Med förslag till allmänt resereglemente
1925-02-13 · 68 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 58 av 68 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1925:95, Med förslag till allmänt resereglemente
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
1
Nr 95.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till allmänt
resereglemente; given Stockholms slott den 13 februari 1925.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bifogade utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över bilagda förslag till allmänt resereglemente; och bar Kungl.
Maj:t för avsikt att, efter mottagande av riksdagens svar, företaga den
slutliga prövningen av samma förslag och förordna om utfärdande av
författning i ämnet.
GUSTAF.
Ernst Wig forss.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 8b höft. (Nr 95.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95*
Förslag
till
Allmänt resereglemente.
1 i
Där enligt allmän författning eller särskild föreskrift resekostnadsersättning
skall utgå för förrättning i statens ärenden, äger vederbörande
förrättningsman, i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat, åtnjuta
sådan ersättning i enlighet med vad för nedannämnda tre reseklasser bär
finnes bestämt.
Fär dsätt
Klass A
Klass B
Klass C |
Järnväg ............................................
I klass plats
11 klass plats
III klass platsj
Fartyg ...........................................j
/
Enskild hytt
med högst 2
Hyttplats
Salongsplats
liggplatser
Avgift för 1
Avgift för 1
Avgift för 1
Spårväg...........................................i
plats
plats
plats
f
Avgift för 2
Avgift för 2
Avgift för 2
Omnibus ........................................i
platser
platser
platser
{
Avgift för 1
Avgift för 1
Avgift för 1
Taxeautomobil................................t
person samt 15
person samt 15
person samt 15
1
öre pr km.
öre pr km.
öre pr km.
Motorcykel, av förrättningsman per-j
30 öre pr km.
30 öre pr km.
sonlif<en drivet resdon eller fot-J
30 öre pr km.
vandring.......................................)
Hästskjuts eller annat färdsätt än)
Lega för 1 häst
Lega för 1 häst
Lega för 1 häst
isamt 15 öre pr
Isamt 15 öre pr
samt 15 öre pr
ovan nämnts................................|
km.
km.
km.
Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för tågbiljett till högre vagnsklass
än som verkligen använts.
Med fartyg avses i detta reglemente farkost, som är underkastad sjövärdighetsbesiktning
av fartygsinspektionen. Vid resa å fartyg utgår icke
ersättning för dyrare plats än som verkligen använts.
Till omnibus hänföres automobil i regelbunden persontrafik (s. k. linjetrafik).
Med taxeautomobil avses automobil i yrkesmässig trafik utom omnibus.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
3
Avgift för taxeautomobil beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som
för resan kunnat ifrågakomma.
Lega för häst utgår med det för orten fastställda maximibeloppet av
dylik lega för kilometer räknat. Har den resande måst vidkännas resekostnad
till högre belopp än maximilegan, äger han undfå gottgörelse
för vad han visar sig hava utgivit.
I kilometerpenningarna inhegripes ersättning för hämtning av skjuts,
åkdonslega samt s. k. beställningspenningar.
2 §.
När enligt allmän författning eller särskild föreskrift traktamentsérsättning
skall utgå för förrättning i statens ärenden, äger vederbörande förrättningsman,
i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat, åtnjuta
sådan ersättning med ettdera av nedannämnda traktamentsbelopp.
Traktaments
belopp
För dag ...................
15 kronor
13 kronor 11 kronor
9 kronor 7 kronor
» nait .......................
9 *
8 „ 1 7 „
6 » | 5 *
Tillhopa för dygn
24 kronor
21 kronor|18 kronor
15 kronor|12 kronor
Dygnet räknas från klockan 12 midnatt.
Med dag avses i detta reglemente tiden mellan kloekan 6 förmiddagen
och midnatt, med natt den övriga delen av dygnet.
3 $.
En vid detta reglemente fogad bilaga angiver, till vilken reseklass
respektive befattningshavare hänföres, samt honom tillkommande traktamentsbelopp
(bilaga l).1
Befattningshavare, som icke är upptagen i nämnda bilaga, åtnjuter resekostnads-
och traktamentsersättning efter vad som gäller för närmast jämförlig
befattningshavare.
Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan
tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller värdighet är bestämmande i fråga
om den ersättning, som skall utgå.
Den, som förordnas att uppehålla högre befattning än han själv innehar,
åtnjuter ersättning efter den befattning han sålunda bestrider.
Till förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av högre
tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar.
Här utesluten.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
4
Resekostnadsersättning utgår efter det eller de olika sätt att färdas, som
för resan verkligen använts, dock att ersättningen icke må beräknas me^
högre belopp än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen begagnat
sig av den väg och det färdsätt, som med hänsyn till resans ändamål
samt för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad
eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet av denna sammanlagda
kostnad skall traktamente medräknas, även om sådant icke utgår
till förrättningsmannen av statsmedel.
Förrättningsman vare icke skyldig att färdas med omnibus i annat
fall än då han samma dag han avreser från en ort dit återkommer.
Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de
därav föranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att kostnaden
för statsverket i största möjliga mån nedbringas.
5 %.
För färd, som ej överstiger 1 kilometer, utgår icke resekostnadsersättning.
Vid resa med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg eller spårväg
utgår resekostnadsersättning allenast för färd, som äger rum utom stads,
köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område. Företages
med ett och samma fortskaffningsmedel färd mellan ett planlagt område och
ort, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område, utgår dock ersättning
jämväl för den del av färden, som äger rum inom det planlagda
området.
6 §.
Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,
där ej enligt gällande taxa avgift skall erläggas för viss
minimiväglängd. I dylikt fall må jämväl kilometerpenningar beräknas
för samma väglängd.
Överskjutande del av kilometer räknas såsom hel kilometer.
7
Om till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett
kunnat användas och sådant låtit sig på förhand beräkna, må resekostnadsersättning
icke utgå med högre belopp än som vid användande av
sådan biljett skolat tillkomma den resande.
8 %.
När vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning deltagande
personer hava att färdas samma väg med taxeautomobil, hästskjuts eller
fortskaffningsmedel, för vilket enligt 1 § ersättning beräknas såsom för
hästskjuts, skall, där sådant låter sig göra och befinnes ägnat att nedbringa
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
5
resekostnaden, den främste bland förrättningsmännen anskaffa för samtliga
förrättningsmän erforderliga fortskaffningsmedel och mot ersättning förskjuta
kostnaden därför, inberäknat utgifter för hämtning av skjuts,
åkdonslega samt s. k. beställnings- och väntpenningar. Det åligger honom
att meddela i sammanhang med resan erforderliga bestämmelser, såsom
rörande färddeltagarnas fördelning på åkdon eller båtar m. m.
Vid resa av här ifrågavarande beskaffenhet äger, envar resande uppbära
ersättning motsvarande kilometerpenningarna.
9 $.
Där ej enligt gällande taxa förrättningsmän är befriad från erläggande
av bro-, väg- eller färjavgift, är han berättigad till gottgörelse för av
honom erlagd dylik avgift.
10 $.
Nödgas förrättningsmän vid förrättning företaga särskild resa för erhållande
av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna
i detta reglemente, dock icke med högre belopp än som motsvarar
traktamente för en natt; men om eljest avväg tages eller uppehåll
sker för enskild angelägenhet, skall resekostnads- och traktamentsersättning
beräknas, såsom hade förrättningen eller resan utan dylikt avbrott
fortgått.
11 $.
Har vid resa med järnväg förrättningsmän nattetid begagnat plats i
sovvagn, utgår gottgörelse för sovplats i den vagnsklass, som jämlikt 1 §
är bestämd för den reseklass, förrättningsmännen tillhör.
12 §.
Har resande för färd från förrättningsställe använt samma fortskaffningsmedel
som för ditresan och för väntningen måst utgiva gottgörelse, är
han berättigad till ersättning för vad han utgivit i väntpenningar, dock
icke med högre belopp än som motsvarar den ökning i honom tillkommande
resekostnadsersättning, som skulle hava föranletts av nytt fortskaffningsmedels
anlitande.
13 $.
Resekostnadsersättning utgår icke för sådan förflyttning medelst fotvandring
eller resdon, drivet av förrättningsmännen personligen, som till
följd av förrättnings natur måste äga rum under själva förrättningen.
14 §.
Har förrättningsmän måst vidkännas särskild kostnad för transport av
redskap, instrument eller annan dylik icke personlig utrustning, som han
för förrättnings verkställande behövt medföra, äger han undfå ersättning
för vad han styrker sig hava i sådant avseende utgivit.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
15 §.
Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då
han eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, spårväg eller fartyg; då transportmedel
enligt gällande bestämmelser kostnadsfritt tillhandahålles honom;
eller då biljett för resan genom vederbörande myndighet utan kostnad för
förrättningsmannen anskaffas, utgår icke resekostnadsersättning.
Med transportmedel avses i denna paragraf icke av förrättningsmannen
personligen drivet resdon.
16 %.
Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens
bostad, stationsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde, där
han i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där han för fullgörande
av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa från förrättningsstället.
Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare ej
berättigad till ersättning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsområdets
gräns. Är förrättningsman, som ej har visst tjänstgöringsområde,
bosatt utom den vanliga tjänstgöringsorten, äger han icke åtnjuta ersättning
för färd mellan bostaden och tjänstgöringsorten.
Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat allmänt
uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning
för resa dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättningsetället,
ojn förrättningsmannen efter förrättningens slut på grund av allmänt
uppdrag där kvarstannar.
17 §.
Traktamentsersättning må icke åtnjutas för förrättning, som det åligger
förrättningsman att verkställa på grund av innehavande befattning och
som utföres å hans bostads- eller tjänstgöringsort eller på avstånd ej överstigande
3 kilometer därifrån eller, beträffande stad, köping eller därmed
jämförligt samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom
vilket han har sin bostad eller tjänstgöring.
18 i
I de fall, då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller
kostnadsfri inkvartering eller på statens bekostnad innehar sovplats å
järnväg eller liggplats å fartyg, utgår icke traktamente för natt.
19 $.
Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder, styrkt
sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå
även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 14 dygn.
Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta
sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning
tillbringar utom hemorten.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
7
20 §.
Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka
kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och traktamentsersättningen
för förrättningarna fördelas i förhållande till den gottgörelse,
som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna
ägt rum var för sig.
21 §.
Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av
den, som påkallat förrättningen, må icke av statsmedel utgå traktamente
för dygn, som använts allenast till dylik förrättning. Om sådan förrättningsman
under ett dygn verkställer både resa och förrättning, äger
han att av statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen i sin
helhet för dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente enligt
detta reglemente.
22 $.
Därest förrättningsman för reseutgifters bestridande är i behov av förskott,
må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande
myndighet lämnas honom.
23 $.
I räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall uppgivas:
resans ändamål;
författning, instruktion eller särskilt förordnande, på grund varav förrättningen
ägt rum;
tiden för avresa och återkomst samt de dagar, under vilka förrättning
och resor företagits;
det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet samt den vagnsklass
å tåg eller plats å fartyg, i vilken resan företagits; ävensom
tilläventyrs uppburet förskott till reseutgifternas bestridande.
Vid sådan gemensam färd, som avses i 8 §, skall den främste bland förrättningsmännen
i sin reseräkning lämna uppgift å deltagarna i färden.
När förrättning ägt rum på grund av skriftligt förordnande, bör detta
i huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas räkningen.
Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av enskilda
men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid
sina räkningar foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplysning
om dagen och timmen för varje förrättnings början och slut.
24 $.
Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning bör, där hinder icke
möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom sex månader efter
det resan eller förrättningen avslutats.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
25 §.
Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas
oriktig uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som enligt
detta reglemente bör utgå.
26 §.
Om tillämpning av detta reglemente vid resor i statens ärenden utom
rikets gränser förordnar Kungl. Maj:t.
Därest förrättningsman vid resa utom riket tillerkännes högre traktamente
än i detta reglemente sägs, skall vid färd från land, där lägre
traktamente uppbäres, till land, där högre sådant utgår, det högre traktamentet
uppbäras från och med den dag, respektive natt, varunder ankomsten
till hamn eller station i det senare landet ägt rum, och vid färd
i omvänd riktning traktamentet efter enahanda grund nedsättas.
Detta reglemente träder i kraft den--—.
Genom detta reglemente upphäves
dels resereglementet den 13 december 1907 (nr 131) jämte vad som i särskilda
författningar eller föreskrifter finnes stadgat rörande förrättningsmans
rätt till resekostnads- och traktamentsersättning enligt viss klass i
resereglemente, i den mån sådant stadgande strider mot här ovan givna
bestämmelser,
dels ock kungörelsen den 25 februari 1916 (nr 65) angående rätt för
förrättningsman, som enligt resereglementet är berättigad till resekostnadsersättning,
att vid färd å järnväg åtnjuta ersättning för erlagd avgift
för inskrivning av resgods.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
9
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 februari 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Hansson, Lindeks, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
T. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:
« ®en november 1920 avgåvo särskilt tillkallade sakkunniga betänkande
med förslag till nytt resereglemente. Förslaget, vilket torde få såsom bilaga
fogas till dagens statsrådsprotokoll, åtföljes av en redogörelse för utländsk
lagstiftning i ämnet, en historisk översikt, redogörelse för en av justitieombudsmannen
V. Petrén gjord framställning om revision av 1907 års resereglemente,
uttalanden i ämnet av ämbetsverk och befattningshavare samt
motivering för de sakkunnigas förslag.
Då jag nu gar att underställa denna fråga Kungl. Maj:ts prövning, anhåller
jag att till en början få lämna en kortfattad översikt av hittills gällande
bestämmelser på ifrågavarande område.
Het första allmänna resereglementet i Sverige utfärdades den 27 oktober
1807. Därefter hava nya resereglementen utfärdats den 5 juli 1827, den 31
oktober 1851, den 10 november 1865, den 11 februari 1881 och den 13 december
1907. Reseklassernas antal var i 1807, 1827 och 1851 års resereglementen
tolv men minskades i 1865 års reglemente till nio och i 1881 års reglemente
till sex, vilket antal bibehållits i 1907 års ännu gällande reglemente.
Dagtraktamentenas storlek var enligt 1807 års reglemente högst 13 kronor
33 öre och lägst 67 öre. Antalet hästar, som befattningshavare i l:a klassen
ägde vid skjutsning använda, utgjorde tolv; motsvarande antal var i ll:e
och 12:e klasserna en.
Efter hand som nya reglementen tillkommit, har skillnaden de olika klasserna
emellan minskats, såväl vad angår resekostnadsersättningen som i fråga
om dagtraktamentena.
I anledning av en vid 1895 års riksdag väckt motion anhöll riksdagen
hos Kungl. Maj:t om omarbetning av då gällande resereglemente, i syfte
att beträffande resekostnadsersättningen större sparsamhet med statens medel
måtte åstadkommas. Så tillkom efter en långvarig utredning det nu gällande
resereglementet av den 13 december 1907. Efter det sedermera
vissa ändringar genomförts och provisoriska höjningar av traktamentsbe
-
Utfärdade
reseregle
menten.
1907 års
resereglemente.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
loppen vidtagits, innehåller detta reglemente numera i huvudsak följande
bestämmelser.
Befattningshavarna äro indelade i sex klasser med traktamente för dygn
av resp. 21, 19, 16, 13, 10 och 8 kronor (1907 respektive 15, 13, 11, 8, 6
och 4 kronor). Till l:a klassen hänföras ledamöter av statsrådet, presidenter,
generaler och generallöjtnanter jämte ett fåtal andra högre ämbetsmän, till
2:a klassen landshövdingar, expeditionschefer, cheferna för de centrala ämbetsverken
i allmänhet, biskopar, generalmajorer, överstar in. fl., till 3:e
klassen hovrättsråd, byråchefer, sekreterare, kamrerare, överstelöjtnanter och
majorer m. fl., till 4:e klassen notarier, revisorer, postmästare, postexpeditörer,
kyrkoherdar, komministrar, kaptener, löjtnanter och underlöjtnanter
m. fl., till 5:e klassen landsfiskaler, landskanslister, nämndemän, verkmästare
och underofficerare m. fl. samt till 6:e klassen manliga tjänstemän vid
kommunikationsverken i lönegraderna 1—4, kronojägare, fjärdingsmän,
korpraler samt manskap vid armén och marinen m. fl.
Vid resa å järnväg erhålla de tre första klasserna ersättning för plats i
I klassens vagn, 4:e och 5:e klasserna för plats i II klassens vagn och 6:e
klassen för plats i III klassens vagn. På ångbåt hava de tre första klasserna
dubbel hyttplats, 4:e klassen en hyttplats, 5:e klassen salongsplats och 6:e klassen
däcksplats eller, vid resa nattetid, billigaste plats under däck. Vid färd med
skjuts erhålla de fyra högsta klasserna ersättning efter 2 hästar och de två
lägsta klasserna efter 1 häst. (1 §.)
Då förrättningsman färdas avgiftsfritt å kronans fartyg eller å statens
järnvägar eller eljest åtnjuter fri resa på ångfartyg eller järnväg, må kostnad
för biljett icke beräknas. (2 §.)
Resekostnadsersättning må icke beräknas med högre belopp än som skulle
hava utgått, om förrättningsmannen begagnat den väg och det fortskaffningssätt,
som varit lämpligast såväl med hänsyn till resans ändamål som
för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad.
(6 §.)
Om icke något av de i 1 § omförmälda fortskaffmngsmedei kunnat användas,
utgår ersättningen såsom för skjuts. Har vid sådan färd den resande
nödgats vidkännas högre kostnad, må han undfå ersättning för vad
han styrker sig hava utgivit. (7 §.) , „..
Om tur- och retur-, kombinerad eller annan dylik biljett kunnat tor resa
användas, må reseersättningen icke utgå med högre belopp än sådan biljett
betingat. (8 §.) ,
Har vid resa med järnväg förrättningsman under minst lyra timmar begagnat
sig av plats i sovvagn, utgår gottgörelse för den avgift, han för
sådan plats erlagt, dock ej med högre belopp än avgiften för den vagnsklass,
för vilken ersättning utgår. Där vid resa å järnväg biljett till den
vagnsklass, efter vilken jämlikt 1 § ersättning åtnjutes, ej får lösas utan
att avgift för sovplats tillika erlägges, må gottgörelse för biljett till sådan
vagnsklass utgå allenast för det fall, att den resande begagnat sig av sovplats
i samma vagnsklass. (9 §.)
Resa till nattkvarter ersättes i vissa fall, dock icke med högre belopp an
som svarar mot den verkliga kostnaden. ilO §.)
För kostnad för hämtning av skjuts ävensom för väntning erhålles jämväl
viss ersättning. (11 §.) .
Resekostnadsersättning utgår icke för färd inom stads, köpings eller annat
därmed jämförligt samhälles planlagda område. För färd med skjuts, som
icke överstiger 2 kilometer, må ej heller ersättning beräknas. Resekostnads
-
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
ersättning må icke utgå för annan eller längre väg än som verkligen tillryggalagts,
dock att i de fall, då hästskjuts anlitats för färd överstigande
2 men kortare än 5 kilometer, skjutsersättning utgår för sistnämnda våglängd.
(13 §.)
Åkdonslega och beställningspenningar ersättas med särskilda, för de olika
klasserna bestämda belopp. För erlagda väg-, bro- och färjavgifter utgår
ersättning. (14 §.)
Utgift för transport av erforderliga redskap, instrument och dylikt ersättes
(15 *•>
Då vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning deltagande
personer, som åtnjuta resekostnadsersättning enligt resereglementet, samtidigt
färdas samma väg och resekostnadsersättning skall utgå såsom för skjuts,
må för en var av färddeltagarna, så vitt angår den gemensamma färdsträckan,
icke beräknas högre skjutslega än för en häst. (16 §).
När resa skett med skjuts, må traktamente icke — utöver den tid som
åtgått till själva förrättningen — beräknas för flera dygn än som med tillryggaläggande
av 60 kilometer i dygnet skulle erfordras. (17 §).
Skulle under förrättningsresa uppehåll inträffa genom naturhinder, sjukdom
eller av annan giltig anledning, må traktamente utgå även för den
tid, varunder uppehållet ägt rum. (18 §.)
Traktamente får icke åtnjutas vid förrättning inom det planlagda området
för stad, köping eller annat därmed jämförligt samhälle, varest förrättningsman
är bosatt, eller på avstånd ej överstigande 2 kilometer från
hans bostad eller, där denna är belägen inom nämnda planlagda område,
från gränsen för detta område. (20 §.)
För resa i statens ärende utom rikets gränser utgår ersättning efter de
grunder, som äro eller för varje fall varda bestämda. (24 §).
Genom särskild kungörelse den 25 februari 1916 har bestämts, att förrättningsman,
som vid färd å järnväg låtit verkställa inskrivning av resgods,
äger åtnjuta ersättning för vad av avgiften härför belöper å en vikt av 25
kilogram; dock att sådan ersättning icke må utgå, därest den resande samma
dag han avrest från en plats dit återvänder.
I de sakkunnigas betänkande finnes intagen en jämförande översikt av Jämförande
vissa befattningshavare tillkommande förmåner enligt de vid olika tider ut- Srenikt
färdade resereglementena. Översikten, i vilken de i penningar bestämda
beloppen angivits i kronor, har kompletterats med de efter år 1920 vidtagna
huvudsakliga ändringarna och ger följande bild av resereglementets utveckling:
-
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Statsminister
Lands-
hövding
Överste-
löjtnant
Härads-
skrivare
Nämndemän
M anskap
vid armén
1807
1
1
5
9
ii
12
1827
1
3
5
8
ii
12
Klass • • •
1851
1
1
5
8
it
12
1805
1
1
5
7
9
9
1881
1
2
5
4
5
6
1907
1
i
1
1
5
6
1807
13: 88
8
_
5
_
1
50
i
—
—: 6 7
1827
15: —
7
50
4
50
9
—
—
94
—: 75
1851
15: —
9
—
6
—
2
—
i
—
—: 75
Trakta-
1865
15: —
10
_
7
_
4
—
2,
—
2: —
1881
15: —
12
_
10
_
6
_
4
50
2: 50
mente
1907
15: —
13
—
11
—
8
—
6
4: —
1918
18: —
16
—
14
—
11
—
9
—
7: —
1920
24: —
22
—
19
—
15
—
12
—
9: —
11921
21: —
19
—
16
—
13
—
10
—
8: —
fl 807
12 hästar
7 hästar
5 hästar
2 hästar
1 häst
1 häst
1827
7 »
5
»
4
»
2
1
1 »
Skjutser-
1851
5 »
4
»
3
»
2
»
1
»
1 »
sättning
1865
5: — pr mil
3: 7 5
pr mil
2: 50
pr mil
2: 60
pr mil
1: 25 pr mil
1: 26 pr mil
1881
3 hästar
3 hästar
2 hästar
2 hästar
1 häst
1 häst
[l907
2 »
2
2
»
2
»
1
»
1 »
1807
elter taxa
elter taxa
efter
taxa
efter taxa
efter
taxa
efter taxa
1827
»
»
»
»
»
» »
Åkdons- lega •..
1851
1865
» »
»
»
»
»
»
x>
»
»
> »
1«81
1: — pr mil
1: —
pr mil
—: 60
pr mil
—: 60
pr mil
—: 30
pr mil
—: so pr mil
1907
l: — » »
1: —
* »
—: 60
» »
—: 60
» »
—: 30
» »
—: so » »
1919
1:60 » »
1: 50
» »
1: —
1: —
» »
—: 75
» »
—: 75 » »
Ersätt-
1865
1: 50
1:
50
1: 50
1
7 5
—: 75
ning lör
1881
1: 50
1:
50
1
50
1
—
—
75
—: 75
träns-
1907
1: —
1:
__
1
_
1
_
—
75
—: 76
port av
ellekter
1922
—
_
■
Vagns-
(1865
I
i
i
II
in
in
klass å
(1881
1
i
i
II
ii
in
järnväg
(L907
I
i
i
II
ii
in
Plats å
ångbåt
(1865
dubbel hytt
dubbel hytt
dubbel hytt
hytt
däck
däck
(1881
[1907
» »
* »
*
»
»
»
»
»
salong
»
»
Före år 1865 var skjuts efter häst det enda i resereglementet upptagna
färdsättet. Nämnda år meddelades bestämmelser om ersättning för resor å
järnväg och fartyg, varjämte ersättningen för skjuts efter häst bestämdes
till vissa fixa penningbelopp per mil, en anordning som år 1881 ändrades.
De till nuvarande 5:e klassen hörande befattningshavarna uppflyttades år 1881
från m till II klass å järnväg samt från däck till salong å fartyg. Traktamentena
hava under tiden från 1807 till 1921 för högsta klassen höjts från
13 kronor 33 öre till 21 kronor och för lägsta klassen från 67 öre till
8 kronor.
Kung!,. Maj:ts proposition Nr 95. 13
I en till Kung!. Maj:t år 3 DIS ingiven framställning fäste dåvarande
justitieombudsmannen V. Petrén uppmärksamheten å behovet av röse reglementets
revision. Efter en utförlig redogörelse för motioner, som, i syfte att
nedbringa de betydande, alltjämt stegrade kostnaderna för tjänsteresor, vid
1914, 1915, 1916 och 1917 års riksdagar väckts om revision av resereglemen"
tet, och efter konstaterande, att en tämligen enhällig opinion inom riksdagen
rått därom, att reglementet i vissa avseenden tarvade revision, men att
meningarna gatt i sär, då det gällt att bestämma, huru genomgripande en
sådan revision borde vara och på vilka principer den borde grundas, samt
att i följd härav de väckta motionerna varje år avslagits av första kammaren,
uttalade sig justitieombudsmannen i ärendet på följande sätt.
Beträffande de riktlinjer, efter vilka en revision av resereglementet borde
läggas, gällde det i första hand att taga ståndpunkt till den så kallade
självkostnadsprincipen. I viss mån kunde man nog instämma med kammarrätten
och statskontoret i ett av dem gjort uttalande, att den enklaste lösningen
skulle vara en sådan anordning, att den resande erhölle dels gottgörelse
för faktiska utgifter till biljetter och skjutslega, dels ock dagtraktamente
till sådant belopp, att alla övriga resekostnader kunde anses fullt
gottgjorda. I praktiken skulle emellertid helt säkert denna princips tillämpning
stöta på stora svårigheter, såsom under frågans behandling i riksdagen
blivit på ett ingående sätt visat. För egen del ansåge justitieombudsmannen
det icke vara lyckligt utan bestämt böra avrådas att grunda författningens
ändring helt och hållet på självkostnadsprincipen med obligatorisk
självdeklaration rörande havda utgifter. Möjligt vore däremot, att denna
princip lämpligen kunde komma till användning i större utsträckning än
nu vore fallet. Att det ej borde vara tillätet att debitera ersättning för användande^
av dyrare fortskaffningsmedel, än som för resan verkligen tagits i
anspråk, syntes självfallet; denna princip vore också redan fastslagen i nu
gällande reglemente (6 § 1 och 3 mom.). Funnes spårväg, borde därför
ersättning för annat färdsätt än med spårvägen icke utgå. Om någon däremot
med uppoffrande av egen bekvämlighet för att bespara utgiften för
skjuts^ eller järnväg i stället, där sådant läte sig göra, ginge till fots eller
om någon av enahanda skäl på järnväg reste å 3:e i stället för å l:a
eller 2:a klass, syntes däri icke ligga något omoraliskt eller förkastligt.
Ofta kunde det för en lägre tjänsteman med svag ekonomi vara ett välbehövligt
penningtillskott, som sålunda bereddes honom. Billighetsskäl talade
näppeligen för att stadga uttryckligt förbud mot sådant förfarande.
Däremot borde uttryckligen stadgas, att ersättning icke under några förhållanden
finge debiteras för större väglängd än den verkligen tillryggalagda.
Denna princip vore redan nu för vissa fall fastslagen (7 § och 10 §
2 mom.), men den borde gälla generellt. Att färdas en kortare väg men
debitera ersättning för en lång omväg, därför att skjutsanstalt funnes blott
Vld denna sistnämnda väg, borde vara uttryckligen förbjudet.
Då gästgiverier och skjutsanstalter alltmera indroges, fordrades med nödvändighet
nya bestämmelser, vilkas innehåll måste anpassas efter numera
föreliggande kommunikationsförhållanden.
Bestämmelse syntes ock kunna meddelas därom att, då flera personer gjorde
tjänsteresa tillsammans, de skulle vara pliktiga att, i den mån ske kunde,
begagna gemensamt åkdon och debitera ersättning för skjutsen efter fördelning.
Detta bleve särskilt av betydelse i fråga om färd med automobil.
Revision av
reseregle
mentet.
Justitie
ombudsmannens
framställning.
Sakkunnig
beredning.
Yttranden.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
En förändring av reglementet, varom alla syntes vara ense, vore reducering
av antalet klasser. Dessa borde lämpligen, på sätt inom riksdagen
föreslagits, minskas till tre. I sammanhang därmed borde åtminstone den
lägsta klassens dagtraktamente höjas.
Motionerna i ämnet hade tillkommit i syfte att därigenom bringa ned
statsverkets utgifter uti ifrågavarande hänseende. Häremot hade invänts,
att en revision av reglementet tvärtom sannolikt komme att medföra ökade
utgifter för statsverket. Denna sistberörda mening delade justitieombudsmannen.
På vilken princip ett nytt resereglemente än komme att grundas,
vore det enligt hans tanke uteslutet, att därigenom statens utgifter för ändamålet
kunde nedbringas; tvärtom vore han ganska övertygad om, att
resultatet bleve ett fördyrande för statsverket. Huvudsaken syntes emellertid
vara, dels att det nuvarande resereglementet, som icke utan fog kunde
sägas vila på ett föråldrat system och som i varje fall icke vore anpassat
efter kommunikationsväsendets nutida utveckling, ersattes av mera tidsenliga
samt mera klara och tydliga bestämmelser, som icke gåve anledning till
olika tillämpning, dels ock, och detta icke minst, att rättvisa bereddes tjänstemännen,
tillhörande de lägre klasserna i reglementet. Sett ur sistberörda
synpunkt talade rena billighetsskäl för ett genomförande av reformen så
snart som möjligt.
Den 26 april 1918 föredrog vederbörande departementschef justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning i statsrådet och anförde därvid, att
han i likhet med justitieombudsmannen funne resereglementet vara i flera
avseenden föråldrat och icke avpassat efter kommunikationsväsendets nuvarande
utveckling, att de till vederbörande befattningshavare, särskilt tjänstemän
tillhörande de lägre klasserna i reglementet, utgående dagtraktamentena
syntes vara väl knappt tillmätta och att de i resereglementet meddelade bestämmelserna
följaktligen syntes kräva en genomgående granskning, därvid
de av justitieombudsmannen framhållna synpunkterna borde vinna beaktande.
I enlighet med departementschefens hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t
samma dag departementschefen att tillkalla särskilda sakkunniga för att inom
departementet biträda vid verkställande av revision av gällande resereglemente.
Dessa sakkunniga avgåvo, såsom förut nämnts, år 1920 betänkande
med förslag till nytt resereglemente (Bil. Sakkunnigas förslag).
Följande myndigheter hava avgivit infordrade utlåtanden över de sakkunnigas
förslag, nämligen justitiekanslersämbetet, fångvårdsstyrelsen,
vattenrättsdomarna, arméförvaltningen, marinförvaltningen, chefen för sjökarteverket,
arméns kasernbyggnadsnämnd, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, generalpoststyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, kommunikationsverkens lönenämnd, statskontoret och
kammarrätten, generaltullstyrelsen, bank- och fondinspektionen, kontrollstyrelsen,
riksräkenskapsverket, riksantikvarien, skolöverstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
stuteriöverstyrelsen, Sveriges geologiska undersökning, domänstyrelsen,
Kungl. Maj:ts proposition Nr U5.
15
lantbruksstyrelsen, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, chefen för
rikets allmänna kartverk, kommerskollegium, lotsstyrelsen, nautisk-meteorolegiska
byrån, statens provningsanstalt, länsstyrelserna och domkapitlen.
Framställningar, huvudsakligen åsyftande uppflyttning i högre klass enligt Framstaliresereglementet
än de sakkunniga föreslagit samt höjning av traktaments- mnsarersättningen,
hava därjämte till Kungl. Maj:t ingivits av vissa ämbetsverk
och andra myndigheter, personalorganisationer och enskilda befattningshavare.
Frågan om antagande av nytt resereglemente för förrättningar i statens Frågans fortärenden
har efter framläggandet av de sakkunnigas betänkande vid upp- satta^iand~
repade tillfällen varit föremål för övervägande. Då förhållandena beträffande
penningvärdet och varuprisen icke nått den stadga, att det kunde anses
tillrådligt att lägga dem till grund för helt nya och för framtiden bestående
bestämmelser på förevarande område, upptogs ej frågan vid vare
sig 1921 eller 1922 års riksdag. När chefen för finansdepartementet i statsverkspropositionen
år 1923 berörde denna fråga, framhöll han, att en stabilisering
av priserna visserligen ägt rum men att man med fördel tillsvidare
kunde genom partiella ändringar av gällande reglemente söka anpassa
detta efter de nutida förhållandena.
Den 9 maj 1924 upptog dåvarande chefen för finansdepartementet inför
Kungl. Maj:t frågan om utarbetande av förslag till nytt resereglemente.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades därefter särskild sakkunnig
att inom finansdepartementet biträda med beredning av nämnda fråga. På
grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 oktober 1924 tillkallades
sedermera ytterligare en sakkunnig person för att jämte den förut tillkallade
inom finansdepartementet biträda vid beredning av frågan om vissa
särskilda bestämmelser rörande resekostnads- och traktamentsersättning samt
i samband'' därmed stående spörsmål.
Med biträde av dessa båda sakkunniga har nu inom finansdepartementet
utarbetats ett förslag till nytt allmänt resereglemente. Då dessa sakkunniga
icke avgivit något självständigt förslag, åsyftas i det följande med »sakkunniga»
de år 1918 tillkallade sakkunniga.
Allmän enighet torde råda därom, att nya bestämmelser rörande resekostnads- Departementsoeh
traktamentsersättning för förrättningar i statens ärenden äro erforderliga. chefen
Behovet
av ändrade bestämmelser beror framför allt på tillkomsten av
nya färdmedel, i första rummet automobilen. Jag erinrar, att enligt beslut
av 1924 års riksdag skjutsstadgan undergått åtskilliga ändringar, varigenom
automobilen inordnats bland de i stadgan avsedda mera regelmässiga färdmedlen.
Även beträffande dagtraktamentena är det nuvarande reglementet i behov
av ändring. För längre färder, varmed regelmässigt måste förenas nattlogi
utom hemmet, äro nämligen traktamentena, särskilt i de lägsta reseklas
-
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
serna, alltför låga. Detta uppmuntrar till korta, ur besparingssynpunkt
olämpliga resor.
Slutligen är resereglementet jämväl på andra punkter — trots under
senare år vidtagna ändringar — otillfredsställande, både så till vida, att
ersättningen i vissa fall är för hög, och på det sätt, att i andra fall alltför
låg ersättning utgår. Indelningen i rese- och traktamentsklasser är också i
behov av jämkningar.
De betänkligheter mot att utfärda nytt resereglemente, varåt tidigare givits
uttryck, anser jag numera ej böra stå hindrande i vägen för att söka ersätta
det gällande reglementet med mera tidsenliga bestämmelser. Prisnivån
har under de senaste tre åren undergått en betydande stabilisering.
Jag vill erinra, att indextalet för allmänna levnadskostnader, som den 1
januari 1921 var 271 och ett år senare nedgått till 216, den 1 januari 1923
var 190 och under de två följande åren ej undergått större rubbningar än
till 176 den 1 januari 1924 och 178 vid senaste årsskiftet. Under sådana
förhållanden synes man nu kunna gå till fastställandet av ett nytt allmänt
resereglemente. Jämväl för de särskilda förvaltningsgrenar — kommunikationsverken
m. fl. — för vilka särskilda bestämmelser rörande rese- och
traktamentsersättning nu gälla eller anses erforderliga, torde nya föreskrifter
i förevarande avseende böra utarbetas.
Vid den revision av resereglementet, som jag alltså nu går att föreslå,
har man sökt avväga kostnadsersättningen så, att statens utgifter för reseoch
traktamentspenningar ungefärligen skola kunna hållas inom den nuvarande
ramen.
Resereglementet har tidigare ej varit underställt riksdagens prövning.
Bestämmelserna rörande resekostnads- och traktamentsersättning äro emellertid
grundläggande för storleken av de utgifter, som bestridas från anslagen
till rese- och traktamentspenningar under de olika huvudtitlarna.
Från riksdagens sida hava ock de nu gällande bestämmelserna vid upprepade
tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. Jag har under sådana
förhållanden ansett det vara riktigast att riksdagen beredes tillfälle yttra
sig över det inom finansdepartementet utarbetade förslaget till allmänt resereglemente.
Beträffande befattningshavarnas indelning i reseklasser har
jag emellertid endast ansett mig böra i förevarande sammanhang angiva,
hur jag tänker mig indelningen beträffande befattningshavare vid de nyreglerade
verken.
Det föreliggande reglementsförslaget innehåller åtskilliga nya föreskrifter,
vilka allt efter vunnen erfarenhet kunna behöva modifieras. Jag förutsätter,
att dylika av omständigheterna påkallade ändringar i resereglementet skola
såsom hittills kunna verkställas utan riksdagens hörande.
Det nya resereglementet torde böra träda i kraft med ingången av nästkommande
budgetår.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
till
De huvudprinciper, på vilka de sakkunniga grunda! sitt Förslag
nytt resereglemente, hava i korthet angivits sålunda.
Fö,GTmkorrrfIementet ,,0rC!ellhertd? skäli« ersättning åt förrättningsmän
h,i de kostnader, som resa till och från förrättning betingar, samt för de
,.r,„I 55’ &°f,1 ^förrättning föranledd vistelse å annan ort än bostadsorten
medfoi. Åtminstone . fråga om löntagare i statens tjänst vore därl
? mnKen, självfallet icke avsedd att utgöra något slags
arvode för utförande av arbete vid forrättningen. Då berörda kostnader
.eke lämpligen kunde bestämmas efter självkostnadsprincipen, borde de beL™
lfter srunder - oberoende av de verkliga resekostnadernas
storlek med skaliga belopp, därvid behörig hänsyn borde tagas till veder
Sit.
:r UT^nS tjänsteställning och därav betingade anspråk på
levnadsstandard. Bestämmelserna borde till såväl innehåll som avfattning
vala sa klara, tydliga och uttömmande som möjligt, så att de bleve lätta
att i praktiken efterfölja och icke föranledde olika tillämpning samt icke
heller mbjode till missbruk eller kringgående av författningen. Bestämmelserna
borde vidare vara sa avfattade, att den nödiga kontrollen över
tojtattmngens efterlevnad bleve enklare och lättare att utöva, än nu vore
Vidare borde det nya reglementet självfallet anpassas efter kommunikationsväsendets
utveckling och följaktligen upptaga alla nu brukliga fortskall
mngsm edel, således aven spårväg, automobil, motorcykel, velociped
motorbåt m. m. Härmed sammanhängde, att med hänsyn till de ändrade
torfiafiandena i fråga om skjutsväsendet resekostnadsersättningen borde göras
oberoende av huruvida skjutsanstalt för erhållande av landsvägsskjuts anlitades
eller ej.
, ,V,ld . ^raganf behandling i riksdagen hade upprepade gånger framhållits,
att traktamentsersattmngen enligt 1907 års reglemente vore för knappt tillmätt
åtminstone for befattningshavarna i de lägre klasserna i reglementet
Pa grund av världskriget och den därav föranledda sänkningen i penningvärdet
hade det i riksdagen ofta framhållna syftet med ändring av resereglementet,
nämligen att åstadkomma besparing för statsverket, numera icke
någon utsikt att bliva förverkligat. Att nedbringa statsverkets utgifter uti
ifrågavarande hänseende finge nämligen anses vara fullständigt uteslutet.
Tvärtom maste med hänsyn till den av världskriget stegrade dyrtiden ersättningsbeloppen
sattas väsentligt högre än nu utgående belopp, på sätt i
iorslaget och till grund for detsamma liggande motivering närmare utvecklades.
I det av de sakkunniga framlagda förslaget äro följande i f 907 års resereglemente
förekommande bestämmelser uteslutna, nämligen:
1 § ang. utgående av lega för 2 hästar för befattningshavare i de fyra
högsta klasserna (i stället föreslås dock särskilda milpenningar) m. m.
7 \> ang. rätt att i visst fall vid färd med annat fortskaffningsmedel än
järnväg, ångfartyg eller skjuts för viss överskjutande resekostnad
undfå ersättning efter självkostnadsprincipen;
8 § ang. skyldighet att använda tur- och returbiljetter samt andra dylika
biljetter å järnväg (jfr. dock 15 § i förslaget);
9 § 2 stycket ang. ersättning för sovvagnsavgift i visst fall å dagtåg;
1,1 § - mom. ang. särskild begränsning av rätten till ersättning vid resa
tor erhållande av nattkvarter;
tf § ang. ersättning för hämtning av skjuts och för erlagda väntningspenningar;
-
Bihang till riksdagens protokoll 1925. I sand. Sfi höft. (Nr 95.)
Sakkunnig
förslagets
huvud
grunder
-
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
13 & 1 stycket ang. 5 kilometer såsom minimiväglängd för ersättnings ut
gående vid färd mellan olika delar av ett förrättningsområde;
14 & i mom. ang. ersättning för åkdonslega och beställningspenningar,
14 § 2 mom. ang. ersättning för transport av medfört åkdon å fartyg eller
järnväg;
15 $ 1-4 mom. ang. ersättning för transport av resenekter;
16 ang. ersättning för resekostnad för medföljande betjänt; samt
19 § 2 mom. ang. beräknande av ersättning för flera extra förrättningar
å olika orter under samma resa. . .
Bestämmelserna i 11 § och 14 § 1 mom. motsvaras dock i viss man av
4 § 4 stycket i förslaget.
De sakkunnigas förslag upptager däremot följande nya bestämmelser, som
icke återfinnas i 1907 års reglemente, sådant detta lydde vid tidpunkten för
avgivande av de sakkunnigas betänkande, nämligen:
1 & i stycket ang. sammanslagning av de två högsta klasserna till en
klass; ang. ersättning jämväl för resa med spårväg, automobil, motorcykel’
och velociped; ang. särskilda milpenningar utöver ersättning
för hästlega; samt ang. traktamentsersättningens uppdelning i särskilda
dag- och nattraktamenten;
I § 2 stycket ang. dyrtidstillägg till traktan!entsersättningen;
3 & 5 » » klassificeringen av militära beställningshavare;
4^2 » » resekostnadsersättnings utgående allenast för verkligen
tillryggalagd väg med visst undantag;
4 § 3 stycket ang. anlitande jämväl av enskild skjuts och grunder ior be
räknande
av hästlega; ... , ,, .. , .
5 § 1 stycket ang. föreskrift om användande av motorbåt, dar detta ar det
lämpligaste fortskaffningsmedlet; , , „ , . „
5 § 2 stycket ang. begränsning av ersättning för färd med annat lortskanningsmedel
än något av de i 1 § omförmälda; ... .
t; 2 stycket ang. begränsning av ersättning för färd med automobil;
7 § ang. ersättning i vissa fall för färd inom stads planlagda område;
8 § » samåkning;
9 & » särskild ersättning för flera förrättningar pa en dag;
II | » åtnjutande av full ersättning för resa för erhållande av natt
kvarter
(utan tillämpning av själv kostnadsprincipen);
12 & ang. viss begränsning av rätten till ersättning för sovvagn,
13 § » ersättning för resgodsbiljett, oavsett om inskrivning av resgods
skett eller ej (kungörelse den 15 februari 1916);
16 § 1 stycket ang. bestämmande av förrättningsresas utgångs- och slut
-
16 § 2 stycket ang. resor mellan förrättningsmans bostadsort och tjänst
17
§ 1 stycket ang. kostnadsfri inkvartering och andra fall, då traktamente
för natt icke utgår; , ...
17 § 2 stycket \ ang. traktamentsersättning jämväl for helgdagar under for
23
§ 2 » ) rättning;
20 § ang. reducering av traktamentsersättningen vid längre tids vistelse pa
24 § ang. befrielse i allmänhet från skyldighet att nattetid verkställa för
rättning
eller anträda resa;
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 95. 19
25 § ang. självkostnadsprincipens tillämpning i vissa fall och ang. besparing,
som för rättningsrnan äger tillgodonjuta i andra fall;
28 § ang. skyldighet att ingiva reseräkning inom viss tid;
30 § » reglementets tillämpande vid resor utomlands; samt
31 § » klagan över beslut rörande ersättning.
Beträffande huvudgrunderna för det föreliggande förslaget till allmänt
resereglemente, torde jag här höra något närmare beröra reglementets förhållande
till den s. k. självkostnadsprincipen.
Då frågan om revision av det nuvarande resereglementet framförts, har
stundom ifrågasatts en omläggning av grunderna för detsamma i enlighet
med nämnda princip. Penna innebär, att resekostnadsersättningen utgår med
belopp motsvarande den verkliga kostnaden för förflyttningen av den resande
och hans reseffekter.
Inom riksdagen hava såsom resereglementssakkunniga erinrat — motionärer
vid flera tillfällen väckt förslag om självkostnadsprincipens användning
vid begärd revision av resereglementet. Vidare har första kammarens
vederbörande tillfälliga utskott såväl år 1914 som år 1916 uttalat
sig för principens införande åtminstone i viss mån. Första kammaren har
emellertid intagit en annan ståndpunkt i frågan. Andra kammarens vederbörande
tillfälliga utskott hava vid två riksdagar, nämligen åren 1915 och
1917, med framhållande av de vägande skälen emot självkostnadsprincipens
införande likväl ifrågasatt en kombinering av denna princip och gottgörelse
enligt vissa normer i övrigt. Andra kammaren har bägge gångerna bifallit
utskottets hemställan, varefter dock frågan fallit i medkammaren.
De skal, som tala för införande av självkostnadsprincipen, äro utförligt
utvecklade i det inom civildepartementet år 1901 utarbetade förslaget till
nytt resereglemente. I fråga härom anfördes i motiven till detta förslag,
bland annat, att såsom en fordran måste uppställas, att resekostnadsersättningen
såvitt möjligt bleve vad namnet angåve, en ersättning för den
verkliga resekostnaden, d. v. s. kostnaden för själva förflyttningen av den
resandes person och reseffekter, samt att traktamentena bestämdes till sådana
belopp, att därigenom kunde anses skäligen gottgjorda de utgifter, som vistandet
å en främmande ort kunde antagas medföra, såsom bland annat betalning
för kost och nattkvarter, drickspenningar m. m. De i resereglementet
stadgade ersättningar borde endast vara avsedda att bereda de statens tjänare,
vilka erhölle uppdrag att verkställa extra förrättningar, gottgörelse
föi kostnader, som i följd härav förorsakades dem, men syntes däremot icke
böra betraktas såsom betalning för själva det utförda arbetet. Och ännu
mindre vore därmed avsett att åt vederbörande förrättningsman bereda större
eller mindre vinst. Resekostnadsersättningen borde så nära som möjligt
motsvara de verkliga resekostnaderna, dock under villkor att dessa icke
överskrede vissa för varje klass med hänsyn till dithörande förrättningsmans
ämbetsställning bestämda gränser. Vid tillämpning av denna grundsats
bleve emellertid svårigheten den att utröna resekostnadernas verkliga
Självkostnads
princip
en.
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
storlek. Det. enklaste ock mest effektiva sättet härför syntes vara, att den
resande själv i reseräkningen lämnade uppgift därom. Denna uppgift borde
nämligen anses vara lämnad under tjänstemannaansvar och alltså med sanningen
överensstämmande. Såsom ett korrektiv mot missbruk härutinnan
vore också uti ifrågavarande förslag stadgat, att det skulle anses såsom
tjänstefel, om någon i reseräkning upptoge ersättning för ett med högre
kostnad förenat befordringssätt eller för dyrare plats å järnväg eller ångbåt
eller för skjuts efter flera hästar än som för resan verkligen använts. Ett
sådant stadgande hade visat sig synnerligen verksamt mot den form av missbruk,
i avseende varå det redan förut funnits stadgat, och skäl torde således
icke saknas att utsträcka dess tillämpning även till andra förhållanden, dar
en verksam kontroll eljest skulle erbjuda större svårigheter. Det läge i
sakens natur, att vissa av de uppgifter, som i en reseräkning lämnades,
utan svårighet kunde av den granskande myndigheten kontrolleras, medan
åter andra antingen helt och hållet undandroge sig all kontroll eller ock
blott med stor svårighet kunde bliva föremål för sådan. Att fordra vederbörligt
intyg därom i varje fall skulle vara orimligt, enär sådana intyg ofta
nog skulle för den resande vara omöjliga att anskaffa.
I anslutning till vad sålunda i motiven anförts innehöll 1901 års förslag
i fråga om resekostnadsersättning den bestämmelse, att ersättning skulle
utgå efter det eller de olika sätt att färdas, som för resan begagnats, med
belopp motsvarande avgift för biljett för plats i den vagnsklass och ä det
tåg, resp. å fartyg, som för resan begagnats, lega för det antal hästar,
som för resan begagnats, därvid voro angivna viss vagnsklass å tåg, viss
slags plats å fartyg och visst antal hästar, som befattningshavare i de olika
klasserna högst fingo använda.
Mot detta förslag framfördes av de hörda myndigheterna åtskilliga anmärkningar.
Det resereglemente, som sedermera år 1907 utfärdades, innebar
också endast i vissa undantagsfall tillämpning av självkostnadsprincipen.
I sitt betänkande hava resereglementssakkunniga beträffande självkostnadsprincipen
anfört bland annat följande.
Principens genomförande komme så långt ifrån att medföia besparing för
statsverket, att i stället ökade utgifter för statsverket måste antagas bliva
följden därav. Det måste nämligen alltid vid tillämpande av denna princip
föreskrivas visst maximum i fråga om plats å järnväg eller fartyg, som en
tjänsteman finge använda med rätt till ersättning av statsverket, och det
vore givet, att tjänstemannen då alltid å sina tjänsteresor begagnade sig av
största möjliga mått av bekvämlighet, som vore medgiven, då han finge
betalt av staten därför men vore förbjuden att tillgodogöra sig besparing
genom att resa billigare. Alla förrättningsmän komme vid sådant förhållande
att resa så dyrt som möjligt. Någon besparing för statsverket kunde på
den grund icke antagas bliva följden av självkostnadsprincipens tillämpande.
Då sålunda det ändamål, man genom principens införande ville vinna, icke
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kund!. Maj:tn proposition Nr 95.
pä sådant sätt kunde uppnås, hade därmed den egentliga anledningen därtill,
;itt krav framställts om denna princips införande i resereglemente!, i själva
verket bortfallit.
Frånsett emellertid nu berörda synpunkt ansåge de sakkunniga självkostnadsprincipen
icke böra läggas till grund för resereglemente! av det skäl,
att tillfredsställande kontroll rörande beloppet av de kostnader, som en förrättningsman
på en tjänsteresa utgåve, finge anses vara fullständigt omöjlig
att åvägabringa. Till och med då taxor funnes, såsom för resor å järnväg
och fartyg, för automobil- och båttrafik in. m., förelåge endast delvis möjlighet
till kontroll, ity att det i regel icke efteråt kunde kontrolleras, i vilken klass
å järnväg eller å vilken plats ombord ä fartyg en förrättningsman rest,
Än mindre vore det möjligt att kontrollera den resandes övriga utgifter
såsom för kost, transport av reseffekter, drickspenningar m. m. Man nödgades
sålunda fastslå, att efterlevnaden av ett resereglemente, helt grundat
på självkostnadsprincipen, icke kunde med någon grad av tillförlitlighet
kontrolleras. Detta skulle med största sannolikhet hava till följd, att mindre
nogräknade förrättningsman komme att, ehuru de reste t. ex. i billigare
vagnsklass å järnväg, uttaga ersättning för resa i den dyrare vagnsklass,
vartill de vore berättigade, under det att de mera samvetsömma komme
att debitera ersättning för resa i den lägre vagnsklassen, när de rest i denna.
Självkostnadsprincipens tillämpande skulle alltså i detta fall komma att
innebära en premiering av de mindre nogräknade, som närmast såge på
sin egen fördel i ekonomiskt hänseende. Att stifta lag eller författning, som
skulle medföra dylik påföljd, syntes de sakkunniga icke kunna ifrågakomma.
Ehuruväl de sakkunniga sålunda icke byggt sitt förslag pa självkostnadsprincipen
och ehuruväl denna princip rönt understöd av allenast en av de
i ärendet hörda myndigheterna, har, då principen i och för sig är tilltalande
och då dess tillämpning i resereglemente! skulle i hög grad förenkla bestämmelserna
i detsamma, vid ärendets behandling inom finansdepartementet
tagits under övervägande, huruvida icke sagda princip i allt fall borde komma
till användning i ökad utsträckning.
Åven om jag för min del ej befarar, att ett tillämpande av självkostnadsprincipen
annat än undantagsvis skulle medföra sådana svåra missbruk,
som de sakkunniga framhållit och som måste anses såsom allvarliga
tjänstefel, anser jag dock, att vägande skäl mot principens generella genomförande
kvarstå, detta med hänsyn framför allt till svårigheten att anordna
en tillfredsställande kontroll å de verkliga resekostnaderna. Särskilt gäller
detta i fråga om landsvägsfärder. Beträffande resor å järnväg och fartyg
har jag däremot funnit mig kunna förorda självkostnadsprincipens tillämpning,
då det icke synts vara något statsintresse förenat med att förriittningsmännen
vid dagsresor å tåg och fartyg begagna sig av billigare plats än den, efter vilken
ersättning utgår, och såmedelst bereda sig en ej obetydlig vinst. I angivna
fall torde det icke vara uteslutet att, i händelse av behov, anordna något
Departements
chefen.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Reglements
förslaget.
Förrättning i
statens ärenden.
slag av kontroll. Såsom jag i det följande får tillfälle utveckla, äro förhållandena
i viss mån annorlunda, när det gäller besparing å sovplatsbiljett.
I övrigt har jag ansett mig icke kunna förorda någon omläggning i nu
förevarande avseende av principerna för bestämmandet av resekostnads- och
traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden.
Härefter torde jag få övergå till innehållet i de särskilda paragraferna
i reglementsförslaget.
1 §•
Enligt gällande reglemente skall resekostnads- och traktamentsersättning
utgå för extra förrättning i statens ärenden, där ej genom instruktioner
eller särskilda föreskrifter är annorlunda stadgat. Extra förrättning angives
i reglementet vara antingen i allmän författning bestämd eller för
tillfället genom nådigt förordnande eller av vederbörande ämbetsmyndighet
anbefalld.
De sakkunnigas förslag är i denna del väsentligen överensstämmande med
gällande reglemente. De sakkunniga hava emellertid erinrat, att fråga tidigare
varit att i resereglementet intaga närmare bestämmelser om vad som menas
med extra förrättning, men hava för sin del icke ansett någon dylik definition
vara behövlig. Såsom skäl härför har anförts, att i resereglementet
icke angivas de fall, i vilka ersättning för resor i statens ärenden utgår,
utan att i resereglementet allenast meddelas föreskrifter om de grunder, enligt
vilka resekostnads- och traktamentsersättning utgår i de fall, då sådan
ersättning enligt lag eller allmän författning, instruktion, brev, ämbetsmyndighets
föreskrift etc. tillkommer befattningshavare.
Mot den av de sakkunniga föreslagna avfattningen hava vissa erinringar
framställts av länsstyrelsen i Kronobergs län, som dels påpekat, att uttrycket
»extra förrättning» lämpligen borde utbytas mot »förrättning», dels
ock i övrigt föreslagit en avfattning av paragrafen, enligt vilken densamma
skulle utsäga, att, när — på grund av allmän författning eller annan föreskrift
— förrättningsman äger åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning,
sådan skall, där ej annorlunda stadgas, utgå enligt bestämmelserna i
reglementet.
Det synes mig icke vara skäl att längre bibehålla uttrycket »extra förrättning»,
då ett stort antal tjänsteresor i verkligheten utgöra förrättningsmännens
egentliga tjänsteverksamhet. Då det vidare är klart, att resereglementet
har att bestämma, huru men icke att ersättning skall utgå, finner
jag mig ock böra förorda en avfattning av 1 § i nära anslutning till
nyssnämnda länsstyrelses förslag. Ehuruväl det nya reglementet sålunda
skulle komma att i nu berörda avseenden innebära vissa formella ändringar
av gällande stadganden, är ej därmed avsett att införa någon ändring beträffande
omfattningen av de förrättningar, vid vilka resereglementet skall
vinna tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
23
I det inom finansdepartementet utarbetade förslaget till resereglemente Resek/aaaer.
hava bestämmelserna angående resekostnads- och traktamentsersättning uppdelats
på särskilda paragrafer, så att 1 § avser den förra och 2 § den senare
ersättningen.
De sakkunnigas förslag innebär fem sammanfallande rese- och traktamentsklasser;
de nuvarande två högsta klasserna — de s. k. chefsklasserna — hava
nämligen i förslaget sammanförts till en klass. Vad själva resekostnadsersättningen
angår, förefinnes redan i gällande resereglemente ingen åtskillnad
mellan de båda högsta klasserna, i det att på såväl järnväg som
fartyg och skjuts samma ersättning utgår för båda klasserna. En sammanslagning
av dessa klasser saknar alltså betydelse, så vitt angår resekostnadsersättningen.
En reservant bland de sakkunniga har för sin del förordat ett system
med tre rese- och traktamentsklasser; enligt detta förslag skulle de nuvarande
klasserna sammanslås två och två.
Från vissa av de hörda myndigheterna har även påpekats möjligheten att
ytterligare förenkla klassindelningen. Kommunikationsverkens lönenämnd
har sålunda ifrågasatt en indelning i fyra klasser.
Vid frågans behandling inom departementet har även arbetet inriktats
på att söka minska antalet reseklasser.
Det som för närvarande framför allt skiljer de särskilda reseklasserna är
dels rätten att erhålla ersättning enligt olika vagnsklasser på järnväg och
dels rätten att beräkna ersättning efter två hästar, respektive en häst vid
landsvägsfärd.
Vidkommande'' ersättningen vid färd å järnväg innebär de sakkunnigas
förslag den ändringen i gällande bestämmelser, att förrättningsmän tillhörande
nuvarande 3:e klassen (de sakkunnigas B-klass) skulle erhålla ersättning
efter II klass mot nu efter I klass.
De sakkunnigas ordförande har för sin del förordat, att till den föreslagna
B-klassen hänförda befattningshavare skulle berättigas resa efter I klass å
järnväg, samt framhållit, att, därest den av majoriteten föreslagna nedflyttningen
för sagda reseklass komme till stånd, jämväl motsvarande nedflyttning
borde vidtagas beträffande den näst lägsta klassen från II till III klass
plats å järnväg. Sistnämnda anordning har också förordats av den reservant
bland de sakkunniga, som uttalat sig för ett genomgående treklassystem.
Vad beträffar ersättningen för hästskjuts, går nu gränslinjen — vilken
på grund av sin natur måste bliva skarp och oförmedlad — mellan 4:e och
5:e klasserna.
De sakkunniga hava helt frångått det nuvarande systemet beträffande
gottgörelsen för hästskjuts och föreslagit ersättning efter lega för en häst
jämte s. k. milpenningar, stigande från den lägsta till den högsta klassen.
Mot sistnämnda system hava inga anmärkningar riktats från de hörda,
myndigheterna.
24
Kungi. Maj:ts proposition Nr 95.
De olika
färdsätten.
J äril’? & g.
Därest ersättningen för hästskjuts regleras i anslutning till de sakkunnigas
förslag, återstår av åtskillnaderna de olika reseklasserna emellan huvudsakligen
den olika rätten till ersättning för vagnsklass å järnväg. Denna
åtskillnad leder efter min uppfattning till en konsekvent indelning av reseklasserna
i anslutning till tågklasserna. Till den högsta reseklassen skulle
då hänföras de befattningshavare, för vilka ersättning vid järnvägsresa utginge
enligt I vagnsklassen, till mellersta klassen de, som åtnjöte ersättning
efter II klass vagn, och till den lägsta klassen befattningshavare berättigade
till gottgörelse för biljett i III klass vagn. Någon anledning att
för övriga färdsätt hava tillgång till en längre gående klassindelning synes
mig ej föreligga. För att få tillräcklig rörelsefrihet beträffande avvägandet
av traktamentsbeloppen böra emellertid dessa helt skiljas från reseklassindelningen.
Efter vad jag i det följande, under 3 §, kommer att närmare utveckla,
torde vid en sådan hoppressning av reseklasserna — utom den av de sakkunniga
förordade sammanslagningen av nuvarande l:a och 2:a klasserna
— dels de högsta befattningshavarna inom den nuvarande 3:e klassen böra
hänföras till den högsta nya reseklassen, dels ock de lägsta befattningshavarna
inom den nuvarande 5:e klassen få sammanföras med den nuvarande
6:e klassen i den nya lägsta reseklassen.
I de på så sätt erhållna tre reseklasserna, vilka lämpligen kunna betecknas
A, B och C, skulle övriga färdsätt få inordnas. Detta möter ej heller
några svårigheter, såsom torde framgå av vad jag i fortsättningen får tillfälle
anföra.
Oaktat antalet reseklasser på antytt sätt begränsas, är det möjligt att
genom ett lämpligt inpassande av traktamentsersättningarna i reseklasserna
göra övergångarna mellan dessa tillräckligt mjuka. Till denna fråga återkommer
jag vid behandlingen av traktamentsbeloppen.
Huru befattningshavarna böra grupperas inom de olika reseklasserna kommer
att avhandlas under 3 §.
Härefter övergår jag till de olika färdsätten.
Vad angår resa å järnväg, torde böra framhållas, att, då i tabellen för
reseklass A upptages ersättning efter I klass plats å järnväg, härmed avses
plats i högsta klass, som tinnes i tåget, liksom III klass plats för reseklass
C betyder lägsta plats, oavsett eventuell beteckning på vagnen.
Då sovplatsersättsättning särskilt avhandlas i 11 §, beröres i andra stycket
av 1 § endast själva tågbiljetten, beträffande vilken, såsom nämnts, självkostnadsprincipen
är avsedd att tillämpasJ
I detta sammanhang torde böra framhållas, att i de fall, då den resande ej
använt snälltåg, tilläggsavgift för begagnande av sådant tåg givetvis icke
må uppbäras. Att, då resa lämpligen bort företagas med snälltåg, dylik
avgift gottgöres förrättningsman, liar ej ansetts behövligt att särskilt
utsäga.
Knugl. Maj:ts proposition Nr 05. 25
1 fråga om ersättning för färd ä fartyg innebär de sakkunnigas förslag
en nedsättning för de tre nuvarande högsta reseklasserna från avgift för
dubbel hyttplats till avgift för hyttplats. De sakkunniga hava såsom skäl
för denna förändring anfört, att det kunde anses överflödigt, att en person
disponerade tvä liggplatser.
I det av en reservant bland de sakkunniga förordade förslaget till treklassindelning
beträffande såväl resekostnads- som traktamentsersättning
ingår för den lägsta klassen ersättning för salongsplats, medan de sakkunnigas
förslag för lägsta klassen — liksom för närvarande — upptager avgift
för däcksplats eller, nattetid, billigaste liggplats under däck.
Beträffande förslaget om mindre förmånliga ersättningsbestämmelser för
de högsta klasserna hava erinringar framställts av vissa ämbetsverk.
De. förrättningsmän, som skulle hänföras till högsta reseklassen, böra
enligt min mening jämväl vid färd ä fartyg tillerkännas något bättre ställning
än befattningshavare i klass B. Emellertid låter det sig ej förneka
att den nuvarande bestämmelsen, enligt vilken den resande kan erhålla
ersättning för dubbel hyttplats, är väl förmånlig i de fall, då hytt innehåller
endast [ en plats. En skälig lösning torde vara, att förrättningsmän i
högsta reseklassen berättigas åtnjuta ersättning för resa i egen hytt, under
förutsättning att denna innehåller högst två platser. Då numera å åtskilliga
fartyg lära finnas hytter med allenast en liggplats, torde med ett sådant
stadgande kostnadsökningen gentemot de sakkunnigas förslag — med hänsyn
jämväl till att färd å fartyg företages tämligen sällan — bliva skäligen
obetydlig.
Av de allmänna bestämmelserna om resors anordnande (4 §) följer utan
vidare, att förrättningsmän, om hytter med såväl en som två platser finnas,
äger uppbära ersättning allenast för den billigaste hyttplats, som kunnat
erhållas.
Beträffande ersättning för den lägsta reseklassen vid resa ä fartyg finner
jag i likhet med förenämnda reservant vara skäligt, att resande i denna
klass berättigas erhålla ersättning med avgift för salongsplats.
I 1907 års resereglemente saknas bestämmelse om" ersättning för färd
ä spårväg. De sakkunniga hava föreslagit införande av en sådan bestämmelse
i det nya reglementet och därvid — under påpekande att avgift för
mera skrymmande resgods i regel • uttoges med samma belopp som för en resande
— förordat, att ersättning vid dylik färd skulle utgå med dubbel avgift.
Under erinran att det endast mera undantagsvis torde inträffa, att spårväg
lämpligen kunde anlitas, när det medförda bagaget vore så vidlyftigt,
att tilläggsavgift måste därför erläggas, hava statskontoret och kammarrätten
anfört, att det syntes ämbetsverken mindre lämpligt att med hänsyn till
dessa rena undantagsfall generellt medgiva dubbel avgift. Telegrafstyrelsen
har ock framhållit, att dubbel avgift vore befogad endast i de fall, då reseffekter
behövde medföras.
fartyg.
Spårväg.
opaginerad Kontrollera mot PDF
26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
För min del anser jag det vara ändamålsenligt, att spårväg särskilt upptages
i resereglementet, men håller före, att gottgörelse bör utgå endast för
enkel avgift.
Automobil. Gällande resereglemente upptager icke automobil bland fortskaffningsmedlen.
Detta har — särskilt inom riksdagen — framhållits såsom en av de
betänkligaste bristerna i resereglementet. Vid resa med automobil äger den
resande nu undfå ersättning såsom för hästskjuts. Under de senare åren bar
legan för hästskjuts icke visat någon starkare tendens till nedgång, medan
däremot kostnaden för användande av automobil år efter år minskats. På
grund härav hava resande, vilka varit berättigade till ersättning för skjuts
efter två hästar, vid färd med automobil ofta kunnat på det allmännas bekostnad
bereda sig en oberättigad vinst.
De sakkunniga hava föreslagit, att vid resa med automobil, där länsstyrelse
fastställt taxa, ersättning för avgift enligt taxa skulle tillgodokomma
den resande, dock med den inskränkning, att, där avgiften enligt taxa överstege
den ersättning, som skolat utgå om hästskjuts använts, ersättningen
skulle beräknas allenast såsom för hästskjuts. Sistberörda inskränkning motiverades
därmed, att enligt vid tiden för betänkandets avgivande gällande
taxor avgiften för en person kunde uppgå till anmärkningsvärt höga belopp
och att det uppenbarligen icke kunde ifrågakomma, att en tjänsteman skulle
få på statsverkets bekostnad använda ett så dyrbart fortskaffningsmedel.
Beträffande ersättning för resa med automobil, för vilken länsstyrelse icke
fastställt taxa, hava de sakkunniga föreslagit, att densamma skulle beräknas
till samma belopp, som utginge vid färd efter häst, d. v. s. med lega för
en häst jämte milpenningar till olika belopp för de olika klasserna.
Nyssberörda av de sakkunniga föreslagna inskränkning av rätten att vid
tjänsteresor erhålla ersättning för färd med automobil har från åtskilliga
i ärendet hörda myndigheter mött mycket starkt motstånd. Inskränkningen
i fråga har ansetts desto mer oberättigad, som det enligt förslaget icke alltid
stode i den resandes skön att välja ett billigare fortskaffningsmedel.
Från flera av de hörda myndigheterna har ock framhållits, att de resande
vid färd med automobil borde komma i åtnjutande av milpenningar, även om
dessa i dylikt fall borde sättas till lägre belopp än som av de sakkunniga
föreslagits vid färd med skjuts. Milpenningarna vore nämligen avsedda att
täcka kostnaden bland annat för beställning och hämtning av skjuts, och
dylik kostnad vore i många fall oundviklig vid användande av automobil.
Till undanröjande av det missförhållandet, att förrättningsmän med stöd
av resereglementet tillgodoräknade sig ersättning såsom för skjuts i sådana
fall, då de genom att färdas med automobilomnibus kunnat högst väsentligt
nedbringa resekostnaden, har riksräkenskapsverket i en till Kungl. Maj:t
år 1924 ingiven skrivelse upptagit resereglementssakkunnigas förslag, att
resande vid färd med automobil, där länsstyrelse fastställt taxa, skulle
erhålla ersättning för avgift enligt taxan.
27
Kungl. Maj.ts proposition Nr 95.
Enligt förordningen om motorfordon den 15 juni 1923 aligger det länsstyrelserna
att utfärda taxor för yrkesmässig trafik, som icke endast avser
befordran av gods, och vid sådan trafik får skjutslegan icke utgå med högre
belopp än som medgives i taxorna. Enligt dessa är avgiftens storlek i de
flesta fall beroende på huruvida bilens vikt över- eller understiger en viss
gräns, 800, 850 eller 900 kilogram. För varje körd kilometer utgår avgiften
med belopp, som för lättare biler i normala fäll varierar mellan
35 öre och 70 öre för en person och mellan 60 öre och 1 krona för 6 personer,
samt för tyngre biler mellan 45 öre och 90 öre för en person och
mellan 83 öre och 1 krona 25 öre för 6 personer. Mellan dessa ytterligheter
ligga de efter skiftande grunder uträknade avgifterna för 2—5 personer.
I vissa län utgår därjämte en särskild, varierande grundavgift;
i andra län har den resande att erlägga viss minimiavgift. Vid återfärd
(ibland även vid rundresa) erlägges 25, 50 eller 100 procent av
taxans belopp. För vän t ning, understigande 15 minuter, utgår ofta ingen
ersättning; längre väntetid ersättes efter skiftande grunder. Ibland utgå
väntpenningar »enligt överenskommelse» och ibland liöjes väntetaxan under
viss del av året. Resgods får i allmänhet fritt medföras till en vikt av
25 kilogram, ibland mer; övervikt betalas efter eu mångfald olika bestämmelser,
stundom »enligt överenskommelse». För nattresor utgår förhöjd
avgift med 20, 25, 30, 50 å 100 procent eller med skiftande belopp för olika
antal personer. Natten beräknas olika i olika län och under olika delar av
året. Under vintern, som likaledes beräknas olika, gälla förhöjda taxor;
ibland är tillägget procentuellt, ibland är det beroende på bilens vikt och
på antalet resande personer.
Det anförda torde giva vid handen, att utfärdande av föreskrift om ersättning
för »avgift enligt taxa» under nuvarande förhållanden icke är tillräckligt
för normerande av de resandes gottgörelse vid färd med automobil.
Vad beträffar automobiler i regelbunden persontrafik (s. k. linjetrafik)
torde först höra besvaras frågan, huruvida dylika biler — för vilka i resereglemente!
synes böra användas den gemensamma beteckningen omnibus
— äro av sådan beskaffenhet, att statens befattningshavare skäligen kunna
tillförbindas att alltid vid tjänsteresor använda desamma. I införskaffade
yttranden hava de flesta länsstyrelser med hänsyn bland annat till ifrågavarande
fordons ofta otillfredsställande beskaffenhet uttalat sig emot att
göra deras användande obligatoriskt.
Uppenbarligen är det från statsverkets synpunkt önskligt, att dessa billiga
fortskaffningsmedel — vilka till ett antal av omkring 1,500 trafikera våra
landsvägar — vid tjänsteresor komma till användning i så stor utsträckning
som möjligt. Jag hyser ej heller någon tvekan att göra ett sådant färdsätt
obligatoriskt för de fall, då den resande samma dag han avreser från en ort
dit återkommer. Han har då i regel endast obetydligt resgods med sig, och
opaginerad Kontrollera mot PDF
•28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
färd i förefintlig omnibus bör därför i normala fall kunna äga rum. Annorlunda
ställer sig saken vid resor, som äga rum nattetid eller som sträcka sig
över mer än en dag. Den resande är då vanligen utrustad med vidlyftigare
bagage, och det kan ibland möta hinder att forsla detta på omnibus. Där
sådan forsling är möjlig, torde ofta särskild avgift därför upptagas.
På grund av vad sålunda anförts och då det ligger i statens intresse att
uppmuntra till användande av ifrågavarande billiga transportmedel, synes
det böra ordnas så, att jämväl den resande får någon fördel av att begagna
omnibus. Att tillerkänna den resande kilometerpenningar såsom vid färd
med taxeautomobil eller med hästskjuts kan dock ej anses vara berättigat,
då den resande vid anlitande av omnibus i huvudsak är befriad från de kostnader,
vilka kilometerpenningarna äro avsedda att täcka. Däremot synes
det vara rimligt, att den resande vid färd med omnibus tillerkännes ersättning
för avgift för två platser. En dylik anordning blir för statsverket
förmånligare, än om kilometerpenningar skulle medges.
Vad därefter angår ersättningen för färd med taxeautomobil, varmed
bör förstås automobil i yrkesmässig trafik utom omnibus, lärer frågan under
nuvarande förhållanden, då automobiltaxoma, såsom nyss visats, äro uppgjorda
efter mycket skiftande grunder, lämpligast lösas på det sätt, att den
resande tillerkännes avgift för en person efter den lägsta taxa, som för resan
kunnat ifrågakomma. Förrättningsman bör alltså, där hinder ej möter, använda
automobil, för vilken skall tillämpas den lägsta för orten fastställda
tariffen. Har han nödgats använda dyrare automobil, bör han likväl få
ersättning enligt taxan för sådan bil; i reseräkningen bör då uppgivas, att
billigare automobil ej stått att erhålla.
Då å ena sidan automobilskjuts numera stundom är billigare än skjuts
efter häst samt det ligger i statens intresse att det snabbare fortskaffningsmedlet
kommer till användning, och då å andra sidan den resande vid färd
med taxeautomobil får vidkännas i huvudsak samma extra kostnader — för
hämtning och beställning m. m. — vilka äro förbundna med hästskjuts,
anser jag det vara lämpligt och rättvist, att den resande vid färd med
taxeautomobil erhåller kilometerpenningar liksom vid användande av hästskjuts.
Det av de sakkunniga föreslagna villkoret för rätt att använda automobil,
eller att kostnaden icke finge bliva större än vid användandet av hästskjuts,
har numera, då automobiltaxoma undergått en allmän och betydlig .sänkning,
mist en stor del av sitt berättigande. Huruvida en resa bör ske med
automobil eller på annat sätt bör bedömas ur lämplighetssynpunkt och med
hänsyn till rese- och traktamentskostnaden i dess helhet, och jag har därför
i mitt förslag icke upptagit berörda villkor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
K-ungl. Maj:is proposition År .95.
2!»
Såsom ett missförhållande har allmänt betecknats, att resande vid användande
av motorcykel, velociped, skidor (utan dragare), annat av den resande
personligen drivet resdon ävensom vid färd till fots ägt och enligt de sakkunnigas
förslag skulle äga rätt till ersättning såsom för hästskjuts. Även
enligt min mening bör vid användande av dylikt färdsätt den resande kunna
åtnöjas med mindre ersättning. Om vid sådan färd dubbla beloppet av de
vid färd med hästskjuts och taxeautomobil föreslagna kilometerpenningarna
får utgå, synes den besparing, som genom användande av dylika färdsätt
uppkommer, bliva på lämpligt sätt fördelad mellan det allmänna och den
resande.
Vad slutligen beträffar ersättningen för hästskjuts, hava de sakkunniga
föreslagit, att den skall utgå med lega för en häst jämte milpenningar till
olika belopp för de olika klasserna. Så till vida är jag av samma mening
som de sakkunniga, att jag anser ersättningen böra utgå med lega för en
häst jämte kilometerpenningar. Men i övrigt har jag vissa erinringar att
göra mot de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga hava tänkt sig, att lega för häst skulle utgå efter gällande
taxa vid den skjutsanstalt, från vilken. skjuts med minsta kostnad
borde kunna erhållas, men efter den för orten fastställda maximiskjutslegan
för det fall, att ingen skjutsanstalt vore skyldig att tillhandahålla skjuts vid
den plats, från vilken resa företages.
Skjutslegan vid skjutsanstalterna sammanfaller nästan alltid med maximilegan,
vilken för närvarande i medeltal utgör omkring 4 kronor per mil under
den ljusare delen av dygnet och omkring 4 kronor 80 öre per mil under den
mörkare delen av dygnet. Det lärer vid sådant förhållande visa sig lämpligt,
att ersättning till de resande alltid må, i likhet med vad som i 7 § av
gällande resereglemente är för visst fall stadgat, beräknas efter maximilegan.
En sådan åtgärd skulle betydligt underlätta reseräkningarnas uppsättande
och granskning. I de ytterst fåtaliga fall, då skjutslegan icke
sammanfaller med maximilegan, kunde väl med ett sådant stadgande hända»
att den resande vunne på en dylik föreskrift, men detta uppväges avgjort
av vinsten för det allmänna genom bestämmelsens förenkling. Skulle i något
sällsynt undantagsfall skjutslegan utgå med högre belopp än maximilegan,
så att den resandes ersättning, bortsett från kilometerpenningar, icke försloge
till kostnadernas gäldande, hör han givetvis, på sätt redan nu är stadgat, erhålla
gottgörelse för vad han utgivit.
T anslutning till vad redan faktiskt gäller och även av resereglementssakkunniga
förordats, bör ersättning såsom för hästskjuts utgå för anlitande
av fortskaffningsmedel, som ej särskilt uppräknas i 1 §.
Enligt nu gällande resereglemente (13 §) beräknas, dä hästskjuts anlitas,
skjutsersättning alltid för minst 5 kilometer, detta beroende på att enligt
skjutsstadgan (27 §) skjuts intill en halv mil betalas såsom för en halv mil.
Därest förrättningsmannen går eller tar sig fram med velociped, skidor eller
Motorcykel,
av förrättningarna
n n e n
personligen
drivet
resdon
eller fotvandring.
Hästskj
lits in. m
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
dylikt fortskaffningsmedel, utgår däremot ersättningen icke för längre väg
än som verkligen tillryggalagts.
Då det numera, med den indragning av skjutsanstalter, som på senare år
ägt rum, torde bliva mera undantag än regel att resande använder s. k.
gästgivarskjuts, synes ersättningen för hästskjuts i allmänhet höra beräknas
efter den verkligen tillryggalagda väglängden (jfr 6 §). För att tydligt
utmärka detta torde böra utsägas, att ersättningen för hästskjuts utgår efter
den för orten fastställda maximiskjutslegan, för kilometer räknat. I de fall,
då gästgivarskjuts verkligen anlitats och alltså nyss anförda föreskrift i
skjutsstadgan kommer i tillämpning, bör emellertid självfallet ersättning utgå
för berörda minimiväglängd.
Har den resande nödgats för enskild skjuts erlägga högre ersättning än
enligt maximiskjutslegan, bör han — liksom då det gäller gästgivarskjuts
— erhålla gottgörelse för vad han utgivit.
I fall, då högre betalning än efter maximiskjutslegan kräves för enskild
hästskjuts eller för fortskaffningsmedel, som i ersättningshänseende skall
jämställas med hästskjuts, bör såsom regel fordras, att förrättningsmannen
med kvitto styrker vad han utgivit. Vid anlitande av gästgivarskjuts bör
det däremot vara tillräckligt för utbekommande av ersättning, att förrättningsmannen
hänvisar till att gästgivarskjuts använts.
Kil ometerp
enningar.
Slutligen återstår frågan om beloppet av de kilometerpenningar, som böra
tillkomma de resande vid färd med hästskjuts och taxeautomobil. De sakkunniga
hava föreslagit 6, 5, 4, 3 och 2 kronor per mil i de olika
klasserna. I milpenningama skulle inbegripas ersättning för kostnader för
hämtning av skjuts, åkdonslega samt beställnings- och väntpenningar, varjämte
i motiveringen angivits, att milpenningarna jämväl avsåge att för
befattningshavare i de högre reseklasserna möjliggöra användandet av’ två
hästar i de landsändar, där detta vore brukligt.
Enligt gällande resereglemente äger den resande undfå såsom gottgörelse
för åkdonslega, med däruti inbegripen ersättning för beställningspenningar,
följande belopp, för nymil räknat, nämligen:
l:a och 2:a klasserna........................................................... 1 krona 50 öre
3:e » 4:e » ........................................................... 1 » — »
5:e » 6:e » ............................................................................ 75 »
Såsom jag i det följande kommer att förorda, skulle enligt mitt förslag
särskild ersättning utgå för väntpenningar. I kilometerpenningarna skulle
inbegripas, bland annat, ersättning för hämtning av skjuts, åkdonslega samt
s. k. beställningspenningar. Då dessa kostnader äro desamma, oavsett vilken
reseklass förrättningsmannen tillhör, synes mig giltig anledning saknas att
bestämma kilometerpenningarna till olika belopp för olika reseklasser. Vad
beloppet angår synes mig detsamma kunna begränsas till 15 öre per kilometer.
Vid färd med motorcykel, av förrättningsman drivet resdon eller
fotvandring, bör, med hänsyn till att användande av dessa fortskaffnings
-
31
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
medel skulle ersättas allenast med kilometerpenningar, beloppet — såsom
redan nämnts — fördubblas.
Om man utgår från det antagandet, att legan för en häst för närvarande
utgör 4 kronor per mil, så skulle en jämförelse mellan nu utgående och
av mig föreslagen ersättning för en mils resa efter häst för nedan angivna
befattningshavare ställa sig på följande sätt:
Nu utgående
ersättning
Föreslagen
ersättning
Skillnad
+ vinst
— förlust
1 för skjuts
för åkdons- lega m. m.
summa
Statsminister..............................1 8
,
»
9
50
5
50
— 4
Landshövding ........................... 8
—
t
50
9
50
5
50
— 4
_
Byråchef.................................... 8
—
i
—
9
—
5
50
-3
50
Häradsskrivare.......................... 8
—
i
—
9
—
5
50
- 3
50
Nämndeman.............................! 4
—
—
75
4
75
5
50
+ 0
75
Manskap vid armén .................. 4
—
—
to
4
75
5
50
-r 0
75
2 §.
De sakkunniga hava föreslagit uppdelning av traktamentena i särskilda
traktamenten för dag och särskilda för natt. Såsom natt skulle enligt
de sakkunnigas förslag räknas tiden från klockan 12 på natten till
klockan 7 på morgonen. Nattraktamente skulle emellertid ej få uppbäras
i de fall, då förrättningsmannen erhölle kostnadsfri inkvartering eller under
minst 5 timmar nattetid innehade plats i sovvagn eller liggplats å fartyg.
Traktamentena skulle enligt de sakkunnigas förslag utgå med följande
belopp, med särskilda dyrtidstillägg:
Klass A
Klass B
Klass C
Klass D
Klass E
Traktamente för dag ....
17 kr.
14 kr.
12 kr.
9 kr.
6 kr.
„ „ natt ...
8 „
7 „
5 „
4 „
3 „ !
Tillhopa för dygn ........
25 kr.
21 kr.
17 kr.
13 kr.
9 kr.
Dyrtidstillägg för dag ....
2 „
2 „
2
" V
2 „
2 „
„ „ natt ....
1 *
1 »
1 „
1 *
1 „
Traktamente sammanlagt
28 kr.
24 kr.
20 kr.
16 kr.
12 kr.
Dyrtidstilläggets storlek förutsattes skola årligen regleras av Kungl. Maj:t.
En av de sakkunniga har ansett, att framdeles en av nedgång i prisnivån
betingad nedsättning av traktamentena kunde vidtagas, även om dyrtidstilläggen
omedelbart inlades i traktamentsbeloppen, och förordat en sådan
anordning, med bibehållande av de i sakkunnigförslaget ingående slutbeloppen.
Dag- och
na traktamenten.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Trakta
ments
belopp.
En annan av de sakkunniga har förordat traktamentsbelopp av respektive
24, 21, 18, 15 och 12 kronor, därav dyrtidstillägg 3 kronor i varje klass.
I det av en utav de sakkunniga förordade systemet med tre reseklasser
hava traktamentena upptagits till belopp av respektive 22, 18 och 14 kronor.
Mot den av de sakkunniga förordade principen om uppdelning i dag- och
nattraktamenten har någon erinran i allmänhet icke rests av de hörda myndigheterna.
Däremot har från åtskilliga håll anmärkning framförts mot att
nattetiden tilltagits allt för knappt ävensom mot att traktamentet för natt
skulle förloras, om den resande endast viss del av natten innehaft sovplats
på järnväg eller liggplats å fartyg. Åtskilliga myndigheter hava ansett de
föreslagna traktamentsbeloppen vara väl låga. Järnvägsstyrelsen har däremot
företrätt en motsatt ståndpunkt och uttalat sig för att de föreslagna
dyrtidstilläggen skulle bortfalla.
För min del ansluter jag mig till tanken pa traktamentenas uppdelning
i dag- och nattraktamenten. Vad särskilt angår frågan om den tid av dygnet,
som skall betraktas såsom natt, bör enligt min uppfattning denna tid
tilltagas så kort, att nattraktamente normalt endast kommer att utgå för
det fall, att den resande verkligen anlitat nattlogi utom hemmet. 1 övriga
fall är ett särskilt nattraktamente näppeligen betingat. Med denna utgångspunkt
anser jag nattraktamentsberäkning böra tillämpas allenast för tiden
från och med klockan 12 midnatt till klockan 6 på morgonen. För valet
av förstnämnda klockslag talar den omständigheten, att beräkning av nytt
dygn samtidigt inträder. Och vad den senare tidpunkten angår, synes man
med allt fog kunna göra gällande, att en resa, som påbörjas senare än
klockan 6 på morgonen, icke bör berättiga till traktamente för natt. Till
frågan, i vad mån nattraktamente bör avstås vid resa å järnväg och fartyg,
återkommer jag längre fram.
I fråga om själva traktamentsindelningen innebar de sakkunnigas förslag
endast en sammanslagning av de nuvarande två högsta klasserna — en anordning,
som ej föranlett erinran från de hörda förvaltningsmyndigheterna.
Vid den inom finansdepartementet vidtagna överarbetningen av de sakkunnigas
förslag har ett flertal olika traktamentsindelningar övervägts.
Det har till en början undersökts, om ej antalet traktamenten lämpligen
skulle kunna begränsas till tre, ett för varje reseklass. En dylik anordning
för emellertid med sig bestämda olägenheter. Även om dygntraktamentet
för den nuvarande högsta klassen icke skulle höjas med — i genomsnitt —
större belopp än för den nuvarande lägsta klassen, komme skillnaden att
bliva ej mindre än 6 kronor mellan varje traktamente. Visserligen kan
skalan något sammanpressas, på sätt ock förordats av en reservant bland de
sakkunniga, men då blir ökningen för den högsta klassen alltför obetydlig
och för den lägsta alltför kostsam. En mycket betydande olägenhet av ett
konsekvent genomfört treklassystem är, att övergångarna mellan de särskilda
Kungl. Maj:t» proposition Nr 95. 33
klassernu bliva skarpa och oförmedlade; samtidigt som reseersättningen
minskas, kommer även traktamentet regelmässigt att sänkas.
På nu anförda skäl har ett system med flera traktamentsbelopp ansetts
vara att föredraga. Härigenom kunna skillnaderna mellan de olika traktamentsbeloppen
minskas. Det är ock med ett sådant system lättare att mildra
övergångarna mellan de olika reseklasserna så, att gränserna mellan dessa
ej behöva sammanfalla med gränserna mellan traktamentsbeloppen.
Innan antalet traktamentsbelopp fastslås, torde böra avhandlas frågan om
traktamentsersättningens storlek. Härvid bör utgångspunkten tagas
från den lägsta reseklassen.
Den nuvarande 6:e klassen i resereglemente t har ett traktamente av 8
kronor. Resereglementssakkunnigas förslag innebar för lägsta klassen en
höjning till 9 kronor jämte dyrtidstillägg, 3 kronor, tillsammans alltså för
dygn 12 kronor.
Såsom de sakkunniga anfört, är det nödvändigt att väsentligt höja traktamentena
för dygn i samband med traktamentenas uppdelning i särskilda
belopp för dag och för natt samt i övrigt föreslagna skärpningar i ersättningsbestämmelserna.
Det av de sakkunniga förordade traktamentsbeloppet
för lägsta klassen synes ock vara väl motiverat av rådande förhållanden
vid den tidpunkt, då betänkandet i fråga avgavs.
Det förslag, som i det föregående förordats beträffande ersättning vid begagnandet
av olika färdmedel, innebär rätt väsentliga skärpningar på liera
punkter gentemot de sakkunnigas förslag. Visserligen föreslås en del ändringar
i de sakkunnigas förslag till tjänstemännens fördel, men dessa förbättringar
uppväga icke nedsättningarna.
_ ariförda omständigheter tala för att det lägsta traktamentet för dygn
ej sättes lägre än de sakkunniga föreslagit, inberäknat dyrtidstillägget, d. v. s.
12 kronor. Då av ett så pass lågt traktamente en relativt stor del torde böra
avses för nattlogi, synas av nämnda traktamentsbelopp 5 kronor böra betraktas
såsom nattraktamente och alltså 7 kronor utgöra dagtraktamente.
Vad härefter angår antalet traktamentsbelopp, så är detta beroende dels
av det avstånd man anser böra finnas mellan de olika beloppen, dels ock
av det belopp, som finnes vara skäligt för den högsta traktamentsgruppen.
Föi min del anser jag, att skillnaden mellan traktamentsbeloppen för
dygn bör begränsas till 3 kronor, varav 2 kronor mellan dagtraktamentena
och 1 krona mellan nattraktamentena. Till högre traktamentsbelopp för dygn
än 24 kronor finnes enligt min uppfattning icke skäl att gå. Härigenom
skulle man alltså komma till fem traktamentsbelopp. Med dessa erhålles
följande traktamentsserie:
Traktamente för dag ............................ kronor 15 13 11 9 7
» » natt ........... » 9 8 7 6 5
Traktamente för dygn kronor 24 21 18 15 12
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. Si höft. (Nr 95.)
3
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
En sådan uppdelning av traktamentet, att viss del därav skulle hänföras
till dyrtidstillägg, har jag ansett ej vara att förorda. Skulle en så avsevärd
förskjutning i levnadskostnaderna inträffa, att ändring i traktamentsbeloppen
måste vidtagas, lärer detta kunna ske, även om ej någon del av
traktamentet betecknas såsom dyrtidstillägg.
Med det antal traktamenten, som jag sålunda anser mig böra förorda,
kunna reseklasser och traktamenten så anordnas, att två närliggande lönegrader
hava antingen resekostnads- eller traktamentsersättning lika. Är ej resekostnadsersättningen
gemensam, så förenar alltså i stället traktamentsersättningen
lönegraderna.
Genom sammanställning av reseklasser och traktamenten erhållas följande
olika ersättningar: A 24, A 21, B 21, B 18, B 15, C 15 och C 12.
3 §.
I 3 § avhandlas till en början reseklass- och traktamentsindelningen
beträffande de olika befattningshavarna.
Vad först angår indelningen i reseklasser bliva givetvis för densamma i
hög grad avgörande de olika förmåner, som åtfölja de skilda klasserna.
Särskild betydelse har härvid den vagnsklass, efter vilken vid färd å järnväg
ersättning åtnjutes.
Vid behandlingen av denna fråga torde man böra utgå frän förhållandena
vid kommunikationsverken och de delar av den civila statsförvaltningen i
övrigt, för vilka samma lönesystem gäller. Härtill finnes så mycket större
anledning, som vid kommunikationsverken för närvarande reseklassindelningen
principiellt följer lönegradsindelningen, vilken för framtiden i regel synes
böra bliva grundläggande för indelningen i resereglementsavseende för alla
nyreglerade förvaltningsgrenar. — I fortsättningen anger jag icke lönegraderna
för kvinnliga befattningshavare, enär dessa vid inordnandet i den
manliga löpeskalan givetvis få åtfölja de manliga tjänstemännen i resereglementshänseende.
Till den högsta reseklassen böra hänföras befattningshavare i de nuvarande
lönegraderna A 1—4 vid allmänna civilförvaltningen liksom de ämbetsmän
vid såväl allmänna civilförvaltningen som kommunikationsverken, vilka
tillsättas på förordnande och i avlöningshänseende äro jämställda med befattningshavare
i nyssnämnda lönegrader.
Till den näst högsta reseklassen hava resereglementssakkunniga velat hänföra
den nuvarande 3:e klassen, d. v. s. i stöld sett lönegraderna B lo 20
(vid kommunikationsverken lönegraderna A 15—20).
Mot denna indelning har i allmänhet icke framställts någon erinran från
de hörda myndigheterna. Däremot hava dessa vänt sig mot att befattningshavare
i de sakkunnigas klass B skulle nedflyttas från I till II klass ä
järnväg. Det har särskilt ansetts obilligt, att befattningshavare i de jämförelsevis
höga lönegrader, varom här är fråga, skulle vid nattresa berövas
möjligheten att erhålla sovplats i egen kupé.
Kung!. Maj:La proposition Nr LJö,
35
För egen del måste jag visserligen finna det ofrånkomligt att i nu förevarande
sammanhang gorå eu nedflyttning i vagnsklass å järnväg för vissa
befattningshavare, men det synes mig dock föreligga skäl att delvis modifiera
de sakkunnigas förslag.
Det lärer ej kunna förnekas, att till den nuvarande 3:e reseklassen hänförts
eu del befattningshavare, vilka böra kunna åtnöjas med att resa i II
klass ä järnväg jämväl under nattresor. Detta gäller särskilt den s. k.
sekreterargraden (nuvarande 15:e lönegraden) och de lönegrader, som ligga
närmast över denna. Annorlunda förhåller det sig med befattningshavare i
byråchefsgraden eller den s. k. rådsgraden (nuvarande 20:e lönegraden). Här
gäller det i allmänhet tjänster av sådan beskaffenhet, att tillfälliga vikariat
å desamma så långt möjligt är böra undvikas, vadan för dem ifrågakommande
tjänsteresor böra sä vitt sig gorå låter företagas med anlitande av nattåg.
Med hänsyn till den framskjutna ställning inom förvaltningen, som ledamöterna
i ämbetsverken intaga, ävensom den jämförelsevis höga ålder, vid
vilken dessa i allmänhet erhålla sina befattningar, synes det ej böra åläggas
dem att förlägga sina tjänsteresor till nattetid, därest icke den bekvämlighet,
som erbjudes dem, är tillfredsställande. Dä de befattningshavare inom byråchefsgraden,
vilka hava att mera regelbundet företaga tjänsteresor, äro tämligen
få och då numera I klass vagn sä gott som uteslutande tinnes endast
På nattåg, skulle det ur statsekonomi synpunkt icke spela någon större
roll att låta denna grads tjänstemän fortfarande begagna I klass vagn.
Vid bedömande av denna fråga torde böra beaktas, att rätten att åtnjuta
ersättning för biljett i I klass vagn numera ej heller för den enskilde har
samma ekonomiska betydelse som på den tid, då resereglementssakkunniga
framlade sitt förslag. För de sakkunnigas ståndpunktstagande i denna fråga
synes — utöver hänsyn till statens direkta kostnader — hava i hög grad
bidragit, att de sakkunniga ansågo det oberättigat, att en tjänsteman kunde
göra sig en vinst av betydande storlek genom att begagna II i stället för
I klass och själv gottgöra sig skillnaden i biljettpris. Denna möjlighet är
emellertid numera kringskuren, enär på grund av''en år 1922 vidtagen ändring
i resereglemente! ersättning för själva tågbiljetten ej längre utgår för
I klass, om ej denna klass verkligen använts, och härutinnan föreslår jag
ingen ändring.
Vad som talar för att byråchefsgraden bibehalles vid rätten till reseersättning
efter I klass vagn, gäller väsentligen också om den till antalet än fåtaligare
grupp befattningshavare, som hänförts till 19:e lönegraden — postdirektörer,
trafikdirektörer vid telegrafverket, tulldirektörer och några få
andra tjänstemän, i huvudsak chefer för större grenar av lokalförvaltningen.
Det kan förtjäna framhallas, att 19:e och 20:e lönegraderna i semesteravseende
äro sammanförda till en från närmast lägre befattningshavare skild
grupp. Med befattningshavare i nämnda båda lönegrader böra även jämställas
ledamöter av kommittéer, sakkunniga och andra beredningar, för vilka ersättning
utgår efter den s. k. kommittekungörelsen (nr 517 år 1921).
36
Kungl. M(ij:ts proposition Nr 9ö.
För att ersättning efter I klass å järnväg skall kunna tillerkännas de av
mig nämnda grupperna, böra dessa hänföras till högsta klassen i resereglementet,
Då jämväl i fråga om ersättning för övriga färdmedel en sådan
anordning synes lämplig, får jag för min del förorda densamma.
Övriga till den nuvarande 3:e klassen hörande befattningshavare böra hänföras
till den mellersta nya reseklassen, B, liksom ock befattningshavare i den
nuvarande 4:e klassen, som vid kommunikationsverken nu regelmässigt om"
fattar lönegraderna 10-14 och vid allmänna civilförvaltningen upptar bland
andra den gamla s. k. första normallönegraden.
Beträffande åter den nuvarande 5:6 klassen synes en viss klyvning böra
ske vid inordnandet i det nya reseklassystemet. Till 5:e klassen, för vilken
reseersättning å järnväg utgår efter II klass plats, höra nu, såsom regel,
vid kommunikationsverken 5:e—9:e lönegraderna, medan den lägre personalen
är hänförd till 6:e klassen. På grund av de särskilda bestämmelser
rörande resekostnads- och traktamentsersättning för kommunikationsverkens
personal, vilka utfärdats av Kungl. Maj:t och vederbörande verks*
styrelser, lärer det emellertid endast mera undantagsvis förekomma, att
befattningshavare i 5:e — 7:e lönegraderna åtnjuta ersättning för II klass
biljett. Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att kommunikationsverkens
lönenämnd vid förordandet av en indelning i fyra rese(- och traktaments)klasser
utgått från att till den lägsta klassen borde hänföras tjänstemän
inom lönegraderna 1—7. Såsom skäl härför har nämnden anfört, att en
naturlig gräns med hänsyn till arbetskvaliflkationer, befordringssystem m. m.
syntes förefinnas mellan 7:e och 8:e lönegraderna. Även telegraf-och vattenfallsstyrelserna
hava förordat samma gräns mellan de båda lägsta rese(- och
traktaments)klasserna, varvid emellertid förutsatts eu indelning i fem klasser.
I anslutning till vad sålunda i stort sett redan gäller och med hänsyn
tagen till den övergång till III klass å järnväg, som bland den resande allmänheten
i stor utsträckning ägt rum under senare år, vill jag för min de!
förorda, att befattningshavare, hörande till lönegrad lägre än den nuvarande
8:e, hänföras till den lägsta nya reseklassen, C, liksom de befattningshavare
som nu höra till 6:e klassen i resereglementet.
Vid bifall till vad jag nu anfört skulle de tre reseklasserna komma att,
vad den nyreglerade civila förvaltningen angår, omfatta: högsta klassen
tjänstemän i chefsställning (lönegraderna A 1—4) och därmed jämförliga
befattningshavare tillsatta medelst förordnande samt befattningshavare i
nuvarande lönegraderna för manliga tjänstemän 19 och 20 (i den i statsverkspropositionen
föreslagna nya löneplanen 29 och 30), mellanklassen befattningshavare
i lönegraderna 8—18 (nya löneplanen 15—28) samt lägsta
klassen den i lägre lönegrader placerade personalen.
Härefter övergår jag till frågan om traktamentsbeloppens fördelning
på olika lönegrader vid allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken.
Förhållandena beträffande såväl resekostnads- som traktainentsersätt
-
Klut (/t. Maj; fn proposition Nr 95. 37
ning åt statens befattningshavare i övrigt torde sedan kunna upptagas till
behandling i ett sammanhang.
I anslutning till de sakkunnigas förslag torde det av mig förordade högsta
traktamentsbeloppet böra. utgå till befattningshavare i de bilda högsta nuvarande
klasserna. Traktamentet i fråga —- 24 kronor för dygn — skulle
alltså tillkomma befattningshavare i allmänna civilförvaltningens lönegrader
A 1—4 och med dessa jämställda tjänstemän.
Ett traktamentsbelopp av 21 kronor bör tillkomma befattningshavare i
nuvarande 3:e reseklassen, d. v. s. lönegraderna 15—20 i nu gällande löneplauei
för manliga tjänstemän och 24—30 i do föreslagna nya löneplanerna
ävensom kommittéledamöter och sakkunniga.
Till den personalgrupp, för vilken traktamentet skulle utgå med 18 kronor,
böi i stort sett hänföras huvuddelen av den nuvarande 4:e klassen, vilken
såsom nämnts vid kommunikationsverken regelmässigt omfattar 10:e—14:e
lönegraderna.
Ehuruväl 8:e och 9:e lönegraderna vid kommun i kationsverken för närvarande
i regel äro hänförda till 5:e klassen i resereglemente!, linnes ett
avsevärt antal befattningar inom dessa grader, som äro hänförda till 4:e
klassen, bland andra manliga postexpoditörer, telegraf assistenter, stationsskrivare
samt kontorsskrivare vid statens järnvägar och vattenfallsverk.
Att undantag gjorts för dessa befattningar förklaras därav, att desamma
före 1919 års lönereglering för kommunikationsverken tillhörde 4:e klassen.
Då det nu gäller att antaga nytt resereglemente med helt ny indelning i
reseklasser och traktamentsgrupper, kan det efter min uppfattning ej längre
ifrågakomma att inom de särskilda lönegraderna medgiva vissa befattningshavare
resekostnads- och traktamentsersättning efter en grund och andra
befattningshavare efter en annan. I enlighet härmed böra samtliga befattningshavare
i lönegraderna 8 och 9 erhålla traktamente av 15 kronor för
dygn. Det vill emellertid synas, att jämväl befattningshavare i lönegraderna
10 och 11 böra kunna åtnöjas med samma traktamentsbelopp. Någon
åtskillnad i kompetenshänseende mellan å ena sidan berörda tjänstemän i
8:e lönegraden och å andra sidan de i 10:e lönegraden nu placerade förste
postexpeditörer, förste telegrafassistenter och förste stationsskrivare ävensom
bokhållare vid statens järnvägar och vattenfallsverk samt de till ll:e lönegraden
hänförda förste bokhållare vid statens järnvägar torde ej finnas.
Det synes vara så mycket lämpligare att draga gränsen nedanför den 12:e
nuvarande lönegraden, som mellan denna och ll:e lönegraden ligga två
löneklasser. Ej heller vid allmänna civilförvaltningen synes svårighet möta
att förlägga ifrågavarande traktamentsgräns mellan motsvarande lönegrader.
De grupper, som härav skulle beröras, äro väsentligen assistenter av 2:a
klass vid fångvården, tullförvaltare av klass 4 samt tullkassörer, alltså ett
jämförelsevis ringa antal befattningar. Det bör vid denna frågas bedömande
ihågkommas, dels att även de befattningshavare i den nuvarande
4:e klassen, som skulle placeras i den näst lägsta traktamentskategorien,
38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
komma att erhålla ett traktamente, som för dygn räknat överstiger det nu
utgående, och dels att ifrågavarande befattningshavare skulle bibehållas
vid förmånen av resekostnadsersättning efter II klass på järnväg.
På nu anförda skäl anser jag, att befattningshavare i nuvarande lönegraderna
8—11 (nya löneplanen 15 — 19) böra erhålla traktamente av 15
kronor för dygn.
Traktamente av 15 kronor för dygn bör vidare tillkomma huvuddelen
av befattningshavarna i nu gällande resereglementes 5:e klass. Denna klass
omfattar för närvarande vid kommunikationsverken normalt lönegraderna
5—9. Vad beträffar 5:e lönegradens ställning i förevarande avseende, synas
bestämda skäl — utöver den rena besparingssynpunkten — tala för att
denna lönegrad i traktamentshänseende sammanföres med de lägre lönegraderna.
Vid allmänna civilförvaltningen stå lönegraderna B 4 och 5 varandra
organisatoriskt nära, varför det knappast torde vara anledning att där skilja
på dessa grader i traktamentshänseende. Att märka är, att för närvarande
vid såväl kommunikationsverken som allmänna civilförvaltningen mellan
5:e och 6:e lönegraderna — liksom mellan 4:e och 5:e lönegraderna — ligga
två löneklasser mot eljest regelmässigt en. Det bör ock framhållas, att enligt
nu gällande bestämmelser i avseende å längden av semester skillnad göres
just mellan 5:e och 6:e lönegraderna. Med hänsyn till de mera kvalificerade
kvinnliga befattningar, som enligt förslaget till ändring i avlöningsreglementet
skulle hänföras till nya ll:e lönegraden, vilken skulle inskjuta^
mellan nuvarande 5:e och 6:e lönegraderna, synes det vara skäligt, att. denna
lönegrad får hänföras till den högre traktamentsgruppen. Gränsen mellan
det näst lägsta traktamentsbeloppet, 15 kronor, och det lägsta, 12 kronor,
skulle alltså gå mellan 10:e och ll:e lönegraderna efter den nya löneplanen.
Något behov av att för traktamentenas beteckning införa särskilda traktamentsklasser
lärer ej föreligga, utan synes befattningshavarnas indelning
beträffande resekostnads- och traktamentsersättning tydligast framträda, därest
jämte reseklassen angives själva traktamentsbeloppet för dygn.
I anslutning till vad förut anförts skulle sålunda befattningshavarna vid
allmänna civilförvaltningen, i de delar densamma nyreglerats, hänföras till
följande reseklasser och uppbära följande traktamentsbelopp för dygn räknat:
Lönegraderna
A
1-
- 4 ersättning
A
24
»
B
29-
-30
»
A
21
»
B
24 -
-28
»
B
21
»
B
20-
-23
»
B
18
»
B
15-
-19
»
B
15
»
B
11-
-14
»
C
15
»
B
1-
-10
»
C
12.
De i 2 kap. avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen omförmälda
befattningshavarna böra givetvis hänföras till samma rese- och trakta
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
39
mentsklass som jämförliga befattningshavare å löneplanerna A och B (3 kap.).
Motsvarande gäller även om de i avlöningsreglementet för kommunikationsverken
upptagna befattningshavare, som tillsättas på förordnande —
för övriga tjänstemän vid dessa verk gäller samma indelning som för de
till löneplan B för allmänna civilförvaltningen hänförda befattningshavarna.
Befattningshavare vid domän- och lotsverken böra jämväl inordnas i det
av mig förordade reseklass- och traktamentssystemet efter lönegraderna såsom
indelningsgrund.
Beträffande oreglerade delar av civilförvaltningen bör rese- och traktamentsersättning
bestämmas i närmaste anslutning till motsvarande uppdelning
vid de nyreglerade verken.
I fall då befattningshavare åtnjuter arvode för uppdrag, som ej kräver
full arbetstid, torde platsen i resereglementet få bestämmas med hänsyn till
den avlöning, som kan antagas skulle hava tillämpats, om vederbörande haft
statsanställning med full tjänstgöring. Större svårighet möter det att bestämma
rese- och traktamentsklass i de fall, då ersättningen enligt resereglementet
utgör hela den förekommande ersättningen för uppdraget. Så
långt möjligt bör härvid den nuvarande klassindelningen följas, där ej särskild
anledning till ändring föreligger. Ett och annat gränsfall kommer
dock sannolikt att uppstå.
Vad härefter angår personalen vid försvarsväsendet, bör även här indelningen
i lönegrader såsom regel läggas till grund för resekostnads- och
traktamentsersättningen.
Beställningshavare med avlöning enligt löneplanen för officerare böra
från och med överstes tjänstegrad — 6:e lönegraden — hänföras till A 24.
Till A 21 bör hänföras 5:e lönegraden och till B 21 4:e lönegraden. Den
åtskillnad, som härigenom göres mellan överstelöjtnants- och majorsgraderna,
är fullt betingad av den förefintliga skillnaden i avlöning. Anmärkas
må ock, att i semesteravseende överstelöjtnantsgraden är jämställd
med chefsgraderna, medan majorsgraden däremot är jämställd med kaptensgraden.
Denna senare — 3:e lönegraden — bör hänföras till B 18.
Beträffande löjtnantsgraden kan råda tvekan, om densamma bör åtnjuta
ersättning efter B 18 eller B 15. Med hänsyn till att åtskilliga civila
befattningshavare, som nu äro placerade i 4:e klassen i resereglementet, för
framtiden skulle hänföras till B 15, synes det vara följdriktigast att så
sker jämväl med löjtnantsgraden. Till B 15 böra ock föras underlöjtnanter
och fänrikar (l:a lönegraden), vilka nu äro upptagna i 4:e klassen.
Vad beträffar underofficerarna, torde vara klart, att beställningshavarna i
högsta, 4:e, lönegraden bland dessa höra till de befattningshavare inom det
nuvarande resereglemeniets 5:e klass, vilka vid dennas delning i avseende å
resekostnadsersättningen böra hänföras till reseklass B med traktamente av
15 kronor. Beträffande åter de till 3:e lönegraden hörande fanjunkare och
därmed jämställda kan den lämpliga placeringen måhända anses tveksam.
Övervägande skäl synas emellertid tala för, att fanjunkarna i resereglements
-
40
Kungl. Maj:ts proposition jVr 95.
hänseende jämställas med fänrikarna och alltså hänföras till B 15. Att
ersättningen till beställningshavare i 2:a lönegraden för underofficerare —
sergeanter m. fl. — begränsas till C 15 torde med den förut förordade klyvningen
av nuvarande 5:e klassen vara ofrånkomligt, liksom att den lägsta
lönegraden — underofficerare av 3:e graden vid marinen — hänföres till C 12.
Vad slutligen angår den civilmilitära personalen vid försvarsväsendet, bör
densamma, i närmaste anslutning till vad som föreslagits beträffande befattningshavare
vid den civila förvaltningen, hänföras
beställningshavare i lönegraderna C 15—16 till A 24
» » » C 14 » A 21
» » » C 10—13 » B 21
» » » C 8—9 » B 18
» » » C 5—7 » B 15
» » » C 3—4 » C 15
» > » C 1—2 » C 12
Indelningen i reseklasser och traktamentsgrupper, vad angår befattningshavare
vid nyreglerade delar av civilförvaltningen (A och B) samt officerare
och underofficerare (O och Uo) ävensom civilmilitär personal (C), framgår
av följande sammanställning:
Res eklass
-
B
C
I.önegrad j
A 1— 4
0 6— 8
C 15—16
B ^9—30
0 5
C H
B 24—28
04
G 10—13
B 20—23
03
C 8—0
B >5-19
0 1—2 Uo3~4
C 5—7
Bil —14
Uo 2
C 3—4
T r a k t a - men te
24 kr.
21
kr.
IS kr.
15 kr.
B 1—10
Uo 1
C 1—2
12 kr.
Vad angår övriga delar av 3 §,hava resereglementssakkunniga framlagt förslag
till en bestämmelse av följande lydelse: »Beträffande arméns och
marinens personal utgår ersättning efter den tjänstegrad eller tjänsteklass,
vartill förrättningsmannens beställning på stat, över stat, å reservstat eller
i reserven är att hänföra.»
Sedan numera ny lönereglering fastställts för officerare och underofficerare
samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén
och marinen, torde jämväl denna personals resekostnads- och traktamentsersättning
vid tjänsteresor såsom regel höra bestämmas i anslutning till
lönegraderna i avlöningsregiementet. Övrig personal vid armén och marinen
torde erhålla en häremot svarande placering i resereglementet. Nyss
angivna stadgande har fördenskull uteslutits ur paragrafen.
I samma paragraf, hava de sakkunniga föreslagit en bestämmelse att,
därest någon förordnades att uppehålla befattning vid armén eller marinen,
som vore avsedd för högre beställning än han själv innehade, ersättningen
skulle utgå efter den högre beställningen. Nu gällande bestämmelser hade
nämligen föranlett, att kapten, som förordnats att uppehålla eu för regementsofficer
avsedd befattning eller att utföra förrättning, som tillkomme
41
Kungl. Maj:ta proposition Nr 95.
regementsofficer, tätt uppbära reseersättning efter 4:e i stället för efter 3:e
reseklassen, vilket de sakkunniga ansett vara ett missförhållande.
Enligt nu gällande reglemente skall den, som förordnas att uppehålla
högre befattning än häri själv innehar, åtnjuta ersättning efter den befattning
han sålunda utövar. Denna bestämmelse bör, såsom även de sakkunniga
föreslagit, bibehållas. Stadgandet måste anses innebära, att kapten,
som förordnas att uppehålla regementsofficersbefattning, erhåller den resekostnadsersättning,
som tillkommer dylik officer. Men om en kapten, utan
dylikt förordnande, utför en förrättning, som tillkommer regementsofficer,
kan det enligt min mening icke vara oriktigt, att han därvid får åtnöjas
med kaptens ersättning. Det av de sakkunniga härutinnan framlagda förslaget
har jag fördenskull uteslutit.
Övriga delar i denna paragraf överensstämma i sak med vad de sakkunniga
föreslagit.
4 §•
Första stycket av 4 § överensstämmer med 6 § 1 stycket i de sakkunnigas
förslag och med 6 § i 1907 års reglemente.
Beträffande stadgandet i fråga torde i detta sammanhang böra påpekas,
att det ingalunda kan anses ligga i förrättningsmannens eget skön att avgöra,
om vandring till fots liksom färd med resdon, drivet av förrättningsrnannen
själv, bör ifrågakomma. I vissa fall kan det — exempelvis på
grund av vägsträckans korthet och under mindre brådskande förhållanden —
anses såsom en skyldighet att förflytta sig till fots. I andra åter kan ett
dylikt färdsätt anses mindre ändamålsenligt på grund av därmed förenad
tidsförlust. Av uttrycket »eller eljest» i första punkten bör anses följa, att
vid planläggning av resor bör tagas hänsyn jämväl till den kostnad för
vikarier o. dyl., som kan förorsakas av olämplig väg eller användning av
alltför långsamt färdsätt.
Beträffande de i andra stycket upptagna bestämmelserna rörande skyldighet
att färdas med omnibus hänvisas till vad därom anförts under 1 §.
Tiedje stycket överensstämmer i sak med 6 § 3 stycket i de sakkunnigas
förslag och med 19 § 1 mom. i 1907 års reglemente.
5 §.
Denna paragraf ansluter sig väsentligen till de bestämmelser, som de
sakkunniga framlagt under 7 §, dock med vissa ändringar, och motsvarar
i nu gällande resereglemente 13 § 1 och 2 styckena.
De sakkunnigas förslag innebar bland annat en utsträckning av minimiväglängden
för utbekommande av resekostnadsersättning från 1 till 2 kilometer.
Från åtskilliga håll hava framställts erinringar mot den av de sakkunniga
föreslagna skärpningen. Särskilt vid det förhållande, att ersättning
för skjuts vid färd inom planlagt område i allmänhet icke utgår, har be
-
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
stämmelsen om 2 kilometers minimiväglängd såsom förutsättning för ratt
till reseersättning ansetts obillig.
Enligt 1907 års resereglemente gäller såsom allmän regel, att vid resa,
som företages med annat fortskaffningsmedel än skjuts, ångfartyg eller järnväg,
resekostnadsersättningen skall utgå såsom för skjuts. Av 27 § i stadgan
om skjutsväsendet den 22 juni 1911 följer, att ersättning för färd, kortare
än 5 kilometer, beräknas såsom för 5 kilometer År 1922 vidtogs sådan
ändring av 13 § resereglemente!, andra stycket, att den stadgade minsta
våglängden för utbekommande av skjutsersättning ökades från 1 till 2 kilometer.
Samtidigt gjordes emellertid ett tillägg till nämnda paragraf av
den innebörd, att i annat fall än då hästskjuts verkligen anlitats resekostnadsersättningen
ej utgår för längre väg än som tillryggalagts. För
kortare våglängd än 5 kilometer, som tillryggalägges till fots, med velociped
eller dylikt, utgår alltså för närvarande visserligen ersättning enligt skjutslegan
men blott för kilometer räknat och i varje fall ej för kortare våglängd
än 2 kilometer. Härigenom har den väsentligaste olägenheten av
den ursprungliga bestämmelsen undanröjts.
I mitt förslag ingår en omläggning av ersättningen för färd med motorcykel,
till fots eller med resdon, drivet av förrättningsmannen själv, så att
allenast dubbla kilometerpenningar därvid utgå. Tillika innebär förslaget,
att även vid användande av hästskjuts ersättning ej längre får beräknas för
mera än den tillryggalagda vägen utom då s. k. gästgivarskjuts använts och
skjutsstadgans 5-kilometersberäkning träder i tillämpning. Med hänsyn härtill
och då förhållandena givetvis kunna vara sådana, att det framstår såsom
obilligt att ej medgiva ersättning för färd upp till 2 kilometer och — måhända
efter kort uppehåll — samma sträcka tillbaka, har jag ansett mig kunna
tillmötesgå kravet på nedsättning av ifrågavarande väglängd till 1 kilometer.
I förhållande till de sakkunnigas förslag vill jag förorda även den mera
av formella än av- reella skäl föranledda ändringen, att jämväl beträffande
färd å järnväg, fartyg och spårvagn minimiväglängd av 1 kilometer kräves
för utbekommande av reseersättning.
Jag torde även böra beröra en annan omformulering av ifrågavarande
paragraf, varigenom en nu förefintlig oegentlighet skulle undanröjas. 13 §
i 1907 års resereglemente tolkas för närvarande så, att en person, som reser
från ett Stockholms stad tillhörande planlagt område till ett annat dylikt,
beläget på exempelvis 3 kilometers avstånd från det förra, icke erhåller
någon reseersättning. Han har nämligen under hela resan varit på avstånd
ej överstigande 2 kilometer från planlagt område. En ändring synes böra
göras i den riktning, att den, som färdas mer än 1 kilometer utanför
planlagt område, erhåller rätt till reseersättning, oavsett var resans begynnelse-
och slutpunkter äro belägna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition N? 95
48
6 §.
Deima paragraf motsvarar i nu gällande resereglemente tredje stycket
av 13 § samt andra stycket av 4 § i de sakkunnigas förslag. »Annan eller
längre väg» är ändrat till »längre väg». I 10 § av mitt förslag förutsattes
nämligen, att, om avväg sker för enskild angelägenhet, resekostnadsersättningen
skall beräknas, såsom hade resan utan avbrott fortgått.
Givet är att i de fall, då den resande har att enligt taxa erlägga avgift
för viss minimiväglängd, denna väglängd avgör storleken av resekostnadseisättningen.
I dylikt fall hava jämväl kilometerpenningarna ansetts böra
beräknas för samma väglängd som avgiften för det använda fortskaffningsmedlet.
7
Föreskriften i 7 § har sin motsvarighet i 8 § av 1907 års reglemente De
sakkunniga hava föreslagit, att bestämmelsen icke måtte intagas i det nya
reglementet. Såsom skäl härför har anförts, att tur- och returbiljetter i
allmänhet icke å järnvägarna såldes till nedsatt pris samt att stadgandet i
övrigt hade en mycket begränsad betydelse.
Sedan järnvägarna i konkurrensen ■ med automobilerna numera allmänt
börjat att ånyo sälja tur- och returbiljetter till nedsatt pris, har det väsentliga
skälet till paragrafens upphävande bortfallit. På grund härav och då
saken vid nyss anförda förhållande icke torde vara utan ekonomisk betydelse,
har bestämmelsen i fråga återinförts i förslaget.
8 §.
I fråga om resekostnadsersättning vid s. k. samåkning hava de sakkunniga
föreslagit, att, då vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning
deltagande personer, som åtnjuta resekostnadsersättning enligt resereglementet,
färdas samma väg med automobil, hästskjuts eller båt och
sammanlagda våglängden, som tillryggalägges på ett dygn, i en riktning
eller fram och åter uppgår till minst 50 kilometer, de skola vara pliktiga
att, i den mån så kan ske, använda gemensamt fortskaffningsmedel,
och skulle i ty fall — där resekostnadsersättningen icke utginge enligt fastställd
taxa, som i så fall skulle lända till efterrättelse — förutom hästlega
allenast halva beloppet av de varje färddeltagare enligt 1 § tillkommande
milpenningar utgå. Det skulle åligga den främste bland förrättningsmännen
att tillse, att i angivna fall, där giltigt hinder icke förelåge, gemensamt
fortskaffningsmedel bleve använt, ävensom att meddela i sammanhang därmed
erforderliga bestämmelser, såsom rörande färddeltagarnas fördelning på
olika åkdon eller båtar m. m.
Beträffande detta sitt förslag hava de sakkunniga anfört:
»De sakkunniga anse ingalunda denna lösning vara fullt tillfredsställande,
men den är dock otvivelaktigt ett steg i rätt riktning i enlighet med de
inom riksdagen uttalade önskemålen. Vad som föreslagits kan icke heller
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
anses som annat än rättvist, då den avsevärda behållning, som förrättningsmän
enligt nu gällande bestämmelser kunna göra sig genom samåkning,
måste betecknas som obehörig vinst på statsverkets bekostnad. Att finna
en i alla avseenden fullt tillfredsställande lösning av denna mer än vanligt
svårlösta fråga anse de sakkunniga emellertid hart när omöjligt. Ty vilket
alternativ man än väljer bland dem, som kunna ifrågakomma, torde alltid
uppstå vissa svårigheter vid tillämpningen. Att därför helt uppgiva saken,
anse de sakkunniga emellertid icke riktigt, utan synes man böra föredraga
en över huvud antaglig lösning av frågan framför ingen alls. Milpenningarnas
slopande till halva beloppet i samtliga fall av samåkning torde
medföra en ej ringa besparing för statsverket och ur denna synpunkt således
ingalunda vara betydelselös.»
En av de sakkunniga har efter en utförlig motivering förklarat sig anse
tillräckliga skäl icke förefinnas för den ifrågasatta anordningen.
Av de i ärendet hörda myndigheterna har socialstyrelsen anmärkt, att de
föreslagna bestämmelserna lätt kunde leda till den oegentligheten, att för en
resa, kortare än 50 kilometer, högre reseersättning komme att utgå än för
en längre resa. Vattenfallsstyrelsen har ansett, att de föreslagna bestämmelserna
helt säkert komme att visa sig synnerligen opraktiska vid tillämpningen.
Paragrafen i fråga borde helt slopas och det med densamma
avsedda syftet i stället förverkligas på så sätt, att staten vid förrättningar
med flera deltagare, där så ske kunde, avgiftsfritt tillhandahölle lämpligt
transportmedel, i vilket fall någon resekostnadsersättning icke borde utgå.
Åtgärder i syfte att undanröja de mest framträdande olägenheterna av
hristen på bestämmelser rörande s. k. samåkning hava redan beslutats av
Kungl. Maj:t. Genom kungörelse den 29 juni 1923 har nämligen fastställts
ändrad lydelse av 16 § resereglementet av den innebörd, att, då vid förrättningsresa
två eller flera i samma förrättning deltagande personer, som
åtnjuta resekostnadsersättning efter resereglementet, samtidigt färdas samma
väg och resekostnadsersättning skall utgå såsom för skjuts, för en var av
färddeltagarna icke må, såvitt angår den gemensamma färdsträckan, beräknas
högre skjutslega än för en häst.
Genom den sålunda vidtagna ändringen av 16 § resereglementet hava väl
de största oformligheterna beträffande ersättningen vid samåkning undanröjts,
då jji dessa framför allt framträdde i de fall, där förrättningsman
uppbar ersättning efter två hästar. Efter den omläggning av gottgörelsen
för hästskjuts, som av mig förordats, kan emellertid den nu gällande bestämmelsen
ej bibehållas utan måste ersättas med andra. Härvid synes
vattenfallsstyrelsens uttalande innehålla ett uppslag, som är värt att
taga fasta på: vid förrättningar med flera deltagare bör staten, där
så ske kan, avgiftsfritt tillhandahålla transportmedel. Denna
metod, modifierad i så måtto, att den främste bland förrättningsmännen
bör anskaffa och betala transportmedlet och de övriga förrättningsmännen
färdas avgiftsfritt, torde icke medföra svårigheter av något slag. En dylik
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 9C>.
anordning bör komma till användning, där don är ägnad att nedbringa
resekostnaden samt något giltigt hinder för anordningen icke möter.
För samtliga förrättningsmän erforderliga fortskaffningsmedel böra vid nu
antydda losnmg anskaffas av den främste bland förrättningsmännen och
kostnaden därför av honom ensam förskjutas. I dylikt fall böra jämväl
utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega samt s. k. beställningspenningar,
vilka utgifter vid andra resor icke ersättas särskilt utan betalas medelst
kilometerpenningar, gottgöras den, som förskjuter samma kostnader. Honom
bor ock åläggas tillse, att i angivna fall gemensamt fortskaffningsmedel varder
anvant, ävensom meddela i Samband därmed erforderliga bestämmelser,
såsom rörande färddeltägarnas fördelning på åkdon eller båtar m. m.
I analogi med nu gällande och jämväl i det föreliggande förslaget upptagen
föreskrift, att någon resekostnadsersättning icke utgår, då förrättningsman
avgiftsfritt använder kronans transportmedel, kunde måhända anses,
ätt de resande vid dylik samåkning icke borde erhålla s. k. kilometerpenningar.
Emellertid skulle det fullständiga borttagandet av denna förmån
säkerligen göra de resande synnerligen obenägna att anordna s. k. samåkning,
helst denna i regel skulle medföra minskad bekvämlighet för de i färden
deltagande. Med hänsyn härtill och då jag finner det billigt, att den betydande
besparing, som genom samåkning kan uppstå, i någon mån också
kommer de resande till godo, förordar jag, att vid dylik färd särskild ersättning,
motsvarande kilometerpenningarna för det använda fortskaffa in gsmedlet,
må utgå till envar av dem, som deltaga i dylik samåkning.
9 §.
Denna paragraf överensstämmer i sak med 14 § 2 mom. i 1907 ars reglemente
och med 10 § i de sakkunnigas förslag.
10 §.
De sakkunniga hava föreslagit, att, om förrättningsmän nödgas vid förrättning
eller under resa till eller från sådan företaga särskild färd för
erhållande av nattkvarter, han därför skall äga åtnjuta ersättning enligt
bestämmelserna i reglementet, men att, om eljest avväg tages eller uppehåll
sker för enskild angelägenhet, resekostnads- och traktamentsersättning skall
beräknas såsom hade förrättningen eller resan utan dylikt avbrott fortgått.
Nu gällande resereglemente innehåller vissa begränsningar av rätten till
ersättning för dylika resor. Så är det föreskrivet, att för befattningshavare
i samtliga klasser skjutslega må utgå endast för en häst jämte åkdonslega.
Beträffande lämpligheten av att ändra denna paragraf i angivna riktning
hava de sakkunniga hyst en viss tvekan. Det hade uttalats farhågor,
att, då alla begränsningar borttoges i fråga om rätten att uttaga ersättning
för resor för nattkvarter, missbruk lätt kunde komma att äga rum.
Särskild resa för erhållande av nattkvarter borde emellertid medgivas endast
då verkligt nödtvång att göra sådan resa förelegat. Anledningen till resan
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
borde uppgivas i reseräkningen, och det borde vara de granskande och utbetalande
myndigheterna angeläget att noggrant tillse, att inga missbruk i
förevarande hänseende ägde rum.
Chefen för rikets allmänna kartverk har i yttrande över förslaget anfört
följande:
»Förslaget innebär, att, då förrättningsman utför sitt arbete på mer än
2 kilometers avstånd från kvarteret, kan han anse sig berättigad till hästlega
och milpengar för förflyttning till och från detsamma, därest icke
kvarter närmare arbetsplatsen kan erhållas. Begagnar han verkligen skjuts,
skall ersättningen utgå för halv mil, både till och från kvarteret, även om
avståndet understiger 5 kilometer (jfr 4 §). Dessa omständigheter undandraga
sig kontroll, försåvitt icke verifikation skall företes; likaså den större
eller mindre möjligheten att erhålla kvarter intill förrättningsplatsen, ty
denna möjlighet beror icke blott på bebyggelsen utan även på befolkningens
tillmötesgående. I vissa trakter visas överhuvud mycken ovillighet att upplåta
kvarter, och under slåttern kan förrättningsman länge få resa från
gård till gård med sitt bagage utan att bliva mottagen. Ombyte av kvarter
är alltså ofta förenat med stora svårigheter, men att efteråt och på
avstånd bedöma dessa är icke lätt. Då de sakkunniga i motiveringen (sid.
194) hålla före, att de granskande och utbetalande myndigheterna kunna
tillse, att intet missbruk med avseende på s. k. nattkvartersresor äger rum,
torde detta få anses sangvinisk!, och skall effektiv kontroll anordnas, bliver
denna dyrbar. Medgivandet av ersättning för nattkvartersresor torde därför
i själva reglementet såsom förut böra kringgärdas med starka garantier
mot missbruk eller också borttagas.»
Statskontoret och kammarrätten hava ifrågasatt, huruvida genom de föreslagna
bestämmelserna vore tillräckligt sörjt för att resa för nattkvarters
erhållande icke företoges i onödan. Vad särskilt anginge bestämmelsen att
även under pågående resa avväg finge tagas för ifrågavarande ändamål,
syntes missbruk lätteligen kunna äga rum. När en förrättning avslutats,
borde förrättningsmannen resa genaste vägen hem eller till nästa förrättningsställe
mot åtnjutande av ersättning enligt resereglementets föreskrifter.
Bestämmelsen i 6 § om »lämpligaste» väg och färdsätt syntes åt förrättningsmannen
inrymma tillräcklig rörelsefrihet i förevarande avseende under
själva resan.
Ämbetsverken hava därför föreslagit, att orden »eller under resa till eller
från sådan» måtte ur stadgandet uteslutas.
Det synes mig uppenbart, att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen
erbjuder ganska stora möjligheter till missbruk. Vid användande
av moderna fortskaffningsmedel kunna nattkvarter tagas på betydande avstånd
från förrättningsplatserna, och statsverket kan på sådant sätt oskäligt
betungas med resekostnadsersättning för dylika färder. Eätten till ersättning
för här avsedda resor bör därför så långt möjligt är begränsas. Till
en början hör göras den av statskontoret och kammarrätten föreslagna inskränkningen,
att orden »eller under resa till eller från sådan» uteslutas.
Därjämte synes böra stadgas en maximigräns, utöver vilken ersättning för
dylik resa icke bör medgivas. Det förefaller mig, som skulle förrättningsmannens
befogade intresse kunna anses tillgodosett, om det stadgades, att
Kungl. Maj ris proposition Nr Hö. 47
kostnaden för en dylik resa icke finge överstiga beloppet av traktamentsersättningen
för en natt. En sådan föreskrift skulle för vederbörande innebära
en stark maning att anordna resor och förrättningar på ändamålsenligt
sätt, och jag föreslår fördenskull, att en dylik bestämmelse intages i
reglementet.
Vad chefen för rikets allmänna kartverk anfört torde få tagas under omprövning,
när efter resereglementets fastställande fråga uppstår om utfärdande
av särskilda s. k. besparingsreglementen för vissa grupper av befattningshavare,
vilkas verksamhet till avsevärd del utövas i samband med
tjänsteresor.
11 §.
Beträffande sovvagnsersättning hava de sakkunniga föreslagit, att, om forrättningsman
vid resa med järnväg under minst tre timmar nattetid begagnat
sig av plats i sovvagn, gottgörelse skall utgå för den avgift han för sådan
plats erlagt, dock ej med högre belopp än avgiften för den vagnsklass, i
vilken han är berättigad att färdas. De sakkunnigas förslag ansluter sig
nära till nu gällande bestämmelser (9 §), dock att för närvarande berörda
minimitid är satt till fyra timmar utan angivande att dessa måste infalla
under nattetid.
Mot de sakkunnigas förslag bär eu av de sakkunniga reserverat sig och
uttalat den meningen, att, om en resande med uppoffring av egen bekvämlighet
vid färd å järnväg begagnade sig av plats i lägre klass än vartill han
voie berättigad, det vore billigt, att han finge tillgodonjuta härigenom uppkommande
besparing ej blott, såsom majoriteten föreslagit, på själva resebiljetten
utan även beträffande den särskilda avgiften för användande av
sovplats.
De i ärendet hörda myndigheterna hava, i den mån de särskilt yttrat sig
i frågan, i allmänhet anslutit sig till den av reservanten uttalade meningen.
Därest, såsom jag i det föregående förordat, rätt att tillgodonjuta besparing
å själva tågbiljetten borttages jämväl beträffande prisskillnaden mellan
II och III klass biljett, kunde det måhända synas följa härav, att besparing
å sovplatsbiljett ej borde tillgodokomma den enskilde förrättningsmannen.
Frågan om denna besparingsmöjlighet bör emellertid ses ur en annan synpunkt
än då det gäller själva tågbiljetten.
Även för befattningshavare, beträffande vilka det får anses befogat, att dem
tillerkännes ersättning för sovplats i I respektive II klass, kan det understundom
— exempelvis då flera i samma förrättning deltagande färdas å
samma tåg — icke innebära någon större uppoffring av bekvämlighet att
begagna II respektive III klass sovvagn. Den besparing, som härvid skulle
uppkomma, därest ersättning för sovplats finge utgå efter den högre klassen,
oavsett i vilken klass resan verkligen företagits, skulle från och med den
1 april 1925 begränsa sig till 10 respektive 5 kronor. Mot denna besparing
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
för den enskilde svarar emellertid en än större vinst för statsverket. Sålunda
blir reseräkningens belopp så mycket mindre som prisskillnaden mellan
I och II, respektive II och III klass tågbiljett, och samtidigt kan det utrymme,
som blir ledigt genom att den lägre vagnsklassen begagnas i stället för den
högre, göras tillgängligt för andra resande, varigenom eu verklig inkomst
beredes staten i dess egenskap av ägare till praktiskt taget alla järnvägslinjer,
på vilka sovvagnar framgå.
Liknande synpunkter kunna däremot ej göras gällande i fråga om besparing
å själva tågbiljetten, då järnvägarnas möjlighet att utan ökning i
självkostnaden tillhandahålla allmänheten sittplats i högre vagnsklass (å
dagtåg) knappast torde nämnvärt inkräktas genom att statens förrättningsmän
begagna högre i stället för lägre vagnsklass.
Med hänsyn till att staten torde hava mera att vinna än att förlora på
införandet av rätt för den resande att själv tillgodonjuta besparing å sovplatsbiljett,
har jag, om ock efter viss tvekan, ansett mig kunna förorda en omläggning
av nu gällande bestämmelser i sådant syfte.
Även en annan ändring i de sakkunnigas bestämmelser om sovvagnsresorna
synes böra vidtagas. Sakkunniga hava såsom nämnts föreslagit, att för
rätt till ersättning för sovplatsavgift skulle uppställas det villkoret, att sovplatsen
begagnats under minst 3 timmar nattetid (mellan kl. 12 midnatt
och 7 f. m.). Samtidigt har föreslagits, att den, som under minst 5 timmar
nattetid innehaft plats i sovvagn, icke skulle erhålla traktamente för natt.
Dessa timberäkningar måste givetvis kontrolleras, vilket stundom kunde bliva
rätt besvärligt. Det vill synas, som om man ej trädde något berättigat intresse
för nära, därest rätten att tillgodonjuta traktamente bortfölle för
natt, varunder sovplats beretts på statens bekostnad, under förutsättning
nämligen att man såsom villkor för uppbärande av sovplatsersättning fordrar
allenast, att sovvagn begagnats någon del av natten. Den resande får med
antydda ordning själv intresse av att ej använda sovplats under endast några
få timmar. Införas bestämmelser i sådan riktning, kommer någon särskild
kontroll å den tid, varunder sovvagn använts, icke att erfordras.
12
I 11 § av 1907 års resereglemente är föreskrivet, att, om förrättningsman,
som med skjuts anlänt till förrättningsställe, för resan därifrån använt samma
skjuts och för väntningen utgivit gottgÖrelse till den skjutsande, ersättning
för sådan utgift må beräknas, dock icke till högre belopp, än som skulle
hava erfordrats för hämtning av skjuts.
De sakkunniga hava föreslagit jämförelsevis höga milpenningar, avsedda
bland annat att utgöra kompensation för ersättningen för väntpenningar,
vilken på grund av svårigheten att förete behörig verifikation visat sig vara
olämplig.
Då borttagandet av denna särskilda ersättning emellertid kunde bliva
kännbart nog för en del befattninghavare, vilka plägade verkställa mer än
Kutigl. Maj:In proposition Nr .95. 49
■on förrättning per dag, hava de sakkunniga ansett skäligt, att dylika befattningshavare
bereddes någon särskild förmån i stället för ersättningen för
väntpenningarna. De sakkunniga hava fördenskull föreslagit, att en förrättningsman,
som på en och samma dag verkställer två eller liera fristående
förrättningar å olika orter, där ersättning för färden mellan dessa utgår
såsom för skjuts, skall vara berättigad att för varje dylik förrättning utöver
den första åtnjuta särskild resekostnadsersättning till belopp, motsvarande
hälften av de enligt 1 § för en mil utgående milpenningarna.
Detta förslag har emellertid mött starka motsägelser. Skolöverstyrelsen
har funnit otänkbart, att staten skulle genom en bestämmelse sådan som
den här föreslagna vilja rent av uppmuntra ytligheten och slarvet på bekostnad
av grundligheten. Vattenfallsstyrelsen har ansett den föreslagna
bestämmelsen inbjuda till missbruk, då det ofta kunde vara svårt att avgöra,
huruvida vissa förrättningar skulle anses som fristående eller sammanhängande.
Så t. ex. kunde eu tjänsteman vid statens kraftverk hava att
inom samma hy utriitta en mångfald helt olikartade och av varandra oberoende
ärenden, vilka krävde endast eu jämförelsevis kort tid. I sådant fall
kunde ersättningen bliva oproportionerligt hög; i andra fall åter kunde den
bliva otillräcklig. Det syntes vara lämpligare, att vederbörande liksom nu
tillerkändes ersättning för havda utgifter för väntning.
De mot den föreslagna bestämmelsen anförda skälen finner jag vara övertygande.
Jag anser därför, att bestämmelsen i fråga icke bör intagas i
reglementet.
I stället har i förevarande paragraf upptagits en bestämmelse om ersättning
för väntpenningar, som förrättningsmannen måst utgiva. Det kan
nämligen ofta inträffa, att utbetalandet av väntpenningar i stället för anskaffande
av nytt fortskaffningsmedel leder ej blott till tidsvinst utan ock
till resekostnadernas nedbringande, exempelvis därigenom att avgiften för
använd automobil vid återresa utgår med väsentligt reducerat belopp. Ersättningen
för väntpenningar, vilka särskilt vid färd med taxeautomobil kunna
uppgå till ganska avsevärda belopp, böra dock begränsas så, att den icke må
utgå med högre belopp än som motsvarar den ökning i förrättningsman tillkommande
resekostnadsersättning, som skulle hava föranletts av nytt fortskaffningsmedels
anlitande. Pa sadant sätt hålles förrättningsmannen i stort
sett skyddad för förlust och statens ekonomiska intresse blir behörigen tillgodosett.
Begränsas väntpenningarna på dylikt sätt, torde ej behöva uppställas
fordran på att förrättningsmannen skall styrka utgiften i fråga.
Ersättning för väntpenningar bör givetvis icke utgå, när den resande använder
honom tillhörigt transportmedel.
13 §.
Stadgandet i 13 §, har ingen direkt motsvarighet vare sig i 1907 års reglemente
eller i de sakkunnigas förslag, men det har delvis samma syfte som
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. Si höft. (Nr 95.)
4
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
den i 13 $ 1 stycket av 1907 års reglemente intagna föreskriften, att resekostnadsersättning
icke utgår för färd mellan olika delar av det område»
som är föremål för en förrättning, där icke färden överstigit 5 kilometer.
I sitt yttrande över de sakkunnigas förslag har chefen för rikets allmänna
kartverk erinrat, hurusom samma förslag delvis vore byggt på en i de sakkunnigas
motivering (sid. 147) angiven grundprincip, att förrättningsman vid
färd över 2 kilometer aldrig skulle vara pliktig att fortskaffa sig till fots»
med skidor eller velociped eller på annat sätt medelst egen kroppskraft. För
kartverket skulle tillämpning av denna princip medföra betydligt stegrade
kostnader under fältarbetsperioderna. Vissa av kartverkets fältarbeten, och
de som sysselsatte den talrikaste personalen, utfördes nämligen på det sätt,
att själva arbetet vore förenat med en så gott som oavbruten förflyttning
till fots, detta emedan det läge i arbetets natur, att det måste utföras till
fots. För undvikande av den kostnadsökning, som nyss berörts, syntes böra
i reglementet föreskrivas, att förflyttning under förrättning, då det ligger i
förrättningens natur att utföras till fots, icke är att anse såsom färd eller
resa annat än i samband med ombyte av kvarter.
Vad kartverkschefen sålunda anfört finner jag beaktansvärt, ehuruväl jag
utgår från att skyldighet för förrättningsman att fortskaffa sig till fots eller
med fordon, drivet av förrättningsmannen personligen, icke inskränker sig
till viss kortare vägsträcka. Då vad som härutinnan gäller färd till fots
även bär sin tillämpning på velociped, skidor, sparkstötting och andra dylika
av förrättningsman personligen drivna resdon, har jag emellertid ansett
paragrafen böra formuleras därefter.
14 §.
I 1907 ars reglemente (15 § 1—3 mom.) medgavs de resande ersättning
med vissa mindre belopp för transport av reseffekter vid färd å järnväg
eller fartyg. Med hänsyn till de många anmärkningar och det mycket tidsödande
besvär, som bestämmelserna om ersättning för transport av effekter
förorsakat, upptogo resereglementssakkunniga ej någon rätt till dylik ersättning
i sitt förslag. Utgifterna i fråga ansågo de sakkunniga böra gottgöras
genom traktamentsersättningen. I samband med övriga inskränkningar i
rätten till resekostnadsersättning borttogs år 1922 den särskilda ersättningen
för transport av egentliga reseffekter. Kvar står emellertid den bestämmelsen,
att förrättningsman äger rätt till ersättning för vad han utgivit för
transport av redskap, instrument eller dylikt, som han för förrättnings
verkställande nödgats medföra.
De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit sistberörda, nu gällande föreskrift,
till ordalagen dock något modifierad för att icke giva anledning till
en allt för snäv tolkning av bestämmelsen. Därvid hava de sakkunniga
uttalat den åsikten, att ersättning jämväl borde få utgå för transport av
särskild klädesutrustning, som kunde vara »påkallad av årstiden eller markförhållandena
(t. ex. päls och storstövlar)».
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr iN>. r»J
Från försvarsdepartementet hava till finansdepartementet överlämnats
handlingarna i ett ärende rörande ersättning för transport av effekter i
samband med anbefalld eller avslutad sjökommendering, vilka handlingar
ansetts lämpligen böra vara tillgängliga vid förekommande omarbetning
av resereglementet.
I detta ärende har av marinmyndigheterna gjorts gällande, att ilottans
personal syntes böra, såsom före 1922 års ändring i resereglementet, få sina
transportkostnader vid resa till eller från sjökommendering ersatta av kronan,
även när det gällde transport av personlig utrustning, som behövde medföras.’
Försvarsväsendets lönenämnd, som blivit i ärendet börd, bar framhållit,
att kommenderingar och förordnanden av den längd, sjöexpeditioner i allmänhet
omfattade, förekomme såväl inom lantförsvaret som vid kommunikationsverken
och den civila statsförvaltningen i övrigt, vadan frågan
lämpligen borde behandlas i ett vidsträcktare sammanhang.
På sätt jag förut framhållit, hava bestämmelserna om ersättning för
transport av effekter numera borttagits ur resereglementet. Dylik kostnad
har ansetts hänförlig till sådana mera personliga utgifter, som böra bestridas
av traktamentet; hänsyn härtill har ock tagits vid uppgörande av nu föreliggande
förslag till traktamentsersättning. Någon del av det för varje
dygn utgående traktamentet är sålunda avsedd att täcka dylika transportkostnader.
Uppenbarligen måste eu befattningshavare, som är kommenderad
på en sjöexpedition om exempelvis sex månader, medföra en så stor personlig
utrustning, att dennas transporterande vållar honom särskilda, kanske rätt
betydande kostnader, men till dessas bestridande har han i allmänhet lika
väl som vid kortare resor att disponera en del av honom under berörda
period tillkommande traktamente eller annan dylik gottgörelse.
Vid nu anförda förhållande och då jag har för avsikt att föreslå borttagandet
av den särskilda ersättning, som nu tillkommer förrättningsman
för inskrivning av resgods vid färd å järnväg — en ersättning om vilken
i stort sett gäller vad nyss sagts om gottgörelse för transport av effekter —■
finner jag ingen anledning att föreslå bestämmelser om ersättning för transport
av effekter.
Med anledning av de sakkunnigas av mig återgivna uttalande angående
ersättning för transport av särskild klädesutrustning i vissa fall vill jag
framhålla, att jag icke kan dela den åsikt, som kommit till uttryck i detta
uttalande. Jag har för undvikande av all tvekan om den ifrågavarande
bestämmelsens innebörd ansett nödigt särskilt angiva, att ersättning icke
utgår för transport av personlig utrustning, såsom kläder, uniformspersedlar
o. d.
För det fall att för vissa grupper av befattningshavare behov föreligger
att vid vandring i fjälltrakter använda vägvisare eller bärare för transport
av exempelvis tältutrustning och proviant, torde få tagas under övervägande,
huruvida särskilda bestämmelser om ersättning under dylik färd bära meddelas!
52
Kung!. Maj:ts proposition Nr 95.
15 §.
Sakkunniga hava föreslagit, att resekostnadsersättning icke skall utgå,
när förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel, när han
eljest åtnjuter fri resa på järnväg eller fartyg; när fortskaffningsmedel
enligt gällande författning eljest kostnadsfritt tillhandahålles honom; eller
när biljett för resa genom vederbörande myndighet utan kostnad för för*
rättningsmannen erhålles.
Mot de sakkunnigas förslag hava vissa erinringar framställts. Sålunda
har länsstyrelsen i Älvsborgs län ansett paragrafen böra formuleras så,
att förrättningsman, som i annan egenskap än såsom innehavare av viss
tjänst hade rätt till fri resa på järnväg eller fartyg, borde äga rätt att
i reseräkning upptaga biljettkostnaden. Medicinalstyrelsen har påpekat,
att lönen till järnvägsläkare vid enskilda järnvägar ej sällan till en del
utginge i form av fria resor på järnvägen i fråga. En sådan läkares
avlöningsförmån i enskild tjänst syntes icke höra av staten utnyttjas
till besparing av ersättningen för resor i statens tjänst. Det vore fast hellre
billigt och rättvist, att läkaren ägde debitera statsverket och själv tillgodonjuta
den ersättning för resorna, som skulle hava utgått, därest läkaren
icke tillika varit järnvägsläkare i enskild tjänst.
Slutligen hava statskontoret och kammarrätten påpekat, att med uttrycket
»kronans transportmedel» påtagligen icke avsåges sådana fortskaffningsmedel
som velociped, skidor o. d., vid vilkas användande förrättnings*
mannens egna kroppskrafter toges i anspråk.
Att förrättningsman, som avgiftsfritt använder kronans transportmedel,
vare sig han gör det i ena eller andra egenskapen, icke hör erhålla ersättning
för resekostnad, synes mig utan vidare vara klart. Om förrättningsmannen
eljest åtnjuter fri resa å järnväg eller fartyg, skulle väl, på sätt förenämnda
länsstyrelse och medicinalstyrelsen gjort gällande, sådan på grund
av personliga förhållanden eller enskild tjänst medgiven förmån kunna
anses icke böra föranleda reduktion av förrättningsmannen eljest tillkommande
resekostnadsersättning. Å andra sidan har dock tjänstemannen
ingen utgift för en sådan resa och skulle alltså, om han ägde av statsverket
tillgodogöra sig biljettkostnaden, göra eu betydande vinst på sådana
resor, något som i sin tur knappast kunde undgå att öva inflytande, då
det gällde att avgöra, huruvida tjänsteresa över huvud vore nödig. Med
hänsyn härtill och då inga berättigade intressen trädas för nära genom att
i dylika fall avgift ej får debiteras, finner jag mig icke böra ifrågasätta
någon annan ändring av de sakkunnigas förslag i nu förevarande av
seende än att jag ansett resa å spårväg böra jämställas med resa å järnväg.
Vad statskontoret och kammarrätten anfört rörande betydelsen av uttrycket
»kronans transportmedel» synes lämpligen böra föranleda ett förtydligande
tillägg till paragrafen i anslutning till vad ämbetsverken antytt.
Kungl. Maj:ts proposition Nr i)5.
53
16 §.
Innehållet i denna paragraf överensstämmer med de sakkunnigas under
samma paragraf framlagda förslag, dock med de modifikationer, som be.
tingats utav nedan angivna myndigheters yttranden i ämnet.
Arméförvaltningen har erinrat, hurusom enligt denna paragraf ersättning
för resa till förrättning skulle få beräknas från förrättningsmannens bostadsort,
stationsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde. Enligt
vanligt språkbruk syntes med bostadsort avses den ort, inom vilken vederbörande
hade sin bostad. Då emellertid resekostnadsersättning enligt förslaget
skulle få utgå exempelvis för färd med spårväg från bostaden till
järnvägsstationen, avsåges här icke förrättningsmannens »bostadsort» utan
hans »bostad».
Statskontoret och kammarrätten hava erinrat, hurusom i andra stycket
föreskreves, att förrättningsman, som vore bosatt utom sitt »tjänstgöringsområde»,
icke ägde rätt till ersättning för färd mellan bostadsorten och
»tjänstgöringsorten». Användningen av dessa två olika uttryck föranledde
viss otydlighet, som syntes höra avhjälpas genom stadgandets uppdelning
i två punkter.
17 §.
Denna paragraf motsvarar 18 § i de sakkunnigas förslag och 20 § i 1907
års reglemente.
Det skulle givetvis varit mest rationellt, om rätten att uppbära traktamente
kunnat göras beroende ej av det avstånd från bostadsorten, varå
förrättning utföres, utan av den tidslängd, bortovaron omfattat. Vid
exempelvis kommunikationsverken är en dylik indelning lätt att genomföra
och tillämpas redan i de speciella reglementena. Beträffande statsförvaltningen
i övrigt lär det däremot av praktiska skäl vara nödvändigt
att i regel bibehålla avståndsberäkningen såsom grund för traktamentsersättningens
utgående. Med hänsyn å ena sidan till att med de moderna
fortskaffningsmedlen förrättningsmännen kunna förflytta sig snabbare än
förr och å andra sidan därtill, att enligt förevarande förslag reseersättning
skulle utgå jämväl för färd om allenast 1 kilometers längd, har jag ansett
mig böra tillstyrka, att i nu ifrågavarande avseende minimiavståndet utsträckes
från 2 till 3 kilometer.
De i de sakkunnigas förslag ingående orden »därest ej annorlunda är
särskilt stadgat» hava, med avseende å avfattningen av 2 § här uteslutits.
Paragrafen har förtydligats i analogi med vad som anförts i sista stycket
av motiveringen till 5 §.
18 §.
I de sakkunnigas förslag hade motsvarande bestämmelse (17 §) följande
lydelse:
*1 de fall, då förrättningsman erhåller kostnadsfri inkvartering eller under
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
minst 5 timmar nattetid innehar plats i sovvagn eller liggplats å fartyg,
utgår dock icke traktamente för natt.»
Från i ärendet hörda myndigheter har framhållits önskvärdheten av en
formulering, som tydligt angiver, att, om en förrättningsman på grund av
personliga förhållanden gratis erhölle nattlogi, sådant icke skulle betaga
honom rätten till traktamente för natt. I anledning härav hava orden »på
grund av gällande bestämmelse» inskjutits i paragrafen.
Under 11 § hava angivits skälen till att ersättning för sovplats å järnväg
bör medföra indragning av nattraktamentet.
19 $.
I överensstämmelse med 18 § i 1907 års resereglemente hava de sakkunniga
föreslagit, att traktamentsersättning må utgå även vid uppehåll, som
under förrättningsresa föranledes av naturhinder, styrkt sjukdom eller annan
giltig anledning.
De sakkunniga hava anfört, att, såvitt erfarenheten gåve vid handen, något
praktiskt behov icke förelåge att stadga en viss maximitid, under vilken
traktamentsersättning uti ifrågavarande fall finge utgå. En annan mening
har emellertid uttalats av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som ansett dylik
ersättning böra medgivas allenast för viss kortare tid samt i övrigt förbehållas
Kungl. Maj:t att efter framställning i vart särskilt fall besluta
angående den ersättning, som därutöver kunde anses skälig.
Den omständigheten, att bestämmelsen i fråga hittills veterligen icke
missbrukats, utesluter ej möjligheten att så framdeles skulle kunna ske.
I likhet med nyssnämnda länsstyrelse anser jag därför en tidsbegränsning
— förslagsvis 14 dagar — böra införas.
Ordet »förrättningsresa» synes för undvikande av misstolkning böra utbytas
mot »resa eller förrättning».
20 $.
20 § överensstämmer i sak med 19 § 8 mom. i 1907 års reglemente och
med 22 § i de sakkunnigas förslag.
21 §.
21 § motsvarar 23 § 1 stycket i de sakkunnigas förslag, vilket i denna
del icke föranlett erinran från något håll.
22 §.
22 § överensstämmer i sak med 25 § i 1907 års reglemente och med 26 §
i de sakkunnigas förslag.
; : 23 $.
23 § motsvarar 27 § i de sakkunnigas förslag.
Med hänsyn till vad jag anfört vid 18 § har föreskriften om skyldighet
55
Kungl. Maj:Is proposition Nr !>5.
att beträffande nattresa å fartyg lämna vissa tidsuppgifter uteslutits. Vidare
har införts bestämmelse om skyldighet för den främste bland förrättningsmännen
vid s. k. samåkning att lämna uppgift å deltagarna i färden.
24 §.
De sakkunniga hava föreslagit ett stadgande, att räkning a resekostnadsoch
traktamentsersättning skulle, vid äventyr av fordringsrättens förlust,
vara till vederbörande myndighet inkommen inom ett år efter det resan eller
förrättningen avslutats, dock att Kungl. Maj:t skulle, där i särskilda fall
så prövades skäligt, äga tillerkänna förrättningsman ersättning, ändå att
räkning senare inkommit.
Såsom motivering för detta förslag har anförts huvudsakligen följande.
Därest förrättningsman till vederbörande myndighet ingåve sin reseräkning
först lång tid efter det förrättningen ägt rum, mötte det ofta svårighet
eller föranledde åtminstone tidsödande besvär och extra arbete att kontrollera,
huruvida icke kostnaden för samma förrättning förut blivit helt
eller delvis betald. Dä det läge i förrättningsmans eget intresse att förete
sina reseräkningar snarast möjligt för ersättningens utfående; då det finge
anses tillhöra god ordning, att detta skedde inom ej alltför lång tid efter
tjänsteresas och förrättnings företagande; då längre respittid uti ifrågavarande
hänseende än ett år ej i något fall syntes vara av behovet påkallad och då
medgivande av längre tid skulle vålla de granskande och utanordnande myndigheterna
onödiga svårigheter eller olägenheter, hade det till förebyggande
av sådana ansetts vara lämpligt, att föreskrift om viss, ej allt för lång tid,
inom vilken reseräkning skall vara till vederbörande myndighet inkommen,
bleve i resereglemente! meddelad, och hade denna tid ansetts skäligen kunna
-sättas till ett år från det resa eller förrättning avslutats.
Riksräkenskapsverket har i skrivelse till Kungl. Maj:t upptagit spörsmålet
om stadgande av viss tid, inom vilken reseräkningar skulle vara till vederbörande
ingivna.
Efter att hava påpekat, hurusom i icke fä fall reseräkningar ingivits och
guldits först flera år efter det resan eller förrättningen verkställts, har riksräkenskapsverket
anfört, att till följd härav möjligheten för den utbetalande
och kontrollerande myndigheten att granska behörigheten av de framställda
kraven bleve mindre, och att därav i vissa fall föranletts dubbla utbetalningar.
Vidare hade det inträffat, att myndigheter, som mottagit räkningar,
hänförande sig till år, för vilka räkenskaper med tillhörande verifikationer
för länge sedan överlämnats till riksräkenskapsverket, anmodat detta ämbetsverk
att verkställa undersökning, huruvida ifrågavarande räkningar tillförene
guldits. Det skulle alltså vara till fördel, om genom en författningsbestämmelse
bleve fastslaget, att kostnader, vilka skola gäldas enligt resereglementet,
borde vara hos den utbetalande myndigheten anmälda till ersättande
inom viss kortare tid än den, som jämlikt förordningen den 4 mars
1862 om tioårig preskription i allmänhet gällde. En dylik bestämmelse,
som ^ lämpligen borde få sin plats i resereg lemen tet, syntes böra innefatta
ett åläggande, med risk att kravet ej upptoges till prövning, därest den
fastställda tiden, förslagsvis tre månader, efter förrättningens verkställande,
försattes.
Kurigl. Mai:ts proposition Nr 95.
56
över denna framställning häva infordrade yttranden avgivits av åtskilliga
ämbetsverk, bland andra statskontoret.
Statskontoret har funnit önskvärt, att ej alltför lång tid förflöte innan
förrättningsman gjorde sina anspråk på ersättning för resekostnader gällande.
Särskilt hade — yttrar statskontoret — detta önskemål framträtt under och
närmast efter kriget, då de i resereglementet fastställda ersättningsbeloppen
såväl som järnvägs- och skjutstaxor varit föremål för ständiga ändringar.
Emellertid syntes vederbörande myndigheter hava medel i sin hand att
förmå förrättningsman att inom rimlig tid efter resas slut ingiva räkning
å kostnaderna för densamma. Sålunda kunde genom indragning eller minskning
av sådant förskott, som omförmäldes i 25 § resereglementet, förrättningsman
i de flesta fall förmås att snarast möjligt söka ersättning för sina
kostnader. Inom statskontorets egen verksamhet hade icke visat sig någon
nämnvärd olägenhet av de påtalade förhållandena. De befattningshavare,
som dröjde något med avgivandet av sina reseräkningar, hörde mestadels
till dem, som företoge förrättningsresor endast vissa månader av året men
under denna tid nästan ständigt befunne sig på resa. När det efter reseperiodens
slut gällde att göra upp räkning för samtliga resorna, bleve detta
arbete givetvis så omfattande, att någon tid åtginge för dess fullgörande
vid sidan av övriga tjänstegöromål. Vissa av dessa befattningshavare hade
att vid sina reseräkningar foga en av vederbörande chefsmyndighet godkänd
dagbok över gjorda förrättningar. Dessa kunde på grund härav ej avgiva
reseräkning förrän någon tid efter förrättningarnas avslutande och bure ej
heller ensamma ansvaret för dröjsmålet. För den händelse en generell föreskrift
i ämnet befunnes erforderlig eller lämplig, syntes denna i varje fall
böra medgiva förrättningsmannen längre tid för räknings uppsättande och
ingivande än riksräkenskapsverket föreslagit.
Det lärer ej kunna bestridas, att vissa olägenheter för de utbetalande och
kontrollerande myndigheterna kunna föranledas därav, att räkningar å resekostnads-
och traktamentsersättning avlämnas lång tid efter det resorna
och förrättningarna ägt rum. Ett lämpligt korrektiv mot onödigt dröjsmål
med ingivande av reseräkningar ligger visserligen redan däri, att indragning
eller minskning av reseförskott kan äga rum. Därutöver synes
emellertid vara erforderligt, att i resereglementet införes en bestämmelse
om att räkning å resekostnads- och traktamentsersättning bör, där hinder
icke möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom viss tid efter
det resan eller förrättningen avslutats. Då man torde hava berättigad anledning
antaga, att tjänstemännen skola i regel ställa sig denna föreskrift
till efterrättelse, synes något äventyr icke böra stadgas för underlåtenhet
härutinnan. Vid sådant förhållande kan fristen för räkningens ingivande
lämpligen göras kortare än de sakkunniga föreslagit; och får jag i sådant
hänseende förorda en tid av sex månader.
25 §.
25 § överensstämmer i sak med 22 § i 1907 års reglemente och med 29 §
i de sakkunnigas förslag.
Kung!. Maj:ts proposition Nr 95.
57
26 $.
De sakkunniga hava föreslagit, att, där Kungl. Maj:t icke i särskilda fall
annorlunda förordnade, reglementet skulle med iakttagande av vissa särskilda
bestämmelser tillämpas jämväl vid resor och förrättningar i statens
ärenden i utlandet. Detta förslag har emellertid bestämt avstyrkts av generalpoststyrelsen
och telegrafstyrelsen, varjämte statskontoret och kammarrätten
samt statens meteorologisk-hydrografiska anstalt ifrågasatt lämpligheten av
att låta reglementet gälla utom riket.
Jag delar ämbetsverkens uppfattning i förevarande fråga och tillstyrker
alltså, att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen må utgå ur förslaget.
Att uttryckligen inskränka reglementets tillämpning till resor inom
landet lärer dock icke vara lämpligt. Vid resa i främmande länder torde
bestämmelser angående resekostnads- och traktamentsersättning få såsom hittills
för varje fall meddelas av Kungl. Maj:t, som alltså även bör besluta,
när allmänna resereglementet skall tillämpas vid utlandsresor. Föreskrift i
sistberörda hänseende torde höra intagas i reglementet.
I enlighet med ett av de sakkunniga framställt förslag har jag vidare
ansett lämpligt, att i reglementet införas bestämmelser, som avse att reglera
traktamentsersättningen vid övergång från ett land till ett annat. Dessa
bestämmelser innebära, att vid resa från land, där lägre traktamente uppbäres,
till land, där högre sådant utgår, det högre traktamentet må uppbäras
från och med den dag, resp. natt, varunder ankomsten till hamn eller
station i det senare landet ägt rum, samt att vid resa i omvänd riktning
traktamentet efter enahanda grund nedsättes.
Härefter anhåller jag att få lämna en redogörelse för vissa av de sak- Av de sakkunniga
föreslagna bestämmelser, vilka ansetts icke böra upptagas i det nu
föreliggande förslaget. Jag följer därvid paragrafindelningen enligt sakkunnig- har uteslutna
betänkandet. bestämmel
ser.
Genom kungörelse den 25 februari 1916 (nr 65) har förordnats, att, om 13 §.
förrättningsman, scm är berättigad till resekostnadsersättning enligt resereglementet,
vid färd å järnväg låtit verkställa inskrivning av resgods, han
må åtnjuta ersättning för vad av avgiften härför belöper å en vikt av
intill 25 kilogram; dock att sådan ersättning icke må utgå, därest den
resande samma dag, han avrest från en plats, återvänder dit.
I sammanhang med det föreslagna upphävandet av rätt till ersättning
för transport av effekter vid resa på järnväg eller ångbåt hava de sakkunniga
ansett lämpligt, att förrättningsmän vid färd å järnväg finge uppbära
ersättning, enligt nu gällande bestämmelser utgående med 50 öre,
för inskrivning av 25 kilogram resgods, oavsett huruvida sådan inskrivning
ägde rum eller icke. Ett särskilt skäl härtill läge i den omständigheten,
att kvitto å dylik avgift icke lämnades och att det därför vore
omöjligt att kontrollera, huruvida resgodsinskrivning verkligen ägt rum.
58
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
De sakkunnigas ifrågavarande förslag har mött motstånd frän järnvägsstyrelsen,
som i fråga om rätt för förrättningsman att under alla förhållanden
tillgodogöra sig ersättning för resgodsbiljett förklarat sig i anslutning
till vad en av de sakkunniga reservationsvis härom anfört anse det
icke överensstämmande med den tankegång, som de sakkunniga angivit såsom
vägledande vid sitt förslag, att en förrättningsman skulle äga debitera
staten för en utgift, vilken enligt vad erfarenheten gåve vid handen
endast i undantagsfall behövde förekomma vid tjänsteresor.
Marin förvaltningen har ansett förslaget böra kompletteras med föreskrift
angående ersättning för resgodsövervikt vid förrättningsresor, som upptaga
längre tid än 14 dagar.
Jag har redan antytt min ställning till spörsmålet om ersättning för
inskrivning av resgods. Att jag ansett mig böra avstyrka rätten till dylik
ersättning har sin huvudsakliga grund däri, att det befunnits lämpligare
låta den ganska obetydliga kostnaden för resgodsbiljett ingå i dagtraktamentet
på samma sätt som andra mera personliga utgifter. Härigenom
vinnes en önskvärd förenkling av arbetet med reseräkningars uppgörande
och granskning. Vid 14 § har jag angivit min uppfattning angående rätt
till ersättning för transport av mera omfattande personlig utrustning.
I 19 § hava de sakkunniga i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande
stadganden (17 § 1 mom.) föreslagit vissa bestämmelser, avsedda att
gorå åtnjutandet av traktamente i viss mån beroende på längden av företagna
resor. Förslaget har mött gensägelser från vattenfallsstyrelsen, som
framhållit, att den väglängd, som tillryggalades under en viss tid, kunde
vara synnerligen varierande, beroende på olika slags fortskaffningsmedel
och på naturförhållandena. Den använda tiden borde därför enligt styrelsens
mening vara det enda avgörande för traktamentsersättningens storlek.
Ifrågavarande bestämmelser hava mist det väsentliga av sitt berättigande,
sedan automobilen numera blivit ett allmänt använt fortskaffningsmedel även
vid tjänsteresor. Att emellertid förrättningsställets avstånd från förrättningsmannens
bostads- eller tjänstgöringsort bör inverka på hans rätt till traktamente
framgår av motiveringen till 17 §. §
Beträffande rätten till traktamente vid längre tids vistelse på eu och
samma plats hava de sakkunniga föreslagit, att, om förrättningsman vistas
på samma plats längre tid i följd än 14 dygn, traktamentsersättningen för
överskjutande tid skulle minskas med 25 procent; att traktamentsersättning
vid dylik vistelse i följd å samma plats icke skulle få utgå för längre tid
än 3 månader; samt att vistelsen å förrättningsstället icke skulle anses
bliva avbruten därigenom, att förrättningsmannen en eller flere gånger under
högst 3 dygn i följd uppehölle sig å annan ort.
Mot förslaget hava åtskilliga erinringar framställts, särskilt av järnvägsstyrelsen,
telegrafstyrelsen, statskontoret och kammarrätten.
Efter det de sakkunnigas betänkande avgavs, hava i 6 § av kungörelsen
59
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
den 31 december 1921 (nr 753) med tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och
vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, meddelats särskilda
bestämmelser om traktamentsersättning under tjänstgöring i sammanhängande
följd å annan ort inom riket än stationeringsorten.
Redan tidigare hade beträffande de affärsdrivande verken meddelats bestämmelser
i enahanda syfte. Enligt dessa liksom de för allmänna civilförvaltningen
gällande föreskrifterna reduceras s. k. tjänstgöringstraktamente
efter mera detaljerade grunder än de av de sakkunniga föreslagna.
Grunden för de sakkunnigas ifrågavarande förslag har sålunda numera
till väsentlig del bortfallit, enär för alla nyreglerade ämbetsverk särskilda
föreskrifter i ämnet utfärdats. Att meddela dylika föreskrifter beträffande
befattningshavare vid ännu icke reglerade statsinstitutioner synes icke vara
av omständigheterna påkallat, helst saken är av ringa ekonomisk betydelse,
såvitt dessa verk angår. Därtill kommer, att en dylik avknappning av
traktamentsersättningen icke synes vara lämplig beträffande sådana förrättningsmän,
vilka för sitt arbete icke åtnjuta annan gottgörelse än traktamente.
Jag har alltså uteslutit de ifrågavarande bestämmelserna i mitt
förslag.
I 24 § har föreslagits, att utom i trängande fall eller efter särskild före- 24 §.
skrift ingen skulle vara skyldig att nattetid verkställa förrättning eller
anträda resa.
Mot detta förslag har chefen för rikets allmänna kartverk anfört, att, enär
vissa med triangelmätning förenade observationer måste göras nattetid,
denna paragrafs antagande skulle nödvändiggöra särskilda undantagsbestämmelser
beträffande kartverket.
Statskontoret och kammarrätten hava ansett stadgandet i denna paragraf
sakna erforderlig tydlighet. Ej heller av motiveringen framginge klart,
huruvida en förrättningsman, som ej kunde hinna fram i behörig tid till
förrättningsstället före klockan 7 f. m., i sådant fall vore berättigad att avresa
redan föregående dag och debitera statsverket traktamente för denna, vilket
ju knappast i varje fall kunde anses skäligt. Det kunde sättas i fråga, om
bestämmelsen över huvud taget vore nödvändig, och om ej tillräcklig hänsyn
till förrättningsmannens berättigade intresse kunde tagas vid den skälighetsprövning
i fråga om resans företagande på lämpligaste sätt, som i allt fall
skulle äga rum. Bestämmelsen syntes därför kunna utgå.
Jag har funnit de mot den föreslagna bestämmelsen anförda skälen
beaktansvärda och anser förty, att paragrafen i fråga icke bör intagas i
reglementet.
De sakkunniga hava föreslagit, att, frånsett sön- och helgdagar samt uppe- 25 g.
håll genom naturhinder, styrkt sjukdom eller annan giltig anledning, traktamente
icke finge utgå för tid, som ej verkligen använts för resa eller förrättning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Denna föreskrift synes vara obehövlig och har därför uteslutits i mitt;
förslag. . . ..
Av de sakkunniga hava vidare angivits ej mindre de fall, då förrätt*
ningsman icke skulle äga uppbära ersättning med högre belopp än scm av
honom utgivits, än även de fall, då han skulle anses berättigad tillgodogöra
sig uppkommande besparing å resekostnaden. De sålunda föreslagna bestämmelserna
utgöra emellertid endast konsekvenser av stadgandena i resereglementet
och lära fördenskull icke böra särskilt angivas. Det nu uppgjorda
förslaget torde få anses tydligt angiva de fall, då självkostnadsprincipen
är avsedd att tillämpas.
31 §. De sakkunniga hava i 31 § framlagt förslag till bestämmelser i fråga oni
sättet för anförande av besvär över myndigheters beslut i ärende rörande
ersättning enligt resereglementet.
Sedan numera genom kungörelsen den 12 december 1924 (nr 528) med
föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål
m. m. bestämmelser i ämnet blivit meddelade, lära ytterligare föreskrifter
härutinnan icke kunna anses erforderliga, vadan de av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna i nu föreliggande förslag uteslutits.
Dtffarte- Föredraganden uppläser härefter förslag till allmänt resereglemente samt
''bemslänan18 ^ems^^er» Kungl. Maj:t måtte besluta inhämta riksdagens yttrande
över detta förslag med förklarande därvid, att Kungl. Maj:t har för avsikt att,
efter mottagande av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen av
samma förslag och förordna om utfärdande av författning i ämnet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet skall avlåtas till
riksdagen av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
E. Regnér.
i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:ts proposition Nr 95.
(»1
Bil. Sakkunnigas förslag.
Förslag
till
Resereglemente.
1 §.
För extra förrättning i statens ärenden skall, där ej genom instruktion
eller särskild föreskrift annorlunda är eller varder stadgat, vederbörande
förrättningsman åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning i enlighet
med vad för nedanstående fem klasser här finnes bestämt.
»
j -
j . .
Klass A.
i Klass B.
Klas* C.
Klass D.
Klass E.
Resa på järnväg —...........
I klass1
II klass2
II klass 2
II klass2
III klass3
Resa med fartyg...............
Hyttplats 4
Hyttplats 4
Hyttplats 4
Salongsplats6
Däcksplats 6
Resa på spårväg...............
Dubbel avgift
Dubbel avgift
Dubbel avgift
Dubbel avgift
Dubbel avgift
Resa med automobil, där/
Avgift enligt
Avgift enligt
Avgift enligt
Avgift enligt
Avgift enligt
länsstyrelse fastställt taxa t
taxa7
taxa 7
taxa 7
taxa2
taxa 7
Resa med automobil i annat (
Lega för 1 häst
Lega för 1 häst
Lega för l häst
Lega för 1 häst
Lega för 1 häst
fall, hästskjuts, motor-j
milpenningar
milpenningar
milpenningar
milpenningar
milpenningar
cykel eller velociped ...(
6 kr. per mil
5 kr. per mil
1 kr. per mil
3 kr. per mil
2 kr. per mil
Traktamente för dag.........
17 kr.
14 kr.
12 kr.
9 kr.
6 kr.
Traktamente för natt.........
8 kr.
7 kr.
5 kr.
4 kr.
3 kr.
Tillhopa traktamente för
dygn...........................
25 kr.
21 kr.
17 kr.
13 kr.
9 kr.
Dyrtidstillägg för dag ......
2 kr.
2 kr.
2 kr.
2 kr.
2 kr.
Dyrtidstillägg för natt......
1 kr.
1 kr.
1 kr.
1 kr.
1 kr. r ,,
Traktamente sammanlagt kr.
28 kr.
24 kr.
20 kr.
16 kr.
12 kr. 1
På Kungl. Maj:t ankommer att före varje års utgång pröva, huruvida
och i så fall med vilket belopp under följande år dyrtidstillägg till traktamentsersättningen
skall utgå.
En vid detta reglemente fogad bilaga * utvisar, till vilken klass resp. befattningshavare
hänföras.
4 Avgift för plats i högsta klassens vagn, som i tåget framföres.
'' Avgift för plats i andra klassens vagn eller, när sådan icke förekommer, i den högsta
klass, som i tåget framföres.
3 Avgift för plats i lägsta klassens vagn.
4 Avgift för en hyttplats eller, när hytt icke förekommer, för en salongsplats. ,
° Avgift för eu salongsplats. '' 1 1 ■ ■
" Avgift för däcksplats eller, när resa äger rum nattetid, för billigaste liggplats under däck.
1 Angående undantag från denna bestämmelse, se 6 § aflura5 styckat.. _ hl O h..
* Här utesluten.
62
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
2 §.
Extra förrättning är antingen i allmän författning bestämd eller oek
av Kungl. Maj:t eller vederbörande ämbetsmyndighet särskilt anbefalld.
3 §.
Innehavare av annan befattning än de i ovannämnda bilaga angivna
åtnjuter lör extra förrättning resekostnads- och traktamentsersättning enligt
bestämmelserna för befattningshavare, med vilken han närmast är
jämförlig.
Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan
tjänstegrad, fullmakt eller värdighet bestämmer den klass, varefter ersättning
åtnjutes. Den, som förordnas att förestå annans befattning, erhåller
för extra förrättning ersättning efter den tjänst, han sålunda utövar.
■ •<*'';
Förordnas någon till sådan extra förrättning, som eljest tillkommer annan
befattnigshavare att verkställa, njute, där ej annorlunda särskilt
föreskrives, ersättning efter den klass, vartill sistnämnde befattningshavare
hör.
År extra förrättning av den beskaffenhet, att det ej åligger viss befattningshavare
att verkställa densamma, skall, där icke annorlunda särskilt
föreskrives, förrättningsmannen njuta ersättning efter den klass, vartill
han hör.
Beträffande arméns och marinens personal utgår ersättning efter den
tjänstegrad eller tjänsteklass, vartill förrättningsmannens beställning på
stat, över stat, å reservstat eller i reserven är att hänföra; förordnas någon
att uppehålla befattning, avsedd för högre beställning, än han själv
innehar, utgår dock ersättning efter den högre beställningen.
Till extra förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av
högre tjänstegrad, än ärendets vikt fordrar.
4 §.
Vid resa på järnväg må ej utgå ersättning för plats i högre vagnsklass,
än som i tåget framföres.
Besekostnadsersättning må ej utgå för annan eller längre väg, än som
verkligen tillryggalagts, dock att i de fall, då hästskjuts anlitats för färd
överstigande 2 men kortare än 5 kilometer, såväl hästlega som milpenningar
skola utgå för en halv nymil. Del av kilometer räknas städse
såsom hel kilometer.
Lega för häst beräknas — beträffande de fall, då hästskjuts använts,
vare sig skjutsen erhållits från skjutsanstalt eller enskild skjuts anlitats
— efter gällande taxa vid den skjutsanstalt, från vilken skjuts med minsta
kostnad bör kunna erhållas, men, om den plats, från vilken resa företages,
är så belägen, att ingen skjutsanstalt är skyldig där tillhandahålla skjuts,
efter den av Kungl. Maj:t för orten fastställda maximiskjutslegan.
I milpenningarna inbegripas kostnader för hämtning av skjuts, åkdonslega
samt s. k. beställnings- och väntpenningar.
Med natt och nattetid avses i detta reglemente tiden mellan klockan 12
midnatt och klockan 7 f. m.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Knif yl. Maj: In proposition Nr 95.
H4
5 §.
K<in förrättningsresa lämpligare verkställas med annat fortskaffningsmedel
än något av de i 1 § omförmälda, såsom med motorbåt, annan båt,
till häst eller annorledes, bör färden verkställas på sätt i varje särskilt
fa.il
ersättning enligt, gällande taxa eller, där sådan ej finnes, såsom för hästskjuts
enligt de i 1 och 4 §§ angivna grunder.
Har förrättningsman färdats med annat fortskaffningsmedel än något
av de i 1 § omförmälda, må ersättning dock icke beräknas med högre belopp,
än om sådant fortskaffningsmedel begagnats.
Med båt avses i detta reglemente farkost, som icke är underkastad sjövärdighetsbesiktning
av fartygsinspektionen.
6 i
Ersättning utgår efter det eller de olika sätt att färdas, som för resan
verkligen använts, dock att ersättningen icke må beräknas med högre belopp,
än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen begagnat sig
av den väg och det färdsätt, som med hänsyn till resans ändamål samt
för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad
eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet av denna sammanlagda
kostnad skall traktamente medräknas, även om sådant icke utgår
till förrättningsmannen av statsmedel.
Därest vid färd med automobil avgiften enligt gällande automobiltaxa
överstiger den ersättning, som för samma väg skolat utgå för hästskjuts,
beräknas resekostnadsersättningen allenast såsom för hästskjuts.
Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de
därav föranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att därigenom
kostnaderna för statsverket i största möjliga mån nedbringas.
7 %.
Vid resa med järnväg, fartyg, spårväg eller båt utgår resekostnadsersättning
även för färd, som icke överstiger 2 kilometer; men användes
annat fortskaffningsmedel, må, där ej annorlunda särskilt föreskrives, ersättning
utgå allenast då färden överstiger 2 kilometer och äger rum utom
städs, köpings eller annat därmed jämförligt samhälles planlagda omrade.
,
Företages med ett och samma fortskaffningsmedel färd till eller från
ort, belägen mer än 2 kilometer utanför planlagt område, må ersättning
dock utgå för färden jämväl till den del densamma äger rum inom nämnda
område.
8
Då vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning deltagande
personer, som åtnjuta resekostnadsersättning enligt detta reglemente, färdas
samma väg med automobil, hästskjuts eller båt och sammanlagda vallängden,
som tillryggalägges på ett dygn, i en riktning eller fram och åter
uppgår till minst 50 kilometer, vare de pliktiga att, i den mån så ske kan
använda gemensamt fortskaffningsmedel, och skall i ty fall — där resekostnadsersättningen
icke utgår enligt fastställd taxa, som i så fall skall
lända till efterrättelse —1 förutom hästlega allenast halva beloppet av de
varje färddeltagare enligt 1 § tillkommande milpenningar utgå.
64
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Det åligger den främste bland förrättningsmännen att tillse, att i angivna
fall, där giltigt hinder icke föreligger, gemensamt fortskaffningsmedel
varder använt, ävensom att meddela i sammanhang därmed erforderliga
bestämmelser, såsom rörande färddeltagarnas fördelning på olika
åkdon eller båtar m. m.
9 $.
Verkställer förrättningsman samma dag två eller flera fristående förrättningar
å olika orter, vare han, där ersättning för färden mellan förrättningsställena
utgår såsom för hästskjuts, berättigad att för varje dylik
förrättning utöver den första åtnjuta särskild resekostnadsersättning
med följande belopp, nämligen:
för befattningshavare i klass A 3 kronor,
» » » » B 2 kronor 50 öre,
» » » » C 2 kronor,
» » »»Dl krona 50 öre,
» » »»El krona.
10 §.
Där ej enligt gällande taxa förrättningsman är befriad från erläggande
av bro-, väg- eller färjavgift, vare han berättigad till gottgörelse för av
honom erlagd dylik avgift.
11 §•
Nödgas förrättningsman vid förrättning eller under resa till eller från
sådan företaga särskild resa för erhållande av nattkvarter, äger han därför
åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i detta reglemente; men om
eljest avväg tages eller uppehåll sker för enskild angelägenhet, skall resekostnads-
och traktamentsersättning beräknas såsom hade förrättningen
eller resan utan dylikt avbrott fortgått.
12 §.
Har vid resa med järnväg förrättningsman under minst 3 timmar nattetid
begagnat sig av plats i sovvagn, utgår gottgörelse för den avgift, han
för sådan plats erlagt, dock ej med högre belopp än avgiften för den vagnsklass,
i vilken han enligt 1 § är berättigad att färdas.
13 §.
Förrättningsman må vid resa å järnväg tillgodoräkna sig ersättning för
resgodsbiljett, berättigande till inskrivning av 25 kilogram resgods. Sådan
ersättning utgår dock icke, om förrättningsmännen samma dag, han
avrest från en plats, återkommer dit.
14 §.
Har förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad för transport av
redskap, instrument eller dylikt, som han för förrättnings verkställande
behövt medföra, äger han undfå ersättning för vad han styrker sig hava
i sådant avseende utgivit.
65
Kungl. Maj:fn proposition Nr 95.
15 $.
Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då
han eljest åtnjuter fri resa på järnväg eller fartyg; då fortskaffningsmedel
enligt gällande författning eljest kostnadsfritt tillhandahålles honom;
eller då biljett för resa genom vederbörande myndighet utan kostnad för
förrättningsmannen erhålles, utgår icke resekostnadsersättning.
16 §.
Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens
bostadsort, stationsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde,
där han i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där lian för
fullgörande av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa
från förrättningsstället.
Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare
dock, där icke annorlunda är eller varder föreskrivet, ej berättigad till
ersättning för färd mellan bostadsorten och tjänstgöringsorten.
Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat allmänt
uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning
för resa dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättningsstället,
om förrättningsmannen efter förrättningens slut på grund av allmänt
uppdrag där kvarstannar.
17 *.
Traktamente för dag utgår för resa eller förrättning under tiden mellan
klockan 7 f. m. och klockan 12 midnatt; traktamente för natt utgår för
resa eller förrättning under tiden mellan klockan 12 midnatt och klockan
7 f. m. I de fall, då förrättningsman erhåller kostnadsfri inkvartering
eller under minst 5 timmar nattetid innehar plats i sovvagn eller liggplats
å fartyg, utgår dock icke traktamente för natt.
Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta
sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar
utom hemorten.
18
Därest ej annorlunda är särskilt stadgat, må traktamentsersättning ej
åtnjutas för förrättning, som det åligger förrättningsmannen att verkställa
på grund av innehavande befattning och som utföres å hans bostads- eller
tjänstgöringsort eller på avstånd ej överstigande 2 kilometer därifrån eller,
beträffande stad, köping eller annat därmed jämförligt samhälle, från
det planlagda områdets gräns.
19 i
Är avståndet mellan den plats, från vilken förrättningsresa företages,
och förrättningsstället eller mellan olika förrättningsställen kortare än 10
kilometer, utgår traktamente endast för förrättningen; är avståndet 10
kilometer eller därutöver, men kortare än 30 kilometer och hava resorna
fram och åter eller endera av dem verkställts å annat dygn — från klockan
12 på natten räknat — än som till förrättningen använts, utgår för dessa
resor tillsammans traktamente för ett dygn.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 8b höft. (Nr 95.)
5
66
Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
Traktamentsersättning må icke i något fall utgå för flera enbart till
resa använda dagar, än som med tillryggaläggande av 60 kilometer om
dagen skulle hava erfordrats.
20 §.
Vistas förrättningsman på samma plats längre tid i följd än 14 dygn,
minskas traktamentsersättningen för överskjutande tid med 25 procent.
Traktamentsersättning må vid dylik vistelse i följd å samma plats icke
utgå för längre tid än 3 månader.
Vistelsen å förrättningsstället anses icke bliva avbruten därigenom, att
förrättningsmannen en eller flera gånger under högst 3 dygn i följd uppehåller
sig å annan ort.
21 $.
Inträffar under förrättningsresa uppehåll genom naturhinder, styrkt
sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå
även för den tid, varunder uppehållet ägt rum.
22 §.
Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka
kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och traktamentsersättningen
för förrättningarna fördelas i förhållande till den gottgörelse,
som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna
ägt rum var för sig.
23 $.
Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av
den, som påkallat förrättningen, må icke, där ej beträffande vissa befattningshavare
annorlunda är eller varder föreskrivet, av statsmedel utgå
traktamente för dygn, som använts allenast till dylik förrättning; men om
sådan förrättningsman under ett dygn verkställer både resa och förrättning,
äger han att av statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen
i sin helhet för dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente
enligt detta reglemente.
Beträffande traktamentsersättning för helgdagar under eller mellan förrättningar
gäller vad i 17 § andra stycket är stadgat.
24 $.
Utom i trängande fall eller efter särskild föreskrift vare ej någon skyldig
att nattetid verkställa förrättning eller anträda resa.
25 $.
Utom i de fall, som avses i 17 § andra stycket, 21 § och 23 § andra stycket,
äger förrättningsman icke uppbära traktamente för tid, som ej verkligen
använts till resa eller förrättning.
Förrättningsman äger icke uppbära ersättning med högre belopp, än
som av honom utgivits;
för sovvagnsbiljett;
för tilläggsbiljett vid användande av snälltåg; eller
för fortskaffningsmedels användande vid resa utom riket.
67
Kungl. Mnj:ts proposition Nr 95.
Däremot äger förrättningsman tillgodonjuta besparing, som eljest kan
uppstå därigenom, att lian inom riket:
vid resa å järnväg eller fartyg begagnar plats i billigare klass än den,
i vilken han är berättigad att färdas;
vid resa å järnväg icke låter inskriva resgods;
vid färd å spårväg erlägger allenast enkel avgift; eller
färdas till fots, med skidor eller eljest för mindre kostnad än det belopp,
varmed resekostnadsersättningen enligt detta reglemente utgår.
26 §.
Därest förrättningsman för resekostnaders bestridande är i behov av
förskott, må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande
myndighet lämnas honom.
27 §.
Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall innehålla:
uppgift om resans ändamål;
upplysning, huruvida förrättningen skett på grund av gällande instruktion
eller efter särskilt förordnande, vilket sistnämnda i så fall bör biläggas
räkningen;
uppgift dels å de dagar, under vilka förrättning samt resorna till och
från densamma företagits, dels ock, beträffande nattresa å fartyg, å de
tider, vid vilka resan börjat och slutat samt avresa från och återkomst till
bostads- eller tjänstgöringsort ägt rum;
uppgift om det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet och
om den vagnsklass, som vid resa i sovvagn använts; samt
uppgift om tilläventyrs uppburet förskott till resekostnadernas bestridande.
Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av enskilda
men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid
sina räkningar foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplysning
om dagen och timman för varje förrättnings början och slut.
28 $.
Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall, vid äventyr
av fordringsrättens förlust, vara till vederbörande myndighet inkommen
inom ett år efter det resan eller förrättningen avslutats; ägande dock
Kungl. Maj:t att, där i särskilda fall så prövas skäligt, tillerkänna förrättningsman
ersättning, ändå att räkning senare inkommit.
29 §.
Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas
oriktig uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning, än som enligt detta
reglemente bör utgå.
30 §.
Där Kungl. Maj:t icke i särskilda fall annorlunda förordnar, tillämpas
detta reglemente jämväl vid resor och förrättningar i statens ärenden i
utlandet, dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser, nämligen:
-
68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.
att resekostnadsersättningen utgår med belopp, motsvarande den verkliga
kostnaden;
att traktamentsersättningen vid resor i andra länder än Norge, Danmark
och Finland utgår med 50 procent förhöjning utom vid resa å fartyg, när
betalning för kost ingår i biljettpriset;
att vid resa från land, där lägre traktamente uppbäres, till land, där
högre sådant utgår, det högre traktamentet må upphäras från och med den
dag resp. natt, varunder ankomsten till hamn eller station i det senare
landet ägt rum; samt
att vid resa i omvänd riktning traktamentet efter enahanda grund nedsättes.
31 i
Över länsstyrelses beslut i ärende rörande ersättning enligt detta reglemente
må besvär anföras hos Kungl. Maj:t i vederbörande statsdepartement
inom den tid, som för underdåniga besvär i ekonomimål i allmänhet
är stadgad.
Angående klagan över beslut i sådant ärende av annan statsmyndighet
än länsstyrelse gäller vad därom för olika fall särskilt är stadgat.
32 $.
Förekommer i förut utfärdade instruktioner eller föreskrifter hänvisning
till viss klass i då gällande resereglemente, skall därmed förstås den
klass i detta reglemente, vartill befattningshavaren enligt den härvid
fogade bilaga hör.
I den mån nämnda bilaga icke annorlunda utvisar, motsvara klasserna
i resereglemente! den 13 december 1907 de i förevarande reglemente upptagna
klasser på följande sätt, nämligen:
första klassen i 1907 års reglemente ................ klass A
andra » » » » » » A
tredje » » » » » » B
fjärde » » » » » * O;
femte » » » » » » D;
sjätte » » » » » » E.
Genom detta reglemente upphäves dels resereglemente! den 13 december
1907 (nr 131) jämte vad som i särskilda författningar eller föreskrifter
finnes stadgat rörande befattningshavares rätt till resekostnads- och traktamentsersättning
enligt viss klass i resereglemente, i den mån sådant stadgande
strider mot innehållet i ovannämnda bilaga, dels ock kungörelsen
den 8 december 1876 angående besvärs anförande mot Kungl. Maj:ts befallningskavandes
beslut i frågor rörande rese- och traktamentspenningar
(nr 57, sid. 4).
Detta reglemente länder till efterrättelse från och med den 1 juli 1921.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1925:334 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmänt resereglemente ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- SU 1925:128 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till allmänt resereglemente ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten