Sök i Ratio Lex

Angående omklassificering av postkontoren samt telegrafverkets och statens järnvägars stationer'' in. in

1926-02-20 · 62 sidor, varav 60 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 60 av 62 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:184, Angående omklassificering av postkontoren samt telegrafverkets och statens järnvägars stationer'' in. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. May.ts proposition nr 184.

1

Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omklassificering

av postkontoren samt telegrafverkets och

statens järnvägars stationer'' in. in.; given Stockholms

slott den 20 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Viktor Larsson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 20 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller,

Levinson.

Departementschefen, statsrådet Larsson anför:

Hos Kungl. Maj:t föreligger förslag till omklassificering av postkontoren

samt telegrafverkets och statens järnvägars stationer. Vidare hava inkommit

åtskilliga framställningar om inrättande av nya befattningar eller ändrad

löneställning för redan befintliga befattningar vid nyssnämnda verk. Nu berörda

frågor synas lämpligen böra avgöras i ett sammanhang, och torde jag

till en början få till behandling upptaga frågan angående

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 194 höft. (Nr 184.) 24; 2c 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

Inledning.

Omklassificering av postkontoren samt telegrafverkets och statens järnvägars

stationer.

Genom avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid

postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, vilket

reglemente trädde i kraft den 1 juli 1920, blevo föreståndarna för postkontoren

samt för telegrafverkets och statens järnvägars stationer i likhet med

övriga ordinarie tjänstemän vid ifrågavarande verk inordnade i den för de

olika verken gemensamma löneskalan. För statens järnvägar bibehölls därvid

den dåvarande klassindelningen av föreståndarbefattningarna, under det

beträffande post- och telegrafverken vissa förändringar i nämnda hänseende

genomfördes.

Vid lönefrågans behandling framhöllo såväl kommunikationsverkens lönekommitté

som ock vederbörande departementschef, att sammanförandet av

föreståndarbefattningarna på antytt sätt i en gemensam löneskala förutsatte

en omklassificering av trafikanstalterna vid berörda tre verk efter såvitt

möjligt enhetliga grunder, som dock borde lämna rum för beaktande av

varje verks säregna förhållanden. För post- och telegrafverkens del erfordrades

en omklassificering jämväl på grund av de organisatoriska förändringar,

som ägt rum i samband med löneregleringen, samt, beträffande telegrafverket,

även på gnind av uppbördsprovisionens borttagande. I avvaktan

på en dylik omklassificering, för vilken för det dåvarande tillräckligt utredningsmaterial

ej förelåg, bestämdes vid 1919 års riksdag, i enlighet med

departementschefens förslag, antalet föreståndarbefattningar, i den män detsamma

föll under riksdagens prövning, utan annan förändring i dåvarande

antal än som betingades av de beslutade förändringarna i klassindelningen

för post- och telegrafverkens del. Därvid förutsattes, att klassificeringsfrågan

för sistnämnda två verk skulle inom den närmaste tiden ånyo upptagas,

under det att beträffande statens järnvägar denna fråga i viss mån ställdes

på framtiden.

Genom brev den 19 juni 1919 anbefallde Kungl. Maj:t generalpoststyrelsen

och telegrafstyrelsen att avgiva förslag till de ändringar i fråga om klassificeringen

av postkontoren respektive telegrafstationerna, som kunde föranledas

av den nya löneregleringen. Över de av verksstyrelserna i anledning

härav avgivna förslagen jdtrade sig kommunikationsverkens lönenämnd den

28 januari 1920.

Lönenämnden framlade därvid ett förslag till omklassificering av postkontoren

och telegrafstationerna, vilket förslag nämnden på anförda skäl betecknade

såsom provisoriskt. Beträffande postverket förelåg nämligen enligt

lönenämndens mening ett synnerligen trängande önskemål, att frågan om

personalförhållandena vid verkets anstalter av olika slag upptoges till allsidig

och ingående utredning. Förr än resultatet av eu dylik utredning förelåge,

syntes någon verkligt tillförlitlig grund icke kunna erhållas för en mera

definitiv klassindelning av föreståndarbefattningarna vid detta verk. Vidkommande

telegrafstationerna var lönenämnden av den uppfattningen, att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

3

vid eu eventuellt uppkommande fråga om omklassificering av stationerna

vid statens järnvägar kravet på åvägabringande på förevarande område av

största möjliga likställighet de olika verken emellan åter med kraft skulle

komma att göra sig gällande.

I en den 12 mars 1920 avlåten proposition, nr 243, underställde Kungl.

Maj:t berörda fråga riksdagens prövning. I enlighet med departementschefens

mening anslöt sig Kungl. Maj:t därvid till lönenämndens förslag i

fråga om genomförandet av eu provisorisk omklassificering vid telegrafverket,

under det postverkets klassificeringsfråga ansågs böra göras till föremål för

ytterligare utredning innan förslag i ämnet framlades för riksdagen. I detta

hänseende anförde departementschefen, bland annat, att det i samband med

en dylik förnyad utredning vore av vikt att vinna klarhet angående frågan,

huruvida över huvud överkvalificerad arbetskraft i någon större utsträckning

användes vid postverket, varför jämväl en utredning i sistnämnda ämne borde

verkställas. Kör att underlätta genomförandet av de förändringar i fråga

om postkontorens indelning, vartill en blivande utredning kunde giva anledning,

syntes lämpligt, att föreståndarbefattningar vid inträffande vakanser

tills vidare tillsattes allenast på förordnande.

I skrivelse den 11 juni 1920 (nr 350) anmälde riksdagen, bland annat, att

Kungl. Maj:ts förslag angående klassificeringen av telegrafverkets stationer

blivit av riksdagen bifallet. Tillika förklarade sig riksdagen dela den av

föredragande departementschefen uttalade uppfattningen, att klassificeringsfrågan

för postverkets del borde underkastas förnyad utredning, därvid ledigblivna

postmästarbefattningar borde tillsättas endast på förordnande.

Vid föredragning av riksdagens berörda skrivelse den 30 juni 1920 uppdrog

Kungl. Maj:t åt kommunikationsverkens lönenämnd att efter allsidig

förnyad utredning till Kungl. Maj:t inkomma med förslag rörande eu så vitt

möjligt enhetlig klassificering av postkontoren samt telegraf- och järnvägsstationerna.

Vidare förordnade Kungl. Maj:t, att postmästartjänster vid inträffande

vakanser tills vidare skulle tillsättas allenast på förordnande. Beträffande

avlöningen vid dylika förordnanden medgav Kungl. Maj:t genom brev den

10 september 1920, att tjänsteman, vilken i anledning av nyssnämnda beslut

förordnats att tills vidare uppehålla vakant postmästartjänst, finge undertiden

för förordnandet av generalpoststyrelsen tilldelas samma löneförmåner,

som skulle tillkommit honom, därest han varit konstituerad å tjänsten, dock

med avdrag av så stort belopp att det, jämte å av tjänstemannen innehavd

ordinarie befattning belöpande avgifter för egen samt änke- och pupillpensionering,

motsvarade beloppet av dylika avgifter för den av honom på förordnande

innehavda postmästartjänsten. Vad sålunda stadgats skulle, därest

styrelsen så prövade lämpligt, äga motsvarande tillämpning å tjänsteman,

som med anledning av förordnande av ovan angivet slag för ordinarie befattningshavare

i succession på förordnande uppehölle ordinarie tjänst. Samtidigt

förklarade Kungl. Maj:t, att sålunda förordnad tjänsteman skulle vara

skyldig underkasta sig de bestämmelser i fråga om tillgodoräknande av för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ordnandet för placering i löneklass, som i samband med blivande ny klassificering

av postkontoren kunde komma att av Kungl. Maj:t framdeles meddelas.

I enlighet med de önskemål, som under klassificeringsfrågans behandling

och även tidigare framkommit, uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 24

augusti 1920 åt en kommitté — vilken antog benämningen 1920 års postkommitté

och sedermera ersattes av 1923 års postkommitterade — att, i enlighet

med av chefen för kommunikationsdepartementet till statsrådsprotokollet

för samma dag angivna grunder, verkställa utredning och avgiva förslag

bland annat rörande förekomsten av överkvalificerad arbetskraft inom

postverkets olika förvaltningar samt i vad mån och på vad sätt denna arbetskraft

kunde ersättas med efter arbetets art lämpad arbetskraft.

Kommitterade avgåvo den 31 maj 1923 utlåtande och förslag angående

revision av vissa personalförhållanden vid postverket. Över detta förslag,

som berör åtskilliga spörsmål av betydelse för frågan om postanstalternas

klassificering, avgåvos yttranden av generalpoststyrelsen samt kommunikationsverkens

lönenämnd.

Med skrivelse den 26 september 1925 har lönenämnden till fullgörande

av sitt den 30 juni 1920 erhållna uppdrag överlämnat förslag till klassificering

av trafikanstalterna vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar.

Lönenämnden anför därvid inledningsvis, att vid den tidpunkt, då nämnden

erhållit sitt ifrågavarande uppdrag, trafikrörelsen vid de olika kommunikationsverken,

särskilt vid statens järnvägar, ännu icke tillnärmelsevis uppnått

jämviktsläge efter kristidens omkastningar. Från järnvägsstyrelsens

sida hade ock framhållits, att frågan om järnvägsstationernas omklassificering

borde upptagas i full utsträckning först när till grund för beräkningarna

kunde läggas trafikfaktorerna för sådan tidsperiod, under vilken normala

förhållanden kunde anses hava varit rådande. Då vidare klassificeringsfrågan

i åtskilliga avseenden synts nämnden stå i samband med arbetsuppgifter,

som anförtrotts åt 1920 års postkommitté, hade nämnden ansett

sig böra före klassificeringsjiroblemets upptagande till definitiv behandling

avvakta dels inträdandet av mera stabila förhållanden särskilt i fråga om

järnvägstrafiken men även beträffande rörelsen vid post- och telegrafverken

och dels de förslag och utredningar, som kunde komma att framläggas av

postkommitterade. Sedan dessa kommitterade under år 1923 avgivit sitt

betänkande och efter det omständigheterna även i övrigt ansetts medgiva

åstadkommandet av ett tillfyllestgörande utredningsmaterial för klassificeringsfrågans

fullständiga behandling, hade nämnden ansett sig böra fullfölja

ifrågavarande ärende. Det av nämnden nu framlagda förslaget hade utarbetats

efter samråd med sakkunniga inom vederbörande verk och hade erhållit

sin slutliga utformning efter det representanter för åtskilliga därav berörda

personalorganisationer beretts tillfälle att med lönenämnden överlägga i

frågan. Till grund för lönenämndens beräkningar läge i huvudsak trafikrörelsen

under år 1923, men hade i vissa fall, där sådant varit möjligt, hänsyn

tagits jämväl till rörelsens storlek under år 1924.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

I ärendets handläggning inom lönenämnden hava deltagit nämndens ordförande

Ekman samt ledamöterna Eriksson, Gärde, N. A. Nilsson, P. Nilsson

och Wallin samt suppleanten Petrelius. Den sistnämnde har avgivit särskilt

yttrande, vilket ledamoten Wallin till viss del biträtt.

Över lönenämndens förslag hava yttranden avgivits av styrelserna för

ifrågavarande tre verk, varjämte åtskilliga framställningar inkommit från

personalorganisationer m. 11.

Innan jag härefter närmare ingår på lönenämndens förslag och i anledning

därav avgivna yttranden, torde jag i korthet få redogöra för hittills

tillämpade klassificeringsgrunder vid ifrågavarande verk.

Beträffande postverket utarbetades av 1907 års postkommission vissa

klassificeringsgrunder, vilka i huvudsak överensstämde med redan tidigare antagna

principer och som tillämpades vid en år 1910 genomförd reglering.

Sedermera föreskrev Kungl. Maj:t genom brev den 23 oktober 1914, att

allmän omreglering av postkontorens klassindelning skulle äga rum vart

femte år från och med år 1910 räknat. Jämväl vid en i enlighet härmed år

1915 verkställd reglering kommo de av 1907 års postkommission föreslagna

grunderna till tillämpning, dock med vissa av poströrelsens utveckling föranledda

jämkningar. Sistnämnda reglering innehar emellertid allenast en mindre

rubbning av då bestående förhållanden.

Enligt ifrågavarande grunder ordnades postkontoren inbördes efter eu

poängberäkning, därvid hänsyn togs till vissa faktorer, som skulle uttrycka

rörelsens storlek vid de olika kontoren med särskilt avseende fästat vid föreståndarens

arbete och ansvar. För varje fullt tal av den storlek, som i

det följande angives för en var av där upptagna faktorer, tilldelades vederbörande

kontor eu poäng:

1) Antalet avgångna oassurerade brevpostförsändelser samt nummerexemplar

av abonnerade tidningar vid postkontoret............

2) Antalet avgångna oassurerade postsaksförsändelser och postanvisningar

vid postkontoret och underlydande postanstalter

3) Antalet avgångna rekommenderade försändelser och oassurerade

paket vid postkontoret .........................................................

4) Antalet avgångna assurerade försändelser vid postkontoret......

5) Avgångna assurerade försändelsers angivna värde vid postkontoret.

...........................................................................................

6) Antalet ankomna värdeförsändelser vid postkontoret ...............

7) Antalet utbetalade postanvisningar vid postkontoret och underlydande

postanstalter ..................................................................

8) Inbetalade postanvisniugs- och prenumerationsmedel vid postkontoret

och underlydande postanstalter ............................

9) Utbetalade postanvisnings- och tidningsmedel vid postkontoret

och underlydande postanstalter.....................................................

101 Bestridda omkostnader (såsom avlöningar, hyror etc.)...........

11) Postkontorets egen uppbörd av frankotecken och avgifter för

utgivarekorsband, 1 2 3 4 5 6 7 8 9 * 11 12/3 av underlydande postanstalters frankoteckensuppbörd,

l/2 av influtna befordrings- m. fl. avgifter för

tidningar .....................................................................................

12) Underlydande personal vid postkontoret och inom det underlydande

postområdet....................................................................

Enhetstal.

100,000

10,000

10,000

1,000

1,000.000

10,000

10,000

100,000

100,000

10,000

1,000

Hittills tmlämpade

klassificeringsgrunder.

Postverket.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

I det klassificeringsförslag, som av generalpoststyrelsen framlades med

anledning av den 19 juni 1919 erhållet uppdrag, anförde styrelsen bland

annat, att den funnit gällande grunder mera invecklade än som krävdes för

åstadkommande av en rättvis jämförelse av postkontoren sinsemellan. Hos

styrelsen verkställda utredningar hade nämligen ådagalagt, att liera av de

förenämnda faktorerna stode i ett synnerligen jämnt förhållande till andra

vid samtliga postkontor eller, med andra ord, att deras medräknande visserligen

ökade poängsummorna men icke åstadkomme annat utslagsgivande resultat

än det, som skulle vunnits, även om dessa faktorer lämnats åsido.

I anslutning till denna uppfattning hade styrelsen uppgjort berörda klassificeringsförslag

på grundval av eu poängberäkning, omfattande allenast fem

faktorer.

De av generalpoststyrelsen sålunda föreslagna klassificeringsgrunderna

följdes jämväl i huvudsak av lönenämnden i dess klassificeringsförslag av

den 28 januari 1920. Dock hade nämnden därvid företagit en väsentlig förskjutning

av de utav styrelsen uppdragna gränserna mellan de olika klasserna

i sådan riktning, att nämndens förslag i jämförelse med vad då gällde

och vad av styrelsen ifrågasatts kom att innebära eu nedflyttniug i klass

av ett stort antal kontor.

Såsom förut nämnts genomfördes emellertid vid 1920 års riksdag ingen

förändring beträffande postkontorens klassificering. För dessa anstalter gäller

därför fortfarande i huvudsak 1915 års klassificering med de förändringar

däri, som beslutades år 1919 och som föranleddes därav, att i 1919 års avlöningsreglemente

upptogs eu ny klass, överpostmästare, samt att de förutvarande

klasserna 1 A och 1 B samt 2 A och 2 B sammanfördes till klass 1

respektive klass 2.

I samband härmed må erinras, att i 1919 års avlöningsreglemente infördes

en ny manlig befattning, stationsmästare, avsedd såsom föreståndare för ett

nytt slag av postanstalter av enklare typ än postkontoren, nämligen postexpeditioner.

Från och med den 1 juli 1922 inrättades vidare kvinnliga stationsmästarbefattningar

av klass 2 och 3. Samtidigt förändrades benämningen

för den manliga stationsmästarbefattningen till stationsmästare av klass 1.

Från och med den 1 juli 1925 äro samtliga ifrågavarande stationsmästarbefattningar

under oförändrad benämning inordnade i den nya för män och

kvinnor gemensamma löneskalan.

I fråga om postförsändelsers mottagande från och utlämnande till allmänheten

äro postexpeditioner likställda med postkontor, men äro de i vissa

andra avseenden underställda postkontor.

I detta sammanhang kan nämnas, att 1923 års postkommitterade i sitt

den 31 maj 1923 avgivna betänkande uppdragit vissa riktlinjer för postkontorens

klassificering och därvid ansett att hänsyn borde tagas huvudsakligen

till allenast tre faktorer.

Innebörden av den från och med den 1 juli 1920 genomförda regleringen,

såvitt den avser postmästarbefattningar, vilkas antal fastställes av Kungl.

Maj:t och riksdagen, framgår av följande sammanställning.

Enligt 1919 Ars stat.

Postmästare av klass

1 A

IB

2 A

2 B

in

231

151

28 j

Enligt stat, gällande från och med den

1 juli 1920.

Överpostmästare.............................. 3

Postmästare av klass 1 .................. 31

» 2 43

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 181. 7

Den avgörande faktorn vid telegrafstationernas klassificering var från Telegrafverket,

början huvudsakligen den å vederbörande station inflytande uppbörden.

Betydelsen av denna faktor modifierades dock i en del särskilda fall av mera

lokala eller tekniska hänsyn. Någon principiell ändring härutinnan åstadkoms

icke vid den år 1907 vidtagna omorganisationen av telegrafverket, i

samband varmed ny klassindelning fastställdes på grundval av 1905 års

uppbördsförhållanden. Denna klassindelning var — med allenast mindre

förändringar, såsom i sammanhang med nyinrättande och indragning av stationer

— gällande intill den vid det nya lönesystemets införande år 1920

företagna klassificeringen. Att 1907 års klassindelning kunnat äga bestånd

under en så relativt lång tid torde hava sin förklaring i den speciella avlöningsform,

som tidigare gällde för telegrafverkets stationsföreståndare, i det att

uppbördsprovisionen, vilken för dessa tjänstemän ersatte tjänstgöringspenningarna,

automatiskt anslöt sig till uppbördens storlek och sålunda, oberoende

av stationens klass, gav föreståndaren ett direkt vederlag för den ökning

i arbete och ansvar, som medföljde stationens tillväxt.

Genom 1919 års avlöningsreglemente genomfördes, såsom förut nämnts,

viss omgruppering av föreståndarklasserna. De manliga föreståndarna utgjordes

dessförinnan av dels telefon- och telegrafdirektörer, de sistnämnda

av två grader, dels ock telegrafkommissarier av fyra lönegrader. Enligt 1919

års avlöningsreglemente blevo de två graderna telegrafdirektörer sammanslagna

till en grad samt den högsta kommissariegraden uppdelad i två grader.

Frånsett telefon- och telegrafdirektörerna kommo sålunda de övriga manliga

stationsföreståndarna att utgöra fem klasser, benämnda telegrafkommissarier

av klass 1 A respektive klass 1 B, klass 2, klass 3 och klass 4.

Av kvinnliga stationsföreståndarbefattningar funnos år 1919 tre grader,

under det i det nya avlöningsreglementet av samma år upptogos allenast

två dylika befattningar, telegrafkommissarier av klass 5 och klass G.

Samtliga ifrågavarande befattningar äro från och med den 1 juli 1925

under oförändrad benämning upptagna i den nya gemensamma löneplanen.

Vid uppgörandet av det förslag till ändrad klassificering av telegrafstationerna,

som föranleddes av 1919 års lönereglering, hade telegrafstyrelsen tagit

hänsyn — förutom till uppbörden — även till storleken av det totala arbete,

som vederbörande station hade att utföra, vidare till omfattningen och svårighetsgraden

av det lednings- och apparatunderhåll, som ombesörjdes av

den under stationsföreståndarens befäl och ledning stående reparatörpersonalen,

samt slutligen till landsnätens storlek och understationernas antal och

betydelse ur arbets- och förvaltningssynpunkt. Sedan den inbördes ordningen

mellan stationerna enligt dessa principer blivit fastställd, hade gränserna

mellan de olika klasserna uppdragits med ledning av den allmänna

kännedom, styrelsen ägde i fråga om stationernas absoluta storlek och de

krav, som ställdes på föreståndarnas duglighet och omdömesförmåga. Härvid

hade särskilt aktgivits på att kommissarietjänsterna skulle komma i ett rätt

avvägt förhållande till de övriga i avlöningsreglementets tjänsteförteckning

upptagna trafikbefattningar, med vilka de vore närmast att jämföra.

De av telegrafstyrelsen föreslagna huvudgrunderna lades jämväl till grund

för 1920. års klassificering (prop. 243/1920). Vissa jämkningar skedde emellertid

beträffande gränserna mellan de olika föreståndarklasserna för åvägabringande

av större likställighet med statens järnvägar.

Innebörden av den från och med den 1 juli 1920 genomförda regleringen,

såvitt den avser befattningar, vilkas antal fastställes av Kung! Maj:t och riksdagen,

framgår av följande sammanställning:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung!. Maj:ts proposition nr 184.

Statens

järnvägar.

Enligt 1919 års stat.

Enligt stat, gällande från och med den

1 juli 1920

Telefondirektör .............................. 2

Telegraf direktör av 1 :a lönegraden 11

» » 2:a » 3f

Telegrafkommissarie av l:a lönegraden

...................................... 16

Telegrafkommissarie av 2:a lönegraden

....................... 16

Telefondirektör ........................... 2

Telegraf direktör.......................... 4

(Telegrafkommissarie av klass 1 A 5

t » » » 1 B 17

Telegrafkommissarie av klass 2... 21

Det system, som för närvarade ligger till grund för klassificeringen av

statens järnvägars stationer, har tillämpats från och med år 1917, då eu

allmän omklassificering av nämnda stationer företogs. Denna klassificerings

ändamål var att med hänsyn till storleken och arten av det på stationsföreståndarna

vilande arbetet samt det därmed förenade ansvaret sammanföra

likartade stationer till gemensamma grupper och därigenom åstadkomma, att

arbete och ansvar av samma slag och till samma omfattning i avlöningshänseende

värdesattes på samma sätt.

Enligt ifrågavarande system sker klassificeringen med användande av de

trafiktal, som erhållas för följande faktorer, avseende de till stationstjänsten

hörande olika arbets- och ansvarsområdena:

1. Antal personal i medeltal per dag,

2. » tåg > » » » ,

3. » avvikande linjer,

4. >- utgångståg i medeltal per dag,

5. » till och avkopplade godsvagnar i medeltal per dag,

6. » biljetter per år,

7. » expeditioner per år,

8. » telegram per år (även transito),

9. » resgodskolli per år (även omlastade),

10. » omlastade styckegodsvagnar per år,

11. Totaluppbörd per år,

12. Efterkrav, såväl avsända som emottagna, per år.

För klassificeringens verkställande sammanföras dessa faktorer i fem olika

grupper, därvid de särskilda faktorernas masstal reduceras efter vissa grunder

för vinnande av jämförbara värden inom varje grupp. Sålunda äro exempelvis

faktorerna 7 och 8 sammanförda i en grupp, och reduceras för klassificieringen

antalet expeditioner till 10/iooo och antalet telegram till 4/inoo av

det ursprungliga värdet. De sålunda reducerade talen omvärderas därefter

i exponenttal enligt en för varje grupp gällande skala. Skalorna äro byggda

så, att exponenttalen ökas långsammare ju större masstalen äro.

Den sammanlagda exponentsumma (trafiktal), som med användning av de

olika skalorna erhållits för en viss station, har ansetts utgöra uttrycket för

det relativa arbete och ansvar, som påvilar vederbörande stationsföreståndare.

Vad själva klassindelningen beträffar, har det icke låtit sig göra att

med tillämpning allenast av de sålunda vunna klassificeringstalen uppdraga

några bestämda gränslinjer mellan de olika stationsklasserna, utan har valet

av dessa gränslinjer i stället verkställts med ledning av praktisk erfarenhet.

Såsom förut nämnts skedde i samband med 1919 års lönereglering ingen

förändring av grunderna för klassindelningen av statens järnvägars stationer.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Ktmgl .Voj t» proposition nr 18J.

För belysande av vissa av lönenämnden i föreliggande förslag använda

och i det följande omnämnda beräkningsgrunder, angives i nedanstående

tablå den löneställning, som enligt de från och med den 1 juli 1925 gällande

avlöningsbestämmelser intages av ifrågavarande föreståndargrupper.

För varje grupp återgives det i gällande stat upptagna antalet befattningar.

Löne-

Begyn-

Postverket

Telegrafverket

Statens järnvägar

grad

å A-ort

Bofattning

Antal

Befattning

Antal

Befattning

Antal

26

7,140

Överpo8tmä8tarc

3

Tclegrafkommissa- rie av klass 1 A

5

Överinspektör

3

24

6,300

Postmästare av

klass 1

31

Telegrafkommissa- rie av klass 1 B

17

Stationsinspektor

av klass 1

13

22

5,520

Postmästare av

klass 2

43

Telegrafkommissa- rie av klass 2

21

Stationsinspektor

av klass 2

33

20

4,860

Postmästare av

klass 3

85

Telegrafkommissa- rie av klass 3

14

Stationsi nspektor

av klass 3

37

18

4,260

Postmästare av

klass 4

81

Telegrafkommissa- rie av klass 4

11

Stationsinspektor

av klass 4 A

62

17

3,960

—

—

Tclegrafkommissa- rie av klass 5

42

—

16

3,660

"

~

Stationsinspektor

av klass 4 B

Stationsmästare av

klass 5

5

114

15

3,450

_

_

Telegrafkommissa- rie av klass 6

32

—

12

2,880

Stationsmästare av

klass 1

14

—

—

Stationsmästare av

klass 6

235

8

2,340

—

—

—

Stationsmästare av

klass 7

14

7

2.220

Stationsmästare av

klass 2

22

-

—

—

—

5

1,980

Stationsmästare av

klass 3

17 |

i

—

—

—

Det av lönenämnden nu framlagda klassificeringsförslaget karaktäriseras

av en strävan att finna ett sådant på rationella grunder uppbyggt system

för klassificering av ifrågavarande trafikanstalter, att detsamma i sina huvuddrag

kan tillämpas vid samtliga de tre verken, men därjämte lämnar rum

för beaktande av de olika verkens speciella organisations- och verksamhetsformer.

Vid den i berörda syfte verkställda utredningen har lönenämnden.

enligt vad densamma i sin föreliggande skrivelse framhållit, utgått från, att

de inom varje särskilt verk hittills tillämpade klassificeringsgrunderna, i vad

de avsåge hänsynstagande till vissa trafikfaktorer och deras inbördes värdesättning,

icke borde undergå annan förändring än som betingades av utvecklingen

inom verket självt. Nämnden har nämligen icke funnit möjligt att

Lönenämndens

förslag till

klasslficeringsgrunder
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts preposition nr 181.

Statens

järnvägar.

åstadkomma någon på objektiva och reella grunder vilande värdesättning av

de avgörande trafikfaktorerna vid ett verk i förhållande till motsvarande faktorer

vid de andra verken. En dylik jämförande värdesättning av trafikfaktorerna

vid de olika verken har nämnden ej heller ansett såsom en nödvändig

förutsättning för en klassificering, där man, såsom nu är fallet, har

att utgå från den fastslagna grupperingen av befattningarna i gemensamma

lönegrader.

Den åsyftade enhetligheten i förenämnda avseende har lönenämnden ansett

sig kunna vinna genom att beträffande samtliga verken tillämpa vissa

gemensamma huvudgrunder, vilka kunna sammanfattas sålunda:

Inom varje verk ordnas trafikanstalterna i löpande följd med tillämpning

av poängskalor, olika för de olika verken, men med den gemensamma uppgiften

att för varje tillkommande enhet på skalan angiva en för samma skala

likformig stegring av stationsföreståndarens arbete och ansvar. Å dessa

skalor bestämmas gränserna mellan de olika klasserna med tillämpning av

eu för verken gemensam eller till ett enhetligt resultat ledande princip.

Vid den närmare utformningen av dessa huvudgrunder har nämnden

byggt på ett närmast för statens järnvägar utarbetat system, vilket i allt

väsentligt använts även vid postkontorens klassificering och därjämte i vissa

huvuddrag kunnat tillämpas för telegrafverkets del. Med hänsyn härtill torde

det vara lämpligt att i detta sammanhang först redogöra för systemets tilllämpning

beträffande statens järnvägar.

Mot det nuvarande klassificeringssystemet beträffande statens järnvägar

har lönenämnden huvudsakligen anmärkt, dels att detsamma icke toge hänsyn

till, att en allt efter stationens storlek mycket varierande del av

arbetet utfördes av de tjänstemän, som vore stationsföreståndarens hjälpare

vid stationsledningsarbetets utförande, varför det icke vore möjligt att med

anlitande enbart av de upprättade indexskalorna omvärdera ett visst masstal

för en trafikfaktor till ett tal, angivande vederbörande stationsföreståndares

arbete och ansvar, dels ock att gränserna mellan de olika klasserna icke nu

uppdroges efter vissa bestämda normer utan mer eller mindre godtyckligt,

allenast med ledning av praktisk erfarenhet.

Enligt det system, som lönenämnden lagt till grund för sitt förslag beträffande

statens järnvägar, lämnas de hittills använda beräkningsgrunderna

för fastställandet av eu stations sammanlagda trafiktal (exponentsumma) —

d. v. s. bestämmandet av vissa faktorer för de arbets- och ansvarsområden, som

i allmänhet falla in under stationstjänsten, och dessas avvägande i förhållande

till varandra — i huvudsak orubbade, men såsom en huvudsynpunkt

tillkommer strävandet att söka finna för varje station relativt riktiga siffermässiga

uttryck för, å ena sidan, det på stationen förekommande totala stationsledningsarbetet

och, å andra sidan, den därstädes för ändamålet tillgängliga

arbetskraften. Av förhållandet mellan dessa båda tal har ansetts

framgå den på stationsföreståndaren fallande delen av det arbete och det ansvar,

varom här är fråga.

Beträffande systemets närmare innebörd må nämnas följande:

För erhållande av ett enhetligt uttryck för det på en station förekommande

stationsledningsarbetet har man till en början att fastslå de olika

trafikfaktorernas värde med hänsyn till nämnda arbete Den inbördes värdesättning

av de olika faktorerna, som ägt rum enligt det nuvarande klassificerings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr bil

11

systemet, har icke ansetts för ändamålet tillfyllest Vid eu granskning av

det nuvarande systemet liar lönenämnden emellertid funnit, att de använda

faktorerna med tillämpning av vissa angivna reduktionstal för de olika faktorerna

kunna sammanföras till en gemensam skala. Beträffande det härvid

använda tillvägagångssättet torde få hänvisas till handlingarna.

Med tillämpning av ovannämnda reduktionstal för de olika faktorerna

erhålles för varje station ett trafiktal, som angiver den stationen påvilande

sammanlagda arbets- och ansvarsbördan och som jämväl ansetts kunna tjäna

som uttryck för det totala stationsledningsarbetet.

För utförandet av stationsledningsarbetet ä eu viss station stå till förfogande

dels stationsföreståndaren därstädes och dels å stationen placerade

tjänstemän med sådan tjänsteställning och utbildning, att de äro kvalificerade

att härvid lämna stationsföreståndaren biträde. Till dylika kvalificerade

tjänstemän har nämnden vid statens järnvägar hänfört tjänstemän i nuvarande

like och högre lönegrader. Betydelsen av dessa tjänstemän för stationsledningsarbetet

har emellertid ansetts olika allt efter vederbörandes

tjänsteställning och kvalifikationer. Ett uttryck för denna relativa betydelse

har lönenämnden ansett sig kunna vinna genom att taga hänsyn till skillnaden

i avlöning för vederbörande befattningshavare. Nämnden har därvid

utgått från skillnaden mellan lägsta löneklassen å A-ort för å ena sidan 8:e

lönegraden (befattning i 9:e lönegraden förekommer ej vid statens järnvägar)

och å andra sidan 24:e lönegraden (stationsinspektor av klass 1) samt den

procentuella andel av berörda skillnad, som motsvarar löneökningen, sedd

i förhållande till 8:e lönegraden, för en var av de i ledningsarbetet deltagande

tjänstemännen. Med denna utgångspunkt och med vissa av särskilda

förhållanden föranledda jämkningar angiver nämnden vederbörandes

betydelse för ledningsarbetet genom följande jämförelsetal:

bangårdsmästare, förste kontorsbiträde............................. O.06

stationsskrivare .................................................................. 0.14

förste stationsskrivare .................................................... 0.41

förste telegrafist................................................................. 0.41

underinspektör ..................................................................... 0.6 4

expeditionsföreståndare....................................................... 0.71

Därest vederbörande stationsföreståndares arbete betecknas med talet 1,

kan med anlitande av nyss återgivna jämförelsetal för varje station uträknas

ett »ledningstal», som angiver omfattningen av den arbetskraft, vilken å stationen

står till förfogande för stationsledningsarbetets utförande. Den kvot.

som erhålles vid division av trafiktalet med ledningstalet, angiver enligt

nämndens mening, huru mycket stationsledningsarbete, som kommer på varje

enhet av ledningstalet. Då enheten användes för att beteckna stationsföreståndaren,

skulle sålunda nämnda kvottal utgöra ett uttryck för det arbete

och ansvar, som ur stationsledningsarbetets synpunkt påvilar vederbörande

stationsföreståndare.

Förenämnda trafiktal för eu station har emellertid ansetts giva uttryck

endast för det stationsledningsarbete, som är direkt beroende av masstalen

för de olika faktorerna, och skulle sålunda icke angiva det särskilda ansvar

och arbete, som påvilar stationsföreståndaren såsom i främsta rummet ansvarig

för trafikarbetets jämna gång. Detta arbete betecknas av nämnden

som stationsföreståndarens allmänna inspeMionsarbete. För ernående av en

riktig uppfattning om den vederbörande stationsföreståndare påvilande ansvarsbördan

har man i enlighet härmed att till ovannämnda kvottal lägga

ett poängtal, angivande värdet av det allmänna inspektionsarbetet. Av

verkställd utredning har nämnden funnit, att det allmänna inspektionsarbetet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr IH4.

står i direkt proportion till ledningstalet, beräknat utan hänsyn till stationsföreståndaren

själv, och att inspektionsarbetet för varje enliet av sålunda

beräknat ledningstal ungefärligen kan angivas genom poängtalet 14.

Vidare har nämnden ansett, att vid bestämmandet av stationsföreståndarens

arbete och ansvar även bör komma i betraktande, huruvida nattjänst

till mera avsevärd omfattning förekommer. Nämnden har emellertid icke

funnit anledning att genom en särskild poängberäkning värdesätta det

stationsledningsarbete, som utföres nattetid, utan ansett tillräckligt att i de

fall, då så prövats skäligt med hänsyn till nattjänstens omfattning, höja det

för stationsföreståndaren erhållna kvottalet med 5 % eller i vissa fall 10 %.

Med nattjänst har därvid förståtts endast sådant stationsarbete, som utföres

mellan kl. 11 e. m. och kl. 5 f. m.

Stationsföreståndarens arbete och ansvar skulle sålunda enligt föreliggande

förslag siffermässigt uttryckas genom summan av det på angivet sätt

uträknade kvottalet för stationsledningsarbetet, poängtalet för inspektionsarbetet

samt, i förekommande fall, poängtillägget för nattjänsten.

Å den poängskala, som härigenom erhålles, bestämmas enligt nämndens

förslag gränserna för de olika stationsklasserna med hänsyn till avlöningsskillnaden

mellan de olika stationsföreståndargraderna. Härvid har nämnden

tagit som utgångspunkt löneskillnaden, beräknad efter lägsta löneklassen

å A-ort i vederbörande grad, mellan å ena sidan 8:e lönegraden (stationsmiistare

av klass 7) och å andra sidan 24:e lönegraden (stationsinspektor av

klass 1).

Till grund för sättandet av gränserna mellan de olika stationsklasserna å

poängskalan skulle i enlighet härmed, efter vissa av särskilda förhållanden

föranledda jämkningar, komma att ligga följande procenttal:

stationsinspektor av

klass

1..........................

....................... 1.00,

» »

»

2 .........................

.................... 0.80,

» »

»

3.........................

..................... 0.64,

» »

»

4........................

...................... 0.48.

stationsmästare

»

5.........................

....................... 0.28,

» »

»

6..........................

...................... 0.14,

» »

»

7.........................

...................... 0.00.

Vid en tillämpning beträffande statens järnvägars stationer av nu angivna

grunder för klassificeringstalens bestämmande har nämnden funnit, att

poängtalen för de olika stationerna kunna ordnas med obetydliga mellanrum

i en löpande följd upp till omkring 300 poäng samt att ett fåtal enstaka

stationer äga högre poängtal, vilka genom betydande mellanrum skilja sig

från den övriga skalan. Dessa, de största stationerna, till vilka jag i annat

sammanhang återkommer, har nämnden ansett icke böra verka förskjutande

vid gränsbestämningen för de övriga stationerna. Om man bortser från de

exceptionellt höga poängtalen skulle med användande av de erhållna procentsiffrorna

de olika klasserna komma att omfatta följande latituder:

klass

1

poäng fr.

O.

m. och

över

240

2

»

»

192

t. o. in.

239

»

3

»

»

144

»

191

»

4

»

»

84

»

143

5

»

»

42

»

83

»

6

»

»

41

och därunder.

Ä stationer av klass 7 (8:e lönegraden) samt trafikplatser förekommer i

regel icke något särskilt ledningsarbete av den art, som nämnden ansett

böra tagas i betraktande vid poängtalets beräknande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

De klassificeringsgrunder, för vilka ovan redogjorts, hava emellertid, enligt

. vad nämnden framhåller, icke utan vidare kunnat tillämpas å andra

stationer än sådana, där de olika faktorerna hava sina normala värden i

förhållande till stationsledningen. Även beträffande stationer, där så icke

varit fallet — exempelvis vissa specialstationer, Yärtan, Tomteboda in. fl. —

har dock det nu utvecklade tillvägagångssättet ansetts vara av stor betydelse,

enär därigenom kunnat angivas den klass, stationen under normala

förhållanden bort tillhöra. Härigenom hade bedömandet av det inflytande,

som de speciella förhållandena i varje särskilt fall borde utöva, i väsentlig

mån underlättats.

Det ovan angivna klassificeringssystemet kännetecknas bland annat därav,

att befälsuppsättningen å stationerna erhåller en icke oväsentlig betydelse

för klassificeringen. I vissa fall kan sålunda en station genom befälsstyrkans

minskning med en eller annan tjänsteman komma att hänföras till eu

högre klass än eljest skulle hava blivit fallet. Då den nuvarande befälsuppsättningen

å stationerna icke beräknats med hänsyn till dessa förhållanden,

har lönenämnden utgått från, att en närmare undersökning borde

äga rum rörande möjligheten av en dylik personalminskning å vissa stationer.

I en del fall har lönenämnden funnit sig kunna förutsätta, att sådan

minskning av befälsstyrkan kommer till stånd, och därför i det föreliggande

förslaget hänfört stationen till den klass densamma efter indragningen rätteligen

bort tillhöra.

Det för statens järnvägar utarbetade klassificeringssystemet har löne- Postverket,

nämnden, såsom ovan nämnts, i huvudsak tillämpat även för postverkets

del. Därvid har nämnden utgått från den poängberäkning, som legat till

grund för de närmast förut genomförda klassificeringarna av postkontoren.

Därjämte har hänsyn tagits till vissa sedermera tillkomna rörelsegrenar,

nämligen stämpeluppbörd, kronoskatteuppbörd och folkpensionsutbetalningar

ävensom till postsparbanksgöromålen, för vilkas fullgörande tidigare särskild

ersättning utgick till postmästarna. Däremot har icke kunnat räknas med

postgirorörelsen, enär densamma vid tiden för förslagets avgivande ännu

icke pågått under ett helt år.

De nytillkomna faktorerna med dem åsätta värden äro följande.

Det sammanlagda trajiktal, som enligt denna beräkning erhållits för varje

särskilt postkontor, utvisar den kontoret påvilande totala arbets- och ansvarsbördan.

Då det härefter gällt att för varje kontor uträkna ett ledning stål, angivande

den å kontoret tillgängliga arbetskraften för ledningsarbetets utförande,

har nämnden såsom ledningspersonal räknat tjänstemän inom 8:e och hö°re

lönegrader. Anledningen till den avvikelse, som därvid gjorts från det vid

statens järnvägar tillämpade systemet (lägst 10:e lönegraden), ligger däri, att

vad postverket beträffar någon åtskillnad i förevarande hänseende icke an
-

Enhetstal.

1) Influtna stämpelmedel ............................

2) Antalet inbetalade skattepostanvisningar

3) Inbetalade skattepostanvisningsmedel ....

4) Antalet utbetalade skattepostanvisningar

5) Antalet folkpensionsutbetalningar ...........

6) Utbetalade folkpensionsmedel ...............

7) Postsparbanken, antalet omsättningar ... .

8) Postsparbanken, omsatta medel ..............

50.000

10.000

100,000

30.000

1,000

50.000

1,000

40.000

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

setts kunna göras mellan överpostiljoner (10:e lönegraden) ock förste postiljoner

(8:e lönegraden), vilka fullgöra i allt väsentligt likartade göromål.

Vid beräknande av de biträdande ledningskrafternas värde har nämnden,

i överensstämmelse med förfaringssättet vid statens järnvägar, utgått från

den å varje befattningsgrupp fallande andelen i löneskillnaden mellan nuvarande

7:''e lönegraden (graden närmast under förste postiljonsgraden), å

ena, och 24:e lönegraden (postmästare av klass 1), å andra sidan. Efter vissa

jämkningar i det i enlighet härmed erhållna resultatet angiver nämnden

vederbörandes betydelse för ledningsarbetet med följande jämförelsetal:

förste postiljon .................................................................. O.os

överpostiljon.......................................................................... 0.09

postexpeditör) 0.15

postassistent f

förste postexpeditör) q 43

förste postassistent )

kontrollör .......................................................................... 0.65

Genom division för varje postkontor av trafiktalet med ledningstalet erhålles

en kvot — poängtal — som enligt det tillämpade systemet skulle

giva uttryck för det föreståndaren ur ledningsarbetets synpunkt påvilande

arbete och ansvar. För postverkets del har nämnden icke räknat med

särskild poäng för det allmänna inspektionsarbetet eller för nattjänst.

Vid postkontorens ordnande i löpande följd efter poängtalen har det visat

sig, att de flesta postkontor hava poängtal, som med endast några få poängs

mellanrum fortlöpa i en sammanhängande följd upp till omkring 250 poäng,

under det att ett fåtal kontor skilja sig från den övriga skalan genom ett

väsentligt högre poängtal än 250. I likhet med vad som förutsatts beträffande

vissa järnvägsstationer har nämnden ansett riktigt att även för postverket

tillämpa sådan beräkningsgrund, att de enstaka högre poängtalen

icke komma att inverka å klassindelningen av övriga postkontor. Till nyssnämnda

större postkontor återkommer jag i det följande. I fråga om gränsdragningen

beträffande övriga kontor har nämnden tillämpat samma metod

som i fråga om järnvägsstationerna. Följande procentsiffror för de olika

klasserna hava därvid kommit till användning:

postkontor av klass 1 ........................................................... 1-0

» » » 2 ........................................................... 0.so

» » » 3 .......................................................... 0.64

» it it 4 .......................................................... 0.4 8

av nämnden föreslagna anstalter av klass 5....................... 0.2 8 *)

» » » » » » 6...................... 0.14 '')

Med anlitande av dessa procenttal erhållas följande gränsbestämningar för

de särskilda postkontorsklasserna:

postanstalt

2

3

4

5

6

och över

200

160 t.

o. m.

199

120

»

159

70

»

119,

35

»

69

och under

34.

>) Med beräkning av samma löneställning för föreståndarna, som den för stationsmästare

av klass 5 och 6 vid statens järnvägar gällande. Frågan om dessa anstalters inrättande

behandlas i annat sammanhang.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

De allmänna grunderna för postanstalternas klassificering liar nämnden

emellertid ansett sig kunna tillämpa utan avvikelser endast beträffande sådana

anstalter, där de olika faktorerna hava sina normala värden i förhållande

till stationsledningen. Till följd därav har särskilt bedömande skett

beträffande vissa trafikanstalter, vid vilka särskilda förhållanden äro rådande,

exempelvis postkontor, belägna vid viktigare järnvägsknutpunkter och dylikt.

I överensstämmelse med den beträffande järnvägsstationerna tillämpade

metoden har nämnden även i fråga om postanstalterna vid beräknande av

ledningstalet utgått från den personaluppsättning, som nämnden efter utredning

funnit böra å vederbörande anstalt förefinnas.

Vid klassificeringen av telegrafstationerna har lönenämnden följt de föreslagna

grunderna för de övriga båda verkens klassificering så tillvida, att

föreståndartjänsternas inbördes värde fastställts genom direkt poängsättning,

grundad på värdering av vissa trafikfaktorer, samt att gränserna mellan de

olika stationsklasserna i huvudsak bestämts med ledning av enahanda procentberäkning,

som använts vid de andra verken.

Till grund för poängberäkningen hava lagts följande trafikfaktorer, nämligen

:

1) underlydande personal,

2) telegraftrafiken,

31 riksbanken,

4) trafiken inom lokal- och landsnäten,

5) abonnemangsrörelsen,

6) understationerna,

71 antalet taxeområden inom redovisningsområdet,

81 uppbörds- och räkenskapsväsendet,

9) antalet utfärdade arbetsorder,

10) anläggnings- och underhållsarbetet,

11) nattjänst.

Dessa faktorer hava vid poängsättningen tillerkänts vissa i förslaget närmare

angivna grundvärden.

Det av lönenämnden beträffande de andra två verken använda tillvägagångssättet

att ur varje stations trafiktal söka härleda ett mått på stationsföreståndarens

andel i stationsledningsarbetet genom division av trafiktalet med

ett efter vissa regler uträknat ledningstal har däremot icke ansetts användbart,

då det gällt telegrafverkets stationer. De organisatoriska förhållandena

vid telegrafstationerna, speciellt i fråga om befälsuppsättningen, erbjuda nämligen

väsentliga olikheter i jämförelse med järnvägsstationerna. Vid telegrafverket

användes såsom biträdande befäl å stationerna, såväl för den omedelbara

trafikövervakningen som för det kamerala arbetet, nästan uteslutande

arbetskraft i relativt låga tjänstegrader. Endast å de största stationerna har

föreståndaren vid sin sida medhjälpare med högre kvalifikationer, d. v. s.

med samma bokliga och fackliga utbildning som han själv. Till följd av

detta förhållande samt befälets relativa fåtalighet skulle, vid en tillämpning

av den för de övriga verken föreslagna metoden, ledningstalen bliva jämförelsevis

små och kvottalen — särskilt för de större och medelstora stationerna

— ojämförbart stora.

Då det emellertid ansetts riktigt, att en viss trafikmängd å en med biträdande

befälspersonal utrustad station tillerkännes ett relativt mindre

poängvärde än å en station, där föreståndaren ensam leder och övervakar

arbetet, har nämnden sökt finna en efter telegrafverkets förhållanden lämpad

metod för reduktion av trafiktalen i mån av befälspersonalens tillväxt, sva
-

Telegrafverket.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Särskilt yttrande

inom

lönenäranden.

16 Kuncjl. Maj:ts proposition nr 184.

rande mot det resultat, som vid de övriga verken åstadkommits förmedelst

division med ledningstal.

En lösning av föreliggande problem bär lönenämnden ansett kunna vinnas

därigenom, att för varje trafikfaktor trafiktalet medräknats till sitt fulla värde

endast upp till den gräns, vid vilken, enligt vunnen praktisk erfarenhet,

stationsföreståndaren under normala förhållanden måste för tjänstens behöriga

skötande tilldelas kvalificerad medhjälpare inom det ifrågavarande

arbetsområdet. Ovanför denna gräns har trafiktalet ansetts böra ingå med

reducerat värde i förhållande till beskaffenheten av den hjälp, som normalt

erfordras. Metoden innebär alltså, att vid nytillsättning av biträdande befäl

inom visst arbetsområde poängstegringen inom den ifrågavarande trafikfaktorn

övergår till långsammare tempo eller, med andra ord, att en viss

»brytning» i poängtalets stigning inträder vid ifrågavarande punkt (»brytpunkt»),

Av praktiska skäl har nämnden låtit denna brytning för alla stationer

inträda vid visst poängtal inom varje trafikfaktor, d. v. s. vid viss

storlek å rörelsen inom respektive arbetsområde, oavsett huruvida i verkligheten

den normalt behövliga ökningen i stationens befäl då vidtagits

eller ej.

Beträffande de närmare grunderna för ifrågavarande brytning av de uträknade

poängtalen torde få hänvisas till den detaljerade redogörelse, som

innefattas i nämndens skrivelse.

Vid poängsättningen liar hänsyn tagits allenast till sådana trafikfaktorer,

som ansetts representera den normala stationstjänsten. Speciella funktioner

och arbetsuppgifter, vilka påvila viss enstaka station eller mindre grupp av

stationer, hava icke kommit till uttryck vid den allmänna värderingen. Dylika

specialuppgifter hava emellertid icke ansetts kunna lämnas ur räkningen,

då det gällt att fastställa omfattningen av stationsföreståndarnas arbete och

ansvar, så mycket mindre som de genom sin beskaffenhet i särskild grad

påvila föreståndaren rent personligen. Ett lämpligt sätt att låta ifrågavarande

specialförhållanden komma till sin rätt har nämnden funnit vara att

efter sakkunnig undersökning och uppskattning höja poängtalen för respektive

föreståndarbefattningar med så många procent, som i varje särskilt fall

ansetts motsvara den av stationens särskilda uppgifter förorsakade ökningen

i föreståndarens arbete och ansvar.

Även vid telegrafverket förekomma en del enstaka stationer med så höga

poängtal enligt det använda beräkningssättet, att desamma enligt nämndens

mening icke böra inverka på klassificeringen av övriga stationer. De senare

hava ordnats efter en löpande poängskala, vars högsta gräns ligger ungefärligen

vid 425 poäng. Med tillämpning av samma regler, som ifrågasatts

beträffande järnvägsstationerna och postanstalterna, och med bortseende i

detta sammanhang från klass 1 A, vilken hänförts till samma lönegrad (den

26:e) som överpostmästare och överinspektörer, skulle de därefter följande

klasserna komma att omfatta följande poänglatituder nämligen:

klass 1 B poäng fr. o. m. 340 t. o. m. 425,

> 2 » 272 » 339,

» 3 » » 204 » 271.

Beträffande lägre klasser har lönenämnden av särskilda skäl i viss utsträckning

avvikit från ovan angivna regler för gränsbestämningen, och återkommer

jag härtill i det följande.

Beträffande de allmänna grunderna för lönenämndens klassificeringsförslag

har postmästaren Petrelius, med vilken transportmästaren Wallin i denna

de! instämt, anfört, att han icke kunnat förbehållslöst godkänna de delvis

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. May.ts proposition nr 184.

nja principer, på vilka förslaget vore grundat. Reservanten förutsatte emellertid,

att desamma endast för denna gång försöksvis tillämpades, till dess

praktisk erfarenhet vunnes om deras lämplighet och att desamma sålunda

icke bleve för framtiden bindande, därest de skulle visa sig i praktiken leda

till organisatoriska eller andra olägenheter. Det syntes nämligen kunna

dragas i tvivelsmål, att den nya grund för beräknande av föreståndarnas

löneställning, som införts med det s. k. ledningstalet, i tillämpningen komme

att alltid verka riktigt. Framför allt borde verken tillerkännas frihet att

oberoende av klassindelningen vidtaga ändringar i ledningskrafternas antal

och sammansättning efter det faktiska behovet, särskilt i sådant fall, då

detta vore beroende av omständigheter, som icke komme till uttryck i poängberäkningen.

Mot de allmänna grunder, på vilka lönenämndens klassificeringsförslag

vilar, hava från verksstyrelsernas sida åtskilliga erinringar framställts. Då

emellertid styrelserna ansett sig kunna i stort sett godtaga det resultat,

vartill nämnden kommit, har ingen av styrelserna velat motsätta sig att en

klassificering nu genomföres i huvudsaklig överensstämmelse med lönenämndens

förslag.

Generalpoststyrelsen anför i denna del, bland annat, att det enligt styrelsens

mening knappast vore nödvändigt att, såsom nämnden gjort, använda

icke mindre än 20 olika faktorer för uppskattande av arbetets storlek vid

ett postkontor. Då det emellertid vore nödvändigt att åstadkomma en fullt

otvetydig och ovederlägglig jämförelse mellan poströrelsens omfattning å ena

sidan år 1910, då en verklig omklassificering, på sätt styrelsen närmare utvecklat,

av postkontoren senast verkställdes, och å andra sidan år 1923, vars

rörelsestatistik läge till grund för de nu verkställda beräkningarna, hade

även styrelsen ansett lämpligast, att de ursprungliga trafikfaktorerna utan

rubbning lades till grund för den nu förestående klassificeringen. Styrelsen

förutsatte dock, att systemet i denna del vid en följande klassificering kunde

på lämpligt sätt förenklas utan att dess tillförlitlighet äventyrades.

Vidare anför styrelsen, att införandet av det s. k. ledningstalet i beräkningsgrunderna

innebure en icke nödvändig kompilering av metoden för

klassificeringen. Det rent siffermässigt beräknade inflytande, som värdet av

de biträdande ledningskrafterna ansetts hora utöva å löneställningen för eu

trafikanstalts föreståndare, kunde åtminstone beträffande vissa postkontor

komma att innebära en undervärdering av föreståndarens arbete och ansvar.

Av sådana skäl måste det stå öppet för styrelsen att i undantagsfall, då

särskilda omständigheter därtill gåve anledning, vidtaga jämkning i den arbetsledande

personalens storlek och sammansättning, utan att därav behövde

följa ändring i klassindelningen.

Telegrafstyrelsen, som funnit mycket vägande erinringar kunna göras mot

grundtankarna i lönenämndens förslag, tillstyrker ändock att desamma för

denna gång godtagas och tillåtas tjäna såsom underlag för ett första försök

till enhetlig klassificering. Ett ytterligare uppskov med klassificeringsfrågans

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 154 käft. (Nr 184.) 217 26 2

Yttranden o ver

förslaget.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

lösning skulle enligt styrelsens mening onödigt förlänga och ytterligare förvärra

det förordnandesystem å föreståndarbefattningarna, som till allvarligt

men för tjänsten redan fått en alltför stor utbredning inom verken, och måste

därför undvikas.

Järnvägsstyrelsen uttalar den uppfattningen, att en så genomgripande förändring

av stationernas klassindelning som den av nämnden föreslagna ingalunda

varit av behovet påkallad. Enligt styrelsens mening innebure förslaget

i själva verket för därav berörda befattningsgrupper en ny lönereglering,

som kunde medföra ej överblickbara konsekvenser beträffande andra personalgrupper

och som med hänsyn till den fallande trafiken för statens järnvägars

del icke vore påkallad av reella sakskäl. Komme förslaget att genomföras

beträffande post- och telegrafverken, ville styrelsen emellertid icke i

huvudsak motsätta sig de uppflyttningar, som nämnden föreslagit beträffande

vissa statens järnvägars stationer. Ett mycket vägande skäl härför vore, att

stationsföreståndarna vid statens järnvägar för närvarande faktiskt i lönehänseende

intoge en sämre ekonomisk ställning än motsvarande befattningshavare

vid de större enskilda järnvägarna.

Även om styrelsen sålunda ansett sig böra med vissa jämkningar biträda

lönenämndens förslag till omflyttning i klass av vissa järnvägsstationer, har

styrelsen däremot icke kunnat till alla delar godkänna de till grund för förslaget

liggande principer. Järnvägsstyrelsen riktar sig härvid huvudsakligen

mot en av förslagets grundtankar, nämligen att stationsföreståndarens andel

i stationsledningsarbetet skulle stå i omvänt förhållande till antalet honom

underställda befälspersoner. Enligt styrelsens mening förhölle det sig så,

att stationsföreståndaren å en station, där man ansett sig böra placera en

större uppsättning av befälspersonal, utförde ett mera kvalificerat arbete än

å en station, där befälsuppsättningen vore mindre. I det senare fallet måste

stationsföreståndaren själv övertaga en del arbete, som i och för sig skulle

kräva mindre kvalificerad arbetskraft, och vore förty icke värd den högre

lön, som borde utgå i det förra fallet.

I praktiken hade styrelsen emellertid funnit det av nämnden tillämpade

förfaringssättet icke alltför missvisande i förhållande till det nuvarande

klassificeringssystemet. Denna omständighet finge enligt styrelsens mening

sin förklaring därav, att lönenämndens tillvägagångssätt att dividera de oavkortade

trafiktalen med ledningstalet, d. v. s. antalet befälspersonal, för de

större stationernas vidkommande matematiskt sett ginge i samma riktning

som sättet i det nuvarande klassificeringssystemet att omsätta antalet enheter

efter en fallande skala. För de mindre stationerna medförde systemet däremot

en höjning i poängtal, i det trafiktalen endast komme att divideras

med 1 (stationsföreståndaren är det enda befälet), varigenom den fallande

skalan här ej alls finge göra sig gällande.

Såsom tidigare framhållits, förutsatte den år 1919 beslutade löneregleringen

för tjänstemän vid kommunikations verken en omklassificering av trafikanstalterna

vid ifrågavarande tre verk efter så vitt möjligt enhetliga grun
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

der. En dylik åtgärd påkallades med hänsyn till föreståndarbefattningarnas

omgruppering och sammanförande i den för verken gemensamma nya löneskalan

och skulle bland annat avse att åstadkomma största möjliga likställighet

i fråga om arbete och ansvar mellan till samma lönegrad hänförda

befattningar vid de olika verken. På grund av förhållanden, som förut omnämnts,

har emellertid denna fråga hittills icke vunnit sin lösning.

Genom det nu föreliggande förslaget har enhetlighet verken emellan vunnits

så till vida, att en för alla verken gemensam princip lagts till grund för

särskiljandet i klasser av de olika anstalterna, sedan dessa ordnats i löpande

följd med tillämpning av poängskalor med olika byggnad för olika verk,

men med den gemensamma uppgiften att för varje ökning i poängtalet

angiva en för samma skala likformig stegring av stationsföreståndarens

arbete och ansvar. Däremot har det av naturliga skäl icke funnits möjlighet

att sinsemellan enhetligt värdesätta de trafikfaktorer, som inom de särskilda

verken ansetts vara av betydelse för klassindelningen.

Den närmare tillämpningen vid de olika verken av berörda huvudgrunder

har, såsom av det föregående framgår, blivit föremål för åtskilliga anmärkningar,

vilka huvudsakligen rikta sig mot lönenämndens tillvägagångssätt

vid beräknandet av det poängtal, som skall angiva värdet av respektive föreståndares

arbete och ansvar. Nämnden har därvid använt sig av två olika

metoder, den ena för statens järnvägar och postverket samt den andra för

telegrafverket.

Enligt den förra metoden utgår nämnden från ett för varje station ur

masstalen med tillämpning av ett konstant reduktionstal beräknat trafiktal,

angivande den stationen påvilande sammanlagda arbets- och ansvarsbördan.

Poängvärdet av föreståndarens andel i berörda arbete och ansvar erhålles

därefter genom att trafiktalet divideras med ett ledningstal, motsvarande det

på visst sätt beräknade matematiska värdet av å stationen placerade, i arbetsledningen

deltagande arbetskrafter. Härtill kommer beträffande statens

järnvägar visst poängtillägg för allmän inspektion och nattjänst.

Beträffande telegrafverket åter bestämmes föreståndarens poängtal på det

sätt, att varje i poängberäkningen ingående faktor medräknas till sitt grundvärde

endast upp till den gräns, vid vilken stationsföreståndaren normalt

ansetts vara i behov av kvalificerad medhjälpare inom det ifrågavarande arbetsområdet.

Ovanför denna gräns ingår vederbörande faktor med reducerat

värde i förhållande till beskaffenheten av den hjälp, som ansetts böra stå

föreståndaren till buds.

Båda de nu angivna metoderna åsyfta emellertid att leda till en rättvis

värdesättning av den föreståndaren påvilande arbetsbördan, då vederbörlig

hänsyn tages till den honom biträdande personalen.

Beträffande nu berörda fråga är jag i likhet med lönenämnden av den

mening, att vid värdesättningen av stationsföreståndarens arbete och ansvar

den övriga befälsuppsättningen å en station bör tillmätas viss betydelse.

Tillkomsten av kvalificerad arbetskraft måste i regel anses innebära en lättnad

för stationsföreståndaren i ett eller annat avseende med möjlighet för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung1. Maj ds proposition nr 184.

honom i vissa fall att utan höjning i klass mottaga ökade arbetsuppgifter,

och bör detta även komma till synes i poängberäkningen. Samtidigt kan

man emellertid icke bortse från, att en dylik förstärkning av ledningskrafterna

måste förutsättas vara betingad av en motsvarande ökning av de sammanlagda

arbetsuppgifterna inom stationstjänsten. Huruvida de av lönenämnden

använda beräkningsmetoderna innebära den riktigaste värdesättningen i förevarande

avseende kan givetvis vara föremål för delade meningar. Särskilt

torde användningen av det enligt nämndens metod beräknade ledningstalet

under vissa förhållanden kunna bliva missvisande. I många fall har även

nämnden själv nödgats avvika från de allmänna reglerna för uppnående av

ett skäligt resultat. Under alla omständigheter hade det varit önskvärt,

såsom ock telegrafstyrelsen framhållit, om man kunnat finna en klassificeringsmetod,

som med större lätthanterlighet förenade möjlighet till smidigare

anpassning efter de olika verkens egenart. Oavsett huruvida sålunda nämndens

förslag i vissa delar kan giva anledning till erinran, innebär detsamma

dock enligt min mening ett beaktansvärt steg för uppnående av ett enhetligt

klassificeringssystem vid ifrågavarande verk. Det resultat, vartill nämnden

kommit i fråga om de särskilda trafikanstalternas inplacering i klasser, kar

jämväl i stort sett kunnat av verksstyrelserna godtagas.

Såsom jämväl från verkens sida framhållits, är det synnerligen angeläget,

att föreliggande fråga snarast möjligt vinner sin lösning. Det system med

förordnande å föreståndarbefattningarna, som införts i avvaktan på klassificeringens

genomförande, har redan erhållit stor omfattning och för verken

medfört åtskilliga olägenheter i organisatoriskt hänseende. I främsta rummet

hava dessa olägenheter drabbat postverket, och må till belysande av förordnandesystemets

omfattning vid detta verk nämnas, att antalet lediga postmästartjänster,

vilka icke kunnat tillsättas utan uppehållas på förordnande,

samt befattningar i succession, å vilka förordnanden meddelats, för närvarande

uppgå till sammanlagt 248.

Med hänsyn till det nu anförda och då jag för egen del icke funnit anledning

till annat än mindre avvikelser från klassificeringsförslagets resultat,

har jag ansett detta förslag kunna utan ytterligare utredning i huvudsak

läggas till grund för en ändrad klassindelning av ifrågavarande trafikanstalter.

Jag föruts.ätter därvid, att de till grund för förslaget liggande beräkningsgrunderna

icke fastslås såsom för framtiden bindande. När på grund av

ändrade trafikförhållanden eller eljest en omklassificering framdeles påkallas,

torde därför utredning böra ske, huruvida och i vad mån jämkning av berörda

grunder kan vara behövlig. I fråga om anstalter av sådan klass, att

föreståndarbefattningarnas antal icke underställes riksdagen, torde det därjämte

böra tillkomma Ivungl. Maj:t att i samband med prövningen av personalstaterna

vidtaga de mindre jämkningar i klassindelningen, som kunna

finnas påkallade.

Beträffande den av järnvägsstyrelsen framförda anmärkningen angående

verkningarna i avlöningsliänseende av föreliggande förslag må framhållas,

att den vid 1919 års lönereglering förutsatta omklassificeringen, som nu är

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

avsedd att komma till stånd, av naturliga skäl måste medföra vissa ändringar

i hittillsvarande klassindelning, enär sagda lönereglering medförde helt andra

proportioner mellan föreståndarnas lönegrader än förut. Vid en gränsdragning

mellan de olika klasserna efter den enhetliga princip, som av nämnden

föreslagits, komma sålunda exempelvis de nya avlöningsförhållandena att

för statens järnvägar medföra en förskjutning av stationer av klass 2 till

klass 1 samt av klass 4 till klass 5. Aven om andra grunder än de nu föreslagna

för trafiktalens beräknande och för gränsdragningen mellan stationerna

kunna tänkas, får dock uppenbarligen det föreliggande förslaget icke betraktas

såsom en lönereglering, vilken skulle kunna medföra konsekvenser

för andra personalgrupper.

I detta sammanhang må slutligen framhållas, att den omständigheten, att

man vid ifrågavarande klassificering utgår från en viss normal befälsuppsättning

å de olika trafikanstalterna, givetvis icke bör utgöra hinder för

vederbörande verksstyrelse att vidtaga de jämkningar i personalens storlek

och sammansättning, som kunna finnas behövliga och ändamålsenliga.

På sätt förut omnämnts, har lönenämnden ansett de upprättade poängskalorna

icke kunna utan vidare användas för klassificeringen av de största

trafikanstalterna vid ifrågavarande verk utan har nämnden särskilt behandlat

denna fråga. I samband därmed har nämnden föreslagit uppflyttning till

25:e lönegraden av vissa till 24:e lönegraden nu hänförda befattningar. Vidare

har nämnden föreslagit inrättandet av ett nytt slag av postexpeditioner.

Då jag nu övergår till detaljerna i lönenämndens förslag, torde jag först få

behandla dessa frågor.

Bortsett från telefon- och telegrafdirektörerna vid telegrafverket utgöras

de högsta föreståndarbefattningarna av vid postverket: överpostmästare, vid

telegrafverket: telegrafkommissarier av klass 1 A och vid statens järnvägar:

överinspektörer, samtliga placerade i 26:e lönegraden.

Beträffande till en början överpostmästarna må erinras, att generalpoststyrelsen

i en till Kungl. Maj:t den 17 januari 1925 ingiven framställning, i

samband med vissa andra organisatoriska spörsmål, till behandling upptagit

frågan om utvidgad befogenhet och ändrad löneställning för ifrågavarande

befattningshavare. Sedan lönenämnden den 16 mars 1925 avgivit infordrat

utlåtande, återremitterades ärendet till general poststyrelsen för vidare utredning.

Vid tiden för klassificeringsförslagets avgivande hade den förnyade

utredningen icke avslutats, varför lönenämnden icke då ansåg sig böra göra

något uttalande i fråga om den nuvarande överpostmästargraden. För de

tre postkontor, vilka förestås av överpostmästare, eller Stockholm 1, Göteborg

1 och Malmö 1, ifrågasatte lönenämnden på grund härav icke någon

ändring. Ej heller hade poängberäkning för dessa kontor verkställts.

Efter avslutad utredning har generalpoststyrelsen den 21 november 1925

avlåtit en förnyad framställning rörande de i skrivelsen den 17 januari 1925

behandlade spörsmålen. Denna framställning innefattar förslag dels om

Vissa större

trafik

anstalter.

0 Terpentin

ä st are,

telegrafkommissarie

av klass 1 A

och överinspektör.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

vissa ändringar i postdistriktsindelningen, avseende huvudsakligen en begränsning

av norra distriktet och i samband därmed en förflyttning av distriktsförvaltningen

från Sundsvall till Umeå ävensom en utvidgning av

Stockholms distrikt, dels ock om viss decentralisation av ärenden från distriktsförvaltningarna

till de lokala förvaltningarna. I sistnämnda hänseende

föreslår styrelsen, att överpostmästarna skulle beträffande hela vederbörande

stadsområde (Stockholm, Göteborg och Malmö) i vissa avseenden övertaga

uppgifter, som nu ankomma på postdirektörerna, samt att övriga postmästare

skulle i angiven utsträckning erhålla ökad befogenhet att självständigt avgöra

ärenden. Under förutsättning av bifall härtill har styrelsen, så vitt i

detta sammanhang är i fråga, hemställt, att befattningen överpostmästare

måtte hänföras till 27:e lönegraden. Styrelsen har därvid återupptagit ett

förslag, som redan tidigare framlagts av 1923 års postkommitterade.

Sedan lönenämnden anbefallts yttra sig angående i vad mån nämndens

förslag till klassificering av postkontoren borde röna inverkan av generalpoststyrelsens

förslag om utvidgad befogenhet för överpostmästare och postmästare,

har lönenämnden i utlåtande den 15 december 1925 framhållit, att

frågan om överpostmästarnas ställning å löneskalan icke utövade inverkan

på eller ägde direkt samband med lönenämndens klassificeringsförslag. Det

syntes dessutom nämnden riktigast att låta anstå med spörsmålet om överpostmästarnas

löneställning, intill dess föreliggande frågor om förändringar

i avseende å dessa tjänstemäns arbetsuppgifter och verksamhetsområden

vunnit sin definitiva lösning.

Vidare har nämnden beträffande generalpoststyrelsens förslag i övrigt anfört,

bland annat, att detsamma icke utövade någon egentlig inverkan på

den inbördes fördelningen av arbetsuppgifter och verksamhetsområden mellan

de olika postkontoren. Vad anginge arbetet inom de särskilda kontoren,

skulle visserligen dessas föreståndare enligt förslaget erhålla självständig

beslutanderätt i åtskilliga frågor, beträffande vilka avgörandet hittills tillkommit

högre myndighet. Särskilt i betraktande av att det egentliga utredningsarbetet

i dylika frågor även under nuvarande förhållanden huvudsakligen

torde åvila postkontorens föreståndare, funne lönenämnden dock den

verkliga arbetsbördan för dessa senare icke vid förslagets genomförande

komma att ökas i sådan omfattning, att till följd därav någon förändring

kunde anses påkallad i den av lönenämnden föreslagna klassificeringen. De

för denna grundläggande faktorerna berördes icke — åtminstone ej i nämnvärd

mån — av generalpoststyrelsens förslag.

Beträffande den till samma lönegrad som överpostmästare hänförda befattningen

telegraf kommissarie av klass 1 A har inom lönenämnden ifrågasatts,

huruvida icke en jämkning nedåt i löneställning borde vidtagas, men har

nämnden av anförda skäl icke velat framlägga förslag i sådan riktning.

Till klass 1 A vid telegrafverket har lönenämnden hänfört de nuvarande

föreståndarbefattningarna av denna klass nämligen i Hälsingborg, Norrköping,

Gävle, Örebro och Uppsala ävensom den nu i klass 1 B placerade föreståndarbefattningen

i Östersund. Vidare har lönenämnden i enlighet med de

uttalanden, som i detta hänseende gjordes vid 1920 års reglering, utgått från,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 18-i. 23

att Sundsvalls telegrafdirektörsstation efter den nuvarande föreståndarens

avgång skall nedflyttas till klass 1 A.

I enlighet härmed upptages i lönenämndens förslag antalet telegrafkommissarier

av klass 1 A till 7.

Telegrafstyrelsen, som icke haft något att erinra mot det resultat, vartill

nämnden sålunda i denna del kommit, har emellertid bemött de skäl, som

anförts för en sänkning av löneställningen för ifrågavarande föreståndarebefattningar,

och torde i detta hänseende få hänvisas till handlingarna.

För de tre överinspektorsbefattningarna vid statens järnvägar, vilkas innehavare

förestå Stockholms centralstation samt statens järnvägars stationer i

Göteborg och Malmö, har någon förändring icke blivit ifrågasatt.

Beträffande överpostmästarna må framhållas, att frågan om utvidgad befogenhet

för dessa befattningshavare i enlighet med generalpoststyrelsens

förslag sammanhänger med spörsmålet om postdirektionernas arbetsuppgifter

och, såvitt avser Stockholm, jämväl är beroende av spörsmålet angående postdistriktens

omreglering. Generalpoststyrelsens förslag härom har emellertid

mött visst motstånd och synes kräva ytterligare utredning, innan ett definitivt

avgörande kan träffas. Vid sådant förhållande anser jag i likhet med

lönenämnden, att någon rubbning för närvarande icke bör ske i överpostmästarnas

placering å löneskalan.

Generalpoststyrelsens förslag i övrigt om utvidgad befogenhet för postmästarna

synes beaktansvärt såsom ägnat att underlätta och förenkla arbetet.

Denna fråga, vilken, på sätt lönenämnden framhållit, icke torde inverka på

klassificeringen, ämnar jag sedermera underställa Kungl. Maj:ts prövning.

Lönenämndens klassificeringsförslag berör de högsta föreståndarbefattningarna

vid telegrafverket — telefondirektörer och telegrafdirektörer — endast

såtillvida, att Sundsvalls station skulle efter den nuvarande föreståndarens

avgång nedflyttas till klass 1 A. Av de fyra telegrafdirektörsbefattningarna

är för närvarande en vakant (Göteborgs station). En förflyttning

dit av telegrafdirektören i Sundsvall lärer emellertid med hänsyn till föreliggande

förhållanden icke böra ifrågasättas. På grund härav torde den

föreslagna förändringen av Sundsvalls station icke böra utgöra hinder för

återbesättandet av den vakanta befattningen med ordinarie innehavare.

I enlighet med lönenämndens förslag torde antalet telegrafkommissariebefattningar

av klass 1 A upptagas till sju, av vilka en dock först framdeles

skulle besättas.

Beträffande antalet överinspektörer vid statens järnvägar har jag icke funnit

anledning till erinran.

Beträffande frågan om uppflyttning till 25:e lönegraden av vissa till 24:e

lönegraden nu hänförda befattningar anför lönenämnden bland annat följande:

Förutom nyss berörda trafikanstalter, vilkas föreståndare hänförts till 26:e

eller högre lönegrad, funnes även vissa postkontor och järnvägsstationer av

klass 1, vilka i fråga om högt poängtal eller eljest med hänsyn till deras

betydelse samt därstädes förekommande ansvarsfullt och svårskött föreståndarskap

intoge en särställning i jämförelse med övriga anstalter. Vissa av

Departements
chefen.

Inrättandet

av nya befattningar

av klass 1 A

vid postverket

och

statens

järnvägar.

Lönenämnden.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

dessa befattningar hade ock tidigare varit högre placerade i lönehänseende

än övriga anstalter av första klass. Sålunda hade före den 1 juli 1920

funnits postmästarbefattningar av klass 1 A och klass 1 B med högre

avlöning för de förra än för de senare. Det hade från olika håll och vid

skilda tillfällen bland annat från generalpoststyrelsen ifrågasatts, att dessa

särskilt betydande anstalters föreståndare borde tillerkännas en något högre

löneställning än vad för närvarande vore fallet. Yrkandena härutinnan funne

lönenämnden för sin del befogade. Med hänsyn därtill att från och med

den 1 juli 1925 tillkommit en lönegrad mellan de grader, till vilka överpostmästare

med flera samt postmästare av klass 1 med flera blivit hänförda,

ville lönenämnden för sin del föreslå, att vissa postmästarbefattningar

av klass 1 och stationsinspektorsbefattningar av klass 1 uppflyttades till

nämnda lönegrad (den 25:e) med klassbenämning 1 A. Däremot funne nämnden

någon motsvarande uppflyttning av telegrafkommissariebefattningar till

25:e lönegraden icke böra ifrågakomma. De befattningar, som inordnats i

24:e lönegraden, funne nämnden böra vid samtliga verken betecknas med

klassnumret 1 B.

Till placering i 25:e lönegraden föreslår lönenämnden föreståndarna för

postkontoren i Örebro (306 poäng), Hälsingborg (289 poäng), Norrköping (288

poäng), Östersund (286 poäng), Uppsala (285 poäng) och Gävle (283 poäng).

Samtliga dessa hava tidigare (före den 1 juli 1920) föreståtts av postmästare

av klass 1 A.

I detta sammanhang framhåller lönenämnden, att även vissa andra postkontor

i nuvarande klass 1 med hänsyn till rörelsens omfattning intoge en

viss särställning, och anför nämnden härom följande:

Med hänsyn till poängställningen (292) skulle även postkontoret i Borås

kunna ifrågakomma till uppflyttning i 25:e lönegraden. Detta kontors höga

poängsiffra hade emellertid till väsentlig del uppnåtts på grund av en stor

och relativt ensartad poströrelse (postpaket), och ansåge nämnden kontoret

även i övrigt mindre svårskött än postkontoren i förenämnda sex städer.

Lönenämnden hade därför funnit, att föreståndaren för postkontoret i Borås

fortfarande borde hänföras till 24:e lönegraden.

Aven vissa postkontor i Stockholm, nämligen kontoren nr 16, 2, 7 och 3,

företedde särskilt höga poängsiffffror, respektive 412, 342, 289 och 289 poäng.

Då dessa kontor emellertid skiljde sig från landsortskontoren bland annat

därutinnan, att de icke hade något förvaltningsområde utom själva kontoret

(underställda poststationer), och då vissa av dem icke heller hade brevbärareoch

värdebrevbärareexpeditioner, kunde de enligt lönenämndens mening

knappast anses jämställda med de till inordnande i klass 1 A föreslagna

kontoren Närmast de sistnämnda i betydelse stode otvivelaktigt postkontoret

Stockholm 2, som hade egna brevbärare- och värdebrevbärareexpeditioner

och därjämte utvisade stor rörelse i fråga om tjänsteförsändelser,

vilken rörelse vid poängberäkningen kommit till uttryck allenast i vad avsåge

antalet försändelser men icke i fråga om frankoteckensförsäljning. Med

hänsyn till Stockholmskontorens speciella karaktär ansåge sig lönenämnden

dock icke böra föreslå uppflyttning i klass av postkontoret Stockholm 2

eller något av övriga här omhandlade Stockholmskontor.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

25

I denna del bär postmästaren Petrelius varit av skiljaktig mening och

ansett, att de av nämndens flertal i klass 1 B upptagna postkontoren Stockholm

2 och 16 samt postkontoret i Borås borde hänföras till klass 1 A.

Bland järnvägsstationerna av nuvarande klass 1 föreslår lönenämnden till

uppflyttning i klass 1 A stationerna i Hallsberg, Nässjö, Örebro och Norrköping.

Samtliga dessa hava höga poängtal — respektive 346, 333, 310 och

290 — på grund av en omfattande och mångsidig rörelse. Föreståndarskapen

å nämnda stationer, som utgöra viktiga knutpunkter i järnvägsnätet,

hava ansetts särdeles maktpåliggande och ansvarsfulla.

I sitt utlåtande har generalpoststyrelsen — under framhållande av den Generalrelativa

försämring i lönehänseende, som sammanslagningen från och med poststyrelsen,

den 1 juli 1920 av de förutvarande postmästarbefattningarna av klass 1 A

och 1 B medfört för innehavarna av förstnämnda befattning — livligt tillstyrkt

förslaget om denna befattnings återinförande. På anförda skäl och

i enlighet med ett förslag i sådan riktning av 1923 års postkommitterade

har generalpoststyrelsen emellertid hemställt, att postmästare av klass 1 A

måtte hänföras till samma lönegrad som telegrafkommissarie av klass 1 A

eller den 26:e, därvid styrelsen, såsom av det föregående framgår, förutsatt

en uppflyttning av överpostmästarbefattningen till 27:e lönegraden.

Till inplacering i den nya klassen 1 A föreslår styrelsen, förutom de av

lönenämnden dit hänförda postkontoren, även de av reservanten Petrelius

ifrågasatta, nämligen Stockholm 2 och 16 samt Borås. Styrelsen anför till

motivering av sin ståndpunkt bland annat följande:

Postkontoret Stockholm 16 (Gustaf Adolfs torg) hade upptagit större delen

av trafiken från förutvarande postkontoren Stockholm 16 (Rödbodtorget) och

Stockholm 15 (Arsenalsgatan), vilka föreståtts av postmästare i klass 1 A

respektive klass 2. Att märka vore, att postkontorets poängsiffra 412 icke

betecknade hela verkliga värdet enligt de allmänna beräkningsgrunderna.

Detta motsvarades nämligen av poängtalet 612, vilket emellertid reducerats

med omkring en tredjedel enligt en särregel, som tillämpats för de postkontor i

Stockholm, Göteborg och Malmö, som saknade brevbärare- och värdebrevbärareexpeditioner.

Även efter denna betydande reduktion läge poängsiffran för

postkontoret Stockholm 16 väsentligt över den för det största postkontor, som

av lönenämnden hänförts till klass 1 A. Under sådana förhållanden funne

generalpoststyrelsen postmästartjänstens vid postkontoret Stockholm 16

kvarhållande i den lägre klassen utgöra ett sakligt icke tillräckligt motiverat

avsteg från de uppställda regleringsprinciperna, så mycket mera oberättigat,

som befattningen före den I juli 1920 tillhörde klass 1 A. Huvudsakligen

samma skäl funne styrelsen tala för åter upp flyttning till klass 1 A av postmästarbefattningen

vid postkontoret Stockholm 2 med poängsiffran 342. Ett

särskilt skäl för denna uppflyttning vore, att postkontoret Stockholm 2 förmedlade

den synnerligen omfattande tjänstekorrespondensen från och till

Kungl. Maj:ts kansli och en mängd centrala ämbetsverk och andra statsinstitutioner,

utan att denna rörelsefaktor utövade inverkan å postkontorets

uppbördspoäng. Vad postkontoret i Borås anginge, vore visserligen riktigt,

att dess ställning å poängskalan (292) bestämts av dess stora postpaketrörelse,

men detta vore dock endast i viss mån fallet, i det postkontoret

hade ett betydande förvaltningsområde, varjämte kontorets rörelse redan vid

1915 års klassificering givit det placering högt upp i klass 1 B.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Järnvägs
styrelsen.

Departements
chefen.

Inrättandet

av postexpeditioner

av klass 5.

Lönenämnden.

Kungl. Majits proposition nr 184.

Vidare föreslår generalpoststyrelsen, att i klass 1 A måtte uppföras ytterligare

en postmästartjänst, avsedd för innehavaren av det bangårdspostkontor

i Stockholm, som beräknats komma att träda i verksamhet på våren 1926.

I till Kungl. Maj:t ingivna skrifter hava postmästarna C. A. Ekelund och

J. Zorn, placerade den förre å postkontoret Stockholm 6 (Odenplan, poäng

238) och den senare å postkontoret Stockholm 16, på anförda skäl hemställt,

att respektive postkontor måtte uppflyttas till klass 1 A.

Från järnvägsstyrelsens sida har erinran mot lönenämndens förslag i

denna del ej framställts.

Den av lönenämnden föreslagna uppdelningen av föreståndarbefattningarna

av klass 1 vid postverket och statens järnvägar är avsedd att vid dessa verk

skapa en ny föreståndarklass, benämnd 1 A, liggande mellan nuvarande klass

1 och överpostmästare respektive överinsjtektor. Till den njm klassen skulle

uppflyttas vissa trafikanstalter av klass 1, vilka i fråga om arten och omfattningen

av föreståndarnas arbete mera väsentligt skilja sig från övriga anstalter

av denna klass. För postverkets del innebär detta en återgång till förhållandena

före den 1 juli 1920. Då den föreslagna uppdelningen synes tillfredsställande

motiverad genom den förebragta utredningen, har jag ansett

mig kunna tillstyrka densamma; och torde de nya befattningarna i enlighet

med lönenämndens förslag böra hänföras till 25:e lönegraden. En högre

placering av postmästare av klass 1 A kan så mycket mindre ifrågasättas,

som frågan om överpostmästarnas placering icke blivit definitivt avgjord.

Beträffande lönenämndens förslag att i den nya klassen uppflytta vissa

angivna trafikanstalter har jag ingen erinran att framställa. Emellertid anser

jag mig kunna tillstyrka, att till denna klass uppflyttas jämväl det tidigare

till klass 1 A hänförda postkontoret Stockholm 2, som i fråga om poängtal

höjer sig över samtliga de av lönenämnden i denna klass upptagna postkontor

och jämväl beträffande arbetsuppgifter synes likställt med dessa. Däremot

har jag ej funnit tillräckliga skäl föreligga att beträffande Borås, Stockholm

16 eller Stockholm 6 frångå nämndens förslag. Vad särskilt Stockholm 16

beträffar, så är att märka, att detta kontor saknar brevbärarexpedition och

att detsamma, så vitt jag kunnat bedöma, ej heller i övrigt, oaktat sitt höga

poängtal, kan anses jämställt med de till klass 1 A hänförda kontoren.

Angående det blivande bangårdskontoret i Stockholm må framhållas, att

frågan om den befogenhet och de arbetsuppgifter, som skola tilldelas detta

kontor och dess föreståndare, fortfarande är under utredning, och torde vid

sådant förhållande kontorets klassificering böra tillsvidare anstå. Intill dess

ett avgörande härutinnan träffats, synes föreståndarbefattningen böra uppehållas

på förordnande på sätt Kungl. Maj-.t efter förslag av generalpoststyrelsen

bestämmer.

I den nu gällande för män och kvinnor gemensamma tjänsteförteckningen

äro postmästarbefattningarna av klasserna 3 och 4 inordnade i 20:e respektive

18:e lönegraderna. De olika stationsmästarklasserna vid postverket äro

hänförda till respektive 12:e, 7:e och 5:e lönegraderna. För stationsmästarna,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

27

vilka förestå postexpeditioner, äro fordringarna på utbildning lägre än för

postmästarna.

Beträffande frågan om inrättandet av postexpeditioner av ny klass anför

lönenämnden, att vissa postexpeditioner av klass 1 numera nått en sådan

utveckling, att deras föreståndare skäligen borde tillhöra en högre lönegrad

än den 12:e. Då därtill komme, att vissa postkontor av klass 4 hade så

låga poängtal, att de icke längre borde tillhöra nämnda klass utan nedflyttas

i en lägre sådan, hade lönenämnden tagit under övervägande, huruvida icke

en ny klass av postanstalter borde inrättas mellan postkontoren av klass 4

och postexpeditionerna av klass 1, en fråga, varåt även generalpoststyrelsen

och 1923 års postkommitterade ägnat uppmärksamhet.

Med stöd av den verkställda utredningen föreslår lönenämnden, att i 16:e

lönegraden vid postverket inrättas en ny befattningsgrupp med benämning

stationsmästare av klass 5 (stationsmästare av klass 5 vid statens järnvägar

äro placerade i samma lönegrad). Dessa befattningar skulle, enligt lönenämndens

mening, kunna sökas och innehavas även av personal med lägre

formell utbildning än postmästarnas. Enligt de allmänna grunderna hänföras

till den nya klassen anstalter med poängtal inom latituden 35—69.

För de nuvarande befattningsgrupperna, stationsmästare av klass 1, 2

och 3, föreslår lönenämnden nummerbeteckningarna klass 6, 7 och 8.

Lönenämndens förslag om inrättande av en ny stationsmästarklass samt Gener&iom

förändrad nummerbeteckning för nuvarande stationsmästarklasser till- poststyrelsen,

styrkes av generalpoststyrelsen, som därvid emellertid framhåller, att vid

prövning av frågor om postkontors utbytande mot annan postanstalt avseende

måste fästas vid postkontorens stora betydelse såsom kassacentraler,

kontrollanstalter och administrativa centra för kringliggande mindre postanstalter

med tillhörande landsvägspostlinjer. Att blott på grund av den

ringa lokala rörelsen och utan hänsyn till berörda omständigheter indraga

ett postkontor kunde leda till kännbara olägenheter för allmänheten inom

ett större område och tillika i organisatoriskt avseende vara i hög grad

olämpligt. Ett utbyte av postkontor mot postexpedition förutsatte därför i

varje särskilt fall en sorgfällig undersökning till förekommande särskilt av

att allmänhetens berättigade anspråk på snabbhet i postutväxlingen och

penningförmedlingen skulle bliva lidande.

Föreliggande förslag, som utgör ett led i strävandena att genom utbyte Departementsav

postkontor mot anstalter av enklare slag förbilliga verkets drift, torde chefen■

ej giva anledning till erinran.

Jag övergår härefter till lönenämndens förslag i fråga om de särskilda Antalet tra
-

trafikanstalternas fördelning å de olika klasserna, i den mån denna fråga ej

i det föregående behandlats. Beträffande de avvikelser, som nämnden därvid

gjort från de allmänna klassificeringsgrunderna, samt i övrigt de närmare

detaljerna torde i huvudsak få hänvisas till handlingarna. Allenast i de fall,

då förslaget givit anledning till erinringar, kommer jag att i det följande

närmare redogöra för detsamma.

fikanstalter

av högst

klass 1 B.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Postverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Enligt lönenämndens förslag skulle vid postverket antalet anstalter i nedan
-

nämnda klasser bliva följande:

Klass Antal

Postmästare av klass 1 B .................................... 34

» » » 2 45

» » » 3 74

» » » 4 70

Stationsmästare av klass 5 .................................... 14

» » » 6 ................................... 5

Frågan om antalet och klassificeringen av postexpeditioner av klass 6, 7

och 8 har icke av lönenämnden upptagits till närmare behandling i samband

med klassificeringen i övrigt, utan har nämnden ansett att denna fråga borde

göras till föremål för särskild prövning. Nämnden har emellertid i förslaget

i klass 6 upptagit de nuvarande postexpeditioner av klass 1, vilka icke ansetts

böra uppflyttas till klass 5.

Förslaget innebär, bland annat, att postkontoren i Alingsås, Sundbyberg

och Munkedal, vilka för närvarande tillhöra klass 3, skulle kvarbliva i denna

klass, ehuru deras poängtal (163, 160, 160) något överstiga den normala

maximigränsen för klass 3. Anledningen härtill har varit, att nämnden ansett

föreståndarskapen för dessa kontor icke fullt så krävande som postmästartjänsterna

vid kontor av klass 2 och att nämnden velat framgå med

försiktighet vid uppflyttning av anstalter, som endast obetydligt höja sig

över den normala latituden för den klass de tidigare tillhört. Förslaget

innebär vidare, att i enlighet med de nya beräkningsgrunderna 13 postkontor,

som nu tillhöra klass 3, skulle nedflyttas till klass 4.

Såsom förut nämnts har generalpoststyrelsen föreslagit uppflyttning till

klass 1 A av tre av nämnden till klass 1 B hänförda stationer. I övrigt har

styrelsen mot förslaget, så vitt nu är i fråga, anmärkt följande.

Enligt förslaget hade till klass 2 hänförts postkontoret i Gällivare (poäng

180) samt till klass 3 postkontoret i Kiruna (poäng 149). Till grund för

denna placering hade lagts beräkningar för år 1923. Sedan emellertid den

1 november 1923 ett antal tidigare under förstnämnda kontor förlagda poststationer

med tillhörande landsvägspostlinjer och lantbrevbäringar underställts

postkontoret i Kiruna, hade en omräkning av kontorens poängtal

skett med ledning av 1924 års trafik, därvid j>oängtalen uppgått för kontoret

i Gällivare till 166 och för kontoret i Kiruna till 179. På grund härav påyrkar

generalpoststyrelsen, att jämväl det senare postkontoret uppflyttas i

klass 2.

Vidare hemställer styrelsen på anförda skäl att postkontoren i Alingsås,

Sundbyberg och Munkedal måtte uppflyttas till den klass, vartill de på grund

av poängtalen rätteligen borde höra, eller klass 2. Däremot föreslår styrelsen,

att postkontoret i Tierp, som av nämnden hänförts till klass 3, måtte

på grund av vissa från 1925 års ingång genomförda organisatoriska förändringar

nedflyttas till klass 4.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Av de enligt lönenämndens förslag från klass 3 till klass 4 nedflyttade

tretton postkontoren anser generalpoststyrelsen tio böra bibehållas i sin nuvarande

klass. Såsom skäl härför åberopas, att flertalet utvisade mer än

dubbelt så stor trafik år 1923 som år 1910 samt att i förslaget beträffande statens

järnvägar i klass 3 bibehållits elva stationer, vilka med hänsyn till

poängtalet bort nedflyttas. Styrelsen hemställer, att i varje fall de tre största

av ifrågavarande postkontor, nämligen Norrköping 2, Gnesta och Stockholm

17 (poäng 116—111) måtte få kvarstå i klass 3. I klass 4 böra slutligen enligt

generalpoststyrelsens mening upptagas 3 nya postmästarbefattningar för

vissa nyinrättade postkontor.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift har postmästaren vid postkontoret i

Sundbyberg hemställt om uppflyttning av sagda postkontor i enlighet med

generalpoststyrelsens förslag.

Beträffande frågan om uppflyttning till klass 1 A av vissa av lönenämnden Departementstill

klass 1 B hänförda stationer har jag uttalat mig i annat sammanhang. chefen
Vad

generalpoststyrelsens yrkanden i övrigt angår, har jag med hänsyn till

vad styrelsen anfört, funnit mig böra tillstyrka en placering i klass 2 av postkontoren

i Kiruna, Alingsås, Sundbyberg och Munkedal. I enlighet med styrelsens

förslag torde vidare postkontoret i Tierp böra nedflyttas till klass 4

samt i denna klass upptagas tre nyinrättade postkontor. Däremot synes mera

tveksamt, huruvida beträffande de enligt lönenämndens förslag från klass 3 till

klass 4 nedflyttade tretton postkontoren en avvikelse från förslaget kan vara

motiverad. Med hänsyn till den kraftiga trafikökning, som ägt rum vid vissa

av dessa postkontor, torde emellertid på sätt styrelsen hemställt de tre

största av dem, nämligen Norrköping 2, Gnesta och Stockholm IT, böra få

kvarbliva i nuvarande klass. Härför torde även i viss mån tala den ståndpunkt,

som lönenämnden, på sätt av det följande framgår, intagit i fråga om

bibehållandet i klass 3 av vissa järnvägsstationer.

Såsom förut angivits innebär lönenämndens förslag ett utbyte av vissa

postkontor av klass 4 mot postexpeditioner av den nya klassen 5. Med anledning

härav hava från åtskilliga av förslaget i denna del berörda orter

framställningar inkommit om postkontorens bibehållande. Dessa framställningar

synas dikterade av farhågor för att det föreslagna utbytet skulle medföra

inskränkning i vederbörande postanstalts befogenheter i fråga om själva

postutväxlingen samt försämring i ledningen av ortens och den kringliggande

bygdens postväsen på grund av föreståndarens lägre kompetens. Det är

emellertid avsett, att en postexpedition av klass 5 skall gent emot allmänheten

i allt fungera på samma sätt som ett postkontor vad angår postbehandling

och postutväxling. Vidare har generalpoststyrelsen i sitt utlåtande

över lönenämndens förslag förklarat, att styrelsen hade för avsikt att,,

där föreståndarskapet för en postexpedition av klass 5 kunde anses kräva

större formell kompetens samt administrativ erfarenhet och förmåga, överlåta

detsamma åt en tjänsteman med högre utbildning. Vid sådant förhållande

har jag icke ansett berörda framställningar böra föranleda ändring i

förslaget.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Telegrafverket.

Statens järnvägar.

Beträffande frågan om klassificeringen och antalet av postexpeditioner av

klasserna 6, 7 och 8, torde jag få återkomma i samband med personalstaten

för tiden efter den 1 juli 1926.

Vid telegrafverket skulle enligt föreliggande förslag antalet stationer i

nedannämnda klasser bliva följande:

Klass Antal

Telegraf kommissarie av klass 1 B........................... 20

» » » 2 .......................... 22

» » » 3 16

» » » 4 22

» » » 5 25

» » » 6 29

Beträffande förslagets närmare innebörd må här allenast nämnas följande:

Före den 1 juli 1925 voro telegrafkommissarietjänsterna av klasserna 5

och 6 förbehållna kvinnliga befattningshavare. Dessa föreståndartjänster

hava numera gjorts tillgängliga för personer av båda könen och inordnats i

den för män och kvinnor gemensamma löneskalan. Till följd härav har ock

bortfallit det tidigare föreliggande hindret att, vid ökning av rörelsen, uppflytta

en station med kvinnlig föreståndare till högre klass än den 5:e på

annat sätt än genom utbytande av den kvinnliga föreståndaren mot eu manlig

sådan, ett utbyte som endast i undantagsfall kunnat göras eller ansetts

lämpligt att vidtaga. Med hänsyn till nu angivna förhållande hava icke

mindre än 14 telegrafstationer av hittillsvarande klass 5 och med poängtal

från 204 till 146 ansetts böra uppflyttas till klass 4, varjämte ansetts skäligt,

att en telegrafstation med 145 poäng, varest rörelsen hastigt nått en stor

utveckling och som nu har många understationer och linjer, spridda över

ett särdeles stort område, uppflyttas från klass 6 till klass 4.

Därjämte må framhållas, att lönenämnden ansett den teoretiska gränsbestämningen

enligt det i övrigt tillämpade systemet icke kunna iakttagas beträffande

gränserna mellan telegrafstationer av 4:e och 5:e klass samt mellan

dylika stationer av 5:e och 6:e klass, enär en dylik gränsdragning enligt lönenämndens

mening skulle medföra en icke tillräckligt motiverad ställning i

klass för ett antal telegrafstationer.

Lönenämndens ifrågavarande förslag har av telegrafstyrelsen tillstyrkts,

och jag har ej heller för egen del funnit anledning till avvikelse från detsamma.

Enligt lönenämndens förslag skulle antalet anstalter vid statens järnvägar

i nedannämnda klasser bliva följande:

Klass Antal

Stationsinspektor av klass 1 B ............................ 21

» » » 2 ................................. 23

» » » 3 ................................. 39

» » » 4 A ...... 54

Stationsmästare » » 5 (4 B).......................... 154

» » » 6 ................................ 204

» » » 7 eller trafikplatser ... 79

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Beträffande gränsdragningen mellan stationer av klass 6 ocli stationer av

lägre klass samt antalet anstalter i dessa klasser bär lönenämnden, på sätt

förut omnämnts, icke uppställt några allmänna principer, utan bär lönenämnden

ansett sig i detta hänseende böra utgå från de nu rådande faktiska

förhållandena.

I övrigt må bär framhållas, att vissa av lönenämnden till klass 2 hänförda

stationer utvisa poängtal, vilka överstiga den normala övergränsen för denna

klass, 239 poäng. Bland dessa stationer äro de största Luleå, Gällivare och

Kiruna, samtliga nu tillhörande klass 2 (362, 317 respektive 313 poäng).

Beträffande Luleå anför nämnden bland annat, att denna stations höga poängtal

huvudsakligen hänförde sig till malmtrafiken och därför icke ansetts böra

föranleda stationens uppflyttning till klass 1. Ej heller i fråga om övriga

nu nämnda stationer har nämnden ansett tillräcklig anledning föreligga att

föreslå en uppflyttning till högre klass än den de för närvarande tillhöra.

Vidare må nämnas, att elva stationer, vilka för närvarande tillhöra klass 3, av

nämnden ansetts böra bibehållas i denna klass, oaktat deras poängtal, högst

143 och lägst 97, icke uppginge till den normala undergränsen för klass 3.

Mot förslaget i denna del har järnvägsstyrelsen anmärkt huvudsakligen

följande:

Enligt järnvägsstyrelsens mening böra till klass 1 B uppflyttas ovannämnda

tre järnvägsstationer i Luleå, Gällivare och Kiruna. Såsom skäl framhålles

bland annat, att stationerna i fråga utgöra de organ, vilka i första hand

ordna och avveckla den betydande malmtrafiken och att i anledning härav

stora krav måste ställas på föreståndarnas duglighet och erfarenhet särskilt

med hänsyn till det viktiga samarbetet med vederbörande myndigheter vid

malmbolagen. Vidare föreslår styrelsen, att stationerna i Hudiksvall (172

poäng) och Haparanda (85 poäng), som av lönenämnden hänförts till klass 3

respektive klass 4 A, måtte uppflyttas till klass 2 respektive bibehållas i

klass 3. Därvid åberopas i fråga om den förra stationen den betydelse densamma

komme att erhålla och delvis redan fått genom Ostkustbanans framdragande

och i fråga om den senare stationen föreståndarens uppgifter med

hänsyn till samtrafiken med Finland.

Beträffande av lönenämnden i enlighet med deras poängtal till klass 5

hänförda stationer hemställer styrelsen på anförda skäl, dels att stationerna

Svalöv, Sömmen, Piteå och Hoting måtte uppflyttas till klass 4 A, dels ock

att 9 stationer (Nyhyttan, Uppåkra, Stångby, Skåre, Ytterby, Uppsala norra,

Vase, Grimstorp och Halmstad norra), vilka nu tillhöra klass 6, måtte få

kvarstå i denna klass. Slutligen hemställer styrelsen, att Stenungsunds

station, som på grund av sitt poängtal av nämnden nedflyttats från klass 5

till klass 6, måtte med hänsyn till öppnandet av statens järnvägars automobillinje

över Orust få kvarstå i den förra klassen.

Utöver de av lönenämnden upptagna stationer tillkommer därjämte en

nyöppnad station i klass 6.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Departements
chefen.

Innebörden

av klassificerlngsförslaget.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift liava statens järnvägars befälsförbund

samt stationsinspektorsföreningen vid Sveriges statsbanor hemställt om godkännande

av den av lönenämnden föreslagna klassindelningen av järnvägsstationerna

med de ändringar beträffande stationer av 4:e och högre klass,

som av järnvägsstyrelsen påyrkats.

Vidare hava Sveriges statsbanors stationsmästareförening och kontorstjänstemannaförbund

gjort framställning i syfte att åvägabringa en ökning

av antalet stationer i klass 5, varjämte hemställts om uppflyttning i klass

av vissa stationer eller trafikplatser.

Av den av lönenämnden lämnade redogörelsen framgår, att lönenämnden

icke till närmare prövning upptagit frågan om klassificeringen av trafikanstalterna

i de lägsta klasserna vid statens järnvägar. Denna fråga torde

därför, på sätt lönenämnden jämväl föreslagit, böra göras till föremål för

vidare utredning inom järnvägsstyrelsen, och synes densamma lämpligen

kunna prövas i samband med personalstaterna.

De av järnvägsstyrelsen föreslagna jämkningarna i lönenämndens förslag

har jag ansett mig kunna tillstyrka, dock med den inskränkningen, att Sömmens

järnvägsstation torde, på sätt lönenämnden föreslagit, böra hänföras

till klass 5. Den av styrelsen åberopade omständigheten, att stationen

under seglationstiden tillföres en avsevärd mängd trävaror och annat gods,

torde nämligen enligt min mening icke i och för sig motivera stationens

placering i högre klass.

I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran mot lönenämndens förslag

i denna del.

Enligt lönenämndens förslag med de av mig ifrågasatta jämkningarna

skulle antalet anstalter inom de olika klasserna — bortsett från de nuvarande

stationsmästarklasserna vid postverket —■ bliva följande:

Klass

Postverket

Telegrafverket

Statens järn- vägar

Överpostmästare, Telegrafkommissarier av klass

1 A, Överinspektörer ....................................

3

7

3

1 A.................................................................

7

—

4

1 B..................................................................

33

20

24

2...............................................................

49

22

21

3.....................................................................

72

16

39

4.....................................................................

71

22

56

5.....................................................................

14

25

143

6....................................................................

—

29

213

7 eller trafikplatser ..........................................

—

—

79

Antalet uppflyttningar och nedflyttningar i klass vid de olika verken enligt

det av mig förordade förslaget — bortsett från nyinrättade trafikanstalter

— framgår av nedanstående tablåer. Motsvarande siffror enligt

nämndens förslag angivas inom parentes.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISd. 33

Postverket.

Uppflyttningar

Nedfly ttningar

från klass

till klass

antal post- kontor

från klass

till klass

antal post- j

kontor {

i

1 A

7 (6)

2

3

3

2

1 B

10

3

4

10 (13,

3

2

19 (15)

4

5

9

4

3

14 (15)

P 1

5

5

Summa, 55 (51)

Summa 21 (24)

Telegrafverket.

Uppfl y ttnin gar

Ned flyttningar

från klass

till klass

antal telegraf- stationer

från klass

till klass ant®1 litograf- stationer

1 B

1 A

i

Tel. dir.

1

1 A 1

2

1 B

4

2

3 1

3

2

6

5

6 2

4

3

4

5

3

3

5

4

14

«

4

1

6

5

2

Summa 35

Summa 4

Statens järnvägar.

Uppflyttningar

Nedflyttn

.

ingar

från klass

till klass

antal järnvägs- stationer

från klass

till klass

antal järnvägs-!

stationer

i

1 A

4

2

3

2

2

IB

15 (12)

3

4

3 (4)

8

2

4 (3)

4 a

5

7 (9)

4 a

2

1

5 (4 b)

6

12 (13)

4 a

3

7

5

4

6

1

6

4

1 (0)

6

5

34 (44)

Summa 72 (77)

Summa 24 (28) |

Enligt inom vederbörande verk utförd beräkning skulle kostnadsökningen

för uppflyttningar, avrundad till jämna hundratal kronor, utgöra

vid postverket ........................

» telegrafverket ..................

............... kr.

39,000: —

19,400: —

80,900: —

tillhopa kr.

139,300: —

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt 154 käft. (Nr 184.) in sb 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

Övergängsanordnlngar

vid omklassl■ceringens

genomförande.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

samt kostnadsminskningen för nedflottning ar:

vid postverket.......................

........................ kr. 11,300: —

» telegrafverket.................

........................ » 4,000: —

» statens järnvägar..........

........................ » 34,300: —

tillhopa kr. 49,600: —

Den verkliga kostnadsökningen skulle sålunda bliva omkring 89,700 kronor.

Motsvarande siffra utgör enligt lönenämndens förslag 88,500 kronor.

Till grund för beräkningarna har i varje särskilt fall lagts den lön, som i

näst högsta löneklassen inom den lönegrad, befattningen tillhör respektive

föreslagits att tillhöra, utgår inom den ortsgrupp, varest vederbörande anstaltsföreståndare

är placerad. Den beräknade kostnadsminskningen för nedflyttningar

kan självfallet icke omedelbart inträda i hela sin utsträckning

med hänsyn till vissa av de nuvarande ordinarie tjänstinnehavarnas placering

i lönegrad.

Den av mig nu förordade klassindelningen av trafikanstalterna är avsedd

att tillämpas från och med den 1 juli 1926. I vad mån de ifrågasatta förändringarna

vid denna tidpunkt kunna i full utsträckning genomföras är

emellertid beroende av, huruvida vederbörande föreståndares ställning icke

lägger hinder i vägen för eu omedelbar nedflyttning i klass av de trafikanstalter,

som äro avsedda till dylik sänkning. Innehar föreståndaren för

sådan anstalt ordinarie befattning inom anstaltens nuvarande klass, kan eu

nedflyttning ske — förutom i mån av vederbörandes avgång ur tjänst —

allenast i samband med föreståndarens förflyttning antingen efter befordran

eller till annan anstalt inom samma klass, som den förutvarande. Enär antalet

uppflyttningar vid samtliga verk överstiger antalet nedflyttningar och

med hänsyn till det stora antalet vakanta föreståndarbefattningar torde hinder

mot en dylik förflyttning i regel ej möta, och synes förslaget sålunda i

stort sett kunna genomföras vid den avsedda tidpunkten. I vissa fall, då

en till nedflyttning föreslagen anstalt förestås av ordinarie befattningshavare

av anstaltens nuvarande klass, lärer emellertid en förflyttning av föreståndaren

på grund av ålder eller andra särskilda förhållanden, såsom dryga flyttningskostnader,

icke kunna ifrågasättas. På grund av stadgandet i 14 § 1 mom.

tredje stycket av gällande avlöningsreglemente skola i nu angivna fall föreståndarna

bibehållas i nuvarande lönegrad. Därvid torde de tills vidare

eller intill dess en förflyttning lämpligen kan ske böra uppföras å övergångsstat,

under det ett motsvarande antal befattningar i vederbörande lägre grad

hållas vakanta. Då antalet av de tjänstemän, som böra ifrågakomma till

uppförande å övergångsstat, för närvarande ej kan bestämt angivas, synes

det böra ankomma på Kungl. Maj:t att jämväl i fråga om befattningar, vilkas

antal fastställes av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt, efter förslag av

vederbörande verksstyrelse årligen tills vidare bestämma övergångsstaternas

omfattning.

I detta sammanhang må jämväl till behandling upptagas frågan om placering

av en å övergångsstat nu uppförd kvinnlig postmästarbefattning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majits proposition nr 184.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 31 december 1924 av frågan om

ordnandet av kvinnliga befattningshavares löneförhållanden framhöll chefen

för finansdepartementet bland annat, att det med hänsyn till pågående utredning

rörande postkontorens klassificering icke syntes lämpligt att då

verkställa någon inplacering av de kvinnliga postmästarbefattningarna å den

för män och kvinnor avsedda gemensamma löneplanen. I avvaktan på resultatet

av berörda utredning syntes den dåvarande enda ordinarie kvinnliga

postmästaren — postmästaren av klass 4 Hedda Helena Rosengren — böra

sättas på övergångsstat. Förslag härom framlades i propositionen nr 2

till 1925 ars riksdag, som i enlighet med Kungl. Maj ds förslag beslöt, att

Rosengren skulle från och med den 1 juli 1925 uppföras å övergångsstat

med åtnjutande av de dittills å ordinarie stat för henne bestämda löneförmåner.

Rosengren, som den 12 oktober 1916 befordrats till förenämnda befattning

och allt sedan samma tid förestått postkontoret i Båstad, har nu hos

Kungl. Maj:t gjort framställning om rätt att, med retroaktiv tillämpning

från och med den 1 juli 1925, ingå på den från samma tidpunkt giillande

nya lönestaten.

I häröver avgivet utlåtande har generalpoststyrelsen erinrat, att postkontoret

i Båstad i lönenämndens klassificeringsförslag hänförts till samma

klass som detsamma tidigare tillhört, eller klass 4, varjämte styrelsen under

åberopande härav anfört, att Rosengren, därest förslaget bleve genomfört,

borde från och med den 1 juli 1926 överföras på ny stat såsom postmästare

av klass 4 samt att, då Rosengren vid den nya lönestatens ikraftträdande

den 1 juli 1925 innehade tjänst, som prövats böra i denna stat tillhöra

klass 4, hon borde redan från sistnämnda tidpunkt komma i åtnjutande av

de med ifrågavarande tjänst i ny stat förenade förmåner, med rätt att för

placering i löneklass få tillgodoräkna sig den tid, hon därförut innehaft

samma tjänst.

Beträffande denna fråga har lönenämnden framhållit bland annat, att

Rosengren uppförts å övergångsstat i avvaktan på klassificeringsfrågans lösning

och att med hänsyn härtill — därest förändrad tjänsteställning för

henne skulle ifrågakomma — hennes avlöning först från och med tidpunkten

för klassificeringens genomförande borde utgå enligt de nya grunderna.

För egen del anser jag i likhet med generalpoststyrelsen, att därest det

av mig förordade förslaget om placering av Båstads postkontor i klass 4

vinner bifall, hinder ej bör möta mot att Rosengren från och med den 1

juli 1926 avföres från övergångsstat och uppföres å gällande stat såsom

postmästare av nämnda klass, därvid hon synes böra för uppflyttning i löneklass

tillgodoräknas den tid hon dessförinnan varit ordinarie föreståndare

för samma postkontor. Häremot kan jag av skäl, som lönenämnden åberopat,

icke tillstyrka en retroaktiv utbetalning av löneförmåner enligt de

nya bestämmelserna för tiden före den 1 juli 1926.

Utöver ovan antydda övergångsanordningar beträffande vissa ordinarie

föreståndarbefattningar torde jämväl särskilda anordningar vara påkallade

med hänsyn till det vid postverket rådande förordnandesystemet. Vid sist
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

nämnda verk har, såsom förut framhållits, på grund av Kungl. Maj:ts brev

den 30 juni 1920 ett stort antal vakanta postmästartjänster och tjänster i

succession tillsatts allenast på förordnande. I flertalet fall hava förordnandena

av vederbörande erhållits efter tävlan, därvid iakttagits samma förfaringssätt

som föreskrivits för befattnings tillsättande med ordinarie innehavare,

under det vissa förordnanden meddelats utan dylik tävlan. I förstnämnda

fall har avlöningen under förordnandet utgått jämlikt de i det föregående

återgivna bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev den 10 september

1920, i de senare fallen har vederbörande allenast åtn jutit vanlig vikariatsersättning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t har nu postmästareföreningen gjort framställning

i fråga om sättet för avvecklingen av det nuvarande provisoriska tillståndet

vid postverket, särskilt beträffande det definitiva tillsättandet i samband

med omklassificeringen av postmästartjänster, vilka hittills uppehållits på förordnande.

Föreningen hemställer, att därvid måtte förfaras på det sätt, att

tillförordnad postmästare vid övergången betraktas såsom i vanlig ordning

konstituerad postmästare av den klass hans postkontor nu tillhör, att därest

hans postkontor uppflyttas i klass, han utan vidare ansökan konstitueras till

postmästare av den klass, till vilken hans postkontor uppflyttats, att dylik

tillförordnad postmästare, vilkens postkontor bibehålies i nuvarande klass,

utan vidare ansökan konstitueras till postmästare av sådan klass, samt att

tillförordnad postmästare, vars kontor sänkes i klass, konstitueras till postmästare

av den klass, hans postkontor nu tillhör.

Med anledning av berörda framställning hava utlåtanden avgivits av lönenämnden

och generalpoststyrelsen.

Lönenämnden har i sitt utlåtande framhållit bland annat, att ett godkännande

av klassificeringsförslaget borde föranleda upphävande av nu gällande

bestämmelser i fråga om vakanta postmästartjänsters tillsättande allenast på

förordnande samt återbesättande med ordinarie innehavare av dessa befattningar.

Därvid borde det emellertid i första hand ankomma på generalpoststyrelsen

att gå i författning om tjänsternas tillsättande, och erfordrades det

enligt lönenämndens mening, utöver gällande författningsföreskrifter, ej särskilda

regler eller direktiv från Kungl. Maj:ts sida beträffande rätt för

vederbörande befattningshavare att konstitueras till innehavare av vissa

tjänster.

Ej heller generalpoststyrelsen har ansett postmästareföreningens framställning

böra föranleda särskild åtgärd. Styrelsen har emellertid närmare utvecklat

de grunder, som enligt styrelsens förmenande i regel borde tillämpas

vid det definitiva tillsättandet av ifrågavarande tjänster.

Vidare må här nämnas, att postmästareföreningen och posttjänstemännens

förening hos Kungl. Maj:t gjort framställning i syfte att de belopp, svarande

mot avgifter till civilstatens änke- och pupillkassa, vilka på grund av bestämmelserna

i brevet den 10 september 1920 avdragits från därav berörda tjänstemäns

löner och innehållits av postverket, måtte i viss omfattning få användas

såsom bidrag till befordringsavgift till kassan för tjänsteman, som i

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

sammanhang med postkontorens klassificering konstituerades till ordinarie

innehavare av tjänst, å vilken han vid sagda tidpunkt innehade förordnande

på grund av brevet den 30 juni 1920. Dessa bidrag vore avsedda att täcka

den höjning av befordringsavgiften för ifrågavarande tjänstemän, som föranletts

av deras i avvaktan på klassificeringens genomförande uppskjutna befordran.

I sistnämnda ärende hava utlåtanden avgivits av statskontoret, generalpoststyrelsen

samt styrelsen över civilstatens iinke- och pupillkassa. Samtliga

de hörda myndigheterna hava därvid av billighetsskäl tillstyrkt föreningarnas

framställning. Generalpoststyrelsen har för sin del anfört bland annat

följande:

För postverket komme en behållning att uppstå, även om de förhöjda

befordringsavgifterna gäldades genom återbetalning av viss del utav de

innehållna avgifterna. För varje månad, som tjänst av ifrågavarande slag

uppehållits på förordnande, hade nämligen innehållits ett belopp av 1.4 %

av delaktighetsbeloppet respektive det förhöjda delaktighetsbeloppet för den

tillförordnade, under det befordringsavgiften för vederbörande stigit allenast

med i regel — och högst — 1 procent. Av det innehållna beloppet komme

vid bifall till föreningarnas hemställan minst 28.5 % att tillfalla postverket.

Under förutsättning av engångsbetalning av ifrågavarande avgifter skulle högst

66 % behöva tagas i anspråk.

Gjord överslagsberäkning hade givit vid handen, att de förhöjda befordringsavgifterna

för de manliga tjänstemän, som förordnats att uppehålla postmästarbefattning

eller befattning i succession enligt Kungl. Maj:ts brev den 30 juni

1920, skulle, därest dessa tjänstemän konstituerades på ordinarie tjänst den

1 juli 1926, uppgå till omkring 7,000 kronor. Emellertid vore i sista hand

å ett antal av de vakanta postmästartjänsterna förordnade kvinnliga tjänstemän.

Från och med den 1 juli 1925 voro dessa skyldiga att vid befordran

erlägga familjepensionsavgifter till samma belopp som de manliga tjänstemännens

avgifter till civilstatens änke- och pupillkassa. Det syntes generalpoststyrelsen

billigt, att vad som komme att stadgas beträffande de manliga

tjänstemännens befordringsavgifter till civilstatens änke- och pupillkassa finge

gälla jämväl beträffande avgifterna för de kvinnliga tjänstemännens familjepensionering.

Antalet kvinnliga befattningshavare, vilka uppehölle tjänster av här

ifrågavarande slag, uppginge för närvarande till tjugu och de förhöjda befordringsavgifterna

för familjepensioneringen för dessa tjänstemän, därest de

konstituerades på ordinarie tjänst vid ovan angiven tidpunkt, hade beräknats

till omkring 1,600 kronor.

Beträffande nu berörda frågor vill jag för egen del framhålla följande.

Därest det föreliggande klassificeringsförslaget för postverkets del godkännes,

lärer anledning att uppehålla det generella förbudet mot vakanta

postmästartjänsters återbesättande icke längre förefinnas, och skulle alltså

hinder ej möta att med ordinarie innehavare tillsätta de postmästartjänster,

som hittills på grund av brevet den 30 juni 1920 uppehållits på förordnande.

Likaledes skulle ett återbesättande kunna ske av de tjänster, å vilka förordnanden

i succession meddelats och som på grund av ordinarie innehavarens

befordran bliva lediga, detta dock under förutsättning att vederbörande befattning

icke bör hållas vakant med hänsyn till pågående utredningar rörande

vissa organisatoriska förhållanden vid postverket.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. MajUs proposition nr 184.

Körande sättet för nu berörda tjänsters återbesättande bär jag icke kunnat

tillstyrka postmästareföreningens framställning, som närmast skulle innebära

likställighet i förevarande avseende mellan tillförordnade och ordinarie postmästare.

Emellertid måste beaktas, att med hänsyn till det stora antal

tjänster, varom här är fråga, ett ledigförklaraude av samtliga dessa tjänster

skulle kunna medföra stora praktiska svårigheter. Då de tjänstemän, som

nu innehava förordnanden å tjänsterna, i regel erhållit sina förordnanden

efter öppen tävlan, torde jämväl i flertalet fall, då kontoret icke sänkts i

klass, den förordnade utan ny tävlan kunna befordras till den tjänst, han

uppehållit. I vissa fall, exempelvis då vederbörande kontor uppflyttats i

klass, kan dock en ny tävlan tänkas vara lämplig. Att på förhand uppdraga

allmänna regler i förevarande avseenden lärer knappast vara möjligt, utan

torde avgörandet i varje fall böra överlämnas åt verksstyrelsen. Detta kan

lämpligen ske på det sätt, att generalpoststyrelsen bemyndigas att, i den mån

styrelsen så prövar lämpligt, vid tillsättandet av befattningar, som nu uppehållas

på förordnande, erhållet efter öppen tävlan, utfärda konstitutorial utan

iakttagande av bestämmelserna i styrelsens instruktion rörande befattnings

kungörande till ansökning.

Man har jämväl att i detta sammanhang taga ståndpunkt till frågan, i vad

mån ett tillgodoräknande av ifrågavarande förordnanden bör ske för vederbörandes

placering i löneklass. I detta hänseende torde särskilda föreskrifter

erfordras allenast beträffande förordnanden, varå bestämmelserna i brevet

den 10 september 1920 tillämpats.

Till en början torde det böra fastslås, att förordnanden av ifrågavarande

slag å postmästartjänster skola, oavsett vilken klass vederbörande postkontor

efter omregleringen kan komma att tillhöra, tillgodoräknas såsom innehavda

i den klass kontoret därförut tillhört. Skulle emellertid de allmänna

grunderna för tillgodoräknandet av förordnanden (12 § 1 mom. avlöningsreglementet)

utan vidare tillämpas även på dylika postmästarförordnanden,

komme i många fall eu tillförordnad postmästare, som befordras till ordinarie,

att lida löneminskning. Detta har sin förklaring däri, att enligt nyssnämnda

grunder förordnandetiden får tillgodoräknas allenast i den mån densamma

överstiger tre år, under det de tillförordnade postmästarna i föreliggande

fall redan från förordnandets början i stort sett uppburit de med

den uppehållna tjänsten förenade förmånerna, avlöningsförliöjningar däri inbegripna.

På grund härav och med hänsyn till de olägenheter, som uppskovet

med klassificeringens genomförande i inånga avseenden medfört för

posttjänstemännen, anser jag billigheten kräva eu sådan avvikelse från de

allmänna reglerna, att ifrågavarande tjänstemän för placering i löneklass tillgodoräknas

hela förordnandetiden. Yad nu är sagt gäller jämväl i fråga om

tjänstemän, som efter öppen tävlan erhållit förordnande i succession efter

tillförordnad postmästare.

Beträffande slutligen frågan om bidrag till de ökade befordringsavgifter

till civilstatens änke- och pupillkassa, som föranledas av de ifrågavarande

tjänstemännens försenade utnämning, kunna visserligen billighetsskäl åbe
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Topas för ett bifall till de i denna fråga gjorda framställningarna. A andra

sidan kan man dock icke bortse från, att den tjänstemannagrupp, varom

nu är fråga, i avlöningskänseende intagit en i viss mån bättre ställning

an tjänstemän inom andra verk, vilka i avvaktan på omorganisation eller

på grund av. andra liknande omständigheter, över vilka tjänstemännen

äckel kunnat råda, fått vänta på ordinarie befordran. Därest mitt förslag

rörande förordnandetidens tillgodoräknande vinner bifall, torde ytterligare

förmåner icke böra ifrågasättas. Att märka är, att de föreslagna bidragen

för tjänstemännen själva äro av relativt liten betydelse, under det att desamma

för statsverkets del skulle kunna leda till konsekvenser, som ej

kunna fullt överblickas.

Då vissa av de erforderliga övergångsanordningarna kräva riksdagens medgivande,

torde bemyndigande böra utverkas för Kungl. Maj:t att i lmvndsaklig

överensstämmelse med ovan angivna grunder utfärda de bestämmelser,

som kunna erfordras för genomförande av den föreslagna omklassifice - ringen.

Frågor om förbättrad löneställning för vissa befattningshavare samt

om inrättande av nya befattningar vid kommunikationsverken.

Genom statsmakternas beslut nästlidet år angående de kvinnliga befattningshavarnas

avlöningsförhållanden sammanfördes de dåvarande manliga

och kvinnliga befattningarna i eu gemensam löneplan, vilken uppgjordes

så, att de dåvarande kvinnliga befattningarna inplacerades i den manliga

löneplanen och denna utbyggdes nedåt med erforderligt antal lönegrader för

att möjliggöra ett inpassande i densamma av de lägsta kvinnliga befattningarna.

Beträffande sättet för inplaceringen hade i eu inom finansdepartementet utarbetad

promemoria olika alternativ upptagits. Enligt statsmakternas beslut

kom inplaceringen att ske enligt alternativ I eller den s. k. kvantitativa

metoden, d. v. s. de dåvarande kvinnliga befattningshavarna inplacerades så,

att deras nya löner i möjligaste mån sammanföllo med deras dåvarande.

Till behandling föreligga nu åtskilliga framställningar, avseende eu högre

placering i löneskalan av vissa av ovannämnda beslut berörda befattningar.

Främst är därvid att märka vissa framställningar rörande postexpeditörer

och télegrafexpeditörer samt förste postexpeditörer och förste telegrafexpeditörer,

vilka befattningar placerats i ll:e respektive 12:e lönegraden, medan de förutvarande

manliga befattningarna, postassistenter och telegrafassistenter respektive

förste postassistenter och förste telegraf assistenter, äro upptagna i 15:e respektive

17:e lönegraden.

I förevarande avseende har posttjänstemännens förening hemställt, att åtgärder

måtte vidtagas för nuvarande kvinnliga postexpeditörers och förste

postexpeditörers uppflyttning i 15:e respektive 17:e lönegraden.

Föreningen erinrar, att general po ststyrelsen i sitt utlåtande över nyssnämnda

promemoria beträffande de kvinnliga befattningarnas inordnande i

de n gemensamma löneplanen uttalat sig för det i promemorian upptagna

Framställningar

angående

förutvarande

kvinnliga

■befattningar

i ll:e oeb

12:e lönegraderna.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr IS4.

alternativ II eller den s. k. kvalitativa metoden, d. v. s. inplacering efter

kvalifikationskrav och göromålens art, samt att styrelsen i anslutning därtill

förordat postexpeditörernas och förste postexpeditörernas uppflyttning till

nuvarande 15:e respektive 16:e lönegraden. Föreningen erinrar vidare, att

i anledning av Kungl. Maj ds förslag föregående år rörande ordnandet av

kvinnliga befattningshavares avlöningsförhållanden i eu motion (I: 147) hemställts

om utfärdande av sådan övergångsbestämmelse, att i postverket då

anställda kvinnliga postexpeditörer och förste postexpeditörer måtte, så länge

de innehade någon av ifrågavarande tjänster, äga åtnjuta avlöning enligt nuvarande

like respektive 15:e lönegraden. Statsutskottet (utlåtande nr 33)

hade funnit vissa skäl tala för beredande åt berörda befattningshavare av

en något bättre löneställning än som skulle komma dem till del enligt Kungl.

Majds förslag men hade icke ansett sig böra på en enskild motionärs hemställan

i denna del frångå Kungl. Majds förslag, vilket jämväl av riksdagen bifölls.

Föreningen framhåller i anslutning härtill, att genom berörda beslut ävensom

genom riksdagens beslut att undantaga kvinnlig befattningshavare från rätt att

åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad de nuvarande

kvinnliga postexpeditörerna icke blott kommit att stå fyra lönegrader lägre

än sina i alla andra avseenden likställda manliga kolleger, postassistenterna,

utan även åtnjöte lägre avlöning än de manliga tjänstemännen i deras egen

lönegrad, vilka både lägre teoretisk kompetens och i förhållande till vilka

de hittills i organisatoriskt avseende intagit befälsställning, samt att de nuvarande

kvinnliga förste postexpeditörerna, vilka enligt postverkets instruktioner

faktiskt intoge förmansställning gentemot obefordrade manliga tjänstemän

med samma kompetens som de själva, i lönehänseende stode långt under

dem, för vilka de vore satta till förmän. Till stöd för den lösning, lönefrågan

erhållit, hade anförts, att eu differentiering av nuvarande manliga postassistenters

och kvinnliga postexpeditörers göromål kunde och borde genomföras,

och hade nästlidet år uttalats, att efter den nu genomförda löneregleringen

fördenskull en allmän eftersyn torde böra företagas i syfte att successivt

utbyta den dyrare manliga arbetskraften mot kvinnlig. Föreningen ville understryka

ett av generalpoststyrelsen gjort uttalande om det praktiskt outförbara

i en dylik arbetsdifferentiering beträffande den nuvarande tjänstemannakåren.

Det vore väl även en i högsta grad anmärkningsvärd åtgärd att — samtidigt

som. med all makt ropades på avskaffande av överkvalificerad arbetskraft —

en tjänstemannagrupp, som med uppoffringar både för individen och staten

förskaffat sig allmän och facklig kompetens för och under långa tider full

gjort göromål av mera krävande art, tilldelades göromål av enklare beskaffenhet

och detta endast för att tvinga ned gruppen på ett arbetsplan, som motsvarade

dess allt för låga lönenivå. Enda möjligheten att komma ur dessa

missförhållanden vore att meddela skäliga övergångsbestämmelser för den

nuvarande kvinnliga personalen av postexpeditörs och förste postexpeditörs

grad, så att därigenom kunde tillfredsställas billiga anspråk på den lika

behörighet med mannen, som kvinnan formellt tilldelats inom statstjänsten.

Generalpoststyrelsen har i ett med anledning av berörda framställning avgivet

utlåtande anfört i huvudsak följande:

Styrelsen hade tillförene uttalat, att då de förutvarande manliga och

kvinnliga postexpeditörerna ägde samma fackliga kompetens och användes

inom i huvudsak samma verksamhetsområde för fullt likartade göromål, eu

konsekvens av behörighetslagens genomförande syntes böra bliva, att ifrågavarande

kvinnliga befattningshavare erhölle samma löneställning som de

manliga tjänstemännen i motsvarande ställning, och hade styrelsen förordat

den s. k. kvalitativa inplaceringen av de kvinnliga befattningshavarna på

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kung!. .1 Iaj:ts proposition nr IS i.

den blivande gemensamma löneskalan. Den lösning avlöningsfrågan sedermera

erhållit torde icke förringa hållbarheten av de skäl, som styrelsen anfört

för sin ställning i frågan. Snarare syntes den ändring av Knngl. Maj:ts

ursprungliga förslag, som riksdagsbeslutet innefattade och som bland annat

innebar en beskärning av de kvinnliga befattningshavarnas lön i jämförelse

med eljest likställda manliga befattningshavare, giva ytterligare stöd för

ett yrkande på ändrad löneställning för de kvinnliga tjänstemän, varom nu

vore fråga. Den nyss antydda beskärningen, d. v. s. bestämmelsen om att

kvinnlig befattningshavare icke komme i åtnjutande av den högsta löneldassen

inom de särskilda lönegraderna, syntes, såsom av riksdagshandlingarna

(statsutskottets utlåtande nr 17 sid. 31) framginge, vara motiverad

jämväl genom ett antagande om en något lägre arbetsprestation av de kvinnliga

tjänstemännen vid jämförelse med de manliga eller i allt fall om mindre

arbetsutbyte mot lönen på grund av kvinnornas genomsnittligt större sjuklighet

m. m. Vidkommande de kvinnliga postexpeditörerna torde, enligt

styrelsens uppfattning, ifrågavarande lönereduktion kunna anses uppväga

jämväl den begränsning i användningen av ifrågavarande tjänstemän, som

läge däruti, att do icke i fullt samma utsträckning som de med dem eljest

likställda manliga tjänstemännen kunde användas vare sig för sådant arbete,

som krävde större fysisk kraftutveckling, eller för vikariat ä högre befattningar,

med vilka vore förenade befälsföring över större antal manliga tjänstemän.

Styrelsen vidhölle fördenskull den ståndpunkt, som styrelsen tillförene

intagit i denna fråga, och hölle före, att rättvisa och billighet talade

för ett bifall till posttjänstemännens förenings framställning om de nuvarande

kvinnliga postexpeditörernas hänförande till 15:e lönegraden.

Vad beträffade de kvinnliga förste postexpeditörerna, kunde styrelsen däremot

icke biträda posttjänstemännens förenings förslag om dessa kvinnliga befattningshavares

inordnande i den 17:o lönegraden, varuti förste postassistenterna

vore placerade. De kvinnliga förste postexpeditörernas verksamhetsområde

sammanfölle nämligen icke med förste postassistenternas på samma

sätt som postexpeditörernas och postassistenternas hitintills gjort och under

en övergångstid måste göra. De kvinnliga förste postexpeditörerna användes

icke för befälsföring i sådan utsträckning som förste postassistenterna.

Förste postexpeditörernas plats borde fördenskull vara mellan postassistenterna

och förste postassistenterna. Med vidhållande av sin tidigare intagna

ståndpunkt härutinnan ville styrelsen alltså förorda, att de nu anställda

kvinnliga förste postexpeditörerna berättigades erhålla lön i 16:e lönegraden.

En följd av ett eventuellt genomförande av den ifrågasatta övergångsanordningen

syntes böra bliva, att de vid verket nu anställda kvinnliga extra

ordinarie postexpeditörerna och postexpeditörsaspiranterna, vilka hade samma

teoretiska kompetens och fackliga utbildning som de ordinarie postexpeditörerna

och postassistenterna, skulle, då de vunne ordinarie anställning, erhålla

lön i 15:e lönegraden.

Vidare syntes i postverket nu anställda kvinnliga postexpeditörer, extra

ordinarie postexpeditörer och postexpeditörsaspiraiber vid eventuell framtida

befordran till förste postexpeditör böra berättigas åtnjuta lön i like lönegraden.

Därest, i enlighet med förestående förslag, de nuvarande postexpeditörerna

och förste postexpeditörerna skulle få komma i åtnjutande av lön i respektive

15:e och 16:e lönegraderna, skidle detta innebära en kostnadsökning —

frånsett dyrtidstillägg — av omkring 340,000 kronor per år. Storleken av

detta belopp, vilket framdeles skulle komma att minskas genom avgången

bland den till den förhöjda löneställningen berättigade personalen, ansåge

styrelsen icke böra hindra ett tillmötesgående av den enligt styrelsens åsikt fullt

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj ds proposition nr 1S4.

berättigade framställningen. Styrelsen ansåge sig härvidlag böra understryka,

att, såsom styrelsen förut framhållit, förhållandena uti ifrågavarande hänseende

vore egenartade för postverket, vadan ett bifall icke behövde medföra

•några konsekvenser för andra grenar av statsförvaltningen.

Vidare har kvinnliga telegraf personalens förening hemställt, att telegrafexpeditörerna

måtte uppflyttas till åtminstone 12/e och förste telegrafexpeditörerna

till 15:e lönegraden. Föreningen har till stöd härför anfört i huvudsak

följande:

Vid placeringen av telegrafexpeditör i 11 :e lönegraden, d. v. s. en lönegrad

lägre än radiotelegrafist, hade vederbörlig hänsyn icke tagits till befattningarnas

inbördes värde och därför erforderliga kvalifikationer. Av telegrafexpeditör

krävdes icke blott högre skolkompetens utan även omkring tre

gånger längre fackutbildning än vad som fordrades av eu radiotelegrafist.

Telegrafexpeditörens arbete, vilket först och främst bestode i att handhava

mottagning, vidarebefordring och avlämning av telegram, ställde stora krav

på tjänstemännen ifråga om språkkunnighet, uppfattning och omdöme.

Vidare hade telegrafexpeditörerna numera till viss del övertagit det arbete

med de direkta internationella trådförbindelserna, som tidigare helt och

hållet bestritts av telegrafassistenterna, något som förutsatte insikt i snabbskriftsystemens

egenartade och delvis rätt invecklade arbetsmetoder. Vid

många stationer biträdde telegrafexpeditören stationsföreståndaren med stationens

ekonomiska förvaltning och dagliga skötsel. Avfattningen av tjänstetelegram

till in- och utländska stationer, services taxés m. m., vilket telegrafexpeditören

självständigt ombesörjde, krävde jämte god språkbehandling en

ingående kännedom om ej blott inländska utan ock internationella författningar

rörande trafiken. Radiotelegrafist åter hade att av trafiken i regel

blott ombesörja repetition av telegram mellan kuststationer, fartyg och

centralstationer, medan hela den stora internationella radiokorrespondensen

ombesörjdes av telegrafexpeditörer och telegrafassistenter å de stora telegrafstationerna.

Radiotelegrafistens övriga uppgifter vore närmast att hänföra

till ett slags vakttjänst samt mera maskinellt arbete. För en förbättrad

löneställning för förste telegrafexpeditör talade dessutom befattningens egen

skap att hädanefter utgöra en slutpost för telegrafexpeditörerna.

I utlåtande över berörda framställning erinrar telegrafstyrelsen, att styrel

ten tidigare uttalat sig för att vid inplacering enligt den kvalitativa metoden

telegrafexpeditörer och förste telegrafexpeditörer borde inpassas i 13:e

respektive 15:e lönegraden. I anslutning härtill ansåge sig styrelsen böra

tillstyrka de ifrågasatta uppflyttningarna. Vid bifall härtill beräknades den

årliga kostnadsökningen för telegrafverket — frånsett dyrtidstillägg — till

omkring 215,000 kronor, däri inberäknat en av uppflyttningen föranledd ökning

av avlöningen till icke-ordinarie personal.

Med anledning av generalpoststyrelsens ovanberörda förslag i fråga om

nuvarande kvinnliga postexpeditörer och förste postexpeditörer erinrar telegrafstyrelsen,

att styrelsen tidigare på det bestämdaste avrått från upphävande

av den likställighet i lönehänseende mellan telegrafexpeditörer och

kvinnliga postexpeditörer, som efter förutgången noggrann prövning av statsmakterna

fastställts så sent som år 1919 vid den då beslutade gemensamma

löneregleringen för kommunikationsverken.

Kommunilcationsverlcens lönenämnd yttrar i anledning av dessa framställningar

följande:

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

43

»Aven enligt lönenämndens uppfattning hava de befattningar vid postverket

och telegrafverket, om vilka nu är fråga, blivit väl lågt placerade vid

deras inordnande i den från och med den 1 juli 1925 gällande, för män och

kvinnor gemensamma löneplanen. Lönenämnden anser sig dock icke böra

förorda den av poststyrelsen ifrågasatta anordningen, enligt vilken de kvinnliga

postexpeditörer och förste postexpeditörer, vilka övergått till den från

och med nyssnämnda dag tillämpade lönestaten, övergångsvis skulle äga att

uppbära lön inom de av poststyrelsen föreslagna lönegraderna. Enligt

nämnda förslag skulle de befattningshavare, som komrne att beröras därav,

beredas en löneförbättring i jämförelse med vad som tillkommit dem före

den 1 juli 1925, vilken — frånsett djTtidstillägg — skulle utgöra:

å

A-ort

a G-ort

i lägsta

i högsta

I i lägsta i högsta

lönoklassen

| löncklassen

löncklassen löncklassen 1

kr.

kr.

kr. kr.

för postexpeditörer ........................

750

1

1.050

1,146 1,476

för förste postexpeditörer...............

810

1,170

1,206 1.620

En så avsevärd löneökning som den nu angivna, vilken väsentligen överstiger

den, som i något annat fall kommit kvinnliga befattningshavare till

-del i samband med de senast vidtagna förändringarna i avlöningsreglementet,

är enligt lönenämndens mening icke tillräckligt motiverad av vad från poststyrelsens

eller personalorganisationens sida anförts till stöd för de ifrågasatta

uppflyttningarna. Efter genomförandet av den nya fördelning av arbetsuppgifterna

mellan olika befattningsgrupper, som förutsatts skola äga

rum i anledning av den från och med den 1 juli 1925 tillämpade löneplanen,

kan det ej heller ur administrativ synpunkt anses lämpligt, att ett antal befattningshavare

inom vissa tjänstegrupper skulle — utan att detta nödvändiggjordes

av vederbörandes rätt att vara tryggad mot löneminskning vid övergång

till den nya lönestaten — komma att till följd av en övergångsanordning

intaga en annan och förmånligare löneställning än den, som i avlöningsreglementet

blivit för vederbörande tjänstekategorier bestämd.

Den avlöningsförbättring, som kan anses skälig för de tjänstemannagrupper,

om vilka i föreliggande framställningar är fråga, torde i stället böra

Åstadkommas genom uppflyttning i lönegrad av de i den nuvarande tjänsteförteckningen

förekommande befattningarna postexpeditör, förste postexpeditör,

telegrafexpeditör och förste telegrafexpeditör. Vid genomförandet av

eu dylik uppflyttning bör enligt lönenämndens förmenande den likställighet

i avlöningshänseende, som vid den år 1919 beslutade löneregleringen åvägabragtes

mellan kvinnliga postexpeditörer och telegrafexpeditörer, allt fort

farande upprätthållas. Vad i vissa framställningar anförts såsom motiv för

en rubbning av denna likställighet synes nämligen icke utgöra anledning att

nu frångå den inbördes värdesättning av ifrågavarande befattningar, som

efter noggranna undersökningar ägde rum vid det nya avlöningsreglementets

antagande.

Lönenämnden vill för sin del föreslå, att såväl de i nuvarande 11 :e lönegraden

placerade befattningarna postexpeditör och telegrafexpeditör som ock

de till 12:e lönegraden hänförda befattningarna förste postexpeditör och

förste telegrafexpeditör måtte uppflyttas till den lönegrad, som är närmast

högre än den, respektive befattningar för närvarande tillhöra, varigenom de

båda förstnämnda befattningarna skulle komma att placeras i 12:e lönegraden

och de båda senare i 13:e lönegraden.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Den sålunda ifrågasatta uppflyttningen av dessa tjänster bör enligt lönenämndens

mening icke medföra några konsekvenser i form av höjning i lönegrad

av andra befattningar vare sig inom eller utom de verk, om vilka nu

är fråga.. Särskilt må betonas, att uppfiyttningen av telegrafexpeditörsbefattningen

icke bör kunna åberopas såsom stöd för en höjning jämväl av de

med densamma nu likställda befattningarna kansliskrivare, kopist och vaktföreståndare,

av vilkas innehavare icke kräves motsvarande utbildning.

Uppfiyttningen av befattningen postexpeditör till like lönegraden bör icke

undantagslöst komma samtliga de tjänstemän till godo, som för närvarande

innehava tjänsteställning och åtnjuta lön såsom postexpeditörer. Härutinnan

må till eu början erinras, hurusom i punkt A 9 av de utav Kungl. Maj:t

den 24 november 1922 fastställda bestämmelserna i fråga om tjänstemännens

i postsparbanken övergång den 1 januari 1923 på postverkets ordinarie stat

eller placering å särskild övergångsstat för sistnämnda verk föreskrivits, att

de för vissa kontorsskrivare hos postsparbanken utfärdade konstitutorial

skola gälla som konstitutorial å kvinnlig postexpeditörsbefattning. Intill dessnu

avsedd tjänsteman placerats å fast postexpeditörsbefattning skall hon,

enligt samtidigt meddelad föreskrift, vara placerad å övergångsstat. Dessa

befattningshavare, vilka icke besitta samma kompetens i fråga om de postala

göromålen som de vid postverket utbildade postexpeditörerna, torde, så länge

de kvarstå å nämnda övergångsstat, icke böra åtnjuta lön enligt högre lönegrad

än den, i vilken de för närvarande äro placerade.

Vidare bör hänsyn tagas till vissa förhållanden, som stå i samband därmed,

att den vid de övriga kommunikationsverken förekommande, i 11 :e

lönegraden inordnade befattningen kansliskrivare icke finnes upptagen i

tjänsteförteckningen under postverket. På grund härav hava i åtskilliga fall

såväl inom poststyrelsen som vid postverkets distriktsförvaltningar anlitats

befattningshavare inom postexpeditörsgruppen för utförande av kontors- och

expeditionsgöromål motsvarande dem, som vid de övriga verken handhavas

av kansliskrivare. Det föreligger givetvis icke någon anledning att tilldela

dessa befattningshavare en högre löneställning än nyssnämnda, med dem

jämförliga tjänstemän vid de andra verken. Lämpligast synes lönenämnden

vara att även för postverkets del inrätta befattningen kansliskrivare i 11 :e

lönegraden samt att de befattningshavare inom postexpeditörsgraden, vilka

uteslutande och stadigvarande sysselsättas med göromål av den art, som i

allmänhet anses böra ankomma på kansliskrivare, överflyttas till sistnämnda

befattning. Ovannämnda å övergångsstat uppförda postexpeditörer, vilka

tidigare tjänstgjort inom postsparbanken, torde efter kansliskrivarbefattningensinrättande

böra upptagas såsom kansliskrivare. Denna anordning skulle

dock givetvis icke beröra dem bland ifrågavarande befattningshavare, vilka

tilläventyrs icke övergått på den från och med den 1 juli 1925 gällande lönestaten.

Vad beträffar det närmare tillvägagångssättet vid uppflyttning i lönegrad

av övriga postexpeditörer ävensom av förste postexpeditörer, telegrafexpeditörer

och förste telegrafexpeditörer, böra enligt lönenämndens mening tilllämpas

enahanda övergångsbestämmelser, som kommit till användning i fråga

om de kvinnliga befattningshavarnas inordnande i den från och med den

1 juli 1925 gällande gemensamma löneplanen.

Vid bifall till lönenämndens förslag rörande placering i lönegrad av nu

omhandlade ordinarie befattningar erfordras självfallet icke några särskilda

föreskrifter beträffande löneförmånerna för extra ordinarie postexpeditör och

postexpeditörsaspirant vid anstiillning såsom ordinarie postexpeditör eller

för tjänsteman, som framdeles vinner anställning såsom förste postexpeditör.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 45

Vacl poststyrelsen i sådant avseende föreslagit torde sålunda icke böra till

någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.»

Slutligen meddelar lönenämnden, att de av lönenämnden föreslagna uppflyttningarna,

enligt vad från vederbörande verk inhämtats, skulle medföra

en årlig kostnadsökning för post- och telegrafverken av omkring 70,200 respektive

omkring 201,OCX) kronor.

Lönenämnden hemställer alltså, att befattningarna postexpeditör och telegrafexpeditör

måtte uppflyttas till 12:e samt befattningarna förste postexpe-ditör

och förste telegrafexpeditör till 13:e lönegraden ävensom att beträffande

postverket måtte inrättas befattningen kansliskrivare med placering i

ll:e lönegraden.

Två ledamöter av lönenämnden hava avstyrkt lönenämndens förslag.

I likhet med lönenämnden har kvinnliga postföreningen hemställt om inrättande

av kansliskrivarbefattningar vid postverket. Till stöd härför liar

föreningen anfört, att inom postverket vore åt kanslibiträden i stor utsträckning

anförtrott ett så kvalificerat arbete, att detsamma rättvisligen borde

utföras av tjänstemän i kansliskrivares grad.

Generalpoststyrelsen har i avgivet utlåtande tillstyrkt föreningens framställning.

Med anledning av ovanberörda framställningar om uppflyttning i lönegrad

av post- och telegrafexpeditörer m. fl. kvinnliga tjänstemän hava styrelserna

för de kvinnliga telefontjänstemannaföreningarnas centralförening och för telegrafverkets

kvinnliga kontorspersonals förening hemställt, att övriga, av kvinnor

nu innehavda befattningar vid telegrafverket i ll:e och 12:e lönegraderna,

nämligen vaktföreståndare, kansliskrivare och kopist respektive förste

vaktföreståndare och förste kassör, måtte fortfarande placeras i samma lönegrader

som telegrafexpeditör respektive förste telegrafexpeditör. Enahanda

framställning har gjorts av statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening beträffande

de i nyssnämnda lönegrader placerade befattningarna kansliskrivare

respektive förste kansliskrivare vid statens järnvägar. Till stöd för samtliga

dessa framställningar har huvudsakligen anförts, att skäl icke förelåge att

upphäva den likställighet i lönehänseende mellan ifrågavarande befattningar

i respektive lönegrader, som varit rådande sedan 1919 års lönereglering och

som framgått såsom resultat av en upprepad, allsidig jmövning av det inbördes

förhållandet mellan de kvinnliga befattningarna vid kommunikationsverken.

Framställningarna hava, i vad de avse personal vid telegrafverket, tillstyrkts

av telegrafstyrelsen men beträffande tjänstemän vid statens järnvägar

avstyrkts av järnvägsstyrelsen.

Lönenämnden har för sin del avstyrkt samtliga sist berörda framställningar

och därvid betonat, att den av nämnden av särskilda skäl föreslagna

uppflyttningen av post- och telegrafexpeditörsbefattningarna icke skäligen

Torde såsom konsekvens medföra en höjning jämväl av de i förevarande

framställningar avsedda befattningar, varjämte nämnden framhållit, att ett

s. 46 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

46 Kungl. Maj ds proposition nr 184.

bifall till dessa framställningar skalle med största sannolikhet i sin ordning

framkalla nya krav på höjning i löneliänseende jämväl av andra befattningsgrupper

än de nu nämnda.

Det torde vara uppenbart, att rubbningar i den föregående år beslutade

inplaceringen av de kvinnliga befattningarna å den nya gemensamma löneskalan

icke efter så kort tid böra vidtagas utan synnerligen starka skäl och

utan fullt tillfredsställande utredning rörande därav följande konsekvenser.

Vad i denna fråga förekommit giver emellertid vid handen, att post- och

telegrafexpeditörer samt förste post- och telegrafexpeditörer i fråga om kompetensfordringar

och arten av dem påvilande göromål intaga eu särställning

i förhållande till övriga till samma lönegrader hänförda kvinnliga befattningar.

En förändrad placering av de förra befattningarna skulle därför i och för

sig icke behöva medföra eu motsvarande åtgärd beträffande övriga ifrågavarande

befattningar, mot vilkas placering, så vitt jag kunnat finna, vägande

anmärkningar icke framkommit. Vissa skäl tala emellertid för att man även

beträffande den förra kategorien för närvarande undviker rubbningar och

avvaktar resultatet av pågående omläggningar inom respektive verk av organisatorisk

art och avseende berörda tjänstemannagruppers utbildnings- och

arbetsförhållanden. Vad nu är sagt gäller i främsta rummet postverket, och

må i detta avseende erinras följande.

Med fullföljande av syftet i vissa av 1923 års postkommitterade framlagda

förslag har generalpoststyrelsen i skrivelser den 5 maj och den 21

november 1925 angivit vissa riktlinjer för utbildningen av aspiranter till postexpeditörs-

och postassistentbefattning ävensom de kompetensfordringar för

sagda personal, som styrelsen ansett böra hädanefter gälla. Generalpoststyrelsen

har därvid utgått från att för kassaexpeditionstjänsten i allmänhet

böra användas tjänstemän i den nya postexpeditörsgraden och att de nuvarande

postassistenternas antal bör nedbringas till vad som ungefärligen

erfordras för rekryteringen av det högre befälsbeståndet i verket. Styrelsens

förslag innebär, att för anställning som postexpeditör, förste postexpeditör

och stationsmästare av nuvarande klass 1 skulle fordras att hava

genomgått en för dessa tjänsters behöriga skötande erforderlig utbildningskurs

samt att för anställning såsom postassistent eller i högre befattning

skulle fordras — förutom nyssnämnda utbildning — genomgående av ytterligare

en kurs, avseende att bibringa högre fackkunskap ävensom administrativ

utbildning, varjämte övergången till postexpeditörs- och stationsmästaregraderna

för de i verket nu anställda tjänstemännen i de lägre lönegraderna

skulle på olika sätt underlättas.

Frågan om uppdelning av arbetet mellan assistent- och postexpeditörsgraderna

har närmare utvecklats av generalpoststyrelsen i skrivelse den 31

oktober 1925 med förslag i fråga om antalet ordinarie befattningar vid postverket

av högst 20:e lönegraden under år 1926. Styrelsen har därvid anfört,

att ett uppdelande av arbetsuppgifterna för postassistenter och postexpeditörer

icke läte sig genomföras på grundval av arbetets art utan tinge svårig
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

hetsgraden, d. v. s. de förhållanden, under vilka arbetet utfördes, därvid

bliva avgörande. Antalet assistenter borde bestämmas allenast med hänsyn

till vad som erfordrades för rekrytering av den högre befälskåren, då det

antal assistenter, som med sådan utgångspunkt visade sig erforderligt, antoges

bliva tillfyllest för bestridande av sådana befattningar, med vilka vore

förenade de mest maktpåliggande göromålen inom de förutvarande postexpeditörernas

verksamhetsområde, samt för vikariatstjänstgöring å högre

tjänster. Under förutsättning, att behovet av postassistenter tills vidare finge

bestämmas med hänsyn till förhållandena vid varje postkontor, borde det

antal postassistenter, som för närvarande kunde beräknas vara erforderligt,

utgöra omkring 400 eller bortåt hälften av det nu befintliga antalet.

Beträffande sättet för avvecklingen av det övertaliga antalet postassistenter

har generalpoststyrelsen föreslagit, att det nuvarande antalet assistentbefattningar

skulle bibehållas intill dess samtliga extra ordinarie assistenter

och assistentaspiranter befordrats till assistenter, dock skulle en successiv

minskning ske på det sätt, att ledig assistentbefattning utbyttes mot postexpeditörsbefattning,

därest den närmast i tur till ordinarie anställning stående

extra ordinarie postexpeditören vore i tjänsten äldre än den äldst©

extra ordinarie postassistenten. Skulle emellertid styrelsens förslag om uppflyttning

övergångsvis av de nuvarande postexpeditörerna och förste postexpeditörerna

i 15:e respektive 16:e lönegraderna icke bifallas, måste man,

enligt styrelsens mening, även avvakta, att de postexpeditörer och förste

postexpeditörer samt extra ordinarie postexpeditörer och postexpeditörsaspiranter,

som gjort sig förtjänta av befordran till assistenter eller visat sig

äga förutsättningar att bestrida även högre befälsposter, uppnådde befordran

till assistenter. Först därefter borde det efter ovan omförmälda utbyten

kvarstående antalet assistentbefattningar minskas allt efter avgången av

assistenter, sedan dock genom årlig nyrekrytering i begränsad omfattning:

sörjts för att det alltjämt kvarstående behovet av rekryteringsmaterial för

den högre befälskåren fyllts.

Genom beslut den 18 december 1925 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse

angående ändrad lydelse av § 33 i instruktionen för generalpoststyrelsen,

varigenom bestämmelserna angående kompetensfordringarna för ifrågavarande

befattningar ändrats i huvudsaklig anslutning till styrelsens ovan angivna

riktlinjer. Vidare har Kungl. Maj:t samma dag för första halvåret 1926 fastställt

antalet postassistentbefattningar till samma siffra som motsvarar antalet

nämnda dag tillsatta dylika befattningar eller 821 ävensom förordnat,

att vid uppkommande ledighet å postassistentbefattning deu lediga befattningen

skulle, i avbidan på ytterligare utredning angående ordningen för

nedbringande av dessa tjänsters antal och i samband därmed stående frågor,

tills vidare under första halvåret 1926 hållas vakant.

Den av Kungl. Maj:t genom berörda beslut godkända omläggningen innebär

alltså i princip, att huvuddelen av de göromål vid postverket, vilka för

närvarande utföras av befattningshavare med den för assistent och postexpeditör

hittills gemensamma utbildningen, hädanefter skulle anförtros åt en

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

grupp tjänstemän med mindre omfattande fackutbildning. Denna grupp skulle

utgöras av postexpeditörer och förste postexpeditörer, utbildade efter de nya

kompetensbestämmelserna. Åt assistenterna skulle förbehållas de mera kvalificerade

uppgifterna och skulle denna grupp därjämte bilda underlag för

rekryteringen av de högre befattningarna. Genomförandet av denna anordning

kräver emellertid en viss övergångsperiod, beroende på såväl det nuvarande

antalet tjänstemän inom de olika graderna som ock den hittillsvarande

likställdheten i kompetens mellan assistenter och postexpeditörer.

Yad telegrafverket beträffar har den i detta verk sedan länge i enahanda

riktning pågående omläggningen av arbets- och utbildningsförhållandena för

telegrafexpeditörs- och telegrafassistentbefattningarna ännu icke helt vunnit

sin avslutning.

Med hänsyn till det nu anförda och innan berörda omläggningar hunnit

genomföras och verkningarna därav kunnat överblickas kan jag icke, på sätt

lönenämnden ifrågasatt, förorda eu allmän uppflyttning av de befattningar,

varom här är fråga.

Därest postexpeditörsbefattningen bibeliålles i sin nuvarande lönegrad,

lärer det av lönenämnden anförda skälet till inrättande av eu ny befattning

i samma lönegrad, kansliskrivare, icke föreligga; och torde i övrigt frågan

om behovet av denna nya befattning böra ytterligare utredas.

Vid bedömande av frågan angående de nuvarande postexpeditörernas

och förste postexpeditörernas ställning i avlöningshänseende bör beaktas,

att dessa befattningshavare, vilka i fråga om utbildning äga samma kompetens

som assistenterna, jämväl hittills i stort sett utfört lika kvalificerat arbete

som dessa. En uppdelning av arbetsuppgifterna i antydd riktning

mellan assistenter och befattningshavare i lägre grad lärer ej heller kunna

fullt genomföras förr än assistentkåren nedbringats till ett antal, som motsvarar

de mera kvalificerade uppgifter, som skulle ankomma på denna befattningsgrupp.

Ur denna synpunkt torde ordningen för genomförandet av

den erforderliga minskningen av assistentkåren även i detta sammanhang

vara av intresse.

I sistnämnda fråga har jag icke kunnat biträda generalpoststyrelsens

mening. Visserligen är det tydligt, att befordringarna till postassistents

grad icke kunna helt inställas. Ett sådant förfaringssätt skulle uppenbar

ligen medföra betänkliga följder, framförallt i fråga om den högre personalens

rekrytering. Med vederbörligt hänsynstagande härtill bör emellertid

— utan avseende å antalet av nuvarande icke ordinarie personal — en successiv

minskning av postassistentkåren i mån av avgång omedelbart igångsättas,

så att, därest vid inträffad ledighet tjänsten icke anses böra ur rekryteringssynpunkt

återbesättas, densamma skulle ersättas med lägre befattningshavare

.

Även med den nu ifrågasatta ordningen torde övergången till det nya

systemet komma att kräva avsevärd tid, och det övervägande antalet av de

högre utbildade postexpeditörerna komma säkerligen att för lång tid framåt

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

få utföra arbete av samma svårighetsgrad som ett stort antal postassistenter.

Med hänsyn härtill synes mig billigheten kräva, att de personligen

erhålla en något bättre löneställning än de postexpeditörer, som icke äga

denna högre utbildning och därför icke kunna utnyttjas på samma sätt.

Jämväl statsutskottet har föregående år funnit vissa skäl tala för beredande

av en något bättre löneställning för ifrågavarande befattningshavare. Efter

övervägande av denna fråga har jag funnit mig böra föreslå, att postexpeditörer

med den för assistenter och postexpeditörer hittills gemensamma

postala utbildningen må personligen tilldelas avlöning enligt de för 12:e

lönegraden stadgade grunder. I enlighet härmed torde förste postexpeditörer

med nyss angiven utbildning böra personligen tilldelas avlöning enligt 13:e

lönegraden. Däremot torde de av lönenämnden omförmälda, för närvarande

å övergångsstat placerade kvinnliga postexpeditörer, vilka tidigare varit kontorsskrivare

i postsparbanken, ävensom vissa andra postexpeditörer. vilka

sakna postal utbildning, icke böra berättigas till högre löneställning än

de för närvarande innehava.

De ovan anförda skälen för eu förbättring av vissa postexpeditörers

löneställning torde icke i samma mån kunna åberopas till stöd för en liknande

förmån för de nuvarande telegrafexpeditörerna. Sålunda har, såsom ovan

antytts, vid telegrafverket en uppdelning av arbetsuppgifter mellan telegrafassistenter

och telegrafexpeditörer sedan flera år tillbaka ägt rum, därvid de

mera kvalificerade uppgifterna förbehållits assistenterna, och hava i enlighet

härmed assistentbefattningar successivt utbytts mot telegrafexpeditörsbefattningar.

Ej heller i fråga om kompetensfordringarna äro befattningarna likställda,

i det den fackliga utbildningen för assistenterna varit mera omfattande

än motsvarande utbildning för de hittillsvarande kvinnliga befattningarna.

Därest, på sätt jag föreslagit, en nedskrivning av postassistenternas antal

omedelbart igångsättes, kommer emellertid en stor del av de nuvarande

extra ordinarie postassistenterna, vilka erhållit den för ifrågavarande befattning

erforderliga utbildningen, icke att inom rimlig tid kunna vinna befordran

till ordinarie assistent. Med hänsyn särskilt till de otillfredsställande

pensionsförhållanden, som skulle bliva en följd av allt för lång extra

ordinarie anställning, synes möjlighet böra beredas dessa befattningshavare

att inom icke alltför lång tid vinna ordinarie anställning utan att de därigenom

bliva i lönehänseende allt för ogynnsamt ställda. Detta torde lämpligen

kunna ordnas genom ett medgivande, att nu anställd extra ordinarie

postassistent må, i den män lediga postexpeditörsbefattningar finnas och

vederbörande därtill anses böra ifrågakomma, kunna konstitueras till postexpeditör

med rätt att, i likhet med de kvinnliga postexpeditörerna med

samma utbildning, personligen placeras i 12:e lönegraden samt att inom

denna ram bibehållas vid av honom vid ordinarieblivandet i den extra

ordinarie anställningen innehavd lön.

De av mig nu förordade övergångsanordningarna beträffande avlöningen

till vissa postexpeditörer och förste postexpeditörer, vilka torde få tillämpas

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 194 höft. (Nr 184.) 247 20 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

Kassör vid

telegrafverket.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

från och med den 1 juli 1920, kräva riksdagens medgivande, och torde därför

bemyndigande böra utverkas för Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser

i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med av mig angivna grunder.

I skrivelse den 26 augusti 1925 har telegrafstyrelsen hemställt, dels att

kassör vid telegrafverket måtte uppflyttas från 7:e till 8:e lönegraden och

dels att vid telegrafverket måtte inrättas en ny kassörsbefattning med placering

i 10:e lönegraden. Till stöd härför yttrar styrelsen:

»I den från och med den 1 juli 1925 gällande löneplanen har kassör vid

telegrafverket blivit inplacerad i 7:e lönegraden och förste kassör i 12:e lönegraden.

Enligt telegrafstyrelsens åsikt borde emellertid kassörerna hava

beretts en bättre löneställning än som sålunda kommit dem till del. I utlåtande

(nr 33) den 20 mars 1925, i anledning av Kungl. Maj ds proposition

angående vissa ändringar i avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän

vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk

m. m. jämte i ämnet väckta motioner, har statsutskottet även framhållit

(sid. 17), att det syntes utskottet icke kunna förnekas, att kassörsbefattningen

vid telegrafverket i den nya löneplanen kommit i en mindre gynnsam löneställning.

Vid telegrafverkets stationer anställes kassör i regel först då uppbörden

vid stationen under normala förhållanden uppgår till 250,000 ä 300,000 kronor

per år. Förste kassör anställes, då den årliga uppbörden överskrider

1,000,000 kronor.

Även om uppbördens storlek kan tagas såsom en mätare av kassörens

arbetsmängd, är det dock icke inkassering och utbetalning av penningar,

som utgör huvudparten av eu stationskassörs arbete. Stationskassören har

nämligen att förutom uppbörd och kassabokföring ombesörja stationens medelsredovisning

samt att närmast under stationsföreståndaren svara för arbetet

å stationens räkenskapsavdelning, varvid det åligger kassören att utöva

befälskap för den å nämnda avdelning placerade personalen, i regel bestående

av telefonister i olika grader men även av kontorsbiträden och kanslibiträden.

Då kassör och kanslibiträde i löneplanen blivit inplacerade i samma

lönegrad, inträffar det därför att befäl och biträdande personal innehava

samma tjänstegrad. Vad här sagts gäller även i stort sett de å linjedistrikten

placerade kassörerna. Eu uppflyttning i lönegrad av kassörsbefattningen

vid telegrafverket måste därför anses påkallad och får styrelsen föreslå, att

befattningen ifråga inplaceras i 8:e lönegraden.

Såsom redan nämnts hava kassörer vid stationer med en årlig uppbörd

mellan 250,000 och 1,000,000 kronor hittills varit placerade i samma lönegrad.

Det kan emellertid icke förnekas, att kassörsarbetet vid de större av de

stationer, varom här är fråga, är både betydligt mycket ansvarsfullare och

mera omfattande än vid de mindre. Det synes styrelsen därför rättvist, att

för dessa större stationer, med en uppbörd mellan 600,000 och 1,000,000

kronor, en ny kassörsbefattning inrättas vid telegrafverket, och får styrelsen

därför föreslå inrättandet av eu dylik befattning med placering i 10:e lönegraden.

Förste kassör bör allt fortfarande bibehållas i samma lönegrad som

nu och med samma benämning.»

Lönenämnden meddelar till en början, att två kassörer vid telegrafverket

hos lönenämnden hemställt, att lönenämnden måtte föreslå kassörsbefattningens

vid nämnda verk uppflyttning till ll:e lönegraden. Härefter anför

lönenämnden i denna fråga följande:

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. MajUs proposition nr 184.

»Aven enligt lönenämndens uppfattning Lava kassörerna vid telegrafverket

blivit väl lågt placerade i lönehänseende vid deras inordnande i 7:e lönegraden

enligt den från och med den 1 juli 1925 gällande löneplanen. Eu något

högre löneställning för ifrågavarande befattningshavare synes befogad med hänsyn

till arten och omfattningen av det uppbörds- och redovisningsarbete, som

åligger dem, samt deras befälsställning i förhållande till den å stationernas

räkenskapsavdelningar placerade personalen. Den från befattningshavarnas

sida påyrkade uppflyttningen till ll:e lönegraden kan dock enligt lönenämndens

uppfattning på intet sätt anses motiverad. Lönenämnden vill i stället

ansluta sig till telegrafstyrelsens förslag därom att kassörsbefattningen uppflyttas

från 7:e till 8:e lönegraden ävensom att eu ny kassörsbefattning inrättas

inom like lönegraden.

Beträffande de särskilda tjänsternas fördelning på de olika lönegraderna

— den 8:e, den 10:e och den 12:e, i vilken sistnämnda grad befattningen

förste kassör fortfarande skulle vara inordnad — vill det synas lönenämnden,

som om den av telegrafstyrelsen angivna beräkningsgrunden borde underkastas

sådan jämkning, att de högre befattningarna ifrågakomme till inrättande

först därest årsuppbörden uppgår till ett något högre minimibelopp

än som av telegrafstyrelsen för olika fall angivits. Enligt telegrafstyrelsens förslag

skulle den lägre kassörsbefattningen avses för stationer med'' arsuppbörd

mellan 250,000 och 600,000 kronor och den högre för stationer med uppbörd

mellan 600,000 och 1,000,000 kronor, under det förste kassör av styrelsen

ansetts böra anställas å stationer med uppbörd överskridande 1,000,000 kronor.

Lönenämnden vill i stället föreslå, att ifrågavarande gränser bestämmas med

användandet av jämna latituder om 500,000 kronor och med anlitande av

den utav telegrafstyrelsen tillämpade utgångssiffran 250,000 kronor. I enlighet

härmed skulle kassörer inom 8:e lönegraden i allmänhet förekomma å

stationer _ med normal arsuppbörd mellan 250,000 och 750,000 kronor samt

kassörer i 10:e lönegraden å stationer med dylik uppbörd mellan 750.000 och

1,250,000 kronor. Därest årsuppbörden överstiger sistnämnda belopp, torde

i regel förste kassör böra anställas.

Vid tillämpning av dessa principer bör givetvis icke eu tillfällig stegring

av årsuppbörden å en station medföra förändrad löneställning för kassören

därstädes, utan bör uppflyttning ifrågakomma först sedan rörelsen vid stationen

nått sådan utveckling, att enligt ovanstående regler samt med hänsyn

till arbetets omfattning i övrigt en höjning av befattningen kan anses

befogad. Erinras må ock, att de angivna uppbördssiffrorna hänföra sig till

nuvarande trafikförhållanden och penningvärde, varför eu förändring i dessa

avseenden kan komma att inverka även beträffande den gränsbestämning,

varom här är fråga.

Av det ovanstående framgår, att kassörsbefattningarna å telegrafverkets

linjeexpeditioner icke beröras av de här ifrågasatta förändringarna beträffande

stationskassörernas löneställning.»

Den löneställning, kassörerna vid telegrafverket vid inplaceringen å den Departement.<- gemensamma löneskalan från och med den 1 juli 1925 erhållit, synes, enligt ^efen.

vad utredningen giver vid handen, icke sta i skäligt förhållande till beskaffenheten

av deras arbetsuppgifter och till deras ställning gentemot dem

underlydande personal. Jämväl statsutskottet vid 1925 års riksdag har funnit

dessa befattningars placering i löneskalan mindre gynnsam. Jag anser alltså

skäl föreligga att bereda dessa befattningshavare en förbättrad löneställning

och vill i sådant hänseende förorda telegrafstyrelsens av lönenämnden till
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

styrkta förslag, att kassörsbefattningen uppflyttas till 8:e lönegraden samt att

för större stationer inrättas eu ny kassörsbefattning i 10:e lönegraden. Förste

kassörsbefattningen torde alltjämt böra bibehållas i 12:e lönegraden. I fråga

om dessa befattningars fördelning på de tre lönegraderna synas i huvudsak

kunna tillämpas de av lönenämnden föreslagna grunder.

Riks- Vidare har styrelsen för kvinnliga telefontjänstemannaföreningarnas central
teiefonist.

förening gjort framställning om uppflyttning av rikstelefonist från 6:e till

7:e lönegraden.

Styrelsen erinrar, att denna befattning, som vid 1919 års lönereglering

placerades i samma lönegrad som kanslibiträde, vid den nästlidet år verkställda

inplaceringen i den gemensamma löneplanen inordnades i 6:e lönegraden,

medan kanslibiträde placerades i 7:e lönegraden. Emellertid vore

rikstelefonistens arbete långt mera krävande än kanslibiträdets samt utfördes

under en oavlåtlig speciell kontroll. Flera rikstelefonister hade tidigare på

grund av minskad hörsel, allmän klenhet och dylikt icke kunnat kvarstå i

trafiktjänsten utan förflyttats till kanslibiträdesbefattningar, och genom dessa

befattningars placering i högre lönegrad än rikstelefonist hade dessa förflyttningar

blivit en befordran.

Telegrafstyrelsen tillstyrker framställningen under framhållande av olägenheterna

av och orättvisan i den nuvarande anordningen. Därjämte meddelar

styrelsen, att ett bifall till framställningen skulle medföra en årlig kostnadsökning

av — frånsett dyrtidstillägg — omkring 225,000 kronor, varvid

dock bortfölle nu utgående personliga lönefyllnader av omkring 22,000

kronor.

Lönenämnden avstyrker framställningen samt anför i huvudsak följande.

Den nuvarande placeringen å löneskalan av rikstelefonistbefattningen kunde

icke anses innebära, att denna befattning i och för sig blivit för lågt ställd

i lönehänseende, utan syntes — även med iakttagande av den numera gällande

bestämmelsen att kvinnlig befattningshavare icke ägde rätt att åtnjuta

lön enligt högsta löneklassen inom A7ederbörande lönegrad — bäst motsvara

såväl befattningens löneställning före den 1 juli 1925 som de med densamma

förenade arbetsuppgifterna. Då placeringen i olika lönegrader av rikstelefonister

och kanslibiträden innebure en betydande olägenhet, syntes måhända

i stället kunna tagas under omprövning, huruvida icke kanslibiträdesbefattningen

från och med den 1 juli 1925 blivit något för högt placerad och därför

skäligen borde nedflyttas till samma lönegrad som den, i vilken rikstelefonistbefattningen

samtidigt inordnats. Lönenämnden ansåge sig dock

icke böra för närvarande framställa något yrkande i sådant hänseende, men

funne en övergång till den tidigare likställigheten mellan dessa befattningar

utgöra ett önskemål, som borde beaktas vid en kommande, allmän lönereglering.

Departements- Den nästlidet år skedda inplaceringen av kanslibiträdena i 7:e lönegraden

chefen. motiverades huvudsakligen med deras större kvalifikationer i jämförelse med

lägre kvinnliga kontorstjänster och med att de vid föregående lönereglering

blivit mindre gynnade i jämförelse med övriga kvinnliga befattningshavare.

Liknande skäl torde emellertid icke kunna åberopas för inordnande av rikstelefonist

i högre lönegrad än den ö:e. Ehuru jag inser de anmärkta svång
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Afaj:ts proposition nr 184.

heterna med kanslibiträdes och rikstelefonists placering i olika lönegrader,

finner jag alltså tillräcklig anledning icke föreligga att bereda eu högre löneställning

åt rikstelefonisterna.

Den av lönenämnden antydda möjligheten att nedflytta kanslibiträdena

i 6:e lönegraden torde åtminstone för närvarande icke böra anlitas.

Jag övergår härefter till de övriga frågor, som torde böra i detta sammanhang

behandlas.

I proposition nr 152 till 1922 års riksdag angående omorganisation av

postsparbanken och införande av postgirorörelse in. in. föreslogs, bland

annat, att generaldirektörens och chefens för postverket arvode skulle höjas

från 18,000 till 22,000 kronor, att arvode till ifrågasatta tre postfullmäktige

skulle fastställas till ett årligt belopp av 4,000 kronor för den fullmäktige,

som icke tillika vore fullmäktig i riksbanken eller i riksgäldskontoret, och

1,800 kronor för en var av de övriga två fullmäktige, att såsom närmaste

man till och ställföreträdare för byråchefen å den byrå, till vilken postsparbanks-

och postgiroärendena skulle höra, skulle anställas eu förste kamrer

med avlöning i dåvarande 17:e för manliga tjänstemän avsedda lönegraden

samt att för tjänstgöring inom förenämnda byrå skulle inrättas två kamrerstjänster

med avlöning enligt dåvarande 15:e lönegraden. Kamrerarna skulle

placeras, den ena å byråns postsparbanksavdelning och den andra å dess

postgiroavdelning.

Riksdagen godkände i huvudsak propositionen, i vad densamma avsåg

omorganisation av postsparbanken, men avslog förslaget om införande i

Sverige med 1923 års ingång av postgirorörelse. Enär postgirorörelse sålunda

icke kom till stånd, beslöt riksdagen, bland annat, att arvodet till generaldirektören

och chefen för postverket skulle utgå med 20,000 kronor, att

arvodena till de tre postfullmäktige, vilka benämndes postsparbanksfullmäktige,

skulle bliva 3,000 respektive 1,200 kronor, att i stället för den föreslagna

förste kamrerstjänsten skulle inrättas eu notariebefattning samt att

den såsom föreståndare å postgiroavdelningen föreslagna kamrersbefattningen

skulle utgå och å byrån sålunda finnas allenast eu kamrer, vilken skulle

fylla uppgiften såsom byråchefens närmaste man och ställföreträdare.

Frågan om postgirorörelses införande i Sverige blev åter aktuell vid 1924

ars riksdag. Kungl. Maj:t föreläde då riksdagen proposition (nr 209) med

förslag till förordning angående postgirorörelse, och riksdagen biföll i väsentliga

delar förslaget, varefter den nya rörelsen började drivas med ingången

av år 1925.

I skrivelse den 12 september 1925 har generalpoststyrelsen gjort framställning

om tilläggsarvode till vissa personer i anledning av postgirorörelsens

införande. Styrelsen anför till stöd härför följande:

Det syntes styrelsen ostridigt, att införandet av postgirorörelse i svenska

postverket komme att öka såväl generaldirektörens som postsparbanksfullmäktiges

arbete. Enligt av Kungl. Maj.t utfärdade bestämmelser skulle

nämligen de senare deltaga i handläggningen av postgiroärenden i styrelsen

Förbättrade

avlöningsform

äner

åt vissa

befattningshavare

i

postverket.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kung!,. Maj:ts proposition nr 184.

i samma omfattning som i fråga om ärenden berörande postsparbanken. Vid

sådant förhållande syntes det vara i sin ordning, att till dem utgående arvoden

i någon mån förhöjdes. Styrelsen föresloge därför en höjning av

generaldirektörens arvode med 2,000 kronor till 22,000 kronor samt av postsparbanksfullmäktiges

arvoden med 500 respektive 800 kronor eller till 3,500

respektive 2,000 kronor. Ehuru grundad anledning funnes, att postgirorörelsen,

som under den gångna delen av år 1925 vunnit allt större anslutning,

skulle slå igenom och bliva bestående, ansåge styrelsen försiktigheten

bjuda, att de föreslagna arvodesökningarna gåves provisorisk karaktär.

Postgirorörelsen hade organiserats enklare än vad ursprungligen förutsatts

och till och med betydligt mindre kostsamt än som föreslogs i

förenämnda proposition nr 152 till 1922 riksdag. Sålunda hade endast

ett postgirokontor inrättats, vilket förlagts till styrelsens femte byrå, vilken

alltså handhade all kontobokföring rörande postgirorörelsen. På grund härav

och då vid rörelsens införande inga överordnade befattningar inrättades å

nyssnämnda byrå, hade arbetsbördan för de högre tjänstemännen å denna

byrå, nämligen — förutom byråchefen — kamrern och notarien, i högst

väsentlig grad ökats. Kamrern vore numera i första hand ansvarig för

postsparbankens och postgirorörelsens räkenskaper, och då hans tid sålunda

vore fullt utnyttjad av kamerala göromål, måste notarien i stor utsträckning

anlitas för utredningar och vissa andra uppgifter, som i 1922 års förslag

ansetts böra tillkomma den då ifrågasatte förste kamrern. Därtill komme,

att åtminstone under de närmaste åren, då postgirorörelsen vore ny och

jämförelsevis föga känd. av de ledande krafterna å femte byrån erfordrades

ett målmedvetet och energiskt arbete för postgirorörelsens utveckling. Med

hänsyn härtill ansåge styrelsen dessa tjänstemän böra tillerkännas avlöningstillägg

att utgå tillsvidare så länge postgiroärendena handlades av femte

byrån och de av postgirorörelsens införande framkallade förhållandena icke

definitivt ordnats; och föresloge styrelsen tilläggens belopp till skillnaden

mellan nu utgående avlöningar och den avlöning, vederbörande skulle hava

uppburit, därest kamrerstjänsten tillhört 27:e ocli notarietjänsten 24:e lönegraden,

eller för kamrern 960 kronor och notarien 912 kronor.

Lönenämnden har i utlåtande den 16 oktober 1925 ansett den av postgirorörelsen

föranledda utvidgningen av vederbörandes arbetsuppgifter skäligen

böra medföra någon förhöjning av arvodena till generaldirektören och postsparbanksfullmäktige.

Med hänsyn till att postgirorörelsen åtminstone tills

vidare icke nått en utveckling eller omfattning, som kunde anses jämförlig

med postsparbanksrörelsen, finner lönenämnden det av generalpoststyrelsen

ifrågasatta arvodestillägget åt generaldirektören skäligen böra bestämmas till

hälften av det arvode, som före postsparbankens omorganisation med 2,000

kronor utgick till generaldirektören i egenskap av ordförande i styrelsen för

postsparbanken, varigenom generaldirektörens arvode skulle bliva 21,000 kronor.

Mot det föreslagna avlöningstillägget, 500 kronor, till den postsparbanksfullmäktige,

som icke tillika är fullmäktig i riksbanken eller riksgäldskontoret,

har lönenämnden icke haft något att erinra, varemot avlöningstillägget

till var och en av de övriga postsparbanksfullmäktige synts lönenämnden

böra begränsas till 600 kronor, varigenom deras arvode skulle komma att

uppgå till det i 1922 års proposition nr 152 föreslagna beloppet, 1,800 kronor.

Lönenämnden har däremot, huvudsakligen av principiella skäl, avstyrkt

generalpoststyrelsens förslag om provisoriska avlöningstillägg till kamrern

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 55

och notarien. Skulle befattningarna på grund av postgirorörelsens införande

anses hava för framtiden blivit av mera krävande art än förr och på grund

härav vara förtjänta av en högre löneställning än som motsvarar den lönegrad,

till vilken respektive befattning för närvarande är hänförd, anser

nämnden det böra tagas under övervägande, huruvida ifrågavarande tjänster,

vilka nu tillhöra 24:e, respektive 21 :a lönegraden, böra utbytas mot ordinarie

befattningar inom högre lönegrader än de angivna.

Med anledning härav har g ener alpo ststyrelse) / i skrivelse den 20 november

1925 anfört, att styrelsen icke ville motsätta sig eu mera definitiv lösning

av frågan om kamrerns och notariens lönetillägg, därest Kungl. Maj:t skulle

finna en sådan lösning vara att föredraga.

Styrelsen förklarar sig alltjämt vara av den bestämda uppfattningen, att

dessa två befattningshavare icke för närvarande iDtoge den tjänsteställning,

vartill arten av dem påvilande arbete borde berättiga dem. samt lämnar härefter

en redogörelse för arbetsuppgifterna å femte byrån, varunder det för

postgirorörelsen inrättade postgirokontoret direkt förlagts, ävensom för kamrerns

och notariens åligganden. Beträffande denna redogörelse torde få hänvisas

till handlingarna.

Med stöd av den verkställda utredningen hemställer styrelsen, att, därest

styrelsens ovanberörda framställning om vissa avlöningstillägg åt kamrern

och notarien icke vunne bifall, åtgärder måtte vidtagas för uppflyttning av

kamrersbefattningen till 27:e lönegraden och utbyte av notariebefattningen

mot en sekreterarebefattning i 24:e lönegraden.

Lönenämnden har i förnyat utlåtande den 9 december 1925 tillstyrkt sistberörda

förslag om uppflyttning av ifrågavarande tjänster, dock. vad angår

kamrern, endast till 26:e lönegraden. Lönenämnden anför, att vid intet av

de övriga kommunikationsverken befattningen såsom kamrer eller därmed

likställd tjänst hänförts till sa hög lönegrad som den 27;e och att enligt

lönenämndens mening kamrersbefattning vid postverket skäligen borde inordnas

i samma lönegrad som befattningarna kameralintendent vid telegrafverket

och kamrer vid statens järnvägar eller sålunda i 2G:e lönegraden.

I fråga om placeringen i löneklass av de nuvarande innehavarna av här

omhandlade befattningar efter tjänsternas uppflyttning i lönegrad anser lönenämnden

böra tillämpas enahanda övergångsbestämmelser, som enligt punkt

A 2 i kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 214) meddelats beträffande innehavare

av befattning, vilken från och med den 1 juli 1925 uppflyttats från förutvarande

15:e lönegraden till 2H:e lönegraden å den nya löneplanen.

Enligt vad jag inhämtat, uppgår antalet innehavare av postgirokonto för när- Departement

varande till omkring 5,600 och ökas detta antal med 20 ä 30 för varje arbetsdag. chet''en

Antalet omsättningsposter belöpa sig i medeltal till omkring 19.000 per

arbetsdag. Därjämte må erinras, att Kungl. Maj:t den 15 januari 1926 bemyndigat

generalpoststyrelsen att tillsvidare i anslutning till postgirorörelsen

förmedla betalning av skatt samt genom kungörelse samma dag (nr 7) förordnat,

att redogörare hos statsmyndighet skall vara skyldig att tillsvidare

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H4.

till postverket redovisa belopp, som tjänsteman önskar genom avdrag å sin

avlöning avsätta till skatt medelst inbetalning å postgirokonto. Vidare bär

Kungl. Maj:t den 29 januari 1925 förordnat, att utmätningsmän, förrättningsmän,

som avses i 3 § utsökningslagen, tjänstemän, som under magistrats

inseende och ansvar handhava uppbörd, indrivning och redovisning

av kronoutskylder eller böter, domsverkställare samt exekutionsbiträden

skola för medel, som de i kraft av sitt uppdrag uppbära, öppna postgirokonto.

Genom dessa åtgärder lärer en ytterligare stegring av postgirorörelsen

komma att inträda. Man torde alltså kunna säga, att postgirorörelsen

numera genomgått försöksstadiet och att rörelsen så inträngt i det

allmänna medvetandet, att dess tillvaro för framtiden kan betraktas såsom

tryggad. Vid sådant förhållande synes det skäligt, att, såsom ursprungligen

avsetts, någon ersättning beredes generaldirektören och postsparbanksfullmäktige

för det ökade arbete och ansvar, som genom postgirorörelsens införande

kommit att åvila dem och som med rörelsens fortgående utveckling

kommer att ytterligare växa. Jag anser mig alltså böra tillstyrka, att av sådan

anledning arvodena till dessa personer från och med den 1 juli 1926 höjas,

och torde denna höjning lämpligen böra ske med de belopp, som förordats

av lönenämnden och som i intet fall överstiga vad år 1922 föreslogs. I

enlighet härmed skulle alltså arvodena bestämmas för generaldirektören till

21,000 kronor, för den postsparbanksfullmäktige, som icke tillika är fullmäktig

i riksbanken eller i riksgäldskontoret, till 3,500 kronor och för en var av de

övriga två postsparbanksfullmäktige till 1,800 kronor.

Vid postgirorörelsens införande förutsattes av statsmakterna, att detta icke

skulle medföra någon utökning av postverkets ordinarie personal. Till följd

härav hava kamreraren och notarien å generalpoststyrelsens femte byrå, vilka

under byråchefen utöva den mera direkta ledningen av postgiroärendena och

vilkas arbetsbörda givetvis ökats och alltjämt ökas redan på grund av postsparbanksrörelsens

fortgående stegring, fått sina arbetsuppgifter ytterligare

avsevärt utvidgade till såväl art som omfattning. Då det åtminstone icke för

närvarande torde böra ifrågasättas att avlasta dessa befattningshavares arbetsbörda

genom att utbygga organisationen av postgirorörelsen med nya ordinarie

befattningar av högre grad, synes det lämpligt och skäligt att bereda

dem en löneställning, som bättre än den nuvarande svarar mot det med befattningarna

numera förenade arbete och ansvar. Med hänsyn till vad ovan

anförts rörande postgirorörelsens bestånd och framtida utveckling lärer eu

sådan avlöningsförbättring böra givas en mera stadigvarande karaktär, och

vill jag därför i sådant hänseende förorda, att kamrersbefattningen placeras

i 26:e lönegraden och notarietjänsten förändras till en sekreterarbefattning

i 24:e lönegraden. Vid bifall till vad sålunda föreslagits, vilket torde böra

tillämpas från och med den 1 juli 1926, skulle antalet sekreterare i 24:e

lönegraden i postverket ökas från 3 till 4 samt antalet notarier minskas från

9 till 8.

Mot vad lönenämnden föreslagit i fråga om övergång till de uppflyttade

befattningarna har jag intet att erinra.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kung!. Maj:ts proposition nr 184.

I skrivelse den 26 augusti 1925 har telegrafstyrelsen gjort framställning

om beredande av särskilt arvode åt de befattningshavare vid telegrafverket,

som förrätta göromål som inkasserare å telefonstationerna i Stockholm.

Härom anför styrelsen:

Som inkasserare å Stockholms telefonstationer vore för närvarande anställda

7 stationsförmän, 10 förste stationsbiträden och 16 stationsbiträden.

Inkasserarna hade med stöd av kungörelsen den 30 juni 1920 (nr 529) angående

vissa tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet den 19 juni 1919

tillerkänts felräkningspenningar med högsta utgående belopp eller högst 500

kronor. Styrelsen ansåge, att inkasserarna genom berörda anordning kommit

i åtnjutande av en efter arbetets värde väl avpassad sammanlagd avlöning.

Det förhållande att så relativt stor del av inkomsten utgjordes av felräkningspenningar,

vilka finge uppbäras endast under verklig tjänstutövning,

medförde emellertid, att inkasserarna vid semester och sjukledigheter finge

vidkännas större avdrag än som kunde anses skäligt. För att råda bot för

detta missförhållande funne styrelsen önskligt, att en uppdelning gjordes av

det belopp, som nu utgjordes av felräkningspenningar, i dels ett fast arvode,

vilket finge behållas vid semester och i viss omfattning även vid tjänstledighet

för sjukdom, dels felräkningspenningar till ett mindre belopp.

Ifrågavarande särskilda arvode syntes styrelsen lämpligen böra fastställas

till 3(X) kronor för år, varå dyrtidstillägg skulle utgå, samt det årliga beloppet

av felräkningspenningar till högst 240 kronor.

Telegraf verkets inkasserar förening har hemställt, att för inkasserarna i

Stockholm måtte inrättas två särskilda befattningar, nämligen förste inkasserare

och andre inkasserare med placering i 9:e respektive 8:e lönegraden

eller att, därest detta icke vunne bifall, de nuvarande inkasserarna måtte

uppflyttas, så att de erhölle lön enligt 8:e och 9:e lönegraderna, och skulle

enligt båda alternativen felräkningspenningarna minskas till 300 kronor.

Som stöd härför anför föreningen huvudsakligen, att inkasserarnas löneställning

genom sammanslagningen av de båda telefonnäten i Stockholm

och det tidigare tillämpade provisionssystemets avskaffande väsentligen försämrats

samt att de genom den nuvarande lönegradsplaceringen icke blivit

i lönehänseende fullt tillgodosedda.

Lönenämnden har i denna fråga anfört:

Ifrågavarande personal vore för närvarande fördelad på tre olika lönegrader,

nämligen den 8;e (stationsförmän), den 6:e (förste stationsbiträden) och den

5:e (stationsbiträden). Till envar av dessa tjänstemän utginge felräkningspenningar

med 480 kronor för år räknat. För inkasserare tillhörande en

högre lönegrad uppginge, enligt vad lönenämnden inhämtat, den årliga uppbörden

i regel till större belopp än för motsvarande befattningshavare inom

en lägre grad. Härvidlag kunde dock vissa omständigheter inverka förskjutande,

såsom inkasseraredistriktets läge och omfattning, antalet av sådana

abonnenter, som inbetalade sina avgifter till rikstelefonbvrån m. m. Vissa

av inkasserarna hade ock tilldelats uppdrag av mera speciell natur.

I likhet med telegrafstyrelsen ansåge lönenämnden, att de nu till ifrågavarande

inkasserare utgående felräkningspenningarna utgjorde en allt för

stor del av vederbörande befattningshavares sammanlagda inkomst i tjänsten.

Enligt nämndens mening måste det dock anses mindre lämpligt att verkställa

den härvidlag önskvärda omläggningen på sådant sätt. att tjänstemannen

vid sidan av den enligt löneplanen utgående lönen tilldelades ett

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 154 höft. (Xr 164.)

Inrättande

av inkasserartjänster

vid telegrafverket.

247 L>-6

opaginerad Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

särskilt, fast arvode. De inkasseringsgöromål, varom fråga vore, utgjorde

tjänstemannens normala sysselsättning och vore sålunda icke att hänföra till

sådant utom vederbörandes vanliga tjänsteutövning fallande uppdrag eller

arbete, för vilket enligt 40 § i avlöningsreglementet särskild gottgörelse ansetts

kunna ifrågakomma. I stället syntes inkasserarna å Stockholms telefonstationer

böra tilldelas en placering å löneskalan, som i stort sett motsvarade

den av telegrafstyrelsen ifrågasatta omläggningen, varvid samtidigt

beloppet av de till dem utgående felräkningspenningarna borde minskas. I

sådant avseende ville lönenämnden — som icke ansåge sig kunna biträda

inkasserarföreniugens yrkande om befattningshavarnas uppflyttning till 8:e,

respektive 9:e lönegraden — föreslå, att ifrågavarande inkassera^ i regel

hänfördes till 7:e lönegraden, samt att de för dem avsedda felräkningspenningarna

fastställdes att utgå med högst 300 kronor för år räknat. De nu

i 8:e lönegraden placerade inkasserarna borde givetvis fortfarande bibeliallas

i nämnda lönegrad och bordo därjämte, för att icke lida minskning i sina

hittillsvarande inkomster av tjänsten, så länge de förrättade här omhandlade

inkasseringsgöromål åtnjuta felräkningspenningar med till dem för närvarande

utgående belopp. 1 mån av avgång syntes emellertid även sistnämnda

tjänstemän böra ersättas med befattningshavare inom 7:e lönegraden

och med felräkningspenningar enligt sålunda föreslagna grunder.

Yad nu föreslagits borde dock icke utgöra hinder för telegrafstyrelsen att

även framdeles, om skäl därtill förelåge, tilldela det färre antal inkassera^

— för närvarande två — som fått sig anförtrodda särskilda uppgiftei av

mera kvalificerad art, löneställning såsom stationsförmän inom 8.e lönegraden.

.

Lönenämndens förslag beträffande inkasserarna innebure i utgiftsavseende

för telegrafverket omedelbart endast en obetydlig ökning av tillhopa nagla

kronor i månaden, under det att för dem av bemälda befattningshavare, som

komme att placeras i 7:e lönegraden, förslagets genomförande skulle medföra

möjlighet till framtida uppflyttning i högre löneklass än som kunde ifrågakomma

i deras nuvarande ställning och därjämte förbättrade pensionsförmåner.

Även enligt min mening föreligga omständigheter, som tala för att en

förändring vidtages i fråga om avlöningsberäkningen för de befattningshavare

vid telegrafverket, vilka handhava inkasseringen å telefonstationerna i Stockholm.

Av skäl, lönenämnden anfört, torde det lämpligaste sättet för en

dylik omläggning vara att med minskning av felräkningspenningarna uppflytta

ifrågavarande befattningshavare i sådan lönegrad, att deras sammanlagda

inkomst i stort sett motsvarar deras nuvarande. På grund härav

anser jag mig böra tillstyrka lönenämndens förslag, att för ifrågavarande befattningshavare

vid telegrafverket inrättas eu särskild befattning, benämnd

inkasserare, med placering i 7:e lönegraden och med felräkningspenningar

om högst 300 kronor för år. Vad lönenämnden föreslagit i fråga om bibehållande

och anställande inom 8:e lönegraden av vissa befattningshavare

med mera kvalificerat inkasseringsarbete har ej givit mig anledning till erinran

.

Övriga Slutligen må i detta sammanhang omnämnas, att framställningar inkom
framstäii-

mit dejs f,yul trafiktjänstemännens riksförbund om beredande av avlöningsförbättrad

förbättring för vissa i 15:e lönegraden placerade tjänstemän, dels från tele
lönestaiining

^rufYerkets personalförbund om uppflyttning av befattningen reparatör vid

m. m. ”

Departe
mentschefen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Iutngl. Maj:ts proposition nr 184.

telegrafverket från 7:e till 8:e lönegraden, dels oelc från telegrafstyrelsen om

inrättandet av en ny ordinarie notariebefattning å styrelsens linjebyrå.

Vad förstnämnda framställning angår, har trafiktjänstemännens riksförbund,

under åberopande av det av föregående års riksdag fattade beslutet

om rätt för lokomotiveldare vid statens järnvägar att under viss»

förutsättningar efter uppnådda 40 år komma i åtnjutande av visst personligt

lönetillägg, hemställt, att liknande förmåner måtte beredas postassistenter

vid postverket, telegrafassistenter vid telegrafverket samt stationsskrivare

och kontorsskrivare vid statens järnvägar. Denna framställning har avstyrkts

av såväl vederbörande verksstyrelser som lönenämnden och finner jag ej

heller för egen del anledning att nu framlägga förslag i denna fråga. Senast

vid föregående års riksdag var en liknande framställning föremål för prövning,

men föranledde då ej åtgärd; och hava sedan dess nya omständigheter

icke tillkommit till stöd för den ifrågasatta åtgärden.

Ej heller finner jag tillräckliga skäl föreligga att nu företaga någon rubbning

av den ställning å avlöningsskalan, som tilldelats reparatörer vid telegrafverket.

Mot en dylik rubbning, som säkerligen skulle komma att få

konsekvenser för vissa andra reparatörsgrupper, hava jämväl telegrafstyrelsen

och lönenämnden ställt sig avvisande.

Yad slutligen beträffar frågan om inrättandet av en ny ordinarie notariebefattning

i telegrafstyrelsen, så torde härmed tills vidare kunna anstå.

De av mig ovan förordade förslagen skulle medföra åtskilliga ändringar

i den vid gällande avlöningsreglemente för kommunikationsverken fogade

tjänsteförteckningen. Det synes emellertid av praktiska skäl lämpligt, att

särskilt förslag om ändring i tjänsteförteckningen icke behöver underställas

riksdagen för varje gång sådan jämkning sker beträffande befattning vid

dessa verk, att tjänsteförteckningen därav beröres. Ett förslag i sådan riktning

har jämväl, så vitt civilförvaltningen angår, framlagts i innevarande års

statsverksproposition, avdelningen »Utgifter, för flera huvudtitlar gemensamma

frågor», under punkten »Personalindragningar i statsdepartementen»

(sid. 30 och 31). I överensstämmelse härmed torde även beträffande kommunikationsverkens

avlöningsreglemente bemyndigande höra utverkas för

Kungl. Maj:t att för varje ar verkställa de ändringar i tjänsteförteckningen,

som föranledas av riksdagens beslut beträffande befattningar vid kommunikationsverken.

I anslutning härtill synes Kungl. Maj:t jämväl böra bemyndigas att vidtaga

de redaktionella ändringar i o ^ 1 mom. och 42 av avlöningsreglementet,

som må föranledas av riksdagens beslut beträffande i dessa författningsrum

uppräknade befattningshavare.

Slutligen må erinras, att i 12 § 2 mom. b) av avlöningsreglementet, sådant

detta författningsrum lyder enligt kungörelse den 21 juni 1922, stadgas, att

lokomotivförare, som vid befordran till lokomotivmästare åtnjöt lön enligt 10:e

löneklassen, äger i fråga om begynnelselön i den nya tjänsten samt för vidare

uppflyttning till högre löneklass tillgodonjuta den i 1 mom., andra stycket.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

av nämnda paragraf medgivna förmån. Efter den ändring av lönegradernas

och. löneklassernas beteckning, som nästlidet år genomfördes, motsvaras

nyssnämnda 10:e löneklass numera av 14:e löneklassen. Emellertid blev

därav betingad ändring i förevarande författningsrum icke vidtagen. Denna

ändring torde emellertid nu böra ske, och förutsätter jag, att därest Kungl.

Maj:t på sätt jag föreslagit erhåller bemyndiganden att vidtaga ändring i vissa

delar av avlöningsreglementet ävensom i tjänsteförteckningen, Kungl. Maj:t

skall vara oförhindrad att i samband därmed företaga ifrågavarande redaktionella

ändring.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda avseenden anfört hemställer

jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

l:o) dels godkänna de av mig förordade grunderna för omklassificering

av postkontoren samt telegrafverkets och statens

järnvägars stationer, dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig

överensstämmelse med av mig framlagt förslag utfärda

•de övergångsbestämmelser, som vid omklassificeringens genomförande

erfordras;

2:o) besluta, att arvodena till nedannämnda befattningshavare

vid postverket skola från och med den 1 juli 1926 utgå med

följande belopp för år räknat:

generaldirektören och chefen................................ kronor 21,000,

postsparbanksfullmäktig, som icke tillika är fullmäktig

i riksbanken eller i riksgäldskon
toret.

.................................................................... * 3,500,

postsparbanksfullmäktig, som tillika är fullmäktig

i riksbanken eller i riksgäldskontoret,...... » 1,800;

3:o) besluta, med tillämpning från och med den 1 juli 1926,

att i den vid avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för

tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och

statens vattenfallsverk fogade tjänsteförteckningen skola upptagas

följande nya befattningar, nämligen

vid postverket:

i 26:e lönegraden: kamrer,

» 25:e » : postmästare av klass 1 A,

» 16:e » : stationsmästare av klass 5;

vid telegrafverket:

i 10:e lönegraden: kassör,

» 8:e » : kassör,

» 7:e » : inkassera!^;

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

vid statens järnvägar:

i 25:e lönegraden: stationsinspektor av klass 1 A;

att följande i nyssnämnda tjänsteförteckning upptagna befattningar

skola erhålla nedan angivna ändrade benämningar,

nämligen

vid postverket:

postmästare av klass 1 benämningen postmästare av klass 1 B,

stationsmästare av klass 1, 2 och 3 benämningarna stationsmästare

av klass 6, 7 respektive 8;

vid statens järnvägar:

stationsinspektor av klass 1 benämningen stationsinspektor

av klass 1 B;

att ur tjänsteförteckningen skola utgå följande befattningar,

nämligen:

vid postverket:

ur 24:e lönegraden: kamrer;

vid telegrafverket:

ur 7:e lönegraden: kassör;

4:o) besluta, att antalet av följande befattningar skall från

och med den 1 juli 1926 utgöra:

vid postverket:

kamrer .................................................................

...................... 1

postmästare av klass 1 A...................................

...................... 7

sekreterare i 24:e lönegraden............................

..................... 4

postmästare av klass 1 B....................................

...................... 33

» » » 2.......................................

...................... 49

notarie .................................................................

.................... 8;

vid telegrafverket:

telegrafkommissarie av klass 1 A .....................

..................... 7

» » » 1 B .....................

...................... 20

» » » 2..........................

...................... 22;

vid statens järnvägar:

stationsinspektor av klass 1 A...........................

..................... 4

X X » 1 B .........................

...................... 24

» » » 2 ..............................

..................... 21;

5:o) medgiva, att vissa postexpeditörer och förste postexpeditörer

må personligen tilldelas avlöning i huvudsaklig överensstämmelse

med av mig föreslagna grunder; samt

6:o) bemyndiga Kungl. Maj:t att i 5 § 1 mom. och 42 § av avlöningsreglementet

ävensom i den vid reglementet fogade tjänsteBihang

till''riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 154 käft. (Nr 184.) *47 26 6

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

förteckningen vidtaga de ändringar, som föranledas av riksdagens

beslut beträffande befattningar vid kommunikationsverken.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

Stockholm, K. Ti. Beckmans Boktryckeri, 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:213 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående omklassificering av postkontoren samt telegrafverkets och statens järnvägars stationer s. 10 i texten
  2. SU 1926:108 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omklassificering av postkontoren samt telegrafverkets och statens järnvägars stationer m. m. jämte v s. 1 i texten