Angående forskarstipendier för docenter vid universiteten och karolinska institutet
1926-02-25 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1926:140, Angående forskarstipendier för docenter vid universiteten och karolinska institutet
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition Nr 140.
Nr 140.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående forskarstipendier
för docenter vid universiteten och karolinska institutet;
given Stockholms slott den 25 februari 1926.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majestäts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Olof Olsson.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandlkr, statsråden Olsson, Nothin, _ Svensson, Hansson,
Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Departementschefen, statsrådet Olsson anför härefter:
Vid anmälan den 7 januari 1926 av anslagsbehoven under riksstatens
åttonde huvudtitel för budgetåret 1926—1927 hemställde jag, att Kungl
Maj:t ville föreslå riksdagen, att, i avbidan på proposition angående anslag
till forskarstipendier för docenter vid universiteten och karolinska institutet,
för ändamålet beräkna för budgetåret 1926—1927 ett extra anslag av 84,000
kronor. Denna min hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen, och anhåller
jag nu att få återupptaga denna fråga.
Vid min anmälan den 13 mars 1925 av frågan angående löne- och pensionsreglering
för befattningshavare vid universiteten och karolinska instiBihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 117 käft. (Nr 140.)
Ang. forskarstipendier
för
docenter vid
universiteten
och karolinska
institutet.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 140.
tutet erinrade jag, hurusom i en den 31 januari 1925 dagtecknad skrivelse
docentföreningen i Lund framfört önskemål om inrättande av ett antal nya
fasta docentstipendier, avsedda att utan tidsbegränsning tilldelas särskilt förtjänta
docenter efter tilländalupen nu stadgad stipendietid för fortsatt vetenskaplig
forskning. Över denna framställning hade då från vederbörande
akademiska myndigheter infordrats yttranden, vilka vid tidpunkten för lönepropositionens
avlåtande till riksdagen ännu icke inkommit till ecklesiastikdepartementet.
Vid samma tillfälle framhöll jag, hurusom jag fann docentföreningens
begäran behjärtansvärd och förtjänt att tagas under närmare
omprövning. Jag betonade önskvärdheten av att något gjordes i angiven
riktning för att bereda tillfälle till fortsatt vetenskapligt arbete för sådana
docenter, som visat sig äga särskilda förutsättningar härför. Enär
emellertid frågan var föremål för prövning av vederbörande akademiska
myndigheter, ansåg jag mig då icke kunna upptaga densamma till närmare
behandling. Docentföreningens ovanberörda skrivelse har nu varit föremål
för vederbörlig granskning av universitetsmyndigheterna, och jag anser mig
nu böra göra densamma och de däri framförda önskemålen till föremål för
ett förnyat skärskådande.
Uti sin skrivelse erinrar docentföreningen, hurusom vid 1919 års omreglering
av docentinstitutionen en avkortning av docentstipendietiden företogs,
i det att den tid utöver 6 år, under vilken docent på hemställan av universitetskanslern
kunde av Kungl. Maj:t medgivas rätt att behålla docentstistipendium,
begränsades till ett år. De skadliga verkningar denna ändring
enligt docentföreningens uppfattning måste medföra för såväl den vetenskapliga
forskningen som universitetsundervisningen hade docentföreningen
vid föregående tillfällen haft anledning framhålla. Enär de befarade följderna
av denna begränsning också under det gångna året allt tydligare framträtt,
hemställde docentföreningen nu om utverkande av sådan ändring av
gällande bestämmelser för innehav av docentstipendium, att tiden för åtnjutande
av sådant stipendium måtte kunna förlängas för ytterligare en treårsperiod
utöver den nu medgivna, under förutsättning att vederbörande
stipendiats vetenskapliga verksamhet under den tid han redan åtnjutit stipendium
varit av den art och omfattning, att han gjort sig synnerligen förjänt
av en sådan förlängning. Då emellertid, framhåller docentföreningen
vidare, icke heller genom en ändring i denna riktning kunde förhindras,
att forskningen och universiteten berövas yngre, högt kvalificerade vetenskapsidkare,
för vilka, på grund av det begränsade antalet professurer i vårt
land, befordran till ordinarie universitetslärare för tillfället vore utesluten,
framlade docentföreningen ännu ett önskemål, nämligen om inrättande av
ett antal nya fasta docentstipendier, avsedda att utan tidsbegränsning tilldelas
särskilt förtjänta docenter efter tilländalupen nu stadgad stipendietid
för fortsatt vetenskaplig forskning. Då det vore av högsta vikt, att dessa
fasta docentstipendier endast komme att innehavas av personer med utom
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 140. 3
ordentliga vetenskapliga kvalifikationer, ansåg docentföreningen särskilda
bestämmelser för dessas utdelande lämpligen böra fastställas.
I sina yttranden över denna docentföreningens framställning hava de
akademiska myndigheterna i stort sett ställt sig mindre tillmötesgående mot
de direkta önskemål, som docentföreningen uttalat, men däremot framhållit
önskvärdheten av inrättandet av ett antal vid universiteten knutna s. k. forskarstipendier.
Jag anser mig höra i korthet redogöra för de synpunkter,
som framkommit i fakulteternas yttranden.
Teologiska fakulteten vid universitetet i Lund avstyrker framställningen angående
förlängning av tiden för innehav av docentstipendium liksom ock
begäran om inrättande av ett antal nya fasta docentstipendier men uttalar
sig däremot för inrättande av ett antal fristående forskarstipendier att för
viss tid tilldelas i vetenskapligt hänseende särskilt starkt meriterade docenter
och uttalar dessutom önskvärdheten av att det må upprättas ett antal
rörliga professurer i strängt nödvändiga ämnen, som icke på annat sätt
vore tillräckligt representerade, samt avsedda för särskilt högt förtjänta
docenter.
Vid frågans behandling inom juridiska fakulteten vid Lunds universitet
uttalade sig professor C. G. Bergman för inrättande av personliga professurer.
Professor C. G. E. Björling framhöll, hurusom enligt hans mening
ett förslag om inrättande av särskilda forskarstipendier borde understödjas.
Detta innebure, framhöll han, ett ganska måttligt krav på understöd åt det
vetenskapliga arbete, som bedreves utom de fast anställda vetenskapsidkarnas
krets, och det kunde ej fullt rättvist avböjas med en hänvisning till
den verkligen ganska ovissa möjligheten till en personlig professur för den
obefordrade men framstående vetenskapsidkare, som icke hade utsikt att
inom rimlig tid erhålla annan fast anställning. Dessa forskarstipendier
borde man enligt professor Björlings mening söka få beviljade till ett begränsat
antal för vartdera universitetet, och deras bortgivande omgärdas
med sådana garantier, att desamma ej finge misstänkas bliva använda såsom
enbart åldersförsörjning åt docenter utan särskilt ådagalagd forskarbegåvning
och ådagalagd forskargärning. Fakultetens majoritet avstyrkte docentföreningens
framställning angående utsträckning av tiden för innehavande
av docentstipendium. Ifråga om förslaget om inrättande av ett särskilt
antal forskarstipendier instämde professor E. F. K. Sommarin med professor
. Björling, under det att professorerna G. R. Malmgren och J. A. Ernberg
avstyrkte förslaget och i likhet med professor Bergman underströko betydelsen
av personliga professurer.
Medicinska fakidteten vid Lunds universitet säger sig finna ett visst berättigande
för docentföreningens hemställan och tillstyrker densamma på
det sätt, att om i särskilda undantagsfall tvingande omständigheter påkallade,
att docent, som vare sig i sammanhang eller med avbrott innehaft
4
Kung!. Maj:ts proposition Nr 140.
docentstipendium under sammanlagt 6 år, finge ett, två eller flere år erhålla
ett sådant stipendium, kanslern kunde på förslag av vederbörande fakultet
eller sektion härom göra framställning till Kungl. Maj:t, dock att, när
fråga vore om förlängning utöver det sjunde året, förslag härom skulle
grundas endast på docentens särskilt betydelsefulla vetenskapliga verksamhet,
vitsordad av minst två av fakulteten (inom eller utom dess egen krets)
utsedda sakkunniga. Inrättande av ett antal nya fasta docentstipendier
avstyrkes av fakulteten. Det kunde nämligen befaras, att ett inrättande av
nya stipendier skulle kunna leda till ett maskerat återinförande av de gamla
adjunkturerna, med vilka olägenheterna med tiden blivit så stora, att de
framkallat eu enhällig och verksam opinion för deras avskaffande. Emellertid
säger sig fakulteten icke vilja förneka, att det vore av stor betydelse,
att möjligheter funnes att efter tilländalupen docentstipendietid vid
universitetet kvarhålla yngre, högt kvalificerade vetenskapsidkare, för vilka
på grund av det begränsade antalet professurer i vårt land befordran till
ordinarie universitetslärare för tillfället vore utesluten. Men dylika möjligheter
borde enligt fakultetens mening ej beredas genom ett införande av
docentstipendier av den art, som docentföreningen föreslagit. I stället höll
fakulteten före, att de lämpligen borde skapas genom en ökad användning
av systemet med personliga professurer ävensom genom att till universitetet
anknötes ett visst antal rörliga professurer.
Filosofiska fakulteten vid universitetet i Lund avstyrker med 7 röster mot
5 docentföreningens hemställan om förlängning av tiden för innehav av
docentstipendium, likasom även föreningens hemställan om inrättande av
ett antal nya, fasta docentstipendier. Däremot uttalar sig fakulteten med
10 röster av avgivna 12 för inrättande av ett antal fristående forskarstipendier
att för viss tid tilldelas i vetenskapligt hänseende särskilt starkt meriterade
docenter. Fakulteten hade för ärendets behandling tillsatt en kommitté,
bestående av professorerna O. H. Carlgren, H. Wallengren, S. Wallengren,
J. E. Olson samt L. Weibull. Denna kommitté behandlade i sill
till fakulteten ingivna skrivelse de olika möjligheter, som syntes kunna föreligga
ifråga om tillgodoseende av de önskemål docentföreningen framlagt
samt yttrade sig till sist ifråga om de s. k. forskarstipendierna, därvid kommittén
anförde, att tillskapandet av ett visst antal dylika stipendier, avsedda
att tilldelas docent oberoende av om han innehaft vanligt docentstipendium
under stadgad maximitid, vore en utväg att tillgodose behovet av
värdefulla krafters bevarande åt vetenskapen. Sådana stipendier kunde
lämpligen av Kungl. Maj:t på förslag av vederbörande universitetsmyndigheter
utdelas för visst högsta antal år åt gången, exempelvis tre, och förnyas
för exempelvis ännu en treårsperiod. Den frågan ansågo kommitterade
böra lämnas öppen, huruvida dessa forskarstipendier borde vara för
statens högskolor gemensamma eller fördelas mellan dem ävensom huruvida
en fördelning på ett par stora vetenskapliga huvudgrupper, såsom huma
-
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr låO.
niora och naturvetenskaper, kunde vara lämplig. Under nuvarande statsfinansiella
förhållanden ansågs denna sistnämnda utväg vara den närmast
till hands liggande och lättast framkomliga.
Vid ärendets behandling inom fakulteten framställde professor E. Löfstedt
ett förslag, att Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen begära ett anslag
av 42,000 kronor per år att i form av sex stycken statens forskningsstipendier
ä 7,000 kronor, tre vid vartdera universitetet, utdelas till i vetenskapligt
hänseende särskilt starkt meriterade docenter för en period av fem år,
till vilken eventuellt skulle kunna fogas ännu en femårsperiod. Dessa stipendier
skulle enligt Löfstedts mening kunna utdelas av Kungl. Maj:t eller
kanslern efter hörande av minst två sakkunniga, vilka borde vara eniga,
för att stipendiet skulle få utdelas. Angående rangordningen mellan olika
sökande borde även vederbörande fakultet få avgiva ett kortfattat men motiverat
yttrande. Under alla förhållanden skulle dylikt forskningsstipendium
endast tilldelas sådan forskare, av vilken nya, verkligt fruktbringande och
betydelsefulla insatser kunde vara att förvänta. Professor M. P. Nilsson
instämnde i Löfstedts yttrande men ansåg, att de föreslagna stipendierna
borde utdelas för tre, ej för fem år. Professor C. A. Moberg ansåg sig icke
kunna förorda förslaget om särskilda forskarstipendier i den nu föreslagna
formen, men han fann förslaget i dess grundtanke beaktansvärd och ansåg
det vara förtjänt att undersökas, om någon tillfredsställande form skulle
kunna finnas för dess förverkligande. Detta borde i så fall ske i samband
med en mera omfattande prövning av även åtskilliga andra frågor rörande
docentinstitutionen, avseende icke blott understödjande av en docents vetenskapliga
arbete utan också underlättande av docents övergång i rätt tid till
andra verksamhetsområden.
Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet avstyrker docentföreningens
framställning ifråga om förlängning av docentstipendietiden och inrättande
av nya docentstipendier men tillstyrker inrättande av ett antal forskningsstipendier
och ansluter sig till den mening, som uttalats av professor Löfstedt
i hans yttrande inom filosofiska fakulteten i Lund, varvid dock fakulteten
anser, att stipendierna borde tillsättas för en tid av tre år med eventuell
förlängning av ytterligare tre år; härjämte vill fakulteten hava stadgat,
att innehavare av dylikt stipendium ej borde för dess åtnjutande åläggas
regelbunden undervisningsskyldighet i likhet med vad i fråga om övriga
docentstipendier vore stadgat.
Juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, vilken i avseende å docentstipendierna,
tid för innehav, storlek och antal, ansluter sig till vad juridiska
fakulteten i Lund anfört, har med avseende å frågan om inrättande av
ett antal nya fasta docentstipendier såsom forskarstipendier av särskild typ
erinrat om att för fakultetens behov det sannolikt skulle vara tillräckligt
om fakultetens fond av besparade docentstipendier finge för framtiden behålla
hela det belopp, som dit årligen inflöte, för att vid sig yppande til
6
Kung!. May.ts proposition Hr 140.
fallen därmed dels understödja vetenskapliga förmågor, som, därest utsikt
till självständig inkomst funnes, vore villiga att längre tid stanna vid fakulteten,
oaktat befordran till ordinarie professur icke kunde inom rimlig tid
påräknas, dels ock underlätta självständig vidare utbildning av unga krafter
med vitsordad vetenskaplig läggning. Skulle emellertid denna väg icke
finnas framkomlig, förordar fakulteten inrättande av ett antal forskarstipendier
i huvudsaklig överensstämmelse med vad filosofiska fakulteten i ämnet
hemställt.
Medicinska fakulteten i Uppsala avstyrker likaledes docentföreningens framställning
sådan den nu föreligger. I avseende på inrättandet av nya forskarstipendier,
vilka icke, såsom docentföreningen föreslagit, skulle förbehållas
förut stipendierade docenter, säger sig fakulteten på det livligaste behjärta
det härmed avsedda ändamålet. Då fakulteten emellertid icke kunde
undertrycka farhågan för att detta ändamål skulle kunna sättas på spel, tillstyrker
fakulteten filosofiska fakultetens förslag härutinnan endast under den
förutsättning, att blivande föreskrifter angående dessa forskningsstipendier,
om vilka fakulteten förutsatte sig i sinom tid få tillfälle att avgiva yttrande,
innebure största möjliga garantier för att desamma verkligen komme att,
oberoende av åldersmeriter, tillfalla de mest lovande forskarna och ej komme
att utdelas för längre tid i sänder än att innehavarna för att få bibehålla
dem nödgades utföra vetenskapligt forskningsarbete av verklig betydelse.
Filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet avstyrker docentföreningens
framställning sådan den föreligger. Däremot har fakulteten funnit det av
Lundafakulteten framställda förslaget om ett antal fria forskningsstipendier
synnerligen behjärtansvärt. Antalet docenter inom filosofiska fakulteten, för
vilka docentstipendier ej funnes tillgängliga eller som redan innehaft docentstipendium,
vore stort, särskilt i jämförelse med förhållandet inom andra
fakulteter, även filosofiska fakulteten i Lund, och fakultetens möjligheter
att verksamt understödja framstående forskare bland dessa docenter vore
otillfredsställande. Erfarenheten har, framhåller fakulteten, visat, att sektionens
fonder av besparade docentstipendier ej räckte till att fylla det krav,
som särskilt för undervisningens upprätthållande ställdes på dem, varför
också anslagen ur dessa fonder i förhållande till docentstipendierna blivit
små. Dessa anslag åt framstående forskare, för att de skulle under någon
tid ostört kunna fortsätta sitt vetenskapliga arbete, räckte icke. Härtill kom,
att såväl vid tillsättande av docentstipendier som vid utdelande av anslag
ur sektioners fonder av besparade docentstipendier, undervisningens behov
blivit allt mer bestämmande. Även när det gällde de docentstipendier, som
ej vore bundna vid en viss ämnesgrupp, hade hänsynen till undervisningen
kommit att spela en avgörande roll. Inrättandet av ett antal stipendier,
som uteslutande hade karaktären av forskningsstipendier, vore därför synnerligen
önskvärt. Då det, yttrar fakulteten vidare, emellertid ej torde vara
påkallat, att fakulteten nu uttalar sig angående de närmare bestämmelserna
Kungl. Maj:ts proposition Nr 140. 7
beträffande dessa stipendier, d. v. s. om deras storlek, tiden för deras innehavande,
tillsättning o. s. v. inskränkte sig fakulteten till att instämma i
filosofiska fakultetens i Lund förslag om inrättande av ett antal fristående
forskningsstipendier att för viss tid tilldelas i vetenskapligt hänseende särskilt
starkt meriterade docenter.
Det större alcademislca konsistoriet i Uppsala avstyrker under åberopande
av fakulteternas yttranden docentföreningens framställning såväl beträffande
utsträckningen av nu gällande tid för åtnjutande av docentstipendier som
även angående inrättande av nya docentstipendier, men tillstyrker däremot
inrättande, på sätt filosofiska fakulteten hemställt, av ett antal fristående
forskningsstipendier att för en viss tid tilldelas i vetenskapligt hänseende
särskilt meriterade docenter.
Karolinska institutets lärarkollegium finner i avseende å framställningen
om beredande av möjlighet till innehav av docentstipendium i högst nio i
stället för såsom nu högst sju år önskligt, att sådan ändring vidtages i nu
gällande stadganden, att i särskilda undantagsfall docent, som innehaft docentstipendium
i sammanlagt sex år, må kunna för ytterligare ett, två eller
högst tre år tilldelas sådant stipendium. Enligt kollegiets mening bör i sådana
fall kanslern efter hemställan av lärarkollegiet till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag om förlängning utöver det sjätte året, vilket förslag
borde grundas endast på docents särskilt betydelsefulla forskning, vitsordad
av minst två, utav karolinska institutet utsedda sakkunniga. Förslaget om
inrättandet av ett antal nya fasta docentstipendier avstyrker lärarkollegiet.
Däremot ansluter sig lärarkollegiet livligt till det under ärendets behandling
från flera håll framförda önskemålet om inrättande av ett antal fristående
forskarstipendier att för viss tid tilldelas i vetenskapligt hänseende särdeles
starkt meriterade docenter. Lärarkollegiet säger sig ha så mycket större skäl
att för sin del tillstyrka inrättandet av sådana forskarstipendier som antalet
av de till institutets förfogande stående docentstipendierna synes alltför lågt
beräknat med hänsyn till institutets nuvarande omfattning. Lärarkollegiet
erinrar, hurusom institutet för närvarande disponerar över 5 docentstipendier.
Samma antal disponeras av vardera av de medicinska fakulteterna i
Uppsala och Lund. Antalet docenter vid institutet utgör för närvarande 34,
medan motsvarande siffror för medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund
äro respektive 9 och 8.
I utlåtande den 13 februari 1926 har kanslern för rikets universitet uttalat
sin anslutning till projektet om inrättande av forskningsstipendier och har
för sin del icke något att erinra mot anvisande av medel för ändamålet,
varvid kanslern dock fäster det förbehåll, att, enär dessa stipendiers karaktär
är i väsentlig mån beroende av .villkoren för behörighet till deras erhållande,
formerna för deras tillsättning m. m., kanslern må beredas tillfälle,
innan närmare bestämmelser i ämnet meddelas, att efter vederbörande
Departe
mentschefen.
8 Kungl. May.ts proposition Nr 140.
akademiska myndigheters hörande upprätta förslag i berörda hänseenden
ävensom angående stipendiernas belopp och fördelning mellan de särskilda
högskolorna.
Såsom framgår av min nu lämnade redogörelse hava de akademiska myndigheterna
ställt sig avvisande gentemot de önskemål, som docentföreningen
framfört, åtminstone i den form, föreningen senast framlagt desamma. Jag
anser det också vanskligt att nu upptaga till närmare prövning frågor sådana
som angående förlängning av tiden för åtnjutande av docentstipendium
och angående antalet docentstipendier, då dessa frågor efter en
ingående utredning blevo för riksdagen framlagda och erhöll o en tillsynes
tillfredsställande lösning vid 1919 års omorganisation av docentinstitutionen.
Vad särskilt beträffar frågan om förlängning av tiden för åtnjutande
av docentstipendium, framfördes densamma motionsledes till 1925 års riksdag
i samband med då av Kungl. Maj:t framlagt förslag till lönereglering
för befattningshavare vid universiteten och karolinska institutet men vann icke
riksdagens bifall. I samband med den i det föregående refererade framställningen
från docentföreningen i Lund har även till Kungl. Maj:t inkommit
ett par skrivelser ifrån såväl nämnda docentförening som docentföreningen i
Uppsala, avseende vissa önskemål angående ändringar i nu gällande bestämmelser
rörande docentstipendierna. Dessa sistnämnda önskemål avse
emellertid förhållanden, vilka äro av beskaffenhet att kunna regleras av
Kungl. Maj:t utan riksdagens medverkan, vadan jag icke anser mig nu böra
uppehålla mig vid desamma. Av de akademiska myndigheternas yttranden
framgår vidare, hurusom tanken på ett visst antal forskarstipendier uppkommit
och vunnit beaktande hos flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna.
Jag finner detta uppslag om inrättandet av särskilda forskarstipendier, avsedda
att för viss tid tilldelas i vetenskapligt hänseende särskilt starkt meriterade
docenter, vara i hög grad förtjänt att närmare övervägas. Jag vill
erinra om att de bestämmelser, enligt vilka de nuvarande docentstipendierna
utdelas, förhindra, att docent kan tilldelas stipendium för mer än sju år.
Givet är att denna omständighet kan åstadkomma, att stipendierna icke
helt fylla sin uppgift att understödja det vetenskapliga forskningsarbetet
vid universiteten. Efter de sju årens förlopp finnes oftast ingen ekonomisk
möjlighet för en lovande ung vetenskapsidkare att fortsätta ett arbete, åt
vilket han ägnat sin ungdom och en del av sin mognade mannaålder. De
små anslag, som hittills i dylikt fall givits från fakulteternas fonder av besparade
docentstipendier, äro givetvis i fall sådana som dessa icke tillfyllest
och kunna ej heller för framtiden vara att räkna med som en stadigvarande
anordning. Jag anser därför, att inrättandet av särskilda forskarstipendier
ej blott fyller ett verkligt behov vid universiteten utan även på ett lyckligt
sätt skulle tillfredsställa de från docenthåll framställda kraven och borteliminera
de svårigheter, som docentföreningarna ansett vidlåda den nuvarande
9
Kung!. Maj.is proposition Nr 140.
docentinstitutionen. Några närmare grunder för utgående av dessa s. k.
forskarstipendier hava icke framlagts i de avgivna utlåtandena. Jag anser
mig emellertid böra uppdraga vissa allmänna linjer, vilka enligt min uppfattning
böra bliva normerande i fråga om dessa stipendier, varvid jag förutsätter,
att därest riksdagens bifall till Kungl. Maj:ts förslag vinues, universitetsmyndigheterna
må beredas tillfälle att till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag till de närmare grunder och till de detaljbestämmelser i övrigt, som
i detta avseende kunna befinnas erforderliga.
Beträffande antalet forskarstipendier vill jag förorda, att detsamma bestämmes
till 12, varav 6 stipendier skulle falla på Uppsala universitet, 5
på Lunds universitet och 1 på karolinska institutet. Ett större antal stipendier
för Uppsala universitet än för Lunds finner jag motiverat med det
större antalet docenter vid förstnämnda universitet. Stipendierna anser jag
icke böra bindas vid vare sig fakultet eller sektion utan göras rörliga inom
samtliga fakulteter och sektioner.
Vad beträffar beloppet anser jag detta böra vara högre än det vanliga
docentstipendiebeloppet. Dels bör för erhållande av ett forskarstipendium
fordras större vetenskapliga meriter, och dels torde man få utgå från att
aspiranter å forskarstipendier i regel nått högre ålder än docentstipendiater.
Jag vill förorda, att beloppet bestämmes till 7,000 kronor för år.
Såsom förutsättning för erhållande av forskarstipendier bör givetvis fordras
eu verkligt framstående vetenskaplig skicklighet. Man kunde därvid tänka
sig, att denna förutsättning skulle anses ådagalagd på det sätt, att sådan
sökande vore kompetent, vilken vid konkurrens om professur av samtliga
eller flertalet sakkunniga förklarats skicklig till den sökta professuren. Skulle
stipendium sökas av annan docent än sådan, som förklarats vara professorskompetent,
torde lämpligen utlåtande böra inhämtas av sakkunniga,
vilka med en kort motivering äga att yttra sig om huruvida sökanden äger
den vetenskapliga skicklighet, som erfordras.
Stipendium synes mig böra utdelas av kanslern sedan det större akademiska
konsistoriet, efter hörande av vederbörande fakultet eller sektion, avgivit
förslag i ärendet. Vid tillsättandet av forskarstipendium bör endast
den vetenskapliga skickligheten vara avgörande. Det kan emellertid ifrågasättas,
huruvida icke bland vetenskapligt likvärdiga sökande företräde bör
givas den, som redan innehaft docentstipendium under sex år.
Vad angår tiden för innehavande av ett forskarstipendium bör densamma
enligt min mening ej bestämmas till längre tid än tre år i sänder. Livstidsstipendier,
skulle innebära ett maskerat återinförande av den gamla adjunktsinstitutioneu,
och jag anser mig icke kunna tillstyrka en dylik anordning.
I sådana exceptionella fall, då det måste anses vara av verklig betydelse
för forskningen, att en vetenskapsidkare beredes tillfälle att helt ägna
sitt liv åt vetenskaplig verksamhet, föreligga enligt min mening förhållanden,
som hänvisa på skapandet av en personlig professur. Efter treårsBihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 smil. 117 käft. (Nr 110.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 140.
perioden bör stipendiet ledigförklaras och tillsättas på nytt efter fri konkurrens.
Den, som redan innehaft ett forskarstipendium, bör icke vara
förhindrad att ånyo erhålla ett sådant. Emellertid bör det tagas i övervägande,
huruvida forskarstipendium bör kunna för längre tid än sex år
tilldelas en och samme docent. Jag anser en dylik förlängning i regel icke
böra förekomma.
Vidare anser jag, att innehavare av ett forskarstipendium bör vara skyldig
att meddela den undervisning i sitt ämne, som vederbörande fakultet
eller sektion äger att bestämma inom gränsen för den undervisningsskyldighet,
som åligger innehavare av vanligt docentstipendium. Att ålägga forskarstipendiat
eu dylik undervisningsskyldighet synes mig väl motiverat
av önskvärdheten att tillförsäkra undervisningen resultaten av hans vetenskapliga
arbete och torde icke bliva alltför betungande för stipendiets innehavare.
De närmare bestämmelser, vilka kunna vara erforderliga beträffande
dessa stipendier, torde, såsom jag ovan antytt, ankomma på Kungl. Maj:t att
utfärda, sedan vederbörande universitetsmyndiglieter beretts tillfälle att avgiva
yttranden i ämnet.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
att till forskarstipendier för docenter vid universiteten och
karolinska institutet för budgetåret 1926—1927 anvisa ett
extra anslag av 84,000 kronor att utgå i enlighet med de
grunder, Kungl. Maj:t må äga att bestämma.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
H. B. Hammar.
Stockholm 1926, Ivar Hasggströms Boktryckeri A. B.
260672
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1926:204 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående forskarstipendier för docenter vid universiteten och karolinska institutet. s. 7 i texten
- SU 1926:97 Utlåtande i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående forskarstipendier för docenter vid universiteten och karolinska institutet jämte en i ämnet väckt mo s. 1 i texten