Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården m. m

1926-01-27 · 159 sidor, varav 147 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 147 av 159 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:106, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

1

Nr 106.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni

1918 om fattigvården m. m.; given Stockholms slott

den 12 februari 1926.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om

fattigvården, och

2:o) lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr

361) om samhällets barnavård.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 87 käft. (Nr 106.)

249 26 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kutigl. Maj.ts proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

om ändring i Tissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 62 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården

skall överföras från dess 9 till dess 8 kap. samt att 40—42 §§,.

50—60 §§, 62—64 §§, 67, 68, 78, 79 och 81 §§ i samma lag skola i

nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

40 §.

1 mom. Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård

enligt 1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka

eller sinnesslöa, för vilken ersättning ej kunnat uttagas av den vårdade

eller för honom försörjningspliktig person, och äro ej sådana omständigheter

för handen, att gottgörelse för vården enligt vad i 60 § sägs skall

lämnas av staten, då äger det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt,

att för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad utfå gottgörelse av det

landsting, inom vars område fattigvårdssamhället är beläget.

Lag samma — — — ändamålet godkänd.

1 fråga om det belopp, varmed gottgörelse för lämnad vård skall utgå,

skall vad i 51 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Har åt sinnessjuk, som är i behov av fattigvård enligt 1 §,

beretts vård å kommunal anstalt, vilken godkänts såsom anstalt i den

ordning Konungen bestämt, äger det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara

för vårdkostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning

enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse

för hälften av vårdkostnaden, till beloppet bestämd på sätt i 1 mom.

sägs. Landstinget äger för beviljande av sådan gottgörelse uppställa de

ytterligare villkor, som kunna befinnas lämpliga.

41 §.

1 mom. Där fattig för vård intagits å anstalt för tuberkulösa eller

för vanföra, vilken åtnjuter statsbidrag, gäller om fattigvårdssamhälles

rätt att utfå gottgörelse för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad vad

i 40 § 1 mom. sägs.

2 mom. Därest genom — — — intagen fattig.

Har fattigvårdssamhälle åt fattiga sjuka, som i nästföregående stycke

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

avses, å särskild, samhället eller annan tillhörig, anstalt eller å en vid

fattigvårdsanstalt för ändamålet anordnad särskild avdelning, vilken står

under läkares tillsyn, berett vård, som av förste provinsialläkare intygas

vara tillfredsställande, äger det samhälle, som har att ansvara för vårdkostnaden,

av vederbörande landsting erhålla gottgörelse för hälften av

vårdkostnaden, till beloppet bestämd på sätt i 40 § 1 mom. sägs. Landstinget

äger för beviljande av sådan gottgörelse uppställa de villkor, som

kunna befinnas lämpliga.

42 §.

Där fattig för vård intagits å länslasarett eller av landsting underhållen

sjukstuga eller å annan, med länslasarett likställd, sjukvårdsinrättning,

gäller om fattigvårdssamliälles rätt att utfå gottgörelse för utgiven dagavgift

och annan vårdkostnad vad i 40 § 1 mom. sägs.

50 §.

1 mom. Fattigvårdssamliälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon,

vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett om skyldeman eller

annan bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagarens försörjning,

berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället i

den omfattning och i den ordning, som här nedan sägs.

2 mom. Ersättning enligt 1 mom. utgår ej för fattigvård, som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att

sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen

lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller

begravningshj älp.

51 §.

Ersättning för lämnad vård utgår med det belopp, vartill kostnaden

därför skäligen kan uppskattas.

Konungen eller den myndighet, som Konungen därtill förordnar, äger,

om och i den utsträckning förhållandena det påkalla, samt för tid, som

befinnes lämplig, efter vederbörandes hörande, fastställa det belopp, med

vilket, enligt nyss angiven grund, för vård å anstalt eller inrättning ersättning

skall i olika fall utgå.

Ersättning för dagavgift för vård å länslasarett eller av landsting underhållen

sjukstuga eller å annan, med länslasarett likställd, sjukvårdsinrättning

utgår dock allenast efter det lägsta belopp, som i sådant hänseende bestämts

för å anstalten eller inrättningen intagna patienters vård.

52 §.

1 mom. Har fångvårdsstyrelse lämnat fattigvård, för vilken den vill

söka ersättning av annat fattigvårdssamhälle eller av landsting eller av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

staten, skall styrelsen ofördröjligen genom förhör med den nödställde eller

andra, som kunna meddela upplysning i ämnet, införskaffa ingående utredning

rörande

a) den nödställdes namn, ålder, födelseort och civilstånd,

b) fattigvårdsbehovet och anledningen därtill,

c) fattigvård, som han förut åtnjutit,

d) senaste mantalsskrivningsort, eller, om den nödställde ej skulle äga

hemortsrätt därstädes, annan ort, varest han antages hava hemortsrätt, samt

e) personer, som äro pliktiga att försörja den nödställde, och deras

ekonomiska ställning.

Vid dylikt förhör skall särskilt utredas, huruvida för den nödställde

sökts eller erhållits pension eller understöd jämlikt lagen om allmän

pensionsförsäkring eller om han eljest erhåller understöd av annan eller

har egna tillgångar.

År den nödställde gift eller minderårig, skola uppgifter, motsvarande

de under a), c) och d) omförmälda eller i nästföregående stycke avsedda,

inhämtas jämväl rörande make eller föräldrar.

De erhållna upplysningarna skola fullständigt upptagas i protokoll, vars

riktighet skall bestyrkas genom underskrift av den, som hållit förhöret,

samt så vitt möjligt av den, med vilken förhöret hållits.

Därest uppgift ej kan erhållas i ett eller annat av ovan angivna avseenden,

skall detta anmärkas i protokollet.

2 mom. Fattigvårdsstyrelsen bör från vederbörande myndigheter eller

annorledes söka införskaffa utredning i de i 1 mom. angivna hänseenden,

i vilka tillförlitliga eller fullständiga uppgifter icke kunnat vinnas genom

hållna förhör.

53 §.

1 mom. Fångvårdsstyrelse, som vill, att annat fattigvårdssamhälle

skall utgiva ersättning för fattigvård eller övertaga försörjningsskyldigheten

för behövande, skall därom ofördröjligen hos fångvårdsstyrelse!! i detta

samhälle göra skriftlig anmaning.

Anmaning skall innehålla en så vitt möjligt specificerad uppgift å fattigvårdskostnaden,

i vad den då kan angivas, med upplysning om tiden för

utbetalningen och för vård, för vilken ersättning yrkas, samt de grunder,

efter vilka den begärda ersättningen beräknats, ävensom uppgift, huruvida

vården fortfar eller vid tiden för anmaningens tillställande upphört.

Yid anmaningen skola i avskrift fogas ej mindre protokoll över förhör

enligt 52 § än även de övriga handlingar, på vilka fattigvårdsstyrelsen

kan vilja stödja sitt krav på ersättning.

2 mom. Fattigvårdsstyrelse, vilken erhållit anmaning, som i 1 mom.

avses, har att inom trettio dagar efter anmaningens mottagande därå avgiva

skriftligt svar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

5

Därest det framställda kravet icke alls eller icke till alla delar godkännes,

skall fattigvårdsstyrelse i svaret fullständigt angiva anledningen

till bestridandet samt i avskrift bifoga de handlingar, som styrelsen kan

vilja i sådant hänseende åberopa.

Medgives kravet delvis, skall i svaret jämväl angivas, efter vilka grunder

det godkända beloppet beräknats.

3 mom. Tillställande av anmaning ävensom av svar därå må ske genom

allmänna posten, och gäller därvid rekommendationsbevis å försändelsen

såsom bevis om tillställandet därav och mottagningsbevis såsom bevis om

dagen för försändelsens mottagande.

54 §.

1 mom, Bestrider fattigvårdsstyrelsen framställt krav eller har svar

icke avgivits inom tid, som i 53 § 2 mom. är föreskriven, äger den

fattigvårdsstyrelse, som gjort anmaningen, att hos Konungens befallningsliavande

i länet anhängiggöra sin talan.

Vid den skrift, varigenom talan anhängiggöres, skola fogas ej mindre,

vid påföljd, som i 56 § 1 mom. 2 stycket sägs, bevis, att anmaning skett,

tillika med avskrifter av anmaningen och erhållet svar därå jämte vidfogade

handlingar än även de bevis i övrigt, som fattigvårdsstyrelsen vill

åberopa.

2 mom. Har anmaning gjorts hos ett fattigvårdssamhälle, men anledning

sedermera yppats, att understödstagaren äger hemortsrätt inom annat

fattigvårdssamhälle, må talan föras mot detta samhälle, ändå att anmaning

hos dess fattigvårdsstyrelse ej föregått. Talan utan föregående anmaning

må ock föras, därest vid förhör enligt 52 § eller eljest upplysning

icke vunnits, vilket samhälle ersättnings- eller försörjningsskyldigheten

åligger.

Fattigvårdsstyrelse, som utan föregående anmaning anhängiggör talan,

har att vid ansökningen foga de uppgifter, som jämlikt 53 § skola innehållas

i anmaning, samt, där så ske kan, de handlingar, som enligt samma

paragraf skola medfölja denna.

55 §.

Talan, som i 54 § sägs, skall anhängiggöras inom etthundratjugu dagar,

efter det fattigvård, för vilken rätt till ersättning förefinnes, börjat utgå,

eller gottgörelse för sådan vård av den sökande fattigvårdsstyrelsen utgivits

till annan, som i dess ställe eller mot dess ansvarsförbindelse lämnat

vården. Väckes ej talan inom sådan tid, skall rätten till ersättning för

fattigvårdskostnad, som utgivits mer än etthundratjugu dagar före det

ansökningen hos Konungens befallningshavande gjordes, anses förfallen.

Yad sålunda stadgats gäller ej för det fall, att fattigvårdsstyrelse, hos

vilken anmaning gjorts enligt 53 §, förklarat sig till alla delar godkänna

kravet, men ersättning sedermera ej lämnats.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

56 §.

1 mom. Konungens befallningshavande liör över ansökningen fattigvårdsstyrelsen

i det eller de samhällen, mot vilka kravet riktas eller som

eljest kunna antagas vara ersättningsskyldiga, samt införskaffar genom

parterna eller låter själv införskaffa den ytterligare utredning, som må

vara behövlig för målets prövning.

Har fattigvårdssamliälle försummat iakttaga vad i 54 § 1 mom. föreskrives

angående de handlingar, som skola fogas vid ansökningen, äger

Konungens befallningshavande föreskriva viss tid, inom vilken det försummade

skall fullgöras, vid äventyr, om det underlåtes, att ansökningen icke

upptages till vidare behandling.

Konungens befallningshavande äger jämväl förelägga part att inkomma

med upplysningar, förklaringar eller yttranden vid vite från och med fem

till och med etthundra kronor eller vid äventyr att målet avgöres i befintligt

skick. När förelagt vite försittes, äger Konungens befallningshavande

fälla till sådant vite. Vite, som sålunda ådömes, tillfaller kronan

och förvandlas efter allmän lag.

2 mom. Finnes anledning till antagande, att den nödställde har hemortsrätt

inom fattigvårdssamhälle i annat län, överlämnas målet till handläggning

av Konungens befallningshavande därstädes.

57 §.

Har fattigvårdssamhälle — — — avhämta honom.

Hemsändning, som — — — leva åtskilda.

Yppas i fråga om liemsändning olika meningar mellan vederbörande

fattigvårdsstyrelser, eller bestrider understödstagaren eller, där han ej själv

kan tillvarataga sin rätt, sådan honom närstående person, som i nästföregående

stycke av denna paragraf sägs, att hemsändning får ske, må sådan

ej äga rum, utan att Konungens befallningshavande, efter det vederbörande

blivit hörda och erforderlig utredning införskaffats, därtill lämnat

tillstånd; och gäller om behandling av sådant mål vad i 56 § 1 mom.

3 stycket sägs.

Hemortssamhälle är — — — är erforderlig.

58 §.

1 mom. Där allmän anstalt eller inrättning jämlikt gällande föreskrifter

åt någon lämnat underhåll och vård, varför den vill erhålla ersättning av

fattigvårdssamhälle, som i egenskap av vistelsesamhälle eller hemortssamhälle

är pliktigt att sörja därför, skall anstalten eller inrättningen utan

uppskov bevisligen underrätta fattigvårdsstyrelsen i samhället om tiden

för vårdens början. Har ansvarsförbindelse från styrelsen icke lämnats

för ifrågavarande vård, skall samtidigt göras uttrycklig förfrågan om samhället

är villigt att utgiva ersättning för vården.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

7

Talan mot visst fattigvårdssamliälle angående ersättning, som nu sagts,

anhängiggöres lios Konungens befallningshavande. Sådan talan skall

väckas inom etthundratjugu dagar från det vården börjat utgå, vid äventyr,

om det försummas, att rätt till ersättning för vård, som lämnats

mer än etthundratjugu dagar före det ansökningen hos Konungens befallningshavande

gjordes, skall anses förfallen.

Yad sålunda stadgats angående tiden för väckande av talan hos Konungens

befallningshavande gäller ej för det fall, att fattigvårdsstyrelse

lämnat ansvarsförbindelse för vården eller i anledning av förfrågan, som i

1 stycket sägs, förklarat sig villig att till alla delar utgiva ersättning därför.

2 mom. I fråga om det belopp, varmed ersättning för lämnad vård

skall enligt denna paragraf utgå, skall vad i 51 § stadgas äga motsvarande

tillämpning.

3 mom. Vid anliängiggörande av talan, som i denna paragraf avses,

bör anstalten eller inrättningen, där så ske kan, meddela sådana upplysningar,

som skola upptagas i protokoll, varom i 52 § förmäles; och gäller

om målets behandling vad i 56 § 1 mom. 1 och 3 styckena sägs.

4 mom. Vad nu stadgats skall i tillämpliga delar äga giltighet för

det fall att offentlig myndighet åt någon lämnat underhåll och vård, varför

fattigvårdssamliälle är pliktigt att giva ersättning.

59 §.

Gottgörelse av landsting för vårdkostnad, varom i 40, 41 och 42 §§

förmäles, skall sökas inom juni månad året efter det, då kostnaden av

fattigvårdssamhället utgivits, vid äventyr, om det försummas, att rätt till

gottgörelse för den kostnad skall anses förfallen. Har fråga om skyldighet

att vidkännas kostnaden varit föremål för tvist mellan fattigvårdssamhällen

eller talan mot enskild eller har ansökning gjorts om gottgörelse för kostnaden

från staten, skall talan väckas inom juni månad året efter det, då Konungens

befallningshavandes utslag eller beslut i ersättningsfrågan vunnit laga kraft

mot samhället eller, om utslaget eller beslutet överklagats, efter det då

kammarrättens utslag blivit fattigvårdsstyrelsen delgivet.

Vid ansökningen skola fogas följande handlingar:

a) avskrift av protokoll över förhör enligt 52 §;

b) specificerad uppgift å fattigvårdskostnaden med angivande särskilt

för varje understödstagare av tiden för utbetalningen och för vård, för

vilken ersättning yrkas, samt de grunder, efter vilka den begärda gottgörelsen

beräknats; skolande uppgiften, där den ej åtföljes av behöriga

verifikationer, vara till riktigheten styrkt av fattigvårdsstyrelsens ordförande

eller kassaförvaltare; samt

c) utredning rörande de personers hemortsrätt, ansökningen gäller, samt

redogörelse för de åtgärder, som må hava vidtagits för utbekommande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

av ersättning av annat fattigvårdssamhälle eller av staten eller enskild

person, därvid i berörda hänseenden meddelade utslag eller beslut böra

bifogas.

Därest gottgörelse helt eller delvis vägras för vårdkostnad, som här

sägs, äger fattigvårdsstyrelsen att, med bifogande i avskrift av ansökningshandlingarna,

hos Konungens befallningshavande föra talan om utfående

av den sökta gottgörelsen. Sådan talan skall, vid äventyr, som i l stycket

sägs, väckas inom etthundratjugu dagar från det meddelande erhölls om

landstingets beslut; och gäller om målets behandling i motsvarande tilllämpning

vad i 56 § 1 mom. stadgas.

60 §.

1 mom. För fattigvård — — — av staten.

2 mom. Har, efter — — — såsom fattigvård.

Dylik gottgörelse utgår dock endast, om fattigvården meddelats, innan

någon av ifrågavarande personer återvänt till samhället eller omedelbart

därefter. Därest hemortssamhället fått ersätta av annan utgiven fattigvård,

erhålles gottgörelse endast så vitt berörda tid av tre år förflutit,

innan hemortssamhället antingen mottagit anmaning, som i 53 § sägs,

eller, i de fall, då enligt 54 § 2 mom. talan om ersättning för utgiven

fattigvård må föras utan föregående anmaning, erhållit del av den till Konungens

befallningshavande i målet ingivna ansökning.

3 mom. Gottgörelse, som — — — enskild person.

Fattigvård, som omförmäles i 50 § 2 mom. 1 stycket, gottgöres av

staten endast för det fall, att understödstagaren icke är svensk medborgare.

4 mom. I fråga om det belopp, varmed gottgörelse för lämnad vård

skall enligt denna paragraf utgå, skall vad i 51 § stadgas äga motsvarande

tillämpning.

62 §.

1 mom. Fattigvårdssamhälle, som förpliktats att utgiva ersättning för

fattigvårdskostnad, åligger tillika att å utdömda belopp samt å belopp, varom

parterna i utslaget må hava hänvisats att i brist av åsämjande föra

särskild talan och som avse vård under tiden till och med dagen för

Konungens befallningshavandes utslag, gälda ränta efter fem för hundra om

året från ingången av kalenderkvartalet näst efter det, då kostnaden utgavs,

till dess betalning sker, dock att ränta icke i något fall utgår för tiden

före ingången av kalenderkvartalet näst efter dagen för delgivning av den

till Konungens befallningshavande i målet ingivna ansökningen.

2 mom. I fråga om tvister, som i detta kapitel avses, skall vad i

rättegångsbalken stadgas angående rättegångskostnad äga motsvarande tilllämpning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

9

9 KAP.

Om fattigvårdssamhälles rätt mot understödstagare och för dem

försörjningspliktiga personer.

63 §.

1 mom. Fångvårdsstyrelse äger att av den, som åtnjutit fattigvård,

uttaga ersättning därför, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.

För fattigvård, som någon erhållit, innan han fyllt sexton år, må

ersättning dock icke uttagas ur hans arbetsförtjänst.

Har någon mottagits till stadigvarande försörjning, äger fattigvårdsstyrelsen

omhändertaga egendom, som vid mottagandet tillhör understödstagaren

eller, medan han åtnjuter försörjning, tillfaller honom, samt därav

bereda sig ersättning för fattigvård, som lämnas honom. Fattigvårdsstyrelsen

äger hos vederbörande polismyndighet erhålla handräckning för

sådan egendoms omhändertagande.

2 mom. Har fattigvårdssamhälle tillskyndats kostnad för fattigvård,

som enligt 1 § lämnats någon, för vilkens försörjning skyldeman eller

annan enligt 3 eller 4 § bort ansvara, äger fattigvårdsstyrelsen att av

den, vilken ansvarigheten åligger, uttaga ersättning för denna kostnad, i

den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.

Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande

av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller

adoptivbarn, försummat att fullgöra denna plikt, och har fattigvård till

följd härav måst lämnas den underhållsberättigade, då äger fattigvårdsstyrelsen

ej sådan rätt till ersättning, som i första stycket sägs, mot den

av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som icke gjort sig skyldig till försummelse

av sin underhållsskyldighet. I fall, som här avses, skall i

fattigvårdsstyrelsens protokoll göras anteckning om anledningen till fattigvårdsbehovet

och den begränsning i fattigvårdsstyrelsens rätt till ersättning,

som nu är sagd.

I fråga om det belopp, varmed ersättning för lämnad vård skall enligt

detta moment utgå, skall vad i 51 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

64 §.

Där fattigvårdssamhälle för vård å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-

eller uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av framtida

fattigvårdsbehov eller för ändamål, som i 37 § 2 stycket sägs, anslagit

särskilda medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande, ankommer det

på fattigvårdssamhället att bestämma, huruvida ersättningsskyldighet, varom

i 63 § stadgas, skall äga rum för understöd, som utlämnas av dessa

medel.

67 §.

Talan om utbekommande av ersättning enligt 63 § ävensom om utgivande

av försörjningsbidrag, som i 66 § sägs, anhängiggöres hos Ko
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 106,

nungens befallningsliavande i länet. Vid ansökningen skola fogas de

uppgifter, som jämlikt 53 § skola innehållas i anmaning, samt, där så

ske kan, de handlingar, som enligt samma paragraf skola medfölja denna;

och gäller om målets behandling i motsvarande tillämpning vad i 56 §

stadgas.

I fråga om ersättning för kostnader hos Konungens befallningshavande

skall vad i 62 § 2 mom. sägs äga motsvarande tillämpning.

68 §.

Om tiden för anhängiggörande av talan om ersättning enligt 63 § skall

vad enligt allmänna lagen gäller om preskription av fordran äga tilllämpning.

78 §.

1 mom. Över fattigvårdsstyrelses — — — Konungens befallningshavande.

2 mom. Oavsett huruvida — — — missförhållandets avhjälpande.

En var — — — eller fattigvårdskonsulent.

3 mom. Över varning — — — varningens befogenhet.

4 mom. Över fattigvårdsstyrelsens — — — vad i 1 mom. sägs.

5 mom. Fattigvårdsstyrelse, som — — — erhållit del.

6 mom. I fråga om ersättning för kostnader hos Konungens befallningshavande

i sådana mål enligt 1 mom., som avse vägran av fattigvårdsstyrelse.

att lämna fattigvård eller sättet för fattigvårds meddelande, och i

mål, som avses i 2 mom., skall vad i 62 § 2 mom. sägs äga motsvarande

tillämpning.

7 mom. Utdrag av fattigvårds- eller anstaltsstyrelses protokoll i ärende,

som i denna § sägs, skall utan avgift tillhandahållas den, som är i behov

därav för klagan över styrelsens beslut.

79 §.

Är någon missnöjd med handräckning, som av polismyndighet meddelats

enligt 63 § 1 mom. 2 stycket för omhändertagande av egendom,

som där sägs, eller jämlikt 72 § för inställande till arbete eller återhämtande

till fattigvårdsanstalt, må han däröver anföra besvär hos Konungens

befallningshavande inom trettio dagar från handräckningens fullbordande.

81 §.

1 mom. Är någon — — — hos kammarrätten.

Lag samma vare i fråga om Konungens befallningshavandes beslut, varigenom

någon i mål, som i 1 stycket avses, blivit dömd till utgivande av vite.

Talan må dock ej hos kammarrätten föras allenast beträffande ränta å

fattigvårdskostnad eller kostnader i målet hos Konungens befallningshavande.

Besvären skola innan klockan tolv å trettionde dagen efter den, då

klaganden erhållit del av utslaget eller beslutet, avlämnas till Konungens

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 106.

11

befallningshavande, som över besvären infordrar vederbörandes förklaring

och, sedan sådan inkommit, till kammarrätten insänder handlingarna i målet

jämte bevis om utslagets eller beslutets delgivning och eget utlåtande.

2 mom. Är utslaget — — — föreskriven ordning.

3 mom. Har mål, som rör viss persons hemortsrätt och fattigvårdssamhälles

därav beroende anspråk på ersättning för hans fattigvård, förevarit

hos Konungens befallningshavande i särskilda län, och anföras besvär

över det i huvudsaken sist meddelade utslaget, då må ock i sammanhang

därmed föras klagan över annat dessförinnan i målet meddelat

beslut, som ej avser utdömande av vite, och må sådant beslut ej utgöra

hinder för sakens prövning i dess helhet.

4 mom. I fråga om ersättning för kostnaderna hos kammarrätten i

mål om fullgörande av försörjningsplikt, om hemsändning samt om ersättning

för fattigvårds- eller hemsändningskostnad ävensom i mål, som omförmälas

i 78 § 6 mom., skall vad i 62 § 2 mom. stadgas äga motsvarande

tilllämpning.

5 mom. Konungens befallningshavandes utslag, som i 1 mom. avses,

ävensom kammarrättens utslag i dylika mål skola skyndsamt genom Konungens

befallningshavandes försorg delgivas, förutom sökande och klagande,

jämväl förklarande i de fall, då antingen genom utslaget försörjnings-

eller ersättningsskyldighet honom ådömts eller ock målet av honom

såsom sökande först anhängiggjorts; och skall bevis om delgivningen av

Konungens befallningshavande vederbörande vid anfordran tillhandahållas.

6 mom. Yad i 1 och 5 mom. stadgas skall i tillämpliga delar gälla i

fråga om besvär över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som

avses i 61 § 1 mom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927; därvid dock skall iakttagas,

att belopp, som avses i 51 § 2 stycket, må fastställas före nämnda dag;

att vad i denna lag stadgas angående ersättning för fattigvård icke skall

tillämpas i fråga om fattigvård, som utgått, innan lagen trätt i kraft, utan

skall i sådant hänseende iakttagas vad hittills varit föreskrivet;

att bestämmelserna om ränta å fattigvårdskostnad icke skola gälla i fråga

om fattigvård, som utgått, innan lagen trätt i kraft, eller för vilken fattigvårdssamhälle

förpliktats att utgiva ersättning i mål, däri ansökning inkommit

till Konungens befallningshavande före den 1 januari 1927; samt

att i annan lag eller författning förekommande hänvisning till de paragrafer

i lagen om fattigvården, som genom denna lag ändras, skall avse

deras vid varje tid gällande lydelse, med iakttagande av vad i dessa övergångsbestämmelser

sägs.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas, att 65 §, 68 § 2 mom., 70 och 84 §§ i lagen

den 6 juni 1924 om samhällets barnavård skola i nedan angivna delar

erhålla följande ändrade lydelse:

65 §.

I avseende — —• — och kommun.

1 avseende å skyldighet att erlägga ränta å kostnad för omhändertaget

barn ävensom i avseende å rättegångskostnad gäller i tillämpliga delar

vad för motsvarande fall är stadgat i 62 § i lagen om fattigvården.

68 §.

2 mom. För kostnaden — — — barnets föräldrar.

Anspråk på — — — de sina.

Make, som — — — för barnet.

Har barn — — — för barnet.

I fråga om det belopp, varmed ersättning för kostnad för omhändertaget

barn skall enligt detta moment utgå, gäller i tillämpliga delar vad för

motsvarande fall är stadgat i 51 § i lagen om fattigvården.

70 §.

Talan om — — — i länet.

Om den — — — han tinnes.

I fråga om ersättning för kostnader hos länsstyrelsen skall vad i 62 §

2 mom. i lagen om fattigvården stadgas äga motsvarande tillämpning.

84 §.

1 mom. År någon missnöjd med länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för omhändertaget barn eller angående skyldighet

att ansvara för sådan kostnad,

b) fastställelse av eller jämkning i bidragsskyldighet enligt 71 §,

c) hemsändning eller ersättning för hemsändningskostnad,

d) behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller kvarhållande

av arbetsskyldig å anstalt eller i arbete, eller

e) gottgörelse av staten jämlikt 63 §,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

13

må han däröver anföra besvär hos kammarrätten.

Lag samma vare i fråga om länsstyrelses beslut, varigenom någon i

mål, som i första stycket avses, blivit dömd till utgivande av vite.

Talan må dock ej hos kammarrätten föras allenast beträffande ränta å

kostnad för omhändertaget barn eller kostnader i målet hos länsstyrelsen.

Besvären skola innan klockan tolv å trettionde dagen efter den, då

klaganden erhållit del av utslaget eller beslutet, avlämnas till länsstyrelsen,

som över besvären infordrar vederbörandes förklaring och, sedan sådan inkommit,

till kammarrätten insänder handlingarna i målet jämte bevis om

utslagets eller beslutets delgivning och eget utlåtande.

2 mom. År utslaget — — — föreskriven ordning.

3 mom. I fråga om ersättning för kostnaderna hos kammarrätten i

mål, som i 1 mom. a), b) och c) avses, skall vad i 62 § 2 mom. i lagen

om fattigvården stadgas äga motsvarande tillämpning.

4 mom. Bestämmelserna i 81 § 3 och 5 mom. i lagen om fattigvården

skola äga motsvarande tillämpning beträffande mål enligt denna lag.

5 mom. Över kammarrättens beslut i mål och ärenden, som avses i

denna lag, må ej klagan föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Inledning.

Ökning av

antalet fattigvårds-

och

mantalsskrivningsmål.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 12 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schltter, Wigforss^

Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Ett av de påräknade resultaten av de genomgripande ändringar, som genom

lagen den 14 juni 1918 om fattigvården gjordes i fattigvård slagstiftningen,

var att de s. k. fattigvårdsmålen, d. v. s. huvudsakligen tvister mellan

fattigvårdssamliällen, myndigheter eller anstalter, som bestritt fattigvård,

å ena sidan och den, som slutligen skall stå för fattigvårdskostnaden, å

andra sidan, skulle minskas i antal. De olägenheter, som funnits vara förenade

med den fortgående ökningen av mängden av dylika mål, voro

framför allt följande. De myndigheter, nämligen länsstyrelserna och kammarrätten,

som hade att handlägga dylika tvister, överhopades av arbete.

Vederbörande fattigvårdsstyrelser och särskilt deras ordförande måste använda

en stor del av arbetskraften till behandling av fattigvårdsmålen, varigenom

den egentliga vården av nödställda personer hade kommit att eftersättas.

De understödstagare, som berördes av tvisterna, hade i många fall

fått utstå obehag och lidanden under den ofta långa processtiden. Och

slutligen hade ifrågavarande tvister ej sällan lett till slitningar och misshälliglieter

mellan fattigvårdssamhällena, något som verkat i hög grad hindrande

för det behövliga samarbetet dem emellan å ifrågavarande område, ej

minst i fråga om anstaltsväsendets ordnande.

Emellertid hava förhoppningarna om att efter genomförandet av nämnda lag

antalet fattigvårdsmål skulle nedgå icke infriats. Tvärtom har detta antal

även efter nämnda tidpunkt till och med år 1923 befunnit sig i ständigt

stigande. Under år 1924 inträdde eu avsevärd nedgång i fattigvårds
målens

antal, men redan år 1925 visade sig en ny stark stegring av

detta antal. Antalet av de fattigvårdsmål, som under vart och ett av åren

1917—1925 jämlikt 29 § 1 mom. i 1871 års fattigvårdsförordning eller 50 §

i 1918 års lag om fattigvården, d. v. s. fattigvårdssamliällen emellan, anhängiggjorts

hos länsstyrelserna, har enligt inkomna uppgifter sammanlagt utgjort:

År 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 19 24 1925

6,972 6,972 7,637 8,637 10,076 13,218 15,806 11,449 13,426

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Ser man på siffrorna från de särskilda länen, skall man emellertid finna,

att, med några få undantag, fattigvårdsmålens antal från och med år 1919

stadigt stigit. Den stora minskningen i målens antal under år 1924 faller

nämligen så gott som uteslutande på överståthållarämbetet och länsstyrelsen

i Stockholms län. Medan sålunda de under år 1923 hos överståthållarämbetet

anhängiggjorda fattigvårdsmålen uppgingo till 5,086, utgjorde antalet

dylika mål under åren 1924 och 1925 respektive 1,747 och 1,708. För

länsstyrelsen i Stockholms län voro motsvarande siffror 1923: 2,579, 1924:

1,411 och 1925: 1,874. Förklaringen till denna betydande minskning i fattigvårdsmålens

antal de sista två åren i förhållande till år 1923 är givetvis

svår att bestämt angiva. En av orsakerna därtill kan möjligen vara den,

att uppgörelse börjat i större utsträckning än förut ske redan på anmaningsstadiet,

något som ombudsmannens i Stockholms stads fattigvårdsnäTrind i

det följande (sid. 78) återgivna uttalande om anmaningsförfarandets verkningar

kan giva anledning att förmoda. För överståthållarämbetets del

torde därtill komma den omständigheten, att i siffrorna för de tidigare åren

medräknats även andra mål och ärenden enligt fattigvårdslagen än dem, som anhängiggjorts

fattigvårdssamhällen emellan enligt förutnämnda lagrum — något

som för övrigt torde vara förhållandet även med några av länsstyrelser

lämnade uppgifter. Siffrorna från länen torde emellertid även i annat avseende

vara i viss mån missvisande. Från några länsstyrelser har nämligen

beträffande en del siffror anmärkts, att i dem även inginge sådana fattigvårdsmål,

som av länsstyrelsen för slutlig prövning överlämnats till annan

länsstyrelse eller som den uppgiftslämnande länsstyrelsen själv för samma

ändamål mottagit från annan länsstyrelse. Då likväl uppgift i berörda hänseende

saknas från flertalet länsstyrelser och från övriga länsstyrelser icke

lämnats för alla de år, för vilka antalet fattigvårdsmål angivits, har för konsekvensens

skull någon hänsyn icke tagits till ifrågavarande omständighet. Härigenom

hava visserligen de nyss angivna siffrorna kommit att bliva för höga

men torde dock i stort sett giva en riktig bild av den starka ökningen.

I övrigt får jag hänvisa till en särskilt upprättad tabell, vilken torde få

såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (bil. A).

Även antalet fattigvårdsmål, som fullföljts i kammarrätten, visar en stark

ökning. Antalet för varje år dit inkomna dylika mål utgjorde nämligen:

År 191 7 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925

570 502 602 635 789 1,306 1,504 1,208 1,431

Jämsides med denna ökning har gått en stark ökning även av antalet

mål angående mantalsskrivning. Antalet från enskild part, kommun eller

fattigvårdssamhälle till länsstyrelserna inkomna besvär rörande fråga om

vidtagen eller underlåten man talsskri vningsåtgärd utgjorde nämligen enligt

inkomna ujrpgifter:

År 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925

121 95 171 156 393 674 1,289 1,733 2,222

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Åtgärder

till motverkande

av

ökningen.

Chefens för

socialdepartementet

cirkulärskrivelse

den 5

april 1922.

Yttranden

av länsstyrelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Till dessa siffror kommer ett fåtal av mantalsskrivningsförrättare jämlikt

§ 9 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning länsstyrelses

prövning underställda mantalsskrivningsfrågor.

Även beträffande dessa uppgifter torde jag få hänvisa till eu särskild

tabell, vilken torde få vidfogas statsrådsprotokollet (bil. B). Såsom av denna

tabell framgår, faller den starka ökningen av mål angående mantalsskrivning

så gott som uteslutande på mål, anliängiggjorda av kommun eller

fattigvårdssamhälle. Anledningen till ökningen torde — i varje fall huvudsakligen

— vara att hänföra till genomförandet av den nya fattigvårdslagen,

i det att denna som bekant övergick från ett system med den rättsliga mantalsskrivningsorten

såsom avgörande för hemortsrätten och alltså för skyldigheten

att i sista hand bekosta fattigvård till en regel, enligt vilken den

faktiska mantalsskrivningsorten är i sådant avseende avgörande.

Rörande antalet till kammarrätten inkomna mantals- och kyrkoskrivningsmål

har icke uppgift kunnat vinnas förrän från och med år 1919.

Antalet dylika mål utgjorde:

År 1919 1920 1921 1922 1 923 1924 1925

30 34 35 53 55 83 117

Åtgärder till motverkande av den sålunda pågående ökningen av antalet

fattigvårdsmål och därmed sammanhängande tvister hava redan länge

varit under övervägande. I cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser den

5 april 1922 införskaffade dåvarande chefen för socialdepartementet på framställning

av statens fattigvårdsinspektör uppgift bland annat angående huruvida

den nya fattigvårdslagstiftningen haft någon inverkan å fattigvårdstvisternas

beskaffenhet, så att de i allmänhet blivit mindre invecklade och

tidsödande, samt, därest fattigvårdstvisternas antal ökats under senare

år, vilka anledningarna därtill kunde anses vara. Samtidigt anmodades

länsstyrelserna att i ärendet avgiva de yttranden, vartill de funnit anledning.

De i anledning av denna förfrågan från länsstyrelserna inkomna skrivelserna

överlämnades till kammarrätten med anmodan att avgiva yttrande

med anledning av vad i skrivelserna anförts och föreslagits. Den 14 juni

1923 avgav kammarrätten därefter utlåtande i frågan.

I de av länsstyrelserna avgivna yttrandena har rörande anledningarna till

det ökade antalet fattigvårdsmål anförts huvudsakligen följande. Ökningen

torde företrädesvis falla på sådana mål, där fråga varit om skäligheten av

fordrad ersättning för lämnad fattigvård, de s. k. beloppstvisterna. Detta

sammanhängde i viss mån med de vid tiden för nya fattigvårdslagens ikraftträdande

och de närmaste åren därefter rådande ekonomiska förhållandena

eller, såsom det av olika länsstyrelser uttryckts, med den ekonomiska depressionen

med alltmer stegrad arbetslöshet, de hastiga ändringarna i den

allmänna prisnivån, ändringarna i levnadsomkostnaderna, växlingarna i det

allmänna ekonomiska tidsläget eller de osäkra och ojämna förhållandena på

arbetsmarknaden. Ökningen av fattigvårdsmålen av denna anledning borde

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

därför vara av övergående natur och minskning åter inträda med mera stabiliserade

förhållanden på penningmarknaden. Eu annan anledning till

ökningen torde vara att söka i utvidgningen av området för den obligatoriska

fattigvården med därav följande osäkerhet om vad som rätteligen utgjorde

ersättningsbar fattigvård. Även fattigvård sstyrelsernas obekantskap med övriga

nya bestämmelser i fattigvårdslagen torde hava föranlett ökning i fattigvårdsmålens

antal. I den mån ökningen kunde härledas från en sådan

bristande kännedom om lagens bestämmelser, kunde den därför förväntas

efterhand upphöra och målens antal i stället minskas. På sina håll hade

även preskriptionsbestämmelserna i nya lagen givit anledning till tveksamhet

rörande rätta tolkningen.

Nära frågan om anledningarna till fattigvårdsmålens ökning står spörsmålet

om det genom nya fattigvårdslagen införda anmaningsförfarandets

effektivitet. Så gott som alla länsstyrelser, vilka yttrade sig i denna fråga,

gjorde gällande, att anmaningsförfarandet ingalunda infriat de förväntningar,

som ställts på detsamma. Såsom förklaring härtill har anförts, att inga påföljder

utan snarare fördelar vore förenade med att underlåta besvara eller

utan giltigt skäl bestrida anmaning. Även om sålunda vederbörande fattigvårdsstyrelse

hade fullt klart för sig, att ersättningsanspråket vore befogat,

bestredes det lika fullt. Detta vore i sin tur beroende därav, att fattigvårdsstyrelserna

ofta ansåge det säkrast och bekvämast att få länsstyrelsens utslag,

vilket pa sina håll till och med eftersträvades såsom verifikation till

räkenskaperna. Men skulden till att anmaningsförfarandet icke medfört önskat

resultat läge även hos den anmanande parten, i det att den utredning, som

bifogades anmaningsskrivelsen, ofta vore ytterst bristfällig och icke gärna

kunde läggas till grund för ett bedömande av fordringsanspråkets rättmätighet.

Beträffande frågan, huruvida den nya fattigvård slagstiftningen haft någon

inverkan å fattigvårdstvisternas beskaffenhet, så att de i allmänhet blivit

mindre invecklade och tidsödande, har anförts att beloppstvisterna i allmänhet

varit av enklare beskaffenhet. Även hade de nya hemortsrättsbestämmelserna

verkat i samma riktning, dock att svårigheter fortfarande förefunnes

i fråga om lösarbetare och dylika personer, vilka flyttade från ort till

annan. I samband härmed har emellertid framhållits, att de mål, uti vilka

de gamla liemortsrättsbestämmelserna måste tillämpas, alltjämt utgjorde det

stora flertalet och att med all sannolikhet dylika mål ännu många år komme

att bereda länsstyrelserna åtskilligt arbete. Det nya anmaningsförfarandet hade

medfört en mera tidsödande prövning av de rent formella förutsättningarna

för processen. Den ofta bristfälliga utredningen i fattigvårdsmålen

från parternas sida hade likaledes åsamkat länsstyrelserna ökat arbete.

Tidigare hade nämligen länsstyrelserna brukat ogilla talan av ett fattigvårdssamhälle,

som icke styrkt, att meddelad fattigvård utgått enligt 1 § i fattigvårdsförordmngen.

Efter nya lagens ikraftträdande måste länsstyrelserna

själva ombesörja dylik utredning.

Till åstadkommande av minskning i fattigvårdsprocessernas antal frarnkommo

i länsstyrelsernas yttranden flera förslag. Vad särskilt beloppstvis
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 87 haft. (År 106.) 249 se 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj tis proposition nr 106.

Kammarrättens

utlåtande

den 14 juni

1923.

I riksdagen

väckta

förslag.

terna beträffar, föreslogs såsom lämplig åtgärd ett offentliggörande varje år

av den taxa, som kammarrätten brukade följa vid avdömandet av mål om dagkostnad

för anstaltsvård. Jämväl framhölls ett snabbare avgörande av målen

i kammarrätten såsom önskvärt. I syfte att göra anmaningsförfarandet

mera effektivt föreslogs stadgande av lämplig påföljd för fångvårdsstyrelse,

som underlåter att besvara eller utan anledning bestrider gjord anmaning.

I sådant hänseende föreslogs införande av bestämmelser om rättegångskostnad,

om ränta å kontanta utlägg från betalningsdagen samt om en särskild

fattigvårdsstämpel, avsedd att läggas å de utslag, som skulle tillhandahållas

förklarandepart. Från ett par håll påyrkades, att preskriptionsbestämmelserna

måtte förtydligas, att fattigvårdsstyrelsernas bevisskyldighet skulle

ökas och preciseras samt att ur fattigvårdslagen måtte borttagas bestämmelsen

om länsstyrelsernas allmänna utredningsskyldighet och denna begränsas

till att endast avse frågan om hemortsrätten och hemsändningsbetingelserna.

Förutom de anledningar till ökning av fattigvårdsmålen, som av länsstyrelserna

anmärkts, har av kammarrätten i dess förenämnda utlåtande den

14 juni 1923 framhållits, att borttagandet av rätten till fria sjukhusförmåner

å länslasarett för medellös person från annat landstingsområde givetvis

ökat antalet fall, då kommunerna måste ikläda sig kostnaden för nödlidande

persons vård, och såsom följd därav antalet processer. Kammarrätten har

även påpekat vissa otydligheter i de processuella bestämmelserna i fattigvårdslagen,

som givit upphov till en del tvister.

Yad angår lämpliga åtgärder till nedbringande av fattigvårdsmålens antal,

har kammarrätten bestämt avstyrkt införande av ränteberäkningar i fattigvårdsmål,

enär något bärande skäl till avvikelse från principen att ränta å

fattigvårdskostnad icke borde utgå, icke anförts och ränteberäkningen säkerligen

skulle ännu mera komplicera dessa mål. Däremot har kammarrätten

förordat införande i fattigvårdslagen av ett uttryckligt stadgande om att

rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader skola äga tillämpning. Kammarrätten

har dessutom ifrågasatt, huruvida icke en fullföljdsavgift, analog

med den varom stadgas i 30 kap. 19 § rättegångsbalken, lämpligen borde

kunna införas. Kammarrätten har även i sitt utlåtande berört frågan om

den faktiska mantalsskrivningen såsom grund för hemortsförvärv och anfört,

att till avhjälpande av vissa med nämnda anordning förknippade olägenheter

en reform av mantalsskrivningsförfattningarna måhända bleve erforderlig.

Frågan om ändringar i de processuella reglerna rörande fattigvårdstvister

har jämväl varit föremål för uppmärksamhet i riksdagen. I en motion (nr 14)

i andra kammaren vid 1923 års riksdag föreslogs, att det i fattigvårdslagen

stadgade anmaningsförfarandet måtte upphävas. Motionen föranledde emellertid

icke någon riksdagens åtgärd. Anledningen därtill var (andra lagutskottets

utlåtande nr 4), att den väckta frågan i och med den nyssberörda

inom socialdepartementet pågående utredningen kunde förutsättas komma

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 106. 19

att i ett vidare sammanhang inom den närmaste tiden bliva föremål för

vederbörlig prövning.

I skrivelse den 31 mars 1925 (nr 92) har riksdagen sedermera hemställt,

att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande frågan om lämpliga åtgärders vidtagande

i syfte att nedbringa antalet fattigvårdstvister samt till 1926 års

riksdag framlägga det förslag, vartill detta övervägande kunde föranleda.

Anledningen till denna skrivelse var en inom andra kammaren väckt motion

(nr 105), vari hemställts, att riksdagen ville besluta införa eu bestämmelse i

gällande fattigvårdslag, att hemortskommun skulle vara skyldig att jämväl

erlägga ränta å belopp, som vistelsekommun för understödstagare utgivit.

I anledning av denna motion anförde andra lagutskottet i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 13 — däri även något närmare redogöres för innehållet

i nyssnämnda av länsstyrelserna avgivna yttranden samt kammarrättens

över desamma avgivna utlåtande — att den starka stegringen i antalet

fattigvardsprocesser vore ägnad att i flerahanda närmare angivna hänseenden

väcka betänkligheter. Enligt utskottets uppfattning vore med hänsyn

härtill snara och kraftiga åtgärder till nedbringande av fattigvårdstvisternas

antal av behovet påkallade. Såsom ett medel i sådant syfte framställde sig

det i berörda motion påyrkade stadgandet, men tydligt vore. att, såsom

förhållandena utvecklat sig, jiimväl andra åtgärder erfordrades för att råda

bot på de befintliga missförhållandena. Utskottet slutade med att hemställa

om avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj:t i enlighet med vad sedan

blev riksdagens beslut.

Den med införskaffande av förberörda yttranden från länsstyrelserna och

kammarrättens utlåtande däröver påbörjade utredningen inom socialdepartementet

har sedermera fortsatts, därvid de sålunda ävensom annorledes framkomna

uppslagen till lagändringar i syfte att motverka processaudet om

fattigvård närmare undersökts och utretts. Därvid hava desamma bland

annat varit föremål för övervägande på eu av statens fattigvårdsinspektör

med fattigvårdskonsulenterna och intresserade fattigvårdsmän hållen konferens.

Preliminärt utarbetade utkast hava även underställts ett antal på området

erfarna personer, med vilka därefter samråd ägt rum.

En särskild anledning att nu upptaga frågan har ansetts ligga däri. att

den nya barnavårdslagen med detta års ingång trätt i kraft, enligt vilken

lag fattigvårdslagens processregler skola tillämpas beträffande tvister om ersättning

för kostnad för omhändertaget barn. Det torde vara av stor betydelse

att söka förhindra, att antalet dylika tvister springer i höjden.

Vid arbetet inom socialdepartementet hava även beaktats en av Älvsborgs

läns landstings förvaltningsutskott i skrivelse den 12 november 1922 gjord

framställning om vidtagande av vissa ändringar i fattigvårdslagen, över vilken

framställning styrelsen för svenska landstingsförbundet den 19 februari

1923 avgivit utlåtande, ävensom av nämnda styrelse den 13 december 1923

och av fattigvårdsstyrelsen i Lidingö den 10 januari 1924 gjorda framställningar

i enahanda syfte jämte över dessa framställningar inhämtade

yttranden från kammarrätten, svenska stadsförbundet, svenska landskom
-

Fortsätta

utredningar.

Framställningar

från

Älvsborgs

läns landstings

förvaltningsutskott,

svenska landstingsförbundet

och faitigvårdsstgrelsen

i Lidingö.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung!. Maj-.ts proposition nr 106.

munernas förbund samt fattigvårdsförbundet, i den mån dessa handlingar beröra

de processuella förhållandena. (Angående framställningarna från Älvsborgs

läns landstings förvaltningsutskott och svenska landstingsförbundet,

se förbundets tidskrift, årgång 1923, sid. 240.) I den män förenämnda framställningar

här icke komma att bliva föremål för behandling, torde jag få

återkomma till dem i annat sammanhang.

Hänsyn har även tagits till en av länsstyrelsen i Örebro län med skrivelse

den 4 juli 1925 överlämnad framställning från landstingets i länet förvaltningsutskott,

att genom lagstiftning måtte bestämmas storleken av de avgifter,

som landsting enligt gällande lag om fattigvården hava att erlägga

för vård av fattiga å länslasarett, av landsting underhållen sjukstuga eller

annan, med länslasarett likställd, sjukvårdsinrättning.

Inom social- Beträffande de reformförslag i syfte att nedbringa fattigvårdsprocessernas

departementet an^aj sota jet sålunda bedrivna utredningsarbetet befunnits vara för
memorialämte

tjänta av ett närmare övervägande får jag hänvisa till en inom socialdeparteUtkändringar~

men^e^ utarbetad promemoria, vilken i de delar, som innefatta de egentliga

reformförslagen torde såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet (bil. C). Övriga

delar av promemorian ingå i huvudsak i förevarande redogörelse. På det

att en föreställning måtte kunna erhållas om huru dessa förslag skulle kunna

inpassas i gällande fattigvårdslag, blevo förslagen preliminärt utformade i

lagtextform och infogade i ett utkast till lag om vissa ändringar i fattigvårdslagen.

Utformandet avsåg även att tjäna det ändamålet, att de erinringar

av mera formell natur, som kunde göras mot de ifrågasatta lagändringarna,

skulle kunna komma till uttryck. Berörda utkast torde jämväl såsom bilaga

fogas till statsrådsprotokollet (bil. B). Nämnda promemoria och utkast betecknas

av mig i det följande med den gemensamma benämningen »förslaget».

Vid sidan av lagändringar i förut berörda syfte innehöll emellertid utkastet

också förslag till vissa andra mindre betydande jämkningar i lagen

av processuell natur, vilka ändringar sammanhängde med de först avsedda

eller eljest ansetts lämpligen böra vidtagas i sammanhang med dessa.

Yissa av de i förslaget ifrågasatta åtgärderna hava, framför allt med hänsyn

till de övervägande avstyrkande yttranden, som beträffande dem avgivits,

icke upptagits i det förslag, som jag nu går att framlägga.

Yttranden. Över det inom socialdepartementet utarbetade förslaget hava, i anledning

av remiss, utlåtanden avgivits av kammarrätten den 12 januari 1926, av

överståtliållarämbetet och samtliga länsstyrelser samt, angående viss del,

medicinalstyrelsen ävensom av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas

förbund. Vid det från överståtliållarämbetet inkomna utlåtandet

finnas fogade yttranden från fattigvårdsinspektören i Stockholm,

ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd och fattigvårdsnämnden.

Med länsstyrelsernas utlåtanden hava insänts yttranden från

samtliga landstings förvaltningsutskott. Därjämte hava av vederbörande

Framställning

från

Örebro läns

landstings

förvaltningsutskott.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

länsstyrelser överlämnats yttranden av föredraganden i fattigvårdsmål i Uppsala

län, Norrköpings fattigvårdsstyrelse, fattigvårdsdirektören och fattigvårdsstyrelsen

i Göteborg, fattigvårdsstyrelsen i Gävle och fattigvårdskonsulenterna

i tredje, sjunde och nionde distrikten.

I det stora flertalet av de avgivna yttrandena har understrukits vikten

och behovet av att åtgärder snabbt vidtagas i syfte att nedbringa fattigvårdsprocessernas

antal, varjämte uttalande i allmänhet gjorts om att de i förslaget

ifrågasatta åtgärderna kunde i stort sett anses riktiga och lämpliga i

det avsedda syftet. För de avstyrkande uttalanden beträffande vissa av de

föreslagna åtgärderna samt de erinringar, som i olika avseenden gjorts, skall

i det följande närmare redogörelse lämnas.

En mera utpräglad tveksamhet om lämpligheten av förslagets genomförande

i huvudsakliga delar torde endast kunna sägas hava kommit till synes

i de uttalanden, som gjorts av överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Jönköpings,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Västerbottens län ävensom

Kronobergs och Gotlands läns landstings förvaltningsutskott och svenska

stadsförbundet.

Över ståthållar ämbetet har yttrat:

»Av det överlämnade förslaget har framgått bland annat, att mantalsskrivningstvisterna

under de senare åren stigit i ett synnerligen avsevärt

antal eller från 156 år 1920 till 1,289 år 1923, och har överståtliållarämbetet

sålunda funnit besannat det antagande, åt vilket undertecknad, överståthållare,

uti en reservation till vederbörande utskottsbetänkande vid 1918 års riksdag

gav uttryck därom, att följden av det nya stadgandet om hemortsrätten

skulle komma att bliva, att fattigvårdsprocesserna komme att utbytas mot

mantalsskrivningsprocesser.

Det kan emellertid häremot erinras, att dessa senare måste till sin beskaffenhet

bliva vida lättare att avgöra än de förra i forna tider, då de röra

sig om den senast förflutna tiden, under det att hemortsprocessen gällde

förhållanden i forna tider, mången gång tiotals år tillbaka eller mer. Det

gäller därför på detta område, liksom även på övriga vid tillämpningen av

den nya fattigvårdslagen att även om, vilket är uppenbart, fattigvårdsprocessernas

antal i hög grad ökats, så äro de dock i allmänhet vida enklare

att avgöra än före den nya lagens ikraftträdande.

Uti utlåtande den 15 juli 1922 har överståthållarämbetet redan uttalat sig

i förevarande ärende och därvid hemställt om vissa ändringar uti den nya

fattigvårdslagen, men överståthållarämbetet vågar dock uttala såsom sin åsikt,

att inga andra ändringar för närvarande böra vidtagas än sådana, som befinnas

vara synnerligen önskvärda. Man bör nämligen icke taga för givet,

att den ökning av fattigvårdsmålens antal, som under de sista åren ägt rum,

jämväl skall fortsätta i framtiden. Det är helt naturligt, att när kommunalmyndigheterna,

som ju vanligen icke äro vana vid att läsa författningar,

skola tillämpa en ny lag, så uppstå misstolkningar och delade meningar,

men har man en gång lyckats lära sig lagen, så går tillämpningen utan

gnisslingar. Skulle man däremot nu åter börja med lagändringar, så blir

det ny villervalla, och den sista villan kan bliva värre än den första. Overståthållarämbetet

skulle därför våga hemställa, att nu icke vidtagas andra

ändringar än sådana, som äro synnerligen av behovet påkallade.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som tillstyrkt det uppgjorda förslaget med

vissa angivna ändringar, liar vidare anfört:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

»Eders Kungl. Maj.ts befallningsliavande vill dock icke underlåta, att i

detta sammanhang som sin mening framhålla, att en mera avsevärd minskning

av fattigvårdsmålen icke torde kunna åstadkommas genom ändringar i

eller tillägg till nuvarande lagbestämmelser av den karaktär, som nu ifrågasattes.

Den enda radikala utvägen för ernående av ett gynnsamt resultat

uti ifrågavarande hänseende synes vara att åstadkomma väsentligt större

fattigvårdsdistrikt. Detta kan redan nu ske genom att sammanslå två eller

flera kommuner till ett fattigvårdsförbund med gemensam fattigvård. Ett

ytterligare steg i denna riktning vore att låta hela landstingsområden utgöra

ett fattigvårdsdistrikt. Genom en dylik anordning skulle givetvis nu rådande

missförhållanden med avseende å fattigvårdsprocesserna i stort sett bortelimineras.

Därest man alltså vill åstadkomma en verklig minskning av

fattigvårdsprocessernas antal, synes eu utredning i nu antydd riktning böra

företagas.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat:

»Enligt utkastet bifogad P. M. hava i detsamma intagna lagbestämmelser

i huvudsak tillkommit i avsikt att motverka stegringen av fattigvårdstvisternas

och fattigvårdsprocessernas antal. Att den nya fattigvårdslagen medfört

en ökning av fattigvårdsprocessernas antal torde vara otvivelaktigt, och detta

trots att en enligt gamla fattigvårdslagen ofta förefintlig processanledning,

nämligen hemortsrättsfrågan, nu delvis bortfallit. Emellertid ställer sig

Eders Kungl. Majrts befallningsliavande tvekande beträffande möjligheten

att genom ytterligare lagstiftning råda bot på sagda missförhållande. Enligt

den erfarenhet Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande vunnit, torde viljan

till uppgörelse av fattigvårdstvist fattigvårdssamhällen emellan ytterst sällan

förefinnas, och kan Eders Kungl. Maj ds befallningsliavande ej frigöra sig

från den tanken, att fattigvårdssamhällena i många fall anse det lämpligt

att erhålla myndighetens beslut i fattigvårdstvist — sökandesamhället för

att hava ett utslag, som kan medföra exekution, och det sökta samhället för

att hava klara papper att visa vederbörande revisorer. En annan omständighet,

som även kan tillskrivas stor betydelse i fråga om ökningen av antalet

fattigvårdsprocesser, är den ofta förefintliga oförmågan att ifylla blanketter

och att överhuvud ställa sig till efterrättelse formföreskrifter och såmedelst

lämna fullständiga uppgifter till bedömandet av en fattigvårdsfråga.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har yttrat:

»Att nedbringande av fattigvårdsprocessernas antal är ett önskemål, därom

torde ingen meningsskiljaktighet råda. Särskilt för länsstyrelserna, för vilka

fattigvårdsmålens handläggning utgör en högst ansenlig arbetsbörda, är frågan

betydelsefull.

Om således syftemålet med de föreslagna lagändringarna måste betraktas

som gott och socialdepartementets initiativ i frågan i och för sig bör väcka

den största tillfredsställelse, vill det likväl synas, som om förslaget alltför

ensidigt inriktats på att minska antalet fattigvårdsmål utan hänsyn till huruvida

de föreslagna bestämmelserna försvåra målens beskaffenhet eller inverka

fördröjande på deras avgörande, och, vad värre är, utan tillräckligt beaktande

av bestämmelsernas inverkan på själva fattigvårdsväsendet och dess beskaffenhet

i de särskilda fattigvårdssamhällena. Det väsentliga måste dock vara

en god fattigvård; endast i den mån reformer i den åsyftade riktningen låta

sig därmed förena, kunna de anses berättigade. Och såsom mindre lämpliga

torde väl också sådana lagändringar få betraktas, vilka nedbringa processernas

antal men det oaktat genom att komplicera deras beskaffenhet öka arbetsbördan

såväl för de processande parterna som för myndigheterna.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungi. Maj:ts proposition nr 106.

Innan Eders Kung! Maj ds Befallningsliavande närmare ingår på frågan,

i vad mån de föreslagna lagändringarna nr nu angivna synpunkter böra bliva

föremål för kritik, bär Eders Kung! Majds Befallningsliavande ansett sig

böra med några ord beröra spörsmålet om anledningen till den under de

senare åren så betydande ökningen av fattigvårdsmålens antal. Att ökningen

måste sättas i samband med 1918 års fattigvårdslags tillkomst, torde vara

obestridligt. Det synes emellertid Eders Kung! Majds Befallningsliavande

uppenbart, att orsaken icke bör sökas i den nya lagens föreskrifter om det

processuella förfarandet och vad därmed sammanhänger. Även om anmaningssystemet

måhända icke motsvarat förväntningarna, har det dock med säkerhet

icke bidragit att öka processernas antal, och de i 1918 års lag införda reglerna

angående hemortsrätten hava uppenbarligen bidragit till minskande av

antalet hemortsrättstvister. Införandet av klagorätt för nödställda bär åtminstone

i detta länet icke i någon större utsträckning bidragit till fattigvårdsmålens

ökning, och om också borttagandet av den fria sjukhusvården

för personer från annat landstingsområde härvid varit mera betydelsefullt,

kan den väsentliga grunden till processernas ökande knappast sökas däri.

De orsaker, som bidragit till stegringen av antalet fattigvårdsmål, äro enligt

Eders Kung! Maj ds Befallningshavandes förmenande snarare den nya fattigvårdslagstiftningens

stimulerande inverkan å det allmänna intresset för fattigvården,

de numera särskilt för fattigvårdsfrågor tillsatta fattigvårdsstyrelsernas

i förhållande till kommunalnämnderna, som hava så mycket annat att

bestyra, större förmåga att sätta sig in i dylika frågor även när det gäller

tvister och särskilt den utvidgning av den obligatoriska fattigvården, som

tillkommit genom formuleringen av lagens 1 §. Eders Kung!. Maj ds Befallningshavande

har dragit denna slutsats därav, att ökningen varit påfallande

stor i avseende å dels processer mellan fattigvårdssamhällen om

ersättning för kontanta bidrag till underhåll åt barn av arbetsdugliga men

arbets- och medellösa föräldrar, dels processer, däri fattigvårdssamhälle hos

enskild person söker ersättning för lämnad vård, det sistnämnda ett gott

symptom på de kommunala fattigvårdsorganens ökade intresse för sin uppgift.

Att efterverkningarna av kristiden med å ena sidan stor arbetslöshet,

som ökat understödsfallen särskilt beträffande minderåriga, och å andra sidan

ganska ostadiga prisförhållanden, vilka återverkat på antalet tvister om storleken

av fordrade ersättningsbelopp, avsevärt medverkat, torde ju vara obestridligt.

»

Länsstyrelsen i Örebro län har — efter att hava framhållit att, ehuru länsstyrelsen

med hänsyn till den utvidgning av begreppet obligatorisk fattigvård,

som genom den nya lagen skapats, och de anledningar att anställa

talan i första hand mot enskild försörjningspliktig, som denna i månget fall

inrymde, icke hyste alltför stora förhoppningar om att det skulle lyckas

att i nämnvärdare mån genom lagändringar av ifrågasatt art nedbringa fattigvårdsprocessernas

antal, emellertid allt, som kunde vara ägnat att bidraga

därtill, syntes vara att hälsa med tillfredsställelse — vidare anfört:

»Då det enligt Eders Kung! Maj ds Befallningshavandes förmenande är

mycket betänkligt att efter införande av 1918 års fattigvårdslag, genom vilken

andra bevismedel i fråga om fattigvårdsbehov än bevisning medelst

läkarintyg tillätes, föra fattigvårdsprocessen in på civilprocessens plan, då

man i strävandet att till varje pris åstadkomma eu nedgång i antalet fattigt

vårdstvister ofta förlorat ur sikte det centrala i tvisten, nämligen den understödsbehövande,

då omsorgen om denna synes böra gå före strävandet att

minska antalet fattigvårdstvister, då det enligt Eders Kung!. Maj ds Befall
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

ningshavandes förmenande är tveksamt, huruvida de i syfte att minska antalet

fattigvårdsmål föreslagna medel i realiteten skola leda till minskning

i arbetet med fattigvårdsmålen och då Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande

finner det betänkligt att införa de ganska stora förändringar i handel1

v?:n<^e^ av fattigvårdsmålen, utkastet innebär för fattigvårdssamhällena,

förrän dessa lämnats tillfälle att yttra sin mening om önskvärdheten och

lämpligheten av dem, kan Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande, oaktat

utkastet innehåller bestämmelser, som otvivelaktigt kunna leda till minskning

i antalet fattigvårdstvister, icke tillstyrka förslaget utan måste för sin

del avstyrka detsamma, i föreliggande skick.

I detta sammanhang anser sig Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande

slutligen böra ifrågasätta, huruvida icke den önskvärda minskningen av antalet

fattigvardsmål skulle kunna vinnas genom ett vidsträcktare användande

av den utväg till bildande av ett fattigvårdssamhälle utav två eller flera

kommuner, som anvisas i 6 § gällande fattigvårdslag.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län har yttrat:

»De i utkastet upp tagna förslagen till ändringar i fattigvårdslagen

åsyfta i huvudsak att nedbringa de s. k. fattigvårdsprocessernas antal,

som hotar att springa i höjden i oanad grad. Sedda i sammanhang

innebära de föreslagna bestämmelserna en fullständig omläggning av processförfarandet

i fattigvårdsmål. Ett införande i fattigvårdslagen av samtliga

nu föreslagna ändringar skulle emellertid enligt Eders Kungl.

Maj:ts befallningskavandes mening medföra, att de utom hemortskommunen

vistande understödsbehövande skulle försättas i en mycket ogynnsam

ställning. Det har hittills klagats över, att fattigvårdsstyrelsernas

ordförande fått ägna alltför mycket tid åt behandling av fattigvårdsmålen,

varigenom den egentliga vården av nödställda personer kommit att eftersättas.

Aven om med de nya bestämmelserna målens antal får antagas

komma att minskas, torde man svårligen kunna räkna med att bördan för

fattigvårdsstyrelsernas ordförande skall bliva lättare, då förfarandet i målen

skulle bliva mera invecklat och detaljerat samt, med hänsyn till bevisbördans

överflyttande, större omsorg än hittills måste ägnas frågan om erforderlig

bevisnings förebringande. Sistnämnda omständighet måste givetvis

också medföra en känsla av tungt ansvar, som i sin tur torde framkalla en

strävan att i görligaste mån söka undvika att lämna fattigvård i fall, då

process måste förekomma. Härigenom skulle de vård!>eliövande kunna

riskera sin i fattigvårdslagen fastslagna rätt till vård. Med denna uppfattning

kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke tillstyrka ett införande

i fattigvårdslagen av samtliga i utkastet upptagna nya bestämmelser.

»

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott har, efter att hava givit uttryck

åt sin tveksamhet, om de i 51 § av utkastet föreslagna bestämmelserna

skulle åvägabringa bättre ordning än som nu utan lagstiftningsåtgärder

vunnits genom kännedom om kammarrättens taxa, yttrat:

»Med avseende å de i övrigt föreslagna åtgärderna till nedbringandet av

antalet fattigvårdsmål får förvaltningsutskottet framhålla, att det icke torde

böra förbises, att ökningen i fattigvårdsprocessernas antal till icke ringa del

är beroende på den ovisshet, som varit och ännu är rådande i fråga om

rätta innebörden av den nya fattigvårdslagen. Man torde böra beakta, att

innebörden av 1871 års fattigvårdsförordning blivit fastslagen genom ett

antal prejudikat, som vunnit mera allmän kännedom, vilket förklarar det

mindre antalet processer före fattigvårdslagens tillkomst. Man kunde därför

hava anledning förvänta, att fattigvårdsprocessernas antal skulle komma

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 25

att, i den mån nya prejudikat föreligga, så småningom minskas, utan att

särskilda kraftåtgärder behövde vidtagas.

Då det måste erkännas att den s. k. »Kammarrättens taxa» varit ägnad att

inställa åtskilliga processer, särskilt fullföljandet av mål i Kungl. Kammarrätten,

samt det synes icke böra vara uteslutet att även andra av Kungl.

Kammarrätten tillämpade normer, därest åt desamma gåves mera allmän

kännedom, skulle hava samma verkan, torde det kunna ifrågasättas, om det

för nedbringandet av antalet processer kan vara erforderligt att till den grad

försvåra själva processförfarandet, som nu föreslagits. Man torde betänka

att en fattigvårdsstyrelse-kommunalnämnd i en landsortskommun icke är

något ämbetsverk, som till sitt förfogande har juridiskt skolade eller mera

administrativt förfarna tjänstemän.»

Gotlands läns landstings förvaltningsutskott har ansett nödvändigt, att åtgärder

vidtoges i syfte att minska antalet fattigvårdsprocesser, men har icke

kunnat ansluta sig till de förslag, som i sådant avseende framförts i utkastet.

Svenska stadsförbundet har yttrat:

»Det år från år växande antalet fattigvårdsprocesser har inom städernas

förvaltningar varit en ständig anledning till bekymmer. Tid och arbetskraft,

som behövt ägnas det egentliga fattigvårdsarbetet, hava i stor utsträckning

upptagits av de många och besvärliga fattigvårdsprocessernas skötande. I

motsats till vad man tämligen allmänt synes hava väntat, har den nya fattigvårdslagens

bestämmelser icke bidragit att nedbringa antalet processer, som

tvärtom allt fortfarande är statt i ökning. Ingen meningsskiljaktighet torde

inom städernas förvaltningar råda därom, att åtgärder för fattigvårdsprocessernas

nedbringande böra snarast möjligt vidtagas; försök hava också som

bekant t. ex. från Stockholms stads sida gjorts att genom frivilliga överenskommelser

utan lagändringar verka för en minskning av processerna. Som

socialdepartementet framhållit i sin promemoria, gör tillämpandet fr. o. m.

detta års ingång av fattigvårdsprocessens regler även på tvister om ersättning

för omhänderliavda barn det ännu mera önskvärt, att en reform på

området snarast möjligt kommer till stånd.

Trots denna principiella uppfattning rörande behovet av snara och effektiva

reformer på området måste styrelsen emellertid ställa sig tveksam ifråga

om åtskilliga av de uppslag, som framkommit i det föreliggande utkastet.

Utredningen tager i det stora hela sikte på en ändring enbart av fattigvårdslagens

rent processuella stadganden, en begränsning, som torde sammanhänga

med frågans tidigare behandling. Det torde kunna ifrågasättas, om

ett angripande av problemet enbart från denna sida kan vara tillräckligt

givande. Om själva grunderna för ersättning av beviljad fattigvård äro

ägnade att framkalla fattigvårdsprocesser, undanröjas givetvis icke dessa

enbart genom smidigare processregler. Om man också lyckas borteliminera

okynnestvister, kvarstå dock de så att säga legitima tvisterna fattigvårdssamliällena

emellan. Med fattigvårdsbördans läggande på primärkommunerna

följer självfallet ett större antal processer, än om landstingsområdena gjorts

till fattigvårdsdistrikt. Uppdelningen av ersättningen för anstaltsvård mellan

de betalningsskyldiga primärkommuner na och vederbörande landsting vållar

också ökning av fattigvårdsprocessernas antal. Aven på andra punkter torde

avfattningen av det reella innehållet i lagens stadganden hava stort inflytande

på orsakerna till fattigvårdsprocesser. Samtidigt som de formella processreglerna

underkastas en granskning synes det därför vara av vikt att också

klargöra, om själva det materiella innehållet i lagens stadganden i och för

sig har visat sig ägnat att öka antalet processer. I längden torde eu förenkling

av själva ersättningsgrunderna, om en sådan visar sig möjlig, må
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

hända vara en säkrare väg till fattigvårdsprocessernas nedbringande än den

åtstramning av processreglerna med straffpåföljder, som nu föreslås och som

i praktiken kanske icke kommer att medföra den restriktiva verkan, man

med desamma avsett.

När det gällt att genom ändringar i de processuella stadgandena nedbringa

fattigvårdsprocesserna, har man i departementets förslag, vill det

synas, främst inriktat sig på att få ned antalet processer. Samtidigt därmed

har emellertid fattigvårdsprocessens hela karaktär enligt förslaget kommit

att förskjutas på ett för kommunerna skäligen ofördelaktigt sätt. De ifrågasatta

ändringarna kunna måhända vara ägnade att minska arbetsbördan för

de dömande statsmyndigheterna. En eventuell minskning av antalet processer

torde emellertid för kommunernas del däremot komma att uppvägas

av eu betydande komplicering av själva processen. Sett ur sistnämnda synpunkt

synes förslaget innebära en skäligen radikal omläggning. Bortsett

från de största städerna föras i stadssamhällena fattigvårdsprocesserna av

fattigvårdsstyrelsernas ordförande eller styrelsens för själva fattigvårdsarbetet

anställda tjänstemän. Med få undantag äro dessa icke examinerade

jurister. De äro däremot oftast män med lång träning i praktiskt fattigvårdsarbete.

De äga därför i allmänhet goda insikter i själva sakfrågan,

fattigvårdens handhavande. Processen har emellertid nu enligt utkastet förskjutits

från att vara en offentligt rättslig tvist till en tvist om fattigvårdssamhällenas

privatekonomiska intressen. Medan länsstyrelsens processledande

verksamhet begränsas till fastställandet av hemortsrätten, har tvisten i övrigt

fått karaktären av en vanlig rättegång om samhällets fordringsanspråk. Betydligt

större krav ställas på det bevismaterial, som skall redan på ett tidigt

stadium anskaffas. Underlåtenhet att sörja för dettas framläggande kan

medföra förluster för samhället, skärpta genom förslagets nyheter med ränta

och rättegångskostnad. Det är naturligt, att en lekman, som för fattigvårdsprocessernas

skötande endast disponerar sin fritid, inför dessa större krav

på processförarens kvalifikationer och påpasslighet måste göra sig den frågan,

om han verkligen kan stå till svars med att fortfarande ombesörja dessa

ärenden själv. En oundviklig följd av processförfarandets omläggning enligt

utkastets riktlinjer blir av dessa skäl helt säkert för de något så när stora

stadssamhällenas del anlitande av yrkesjurister för fattigvårdsprocesser och

för andra samhällens de! i vart fall anställande av någon arbetskraft till

ordförandens förfogande. I första hand medför detta givetvis ökade kostnader.

Ett mera allmänt anlitande av för själva sakfrågan tämligen främmande

yrkesjurister torde också vara ägnat att mera än nu framhäva formella

synpunkter och leda till en byråkratisering av hela processförfarandet.

Mera hänsyn till kommunens ekonomi torde också kunna förväntas, om processerna

föras av en kommunens förtroendeman eller en fattigvårdens tjänsteman

än om de föras av en förvaltningen utomstående jurist. Det föreslagna

processförfarandet synes också mera kvantitativt öka arbetet med varje särskild

fattigvårdsprocess genom ökade k ra. v på bevismaterial, utredningar för

styrkande av rätt till räntegottgörelse etc. Mot eu eventuell nedgång i

processernas antal skulle följaktligen svara ett högst betydligt ökat och fördyrat

arbete för fattigvårdsprocessernas förande.

Förslaget synes i nu avhandlade avseende särskilt oförmånligt för de

mindre fattigvårdssamhällena. Dessa tvingas antingen ikläda sig för dem

mycket kännbara processkostnader eller också riskera de att bliva sämre

ställda i processhänseende än motparter med större resurser. En reform,

som kan befaras medföra sådana verkningar, torde knappast kunna anses

lycklig för fattigvårdens lämpliga handhavande.»

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Med hänsyn till de svårigheter, som, enligt vad av de över nyssnämnda

förslag avgivna yttrandena framgick, mötte vid genomförandet av dittills framkomna

förslag till lösning av frågan om nedbringandet av antalet s. k. beloppstvister,

utarbetades inom socialdepartementet ett nytt förslag till lösning

av denna fråga. Förslaget innefattades i en ny promemoria jämte förslag

till erforderliga lagändringar.

Över sistberörda förslag hava yttranden avgivits av kammarrätten den 5 Yttranden.

februari 1926 och av medicinalstyrelsen.

Innan jag övergår till de ifrågasatta åtgärderna, i vad desamma av mig innebörden

upptagits, och över desamma avgivna yttranden, torde det vara lämpligt att

erinra om de olika slag av tvister, som innefattas under begreppet fattig- ,n&i

vårdsmål ävensom lämna dels en kortfattad redogörelse för den regelmässiga

gestaltningen av dessa processer och de vanligaste tvisteämnena i dem

dels ock en del statistiska meddelanden.

Efter de däri deltagande parterna kunna fattigvårdsmålen delas i följande

huvudgrupper, nämligen

a) tvister mellan två fattigvårdssamhällen inbördes, av vilka det ena såsom

s. k. vistelse- eller vårdnadssamhälle lämnat eller ersatt fattigvård in

natura eller kontant och det andra såsom verkligt eller förment hemortssamhälle

anses skyldigt att ersätta vården;

b) tvister mellan ett fattigvårdssamhälle, vare sig vistelse- eller hemortssamhälle,

och enskild person, som erhållit fattigvård eller som är försörjningspliktig

för person, vilken erhållit fattigvård;

c) tvister mellan fattigvårdssamhälle och landsting om gottgörelse för

fattigvård, bestående i vård å vissa anstalter, för vilken vård landstinget

enligt bestämmelserna i 40—42 §§ av fattigvårdslagen är ersättningsskyldigt;

d) tvister mellan en offentlig myndighet eller allmän anstalt eller inrättning,

å ena, och vistelse- eller hemortssamhälle, å andra sidan;

e) ansökning av fattigvårdssamhälle om gottgörelse av staten för vård,

som enligt bestämmelse i 60 § i lagen skall bekostas av staten;

f) tvister mellan vistelse- och hemortssamhälle rörande hemsändning till

sistnämnda samhälle av nödställd person eller om kostnaderna för dylik hemsändning;

och

g) tvister enligt 78 § 1 mom. fattigvårdslagen — innefattande klagan över

fattigvårdsstyrelses beslut, varigenom sökt fattigvård helt och hållet eller till

någon del vägrats, eller som avser sättet för fattigvårds meddelande, ävensom

över beslut av fattigvårdsstyrelse eller styrelse för anstalt, som är

gemensam för flera kommuner eller som tillhör landsting, rörande behandlingen

å anstalt eller vid fullgörandet av arbetsskyldigliet, eller beträffande

kvarhållande å anstalt i fall, som avses i 71 och 73 §§ — så ock mål enligt

78 § 2 mom. fattigvårdslagen.

Eu under a) omnämnd tvist mellan två fattigvårdssamhällen förlöper i Den regelregel

efter följande linjer. Enligt 23 § fattigvårdslagen åligger det fattig- ge%*££*gen

vårdsstyrelsen i det fattigvårdssamhälle, där en person, som är i behov av av eu fattig
vårdsmål.

Ny inom

socialdepartementet

utarbetad

promemoria.

s. 28 Kontrollera mot PDF

De vanligaste

tvisteämnena

i fattigvårds*

mål.

Statistik.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

fattigvård enligt 1 § samma lag, vistas, att lämna honom fattigvård. Fattigvårdsstyrelsen

håller förhör med den nödställde enligt bestämmelserna i

52 §, och de erhållna upplysningarna upptagas i protokoll. Fattigvårdsstyrelsen

anmanar därefter, på sätt i 53 § närmare angives, det fattigvårdssamhälle,

där den nödställde enligt bestämmelserna i 7 kap. fattigvårdslagen

äger hemortsrätt, att ersätta den lämnade fattigvården. Om kravet

bestrides eller det anmanade samhället ej svarar, äger vistelsesamhället att

inom viss i 55 § angiven tid och i enlighet med 54 § väcka talan hos länsstyrelsen.

Denna myndighet hör parterna och införskaffar genom parterna

eller låter själv införskaffa den ytterligare utredning som må vara behövlig

för målets prövning, på sätt i 56 § sägs. Länsstyrelsens utslag får överklagas

hos kammarrätten, som är högsta instans i fattigvårdsmål. — Under

vissa i 54 § angivna förutsättningar behöver anmaning ej göras.

Övriga fattigvårdstvister handläggas på i huvudsak samma sätt, dock att

i de flesta av dem förhörsprotokoll ej behöver upprättas och icke i något

fall anmaning göras. Ansökningstiderna växla i olika slag av mål.

Ser man på de frågor, som i de olika processerna huvudsakligen äro

föremål för tvist, finner man att tvisterna kunna indelas i följande huvudgrupper

:

a) Tvister om hemortsrätten. Dylika tvister, som före tillkomsten av 1918

års lag voro mycket vanliga, hava på grund av denna lags regel om den

faktiska mantalsskrivningen såsom i förevarande avseende avgörande betydligt

nedgått i antal. De hemortsrättstvister, som alltjämt förekomma, synas

mycket ofta röra sig om sådana fall, då icke fattigvårdslagens utan den

äldre rättens bestämmelser alltjämt skola tillämpas.

b) Tvister om behovet av fattigvård. Dessa tvister avse frågan, om samhälle,

som lämnat fattigvård, varit enligt 1 § i lagen skyldigt utgiva densamma.

c) Tvister om storleken av beloppet, med vilket ersättning skall lämnas.

Dylika tvister bero på invändning om att det yrkade ersättningsbeloppet

varit för högt, vilket påstående vanligen grundar sig antingen på den uppfattningen,

att hela beloppet icke avsett vård enligt 1 §, såsom då lämnat

underhåll anses hava varit i ett eller annat avseende alltför frikostigt, eller

på förmenande, att den lämnade vården visserligen varit erforderlig men

att den därför debiterade kostnaden, exempelvis på grund av oekonomisk

förvaltning, varit alltför hög.

Övriga tvister kunna röra sig om frågor av formell natur, såsom huruvida

visst krav är preskriberat, eller om hemsändning eller hämtning bör ske

eller om ersättning av understödstagare eller för honom försörjningspliktig

person m. m.

För utrönande av den inbördes betydelsen av nu berörda grupper av

tvister har verkställts en undersökning, avseende under vart och ett av åren

1922—1925 i kammarrätten avgjorda fattigvårdsmål. En i tabellform gjord

sammanfattning av det resultat, som denna undersökning lämnat, torde såsom

bilaga fogas till statsrådsprotokollet (bil. E). Av denna framgår, att tvisterna

om hemortsrätt utgöra det största antalet, varav dock omkring hälften

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 106.

29

avsett hemortsrätt enligt 1871 års fattigvårdsförordning. Tämligen motsvarande

till antal hava de tvister varit, som avsett frågan om behov av fattigvård

förelegat och om beloppets storlek. De sistnämnda hava icke under något

av åren understigit en femtedel av hela antalet avgjorda fattigvårdsmål.

Länsstyrelsernas utslag hava ändrats i omkring en tredjedel av hela antalet

fall. Den största ändringsprocenten i förhållande till summan avgjorda

fattigvårdsmål belöper för vart och ett av åren på de s. k. beloppstvisterna.

Den i föreliggande fråga företagna utredningen synes mig på ett otvetydigt

sätt visa, att det föreligger tvingande behov av effektiva åtgärders vidtagande

i förut angivet syfte. I all synnerhet torde kraftiga åtgärder vara

av nöden för att nedbringa antalet tvister, som icke hava annat föremål än

ersättningsbeloppets storlek.

Jag övergår nu till den närmare redogörelsen för de förslag till ändringar

i fattigvårdslagen, som jag funnit erforderliga för vinnande av det angivna

syftet eller eljest böra i sammanhang härmed företagas. Dessa ändringar

avse huvudsakligen vissa förtydliganden i 40 - 42 §§, bestämmelser i 50 och

51 §§ i syfte att nedbringa antalet tvister om ersättningsbeloppets storlek,

komplettering av stadgandena i 52 § om sökande fattigvårdsstyrelses

utredningsskyldighet, utbyggande av anmaningsförfarandet, varom stadgas i

53 och 54 §§, de i 55 § intagna preskriptionsbestämmelserna, införande i

56 § av stadganden om vissa påföljder för försummelse av fattigvårdssamhälle,

vissa tillägg till bestämmelserna i 58 och 59 §§ samt införande i fattigvårdslagen

under 62 § av bestämmelser om ränta å fattigvårdskostnad och

ersättning för rättegångskostnader i fattigvårdsmål, varjämte vissa följdändringar

i andra paragrafer av lagen än de här nämnda erfordras.

40-42 §§.

I sin förut omnämnda framställning av den 13 december 1923 har styrelsen

för svenska landstingsförbundet bland annat framhållit, att i 40—42 §§

fattigvårdslagen förekommande uttryck sådana som »avgift för vård», »vårdkostnad»

och »gottgörelse för utgiven vårdavgift» vållat ovisshet och tolkats

synnerligen olika av olika landsting. Tveksamhet hade i första hand gällt,

huruvida landstinget utöver de s. k. dagavgifterna eller de beräknade dagkostnaderna

vore pliktigt ersätta jämväl kostnader för stödjebandage, röntgen,

vakavgifter, begagnande av anstaltens gångkläder samt linne och sängutrustning,

spottkoppar och dylikt, som ju i viss mån kunde sägas ingå i vården.

Ett stort antal landsting hade intagit den ståndpunkten att lämna ersättning

allenast för dagavgifter eller dagkostnader, somliga landsting däremot hade

ersatt åtminstone en del av ovan angivna kostnader, medan slutligen andra

landsting icke tillämpat någon bestämd praxis. Styrelsen ville ur ren lämplighetssynpunkt

förorda en sådan tolkning, att landstinget skulle hava att

ersätta allenast dagavgifter eller dagkostnader.

I de yttranden, som av kammarrätten, svenska fattigvårdsförbundet, svenska

stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund avgåvos över nämnda fram
-

Departements
chefen.

Förslag till

ändringar i

fattigvårdslagen.

Framställning

från

svenska

landstiyigsforbundet.

Yttranden.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Förslaget.

Yttranden.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

ställning avstyrktes bestämmelser, som kunde avse att befria landstingen från

ersättningsplikt för ifrågavarande slag av utgifter, som icke täcktes genom

dagavgiften. Från ett par håll erinrades därvid särskilt om att fattigvårdslagstiftningskommittén

(sid. 194 i betänkandet, del I, avd. 2) i förevarande

fråga uttalat: »Landstingen böra således övertaga den del av dagkostnaden

för fattiga vanföra, som nu utgöres av kommunerna, å anstalternas såväl sjuksom

skolav delningar ävensom kostnaden för bandage, där sådana behövas.»

Bland de ändringar, som i den inom socialdepartementet utarbetade

promemorian och utkastet ifrågasatts i 40—42 §§, ingick även utbytande av

uttrycket »gottgörelse för vårdavgift» mot »gottgörelse för vårdkostnad».

Genom denna ändring avsågs, enligt vad som angavs i promemorian, att

häva den tvekan, som i olika sammanhang gjort sig gällande angående huruvida

landstingens ersättningsskyldighet sträckte sig även till sådana kostnader,

som icke egentligen vore att hänföra till avgift för vården, exempelvis

för bandage, röntgenbehandling och dylikt.

Vidare föreslogs att, i vad avsåge dagkostnad för lämnad anstaltsvård,

gottgörelse skulle utgå enligt de grunder, som i 51 § 1 mom. av utkastet

vore för där avsedda fall stadgade.

I fråga om de delar av de avgivna yttrandena, som avse de grunder, efter

vilka ersättning för dagavgift föreslogs skola utgå, får jag hänvisa till den

redogörelse, som kommer att under 50 och 51 §§ därom lämnas.

Körande den i övrigt ifrågasatta omformuleringen av 40—42 §§ hava följande

uttalanden gjorts.

Svenska landstingsförbundet har anfört, att de i 40—42 §§ omförmälda bestämmelserna

anslöte sig delvis till vad landstingsförbundets styrelse härutinnan

tidigare föreslagit och till redan gängse praxis. Styrelsen ville emellertid

erinra, att ett tillmötesgående av styrelsens tidigare framställda krav å tydlig

bestämmelse, att landstingets ersättningsskyldighet skulle avse allenast

dagavgiften, men icke kostnader för röntgen, bandage m. in., givetvis skulle

förhindra en del tvister mellan landsting och primärkommuner, huruvida

vården vore att anse såsom lyxvård i ena eller andra avseendet, vadan sålunda

det föreslagna utbytandet av uttrycket »gottgörelse för vårdavgift» mot uttrycket

»gottgörelse för vårdkostnad», vilket utbyte enligt styrelsens mening

ej heller innebure ett förtydligande, måste anses såsom en ren försämring.

I samma riktning som svenska landstingsförbundets uttalande hava de

yttranden gått, som avgivits av länsstyrelsen i Östergötlands län samt av ett

stort antal av landstingens förvaltningsutskott.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott har yttrat:

»Röntgenbehandling, som meddelas åt å lasarett eller sanatorium intagen

patient enligt läkarens bestämmande, torde i allmänhet icke debiteras, och

behandling av andra än intagna patienter torde icke kunna avses i detta

sammanhang och sålunda är särskild föreskrift härom obehövlig.

Vad åter angår bandage, varmed torde menas ortopediska bandage, konstgjorda

lemmar o. dyl. åt vanföra, så är det bekant att med nuvarande bestämmelser

kammarrätten i särskilt mål ålagt landsting ersätta sådan kostnad

beträffande patient som varit å vanföreanstalt intagen, varemot sådant

åläggande beträffande patienter, som utan att vara för vård intagna behand
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 106. 31

lats å poliklinikerna och där erhållit ortopediska bandage ni. m., mot den

tydliga bestämmelsen i § 41 mom. 1, icke torde kunna ske.

I och för sig synes detta vara en inkonsekvens, och snarast kan väl avfattningen

av nyssnämnda lagrum anses stärka den uppfattningen att lagens

mening varit att endast kostnaden för den interna sjukvården skall ersättas,

något som för övrigt överensstämmer med den allmänna principen

för landstings ersättningsskyldighet, som synes vara och böra vara begränsad

till sjukhusvård.

För närvarande bevilja landstingen utan undantag anslag till - 3 av kostnaden

för ortopediska bandage m. m. åt såväl mindre bemedlade som medellösa

å kustsanatorierna och vanföreanstalterna och dessas polikliniker,

och därmed torde skälig utjämning av kostnaderna vara uppnådd, och primärkommunerna

synas böra vidkännas den återstående tredjedelen i rena

fattigvårdsfall.

Huruvida landstingens beslut om bidrag i ovannämnda omfattning kan

komma att förnyas, om föreslagen tolkning av dess ersättningsskyldighet

mot primärkommunerna fastslås, synes ovisst.

Utskottet anser sig böra framhålla önskvärdheten av att tydligt angives,

att ersättningsskyldigheten avser dagavgiften enbart.»

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott har bland annat anfört:

»Skall emellertid ett förtydligande göras på denna punkt bör detta ske

i den riktningen, att ersättningsbandage, som erhålles å vanföreanstalt, icke

skall ersättas av landstinget även om vanför varit intagen å anstalten för

erhållande av detta bandage. Det händer nämligen numera rätt ofta, att

vanför får stanna å vanföreanstalten en eller annan dag medan ett ofta dyrbart

bandage avprovas, och tvist kan då lätt uppstå om, huruvida den vanföre

erhållit vård eller icke. Skulle med någon dags intagning på vanföreanstalt

följa att landstinget även skall ersätta därvid lämnat ersättningsbandage,

vore det riktigare att på en gång föreskriva att kommuns utgift för

bandage åt vanför alltid skall ersättas av landstinget, ty eljest händer den

orättvisan, att den kommun, vars vanföre individ har möjlighet att inackordera

sig utom vanföreanstalten medan bandage avprovas, icke blir ersatt av

landstinget för bandagekostnaden, under det att i andra fallet ersättning

skulle utgå.»

Länsstyrelsen i Blekinge län, som ansett, att ersättningsskyldigheten borde

omfatta allenast dagavgiften, har vidare anfört, att 40 § 2 mom. sista meningen

samt 41 § 2 mom. andra stycket sista meningen syntes länsstyrelsen böra

helt utgå, då det torde vara olämpligt, att förevarande betydelsefulla ersättningsfrågor

överlämnades till de olika landstingens godtyckliga avgörande,

eller att åtminstone omfattningen av landstingens befogenhet torde böra

fullt tydligt angivas.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Älusborgs län hava föreslagit,

att uttrycket »gottgörelse för vårdavgift» måtte, till undvikande av tvekan

om den rätta tolkningen, utbytas mot uttrycket »gottgörelse för vårdavgift

och annan vårdkostnad».

Kammarrätten har — under hänvisning till att enligt praxis till kostnad för

i 41 § omförmäld vård åt vanför räknats även utgift för bandage och ortopediska

skodon (se Fattigvårdsmål, årg. 20—22, ref. 60) - föreslagit, att uttrycket

»vårdavgift» måtte ersättas med »dagavgift och annan vårdkostnad».

Av den verkställda utredningen synes mig framgå önskvärdheten av att Departementadet

i lagen klart utsäges, att landstingen äro pliktiga att ersätta icke blott chelen
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Fråga om det

belopp, varmed

ersättning

för

fattigvård

skall utgå.

Framställning

från

Älvsborgs läns

landstings

förvaltningsutskott.

32 Kungl. Maj ds proposition nr 106.

dagavgifterna å anstalter, som omförmälas i 40—42 §§, utan även sådana med

vården därstädes följande kostnader, varom talats i förenämnda framställningar

och yttranden. Då de skäl, som anförts däremot, icke synas mig på

något sätt övertygande, torde bestämmelser av föreslagen art böra införas i

nämnda paragrafer. Bestämmelserna ifråga, vilka för övrigt icke torde innebära

annat än ett förtydligande av vad vid lagens tillkomst avsett variti

synas böra erhålla den av kammarrätten föreslagna formuleringen.

I fråga om de grunder, efter vilka ersättning för vårdkostnaden skall utgå,

får jag hänvisa till den redogörelse, som lämnas under 50 och 51 §§.

Med anledning av länsstyrelsens i Blekinge län förslag om borttagande

av de sista meningarna i 40 § 2 mom. och 41 § 2 mom. synes det mig

lämpligt att erinra om vad dåvarande chefen för civildepartementet rörande

denna punkt i 41 § 2 mom. yttrade till statsrådsprotokollet vid framläggandet

av förslaget till lag om fattigvården (se propositionen nr 135 år 1918 sid. 232.)

Han yttrade, att till det av fattigvårdslagstiftningskommittén under 41 § 2

mom. föreslagna stadgandet torde böra göras ett tillägg, som gjorde det möjligt

för landstinget att såsom villkor för åtnjutande av bidrag till anstalts

drift uppställa det krav, att å densamma platser skulle finnas tillgängliga

för fattiga från angränsande kommuner eller dylikt. I den år 1920 väckta

motion, nr I: 122. som föranledde införandet i lagen av 2 mom. i 40 § hänvisades

till nämnda yttrande samt anfördes vidare: Ett motsvarande stadgande

borde lämpligen även inflyta bland eventuella bestämmelser om landstingsbidrag

till kommunal sinnessjukanstalts driftkostnader. Då det härigenom

bleve möjligt att som villkor för detta bidrag föreskriva, att ett visst antal

platser å sådan anstalt skulle hållas tillgängliga för sinnessjuka från andra

kommuner, kunde dessa sinnessjukanstalter, som vad det stora flertalet beträffade

vore anordnade av städer, komma även kringliggande landsbygd

till godo. Andra lagutskottet (utlåtande nr 11) förklarade sig intet hava att

erinra mot att nämnda befogenhet inrymdes åt landstingen.

Då de skäl, som föranlett stadgande av de anmärkta bestämmelserna,

fortfarande torde äga giltighet, synes mig vad länsstyrelsen i Blekinge län i

förevarande avseende anfört icke böra föranleda någon åtgärd.

50 och 51 §§.

I skrivelse den 12 november 1922 till Kungl. Maj: t har Älvsborgs läns

landstings förvaltningsutskott hemställt om vidtagande av bland annat sådana

ändringar i fattigvårdslagen, att i det fall, då någon insjuknat och intagits

å sjukvårdsinrättning utom landstingsområdet samt den insjuknades hälsotillstånd

medgåve förflyttning utan alltför stor kostnad, kommunerna måtte

förpliktas att inom viss kort tid vidtaga erforderliga åtgärder för den insjuknades

överförande till någon landstingsområdets egen sjukvårdsinrättning;

samt att i fall då någon insjuknat inom landstingsområdet, kommunerna

allenast måtte medgivas rätt att till sjukvårdsinrättning utom länet

forsla den insjuknade under förutsättning antingen att kommunen förvissat

sig om att plats å landstingsområdets egen närmast belägna sjukvårdsinrättning

icke förefunnes eller den insjuknade på grund av avstånden och med

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj;ts proposition nr 106. 33

hänsyn till sjukdomens art icke lämpligen kunde till någon landstingsområdets

egen sjukvårdsinrättning införas.

Svenska landstingsförbundet bär genom sin styrelse i eu den 13 december 1923

dagtecknad till Kung!. Maj:t ingiven framställning — efter att liava meddelat

att styrelsen låtit förbundets byrå genom en enquéte bland samtliga landstings

förvaltningsutskott och de landstingstjänstemän, som närmast hade att

för landstingens vidkommande handlägga landstingen enligt fattigvårdslagen

berörande ersättningsfrågor, åstadkomma eu utredning om erforderliga lagändringar

och om likformig tillämpning — yttrat bland annat följande:

»Av de vid enquéten nu inkomna handlingarna framgår, att vid vård å

''främmande’ anstalt somliga landsting beräknat ersättningen allenast efter eu

avgift lika med den å allmän sal för inomlänspatienter å landstingets egna

anstalter av motsvarande beskaffenhet, andra hava i fråga om ersättningen

tillämpat den av kammarrätten uppgjorda taxan, medan hos andra ingen bestämd

praxis härutinnan utbildat sig, och har väl i så fall vanligen utan

vidare ersatts de av primärkommunerna erlagda, vederbörligen styrkta avgifterna.

Synnerligen växlande torde praxis hava varit vid vård å sjukvårdsinrättningar

sådana som upptagningsanstalterna för sinnessjuka vid vissa

staten tillhöriga hospital och asyler samt å de s. k. jubileumssanatorierna.

där en dagavgift, som ligger avsevärt över de i kammarrättens taxa, blivit

av Kung! Maj:t eller med Kungl. Maj:ts gillande fastställd. I fråga om vård

enligt 41 § 2 mom. å primärkommuns egen anstalt eller avdelning för kroniskt

sjuka, hava särskilda svårigheter och tvistigheter tillkommit angående

ersättningens beräknande. Kommunerna hava härvid i sina ersättningskrav

vanligen utgått från kommunens självkostnader och i dessa ej sällan inräknat

jämväl räntor å anläggningskostnaderna. Landstingen synas i hithörande

fall, med hänsyn till vanskligheter av en självkostnadsberäkning, varit mest

böjda för att taga kammarrättens taxa såsom utgångspunkt vid ersättningens

bestämmande, och, så vitt framgår av handlingarna, liar allenast ett landsting

ansett sig böra gottgöra jämväl byggnadskostnaderna.

Beträffande hithörande frågor anser styrelsen till en början den av Alvsborgs

läns landsting hävdade uppfattningen, att vården, där så kan ske, bör

försiggå å landstingets egna anstalter, vara principiellt riktig. Däremot torde

de av sagda landsting påyrkade bestämmelserna om förflyttning inom viss

kort tid till landstingets anstalt, då den vårdade först intagits a främmande’

anstalt, vara opraktiska och hart när omöjliga att kontrollera. Ohållbar är

givetvis uppfattningen, att landstinget, då vården skett å främmande anstalt,

i vissa fall skulle kunna förvägra kommun varje ersättning för vårdkostnad.

Och jämväl ett kategoriskt stadgande, att landstinget vid vård å främmande

anstalt ej behöver lämna högre ersättning än efter den för inomlänspatienter

å allmän sal å landstingets anstalter tillämpade legosängstaxan, torde leda

till orättvisor gentemot primärkommunerna. Den rätta synpunkten på ifrågavarande

spörsmål är nog den, som hävdas av bland andra förvaltningsutskottet

hos Södermanlands läns landsting. Av landsting fastställd legosängsavgift

för inomlänspatient å allmän sal täcker ej på långt när landstingets

självkostnad för vården. Den av kammarrätten tillämpade taxan för

vårdkostnad torde i de flesta fall ligga snarare under än över denna faktiska

vårdkostnad. Före den nya fattigvårdslagens ikraftträdande torde kommunerna

i allmänhet, då vården ej var avgiftsfri, för vård å ''främmande’ anstalt

hava erlagt avgift med tillämpning av kammarrättens taxa, och något

skäl varför kommunens betalningar icke fortfarande skall ske efter dessa

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 87 käft. (A> 106.) 24926 3

Framställning

frän

svenska

landstingsförbundet.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kttnyl. Maj:ts proposition nr 106.

grunder, finnes icke. Under dylika förhållanden skulle bestämmelser om

att landstinget, då värden sker å främmande anstalt, skulle lämna gottgörelse

1 enlighet med kammarrättens taxa, icke innebära någon som helst orättvisa

mot primärkommunerna, blott dessa, såsom skedde förut, när det även i

sista hand gällde fattigvårdskassan, tillse, att vårdavgiften för kommunens

vidkommande bleve den lägsta möjliga. Jfr förbundsstyrelsens yttrande över

Alvsborgs läns landstings framställning.

Ej minst i fråga om ersättning för vård enligt 41 § 2 mom. — samt 40 §

2 mom. —• i fattigvårdslagen torde tillämpandet av kammarrättens taxa erbjuda

stora fördelar. Härigenom skulle större rättvisa skipas primärkommunerna

emellan; man skulle kunna undgå de rätt vanskliga beräkningarna

av den verkliga vårdkostnaden, eller kommunerna skulle åtminstone på förhand

hava kunskap om att landstinget icke är villigt att godtaga huru höga

dagkostnader som helst, och härigenom skulle granskningsarbetet och skriverierna

beträffande ersättningar kunna högst väsentligt inskränkas.

Styrelsen håller vidare före, att redan med nuvarande lagstiftning landstingen

äga rätt att vägra att till fullo — eller till hälften — gälda dagavgifter

eller dagkostnader, som ligga väsentligen över de enligt kammarrättens taxa

och detta även i det fall, att dagavgiften fastställts av Kungl. Maj:t eller i

viss mån med Kungl. Maj:ts bifall, likasom primärkommunerna sins emellan

eller gent emot anstalt äga dylik rätt. Av kammarrätten i sådana fall i

fråga om primärkommunerna fällda utslag torde vara prejudicerande ii,ven i

fråga om landstingens ersättningsskyldighet. Av denna styrelsens uppfattning

följer emellertid icke, att särskilda bestämmelser om att landstingen

böra beräkna ersättningen för vård å främmande anstalt i enlighet med eu

skälig fix taxa, skulle vara obehövliga. På grund av de många fattigvårdsprocesserna

primärkommunerna emellan rörande storleken av ersättning för

lämnad fattigvård torde man nämligen tryggt kunna påstå, att icke utan i

lag eller författning uttryckligen givna bestämmelser i ovan angiven riktninglandstingens

omförmälda rätt kan bliva fullt erkänd, eller likformighet vinnas

i den av olika landsting tillämpade praxis. Utan dylika bestämmelser

komme enligt styrelsens mening, även om landstingen sins emellan överenskomme

eller av styrelsen uppmanades att vid vård å ''främmande’ anstalter

beräkna ersättningen efter kammarrättens taxa, det nuvarande osiikerhetstillståndet

och olikformigheten på förevarande område med åtföljande

tvistigheter och omfattande skriftväxling mellan landstingen och primärkommunerna

att i väsentlig mån fortfara.

Emellertid är den av kammarrätten upprättade taxan, såsom också framhållits

från ett par landsting, helt och hållet ''inofficiell''; några föreskrifter

om densammas uppgörande förefinnas icke, utan den utgör närmast eu av

kammarrätten upprättad P. M. för att tjäna till ledning i fråga om dagkostnadens

beräkning i fattigvårdsmål. Under sådana förhållanden kan givetvis

icke i lag eller kungörelse någon hänvisning göras till denna taxa. Man finge

väl därför för att nå det önskade syftet i lagtexten nöja sig med ett allmänt

stadgande om att landstinget i fråga om vård å främmande anstalt, bör eller

kan lämna kommunen ersättning beräknad efter en skälig dagavgift. Det

bleve sedan landstingets sak att vederbörligen underrätta kommunerna om

den av landstinget tillämpade vårdtaxan. Ett dylikt allmänt stadgande skulle

ej heller utgöra hinder för landstinget, att, där skäl därtill förelåge, t. ex.

vid vård å specialanstalt eller dylikt, bevilja kommunen en ersättning, som

överstege den efter normaltaxan beräknade, eller full ersättning eller att. om

det så ansåges lämpligt, för genomgående tillämpning fixera en högre taxa

än kammarrättens.

För det fall, att landstinget vid beräknande av gottgörelse för vård enligt

41 § 2 inom. — och 40 § 2 mom. — önskar lägga kommunens självkostnader

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kung!. Maj:ts proposition nr 106.

till grund, bör enligt styrelsens mening ingen hänsyn tagas till byggnadskostnaderna,

detta dels på grund av lämpligheten att följa enahanda princip,

som medicinalstyrelsen tillämpar vid beräknande av kostnaden för underhållsdag,

dels på grund av omöjligheten att i de fall, där den kroniska sjukvården

bedrives inom den vanliga fattigvårdsanstalten, fixera sjukvårdsavdelningens

byggnadskostnader. Att i de fall, där sjuk vårdsavdelningens byggnadskostnad-

verkligen kunnat exakt beräknas, d. v. s. där den kroniska

sjukvården bedrives i en särskild från den egentliga fattigvårdsinrättningen

skild byggnad, medräkna dessa byggnadskostnader och i övriga fall undantaga

desamma, skulle tydligen leda till betänkliga orättvisor till förmån för

de största och ofta minst skattetyngda kommunerna.

Med stadgande!! sådana som ovan av styrelsen föreslagits i fråga om beräknande

av ersättningen för vård å ''främmande’ anstalt efter en fix taxa,

bleve det i själva verket likgiltigt för landstinget, om vården sker å egen

eller främmande anstalt. Icke dess mindre torde ett stadgande om att vården

såvitt möjligt skall ske å landstingets anstalter vara på sin plats såsom

ett memento till fattigvårdssamhällena.

Styrelsen har sålunda med stöd av de principer, kammarrätten tillämpat

vid avgörande av vissa fattigvårdsmål primärkommuner emellan, hävdat den

uppfattningen, att fattigvårdssamliälle eller i sista hand landsting vid vård

å ''främmande’ anstalt utan hänsyn till vid anstalten fastslagen legosäugsavgift

har riitt att beräkna ersättningen efter kammarrättens taxa, samt föreslagit,

att denna rätt för landstinget att låta vårdersättning utgå efter eu fix

taxa skall i lag eller författning fastslås. Emellertid torde ett dylikt undantagslöst

stadgande böra förutsätta vissa ändringar i några dagavgiftsbestämmelser,

som utfärdats av Kung! Maj:t eller till vilka Kung!. Maj:t i viss

mån givit sitt bifall. Styrelsen avser härvid närmast avgiftsbestämmelserna

för de vid vissa statens hospital och asyler anordnade upptagningsanstalterna

för sinnessjuka samt för de s. k. jubileumssanatorierna.

Avgifterna vid förstnämnda anstalter utgjorde före år 1920 2 kr. per dag.

Genom Kung! brev till medicinalstyrelsen den 17 december 1920 bestämdes

avgiften för år 1920 till 4 kr. per dag och för åren 1921—1924 till 6 kr.

per dag.

Vid de s. k. jubileumssanatorierna gällde sedan år 1920 och intill den 1

oktober 1922 följande avgiftstaxa:

För plats å enskilt ruin .................................................................... kr. 7: —

» » » lialvenskilt rum .................................................................. » 5: —

» » » allmän sal i vanliga fall ................................................... » 2:50

» » » » för medellös patient ..................................... » 1: —

Avgifterna för de statstjänarna förbehållna platserna bestämmas av Kung!

Maj:t och hava för treårsperioden 1921—1923 satts till 7 kronor för dag och

person.

Den 28 mars 1922 beslöt emellertid överstyrelsen för jubileumsfonden, att avgifterna

vid sanatorierna för tiden från och med den 1 oktober 1922 skola bestämmas

med utgångspunkt från en grundavgift, vilken, så nära som lämpligen

kan ske, anpassas efter den faktiska vårdkostnaden per dag och patient; att denna

grundavgift med stöd av erfarenheterna från 1921 års sista kvartal tillsvidare

bestämmes till 7 kronor eller samma belopp, som för närvarande av vederbörande

myndigheter erlägges för vid sanatorierna vårdade statstjänare; att

till realiserande av jubileumsfondens filantropiska syften vid varje sanatorium

upplåtas högst 20 platser mot en avgift av 4 kronor och högst 30 platser

mot en avgift av 2 kronor; att avgiften för patient, som önskar erhålla enskilt

eller lialvenskilt rum, bestämmes till respektive 10 och 8 kronor med

s. 36 Kontrollera mot PDF

Framställning

från

Lidingö

fångvårdsstyrelse.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

rätt dock för överläkaren vid sanatoriet, att, om det med hänsyn till viss

patients vårdbehov finnes påkallat, upplåta sådant rum till begagnande utan

ökning av den avgift, som eljest skolat av patienten erläggas; samt att platser

mot nedsatt avgift icke må vara tillgängliga för patienter, vilkas vårdkostnader

bestridas av allmänna medel.

Enligt förbundsstyrelsens mening kan det redan med nuvarande lagstiftning

icke anses lämpligt, att av Kungl. Maj:t eller med Kungl. Maj:ts bifall

stipuleras vårdavgifter för fattigvårdsförsörjda, som ligga avsevärt över de i

kammarrättens taxa upptagna. Bestämmelser i sådant avseende torde nämligen

dels vara rätt värdelösa såsom garanti för att den högre avgiften verkligen

erhålles, dels bidraga till att öka fattigvårdstvisternas antal, dels slutligen

medföra orättvisor gent emot fattigvårdssamhällena eller landstingen

och komplicera prövningsförfarandet i fråga om vårdersättning. De fångvårdsstyrelse^

som hava kännedom om de av kammarrätten följda principerna

vid avgörande av fattigvårdstvister angående vårdavgiftens storlek,

torde nämligen vid dylika bestämmelser i vanliga fall vägra att betala den

högre avgiften, och följden härav torde, antingen tvisten dragés inför kammarrätten

eller ej, bliva, att samhället och i sista hand landstinget slipper

betala högre avgift än enligt kammarrättens taxa. De fattigvårdsstyrelser,

som antingen äro okunniga om den av kammarrätten följda praxis, eller som,

i tanke, att landstinget i varje fall lämnar bill ersättning för erlagd vårdavgift,

äro likgiltiga för vårdavgiftens storlek, betala däremot den högre avgiften,

och beror det sedan på ett vidly ftigt prövningsförfarande och på den

av de olika landstingen tillämpade praxisen, huruvida kommunen eller landstinget

i sista hand skall bliva den lidande.

Om sålunda enligt styrelsens mening redan med nuvarande lagstiftning

avgiftsbestämmelser beträffande ovan omförmälda anstalter böra ändras därhän,

att avgiften för patienter, som vårdas på kommuns bekostnad icke

fixeras till ett högre belopp än enligt kammarrättens taxa, så blir en dylikändring

än nödvändigare, om genom lag eller författning landstingens ersättningsskyldighet

regleras på sätt, som av styrelsen föreslagits. Sker icke eu

sådan ändring, böra måhända ifrån de ifrågasatta lagbestämmelserna undantag

göras i fråga om vård å de omförmälda anstalterna, varigenom emellertid

syftet med bestämmelserna komme att i viss män äventyras.»

I framställningen berördes därefter eu vid 1922 års riksdag till chefen för

socialdepartementet framställd interpellation angående legosängsavgifterna å

jubileumssanatorierna, och det å densamma lämnade svaret. A denna del

av framställningen torde det icke vara nödigt att nu vidare ingå.

Slutligen hemställde landstingsförbundet bland annat, att de av förbundet

ifrågasatta bestämmelserna om dagavgiften å vissa anstalter skulle ingå i eu

särskild kungörelse med föreskrifter om vad som vore att iakttaga i fråga

om gottgörelse av landsting för viss vårdkostnad i enlighet med bestämmelserna

i 40—42 och 59 §§ fattigvårdslagen.

Lidingö fattigvårdsstyrdse har i framställning den It) januari 1924 till

Kungl. Maj:t bland annat anfört: I avseende å den brist på vägledning för

fattigvårdsstyrelserna, som nu givetvis förelåg»'' beträffande av de dömande

myndigheterna, närmast av kammarrätten, tillämpad praxis, syntes densamma

kunna jämförelsevis lätt avhjälpas, därest fattigvårdsstyrelserna erliölle meddelande

om de understödsbelopp, som för ett visst år komme att i allmän
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 37

liet utdömas och detta redan vid årets början. För närvarande torde det

icke vara möjligt för en fångvårdsstyrelse att annat än genom hos kammarrätten

anförda besvär få utrönt, huruvida förändringar i tidigare tillämpade

normer för understödsbeloppen vidtagits. En anordning av antytt slag syntes

kunna nedbringa de s. k. beloppstvisternas antal till ett minimum samtidigt

som den såväl för kommunerna som landstingen i avseende å de betydande

ekonomiska värden det här gällde måste anses medföra fördelar.

Över nyss berörda framställningar från svenska landstingsförbundet och

fattigvårdsstyrelsen i Lidingö hava yttranden avgivits av svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårdsförbundet

och kammarrätten av vilka yttranden de tre förstnämnda gått i avstyrkande

riktning under framhållande av att den verkliga kostnaden borde i sin helhet

ersättas.

Svenska landskommunernas förbund har särskilt framhållit, att det kunde

mycket starkt ifrågasättas, om ett stadgande, att skälig ersättning skulle

utgå för vård å anstalt utom det egna landstingsområdet, kunde hindra

lasarettsdirektion eller anstalts styrelse att debitera den legosängsavgift, som

landstinget beslutat för patienter från annat landstingsområde. Visserligen

kunde det anföras exempel på att landsting, som sökt fattigvårdssamliälle

på legosängsavgift för inom samhället hemmahörande patient, av kammarrätten

fått sin ersättning fastställd i anslutning till den taxa kammarrätten

eljest tillämpade i fattigvårdsmål. Dessa fall torde emellertid ansluta sig

till sådana, där tvisten haft karaktär av fattigvårdsmål. Annorlunda ställde

sig saken, då tvist uppstode mellan en anstalt och en fångvårdsstyrelse,

som utställt ansvarsförbindelse för den vårdade. Kravet bleve då av civilrättslig

natur och komme, om fångvårdsstyrelse skulle bestrida betalningen

av den avgift, som landstinget beslutat, under vanlig civil domstol.

Kammarrätten har angående förevarande del av framställningarna allenast

uttalat, att det syntes kammarrätten icke lämpligt att i en särskild författning,

avseende ersättning av landsting för viss fattigvård, införa positiva bestämmelser,

som kunde komma i strid med den praxis, som utbildat sig i

fråga om vad i allmänhet vore att hänföra till ersättningsbar fattigvård, och

därmed föranleda, att landstingen efter andra normer än de dömande myndigheterna

bedömde frågan om vad som skulle såsom fattigvårdskostnad ersättas.

På framställning av Örebro läns landstings förvaltningsutskott har Örebro

länsstyrelse med skrivelse den 4 juli 1925 till Kungl. Maj:t överlämnat en

av Örebro landstings vid sammanträde den 4 september 1924 fattade beslut

föranledd skrivelse från nämnda förvaltningsutskott. I sistberörda skrivelse

har förvaltningsutskottet — i anledning av meddelande från direktionen för

Örebro läns lasarett, att länsstyrelsen i Örebro län tillerkänt länslasarettet

ersättning för kostnaderna för vård åt en därstädes intagen patient från

Stockholms stad med allenast 2 kronor 50 öre om dagen, ehuru den av

landstinget bestämda legosängsavgiften vore 3 kronor om dagen, samt att,

Yttranden.

Framställning

från

Örebro läns

landstings

förvaltningsutskott.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Förslaget.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

efter av lasarettsdirektionen anförda besvär, kammarrätten i utslag den 5

juni 1924 ej funnit skid att göra ändring i länsstyrelsens utslag i vad det

blivit överklagat — hos Kungl. Maj:t, för vidtagande av åtgärd, anmält, hurusom

kammarrätten ansett sig befogad att åsidosätta landstingets beslut om

legosängsavgift vid lasarettet, samt anhållit, att genom lagstiftning måtte

bestämmas storleken av de avgifter, som landsting enligt gällande lag om

fattigvården hade att erlägga för vård av fattiga, som intagits å länslasarett,

å sjukstuga, underhållen av landsting, eller å annan med länslasarett likställd

sjukvårdsinrättning. I omförmälda meddelande från lasarettsdirektionen

hade denna yttrat bland annat, att direktionen icke ville bestrida möjligheten

av att något enda landsting skulle kunna bestämma legosängsavgiften

för vård av sjuka ej tillhörande länet liög, måhända för mycket hög,

varför direktionen ansåge denna möjlighet kunde anses påkalla lagstiftning,

varigenom bestämdes, att den legosängsavgift, som fattigvårdssamhälle skulle

erlägga för sjuk utom länet, sattes eller ställdes i visst förhållande till den

lägsta legosängsavgiften vid lasarettet. Det syntes dock böra medgivas

landstinget att bestämma dylik legosängsavgift två eller tre gånger större än

den lägsta.

Bland de åtgärder, på vilka i första rummet tagits sikte vid utarbetande

inom socialdepartementet av förut omförmälda promemoria, var åtgärder till

nedbringande av antalet s. k. beloppstvister. I fråga om åtgärder till bestämmande

av det belopp, varmed ersättningen för olika slag av vård skulle

utgå, anfördes i promemorian i huvudsak följande.

Det största antalet s. k. beloppstvister mellan fattigvårdssamliällen torde

för närvarande bero på olika meningar om med vilket belopp faktiskt utgiven

vård å allmän anstalt, sjukvårdsinrättning eller ålderdomshem skulle ersättas,

i det att krav framställdes på ersättning med det belopp, vartill vården

enligt fastställda avgifter eller självkostnad uppgått, under det att liemortssamliället

önskade lämna ersättning allenast med visst såsom skälig kostnad

ansett belopp. Till stöd för sistnämnda uppfattning hade kunnat åberopas

av kammarrätten tillämpad praxis, i det att kammarrätten plägat utdöma

ersättning med belopp, som stundom understigit det faktiskt utgivna men

som torde hava ansetts motsvara det belopp, varför enligt 1 § avsedd erforderlig

vård bort kunna lämnas. Vissa av kammarrätten antagna normer

för bedömande av storleken av skäligt belopp för vissa olika slag av vård,

den s. k. kammarrättens taxa, hade därvid ofta lagts till grund för fixerande

av det belopp, hemortssamhället varit villigt betala. Emellertid hade tvekan

såväl hos fattigvårdsstyrelserna som hos de dömande myndigheterna varit

rådande om i vad mån denna kammarrättens praxis bort vara normgivande,

och, oavsett om huruvida en sådan nedprutning, som taxan faktiskt i vissa

fall inneburit, varit fullt överensstämmande med fattigvårdslagens mening,

något varom olika meningar gjort sig gällande, hade taxans tillämpning

knappast skapat tillräcklig klarhet och enhetlighet å förevarande område.

Huvudändamålet med ändring av bestämmelserna i nu berörda hänseende

torde alltså böra vara att åstadkomma enhetliga och så tydliga regler som

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106.

möjligt angående storleken av det belopp, som i olika fall skulle utgå. Därvidlag

torde först böra uppmärksammas skillnaden mellan egentliga beloppstvister

samt tvister, som icke i egentlig mening kunde sägas angå kostnadsbeloppet.

Sist avsedda tvister vore sådana, som rört sig om huruvida lämnad

vård med avseende å sin beskaffenhet eller art gått utöver den i 1 §

fattigvårdslagen stadgade obligatoriska vården; d. v. s. om huruvida vården

helt eller i visst avseende inneburit s. k. lyxkostnad, för vilken liemortssamhället

icke borde vara skyldigt att betala. På dylika tvister hade exempel

förut givits, och beträffande dem torde ur nu närmast förevarande synpunkt

annan åtgärd icke kunna vidtagas, än att i lagtexten uttryckligen framliölles,

att endast vård, som innefattades under 1 §, skulle ersättas.

Beträffande de egentliga beloppstvisterna, nämligen de som rörde frågan

huruvida viss till sin art och beskaffenhet bestämd, under 1 § ostridigt

innefattad vård skulle ersättas efter den verkliga kostnaden eller med lägre

belopp, motsvarande den skäliga kostnaden därför, hade följande synpunkter

ansetts böra vara avgörande. Vistelsesamhället vore enligt fattigvårdslagen

i princip berättigat att av liemortssamhället få ersättning för sina kostnader

för vård enligt 1 §. Denna rätt borde dock i allmänhet icke få leda till att

liemortssamhället betungades med kostnader, som icke svarade mot värdet

av den lämnade vården. A andra sidan borde iliågkommas, att vistelsesamhället

ofta befunne sig i ett tvångsläge och icke vore i tillfälle att inverka

på kostnadsbeloppet. I sådant fall torde enligt nyssnämnda huvudprincip

vistelsesamhället böra få full ersättning för de kostnader, samhället

haft för fullgörande av sina genom fattigvårdslagen ålagda förpliktelser.

Ur dessa utgångspunkter kunde alltså en lagfäst taxa eller tariff, grundad

på eu uppskattning av det belopp, varmed i 1 § avsedd vård skäligen herde

kunna tillhandahållas, i vissa fall vara på sin plats men syntes icke böra

tillämpas i andra fall än då det samhälle, som lämnat vården, varit i tillfälle

att själv bestämmande inverka på kostnadsbeloppet. Från det område,

för vilket en taxa borde bliva gällande, avsöndrades alltså omedelbart ersättning

för vård å annan än fattigvårdssamhället tillhörig anstalt eller inrättning;

för vård å dylik anstalt hade ju samhället endast att betala den

efter fastställda grunder debiterade avgiften och hade icke möjlighet att

nedbringa denna kostnad. Motsatt vore förhållandet på en samhällets egen

anstalt, där en faktisk kostnad, som överstege det såsom skäligt befunna och

i en taxa faställda kostnadsbeloppet, i allmänhet kunde anses i ena eller

andra hänseendet bero på åtgärder eller försummelser från samhället själv

eller dess organ.

På dessa grunder skulle man alltså komma till, att en gräns skulle dragas

så, att vård å samhällets egen anstalt skulle ersättas efter en fastställd taxa,

medan vård å annan anstalt skulle gottgöras med den enligt fastställda

grunder debiterade avgiften, i den mån sådan funnes fastslagen, d. v. s.

närmast för dagkostnad; dock borde endast utgå avgiften å billigaste avdelning

å anstalten —- i själva verket torde det för övrigt vara ett typiskt

exempel på lyxkostnad, därest fattigvårdssamhället beredde vård å annan än

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kung!,. Maj ds proposition nr 106.

billigaste avdelning. I denna huvudregel torde emellertid vissa modifikationer

böra göras.

A ena sidan syntes nämligen hänsyn böra tagas till det förhållandet att

i ett flertal fall, exempelvis för vård å länslasarett, olika avgifter vore fastställda

för patienter, bosatta inom den myndighets verksamhetsområde som

administrerade anstalten, och patienter, bosatta utom samma område. Av

nyss anförda huvudregel skulle nu följa, att i de fall, då vistelsesamhället

berett en person vård mot avgift för s. k. utomlänspatienter, hemortsamhället

skulle nödgas betala hela denna avgift. Detta hade ansetts vara

olämpligt för de fall, då det utan olägenhet för vistelsesamhället eller den

vårdbehövande varit möjligt att för billigare avgift bereda den erforderliga

vården å en annan sjukvårdsanstalt, exempelvis därför att vederbörande där fått

betala efter taxan för länspatienter. Det undantaget hade därför intagits i

lagtexten (51 §), att där erforderlig vård å sjukvårdsanstalt lämpligen kunnat

för lägre kostnad än den utbetalta beredas å annan anstalt, ersättningen från

hemortssamhället till vistelsesamhället skulle utgå allenast med belopp

motsvarande denna lägre kostnad. Ett dylikt undantag hade ansetts vara

ägnat att motverka benägenheten att bereda anstaltsvård, utan närmare undersökning,

huruvida icke vården lika vill kunnat erhållas på, annan anstalt för

lägre kostnad. A andra sidan hade i undantaget ansetts böra ligga, att hänsyn

skulle tagas till lämpliglietsförhållandena, så att exempelvis icke så

dryga kostnader nedlades på den beliövandes förflyttning, att de uppvägde

den lägre kostnaden på den andra anstalten. Möjligheten att förflytta eu

patient begränsades för övrigt även av liemsändningsreglerna i 57 §.

Den andra jämkningen i förberörda huvudregel läge däri, att med vård å

annan än fattigvårdssamlnille tillhörig anstalt ansetts böra likställas vård å.

anstalt eller anstaltsavdelning, som tillhörde fattigvårdssamliälle, därest anstalten

eller avdelningen vore att hänföra till sjukvårdsinrättning. Anledningen

till att detta undantag medtagits hade varit, att i motsatt fall de städer, som

hade egna sjukhus, skulle komma i eu ogynnsam ställning, i det de för vård

av främmande patienter endast skulle få ersättning efter den fastställda taxan,

medan andra städer, som placerade patienterna å ett länslasarett, skulle få

ersättning efter hela den debiterade avgiften. Viss tvekan torde emellertid

kunna råda om huruvida detta undantag borde upptagas. Såsom framginge

av det följande, borde nämligen en konsekvens av detsamma bliva, att det

bleve gällande även för vård å andra kommunala anstalter, exempelvis å vårdnadssamliället

tillhörig anstalt för sinnessjukvård. Därmed kunde möjligen

tänkas följa, att någon kommun vid bestämmande av avgifter å dylik anstalt

för främmande patienter bleve mindre nogräknad. Korrektivet häremot finge

emellertid anses ligga i nyssberörda bestämmelse om den lägre ersättningen

för det fall att billigare vård kunnat beredas å annan anstalt, vilket undantag

bleve gällande även för detta fall.

Genom nu angivna regler torde man i viss man tillmötesgå ett av landstingsförbundet

i dess förutberörda framställning framhållet önskemål, nämligen

att kostnaderna för av fattigvården omhändertagna utomlänspatienter

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

måtte nedbringas genom stadgande av skyldighet att förflytta patienter till

deras hemortssjukhus eller annorledes, samtidigt som man tillgodosåge den

av övriga kommunalföreningar uttryckta meningen, att ersättning borde

lämnas för hela kostnaden för sjukhusvård.

Det av landstingsförbundet och även annorledes jämväl framhållna önskemålet,

att enhetlighet borde åstadkommas mellan de olika landstingens taxor

för utomlänspatienter — något som givetvis vore av stor betydelse i nu behandlade

hänseenden — torde icke för närvarande vara moget för tillgodoseende

och syntes i varje fall icke kunna eller böra lämpligen upptagas i nu

förevarande sammanhang.

Jämlikt bestämmelserna i 40—42 §§ bleve det i allmänhet å landstingen,

som nu sist ifrågavarande kostnader till sist kornme att stanna. Bestämmelser

motsvarande de nu återgivna om ersättningsbeloppens beräkning

torde alltså böra tillämpas även i förhållandet mellan landsting och primärkommuner,

då det gällde för dessa sistnämnda att uttaga ersättning för

sjukvårdskostnad. Det torde nämligen vara uppenbart, att det belopp,

liemortssamhälle enligt de ifrågasatta reglerna nödgades utgiva, skulle samhället

även äga att helt återfå av landstinget.

Begeln om att för vård å sjukvårdsinrättning ersättning för dagkostnad

skulle utgå efter den fastställda avgiften torde böra uttryckligen fastställas

att gälla även i de fall, då jämlikt 58 § allmän anstalt eller inrättning i

fattigvårdsprocess utkrävde ersättning av vistelse- eller liemortssamhälle. I

överensstämmelse med vad som yrkats i den av Örebro läns landstings förvaltningsutskott

genom länsstyrelsen i Örebro län gjorda framställningen

skulle det enligt utkastet alltså icke vidare kunna ifrågakomma att, såsom

skett, ersättning för vård å länslasarett utdömdes åt lasarettet med lägre

belopp än den av landstinget fastställda vårdavgiften.

För vård å fattigvårdssamliälles anstalt, som ej vore sjukvårdsinrättning,

skulle, såsom framgått av vad förut nämnts, enligt utkastet ersättning utgå

enligt en av Kungl. Maj:t för varje år fastställd taxa.

I denna del innebure alltså utkastet i viss mening eu legalisering av den

s. k. kammarrättens taxa. I själva verket innebure eu dylik regel snarast

en modifikation i det nu enligt 50 $ gällande stadgandet, att vård, som lämnats

enligt 1 §, skulle i sin helhet av liemortssamhället ersättas. I överensstämmelse

härmed hade också i 50 § intagits eu erinran om att ersättning

för vård enligt 1 § icke skulle utgå helt utan med ett enligt 51 § bestämt

belopp.

Under övervägande hade varit, huruvida systemet med ersättning enligt

taxa skulle kunna utsträckas till andra slag av vård än de nu nämnda. Fråga

hade då närmast varit om ^ackordering av barn, för vilken vård kammarrätten

i viss mån tillämpade taxa — samt vård av äldre personer, som utackorderats

eller som vårdades i sitt hem. I nu berörda hänseenden både

emellertid förhållandena ansetts vara så pass växlande icke blott emellan

olika orter utan även från fall till fall, att några mera generella regler knappast

torde vara lämpliga. Även för dylika slag av vård skulle alltså den allmänna

s. 42 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

42 Kung!. Maj:ts proposition nr 106.

regel gälla, som i utkastets 51 § 1 mom. 3 stycket införts som supplerande,

nämligen att ersättning skulle utgå med det belopp, vartill kostnaden för

vården skäligen kunde uppskattas. Då lyxkostnaden genom omformulering

av 50 § redan förut uttryckligen avsöndrats från området för ersättningsplikten,

komme skälighetsuppskattningen att gälla, huruvida det debiterade

beloppet kunde anses rimligt med hänsyn till de däremot svarande prestationerna.

Närmare bestämmelser angående sättet för taxans bestämmande torde böra

meddelas av Konungen. Det lämpligaste förfaringssättet därvidlag syntes

vara, att länsstyrelserna var för sina kommuner uppgjorde förslag, över vilka

kommunerna lämnades tillfälle att yttra sig, varefter länsstyrelserna — eventuellt

efter vidtagna modifikationer — insände sina förslag till Kungl. Maj:t,

som lämpligen torde böra samråda med socialstyrelsen. Vid taxans bestämmande

torde nämligen framför allt hänsyn böra tagas till den gällande dyrortsgrupperingen,

men därjämte torde möjlighet böra finnas till jämkningar för

kommuner, vilka på grund av särskilt gynnsamma eller särskilt olyckliga

förhållanden utan eget förvållande erhållit speciellt låga eller speciellt höga

kostnader å sina anstalter. Sedan taxa en gång fastställts för samtliga

kommuner, torde det årliga arbetet med jämkningar däri endast bliva av

ringa omfattning.

Rörande formuleringen av de i promemorian föreslagna ändringarna i

fattigvårdslagen i nu avhandlade del får jag hänvisa till utkastet (se bil. D).

I fråga om lagtexten torde följande böra särskilt påpekas.

50 § hade omformulerats i syfte att därav tydligare än för närvarande

.skulle framgå, att icke all vård, som lämnades åt en person, vilken vore i

behov av fattigvård enligt 1 §, skulle ersättas utan endast den vård, som

vore att hänföra till erforderlig vård, i den mening detta uttryck tagits i

1 §. Här avskiljdes alltså den s. k. lyxkostnaden; reglerna i 51 § om det

belopp, varmed ersättning skulle utgå, innebure följaktligen en inskränkning

i rätten till ersättning för vård, som icke vore att hänföra till lyxkostnad.

— Till ett nytt 2 mom. hade även överflyttats de nu i 51 § innehållna

undantagsbestämmelserna.

I 51 § hade intagits de förut omförmälda reglerna angående det belopp,

varmed ersättning skulle i olika fall lämnas.

Ifrågavarande förslag har, i vad angår de delar, som avsågo nedbringande

av antalet s. k. beloppstvister, helt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

länsstyrelscrna i Gotlands och Västernorrlands lön samt Hallands läns landstings

förvaltningsutskott.

Med vissa erinringar har utkastet i nu förevarande del tillstyrkts av länsstyrelserna

i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads,

Hallands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens

län, Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, Stockholms stads fattigvårdsnämnd

och Göteborgs stads fångvårdsstyrelse samt svenska landskommunernas

förbund och svenska stadsförbundet.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kunyl. Maj:ts proposition nr 106.

Tvekan liar därvid i främsta rummet från ett flertal håll yppats om lämpligheten

av det i 51 § 1 mom. av utkastet stadgade undantaget från huvudregeln

eller att, där erforderlig vård lämpligen kunnat för lägre kostnad

beredas å annan anstalt, ersättningen skulle utgå allenast med belopp, motsvarande

denna kostnad. Ett sådant stadgande har ansetts komma att föranleda

tvister i betydande utsträckning. Det har därvid särskilt erinrats

om, hurusom det ingalunda vore fattigvårdsmyndiglieten, som bestämde å

vilken anstalt den sjuke skulle intagas, utan detta bestämdes med hänsyn

till sjukdomens beskaffenhet av vederbörande läkare. Och ej sällan infunne

sig den vårdbehövande fattige själv å anstalten utan att fattigvårdsmyndigheten

haft tillfälle att utöva inverkan i avseende å vilken anstalt han skulle

uppsöka.

Tvekan på nyss angivna punkt, ävensom vissa andra erinringar mot utkastet,

i vad det avsåg, att ersättning för dagkostnad å anstalt i vissa fall

skulle utgå efter den för vård å billigaste avdelning å anstalten enligt fastställda

grunder gällande avgiften för den vårdade — för vilka erinringar det

icke torde vara erforderligt att här närmare redogöra än som framgår av i

det följande refererade yttranden — hava föranlett framställande av förslag

om att ersättning för vård å anstalt skulle under alla förhållanden utgå enligt

en för ändamålet fastställd tariff. Förslag i dylik riktning har framställts

av kammarrätten, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Alvsborgs och Skaraborgs län, Gävle fattigvårdsstyrelse,

svenska landstingsförbundet samt ett stort antal av de olika landstingens

föi •valtningsu ts/cott.

De skäl, som tala för en sådan ståndpunkt i föreliggande ämne. framgå

av kammarrättens den 12 januari 1926 avgivna utlåtande.

Kammarrätten har däri anfört:

»Utfinnandet av rättvisa normer för fastställande av de ersättningsbelopp,

som vid fattigvård, lämnad åo anstalt, i olika fall skola utgå för dagkostnad,

är ett svårlöst spörsmål. A ena sidan framträder från dem, som lämnat

fattigvård, kravet att ersättningen skall i möjligaste mån motsvara den verkliga

kostnaden. A andra sidan äro, där den fordrade ersättningen förmenas

överstiga vad som varit oundgängligen nödigt, de ersättningsskyldiga i regel

icke villiga att ersätta mera än vad enligt deras uppfattning varit erforderligt.

Till de stridiga intressen, som sålunda göras gällande av vederbörande

parter, kommer det allmännas behov av enhetliga, i förevarande hänseende

städse användbara normer. Rättsutvecklingen på detta speciella område har

också strävat att tillgodose detta behov. De synpunkter, som därvid kommit

till användning, hava huvudsakligen varit följande.

Då enligt fattigvårdslagen ersättning skall utdömas allenast för det underhåll

och den vård, som varit erforderliga, gäller det att från den yrkade ersättningen

avsöndra vad som belöper på underhåll och vård, som icke varit

erforderliga. Kostnad för dylik icke erfoderlig vård kan vara fristående

eller ock stå i ett visst samband med kostnad för erforderlig vård. År vården

av onödigt hög kvalitet, ingår i densamma en viss merkostnad. Den mot

denna merkostnad svarande vård har ansetts icke böra ersättas. Här avsedd

merkostnad kan hava uppkommit av olika anledningar, såsom därigenom att

anstalt, varå vården beredes, varit ovanligt kostsam i uppförande eller att

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kanyl. Maj:ts proposition nr 106.

å densamma påkostats en särskilt dyrbar utrustning eller att vid anstalten

utbetalas alltför höga arbetslöner till där anställd personal eller att personalen

är obehövligt stor och så vidare. Bortelimineras sådan merkostnad,

återstår vad man kan kalla normal kostnad.

Vid bedömandet av vad med normal kostnad skall förstås är vidare att

märka att prisförhållandena å den ort, där anstalten är belägen, skola komma

i beaktande, således icke ett för hela riket beräknat medelpris.

Den fattigvård, varom här är fråga, kan meddelas antingen ä vårdnadssamhällets

egen anstalt eller å annan än samhället tillhörig anstalt. I båda

fallen kali en merkostnad, i den betydelse här ovan sagts, uppstå. Då vården

lämnats å vårdnadssamhällets egen anstalt, som icke är av sjukvårdsinrättnings

natur, erlägger samhället ingen avgift. Kostnaden för dylik vård

måste således beräknas. Spörsmålet om beloppet blir i detta fall skäligen

enkelt: allenast den för vården normala kostnaden skall ersättas av vederbörande

hemortssamliälle, varemot eventuell merkostnad skall stanna å vårdnadssamhället.

Principiellt bör detsamma gälla, om anstalten är eu vårdnadssamhället

tillhörig sjukvårdsinrättning. I det senare fallet kan visserligen

inträffa att samhället till sjukvårdsinrättningen får erlägga en viss avgift,

men detta innebär endast att samhället betalar så att säga till sig sjiilft.

Den enda reella skillnaden mellan detta fall och det föregående är att den

normala kostnaden här i regel är högre.

Har vårdnadssamhället för vården anlitat eu anstalt, som ej tillhör samhället,

kan detta bero därav att samhället självt icke äger sådan anstalt,

varpå den i det föreliggande fallet erforderliga vården kan beredas, eller att

samhället av annan anledning finner det lämpligare att anlita annan anstalt

iin sin egen. Härvid är dock att märka att enligt fattigvårdslagen varje

primärkommun är såsom vårdnadssamliälle ansvarig för fattigvården i kommunen.

Förhållandena äro emellertid oftast sådana, att primärkommunen

icke själv kan lämna den sjukvård, varav behov föreligger. Kommunen bereder

då i stället merendels vården å anstalt, tillhörig den länskomnmn

(landstingsområde), vari primärkommunen ingår. Om landstinget sedermera

i fattigvårdsprocess mot vistelse- eller hemortskommun söker ersättning för

sjukhuskostnaden, utdömes ersättning allenast för den kostnad, som anses

vara den för vården normala, och merkostnaden får stanna på landstinget.

Analogt är förhållandet, om sjukvården lämnats å en staten tillhörig anstalt.

Om kommunen i dessa fall lämnat ansvarsförbindelse till anstalten, är denna

omständighet utan betydelse i fattigvårdsprocessen. Förhållandena emellan

anstaltens principal och den, som lämnat ansvarsförbindelsen, blir nämligen

att bedöma enligt civilrättens allmänna regler.

Samma synpunkter göra sig gällande i de fall, då enligt 58 § fattigvårdslagen

allmän anstalt eller inrättning utan förmedling av någon kommun åt

någon lämnat vård och för densamma söker ersättning av vederbörande

fattigvårdssamhälle. Om ett länslasarett, vistelsesamhället och hemortssamhället

tillhöra samma län, blir förloppet det att vistelsesamhället förpliktas

betala till länslasarettet den normala vårdkostnaden samt erhåller gottgörelse

därför av hemortssamliället. År vården sådan att landstinget är pliktigt att

i sista hand ersätta densamma, äger sedan hemortssamliället att efter enahanda

norm utfå gottgörelse av landstinget. År hemortssamliället beläget i

annat län än där länslasarettet finnes, blir liksom i hirra fallet det landsting,

varunder länslasarettet lyder, ansvarigt för merkostnaden. Skulle åter

i sådant fall ersättningen utdömas efter den verkliga kostnaden, skulle detta

innebära, att merkostnaden komme att i sista hand drabba landstinget i det

län, där hemortssamliället är beläget. (Jämför i detta sammanhang Svenska

landstingsförbundets framställning den 13 december 1923 till Kung!. Maj:t,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 4-5

vari, bland annat, yrkats rätt för landstingen att i fråga om vård a främmande’

anstalt lämna vederbörande kommun ersättning i enlighet med eu

viss skälig dagavgift.)

Med det betraktelsesätt, varför nu redogjorts, liar det för kammarrätten

tett sig såsom en nödvändighet att vårdkostnaden bleve beräknad efter enhetliga

normer. Eu lagtillämpning, varigenom kammarrätten på grund av

svårigheten att avgöra, varest i det enskilda fallet gränsen borde dragas

mellan den ''erforderliga’ vård, för vilken ersättning lagligen borde av vederbörande

hemortssamhälle utgivas, och den ''merkostnad’, för vilken hemortskommunen

icke vore ersättningsskyldig, skulle i alla sådana fall, då anstalten

icke ägdes av vårdnadssamhället, utdöma de fordrade beloppen, kunde icke

synas kammarrätten väl överensstämma med fattigvårdslagstiftningens syfte

att begränsa vårdnadskommunens skyldighet att lämna fattigvård och rättighet

att för lämnad fattigvård bekomma ersättning av hemortskommunen till

den ''nödtorftiga'' (enligt 1871 års förordning) eller erforderliga’ (enligt 1918

års lag) fattigvården. En jämkning och beskärning av för högt tilltagna

ersättningsbelopp har därför sedan gammalt plägat vidtagas av kammarrätten,

och något tvivel om lagligheten av denna praxis har varken kommit till synes

i motiven till 1918 års fattigvårdslag eller förrän på den allra senaste tiden

hos de dömande myndigheterna eller eljest yppats. Så länge kammarrätten

hade ett fåtal ledamöter och arbetet bedrevs på en eller ett par divisioner,

mötte det ingen större svårighet att i beskärningarna av de för höga ersättningskraven

bibehålla en viss konsekvens, men allt eftersom ledamöternas

och divisionernas antal ökades — för närvarande föredragas fattigvårdsmål

av 24 ledamöter, fördelade på 6 divisioner — blevo även nämnda svårigheter

större. En omständighet, som i mycket hög grad bidragit till dessa

svårigheter, är även upphörandet med ingången av år 1919 av den på lasarettsstadgans

bestämmelser grundade rätten till fria sjukhusförmåner å länslasarett

för medellös sjuk från annat landstingsområde. Det är för övervinnande

av de praktiska svårigheter, varom nu talats, som kammarrättens

ledamöter tid efter annan vid gemensam rådplägning överenskommit om

vissa prislatituder, inom vilka ersättningarna för olika slag av fattigvård

borde hållas, då särskild utredning icke lämnade stöd för fastställande av

högre eller lägre ersättningsbelopp. Till belysande av förhållandena i förevarande

avseende vill kammarrätten omförmäla att enligt föreliggande uppgifter

rörande legosängsavgifter vid lasarett och sjukhus kraven på dagkostnadsersättning

växlat i sådan grad att för enahanda slag av vård är 1924

begärts från en sjukvårdsanstalt 1 krona eller 1 krona 25 öre och från eu

annan 7 kronor och att även de vanliga fattigvårdsanstalternas ersättningskrav

varit i hög grad varierande.

Enligt socialdepartementets nu föreliggande förslag skola ersättningsfrågorna

lösas efter ett vad man skulle kunna kalla blandat system. I eu

del fall skulle ersättningsbeloppen, i vad de avse dagkostnad, utgå i enlighet

med ett tariffsystem, i en del andra fall åter efter eu grund, som i

princip upptager den verkliga kostnaden såsom normerande. Såsom korrektiv

mot allt för höga ersättningar har uppställts den undantagsbestämmelsen

att, där erforderlig vård lämpligen kunnat för lägre kostnad beredas å annan

anstalt, ersättning skall utgå allenast med belopp motsvarande denna kostnad.

Kammarrätten har icke kunnat undgå finna att just denna bestämmelse, som

för visso är nödvändig vid ett system sådant som det nu föreslagna, skulle

komma att giva upphov till ett nytt slags beloppstvister, där frågan rör sig

icke längre om beloppet i och för sig utan därom huruvida icke vården

tilläventyrs kunnat för lägre kostnad lämnas å annan anstalt än den, som

anlitats. Följande exempel torde klargöra till vilka konsekvenser denna

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 10H.

bestämmelse kan fora. Ett liemortssamliälle avfordras av ett vårdnadssamliälle

betalning för lämnad vard efter ''fastställd avgift’ och betalningen erlägges

efter denna grund. När liemortssamliället söker att av sitt landsting

utfå ersättning, vartill det må vara berättigat, blir med tillämpning av ifrågavarande

bestämmelse kravet reducerat och ett lägre belopp utdömt. Den

tvist om beloppet, som härvid uppkommer mellan hemortskommunen och

landstinget, kan hemortskommunen måhända förebygga genom en tidigare

tvist i enahanda avseende med vårdnadssamhället, och det är rimligt att

hemortskommunen föredrager den utvägen. Men helt uteslutet är väl icke

att hemortskommunen tvistar först med vårdnadssamhället och sedan med

landstinget samt att frågan, huruvida vårdkostnaden i det föreliggande fallet

utgått med högre belopp än som vederbort, bedömes olika i de särskilda

målen, allt efter beskaffenheten av den utredning, som parterna förebragt.

Jämväl den föreslagna bestämmelsen att, då vårdnadsamhället lämnat vård

å egen sjukvårdsinrättning, ersättning skall utgå efter fastställd avgift och

således i allmänhet med högre belopp än enligt tariffen, kan antagas giva

upphov till olika meningar vad med sjukvårdsinrättning menas och därav

föranledda processer. I vårdnadssamliällets ekonomiska intresse ligger ju

att i möjligaste mån förläna sina fattigvårdsanstalter karaktär av sjukvårdsinrättning

för att därigenom utfå den högre ersättningen. X den betalande

hemortskommunens intresse ligger åter att få anstalten betraktad såsom

icke varande sjukvårdsinrättning. För att förebygga dylika tvister skulle det

därför måhända bliva nödvändigt att i lagen intaga föreskrift om att fattigvårdsinrättnings

egenskap av sjukvårdsinrättning borde genom tjänsteläkares

utlåtande eller på annat sätt visas (jämför 41 §).

Kammarrätten vill vidare framhålla att, om ett vårdnadssamhälle vid vård

å egen anstalt skulle erhålla betalning allenast för den normala kostnaden

men vid vård å främmande anstalt för den verkliga kostnaden, därav säkerligen

skulle följa eu tendens hos vårdnadssamliällena att, så snart fråga

vore om vård åt icke där hemmahörande personer, söka bereda dem vård å

främmande anstalter, något som måste sägas stå i strid mot fattigvårdslagens

syfte.

Vid upprättande av taxor till ledning för beräkning av dagkostnad har

kammarrätten såsom nämnt plägat använda en viss latitud, så att till exempel

dagkostnaden för fattigvård, som icke är hänförlig till sjukvård, satts till

1 krona 50 öre ä 2 kronor 50 öre. Vid tillämpning av taxan har sedermera

hänsyn tagits till vårdnadssamliällets placering i dyrortsgrupp, men latituden

har även lämnat möjlighet att fästa avseende vid förebragt utredning

om vårdkostnad. Skall dagkostnaden — i enlighet med förslaget — angivas

för varje särskilt fattigvårdssamliälle, lärer kostnaden komma att upptagas

med fixt belopp. Härigenom tillgodoses det angivna syftet, nämligen fattigvårdsprocessernas

nedbringande, men samtidigt förloras möjligheten att taga

hänsyn till förhållandena i det föreliggande fallet. Tillika lärer man få räkna

med eu benägenhet att göra tariffen normgivande jämväl i det avseendet,

att dagkostnad kommer att debiteras i enlighet med tariffen även i fall, då

den verkliga kostnaden varit lägre.

Kammarrätten finner otvivelaktigt, att det i socialdepartementets promemoria

angivna huvudändamålet med förslaget under 51 § ''att åstadkomma

enhetliga och så tydliga regler som möjligt angående storleken av det belopp,

som i olika fall skall utgå'', på ett vida fullständigare sätt skulle vinnas

genom att tariffsystemet erhåller tillämpning å all vård, som meddelas

å anstalt, således även beträffande vård som meddelas å sjukvårdsinrättning,

och att denna utsträckning av tariff systemet skulle på ett ojämförligen mera

effektivt sätt verka till begränsning av fattigvårdstvisternas antal. Just

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 47

inom sjukvårdens område har detta system enligt kammarrättens''erfarenhet

sin allra största betydelse, och det torde vara vida lättare att beräkna en

normal dagkostnad för de jämförelsevis fåtaliga sjukvårdsinrättningarna än

för fattigvårdssamliällena, vilkas antal uppgår till omkring 2,500. På dessa

skäl och då en uttrycklig legalisering av tariffsystemet synes kammarrätten

önskvärd, anser sig kammarrätten höra tillstyrka sådan lagändring, att ersättning

för dagkostnad för vård å anstalt förklaras skola utgå enligt tariff,

fastställd på sätt i departementets förslag angives.

Mot lagfästande av regeln att ersättning för annan fattigvård än sådan,

som lämnats å anstalt, skall utgå med det belopp, vartill kostnaden därför

skäligen kan uppskattas, har kammarrätten icke något att erinra.

Om ett tariffsystem, avsett att vara normerande för dagkostnad för all vård

å anstalt, kommer till stånd, böra emellertid bestämmelserna därom så avfattas

att ersättning för dagkostnad icke må utkrävas enligt tariffen, om

den verkliga kostnaden varit lägre.

Beträffande den tariff, som kan ifrågakomma, hemställer kammarrätten,

huruvida icke densamma utan olägenhet skulle kunna fastställas endast vart

tredje eller vart femte år. Med den nu inträdda stabiliteten av penningvärdet

synes icke vara behövligt att, som föreslagits, varje år verkställa den

för tariffen erforderliga, säkerligen mycket arbetskrävande utredningen.

I fråga om 50 § vill kammarrätten anmärka att, därest i 51 § införas bestämmelser

angående ersättningsbeloppen, det icke är behövligt att i 50 §

inrymma en sådan bestämmelse, som nu upptagits i utkastets 2 mom. 1

stycket. Vad här utsäges framgår redan av 1 §. I övrigt hemställes att

50 § 1 mom. avfattas i överensstämmelse med nuvarande 50 § allenast med

den ändring att orden med de undantag’ utbytas mot ’i den omfattning .

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott har, med instämmande

i viss mån av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, ifrågasatt, att

ersättning för dagkostnad för vård å det egna landstingets sjukvårds anstalter

borde utgå med lägsta avgiften för inomlänspatienter men å främmande anstalter

liksom å fattigvårdssamhällen tillhöriga inrättningar enligt eu tariff

utan annat undantag än som skulle följa av stadgandena i 40 § 2 mom. och

41 § 2 mom. i fattigvårdslagen.

Liksom kammarrätten i sitt nyssnämnda utlåtande erinrat om vissa nackdelar,

som skulle vara förenade med ett tariffsystem med fixa belopp, hava

även vissa länsstyrelser trots sina tillstyrkanden av tariff för antingen all

eller viss anstaltsvård dels erinrat om en del därmed förenade olägenheter

dels ock — liksom även kammarrätten — framställt vissa önskemål rörande

systemets närmare utformering.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har sålunda framhållit, att fastställandet

av tariffen komme att ställa ökade krav på länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har erkänt, att även en tariff kunde leda till

orättvisa i visst fall.

Länsstyrelsen i Hallands län har dragit i tvivelsmål, huruvida det vore

nödvändigt, att tariffen gjordes så specificerad, att den fastställdes för varje

fattigvårdssamhälle i riket. Åtminstone vore det orimligt att besvära Kungl.

Maj:t därmed. Länsstyrelsen föreställde sig, att allenast vissa allmänna

principer borde fastslås av Kungl. Maj:t och att tariffens mera detaljerade

utarbetande kunde uppdragas åt någon central myndighet, exempelvis socialstyrelsen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län liksom även svenska landstingsförbundet liava

påpekat, att ersättning, som utginge efter tariff, dock skalle utgå efter den

lägre avgift, som enligt för anstalten gällande bestämmelser gällde för den

vårdade och jämväl för denne erlagts.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett »det vara tillfyllest, att i likhet

med den praxis, som tillämpats hos kungl. kammarrätten, en enhetlig

tariff utarbetas för landet och en liknande tariff för städerna. Möjligen

torde därvid för eu del smärre städer landskommunernas tariff böra tilllämpas».

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott har anfört, att, därest icke

landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting, kunde förena sig

om i huvudsak enahanda patientavgifter för utomlänspatienter, borde det

tagas under övervägande att genom lagstiftning reglera landstingens och

nyssnämnda städers rätt att uttaga vårdavgift av fattig utomlänspatient.

Beträffande tariffen har utskottet ifrågasatt, om det kunde vara erforderligt

att fastställa tariff för varje kommun, eu för varje län kunde kanske

vara nog.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett, att åtskilliga fördelar skulle

vinnas, om tariffen faststidldes för längre perioder än ett år och åtminstone

för fem år, i likhet med vad som sker vid indelningen för taxering till inkomst-

och förmögenhetsskatt samt bevillning av samtliga orter i riket.

Gävle fatt!gvårdsstyvelse har uttalat, att en tariff torde endast i rena

undantagsfall bli i någon avsevärd grad orättvis, nämligen då vården bleve

mer än vanligt dyrbar t. ex. på grund av att särskild vårdare erfordrades.

För sådant fall borde emellertid lätt undantag kunna göras.

Svenska stadsförbundet, som uttalat, att utkastet på ett i princip tilltalande

sätt sökt undvika svårigheterna med den s. k. kammarrättens taxa, har vidare

anfört bland annat följande:

»Tanken att för varje fattigvårdssamhälles anstalter fastställa ett vårdkostnadspris,

bestämt med hänsyn till alla faktorer, som inverka på kostnaden,

synes onekligen rent teoretiskt tilltalande. Styrelsen befarar emellertid,

att ett omsättande i praktiken av denna tanke kommer att visa sig rätt

besvärligt. Att redan en gruppering efter dyrorter icke är utan sina svårigheter

torde för olika ändamål gjorda dyrortsgrupperingar hava tillräckligt

visat. Vida större vanskligheter torde dock vara förknippade med den hänsyn

till olika faktorer, departementets utkast synes förutsätta. Hänsyn

skulle nämligen tagas till de kommuner, ''vilka på grund av särskilt gynnsamma

eller särskilt olyckliga förhållanden utan eget förvållande erhållit

speciellt låga eller speciellt höga kostnader å sina anstalter’. För varje

landets fattigvårdsanstalt skulle sålunda en grundlig undersökning få vidtagas

med avseende såväl å byggnadskostnader som driftskostnader. Där

dessa överstege eller understege ''skälig'' höjd, gällde det så att undersöka

samhällets ''förvållande’ till den bristande överensstämmelsen med normalsiffrorna

för att bedöma, hur vårdkostnaden borde taxeras. Svårigheter

komma säkert att möta, när det gäller att jämföra vårdkostnaderna för olika

anstalter, exempelvis sådana med jordbruk och sådana utan. De årliga

jämkningarna i de en gång fastställda priserna torde heller icke bliva så

sällsynta, som man i promemorian synes förutsätta. Utöver förskjutningarna

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

i penningvärde och dyrort torde förändringar i anstaltens byggnader eller

drift allt som oftast påkalla förändringar i taxan. Då nya anstalter också,

särskilt för de närmaste åren, torde tillkomma rätt rikligt, torde detta taxesättande

icke påfordra mera vidlyftiga åtgärder endast en gång utan torde

vålla besvärligheter tämligen permanent, åtminstone för liera år framåt.

Med hänsyn till ovan antydda svårigheter kunde måhända ifrågasättas

att låta sig nöjas med mindre detaljerad taxa, t. ex. länsvis uppställda tariffer.

Jämfört med nuvarande förhållanden skulle tariffsystemet ändock medföra

en så stor förenkling av processen, att ett fullt individuellt bestämmande

för varje anstalt måhända kunde eftersättas för undvikande aven alltför stor

apparat.»

I avstyrkande riktning hava uttalat sig över ståthåll ar ämbetet, länsstyrelserna

i Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands län, Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott

samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Överståthällar ämbetet har, under åberopande av vad ämbetet i utlåtande

den 15 juli 1922 i saken anfört, vidare uttalat, att då det här gällde rättstvister,

må vara offentligrättsliga, kommuner emellan, så torde det icke vara

med svensk administrativ ordning överensstämmande, att Kungl. Maj:t på

förhand dekreterade vilka belopp som skulle utgå. Däremot skulle det vara

synnerligen lämpligt, om kammarrätten i början av varje år tillkännagåve

vilken taxa den komme att under året följa, därest icke särskilda förhållanden

föranledde annat. Därigenom uteslöte man ju icke frångående av taxan i

undantagsfall men i allmänhet skulle då vederbörande parter avhålla sig

från att tvista och målens antal komme säkerligen att minskas. Kunde då

kammarrätten fastställa vissa principer i de fall, som berörts i motiveringen

till denna avdelning, så vore detta naturligen ännu bättre och därest detta

icke kunde ske, så kunde tilläventyrs vederbörande tjänsteman i departementet

utgiva ett kortfattat och lättfattligt kompendium i de berörda frågorna,

•därest man vore viss om deras överensstämmelse med gällande lag.

Länsstyrelsen i Värmlands län har funnit de i nu förevarande avseende

föreslagna åtgärderna träffa endast en jämförelsevis mindre del av ifrågavarande

mål, i följd varav dessa åtgärder, även om de i sin mån kunde förväntas

verka återhållande på uppkomsten av tvister av hithörande beskaffenhet,

icke kunde antagas medföra någon mera avsevärd minskning i fattigvårdsmålens

antal. Yad som i nämnda hänseende kunde vinnas torde därjämte

i väsentlig grad förringas genom det säkerligen mycket omfattande arbete

med upprättande av kostnadstaxor, som komme att påvila vederbörande

kommunala myndigheter, länsstyrelser och Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har förklarat sig icke kunna tillstyrka bestämmelserna

i 51 § i lagutkastet angående bestämmande av det belopp,

varmed ersättning för olika slag av vård skulle utgå, detta framför allt beroende

på att ersättningsbeloppens storlek för vård å annan än fattigvårdssamhälle

tillhörig, ej till sjukvårdsinrättning liänförlig anstalt enligt förslaget

skulle vara obegränsad. Dit vore bland andra att hänföra länslasarett, större

städers sjukvårdsinrättningar och mer eller mindre enskilda inrättningar.

Länsstyrelsen, som ansåge det i varje fall olämpligt att enskilda anstalters

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 87 höft. (Nr 106.) 249 26 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj ris proposition nr 106.

taxor finge vara bestämmande, hyste tillika farhåga för att respektive landsting

och kommuner komme att siitta avgifterna för u tomläns patienter oskäligt

höga för att därigenom skydda sig själva. Endast under den förutsättningen

att enhetlighet åstadkommes mellan de olika landstingens taxor,

torde de föreslagna bestämmelserna beträffande länslasarett kunna godtagas.

Tillika torde bestämmelsen om att vederbörande anstalts taxa ej skulle tilllämpas,

därest erforderlig vård lämpligen kunnat beredas å annan anstalt,

ofta leda till i många fall svårlösta tvister. Yad beträffade tariff för fattigvårdssamhälles

anstalter skulle sådan tariff enligt förslaget fastställas av

konungen för varje fattigvårdssamliälle, därvid enligt den vid lagutkastet fogade

promemoria hänsyn skulle tagas framför allt till den gällande dyrortsgrupperingen,

men med möjlighet till jämkningar för kommuner, vilka på grund

av särskilt gynnsamma eller särskilt olyckliga förhållanden utan eget förvållande

erhållit speciellt låga eller speciellt höga kostnader å sina anstalter.

Länsstyrelsen liölle före, att det torde komma att visa sig synnerligen svårt

att rättvisligen fastställa tariff för varje samhälle enligt nyss angivna grunder;

och borde sålunda, därest tariff skulle införas, en enhetlig sådan för all

anstaltsvård med jämkningar enligt gällande dyrortsgruppering och olika

slags anstaltsvård fastställas. Mjukare och smidigare syntes dock vara att

fortfarande såsom hittills beloppets skälighet prövades i varje särskilt fall

och att därvid den i praxis under några år tillämpade s. k. »kammarrättens

taxa» för bedömande av storleken av skäligt belopp för olika slag av vård

fortfarande komme till användning men ej till ovillkorlig efterrättelse. Tillbörlig

hänsyn borde sålunda kunna tagas till speciella undantagsfall, då

vården varit av särskilt dyrbar beskaffenhet. Denna taxa borde årligen i

god tid före årets början av kammarrätten angivas och därefter genom länsstyrelsens

försorg utsändas till samtliga fattigvårdsstyrelser och länslasarett

m. fl.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i förevarande del uttalat sig på följande

sätt:

»Beträffande de föreslagna åtgärderna för att minska de s. k. beloppstvisterna

torde det vara uppenbart, att den av kammarrätten hittills tilllämpade

metoden att använda fixerade taxor icke bidragit till att nedbringa

processernas antal. Det lärer tvärtom vara så, att en fattigvårdsordförande,

som måst för sitt samhälle göra en viss utgift för vård av en i annan

kommun hemmahörande person, icke anser sig kunna nöja sig med ett erbjudande

om ersättning med lägre belopp än vistelsekommunens egen självkostnad,

även om erbjudandet kunnat stödja sig på kammarrättspredjudikat.

Det ligger i sakens natur, att det omedelbara rättsmedvetandet måste säga

sig, att den utgift kommunen gjort för en annan kommuns räkning för att

bereda den senares medlem en nödtorftig vård, skall ersättas med det

verkliga beloppet och icke med ett av ett centralt ämbetsverk uppfunnet

belopp.

Såsom också antydes i promemorian, torde man få anse, att genom kammarrättens

anmärkta praxis en förskjutning ägt rum från de principer, varå

fattigvårdslagen vilar. Den nödställde har rätt till fattigvård enligt 1 §, och

enligt 23 § har han att med sitt anspråk å fattigvård vända sig till vistelsesamhället.

Då emellertid sistnämnda samhälle har rätt till ersättning av

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 51

hemortssamhället, synes däri ofrånkomligt ligga, att det är den verkliga kostnaden

som skall ersättas, savida denna icke är oskälig. Då i promemorian

säges att hemortskommunen icke får betungas med kostnader som icke

svara mot värdet av den lämnade vården’, synes detta knappast vara riktigt,

om man därmed menar värdet av förmånerna ''i hemortssamhället. Om t. ex. en

arbetare från en av Västergötlands billiga socknar erhåller fattigvård i en

av Jämtlands läns skogskommuner, där levnadskostnaderna äro mycket höga,

bör vistelsekommunen få full ersättning för sina utlägg, i den män prestationerna

hålla sig inom den i 1 och 51 §§ angivna ramen, och omvänt.

Efter Eders Kungl. Majds Befallningshavandes uppfattning är således fattigvardslagens

tanke, att den verkliga kostnaden skall ersättas primärkommunerna

emellan inom nämnda gränser och så vitt icke oskälig kostnad använts.

Denna tanke bör också genomföras, men detta kan icke ske med tillämpning

av taxesystemet. °

Den hittillsvarande praxis har även i förhållandet emellan hemortskommun

och landsting medfört ett egendomligt resultat. Om t. ex. en fattig erhåller

vård å ett jubileumssanatorium, lär hemortskommunen få erlägga avgift med

det av sanatoriet debiterade beloppet, men erhåller vid begäran om ersättning

från landstinget enligt 41 § gottgörelse allenast efter den av kammarrätten

fastställda taxan, vilken tidvis med flera kronor pr dag understigit

den debiterade dagavgiften. Skillnadsbeloppet kommer att drabba hemortskommunen

definitivt i uppenbar strid mot 41 §. Däremot har åtminstone

i Jämtlands län tillämpats den regeln att om hemortskommun till lasarettsdirektion

betalat den av landstinget fastställda dagavgiften, kommunen på

grund av 42 § erhållit gottgörelse från landstinget med hela det erlagda beloppet,

även då detta överstigit taxan. Två lagrum med enahanda innehåll

hava således kommit att tillämpas på motsatt sätt.

Om man tror, att taxorna behöva bibeliallas för likvideringen mellan

primärkommunerna, därför att vistelsekommunen eljest skulle kunna slösa

med utgifter på hemortskommunens bekostnad, kan häremot med skäl invändas,

att det icke torde finnas någon som helst benägenhet hos fattigvårdsstyrelserna

att för främlingar, som äro vårdbehövande, göra större utlägg

än de alldeles nödvändiga utgifterna. Snarare kan man antaga, att det

finnes en viss tendens till njugghet under påverkan av allt det besvär och

det dröjsmål, som dylika utgifter förorsaka vistelsekommunen, innan ersättning

erhålles från hemortskommunen. Någon farhåga att främmande understödstagare

skulle få dyrbarare vård än kommunens egna behöver således

icke hysas. Så vitt det är fråga om vistelse på kommunens egna anstalter,

— för detta fall är det ju förslaget avser att taxorna skulle bibehållas —

torde det således icke vara någon risk att godtaga eu styrkt uppgift om

kommunens dagkostnad på anstalten såsom bevis om verklig kostnad. Om

det anses nödigt, kan man ju föreskriva, att samtidigt med anmaningen den

ersättningssökande kommunen skall avlämna jämväl styrkt utdrag av fattigvårdsräkenskapen,

utvisande dagkostnaden för sådan vård å samhällets anstalt

av dess egna understödstagare, som svarar mot den vård, varför ersättning

sökes. Enligt Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavandes uppfattning

bör således, med helt övergivande av taxesystemet, i lagen tydligt utsägas,

att vistelsekommunen skall av hemortskommunen erhålla ersättning för sina

verkliga kostnader enligt 1 och 51 §§, i den mån desamma icke visas vara

oskiiliga.

För så, vitt man i promemorian har varit inne på den tanken att använda

begränsningen av ersättningsbeloppen medelst taxor såsom något slags

korrektiv mot dyra eller opraktiska anordningar av fattigvården i vistelsekommunerna,

torde häremot böra invändas, att ett korrektiv av sådant slag

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

är föga lämpligt. Förbättringar i fattigvårdens organisation måste sökas

genom praktiska anvisningar från tillsynsmyndigheterna.

Då förslaget bibehållit och till och med utvecklar taxesystemet i visst

avseende, torde man väsentligt hava underskattat svårigheterna med att uppgöra

taxor för rikets 2,519 kommuner. Det primära arbetet med upprättandet

av taxorna skulle bliva synnerligen betungande, och det oaktat komme resultatet

oundvikligen att bliva bristfälligt och osäkert och ständigt göras till

föremål för ändringsförsök. Den i avseende å lönerna gällande dyrortsgrupperingen

kan icke tjäna till direkt ledning för taxorna, då en av de för

dyrortsgrupperingen viktigaste faktorerna, nämligen beskattningen, icke bör

komma i betraktande vid upprättandet av taxan. Det måste fasthållas, att

eu fångvårdsstyrelse anser sig berättigad att få ersättning för sina egna utgifter.

Taxorna komma därför icke att förhindra processerna, ehuru de möjligen

kunna underlätta avgörandet, men enligt Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavandes

uppfattning svarar icke denna lättnad ens mot arbetet med

åstadkommandet av taxorna.

Med Eders Kungl. Maj:ts Befallningskavandes här ovan framförda anmärkning

mot bibehållande av taxesystemet i vissa avseenden sammanhänger, att

Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande jämväl måste rikta en invändning

mot det i 51 § föreslagna undantaget från ersättning för vård efter den för

den vårdade gällande billigaste avgiften i det fall att erforderlig vård lämpligen

kunnat beredas för lägre kostnad å annan anstalt. Aven detta förslag

skulle helt visst öka obenägenheten hos fattigvårdsstyrelserna att sörja för

ordentlig anstaltsvård och framkalla processer angående frågor om förflyttnings

lämplighet. Förslaget skulle sannolikt också föranleda stridigheter

med lasarettsläkarna, om dessa ansåges icke vara så benägna att evakuera

främmande patienter, som landstingens eller primärkommunernas ekonomiska

intresse enligt den föreslagna bestämmelsen skulle kräva. Förslaget har

särskilt praktisk betydelse för ett sådant län som Jämtlands, där årligen ett

stort antal utomlänsarbetare taga anställning vid skogsdrivningar och flottningar.

Om dessa förflyttas, t. ex. vid olycksfall, till sitt liemortslasarett,

avlägsnas de från platsen för sin arbetsanställning längre än vad eljest

skulle behöva ske.

Även i denna del anser Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande således,

att hela den verkliga kostnaden, i den mån den icke visas vara onödig, skall

ersättas. Den merutgift, som tilläventyrs härigenom kan uppkomma för

vissa hemortslandsting, får anses vara av underordnad betydelse i jämförelse

med svårigheterna med avseende å vården och de ökade stridigheter förslaget

skulle föra med sig. Frågan om utjämning mellan landstingen inbördes

lärer, såsom i promemorian påpekas, icke böra behandlas i detta

sammanhang.»

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott, som funnit det opåkallat,

att den i 51 § föreslagna tariffen årligen fastställes för varje särskild kommun,

har funnit det tveksamt, huruvida den föreslagna officiella taxan skulle

kunna åvägabringa bättre ordning än som utan lagstiftningsåtgärder vunnits

genom kännedom om kammarrättens taxa.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har i nu avhandlade del gjort

bland annat följande uttalande:

»Förbundet vågar betvivla, att fattigvårdssamhällen i större utsträckning

framställt anspråk, som medvetet äro högre än att de motsvara de verkliga

kostnaderna. Om man — på sätt som sker i det remitterade förslaget —

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

erkänner det berättigade i fattigvårdssamhällenas anspråk på full ersättning

för sina kostnader för vård å sjukvårdsinrättningar, synes det förbundet svårt

att i fråga om annan vård tillämpa en annan princip, enligt vilken ersättning

blott skall utgå högst med ett visst, på förhand fastställt belopp.

Mot förslaget härom tala även skäl av mera praktisk natur. Enligt förslaget

skulle en taxa fastställas för vart och ett av rikets fattigvårdssamhällen.

Ett betydande antal av dessa skulle emellertid säkerligen icke bliva

i behov av eu sådan taxa, varigenom således onödigt besvär skulle åsamkas

myndigheterna vid fastställandet av taxan. De mål, som nu röra ersättningsbelopp,

skulle visserligen enligt förslagets syfte försvinna — dock ej

helt, ty vissa mål rörande kostnader för vård å sjukvårdsinrättning kunde

fortfarande uppkomma — men i stället skulle myndigheterna betungas, måhända

i en omfattning som fullt ut motsvarade antalet av nämnda fattigvårdsmål,

med utredningar för taxans fastställande. Därtill kommer, att det

belopp, som taxan komme att fastslå såsom maximibelopp, med all säkerhet

även bleve minimibelopp, under det att, om någon taxa ej funnes, många

fattigvårdssamliällen säkerligen skulle nöja sig med lägre belopp än som

stipulerades i taxan. För övrigt skulle säkerligen mången gång tillvaron av

en taxa, som vore ovillkorligt bindande för ersättningsbeloppets storlek,

verka synnerligen orättvist. Det torde ej kunna komma i fråga, att taxan

kommer att innehålla särskilda bestämmelser för varje särskild kategori av

vårdbehövande. Taxan innehåller t. ex. att vård å A sockens ålderdomshem

skall ersättas med 2 kronor för dag. Det händer, att eu person inom

socknen hastigt blir sinnessjuk och måste under några dagar provisoriskt

vårdas å ålderdomshemmet, dock icke å särskild avdelning, som kan hänföras

till sjukvårdsinrättning. Då personen ifråga är våldsam, måste vaktare

anlitas både dag och natt. Ehuru kostnaden i sådant fall givetvis betydligt

överstiger 2 kronor för dag, skulle dock icke högre ersättning kunna påräknas

av hemortskommunen. I sådant fall skulle säkerligen icke kammarrätten

under nuvarande förhållanden tillämpa den för de regelmässiga fallen

av kammarrätten upprättade taxan, men om taxan, såsom föreslås, bleve bestämd

av Kungl. Maj:t, bleve densamma ovillkorligt bindande. Man kan ej

heller gärna tänka sig, att tariffen kan noga anpassas efter vårdförhållandena

i varje särskilt samhälle. Det kan sålunda befaras, att ett samhälle,

där underhållet för de fattiga vore mindre tillfredsställande, skulle ifråga

om ersättning för fattigvård bliva helt eller i det närmaste likställt med ett

närbeläget samhälle med god fattigvård. Även andra olägenheter kunna tänkas.

Den i 51 § av utkastet intagna bestämmelsen, att, där erforderlig vård

lämpligen kunnat för lägre kostnad beredas å annan anstalt, ersättning skall

utgå allenast med belopp, motsvarande denna kostnad, synes förbundet

ägnad att framkalla nya tvister, tvister av en art, som nu torde vara mycket

ovanliga och som, såvitt känt är, icke leda till att ersättningsbeloppet nedbringas.

— Det av landstingsförbundet framhållna önskemålet om stadgande

av skyldighet att förflytta patienter ''till deras hemorts sjukhus eller annorledes’,

vilket önskemål ifrågavarande stadgande angives avse att i viss män

tillmötesgå, synes enligt förbundets mening böra, om och i den man så

prövas höra ske, tillmötesgås genom en ändring i 57 t; i fattigvårdslagen,

att hemsändning får äga rum icke blott till hemorten utan även, givetvis

under betryggande garantier, till av hemortskommunen bestämt sjukhus. -—

Det torde även kunna befaras, att innehållet i 51 § kommer att föranleda

tvister om vad som menas med sjukvårdsinrättning. Då taxan icke är ett

fattigvårdssamhälle till behag, kan samhället genom att å sitt ålderdomshem

ordna en avdelning, som man försöker giva karaktär av sjukvårdsinrättning,

söka bereda sig möjlighet att själv få bestämma ersättningens storlek.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Nytt förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslaget berör för övrigt icke alls ersättningen för utackorderingskostnader,

varom ofta, särskilt då det galler inackordering av barn, tvist torde

förekomma.

Av det sagda torde framgå, att förbundet för sin del icke kan tillstyrka

bestämmelserna om en taxa ocb i samband därmed föreslagna ändringar i

fattigvårdslagen. Ur manga synpunkter skulle det enligt förbundets mening

tvärt om vara lämpligt med ett stadgande om att fattigvårdskostnad skall

ersättas med sitt verkliga belopp. Det står emellertid klart för förbundet,

att ett sådant uttryckligt stadgande — även om det läte sig tekniskt genomföras,

något som det icke tillkommer förbundet att avgöra -— ganska lätt

kunde få verkningar, som sträckte sig längre än avsett och önskvärt vore.

Med en sådan bestämmelse bleve det nämligen t. ex. möjligt för en fattigvårdsstyrelse,

som icke vore hemortskommun, att utackordera en person till vilket

kostnadsbelopp som helst och uttaga ersättning härför hos hemortskommunen,

vilken, i de fall då liemsändning icke får förekomma, skulle sakna utväg att

inverka på kostnaderna; varförutom enligt förbundets mening fattigvårdslagen

icke bör så avfattas, att hem sändning framtvingas i alla fall, där sådan

lagligen får äga rum. Om däremot fattigvårdslagens nuvarande bestämmelser

på ifrågavarande område bibehållas, blir det — såsom förbundet

fattar dessa bestämmelser — möjligt för de dömande myndigheterna att

nedsätta det kostnadsbelopp, som hemortskommunen har att erlägga, icke

blott när sökanden icke kan visa, att kostnaden uppgått till det sökta beloppet,

utan även när detta är uppenbarligen oskäligt eller uppenbarligen

utgör ersättning för vård av sådan natur, att den icke kan rubriceras såsom

ersättningsbar fattigvård.

Det synes ock förbundet önskligt, att någonting åtgöres för att för framtiden

förhindra tillämpningen av den för närvarande av kammarrätten tilllämpade

taxan. Förbundet vågar ifrågasätta, om icke så lämpligen kunde

ske genom ett uttalande i den proposition till riksdagen, som kommer att

avgivas med förslag till vissa andra nu ifrågasatta ändringar i fattigvårdslagen,

rörande innebörden av fattigvårdslagens bestämmelser på nu ifrågavarande

område. Bleve ett sådant uttalande biträtt av riksdagen, måste det

ju förutsättas, att detsamma bleve för framtiden vägledande vid tolkningen

av nämnda bestämmelser.»

Med hänsyn till de svårigheter, som, enligt vad av förestående redogörelse

framgår, möta saväl vid genomförandet av de i utkastet angivna

riktlinjerna som vid anordnandet av ett tariffsystem vid all anstaltsv&rd, har

det ansetts böra tagas i övervägande, om icke eu tredje utväg till frågans lösning

kunde givas. I anledning därav har, efter inom dejsartementet verkställd

utredning av frågan, ett nytt förslag i ämnet utarbetats, över vilket

förslag, som innefattats i en promemoria med tillhörande lagtext, utlåtande

avgivits av kammarrätten den 5 februari 1926 och av medicinalstyrelsen.

I nämnda promemoria erinrades till en början därom, att fattigvårdslagstiftningskommittén

i sitt förslag till fattigvårdslag i 42 § föreslog, att för fattiga

sjuka, som vore intagna å länslasarett eller av landsting underhållen sjukstuga

eller å annan, med länslasarett likställd sjukvårdsinrättning, avgift finge uttagas

av fattigvårdssamhälle allenast efter det lägsta belopp, som bestämts

för å anstalten intagna patienters vård. I sammanhang därmed föreslog

kommittén borttagande ur § 5 mom. 2 lasarettsstadgan av den där då före
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

fintlig» bestämmelsen, att medellösa, inom landstingsområdet insjuknade

personer, som tillhörde annat landstingsområde, skulle å länslasarett njuta

underhåll och övriga sjukhusförmåner kostnadsfritt.

Stockholms städs fattigvårdsnämnd. som bland andra hördes över fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag, ansåg sig icke böra motsätta sig den föreslagna

bestämmelsen i 42 § fattigvårdslagen, att avgift av fattigvårdssamliälle

ej finge uttagas till högre belopp än den lägsta avgift, som bestämts för å

länslasarett eller därmed likställd sjukvårdsinrättning intagna patienters vård,

då man därigenom vunne, att en tvist om avgiftens storlek förhindrades;

nämnden anmärkte dock, att med en dylik bestämmelse, vad Stockholm anginge,

ofta komme att inträffa, att full ersättning för främmande fattigas vård

å kommunens sjukhus icke erhölles. Fattigvårdsnämnden tillstyrkte även

borttagande av berörda bestämmelse i § 5 i lasarettsstadgan.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ansåg kommitténs förslag i 42 § fattigvårdslagen

och den föreslagna ändringen i § 5 lasarettsstadgan vara önskvärda.

Kammarrätten ifrågasatte, om icke landstingens övertagande av ansvaret

för de kostnader, som avsåges i 42 § av kommitténs förslag, borde komma

under övervägande. Den särställning, som enligt £5 5 lasarettsstadgan tillkomme

medellösa, inom landstingsområdet insjuknade personer, vilka tillhörde

annat landstingsområde, komme då även att upphöra.

Länsstyrelsen i Gotlands län ansåg tillräckliga skäl ej vara förebragta för

den föreslagna ändringen i § 5 lasarettsstadgan, vilken ändring helt säkert

komme att öka fattigvårdsprocessernas antal.

Direktionerna för länslasaretten tillstyrkte i allmänhet såväl 42 § som

ifrågavarande ändring i lasarettsstadgan.

Medicinalstyrelsens yttrande innehöll, att direktionerna för länslasaretten

med några få undantag tillstyrkt förslaget till ändringar i lasarettsstadgan,

och medicinalstyrelsen sade sig för sin del ingenting hava att invända

däremot.

Det förslag, som på vederbörande departementschefs hemställan förelädes

riksdagen, anslöt sig till den av kammarrätten angivna tankegången. Förslaget

antogs av riksdagen. Enligt nu gällande bestämmelse i 42 § fattigvårdslagen

äger sålunda hemortssamhälle under vissa i 40 § 1 mom. angivna

förutsättningar utfå gottgörelse av landsting för den vårdavgift, som

utgivits för vård av fattig å länslasarett eller av landsting underhållen sjukstuga

eller å annan, med länslasarett likställd, sjukvårdsinrättning.

I promemorian anfördes därefter i huvudsak följande.

Det ville synas, som om fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag om att

länslasarett och därmed likställda sjukvårdsinrättningar icke skulle äga att

av fattigvårdssamliälle uppbära högre ersättning för vård av fattig sjuk än

efter lägsta belopp, som krävdes för vård därstädes — vilket belopp i regel

torde vara det, som krävdes av patienter, tillhörande landstingsområdet i fråga,

s. k. inomlänspatienter — skulle innefatta en lämplig utgångspunkt för

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

frågans lösning. Såsom en given konsekvens av en dylik bestämmelse följde,

att vistelsesamhälle, om detta och icke hemortssamhället i första hand

krävts av sjukvårdsinrättningen, icke kunde få mera betalt än denna av hemortssamhället.

Därmed borde, ville det synas, de nu så talrika tvisterna om

storleken av dagavgiften för vård å dylika sjukvårdsinrättningar vara bragta

ur världen.

Mot en sådan bestämmelse kunde givetvis erinras, att principiellt full ersättning

för enligt 1 § fattigvårdslagen meddelad vård skall lämnas av hemortssamhället

till den, som i första hand bekostat vården.

Man borde dock komma ihåg, att före tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag

vården å länslasarett var kostnadsfri för fattiga s. k. utomlänspatienter,

vadan det alltså vore tydligt, att nämnda princip, som legat till grund även

för 1871 års fattigvårdsförordning, då icke varit konsekvent genomförd. Visserligen

borttogs sagda bestämmelse i sammanhang med utfärdandet av 1918

års fattigvårdslag, men att skälen därför icke jämväl talade emot en sådan

bestämmelse som den nu ifrågasatta — enligt vilken sjukvårdsinrättningen

och således i själva verket i regel vistelsekommunens landsting skulle

drabbas av en del av kostnaden för vården av fattiga s. k. utomlänspatienter

— framginge redan därav, att fattigvårdslagstiftningskommittén ansett sig

kunna föreslå såväl ovanberörda stadgande i 42 § fattigvårdslagen som förutberörda

ändring i § 5 lasarettsstadgan (se propositionen nr 135 år 1918

sid. 232 o. f.).

Såsom nyss vore antytt skulle en dylik bestämmelse leda därtill, att vistelsekommunens

landsting, i den mån den lägsta avgiften för vård å länslasarettet

understege den verkliga kostnaden, skulle drabbas av eu del av vårdkostnaden.

Att den konsekvensen observerades vid förarbetena till 1918

års fattigvårdslag framginge otvetydigt av förut refererade yttrande av Stockholms

stads fattigvårdsnämnd. Det vore emellertid att märka, att i trots av

berörda konsekvens ej mindre fattigvårdsnämnden än även direktionerna

för länslasaretten i allmänhet tillstyrkte kommitténs förslag i 42 §. Det

förtjänade även påpekas, att enligt nu tillämpad praxis landstinget i det län,

vartill vistelsekommunen hörde, träffades av en viss — av kammarrätten såsom

merkostnad betecknad — kostnad, nämligen i den mån den för utomlänspatienter

fordrade avgiften överstege det belopp, som utdömdes enligt den

s. k. kammarrättens taxa. Detsamma vore även förhållandet, om och i den

mån den fordrade avgiften understege den verkliga kostnaden.

Vid genomförandet av 1918 års lagstiftning utbyttes det av kommittén i

42 § föreslagna stadgandet mot den där nu intagna bestämmelsen. Det

förelåge givetvis icke någon avsikt att förorda ett upphävande av den nu

gällande 42 §, även om kommitténs förslag i denna del upptoges. Dessa

bestämmelser uteslöte nämligen ingalunda varandra.

För att tydligt utmärka, att länslasarett och därmed likställda sjukvårdsinrättningar

icke ägde att av fattigvårdssamhälle påfordra ansvarsförbindelse

på grund varav talan skulle kunna anhängiggöras vid allmän domstol —

lydande å högre belopp än det, varför fattigvårdssamhället enligt fattigvårds
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

I

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 57

lagen svarade, syntes stadgande därom böra intagas i lasarettsstadgan och

andra vederbörliga författningar.

För att i ännu vidsträcktare grad nå det syfte, som på en viss punkt

skulle hava vunnits med kommitténs berörda förslag, eller nedbringande

av antalet av de processer, där tvisten rörde sig om beloppet, kunde det ifrågasättas,

om icke bestämmelsen kunde få en vidare omfattning eller så att

den komme att gälla, enligt 58 §, alla där avsedda allmänna anstalter och

inrättningar, och vid tvister mellan fattigvårdssamliällen eller mellan dessa

och landsting eller staten eller enskilda försörjningspliktiga alla sådana

sjukvårdsinrättningar, även kommunala samt mer eller mindre enskilda, som

avsåges i 40, 41, 42 eller 58 §.

A alla dessa slag av inrättningar torde avgifter för olika grupper av vårdbehövande

fastställas, därvid — bortsett från de mer eller mindre enskilda

anstalterna, vilka enligt sakens natur endast undantagsvis anlitades av fattigvården

— hänsyn i regel särskilt torde tagas till om vederbörande ägde hemortsrätt

eller icke inom det landstingsområde eller den kommun, dit sjukvårdsinrättningen

i fråga hörde. Vore endast en avgift, lika för alla, fastställd,

skulle ersättning fattigvårdssamhällen emellan utgå efter denna. Någon risk

för att den lägsta avgiften eller, om det endast vore en avgift, denna å anstalter,

som överhuvudtaget anlitades av fattigvården, skulle sättas oskäligt hög,

torde knappast förefinnas. För den händelse, att icke någon viss avgift

skulle finnas fastställd, syntes böra föreskrivas, att ersättning skulle utgå efter

skälighetsprövning. Beträffande avgiften å sådan vid fattigvårdsanstalt anordnad

särskild avdelning, som avsåges i 41 § 2 mom. andra stycket fattigvårdslagen,

skulle givetvis gälla detsamma som i fråga om avgift å anstalt,

som avsåges i 31 § fattigvårdslagen, i fråga om vilka följande bestämmelser

vore avsedda att gälla.

Tvister förekomme emellertid även om dagkostnad vid den vård, som meddelades

å ålderdomshem och liknande i 31 § fattigvårdslagen angivna kommunala

anstalter, särskilt de större städernas. I den mån viss avgift för olika

grupper av vårdbehövande där fastställdes, borde den lägsta avgiften även

där kunna vara den, som skulle gäldas av främmande fattigvårdssamhälle,

landsting, staten och enskilda försörjningspliktiga. Enär emellertid här icke

alltid funnes samma garantier mot att oskäliga dagavgifter kunde fastställas,

torde bestämmelsen icke kunna göras obligatorisk, utan syntes den möjligheten

böra lämnas öppen för den dömande myndigheten att, om efter av motparten

gjord invändning den fastställda lägsta avgiften befunnes vara oskälig,

nedsätta densamma. Det kunde emellertid antagas, att den lägsta avgiften i

regel icke sattes oskäligt hög. Om olika avgifter fastställts, torde nämligen

i regel den lägsta avgiften vara avsedd för sådana understödstagare, mot

vilka fattigvårdssamhällena brukade visa den minsta stränghet, eller sådana,

som ägde hemortsrätt inom kommunen, att användas vid krav mot dem

själva eller för dem försörjningspliktiga personer. Skulle den kommunala

myndigheten fastställa en avgift, lika för alla, och denna avgift av hemortskommunen

anses för hög, skulle sistnämnda kommun äga möjlighet att få

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

avgiften prövad av vederbörande myndighet, som då skulle bestämma beloppet

efter skälighetsprövning. När, såsom torde vara regel å landskommunernas

ålderdomshem, någon avgift icke fastställts, borde jämväl ersättningen

utgå efter skälighetsprövning.

I fråga om de grunder, efter vilka i det föregående berörda skälighetsprövning

skulle ske, kunde anmärkas, att densamma syntes böra ske efter

hittills av kammarrätten tillämpade grunder, sådana de utvecklats i kammarrättens

utlåtande över utkastet, varvid förutsattes, att t. ex. den vårdkostnad,

som hade sin grund däri, att anstalt, varå vården bereddes, varit ovanligt

kostsam i uppförande, icke hänfördes till merkostnad, om anläggningens dyrbarhet

berodde på att anstalten byggdes under särskilt dyr tid, men däremot

om den berodde på att anstalten byggts på ett oekonomiskt sätt. Det skulle

således icke vara den faktiskt lämnade vården, som skulle ersättas vare sig

med den verkliga kostnaden eller med ett såsom skäligt ansett belopp, utan

ersättningen skulle utgå med det belopp, som prövades vara skäligt för erforderlig

vård.

Kammarrätten hade i sitt nyssnämnda utlåtande framhållit önskvärdheten

av en legalisering av tariffsystemet. Man kunde hava vilken mening man ville

om den nu av länsstyrelserna och kammarrätten tillämpade skälighetsprövningen,

så torde det ur nyss angivna synpunkt om önskvärdheten av en

legalisering av tariffsystemet vara tillräckligt, att i lagen uttryckligen angåves,

att och när en skälighetsprövning skulle äga rum. Givetvis bleve kammarrätten

då oförhindrad att uppdraga vissa normer att följas vid en sådan skälighetsprövning,

vilket i sin yttersta konsekvens — om så visade sig behövligt —

ledde till ett tariffsystem för det slag av vård, där skälighetsprövning finge

förekomma.

Det vore sedan en lämplighetsfråga, om den tariff, som kunde komma att

erfordras, skulle uppgöras av kammarrätten såsom högsta dömande myndighet

eller, såsom i utkastet föreslagits, av Kungl. Maj:t eller eventuellt av annan

myndighet. Svaret på den frågan torde vara beroende på i vilken utsträckning

det kunde förväntas uppstå sådana processer, där skälighetsprövning finge

förekomma. Om, såsom antagligt vore, dessa till och med bleve färre till

antalet än de, som förekommo före tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag, då

väl den kostnadsfria sjukvården för fattiga utomlänspatienter fanns, men

ersättningen för all annan fattigvård bedömdes efter skälighetsprövning,

syntes det vara tillräckligt att lägga denna prövning i de dömande myndigheternas

hand oberoende av utav annan myndighet fastställd tariff.

Mot bestämmelser av nu angiven art kunde invändas, att genom desamma

fattigvårdstungan till en viss grad skulle överflyttas från det samhälle, liemortssamhället,

på vilket detsamma enligt fattigvårdslagen skulle vila, till det

mer eller mindre tillfälliga vistelsesamhället.

Det vore visserligen sant, att enligt fattigvårdslagen kostnaden för den erforderliga

fattigvården skulle bäras av hemortskommunen. Detta kunde emellertid

knappast anses bero på någon självfallen och oomtvistlig rättsprincip,

som icke kunde eller Unge rubbas av andra hänsyn. Att så icke vore förhål
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

landet framginge redan av det faktum, att man för att bestämma vilket samhälle

vore hemortskommun, ansett sig kunna tillgripa den fiktionen, att den faktiska

mantalsskrivningen vore ett riktigt och tillförlitligt uttryck för att en person

hade sådan samhörighet med en kommun, att densamma borde vara hans hemortskommun.

Det måste därför anses tillåtligt att, då viktiga praktiska

hänsyn det fordrade, till en viss grad fördela fattigvårdsbördan mellan vistelseoch

hemortskommunerna. Det kunde för övrigt erinras därom, att utvecklingen

redan i praxis gått i denna riktning, låt vara att det icke vore någon del av

vad som ansetts utgöra kostnad för erforderlig vård, som enligt praxis

stannat på vistelsekommunen utan endast vad kammarrätten betecknat såsom

merkostnad.

Med större fog skulle kanske kunna göras gällande, att, med tillämpning

av här angivna system, kostnaden ibland komme att utgå — i överensstämmelse

med vad hittills praktiserats — med skäligt belopp för erforderlig

vård men ibland med ett högre belopp, om nämligen det lägsta belopp, som

de anstalter, vilka avsåges i 40—42 och 58 §§ fattigvårdslagen, fastställt, överstege

vad som kunde anses utgöra skäligt belopp för erforderlig vård, och

ibland med ett lägre belopp, om nämligen nyssnämnda lägsta belopp understege

vad som kunde anses utgöra skäligt belopp för erforderlig vård. Det

sistnämnda fallet förelåge otvivelaktigt nu mången gång, beroende på att

dessa anstalter ville gynna en viss kategori av vårdtagare, men det borde

observeras, att fattigvårdslagen icke lade hinder i vägen för dessa anstalter

att ändra sina avgiftsbestämmelser, så att de av alla patienter krävde skälig

ersättning för erforderlig vård. Betänkligare vore, om det belopp, som fastställts

såsom lägsta eller kanske enda avgift, skulle överstiga skäligt belopp

för erforderlig vård. Det torde emellertid — såsom förut antytts — knappast

förefinnas någon sådan risk härför, att det fördenskull kunde erfordras

en undantagsbestämmelse. En dylik skulle öppna möjligheten till tvister

på området, och det syntes viktigare att förhindra en dylik eventualitet än

att lämna en sjukvårdsinrättning tillfälle att undantagsvis erhålla en ersättning

för lämnad vård, som tilläventyrs kunde överstiga det skäliga beloppet

för erforderlig vård.

Det måste vidare erkännas, att beträffande de mer eller mindre enskilda

anstalter, vilka anlitades av fattigvården, bleve det nu ifrågavarande systemets

verkningar liknande dem, som skulle uppkomma vid tillämpning av tariff

rörande all anstaltsvård. Dessa anstalter kunde emellertid icke gärna av

fattigvården anlitas i sådan utsträckning, att man behövde taga någon hänsyn

till de olägenheter, som beträffande dem uppkomme vid tillämpning av vare

sig det ena eller andra systemet.

En förtjänst hos det här ifrågasatta systemet vore, att man därigenom

på ett fullt effektivt sätt, åtminstone beträffande sjukvårdsinrättningarna och

de större kommunernas anstalter, åstadkomme, att de mindre bärkraftiga

kommunerna bleve befriade från att ersätta den lyxkostnad, som tilläventyrs

kan ingå i den anstaltsvård, som de större kommunerna ansåge sig ha råd och

skyldighet att bekosta sina vårdtagare.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Yttranden.

Kungl. Maj tis proposition nr 106.

Beträffande ersättningen för annan vård än anstaltsvård, syntes det vara

lämpligt att lagfästa den praxis, som utvecklat sig, eller att sådan vård bleve

ersatt med belopp, vartill kostnaden för erforderlig vård skäligen kunde uppskattas.

I fråga om sådan vårdkostnad, särskilt för utackordering, gällde

otvivelaktigt, att det vore förenat med betydande svårigheter att på förhand i

en tariff eller på annat sätt fastslå, vartill kostnaden högst finge uppgå. En

mängd faktorer spelade härvidlag in, och det måste överlämnas åt myndigheterna

att, om enighet ej godvilligt kunde uppnås parterna emellan, efter förekommande

omständigheter bestämma beloppet. Den omständigheten t. ex.,

att på en ort utackordering av barn kunde ske till visst belopp, uteslöte icke,

att på en annan ort kostnaden vore större. Likaså utgjorde den omständigheten,

att en större kommun, som nödgades utackordera sina vårdtagare i stor utsträckning

och därför hade ett väl organiserat utackorderingsväsen, kunde åstadkomma

utackordering för viss kostnad, icke något bevis för att en liten

kommun skulle kunna lyckas ordna någon enstaka utackordering till samma

kostnad. De processer, som förts rörande kostnaden för annan vård än anstaltsvård,

torde för övrigt icke. hava varit så talrika, att ett tariffsystem kunde

anses därmed motiverat.

Kammarrätten har i sitt över det sålunda utarbetade nya förslaget avgivna

yttrande anfört i huvudsak följande:

»Vid jämförelse allenast mellan det föregående utkastet och det nu framlagda

förslaget, kan såsom allmänt omdöme om det senare sägas att det

möjligen kan anses mer än det föregående ägnat att nedbringa beloppstvisternas

antal. Om man bortser från att enligt förslaget möjlighet beredes

för användning av tariff, då däremot enligt det föregående utkastet tariffens

användning var i viss mån obligatorisk, kan man säga att förslaget i stort sett

bygger på samma principer som utkastet. Ehuru tillämpningen av dessa

principer fått olika omfattning i utkastet och i förslaget, kan det sistnämnda

ej undgå att i huvudsak drabbas av samma anmärkningar, som kammarrätten

med sin uppfattning i ämnet förut framställt mot utkastet. Så skulle

i en del fall kunna inträffa — vilket också förutses i promemorian — att

det belopp, som fastställts såsom lägsta belopp, över- eller understiger skäligt

kostnadsbelopp. Att icke den fiktionen uppställts att lägsta beloppet’

skall anses motsvara kostnaden- för erforderlig vård, framgår därav att i förslaget

upptagits bestiimmelse att skäligt belopp skall utgå, då lägsta beloppet

vid vård å sådana anstalter, som avses i 31 § (kommunernas ålderdomshem),

befunnits vara oskäligt. Principiellt borde detsamma gälla i fråga om

vård å övriga, här ifrågavarande anstalter (i allmänhet sjukvårdsinrättningar).

Att bestämmelsen icke utsträckts till att avse vård å sistberörda anstalter

kan måhända förklaras därav att de därstädes antagna lägsta avgifterna ansetts

i regel sammanfalla med eller ock obetydligt avvika från skälig kostnad

och att således beträffande dessa anstalter praktiska skäl fått gå före

det principiellt riktiga. På detta sätt hava emellertid kommunernas ålderdomshem

och detta jämväl beträffande vid dem eventuellt inrättade särskilda

sjukavdelningar kommit i en mindre gynnad ställning i förhållande till övriga

anstalter. Bestämmelsen i fråga kan jämväl antagas leda till olikhet i förevarande

hänseende kommunerna emellan. Då gränsen mellan det, som skall

anses såsom skäligt, och det som åter skall betraktas såsom oskäligt, icke

kan dragas skarpt utan måste hållas mer eller mindre svävande, kan näm
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

ligen inträffa att en kommun, som fastställt avgift för vård å sitt ålderdomshem,

får ersättning utdömd efter denna grund, men att däremot eu kommun,

som icke bestämt dylik avgift, under i övrigt lika förhållanden får sig

tillerkänd en lägre ersättning. Detta kan få betydelse särskilt vid långvarig

vård. Bestämmelsen synes ock leda därhän att kommunerna med insikt

härom komma att fastställa belopp, som visserligen icke kunna sägas vara

uppenbart oskäliga, men dock hålla sig på eu nivå över det såsom skäligt

tänkbara. Något återhållande moment kan knappast sägas ligga i den hänsyn

kommunerna böra taga till sina egna vårdbehövande medlemmar, ty

vid krav mot dessa äro kommunerna givetvis obundna av den fastställda

avgiften. Dessa skäl tala för att, om förevarande fråga skall lösas enligt

nu framlagda grunder, ersättning för dagavgift å kommunernas ålderdomshem

städse bör utgå med ''det belopp, vartill kostnaden för vården skäligen

kan uppskattas’. — — — — — — — — — — — — — — — — — —

För en sådan ändring talar ock det förhållandet att kommunerna, åtminstone

å landsbygden, i regel icke fastställa någon avgift för vård å sina

vanliga anstalter. I den mån åter kommunernas anstalter kunna inbegripas

under 40, 41 eller 42 §, skulle ersättning utgå efter lägsta bestämda belopp.

Härigenom skulle, synes det kammarrätten, mera enhetliga och konsekventa

regler än de i förslaget upptagna erhållas.

Förslaget med den ifrågasatta ändringen synes icke äga företräde framför

nu tillämpade grunder, för vilka redogörelse lämnats i kammarrättens utlåtande

den 12 januari 1926. Det betraktelsesätt, som utgår från lagens ståndpunkt

att allenast kostnaden för erforderlig vård skall under alla omständigheter

ersättas, leder fram till ett system, där alla ersättningsfrågor underkastas

en skälighetsprövning. Om därvid tariff för ersättningsbeloppen användes,

utgör densamma allenast ett på förhand funnet uttryck för vad i

olika fall skall anses utgöra skälig betalning. Med systemet följer emellertid

att tariffen, där sådan tillämpas, tid efter annan justeras med hänsyn

till inträffade ändringar i de förhållanden, som varit bestämmande för densamma.

Det nu föreslagna systemet bygger åter på den tanken att, där

avgifter för anstaltsvård äro fastställda, det lägsta beloppet utan vidare skall

utgöra grund för betalningen. Om detta lägsta belopp är ett riktigt uttryck

för vad som kan anses motsvara kostnad för erforderlig vård, kommer detta

system i realiteten att bliva lika det föregående här ovan anförda; varom

icke, har det infört eu ändring i fattigvårdslagens i 1 § uttalade princip.

Kammarrätten har i sitt utlåtande av den 12 januari 1926 påpekat, att

uppgörandet av tariffer enligt socialdepartementets då föreliggande utkast

skulle medföra ett betydande arbete. Denna uppfattning har även kraftigt

framhållits i åtskilliga av de utlåtanden över utkastet, som till Kungl. Maj:t

avgivits av länsstyrelserna och andra myndigheter och vilka i sammanhang

med den nu förevarande remissen i utdrag kommit till kammarrättens kännedom.

Skulle dessa svårigheter befinnas alltför stora, skulle man kunna

tänka sig att ett tariffsystem, likartat med det hittills av kammarrätten tilllämpade,

bleve i fattigvårdslagen auktoriserat, därvid fastställandet av tariffen

kunde läggas i Kungl. Maj:ts hand eller anförtros åt socialstyrelsen

eller kammarrätten. Givet är emellertid att ett sådant system icke skulle

kunna i tillnärmelsevis samma mån som det av kammarrätten i dess förra

utlåtande förordade medföra minskning av antalet fattigvårdstvister. Kammarrätten

anser sig ej heller kunna i anledning av det nu remitterade förslaget

frångå de uttalanden, som innefattas i dess utlåtande av den 12 januari

1926, vilka uttalanden, enligt vad av den remitterade promemorian framgår,

i princip överensstämma med vad i ämnet anförts av ett betydande antal

länsstyrelser och landsting ävensom av landstingsförbundet.»

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Medicinal
styrelsen.

Kungl. Majlts proposition nr 106.

Medicinalstyrelsen har yttrat:

»För närvarande äro sjukvardsavgifterna ä landstings och kommuners sjukvårdsamstalter

i regel avsevärt högre för patienter, vilka icke äro hemortsberättigade

inom det landstingsområde eller den kommun, sjukvårdsanstalten

tillhör, än för patienter, som äro hemmahörande inom landstingsområdet

eller kommunen. Till belysande härav får styrelsen åberopa bilagda tablå över

avgifter för vård å allmän säl å länslasarett och därmed likställda anstalter1).

; '' Skillnaden i avgifter för hemortspatienter och främmande

patienter torde i viss mån hava varit berättigad på en tid, då sjukliusbehovet

varit olika tillgodosett av olika kommuner och landsting och i följd

därav en kommun eller ett landsting, som anskaffat ett rikligt antal goda

sjukhusplatsei, fatt mottaga talrika patienter från närliggande kommuner

eller landstingsområden, där sjukhusbehovet varit sämre tillgodosett. Med

hänsyn till den allmänna strävan till förbättrade sjukhusförhållanden och

den starka utveckling å nämnda område, som de senare åren företett inom

snart sagt samtliga landstingsområden och större kommuner, synes emellertid

denna anledning till högre avgifter för patienter från annat landstingsområde

eller annan kommun hava avsevärt minskat i betydelse. Avgiftsskillnaden

torde numera i huvudsak bottna i önskemålet att den underbetalning,

som de lägsta för sjukvårdsanstalterna fastställda avgifterna innebära,

endast skall komma hemortspatienter tillgodo, medan utomlänspatienterna

ansetts böra gällda full ersättning för vården. Såsom framgår av den

ovan omnämnda^ tablån hava därvid i vissa fall avgifterna för utomlänspatienter

satts så högt att desamma överstiga sjukhusets självkostnad. Då

emellertid kommunerna i regel torde hava en del där hemmahörande patienter

vardade pa sjukvardsanstalter i andra kommuner samtidigt som främmande

patienter vårdas pa kommunens egna, synes på detta område en

viss växelverkan föreligga, som i allmänhet skulle kunna göra en dylik skillnad

i avgifter överflödig. Styrelsen har i varje fall ej kunnat undgå att

finna den skillnad i avgiftshänseende mellan hemmapatienter och främmande

patienter, som föreligger i en del kommuner, vara oskäligt stor och

det synes styrelsen vara önskligt, att ifrågavarande skillnad nedbringas och

om möjligt upphäves. Det nu framlagda förslaget om lika avgifter för främmande

fattiga patienter som för de lägstbetalande hemmapatienterna synes

styrelsen vara ett lämpligt steg i nyss nämnd riktning.

Med hänsyn till att före tillkomsten av nu gällande fattigvårdslag fattiga

patienter å lasaretten vårdades avgiftsfritt synes införande av en bestämmelse

om att fattiga sjuka skola vårdas på lasaretten mot lägsta fastställda

avgift ^ icke böra möta nagra större betänkligheter. Såsom i promemorian

framhållits, hade flertalet lasarettsdirektioner, som avgivit yttrande över

fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till ny fattigvårdslag, icke något

att erinra mot en i nämnda förslag upptagen bestämmelse av ovan angivna

innehåll.

Om sålunda en dylik bestämmelse vad lasaretten angår anses böra upptagas

i fattigvårdslagen, synes motsvarande stadgande lämpligen kunna intagas

i 5 § av lasarettsstadgan den 18 oktober 1901. Därjämte torde den

förut i lasarettsstadgans 6 § 1 mom. 3 punkt upptagna bestämmelsen om

att medellös sjuk, som tillhör annat landstingsområde eller som icke är

svensk undersåte, skall även utan att ansvarsförbindelse företes intagas å

lasarett, vilken bestämmelse uteslöts ur stadgan genom kungl. kungörelsen *)

*) Nämnda tablå bifogas icke statsrådsprotokollet.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr lOti.

den 15 november 1918 angående ändrad lydelse av §§ 3, 5 6 och 28 avstadgan,

böra ånyo intagas därstädes, då eljest fattigvårdssamhälle skulle

kunna genom ansvarsförbindelse förpliktas att erlägga högre avgift än den

lägsta.

Yad ovan sagts beträffande avgift för å lasarett intagna patienter, vilka

vårdas på fattigvårdssamhälles bekostnad, synes i viss män äga tillämpning

jämväl beträffande dylika patienter, som vårdas å sjukstuga. En stor del

av sjukstugorna ägas emellertid av aktiebolag och beträffande dessa torde

icke några bestämmelser om avgifterna böra meddelas. Några allmänna bestämmelser

av det innehåll, som ovan förordats beträffande lasaretten, torde

därför icke böra införas i sjukstugestadgan den 18 oktober 1901, varför

man beträffande sjukstugorna synes böra inskränka sig till den föreslagna

bestämmelse i fattigvårdslagen, vilken endast skulle avse av landsting underhållna

sjukstugor.

Vad angår tuberkulossjukvårdsanstalterna torde ej föreligga tillräckligt

starka skäl för införande av en bestämmelse av ovan angiven art. I 1 § avkungörelsen

den 28 juni 1918 (nr 494) angående statsbidrag till driftkostnaderna

vid dylika anstalter, sådan nämnda paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen

den 7 juli 1921 (nr 384), stadgas, att statsbidrag utgår allenast till

sådan anstalt, där avgiften för vårdplats i allmän sjuksal icke utgår med

högre belopp för dag än: vid tuberkulossjukhus 2 kronor, vid tuberkulossjukstuga

och tuberkulosavdelning å lasarett kronor 1: 50 samt vid kustsjukhus

eller kustsanatorium för skrofulösa barn kronor 1:75; dock. att där anstalt

är avsedd för personer tillhörande viss kommun eller landstingsområde,

hinder för statsbidrags åtnjutande ej må föranledas av den omständigheten,

att avgiften för vård av person från annan ort utgår med högre belopp.

Beträffande de statsunderstödda tuberkulossjukvårdsanstalter. vilka såsom

kustsanatorierna icke äro avsedda för personer tillhörande viss kommun eller

landstingsområde, utgöra således villkoren för statsbidraget hinder för uttagande

av högre avgifter. Däremot föreligger intet hinder för landstingens och

kommunernas anstalter att för främmande patienter uttaga högre avgifter. Med

hänsyn till platsbristen å ifrågavarande anstalter måste emellertid de, som

söka inträde därstädes, i regel underkasta sig en lång väntetid, innan sådant

inträde kan vinnas. Av samma orsak intagas därstädes företrädesvis personer

tillhörande den kommun eller det landsting, som äger anstalten. De som

Önska i rimlig tid erhålla inträde å dylik anstalt, torde därför söka sådant

inträde å vederbörande anstalt i deras hemort. Därest sjukdomens art

kräver omedelbar sjukhusvård, torde sådan i allmänhet icke kunna beredas

på landstings eller kommuns tuberkulossjukvårdsanstalt utan torde vederbörande

i så fall intagas på närmaste lasarett, varvid de regler i avgiftsavseende,

som gälla för lasaretten, bliva tillämpliga. Med hänsyn till ovan

anförda omständigheter torde för närvarande icke vara påkallat att tillämpa

den ovan angivna förslagsbestämmelsen på tuberkulossjukvårdsanstalterna.

Vanföreanstalterna ägas av enskilda statsunderstödda föreningar och synas

därför icke böra underkastas några bestämmelser i avgiftshänseende.

Vad angår sinnessjukvårdsanstalterna stadgas i fråga om statens anstalter

i § 37 av förnyade nådiga stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901

att till tredje (lägsta) betalningsklassen skola hänföras de patienter, som i

avseende å förmånerna äro likställda med sjuka i andra betalningsklassen

(patienter ä allmän avdelning) men sakna tillgång att erlägga avgift i samma

betalningsklass. Medellösa patienter vårdas således oberoende av hemorten

för lägsta fastställda avgift. Från denna regel kunna emellertid undantags

patienter hemmahörande i Stockholm och Göteborg. I de avtal med Stockholm

och Göteborg angående dessa städers övertagande av hela sin sinnes
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

Fissa av

svenska landstingsförbundet

företagna

utredningar

ech åtgärder.

64 Kungl. Majits proposition nr 106.

sjukvård, som den 18 december 1925 godkänts av Eders Kungl. Maj:t och

som trätt i kraft från och med den 1 januari 1926, stadgas nämligen, att,

om särskilda förhållanden så påkalla, kunna i nämnda städer liemortsberättigade

sinnessjuka erhålla vård å statsanstalt, så ock i Stockholm och

Göteborg icke liemortsberättigad svensk medborgare å städernas anstalter,

mot vårdavgift beräknad efter nu tillämpade grunder för bestämmande av

vårdavgift i andra betalningsklassen vid statens anstalter för sinnessjuka.

Aven om sålunda en viss differentiering föreligger beträffande avgifterna å

statens hospital, synes med hänsyn till den begränsning av vårdavgifterna

som fastställts (avgiften uppgår för närvarande i andra betalningsklassen till

kronor 2: 65 och i tredje betalningsklassen till kronor 1: 10), några särskilda

bestämmelser icke vara erforderliga beträffande avgifterna å nämnda anstalter.

Yad angår de upptagningsanstalter för sinnessjuka, som anordnats vid en

del lasarett, torde de bestämmelser, som fastställas för lasaretten, böra anses

tillämpliga. Liknande bestämmelse synas böra meddelas beträffande andra

landstingen tillhöriga anstalter för sinnessjuka.

Yad slutligen beträffar anstalterna för sinnesslöa och fallandesjuka m. 6.

ägas dessa i stor utsträckning av enskilda föreningar och personer. I fråga

om de av landstingen innehavda anstalterna av ifrågavarande slag torde i

allmänhet föreligga liknande förhållanden, som ovan omnämnts beträffande

tuberkulossjukvårdsanstalterna. Platsbristen medför nämligen att de sinnesslöa

i allmänhet icke hava utsikt att intagas i annan landstingsanstalt än

den där de hava hemortsrätt. I händelse av trängande behov av anstaltsvård

kunna de intagas i anstalt för sinnessjuka. Det synes därför icke föreligga

anledning att för ifrågavarande anstalter tillämpa den ifrågasatta bestämmelsen.

Under åberopande av vad ovan anförts får medicinalstyrelsen förorda att

den i förslagets 51 § upptagna föreskriften om att ersättning för dagavgift

å sjukvårdsinrättning skall utgå efter det lägsta belopp som bestämts för å

inrättningen intagna understödstagares vård, inskränkes att gälla endast för

länslasarett, av landsting underhållen sjukstuga, annan med länslasarett likställd

sjukvårdsanstalt samt landsting tillhörig anstalt för sinnessjuka.»

Innan jag övergår till att angiva min egen ställning till den föreliggande

frågan, torde det vara lämpligt att med några ord beröra vissa av svenska

landstingsförbundet företagna utredningar och åtgärder, som därmed äga

sammanhang. Följande redogörelse därför är hämtad ur en cirkulärskrivelse

från svenska landstingsförbundets byrå till landstingens förvaltningsutskott,

vilken skrivelse intagits i »Meddelanden från svenska landstingsförbundets

byrå» för december 1925, nr 5.

Eu utredning har på uppdrag av landstingsförbundets styrelse företagits

i frågan om legosängsavgifterna vid landstingens sjukvårdsinrättningar och

de bestämmelser, som reglera dessa avgifter. Centralpunkten i dessa utredningar

och jämväl sjiilva utgångspunkten för desamma ha varit spörsmålet

angående lasarettens och sjukstugornas legosängsavgifter för utomlänspatienter

å allmän sal, varvid man närmast tagit sikte på att dessa avgifter

genomgående satts högre än avgifterna för inomlänspatienter och fixerats

mycket olika i olika län samt på de olägenheter, som härigenom åstadkommits

i första hand för den vårdbehövande allmänheten men jämväl för landstingen.

Man har från olika håll framfört önskemål beträffande ändringar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr /Öb''. tio

och större likformighet i de bestämmelser, som reglera lasarettens och sjukstugornas

legosängsavgifter för utomlänspatienter å allmän säl.

Angående motiven för det nuvarande systemet heter det i nämnda skrivelse,

att systemet med högre avgifter för patienter från annat landstingsområde

än för patienter från det egna landstingsområdet hängde intimt

samman med det förhållandet, att avgifterna för inomlänspatienter, som

vårdades å allmän sal, satts så låga, att de på intet sätt motsvarade sjukhusets

eller i sista hand landstingets självkostnader för vården. Denna

låga taxa för vård av inomlänspatienter åter utgjorde ett uttryck för uppfattningen,

att landstingsskatt och sjukvårdsavgift, som gäldades av länets

innevånare, vore att betrakta såsom ett slags i hälsans dagar erlagda försäkringspremier,

som sedan, då behov av sjukhusvård inträdde, borde berättiga

vederbörande att mot eu synnerligen låg avgift erhålla vård vid någon av

landstingets sjukvårdsinrättningar. Mot detta betraktelsesätt torde inga invändningar

böra göras, och även om en och annan möjligen kunde förmena,

att en viss höjning av legosängsavgifterna för inomlänspatienter å allmän

sal kunde, anses försvarad, så torde dock envar med kännedom om den uppfattning,

som i denna punkt omfattades av landstingsmännens flertal, vara

på det klara med att en allmännare höjning av dessa avgifter med mera

avsevärda belopp icke hade utsikt att vinna bifall i landstingen.

De motiv, som förefunnes för att sätta legosängsavgifterna för inomlänspatienter

å allmän sal avsevärt lägre än självkostnaden, vore tydligen icke

för handen i fråga om utomlänspatienter, vilka ju icke gjort några inbetalningar

till det sjukhusägande landstinget i form av landstingsskatt och

sjukvårdsavgift. Landstingen hade för den skull till bevakande av sina ekonomiska

intressen utan undantag satt avgifterna för dessa utomlänspatienter

avsevärt högre än för inomlänspatienter. Emellertid vore det ingalunda

allenast en dylik direkt ekonomisk hänsyn, som betingat den högre avgiften

för utomlänspatienterna, utan, såsom tidigare från förbundsbyrån framhållits,

och såsom den företagna enquéten till fullo bekräftade, utgjorde denna högre

avgift i många fall en nödvändig åtgärd från landstingets sida för att på ett

effektivt sätt kunna fylla sin uppgift att tillförsäkra länets invånare nödig

sjukhusvård. Den högre avgiften för utomlänspatienter utgjorde en försiktighetsåtgärd,

för att icke landstingets sjukhus skulle fyllas med patienter

från andra län, varigenom vården för det egna länets invånare skulle helt

äventyras. Även med den nuvarande proportionen mellan avgifter för inomläns-

och för utomlänspatienter vore beläggningen med utomlänspatienter

vid våra landstingssjukhus rätt avsevärd, i synnerhet vid vissa av dem, beroende

dels på det kända faktum, att invånarna i vissa länsändar hade avsevärt

närmare eller i varje fall bekvämare förbindelser med sjukvårdsinrättning

i grannlänet än med sådan inom det egna länets gränser, dels

därpå, att insjuknandet skett under vistelse i det främmande landstingsområdet,

dels slutligen därpå, att ej sällan sjukvårdsinrättning inom ett främmande

län i fråga om utrustning, specialvård och läkarkrafter vore överlägsen

det egna länets inrättningar. Ett borttagande av marginalen mellan

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 87 käft. (Nr 106.) 249 »g 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

6Ö

Kungi. Maj:ts proposition nr 106.

legosängsavgiften för utomlänspatient och inomlänspatient skulle, så vitt

icke restriktiva åtgärder av annat slag vidtoges, i ett ej ringa antal fall hava

till följd, att landstinget måste för vårdbehovets fyllande med stora ekonomiska

uppoffringar utvidga sina sjukvårdsinrättningar utan att dock erhålla

garanti för att länets invånare skulle fa sitt vårdbehov vederbörligen fyllt.

Den olika dragningskraft, som landstingssjukhusen hade för utomlänspatienter,

hade också utgjort ett av skälen, varför avgifterna för dessa patienter

fixerats sa olika av olika landsting, även om härvid plats utrym niet,

de olika avgifterna för inomlänspatienter och rent tillfälliga förhållanden i

hög grad medverkat.

I fråga om olägenheterna av det nuvarande systemet säges det i skrivelsen

:

Om sålunda, i enlighet med vad ovan anförts, bestämmelser om högre

avgift för utomlänspatient än för inomlänspatient från landstingets och sjukvårdsinrättningarnas

sida måste anses såsom fullt berättigade och såsom

nödvändig åtgärd med hänsyn till landstingets ekonomi och dess uppgift

att sörja för att länets invånare finge sitt behov av sjukhusvård vederbörligen

fyllt, så kunde å andra sidan icke förnekas, att denna högre avgift

för utomlänspatienter ofta nog från allmänhetens sida kändes såsom eu

orättvisa och för densamma försvårade och komplicerade erhållandet av

nödig sjukhusvård. Härvid avsåges då närmast den allmänhet, som hade

sitt hem i närheten av ett främmande läns sjukvårdsinrättning eller vid insjuknandet

vistades utom liemlänet, och som, i behov av omedelbar sjukhusvård,

införpassades till »främmande» sjukvårdsinrättning samt där, ehuru

kanske under längre tid landstingsskatt och sjukvårdsavgift gäldats, nödgades

betala eu legosängsavgift, som särskilt under ohälsans dagar kändes

synnerligen betungande, ja så betungande, att en sjukling, som väl kunnat

erlägga den lägre avgiften för inomlänspatient, måhända nödgades för den

högre avgiftens gäldande anlita fattigvårdens hjälp, d. v. s. i sista hand

landstingets. De olägenheter och tvistigheter, som de högre avgifterna för

utomlänspatient vållat vid tillämpningen av bestämmelserna i 40—42 §§ av

fattigvårdslagen, hade från landstingsförbundets sida vid upprepade tillfällen

framhållits, dock att numera tillämpad praxis i det stora hela rått

bot mot det onda.

Efter att hava redogjort för historiken angående avgifterna för utomlänspatienter,

som insjuknat inom främmande län, och särskilt om de bestämmelser,

som före tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag gällde om fri sjukhusvård

för meddellösa personer tillhörande annat landstingsområde, anföres

det vidare i skrivelsen:

Av det sagda torde framgå, hurusom man redan före landstingens tillkomst

och intill våra dagar gått in för principen, att sjukvårdsinrättningarna

och deras ägare i alldeles särskild grad borde träda hjälpande emellan gent

emot medellösa patienter, som insjuknat utanför hemlänet. Klart vore emellertid,

att gränsen mellan medellösa eller fattiga patienter å ena sidan och

mindre bemedlade å andra sidan ofta vore rätt flytande, samt att detta sär
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10G. 67

skilt vore fallet, då den mindre bemedlade under sjukdomens dagar både

att betala höga vårdkostnader. De nuvarande höga avgifterna för utom

landstingsområdet insjuknade personer, som vårdades å främmande anstalt,

medförde, såsom ovan framhållits, ofta nog, att fattigvården och i sista hand

landstinget helt måste bestrida eu vårdkostnad, som, om den satts lägre,

eller om landstinget bidragit till kostnaden, den sjuke själv skulle kunnat

helt eller delvis gälda. Förutom billighetshänsyn torde sålunda från landstinget

i hemlänet ett rent ekonomiskt intresse förefinnas för att i vissa fall

bidraga till kostnaderna för omförmälda patienter. Framhållas borde också,

att det för landstinget i liemlänet innebure eu ren ekonomisk vinst, om en

av länets invånare vårdades å anstalt utanför länet i stället för å anstalt

inom detsamma, i det att, som ovan framhållits, patientavgiften för å allmän

sal vårdad inomlänspatient icke på långt när täckte den verkliga vårdkostnaden.

Det torde därför få anses fullt försvarligt och riktigt, att landstinget

i hemlänet i vissa fall bidroge till avgiften för utanför landstingsområdet

vårdad patient från landstingsområdet.

I anslutning till vad sålunda anförts framlade förbundsbyrån för sin del

vissa riktlinjer för eventuella åtgärder från landstingens sida för minskande

av vissa patienters utgifter för vård å allmän sal vid främmande sjukvårdsinrättning,

vilka riktlinjers innebörd tillräckligt tydligt torde framgå av följande

i ovanberörda skrivelse innefattade förslag till formulering av landstingsbeslut

i fråga om lättnader för patienters vård å främmande anstalt.

»Om N. X. landstingsområde tillhörande person, som icke är i behov av

fattigvård enligt 1 § i fattigvårdslagen, sjuknar inom annat landstingsområde

än det egna och till följd därav intages å det främmande landstingets

(eller stadens) lasarett eller sjukstuga å allmän sal, så ock om sådan person

till följd av de närmare eller bekvämare förbindelserna med dylikt grannläns

(eller grannstads) sjukvårdsinrättning intages å densamma å allmän sal, betalar

X. N. landsting genom sin kamrerare, då för honom från vederbörande

sjukvårdsinrättning kvitterad räkning företetts, den merkostnad, intill 2 kr.

50 öre per patient och dag, som personen från X. X. landstingsområde erlagt

i patientavgifter till sjukvårdsinrättningen, utöver vad han skolat erlägga,

om han varit intagen å allmän sal vid liknande inrättning i det egna

landstingsområdet. Till beträdande av dessa bidrag beviljar X. X. landsting

för år 1927 ett förslagsanslag av 0000 kr. att uttaxeras i vanlig ordning.»

Vidare föreslogs att beslut om undantag från landstingets vanliga legosängstaxa

för patienter från annat område, som kunde erfordras till skydd

för landstingets egna ekonomiska intressen, skulle formuleras sålunda:

»För å X. X. landstings sjukvårdsinrättningar vårdade patienter från sådant

annat landstingsområde eller sådan stad, som för vård av främmande

patienter å dess sjukvårdsinrättningar uttager en avgift, som med minst 2

kr. iiverstiger den vid X. X. landstings motsvarande sjukvårdsinrättningar

för ''främmande’ patienter tillämpade avgiften, skall uttagas samma legosängsavgift,

som i patientens hemlän eller hemstad tillämpas för främmande’

patienter.»

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts jiroposition nr 106.

Av visst intresse i förevarande sammanhang torde även vara eu del i

»Meddelanden från svenska landstingsförbundets byrå» för november 1924,

nr 3, angivna siffror rörande balansen för år 1921 inom varje landstingsområde

beträffande det antal utomlänspatienter, som vårdades inom landstingsområdet,

och det antal patienter från landstingsområdet, som vårdades inom

annat landstingsområde.

Endast inom 6 landstingsområden eller Uppsala, Östergötlands, Malmöhus,

Värmlands, Kopparbergs och Västerbottens läns landstingsområden

översteg antalet patienter från främmande landstingsområde, vårdade å landstingets

lasarett och sjukstugor, antalet patienter från landstingsområdet,

vårdade å annat landstings lasarett och sjukstugor. Den siffra, varmed antalet

av de förra översteg antalet av de senare, utgjorde i Uppsala läns

landstingsområde 858, i Östergötlands läns 17, i Malmöhus läns 1,904, i

Värmlands läns 104, i Kopparbergs läns 82 och i Västerbottens läns 58.

Summan av dessa siffror eller 3,023 fördelade sig å övriga 19 landstingsområden,

där således det motsatta förhållandet var rådande, med tal växlande

mellan ett underskott av 1,075 i Kristianstads liins, 385 i Stockholms

läns och 4 i Gotlands läns landstingsområde.

Departements- Såsom av den lämnade redogörelsen tydligt framgår, möta betydande

chefen. svårigheter vid försöken att lösa frågan om nedbringandet av antalet s. k.

beloppstvister. Det gäller att vid de för sådant ändamål erforderliga författningsändringarna

i största möjliga utsträckning tillgodose det sålunda

avsedda syftet utan att andra berättigade intressen därvid trädas för nära.

Det har i ett par av de avgivna yttrandena gjorts gällande, att det är

den verkliga kostnaden, som enligt gällande fattigvårdslag skall ersättas,

d. v. s. den verkliga kostnaden för erforderlig vård. Bortsett i detta sammanhang

från om denna tolkning av fattigvårdslagens bestämmelser i denna de!

kan anses riktig eller ej samt om med tillämpning av eu dylik princip

antalet beloppstvister skulle avsevärt nedbringas — vilket icke kan anses

säkert, enär det ju alltid kan bliva föremål för tvist, icke blott vad som

utgör erforderlig vård, utan även vilka utgifter för t. ex. ett sjukhus eller

annan anstalt som böra inräknas vid bestämmandet av den verkliga kostnadens

belopp — må dock erinras därom, att i praxis utvecklingen gått i

den riktning, att lämnad vård icke ersättes med sitt verkliga utan med

ett såsom skäligt ansett belopp. Och att döma av det stora antal yttranden,

i vilka påyrkats ett tariffsystem för all anstaltsvård, synes denna praxis hava

starkt stöd i den allmänna uppfattningen. Det synes mig vid sådant förhållande

lämpligast om, i överensstämmelse jämväl med kammarrättens därom uttryckta

önskan, rätten till den skälighetsprövning i avseende å ersättningsbelopps

storlek, som nu allmänt praktiseras, blir klart och tydligt i lagen uttryckt.

På sätt som utvecklats i de inom socialdepartementet utarbetade promemoriorna

och i kammarrättens utlåtande den 12 januari 1926 bör den skälighetsprövning,

som skall förekomma, avse att fastställa vad som är skalig

kostnad, för erforderlig vård. Denna kostnad borde i själva verket i regel

till beloppet sammanfalla med den verkliga kostnaden för erforderlig vård.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts jjroposition nr 106. 69

Det torde vidare vara erforderligt att taga ställning till frågan, om det

överhuvudtaget kan anses tillåtligt eller i varje fall lämpligt att i fattigvårdslagen

angiva, att de belopp, efter vilka i den för fattigvårdsmål stadgade

ordning ersättning för vård å anstalt skall utdömas, skola kunna på förhand

av Kungl. Maj:t eller viss myndighet till siffran bestämmas.

Enligt min mening synes principiellt hinder icke möta för en sådan åtgärd.

Ett dylikt förfaringssätt lärer i varje fall vara att föredraga framför ett

system, enligt vilket den i högsta instans dömande myndigheten skulle genom

på förhand fattade beslut i fråga om ersättningsbeloppens storlek binda sig

för i viss riktning gående avgöranden i de särskilda fallen.

Frågan blir slutligen, dels om nyssnämnda skälighetsprövning bör avse

all fattigvård och dels om densamma, bör överlåtas åt de dömande myndigheterna

eller helt eller delvis bindas genom vissa på förhand givna, av Kungl.

Maj:t eller annan myndighet utfärdade reglerande föreskrifter eller tariffer.

Det synes därvid till en början uppenbart, att ett tariffsystem icke

lämpar sig för annan fattigvård än anstaltsvård. Beträffande sådan annan

fattigvård bör sålunda skälighetsprövningen verkställas av de dömande myndigheterna.

De skäl, som till stöd för denna uppfattning anförts i de inom

socialdepartementet utarbetade promemoriorna, synas mig fullt bärande.

Det synes emellertid mycket tvivelaktigt, om ett tariffsystem ens bör omfatta

all anstaltsvård. Av de uttalanden, som i de avgivna yttrandena gjorts

av myndigheter och korporationer, framgår otvetydigt, att kraftiga invändningar

med fog kunna göras mot ett tariffsystem. Det är nämligen obestridligt,

att det kommer att åsamka såväl fattigvårdssamhällena som länsstyrelserna

och Kungl. Maj:t ett betydande arbete vid tariffens upprättande, och

det är onekligen svårt att bedöma eller med säkerhet avgöra, om vinsten

i fråga om nedbringandet av processantalet på denna väg svarar mot här

berörda olägenhet. Det är jämväl, såsom särskilt framhållits av länsstyrelsen

i Jämtlands län och stadsförbundet, tydligt, att upprättandet av

eu allmän tariff är förenat med svårigheter. A ena sidan är det givetvis

önskvärt, att tariffen göres så specificerad som möjligt och att vid upprättandet

av densamma hänsyn tages till alla faktorer, som rimligen böra inverka på

storleken av det belopp, varje särskild kommun eller anstalt tillerkännes.

Men å andra sidan fordra praktiska hänsyn, att kraven på en dylik specificering

icke få göra sig allt för mycket gällande. Emellertid blir faran för

uppenbara orättvisor med därav följande befogat missnöje över ett tariffsystem

större ju mera schablonmässig tariffen göres. Därför måste tvekan

göra sig gällande i fråga om länsvis eller för femårsperioder upprättade

tariffer. En för långt driven schablonmässighet kan lätt leda till att — såsom

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet antytt — ett fattigvårdssamhälle,

som har ordnat sin fattigvård på ett mindre tillfredsställande sätt,

ställes i paritet med ett samhälle med god fattigvård eller tvärtom. Det är

jämväl riktigt, såsom anmärkts, att en officiell tariff, särskilt en sådan med

fixa belopp, icke finge erforderlig mjukhet och smidighet i tillämpningen —

undantag av sådan art som ifrågasättas av kammarrätten och Gävle fattigvårdsstyrelse

skulle öppna nya möjligheter till processer — liksom att, så
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

som av kammarrätten och svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet påpekats,

i tariffen angivna maximibelopp säkerligen även bleve minimibelopp.

Det torde vidare förhålla sig så, som anmärkts av kammarrätten, att eu

tariff skulle hava sin största betydelse inom sjukvårdens område. För

ålderdomshemmen och liknande i 31 § fattigvårdslagen avsedda anstalter,

torde behovet av en tariff vara betydligt mindre, samtidigt som svårigheterna

och arbetet vid uppgörandet av en tariff äro störst just i fråga om dem.

Här angivna förhållanden synas mig peka hän mot eu lösning av frågan

i den riktning, att Kungl. Maj.t eller den myndighet, Kungl. Maj:t därtill

förordnar, erhåller befogenhet att, om och i den utsträckning förhållandena

det påkalla, samt för tid, som befinnes lämplig, efter det vederbörande beretts

tillfälle att yttra sig i saken, fastställa det belopp, varmed, för vård å

anstalt eller inrättning, ersättning skall i olika fall utgå. Det skulle därvid

jämväl i lagen fastslås, att detta fastställande endast skulle avse tilllämpning

av den allmänna grunden eller samma grund, som de dömande myndigheterna

skulle tillämpa vid den dem tillkommande prövningen efter skälighet.

En dylik anordning skulle exempelvis lämna möjlighet att för särskilt

sjukvårdsanstalter, med nedan angivna undantag, och andra anstalter, särskilt

i de större städerna — i vilka fall behovet av en tariff torde vara mest

trängande -— fastställa eu dylik, under det att beträffande andra fall av vård

å anstalt prövningen skulle vara fri hos de dömande myndigheterna.

Med den begränsning, som ligger i huvudregeln, att ersättningen skall

fastställas till det belopp, vartill kostnaden därför skäligen kan uppskattas,

synes det kunna överlåtas åt Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet att

fastställa beloppet. När detta skall ske, kommer givetvis material att insamlas

från de anstalter, vilkas ersättningsbelopp det blir fråga om att fastställa,

samt jämförelse göras dem emellan med hänsynstagande till särskilda

för olika anstalter inverkande faktorer m. m. Sådana detaljer som frågan

om vilka utgifter skola få inverka på beloppens storlek — om t. ex. ränta

å anläggningskapital eller byggnadskostnader skola få öva inverkan — torde

kunna överlåtas åt Kungl. Maj:ts eller vederbörande myndighets avgörande.

Sedan eu tariff på dylikt sätt blivit i begränsad omfattning fastställd,

ligger det i sakens natur, att densamma blir i viss mån vägledande vid de

dömande myndigheternas bestämmande av ersättning för vård även å sådana

anstalter eller å anstalter å sådana orter, beträffande vilka beslut icke blivit

fattade av Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet.

Den sålunda antagna regeln, att ersättningsbelopp skall bestämmas efter

skälighetsprövning, synes dock icke böra gälla utan undantag. De svårigheter,

som möta vid upprättandet av tariffer eller fastställandet av ersättningsbelopp,

göra det nödvändigt att i möjligaste mån begränsa användningen av

tariffer och således befria Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet från

det med deras upprättande förenade arbetet.

Den väg, som i sådant avseende anvisats i den andra inom departementet

utarbetade promemorian, synes mig vara åtminstone till eu viss grad framkomlig.

I nämnda promemoria har föreslagits att, med vissa undantag, er
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kung!. Jfaj:ts proposition nr LG6.

sättning för vård å anstalt av vad slag det vara må skulle utgå med det

lägsta belopp, som bestämts för å anstalten intagna understödstagares vård.

Av skäl som kammarrätten anfört torde det icke vara lämpligt att meddela

en dylik bestämmelse i fråga om ersättning för vård å sådan anstalt,

som avses i 31 § fattigvårdslagen.

På de av medicinalstyrelsen anförda grunder torde det icke heller vara

lämpligt att låta ett dylikt stadgande gälla beträffande ersättning för vård

å andra sjukvårdsanstalter än länslasarett eller av landsting underhållna

sjukstugor eller andra, med länslasarett likställda, sjukvårdsinrättningar.

Ifrågavarande andra anstalter än de sist nämnda skulle således eldigt fattigvårdslagen

erhålla ersättning för lämnad vård med det belopp, vartill kostnaden

för vården skäligen kan uppskattas, detta belopp må sedan fastställas

av den dömande myndigheten eller på förhand av Kung!. Maj:t eller

viss annan myndighet än den dömande.

I fråga om ersättning för vård å sådana landsting tillhöriga upptagningsanstalter

för sinnessjuka, som icke anordnats vid lasarett, synes tvekan

kunna råda, huru lämpligen bör förfaras. Nu avsedda upptagningsanstalter

äro i regel anordnade vid hospital, och det torde mera undantagsvis förekomma

att å dem intagas sådana patienter, som icke tillhöra landstingsområdet.

Med hänsyn därtill och då av övriga dylika anstalter åtminstone

en är kommunal, torde ersättningen vid dessa anstalter böra bestämmas

efter ovan angivna huvudregel.

Däremot synas starka skäl av praktisk natur — på sätt angivits i såväl

promemorian som medicinalstyrelsens utlåtande — tala för meddelandet av

en bestämmelse, enligt vilken ersättning för vård å länslasarett eller av

landsting underhållen sjukstuga eller å annan, med länslasarett likställd,

sjukvårdsinrättning skall utgå icke efter skälighetsprövning utan med det

lägsta belopp, som i sådant hänseende bestämts för å anstalten eller inrättningen

intagna patienters vård, varvid givetvis till länslasarett hänföras

sådana upptagningsanstalter för sinnessjuka, som anordnats vid eu del lasarett.

Genom eu dylik bestämmelse skulle praktiskt taget förhindras alla processer

om beloppet av ersättning för vård å nämnda sjukvårdsinrättningar samtidigt

som Kungl. Maj:t och myndigheterna befriades från arbetet med upprättandet

av tariffer för desamma. En dylik anordning måste även sägas tillmötesgå

det från en del håll uttalade önskemålet, att genom lagstiftning måtte

regleras landstingens och sådana städers, som icke deltaga i landsting, rätt

att uttaga vårdavgift av fattig utomlänspatient.

Mot den föreslagna anordningen kunna givetvis anmärkningar riktas. Det

måste således — på sätt redan i promemorian medgivits — erkännas, att

en dylik bestämmelse kan komma att strida mot huvudregeln, att ersättning

för erforderlig fattigvård skall utgå med skäligt belopp, eftersom bestämmandet

av ifrågavarande lägsta belopp sker från andra utgångspunkter. Sagda

lägsta belopp torde dock icke komma att i något fall överstiga vad som kan

anses såsom skäligt belopp.

En följd härav skulle bliva, att fattigvårdskostnaden skulle komma att

till en del bäras av den sjukvårdsinrättning, där vården meddelats, och

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

således i andra hand i huvudsak av det landsting, inom vars område inrätt

ningen är belägen, i stället för av liemortssamhället och i andra hand av det

landsting, inom vars område liemortssamhället är beläget. Några nya bördor

komme således icke att påläggas landstingen, utan det är endast fråga om

en överflyttning av vissa bördor från ett landsting till ett annat.

Vilken omfattning denna överflyttning skulle få är givetvis svårt att bedöma.

Säkerligen kommer, om bestämmelsen införes i lagen, såsom av medicinalstyrelsen

anmärkts, i eu ej oväsentlig utsträckning en utjämning landstingen

emellan att äga rum. Detta framgår jämväl rätt så tydligt av förut

omnämnda, av landstingsförbundet gjorda utredning rörande balansen inom

varje landstingsområde beträffande det antal utomlänspatienter, som vårdas

inom landstingsområdet, och det antal inomlänspatienter, som vårdas inom

annat landstingsområde.

Av samma statistik att döma skulle länslasaretten inom Malmöhus och

Uppsala län vara särskilt besökta av patienter från annat landstingsområde.

Då detta givetvis till väsentlig del beror på den specialvård, som lämnas

vid Lunds lasarett och Akademiska sjukhuset i Uppsala — eu specialvård,

som säkerligen endast undantagsvis kommer fattiga utomlänspatienter till

del — synes det icke vara anledning att befara, att nu ifrågasatta anordning

bleve nämnvärt betungande ens för Malmöhus och Uppsala läns landsting.

Krav, som framställts på genomförande av lika avgifter vid länslasarett

för inom- och utomlänspatienter, hava mötts av den invändningen, att vissa

lasarett, där specialvård av ett eller annat slag är beredd eller som fått

särskilt gott rykte om sig till följd av läkarens skicklighet eller dylikt, då

skulle bliva överbelastade till den grad, att sjukvården därigenom kunde

desorganiseras. Eu dylik invändning synes däremot knappast kunna med

fog resas mot ifrågavarande förslag, som endast avser, att fattiga utomlänspatienter

skola erhålla vård för samma avgift som fattiga inomlänspatienter,

i all synnerhet som kostnaden för fattiga lämnad lasarettsvård i sista hand

bekostas av vederbörande landsting. Sistnämnda omständighet torde nämligen

medföra, att, enligt vad i annat sammanhang just från landstingsliåll

påpekats, såväl de fattiga själva som fattigvårdsstyrelserna redan nu taga

mindre hänsyn till storleken av kostnaden för vård å lasarett. Om vården

av fattiga å grannlänets lasarett blir billigare än nu är fallet, torde detta

således icke i någon nämnvärd grad kunna antagas komma att inverka på

frekvensen därstädes.

Genom här ifrågasatta anordning förhindras visserligen ej — såsom även

i promemorian antytts — att vistelsesamhälle, som på grund av omständigheterna

tvingas lämna ansvarsförbindelse för vård å annan tillhörig anstalt,

som ej är länslasarett eller därmed likställd sjukvårdsinrättning, nödgas

självt vidkännas den av vården föranledda kostnad, som överstiger vad som

anses utgöra skälig kostnad för erforderlig vård. Eller om vistelsesamhället

icke vill underkasta sig detta, kan följden bliva, att den vårdbehövande icke

kommer i åtnjutande av den vård, som han eljest kunnat erhålla. Gent emot

dessa anmärkningar torde dock kunna erinras, dels att enahanda förhållande

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Majt:s proposition nr Idb".

till följd av rådande praxis redan nu föreligger och dels att det .val endast

mera undantagsvis lärer förekomma, att understödstagare beredas vård å

sådana enskilda eller halvenskilda anstalter, där berörda olägenhet huvudsakligen

skulle göra sig märkbar.

I fråga om formuleringen av 50 § hade i den först utarbetade promemorian

och utkastet föreslagits en ändring av nuvarande lydelse i syfte att

tydligt utmärka, att endast den vård, som vore att hänföra till erforderlig

vård i den mening, vari detta uttryck tagits i 1 §, skulle ersättas. Paragrafen

synes emellertid utan fara för tvekan om dess rätta innebörd kunna avfattas

i överensstämmelse med vad kammarrätten därom anfört.

Ehuru det i 51 § föreslås, att ersättning för lämnad vård skall utgå med

det belopp, vartill kostnaden därför skäligen kan uppskattas, torde det ligga

i sakens natur såväl att vistelsekommun, som till anstalt erlagt visst belopp

för lämnad vård, vilket belopp understiger skiilig ersättning, dock icke gent

emot hemortskommun kan göra anspråk på ersättning med högre belopp än

det faktiskt erlagda som att vistelsekommun eller anstalt, vilken själv meddelat

vård, icke kan fordra ersättning med mera än den verkliga kostnaden,

därest denna tilläventyrs i något fall skulle understiga vad som kan anses

utgöra skälig ersättning. Av Kung! Maj:t eller viss myndighet fastställt

belopp torde däremot gälla oberoende av alla invändningar.

Då de i 51 § föreslagna reglerna angående storleken av den ersättning,

som skall erläggas av fattigvårdssamliälle till fattigvårdssamhälle, torde böra

gälla även då det är fråga om ersättning från fattigvårdssamhälle till anstalt

eller inrättning, som avses i 58 ij, eller i fall av gottgörelse av landsting eller

staten eller vid uttagande av ersättning hos för understödstagare försörjningspliktig

person, synas vederbörliga hänvisningar till 51 § böra göras i

40—42 §§, 58, 60 och 63 §§ fattigvårdslagen.

Frågan om de ändringar i lasarettsstadgan, som i överensstämmelse med

vad medicinalstyrelsen anfört torde erfordras vid ett genomförande av föreliggande

förslag, och om ändringar i sjukstugestadgan, om och i den män

dylika må föranledas av den ifrågasatta bestämmelsen i 51 § sista stycket

fattigvårdslagen, torde jag få ånyo anmäla, sedan förslaget till fattigvårdslag

blivit slutligt behandlat.

52 §.

Med de ändringar av förestående paragraf, som innefattades i det inom

departementet utarbetade förslaget till omformulering av densamma (se

bil. D), avsågs

a) att inskärpa, att den utredning, som skall verkställas av fattigvårdsstyrelse,

skall vara ingående och fullständig samt att protokollet skall avfattas

så, att de inhämtade upplysningarna utförligt återgivas däri;

b) att stadga skyldighet att utreda även uuderstödstagarens eller för

honom försörjningspliktiga personers förhållande till den allmänna pensionsförsäkringen,

detta med hänsyn till den betydelse sagda förhållande kunde

äga i olika hänseenden för ett eventuellt mål; samt

c) att framhålla, att, i den mån verkställt förhör icke medförde tillräcklig

Fullständigare

föregående

utredning.

Förslaget.

s. 74 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 106''.

utredning,, fattigvårdssamliället borde införskaffa sådan på annat sätt, såsom

genom skriftväxling med myndigheter, exempelvis för införskaffande av

prästbevis.

Ombudsmannen i Stockholms städs fattigvårdsnämnd bär anfört, att till den

nyss under b) angivna bestämmelsen borde fogas förpliktelse att lämna uppgift,

om vårdtagaren åtnjöte livränta eller annan ersättning enligt 1901 eller

1910 års olycksfallsförsäkringslagar, fiskarförsäkringsförordningeu, 1909 års

militärersättningsförordning eller sjukhjälp eller livränta från sjukkassa, försäkringsbolag

eller annan juridisk person. Ombudsmannen bär vidare föreslagit,

att de av vårdtagaren till förhörsprotokollet meddelade upplysningarna

skulle lämnas på beder och samvete. Bestämmelse borde införas i lagen

om skyldighet att, därest uppgift ej kunde vid förhöret erhållas i (dt eller

annat avseende, i protokollet angiva orsaken härtill.

Länsstyrelsen i Blekinge län har icke funnit förslaget i denna del föranleda

annan anmärkning än att utredningen i detalj torde böra angiva jämväl den

vårdades och för honom försörjningsskyldigas förmögenhets- och anställningsförhållanden

samt därjämte, bland annat med hänsyn till eventuell framställning

om ersättning av staten eller landsting, den vårdades vistelseorter

och bostäder under de tre senaste åren före fattigvårdens beviljande.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott har föreslagit, att i denna

paragraf borde införas ett stadgande om att utredning skulle verkställas

rörande den nödställdes eller för honom försörjningspliktiga personers taxering

till inkomst- och förmögenhetsskatt. Ofta förekomme nämligen fall, att

fattig vårdsstyrelser sökte ersättning av landstingen för nödställda, vilka

antingen själva eller för dem försörj ningspliktiga personer vore taxerade till

så hög inkomst, att de icke kunde anses vara berättigade till fattigvård enligt

1 § i fattigvårdslagen. Utskottet hade på sista tiden, sedan uppmärksamheten

kommit att riktas på vederbörandes taxeringar, i dera fall avvisat

ersättningsanspråk på gottgörelse för dylika »nödställda».

Länsstyrelsen ? Älvsborgs län har uttalat, att i paragrafen möjligen borde

kraftigare än nu understrykas vikten av att förhörsprotokollet bleve så fullständigt

som möjligt, eventuellt innefattade en redogörelse för understödstagarens

vistelse- och mantalsskrivningskommuner under förslagsvis de sista

fem eller tio åren. Förhörsprotokollet borde, på sätt föreslagits, innefatta

fullständig utredning rörande understödstagarens pensionsförhållanden.

Svenska stadsförbundet har yttrat:

'' Ay grundläggande betydelse för prövning, på anmanings- eller processstadiet,

av ersättningsskyldigheten i visst fall är naturligen den utredning,

som lagligen skall av vederbörande fattigvårdsstyrelse ombesörjas. Att åliggandena

i detta avseende föreslås något skärpta, synes därför vara fullt i

sin ordning. Som ett nytt utredningsmoment föreslås, att uppgifter skola

anskaffas om den nödställdes förhållande till allmänna pensionsförsäkringen.

Att uppgifter i detta hänseende måste förutsättas för en verklig utredning

om den nödställdes belägenhet torde få anses uppenbart. Med stadgandet

torde man kunna hoppas att också vinna något av det samarbete mellan

fattigvårdens och pensionsförsäkringens organ, som ännu på de bestå håll

helt torde saknas eller blott mycket ofullständigt förekomma. Utöver uppgifter

om fattigvård och pensionsförsäkring, således understöd av det all
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 106. ö>

manna, torde det vara av vikt att känna andra fakta, som giva eu god ledning

för fattigvårdsbehovets bedömande, exempelvis om understöd från sjuk- eller

begravningskassa eller annan understödsförening, om pension eller understöd

från förutvarande arbetsgivare, mera stadigvarande understöd i kontanter

eller naturaförmåner i övrigt etc. En undersökning av sagda förhållanden

hänför sig givetvis till den under mom. b) i § 52 i förslaget omtalade utredningen

om »fattigvårdsbehovet och anledningen därtill?. Men om i lagtexten

särskilt omnämnes förhållandet till pensionsförsäkringen, torde exemplifieringen

lämpligen kunna omfatta åtminstone några av ovan påpekade fakta.

I samband med frågan om förhörsprotokollets innehåll må beröras också

en svårighet, som möter för själva åstadkommandet av protokollet. De försörjningspliktige

befinna sig ofta nog på annan ort än den nödställde och

för fångvårdsstyrelse är det då ofta förenat med stort besvär att utreda,

huruvida dessa hava möjlighet att uppfylla sin försörjningsplikt. För eu

sådan utredning på annan ort vore det av stor betydelse för fattigva rdsstyrelsen

att få anlita polismyndighetens bistånd. Polismyndigheten har

därvidlag emellertid ingen skyldighet att biträda. Först i samband med en

process kan polisutredning erhållas. Med den utvidgade betydelse, som

enligt förslaget skulle tillmätas anmaningsförfarandet, synes det kunna ifrågasättas,

om icke polismyndighets bistånd borde kunna påkallas av fångvårdsstyrelse

redan vid den första utredningens åstadkommande.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt stadgande, i syfte att stärka

förhörsprotokollens beviskraft, av skyldighet för dem, som lämnade uppgifterna

till protokollet, att underskriva detsamma under edsförpliktelse.

Därjämte torde böra erfordras, att förliörsledningen anförtroddes åt personer,

som därtill ägde kompetens och ej såsom i många fall, särskilt i större

städer ägde rum, åt underordnade fattigvårdstjänstemän.

Kammarrätten har yttrat, att det icke torde vara något att erinra emot

förslaget, i vad det avsåge skyldighet för fattigvårdsstyrelserna att efter

fattigvårds meddelande och under den förberedande skriftväxlingen föranstalta

om erforderlig utredning.

Förslaget synes mig i nu förevarande del lämpligt att genomföra. De

däremot framställda erinringarna torde i allmänhet icke vara av beskaffenhet

att föranleda ändring i förslaget. Det synes icke lämpligt att meddela

alltför detaljerade föreskrifter om vad som skall utredas vid ifrågavarande

förhör, utan det torde vara nödvändigt att, på sätt som föreslagits, inskränka

lagens bestämmelser i denna del till allmänna föreskrifter jämte åläggande

att införskaffa ingående utredning och fullständigt upptaga de erhållna upplys
-

Dcportemen

chefen.

ningarna i förhörsprotokollet.

I ett avseende kan dock måhända ett något fylligare stadgande vara pa

sin plats. Med hänsyn till de olika faktorer, som inverka på fattigvårdsbehovet

och av vilka frågan om understödstagaren saknar tillgångar eller

om hans behov helt eller delvis avhjälpes annorledes än genom fattigvård

kanske icke alltid tillbörligen beaktas, synes det mig lämpligt, att bestämmelsen

om att fattigvårdsbehovet och anledningen därtill skola utredas i

någon män understrykes. Så har till en viss grad skett i förslaget genom

föreskriften, att understödstagarens och för honom försörjningspliktiga personers

förhållande till den allmänna pensionsförsäkringen skall utredas och

i protokollet angivas. Denna föreskrift, som närmast tillkommit av anled
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7(5

Kangl. Maj:ts proposition nr 106.

ning, som framgår av redogörelsen för de i 59 § föreslagna ändringarna,

synes, särskilt med hänsyn till de av ombudsmannen hos Stockholms stads

fattigvårdsnämnd och stadsförbundet i sådan riktning gjorda uttalandena,

böra så formuleras, att fattigvårdsstyrelsen förpliktas att, i fråga om fattigvårdsbehovet,

särskilt utreda ej blott, om pension eller understöd jämlikt

lagen om allmän pensionsförsäkring sökts eller erhållits, utan jämväl om

understödstagaren och vissa för honom försörjningspliktiga personer vid det

tillfälle, då fattigvård meddelas, eljest erhålla understöd av annan eller hava

egna tillgångar. Därigenom erinras fattigvårdsstyrelsen om sin skyldighet

att uppgiva, om understödstagaren äger fast egendom, kontanta medel eller

andra tillgångar eller åtnjuter hjälp av annan, denna må utgå kontant i form

av försäkring, sjukhjälp eller dylikt eller i natura såsom undan tagsförmån.

Den maning till fattigvårdsstyrelserna att själva, före anhängiggörandet

av process, söka införskaffa erforderlig utredning, vilken innefattas i 52 § 2

mom. av förslaget, synes mig synnerligen lämplig. Fattigvårdsstyrelserna torde

böra vänjas vid att själva i möjligaste mån verkställa utredning i frågor av

betydelse för bedömande av om ersättningsskyldighet för lämnad fattigvård

åligger annan, även om icke — med hänsyn särskilt till såväl fattigvårdsstyrelsernas

i ett flertal av de avgivna yttrandena vitsordade bristande förmåga

i berörda hänseende som den offentligrättsliga natur, som fattigvårdsmålen

åtminstone till en viss grad hava — myndigheterna kunna och böra,

på sätt i den inom departementet utarbetade promemorian föreslagits, befrias

från skyldigheten att verkställa utredning om andra förhållanden än understödstagares

hemortsrätt. Länsstyrelsernas arbetsbörda kunde på denna väg

lättas och målens avgörande påskyndas. Jag anser mig visserligen icke

kunna, åtminstone för närvarande, tillstyrka så långt gående åtgärder, som

av stadsförbundet ifrågasatts, eller att bereda fattigvårdsstyrelserna tillfälle

att få direkt för utredningars verkställande anlita polismyndighets biträde.

Men det torde vara siirdeles lämpligt, om fattigvårdsstyrelserna toge för vana

att vid ansökning hos länsstyrelse i fattigvårdsmål mot fattigvårdsstyrelse i

annat fattigvårdssamhälle bilägga bevis om den ort, där understödstagaren

eller, beträffande hustru eller minderårig, maken eller fadern eller, i vissa fall,

modern var mantalsskriven för det år, som enligt sökande fattigvårdsstyrelsens

uppfattning är avgörande för hemortsrätten vid tiden för fattigvårdens beviljande.

För att underlätta ett dylikt förfaringssätt torde bevis om mantalsskrivning

av viss person böra göras kostnadsfria för fattigvårdssamhälle, som

begär sådant. Då frihet från stämpel för sådant bevis föreligger för fattigvårdssamhälle

— även om det förslag till ändrad lydelse av 7 § i förordningen

angående stämpelavgiften, som chefen för finansdepartementet torde

komma att framlägga, blir genomfört — men däremot skyldighet att erlägga

lösen för dylikt bevis förefinnes, lärer erfordras sådan ändring i förordningen

angående expeditionslösen, att lösen icke därför skall utgå.

Frågan om ändring i sistnämnda förordning torde chefen för finansdepartementet

få anmäla, sedan ifrågavarande förslag till vissa ändringar i

fattigvårdslagen blivit slutligt behandlat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 106. < <

53 och 54 §§.

Bland de i förberörda inom socialdepartementet utarbetade promemoria

ifrågasatta åtgärderna för vinnande av minskning i processantalet ingick

även utbyggande av det till åstadkommande av uppgörelser utan process

syftande anmaningsförfarandet jämte vissa i samband därmed väckta förslag.

Rörande den nuvarande anordningen härav hänvisas till den i det föregående

gjorda redogörelsen för processförfarandet (sid. 27).

I nu förevarande fråga anfördes i sagda promemoria i huvudsak följande:

Meningarna om värdet av det i 1918 års lag införda s. k. anmaningsförfarandet

hade varit och vore mycket delade. De funnes, som ansage, att detta förfarande

helt förfelat sin uppgift att åstadkomma uppgörelse direkt fattigvårdsstyrelserna

emellan och att alltså förebygga fattigvårdsprocesser inför länsstyrelserna.

Å andra sidan förmenade många, att en dylik uppfattning mer

eller mindre berodde på eu synvilla, i det att det antal processer, som man

genom anmaningsförfarandet undgått, aldrig kunde komma till synes.

Också om man ansåge, att anmaningsförfarandet i dess nuvarande form

icke gjort någon eller blott ringa nytta, torde knappast tiden vara inne att

vidtaga en sådan åtgärd som att åter utesluta detsamma. Snarare syntes

man böra göra ett försök att genom mera bestämda föreskrifter och annorledes

giva förfarandet större innehåll och utbygga detsamma. Tanken att

frågor om ersättning för fattigvård i princip borde avgöras genom direkt

förhandling emellan fattigvårdsstyrelserna måste nämligen anses riktig, och

strävandet syntes därför närmast böra gå ut på att åstadkomma sådana

bestämmelser, att all den utredning, som i en viss sak kunde förebringas,

också komme fram under skriftväxlingen parterna emellan, varigenom naturligen

möjligheterna för en uppgörelse i godo i hög grad ökades.

I nu berörda syfte hade i utkastet upptagits bestämmelser i bland annat

följande hänseenden:

a) införande i lagen av uttrycklig bestämmelse om skyldighet att avgiva

anmaningssvar;

b) införande av stadganden om vad anmaning och anmaningssvar skulle

innehålla och vilka handlingar, som skulle bifogas dem, allt detta för att

motparten verkligen skulle erhålla möjlighet att bedöma, huru han skulle

ställa sig i saken;

c) utsträckning av tiden för anmaning och anmaningssvar från 30 till 4:>

dagar i vartdera hänseendet; härigenom avsåges att underlätta möjligheten

att prestera en sådan utredning, att motparten böjde sig för densamma;

d) införande av möjlighet — alltså alternativt — till växlande av ytterligare

skrifter i saken mellan parterna i form av påminnelser och svar därå;

för att en dylik möjlighet skulle kunna begagnas, hade det ansetts nödvändigt

att stadga särskilda tidsfrister, vilka alltså komme att inverka på den tid,

inom vilken talan skulle väckas hos länsstyrelsen, vadan föreslagits införande

i 55 § fattigvårdslagen av en bestämmelse om olika ansökningstider.

Det hade även föreslagits stadgande om skyldighet att icke inskränka

svaret till ett naket bestridande utan att däri angiva de skäl, varpå den

Utbyggande

av anmaningsförfa

randet.

Förslaget.

s. 78 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

78 Kungl. Åfaj:ts proposition nr 106.

intagna ståndpunkten grundades, liksom stadgande om att vid anmaningssvaret

skulle fogas erforderliga bevis.

De stadgade tiderna för avgivande av skrifter under anmaningsförfarandet

skulle räknas från det den föregående skriften mottagits. Med anledning härav

hade intagits en föreskrift om att ett av posten utfärdat mottagningsbevis

skulle kunna tjäna som bevis angående dagen för viss försändelses mottagande.

I 54 § hade uttrycklig föreskrift intagits om de handlingar, som skulle

bifogas, då ansökan gjordes hos länsstyrelsen. Att märka vore, att i de fall,

då talan finge väckas utan att anmaning föregått, samma handlingar, som

skolat bifogas anmaning, skulle medfölja ansökningen till länsstyrelsen.

Måhända kunde det — yttrades det vidare i sagda promemoria —- anses vara

att gå alltför långt att nu genomföra samtliga de sålunda uppräknade —

ävensom vissa andra av mig ej angivna — åtgärderna; desamma stode

emellertid icke i det sammanhang med varandra, att icke någon eller några

av dem kunde uteslutas. Onekligen skulle också genomförandet av alla dessa

åtgärder medföra eu viss vidlyftighet i fattigvårdslagens bestämmelser. Denna

vidlyftighet måste givetvis i och för sig betraktas såsom en olägenhet, och

man torde vara nödsakad att avväga, huruvida denna olägenhet vore alltför

stor i förhållande till de vinster, som utbyggnaden av anmaningsförfarandet

kunde väntas medföra.

Rörande det sålunda ifrågasatta utbyggandet av anmaningsförfarandet

hava uttalanden i tillstyrkande riktning avgivits av länsstyrelserna i Uppsala,

Hallands, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, Stockholms städs fattigvår disnämnd och Gävle fattig vårdsstyrelse, svenska

stadsförbundet samt fattigvår diskonsulenter na i tredje och nionde distrikten.

Ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvän dsnämnd har uttalat, att anmaningsförfarandet

hade varit ett av Stockholms stads mest effektiva medel

till åstadkommande av minskning i antalet fattigvårdsprocesser.

Gävle fattigvårdsstyrelse hade funnit de föreslagna ändringarna rörande

anmaningsförfarandet vara de mest betydelsefulla, så mycket mer som enligt

styrelsens erfarenhet anmaningsförfarandet redan i sin nuvarande form kunde

vara ganska effektivt. Resultatet av detsamma hade sålunda i Gävle varit

gott. Visserligen hade även här en ökning ägt rum i hela antalet återkrävningar,

anmaningar och svar å anmaningar sålunda medräknade, men denna

ökning berodde enligt gjorda undersökningar till största delen på utvidgningen

av 1 fattigvårdslagen och på borttagandet av den fria sjukhusvården

för personer från annat landstingsområde. Antalet fattigvardsmål

finge snarast sägas ha visat tendens till minskning. Styrelsen hänvisade till

en yttrandet bifogad tablå över inlagor i fattigvårdsmål m. in. Av densamma

framginge bland annat, att nära 40 procent av anmaningarna från Gävle lett

till uppgörelse. Med skärpta bestämmelser borde utan tvivel än bättre resultat

kunna nås.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har bilagt sitt yttrande ett sammandrag av

verkställd utredning, utvisande att hemortssamhällen inom länet till andra

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Afaj.ts proposition nr 106. 79

fattigvårdssamhällen för fattigvårdskostnader utbetalt (samtliga av länsstyrelsen

angivna siffror i avrundade tal) under år 1923 95,000 kronor och under ar

1924 112,000 kronor, därav efter frivillig överenskommelse år 1923 36,0(K1

kronor och är 1924 37,000 kronor. Till fattigvårdssamhällen, som i första

hand lämnat fattigvård, hade från hemortssamhällen inbetalts under år 1923

100,000 kronor och under år 1924 91,000 kronor, därav efter frivillig överenskommelse

år 1923 37,000 kronor och år 1924 35,000 kronor. Ehuru berörda

utredning icke kunde anses fullständig och i alla avseenden fullt tillförlitlig,

syntes dock därav framgå, att fattigvårdsstyrelserna redan nu i icke obetydlig

utsträckning begagnade sig av möjlighet till frivillig uppgörelse.

Helt avstyrkande uttalanden angående utbyggandet av anmaningsförfarandet

hava gjorts av överståthåUarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands. Jönköpings.

Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands.

Örebro och Kopparbergs län samt Göteborgs fattigvårdsstyrelse. De skäl. som

därvid — ofta nog i förening med uttalade tvivelsmål om amnaningsförfarandets

effektivitet i vad därmed åsyftats att åstadkomma en begränsning av

antalet fattigvårdsprocesser — huvudsakligen åberopats, hava varit, att bestämmelserna,

särskilt de tids- och preskriptionsbestämmelser, som bleve

en följd av den ifrågasatta utbyggnaden, bleve för invecklade, att (länsstyrelsen

i Malmöhus län) fattigvårdsmyndigheterna kunde antagas sakna förmåga

eller vilja att ställa sig detaljerade form- och tidsföreskrifter till efterrättelse,

att (Göteborgs fattigvårdsstyrelse) allt för invecklade bestämmelser

kunde leda till att fattigvårdsstyrelserna komme att anlita hjälp av advokater,

att (länsstyrelsen i Värmlands län) processerna bleve förlängda samt att (länsstyrelsen

i Örebro län) arbetet komme att ökas för länsstyrelserna genom

iakttagande av alla de tidsbestämmelser, med vilka anmaningsförfarandet

omgärdats.

Kammarrätten har yttrat:

»Att på föreslaget sätt utbygga ett system, varom meningarna varit och

fortfarande äro delade, synes kammarrätten icke vara tillrådligt. Ett anmaningsförfarande,

sådant som det nu föreslås, blir synnerligen ohanterligt och

kommer säkerligen att vålla fattigvårdsmyndigheterna besvär, i synnerhet i

mindre kommuner. Likaså är det att befara att med de olika ansökningstider,

som nu föreslås (55 §), antalet mål, där talan icke upptages till prövning,

kommer att ökas.

Beträffande förslaget i vad det avser rätt för sökande fattigvårdsstyrelse

att efter ex-hållet svar å anmaning avgiva påminnelser samt skyldighet för

den sökta fattigvårdsstyrelsen att besvara dessa, anser sig kammarrätten

höra erinra därom att fattigvårdsstyrelserna redan nu icke sakna möjlighet

till en dylik skriftväxling.

Enligt förslaget skulle tiden för anmaning och tiden för anmaningssvar

bliva 45 dagar. Tiden för anmaningssvar synes utan olägenhet kunna bestämmas

till 30 dagar, som enligt nu gällande bestämmelser beräknas därför.

Om ansökningstiden enligt 55 § 1 mom. bleve enhetlig och bestämdes till

förslagsvis 90 dagar, skulle fattigvårdsstyrelserna äga möjlighet att växla

icke blott anmaning och svar därå utan även vid förefallande behov påminnelser

och svar därå.»

Endast i vissa delar, nämligen i fråga om införande i fattigvårdslagen av

uttrycklig bestämmelse om skyldighet att svara å anmaning samt av stad
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

ganden om vad anmaning och anmaningssvar skola innehålla och vilka handlingar

skola bifogas dem, har förslaget tillstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands, Kalmar och Gotlands län samt svenska landskommunernas

förbund och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Körande vissa i samband med anmaningsförfarandet stående detaljspörsmål

hava — utöver vad redan angivits — följande erinringar gjorts.

Ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd har ansett, att det

givetvis vore riktigt, såsom ock i utkastet föreslagits, att tiden för den part,

som skall förebringa utredning, vore så tilltagen, att utredningen medhunnes.

Svarandeparten åter, som finge mottaga utredningsmaterialet, syntes ej behöva

lika lång tid för att bedöma detsamma, vadan tiden för svars avgivande

kunde förkortas till 30 dagar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har föreslagit, att föreskrift borde lämnas

därom, att i varje anmaningssvar särskilda yttranden skulle lämnas, huruvida

hemortsrätten, fattigvårdsbehovet och beloppet godkändes eller bestredes.

Svenska landskommunernas förbund har ifrågasatt, om icke uraktlåtenhet

att inom den fastställda tiden avgiva svar borde betraktas som godkännande

av kravet.

Svenska stadsförbundet har anfört, att med hänsyn till svårigheten att på

kort tid erhålla nödig utredning i ärendet, torde fordran, att anmaningen

skall ske »ofördröjligen» kanske böra något mildras.

Visserligen giva de upplysningar, som framkommit rörande det nu tilllämpade

anmaningsförfarandets verkningar i Stockholm och Gävleborgs län,

anledning antaga, att detsamma måhända haft åsyftad verkan i större utsträckning

än man i allmänhet förmodat. Med hänsyn till den från många

håll uttalade tveksamheten om dess lämplighet överhuvudtaget och särskilt

om ett utbyggande därav anser jag det likväl icke tillrådligt att nu införa

bestämmelser i fattigvårdslagen, varigenom det fastställes vissa tidsfrister,

inom vilka parterna skulle avgiva påminnelser till anmaning och svar å

sådana påminnelser. Till frågan om utsträckning i det av kammarrätten

angivna syfte av den i 55 § stadgade ansökningstiden skall jag återkomma.

Däremot synes det mig vara lämpligt och nyttigt, om i lagen stadgas

skyldighet för den anmanade fattigvårdsstyrelsen att svara samt lämnas föreskrifter

eller i visst avseende utförligare sådana än som nu förefinnas om

vad anmaning och anmaningssvar skola innehålla och vilka handlingar, som

skola bifogas dem, ävensom i 54 § intages i förslaget ifrågasatta föreskrifter

om de handlingar, som skola bifogas ansökan hos länsstyrelse.

Vad angår den tid, som bör beräknas för avgivande av svar å anmaning,

delar jag den uppfattning, som uttalats av kammarrätten och ombudsmannen

hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd, eller att densamma bör bibehållas

vid vad nu gäller eller således 30 dagar.

I övrigt har jag ansett förslaget kunna, oavsett däremot framställda erinringar,

läggas till grund för lagstiftning.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Orden »eller eljest» i 54 § 2 mom. — däri stadgas, att talan utan föregående

anmaning må föras, därest vid förhör enligt 52 § eller eljest upplysning

icke vunnits, vilket samhälle ersättnings- eller försörjningsskyldigheten

åligger — torde böra tilläggas med hänsyn till innehållet i 52 § 2 mom.

Den fattigvårdsstyrelse enligt 54 § 2 mom. i utkastet ålagda skyldigheten

att vid ansökan, som göres utan föregående anmaning, foga vissa handlingar,

synes icke böra vara ovillkorlig, enär underlåtenheten att anmana i många

fall just kan hava berott på omöjlighet att hålla förhör med understödstagaren.

Jag övergår härefter till frågan om eventuella påföljder för försummelse

av fattigvårdssamhälle i avseende å fullgörande av utredning, avgivande av

anmaning eller svar å anmaning.

I sammanhang med de i utkastet föreslagna bestämmelserna, avseende

utbyggande av anmaningsförfarandet, hade även i utkastet införts vissa nva

bestämmelser, som avsåge att med påföljder och äventyr i olika hänseenden

belägga försummelse att iakttaga de skyldigheter, som under anmaningsstadiet

och vid talans väckande ålåge fattigvårdsstyrelserna. De nu avsedda,

i 56 § 1 mom. av utkastet intagna bestämmelserna, till vilka hänvisats i 53

och 54 §§, innebure bland annat, att länsstyrelse skulle äga att förelägga

fattigvårdsstyrelse, som försummat att fullgöra sina skyldigheter, att komplettera

vad som bruste och därvid förelägga det äventyr, att styrelsens talan

icke upptoges till vidare prövning eller, om den försumlige vore den sökta

styrelsen, att målet avgjordes i befintligt skick.

Länsstyrelsen i Stockholms län har yttrat:

»Enligt 56 § 1 mom. tredje stycket äger länsstyrelse förelägga sökt fattigvårdsstyrelse

att inkomma med angiven utredning inom viss tid vid äventyr,

om det försummas, att målet avgöres i befintligt skick. Detta skulle jämlikt

motiveringen innebära, att den sökta fattigvårdsstyrelsen, om icke föreläggandet

fullgjordes, skulle förlora sin rätt att vidare yttra sig i målet. Då

emellertid rätten att besvära sig över meddelat utslag fortfarande står öppen

för den sökta fattigvårdsstyrelsen, torde, därest fattigvårdsstyrelsen därav

begagnar sig och därvid företer ytterligare utredning, berörda bestämmelse

endast komma att innebära, att den verkliga prövningen av målet överflyttas

från länsstyrelsen till kammarrätten.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört, att för meddelande av dylikt

föreläggande torde länsstyrelsen få ägna målet eu lika omsorgsfull prövning

som om målet skulle sakligt avgöras. Någon lindring för länsstyrelsen

torde härigenom icke vara att förvänta.

Kammarrätten har yttrat:

»I 56 § 1 mom. 3 stycket föreslås att, om sökande fattigvårdsstyrelse försummat

förebringa viss erforderlig utredning, Konungens befallningskavande

skall äga föreskriva tid, inom vilken det försummade skall fullgöras vid

äventyr, om det underlåtes, att gjord ansökning icke upptages till vidare

behandling, eller, där det är den sökta fattigvårdsstyrelsen försummelsen

åvilar, att målet avgöres i befintligt skick. Ett beslut av Konungens befall
Bihang

till riksdagens protokoll 1026. 1 samt. 87 käft. (Nr 106.) 249 26 6

Påföljder för

försummelse

av fattlgvårdssamhälle.

Förslaget.

Yttranden.

s. 82 Kontrollera mot PDF

1918 års

riksdag

Departements
chefen.

82 Kungl. Maj.is proposition nr 106.

ningshavande med tillämpning av förstnämnda äventyr bör givetvis kunna

få överklagas hos kammarrätten, som då både att pröva, huruvida sökande

fattigvårdsstyrelsen försummat sin utredningsplikt. Härigenom skulle, ett

nytt slags fattigvårdsprocesser uppstå. Skulle kammarrätten vid prövningen

av sådant mål finna att någon försummelse från sökande fattigvår ds styrelsens

sida icke förelegat, bleve kammarrätten tvungen att återförvisa målet

till Konungens befallningshavande för saklig prövning. Kammarrätten anser

sig av denna anledning böra avstyrka att föreskrift om sådant äventyr

in sättes i lagen. Beträffande det andra av här föreslagna äventyr eller att

målet avgöres i befintligt skick kan erinras att föreläggande vid sådant äventyr

redan enligt nu gällande processregler lärer kunna av Konungens befallningshavande

givas. Skall föreskrift om sådant äventyr intagas i lagen, bör

det angivas kunna gälla samtliga parter i processen.»

Innan jag lager ställning till föreliggande spörsmål, vill jag i korthet

erinra om den föregående behandlingen av en i samband därmed stående

fråga.

I den till 1918 års riksdag avlämnade proposition (nr 135) med förslag

till lag om fattigvården m. m. hade i enlighet med fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag i denna del, åt 54 § i lagen givits det innehåll, att

fattigvårdsstyrelse skulle vid ansökan bifoga bevis att anmaning skett jämte

de handlingar, som enligt 53 § skulle åtfölja anmaningen, vid äventyr, om

det försummades, att talan ej upptoges till prövning.

Berörda bestämmelse om äventyr för underlåtenhet att bifoga nämnda

handlingar borttogs av riksdagen på hemställan av andra särskilda utskottet

(utlåtande nr 1 sid. 28), som yttrade bland annat:

»Då i 55 § föreskrives, att talan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

skall anliängiggöras inom viss tid, vid äventyr att rätt till ersättning förfaller,

synes det ej nödigt att i 54 § stadga särskilt äventyr för att ansökningshandlingarna

skola vara fullständiga, utan bör en komplettering därav kunna

äga rum ända till den dag, då talan om ersättning enligt 55 § senast skall

anliängiggöras eller därest ansökan avslås på den grund att de erforderliga

handlingarna icke bifogats, ny ansökan inom den stadgade tiden kunna

göras med biläggande av handlingarna.»

Vid fattigvårdslagens utfärdande erhöll 54 § lydelse i enlighet med riksdagens

beslut.

Då fattigvårdsstyrelse underlåtit göra anmaning utan att sådant fall förelegat,

som avses i 54 § andra stycket i dess nu gällande lydelse, har talan

mot annat fattigvårdssamhälle förklarats icke kunna bliva föremål för prövning

(se Fattigvårdsmål, årg. 20—22, ref. 13).

Då den maning till fattigvårdsstyrelserna att verkställa utredning, som,

enligt vad förut är sagt, innefattas i 52 § 2 mom. i den lydelse, som av mig

nu föreslås, icke är obligatorisk, och då enligt min mening länsstyrelserna

icke — i motsats till vad som ifrågasatts i 56 § 1 mom. av utkastet — böra

befrias från någon del av den dem nu åliggande skyldigheten att införskaffa

utredning, torde det icke vara möjligt att stadga, att fattigvårdsstyrelse skall

kunna åläggas vid visst äventyr att förebringa utredning.

Den omständigheten, att fattigvårdsstyrelse icke vid ansökan fogat av
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

skrift av protokoll över förhör enligt 52 § fattigvårdslagen, har icke ansetts

utgöra hinder för prövning av ansökan (se Fattigvårdsmål, årg. 20—22, ref.

5). En sådan praxis synes stå i full överensstämmelse med det innehåll, som

på särskilda utskottets vid 1918 års riksdag förslag givits åt 54 §.

För det fall att vid ansökan ej fogats bevis, att anmaning skett, avskrifter

av anmaningen jämte bifogade handlingar och erhållet svar å anmaningen

jämte tillhörande handlingar, vill det emellertid synas, som om det vore

lämpligt, om länsstyrelsen ägde befogenhet att giva sådant föreläggande, som

i förslaget ifrågasatts. Genom en sådan bestämmelse finge man även en

viss garanti för att fattigvårdsstyrelserna, då kravet icke bestritts, icke väcka

talan före utgången av den i 53 § föreslagna tiden av 30 dagar för svars avgivande.

Motsvarande, i 54 § nu intagna bestämmelse om att svar skall

avvaktas under 30 dagar är nämligen i själva verket tämligen verkningslös,

enär den omständigheten, att ansökan ingivits till länsstyrelsen före utgången

av nämnda i 54 § angivna tid, har förklarats icke utgöra hinder för

prövning av ansökningen (se Fattigvårdsmål, årg. 20—22, ref. 35). Mot eu

dylik anordning synes icke kunna göras samma erinran, som kammarrätten

framställt mot förslagets bestämmelse i denna del. Något verkligt behov av

att kunna giva ett liknande föreläggande torde däremot knappast föreligga

för det fall att ansökning göres utan föregående anmaning. Ett dylikt föreläggande

skulle icke heller kunna avse de handlingar, som, endast där så ske

kan, skola medfölja ansökningen.

I fråga om det i förslaget ifrågasatta äventyret att målet avgöres i befintligt

skick, delar jag kammarrättens uppfattning, att om föreskrift om dylikt

äventyr skall intagas i lagen, det bör angivas kunna gälla samtliga parter

i processen. Enligt min mening bör emellertid åt bestämmelsen givas ett

ännu mera omfattande innehåll eller så att den kommer att motsvara vad

som för underrätt gäller enligt 14 kap. 3 § rättegångsbalken. Enligt vad jag

inhämtat lärer nämligen, i motsats till kammarrättens uppfattning i ämnet,

på vissa håll tvekan råda, om länsstyrelse äger att giva alla parter i fattigvårdsmål

visst föreläggande vid vite eller vid äventyr att målet avgöres i

befintligt skick. Vitesbeloppens storlek synas böra begränsas på sätt som

skett i § 51 mom. 2 i landshövdingeinstruktionen den 12 april 1918 (nr 198),

Befogenheten att kunna göra ett dylikt föreläggande synes vara av värde,

särskilt i mål mot tredskande understödstagare eller försörjningspliktiga

personer. Att kammarrätten äger en sådan befogenhet redan nu framgår

otvetydigt av § 13 i den för ämbetsverket gällande instruktionen.

Om en bestämmelse härom införes i 56 §, blir densamma genom de hänvisningar,

som lämnas i 57, 58, 59 och 67 §§, vid förefallande behov tilllämplig

jämväl vid andra fattigvårdstvister än sådana, som föras mellan

fattigvårdssamhällen.

55 §.

I fråga om de i denna paragraf intagna preskriptionsbestämmelserna har

kammarrätten i sitt förut berörda utlåtande den 14 juni 1923 angående den

nya fattigvårdslagens verkningar i vissa avseenden anfört följande:

Preskrip
tionstid.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Förslaget
-

Yttranden.

Kungl. Majds proposition nr lOti.

> Preskriptionsbestämmelserna, intagna i 55 §, liava visat sig vålla svårigheter

och medföra i en del fall obilliga resultat. Ersättningstalan skall i

regel anhängiggöras inom sextio dagar efter det fattigvården börjat utgå. Om

åter fattigvården icke lämnats av den sökande fattigvårdsstyrelsen, skall talan

emot hemortskommunen anställas inom samma tid, efter det kostnaden för

fattigvården av styrelsen guldits. Det senare inträffar till exempel då fattigvård

lämnats av länslasarett eller andra i 58 § avsedda offentliga anstalter.

Har emellertid i sådant fall ansvarsförbindelse lämnats av vistelsekommun

till dylik anstalt, synas olika meningar hos fattigvårdsstyrelsen och jämväl

hos länsstyrelserna hava uppstått i fråga om den tid, inom vilken talan

mot hemortskommun bör anställas. För sin del har kammarrätten avgjort

detta spörsmål sålunda att vården får anses ''lämnad'' av den sökande fattigvårdsstyrelsen

och att denna således bör i enlighet med grundregeln söka

hemortskommun inom 60 dagar från fattigvårdens början. Då genom vidtagna

ändringar i lasarettsstadgan vistelsekommunerna numera äro tvungna

att, då ansvarsförbindelse icke av enskild person lämnas, utfärda sådan, klätt

förutse att beräkningen av ansökningstiden i detta speciella fall ofta

skall föranleda tvist. Har åter medellös person intagits å sjukhus eller

sjukvårdsinrättning, tillhörande vistelsekommuu, skall enligt den mening,

som gjort sig gällande i kammarrätten, den sökande fattigvårdsstyrelsen,

som i detta fall anses vara den som ''lämnat'' fattigvården, anställa talan

mot hemortskommunen enligt grundregeln eller således inom sextio dagar

från det fattigvården började utgå. Emellertid inträffar ej sällan, särskilt i

de större städerna, att medellösa personer intagas å de kommunala sjukhusen

utan vederbörande fattigvårdsstyrelses kännedom eller att personer,

som vid intagandet haft medel att bekosta sin vård under någon tid, under

sjukhusvistelsen bliva medellösa utan att fattigvårdsstyrelsen därom underrättas.

Då fattigvårdsstyrelsen erhåller kännedom om den därstädes meddelade

vården, något som oftast sker först genom mottagande av räkning

från sjukhuset å kostnaden, kan ofta tiden för anställande av talan mot

hemortskommunen vara försutten, varigenom ekonomisk förlust för vistelsekommunen

uppstår. Detta i och för sig obilliga resultat har ock givit upphov

till tvist huru preskriptionsreglerna i dylika fall skola tillämpas.»

För att råda bot på det förstnämnda av kammarrätten sålunda anmärkta

missförhållandet har i utkastet föreslagits den omformulering av 55 §, som

framgår av detsamma (se bil. D). Därmed har avsetts att tydliggöra, att i de

fall, då fattigvårdssamliälle icke själv direkt bekostat vården utan utgivit ersättning

till myndighet eller allmän anstalt, preskriptionstiden skulle räknas

från den dag, då dylik ersättning utgavs av samhället, och alltså icke från

den dag, då vården å sådan anstalt började att utgå; detta skulle gälla även

i det fall att samhället lämnat ansvarsförbindelse för vården.

Vidare har, i överensstämmelse med vad som förut anförts angående utsträckning

av tiden för anmaningsförfarandet, den tid, inom vilken talan

skall väckas hos länsstyrelse vid äventyr att rätt till ersättning går förlorad,

ökats från 60 till 90 dagar.

Övriga i utkastet föreslagna ändringar av paragrafen voro endast konsekvenser

av vissa andra i promemorian föreslagna men icke av mig upptagna

bestämmelser.

Beträffande den föreslagna omformuleringen av 55 §, i vad avser utsträckning

av ansökningstiden från 60 till 90 dagar och dess förändring i av kammarrätten

angivet syfte, hava följande uttalanden gjorts.

opaginerad Kontrollera mot PDF

•85

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Länsstyrelsen i Blekinge län bär yttrat, att genom ökning av preskriptionstiden

till 90 dagar skulle bland annat vinnas den fördelen att, oftare än nu

vore fallet, fattigvården upphört redan vid kravs framställande samt att i

följd därav hemortskommunens fattigvårdsstyrelse bleve i tillfälle att bättre

överblicka följderna av ett godkännande och därigenom villigare att medgiva

kravet.

Ifrågavarande ändringsförslag har vidare tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av ett stort antal länsstyrelser, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

samt svenska landskommunernas förbund.

Kammarrätten, som, enligt vad av den under 53 och 54 §§ lämnade redogörelsen

för avgivna yttranden framgår, förordat eu ansökningstid av 90 dagar

(sid. 79), har vidare anfört:

»Förslaget avser här att genom en omformulering av förestående paragraf

tydliggöra att i de fall, då fattigvårdssamhälle icke självt direkt lämnat vården,

utan utgivit ersättning därför till myndighet eller allmän anstalt, varom

förmäles i 58 §, preskriptionstiden skall räknas från den dag. då dylik

ersättning utgavs av samhället, och alltså icke från den dag, då vården å

sådan anstalt började att utgå. Enligt motiven skulle detta gälla även i

det fall att samhället lämnat ansvarsförbindelse. Det skulle således icke

längre gälla vad som genom ett av kammarä tten i plenum den 16 november

1922 meddelat utslag fastställts i fråga om ansvarsförbindelses inverkan å

preskriptionstidens beräkning. (Jämför kammarrättens utlåtande den 14 juni

1923).

Fattigvårdslagstiftningskommittén anförde i sitt betänkande med förslag

till lag om fattigvården (sid. 304) i fråga om formuleringen av denna paragraf,

att i ett särskilt fall borde preskriptionstiden räknas från det betalningen

ägde rum, nämligen då fattigvården, såsom ofta skedde, icke lämnats

direkt av sökande fattigvårdssamhället och att sådant inträffade till exempel

när fattigvård meddelas av allmän anstalt eller inrättning. I lagen intogs

emellertid icke någon dylik hänvisning. Lagstiftaren har därför måhända

ansett, att preskriptionstiden borde på nämnda sätt beräknas även när någon

annan än sökande fattigvårdssamhället eller allmän anstalt eller inrättning

meddelat fattigvården.

I föreliggande förslag göres emellertid en sådan hänvisning till »myndighet,

anstalt eller inrättning, som avses i 58 §». Härigenom måste 55 §

anses hava erhållit ett snävare innehåll än förut. Då detta förmodligen

icke åsyftats, får kammarrätten hemställa att nämnda citerade uttryck utbytes

mot »annan som lämnat densamma» (fattigvården). Den avfattning,

paragrafen på detta sätt skulle erhålla, skiljer sig dock icke i sak från den

nuvarande, och frågan om ansvarsförbindelses inverkan skulle således icke

hava kommit i något nytt läge. Emot en omformulering av paragrafen,

varav tydligt framginge att preskriptionstiden för det fall att ansvarsförbindelse

lämnats skall räknas från betalningsdagen, har emellertid kammarrätten

intet att erinra.»

Enligt vad som framgår av redogörelsen för de ändringar, som jag föreslagit

beträffande 53 och 54 §§, har den tid, som vistelsesamhället ansetts

behöva för verkställande av erforderlig utredning och utfärdandet av anmaning,

beräknats till 45 dagar och den för svars avgivande nödvändiga tiden

beräknats till 30 dagar. Ansökningstiden skulle således icke kunna sättas

Departements
chefen.

s. 86 Kontrollera mot PDF

Föreläggande

vid vite eller

visst äventyr.

Departements
chefen.

Förslaget.

Departements
chtfen.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

kortare än 75 dagar. På sätt kammarrätten anfört, bör emellertid ansökningstiden

vara så pass lång, att vistelsesamhället och hemortssamhället

kunna hinna att, om så befinnes behövligt eller lämpligt, före utgången av

densamma växla ytterligare skrifter, även om icke, såsom i utkastet och

promemorian avsetts, särskilda tidsfrister därför utsättas i lagen. På grund

härav och med beaktande jämväl av det av länsstyrelsen i Blekinge län angivna

skälet för ansökningstidens förlängning, bör enligt min mening denna

tid bestämmas till 120 dagar.

I syfte att tydligt utmärka, att preskriptionstiden även för det fall, att

ansvarsförbindelse lämnats, skall räknas från betalningsdagen, utan att samtidigt

paragrafen erhåller ett snävare innehåll än vad den nu äger torde en

omformulering av densamma böra vidtagas.

Insättandet av orden »till alla delar» i sista stycket av paragrafen föreslås

i förtydligande syfte.

56 §.

I denna paragraf torde böra inpassas bestämmelser, varigenom länsstyrelse

tillerkännes dels rätt att, om sökande fattigvårdssamhälle försummat vid ansökan

efter anmaning foga vissa handlingar, om vilka föreskrift lämnas i

54 § 1 mom. av det förslag, som av mig nu framlägges, föreskriva viss tid,

inom vilken det försummade skall fullgöras, vid äventyr, om det underlåtes,

att ansökningen icke upptages till vidare behandling, dels och en allmän

befogenhet att förelägga part att inkomma med upplysningar, förklaringar

eller yttranden vid vite eller vid äventyr att målet avgöres i befintligt skick.

I fråga om motiveringen till nämnda stadganden, vilka i väsentlig mån

sammanhänga med bestämmelserna om anmaningsförfarandet och om väckandet

av talan får jag hänvisa till den under 53 och 54 §§ lämnade redogörelsen.

57 §.

Den i utkastet föreslagna ändringen i denna paragraf innebar, utom följdändring

till viss i 55 § ifrågasatt ändring, endast att ränta skulle utgå

även på belopp, som utdömdes såsom ersättning för hemsändningskostnad.

Då av vad jag under 55 § föreslagit följer, att fortfarande såsom hittills

endast en ansökningstid skulle tillämpas, har behovet av följdändring på

denna punkt i 57 § förfallit. I fråga om förslaget om ränta får jag hänvisa

till den redogörelse, som lämnas under 63 §.

Däremot torde en ändring av 57 § vara nödvändig i syfte att utmärka,

att den bestämmelse, som jag föreslår i 56 § 1 mom. 3 stycket rörande

länsstyrelses rätt att i tvister enligt 50 § fattigvårdssamhällen emellan giva

part vissa förelägganden vid vite eller äventyr att målet avgöres i befintligt

skick, skall gälla även vid tvister om hemsändning. Att samma bestämmelse

blir gällande även vid tvist om hemsändningskostnad torde framgå av sista

stycket i 57 §.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Jfaj:ts proposition nr 106.

58 §.

I sin förut omnämnda, den 10 januari 1924 dagtecknade framställning

till Kungl. Maj:t har Lidingö fattigvårdsstyrelse uttalat, att en tidsbegränsning

för väckandet av talan enligt 58 § måste anses nödvändig. För ett

riktigt bedömande av liemortsrättstvisterna vore ett tillämpande i de fall.

som omförmäldes i nämnda paragraf, av den allmänna preskriptionstiden

icke möjligt, och det torde för de anstalter med flera, varom där vore fråga,

knappast få anses möta några svårigheter att inom exempelvis ett år anhängiggöra

ersättningstalan.

Körande i 58 § föreslagna ändringar yttrades i förberörda inom socialdepartementet

utarbetade promemoria i huvudsak följande.

Jämväl för den talan, som offentlig myndighet eller allmän anstalt äger

föra mot fattigvårdssamhälle, hade i utkastet upptagits viss tidsbegränsning.

En sådan kunde emellertid tydligen icke gälla för de fall, då ansvarsförbindelse

lämnats men talan sedermera bleve erforderlig på grund av att denna

förbindelse icke uppfylldes. Beträffande nu behandlade slag av processer

vore även att märka en annan ändring. I syfte att fattigvårdssamhälle skulle

bliva i tillfälle att bevaka sin rätt och vidtaga lämpliga åtgärder i de fall,

då person, för vilken samhället vore vårdnadsskyldigt, intoges på dylik anstalt,

hade nämligen i utkastet intagits eu bestämmelse av innebörd att anstalten

omedelbart skulle om vårdens början underrätta samhället. Detta

bleve då i tillfälle att genom anställande av förhör m. m. omedelbart införskaffa

utredning, som sedermera kanske kunde bliva svår eller omöjlig att

erhålla. Enligt en i 58 § ytterligare intagen ny bestämmelse skulle anstalten

vidare i de fall, då ansvarsförbindelse ej lämnats, göra en förfrågan hos

samhället, om detta vore villigt att ersätta vården. Eu dylik bestämmelse

hade närmast till syfte att, i de fall då förfrågan besvarades jakande, anstalten

skulle kunna utan förfång för samhället befrias från skyldigheten att inom

den föreskrivna korta tiden väcka talan mot detta. Ändringarna i paragrafen

innebure vidare, att talan skulle i andra fall än då fattigvårdsstyrelse lämnat

ansvarsförbindelse eller i anledning av förfrågan förklarat sig villig att därför

utgiva ersättning — med enahanda påföljd som stadgats för andra slag

av tvist — väckas inom 90 dagar från vårdens början, att ersättning för dagkostnad

skulle utgå efter samma grunder som eljest föreskrivits, exempelvis

i 51 och 40 §§, samt att ränta skulle erläggas å utdömd ersättning enligt

reglerna för det fall att anmaning icke skett.

Bestämmelserna om ersättningsrätt för offentlig myndighet hade utbrutits

till ett särskilt moment. I fråga om dylik talan skulle de angivna reglerna

i tillämpliga delar äga giltighet, vilket innebure, att underrättelse skulle

lämnas om vårdens början, att talan skulle väckas inom viss tid. samt att

ränta skulle utgå.

Kammarrätten har yttrat:

»I paragrafen lämnas nu uttrycklig föreskrift därom att allmän anstalt

eller inrättning eller offentlig myndighet, som vill utfå ersättning för vård

Framställning

från

fattigvårdsstyrelsen

i

Lidingö.

Förslaget.

Yttranden.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

eller underhåll, äger att söka sådan ersättning av vistelsesamhället eller

hemortssamhället. I sitt utlåtande den 14 juni 1923 har kammarrätten förordat

en dylik valfrihet. I praxis är numera denna erkänd (referat av fattigvårdsmål

år 1923, nr 37).

Enligt paragrafens nuvarande lydelse finnes icke någon tid angiven för

anställande av talan, varom här är fråga. Enligt förslaget skall sådan talan

i regel väckas inom nittio dagar från det vården eller underhållet börjat

utgå. I sitt utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till

fattigvårdslag hemställde kammarrätten att för förevarande fall samma ansökningstid

måtte stadgas som i tvister mellan fattigvårdssamhällen angående

ersättning för lämnad fattigvård. I Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen

med förslag till lag om fattigvården med mera föreslogs också i paragrafen

en hänvisning till 55 § 1 stycket (sid. 21). Hänvisningen borttogs emellertid

av riksdagen.

I detta sammanhang vill kammarrätten framhålla angelägenheten av att i

lagen intages föreskrift om skyldighet för sjukhusförvaltning att, när någon

mottages vid anstalt, varom här är fråga, i möjligaste mån anskaffa sådana

uppgifter, som nu skola intagas i förhörsprotokoll enligt 52 §, och tillhandahålla

dessa uppgifter vederbörande fattigvårdsstyrelse vid förefallande

behov.»

Medicinalstyrelsen har uttalat:

»I fråga om personer, som intagas å statens hospital gäller som huvudregel,

att ansvarsförbindelse för vårdkostnaden bifogas ansökningen om intagning

på sätt, som stadgas i 31 § av förnyade nådiga stadgan angående

sinnessjuka den 14 juni 1901. Vissa patienter, som äro i trängande behov

av hospitalsvård eller som äro för den allmänna säkerheten vådliga, kunna

emellertid enligt 31 § av nämnda stadga intagas på hospital utan att dylik

ansvarsförbindelse samtidigt lämnas, varvid det ankommer på hospitalsdirektionen

att efteråt införskaffa ansvarsförbindelse. I dylika fall kunna

ofta jämförelsevis långvariga underhandlingar föras med den sjukas anhöriga

om ansvarsförbindelses avlämnande. Först därest dessa underhandlingar

misslyckas, föreligger anledning att vända sig till vederbörande fattigvårdsstyrelse

med yrkande att denna skall bestrida vårdkostnaden för den sjuke.

Under tiden kan emellertid den i 58 § av förslaget stadgade tiden av 90

dagar hava tilländagå^ och hospitalet skulle således då gå förlustig ersättning

för viss del av vården. Hospitalet skulle visserligen för undvikande

av dylik förlust i varje fall, då ansvarsförbindelse icke föreligger vid intagningen,

kunna väcka talan mot vederbörande fattigvårdsstyrelse samtidigt

som underhandlingarna med den sjukes anhöriga pågå. Ett dylikt förfaringssätt

skulle emellertid i de fall, då ifrågavarande underhandlingar föranleda,

att den sjukes anhöriga slutligen ställa ansvarsförbindelse, medföra onödiga

fattigvårdsprocesser, något som förslaget avser att undanröja.

Vad sålunda anförts beträffande statens hospital, torde i viss män gälla

jämväl andra offentliga sjukvårdsinrättningar.

Styrelsen anser därför den i förslagets 58 § upptagna bestämmelsen om

viss tidsbegränsning i fråga om allmän anstalts talan mot fattigvårdsstyrelse

böra utgå; och får styrelsen till stöd för sin uppfattning härom åberopa, att

en liknande bestämmelse, som upptogs i 58 § av Eders Kungl. Ma,j:ts förslag

till nu gällande fattigvårdslag icke vann riksdagens godkännande såsom

närmare framgår av riksdagens skrivelse den 29 maj 1918 nr 2(55.

I övrigt har styrelsen icke något att erinra mot de i förslaget upptagna

ändringsbestämmelserna rörande ifrågavarande paragraf.»

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört, att rätten för allmän anstalt eller

inrättning att med sitt krav vända sig jämväl mot vistelsesamhället syntes

kunna utan olägenhet borttagas. Enligt den gamla fattigvårdsförordningen

hade dylika anstalter skyldighet att för kostnader av ifrågavarande slag söka

gottgörelse direkt hos vederbörande förmenta hemortskommun. Någon rimlig

anledning att befria från denna skyldighet förefunnes enligt länsstyrelsens

förmenande icke.

Länsstyrelsen i StocJcholms län har anfört:

»I fråga om de i 58 § föreslagna ändringarna för offentlig myndighets

eller allmän anstalts sökande av ersättning för vårdkostnad har länsstyrelsen

visserligen intet i och för sig att erinra, men vill länsstyrelsen dock framhålla

önskvärdheten av att uti lagen gives anvisning om att för undvikande

av onödig omgång talan såvitt möjligt bör vändas direkt mot hemortskommunen.

Därjämte får länsstyrelsen med avseende å ifrågavarande stadgande

framhålla följande:

De mål, som här avses, anhängiggöras i allmänhet av syssloman vid vederbörande

anstalt. De uppgifter, som därvid pläga lämnas rörande vårdtagarens

hemortsrättsförhållanden och övriga omständigheter, som äro av vikt

vid ärendets prövning, äro i allmänhet synnerligen ofullständiga och lämna

mycket ringa ledning till bedömande av vilket samhälle, som bör få vidkännas

ersättningsskyldighet. Vanligtvis blir länsstyrelsens första åtgärd i dessa mål

att låta vederbörande polismyndighet anställa undersökning om vederbörandes

vistelse, hemortsrättsförhållanden m. m. Behandlingen av dessa mål skulle

väsentligt underlättas, därest föreskrift meddelas därom att, då ansvarsförbindelse

ej lämnats, genom anstaltens försorg skulle upprättas rapport, däri,

efter förhör med vårdtagaren, skulle antecknas i huvudsak enahanda uppgifter

angående honom som upptagas uti fattigvårdsstyrelses förhörsprotokoll.

Uppgifterna behövde måhända ej vara så detaljerade som uti ett förhörsprotokoll,

men dock innefatta upplysningar om personens ålder, vistelse och

mantalsskrivningsförhållanden och om eventuellt tidigare åtnjuten fattigvård,

så att från början erhölles ledning för bedömande av hemortsrätten. Avskrift

av denna rapport skulle bifogas underrättelsen till vederbörande fattigvårdsstyrelse

ävensom, i händelse av process, ansökningen hos länsstyrelsen.

Det kan måhända invändas, att det bör vara vederbörande fattigvårdsstyrelses

sak, att i dylika fall ombesörja upprättande av förhörsprotokoll. Men det

inträffar ofta, att vårdtagaren utskrives från anstalten och begiver sig till

annan ort, innan fattigvårdsstyrelsen blir i tillfälle att hålla förhör med

honom.

Länsstyrelsen vill här anmärka, att de vid denna länsstyrelse enligt 58 §

anhängiggjorda målen visat en stigande tendens.»

Gävle fattigvårdsstyrelse har framhållit, att svårigheter nu i många fall

vållades på grund av att vid ansökan om ersättning enligt 58 § sökanden

uraktläte att bifoga erforderlig utredning, ofta nog utan att till synes verkliga

skäl för uraktlåtenheten förelåge. Bestämmelse syntes därför böra här

intagas, att i 53 § 1 mom. andra stycket omförmälda handlingar skulle bifogas,

där så kunde ske.

Länsstyrelsen i Hallands län har yttrat:

»Genom bestämmelserna i 58 § 3 mom. avses bland annat att frånskilja

de ärenden, i vilka ansvarsförbindelse lämnats. Emellertid synas prejudikat

s. 90 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

från kammarrätten utvisa, att, när dylik förbindelse förefinnes, ärendet icke

alls skall handläggas enligt fattigvårdslagen utan såsom vanligt lagsökningsmål

hos vederbörande överexekutor, som i de flesta städer är magistraten,

samt att fullföljd skall ske till vederbörlig hovrätt. En tydlig påpekning

att lagen icke är tillämplig, då ansvarsförbindelse lämnats, vore säkerligen

av värde.»

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har anfört:

»Förbundet anser sig böra ifrågasätta lämpligheten av den i förslaget

innefattade bestämmelsen om viss preskriptionstid vid talan enligt 58 §.

Samma skäl, som på sin tid föranledde riksdagen att icke stadga en sådan

preskriptionstid, torde fortfarande gälla. Olämpligheten av en preskriptionstid

synes förbundet uppenbar i t. ex. följande fall. En person, för vilken

visst samhälle ej utfärdat ansvarsförbindelse, har vårdats å lasarett. När

han utskrives, befinnes det, att han själv och eventuellt den person, som

utfärdat borgensförbindelse för hans vård därstädes, mot förmodan sakna

förmåga att gälda kostnaden. Lasarettet skulle då lätt komma att lida förlust

genom en preskriptionsbestämmelse av det slag som ifrågasatts. En sådan

förlust bör dock enligt grunderna för fattigvårdslagen icke drabba lasarett

och dylika inrättningar, som icke utgöra fattigvårdssamhällen utan allenast

trätt i deras ställe vid meddelandet av fattigvård. A andra sidan kan det

icke förnekas, att en preskriptionsbestämmelse är lämplig, om man vill bereda

hemortssamhället möjlighet att påyrka patientens överflyttning till annat

sjukhus, där vården ställer sig billigare för hemortssamhället.»

Svenska landstingsförbundet har icke haft något erinra mot de i 58 § av

utkastet intagna bestämmelserna, även om desamma, i vad de avsåge vissa

skyldigheter för anstalt att kommunicera med hemortssamhället, givetvis

vore ägnade att medföra en del besvär.

Yad först angår förslaget om viss ansökningstid vid talan enligt 58 § är

det visserligen sant, att riksdagen år 1918 uttalat sig mot en dylik bestämmelse

och att vissa erinringar i enlighet med vad medicinalstyrelsen

samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anfört kunna göras däremot.

Saken kommer emellertid, vill det synas, i ett väsentligt förändrat

läge, om ansökningstiden sättes till 120 dagar, på sätt som jag jämväl föreslagit

i fråga om ansökningstiden enligt 55 §. Ju längre ansökningstiden

är, desto mindre vägande bliva de framställda erinringarna. Ett ytterligare,

tidigare ej tillräckligt beaktat skäl att stadga en viss ansökningstid

är den inverkan, som enligt 58 § meddelad vård har å den vårdades

hemortsrätt. Då sådan vård nu mången gång icke blir känd förr än krav på

ersättning för densamma framställes, kan, därest sådant krav icke framställes

förr än flera år förflutit efter det vården meddelades, den vårdades hemortsrätt

under tiden hava blivit felaktigt bestämd.

Starka skäl tala visserligen för att, på sätt från flera håll påyrkats, ålägga

i 58 § angivna anstalter med flera att vid ansökan enligt samma paragraf

meddela sådana upplysningar om den vårdade och för honom försörjningspliktiga

personer, som det enligt 52 § åligger fattigvårdssamhälle att införskaffa

och upptaga i protokoll. Det synes mig emellertid olämpligt att stadga

en dylik förpliktelse, då det är svårt att överskåda ett sådant stadgandes be
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

tydelse för dem det skulle gälla. Så pass långt torde man dock kunna

sträcka sig som att i paragrafen framhålla lämpligheten av att, där så ske

kan, ifrågavarande upplysningar bifogas ansökningar enligt 58 §.

Yad förslaget i övrigt i nu förevarande avseende innehåller synes mig

ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

Att ålägga allmänna anstalter och inrättningar samt offentliga myndigheter

att under alla förhållanden vända sig mot hemortskommunen låter sig

icke göra av det skälet, att det föreligger skyldighet för vistelsekommunen

men icke för hemortskommunen att gent emot dem ersätta i 51 §, i dess

nu gällande lydelse, angivna slag av fattigvård.

I fråga om den i paragrafen förekommande hänvisningen till 51 § får jag

åberopa vad jag under 50 och 51 §§ yttrat. Den bestämmelse om ränta,

som föreslås att införas i 62 § 1 mom. av lagen, blir givetvis tillämplig även

gent emot fattigvårdssamhälle, som enligt 58 § förpliktats utgiva ersättning

för fattigvård.

59 §.

I sin oftanämnda framställning den 13 december 1923 har styrelsen för

svenska landstingsförbundet framlagt förslag om begränsning av den tid,

inom vilken talan mot landsting om ersättning för fattigvård enligt 40—42 §§

skall göras.

Det har därvid anförts, att ett par motiv kunde anföras för att sätta den

tid, inom vilken fångvårdsstyrelse enligt 59 § skall söka gottgörelse av

landsting, till utgången av juni månad året efter det, varunder fattigvårdsstyrelsens

kostnader utgivits. Härigenom skulle fattigvårdsstyrelserna, såsom,

framför allt i större kommuner, måhända kunde vara erforderligt, få

längre tid på sig för ansökningshandlingarnas uppsättande än som bleve

fallet, om man valde samma tidpunkt, utgången av februari månad, som

gällde för ingivande av ansökan om gottgörelse av staten, och så sent på

året skulle även primärkommunernas revision vara undanstökad och följaktligen

för dem intet direkt behov föreligga att hava räkningar och verifikationer

tillgängliga. Lämnades så åt landstingen för ansökningarnas prövning

och gottgörelses utbetalande en tid av ett helt år, d. v. s. intill den 1 juni

året efter det ansökningarna inkommit, så kunde de föreslagna bestämmelserna

icke på något sätt förrycka landstingstjänstemännens arbete. Bestämmelserna

torde dock icke böra få en alltför kategorisk lydelse. Den besvärstid

av tio år, som nu gäller för talan mot landstingets beslut hos länsstyrelsen

borde förkortas, så att talan skulle anhängiggöras inom sextio dagar.

I avseende å de handlingar, som borde bifogas ansökan hos landsting

för att styrka framställt krav, har styrelsen framställt vissa förslag till stadgande

därom. Sålunda har föreslagits bland annat, att vid ansökan skulle

fogas, utom avskrift av protokoll över förhör enligt 52 § fattigvårdslagen,

intyg om den vårdades och de försörjningspliktigas ekonomiska förhållanden,

utfärdat av utanför fattigvårdsstyrelsen stående person, intyg om den

vårdades pensionsförhållanden samt de kravet stödjande räkningarna i såväl

original som avskrift, av vilka de förra efter avstämpling skulle återsändas.

Framställning

från

venska landstingsförbundet.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Framställning

från

Lidingö

fångvårdsstyrelse.

Yttranden.

Kungi. Maj:ts proposition nr 106.

Lidingö fattigvårdsstyrelse har i sin förut omnämnda framställning yttrat,

att en inskränkning i den tid av två år, under vilken ersättning för sjukvård

nu kunde sökas av landstinget, torde visserligen vara möjlig, men

en alltför snäv begränsning av tiden måste för fattigvårdsstyrelserna medföra

stora svårigheter att medhinna de utredningar och undersökningar,

vilka alltid måste föregå en framställning om ersättning av nämnda slag.

Det vore härvid att märka att de personer, undersökningen gällde, ofta

vistades utom hemortskommunen, vilket medförde betydande tidsutdräkt. I

detta sammanhang förtjänade framhållas den brist, som i fattigvårdslagen

förefunnes i avseende å bestämmandet av tid, inom vilken landstinget skulle

vara skyldigt meddela beslut över gjord ansökning om ersättning för sjukvård.

Erfarenheten hade visat, att i detta hänseende stipulerandet av viss

tid måste anses erforderligt för betryggande av fattigvårdsstyrelsernas ersättningsrätt.

Kammarrätten har i sitt över nyssnämnda framställningar avgivna yttrande,

i fråga om den ändring av gällande bestämmelser om den tid, inom

vilken fattigvårdsstyrelse hade att av landsting söka ersättning, hänvisat till

fattigvårdslagstiftningskommitténs motiv till 59 § (61 § i kommitténs förslag)

ävensom erinrat därom, att kammarrätten i sitt utlåtande över kommitténs

förslag till fattigvårdslag uttalat, att tiden för uttagande av gottgörelse för

fattigvård från landsting syntes utan olägenhet kunna förkortas från två till

ett år. Det syntes kammarrätten olämpligt att föreskriva viss tid, inom

vilken landstingen skulle avgöra hithörande ärenden. Den tid, inom vilken

fattigvårdsstyrelse, därest landsting vägrade gottgörelse för vårdkostnad,

skulle hos länsstyrelse föra talan om utfående därav, torde måhända kunna

förkortas till sextio dagar, efter det vederbörande fattigvårdsstyrelse fått del

av landstingets beslut, eller åtminstone till ett år efter sagda tidpunkt.

Erinras kunde dock därom att vid fattigvårdslagens tillkomst någon viss

tid för sådan talans anhängiggörande icke ansågs vara erforderlig.

Kammarrätten har vidare ifrågasatt, om icke bestyrkandet av lämnade

uppgifter kunde ske på sätt, som föreskreves i 61 § 1 mom. b) i fattigvårdslagen,

ävensom nödvändigheten av att förete originalräkningarna.

Svenska fattigvårdsförbundet har tillstyrkt förslaget om att ansökan skulle

vara inlämnad före utgången av juni månad. Inom årets slut borde saken

därefter kunna vara klar från landstingens sida. Bestyrkandet av krav borde

kunna ske på samma sätt som ägde rum vid ansökan om gottgörelse av

staten.

En bestämmelse att fattigvårdsstyrelsens uppgifter skulle bestyrkas av

utanför stående förtroendemän komme säkerligen att möta stark och som

syntes välgrundad opposition från fattigvårdsstyrelsernas sida. Onekligen

måste det verka egendomligt, att exempelvis eu magistratsperson eller församlingens

kyrkoherde, om de stode utanför fattigvårdsstyrelsen, kunde bestyrka

sanningsenligheten av styrelsens uppgifter, men att de icke dugde

därtill, såframt de blivit valda till medlemmar av fattigvårdsstyrelsen. Onö
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts .proposition nr 106.

digt pinsamt syntes det ock bliva för den fattige och hans familj, om ytterligare

någon person skulle granska vederbörandes ekonomiska ställning,

sedan fattigvårdsstyrelsen konstaterat, att fattigvårdsbehov förelåge. Utan

en dylik granskning bleve val intyget i regel en tom formalitet.

Svenska stadsförbundets yttrande har i huvudsak gått i samma riktning som

svenska fattigvårdsförbundets liksom även det yttrande, som avgivits av

■svenska landskommunernas förbund.

I den inom socialdepartementet utarbetade promemorian har, i avseende

å ändringar i lagen beträffande talan om ersättning från landsting, anförts

följande.

I anslutning till vissa från landstingsförbundet framställda önskemål,

hade i utkastet upptagits ändrade bestämmelser i nämnt hänseende. Sålunda

hade föreslagits, att den tid, inom vilken fattigvårdssamhällen skulle

kräva landsting på gottgörelse, skulle förkortas från den nu gällande tiden,

2 år, till utgången av juni månad året efter det, då fattigvården utgivits.

Det hade icke ansetts lämpligt att — i överensstämmelse med vad som

gällde beträffande talan mot staten enligt 61 § — föreskriva såsom obligatoriskt,

att varje kommun skulle för vart år på en gång begära hela den ersättning,

som för samtliga fattigvårdsfall tillkomme den från landstinget.

Däremot hade, såsom framginge av det nyss anförda, slutterminen för talans

väckande bestämts så, att det bleve möjligt för de kommuner, som så

önskade, att endast en gång årligen ingå till landstinget med krav på ersättning.

Därjämte hade i utkastet upptagits en föreskrift för landstinget att inom

viss tid, 6 månader, besvara gjord ansökning. Underlåtenhet att svara inom

nämnda tid skulle anses såsom vägran att utge ersättning och alltså berättiga

till att talan väcktes hos länsstyrelsen. A andra sidan hade det

emellertid ålagts kommunerna att inom 90 dagar från erhållet svar eller

från utgången av den bestämda svarstiden ingiva sin ansökan till länsstyrelsen,

vid äventyr att eljest gå förlustiga sin ersättning. Nu sist berörda

ändringar hade naturligen till syfte att snabbare än nu vore vanligt komma

till ett avgörande i frågor »rörande landstingens ersättningsskyldighet, något

som torde vara i samtliga parters intresse.

Landstingsförbundet hade i sin omförmälda framställning gjort vissa

ganska långt gående förslag rörande den utredning, som fattigvårdssamhällena

skulle förebringa, då ansökan gjordes om ersättning. Dessa yrkanden

hade i så måtto tillgodosetts i utkastet, att uttrycklig föreskrift intagits

om att vid ansökning hos landsting skulle fogas i huvudsak samma handlingar,

som de vilka redan nu vore föreskrivna, då ersättning söktes av staten.

Därjämte hade intagits ett stadgande av innehåll, att vid det förhör,

som alltid skulle äga rum, skulle utredas jämväl understödstagarens eller

för honom försörjningspliktiga personers förhållande till den allmänna pensionsförsäkringen,

vilket förhållande ju kunde vara av betydelse för målet i

olika hänseenden.

Förslaget.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kung! Maj:ts proposition nr 106.

Ändringarna i 59 § av lagen (se utkastet, bil. D) innebure alltså:

a) förkortande av den tid, inom vilken ersättning skulle sökas hos landsting;
b)

bestämmande av viss tid, inom vilken landsting skulle besvara framställt

krav, vid äventyr att underlåtenhet därutinnan ansåges såsom vägran

med påföljd, att fångvårdsstyrelse ägde rätt att väcka talan hos länsstyrelsen;
c)

stadgande om viss tid, inom vilken talan skulle väckas hos länsstyrelsen,

vid äventyr att rätten till ersättning för ifrågavarande kostnad eljest

ginge förlorad;

d) föreskrifter om de handlingar, som skulle fogas vid ansökningen, vilka

föreskrifter i huvudsak överensstämde med dem, som redan funnes stadgade

i 61 § för där avsett fall;

e) införande av ränteplikt i analogi med vad som stadgats för andra fall.

Yttranden. A) I fråga om förslaget, i vad det avser ändrad ansökningstid hava följande

a) Angående uttalanden förekommit.

ändrad ansökningstid.

Svenska landstingsförbundet liksom de flesta länsstyrelser och förvaltningsutskott,

som yttrat sig angående förslaget om ändrad ansökningstid, hava

lämnat förslaget därom utan erinran.

Kammarrätten har erinrat om sitt förut refererade uttalande i anledning

av svenska landstingsförbundets framställning den 13 december 1923. Då

landstingsförbundet emellertid ansett, att genom den anordning, som nu

föreslagits, skulle vinnas större ordning och reda i arbetet såväl för primärkommunerna

som för landstingen (Sveriges låndstings tidskrift, häfte 4,

1923) har kammarrätten för sin del förordat den föreslagna ändringen av

ansökningstiden.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott har anfört, att en ^knäppning

av tiden för ansökans ingivande till landstinget vore av ringa betydelse

eller intresse för landstinget men kimde komma att bereda rättsförlust för

eu eller annan kommun. Det vore emellertid numera sällan ansökning inkomme

om ersättning för äldre vårdkostnad än ett år gammal efter betalning

av densamma.

Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att då frågan om fattigvårdsstyrelses

ansvarsfrihet av vederbörande stämma eller fullmäktige skulle hava

behandlats, på landet före mars månads samt i stad före maj månads utgång,

borde ansökningstiden bestämmas till samma tider, då även nödig

utredning för ansökningarna torde hava medhunnits.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott har ansett, att ansökningstiden

borde bestämmas så, att gottgörelse skulle sökas inom utgången av året

efter det, då kostnaden av fattigvårdssamhället utgivits. På samma sätt

borde tidsfristen utsträckas för det fall att frågan varit föremål för tvist

mellan fattigvårdssamhällen eller talan mot enskild eller ansökning gjorts

om gottgörelse för kostnaden från staten. Erfarenheten visade nämligen,

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

att fattigvårdsstj^relserna i allmänhet sökte gottgörelse för ett kalenderår i

sänder, sedan revision av deras räkenskaper ägt rum, vid vilket förhållande

den föreslagna tidsbestämmelsen måste anses vara för kort. Aven för landstingens

vidkommande skulle det vara till fördel, att tidsbestämmelsen utsträcktes.

Följden därav skulle nämligen bliva, att ansökningarna från fattigvårdsstyrelserna

fördelade sig på ett helt år d. v. s. året efter det då

kostnaden av fattigvårdssamhällena utgivits, varigenom granskningen av ansökningarna

icke behövde så mycket forceras, som fallet skulle bliva, därest

ansökningarna skulle vara inne före den 1 juli.

B) Rörande förslaget om införande i lagen av bestämmelse om att, därest

landsting icke inom viss tid meddelat beslut i anledning av gjord ansökning,

fattigvårdssamhället må anhängiggöra talan hos länsstyrelsen, hava följande

uttalanden gjorts.

Svenska landstingsförbundet har förklarat sig icke kunna gilla bestämmelsen,

att underlåtenhet från landstingets sida att inom sex månader meddela

beslut i anledning av gjord ersättningsansökan skulle berättiga fattigvårdsstyrelsen

att hos länsstyrelse föra talan om utfående av den sökta gottgörelsen,

och vidare därom anfört:

»Bestämmelsen torde utan tvivel vara ägnad att öka antalet fattigvårdstvister

mellan landsting och primärkommuner. De långa dröjsmålen med

meddelande om besked om ersättning med anledning av de från primärkommunerna

inkomna framställningarna voro till en början, innan nödig

erfarenhet på området vunnits och innan landstingen hunnit skapa den för

ansökningarnas prövning nödiga organisationen, synnerligen vanliga. Numera

torde det, såsom kan bekräftas både från landstingen och primärkommunerna,

vara rätt sällsynt, att landstingen ligga’ på hithörande ärenden. De

ärenden, där avgörandet någon längre tid låter vänta på sig, äro i allmänhet

sådana, som kräva en ingående och tidsödande prövning och komplettering

av inlämnade handlingar. Prövnings- och kompletteringsarbetena i dylika

fall kunna understundom, trots en energisk insats från vederbörande landstingsmyndighet,

draga mycket lång tid. Om man över huvud taget önskar

en tillfredsställande behandling av hithörande ärenden, torde det icke vara

lämpligt att genom rigorösa bestämmelser alltför mycket förkorta denna tid.

Yad man emellertid utan vidare kan fordra av landstinget, det är, att det

inom en viss tid skall låta höra av sig’ hos fattigvårdsstyrelsen med anledning

av dess ersättningsansökan och, om så kräves, hos densamma begära

kompletterande utredning. Yilken tidsfrist man härvid lämpligen bör

lämna landstinget, är svårt att avgöra. I allmänhet torde nog ett halvår

vara tillräckligt, men skall bestämmelsen få en kategorisk innebörd, måste

nog tiden utsträckas till ett år. Den nu avhandlade bestämmelsen bör

sålunda enligt styrelsens mening få det innehållet, att, därest gottgörelse

helt eller delvis vägras för vårdkostnad, som här avses, eller meddelande

om beslut eller förfrågan eller begäran om kompletterande uppgifter icke

ingått inom ett år, efter det ansökan gjordes, fattigvårdsstyrelsen äger att

med bifogande av ansökningshandlingar hos Konungens befallningsliavande

föra talan om utfående av den sökta gottgörelsen.»

I detta uttalande har ett stort antal av landstingens förvaltningsutskott

instämt, varvid av Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott särskilt

erinrats om det tidskrävande arbetet med beredning av till landstinget in
-

B) Angående

viss tid, inom

vilken layidsting

skall

meddela

beslut.

s. 96 Kontrollera mot PDF

C) Angående

viss tid för

anställande

av talan mot

landstings

beslut.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

givna framställningar och med expedierandet av landstingets beslut, vilket

under juli, augusti och september månader i stort sett omöjliggjorde granskning

av inkomna framställningar.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott har gjort gällande, att den

ifrågasatta bestämmelsen skulle för Värmlands läns landstings vidkommande

medföra behov av personalökning å landstingsexpeditionen. Vid en längre

tidsfrist för granskningen kunde emellertid arbetet förläggas till sådan tid,

att någon ökning ej behövde ifrågakomma.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott har bland annat yttrat,

att det icke funnes något behov av en dylik föreskrift. Numera expedierades

i allmänhet och där verkligt hinder icke mötte alla ansökningar genast

eller inom en eller annan vecka efter det de inkommit, under det att den

ifrågasatta föreskriften sannolikt komma att leda till att landstingen begagnade

sig av sin rätt att reglera ansökning först efter sex månader.

Kammarrätten har erinrat om sitt i frågan gjorda uttalande i det över

svenska landstingsförbundets framställning avgivna utlåtandet med tillägg,

att om emellertid en dylik tid för landstingens prövning infördes i lagen

ansåge sig kammarrätten böra giva företräde åt det av landstingsförbundet

i dess berörda framställning förordade förslaget.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län har anfört, att den av svenska landstingsförbundet

framförda invändningen i fråga om den tid, inom vilken landsting

skulle lämna svar å framställt krav om ersättning icke förtjänade avseende,

då enligt länsstyrelsens förmenande landstingen mycket väl inom den föreslagna

tiden skulle vara i tillfälle att lämna besked på varje framställning

om ersättning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har beträffande nu ifrågavarande stadgande

anfört, att det lätt torde leda till att flera processer i förevarande fall bleve

anhängiggj orda.

Svenska landskommunernas förbund har uttalat, att det ifrågasatta stadgandet

i verkligheten torde komma att visa sig mindre nödigt, då väl svar från

landstingen i ena eller andra riktningen alltid borde kunna väntas inom

den angivna tidsfristen. Ansåges emellertid ett stadgande av ifrågavarande

art nödvändigt, syntes de flesta skäl, särskilt syftemålen att nedbringa tvisternas

antal och få eventuella tvister avgjorda snarast möjligt, tala för att

i stället anse underlåtenheten att svara såsom ett godkännande av kravet.

Härigenom skulle möjligheten för vederbörande att undanskjuta granskningen

och besvarandet av inkomna ansökningar i görligaste mån undanröjas,

medan den föreslagna bestämmelsen snarast syntes komma att verka

i rakt motsatt syfte.

C) I vad angår förslaget om fastställande i lagen av viss tid, inom vilken

fattigvårdssamhälle, som icke åtnöjes med landstingets beslut, skall hos

länsstyrelsen föra talan mot landstinget, har svenska landstingsförbundet, med

vilket även i detta fall ett flertal av landstingens förvaltningsutskott instämt,

icke haft något att erinra.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Kammarrätten har allenast erinrat om sitt, förut av mig refererade yttrande

i ämnet i anledning av svenska landstingsförbundets ovanberörda

framställning.

D) Vad slutligen angår förslaget i den del, som avser införande i lagen

av bestämmelser om beskaffenheten och omfattningen av den utredning,

som skall bifogas fattigvårdssamhälles ansökan hos landsting, hava följande

uttalanden förekommit.

Svenska landstingsförbundet, med vilket ett stort antal av landstingens

förvaltningsutskott även i nu förevarande punkt instämt, har allenast erinrat

•om att det av styrelsen för förbundet förordade och numera inom ett flertal

landsting praktiserade systemet med originalräkningarnas insändande samman

med ansökningshandlingarna vore ägnat att underlätta prövningen och

kontrollen från landstingens sida, samt att det icke torde vara tillfyllest att

föreskriva, att primärkommunen skulle utreda jämväl den vårdades pensionsförhållanden,

utan det torde jämväl, eventuellt efter ändring i 9 § pensionslagen,

böra stadgas skyldighet för primärkommunen att från ersättningsbeloppet

avdraga pensionsbeloppet.

Gotlands läns landstings förvaltningsutskott har ansett, att bland de handlingar,

som enligt 59 § skola bifogas ansökan om ersättning av landsting,

hven borde upptagas intyg av pastor eller (helst) landsfiskal om den vårdades

samt andra för vårdkostnaden ansvariga personers medellöshet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit såsom eu brist i förslaget,

att icke det av landstingsförbundet framlagda förslaget, att ersättningssökandes

talan skulle styrkas genom intyg av utom fattigvårdsstyrelsen stående

personer, blivit upptaget. Länsstyrelsen ansåge nämligen, att en sådan

bestämmelse varit synnerligen lämplig, särskilt om intyget förlänats giltighet

av fullt bevis. I Västerbottens län hade det nämligen visat sig, att ett

avsevärt antal processer mellan primärkommuner och landstinget haft sin

grund i att landstinget icke godkänt den i förhörsprotokollet åberopade

utredningen rörande understödstagares eller för honom försörjningspliktiga

personers förmåga att återgälda vårdkostnaden. Efter genom länsstyrelsens

försorg verkställd utredning hade sedermera i det största antalet mål förlikning

träffats eller kraven godkänts.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott har yttrat:

»Inom Hallands läns landsting och enligt vad utskottet har sig bekant

vid ett flertal andra landsting har allt från det att den nya fattigvårdslagen

trädde i kraft, tillämpats det förfaringssättet, att fattigvårdssamkällenas ersättningskrav

styrkts medelst bifogande av vårdkostnadsräkningarna i original,

vilket förestavats av de fördelar, som denna anordning erbjuder ur kontrollsynpunkt,

framför allt till förhindrande av dubbelbetalningar. Det torde

icke kunna anses vara mer än rätt att den, som betalar räkningen, erhåller

densamma i original. Från kommunerna i Hallands län har ej heller försports

den minsta olägenhet av att räkningarna i original insänts och behållits

av landstinget. På särskild framställning från fattigvårdsstyrelsen i

Halmstad har emellertid ett annat förfaringssätt tillämpats med avseende

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 87 höft. [Nr 106.) 249 26 7

D) Angående

utredning vid

ansökan hos

landsting.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. May.ts proposition nr 106.

å dess ansökningar, i det att räkningarna i stället bifogats i avskrift, därvid

samtidigt originalräkningarna företetts och efter avstämpling återlämnats till

fattigvårdsstyrelsen. I regel torde det emellertid icke möta någon olägenhet

för fattigvårdsstyrelserna att avliända sig originalräkningarna, då ju fattigvårdsstyrelserna''

i stället kunna taga avskrifter av räkningarna och bifoga

dessa som verifikationer till sina räkenskaper, i synnerhet som deras ifrågavarande

utgifter i regel komma igen som inkomster med samma belopp å

debetsidan, sedan likvid erhållits från landstinget. Förvaltningsutskottet

vill därför förorda, att det stadgas skyldighet för fattigvårdsstyrelserna att

vid sina ansökningar foga räkningarna i original eller, därest de så önska, i

avskrift, i vilket senare fall originalräkningen jämväl skall insändas för avstämpling

samt därefter samtidigt med likviden återsändas till fattigvårdsstyrelserna.

»

Göteborgs och Holms läns landstings förvaltningsutskott har anfört:

»Bland handlingar som skola bifogas ansökning om vårdersättning bör

upptagas vederbörande anstalts kvitterade räkning i original, därest vården

icke lämnats å fattigvårdssamhällets egen fattigvårdsinrättnings sjukavdelningar,

i vilket senare fall vederbörligen styrkt, specificerad förteckning kan

anses tillfyllest.

Denna bestämmelse om originalräkning, som tillämpats av Göteborgs och

Bohus läns landsting under flera år utan att någon olägenhet för primärkommunerna

därav avhörts, är för landstingen av stor betydelse ur kontrollsynpunkt

även om betydelsen i någon mån förringats genom den föreslagna

förkortade ansökningstiden.»

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott har anfört, att fordran på originalkvittons

insändande till landstingen hade inom Blekinge län i många

fall stött på bestämt motstånd från fattigvårdsstyrelsernas sida. Invändningarna

torde dock förlora sin betydelse, om skyldighet att ingiva originalkvitton

bleve lagfästad, och att eu avsevärd fördel vore att vinna genom en

dylik föreskrift framginge otvetydigt av erfarenheterna inom länet.

Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att även om eu förpliktelse för

fattigvårdsstyrelserna att vid ansökning foga de därtill hörande verifikationerna

i original skulle vara utan större olägenhet för kommunerna, syntes

likväl, därest den föreslagna ändringen, att ansökningarna skulle ingivas

årsvis, bleve lagfäst, kontrollen mot dubbelbetalning från landstingets sida

genom originalens insändande vara av mindre betydelse.

Svenska stadsförbundet har yttrat:

»Enligt § 41 i fattigvårdslagen äger landsting för beviljande av gottgörelse

för anstaltsvård ''uppställa de villkor, som kunna befinnas lämpliga’. Från

åtskilliga landsting ävensom från Svenska landstingsförbundets sida har som

bekant med stöd av detta stadgande hävdats, att betydligt längre gående

fordringar på förhörsprotokollen måste uppställas för de fall, där dylik ersättning

för anstaltsvård lämnas av landsting. För sin del har styrelsen i

denna fråga tidigare ställt sig på den ståndpunkten, att för sökande av

ersättning för anstaltsvård hos landsting icke väsentligt strängare föreskrifter

må uppställas, än de som gälla för bidrag av statsmedel eller för krav mot

annat fattigvårdssamhälle. Styrelsen, som saknar anledning att frångå denna

ståndpunkt, måste för sin del finna det önskvärt, att, därest föreskrifter om

utredning vid krav mot landsting för anstaltsvård anses böra i lag fast
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

ställas, detta måtte ske i samband med ett eventuellt genomförande av nu

föreliggande reformförslag. Ett föreslaget stadgande i § 59, att förhörsprotokoll

enligt § 52 skola bifogas ansökan hos landstinget torde, så länge

nyss åberopade stadgande i § 41 gäller, icke förhindra, att landstinget fordrar

utredning utöver den i § 52 föreskrivna.»

Yad först angår frågan om fastställande av ansökningstiden på sätt i

promemorian och utkastet föreslagits, torde förslaget, särskilt som detsamma

i denna del av de flesta myndigheter och korporationer lämnats utan erinran,

böra läggas till grund för lagstiftning.

Då det å ena sidan förefaller tveksamt, om något verkligt behov, åtminstone

numera, förefinnes att stadga viss tid, inom vilken landsting skall

hava meddelat beslut över inkommen ansökan, samt det å andra sidan med

avseende å vad som anförts mot förslaget i denna del är osäkert, om ett

dylikt stadgande skulle vara i alla avseenden lämpligt, synes detsamma icke

böra införas i lagen.

Däremot torde, på sätt som föreslagits och mot vilket icke någon erinran i

princip framställts, viss tid böra stadgas, inom vilken fattigvårdssamhälle

äger att föra talan mot landsting, som helt eller delvis vägrat i gjord ansökan

begärd gottgörelse. Då olika preskriptionstider böra i möjligaste mån

undvikas, synes preskriptionstiden enligt 59 § böra bestämmas till densamma,

som av mig föreslagits enligt 55 och 58 §§, eller 120 dagar, vilken tid i

detta fall bör räknas från det meddelande erhölls om landstingets beslut.

Någon anmärkning mot förslaget om att den utredning, som fattigvårdssamhälle

skall förebringa vid ansökan hos landsting, bestämmes skola vara

av samma innehåll som den utredning, vilken redan nu fordras vid ansökan

om gottgörelse av staten, har icke förekommit. Bestämmelser i enlighet

därmed synas mig böra på sätt som föreslagits införas i 59 §.

Vad som från olika håll anförts i syfte att dessa föreskrifter skulle i olika

avseenden kompletteras med vissa detaljbestämmelser synes mig icke böra

föranleda någon åtgärd.

I fråga om den av svenska stadsförbundet gjorda anmärkningen — att

ett stadgande i 59 § om bifogande av förhörsprotokoll vid ansökan hos

landsting icke skulle förhindra, att landstinget fordrade utredning utöver

den, som protokollet skulle innehålla, så länge den bestämmelsen kvarstode

i 41 § 2 mom., att landsting äger för beviljande av gottgörelse för där angivet

slag av anstaltsvård »uppställa de villkor, som kunna befinnas lämpliga»

— får jag hänvisa till vad jag förut under 40—42 §§ anfört rörande

innebörden av sistberörda bestämmelse.

Till förslaget om skyldighet för landsting att erlägga ränta å fattigvårdskostnad

återkommer jag vid behandlingen av 62 §.

60 §.

I denna paragraf föreslås jämkningar av där förekommande paragrafhänvisningar,

vilka jämkningar påkallas av i andra delar av fattigvårdslagen

föreslagna ändringar.

Departements

chefen.

Departements
chefen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Ränta.

Fattigvårdslag

stiftning skommittén.

Fattigvårds
lagen.

Yttranden i

anledning av

uppkommen

fråga om

fattigvårdslagens

verkningar

i vissa

avseenden.

1925 års

riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Därjämte föreslås ett nytt moment, innefattande bestämmelse om att ifråga

om det belopp, varmed gottgörelse för lämnad vård skall utgå, skall i motsvarande

tillämpning gälla vad i 51 § stadgas.

62 §.

En av de mera betydelsefulla åtgärderna för åstadkommande av minskning

i antalet fattigvårdsprocesser, som föreslagits i den inom socialdepartementet

utarbetade promemorian, utgöres av de bestämmelser om ränta, som

ifrågasatts att införas i fattigvårdslagen närmast i syfte att motverka rena

okynnesprocesser.

Fattigvårdslagstiftningskommittén yttrade i föreliggande fråga följande:

»Ränta å fattigvårdskostnad bär stundom fordrats i uppkomna tvister,

men anspråk därpå bär, såvitt kommittén är bekant, städse ogillats. Denna

uppfattning synes kommittén överensstämma med vad som enligt sakens

natur bör gälla. Fattigvård vare sig kontant eller in natura är ej något

sådant utlägg, att ränta därå bör utgå. Något stadgande i lagen, huru härmed

bör förhållas, torde ej erfordras.»

Vid avlämnandet till 1918 års riksdag av propositionen med förslag till

lag om fattigvården yttrade dåvarande cliefen för civildepartementet i fråga

om ränta allenast, att han i överensstämmelse med den övervägande meningen

bland de hörda myndigheterna ansåge sig böra ansluta sig till kommitténs

uppfattning på denna punkt eller att ränta icke skulle utgå.

I 1918 års fattigvårdslag finnas icke några bestämmelser om ränta.

I anledning av den förut omnämnda cirkulärskrivelsen till samtliga länsstyrelser

den 5 april 1922 rörande utredning angående orsakerna till ökningen

av fattigvårdstvisternas antal, föreslog länsstyrelsen i Skaraborgs län,

att kontanta utlägg skulle »beräntas» från utbetalningsdagen.

Kammarrätten yttrade därom i sitt utlåtande den 14 juni 1923, att det

sedan gammalt hade ansetts ligga i sakens natur, att ränta å fattigvårdskostnad

icke borde utgå. Då något bärande skäl till avvikelse från denna

princip icke enligt kammarrättens uppfattning då eller tidigare anförts, ansåge

sig kammarrätten böra avstyrka det av nämnda länsstyrelse väckta

förslaget. Införande av ränteberäkningar i fattigvårdsmål skulle säkerligen

ännu mera komplicera dessa mål.

Vid 1925 års riksdag väcktes en motion (nr 105), vari hemställdes om

införande av skyldighet för hemortskommun att i fattigvårdsmål erlägga

ränta å belopp, som vistelsekommun för understödstagare utgivit. Till stöd

för densamma anfördes bland annat följande:

»För kommun, som av en annan kommun blir sökt på ersättning för en

understödstagare, föreligger, enligt gällande lag, ingen som helst risk att

underlåta erkänna det krav som framställes, även om liemortsrättsfrågan

faktiskt ligger klar.

I stället har vederbörande ersättningspliktiga kommun alla skäl att »be
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kutigl. Maj:ts proposition nr 106.

strida kraven», för att på så sätt få en process i gång. Kommer en process

val till stånd, så kan det dröja ända till fem ä sex år, innan pliktskyldigheten

att utbetala ersättningsanspråken föreligger, och det är ju under

sådana förhållanden alltid en fördel att låta vistelsekommunen betala för

en understödstagare flera år i förskott, då hemortskommunen sedan blott

behöver betala själva det utlagda beloppet. Men om nu en bestämmelse

infördes i lagen, varigenom hemortskommunen bleve skyldig att jämväl utbetala

en val avvägd ränta å det belopp, som vistelsekommun nödgats erlägga

för understödstagare, tillhörande annan kommun, skulle detta kanske

bidraga till att en process icke uppsåtligt framtvingades, eller med andra

ord man kanske mera, skulle lägga sig vinn om att, då hemortsrätten ligger

klar, söka undvika process. Införandet av en sådan bestämmelse skulle

även bidraga till att framskapa mera rättvisa å nu rådande oegentliga förhållanden

på detta område, ty det kan väl ändock icke anses rättvist att

ett fattigvårdssamhälle, som nödgats taga hand om en understödstagare,

tillhörande ett annat fattigvårdssamhälle, skall under flera år, under det

process pågår, få dragas med ej allenast extra besvär, utan även tillhandahålla

räntefria medel för ändamålet.»

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande (nr 13), att riksdagen måtte, i

skrivelse till Kung! Maj:t anhålla, det Kung! Maj:t ville taga i övervägande

frågan om liimpliga åtgärders vidtagande i syfte att nedbringa antalet tvister

av ovan angiven art samt till 1926 års riksdag framlägga det förslag, vartill

nämnda övervägande kunde föranleda.

Såsom motiv för berörda hemställan anförde andra lagutskottet — efter

att hava erinrat om det stora antalet fattigvårdstvister och därav följande

olägenheter — bland annat följande:

»Enligt utskottets uppfattning äro med hänsyn till det ovan anförda

snara och kraftiga åtgärder till nedbringande av fattigvårdstvisternas antal

av behovet påkallade. Såsom ett medel i sådant syfte framställer sig det

av motionären påyrkade stadgandet om skyldighet för hemortskommun att

gälda ränta å belopp, som skall erläggas till vistelsekommun i ersättning

för utgivet understöd. I vilken utsträckning sådan skyldighet, vars genomförande

synes utskottet överensstämma med billighet och rättvisa, skall

förmå verka i ovan antydd riktning, torde ej vara så lätt att på förhand

förutsäga. Enligt mångens mening torde förväntningarna därutinnan, synnerligast

beträffande ersättningsbelopp av jämförelsevis mindre storlek, ej

böra ställas alltför högt. Vissa praktiska svårigheter uppställa sig också,

särskilt i fråga om ränteberäkning vid åläggande av betalningsskyldighet

för framtiden, något som ju i ej ringa utsträckning förekommer i fattigvårdstvister.

»

Riksdagen biföll utskottets hemställan (se riksdagens skrivelse nr 92).

Rörande förslaget om införande i fattigvårdslagen av bestämmelser om

ränta anfördes i den inom socialdepartementet utarbetade promemorian i

huvudsak följande.

Bestämmelser i detta hänseende funnes icke i gällande fattigvårdslag,

men denna torde utgå Ifrån att ränta icke skulle erläggas. Detta sammanhängde

med att fattigvårdstvisterna enligt lagens konstruktion vore offentligrättsliga

tvister, ehuru de, såsom de faktiskt fördes, huvudsakligen rörde

sig om fattigvårdssamhällenas snarast privatekonomiska intressen. Som

Förslaget.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

förut erinrats, hade emellertid riksdagen nu uttalat sig för skyldighet att

erlägga ränta, och då en sådan skyldighet givetvis måste motverka benägenheten

att draga ut på ersättningsfrågorna, hade bestämmelser om ränteplikt

upptagits i förslaget. Egentligen skulle ju ränta då utbetalas från den

dag, då varje särskild fattigvårdskostnad utbetalats eller utgivits, men då

en regel i överensstämmelse härmed skulle ställa alltför stora krav på

utredningen och ändock i många fall medföra oöverstigliga svårigheter i

tillämpningen, hade det ansetts nödvändigt att, med bortseende i viss mån

från det teoretiskt riktiga, försöka åstadkomma så enkla regler som möjligt

i ämnet. Härvid hade såsom huvudregel upptagits en bestämmelse (56 §

3 mom.), enligt vilken ränta skulle för alla utgifter under en viss tidsperiod,

enligt utkastet ett kalenderkvartal, beräknas från en och samma dag, nämligen

tidsperiodens utgång. Denna regel supplerades med en föreskrift om

att på kostnad, som belöpt å tid före anmaningen, respektive, då anmaning

ej skedde, före delgivningen av ansökningen hos länsstyrelsen, ränta skulle

utgå från dagen för anmaningen eller delgivningen av ansökningen. Regeln

om ränteberäkningen kvartalsvis skulle tillämpas även för kostnad, som belöpte

å tid efter det länsstyrelsens eller kammarrättens utslag meddelats.

Meddelande av dylikt utslag skulle dock avbryta kvartalsräkningen, så att å

all kostnad, som belöpte till och med dagen för utslaget, ränta skulle räknas

från denna dag; härefter vidtoge åter kvartalsräkningen, så att kostnad

under tiden från utslagets dag till det kalenderkvartalets utgång skulle utgå

från början av nästa kvartal. Slutligen hade, då det icke torde vara lämpligt

att särskild utredning ovillkorligen skulle förebringas om tiden för utgivande

av viss kostnad, intagits en föreskrift om att i brist på utredning

om tiden för viss kostnad ränta därå skulle utgå från dagen för länsstyrelsens

utslag. Det bleve alltså den sökandes sak, om han ville förebringa sådan

utredning, att ränta kunde utdömas för tid före nämnda dag.

Konsekvensen torde fordra, att om ränteplikt stadgades i förhållandet

kommunerna emellan, enahanda skyldighet bleve gällande för landsting, som

skulle utgiva ersättning till fattigvårdssamhälle, samt för sådant samhälle,

då ersättning skulle lämnas till offentlig myndighet eller allmän anstalt

eller inrättning. Däremot torde samma skäl icke finnas för att stadga ränteplikt

för understödstagare eller för honom försörj ningspliktig person, då de

skulle lämna ersättning för utgiven fattigvård.

Förslaget innebar vidare, att ränta skulle utgå endast då yrkande därom

framställts, att ränta skulle erläggas även då vård lämnats in natura, nämligen

å det därför utdömda beloppet, samt att, om fattigvårdssamhälle under

anmaningsförfarandet medgivit visst belopp men det sökande samhället icke

åtnöjdes därmed utan förde talan hos länsstyrelse om högre belopp, ränta,

därest endast det av förstnämnda fångvårdsstyrelse medgivna beloppet utdömdes,

icke skulle utgå. Sistnämnda bestämmelser hade även varit avsedd

att tjäna ändamålet att åstadkomma uppgörelse redan på anmaningsstadiet.

Eu konsekvens av densamma torde bliva, att i de fall, då det sökta samhället

förklarat sig villigt att omedelbart betala visst belopp, men läns
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

styrelse utdömde högre belopp, ränta skulle erläggas endast å skillnaden.

I händelse med tillämpning av en sådan regel svårighet skulle uppstå för

bestämmande av tiden för ränteberäkningen, torde den supplerande bestämmelsen

om att ränta skulle i vissa fall beräknas från utslagsdagen kunna

tillämpas.

Rörande formuleringen av de i 56 § 3 mom. av utkastet intagna bestämmelserna

om ränta får jag hänvisa till utkastet (se bil. D).

Av de hörda myndigheterna och korporationerna hava uttalanden i till- Yttranden.

styrkande riktning gjorts eller har förslaget lämnats utan erinran av länsstyrelserna

i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Kristianstads, Skaraborgs, Västmanlads, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län, vidare av Stockholms, Östergötlands, Västmanlands

och Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, Stockholms stads fattigvårdsnämnd

och fattigvårdsstyrelsen i Gävle, fattigvårdskonsulentema i tredje, sjunde

och nionde distrikten samt svenska fattigvårds- och b ar nav år ds förbundet.

De tillstyrkande yttrandena hava emellertid på ett flertal håll avgivits

under framhållande av att de föreslagna bestämmelserna komme att inveckla

processerna och förorsaka de dömande myndigheterna en icke oväsentlig

ökning i arbetet. Det har även framställts vissa detaljanmärkningar — till

vilka jag strax skall återkomma — därvid det särskilt understrukits, att bestämmelserna

borde göras enklare än som föreslagits i utkastet.

Ombudsmannen hos Stockholms stads fattig vårdsnämnd har därvid yttrat

bland annat, att förpliktelse att betala ränta torde så mycket hellre böra

lagfästas som härigenom vederbörande utmätningsman i orterna komme att

bliva befriade från en mängd ärenden med begäran om utmätning av fattigvårdskostnad

enligt utslag. Under nu rådande förhållanden dröjde fattigvårdsstyrelserna

i det längsta med betalning av utdömda kostnader, och i

åtskilliga fall hade ombudsmannen förmärkt, att detta satts i system därhän,

att vissa fattigvårdsstyrelser ej ersatte kostnaden annorledes än efter

utmätning. Säkerligen ansåges detta system lönande, emedan ränta ej utginge

å kostnaden.

Kammarrätten, som avstyrkt förslaget om införandet av bestämmelser

om ränta i fattigvårdslagen, har därvid bland annat yttrat:

»Enligt kammarrättens uppfattning kunna de skäl, som framförts för

motionen (nr 105 vid 1925 års riksdag), icke föranleda ett frångående av den

princip, som tidigare i ämnet allmänt omfattats såsom riktig. Vad kommunernas

privatekonomiska intressen i'' fattigvårdsmål beträffar, torde vara att

märka att den olägenhet en kommun kan hava därigenom att densamma

får undvara ränta å för fattigvård utlagda medel uppväges i viss mån av

den fördel, som ligger däri att kommunen slipper att betala ränta å medel

som den har att ersätta till annan kommun. I många fall torde på detta

sätt ske en utjämning.

Kammarrätten ställer sig tveksam, huruvida införande av ränteplikt är

ägnat att nedbringa fattigvårdsprocessernas antal.

Frågan huruvida risken att få gälda dröjsmålsränta kan vara ägnad att påskynda

betalning är i viss mån beroende av den allmänna räntefoten och

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

av beskaffenheten av de medel, som skola anlitas för betalningen. Måste lån

upptagas för ändamålet, kan det hända att lånet drager samma eller högre

ränta än den legala dröjsmålsräntan, och för sådant fall är risken av ränta

å vårdnadsskulden utan betydelse. Finnas medel anvisade att anlitas för

behovet, äro väl dessa placerade så att någon ränta å dem åtn jutes, och

det blir då den större eller mindre skillnaden mellan denna ränta och dröjsmålsräntan,

som kan tänkas påverka den ersättningsskyldiga kommunen.

Vid tvister om mindre ersättningsbelopp komme räntan säkerligen att få en

underordnad betydelse och, där fråga vore om större belopp, näppeligen

motverka benägenheten att bestrida uppkomna krav. Om emellertid på

denna väg ett antal processer undvikas, skulle dock denna fördel motväga»

av den ökning i processernas antal, som kan uppstå genom överklagande

av länsstyrelsernas beslut, i vad de avse ränta.

Om det således kan anses ovisst huruvida de ifrågasatta bestämmelserna

komma att verka minskning av fattigvårdsprocessernas antal, torde däremot

med bestämdhet kunna påstås att införande av ränteberäkningar i fattigvårdsmål

skall vålla ej blott fattigvårdsstyrelserna utan jämväl myndigheterna,

såväl de dömande som de verkställande, ökat arbete, i all synnerhet om

bestämmelserna bliva så komplicerade som nu föreslås. För sin del skulle

kammarrätten vid prövning av besvär ofta nödgas kontrollera riktigheten av

förekommande'' ränteberäkningar även i fall, där frågan om ränta icke särskilt

framhållits i besvären.

Med stöd av vad sålunda anförts anser sig kammarrätten böra avstyrka

införande i lagen av bestämmelser om skyldighet att i fattigvårdsmål erlägga

ränta. Skulle emellertid dylika bestämmelser likväl anses böra införlivas

med lagen, komma under bedömande frågorna om bestämmelsernas utformning

och området för deras tillämplighet. Kammarrätten har icke kunnat

undgå finna att de föreslagna bestämmelserna om räntans beräkning (utkastet

56 § 3 mom.) blivit mer invecklade än som kan vara förenligt med

syftet med desamma. Såsom lämplig begynnelsedag för ränteberäkningen

synes dagen för delgivningen av ansökningen böra fastställas, vilket är i

överensstämmelse med de i 9 kapitlet 10 § liandelsbalken intagna bestämmelserna

om ränta vid försträckning av penningar. Anledningen till att i

förslaget dagen för anmaningens mottagande, där sådan förekommit, fastställts

såsom begynnelsedag, torde hava varit den att enligt förslaget Konungens

befallningshavande må kunna under viss förutsättning underlåta att

över gjord ansökning höra den fattigvårdsstyrelse, mot vilken kravet riktas

(utkastet 56 $ 1 mom. 1 stycket). Bibehålies åter i enlighet med vad kammarrätten

förut anfört den nuvarande anordningen att ansökningen städse

skall delgivas vederbörande fattigvårdssamhälle, kan i alla förekommande

fall räntan beräknas från en och samma begynnelsedag. Den föreslagna

kvartalsberäkningen synes mer än nödigt är inveckla ränteberäkningen,

och ifrågasättas kan om icke halvårs- eller snarare lielårsberäkningar skulle

kunna vara tillfyllest. Att, på sätt föreslagits, låta Konungens befallningsliavandes

eller kammarrättens utslag verka avbrott i eu ränteperiod torde

strida mot gängse ränteregler.

Enligt förslaget utsträckes ränteplikten även till landstingen (utkastet

59 § sista stycket). Detta måste kammarrätten för sin del anse olämpligt.

Det kan svårligen tänkas att landstingen, i de fall de bestrida framställda

krav, tillmäta räntefrihet någon betydelse. För ett undantagande av landstingen

från ränteplikt talar även analogin mellan de mål, däri landsting

krävas å ersättning, och de mål, däri ersättning sökes av staten. Ifrågavarande

bestämmelser synas således under alla omständigheter böra begränsas

till sådana fall, då fattigvårdsstyrelse sökes å ersättning för utgiven

fattigvård.»

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Av i huvudsak samma skäl, som anförts av kammarrätten, har förslaget

— bortsett även i detta sammanhang från framställda detaljanmärkningar,

till vilka jag återkommer — i mer eller mindre bestämd form avstyrkts av

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Malmöhus, Hallands,

Örebro och Kopparbergs län, Gotlands, Hallands och Västerbottens läns landstings

förvaltningsutskott, Göteborgs stads fattigvårdsdiréktör samt svenska stadsförbundet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ävenledes avstyrkt förslaget under

erinran om bland annat, att det på grund av räntebestämmelserna komme

att erfordras ett snabbt avgörande av målen, vilket länsstyrelserna med den

stora mängd av fattigvårdsmål och deras stora arbetsbörda i övrigt finge

svårt att åstadkomma.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört:

»I sådant hänseende (i fråga om åtgärder till motverkande av okynnesprocesser)

föreslås i första hand införande av skyldighet att betala ränta i

fattigvårdsmål. Obestridligen är den tanken riktig, att ett fattigvårdssamhälle

icke bör kunna tillskansa, sig ekonomiska fördelar genom att först efter

långvarig process fullgöra sin ersättningsskyldighet gent emot ett annat sådant.

Att praktiskt lösa frågan torde dock vara särdeles svårt. I varje

fall är Eders Kungl. Majrts befallningshavande av den meningen, att ränteberäkning

på sätt förslaget tänkt sig saken är allt för invecklad. I själva

verket torde allenast ifråga om engångskostnader en enkel och tillfredsställande

ränteberäkningsmetod kunna utfinnas. Att särskilt lagstifta för dylika

fall, torde dock vara meningslöst. För periodiskt utgående understöd eller

fortfarande vårdkostnad ligger i sakens natur, att ränteberäkning måste vålla

såväl fattigvårdsstyrelserna själva som länsstyrelserna ett betydande arbete.

I den mån utredningen lägges å de förra, gäller i detta fall liksom beträffande

ett par här ovan föreslagna åtgärder, att förslaget obehörigt gynnar de

samhällen, som hava råd anlita sakkunniga biträden eller hava särskilt anställda

tjänstemän för fattigvårdsärendens handläggning; till den del åter

ränteberäkningen måste åvila länsstyrelserna i samband med fattigvårdsmålens

avgörande, ökas arbetet med varje särskilt fattigvårdsmål till den grad, att

vinsten av att slippa handlägga en eller annan ''okynnesprocess'' fullkomligt

neutraliseras. Fattigvårdsmålen hava dock i stort sett genom bestämmelserna

i 1918 års lag blivit av betydligt enklare beskaffenhet, än vad förut var

fallet, och deras avgörande har i regel kunnat äga rum inom en förhållandevis

kort tidrymd. Att införa bestämmelser, som äventyra möjligheten att inom

rimlig tid få målen avhjälpta genom utslag synes knappast lämpligt. Fastmer

torde det riktiga vara att så långt som möjligt förenkla processförfarandet

och påskynda målens avgörande. Om så kan ske, bortfaller givetvis också

i avsevärd utsträckning behovet av räntebetalningsskyldighet i fattigvårdsmål.

))

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har jämväl avstyrkt förslaget i förevarande del

under framhållande av, bland annat, att okynnesprocesserna torde vara allt

för fåtaliga för att motivera införandet av de föreslagna bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har yttrat:

»I fråga om ränta å ersättning för fattigvårdskostnad uttalades såsom

bekant av fattigvårdslagstiftningskommittén, att fattigvård vare sig kontant

eller in natura icke vore något sådant utlägg, att ränta därå borde utgå.

Denna uppfattning torde vara teoretiskt riktig, men förslaget om räntan har

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

i promemorian erhållit ett helt annat syfte, nämligen att betaga de tredskande

kommunerna det för närvarande allt för ofta framträdande motivet att förtjäna

på dröjsmål med utbetalning. Detta syfte är så viktigt, att det väl kan häva

de teoretiska betänkligheterna. Värre är emellertid, att tillämpningen av de

föreslagna räntebestämmelserna i praktiken skulle visa sig mycket betungande.

I varje utslag från Eders Kungl. Maj:ts befallningskavande synes det enligt

förslaget bliva nödvändigt att räkna med tre särskilda terminer för ränteberäkningen

och i varje utslag från kammarrätten med fyra sådana terminer.

De invecklade beräkningarna och anspråken på utredning angående tidpunkten,

då de särskilda utgifterna ägt rum, torde rent av kunna försvåra uppgörelser

mellan fattigvårdsstyrelserna under anmaningsförfarandet och framkalla onödiga

processer eller besvär i fattigvårdsmål.

På grund av dessa praktiska olägenheter vill Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande

därför ifrågasätta, om det icke vore bättre att i stället för

ränta ålägga förklaranden att betala stämpel på utslag i fattigvårdsmål. Denna

utgift kommer visserligen i många fall att bliva lägre än räntekostnaden,

men den torde dock vara ett verksamt medel att hejda benägenheten för

processer och således med mindre omgång fylla den uppgift, vartill förslaget

om ränta syftar.»

Svenska landstingsförbundet har anfört:

»Huruvida — — — — — — — — —• — —• — — — — — —---

— — — —--bestämmelserna om skyldighet i vissa fall för den, som

förlorat ett fattigvårdsmål, att gälda ränta å ersättningsbeloppet samt rättegångskostnader,

verkligen äro ägnade att i någon större omfattning minska

antalet fattigvårdstvister, synes styrelsen ovisst. Måhända kunna bestämmelserna

i fråga förhindra ett och annat ''okynnesmål''. A andra sidan torde

emellertid vara att befara, att bestämmelserna skola avskräcka smärre och

mindre bärkraftiga kommuner att vid vederbörligt forum söka sin rätt, medan

däremot de större primärkommunerna och landstingen knappast komme att

låta sig i någon större utsträckning avskräckas av bestämmelserna i fråga.

Verka, såsom skäl tinnes att förmoda, bestämmelserna i sådan riktning,

torde det vara lyckligast, att de icke komma till stånd. För övrigt kan

styrelsen icke finna annat än att de föreslagna bestämmelserna äro oklara

för det fall, att landsting eller hemortssamhälle visserligen icke nekat att

utbetala ersättning men väl att utbetala ett så högt belopp, som fordrats.»

Länsstyrelsen i Värmlands län har icke funnit sig övertygad om lämpligheten

av de föreslagna bestämmelserna om ränteplikt i fattigvårdsmål, vilka

bestämmelser med all sannolikhet skulle väsentligt öka svårigheterna vid

processmaterialets bedömande. Länsstyrelsen ansåge, att i detta hänseende

skulle vara tillfyllest, om fattigvårdslagen uttryckligen stadgade, att ränta

kunde, efter länsstyrelses beprövande, tillerkännas i fattigvårdsmål vinnande

part i de fall, där en fattigvårdsprocess uppenbarligen varit obehörig.

Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att det vore lämpligt att, till

förhindrande av oskäliga klagomål över länsstyrelsernas utslag, i 81 § stadgades

skyldighet för i kammarrätten klagande men tappande fattigvårds

styrelse, som ådömts ersättningsskyldighet, att utgiva ränta från den dag,

länsstyrelsens utslag delgivits fattigvårdsstyrelsen. Föreskriften om åläggande

för landstinget att utgiva ränta torde böra utgå.

Norrköpings fattigvårdsstyrelse har anfört, att, om något skulle stadgas om

ränteersättning, så borde det innebära skyldighet att, då utdömt belopp ej

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj;ts proposition nr 106.

erlades inom viss tid, t. ex. inoi% 30 dagar efter det länsstyrelsens utslag

givits, erlägga ränta å utdömt belopp ävensom indrivningskostnader.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott har funnit det tvivelaktigt,

huruvida de rätt invecklade räntebestämmelserna vore lämpliga. Därest

ränta principiellt skulle anses böra utgå i vissa fall, torde sådan icke böra

utgå tidigare än från tiden för länsstyrelsens utslag. Det framginge ej fullt

tydligt av 56 § 3 mom. i utkastet, jämförd med 59 § sista stycket, huruvida

landsting i förekommande fall skulle kunna dömas skyldigt ersätta den ränta,

som, efter process mellan tvänne primärkommuner, ådömts ena kommunen,

men om så vore meningen, måste detta anses oriktigt.

Svenska landskommunernas förbund, som avstyrkt förslaget i nu förevarande

del, har ansett det kunna ifrågasättas, om ej ränta borde införas i sådana

fall, då utdömd ersättning ej efter viss kort tid efter laga kraftvunnen dom

inbetalades, samt att de dömande myndigheterna gåves möjlighet att utdöma

ränta, då avgörandet i målet uppenbarligen genom den sökta partens förvållande

avsevärt försenats.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott bär yttrat:

»De i utkastet upptagna bestämmelserna om skyldighet att gälda ränta

å utgivna belopp skulle, enligt förslaget, komma att gälla även för frågan

om landstingens ersättningsskyldighet. Såsom i motiven till utkastet frarnhålles,

avse dessa bestämmelser att motverka okynnesprocesser, för varje fall

därigenom att den ersättningsskyldige icke genom ett undanskjutande av

betalningsskyldigheten blir direkt ekonomiskt intresserad av att frågan om

ersättningsskyldighet går till process. Från dessa synpunkter sett måste det

vara ägnat att i hög grad förvåna, att ifrågavarande bestämmelser avse även

landstingen. Förvaltningsutskottet har ansett det vara en angelägen sak, att

framställningar om ersättning från primärkommunerna ägnas en noggrann och

i alla avseenden saklig prövning. Denna granskning fullgöres av en landstingets

tjänsteman och av förvaltningsutskottet genom särskilda delegerade,

varjämte tvistiga fall underkastas prövning av förvaltningsutskottet i dess

helhet. Granskningen fullgöres så, att det från primärkommunernas synpunkter

icke torde kunna framställas några berättigade anmärkningar emot

densamma. Det torde därför få anses uteslutet, att förvaltningsutskottet

skulle låta en ersättningsfråga gå till process eller fördröja en utbetalning

blott i syfte att bespara ränta. Från primärkommunerna göras ofta framställningar

om ersättning, vilka måste anses vara i större eller mindre mån

obefogade. Genom den granskning, som skett, hava betydande belopp besparats

åt landstinget. Såsom Kungl. Maj:ts befallningshavande torde finna

hava likväl under innevarande år emot landstinget anliängiggjorts endast två

mål om ersättning. Häremot skulle kunna invändas, att de ersättningsbelopp,

varom här är fråga, ofta äro stora, varför det skulle vara av betydelse för

primärkommunerna att få ränta på desamma. Det synes dock icke obilligt,

att primärkommunerna, som genom lagen om fattigvården vunnit en avsevärd

lättnad i avseende å vården av sjuka, själva bära den i och för sig obetydliga

del av kostnaderna, som består i förlorad ränta.»

Beträffande bestämmelsernas utformning hava följande uttalanden, utöver

i sådant avseende redan angivna, gjorts.

Ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvändsnämnd har ansett, att räntan

borde beräknas från dagen för anmaningens avsändande. Bestämmelsen om

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kung!. Maj:ts proposition nr 106.

att i visst fall, när nämligen betalningsskyldigheten medgivits, ränta icke

finge utdömas med mindre det visades, att fattigvårdssamhället, oaktat krav

framställts, underlåtit att fullgöra betalningen, innebure en orättvisa mot

sökanden. Om nämligen under skriftväxlingstiden betalning medgivits med

visst lägre belopp än som yrkats, skulle enligt utkastet följden bliva, att

ränta utdömdes allenast å skillnaden mellan de båda beloppen. En dylik

konsekvens torde böra undvikas.

Länsstyrelsen i Stockholms län bär ansett den föreslagna bestämmelsen om

att ränteberäkningen per kalenderkvartal skulle avbrytas med dagen för utslagets

meddelande vara av ringa praktisk betydelse och endast förorsaka

en onödig vidlyftighet med avseende å utslagets formulering, då kvartalsberäkningen

efter utslagsdagen skulle fortsättas i vanlig ordning. I fråga

om de mycket talrika mål, som avsåge fortgående fattigvård, vore vidare att

bemärka, att de dömande myndigheterna icke hade tillgång till fullständiga

uppgifter om samtliga de kostnadsbelopp, som belöpte å tiden till och med

utslagets dag. De uppgifter, som i sådant avseende förelåge, vore de, som

sökanden lämnat uti sina i målet avgivna yttranden eller i därvid eventuellt

fogade räkningar. Men emellan dagen för sökandens sista yttrande och utslagsdagen

förflöte i allmänhet åtskillig tid. Angående därå belöpande kostnadsbelopp

saknades följaktligen utredning. Med den formulering, som

givits åt första stycket (»å utdömda belopp») och näst sista stycket av momentet,

kunde möjligen ifrågasättas, huruvida ränta å dylika kostnader finge

utdömas för längre tid än från utslagets dag. Då emellertid av motiveringen

till stadgandet framginge, att dylik förlust av ränta ej skulle inträda för

annat fall än då sökanden uraktlåtit att i vad på honom ankomme fullgöra

sin utredningsskyldighet med avseende å kostnadernas specificering, torde

ett dylikt resultat ej vara åsyftat. Stadgandet borde därför erhålla sådan

formulering, att därav tydligt framginge, att ränta i här åsyftade fall skulle

utdömas i enlighet med den av sökanden lämnade kostnadsspecificeringen,

så långt denna sträckte sig, samt för därefter eventuellt havda kostnader

per kalenderkvartal efter den i lagen angivna allmänna grunden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har föreslagit, att bestämmelserna om ränta

måtte bringas i överensstämmelse med vanliga rättsregler om ränteberäkning,

möjligen med ett tillägg av den innebörd, att kontanta utlägg, som

skett efter delgivning av ansökningen i målet, skulle beräntas från utbetalningsdagen,

samt att, där kontanta utlägg icke ägt rum eller ej styrkt blivit,

när utbetalning skett, ränta å kostnad, som kunde hänföras till viss månad,

skulle utgå från början av nästföljande månad, men, om kostnaden icke ens

kunde bestämmas till viss månad, ränta skulle beräknas från dagen för det

utslag, varigenom ersättningsskyldighet ålades.

Ljänsstyrelsen i Gävleborgs län har [hemställt, att bestämmelsen om att

ränteberäkningen per kalenderkvartal skulle avbrytas genom utslags meddelande

måtte utgå eller eljest förtydligas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört, att, därest skyldighet att betala

ränta stadgades, ansåge länsstyrelsen, att räntan för enkelhetens skull borde

beräknas halvårsvis såsom föreskrivits i stadgan angående sinnessjuka.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har funnit de föreslagna räntebestämmelserna

otydliga såtillvida att man ej av bestämmelserna kunde sluta till, när

ränta skulle upphöra att utgå. Man kunde tänka sig ett fall, då i utslaget

för tid efter utslaget icke utdömdes visst belopp utan beloppets fastställande

överlämnades till ny tvist, därest överenskommelse ej träffades. Skulle i

dylikt fall det till ersättning berättigade samhället kunna tilltvinga sig ränta,

fastän fordrad vårdkostnad vid anfordran ersattes? Det syntes länsstyrelsen

önskvärt, att bestämmelserna i fråga gåves sådan avfattning, att icke

onödiga processer av angiven art uppkomme.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har anfört, att då det föresloges,

att ränta icke skulle utgå å fattigvårdskostnad, som ersattes utan

process, syntes det vara i konsekvens därmed, om det stadgades, att i händelse

av process ränta utginge först från och med den dag, då den fångvårdsstyrelse,

som dömdes att ersätta den lämnade fattigvården, först delgivits

ansökningen i målet. Det torde för övrigt kunna ifrågasättas, om det

vore lämpligt att forma bestämmelsen så, att den dömande myndigheten

skall ådöma ränta; utan borde den i stället utsäga förpliktelsen för det dömda

samhället att utgiva sådan.

Det principiella skälet mot införandet av bestämmelser om ränta i fattigvårdslagen,

vilket redan fattigvårdslagstiftningskommittén framhållit, har

varit, att fattigvård icke är något sådant utlägg, att ränta därå bör utgå.

Denna princip synes mig fullt riktig, om man tänker på förhållandet mellan

understödstagaren och det samhälle, som bekostat honom lämnad fattigvård.

Det torde vara uteslutet, att fattigvårdssamhälle skulle kunna tillerkännas

rätt att vid återkrävande av understödstagaren av fattigvårdskostnad, som samhället

haft för honom, erhålla jämväl ränta å den utlagda kostnaden. Satsens

riktighet synes mig emellertid icke lika obestridlig, i vad gäller förhållandet

mellan två fattigvårdssamhällen. Då lagen av praktiska skäl uppställer den

fordran, att en viss kommun skall förskottera fattigvårdskostnad, för vilken

en annan kommun enligt gällande bestämmelser skall i sista hand svara,

synes det knappast ligga någonting principiellt oriktigt i att genom en lagbestämmelse

tillerkänna den förstnämnda kommunen jämväl ränta å det

förskotterade beloppet. Enligt min uppfattning måste praktiska skäl härvidlag

spela en avgörande roll, då det gäller att taga ståndpunkt till frågan.

Det är givetvis riktigt, såsom anmärkts, att det i många fall kan vara likgiltigt,

om ränta utgår eller ej, nämligen när de fattigvårdskostnader, som

en kommun förskotterat för andra, till beloppet nära motsvaras av de kostnader,

som andra kommuner förskotterat för den förstnämnda kommunen,

eller således när en utjämning äger rum. Det är likaledes utan tvivel riktigt,

att en kommun, om räntebestämmelser införas, har att avväga vilken

ränta som ställer sig dyrast, den ränta, som kommunen kan få betala i ett

fattigvårdsmål, eller den ränta, som kommunen får betala för att upplåna de

medel, vilka skulle erfordras för gäldandet av fattigvårdskostnaden i fråga

utan process, eller som kommunen nödgas avstå från genom att för ändamålet

anlita på visst sätt placerat kapital.

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Vad nyss sagts är dock riktigt endast under, om jag så får uttrycka mig,

normala förhållanden eller om alla kommuner lojalt uppfylla sina förpliktelser

gent emot andra kommuner enligt fattigvårdslagen. Jag bortser då från

det teoretiskt tänkbara fallet, att alla kommuner lika illa fullgöra sina åligganden.

Nu har det emellertid •— såsom av den föregående redogörelsen

framgår •— från olika håll, visserligen icke obestritt, gjorts gällande, att medan

somliga kommuner utan process betala dem åliggande fattigvårdskostnader,

lojaliteten hos vissa andra kommuner brister, i det att de dels bestrida i

anmaning framställt krav och på så sätt framtvinga process i syfte att uppskjuta

utbetalningen av fordrat belopp och genom att låta annan kommun

under processens gång förskottera fattigvårdskostnad komma i tillfälle att

åtnjuta en ränteavkastning, som rätteligen den förskotterande kommunen

bort uppbära, dels och underlåta att trots utslag inbetala utdömda belopp,

förrän de därtill tvingas genom utmätning. Införandet av räntebestämmelser

skulle göra det omöjligt för vissa kommuner att genom att på andra

kommuner övervälta en dem enligt lagen påvilande börda göra en dylik

obehörig räntevinst, d. v. s. motverka okynnesproccesser i angivet syfte och

underlåtenhet att betala utan utmätning. Det torde däremot på av kammarrätten

anförda skäl icke kunna antagas, att införandet av räntebestämmelser

skulle kunna i någon nämnvärd grad verka begränsande på antalet av sådana

processer, som icke kunna betecknas såsom okynnesprocesser, men något

sådant har ju heller icke varit avsett.

Den omständigheten, att fattigvårdsprocesserna ofta draga ut på tiden,

synes mig så mycket mindre utgöra ett skäl emot införandet av räntebestämmelser,

som det just är detta förhållande, som gör, att en del kommuner

finna det lönande att genom process uppskjuta en hotande utbetalning.

Av här anförda skäl och då det av gjorda uttalanden att döma måste antagas,

att antalet okynnesprocesser av här nämnt slag verkligen är så pass

stort, att det kan motivera den nu ifrågavarande åtgärdens vidtagande, kan

jag icke finna annat än att starka skäl tala för ett hävande av de betänkligheter,

som ur andra synpunkter kunna resas däremot. En liknande

uppfattning, åt vilken länsstyrelsen i Jämtlands län särskilt givit uttryck,

torde även hava legat till grund för de talrika tillstyrkande uttalanden i

ämnet, som framkommit.

Jag delar emellertid deras mening, som uttalat, att bestämmelserna ifråga

böra göras så enkla som möjligt utan att det avsedda syftet förfelas. Det

är nämligen av största vikt, att icke vare sig fattigvårdsstyrelsernas eller

myndigheternas arbetsbörda därigenom ökas i en utsträckning, som neutraliserar

den vinst man velat vinna i avseende å processantalets nedbringande,

samt att bestämmelserna icke äro så invecklade, att det erbjuder några svårigheter

för fattigvårdsstyrelser utan särskild sakkunnig hjälp eller på området

utbildade tjänstemän att förstå och tillämpa dem.

Då de olika förslag till frågans lösning, som framlagts av länsstyrelserna

i Yärmlands och Blekinge län, fattigvårdsstyrelsen i Norrköping, Göteborgs

och Bohus läns landstings förvaltningsutskott samt svenska landskommu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungi. Maj:ts proposition nr 106.

nernas förbund, icke synas mig ägnade att i erforderlig grad motverka

okynnesprocesserna, särskilt hos länsstyrelserna, liar jag icke ansett mig

kunna ansluta mig till något av dem.

I det förslag till bestämmelse om ränta i fattigvårdsmål, som jag framlägger,

upptages endast eu räntetermin, i det att räntan alltid räknas från

ingången av det kvartal, som infaller näst efter det, under vilket fattigvårdskostnaden

i fråga utgivits, till dess betalning sker, dock aldrig från tidigare

dag än ingången av kalenderkvartalet näst efter det, varunder delgivning av

den till länsstyrelsen i målet ingivna ansökningen första gången skett. Med

en dylik förenkling av räntebestämmelserna torde man kunna undvika ett

sådant försvagande av dem, som ett stadgande om halv- eller ännu mera

helårsberäkning skulle innebära.

I överensstämmelse med det av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

därom gjorda uttalandet synes stadgandet böra omformuleras så, att

det åligger fattigvårdssamhälle, som efter process förpliktats betala viss fattigvårdskostnad,

att gälda ränta, i stället för att enligt utkastets formulering

huvudvikten lades vid att myndigheten skulle ålägga förpliktelse att betala

ränta. I båda fallen är det tydligt, att skyldigheten att erlägga ränta föreligger

endast efter process om huvudstolen. En dylik formulering innebär

emellertid därjämte mera otvetydigt, att rätten till ränta icke är beroende

av om den utsagts i utslaget om huvudstolen utan tillkommer den vinnande

parten oberoende av särskilt beslut om räntan. Bestämmelserna om ränta

synas lämpligen böra inpassas såsom 1 mom. i 62 §.

Det synes mig nödvändigt att med hänsyn till de i utkastet föreslagna

bestämmelsernas, av länsstyrelsen i Västerbottens län påpekade, otydlighet

rörande frågan, när ränta skulle upphöra att utgå, begränsa ränteplikten till

att omfatta ränta å fattigvårdskostnad, som antingen blivit i utslaget med

visst belopp utdömd eller eljest hänför sig till vård under tiden till och

med dagen för länsstyrelsens utslag, således oavsett när kostnaden utgivits,

om det skett före eller efter utslagets datum. Måhända borde ränta icke

utgå å annan kostnad än den, som belöper å tiden till och med den dag,

då sökandens sist i målet avgivna påminnelser dagtecknats, enär processen

enligt vedertagen praxis icke anses omfatta mera. Då det emellertid

är förenat med betydande svårigheter för parterna att hålla reda på vilken

dag de sista påminnelserna dagtecknats och då därjämte eu dylik bestämmelse

skulle kunna föranleda, att länsstyrelserna kände sig förpliktade att

kort före målets avgörande lämna sökanden tillfälle att avgiva påminnelser

med därav följande dröjsmål och andra olägenheter, torde det vara lämpligast

att låta ränteplikten omfatta all kostnad, som avser vård under tiden

till och med dagen för länsstyrelsens utslag, om vilken dag ingen tvekan

kan råda. Genom såväl länsstyrelsernas som kammarrättens utslag ålägges

ofta visst fattigvårdssamhälle framtida ersättningsskyldighet med belopp,

varom parterna äga att i brist av åsämjande efter befogenhet i laga ordning

tvista. De kostnader, som denna ersättningsskyldighet omfattar, kunna icke,

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

i vad de belöpa på tiden efter länsstyrelsens utslag, sägas vara utdömda, och

det torde icke vara lämpligt eller för det med räntebestämmelsernas införande

avsedda syftet nödvändigt att ålägga fattigvårdssamliiille — på, sätt som skett

i utkastet — att gälda ränta å sådana kostnader. Dessa kostnader betalas

säkerligen i regel utan några svårigheter, så länge understödstagarens behov

av fattigvård fortfar. Skulle betalning av någon anledning utebliva — t. ex.

därför att behovet påstås hava upphört — kan ju process anhängiggöras, då

rätt till ränta, om processen vinnes, inträder. Här angivna begränsning medför

även den fördelen, att bestämmelserna i avsevärd mån förenklas.

Det har framhållits, att ränteberäkningarna skulle vålla myndigheterna

besvär. I en skriftlig process sådan som den, varom här är fråga, vore det

icke möjligt för länsstyrelsen att, om fattigvården fortfore vid den tid, då

länsstyrelsens utslag meddelades, exakt känna till alla kostnader, som belöpte

å tiden till och med dagen för utslaget, utan måste kunskap saknas

om de kostnader, som avsåge tiden efter dagen för dagtecknandet av de

sista påminnelserna i målet. Det bleve alltså icke möjligt för länsstyrelsen

att i sådant fall i utslaget på samma sätt som sker vid de allmänna domstolarna

i civila mål angiva, å vilka belopp och för vilken tid ränta skall utgå.

Det synes emellertid icke föreligga något hinder för länsstyrelse — och

även kammarrätten — att, när yrkande om ränta föreligger i mål, där icke

sluträkning å fattigvården företetts, formulera utslaget, i vad det angår räntan,

t. ex. så, att, efter angivande av dagen för ansökningens delgivning med

vederbörande fattigvårdssamhälle, detta förpliktas att till sökanden gälda

ränta jämlikt 62 § 1 mom. fattigvårdslagen, med rätt för parterna att i

brist av åsämjande om hur räntan skall beräknas därom särskilt tvista

efter befogenhet. Så enkelt som räntebestämmelserna föreslås att avfattas,

torde dock ränteberäkningarna icke annat än undantagsvis vålla sådana

svårigheter, att tvist därom icke kan lösas annat än genom särskild process.

Om särskild process måste föras om fattigvårdskostnad, som hänför sig till

viss tid före meddelandet av länsstyrelsens utslag i det första målet, synes

räntan å det belopp, som därvid utdömes, icke böra beräknas från ingången

av kalenderkvartalet näst efter dagen för ansökningens delgivning i det andra

målet, utan från ingången av kalenderkvartalet näst efter det, då kostnaden

utgivits, dock givetvis icke från tidigare dag än ingången av kalenderkvartalet

näst efter dagen för delgivningen av ansökningen i det första målet.

Därest räntebestämmelserna anordnas enligt här angivna linjer, torde icke

erfordras något stadgande om att, därest ej av utredningen framgår, från

vilken tid ränta skall utgivas å visst belopp, räntan därå skall utgå från

dagen för länsstyrelsens utslag. Därest i en process, där ränteberäkning

skall göras, osäkerhet råder om från vilken tid ränta i visst fall skall räknas,

t. ex. om när viss kostnad utgavs, kan givetvis ränta icke utdömas från

tidigare dag än vad utredningen i målet ger vid handen. Det tillkommer

emellertid länsstyrelserna att tillse, att vederbörligt bevis utfärdas och bilägges

akten om när varje fattigvårdssamhälle, mot vilket kravet i målet riktas,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. Ilo

första gången delgives ansökningen i målet, enär denna dag kan bliva av

betydelse för ränteberäkningen.

Utkastets bestämmelse om att ränta icke skall annat än för visst fall

utgå å belopp, som det sökta samliället i svar å anmaning medgivit, synes

mig icke böra upptagas i lagen, enär detsamma kan i vissa fall befaras

verka på ett mindre tillfredsställande sätt.

Med hänsyn till att de skäl, som enligt vad förut är sagt varit bestämmande

för mig att föreslå införande i fattigvårdslagen av bestämmelser om skyldighet

för fattigvårdssamhälle att gälda ränta, icke äga samma giltighet, då det

gäller att ålägga landsting ränteplikt, synes i anslutning till vad därom anförts

av kammarrätten, länsstyrelsen i Blekinge län och Jönköpings läns landstings

förvaltningsutskott, någon bestämmelse, varigenom ränteplikt ålägges

landsting, icke böra införas i fattigvårdslagen.

Samma skäl, som tala för fattigvårdssamliälles skyldighet att i viss utsträckning

gälda ränta till annat fattigvårdssamhälle synas mig även tala för

fattigvårdssamliälles skyldighet att i samma utsträckning gälda ränta till

myndighet eller allmän anstalt eller inrättning, som i 58 § sägs. Med hänsyn

till den avfattning, som föreslås i fråga om räntebestämmelsen i 62 §

1 inom., torde emellertid något särskilt stadgande om ränta icke erfordras i 58 §.

Yad angår ränta å hemsändningskostnad, som föreslagits i utkastet, synes

det mig knappast erforderligt att införa bestämmelse därom, med hänsyn särskilt

till att beloppet av sådan kostnad i regel måste vara tämligen obetydligt.

Det synes mig slutligen lämpligt, att i 81 § införes eu bestämmelse, att

talan ej får hos kammarrätten föras allenast beträffande ränta å fattigvårdskostnad.

Därigenom förhindras helt klagan hos kammarrätten över sådana

länsstyrelsernas utslag, vilka endast avse dylik ränta.

Bland de åtgärder, som i den inom socialdepartementet utarbetade promemorian

föreslogos i syfte att motverka okynnesprocesser, ingick utom

förslaget om ränta även ett förslag om införande i fattigvårdslagen av bestämmelse

om skyldighet att betala ersättning för rättegångskostnader i

fattigvårdsmål, i sammanhang varmed jämväl föreslogs att den nu gällande

stämpelfriheten i fattigvårdsmål skulle borttagas.

I sitt i anledning av den förut omnämnda cirkulärskrivelsen till samtliga

länsstyrelser den 5 april 1922 rörande utredning angående orsakerna till

ökningen av fattigvårdstvisternas antal den 14 juni 1923 avgivna utlåtande

yttrade kammarrätten:

»Skall anmaningsförfarandet bibehållas i lagen, kan ifrågasättas huruvida

icke någon menlig påföljd bör drabba den fattigvårdsstyrelse, som underlåtit

att svara å gjord anmaning eller utan grundad anledning bestritt framställt

krav. Fattigvårdslagstiftningskommittén föreslog i detta hänseende att sådan

fattigvårdsstyrelse, om den bleve ålagd ersättningsskyldighet, borde kunna

förpliktas att ersätta den sökande fattigvårdsstyrelsen dess kostnader å målet.

Sedan kammarrätten i sitt utlåtande påpekat att det föreslagna stadgandets

formulering gåve vid handen att myndigheterna knappast skulle äga rätt att

utdöma ersättning för rättegångskostnader i andra fall än de sålunda särskilt

angivna, uteslöts ur lagen det av kommittén föreslagna stadgandet. Från
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 87 käft. (Nr 106.) 249 26 8

Rättegångs
kostnader
-

Yttranden i

anledning ar

uppkommen

fråga om

fattigvårdslagens

verkningar

i vissa

avseenden.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

varon av en uttrycklig föreskrift i fattigvårdslagen om rättegångskostnad

synes emellertid Lava framkallat en allmän uppfattning att kostnad i fattigvårdsmål

lagligen icke kan utdömas, vilket uppenbarligen icke varit lagens

mening.

Ett uttryckligt stadgande i lagen om rättegångskostnader i fattigvårdsmål

vore ägnat att bibringa anmaningsförfarandet en effektivitet, som det nu, av

åtskilliga länsstyrelsers uttalanden att döma, synes sakna. Ett sådant stadgande

skulle också säkerligen i någon mån stävja den allmänna processlystnaden

och därigenom nedbringa fattigvårdstvisternas antal. Kammarrätten

anser sig därför böra föreslå att å lämpligt ställe i lagen införes ett stadgande

därom att vad i allmän lag stadgas om rättegångskostnad skall i tilllämpliga

delar gälla i mål, som behandlas enligt lagen om fattigvård.

Det av länsstyrelsen i Örebro län framlagda förslaget att pålägga de utslag,

som skola tillhandahållas förklarandepart, som underlåtit besvara anmaning

eller i uppenbara fall bestritt kravet, en särskild avgift, benämnd

fattigvårdsstämpel, finner kammarrätten sig böra avstyrka. Åtgärden liknar

mest ett straff och en anordning i den föreslagna riktningen skulle säkerligen

föranleda klagomål i kammarrätten, varigenom ett nytt slags tvister skulle

uppstå.

Däremot torde det kunna ifrågasättas huruvida icke en fullföljdsavgift,

analog med den varom stadgas i 30 kap. 19 § rättegångsbalken, lämpligen

borde kunna införas. Eu sådan anordning skulle — ehuru den måhända å

en del håll komme att förefalla osympatisk — hava den fördelen, utom att

i allmänhet verka stävjande å processan det i fattigvårdsmål, att förhindra

fullföljd till kammarrätten i mål, där tvisten rör sig om rena bagateller.

Beloppet av fullföljdsavgiften, om sådan införes, borde sättas lägst till 25,

högst till 50 kronor. Från erläggande av densamma borde enskild part på

grund av fattigdom vara fri. I de fall kammarrätten gjorde ändring i överklagade

utslag, skulle kammarrätten äga tillika förordna att part ägde återbekomma

nedsatt avgift.»

I förenämnda promemoria anfördes i föreliggande fråga huvudsakligen

följande.

Skyldighet att betala ersättning för rättegångskostnader torde visserligen

redan nu kunna åläggas, men i brist på uttryckligt stadgande därom förekomme

det endast sällan att ersättning för rättegångskostnaderna yrkades

och ännu mera sällan att sådan ersättning utdömdes. I överensstämmelse

med vad kammarrätten ansett, torde det därför vara anledning att i det nu

behandlade sammanhanget i fattigvårdslagen införa en hänvisning till rättegångsbalkens

regler i detta hänseende. I samband därmed torde, såsom

en förklaring till vad en dylik hänvisning för detta speciella område innebure,

böra införas ett stadgande om att försummelse att under anmaningsförfarandet

förebringa föreskriven utredning Jcunde medföra, att eu part,

som vunne sin talan hos länsstyrelsen, ändock ginge miste om ersättning

för rättegångskostnaderna. I ett dylikt fall kunde det nämligen tydligen

hava berott på den vinnande partens försummelse, att sådana upplysningar

icke framkomme under anmaningsförfarandet, att talan hos länsstyrelsen

undgicks; den vinnande parten hade alltså i dylika fall själv skulden till att

process komme till stånd.

Beglerna om rättegångskostnadsersättning torde böra gälla alla slag av

fattigvårdsprocesser och alltså även vid talan mot enskild. Jämväl för kost
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

naderna hos kammarrätten torde enligt rättegångsbalkens regler ersättning

böra utgå. I analogi med vad som gällde i allmän civilprocess syntes det

böra förbjudas, att hos kammarrätten fördes talan allenast angående rättegångskostnad.

I sammanhang härmed borde stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen

borttagas. I de fall, då hittills rättegångskostnad yrkats, hade denna talan

ofta avslagits med den motivering, att det icke visats, att någon kostnad

förekommit. En viss kostnad komme alltid att uppstå, därest den för närvarande

gällande stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen bleve borttagen.

Med den förut berörda utvecklingen av fattigvårdsprocesserna till att huvudsakligen

röra kommunernas privatekonomiska intressen torde en sådan åtgärd

även ur principiell synpunkt vara befogad — denna stämpelfrihet

hade nämligen ursprungligen uppstått såsom en utvidgning av den sedan

gammalt gällande stämpelfriheten för barmhärtighetsinrättningar. Borttoges

stämpelfriheten, komme ett utslag att kosta hos länsstyrelse minst 6 kronor

och hos kammarrätten minst 20 kronor. Enligt fattigvårdslagen skulle utslagen

delgivas icke blott sökanden utan även förklarande, och tillfälle

komme alltså i varje fall att finnas att uttaga stämpelavgiften.

I anslutning till vad förut anförts torde det vara erforderligt att införa

samma restriktioner mot onödigt processande i mantalsskrivningsmål, som

de vilka komme att införas beträffande fattigvårdstvister, alltså närmast

angående skyldighet för kommuner och fattigvårdssamhällen att till motpart,

där sådan funnes, utgiva ersättning för rättegångskostnader samt att erlägga

stämpel för länsstyrelses och kammarrättens utslag.

I fråga om formuleringen av bestämmelserna i ämnet anmärktes i promemorian,

att i utkastet (se bil. D) den nuvarande 62 § hade flyttats in såsom

ett första moment i 63 §, och att i en ny paragraf med ordningsnummer

62 hade intagits den förut omförmälda hänvisningen till rättegångsbalkens

regler om ersättning för rättegångskostnad med det förberörda tillägget för

det fall att fattigvårdssamhälle eller annan part försummat att fullgöra sina

åligganden beträffande förberedande skriftväxling och därigenom varit skuld

till processen.

Kammarrätten har yttrat bland annat följande:

Att hinder för utdömande av ersättning för kostnader i fattigvårdsmål

ansetts icke föreligga, oaktat fattigvårdslagen saknade bestämmelser därom,

framginge icke endast av lagens motiv utan jämväl av i fattigvårdsmål med

delade utslag (referat’ av fattigvårdsmål år 1923, nr 42). Emellertid förekomme

sällan att ersättning för rättegångskostnad yrkades och ännu mera

sällan att sådan utdömdes.

Emot formuleringen av det i förslagets 62 § intagna huvudstadgandet,

som överensstämde med vad kammarrätten tidigare föreslagit (utlåtandet den

14 juni 1923), hade kammarrätten icke någon erinran att framställa. Tilläggsbestämmelsen

i samma paragraf att vinnande part, som genom försummelse

att förebringa föreskriven utredning föranlett att talan måst anliängiggöras,

icke måtte tillerkännas ersättning för sin kostnad å målet syntes däremot böra

Yttranden.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

utgå, då dess innehåll vore i överensstämmelse med de allmänna reglerna

för rättegångskostnads utdömande. Bestämmelsen utgjorde ej heller ett

fullt uttömmande uttryck för deu tanke, som legat till grund för densamma.

Efter att hava omnämnt de skäl, som enligt kammarrättens mening talade

emot borttagande av stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen — för vilka

skäl redogörelse torde komma att av chefen för finansdepartementet lämnas i

sammanhang med det förslag i ämnet, som av honom framlägges har

kammarrätten vidare anfört:

»I detta sammanhang tillåter sig kammarrätten att erinra om vad kammarrätten

i utlåtandet den 14 juni 1923 anfört i fråga om införande av en fullföljdsavgift.

Denna avgift, vilken — såsom dess namn antyder —• skulle

utgå vid fullföljd av talan mot första instansens beslut, skulle givetvis återfås

i fall, då detta beslut ändrades eller upphävdes. Vad den nu föreslagna

stämpelavgiften angår, skulle den komma att träffa såväl sökande (klagande)

som förklarande. I enlighet med vanliga rättsregler skulle väl den i första

instansen tappande merendels anses skyldig att ersätta motpartens stämpelkostnad

därstädes samt part, som fullföljde talan mot första instansens beslut,

dömas att ersätta motpartens stämpelkostnad i överinstansen, om besvären

icke föranleda ändring i det överklagade beslutet, varemot vardera

parten skulle få vidkännas sin stämpelkostnad, om det överklagade beslutet

ändrades eller upphävdes. För de fall då mål återförvisas till ny handläggning

— och dessa fall komma väl hädanefter att bliva proportionsvis lika

talrika som nu — skulle skyldigheten för den klagande att vidkännas en

avgift, tänkt som korrektiv mot okynnesprocesser, te sig särskilt anmärkningsvärd.

Jämför man den föreslagna anordningeu med systemet med eu

fullföljdsavgift, kan man ej undgå att finna att det senare, även om anmärkningar

kunna göras jämväl däremot, i förevarande avseende har ett avgjort

företräde. Fullföljdsavgiften träffar dem, som klaga i onödan, stämpelavgifterna

drabba ofta parter, som icke bära ansvar för att mål anhängiggjorts

eller fullföljts.»

Två ledamöter av kammarrätten hava uttalat avvikande mening från

kammarrättens yttrande om fullföljdsavgiftens företräde framför den ifrågasatta

stämpelavgiften i nu förevarande hänseende. Reservationen har av

den ene ledamoten med instämmande av deu andre formulerats sålunda:

»Då kammarrätten i sitt förevarande utlåtande, i sammanhang med frågan

om borttagande av stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen i syfte att motverka

s. k. okynnesprocesser, erinrat om, att kammarrätten i utlåtande den

14 juni 1923 ifrågasatt införande av fullfölj dsavgift vid talan mot första instansens

beslut, samt, efter att hava anfört de skål, som tala mot den ifrågasatta

stämpelavgiften, såsom sin mening uttalat, att fullföljdsavgiften i det

hänseende, varom nu är fråga, har ett avgjort företräde, har jag ansett mig

böra uttryckligen framhålla, att jag icke kan dela den mening, som kommit

till uttryck i kammarrättens berörda tidigare utlåtande.

Såsom kammarrätten själv framhållit, torde ''okynnesprocesser’ icke förekomma

i någon större omfattning. Det torde också kunna förväntas, att

deras antal kommer att ytterligare nedgå, därest den av kammarrätten förordade

statliga tariffen införes. En ej oväsentlig del av ''okynnesprocesserna''

torde nämligen utgöras av s. k. beloppstvister, vilka genom den föreslagna

tariffen skulle bringas ur världen. Den minskning av processernas antal,

som genom en fullfölj dsavgift möjligen skulle kunna åvägabringas, torde därför

redan av denna anledning bliva ytterst ringa och icke förmå att upp
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

väga de med en dylik avgift förenade olägenheterna. Man får ej förbise, att

fullföljdsavgiften kan komma att kännas som en tunga även vid processer,

som icke kunna betecknas som ''okynnesprocesser’. Minskningen skulle ju

också komma att drabba endast processerna i kammarrätten.

En åtgärd, avsedd att beskära klagorätten i andra instans, synes redan i

och för sig vara mindre tilltalande. Vidare är att märka att, enligt vad

inom kammarrätten uppgjord statistik för åren 1922—1925 utvisar, i ungefär

en tredjedel av de fattigvårdsmål, som överklagats till kammarrätten, kammarrätten

ändrat Konungens befallningshavandes utslag. Härvid hava icke inberäknats

de fall, då kammarrätten ändrat motiveringen utan att detta föranlett

ändring i slutet. Den stora ändringsprocenten pekar på att åtgärder,

som inskränka den fria klagorätten, böra undvikas, för så vitt icke alldeles

särskilt starka skäl kunna anföras till stöd för dem.»

Ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd har — efter att hava

meddelat, att Stockholms stad i ett fåtal mål tillerkänts rättegångskostnad

med 20—25 kronor i fall, då anmaning ej besvarats, de enda fall i vilka

staden yrkat dylik ersättning — yttrat:

»Flertalet länsstyrelser hava emellertid avslagit dessa yrkanden med motiveringen,

att Stockholms stads fattigvårdsnämnd icke visat, att kostnad å

målet förekommit. Härmed torde åsyftas det förhållande, att staden har

anställt avlönade tjänstemän för utförande av dess talan samt att sålunda

en direkt kostnad för staden ej skulle hava uppkommit för det föreliggande

målet. Enligt vad som uppgivits, har kungl. kammarrätten tidigare givit

uttryck åt samma uppfattning, men har jag för vinnande av prejudikat överklagat

dylika utslag och äro dessa ännu beroende på kammarrättens prövning.

Av motiverna till utkastet — — — framgår nu, att rättegångskostnad

skulle skapas därigenom, att länsstyrelsens utslag belädes med stämpel 6

kronor. Därest utkastets avsikt är att rättegångskostnaden skall fixeras till

detta obetydliga belopp, torde förslagets bestämmelser härutinnan bliva utan

någon som helst verkan. En utgift på 6 kronor torde icke i någon mån

kunna avskräcka en fattigvårdsstyrelse från att föra en process, mestadels

långvarig och rörande mångfalt högre värden än 6 kronor. Förhoppningen

att vinna processen är ju alltid förhanden hos en processande part. Skall

emellertid rättegångskostnaden spela någon roll för minskning av antalet

fattigvårdstvister, måste densamma utgå med belopp likartade dem, som utdömas

i en vanlig civilprocess. Dessa belopp komma i allt fall att bliva

betydligt blygsammare än de, som utdömas av underrätterna och torde med

all säkerhet sällan komma att överskrida 50 kronor. Länsstyrelserna ådagalägga

i allmänhet benägenhet att i fall, där det är möjligt, visa sina egna

kommuner en viss patriarkalisk välvilja och denna torde även komma att

inverka vid utdömande av rättegångskostnad. Då det således under ingå

förhållanden torde ifrågakomma, att rättegångskostnaden blir en avsevärd

utgift, synes det mig som borde uti 62 § av utkastet tydligare utsägas att

i tvister, som i 8 kap. fattigvård slagen avses, äger part rätt till ersättning

för rättegångskostnad och att härvid i tillämpliga delar skall gälla, vad i

rättegångsbalken stadgas om sådan kostnad.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört, att den mest effektiva åtgärden

till förhindrande av onödiga processer i fattigvårdsmål syntes vara

införande av skyldighet att betala ersättning för rättegångskostnader, vilket

icke kunde anses obefogat med hänsyn till det besvär och de kostnader,

som kunde förorsakas en fattigvårdsstyrelse av en motparts bestridande av

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

ett berättigat ersättningskrav. Regeln om rättegångskostnaclsersättning torde

böra gälla även i fall, då enskild part för talan mot fattigvårdsstyrelse om

utbekommande av fattigvård, fall, som ej inbegrepes i bestämmelsen i 62 §,

men i vilka fall dock utan uttrycklig föreskrift dylik kostnad torde kunna

utdömas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län bar, under framhållande av att bestämmelserna

i fråga kunde avskräcka smärre och mindre bärkraftiga kommuner

att söka sin rätt, å andra sidan erkänt, att de komme att innebära

ett verkligt effektivt medel att förhindra onödiga processer, varför de måhända

ej kunde undvaras, om man skulle vinna det sålunda åsyftade målet.

Härtill komme, att, såsom av förarbetena till 1918 års lag framginge, skyldighet

att utgiva ersättning för rättegångskostnader redan nu torde kunna

åläggas, ehuru detta endast sällan torde hava förekommit. Ifrågasättas kunde

dock möjligen att begränsa denna skyldighet att avse vissa direkta kostnader

— för porton, utslag och dylikt — så att ej obehövligt anlitande av juridiskt

biträde komme att fördyra fattigvårdsprocesserna.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört:

»Vad beträffar frågan om skyldighet för fattigvårdssamhälle att utgiva

ersättning för kostnad å en fattigvårdsprocess framgår av motiveringen till

utkastet såsom om man avsett, att allenast utslagen i ett fattigvårdsmål

borde beläggas med stämpelavgift, men däremot varken den första eller

sedermera i målet lämnade kommunikationsresolutioner. Frågan härom —

i sig själv av mindre betydelse — är ju viktig i så måtto, att därmed är

förknippat bland annat spörsmålet i vad mån en fattigvårdsstyrelse skall

hos vederbörande myndighet bevaka sina intressen med avseende å ett där

anhängigt mål. Och sistnämnda spörsmål har ju en ganska stor betydelse

för frågan om storleken av kostnadsersättningen. Om skyldighet att utgiva

kostnadsersättning för en fattigvårdstvist anses böra införas, torde försiktigheten

måhända ock bjuda att samtidigt tillse, att betryggande garantier

vinnas för att ersättningen kommer att tillfalla fattigvårdssamhällena som

sådana.»

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har yttrat:

»Förbundet har ej någon invändning att framställa mot införandet i fattigvårdslagen

av bestämmelse om borttagandet av stämpelfriheten för utslag i

fattigvårdsmål. Enligt förbundets mening är sistnämnda åtgärd dock icke

betingad av behovet att åstadkomma, att fattigvårdsmål verkligen skola draga

någon kostnad.

Verksammare är enligt förbundets mening ersättning för den egentliga

rättegångskostnaden. Det torde icke numera vara många fattigvårdsstyrelseordförande

i vårt land, som icke åtnjuta något arvode för sitt besvär. Detta

arvodes storlek är givetvis beroende av arbetskvantiteten och ökas sålunda

lätt, om och i den mån antalet av samhällets fattigvårdsprocesser ökas. Det

synes förbundet önskvärt, att i den blivande propositionen med förslag till

ifrågavarande lagändring gives uttryck däråt, att det för att rättegångskostnad

skall anses föreligga icke erfordras viss direkt utgiven kostnad, exempelvis

för anlitande av advokat för målet i fråga, utan att såsom rättegångskostnad

anses bland annat lämplig gottgörelse för besvär med ansöknings uppsättande,

utrednings åstadkommande m. in., vare sig detta fallit på fattigvårdsstyrelsens

ordförande eller anlitat biträde.

Vad i sista delen av 62 § stadgats om befrielse från utgivande av rätte
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

gångskostnad i visst fall synes böra utgå såsom överflödigt och föranledande

till en tveksamhet, som kan motverka ändamålet med det hela.»

Förslaget har vidare tillstyrkts eller lämnats utan erinran av överståthållarämbetet,

dock icke i fråga om borttagande av stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen,

av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings,

Kalmar, Malmöhus, Hallands, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, samt av Stockholms och Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott

ävensom av de fattigvårdskonsulenter, vilka yttrat sig över förslaget.

Länsstyrelserna i Blekinge och Kopparbergs län hava uttalat sig för en bestämmelse

om att icke några andra rättegångskostnader skulle utdömas än

stämpelavgift i vissa fall.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört. Enligt 62 § i utkastet skulle vad

i rättegångsbalken stadgades angående rättegångskostnad äga motsvarande

tillämpning i fråga om fattigvårdsprocesser. Finge detta tolkas så att ersättning

kunde utdömas icke blott för direkta utgifter, som processen medfört,

utan även för besvär med handlingars uppsättande och målets utförande,

kunde visserligen stadgandet komma att verka i det syfte, som därmed

avsåges. Det kunde blott befaras, att stadgandet även finge den icke

åsyftade påföljd att mindre bärkraftiga kommuner läte avskräcka sig från

att anhängiggöra tvister även då eljest skälig anledning därtill förelegat.

Skulle däremot stadgandet tolkas så att detsamma avsåge allenast direkta

utgifter — vilket i så fall lämpligen torde böra i lagen utsägas — bleve det

i regel av ringa betydelse åtminstone såvitt anginge processer i första instansen,

där stämpelavgiften för utslag bleve endast 6 kronor. Då berörda

stadgande, vars värde syntes tvivelaktigt, även vore ägnat att i sin mån inveckla

processen, ville länsstyrelsen icke förorda detsamma.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att vad av länsstyrelsen

nämnts om ränteberäkningsinstitutets obehöriga gynnande av fattigvårdssamhällen

med sakkunniga biträden (se sid. 105), miste naturligen i någon

mån sitt berättigande, om obetingad skyldighet att betala ersättning för

rättegångskostnader, på sätt föreslagits, infördes i fattigvardslagen och sålunda

ersättning för] advokathjälp kunde påräknas, där sådan av den vinnande

parten anlitats. Då en tvist ginge till process, måste emellertid antagas,

att fallet i regel vore för vederbörande så oklart, att målets förlorande

av envar av parterna betraktades som en möjlighet. I de verkligt tveksamma

fallen torde få antagas, att denna möjlighet för sökandeparten framstode

så starkt, att risken att få betala motpartens rättegångskostnader kunde avskräcka

från anliängiggörande av process. Härmed vore ju visserligen det

målet vunnet, att ett fattigvårdsmål mindre komme till stånd, men problemet

hade ock en annan sida. Länsstyrelsen förmenade nämligen, att här

vore ett fall, där den till understöd berättigade fattige skulle kunna komma

att få lida därav, att eu fångvårdsstyrelse av sparsamhetsnit kunde frestas

att hellre underlåta att överhuvud lämna understöd än att inlåta sig i eu

process, vars förlorande också skulle medföra betydande rättegångskostnader

till motparten. Enligt länsstyrelsens förmenande borde ett tillräckligt

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

avhållsmoment mot verkliga processmissbruk ligga däri, att länsstyrelserna.

på sätt redan nu vore fallet kunde, där särskilda skäl förelåge, utdöma rättegångskostnadsersättning.

Länsstyrelsen ansåge sig böra bestämt avstyrka införande

av skyldighet till rättegångskostnadsersättning i fattigvårdsmål.

Länsstyrelsen i Värmlands län bär haft enahanda uttalande om bestämmelser

om rättegångskostnadsersättning som om de föreslagna räntebestämmelserna

(se sid. 106).

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat, att länsstyrelsen befarade,

att ett uttryckligt stadgande angående rätt att få ersättning för rättegångskostnaderna

snarast skulle verka i riktning att öka fattigvårdsprocessernas

antal. Kommunerna skulle därigenom direkt uppfordras att med sina fattigvårdsangelägenheter

hänvända sig till advokater. Om man besinnade, att

fattigvårdsbestämmelserna till sin natur vore och måhända måste vara av

rätt så invecklad beskaffenhet och att de alltså helst krävde en omfattande

specialkännedom på området i fråga, så torde man hava skäl att förmoda,

att det ej bleve så ofta som vederbörande advokat funne anledning att avstyrka

anhängiggörande av process. De nuvarande bestämmelserna, som

visserligen nödvändiggjorde ett rätt så omfattande utredningsarbete från

länsstyrelsernas sida, lade ju intet hinder i vägen för att när synnerliga

skäl förekomme utdöma rättegångskostnader. Uppfattningen att kommunerna

inför risken att få betala dylika skulle, exempelvis trots att advokat

tillstyrkt att försöka med en rättegång, visa någon större avhållsamhet syntes

länsstyrelsen knappast stå i överensstämmelse med erfarenheten om det

svenska psyket. Länsstyrelsen ville således avstyrka förslaget i denna del

såsom sannolikt verkande i motsatt riktning mot den avsedda.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott liar yttrat:

»Införandet i fattigvårdslagen av den ifrågasatta bestämmelsen härom vill

utskottet av flera anledningar icke förorda. Utskottet anser sålunda, bland

annat, att det avskräckande, som skulle ligga uti att åsamkas kostnad för

processen och som möjligen i ett eller annat fall verkligen skulle verka

återhållande, komme att mer än uppvägas av nya faktorer, sannolikt av det

slag som skulle ännu mer rotfästa fattigprocessen i stället för att så mycket

som möjligt avkoppla densamma.

Skulle det emellertid verkligen bli fråga om att genomföra förslaget på

denna ^ punkt, synes bestämmelsen böra inskränkas till att gälla endast de

fall då den dömande myndigheten på grund av omständigheterna i målet

funne sig böra ålägga part ersätta kostnad, som onödigtvis och emot klara

skäl åsamkats motparten.

Att tillämpa rättegångsbalkens regler om rättegångskostnad i fattigvårdsmål

lär väl möta praktiska svårigheter med hänsyn till, att i dessa mål i

regel ingen förut bestämd svarande finnes. Denne får mången gång sökas

bland flere kommuner, vilka samtliga stå som svarande och i den egenskapen

har att avgiva den ena förklaringen efter den andra för att om möjligt

freda sig. Vilken skulle i ett dylikt fall betala kostnaden, och skulle alla

som icke, efter vad det slutligen visat sig, haft med saken att skaffa erhålla

ersättning för sin kostnad? De skulle tydligen hava ersättning om rättegångsbalkens

regler skulle gälla.»

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott har ställt sig mycket tveksam

i fråga om lämpligheten att införa skyldighet för parterna att gälda rätte
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

121

gångskostnader i fattigvårdsmål. Det syntes nämligen icke vara riktigt att

hänföra fattigvårdsprocesserna helt till kommunernas privatekonomiska intressen.

Då det vore ett statsintresse att ålägga kommunerna viss skyldighet

gent emot de fattiga, borde det också anses vara ett statsintresse, att

kostnaderna för den obligatoriska fattigvården komme att drabba vederbörlig

kommun.

Norrköpings fattigvårdsstyrelse har avstyrkt förslaget i förevarande del

huvudsakligen under hänvisning till fattigvårdsprocessernas offentligrättsliga

karaktär samt att bestämmelserna komme att föranleda anlitande av yrkesadvokater

i fattigvårdsmål. Utslagen borde fortfarande vara stämpelfria.

Men för att motverka måls dragande inför högre instans av okynne, såsom

understundom förekommit, borde föreskrivas, att part, som ville hänskjuta

mål till kammarrättens prövning, skulle deponera visst ej alltför obetydligt

belopp, vilket belopp i händelse kammarrätten bifölle klagandens talan återfölle

till den klagande men i motsatt fall tillfölle staten.

Svenska landstingsförbundet har gjort samma uttalande i fråga om bestämmelser

om rättegångskostnader som om ränta (se sid. 106).

I avstyrkande riktning hava vidare uttalat sig länsstyrelsen i Älvsborgs län,

Jönköpings, Gotlands, Hallands och Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott,

fattigvändsstyrelsen i Göteborg samt svenska landskommunernas förbund

och svenska stadsförbundet.

Det synes icke råda mera än en mening därom, att det redan nu föreligger

möjlighet för de dömande myndigheterna att i fattigvårdsmål, med

tillämpning av rättegångsbalkens föreskrifter om rättegångskostnad, ålägga

part att ersätta motparten hans kostnader i målet. Tydligen hava emellertid

först på allra senaste tiden parterna i fattigvårdsmål börjat framställa yrkanden

i sådant avseende. Det ligger nära till hands att antaga, att underlåtenheten

därutinnan berott på bristande kunskap om att ersättning för rättegångskostnader

överhuvudtaget kan utdömas i fattigvårdsmål. Om det finnes

grundad anledning att förmoda, att en mera allmän tillämpning i fattigvårdsmålen

av de regler, som enligt rättegångsbalken gälla för utdömande

av rättegångskostnadsersättning, skulle vara ett verksamt medel till stävjande

av processlystnaden i fattigvårdsmål, torde man icke böra dröja med

att i fattigvårdslagen giva klart uttryck åt rätten till sådan ersättning.

Av de avgivna yttrandena att döma synes den meningen vara övervägande

bland myndigheterna och av hithörande frågor intresserade korporationer,

att ett allmännare utdömande av rättegångskostnadsersättning skulle verksamt

bidraga till det syfte, som främst avses att vinna med nu ifrågavarande åtgärder

eller nedbringandet av antalet fattigvårdsmål. De skäl, som anförts

mot ett införande i fattigvårdslagen av uttryckligt stadgande om ersättning

för rättegångskostnader synas mig icke heller vara av natur eller äga den

betydelse, att de kunna uppväga den påräknade vinsten av ett dylikt stadgande.

Att på sätt föreslagits reservera stadgandets tillämpning till sådana

fall, där process varit uppenbarligen obehörig, eller liknande synes mig icke

Departements
chefen.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

tillrådligt med hänsyn till de mycket våga gränser i avseende å tillämpningen,

som en dylik bestämmelse enligt sakens natur måste få.

Det förslag till bestämmelse i ämnet, som i överensstämmelse härmed

framlägges, synes mig av skäl, som kammarrätten och svenska fattigvårds- och

barnavårdsförbundet anfört, höra begränsas till en hänvisning till rättegångsbalkens

stadganden angående rättegångskostnad utan det därtill i utkastet

fogade tillägget.

En hänvisning till det i 62 § 2 mom. införda huvudstadgandet synes böra

göras icke blott, på sätt som föreslagits i utkastet, i 67 § utan även, på sätt

under 78 § närmare angives, i denna paragraf.

Enligt formuleringen av huvudstadgandet skall bestämmelsen gälla i fråga

om tvister, som avses i 8 kap. fattigvårdslagen. Då ärenden om gottgörelse

av staten, vilka till sin natur äro ansökningsärenden, åtminstone icke vid

behandlingen hos länsstyrelsen kunna rubriceras såsom tvister, blir bestämmelsen

icke tillämplig i fråga om dem.

På sätt framgår av de avgivna yttrandena föreligger på olika håll tvekan,

om med den föreslagna formuleringen det skulle förefinnas möjlighet för en

fångvårdsstyrelse att få ersättning för sådana kostnader, som icke bestå i

verkliga eller direkta utgifter för målet i fråga. Därvid har särskilt från ombudsmannen

hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd och svenska fattigvårdsoch

barnavårdsförbundet framhållits önskvärdheten av att även icke direkta

utgifter bleve ersatta. Det måste erkännas, att, därest så icke blir förhållandet,

de fattigvårdssamhällen, särskilt de större städerna, som på grund av omfattningen

av de dem påvilande uppgifterna måste anställa kvalificerade tjänstemän

för skötandet av bland annat fattigvårdsmålen och således aldrig behöva anlita

utanför stående hjälp därvid, i avseende å möjligheten att få ersättning

för sina rättegångskostnader komma i en sämre ställning än de fattigvårdssamhällen,

som endast i ett eller annat mera invecklat fall nödgas anlita sådan

hjälp mot särskild betalning. Det torde nog också för övrigt vara så —

som svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anmärkt — att det arvode,

som numera allmänt lärer utgå till fattigvårdsstyrelsernas ordförande, kan

påverkas till storleken av omfattningen av det arbete, som fattigvårdsmålen

bereda dem. Det synes följaktligen icke vara oberättigat, om fattigvårdssamliällena

göra anspråk på att storleken av den ersättning för rättegångskostnader,

som kan komma att tillerkännas dem, röner påverkan även av

fattigvårdssamhällenas indirekta utgifter för skötandet av fattigvårdsmålen.

Det torde emellertid knappast vara erforderligt att i lagen giva uttryck

åt att ersättningen för rättegångskostnader skall på dylikt sätt beräknas.

Det synes nämligen icke antagligt, att fattigvårdssamhällena komma att i

förevarande avseende ställas i en sämre ställning än den, som av högsta

domstolen tillerkännes kronan i vanlig civilprocess. Enligt ett flertal rättsfall

har kronan av högsta domstolen tillerkänts ersättning för sina rättegångskostnader

hos hovrätt eller Kungl. Maj:t, kronans talan må hava förts av ombudsmannen

hos järnvägsstyrelsen, justitiekanslersämbetet genom eu dess

tjänsteman eller advokatfiskalen i marinförvaltningen. I ett fall (se Holm,

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Nytt Juridiskt Arkiv avd. I, 1924: 519) tiar kronan av högsta domstolen tillerkänts

ersättning för sina rättegångskostnader jämväl hos häradsrätt, då

kronans talan där förts av tjänstförrättande landsfiskal.

Förslag om borttagande av den nu förefintliga stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen,

i vad angår fattigvårdsmålen och vissa mål enligt lagen om samhällets

barnavård, torde komma att anmälas av chefen för finansdepartementet.

Det av kammarrätten och Norrköpings fattigvårdsstyrelse i förevarande

sammanhang väckta förslaget om införande i fattigvårdslagen av en bestämmelse

om fullföljdsavgift, analog med stadgandet i 30 kap. 19 § rättegångsbalken,

synes mig åtminstone icke för närvarande böra föranleda någon åtgärd.

Redan den omständigheten att ett dylikt stadgande icke skulle hava

någon inverkan i avseende å antalet fattigvårdsmål hos länsstyrelserna utan

endast hos kammarrätten synes mig tala däremot i jämförelse med en bestämmelse,

varigenom stämpelfriheten i fattigvårdsmål och vissa mål enligt

barnavårdslagen borttages. Och att genomföra båda dessa åtgärder i processhindrande

syfte torde vara uteslutet och har ju heller icke ifrågasatts.

63 §.

I denna paragraf föreslås dels den ändring, att förutvarande 62 § — i

vilken bestämmelserna om ränta och om rättegångskostnad införas samtidigt

med att paragrafen överföres till 8 kap. i fattigvårdslagen — insättes såsom

1 mom. i 63 §, under det att nuvarande 63 § betecknas såsom 2 mom. i

samma paragraf och dels införande i 2 mom. av ett tillägg, vari hänvisas till

vad i 51 § stadgas i fråga om det belopp, varmed ersättning för lämnad

vård skall utgå.

64 §.

I denna paragraf föreslås endast den ändring av där förekommande hänvisning

till 62 och 63 §§, som betingas av den föreslagna sammanslagningen

av dessa paragrafer.

67 §.

Såsom en följd av de bestämmelser, som föreslagits till införande i 54 §

2 mom. om vilka uppgifter och handlingar, som skola bifogas ansökan,

varigenom fattigvårdssamhälle utan föregående anmaning anhängiggöra talan

mot annat fattigvårdsamhälle, torde motsvarande stadgande böra införas i

avseende å ansökan, varigenom fattigvårdssamhälle anliängiggör talan mot

understödstagare eller för honom försörjningspliktig person.

I 56 § 1 mom. andra stycket föreslagen påföljd för underlåtenhet att vid

ansökan bifoga föreskrivna handlingar lärer icke bliva tillämplig i mål, som

avses i 67 §, enär föreskriften om handlingarnas bifogande icke göres ovillkorlig.

Däremot synes även i dessa mål böra gälla den länsstyrelse i 56 §

1 mom. tredje stycket tillagda befogenheten att giva part vissa förelägganden

vid vite eller äventyr att målet avgöres i befintligt skick.

I avsikt att den bestämmelse, som i 62 § 2 mom. föreslås om ersättning

för rättegångskostnad, skall bliva gällande även vid talan enligt 67 §, föreslås

i sistnämnda paragraf införande av hänvisning till förstnämnda stad
-

Departements
chefen
-

Departements
chefen.

Departements
chefen.

s. 124 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

124 Kungi. Maj:ts proposition nr 106.

gande. I fråga om motiven härför får jag hänvisa till vad som anförts

under 62 §.

I 67 § nu förekommande hänvisning till 62 och 63 §§ föreslås med avseende

å den ifrågasatta sammanslagningen av sagda paragrafer att ändras till

att avse 63 §.

Såsom framgår av den under 62 § lämnade redogörelsen hava i utkastet

föreslagna bestämmelser om ränta å fattigvårdskostnad ansetts icke böra äga

tillämpning gent emot understödstagare och för honom försörjningspliktiga

personer. Då jag delar denna uppfattning, har jag icke ansett mig böra

föreslå några räntebestämmelser i nir förevarande avseende.

68 §.

Ingen annan ändring föreslås än av sammanslagningen av 62 och 63 §§ betingad

ändring i den uti 68 § förekommande paragrafhänvisningen.

78 §.

Den i 62 § 2 mom. föreslagna bestämmelsen om ersättning för rättegångskostnader

synes böra vinna tillämpning jämväl i mål, som avses i 78 §

1 mom., i vad de röra vägran av fattigvårdsstyrelse att lämna fattigvård eller

sättet för fattigvårds meddelande, och i mål, som avses i 78 § 2 mom. Bestämmelsen

därom torde lämpligen kunna inpassas i 6 mom. av 78 §, vilket

föranleder, att nuvarande 6 mom. erhåller beteckningen 7 mom.

Det torde däremot icke vara nödvändigt att i 78 § införa en uttrycklig

föreskrift om att vad som stadgats om ersättning för rättegångskostnader

skall gälla även i andra i 78 § 1 mom. omförmälda mål än de nyss angivna.

En sådan föreskrift skulle nämligen i stort sett sakna praktisk betydelse

men dock, för vinnande av sådan överensstämmelse mellan fattigvårdslagen

och lagen pm samhällets barnavård, som man i övrigt velat åstadkomma, föranleda

en omformulering av 81 § 1 mom. i sistnämnda lag, i vilket stadgande

eljest icke skulle erfordras någon ändring på grund av nu ifrågasatta

ändringar i fattigvårdslagen.

Någon ränteplikt synes icke böra åläggas fattigvårdsstyrelse å fattigvårdskostnad,

som utdömes i de uti 78 § avhandlade mål rörande vägrad fattigvård.

79 §-

I denna paragraf föreslås en av sammanslagningen av 62 och 63 §§ föranledd

ändring i en av de uti 79 § förekommande paragrafhänvisningarna.

81 .§•

Till 1 mom. synes böra fogas ett tillägg av innehåll, att, därest länsstyrelses

beslut om fällande till försuttet vite, varom i 56 § sägs, överklagas,

talan därom skall föras hos kammarrätten. Sagda tillägg föranleder vissa

andra ändringar i paragrafen. Av allmänna processregler lärer följa, att särskilda

besvär icke kunna anföras över länsstyrelses beslut om föreläggande

av vite.

På sätt som anförts under 62 § torde hora stadgas, att talan hos kammarrätten

ej må föras allenast beträffande ränta å fattigvårdskostnad.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Beträffande rättegångskostnad sjnes ävenledes, i enlighet med vad som

föreslagits i den inom socialdepartementet utarbetade promemorian, för

vilken redogörelse lämnats under 62 §, böra föreskrivas, att talan ej må hos

kammarrätten föras allenast i fråga om kostnader å målet hos länsstyrelsen.

I ett nytt moment torde böra införas bestämmelse om ersättning för

rättegångskostnad hos kammarrätten. Denna bestämmelse synes böra avfattas

så, att rättegångskostnad må av kammarrätten utdömas i samma

mål, vari dylikt utdömande, enligt vad förut är sagt, må kunna göras av

länsstyrelse, eller i mål om fullgörande av försörjningsplikt, om hemsändning

och om ersättning för fattigvårds- eller hemsändningskostnad samt i

mål, som omförmälas i det nya 6 mom. av 78 §. I ärenden, som avse gottgörelse

av staten — vilka ärenden omförmälas i 81 § 5 mom. i dess nu

gällande lydelse — synes ersättning för rättegångskostnader icke lämpligen

böra kunna utdömas av kammarrätten, lika litet som, enligt vad under 62 §

anförts, det ansetts böra ifrågakomma hos länsstyrelserna.

Såsom följd av nämnda tillägg, vilket föreslås att införas i 4 mom., skulle

nuvarande 4 och 5 mom. erhålla nummerbeteckningarna 5 och 6, varav i

sin tur skulle föranledas en mindre jämkning i sistnämnda moment.

Övergångsbestämmelserna.

I fråga om övergångsbestämmelserna anfördes i den inom socialdeparte- Förslaget.

mentet utarbetade promemorian bland annat, att det med hänsyn till vad

förut framhållits angående vikten av att bestämmelser till motverkande av

onödiga processer komme i tillämpning, innan ännu processande! i barnavårdsmål

hunnit taga någon större omfattning, hade synts önskvärt, att de

ifrågasatta lagändringarna trädde i kraft så snart som möjligt, d. v. s. den

1 januari 1927. Avgränsningen mellan nya och gamla regler hade i viss

analogi med vad som stadgades vid införandet av 1918 års lag, föreslagits

skola ske så, att de nya bestämmelserna skulle tillämpas i alla de fall, då

anmaning eller, då sådan ej skulle ske, ansökning hos länsstyrelse skedde

efter den 1 januari 1927.

I sitt över förslaget avgivna yttrande har kammarrätten uttalat, att Kammarövergångsbestämmelserna

borde bringas i överensstämmelse med de i 86 § ''

fattigvårdslagen intagna bestämmelserna.

Övergångsbestämmelserna synas böra i möjligaste mån avfattas i över- Departementsensstämmelse

med 86 § fattigvårdslagen. Sålunda torde vad i lagförslaget chefenstadgas

angående ersättning för fattigvård icke böra tillämpas i fråga om

fattigvård, som utgått, innan lagen trätt i kraft. Det torde därvid ligga i

sakens natur, att fordran, som på grund av den nu gällande, i 55 § fattigvårdslagen

intagna preskriptionsbestämmelsen vid tiden för lagförslagets

ikraftträdande redan är preskriberad, icke kan genom den utsträckning av

preskriptionstiden, som föreslås i 55 §, återupplivas.

Bestämmelserna om ränta torde likaledes icke böra gälla i fråga om fattigvård,

som utgått, innan lagen trätt i kraft, men därutöver synes böra före
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

Förslag till

ändringar 1

lagen om

samhällets

barnavård.

126 Kungl. Maj-.ts proposition nr 106.

skrivas, att ränta icke skall erläggas å kostnad för fattigvård, för vilken

fattigvårdssamhälle förpliktats att utgiva ersättning i mål, däri ansökning

inkommit till länsstyrelsen före lagförslagets ikraftträdande.

I fråga om lagförslagets bestämmelse om ersättning för rättegångskostnad

lärer någon övergångsbestämmelse icke erfordras, då sådan redan

enligt gällande lag kan utdömas. Över länsstyrelses beslut om rättegångskostnad,

meddelat före lagförslagets ikraftträdande, kan givetvis talan, även

om den allenast avser rättegångskostnaden, föras.

Med hänsyn särskilt till de talrika hänvisningar till olika stadganden i

fattigvårdslagen, som förekomma i lagen om samhällets barnavård, synes det

i övergångsbestämmelserna till ifrågavarande förslag om ändring i vissa delar

av fattigvårdslagen böra stadgas, att i annan lag eller författning förekommande

hänvisning till de paragrafer i fattigvårdslagen, i vilka nu föreslås

ändring, skall avse dessa paragrafers vid varje tid gällande lydelse, med iakttagande

av vad i dessa övergångsbestämmelser sägs. Härigenom vinnes, att

övergångsbestämmelserna bliva i motsvarande fall tillämpliga jämväl enligt

lagen om samhällets barnavård.

Slutligen torde böra erinras därom, att, då de nya bestämmelser, som

föreslås i fattigvårdslagen, givetvis böra för motsvarande fall vinna tilllämpning

vid behandling av sådana frågor enligt lagen om samhällets

barnavård, som i processuellt avseende behandlas på samma sätt som

fattigvårdsmålen, vissa smärre ändringar för vinnande av detta syfte erfordras

i sistnämnda lag.

I fråga om tillämpligheten i mål enligt lagen om samhällets barnavård

av de övergångsbestämmelser, vilka fogas vid förslaget till lag om ändring

i vissa delar av lagen om fattigvården, får jag hänvisa till vad därom

nyss yttrats vid behandlingen av sagda övergångsbestämmelser.

Departementschefen uppläser härefter förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om

fattigvården, och

2) lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 6 juni 1924

(nr 361) om samhällets barnavård

samt hemställer, att desamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

127

Bilaga A.

Antalet av de fattigvårds mål, som under vart och ett av åren 1917—1925 jämlikt 29 §

1 mom. i kungl. förordningen den 9 juni 1871 resp. 50 § i lagen den 14 juni 1918

anliängiggjorts hos vederbörande länsstyrelser.

1917

1918

1919

1920

1921

1922

1923

1924

1925

1

Övers tåthållarämbetet

1,194

1,192

2,107

2,456

3,183

3.526

5,086

1,747

1,708

Länsstyrelsen i:

Stockholms

län

796

734

891

967

1,076

2,173

2,579

1,411

1.874

Uppsala

)>

306

266

290

294

364

410

480

504

533

Södermanlands

))

273

265

296

298

403

655

712

501

607

Östergötlands

»

441

474

395

408

400

620

750

521

619

Jönköpings

»

147

153

124

183

186

249

304

239

285

Kronobergs

))

58

38

54

76

92

93

91

97

160

Kalmar

»

178

205

159

202

209

298

385

533

566

Gotlands

»

69

53

58

35

50

102

105

91

70

Blekinge

»

170

172

160

185

205

199

179

165

180

Kristianstads

»

150

157

209

187

193

207

195

282

304

Malmöhus

»

325

354

261

288

308

392

402

469

562

Hallands

»

94

83

59

107

83

109

87

163

104

Göteborgs o. Bohus

»

730

624

663

820

723

946

972

1,000

1.212

Älvsborgs

))

213

234

204

231

253

422

325

354

469

Skaraborgs

»

132

133

126

137

179

244

246

241

321

Värmlands

»

189

192

153

187

220

270

308

396

541

Örebro

»

264

259

179

228

300

316

339

467

651

Västmanlands

»

290

328

332

351

424

419

449

492

612

Kopparbergs

))

158

164

142

209

298

310

398

432

480

Gävleborgs

»

164

149

115

no

in

153

167

362

431

V ästernorrlands

»

295

358

296

292

370

447

473

387

431

Jämtlands

))

98

128

136

103

146

302

347

265

344

Västerbottens

»

63

62

77

87

89

94

107

129

157

Norrbottens

»

175

195

151

196

211

262

320

201

205

Summa

6,972

6,972

7,637

8,637

10,076

13,218

15,806

11.449

13,426

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Uppgift & antalet under vart och ett av åren 1917—1925 till länsstyrelserna

1917

1918

1919

1920

från

från

från

från

Mål inkomna till

enskild part

kommun

P» ef

3 cfq*

t* <

s sr

® *

Summa

enskild part

kommun

fattigyårds-

samhälle

Summa

enskild part

kommun

fattigvårds- s am häl le

Summa

enskild part

kommun

fattigvårds-

samhälle

Summa

Överståthållarämbetet1)

_

ii

_

11

_

27

_

27

_

ii

—

11

4

13

—

17

Länsstyrelsen i:

Stockholms län

5

8

_

13

5

_

_

5

3

2

_

5

3

21

_

24

Uppsala

»

1

—

3

4

1

1

i

3

Södermanlands

» 2)

1

2

—

3

4

1

—

b

2

2

—

4

2

4

—

6

Östergötlands

» 8)

3

4

—

7

1

4

—

5

6

—

—

6

4

8

—

12

Jönköpings

» *)

1

—

—

1

2

—

—

2

1

1

—

2

—

2

—

2

Kronobergs

»

—

1

—

1

1

—

—

1

2

—

—

2

1

—

—

1

Kalmar

»

2

2

—

4

1

1

—

2

—

1

—

1

1

2

—

3

Gotlands

>>5)

3

1

—

4

—

—

—

—

—

2

—

2

2

—

2

4

Blekinge

»

6

—

—

6

5

—

—

5

4

3

7

2

8

—

10

Kristianstads

» ®)

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1

—

1

—

1

—

1

Malmöhus

» 7)

7

6

—

13

3

8

—

11

11

10

—

21

6

7

—

13

Hallands

» »)

2

—

—

2

—

—

—

—

—

—

23

23

1

2

11

14

Göteborgs o. Bohus

»

1

—

—

1

4

1

—

5

2

1

—

3

2

4

—

6

Älvsborgs

»

9

1

—

10

2

2

—

4

10

1

—

11

7

4

1

12

Skaraborgs

»

3

1

—

4

—

—

—

—

4

—

1

5

4

—

1

5

V ärmlands

»

1

—

—

1

2

1

—

3

2

—

—

2

—

—

—

—

Örebro

»

—

2

—

2

1

—

—

1

2

39

—

41

4

—

—

4

Västmanlands

))

—

2

—

2

3

—

—

3

3

—

1

4

1

1

—

2

Kopparbergs

»

1

2

—

3

—

—

—

—

2

—

—

2

1

—

—

1

Gävleborgs

»

1

—

—

1

3

—

—

3

2

2

—

4

3

1

—

4

V ästernorrlands

» »)

2

—

—

2

2

—

—

2

2

—

—

2

4

—

—

4

Jämtlands

»

2

—

—

2

—

—

—

—

2

1

—

3

—

2

—

2

Västerbottens

»10)

1

2

—

3

1

2

—

3

1

1

1

3

1

—

2

3

Norrbottens

»

25

—

—

25

8

—

—

8

2

—

—

2

3

—

—

3

Summa

76

45

—

121

48

47

95

64

78

29

171

1 57

81

18

156

*) Av de utav kommun under åren 1917—1923 anhängiggjorda mål härröra resp. 11, 16, 8, 12, 11,

32 och 17 från Stockholms stad. För åren 1924 och 1925 saknas motsvarande uppgifter.

2) Dessutom mål, däri »talan förts av mantalsskrivningsförrättare»: år 1917: 17, 1918: 12, 1919: 2,

1920: 1, 1921: 3, 1923: 2, 1924: 2 och 1925: 2.

s) Under åren 1917—1923 hava dessutom från mantalsskrivningsförrättare och främmande länsstyrelser

inkommit: 1917: 5 och 0, 1918: 1 och 0, 1919: 1 och 0, 1920: 4 och 0, 1921: 1 och 3, 1922: 3

och 1 samt 1923: 2 och 5. För 1924 och 1925 saknas motsvarande uppgifter.

4) Från mantalsskrivningsförrättare hava dessutom inkommit under år 1917: 1, 1919: 1, 1920: 1

och 1921: 1. För 1924 och 1925 saknas motsvarande uppgifter.

6) Dessutom hava under åren 1924 och 1925 från annan länsstyrelse inkommit respektive 3 och 9

mål. För de tidigare åren saknas motsvarande uppgifter.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

129

Bilaga B.

inkomna besvär i fråga om vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd.

1921

1922

1923

1924

1925

från

Summa

från

Summa

från

Summa

från

Summa

från

ce

P

enskild part

kommun

Ms

05 g-

p

3 er?''

ET <

bo: sjo

M- Hj

1

enskild part

kommun

P5

m *_L

P

3 era’

ET -3

p: po

•— •-t

• $

enskild part

kommun

fattigvårds-

samhälle

enskild part

kommun

fattigvårds-

samhällc

enskild part

kommun

5»

05 P

P

3 en‘

sr <

p: P»

ö ^

i

25

1

27

2

81

—

83

3

44

i

48

i

39

4

44

i

123

14

138

6

27

15

48

2

154

4

160

11

738

4

753

13

235

41

289

ii

260

199

470

—

1

—

1

—

1

—

1

—

8

—

8

5

38

2

45

6

53

6

65

3

8

—

11

2

5

—

7

1

14

—

15

—

3

2

5

—

10

i

17

2

14

—

16

—

12

—

12

1

25

—

26

13

88

6

107

16

73

12

101

1

—

—

1

3

1

4

8

1

31

—

32

2

—

331

333

1

5

172

178 1

—

1

—

1

1

3

1

5

—

3

—

3

—

12

7

19

O

O

11

118

132

—

3

—

3

6

4

2

12

3

9

—

12

3

21

15

39

9

13

12

34

—

2

1

3

2

8

3

13

3

12

—

15

1

4

—

5

—

5

1

6 1

4

4

—

8

—

3

—

3

2

2

—

4

2

16

3

21

G

19

15

40

—

1

—

1

—

1

—

1

—

6

7

13

3

14

10

27

2

40

22

64

5

20

1

26

12

13

2

27

3

12

—

15

4

44

20

68

5

48

54

107

—

—

—

—

1

1

28

30

—

1

24

25

1

13

18

32

1

28

70

99

4

5

—

9

3

3

—

6

2

7

2

11

2

34

14

50

6

23

14

43 1

3

8

1

12

5

8

2

15

6

11

2

19

3

15

15

33

14

19

31

64

1

6

1

8

4

3

1

8

11

5

1

17

6

10

30

46

9

13

17

39

2

—

2

4

3

5

—

8

2

5

—

7

6

6

1

13

: 2

19

7

28

2

3

—

5

6

18

12

36

4

9

3

16

8

29

46

83

14

47

41

102 I

3

2

—

5

1

—

—

1

1

4

1

6

1

12

2

15

8

26

11

45 |

—

1

—

1

5

20

—

25

6

31

—

37

12

76

6

94

9

79

2

90 I

2

182

—

184

2

158

—

160

4

154

—

158

7

178

—

185

5

141

146 |

—

3

—

3

—

10

1

11

5

9

2

16

2

10

87

99

16

51

39

106

1

3

3

7

1

9

2

12

3

14

—

17

1

37

5

43

6

67

2

75

3

2

—

5

1

5

—

6

1

—

1

2

3

3

5

11

2

9

3

14 I

3

1

—

4

22

2

—

24

11

3

—

14

9

11

7

27

5

5

9

19 !

46

322

25

393

84

528

62

674

84

1,157

48

1,289

108

947

677

1,733

157 1,187

878

2,222 1

6) Uppgifterna för åren 1917—1923 avse det antal mål, vari länsstyrelsen meddelat utslag. Under

nämnda tidsperiod hava dessutom av länsstyrelsen avgjorts 1917: 1, 1918: 2, 1919: 1 och 1920 1 av

mantalsskrivningsförrättare underställda ärenden. För 1924 och 1925 hava uppgifter i sistnämnda hänseende

icke lämnats.

7) Dessutom under åren 1924 och 1925 respektive 9 och (i av mantalsskrivningsförrättare underställda

ärenden. Motsvarande uppgifter saknas för de tidigare åren.

a) Dessutom av mantalsskrivningsförrättare underställda ärenden: 1919: 1, 1922: 2 och 1925: 1.

9) » » » » » : 1917: 1, 1918: 2, 1921: 1, 1922 2.

1923: 6 och 1924: 9. För 1925 saknas motsvarande uppgift.

10) Dessutom av mantalsskrivningsförrättare underställda ärenden: år 1925: 5. För de tidigare

åren saknas motsvarande uppgifter.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. S7 höft. (Nr 106.) 249 26 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. May.ts proposition nr 106.

P. M.

Bilaga C.

rörande inom socialdepartementet utarbetade utkast till ändringar

i fattigvårdslagen.

De ifrågasatta åtgärderna till nedbringande av fattigvårdsprocessernas

antal kunna sammanföras i följande grupper:

A) åtgärder, avsedda att minska de sakliga anledningarna till tvist;

B) åtgärder, avsedda att minska de formella anledningarna till tvist eller

process;

C) åtgärder för åstadkommande av uppgörelse utan process;

D) åtgärder för motverkande av okynnesprocesser.

A. Åtgärder avsedda att minska de sakliga anledningarna till tvist.

1. Bestämmande av det belopp, varmed ersättningen för olika slag av

vård skall utgå. Det största antalet s. k. beloppstvister mellan fattigvårdssamhällen

torde för närvarande bero på olika meningar om med vilket belopp

faktiskt utgiven vård å allmän anstalt, sjukvårdsinrättning eller ålderdomshem

skall ersättas, i det att krav framställes på ersättning med det

belopp, vartill vården enligt fastställda avgifter eller självkostnad uppgått,

under det att hemortssamkället önskar lämna ersättning allenast med visst

såsom skälig kostnad ansett belopp. Till stöd för sistnämnda uppfattning

har kunnat åberopas av kammarrätten tillämpad praxis, i det att kammarrätten

plägat utdöma ersättning med belopp, som stundom understigit det

faktiskt utgivna men som torde hava ansetts motsvara det belopp, varför

enligt 1 § avsedd erforderlig vård bort kunna lämnas. Vissa av kammarrätten

antagna normer för bedömande av storleken av skäligt belopp för

vissa olika slag av vård, den s. k. kammarrättens taxa, hava därvid ofta

lagts till grund för fixerande av det belopp hemortssamhället varit villigt

betala. Emellertid har tvekan såväl hos fattigvårdsstyrelserna som hos de

dömande myndigheterna varit rådande om i vad mån denna kammarrättens

praxis bort vara normgivande, och, oavsett om huruvida en sådan nedprutning,

som taxan faktiskt i vissa fall inneburit, varit fullt överensstämmande

med fattigvårdslagens mening, något varom olika meningar gjort sig gällande,

har taxans tillämpning knappast skapat tillräcklig klarhet och enhetlighet å

förevarande område.

Huvudändamålet med ändring av bestämmelserna i nu berörda hänseende

torde alltså böra vara att åstadkomma enhetliga och så tydliga regler som

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. May.ts proposition nr 106.

möjligt angående storleken av det belopp, som i olika fall skall utgå. Därvidlag

torde först böra uppmärksammas skillnaden mellan egentliga beloppstvister

samt tvister, som icke i egentlig mening kunna sägas angå kostnadsbeloppet.

Sist avsedda tvister äro sådana, som rört sig om huruvida lämnad

vård med avseende å sin beskaffenhet eller art gått utöver den i 1 §

fattigvårdslagen stadgade obligatoriska vården; d. v. s. om huruvida vården

helt eller i visst avseende inneburit s. k. lyxkostnad, för vilken hemortssamhället

icke bör vara skyldigt att betala. På dylika tvister har exempel

förut givits, och beträffande dem torde ur nu närmast förevarande synpunkt

annan åtgärd icke kunna vidtagas, än att i lagtexten uttryckligen framhålles,

att endast vård, som innefattas under 1 §, skall ersättas.

Beträffande de egentliga beloppstvisterna, nämligen de som röra frågan

huruvida viss till sin art och beskaffenhet bestämd, under 1 § ostridigt

innefattad vård skall ersättas efter den verkliga kostnaden eller med lägre

belopp, motsvarande den skäliga kostnaden därför, hava följande synpunkter

ansetts böra vara avgörande. Yistelsesamhället är enligt fattigvårdslagen i

princip berättigat att av hemortssamhället få ersättning för sina kostnader

för vård enligt 1 §. Denna rätt bör dock i allmänhet icke få leda till att

hemortssamhället betungas med kostnader, som icke svara mot värdet av

den lämnade vården. Å andra sidan bör ihågkommas, att vistelsesamhället

ofta befinner sig i ett tvångsläge och icke är i tillfälle att inverka på kostnadsbeloppet.

I sådant fall torde enligt nyssnämnda huvudprincip vistelsesamhället

böra få full ersättning för de kostnader samhället haft för fullgörande

av sina genom fattigvårdslagen ålagda förpliktelser.

Ur dessa utgångspunkter kan alltså en lagfäst taxa eller tariff, grundad

på en uppskattning av det belopp, varmed i 1 § avsedd vård skäligen hör

kunna tillhandahållas, i vissa fall vara på sin plats men synes icke böra

tillämpas i andra fall än då det samhälle, som lämnat vården, varit i tillfälle

att själv bestämmande inverka på kostnadsbeloppet. Från det område, för

vilket en taxa bör bliva gällande, avsöndras alltså omedelbart ersättning för

vård å annan än fattigvårdssamhället tillhörig anstalt eller inrättning; för

vård å dylik anstalt har ju samhället endast att betala den efter fastställda

grunder debiterade avgiften och har icke möjlighet att nedbringa denna

kostnad. Motsatt är förhållandet på en samhällets egen anstalt, där eu

faktisk kostnad, som överstiger det såsom skäligt befunna och i en taxa fastställda

kostnadsbeloppet, i allmänhet kan anses i ena eller andra hänseendet

bero på åtgärder eller försummelser från samhället självt eller dess

organ.

På dessa grunder skulle man alltså komma till, att eu gräns skulle dragas

så, att vård å samhällets egen anstalt skulle ersättas efter eu fastställd

taxa, medan vård å annan anstalt skulle gottgöras med den enligt fastställda

grunder debiterade avgiften, i den mån sådan finnes fastslagen, d. v. s. närmast

för dagkostnad; dock bör endast utgå avgiften å billigaste avdelning å

anstalten — i själva verket torde det för övrigt vara ett typiskt exempel på

lyxkostnad, därest fattigvårdssamhället bereder vård å annan än billigaste

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

avdelning. I denna huvudregel torde emellertid vissa modifikationer böra

göras.

A ena sidan synes nämligen hänsyn böra tagas till det förhållandet att i

ett flertal fall, exempelvis för vård å länslasarett, olika avgifter äro fastställda

för patienter, bosatta inom den myndighets verksamhetsområde som administerar

anstalten, och patienter, bosatta utom samma område. Av nyss anförda

huvudregel skulle nu följa, att i de fall, då vistelsesamhället berett en

person vård mot avgift för s. k. utomlänspatienter, hemortssamhället skulle

nödgas betala hela denna avgift. Detta har ansetts vara olämpligt för de

fall, då det utan olägenhet för vistelsesamhället eller den vårdbehövande

varit möjligt att för billigare avgift bereda den erforderliga vården å eu

annan sjukvårdsanstalt, exempelvis därför att vederbörande där fått betala

efter taxan för länspatienter. Det undantaget har därför intagits i lagtexten

(Öl §), att där erforderlig vård å sjukvårdsanstalt lämpligen kunnat för lägre

kostnad än den utbetalta beredas å annan anstalt, ersättningen från hemortssamhället

till vistelsesamhället skall utgå allenast med belopp motsvarande

denna lägre kostnad. Ett dylikt undantag har ansetts vara ägnat att motverka

benägenheten att bereda anstaltsvård, utan närmare undersökning

huruvida icke vården lika väl kunnat erhållas på annan anstalt för lägre

kostnad. Å andra sidan har i undantaget ansetts böra ligga, att hänsyn

skall tagas till lämplighetsförhållandena, så att exempelvis icke så dryga

kostnader nedläggas på den behövandes förflyttning, att de uppväga den

lägre kostnaden på den andra anstalten. Möjligheten att förflytta en patient

begränsas för övrigt även av liemsändningsreglerna i 57 §.

Den andra jämkningen i förberörda huvudregel ligger däri, att med vård

å annan än fattigvårdssamhälle tillhörig anstalt ansetts böra likställas vård

å anstalt eller anstaltsavdelning, som tillhör fattigvårdssamhälle, därest anstalten

eller avdelningen är att hänföra till sjukvårdsinrättning. Anledningen

till att detta undantag medtagits har varit, att i motsatt fall de städer, som

hava egna sjukhus, skulle komma i eu ogynnsam ställning, i det de för vård

av främmande patienter endast skulle få ersättning efter den fastställda

taxan, medan andra städer, som placerade patienterna å ett länslasarett,

skulle få ersättning efter hela den debiterade avgiften. Viss tvekan torde

emellertid kunna råda om huruvida detta undantag bör upptagas. Såsom

framgår av det följande, bör nämligen en konsekvens av detsamma bliva,

att det blir gällande även för vård å andra kommunala anstalter, exempelvis

å vårdnadssamhället tillhörig anstalt för sinnessjukvård. Därmed kunde

möjligen tänkas följa, att någon kommun vid bestämmande av avgifter å

dylik anstalt för främmande patienter blir mindre nogräknad. Korrektivet

häremot får emellertid anses ligga i nyssberörda bestämmelse om den lägre

ersättningen för det fall att billigare vård kunnat beredas å annan anstalt,

vilket undantag blir gällande även för detta fall.

Genom nu angivna regler torde man i viss mån tillmötesgå ett av landstingsförbundet

i dess berörda framställning framhållet önskemål, nämligen att

kostnaderna för av fattigvården omhändertagna utomlänspatienter måtte ned
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

bringas genom stadgande av skyldighet att förflytta patienter till deras

hemortssjuklius eller annorledes, samtidigt som man tillgodoser den av övriga

kommunalföreningar uttryckta meningen, att ersättning bör lämnas för hela

kostnaden för sjukhusvård.

Det av landstingsförbundet och även annorledes jämväl framhållna önskemålet

att enhetlighet borde åstadkommas mellan de olika landstingens taxor

för utomlänspatienter — något som givetvis vore av stor betydelse i nu

behandlade hänseenden — torde icke för närvarande vara moget för tillgodoseende

och synes i varje fall icke kunna eller böra lämpligen upptagas

i nu förevarande sammanhang.

Jämlikt bestämmelserna i 40—42 §§ blir det i allmänhet å landstingen, som

nu sist ifrågavarande kostnader till sist komma att stanna. Bestämmelser motsvarande

de nu återgivna om ersättningsbeloppens beräkning torde alltså

böra tillämpas även i förhållandet mellan landsting och primärkommuner,

då det gäller för dessa sistnämnda att uttaga ersättning för sjukvårdskostnad.

Det lärer nämligen vara uppenbart, att det belopp, hemortssamhälle enligt

de ifrågasatta reglerna nödgas utgiva, skall samhället även äga att helt återfå

av landstinget.

Regeln om att för vård å sjukvårdsinrättning ersättning för dagkostnad

skall utgå efter den fastställda avgiften torde böra uttryckligen fastställas

att gälla även i de fall, då jämlikt 58 § allmän anstalt eller inrättning i

fattigvårdsprocess utkräver ersättning av vistelse- eller hemortssamhälle. I

överensstämmelse med vad som yrkats i en av Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Örebro län gjord framställning skall det enligt utkastet alltså icke

vidare kunna ifrågakomma att, såsom skett, ersättning för vård å länslasarett

utdömes åt lasarettet med lägre belopp än den av landstinget fastställda

vårdavgiften.

För vård å fattigvårdssamhälles anstalt, som ej är sjukvårdsinrättning,

skall, såsom framgått av vad förut nämnts, enligt utkastet ersättning utgå

enligt en av Kungl. Maj:t för varje år fastställd taxa.

I denna del innebär alltså utkastet i viss mening en legalisering av den

s. k. kammarrättens taxa. I själva verket innebär en dylik regel snarast

en modifikation i det nu enligt 50 § gällande stadgandet, att vård, som

lämnats enligt 1 §, skall i sin helhet av hemortssamhället ersättas. I överensstämmelse

härmed har också i 50 § intagits en erinran om att ersättning

för vård enligt 1 § icke skall utgå helt utan med ett enligt 51 § bestämt

belopp.

Under övervägande har varit, huruvida systemet med ersättning enligt

taxa skulle kunna utsträckas till andra slag av vård än de nu nämnda.

Fråga har då närmast varit om ^ackordering av barn — för vilken vård

kammarrätten i viss mån tillämpar taxa — samt vård av äldre personer,

som utackorderats eller som vårdas i sitt hem. I nu berörda hänseenden

hava emellertid förhållandena ansetts vara så pass växlande icke blott emellan

olika orter utan även från fall till fall, att några mera generella regler

knappast torde vara lämpliga. Aven för dylika slag av vård skall alltså den

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kung!,. Maj:ts proposition nr 106.

allmänna regel gälla, som i utkastets 51 § 1 mom. 3 stycket införts som

supplerande, nämligen att ersättning skall utgå med det belopp, vartill kostnaden

för vården skäligen kan uppskattas. Då lyxkostnaden genom omformulering

av 50 § redan förut uttryckligen avsöndrats från området för

ersättningsplikten, kommer skälighetsuppskattningen att gälla, huruvida det

debiterade beloppet kan anses rimligt med hänsyn till de däremot svarande

prestationerna.

Närmare bestämmelser angående sättet för taxans bestämmande torde

böra meddelas av Konungen. Det lämpligaste förfaringssättet därvidlag

synes vara, att länsstyrelserna var för sina kommuner uppgöra förslag,

över vilka kommunerna lämnas tillfälle att yttra sig, varefter länsstyrelserna

— eventuellt efter vidtagna modifikationer — insända sina förslag till Kungl.

Maj:t, som lämpligen lärer böra samråda med socialstyrelsen. Vid taxans

bestämmande torde nämligen framför allt hänsyn böra tagas till den gällande

dyrortsgrupperingen, men därjämte lärer möjlighet böra finnas till jämkningar

för kommuner, vilka på grund av särskilt gynnsamma eller särskilt olyckliga

förhållanden utan eget förvållande erhållit speciellt låga eller speciellt höga

kostnader å sina anstalter. Sedan taxa en gång fastställts för samtliga kommuner,

torde det årliga arbetet med jämkningar däri endast bliva av ringa

omfattning.

2. Ändring i preskriptionsbestämmelserna i 55 §. Icke sällan förekomma

tvister, föranledda av ovisshet om vad som gäller rörande tiden för väckande

av talan i de fall, då någon vårdats å sjukvårdsanstalt och ansvarsförbindelse

för vården lämnats av fattigvårdssamliället. Genom en omformulering av

55 § bär man velat tydliggöra, att i de fall, då fattigvårdssamhälle icke själv

direkt bekostat vården utan utgivit ersättning därför till myndighet eller

allmän anstalt, preskriptionstiden skall räknas från den dag, då dylik ersättning

utgavs av samhället, och alltså icke från den dag, då vården å sådan

anstalt började att utgå; detta skall gälla även i det fall att samhället lämnat

ansvarsförbindelse för vården.

B. Åtgärder avsedda att minska de formella anledningarna

till process.

1. Ändrade bestämmelser om preskriptionstid, i syfte att dubbla processer

skola undvikas i samma sak. Enligt gällande bestämmelser går fattigvårdssamhälle

förlustig! rätten till ersättning för fattigvård, som lämnats mera

än 60 dagar, innan ansökan i saken ingivits till länsstyrelsen. Denna regel

gäller även för det fall att samhället har att kräva den vårdade eller försörjningspliktig

person på ersättning för fattigvården eller då den vårdades

hemortsrätt är av betydelse i målet och talan om mantalsskrivning, som kan

inverka på denna fråga, samtidigt föres. Härav följer tydligen, att ett samhälle,

som vill bevara sin eventuella rätt mot hemortssamhället, ofta nödgas

anhängiggöra dubbla processer. I utkastet har nu ifrågasatts en sådan

jämkning i preskriptionsbestämmelserna, att dylika dubbelprocesser väsentligen

bleve överflödiga. Detta skulle gå så till, att preskriptionstiden för

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

talan mot hemortssamhälle skulle räknas från det att utslag i det andra

målet vunnit laga kraft eller blivit liemortssamhället delgivet. Då det emellertid

är av vikt för kemortssamhället att erhålla kännedom om att krav

eventuellt kommer att framställas mot samhället, på det att samhället må

kunna verkställa utredning i saken eller begagna sin rätt att kräva liemsändning,

skall emellertid enligt utkastet i varje fall anmaning ske efter

vanliga regler och inom vanlig tid.

En förebild till nu sist antydda regler finnes redan i 61 §, som handlar

om fattigvårdsstyrelses talan mot staten. Om ändamålsenligheten av utvidgningen

av denna princip torde tvekan icke kunna råda. Däremot synes det i

viss mån ovisst, huruvida icke de regler, som föranledas av en lagändring i

dylikt syfte, bliva väl invecklade, särskilt om de, såsom i utkastet skett,

kombineras med bestämmelser om anmaningsförfarandets utvidgande på sätt

som nedan skall angivas.

Då avsett är, att vistelsesamhälle skall kunna föra talan direkt mot det

landsting, som slutligt skall bära viss kostnad, varom mera nedan, har i det

nu behandlade sammanhanget upptagits en likartad preskriptionsbestämmelse

för det fall att talan förts mot landsting, detta till förebyggande av att ett

begagnande av nyss avsedda rätt skulle medföra att talan samtidigt måste

föras mot landsting och mot hemortskommun.

I detta sammanhang torde böra inskjutas följande. Av de inledningsvis

anförda siffrorna har framgått, att jämsides med ökningen av antalet fattigvårdsprocesser

gått en stark stegring av mantalsskrivningsprocessernas antal,

en stegring som huvudsakligen torde bero på den nya fattigvårdslagstiftningen.

Detta förhållande nödvändiggör tydligen, att det tillses, att icke

den minskning av fattigvårdsprocessernas mängd, som genom nu ifrågasatta

lagändringar kan åstadkommas, vinnes till priset av en motsvarande stegring

i antalet mantalsskrivningstvister. Visserligen torde det i och för sig kunna

anses såsom en fördel, att den mera speciella prövning av en persons förhållanden,

som kan ske i eu fattigvårdstvist, ersättes med en prövning av

hans rätta mantalsskrivningsort, vilken ju är av betydelse i en mångfald

hänseenden. Därför har också, såsom nyss nämnts, det varit fattigvårdsprocessen,

som ansetts böra ligga nere, till dess frågan om vederbörandes

mantalsskrivning blivit slutligen avgjord. Emellertid hade tydligen ur vissa

synpunkter en sådan lagändring varit önskvärd, att fattigvårds- och mantalsskrivningsfrågorna

kunnat prövas i ett sammanhang. Det torde dock knappast

vara möjligt eller lämpligt att i samma utsträckning, som gäller beträffande

fattigvårdsförhållandena, låta mantalsskrivningsfrågan vara en sak de särskilda

kommunerna emellan. I sistnämnda fråga är det allmänna och offentligrättsliga

intresset betydligt starkare än då tvisten blott gäller, vilken av

olika kommuner, som slutligen skall svara för viss fattigvårdskostnad. Det

har därför icke synts vara lämpligt att nu företaga någon genomgripande

ändring beträffande mantalstvisternas rättsliga karaktär, i varje fall torde

en ändring ur nu berörda synpunkter icke böra ske annat än i samband

med en allmän revision av folkbokföringen. Man torde alltså för närvarande

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

icke kunna komma längre än att i möjligaste mån införa samma återhållande

moment mot onödigt processande i mantalsskrivnings- som i fattigvårdsväg.

Här åsyftas närmast införande av stämpelavgift och, möjligen, rättegångskostnad,

varom mera i det följande.

2. Rätt för vistelsesamhälle att med sin ersättningstalan vända sig direkt

mot liemortslandstinget. Då vistelsesamhälle utgivit ersättning för sjukvård

exempelvis å en landsting tillhörig sjukvårdsanstalt, har samhället enligt nu

gällande regler att kräva hemortssamlilillet på ersättning därför, varefter

sistnämnda samhälle, eventuellt efter process, har att söka ersättning åter av

sitt landsting, som tydligen kan vara detsamma som äger den anstalt där

vården lämnats. Ett sådant förfaringssätt kan uppenbarligen innebära en

stor omgång och medföra mycket onödigt arbete för olika styrelser och myndigheter.

Det enklaste vore, om, då fattigvårdsbeliov förelegat, en sjukvårdsanstalt

kunde direkt utkräva ersättning från vederbörande landsting.

Att gå så långt har emellertid icke ansetts lämpligt, då tydligen sådana omständigheter

kunna framkomma i målet, att i första hand ett vistelsesamhälle

och sedermera hemortssamliället bör bliva ansvarigt för vården, i vilket

fall ett förfarande av nyss åsyftad innebörd skulle kunna leda till oreda

samt rättsförluster för primärkommunerna. I utkastet har upptagits ett

mindre långt gående förslag, som emellertid i sin mån synes ägnat att

minska processantalet. Det har nämligen ansetts kunna ifrågasättas,'' att

vistelsesamhälle skulle kunna utan att först vända sig mot hemortssamliälle

utkräva ersättning av det landsting, å vilket kostnaden slutligen skall stanna.

En dylik regel har ansetts böra bliva till fördel för vistelsesamhället, då

saken ofta torde lättare ordnas med landstinget än med hemortssamliället;

detta måste ju alltid befara, att, därest det går för långt i medgivanden,

landstinget skall helt eller delvis vägra att ersätta de gjorda utläggen eller

eventuellt lämna sådan ersättning först efter process. Regeln torde emellertid

bliva till gagn även för landstinget, som dels får saken tidigare ordnad,

dels torde i vissa hänseenden hava lättare att från vistelsesamhället erhålla

önskvärda upplysningar angående den vårdades förhållanden. Därest det

skulle anses tveksamt, huruvida, såsom i utkastet förutsatts, ett samhälle

bör få kräva ett annat landsting än sitt eget, kan den ifrågasatta regeln

möjligen begränsas till att gälla för de fall, då vistelsesamhällets landsting också

är hemortssamliällets. Med den nyss omförmälda regeln om att preskriptionstiden

mot hemortssamliället icke börjar löpa, förrän efter det vistelsesamhällets

talan mot landstinget slutligen avgjorts, synes det icke behöva

befaras, att vistelsesamhälle skall gå förlustig! sin eventuella rätt mot hemortssamhället,

och detta å sin sida har ju, såsom anförts, i sin hand att om

så önskas få saken för sin del avgjord utan uppskov. Saken torde för övrigt

komma att i tvisten mot landstinget bliva så utredd, att vistelsesamhället i

allmänhet icke kommer att hava anledning att efteråt vända sig mot hemortssamliället.

— I de fall, då endast hälften av vårdkostnad skall ersättas

av landstinget, torde visserligen vistelsesamhället i allmänhet icke hava anledning

att självt vända sig mot landstinget, men något undantag från nyssberörda

allmänna regel har icke ansetts behöva stadgas för detta fall.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

137

C. Åtgärder för åstadkommande av uppgörelser utan process.

1. Utbyggande av anmaningsförfarandet. Meningarna om värdet av det

i 1918 års lag införda s. k. anmaningsförfarandet hava varit och äro mycket

delade. De finnas, som anse, att detta förfarande helt förfelat sin uppgift

att åstadkomma uppgörelse direkt fattigvårdsstyrelsema emellan och att

alltså förebygga fattigvårdsprocesser inför länsstyrelserna. A andra sidan

förmena många, att en dylik uppfattning mer eller mindre beror på en synvilla,

i det att det antal processer, som man genom anmaningsförfarandet

undgått, aldrig kan komma till synes. Kammarrätten, som från början var

motståndare till anmaningsförfarandets införande, har i sitt förberörda utlåtande

hänvisat till denna sin tidigare ståndpunkt.

Också om man anser, att anmaningsförfarandet i dess nuvarande form

icke gjort någon eller blott ringa nytta, torde knappast tiden vara inne att

vidtaga en sådan åtgärd som att åter utesluta detsamma. Snarare synes

man böra göra ett försök att genom mera bestämda föreskrifter och annorledes

giva förfarandet större innehåll och utbygga detsamma. Tanken att

frågor om ersättning för fattigvård i princip böra avgöras genom direkt förhandling

emellan fattigvårdsstyrelsema måste nämligen anses riktig, och

strävandet synes därför närmast böra gå ut på att åstadkomma sådana bestämmelser,

att all den utredning, som i en viss sak han förebringas, också

kommer fram under skriftväxlingen parterna emellan, varigenom naturligen

möjligheterna för eu uppgörelse i godo i hög grad ökas.

I nu berörda syfte hava i utkastet upptagits bestämmelser i flera olika

hänseenden:

a) införande i lagen av uttrycklig bestämmelse om skyldighet att avgiva

anmaningssvar;

b) införande av stadganden om vad anmaning och anmaningssvar skola

innehålla och vilka handlingar, som skola bifogas dem, allt detta för att

motparten verkligen skall erhålla möjlighet att bedöma, huru han skall ställa

sig i saken;

c) utsträckning av tiden för anmaning och anmaningssvar från 30 till 45

dagar i vartdera hänseendet; härigenom avses att underlätta möjligheten att

prestera en sådan utredning, att motparten böjer sig för densamma;

d) införande av möjlighet — alltså alternativt — till växlande av ytterligare

skrifter i saken mellan parterna i form av påminnelser och svar därå;

för att en dylik möjlighet skall kunna begagnas, har det ansetts nödvändigt

att stadga särskilda tidsfrister, vilka alltså komma att inverka på den tid,

inom vilken talan skall väckas hos länsstyrelsen.

I detta sammanhang hava även i utkastet införts vissa nya bestämmelser,

som avse att med påföljder och äventyr i olika hänseenden belägga försummelse

att iakttaga de skyldigheter, som under anmaningsstadiet åligga fattigvårdsstyrelserna.

De nu avsedda bestämmelserna innebära;

e) den skyldighet att företaga utredning i målet, som för nävarande åligger

länsstyrelsen i alla olika hänseenden och på grund varav fattigvårdsstyrel
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

serna utan risk kunna försumma att själva företaga utredning uppkäves, utom

i vad avser själva hemortsrättsfrågan; denna fråga har, i överensstämmelse

med vad förut anförts, ansetts vara av den allmänna och offentligrättsliga

betydelse, att utredningen därutinnan icke bör bliva beroende på kommunerna

;

f) länsstyrelse skall i visst fall kunna underlåta att över en hos länsstyrelsen

gjord ansökning höra hemortssamhälle, nämligen då ansökningen

jämte därvid fogade handlingar icke innehåller något nytt utöver den ståndpunkt

och det material, som under anmaningsförfarandet delgivits hemortssamhället.

Denna bestämmelse har till ändamål att ytterligare inskärpa för

hemortssamhället, att det icke kan lita på att bliva hört hos länsstyrelsen,

varför samhället måste redan i sitt anmaningssvar och därvid fogade intyg

— vilka handlingar ju skola genom sökandens försorg ingivas till länsstyrelsen

— förebringa all sin utredning;

g) länsstyrelse skall äga att förelägga fattigvårdsstyrelse, som försummat

att fullgöra sina skyldigheter på anmaningsstadiet, att komplettera vad som

brister och därvid förelägga det äventyr, att styrelsens talan icke upptages

till vidare prövning eller, om den försumlige är den sökta styrelsen, att

målet avgöres i befintligt skick;

h) försumlighet på anmaningsstadiet skall kunna medföra, att en part,

också om den vinner sin talan hos länsstyrelsen, går förlustig ersättning för

rättegångskostnad, vilken eljest skulle hava tillerkänts parten; se härom vidare

nedan.

Måhända kan det anses vara att gå alltför långt att nu genomföra samtliga

de sålunda uppräknade åtgärderna; desamma stå emellertid icke i det sammanhang

med varandra, att icke någon eller några av dem kunna uteslutas.

Onekligen skulle också, såsom framgår av utkastet, genomförandet av alla

dessa åtgärder medföra en viss vidlyftighet i fattigvårdslagens bestämmelser,

detta framför allt på grund av kombinationen med de förut berörda ändrade

preskriptionsbestämmelserna. Denna vidlyftighet måste givetvis i och för

sig betraktas såsom en olägenhet, och man torde vara nödsakad att avväga,

huruvida denna olägenhet är alltför stor i förhållande till de vinster, som

utbyggnaden av anmaningsförfarandet kan väntas medföra.

D. Åtgärder till motverkande av okynnesprocesserna.

Gällande lag kan i viss mån sägas uppmuntra till onödiga processer dels

genom att processandet icke kostar något, dels genom att process tvärtom

medför, att betalningsskyldigheten framflyttas, utan att ränta skall erläggas

för mellantiden. Enligt vad som från olika håll anförts, torde en del fattigvårdsstyrelser

icke sällan låta en sak gå till tvist hos länsstyrelsen huvudsakligen

i syfte att erhålla en verifikation i räkenskaperna och säkra sig för

anmärkningar från revisorerna för underlåtenhet att tillräckligt tillgodose

kommunens rätt. Åtgärder, varigenom ett onödigt processande skulle kunna

komma att medföra utgifter för fattigvårdssamhället utan motsvarande vinst,

torde vid sådant förhållande vara ägnade att i icke obetydlig mån minska

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 139

antalet fattigvårdsprocesser. I denna riktning kunna då tänkas följande

åtgärder:

1. Införande av skyldighet att betala ränta i fattigvårdsmål. Bestämmelser

i detta hänseende finnas icke i gällande fattigvårdslag, men denna torde utgå

ifrån att ränta icke skall erläggas. Detta sammanhänger med att fattigvårdstvisterna

enligt lagens konstruktion äro offentligrättsliga tvister, ehuru

de, såsom de faktiskt föras, huvudsakligen röra sig om fattigvårdssamhällenas

snarast privatekonomiska intressen. Som förut erinrats, har emellertid riksdagen

nu uttalat sig för skyldighet att erlägga ränta, och då en sådan skyldighet

givetvis måste motverka benägenheten att draga ut på ersättningsfrågorna,

hava bestämmelser om ränteplikt upptagits i förevarande utkast.

Egentligen skulle ju ränta då utbetalas från den dag, då varje särskild fattigvårdskostnad

utbetalats eller utgivits, men då en regel i överensstämmelse

härmed skulle ställa alltför stora krav på utredningen och ändock i många

fall medföra oöverstigliga svårigheter i tillämpningen, har det ansetts nödvändigt

att, med bortseende i viss mån från det teoretiskt riktiga, försöka

åstadkomma så enkla regler som möjligt i ämnet. Härvid har såsom huvudregel

upptagits en bestämmelse (56 § 3 mom.), enligt vilken ränta skall för

alla utgifter under en viss tidsperiod, enligt utkastet ett kalenderkvartal, beräknas

från en och samma dag, nämligen tidsperiodens utgång. Denna regel

suppleras med en föreskrift om att på kostnad, som belöpt å tid före anmaningen,

respektive, då anmaning ej sker, före delgivningen av ansökningen

hos länsstyrelsen, ränta skall utgå från dagen för anmaningen eller delgivningen

av ansökningen. Regeln om ränteberäkning kvartalsvis skall tilllämpas

även för kostnad, som belöper å tid efter det länsstyrelsens eller

kammarrättens utslag meddelats. Meddelande av dylikt utslag skall dock

avbryta kvartal sräkningen, så att å all kostnad, som belöper till och med

dagen för utslaget, ränta skall räknas från denna dag; härefter vidtager åter

kvartalsräkningen, så att kostnad under tiden från utslagets dag till det

kalenderkvartalets utgång skall utgå från början av nästa kvartal. Slutligen

har, då det icke lärer vara lämpligt att särskild utredning ovillkorligen skall

förebringas om tiden för utgivande av viss kostnad, intagits en föreskrift

om att i brist på utredning om tiden för viss kostnad ränta därå skall utgå

från dagen för länsstyrelsens utslag. Det blir alltså den sökandes sak, om

han vill förebringa sådan utredning, att ränta kan utdömas för tid före

nämnda dag.

Konsekvensen lärer fordra, att om ränteplikt stadgas i förhållandet kommunerna

emellan, enahanda skyldighet blir gällande för landsting, som skall

utgiva ersättning till fattigvårdssamhälle, samt för sådant samhälle, då ersättning

skall lämnas till offentlig myndighet eller allmän anstalt eller inrättning.

Däremot torde samma skäl icke finnas för att stadga ränteplikt

för understödstagare eller för honom försörjningspliktig person, då de skola

lämna ersättning för utgiven fattigvård;

2. Införande av skyldighet att betala ersättning för rättegångskostnader.

Dylik skyldighet torde visserligen redan nu kunna åläggas, men i brist på

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

uttryckligt stadgande därom förekommer det endast sällan att ersättning för

rättegångskostnaderna yrkas och ännu mera sällan, att sådan ersättning utdömes.

I överensstämmelse med vad kammarrätten ansett, torde det därför

vara anledning att i det nu behandlade sammanhanget i fattigvårdslagen

införa en hänvisning till rättegångsbalkens regler i detta hänseende. Såsom

förut anförts, torde i samband därmed, såsom en förklaring till vad en dylik

hänvisning för detta speciella område innebär, böra införas ett stadgande

om att försummelse att under anmaningsförfarandet förebringa föreskriven

utredning kan medföra, att en part, som vinner sin talan hos länsstyrelsen,

ändock går miste om ersättning för rättegångskostnaderna. I ett dylikt fall

kan det nämligen tydligen hava berott på den vinnande partens försummelse,

att sådana upplysningar icke framkommo under anmaningsförfarandet, att

talan hos länsstyrelsen undgicks; den vinnande parten har alltså i dylika

fall själv skulden till att process kom till stånd.

Reglerna om rättegångskostnadsersättning torde böra gälla alla slag av

fattigvårdsprocesser och alltså även vid talan mot enskild. Jämväl för kostnaderna

hos kammarrätten torde enligt rättegångsbalkens regler ersättning böra

utgå. I analogi med vad som gäller i allmän civilprocess synes det böra förbjudas,

att hos kammarrätten föres talan allenast angående rättegångskostnad;

3. Borttagande av stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen. I de fall, då

hittills rättegångskostnad yrkats, har denna talan ofta avslagits med den

motivering, att det icke visats, att någon kostnad förekommit. Därest skyldigheten

att själv bära och eventuellt ersätta motparten kostnaderna skall

hava någon verkan såsom manande till eftertanke, huruvida det lönar sig att

låta en viss sak gå till process, torde man alltså böra ordna så, att alltid

viss kostnad uppstår. Ett lämpligt medel härtill lärer finnas i borttagande

av den för närvarande gällande stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen. Med

den förut berörda utvecklingen av fat ti gvår d s pr o ce s s ern a till att huvudsakligen

röra kommunernas privatekonomiska intressen torde en sådan åtgärd

även ur principiell synpunkt vara befogad -— denna stämpelfrihet har nämligen

ursprungligen uppstått såsom en utvidgning av den sedan gammalt

gällande stämpelfriheten för barmhärtighetsinrättningar. Borttages stämpelfrilieten,

kommer ett utslag att kosta hos länsstyrelse minst 6 kronor och

hos kammarrätten minst 20 kronor. Enligt fattigvårdslagen skola utslagen

delgivas icke blott sökanden utan även förklarande, och tillfälle kommer

alltså i varje fall att finnas att uttaga stämpelavgiften.

I anslutning till vad förut anförts torde det vara erforderligt att införa

samma restriktioner mot onödigt processande i mantalsskrivningsmål, som

de vilka komma att införas beträffande fattigvårdstvister, alltså närmast angående

skyldighet för kommuner och fattigvårdssamhällen att till motpart,

där sådan finnes, utgiva ersättning för rättegångskostnader samt att erlägga

stämpel för länsstyrelses och kammarrättens utslag.

Bland de i utkastet upptagna lagändringar, vilka icke direkt sammanhänga

med syftet att nedbringa fattigvårdsprocessernas antal, märkas, förutom

dem som komma att beröras i specialmotiveringen, särskilt följande:

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj ds proposition nr 106.

1. Ändringar beträffande talan om ersättning från landsting. I anslutning

till vissa från landstingsförbundet med instämmande av stadsförbundet och

landskommunernas förbund framställda önskemål hava i utkastet upptagits

ändrade bestämmelser i detta hänseende. Sålunda har föreslagits, att den

tid, inom vilken fattigvårdssamhällen skola kräva landsting på gottgörelse,

skall förkortas från den nu gällande tiden, 2 år, till utgången av juni månad

året efter det, då fattigvården utgivits. Det har icke ansetts lämpligt att

— i överensstämmelse med vad som gäller beträffande talan mot staten enligt

61 § — föreskriva såsom obligatoriskt att varje kommun skall för vart

år på en gång begära hela den ersättning, som för samtliga fattigvårdsfall

tillkommer den från landstinget; en dylik regel torde knappast vara lämplig

redan med hänsyn till förslaget om att vistelsesamhälle skall kunna söka

ersättning direkt hos vederbörande landsting. Däremot har, såsom framgår

av det nyss anförda, slutterminen för talans väckande bestämts så, att det

blir möjligt för de kommuner, som så önska, att endast eu gång årligen ingå

till landstinget med krav på ersättning.

Därjämte har i utkastet upptagits en föreskrift för landstinget att inom

viss tid, 6 månader, besvara gjord ansökning. Underlåtenhet att svara inom

nämnda tid skall anses såsom vägran att utge ersättning och alltså berättiga

till att talan väckes hos länsstyrelsen. Å andra sidan har det emellertid

ålagts kommunerna att inom 90 dagar från erhållet svar eller från utgången

av den bestämda svarstiden ingiva sin ansökan till länsstyrelsen, vid äventyr

att eljest gå förlustiga sin ersättning. Nu sist berörda ändringar hava

naturligen till syfte att snabbare än nu är vanligt komma till ett avgörande

i frågor rörande landstingens ersättningsskyldighet, något som torde vara i

samtliga parters intresse.

Landstingsförbundet har i sin omförmälda framställning gjort vissa ganska

långt gående förslag rörande den utredning, som fattigvårdssamhällena skola

förebringa, då ansökan göres om ersättning. Dessa yrkanden hava i så

måtto tillgodosetts i utkastet, att uttrycklig föreskrift intagits om att vid

ansökning hos landsting skola fogas i huvudsak samma handlingar, som de

vilka redan nu äro föreskrivna, då ersättning sökes av staten. Därjämte

har intagits ett stadgande av innehåll, att vid det förhör, som alltid skall

äga rum, skall utredas jämväl understödstagarens eller för honom försörjningspliktiga

personers förhållande till den allmänna pensionsförsäkringen,

vilket förhållande ju kan vara av betydelse för målet i olika hänseenden.

2. Jämväl för den talan, som offentlig myndighet eller allmän anstalt äger

föra mot fattigvårdssamhälle, har i utkastet upptagits viss tidsbegränsning.

En sådan kan emellertid tydligen icke gälla för de fall, då ansvarsförbindelse

lämnas men talan sedermera bliver erforderlig på grund av att denna

förbindelse icke uppfylles. Beträffande nu behandlade slag av processer är

även att märka en annan ändring. I syfte att fattigvårdssamhälle skall bliva

i tillfälle att bevaka sin rätt och vidtaga lämpliga åtgärder i de fall, då

person, för vilken samhället är vårdnadsskyldigt, intages på dylik anstalt,

har nämligen i utkastet intagits en bestämmelse av innebörd att anstalten

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

omedelbart skall om vårdens början underrätta samhället. Detta blir då i

tillfälle att genom anställande av förhör m. m. omedelbart införskaffa utredning,

som sedermera kanske kan bliva svår eller omöjlig att erhålla. Enligt

en i 58 § ytterligare intagen ny bestämmelse skall anstalten vidare i de

fall, då ansvarsförbindelse ej lämnas, göra en förfrågan hos samhället, om

detta är villigt att ersätta vården. En dylik bestämmelse har närmast till

syfte att, i de fall då förfrågan besvaras jakande, anstalten skall kunna utan

förfång för samhället befrias från skyldigheten att inom den föreskrivna

korta tiden väcka talan mot detta.

Specialmotivering.

40—42 §§. Ändringarna i dessa paragrafer innebära:

a) rätt för vårdnadssamhälle att vända sig direkt mot hemortslandstinget;

se härom ovan;

b) föreskrift att reglerna i 51 § om att dagkostnad för sjukhusvård skall

med i sistnämnda paragraf omförmält undantag räknas efter den fastställda

avgiften å billigaste avdelning skola äga tillämpning; se härom närmare

ovan;

c) utbytande av uttrycket gottgörelse för vårdavgift mot »gottgörelse för

vårdkostnad»; genom denna ändring torde den tvekan hävas, som i olika

sammanhang gjort sig gällande angående huruvida landstingens ersättningsskyldighet

sträcker sig även till sådana kostnader, som icke egentligen äro

att hänföra till avgift för vården, exempelvis för bandage, röntgenbehandling

och dylikt.

50 §. Denna paragraf har omformulerats i syfte att därav tydligare än

för närvarande skall framgå, att icke all vård, som lämnas åt en person,

vilken är i behov av fattigvård enligt 1 §, skall ersättas utan endast den

vård, som är att hänföra till erforderlig vård, i den mening detta uttryck

tagits i 1 §. Här avskiljes alltså den s. k. lyxkostnaden; reglerna i 51 §

om det belopp, varmed ersättning skall utgå, innebära följaktligen en inskränkning

i rätten till ersättning för vård, som icke är att hänföra till lvxkostnad.

— Till ett nytt 2 mom. hava även överflyttats de nu i 51 § inne"

hållna undantagsbestämmelserna.

51 §. I denna paragraf hava intagits de förut omförmälda reglerna angående

det belopp, varmed ersättning skall i olika fall lämnas. Något ytterligare

torde icke vara att anföra därom.

52 §. Nyheterna i denna paragraf äro:

a) genom ändrad formulering har man avsett att inskärpa, att den utredning,

som skall verkställas av fattigvårdsstyrelse, skall vara ingående och

fullständig samt att protokollet skall avfattas så, att de inhämtade upplysningarna

utförligt återgivas däri;

b) skyldighet har stadgats att utreda även pensionsförhållandena; se

härom ovan;

c) genom ett nytt stadgande har framhållits, att i den mån verkställt förhör

icke medför tillräcklig utredning, fattigvårdssamhället bör införskaffa

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

sådan på annat sätt, såsom genom skriftväxling med myndigheter, exempelvis

för införskaffande av prästbevis.

53 §. Den nya 53 § innehåller de mera utförda reglerna angående anmaningsförfarandet.

1 mom. innehåller föreskrifterna om vad anmaning skall innehålla och om

vilka handlingar som skola fogas därvid. Meningen är att innehållet skall

vara sådant, att det lämnar det anmanade samhället möjlighet att fatta

ståndpunkt till frågan.

I 2 mom. hava intagits uttryckliga föreskrifter om skyldighet att inom

viss tid — 45 dagar — besvara anmaning. Det har även stadgats skyldighet

att icke inskränka svaret till ett naket bestridande utan att däri angiva

de skäl, varpå den intagna ståndpunkten grundas. Jämväl har stadgats, att

vid anmaningssvaret skola fogas erforderliga bevis.

3 mom. innehåller de i det föregående berörda föreskrifterna om rätt för

det anmanande samhället att avgiva påminnelser och om skyldighet för det

andra samhället att besvara dessa påminnelser. Tiden för avgivande av påminnelser

och deras besvarande har ansetts kunna sättas något kortare än

den i utkastet utsträckta anmaningstiden, nämligen till 30 dagar i vartdera

avseendet.

4 och 5 mom. I dessa moment hava intagits jämkningar i huvudreglerna

om anmaningssvar och påminnelseförfarandet, i den mån sådana jämkningar

bliva erforderliga för genomförandet av de i det föregående berörda särskilda

preskriptionsreglerna för det fall att mantalsskrivningsprocess eller

vissa andra slag av talan samtidigt föres. Reglerna hava konstruerats så,

att den fattigvårdsstyrelse, som vill, att av dylik anledning fattigvårdsprocessen

skall tills vidare ligga nere, har att under skriftväxlingen därom

underrätta sin motpart. Anmaningssvar, respektive svar å påminnelser,

skall dock alltid avgivas inom föreskriven tid, men fattigvårdsstyrelsen äger

därvid meddela, att den vill begagna sig av möjligheten att låta saken vila,

tills den andra tvisten avgjorts. Lämnas sådan förklaring, skola tidsfristerna

för de olika faserna i skriftväxlingen räknas från det den andra tvisten

slutligen avgjorts. — Det har alltså i varje fall gjorts beroende av den

sökta fattigvårdsstyrelsen, huruvida med tvistens avgörande skall anstå, detta

enär nyssnämnda samhälle ju kan bliva skyldigt att erlägga ränta m. m. och

alltså bör äga rätt att, om så påfordras, få saken avgjord utan uppskov;

6 mom. Såsom framgår av det föregående, skola de stadgade tiderna för

avgivande av skrifter under anmaningsförfarandet räknas från det den föregående

skriften mottagits. Med anledning härav har i 6 mom. intagits en

föreskrift om att ett av posten utfärdat mottagningsbevis skall kunna tjäna

som bevis angående dagen för viss försändelses mottagande.

54 §. Ändringarna i 54 § innebära i huvudsak endast följdändringar till

de nya reglerna i 53 §. Dock må anmärkas, att uttrycklig föreskrift intagits

om de handlingar, som skola bifogas, då ansökan göres hos länsstyrelsen.

Att märka är, att i de fall, då talan får väckas utan att anmaning föregått,

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

samma handlingar, som skolat bifogas anmaning, skola medfölja ansökningen

till länsstyrelsen.

55 §. I överensstämmelse med vad som förut anförts angående utsträckning

av tiden för anmaningsförfarandet, bär den tid, inom vilken talan skall

väckas hos länsstyrelse vid äventyr att rätt till ersättning går förlorad, ökats

från 60 till 90 dagar. Formuleringen av preskriptionsbestämmelsen har,

såsom förut framhållits, ändrats, på det att tvekan skall undvikas rörande

lagens innebörd i de fall, då ansvarsförbindelse lämnas.

Övriga ändringar i 55 § äro endast konsekvenser till de förut omförmälda

bestämmelserna med ändrade regler i fråga om preskription samt om rätt

att avgiva påminnelser.

56 §. Nyheterna i 1 mom. av denna paragraf avse de förut omförmälda

ändringarna, att

a) skyldigheten att över ansökning höra svarandesamhället icke skall vara

ovillkorlig;

b) länsstyrelsens skyldighet att införskaffa utredning begränsas till hemortsrättsfrågan;

samt att

c) länsstyrelse erhåller rätt att åt fattigvårdsstyrelse, som försummat att

vid anmaning eller dess besvarande fullgöra vad i lagen föreskrivits eller

att vid ansökning hos länsstyrelsen foga föreskrivna handlingar, giva föreläggande

att inom viss tid fullgöra det försummade. Vid dylikt föreläggande

äger länsstyrelse enligt utkastet knyta det äventyr, att sökande samhälle

förlorar sin talan eller att svarande samhälle förlorar sin rätt att vidare

yttra sig i målet.

Innehållet i 2 mom. motsvarar det nuvarande andra stycket i paragrafen.

I 3 mom. hava intagits de förut omförmälda bestämmelserna om ränteplikt.

Till vad förut anförts därom torde endast vara att tillägga, att ränta

skall utgå endast då yrkande därom framställts, att ränta skall erläggas

även då vård lämnats in natura, nämligen å det därför utdömda beloppet,

samt att, om fattigvårdssamhälle under anmaningsförfarandet medgivit visst

belopp men det sökande samhället icke åtnöjes därmed utan för talan hos

länsstyrelse om högre belopp, ränta, därest endast det av förstnämnda

fattigvårdsstyrelse medgivna beloppet utdömes, icke skall utgå. Sistnämnda

bestämmelse bär även varit avsedd att tjäna ändamålet att åstadkomma

uppgörelse redan på anmaningsstadiet. En konsekvens av densamma torde

bliva, att i de fall, då det sökta samhället förklarat sig villigt att omedelbart

betala visst beloj^p men länsstyrelse utdömer högre belopp, ränta skall

erläggas endast å skillnaden. I händelse med tillämpning av en sådan regel

svårighet skulle uppstå för bestämmande av tiden för ränteberäkningen, torde

den supplerande bestämmelsen om att ränta skall i vissa fall beräknas från

utslagsdagen kunna tillämpas.

57 §. Ändringen i denna paragraf innebär, utom följdändring till förut

omförmälda bestämmelser, endast att ränta skall utgå även på belopp, som

utdömes som ersättning för hemsändningskostnad. Då anmaning härvidlag

i allmänhet icke sker, komma tidsbestämmelserna i 56 § 3 mom. b) oftast

opaginerad Kontrollera mot PDF

14ö

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

till tillämpning, det vill sägn att ränta kommer att utgå från dagen för delgivning

av ansökningen hos länsstyrelsen.

58 §■ Ändringarna i denna paragraf, vilka förut behandlats, innebära i

sammanfattning följande:

a) anstalt eller inrättning, som avses i denna paragraf, skall vara skyldig

att om tiden för vårdens början bevisligen underrätta fattigvårdsstyrelsen i

samhälle, mot vilket anstalten vill föra ersättningstalan;

b) då ansvarsförbindelse icke lämnats, skall samtidigt med dylik anmälan

göras förfrågan, huruvida samhället är villigt att betala vården. Erhålles på

dylik förfrågan jakande svar, blir förhållandet detsamma som om ansvarsförbindelse

lämnats, d. v. s. tiden för anställande av talan mot samhället

kommer icke att vara begränsad;

c) i andra fall än de nyssnämnda skall talan — med enahanda påföljd

som stadgats för andra slag av tvist — väckas inom 90 dagar från vårdens

början;

d) ersättning för dagkostnad skall utgå efter samma grunder som eljest

föreskrivits, exempelvis i 51 och 40 §§;

e) ränta skall erläggas å utdömd ersättning enligt reglerna för det fall att

anmaning icke skett.

Bestämmelserna om ersättningsrätt för offentlig myndighet hava utbrutits

till ett särskilt moment. I fråga om dylik talan skola de angivna reglerna

i tillämpliga delar äga giltighet, vilket innebär, att underrättelse skall lämnas

om vårdens början, att talan skall väckas inom viss tid, samt att ränta

skall utgå.

59 §. Ändringarna i denna paragraf hava förut behandlats. De innebära:
a)

förkortande av den tid, inom vilken ersättning skall sökas hos landsting;
b)

bestämmande av viss tid, inom vilken landsting skall besvara framställt

krav, vid äventyr att underlåtenhet därutinnan anses såsom vägran

med påföljd, att fattigvårdsstyrelse äger rätt att väcka talan hos länssty

relsen;

c) stadgande om viss tid, inom vilken talan skall väckas hos länsstyrelsen,

vid äventyr att rätten till ersättning för ifrågavarande kostnad eljest går

förlorad;

d) föreskrifter om de handlingar, som skola fogas vid ansökningen, vilka

föreskrifter i huvudsak överensstämma med dem, som redan finnas stadgade

i 61 § för där avsett fall;

e) införande av ränteplikt i analogi med vad som stadgats för andra fall.

60 §. Ändringarna innebära endast vissa på grund av föreslagna ändringar

i andra delar av lagen jämkade paragrafhänvisningar.

62 §. Den nuvarande 62 § har flyttats in såsom ett första moment i 63 §>

och i en ny paragraf med ordningsnummer 62 har intagits den förut omförmälda

hänvisningen till rättegångsbalkens regler om ersättning för rättegångskostnad

med det förberörda tillägget för det fall att fattigvårdssamhälle

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 87 höft. (Nr 106.) 249 2C 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

eller annan part försummat att fullgöra sina åligganden beträffande förberedande

skriftväxling och därigenom varit skuld till processen.

63 §. Denna paragraf är ordagrant lika med de nuvarande 62 och

63 §§. .. _ .

64 §. Ändringen avser endast den senare av paragrafliänvisningama.

67 §. Såsom en följd av de förut berörda stadgandena om fattigvårdssamhälles

skyldighet att under anmaningsförfarandet och då ansökning göres

hos länsstyrelse förebringa all möjlig utredning hava motsvarande bestämmelser

föreslagits skola gälla också då talan föres mot understödstagare eller

för honom försörjningspliktig person.

Förut har nämnts, att bestämmelserna om skyldighet att erlägga ersättning

för rättegångskostnad men icke reglerna om ränteplikt ansetts böra

gälla för det i förevarande paragraf behandlade fallet.

68 §. Ändring har skett allenast i paragrafhänvisningen.

, 79 §. Sammanslagningen av 62 och 63 §§ har föranlett viss jämkning i

paragrafhänvisningarna.

81 §. Såsom förut nämnts, torde talan allenast angående rättegångskostnad

icke böra få fullföljas hos kammarrätten. Stadgande härom har

tillagts i 1 mom.

I ett nytt 4 mom. har införts bestämmelsen om ersättning för rättegångskostnad

hos kammarrätten. Som följd av detta tillägg hava de nuvarande

4 och 5 mom. erhållit numren 5 och 6, varav föranletts en mindre jämkning

i sistnämnda moment.

Övergångsbestämmelserna.

Särskilt med hänsyn till vad förut framhållits angående vikten av att bestämmelser

till motverkande av onödiga processer komma i tillämpning, innan

ännu processande! i barnavårdsmål hunnit taga någon större omfattning, har det

synts önskvärt, att de ifrågasatta lagändringarna träda i kraft så snart som

möjligt, d. v. s. den 1 januari 1927; i sin förberörda skrivelse till Konungen

uttalade ju också riksdagen den förhoppningen att förslag i ämnet måtte

kunna föreläggas 1926 års riksdag, vilket torde hava inneburit, att riksdagen

önskade förslagens genomförande så fort som möjligt. Avgränsningen mellan

nya och gamla regler har, i viss analogi med vad som stadgades vid införandet

av 1918 års lag, föreslagits skola ske så, att de nya bestämmelserna skola

tillämpas i alla de fall, då anmaning eller, då sådan ej skall ske, ansökning

hos länsstyrelse sker efter den 1 januari 1927. Då sådan tariff, som omförmäles

i 51 §, torde böra gälla redan från tiden för lagens ikraftträdande

i övrigt, synes dylik tariff första gången böra fastställas redan under år 1926,

vilket icke synes behöva möta några avgörande hinder.

Till slut torde böra anföras, att under övervägande varit vissa förslag,

vilka emellertid slutligen icke upptagits i utkastet. Under förarbetena till

1918 års lag var det ifrågasatt, att vistelsesamhället alltid skulle svara för

vård under de första 30 dagarna av varje vårdtid. En dylik bestämmelse

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

mötte dock opposition, framför allt ur den synpunkten att den befarades

komma att menligt inverka på de understödstagares rätt, som vistades inom

annat samhälle än sitt eget. Sedermera har landstingsförbundet i sin förut

behandlade framställning upptagit eu liknande tanke, i det att förbundet

föreslagit, att landsting icke skulle vara ersättningsskyldigt för vård å sjukvårdsinrättning,

som icke sträcker sig utöver eu vårdtid av 14 dagar. Mot

ett dylikt stadgande har, jämte nyssnämnda invändning, anförts framför allt,

att detsamma skulle innebära ett steg tillbaka från den utjämning av sjukvårdskostnaderna

primärkommunerna emellan, som åstadkommits genom

dessa kostnaders överflyttande på landstingen.

Det förslag, som nu närmast varit under övervägande, har inneburit, att

vistelsesamhälle icke skulle äga av liemortssamhälle — men väl av landsting

— återkräva fattigvårdskostnad, vilken icke uppgått till visst lägre

belopp, som under diskussionen fixerats till 100 kronor. En preliminär

undersökning har nämligen visat, att man genom en dylik regel skulle kunna

beräkna att bortskära omkring en fjärdedel av hela antalet fattigvårdsprocesser,

en minskning som uppenbarligen vore av mycket stor betydelse.

Den närmare utformningen av ett undantag med nu angivna innebörd skulle

leda till att även beträffande vårdkostnad, som överstigit 100 kronor, vårdnadssamhället

icke skulle vara berättigat att utkräva ersättning för de första

100 kronorna. Fattigvård, för vilken ersättning icke skulle kunna utkrävas,

skulle dock inverka på hemortsrättsförvärvet, och undantagsbestämmelsen i

49 § skulle alltså icke behöva bliva gällande därför. Tiden för anmaning

och preskription skulle bestämmas så, att fattigvårdssamhälle icke skulle

behöva vidtaga åtgärd för utkrävande av ersättning, förrän det visat sig,

att kostnaden för viss vård överstigit det sålunda förslagsvis satta beloppet

100 kronor. En annan konsekvens skulle bliva, att talan enligt 58 § av

allmän anstalt alltid skulle föras mot vårdnadssamliället. Detta skulle för

sjukvårdsersättning närmast hava att för de första 100 kronorna vända sig

till sitt eget landsting och för det överskjutande beloppet till hemortssamliället

eller dess landsting; en regel, enligt vilken vistelsesamhället, då

sjukvård lämnats, skulle kunna kräva liemortssamliället eller dess landsting

på hela beloppet, då detta överstigit 100 kronor, skulle emellertid också

kunna tänkas.

Då, ehuru efter tvekan, bestämmelser i nu antydd riktning icke upptagits

i utkastet, har anledningen därtill närmast varit dels vissa farhågor att man

med en dylik bestämmelse skulle riskera att i vissa fall minska garantierna

för behövande att erhålla erforderlig vård, dels ock betänksamhet inför

möjligheten att minskningen i fattigvårdsprocesser skulle bliva mera skenbar

än verklig, i det att de kvarstående processerna skulle bliva mera invecklade

än för närvarande och nya tvister och utredningsanledningar förorsakas

på grund av olika meningar om huruvida värdet av viss vårdnad överstigit

100 kronor eller icke.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

inlaga D.

Utkast

till ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 14 juni 1918

om fattigvården.

40 §.

1 mom. Har fattigvårdssamliälle för person, som är i behov av fattigvård

enligt 1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka

eller sinnesslöa, för vilken ersättning ej kunnat uttagas av den vårdade eller

för honom försörjningspliktig person, och äro ej sådana omständigheter för

handen, att gottgörelse för vården enligt vad i 60 § sägs skall lämnas av

staten, då äger samhället eller, där den vårdade har hemortsrätt inom annat

fattigvårdssamliälle och hemortssamliället lämnat ersättning för vården, detta

samhälle att för vården utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område

hemortssamliället är beläget.

Lag samma vare beträffande avgift för vård, som lämnats å anstalt för

sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka eller för blinda barn under skolåldern,

vilken anstalt tillhör landsting eller stad, som ej deltager i landsting,

eller å enskild anstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka eller för blinda

barn under skolåldern, vilken anstalt åtnjuter statsbidrag eller blivit av

Konungen för ändamålet godkänd.

1 vad avser dagkostnad för lämnad anstaltsvård skall gottgörelsen utgå

enligt de grunder, som i Öl § 1 mom. äro för där avsedda fall stadgade.

2 mom. Har fattigvårdssamliälle åt sinnessjuk, som är i behov av fattigvård

enligt 1 §, berett vård å kommunal anstalt, vilken godkänts såsom

anstalt i den ordning Konungen bestämt, då äger samhället eller, där den

vårdade har hemortsrätt inom annat fattigvårdssamliälle och hemortssamhället

lämnat ersättning för vården, detta samhälle att under de förutsättningar,

som för erhållande av ersättning enligt 1 mom. stadgats, av det

landsting, inom vars område hemortssamliället är beläget, erhålla gottgörelse

med hälften av vårdkostnaden beräknad, i vad avser dagkostnad, enligt de

i 1 mom. omförmälda grunder. Landstinget äger för beviljande av sådan

gottgörelse uppställa de ytterligare villkor, som kunna befinnas lämpliga.

41 §.

1 mom. Där fattig för vård intagits å anstalt för tuberkulösa eller för

vanföra, vilken åtnjuter statsbidrag, gäller om fattigvårdssamhälles rätt att

utfå gottgörelse för utgiven vårdkostnad vad i 40 § 1 mom. sägs.

2 mom. Därest genom-------------— intagen

fattig.

Har fattigvårdssamliälle åt fattiga sjuka, som i nästföregående stycke avses,

å särskild, samhället eller annan tillhörig, anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt

för ändamålet anordnad särskild avdelning, vilken står under

läkares tillsyn, berett vård, som av förste provinsialläkare intygas vara tillfredsställande,

äger samhället eller, där den vårdade har hemortsrätt inom

annat fattigvårdssamliälle och hemortssamliället lämnat ersättning för vården,

detta samhälle att av det landsting, inom vars område hemortssamhället

är beläget, erhålla gottgörelse med hälften av vårdkostnaden, beräk
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

nåd, i vad avser dagkostnad, enligt de i 40 § 1 mom. omförmälda grunder.

Landstinget äger för beviljande av sådan gottgörelse uppställa de villkor,

som kunna befinnas lämpliga.

42 §.

Där fattig för vård intagits å länslasarett eller av landsting underhållen

sjukstuga eller å annan, med länslasarett likställd, sjukvårdsinrättning, gäller

om fattigvårdssamhälles rätt att utfå gottgörelse för vårdkostnaden vad i

40 § 1 mom sägs.

i 50 §.

1 mom. Har fattigvårdssamhälle lämnat fattigvård åt någon, vilken har

hemortsrätt inom annat samhälle, är samhället, därest understödstagaren är

i behov av fattigvård enligt 1 §, oavsett om skyldeman eller annan bort

jämlikt 3 eller 4 § ansvara för hans försörjning berättigat att erhålla ersättning

för fattigvården av det senare samhället i den omfattning och i

den ordning, som här nedan stadgas.

2 mom. Ersättning, som i 1 mom. sägs, utgår endast i den mån den

lämnade vården varit av i 1 § andra stycket avsedd beskaffenhet.

Ersättning utgår ej för fattigvård, som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att

sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen

lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller

begravningslij älp.

Angående det belopp, varmed ersättning skall i olika fall lämnas, stadgas

i 51 §.

Öl tj.

1 mom. Ersättning för dagkostnad för vård å annan än fattigvårdssamhället

tillhörig anstalt eller inrättning utgår efter den för vård å billigaste

avdelning å anstalten enligt fastställda grunder gällande avgiften för den

vårdade; dock skall, där erforderlig vård lämpligen kunnat för lägre kostnad

beredas å annan anstalt, ersättningen utgå allenast med belopp, motsvarande

denna kostnad.

Ersättning för dagkostnad för vård å fattigvårdssamhället tillhörig anstalt

utgår, därest anstalten eller ifrågavarande avdelning därav är att hänföra

till sjukvårdsinrättning, enligt de i första stycket angivna grunder och

eljest enligt den, på sätt i 2 mom. förmäles, för året fastställda tariff.

Ersättning för annan vård än i första och andra styckena sägs utgår med

det belopp, vartill kostnaden därför skäligen kan uppskattas.

2 mom. Tariff, som avses i 1 mom. andra stycket, fastställes för varje

fattigvårdssamhälle, efter vederbörandes hörande, årligen av Konungen före

den 1 december att gälla för vård under nästkommande år.

Konungen meddelar närmare bestämmelser om sättet för sådan tariffs

fastställande.

52 §.

1 mom. Har fångvårdsstyrelse lämnat fattigvård, för vilken den vill

söka ersättning av annat fattigvårdssamhälle eller av landsting eller av staten,

skall styrelsen ofördröjligen genom förhör med den nödställde eller

andra, som kunna meddela upplysning i ämnet, införskaffa ingående utredning

angående

a) den nödställdes namn, ålder, födelseort och civilstånd,

b) fattigvårdsbeliovet och anledningen därtill,

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. 3faj:ts ]>roposition nr 10H.

c) fattigvård, som lian förut åtnjutit,

d) senaste mantalsskrivningsort, eller, om den nödställde ej skulle äga

hemortsrätt därstädes, annan ort, varest han antages hava hemortsrätt, samt

e) personer, som äro pliktiga att försörja den nödställde, och deras

ekonomiska ställning.

Vid dylikt förhör skall tillika utredas, huruvida för den nödställde sökts

eller erhållits pension eller understöd jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring.

Är den nödställde gift eller minderårig, skola uppgifter, motsvarande de

under a), c) och d) omförmälda eller i nästföregående stycke avsedda, inhämtas

jämväl rörande make eller föräldrar.

De erhållna upplysningarna skola utförligt upptagas i protokoll, vars riktighet

skall bestyrkas genom underskrift av den, som hållit förhöret, samt

så vitt möjligt av den, med vilken förhöret hållits.

Därest uppgift ej kan erhållas i ett eller annat av ovan angivna avse

enden, skall detta anmärkas i protokollet.

2 mom. Fattigvårdsstyrelsen bör även genom skriftväxling med vederbörande

myndigheter eller annorledes söka införskaffa utredning i de i 1

mom. angivna hänseenden, i vilka tillförlitliga uppgifter icke kunnat vinnas

genom hållna förhör.

53 §.

1 mom. Fångvårdsstyrelse, som vill, att annat fattigvårdssamhälle skall

utgiva ersättning för fattigvård eller övertaga försörjningsskyldigheten för

behövande, skall därom ofördröjligen hos fattigvårdsstyrelsen i detta samhälle

göra skriftlig anmaning.

Anmaning skall innehålla eu så vitt möjligt specificerad uppgift å fattigvårdskostnaden,

i vad den då kan angivas, med upplysning om tiden för

vård, för vilken ersättning yrkas, samt de grunder, efter vilka den begärda

ersättningen beräknats, ävensom uppgift, huruvida vården fortfar eller vid

tiden för anmaningens tillställande upphört. Vid anmaningen skola i avskrift

fogas ej mindre protokoll över förhör enligt 52 § än även de övriga

handlingar, på vilka fattigvårdsstyrelsen kan vilja stödja sitt krav på ersättning.

Angående påföljd i vissa fall av försummelse att iakttaga vad sålunda

föreskrivits stadgas i 56 och 62 §§.

2 mom. Fångvårdsstyrelse, vilken erhållit anmaning, som i 1 mom.

sägs, har att vid påföljd, som framgår av 56 och 62 §§, inom fyrtiofem

dagar efter anmaningens mottagande därå avgiva skriftligt svar enligt vad

nedan sägs.

Därest det framställda kravet icke alls eller icke till alla delar godkännes,

skall fångvårdsstyrelse, utom i fall som i 4 och 5 mom. avses, i anmaningssvaret

utförligt angiva anledningen till bestridandet samt i avskrift bifoga de

handlingar, som styrelsen kan vilja åberopa som stöd för detsamma.

Medgives kravet delvis, skall i svaret jämväl angivas, efter vilka grunder

det godkända beloppet beräknats.

3 mom. Därest fångvårdsstyrelse i avgivet anmaningssvar helt eller

delvis bestrider framställt krav, äger den fångvårdsstyrelse, som gjort anmaningen,

att inom trettio dagar från svarets mottagande till bemötande av

detsamma i saken avlåta påminnelser till den andra fattigvårdsstyrelsen med

angivande av skälen för kravets vidhållande helt eller delvis; och har, utom

de i 4 och 5 mom. avsedda fall, fångvårdsstyrelse, som mottagit dylika påminnelser,

att vid påföljd, som framgår av 56 och 62 §§, inom enahanda tid

från deras mottagande därå avgiva utförligt svar.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 10H.

4 mom. Förklarar fattigvårdsstyrelse inom föreskriven tid i svar å anmaning

eller å påminnelser, att av fattigvårdssamhället eller annan talan

väckts om mantalsskrivning, som kan inverka på den vårdades hemortsrätt

under det år, vården avser, och att styrelsen förty önskar låta med avgivande

av utförligt svar anstå, skall, vid påföljd, som ovan sagts, dylikt svar avgivas

inom trettio dagar från det utslag i mantalsskrivningsmålet vunnit

laga kraft.

5 mom. Har fattigvårdsstyrelse i anmaning eller påminnelser upplyst,

att angående ersättning för den vård, som avses i anmaningen, anspråk

framställts mot landsting eller talan väckts mot person, som jämlikt 3 eller

4 § är försörjningspliktig för den vårdade, äger den sökta fångvårdsstyrelse!!

i sitt svar förklara sig vilja låta med avgivande av utförligt svar anstå; och

skall, där så skett, dylikt svar vid nyss nämnd påföljd avgivas inom trettio

dagar från den dag, då tiden för väckande av talan mot landstinget hos

Konungens befallningshavande utgick, eller därest sådan talan inom behörig

tid väckts eller talan förts mot försörjningspliktig, från den dag då Konungens

befallningskavandes utslag i målet vunnit laga kraft eller, om utslaget överklagats,

från det kammarrättens utslag blivit sistnämnda fattigvårdsstyrelse

delgivet.

6 mom. Tillställande av anmaning och påminnelser ävensom av svar å

dylik skrivelse må ske genom allmänna posten och gäller därvid rekommendiitionsbevis

å försändelsen såsom bevis om tillställandet därav och mottagningsbevis

såsom bevis om dagen för försändelsens mottagande.

54 §.

1 mom. Bestrider fattigvårdsstyrelsen framställt krav eller har svar å

gjord anmaning eller påminnelser icke avgivits inom tid. som i 53 § är

för olika fall föreskriven, äger den fattigvårdsstyrelse, som gjort anmaningen.

att hos Konungens befallningshavande i länet anhängiggöra sin talan.

Yid den skrift, varigenom talan anhängiggöres, skola vid påföljd, som i

56 § 1 mom. tredje stycket sägs, fogas ej mindre bevis, att anmaning skett

och, i förekommande fall, att påminnelser avlåtits, tillika med avskrifter av

anmaningen och påminnelserna jämte vidfogade handlingar samt de bevis

i övrigt, som fattigvårdsstyrelsen vill åberopa, än även erhållna svar å anmaningen

och å påminnelserna samt vid dylikt svar fogade handlingar.

2 mom. Har anmaning gjorts hos ett fattigvårdssamkälle men anledning

•sedermera yppats, att understödstagaren äger hemortsrätt inom annat fattigvårdssamhälle,

må talan föras mot detta samhälle, ändå att anmaning hos

dess fattigvårdsstyrelse ej föregått. Talan utan föregående anmaning må

ock föras, därest vid förhör enligt 52 § eller eljest upplysning icke vunnits,

vilket samhälle ersättnings- eller försörjningsskyldigketen åligger.

Fattigvårdsstyrelse, som utan föregående anmaning anhängiggöra talan,

har att därvid bifoga de uppgifter, som jämlikt 53 § skola innehållas i anmaning,

samt de handlingar, som enligt samma paragraf skola medfölja sådan.

55 §.

1 mom. Talan, som i 54 § sägs, skall, där fråga icke är om sådant fall,

som avses i 53 § 4 eller 5 mom., anhängiggöras inom nittio dagar, efter det

fattigvård, för vilken rätt till ersättning förefinnes, börjat utgå, eller gottgörelse

för sådan vård utgivits till myndighet, anstalt eller inrättning, som

avses i 58 §. Väckes ej talan inom sådan tid, skall rätten till ersättning

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. MajUs proposition nr 106.

för fattigvård, som lämnats mer än nittio dagar före det ansökningen liosKonungens

befallningshavande gjordes, anses förfallen.

Har fattigvårdsstyrelse, som lios fattigvårdsstyrelsen i annat samhälle

gjort anmaning, i ärendet ytterligare avlåtit påminnelser, skall dock såväl

den i första stycket stadgade tiden för talans anhängiggörande som den i

samma stycke omförmälda tiden i fråga om förlust av rätten till ersättning

vara etthundrafemtio dagar.

2 mom. Har fattigvårdsstyrelse, som mottagit anmaning, på sätt och av

anledning, som i 53 § 4 eller 5 mom. sägs, förklarat sig vilja låta med avgivande

av utförligt svar anstå, skall, där förklaringen lämnats i anmaningssvaret

och vidare skriftväxling eldigt 3 mom. i nämnda paragraf ej förekommit

ävensom då förklaringen lämnats i svar å påminnelser, talan lios

Konungens befallningshavande anhängiggöras inom sextio dagar från dagen,

då tiden för väckande av talan mot landsting utgick eller då utslag i det

mål, som föranlett förklaringen, vann laga kraft eller, i förekommande fall,,

blev fattigvårdsstyrelsen delgivet. Anhängiggöres ej talan inom sådan tid,

skall rätten till ersättning för fattigvård, som börjat utgå, eller för fattigvårdskostnad,

som utgivits efter nyss avsedd dag men mera än sextio dagar före

det ansökningen gjordes hos Konungens befallningshavande, anses förfallen.

Har förklaringen lämnats i anmaningssvaret och har fattigvårdsstyrelsen,.

som gjort anmaningen, i ärendet avlåtit påminnelser, skall såväl den i första

stycket stadgade tiden för talans anhängiggörande som den i samma stycke

omförmälda tiden i fråga om förlust av rätt till ersättning vara ettliundratjugu

dagar.

3 mom. Vad i denna paragraf stadgas angående tiden för väckande av

talan hos Konungens befallningshavande gäller ej för det fall, att fattigvårdsstyrelse,

hos vilken anmaning gjorts enligt 53 §, förklarat sig till alla delar

godkänna kravet men ersättning sedermera ej lämnats.

5<> §.

1 mom. Konungens befallningshavande hör över gjord ansökning fattigvårdsstyrelsen

i det eller de samhällen, mot vilka kravet riktas eller som

eljest kunna antagas vara ersättnings skyldiga; dock att, därest i ansökningen

ej göras yrkanden eller åberopas bevis, som gå utöver innehållet i anmaning

eller påminnelser i saken eller i intyg, fogade vid sådan skrivelse, dylik åtgärd

må underlåtas beträffande fattigvårdssamhälle, som visas hava behörigen mottagit

ifrågavarande handlingar.

Därjämte införskaffar Konungens befallningshavande genom parterna eller

låter själv införskaffa den ytterligare utredning, som må vara behövlig för

prövning av den vårdades hemortsrätt.

Har fattigvårdssamhälle försummat att vid ärendets behandling iakttaga

vad i 53 och 54 §§ föreskrives angående utredning, som skall förebringasunder

den förberedande skriftväxlingen eller vid talans väckande hos Konungens

befallningshavande, äger Konungens befallningshavande föreskriva viss tid,

inom vilken det försummade skall fullgöras vid äventyr, om det underlåtesr

att ansökningen icke upptages till vidare behandling, eller, där det är den

sökta fattigvårdsstyrelsen, att målet avgöres i befintligt skick.

2 mom. Finnes anledning till antagande, att den nödställde har hemortsrätt

inom fattigvårdssamhälle i annat län, överlämnas målet till handläggning

av Konungens befallningshavande därstädes.

3 mom. Fattigvårdsstyrelse, som förpliktas att utgiva ersättning för

fattigvård, skall, då yrkande därom framställts, tillika förpliktas att å ut
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 153

dömda belopp gälda ränta efter fem för lmndra om året från nedan angivna

dagar, nämligen:

a) därest anmaning lios styrelsen skett,

å belopp, avseende kostnad, som utgivits under tiden till och med dagen

för anmaningens mottagande, från sagda dag, och

å belopp, avseende kostnad, som utgivits eller utgives under tiden efter

anmaningens mottagande, från ingången av kalenderkvartalet näst efter det,

då kostnaden utgavs, till dess betalning sker, dock att i varje fall för kostnad,

som utgivits under tiden till och med dagen för Konungens befallningshavandes

eller kammarrättens utslag i målet, tiden skall räknas från sådan dag;

b) därest anmaning hos styrelsen icke skett,

å belopp, avseende kostnad, som utgivits under tiden till och med dagen

för delgivning av den till Konungens befallningsliavande i målet ingivna

ansökningen, från sagda dag, och

å belopp, avseende kostnad, som senare utgivits eller utgives, enligt de

under a) för tid efter anmanings mottagande stadgade regler.

Framgår ej av utredningen, från vilken tid, enligt nu angivna regler ränta

skall utgivas å belopp, avseende viss till och med dagen för Konungens

befallningshavandes utslag upplupen kostnad, skall ränta å beloppet utgå

från nämnda dag.

Å belopp, vars utgivande det sökta samhället i svar å anmaning eller

påminnelser medgivit, må ränta icke utdömas, med mindre det visas, att

samhället, oaktat krav framställts, underlåtit att fullgöra betalningen.

Öl §.

Har fattigvårds samhälle — — — — — -— — — — — avhämta honom

Hemsändning, som--------------leva åtskilda.

Yppas i —--------- —-------— lämnat tillstånd.

Hemortssamhälle är pliktigt att ersätta skälig kostnad för hemsändning,

som ägt rum i enlighet med denna paragraf. Om uttagande av sådan ersättning

ävensom rätt till ränta därå skall vad som stadgats rörande ersättning

för fattigvård av hemortssamhälle äga motsvarande tillämpning; dock

att anmaning enligt 53 § icke skall vara erforderlig samt att talan alltid

skall, vid äventyr som i 55 § 1 mom. första stycket angives, anhängiggöra»

inom nittio dagar från det kostnaden guldits.

58 §.

1 mom. Där allmän anstalt eller inrättning jämlikt gällande föreskrifter

åt någon lämnat vård, varför den vill erhålla ersättning av fattigvårdssamhälle,

som i egenskap av vistelsesamhälle eller hemortssamhälle är pliktigt

att sörja därför, skall anstalten eller inrättningen utan uppskov om tiden

för vårdens början bevisligen underrätta fattigvårdsstyrelsen i samhället.

Har ansvarsförbindelse från styrelsen icke lämnats för ifrågavarande vårdT

skall samtidigt göras uttrycklig förfrågan om samhället är villigt att utgiva

ersättning för vården.

Talan mot visst fattigvårdssamhälle angående ersättning, som nu sagts,

anhängiggöres hos Konungens befallningshavande. Sådan talan skall väckas

inom nittio dagar från det vården börjat utgå, vid äventyr, om det försummas,

att rätt till ersättning för vård, som lämnats mer än nittio dagar före

det ansökningen hos Konungens befallningshavande gjordes, skall anses

förfallen.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

Yad sålunda stadgats angående tiden för väckande av talan hos Konungens

befallningsliavande gäller ej för det fall, att fattigvårdsstyrelse lämnat

ansvarsförbindelse för vården eller i anledning av förfrågan, som i första

stycket sägs, förklarat sig villig att därför utgiva ersättning.

2 mom. Ersättning, som i denna paragraf avses, utgår, i vad avser dagkostnad,

efter den för vård å billigaste avdelning å anstalten enligt fastställda

grunder gällande avgiften för den vårdade.

3 mom. Om behandling av mål, som i denna paragraf avses, skall i tilllämpliga

delar gälla vad i 56 § 1 mom. första stycket sägs.

Fattigvårdssamliälle, som förpliktas utbetala ersättning, skall tillika, då

yrkande därom framställts, åläggas att gälda ränta efter fem för hundra om

året för tid, som i 56 § 3 mom. stadgas för det fall att anmaning icke skett.

4 mom. Yad nu stadgats skall i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet

för det fall att offentlig myndighet åt någon lämnat underhåll, varför

fattigvårdssamliälle är pliktigt att giva ersättning.

59 §.

Gottgörelse av landsting för vårdkostnad, varom i 40, 41 eller 42 § förmärs,

skall sökas inom juni månad året efter det, då kostnaden av fattigvårdssamhället

utgivits, vid äventyr om det försummas, att rätt till gottgörelse

för den kostnad förfallit. Har fråga om skyldighet att vidkännas

kostnaden varit föremål för tvist mellan fattigvårdssamhällen eller talan mot

enskild eller ansökning gjorts om gottgörelse för kostnaden från staten, skall

talan väckas inom juni månad året efter det, då Konungens befallningsliavandes

utslag eller beslut i ersättningsfrågan vunnit laga kraft eller, om

utslaget eller beslutet överklagats, efter det då kammarrättens utslag blivit

fattigvårdsstyrelsen delgivet.

Yid ansökningen skola fogas följande handlingar:

a) avskrift av protokoll över förhör enligt 52 §;

b) specificerad uppgift å fattigvårdskostnaden med angivande särskilt för

varje understödstagare av tiden för vård, för vilken ersättning yrkas, samt

de grunder, efter vilka den begärda gottgörelsen beräknats; skolande uppgiften,

där den ej åtföljes av behöriga verifikationer, vara till riktigheten

styrkt av fångvårdsstyrelse^ ordförande eller kassaförvaltare; samt

c) utredning rörande de personers hemortsrätt, ansökningen gäller, samt

redogörelse för de åtgärder, som må hava vidtagits för utbekommande av

ersättning av annat fattigvårdssamliälle eller av staten eller enskild person,

därvid i berörda hänseenden meddelade utslag eller beslut böra bifogas.

Därest gottgörelse helt eller delvis vägras för vårdkostnad, som här sägs,

eller meddelande om beslut i anledning av gjord ansökning icke ingått inom

sex månader efter det ansökningen gjordes, äger fattigvårdsstyrelsen att,

med bifogande i avskrift av ansökningshandlingarna, lios Konungens befallningsliavande

föra talan om utfående av den sökta gottgörelsen; sådan talan

skall dock, vid äventyr, som i första stycket sägs, väckas inom nittio dagar

från det meddelande erhölls om landstingets beslut eller tiden för meddelande

av sådant beslut utgick, och skall om målets behandling i tillämpliga

delar gälla vad i 56 § 1 mom. första och andra styckena sägs.

Landsting, som förpliktas utbetala ersättning skall tillika, då yrkande

därom framställts, åläggas att gälda ränta efter fem för hundra om året förtid,

som i 56 § 3 mom. stadgas för det fall att anmaning icke skett.

60 §.

2 mom. Har, efter

såsom fattigvård.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 10H.

Dylik gottgörelse utgår dock endast, om fattigvården meddelats innan

natron av ifrågavarande personer återvänt till samliället, eller omedelbart

därefter. Därest hemortssamliället fått ersätta av annan utgiven fattigvård,

erhålles gottgörelse endast så vitt berörda tid av tre år förflutit, innan hem

ortssamhället antingen mottagit anmaning, som i 53 § sägs, eller i de fall,

då enligt 54 § 2 mom. talan om ersättning för utgiven fattigvård må foras

utan föregående anmaning, delgivits den till Konungens befallnmgsliavande

i målet ingivna ansökningen.

3 mom. Gottgörelse, som---------enskild person.

Fattigvård, som omförmäles i 50 § 2 mom. andra stycket, gottgores av

staten endast för det fall, att understödstagaren icke är svensk medborgare.

62 §.

I fråga om tvister, som i detta kapitel avses, skall vad i rättegångsbalken

stadgas angående rättegångskostnad äga motsvarande tillämpning; och må,

där på grund av försummelse av fattigvårdssamliälle eller annan part

att fullgöra sina åligganden jämlikt denna lag att före målets anliängiggörande

utreda ärendet anledning skäligen förekommit för den andra parten

att däri anhängiggöra talan hos Konungens befallningshavande, denna part

icke förpliktas att utgiva ersättning för rättegångskostnad, ändå att dess

talan i huvudsaken ogillas.

9 KAP.

Om fattigvårdssamhälles rätt mot understödstagare och för dem

försörjningspliktiga personer.

63 §.

1 mom. Fångvårdsstyrelse äger att av den, som. åtnjutit fattigvård, uttaga

ersättning därför, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.

För fattigvård, som någon erhållit, innan han fyllt sexton år, må ersättning

dock icke uttagas ur hans arbetsförtjänst.

Har någon mottagits till stadigvarande försörjning, äger fattigvardsstyrelson

omhändertaga egendom, som vid mottagandet tillhör understödstagaren

eller, medan han åtnjuter försörjning, tillfaller honom, samt därav bereda

sig ersättning för fattigvård, som lämnas honom. Fattigvårdsstyrelsen äger

hos vederbörande polismyndighet erhålla handräckning för sådan egendoms

■omhändertagande. ....

2 mom. Har fattigvårdssamliälle tillskyndats kostnad for fattigvård, som

enligt 1 § lämnats någon, för vilkens försörjning skyldeman eller annan enligt

3 eller 4 § bort ansvara, äger fattigvårdsstyrelsen att av den, vilken

ansvarigheten åligger, uttaga ersättning för denna kostnad, i den mån styrelsen

icke finner skäl till eftergift.

Har någon--sista stycket i 63 § — — är sagd.

64 §.

Där fattigvårdssamliälle för vård å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings•eller

uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov

eller för ändamål, som i 37 § 2 stycket sägs, anslagit särskilda

medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande, ankommer det på fattigvårdssamhället

att bestämma, huruvida ersättningsskyldighet, varom i 6o § stadgas,

skall äga rum för understöd, som utlämnas av dessa medel.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

67 §.

Talan om utbekommande av ersättning enligt 63 § ävensom om utgivande:

av försörjningsbidrag, som i 66 § sägs, anhängiggöres lios Konungens befallningshavande

i länet. Vid ansökningen skola fogas de uppgifter, som jämlikt

53 § skola innehållas i anmaning, samt de handlingar, som enligt samma,

paragraf skola medfölja denna; och gäller om målets behandling i tillämpliga

delar vad i 56 § 1 mom. första stycket stadgas.

I fråga om ersättning för kostnader hos Konungens befallningshavande

skall vad i 62 § sägs äga motsvarande giltighet.

68 §.

Om tiden för anhängiggörande av talan om ersättning enligt 63 § skall

vad enligt allmänna lagen gäller om preskription av fordran äga tillämpning.

79 §.

Är någon missnöjd med handräckning, som av polismyndighet meddelatsenligt

63 § 1 mom. andra stycket för omhändertagande av egendom, som

där sägs, eller jämlikt 72 § för inställande till arbete eller återhämtande

till fattigvårdsanstalt, må han däröver anföra besvär hos Konungens befallningshavande

inom trettio dagar från handräckningens fullbordande.

81 §.

1 inom. År någon missnöjd med Konungens befallningshavandes utslag;

i mål om fullgörande av försörjningsplikt, eller om hemsändning eller om

ersättning för fattigvårds- eller hem sändningskostnad eller i mål, som omförmälas

i 78 § 1 och 2 mom., må lian däröver anföra besvär hos kammarrätten;

dock må talan hos kammarrätten ej föras allenast beträffande

kostnader i målet hos Konungens befallningshavande.

Besvären skola------------eget utlåtande.

2 mom. År utslaget----------föreskriven ordning.

3 mom. Har mål, — — — — — — — — — — dess helhet.

4 mom. I fråga om ersättning för kostnaderna hos kammarrätten i mål om

hemsandning eller om ersättning för fattigvårds- eller hemsändningskostnad

skall vad i 62 § stadgas äga motsvarande giltighet.

5 mom. Konungens befallningshavandes utslag som i 1 mom. avses,

ävensom kammarrättens utslag i dylika mål skola skyndsamt genom Konungens

befallningshavandes försorg delgivas, förutom sökande och klagande,

jämväl förklarande i de fall, då antingen genom utslaget försörjnings- ellerersättningsskyldighet

honom ådömts eller ock målet av honom såsom sökande

först anhängig] orts; och skall bevis om delgivningen av Konungensbefallningshavande

vederbörande vid anfordran tillhandahållas.

6 mom. Vad i 1 och 5 mom. stadgas skall i tillämpliga delar gälla i

fråga om besvär över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som

avses i 61 § 1 mom.

Dessa ändringar träda i kraft den 1 januari 1927; därvid dock skall

iakttagas

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

att tariff, som avses i 51 § skall första gången fastställas före den 1 december

1926, samt

att dessa ändringar icke skola tillämpas beträffande ersättning för underhåll

eller vård, varom före den 1 januari 1927 anmaning framställts, eller

där anmaning ej skall ske, varom före samma dag talan väckts hos Konungens

befallningshavande eller krav framställts mot landsting; utan skall i

sådant hänseende gälla vad hittills varit föreskrivet.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Sammanställning angående antalet av kammarrätten under åren 1922—1925

rarit föremål

Huvudsakliga tvisteämnet

Antal i kammarrätten under

nedannämnda år avgjorda

fattigvårdsmål *)

1922

1923

1924

1925

Medel-

antal

—

—

—

—

—

Hemortsrätt enligt 1871 års fattigvårdsförordniug............

134

166

207

101

152.00

» » 1918 års fattigvårdslag .....................

150

181

203

112

161.50

Behov enligt 1 § fattigvårdsförordningen eller fattigvårds- lagen ...................................... • •.............................

138

301

362

154

238.7 5

Ersättningsbeloppets storlek ..........................................

205

345

322

185

264.25

Enskilds ersättningsskyldighet .......................................

39

80

163

98

95.00

Hemsändning och kostnad härför...................................

9

14

18

24

16.25

Frågor av formell natur ..............................................

31

115

131

66

85.75

Tillämpning av 23 § jämförd med 50 § fattigvårdslagen...

—

4

15

7

6.50

Formen för fattigvård (27 § fattigvårdslagen)..................

—

2

4

12

4.50

Landstings ersättningsskyldighet (40—42 §§ fattigvårds- lagen) ............................................................... ......

Frågor enligt Öl § fattigvårdslagen................................

4

6

ii

15

6

7

4.25

8.oo

Frågor enligt 58 § fattigvårdslagen.................................

lti

1

5

2

6.oo

Ersättning av statsmedel (60 § fattigvårdslagen) .............

13

88

34

31

41.50

Av enskild framställt yrkande om fattigvård (78 § fattig- vårdslagen) ..............................................................

11

26

38

42

29.25

Diverse ........................................................................

2

—

2

2

1.50

Tvistefrågan ej kunnat utrönas .....................................

—

3

4

—

1.75

Summa

752

1,332

1,534

849

! 1,116.75

>) Vid undersökningens verkställande har icke medräknats ett fåtal mål, där handlingarna

icke varit tillgängliga vid undersökningen och där till följd härav svårighet förelegat att bedöma

målets natur.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 106.

159

Bilaga E.

avdömda fattigvårdsmål, fördelade efter de frågor, vilka däri huvudsakligen

för tvist.

Antalet utgör procentuellt i

förhållande till summan av- gjorda fattigvårdsmål1)

Procentuell beräkning av det

antal mål, i vilka kammar- rätten gjort ändring i sak i

länsstyrelses utslag, i för- hållande till summan av- gjorda fattigvårdsmål1)

Procentuell beräkning

av det antal mål, i

vilka kammarrätten

gjort ändring i sak i

länsstyrelses utslag,

i förhållande till an- talet avgjorda mål

efter huvudsakliga

tvisteämnet1)

Me-

del-

pro-

cent

1922

1923

1924

1925

Model-

%

1922

1923

1924

1925

Medel

%

1922

1923

1924

1925

%

%

%

%

—

%

%

%

%

—

%

%

%

%

_

17.82

12.46

13.4 9

11.90

13-92

3.99

3.90

3.06

4.12

3.77

22.39

31.33

^22.71

34.65

27.77

19.flö

13.5!)

13.2 4

13.19

14.99

5.05

3.90

3.52

3 06

3.8 8

25.33

28.73

26.60

23.21

25.9 7

18.35

22.60

23.60

18.14

20.67

6.52

8.03

7-89

6.oi

7.ii

oO. 51

35.65

33.4 3

33.12

34.4 0

27.26

25.90

20.99

21.79

23.98

11.30

11.11

7.37

9.07

9.71

41.46

42.90

35.09

41.62

40.2 7

5.19

6.01

10.62

11.54

8.34

2.1 3

2.55

5.67

5.54

3.9 7

41.03

42.50

53.37

47.96

46.22

1.20

1.05

1.17

2.83

1.56

0.40

0.38

0.0 7

0.82

0.42

33.53

35.71

5.56

29.17

25.94

4.12

8.63

8.54

7.77

7.27

2.26

2.93

3.7 8

2.83

2.95

54.84

33.91

44.27

36.36

42.85

—

0.30

0.98

0.83

0.53

—

—

0.72

0.18

—

—

74.44

—

18.61

—

0.15

0.26

1.41

0.45

—

—

—

0.24

0.06

—

—

16.67

4.17

_

_

0.7 2

0.71

0.36

_

—

0.13

0.12

0.06

—

—

18.18

16.67

8 71

0.53

0.45

0.98

0.82

0.70

0.27

0.23

0.39

0.24

0.28

50. oo

50. oo

40.oo

28.5 7

42.14

2.13

0.07

0.32

0.24

0.69

0.66

__

0.0 7

—

0.18

31.25

—

20. oo

—

12.81

1.73

6.61

2.22

3.65

3.55

0.27

1.05

0.33

1.53

0.80

15.38

15.91

14.71

41.29

21.82

1.46

1.95

2.48

4.94

2.71

—

0.30

0.39

1.18

0.4 7

—

15.38

15.7 9

23.81

13.75

0.26

0.13

0.24

0.16

—

—

—

—

—

—

—

—

—

0.23

0.26

—

0.12

-

100.00

lOO.oo

100.00

lOO.oo

lOO.oo

32.85

34.38

33.3»

34.7 6

33.8 4

—

—

_

Stockholm den 27 januari 1926.

C. P. Engblom.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 2LU 1926:31 Memorial angående arvode åt kammarrättsrå/let Sune Norrman, vilken inom andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av viss fråga. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1926:248 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition med förslag till lag om än äring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården m s. 3 i texten
  3. 2LU 1926:25 Andra lagutskottets utlåtande Nr 25 s. 1 i texten