Sök i Ratio Lex

Angående anslag för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan

1926-02-05 · 14 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:123, Angående anslag för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 123.

1

Nr 123.

Kungi. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan;

given Stockholms slott den 5 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Viktor Larsson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson,

W IGFORSS, Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Larsson anför:

I statsverkspropositionen till årets riksdag har Kungl. Maj:t under sjätte

huvudtiteln, punkt 22, föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition,

som kunde komma att avlåtas i ämnet, för anläggning av tillfartsvägar till

inlandsbanan för budgetåret 1926—1927 beräkna ett extra reservationsanslag

av 150,000 kronor.

Jag anhåller att nu få ånyo anmäla ifrågavarande ärende för avlåtande

till riksdagen av den sålunda bebådade propositionen.

I två vid 1925 års riksdag väckta motioner hemställdes, att riksdagen

måtte för budgetåret 1925—1926 anvisa medel för påbörjande av utfartsvägar

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 101 käft. (Nr 123.) 3oo *6 2

s. 2 Kontrollera mot PDF

Till

utförande

föreslagna

vägar.

Norrbottens

län.

Länsstyrelsen.

2 Kungl. Mcij:ts ''proposition nr 123.

till inlandsbanan. Då, såsom i motionerna påvisades, i utredningarna angående

järnvägsbyggnader i lappmarken upprepade gånger framhållits vikten

av att omkringliggande bygd genom väganläggningar sattes i förbindelse med

järnvägen och det sålunda redan från början förutsatts, att ett vägnät skullekomma

att anknyta sig till inlandsbanan, fann riksdagen motionärernas yrkande

till syftet behjärtansvärt. Riksdagen ansåg sig dock icke kunna då

fatta definitiv ståndpunkt till frågan; ett dylikt ställningstagande förutsattenämligen,

att en närmare plan utarbetades rörande sättet och ordningen för

de ifrågasatta väganläggningarnas åstadkommande med särskilt hänsynstagande

till möjligheterna att för ändamålet erhålla bidrag från väghållningsdistrikt

eller landsting. Med anledning härav hemställde riksdagen i sin

skrivelse nr 6 A under punkten 21, att Kungl. Maj:t måtte låta föranstalta

om utredning rörande behovet av utfartsvägar till inlandsbanan från de

väster om banan belägna bygderna, samt för riksdagen framlägga det förslag

i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning. Riksdagen framhöll

därvid tillika, att vid utarbetandet av planer för vägföretagen i fråga bordebeaktas

vikten av att vägarna erhölle ett enkelt utförande, som svarade mot

deras allmänna karaktär av förbindelseleder genom glest befolkade trakter,

samt att i övrigt sådana anordningar träffades, att byggnadskostnadema i

möjligaste mån kunde begränsas.

Den 22 maj 1925 uppdrog Kungl. Maj:t åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att efter samråd med vederbörande länsstyrelser verkställa den av riksdagen

begärda utredningen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i skrivelse den 9 november 1925,.

varvid fogats infordrade utlåtanden från länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län, framlagt resultaten av den av styrelsen i ämnet

gjorda undersökningen.

Såsom i viss mån ett bidrag till förevarande frågas utredning kan betraktas

det yttrande, som den 7 januari 1925 avgivits av länsstyrelsen i

Västerbottens län över eu framställning från ett flertal hemmansägare och

kronoåbor inom Sorsele socken om byggande av väg från Sorsele kyrkoby

till Gillisnuoleforsen.

Såsom i hög grad vägledande vid bedömande av behovet av det ifrågasatta

anslaget torde till en början få återgivas de förslag till vägbyggnader,

som vid den verkställda utredningen framkommit.

I sitt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen infordrade utlåtande i ämnet

har länsstyrelsen i Norrbottens län anfört följande:

»Som bekant beslöt 1917 års riksdag, att inlandsbanan å bandelen mellan

Sorsele och Jokkmokk skulle framdragas efter den nordligare av då ifrågasatta

sträckningar med korsning av Skellefteälvens vattensystem vid Kasker.

Redan vid denna tid rådde stora meningsskiljaktigheter i frågan, och utvecklingen

under de gångna åren torde få anses hava givit ökat stöd åt de betänkligheter,

som anförts mot den fastställda sträckningen. Med hänsyn härtill

torde innan inlandsbanebygget fortsättes mot norr en revision av 1917

års beslut angående sträckningen bliva ofrånkomlig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. 3faj:ts proposition nr 123. o

Under sådana förhållanden och så länge banans sträckning inom länet

icke kan anses vara definitivt fastställd, torde det icke vara möjligt att utforma

någon detaljerad plan för erforderliga tillfartsvägar. Uppenbart är

likväl, att vilken sträckning som än kommer att givas åt banan de påbörjade

eller planerade ödebjgdsvägarna i dessa trakter, vilka i huvudsak följa floddalarna,

i sinom tid komma att tjäna som huvud tillfartsvägar från de väster

om banan belägna bygderna. Bland dessa vägar torde, jämte den redan

utförda vägen Junkarhällan—Luvos, vägarna Arjepluog—Jäckvik och VajkiJattr-—Björkholmen—Kvikkjokk

få anses vara de viktigaste jämväl ur,nu ifrågavarande

synpunkt.

På grund av vad sålunda anförts har länsstyrelsen såsom sin mening

uttalat, att arbetet på skapande av tillfartsvägar till inlandsbanan för närvarande

borde koncentreras på fullföljande av de nämnda ödebygdsvägarna,

vilka under alla förhållanden bleve av betydelse, samt att med uppgörandet

av mera detaljerade planer för vägnätets utformande i dessa bygder borde

anstå, till dess klarhet vunnits i fråga om inlandsbanans definitiva sträckning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i anledning härav erinrat, att de

bada av länsstyrelsen avsedda ödebygdsvägföretagon nämligen Arjepluog—

-Jäckvik och Vajkijaur—Björkholmen—Kvikkjokk redan påbörjats med bidrag

från anslaget till ödebygdsvägar, samt anför härefter:

Vägen Arjepluog—Jäckvik, längd 86.8 7 kilometer, bredd 3 meter, beräknades

kosta omkring 590,000 kronor. De på denna väg nedlagda kostnaderma

jämte för tiden till den 1 juli 1926 reserverade medel uppginge till i runt

tal 175,000 kronor. Utöver sistnämnda belopp erfordrades sålunda till vägens

färdigställande omkring 415,000 kronor. Beträffande vägen Vajkijaur—Björkholmen—Kvikkjokk

så hade vägdelen Vajkijaur—Björkholmen, för vilken förberedande

arbetsplan funnes upprättad, med en väglängd av 43.16 kilometer

och en vägbredd av 2.5 meter, beräknats kosta 219,000 kronor. För denna

del av företaget hade av tillgängliga medel reserverats 50,000 kronor, och

erfordrades sålunda ytterligare 169,000 kronor för densammas färdigställande.

För återstående sträcka mellan Björkholmen och Kvikkjokk, väglängd omkring

85 kilometer, hade någon undersökning ännu ej verkställts, men syntes

kostnaden för densammas utförande kunna uppskattas till omkring 425,000

kronor.

Till utförande av ovannämnda vägföretag åtginge sammanlagt 1,009,000

kronor. Till de under arbete varande vägarna hade vederbörande väghållningsskyldiga

av länsstyrelsen redan ålagts att bidraga med 10 procent av

den för företagen beräknade anläggningskostnaden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

infordrade utlåtande anfört, att väganläggningar borde i förevarande

sammanhang komma till utförande å följande sträckor, nämligen Vojmåns

järnvägsstation—Vojmsjöns övre ända (Dikanäs), Långvattnets hy—Forsmarks

hy, Luspen—SIussfors samt Sorsele kyrkohy—Gillisnuolc. Beträffande frågan

om dessa vägars närmare sträckningar samt förefintliga kostnadsförslag m. m.

hänvisar länsstyrelsen i övrigt till sitt ovanberörda yttrande den 7 januari

1925, i vilket länsstyrelsen anför bland annat följande:

Beträffande alla de nu behandlade vägförslagen gäller, att de utgöra övre

lappmarkens förbindelseleder till inlandsbanan. Genom deras byggande

underlättas — för att ej säga möjliggöres — godstrafik till och från banan

Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

Västerbottens

län.

Länsstyrelsen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Flitigt. Maj:ts proposition nr 123.

under de tider, då ångbåtstrafiken å sjöarna är inställd. Vägarna i fråga

kunna därför sägas utgöra ett led i det program för trafikfrågornas ordnande

i lappmarken, vars förnämsta och viktigaste punkt utgjordes av inlandsbanans

byggande.»

Länsstyrelsen bär slutligen framhållit, att den rådande depressionen gjorde

det i hög grad önskvärt, att de allmänna arbeten, som igångsattes, bleve så

jämnt fördelade som möjligt. De föreslagna vägarna borde därför påbörjas,

samtidigt.

Väg- och I fråga om de av länsstyrelsen omnämnda vägföretagen har väg- och vatten
Tattenbygg-

byggnadsstyrelsen anfört följande:

nadsstvrelsen. •> , ■'' . .

Till vägen Vojmåns järnvägsstation—Dikanäs, vilken enligt länsstyrelsens

mening borde förläggas längs Vojmsjön och byggas med eu bredd av 3,0

meter samt som ödebygdsväg, både förslag upprättats, enligt vilket vägenr

med en längd av 71.28 kilometer och med nyssnämnda vägbredd skulle betinga

en kostnad av 258,500 kronor.

vidare hade förslag upprättats för anläggning av ödebygdsvägen Långvattnets

by—Forsmarks by. Enligt detta förslag skulle anläggningskostnaden

för vägen med en längd av 03. i o kilometer och en bredd av 2.5 meter, uppgå

till 306,300 kronor.

Vidare funnes förslag upprättat för vägen Luspen—Slussfors. Vägen, med

en längd av 62.71 kilometer och en bredd av 4.0 meter, skulle enligt detta

förslag betinga en anläggningskostnad av 659,300 kronor. Vid upprättandet

av ifrågavarande förslag hade för vägarbetets utförande tillämpats samma

grunder, som gällt för väganläggningen Tärna—Slussfors, vilken helt utförts

med statsmedel genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg. Såväl

vägstyrelse och vägstämma i Stensele väghållningsdistrikt som landsfiskalen

i Stensele hade emellertid enstämmigt uttalat, att vägen borde byggas som

ödebygdsväg, en mening, som även biträtts av länsstyrelsen. Därest vägen

Luspen—Slussfors sålunda komme att utföras såsom ödebygdsväg, torde

kostnaden kunna begränsas till omkring 325,000 kronor.

Vad beträffade vägen från Sorsele kyrkoby till Gillisnuole i Sorsele socken

förelåge ej något förslag. Vägen, som skulle få en längd av omkring 60 kilometer

syntes kunna beräknas draga en kostnad av omkring 300,000 kronor.

Den sammanlagda kostnaden för ovan berörda väganläggningar i Västerbottens

län uppgår i runt tal till 1,190,000 kronor för en sammanlagd våglängd

av omkring 257 kilometer.

Jämtlands Slutligen har länsstyrelsen i Jämtlands län uppgivit de vägar, länsstyrelsen

län- ansett böra tagas i betraktande vid den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Länsstyrelsen. verps^pja utredningen. Länsstyrelsen har därvid medtagit även vissa vägar,

som anknyta till annan järnvägssträcka inom länet än inlandsbanan. De av

länsstyrelsen angivna företagen äro:

Väg norr om Kvarnbergsvattnet i Frostvikens socken med utgångspunkt

från den befintliga vägen mellan Gäddede och Jorm och sträckning till

Frostviken i närheten av norska gränsen. Väglängd omkring 25 kilometer.

Undersökning av ödebygdsväg i den angivna riktningen beslutad, men ännu

icke verkställd. Kostnader omkring 200,000 kronor. Vägen tillgodoser ett

flertal byar utmed Kvarnbergsvattnet med tillhopa omkring 450 invånare.

Väg från Ankarede kapell till Ankarvattnets by i Frostvikens socken, i fortsättning

av den beslutade ödebygdsvägen från Jorm över Blåsjön till Ankarede

kapell; bereder utfartsväg för Ankarvattnets by samt ovanför liggande gårdar

Lejpikvattnet, Kaukasjö, Storjola m. fl. Undersökning ännu icke verkställd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition ur l2-''i. 5

l "d Jra>l Harrsjöns by i Ålands socken till allmänna vägen mellan Alanäs

och Lidsjöberg, bör anläggas såsom ödebygdsväg, varom begäran föreligger.

Förundersökningar hava verkställts.

I äg Hedningsdokälen—Älghallen—Öjarn—Kärrnäset i Ströms socken. Våglängd

omkring 13 kilometer och kostnad omkring 70,000 kronor.

... Störåsen—Klumpen—Raftsjöhöjden i Föllinge och Gåxsjö socknar.

^ ågen bör anläggas efter ödebygdsvags typ och möjliggör för byarna Störåsen

och Klumpen att med användning av den under byggnad varande vägen

Munkflohögen Raftsjöhöjden erhålla förbindelse med järnvägsstationen

Munkflohögen. Våglängd omkring 15 kilometer.

Vag^Gunnarvattnet—Valsjön i Hotagens socken är undersökt. Längd omkring

7 1 o kilometer, kostnad omkring 50,000 kronor. Vägen, som avser att

skaffa bj n Gnnnarvattnet förbindelse med allmänna vägen från riksgränsen

till Munkflohögens station, har påbörjats såsom utfartsväg, men det torde

vara osäkert, om företaget kan fullföljas utan ytterligare understöd från det

allmänna.

... ^ aÄ Storholmsjö by—Vallrtm—Åkersjön—Bakvattnet—bygdevägen vid Häggsjön

i Föllinge och Hotagens socknar, komme att förmedla trafik för en befolkning

av omkring 700 personer till Munkflohögens järnvägsstation. Företaget

är fastställt såsom ödebygsväg. Våglängd av 41 V, kilometer, kostnad

omkring 215.000 kronor.

.. fÅd ^ n der säker—Ottsju—T allbo—Vålådalen i Undersåkers socken, skulle

möjliggöra förbindelse från byarna Ottsjö, Vallbo och Vålådalen med järnvägen

vid Undersåkers järnvägsstation å statsbanan Östersund—Storlien.

Beslut om vägens utförande såsom ödebygdsväg föreligger. Längd omkring

35 kilometer, kostnad omkring 183,000 kronor.

Väg Enafors—Handöl med bro över Enaälven och Handölsälven i Åre

socken, skulle lämna förbindelse med Enafors’ järnvägsstation för befolkningen

i Handöl, Brännan och Bunnerviken med tillhopa omkring 300 invånare.

Förslag är utarbetat och fastställt om anläggande av en ödebygdsväg.

Kostnad omkring 96,000 kronor, våglängd omkring 7 kilometer.

lag Långa—Ransjön i Hede socken, skulle skaffa utfart från Bansjöns

by till allmänna, vägen väster om Hede järnvägsstation. Vägen bör utföras

efter ödebygdsvägs typ. Undersökning ännu icke verkställd. Våglängd omkring

18 kilometer, kostnad omkring 115,000 kronor.

I äg Råndalen—Hede i Hede socken, skulle bereda utfartsväg till allmän

väg och järnväg från Kåndalens by med omkring 100 invånare. Undersökning

har icke företagits. Våglängd omkring 25 kilometer.

Väg från Håns by till Häbergets hållplats å järnvägen Sveg—Hede. Förslag

utarbetat till anläggning av utfartsväg för en kostnad av omkring 40,000

kronor. Invånarantalet i byn nära 500 personer.

"Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i fråga om de sålunda uppräknade

vägf öre tagen anfört följande:

Arbetsplaner, avseende vägar av ödebygdstyp, hade upprättats för vägarna

Storholmsjö by—Häggsjöti, Undersåker—Vålådalen och Enafors—Handöl. Den

första av dessa vore avsedd att under hösten 1925 påbörjas av medel, som

för budgetåret 1925—1926 ställts till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande

för anläggning av ödebygdsvägar inom Jämtlands län. Angående

vägföretaget Undersåker—Vålådalen hade till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

inkommit ansökan om statsbidrag.

Den totala längden av de ifrågasatta vägarna i Jämtlands län överstege

enligt uppmätningar på karta endast obetydligt 200 km. Käknade man med

Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Vägarnas

byggnads
sätt.

Länsstyrelsen

Västerbottens

län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

en anläggningskostnad av omkring 5 kronor för längdmeter, skulle den sammanlagda

kostnaden för ifrågavarande vägar inom sistnämnda län komma

att uppgå till omkring 1,000,000 kronor. Emellertid vore att erinra, att eu

del av de nämnda företagen syntes stå vid gränsen för utfartsvägar.

Enligt de sålunda av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställda beräkningarna

uppginge de samma) ila g da totala kostnaderna för anläggning av de

av länsstyrelserna ifrågasatta vägarna till omkring 3,199,000 kronor, vilken

summa, med hänsyn till de besparingar, som vid närmare undersökningar

torde kunna göras, syntes kunna angivas till i runt tal 3,000,000 kronor.

Såsom ovan erinrats bar riksdagen anfört, att vid planens utarbetande

borde beaktas vikten av att de blivande väganläggningarna erliölle ett enkelt

utförande, som svarade mot deras allmänna karaktär av förbindelseleder i

glest befolkade trakter.

Av de börda länsstyrelserna bar endast länsstyrelsen i Västerbottens län

närmare ingått på frågan om den lämpliga vägtypen. Nämnda länsstyrelse

erinrar i. sitt yttrande den 7 januari 1925, att länsstyrelsen redan år 1919

framlagt förslag till anläggning av vissa huvudvägar inom länets lappmark

och därvid avsett, att vägarna ifråga skulle byggas som landsvägar med en

bredd av 4 ä 4.5 meter. Länsstyrelsen anför härefter:

»Vid den tid, då länsstyrelsens skrivelse avläts, både lagen om ödebygdsvägar

av den 13 juni 1919 nyss utkommit. Man saknade ännu varje erfarenhet

om huru vägar av denna typ skulle vara i stånd att fylla uppgiften som

förbindelseleder i en glest bebyggd landsända. Med begreppet ödebygdsväg

både man dittills avsett eu trafikled, som möjligen kunde befaras med tvåhjuliga

åkdon utan fjädrar, men dock närmast både karaktär av släpväg, där

vagbanan nödtorftigt befriats från stubbar och större stenar och genom en

ytlig dikning blivit mycket knappt torrlagd. Vägar av sådan beskaffenhet

ansåg länsstyrelsen icke motsvara behovet av trafikleder på de sträckor, som

i skrivelsen behandlades, och länsstyrelsen föreslog därför, att de skulle

byggas som landsvägar. Sedan dess hava genom de ödebygdsvägar, som

anlagts enligt riktlinjerna i 1919 års lag, begreppet fått en annan betydelse:

nu förbinder man med detsamma bilden av eu väg, som till och med kan

bära en trafik med lättare motorfordon. Efter den erfarenhet, som sålunda

vunnits, vill länsstyrelsen i fråga om den vägtyp, som bör komma till användande

vid byggande av de förbindelseleder, som i nedanstående framställning

avses, frånträda sitt förslag av år 1919, att de skulle anläggas som

landsvägar, och i stället förorda deras byggande såsom ödebygdsvägar. En

numera bättre ordnad trafik efter de stora sjöarna möjliggör även att vid

Öppet vatten förlägga transporten av tungt gods efter dessa. När denna

transport vintertid kan ske med släddon, äro vägar av ödebygdstyp fullt i

stånd att tåla påfrestningen av densamma. Det har nu häremot gjorts

gällande, att vägar med liknande uppgift som de ifrågavarande borde byggas

av högre typ — som vanliga eller enklare vägar — än ödebygdsvägar. De

utgjorde huvudvägar till järnvägsstationer för den del av befolkningen, som

bodde ej blott kring dem utan även vid det system av vägar, som kunde

bliva till dessa huvudvägar anslutna. Såsom bevis för att dessa ej borde

byggas som ödebygdsvägar hade anförts väganläggningen Tärna—Slussfors,

en del av de ovannämnda vägförslagen Luspen—Tärna sockengräns och

denna gräns—Tärna kyrkoby. Erfarenheten från denna väganläggning ansågs

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

l\unijl. Maj:ts proposition nr 122.

ådagalägga. a^ huvudvägarna längs de stora sjöarna ej borde byggas såsom

odebygdsvagar. Gentemot detta kan emellertid framhållas, att sjösystemet

mellan Tärna och Slussfors ej är trafikabelt efter hela sin sträcka utan avlirutet

a\ forsar. Då det givetvis bleve alltför dyrbart att på varje plats,

dalj .detta- ar förhållandet, omlasta gods och ombestyra dess transporterande

förbi forsen, så har det varit en helt naturlig sak och ekonomiskt fullt berättigat

att man här använt sig av eu dyrbarare vägtyp, som efter hela sin

sträcka kunde motstå inverkan av en tung trafik.»

I sitt senare utlåtande i ärendet yttrar samma länsstyrelse vidare följande:

"Det synes länsstyrelsen knappast överensstämma med god hushållning

att nu nedlägga större kapital på dessa företag än vad som erfordras för att

åstadkomma vägar av ödebygdstyp. Länsstyrelsen vill dock framhålla, att

klok betänksamhet synes fordra vissa modifikationer i den nuvarande plan1

aggm ngen av detta slags vägar. Sålunda torde det vara lämpligt att förlagga

dikena pa ett inbördes avstånd från varandra av minst fyra meter för

■‘j.*; därmed underlätta en i framtiden möjligen behövlig breddning av vägen.

kol näivarande skola ödebygdsvägarna enligt väg- och vattenbyggnadsstylelsens

föreskrifter planläggas till en bredd av två och en halv meter. Om

än denna vägbredd stundom kan vara tillräcklig, så blir den dock enligt

länsstyrelsens mening i de fiesta fall väl knapp. Då jordmånens i allmänhet

lösa beskaffenhet gör vägbanans kanter svaga, blir den effektiva vägbredden

knappast två meter, vilket synes länsstyrelsen vara alltför litet. De

nu ifrågavarande vägarna böra enligt länsstyrelsens mening byggas tre meter

breda. Ett undantag från förslaget om vägarnas byggande som ödebygdsvagar

bör göras för vägen från Yojmåns järnvägsstation till nedre ändan av

Vojmsjön. Denna sträcka, ungefär fem kilometer, torde böra byggas för den

tyngre trafik, som sommartid kan beräknas komma att föras fram från järnvägsstationen

till hamnplats vid Vojmsjön. För att underlätta transporten

”d de övre bygderna bör det anordnas tilläggsplats för ångbåt, där vägen

när \ ojmsjön. Då i riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t framhållits, att

de blivande vagaulaggmngarna böra erhålla ett enkelt utförande, som svarar

mot deras allmänna karaktär av förbindelseleder genom glest befolkade

trakter, så synes denna riksdagens mening bäst motsvaras av ett förslag,

vilket avser de nu ifrågakomna vägarnas byggande som ödebygdsvägar.

Lansstyrelsen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på de billiga

väganläggningar, som utförts av statens kolonisationsnämnd och skogsstaten

och Mlka synas i många fall fullt motsvara de fordringar, som kunna ställas

på en ödemarksväg. Enligt uppgift lära kostnaderna för dem, inberäknat

pulsning, belöpa sig till mellan tre och fyra kronor för längdmeter. De

kunna trafikeras med medeltunga motorfordon.»

\ äg- och \ attenbyggnadsstyrelsen uttalar beträffande den lämpliga vägtypen

följande:

Vidkommande den tekniska typ, enligt vilken de här ifrågavarande vägarna

höra byggas, vill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till en början understryka

vikten av att å desamma ej nedläggas större kostnader och kapital,

än att dessa motsvaras av den nytta, som genom vägarnas anläggning för\

antas för de härav berörda bygderna och för inlandsbanan samt att de

littigaste delarna av det planerade vägnätet kunna med tillgängliga resurser

fullbordas inom rimlig tid. Ä andra sidan får icke denna sparsamhet drivas

så långt, att därigenom syftet med de nya kommunikationslederna förfelas, att

den trafik, som å desamma kan bedrivas, bliver utan praktisk betydelse för

bygdens utveckling samt att underhållet av desamma bliver för de väghåll
-

Väg- och

vattcnbyggnadsetyrelsen
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

ningsskyldiga oskäligt betungande. Ett noggrant avvägande mellan dessa

krav leder, enligt styrelsens uppfattning, till den vägtyp, enligt vilken de

norrländska ödebygdsvägarna för närvarande utföras och som just torde

motsvara minimitypen för av det allmänna underhållna och för lättare motortrafik

avsedda vägar.»

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser alltså, att vägarna böra utföras

som de nuvarande ödebygdsvägarna. Den av länsstyrelsen i Västerbottens län

ifrågasatta ökningen av nu gällande tekniska fordringar, särskilt i fråga om

vägbredden, har styrelsen funnit böra komma under övervägande först i

sammanhang med den allmänna utredning angående ödebygdsvägarnas tekniska

utförande, som styrelsen inom den närmaste tiden skulle överlämna

till Kungl. Maj:t.

Arbetenas I samband med spörsmålet om vägtypen har väg- och vattenbyggnadsorganisation.

styrelsen berört frågan om arbetsorganisationen vid företagen. Styrelsen

bär uttalat, att denna borde så anordnas, att byggnadskostnaderna i möjligaste

mån begränsades; styrelsen ville dock understryka vikten av att icke

för detta ändamål kravet på fullt sakkunnig och kompetent ledning eftersattes.

Arbetsledningen borde lämpligast ordnas så som numera vore fallet

med samtliga övriga ödebygds vägar, d. v. s. genom schaktmästare som direkta

arbetsledare under tillsyn av vederbörande distriktsbefäl.

Frågan om Riksdagen har i sin förberörda skrivelse uttalat, att utarbetandet av den

bidrag från öIlskV;irda planen för vägarbetena borde ske med särskilt hänsynstagande

iandsting ^ möjligheterna att för ändamålet erhålla bidrag från väghållningsdistrikt

Länsstyrelsen i

Västerbottens

län.

eller landsting.

En undersökning i detta avseende har verkställts endast av länsstyrelsen

i Västerbottens län. Länsstyrelsen yttrar först beträffande möjligheten att

erhålla bidrag från landstinget följande:

»Länsstyrelsen har hållit före att i frågans nuvarande läge, da sa inånga

spörsmål, vilka inverka på kostnaderna, ännu äro outredda, dessa möjlignetei

bättre undersökas genom en objektiv redogörelse för vederbörandes ekonomiska

stimning än genom en till dem direkt riktad förfrågan. Vad da först möjligheten

att erhålla bidrag från landstinget angår, så vill länsstyrelsen till att

börja med vitsorda, att landstinget alltid ställt sig förstående till länsstyrelsens

framställningar om bidrag till vägbyggnader såväl i länets fjälltrakter till

sådana enklare anläggningar, vilka ej understödjas av staten, som ock till

enskilda statsunderstödda utfartsvägar. Ehuru landstinget för sistnämnda

ändamål endast behövt anvisa ett belopp av 4,500 kronor att utgå under

1925, har landstinget dock beviljat ett anslag av 10,000 kronor och har

förut för samma ändamål anvisat tillhopa 50,000 kronor. Landstinget har

därjämte ställt till länsstyrelsens förfogande medel till avlönande av bränne

länsschaktmästare. Det torde av det sagda vara omisskännligt, att landstinget

ådagalagt intresse för vägväsendet inom länet, men dess förmåga att bevilja

ytterligare bidrag och till andra ändamål än de, som redan understödjas,

torde kunna ifrågasättas. Landstingsskatten utgår nämligen nu med 2.7 5

kronor för 100 kronors inkomst — den näst högsta landstipgsskatten i riket

och stora krav ställas på landstinget, framför allt för sjukvårdens tillgodoseende,

varför en minskning i utdebiteringen knappast torde kunna emotses,

helst som skattekronornas antal i länet nedgått.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 123. 9

I fråga om bidrag från vederbörande väghållningsdistrikt liar länsstyrelsen

i sitt yttrande den 7 januari 1925 anfört:

»För att klarlägga i vad män denna väg, högre anslag från vägdistrikten,

ma kunna anses vara framkomlig, får länsstyrelsen lämna följande uppgifter

görande de av de nu omhandlade vägarna berörda väghållningsdistriktens

finansiella ställning. Då dessa distrikt sammanfalla med socknarna, har

lansstyrelsen hållit före, att några uppgifter angående även de senares’ekonomi

m. m. kunde bidraga till belysande av frågan om möjligheten att ålägga

befolkningen större bördor för vägbyggnader.

Vilhelmina: Utdebitering per bevillningskrona för år 1925 9 kronor 75

ore; kommunens skuld den 31 december 1923 210,000 kronor; vägskatt för

ar 192o 6o ore per vägfyrk; vägkassans skuld den 31 december 1923 257 881

kronor 3 öre.

St ensele: Utdebitering per bevillningskrona för år 1925 7 kronor; kommun™.

s skuld den 31 december 1923 168,692 kronor 41 öre; vägskatt för år

19_o o5 ore per vägfyrk; vägkassans skuld den 31 december 1923 64 584

kronor o2 öre.

Sorsele: Utdebitering per bevillningskrona för år 1925 8 kronor 50 örekommunens

skuid den 31 december 1923 93,904 kronor 35 öre; vägskatt för

ar 192o 50 ore per vägfyrk; vägkassans skuld den 31 december 1924 62 162

kronor 10 öre.»

Länsstyrelsen yttrar vidare i denna fråga:

Härutöver vill länsstyrelsen ytterligare framhålla, att de nu ifrågasatta

\agbyggnaderna icke äro de enda, vilkas utförande står på dagordningen

lui at‘ resPektive väghållningsdistrikt skola få sina närmaste behov av vägar

tillgodosedda. Inom \ ilhelmina väghållningsdistrikt föreligga förslag till

^ redan av länsstyrelsen dömda, dels på dess prövning

beroende till eu sammanlagd kostnad av 1,037,200 kronor, inom Stensele

''a 1 u S s 1 s trl k t för 261,600 kronor och inom Sorsele väghållningsdistrikt

för u9,600 kronor. Aven om utförandet av dessa vägarbeten utsträcka över

en lång tid, såsom nödigt torde vara, så bliva de dock uppenbarligen av eu

sa stor omfattning, att vägdistrikten svårligen kunna bära en hårdare påfrestning

av sin skatteförmåga.»

De sålunda anförda omständigheterna hava föranlett länsstyrelsen i Västerbottens

län att föreslå vägarnas byggande helt och hållet på statens bekostnad.

Erforderlig mark borde likväl väghållningsdistrikten tillhandahålla,

liksom virke. Sten till broar och trummor samt jord och grus borde lämnas

utan ersättning. I likhet med vad som gällde för ödebygdsvägar borde

undeihållet ö\ ertagas av väghållningsdistrikten, sedan vägarna vunnit nödig

fasthet. b

A äg- och vattenbyggnadsstyrelsen har med anledning av vad länsstyrelsen Väg- och

i \ ästerbottens län sålunda anfört uttalat, att styrelsen icke kunde finna »attonbyggskäi

tala för att de ifrågavarande vägarna, vilka åtminstone icke torde för de ,iadBetyrel8<“1''- väghållningsskyldiga vara av mindre vikt och betydelse än övriga ödebygdsvagar.

skulle utföras i annan ordning och enligt för de väghållningsskyldiga

lindrigare bestämmelser än som eljest gällde. Företagen syntes böra igångsättas

i den mån respektive länsstyrelser efter vederbörlig prövning funne

sig böra därom utfärda åläggande och med det bidrag av i regel lägst 10

procent från de väghållningsskyldiga, som därvid befunnes skäligt.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 101 käft. (Nr 123.) 300 so 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlts proposition nr /''JU.

Styrelsen yttrar härefter:

»Om sålunda enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag nagla föiliandsbestämmelser

nu ej böra trätfas angående vilka foretag, som skola givas

särskild karaktär av tillfartsvägar till inlandsbanan och i vilken ordning

dessa skola av statsverket bringas till utförande, så kvarstar aven möjligheten

att framdeles i mån av ytterligare erfarenhet och utredning andra

karaktären av de föreslagna vägarna såväl till utfartsvagar, i den man detta

kan vara befogat, som till vägar för tyngre trafik, om detta på någon enstaka

punkt kali befinnas påkallat.»

Anslagets Under angivna förhållanden har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen funnit

beskaffenhet jen verkställda utredningen närmast hava fått till ändamål att belysa storoch

storlek. ^ de ..^ amlag m ödehygdsvägar, som kunde vara erforderliga för

att behövliga utfartsvägar till inlandsbanan skulle inom rimlig tid komma

till stånd.

Järnvägs
styrelsen.

Styrelsen anför därutinnan följande:

»Med i regel 10 % bidrag från de vägliåUningsskyldiga samt de ifrågasatta

företagens genomförande på 10 år, skulle enligt det foregaenfie erfordras

ett årligt anslag från statsverket av c:a 270,000 kronor. _ Då emellertid

såsom erfarenheten redan visat, de av riksdagen i vanlig ordning beviljade

anslagen till ödebygdsvägar i ej ringa utsträckning komma att aven avse

vägsträckor av betydelse för tillfarterna till inlandsbanan sa lärer en årlig

ökning å i runt tal 200,000 kronor säkerligen vara tillräcklig för att inom

skälig tid bringa erforderliga tillfartsvägar till utförande. I enlighet härmed

har även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett sig hora hemställa att i

riksstaten för budgetåret 1926-1927 reserveras ett belopp av 200,000 kronor

för påbörjande av utfartsvägar till inlandsbanan från de väster om banan

belägna bygderna, varav 150,000 kronor för Västerbottens lan och oO 000

kronor för Jämtlands län. Det större beloppet har begärts för Västerbotten

med hänsyn till de där förekommande långsträckta vagfor etagen.»

Väg- och vattenbvggnadsstyrelsen påpekar vidare, att det for styrelsens

del icke vore i någon mån erforderligt att skilja det ifrågavarande anslaget

till tillfartsvägar till inlandsbanan från det vanliga anslaget till ödebygdsvägar.

Om emellertid tillkomsten av sådana ödebygdsvägar, vilka hade

synnerlig betydelse för lappmarksbygdernas anslutning till inlandsbanan,

ansåges böra kraftigare främjas genom att ett särskilt anslag för ändamålet

uppfördes i riksstaten, så hade styrelsen givetvis intet att häremot erinra.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har med stöd av vad sålunda anförts

hemställt, att för budgetåret 1926-1927 måtte äskas två reservationsanslag

till förstärkning av anslaget till ödebygdsvägar med särskild betydelse såsom

utfartsvägar till inlandsbanan, det ena för Västerbottens län å 150,000 kronor

och det andra för Jämtlands län a 50,000 kronor.

Till följd av remiss har järnvägsstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet den

16 januari 1926. Styrelsen, som funne det vara av synnerlig vikt, att inlandsbanan

kompletterades med ett vägnät, genom vilket de väster om banan

belägna vidsträckta trakterna skulle komma i förbindelse med densamma,

har förklarat sig icke hava något att erinra mot det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framlagda förslaget. Järnvägsstyrelsen har därjämte såsom

ett önskemål uttryckt, att, där ej särskilda omständigheter talade for ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

II

Kungl. Maj. ts proposition nr 123.

frångående av en sådan regel, vägar, som betjänade största befolkningstal

inom sin rayon, först måtte komma till utförande.

Att här närmare utveckla de skäl, som kunna förebringas för ett särskilt

statsingripande för åstadkommande av utfartsvägar till inlandsbanan, synes

icke vara erforderligt, då det allenast vore ett upprepande av väl kända förhållanden.

Jag tillåter mig allenast i korthet erinra om de uttalanden, som

upprepade gånger gjorts i samband med utredningarna om järnvägsbyggnader

i lappmarken angående vikten av att omkringliggande bygd genom väganläggningar

sättes i förbindelse med järnvägen; om de åtgärder, som sedan

år 1920 av statsmakterna vidtagits för åstadkommande på statens bekostnad

av vägförbindelse mellan Tärna och Slussfors; samt slutligen om de uttalanden,

som gjorts av motionärerna i ämnet vid nästlidet års riksdag och

om vad riksdagen i anledning därav yttrat.

Då jag sålunda anser mig kunna utgå från, att särskilda åtgärder böra vidtagas

i det av motionärerna angivna syftet, tillåter jag mig övergå till frågan

om det lämpliga sättet för målets ernående och omfattningen av den hjälp,

som bör från statens sida lämnas.

Slutresultatet av den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställda

undersökningen torde kunna sammanfattas sålunda:

De vägar, som i detta sammanhang ifrågasatts, borde utföras enligt de

för ödebygdsvägarna nu tillämpade normerna; i fråga om statsbidragets

storlek m. m. borde gälla samma bestämmelser som för övriga ödebygdsvägar;

företagen borde igångsättas i den mån respektive länsstyrelser funne

sig därom böra utfärda åläggande; anslagen för ändamålet borde närmast

hava karaktären av förstärkningsanslag till det nu utgående anslaget till

ödebygdsvägar; anslagens storlek borde tillmätas med tanke på genomförande

under eu tid av 10 år av de framkomna vägföretagen.

Någon plan för väganläggningarnas utförande och ordningen dem emellan

utöver ett återgivande av den av respektive länsstyrelser gjorda uppräkningen

av önskvärda eller tänkbara vägförbindelser har icke framlagts.

Vad först beträffar den typ, efter vilken de ifrågavarande tillfartsvägarna

till inlandsbanan böra utföras, så torde det stora flertalet av dem böra

bvggas på ungefär samma sätt som de nuvarande ödebygdsvägarna. Det

är emellertid tänkbart — och något sådant har ju också beträffande ett fall

antytts — att vägen för att tåla den blivande trafiken måste åtminstone

sträckvis, där ej lämpliga förbindelser sjöledes finnas, utföras efter en högre

klass. A andra sidan kan säkerligen på vissa håll ett enklare byggnadssätt

än det för ödebygdsvägarna nu tillämpade komma att anses tillräckligt. Om

än alltså de flesta nu ifrågasatta vägar böra hänföras till ödebygdsvägtypen,

lärer det vara olämpligt att redan från början för alla tillfartsvägar fastslå

ett dylikt byggnadssätt.

I viss mån sammanhängande med frågan om vägtypen är spörsmålet om

Morleken av statsbidraget till anläggningskostnaderna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har ansett, att statsbidraget borde i likhet med vad som

Departements
chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!,, Maj:ts proposition nr 123.

gäller för ödebygdsvägar i regel utgå med 90 procent. Länsstyrelsen i

Västerbottens län har emellertid såsom sin uppfattning uttalat, att vägarna

borde helt bekostas med statsmedel. Å andra sidan har beträffande vissa

vägar i Jämtlands län antytts, att de syntes kunna hänföras till »utfartsvägar»

d. v. s. med allenast ett mindre bidrag av stats- och landstingsmedel

åstadkomna vägar av enskild natur. Även i fråga om den utsträckning,

i vilken staten bör träda hjälpande emellan för dessa trafikleders till

komst, kan därför lämpligheten av en från början fastslagen norm ifrågasättas.

Strävandena måste gå ut på att, med iakttagande av sparsamhet och

enkelhet i utförandet samt med tillvaratagande och uppmuntran av ortsbefolkningens

vilja till självhjälp i förevarande hänseende, för varje ifrågakommande

fall skapa det slags vägförbindelse, som betingas av de befintliga

och förutsebara trafikförhållandena. Dessa strävanden efter praktisk anpassning

kunna emellertid i förevarande fall försvåras genom en direkt anknvtning

till viss eller vissa av de förefintliga, från varandra avgränsade vägeller

anslagstyperna. Det synes därför lämpligast att låta frågan om såväl

vägtypen som statsbidragets storlek i varje särskilt fall bliva beroende på

Kungl. Maj.ts prövning. Härigenom undvikes ock att statsbidrags beviljande

skulle för olika företag av hithörande slag kunna ankomma på olika myndigheter,

vilket bleve fallet, därest fördelningen av de ifrågasatta anslagsmedlen,

såsom tänkbart vore, reglerades i enlighet med bestämmelserna om

statsbidrag till ödebygdsvägar och utfartsvägar.

Beträffande den ordning, i vilken vägföretagen till inlandsbanan böra komma

till utförande, kan med stöd av det hittills föreliggande materialet något

uttalande näppeligen göras. För vinnande av önskvärd planmässighet och

reda i detta avseende och på det att de medel, som kunna för ändamålet

anvisas, måtte komma till största möjliga gagn, lärer Kungl. Maj:t, innan

företag igångsättas och medel disponeras i någon större utsträckning, låta

upprätta en plan för arbetenas bedrivande inom samtliga de berörda länen.

Till grund för denna böra läggas kompletterande utredningar rörande vägarnas

sträckning och byggnadssätt, varjämte genom förhandlingar bör söka utrönas

möjligheten att erhålla bidrag från landsting, väghållningsdistrikt och övriga

intressenter. Planen, som givetvis måste uppgöras i intimt samarbete med

vederbörande länsstyrelser, bör såväl avse den ordning, i vilken företagen

sinsemellan böra utföras, som ock innefatta preliminära bestämmelser rörande

typ och storleken av statsbidraget ävensom approximativa kostnadsberäkningar.

Vid bestämmandet av ordningen mellan företagen bör givetvis särskild

hänsyn tagas till det i varje fall föreliggande behovet av vägförbindelse

men aven till statens intresse att i största möjliga utsträckning leda trafik

till inlandsbanan. I den mån de i planen ujjptagna vägföretagen kunna

komma till utförande, böra fullständiga arbetsplaner upprättas samt planen

kompletteras med mera detaljerade bestämmelser rörande sättet för företagens

utförande, statsbidragens storlek och villkoren för deras uppbärande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. ATajits proposition nr 123. 13

m. m vilka bestämmelser underställas Kungl. Maj:ts prövning i samband

med fastställandet av arbetsplanerna.

Beträffande det framtida underhållet av ifrågavarande vägar lärer det sätt,

'' arpå varje väg tillkommit, bliva bestämmande. Har vägen byggts såsom

enskild utfartsväg, således utan att hava av länsstyrelsen förklarats vara

odebygdsvag eller allmän väg, stannar givetvis underhållsskyldigheten på

vederbörande intressenter. I intet fall synes underhållsskyldigheten beträffande

de ifrågasatta vägarna böra stanna å statsverket i vidare mån än som

föranledes av bestämmelserna i lagen om ödebygdsvägar.

Om an det for frågans allsidiga bedömande kunde varit önskvärt att redan

nu aga tillgång till ytterligare utredningar, synas likväl tillräckliga skäl icke

föreligga att uppskjuta äskandet av ett behövligt första anslag för ifrågavarande

ändamål. Det är nämligen — med hänsyn till såväl befolkningens som

järnvägens intressen — av vikt, att byggandet av tillfartsvägar till inlandsbanan

kan utan större dröjsmål påbörjas.

Med hänsyn till vad jag ovan anfört rörande olämpligheten av att binda

de ifrågavarande tillfartsvägarna vid någon viss typ — vare sig i teknisk

bemärkelse eller i fråga om statsbidragets storlek — synes det anslag, som

ma kunna for andamålet beviljas, böra givas karaktären av ett fristående

anslag utan sammanhang med Övriga för vägbyggnader avsedda medel.

Användningen av anslaget synes ej böra begränsas till allenast Jämtlands

och \ asterbottens län utan torde även böra avse Norrbottens län.

I detta sammanhang vill jag, med tanke på att vissa i det föregående

omnämnda vägföretag anmälts till erhållande av bidrag från något av de

redan förefintliga anslagen, påpeka möjligheten för vederbörande bidragsbeviljande

myndighet eller intressenterna själva att i dylikt fall hos Kungl.

Maj.t hemställa om bidrag till företaget från anslaget till tillfartsvägar!

härigenom skulle vägföretaget kunna tidigare än eljest komma till utförande.

"V ad anslagsbeloppet beträffar har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom

ovan nämnts äskat en summa av tillhopa 200,000 kronor. I och för sig och

med hänsyn till det vid den verkställda överslagsberäkningen hittills yppade

sammanlagda medelsbehovet, 3,000,000 kronor, lärer denna summa icke vara

för högt tilltagen. Då definitiva planer föreligga blott till ett miudretal

foretag, torde emellertid för budgetåret 1926-1927 eu nedsättning av det

begarda beloppet till 150,000 kronor kunna ske. Huru stor del härav som

bor avses for vart och ett av de ifrågakommande länen, kan icke nu avgöras;

i varje fall torde dock huvudparten böra komma Västerbottens län tillgodo!

Med stöd av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen

att för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan i Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län för budgetåret 1926—

1927 anvisa ett extra reservationsanslag av...... kronor 150,000.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 101 käft. (Nr 123.) soo *6 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda,

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

och förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Raiverman.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:309 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. 31 aj ds proposition angående anslag för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan. s. 13 i texten
  2. SU 1926:144 Utlåtande i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan. s. 3 i texten