt

kolonisationskommitténs förslag erhölle så ringa areal odlingsmark, att jordbruket

måste bliva av underordnad betydelse för kolonisten och att denne

aldrig kunde komma att göra sig huvudsakligen oberoende av förvärvsarbete

utom kolonatet.

Från Västernorrlands läns hushållningssällskap har framhållits, att ökad

odlingsareal ej borde förhindras.

Lantbruksakademien har funnit sig böra ifrågasätta något ökad areal,

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 80 höft. (Nr 90.) 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

ti (5

K linål. Maj:ts proposition Nr 90.

med hänsyn till akademiens uppfattning, att skogsbetet borde inskränkas

och i stället betesvallar anläggas i ökad omfattning inom kolonaten.

Nationalföreningen mot emigrationen bar funnit alla skäl tala för, att

de egentliga jordbrukskolonaten tillgodosåges med i regel avsevärt större

arealer, än de som föreslagits, samt att inom varje område reserverades en

del odlingsmark, avsedd att i framtiden användas för tillökning av framgångsrika

kolonisters odlingar. Normalarealen borde sättas till cirka 30

hektar och maximiarealen till förslagsvis 50 hektar av vardera slaget

odlings- och skogsmark. Härigenom erliölles det dugligaste kolonistmaterialet,

och kolonatets odlingar skulle kunna växa med familjen, så att åtminstone

några av barnen bereddes utkomst i hemmet.

Socialstyrelsen har anslutit sig till den av nationalföreningen mot emigrationen

nyss angivna principiella ståndpunkt, att de utkomstmöjligheter

kolonisationen bjöde bleve sådana, att de komme att locka verkligt

dugliga kolonister, och ville styrelsen därför ifrågasätta, om icke den för

jordbrukskolonaten avsedda arealen lämpligen borde något ökas. Utvidgningen

syntes dock knappast kunna och böra gå så långt, som förenämnda

förening föreslagit. Ett vanligt familjebruk i Norrlands skogsbygder upptoge

ej mer än 10 å 15 hektar inägojord. Att öka kolonatens areal bleve

svårt med hänsyn till principen att sammanföra dessa i grupper om minst

tre. Styrelsen förutsatte emellertid, att arealbestämmelserna ej borde schablonmässigt

tillämpas. Utlämnandet av de särskilda kolonaten borde ske

först efter noggrann prövning ej mindre av odlingsmarkens art och beskaffenhet

än även av de sökandes personliga och ekonomiska resurser. Till

särskilt dugliga element kunde då utlämnas ett efter deras förmåga avpassat

större område än det normala eller eventuellt två angränsande kolonat.

Vidare syntes det önskvärt, att vid kolonianläggningar icke hela odlingsmarken

utlades till kolonat, utan att vissa delar därav reserverades för att

bereda framtida utkomst för kolonisternas barn, och därigenom gåves de

nyskapade kolonibyarna i någon mån samma utvecklingsmöjligheter som de

gamla norrländska byalagen.

Slutligen har landstingens norrlandskommitté ansett, att minimiarealeii

för mindre kolonat borde ökas till cirka 8 hektar. Med den mindre intensitet

i jordbrukets bedrivande, som i vanliga fall här måste förutsättas,

torde denna minimiareal vara erforderlig för producerande av familjens behov

av mjölk, kött och rotfrukter.

Gent emot de sålunda uttalade åsikterna rörande behovet att till kolonaten

utlägga större odlingsareal, än kolonisationskommittén föreslagit, har domänstyrelsen

i ett sammanfattande utlåtande 1922 anfört i huvudsak följande.

Om den föreslagna ungefärliga odlingsarealen, 6 respektive 15 hektar,

verkligen komme att odlas och även skötas som sig borde, kunde innehavare

av mindre kolonat från jorden erhålla ett mycket gott stöd för sin ekonomi

samt innehavare av större kolonat — under något år med ringa tillgång

på arbetsförtjänst — få väsentlig del av sin nödtorftiga bärgning av jordbruket.

Då styrelsen ansåge, att det förnämsta motivet till kolonisationen

å kronoparkerna i nu ifrågavarande delar av landet borde ligga i statens

intresse att erhålla tillgång till arbetskraft för skogarnas skötsel, borde

kolonaten vid upplåtandet ej tilldelas större områden odlingsjord än som av

kolonisationskommittén föreslagits. Emellertid syntes det lämpligt, att —

om kolonist framdeles komme att uppodla hela den honom tilldelade odlingsarealen

och väl hävdade denna — ytterligare tilldelning av jord till honom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanal. M<ij:ts proposition Nr hd. (>7

borde kunna ske, därest tillgång dåra funnes. Styrelsen hade tillämpat

sådan praxis i fråga om odlingslägenheter enligt 190!) års bestämmelser.

I samband med frågan om kolonatens tilldelning av odlingsmark bär i

några yttranden såsom ett önskemål framhållits, att kolonisten under de

första åren finge tillgång till slåttermark i kolonatets närhet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att kolonisten skulle få

en utomordentligt god hjälp, om åt honom under hans första år upplätes

slåtter å naturlig äng till åtminstone ett kofoder.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön har ansett det vara av stort gagn, om

åtminstone under de 3 första åren tillgång till slåtter å lämplig mark,

exempelvis för ett kofoder, stode kolonisten till buds.

Domänstyrelsen har med anledning härav uttalat, att det ej borde förmenas

kolonist, att, där tillgång på odisponerad slåttermark funnes i kolonatets

närhet, få sådan mot skäligt arrende upplåten. Emellertid funnes

för närvarande ej större tillgång till dylika slåttermarker.

Mot kolonisationskommitténs uttalande, att torvmark borde och med hänsyn

till marktillgång måste bliva den huvudsakliga marktilldelningen, har annan

erinran ej uttryckligen framställts än från lantmäteristyrelsen, som ansett,

att — då tillgång därtill funnes — kolonaten borde i större utsträckning,

än kommittén föreslagit, beredas tillgäng på odlingsmark av fastmarksjord.

Med anledning av kolonisationskommitténs uttalande om kolonats utläggande

i grupper om niitist tre lägenheter har framhållits från

skolöverstyrelsen, att kolonat borde i främsta rummet upplåtas på sådana

platser, där möjlighet funnes för kolonisternas barn att begagna sig av

redan befintliga skolor samt att, där så icke kunde ske, varje kolonigrupp

endast i undantagsfall borde bestå av färre antal kolonat än 8 å 10; samt från

domänstyrelsen, att — även om viss kolonigrupp icke bestode av flera än

3 å 5 kolonat —- det ej sällan torde förekomma, att en liknande grupp

kunde vara belägen allenast eu eller ett par kilometer från den förstnämnda,

varvid dessa tillsammans mången gång torde kunna förena sig om en skola;

börande dock vid kolonatområdenas bestämmande särskild uppmärksamhet

ägnas åt vad skolöverstyrelsen i dessa avseenden framhållit.

De mot kolonisationskommitténs förslag att särskilja två olika typer av

kolonat framförda erinringarna finner jag värda beaktande. En framgångsrik

kolonisation i Norrland och Dalarna förutsätter, såsom jag förut framhållit,

en växelverkan mellan jordbruksdrift och skogsarbete. Praktiskt taget varje

kolonist, även den som från början tilldelas stor odlingsareal, bliver beroende

av skogsarbete, framför allt under första tiden, innan kolonatet hunnit uppodlas

i nämnvärd grad, men även i fortsättningen, särskilt under vintermånaderna.

Å andra sidan bliver jordbruket ett gott stöd för varje nybyggare

i dessa från annan bygd i allmänhet avlägset liggande trakter —

ej minst under tider med ogynnsamma konjunkturer för skogsbruket — och

särskilt ur social synpunkt är det av vikt, att varje kolonist småningom

kan vinna en fastare och tryggare ställning. Ur dessa synpukter och med

hänsyn till vad i förberörda yttranden anförts finner jag det icke vara av

Departementschefen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 90.

nöden eller lämpligt att genom olika arealtilldelningar fastslå två från varandra

strängt åtskilda typer av å ena sidan skogsarbetarekolonät och å

andra sidan jordbrukskolonat. I praktiken torde dylik uppdelning icke alltid

låta sig med fördel genomföra. Kolonisationskommittén har för övrigt

själv utgått från, att de av kommittén angivna arealbestämmelserna borde

kunna jämkas efter ortsförhållanden, belägenhet och jordens beskaffenhet.

Jag anser, att jämväl hänsyn till de kolonatsökandes förmåga och personliga

önskningar ävensom tillgången i orten på arbetsförtjänst böra i viss mån

få bliva avgörande för tilldelningen av odlingsmark. Följaktligen finner

jag mig ej böra förorda bestämmelsen, att kolonat skola utläggas av två

skilda typer, utan jag förutsätter, att frågan om kolonatens storlek i vart

fall prövas i samband med uppgörande och fastställande av kolonisationsplanerna.

Emellertid torde vissa grundläggande huvudregler böra uppställas rörande

kolonatens tilldelning av odlingsmark. Härutinnan ansluter jag mig i

huvudsak till dem, som påyrkat införande av maximi- och minimigränser

för odlingsai-ealens storlek. De skäl, som från många håll — särskilt från

övre Norrland — anförts till stöd för uppfattningen, att arealtilldelningen

icke bör vara för snäv, torde i stort sett vara bärande, och anledning

synes ej föreligga för staten att vara alltför sparsam vid tillhandahållandet

av odlingsjord åt dem, som i ödemarken åtaga sig att bryta bygd. Jag

biträder därför det framställda förslaget om höjande av den lägre arealgränsen,

sex hektar, till omkring åtta hektar, något som dock icke bör

utgöra hinder att i särskilda fall — där grundad anledning därtill finnes —

göra avvikelser nedåt från den sålunda såsom allmän norm eljest gällande

minimiarealen. Även i fråga om den högre arealgränsen, femton hektar,

lärer någon förhöjning kunna ifrågasättas, och torde i detta hänseende böra

stadgas, att kolonats odlingsmark i regel icke bör överstiga sjutton hektar.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som ifrågasatts av kolonisationskommittén

och därjämte understrukits i åtskilliga yttranden torde

vidare vid utläggandet av kolonat böra beaktas, dels att möjligheter föreligga

för framtida tilldelning av ytterligare odlingsmark åt innehavare av

kolonat, där odlingsarealen ej uppgår till den nyss föreslagna maximigränsen

och behov av utvidgning föreligger, dels ock att kolonaten i regel utläggas

med hänsyn tagen till möjligheten att på ändamålsenligt sätt få frågan om

skolgången för kolonisternas barn ordnad.

Vad angår kolonatens utläggande i grupper, vill jag dock å andra sidan

framhålla, att det knappast torde vara tillrådligt med hänsyn till behovet

av tillgång på arbetstillfällen att — såsom vid försökskolonisationen understundom

ägt rum — på eu gång och på en och samma plats upplåta allt

för stort antal kolonat.

Vidare torde såsom eu självfallen regel vid utläggandet höra gälla, att

den odlingsmark, som tillägges kolonaten, verkligen är fullt duglig till odling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

<;y

Kungl. Maj:ts proposition Nr DO.

Emellertid torde i fråga om kolonatens tilldelning av odlingsmark uti de

grundläggande bestämmelserna blott böra stadgas,

att till kolonat bör läggas odlingsmark till den areal, som efter

prövning vid planläggandet av varje kolonisationsföretag linnes

erforderlig och lämplig, börande arealen odlingsmark i regel ej

understiga åtta hektar och ej överstiga sjutton hektar.

4. Tillgodoseende av kolonisternas virkesbehov (jämte frågan om

dispositionsrätten till skogen å kolonaten).

Under framhållande av att en kolonisation å kronoparkerna i Norrland och Kolonisation»•

Dalarna medför såsom oundviklig konsekvens förpliktelse för staten att sörja för, kommitténatt

innehavarna av de upplåtna jordbruken erhålla möjlighet att i nödig omfattning

förse sig med virke för såväl uppförande av behövliga åbyggnader

och dessas underhåll som täckande av övriga vid jordbrukets bedrivande

erforderliga virkesbehov, inbegripet bränsle, har kolonisationskommittén å sid.

153 — 177 i sitt betänkande ingående avhandlat kolonisternas virkesfråga.

Kommittén har därvid först lämnat en utredning om virkesbehovets stor- Kommitténs

lek, varav inhämtas i huvudsak följande. motivering

Engångsbehovet av virke — i kubikmeter fast mått — för kolonatets uttalanden,

bebyggande och iordningställande beräknades sålunda för kolonat av

större typ

mindre

mangårdsbyggnad ........

..... 90

90

uthusbyggnad ...............

..... 170

90

hägnader ........................

..... 88

42

täckdikning .................

..... 23

10

summa 371

232.

Härtill borde dock läggas virkesbehovet för eventuellt uppförande av bagarstuga,

bastu och lador.

Det arliga virkesbehovet för underhåll av byggnader och hägnader ävensom

för hässjor och slöjd angåves till vid kolonat av

större typ mindre typ

underhåll av åbyggnader ... 5.6 3.5

» » hägnader............ 3.5 1.7

hässjor och slöjd .................... l.o l.o

summa 10. i 6.2

eller avrundat respektive 10 och 6, allt kubikmeter fast mått.

Efter sammanställning av tillgängliga uppgifter, kompletterade med av

kommittén själv verkställda undersökningar, beräknade kommittén, att vedbehovet

kunde anses komma att — efter olika förhållanden — variera mellan

20 och 35 kubikmeter fast mått per år och lägenhet.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Kommitté - majoriteten

om kolonatens

framtida

virkesbehov.

Sammanlagda årliga virkesbehovet uppskattades alltså till vid större kolonat

30 å 45 och vid mindre kolonat 26 å 41 kubikmeter fast mått.

I fråga om det sätt, varpå kolonistens engångsbehov av virke till byggnader

borde fyllas, har kommittén anfört i huvudsak följande.

I likhet med vad fallet vore beträffande skogstorp, odlingslägenheter samt

nybyggen inom Alträsk nybyggesområde borde staten avgiftsfritt på rot tillhandahålla

kolonist det byggnadsvirke, som erfordrades för uppförande av

de i byggnadsplan^! upptagna husen eller, om staten delvis utförde detta

arbete, för fullbordande av desamma. Därvid borde från kolonatets eller

detsamma närliggande kolonats område virke tagas i första hand från mark,

som vore avsedd till odling eller som toges i anspråk för beredande av erforderligt

gårdsutrymme på lägenheten. Därjämte borde det ankomma på kolonisationsledningen

att efter framställning medgiva utsyning av virke dels

för sådan utökning av de i byggnadsplanen upptagna husen, som erfordrades

för att tillfredsställa kolonistens behov av bostadsutrymme, dels ock till

bagarstuga och bastu, som kolonister var för sig eller gemensamt önskade

uppföra.

Beträffande sättet för fyllande av kolonistens årliga behov av virke till

underhåll, vedbrand m. m. har kommittén först behandlat tiden, varunder

kolonatet innehaves under nyttjanderätt. Härom anför kommittén i huvudsak

följande.

Under den tid, kolonist med nyttjanderätt brukade kolonatet, torde han

böra erhålla utsyning av dels virke, som efter besiktning visade sig vara

erforderligt såväl för underhåll av byggnader som ock till lador, hägnader,

täckdikning, hässjor, slöjd och dylikt, dels ock den kvantitet brännved, växlande

mellan 20 och 35 kubikmeter fast mått, som vid kolonatets anläggande

bestämts skola utgå till dess innehavare. Detta virke borde av kolonisten

avgiftsfritt efter anvisning få avhämtas från kronoparken, där det icke ansåges

böra uttagas från kolonatets område för att hindra, att skog, som vindfällts

eller skadats, måtte förstöras, eller da en god skogsvård fordrade avverkning

och denna kunde företagas, utan att det därigenom uppstode svårighet för

kolonisten att i framtiden fylla sitt virkesbehov från kolonatets område.

Frågan om sättet för täckande av kolonistens virkesbehov sedan kolonatet

förvärvats med äganderätt har kommittén funnit mera invecklad.

Härutinnan hava delade meningar gjort sig gällande inom kommittén.

Kolonisationskommitténs uttalanden och förslag hava i denna fråga

dikterats av kommittéledamöterna Ringstrand, Holmgren, Jonson, Grubbström

och Gabrielsson. Rörande den sålunda bildade majoritetens ståndpunkt

inhämtas av betänkandet i huvudsak följande.

Flera vägar för täckande av virkesbehovet sedan kolonisten förvärvat

lägenheten med äganderätt kunde erbjuda sig.

En tänkbar möjlighet vore att tilldela kolonatet så stort skogsområde,

att detsamma kunde lämna en uthållig avkastning, svarande mot hela

behovet. Vid rationell skogsvård torde härför erfordras omkring 27 till

30 hektar skogsmark. Emellertid talade flera skäl mot lämpligheten att

tilldela kolonat skogsmark till fulla behovet. Det vore ej välbetänkt, att

staten frånhända sig så stora skogsområden, vilka, rätt skötta, kunde giva

staten en alltjämt stegrad inkomst, för att lämna dem i händerna på personer,

av vilka i allmänhet ej kunde väntas, att de underkastade skogen

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

71

«n rationell vård och hushållning. Den skog, som vid dylikt förslug skulle

falla inom skiftet, bleve kanske ej alltid lämplig för fyllande av kolonistens

virkesbehov — det kunde hända att den vore sammansatt av uteslutande

unga bestånd eller ock av blott gamla, övermogna och trögväxta träd. Ett

annat skäl mot detta förslag vore de svårigheter, som härvid skulle möta

för eu obemedlad eller mindre bemedlad kolonist att med äganderätt övertaga

dylik lägenhet, ty staten kunde ej vara villig att avhända sig skogsmark

utan någorlunda skälig ersättning. Skulle skogen avyttras till kolonisten

till gällande virkespris, bleve denne alltför högt skuldsatt. Visserligen

kunde såsom skäl för utläggande av större skogsskiften anföras bestämmelser

i lagen den 25 juni 1909 om inskränkningen i rätten att erhålla

ägostyckning, vari stadgades, bland annat, att hemmanslott, som vid

ägostyckning erhölle inägojord, skulle med hänsyn till den myckenhet husbehovsskog,

. som tilldelades lotten, vara tjänlig för jordbruk. Enär denna

bestämmelse tillämpades så, att den tilldelade skogen skulle vara tillräcklig

att fylla fastighetens hela virkesbehov, skulle man kunna påstå, att ifrågavarande

regler jämväl borde tillämpas A id upplåtelser av jordbruk från

statens marker. Men häremot kunde invändas, att vid ägostyckning av

enskildas jord någon garanti ej funnes, att den nybildade fastigheten annorledes

än från eget skogsskifte erhölle behövligt virke, under det att det

fälle av sig självt, att staten måste — pa ett eller annat sätt — tillse, att

kolonisten behörigen tillgodosåges beträffande behovet av husbehovsvirke.

Kolonisten borde ej löpa risk att sakna det nödiga husbehovsvirket. Kommittén

ansåge de starkaste skälen tala mot, att kolonatens hela virkesbehov

fylldes från egna skogsskiften.

Lika litet vore det att tillråda avsättande av skogsallmänning ur för liera

kolonat gemensamt. Detta skulle draga dyr administration.

Ej heller vore det att tillråda, att virkesbehovet tillgodosåges genom eu

o begränsad servitutsrätt på kronoparken. Genom servitutsavtal begränsades

statens möjligheter att i full utsträckning begagna sig av virkesmarknadens

läge. Skogshushållningen skulle härigenom i hög grad förryckas,

och möjligheterna att fullgöra skogsleveranser försvåras. Rätt till delning

av kolonat kunde medföra rätt till servitut av samma omfattning till delarna

som till det hela. Ett accepterande av servitutsprincipen vilade på

den förutsättningen, att kolonist icke kunde denna rätt förutan finna sin

drägliga utkomst ä kolonatet. Kommittén hyste den uppfattningen, att

kolonistens behov av virke ej borde tillgodoses genom ett för all framtid

bestående servitut å kronoparkerna.

Däremot ansåge kommittén, att virkesfrågan, sedan kolonatet förvärvats

med äganderätt, borde ordnas så, att dels skogsmark i mindre omfattning

inginge i fastigheten och dels vedbehovet tillförsäkrades kolonisten under

viss begränsad tid från kronoparken. I praktiken erhölle kolonaten — för

åstadkommande av formliga figurer — städse viss skogsmarkstilldelning.

Den sålunda för arrondering utlagda skogsmarken vore visserligen ej på

långt när tillräcklig för fyllande av hela virkesbehovet, men den beredde

kolonisten fördelen att ej behöva för varje obetydligt virkesbehov vända sig

till revirförvaltaren. Särskilt kunde gagnvirke tagas från berörda område.

Att angiva någon arealsiffra för den skogsmark, som sålunda borde tillläggas

kolonat, läte sig med de skiftande förhållandena ej göra. Den regeln

borde gälla, att för tillgodoseende — sedan kolonist förvärvat äganderätt

till kolonat — av dess behov av virke till underhåll av byggnader,

hägna der m. m. ett område, som under förutsättning av medelgod skötsel

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

beräknades kunna årligen avkasta 10 kubikmeter virke, tilldelades kolonat

av större typ, och ett område, som under samma förutsättning kunde beräknas

avkasta G kubikmeter virke, tilldelades kolonat av mindre typ.

Vidare borde kolonisten, sedan han förvärvat äganderätt till kolonatet, vara

berättigad att från kronoparken avgiftsfritt efter anvisning — tills 30 år

förflutit från kolonatets första upplåtande — erhålla dels den kvantitet

bränsle, som vid kolonatets upplåtande bestämdes skola utgå till dess innehavare,

dels det virke, som erfordrades för läggande av täckdiken samt

till lador, som befunnes behövliga för grödans förvarande. I de fall, då den

kolonatet tilldelade skogsmarken ej kunde fylla dess gagnvirkesbeliov, borde

åt kolonisten under förenämnda tidrymd intill 30 år från upplåtelsen från

omgivande kronopark utsynas vad som härutinnan kunde brista, varvid

dock efter beprövande av kolonisationsarbetets ledning lämpligt avdrag

bordo göras å den kolonisten från kronoparken tillkommande brännved.

Beservatiou

inom kommittén.

Mot kommitténs förslag att kolonisters rätt till ved och husbehovsvirke

skulle begränsas till 30 år från kolonatets första upplåtande hava fyra av

kommitténs ledamöter — herrar Hellström, Lundström, Haglund och Wikström

— anmält reservation. Den sålunda bildade minoriteten har å sid.

350—353 i betänkandet utvecklat sin ståndpunkt, varav inhämtas i huvudsak

följande.

Statsmakterna hade vid den lagstiftning, som avsett ny fastighetsbildning

å enskild jord i Norrland samt upplåtande av enskild mark till brukande

av andra, tillämpat regeln, att fastigheterna, i den mån detta läte

sig genomföras, skulle förses med nödig liusbehovsskog eller på annat sätt

beredas tillgång till ved och husbehovsvirke. Vid prövning av ansökan om

ägostyckning enligt lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla

ägostyckning fordrade vederbörande länsstyrelse i allmänhet eu skogsareal av

15—30 hektar. Även den norrländska arrendelagen den 25 juni 1909 gåve

uttryck åt samma grundsats beträffande brukares virkesbeliov. Det vore ej

blott principiellt oriktigt utan även en fara för hela den s. k. norrlandslagstiftningen,

om staten själv undandroge sig motsvarande förpliktelser. De skäl,

som kommittémajoriteten anfört mot grundsatsen, att fastigheterna skola uttryckligen

tillförsäkras rätt till framtida virkesbeliov, vore alldeles desamma,

som av enskilda fastighetsägare i Norrland anförts och anfördes mot motsvarande

skyldigheter enligt norrlandslagstiftningen. Även om det nu värdelösa

vedvirket å kronoskogarna — vilket i oöverskådliga mängder läge och

ruttnade ned — i eu framtid Ange det av kommittémajoriteten beräknade

höga handelsvärdet, torde staten nog ändå bliva tvungen att utan ersättning

lämna vedvirke till kolonisterna. Att med det i här ifrågavarande

trakter rådande klimatet upprätta jordbruk utan tryggad rätt till vedbrand

från den skogsmark, å vilken de voro anlagda och för vars rationella skötsel

de till stor del kommit till, vore en tanke, som reservanterna ej kunde

skänka sin anslutning. Bosättningen bleve under alla förhållanden sä gles,

och nödigt avfallsvirke vore att — utan risk för gagnvirkestillgången å skogen

— tillgå för ved, hägnader, hässjor, täckdicken o. d. Annorstädes än

från den omgivande kronoparken kunde kolonisterna ej rimligen hämta sitt

behov av ved och husbehovsvirke. Det vore att överskatta jordbruksmöjligheterna

i dessa trakter, om man utginge från, att kolonaten skulle giva så

rik avkastning att tillfälle lämnades till inköp av ved och husbehovsvirke.

För att i största möjliga män taga hänsyn till de från skogsmannahåll

framförda betänkligheterna mot s. k. evighetsservitut å statsskogarna, hade

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr DO.

73

reservanterna i kommittén föreslagit, att rätten till bränsle samt virke till

täckdiken och lador tillerkändes kolonisterna för all framtid, men att kvantiteten

av det bränsle, som vid kolonatets första upplåtande må hava bestämts

att utgå till dess innehavare, i första hand bestämdes för en tidrymd

av allenast 30 år och att efter den tidens utgång kvantiteten av det

fria bränslet reglerades för en ny 30-årsperiod, efter vilken ny reglering

åter företoges o. s. v.

I det av kolonisationskommittén framlagda utkastet till lag angående kolonisationsåtgärder

å kronoparker i. Norrland och Dalarna (sid. 328 IT. i betänkandet)

har kommittén beträffande virkesfrågan utformat följande be.

stämmelser:

(2 §) »Utöver odlingsmarken bör kolonat tilldelas så stor areal skogsmark

som erfordras för att av densamma må kunna, under förutsättning av medelgod

skötsel, utvinnas en årlig virkesavkastning av, så vitt angår större kolonat,

tio och, vad beträffar mindre kolonat, sex kubikmeter, allt fast mått.»

(12 §, under avdelningen nyttjanderätt till kolonat.) »Skall kolonat bebyggas

genom kolonistens försorg, är han berättigad att, efter anvisning av

vederbörande skogstjänsteman, uttaga erforderligt byggnadsvirke från skogen

å de delar av kolonatet, som utgöres av odlingsmark eller avses till

tomtplats, eller, i den mån virkestillgången å nämnda delar av kolonatet

finnes otillräcklig, från skogen å motsvarande delar av närliggande kolonat

eller å angränsande del av kronoparken. Skall kolonatet bebyggas genom

statens försorg, må kolonisten i den ordning nyss sagts från skogen å kolo.

natet eller kronoparken uttaga för verkställande av på kolonisten ankommande

kompletterings- och inredningsarbeten erforderligt virke.

I övrigt skall kolonist vara berättigad att å kolonatets skog eller å kronoparken,

efter anvisning av vederbörande skogstjänsteman, uttaga virke till

husbehov ävensom bränsle, allt i enlighet med vad vid kolonatets upplåtande

närmare bestämmes.»

(25 §, under avdelningen om inlösen av kolonat.) »I köpekontrakt---

skola intagas erforderliga förbehåll om servitut till förmån för såväl kronoparken

eller därå belägna fastighet som den försålda lägenheten---.

Å andra sidan skall ägaren av den försålda lägenheten, om och i den

mån så finnes nödigt, tillerkännas rätt att å kronoparken efter anvisning

årligen taga viss myckenhet husbehovsvirke och bränsle, vilken rätt dock

ej må utsträckas att avse längre tid än till och med trettio år från den

dag, kolonatet först tillträddes ----.»

Enligt vad nyss anförts x hade inom kommittén reservation anmälts mot

förslaget i vad det avsåge bestämmelser i sistnämnda under 25 § omförmälda

hänseende.

De, som yttrat sig i föreliggande fråga om kolonisternas virkesbehov,

hava så gott som uteslutande behandlat det spörsmål, som inom kommittén

varit föremål för delade meningar, nämligen i vad mån och på vad sätt

Författnings*

förslag.

Yttranden.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Utlåtanden

till stöd för

kommittémajoritetens

förslag.

kolonatens innehavare borde tillförsäkras husbehovet av virke, inberäknat

brännved, under tiden sedan kolonatet förvärvats med äganderätt. Vad kommittén

i övrigt uttalat och föreslagit i virkesfrågan, har praktiskt taget ej

givit anledning till erinran.

Till förmån för kommittémajoritetens ståndpunkt hava följande myndigheter

och korporationer uttalat sig, nämligen domänstyrelsen, lantbruksakademien,

landstingens norrlandskommitté, Jämtlands läns landsting samt länsstyrelsen

i Jämtlands län (i yttrande 1922 av dåvarande landshövdingen

Widén) ävensom, i vad frågan anginge kolonat av mindre typ, Gävleborgs

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Anslutning till minoritetens förslag eller till den tanke, som legat till

grund för detta, har givits av lantbruksstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelsen

i Norrbottens län, samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

och egnahemsnämnd samt länets landsting, länsstyrelsen i Västerbottens län

(i yttrande 1922 av dåvarande landshövdingen Schotte) samt sagda läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och egnahemsnämnd samt länets landsting,

länsstyrelsen i Jämtlands län (i yttrande 1924 av landshövdingen Linnér),

länsstyrelsen i Västernorrlands län och samma läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och egnahemsnämnd, länsstyrelsen i Gävleborgs län

och detta läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — det senare i vad

frågan avsåge större kolonat —, Kopparbergs läns landsting, nationalföreningen

mot emigrationen, representanter för Piteå älvdals skogstorpareförening

in. fl., ombudsmannen hos Alträsks nybyggesnämnd konsulenten

S. Westelius samt ett möte med kolonister i Boden den 4 januari 1925.

Ur de uttalanden, som fällts till stöd för kommittémajoritetens förslag,

torde följande böra återgivas.

Jämtlands läns landsting har ansett, att för iakttagande av nödig sparsamhet

majoritetens förslag om begränsning av den avgiftsfria rätten till virke

till 30 år torde böra följas. En förutsättning härför vore dock givetvis, att

staten även därefter tillsåge, att detta behov fylldes utan att kolonisten onödigt

betungades.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande 1922 givit sin fulla

anslutning till kommitténs uppfattning och liar ansett sig ej kunna gå med

på reservanternas mening att lägga virkesbehovets fyllande på den angränsande

kronoparken såsom ett stadigvarande servitut. Det vore omöjligt

att överblicka förhållandena för längre tid framåt samt mycket svårt att få

bort ett eu gång pålagt dylikt servitut, som befunnes skadligt eller Underligt.

Efter de 30 åren borde det ej möta någon svårighet för kolonisten att

skaffa sig den del av virkesbehovet, vartill skogen på det till honom upplåtna

området ej lämnade tillgång. Under denna tid kunde för övrigt sådana

förändringar hava inträtt i fråga om värmebehovets fyllande, att detta väsentligen

inverkade på sättet för ett rationellt ordnande av förevarande angelägenhet.

Reservanternas jämförelser med den förpliktelse, som hade ålagts

enskilda skogsägare genom de norrländska ägostycknings- och arrendelagarna,

syntes mindre adekvata. Enligt den förra lagen gällde det tilldelning av

skogsmark med äganderätt utan att skogsmarkens sedermera utrönta otillräcklighet

komme att föranleda till skyldighet för skogsägaren att utfylla

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kiui</I. Mnj:ts proposition Nr 90.

7f>

dot felande. 1 den senare lagen gällde det arrendeupplåtelse allenast för

vass begränsad tid, efter vilken tids utgång nya förfoganden angående egendomen

kunde vidtagas.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har — beträffande

frågan om virkestilldelningen för de mindre kolonaten — framhållit,

att innehavaren på ett kolonat av denna tvp borde betraktas som skogsarbetare

i huvudsak och komma därför att vara lösare fäst vid hemmet än

en vanlig .jordbrukare. Han torde kunna med mindre saknad lämna sitt

kolonat, om ogynnsamma existensmöjligheter inträdde. Då å andra sidan

det läge; i statens välförstådda intresse att bibehålla å kronoparkerna redan

förvärvade duglige kolonister-skogsarbetare, tvingades staten att tillgodose

dessas behov av nödigt virke och vedbrand. Från social synpunkt borde

dock kunna ifrågasättas, om ej eu fullt tryggad skogstilldelning vid kolonatbildningen

vore lyckligast.

Lantbruksakademien har ansett, att, när 30 år förflutit, kolonistens ställning

borde kunna vara sådan, att han ej längre vore beroende av att kostnadsfritt

erhålla sin ved av staten. De skogsarealer, som skulle tilldelas

kolonaten, vore i övrigt ej så obetydliga, att ej skogen å desamma med förståndig

skötsel borde kunna förse kolonisterna med huvudparten av deras

ved. Skulle dessa efter 30 års förlopp behöva inköpa eu eller annan kubikmeter

ved årligen av kronan, torde detta kunna ske på sä billiga villkor,

att hela saken ej bleve ekonomiskt kännbar för kolonisterna. Skulle det för

övrigt vid sagda tidpunkt visa sig, att rätten till bränslefång å kronoparken

vore nödvändig, torde intet hinder finnas för att statsmakterna då toge under

omprövning, om sådan rätt ånyo borde beviljas. Däremot torde inga skäl

föreligga att redan nu generellt meddela sådan rätt.

Domänstyrelsen har anfört, att, då kolonaten tillkommit genom statens

åtgöranden och med stöd av statsmedel, intet tvivel torde böra råda därom,

att icke staten, även efter de 30 årens förlopp, ansåge sig pliktig att fortfarande

lämna kolonisterna visst stöd och att sålunda bland annat vidtaga

sådana dispositioner, att kolonisternas behov av brännved m. in., om det icke

på annat sätt kunde fyllas, tillgodosåges genom virkesfångst å kronoparken

mot — eller måhända utan — särskild ersättning. Att i detta avseende

redan nu lämna vissa medgivanden för denna jämförelsevis avlägsna tid

Ange domänstyrelsen på det bestämdaste avråda.

Landstingens norrlandskommitté har — under framhållande att ständiga

skogsservitut enligt all erfarenhet medförde olägenheter — funnit kommitténs

förslag vara framför andra värt beaktande.

De myndigheter och korporationer, som — enligt vad nyss nämnts — anslutit

sig till reservationen, hava till stöd för uppfattningen, att kolonisterna

borde för all framtid tillförsäkras rätt till brännved och husbehovsvirke, i

allmänhet anfört samma synpunkter, som de av reservanterna framförda. Ur

de nu berörda yttrandena torde följande böra återgivas.

Utlåtand&ii

till stöd för

reservanternas

ståndpunkt.

Landstinget i Västerbottens lön har förklarat sig hysa den uppfattning,

att det vore nödvändigt för den norrländska jordbrukaren i allmänhet och i

synnerhet för den, som vore bosatt i Lappmarken med dess långa vinter och

kalla klimat, att hava tillgång till nödig vedbrand och husbehovsvirke utan

att härför behöva vidkännas kontanta utgifter. Frånvaron av denna naturaförmån

torde för det allmänna betraktelsesättet, åtminstone inom övre Norrland,

framstå såsom en av de mest betydande olägenheter, med vilka en

mindre jordbruksegendom kunde vara behäftad, och som därför i hög grad

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

minskade egendomens bärighet och dess värde. Landstinget anslöte sig principiellt

till reservanternas ståndpunkt; dock kunde de tidsperioder, för vilka

en reglering av själva kvantiteten av detta kostnadsfria skogsfång skulle

gälla, lämpligen bestämmas till 15 år.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som i sak

biträtt reservationen, har ifrågasatt om icke — till förebyggande av missbruk

— veden efter den första 3O-årsperiodens slut borde av kolonisterna

ersättas efter ett lågt beräknat pris, som borde bestämmas för samma tidrymd,

för vilken vedkvantiteten bestämdes. Dylik period borde kunna

sättas till 15 år åt gången.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i yttrande 1922 i stort sett givit

sin anslutning till vad länets ortsorgan sålunda anfört.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt 1924 i ämnet avgivna utlåtande

erinrat, att den speciella norrlandslagstiftningen vilade på tanken, att jordbruksfastigheterna

i Norrland borde utrustas med tillräcklig husbehovsskog.

När vid äldre försäljningar från enskilda andra principer blivit tillämpade,

hade detta icke sällan framkallat svårigheter enligt vad erfarenheten givit

vid handen. Under sådana förhållanden syntes det föga lämpligt, att staten

vid bildandet av nya jordbruk följde eu motsatt grundsats än den, som fått

uttryck i nyss åsyftade lagar. Även i detta avseende hade det betydelse,

om huvudvikten lades på tillgången till skogsarbetare eller på jordbruksnybildningen.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit, att

anmärkning med fog kunde riktas mot förslaget om tillmätande av skogsmark

åt de större kolonaten. Efter de första 30 åren inträdde en viss

otrygghet för kolonisten i fråga om förseendet med virke, iiven om det

kunde anses antagligt, att kolonatets innehavare framgent skulle äga möjlighet

att få inköpa nödigt virke från kronoparken. Då en fullt tryggad

tillgång till husbehovsvirke och vedbrand innebure ett naturligt stöd för

jordbruksnäringen i Norrland, vore det oklokt, om vid jordbrukskolonisationen

på kronoparkerna detta stöd ej skulle tillgodoses kolonaten. Förvaltningsutskottet

delade sålunda — vad anginge de större kolonaten — i

huvudsak reservanternas synpunkter, men ville dock ifrågasätta, huruvida

ej vid tillmätandet av skogsmark till större kolonat skogstilldelningen lämpligen

borde avpassas med hänsyn till kolonisternas hela beräknade behov

av virke och vedbrand.

Socialstyrelsen har framhållit, att det vore ett känt förhållande, att åtminstone

i Norrlands skogsbygder jordbruk ej kunde med fördel bedrivas

annat än i samband med och med stöd av skogsbruk å viss ej alltför knapp

areal. Det syntes mindre lämpligt att genom att förvägra den norrländske

ödemarksnybyggaren egen brännskog ställa honom för all framtid i en av

arbetsgivaren beroende skogsarbetares ofria ställning.

Lantbruksstyrelsen, som odelat anslutit sig till reservanternas synpunkter,

har medgivit, att servitut visserligen kunde anses olämpligt, men olägenheterna

liärav torde uppvägas av fördelarna. Genom att kolonisterna uttryckligen

tillförsäkrades rätt att få sitt framtida behov av virke tryggat,

skapades eu ytterligare förutsättning för kolonisationens bestånd.

Representanter för Piteå älvdals skogstorpareförening in. fl. hava framhållit,

att, om kolonisationen skulle kunna gå framåt, måste dels ett fullt

tillräckligt skogsskifte avsättas att tilldelas kolonist, då han köpte kolonatet,

och dels under hela arrendetiden tillräcklig tilldelning av ved och virke

erhållas. Det vore ett livsvillkor för kolonisterna, att statsmakterna bifölle

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kanyl. Maj:In proposition Nr 90.

åtminstone vad reservanterna yrkat. Tilldelningen av virke — i ena eller

andra formen borde vara sfi stor, att kolonisten kunde sporras till ett

förståndigt handliavande av denna sak genom utsikten att kunna få möjlighet

att sälja något — vilket borde vara tillåtet — och därigenom erhålla något

tillskott till sin torftiga inkomst.

Vid det i Boden den i januari 1925 avhållna kolonistmötet uttalades,

att skogstilldelningen borde ske i form av dels bestående servitut å kronoparken

och dels viss tilldelning av skog, som vid köpet överginge i kolonistens

ägo. penna senare skogstilldelnings storlek borde eventuellt avpassas

med hänsyn till verkställd uppodling. Tilldelningen borde under

alla förhållanden tillmätas pa sådant sätt, att den något överskrede kolonistens

eget behov. Skog, som avverkades för visst områdes uppodling,

borde gratis tillfalla kolonisten, som borde äga att därmed förfara efter

gottfinnande.

Ombudsmannen hos Alträsks nybyggesnämnd konsulenten S. Westelius

har framhållit, att husbeliovsvirke vore och med all sannolikhet förbleve en

så viktig artikel för kolonisterna, att någon tidsbegränsning vidkommande

hela deras behov därav under inga omständigheter borde uppställas. Ett

beslut i överensstämmelse med kommitténs förslag i frågan, komrne med

allra största sannolikhet att få allvarsamma följder för kolonisationen på

enskild mark, och tendenser till sådana funnes redan. Under vilka former

virkesbehovet skulle säkerställas, borde prövas vid varje kolonisationsområde

Vid närmare undersökning på respektive områden skulle det med sannolikhet

visa sig, att det för staten bleve förmånligast att avsätta i ett fall

gemensam skogsallmänning och i ett annat fall särskilt skogsskifte för

varje kolonat; i ett tredje fall kunde det vara lämpligare att lämna evighetsservitut,

som tillförsäkrade kolonisterna deras hela behov av husbehovsvirke

från kronoparken. Med tanke på de stora förråd av vindfälld skog,

torr och annan skadad skog jämte lövskog, som i stor utsträckning funnes på

.Norrbottens läns kronopark^- samt genom den i utsikt ställda rationellare

skogsvården, torde många skäl tala för användande av dylikt servitut. Det

erforderliga virket till kolonisterna för vedbrand torde i mycket stor utsträckning

kunna fyllas genom dylik skog, och icke- föraktliga mängder ved kunde

hopsamlas på hyggena i form av toppändar och grövre kvistar. Gallringsvirke

torde kunna erhållas till stängsel-, hässje- och täckdikesvirke. På de flesta kolomsationsområdena

skulle mycket stor del av kolonisternas virkesbehov vid

lamnande av evighetsservitut med stor visshet kunna fvllas av för staten i

det närmaste värdelöst virke.

Jag har intet att erinra mot vad kolonisationskommittén föreslagit i fråga Departement*- om tilldelning av virke åt kolonist dels för uppförande å kolonatet av er- chefmforderligen

åbyggnader och dels för fyllande av det årliga behovet under

den tid, kolonist med nyttjanderätt brukar kolonatet, av vedbrand samt av

virke till underhåll av byggnader och till lador, hägnader, täckdikning,

hässjor och slöjd. Sålunda torde kolonist böra vara berättigad att, efter

utsyning genom vederbörande skogsstatstjänsteman och i den mån byggnadsarbeten

åligga kolonisten, avgiftsfritt erhålla byggnadsvirke, som erfordras

till de byggnader, som prövas böra å kolonatet uppföras, att uttagas från

skogen å de delar av kolonatet, som utgöras av odlingsmark eller avses till

tomtplats, eller, i den man virkestillgången å nämnda delar av kolonatet

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kun yl. Maj :ts proposition Nr .90.

finnes otillräcklig, från skogen å motsvarande delar av närliggande kolonat

eller å angränsande del av kronoparken, samt att under den tid, kolonatet

ar upplåtet med nyttjanderätt, efter utsyning eller anvisning genom vederbörande

skogstjänsteman, avgiftsfritt från kolonatets skog eller från kronoparken

uttaga dels virke till husbehov, såsom för underhåll av åbyggnader

och till hägnader, täckdikning, hässjor, lador och dylikt, dels efter särskilt

beprövande virke till bagarstuga och badstu, dels ock brännved. Vid kolonatets

upplåtande torde i vart fall böra närmare bestämmas de kvantiteter

husbehovsvirke och brännved, som sålunda böra få uttagas av kolonisten,

därvid i huvudsak torde böra iakttagas vad kolonisationskommittén härutinnan

föreslagit. Till brännved torde kolonist därvid böra åtnöja sig med

klenare gallringsvirke, vindfälld eller torr skog, toppar och grenar eller

annat dylikt rensningsvirke.

Vad därefter angår kolonisternas förseende med husbehovsvirke och brännved

sedan kolonaten förvärvats med äganderätt, ansluter jag mig i princip

till den ståndpunkt, som intagits av reservanterna inom kolonisationskommittén

liksom av flertalet myndigheter, nämligen att det i görligaste mån

bör sörjas för, att de av kolonaten bildade jordbruksfastigheterna i framtiden

hava tillgång till åtminstone det mest oundgängliga virkesbehovet.

Det torde vara en angelägenhet av den allra största vikt, att den norrländske

jordbrukaren i här ifrågakommande trakter icke bliver i avsaknad av

sådana nödvändighetsartiklar som husbehovsvirke och brännved. Sedan

kolonaten av staten försålts, torde de härav bildade lägenheterna böra, så

långt möjligt är, jämställas med andra självständiga jordbruksfastigheter

i orten och frigöras från allt för stort beroende av staten såsom ägare till

den kringliggande skogsmarken. Jag tvekar följaktligen icke att föreslå,

att varje kolonat vid skeende upplåtelse med äganderätt tilldelas visst skogsskifte,

varifrån fastighetens huvudsakliga virkes- och vedbeliov må kunna

fyllas. Kolonisationskommittén har föreslagit, att till kolonaten skulle läggas

ett skogsskifte av blott den storlek, att därifrån kunde — under förutsättning

av medelgod skötsel — utvinnas eu årlig virkesavkastning av respektive

sex och tio kubikmeter fast mått vid kolonat av den föreslagna mindre

och större typen. Detta skulle dock motsvara allenast 1/5 å V3 av det av

kommittén beräknade hela årliga virkesbehovet. Med hänsyn till önskvärdheten

ur olika synpunkter, att kolonaten tillförsäkras åtminstone någorlunda

tryggad virkestillgång, och då evighetsservitut på kronoparkerna icke. torde

vara att tillråda, anser jag mig böra ifrågasätta, att kolonaten tilldelas

något större skogsskiften än vad kommittén ifrågasatt. Jag förordar, att

så stor areal skogsmark — utöver odlingsarealen — tilldelas varje kolonat.

att därifrån må kunna, under förutsättning av medelgod skötsel, utvinnas

en årlig virkesavkastning av femton till tjugufem kubikmeter fast mått,

börande arealen inom dessa gränser i vart fall avpassas med hänsyn till

kolonatets areal av odlingsmark och övriga på frågan inverkande förhållanden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7!)

Kungl. Mnj:ts proposition Nr DO.

Jas biträder det av kommittén framlagda förslaget, att kolonist därjämte

berättigas att, även sedan han förvärvat äganderätt till kolonatet, från kronoparken

avgiftsfritt efter utsyning eller anvisning genom vederbörande skogsstatstjänsteman,

tills 30 ur förflutit från kolonatets första upplåtande, erhålla

den kvantitet liusbehovsvirke och brännved, som möjligen erfordras till

utfyllnad av avkastningen från kolonatets skogsskifte, börande vad kolonisationskommittén

i hithörande hänseende föreslagit i huvudsak tillämpas. Under

förutsättning att kolonisten vinnlägger sig om en god skogsvård och att

han även, sedan rätten att erhålla utsyning från kronoparken upphört,

fyller sitt bränslebehov med mindervärdigt virke från kronoparken, vilket

han för en ringa penning torde kunna erhålla, och därigenom blir i tillfälle

att försälja något gagnvirke, bör genom här föreslagna anordningar

avkastningen från det kolonist tilldelade skogsskiftet åtminstone i det närmaste

lämna täckning för virkesbehovet.

I de grundläggande bestämmelserna för den fortsatta kolonisationsverksamheten

torde i fråga om tillgodoseendet av kolonisternas virkesbeliov

följande böra stadgas:

Kolonist vare berättigad att, efter utsyning genom vederbörande

skogsstatst jänsteman och i den mån byggnadsarbeten åligga kolonisten,

avgiftsfritt erhålla byggnadsvirke, som erfordras till de byggnader,

som prövas böra å kolonatet uppföras, att uttagas från skogen å

de delar av kolonatet, som utgöras av odlingsmark eller avses till

tomtplats, eller, i den mån virkestillgången å nämnda delar av

kolonatet finnes otillräcklig, från skogen å motsvarande delar av

närliggande kolonat eller å angränsande del av kronoparken.

Kolonist vare vidare berättigad att, under den tid han innehar

kolonatet med nyttjanderätt, efter utsyning eller anvisning genom

vederbörande skogsstatstjänsteman avgiftsfritt från kolonatets skog

eller från kronoparken uttaga virke till husbehov ävensom bränsle,

allt i enlighet med vad vid kolonatets upplåtande närmare bestämmes.

Utöver odlingsmarken bör kolonat tilldelas sä stor areal skogsmark,

som erfordras för att av densamma må kunna, sedan kolonatet

överlåtits med äganderätt till kolonist och under förutsättning

av medelgod skötsel, utvinnas en årlig virkesavkastning av

från omkring femton till omkring tjugufem kubikmeter fast mått,

börande arealen skogsmark inom dessa gränser i vart fall avpassas

med hänsyn till kolonatets areal av odlingsmark och Övriga

på frågan inverkande förhållanden.

Ägaren av den utav kolonatet bildade fastighet må, i den mån

så finnes nödigt, berättigas att å kronoparken efter anvisning taga

viss i vederbörande upplåtelsehandling bestämd myckenhet husbehovsvirke

och bränsle, gällande denna rätt till och med trettio år

från den dag, kolonatet första gången uppläts.

s. 80 Kontrollera mot PDF

Frågan om

dispositionsrätten

till

skogen å

kolonat.

Koloniaations
kommittén.

Domän
styrelsen.

80 Knuff!. Maj:ts proposition Nr 90.

Å sid. 246—253 i kolonisationskommitténs betänkande avhandlas frågan

om dispositionsrätten till skogen å kolonaten, varav inhämtas i huvudsak

följande.

Ehuru enligt kommitténs förslag blott ett jämförelsevis litet skogsområde

skulle tilldelas varje kolonat, torde förfoganden dock vara av nöden, som

förhindrade spekulationen att omhändertaga dylikt område och göra det till

föremål för en skövling, vilken skulle göra statens avsikter med upplåtelsen

om intet. Under den tid, som kolonist innehade kolonatet på arrende, förelåge

ingen fara i detta hänseende. Sedan kolonist förvärvat äganderätt till

kolonatet vore däremot dylik fara långt ifrån utesluten, därest ej densamma

avvärjdes genom särskild lagstiftning. Gällande skogslagar uppfyllde enligt

kommitténs förmenande ej de fordringar, som borde uppställas rörande

skogshushållningen å kolonaten, och hade kommittén därför utarbetat ett

förslag till förordning angående dispositionsrätten över skogen å kolonat,

som försålts från kronan. I enlighet härmed skulle avverkning av skog å

kolonat få bedrivas i allmänhet endast till fastighetens husbehov. Bleve

emellertid skog å kolonatet vindfälld eller annorledes skadad och kunde sådan

skog ej för fastighetens behov tillvaratagas, innan den toge ytterligare

skada, eller skulle eljest skogstillgången å kolonatet komma att överstiga

vad med tillämpning av en uthållig skogshushållning för fastighetens framtida

behov kunde beräknas erforderligt under närmaste fem år, skulle sådant

överskott efter vederbörlig utsyning få av ägaren avverkas till fritt

förfogande. Förslaget innehölle därjämte bestämmelser angående ordning

för verkställande av stämpling, angående beslags- och åtalsrätt, straffpåföljd

för brott mot givna föreskrifter m. m.

Det av kommittén upprättade förslag till förordning angående disposi

tionsrätten över skogen å kolonat finnes intaget å sid. 338—340 i kolonisationskommitténs

betänkande.

I det utlåtande den 28 maj 1924 med förslag till kolonisation å kronoparker

i Norrland och Dalarna, som domänstyrelsen avgivit med anledning

av Kungl. Maj:ts uppdrag den 11 november 1923, har styrelsen i nu föreliggande

fråga anfört i huvudsak följande.

Då enligt styrelsens förevarande förslag särskilda skogsmarksområden icke

skulle tilldelas kolonaten, utan till kolonat komme att av skogsmark höra

allenast den jämförelsevis ringa areal, som eventuellt kunde falla inom kolonatets

gränser, på det att detsamma måtte erhålla lämplig figur, ansåge styrelsen

för sin del, att särskild författning med bestämmelse i fråga om dispositionsrätten

över skogen a kolonat icke vore erforderlig.

Efter försäljning komme kolonat eventuellt tillhörande skogsmark med

därå växande skog att vara underkastad bestämmelserna i antingen förordningen

angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker m. fl. områden eller ock gällande skogsvårdslag, beroende

på inom vilken ort kolonatet vore beläget. Det torde vara önskvärt, att, i

den mån så ske kunde, ensartade bestämmelser gällde för all enskilde tillhörig

skogsmark inom en och samma ort, och syntes hinder icke finnas för

att nu ifrågavarande områden löde under förenämnda skogsförfattningar.

Skulle skog på grund av vindfällning, torka eller annan påkommen skada

behöva avverkas och densamma i undantagsfall icke skulle erfordras för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kun ut. Maj: fn proposition Nr 90. SI

fastighetens husbehov, bordo dock hinder ej läggas för att ägaren i vederbörlig

ordning matte kunna erhålla tillstånd till skogens avverkning för

fritt förfogande.

Då emellertid jämlikt förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning

å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens luns lappmarker

m. fl. områden utsyning av barrträd för avverkning till annat ändamål än

fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov skulle

verkställas enligt avverkningsplan, torde ej heller utsyning till avsalu av

eventuellt uppkommen torrskog eller dylikt kunna ske, utan att avverkningsplan

funnes uppgjord för skogen. Uppgörande av avverkningsplaner

för de små skogsmarksarealer, som kunde tilläggas inom lappmarkerna upplåtna

kolonat, syntes dock ur praktisk synpunkt icke böra ske. Det syntes

för den skull vara erforderligt, att förenämnda förordning kompletterades

med följande stadgande, vilket syntes kunna intagas som en särskild paragraf,

20 §:

»Vad i denna förordning stadgas om avverkningsplan gäller icke beträffande

kolonat, där utsyning avser vindfälld, torr eller eljest skadad skog.

Utsyning må icke ske, om virket erfordras för fastighetens behov.»

Jag vill erinra därom, att efter försäljning kolonats skogsmark kommer

med därå växande skog att underkastas antingen förordningen den 18 juni

1915 angående utsyning ä viss skog inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker in. fi. områden eller ock 1923 års skogsvårdslagar. I förra

fallet torde tillräcklig garanti finnas mot skövling av kolonatens skog, medan

i senare fallet all risk i detta hänseende ej torde vara utesluten. Jag kommer

därför, i syfte att skydda statens intresse så länge köpeskillingen för kolonat

är ogulden, att senare föreslå det köpevillkor, att staten må äga påfordra

omedelbar inbetalning av ogulden köpeskilling jämte ränta, därest kolonist

avverkar skog å kolonatet annorledes än till husbehov eller till försäljning

efter utsyning, och torde det ankomma på vederbörande länsstyrelse att träffa

anordning för utsynings verkställande i fall, då dylik enligt gällande lag ej

behöver ske. Då jag vidare anser, att de av kolonaten bildade fastigheterna

böra så vitt möjligt jämställas med andra i enskild ägo varande mindre

jordbruksfastigheter i orten och då ej några särskilt vägande skäl anförts

till stöd för införande av särlagsstiftning rörande skogsvården å kolonaten,

avstyrker jag föreliggande förslag om införande av särskilda

bestämmelser angående dispositionsrätten över skogen å kolonat.

5. Betesfrågan.

I kolonisationskommitténs betänkande behandlas betesfrågan å sid. 200—

204. I ämnet föreslår kommittén följande under 13 § i det uppgjorda lagutkastet

intagna bestämmelser:

»Då kolonat första gången upplåtes, skall, i den mån så prövas erforderligt,

kolonist tillerkännas rätt till bete för hästar och nötkreatur å angränsande

del av kronoparken. Sådan betesrätt må dock ej äga rum för större

antal dylika kreatur, än som med avkastningen av kolonatet därå vinterBihang

till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. SO höft. (Kr 90). (i

Departements
chefen.

Kolonisations
kommittén.

Författnings
förslag.

s. 82 Kontrollera mot PDF

Kommitténs

motivering

och uttalanden.

Yttranden.

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

födas, och oiä ej hallar upplåtas oiad avsaanda å mark, varast bataiida av

kreatur skulle förorsaka märkligt hinder för återväxt av skog.»

Av kommitténs uttalande i betesfrågan inhämtas i huvudsak följande.

I de trakter av Norrland och Dalarna, för vilka kolonisationen både sin

största betydelse, vore betesfrågans ordnande en mycket viktig faktor i jordbruksdriften.

I Norrlands skogsbygder, med där i allmänhet förekommande

extensiva boskapsskötsel, utgjordes betesmarken i allmänhet av den gården

omgivande skogen. Beträffande kronoparkerna torde emellertid det redan

förut knappa skogsbetet därstädes komma att, genom efter hand skeende

kulturåtgärder av skilda slag, bliva högst otillräckligt. Skogsbete fyllde

icke heller under alla förhållanden anspråken på ett ur jordbrukssynpunkt

ändamålsenligt bete. En höjning av skogsvårdens intensitet fordrade därjämte

viss inskränkning i betesgången å skogen.

Man borde söka tillgodogöra sig erfarenheterna från betesdrift å mångåriga

betesvallar. Välskötta betesvallar erbjöde djurägaren stora fördelar;

de lämnade hög avkastning per areal samt gåve djuren — trots den erforderliga

ringa arealen — tillfälle till rörelse. Kommittén ansåge, att anläggandet

av betesvallar inom kolonatets område — huvudsakligen å torvjord

— vore den utväg, som bäst tillgodosåge behovet av betesmarker.

Till dess kolonisten kunde förväntas hava hunnit å kolonatet utföra de

arbeten, som vore av nöden för att betandet mätte kunna begiänsas till kolonatets

område, vore det dock nödvändigt att bereda honom rätt att beta sina

kreatur å kronoparken. Dylik rätt borde tillkomma kolonist under sa lång

tid, som motsvarade den första arrendeperioden d. v. s. 15 år men

borde betesrätten gälla blott för hästar och nötkreatur, som kunde å kolonatet

med dess avkastning vinterfödas. I de fall, då skogens åtel växt skulle

av betandet lida märklig skada, skulle sådan mark få från betesrätten undantagas.

Så länge de i § 5 av 1857 års stängselförordning intagna bestämmelse

om mulbete å ohägnad skogsmark ännu ägde giltighet, liade

upphörandet av betesrätten icke annan betydelse, än att kronan ägde göra

gällande sitt stängselvitsord gentemot kolonisten.

Slutligen ville kommittén uttala önskvärdheten av, att de betesmöjligheter,

som vore till finnandes å kronoparkerna, borde — även efter förenämnda

15 år — få utnyttjas av kolonisterna, dock endast så länge och i den mån

detta kunde ske utan skada för skogsvården. För detta ändamål borde

genom kolonisationsledningens försorg utredas, huruvida en sådan rättighet

kunde tillförsäkras kolonisterna för längre eller kortare tid. Dylik eventuell

utsträckning av betesrätten å angränsande kronopark borde göras till

föremål för särskild överenskommelse mellan staten och kolonisten.

Från några håll har i de avgivna utlåtandena gjorts gällande, att den

föreslagna betesrätten vore alltför snäv och att kolonisterna borde tillerkännas

betesrätt å kronoparken för all framtid.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön har i sitt yttrande 1924 framhållit, att

betesrättens begränsning till de första 15 åren vore ägnad att försvåra

kolonistens existensmöjligheter. Det vore i hög grad önskvärt, att betesratt

tillförsäkrades kolonisten för all framtid eller i varje fall för längre tid än

15 år. Det förefölle ock, som om detta utan större olägenhet kunde ske,

därest betesrätten — liksom i förslaget — inskränktes till sådana marker,

där betandet ej orsakade märkligt hinder för skogens återväxt.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Knngl. Maj.ts proposition Nr 90.

Liknande synpunkter hava framhållits av Norrbottens läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott liksom av detta sällskaps egnahemsnämnd.

Den senare har funnit det märkvärdigt, att staten skulle föreskriva andra

viHkor for upplåtelse av lägenheter från statens domäner i Norrland, än vad

staten fordrade angående upplåtelser från enskildas eller bolags mark. Något

skål förelåge ej att här frångå de villkor, som för avskiljande av inägor från

bolagshemman vore uppsatta i de s. k. norrlandslagarna,

Norrbottens läns landsting har likaledes — under framhållande att det

vore otänkbart, att en kolonist ens efter 15 år skulle å sin kolonatjord kunna

hava ordnat med tillräckligt stor konstgjord betesmark — yrkat på betesrätt

för all framtid a angränsande kronopark.

Ombudsmannen hos Alträsk nybyggesnämnd egnahemskonsuleten S. Westenus

har framhållit, att kolonisterna borde upplysas om fördelarna att anordna.

beteshagar. I de flesta fall komme dock anläggandet av dylika att

överstiga kolonistens ekonomiska förmåga under den första tiden. Då man

med ganska stor visshet kunde förutspå, att det endast bleve ett ringa fåtal

av kolonisterna, som kunde ordna betesfrågan under de 15 första åren, syntes

det självklart, att en tidsbegränsning i fråga om kolonisternas rätt att

tå beta sina nötkreatur och hästar på kronoparkerna icke borde fastslås.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt dess

egnahemsnämnd hava uttalat, att den fria betesrätten borde utsträckas att

gälla 30 år. Först efter denna tidrymd hade kolonisten kommit så i gång

att betesfrågan hunnit ordnas på ett annat sätt, exempelvis genom anläggande

av betesvallar.

De av domänstyrelsen vid överarbetningen av kolonisationskommitténs förslag

tillkallade kolonisterna K. G. Nord och Tyko L. Jonsson hava förklarat

sig önska,, att till kolonaten lades rätt till bete, så länge detta läte

f1.?,, Söra utan hinder för skogsvården. Om kreaturen genom vallning avhölles

från att inkomma på skogsplanterade eller besådda områden, torde

någon skada icke åstadkommas av betande djur, åtminstone ej av nötkreatur

och hästar.

* ^oden den 4 januari 1925 avhållna mötet med representanter för

16t har Sjort det uttalandet, att kolonist borde tilldelas fortlöpande

ratt till bete å kronopark.

De av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för Norrbottens och

Västerbottens läns skogstorpare hava ansett, att betesfrågan näppeligen

kunde losas tillfredsställande genom ett 15-årigt betesservitut å kronoparken,

helst om de tilldelade skogsskiftena erliölle den ringa omfattning, som föreslagits.

Mulbete borde tillförsäkras nybyggaren för all framtid för vintertodd

boskap.

Representanter för Piteå älvdals skogstorpareförening m. fl. hava yrkat

att bestämmelserna om betesrätt borde utformas så, att kolonisten kunde

kanna sig lugn för framtiden genom att veta, att möjlighet till tillräckligt

bete vore garanterad för kommande tider. Kolonisten borde hava rätt till

bete å kronoparken för framtiden, i synnerhet som kronan i de allra flesta

tall ej torde komma att lida något större men av en sådan rätts bibehållande.

Å andra sidan har i vissa yttranden betydelsen av betesvallar inom kolonatens

område särskilt understrukits.

Lantbruksakademien bär förklarat sig dela kolonisationskommitténs åsikt

att betesdriften vid kolonaten borde förläggas till särskilt behandlade och

med betesvaxter igensådda betesvallar. Skogsbete! vore näppeligen ekono
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kun yl. Mnj:ts proposition Nr 90.

miskt vid djurskötseln och i varje fall skadligt för skogsvården. Då kom

mittén förordade den moderna betesdriften å betesvallar samt ville bryta

med det traditionella skogsbete!, både det varit följdriktigast att taga steget

fullt ut och redan från början avhysa all betesgång å kronoparkens skog.

Gåve man kolonisten rätt till avgiftsfritt skogsbete under 15 år, vandes

han vid utnyttjande av denna förmån och torde näppeligen vilja avstå från

den vid periodens slut. Man torde med säkerhet kunna förvänta, att kolonisterna

i sådan händelse skulle komma att sätta starka krafter i rörelse att

få sin betesrätt förlängd på obestämd tid. Man borde sålunda i detta fall

ej lämna rum för en av det moderna lantbruket utdömd men av kolonisterna

enligt gammal tradition säkerligen segt fasthållen metod, utan i stället —

framför allt i undervisande syfte — frän början tvinga kolonisterna att lära

sig se och erfara den moderna betesteknikens fördelar.

Den 15-åriga betesrätten å kronoparkerna borde alltså, enligt lantbruksakademiens

uppfattning, borttagas där så lämpligen kunde ske. I sådana

fall borde i ersättning härför den kolonaten tilldelade arealen mark till

betesvall något ökas, så att betestillgången inom själva kolonatet kunde

bliva något mer rundlig än som matematiskt krävdes för det kalkylerade

djurantalet. .

Likaså har svenska masskultur föreningen understrukit kolomsationskommitténs

uttalande, att betesdriften i och med kolonatens uppodling förlädes

till konstgjorda vallar på myrjord, samt framhållit, att ekonomisk betesdrift

med stor fördel borde kunna anordnas på myrjord, naturligtvis under förutsättning

att de härför avsedda vallarna anlades och sköttes efter rationella

principer.

I vissa yttranden, där betesfrågan särskilt berörts, har en ståndpunkt

intagits, liggande mellan de här ovan relaterade ytterlighetsuppfattningarna

och alltså i stort sett sammanfallande med koloni sationskommitténs synpunkt

på frågan.

Domänstyrelsen har helt instämt med kolonisationskommittén om nödvändigheten

av att skogsbete! inskränktes så mycket som möjligt. Erfarenheten

om det ohägn, som förorsakats skogsåterväxten å kronoparker, där

skogstorp och odlingslägenheter funnes i större mängd, bestyrkte till fullo

denna nödvändighet. Emellertid vore det tvivelaktigt, om kolonisterna i

allmänhet kunde förskaffa sig de kontanta medel, som behövdes för betesvallars

anordnande å myrmark. Härtill erfordrades — förutom torrläggning

och uppodling i vanlig ordning — konstgödsel och kalk samt dyrbart utsäde.

Erfarenheten om sådana vallars anläggande på norrländsk myrjord vore

hittills inskränkt till smärre försök å särskilt lämplig mark. Under alla

omständigheter torde jämförelsevis lång tid erfordras, innan kolonisten förmått

vidtaga sådana åtgärder, att den till betesvall avsedda marken fyllde

sitt ändamål. Kommitténs förslag om betesrätt under den första arrendeperioden

av 15 år på kronoparken syntes under angivna förhållanden icke

kunna avvisas. Domänstyrelsen ansåge sig alltså ej böra biträda vad lantbruksakademien

i detta avseende anfört. Att, såsom å andra sidan från

vissa håll hemställts, medgiva kolonisterna fri betesrätt å kronoparken för

all framtid, funne styrelsen sig däremot icke kunna tillstyrka.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att efter den första, till

15 år föreslagna, betestidens utgång det väl ej torde möta något hinder att

mot en ringa avgäld få förlängning av betesrätten, därest det skulle visa

opaginerad Kontrollera mot PDF

8T>

Knut//. Maj.ts proposition Nr 90.

sig erforderligt och skogstekniska skäll cj hide hinder i vägen. Ett stadgande

härom kunde möjligen vara befogat.

Landstingens norrlandskommitté har anfört i huvudsak följande. Med

.stigande intensitet i ladugårdshushållningen vore det vill att antaga, att

kolonisterna funne med sin fördel förenligt att övergå till anläggande av

inångariga vallar och i möjligaste man inskränka betesgången i skogarna.

Helt säkert komme det dock att krävas rätt lång tid, innan ladugårdshushållningen

natt denna ståndpunkt. In ti Ils så hade skett, borde kolonisterna

i a\seende på rätten till användande av ohägnat område till gemensamt

mulbete vara jämnstiillda med varje annan jordägare. Enligt § 5 mom. 2

av 1857 års stängselförordning kunde avtal om inskränkning i sådan rätt

träffas, något som i föreliggande fall skulle ske genom förbehåll från kronans

sida vid upplåtelsen av kolonat. Detta förbehåll borde inskränkas att gälla

område, där skogens återväxt skulle av betandet kunna skadas. Vore sådant

omiåde ej inhägnat, borde kolonisten vara skyldig att genom kreaturens

vallande avhålla dem från att beta därstädes. I fråga om betesrätt för får

och getter kunde starkare restriktioner måhända befinnas önskvärda, exempelvis

att fåren ej utsläpptes på område, som vore upplåtet till gemensamt

mulbete, förrän vid sommartid, under det att sådant område helt fridlystes

från bete av getter. Restriktionerna i avseende på betesrätt å kronoparken

stode^ emellertid enligt sakens natur i ett visst samband med den ståndpunkt,

varpå skogsvården å kronoparken befunne sig, varför frågan om betesrätten

måhända icke borde regleras genom generella föreskrifter utan behandlas

från fall till fall med iakttagande i huvudsak av förenämnda riktlinjer.

Vissa erinringar hava framställts mot den av kolonisationskommittén föreslagna

formulering av bestämmelsen rörande de kreatur, för vilka bete

må erhållas på kronoparken.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön samt samma läns landsting hava

sålunda påpekat, att den av kolonisationskommittén föreslagna bestämmelse,

som begränsade kolonisternas betesrätt på kronoparken till hästar och nötkreatur,

som kunde vinterbetas å kolonatet med avkastningen därav, vore

för snäv. Enär det val kunde tänkas inträffa — särskilt under första tiden

— att kolonist genom inköp av hö eller kraftfoder vinterfödde ett eller

annat kreatur mer än som med kolonatets egen avkastning skulle kunna

ske, borde han åtnjuta rätt till bete å kronoparken även för sådant kreatur.

Domänstyrelsen har instämt i nyssnämnda yrkande samt framhållit, att

kolonisten sällan torde begränsa utfordringen av kreaturen till allenast de

foderämnen, som erhöllcs å kolonatet. Inköp av havre till hästar och kraftfoder

i eu eller annan form till nötkreatur torde oftast bliva erforderligt.

Bestämmelsen torde böra få den form, att berörda betesrätt ej finge äga

rum för större antal hästar och nötkreatur, än som A kolonatet vinterföddes.

1 likhet med vad som framhållits av kolonisationskommittén och i nagla Departementsav

de i ämnet avgivna yttrandena anser även jag, att den för kolonisa- Oir/en.

tioneii viktiga frågan om bete åt kolonisternas kreatur i görligaste man bör

ordnas genom anläggande av konstgjorda betesvallar a kolonatens myr jord.

Jag hav i det föregående föreslagit viss ökning av kolonatens odlingsmark,

något som i ej ringa man torde underlätta betesfrågans ordnande pa antytt

satt. Emellertid lärer därjämte också erfordras, att kolonisterna erhålla

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kolonisationskota

mittén.

Kungl. Maj:ts proposition Nr SO.

någon handledning och visst stöd för den ingalunda allmänt kända och ej

sällan krävande uppgiften att å myrjord anlägga givande betesvallar. Till

sistnämnda angelägenhet skall jag återkomma vid behandlingen av spörsmålet

om kolonatens uppodlande.

Ehuru jag alltså delar den uppfattning, att betesvallar i görligaste mån

böra anordnas inom kolonatens gränser, finner jag det dock vara uppenbart,

att avsevärd tid måste förflyta innan kolonaten nått den utveckling i odlingshänseende,

som torde erfordras för ett nöjaktigt ordnande av betesfrågan

genom dylika å kolonatet anlagda betesvallar. Tills så kan beräknas hava

skett, böra kolonisterna — på sätt kolonisationskommittén m. fl. föreslagit —

tillförsäkras viss rätt till avgiftsfritt bete å angränsande kronopark. Vad

kommittén härutinnan föreslagit, finner jag vara i huvudsak ändamålsenligt.

Sålunda torde den föreslagna tiden för dylik avgiftsfri betesrätt böra

sättas till femton år från första upplåtelsen räknat. Såsom kommittén påpekat

torde upphörandet efter femton år av ifrågavarande betesrätt å kronoparken

icke hava annan för kolonisterna ogynnsam inverkan, än att kronan

äger gorå gällande sitt stängselvitsord — enligt 1857 års stängselförordning

— gentemot kolonisterna. Jag förutsätter dessutom, att kronan ej utan

tvingande skäl kommer att göra gällande sitt stängselvitsord.

I fråga om formulering av bestämmelsen angående betesrätt, ansluter jag

mig till vad som yrkats från länsstyrelsen i Västerbottens län och tillstyrkts

av domänstyrelsen, nämligen att betesrätten må omfatta de hästar och nötkreatur,

som vinterfödas å kolonatet. Den fria betesrätten bör givetvis icke

gälla område, varest skogens återväxt skulle av betandet lida märkbar skada.

Slutligen vill jag framhålla, att vad av landstingens norrlandskommitté

anförts rörande behovet i vissa fall av lokala begränsningar i betesrätten

torde vid verksamhetens handha vande — genom förbehåll från kronans

sida vid upplåtandet av kolonat — böra i mån av behov beaktas.

Som allmän bestämmelse torde i fråga om betesrätten blott böra stadgas,

att kolonist må tillerkännas rätt till bete, utan avgift, å angränsande

del av kronoparken under femton år från den första

upplåtelsen av kolonatet för å detta vinterfödda hästar och nötkreatur,

dock att i varje fall må från bete undantagas mark,

varest betandet skulle förorsaka märkbart hinder för skogens återväxt.

6. Kolonisternas rätt till jakt och fiske.

Frågan om kolonisternas jakt- och fiskerätt, som behandlats å sid. 228

och 229 i kolonisationskommitténs betänkande, har givit kommittén anledning

uttala att, så länge kolonatet av kolonisten innehades på arrende, jaktoch

fiskerätt inom dess område borde tillkomma kolonisten, dock med den

inskränkning, att jakträtten ej skulle avse älg och att den kolonisten med
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:Is proposition Nr 00.

H7

givna vatten ej iiiiRe av honom på annan överlåtas, att, sedan kolonat förvärvats

med äganderätt, allmänt gällande rättsregler rörande jordägares

rätt till jakt och fiske skulle gälla för sådant område, samt att vid utarrendering

av fiskerätten i kronan tillhöriga vatten kolonisternas intressen borde

så vitt möjligt tillgodoses genom företräde för dem att erhålla arrendet.

1 anslutning härtill har kommittén under lö § i det framlagda lagutkastet

ifrågasatt följande stadgande:

»Angående rätt för kolonist att idka jakt och fiske å kolonatet gälle vad Författningsi

dessa hänseenden är för brukare av annans jord i allmänhet stadgat, dock förslag,

att rätt till jakt å älg icke skall tillkomma kolonist. Ej må kolonist tillkommande

jakt- eller fiskerätt å annan överlåtas.»

Från kolonister och skogstorpare m. 11. hava yrkanden framställts om vidgande

av berörda jakt- och fiskerätt.

De av kolonisationskoinmittén tillkallade ombuden för Västerbottens och

Norrbottens läns skogstorpare hava funnit undantagandet av jakt efter älg

olämpligt, men hava ansett att, då jakträtten i varje fall komme att äga

bestånd endast inom de avgränsade kolonatområdena, jakten bleve av ringa

betydelse. Samma gällde om fisket i det fall, att staten ej ville tillerkänna

kolonist fiskerätt inom kronans vatten genom särskilt medgivande i kontraktet.

Det vore av största vikt för nybyggaren, att han tilldelades viss

fiskerätt, som räckte för hans hushåll och vore beståndande för all framtid.

Om avgift för fiske bestämdes, borde avgiften oavkortad avsättas till fiskets

förbättrande i respektive vattendrag.

Representanter för Piteå älvdals skogstorpareförening m. 11. hava framhållit,

att kolonister — jiimte skogstorpare och odlingslägenhetsinnehavare

— borde tillerkännas rätt till jakt — undantagandes å älg — och fiske för

husbehov å den kronopark, inom vilken kolonatet vore beläget. Rätten till

jakt och fiske blott inom kolonatets område hade knappast praktisk betydelse.

Vid möten med kolonister sommaren 1924 har den önskan uttalats, att

kolonister måtte medgivas dels fri fiskerätt i sjöarna på kronoparken och

dels rätt att på billiga villkor få arrendera jakträtten på omgivande kronopark.

Förut nämnda möte i Boden den 4 januari 1925 mellan kolonister har

uttalat, att jakt- och fiskerätten borde utsträckas att gälla icke blott kolonistens

eget område utan även omkringliggande kronoparker.

Vidare har landstingens norrlandskommitté ansett, att rätten till jakt

och fiske inom kolonatets område borde tillkomma kolonisten, samt att rätten

till fiske borde kunna givas en större omfattning och upplåtas även inom

kronoparkens område, dock ej såsom ett denna åvilande ständigt servitut.

Fiskerätten i kronoparkens vatten borde för vissa år i sänder fördelas mellan

där bosatta kolonister, en fördelning, som hade till huvudsakligt ändamål

att ordna förhållandena kolonisterna emellan. Någon särskild avgift för

ntövande av denna rätt borde tills vidare ej avfordras kolonisterna.

Lantbruksakademien — som ifrågasatt viss inskränkning beträffande jakträtten

— har å andra sidan uttalat sig för, att något utsträckt fiskerätt i

vatten å den kolonaten omgivande kronoparken borde medgivas kolonisterna.

A andra sidan hava vissa inskränkningar påyrkats i fråga om jakträtten.

Från Jämtlands läns landsting har förklarats, att den föreslagna rätten

Yttranden.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

till jakt inom kolonatets område syntes vara betydelselös. Den skulle försvåra

bevakningen och strede mot principerna för en god jaktvård.

Lantbruksakademien vore ej övertygad om lämpligheten av de i fråga

om jakträtten föreslagna bestämmelserna. Visserligen stödde de sig på den

allmänna rättsregeln, att jakträtt — där ej annat sades — tillkomme brukaren,

men det torde kunna sättas i fråga, om ej undantag från denna regel

i detta fall borde göras. Numera kunde ju utarrendering av jakträtten å

kronoparker äga rum genom domänstyrelsen. Givetvis måste det i allra

högsta grad sänka värdet av jaktarrendet å en kronopark i dess helhet, om

ett större eller mindre antal små, självständiga jaktområden funnes därinom.

De ifrågasatta bestämmelserna avskure därjämte för en arrendator av kronoparksjakten

varje möjlighet att få kolonatens jakträtt åt sig överlåten. Då

vidare jakträtten å kolonaten vore för kolonisterna ekonomiskt tämligen

värdelös, funne akademien det vara lämpligast, att kronan förbehölle sig

sagda rätt.

Domänstyrelsen har framhållit, att — då fråga här vore om ny fastighetsbildning

och det för statsmakterna vore obetaget att bestämma från allmän

synpunkt lämpliga villkor för sådana fastigheters förvärvande — det

borde stadgas, att från den jakträtt, som enligt allmänt gällande rättsregler

tillkomme kolonisten å kolonatets område, undantoges jakt efter älg.

Mot kolonisationskommitténs uttalande, att vid utarrendering av fiskerätten

i kronan tillhöriga vatten kolonisternas intressen borde så vitt

möjligt tillgodoses genom företräde för dem att erhålla arrendet, har annan

erinran icke framställts än från domänstyrelsen, som härutinnan påpekat,

att sådan företrädesrätt icke borde få göras gällande mot innehavare av

skogstorp och odlingslägenheter, där dylika lägenheter funnes på kronoparken,

utan borde dessas intressen jämväl i lika mån tillgodoses.

Beträffande kolonisternas jakträtt biträder jag förslaget, att denna bör

begränsas till vederbörande kolonats område samt att från densamma bör

under arrendetiden undantagas jakt efter älg, som under sagda tid torde

böra förbehållas kronan.

Fiskerätten i vatten inom kolonatets område torde, i enlighet med därom

i övrigt gällande rättsregler, böra tillkomma kolonisten.

I fråga om rätt för kolonist till fiske i vatten å kringliggande kronopark

vill jag, i anslutning till vad i flera av förberörda yttranden ifrågasatts,

förorda, att, i den mån och för den tid så prövas lämpligen kunna

ske, kolonist avgiftsfritt beredes dylik rätt. Medgivande av sistnämnda

utsträckta fiskerätt torde i första hand böra ankomma på vederbörande

inom domänverket efter samråd med handhavarna av kolonisationsarbetet.

Någon nödvändighet synes icke föreligga att stadga ovillkorligt förbud

för kolonist att å annan överlåta kolonist tillkommande jakt- eller fiskerätt.

Beträffande kolonisternas jakt- och fiskerätt torde i de grundläggande

bestämmelserna — vilka jämväl böra, på sätt jag senare skall föreslå, innehålla

en allmän föreskrift om viss tillämpning på utarrenderat kolonat av

vad enligt lag gäller om arrende — böra stadgas.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj: is proposition Nr .90. 89

ut t rätt till jakt efter älg inom kolonats område förbehållen

kronan under den tid, kolonist innehar kolonatet med nyttjanderätt,

samt

att kolonist bör, i den mån och för den tid så prövas lämpligen

kunna ske, beredas rätt utan avgift till fiske i vatten å

angränsande kronopark.

7. Frågan om hägnadsskyldighet.

Kolonisationskommittén har a sid. 212 och 213 i sitt betänkande framhållit,

att någon anledning ej förefunnes att för den föreslagna kolonisationen

å kronoparkerna införa särskilda bestämmelser angående hägnads

skyldighet. Så hade ej heller skett vid försökskolonisationen. Ämnets art

bjöde, att i detta hänseende allmänna rättsgrunder tillämpades, och hänvisade

kommittén till vad som stadgades i förordningen den 21 december

1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet.

Då vad som i allmänna författningar stadgas rörande stängselskyldighet

givetvis vinner tillämpning även i förhållandet mellan å ena sidan koloilätets

innehavare och å andra sidan staten såsom ägare av den kolonatet

omgivande kronoparken, torde forberörda fråga icke nu tarva vidare uppmärksamhet

eller föranleda särskilt beslut.

8. Vägar.

Kolonisationskommitténs behandling av frågan om vägar i och för kolonisationen

återfinnes å sid. 229— 235 i betänkandet. Härav inhämtas i huvudsak

följande.

Göda kommunikationer utgjorde eu mycket viktig förutsättning för kolonisationen

och dess kraftiga utveckling. Kolonisationen torde ej komma att

ra någon större utveckling, om ej staten kraftigt befordrade anläggandet av

vägar på kronoparkerna. Dylika väganläggningar bleve även av största intresse

för skogsvården.

Vid planläggning av vägnätet å kronoparkerna borde noga iakttagas, att

detta erhölle lämplig anslutning till traktens förefintliga eller planerade allmänna

vägnät samt toge hänsyn till skogsbrukets och kolonisationsarbetets

krav och utvecklingsmöjligheter. De i vägnätet ingående vägarna borde uppdelas

i tvenne kategorier: huvudvägar, som förbunde kolonisationsområdet

med viktigare kommunikationsleder, och bivägar, som anknöte kolonaten till

huvudvägarna.

Huvudvägarna, som borde byggas i huvudsaklig överensstämmelse med

de för ödebygdsvägar gällande bestämmelserna och i allmänhet med eu 3- meters körbana, borde anläggas av staten under tillsyn av kolonisationsledningen

eller skogsförvaltningen. Kostnaderna för huvudvägarna borde enligt

överenskommelse fördelas mellan statens skogsförvaltning och kolonisationsverksam

heten.

På bivägarna borde ej ställas större fordringar, än att de sommartid vore

Kolonisationskommittén.

Departements
chefen.

Kolonisationskommittén.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

framkomliga för hjuldon. Bivägarna borde, i den män de folie inom det till

kolonat upplåtna området, i allmänhet byggas av kolonisterna.

Underhållet av vägarna borde fördelas mellan staten och kolonisterna.

Statens skyldighet till vägunderhåll borde bestämmas efter gemensam undersökning

av kolonisationsledningen och skogsförvaltningen och företrädesvis

förläggas till huvudvägarna. Kolonisternas underhållsskyldighet borde bestämmas

genom en fördelning av vägunderhållet, som första gången verk''

ställdes, så snart som möjligt efter det kolonaten upplåtits, och dä för den

första upplåtelsetiden. Vid denna delning borde staten påtaga sig vägunderhållet

för ej upplåtna kolonat. Underhållet i övrigt borde fördelas lika mellan

kolonaten, oavsett om de tillhörde den större eller mindre typen. Jämkning

borde emellertid ske till förmån för det kolonat, som fått sig ett på grund

av vägens beskaffenhet särskilt betungande underhåll pålagt. Kolonist borde

ej åläggas underhålla längre vägsträcka än 300 meter. I kontrakt om upplåtelse

av kolonat borde intagas bestämmelse, att kolonist vore skyldig underkasta

sig ny fördelning av vägunderhållet vid första upplåtelsetidens utgång

eller när sådant eljes i laga ordning påkallades. När genom kolonisationsledningens

försorg sådan ny delning ägde rum borde hänsyn tagas

till den större eller mindre nytta, som kolonat må anses äga av vägen. Rörande

vintervägunderhållet borde upplåtelsekontrakten innehålla bestämmelse

om skyldighet för kolonist att deltaga i ploglag för detta underhålls utgörande.

Vidare har kommittén i det framlagda lagutkastet (sid. 328 tf.) under 17 §

föreslagit följande grundstadgande rörande vägfrågan:

Författnings- »Kolonist ansvarar för byggande och underhåll av för kolonatet erforderförslag.

utfartsväg i den män densamma faller inom kolonatets område. I övrigt

deltager kolonist i byggande och underhåll av väg i den utsträckning och

enligt de grunder, som vid kolonatets upplåtande bestämmes. Ej må kolonist

åläggas underhåll av längre vägsträcka än tillhopa 300 meter.»

Yttrande». Väg- och vattenhyggnadsstyrelsen har anfört följande rörande kommitténs

uttalanden och förslag 3 vägfrågan.

Givetvis utgjorde goda kommunikationer eu viktig förutsättning för kolonisationen

och dess utveckling; och ville styrelsen jämväl instämma i kommitténs

uppfattning, att kolonisationen ej torde komma att nå någon större utveckling,

om ej staten kraftigt befordrade anläggande av vägar på kronoparkerna.

Dessa vägar torde jämväl komma att få stor betydelse för skogsvården,

vars utövande de underlättade, och det kunde med fog ifrågasättas,

om icke av det härigenom vunna kapitalet borde återbördas till skogarna i

form av förbättring eller nybyggnad av vägar och flottleder.

Vid planläggning av det erforderliga vägsystemet för ett kolonisationsområde

torde på sätt kommittén förutsatt det vara av synnerlig vikt, att

nödig hänsyn toges icke allenast till redan befintligt eller planerat nät av

allmänna vägar, så att lättaste förbindelse med det allmänna vägnätet erhölles,

utan även till skogsbruket och läget av befintliga odlingsmarker, sa

att eu för både skogsbruket och kolonisationsarbetet gynnsam lösning av vägfrågan

inom kronoparkernas område vunnes.

En riktig princip torde jämväl vara att uppdela kolonisationsområdenas

vägförbindelser i huvudvägar, som förbunde området med viktigare kommunikationsleder,

och bivägar, som anknöte kolonaten till huvudvägarna.

Vad själva vägbyggnaden beträffade hade styrelsen intet att erinra emot,

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 90.

utt huvudvägarna byggdes i enlighet med de för ödebygdsvägar gällande

tekniska bestämmelse!''. Bivägarna torde däremot kunna byggas enklare.

Huvudvägarna borde byggas av staten och byggnadskostnaden helt falla på

statsverket. Bivägarnas byggande torde däremot kunna anförtros åt kolonisterna,

som jämväl skulle bekosta anläggningen av en del av bivägarna,

som folie inom det till kolonat upplåtna området.

Medel till vägarnas utförande torde emellertid ej kunna tagas från fonden

för anläggning av ödebygdsvägar, enär villkoren för åtnjutande av anslag

från denna fond icke vore tillämpliga. Det torde nämligen endast undantagsvis

kunna förutsättas, att huvudvägen för ett kolonisationsoinråde helt

eller delvis kunde komma att sammanfalla med eu planerad ödebygdsväg av

sådant intresse för de väghållningsskyldige att det kunde ifrågasättas, att

vederbörande länsstyrelse skulle ålägga dem att med visst belopp ur vägkassan

lämna bidrag till vägens byggande ävensom att framdeles underhålla

vägen. Det syntes styrelsen därför lämpligast, att kostnaden för kolonisationsområdenas

vägsystem, i den mån den ej skulle gäldas av enskilda, inberäknades

i kostnaden för kolonisationsverksamheten och utginge från härför

tillgängliga medel.

Mot kommitténs förslag till vägarnas underhåll och fördelningen av kostnaden

härför hade styrelsen ej något att erinra.

För lantmäteristyrelsen har det framstått som önskvärt, att staten jämväl

iordningställde väg till kolonaten.

Landstinget i Västernorrlands lön har beträffande vägfrågan anfört i

huvudsak följande.

De av kommittén i fråga om vägar framförda synpunkterna vore beaktansvärda,

och deras realiserande kanske ensamt vore ägnade att befrämja

odlingen, men man måste också taga med i beräkningen, av vem dessa vägar

skulle underhållas. Att, såsom kommittén tänkt sig, kolonisterna skulle

göra detta, vore att pålägga dem en för tung börda.

Vad vidare angår frågan om vägunderhållet, hava de av kolonisationskommittén

tillkallade ombuden för Västerbottens och Norrbottens läns

skogstorpare funnit kommitténs förslag synnerligen lämpligt, under det att

kolonisterna vid olika möten, avhållna under åren 1923—1925, funnit den

föreslagna vägunderhållsskyldigheten för tung. .

Vid vissa möten har yrkats, att kolonisterna borde vara fria från vägunderhåll

beträffande i och för kolonaten anlagda vägar.

Vid mötet i Boden den 4 januari 1925 har begärts, att kolonisterna ej

borde påläggas eu vägtunga, som vore större än vad som motsvarade de

vanliga utgifterna för vägtungan.

Även jag anser, att åtgärder böra av staten vidtagas för kolonisations- v, ipartementsområdenas

vägförbindelse med viktigare kommunikationsleder. På grund rhet<™

av de för olika trakter skiftande förhållanden torde möjlighet likväl böra

lämnas kolonisationens liandhavare att vid vägfrågans ordnande taga nödig

hänsyn till föreliggande omständigheter. De ifrågasatta vägarna torde bliva ''

av stor betydelse för så väl kolonisationsverksamheten som skogsvården, och

torde anordningarnas genomförande böra äga rum under samverkan mellan

domänverket och kolonisationsverksamlietens liandhavare samt med kostna
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

Kolonisation skommittén.

92 Kung!. Maj.ts proposition Nr 90.

demas fördelande på dessa båda intressen. I fråga om kolonisternas skyldiga

het med avseende på deltagande i vägbyggnad och vägunderhåll ansluter

jag mig till vad kolonisationskommittén härutinnan föreslagit.

I de grundläggande bestämmelserna för kolonisationsverksamheten torde

rörande vägfrågan böra stadgas följande:

Genom statens försorg vidtagas åtgärder för kolonisationsområdeuas

förbindande med viktigare kommunikationsleder. Det åligger

dock kolonist att ansvara för byggande och underhåll av för kolonatet

erforderlig utfartsväg i den mån densamma faller inom kolonatets

område. I övrigt deltager kolonist i underhåll av väg i den

utsträckning och enligt de grunder, som vid kolonatets upplåtande

bestämmas, därvid kolonist ej må åläggas underhåll av längre

vägsträcka än tillhopa 300 meter.

9. Torrläggning av kolonatens odlingsmark.

Kolonisationskommittén har å sid. 204—210 i sitt betänkande behandlat

frågan om torrläggning av kolonatens odlingsmark. Härav inhämtas i

huvudsak följande.

Den till kolonaten avsedda odlingsmarken komme i regel att till övervägande

del bestå av sankmark, vilken, innan odling kunde ifrågakomma,

måste torrläggas.

De nödvändiga avlopps- och huvuddikena — vilka helst borde läggas i

gränserna mellan de olika kolonaten — borde upptagas genom statens försorg,

varigenom vunnes, att detta grundläggande och ofta för liera kolonat

gemensamma arbete bleve väl utfört och så påskyndat, att marken hunne

börja sätta sig.

För avskärande av från angränsande höjder till odlingsmarken nedrinnande

dag- och grundvatten borde även s. k. laggdiken upptagas. Staten borde

emellertid, dels av kostnadsskäl och ''dels med hänsyn till att med upptagande

av laggdiken å till omedelbar odling ej avsedda delar av kolonatet utan

olägenhet kunde anstå, ombestyra utförande blott av de laggdiken, som

närmast erfordrades för att odlingsarbetet kunde igångsättas. I allmänhet

borde laggdikning på statens bekostnad verkställas beträffande högst hälften

av den varje kolonat tilldelade odlingsbara torvmarken.

Underhållet av de genom statens försorg anlagda dikena borde åligga

och helt bekostas av kolonisterna. Fördelning av underhållsskyldigheten för

dike, som vore gemensamt för flera kolonat, borde ordnas, i fråga om arrendetiden,

vid den första upplåtelsen och, i fråga om tiden sedan kolonist fått

äganderätt, enligt vattenlagens bestämmelser, i händelse tvist skulle uppstå.

Övrig torrläggning tillhörde själva odlingsarbetet och borde ombesörjas

av kolonisten.

Slutligen hade kommittén diskuterat lämpligheten, att staten bedreve

s. k. förskottsdikning genom att upptaga avloppsdiken även å torvmarker,

som möjligen i framtiden kunde komma att användas för kolonisationsändamål.

Härigenom kunde vinnas, att torvens förmultning och torvmarkens

sättning påskyndades med följd att dylik mark, då den en gång toges i

bruk för kolonisationsändamål, tidigare komme att giva skördar.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kung!,. Maj:fn jnoposition Nr 90.

Kommittén hade i dikningsfrågan sammanfattat sina uttalanden sålunda.

Genom statens försorg borde upptagas nödiga avlopps- eller huvuddiken

ävensom laggdiken i den mån sådana erfordrades för att lämplig del, i allmänhet

högst hälften av den varje kolonat tilldelade odlingsbara torvmarken,

måtte kunna omedelbart tagas i bruk.

Det framtida underhållet av dessa diken skulle åligga kolonisten.

Kolonisterna ägde beträffande möjligheten att erhålla statsbidrag för utförande

av andra torrläggningsarbeten än de nyss angivna samma rättigheter,

som tillkomme jordbrukare i allmänhet.

På initiativ av kolonisationsledningen borde utdikning av odlingsbara

sankmarker jämväl ske utan sammanhang med redan igångsatta kölonisationsföretag,

där det funnes grundad anledning antaga, att marken inom en

nära framtid skulle bliva tagen i anspråk för odling och tillika avsevärda

fördelar vore att vänta genom torrläggning i god tid, innan marken skulle

tagas i bruk.

Da odlingsbar myrmark ej i sin helhet toges i anspråk för kolonat utan

reserverades för anläggning av nya kolonat eller för att framdeles i den

man ytterligare marktilldelning till kolonat kunde visa sig erforderlig tillläggas

detsamma, borde den sålunda reserverade marken dock, där så funnes

lämpligt, utdikas i sammanhang med den till kolonat utlagda.

Då för skogsväsendets räkning torrläggning av myrmarker för skogsbörd

planerades, borde det tillses, huruvida en sådan torrläggning berörde någon

eller några odlingsbara myrmarker, i vilket fall samarbete med kolonisationsledningen

borde anordnas, så att vid utdikningsförslagets upprättande

hänsyn toges till myrens blivande användning som odlingsmark för kolonat.

Dä myrmark, vilken vore ämnad att såsom odlingsmark tagas i bruk för

något under anläggning varande kolonat, utgjorde del av eller sammanhängde

med icke odlingsbar myr eller annan försumpad mark, vars torrläggning

för skogsbörd kunde antagas vara av betydelse för statens skogsväsendet;,

borde ledningen av kolonisationsarbetet härå fästa vederbörande

skogstjänstemans uppmärksamhet, för att dikesplanen måtte kunna uppgöras

för hela det ifrågavarande området i ett sammanhang och med beaktande

av de olika fordringar på densamma, som föranleddes av de skilda delarnas

blivande användning såsom odlingsmark eller för skogsbörd.

Då vid de i föregående tvenne punkter angivna fallen ett samarbete ägde

rum mellan domänförvaltningen och ledningen för kolonisationsarbetet, borde

kostnaderna för det gemensamma företaget fördelas mellan de olika förvaltningsgrenarna

efter som skäligt prövades.

Det borde åligga ledningen för kolonisationsarbetet att i ingivet statförslag

särskilt angiva de belopp, som befunnes erforderliga för torrläggningsarbeten,

vilka ej stode i omedelbart samband med under utförande

varande eller föreslagna kolonisationsföretag.

Under 14 § i det av kommittén framlagda lagutkastet har kommittén föreslagit

följande bestämmelse i dikningsfrågan:

»Avlopps- och avledningsdiken, vilka, i den ordning särskilt stadgas, Författningsprövats

erforderliga för kolonisationsarbetets genomförande, ävensom sådana förslag,

laggdiken, vilka erfordras för att möjliggöra odlingsarbetets påbörjande å

kolonat, anläggas genom statens försorg. Skyldighet att deltaga i underhåll

av utom kolonatets område belägna diken skall åligga kolonist efter ty

därom vid kolonatets upplåtande bestämmes.»

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr JO.

Yttranden.

Beträffande det av kommittén framställda förslaget om upptagande av

vissa diken å kolonisationsområdena genom statens försorg hava andra erinringar

härutinnan ej framställts, än att det möjligen kunde vara lämpligt,

att maskinella anordningar toges i anspråk, att alla laggdiken borde av staten

upptagas samt att förskottsdikning ej borde ifrågakomma.

Lantbruksakademien har framhållit, att en synnerligen omfattande dikningsskyldighet

komme att under en lång följd av år åligga staten och ville ifrågasätta,

om det ej vore lämpligt, att vid dessa arbeten staten ginge i författning

om undersökning, huruvida ej kostnaderna skulle kunna väsentligt

nedbringas genom att maskinella anordningar för dikesgrävningar toges i

anspråk.

Svenska mosskulturföreningen har förklarat sig anse, att det vore lämpligast,

att å varje kolonisationsområde alla erforderliga laggdiken upptoges.

Det vore visserligen i någon mån sant, att skogen härigenom vandrade ut

på myren och försvårade uppodlingen, men å andra sidan vunnes i mvrjordens

sättning och förmultning så stora fördelar, att detta uppvägde de

eventuella ökade odlingssvårigheterna. Jorden bleve nämligen betydligt bättre,

när den en gång skulle tagas i anspråk för odling.

Lantbruksstyrelsen har starkt ifrågasatt, huruvida förskottsdikning borde

ske under några som helst förhållanden. Dikning borde ej företagas å större

kolonisationskomplex, förrän omedelbara anordningar träffats för kolonatupplåtelser.

Härigenom undginge staten att nedlägga föga eller icke räntabla

kostnader. De i förskott upptagna dikena tarvade underhåll, som i allmänhet

droge stora kostnader.

Domänstyrelsen har likaledes ifrågasatt lämpligheten att i större omfattning

forcera avdikning av odlingsmark utan sammanhang med redan igångsatta

kolonisationsföretag. I den mån dylika dikesarbeten erfordrades torde

dessa böra reserveras för att därmed bereda kolonisterna erforderligt arbete

under tider, då arbetsförtjänsten å kronoparkerna eller orten i övrigt vore

ringa.

Vidare torde böra återgivas vissa från kolonister och skogstorpare i dikesfrågan

framförda synpunkter.

De av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för Norrbottens och

Västerbottens läns skogstorpare hava framhållit, att tidigast möjliga torrläggning

av odlingsmarken vore nyttigast. Att något skog började växa

därå vore enbart bra, då jorden därigenom bleve bättre. Att staten helt

skulle utdika marken, vore måhända ej nyttigt av samma skäl, som talade

mot statlig byggnadsverksamhet, men staten borde i varje fall låta uppgöra

en ordentlig avdikningsplan för kolonatets hela område samtidigt som kolonatet

planlades.

De vid domänstyrelsens överarbetning av kommitténs förslag tillkallade

kolonisterna K. G. Nord och Tyko L. Jonsson hava betonat behovet, att

även andra sankmarker inom kolonaten än den egentliga myrodlingsmarken

avdikades, då detta erfordrades för frostländighetens minskande och vilket

även vore förmånligast för kronan såsom ägare av angränsande mark.

T fråga om underhållsskyldigheten för diken, som av staten upptagas i

och för kolonisationen, har av lantbruksstyrelsen anförts i huvudsak följande.

Vid underhållsskyldighetens fördelning borde hänsyn tagas till, om annan

mark än kolonatens hade gagn av dikena. Vid svag lutning kunde för er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!-. Maj:ts proposition Nr VU. <),''>

hållande av nödigt avlopp för vattnets avrinnande avloppsdike behöva upptagas

till betydande längd utom ett visst kolonats gränser. I sådant fall

bleve underhållsskyldigheten för kolonatet synnerligen betungande. Underhållsskyldighet

för diken å icke upplåtna kolonat borde åvila staten.

För erhållande av för framtiden bindande bestämmelser rörande erforderlig

avdikning, som berörde flera fastigheter, syntes vara lämpligast, att frågan

härom avgjordes genom syn enligt gällande vattenlag.

De närmare detaljerna beträffande den grövre torrläggning av kolonisa- Departement»- tionsområdenas odlingsmark, som även enligt min uppfattning staten bör ut- ‘■Men.

föra, torde böra prövas och avgöras av vederbörande liandhavare av kolonisationsarbetet,

och synes det mig ej vara erforderligt, att i dikesfrågan

andra grundläggande bestämmelser stadgas än

att avlopps- och avledningsdiken, som prövas erforderliga för

kolonisationsarbetets genomförande, ävensom laggdiken, vilka möjliggöra

odlingsarbetets omedelbara påbörjande, anläggas genom statens

försorg; samt

att kolonist har skyldighet att dels underhålla sålunda upptagna

diken, i vad de ligga inom kolonatets område, och dels

deltaga i underhållet av utom kolonatets område belägna diken

efter ty därom vid kolonatets upplåtande bestämmes.

10. Kolonatens bebyggande.

Inom kolonisationskommittén har frågan om kolonatens bebyggande varit Kolonisation»- föremål för delade meningar. Kommitténs ståndpunkt i denna fråga bär kommittén.

dikterats av en majoritet bestående av herrar Ringstrand, Hellström, Holmgren,

Jonson och Grubbström. En av herrar Lundström, Wikström, Haglund

och Gabrielsson bildad minoritet har avgivit särskilt yttrande i byggnadsfrågan.

Av kommitténs uttalanden och förslag i denna fråga, vilka återfinnas å Kominittésid.

179—199 i betänkandet, inhämtas i huvudsak följande. majoriteten.

Erfarenheten från skogstorp och odlingslägenheter visade, att anledningen

till att dessa kolonisationsförsök ej krönts med motsedd framgång främst

vore att söka i svårigheten för vederbörande att med det lämnade, allt för

knappa statsunderstödet inom föresatt tid lösa byggnadsfrågan. Utan avsevärt

ökade uppoffringar från statens sida för byggnadsverksamhetens understödjande

komme kolonisationen i stort ej att nå kraftigare utveckling. Först

sedan en människovärdig bostad erhållits för kolonisten och familjen, kunde

han med full kraft och utsikt till framgång ägna sig åt egentligt förvärvsarbete

(skogs- eller jordbruksarbete). Skogstorparnas svaga ekonomiska ställning

hade även medfört, att deras bostadsförhållanden i allmänhet måste

betecknas såsom ur social synpunkt långt ifrån tillfredsställande. Ifrågavarande

primitiva bostadsförhållanden alstrade hos mången slöhet och likgiltighet

och medförde, att renlighet och hygien ej iakttoges. För att undanröja

sådana missförhållanden och underlätta kolonisationsarbetet måste staten

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

pa ett långt verksammare sätt understödja kolonisternas byggnadsverksamhet.

Med understöd från staten borde blott de för kolonatets skötsel oundgängligen

nödvändiga byggnaderna uppföras, nämligen mangård sby g gnad, avdelad

i förstuga, kammare och kök med under detta anbragt källare samt

vind, ävensom uthusbyggnad, innehållande för mindre kolonat matbod, vedbod,

loge, ladugård med svale, strörum och gödselrum samt hemlighus och

för större kolonat därjämte utrymme för stall och redskapslider. I fråga

om de föreslagna byggnadernas storlek m. m. hänvisade kommittén till ritningar

och material beskrivningar, fogade till betänkandet såsom bilagor D

0 (betänkandets sid. 399—422), vilka avsåge att angiva byggnadernas allmänna

beskaffenhet. Vid byggandet borde — med hänsyn tagen till kolonistens

önskningar — ganska stor omväxling få göra sig gällande.

Två vägar stode öppna för staten att understödja byggnadsarbetet: beviljande

av kontant understöd eller statligt uppförande av byggnaderna.

Då understödet utginge i form av kontant byggnadshjälp åt kolonister,

som själva utförde allt byggnadsarbete, (»självbyggare») borde byggnadshjälpens

belopp uppgå till :’iav de i sammanhang med kolonatets upplåtande

beräknade byggnadskostnaderna, dock till högst 5,000 kronor. Byggnadshjälpen

borde utbetalas på följande sätt:

i förskott mot borgen ................................................................. 10 proc.

så snart mangårdsbyggnaden vore under tak 30 »

» » uthusbyggnaden » » » ....................................... 20 »

» » återstående arbeten på mangårdsbyggnaden vore utförda ... 20 »

» » återstående arbeten på uthusbyggnaden vore utförda 20 » .

För att underlätta byggnadsarbetet borde kolonisten hava rätt att lyfta

delar av byggnadshjälpen i mån av arbetets fortgång, dock så att 1/:, av den

beräknade summan för vart och ett av de nyss angivna byggnadsarbetena

innehölles tills arbetet i fråga hade fullbordats. — Vidare kunde självbyggarna

stödjas genom att staten tillhandahölle dem byggnadsmaterial till självkostnadspris.

Den andra vägen vore, att staten själv utövade byggnadsverksamhet. I

de fall, då statlig byggnadsverksamhet förekomma, borde denna emellertid —

med hänsyn till att hemmet knappast finge samma värde för kolonisten, om

han ej själv i någon män nedlade arbete på dess ordnande, och för ned

bringande av kolonisationskostnaderna — begränsas till ett s. k. förstahandsbygge

omfattande beträffande mangårdsbyggnaden dennas grundläggande, upptimrande

och täckande samt utförande av allt murningsarbete ävensom eu

del av inredningen i förstuga och kök samt beträffande uthusbyggnaden

upptimrande och inredande av den till ladugård avsedda delen och anordnande

av gödselstad. Slutförandet av byggnadsarbetet å dessa kolonat —

d. v. s. vad som återstode sedan staten utfört förstahandsbygget — skulle

ankomma på kolonisten. Denne kunde därvid — liksom självbyggaren —

få tillgång till av staten tillhandahållet sågat och hyvlat virke och andra

materialier till självkostnadspris ävensom få tillfälle att erhålla råd och anvisningar

av de fackligt skolade förmän, som staten borde anställa för sin

egen byggnadsverksamhet.

Kolonisterna borde få hava viss valfrihet i frågan, huruvida staten eller

de själva skulle utföra byggnaderna. Valfriheten kunde dock knappast göras

reservationslös, ty ett ändamålsenligt ordnande av den statliga byggnadsverk
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Majits proposition Nr 90. 97

samheten - 1. (;x. användande av a r be tsbes pa val ide maskiner krävde, att

denna, samtidigt bedreves på ett antal i varandras närhet belägna kokmat.

lJet torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma den omfattning,

i vilken staten årligen borde bedriva byggnadsverksamhet å kolonaten. Statens

byggnadsverksamhet borde företrädesvis utövas å kronoparker i avlägsen

och folkfattig bygd så ock där det ur skogsvårdssynpunkt befunnes synnerligen

önskvärt, att nödigt antal fasta skogsarbetare anskaffades. Om än

den statliga byggnadsverksamheten i huvudsak borde inriktas på bebyggande

av kolonat av den mindre typen, borde den dock i särskilda fall kunna omfatta

även kolonat av större typ.

Vad därefter beträffade den Hd, inom vilken byggnadsarbetena borde

fullbordas, föresloge kommittén,

att tiden för fullgörande av statens kontraktsenliga byggnadsskyldighet

borde bestämmas till i allmänhet högst tre år från dagen för kolonatets upplåtande,

men borde kunna utsträckas med ytterligare högst tre år, därest i

avseende å arbetskostnader och materialpriser sådan stegring inträffade, som

vore att betrakta såsom giltig anledning till uppskov;

att utförande av arbeten till samma omfattning borde i de fall, dä kolonatets

bebyggande ålåge kolonisten själv, bestämmas till fem år från (buren

för kolonatets tillträdande;

att den tid, inom vilken kolonisten skulle enligt fastställd byggnadsplan

hava fullbordat byggnaderna, bestämdes till tio år från tillträdesdagen;

att det borde ankomma på ledningen för kolonisationsarbetet att, då särskilda

skäl därtill förelåge, bevilja förlängning av de i föregående båda

punkter angivna tider.

Om kolonist vid uppförande av byggnader använt annat och dyrbarare

byggnadsmaterial än av staten tillhandahållet virke — exempelvis tegel eller

cement vid byggande av ladugården — borde han, efter beslut av koloni

sationsledningen, kunna få viss ersättning härför.

Eftersom kolonist hade nyttjanderätt till husen, borde det åligga honom

att — vare sig byggnaderna uppförts genom statens försorg eller av kolonisten

själv — svara för byggnadernas underhåll och försäkring mot brandskada

salut att till styrkande av fullgjord skyldighet i sistnämnda avseende

till uppgiven vederbörande avlämna brandförsäkringsbevis, utfärdat av bolag

som kolonisationsledningen godkänt, jämte kvitto å inbetalda premier.

Rörande lega och lösesumma för byggnaderna föresloge kommittén

beträffande kolonat, som bebyggdes av kolonisten själv, att den årliga

lantan å undfången byggnadsväg borde bestämmas till 3.6 procent, dock

att kolonisten skulle vara befriad från erläggande av ränta under de fem

första åren från det att han tillträtt kolonatet,

samt i liaga om kolonat, som bebyggts av staten, att den lösesumma, som

kolonist skulle hava att betala för rätten att övertaga av staten uppförda

byggnadei, borde bestämmas av Kungl. Maj:t i sammanhang med beslut

om kolonisationsarbetets utförande.

Byggnadsfrågor ordnande såväl vid själv- som statsbyggen krävde, att

staten åtoge sig verksamhet som förläggare av erforderligt kapital. För

erhållande av nödig översikt och effektiv kontroll torde böra uppläggas en

kolonisternas byggnadsfond, vilken borde — sedan den genom anvisade

tillskott erhållit erforderlig storlek — förnya sig själv genom de från kolonisterna

inflytande amorteringar. Utgifter, som ej återbetalades, exempelvis

kostnader för statsbyggen i den mån de överstege den fastställda lösesum
Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. SO hälft. (Nr 90.)

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition Nr 90.

Författnings
förslag.

man, borde ej bestridas av fondens tillgångar. Rörande den sålunda ifrågasatta

byggnadsfonden föresloge kommittén,

att till täckande av statens utgifter för understödjande av byggnadsverksamheten

å kolonaten borde, i den mån de skulle av kolonisterna återbetalas,

bildas en för ändamålet avsedd fond, men, där detta ej vore förhållandet,

anslag beviljas;

att bestyret med förvaltningen av den föreslagna fonden fördelades mellan

statskontoret och ledningen för kolonisationsarbetet på det sätt, att statskontoret

omhändertoge beviljade anslag, på rekvisition tillhandahölle ledningen

nödiga medel samt från ledningen mottoge influtna räntor och amorteringar,

under det att kolonisationsledningen företrädde fonden i förhållande till de

särskilda låntagarna;

att i följd härav den statskontoret på grund av dess förvaltningsuppdrag

åliggande bokföringen skulle inskränka sig till de summariska anteckningar,

som erfordrades för framläggande av exakt uppgift om fondens kassaställning,

under det att på kolonisationsledningen skulle vila bestyret att bokföra de

enskilda kolonisternas mellanhavanden med fonden.

Rörande de skäl, som anförts för bedrivande av statens byggnadsverksamhet,

inhämtas av kommittébetänkandet i huvudsak följande.

En genom staten utövad byggnadsverksamhet medförde påtagliga fördelar

för kolonisten, som bland annat härigenom lämnades tillfälle att i början

av sitt arbete som kolonist odelat ägna sig åt det för honom viktiga odlingsarbetet

eller åt direkt förvärvsarbete.

Byggnadskostnaderna för de av staten uppförda byggnaderna behövde

ej bliva högre än för de av kolonisterna själva byggda, om moderna hjälpmedel

— såsom motorsåg, hyvelmaskin och vissa arbetsmaskiner för tillverkning

av dörrar och fönster in. m. — komme till användning och ett praktiskt

tillvägagångssätt i övrigt iakttoges. Enligt erfarenheter från försökskolonisationen

hade byggnaderna på en del självbyggande kolonisters lägenheter

blivit betydligt dyrare än de av staten utförda.

De av staten uppförda byggnaderna bleve i soliditet i allmänhet överlägsna

de av kolonisterna byggda. Statens byggnadsverksamhet bedreves

nämligen under ledning och tillsyn av i byggnadsteknik fullt kompetenta

personer.

Statsbyggena bleve ett föredöme för .självbyggare på närliggande område,

vilka därjämte tack vare den statliga byggnadsverksamheten lättare erhölle

tillgång till byggnadsmaterial av vissa slag och tillfälle att av den sakkunninga

arbetsledningen inhämta råd och anvisningar.

För staten själv medförde dess egen byggnadsverksamhet större möjlighet

att kunna erhålla spekulanter å utlagda kolonat även från andra trakter

än de närmast intill kolonisation sområdet belägna, varigenom alltså kolonisationen

å kronans marker befordrades och påskyndades.

Kommittén beräknade, att omkring 100 kolonat årligen skulle av staten

bebyggas.

Kommittén har under 11 § i det framlagda lagutkastet föreslagit följande

grundstadganden rörande byggnadsfrågan:

»Då kolonat första gången upplåtes, bestämmes, huruvida erforderliga

byggnader skola uppföras huvudsakligen genom statens försorg eller av

kolonisten. Skall byggnadsarbetet utföras av kolonisten, äger han att såsom

byggnadshjälp åtnjuta fem sjättedelar av det belopp, vartill vid tiden för

kolonatets upplåtande kostnaderna för kolonatets bebyggande beräknats uppgå,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuugl. Maj:ts proposition Nr 90.

it!)

dock högst 5,000 kronor. I nämnda byggnadskostnader Hkall oj inberäknas

värdet av virke, som — — — från statens sida tillhandahålles kolonist.

Skall kolonat bebyggas huvudsakligen genom statens försorg, skola på

staten ankommande byggnadsarbeten vara fullbordade inom tre år från den

dag, då upplåtelse av kolonatet kommit till stånd, dock att, där särskilda

omständigheter sådant föranleda, tiden för nämnda arbetens fullbordande

må bestämmas till högst sex år från sistnämnda dag. På kolonisten ankommande

kompletterings- och inredningsarbeten skola vara fullbordade

inom tio år från den dag, då kolonisten tillträtt kolonatet. Skall kolonat

bebyggas genom kolonistens försorg, skola sådana byggnadsarbeten, vilkas

utförande i fråga om i föregående punkt avsett kolonat ankommer på

staten, hava av kolonisten utförts inom fem år från den dag, då kolonatet

tillträtts, samt (ivriga arbeten vara fullbordade inom tio år från sistberörda

dag.

Närmare bestämmelser angående kolonats bebyggande samt beredande av

byggnadshjälp åt kolonist meddelas av Konungen.»

Ur det särskilda yttrande, som fogats till kommitténs betänkande å sid. 354 ff.,

av herrar Lundström, Wikström, Haglund och Gabrielsson inhämtas rörande

byggnadsfrågan i huvudsak följande.

Att upplåtelserna i form av skogstorp och odlingslägenheter icke motsvarat

ställda förväntningar berodde huvudsakligen därpå, att allt för liten

vikt vid denna kolonisation — som handhafts av enbart skogsstatstjänstemän

— lagts vid möjligheten att hedriva jordbruk å torpen och lägenheterna.

Visserligen vore byggnadsarbetet rätt betungande, men då det här rörde sig

om synnerligen enkla byggnader och då byggnadskunnigheten vore rätt ällmänt

utbredd bland den norrländska befolkningen, syntes höjda byggnadsanslag

kunna avhjälpa denna svårighet i fastighetsbildningen.

I försökskolonisationen hade ingått ett omfattande byggnadsprogram, därvid

mangårds- och uthusbyggnader i rätt stor utsträckning uppförts genom

statens försorg. Däremot hade jordbruksverksamheten å kolonaten ej ägnats

större uppmärksamhet. Såge man på resultatet av den hittills bedrivna verksamheten,

kunde det ej förnekas, att man vid första påseendet tilltalades

av att se hela byar med amerikansk fart växa upp å kronoparkerna. Såge

man däremot på kostnaderna, visade sig dessa högst avsevärda.

För jordbruksdrift gällde som fastslagen regel, att utgifter för byggnader

och fiamför allt mangårdsbyggnaderna måste träda i bakgrunden för de

mera pioduktiva grenarna av verksamheten. Först i den mån dessa senare

lämnade nödig avkastning och i mån av växande tillgångar borde byggenskapen

utföras. Vid försökskolonisationen hade man emellertid gått den

motsatta vägen, varigenom lägenheterna belastades med relativt dyrbara

byggnader.

Härvid förbisåges ingalunda betydelsen av hygieniska bostadsförhållanden

och därav följande sociala trevnad, men dessa krav finge å andra sidan ej

sträcka sig så långt, att innehavarens ekonomi för lång Hd framåt tyngdes

av en tryckande skuldbörda. Ehuru staten på varje bygge finge vidkännas

avsevärda direkta förluster vid uppförandet, bleve kolonistens avgälder

dock högst betydande. Hans kontanta inkomst från arbete i skogen

kunde beräknas till högst 800 kronor per år (200 dagar å 4 kronor). Han både

Särskilt yttrande

inom

kommittén

av herrar

Lundström,

Wikström,

Haglund och

Gabrielsson.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

att gälda arrende efter de 5 första åren med cirka 190 kronor — i det närmaste

25 procent av kontantinkomsten — och efter övertagandet med äganderätt

med omkring 250 kronor — d. v. s. cirka 33 procent av inkomsterna.

Omkostnaderna bleve större, än vartill eu motsvarande lägenhet kunde arrenderas

söderut. Härtill komme andra utgifter såsom skatter och anskaffande

av diverse förnödenheter, som ej producerades på gården, samt konstgödsel,

utsäde, redskap m. in. Under sådana omständigheter kunde avsevärda svårigheter

uppstå. Här fordrades eu omtänksam hushållning — större än

man i allmänhet rättvisligen kunde begära av en kolonist — för att få debet

och kredit att gå ihop. .

Statsbygge medförde vidare den olägenheten, att kolonisten endast i mindre

grad bereddes tillfälle att deltaga i arbetet på det egna hemmets tillkomst.

Ett flertal arbeten, som kolonisten själv kunnat utföra på övertid utan

egentlig kostnad, vore till följd av statsbyggandet bortsatta på ackord och

måste i sinom tid betalas efter jämförelsevis höga pris. Om ett eget hem,

som nyskapades, skulle bliva räntabelt, borde arbetet väsentligen utföras av

innehavaren och övriga familjemedlemmar.

Ännu hade det ej konstaterats, huruvida kolonisterna kunde fullgöra dem

påförda avgifter. Kolonisternas förmåga i.detta avseende kunde starkt

ifrågasättas.

Av en för staten torde jämväl i framtiden betydande förluster uppkomma

å statens byggnadsverksamhet. För statlig byggnadsverksamhet

erfordrades visst minimiantal byggnader å varje kolonisationsområde, och

staten Ange därvid redan från början — och tidigare än vid självbyggen

— ligga ute med hela byggnadskapitalet. Vidare kunde staten ej uppföra

byggnaderna till det pris — 5,000 kronor — som kolonisten skulle betala

för dem, utan torde staten hittills hava fått avskriva i rena förluster omkring

2,000 kronor för varje statsbebyggt kolonat.

Vidare torde förutsättningar ej finnas att i större utsträckning driva en

någorlunda konstant årlig statlig byggnadsverksamhet. Genom inventeringen

av odlingsmark å kronoparkerna i Norrland och Dalarna hade ådagalagts,

att cirka 94 procent av all odlingsmark läge inom Norrbottens och

Västerbottens läns lappmarker. Inom övriga trakter av Norrland komme

helt visst kolonisationen att bliva av skäligen ringa omfattning, varjämte

odlingsmarken här mera sällan förekomme i så stora intill varandra belägna

komplex, att statlig byggnadsverksamhet lämpligen kunde ifrågasättas.

Hittills hade visserligen utvalda områden för försökskolonisationen dels varit

av den storlek, att statlig byggnadsverksamhet kunnat därstädes bedrivas,

och dels legat nära kommunikationer. De mera välbelägna och för statlig

byggnadsverksamhet bäst lämpade områdena hade under de gångna åren

tagits i anspråk. Kedan nu eller i alla händelser inom de allra närmaste

åren torde svårigheter yppa sig att utvälja sådana trakter, där ett verkligt

behov gjorde sig gällande av så stor samlad kolonatanläggning, som den

statliga byggnadsverksamheten krävde. Till kronoparkerna borde icke dragas

så mycket folk, att skogstorpare eller utanför parken boende personer, som

hittills haft sitt levebröd från arbetet å parken, berövades existensmöjligheter.

Kolonisationen borde numera betraktas som en jordbrukets angelägenhet.

Läte man jordbrukssynpunkterna bliva det centrala i frågan, måste byggnadsfrågan

hållas tillbaka och anvisas den plats, som tillkomma den, då det

gällde att i allmänhet bilda nya jordbruksfastigheter. Bostadshus och ekonomihus

borde med hjälp av statslån utbyggas successivt — väsentligen av

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition Nr 00.

101

kolonisterna själva — vilket ej borde möta särskilda svårigheter, i synnerhet

om fackmän på området stode till förfogande.

Till kolonist passade endast den person, som hade vana att hantera spade,

yxa och såg, ty det vore medelst bruket av dessa verktyg, som han i framtiden

skulle skaffa sig levebrödet. På grund härav borde han också vara i

stånd att själv taga verksam del i hemmets tillkomst, ävensom själv verkställa

en hel del arbeten, såsom avverkning och framforsling av virke,

grundgrävning, röjning och dikning. Med biträde av fackarbetare borde

han dessutom kunna utföra grundläggningsarbetet och uppförandet av byggnaderna,

ävensom biträda som hantlangare vid murning etc. Fördelades nu

dessa arbeten under några år, kunde han själv medhinna större delen därav,

och det utgående byggnadslånet komme honom själv till godo i stor utsträckning.

Han hade alltså arbetsförtjänst under den tid, han arbetade på

sin egen gård, och behövde det oaktat icke sätta efter alltför mycket av förtjänsten

i skogen, då en hel del kunde utföras på övertid.

Dylik självverksamhet erbjöde även psykologiska fördelar. En person,

som på detta sätt själv bröte bygd, besjälades av större ansvarskänsla inför

den krävande uppgiften och bundes nog starkare vid det hem, som vore

hans händers verk, än en, som inflyttade i färdigställda hus och visste, att

han bodde hyresfritt under 5 år samt alltså icke löpte någon ekonomisk

risk under den tiden. De band, som hölle den senare kvar, vore icke starka,

i synnerhet om avgälderna bleve tryckande; lockade bättre förmåner på

andra håll, torde han nog ej tveka att söka sig dit. Ehuru rätt betydande

extra uppoffringar hade fått göras för de kolonister, som innehade statsbebyggda

kolonat, kunde staten alltså ej påräkna, att dessa personer bleve

mera stationära än självbyggarna, snarare tvärtom.

Vad först beträffar den principfråga, som inom kolonisationskommittén

varit föremål för delade meningar — d. v. s. om staten själv borde bedriva

byggnadsverksamhet å kolonaten eller icke — hava även i de avgivna

utlåtandena de sålunda förekommande skilda uppfattningarna kommit

till uttryck. Därvid har i flertalet fall anslutning givits till reservanternas

ståndpunkt. Jämförelsevis få myndigheter hava helt biträtt kommittémajoritetens

uppfattning.

Till förmån för majoritetens ståndpunkt hava lantmäteristyrelsen, låntbruksakademien,

länsstyrelsen i Västerbottens län (i yttrande av landshövdingen

Ringstrand 1924), landstingens norrlandskommitté samt verkställande

ledamoten av statens kolonisationsnämnd uttalat sig.

Anslutning i huvudsak till reservanternas ståndpunkt har givits av

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, länsstyrelsen

i Västerbottens län (i yttrande 1922 av dåvarande landshövdingen

Schotte), länsstyrelsen i Jämtlands län (yttranden såväl 1922 av dåvarande

landshövdingen Widén som 1924 av landshövdingen Linnér), Norrbottens

läns landsting, Västerbottens läns landsting, Jämtlands läns landsting, Norrbottens

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Västerbottens läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Gävleborgs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott (med instämmande av länsstyrelsen i sist sagda

Yttranden.

Statsbygge»

eller ej.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10-2

Kmtgl. Maj:ts proposition Nr 90.

län), nationalföreningen mot emigrationen, ombudsmannen lios Alträsks nybyggesnämnd,

de av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för Norrbottens

och Västerbottens läns skogstorpare samt i princip av representanter

för Piteå älvdals skogstorpareförening.1

En mellanställning mellan de båda ståndpunkterna har intagits dels av

socialstyrelsen och dels i allmänhet uti de från kolonisthåll i frågan gjorda

uttalandena, vilka senare dock mera ansluta sig till majoritetens uppfattning.

Yttranden

till stöd för

kommitténs

ståndpunkt

(för statsfru

(igen. J

Ur de yttranden, som i fråga om statsbyggen stödja kommitténs ståndpunkt,

inhämtas i huvudsak följande. ''

Lantmäteristyrelsen — som funnit, att större statshjälp över huvud taget

borde lämnas kolonisterna redan från början — har ansett, att statsbyggen

borde ske i större utsträckning än kommittén ifrågasatt. Skälen mot statsbyggen

hade lantmäteristyrelsen ej funnit övertygande. Flertalet, som anmälde

sig till erhållande av kolonat, torde redan hava bildat familj. Sökanden

borde få välja, om han själv ville bygga eller om byggnaderna skulle

uppföras genom statens försorg.

Lantbruksakademien har förklarat sig i huvudsak intet hava att erinra

mot kommitténs ifrågavarande förslag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har (i yttrande 1924) utvecklat vissa

skäl mot förslaget, att staten skulle inskränka sin direkta byggnadsverksamhet.

Antagandet, att den norrländska lantbefolkningen i allmänhet vore

byggnadskunnig, motsvarade tyvärr ej verkligheten. Norrlänningen vore i

allmänhet ingen god byggmästare utan hade åtskilligt att i det avseendet

lära. En samling väl uppförda bostäder, som kunde åstadkommas, om byggnadsverksamheten

bedreves av staten eller under omedelbar tillsyn av statsanställda

byggmästare, kunde få verksamt inflytande på uppövandet av befolkningens

byggnadskunskap. En väsentlig inskränkning i statens byggnadsverksamhet

vore missriktad sparsamhet. Bostadsförhållandena i berörda

trakter vore icke goda och helt säkert ofta orsak till sjukdom och förtidig

nedsättning av arbetsförmågan. De familjer, av vilka staten förväntade att

erhålla nödig arbetskraft för skötseln av sina värdefulla kronoparker, borde

förhjälpas till goda och i alla avseenden människovärdiga bostäder. En

motfråga, som en kolonist gjorde, då han tillfrågades, om icke en förenkling

i bostaden borde genomföras, gåve helt säkert uttryck för mångas

mening, »ha vi inte slitit nog ont och slita vi inte fortfarande tillräckligt

ont, då vi ofta hela veckan få ligga ute i skogen, för att kunna vara förtjänta

av att på lördagskväll’!! få komma in i en ordentlig bostad?»

Landstingens nör Hand skommitté har anlagt enahanda synpunkter på frågan

som sistnämnda länsstyrelse. Det borde fastslås som grundläggande

princip, att det vore statens oavvisliga plikt att ombesörja goda bostäder åt

dem, som bröte ny bygd i ödemarken. Härför talade både humanitära och

ekonomiska skäl. Folkhälsan vore ett kapital, som noggrant måste vårdas.

Provisoriska bostäder med alla dem åtföljande risker för sjukdom och förtidig

arbetsoförmåga borde ej vara medgivna. Det vore helt naturligt, att

staten i vissa fall själv uppförde byggnader liksom ock att staten ställde

vissa fordringar på de av kolonisterna uppförda. Det vore icke blott tänkbart

utan även sannolikt, att staten ej finge fasta arbetare till skötsel av

kronans stora, värdefulla skogar, om man underläte att på tillfredsställande

sätt sörja för bostadsfrågan. Kostnadsfrågan borde ej få tagas till intäkt för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kiait//. Maj:ts proposition Nr 90. ] 03

Saten att bygga mindervärdiga bostäder eller att medgiva sådana bostäder*

uppförande. I övrigt skulle ju större delen av de nedlagda medlen äterbåras

till statsverket i form av annuiteter. Det vittnade om obekantskap

med förhållandena, när det pästodes, att statens byggnadsverksamhet vore

liktydigt med slöseri med den tillgång, som den norrländske allmogemannens

kunnighet i byggnadsarbete representerade. Någon allmän kunskap pa

området kunde man ej tala om. Bästa beviset härför vore den allmänna

lieskaftenheten av bostäderna på den norrländska landsbygden, särskilt i

dess inre delar. Ett siffermässigt belägg, att de kolonatsökande icke själva

kände sig hemma på detta område, hade lämnats av den redogörelse, som

aterfunnes i verkställande ledamotens av statens kolonisationsnämnd särskilda

yttrande till domänstyrelsens utlåtande den 28 maj 1924 med överarbetning

av kolonisationskommitténs förslag. Där angivna siffror visade

nödvändigheten, att staten fortfarande utövade egen byggnadsverksamhet.

Sammanfattningsvis franihölles beträffande nu föreliggande fråga, att

staten borde i ungefär hittillsvarande omfattning fortsätta sin egen bvggnadsverksamliet.

Vafställande ledamoten av statens kolonisationsnämnd, överjägmästaren

A. Holmgren, har i ett såsom bilaga till domänstyrelsens utlåtande den 28

maj 1924 med överarbetning av kolonisationskommitténs förslag fogat särskilt

yttrande ingående behandlat frågan om statens byggnadsverksamhet

(se sid. 58—60 i statens offentliga utredningar 1924: 43). Den statliga

byggnadsverksamheten motiverades av följande nio omständigheter:

1) Byggnadskunnigheten bland den norrländska befolkningen

vore i allmänhet ej särdeles stor. Av 687 kolonatsökande hade 36 %

förklarat sig vara hemmastadda i byggnadsarbete, 25 % ansett sig äga någon

kunskap härutinnan och 29 % förklarat sig ej besitta sådana kunskaper,

under det att 10 °/„ ej lämnat upplysningar. Det vore icke sagt, att de,

som ansåge sig besitta vissa kunskaper i byggnadsarbeten, även kunde praktiskt

och ekonomiskt ordna ett byggnadsföretag. Det gällde ej endast att

besitta färdighet med såg och yxa utan helt enkelt att äga en byggmästares

kunskaper. Av 144 självbyggande kolonister hade 26 % själva utfört det

huvudsakliga byggnadsarbetet, medan 74 % bortsatt arbetet åt andra personer.

Av dessa senare hade drygt hälften anlitat kolonisationsnämndens

byggmästare såsom förmedlare vid arbetets bortsättande. Då huvudmassan

av självbyggande kolonister alltså ej hade kompetens till utförande och

ledande av egen byggnadsverksamhet, talade detta för statlig byggnadsverksamhet.

2) Byggnadskulturen särskilt inom finnbygden, lappmarken och därmed

jämförliga områden stode på en mycket låg ståndpunkt.

3) Det inom stora delar av Norrbottens län tillämpade byggnadssättet med

trångboddhet hade till stor del framkallat utbredning av tuberkulos. Statlig

byggnadsverksamhet tillgodosåge hygienens fordringar.

4) För ett snabbt fyllande av ökat behov av skogsarbetare vore

statlig byggnadsverksamhet lämplig.

5) Då statsbyggena uppfördes under detaljerad ledning och kontroll av

statens egna byggmästare, bleve arbetet omsorgsfullt utfört, varför byggnaderna

bleve solida.

Statsbyggena bleve även billigare än självbyggen. Kostnaderna för de

förra stannade nu vid 4,500—5,000 kronor.

6) Statlig byggnadsverksamhet satte större fart i kolonisationsarbetet.

7) De genom statens försorg uppförda byggnaderna bleve ett föredöme

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Yttranden

till stöd; för

reservant ernås

ståndpunkt

(mot

statsbjjggen).

för ortsbefolkningen, som redan börjat tillämpa det mer omsorgsfulla

byggnadssätt, som användes å kolonisationsområdena.

8) Genom statsbyggandet befriades kolonisten från många svårigheter och

bleve i tillfälle att tidigare och med större kraft ägna sig åt det

produktiva odlingsarbetet å kolonatet.

9) Genom att statlig byggnadsverksamhet bedreves, kunde byggmästare

anställas, vilka även kunde lämna självbyggarna råd och anvisningar

samt kontrollera byggnadsverksamheten i dess helhet.

Vissa mot statlig byggnadsverksamhet anförda skäl bemöttes av verkstol- ,

lande ledamoten sålunda:

1) Påståendet, att kolonisten ej bleve så fäst vid kolonatet, då lian

icke själv uppförde byggnaderna, vore mindre bärande. Egnahemslåntagare,

som inköpt redan bebyggd och delvis odlad lägenhet, torde ej hava visat sig

vara mindre fästade vid dylik lägenhet än vad fallet varit med dem, som

själva uppfört sina byggnader. Vid kolonaten gåve byggnadernas komplettering

rum åt kolonistens initiativ och önskningar.

2) Påståendet, att de självbyggda kolonaten bleve billigare, hade ovan behandlats.

Det vore ett mycket stort misstag- att tro, att ett bygge kunde

av kolonisten utföras på »lediga stunder». Så kunde ej ske med grunden,

timringen och stommen. Om dessa ej med stor omtanke utfördes i eu

följd, bleve huset i högsta grad underhaltigt.

3) Åven om statens uppoffringar vid statsbyggen bleve större än vid

självbyggen — cirka 500 kronors meruppoffringar per kolonat — vore

detta motiverat med hänsyn till de obestridliga fördelar statens skogsvård

kunde vinna genom den statliga byggnadsverksamheten och de fördelar ur

social synpunkt, som detta system lika obestridligt medförde.

I de talrika utlåtanden, vari tagits till orda mot statens byggnadsverksamhet,

hava i många fall samma skäl åberopats, som reservanterna inom

kolonisationskommittén anfört. Här nedan refereras huvudsakligen blott sådana

yttranden, som antingen innehålla nya synpunkter — utöver vad reservanterna

anlagt — eller eljest synts förtjänta av särskild uppmärksamhet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i yttrande 1922 framhållit, att de

starkaste skälen talade för, att staten i regel icke utövade egen byggnadsverksamhet

å kolonaten. Sådana anordningar måste träffas, att kolonistens

skulder bleve så små som möjligt. Därför borde också han och hans familj

beredas möjlighet att lägga ned så mycket eget arbete som möjligt på hemmet.

Kolonisten inskränkte sig då ej till åtta timmars arbetsdag, utan lade

ned hela sin energi på att få sitt hem färdigt. Från annan liknande verksamhet

inom länet kunde pekas på många vackra resultat av på dessa

grunder fotad verksamhet. Om länsstyrelsen i allmänhet ej förordade statsbyggen,

vore dock sådana till stort gagn i vissa fall, särskilt i sådana

trakter, där byggnadskunnigheten vore dålig och ortens byggnadskultur låg,

såsom i stora delar av finnbygden. Här behövde dock skulderna starkt

nedpressas, och här kunde kanske lösesumman för kolonathusen nedbringas

genom rabatt, vilket bleve möjligt genom de besparingar, som på andra håll

kunde göras genom att den dyrare statliga byggnadsverksamheten inskränktes.

Norrbottens läns landsting och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

vilka förordat avveckling av den statliga byggnadsverksamheten,

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90. 105

hava förnämligast uppehållit sig vid synpunkterna, att det saviil för staten

som kolonisten bleve ekonomiskt fördelaktigast, om självverksamheten komrne

till sin rätt, att det med egen kraft uppförda hemmet bleve; mera värdefullt

för kolonisten samt att endast den passade till kolonist, som kunde hantera

ej blott spade utan jämväl yxa och såg.

Länsstyrelsen i Västerbottens län (i yttrande 1922) samt sagda läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott hava framhållit ungefär liknande

synpunkter. Man borde lita till självverksamhet och utnyttja kolonistens

eget arbete. Intet penningkapital borde bindas i byggnader, som bättre

kunde användas i jordbruksproduktionen. Efterfrågan på statsbyggda kolonät

kunde bliva betydligt växlande från år till år.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att all erfarenhet — och

sådan hade gjorts även inom Jämtlands län — ginge därpå ut, att den

enskilde byggde billigare än staten. Det vore visserligen angeläget — för

att kolonisationen måtte komma rätt i gång — att på ett verksammare sätt

än hittills understödja densamma, men detta borde ske på annat sätt, än

att staten på kolonatens uppförande offrade belopp, som vore onödiga. Det

vore alldeles uppenbart — och erfarenheter, söm bestyrkte detta, kunde hämtas

från många håll, bland andra även från ordnandet av byggnadsfrågan

vid arrendena, på renbetslanden i Jämtlands län — att nybyggaren ej allenast

byggde billigare, utan även att han finge ett helt annat intresse för sitt

ställe, om han själv lade handen vid byggnaderna. Ej sällan bleve arbetet

också omsorgsfullare och mera praktiskt utfört, om det skedde under hans

egen medverkan. Någon svårighet att erhålla biträde av faekutbildad personal

inom orten torde ej heller i allmänhet möta — sådan kunde exempelvis

fås inom en så glest befolkad socken som Frostviken. För övrigt torde

en kolonist, om han eljest vore lämplig som sådan, snart nog lära sig vad

som erfordrades för att vid byggandet lämna en värdefull och intresserad

medverkan. Givet vore, att vid byggandet måste följas vissa anvisningar;

kolonisten finge ej bygga huru han ville, men å andra sidan borde man ej

heller för starkt binda honom vid en på förhand uppgjord plan. För kolonistens

trevnad och den framtida bärgningen av kolonatet, vore det av synnerlig

vikt, om han — med nödiga anvisningar visserligen — finge ställa

för sig själv. Även sådana saker som renlighet och hygien sammanhängde

mycket ofta mera med det ekonomiska tillståndet än med bostadens beskaffenhet,

naturligtvis för så vitt vissa minimifordringar bleve uppfyllda.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att statlig byggnadsverksamhet av den

art och omfattning, kommittén föreslagit, ofrånkomligen medförde avsevärda

förluster. Syftemålet att skapa en permanent och stabil småbrukarklass

kunde lätt förfelas genom atf kolonisterna till följd av statsbyggandet

lockades till skuldsättning i sådan grad, att deras framtida existens äventyrades.

Domänstyrelsen — som till fullo uppskattade de fördelar, vilka tillfördes

kolonisterna genom den statliga byggnadsverksamheten — kunde dock

icke tillstyrka fortsättandet av denna verksamhet annat än möjligen i vissa

undantagsfall. Styrelsen hölle sålunda före, att kolonisterna borde själva

ombesörja uppförandet av byggnaderna på respektive kolonat. I anslutning

till vad länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatt, tillstyrkte domänstyrelsen

dock, att — därest sådant förfarande ansåges kunna äga rum — på kolouisationsområden

i finnbygden av Norrbottens län samt i undantagsfall

.jämväl å andra särskilt avlägsna orter med ringa byggnadskunnighet hos

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Socialsty
relsen.

befolkningen byggnader finge, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, till viss

omfattning uppföras genom kolonisationsledningen.

Nationalföreningen mot emigrationen har förmenat, att kolonisationskommittén

felbedömt problemet, då den ansett ett av de främsta skälen

till att tidigare gjorda försök att främja Norrlands kolonisation ej krönts

med motsedd framgång vara att söka i svårigheterna för kolonisterna att

lösa byggnadsfrågan. De elementära betingelserna för en lösning av byggnadsproblemet

funnes i tillgången på dels det viktigaste byggnadsmaterialet,

träet, dels byggnadskunnig arbetskraft. Ty häri och icke minst i det sista

läge en verklig rikedomskälla för vår kolonisation. Förmågan att timra

upp och nödtorvtigt inreda ett boningshus vore i våra skogsbygder allmän,

och i vart fall doge ingen till kolonist, som icke hade den färdigheten. Det

borde icke råda någon tvekan att ansluta sig till de reservanter, vilka avstyrkt

förslaget att låta staten uppföra byggnader färdiga till inflyttning.

För kolonister, som ställde de anspråken på staten, funnes ingen användning

i obygden.

De av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för Västerbottens och

Norrbottens läns skogstorpare hava förklarat, att statens åtagande att bygga

ansåges av dem och måhända de flesta, som iakttagit kolonisationsrörelsen

på nära håll, vara ett riskabelt sätt att kolonisera. Den stora faran vore, att de

statsbyggda kolonaten befolkades av sådana, som endast ville

hava ett hem men saknade förutsättningar att försörja sig och

familjen. Då sedan inflyttningen skett, komme vederbörande för sent

underfund med, att man ändock måste arbeta för att kunna existera i framtiden.

Helt annorlunda måste en självbyggande kolonist vara danad, om

han överhuvud skulle våga taga ett kolonat. Han måste besitta en energi,

som sedan den fört honom genom byggnadssvårigheterna, även vore till

största gagn vid hemmets fortsatta utveckling och gåve kolonisten ett visst

självförtroende, vilket i regel icke funnes hos den, som finge kasta alla sina

omsorger på staten.

Ombudsmannen vid. Alträsks nybyggesnämnd har, bland annat, påpekat,

att genom utbjudande av statsbebyggda kolonat läge det mycket nära till

hands, att personer, visserligen kanske medvetna om sin stora ofullkomlighet

som kolonister, det oaktat med största intresse sökte att bliva tilldelade

statsbebyggda kolonat. De kunde nämligen på detta sätt av staten erhålla

fri bostad med vedbrand under några år framåt, utan att nedlägga något

arbete på kolonaten. Kolonisationskommitténs förslag syntes innebära en

mera forcerad kolonisation på de norrländska kronoparkerna, än vad tidsförhållandena

torde fordra.

•

Som nyss antytts har socialstyrelsen intagit en viss odeciderad ställning

i frågan om statlig byggnadsverksamhet. Av styrelsens yttrande inhämtas i

huvudsak följande.

Vissa besparingar torde kunna ifrågasättas beträffande den statliga byggnadsverksamheten.

Visst vore, att byggnadskunnigheten vore allmän, men

byggnadssättet lämnade ofta anledning till anmärkning. Såväl provinsialläkarnas

berättelser som socialstyrelsens bostadsstatistiska undersökningar

bure vittne om de dåliga bostadsförhållandena på Norrlands landsbygd.

Kunde genom statens ingripande i byggnadsfrågan någon rättelse beredas

därutinnan, måste detta anses som en betydelsefull kulturgärning. Det syntes

emellertid böra göras beroende av ytterligare utredning, om härför nöd
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1.07

Kung/. Muj:ts proposition Nr 90.

vänd i k t. krävdes eu statlig byggnadsverksamhet av sä stor omfattning, som

den av kommittén ifrågasatta, eller om det avsedda syftemålet med mindre

ekonomiska uppoffringar kunde ernås medelst uppförandet av ett fåtal mönsterhus

och i övrigt understödjande, rådgivande och kontrollerande verksamhet

från statens sida.

Byggnadsstyrelsen, av vilkens yttrande ej tydligt framgår, huruvida

styrelsen över huvud taget av- eller tillstyrker statlig byggnadsverksamhet,

har framhållit i huvudsak följande.

Entrepenadsystem borde komma till användning vid byggnadernas uppförande.

Något tekniskt hinder härför kunde icke anses föreligga. När staten

organiserade byggnadsarbeten i avlägsna trakter med dyrbara transporter av

byggnadsmaterial, som ej funnes på platsen, och dessutom på en sådan byggnadsplats

uppsatte eu såg, kunde det icke synas vara ur ekonomisk och praktisk

synpunkt lämpligt att lämna byggnadsarbetet i halvfärdigt skick och låta

kolonisterna fortsätta arbetena utan de tekniska hjälpmedel, som erfordrades

för byggnadernas iordningställande. Vidare påpekade byggnadsstyrelsen

lämpligheten av, att en standardisering genomfördes, åtminstone för genom

statens försorg uppförda byggnader. De av kolonisationskommittén utarbetade

typritningarna kunde icke sägas uppfylla de fordringar, särskilt vad

detaljerna beträffade, som borde ställas på ritningar, som skulle tjäna till

ledning för icke byggnadskunniga kolonister. Likaså borde fullt riktiga

och i detalj upplysande byggnad sbeskrivningar tillhandahållas av kolonisationsledningen.

Från kolonisthåll har följande anförts i nu föreliggande fråga.

De av domänstyrelsen tillkallade kolonisterna Tyko L. Jonsson och K. G.

Nord hava varit av den mening, att det vore lyckligast, om kolonisterna

själva förmådde utföra byggnadsarbetet — även om detta bleve

dyrare -- ty den egna verksamheten knöte kolonisten starkt samman med

lägenheten. Statens byggnadsverksamhet borde dock ej upphöra, detta särskilt

för materialfrågans och arbetsledningens skull. Statsbyggen borde bedrivas

i den omfattning, att det funnes möjlighet att tillhandahålla självbyggare

sakkunnigt biträde i byggnadsfrågan (se sid. 71 i statens offentliga

utredningar 1924 : 43).

Vid möte i Boden den 4 januari 1925 med representanter för kolonister

uttalades, att kolonisterna borde efter eget val få bliva självbyggare eller

inflytta i av staten helt inredda hus samt att, där staten byggde, byggnaderna

borde göras helt färdiga, d. v. s. med all inredning jämte uthus.

I åtskilliga yttranden, huvudsakligen från det håll, där man därjämte

avstyrkt statlig byggnadsverksamhet, hava krav framställts på nedsättning

av byggnadsbidragets storlek, enkannerligen i den mån detta skall av kolonisten

förräntas och återbetalas. I samband härmed har från några håll

ifrågasatts viss inskränkning i byggnadsplanen. Rörande dessa frågor inhämtas

av yttrandena i huvudsak följande.

Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt, om den av kolonisationskommittén föreslagna

utbyggnadsplanen jordbruksekonomiskt sett vore den mest fördeh

aktiga. Planmässigheten förrycktes genom onödigt vidlyftig och för hastig

byggnadsverksamhet under den tid, då odlingsarbetet vore det viktigaste för

Byggnad»- styrel flen.

Kolonister.

Frågan om

byggnadsbi

dragets

storlek.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungi. Maj:ts proposition Nr 90.

kolonisten. Sålunda borde kolonisten under de första tio åren kunna få

ordna byggnadsf rågan provisoriskt. Under de första åren behövde han ej

så stor ladugård, som den föreslagna, men å andra sidan fattades redskapsskjul,

varjämte foderutrymmet vore för litet. Den timrade delen av uthuset

borde till en början inredas till bostad, och under denna tid torde kreaturen

placeras i motsatta gaveln i de avdelningar, som avsetts för vedbod och

matbod. Byggnadslånets belopp borde sänkas från det föreslagna, 5,000

kronor, till i,000 kronor, varav 2,000 kronor för uthuset och 2,000 kronor

för mangårdsbyggnaden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har (i yttrande 1922) framhållit, att A

och O vid kolonisationsverksamhet vore — om den skulle lyckas — att kolonisternas

skulder bleve så små som möjligt. I anslutning härtill ifrågasattes

sänkande av lånemaximum med 1,000 kronor, d. v. s. till 4,000 kronor.

Vid nybyggesverksamheten vid Alträsk vore 2,000 kronor maximum,

och om detta kanske vore väl lågt, hade det dock haft det goda med sig,

att självverksamheten frammanats och skulderna hållits låga. I yttrande

1924 har samma länsstyrelse betonat, att odlingen måste komma i första

hand och byggandet i andra. Kolonisten borde ej förvägras att — om han

ville — i början ordna bostadsfrågan mera provisoriskt, så att skuldbördan

ej bleve för stor.

Nationalföreningen mot emigrationen har ansett, att den föreslagna

byggnadshjälpen — 5,000 kronor kontant jämte det erforderliga timret —

vore för hög och torde ej vara erforderlig. En rationell och praktisk lösning

av byggnadsproblemet torde kunna begränsa den kontanta byggnadshjälpen

till 2,500 å 3,000 kronor.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har (i yttrande 1924) betonat, att huvudvikten

borde ligga på att skapa bärkraftiga jordbruk. Dessa finge således

ej belastas med kostnader för byggnader, som ej kunde förräntas. Det syntes

därför oundvikligt att nedsätta anspråken pä bebyggandet — åtminstone

till en början. Den kontanta byggnadshjälpen torde därför få minskas. 1

Finland, där under de senare åren nybildning av jordbruk ägt rum i stor

skala, torde man enligt uppgift hava funnit sig nödsakad avstå från den

bostadsstandard, som eljest kunde vara önskvärd. Den pågående nybildningen

torde böra betraktas såsom en övergångsperiod, vars resultat så småningom

måste kompletteras. En liknande väg torde vi här i landet hänvisas

till, såvida icke antingen kolonisationen begränsades eller utgifterna

bleve allt för tryckande — för kolonisterna i form av räntor eller för den

övriga befolkningen genom beskattning. Man tvingades att avstå från vissa

lockelser för att bättre kunna möta det allvarliga befolkningsproblemet.

Domänstyrelsen har ansett, att framgången av kolonisationen å kronoparkerna

vore i mycket hög grad beroende på storleken av de rånte- och

amorteringsavgälder, som kolonisterna framdeles hade att utgiva till statsverket.

Ehuru värdena på mark och ståndskog vore låga, räntefoten låg,

lega efterskänktes i 5 år, byggnadsvirke m. m. tillhandahölles gratis, ersättning

ej krävdes för väganläggningar in. in., komme ändock kolonisternas

avgifter att — enligt kommitténs förslag — uppgå till sådana belopp, att

man hade berättigad anledning antaga, att avgälderna i många fall ej kunde

erläggas. Då det med hänsyn till de redan nu jämförelsevis betydande

uppoffringarna från statens sida ej syntes tillrådligt, att staten efterskänkte

återbetalning i än större omfattning, borde undersökas, om ej utgifterna

kunde begränsas. Efter jämförelse med odlingslägenhetsinnehavarna — som

blott erhölle 2,000 kronor i byggnads- (och odlings-) hjälp och ej på långt

opaginerad Kontrollera mot PDF

1(1!)

Kung/. Maj:ts proposition Nr 90.

när hade sa mycket förmåner som kolonister — ifrågasatte styrelsen, huvudsakligen

för minskning av kolonisternas kommande avgälder, att byggnadshjälpen

borde nedsättas till 3,500 kronor för kolonat av större och 3,000

kronor för kolonat av mindre typ. Härvid utginge styrelsen från, att byggnaderna

ej bleve föremål för särskild värdesättning vid upplåtandet.

Ombudsmannen vid Alträsk nybygge snämnd har uttalat, att — om staten

genom revirförvaltaren hjälpte kolonisterna med byggnadstimrets transport

från skogen till kolonatet och där läte ombesörja timrets förädling — ett

kontant byggnadsbidrag av 3,500 kronor för de större och 3,000 kronor för

de mindre kolonaten vore tillfyllest. Sådan nedsättning borde ske med hänsyn

till, att den framtida betalningsförmågan för llertalet kolonister i Norrbottens

skogs- och ödebygder icke borde överskattas, när det gällde, om do

skulle kunna förränta och amortera skulderna till staten.

Jämväl de av domänstyrelsen tillkallade kolonisterna Tyko L. Jonsson

och K. G. Nord, hava förklarat, att en nedsättning av byggnadshjälpen torde

böra ske, om ökad odlingshjälp beviljades, men lägre än till i,000 kronor

borde maximibeloppet ej sättas. I särskilda fall borde dock Kungl. Maj:t

kunna medgiva lämplig höjning.

Landstingens norrlandskommitté har ansett, att under nuvarande ekonomiska

förhållanden byggnadshjälpen till de kolonister, som själva uppförde

sina byggnader, ej borde understiga i,000 kronor.

Vid kolonistmötet i Boden den 4 januari 1925 uttalades, att byggnadsanslaget

till själ v bygga re ej bolde understiga 4,500 kronor.

Rörande byggnadstidens längd och byggnadsbidragets utbetalande in. m.

hava följande synpunkter, värda att omnämnas, framförts i yttrandena.

Lantbruksstyrelsen har funnit den föreslagna bestämmelsen om 5-årig

byggnadstid för självbyggande kolonists s. k. förstahandsbygge vara alltför

sträng och onödigt betungande under en tid, då odlingsarbetet vore huvudsaken.

Norrbottens läns landsting har ansett, att tiden för byggnadsarbetets

utförande borde betydligt utsträckas utöver vad kommittén föreslagit.

Landstinget i Jämtlands län bär framhållit, att i många fall måste säkert

anstånd med byggnadernas uppförande medgivas.

Landstingens norrlandskommitté har ansett, att byggnadstiden ej borde

understiga 10 år samt att byggnadshjälpen borde utbetalas på sådant sätt,

att ekonomiska svårigheter för kolonisten ej uppstode.

Domänstyrelsen har beträffande ordningen för byggnadshjälpens utbetalande

framhållit, att, då förskottslikvid i allmänhet icke torde komma

byggnadsarbetet till godo, utan användes till kolonistens andra behov, sådan

likvid icke borde utgå med mer än 5 procent i stället för av kommittén

föreslagna 10 procent. Det sålunda inbesparade beloppet borde utbetalas,

sedan »återstående arbeten på mangårdsbyggnaden utförts», vid vilket tillfälle

kolonisten alltså skulle äga uppbära 25 procent av byggnadshjälpen.

I åtskilliga av de yttranden, vari statlig byggnadsverksamhet avstyrkts,

har betonats, att ett upphörande av dylik verksamhet ej borde utesluta ett

aktivt understödjande från statens sida av kolonisternas egen byggnadsverksamhet,

Förutom genom tillhandahållande av kontantbidrag kunde sålunda

staten, medelst förädlingsanordningar eller eljest, till självkostnadspris ti 11-

Byggnadstidens

längd

in. in.

Försågning

av virke åt

självbyggarf*

m. m.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Departements

chefen.

handahålla kolonisterna byggnadsvirke och diverse materialier vid byggnadsplatsen

ävensom genom vederbörande organ lämna sakkunniga råd och anvisningar

åt självbyggare. Dessa synpunkter hava framhållits av lantbruksstyrelsen,

länsstyrelsen i Norrbottens län, sagda läns landsting, Jämtlands

läns landsting, domänstyrelsen m. fl.

Det torde i detta sammanhang höra erinras, att verkställande ledamoten

av statens kolonisationsnämnd å andra sidan framhållit, att — därest den

statliga byggnadsverksamheten inskränktes eller upphörde — svårigheter torde

möta såväl att anställa särskilda byggmästare enbart för att handleda självbyggare

som för staten att blott för detta ändamål vidtaga anordningar för

virkets försågning o. d.

Enligt min mening bör byggnadsverksamheten å kolonaten ägnas stor

uppmärksamhet och från statens sida stödjas mera kraftigt och målmedvetet

än vad fallet varit beträffande skogstorp och odlingslägenheter, dock

utan att byggnadsfrågan därför gives en så framträdande plats i kolonisationsplanen,

att andra kanske lika viktiga frågor — såsom kolonistens

möjligheter att livnära sig och i ekonomiskt hänseende hålla sig uppe —

härigenom bliva till obotlig skada för det hela trängda åt sidan. Lika

väl som jag hyser den uppfattning, att staten ej bör bedriva en kolonisation,

som leder till uppkomst av mindervärdiga och hälsovådliga bostäder

för människor och djur, lika väl är jag av den mening, att man

vid brytandet av ny bygd i ödemarken icke får kräva, att de härvid

bildade till en början ytterst svaga jordbruken, innehavda av mindre

bemedlade, redan från begynnelsen belastas med ett byggnadskapital,

som lägenheten och innehavaren ej mäkta att i ekonomiskt hänseende

bära.

Jag anser alltså, att byggnader med statens stöd böra å kolonaten

uppföras under noggrant beaktande, att dessa å ena sidan fylla rimliga

krav i fråga om utrymme, hygien och allmän ändamålsenlighet men å

andra sidan ej bliva så dyra, att kolonisten dignar under för stor skuldbörda.

I fråga om bostadshuset torde i regel böra fordras uppförande av en

enkel, timrad stuga av ungefär den typ — kök och kammare — som

kolonisationskommittén tänkt sig. Vad angår uthusbyggnaden lärer flertalet

kolonister ingalunda omedelbart behöva en så stor och dyrbar ladugård,

som kommittén föreslagit, utan mången kolonist torde under ganska

lång tid vara till fullo betjänt med t. ex. ett mindre, enkelt provisoriskt

uthus — för ett par kor — av ungefär den typ, att det sedermera må

kunna med fördel antingen tillbyggas eller ock användas såsom sommarladugård

eller dylikt. Då kolonisten i dylikt fall i sinom tid uppför ett

mera fullständigt uthus, torde han böra äga att avgiftsfritt av kronan

erhålla erforderligt virke, för så vitt uppförandet äger rum inom sådan

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kanal. Maj:fn proposition Nr 90.

tid, att lian är berättigad åtnjuta fritt husbehovsvirke. Så väl kolonisationsorganen

som vederbörande kolonister böra emellertid vid byggnadsverksamhetens

praktiska bedrivande hava ganska stor rörelsefrihet att

ordna byggnadsfrågan efter föreliggande förhållanden, därvid emellertid

nyssnämnda huvudregler torde böra upprätthållas.

Beträffande det sätt, varpå staten torde böra stödja byggnadsverksamheten,

kan jag i huvudsak ansluta mig till dem, som förordat, att kolonisterna

själva böra bebygga sina kolonat. De skäl, som enligt förenämnda

redogörelser anförts mot statens fortsatta bebyggande av kolonat

och för självverksamhet på området, synas mig i stort sett vara riktiga.

Jämväl torde erfarenheten från försökskolonisationen hava givit vid handen,

att vissa av de väntade fördelarna med statens byggnadsverksamhet uteblivit.

Under förutsättning att staten dels bereder kolonisterna visst kontant byggnadsbidrag,

dels vidtager lämpliga anordningar för att kunna på kolonatområdena

tillhandahålla förädlat byggnadsvirke jämte diverse byggnadsmaterial,

dels ock giver kolonisterna möjlighet att erhålla råd och anvisningar

av fackmän på byggnadsområdet, torde i allmänhet varje kolonist,

vilken fyller det mått som rimligen bör ställas på en nybyggare i ödemarken,

kunna på ena eller andra sättet fullt nöjaktigt ordna sin byggnadsfråga.

Jag anser alltså, att statens understöd för kolonatens bebyggande

bör äga rum på nu angivet sätt medelst viss hjälp åt självbyggare.

. 1 anslutning till vad som föreslagets från flera håll och med hänsyn

till nödvändigheten för kolonisten att för undvikande av för stor skuldsättning

något nedsätta anspråken på de första byggnaderna torde det

kontanta byggnadsbidraget kunna och böra nedsättas. Då jag i detta hänseende

förordar den bestämmelse, att kolonist må åtnjuta kontant byggnadshjälp

intill 3,500 kronor, vilken i undantagsfall, efter särskilt beprövande,

bör kunna höjas, dock högst till 4,000 kronor, förutsätter jag, att det i

vart fall av vederbörande överväges, huruvida det förstnämnda reguljära

maximibeloppet behöver utgå eller om kolonisten må varda betjänt med

ett något lägre byggnadsbidrag.

Den kontanta byggnadshjälpen torde böra utbetalas i mån av byggnadsarbetets

fortgång, och synes det icke vara tillrådligt att medgiva utbetalande

av förskott annat än i särskilt trängande fall. Under inga förhållanden

torde förskott böra lämnas till högre belopp än 100 kronor.

Däremot böra utbetalningsterminerna smidigt anpassas efter arbetets fortgång,

så att hinder ej möter för kolonist att utfå byggnadshjälpen i småposter

i den mån byggenskapen fortskrider.

.Vid kolonats första upplåtande, då den kontanta byggnadshjälpens

belopp fastställes, torde jämväl överenskommelse böra träffas om de byggnader,

som skola uppföras med statligt stöd, samt angående den tid, inom

vilken de skola vara fullbordade. Det torde böra ankomma på vederbörande

kolonisationsorgan att träffa avgörande härutinnan, alltså även rörande

sagda tid, som dock icke må, annat än i särskilda undantagsfall, bestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

112

Kung!. Maj:ts proposition Nr 90.

mas senare än till högst fem år från den dag kolonatet tillträtts. Då

särskilda skäl därtill föranleda, torde förlängning av den vid upplåtelsen

avtalade tiden kunna sedermera medgivas genom beviljande av visst

uppskov åt kolonister, som på grund av giltiga skäl behöva sådant anstånd.

Till frågan om byggnadsbidragets förräntning och återbetalande torde

jag få återkomma vid behandlingen av spörsmålet om lega och köpeskilling

för kolonat. Kolonisationskommitténs förslag om inrättande av

en särskild byggnadsfond har jag för avsikt att beröra i samband med

kostnadsfrågan.

Förutom förenämnda kontanta byggnadsbidrag torde kolonisterna, där

så lämpligen ske kan, böra erhålla ytterligare hjälp för byggnadsfrågans

ordnande genom att vederbörande handhavare av kolonisationsverksamheten

— under samarbete med skogsstatspersonalen — ombestyra erforderligt

byggnadsvirkes avverkning och framforsling till kolonisationsområdet

ävensom detsammas huvudsakliga förädling, såsom försågning

med mera, varvid, där så kan ske, kolonisten själv bör få biträda. Sålunda

mer eller mindre förädlat virke torde kolonisten äga att till statens självkostnadspris

— virkets rotvärde borträknat — inlösa. Därjämte böra

kolonisationsorganen anskaffa andra erforderliga byggnadsmaterialier att

även emot självkostnadspris tillhandahållas kolonisten.

Vidare ämnar jag vid behandlingen av organisationsfrågan föreslå sådana

anordningar, att kolonisterna må kunna i mån av behov komma

i åtnjutande av viss byggnadssakkunnig ledning vid byggnadsarbetets

utförande.

Ehuru jag alltså utgått från, att kolonaten i regel böra bebyggas av

vederbörande kolonist — låt vara under kraftigt stöd på olika sätt från

statens sida — vill jag dock ej motsätta mig, vad några myndigheter,

huvudsakligen länsstyrelsen i Norrbottens län och domänstyrelsen, föreslagit

rörande statsbyggande i vissa undantagsfall såsom i finnbygden

ävensom i vissa andra, särskilt avlägsna trakter med ringa byggnadskunnighet

hos befolkningen och låg byggnadskultur i orten. Det torde

böra ankomma på Kungl. Maj:t att i dylika undantagsfall, efter vederbörlig

utredning, medgiva, att byggnader i viss omfattning må uppföras

genom statens omedelbara försorg. Beträffande dylika byggnaders beskaffenhet

torde i allmänhet böra gälla vad jag ovan ifrågasatt rörande

den allmänna byggnadsplanen. Då statlig byggnadsverksamhet i dylika

orter torde komma att ställa sig jämförelsevis dyr men då å andra

sidan en kolonist i dessa trakter torde vara i behov av särskilt låga

avgifter för kolonatet, torde löseskillingen för av staten sålunda uppförda

byggnader — på sätt av nyssnämnda myndigheter ifrågasatts —- höra

vid behov nedsättas under statens självkostnadspris, så att lösesumman

icke bliver oskäligt tyngande. I sitt yttrande i ämnet har domänstyrelsen

ifrågasatt en lösesumma av 3,000 å 3,500 kronor, och torde dessa siffror

vid nu ifrågakommande anordning böra få tjäna som grundläggande regel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90: 118

Vad kolonisationskommittén föreslagit i fråga om underhåll och för*

säkring mot brandskada av byggnader å kolonat — nämligen att det bör

åligga kolonist att svara härför — finner jag mig böra biträda.

I de allmänna grunderna torde i fråga om kolonatens bebyggande borg

stadgas följande.

Inom tid, som vid värjo upplåtelse bestämmes, skall kolonist

hava å kolonatet uppfört bostadshus och uthus i enlighet med

vad som vid upplåtelsen närmare avtalas. Den tid, inom vilken

byggnaderna skola vara fullbordade, må i allmänhet ej be''

stämmas senare än till fem år från den dag, då kolonist tillträdde

kolonatet.

Kolonist åtnjute kontant byggnadshjälp intill 3,500 kronor*

att utbetalas i terminer i mån av byggnadsarbetets fortgång.

I undantagsfall kan, efter särskilt beprövande, detta belopp hö^''

jas, dock högst till 4,000 kronor.

Där så lämpligen ske kan, bör vederbörande kolonisationsorgan

söka vidtaga åtgärder i syfte att erforderligt byggnadsvirke

i försågat skick jämte annat byggnadsmaterial må kunna

tillhandahållas kolonist, till självkostnadspris, å kolonisationsområdet.

I undantagsfall må, efter Kungl. Maj:ts beprövande, kolonat

bebyggas genom statens omedelbara försorg.

Det åligger kolonist att svara för byggnaders underhåll och

brandförsäkring.

11. Kolonatens uppodling.

Kolonisationskommittén har i sitt betänkande avhandlat frågan om kolo- Kniowsationsnisternas

odlingsskyldighet å sid. 210—212 samt om odlingshjälp och odlings- kommdlinpremier

å sid. 217—220. Ur dessa avdelningar av kommittébetänkandet

inhämtas i huvudsak följande.

Kolonist borde vid upplåtelsen tillförbindas att inom utsatt tid fullgöra en

viss odlingsskyldighet. Där odlingsmarken i huvudsak utgjordes av torvjord,

borde odlingsskyldigheten omfatta vid kolonat av större typ

inom 3 år från tillträdesdagen .................................................... 1 hektar,

* 8 » » » ................................ytterligare 2 »

och » 15 » » » ................................ » 2 »

samt vid kolonat av mindre typ

inom 5 år från tillträdesdagen .................................................... 1 hektar

och » 15 » » » ................................ ytterligare 2 »

Där kolonatens odlingsmark i huvudsak utgjordes av fastmarksjord, borde

förestående odlingsplikt minskas med 30 procent. Kolonisationsledningen

torde böra kunna, vid giltig anledning, medgiva anstånd.

Det borde ankomma på kolonisten själv att låta utarbeta plån för od
-

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 80 höft. (Nr 90.)

8

opaginerad Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

lingens bedrivande i den omfattning, odlingsskyldighet föreläge. JDå biträde

av jordbrukskonsulent och vandringsrättare erhölles utan kostnader för

sökanden, borde dylikt åläggande ej verka betungande för kolonisten. Därest

denne önskade påkalla annan sakkunnig person och planens upprättande pa

denna grund medförde särskilda kostnader, borde dessa självfallet drabba

kolonisten ensam. Odlingsplanen borde granskas av koloni sationsledningeu,

som därefter borde fastställa densamma att i huvudsak lända till efterrättelse.

Genom särskilda åtgärder borde kolonisternas intresse väckas för de syftemål,

staten önskade vinna. Liksom innehavarna av mindre kolonat borde

erhålla skogsarbetspremier, borde innehavarnas av de större kolonaten intresse

dragas till jordens uppodling. Innehavarna av större kolonat borde erhålla

dels odlingshjälp såsom ersättning för utfört odlingsarbete, dels ock odlingspremier

för uppmuntrande till utförande av odlingar utöver dem, som enligt

kontraktet ålåge kolonisten.

Såsom odlingshjälp borde varje innehavare av större kolonat tilldelas ett

belopp av 500 kronor att lyftas med halva summan mot vederhäftig borgen

eller annan godkänd säkerhet, då kolonisten vidtagit sådana anordningar,

att av dessa tydligen framginge hans avsikt att där bosätta sig, samt med

återstoden, då två hektar uppodlats. I motsats till byggnadslijälpen borde

odlingshjälpen ej tagas i betraktande vid bestämmande av den blivande

köpeskillingen för kolonatet.

Såsom odlingspremie borde till innehavare av kolonat av större typ utgå

ett belopp av 150 kronor för varje hektar mark, som han uppodlade utöver

den areal, vilken det enligt kontraktet ålåge honom att uppodla, dock afl

sammanlagda beloppet av sålunda utbetald premie ej borde för varje kolonist

överstiga 500 kronor. Odlingspremien borde utgå på sådant sätt, att, därest

köp av kolonatet komme till stånd, avdrag med dess belopp gjordes på den

för kolonatet bestämda köpeskillingen, men att i motsatt fall premien utbetalades

kontant vid andra upplåtelsetidens utgång. Efter nyss angivna

grunder borde odlingspremier utgå även till stärbhuset efter avliden kolonist,

då stärbhuset fortsatte arrendet; ävenså borde av kolonisten intjänad premie

utbetalas till stärbhuset, därest detta ej fortsatte arrendet.

Innehavare av mindre kolonat borde ej erhålla odlingshjälp eller odlingspremier.

Dessas intresse av att ställa sin arbetskraft till skogsvårdens

förfogande skulle med all sannolikhet röna ett menligt inflytande av ett

beslut i annan riktning, och ändamålet med dessa kolonatupplåtelser skulle

därigenom motverkas.

Författnings- Hörande odlingsfrågan har kommittén föreslagit följande, under 10 § i det

förslag. framlagda lagutkastet upptagna stadgandet:

»Sedan kolonat första gången upplåtits, åligger det kolonisten att ofördröjligen

låta genom vandringsrättare eller annan i jordbruk kunnig person

utarbeta plan för odlingsarbetets verkställande. Sedan odlingsplan upprättats,

skall den genom kolonistens försorg ofördröjligen för prövning och

fastställelse ingivas till kolonisationsnämnden, vilken äger att i densamma

vidtaga de jämkningar, som må kunna finnas erforderliga.

Kolonist, vilken fått större kolonat åt sig upplåtet, är skyldig att under

upplåtelseperioden därå uppodla

under de första tre åren från tillträdesdagen en ytvidd av en hektar,

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 lf)

Kun yl. Muj.ts proposition Nr !JU.

under de närmast följande fem åren ytterligare två hektar

samt därefter ytterligare två hektar.

Å mindre kolonat skall kolonisten under upplåtelsetiden uppodla

under de första tre åren från tillträdesdagen eu ytvidd av eu hektar

samt därefter ytterligare två hektar.

Jämkning i den här ovan stadgade odlingsskyldighet må, där sä prövas

skäligt, medgivas av kolonisationsnämnden antingen vid fastställandet av

odlingsplanen eller sedermera under upplåtelsetiden. Sådan jämkning må

i allmänhet icke vägras, där kolonatets odlingsmark utgöres huvudsakligen

av fastmarks jord.

Vill kolonist verkställa uppodling av mark a kolonatet utöver vad honom

enligt fastställd odlingsplan eller eljest gällande bestämmelser åligger, vare

han därtill berättigad.

Att kolonist, vilken innehar större kolonat, kan av allmänna medel tilldelas

odlingshjälp och odlingspremier, därom är särskilt stadgat.»

Ehuru ingen reservation inom kommittén anmälts mot förestående yrkanden,

framgår dock av det särskilda yttrande, som avgivits av herrar Lundström,

Wikström, Haglund och Gabrielsson cell vilket närmast berör organisationsoch

byggnadsfrågorna, att dessa fyra kommittéledamöter lagt delvis andra

synpunkter på odlingsspörsmålet, än vad som framgår av kommitténs egna

uttalanden i denna fråga. Av ifrågavarande särskilda yttrande (intaget å sid.

3o4—372 i betänkandet) inhämtas i huvudsak följande rörande nu förevarande

angelägenhet.

Avkastningen från jorden komme hädanefter att få väsentligt större Hörna- Luudbetydelse

för kolonisternas ekonomi, än vad fallet varit med skogstorparnas. ströms m. fl.

Produktionen borde vara så stor, att barnen icke i förtid nödgades lämna särskilda ytthemmet

för att på andra orter tjäna sitt bröd. Sedan kolonaten hädanefter raD(if''-

komme att tillförsäkras rätt stor odlingsjord av god beskaffenhet, bleve

arbetena inom kolonaten huvudsakligen av jordbruksekonomisk art. De

nybildade jordbruken å kronoparkerna komme i allmänhet att förläggas till

torvmarker. Lämnades dessa marker, som i regel borde tillföras konstgödsel,

åt sig själva, gåve de obetydlig avkastning. Sköttes de åter på ett

rationellt och efter förhållandena avpassat sätt, lämnade de god lön för möda

och omkostnader.

Nu torde i allmänhet de personer, som komme att slå sig ned på kolonaten,

hava ringa kännedom om, huru marker av detta slag borde skötas

ekonomiskt. De hade fostrats vid ett på ströängar eller extensiv! fastmarksjordbruk

fotat brukningssystem och vore föga förtrogna med mera intensiva

driftsmetoder. Skulle några räntabla resultat vara att vänta från kolonaten,

vore det ofrånkomligt, att ett intimt samarbete etablerades med länsmyndigheterna

och hushållningssällskapen, så att dessa båda kände intresse och

ansvar för kolonisationsverksamhetens befrämjande.

Det vore uppenbart, att kolonisterna borde kunna få påräkna den hjälp av

olika slag, som hushållningssällskapen hade att lämna genom sina tjänstemän

och institutioner rörande jordbrukets skötsel. Härutinnan pekades på konsulenters

och vandringsrättares rådgivning och handledning i det som rörde bruk
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

116 Kung!, Maj:ts proposition Nr 90.

ningsplaners uppgörande, växtodlingens rationella ordnande, utsädes-och frösorters

utväljande och anskaffande, gödslingars och grund förbättringars verkställande,

kreaturs anskaffande, tjurhållningsfrågans ordnande, utfodrings-och betesfrågornas

lösande, mjölkhanteringens bästa bedrivande o. s. v. Gödselvården,

foderväxtodlingen och hållande av goda produktionskraftiga djur vore hörnstenar,

å vilka jordbruksdriften hade att bygga vid dessa lägenheter — de

må vara av den större eller mindre typen — och det vore därför av stor vikt,

att kolonisterna finge fackkunnig och intresserad ledning därvidlag. Ju mer

de kunde få ut av jordbruket och ju mer de kunde intresseras för jordbruket,

dess bättre bleve deras egna hem och dess rotfastare komme de att känna

sig — allt till fördel även för skogsvården.

Beträffande kolonisternas odling sskyldighet har från några håll gjorts

gällande, att odlingsarbetet borde gå raskare, än kommittén föreslagit, medan

en motsatt uppfattning kommit till uttryck i andra uttalanden.

Lantbruksakademien har ansett, att den av kommittén såsom norm föreslagna

gången för odlingsarbetets utförande vore alltför långsam och

ingalunda ägnad att hastigt försätta kolonaten i produktionskraftfgt skick.

Väl vore det sant, att kolonisterna behövde ägna eu del tid åt förvärvsarbete

och åt byggnadsarbetet å kolonatets hus, men detta kunde knappast

anses utgöra tillräcklig orsak till, att de skulle behöva en respittid av 2 till

5 år för varje hektar torvjord, vilken de skulle gå över med plog. Man

borde dock komma ihåg, att staten utförde hela den tidskrävande delen av

torrläggningsarbetet. Kolonisten behövde blott upptaga smärre tegdiken.

Själva odlingsarbetet bestode sedan blott av eventuellt behövlig buskrödjning

samt därefter upplöjning. Detta borde kunna ske betydligt snabbare, än

kommittén föreslagit.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lön har förmenat, att odlingen enligt

förslaget komme att verkställas så långsamt, att endast en ringa del därav

kunde lämna avkastning före den första upplåtelsetidens slut. Detta vore

överhuvud taget för litet.

Lantbruksstyrelsen har ansett det vara av synnerlig betydelse, att kolonist

snarast möjligt bleve i tillfälle att producera tillräcklig mängd av viktigare

livsmedel för eget behov. På grund av odlingsmarkens olika beskaffenhet

ävensom andra på odlingsintensiteten inverkande faktorer borde det uppdragas

åt kolonisationsledningen att med hänsyn till de lokala förhållandena

i varje särskilt fall bestämma odlingsskyldigheten, eventuellt utöver ett visst

fastställt minimum. Med avseende härå anmärktes vidare, att anläggning

av betesvallar borde räknas såsom odlingsarbete, därvid arealen

betesvall, efter viss princip, reducerades till beräknad areal åker.

Landstingens norrlandskommitté, som ej biträtt förslaget om kolonatens

uppdelning i två olika typer, hade tänkt sig, att odlingsskyldigheten bestämdes

till viss del av den i varje fall till kolonaten upplåtna odlingsmarken, förslagsvis

sålunda, att av odlingsmarken skulle

inom 3 år uppodlas ............................................ 10 %*

» 6 » ytterligare 15

och » 9 » » 15 % •

Därjämte borde på statens bekostnad uppodlas och gödslas eu hektar på

varje kolonat. Detta ökade odlingsarbete vore ej oskäligt betungande för

kolonisterna, därest de redan frän början erhölle visst ökat odlingsstöd.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition AV DO. 117

A undra sidan har från Norrbottens läns landsting framhållits, att tiden

för odlingsskyldighetens fullgörande borde utsträckas, varjämte de av domänfityrelsen

tillkallade kolonisterna K. G. Nord och Tyko L. Jonsson ansett,

att odlingsskyldigheten, i vad den avsåge villkor för inlösen av kolonat, borde

minskas till 3 hektar för större och 2 1/., hektar för mindre kolonat.

I frågan om kontant odlingshjälp eller annat ekonomiskt stöd för odlingsarbetets

utförande hava åtskilliga synpunkter av intresse framkommit i de

avgivna yttrandena i ämnet. Ur dessa uttalanden — vari ifrågasättes, att

även innehavare av mindre kolonat borde åtnjuta odlingshjälp eller att i

stället en hektar borde på varje kolonat uppodlas på statens bekostnad eller,

från kolonisthall, att odlingshjälpen borde ökas — inhämtas i huvudsak följande.

Lantmäter istyr elsen har föreslagit, att staten borde låta verkställa uppodhng

av eu hektar mark å varje kolonat, därvid odlingshjälpen kunde

bortlåna.

. Länsstyrelsen i Jämtlands län liksom sagda läns landsting hava uttalat

sig för, att båda typerna av kolonat borde jämnställas.

Domänstyrelsen har framhållit, att ett av huvudvillkoren för bosättning

vore, att familjen både möjlighet att på kolonatet föda åtminstone en ko.

Då styrelsen emellertid förutsatte, att kolonisten under de första åren bleve

så upptagen av byggnadsarbeten, att han därunder finge ringa tid att ägna

sig åt odlingsarbete, vore det av synnerlig betydelse, om genom statens försorg

en hektar odlingsjord av torvmark uppodlades å varje kolonat, varjämte, där

så erfordrades, det uppodlade området skulle förses med kalk i behövlig

mängd. Kostnaderna härför torde kunna begränsas till i medeltal cirka 500

kronoi. per kolonat. Därest sålunda genom kolonisationsledningens försorg

på varje kolonat finge verkställas förenämnda odlingsarbete — vilket i möjlimatl

körde utföras genom kolonisterna själva för beredande av arbetsförtjänst

åt dem — torde den av kolonisationskomyiittén till innehavare av

större kolonat föreslagna odlingshjälpen böra utgå. I de undantagsfall, där

staten uppförde kolonatens byggnader, borde odlingsarbete emellertid ej verkställas

genom staten.

Landstingens norrlandskommitté, som ej funnit anledning förorda två olika

typer, av kolonat, har ansett, att odlingshjälpen borde tillmätas lika åt alla

kolonister och utgå i form av utfört odlingsarbete på så sätt, att en hektar

odlades, kalkades och gödslades på det allmännas bekostnad. Utav den sålunda

odlade marken, som borde utgöra del av ett i eu uppgjord odlingsplan ingående

område, borde någon del utgöras av fastmarksjord lämplig för potatisodling.

Kolonisten borde beredas tillfälle att, genom utförande själv av

odlingsarbetet ifråga, erhålla en kontant inkomst.

Statens kolonisationsnämnd har vid olika tillfällen anslutit sig till förslagen

om vidtagande av åtgärder till ett kraftigare stöd av odlingsverksamhefen.

Sålunda har nämnden i yttrande den 6 november 1522 ifrågasatt, att staten

borde bekosta uppodling av en hektar torvmark å varje kolonat, samt i

framställning den 2 oktober 1924, att innehavare av mindre kolonat skulle

beträffande kontant odlingshjälp jämnställas med innehavarna av större

kolonat. Rörande ordningen för utbetalning av kontant odlingshjälp har

nämnden i skrivelser den 2 oktober och den 31 november 1924 föreslagit

utbetalning i mindre poster, allteftersom odlingsarbetet fortskrede.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

De av domänstyrelsen tillkallade kolonisterna K. G. Nord och Tyko L.

Jonsson hava påyrkat, att varje kolonat, större liksom mindre, finge den

första hektaren odling (kalkning och konstgödsling däri inbegripna) ersatt

av staten utan återbetalningsskyldighet.

Ett den 5 augusti 1923 i Aronsjökullarna avhållet möte med kolonister

har uttalat, att det vore absolut nödvändigt, att varje kolonist — således

även innehavare av mindre kolonat — de 5 första åren erhölle ett odlingsanslag

utan återbetalningsskyldighet å förslagsvis 1,000 kronor årligen mot

odlingsskyldighet motsvarande Va hektar fastmark.

Ett möte den 4 januari 1925 i Boden mellan kolonister har anhållit, att

på varje kolonat genom statens försorg och på dess bekostnad odlades en

hektar, som uppodlades, gödslades, kalkades och besåddes, därvid kolonisterna

användes som arbetskraft.

Ur de avgivna utlåtandena torde följande få meddelas rörande frågan

om s. k. odlingspremier.

Statskontoret har funnit, att dylika premier, som medförde direkta kostnader

för statsverket, kunde framkalla tvister mellan staten och vederbörande

kolonister.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att i fall odlingspremier borde

komma till stånd dessa borde utsträckas även till innehavarna av mindre

kolonat. Man borde dock komma ihåg, att alltför mycken statshjälp kunde

bliva till skada; det vore dock självhjälpen, som här liksom på andra områden

bure frukt och därför borde framarbetas.

Domänstyrelsen liksom nationalföreningen mot emigrationen hava avstyrkt

förslaget om odlingspremier.

Å andra sidan hava lantmäteristyrelsen, landstingens norrlandskommitté

liksom de av domänstyrelsen tillkallade kolonisterna Nord och Jonsson förordat

odlingspremier och ansett, att dylika borde kunna få utgå till alla

kolonister, som presterat odlingsarbete utöver vad som avtalsenligt ålåge

dem. I

I några yttranden bär till behandling upptagits frågan om bedrivande av

upplysningsverksamhet bland kolonister i syfte att bereda dem insikt om,

huru deras jord på lämpligaste sätt skall odlas, brukas och skötas.

Svenska masskultur föreningen bär framhållit vikten av, att kolonisterna,

som väl ej alltid vore så synnerligen erfarna jordbrukare och vilka skulle

driva jordbruk huvudsakligen på myrjord, lämnades upplysning om myrodling

o. d. Föreningen ifrågasatte, att en försöksgård (med försökskolonat) inrättades

på myrjord i Västerbottens län, att på varje större kolonisationsområde

ett mönsterkolonat inrättades, att å varje kolonisationsområde minst ett

gödslings försök samt, där så erfordrades, även kalknings- och sändningsförsök

anlades samt att medel ansloges till svenska mosskulturföreningen för att

möjliggöra, att dess kulturingenjör för Norrland eu gång årligen kunde besöka

varje större kolonisationsområde för att tillhandagå kolonisterna med

råd och upplysningar.

De av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för skogstorparna i

Västerbottens och Norrbottens lön hava framhållit önskvärdheten, att,

samtidigt som kolonatet planlades, en ordentlig avdikningsplan för kolonatets

hela område uppgjordes. I samband därmed borde jordundersökning ske

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kung!. Maj:t8 proposition Nr DO.

och a kartan över området med olika beteckningar angivas jordens behov av

kalk, fosforsyra, kali och kväve, enär kolonisten därigenom kunde med större

säkerhet utvälja och använda gödselmedel. Att överlämna dylika omsorger

om planers upprättande till kolonisten vore endast att fördröja och fördyra

arbetet — även för staten.

Riksdagens revisorer hava i sin berättelse för första halvåret 1923 uttalat, att

stor uppmärksamhet måste fästas vid, att det understöd och den handledning,

som på olika sätt lämnades kolonisten, ltomme honom till del utan

dyrbar och fördröjande omgång. Av särskild vikt vore detta i fråga om avdikningsätgärder,

vilkas sorgfälliga genomförande ofta vore utav avgörande

betydelse för en lycklig utgång av kolonistens hela framtida arbete med jordens

uppodling.

Landstingens norrlandskommitté har framhållit, att nödig sakkunskap

för odlingsarbetets planläggning borde ställas till kolonistens förfogande och

att han borde beredas tillfälle erhålla den undervisning rörande arbetets

rätta utförande, varav han kunde vara i behov. Detta vore en nödig förutsättning

för att han skulle kunna få framtida gagn av den möda, han nedlade

på odlingsarbetet. Då det visat sig, att de konsulenter och vandringsrättare,

som stode till hushållningssällskapens förfogande, icke vore tillräckliga

att möta en från jordbrukarna ständigt ökad efterfrågan på biträde,

ifrågasatte landstingens norrlandskommitté — i särskild skrivelse den 28 december

1924 — att åtgärder vidtoges i syfte, att ett ökat anslag av 15,550

kronor ställdes till hushållningssällskapens i Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län förfogande för bedrivande av ökad undervisningsverksamhet

framför allt bland de å kronoparkerna bosatta lägen hetsi n neka va r na.

Jag anser, att synnerlig uppmärksamhet bör ägnas åt frågan om kolona- D ep Cement,- tens uppodling. Av stor betydelse är, att kolonisten snart må kunna erhålla ehete”

åtminstone ett minimum av livsförnödenheter från det egna jordbruket, något

som i hög grad skulle underlätta familjens ekonomiska existens. I betraktande

härav finner jag mig böra ifrågasätta kraftigare och mera effektiva åtgärder på

detta område, än vad kolonisationskommittén föreslagit. Erfarenheten från

försökskolonisationen har även givit vid handen, att odlingsfrågan bör givas

större utrymme, än vad vid denna verksamhet varit fallet.

I fråga om kolonisternas odlingsskyldighet kan jag i stort sett ansluta mig

till vad landstingens norrlandskommitté föreslagit, nämligen att denna skyldighet

bestämmes i förhållande till varje kolonats odlingsareal. Som regel

torde böra gälla, att en var kolonist skall vara skyldig att innan den första

upplåtelseperiodens slut (d. v. s. senast inom 15 år och innan kolonatet må

förvärvas med äganderätt) hava uppodlat minst 3/10 av kolonatets odlingsmark,

skolande odlingsarbetet dock så bedrivas, att inom de första 3 åren odlas

minst en hektar, inom 6 år ytterligare minst en hektar samt inom 9 år därjämte

ytterligare ännu en hektar. Där särskilda skäl härtill föranleda, torde emellertid

vederbörande kolonisationsorgan böra äga befogenhet att dels redan vid

den första upplåtelsen vidtaga av naturförhållanden eller eljest betingad

jämkning i nyssnämnda plan för odlingsskyldighetens fullgörande, dels ock,

där särskilda skäl härtill föreligga, bevilja anstånd med viss odlingsskyldighet.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

- I anslutning till vad lantbruksstyrelsen påpekat vill jag förorda, att

vid odlingsskyldigietens bestämmande anläggande av betesvall inom kolohatet

bör få, i den mån dylik anläggning prövas motsvara uppodling till

åker, medräknas såsom fullgjord odlingsskyldighet.

I fråga om statligt stöd för det första odlingsarbetets utförande föreligger,

förutom kolonisationskommitténs förslag om kontant odlingsbidrag

till 500 kronor åt innehavare av större kolonat, huvudsakligen det förslag,

att staten borde ombestyra och bekosta uppodling (jämte, såsom från vissa håll

ifrågasatts, kalkning, gödsling och sådd) av en hektar å varje kolonat,

därvid i främsta rummet kolonistens egen arbetskraft skulle mot avlöning

anlitas. Skillnaden mellan dessa anordningar — för så vitt den förra, såsom

från vissa håll ifrågasatts, utvidgas att omfatta alla kolonat — torde i

sak icke vara stor. Emellertid finner jag mig böra biträda förslaget om

kontant odlingshjälp, varigenom kolonistens intresse torde starkare inriktas

på strävandet, att genom träget arbete åstadkomma största ekonomiska utbyte.

Odlingsbidraget torde böra utgå till innehavare av varje kolonat,

oberoende av dettas storlek, i den mån odlingsarbete av viss omfattning

utföres. Med hänsyn till att jag dels föreslagit nedsättning med i

regel 1,500 kronor av kolonisternas byggnadsbidrag i förhållande till

vad kolonisationskommitténs ifrågasatt och dels ej kan biträda förslaget

om så kallade odlingspremier, att i efterskott utgå för viss överodling

i form av avdrag å kolonatets köpeskilling, anser jag mig kunna

förorda något ökat odlingsbidrag. Odlingsbidragets belopp torde sålunda

böra fastställas till 750 kronor, att utbetalas till kolonist mot skyldighet

för denne att enligt givna anvisningar uppodla samt, i mån av

behov, kalka och gödsla en och en halv hektar torvjord jämte ett

mindre område — ett eller annat ar — fastmarksjord till potatisland.

Odlingsbidraget bör utbetalas i mån av odlingsarbetets fortgång. Förskott

bör alltså ej lämnas, men bör odlingsbidraget, i likhet med vad ovan sagts

om byggnadshjälpen, kunna erhållas successivt i små poster.

I undantagsfall torde, efter Kungl. Maj:ts omprövning, uppodling

genom statens omedelbara försorg kunna å kolonat äga rum till omfattning,

som i avseende å odlingskostnad motsvarar det kontanta odlingsbidraget,

vilket i dylikt fall givetvis icke må utgå.

Jag delar deras uppfattning, som ansett, att kolonisterna böra erhålla

erforderlig handledning i odlingsarbetets utförande och jordbruksdriftens

ändamålsenliga planläggning i övrigt. Emellertid är jag icke beredd att

för närvarande förorda de från svenska mosskulturföreningen och från

landstingens norrlandskommitté framkomna yrkandena om vissa ökade

statsanslag till respektive mosskulturföreningen och hushållningssällskapen

i vissa av de norrländska länen. Vad särskilt angår sistnämnda yrkande,

torde det höra beaktas, att det allmänna statsanslaget till ifrågavarande

hushållningssällskap nyligen höjts. Emellertid torde det böra

ankomma på vederbörande kolonisationsorgan att i görligaste mån söka

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 90.

121

tillgodose kravet på jordbrulcssakkunnig ledning vid kolonisternas arbeten.

Med den organisation, jag ämnar föreslå, torde anledning finnas fö''r antagandet,

att denna fråga kommer att ägnas tillbörlig uppmärksamhet

av kolonisationsarbetets handhavare. Vad särskilt beträffar uppgörandet

av odlingsplaner, synes det vara lämpligast, att dylika upprättas genom

kolonisationsorganens försorg eller bemedling, därvid givetvis hushållningssällskapens

funktionärer i regel torde böra anlitas. Jämväl torde

från kolonisationsorganens sida, liksom hittills, åtgärder kunna vidtagas

för tillhandahållande av vissa arbetsbesparande maskiner (traktorer med

jordbruksredskap och dylikt) mot skälig avgift till underlättande av kolonisternas

odlingsarbete — i den mån dylika maskiner och redskap finnas

tillgängliga eller ytterligare sådana anskaffas.

I de grundläggande bestämmelserna torde följande böra stadgas i fråga

om kolonatens uppodling.

Inom femton år från den dag, då kolonist tillträtt kolonatet,

skall denne hava uppodlat minst tre tiondelar av kolonatets

odlingsjord; dock åligge det därvid kolonist att uppodla under de

första tre åren en hektar, under de närmast följande tre åren

ytterligare en hektar samt under de därpå följande tre åren

ytterligare en hektar, allt i enlighet med vad som vid upplåtelsen

närmare bestämmes i fastställd odlingsplan.

Kolonist åtnjute härvid en kontant odlingshjälp, utan återbetalningsskyldighet,

av 750 kronor, att utbetalas i terminer efter

arbetets fortgång i den mån kolonisten enligt fastställd odlingsplan

uppodlar samt, i mån av behov, kalkar och gödslar en och en

halv hektar torvmarksjord jämte ett mindre, till potatisland

avsett, område fastmarksjord.

I undantagsfall må, efter Kungl. Maj:ts beprövande, kolonat

uppodlas genom statens omedelbara försorg till den omfattning,

som i avseende å odlingskostnad beräknas motsvara forenämnda

kontanta odlingshjälp, vilken i dylikt fall icke må utgå.

12. Köpeskilling och lega för kolonat.

Av kolonisationskommitténs uttalanden och förslag i denna angelägenhet Koionisatiom(se

sid. 238—246 i betänkandet) inhämtas i huvudsak följande. kommittén.

Då kolonist redan vid övertagånde av arrende av kolonatet skulle, enligt Köpeskilling,

förslaget, medgivas rätt att sedan vissa byggnads- och odlingsarbeten fullgjorts

förvärva lägenheten med äganderätt, borde redan vid den första upplåtelsen

överenskommelse träffas om det pris, vartill lägenheten i sinom tid

må förvärvas. Köpeskillingen borde fastställas efter på följande sätt uppskattade

värden av mark, ståndskog och byggnader.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

All odlingsmark med för densammas torrläggning upptagna diken borde

åsätta ett och samma värde. Med hänsyn till kolonisternas ekonomiska

härkraft borde, trots de dryga dikeskostnaderna, detta värde sättas till SO

kronor för hektar.

Med hänsyn till att skogsmarkens avkastning blott vore avsedd för kolo1

nistens husbehov borde vid värdering av denna avsättningsförhållandena ej

spela in, vadan även för all skogsmark lika värde borde sättas, vilket kommittén

föresloge till 20 kronor för hektar.

Annan mark — med undantag av berg, annan improduktiv mark och

vatten, vilka ej borde värdesättas — borde åsättas ett värde av 10 kronor

för hektar.

Prissättning å ståndskog mötte den svårigheten, att man vid upplåtelsen

ej med säkerhet kunde beräkna den virkesmängd, som vid den framtida

försäljningen skulle överlåtas åt kolonisten. För att ovisshet ej skulle råda

om den blivande köpeskillingen borde följande grunder fastställas för värderingen

av ståndskogen:

Klass

1 /Vindfälld, torr eller eljest icke gagnvirkesduglig skog

(.Växande skog........................ ...........................

o (Lövskog .............................................................

'' (Barrskog .............................................................

8. » .............................................................

... , , „ Kronor för

Diameter 1.8 ,,

, o , kbm.

m. tran roten , ,

fast matt

O.oct

under 10 cm. O.oo

10 cm. o. däröver 0.7 6

10—15 cm. 0.7 5

15—25 » 1.60

25—30 » 3.00

(efter i orten

mer än 30 cm.1 ! gångbart

I pris

De sålunda föreslagna virkesprisen — vilka skulle vara lika på alla orter,

oavsett avsättningsförhållandena, av den anledning, att virket avsåges för

kolonistens eget behov — måste anses mycket låga, men dessa pris motiverades

av kolonisternas i allmänhet svaga ekonomiska ställning.

Vid beräkning av köpeskillingen spelade byggnadernas värde den största

rollen. Så framt kolonisationssaken skulle kunna utvecklas såsom en praktiskt

berättigad och ej endast med konstlade medel stödd rörelse, borde statens

betydande utlägg för bebyggandet till väsentlig del återgäldas. Full

gottgörelse kunde dock ej ifrågasättas. Ville staten befordra kolonisationen,

vore det nödvändigt att i fråga om statsbebyggda kolonat tillämpa en prissättning,

som något understege statens självkostnader. Köpeskillingen för

de av staten (delvis) uppförda byggnaderna borde bestämmas av Kungl.

May.t i sammanhang med beslut om kolonisationsarbetets utförande samt

sedermera angivas i upprättat kontrakt. Av kolonisten uppförda byggnader

borde värderas till det belopp, som lämnats honom såsom byggnadshjälp.

Sistnämnda belopp hade föreslagits till högst 5,000 kronor. I

intetdera fallet beräknades något värde för det av staten lämnade virket.

Enligt av kommittén å sid. 323—325 i betänkandet, under reservation för

exakthet, framlagda kostnadsberäkningar .skulle å ena sidan statens beräknade

kostnader .(efter avdrag av halva dikningskostnaden, motsvarande bestämmelserna

för norrländska avdikningsanslaget) och å andra sidan köpeskillingen

(utan avdrag av odlings- och skogsarbetspremier) uppgå till följande

belopp per kolonat, allt i kronor.

Barrskog över 30 centimeter borde dock ej regelmässigt ingå i köpet.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai: t a proposition Nr 90.

123

Beräknade

K ö p e s k

i 1 1 i n

g

kostnader

mark

ståndskog

byggnader

j tillhopa

Statsbyggdu kolonat

av mindre typ ..

8,50»

430

360

5,000

ö,:»o

Siälvbvggares »

» » »

7 50»

430

300

5.000

5,7»0

* »

» större »

i),808

1,000

875

5,000

0,875

Köpeskillingen borde gäldas på enahanda sätt, som tunnes bestämt för gäldande

av egnahemslån (Sv. förf.-saml. nr 483 år 1919), dock att kolonist

borde å ogulden köpeskilling erlägga ränta efter allenast 3.<i procent. Det

vore god beräkning för staten, att i fråga om kreditgivning åt kolonister —

som under svårigheter bråte ny bygd — ej sätta sina anspråk på räntegottgörelse

så höga som vid egnahemslånen.

Som säkerhet för den kolonist sålunda beviljade krediten borde denne

vara skyldig lämna en å beloppet utfärdad revers med bästa inteckningsrätt

i den förvärvade fastigheten.

Storleken av den lega, som kolonisten borde utgöra under den tid han Lega

brukade kolonatet med nyttjanderätt, motsvarade ju en ersättning för rätten

att använda de nyttigheter, vilka kolonisten sedermera kunde med äganderätt

förvärva, vadan legan borde sättas i visst förhållande till dessa nyttigheters

värde, möjligen med den eftergift, som betingades av en önskan att

underlätta kolonistens arbete under hans första verksamhetsår. Under arrendetiden

hade kolonist dock ej rätt att nyttja ståndskogen, vadan dennas värde

— liksom värdet å dels skogsmarken och dels sådan mindrevärdig mark,

som vid beräkningen ej upptoges som skogsmark — borde lämnas ur räkningen

vid legans bestämmande.

Kommittén föresloge, att under den tid, som kolonist innehade kolonatet

med nyttjanderätt, kolonist skulle vara skyldig att därför erlägga lega, som

beräknades efter 3.r, procent å det uppskattade värdet av odlingsmarken

och byggnaderna (eller, om kolonisten själv utfört byggnadsarbetet, av odlingsmarken

och honom beviljad byggnadshjälp).

Kolonist skulle dock vara befriad från erläggande av lega under de

första fem åren efter sitt tillträde till kolonatet. '' Ifrågavarande fem frihetsår

motiverades till fullo av den arbetsbörda, som under denna tid vilade

på en i de flesta fall troligen mindre bemedlad familj, vilken skulle grundlägga

ett eget hem på obruten mark.

Uppbörden av såväl annuiteter å köpeskillingen som ock av lega borde

ske genom uppbördsförvaltningen i sammanhang med uppbörden av kronoutskylderna.

I det å sid. 328 ff. i kommittébetänkandet framlagda lagutkastet har kolonisationskommittén

under 8, 9, 22 och 23 §§ föreslagit följande stadganden i

ämnet:

8 §.

»Då kolonat första gången upplåtes, skall kolonist för de första fem åren Författnings - av upplåtelsetiden tillerkännas frihet från erläggande av lega. Under åter- förslag

stående del av nämnda tid skall kolonist erlägga årlig lega, beräknad till

3.6 procent av sammanlagda värdet av den kolonatet tilldelade odlingsmark

och de å kolonatet enligt byggnadsplan uppförda byggnader. Hava bygg
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr SO.

naderna å kolonatet uppförts av kolonisten, skall i det för legans beräknande

bestämda grundvärde i stället för värdet av byggnaderna ingå be1

loppet av den byggnadshjelp, vilken, enligt därom gällande bestämmelser^

tilldelats kolonisten.

Om bestämmande av värdet av odlingsmark och byggnader å kolonat är

nedan i 22 § stadgat.

9 *.

Lega för kolonat uppbäres och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

22 $.

Vid kolonatets upplåtande första gången skall köpeskillingen för detsamma

bestämmas, dock att det belopp, som skall erläggas för ståndskogen, skall

förklaras vara beroende av skogsräkning, vilken skall verkställas, då fråga

uppstår om kolonatets inlösen. Till grund för köpeskillingens belopp skola

läggas de värden å jord, skog, byggnader m. m., vilka finnas upptagna i

en vid denna lag fogad tabell.

23 *.

Köpeskilling för kolonat skall, då inlösen äger rum, delas i två lika stora

delar, en amorteringsdel och en stående del, vilka skola gäldas i enlighet

med vad om gäldande av statslån från egnahemslånefonden finnes föreskrivet,

dock att av årliga annuiteten såsom ränta skall räknas 3.6 procent å det

oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen.

Annuitet, varom nu är sagt, uppbäres och redovisas i sammanhang med

kronouppbörden.»

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för byggnadsfrågan

häva vissa reservanter inom kolonisationskommittén samt åtskilliga myndigheter

m. fl. med styrka betonat vikten av, att avgifterna för kolonaten ej

bliva för betungande för kolonisterna. Delvis i detta syfte, delvis ock av

andra anledningar, hava de, som sålunda uttalat sig, ifrågasatt viss minskning

i kostnaderna för kolonatens bebyggande med åtföljande minskning av

köpeskillingen och legan. Utöver vad sålunda förut meddelats rörande i

vissa yttranden framhållna synpunkter om vikten av ett nedbringande av

kolonisternas avgifter, torde några ytterligare uttalanden i sistberörda fråga

nu böra återgivas.

Representanter för Piteå älvdals skogstorpareförening hava framhållit,

att köpeskillingen ej borde upptagas till allt för högt belopp. Kolonisternas

utlägg borde hållas inom rimliga gränser. Ett villkor för att det hela

skulle gå ihop och för att aspiranter skulle kunna förmås söka kolonat

vöre, att amorteringar och räntor kunde hållas nere i minsta tänkbarå belopp.

Då det gällde fullständigt obemedlade i en avlägsen bygd, borde staten

bevilja större fördelar, än vad som annars skulle kunna ifrågakomma —■

opaginerad Kontrollera mot PDF

1:25

Kungi. Maj: Is proposition Nr 90.

(lotta med hänsyn till samhällets fördel av den pioniärsvorksamhet, som voro

avsedd att bedrivas av kolonisterna.

Från Västerbottens luns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och

egnahemsnämnd har framhållits, att köpeskillingen ej finge sättas så högt,

att förräntningen bleve för dyr. Mark salubjödes nu av enskilda till billigt

pris.

Vad angår de av kolonisationskommittén föreslagna reglerna för markens

och standsskogens värdesättning hava i några yttranden vissa erinringar

framställts, särskilt beträffande grunderna för bestämmande av skogens

värde.

Norrbottens läns landsting bär ansett, att betalning för den å kolonatet

växande skogen borde helt utgå ur förslaget. För ett avlägset skogsskifte

vore 20 kronor för hektar nog, även för växande träd därå. I många fall

skulle omkostnaderna för skogens värdering sluka en icke obetydlig del av

den summa, som skulle erläggas för skogen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att tillfälle borde finnas att

anpassa köpeskillingen —- vad anginge marken och ståndsskogen — efter

priserna å olika orter och tider, vilka priser ju kunde variera högst betydligt.

Visserligen borde köpeskillingen bestämmas redan vid koionatets upplåtande,

men. prisbestämningen för mark och skog borde väl kunna ske i samma

ordning som för byggnaderna, d. v. s. att å prisen för de förra åsattes i

samband med besluts fattande om kolonisation av ett visst område.

Det i Bojen den å januari 1925 hållna mötet mellan kolonister bär

yrkat, att vid övergång till äganderätt den icke odlingsbara marken borde

erhållas fritt.

De av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för Norrbottens och

Västerbottens läns skogstorpare hava gjort gällande, att köpeskillingens

storlek borde röna inverkan av den tilldelade skogens beskaffenhet att vara

god, medelgod eller dålig.

Domänstyrelsen, som funnit de av kolonisationskommittén föreslagna åprisen

för mark och ståndskog mycket låga, har i yttrande 1922 ifrågasatt

skäligheten av att samma ersättning för skogsmark skulle utgivas i övre

Norrlands avlägset belägna, karga lappmarksorter som för välbelägen godartad

skogsmark i nedre Norrland eller Dalarna. Den avsevärda skillnad,

som förelåge jämväl i fråga om ståndskog inom skilda orter, talade för, att

ett för alla förhållanden bestämt värdebelopp för mark och skog icke borde

fastställas. Vid fastställande av ifrågavarande värden borde staten dock

icke uttaga i orten gällande priser för berörda nyttigheter, utan hänsyn

borde tagas till kolonisternas svaga ekonomiska ställning. I likhet med

länsstyrelsen i Jämtlands län föresloge domänstyrelsen, att värdet å mark

och skog skulle bestämmas av Kungl. Maj:t i samband med fattande av beslut

om upplåtande av visst område för kolonisation.

I köpeskillingen borde även ingå den av staten lämnade odlingshjälpen.

I utlåtande den 28 maj 1924 med visst förslag i kolonisationsfrågan har

domänstyrelsen framlagt följande förslag beträffande värdesättning av mark

och skog, vilket förslag emellertid vore hopknutet med tanken, att kolonaten

omedelbart skulle försäljas till köpare, som sökte egnahemslån.

Odlingsmarken skulle värdesättas med hänsyn till av staten utförda torrläggningsarbeten,

dock till högst 70 kronor för hektar. Annan mark

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

skulle uppskattas till dess i befintligt skick för skogsbörd skäliga värde.

Värde å skogstillgång på odlingsmark och på mark till gårdsutrymmen

skulle icke upptagas. Skog å annan mark skulle värdesättas efter i

orten gängse pris.

Beträffande domänstyrelsens sistnämnda förslag hava särskilt myndigheterna

i Norrbottens lön och i Västerbottens län funnit de ifrågasatta

värderingsgrunderna för betungande för kolonisterna.

Vidare har landstingens norrlandskommitté anfört, att de av kolonisationskommittén

föreslagna grunderna för köpeskillingens bestämmande liksom

även betalningsvillkoren vore med den uppgift, som kolonisationen

hade att fylla, värda beaktande framför de av domänstyrelsen framlagda,

varför landstingens norrlandskommitté tillstyrkte de förra. Det vore ej anfört

några skäl att höja odlingsmarkens pris från 50 till 70 kronor, och

vidare vore det principiellt oriktigt att åsätta skogen ett värde, motsvarande

gängse ortspris — ett värde, som den endast hade vid omedelbar avverkning

eller om dess tillväxt i värde motsvarade den räntesats, varmed köpeskillingen

förräntades.

Mot kommitténs förslag om köpeskillingens gäldande hava erinringar ej

framställts i de utlåtanden, som avgivits över kommitténs betänkande.

Emellertid torde i detta sammanhang böra redogöras för vad domänstyrelsen

i utlåtande den 28 maj 1924, avgivet med anledning av Kungl. Maj-is

uppdrag åt styrelsen den 11 november 1923 att enligt vissa riktlinjer omarbeta

kommitténs förslag, ifrågasatt om köpeskillingens gäldande.

Enligt domänstyrelsens förberörda förslag skulle kolonat, avsett att upplåtas

med äganderätt, sedan staten utfört vissa väg- och torrläggningsarbeten

omedelbart försäljas på i huvudsak enahanda grunder, som tillämpades

vid upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar.

Köparen skulle för erhållande av medel till köpeskillingens gäldande så ock

till uppförande av byggnader — vartill dock staten skulle avgiftsfritt tillhandahålla

byggnadsvirke — och för odlingens bedrivande hänvisas att hos

vederbörande hushållningssällskap söka egnahemslån och premielån.

Anslutning i huvudsak till detta förslag har givits från myndigheterna

inom Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län ävensom

av statskontoret.

Emellertid har Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

(under instämmande från länsstyrelsen i sagda län), ansett, att administrationen

visserligen bleve enkel och billig genom detta förslag, men att för

detsamma erfordrades rikligare tillgång på premielånemedel samt att hushållningssällskapen

— som möjligen finge svårighet att samarbeta med domänstyrelsen

— borde hava full frihet att bedöma och bestämma kolonatens

värde som låneobjekt.

Myndigheterna i Norrbottens län hava visserligen medgivit, att förslaget

i fråga hade beaktansvärda fördelar ur principiella och organisatoriska

synpunkter. Anordningen med egnahemslån och premielån kunde dock ej

förordas med mindre en del villkor vore uppfyllda.

s. 127 Kontrollera mot PDF

hängt. Maj:fn proposition Nr DO. 127

Sålunda ifrågasattes såsom villkor, utt egnahemsläneräntan sänktes, att

kolonisterna erholle frihet från fullgörande av räntebetalningar under fem

nr, att staten ställde sig såsom garant för egnahemslån, som hushållningssällskap

beviljade kolonister, samt att domänverket bleve representerat i

egnahemsnämnderna vid behandling av låneärenden, som rörde kolonister ä

kronoparker.

Domänstyrelsens berörda förslag har avstyrkts av myndigheterna i Västerbottens

län, verkställande ledamoten av statens kolonisationsnämnd, landa

tingens norrlandskommitté och kolonisternas representanter.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön har funnit det ur derå synpunkter

o ämpligt, att byggandet och odlingen å kolonaten finansierades med egnahems-

och premielån. Risken skulle därvid överflyttas från staten, som

välde områdena och personerna, till hushållningssällskapen, som för övrigt

kunde vägra att bevilja lån. Premielåneanslagen vore för knappa. Ett övervakande

av kolonisationen skulle ske från två håll, och slitningar mellan

domänverket och hushållningssällskapen kunde uppstå.

Utö, ei dessa nu angivna synpunkter har verkställande ledamoten av

statens kolonisationsnämnd framhållit, att anordningen med egnahemslån

skulle medföra, att kolonisterna ej finge erforderlig ekonomisk hjälp — egnahemsianet

finge ej överstiga 7, av lägenhetens värde och måste omedelbart

rorrantas och i följd härav kunde ej den, som intet ägde, gå denna väg.

De av .domänstyrelsen tillkallade kolonisterna Tyko L. Jonsson och K. G.

Nord hava ansett, att det vore orimligt att tänka sig kolonisationen å kronoparkerna

som eu vanlig egnahemsfråga. Frihets- och prövoår behövdes.

Landstingens norrlandskommitté har förklarat, att med ifrågavarande

system skulle det ej vara alldeles givet, att upplåtelser komme till stånd i

den omfattning, som staten funne med sina avsikter överensstämmande.

Vederbörande hushållningssällskap, men ej statsmakterna, bleve de, som bestämde

takten i kolonisationsarbetet liksom även storleken av de understöd,

som borde lämnas dem, åt vilka staten uppläte mark. Staten borde ej heller

övei vältra det ekonomiska ansvaret för kolonisationen å kronoparkerna från

egna skuldror på de som regel ej alltför bärkraftiga hushållningssällskapen.

Återkommande till kolonisationskommitténs betänkande vill jag meddela,

att erinringar från vissa hall framställts mot kommitténs förslag i fråga om

legan föi kolonial under den tid, kolonist innehade detta med nyttjandelätt.

Därvid hava yrkanden framställts om förlängning av den tid, varunder

kolonist skulle vara fri från lega, ävensom från något håll om legansnedsättning.

Av ifrågavarande uttalanden inhämtas i huvudsak följande.

Kolonisten Tyko L. Jonsson har såsom representant för kolonister å Metsekens

kronopark i en inlaga 1923 uttalat sig för arrendefrihet under hela

den första upplåtelsetiden.

Ett möte med kolonister å Abborrträsklidens kronopark den 17 maj 1924

har uttalat sig för tio frihetsår samt att arrendet därefter borde vara 125

kronor (enligt kolonisationskommitténs förslag skulle arrendet uppgå till

ungefär 190 å 207 kronor för kolonat av respektive mindre och större typ).

Sedan kolonisterna Tyko L. Jonsson och K. G. Nord av domänstyrelsen

tillkallats vid styrelsens överarbetning av kolonisationskommitténs förslag,

hava dessa kolonister — under framhållande, bland annat, att många kolo
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

Ytterligare

utredning angående

prissättning

å

skog smal k och

ståndaskog.

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

nister vore oroliga för att de, efter de nuvarande fem frihetsåren, ej skulle

kunna komma ut med de årliga arrendena — ansett, att tio frihetsår vore

befogade samt uttryckt en förhoppning, att åtminstone åtta frihetsår borde

beviljas.

För åtta frihetsår har även förenämnda kolonistmöte i Boden den 4 januari

1925 uttalat sig.

Landstingens norrlandskommitté har förmenat, att erfarenheten visat, att

fem frihetsår vore val knappt tillmätt, vadan kommittén föresloge åtta frihetsår.

Rörande sättet för uppbörd av lega och amorteringar hava från några håll

erinringar framställts mot kolonisationskommitténs förslag, att dylik uppbörd

skulle ske genom den vanliga uppbördsförvaltningen.

Statskontoret har ansett, att uppbörd genom uppbördsmyndiglieterna i

samband med kronouppbörden skulle komma att medföra ej obetydligt ökat

arbete. Därest kolonisationsledningen hade direkta förvaltningsorgan i orterna,

torde det vara naturligt, att uppbörden förlädes till dessa ortsorgan.

Statens kolonisationsnämnd har i promemoria den 19 december 1924 meddelat,

att kolonister upprepade gånger uttryckt det önskemålet, att uppbörd

måtte få ske i terminer, två eller fyra om året, något som i hög grad skulle

för dem underlätta att fullgöra sina förpliktelser. Nämnden föresloge, att

det skulle medgivas kolonisterna att vid utgången av varje kvartal till kolonisationsledningen

eller dess funktionärer i de skilda orterna erlägga till

betalning förfallen lega samt ränta och amortering å för kolonatets förvärvande

bestämd köpeskilling.

Det meranämnda mötet i Boden mellan kolonister har yrkat, att legan

borde få erläggas under årets lopp, enär detta kunde verka lämpligt för kolonisterna.

Med anledning av de erinringar, som i avgivna yttranden från Norrbottens

läns landsting, länsstyrelsen i Jämtlands län, domänstyrelsen in. fl. framställts

mot kolonisationskommitténs förslag om värdesättning vid köp av kolonat

av skogsmark och växande skog, har jag låtit verkställa förnyad utredning

av detta spörsmål i syfte att få tillgång till ett förslag, där prissättningen

toge hänsyn till skogens avkastningsvärde vid uthållig skötsel.

På anmodan av mig har professorn vid sko g shö g skolan Tor Jonson utrett

denna fråga. I ärendet har professor Jonson den 12 februari 1925 avlämnat

en promemoria så lydande:

»Från ett flertal håll har hävdats, att kolonatens skogstilldelning icke, såsom

av kolonisationskommittén föreslås, bör prissättas till för alla trakter fixa

pris per hektar skogsmark och per kubikmeter ståndskog, utan att såväl

markens produktionsförmåga som avsättningsförhållandena för virke böra vid

prissättningen tagas i betraktande. Som ett motiv för detta senare tillvägagångssätt

åberopas, att kommittéförslaget skulle leda därhän, att kolonister,

som tilldelas dålig skogsmark av relativt stor areal, skulle få. betala en avsevärt

större lösesumma, än sådana, som få mark av god bonitet, av vilken

ej ens hälften så stor areal erfordras för produktion av samma mängd husbehovsvirke.

Likaså betonas, att om avverkning till avsalu under vissa omständigheter

kan bliva tillåten, så måste välbelägen skog anses representera

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

12!)

ett högre värde an sådan i dåliga avsättningslägen, varför också virket bör

betalas till varierande pris, när det till kolonisten överlåtes.

Om avseende skall fästas vid sålunda uttalade önskemål, måste det, med

hänsyn till skogens värde som varaktig inkomstkälla såväl för staten i form

av underlag ior uthålligt skogsbruk som för kolonisten i form av årlig husbehovstillgång,

anses riktigast, att priset bestämmes i form av ett avkastningsvarde

och sålunda icke till i orten gängse realisationspris.

™etod. f°r iivkastningsvärdets beräknande kan lämpligen användas

tillvagagangssattet vid 1922 års allmänna fastighetstaxering av skog, vilken

metod ar baserad på den beräknade skogsavkastningens kapitalisering efter

Procents räntefot, sedan dock avdrag gjorts med 25 procent för med skogens

äV,ältning <)dl vard förenade omkostnader. Genom skogens belägenhet i

gardens omedelbara närhet, varigenom även befintligt bete kan utnvttias

samt genom ovannamnda avdrag för omkostnader, vilka för kolonisten bliva

minimala, måste ett efter dessa grunder åsatt pris för kolonisten anses förmanligt,

samtidigt som det för staten ej kan anses oskäligt lågt.

för att få tillvägagångssättet vid prissättningen möjligast enkelt kunna

dock en del modifikationer i fastighetstaxeringens metoder tillgripas på sätt

av nedanstående redogörelse framgår.

Skogsmarkens värdesättning sker efter i princip fullt enahanda grund som

vid fastighetstaxering. Därvid beräknas vid kolonatets utsättning dels arealen

produktiv skogsmark, dels ock skogsmarkens virkesproducerande förmåga,

uttryckt i kubikmeter fast mått, under antagande att marken vore beväxt

®.. tillfredsställande och på behöriga åldrar fördelat virkesförråd. Till

stod för denna senare beräkning åsättes varje ägofigur en bonitetssiffra, angivande

normala produktionsförmågan per hektar, varefter totala produklonsformagan

per figur och för kolonatets hela skogsmarksareal uträknas.

Den sålunda beräknade normala virkesavkastningen värderas i penningar

genom mattande av ett visst rotvärde per kubikmeter, varefter avdrag sker med

Procent för med skogens vård och underhåll beräknade omkostnader. Enligt

taxeringsbestämmelserna erhålles sedan skogsmarkens värde, om avkastmngens

återstående, till 75 procent uppgående, nettovärde multipliceras med

talet 3. Da emellertid uträkningen förenklas, därest siffran 3 omedelbart reduceras

med 25 procent till 2.25, erhålles följande regel för markens värdesättning:

Markens normala avkastningsförmåga i kubikmeter värdesättes till visst rotvarde

per kubikmeter, varefter värdesumman multipliceras med siffran 2.35.

i 7... kolonat bär tilldelats 6 hektar skogsmark, som beräknas ha en produktionslormaga

på inalles 10 kubikmeter med ett rotvärde av 4 kronor. Markens

värde alltså = 10 x 4 x 2.2 5 = 90 kronor eller 15 kronor per hektar.

för mark, vilken för kolonatet kan anses ha visst värde som bete eller dylikt,

ehuru den ej ar duglig till skogsbörd, kan enligt kolonisationskommittens

förslag som skäligt värde per hektar åsättas hälften av det sålunda beräknade

genomsnittliga skogsmarkspriset.

Det i beräkningen ingående rotvärdet per kubikmeter bör efter domänstyrelsens

hörande fastställas av den myndighet, som för statens räkning försäljer

kolonatet, och bor rotvärdet därvid beräknas som ett medelvärde för de närmast

föregående fem aren, samt under förutsättning att avkastningen består

av lika delar sågtimmer, pappersved eller därmed jämförligt sortiment samt

smaved.

Växande skogen bör likaledes prissättas efter vid fastighetstaxeringen gällande

principer, ehuru med den förändringen, att prissättning sker per kubikBihang

till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. SO höft. (Nr 90.) 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 90.

meter uppräknad ståndskog i stället för enligt relativ skogstillgång per hektai

såsom vid fastighetstaxering sker.

Det rotvärde, som per kubikmeter skall åsättas ståndskogen, blir emellertid

avsevärt lägre än det värde å själva skogsavkastningen, som i och för markens

prissättning fastställts. Förhållandet mellan de båda rotvärdena kan emellertid

på matematisk väg lätt utredas, om man utgår från, att enligt taxeringsbestämmelserna

den växande skogens värde erhålles, därest den på ovan

angivet sätt beräknade bruttoavkastningen från skogen först reduceras med

25 procent för omkostnader och därefter multiplicsras med siffran 13.6 7. På

samma sätt som vid markvärderingen reduceras enklast faktorn 13.6 7 omedelbart

med 25 procent till 10.25, varefter ståndskogens värde sålunda erhålles,

om årsavkastningens bruttovärde å rot multipliceras med siffran 10.2 5.

Nu torde man kunna antaga, att en husbehovsskog av ifrågavarande typ

i Norrland bör kunna skötas så, att den årligen skördade virkesmassan utgör

omkring 3 procent av virkesförrådet, vilket antagande kan bevisas leda

därhän, att rotvärdet per kubikmeter å hela virkesförrådet bör utgöra 10.2 5 x 3

eller 30.7 5 procent av rotvärdet per kubikmeter å själva årsavkastningen. År

sålunda rotvärdet per kubikmeter årsavkastning på ovan föreslaget sätt av

vederbörande myndighet fastställt, bör växande skogen sålunda värderas till ett

rotvärdet som per kubikmeter endast uppgår till 30.7 5 procent av sistnämnda.

Beträffande denna siffra bör emellertid observeras, att densamma dels avser ett

genomsnittligt pris för alla dimensioner, dels också endast gäller för skogar

med normal ålderssammansättning å sitt virkesförråd. För nu ifrågavarande

praktiska ändamål måste det anses lämpligast, att, pa sätt kolonisationskommittén

föreslagit, uppräkna skogen a kolonatet i vissa klasser, vilka sedan

på följande sätt prissättas i förhållande till avkastningens fixerade genomsnittspris,

här nedan kallat grundpriset.

Klass 1 1 åsättes intet värde.

» 2 » per kubikmeter 20 procent av grundpriset.

» 3 » » » 40 » » »

» 4 » » » 60 » » »

Om sålunda avkastningens rotvärde bestämmes till 4 kronor, bör klass 2

betalas med 80 öre per kubikmeter samt klasserna 3 och 4 med respektive

1.60 och 2.40 kronor.

Skog över 30 centimeter vid brösthöjd föreslår kommittén i vanliga fall böra

undantagas för kronans räkning före försäljningen, men skulle den i enstaka

fall få lösas till gängse realisationspris för dylikt virke. För dylika grova

timmerträd ligger realisationspriset väsentligt över det ovannämnda genomsnittliga

grundpriset, i vilket småsortiment ingår med 2/.v I och för bibehållande

av enhetlig prisskala föreslås därför, att virke över 30 centimeter, som

kolonisten skall övertaga, betalas per kubikmeter med 150 procent av grundpriset.

»

Häröver har domänstyrelsen avgivet infordrat yttrande den 18 februari

1925, varav inhämtas i huvudsak följande.

Styrelsen funne i stort sett intet att erinra mot de av professor Jonson

föreslagna grunderna, dock syntes styrelsen, att det ifrågasatta avdraget med

25 procent för med skogens förvaltning och vård förenade omkostnader i nu

ifrågavarande fall icke vore rimligt, utan ansage styrelsen, att i överensstämmelse

med vid värdering av mindre jordområden allmänt förfarande av
-

Angående innebörden av klassindelningen, se tablan a sid. 122.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:Is proposition Nr DO.

131

draget icke borde ifrågakomma eller åtminstone ej upptagas till högre be°pp

an 10 procent av bruttovärdet. Särskilda omkostnader för förvaltning

och vard i dessa fall torde nämligen knappast vara att räkna med. Under

saaana lorhallanden borde, sedan markens normala avkastningsförmåga i

kubikmeter värdesätts till visst rotvärde per kubikmeter, denna värdesumma

mulhphceras med siffran 2.ro i stället för 2.2 5. T analogi härmed borde

ståndskogen prissättas på följande sätt.

Klass 1 åsättes intet värde.

* ^ * P * ’ r kubikmeter 25 procent av grundpriset.

» 3 » » » 50 » » »

* 4 » » » 75 » » »

Jag förordar, att kolonisationskommitténs förslag om köpeskilling och lega

för kolonat lägges till huvudsaklig grund för ett beslut i denna fråga. Emellertid

torde en del ändringar däri böra vidtagas, vartill jag strax skall återkomma.

Då jag alltså icke anser mig kunna tillstyrka domänstyrelsens enligt särskilt

direktiv uppgjorda förslag den 28 maj 1924 om finansiering av kolonatköp med

vanligt egnahemslån, vill jag erinra om, att jag i det föregående förordat

dels viss prövotid, innan kolonist må övertaga kolonatet med äganderätt och

dels vissa anordningar med direkt statligt bistånd för att kolonist under berörda

prövotid må kunna ombestyra kolonatets bebyggande och första uppodling.

Detta system utesluter möjligheten att finansiera verksamheten medelst

vanliga egnahemslån, som förutsätta omedelbart köp av lägenheten. Härtill

kommer, att de egnahemslåneförmedlande hushållningssällskapen framför allt

i de två län, Västerbottens och Norrbottens, där kronoparkskolonisationen huvudsakligen

skulle komma att ske, hyst betänkligheter mot domänstyrelsens förslag

eller i allt fall för dess genomförande uppställt villkor av den art, att grunderna

for egnahemslånerörelsen skulle i väsentliga avseenden behöva omläggas.

Anslutande mig alltså till kolonisationskommitténs förslag, förordar jag,

att redan vid kolonats första upplåtande grunder bestämmas och avtalas

mellan staten och kolonisten rörande storleken av den köpeskilling, som i

sinom tid skall erläggas för kolonatet.

Mot de av kommittén föreslagna grunder för köpeskillingens bestämmande

har jag i huvudsak ej annan erinran, än att jag förordar sådan beräkningsgrund

för skogsmarkens och ståndskogens värde, att värdesättningen ungefärligen

motsvarar skogens avkastnings värde vid uthållig skötsel. Medan kolonisationskommitténs

förslag innebär, att lika värdebelopp skulle åsättas skogen

så snart lika virkesmängd befunnes vara för handen vid försäljningstillfället,

anser jag, att nyss åsyftade avkastningsvärde bör bliva den utslagsgivande

faktorn vid prissättningen. Detta synes jämväl vara av nöden i betraktande

av den okade skogstilldelning, som enligt mitt förslag skulle tillfalla kolonaten.

Beträffande de grunder, enligt vilka skogsmark och övrig mark’

ej avsedd till odling, samt växande skog böra prissättas, ansluter jag mig

till förenämnda, av professor T. Jonson framlagda förslag. Beträffande

Departements
chefen.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

värdesättning av byggnader och odlingsmark biträder jag kolonisationskommitténs

förslag. Byggnaderna skulle alltså vid köp lösas med det belopp,

kolonist erhållit i kontant byggnadshjälp, eller, i de undantagsfall där staten

uppfört åbyggnader, till ett av Kungl. Maj:t åsatt motsvarande belopp (3,000

å 3,500 kronor). För odlingsmarken skulle erläggas 50 kronor för varje

hektar.

Emellertid torde de sålunda av mig förordade grunderna för beräkning av

köpeskillingen för kolonat näppeligen böra intagas i de allmänna grunder,

som böra gälla för verksamheten, utan torde det böra ankomma på Kungl.

Maj:t att, med iakttagande i huvudsak av vad jag härutinnan alltså tillstyrkt,

utfärda närmare föreskrifter i ämnet. Det torde böra vara Kungl.

Maj:t obetaget att i mån av behov medgiva smärre avvikelser från berörda

grunder, där så befinnes vara av nöden med hänsyn till föreliggande särskilda

omständigheter.

Jag vill framhålla, att köpeskillingen — vid vars beräknande hänsyn ej

skall tagas vare sig till av staten å rot tillhandahållet byggnadsvirke eller

till av staten lämnad odlingshjälp — enligt det av mig sålunda förordade

förslaget kommer att bliva lägre, än vad kommittén beräknat, och detta trots

att rikligare tilldelning av mark och skog ifrågasatts. Anledningen härtill

är, att byggnadslijälpen nedsatts från 5,000 till 3,500 kronor samt att annan

grund förordats för beräkning av skogsvärdet. Med tillämpning av de av

mig tillstyrkta grunderna torde köpeskillingen per kolonat komma att variera

från omkring 4,500 till inemot 6,000 kronor allt efter odlingsarealens och

skogstilldelningens storlek. Enligt kommitténs beräkningar skulle köpeskillingen

komma att uppgå till ungefär 5,800 kronor för mindre och i det närmaste

7,000 kronor för större kolonat, varifrån dock avgå de odlings- och

skogsarbetspremier, som må varda av kolonist invänta.

Kolonisationskommitténs förslag, att köpeskillingen skulle gäldas i samma

ordning som stadgats rörande återbetalning av lån från statens egnahemslånefond

med den skillnad dock, att räntefoten nedsättes till 3.6 procent, vill

jag förorda med den avvikelse dock, att kapitalavbetalning å köpeskillingen

torde böra begynna först sedan femton år förflutit från kolonatets första upplåtande.

Härigenom skulle en kolonist, som efter fullgjord byggnads- och

odlingsskyldighet önskade inlösa kolonatet före den första arrendeperiodens

utgång, beredas den förmån, att han under de år, som återstode tills sagda

femton år förflutit, behövde erlägga blott ränta å köpeskillingens belopp. I

annat fall finge dylik kolonist vidkännas vida större årliga avgifter än den,

som läte med kolonatets inlösen anstå tills den första upplåtelseperiodens

utgång.

Beträffande kolonisationskommitténs förslag rörande lega under nyttjanderättstiden

har jag så till vida anledning framställa visst ändringsyrkande,

att jag anser mig böra skänka beaktande i viss mån åt den hemställan, som

gjorts av kolonister liksom av landstingens norrlandskommitté och statens

kolonisationsnämnd i syfte att bereda kolonisterna förlängd frihet från lega.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Det av landstingens norrlandskominitté gjorda uttalandet, att erfarenheten

visat, att fem frihetsår vore val knappt tillmätt, torde så till vida vara riktigt,

som innehavarna av försökskolonat antagligen i många fall torde komma

att till en början få svårigheter att erlägga den för dem fastställda legan.

Emellertid torde de av mig i det föregående föreslagna anordningar beträffande

den fortsatta verksamheten sannolikt medföra något ökade möjligheter för de

i fortsättningen tillkommande kolonaten att bära sina utgifter, vartill kommer,

att dessa utgifter automatiskt minskas på grund av köpeskillingens nedbringande.

Med hänsyn härtill anser jag mig visserligen ej kunna förorda

utsträckning av den legofria tiden utöver de fem föreslagna åren, men föreslår,

att legan från och med det sjätte till och med det åttonde året, allt

räknat från den dag, kolonatet första gången uppläts, må utgå med allenast

halvt belopp, d. v. s. med 1.8 procent av sammanlagda värdet av utbekommen

byggnadshjälp och fastställt pris för kolonatets odlingsjord. Härigenom torde

kolonisten erhålla nödig lättnad under dessa tre övergångsår, på samma gång

som han måste ådagalägga sin villighet att småningom utgiva ersättning

för bekomna förmåner. Från och med det nionde året tills köp sker torde

legan böra utgå med 3.6 procent av nyssnämnda sammanlagda värde å

byggnadshjälp och odlingsmark.

För att belysa innebörden av vad jag sålunda föreslagit i fråga om lega

och köpeskilling torde jag få framlägga följande exempel, därvid antages,

att kolonatet innehåller 15 hektar odlingsmark (med ett värde av 15 x 50

= 750 kronor), att full byggnadshjälp, 3,500 kronor, uttagits, att värdet av

annan mark än odlingsmark jämte ståndskog utgör 1,250 kronor (därvid

räknas med 25 hektar å 50 kronor'') samt att kolonist förvärvar kolonatet

med äganderätt vid det 12:e årets ingång. Köpeskillingen skulle i detta

exempel bliva 5,500 kronor, medan legan skulle beräknas på ett belopp av

4,250 kronor. Kolonisten i fråga skulle då hava att till staten erlägga följande

avgifter för kolonatet, nämligen för

l:a—5:e året: ingen avgift,

6:e—8:e året: årligen 76 kronor 50 öre i lega,

9:e—ll:e året: årligen 153 kronor i lega,

12:e—15:e året: årligen 198 kronor i ränta, samt

från och med 16:e året till köpeskillingens ena hälft guldits: 264 kronor

i ränta och kapitalavbetalning.

Beträffande uppbörden av lega och annuitet å köpeskilling torde vissa

möjligheter böra öppnas att vid verksamhetens utövande lämpa efter förhållandena.

Det torde sålunda höra få ankomma på vederbörande kolonisationsorgan

att avgöra, huruvida uppbörden av lega skall ske genom inbetalning

årligen eller i terminer under årets lopp till sagda organ eller genom

uppbördsmyndigheterna i sammanhang med någon kronouppbörd. I sistnämnda

hänseende torde det böra ankomma på vederbörande länsstyrelse att

) 1 axeringsvärdena a kronans skogsmarker i de iyra nordligaste överjägmästardistrikten

variera från 6 till 85 kronor per hektar.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

efter framställning från kolonisationsorganet, ombesörja debitering, uppbörd

och redovisning av lega för kolonat. Uppbörd av ränta och kapitalavbetalning

å köpeskilling för kolonat torde som regel böra ske genom vederbörande

länsstyrelse. Jag anser nämligen, att, sedan kolonist förvärvat

kolonatet med äganderätt och alltså efter det kolonisationsarbetet i egentlig

mening avslutats, länsstyrelsen såsom ett permanent organ torde böra i görligaste

mån övertaga kvarvarande bestyr rörande statens ekonomiska och

kamerala mellanhavanden med innehavaren av den utav kolonatet bildade

fastigheten. I de grundläggande bestämmelserna för kolonisationsverksamheten

torde emellertid i detta hänseende blott böra stadgas, att kolonist skall

vara skyldig inbetala fastställd lega liksom ränta och kapitalavbetalning å

köpeskilling i den ordning, som från statens sida vid upplåtelsen, respektive

vid köpet, närmare bestämmes.

Sammanfattas vad jag föreslagit i nu föreliggande angelägenheter, torde

följande grundstadganden rörande köpeskilling och lega för kolonat böra införas.

Då kolonat första gången upplåtes, skall kolonist för de törsta

fem åren av upplåtelsetiden tillerkännas frihet från erläggande av

lega. Under de därpå följande tre åren erlägges årlig lega, beräknad

till 1.8 procent av sammanlagda beloppet av den kolonatet

tilldelade odlingsmarkens i och för köpeskillingens bestämmande

fastställda värde och den av kolonisten uttagna byggnadshjälpen.

Under återstående del av den tid, kolonist innehar kolonatet med

nyttjanderätt, skall han erlägga en årlig lega, beräknad till 3.6

procent av nyssnämnda sammanlagda belopp.

Köpeskillingen för kolonat bestämmes med hänsyn till värdet å

jord och skog samt byggnadshjälp enligt allmänna grunder, som

fastställas av Kungl. Maj:t. Vid lcolonats upplåtande första gången

skall i upplåtelsehandlingen angivas, huru köpeskillingen för kolonatet

skall beräknas.

Köpeskilling för kolonat skall, då inlösen äger rum, delas i två

lika stora delar, en amorteringsdel och en stående del. A amorteringsdelen

erlägges, intill dess den blivit till fullo gulden, en annuitet

av 6 procent, varvid såsom ränta räknas 3.6 procent av det

oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten

inträder sedan femton år förflutit från den dag, kolonatet

först upplåtits. Intill dess amortering börjar, erlägges endast ränta

efter 3.6 procent av köpeskillingens hela belopp. Därefter erlägges,

jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta efter 3.6 procent av den

stående delen, intill dess jämväl denna del till fullo inbetalts.

Den stående delen skall vara gulden senast inom fem år från det

sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras. Det stånde

kolonisten fritt att när som helst betala köpeskillingen i dess hel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t$ proposition Nr 90.

lärs

het jämte upplupna räntor samt att Röra de avbetalningar han

önskar å den stående delen. Därest kolonatet till jord eller byggnader

vanvårdas, eller skog å kolonatet avverkas annorledes än till

husbehov eller försäljning efter utsyning, eller föreskrivna ränteoch

kapitalavbetalningar icke ordentligt fullgöras, eller kolonisten

underlåter att hålla åbyggnaderna brandförsäkrade, skall, därest

sådant från statens sida påfordras, vad av köpeskillingen återstår

oguldet jämte ränta genast vara till betalning förfallet. Detsamma

skall gälla, där äganderätt till kolonatet i dess helhet eller del därav

genom köp eller annat fång från kolonisten övergår i andra fall än då

kolonatet i sin helhet övertages antingen av efterlevande make eller

av bröstarvinge, eller av efterlevande make och bröstarvinge, vilka

behålla kolonatet oskiftat, så framt icke den nye innehavaren i

vederbörlig ordning prövas lämplig att övertaga kolonatet.

Som säkerhet för oguldna delar av köpeskillingen, skall kolonist,

då inlösen äger rum, avlämna med inteckningsmedgivande försedd

förbindelse, avfattad i överensstämmelse med vad ovan föreskrivits.

Kolonist skall vara skyldig att inbetala fastställd lega liksom

annuitet å köpeskilling i den ordning, som från statens sida vid

upplåtelsen, respektive vid köpet, närmare bestämmes.

13. Kolonatens skatteplikt.

Kolonisationskominittén har efter motivering å sid. 178 och 179 i sitt be- Kolonitation*- tänkande föreslagit, att kolonist under den tid han med nyttjanderätt inne- kommitt*n.

hade kolonatet borde åtnjuta frihet från de å kolonatets område belöpande

utlagor och onera samt att dessa borde påföras den kronopark, å vilken

kolonatet vore beläget. I det av kommittén framlagda lagutkastet (sid. 328

IT.) har kommittén under 16 § — i avdelningen »nyttjanderätt till kolonat»

— föreslagit följande stadgande:

»För skatt och annan allmän tunga, som under upplåtelsetiden belöper å Författning» - kolonat, ansvarar kronan.» förslag.

I några utlåtanden har ifrågasatts, att berörda frihet för kolonist att be- Yttranden.

tala skatt borde gälla blott under den första arrendeperioden av femton år.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att den kolonisten tillförsäkrade

friheten från skatt borde även med avseende på nyttjanderättshavare

begränsas till den första arrendeperioden av femton år. Det syntes ej vara

rätt att alltför mycket ställa en kolonist i annan ställning än en arrendator

i allmänhet.

Domänstyrelsen har — under erinran att innehavare av odlingslägenheter

å kronoparker i de norra länen åtnjöte frihet från erläggande av på lägenheten

belöpande utskylder och onera under de första femton upplåtelseåren

— föreslagit, att kolonist måtte under den tid han med nyttjanderätt innehade

kolonatet, dock högst femton år från kolonatets upplåtande, åtnjuta

frihet från de å området belöpande utlagor och onera.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Departements•

chefen.

Kolonisationskommittén.

I detta sammanhang torde böra erinras om ett av statskontoret den 25

september 1923 i liknande ärende avgivet yttrande, vari styrelsen uttalat,

att skattefrihet ej borde medgivas kolonister, utan torde innehavarna av

kolonat böra under den första arrendetiden av femton år befrias från skyldighet

att erlägga påförda utskylder för kolonaten genom att staten i viss

ordning bestrede dessa utbetalningar.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad kolonisationskommittén föreslagit

samt under beaktande av det nyss återgivna, från länsstyrelsen i Jämtlands

län och domänstyrelsen framförda yrkandet anser jag, att kronan bör ansvara

för skatt och annan allmän tunga, som belöpa å kolonat under den tid, som

kolonist innehar kolonatet med nyttjanderätt, dock under högst femton år

från kolonatets upplåtande. De medel, som härför erfordras, torde böra bestridas

av de för kolonisationsverksamlietens bedrivande anvisade årliga anslagen,

att utbetalas av vederbörande kolonisationsorgan. I de grundläggande

bestämmelserna torde rörande nu berörda fråga böra stadgas,

att kronan ansvarar för skatt och annan allmän tunga, som

belöpa å kolonat under den tid, kolonist innehar detta med

nyttjanderätt, dock under högst femton år från upplåtelsen.

14. Ifrågasatt premiering av skogsarbete.

Kolonisationskommittén har efter motivering å sid. 213—217 i sitt betänkande

föreslagit, att staten borde genom ett särskilt premieringssystem leda

utvecklingen i sådan riktning, att innehavarna av mindre kolonat redan

från begynnelsen komme att vid sidan av jordbruksarbetet å kolonatet

väsentligen ägna sig åt skogsarbete. Kommittén har i detta syfte föreslagit,

att innehavare utav kolonat av mindre typ borde tillerkännas en premie

av trettio kronor för varje fullt antal av etthundra dagsverken, som han

eller medlem av hans familj, som fyllt aderton år, efter uppgörelse med

statens skogsförvaltning och för dess räkning utfört å kronoparken, samt eu

premie av tio kronor för varje fullt antal av femtio dagsverken, som något

av hans minderåriga barn på samma sätt utgjort;

att samma förmån borde tillerkännas avliden kolonists stärbhus, som fortsatte

att bruka kolonatet, ävensom att, där detta ej bleve fallet, av kolonisten

intjänad premie utbetalades till stärbhuset;

att för fastställande av premiens storlek avräkningsbok skulle föras mellan

statens skogsförvaltning och kolonisten;

att den kolonist enligt bestämmelsen i näst föregående punkt tillerkända

premien borde utgå på det sätt. att, därest köp av kolonatet komme till stånd,

avdrag med dess belopp gjordes å den för kolonatet bestämda köpeskillingen,

men att i motsatt fall premien utbetalades kontant vid andra upplåtelsetidens

utgång;

att kolonist, som överträdde upplåtelsekontraktets bestämmelser och på

grund därav skildes från arrendet, skulle hava förverkat all rätt till erhållande

av arbetspremier;

att till kolonist, som eljest frånträdde arrendet, skulle utbetalas premiens

halva belopp;

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90. 137

att, därest förestående förslag vunne statsmakternas godkännande, kungörelse

i ämnet måtte av Kungl. Maj:t utfärdas.

Beträffande innehavare av kolonat av större typ har kommittén icke ifrågasatt

dylika s. k. skogsarbetspremier.

Endast i ett fåtal yttranden har detta förslag förordats. Yttranden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har förklarat sig intet hava att erinra

mot kommitténs förslag i denna del, varjämte lantmäteristyrelsen tillstyrkt

skogsarbetspremier åt innehavare av ej allenast mindre utan även

större kolonat.

Å andra sidan har förslaget rönt motstånd från vissa håll.

Statskontoret har visserligen insett, att förslaget vore att förorda ur skogsvårdssynpunkt,

men har å andra sidan — utan att framställa något direkt

yrkande — påpekat, att det lätt kunde föranleda till tvister mellan kolonisten

och skogsförvaltningen eller ledningen av kolonisationen.

Jämtlands läns landsting har funnit skogsarbetspremier vara ett maskerat

statsbidrag från statsskogarnas inkomster. Betalning för utfört arbete borde

kolonisterna erhålla enligt samma grunder som övriga arbetare på kronoparkerna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett det för kolonisationens framtida

utveckling i rätt riktning vara bäst, att kolonisterna i allmänhet så snart

som möjligt ställdes lika med ortens andra bebyggare samt betraktades och

behandlades såsom sådana. Särskilt premieringsväsende borde ej äga rum.

Länsstyrelsen avstyrkte följaktligen premier för skogsarbete.

Nationalföreningen mot emigrationen har framhållit, att man med detta

förslag kommit bra långt bort ifrån skäliga anspråk på ett naturligt förtroende

till individernas förmåga att vilja slå sig fram och försörja sig och

de sina. Föreningen avstyrkte skogsarbetspremier.

Domänstyrelsen har funnit det ej vara tilltalande, att med särskilda premier

belöna en person, därför att han under vissa dagar utfört arbete, utan

att därvid toges i betraktande huru och med vilken flit, han utförde sådant

arbete. Då därjämte var och en borde vara tacksam för att han erbjödes

och tilldelades arbete, funne styrelsen för sin del inga som helst vägande

skäl tala för bifall till kommitténs förslag i denna del.

Jag finner ej anledning biträda kolonisationskommitténs förslag i denna Departements.

del. De av domänstyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands län m. fl. anförda skälen chefenmot

det ifrågasatta premieringssystemet torde i stort sett vara bärande. I

det föregånde har jag visserligen med styrka betonat angelägenheten av,

att kolonat endast utlägges, där tillgång till arbete finnes, och jämväl

beaktar jag betydelsen för skogsvården av att kolonister ställa sig till förfogande

för skogsarbete. Härför torde emellertid icke erfordras något premieringssystem;

det torde ligga i kolonistens eget intresse att söka erhålla det skogsarbete,

som finnes att tillgå. För övrigt råder icke kolonisten själv över

möjligheterna att få tillgång till dylikt arbete.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Kolonisations
kommittén.

Yttranden.

15. Skolfrågan.

Å sid. 235—237 i kolonisationskommitténs betänkande avhandlas frågan,

huru den ungdom, som uppväxer i de av kolonaten nybildade hemmen å de

vidsträckta och kommunikationsfattiga norrländska skogstrakterna, må beredas

möjlighet att erhålla erforderlig skolundervisning. Härom inhämtas av betänkandet

i huvudsak följande.

Vid behandlingen av frågan om kolonatens odlingsareal hade kommittén

framhållit nödvändigheten av, att kolonaten förlädes i grupper om minst tre,

något som vore ett grundvillkor för åstadkommande av skolfrågans lösande.

Omständigheterna påkallade emellertid ett mera aktivt ingripande från

statens sida beträffande frågan om skolundervisningens ordnande för kolonisternas

barn. Som allmän regel gällde visserligen, att frågan om folkundervisningens

ordnande vore en de olika kommunerna påvilande skyldighet.

Ett undantag från denna regel kunde dock anses berättigad i de fall, då

genom särskilda åtgärder utvecklingens förlopp på en ort antoge en mera

språngartad karaktär. I föreliggande fall vore ett avvikande från den allmänna

regeln om kommunernas skyldighet att ensamma sörja för skolundervisningens

ordnande fullt berättigat. De kommuner, inom vilka kolonisation

komme till stånd, erhölle icke genom densamma något större tillskott till

sina skattekällor.

Kommitténs förslag i skolfrågan ginge ut på

att, då upplåtelser av kolonat medförde nödvändighet att bygga skolor med

huvudsaklig uppgift att lämna kolonisternas barn undervisning, staten borde understödja

anordnande av sådana skolor dels genom upplåtande av erforderlig

mark, dels genom att kostnadsfritt på rot tillhandahålla det virke, som erfordrades

för skolhus, möjligen behövlig lärarebostad samt skolområdets inhägnande;

att område, som sålunda upplätes, borde erhålla sådan storlek, att inom

detsamma kunde anläggas planteringsland för såväl lärarepersonal som skolbarn

samt anordnas lämplig lekplan;

att område upplätes att avgiftsfritt nyttjas, så länge detsamma för avsett

ändamål användes;

att fråga om markupplåtelse och tilldelning av virke för byggande av

skola borde vara underkastad avgörande av Kungl. Maj:t;

samt att virke till skolbyggnaders och lärarebostäders underhåll ävensom

till vedbrand borde tillhandahållas vederbörande från omgivande kronopark

mot de pris, som vore gängse på orten.

I föreliggande fråga har skolöverstyrelsen, som i ärendet inhämtat yttranden

från vederbörande folkskoleinspektörer, avgivit utlåtande, varav inhämtas

i huvudsak följande.

Skolöverstyrelsen funne, i likhet med kommittén, det först och främst

uppenbart, att vid de blivande kolonatens förläggning och gruppering stor

hänsyn måste tagas till de oundgängliga konsekvenser, som komme att uppstå

beträffande kolonisternas skolpliktiga barn. Till förhindrande av de svårigheter,

som vore förenade med en planlös bebyggelse med hem, spridda över

stora områden och därmed förenade dryga kostnaderna för stat och kommuner,

vore det nödvändigt, att före upplåtande av kolonat noggranna upplysningar

inhämtades i fråga om möjligheterna till skolgång för de blivande

opaginerad Kontrollera mot PDF

131)

Kung!. Maj:ts -proposition Nr ''JO.

kolonisternas barn. Du fråga bleve om upplåtande av kolonat på sådana

platser, där det icke syntes förefinna» någon utsikt för att kolonistbarnen

skulle kunna erhålla undervisning i redan befintlig skola, och där man alltså

inåste beräkna inrättande av särskild skola för detta ändamål, framträdde

starkt nödvändigheten av att upplåtelsen, såsom kommittén tänkt sig, skedde

gruppvis, överstyrelsen ansåge sig emellertid hörn påpeka, att det antal

kolonat, som enligt kommitténs mening borde utgöra minimum för eu dylik

grupp, nämligen tre, icke i något fall torde kunna, med hänsyn till det

sannolika lärjungeantalet, anses tillräckligt såsom förutsättning för grundandet

av en särskild skola för koloniområdet, icke ens om denna komme att ordnas

efter den mest primitiva form. Om man beräknade antalet barn i skolåldern

(7—13 år) till i medeltal 2 eller 3 pa varje kolonistfamilj, syntes 8

eller 10 kolonat vara det minsta, varav varje kolonigrupp borde bestå, därest

lämpliga förutsättningar för en särskild skola inom koloniområdet skulle

kunna anses vara för handen.

Emellertid torde det icke vara möjligt, när det gällde att kolonisera mera

avsides liggande kronopark^-, att alltid sammanföra kolonaten i så stora

grupper. I sådana fall måste man för tillgodoseende av de ungas undervisning

uppenbarligen betjäna sig av andra och mindre kostsamma medel

än upprättande av särskilda skolor för ett lärjungeantal, som måhända icke

uppginge till fem- eller tiotalet, och därvid fördes tanken närmast på den

anordning, som redan nu tillämpas för beredande av skolgång åt fattiga, på

längre avstånd frän skolor boende skolpliktiga barn inom vissa glest befolkade

trakter av Norrland, nämligen inackordering på sådana platser, där

skolor funnes. Eu dylik anordning, som under en stor del av året skiljde

barnen från deras hem, måste dock alltid betraktas som eu nödfallsutväg,

och det kunde näppeligen anses önskvärt, att de förhållanden, som hittills

framtvingat dess tillgripande, bleve än mera allmänna, vilket otvivelaktigt

bleve en följd, om de blivande kolonaten i regeln eller ofta komme att sammanföras

i så små grupper, som kommittén ifrågasatt.

överstyrelsen anslöte sig till kommitténs förslag om statens skyldighet

att i viss mån understödja de kommuner, vilka i anledning av kolonatupplåtelser

och därav följande plikt att ombesörja skolundervisning för de

nyinflyttades barn komme att få vidkännas extra kostnader.

De skolor, som med anledning av kolonisation å kronoparker komme att

uppstå, borde icke — även om staten i eu eller annan form skulle till deras

upprättande lämna särskilt understöd — intaga någon särställning i förhållande

till distriktets övriga skolväsen. Dessa skolor borde givetvis helt

införlivas med det kommunala skolväsendet och sålunda närmast stå under

de kommunala skolmyndigheternas inseende och förvaltning. Något annat

syntes ej heller kommittén hava ifrågasatt, då den föresloge, att staten, utom

att den avgiftsfritt skulle upplåta mark till kolonistskolorna, även borde

bidraga till skolbyggnadernas uppförande genom att kostnadsfritt på rot tillhandahålla

erforderligt virke. Nu vore emellertid, som bekant, frågan om

statsbidrag till uppförande av folkskolebyggnader i allmänhet genom riks

dagens beslut bragt under utredning. Därest denna utredning komme att

längre fram medföra beslut om allmänna grunder för dylikt statsunderstöd,

torde särskilda åtgärder för understödjande av här ifrågavarande skolbyggen

icke behöva vidtagas. Men då kolonisationsfrågan måste anses vara ett trängande

spörsmål, vars lösning redan nu måste på allt sätt underlättas, syntes

hinder icke böra möta för att staten, intill dess eventuella allmänna grunder

för statsbidrag till skolbyggnader bleve fastställda, i detta fall ingrepe stöd
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

jande. Mot den form, kommittén i detta hänseende föresloge, kunde emellertid

anmärkas, att den syntes vara alltför generell. Då koloniseringen otvivelaktigt

komme att beröra kommuner med mycket olika ekonomiska förutsättningar,

förefölle det överstyrelsen mera rättvist, att omfattningen av

statens understöd prövades i varje särskilt fall. Säkerligen komme det därvid

att visa sig, att staten stundom måste sträcka sitt understöd längre, än

vad kommittén tänkt sig, så att det till och med kunde bli nödvändigt, att

hela skolbyggnaden uppfördes på statens bekostnad.

Då det, som förut påvisats, i somliga fall, nämligen dä omständigheterna

nödvändiggjorde upplåtelse av mindre kolonatgrupper, måste komma att ställa

sig ekonomiskt ofördelaktigt att upprätta särskilda skolor för kolonisternas

barn och därför i stället inackordering måste tillgripas, uppstode frågan,

huruvida icke staten även då borde ikläda sig vissa förpliktelser med hänsyn

till nämnda barns undervisning, överstyrelsen hölle före, att så borde ske,

och ville i sådant hänseende åberopa, vad överstyrelsen anfört dels i underdånig

skrivelse den 6 november 1917 angående upphjälpande av skolväsendet

i vissa glest befolkade trakter, dels tillsamman med lotsstyrelsen i underdånig

skrivelse den 30 november 1921 angående lotsbarnsskolornas organisation och

verksamhet jämte i samband därmed stående frågor. Vad särskilt den sistnämnda

framställningen anginge, framträdde mellan inackorderingen av lotsbarn

i sådana fall, då deras ringa antal hide praktiska hinder i vägen för

inrättandet av skola, samt inackorderingen av nu ifrågavarande kolonistbarn

en viss parallell, i det båda bleve nödvändiga på grund av anstalter, som

från statens sida vidtoges för främjande av allmänna, ej enbart kommunala

syftemål. De skäl, som anförts för statsingripande i det förra fallet, måste

följaktligen anses tillämpliga även i fråga om det nu föreliggande. Även i

detta avseende liksom beträffande understödet till uppförande av skolbyggnader

torde böra gälla, att statens bidrag borde avvägas i förhållande till

skoldistriktens ekonomiska bärkraft och fördenskull avgöras i varje särskilt

fall, såsom jämlikt nådiga kungörelsen den 27 februari 1920 (nr 144) skedde

i fråga om statsbidrag till vissa skoldistrikt inom Västerbottens och Norrbottens

län för inackordering av skolbarn i skolhem eller enskilda hem.

Skolöverstyrelsen sammanfattade sitt anförande sålunda:

»1) Innan kolonat upplåtas, böra genom vederbörande folkskoleinspektörs

försorg införskaffas upplysningar, huru undervisningen av barnen inom det

tilltänkta koloniområdet lämpligen må kunna ordnas.

2) I främsta rummet böra kolonat upplåtas pa sådana platser, där möjlighet

tinnes för kolonisternas barn att begagna sig av redan befintliga skolor.

3) Därest dylik möjlighet ej förefinnes, böra kolonat sammanföras i så

stora grupper — exempelvis 8 eller 10 — att verkliga förutsättningar med

hänsyn till blivande lärjungeantal ej saknas för upprättande av särskild

skola för koloniområdet.

4) Endast i vissa undantagsfall böra, då skola ej finnes upprättad i närheten,

kolonat upplåtas i så små grupper, att barnens undervisning måste

tillgodoses genom deras inackordering i skolhem eller enskilda hem på plats,

där skola finnes.

5) Vid upprättande av skola för kolonistbarn bör staten, intill dess frågan

om statsbidrag till folkskolebyggnader i allmänhet blivit löst, lämna understöd

dels genom avgiftsfritt upplåtande av för ändamålet erforderlig mark,

dels genom bidrag till skolbyggnadernas uppförande till den omfattning, som

med hänsyn till vederbörande skoldistrikts ekonomiska förhållanden i varje

särskilt fall prövas lämpligt och rättvist.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

(i) Då för kolonistbarns undervisning inackordering av ifrågavarande barn

pa annan ort måste tillgripas, bör staten härtill lämna bidrag i överensstämmelse

med vad i fråga om statsbidrag till vissa skoldistrikt inom Västerbottens

och Norrbottens län för inackordering av skolbarn i skolhem eller

enskilda hem genom nådiga kungörelsen den 27 februari 1920 (nr 144) är

föreskrivet.»

Domänstyrelsen har biträtt skolöverstyrelsens förs''ag, att statens understöd

till skolors anordnande borde prövas i varje särskilt fall i förhållande till

skoldistriktets ekonomiska bärkraft. I övrigt anslöte sig domänst.vrelsen helt

till kolonisationskommitténs förslag i skolfrågan.

Liknande synpunkter hava framhållits av Västerbottens läns landsting liksom

i viss mån av Jämtlands läns landsting.

Västerbottens läns landsting har ansett, att staten även borde kunna tillhandahålla

fritt virke till skolhusens och lärarebostadens underhåll jämte

nödig vedbrand, där så erfordrades för att lindra uppoffringarna från vissa

kommuner. Några allmängiltiga regler kunde svårligen uppställas, utan

borde det ankomma på Kungl. Maj:t att efter prövning i varje särskilt fall

bevilja kommun det bidrag för sagda ändamål, som utöver vad kommittén

föreslagit befunnes skäligt.

Jämtlands läns landsting har ansett, att stor hänsyn vid utläggandet av

kolonat borde tagas till skolfrågan, ty eljest kunde vederbörande kommun

åsamkas stora kostnader, som genom en ur denna synpunkt ändamålsenlig

förläggning av kolonaten kunnat undvikas.

Av vissa yttranden har framgått, att erfarenheten från försökskolonisationen

visade hän på nödvändigheten, att skolfrågan ägnades särskild uppmärksamhet.

De av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för Norrbottens läns

och Västerbottens läns skogstorpare hava framhållit, att allt större svårigheter

hade uppstått att få kommunerna att bygga skolhus. En del kommuner

trodde nämligen, att staten skulle tvingas att bygga sådana. Då kolonister

liksom andra samhällsmedlemmar erlade utskylder, kunde en sådan

utveckling bliva skadlig, ty samhällets omvårdnad i detta avseende borde

vara fullkomligt lika för alla. Kommunerna borde bringas därhän, att de —

mot erhållande av fritt virke och fri tomt — byggde tillräckliga skolhus.

Nu vore i äldre kolonier förhållandena olidliga.

Vid möten med kolonister under sommaren 1923 i Aronsjökullarna och

den 4 januari 1925 i Boden har uttalats, att staten borde inskrida, där kommunernas

ekonomiska läge därtill föranledde, för att på ett tillfredsställande

sätt ordna skolfrågan för kolonisternas barn.

Landstingens norrlandskommitté har meddelat, att det funnes församlingar,

som ej ansåge sig hava samma skyldighet gentemot kolonisternas barn

som mot de å enskild mark boende, då det gällde att bereda vederbörande

möjlighet till skolgång. Då det funnes kolonisationsområden, inom vilka

antalet skolpliktiga barn uppginge till ett tjugotal och däröver, borde ett

sådant betraktelsesätt ej lämnas oanmärkt, helst kolonisterna givetvis finge

deltaga i de utgifter, som skolväsendet åsamkade församlingen. I de fall,

då bebyggelsen å kronoparken kommit till stånd genom en större inflyttning

till församlingen, kunde det måhända vara förklarligt, att de anslagsbeviljande

myndigheterna i kommunen betänksamt Båge på de ökade utgifter, som

s. 142 Kontrollera mot PDF

Sedan upplåtna

«koltomter

m. m.

Departements
chefen.

142 Kungl. Majtts proposition Nr 90.

därav föranleddes. Men något som helst skäl att därför helt förbise dessa

nya församlingsbo^ krav förelåge givetvis ej, helst även de bleve skattedragare

i kommunen. Om sålunda rent formellt intet kunde andragas, som

försvarade ett sådant tillvägagångssätt, så kunde dock icke förnekas, att

billigheten kunde kräva ett särskilt tillgodoseende av de kommuner, inom

vilka på grund av kolonisationsarbetet utgifterna för skolväsendet bleve särskilt

betungande. Landstingens norrlandskommitté biträdde kolonisationskommitténs

förslag, att staten borde lämna fri tomt och fritt virke till skola

och lärarebostad inom kolonisationsområdena. Vidare borde ifrågesättas, att

något bidrag därutöver lämnades från staten, när utredning verkligen visade

behovet av sådant och att detta behov uppkommit genom bebyggelse å kronopark.

Jag vill erinra om, att på därom gjord framställning tomter för skolbyggen

hava upplåtits å Metsekens, Abborträsklidens, Ljusåtraktens och

Pite (Biåsmark) kolonisationsområden enligt Kungl. Maj:ts beslut den 31

december 1921, den 26 augusti 1921 och den 16 november 1923. För skolbyggen

å de båda sist nämnda kolonisationsområdena beviljades jämväl fritt

virke på rot. Enligt vad jag inhämtat av statens kolonisationsnämnd äro i

båda dessa fall skolbyggnaderna uppförda och tagna i bruk.

Vidare må bringas i erinran, att genom beslut vid 1922 års riksdag bestämdes,

att fria skoltomter skulle tillhandahållas även å vissa andra kolonisationsområden.

Jag finner de skäl behjärtansvärda, som anförts till stöd för meningen,

att särskild uppmärksamhet borde ägnas åt frågan om beredande av möjlighet

för kolonisternas barn att under drägliga förhållanden åtnjuta skolundervisning.

Vid behandlingen av frågan om kolonatens tilldelning av odlingsmark

har jag uttalat, att vid kolonats utläggande viss hänsyn borde tagas

till möjligheten att få frågan om skolgången för kolonisternas barn ordnad.

Till ledning härvid torde i huvudsak kunna tjäna vad skolöverstyrelsen härom

anfört, varvid dock torde böra beaktas, att frågan om det antal kolonat,

som bör förläggas till en och samma plats, givetvis måste påverkas av

väsentligen andra omständigheter än skolfrågan. Med den organisation för

kolonisationsverksamhetens omedelbara handhavande, som jag i det följande

ämnar föreslå — nämligen viss decentralisation — torde ökad möjlighet

ernås att härutinnan vinna ändamålsenliga anordningar. Jag förutsätter

härvid, att kolonisationsorganen i hithörande fråga i vart fall samråda med

vederbörande kommun.

Vidare anser jag mig kunna i huvudsak biträda förslaget om visst statligt

stöd — genom markupplåtelse under nyttjanderätt från kronopark och tillhandahållande

avgiftsfritt å rot av virke till skolhus och lärarebostad —

för uppförande av folkskolebyggnader vid upprättande av skolor, huvudsakligen

avsedda för kolonisters barn. Härvid torde kolonisationskommitténs

förslag böra vinna tillämpning i huvudsak. Frågan om dylik markupplåtelse

och tillhandahållande av virke torde, efter framställning och utredning

vart fall samt med hänsyn tagen till vederbörande skoldistrikts ekonomiska

förhållanden, böra prövas och avgöras av Kungl. Maj:t.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Jag är icke i tillfälle att nu taga ställning till den särskilt av skolöverstyrelsen

berörda frågan om eventuellt ytterligare statligt understöd åt vissa

skoldistrikt i form av särskilt bidrag till skolbyggnaders uppförande och till

inackordering av skolbarn i skolhem eller enskilda hem. Denna fråga torde

för vidare övervägande böra överlämnas till ecklesiastikdepartementet.

I de allmänna grunderna för kolonisationsverksamheten torde beträffande

skolfrågan böra stadgas,

att det må ankomma pa Kungl. Maj:ts prövning, huruvida och

i vad mån understöd må lämnas vederbörande skoldistrikt för

upprättande av skola, avsedd huvudsakligen för kolonisters barn,

genom avgiftsfritt upplåtande under nyttjanderätt från kronopark

av för ändamålet erforderlig mark och kostnadsfritt tillhandahållande

å rot av erforderligt virke.

16. Kolonisationsarbetets organiserande.

Inom kolonisationskommittén hava delade meningar gjort sig gällande Koloni,odon,- rörande frågan om kolonisationsarbetets organisation. Kommitténs stånd- kommitténpunkt

har omfattats av de fem ledamöterna Ringstrand, Hellström, Holmgren,

Jonson och Grubbström. I särskilt yttrande hava ledamöterna Lundström,

Wikström, Haglund och Gabrielsson anmält avvikande mening mot

kommitténs förslag.

Kommittémajoriteten har å sid. 294—318 i kommitténs betänkande fram- Kommittéhållit

i huvudsak följande rörande organisationsfrågan. majoriteten.

Redan befintliga statsorgan vore ej tillräckliga för genomförande av de

utav kommittén framlagda förslagen om kolonisation å kronoparkerna. Kolonisationsarbetet

måste föregås av noggrann planläggning. Därvid borde omprövas

sådana frågor som, i vad mån den ena eller andra kronoparken hade

behov av fasta skogsarbetare; vilka möjligheter som funnes att bereda kolonisterna

arbetsförtjänster; vilket behov som i ena eller andra landsändan förelåge

att bereda en icke bofast befolkning egnahem m. m. Vidare krävde

de fastställda planernas slutliga utförande ett omfattande och mångsidigt

arbete, såsom områdenas kartläggning och skiftesläggning, upprättande

av diknings- och vägförslag och träffande av avtal om vägbrytningens och

dikningens utförande, ledning av byggnadsarbetet med alla de göromål, som

vore förenade med detta arbetes utförande och övervakande, samt antagande

av kolonister och bestyr med ärenden rörande statens och kolonisternas ekonomiska

mellanhavanden. Kolonisationen komme alltså i såväl sin planläggning

som sitt utförande att taga i anspråk inom olika områden fackutbildad

personal.

_ Vid skärskådandet av olika tänkbara linjer för kolonisationsarbetets organisation

ville kommittén framhålla, att, därest man utginge från kolonisationens

skogligt- ekonomiska uppgift såsom den dominerande, det vore enklast

att helt inpassa verksamheten i statens skogsadministi-ation. Då kommittén

emellertid ansåge, att kolonisationsarbetet ej vore blott en skogsarbetsfråga

utan därjämte en social angelägenhet, borde annan organisation

övervägas.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

I betraktande av att det med kolonisationsfrågan närbesläktade egnahemsväsendet

sannolikt kunde komma att reformeras och med hänsyn till

att vissa andra j ordspörsmål ännu ej vore slutbehandlade, ville kommittén

stanna vid att framlägga ett förslag till provisorisk organisation av kronoparkskolonisationen.

Efter att hava diskuterat olika tänkbara provisoriska organisationsformer

samt sedan kommittén betonat angelägenheten av att möjligheten till erhållande

av kolonat gjordes med alla till buds stående medel känd bland befolkningen,

genom en av kolonisationsledningen bedriven kraftig propaganda,

har kolonisationskommittén framlagt följande förslag rörande organisationsfrågan,

nämligen

att ledningen för kolonisationsarbetet ä kronoparkerna i Norrland och

Dalarna organiserades provisoriskt;

att i fråga om administrationen bestämdes:

l:o) statens kolonisationsnämnd skulle utgöra det centrala organet

och bestå, förutom av generaldirektören och chefen för domänstyrelsen

såsom nämndens självskrivna ordförande, utav två ledamöter,

av vilka en skulle vara nämndens verkställande ledamot, och

två sakkunniga, som skulle vara i norrländskt jordbruk praktiskt

förfarna män;

2:o) för kolonisationsnämnden utfärdades instruktion i enlighet

med ett vid kommitténs betänkande fogat förslag (intaget å sid.

345—349);

3:o) stat fastställdes att gälla för kolonisationsnämnden under den tid

provisoriet varade, därvid i fråga om statens uppställning hänvisades

till vissa av kommittén anförda kostnadsberäkningar, slutande å

ett belopp av 56,274 kronor;

4:o) de av kommunalfullmäktige eller kommunalstämma utsedda,

här nedan omnämnda, ombuden skulle äga för bevistande

av sammanträden rätt till rese- och traktamentsersättning enligt

resereglementets femte klass att utgå av nionde huvudtitelns anslag

till rese- och traktamentskostnader;

att beträffande ordningen för upprättande av förslag till kolonisationsarbetets

bedrivande föreskreves, att

l:o) för varje kommun, inom vilken kronoparker, å vilka kolonisation

i nämnvärd omfattning kunde ifrågakomma, vore belägna,

kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige ej funnes,

kommunalstämma skulle utse det antal ombud, som länsstyrelsen

ägde bestämma, att i samråd med jägmästarna för de revir, på

vilka inom kommunen belägna kronoparker vore fördelade, uppgöra

förslag till det eller de områden å kronoparkerna, som borde

upplåtas för kolonisation, samt till ungefärlig fördelning av de sålunda

föreslagna områdena på kolonat av olika typer;

2:o) den på det sätt, som i föregående punkt angåves, sammansatta

sockennämnden hade att inom sig utse ordförande, som skulle

ombesörja, att såväl nämndens beslut som ock de häremot uttalade

avvikande meningarna varda tagna till protokoll, vilket, underskrivet

av nämndens samtliga ledamöter, skulle insändas till länsstyrelsen

före den 1 januari varje år;

3:o) det skulle åligga länsstyrelsen att, sedan denna mottagit det

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungi. Muj:ts proposition Nr 90.

i föregående punkt omnämnda protokollet ocli efter hörande av

vederbörande överjägmästare oeli hushållningssällskapets egnahemsnämnd,

uppgöra förslag till kolonisationsarbetets planläggning

inom länet, vilket förslag före den 1 mars varje år skulle överlämnas

till statens kolonisationsnämnd;

4:o) statens kolonisationsnämnd skulle med ledning av de olika

länsförslagen uppgöra ett generalförslag, som före den 1 april varje

år ingåves till Kungl. Maj:t;

5:o) sedan generalförslaget blivit av Kungl. Maj:t prövat och fastställt,

det skulle åligga statens kolonisationsnämnd att gä i författning

om de ifrågasatta kolonisationsområdenas uppmätning,

kolonats utstakande samt uppgörande av nödiga förslag till områdenas

torrläggning och förseende med vägförbindelser, varefter

kolonisationsnämnden med ledning av dessa förslag hade att uppgöra

och på tid, som av Kungl. Maj:t bestämdes, till Kungl. Maj:t ingiva

de kostnadsberäkningar, vilka erfordrades för äskande av

nödiga anslag, börande denna kolonisationsnämndens framställning

även innehålla förslag om det antal kolonat utöver de på marken

utstakade, som det borde vara medgivet att till hugade sökande

upplåta;

att verkställigheten av de beslut, som Kungl. Maj:t och riksdagen med

anledning av kolonisationsförslagen komme att fatta, skulle åligga statens

kolonisationsnämnd, vilken för detta ändamål skulle äga att genom domänstyrelsen,

i den mån denna funne sådant lämpligen kunna ske, påkalla biträde

av den under styrelsen sorterande personalen;

att, intill dess kommitténs ovanstående förslag till organiserande av ledningen

för kolonisationsarbetet blivit slutligen prövat, det skulle åligga statens

kolonisationsnämnd ej mindre att fullgöra de redan påbörjade arbetena

med kolonats ordnande än även uppgöra förslag till fortsatta kolonisationsarbeten,

börande nämnden vid fullgörande av detta sistnämnda uppdrag samråda

med vederbörande revirförvaltare och över de därefter upprättade preliminära

förslagen begära vederbörande länstyrelses uttalande;

att kartor och handlingar rörande inventeringen av odlingsmarker å kronoparker

borde överlämnas till kolonisationsnämnden att av densamma tillsvidare

förvaras.

I det av kommittén (å sid. 328 ff. i betänkandet) framlagda lagutkastet Författningshar

under 3 § föreslagits följande stadgande i organisationsfrågan: förslag

»För handläggning av frågor om kolonisationsåtgärder å kronoparker skall

finnas en kolonisationsnämnd.

Föreskrifter om kolonisationsnämndens sammansättning och verksamhet

meddelas av Konungen.»

Vidare har kommittén under 27 § föreslagit:

»Talan mot kolonisationsnämndens beslut i fråga rörande upplåtelse eller

inlösen av kolonat må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement

i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.»

Av det utav herrar Lundström m. fl. avgivna särskilda yttrandet (intaget Reservation

ä sid. 354—372 i kommittébetänkandet) inhämtas — utöver vad jag förut inom koloni"

meddelat vid byggnads- och odlingsfrågornas behandling — i huvudsak föl- Sa mittén''"''

jande.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. SO höft. (Nr 90.>

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Muj:ts proposition Nr 90.

Med upplåtande av kolonat avsåges att skapa jordbruksfastigheter med

eller utan annat förvärvsarbete. Ledningen av kolonisationsarbetet, vilken

hittills handhafts av enbart skogsstatstjänstemän, måste mera än förut inriktas

på att främja jordbruksproduktionen. Om produktionsfrågan ställdes

i förgrunden, borde ledningen besitta jordbrukstekniska kvalifikationer.

Om — såsom reservanterna hade ifrågasatt —- den statliga byggnadsverksamheten

upphörde, bleve kolonisationen å kronoparkerna en vanlig egnahemsfråga.

Härför hade staten redan ett speciellt organ, som borde övertaga

även denna gren av verksamheten.

Mot kommittémajoritetens förslag att förlägga ledningen till statens kolonisationsnämnd

kunde anföras, att detta bleve liktydigt med en av skogsmän

ledd verksamhet, väsentligen beroende av skogsstatens syn på kolonisationsfrågan,

att verksamhetens centraliserande till Stockholm bleve en

tungrodd och dyrbar apparat samt att man därigenom finge två statliga

organisationer — kolonisationsnämnden och egnahemsbyrån i jordbruksdepartementet

— med likartade funktioner.

Av olika skäl vore det lämpligast, att liandhavandet av kolonisationen a

kronoparkerna i landets nordliga delar anförtroddes åt det organ, som i övrigt

hade ledningen av den statsbefrämjade egnahemsbildningen. Jordbruksdepartementets

egnahemsavdelning borde vara det centrala organet och hushållningssällskapens

egnahemsnämnder lokalorgan jämväl beträffande kronoparkskolonisationen.

Härigenom vunnes enhetlighet i arbetet, besparingar,

ökat beaktande av hembildnings- och livsmedelsproduktionssynpunkterna,

större säkerhet för utväljande av kolonister med nödiga kvalifikationer, bättre

tillgång för kolonisterna att genom hushållningssällskapens konsulenter erhålla

råd och hjälp m. fl. andra fördelar.

Rörande verksamhetens planläggning anslöte sig reservanterna till förslaget

om sockennämnder. Det av dessa nämnder uppgjorda förslaget till visst kolonisationsföretag

borde insändas till länets egnahemsnämnd. Då frågan gällde

kolonisation å kronoparker, borde vederbörande överjägmästare vara självskriven

ledamot av egnahemsnämnden. Det borde vara egnahemsnämnden

obetaget att själv föreslå upplåtelser. Förslagen om upplåtelser, sammanställda

av egnahemsnämnden, skulle översändas till jordbruksdepartementet.

Innan ärendet förelädes riksdagen, måste planer föreligga över områdets

styckning och torrläggning samt rörande erforderliga vägar jämte kostnadsberäkning.

Vid uppgörandet av dessa planer borde i görligaste mån lokala

tjänstemän användas, såsom vid upprättande av stycknings- och avdikningsplaner

lantmätare och lantbruksingenjör samt beträffande stukning av

vägar revirförvaltaren. Genom remisser från jordbruksdepartementet till ämbetsverken

erhölles granskning av planerna.

Arbetenas utförande borde, enär det i fråga om statlig verksamhet ej

gällde annat än upptagande av huvudgravar och byggande av vägar, kunna

uppdragas åt lokala tjänstemän, revirförvaltarna. De medel, som beviljades

för utförande av dikningar och väganläggningar, borde ställas till domänverkets

förfogande, medan övriga anslag fördelades genom egnahemsbyråns

försorg. Domänförvaltningen borde dessutom ombesörja all utstämpling av

virke och allt anvisande av bränsle, såsom hittills varit fallet.

Detta förslag innebure alltså i fråga om verkställigheten en väsentlig decentralisation.

En på antytt sätt av lokala myndigheter ledd kolonisationsverksamhet

skulle smidigare anpassa sig efter förhållandena i orten, än om

arbetet skulle ledas från Stockholm, och enligt reservanternas förslag komme

ett intimt samarbete till stånd mellan jordbruks- och skogstjänstemännen.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kung/. Muj:ts proposition Nr 90.

Reservanterna beräknade kostnaderna för den av dem föreslagna organisationen

till sammanlagt c:a ‘22,000 kronor årligen, därav omkring 0,000

kronor för viss förstärkning av egnahemsbyrån i jordbruksdepartementet

samt 13,000 kronor för länsledningen.

Enligt reservanternas förslag borde alltså något särskilt organ ej inrättas

för kolonisationsverksamheten å kronoparker i Norrland och Dalarna, utan

ledningen därav torde böra anförtros åt samma organ, som handhade statens

egnahemsverksamhet i allmänhet.

Frågan om kolonisationsverksamhetens organiserande har tilldragit sig stor

uppmärksamhet i de över kolonisationskommitténs betänkande avgivna yttrandena.

Emellertid hava därvid mycket skiftande meningar kommit till uttryck.

Blott från ett fåtal håll har full anslutning givits till kommittémajoritetens

förslag. Lantbruksakademien har helt instämt i majoritetens uttalanden,

varjämte jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrkt ifrågavarande

förslag oförändrat, dock under betonande av, att detta endast borde

vara en provisorisk lösning av organisationsfrågan och att starka länsorgan

snart måste skapas.

Lantbruksakademien har ansett, att genom majoritetens förslag det egentliga

kolonisatoriska intresset bleve mera direkt och allsidigt tillgodosett, än

om reservanternas förslag godkändes. I verksamheten komme att till mycket

stor del ingå direkta statsarbeten. Speciellt krävde husbyggandet en genomförd

organisation med centrala uppköp av material och disponerande av arbetsbesparande

maskiner. Det vore tvivelaktigt, om egnahemsorganen vore

skickade att i vidsträckt omfattning verkställa upphandling samt bedriva

byggnads- och annan verksamhet för statens räkning. Kolonisationsnämnden

hade redan förvärvat erfarenhet och vana inom hela verksamhetsområdet.

Då nämnden ej droge dryga kostnader för egen del, vore det lyckligast, att

den finge tillsvidare och intill dess frågan om de jordpolitiska ärendenas

offentliga behandling blivit definitivt löst bibehållas vid det arbete, för vars

bedrivande den inrättats.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har — under uttalande av att kolonisationen

å kronoparkerna åtminstone inom sagda län borde inskränkas att

motsvara fyllandet av skogsstatens behov av arbetskraft — framhållit, att

starka skäl förelåge att förorda en organisation i fastare samband med statens

domänförvaltning. Så mycket arbete skulle ske genom eller tillsammans

med revirpersonalen, att det verkställande kolonisationsorganet måste vara

konstruerat för god samverkan med denna personal. Ehuru ett alternativ

vore att helt inflytta kolonisationsledningen i domänförvaltningen, hade det

dock sina stora fördelar, att, innan linjerna ytterligare klarnat, låta ledningen

ligga hos ett provisoriskt organ. Mot reservanternas förslag framhölles,

att detta helt avkopplade länsstyrelserna från kolonisationsfrågornas

behandling, vilket vore stridande mot länets intresse. Vid övervägande av

skälen för olika lösningar tillstyrkte länsstyrelsen slutligen, att kolonisationskommitténs

förslag följdes, dock med uttryckligt betonande av dess provisoriska

karaktär. Det vore nödvändigt, att starka länsorgan snart skapades

i de nordligaste länen för en slutlig lösning av kolonisations- och egnahemsfrågorna.

Yttranden.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 90.

Vidare har kommittémajoritetens organisationsförslay i det väsentliga

förordats av landstingens norrlandskommitté liksom i uttalanden från kolonister,

varvid emellertid därjämte framställts det önskemålet, att kolonister

liksom jordbrukssakkunskapen bereddes representantskap inom kolonisationsledningen.

Landstingets norrlandskommitté har uttalat, att kolonisationsarbetet borde

provisoriskt läggas i händerna på ett särskilt organ, intimt samarbetande

med skogsförvaltningen och ortsmyndigheterna. Därest särskild organisation

komme att inrättas för handläggning av sociala jordfrågor, borde provisoriet

upptagas i denna. Domänstyrelsens chef borde vara självskriven ledamot

av den nämnd, som hade att behandla frågor om jordupplåtelser från

kronoparkerna. Ett framträdande önskemål vore, att kolonisterna bleve där

representerade. Såväl praktisk erfarenhet i jordbruk som agronomisk sakkunskap

borde även beredas rum. En särskild, avlönad man borde anställas

såsom verkställande ledamot och handhavare av den dagliga förvaltningen.

Kostnaden för en sådan provisorisk organisation borde kunna stanna inom

måttliga gränser.

Ett i Boden den i januari 1925 mellan kolonister avhållet möte har

uttalat sig för, att en särskild nämnd för ledande av kolonisationsarbetet

borde åstadkommas, eventuellt med underlydande lokala länsnämnder. I dessa

nämnder borde även kolonisterna erhålla representation. Kolonisationsarbetet

borde ej läggas under domänstyrelsen.

Liknande synpunkter hava framförts från andra möten mellan kolonister.

En mellanställning mellan kommittémajoritetens och reservanternas

ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Jämtlands län (i yttrande 1922

av dåvarande landshövdingen Widén), som beträffande den centrala organisationen

biträtt majoritetens och i fråga om den lokala organisationen minoritetens

förslag, varjämte nationalföreningen mot emigrationen förordat bibehållande

av statens kolonisationsnämnd som centralmyndighet men ifrågasatt

anlitande av den lokala '' skogsstatspersonalen för kolonisationsarbetets

realiserande ute i orterna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har (1922) betonat, att eu alltför formell

behandling av kolonisationsärendena borde undvikas. Det centrala handhavandet

borde därför ej förläggas till något ämbetsverk. Domänstyrelsen

borde dessutom ej kunna förordas som centralorgan för kolonisationen, ty

huvudvikten måste läggas på jordbrukssynpunkterna, och kolonisationsarbetet

finge ej ledas efter skogliga synpunkter. Det läge därjämte en stor risk uti

att sammankoppla för många, delvis mer eller mindre heterogena, viktiga

frågor hos ett stort ämbetsverk, i all synnerhet om det hade till huvuduppgift

att på visst område driva affärsmässig förvaltning.

Ehuru länsstyrelsen, i fråga om de huvudsakliga synpunkterna på organisationsfrågan,

anslöte sig till reservanterna, avstyrkte länsstyrelsen dock

den centrala ledningens förläggande till jordbruksdepartementets egnahemsbyrå,

något som skulle bliva tungt och oförmånligt för arbetet därstädes.

Länsstyrelsen hade intet att erinra mot, att kolonisationsnämnden provisoriskt

omliänderhade ledningen. Hittills hade denna anordning visat sig

gagnelig. Emellertid kunde nämndens organisation förenklas — genom

borttagande ur förslaget av representanterna för det norrländska jordbruket

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

och av byggnadsteknikern — särskilt om den lokala verkställigheten överlämnades

till egnahemsnämnderna.

Jag skall senare återkomma till vad länsstyrelsen i Jämtlands län uttalat

rörande den lokala organisationen.

National)öreningen mot emigrationen har funnit kolonisationskommitténs

oiganisationsplan oformlig. Grundfelet vore, att handläggningen av varje

kolonisationsärende berodde av icke mindre än sju olika myndigheter eller

myndighetspersoner, utan tillräckligt fast organisatoriskt samband med varandra.

Det torde vara svårt att uttänka eu på samma gång mera tung

och ineffektiv handläggning av ett kolonisationsärende.

Den fasta utgångspunkten för organisationen borde vara eu ledande och

sammanhållande, verkställande personlig kraft inom ett centralt kolonisationsorgan.

Som sadant hade kommittén med goda skäl för sin mening

tänkt sig tillsvidare den kolonisationsnämnd, som redan funnes. Hos nämnden

Armast genom dess verkställande kraft borde varje kolonisationsplan

få sin slutliga form, efter förberedelser genom och i samråd med den lokala

skogsstatspersonalen m. fl.

Realiserandet av en fastställd kolonisationsplan kunde läggas i händerna

På skogsstatspersonalen. Bestämmelser borde utfärdas, som fastsloge dennas

skyldighet att deltaga i kolonisationsarbetet. Härigenom minskades kostnaderna

och skapades den nödvändiga atmosfären av förtroende mellan denna

personal och kolonisterna.

Lantmäteristyrelsen och domänstyrelsen hava tagit till orda för kolonisationsverksamhetens

läggande under domänstyrelsen, varjämte statskontoret

ifrågasatt övervägande av dylik anordning.

Enligt lantmäteristyrelsen framträdde sambandet mellan statens skogsförvaltning

och kolonisationen å statsskogarna så intimt för att ej säga

oupplösligt, att ledningen borde läggas till domänstyrelsen, inom vilken en

byrå pa extra stat borde för ändamålet inrättas. Åtminstone vid ärenden

av större vikt rörande kolonisationen borde domänstyrelsen beredas tillgång

till en i norrländskt jordbruk förfaren man, med uppgift, bland annat, att

noga övervaka, att endast fullt lämpliga områden komme till användning

till kolonat.

Domänstyrelsen har betonat, att — på grund av den för kronoparkskolonisationen

avsedda odlingsjordens belägenhet i huvudsak på avlägsna

orter i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker med jämförelsevis

ogynnsamma betingelser för jordbruksdrift — den nu ifrågasatta kolonisationen

måste bedrivas under andra förutsättningar och synpunkter än dem,

som lades till grund för den statligt understödda kolonisationen å andra,

för jordbruksdrift gynnsammare belägna marker.

Både planläggandet och bedrivandet av kolonisationsverksamheten å kronoparkerna

i de norra delarna av landet måste ske i intimt samband med

skogsskötsel!! och dennas utveckling. Kolonaten måste förläggas till sådana

kronoparker, å vilka under normala förhållanden arbetsförtjänst i erforderlig

myckenhet* kunde beredas kolonisterna. Områdenas uppmätning och kartläggning

samt fördelning i kolonat, upptagande av avlopps- och huvuddiken,

anordnande av vägar m. in. borde utföras och ledas av skogs- och lantmäteritjänstemän.

Till sadana arbeten som byggnadsvirkets avverkning ocli

framforsling samt försågning vore skogstjänstemännen lämpligast. Förbi
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Ku juli Mcijits proposition Nr 90.

såges allt detta och lämnades kolonatupplåtelser i mån som odlingsmark

funnes, kunde svåra sociala missförhållanden i en ej långt avlägsen framtid

uppstå.

Verksamheten för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och

Dalarna borde stå under ledning av domänstyrelsen, varigenom även kostnaderna

skulle kunna väsentligt nedbringas.

Styrelsen hyste i övrigt tvivel om, att den långt drivna centralisation,

sord för närvarande vore genomförd i kolonisationsnämndens arbete, skulle

kunna bestå vid dettas fullgörande i föreslagen ökad omfattning. Den förmodan

läge nära till hands, att nämnden så småningom sökte på revirpersonalen

avlasta arbete i allt större utsträckning.

Än mindre kunde styrelsen förorda reservanternas förslag, enär detta i än

högre grad än majoritetens förutsatte ständiga remisser och utlåtanden från

skilda myndigheter samt ville underordna skogsstatspersonalen halvofficiella

länsorgan och kommunala nämnder.

Icke heller vore det lämpligt, att nu ifrågavarande kolonisation med dess

säregna natur inordnades i en eventuellt tillskapad särskild centralorganisation

för jordfrågor, utan torde kronoparkskolonisationen i Norrland och

Dalarna böra ställas under domänstyrelsens ledning.

Statskontoret har gjort gällande, att, därest de skogliga synpunkterna ansåges

böra givas företräde framför önskemålet att bilda bärkraftiga jordbruk,

förslaget att förlägga den centrala ledningen av arbetet till domänstyrelsen

borde tagas under förnyat övervägande.

Reservanternas förslag oförändrat har förordats i ett ganska stort antal

yttranden, såsom av lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands län (i yttrande

1924 av landshövdingen Linnér), Västerbottens läns landsting, Jämtlands

läns landsting och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i sagda

län, Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott med instämmande

av länsstyrelsen i sagda län, Kopparbergs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott samt svenska mosskulturföreningen.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att det intensiva skogsbruket i Norrland

vore i hög grad beroende av jordbrukets kraftiga utveckling därstädes.

Kolonisationen tedde sig närmast som en livsmedelsproduktionsfråga. Jordbruket

å kolonaten borde från början inriktas med tanke på bästa möjliga

ekonomiska utbyte. Kolonisterna borde ej lämnas åt sitt öde i fråga om

jordbrukets skötsel. Styrelsen delade till fullo reservanternas uppfattning,

att jordbruksmyndigheterna borde hava ett dominerande inflytande på kolonisationens

fortsatta bedrivande. Kronoparkskolonisationen i Norrland vore till

sin väsensart icke skild från den övriga egnahemsbildningen i Norrland.

Ur statsekonomisk synpunkt vore båda lika viktiga, och ur jordbrukssynpunkt

vore beroendet av arbetsförtjänst lika stort i de två fallen. Kronoparkskolonisationen

borde betraktas såsom en ren egnahemsfråga och borde

handhavas av de organ, staten skapat för främjande av detta ändamål, varigenom

även undvekes inrättande av en ny organisation.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har (1924) förmenat, att i avseende å Jämtlands

län, där kolonisationen på kronoparkerna icke kunde få någon avsevärd

betydelse, egnahemsnämnden — förstärkt med överjägmästaren — vore

det bästa lokalorganet. Därigenom komme hela ledningen av arbetet med

nybildning av jordbruk inom länet att sammanhållas, varjämte kännedomen

om de olika orternas möjligheter och om sökandenas personliga förutsätt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr PO.

15J

miltal- komme häst till sill rätt. Anknytning vunnes ock till hushållningssällskapet,

och dess sakkunniga personal komme att utan svårighet stå till

kolonisationsarbetets förfogande. I fråga om centralorganet borde ledningen

förläggas till jordbruksdepartementets egnahemsavdclning, som utan svårighet

borde kunna, i den mån det erfordrades, förstärkas med hittills vunnen

erfarenhet beträffande kronoparkskolonisationen. Vore det fråga åter om

egentlig skogsarbetarekolonisation, torde dock domänstyrelsen böra vara centralmyndighet.

Västerbottens läns landsting har uttalat den uppfattning, att kolonisationen

med all sannolikhet betjänades bäst av att handhavas och ledas av

samma organ, som ombesörjde andra grenar av egnahemsverksamheten. Landstinget

ställde sig principiellt på samma ståndpunkt som reservanterna, vilka

för sin mening anfört övertygande skäl.

Jämtlands läns landsting har, under instämmande från hushållningssällskapets

i länet förvaltningsutskott, givit sin anslutning till reservationen

samt uttalat, att den förtroendefulla samverkan mellan skogstjänstemännen

och egnahemsnämnderna, som utgjorde en förutsättning för ett gott resultat,

lätt torde kunna anordnas. Statens centrala organ inom jordbruksdepartementet

för egnahemsväsendet vore väl skickat för kolonisationsarbetets planmässiga

ledning. Av stor betydelse vore, att egnahemskonsulenterna inom

de olika länen medverkade vid odlingsplaners uppgörande och byggnadsplatsernas

bestämmande.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har, under instämmande

av länsstyrelsen i sagda län, bestämt hävdat den uppfattningen,

att endast ett centralorgan borde finnas för ledningen av kolonisations- och

egnahemsarbetet. Då ordningen för övervakandet av kolonisationen å enskild

mark ej givit erfarenheter, som gåve vid handen, att denna vore olämplig,

vore förslaget om ett nytt centralorgan för kolonisationen ej särskilt starkt

motiverat. Emellertid avhängde resultatet av en mängd detaljer, som det

tillkomma de lokala organen att reda ut, vilka detaljer kolonisationskommittén

syntes i altför stor utsträckning hava tilltrott centralledningen att

kunna handhava direkt.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hade tilltalats

av de utav reservanterna uttalade åsikter. Genom att lägga centralledningen

till samma organ, som handhade statens allmänna egnaliemsverksamhet,

skulle administrationen betydligt förenklas och omkostnaderna minskas, på

samma gång handhavandet ingalunda behövde bliva sämre, utan snarare

tvärtom, och de med rörelsen avsedda ändamål skulle bliva väl tillgodosedda.

Svenska mosskulturföreningen har funnit det av reservanterna framlagda

förslaget synnerligen helljärtansvärt, i all synnerhet som härigenom jordbruksintresset

i högre grad än enligt kommittémajoritetens förslag kunde komma

att göra sig gällande vid bildandet av kolonat, vilkas bärighet i hög grad

vore avhängiga av, att verkliga jordbrukskrav bleve tillgodosedda.

Vidare har anslutning i huvudsak, ehuru med framläggande av vissa

tilläggsyrkanden, givits åt reservanternas förslag från Norrbottens läns

landsting, Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och länsstyrelsen

i Västerbottens län (i yttrande 1922 av dåvarande landshövdingen

Schotte), vilka emellertid därjämte betonat nödvändigheten av, att landshövdingen

bereddes plats inom de erforderliga länsorganen, samt varnat för ledningens

förläggande till Stockholm, från Västerbottens läns hushållnings
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

sällskaps förvaltningsutskott, som ifrågasatt, att domänstyrelsen borde beredas

visst inflytande på handläggningen inom jordbruksdepartementets egnahemsbyrå

av kolonisationsärenden, ävensom från representanter för Piteå älvdals

skogstorpareförening, vilka ifrågasatt, att kolonisterna borde få representantskap

i organisationen.

Enligt Norrbottens läns landsting borde verksamheten handhavas av ett

ej alltför dyrbart länsorgan, således ej under några förhållanden av ett i

Stockholm stationerat ämbetsverk. Under anslutning i huvudsak till det i

reservationen framlagda organisationsförslaget, ville dock landstinget uttala

sig för, att landshövdingen liksom överjägmästaren Ange deltaga i arbetet.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,

att det under alla förhållanden vore olämpligt att hava ledningen förlagd

till Stockholm. Organisationen borde byggas på starka länsorgan, där länsstyrelsen,

hushållningssällskapets egnahemsnämnd och domänverkets representanter

bringades att samverka. Länsstyrelsen borde ej avkopplas, ty dit

framfördes i främsta rummet kraven på mark och där funnes den bästa

översikten rörande behoven.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön har (1922) anslutit sig till de synpunkter,

som framförts av reservanterna. Organisationen borde anordnas i huvudsaklig

överensstämmelse med deras förslag, dock med följande ändringar.

Landshövdingen (länsstyrelsen) borde hava inflytande på kolonisationsärendenas

lokala handläggning. Ett så viktigt område av länets utveckling

som kolonisationen finge ej ställas helt fristående från länets högsta myndighet.

Till landshövdingen — åtminstone i övre Norrland — vände sig

befolkningen med sina bekymmer av skilda slag; landshövdingen vore också

den, som bäst kunde sammanföra de olika krafterna inom ett län till samverkan

för en enhetlig uppgift. Sedan äldre tider hade länsstyrelserna i de

båda nordligaste länen haft befattning med nybyggesverksamhet och andra

jordupplåtelsefrågor. Landshövdingen (länsstyrelsen) borde rimligen också

tillerkännas viss befattning med avseende å kronoparkskolonisationen. Landshövdingen

— vid förfall eller vakans för honom, av länsstyrelsen utsedd

avdelningschef — borde äga att närvara i egnahemsnämnd, när frågor förelåge

rörande kolonisationen, varjämte han skulle äga att yttra sig över årsförslagen

för kolonisation å kronoparker inom länet. I län, där flera överjägmästaredistrikt

funnes, borde den över jägmästare, som vore bosatt i

eller närmast residensstaden äga att — där ej domänstyrelsen annorlunda

förordnade — deltaga i egnahemsnämndens nu berörda verksamhet. Vidare

borde representant för domänstyrelsen — utsedd av styrelsen — äga deltaga

i egnahemsavdelningens i jordbruksdepartementet behandling av ärenden

rörande kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anslutit

sig till reservanternas ståndpunkt samt har ej kunnat biträda annat förslag,

än att egnahemsnämnderna skulle såsom länsorgan leda kolonisationen. Då

kolonisterna i stor utsträckning vore beroende av arbetstillfällen å kronoparkerna

och för att förebygga slitningar, torde domänstyrelsen böra beredas

inflytande på den centrala ledningen av kolonisationsarbetet genom att jordbruksdepartementets

egnahemsavdelning rörande hithörande frågor förstärktes

med representant för domänstyrelsen.

Såsom nyss meddelats, har länsstyrelsen i Jämtlands län (i sitt yttrande

1922) anslutit sig till majoritetens förslag i fråga om centralledningen men

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Muj:ts proposition Nr 90. 1.53

biträtt reservationen beträffande lokalorganisationen, dock under framhållande

av, bland annat, att landshövdingen borde beredas plats i egnahemsnämnderna

vid handläggningen av frågor rörande kolonisationen å

kronoparkerna.

Sålunda har sagda länsstyrelse framhållit, att kolonisationen borde ställas

i närmaste samband med den verksamhet för jordbrukets utveckling, som

eljest bedreves inom ett län. Hushållningssällskapets och egnahemsnämndens

jordbrukstekniska biträden borde vid kolonisationens genomförande anlitas

i så stor omfattning som möjligt. Ett intimt samarbete måste dock

äga rum med revir förvaltaren, liksom skogsstatens tjänstemäns medverkan

vid väganläggningar och dikesplaners uppgörande borde vara av stort värde.

Överlåtande åt egnahemsnämnderna av kolonisationsarbetet torde kräva ett

ökat anslag åt dem i form av vissa belopp i förhållande till igångsatta

kolonisationsföretag.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att riksdagens revisorer i

sin berättelse för första halvåret 1923 ifrågasatt, att kolonisationsnämndens

förvaltning förlädes till lämplig plats i Norrland. Revisorerna liölle före,

att härigenom tillsynen över kolonisationsområdena skulle underlättas och

möjlighet öppnas att med mindre omgång, hinder och dröjsmål än hittills

lämna kolonisterna besked i deras angelägenheter. Likaså har Jämtlands

läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd betonat lämpligheten av, att

organisationen för kolonisationsverksamheten förlädes inom Norrland och

icke i huvudstaden.

Socialstyrelsen har beträffande organisationsfrågan tagit till orda för upprättandet

av en stark centralmyndighet för handläggning av statens allmänna

jordpolitiska verksamhet.

Socialstyrelsen lade nämligen huvudvikten på, att den statliga kolonisationsrörelsen

gåves en sådan organisation, att den hade möjlighet att motsvara

de egendomslösa jordbrukssönernas och lantarbetarnas stora antal och

kunde kvarhålla en stor del av de goda element, som eljest utvandrade. För

vinnande av stora resultat på området erfordrades en centralmyndighet med

stark ställning, som möjliggjorde positivt handlande och verklig ledning av

de lokala organ, vilka därför måste direkt underordnas centralmyndigheten.

Frågan borde inordnas inom ramen av statens allmänna jordpolitik och

borde sålunda ej enbart betraktas som en kronoparksfråga utan ställas i

samband med egnahemsbildningen på enskild jord. Man torde dock ej i

längden kunna stanna vid att blott skapa ett fåtal nya skogsarbetarebostäder

å kronoparkerna, utan måste ånyo taga upp det större jordproblemet, och

då torde man knappast kunna undgå att finna det olämpligt att hava i

organisatoriskt avseende avskilt kronoparkerna såsom ett ur kolonisationssynpunkt

i viss mån fridlyst område.

I detta sammanhang torde böra anmälas ett av statens kolonisations- Visa förbere
nämnd

den 29 november 1924 avgivet utlåtande, i vilket jämväl organisa'' Aande. undey''

tionsfrågan behandlas. Utlåtandet avgavs med anledning därav, att jag den menighet™

5 november 1924 anmodat nämnden att inkomma med yttrande rörande viss att Bve flytta

koloni iatio
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kling1. Maj:ts proposition Nr 90.

nens handhavands

från statens

kolonisationsnämnd

till

andra organ

ifrågasatt omläggning av försökskolonisationen, därvid nämnden, bland annat,

skalle överväga, huruvida och i så fall i vilken omfattning åt kolonisationsnämnden

redan givna uppdrag borde överflyttas på de lokala organisationer,

åt vilka fortsatta kolonisationsförsök eventuellt kunde bliva anförtrodda,

samt huruvida därefter kvarstående del av kolonisationsnämndens nuvarande

uppgifter torde av nämnden bibehållas eller lämpligen kunde överflyttas å

annan myndighet, exempelvis domänstyrelsen.

I sagda utlåtande har kolonisationsnämnden, bland annat, lämnat redogörelse

för den nuvarande organisatoriska ordningen vid försökskolonisationen.

Under framhållande av att en huvudprincip för verksamheten varit åstadkommande

av god samverkan mellan kolonisationen och skogsförvaltningen

har nämnden fäst uppmärksamheten vid, att det praktiska utförandet av kolonisationsarbetet

allt mer överlämnats till skogsförvaltningen.

Domäuver- I de flesta fall hade yttrande inhämtats från revirförvaltaren angående

kets nuva- planerade kolonisationsföretag. Redan från sitt tillsättande hade kolonisaraSngbmedtt

tionsnämnden i betydande omfattning anlitat vederbörande kronojägare för

försökskolo- ledande och övervakande av arbeten inom sådana områden, där statlig

nisationen. byggnadsverksamhet ej bedreves och där nämnden alltså ej för dylik verksamhet

anställt särskild personal. Numera hade domänstyrelsen ställt skogspersonalen

till nämndens förfogande för ledande och övervakande av kolonisationsarbetet.

Kolonisationsverksamlieten hade helt och hållet överlämnats

till skogsförvaltningen i den mån den statliga byggnadsverksamheten inom

ett område hade avslutats. I ett av domänstyrelsen den 28 juli 1923 utfärdat

cirkulär angående samarbete emellan reviren och statens kolonisationsnämnd

hade styrelsen sålunda förordnat, bland annat, att det ålåge

vederbörande jägmästare att med anlitande av honom underordnad personal

beträffande sådana kolonisationsområden, vid vilka särskild byggmästare ej

anställdes, låta utföra av kolonisationsnämnden angivna arbeten. Revirpersonalens

arbete skulle enligt cirkuläret omfatta

a) kontroll såväl över självbyggande kolonisters byggnadsverksamhet som

ock över de kompletteringsarbeten, som ålåge kolonister å statsbyggda kolonat;

b) kontroll och tillsyn över av nämnden i lager upplagda materialier;

c) utlämnande av dylika materialier till kolonister;

d) omhänderhavande av sådana nämnden tillhöriga maskiner och redskap,

som tilläventyrs kunde finnas inom kolonisationsområdet;

e) bortsättande, ledande, kontrollerande och likviderande av beslutade vägoch

dikningsarbeten ävensom avverknings-, drivnings- och sågningsarbeten;

f) utbetalande av byggnads- och odlingsbidrag till självbyggande kolonister

;

g) avsyning av slutförda byggnadsarbeten; samt

h) övervakande av att kolonisterna i behörig ordning brandförsäkrade

åbyggnaderna å kolonaten.

Övergång till Vidare har kolonisationsnämnden meddelat, att den städse betraktat sig

för f°rteatt som 611 institution och att fortsatt för sökskolonisation borde utan

kolonisation, större organisatoriska svårigheter kunna ordnas på annat sätt. Emellertid

har nämnden ansett, att kolonisationen av de norrländska kronoparkerna ej

kunde utan stora olägenheter organiseras annat än i nära förbindelse till

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj ris proposition Nr 90.

155

statens skogsförvaltning. För en tilltänkt decentralisation vore, enligt nämnden,

kolonisationskommitténs organisationsförslag att förorda.

Kommitténs förslag om sockennämnder, samrådande med skogsstatspersonalen

och länsstyrelsen, såsom lokala organ för verksamhetens planläggning ntginge

från den nödvändiga principen om samförstånd med skogsförvaltningen samt

garanterade, att frågans sociala sida tillgodosåges. För alla verkställighetsåtgärder

skulle den i revir och bevakningstrakter tätt förgrenade skogsstatspersonalen

anlitas, något som skulle ställa sig högst avsevärt billigare för

staten än eu eventuell anordning, därvid särskilda länsnämnder med egen

personal anförtroddes uppdraget.

Även med långt driven decentralisation kunde central ledning ej helt undvaras.

Denna hade för framtiden sin naturliga plats hos domänstyrelsen.

Beträffande den pågående verksamheten har kolonisationsnämnden uttalat,

att även denna borde vid eventuell omläggning helt överföras till domänstyrelsen

och dess förvaltande personal.

Det torde ej låta sig göra att överflytta vissa delar på eu myndighet, Den påunder

det att det övriga behölles under nämndens förvaltning. Då en he- gllende förtydande

del av den nuvarande verksamheten anknöte sig till utförande i 80 tionens''8*"

statlig regi av byggnadsverksamhet, torde nya länsorgan ej kunna på- överflytning

taga sig ifrågavarande arbete, utan att de sammansattes på enahanda sätt, från kolonisom

den nuvarande kolonisationsnämnden, och i orterna finge till sitt för- sationsnämnfogande

vissa funktionärer. För överflyttande helt och hållet till domänverket

av nämndens befattning med pågående försökskolonisation mötte intet

hinder. Med hänsyn till det stora antal ännu ej avslutade arbetsavtal,

som nämnden ingått angående byggnads- och dikesarheten m. m., vore dock

en kortare övergångstid önskvärd. Överflyttandet av verksamheten från

nämnden torde därför lämpligen böra ske den 1 juli 1926.

I ett av domänstyrelsen den 3 december 1924 i ärendet avgivet infordrat

yttrande har styrelsen, under erinran att det huvudsakliga arbetet med försökskolonisationen

i orterna redan ombestyrdes och kontrollerades av skogsstatspersonalen,

förklarat sig ej finna hinder föreligga, att den hittillsvarande

koloni sationsverksamheten helt överfördes på domänverket.

Särskilt vore sådant överförande påkallat, om domänverket erhölle uppdrag

att ombesörja den försätta kolonisation, som kunde varda bestämd.

Det vore ej ändamålsenligt att fördela uppdraget till en del på domänverket

och till en annan del på särskilda organisationer. Behövligheten att utsträcka

tidpunkten för den nuvarande verksamhetens överflyttande till utgången av

budgetåret 1925—1926, såsom kolonisationsnämnden föreslagit, kunde ifrågasättas,

men styrelsen hade intet däremot att erinra, därest, efter utredning,

sådan längre övergångstid funnes nödvändig för avveckling av den byggnadsverksamhet,

som nämnden efter därom meddelade beslut bedreve genom

särskilt anställda byggmästare.

Frågan om kolonisationsarbetets organisation är utan tvivel ett av de på Departement,

samma gång viktigaste och mest svårlösta problemen vid ordnandet av kolo- eÄefe"- nisationen å kronoparker i Norrland och Dalarna. Det gäller nämligen en

verksamhet, där planläggningen och utförandet måste äga rum med beaktande

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kung!. Maj:ts proposition Nr 90.

av olikartade synpunkter och under medverkan av skilda intresseriktningar

— sociala och skogliga, jordbruksekonomiska och nybyggestekniska — vilka

böra hopföras till en god organisatorisk samverkan mot ett bestämt mål. Det

praktiska kolonisationsarbetet omfattar ock en stor mångfald av uppgifter,

vilkas handhavande kräver verkställighetsorgan med förmåga att kunna ordnande

ingripa i olika förekommande detaljer.

För ett ståndpunktstagande till organisationsfrågan torde det vara av

betydelse att något närmare klarlägga innebörden av de huvudsakliga arbetsuppgifter,

som torde komma att föreligga, nämligen a) val av kolonisation sområden,

b) upprättande av planer för kolonisationsarbetets bedrivande, c) val

av kolonister, d) verkställande och övervakande av förekommande kolonisationsarbeten

samt e) skötsel av det framtida mellanhavandet mellan staten

och kolonisterna.

Val av kolonisationsområden torde böra ske med utgångspunkt från det

av kolonisationskommittén upplagda inventariet över odlingsjord. Innan upplåtelser

beslutas, torde emellertid ett förnyat övervägande böra i vart fall

komma till stånd rörande jordområdets tjänlighet för bebyggelse och odling,

därvid sådana frågor som belägenhet och jordmån noga böra observeras.

Vidare torde före upplåtelse en förhandsundersölming böra verkställas för

utrönande av föreliggande möjligheter för de blivande kolonisterna att i

orten erhålla förtjänstarbete samt för konstaterande av, i vad mån behov av

fasta skogsarbetare för kronoparken i fråga faktiskt förefinnes. Vid områdenas

utväljande torde därjämte hänsyn böra tagas till efterfrågan på jord från

traktens befolkning ävensom till alla övriga omständigheter, som kunna i

ena eller andra riktningen spela in vid val av nya kolonisationsområden.

Kolonisationsarbetets planläggning lärer komma att bliva av huvudsakligen

teknisk art, såsom kartläggning av området, uppdelning i kolonatlotter, upprättande

av förslag med kostnadsberäkningar till väg- och dikesarbeten, föranstaltande

av odlingsplaners utarbetande, allt uppgifter som förutsätta diverse

fältarbeten av fackmän.

För åstadkommande av ett ändamålsenligt utväljande av kolonister torde

erfordras, att allmänheten hålles underkunnig om villkoren för erhållande

av kolonat, att möjlighet finnes för kolonisationsledningen att utan större

omgång erhålla tillförlitliga uppgifter om de sökandes förutsättningar samt

att praktiska expeditionsanordningar kunna tillämpas för avslutande av

erforderliga avtal med kolonister vid antagandet.

Kolonisationsarbetets verkställande och övervakande torde komma att omfatta

bortsättande på ackord av väg- och dikesarbeten samt dessas kontrollerande

och avsyning; utstämpling av virke samt byggnadstimrets fällande,

framforsling och delvisa förädling; anskaffande av och tillhandahållande åt

kolonister av diverse byggnadsmaterial; kontroll över byggnads- och odlingsarbeten

samt rådgivning i hithörande frågor; utbetalande av byggnads- och

odlingshjälp m. m.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kanal. Matris proposition Nr 90.

Det framtida mellanhavandet mellan staten och kolonisterna torde komma

att avse dels sådana frågor som inbetalning av lega och övriga avgifter

föi kolonat, ordnande av i samband med kolonats försäljning förekommande

bestyr, övervakande att jord och åbyggnader hävdas m. m. — vilka

bestyr dock, enligt vad jag ifrågasatt under avdelningen köpeskilling och

lega för kolonat, i huvudsak skulle ankomma på vederbörande länsstyrelse,

sedan kolonatet förvärvats med äganderätt — dels ock åtskilliga uppgifter

för tillgodoseende av kolonisternas rättigheter eller intressen, såsom utsyning

av virke och brännved, ordnande av betes- och tiskefrågor å angränsande

kronopark, beredande i görligaste mån av skogsarbete åt kolonisterna samt

viss fortsatt handledning för odlingsarbetets bedrivande och jordbruksdriftens

förkovran på kolonaten.

Av det nu sagda torde framgå, att det mesta arbetet måste helt omhänderhavas

ute i orterna, därvid åtgärder i ena eller andra hänseendet säkerligen

ofta måste utan omgång kunna vidtagas i syfte att utjämna möjligen uppkommande

motsättningar och efter praktiska linjer få detaljer i arbetet tillrättalagda.

Vidare torde det vara klart, att flera av de föreliggande arbetsuppgifterna

näppeligen kunna verkställas annat än i samverkan med eller

understundom helt genom den lokala skogsstatspersonalen. Det sistnämnda

gäller exempelvis i fråga om virkesutsyning, vägnätets ordnande och beredande

åt kolonisterna av skogsarbeten. Den egentliga verksamheten bör

följaktligen förläggas till lämpliga ortsorgan, varjämte ett gott samförstånd

måste vinnas mellan dessa och den lokala skogsstatspersonalen.

Jag biträder därför i så måtto den av reservanterna inom kolonisationskommittén

intagna ståndpunkt, att jag förordar, att tyngdpunkten i organisationen

avgjort förlägges till länsorgan. Sådan anordning har också tillstyrkts

av de flesta av dem, som i frågan uttalat sig. Genom dylik decentralisation

vinnes, att de skiftande förhållandena inom olika orter kunna

bliva tillbörligt beaktade samt att verksamheten kan på ett smidigt och

sakkunnigt sätt följas och ledas på nära håll.

Enär det här gäller verksamhet på statens egen mark, där förfoganden

maste ske i statens namn och för statens räkning, torde ifrågavarande

länsorgan böra hava rent statlig karaktär. Detta torde dock självfallet ej

utgöra hinder för, att dessa organ därjämte återspegla vederbörande läns

särintressen och beredas möjlighet att i fria former självständigt utöva

förekommande verksamhet.

Länsorgan för handläggning av frågor om kolonisationsåtgärder å kronoparker

i Norrland och Dalarna, förslagsvis benämnda respektive läns

koloyiisationsnämnd, torde i mån av behov böra tillsättas av Kungl. Maj:t,

som ock torde böra äga att meddela närmare föreskrifter om länsnämndernns

sammansättning och verksamhet, därvid följande torde kunna tjäna

oom ledning.

T länsnämnderna torde, i enlighet med vad som med styrka påyrkats

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kung!. Maj:ts proposition Nr 90.

särskilt från myndigheterna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län, plats böra beredas landshövdingen. Det torde nämligen för åstadkommande

av god samverkan mellan de olika krafter, som nödvändigt

måste deltaga i arbetet, vara av vikt, att ledningen lägges i händerna på

landshövdingen, som för övrigt bör hava särskilt intresse av kolonisationens

utveckling inom länet och som torde äga den bästa överblicken

över alla på frågan inverkande omständigheter. Den erforderliga anknytningen

till skogsstaten torde, på sätt från flera håll ifrågasatts, böra vinnas

genom att vederbörande överjägmästare inträder i länets kolonisationsnämnd

eller, där flera överjägmästaredistrikt finnas inom länet, av domänstyrelsen

föreslagen överjägmästare. Jag anser det nämligen vara av särskild vikt

för uppnående av ett gott resultat, att representant för den lokala skogsstatspersonalen

beredes avgörande inflytande på kolonisationsarbetets

planläggning och genomförande. Vidare torde i länsnämnden böra insättas

minst en praktiskt förfaren man ur den stora allmänhetens led, vilken

har att företräda egnahems- och jordbruksintresset inom länet.

Sålunda organiserade länsnämnder, vilkas ledamöter torde böra av Kungl.

Maj:t förordnas för viss tid, skulle hava till uppgift att enligt de allmänna

grunderna för kolonisationsverksamheten men med vidsträckt egen befogenhet

dels planlägga och dels — sedan beslut av statsmakterna fattats

om igångsättande av visst kolonisationsföretag — genomföra och ansvara

för sålunda ifrågakommande kolonisationsarbeten å kronoparker inom vederbörande

län. Arbetet inom nämnderna torde böra ordnas i så enkla former

som möjligt. I mån av behov torde länsnämnderna böra äga rätt att anlita

särskilda biträden dels för det yttre fackliga arbetets ledande och

övervakande och dels för skötande av förekommande expeditionsarbete.

Såsom dylika biträden torde i regel kunna anlitas tjänstemän hos hushållningssällskapet,

länsstyrelsen eller å reviren. På sätt för närvarande

äger rum i fråga om försökskolonisationen torde skogsstatspersonalen i

stor utsträckning böra ställas till förfogande såsom lokala medhjälpare

och verkställare i kolonisationsarbetet.

I mån av behov torde nämnderna böra rådgöra med olika personer och

korporationer, vilka beröras av kolonisationsarbetet, exempelvis vederbörande

kommuner ävensom med kolonister. Särskilt må beaktas, att nära

kontakt uppehälles med kommunerna vid kolonisationsarbetets planläggning.

Bestridande av kostnaderna för de sålunda ifrågasatta kolonisationsuämnderna

torde böra ske enligt i huvudsak samma grunder, som tilllämpas

beträffande sakkunniga och kommittéer, därvid dock erforderliga

medel böra utgå från det anslag, som må komma att anvisas för kolonisationens

bedrivande. Till kostnadsfrågan skall jag senare återkomma.

Ehuru kolonisationsarbetet alltså i allt väsentligt skulle komma att

åvila länens kolonisationsnämnder, torde central ledning icke kunna helt

undvaras. Med förestående förslag till stark decentralisation torde denna

dock komma att få en synnerligen inskränkt uppgift, bestående huvud
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj: ta proposition Nr ''JO.

159

sakligen i sammanställande av de från länsnämnderna inkommande förslagen

till nya kolonisationsföretag, förberedande till Kungl. Maj:ts prövning

av berörda förslag samt medverkan vid fördelandet av anvisade

anslag ävensom utövande av viss kontroll över länsnämnderna. För

ifrågavarande befattning med kolonisationsarbetet erfordras uppenbarligen

intet särskilt nytt organ. Arbetet torde lämpligen kunna utföras direkt

från jordbruksdepartementet efter närmare bestämmande av chefen för

sagda departement. Därvid bör givetvis domänstyrelsens erfarenhet tillgodogöras.

Ifrågavarande arbete torde för jordbruksdepartementets del

icke bliva av större omfattning, än att det torde kunna utföras utan

ökning av departementets personal, huvudsakligen å departementets egnahemsavdelning.

Beträffande organisationen torde i de grundläggande stadgande^ för

kolonisationsverksamheten böra införas bestämmelser av innehåll,

att för handläggning av frågor om kolonisationsåtgärder å

kronoparker i Norrland och Dalarna må Kungl. Maj:t i mån av

behov tillsätta särskilda kolonisationsnämnder i de sex nordligaste

länen, börande dylik kolonisationsnämnd i regel bestå av

vederbörande landshövding jämte en representant för statens

lokala skogsförvaltning och minst en praktiskt förfaren man,

företrädande jordbruks- och egnahemsintresset inom länet;

att närmare föreskrifter om kolonisationsnämndernas sammansättning

och verksamhet meddelas av Kungl. Maj:t; samt

att ledningen av och kontrollen över sagda nämnders verksamhet

utövas genom jordbruksdepartementet.

17. Kostnadsberäkningar,

Kolonisationskommittén har å sid. 319—327 i sitt betänkande framlagt Kolonisationsvissa

beräkningar i fråga om de sannolika årliga kostnaderna för kolonisa- kommitténtionsverksamheten

under antagande, att årligen 200 kolonat utlades och upplätes,

varav hälften bebyggdes genom statens försorg, samt att under en tjuguårsperiod

i genomsnitt 100 skogstorp och odlingslägenheter årligen omfördes

till kolonat. Berörda kostnadsberäkning har givit följande resultat.

Den centrala ledningen (statens kolonisationsnämnd) ........ kronor 56,000

Kolonatens utläggning .............................................................. » 38^000

Arbetsledning i orterna (huvudsakligen byggmästare) ........ » 37,000

Byggnadshjälp till 100 självbyggande kolonister ................ » 500,000

Odlingshjälp till 50 innehavare av större kolonat................ » 25,000

Statsbyggen å 100 kolonat....................................................... » 600,000

Mindre utfartsvägar för 200 kolonat å 340 kronor ............ » 68,000

Dikningskostnader å 160 kronor per hektar ....................... » 228,000

Omförande till kolonat av 100 skogstorp och odlingslägenheter

å 2,500 kronor.............................................................. » 250,000

tillhopa kronor 1,802,000.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungi. Muj:ts proposition Nr 90.

Härtill komme dock vissa dyrtidstillägg åt funktionärer. Kommittén beräknade,

att av kostnadssumman omkring 1,200,000 kronor komme att återinflyta

till statsverket i form av köpeskillingar. Emellertid torde det fulla,

årliga anslagsbehovet ej inträda förrän efter en övergångstid.

yttranden. I några av de i ärendet avgivna yttrandena hava vissa erinringar framställts

mot kommitténs kostnadsberäkningar, varjämte framhållits, att dylika

beräkningar knappast kunde verkställas med någon större grad av säkerhet.

Statskontoret har sålunda betonat, att man måste räkna med, att en rätt

stor procent av kolonisterna ej bleve i stånd att inlösa sina kolonat eller i

övrigt fullgöra sina förpliktelser. Det framtida behovet av årligt tillskott

torde därför icke kunna med någon säkerhet beräknas.

Lantmäteristyrelsen har ansett, att de beräknade kostnaderna för utläggande

av 200 kolonat borde höjas från. 38,000 till 43,000 kronor, vartill

komme kostnader för utläggning av de kolonat, som skulle omföras från

skogstorp och odlingslägenheter.

Domänstyrelsen, som ifrågasatt dels att verksamheten skulle helt förläggas

till styrelsen, dels att 150 kolonat årligen skulle utläggas samt 50 skogstorp

och odlingslägenheter omföras, dels slutligen att vissa ändringar skulle ske i

av kommittén föreslagna anordningar för utgivande av byggnadshjälp m. m.,

har framlagt följande kostnadsberäkning.

Central ledning (en inom domänstyrelsen nyinrättad byrå å

extra stat) ........................................................................... kronor 35,700

Kolonatens utläggning............................................................... » 28,000

Arbetsledning i orterna .......................................................... » 20,200

Byggnadshjälp å 3,000 kronor till 70 självbyggare å kolonat

av mindre typ och å 3,500 kronor till 50 självbyggare

å kolonat av större typ ............................................... » 385,000

Statsbyggen å 30 kolonat ................................................... » 180,000

Utfartsvägar för 150 kolonat å 340 kronor......................... » 51,000

Dikningsarbeten å 160 kronor per hektar ........................... » 188,000

Kostnader för uppodling genom staten av eu hektar å

varje kolonat å 500 kronor.................................................. » 75,000

Omförande till kolonat av 50 skogstorp och odlingslägenheter

....................................... » 100.000

tillhopa kronor 1,062,900.

Departements Givetvis är det synnerligen vanskligt att framlägga beräkningar rörande

chefen. kostnaderna för den framtida kolonisationsverksamlieten. Frånsett andra

ovissa förhållanden, som härvid kunna spela in, torde det vara ogörligt att

nu beräkna antalet kolonat, som årligen komma att utläggas och upplåtas.

Enligt vad jag förut uttalat, skulle detta antal år från år bestämmas med

hänsyn till vid varje tillfälle föreliggande omständigheter.

Viss större möjlighet linnes att uppskatta den ungefärliga kostnaden per

kolonat. Med godtagande i huvudsak av kolonisationskommitténs beräkningar

rörande kostnaderna för utläggning av kolonat ävensom för utförande

av väg- och dikesarbeten samt under hänsyntagande till de av mig förut

framlagda förslagen om odlings- och byggnadsbidrag torde kostnaden per

kolonat kunna uppskattas till

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj:ts ''proposition Nr DO.

för utläggning ..........................................................................

byggnadshjelp ...........................................................................

odlingshjälp ............................................................................

dikes- och vägarbeten (de förra varierande efter kolonatens storlek)

ungefär ...............................................................

161

kronor 200

» 3,500

750

» 2,000

tillhopa ungefär kronor 6,450

Därjämte tillkomma kostnader för de ifrågasatta kolonisationsnämnderna i

länen. Härför torde näppeligen böra beräknas högre belopp årligen än omkring

15,000 kronor för en var av nämnderna i Norrbottens och Västerbottens län

samt högst 5,000 kronor för nämnderna inom Jämtlands, Västernorrlands

Gävleborgs och Kopparbergs län eller tillhopa för samtliga län ungefär 50,000

kronor. Körande de antagliga utlägg och uppoffringar, som staten skulle få

vidkännas per kolonat enligt dels kolonisationskommitténs förslag och dels

det av mig tillstyrkta förslaget, har en ungefärlig beräkning verkställts

inom jordbruksdepartementet på sätt framgår av bilaga B till detta protokoll.

Jag anhåller att beträffande denna beräkning fä framhålla, att den

givetvis vilar på åtskilliga lösa antaganden samt att någon värdeuppskattning

ej därvid ägt rum i fråga om de direkta eller indirekta fördelar, som

det allmänna torde vinna genom den ifrågasatta bygdbrytningen, som ej

heller torde komma att taga andra statsmedel, såsom exempelvis norrländska

avdikningsanslaget, nämnvärt i anspråk. Berörda beräkning avser huvudsakligen

att i ekonomiskt hänseende inbördes jämföra de två olika förslagen.

Emellertid torde icke någon slutlig beräkning böra framläggas rörande

kolonisationsverksamhetens framtida kostnader. Därest allmänna grunder för

denna verksamhet antagas, torde Kungl. Maj:t år från år, efter verkställd

närmare utredning och i samband med framläggande för riksdagen av förslag

till nya kolonisationsföretags igångsättande, böra äska de belopp, som

vid varje tillfälle prövas erforderliga för bedrivande av sålunda till omfattningen

angiven verksamhet.

Dylikt belopp torde åtminstone tillsvidare böra anvisas i form av extra

reservationsanslag, vilket anslag jämväl torde böra tillföras de medel, som

återinflyta från kolonister.

Framdeles torde möjligen böra övervägas, huruvida, på ungefärligen det

sätt kolonisationskommittén ifrågasatt, jämväl någon statsfond för ändamålet

borde inrättas genom att kapitalökningsanslag — med anlitande av lånemedel,

i den mån anslaget kunde fullt förränta sig, och i övrigt skattemedel_

anvisas å riksstaten till utfyllnad av vad som må återinflyta från kolonister.

I samband därmed torde även böra omprövas, huruvida och i vad mån

domänfonden bör gottgöras för förekommande mark- och skogstilldelning åt

kolonisationen.

Rörande anslagsbehovet för budgetåret 1925—1926 ämnar jag i det följande

framställa yrkande.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 80 höft. (Nr 90).

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 90.

JJeparlements
ekefen.

Inkomna

framställningar

med

erinringar

mot. försökskolomsationen.

18. Förslag till allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker

i Norrland och Dalarna.

I det föregående har jag vid behandlingen av varje specialfråga sammanfattningsvis

angivit de bestämmelser, som torde böra intagas i de grundläggande

stadgande^ för kolonisationsverksamheten. Ifrågavarande bestämmelser

hava nu sammanförts i det förslog till allmänna grunder för

upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna, som innehålles

i bilaga A till detta protokoll. Berörda förslag till allmänna

grunder torde vara av beskaffenhet att böra underställas riksdagen. Därest

förslaget vinner riksdagens bifall, torde det böra ankomma på Kungl.

Maj:t att dels besluta rörande tidpunkten för ikraftträdandet av sagda

allmänna grunder, vilka torde böra tillämpas vid framtida upplåtelser,

dels oek i mån av behov utfärda de närmare tillämplighetsbestämmelser,

som må varda erforderliga.

För att förebygga missförstånd till följd av kolonisationskommitténs

förslag, att kolonisationsåtgärderna skulle underkastas lagstiftning, vill

jag betona, att de av mig nu framlagda allmänna grunderna för upplåtande

av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna givetvis icke

komma att få annan innebörd, än att de bilda regler, enligt vilka Kungl.

Maj:t och kolonisationsorganen hava att förfara vid verkställighet av de

kolonisationsföretag, som i vart fall må varda av statsmakterna beslutade

i samband med beviljande av anslag.

V. Redan upplåtna kolonat samt påbörjade kolonisationsförsök.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga frågan, huruvida och i vad

mån åtgärder påkallas beträffande sådana kolonat, som redan upplåtits eller

planerats enligt de för försökskolonisationen gällande bestämmelser. Det

torde nämligen böra övervägas, om de av mig i det föregående tillstyrkta

bestämmelserna för den fortsatta kolonisationsverksamheten lämpligen böra

— där så utan hinder av ingångna avtal må kunna ske — vinna tillämpning

helt eller delvis jämväl på försökskolonaten.

Innan jag ingår på dessa frågor torde emellertid vissa framställningar

böra anmälas, vari försökskolonisationens resultat avhandlas eller vari åtgärder

påyrkas till förbättrande av redan antagna kolonisters ställning.

Några av de åsyftade framställningarna innehålla huvudsakligen kritik

mot försökskolonisationens planläggande och utförande.

Sålunda hava öv er jäg mästaren P. O. W eländer i mellersta Norrlands

distrikt samt jägmästarna i Medelpads, Östersunds, Ragunda och Rätans revir

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr DO. 163

i gemensam skrivelse den 9 januari 1924 — under framhållande av svårigheterna

att bereda kolonisterna arbeten samt med framläggande av en del

kritiska erinringar — hemställt om viss begränsning tillsvidare av den å kronoparkerna

hide, Ansjö, Rätansbyn, Säter och Vallen inom nämnda distrikt påbörjade

kolonisationen.

Over denna framställning har statens kolonisationsnämncl den 22 februari

1924 avgivit infordrat utlåtande, vari nämnden dels ingående bemött den av

Welander framställda kritiken, dels ock meddelat, att vissa planerade kolonat

a berörda kronoparker icke torde komma att upplåtas.

I infordrat yttrande har domänstyrelsen den 15 juli 1924 bland annat

meddelat, att ytterligare kolonatupplåtelser å berörda kronoparker ej kommit

till stånd sedan kolonisationsnämnden avgivit förenämnda yttrande.

Vidare har skattebetalarnas förening i skrifter den 20 augusti 1924 och

den 1 oktober 1924 framfört en mängd anmärkningar, riktade särskilt mot

kolonisationsnämndens verksamhet. I den förstnämnda framställningen har

föreningen ifrågasatt upphörande av utlämning av nya kolonat tills eu revision

verkställts av kolonisationsarbetets planläggning och administration.

1 den senare skriften har föreningen gjort gällande, bland annat, att försökskolonisationen

i allt väsentligt misslyckats, beroende huvudsakligen på att

vissa elementära förutsättningar för drivande av norrländskt jordbruk skulle

hava förbisetts, samt att de skogspolitiska föi*utsättningarna för en bebyggelse

av kronoparkerna fattats allt för positivt och förlett till en skadlig

forcering av kolonisations verksam heten. Vidare har föreningen förmenat,

att utväljande av mark och kolonister ej skett tillfredsställande. I sistberörda

framställning har föreningen ifrågasatt, att åtgärder vidtoges i syfte att

bringa reda i de genom försökskolonisationen uppkomna otillfredsställande

förhållanden, ävensom att en detaljerad undersökning rörande de olika koloniens

och dess innehavares möjligheter borde företagas. Vid denna undersökning

borde även förslag framställas om skälig gottgörelse för nedlagt

arbete och kostnader åt kolonist, som önskade lämna kolonatet, samt, för den

händelse kolonist önskade stanna, de modifikationer i det ursprungliga kontraktet,

som kunde anses lämpliga.

Med anledning av7 dessa skrifter har statens kolonisationsnänmd avgivit

infordrade utlåtanden den 2 oktober 1924 och den 29 oktober 1924. I sistnämnda

yttrande har nämnden punkt för punkt till bemötande upptagit den

av nyssnämnda förening framförda kritiken samt hemställt, att föreningens

skrifter måtte lämnas utan avseende.

Domänstyrelsen har i infordrat yttrande i ärendet den 20 november 1924

biträtt nämndens hemställan, att föreningens framställning ej måtte föranleda

vidare åtgärd.

I vissa inkomna framställningar har stor uppmärksamhet ägnats frågan Arbetafartjänom

beredande av arbetsförtjänster på kronoskogarna åt kolonisterna. »ter åt toio
Kolonister

hava vid flera tillfällen betonat nödvändigheten av, att skogsarbete

erhölles. Vid ett den 17 maj 1924 i Lycksele avhållet sammanträde

med kolonister uttalades sålunda, att domänverket årligen borde å kronopaikei,

däi kolonat funnes, genom eget folk avverka och utdriva viss virkesmängd,

att kolonisterna borde i främsta rummet erbjudas att mot i orten

gängse pris avverka och framforsla virket, så att full och jämn sysselsättning

erhölles hela vintern, samt att från den tidigare våren och under sommaren

kolonisterna borde få tillgång till utförande av dikningar, hygges
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

rensningar, kulturer och gallringar. De av domänstyrelsen tillkallade kolonisterna

K. G. Nord och Tyko L. Jonsson hava framhållit, att utan tillgång

till skogsarbete vore kolonisternas utsikter att reda sig oftast otrygga

samt att domänstyrelsen även i fortsättningen borde till kolonisterna utlämna

avverkningar, dikningar, kulturer m. m. till ortens gängse arbetspris. Det

vore ett önskemål, att drivningsarbetena planerades redan tidigt på hösten,

så att kolonisterna redan då finge vetskap om, att arbete under vintern stode

till buds. Vid under sommaren 1924 avhållna kolonistmöten har begärts,

att kolonisterna bereddes arbete å respektive kronoparker mot betalning, som

gjorde det möjligt för dem att livnära sig, samt att arbetet ej i första hand

utbjödes till de mera besuttna lantbrukarna i orten. Det i Boden den 5

januari 1925 avhållna mötet mellan kolonister har gjort gällande, att kolonistens

och hans vuxna familjemedlemmars rätt till arbete borde fastslås,

att lön skulle utgå med skäligt belopp, motsvarande ortens dyrortsförhållanden,

samt att domänverket borde utvidga sin egen skogsavverkning, därvid

kolonisterna bereddes företrädesrätt till arbete.

Vidare hava riksdagens revisorer i sin berättelse för första halvåret 1923

framhållit, att en väsentligt bidragande orsak till att svårigheterna för kolonisterna

i många fall visat sig större, än som tidigare förutsatts, syntes vara,

att inkomst genom skogsarbete antingen icke alls eller i alltför ringa utsträckning

stått till buds. I avseende å förefintliga utvägar att skaffa arbete

åt kolonisterna ifrågasatte revisorerna, huruvida icke försök borde göras med

avyttring av virket på rot att levereras fritt flottleden. Även genom brytning

av stubbar till tjärtillverkning torde en inkomstkälla kunna beredas

kolonisterna. Sedan staten i betydande utsträckning anvisat anslag till kolonisationens

stöd, borde anspråk kunna resas på, att de skogsförvaltande

myndigheterna icke undandroge sig att jämväl i sin mån lämna sin medverkan

för åstadkommande av en lycklig utgång härav. Därvid gällde det

i första hand, att åt kolonisterna kunde i erforderlig grad beredas arbete å

omkringliggande kronopark.

Med anledning av statsrevisorernas förenämnda uttalande har domänstyrelsen

i infordrat utlåtande anfört bland annat följande: Kolonisterna hade

aldrig av statsmakterna garanterats tillräcklig arbetsförtjänst av skogsarbete

kring de upplåtna områdena. Statsmakterna hade icke heller velat ålägga

kolonisterna någon arbetsskyldighet på kronoparkerna. Under tider av allmän

nedgång å trävarumarknaden kunde ej allestädes skogsarbete beredas i

tillräcklig omfattning. Kolonisterna lede därav i samma utsträckning som

andra ortens innebyggare. Framkomna klagomål, att revirpersonalen skulle

hava visat för liten förståelse för vikten att bereda kolonisterna arbete, hade

efter företagen utredning visat sig vara ogrundade. Antingen hade kolonisterna

påfordrat högre ersättning för erbjudet arbete, än som i orten eljest

varit gällande, eller ock hade de icke velat utföra arbetet vid den tid, då

så påfox-drats, eller ansett arbetsplatsen vara för långt avlägsen från kolonaten

m. m. Där arbetet å viss kronopark varit av ringa omfattning, hade

det dock varit naturligt, att sådant arbete i första hand erbjudits åt å

kronoparken bosatta innehavare av odlingslägenheter och skogstorp, vilka

måhända under åratal varit vana erhålla arbete å parken. För ernående

av ett gott resultat av kolonisationsverksamheten borde verkamlieten helt

ombesörjas av domänverket.

Därjämte har landstingens norrlandskommitté kraftigt framhävt angelägenheten

av, att kolonisterna bereddes arbetstillfällen, samt gjort gällande,

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

att det ieke borde vara svårt för domänverket utan tvärtom för skogsvården

gagneligt, att ytterligare arbeten igångsattes å de norrländska kronoparkerna.

Vidare liava åtskilliga framställningar — från statens kolonisationsnämnd

liksom från kolonister — ingivits, vari ifrågasättes förbättrade villkor

för redan antagna kolonister. Då dessa framställningar i allmänhet därjämte

beröra frågan om villkoren för framtida upplåtelser, bär jag delvis

redogjort lör innehållet av dem vid behandlingen i det föregående av respektive

specialfrågor. Nu åsyftade framställningar upptaga, i vad de avse redan

upplåtna kolonat, yrkanden av i huvudsak följande innebörd.

o !) Kolonist borde tillerkännas rätt att med äganderätt förvärva kolonatet,

så snart han fullgjort honom åliggande byggnads- och odlingsskyldighet.

2) Innehavare av kolonat av mindre typ, som till större delen i-edan uppodlat

sitt kolonat, borde, i den mån sa läte sig göra, tilldelas ytterligare

mark till odling.

3) Viss utsträckt i’ätt till skogsfång, bete, jakt och fiske borde medgivas

kolonister.

4) Sådan laggdikning, som av kolonisationskommittén föreslagits för den

fortsatta verksamheten, borde av staten utföras även å alla äldre kolonat.

5) Pa statens bekostnad borde eldstäder inredas i varje ladugårdsbyggnad.

6) Där särskilda skäl därtill föranleda, borde kolonist, efter medgivande i

vart fall, kunna beredas uppskov med fullgörande av byggnads- och odlingsskyldigheter.

7) Staten borde svara för brandförsäkring av kolonatens åbyggnader under

arrendetiden.

8) Kolonister, som redan erhållit statsbyggda kolonat, borde erhålla anslag

för komplettering av förstahandsbyggnaderna, eller ock borde staten

göra byggnaderna helt färdiga med all inredning.

9) Efter särskild prövning borde kolonist kunna kostnadsfritt erhålla virke

utsynat från kronoparken jämväl till byggnader utöver den fastställda byggnadsplan^

såsom till bagarstuga, badstu m. m.

16) Innehavare av mindre kolonat borde tillerkännas eu odlingshjälp utan

återbetalningsskyldighet av 500 kronor mot skyldighet att hava uppodlat en

hektar jord, att utbetalas i den mån odlingsarbetet utförts. Alternativt

har ifrågasatts, att staten borde bekosta uppodling, gödsling, kalkning och

sådd av en hektar å varje kolonat.

11) Beviljad odlingshjälp till innehavare av större kolonat, som ej på

grund av godkänd borgen i förskott utbetalats, borde utbetalas i mån av

odlingsarbetets fortgång, dock så att en femtedel av beloppet innehålles tills

två hektar uppodlats.

12) De år, under vilka kolonist vore befriad från skyldighet att erlägga

lega, (frihetsåren) torde böra utsträckas åtminstone till åtta år från tillträdet.

13) Avgäldernas belopp torde böra nedsättas.

14) Förekommande uppbörd av lega samt ränte- och kapitalavbetalningar

å köpeskilling för kolonat torde böra få ske direkt till kolonisationsorganet

samt kvartalsvis.

15) Under den tid, kolonist innehade kolonat med nyttjanderätt, borde

staten svara för på kolonatet belöpande utlagor och onera.

16) Ifrågasatta anordningar för skolfrågans anordnande vid nya upplåtelser

borde gälla även för äldre kolonatområden.

Framställningar

med

yrkanden om

f rbätlrade

villkor för

rtdan antagna

kolonister.

s. 166 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

166 Kungl. Mcij:ts proposition Nr 90.

17) På statens bekostnad borde telefon anläggas till alla kolonatområden.

18) Kolonist borde i vissa fall kunna bliva fri från avtalet om kolonatupplåtelsen

och i samband därmed erhålla viss gottgörelse för nedlagt arbete

och kostnad.

Statens kolonisationsnämnd har för sin del framfört eller i huvudsak

biträtt de under 1), 2), 4), 5), 6), 9), 10), 11), 12), 14), 15), 16) och 18)

härovan angivna yrkanden, dock i vissa fall med föreslående därjämte av

särskilda villkor.

I fråga om det under 12) upptagna yrkandet har kolonisationsnämnden

sålunda föreslagit, att frihetsårens utsträckande till åtta år borde beträffande

statsbyggt kolonat medgivas endast i det fall, att kolonist inom fem år

från tillträdesdagen antingen uppodlat en hektar jord och färdigställt byggnaderna

eller å kolonatet utfört så mycket arbete att detta i värde svarade

häremot. Då emellertid en del kolonister redan innehaft statsbyggt kolonat

i flera år utan att därå hava nedlagt mera avsevärt arbete, torde det vara

rimligt, att nämnden i syfte att möjliggöra för sådana kolonister att behålla

kolonaten medgåves rätt att, därest så kunde anses skäligt, bevilja

dem erforderligt anstånd.

Beträffande det under 18) angivna kravet om viss rätt för kolonist att

frånträda kolonatet har kolonisationsnämnden betonat, att ryggande av det

ingångna avtalet i regel ej borde medgivas. I vissa fall kunde dock alldeles

särskilda skäl föreligga att underlätta för kolonist att avträda ett kolonat

såsom vid iråkad sjukdom o. d. eller där kolonatets jord vore olämplig eller

särskilt svårodlad. Efter undersökning i vart dylikt fall borde kolonisationsledningen

kunna lösa kolonisten från kontraktet, och likaledes torde Kungl.

Maj:t på förslag av sagda ledning kunna tilldela sådan avträdande kolonist

viss skälig gottgörelse.

Vad beträffar de redan antagna kolonisternas ställning i olika hänseenden

och resultatet över huvud taget av försökskolonisationen, vill jag

hänvisa till den förut lämnade statistiska redogörelsen. Härav samt av

i övrigt kända förhållanden torde framgå, att vissa svårigheter mött

kolonisterna, tydligen till stor del beroende på bristande tillgång till förtjänstarbete,

särskilt under senaste tid. Det torde därför vara av nöden,

att uppmärksamhet ägnas åt frågan om beredande av förbättrad ställning

för ifrågavarande kolonister, på det att de över huvud taget må

kunna existera och bliva i tillfälle att, när den tid kommer, fullgöra sina

betalningar till staten.

Vad då först angår beredande av arbetstillfällen åt kolonisterna, torde

det böra ankomma på domänverket att i görligaste mån söka utnyttja

den arbetskraft, som genom försökskolonisationen tillförts statsskogarna

bland annat för möjliggörande av intensivare skogsbruk därstädes. Jag vill

i detta sammanhang erinra därom, att Kungl. Maj:t den 19 december 1924

uppdrog åt domänstyrelsen att, i den mån åtgärder härutinnan till äventyrs

ännu icke vidtagits, skyndsamt söka bereda arbete helst å närliggande

kronopark åt kolonister på kronoparkerna i Norrland och Dalarna i den

utsträckning, som erfordrades för tryggande av kolonisternas uppehälle,

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition Nr HO.

167

samt att, i det fall svårigheter härför skulle möta, till Kung!. Maj:t ofördröjligen

inkomma med anmälan därom,

Vidare finner jag mig böra förorda, att riksdagens medgivande utverkas

i syfte att Kungl. Maj:t må kunna i vissa fall, där så befinnes genomförbart

och lämpligt, tillämpa de i det föregående tillstyrkta bestämmelserna

för nya kolonatupplåtelser jämväl beträffande äldre kolonat. Sådan

tillämpning torde böra ske enligt i huvudsak följande grunder.

De nya bestämmelserna torde böra helt tillämpas beträffande dels sådana

kolonisationsområden, som väl redan överlämnats till statens kolonisationsnämnd

för försöksverksamhet men där ännu ej förfoganden av den art

vidtagits, att avgörande hinder möter för dylikt tillämpande av de nya

formerna, dels ock varje enskilt kolonat, där bindande anordningar ej

träffats för bedrivande av verksamhet enligt hittillsvarande grunder. Därvid

torde dock böra omprövas, huruvida redan utlagda kolonat äro lämpliga

eller om det må anses befogat att i vissa fall avföra ett utlagt kolonat

eller sammanslå två kolonat till ett eller eventuellt vidtaga andra åtgärder

i syfte att förebygga upplåtelse av uppenbart olämpliga kolonat.

I övriga fall, det vill säga beträffande kolonat, som antingen äro till

kolonister genom kontrakt redan upplåtna eller ock varit föremål för

sådana förfoganden, att oinskränkt övergång till de nya formerna ej låter

sig genomföra, torde de nya bestämmelserna böra — på sätt jag strax skall

närmare angiva — tillämpas i den mån så befinnes görligt utan att redan

ingångna avtalsförpliktelser därigenom från statens sida till förfång för

annan part åsidosättas. Detta torde i vissa fall påkalla upprättande av

tilläggskontrakt.

Ett tillämpande av sistnämnda förfarande torde komma att innebära, att

de nyss angivna önskemålen från innehavare av försökskolonat åtminstone

i huvudsak torde bliva tillgodosedda i de hänseenden, som avses i ovan

angivna punkter 1), 2), 6), 9), 10), 11), 12), 14), 15) och 16). Emellertid

torde laggdikning genom statens försorg ej lämpligen böra äga rum å

redan upplåtna kolonat, varjämte odlingshjälpen borde begränsas till 500

kronor beträffande dylika kolonat, där i stället det tidigare, högre, byggnadsbidraget

eller statligt bebyggande tillförsäkrats kolonisten. De tillläggsförmåner,

som skulle beredas innehavare av försökskolonat, vilken

ej enligt särskilt medgivande helt övergår till de nya bestämmelserna,

torde alltså böra bliva i huvudsak följande, nämligen

a) rätt att efter fullgjord kontraktsenlig byggnads- och odlingskyldighet

få övertaga kolonatet med äganderätt;

b) tillfälle att, i den mån så lämpligen befinnes kunna ske, få ytterligare

odlingsmark sig tilldelad i överensstämmelse med de nya grunderna;

c) rätt för innehavare av kolonat av mindre typ att, mot skyldighet att

efter den 1 maj 1925 uppodla en hektar jord, erhålla ett odlingsbidrag

utan återbetalningsskyldighet av 500 kronor att utbetalas i den mån

odlingsarbetet utföres;

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kung!. Maj:ts proposition Nr 90.

d) rätt för innehavare av kolonat av större typ att utbekomma honom

tillerkänt odlingshidrag i mån av odlingsarbetets fortgång;

e) nedsättning av lega för kolonat från och med det sjätte till och med

det åttonde året efter tillträdet till hälften av det avtalade beloppet;

f) möjlighet att efter bestämmande från vederbörande kolonisationsorgan

få erlägga lega å kolonat direkt till kolonisationsorganet på av detta fastställda

terminer;

g) fördelen av att på kolonatet hädanefter belöpande skatt och allmän

tunga under den tid, kolonist innehar kolonatet med nyttjanderätt, betalas

av staten;

h) fördelen av att staten torde komma att vidtaga vissa åtgärder för

skolfrågans ordnande inom vissa kolonisationsområden;

i) möjlighet att, efter särskild framställning och omprövning, kostnadsfritt

erhålla virke till vissa byggnader utöver den fastställda byggnadsplan^

såsom till bagarstuga, bastu m. m.

Vad jag förut uttalat angående möjlighet att i särskilda fall medgiva

uppskov med fullgörande av byggnads- och odlingsskyldighet torde böra

gälla jämväl i fråga om äldre kolonatupplåtelser.

Beträffande bestyren med redan upplåtna kolonat liksom med de till

försökskolonisationen över huvud taget upplåtna områdena, torde ett överlämnande

från statens kolonisationsnämnd till de av mig ifrågasatta länsnämnderna

böra ske så snart detta sig göra låter. Emellertid torde viss

övergångstid härvidlag vara erforderlig, men förutsätter jag, att omorganisationen

bör vara avslutad före utgången av budgetåret 1925—1926.

Jag kommer senare att göra hemställan om utverkande av riksdagens

medgivande, att Kungl. Maj:t må, på sätt jag nu angivit, vidtaga åtgärder

i syfte att de allmänna grunder, som jag tillstyrkt för den fortsatta verksamheten,

även kunna vinna tillämpning i nyss beskriven omfattning å

redan beslutade kolonisationsföretag.

VI. Anslagsbehovet för budgetåret 1925—1926.

Till försökskolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna har riksdagen

anvisat för tiden från och med 1918 till och med första halvåret

1923 förslagsanslag till sammanlagt belopp av 3,740,500 kronor samt för

budgetåren 1923—1924 och 1924—1925 extra reservationsanslag uppgående

till respektive 1,110,000 kronor och 750,000 kronor.

Statens kolonisationsnämnd bar i skrivelse den 2 oktober 1924 anhållit

om äskande av anslag av riksdagen för de beslutade kolonisationsföretagens

fortsättande. Av skrivelsen framgår, att kolonisationsarbetets fortgång

och behovet av medel för budgetåret 1925—1926 kunna sammanfattas

sålunda.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kunr/l. Maj:ts proposition Nr 90. 169

;

Ant

a 1 o t

Statliga

—

Före- tag av

år

av riks- dagen be- slutade

av Kolonl- nisations- nämmien

upplåtna

..

väg-

dikes-

byggnads-

1

Kolonisternas

byggnads- ocli

oulingsarbeten

Äskat

belopp

kronor

It o 1

o n a t

arbeten

1918

100

95

Blott mindre

kompletterin- gar å Rönn- liden återstå

Slutförda

Slutförda

Pågå, och hava

framskridit

långt

35,200

1919

109

99

Slutförda

Blott å Ängeså

återstår en del

Slutförda

Pågå

58,400

1920

136

131

Slutförda

Slutförda

Slutförda

Pågå

28,400

1 1921

!

i

i

79

65

Med undantag

för Abmober- get slutförda

Med undantag

för Abmober- get slutförda

Delvis slut- förda

Pågå

24,000

1 1922

1 148

114

Så gott som

slutförda

En del återstår

Slutförda inom

vissa och på- gående inom

andra områden

Pågå

80,200

1993

120

85

Med några

smärre undan- tag avslutade

Betydande de- lar återstå

Påbörjade, men

omfattande ar- beten återstå

Påbörjade, men

hava blott

långsamt fort- skridit.

167,000

1924

14

2 !

1

Blott utfarts- vägar på- började

Ej påbörjade

Ej påbörjade

Ej påbörjade

19,000

Till-

hopa]

1 712

591

|

Tillhopa)

412,2001

För kolonisationsarbetets fullföljande å redan beslutade områden skulle

alltså för budgetåret 1925—1926 erfordras tillhopa 412,200 kronor.

Därest ledningen av kolonisationsarbetet även under budgetåret 1925 — 1926

skulle komma att åvila nämnden, beräknade nämnden vidare för sagda år för

arvoden och resersättningar åt nämndens ledamöter ävensom

arvoden åt nämndens biträden samt expenser för nämnden kronor 52,400

arvoden åt arbetsledarna i orterna samt reseersättningar och

expenser vid det lokala arbetet ........................................... » 12,000

eller i administrationskostnad tillhopa ................................... kronor 64,400

Enligt beslut av 1923 och 1924 års riksdagar hade medel beviljats till

inköp av två uppsättningar traktorer med jordbruksredskap för odling å

kolonaten.

Då hittills anskaffade, med lovande resultat prövade uppsättningar av traktorer

med jordbruksredskap ej torde motsvara behovet eller möjliggöra för

kolonisterna att mera allmänt draga fördel av dessa redskap samt då vidgad

odlingsverksamhet å kolonaten vore väntad och önskvärd, anhölle nämnden

därjämte, att ytterligare två traktorer med tillhörande plog, harv och transportvagn

borde anskaffas för tillhopa 13,000 kronor.

Vidare har kolonisationsnämnden — som uttryckt förmodan, att frågan

om den norrländska kronoparkskolonisationen snart bringades till slutlig

Varav 12 kolonat aldrig utlagts.

s. 170 Kontrollera mot PDF

Departements

skef en

170 Klingl. Maj:ts proposition Nr 90.

lösning — framhållit, att nämnden förty ej påyrkade andra önskvärda och

behövliga ändringar i upplåtelsevillkoren än åtgärder för ett kraftigare stödjande

av kolonisternas odlingsverksamhet. Rörande sistnämnda fråga inhämtas

av skrivelsen i huvudsak följande:

Av nämndens under senare år gjorda erfarenheter om odlingsarbetets fortskridande

liksom av uttalade önskemål från kolonister och åtskilliga myndigheter

framginge allt tydligare, att behov av kraftigare odlingsunderstöd erfordrades,

särskilt åt innehavare av kolonat av mindre typ, vilka ej hittills

åtnjutit någon odlingshjälp. Nämnden ifrågasatte, att innehavare av redan

upplåtna eller till framtida upplåtande avsedda kolonat av mindre typ borde,

liksom innehavare av större kolonat, tilldelas odlingsbidrag. Med hänsyn

till de förstnämnda kolonatens mindre marktilldelning torde för bidragets

erhållande böra fordras odling av blott en hektar. Vid värdering i samband

med ströängsindragning hade odlingskostnaden — inklusive framdragning

av huvuddike — visat sig uppgå till i medeltal 788 kronor per hektar.

Med fråndragande av kostnaden för dylikt dike läge odlingskostnaden något

över 500 kronor. Det nu ifrågasatta odlingsbidragets storlek föresloges till

500 kronor för ett vart kolonat av mindre typ att i den mån odlingsarbete

utfördes utbetalas mot villkor, att en hektar redan vore eller bleve uppodlad.

Antalet kolonat, för vilket dylikt bidrag kunde ifrågakomma, uppginge till

480, vadan i odlingsbidrag erfordrades sammanlagt 215,000 kronor. Härav

tarvades för budgetåret 1925 — 1926 halva beloppet, d. v. s. 107,500 kronor.

De av nämnden i förberörda skrivelse framställda anslagsäskandena för

budgetåret 1925—1926 hava sammanfattats sålunda:

för fortsättande av äldre kolonisationsförsök ....................... kronor 412,200

administrationskostnad ..................................... » 64,400

medel till 2 traktorer med jordbruksredskap.................. » 13,0u0

odlingsbidrag till innehavare av kolonat av mindre typ » 107,500

Tillhopa kronor 597,100

Emellertid har nämnden beräknat, att av tidigare års

reservationsanslag för kolonisationen en besparing skulle

kvarstå den 30 juni 1925 av omkring .................... »_ 450,OuO

För budgetåret 1925—1926 skulle alltså erfordras nytt

anslag till belopp av ....................................................... kronor 147,100

Åven om, såsom jag i det föregående ifrågasatt, kolonisationsverksamheten

omorganiseras, torde ytterligare medel vara erforderliga för fullföljande och

avslutande av redan igångsatta kolonisationsförsök.

Jag har intet att erinra mot kolonisationsnämndens beräkningar och anslagsäskanden

ifråga om de äldre kolonisationsföretagens fullföljande och anskaffandet

av ytterligare två uppsättningar traktorer med jordbruksredskap.

För dessa ändamål skulle alltså för budgetåret 1925—1926 erfordras i avrundade

tal respektive 412,000 och 13,000 kronor.

Beträffande nämndens förslag om anvisande av medel till beredande av

odlingshjälp jämväl åt innehavare av kolonat av mindre typ, vill jag erinra,

att jag i det föregående förordat dylik odlingshjälp, därvid jag dock

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kung!. Maj:ts proposition Nr 00.

föreslagit, att denna icke måtte utgå annat iin för nyodling, som verkställes

efter den 1 maj 1925, samt att odlingshjälpen skulle utbetalas i mån av

odlingsarbetets fortgång. Med hänsyn härtill torde det för budgetåret 1925—

1926 erforderliga beloppet bliva väsentligt lägre än som beräknats av nämnden,

vilken utgått från, att odlingshjälpen skulle utbetalas även för den odling

intill en hektar per kolonat, som redan utförts. Jag beräknar för instundande

budgetår för sagda ändamål ett belopp av 45,000 kronor.

I fråga om kostnader för administrationen torde vid beräkningen böra beaktas,

att enligt det av mig framlagda förslaget statens kolonisationsnämnd

skulle avveckla sin verksamhet under budgetåret 1925—1926 samt att under

samma tid lokala kolonisationsnämnder skulle nyorganiseras inom vissa län.

Med hänsyn härtill torde kostnaderna för statens kolonisationsnämnd kunna

något inskränkas, men å andra sidan torde medel böra finnas till förfogande

för inrättande av den nya organisationen. Under den instundande övergångstiden

lärer sammanlagda administrationskostnaden böra beräknas till ungefär

samma belopp, som årligen åtgått under de närmast gångna åren, eller

till i runt tal 100,000 kronor.

Slutligen torde medel böra stå till de nya länsnämndernas förfogande för

vidtagande av förberedande åtgärder i och för tillämpning av de av mig

tillstyrkta grunderna, därvid det dock i första hand torde böra gälla planläggning

för omlagd verksamhet beträffande redan utlagda men hittills ej

upplåtna kolonat liksom även kolonisationsområden, vilka lämpligen kunna

göras till föremål för kolonisation enligt de nya grunderna. Jag anser, att

för ifrågavarande ändamål 30,000 kronor böra upptagas.

Sammanlagda medelbehovet för budgetåret 1925—1926 torde alltså uppgå till

(412,000 -f 13,000 4- 45,000 -f 100,000 + 30,000 =) 600,000 kronor. Då emellertid,

enligt beräkning av statens kolonisationsnämnd, den 1 juli 1925 en

besparing av omkring 450,000 kronor torde vara att påräkna å hithörande

reservationsanslag, skulle det för budgetåret 1925—1926 erforderliga nya anslagsbehovet

kunna begränsas till 150,000 kronor. Sagda belopp avviker

högst obetydligt från det i punkten 102 under nionde huvudtiteln av årets

statsverksproposition beräknade anslagsbehovet.

VII. Kolonisternas kreaturslånefond.

Med bifall till Kungl. Majrts i ämnet gjorda framställning beslöt riksdagen

1920 i skrivelse, nr 101, att en särskild fond, benämnd kolonisternas

kreaturslånefond, skulle inrättas. Från denna fond, som skulle förvaltas av

statskontoret, skulle medel för inköp av en första mjölkko kunna i mån av

tillgång utlämnas såsom lån till innehavare av kolonat, som under 1918

eller därefter upplåtits å kronopark i de sex nordligaste länen. Såsom kapitalökning

för fonden anvisades tillika 150,000 kronor.

Ifrågavarande lånefond var avsedd att ingå som ett led i statens åtgärder

Inrättande av

kolonisternas

kreatursldnefond.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Kolonisations
Jcommitlén.

för Norrlands kolonisering. Den avsåge att underlätta kolonisternas inköp

av en första mjölkko och såmedelst bereda nybyggaren möjlighet att övervinna

de svårigheter, som i början mötte med avseende å anskaffning på

kolonatet av de oundgängligaste livsförnödenheterna.

Enligt riksdagens beslut skulle för denna lånerörelse gälla följande allmänna

villkor och bestämmelser:

»1) Kolonist äger för inköp av en första mjölkko av statsmedel erhålla

lån, motsvarande tre fjärdedelar av kons värde, dock högst 600 kronor.

2) Ansökningar om sådant lån ställas till statens kolonisationsnämnd, som

prövar ansökningen och bestämmer lånebeloppets storlek. Lån utbetalas av

nämnden, som ock har att mottaga och redovisa föreskrivna rånte- och avbetalningar

å detsamma.

3) Som säkerhet för lånets återbetalande skall ställas vederhäftig borgen

eller annan säkerhet, som nämnden godkänner.

4) Lånet skall amorteras under loppet av fem år. Å lyftat, oguldet lånebelopp

skall kolonisten erlägga fem procents årlig ränta från lyftningsdagen.

5) Lån må av nämnden uppsägas till omedelbar återbetalning och indrivas,

därest med lånemedel anskaffat kokreatur vanvårdas eller ock avyttras

utan att annat sättes i stället, eller därest nämnden eljest finner, att ändamålet

med lånet uppenbarligen förfelas.

6) Kungl. Maj:t äger meddela de närmare bestämmelser, som kunna erfordras

för vinnande av det med ifrågavarande lån avsedda ändamålet.»

I kungörelse den 4 juni 1920 (nr 265) föreskrev Kungl. Maj:t i överensstämmelse

härmed allmänna villkor för lån ur sagda fond. Därvid tillädes

vissa mera detaljerade föreskrifter utöver nyssnämnda grundbestämmelser.

Kolonisationskommittén har å sid. 220—228 i sitt betänkande behandlat

frågan om kolonisternas kreaturslånefond, varav inhämtas i huvudsak följande.

Å ena sidan hade visserligen de vid tiden för fondens bildande gällande

kreatursprisen sjunkit från 600 å 800 kronor till 200 å 300 kronor, men å

andra sidan hade även möjligheterna till erhållande av inkomst genom arbete

i hög grad minskats för kolonisterna och dagspenningen sjunkit. Den

genom fondens bildande möjliggjorda låneverksamheten borde icke blott fortsättas

utan även utvidgas. Kolonisten borde beredas möjlighet att inköpa

flera kreatur än den enda ko, som han nu genom lånet från fonden kunde

förvärva. Förvärv av ännu en ko eller ett par getter eller en häst skulle

hjälpa kolonisten över vissa svårigheter. Med hänsyn till de sjunkande kreatursprisen

erfordrades ej härför, att lånets maximibelopp höjdes. Varje ansökan

om lån borde individuellt prövas.

Kommittén förordade alltså, att kolonisternas kreaturslånefond allt fortfarande

skulle få disponeras för sitt ändamål, att fonden även i fortsättningen

skulle stå under statskontorets förvaltning samt att huvudregeln för utlämnande

av lån måtte ändras därhän, att kolonist må äga för inköp av

en första uppsättning kreatur av statsmedel erhålla lån motsvarande tre

fjärdedelar av kreaturens värde, dock högst 600 kronor. Därjämte föreslog

kommittén detaljbestämmelser, som i sak helt sammanfalla med de gällande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj:ts proposition Nr 90. 17,‘5

Enligt av statens kolonisationsnärand meddelad uppgift hade till och med

den 31 december 1924

utbetalats tillhopa 205 kreaturslån om sammanlagt................ 50,910 kronor,

varav i amorteringar influtit ........................................................ 21,914 »

Av fondens kapitalbelopp skulle alltså i runt tal 120,000 kronor vara

disponibla för fortsatt utlåning.

I över kolonisationskommitténs betänkande avgivna yttranden har denna

fråga berörts av lantbruksstyrelsen och nationalföreningen mot emigration,

vilka avstyrkt lånefondens bibehållande.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att de skäl, som förelegat för fondens inrättande,

ej längre vore gällande. Med den goda tillgång på kreatur och

de låga priser, de numera betingade, borde det ej möta svårighet för kolonist,

som kunde anskaffa vederhäftig borgen och ville betala ränta, att anskaffa

medel till inköp av kreatur. Styrelsen vore även övertygad om, att kolonisten

på detta sätt mindre lockades till betalande av överpris och alltså lättare

undginge större skuldsättning. Denna fond kunde saklöst upphöra.

Nationalföreningen mot emigration har likaledes ansett, att fonden borde

avskaffas. Det hade i alla tider betraktats som ett gott vederhäftighetsbevis,

när .en man av jordbruksbefolkningen velat börja som sin egen på

ett stycke jord — arrenderat eller förvärvat — att han genom eget arbete

lagt av tillräckligt för att köpa en ko.

Från kolonisthåll har emellertid hemställts, icke blott att fonden bibehölles,

utan även att lånen ur denna måtte beviljas räntefritt, därvid säkerhet för

lånen eventuellt kunde erhållas i nedlagt odlingsarbete å kolonaten.

Vidare har från statens koloniscdionsnämnd i promemoria den 19 december

1924 uttalats, att bestämmelserna för fonden så tillvida borde ändras,

att lån måtte få utgå för inköp av ej blott kreatursuppsättning utan även

smärre jordbruksredskap, allt i enlighet med för fonden i övrigt stipulerade

villkor. Skulle dylikt förslag godkännas, borde fonden — enligt nämndens

förslag — benämnas kolonisternas kreaturs- och redskapslånefond. Fondens

belopp torde få anses fullt tillräckligt för tillgodoseende även av det ökade

behov, som kunde betingas av nämndens nu förevarande förslag.

Jag anser mig böra förorda de av kolonisationskommittén och statens

kolonisationsnämnd framlagda förslag, varigenom lån ur fonden i fråga

skulle kunna få utlämnas enligt mindre snäva regler än hittills, utan att

höjning därvid skulle erfordras av de enskilda lånens högsta belopp eller av

fondens kapitaltillgång. Emellertid förutsätter jag, att lån ur fonden, som

alltså skulle få utgå för inköp av kolonisternas första uppsättning av jordbruksinventarier

(levande eller döda), icke beviljas annat än efter omsorgsfull

prövning i vart fall av vederbörande kolonisationsorgan, därvid bland

annat varje låns särskilda ändamål torde böra bestämmas.

Jag föreslår alltså, att moment 1) av gällande allmänna villkor och bestämmelser

för lån ur kolonisternas kreaturslånefond, vilken fond efter

Utlåningens

omfattning.

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Bestämmelse r

rörande

upplåtande av

skogstorp och

o äling x lägenheter.

bifall till dylikt beslut torde böra benämnas kolonisternas kreaturs- och redskapslånefond,

må erhålla följande ändrade lydelse:

»Kolonist må kunna för inköp av en första uppsättning kreatur och

smärre jordbruksredskap av statsmedel erhålla lån, motsvarande tre fjärdedelar

av de till inköp avsedda kreaturens och redskapens värde, dock högst

tillhopa 600 kronor.»

Ändringsförslaget torde vara av beskaffenhet att böra underställas riksdagen,

och kommer jag senare att göra hemställan härom.

Med anledning av den sålunda ifrågasatta utvidgade lånemöjligheten —

som torde böra stå öppen även för redan antagna kolonister — ävensom de

av mig förut tillstyrkta ändringarna beträffande kolonisationsverksamhetens

organisation, torde vissa redaktionella jämkningar erfordras i några av de

för lån ur fonden i övrigt gällande villkoren. Detta torde emellertid böra

kunna verkställas direkt av Kungl. Maj:t, sedan riksdagen beslutat rörande

förberörda ändringsförslag.

VIII. Av kolonisationskommiitén avhandlade övriga frågor

rörande kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna.

Jag anhåller nu slutligen att få anmäla några frågor berörande kolonisationen

å kronoparker i Norrland och Dalarna, som avhandlats av kolonisationskommittén

men vilka av skilda anledningar för närvarande ej torde påkalla

särskilt beslut.

1. Skogstorp och odlingslägenheter.

I enlighet med vissa av riksdagen fattade beslut hava under de senaste

årtiondena skogstorp och odlingslägenheter upplåtits å kronoparker och

överloppsmarker i de sex nordligaste länen.

Genom beslut vid 1891 års riksdag medgavs, att å kronoparker i Norrbottens

län befintliga, till skogstorp tjänliga lägenheter skulle, där det för

kronoparkens vård och bevakning funnes vara gagneligt, under vissa villkor

av domänstyrelsen på viss bestämd tid, ej överstigande 20 år, få upplåtas

till odling och bebyggande. Under första upplåtelsetiden eller de så kallade

frihetsåren skulle torparen få utan avgäld bruka torpet mot skyldighet, bland

annat, att med rätt till viss gottgörelse uppodla och bebygga lägenheten.

Efter frihetsårens slut hade torpare, som funnes hava väl odlat och bebyggt

torpet, företrädesrätt att mot avgäld erhålla förnyad upplåtelse å

torpet.

Vid 1904 års riksdag utsträcktes upplåtelserna av skogstorp till Västerbottens

län.

År 1909 beslöt riksdagen, att upplåtelser av skogstorp icke vidare skulle

äga rum. I stället fastställdes en ny form av upplåtelse, nämligen av

odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:t,s proposition Nr 90.

liinen. Upplåtelsen skulle avse en till av 50 år, varefter viss rätt till

arrendeavtalets förnyande skulle inträda. Under de 15 första åren finne

od 1 i ngslägen het en innehavas avgiftsfritt; därefter skulle fiir densamma eu

på visst sätt beräknad avgäld erläggas. Lägenhetsinnehavaren skulle åtnjuta

avgiftsfritt vissa naturaförmåner, såsom virke till byggnaders uppförande,

hägnader o. d. samt vedbrand ävensom betesrätt å kronoparken för vinteriödda

hästar och nötkreatur. Av allmänna medel skulle erhållas ett kontant

byggnads- och odlingsbidrag intill 2,000 kronor (före 1918 blott 750 kronor).

Gällande bestämmelser för upplåtande av odlingslägenheter återfinnas i

kungörelserna nr 69/1909, 253/1913, 334/1914,169 1915, 448/1918 och 260/1920.

Kolonisationskommittén har till behandling upptagit frågan om skogstorp Kolonisation

och odlingslägenheter. Å sid. 14—25 i kommitténs betänkande har redo- kommittén.

görelse lämnats över en av kommittén verkställd statistisk utredning angående

ifrågavarande lägenheter. Vidare har kommittén, efter motivering

å sid. 254 272 i betänkandet, framlagt ett förslag till förordning angående

omförande till kolonat av vissa odlingslägenheter och nybyggen (se sid.

341—344 i betänkandet). Av kommitténs uttalanden i ämnet inhämtas i

huvudsak följande.

Den av kommittén verkställda utredningen hade visat, att eu stor del av

skogstorpen och odlingslägenheterna ej kunde lämna sina innehavare den

inkomst, som tillsammans med inkomst av förtjänstarbete utom lägenheten

vore behövlig. I ett stort antal fall vore statens understöd ej tillräckligt

för att lägenhetshavaren inom rimlig tid och utan alltför stora umbäranden

skulle kunna förskaffa sig en någorlunda god ekonomisk ställning. Den

odlingsmark, som tillagts lägenheterna, vore oftast alltför begränsad.

Antydda brister borde avhjälpas, och innehavarna av skogstorp och odlingslägenheter

borde beredas tillfälle att snarast möjligt nå en bättre ställning.

De borde i möjligaste män likställas med kolonister. Genom skogstorpens

och odlingslägenketernas omförande till kolonat — något som ej skulle vara

en tvångsåtgärd utan borde bero av framställning från vederbörande —

vunnes även den fördelen, att en viss enhetlighet vid upplåtelse av jordbrukslägenheter

på kronoparker ernåddes. I den mån dylikt omförande

ägde rum, skulle de äldre lägenhetstyperna helt upphöra att finnas till.

Kolonisationskommittén har sammanfattat sitt förslag till åtgärder och

bestämmelser för ett bättre ordnande av skogstorparnas och odlingslägenhetsinnehavarnas

förhållanden sålunda:

»Kommittén föreslår, att skogstorp och odlingslägenheter må, därest förutsättningar

därför finnas och sådant utan olägenhet kan ske, utökas med

odlingsmark i den omfattning och enligt de grunder, som må komma att

fastställas för kolonat av olika typer;

att marktilldelning i samma omfattning som till större kolonat endast

må äga rum, då lägenhetsinnehavaren visat sig besitta de kvalifikationer,

som äro erforderliga för drivande av ett dylikt mera omfattande jordbruk;

att i sammanhang med ökad marktilldelning den till odling ej dugliga

mark, som förut må hava tillagts lägenhet, må kunna frånskiljas densamma,

därest detta erfordras för åstadkommande av en lämplig skiftesläggning;

att lägenhetsin neka vare i utbyte mot den ökade tilldelningen av odlings
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

mark skall vara skyldig att efter fem år, när så påfordras, till kronan

avstå av honom disponerade ängar;

att det ägoområde, som vid ökad marktilldelning kan komma att tillfalla

lägenhet, om möjligt utlägges i ett skifte, samt att, då området måste fördelas

på tvenne skiften, det nya odlingsskiftet förlägges så, att det utan

större svårighet kan brukas av lägenhetens innehavare;

att beträffande rätt till virkesfångst från kronans område och tilldelning

av skogsmark skola gälla liknande bestämmelser som för kolonat;

att därvid den bestämda tiden för rätt till skogsfång från kronopark skall

räknas från dagen för skogstorpets eller odlingslägenhetens omförande till

kolonat;

att innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet, som utfört byggnadsoch

odlingsarbeten i den omfattning, som det åligger kolonist att hava

verkställt efter den första upplåtelsetidens utgång, bör vara berättigad att

förvärva innehavande lägenhet med full äganderätt enligt de bestämmelser

rörande beräknande av köpeskillings storlek och densammas erläggande, som

äro gällande för kolonist, dock att för redan odlad mark ingen ersättning

skall utgå;

att, då annan innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet, än de i föregående

punkt nämnda, önskar få lägenheten överförd till kolonat, de bestämmelser

rörande nyttjanderätt och möjlighet att förvärva äganderätt

skola tillämpas, vilka gälla för kolonist, och skall därvid tiden för upplåtelse

med nyttjanderätt räknas från dagen för lägenhetens omförande till kolonat;

att innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet må vara berättigad till

erhållande av byggnadslijälp till belopp, som, då byggnadsarbetena ej äro påbörjade,

bestämmes enligt för kolonat gällande grunder, men, då arbetena

äro delvis utförda, till högst fem sjättedelar av de kostnader, som erfordras

för att byggnadsarbetet må kunna utföras till enahanda omfattning, som

åligger kolonist, innan äganderätt kan förvärvas, dock, jämte förut uppburet

byggnadsbidrag, till högst femtusen kronor;

att lägenheternas odlingsmark, däri inbegripet vid deras anläggning dem

tilldelade områden, må på statens bekostnad avdikas till samma omfattning

som kolonatens;

att odlingshjälp till samma storlek och på samma villkor, som äro föreslagna

beträffande innehavare av större kolonat, även må tilldelas innehavare

av nu omhandlade lägenheter, vare sig dessa i avseende på sin omfattning

äro att jämställa med kolonat av större eller mindre typ;

att vid tilldelning av byggnads- och odlingshjälp avdrag skall göras för

det belopp, som på grund av äldre bestämmelser redan må vara till lägenhetsinnehavaren

utbetalt;

att, då skogstorp eller odlingslägenhet överförts till kolonat, innehavaren

därav må, alltefter som av lägenheten bildas kolonat av större eller mindre

typ, vara berättigad till erhållande av odlingspremie eller premie för utfört

skogsarbete i enlighet med de grunder, som gälla för de olika slagen av

kolonat;

att det bör tagas under omprövning, huruvida ej lägenhet av nu omhandlad

art, vilken ligger avsides och saknar odlingsmark samt möjlighet att inom

lämpligt avstånd från boplatsen erhålla ytterligare tilldelning av sådan, bör

förflyttas till annan lämpligare plats;

att i sådant fall staten bör genom ekonomiskt understöd till belopp, som

bestämmes av Kungl. Maj:t efter kolonisationsledningens förslag, hålla inne
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

havaren skadeslös för det arbete och de kostnader, som han nedlagt å skogstorpet

eller odlingslägenheten;

att då i närheten av enstaka liggande lägenhet tillgång finnes på odlingsbar

mark i den omfattning, att ytterligare lägenheter där kunna anläggas, åtgärder

i sådant syfte böra vidtagas;

att vid planläggande av vägar å kronoparker för skogsbrukets räkning

hänsyn bör tagas till möjligheten att framdraga vägarna på ett sådant sätt,

att å kronoparker utlagda lägenheter samtidigt erhålla behövlig utfartsväg;

att, då utfartsväg ej härigenom kan beredas lägenhet, det bör undersökas,

huruvida ej staten genom att till vägbrytningen lämna ekonomiskt understöd

bör medverka till byggande av sådan väg;

att åtgärder för utvidgande eller förflyttning av skogstorp eller odlingslägenhet

endast må vidtagas, därest innehavaren giver sitt frivilliga samtycke

därtill.»

Landstingens norrlandskommitté, som odelat anslutit sig till kolonisationskommitténs

ifrågavarande förslag, har i denna fråga anfört i huvudsak

följande.

Ur administrativ synpunkt vore det en förenkling, om de under olika

upplåtelseformer tillkomna lägenheterna kunde erhålla väsentligen enahanda

förmåner. Om statsmakterna efter noggrant övervägande komme till en

viss uppfattning om de villkor, som borde gälla för upplåtelser, borde det

vara rimligt, att de personer, vilka före ett sådant beslut träffat avtal om

lägenheter, borde — om de så önskade — komma i åtnjutande av samma

villkor. Innehavare av skogstorp och odlingslägenheter borde därför berättigas

att, om de så önskade, få sina lägenheter överförda till kolonat. Det

ytterligare understödet, för att de må nå likställighet med kolonister, borde

tillmätas allt efter de förmåner, som vederbörande hittills undfått. Även

skyldigheter i fråga om lägenhetens bebyggande och uppodlande borde i

detta sammanhang underkastas revision. Från fall till fall borde alltså både

rättigheter och skyldigheter bliva föremål för övervägande, allt i ändamål

att för alla skapa enahanda förutsättningar till framgång i arbetet för erhållande

av utkomst.

Vidare hava riksdagens revisorer i sin berättelse för första halvåret 1923

ifrågasatt, huruvida icke till underlättande av existensförhållandena jämväl

för innehavare av skogstorp och odlingslägenheter större enhetlighet i organisation

och ledning i fråga om de nu förekommande upplåtelseformerna

borde kunna åstadkommas.

Från skogstorparnas och odlingslägenhetshavarnas egna led hava något

delade meningar framkommit rörande lämpligheten av det framlagda förslaget

om omföring.

De av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för Västerbottens och

Norrbottens läns skogstorpare hava ansett, att, då det vore lyckligt om

kolonisationen i Norrland skedde efter ett enhetligt system, det vore av vikt

om sådan omföring kunde ske. Kommitténs förslag syntes vara synnerligen

gott, men fråga vore, om upplåtelse i framtiden kunde ske med samma lätthet

som hittills. Vid överförandet borde tagas under övervägande, huruvida icke

sådana förmåner, som genom kontrakt tillförbundits lägenhetshavarna, kunde

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 80 höft. (Nr 90.) 12

Yttranden.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

få behållas till i kontraktet angiven tid även efter omföring till kolonat,

börande detta dock ej inverka på möjligheten att tilldela skogstorpen skogsskifte.

Representanter för Piteå älvdals skogstorpareförening hava understrukit,

vad förenämnda ombud framhållit, nämligen att sådana förmåner, som tillerkänts

skogstorparna och odlingslägenhetshavarna, borde få behållas även

efter omföringen till kolonat.

Från skogstorpare å Stensele västra kronopark har gjorts gällande, att

staten hittills lämnat ett otillräckligt stöd åt skogstorpare och odlingslägenhetshavare.

Byggnadsbidraget borde höjas och byggnadstiden utsträckas;

ökad odlingshjälp vore av nöden; möjlighet borde finnas att förvärva lägenheten

med äganderätt. Tillgång till sakkunnig ledning i jordbruksfrågor

borde ställas till lägenhetshavarnas förfogande.

Skogstorparen Sven Lif, Fågelsta torpkoloni, Dorotea, vilken såsom representant

för skogstorparna deltog i en av centralförbundet för socialt arbete

i december 1924 anordnad jordkongress har i en till jordbruksdepartementet

ingiven skrift förklarat, att skogstorparna och odlingslägenhetshavarna ansåge,

att nuvarande upplåtelseform i fråga om odlingslägenheter vore i huvudsak

god, dock under förutsättning, att odlings- och byggnadslijälpen bleve minst

2,000 kronor, att största möjliga arbetsförtjänst erhölles å kronoparkerna, att

åtgärder vidtoges för förbilligande av konstgödsel samt att viss försiktighet

iakttages vid nya lägenheters utläggande.

Domänstyrelsen har i sitt yttrande över kommittébetänkandet framfört

vissa skäl för bibehållande av systemet med odlingslägenheter, men har ej

velat helt motsätta sig förslaget om omföring av dylika lägenheter till kolonat.

Av domänstyrelsens uttalanden i denna fråga inhämtas bland annat följande.

Ehuru skogstorpare och odlingslägenhetshavare sällan kommit i åtnjutande

av någon hjälp till lägenheternas torrläggning, endast i mindre omfattning

begåvats med av staten byggda körvägar samt allenast i enstaka fall haft

förmånen av tillgång till såg i närheten av byggnadsplatsen eller av byggnadskunnig

ledning med flera fördelar, som kommit kolonisterna enligt nuvarande

bestämmelser till del, hade dock ett ganska aktningsvärt antal av

desamma kunnat skaffa sig ett eget hem med såväl byggnader som odlingar,

vilka ej sällan fullt ut tålde jämförelse med byggnader och odlingar å mindre

bondhemman inom respektive orter. Att icke alltid odlingslägenhetsbyggnaderna,

såsom kolonisationskommittén framhållit, i avseende på byggnadssätt

kunde mäta sig med de kolonatbyggnader, som uppförts genom kolonisationsnämnden,

torde huvudsakligen bero på bristande tillgång å medel och

på saknaden av de möjligheter, som på statens bekostnad stått kolonisationsnämnden

till buds. Sedan statsbidraget till odlingslägenhetshavarna numera

höjts till 2,000 kronor, hade — trots den under senare åren på skilda trakter

pågående försökskolonisationen med dess till synes avsevärt bättre villkor för

lägenhetsinnehavarna — intresset för upptagande av nya odlingslägenheter

fortfarande varit rätt livligt. Sålunda hade nyupplåtelser av odlingslägenheter

under senare åren ägt rum i följande omfattning: 1917: 121 stycken;

1918: 113 stycken; 1919: 150 stycken; 1920: 115 stycken; 1921: 153 stycken

samt 1922 cirka: 160 stycken. De avgälder, dessa lägenhetsinnehavare efter

utgången av beviljade 15 frihetsår hade att erlägga till statsverket, uppginge

till cirka 75 kronor för år under förutsättning, att hela byggnads- och odlingsbidraget,

2,000 kronor, utgått.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90. 179

Styrelsen ville visserligen ieke motsätta sig förslaget, att ifrågavarande liigenhetshavare

genom lägenhetens omförande till kolonat måtte bliva delaktiga

av de förmåner, som kunde varda bestämda för kolonister, men finge dock

framhålla, att vid framställning om omföring borde övervägas, huruvida

från statens sida sådant omförande kunde vara lämpligt med hänsyn till

dels lägenhetens beskaffenhet och belägenhet dels innehavarnas personliga

kvalifikationer. Vidare förmenade styrelsen, att — då upplåtelser av skogstorp

och odlingslägenheter städse ägt rum pa platser, som av innehavarna själva

utsetts — något bärande skäl ej funnes för staten att, såsom kolonisationskommittén

föreslagit, hålla innehavare, som önskade förflyttning till annan

plats, skadelös för det å den gamla lägenheten nedlagda arbetet. I vissa

fall borde dock överenskommelse kunna träffas angående skälig ersättning

vid dylik förflyttning.

Domänstyrelsen förutsatte, att gällande stadgande rörande upplåtande av

odlingslägenheter fortfarande skulle äga bestånd. Så måste ju ske beträffande

lägenheter, vilkas innehavare ej önskade lägenhetens omförande till kolonat.

Statens uppoffringar vore avsevärt mindre för odlingslägenhetsupplåtelser än

för kolonatupplåtelser, varjämte — från innehavarens synpunkt sett — ej

ringa fördel läge i den jämförelsevis låga avgift till statsverket, som det

tillhörde innehavaren av odlingslägenhet att efter de 15 frihetsårens utgång

erlägga.

Sveriges kronojägareförbuncl har ansett, att den lämpligaste formen för

bosättning å de norrländska kronoskogarna, där tillskott till arbetskraft verkligen

behövdes utöver vad i orten vore att tillgå, vore ett fortsatt upplåtande

av odlingslägenheter.

Sedan Kungl. Maj:t den 11 november 1923 anmodat domänstyrelsen att

enligt angivna riktlinjer verkställa överarbetning av kolonisationskommitténs

förslag, har domänstyrelsen i sitt den 28 maj 1924 avgivna utlåtande fram

lagt visst förslag jämväl i fråga om odlingslägenheter.

Domänstyrelsen har därvid, bland annat, ifrågasatt vissa ändrade regler

för framtida upplåtelser av odlingslägenheter å kronoparker i de sex nordligaste

länen. Där hinder mötte att med i orten tillgänglig arbetskraft utföra

arbeten, som under normala förhållanden vore erforderliga för skogens

rationella skötsel och vård, i den omfattning, som vore av behovet påkallad,

skulle odlingslägenheter upplåtas under nyttjanderätt å härför tjänlig odlingsmark,

som kunde vara att tillgå inuti kronopark. Genom statens försorg

skulle området torrläggas och förses med utfartsväg. Förutom ett byggnadsbidrag

av 2,000 kronor skulle viss odlingshjälp utgå på så sätt, att genom

statens försorg uppodlades och kalkades en hektar å varje lägenhet. Odlingslägenheternas

areal av odlingsmark skulle vara minst 5 och högst 10 hektar.

I övrigt skulle flertalet av de nu gällande bestämmelserna för upplåtande

av odlingslägenheter behallas i stort oförändrade, dock skulle legan beräknas

enligt vissa ändrade grunder m. m. Verksamheten skulle fortfarande skötas

av domänverket.

Vidare skulle äldre odlingslägenheter kunna — efter ansökan från vederbörande

innehavare — få av innehavaren förvärvas med äganderätt undervisa

angivna förutsättningar, såsom, bland andra, att lägenheten vore belägen

invid gränsen mot enskild mark och kunde utan olägenhet helt avskiljas

från kronoparken samt att innehavaren fullgjort honom åliggande

byggnads- och odlingsarbeten.

s. 180 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Nybyggesverksamhden

vid

Alträsk.

Kolonisations

kommittén.

180 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

I de över sistnämnda utlåtande avgivna yttranden hava från några håll

erinringar framställts mot förslaget att i fortsättningen upplåta odlingslägenheter

under nyttjanderätt. Sålunda hava länsstyrelserna i Norrbottens

och Västerbottens län ävensom förstnämnda läns hushållningssällskap samt

verkställande ledamoten av statens kolonisation snämnd avrått från fortsatta

upplåtelser av odlingslägenheter.

Ehuru åtgärder väl torde kunna vara motiverade i syfte att förbättra

ställningen för innehavare av redan upplåtna skogstorp och odlingslägenheter

ävensom för reformering av grunderna för ett eventuellt fortsatt upplåtande

av sist nämnda lägenheter, är jag dock ej beredd att nu framlägga

förslag i hithörande frågor. Det äldre upplåtelsesystemet med skogstorp och

odlingslägenheter torde visserligen ej sällan hava medfört besvikelse, men

å andra sidan har det i åtskilliga fall lett till goda resultat. Systemet med

kolonatupplåtelser har hittills prövats blott i begränsad omfattning och

endast i den form, försökskolonisationen haft, därvid ännu icke så tydligt

utslag i gynnsam riktning torde hava erhållits, att ett allmänt frångående

av det äldre systemet kan anses utan vidare tillrådligt. Föreliggande

fråga torde böra göras till föremål för ytterligare omprövning. Inom

jordbruksdepartementet hava också vissa förberedande arbeten igångsatts i

syfte att få föreliggande spörsmål närmare utrett. Jag hyser förhoppning

om, att frågan om skogstorparnas och odlingslägenhetsinnehavarnas

ställning må kunna inom en nära framtid framläggas till vidare omprövning.

2. Nybyggesverksamheten vid Alträsk.

Vid 1909 års riksdag beslöts anordnande av nybyggeslägenheter å ett från

Alträsks och Svanå kronoparker samt Selets f. d. stockfångstskog avskilt

område, beläget vid Brännbergs järnvägsstation ej fullt tre mil från Boden.

Enligt en förberedande plan skulle å området utläggas ett femtital lägenheter.

Verksamheten, vilken tillsvidare borde uppfattas huvudsakligen såsom

ett experiment, ställdes under ledning av en särskild nämnd, Alträsks

nybyggesnämnd, som tillerkändes rätt att i vidsträckt omfattning handla efter

omständigheterna. De för upplåtelserna bestämda villkoren sammanfölle i

många hänseenden med motsvarande stadganden rörande odlingslägenheter,

dock tillerkändes innehavarna rätt att efter 15 år med äganderätt övertaga

respektive lägenheter, som i regel skulle innehålla 10 hektar odlingsvärd

jord. Skogsmark avsattes för gemensamt skogsfång och bete.

Kolonisationskommittén har, efter utredning av frågan å sid. 273—281 i

kommittébetänkandet, framhållit önskvärdheten, att nu gällande bestämmelser

för upplåtande av nyhyggen inom Alträsks nybyggesområde underkastades

omarbetning i syfte att stärka innehavarnas ställning och åstadkomma

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

181

större enhetlighet i formerna för upplåtelser från kronoparkerna i Norrland.

I detta hänseende har kommittén föreslagit,

att den kolonisationsverksamhet, som bedrivits å Alträsks och Svanå kronoparker

samt f. d. Selets stoekfångstskog på grund av riksdagens i skrivelse

den 24 maj 1909, nr 1(53, meddelade beslut i anledning av Kungl. Maj:ts

i proposition, nr 44, samma år framlagda förslag, måtte avbrytas;

att de lägenheter, vilka redan vore inom området utstakade, men ej upplåtna

åt nybyggare, måtte utlämnas åt hugade sökande såsom kolonat, varvid

i tillämpliga delar skulle gälla de bestämmelser, som kommittén föreslagit

med avseende å upplåtande å kronoparker i Norrland och Dalarna utav

kolonat av större typ, dock med de förändringar och tillägg, dels att särskilda

skogsområden för täckande av kolonatens virkesbehov icke skulle tillläggas,

utan deras innehavare för sådant ändamål vara enligt de bestämmelser,

som gällde för redan upplåtna lägenheter, hänvisade till andel i avkastningen

från den allmänning, vilken redan vore avsatt för områdets gemensamma

behov, dels att blivande innehavare av dessa kolonat skulle vara berättigade

till samma förmåner beträffande såväl utnyttjande av de områden,

vilka vore för nybyggarnas gemensamma begagnande undantagna, som ock

andel i avkomsten från samma områden samt från den redan bildade nybyggeskassan;
att

redan upplåtna nybyggen måtte, därest innehavarna därom gjorde framställning,

kunna överföras till kolonat av större typ, varvid de bestämmelser,

som må beslutas skola gälla vid upplåtelse av sist nämnda lägenheter

samt vid omförande av skogstorp eller odlingslägenheter till kolonat, även

böra i tillämpliga delar komma till användning beträffande de nu omhandlade

nybyggena, dock att därigenom ej må vållas inskränkning i innehavarnas

dem kontraktsenligt tillförsäkrade rättigheter;

att delning av nybygge inom Alträsks nybyggesområde genom klyvning

eller avsöndring ej må äga rum, utan att länsstyrelsen därtill givit sitt bifall,

samt att ett häremot svarande tillägg må göras till 29 § av lagen om

hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896.

över kommitténs ifrågavarande förslag hava yttranden avgivits av länsstyrelsen

i Norrbottens län och Alträsks nybyggesnämnd, vilka avstyrkt

förslaget under framhållande av i huvudsak följande:

Fullgiltiga skäl förelåge ej att frångå ifrågavarande försöksverksamhet.

Den hade i huvudsak visat goda resultat, utan att staten behövt nedlägga

så stora offer, som avsåges beträffande de föreslagna kolonaten. Samtidigt

hade nybyggarna å Alträsk förmått fullgöra sina åligganden utan att ådraga

sig så stora skuldbelopp. Man visste föga, huru resultatet av försökskolonisationen

enligt kommitténs förslag komme att utfalla. Det vore riktigast, att

koloniseringen vid Alträsk fortsattes enligt ungefär enahanda grunder som

hittills, dock med vissa förändringar i gällande föreskrifter, varå nybyggesnämnden

torde anmodas inkomma med förslag, sedan linjerna för kronoparkskoloniseringen

i övrigt blivit av statsmakterna slutgiltigt utformade.

I stort sett godtagande vad sålunda framhållits från länsstyrelsen i Norrbottens

län och Alträsks nybyggesnämnd finner jag ej anledning föreligga

att, på sätt kolonisationskommittén ifrågasatt, nu avbryta och omlägga den

vid Alträsk pågående nybyggesverksamlieten. Sedan bestämmelser angående

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 182 Kontrollera mot PDF

Kolonisations

kommittén.

Yttranden.

Departements
chefen.

182 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

den fortsatta, allmänna kolonisationen å de norrländska kronoparkerna blivit

antagna, torde dock nyssnämnda nybyggesnämnd böra anmodas inkomma

med yttrande och förslag rörande eventuellt erforderliga jämkningar i de

för Alträsks nybyggesverksambet nu gällande stadganden.

3. Upplåtelser av tomter.

Kolonisationskommittén har å sid. 32—41 samt 282—293 i sitt betänkande

behandlat frågan om upplåtande på kronoparkerna av tomter för byggnadsändamål

invid vissa järnvägsstationer, därvid kommittén framlagt visst förslag

rörande ordningen för uppgörande av planmässig indelning av ifrågakommande

områden m. m.

Häröver hava domänstyrelsen, byggnadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen

yttrat sig.

Jag vill erinra om, att riksdagens medgivande i vart fall torde höra inhämtas

till försäljning av tomter av nu åsyftat slag. Liksom hittills torde

det höra ankomma på vederbörande myndigheter och i sista hand på Kungl.

Maj:t att dessförinnan i lämplig ordning föranstalta om upprättande av erforderliga

planer för upplåtelserna. Kommitténs förevarande förslag torde

icke nu påkalla särskilt beslut av riksdagen.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

a) dels godkänna det såsom bilaga A till detta protokoll fogade förslag till

allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och

Dalarna, att tillämpas från och med den dag, som av Kungl. Maj:t bestämmes;
b)

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse med

vad jag härutinnan tillstyrkt, vidtaga åtgärder i syfte att nyssnämnda allmänna

grunder må vinna tillämpning jämväl på redan beslutade kolonisationsföretag

i de hänseenden och i den omfattning, som jag i det föregående

tillstyrkt;

c) dels godkänna det av mig i det föregående tillstyrkta förslag om ändrad

lydelse av moment 1) av gällande allmänna villkor och bestämmelser för

lån ur kolonisternas kreaturslånefond, vilken fond efter bifall till sagda

förslag torde böra benämnas kolonisternas kreaturs- och redskapslånefond;

d) dels för kolonisationsverksamhetens bedrivande å kronoparker i Norr
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90. 183

land och Dalarna anvisa för budgetåret 1925—1926 ett extra reservationsanslag

av ........................................................................................ kronor 150,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall till riksdagen

avlåtas.

Ur protokollet:

Allan Tigerschiöld.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Bilaga A.

Förslag

till

allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker

i Norrland och Dalarna.

Allmänna bestämmelser.

§ 1.

Å därtill lämplig mark å kronoparker inom Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län må jordlägenheter

(kolonat) på här nedan angivna villkor upplåtas till uppodling

och bebyggande i syfte att befrämja uppkomst av jordbruk och

egna hem, avsedda i främsta rummet för ortens befolkning; börande

kolonat utläggas blott i mån tillgång kan antagas vara för handen till

sådant förtjänstarbete, som erfordras för att kolonatets innehavare med

familj må kunna erhålla oundgänglig bärgning.

§ 2.

Kolonat upplåtas i den mån Kungl. Maj:t och riksdagen besluta om

kolonisationsåtgärders vidtagande.

§ 3.

För handläggning av frågor om kolonisationsåtgärder å kronoparker i

Norrland och Dalarna må Kungl. Maj:t, i mån av behov, tillsätta särskilda

kolonisationsnämnder i de sex nordligaste länen, börande dylik

kolonisationsnämnd i regel bestå av vederbörande landshövding jämte en

representant för statens lokala skogsförvaltning och minst en praktiskt

förfaren man, företrädande jordbruks- och egnahemsintresset inom länet.

Närmare föreskrifter om kolonisationsnämndernas sammansättning och

verksamhet meddelas av Kungl. Maj:t.

Ledningen av och kontrollen över sagda nämnders verksamhet utövas

genom jordbruksdepartementet.

§ 4.

Till brukare av kolonat (kolonist) må antagas allenast svensk medborgare,

som råder över sig och sitt gods, gjort sig känd för sparsamhet,

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

185

nykterhet och hederlig vandel samt prövas äga goda personliga förutsättningar

för genomförande av ifrågakommande kolonisationsföretag, däri

inbegripet drivande av ett mindre jordbruk.

§ 5.

Till kolonat bör läggas odlingsmark till den areal, som efter prövning

vid planläggandet av varje kolonisationsföretag finnes erforderlig och

lämplig, börande arealen odlingsmark i regel ej understiga åtta hektar

och ej överstiga sjutton hektar.

Utöver odlingsmarken bör kolonat tilldelas så stor areal skogsmark, som

erfordras för att av densamma må kunna, sedan kolonist inlöst kolonatet,

under förutsättning av medelgod skötsel utvinnas en årlig virkesavkastning

av från omkring femton till omkring tjugufem kubikmeter fast mått,

börande arealen skogsmark inom dessa gränser i vart fall avpassas med

hänsyn till kolonatets areal av odlingsmark och övriga på frågan inverkande

förhållanden.

§ 6.

Kolonat upplåtes under nyttjanderätt med rätt för kolonist att med

äganderätt inlösa kolonatet, allt under de villkor nedan sägs.

Där särskilda skäl därtill föranleda, må Kungl Maj:t dock i undantagsfall

besluta om upplåtelse utan att kolonist tillförsäkras dylik rätt till

inlösen.

Om nyttjanderätt till kolonat.

§ 7.

Avtal om upplåtelse av kolonat skall ske skriftligen enligt fastställt

formulär med iakttagande av bestämmelserna här nedan ävensom i tilllämpliga

delar av vad i lag sägs om arrende.

§ 8.

Upplåtelse av kolonat skall ske för en tid av femton år.

§ 9.

Då kolonat första gången upplåtes, skall kolonist för de första fem åren

av upplåtelsetiden tillerkännas frihet från erläggande av lega. Under de

därpå följande tre åren erlägges årlig lega, beräknad till 1.8 procent av

sammanlagda beloppet av den kolonatet tilldelade odlingsmarkens i och

för köpeskillingens bestämmande fastställda värde och den av kolonisten

uttagna byggnadshjälpen. Under återstående del av den tid, kolonist

innehar kolonatet med nyttjanderätt, skall han erlägga en årlig lega, beräknad

till 3.6 procent av nyssnämnda sammanlagda belopp.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Sålunda fastställd lega inbetalas i den ordning, som från statens sida

vid upplåtelsen närmare bestämmes.

§ 10.

Inom femton år från den dag, då kolonist tillträtt kolonatet, skall denne

hava uppodlat minst tre tiondelar av kolonatets odlingsmark; dock åligge

det därvid kolonist att uppodla under de första tre åren en hektar, under de

närmast följande tre åren ytterligare en hektar samt under de därpå följande

tre åren ytterligare en hektar, allt i enlighet med vad som vid upplåtelsen

närmare bestämmes i fastställd odlingsplan.

Kolonist åtnjute härvid en kontant odlingshjälp, utan återhetalningsskyldighet,

av 750 kronor, att utbetalas i terminer efter arbetets fortgång i den

mån kolonisten enligt fastställd odlingsplan uppodlar samt, i mån av behov,

kalkar och gödslar en och en halv hektar torvmarksjord jämte ett mindre,

till potatisland avsett, område fastmarksjord.

I undantagsfall må, efter Kungl. Maj:ts beprövande, kolonat uppodlas

genom statens omedelbara försorg till den omfattning, som i avseende å

odlingskostnad beräknas motsvara förenämnda kontanta odlingshjälp, vilken

i dylikt fall icke må utgå.

§ 11.

Inom tid, som vid varje upplåtelse bestämmes, skall kolonist hava å

kolonatet uppfört bostadshus och uthus i enlighet med vad som vid upplåtelsen

närmare avtalas. Den tid, inom vilken byggnaderna skola vara

fullbordade, må i allmänhet ej bestämmas senare än till fem år från den

dag, då kolonist tillträdde kolonatet.

Kolonist åtnjute kontant byggnadshjälp intill 3,500 kronor, att utbetalas

i terminer i mån av byggnadsarbetets fortgång. I undantagsfall

kan, efter särskilt beprövande, detta belopp höjas, dock högst till 4,000

kronor.

Där så lämpligen ske kan, bör vederbörande kolonisationsorgan söka

vidtaga åtgärder i syfte att erforderligt byggnadsvirke i försågat skick

jämte annat byggnadsmaterial må kunna tillhandahållas kolonist, till

självkostnadspris, å kolonisationsområdet.

I undantagsfall må, efter Kungl. Maj:ts beprövande, kolonat bebyggas

genom statens omedelbara försorg.

Det åligger kolonist att svara för byggnaders underhåll och brandförsäkring.

§ 12.

Kolonist vare berättigad att, efter utsyning genom vederbörande skogsstatstjänsteman

och i den mån byggnadsarbeten åligga kolonisten, avgiftsfritt

erhålla byggnadsvirke, som erfordras till de byggnader, som prövas böra

å kolonatet uppföras, att uttagas från skogen å de delar av kolonatet,

s. 187 Kontrollera mot PDF

ICungl. Maj:ts proposition Nr 90.

187

som utgöras av odlingsmark eller avses till tomtplats, eller, i den mån

virkestillgången å nämnda delar av kolonatet finnes otillräcklig, från

skogen å motsvarande delar av närliggande kolonat eller å angränsande

del av kronoparken.

Kolonist vare vidare berättigad att, under den tid han innehar kolonatet

med nyttjanderätt, efter utsyning eller anvisning genom vederbörande

skogsstatstjänsteman avgiftsfritt från kolonatets skog eller från kronoparken

uttaga virke till husbehov ävensom bränsle allt i enlighet med vad vid

kolonatets upplåtande närmare bestämmes.

§ 13.

Kolonist må tillerkännas rätt till bete, utan avgift, å angränsande del

av kronoparken under femton år från den första upplåtelsen av kolonatet

för å detta vinterfödda hästar och nötkreatur, dock att i varje fall må

från bete undantagas mark, varest betandet skulle förorsaka märkbart

hinder för skogens återväxt.

§ 14.

Rätt till jakt efter älg inom kolonats område förbehålles kronan under

den tid, kolonist innehar kolonatet med nyttjanderätt.

§ 15.

Genom statens försorg vidtagas åtgärder för kolonisationsområdenas förbindande

med viktigare kommunikationsleder. Det åligger dock kolonist

att ansvara för byggande och underhåll av för kolonatet erforderlig utfartsväg

i den mån densamma faller inom kolonatets område. I övrigt deltager

kolonist i underhåll av väg i den utsträckning och enligt de grunder,

som vid kolonatets upplåtande bestämmas, därvid kolonist ej må åläggas

underhåll av längre vägsträcka än tillhopa 300 meter.

§ 16.

Avlopps- och avledningsdiken, som prövas erforderliga för kolonisationsarbetets

genomförande, ävensom laggdiken, vilka möjliggöra odlingsarbetets

omedelbara påbörjande, anläggas genom statens försorg.

Kolonist har skyldighet att dels underhålla sålunda upptagna diken, i

vad de ligga inom kolonatets område, och dels deltaga i underhållet av

utom kolonatets område belägna diken efter ty därom vid kolonatets upplåtande

bestämmes.

§ 17.

Kronan ansvarar för skatt och annan allmän tunga, som belöpa å

kolonat under den tid, kolonist innehar detta med nyttjanderätt, dock

under högst femton år från den första upplåtelsen.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

§ 18.

Dör kolonist före upplåtelsetidens utgång eller försättes lian i konkurs,

äge såväl kronan som dödsbodelägarna eller borgenärerna uppsäga avtalet.

Sker ej uppsägning från någondera sidan inom sex månader efter dödsfallet

eller sist å trettionde dagen efter inställelsedagen i konkurs, skall

avtalet fortfarande äga giltighet, och svara dödsbodelägarna eller borgenärerna

för avtalets fullgörande intill dess upplåtelsetiden utgår eller avtalet

eljest upphör att gälla.

Vad om rätt för kolonist till inlösen av kolonat eller till förnyad upplåtelse

här nedan sägs skall icke äga tillämpning i fråga om borgenärer,

för vilka avtal om nyttjanderätt till kolonat enligt vad ovan sägs kan

komma att gälla.

Frånträder kolonist under pågående upplåtelseperiod nyttjanderätten till

kolonat, vare sig till följd av dödsfall, konkurs, nyttjanderättens förverkande

eller eljest, och skall ej jämlikt denna paragraf avtalet fortfarande

äga giltighet för dödsbodelägare eller borgenärer, skall kolonatet ofördröjligen

för återstoden av upplåtelsetiden upplåtas till annan kolonist under

oförändrade villkor, dock att beträffande fullgörandet av den kolonisten

åliggande odlings- och byggnadsskyldighet må vidtagas den jämkning, vartill

omständigheterna skäligen må anses föranleda.

§ 19.

Avträdes kolonat, skall kolonisten vara berättigad till ersättning för av

honom enligt för kolonatet gällande byggnadsplan å kolonatet uppförda

byggnader ävensom för å detsamma av kolonisten verkställda förbättringar.

Vid ersättningens bestämmande skall avdrag göras för värdet av virke,

som för byggnads- eller förbättringsarbetenas fullgörande tillhandahållits

kolonisten från statens sida, ävensom för belopp, som kolonisten i den

ordning särskilt stadgas må hava erhållit såsom odlings-, diknings- eller

byggnadshjälp.

Om inlösen av kolonat.

§ 20.

Efter det kolonist fullgjort honom enligt §§ 10 och 11 åliggande odlingsoch

byggnadsskyldighet, skall han vara berättigad att under de villkor

nedan i §§ 21—25 sägs inlösa kolonatet.

Rätt till inlösen av kolonat äger dock rum allenast i händelse kolonist

prövas behörigen hava fullgjort vad honom i denna hans egenskap enligt

gällande föreskrifter åligger.

Att Kungl. Maj:t i särskilda fall äger besluta om upplåtelse av kolonat,

utan att kolonist berättigas inlösa kolonatet, därom är stadgat i § 6.

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

$ 21.

Köpeskillingen för kolonat bestämmes med hänsyn till värdet å jord

och skog samt byggnadshjälp enligt allmänna grunder, som fastställas av

Kungl. Maj:t. Vid kolonatets upplåtande första gången skall i upplåtelsehandlingen

angivas, huru köpeskillingen för kolonatet skall beräknas.

§ 22.

Köpeskillning för kolonat skall, då inlösen äger rum, delas i två lika

stora delar, en amorteringsdel och en stående del.

Å amorteringsdelen erlägges, intill dess den blivit till fullo gulden, en

annuitet av 6 procent, varvid såsom ränta räknas 3.6 procent av det oguldna

kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder sedan

femton år förflutit från den dag, kolonatet först upplåtits. Intill dess

amortering börjar, erlägges endast ränta efter 3.6 procent av köpeskillingens

hela belopp. Därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta

efter 3.6 procent av den stående delen, intill dess jämväl denna del till

fullo inbetalts.

Den stående delen skall vara gulden senast inom fem år från det sista

inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras. Det stånde kolonisten

fritt att när som helst betala köpeskillingen i dess helhet jämte upplupna

räntor samt att göra de avbetalningar han önskar å den stående delen.

Därest kolonatet till jord eller byggnader vanvårdas, eller skog å kolonatet

avverkas annorledes än till husbehov eller försäljning efter utsyning,

eller föreskrivna ränte- och kapitalavbetalningar icke ordentligt fullgöras,

eller kolonisten underlåter att hålla åbyggnaderna brandförsäkrade, skall,

därest sådant från statens sida påfordras, vad av köpeskillingen återstår

oguldet jämte ränta genast vara till betalning förfallet. Detsamma skall gälla,

där äganderätt till kolonatet i dess helhet eller del därav genom köp eller

annat fång från kolonisten övergår i andra fall än då kolonatet i sin helhet

övertages antingen av efterlevande make eller av bröstarvinge eller

av efterlevande make och bröstarvinge, vilka behålla kolonatet oskiftat,

så framt icke den nye innehavaren i vederbörlig ordning prövas lämplig

att övertaga kolonatet.

Som säkerhet för oguldna delar av köpeskillingen skall kolonist, då

inlösen äger rum, avlämna med inteckningsmedgivande försedd förbindelse,

avfattad i överensstämmelse med vad ovan föreskrivits.

Kolonist skall vara skyldig att inbetala i denna paragraf omförmäld

annuitet i den ordning, som från statens sida vid köpet närmare bestämmes.

§ 23.

Vill därtill berättigad kolonist inlösa kolonat, göre därom skriftlig anmälan

hos vederbörande kolonisationsnämnd. Har sådan anmälan inkommit,

läte nämnden ofördröjligen anställa besiktning å kolonatet till utrönande

huruvida inlösen må äga rum. Prövar nämnden kolonist vara

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

berättigad till inlösen, skall genom nämndens försorg köpekontrakt upprättas

enligt fastställt formulär.

Om besiktning, som i denna paragraf avses, skall i tillämpliga delar

gälla vad om syn finnes stadgat i 2 kap. 11 och 12 §§ av lagen den 14

juni 19u7 om nyttjanderätt till fast egendom.

§ 24.

I köpekontrakt, varom i § 23 sägs, skola intagas erforderliga förbehåll

om servitut till förmån för såväl kronopark eller därå belägen fastighet

som den försålda lägenheten. Sålunda skall i allmänhet ägaren av sistnämnda

fastighet förpliktas tåla, att väg för utforsling av virke från

kronoparken tages över lägenheten samt att över lägenhetens område till

förmån för kronoparken eller därå belägen fastighet elektrisk ledning

dragés, allt dock mot ersättning för av servitutets utövande vållad skada,

ävensom göras förbehåll om skyldighet för ägaren av den försålda lägenheten

att underhålla väg.

Å andra sidan skall ägaren av den försålda lägenheten, om och i den

mån så finnes nödigt, tillerkännas rätt att å kronoparken efter anvisning

årligen taga viss angiven myckenhet husbehovsvirke och bränsle, vilken

rätt dock ej må utsträckas att avse längre tid än till och med trettio år

från den dag, kolonatet först uppläts, ävensom rätt att å vissa platser å

kronoparken eller därå belägen fastighet taga grus, sand, torv och lera

till husbehov samt för fullgörande av den ägaren av den försålda lägenheten

åliggande skyldighet att underhålla väg.

§ 25.

Sedan köpekontrakt rörande kolonat upprättats, skall genom statens försorg

på statens bekostnad den försålda lägenheten av lantmätare avfattas

å karta, därå upptagas skillnaden mellan ägoslag, vilka redovisas i

jordregistret, byggnader, vägar, vattendrag och dylikt ävensom sådana

fasta punkter och mätningsuppgifter, att det kartlagda områdets läge bliver

fullt bestämt.

Inlöst kolonat skall genom statens försorg avskiljas från stamfastigheten

genom jordavsöndring. Lagfart å fånget ombesörjes på kolonistens bekostnad

av staten.

Särskilda bestämmelser.

§ 26.

Har kolonist vid utgången av första upplåtelsetiden ej inlöst kolonatet,

äge han, därest villkoren enligt § 20 för inlösen av kolonatet uppfyllts,

erhålla kolonatet till sig upplåtet under nyttjanderätt för ytterligare femton

år under oförändrade villkor, dock att därvid icke skall tillämpas vad i

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

§§ 9, 10, 13 och 17 sägs om legofrihet eller lägre lega än efter 3.6 procent,

odlingsskyldighet, rätt till bete och ansvar för skatt och allmän tunga.

Kolonist, som vid andra upplåtelsetidens utgång ej inlöst kolonatet, äge

optionsrätt till förnyad upplåtelse, därvid Kungl. Maj:t må föreskriva de

ytterligare jämkningar i upplåtelsevillkoren, som finnas nödiga.

§ 27.

Har kolonist, på sätt i § 26 sägs, erhållit ny upplåtelse av kolonatet,

må han när som helst under den nya upplåtelsetiden kunna inlösa kolonatet.

Därvid gälle i tillämpliga delar vad ovan stadgats angående inlösen

av kolonat.

§ 28.

Kolonist hör, i den mån och för den tid så prövas lämpligen kunna ske,

beredas rätt utan avgift till fiske i vatten å angränsande kronopark.

§ 29.

Det må ankomma på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida och i vad mån

understöd må lämnas vederbörande skoldistrikt för upprättande av skola,

avsedd huvudsakligen för kolonisters barn, genom avgiftsfritt upplåtande

under nyttjanderätt från kronopark av för ändamålet erforderlig mark och

kostnadsfritt tillhandahållande å rot av erforderligt virke.

§ 30.

Kungl. Maj:t äger meddela de närmare bestämmelser, som kunna finnas

erforderliga för tillämpningen av här ovan angivna grunder.

§ 31.

Rörande lån från kolonisternas kreaturs- och redskapslånefond är särskilt

stadgat.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Beräkning över ungefärliga

I. Enligt kolonisationskommitténs förslag.1

a) Statens kontantutlägg per kolonat av

mindre typ med

statsbygge självbygge

byggnadskostnad eller byggnadshjälp ...... 6,000 kr. 5,000 kr.

odlingshjälp .................................. —

dikning å 160 kr. per hektar ............... 800 » 800 »

vägarbeten ................................ 340 » 340 v

summa utlägg 7,140 kr. 6,140 kr.

större

typ

5.000 kr.

500 »

2,160 »

340 »

8.000 kr.

Antal kolonat per är 100 st. 50 st. 50 st.

Statens kontantutlägg per kolonat .............................................

7,105 kr.

b) Kolonisten återbetalar i köpeskilling vid kolonat av

mindre typ

lör byggnader............................................. 5,000 kr.

» odlingsmark.......................................... 300 »

» annan mark och skog .......................— c:a 490 »_

summa 5,790 kr.

Avgår odlings- och skogsarbetspremier............ 500 »

Återstår 5,290 kr.

större typ

5.000 kr.

750 »

c:a 1,125 »

~~ 6,875 kr.

___500 »

6,375 kr.

Genomsnittlig kapitalåterbetalning per kolonat.............................. 5,561 kr
c)

Statens kontanta engångsuppoffring per kolonat (7,105—5,561 —) .........

1,544 kr.

d) Statens framtida sammanlagda ränteuppoffring å det belopp, 5,561 kr.,

som återbetalas, bliver för

1) arrendetiden, beräknad till tio år, skillnaden mellan 5 % ränta från 3:dje 1

—10:de året å 5,561 kr. eller tillhopa ................. 2,224 kr.

och legan efter 3.6 % från 6:te—10:de året å 5,412: 50

kr. eller tillhopa............................................... 974 »

vilken skillnad utgör ..................................................... 1,250 kr.

2) tiden från kolonatets köp tills köpeskillingen till fullo inbetalats

sammanlagt........................................................................ 2,118 kr.

Statens sammanlagda ränteuppoffring alltså per kolonat .............................. 3,368 kr.

Härtill komma

e) administrationskostnader och utgifter för kolonatens utläggande samt

f) värdet å samtliga de naturaförmåner, såsom jord, skog, virke, bete m. m., vilka tilldelats

kolonatet (och vilka ej intagits här ovan under a).

Därest odlingshjälp skulle utgå även till innehavare av kolonat av mindre typ samt kolonisterna

beviljades frihet från lega under de åtta första åren, bleve engångsuppoffringen höjd

från 1,544 till 1,919 kronor och ränteuppoffringen från 3,369 till 3,954 kronor. Ett dylikt

förslag skulle innebära, att statens kontanta uppoffringar bleve per kolonat ungefär 1,700

kronor högre än enligt förslaget i propositionen.

1 De under a) och b) angivna värdena äro hämtade nr kommitténs betänkande.

a Beloppet antages vara utbetalat först vid 3:dje årets början.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 90.

19S

kostnaden per kolonat.

II. Enligt förslaget i propositionen.1

a) Statens kontantutlägg per kolonat

Bilaga. B.

byggnadsväg.................................................................. 3,500 kr.

odlingshjälp .................................................................. 750 ,

dikning å 160 kr. per hektar............... 1,140 »

vägarbeten .....9.................... ''340 »

summa 5,730 kr.

Statens kontantutlägg per kolonat................................................ 5,730 kr.

b) Kolonisten återbetalar i köpeskilling

lör byggnader.............................................................. 3,500: — kr.

» odlingsmark ......................................................... 412:60 »

x annan mark och skog ...................................... c:a 787: 60 >

summa 4,700: — kr.

Genomsnittlig kapitalåterbetalning per kolonat.............................. 4,700 kr.

c) Statens kontanta engångsuppoffring per kolonat (5,730—4,700 =) ......... 1,030 kr.

d) Statens framtida sammanlagda ränteuppoffring å det belopp, 4,700 kr.,

som aterbetalas, bliver för

1) arrendetiden, beräknad till tio år, skillnaden mellan 5 % ränta från 3:die

— 10:de året å 4,700 kr. eller tillhopa ................ 1,880 kr.

och legan efter l.s % från 6:te—8:de året samt efter

3.8 % från 9:de-10:de året å 3,912: 50 kr. eller

tillhopa............................................................ 493 »

vilken skillnad utgör ....................................................... f 357 fa

2) tiden från kolonatets köp tills köpeskillingen till fullo inbetalats

sammanlagt..................................................................... i ld0 kr

Statens sammanlagda ränteuppoffring alltså per kolonat .............................. 3,177 kr.

Härtill komma

e) administrationskostnader och utgifter för kolonatens utläggande samt

f) värdet å samtliga de naturaförmåner, såsom jord, skog, virke, bete m. m., vilka tilldelats

kolonatet (och vilka ej intagits härovan under a).

... ! Beräknade för ett kolonat med lika stor odlingsareal som den genomsettliga enligt kommitténs

förslag. Obs.! Sanuolikt bliver ge lOmsnittsarealen större enligt de nya grunderna.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 80 höft. (Nr 90.)

13

s. 194 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 90.

194

Innehållsförteckning.

Sid.

I. Ärendets tidigare behandling ........................................................................... 2

II. Försökskolonisationen .................................................................................... 6

III. Kolonisationens syftemål och förutsättningar..................................................... 26

IV. Den fortsatta kolonisationsverksamhetens ordnande............................................. 47

1. Personliga förutsättningar för att kunna antagas till kolonist ..................... 48

2. Upplåtelseform och kolonatens kamerala natur.......................................... 51

3. Kolonatens tilldelning av odlingsmark...................................................... 61

4. Tillgodoseende av kolonisternas virkesbehov (jämte frågan om dispositionsrätten

till skogen å kolonaten)....................................................................... 69

5. Betesfrågan .......................................................................................... 81

6. Kolonisternas rätt till jakt och fiske ...................................................... 86

7. Frågan om hägnadsskyldighet.................................................................. 89

8. Vägar................................................................................................. 89

9. Torrläggning av kolonatens odlingsmark................................................... 92

10. Kolonatens bebyggande ....................................................................... 95

11. Kolonatens uppodling ........................................................................ 113

12. Köpeskilling och lega för kolonat ............................................................ 121

13. Skatteplikt ......................................................................................... 135

14. Ifrågasatt premiering av skogsaibete ..................................................... 136

15. Skolfrågan ......................................................................................... 138

16. Kolonisationsarbetets organiserande ......................................................... 143

17. Kostnadsberäkningar.............................................................................. 159

18. Förslag till allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i

Norrland och Dalarna ........................................................................ 162

V. Redan upplåtna kolonat samt påbörjade kolonisationsförsök................................. 162

VI. Anslagsbehovet för butgetåret 1925—1926 ......................................................... 168

VII. Kolonisternas kreaturslånefond ....................................................................... 171

VIII. Av kolonisationskommittén avhandlade övriga frågor rörande kolonisation å kronoparker

i Norrland och Dalarna..................................................................... 174

1. Skogstorp och odlingslägenheter ......... ..................................................... 174

2. Nybyggesverksamheten vid Alträsk............................................................ 180

3. Upplåtelser av tomter............................................................................. 182

Departementschefens hemställan .......... 182

Bilagor :

Bil. A. Förslag till allmänna grunder lör upplåtande av kolonat å kronoparker i

Norrland och Dalarna.............. 184

Bil. B. Beräkning över ungefärliga kostnaden per kolonat.................................... 192

1

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. JoU 1925:79 Memorial angående ersättning åt byråchefen Carl Mannerfelt, vilken såsom särskild sekreterare biträtt utskottet vid behandling av Kungl. Maj.ts proposition, nr a1 i texten
  2. JoU 1925:67 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 67 s. 1 i texten
  3. 2LJoU 1925:2 Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj.t angående astadkommande av en organisation för handläggning av sociala jordärenden. s. 12 i texten