Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om upplåtelse under åborätt av viss jord m. m

142 sidor, varav 139 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 139 av 142 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:22, Med förslag till lag om upplåtelse under åborätt av viss jord m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

1

Nr 22.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

upplåtelse under åborätt av viss jord m. m.; given Stockholms

slott den 31 december 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om upplåtelse under åborätt av viss jord; och

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni

1923.

GUSTAF.

Sven Linders.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 samt.

17 höft. (Nr 22.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kurigl. Maj:ts proposition Nr 22.

Förslag

till

Lag

om upplåtelse under åborätt av viss jord.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Jord, som tillhör kronan och som ej innehaves med stadgad åborätt

eller är till visst statsändamål anslagen, må för bildande av jordbruksfastigheter

enligt de i denna lag givna bestämmelser upplåtas mot avgäld

under ärftlig och förytterlig besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt).

Vad i lag eller särskild författning finnes föreskrivet om stadgad åborätt

eller annan ständig besittningsrätt skall icke äga tillämpning å åborätt

enligt denna lag.

2 §.

Sedan i vederbörlig ordning bestämmelse meddelats om jords upplåtande

under åborätt, tillkommer det länsstyrelsen att träffa avtal om jordens

upplåtande till åbo samt att hava tillsyn över upplåten jord.

3 §.

Avtal, varigenom åborätt upplåtes, skall upprättas skriftligen; skolande

i handlingen uttryckligen angivas, att upplåtelsen avser åborätt enligt

denna lag.

Ej må i avtalet intagas bestämmelse, varigenom åborätten inskränkes

eller åbon ålägges skyldighet utöver de i denna lag angivna grunder;

har sådan bestämmelse intagits, vare den utan verkan.

4 §.

Sedan åborätt upplåtits, skall byggnad, stängsel eller annan för stadigvarande

bruk avsedd anläggning, som finnes å fastigheten, såsom tillbehör

hänföras till åborätten.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

3

Om antagande av äbo, så ock om åborättens övergång till ny

innehavare.

5 §.

Till åbo må antagas allenast svensk medborgare, som råder över sig och

sin egendom. Förutvarande åbons make, bröstarvinge, adoptivbarn, syskon

eller syskons avkomling, så ock efter länsstyrelsens beprövande annan,

till vilken åborätten övergått genom arv, testamente eller gåva, äger att

bliva antagen till åbo utan hinder därav att han är underårig.

Har åborätten genom överlåtelse eller annorledes övergått till åbons

make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, adoptivbarn, syskon

eller syskons avkomling, äge länsstyrelsen ej vägra godtaga honom såsom

åbo* med mindre han finnes vara därtill uppenbart olämplig eller hans

antagande till åbo eljest skulle vara oförenligt med det ändamål, för

vilket åborätten upplåtits.

5 §.

Vid bodelning äge make, som fört åborätten i boet, eller, där bodelning

sker i anledning av makes död, efterlevande maken företräde till åborätten.

Skall dödsbo, till vilket åborätten hör, skiftas mellan flera, äge

den, som har större lott, företräde till åborätten framför den, som har

mindre lott. Hava flera lika lott och sämjas de ej, vilken av dem skall

äga företräde att övertaga åborätten, då skall om företrädesrätten dem

emellan lottas.

Delas fastigheten i flera för jordbruk avsedda fastigheter såsom i 17 §

sägs, skall vad i första stycket är stadgat om företräde till åborätt gälla

i fråga om de särskilda åborätterna.

7 §.

Nu lämnar boet, sedan vid bodelning eller arvskifte åborätten tillagts

en av delägarna, till följd därav annan delägare icke tillgång till vad av

behållningen i boet på honom lagligen belöper; gör denne delägare anspråk

på utlösen och uppgår lösesumman för honom eller, där lösen skall

utgå till flera, sammanlagda lösesumman till minst tvåhundra kronor,

vare den, som övertagit åborätten, berättigad gälda lösesumman genom

att årligen intill dess lösesumman betalts erlägga en åttondel därav jämte

ränta efter fem för hundra å skulden.

Om förmånsrätt för sådan fordran för utlösen är särskilt stadgat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

8 §.

Överlåtelse av åborätt skall ske skriftligen och i den ordning i övrigt,

som gäller för köp av fast egendom. Vad överlåtaren betingat sig för

avstående av åborätten med den jordförbättring, som vunnits, för byggnader,

stängsel och andra för stadigvarande bruk avsedda anläggningar,

för utsäde eller gröda samt för kreatur, redskap och annat, som ingår i

överlåtelsen, skall med angivande av varje belopp för sig upptagas i avhandlingen;

och skall denna tillika innehålla de övriga villkor, varå överlåtelsen

grundas.

9 §.

Den, som annorledes än genom upplåtelse åtkommit åborätt, söke hos

länsstyrelsen att varda antagen till åbo. Ansökningen skall, där ej nedan

annorlunda stadgas, ske inom trettio dagar från det fånget ägde rum. I

fråga om giftorätt och arv skall tiden för ansökningen räknas från det

bodelning eller skifte förrättades eller, där vid arv skifte ej erfordras för

arvslottens bestämmande, från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades.

Har åborätten åtkommits genom testamente, skall tiden för ansökningen

räknas från det testamentet blev ståndande; dock skall, där för

tillämpning av testamentet erfordras skifte, tiden räknas från det sådant

förrättades. Varder i annat fall före utgången av den för ansökningen

stadgade tid tvist anhängig om fånget, skall tiden för ansökningen räknas

från det dom i målet vunnit laga kraft.

Vid ansökningen foge sökanden sin fångeshandling i huvudskrift. Har

åborätten sålts i den ordning utsökningslagen bestämmer eller eljest efter

länsstyrelsens förordnande å offentlig auktion, skall vid ansökningen jämväl

fogas protokoll över den för auktionen förrättade värdering.

Försummas ansökning, som i första stycket avses, äge länsstyrelsen på

framställning av allmänne åklagaren i den ort, där fastigheten är belägen,

eller av den, vars rätt är beroende därav att sådan ansökning göres,

genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande. Låter han

sig därav ej rätta, äge länsstyrelsen fälla honom till vitet ävensom förelägga

högre vite eller ock förordna, att åborätten med vad därtill hör

skall säljas å offentlig auktion.

10 §.

Finner länsstyrelsen, att sökande ej är behörig att antagas till åbo,

skall, där ej fastigheten återtages av kronan, länsstyrelsen giva honom

lämpligt rådrum att överlåta åborätten till annan; äge ock länsstyrelsen

den tid förlänga, om skäl till ytterligare rådrum föreligger. Försittes

tid, som sålunda förelagts, eller varder, där sökanden överlåtit åborätten

till annan, denne ej antagen till åbo, förordne länsstyrelsen, att åborätten

med vad därtill hör skall säljas å offentlig auktion.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 22.

o

11 §.

Hade i fall, varom i 9 § tredje stycket eller 10 § sägs, åborätten övergått

genom en eller flera frivilliga överlåtelser och anmäles, innan kungörelse

om auktion utfärdats, att överlåtelsen eller överlåtelserna gått

åter, skall länsstyrelsen låta därvid bero.

12 §.

Efter åbons död åligge dödsbodelägarna att inom etthundraåttio dagar

från dödsfallet, där ej någon, till vilken åborätten övergått från den avlidne

eller från dödsboet, sökt att varda antagen till åbo, hos länsstyrelsen

anmäla lämplig person till handhavande för deras räkning av fastighetens

skötsel. Försittes den tid, lägge länsstyrelsen dem annan kort tid

före; fullgöra de ej föreläggandet, äge länsstyrelsen meddela förordnande,

som i 10 § andra punkten sägs.

13 §.

Överlåter åhon åborätten till annan, svare ändock till de åho åliggande

skyldigheter intill dess den andre varder antagen till åho. Därest kronan

eller annan vill för åbo åliggande skyldighet, som skall fullgöras

efter det åborätten övergått till ny innehavare, hålla sig till denne, äge

rätt därtill, ändå att han icke blivit antagen till åbo.

Om åbons rättigheter och skyldigheter.

14 §.

Fardag för tillträde och avträde av fastighet, som upplåtits under åborätt,

är, där ej annorlunda avtalats, den 14 mars. Infaller fardag å söndag,

skall tillträde eller avträde ske följande dag.

Fjorton dagar före tillträdesdagen äge tillträdaren få åt sig upplåten

hälften i fastighetens hus.

15 §.

Avgäld för fastighet, som upplåtits under åhorätt, skall, där ej annorlunda

avtalats, erläggas i förskott å dag, närmast före den 14 mars, som

av länsstyrelsen bestämmes. Avgälden inbetalas till länsstyrelsen eller till

den tjänsteman i orten, som förordnats till uppbördsman för sådan avgäld.

16 §.

Åbon skall vara bosatt å fastigheten, såvida ej länsstyrelsen på grund

av särskilda omständigheter medgiver, att han må vara bosatt annorstädes.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

17 §.

Fastighet, som upplåtits under åborätt, skall brukas såsom en enbet

för sig. Med länsstyrelsens medgivande må den dock med annan sådan

fastighet förenas under ett bruk, så ock delas, där varje efter delningen

uppkommen fastighet prövas vara tillräcklig för det med upplåtelsen avsedda

ändamål.

Efter framställning av åbon eller med hans samtycke må av länsstyrelsen

mindre område avskiljas från fastigheten och upplåtas till byggnadstomt,

upplagsplats, väg eller dylikt, såframt återstoden av fastigheten

finnes vara för det med fastighetens upplåtande avsedda ändamål tillräcklig.

Beträffande sådan upplåtelse skall denna lag icke tillämpas.

18 §.

Fastigheten skall på åbons bekostnad vara försedd med för jordbruket

erforderliga byggnader.

Åbon vare skyldig att städse hålla fastigheten i gott stånd såväl i avseende

å jordens hävd som beträffande byggnader och andra anläggningar,

som erfordras för jordbruket.

Byggnader, varom här sägs, skola av åbon hållas brand försäkrade till

fulla värdet.

19 §.

I fråga om hållande av hägnad äge åbon samma rättighet och åligge

honom samma skyldighet som jordägare.

20 §.

Har uppsägning ägt rum eller har jämlikt 9, 10 eller 12 § förordnande

meddelats om åborättens försäljning å offentlig auktion, må innehavaren

av åborätten icke utan länsstyrelsens samtycke bortföra gödsel från fastigheten,

ej heller, innan han avträder fastigheten, därifrån föra stråfoder;

har han stråfoder kvar, då han skall avflytta, vare han pliktig att till i

orten gångbart pris överlåta återstoden till kronan eller till ny åbo. Kan

ej överenskommelse träffas om den ersättning, vilken därför hör utgå,

skall frågan avgöras i den ordning, som i 2 kap. 8 § i lagen om nyttjanderätt

till fast egendom finnes stadgad för där avsett fall.

21 §.

Åhon äge ej i annan mån än från kronans sida medgivits vare sig nyttja

fastighetens skog eller taga torv från torvmosse, som hör till fastigheten,

eller annorledes än för fastighetens behov använda sten- eller kalkbrott

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr 22. 7

eller sand-, grus-, ler- eller stentäkt å fastigheten. Tillstånd att annorledes

än för fastighetens behov nyttja skog eller taga torv från torvmosse eller

använda sten- eller kalkbrott eller sand-, grus-, ler- eller stentäkt må

meddelas allenast för viss tid. För rätt, som sålunda medgives åbon,

skall erläggas särskild avgift, vilken vid tillstånds meddelande bestämmes

i penningar.

22 §.

Vill kronan låta anställa besiktning å fastigheten med där befintliga

anläggningar, vare åbon pliktig att lämna tillträde därtill. Om tiden för

besiktningen bör kronan i god tid förut underrätta åbon.

23 §.

Åbon ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten

utgår.

24 §.

Vill åbon å fastigheten idka annan näring än jordbruk och behöver

för den näring särskilt område av fastigheten tagas i bruk, söke tillstånd

därtill hos länsstyrelsen. Tillstånd, som nu sagts, skall avse viss tid och

må ej lämnas, om för näringens utövning skulle erfordras så stort område,

att därigenom det med upplåtelsen avsedda ändamål skulle äventyras.

För område, som sålunda användes för annat ändamål än jordbruk,

skall erläggas särskild avgift, vilken vid tillstånds meddelande bestämmes

i penningar. Sker sådant användande av fastigheten tillhörande område

utan tillstånd, bestämme länsstyrelsen efter erhållen kunskap om förhållandet

ändock avgift för området att utgå för tid, varunder detsamma

för ändamålet använts, och pröve länsstyrelsen tillika, huruvida tillstånd

må lämnas.

25 §.

Övergiver åbon fastigheten och lämnar den obrukad eller utan vård,

må kronan genast återtaga åborätten; äge ock rätt till skadestånd.

26 §.

Åborätten vare förverkad och kronan förty berättigad att efter uppsägning

skilja åbon från åborätten:

1. om åbon i strid mot bestämmelserna i 17 § förenar fastigheten med

annan fastighet under ett bruk eller delar densamma och han icke på

tillsägelse vidtager rättelse;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

2. om han gör sig skyldig till överträdelse av bestämmelserna i 21 §;

3. om han icke håller för jordbruket erforderliga byggnader eller

åsidosätter sin skyldighet att hava byggnad brandförsäkrad eller gör sig

skyldig till uppenbar vanvård av fastigheten eller där befintliga anläggningar,

och han icke på tillsägelse vidtager rättelse; eller

4. om han utan tillstånd bosätter sig annorstädes och icke flyttar till

fastigheten inom nittio dagar efter därom erhållet föreläggande.

Finnes i fall, som denna paragraf avser, vad åhon låtit komma sig till

last vara av ringa betydenhet, må åhon ej skiljas från åborätten.

Sker uppsägning, vare kronan berättigad till skadestånd.

27 §.

Har åbon låtit komma sig till last förhållande, varom i 26 § sägs,

men sker i fall, som i 2 avses, icke uppsägning inom etthundraåttio dagar

från det länsstyrelsen fick kunskap om förhållandet eller har i annat fall

rättelse skett, innan kronan gjort bruk av sin rätt till uppsägning, äge

kronan ej sedermera åberopa förhållandet såsom grund för åhons skiljande

från åborätten.

28 §.

Uppsägning skall ske skriftligen eller med vittnen, där ej skriftligt

erkännande om uppsägningen lämnas; skolande vad i 11 kap. 11 och 14 §§

rättegångsbalken stadgas angående stämning äga motsvarande tillämpning

i fråga om uppsägning.

Träffas ej åbo, vilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde uppsägningen

i rekommenderat brev under hans vanliga adress avlämnad å

posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen meddelad hans husfolk,

om sådant finnes, men eljest fäst å hans husdörr; skolande uppsägningen

anses hava skett, när vad sålunda föreskrivits blivit fullgjort.

Har åbo, hos vilken uppsägning skall ske, ej känt hemvist här i riket

och finnes ej heller känt ombud, som äger för honom mottaga uppsägning,

må uppsägningen ske genom kungörande i allmänna tidningarna.

Stämning, däri talan föres om åbos skiljande från åborätten, så ock

ansökan om åbos vräkande gälle, där delgivning skett i behörig ordning,

såsom uppsägning, ändå att vad här ovan är stadgat icke iakttagits.

29 §.

Sker uppsägning, äge åbon kvarsitta till nästa fardag, där ej rätten

eller överexekutor prövar skäligt ålägga honom att avflytta tidigare.

Hade åhon ej tillträtt fastigheten, när uppsägningen skedde, skall åhon

genast vara skild från åborätten.

Prövas i tvist angående skyldighet för åbo att avträda åborätten

åbon vara pliktig att avflytta, äge rätten tillika, när skäl därtill äro,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

9

förordna, att utslaget må på sätt utsökningslagen bestämmer verkställas

utan hinder därav att det icke äger laga kraft. Är sådant förordnande

meddelat och fullföljes mot utslaget talan i högre rätt, äge, när skäl

därtill äro, den rätt, innan ändringssökandet slutligen prövas, förordna,

att vidare åtgärd för verkställighet icke må äga rum.

Om avgäldens bestämmande.

30 §.

Avgälden bestämmes för tjugu år i sänder men må, efter ty Konungen

förordnar, kunna vid första avgäldssättningen eller med åhons samtycke,

då särskilda omständigheter därtill föranleda, bestämmas för annan kortare

eller längre tid, dock ej över trettio år.

Då delning av fastigheten äger rum eller från fastigheten avskiljes

område till byggnadstomt, upplagsplats, väg eller dylikt eller tillstånd

lämnas åbo att av fastigheten använda visst område för annat ändamål

än jordbruk, skall, där omständigheterna sådant påkalla, i samband därmed

ske jämkning i avgälden för återstoden av löpande avgäldstid. Detsamma

gälle, därest genom naturhändelse eller genom skiftesförrättning eller

dom i ägotvist fastighetens ägor i mera betydande grad minskats eller

fastighetens värde för åbon eljest avsevärt förringats. Sådan jämkning

verkställes av länsstyrelsen.

Där ej innan den 14 mars andra året före det, då avgäldstiden utgår,

från någondera sidan påfordras ändring i då utgående avgäld, vare samma

avgäld gällande för ny avgäldstid om tjugu år.

31 §.

Avgälden för fastigheten skall bestämmas i naturaprodukter men utgå

i penningar efter senast bestämda medelmarkegångspris. Avgäldens bestämmande

sker efter uppskattning av den behållna avkastning, som under

medelgoda år erhålles av fastigheten, därest den brukas på sätt, som

bäst överensstämmer med dess läge, storlek och beskaffenhet. Tillika skall

behörig hänsyn tagas till de förpliktelser, som utöver skyldigheten att utgiva

avgäld åligga åbon enligt denna lag.

Finnes vid bestämmande av avgäld för ny avgäldstid avkastningens

värde hava ökats eller minskats, skall hänsyn till den timade förändringen

tagas endast i mån det är uppenbart, att den tillkommit utan åbos

åtgärd eller vållande; och må, om avgälden anses böra höjas, förhöjning

ej äga rum med mer än tjugu för hundra av den för löpande avgäldstid

bestämda avgälden, där ej kronan måst för fastigheten vid skifte tillagda

ägor utgiva ersättning för odling eller bättre hävd eller fått vidkännas

kostnad för dikning eller annan avledning av vatten.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

32 §.

Avgäld för ny avgäldstid fastställes av en för länet i dess helhet

eller viss av länsstyrelsen bestämd del därav utsedd nämnd, avgäldsnämnden.

Avgäldsnämnd skall bestå av tre med ortens lantbruk och

affärsförhållanden förtrogna personer, av vilka en förordnas av länsstyrelsen

samt de övriga utses den ena av landstinget och den andra av

hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller, om hinder därför möter,

bägge av landstinget; dock skall, där fråga är om fastighet i stad, som

ej deltager i landsting, val, som efter vad nyss sagts skulle ankomma på

landsting, i stället förrättas av stadsfullmäktige. För envar ledamot i

nämnden skall i enahanda ordning utses suppleant.

Avgäldsnämnd tillsättes för fyra år i sänder. Den av länsstyrelsen

förordnade ledamoten skall vara nämndens ordförande.

Mot ledamot i avgäldsnämnd gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken

gälla mot domare; och skall beträffande ordningen för jävs framställande

vad i 2 kap. 12 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom finnes stadgat

givas motsvarande tillämpning.

Kostnaden för avgäldsnämnds sammanträde skall gäldas av kronan.

Närmare bestämmelser om förfarandet vid avgäldssättningen meddelas

av Konungen.

33 §.

Part, som är missnöjd med avgäldsnämnds beslut, äge efter stämning

klandra detsamma vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio

dagar från dét beslutet delgavs honom, eller vare beslutet gällande. Om

vad missnöjd part sålunda har att iakttaga skall i beslutet lämnas tydlig

hänvisning.

Om åborättens inlösande till kronan och om dess försäljning enligt länsstyrelsens

förordnande.

34 §.

Då åborätt övergått till ny innehavare, äge kronan rätt att mot lösen

taga fastigheten åter. År den, till vilken åhorätten övergått, förutvarande

åbons make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, adoptivbarn, syskon

eller syskons avkomling eller har åborätten förvärvats genom inrop å

offentlig auktion, som förrättats i den ordning utsökningslagen bestämmer

eller eljest efter länsstyrelsens förordnande, äge kronan dock ej återtaga

fastigheten, utan så är att hinder möter mot den nye innehavarens antagande

till åbo efter vad i 5 § är stadgat.

Har vid åborättens överlåtande förvärvarens rätt gjorts beroende av

visst villkor, vare sådant villkor utan verkan, såvitt angår kronans rätt

att återtaga fastigheten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 22.

11

35 §.

Vill kronan jämlikt 34 § återtaga fastigheten, kungöre det den nye

innehavaren av åborätten sist inom nittio dagar från det han med företeende

av vederbörliga fångeshandlingar sökte att varda antagen till åbo.

Dylikt meddelande skall tillika anses innefatta uppsägning till avflyttning

å den fardag, som inträffar näst efter etthundraåttio dagar från det meddelandet

delgavs honom, skolande underrättelse härom intagas i meddelandet.

Om ordningen för delgivningen skall gälla vad ovan är i sådant

avseende stadgat i fråga om uppsägning.

Hava flera, var efter annan, förvärvat åborätten utan att någon av dem

blivit antagen till åbo, stånde kronan öppet att för fastighetens återtagande

hålla sig till envar, till vilken åborätten övergått under sådana omständigheter,

att fastigheten kan återtagas.

36 §.

Vid fastighetens återtagande jämlikt 34 § vare kronan skyldig utgiva

lösen för åborätten med den jordförbättring, som vunnits, för byggnader

och andra tillbehör till åborätten samt för utsäde och gröda å fastigheten.

Hava å fastigheten, efter det den uppläts under åborätt, uppförts flera

eller större byggnader eller anläggningar än för fastighetens användande

för jordbruksändamål skäligen anses nödigt, må sådant ej lända till förhöjning

av den lösen för byggnader och anläggningar, som kronan har att

utgiva.

Byggnad eller annan anläggning, som icke skall inlösas av kronan,

äge åborättens innehavare bortföra; återställe dock fastigheten i det skick,

den hade före byggnadens eller anläggningens tillkomst. Äro till byggnad

eller anläggning ämnen hämtade från fastigheten utan att vederlag därför

utgått till kronan, må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan

värdet av vad från fastigheten tagits blivit kronan gottgjort; skolande

ersättningen, där ej överenskommelse kan träffas, bestämmas i den ordning,

som i 2 kap. 8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom finnes

för där avsett fall stadgad.

37 §.

Lösen för åborätten och vad kronan eljest har att lösa skall bestämmas

till fulla värdet därav vid den tid, då åborätten övergick till den, från

vilken fastigheten återtages.

Har åborätten övergått genom köp, beräknas värdet efter vad köparen

utfäst, dock skall vad sålunda stadgats icke lända till förfång för innehavare

av fordran, som i 7 § avses, där åborätten häftar för den fordran.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition Nr 22.

Har utöver vad som innefattas i köpehandlingen bestämmelse träffats

om skyldighet för köparen att något fullgöra eller förbehåll gjorts om

nyttjanderätt eller förmån, vare det utan verkan mot kronan.

Där kronan det äskar, skall köparen vara skyldig att inför domstol med

ed betyga, att mellan honom och säljaren blivit på god tro så avtalat som

köpehandlingen utvisar.

38 §.

Kronan vare skyldig ersätta den, från vilken fastigheten återtages, all

nödig kostnad, som han nedlagt å fastigheten med där befintliga anläggningar,

vilka av kronan skola lösas; dock skall ersättning för kostnad,

som skäligen erfordrats för fastighetens och anläggningarnas underhåll,

gäldas allenast i den mån den, från vilken återtagandet sker, genom detsamma

hindrats att draga motsvarande nytta av fastigheten.

39 §.

Föreligger tvist angående omfattningen av kronans lösningsplikt eller

om beloppet av lösen eller ersättning för kostnad, som kronan har att

utgiva, skall frågan hänskjutas till prövning i den ordning, som i 2 kap.

8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas för där avsett fall.

Har omfattningen av kronans lösningsplikt eller beloppet av lösen eller

ersättning för kostnad, som kronan har att utgiva, hestämts utan att innehavare

av fordran, som i 7 § avses och för vilken åborätten häftar, lämnats

tillfälle att bevaka sin rätt, äge han, där ej full betalning för hans fordran

lämnas honom, äska att, såvitt på hans eller annan sådan fordringsägares

rätt inverkar, frågan hänskjutes till prövning i den ordning, som i första

stycket sägs.

40 §.

Å dag, då kronan äger tillträda fastigheten, skall kronan till avträdaren

utgiva löseskillingen med avdrag för ersättning, som tillkommer kronan,

samt för fordran, som efter vad särskilt är stadgat skall utgå med förmånsrätt.

Är löseskillingen ej då slutligt bestämd, gälde kronan ränta

efter fem för hundra från tillträdesdagen.

41 §.

Har kronan återtagit åborätten jämlikt 25 § eller har åbon skilts från

åborätten till följd av uppsägning i fall, som avses i 26 §, förordne länsstyrelsen,

att åborätten med vad därtill hör skall säljas å offentlig auktion.

Där länsstyrelsen i nu nämnda fall eller eljest enligt denna lag meddelar

förordnande om åborättens försäljning å offentlig auktion, skall såsom inne
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

13

havare av åborätten anses den, till vilken åborätten övergått genom behörigt

fång, såframt anmälan om fånget skett till länsstyrelsen, innan förordnandet

meddelas.

Sedan dylikt förordnande meddelats, skall detsamma gälla, ändå att

åborätten icke längre innebaves av den, vilken rättigheten enligt förordnandet

skulle frångå.

42 §.

Åborätt, som enligt länsstyrelsens förordnande skall säljas å offentlig

auktion, skall av utmätningsmannen i orten beskrivas och värderas, varvid

särskilda värden skola angivas å åborätten med den jordförbättring,

som vunnits, å byggnader, stängsel och andra för stadigvarande bruk

avsedda anläggningar. Vid värderingen skola jämväl utsäde och gröda

särskilt värderas. Utmätningsmannen, som, där så finnes nödigt, äge

tillkalla sakkunniga personer att biträda vid värderingen, avfordre ock

åborättens innehavare de handlingar, vilka visa hans fång till åborätten

eller tjäna till upplysning om nyttjanderätt till fastigheten, ävensom

uppgift å dem, vilka hava fordran eller rättighet, som bör vid auktionen

iakttagas.

Vad enligt 44 § gäller i avseende å försäljning av åborätt, som utmätts

för fordran, samt om fördelning av köpeskillingen därför skall i tillämpliga

delar iakttagas, när länsstyrelsen förordnat, att åborätt med vad

därtill hör skall säljas å offentlig auktion; dock skall i ärendet så förfaras,

som om försäljningen skulle ske till gäldande av fordran med bästa förmånsrätt

i åborätten. De bestämmelser, som avse gäldenären, skola för

sådant fall lämpas till den, som åborätten enligt förordnandet skall frångå,

och vare denne pliktig betala kostnad, som ej kan i enlighet med 198 §

utsökningslagen ur köpeskillingen gäldas. Ej må åborätten inropas av

honom.

Särskilda bestämmelser.

43 §.

Häftar åbo, som skall avflytta från fastigheten, i skuld till kronan för

avgäld eller för ersättning, som genom skriftlig överenskommelse blivit

bestämd, eller är utskyld eller avgift, för vilken åbo skolat ansvara, icke

av honom gulden, vare kronan berättigad att av åbon tillhöriga lösören

och byggnader, som finnas å fastigheten, kvarhålla så mycket, som svarar

mot kronans fordran, till dess åbon gör rätt för sig eller ställer kronan

säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas egendom, som jämlikt 65 §

utsökningslagen skall undantagas från utmätning.

Har kronan enligt skriftlig handling till åbon mot ersättning överlåtit

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

byggnad å fastigheten eller lämnat åbon lån för inlösen eller uppförande

av byggnad, äge kronan för vad av ersättningen eller lånet är oguldet

enahanda rätt som nyss sagts.

44 §.

I fråga om åborätt skall vad i utsökningslagen och konkurslagen är

stadgat angående fast egendom äga motsvarande tillämpning med den inskränkning,

som följer därav att inteckning i åborätten icke kan meddelas,

samt med följande ändringar och tillägg i övrigt, nämligen:

1. Beträffande värdering av åborätt, som skall säljas i den ordning

utsökningslagen bestämmer, gälle vad i sådant avseende stadgas här ovan

i 42 § för det fall, varom där är fråga.

2. Vad i 82 § utsökningslagen samt 28, 32 och 39 §§ konkurslagen

sägs angående lagfart skall gälla om antagande till åbo; skolande vad

förstnämnda lagrum innehåller i avseende å viss rättegångsdag lämpas

till den helgfria dag, som infaller näst efter tjugu dagar från utmätningen.

3. Den, som skall förrätta auktion å utmätt åborätt, skall anskaffa

bevis, i vad mån åborätten enligt den i 46 § här nedan omförmälda bok

häftar för fordran, ävensom de för bestyrkande av gäldenärens rätt till

åborätten erforderliga och ej redan mottagna handlingar, vilka kunna erhållas

hos länsstyrelsen; skolande å sålunda anskaffade handlingar lämpas

vad i 106 § utsökningslagen stadgas i avseende å handlingar, som omförmälas

i 100 § samma lag.

45 §.

över beslut, varigenom länsstyrelsen vid upplåtelse av åborätt vägrat att

antaga sökande till åbo, må klagan ej föras. Anser någon sin rätt vara

förnärmad genom beslut, som i annat fall jämlikt denna lag meddelats av

länsstyrelsen och mot vilket klagan icke bör föras på sätt i utsökningslagen

föreskrives, äge däröver hos Konungen i vederbörande statsdepartement

anföra besvär i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är

stadgad; dock må giltighet av föreläggande för den, till vilken åborätt

övergått, att söka att varda antagen till åbo eller för dödsbodelägare efter

åbo att anmäla lämplig person till handhavande för deras räkning av

fastighetens skötsel komma under bedömande endast i sammanhang med

klagan över beslut, varigenom föreläggandet tillämpats.

46 §.

Hos länsstyrelsen skall föras bok över samtliga under åborätt enligt

denna lag upplåtna fastigheter inom länet. I denna bok skall beträffande

varje fastighet antecknas dess namn och beteckning i övrigt, åbons namn,

hans fångeshandling och dagen för hans antagande till åbo, ansökan om

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

15

åboskap, som beror på åtgärd, den årliga avgäld, som för fastigheten

utgår, tiden när och för vilken avgälden senast fastställts, beloppet och

beskaffenheten av fordran, för vilken åborätten enligt vad särskilt är

stadgat häftar, ärenden, som angå brandförsäkring av fastighetens byggnader,

så ock framställningar och beslut i andra ärenden, som rörande

åborätten inkommit till länsstyrelsen.

Närmare föreskrifter om bokens inrättande och förande meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den

15 juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni

1923, sådant detta moment lyder enligt lagen den 17 april 1925 (nr 94),

skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar — — — vissa områden;

2) allmänningsskogar — — — besparingsskogar;

3) städernas skogar;

4) skyddsskogar — — — län;

5) statens — — — skogar;

6) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika

boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för

obegränsad tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss

jord; samt

7) övriga — — — förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

17

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 januari 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Linders, anför efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet:

»Genom beslut den 10 juni 1912 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för

jordbruksdepartementet att tillkalla visst antal personer med uppdrag att

utreda, dels huru lämpliga bestämmelser skulle kunna åstadkommas i

syfte att, där staten med äganderätt uppläte jord för bildande av egna

hem, ändamålet med upplåtelserna måtte tryggas, så att den upplåtna

jorden ej skulle sedermera kunna övergå till helt annan användning, och

dels huruvida för främjande av egnahemsrörelsens utveckling i vårt land

upplåtelse av områden från de under förvaltning av domänstyrelsen

ställda och för statsverkets räkning utarrenderade jordbruksdomäner

ävensom statens skogsdomäner med undantag av kronoparker och överloppsmarker

i de sex nordligaste länen skulle kunna ske, förutom med

äganderätt, jämväl med tryggad besittningsrätt, samt att, därest utredningen

därtill föranledde, uppgöra förslag till de grunder och författningar,

som befunnes för ändamålet erforderliga.

Sedan samma dag dåvarande departementschefen, statsrådet Alfred

Petersson, för berörda ändamål tillkallat särskilda sakkunniga, avgåvo

dessa — den s. k. kronolägenhetskommissionen — den 7 mars 1916 ett betänkande

(I) med förslag rörande tillfälliga åtgärder till förebyggande

att av kronan upplåtna egenahemslägenlieter användes för annat ändamål

än med upplåtelsen avsetts. Lagrådet, som efter remiss hade att yttra

sig över ett i betänkandet innefattat förslag till lag angående rätt för

kronan att vid överlåtelse av fast egendom göra förbehåll, som inskränker

rätten att överlåta eller inteckna egendomen, fann sig icke kunna tillstyrka

det remitterade förslagpt. Domänstyrelsen, som jämväl hördes i

ärendet, avstyrkte de i kommissionens betänkande framlagda förslag;

och fann Kungl. Maj:t vid ärendets föredragning den 24 mars 1916 betänkandet

icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 17 höft. (Nr 22.) 2

Tillkallandet

av sakkunniga,

den s. k.

kronolägenhetskommissionen,

för

viss utredning.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kommissionens

den

11 november

1920 avgivna

betänkande

(II).

Statliga

åtgärder för

egnahemsoch

småbruksrörelsens

utveckling.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Efter fortsatt utredningsarbete beträffande frågan, huruvida för

främjande av egnahemsrörelsens utveckling upplåtelse av områden från

ovannämnda slags jordbruks- och skogsdomäner kunde ske, förutom med

äganderätt, jämväl med tryggad besittningsrätt, avgav kommissionen den

11 november 1920 betänkande (II) med förslag till lag om besittningsrätt

för obegränsad tid till kronojord och annan publik jord ävensom därav

föranledda förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § i lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, lag om ändrad lydelse av

13 kap. 13 § giftermålsbalken, lag om ändrad lydelse av 12 kap. 7 § ärvdabalken,

lag om ändrad lydelse av 9 kap. 48 och 63 §§ vattenlagen, lag om

ändrad lydelse av 17 kap. 6 8 handelsbalken, lag om, ändrad lydelse av 42

och 192 §8 utsökningslagen och lag om ändrad lydelse av 8 § i stadgan om

skiftesverket i riket den 9 november 1866. Förslagen åtföljdes av motiv

samt ett av kommissionen uppgjort utkast till allmänna grunder för tilllämpningen

av lag om besittningsrätt för obegränsad tid till kronojord

och annan publik jord, varjämte bifogades särskilda yttranden av tre ledamöter

i kommissionen.

Över nämnda betänkande hava infordrade yttranden inkommit från

överståthållarämbetet och länsstyrelserna, direktionen över Danviks hospital,

Lunds domkapitel, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen och kammarkollegium,

varefter kommissionens förslag gjorts till föremål för överarbetning

inom departementet.

Då det gäller att granska resultatet av den genom kronolägenhetskommissionens

ifrågavarande betänkande förebragta utredning och befogenheten

av dess framlagda förslag, torde till en början böra erinras dels om

de åtgärder, som från statsmakternas sida vidtagits i ändamål att främja

egnahems- och småbruksrörelsens utveckling i vårt land, dels ock om de

huvudsakliga anmärkningar, som framställts mot sättet och villkoren för

upplåtelser till egna hem från kronan tillhöriga egendomar och vilka närmast

föranlett anbefallandet av omförmälda utredning. I det förra hänseendet

må framhållas, hurusom den statliga verksamheten för egnahemsbildningens

befordrande å ena sidan varit av direkt ekonomisk art, i det

att genom inrättandet av egnahemslånefonden och jordförmedlingsfonden

lån till betydande belopp av statsmedel beviljats till bildandet av egna

hem, och å andra sidan inriktat sig på upplåtandet av kronans egen jord

för egnahemsändamål. Då sistberörda sida av statens ifrågavarande verksamhet

är ur nu föreliggande synpunkt den viktigaste, anser jag mig

böra bär, ehuru i största korthet, redogöra för de i ämnet gällande bestämmelser,

vilka inrymmas i kungörelsen den 17 oktober 1913 angående

grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar.

Denna kungörelse, som under de senaste åren undergått ändring

i vissa avseenden, byggde på de föreskrifter, vilka meddelats genom kungörelsen

den 31 december 1909 angående förändrade grunder för åtgärder

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

19

i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att förvärva

egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar. I sin ordning

innebar sistnämnda författning en utveckling och komplettering av de

bestämmelser, som i detta ämne först utfärdades, nämligen genom kungl.

skrivelsen till domänstyrelsen den 25 september 1896 med reglementariska

föreskrifter rörande lägenheters upplåtande från kronans jordbruksdomäner.

De i 1913 års kungörelse inrymda grunder, som nu äro gällande, innebära

bland annat att sådana under förvaltning av domänstyrelsen ställda

och för statsverkets räkning utarrenderade jordbruksegendomar, som vid

löpande arrendeperiods utgång enligt riksdagens beslut må utan dess vidare

hörande försäljas och vilka med avseende å föreliggande omständigheter

befinnas lämpliga att helt eller delvis användas till bildande av

egnahemslägenheter (såväl bostads- som jordbrukslägenheter), må enligt

plan, som av Kungl. Maj:t fastställes, fördelas i lämpliga lotter och, såvitt

angår lotter, som äro hänförliga till egnahemslägenheter, upplåtas i den

ordning, kungörelsen stadgar; att vad sålunda medgivits skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om sådana till inköpta skogsegendomar hörande

områden, som enligt riksdagens beslut må av Kungl. Maj:t försäljas

utan riksdagens vidare hörande; att förslag till åtgärder i förberörda

hänseende må uppgöras, såvitt fråga är om utarrenderad egendom,

vid egendomens uppskattning till försäljning eller förnyad utarrendering

men eljest i den mån domänstyrelsen så finner lämpligt; att, därest i

avseende å annan jordbruksegendom än ovan sägs det vid egendomens

uppskattning för förnyad utarrendering finnes lämpligt, att egendomen

eller del därav användes till bildande av egnahemslägenheter, förslag

härtill må upprättas och frågan därefter, i händelse Kungl. Maj:t finner

förslaget om lägenheters upplåtande förtjäna beaktande, underställas

riksdagens prövning; samt att vad senast sagts skall äga motsvarande

tillämpning, därest till skogsegendomar i andra län än de sex nordligaste

hörande områden, som icke beröras av ovannämnda medgivande beträffande

vissa områden under inköpta skogsegendomar, finnas böra användas

till bildande av egnahemslägenheter, dock att det i ty fall ankommer

på domänstyrelsen att i varje fall förordna om förslags upprättande. I

detta sammanhang må ock nämnas, att den Kungl. Maj:t tillagda rätt

att utan riksdagens hörande försälja kronan tillhörig jordegendom enligt

beslut av 1902 års riksdag, kungjort genom kungl. brevet den 23 maj 1902,

gäller beträffande de kronans jordegendomar, vilka i arrende icke lämna

eller i varje fall icke kunna påräknas lämna högre arrende än 600 kronor,

ävensom sådana under kronans inköpta skogsegendomar hörande områden,

som utan olägenhet för skogsskötsel anses kunna avyttras och uppenbarligen

äro eller vid arrendeuppskattning finnas vara av beskaffenhet,

att för desamma icke kan påräknas högre arrende än 600 kronor.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Anmärk- Den form, som vid upplåtelser av kronojord till egna hem eller, varom

ningar mot nu särskilt är fråga, smärre jordbrukslägenheter jämlikt förberörda förlämpad

form fattningar kommit till användning, är såsom bekant — frånsett enstaka

för kronans undantagsfall, då tomrättsinstitutet kurmat vinna tillämpning — den vanjorduppdåtel-

äganderättens. Under en följd av år i början av 1900-talet bragtes

emellertid, framför allt genom motioner inom riksdagen, på tal huruvida

nämnda upplåtelseform vore den lämpligaste och om icke en förändring

borde vidtagas beträffande sättet för kronans ifrågavarande jordupplåtelser.

Det anmärktes därvid dels att de till egna hem avsedda lägenheterna,

då de upplätes med full äganderätt, kunde komma att av förvärvaren

eller någon hans efterträdare i äganderätten överlåtas till köpare,

som alls icke använde jorden till det ändamål, för vilket staten funnit

nyttigt avhända sig densamma, dels ock att det med den rådande ordningen

vore svårt att tillgodose även de minst bemedlade, då jn upplåtelse

med äganderätt alltid nödvändiggjorde en kontant köpeskilling

och därigenom en stor del medborgare, vilka i övrigt skulle vara både

hugade och lämpliga att sköta ett småbruk, uteslötes från möjligheten att

uppträda som köpare. Den förra av dessa olägenheter trodde man sig

kunna avhjälpa bland annat på det sätt, att i fråga om jord, som staten

med äganderätt uppläte till småbruk, den vidare försäljningsrätten skulle

begränsas i så måtto, att försäljning allenast finge äga rum till person,

som uppfyllde villkoren för förvärv i första hand av småbruk. Beträffande

åter önskemålet att kunna tillgodose även de minst bemedlades

behov av jordförvärv ifrågasattes, huruvida icke egnahemsupplåtelser

lämpligen borde kunna ske jämväl under någon form av besittningsrätt,

som utan att vara betungad med den gamla åborättens olägenheter likväl

kunde bevara dess fördelar.

Vissa riks

dagsmotio

ner.

Därest, såsom önskvärt vore, upplåtelse i större skala av kronoegendomar

till bildande av egna hem och småbruk komme till stånd, läge det

synnerlig vikt uppå att det sociala ändamålet med upplåtelsen icke sedermera

kunde genom jordinnehavarnas åtgärder i större eller mindre utsträckning

gäckas. Men detta skulle kunna bliva fallet, därest egnahemsförvärvarna

vore oförhindrade att efter eget behag avyttra den från staten

erhållna jorden. Sådana former för jordupplåtelse till egna hem borde

utfinnas, att därigenom upplåtelsens sociala ändamål bleve för framtiden

tillvarataget eller med andra ord innehavarens rätt att överlåta jorden till

annan behörigen begränsades. Denna begränsning borde tydligen avse, att

I en motion nr 128 av herr Staaff med flera i andra kammaren vid

1908 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta allsidigt utreda, vilka nya

former för upplåtelse av jord från stat eller kommun till enskilda kunde

vara särskilt ur social synpunkt påkallade och lämpliga, samt därefter

för riksdagen framlägga förslag i ämnet. Till stöd för denna hemställan

anfördes bland annat:

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

jord, varom här vore fråga, ej finge försäljas till annan köpare än sådan,

som stode i ungefär samma sociala ställning som säljaren. Även andra

önskemål funnes emellertid, som i den mån det lämpligen läte sig göra,

borde tillgodoses vid utfinnandet av nya former för ifrågavarande jordupplåtelse.

Dels kunde man tänka sig möjligheten av att staten själv

komme att i framtiden behöva den upplåtna jorden, och dels kunde upplåten

jord av allehanda orsaker stiga i värde, så att det vore önskligt,

att den åter kunde indragas till det allmänna. Former, som kunde tillgodose

nu antydda syftemål, torde för närvarande icke finnas. Ej heller

torde det vara skäl att uppliva den forna nu nästan utdöda åborätten,

vilken vore förenad med för innehavaren synnerligen betungande bestämmelser

i avseende å kontroll över jorden och husen. Det hade ifrågasatts,

att det nya tomträttsinstitutet skulle kunna utsträckas till att användas

även för upplåtande av jordbrukslägenheter. Lagberedningen hade emellertid

i motiven till den föreslagna, av 1907 års riksdag i huvudsak antagna

lagen om nyttjanderätt till fast egendom yttrat, att nödig försiktighet

syntes bjuda att, innan upplåtelser för så lång tid, som här vore i

fråga, ägde rum, området planlades och tomtindelning fastställdes; och

hade lagutskottet i likhet med lagberedningen ansett, att allenast tomt

inom planlagt område borde kunna utgöra föremål för tomträttsupplåtelse,

samt tillagt, att institutet enligt sin natur väsentligen vore avsett

för främjande av bättre bostadsförhållanden å orter med eu större, sammanträngd

befolkning. Motionärerna ville i detta sammanhang erinra,

att tomträtten alltid vore inskränkt till viss, om ock ganska lång tid, medan

det åter kunde ifrågasättas, huruvida icke någon form för till tiden

oinskränkt egnahems- och småbruksupplåtelse borde utfinnas. Motionärerna

tvivlade därför på att tomträttsinstitutet, även om det med en eller

annan förändring skulle visa sig användbart för nu ifrågavarande ändamål,

vore för detsamma tillräckligt. Det syntes dem sålunda önskligt, att

utredningen även kunde gå ut på någon form av tryggad besittning, som

utan att vara betungad med den gamla åborättens svåra olägenheter likväl

kunde bevara dess fördelar. Därjämte syntes försäljning med under

vissa, starkt begränsade villkor medgiven återköpsrätt böra komma under

övervägande. Motionärerna ville emellertid uttryckligen framhålla, att

deras mening icke vore, att all upplåtelse med oinskränkt äganderätt

ovillkorligen skulle helt upphöra. Visserligen vore det ur de angivna,

synpunkterna lyckligast, om staten kunde behålla hand över den upplåtna

jorden; men det skulle ju kunna vara möjligt, att i vissa trakter obenägenheten

för upplåtelse med inskränktare rätt vore så stor, att nästan

inga sådana upplåtelser kunde ske. I sådant fall ansåge motionärerna

ingalunda, att man borde inställa all upplåtelse, utan finge man där sälja

med oinskränkt äganderätt. Motionärerna hade för sin del svårt att tro,

att, därest betryggande former för besittningsrätt kunde utfinnas, egnahemssträvarna

ändock skulle fasthålla vid den oinskränkta äganderätten

såsom absolut önskemål. Man finge icke av den på många håll rådande

opinionen i detta avseende draga några bestämda slutsatser. Denna opinion

kunde kanske ofta nog vara påverkad av eu utbredd motvilja mot

det gamla åborättsinstitutet; och på en sådan motvilja borde icke rätteligen

kunna grundas ett motstånd mot helt andra former av upplåtelse.

Framför allt vore att märka att en upplåtelse under tryggad besittningsrätt

möjliggjorde även för den obemedlad© att vinna ett eget hem, medan

dittills endast de, som redan ägt något kapital, kunnat förvärva egna hem.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

En annan motion vid samma riksdag1 (nr 101 i andra kammaren), väckt

av friherre Adelswärd, avsåg utredning angående en lag om besittningsrätt

på längre tid till kronan tillhörig jordegendom på grundval av bestämmelserna

rörande stadgad åborätt. I motiveringen till denna motion

anfördes — såvitt i detta sammanhang är av intresse och frånsett vissa

uttalanden rörande tomträttsbestämmelserna såsom enligt motionärens mening

lämpliga att tjäna till ledning för den ifrågasatta lagstiftningen —

följande:

För vinnande av uppställt önskemål att staten i sin hand bibehölle jämväl

sina mindre jordegendomar, ej mindre i fråga om därå befintlig skog

än även beträffande det egentliga jordbruket, vore det enligt motionärens

förmenande nödigt, att inägojorden, d. v. s. den odlade jorden och betesmarken,

efter avskiljande av den egentliga skogsmarken bleve, i stället

för att upplåtas på vanligt 20-årigt arrrende, överlåten med längre och

fullständigare besittningsrätt i huvudsaklig överensstämmelse med de

grunder, som gällde för stadgad åborätt, en förr mera vanlig och ännu

förekommande form för jordupplåtelse. Att statens förvaltningskostnader

genom att tillämpa detta sätt för upplåtelse skulle bliva vida mindre än

de nuvarande, torde icke vara tvivel underkastat. Motionären gjorde

gällande, att de invändningar, som riktats mot åborättsinstitutet på den

grund, att detsamma skulle visat sig innebära olägenheter samt därför

förlorat den stora allmänhetens förtroende samt kommit ur bruk, icke

vore bärande, när det gällde ett återupptagande under modernare former

av ett visserligen gammalt, men dock kvarlevande rättsbruk, ävensom att

den gängse föreställningen, att besittningsrätten till jord, om än aldrig

så utsträckt, strede mot den särskilt hos allmogen rådande uppfattningen

om äganderättens företräde, ej heller borde tillmätas betydelse, då berörda

uppfattning närmast torde böra betecknas som eu fördom och såsom sådan

icke få inverka på lagstiftningen i en fråga rörande ett viktigt socialekonomiskt

statsintresse. I sak torde för jordbrukaren skillnaden mellan

besittningsrätt — stadgad åborätt i moderniserad form — och äganderätt

i vanlig mening icke vara stor. Den bestode förnämligast däri, att i förra

iailet utbetalades icke kapitalet för jordvärdet såsom i det senare, utan

skedde gottgörelsen därför i en årlig avgäld. Att erlägga eu sådan avgäld

till staten kunde för innehavaren av besittningsrätten icke kännas mera

förödmjukande eller nedsättande än att betala varje medborgare åliggande

skatt till staten och torde icke vara ägnat att i någon man förringa hans

självständighet. I vissa fall läge det för den mindre bemedlade en större

fördel i att på detta sätt komma till en tryggad besittning av den jord,

han brukade, än genom ett vanligt köp, ty för ett sådant förvärv erfordrades

mindre kapital, vilket i de flesta fall vore detsamma som mindre

skuldsättning. Dessutom vore förutsättningen för att på föreslaget sätt

upplåten jord allt framgent komme att tillhöra brukare av densamma

större än om jorden upplätes genom försäljning. Beträffande omfattningen

av besittningsrätten till de mindre kronoegendomar, varom fråga vore,

föreställde sig motionären såsom lämpligast, att byggnaderna försåldes

med full äganderätt, men jorden inklusive odlingsvärdet av den redan

odlade jorden upplätes med besittningsrätt, varigenom överensstämmelse

skulle vinnas med sådan jord, som upplätes utan att vara bebyggd. Det

höjda värde å egendomen, som motsvarade odlingskostnaden för nyodlad

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 22. 23

jord, torde böra betraktas såsom tillhörande besittningsrättsinnehavaren

med full äganderätt.

Vid 1909 års riksdag väcktes av herr Staaff med flora inom andra kammaren

en motion, nr 229, i vilken bland annat hemställdes om skrivelse

till Kungl. Maj:t med anhållan om framläggande av förslag till bestämmelser

angående en arrende- eller besittningsrätt av betryggande art till

småbruk å kronodomänerna och vad därmed ägde sammanhang och vari

såsom motivering för berörda hemställan anfördes:

En lämplig form av tryggad besittningsrätt icke blott förekomma eu

del av de faror och olägenheter, varmed ett avyttrande under full äganderätt

av småbruken vore förknippat, utan underlättade också väsentligt

möjligheten för obemedlade att komma i besittning av dylika småbruk.

Om förvärvarna av småbruk vore oförhindrade att efter eget behag avyttra

den från staten upplåtna jorden, skulle det sociala ändamålet med

upplåtelserna lätt äventyras. Verklig garanti för att ett småbruk icke

måtte genom köp kunna förvärvas av annan person än sådan som kunde

förvärva småbruk i första hand, skulle kunna vinnas blott genom att försäljningssättet

på behövligt sätt begränsades, t. ex. så att försäljning

allenast finge äga ruin till person, som fyllde de villkor, vilka uppställts

för förvärv av småbruk i första hand. Men förutom det att en äganderättsupplåtelse

av småbruk å statens jordbruksdomäner i mänga fall

kunde sätta i fara ändamålet med upplåtelsen, borde det också uppmärksammas,

att äganderätten såsom enda upplåtelseform i icke ringa man

begränsade möjligheterna för den obemedlade eller med små tillgånga r

försedde att komma i besittning av ett småbruk ä kronans mark. Det

vore emellertid just dessa personer, vilka nu i stor utsträckning sökte sig

en utkomst på andra sidan Atlanten. Det skulle näppeligen lyckas att

effektivt motarbeta emigrationen utan att möjligheten att förvärva eu

jordbit att bygga och bo på utsträcktes till största möjliga del av befolkningen.

Uppenbart vore, att om eu person icke behövde erlägga köpeskillingen

för jorden, utan i stället finge fullgöra sin betalningsskyldighet

genom en årlig arrendeavgift, det skulle erfordras en vida mindre

»samlad styver» än eljest för att kunna förvärva ett småbruk. I fråga

om sättet att vinna denna vidsträcktare möjlighet att förvärva småbruk

på statens domäner torde det gamla åborättsinstitutet icke lämpligen böra

återupplivas. Den form för tryggad besittningsrätt, som syntes kunna

ifrågasättas, vore en arrenderätt, vilken kunde ärvas och med vissa inskränkningar

gå i försäljning samt läte dess innehavare komma i fullt

åtnjutande av sitt arbete och sina å jorden nedlagda mödor. En sådan

arrendeform innebure en besittningsrätt av den art, att den, omgärdad med

lämpliga bestämmelser, borde giva den enskilde erforderlig trygghet i

besittningen och tillräcklig säkerhet att för sig och sina anhöriga njuta

frukterna av sitt arbete. Det bleve ett arrendesystem av helt annat värde

och helt annan trygghet än de dåvarande arrendena av kronoegendomar.

Upplåtelseformen syntes böra närmare utvecklas sålunda, att lägenheten

upplätes på arrende i perioder om 20 år åt gången; att till arrendator

finge antagas allenast sådan person, som enligt föreliggande proposition

kunde godkännas såsom köpare av småbruk; att arrenderätten finge

oskiftad av arrendator efterlevande maka eller laga arvingar innehavas

utan särskilt godkännande av staten med anmälningsskyldighet vid dylik

s. 24 Kontrollera mot PDF

Resultatet

av kommissionens

utredning.

24 Kung!. Maj:ts proposition Nr 22.

övergång av arrenderätten; att, om arrenderätten överlätes, sådant finge

ske allenast till person, som prövades uppfylla villkoren för att kunna

antagas såsom arrendator i första hand; att innehavare skulle vid varje

arrendeperiods utgång hava ovillkorlig optionsrätt till förnyat arrende;

att årliga arrendesumman icke finge beräknas högre än 3.6 procent å lägenhetens

med därå uppförda åbyggnader uppskattade värde; att vid förnyat

upplåtande av lägenheten icke vid arrendesummans bestämmande finge

under några förhållanden tagas i betraktande den ökning i värdet, som

åstadkommits genom innehavarens på jorden eller byggnaderna nedlagda,

arbete och kostnader; att underhåll av byggnader och nybyggnadsskyldighet

skulle åligga arrendatorn; att denne vore pliktig att med avseende å

bruket av lägenhetens skog ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som

därom kunde meddelas; att, därest lägenheten till jord och byggnader

vanvårdades eller föreskriven avgäld icke erlades, arrendet skulle, om

staten så yrkade, vara efter uppsägning förverkat utan någon ersättningsrätt

gent emot staten för å lägenheten nedlagt arbete eller förbättring;

att detsamma skulle gälla, om lägenheten såldes i annan ordning än förut

angivits; att uppskattning av arrendebeloppet skulle ske vid varje ny

arrendeperiod av en nämnd, som vore med ortens förhållanden förtrogen,

vilken nämnd, med tjänsteområde av ett fögderi, borde bestå av tre personer,

utsedda av den myndighet Kung]. Maj:t bestämde, med iakttagande

att om möjligt en småbrukare skulle finnas i nämnden; att denna

nämnd, som allenast erhölle gottgörelse genom rese- och traktamentsersättning,

skulle avgiva yttrande i fråga om arrendets förverkande av

förut angivna skäl, innan beslut därom finge av vederbörande myndighet

meddelas; samt att nämnden ävenledes skulle avgiva yttrande angående

arrendevillkoren och över sökandes lämplighet samt i övrigt biträda

vid lägenhetens bebyggande ävensom vid fråga om skogens disponerande,

allt enligt de närmare bestämmelser, som därom meddelades av

Kungl. Maj:t. — Vidare anfördes, att såväl den i motionen förordade

tryggade arrenderätten som upplåtelser med äganderätt lämpligen kunde

ifrågakomma. Helt visst skulle nämligen i många fall den enskilde föredraga

ett upplåtelsesätt med äganderätt. Från det allmännas synpunkt

borde äganderättsupplåtelser omgärdade med vissa villkor ej heller medföra

några vådor. De bägge upplåtelseformerna, äganderätt och tryggad

besittnings- eller arrenderätt i anslutning till vad förut yttrats, syntes

därför böra antagas att förekomma vid sidan av samt i fri tävlan ocli

fritt val med varandra. En allmän kolonisation av domänerna måste

vara huvudsyftet. Den lämpligaste upplåtelseformen för denna kolonisation

finge i viss mån bero av erfarenheten. Visade det sig, att den i

motionen förordade tryggade arrenderätten bleve mycket begärlig, torde

densamma, vad ifrågavarande lägenheter å kronodomänerna anginge,

komma att alltmer bliva föredragen framför äganderättsupplåtelserna.

Om det däremot visade sig, att äganderätten, allena eller huvudsakligen,

kunde åstadkomma den kolonisation, som vore målet, bleve ju det ifrågasatta

arrendesystemet inskränkt till sin användning eller icke alls använt.

Några vådor av att under föreliggande och förväntade förhållanden låta

erfarenheten bliva domare, torde icke finnas, då någon massupplåtelsc

under den närmaste framtiden ej kunde förväntas.

Under prövning av de anmärkningar mot äganderätten såsom ensam

form för upplåtelser av kronojord till egna hem eller .småbruk samt de

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

önskemål beträffande en ny upplåtelseform, vilka sålunda och i övrigt

framställts, har kronolägenhetskommissionen funnit sig icke kunna förorda

äganderätten såsom enda form för ifrågavarande jordupplåtelsei

samt föreslagit en upplåtelseform, varigenom de anmärkta olägenheterna

med det hittillsvarande systemet ansetts kunna avlägsnas eller åtminstone

i väsentlig grad modifieras. Kommissionen har därvid förehaft till prövning

jämväl andra på hithörande eller närstående områden tidigare eller

ännu begagnade upplåtelseformer, men icke funnit dem lämpade att komma

till användning1 vid småbruksupplåtelser från kronojord. Beträffande särskilt

den stadgade åborätten har kommissionen, i likhet med motionärerna

i förenämnda riksdagsmotioner 1908: II nr 128 och 1909: II nr 229, ansett

detta rättsinstituts bestämmelser hava spelat ut sin roll och vara alltför

ålderdomliga för att kunna underkastas modernisering i enlighet med

nutidens krav; kommissionen har ej heller funnit, att åborättsinstitutet

under sin tillämpning givit sådan erfarenhet, att den gjorde detsamma

eftersträvansvärt såsom förebild vid skapandet av en ny form för kronans

upplåtelser av jord till småbruk. Och vad tomträttsinstitutet angår har

detsamma även av kommissionen ansetts olämpligt såsom form för be

rörda upplåtelser, då nämligen institutets utformning i lag skett i överensstämmelse

med dess huvudsak liga ändamål att främja bostadsförhållandena

i orter med sammanträngd befolkning samt denna utformning

näppeligen vore anpassbar på de förhållanden, som inträda vid jordupplåtelser

från. kronan för bildande av mindre jordbruk. — Kommissionen

har gjort gällande, att äganderätten fortfarande hade stor betydelse som

upplåtelseform, där vederbörande spekulanter själva föredroge densamma

vid sina jordförvärv samt omständigheterna från det allmännas sida

icke gjorde annan upplåtelseform önskvärd. Men där det sistnämnda

vore fallet och där kronans upplåtelser av jord till obemedlade och mindre

bemedlade skulle väsentligen främjas genom att någon köpeskilling för

den upplåtna jorden icke ifrågakomme, erfordrades enligt kommissionens

mening en upplåtelseform, som jämte förmånen av frihet från köpeskilling

beredde brukaren och hans efterkommande trygghet i besittningen av den

upplåtna fastigheten med däri genom deras arbete och kostnader vunna

förbättringar, men tillika i erforderlig mån bevarade äganderätten hos

kronan.

Det förslag till ny upplåtelseform, kommissionen alltså framlagt, bygger i Grunddragen

mycket på samma grundtankar som upptagits i den av mig nyss omförmälda

motionen vid 1909 års riksdag. Förslaget, som avser lagfästandet av en nen ftsrebesittningsrätt

för obegränsad tid till kronojord och annan publik jord,

har sökt att åt berörda rättsinstitut giva den dubbla uppgiften att skydda

såväl jordägarens som brukarens intressen. Detta har kommit till uttryck

däri, att å ena sidan den föreslagna besittningsrätten är ärftlig och

förytterlig, men att å andra sidan besittningsrättens övergång från en

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:in proposition Nr 22.

innehavare till en annan, likasom naturligtvis även besittningsrättens

utövning, underkastats kontroll från kronans sida. Kronan kan återtaga

den upplåtna fastigheten, då innehavaren, åbon, genom vanhävd eller

annorledes förverkat besittningsrätten, ävensom när besittningsrätten övergått

till någon, som ej står i visst närmare förhållande till den förutvarande

åbon; i det senare fallet skall det emellertid åligga kronan att

utgiva lösen för själva besittningsrätten. Eu fastighet, som upplåtits med

besittningsrätt, skall brukas såsom en enhet för sig; den får ej under ett

bruk; förenas med annan jord än sådan, som upplåtits med enahanda bo

sittningsrätt, och för dylik förening fordras särskilt tillstånd likasom även

för delning av fastigheten, för dess användande till annat ändamål än jord

bruk och för dess upplåtande till brukande åt annan än viss närstående

till åbon.

Bland huvudpunkterna av den föreslagna nya lagstiftningen faller

främst i ögonen det förhållandet, att vid de jordupplåtelser, som med tilllämpning

av densamma skulle äga rum, av vederbörande tillträdare till

jorden icke kräves någon köpeskilling utan allenast en för jordens brukande

årligen utgående avgäld. Kommissionen framhåller, att detta innebär

ett företräde framför äganderätten, vilket icke kan nog uppskattas,

då det ju gäller att med ifrågavarande jordupplåtelser nå den fattigaste

delen av vår lantbefolkning, särskilt jordbruksarbetarna, som för visso

icke tidigare levat under sådana förhållanden, att någon kapitalbesparing

varit möjlig, och för vilken även ett så ringa belopp som den tiondel av

köpeskillingen, vilken enligt gällande bestämmelser om betalningsvillkoren

vid kronans egnahemsupplåtelser alltid skall betalas kontant, kan vara

betungande nog att gälda, i synnerhet i betraktande av att ett visst

kapital därutöver erfordras för byggnader och inventarier.

Ett annat företräde hos besittningsrätten, sådan den blivit utformad i

kommissionens lagförslag, har kommissionen framhållit vara det, att besittningsrätten

ieke kan göras till föremål för inteckning och att sålunda

för vederbörande småbrukare uteslutits den möjlighet till skuldsättning

genom den upplåtna lägenhetens intecknande, som förefinnes vid upplåtelser

under äganderätt. Härutinnan hava dock motsatta meningar

gjorts gällande, såsom ock vissa av de inkomna yttrandena över kommissionens

betänkande utvisa. Jag torde få anledning att längre fram återkomma

härtill.

I fråga om besittningsrättens allmänna karaktär har framhållits, att

den omständigheten, att äganderätten till jorden är bibehållen åt kronan,

uppenbarligen innebär den fördelen för staten att, därest på grund av nytillkomna

eller ändrade faktiska förhållanden eller eljest den upplåtna

jorden finnes höra erhålla en annan användning, det kan åt kronan beredas

möjlighet att på ett enklare sätt än genom anlitande av expropriationsförfarande

eller eventuell förköpsrätt åter få disponera över jorden.

Därvid bör emellertid tillses, att en dylik möjlighet för kronan icke an
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 22.

ordnas sa, att den medför ett osäkerhetstillstånd för besittningsrättshavaren.

Enligt kronolägenhetskommissionens förelag har berörda möjlighet

å ena sidan begränsats av förutsättningen, att kronan finner vägande

skäl föreligga för återtagande av den en gång upplåtna jorden, samt a

andra sidan tillåtits inträda blott i de fall, då besittningsrättshavaren avlidit

utan att efterlämna maka eller vissa närmare arvingar eller oek

själv genom överlåtelse av besittningsrätten till annan än maka eller

sådan arvinge manifesterat sin önskan att icke behålla jorden åt sig eller

sin familj.

Kommissionen har avsett att åstadkomma en i verklig mening tryggad

besittningsrätt, d. v. s. en sådan som skulle för vederbörande medföra

full säkerhet beträffande innehavet av jorden samt visshet om att få tillgodonjuta

frukterna av därå nedlagt arbete. I berörda avseende må —

med bortseende i detta sammanhang från förslagets detaljer i övrigt —

framhållas, att den föreslagna besittningsrätten gjorts till tiden helt och

hållet obegränsad med uppsägningsrätt för kronan blott i lagstadgade

undantagsfall; att den avgäld, som för brukandet av jorden årligen skall

utgå, ställes i förhållande till jordens naturliga värde; att med hänsyn

härtill avgälden skall bestämmas för viss tid i sänder och vid varje avgäldsperiods

utgång undergå ny uppskattning; att vid avgäldens omvärdering

hänsyn ej får tagas till den förbättring jorden kan hava vunnit

genom arbete och kostnader, som nedlagts därå av fastighetens innehavare:

samt att höjning av avgälden i regel icke må äga rum utöver viss procent

av det senast utgående avgäldsbeloppet.

Såsom eu slutlig sammanfattning av innebörden av besittningsrätten,

sådan densamma i sina grunddrag av kronolägenhetskommissionen utformats,

har kommissionen anfört:

»Denna av kommissionen förordade besittningsrätt, upplåten utan inskränkning

till tiden och mot en avgäld, som på grund av lagstadgade

garantier aldrig kan komma att hota brukarens berättigade anspråk att

få tillgodonjuta hela vinsten av sitt arbete, skulle ock i verklig mening

bliva besittningsrättshavarens tillhörighet. Den ingår såsom en tillgång i

hans bo, värdefullare allt efter det bättre och mera avkomstgivande

skick, vari han försätter den av honom brukade jorden. Å andra sidan

torde besittningsrättshavaren icke böra bindas vid jorden med olösliga

band, lika litet som den självägande jordbrukaren är på sådant sätt bunden.

Ändrade förhållanden kunna även för en innehavare av besittningsrätt

gorå det angeläget eller ekonomiskt förmånligt att avyttra eller eljest

avhända sig sin rätt till jorden. Därtill kommer, att genom möjlighet till

jordens överlåtande denna kan beredas bättre skötsel än om densamma

nödvändigtvis måste bibehållas i dens hand, som saknar förmåga eller

medel att rätt bruka jorden. Rätt att överlåta besittningsrätten bör förty

såsom förut omnämnts vara innehavaren medgiven, naturligtvis under de

villkor och med den inskränkning, som förestavas av hänsynen till det

ändamål, för vilket upplåtelsen ursprungligen av kronan gjordes. Slutligen

må framhållas, att då besittningsrätten, under liknande inskränkningar

som nyss sagts, föreslagits att vara ärftlig liksom annan lös egen
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung!. Maj:ts proposition Nr 22.

Departementschefen.

dom i besittniiigsrättshavarens bo, jämväl hans familj och närmaste anhöriga

bliva delaktiga av den trygghet i innehavet av jorden och den lön

för därå nedlagda kostnader och möda, som tillkomma honom själv.

Med den utformning av besittningsrättsinstitutet, som här skisserats,

anser kommissionen det ur nationalekonomisk synpunkt icke kunna befaras,

att upplåtelser med besittningsrätt skulle för jordbruket medföra

mindre gagn än äganderättsupplåtelser. Kommissionen håller fastmera

före, att en småbrukare, som innehar jorden med besittningsrätt för obegränsad

tid, skall i känslan av innehavets trygghet nedlägga lika mycken

omsorg och intensitet på jordens hävdande som trots någon självägande.

Erfarenheten från håll, både inom vårt land och annorstädes, där jordupplåtelser

skett under liknande besittningsrättsformer, giver ook stöd för

det berättigade i ett dylikt antagande. Skötseln av t. ex. de Lunds domkyrka

eller Uppsala universitet tillhöriga, med ett slags stadgad arrenderätt

upplåtna hemman och lägenheter lämnar icke någon anledning till

anmärkning vid jämförelse med de jordbruk däromkring, som innehavas

med äganderätt. Samma erfarenhet visar ock, att upplåtelseformen ingalunda

minskat efterfrågan på jorden och att besittningsrättshavaren ej

står den självägande efter vare sig i välmåga eller i känsla av samhörighet

med den torva, han brukar.»

Inom kommissionen bär en ledamot i ett utförligt yttrande reserverat

sig mot det framlagda förslaget till lag om besittningsrätt och i stället

förordat utarbetandet av en jordupplåtelseform, byggd på grundsatsen

»köp mot avgäld», varvid avgälden borde vara fixerad och kunna efter

vissa grunder avlösas samt kontroll över egnahemsbrukarens disposition

över lägenheten förekomma endast så länge avgälden icke vore till fullo

avlöst och eventuellt byggnadslån icke till fullo inbetalt. I denna reservation

hava den förordade anordningens detaljer icke utvecklats i vidare

mån än nyss angivits, men synas vara tänkt att uppbyggas på den prim

cip, varpå bland annat det preussiska räntegårdsinstitutet vilar.

I åtskiliga av de i ärendet inkomna yttrandena hava framställts betänkligheter

mot det föreslagna besittningsrättsinstitutet. Såsom framgår

av nämnda yttranden — vilka torde få i sammandrag som bilaga fogas

vid statsrådsprotokollet över detta ärende — har framför allt rests den

invändningen, att allenast äganderätten kunde skänka sådan säkerhet i

innehavet av jorden och sådan samhörighet med denna, som erfordrades

hos odlaren för att han icke skulle tröttna i sin oftast mödosamma näring,

samt att känslan av äganderättens företräde framför varje annan besittningsform

vore alltför djupt rotad hos vårt folk för att den nya besittningsrätten

såsom form för innehav av jord skulle komma att omfattas

av ett allmännare intresse.

Enligt min mening äro avsevärda fördelar förbundna med en upplåtelseform,

liknande den av kommissionen föreslagna. Ändå att någon köpeskilling

icke behöver erläggas, beredes tillfälle för den obemedlade att

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

ägna sig ät jordbruk under tryggade former. Fördelarna härav torde ligga

i så öppen dag, att desamma ej beliöva nu närmare utvecklas.

Samtidigt torde även den största möjliga säkerhet vinnas för att den

jord, som av staten upplåtes, användes för det med upplåtelsen avsedda

ändamål och undandrages att bliva föremål för obehörig spekulation i

förvärvssyfte. Såsom kommissionen framhållit torde det nämligen ligga

i sakens natur att, om över huvud taget full säkerhet i berörda hänseende

kan uppnås, sådan lättast är att finna i en upplåtelseform, där såsom vid

den föreslagna besittningsrätten kronan i sin hand behåller äganderätten

till jorden samt, ehuru överlåtelse av besittningsrätten göres fri, kan

reglera densamma i enlighet med den ursprungliga upplåtelsens syfte.

Även den fara för en egnahems- eller småbrukslägenhets framtida bestånd,

vilken ligger däri att den kommer i händerna på en brukare, som

vanvårdar densamma, mötes genom att kronan har kontroll över de upplåtna

fastigheternas skötsel. Under det att sålunda skapas garantier mot

vanvård av vederbörande fastighet, hålles på samma gång möjlighet öppen

för kronan att återlösa besittningsrätten, om kronan skulle finna sig vara

i behov av fastigheten. Jag vill i detta sammanhang erinra, att berörda

möjlighet blivit så anordnad, att den ej medför något osäkerhetsmoment

i åbons och hans familjs besittningsrätt.

Den av reservanten föreslagna anordningen synes mig knappast ägnad

att på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodose vare sig det ena eller det

andra av ovanberörda önskemål. Räntegårdsinstitutets tillämpning

måste medföra icke oväsentliga inskränkningar i förvärvarens rätt art

förfoga över egendomen, så länge den för jordens innehav utgående räntan

icke blivit slutligen avlöst, inskränkningar som göra innehavarens

av jordens ställning i mycket lik en arrendator. Omförmälda inskränkningar

i förfoganderätten till egendomen lära för övrigt icke kunna undgås

ens efter det förvärvaren lösts ur sitt gäldsförhållande till upplåtarep,

om nämligen staten, som avhänt sig äganderätten till jorden, vill försäkra

sig om att den upplåtna egendomen ej blir föremål för obehörig spekulation

eller erhåller annan användning än vid upplåtelsen avsetts.

Då emellertid såväl reservantens förslag som de mot betänkandet framställda

erinringar synas vara grundade på den uppfattning, att den av

kommissionen föreslagna besittningsrätten icke skulle vara för besittningsrättshavaren

tillräckligt betryggande, har jag låtit mig angeläget

vara att i kommissionens förslag vidtaga vissa jämkningar för vinnande

av en än mera tryggad och oberoende ställning för besittningsrättshavaren.

Till frågan om dessa jämkningar skall jag återkomma vid redogörelsen

för det inom departementet utarbetade förslagets detaljbestämmelser.

Det torde tillåtas mig att i detta sammanhang omnämna vissa erinringar

mot kommissionens förslag, vilka, om de än icke avse förslagets

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

grundprinciper, dock äro av den allmänna art, att de ej kunna anses hänföra

sig till särskilda paragrafer i lagförslaget.

Mot den föreslagna besittningsrättsformen bär, bland andra, förväntats

den anmärkningen, att dess tillämpning skulle komma att för staten medföra

alltför dryga kostnader för förvaltning, syner och värderingar. Såsom

vissa av de inkomna yttrandena i ärendet utvisa, har anmärkning i

terörda hänseende ock framställts. Jag vill med anledning härav hänvisa

till vad kommissionen i sitt betänkande (sid. 93—94) anfört rörande

ifrågavarande kostnader. Det torde visserligen få antagas, att vid den

första tillämpningen av besittningsrättsinstitutet de för staten uppkommande

kostnaderna skola i någon mån överskjuta med nuvarande upplåtelseformer

förenade utgifter för det allmänna. Men å andra sidan torde

institutets fortsatta tillämpning knappast komma att draga avsevärdare

kostnader än det rådande systemet. Det omarbetade förslaget torde för

övrigt medföra vissa förenklingar i förevarande avseende. Vad (särskilt

angår de förrättningar, »om enligt förslaget skulle erfordras för avgäldens

omreglering efter vissa tidsperioders förlopp, äro desamma beroende av

huruvida från någondera sidan ändring i den utgående avgälden påkallas,

och lärer dylikt påkallande ingalunda behöva antagas bliva regel. Det

må ock erinras att, därest de småbruksfastigheter, varom är fråga, upplätes

med äganderätt, sådant skulle föranleda icke oväsentliga kostnader

genom lantmäteri förrättningar, auktioner och dylikt.

På sätt jag förut berört är den ifrågakomma besittningsrätten icke av

beskaffenhet att kunna göras till föremål för inteckning. Detta förhållande

har från olika håll föranlett den anmärkningen, att besittningsrättshavaren

härutinnan skulle befinna sig i en sämre ställning än en

självägande, vilken hade tillfälle att vid förekommande penningbehov begagna

sin fastighet som kreditobjekt, samt att, även om staten trädde

hjälpande emellan genom beviljande av lån för byggnaders inlösen eller

nyuppförande, besittningsrättshavaren i allt fall skulle vara i behov av

erforderliga penningmedel till inköp av inventarier och utsäde m. m. För

min del kan jag ej tillmäta den framställda anmärkningen avgörande betydelse.

En självägande, som för anskaffande av köpeskillingen för den

inköpta fastigheten — jag kan för tydligare jämförelses skull förutsätta,

att fastigheten vid förvärvet är obebyggd — måste anlita lånevägen,

torde icke kunna mot säkerhet av inteckning erhålla lån i bankinrättning

till större belopp än som motsvarar ungefär två tredjedelar av köpeskillingen

och är beträffande återstoden hänvisad att söka uppbringa densamma

annorledes, därvid väl borgen eller annan rent personlig förbindelse

främst kommer ifråga. Besittningsrättshavaren åter är befriad

från köpeskillings erläggande och blir givetvis härigenom i tillfälle att

använda hela den personliga kredit, varav han må vara i åtnjutande, till

anskaffande av erforderliga inventarier och utsäde för fastigheten. — Vad

angår kreditfrågan över huvud taget är det emellertid av allra största vikt,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

att denna blir ordnad på ett för besittningsrättshavarna sä förmånligt

.sätt som möjligt och särskilt att kontanta medel ställas till deras förfogande

för uppförande eller inlösen av nödiga byggnader. Beröida fråga

torde jag få i annat sammanhang framlägga för Kungl. Maj:t.

Slutligen har mot den utformning, besittningsrättsinstitutet erhållit

enligt kommissionens förslag, anmärkts, att den föreslagna lagen \ore i

sina detaljer alltför minutiös och upptoge alltför många k ont roll bes tämmelser

samt att det kunde befaras, att lagen därigenom skulle redan från

början hos vederbörande alstra misstro och en känsla av ofrihet. Vad

nämnda farhåga angår torde densamma vara överdriven. Emellertid

har jag vid förslagets överarbetning inom departementet sökt att beakta

kraven på enkelhet i lagstiftningen. Härvid har eu del detalj föreskrifter

ansetts kunna uteslutas, och hava åtskilliga av de föreslagna stadgandena

omredigerats. — Förslaget har efter överarbetningen givits benämningen

förslag till lag om åborätt.

I detta sammanhang vill jag nämna, att jämväl kommissionens förslag

till lagar om ändrad lydelse av vissa paragrafer i vattenlagen samt av

17 kap. 6 § handelsbalken undergått saklig ändring.

Jag anhåller nu att få övergå till en närmare redogörelse för de ändringar

i kommissionens förslag, vilka sålunda verkställts, och för de motiv,

som vid ändringarnas verkställande varit bestämmande.

Till en början må framhållas, att förslaget begränsats till att avse viss

kronojord. Frågan om utsträckande av förslagets tillämpning till ecklesiastik

och annan publik jord lärer lämpligast böra göras till föremål för

särskilt övervägande.

Den i kommissionens lagförslag använda beteckningen -lag om besittningsrätt

för obegränsad tid» har, såsom redan berörts, utbytts mot beteckningen

»lag om åborätt». Att så skett beror icke på att någon saklig

ändring vidtagits beträffande den föreslagna besittningsrättens karaktär

att vara till tiden obegränsad, utan dels därpå att man velat undvika att

onödigt tynga rubriken med att låta berörda särmärke hos besittningsrätten

komma till synes i densamma, dels ock på önskemålet att erhålla en

rubrik, som redan från början vore för allmänheten så litet främmande

som möjligt. Ur sistnämnda synpunkt bär för det nya besittningsrättsinstitutet

beteckningen åborätt funnits lämplig, därvid hinder för denna

lietecknings användande icke ansetts möta i det förhållandet, att liknande

lienämning sedan gammalt varit och i någon omfattning tills vidare ännu

är i användning beträffande annat slag av besittningsrätt till kronojord

än den nu förevarande.

I detta sammanhang må jämväl anmärkas, att enligt ifrågavarande

lag upplåten jordenhet här genomgående benämnts fastighet i stället för,

såsom i kommissionens förslag, lägenhet.

Special
motivering.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

1 §. Deri åborätt, som med förevarande lag åsyftas, bär bär erhållit

sin definition, nämligen att vara en ärftlig och förytterlig besittningsrätt

till jord för obegränsad tid.

Jag vill erinra därom, att upplåtelser av kronojord för nu avsett ändamål

på grund av stadgandet i § 77 regeringsformen icke lärer kunna ske

utan riksdagens bemyndigande. Frågan om den ordning, i vilken sådant

bemyndigande må lämnas, bar synts mig icke böra behandlas i förevarande

lag, utan torde bliva föremål för särskild framställning.

Med anledning av en utav länsstyrelsen i Hallands län gjord anmärkning

rörande bristande överensstämmelse mellan begreppet jordbrukslägenhet

enligt förslaget och samma begrepp enligt 1919 års kungörelse angående

statens egnahemslånerörelse må framhållas, att dylik överensstämmelse

icke åsyftas och ej heller torde vara nödvändig.

2 § är hämtad från kommissionens förslag, men bär i förtydligande

syfte undergått redaktionell ändring.

3 §. Denna paragraf är densamma som 3 § i kommissionens förslag.

Den av kommissionen i dess förslag upptagna 4 § har funnits kunna

utgå såsom saknande praktisk betydelse.

4 §, som upptager innehållet av kommissionens 5 och 7 §§, meddelar dessutom

förbud mot upptagande i åborättsavtalet av bestämmelser till inskränkning

av åborätten eller utvidgning av åbons skyldigheter enligt

denna lag. Sådant förbud bär ansetts böra meddelas, då det för beredande

av verklig trygghet åt åbon är av vikt, att han genom enbart lagens stadganden

får fastslagna grunddragen för såväl skyldigheter som rättigheter

vid innehavet av jorden. Skulle ändock bestämmelse av annat slag hava

intagits i avtalet, är den givetvis utan verkan mot åbon.

Genom meddelandet av ifrågavarande förbud bär 6 § i kommissionens

förslag gjorts överflödig, då förbudet uppenbarligen omfattar även förbehåll

om befogenhet för kronan att frånträda avtalet med åbon i andra

fall än där sådan befogenhet på grund av särskilt angivna omständigheter

enligt lagen uttryckligen tillagts kronan såsom jordägare.

De fall, då möjlighet i berörda hänseende står öppen för kronan, upptagas

i den nya lagtextens 6, 24 och 25 §§. — Beträffande uppsägningsrätt

för åbon må här anmärkas, att efter den verkställda omarbetningen av

förslaget dylik rätt icke tillkommer honom på grund av bestämmelse i

lagen.

5 § motsvarar kommissionens 8 §. Tredje stycket i sistberörda paragraf

har emellertid borttagits, då även utan ett sådant stadgande, som

innefattas i nämnda stycke, länsstyrelsen torde vid antagande av åbo

pröva vederbörandes lämplighet jämväl ur den synpunkt, varom där sägs.

Dessutom har dels bland de närskylda till åbo, som omförmälas i paragrafens

första stycke, ansetts böra upptagas adoptivbarn, dels tillagts ett

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

stadgande avseende att för angivna närstående säkerställa antagandet till

åbo, där vederbörande icke befinnes uppenbart olämplig eller hans antagande

till åbo över buvud taget skulle vara oförenligt med det vid åborättens

upplåtande knutna ändamål, dels ock upptagits föreskrift därom

att, i händelse av missnöje med beslut, varigenom länsstyrelse vägrat att

som åbo godtaga den, som genom överlåtelse eller annorledes förvärvat

åborätten, klagan må inom viss tid anhängiggöras vid domstol. Sistnämnda

föreskrift har ansetts böra meddelas till åborättens tryggande.

6 § (motsvarande 9 § i kommissionens förslag). I första stycket har

vidtagits sådan ändring, som betingas därav att dels rätt till uppsägning

enligt den reviderade lagtexten förefinnes allenast för kronan, dels ock

den av kommissionen föreslagna 37 § uteslutits.

Andra stycket är oförändrat, bortsett från ett förtydligande tillägg till

dess första punkt samt upptagandet i den följande punkten av adoptivbarn

bland där angivna närskylda till åbon.

7 och 8 §§ motsvara kommissionens 10 och 11 §§. I sakligt hänseende

har här vidtagits endast den ändring, att den i sistnämnda paragraf på

visst sätt angivna avbetalningstid satts till åtta år i stället för fem.

Beträffande motiveringen till ifrågavarande paragrafer vill jag särskilt

framhålla, att vad kommissionen anfört till stöd för förelaget att låta

åborätten vara ärftlig på samma sätt som annan lös egendom i åbons

dödsbo borde synas fullt övertygande.

9 § motsvarar 12 § i kommissionens förslag, men har andra stycket

i sistnämnda paragraf ansetts kunna utgå såsom innefattande allenast ett

i sig självt onödigt, förtydligande av första stycket.

10 § (motsvarande kommissionens 13 §). Här har gjorts den ändring att

fristen, inom vilken ansökan om åboskap skall ske, satts till trettio dagar,

i stället för nittio, från det fånget ägde rum. En frist av nittio dagar

torde vara för sitt ändamål onödigt rundligt tilltagen, vartill kommer att

även hänsynen till en överlåtares av åborätten intresse kräver, att proce

duren med ny åbos antagande icke drager alltför långt ut på tiden.

11 § innehåller samma bestämmelser som kommissionsförslagets 14 §.

Viss redaktionell ändring har emellertid ansetts böra vidtagas.

12 § motsvarar i sak oförändrad 15 § i kommissionens förslag.

Den av kommissionen upptagna 16 § har här utelämnats, då vad däri

föreskrivits om tillämpning beträffande flera efter delning uppkomna åborättsfastigheter

av stadgandena om överlåtelse av rättigheten givetvis är

att iakttaga dylik föreskrift förutan.

13 §, vilken motsvarar kommissionens 17 §, är av samma innehåll som

denna.

14 och 15 §§ äro desamma som 18 och 19 §§ i kommissionens förslag. Vad

särskilt angår föreskriften, att avgäld för en under åborätt upplåten fastig
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 17 höft. (Nr 22.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

het skall utgå i penningar, blir denna givetvis icke rubbad därav att, på

sätt jag kommer att föreslå, avgälden skall bestämmas efter uppskattning

i naturaprodukter i stället för i penningar, såsom kommissionen förordat.

Mot bibehållandet av de i kommissionsförslaget upptagna 20—23 §§ bar

från olika håll gjorts anmärkning, varvid framhållits, att för ett rättsförhållande

av ifrågavarande slag, där kronan stode såsom upplåtare, de

föreslagna stagdandena icke vore av behovet påkallade, utan kunde ersättas

genom förhandlingar och överenskommelse parterna emellan i det

särskilda fallet. För min del kan jag ej annat än finna den synpunkt,

som sålunda framförts, vara värd beaktande. Det torde icke kunna

ifrågasättas, att icke åbon, exempelvis i fall enligt den av kommissionen

föreslagna 20 §, skulle kunna vinna rättelse genom hänvändelse till länsstyrelsen

eller eventuellt Kungl. Maj:t. Och lika uteslutet bör det enligt

min mening vara, att åbon icke skulle i samtliga fall, som avses i dessa

delar av förslaget och som för övrigt lära i verkligheten bliva sällan förekommande,

vara tillförsäkrad såväl nedsättning i avgälden för fastigheten

som den ersättning för skada, vartill han må vara befogad. För att likväl

undvika tvekan huruvida enligt allmänna rättsregler åbon vore berättigad

till nedsättning eller jämkning i avgälden, därest, såsom i kommissionens

22 och 23 §§ upptages, genom naturhändelse eller genom skiftesförrättning

eller dom i ägotvist fastighetens ägor undergått avsevärdare

minskning eller fastighetens värde för åbon i betydlig grad förringats,

torde uttryckligt stadgande om dylik rätt för åbon kunna meddelas i

annat sammanhang, lämpligen i 30 § av den överarbetade lagtexten.

Då jag alltså ansett mig kunna låta förevarande paragrafer utgå, innebär

detta, att rätt att uppsäga åborättsavtalet av någon av de i samma

paragrafer omförmälda anledningar icke förefinnes för åbon. — Vad angår

stadgandet i andra stycket av förenämnda 23 § kan väl sägas, att i

saknad av dylikt stadgande åbon blir försatt i alltför gynnsam ställning

i förhållande till kronan, som fått vidkännas odlings- eller hävdeersättning

eller kostnad för dikning eller annan vattenavledning. Men jag har

trott kronan i detta fall kunna nöjas med möjligheten att, där ej uppgörelse

om skälig förhöjning i avgälden kan träffas med åbon under löpande avgäldsperiod,

låta vad kronan sålunda fått vidkännas utkrävas i form av

höjd avgäld vid den nya avgäldssättning, som närmast därefter äger rum.

16 § är till innehållet oförändrat lika med 24 § i kommissionens förslag.

17 § (motsvarande 25 och 26 §§ samt första stycket av 29 § i kommissionens

förslag). Föreskriften om åbos byggnadsskyldighet, sådan samma

föreskrift här avfattats, innebär den sakliga ändring i motsvarande stadgande

i kommissionsförslaget, att det överlämnais åt åbon att själv träffa

avgörande angående den lämpligaste beskaffenheten av de för jordbruket

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

35

erforderliga byggnader, vilka det åligger honom att hålla å fastigheten.

Någon våda härutinnan för kronans del torde icke behöva befaras, då dels

enligt 25 § i det reviderade förslaget åbons underlåtenhet att hålla för

jordbruket erforderliga byggnader utgör anledning till åborättens förverkande

och dels, där kronan lämnar lån till byggnadernas uppförande,

bland lånevillkoren lära intagas nödiga bestämmelser till tryggande av

långivarens rätt.

I fråga om åbons skyldighet mot kronan att hålla den upplåtna fastigheten

i gott stånd beträffande jordens hävd samt de för jordbruket erforderliga

byggnader och andra anläggningar må här hänvisas till kommissionens

utveckling av de synpunkter, som därutinnan göra sig gällande.

För vinnande av största möjliga enkelhet i stadgandena om åbos skyldighet

och kronans rättighet i förevarande avseende har jag emellertid trott

det vara till fyllest med ett fastslående av åbons plikt att väl vårda fastigheten.

Härigenom torde icke åstadkommas rubbning i det förhållandet,

att det framför allt är i samband med en försäljning av åborätten å exekutiv

eller annan offentlig auktion som kronan har anledning utkräva eventuellt

anspråk på ersättning för den vanhävd, som må föreligga. — Efter

den omgestaltning, första stycket av kommissionens 29 § sålunda erhållit,

har andra stycket av samma paragraf ansetts lämpligen böra överföras till

annat sammanhang.

Beträffande byggnadernas brandförsäkring har allenast ansetts nödige

föreskriva, att åbon skall svara för sådan försäkring till fulla värdet och

att länsstyrelsen skall öva tillsyn härutinnan. De föreslagna bestämmelserna

om beviljad brandskadeersättnings användande synas mig kunna

ersättas med liknande föreskrifter i det kontrakt, som angående fastighetens

upplåtande upprättas mellan kronan och åbon. Visserligen torde

på sådant sätt icke bliva på förband sörjt för att enskild person, som för

fordran enligt 8 § hos åbon erhåller säkerhet i byggnaderna, får tillgodonjuta

vad av brandskadeersättningen borde belöpa å hans fordran. Men

då i allt fall en förutsättning även för tillämpningen av det av kommissionen

föreslagna stadgandet skulle vara, att vederbörande försäkringsanstalt

icke utbetalade ersättningsbeloppet till åbon annorledes än i samförstånd

med länsstyrelsen, torde vid dylikt samförstånds åvägabringande

jämväl den enskilde fordringsägarens intresse varda beaktat. Ett liknande

förfarande praktiseras ju redan nu i fråga om inteckningshavare, i

det att brandförsäkringsanstalterna allmänt söka skydda inteckningshavarnas

rätt genom att i reglementen eller i försäkringsavtalen intaga bestämmelser,

gående ut på att försäkringssumman skall för inteckningshavarnas

räkning av försäkringsanstalten innehållas eller till offentlig myndighet

överlämnas, därest ej ägaren styrker, att hans fastighet är fri från inteckning

eller att inteckningshavarna medgivit försäkringsbeloppets utbetalande

till honom.

18 § är av enahanda lydelse som 27 § i kommissionens förslag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. May.ts proposition Nr 22.

Det av kommissionen föreslagna stadgandet i dess 28 § har jag vid förslagets

överarbetning funnit kunna utgå. Såsom kommissionen själv anför,

ligger det nämligen i sakens natur, att åbo icke bör kunna efter godtfinnande

bortföra från fastigheten vare sig byggnad, som är erforderlig

för jordbruket och för vars förefintlighet han är ansvarig, eller stängsel

och andra för stadigvarande bruk avsedda anläggningar. Därest dylikt

bortförande i särskilt fall skulle påkallas, har givetvis åhon, även utan

uttryckligt stadgande härutinnan, att för erhållande av tillstånd vända

sig till länsstyrelsen, vilken det tillkommer att pröva, huruvida tillstånd

må lämnas.

19 § (kommissionens 30 §). Första stycket av 30 § i kommissionens förslag

innehåller bestämmelse av innehåll, att länsstyrelsen skulle, därest

åbon bortförde gödsel eller stråfoder från fastigheten i den omfattning,

att hävden äventyrades, äga förelägga honom att inom viss tid tillföra

fastigheten viss myckenhet gödselmedel i det bortfördas ställe samt att,

om föreläggandet ej efterkommes, åborättsavtalet kunde från kronans

sida uppsägas. Denna bestämmelse, som förestavats av önskan att bereda

kronan tillfälle att kunna inskrida mot åbon redan på ett stadium, då

missbruk från åbons sida i det förevarande hänseendet icke kan anses

innebära fara för fastighetens behöriga hävdande, bär jag emellertid kommit

att finna icke förenlig med förslagets bärande grundsats om åbons

självständiga ställning och om hans rätt att i görligaste mån fritt bruka

den jord, han innehar. Jag har förty låtit vid överarbetningen ifrågavarande

bestämmelse utgå ur förslaget.

Med hänsyn härtill, och då enligt den reviderade lagtexten något fall

av uppsägningsrätt för åbo icke förekommer, har i den här upptagna delen

av berörda 30 § viss redaktionell ändring måst vidtagas. Därjämte har

det i paragrafen föreskrivna skiljemannaförfarandet ansetts kunna utan

närmare utformning angivas allenast genom hänvisning till vederbörligt

rum i nyttjanderättslagen.

20 § (kommissionens 31 §). I likhet med kommissionen finner jag beträffande

skogsfång och torvtäkt å fastigheten samt i fråga om avhändande

från fastigheten av andra nyttigheter, som ej äro att hänföra till

dess årliga avkastning, åbon icke kunna medgivas vidsträcktare rätt än en

arrendator enligt nyttjanderättslagen. Fn oinskränkt rättighet för åbon

i berörda hänseenden skulle till skada för fastigheten lätt kunna förleda

till missbruk i vinningssyfte. Vad däremot angår svedjande eller verkställande

av bränning av jord å fastigheten torde åbon kunna likställas

med jordägare. Likaså finner jag det rimligt, att åbon i fråga om rätten

till nyodling erhåller icke allenast en friare ställning än arrendator å

kronan tillhörig jordbruksdomän, utan fullt samma rätt som skulle tillkomma

honom, därest han vore ägare av jorden. Rätt till nyodling bör

alltså stå åbon öppen. — På grund av vad sålunda anförts har jag vid av
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

fattningen av förevarande paragraf låtit andra och tredje styckena a\

den av kommissionen föreslagna 31 § utgå.

Den i 32 § av kommissionens förslag upptagna hänvisning till annorstädes

meddelade stadganden om jakt- och fiskerätt för brukare av annans

jord har jag funnit kunna undvaras. Även utan sådan hänvisning bör

vara tydligt, att rätten till jakt och fiske å en under åborätt upplåten

fastighet tillkommer åhon.

21 och 22 §§ äro oförändrade upptagna efter 33 och 34 §§ i komr

missionens förslag.

Det må i detta sammanhang påpekas att, därest ifrågavarande lagförslag

varder antaget, anledning föreligger att, på sätt kommissionen jämväl

anmärkt, efter ändring i vederbörlig ordning av 2 kap. 3 § bevillningsförordningen

föreskriva, att bevillning för sådan fastighet, varom här är

fråga, skall utgå samt erläggas av fastighetens innehavare.

Att åbon bör äga rättighet att, där han så finner nödigt, upplåta fastigheten

till brukande åt någon bland sina närskylda torde vara obestridligt.

För det fall åter, att upplåtandet skulle ske till annan än närskyld, har i

kommissionens 35 § föreskrivits, att särskilt tillstånd därtill skulle meddelas

av länsstyrelsen samt att sådant tillstånd ej finge lämnas, där ej

åbon på grund av om.yndighetstillstånd, hög ålder, sjuklighet eller liknande

förhållande vore ur stånd att behörigen hävda fastigheten. Vid närmare

övervägande av denna fråga har jag funnit mig icke böra föreslå

bibehållande av förslaget härutinnan. Då man vill så långt sig göra låter

bereda åbon en oberoende ställning, torde härmed vara bäst förenligt att

medgiva åbon att även i förevarande hänseende fritt förfoga över fastigheten,

blott han icke därigenom kränker statens berättigade intresse som

fastighetens ägare eller äventyrar ändamålet med jordens upplåtande

under åborätt. I förra avseendet framträder frågan om jordens behöriga

hävdande, och torde härutinnan kronan icke kunna sägas bliva beträffande

övervakande och eventuellt ingripande försatt i sämre ställning därigenom

att åbon icke själv utan genom annan brukar den till honom upplåtna

jorden. Vad hänsynen till åborättsupplåtelsens ändamål angår lärer

tjäna såsom tillräckligt regulativ det tidigare föreslagna stadgandet, att

åbon skall vara boende å fastigheten, såframt icke länsstyrelsen på grund

av särskilda omständigheter medgiver honom befrielse därifrån. Till mitt

ståndpunktstagande i denna del har även medverkat min önskan, att man

måtte undvika tvister om ofta nog tveksamma frågor, huruvida en fastighet

skall anses vara upplåten till brukande åt annan.

Då jag alltså ansett mig böra utesluta stadgandet i första stycket av

kommissionens 35 §, beröres ju icke härav det föreslagna andra stycket

av nyssnämnda paragraf. Jag har emellertid trott även detta kunna lind
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

varas, då det i allt fall torde gälla, att avtal om upplåtelse av eu åborättsfastighet

till brukande åt annan ej vore bindande utöver den tid, upplåtaren

själv vore bibehållen vid åborätten.

23 § (kommissionens 36 §). I överensstämmelse med kommissionens förslag

har föreskrivits skyldighet för åbo att för idkande av annan näring

än jordbruk söka länsstyrelsens tillstånd, då särskilt område av fastigheten

behöver tagas i bruk för näringen, ävensom stadgats, att tillstånd

får lämnas blott under viss förutsättning samt att särskild avgäld skall

erläggas för området. I förtydligande syfte har utsagts, att avgälden skall

bestämmas i penningar i samband med tillstånds meddelande. Emellertid

har jag funnit den anmärkning befogad, som av länsstyrelsen i Jämtlands

län framställts beträffande påföljd i fall, då åbon underlåter att

söka tillstånd. Liksom, länsstyrelsen kan jag icke finna det tilltalande,

att åbon skall kunna genom att undandraga sig fullgöra föreskriften om

tillstånds sökande försätta kronan i sämre ställning och bereda sig själv

ett avsevärt uppskov med den särskilda avgäldens erläggande. Jag föreslår

därför ett tillägg till ifrågavarande bestämmelser av innehåll att

länsstyrelsen, därest område av fastigheten av åbon utan tillstånd användes

för omförmält ändamål, skall äga att efter erhållen kunskap om förhållandet

bestämma avgäld för området för tid, varunder det otillåtna användandet

pågått, samt att länsstyrelsen i berörda fall tillika skall ex

officio pröva, huruvida tillstånd må meddelas. Finnes tillstånd icke kunna

lämnas, har givetvis åbon att, efter föreläggande av länsstyrelsen, återställa

området i förut befintligt skick. — Såsom påföljd för åbo, som bryter

mot föreskriften om sökande av tillstånd, kvarstår därjämte, på sätt

kommissionen föreslagit, att vid ny avgäldssättning för fastigheten i dess

helhet den för densamma utgående avgälden skall kunna höjas utan inskränkning

av viss maximigräns. Denna särskilda påföljd torde icke

kunna undvaras såsom ett från åsidosättande av ifrågavarande föreskrift

avhållande moment.

Vad angår kommissionens förslag, att stadgandet om sökande av tillstånd,

då visst område av fastigheten behöver tagas i bruk för annan näring

än jordbruk, skulle givas motsvarande tillämpning i fråga om uppförande

å fastigheten av byggnad för uthyrning, har jag funnit samma

förslag icke böra fasthållas. Visserligen skulle även i detta fall visst område

av fastigheten tagas i anspråk för annat ändamål än jordbruk, men åtgärden

lärer knappast kunna anses vara av beskaffenhet att betaga fastigheten

dess egenskap av jordbruksfastighet. För övrigt torde i praktiken

de fall bliva sällsynta, då åbon kan finna det med sin fördel förenligt att

å fastighet av ifrågavarande slag uppföra byggnad för uthyrning.

Vid prövning av de bestämmelser, kommissionen i sin 37 § föreslagit

rörande uppsägningsrätt med mera för det fall, att åbon försättes i kon
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

kurs, har jag icke kunnat frånkomma den anmärkningen, att kommissionen

härutinnan i allt för hög grad likställt åbon med en arrendator. Berörda

bestämmelser äro ock avfattade i närmaste anslutning till vad allmänna

arrendelagen stadgar i samma fråga vid arrendator konkurs. Jag

kan icke finna denna kommissionens ståndpunkt tillfredsställande. I före

liggande fråga torde enligt min mening önskemålet att bereda åbon eu

självständig ställning föranleda, att särskilda bestämmelser icke varda

meddelade. Försättes åbon i konkurs, utgör åborättsavtalet intet hinder

för realisation av tillgångarna i boet.. Åborätten är ju eu boets tillgång,

som borgenärerna må på ekonomiskt fördelaktigaste sätt realisera genom

dess överlåtande å annan, till åbo antagbar person.

Jämväl 38 § i kommissionens förslag har ansetts kunna utelämnas. Mo

tivet för det stadgande, som där upptagits, skulle vara den omständigheten,

att kronan kunde hava betingat sig pant eller borgen för avtalets

fullgörande från åbons sida samt att sålunda ställd säkerhet sedermera

försämrades. Enligt min mening bör emellertid dylik säkerhet icke av

kronan avfordras åbon.

24 § är densamma som, 39 § i kommissionens förslag.

25 § (kommissionens 40 §). Från olika håll har framställts anmärkning

mot de av kommissionen föreslagna bestämmelser rörande fall, då åborätten

må vara förverkad. Det har ansetts, att de fall, då sådant förverkande

kunde äga rum, vore för talrika och att ifrågavarande bestämmelser

skulle hos åbon alstra en känsla av otrygghet, som borde vara främmande

för den besittningsrätt, varom här är fråga. Ehuru berörda farhåga

torde vara i viss mån överdriven, har jag vid förslagets överarbetande

ansett mig böra taga hänsyn till densamma och därvid funnit de fall

kunna utgå, i vilka såsom förverkandeskäl upptagits dröjsmål å åbons

sida att erlägga avgäld för fastigheten eller köpeskillingen för byggnad,

som övertagits från kronan. Dessutom hava på grund av tidigare vidtagna

ändringar i lagförslaget jämväl de fall kunnat avlägsnas, då svedjande

eller verkställande av bränning av jord å fastigheten eller dennas

upplåtande till brukande åt annan ansetts böra föranleda åborättens förverkande.

Beträffande övriga fall, i vilka åborätten skulle vara förverkad

och kronan äga rätt att uppsäga avtalet — vilka fall i den reviderade lagtexten

givits delvis annan avfattning — lärer icke med fog kunna påstås,

att den ifrågasatta påföljden i och för sig är för sträng, i synnerhet med

hänsyn till den samtidigt meddelade föreskriften att, om vad åbon i det

särskilda fallet låtit komma sig till last finnes vara av ringa betydenhet,

han ej må skiljas från åborätten, och till det i nästföljande paragraf upptagna

stadgandet om viss preskriptionstid för kronans rätt att på grund

av åborättens förverkande uppsäga avtalet. Därtill kommer, att påföljdens

inträdande ju icke är ovillkorligt, utan att fastmer kronan städse

har i sin hand att pröva, huruvida åbons försumlighet eller förseelse är

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

av beskaffenhet att böra föranleda avtalets uppsägande. Att kronan därvid

skall framgå med största möjliga hovsamhet, torde kunna förutsättas.

26 § motsvarar 41 § i kommissionens förslag efter vissa redaktionella

ändringar, närmast föranledda av den ändrade lydelse nästföregående

paragraf erhållit.

27 § har upptagits efter 42 § i kommissionens förslag. Därvid har, närmast

med hänsyn till att uppsägnihgsrätt enligt den omarbetade lagtexten

icke tillkommer åbon, gjorts ändring beträffande hänvisningen till vissa

paragrafer i 11 kap. rättegångsbalken och i fråga om stadgandet rörande

uppsägnings verkställande lios annan än länstyrelsen.

28 § (motsvarande 43 och 44 §§ i kommissionens förslag). Efter de ändringar,

lagförslaget under överarbetningen undergått, skulle dels uppsägningsrätt

icke finnas stadgad för åbon (respektive hans konkursbo), dels

ock kronans rätt att på grund av särskilt förhållande från åbons sida

uppsäga avtalet vara begränsad till fall, som omförmälas i 25 § i den nya

lagtexten. (Från 24 §, där fråga icke är om uppsägning, är här bortsett.

Likaså kan i detta sammanhang bortses från kronans rätt enligt 6 § att

mot lösen återtaga lägenheten på sätt, varom förmäles i 29 §.) Med hänsyn

härtill bortfaller givetvis behovet av särskilda uppsägningstider såsom

av kommissionen i dess 43 § föreslagits.

I kommissionens 44 § har ingen ändring vidtagits.

29 § (kommissionens 45 §). Det föreslagna första stycket i kommissio.

nens 45 § har jag låtit utgå, då även utan dylikt stadgande icke torde

ifrågakomma annat än att vad som föreskrivits beträffande avtalets upphörande

för åbo gives motsvarande tillämpning, då åborätten obehörigen

utövas av någon, som ej blivit antagen till åbo.

Andra stycket av berörda paragraf i kommissionens förslag har med i

sak oförändrat innehåll upptagits i förevarande 29 §. På grund av förefintligheten

av allenast en uppsägningstid enligt nästföregående paragraf

i den omarbetade lagtexten, och då för det fall, varom nu är fråga, är

nödigt medgiva längre rådrum med fastighetens avträdande än vid annan

uppsägning från kronans sida, har här, i stället för hänvisning till vad

förut stadgats, måst föreskrivas, att den uppsägning, som meddelandet

om fastighetens återtagande av kronan innefattar, skall avse avflyttning

å fardag, som inträffar näst efter etthundraåttio dagar från det nämnda

meddelande delgavs vederbörande.

30 och 31 §§ (kommissionens 46 och 47 §§). Då det gäller att bestämma

den årliga avgäld, som, skall erläggas för en under åborätt upplåten småbruksfastighet,

är det, såsom kommissionen i sina motiver framhållit, av

vikt att avgälden städse kommer att utgå med belopp, som står i rättvist

förhållande till jordens naturliga värde. Med hänsyn härtill har föreslagits,

att avgälden skall bestämmas för viss tid i sänder och undergå ny

uppskattning vid varje avgäldsperiods utgång. Den princip, som sålunda

erhållit uttryck, lärer i och för sig icke kunna göras till föremål för be
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

fogad anmärkning. Upplåtelsen är till tiden obegränsad, och det torde

vara ogörligt att från början fastställa en avgäld, som oförändrad kan

under olika tider motsvara uppgiften att vara skälig såväl för brukaren

av jorden som för jordägaren. Däremot kan ifrågasättas, huruvida icke

principen om avgäldens anpassning efter det naturliga jordvärdet skulle

kunna effektivare och smidigare realiseras på det sätt, att avgälden bestämdes

i vissa jordbruksprodukter, vilka i sin ordning konverterades i

penningar efter markegångstaxa. Kommissionen har på anförda grunder

funnit sig icke kunna anlita denna utväg, utan föreslagit avgäldens bestämmande

i penningar för viss tid i sänder. Inom kommisionen har jag

biträtt förslaget om penningavgäld, dock under förutsättning — såsom

framgår av den av mig jämte annan ledamot i kommissionen avgivna reservation

— att avgäldsperioderna icke finge i regel överskrida tjugu år.

Emellertid har jag vid ytterligare övervägande funnit starka skäl tala

för en anordning, enligt vilken på förberört sätt avgälden bestämdes i

naturaprodukter. Erfarenheten från kristiden med dess utomordentliga

växlingar i penning- och varupriser talar därför. Likaså det konstaterade

missförhållandet under samma tid mellan arrendena för kronans utarrenrade

jordbruksegendomar, å ena, samt egendomarnas nettoavkastning, å

andra sidan. Då dessutom vissa i föreliggande ärende hörda myndigheter,

som funnit anledning uttala sig i frågan, (kammarkollegium, lantbruksstyrelsen,

länsstyrelsen i Hallands län) tillstyrkt avgäldens bestämmande

i vissa jordbruksprodukter, har jag ansett denna anordning böra få tilllämpning.

Med ändring av förslaget härutinnan har alltså upptagits stadgande

därom att avgäld för en under åborätt upplåten fastighet skall bestämmas

i naturaprodukter att utgå i penningar efter visst markegångsvärde.

För vinnande av större jämnhet i de årliga avgäl dsbeloppen har

därvid föreslagits, att konverteringen skall ske, icke efter betalningsårets

markegångstaxa, utan efter medelmarkegångsvärdet under de senaste tio

åren. De naturaprodukter, i vilka avgälden bestämmes, synas mig böra

utgöra en, två eller flera av jordbruksnäringens i orten huvudprodukter

allt efter de särskilda förhållandena å varje ort.

Då sålunda avgälden skall utgå i naturaprodukter, konverterade efter

medelmarkegångsvärdet under de senaste tio åren, kunde det visserligen synas

överflödigt att föreskriva avgäldens omreglering efter förloppet av

vissa tidsperioder eller i .allt fall vara av underordnad betydelse, huruvida

avgäldsperioderna erhölle en längd av trettiotre år, såsom enligt förslaget,

eller mindre. En reglering av avgälden lärer emellertid ändock

vara erforderlig med hänsyn till de rent lokala förändringar i jordvärdet,

som kunna inträffa genom ändrade kommunikationsförhållanden eller

andra liknande omständigheter. Av skäl, som anförts i förenämnda reservation,

har jag förordat avgäldsperioder av allenast tjugu år; och finner

jag — med hänsyn jämväl till den möjlighet av automatisk förlängning

av avgäldsperioden, som lagförslaget upptager (se andra stycket av

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

46 § i kommissionens förslag och 30 § i den nya lagtexten) — avgäldsperioder

av denna längd vara till fyllest även efter införandet av stadgande

om avgäldens bestämmande i naturaprodukter. Likaledes anser

jag, att den tid, till vilken i särskilda undantagsfall avgäldsperiod må

kunna utsträckas, icke bör göras längre än trettio år. Bestämmanderätt

i sistberörda hänseende tillkommer Konungen i analogi med vad som

gäller i fråga om utarrendering av kronodomäner.

Vad angår den gräns, utöver vilken avgälden vid dess omreglering

icke skulle få böjas och som i förslaget satts till tio procent av den för

löpande avgäldsperiod bestämda avgäld för fastigheten, har jag icke funnit

anledning frånträda den mening, jag inom kommissionen intagit i

denna fråga. Reservationen härutinnan, likasom beträffande avgäldsperiodernas

längd, har ock erhållit anslutning av ett flertal i ärendet hörda

myndigheter. Vid omarbetningen av förslaget har därför upptagits en

maximigräns av tjugu procent. Med hänsyn därtill, att 23 § i kommissionens

förslag med där stadgad uppsägningsrätt för kronan blivit vid överarbetningen

utesluten, bär synts nödigt vidtaga jämväl den förändringen

i förevarande stadganden, att såsom undantag, jämte annat, från regeln

om avgäldsböjningens begränsning angivits det fall, att kronan måst för

fastigheten vid skifte tillagda ägor utgiva ersättning för odling eller

bättre hävd eller fått vidkännas kostnad för dikning eller annan vattenavledning.

Såsom jag förut vid motiverandet av uteslutningen ur det föreliggande

förslaget av de utav kommissionen upptagna 20—23 §§ haft anledning beröra,

har jag ansett det böra här meddelas uttrycklig föreskrift om jämkning

i avgälden även för det fall, att genom naturhändelse eller genom

skiftesförrättning eller dom i ägotvist fastighetens ägor i mera betydande

grad minskats eller fastighetens värde för åbon eljest avsevärt förringats.

Vad kommissionsförslaget innehåller rörande särskild avgäld för rätt till

nyodling har givetvis här uteslutits, då upplåten å,borätt enligt det reviderade

förslaget innefattar dylik rättighet.

Övriga ändringar, som vidtagits i nu ifrågavarande paragrafer, äro av

allenast formell natur. Sålunda har i den nya 30 §, motsvarande kommissionens

46 §, inryckts eu från kommissionsförslagets 48 § hämtad föreskrift

därom att jämkning i angivna fall i avgälden för återstående avgäldsperiod

skall verkställas av länsstyrelsen. Orden »oberoende av jordens

saluvärde» i 47 § i kommissionens förslag hava uteslutits såsom överflödiga,

då det i allt fall med den avfattning, ifrågavarande bestämmelser

erhållit, bör vara uppenbart, att jordens saluvärde icke får läggas till

grund för fastställandet av den årliga avgäld, som skall för fastigheten

utgå.

Slutligen må påpekas, att sådan särskild avgäld för skogsfång eller

torvtäkt med mera, som föreskrives i sista stycket av 31 § (kommissionens

47 §), givetvis måste lika väl som den särskilda avgäld, varom förmäles

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

i 23 §, bestämmas i penningar samt att beträffande berörda avgälders

omreglering något stadgande om viss maximigräns för avgäldernas höjande

uppenbarligen icke kan ifrågakomma.

32 § (motsvarande 48—51 §§ i kommissionens förslag). Mot den av

kommissionen förordade anordningen att åt en särskild nämnd, avgäldsnämnden,

anförtro den förnyade uppskattning av avgälden för en under

åborätt upplåten fastighet, som jämlikt förslaget skall äga rum före utgången

av avgäldsperiod, har länsstyrelsen i Jämtlands län anmärkt, att

sagda anordning syntes omständlig, kostsam och tidsödande, samt vidare

anfört, att lika väl som den första avgäldssättningen kunde ske genom

vederbörande domänuppskattningsnämnd borde även den följande kunna

verkställas i samma ordning med länsstyrelsen såsom den bestämmande

myndigheten. Vad sålunda anmärkts torde icke sakna fog och synes bealdansvärt

redan på grund av den större enkelhet, som därigenom skulle

vinnas åt de i förevarande hänseenden erforderliga lagbestämmelser. Likväl

har jag — oavsett svårigheten att i denna lag inarbeta ett stadgande

av enahanda innehåll som 6 mom i kungörelsen den 4 juni 1908 angående

förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner eller

att i lagen härutinnan göra hänvisning till sistnämnda författning —

funnit mig böra stanna vid kommissionens förslag att överlämna den senare

avgäldsuppskattningen åt en särskild, i ärendet beslutande nämnd.

Jag vill emellertid i detta sammanhang hava framhållit, att enligt min

mening tillräckliga skäl icke torde föreligga för att anse domänintendent

jävig att deltaga i förrättning, varom här är fråga. En domänintendent

bör lika väl här som vid arrendeuppskattningarna kunna opartiskt bedöma

uppkommande frågor och icke ensidigt taga hänsyn blott till vad

för kronan rent affärsmässigt kan vara det fördelaktigaste.

Med anledning av ett uttalande av förenämnda länsstyrelse därom att

av förslaget icke fullt tydligt framginge, huruvida vid den första avgäldssättningen

det slutliga bestämmandet av avgäldens belopp skulle ankomma

på länsstyrelsen, må framhållas, att beträffande varje utarrenderad

kronodomän skall mot slutet av löpande arrendeperiod verkställas uppskattning

med hänsyn till egendomens framtida disposition och att, i den

mån på grund av sådan uppskattning Kungl. Maj:t komma att för sin

del fatta beslut om egendomens upplåtande i särskilda brukningsdelar

under åborätt, givetvis tillika av Kungl. Maj:t skulle bestämmas mot

vilken avgäld vederbörande åborättsfastighet finge upplåtas.

De lagstadganden, som synts erforderliga i det föreliggande hänseendet

och vilka i kommissionens förslag upptagits i dess 48—51 §§, hava här

sammanförts i en paragraf. I fråga om ordningen för framställandet av

jäv mot ledamot i avgäldsnämnd har därvid stadgande ansetts kunna

meddelas blott genom hänvisning till visst rum i nyttjanderättslagen att

i tillämpliga delar gälla.

Utöver avgäldsregleringen skulle enligt förslaget jämväl prövning av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

vissa andra ärenden tillkomma avgäldsnämnden, vilka ärenden finnas omförmälda

i kommissionens 59 och 60 §§, den sistnämnda jämförd med 55 §.

Vid överarbetningen av dessa paragrafer har jag emellertid, såsom framgår

av 35 och 39 §§ i den nya lagtexten, funnit berörda ärenden höra

undandragas avgäldsnämnden och städse, där tvist föreligger, överlämnas

till skiljemäns prövning.

33 § (motsvarande 52 § i kommissionens förslag). Ehuru beträffande

klandertalan mot avgäldsnämnds beslut kan ifrågasättas, huruvida icke

till vinnande av en mindre kostsam och tidsödande procedur borde föreskrivas,

att sådan talan skulle föras i administrativ ordning, har jag

dock ansett kommissionens häremot anförda skäl avgörande och förty bibehållit

förslaget oförändrat.

34 § (motsvarande 29 § andra stycket samt 53 och 54 §§ i kommissionens

förslag). Sedan under överarbetningen ur förslaget borttagits kommissionens

20 §, enligt vilken syn kunde för visst ändamål av åbon påkallas,

kan syn förekomma blott i de fall, som omförmälas i 29 § andra

stycket av kommissionsförslaget. De därstädes om sådan syn meddelade

föreskrifter hava oförändrade upptagits i föreliggande paragraf, som tilllika

innefattar stadganden avsedda att motsvara innehållet i kommissionens

53 och 54 §§. Sistberörda innehåll har jag trott kunna med tillräcklig

tydlighet delvis återgivas genom hänvisning till de rum i nyttjanderättslagen,

som tjänat kommissionen till förebild för ifrågavarande bestämmelser.

35 § (kommissionens 55 §). Mot de föreslagna reglerna om kronans

lösningsplikt i det fall, att en under åborätt upplåten fastighet jämlikt

6 § återtages av kronan, har länsstyrelsen i Jämtlands län anmärkt, att

berörda regler kunde befaras komma att uppmuntra åbon eller en förvärvare

av åborätten, som ej kunde antagas till åbo, att genom särskilda

manipulationer framkalla inlösning. Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida

det vore skäligt att lösen skulle utgivas av kronan för själva åborätten

utöver värdet av den förbättring, fastigheten under besittningstiden

vunnit. Men även om det finge anses lämpligt att låta åbon få

någon del av den värdestegring, fastigheten i likhet med annan jord i

orten undergått, vore det oriktigt att likställa detta fall med återköp eller

förköp av äganderätten till en fastighet. Kronan vore fortfarande ägare

och syntes även böra tillgodonjuta denna sin rätt; värdet av åborätten

måste förty bestämmas med hänsyn härtill.

Vad sålunda anmärkts kan jag icke tillerkänna befogenhet. Det synes

mig icke riktigt att, då kronan, under eljest givna förutsättningar, anser

sig böra återtaga den en gång under åborätt för obestämd framtid upplåtna

fastigheten, frånkänna åbon rätt att av kronan erhålla lösen för

fulla värdet av åborätten.

I ett annat avseende har jag däremot funnit kronans föreslagna lösningsplikt

kunna inskränkas, nämligen beträffande kreatur, redskap och

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

andra dylika lösören, som finnas å den fastighet, kronan skall återtaga.

Ett stadgande om lösningsplikt för kronan i nu berörda hänseende skulle

enligt min mening försätta kronan i en alltför ogynnsam ställning mot

åbon. Dess förefintlighet torde för övrigt icke kunna anses vara av

nämnvärd vikt för åbon, för vilken möjlighet alltid lärer finnas att, där

överenskommelse om sagda lösörens övertagande av kronan ej kan träffas,

på lika goda villkor avyttra desamma på annat håll.

Frågan om fastställandet av sådan ersättning, som omförmäles i sista

stycket av förevarande paragraf, tillkommer — efter den ändring 59. §

i kommissionens förslag undergått — städse i händelse av tvist skiljemäns

prövning. Den i samma stycke angivna frist, inom vilken byggnad

i visst fall skall vara bortförd från fastigheten, har ansetts kunna sättas

till allenast nittio dagar i likhet med vad för motsvarande fall föreskrivits

i 18 § av allmänna arrendelagen.

36 § (kommissionens 56 §). Såsom ytterligare utveckling av den vid

nästföregående paragraf här ovan omförmälda anmärkning mot förslagets

regler om kronans lösningsplikt har förenämnda länsstyrelse anfört, att

det syntes länsstyrelsen vara oriktigt, att vid inlösen av åborätten på

grund av dess försäljning lösesumman skulle motsvara vad köparen utfäst

sig att betala. Det torde enligt länsstyrelsens förmenande med fog

kunna befaras, att en bestämmelse sådan som den nyss anförda skulle

alstra benägenhet att genom oriktiga uppgifter i köpebrevet framkalla

ett högre, värdet ej motsvarande lösensbelopp. Mot försök i sådan riktning

gåve möjligheten att bringa köparen på ed allenast ett ofullkomligt

skydd. Och även utan något som helst bedrägligt förhållande från kontrahenternas

sida kunde ifrågavarande bestämmelse föranleda en oskäligt

hög löseskilling. Länsstyrelsen ansåge därför, att vid inlösen på grund

av köp löseskillingen borde bestämmas efter enahanda grunder och på

enahanda sätt som vid inlösen i andra fall.

Även i detta hänseende anser jag, att kommissionens förslag hör bibehållas

oförändrat. Därtill kommer, att den framhållna faran av missbruk

icke torde vara så stor i betraktande av att de fall, då kronan begagnar

sig av sin rätt att återtaga fastigheten, lära bliva enstaka undantagsfall,

vilka icke äro på förhand för vederbörande kända. Såsom motvikt

mot eventuell frestelse att i köpehandlingen angiva högre köpeskilling

än som betingats torde ock verka den omständigheten, att en hög

köpeskilling för åborätten ju alltid giver belägg för skäligheten av eu

höjning av den för fastigheten utgående avgälden vid dennas omreglering.

37 och 38 §§ motsvara 57 och 58 §§ i kommissionens förslag och äro

av samma innehåll som dessa.

39 § (kommissionens 59 §). Då det synts angeläget att icke åt avgäldsnämnden

uppdraga andra frågor än sådana, som hava samband med avgäldsregleringen,

har — såsom redan berörts — vidtagits den ändring i

kommissionens förslag, att frågan angående omfattningen av kronans lös
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

ningsplikt eller om beloppet av lösen eller ersättning för kostnad skall i

händelse av tvist hänskjutas till prövning icke av avgäldsnämnden utan

av skiljemän i den ordning, 2 kap. 8 § i lagen om. nyttjanderätt till fast

egendom stadgar. Det torde kunna antagas, att frågan även på detta sätt

skall bliva underkastad fullt sakkunnig och opartisk behandling. I händelse

av missnöje med skiljemännens beslut dragés tvisten under rättens

avgörande, såsom i nyssnämnda lagrum sägs.

På sätt kommissionen anfört i sina motiv till 56 och 59 §§ i förslaget

skall stadgandet i nu ifrågavarande paragraf om ordningen för prövning

av fråga, som här avses, träda i tillämpning, utom i det fall att överenskommelse

ej träffas mellan kronan och åborättens innehavare, jämväl

då enskild, som äger fordran, varför åborätten häftar, skulle kränkas i

sin rätt genom att den lösesumma, kronan jämlikt 56 § (36 § i den reviderade

lagtexten) hade att erlägga, bestämdes till utfäst köpeskillings

belopp och då dylik fordringsägare icke biträder en mellan kronan och

åborättsinnehavaren träffad överenskommelse av beskaffenhet av inverka

på fordringsägarens rätt. För att tydligare utmärka detta har ordalydelsen

i den föreliggande paragrafen delvis ändrats. Att på sådant sätt

skiljemännen vid prövning av till dem hänskjuten fråga komma att få

taga hänsyn även till annans rätt än de båda parters, vilka frågan närmast

berör, torde icke behöva väcka betänklighet ur rättssäkerhetens synpunkt.

För ett stadgande sådant som det i 60 § i kommissionens förslag upptagna

finnes, såsom vid 35 § i den nya lagtexten redan berörts, icke vidare

plats efter den ändring, kommissionens 59 § undergått. Ersättningsfråga,

varom i tredje stycket av berörda 35 § förmäles, skall således alltid, om

ej överenskommelse träffas, prövas av skiljemän — givetvis i ett sammanhang

med prövningen av sådan fråga, som jämlikt 39 § i samma lagtext

tillika må hava hänskjutits till dem.

40 § är densamma som 61 § i kommissionens förslag.

Den av kommissionen upptagna 62 § har uteslutits såsom saknande tilllämplighet,

sedan kommissionens 20—23 §§ utgått ur förslaget.

41 § omfattar kommissionsförslagets 63 och 64 §§, i vilka vidtagits sådana

jämkningar, som betingas av förut omförmälda ändringar i förslaget.

42—44 §§ äro av samma innehåll som 65—67 §§ i kommissionens förslag.

45 § (kommissionens 68 §). Här har vidtagits den ändring, att punkterna

1 och 4 i den av kommissionen föreslagna paragrafen uteslutits. Det

torde nämligen med hänsyn till att åborätten icke kan göras till föremål

för inteckning få anses uppenbart, att de i berörda punkter omför
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 22. 47

mälda stadgandcna i utsökningslag och konkurslag icke äro tillämpliga

beträffande åioorätten.

Dessutom har på grund av den nya konkurslagens tillkomst ändring

måst göras i fråga om de paragrafer i konkurslagen, vilka uttryckligen

angivits.

46 § motsvarar 69 § i kommissionens förslag och är av samma innehåll

som denna, dock med den jämkning, som betingas därav att enligt 5 §

i den reviderade lagtexten missnöje med länsstyrelses beslut, varigenom

någon, som genom överlåtelse eller annorledes förvärvat åborätten, förvägrats

åboskap, skall instämmas till domstol.

47 § är densamma som kommissionsförslagets 70 §.

Kommissionsförslagets 71 § bar uteslutits, då — såsom jag redan omnämnt

— det nu föreliggande förslaget ansetts böra begränsas till att avse

sådan kronan tillhörig jord, varom förmäles i 1 §.»

Föredragande departementschefen uppläser härefter ifrågavarande inom

departementet utarbetade förslag till lag om åborätt av den lydelse, bilaga

A vid protokollet i detta ärende utvisar, samt hemställer att lagrådets

yttrande över förslaget måtte inhämtas för det ändamål, som i § 87 regeringsformen

omförmäles.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Bil. A.

Förslag

till

Lag

om åborätt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Jord, som tillhör kronan och står under dess omedelbara vård, må

kunna för bildande av jordbruksfastigheter upplåtas mot avgäld under

ärftlig och förytterlig besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt).

Sedan i vederbörlig ordning bestämmelse meddelats om jords upplåtande

under åborätt enligt denna lag, tillkommer det länsstyrelsen att träffa

avtal om jordens upplåtande till åbo samt att över upplåten jord hava

tillsyn.

2 §.

Fastighet, som upplåtits under åborätt, skall brukas såsom en enbet

för sig. Med länsstyrelsens medgivande må den dock med annan sådan

fastighet förenas under ett bruk, så ock delas, där varje efter delningen

uppkommen fastighet prövas vara tillräcklig för det med första upplåtelsen

avsedda ändamål.

Från fastigheten må med länsstyrelsens medgivande kunna frånskiljas

mindre område till byggnadstomt, upplagsplats, väg eller dylikt, såframt

återstoden av fastigheten finnes vara för det med fastighetens upplåtande

avsedda ändamål tillräcklig. Beträffande upplåtelse av sådant

område skall denna lag icke tillämpas.

3 §.

Byggnader, stängsel och andra för stadigvarande bruk avsedda anläggningar,

som finnas å fastigheten, skola, såvitt de ej tillhöra kronan, såsom

tillbehör hänföras till åborätten.

Om antagande av åbo, så ock om åborättens övergång till ny innehavare.

i §.

Då åbo av länsstyrelsen antages, skall det avtal, varigenom åborätten

upplåtes, skriftligen upprättas.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Ej må i avtalet intagas bestämmelse, varigenom åborätten inskränkes

eller åbon ålägges skyldighet utöver de i denna lag angivna grunder.

5 §.

Till åbo må antagas allenast svensk medborgare, som råder över sig

och sin egendom. Förutvarande åbons make, bröstarvinge, adoptivbarn,

syskon eller syskons avkomling, så ock efter länsstyrelsens beprövande

annan, till vilken åborätten övergått genom arv, testamente eller gåva,

äger att bliva antagen till åbo utan hinder därav att han ännu icke uppnått

myndig ålder.

Har åborätten genom överlåtelse eller annorledes övergått till åbons

make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, adoptivbarn, syskon

eller syskons avkomling, äge länsstyrelsen ej vägra godtaga honom såsom

åbo, med mindre han finnes vara därtill uppenbart olämplig eller hans

antagande till åbo eljest skulle vara oförenligt med det ändamål, för vilket

åborätten upplåtits.

Finnes annan, till vilken åborätten övergått genom köp eller därmed

jämförligt avtal, uppenbarligen hava förvärvat åborätten i syfte, som är

oförenligt med det vid kronans upplåtelse av åborätten avsedda ändamål,

må han ej antagas till åbo.

Vägrar länsstyrelsen att till åbo antaga den, som genom överlåtelse

eller annorledes förvärvat åborätten, stånde honom öppet att i händelse

av missnöje med beslutet instämma talan till domstol inom trettio dagar

från det han av beslutet erhållit del.

6 §.

Överlåtelse av åborätt, som skett efter det kronan, där rätt därtill finnes

i denna lag stadgad, uppsagt avtalet, vare utan verkan mot kronan.

Då åborätt genom överlåtelse eller annorledes övergått till ny innehavare,

äge kronan rätt att mot lösen taga fastigheten åter på sätt 29 §

omförmäler. Är den, till vilken åborätten övergått, förutvarande åbons

make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, adoptivbarn, syskon

eller syskons avkomling eller har åborätten förvärvats genom inrop å

offentlig auktion, som förrättas i den ordning utsökningslagen bestämmer

eller eljest efter länsstyrelsens förordnande, äge kronan dock ej återtaga

fastigheten, utan så är att hinder möter mot den nye innehavarens

antagande till åbo efter vad i 5 § är stadgat.

7 §.

Vid bodelning äge make, till vars giftorättsgods åborätten hör, eller, där

bodelning sker i anledning av makes död, efterlevande maken företräde

till åborätten. Hör åborätt till dödsbo, som skall skiftas mellan arvingar,

äge arvinge, som har större lott, företräde till åborätten framför arvinge,

som har mindre lott. Hava flera lika lott och sämjas de ej, vilken av dem

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 17 höft. (Nr 22.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

skall äga företräde att övertaga åborätten, eller är någon av dem omyndig,

då skall om företrädesrätten dem emellan lottas.

Delas fastigheten i flera för jordbruk avsedda fastigheter såsom i 2 §

sägs, skall vad i första stycket är stadgat om företräde till åborätt gälla

vid fördelningen av de särskilda åborätterna.

8 §.

Nu lämnar boet, sedan vid bodelning eller arvskifte åborätten tillagts

en av delägarna, till följd därav annan delägare icke tillgång till vad av

behållningen i boet på honom lagligen belöper; gör denne delägare anspråk

på utlösen och uppgår lösesumman för honom eller, där lösen skall

utgå till flera, sammanlagda lösesumman till minst tvåhundra kronor,

vare den, som övertagit åborätten, berättigad gälda lösesumman genom

att årligen intill dess lösesumman betalts erlägga en åttondel därav jämte

ränta efter fem för hundra å skulden.

Om förmånsrätt för sådan fordran för utlösen är särskilt stadgat.

9 §.

Avtal om överlåtelse av åborätt skall upprättas skriftligen och i den

ordning i övrigt, som gäller för köp av fast egendom. Vad överlåtaren

må hava betingat sig för avstående av åborätten med den jordförbättring,

som må hava vunnits, för byggnader, stängsel och andra för stadigvarande

bruk avsedda anläggningar, för utsäde eller gröda samt för kreatur, redskap

och andra liknande lösören, som kunna ingå i överlåtelsen, skall

med angivande av varje belopp för sig upptagas i avhandlingen; och skall

denna tillika innehålla de övriga villkor, varå överlåtelsen grundas.

10 §.

Den, som annorledes än genom upplåtelse från kronan åtkommit åborätt,

varom i denna lag är fråga, söke hos länsstyrelsen att varda antagen

till åho. Ansökningen skall, där ej nedan annorlunda stadgas, ske inom

trettio dagar från det fånget ägde rum. I fråga om giftorätt och arv

skall tiden för ansökningen räknas från det bodelning eller skifte förrättades

eller, där vid arv skifte ej erfordras för arvslottens bestämmande,

från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades. Har åborätten åtkommits

genom testamente, skall tiden för ansökningen räknas från det

testamentet blev ståndande; dock skall, där för tillämpning av testamentet

erfordras skifte, tiden räknas från det sådant förrättades. Varder i annat

fall före utgången av den för ansökningen stadgade tid tvist anhängig

om fånget, skall tiden för ansökningen räknas från det dom i målet vunnit

laga kraft.

Vid ansökningen foge sökanden sin fångeshandling i huvudskrift. Har

åborätten sålts i den ordning utsökningslagen bestämmer eller eljest efter

länsstyrelsens förordnande å offentlig auktion, skall vid ansökningen jämväl

fogas protokoll över den för auktionen förrättade värdering.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Försummas ansökning, som i första stycket avses, äge länsstyrelsen på

framställning av allmänne åklagaren i den ort, där fastigheten är belägen,

eller av den, vars rätt är beroende därav att sådan ansökning göres, genom

vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande. Låter han sig

därav ej rätta, äge länsstyrelsen förelägga högre vite eller ock förordna,

att åborätten med vad därtill hör skall säljas å offentlig auktion.

11 §.

Är sökande ej behörig att antagas till åbo, skall, där ej fastigheten

återtages av kronan, länsstyrelsen giva honom lämpligt rådrum att överlåta

åborätten till annan; äge ock länsstyrelsen den tid förlänga, om skäl

till ytterligare rådrum föreligger. Försittes tid, som sålunda förelagts,

eller varder, där sökanden överlåtit åborätten till annan, denne ej antagen

till åbo, förordne länsstyrelsen, att åborätten med vad därtill bör skall

säljas å offentlig auktion. Hade åborätten övergått genom en eller flera

frivilliga överlåtelser och anmäles, innan kungörelse om auktionen utfärdats,

att överlåtelsen eller överlåtelserna gått åter, äge dock länsstyrelsen

låta därvid bero.

12 §.

Efter åbons död åligge dödsbodelägarna att inom ettbundraåttio dagar

från dödsfallet, där ej någon, till vilken åborätten övergått från den avlidne

eller från dödsboet, sökt att varda antagen till åbo, bos länsstyrelsen

anmäla lämplig person till handhavande för deras räkning av fastighetens

skötsel. Försittes den tid, lägge länsstyrelsen dem annan kort tid

före; fullgöra de ej föreläggandet, äge länsstyrelsen meddela förordnande,

som i 11 § andra punkten sägs.

13 §.

Överlåter åbon åborätten till annan, svare ändock till de åbo åliggande

skyldigheter, utan så är att den andre varder antagen till åbo. Därest

kronan eller annan vill för åbo åliggande skyldighet, som skall fullgöras

efter det åborätten övergått till ny innehavare, hålla sig till denne, äge

rätt därtill, ändå att han icke blivit antagen till åbo.

Om åbons rättigheter och skyldigheter samt om åborättens upphörande.

14 §.

Fardag för tillträde och avträde av fastighet, som upplåtits under åborätt,

är den fjortonde dagen i mars månad. Infaller fardag å söndag,

skall tillträde eller avträde ske följande dag.

Fjorton dagar före tillträdesdagen äge tillträdaren få åt sig upplåten

hälften i fastighetens hus.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

15 §.

Avgäld för fastighet, som upplåtits under åborätt, skall utgå i penningar

och, där ej annorlunda avtalats, erläggas i förskott å dag, närmast

före den 14 mars, som av länsstyrelsen bestämmes. Avgälden inbetalas

till länsstyrelsen eller till tjänsteman i orten, som förordnats till uppbördsman

för sådan avgäld.

16 §.

Åbon skall vara boende å fastigheten, såvida ej länsstyrelsen på grund

av särskilda omständigheter medgiver, att åbon må innehava fastigheten,

ändå att han är bosatt annorstädes.

17 §.

Fastigheten skall på åbons bekostnad vara försedd med för jordbruket

erforderliga byggnader.

Åbon vare skyldig att städse hålla fastigheten i gott stånd såväl i avseende

å jordens hävd som beträffande byggnader och andra anläggningar,

som erfordras för jordbruket.

Byggnader, varom här sägs, skola av åbon hållas brandförsäkrade till

fulla värdet; och ha ve länsstyrelsen häröver noggrann tillsyn.

18 §.

I fråga om hållande av hägnad äge åbon samma stängselvitsord och

åligge honom samma skyldighet som jordägare.

19 §.

Har uppsägning av åborättsavtalet ägt rum eller har jämlikt 10, 11

eller 12 § förordnande meddelats om åborättens försäljning å offentlig

auktion, må innehavaren av åborätten icke utan länsstyrelsens samtycke

bortföra gödsel från fastigheten, ej heller, innan han avträder fastigheten,

därifrån föra stråfoder; har han stråfoder kvar, då han skall avflytta,

vare han pliktig att till i orten gångbart pris överlåta återstoden

till kronan eller till ny åbo. Kan ej överenskommelse träffas om den

ersättning, vilken därför bör utgå, skall frågan avgöras i den ordning,

som i 2 kap. 8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom finnes stadgad

för där avsett fall.

20 §.

Åhon äge ej i annan mån än från kronans sida medgivits nyttja fastighetens

skog eller taga torv från torvmosse, som hör till fastigheten; äge

ej heller avhända fastigheten annat, som icke är att hänföra till dess

årliga avkastning.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

53

21 §.

Vill kronan låta anställa besiktning å fastigheten, vare åbon pliktig att

lämna tillträde till fastigheten. Om tiden för besiktningen bör kronan

i god tid förut underrätta åbon.

22 §.

Åbon ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten

utgår.

23 §.

Vill åbon å fastigheten idka annan näring än jordbruk och behöver

för den näring särskilt område av fastigheten tagas i bruk, söke tillstånd

därtill hos länsstyrelsen. Tillstånd, som nu sagts, må ej lämnas, om för

näringens utövning skulle erfordras så stort område, att därigenom det

med upplåtelsen avsedda ändamål skulle äventyras.

För område, som sålunda användes för annat ändamål än jordbruk,

skall erläggas särskild avgäld, vilken vid tillstånds meddelande bestämmes

i penningar efter ortens pris. Sker sådant användande av fastigheten

tillhörande område utan tillstånd, bestämme länsstyrelsen efter erhållen

kunskap om förhållandet ändock avgäld för området att utgå för tid, varunder

detsamma för ändamålet använts, och pröve länsstyrelsen tillika,

huruvida tillstånd må lämnas; åbon vare därjämte vid nästa avgäldssättning

underkastad höjning av avgälden för fastigheten utan den begränsning,

varom i 31 § sägs.

2i §.

Övergiver åbon fastigheten och lämnar den obrukad eller utan vård,

må kronan genast återtaga den; äge ock rätt till skadestånd.

25 §.

Åborätten vare förverkad och kronan förty berättigad att uppsäga

avtalet:

1. om åbon utan länsstyrelsens medgivande förenar fastigheten med

annan fastighet under ett bruk eller delar densamma;

2. om han gör sig skyldig till överträdelse av bestämmelserna i 20 §;

3. om han från fastigheten utan tillstånd bortflyttar byggnad, stängsel

eller annan för stadigvarande bruk avsedd anläggning, som är erforderlig

för jordbruket, eller åsidosätter sin skyldighet att hålla byggnad försäkrad;
4.

om han eljest icke håller för jordbruket erforderliga byggnader eller

gör sig skyldig till uppenbar vanvård av fastigheten; eller

5. om han utan tillstånd bosätter sig annorstädes och icke flyttar åter

till fastigheten inom nittio dagar efter därom erhållet föreläggande.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Finnes i fall, som denna paragraf avser, vad åbon låtit komma sig: till

last vara av ringa betydenhet, må ej åbon skiljas från åborätten.

Uppsäges avtalet, vare kronan berättigad till skadestånd.

26 §.

Har åbon låtit komma sig till last förhållande, varom i 25 § sägs, men

sker i fall, som i punkt 1 eller 2 avses, icke uppsägning av avtalet inom

etthundraåttio dagar från det länsstyrelsen fick kunskap om förhållandet

eller har i annat fall rättelse skett innan kronan gjort bruk av sin rätt

att uppsäga avtalet, äge kronan ej sedermera åberopa förhållandet såsom

grund för åbons skiljande från fastigheten.

27 §.

Uppsägning, som i denna lag avses, skall ske skriftligen eller med vittnen,

där ej skriftligt erkännande om uppsägningen lämnas; skolande vad

i 11 kap. 11 och 14 §§ rättegångsbalken stadgas angående stämning äga

motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning.

Träffas ej åbo, vilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde uppsägningen

i rekommenderat brev under hans vanliga adress lämnad å

posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen meddelad hans hus*

folk, om sådant finnes, men eljest fäst å hans husdörr; skolande uppsåga

ningen anses hava skett, när vad sålunda föreskrivits blivit fullgjort.

Har åbo, hos vilken uppsägning skall ske, ej känt hemvist här i riket

och finnes ej heller känt ombud, som äger för honom mottaga uppsägning,

må uppsägningen ske genom kungörande i allmänna tidningarna.

Stämning, däri talan föres om upphörande av avtal om åborätt, så ock

ansökan om åbos vräkande gälle, där delgivning skett i behörig ordning,

såsom uppsägning, ändå att vad här ovan är stadgat icke iakttagits.

28 §.

Sker uppsägning, äge åbon kvarsitta till nästa fardag, där ej rätten

eller överexekutor prövar skäligt ålägga honom att avflytta tidigare.

Hade åbon ej tillträtt fastigheten, när uppsägningen skedde, skall avtalet

genast upphöra att gälla.

Prövas i tvist angående skyldighet för åbo att avträda fastigheten åbon

vara pliktig att avflytta, äge rätten tillika, när skäl därtill äro, förordna,

att utslaget må på sätt utsökningslagen bestämmer verkställas

utan hinder därav att det icke äger laga kraft. Är sådant förordnande

meddelat och fullföljes mot utslaget talan i högre rätt, äge, när skäl därtill

äro, den rätt innan ändringssökandet slutligen prövas förordna, att

vidare åtgärd för verkställighet icke må äga rum.

29 §.

Vill kronan begagna sig av den i 6 § stadgade rätt att taga fastigheten

åter, kungöre det den nye innehavaren av åborätten sist inom nittio dagar

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 22.

från det han med företeende av vederbörliga fångeshandlingar sökte att

varda antagen till åho; skolande dylikt meddelande tillika anses innefatta

uppsägning till avflyttning å den fardag, som inträffar näst efter

etthundraåttio dagar från det meddelandet delgavs honom, och om ordningen

för delgivningen gälla vad ovan är i sådant avseende stadgat i

fråga om uppsägning.

Hava flera, var efter annan, förvärvat åborätten utan att någon av

dem blivit antagen till åho, stånde kronan öppet att för fastighetens återtagande

hålla sig till den, till vilken åborätten först övergått under sådana

omständigheter, att fastigheten kan återtagas.

Om avgäldens bestämmande och om syn.

30 §.

Avgälden bestämmes för tjugo år i sänder, men må, efter ty Konungen

förordnar, avgälden kunna bestämmas för annan kortare eller längre tid,

dock ej över trettio år, vid första avgäldssättningen eller då fastigheten

eljest upplåtes omedelbart från kronan, så ock, med åbons samtycke, då

i övrigt särskilda omständigheter därtill föranleda.

Då delning av fastigheten äger rum eller tillstånd lämnas åbo att av

fastigheten använda visst område för annat ändamål än jordbruk, skall

i samband därmed ske jämkning i avgälden för återstoden av löpande

avgäldstid. Detsamma galle, därest genom naturhändelse eller genom

skiftesförrättning eller dom i ägotvist fastighetens ägor i mera betydande

grad minskats eller fastighetens värde för åbon eljest avsevärt förringats.

Sådan jämkning verkställes av länsstyrelsen.

Där ej innan den 14 mars andra året före det, då avgäldstiden utgår,

från någondera sidan påfordrats ändring i då utgående avgäld, vare

samma avgäld gällande för ny avgäldstid om tjugo år.

31 §.

Avgälden för fastigheten skall bestämmas i naturaprodukter, men utgå

i penningar efter medelmarkegångsvärdet under de senaste tio åren. Avgäldens

bestämmande sker efter uppskattning av den behållna avkastning,

som under medelgoda år erhålles av fastigheten, därest den brukas

på sätt, som bäst överensstämmer med dess läge, storlek och beskaffenhet

i övrigt. Tillika skall behörig hänsyn tagas till de förpliktelser, som

utöver skyldigheten att utgiva avgäld åligga åhon enligt denna lag.

Finnes vid bestämmande av avgäld för ny avgäldstid avkastningens

värde hava ökats eller minskats, skall hänsyn till den timade förändringen

tagas endast i mån det är uppenbart, att den tillkommit utan åbos åtgärd

eller vållande; och må, om avgälden anses böra höjas, förhöjning

ej äga rum med mer än tjugo för hundra av den för löpande avgäldstid

bestämda avgälden, där ej sådant fall är för handen, som i 23 § sista

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

punkten avses, eller ock kronan måst för fastigheten vid skifte tillagda

ägor utgiva ersättning för odling eller bättre hävd eller fått vidkännas

kostnad för dikning eller annan avledning av vatten.

Omfattar upplåtelsen rätt till skogsfång eller torvtäkt eller hör till

fastigheten fiske av den betydenhet, att dess avkastning lämpligen kan

för sig uppskattas, eller har medgivande lämnats åhon att annorledes

än för fastighetens behov nyttja sten- eller kalkbrott eller sand-, grus-,

ler- eller stentäkt å fastigheten, skall därför vid varje avgäldssättning

bestämmas särskild avgäld i penningar efter ortens pris. I enahanda

ordning skall företagas omreglering av sådan särskild avgäld, som bestämts

jämlikt 23 §.

32 §.

Avgäld för ny avgäldstid fastställes av en för länet i dess helhet eller

viss av länsstyrelsen bestämd del därav utsedd nämnd, avgäldsnämnden.

Avgäldsnämnden skall bestå av tre med ortens lantbruk och affärsförhållanden

förtrogna personer, av vilka en förordnas av länsstyrelsen samt

de övriga utses den ena av landstinget och den andra av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott eller, om hinder därför möter, bägge av

landstinget; dock skall, där fråga är om lägenhet i stad, som ej deltager

i landsting, val, som efter vad nyss sagts skulle ankomma på landsting,

i stället förrättas av stadsfullmäktige. För envar ledamot i nämnden

skall i enahanda ordning utses suppleant.

Avgäldsnämnd tillsättes för fyra år i sänder. Den av länsstyrelsen

förordnade ledamoten skall vara nämndens ordförande. Närmare bestämmelser

om förfarandet vid avgäldssättningen meddelar Konungen.

Mot ledamot i avgäldsnämnd gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken

gälla mot domare; och skall beträffande ordningen för jävs framställande

i tillämpliga delar gälla vad i 2 kap. 12 § i lagen om nyttjanderätt till

fast egendom finnes stadgat.

Kostnaden för avgäldsnämndens sammanträde skall kronan vidkännas.

33 §.

Part, som är missnöjd med avgäldsnämnds beslut, äge efter stämning

klandra detsamma vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio dagar

från det beslutet delgavs honom, eller vare beslutet gällande. Om vad

missnöjd part sålunda har att iakttaga skall i beslutet lämnas tydlig

hänvisning.

34 §.

Till efterrättelse mellan kronan och åbon skall hållas syn, när fastigheten

tillträdes av åbo, som förvärvat åborätten omedelbart från kronan,

samt när åborätten säljes i den ordning utsökningslagen bestämmer eller

eljest enligt länsstyrelsens förordnande å offentlig auktion; ej må an
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

gående fastighetens skick vid någondera tidpunkten bevisning annorledes

föras. Syn må ej hållas i förra fallet tidigare än etthundraåttio dagar

före tillträdesdagen eller senare än etthundraåttio dagar efter samma dag

och i senare fallet längre tid än nu sagts före eller efter auktionsdagen.

Syn, varom i denna paragraf sägs, skall förrättas av minst två ojäviga

personer, utsedda på sätt i 2 kap. 11 § i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom förmäles. Vid synen skall undersökas fastighetens skick i den

utsträckning, som påpkallats eller därutöver av synemännen kan finnas

nödig. Över vad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling,

som av synemännen undertecknas.

I övrigt skall beträffande synemän och syn, som här avses, vad i förenämnda

lagrum ävensom i 2 kap. 12 och 13 §§ i samma lag finnes stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Kostnaden för synen skall förskjutas av kronan och stanna å denna

utom i det fall, att vid syn med anledning av åborättens försäljning

uppenbar vanvård befinnes föreligga; skolande för sådant fall åborättens

innehavare vara skyldig vidkännas berörda kostnad.

Om åborättens inlösande till kronan och om dess försäljning enligt länsstyrelsens

förordnande.

35 §.

Vid fastighetens återtagande jämlikt 6 § vare kronan skyldig utgiva

lösen för åborätten med den jordförbättring, som må hava vunnits, för

byggnader och andra tillbehör till åborätten samt för utsäde eller gröda

å fastigheten.

Användes någon del av fastigheten för annat ändamål än jordbruk eller

hava å fastigheten, efter det den uppläts av kronan, uppförts flera eller

större byggnader än för fastighetens användande för jordbruksändamål

skäligen kan anses nödigt, må sådant, ändå att länsstyrelsens medgivande

till åtgärden lämnats, ej lända till förhöjning av den lösen, som kronan

har att utgiva.

Byggnad eller annan anläggning, som icke inlöses av kronan, äge åborättens

innehavare bortföra; återställe dock fastigheten i det skick, den

hade före byggnadens eller anläggningens tillkomst. Äro till byggnad

eller anläggning ämnen hämtade från fastigheten utan att vederlag därför

utgått till kronan, må byggnaden eller anläggningen ej borttagas,

innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit kronan gottgjort; skolande

ersättningen, där ej överenskommelse kan träffas, bestämmas i den

ordning, som i 2 kap. 8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom finnes

för där avsett fall stadgad. Har i fall, varom nu är fråga, byggnad ej

bortförts inom nittio dagar från det kronan tillträdde fastigheten, äge

kronan låta sälja byggnaden å offentlig auktion för avträdarens räkning;

är annan anläggning, som avträdaren ägt skilja från fastigheten, icke därifrån

bortförd inom sagda tid, tillfälle den kronan utan lösen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

36 §.

Har åborätten övergått genom köp, skall för åborätten och vad kronan

eljest har att lösa erläggas vad köparen därför må hava utfäst; dock

skall vad sålunda stadgats icke lända till förfång för innehavare av

fordran, som i 8 § avses, där åborätten häftar för den fordran.

Har utöver vad som innefattas i köpehandlingen bestämmelse träffats

om skyldighet för köparen att något fullgöra eller förbehåll gjorts om

nyttjanderätt eller förmån, vare det utan verkan mot kronan.

Där kronan det äskar, skall köparen vara skyldig att inför domstol

med ed betyga, att mellan honom ocli säljaren blivit på god tro så avtalat

som köpehandlingen utvisar.

37 §.

Har den egendom, som skall lösas, övergått genom annat fång än köp,

skall lösen utgå efter dess värde, där övergången skett genom byte, vid

den tid, då bytesavtalet slöts, men i annat fall vid den tid, då beslutet om

fastighetens återtagande kungjordes åborättens innehavare.

Har den, till vilken åborätten övergått genom annat fång än köp, därvid

ålagts förpliktelse mot förutvarade innehavare av åborätten eller annan,

då skall vid åborättens inlösande i fråga om sådan utfästelse vad i andra

och tredje styckena av 36 § stadgas i avseende å köp äga motsvarande

tillämpning.

38 §.

Kronan vare skyldig ersätta den, från vilken fastigheten återtages, all

nödig kostnad, som han må hava nedlagt å fastigheten med vad därtill

hör och av kronan skall lösas, dock icke kostnad, som skäligen må anses

hava erfordrats för fastighetens underhåll under den tid, han innehaft

densamma.

39 §.

Föreligger tvist angående omfattningen av kronans lösningsplikt eller

om beloppet av lösen eller ersättning för kostnad, som kronan har att

utgiva, skall frågan hänskjutas till prövning i den ordning, som i 2 kap.

8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas för där avsett fall.

Häftar åborätten för fordran, som i 8 § avses, vare överenskommelse

mellan kronan och åborättens innehavare i fråga, varom här sägs, där

den inverkar på fordringsägarens rätt, ej. gällande med mindre han biträtt.

densamma,

40 §.

Å dag, då kronan äger tillträda fastigheten, skall kronan till avträdaren

utgiva löseskillingen med avdrag för ersättning, som må tillkomma*

kronan, samt för fordran, som efter vad särskilt är stadgat skall utgå

med förmånsrätt. Är löseskillingen ej då slutligt bestämd, gälde kronan

ränta efter fem för hundra från tillträdesdagen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

59

41 ''§■

Har kronan återtagit fastigheten jämlikt 24 § eller upphör åborätten

till följd av uppsägning i fall, som avses i 25 §, förordne länsstyrelsen, att

åborätten med vad därtill hör skall säljas å offentlig auktion.

Sedan länsstyrelsen i nu nämnda fall eller eljest enligt denna lag meddelat

förordnande om åborättens försäljning å offentlig auktion, skall det

förordnande gälla, ändå att åborätten icke längre innehaves av den, som

samma rätt enligt förordnandet skulle frångå.

42 §.

Äborätt, som enligt länsstyrelsens förordnande skall säljas å offentlig

auktion, skall med vad därtill hör av utmätningsmannen i orten beskrivas

och värderas, varvid särskilda värden skola angivas å åborätten med

den jordförbättring, som må hava vunnits, å byggnader, stängsel och

andra för stadigvarande bruk avsedda anläggningar samt å utsäde eller

gröda; och äge utmätningsmannen, där så finnes nödigt, tillkalla sakkunniga

personer att biträda vid värderingen. Utmätningsmannen avfordre

ock åborättens innehavare de handlingar, vilka visa hans fång till

åborätten eller tjäna till upplysning om nyttjanderätt till fastigheten,

ävensom uppgift å dem, vilka hava fordran eller rättighet, som bör vid

auktionen iakttagas.

Vad enligt 45 § gäller i avseende å försäljning av åborätt, som utmätts

för fordran, samt om fördelning av köpeskillingen därför skall i tilllämpliga

delar iakttagas, när länsstyrelsen förordnat, att åborätt med

vad därtill hör skall säljas å offentlig auktion; dock skall i ärendet så

förfaras, som om försäljningen skulle ske till gäldande av fordran med

bästa förmånsrätt i åborätten. De bestämmelser, som avse gäldenären,

skola för sådant fall lämpas till den, som åborätten enligt förordnandet

skall frångå, och vare denne pliktig betala kostnad, som ej kan i enlighet

med 198 § utsökningslagen ur köpeskillingen gäldas. Ej må åborätten

inropas av honom.

Särskilda bestämmelser.

43 §.

Vill kronan eller åborättens innehavare framställa fordringsanspråk

på grund av åborättsavtal, anhängiggöra sin talan inom två år från det

avtalet upphörde att gälla eller, där åborätten övergått från en innehavare

till annan, från det den senare innehavaren blev antagen till åbo.

Har syn, som jämlikt 34 § hållits i sammanhang med försäljning av åborätten,

blivit klandrad, må talan anhängiggöras inom två år från det

klandret blivit avgjort genom utslag, som äger laga kraft. Försittes den

tid, vare rätt till talan förlorad. Är i rätt tid av endera talan anhängiggjord,

äge den andre dock rätt till kvittning för fordran, som ej blivit

sålunda bevakad.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

ii §.

Häftar åbo, som skall avflytta från fastigheten, i skuld till kronan för

avgäld eller för ersättning, som vid syn eller genom skriftlig överenskommelse

blivit bestämd, eller är utskyld eller avgift, för vilken åbo

skolat ansvara, icke av honom gulden, vare kronan berättigad att av

åbon tillhöriga lösören och byggnader, som finnas å fastigheten, kvarhålla

så mycket, som svarar mot dess fordran, till dess åbon gör rätt för

sig eller ställer kronan säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas egendom,

som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från utmätning.

Har kronan enligt skriftlig handling lämnat åhon lån för inlösen eller

uppförande av byggnad, äge kronan för vad av lånet må vara oguldet

enahanda rätt som nyss sagts.

i5 §.

I fråga om åborätt enligt denna lag skall vad i utsökningslagen och

konkurslagen är stadgat angående fast egendom äga motsvarande tillämpning

med den inskränkning, som följer därav att inteckning i åborätten

icke kan meddelas, samt med följande ändringar och tillägg i övrigt, nämligen:
1.

Beträffande värdering av åborätt, som skall säljas i den ordning

utsökningslagen bestämmer, gälle vad i sådant avseende stadgas här ovan

i 42 § för det fall, varom där är fråga.

2. Vad i 82 § utsökningslagen samt 28 och 39 §§ konkurslagen sägs

angående lagfart skall gälla om antagande till åbo; skolande vad förstnämnda

lagrum innehåller i avseende å viss rättegångsdag lämpas till den

helgfria dag, som infaller näst efter tjugu dagar från utmätningen.

3. Den, som skall förrätta auktion å utmätt åborätt, skall anskaffa

bevis, i vad mån åborätten enligt den i 47 § här nedan omförmälda bok

häftar för fordran, ävensom de för bestyrkande av gäldenärens rätt till

åborätten erforderliga och ej redan mottagna handlingar, vilka kunna

erhållas hos länsstyrelsen; skolande å sålunda anskaffade handlingar lämpas

vad i 106 § utsökningslagen stadgas i avseende å handlingar, somi

omförmälas i 100 § samma lag.

i6 §.

Över beslut, varigenom vid upplåtelse av åborätt omedelbart från kronan

länsstyrelse vägrat att antaga sökande till åbo, må klagan ej föras. Anser

någon sin rätt vara förnärmad genom beslut, som i annat fall jämlikt

denna lag meddelats av länsstyrelse och mot vilket klagan icke bör

föras vid domstol eller på sätt i utsökningslagen föreskrives, äge däröver

hos Konungen i vederbörande statsdepartement anföra besvär i den

ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad; dock må giltighet

av föreläggande för den, till vilken åborätt övergått, att söka att varda

antagen till åbo eller för dödsbodelägare efter åbo att anmäla lämplig

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

person till handhavande för deras räkning av fastighetens skötsel komma

under bedömande endast i sammanhang med klagan över beslut, varigenom

föreläggandet tillämpats.

47 §.

Hos länsstyrelsen skall föras bok över samtliga under åborätt enligt

denna lag upplåtna fastigheter inom länet. I denna bok skall beträffande

varje fastighet antecknas dess namn och beteckning i övrigt, åbons namn,

hans fångeshandling och dagen för hans antagande till åbo, ansökan om

åboskap, som. beror på åtgärd, den årliga avgäld, som för fastigheten utgår,

tiden när och för vilken avgälden senast fastställts, beloppet och beskaffenheten

av fordran, för vilken åborätten enligt vad särskilt är

stadgat må häfta, tid då syn å fastigheten senast hållits, ärenden, som angå

brandförsäkring av fastighetens byggnader, så ock framställningar

och beslut i andra ärenden, som rörande åborätten inkommit till länsstyrelsen.

Närmare föreskrifter om bokens inrättande och förande meddelar

Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1924.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Bil. B.

Sammandrag av inkomna yttranden

över

kronolägenhetskommissionens betänkande II.

Öferitåt- Man ställd© sig synnerligen tveksam, huruvida de av kommissionen åbeÅåUartmbetet.

ropade skäl för besittningsrättsinstitutet verkligen ägde den bärande

kraft, att de borde föranleda införandet i vår lagstiftning av detta alldeles

nya rättsinstitut.

Vidkommande önskvärdheten av att möjliggöra anskaffandet av eget

jordbruk för personer, som ej ägde kontant köpeskilling, borde betänkas,

att vederbörande ju i allt fall måste bebygga lägenheten. Varifrån skulle

ban få pengar härtill, då han ej både någon säkerhet att bjuda? Det

bleve, såsom också kommissionen förutsatt, kronan, som finge släppa till

icke blott jorden utan även det erforderliga kapitalet. Visserligen både

föreslagits förmånsrätt enligt 17: 6 bandelsbalken; men det kunde i längden

bliva en dyrbar affär för staten att på detta sätt kanske bli ägare

av byggnaderna å den ena lägenheten efter den andra. Emellertid både

staten redan slagit in på en annan väg, som på ett vida enklare och

bättre sätt ledde till målet, nämligen genom meddelande av egnahemslån i

med äganderätt upplåtna områden. Härigenom vunnes vida bättre garanti

för att en lägenhetsspekulant skulle lyckas i sitt företag. Därtill komma,

att vederbörande finge ett helt annat intresse, en helt annan kärlek till

den jord, ban själv ägde, än till den, som han visste tillhöra en annan.

Förevarande lag skulle därför bliva endast en lag på papperet, och sådana

lagar borde man undvika.

Farhågan att lägenhet upplåten under äganderätt skulle kunna komma

i händerna på köpare, som använde den för annat ändamål än som avsetts,

syntes knappast vara berättigad. Det torde höra till sällsyntheterna,

att någon inköpte ett till jordbruk lämpligt område med uppförda byggnader

för att använda det till annat än drivande av jordbruk; och skulle

sådant någon gång hända, torde ett statsintresse därigenom knappast

bliva heder åt.

Att staten framdeles skulle vilja använda ett för jordbruk upplåtet

område till ett för det allmänna viktigare ändamål, torde likaledes höra

till sällsyntheterna. Skulle det inträffa, hade ju staten alltid expropriationsrätten

att tillgripa.

Hela förslaget verkade, som en utländsk planta, vilken ej passade i vår

jordmån; och försöket att införa den skulle säkerligen icke i längden

lyckas, utan blott medföra — utan nytta — avsevärda kostnader för det

allmänna i form av byggnadslån.

Förslaget avstyrktes alltså.

Länsstyrelsen Enligt länsstyrelsens mening borde äganderättsupplåtelser vara det

» Stockholms principiella och således försäljning under äganderätt förbliva huvudfor
län.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

men för de statliga jordupplåtelserna till egnah-emsbildning liksom för

småbruksrörelsen i allmänhet. Utgångspunkten vore alltså den, att upplåtelse

med besittningsrätt endast borde ifrågakomma, om och i den man

särskilda förhållanden gjorde försäljning under äganderätt olämplig eller

oanvändbar.

Länsstyrelsen anslöte -sig till fullo till synpunkten att jordupplåtelser

till mindre bemedlade skulle kunna främjas genom att någon köpeskilling

icke ifrågako-mme. Denna synpunkt vore för länsstyrelsen ett avgörande

skäl att i princip godtaga de sakkunnigas tanke om skapandet av eu ny,

tryggad besittningsrätt.

Emellertid gällde -det skilda synpunkter, då man å ena sidan ville underlätta

för vissa kategorier av lämpliga småbruksbildare möjligheten att

övertaga jord och å andra sidan sökte tillvarataga eventuella framtida

statsintressen rörande upplåten jord. Det sätt, varpå dessa synpunkter i

förslaget blivit genom,förda i enhetliga regler, hade lett till konsekvenser,

som länsstyrelsen icke kunde anse lyckliga.

Länsstyrelsen ville obetingat tillstyrka, att för vederbörande upplåtelsetagare

stode Öppet att i sinom tid inlösa, området med äganderätt. Denna

inlösningsrätt komme säkerligen att förr eller senare användas, och i sådana

fall bleve besittningsrätten i stort sett en mer eller mindre kortvarig

övergångsform till det upplåtna områdets förvärvande med äganderätt.

Men om så vore, måste det starkt ifrågasättas, huruvida verkligen

för dylika upplåtelser samma regler vore erforderliga som för de upplåtelser,

vilka skedde under förutsättning att kronan ämnade för framtiden

åt sig bevara äganderätten. Det kunde knappast vara riktigt och

lyckligt att för upplåtelser av förra slaget, vilka faktiskt v-ore avsedda

att bliva och säkerligen komme att bliva en övergångsform, skapa eu lagstiftning,

som i hela sin läggning förutsatte ett varaktigt rättsförhållande.

I synnerhet gällde denna anmärkning i fråga om de talrika kontrollbestämmelserna.

De minutiösa och invecklade föreskrifterna härutinnan

kunde befaras motverka hela det nya institutets ändamål, göra det impopulärt

och framkalla slitningar. Framförallt måste kontrollsystemet

förefalla onödigt besvärande för den kategori av upplåtelser, som avsåges

att förbindas med inlösningsrätt.

Den frågan inställde sig då, huruvida ej denna kategori upplåtelser borde

åtminstone i vissa avseenden skiljas från övriga upplåtelser genom något

olika bestämmelser. Ett dylikt särskiljande syntes även motiverat i fråga

om föreskrifterna rörande avgäld. För upplåtelser med inlösningsrätt torde

tidsperioden utan olägenhet kunna bestämmas till 33 år (om över huvud

taget för -dessa upplåtelser behövde stadgas föränderlig avgäld); varemot

vid upplåtelser av jord, -som kronan ville bevara i sin ägo, skäl kunde finnas

att begränsa perioden till 20 år enligt herrar Ingeströms och Linders’ reservation.

Rörande omfattningen av de fall, i vilka kronan kunde anses böra

åt sig bevara äganderätten till upplåten jord och sålunda icke medgiva inlösningsrätt,

borde såsom grund för dylikt förbehåll knappast uppställas

synpunkten att förebygga de upplåtna områdenas överlåtelse till andra

ändamål än jordbruk. Uppställdes den synpunkten, skulle inlösningsrätt

över huvud taget icke kunna medgivas i någon väsentlig utsträckning. —

Likaledes måste man ställa sig tvivlande till att såsom grund för dylikt

förbehåll om kronans framtida äganderätt lägga synpunkten att staten

ville åt -sig säkerställa väntad stegring i det naturliga jordvärdet. Reser
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

vanten professor Wohlins anförande häremot vore beaktansvärt. Även

en dylik grundsats skulle för övrigt kunna göras gällande beträffande det

stora flertalet upplåtelser och därmed praktiskt taget i det närmaste

omöjliggöra inlösningsrätten. — Enligt länsstyrelsens mening borde staten

medgiva inlösningsrätt vid alla de upplåtelser, där icke jordens bevarande

i statens ägo direkt påkallades av dess eventuella framtida användning

till allmänna ändamål.

Länsstyrelsen förordade alltså en öv er arbetning av förslaget i syfte att

dels särskilja kategorierna av upplåtelser med och upplåtelser utan inlösningsrätt,

dels giva förstnämnda kategori största möjliga omfattning, dels

för båda kategorierna, men i synnerhet den förstnämnda, väsentligen förenkla

föreskrifterna om kontroll över upplåtelsetagaren.

Härutöver anmärktes, att de på länsstyrelserna lagda uppgifterna vore

alltför omfattande och säregna för nuvarande arbetskrafter samt att lagstiftningen

under alla omständigheter måste förbindas med ett ordnande

av kreditfrågan.

Länsstyrelsen Beviskraften hos den allmänna motiveringen för besittningsrätten föri

Uppsala län. utsatte tydligen dels att avsevärd fara botade för missbruk (användande

för främmande ändamål) från lägenhetsägares sida, dels ock att denna

fara ej vore möjlig att undanröja med bibehållande av äganderättsupplåtelse.

Varken det ena eller det andra kunde emellertid anses vara genom

hittills vunnen erfarenhet ådagalagt. Kommissionen själv tänkte sig ju

upplåtelse med äganderätt förekomma vid sidan av den föreslagna upplåtelsen

under besittningsrätt.

Motivet att jorden framdeles kunde bliva erforderlig för något särskilt

statsändamål, vadan det vore av vikt för kronan att kunna återtaga jorden

utan expropriation, kunde tydligen anses sakna egentlig bärkraft.

Något starkare vore argumentet att egnahemsbyggare befriades från

kapitalutlägg för jorden. Men kronan kunde lika gärna som att nöja sig

med en låg avgäld för besittningsrätten, kreditera hela köpeskillingen och

uppskjuta amorteringen till en tid, då egnahemsbyggaren »kommit sig för».

Möjligheten att periodiskt böja avgälden vore icke mycket värd i betraktande

av alla villkor och inskränkningar, som vore förbundna därmed.

Om man ansåge sig kunna räkna med en fortgående stegring i jordvärdet,

borde för ifrågavarande mark, liksom beträffande fast egendom i allmänhet,

hänsyn härtill tagas på annat sätt än genom en periodisk revision av

slutna föryttringsavtal.

De förespeglade lyckliga följderna av besittningsrätten motsvarade alldeles

icke de nationalekonomiska och sociala fördelar, som erkänt vore

förenade med jordäganderätt. Därtill komme, att besittningsrätten föranledde

en omfattande och svår administration. Både tid och sakkunskap

skulle komma att saknas för länsstyrelserna.

Förslaget avstyrktes således. Till stöd härför kunde ytterligare åberopas

att, om upplåtelse under ständig besittningsrätt skedde i avsevärd utsträckning,

kunde det icke förväntas att rättsinstitutet erhölle någon större

varaktighet. Besittningsrätten stode alltför nära äganderätt för att innehavaren

i längden skulle låta sig nöja med sin särställning och däri

liggande förplikelser och inskränkningar. Opinionen komme att fordra,

att ifrågavarande åbor befriades från avgäld och uppsikt samt finge

äganderätt. Och denna opinion för åbornas frigörelse bleve svår att motstå.

I bästa fall komme det att stanna vid ett slags motsvarighet till

skattelösen, med synnerligen ringa lösesumma.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Länsstyrelsen kunde ej finna mer än ett av de mot äganderätten anförda

skälen vara av beskaffenhet att förtjäna vidare beaktande, nämligen

det som avsåge svårigheten att anskaffa kontant köpeskilling. Men länsstyrelsen

kunde ej vara med om att rätta lösningen av spörsmålet skulle

vara funnen genom den föreslagna besittningsrätten, ett mellanting mellan

äganderätt och arrenderätt med en vidlyftig och invecklad apparat av bestämmelser

och undantag. Äganderätten ansåges bland vårt folk såsom

den mest betryggande och eftersträvades av varje verklig egnahemsbyggare.

Man både bort närmare undersöka de möjligheter, som kunde

finnas att utan kontant köpeskilling, men med rätt till framtida billig avlösning

under äganderätt upplåta kronojord mot viss årlig avgäld.

Såsom ytterligare betänklighet mot förslaget ltomme, att länsstyrelserna

icke skulle kunna på tillfredsställande sätt fullgöra alla de åligganden,

som enligt förslaget skulle tillkomma dem, åligganden för vilka det fordrades

såväl tid som stor sakkunskap inom lanthushållningens område.

Redan nu vore landskontorens arbetsbörda vid bristningsgränsen och i

vissa fall redan därutöver.

Av angivna skäl måste länsstyrelsen på det bestämdaste avråda från

all lagstiftning, som ålade landskontoren ökade bördor utan att samtidigt

anvisa, huru dessa bördor skulle kunna bäras.

Vad anginge detaljerna funne länsstyrelsen dem vara omsorgsfullt genomtänkta.

Reservanternas anmärkningar syntes likväl förtjäna beaktande.

Länsstyrelsen ansåge icke att ifrågakomna för vår gällande lagstiftning

främmande upplåtelseform skulle erbjuda avsevärda fördelar framför

äganderättsupplåtelsema. Erfarenheterna från åborättsinstitutets

historia tydde på att den ständiga besittningsrätten av allmänheten i regel

ansåges långt mindre eftersträvansvärd än äganderätten med dess obeskurna

dispositionsfrihet och de fördelar, en ägd fastighet såsom kreditobjekt

erbjöde sin ägare. — Jämväl borde beaktas, att den nya upplåtelseformen

komme att åsamka statsverket ganska betydliga kostnader för förvaltning,

syner, värderingar och övriga kontrollåtgärder.

På grund härav och då det statliga främjandet av egnahemssträvandena

under nu rådande förhållanden lämpligast torde ske genom fullföljande

och utveckling av de hittills följda linjerna (beredande av lån och upplåtelse

av mark från kronans fastigheter), kunde länsstyrelsen icke tillstyrka

förslagets upphöjande till lag.

De sakkunniga syntes icke hava förebragt vägande skäl för åsikten,

att vid ifrågavarande jordupplåtelser besittningsrätten skulle vara att

föredraga framför äganderätten. Att skatteköpen under gångna tider

omfattats med ett så stort intresse torde visa, att äganderätten värderades

högre än åborätt eller annan mer eller mindre inskränkt besittningsrätt.

Likasom skatteköpen i stort sett medverkat till det svenska jordbrukets

framåtskridande, torde även de nu ifrågasatta jordupplåtelserna medföra

avsevärt större fördelar i nationalekonomiskt hänseende, om de skedde

m|ed äganderätt, än om de skedde under besittningsrätt.

För övrigt skulle enligt förslaget åborna vara underkastade sådana begränsningar

vid brukandet av jorden, att de närmast kunde likställas med

arrendatorer. Fråga vore om länsstyrelserna hade erforderlig sakkunskap

för sina. uppgifter enligt förslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 17 höft. (Nr 22.) 5

Länsstyrelsen

i Södermanlands

län.

Länsstyrelsen

i Östergötlands

län.

Länsstyrelsen

i Jönköpings

län.

s. 66 Kontrollera mot PDF

Länsstyrelsen

i Kronobergs

län.

Länsstyrelsen

i Kalmar län.

Länsstyrelsen

i Gottlands

län.

Länsstyrelsen

i Blekinge

län.

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

På grund av dessa skäl kunde länsstyrelsen icke tillstyrka bifall till

förslaget.

Visserligen kunde påvisas vissa olägenheter av upplåtelse med äganderätt,

men å andra sidan borde fördelarna icke underskattas. Och det förefölle

länsstyrelsen som om det föreslagna besittningsrättsinstitutet ingalunda

skulle erbjuda motsvarande fördelar. Särskilt hade äganderättupplåtelse

ett givet företräde, då det gällde att bibehålla intresset hos vederbörande

för bildande av egna hem; full äganderätt vore säkerligen det,

som främst eftersträvades av egnahemsbildaren. Med hänsyn till att åibon

såväl i fråga om byggnaderna som ock beträffande jordens hävd skulle

vara underkastad uppsikt och besiktningar och att besittningsrätten av

olika anledningar kunde förverkas torde vara att befara, att den nya upplåtelseformen

icke skulle bliva tillräckligt eftersträvad. — Professor

Wohlins reservation innehölle flera vägande skäl mot förslaget. Särskilt

ville länsstyrelsen understryka, att länsstyrelserna skulle sakna lämpliga

organ för fullgörande av sina nya upgifter.

Länsstyrelsen hade stannat vid den meningen att främjandet av egnahemsrörelsen

bäst skedde genom upplåtelser med äganderätt. Obehörig

spekulation torde vad särskilt skogen anginge kunna stävjas genom en

rationell skogslagstiftning och i övrigt genom andra åtgärder än de föreslagna

besittningsrättsupplåtelserna.

På grund härav kunde länsstyrelsen alltså icke tillstyrka det föreliggande

lagförslaget.

Vid förslagens granskning hade länsstyrelsen icke funnit anledning till

några mera väsentliga erinringar, utan syntes förslagen innefatta ett

verksamt medel till befrämjande av cgnahemsbildning å kronojord.

Länsstyrelsen, som icke funne förhållandena inom länet vara av beskaffenhet

att särskilt påkalla tillkomsten av den ifrågasatta upplåtelseformen,

finge i huvudsaklig anslutning till professor Wohlins reservation

avstyrka förslagets läggande till grund för lagstiftning i ämnet.

Alternativt framhölles betydelsen av sådana jämkningar i förslaget, att

upplåtelsens karaktär kunde i vidsträcktare mån närma sig äganderätt.

Särskilt framhölles, att förhöjning i den en gång fastställda avgälden

icke borde ifrågakomma.

Det på obehövligheten av kontant köpeskilling grundade skälet för besittningsrättens

tillämpande hade åtminstone teoretiskt sett sitt berättigande.

Men länsstyrelsen vore ej övertygad om att i praktiskt hänseende

det framlagda förslaget skulle i vidare mån underlätta för den ohemedlade

att skaffa sig ett eget hem. Vederbörande skulle ju själv bebygga

sin lägenhet; och om staten ej tilJhandahölle erforderligt penning belopp

i dess helhet, skulle det kanske för den obemedlade snarare bliva svårare

att anskaffa detta belopp än köpeskillingen för både jord och hus med

fastigheten som pantobjekt. Det borde också påpekas att, då det som här

gällde jordbrukslägenheter av ej alltför ringa storlek, inköpspriset icke

brukade bestämmas med hänsyn till byggnadernas verkliga kostnadsvärde,

utan ansågos byggnaderna böra inräknas i köpet till ett ej obetydligt reducerat

belopp. Förslaget syntes ej heller medgiva åbon att för nybyggnad

obehindrat få använda å lägenheten till äventyrs befintlig skog. — Läns
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

styrelsen ansåge därför, att åtminstone i de södra delarna av riket det nya

upplåtelsesystemet skulle komma till ringa, om ens någon användning.

Äganderätten innebure en stor lockelse jämförd även med den tryggaste

besittningsrätt. I förevarande fall vore besittningsrätten därtill förenad

med många inskränkningar och straffbestämmelser, som kunde verka avskräckande.

Möjligen kunde förhållandena i Norrland vara annorlunda än i rikets

södra delar; och då egnahemsrörelsen borde på allt sätt främjas, syntes

det länsstyrelsen att, om en ny upplåtelseform med tryggad besittningsrätt

skulle ifrågakomma, förslaget i stort sett måste anses utgöra eu god lösning

av frågan.

Såsom detaljanmärkning syntes det länsstyrelsen egendomligt, att ingen

som helst bestämmelse funnes om hur länsstyrelserna skulle övervaka, att

förseelse från åhons sida ej förelåge. En uttrycklig föreskrift att landsfiskal

och fjärdingsman vore skyldiga rapportera till vederbörande länsstyrelse,

när helst någon förseelse mot givna föreskrifter bleve dem kunnig,

vore det minsta, som behövdes för vinnande av den allra nödvändigaste

kontrollmöjlighet. Att föreskriva besiktningar med vissa års mellantid

måste däremot anses mindre lämpligt såväl ur kostnadssynpunkt som med

hänsyn till den avoghet, åborna säkerligen skulle hysa häremot.

Trettiotreårsperioderna ansåge länsstyrelsen vara för långa, då förhållandena

i de flesta fall underginge väsentliga förändringar under vida

kortare tid. Föreskriften att efter 33 år höjning av avgälden finge ske

med högst tio procent vore för snäv, da även under normala förhållanden

penningvärdets fall ej kunde beräknas lägre än en procent årligen och åtminstone

denna minskning borde kunna vid den nya avgäldssättningen

fullt kompenseras. I dessa hänseenden biträdde alltså länsstyrelsen reservanterna

Ingeströms och Linders’ mening.

Enligt länsstyrelsens mening mötte mot den föreslagna besittningsrätten Länsstyrelsen

såsom form för jordupplåtelser av ifrågavarande slag stora betänklig- i Kristianheter.

De talrika bestämmelserna, åsyftande kontroll över lägenhetens stads länskötsel

och innebärande inskränkningar i brukarens dispositionsrätt, gjorde

att besittningshavarens rörelsefrihet såsom jordbrukare ej bleve större

än en vanlig arrendators. Blott äganderätten förmådde skänka såväl

säkerhet i innehavet som intresse för jordens omsorgsfulla hävdande.

Staten komme för övrigt att vid tillämpning av besittningsrätten åsamkas

stora kostnader för förvaltning, syner och värderingar.

Länsstyrelsen anslöte sig förty till professor Wohlins reservation samt

avstyrkte förslaget och förordade utarbetande av en jordupplåtelse form

efter mönster av preussiska räntegårdsinstitutet på principen »köp mot

avgäld».

Länsstyrelsen anmärkte till en början, att intensiteten i egnahemssträ- Länsstyrelse,

vandena under de senare åren märkbart avtagit och att uppfattningen om i Malmöhus

allmännyttan av jordbruksjordens splittring i småbruk, särskilt efter län.

krigsåren undergått någon ändring, vadan det kunde ifrågasättas, huruvida

fullgoda skäl verkligen förefunnes att nu söka genom mer eller mindre

konstlade medel framdriva en sådan splittring.

Mot det föreliggande förslaget hade länsstyrelsen redan vid första studiet

av betänkandet bibragts betänkligheter, som sedermera vunnit i

styrka. De sammanfölle med reservanten professor Wohlins invändningar

s. 68 Kontrollera mot PDF

Länsstyrelsen

i Hallands

län.

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

mot förslaget, och. länsstyrelsen både funnit sig kunna helt ansluta sig till

den mening, denne reservant sökt göra gällande. Länsstyrelsen delade,

ock hans tvekan rörande länsstyrelsernas lämplighet och sakkunskap inför

sina uppgifter enligt förslaget. Redan nu vore arbetsbördan alltför

stor, och åtminstone för Konungens befallnihgshavande i Malmöhus län,

dä r det funnes mer än ett tusental hemman av sådan natur, att styckning

till småbruk kunde ifrågakomma, skulle helt visst en särskild organisation

behövas för handhavande av tillsynen över besittningsrätterna. Säkerligen

komme kostnaderna för institutets genomförande icke att stå i rimligt

förhållande till statens inkomster av upplåtna besittningsrätter.

Länsstyrelsen kunde följaktligen icke tillstyrka, att förslaget upphöjdes

till lag.

Vid det nuvarande systemet i fråga om upplåtelser av lägenheter från

kronans jordbruksdomäner lådde den betänkliga svagheten, att ganska

ringa säkerhet funnes för att det behjärtansvärda ändamål, för vilket

kronan iklädde sig betydliga ekonomiska uppoffringar, bleve uppnått och

för framtiden tryggat. Några effektiva garantier för att de upplåtna lägenheterna

skulle bibehållas i händerna på personer av den samhällsklass,

för vilken de vore avsedda, funnes icke och torde, såsom utredningen

visade, icke heller med nuvarande lagstiftning kunna åstadkommas. En

författning av det syfte, som det nu framlagda förslaget avså ge att vinna,

måste därför anses vara av behovet påkallad.

Då man emellertid granskade lagförslaget, bleve man betänksam med

hänsyn till det invecklade system, som ansetts behövligt, med dess överväldigande

mängd av minutiösa detaljbestämmelser, alltför ingripande i

den enskildes yrkesutövning. Särskilt för personer ur den samhällsklass,

från vilken besittningsrättsinnehavarna skulle hämtas, torde lagen vara

alltför svårbegriplig och därjämte verka i viss mån misstänkt såsom innebärande

ett opåkallat förmynderskap. Men kanske kunde genom bearbetning

av förslaget eu hel del bestämmelser av nu antydda betänkliga innehåll

uteslutas, respektive förenklas. Allenast under förutsättning härav

ansåge sig länsstyrelsen kunna tillstyrka, att en lagstiftning, huvudsakligen

byggd på de grundsatser lagförslaget innehölle, finge komma till

stånd.

Beträffande detaljerna anmärktes följande.

Att bestämma avgälden för så långa perioder som 33 år till vissa fixa

penningbelopp syntes icke lämpligt i betraktande av de växlingar, såväl

penningvärdet som jordvärdet under så långa tider gärna underginge.

Vida bättre syntes vara att fastställa avgäldsbeloppet å värdet av vissa

jordbruksprodukter, konverterade efter eu moderniserad markegångstaxa.

Kommissionens skäl häremot syntes icke överbevisande, helst då tillbörligen

beaktades det inflytande, världsmarknadspriset numera både å prisbildningen

beträffande jordbruksprodukter i vårt land. Måhända vore

dock tioårigt medelmarkegångspris riktigare än årspris. — Skulle fixa

penningavgälder likväl bibehållas, tillstyrkte länsstyrelsen herrar Inge-,

ströms och Linders’ reservation med yrkande om tjuguårsperioder. Likaledes

tillstyrktes samma reservanters förslag om maximihöjningens bestämmande

till tjugo procent.

Om icke den dyrbara förvaltningsapparaten kunde väsentligen inskränkas,

förefölle det som om statens för ändamålet utgivna medel icke komme

att stå i något förnuftigt förhållande till resultaten. Det gällde nämligen

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kung!. Maj:ts proposition Nr 22.

här vitt kringspridda, var för sig ganska små lägenheter, från vilka kronans

årsinkomst genom avgälder bleve ganska ringa. Och kronan komme

att få vidkännas betydande kostnader för såväl syner och besiktningar

som andra förvaltningsändamål. Att statsverket skulle göra besparingar

(vid jämförelse med arrendesystemet) på den grund, att byggnadskyldigheten

skulle fullständigt övertagas av brukaren, måste betraktas som en

illusion, enär väl den avgäkl, staten erhölle, bleve under i övrigt lika omständigheter

minskad i direkt proportion till statens minskade åtaganden.

Därjämte uttalade länsstyrelsen de starkaste betänkligheter mot förslaget

att till länsstyrelserna överlämna en mängd uppdrag beträffande de

ifrågavarande besittningsrättslägenhetema. Länsstyrelserna sutte näppeligen

inne med nödig sakkunskap härutinnan. Därest icke det mesta av

de åsyftade bestämmelserna skulle befinnas kunna saklöst undvaras, syntes

det lyckligast-att hela befattningen med dessa frågor överlätes åt

något annat administrativt organ.

Slutligen påpekade länsstyrelsen, att nya regler för lån från jordförmedlingsfonden

blivit av Kung! Maj:t och riksdagen antagna under år

1919, vilka i §§ 15 och 16 innehölle föreskrifter om upplåtelseformen

arrende med köprätt. Dessa föreskrifter avveke från vad som förutsatts

av kommissionen, vilken syntes icke hava beaktat desamma. Den erfarenhet,

som kunde vinnas av det sålunda numera införda systemet av arrende

med köprätt, torde vara av en viss betydelse för den föreliggande frågan.

— Likaledes borde beaktas, att i § 5 av kungörelsen den 27 juni 1919 ang.

statens egnahemslånerörelse definitionen å jordbrukslägenhet vore förändrad

gent emot vad kommissionen anfört.

Vad anginge ifrågasatta missbruk i fråga om upplåtna egnahems! ägenheters

användande för avsett ändamål visade utredningen, att antalet

missbruk varit försvinnande litet i förhållande till de upplåtna lägenheternas

antal.

Kraftigare gällde givetvis det åberopade skälet rörande svårigheten att

skaffa kontant köpeskilling. Men länsstyrelsen vore icke övertygad om

att frågan genom förslaget att utbyta äganderätt mot besittningsrätt emot

avgäld vore löst på lyckligaste sätt. Äganderättens begrepp vore för

djupt rotat hos den svenske lantmannen för att ett besittningsrättsinstitut

i ny form. skulle ha någon framtid för sig. Att mark, varpå man nedlade1

intresse, arbete och kostnader, borde vara ens egen vore nog den allmänna

uppfattningen.

Den föreslagna besittningsrätten skulle ock genom den mångfald av bestämmelser,

som tillkommit i syfte att skydda statens rätt, komma att

hos besittaren alstra en känsla av ofrihet och otrygghet. — Förvaltningen,

som skulle åligga länsstyrelserna, komme att kräva väsentlig utökning av

deras arbetskrafter, om, över huvud taget länsstyrelserna vore kompetent

myndighet härutinnan. — Det kunde ifrågasättas, huruvida icke det med

förslaget avsedda ändamålet vunnes lättare på den väg, som professor

Wohlin anvisat i sin reservation, eller upplåtelse av mark med äganderätt

emot viss avgäld.

Det föreliggande förslaget bleve alltså av länsstyrelsen avstyrkt.

Mot den föreslagna upplåtelse formen kunde med allt skäl invändas, att

besittningsrätten, hur den än omgärdades, icke medförde den säkerhet i

innehavet, som vore äganderätten ensam förbehållen och utan vilken det

Länsstyrelsen

? Göteborgs

och Bohus län.

Länsstyrelsen

i Älvsboras

län.

s. 70 Kontrollera mot PDF

Länsstyrelsen

i Skaraborgs

län.

Länsstyrelsen

i Värmlands

län.

70 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 22.

rätta intresset hos odlaren icke kunde påräknas. Full samhörighet med

jorden kunde enligt länsstyrelsens uppfattning blott vinnas i förening

med äganderätt. Därtill kunde den föreslagna kronouppsikten befaras

giva anledning till olust och otrevnad.

Beträffande detaljerna anmärktes, att länsstyrelserna belastats med en

uppsikt i olika hänseenden, vilken länsstyrelserna näppeligen bleve i

stånd att effektivt upprätthålla.

Reservanterna Ingeströms och Linders’ mening i fråga om avgäldsperiodens

längd biträddes av länsstyrelsen.

Förslaget innebure visserligen ökade möjligheter för de minst bemedlade

att förvärva jord; men dels torde samma syfte ernås vida enklare

genom ändring i gällande lagbestämmelser, avseende ett förbilligande av

köpeviIlkoren, och dels torde med hänsyn till de i regel låga köpeskillingarna

och förmånliga betalningsvillkoren samt möjligheterna till egnahemslån

kunna ifrågasättas, huruvida en person, som såge sig utestängd

enbart av kostnadsfrågan, över huvud taget kunde anses kvalificerad att

omhändertaga ett mindre jordbruk, då väl vissa ekonomiska förutsättningar

dock tarvades.

Syftet att på ett effektivare sätt förebygga spekulation i egnahemslägenheter

torde likaledes kunna vinnas lika väl genom vissa ändringar i eller

tillägg till gällande lagbestämmelser, t. ex. införande av strängare bestämmelser

om lägenheternas bebyggande och överlåtelse samt om styrkandet

av vederbörandes lämplighet.

Betänkligheterna mot avhändandet från kronans sida av dispositionsrätten

till nyupplåtna områden till förfång för något framtida statsbehov

berörde knappast den praktiska sidan av saken och kunde därför lämnas

ur räkningen.

Även om besittningsrätten gjordes aldrig så tryggad, kunde den ändå

ej tillnärmelsevis jämföras med äganderätt. Kärleken till den egna torvan

vore och förbleve drivkraften till arbete och sparsamhet.

Slutligen anmärktes, att förslaget förutsatte en jämförelsevis tungrodd

och dyrbar administration, vilket särskilt under nuvarande förhållanden

väckte betänklighet.

På grund av vad sålunda anförts avstyrktes förslaget.

Äganderätt vore högsta form för upplåtelse av jord. De anmärkningar,

som häremot anförts såsom motiv för besittningsrättens behövlighet, torde

äga ringa stöd från erfarenheten själv. Vad anginge att jorden komme att

upplåtas kostnadsfritt (utan köpeskilling), så hade besittningsrätten icke

kunnat utformas utan invecklade reglerande bestämmelser för bevarande.

av kronans rätt emot åbon, och hade de därav följande inskränkningarna

i åbons dispositionsrätt visat sig av beskaffenhet att i vitala delar neutralisera

upplåtelsens värde för åbon. Genom en mångfald lagbestämmelser

för besittningsrättens bringande över, så nära som möjligt, till äganderätten

hade syftemålet så långt ifrån uppnåtts, att åbons ställning blivit

icke blott otrygg för tillfället utan därtill givits ovisshet om framtida utsikt

till lägenhetens förvärvande med äganderätt. Staten, som. bland annat

icke kunde släppa jordvärdestegringen, stode åbon emot i en så viktig

sak som friköpsrätten; och även i andra delar bure förslaget prägel av

statsintressets motsättning mot å.bons. — Förutsättningen för ett verkligt

odlingsintresse vore känslan av frihet och samhörighet med torvan; men

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 22.

71

härför krävdes ett visst mått av rörelsefrihet och förfoganderätt över jorden

med dess tillbehör, fördelar som nog vore ensamt äganderätten förbehållna.

Förslaget påminde för mycket om svunna tiders landboförhållanden

vid kronojord? besittande och innebure ett steg till återgång mot dessa

av statsmakterna näppeligen åtrådda tvångsförhållanden, där brukaren

allenast ägde byggnaderna.

Länsstyrelsen vore därför av den övertygelsen, att den föreslagna upplåtelseformen

icke kunde finnas för det allmänna eftersträvansvärd, och

funne sig föranlåten att med avstyrkande av förslaget ansluta sig till professor

Wohlins reservation.

Länsstyrelsen delade icke de sakkunnigas uppfattning, att den nya upp- Länsstyrelsen

låtelseformen skulle bliva lika lockande som äganderättsupplåtelse. » Örebro län.

Exempel kunde hämtas från den gamla åborätten. Att denna icke bestått

berodde för visso på att åborna i längden icke funnit åborätten motsvara

de anspråk, man måste ställa på en god och lämplig upplåtelseform,

och därför genom en slutligen allt enhälligare opinion framtvingat rätt

till friköp. Länsstyrelsen ansåge, att så komme att gå jämväl med det

nu föreslagna besittningsrättsinstitutet.

Länsstyrelsen vore vidare icke övertygad om att den av de sakkunniga

såsom en särskild vinst framhållna omöjligheten att inteckna under besittningsrätt

upplåten lägenhet verkligen vore att betrakta som en fördel.

Nödigt kreditobjekt komme nämligen att saknas, i allt fall för anskaffning

av erforderliga medel till inventarier och utsäde. Staten hade

man tänkt sig skola i övrigt träda hjälpande emellan genom uppläggande

av en särskild fond eller inrättande av en särskild kreditkassa. Såsom

säkerhet hade föreslagits viss förmånsrätt för ogulden köpeskilling och

lån enligt skriftlig handling till byggnadernas uppförande eller inlösen.

Men kunde det vara ekonomiskt tillrådligt att basera kreditgivning åtminstone

i större skala på en så pass oviss säkerhet som rätt till viss förmånsrätt

vid konkurs, i all synnerhet som ju förmånsrätten icke vore

absolut beträffande lån för byggnaders uppförande och inlösen. Här hade

ju endast föreslagits förmånsrätt för skriftlig handling å dylikt lån; men

intet hindrade, att flera dylika skriftliga handlingar kunde upprättas,

vilka alltså skulle gå in med samma rätt, och kunde således den förmånsrätt,

som tillkomme den statliga fonden eller den särskilda kreditkassan,

bliva tämligen värdelös.

Av det sagda framginge, att länsstyrelsen icke hyste någon tilltro till

att ett antagande av de sakkunnigas förslag skulle utgöra någon insats

av egentligt värde i strävandet att skapa nya, bärkraftiga småbruk. —

Yad detaljerna anginge hade länsstyrelsen ej ingått på någon närmare

granskning av desamma; men länsstyrelsen hölle före, att förslaget innebo

lie så minutiösa bestämmelser, att en alltför stor arbetsbörda och ett

alltför stort ansvar skulle komma att åvila länsstyrelserna vid deras handhavande,

samtidigt som inspektioner m. m. komme att draga avsevärd

årlig kostnad. Därtill skulle tillvaron av alla dessa varandra kompletterande

bestämmelser, som förslaget innehölle, verka avskräckande på

dem, som eljest kunde vara hågade och lämfpade att skaffa sig ett eget

hem. Länsstyrelsen fann sig därför böra bestämt avstyrka, att förslaget

antoges.

Den väg, som enligt länsstyrelsens mening säkrast ledde till målet,

torde vara att förbättra möjligheterna att genom äganderätt åtkomma

s. 72 Kontrollera mot PDF

Länsstyrelsen

i Västmanlands

län.

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

jord för småbruk. Svårigheten med kontant köpeskilling torde kunna

avhjälpas på det sätt, att staten läte hela köpeskillingen innestå mot inteckning

löpande med skälig ränta, möjligen räntefri de första åren till

dess köparen hunnit komma sig något så när i ordning. Om denna form

förbundes med rätt för inteckningshavaren, staten, att uppsäga lämnat

lan vid konstaterad vanliävd eller lägenhetens försäljning till person, som

icke kunde räknas till småbrukarnas kategori eller som ämnade använda

lägenheten till främmande ändamål, skulle ju nackdelarna vid denna upplåtelseform

ytterligare minskas. En annan utväg torde vara att söka å

våra förhållanden aptera det preussiska räntegårdssystemet. Visserligen

skulle även i båda dessa fall visst övervakande från statens sida vara erforderligt,

men det skulle kännas varken så tryckande för dem det gällde

eller så ansvarsfullt för länsstyrelserna som förhållandet skulle vara med

det övervakande, vilket ansetts nödvändigt beträffande besittningsrättshavarna.

Länsstyrelsen hade, vad själva huvudprincipen för förslaget anginge,

icke känt sig övertygad av de skäl kommissionen anfört för införandet i

vår rätt av ett i huvudsak från förgångna tider lånat och mot utvecklingens

gång stridande rättsinstitut sådant som den föreslagna åborätten.

Länsstyrelsen ansigte sig i huvudsak till de åsikter, vilka uttalats av reservanten

professor Wohlin, och förmenade, att de av honom anförda teoretiska

skälen vore tungt vägande.

Av gjorda rön och erfarenheter inom Västmanlands län kunde man

enligt länsstyrelsens förmenande icke finna anledning till den av kommissionen

föreslagna reformen, såvitt denna avsåge förhindrande av återförsäljning

och lättande (genom frånvaron av kontant köpeskilling) av

hittills gällande villkor för förvärv av kronolägenhet. Det enda, som

skulle kunna anmärkas, vore att upplåten lägenhet understundom givits

alltför liten areal för att kunna med visshet antagas erbjuda brukaren nödig

utkomst.

Vidare syntes det länsstyrelsen som om de nu medgivna jordupplåtelsema

från kronan skedde under villkor, som vore fullt lika förmånliga,

om ej förmånligare, än de i besittningsrättsfors]aget angivna. Särskilt

påpekades i detta sammanhang byggnadsskyldigheten enligt förslagets

25 §. Åbon skulle vara underkastad sträng kontroll att denna skyldighet

fullgjordes och under samma kontroll vara pliktig hålla jorden i gott

stånd såväl i avseende å jordens hävd som beträffande byggnader och andra

anläggningar. Nu förhölle det sig ju så i denna del av landet, att faktiskt

köpvärdet av en jordbruksfastighet icke överstege värdet av de å fastigheten

befintliga byggnader, om desamma skulle uppföras nya. Under sådana

förhållanden syntes det länsstyrelsen som om de villkor, på vilka

åhon förvärvade sin fastighet, vore allt annat än fördelaktiga i jämförelse

med de villkor, som bjödos vid upplåtelse under äganderätt. Under förutsättning

av ett strängt utkrävande av kronans rätt skulle åbon kunna

sägas vara skyldig att omedelbart erlägga hela köpeskillingen för fastigheten

och ändå ej bliva ägare till densamma. Visserligen förespeglades

åbons bispringande genom ett statligt kreditsystem. Utan all säkerhet

torde emellertid ett sådant system ej kunna få anlitas. Genom transaktionen

med kronan hade åhon ej i sina händer fått något hypotisabelt förmögenhetsobjekt

och för honom återstode då knappast annan utväg än

den personliga borgen. Men denna art av säkerhet kunde medföra för
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

pliktelser vida mer betungande än vad den skriftliga handlingen gåve

vid handen, förpliktelser ägnade att ytterligare försvaga åbons ställning

som självständig jordägare.

Enligt länsstyrelsens förmenande vore sålunda egnakemsköpet från

staten, sådant det nu vore ordnat, vida förmånligare för köparen än åborätten

för åbon — alldeles oavsett i övrigt den oberoende ställning, egnahemsköparen

framdeles intoge i jämförelse med den på så många sätt

bundna åbon. Länsstyrelsen vågade uttala den övertygelsen att, om båda

sätten för upplåtelse bibehölles fakultativt vid sidan om varandra, åborätten

icke skulle komma till den vidsträckta användning kommissionen

syntes avse samt att i allt fall den klass av jordbrukare, som förvärvades

genom besittningsrättsupplåtelser, icke skulle bliva av den goda beskaffenhet

och till det gagn för landet, som av kommissionen förespeglades.

Beträffande själva författningsförslaget såsom sådant kunde länsstyrelsen

ej undgå att anmärka, att bland följdförfattningarna saknades en

ofrånkomlig sådan, nämligen angående särskild organisation inom länsstyrelserna

för utövandet av deras övervakande myndighet enligt förslaget.

Länstyrelsen hade för sin del redan förut under sin tillsyn 72 kronodomäner

och 143 ecklesiastika boställen. Redan dessa ställde på länsstyrelsen

anspråk, som med tillgänglig arbetskraft och tillgänglig speciell sakkunskap

endast med svårighet kunde fyllas. Länsstyrelsen kunde absolut

icke därutöver betungas med något hundratal under åborätt upplåtna

lägenheter utan att å ämbetet inrättades en särskild med sakkunnig

kraft försedd domänbyrå, som därjämte torde till sin hjälp behöva i orterna

anställda kronorättare.

Granskningen av förslaget hade icke givit anledning till någon anmärk- Länsstyrelsen

ning, varför länsstyrelsen ej hade något att erinra mot förslagets upp- i Kopparbergs

höjande till lag. Vad särskilt professor Wohlins reservation anginge hade länlänsstyrelsen

med hänsyn till reservationens i åtskilliga hänseenden otydliga

innehåll icke ansett sig kunna fästa något avseende vid densamma.

Länsstyrelsen hade ej funnit något att erinra mot förslaget, utan an- Lanssiyrelssn

såge det förtjänt att i huvudsak komma till genomförande. Dock ville * Gävleborg«

länsstyrelsen fästa uppmärksamheten på att länsstyrelsernas medverkan län''

vid den föreslagna besittningsrättens tillämpning påkallats i en sådan omfattning,

att länsstyrelsernas arbetsbörda komme att avsevärt ökas. Det

måste därför vid förslagets genomförande tillses, att länsstyrelsernas tillgång

till erforderliga kompetenta arbetskrafter vederbörligen förstärktes.

Det vore en svaghet hos lagförslaget, att det byggde enbart på besitt- Länsstyrelsen

ningsrätten såsom form för ifrågavarande jordupplåtelser med uteslutande * vaster norrom

äganderätten. De skäl mot upplåtelse under äganderätt, som kommis- lands Iänsionen

anfört, syntes knappast övertygande och borde i varje fall icke få

från statens sida utgöra hinder för att bereda det befolkningslager, som

här vore i fråga, möjlighet att förvärva äganderätt till den brukade jorden.

Utvägar borde finnas för överkommande av svårigheten med kontant

köpeskilling. Köpeskillingarna för ifrågavarande lägenheter kunde och

borde sättas mycket lågt; i vissa fall borde upplåtelse ske till och med utan

vederlag. Ansåges jord eller viss lägenhet så värdefull, att en större

köpeskilling borde utgå, torde en kombination av besittningsrätt och

äganderätt kunna tänkas sålunda, att brukaren under exempelvis de första

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Zjänsstyrelsen

i Jämtlands

län.

tio åren, tills lian kommit i gynnsammare ekonomisk ställning, finge innehava

jorden under besittningsrätt mot årlig avgäld och därefter erhölle

rätt att förvärva äganderätten till jorden mot en köpeskilling motsvarande''

avgäldsbeloppet, kapitalism^! efter fem procent.

De rena förvaltningskostnader, som vore förenade med upplåtelse, under

besittningsrätt och som torde uppgå till relativt avsevärda belopp, kunde

mbesparas och staten därigenom beredas möjlighet att mot mindre vederlag

upplåta jorden under full äganderätt.

Om man närmare skärskådade de villkor, under vilka besittningsrätt

enligt förslaget skulle medgivas, torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida

en upplåtelse under sådan rätt kunde giva brukaren den känsla av

trygghet, som även enligt kommissionens mening vore ett huvudvillkor

för varje jordbrukare. Åtskilliga för brukaren väsentliga inskränkningar

vore nämligen upptagna i förslaget.

Beträffande synpunkten att jorden skulle kunna framdeles behövas av

kronan för annat allmännyttigt ändamål anmärktes att, ehuru dylika fall

kunde förutsättas bliva sällsynta, jorden borde kunna återförvärvas av

kronan genom expropriationsförfarande och detta förfarandes betryggande

fördelar tillgodokomma även innehavare av sådan jord, varom här vore

fråga. Och vad anginge förhållandet att avgälden för den upplåtna jorden

icke skulle från början fastställas till visst oföränderligt belopp anmärktes,

att även härigenom starkt framhölles skillnaden mellan ägandeocli

besittningsrätt samt de fördelar och olägenheter, som vore förenade

med de olika upplåtelseformerna. Ägaren bleve ju delaktig av stegringen

i jordvärdet, under det att besittningsrättshavarens intressen härutinnan

skulle tid efter annan regleras av staten. Men denna med tiden skeende

värde- eller förmögenhetstillväxt utgjorde en väsentligt bidragande orsak

till trygghetskänsla för ägaren och hans efterkommande samt en välförtjänt

för att ej saga nödvändig ersättning för odlarens möda.

Vidare återfunnes i förslaget en mängd bestämmelser, som vore ägnade

att framhålla skillnaden mellan äganderätts- och besittningsrättshavare

och inskränkte den senare® fria dispositioner av sin jord — bestämmelser,

vilka försatte brukaren i en ställning, som icke varit av kommissionen

avsedd, nämligen kronotorparens i stället för den frie och besuttne jordbrukarens.

Länsstyrelsen hemställde därför om sådan omarbetning av lagförslaget,

att möjlighet bereddes för jordförvärv under äganderätt, där icke vederbörande

föredroge ett förvärv under allenast besittningsrätt.

Mot principen att kronojord skulle kunna upplåtas under besittningsrätt

på obegränsad tid hade Konungens befallningshavande intet att

erinra, då det därmed icke vore avsett att utesluta upplåtelse under

äganderätt, vilken upplåtelseform utan tvivel vore att som regel föredraga.

Till att användas vid sidan av den sistnämnda i fall, där det mötte

svårigheter för hugade och lämpliga egnahemsspekulanter att kunna anlita

denna upplåtelseform, syntes ett institut av huvudsakligen nu föreslagna

beskaffenhet väl försvara sin plats.

Det vore en brist hos lagförslaget att i detsamma kronan och åbon betraktats

som två parter med skilda intressen, alldeles i paritet med en

privat jordägare och hans arrendator, vilkas mellanhavande måste, där

de ej komme överens, slitas genom vanlig rättegång inför domstol. Då

den ena kontrahenten vore kronan, i vars intresse det ingalunda läge

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22. 75

att pressa åbon till för honom betungande prestationer, och då de verkande

myndigheterna enligt all erfarenhet i allmänhet visat sig fullt ömma såväl

för den enskilda partens som för kronans bästa, hade det enligt länsstyrelsens

omdöme icke varit behövligt eller ens lämpligt att ordna rättsförhållandena

efter reglerna för enskild jordägare och landbo, där intressena

bröte sig mot varandra på ett helt annat sätt. Förhållandet mellan

kronan som jordägare och åbon hade, om denna skillnad behörigen beaktats,

kunnat ordnas under vida enklare former än som nu blivit fallet.

Som det nn förelåge hade lagförslaget erhållit en bredd och en omfattning,

som med andra utgångspunkter icke varit nödiga. Detta måste särskilt

anses olämpligt med avseende å en lag, som så speciellt berörde och

vore avsedd för gemene man. För framkallandet av känslan av oberoende

vore denna synpunkt (i fråga om lagstadgandenas stora mängd) icke utan

sin betydelse; och vore det därför önskligt, att en omläggning av förslaget

ägde rum i antydd riktning, för att det måtte kunna gorå därmed

åsyftat gagn.

I 20—23 §§ hade bland annat för vissa tvistefrågors lösning ställts i

utsikt avtalets brytande och skadeståndstvist vid domstol. I här omhandlade

fall, vilka för övrigt knappast borde kunna förutsättas, torde

någon svårighet icke böra möta för åbon att få rättelse genom hänvändelse

till länsstyrelsen, eventuellt genom besvär hos Kungl. Maj:t. Uppkomna

missförhållanden borde avhjälpas i godo, »lagas efter omständigheterna»,

och hänvisningar till avtalets brytande eller rättegång såsom

rättsmedel undvikas. — Vad särskilt anginge förhöjning i avgälden med

anledning av lägenhetens förbättring, som åstadkommits på kronans

åtgörande eller bekostnad, syntes åbon böra under alla förhållanden vara

skyldig att vidkännas den avgäldsförhöjning, som skäligen kunde därav

föranledas. Häri läge ingen orimlighet vid jämförelse med självägare;

och för åbon bleve det i alla händelser en lättnad, att kostnaden bestritts

av kronan.

Beträffande 31 och 36 §§ anfördes, hurusom i samband med meddelande

av tillstånd till nyodling eller användande av någon del av lägenheten för

annan näring än jordbruk av länsstyrelserna, skulle bestämmas den särskilda

avgäld, som för dessa fall borde utgå. Häremot syntes intet vara

att erinra. Men för det fall, att åbon underläte att söka tillstånd, föranledde

ett sådant undandragande från hans sida allenast därtill, att han

vid nästa avgäldssättning påfördes avgäld med den för övrigt i fråga om

en sådan tilläggsavgift, varom här vore fråga, betydelselösa påföljden, att

avgäldsförhöjningen finge överstiga det eljest stadgade maximum av tio

procent av det förut utgående avgäldsbeloppet, något som väl även måste

gälla för det avgäldsbestämmande, vilket skedde i sammanhang med tillstånds

meddelande. För den före sagda avgäldssättning löpande tiden

syntes däremot någon annan åtgärd från kronans sida ej kunna företagas

än att mot åbon instämma talan till domstol om bestämmande av avgäld

för det ifrågakomma området och om skadestånd. Genom ett dylikt undandragande

av lagens föreskrift kunde alltså åbon försätta kronan i eu

vida sämre ställning och bereda sig ett sannolikt betydande uppskov med

att utgöra den avgäld, vartill han borde vara förbunden. Det syntes därför

vara skäl att tillägga länsstyrelserna rätt att även för sist ornförmälda

fall bestämma den särskilda avgäld, som skäligen borde utgå, räknat

från den tid området i fråga av åbon togs i användning för det åsyftade

ändamålet, ett bestämmande, som borde äga rum så snart förhål
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. May.ts proposition Nr 22.

landet komme till vederbörande länsstyrelses kännedom. Något skäl att

här, mer än då tillstånd söktes, avvakta nästa avgäldssättning eller påtvinga

kronan omvägen att instämma saken till domstol syntes ej föreligga.

Vad anginge sättet för avgäldens bestämmande syntes det givet, att vid

lägenhetens första upplåtande detta komme att ske i samma ordning som

bestämmandet av egendomens framtida disposition. Det framginge ej

fullt tydligt av förslaget, om det slutliga bestämmandet av avgäldens

belopp och uppgörandet av åboavtalet skulle ankomma på länsstyrelsen,

vilket eljest syntes överensstämma med förslagets läggning i övrigt, eller

genom den myndighet, som träffade avtal om utarrendering, där sådan

skulle äga rum, nämligen domänstyrelsen.

I fråga om förnyat uppskattande och fastställande av avgälden föresloges,

att detta icke skulle äga rum i samma ordning som det första fastställandet,

utan genom en i särskild ordning tillsatt och fungerande så

kallad avgäldsnämnd och, i händelse av missnöje med dess beslut, genom

domstol. För sin del kunde länsstyrelse''!! icke annat än finna sagda ordning

nog så omständlig, kostsam och tidsödande. Kunde den första avgäldssättningen,

som dock på grund av föreskrifterna i 47 § måste bliva

grundläggande för den följande avgäldssättningen, ske genom domänuppskattningsnämnden

och domänstyrelsen eller länsstyrelsen, så bord©

även den följande kunna ske i samma ordning, dock att i sådant fall länsstyrelsen,

på grund av dess ställning till åboförhållandet, borde under

alla omständigheter bliva den bestämmande myndigheten. Såsom kommissionen

själv framhölle borde sagda nämnd vara till kompetensen fullt

jämförlig med den föreslagna avgäldsnämnden; och om man ansåge domänintendenten,

där sådan funnes, icke lämplig att i dessa fall fungera

såsom ordförande, kunde man, såsom skedde i län där domänintendent saknades,

överlåta åt vederbörande länsstyrelse att utse ordförande, vartill

alltid borde finnas kompetent person bland de länsagronomer, jordbrukskonsulenter

med flera, som funnes i varje lön. Vad själva avgäldens fastställande

beträffade borde detta utan tvekan kunna ske genom länsstyrelsen,

som i flera andra fall enligt förslaget fått sig denna funktion anförtrodd

och vilken icke torde behöva misstänkas fö)]- någon särskild, hård

behandling av åbon. Härav följde, att missnöje med uppskattningen, vid

vilken åbon liksom enligt förslaget borde kallas att närvara, och det därpå

grundade fastställandet borde anföras i administrativ väg, vilken i förevarande

fall borde erbjuda full trygghet för åbon och ej genom en kostsam

och tidsödande procedur vid domstol.

Vad som i viss mån kunde göra tillsättande av denna så kallade avgäldsnämnd

berättigat vore, att åt denna jämväl uppdragits att, vid

bristande överenskommelse mellan kronan och besittningshavaren angående

lösningsplikt och löseskilling, avgöra eu sådan fråga. Av förslaget

framginge ej fullt tydligt, om nämndens avgörande skulle vara

slutligt eller, i händelse av missnöje därmed, frågan kunde dragas under

domstol; det ville nästan synas som om det förra vore meningen. Enligt

länsstyrelsens uppfattning torde en sådan fråga som denna kunna i första

hand hänskjutas till en nämnd, sammansatt av sakkunniga personer i

huvudsaklig överensstämmelse med förfarandet vid tillsättandet av skiljenämnd

— man kunde lämpligen begränsa rätten att utse ledamöter av

nämnden till att göras bland personer, som vore valbara till exempel till

ledamöter i expropriationsnämnd — och därvid uppdraga åt domaren att

utse ordförande. I varje fall syntes part ej böra betagas rätten att få

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22. 77

en dylik fråga prövad av domstol, därest lian ansåge sig ej kunna åtnöjas

med nämndens beslut; här vore nämligen en fråga av helt annan innebörd

än då det gällde ordnandet av förhållandet till åbon under dennes

besittningstid.

I fråga om 47 § anslöte sig länsstyrelsen till herrar Ingeströms och

Linders’ reservation. Därjämte anmärktes på olikheten i det använda

uttryckssättet angående normen för avgäldssättning i första och sista

styckena, ehuru någon olikhet i sak icke vore avsedd eller borde vara avsedd,

i det att i sista stycket insatts orden »efter ortens pris», som däremot

ej förekomme i första stycket.

Beträffande syn enligt 53 § syntes till förenkling av proceduren utan

olägenhet och med lika stor trygghet för åbon kunna åt länsstyrelsen överlåtas

att inom de angivna kategorierna kalla båda synemännen.

Reglerna om kronans rätt och plikt att inlösa en åbolägenliet enligt 55

och följande paragrafer syntes vara oförmånligare för kronan än som

vore skäligt och nödigt. Det kunde sättas i fråga om det vore skäligt,

att lösen skulle utgivas av kronan för själva besittningsrätten utöver

värdet av den förbättring, som lägenheten under besittningstiden vunnit.

Men även om det finge anses lämpligt att, till åbons större likställighet

med en ägare, låta honom i denna form få någon del av den värdestegring,

lägenheten i likhet med annan jord i orten vunnit, måste det

anses oriktigt att likställa detta fall med återköp eller förköp av äganderätten

till en fastighet. Kronan vore fortfarande ägare och syntes även

''höra tillgodonjuta denna sin rätt; värdet av besittningsrätten måste därför

bestämmas med hänsyn härtill. Att svårigheter mötte vid ett sådant

bestämmande — liksom för övrigt vid varje slags dylik uppskattning —

vore uppenbart, men dessa borde dock ej vara avsevärt större än vid eu

uppskattning enligt förslaget.

Alldeles oriktigt syntes det länsstyrelsen vara, att vid inlösen av besittningsrätt

på grund av dess försäljning lösesumman skulle motsvara vad

köparen utfäst sig att betala. Det kunde nämligen befaras, att en dylik

bestämmelse skulle kunna framkalla benägenhet att genom oriktiga uppgifter

i köpebrevet framkalla ett högre, värdet ej motsvarande lösensbelopp.

Mot försök i sådan riktning gåve möjligheten att bringa köparen

på ed allenast ett ofullkomligt skydd. Men även utan något som helst

bedrägligt förhållande kunde bestämmelsen föranleda en oskäligt hög

löseskilling. Länsstyrelsen ansåge därför, att löseskillingen borde vid inlösen

på grund av köp bestämmas efter enahanda grunder och på enahanda

sätt som vid inlösen i andra fall.

Å andra sidan skulle länsstyrelsen för sin del finna önskligt att, till

beredande av större självständighet och trygghet i besittningsrätten, fallen,

då kronan ägde inlösa en åbolägenhet, inskränktes och bleve begränsade

till ett minimum.

Slutligen anfördes, att på grund av den befattning, som enligt förslaget

skulle läggas på länsstyrelserna, det torde bliva nödvändigt att å landskontoret

upprättades en särskild avdelning för jordfrågor, till vilken

kunde förläggas såväl nu ifrågavarande som en del andra frågor rörande

jorddelning och utarrenderingen av kronojord.

Enligt länsstyrelsens mening vore det uppenbart, att det vida övervägande

antalet jordsökande önskade vinna äganderätt. Därför borde vid

egnahems- och småbruksrörelsen äganderätten såsom upplåtelseform före
-

Länsslyrelsen

i Västerbottens

län.

s. 78 Kontrollera mot PDF

Länsstyrelsen

i Norrbottens

län.

Direktionen

över Danviks

hospital.

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

trädesvis komma till användning:. Men det vore av stor betydelse, att

vederbörande jordspekulanter också erbjödes en form för upplåtelse av

kronojord, vilken innebure, att någon köpeskilling ej behövde ifrågakomma,

samtidigt som upplåtelseformen beredde brukaren och hans efterkommande

trygghet i besittningen av lägenheten med därå nedlagda förbättringar.

Ifrågavarande lagförslag syntes i dessa och andra avseenden

kunna för stora delar av landet bliva av betydelse för småbruksrörelsens

utveckling; och länsstyrelsen ansigte sig därför principiellt till detsamma.

I fråga om detaljerna hade länsstyrelsen ej funnit anledning till erinran

annat än mot den föreslagna periodens längd, i vilket avseende länsstyrelsen

anslöte sig till den mening, som innefattades i herrar Ingeströms

och Linders’ reservation.

Enligt vad länsstyrelsen hölle för sannolikt vore det framlagda lagförslaget

knappast i någon högre grad ägnat att främja egnahemsrörelsen.

Den omständigheten att egnahemsbyggaren varken ägde eller kunde

komma att äga den jord, varå han nedlade arbete, samt de rigorösa bestämmelser,

som skulle reglera hans ställning i förhållande till staten,

komme säkerligen att hos honom alstra en känsla av ofrihet och tvång,

som menligt skulle återverka på hans intresse för det egna hemmets uppdrivande

till den nivå, som vore möjlig.

Att möjlighet beretts kronan att återtaga upplåten lägenhet under

vissa förutsättningar vore ju visserligen gott, men vad härigenom vunnits

vore av tvivelaktigt värde, då det skett genom uppoffrandet av möjligheten

att bereda egnahemsbyggaren äganderätt till den mark, som

erbjödes honom för bildandet av egna hemmet. Folklynnet vore sådant,

att den verksammaste sporren till ansträngningar vid jordens brukande

vore den arbetandes medvetande om att jorden vore hans egen. Möjligheten

till jordförvärv enligt förslaget komme enligt länsstyrelsens mening

icke att i större utsträckning utnyttjas; till äventyrs toges den i anspråk

såsom en nödfallsutväg eller ett sätt för tillfället, men därigenom

vore ju målet, egnahemsrörelsens befrämjande, icke nått. — Länsstyrelsen

kunde därför icke förorda förslagets antagande till lag.

Beträffande detaljerna anmärktes följande. I förslaget återfunnes icke

den inskränkningen i dess tillämplighetsområde, som direktiven utmärkte

(»med undantag av kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste

länen»). — Av förslaget framginge icke vem som skulle besluta om lägenhets

upplåtande, ehuru sådant syntes hava förutsatts skola ske genom

länsstyrelsen. — I 8 § saknades föreskrift huruvida med besittningsrätt,

som förverkats, skulle avses besittningsrätt enligt förslaget eller besittningsrätt

till kronojord i allmänhet. Likaså saknades bestämmelse om

den myndighet, som skulle verkställa den i paragrafen omförmälda prövning;

antagligen vore det länsstyrelsen, men detta borde klart utsägas. —

I 9 § funnes ej föreskrift om huru lösen skulle bestämmas. Visserligen

vore i 59 § stadgat, att till avgäldsnämnd skulle liänskjutas frågan om

lösenbeloppets bestämmande, därest överenskommelse ej träffats om dess

storlek; men stadganden för motsatt fall saknades, såvitt länsstyrelsen

kunde finna.

Do anmärkningar kommissionen framställt mot äganderätten såsom

form för upplåtelse av småbruk, kunde vid första påseendet förefalla rätt

så övertygande, men förlorade dock i betydelse vid närmare granskning.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 22.

79

Frihet från köpeskilling innebure väl eu fördel för eventuella spekulanter.

Men ett jordbruk krävde även rörelsekapital för anskaffande av

inventarier. Och därtill komme bär byggnadsskyldigheten, som åvilade

brukaren. Detta vore förslagets svaga punkt, då det gällde obemedlade

småbrukare. Vore brukaren själv ägare av lägenheten, kunde han använda

denna som kreditpbjekt och få erforderliga penningmedel mot inteckning;

men denna möjlighet saknade den, som vore blott besittningsrättshavare.

Staten hade ju förutsatts skola träda hjälpande emellan

genom att lämna dylika småbrukare lån på fördelaktiga villkor; men det

saknades utredning om möjligheten att finansiera en upplåtelse i större

skala enligt det föreslagna systemet.

Till skydd mot spekulation med upplåten lägenhet eller till förhindrande,

att den frånginge vederbörande samhällsklass, borde staten kunna

genom lagstiftning om förköpsrätt i dylika fall sätta sig i tillfälle att

begagna sig av sådan rätt och i köpebreven intaga villkor härom. — Beträffande

önskemålet att kronan skulle kunna annorledes än genom expropriation

(eller eventuellt förköpsrätt) vid förefallande behov åter få

disponera över upplåten lägenhet påpekades, att denna förmån enligt förslaget

skulle stå till buds blott under vissa förutsättningar samt att en

dylik kronan förbehållen rätt onekligen innebure för besittningsrättshavaren

ett moment av osäkerhet.

Lagförslaget såsom sådant innehölle -— och måste till tryggande av

statens berättigade intresse innehålla — en mängd fiskaliska bestämmelser,

vilka alltid måste av brukaren kännas som ett tryckande förmynderskap.

Ja, brukaren enligt förslaget skulle i sin verksamhet vara betydligt mera

bunden än åbon enligt den gamla åborätten; och denna hade ju i längden

icke blivit till lags för åborna, vilka visat sig föredraga äganderätten och

köpt sig fria.

Beträffande särskilda detaljer förklarade sig direktionen i fråga om avgäldstidens

längd (46 och 47 §§) till fullo instämma i vad reservanterna

Ingeström och Linders härutinnan anfört.

Direktionen anmärkte slutligen, att de sakkunniga, ehuru deras uppdrag

av den 10 juni 1912 icke omfattat upplåtelser från annan jord än

kronans, likväl föreslagit, att lagen skulle gälla även ifråga om annan

publik jord. Till sådan jord räknades Danviks hospitals hemman (33 till

antalet och med angivna arealer), vilkas sönderstyekande och upplåtande

för obegränsad tid på de i förslaget angivna villkor skulle bliva till stor

ekonomisk skada för hospitalet och jämväl i övrigt medföra olägenheter.

På grund av vad sålunda anförts avstyrkte direktionen det föreliggande

lagförslaget, vilket enligt direktionens förmenande varken vore ägnat att

befrämja de mindre bemedlades åstundan att komma i besittning av en

egen torva och därå försörja sig eller ur nationalekonomisk synpunkt

hade någon betydelse för folkförsörjningen.

Domkapitlet, som i ärendet hört domkyrkorådet såsom förvaltare av

Lunds domkyrka och hennes egendom, ville icke se förslaget tillämpat på

domkyrkohemmanen, då detsamma skulle allvarligen hota domkyrkans

framtida ekonomiska ställning. Domkapitlet avstyrkte förty förslaget på

det allvarligaste, »desto mera som detsamma stode i strid mot testatorernas

avsikt att de till Lunds domkyrka donerade hemman, som visserligen

borde lämna arrendatorerna skälig utkomst, dock i första hand skulle med

sin avkastning komma domkyrkan till godo».

Lunds domkapitel.

s. 80 Kontrollera mot PDF

Lantbruks
styrelsen.

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

I fråga om detaljerna anmärktes, att bestämmelsen i 47 § om höjning

av avgälden endast i den mån det vore uppenbart, att avkastningens värde

stegrats utan åbos åtgärd, vore i motiven så starkt preciserad att en förhöjning

praktiskt taget torde bliva synnerligen svår att åstadkomma. I

varje fall vore alltför snäva gränser dragna för densamma. — Reservanterna

Ingeströms och Linders’ anförande till 46 ogh 47 §§ framhölls såsom

välgrundat. Och det påpekades, att de sakkunniga enhälligt givit sitt

erkännande åt de former, som för närvarande tillämpades vid utarrendering

av domkyrkans hemman och enligt vilka arrendeavgiften sattes i

spannmålslösen efter medelmarkegång samt någon särskild gräns ej vore

fastställd för höjning eller sänkning av arrendet, vilket däremot i varje

enskilt fall bestämdes efter tagen hänsyn till alla därå inverkande omständigheter.

I likhet med kommissionen hölle jämväl lantbruksstyrelsen före, att vid

fastighetsförvärv för bildande av egna hem utlägget av kontant köpeskilling

i icke oväsentlig grad minskade möjligheterna för särskilt den

mindre bemedlade lantarbetarklassen att erhålla jord för dylikt ändamål.

Då upplåtelse under äganderätt för närvarande alltid vore förbunden med

erläggande av någon köpeskilling, ville lantbruksstyrelsen med anledning

av kommissionens förevarande förslag för sin del framhålla som

önskvärt att om möjligt lättnad härutinnan åvägabragtes.

Beträffande befarad spekulation med de under äganderätt upplåtna

lägenheterna ville lantbruksstyrelsen villigt medgiva, att möjlighet till

sådan spekulation icke vore utesluten. Och enligt lantbruksstyrelsens

förmenande syntes härutinnan åtgärder för tillgodoseende av statens

intresse av egnahemsrörelsens utveckling vara påkallade.

Då det gällde att väga fördelen av att hindra vederbörande från skuldsättning

genom inteckning av den innehavda jorden, måste enligt lantbruksstyrelsens

mening jämväl beaktas svårigheterna för ^tillträdande

nyttjanderättshavare att för bestridande av eventuella odlingskostnader

och för inköp av inventarier och utsäde anskaffa erforderliga medel. Avskärandet

av utvägen med inteckningsförfarandet syntes därför vara förbundet

med betydande olägenheter.

Att med besittningsrättsinstitutets införande en i jämförelse med äganderättsinstitutet

väsentligen bättre form för jordupplåtelser från kronans

mark skulle vara funnen, kunde lantbruksstyrelsen sålunda icke till fullo

vitsorda. Äganderätten såsom upplåtelse- och besittningsform innebure

högst avsevärda fördelar och vore av stor betydelse för alstrande av det

rätta intresset hos brukaren. Besittningsrättsinstitutet rådde väl bot för

vissa olägenheter; men det syntes med sina minutiösa bestämmelser vara

alldeles för komplicerat samt för småbrukaren svårfattligt och föga ägnat

att väcka förtroende. Man kunde vill ifrågasätta, huruvida besittningsrättsinstitutet

skulle kunna förenklas och bringas att medgiva en oundgängligen

nödvändig större rörelsefrihet för brukare. Men lantbruksstyrelsen

vore i likhet med kommissionen övertygad om nödvändigheten

aj detaljerade bestämmelser, därest kronans rätt skulle kunna behörigen

tillvaratagas.

Det vore anmärkningsvärt, att enligt kommissionens motivering besittningsrätten

ansetts böra kunna under vissa villkor övergå till äganderätt,

men att detta synnerligen gagneliga förslag dock icke kommit till uttryck

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22. 81

i lagtexten och ej heller till sina detaljer utformats i motiveringen till

densamma.

Vidkommando detaljbestämmelserna syntes avgälden lämpligen hava

bort bestämmas att utgå i vissa å lägenheten alstrade produkter efter

medelmarkegångspris för längre tid. Därest avgälden baserades på medelmarkegångsvärdet

under en följd av år, torde de av kommissionen mot

markegångstaxan såsom grundval för avgäldens fixerande anförda skäl

i huvudsak bortfalla. — Skulle i enlighet med kommissionens förslag avgälden

komma att utgå i penningar ville lantbruksstyrelsen beträffande

avgäldsperiode-ns längd, som i förslaget upptagits till 33 år, tillstyrka

bifall till herrar Ingeströms och Linders’ reservation härutinnan.

En berättigad anledning till anmärkning utgjorde de stora förvaltningskostnaderna,

som vid förslagets tillämpning skulle uppkomma för

staten och som helt visst skulle medföra, att statens behållning av avgälderna

reducerades till ett minimum. —- Vidare anmärktes, att bestämmelserna

om besittningsrättens förverkande syntes vara av den art, att

de i hög grad torde betaga vederbörande den känsla av trygghet, vilken

besittningsrättsinstitutet avsett att skapa.

Ehuru lantbruksstyrelsen på såväl principiella som praktiska grunder

sålunda funnit anledning till erinringar mot förslaget, hölle dock styrelsen

före, att — särskilt med hänsyn till den benägenhet för införande

av besittningsrättsinstitutet, som på sina håll framträtt, och på det att

ingen tänkbar utväg på detta viktiga område måtte lämnas oförsökt —

det torde finnas fog för att förverkliga kommissionens förslag, därvid

detsamma dock i viss mån syntes böra undergå omarbetning. I detta hänseende

framhölles, att rätt till friköp lagligen korde medgivas, liksom ock

att lättnader beträffande den betungande kontrollen borde genomföras.

Vidare borde ändrade bestämmelser givas om avgäldsperiodens längd i

enlighet med förenämnda reservation.

Slutligen framhölles önskvärdheten av att möjlighet till övertagande av

kronojord med äganderätt alltjämt lämnades öppen. I sådant hänseende

torde böra utredas, huruvida icke vid köp av kronojord för bildande av

småbruk vissa lättnader skulle kunna från det allmännas sida beredas.

Mot innehållet i lagförslaget i dess helhet ville domänstyrelsen framhålla,

att här i landet, där folklynnet, åtminstone i de mellersta och södra

delarna, avgjort önskade komma till äganderätt, det säkerligen bleve en

mycket svår uppgift att få lantarbetarebefolkningen att sträva för ett

eget hem med besittningsrätt med samma trägna iver som för det helt

egna hemmet, och att denna upppgift ej underlättades genom den avfattning

lagförslaget erhållit med dess mångfald av bestämmelser, som

inskränkte besittningsrättshavarens förfoganderätt över den upplåtna

fastigheten.

Gränserna för den föreslagna lagstiftningens tillämplighetsområde vore

angivna i kommissionens uppdrag, men lagförslagets text och motiv syntes

giva vid handen, att kommissionen utgått från att den nya jordupplåtelseformen

skulle vinna tillämpning i större omfattning än det kommissionen

meddelade direktiv angåve. Fasthölle man emellertid vid den

begränsning, direktivet innefattade (»med undantag av kronoparker och

överloppsmarker i de sex nordligaste länen»), komme man till den slutsatsen

att nu ifrågavarande lagstiftning ej skulle nämnvärt inverka på

förhållandena i de sex nordligaste länen, då därvarande kronoparker och

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 11 käft. (Nr 22-) 6

Domänstyrelsen.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ls proposition Nr 22.

överloppsmarker uttryckligen undantagits och då jordbruksdomäner, som

ägdes och utarrenderades av kronan, ej förekomme därstädes i nämnvärd

omfattning. Mod stöd av den erfarenhet, som vunnits vid upplåtelser

med stadgad åborätt, förefölle det visserligen styrelsen sannolikt,

att förutsättningarna för att en jordupplåtelseform av nu föreslagen typ

skulle vinna insteg, vore större i Norrland än i övriga delar av landet;

men styrelsen ansåge sig ej av denna orsak böra bringa på tal lagförslagets

tillämplighet i norra delarna av riket och detta så mycket mindre

som inom ramen för det uppdrag, som lämnats norrländska kolonisationskommittén,

jämväl folie frågan, huruvida vid kolonisation å de norrländska

kronoparkerna kolonaten borde upplåtas med äganderätt eller

med nyttjanderätt av ett eller annat slag.

Vid granskning av lagförslaget hade domänstyrelsen funnit anmärkningsvärt

att, ehuru byggnaderna å upplåten lägenhet skulle ägas och

underhållas av åbon, man ansett nödigt tillgripa de stränga kontrollföreskrifter

förslaget innehölle beträffande byggnadernas beskaffenhet, tiden

för deras uppförande, brandförsäkring och brandstodens användande in. m.

— Föreskriften om särskilt tillstånd för byggnad till uthyrning syntes

icke vara av behovet påkallad; ej heller garantierna mot obehörigt uppförande

av överloppsbyggnader. — Anmärkningsvärd vore också den

lätthet, varmed åborätten kunde förverkas; påföljden syntes i många fall

onödigt sträng. — Vad anginge de periodiskt återkommande regleringarna

av avgälden så förefölle, ur synpunkten att staten skulle förbehållas rätten

till sådan värdestegring, som ej berodde på brukarens arbete, det

reservationsvis framförda förslaget om tjuguårsperioder samt tjugu procent

såsom maximum för avgäldshöjning vara väl befogat. Huruvida det

däremot läte sig göra att vid ny avgäldssättning med visshet utröna,

huru stor del av den värdestegring en lägenhet till äventyrs undergått,

som hade sin grund i åbos arbete eller kostnader, och huru stor del, som

kunde anses orsakad av eu allmän stegring av jordvärdet inom orten,

vore tvivel underkastat.

Vidkommande synpunkten att genom besittningsrättsupplåtelser bäst

skulle kunna vinnas, att de upplåtna lägenheterna användes för avsettändamål

och undandroges att bliva föremål för obehörig spekulation i förvärvssyfte,

anmärkte domänstyrelsen, att den av kommissionen under år

1913 föranstaltade undersökning angående iakttagna fall av missbruk

utvisade, att vad i berörda hänseende förekommit icke vore av beskaffenhet

att giva avsevärt stöd åt införandet av en lagstiftning av den ingripande

betydelse, varom här vore fråga.

Domänstyrelsen hade alltså den uppfattningen, att egnahemsrörelsens

utveckling bäst främjades genom äganderättsupplåtelser. För att ur det

nuvarande systemet borteliminera den oförnekliga svagheten, att eu om

ock obetydlig del av köpeskillingen måste ersättas kontant vid tillträdet,

och därigenom skapa vidgade möjligheter för de minst bemedlade att av

kronan erhålla jord för drivande av egna jordbruk, syntes det ej vara av

nöden att tillgripa den utväg kommissionen föreslagit. De mindre bemedlades

jordförvärv syntes kunna underlättas lika effektivt genom införande

av eu jordupplåtelseform i stil med det preussiska räntegårdsinstitutet,

där någon köpeskilling ej behövde erläggas vid tillträdet, utan betalningen

utginge i form av årlig avgiild.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde domänstyrelsen, att Kungl.

Maj:t ville låta utarbeta förslag till sådan ändring i gällande grunder för

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

83

upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar, att möjlighet

bereddes för jordförvärv utan erläggande av köpeskilling vid tillträdet.

För den principiella frågan, huruvida den föreslagna nya lagstiftningen

kunde anses vara av behovet påkallad eller icke, bleve, såvitt kollegium

kunde inse, avgörande i vad mån kommissionens kritik av äganderätten

såsom npplåtelseform kunde anses befogad. Vid granskning av vad kommissionen

därutinnan anlört hade kollegium emellertid icke kunnat undgå

att i vissa avseenden komma till ett annat resultat än kommissionen.

Vad först anginge anmärkningen att vid äganderättsupplåtelser till

egna hem staten saknade garanti för att upplåten lägenhet icke användes

för annat ändamål än med upplåtelsen avsetts, framginge av den undersökning,

som verkställts genom kommissionens egen försorg, att de fall,

då missbruk i berörda avseende förekommit, varit så försvinnande få i

förhållande till antalet under årens lopp gjorda egnaliemsupplåtelser, att

faran för dylika missbruk åtminstone icke vore konkret. Det kunde i och

för sig icke vara lämpligt att för allenast den teoretiska möjligheten av

dylikt missbruk utbyta äganderättsformen, vars förtjänster kommissionen

själv vitsordat, mot ett nytt invecklat besittningsrättsinstitut. Och skulle

i framtiden nu befarade missförhållande framträda i någon så anmärkningsvärd

omfattning, att ett ingripande från statsmakternas sida kunde

anses påkallat, vore givetvis genom den här ifrågasatta lagen ingenting

vunnet beträffande de talrika egnahemslägenheter, som statsverket under

årens lopp upplåtit under äganderätt. Med avseende å dem skulle följaktligen

under angivna förutsättning i allt fall krävas en lagstiftning i

här berörda syfte. Vid sådant förhållande förelåge desto mindre anledning

att i enahanda syfte nu åvägabringa särskild lagstiftning med avseende

å de egna hem, som statsverket hädanefter komrae att upplåta.

Såsom skäl för införandet av en ny upplåtelseform kunde kollegium än

mindre godtaga kommissionens anmärkning att kronan icke kunde, sedan

hon avhänt sig jord för småbruksändamål, utan kostnader och omgång

återvinna dispositionsrätten till densamma för annat ändamål. Kollegium

hade svårt att inse, varför just statsverket, som, i motsats till vad

i allmänhet vore förhållandet med enskilde, till sitt förfogande hade expropriationsinstiutet,

skulle ha ett särskilt behov av att kunna revidera

sina föryttringsavtal med avseende å fast egendom. Kronan tillhörig

mark, varom man kunde antaga, att den tilläventyrs komme att erfordras

för tillgodoseende av annat allmänt ändamål än bildandet av egna

hem, borde enligt kollegii mening icke avhändas statsverket. Den allmänna

nyttjanderättslagen erbjöde, enligt kollegii åsikt, för dylikt fall

tillräckligt fria former för egnahemsintressets tillgodoseende i händelse

egnahemsupplåtelse av dylik mark i något enstaka fall skulle anses böra

förekomma.

Om kollegium alltså funne kommissionens nu berörda två anmärkningar

mot äganderättsformen vara av ringa värde, ville kollegium däremot

gärna erkänna befogenheten av vad kommissionen anfört beträffande

önskemålet att bereda mindre bemedlade eller obemedlade möjlighet att

utan erläggande av köpeskilling förvärva jord för bildande av egna hem.

Kollegium biträdde kommissionens uppfattning att för tillgodoseende av

detta önskemål den ständiga besittningsrätten borde komma till användning,

och ville kollegium, utöver vad kommissionen i denna del yttrat, för

Kammarkollegium

(som för sitt

yttrande haft

tillgängliga

samtliga övriga

utlåtanden

i ärendet).

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

egen del anföra att, ehuruväl det tilläventyrs vore lagtekniskt möjligt

att genomföra sådan revision av äganderättsinstitutet, att statsverket

utan alltför stor risk kunde kreditera förvärvaren av eu egnahemslägenhet

hela köpeskillingen, måste givetvis en dylik revision avse så betydande

inskränkningar i den normala utövningen av äganderätten, att densamma

till sitt innehåll i själva verket komme att framstå såsom allenast en besittningsrätt,

ehuru under äganderättens yttre beteckning. I valet mellan

en så beskaffad ytterligt urvattnad äganderätt och en besittningsrätt,

vilken uttryckligen angåve sig såsom sådan och avsedd för ett visst

syfte, föredroge kollegium utan tvekan den senare. Kollegium liölle nämligen

för betänkligt, att jordäganderätten sådan densamma historiskt

utvecklat sig i landet utan tvingande skäl gjordes till föremål för ingrepp

från lagstiftningens sida med resultat, att densammas innehåll och av

allmänna rättsuppfattningen omfattade helgd alltmer komme att förflyktigas.

Då kollegium sålunda ansåge, att ständig besittningsrätt borde komma

till användning vid kronans egnahemsupplåtelser i syfte att obemedlade

eller mindre bemedlade vid tillträde till jorden kunde befrias från köpeskillingens

erläggande, följde därav, att det besittningsrättsinstitut, som

för sådant ändamål borde tillskapas, allenast skulle utgöra ett medel att

av kronan förvärva fast egendom för bildande av s. k. eget hem. Från

kronans sida borde besittningsavtalet bliva ett regelrätt föryttringsavtal.

Valet av upplåtelseform — besittnings- eller äganderätt — borde bliva

fullt och uteslutande beroende av förvärvarens vilja. Den, som. antagits

till åbo, borde ock, så snart han kunde och så önskade, sättas i tillfälle

att utbyta sin besittningsrätt mot full äganderätt. Av denna kollega

uppfattning om det nu ifrågasatta bcsittningsinstitutets ändamål följde

vidare att den, så länge besittningsrätten bestode, från lägenheten

utgående avgälden borde motsvara räntan å det belopp, som vid första

upplåtandet fastställdes såsom lägenhetens saluvärde. Avgälden horde

utgå i en av jordbruksnäringens i orten huvudprodukter (jordebokens

huvudräntepersedlar) lämpligt sammansatt ränta, löst i penningar efter

medelmarkegångspris, och köpeskillingen sedermera fixeras efter avgäldens

vid varje tidpunkt efter viss procent uträknade kapitalvärde.

Denna av kollegium sålunda intagna ståndpunkt ifråga om besittningsrättens

begränsade uppgift gjorde det icke möjligt att förorda det av

kommissionen nu framlagda förslaget i sin nuvarande avfattning. Just

den omständigheten, att kommissionen sökt med sitt förslag realisera

syftemål, som enligt kollegii åsikt lämpligen icke bort, i allt fall icke i

detta sammanhang, tillgodoses, hade medfört, att förslagets bestämmelser

blivit alltför invecklade och onödigt betungande icke blott för åbon,

utan hven för de myndigheter, som skulle komma att tillse deras efterlevnad.

Länsstyrelserna skulle säkerligen icke med nu tillgängliga arbetskrafter

kunna effektivt utöva denna tillsyn, och kostnaderna för en

rimlig utökning av nämnda arbetskrafter ävensom för tillämpning av förslagets

föreskrifter i övrigt skulle säkerligen, trots kommissionens försäkringar

i motsatt riktning, bliva betydande.

Kollegium avstyrkte alltså, att det föreliggande förslaget upphöjdes

till lag, men hemställde att detsamma med iakttagande av kollegii ovan

anförda synpunkter måtte omarbetas. Till denna hemställan föranlätes

kollegium emellertid foga ytterligare följande erinran.

Även om genom den föreslagna ständiga besittningsrätten förvärvaren

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

av en lägenhet bereddes möjlighet att tillträda jorden utan erläggande

av köpeskilling för densamma, vore därmed hans kreditbehov icke på

långt när tillgodosett. Kommissionen förutsatte att, såsom ock kollegium

funne rimligt, åbon i regel skulle själv förse lägenheten med åbyggnader.

Helt naturligt ålåge det honom och att anskaffa nödiga inventarier.

Huru det skulle bliva möjligt för en obemedlad eller mindre bemedlad åbo

att anskaffa härför erforderliga helt visst betydande penningbelopp, hade

kommissionen ansett sig böra allenast helt ytligt antyda. Kollegium delade

kommissionens mening däruti, att den föreslagna ständiga besittningsrätten

icke borde få bliva ett allmänt kreditobjekt. Till skillnad från vad

fallet vore med t. -ex. tomträtten skulle den ständiga besittningsrätten icke

kunna inteckna® eller på annat sätt pantsättas. Till följd härav skulle

åbon i regel bliva hänvisad till det allmänna för att erhålla en för honom

nödvändig kredit. Det hade synts kollegium ändamålslöst att genom

den föreslagna lagstiftningen bereda kredit allenast med avseende

å köpeskillingen utan att samtidigt tillgodose nu ifrågavarande kreditbehov

i övrigt. Så länge sistnämnda kreditfråga icke blivit ordnad, skulle

den föreslagna lagstiftningen komma att sakna materiellt underlag för

sin tillämpning. En förutsättning vid kollega hemställan om det föreliggande

förslagets omarbetning i angivet syfte vore alltså, att samtidigt

toges under övervägande på vad sätt medel skulle av statsverket kunna

anskaffas och ställas till förfogande för beviljande av kredit åt innehavare

av ifrågavarande slag av egnahemslägenheter.

Vid granskning av förslagets särskilda bestämmelser hade kollegium

icke funnit det ändamålsenligt att ingå i en kritik av sådana föreskrifter,

vilka uppenbarligen stode i strid mot kollega ovan uttalade uppfattning

om besittningsrättens begränsade uppgift att allenast vara ett medel att

i sinom tid förvärva äganderätt till sådana lägenheter, varom här vore

fråga. Sådana bestämmelser i förslaget, som inskränkte åbons befogenhet

att å lägenheten idka annan näring än jordbruk eller å lägenheten

uppföra byggnad till uthyrning, vore sålunda icke förenliga med kollega

uppfattning om åboavtalet såsom ett föryttringsavtal. I stort sett syntes

det kollegium icke vara lämpligt att stadga andra inskränkningar i åbons

rättighet att förfoga över lägenheten än sådana, som vore nödiga för

tryggande av kronans fiskaliska intresse av att avgälden i behörig ordning

erlades. Beträffande förslagets föreskrifter om avgäldens bestämmande

hänvisades till det föregående.

Med avseende å de dryga byggnadskostnaderna torde föreskriften i 25 §.

att lägenheten skulle vara försedd med åbyggnader enligt ortens sed, icke

vara lämplig. Byggnadssättet i orten torde understundom vara långt

ifrån ekonomiskt. Det syntes därför lämpligare föreskriva, att lägenheten

skulle vara försedd med nödiga åbyggnader.

De i 40 § uppräknade anledningarna till besittningsrättens förverkande

syntes hava -erhållit en alltför sträng karaktär. Enligt kollega

åsikt borde bestämmelserna härutinnan så långt ske kunde mildras på det

sätt, att möjlighet bereddes åbon att inom viss frist iakttaga rättelse.

De i 20, 21, 22 och 23 §§ meddelade, från den allmänna nyttjanderättslagen

hämtade bestämmelserna torde utan olägenhet kunna utgå ur förslaget.

Likaledes torde anledning saknas till det i 32 § gjorda stadgandet

angående åbons rätt till jakt och fiske.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Beträffande till sist den föreslagna besittningsrättens tillämplighetsområde

ifrågasatte kollegium nödvändigheten och lämpligheten att i förslaget

inrycka en bestämmelse av 71 paragrafens innehåll. Huruvida annan

publik jord än kronojord kunde komma att tagas i anspråk för upplåtande

av egna hem, vore en fråga, som ännu stode öppen. Från formell synpunkt

torde inga olägenheter möta mot att stadgandet utginge och lagens

rubrik i överensstämmelse härmed erhölle erforderlig ändrad lydelse.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

87

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl, Maj.ts lagråd den 27

juni 1923.

Närvarande:

justitierädet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,

justitierädet Stenberg,

justitierädet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 8 januari 1923, hade

Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det ändamål, som i

§ 87 regeringsformen omförmäles, inhämtas över ett inom jordbruksdepartementet

utarbetat förslag till lag om åborätt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet John Samuelson.

Detsamma gav anledning till följande uttalanden av lagrådet och dess särskilda

ledamöter.

Förslagets allmänna grunder.

Lagrådet:

Syftet med det föreliggande lagförslaget är att till främjande av egnahemsoch

småbruksrörelsens utveckling skapa en ny form för jordupplåtelser från

kronojord. Man har emellertid icke tänkt sig, att den nya upplåtelseformen

skulle utesluta den hittills allmännast tillämpade eller jordens överlåtande

med äganderätt. Tvärtom är uttryckligen framhållet, att båda systemen

skulle komma till användning vid sidan av varandra, därvid valet mellan

dem skulle bero på omständigheter, som i det särskilda fallet föranledde, att

åt endera formen borde givas företräde.

Mot tillämpning av äganderätten vid ifrågavarande upplåtelser har framställts

anmärkning i väsentligen två hänseenden, nämligen dels därutinnan,

att staten ej vunne säkerhet för att det sociala syftet med jordens avhändande

bleve för framtiden tryggat, i det att jorden kunde komma att övergå till

personer, som använde den för andra ändamål än det avsedda, och dels med

hänsyn till svårigheten för de befolkningslager, som man ville förhjälpa till

eget hem, att anskaffa det kapital, som erfordrades för köpeskillingens erläggande.

Dessa olägenheter skulle undgås, därest upplåtelsen skedde visserligen

för obegränsad tid och med en rätt, som vore ärftlig och förytterlig, men

dock allenast med besittningsrätt, som tilläte kronan att under vissa omstän
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kung!. Maj:ts proposition Nr 22.

digheter återtaga fastigheten och medgåve vederlagets utgående i årlig avgäld.

Med en sådan upplåtelseform skulle även vinnas den fördelen, att staten,

såsom fortfarande ägare av jorden, kunde under lättare former än medelst

expropriation åter komma i besittning av densamma, i händelse den bleve

behövlig för något mera omedelbart statsändamål, och att staten jämväl bereddes

särskild möjlighet att göra sig till godo uppkommen värdestegring,

som ej härrörde av innehavarens arbete och kostnader. Det nya institutet

skulle, såsom det blivit karaktäriserat, innebära en upplåtelseform, som, jämte

förmånen av frihet från köpeskilling, beredde brukaren och hans efterkommande

trygghet i besittningen av den upplåtna fastigheten med därå genom

deras arbete och kostnader åstadkomna förbättringar, men tillika i erforderlig

mån bibehölle äganderätten hos kronan.

I anledning av vad sålunda anförts mot äganderätten och för ständig besittningsrätt

såsom form för egnahems- och småbruksupplåtelser må några erinringar

göras. Den mindre bemedlade jordförvärvarens intresse i att ej behöva

på en gång erlägga ett för hans förhållanden stort köpeskillingsbelopp

kan i väsentlig mån tillgodoses även vid försäljning, om staten för främjande

av det sociala syftet medger förmånliga betalningsvillkor, ocli det lärer ej vara

oförenligt med en äganderättsupplåtelse, att vederlaget i sin helhet bestämmes

i årlig avgäld, med eller utan rätt för köparen att, därest han framdeles skulle

finna det med sin fördel förenligt, avlösa avgälden efter viss grund. Att avgälden

genom penningvärdets fall så småningom nedsjunker till en obetydlighet

kan väsentligen förebyggas därigenom att densamma bestämmes i naturapersedlar.

Ur förvärvarens synpunkt får ej heller förbises den stora fördel,

som, därest han vinner äganderätt, ligger däri, att för det kreditbehov, som

väl nästan alltid yppar sig, då det gäller uppförande eller övertagande av

jordbruksbyggnader och anskaffande av inventarier, är att tillgå säkerhet i

fastighetsinteckning; i brist av sådan säkerhet lärer han vara hänvisad att anlita

det ur många synpunkter olämpliga borgenssystemet eller blir det ofrånkomligt,

att staten genom lån möjliggör ej blott fastighetens bebyggande utan även

dess förseende med inventarier. Vad angår de statens intressen, som ovan berörts,

bör givetvis vid disposition av jord, som kronan med någon sannolikhet

kan förväntas framdeles behöva för något statsändamål, icke ifrågakomma

upplåtelse annorledes än med nyttjanderätt för viss tid, och i andra

fall lärer — frånsett expropriationsmöjligheten — syftet kunna väsentligen

vinnas genom införande av förköpsrätt. Förslag därutinnan har avgivits

av lagberedningen (i »Förslag till jordabalk III»), som till stöd för detta

förslag hänvisat till vikten för det allmänna, att, särskilt när jord överlåtes

i visst syfte, bereda sig ett fortfarande inflytande å utvecklingen och förhindra,

att denna under inverkan av spekulationen förryckes. Vidkommande särskilt

det allmänna intresset i fråga om tillgodogörande av värdestegring av

angiven art, torde detta intresse lämpligen icke böra beträffande ifrågavarande

fastigheter tillgodoses i annan mån än genom beskattning å fastigheter i allmänhet.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

I betraktande av anförda omständigheter och med tanke även därpå att

i folkmedvetandet lärer finnas en rotad övertygelse om äganderättens ovillkorliga

företräde framför varje annan upplåtelseform, synes det kunna sättas

starkt i fråga, huruvida verkligt behov föreligger att för kronans jordupplåtelser

till enskilda införa den nu föreslagna typen. Lagrådet anser sig

emellertid nu icke hava att närmare ingå på denna fråga utan allenast att

till besvarande upptaga spörsmålet, huruvida — under den antagna förutsättningen,

att för kronans omförmälda upplåtelser bör vara att tillgå ej blott

äganderättsinstitutet utan även någon art av besittningsrätt för obegränsad

tid — den utformning av en sådan rätt, som det remitterade förslaget innehåller,

är av beskaffenhet att kunna godtagas.

Därvid lärer till en början beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget

en anmärkning av mera allmän innebörd vara på sin plats. Den föreslagna

besittningsrätten eller, såsom den i förslaget benämnes, åborätten är

ett mellanting mellan äganderätt och arrenderätt; och åtskilliga bestämda uttalanden

i motiven giva vid handen, att man velat göra innehavarens ställning

så trygg som möjligt, så mycket liknande en ägares, som är förenligt

med samtidigt tillgodoseende av de synpunkter, vilka föranlett frångående av

äganderättsformen i förevarande fall. Det har alltså gjorts ett försök att förlika

statens och åbons stridiga intressen. Att härvid uppnå ett tillfredsställande

resultat är givetvis vanskligt. Härom bär ock förslaget vittne. Det

innehåller nämligen enligt lagrådets mening så allvarliga inskränkningar i

åbons rätt, att det lärer kunna befaras, att åborättsupplåtelser komme att bliva

föga begärliga.

Värdet av att åborätten skall vara förytterlig förringas väsentligen genom

kronans diskretionära prövningsrätt vid antagande av åbo, som fått åborätten

på sig överlåten. Denne har att räkna med möjligheten att bliva frånhänd

åborätten antingen genom dess försäljning på offentlig auktion, varvid det

lätt nog kan inträffa, att han icke återfår den köpeskilling han för rätten

erlagt till överlåtaren, eller ock därigenom att kronan begagnar sin återtagningsrätt.

I sistnämnda fall skall visserligen kronan i lösen utgiva vad

köparen utfäst för själva åborätten med tillbehör av byggnader, erforderliga

för jordbruket. Men har åbon vid förvärvet av åborätten övertagit annan

egendom, såsom överloppshus, särskilda anläggningar eller inventarier, är

kronan ej skyldig lösa denna egendom, utan köparen kan bliva utsatt för

betydliga förluster vid dess realiserande. Ej heller må lämnas ur sikte den

olägenhet, som vållas därav att förvärvaren under en tid av tre månader

kan få vänta på besked, huruvida kronan kommer att utöva sin lösningsrätt

eller icke, varefter minst sex månader, men ofta längre tid, komma att förflyta,

innan kronan tillträder fastigheten, samt att det åligger förvärvaren

att under denna tid vårda jord och byggnader, något som icke lärer kunna

ske utan att han tillträder fastigheten och förskaffar sig för skötseln erforderliga

inventarier och utsäde. Även om det må antagas, att, emot vad i

förslaget synes vara avsett, avtal om överlåtelse regelmässigt ordnas så, att

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

deri överlåtande åbon kvarsitter å lägenheten, intill dess det blir klart, huruvida

förvärvaren eller kronan skall övertaga åborätten, komma nu angivna

omständigheter att bidraga till skapande av ett betänkligt osäkerhetstillstånd.

Ett ömtåligt moment innefattar även förslagets bestämmelser om eventuellt

förverkande av åborätten, om också detta moment huvudsakligen lärer få

betydelse, när det gäller att bedöma åborätten såsom grundval för kreditgivning.

Till minskande av åborättens värde bidraga vidare förslagets bestämmelser

angående periodisk reglering av avgälden, även om förhöjningen av avgälden

för varje period är begränsad till vissa procent av förut utgående avgäld

och sålunda är till sitt maximibelopp beräknelig. Med anledning av att

enligt förslaget värdeökning, som beror på åbons åtgärder för jordförbättring

och dylikt, ej får tagas i beräkning vid bestämmande av avgäld för ny

avgäldstid må jämväl uppmärksammas svårigheten att skilja mellan sådan

värdeökning och s. k. oförtjänt värdestegring; även kan det vara vanskligt

att bedöma, i vilken mån uppkommen värdeökning är att hänföra till själva

jorden eller till åbons därå uppförda byggnader och anläggningar.

Frånsett nu anmärkta förhållanden, vilka äro ägnade att ur innehavarens

synpunkt försvaga åborätten, innehåller förslaget åtskilliga stadgande!!, som,

med förebilder i arrendelagen, synas utan skäl göra där upptagna principer

tillämpliga å den nya besittningsrätten och därigenom mera än nödvändigt

likställa denna med arrenderätten. Den förändring, som i detta avseende

skett vid överarbetningen inom jordbruksdepartementet av kronolägenhetskommissionens

förslag i ämnet, lärer ej vara till fyllest.

Skall det nya institutet bliva av praktiskt värde, är det enligt lagrådets

uppfattning nödvändigt att — låt vara med eftergivande i viss mån av det

publika intresset — stärka åbons ställning åtminstone i vissa av de utav

lagrådet berörda hänseendena. Huru långt lagrådets ledamöter anse en sådan

ändring av det remitterade förslaget böra sträcka sig, framgår av deras yttranden

vid de särskilda paragraferna.

En omarbetning av förslaget synes i allt fall erforderlig med hänsyn till

ett särskilt spörsmål, vars lösning är av största betydelse för lagens gestaltning.

Lagrådet syftar på frågan, på vilket sätt erforderlig säkerhet må beredas för

sådana fordringar hos innehavaren av åborätten, för vilkas utfående borgenären

anses böra äga viss företrädesrätt att anlita åborätten med vad därtill

hör. Dylika fordringar äro enligt det förslag till ändring i 17 kap. 6 §

liandelsbalken, som lagrådet nu även har att granska, dels kronans fordringar

å ogulden avgäld för den upplåtna fastigheten och för utskyld eller annan

avgift, som bort av åbon gäldas, å ogulden köpeskilling för byggnader å

fastigheten eller återbetalning av lån, som av statsmedel lämnats åbon för

inlösen eller uppförande av byggnader, samt å vanhävdsersättning, dels ock

fordran, som uppkommit sålunda, att delägare i bo, till vilket åborätten hör,

vid bodelning eller arvskifte måst lämna annan delägare, som fått åborätten

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

sig tillagd, anstånd med betalning av utlösen. Med avseende å dessa fordringar

har förslaget sökt skapa en kreditbas genom att till en förmögenhetsenhet

sammanföra själva den ständiga besittningsrätten samt de byggnader och

andra för stadigvarande bruk avsedda anläggningar, som finnas å den upplåtna

jorden och vilka i förslaget betecknas såsom tillbehör till åborätten.

I denna åborätt med tillbehör har kronan och den enskilde borgenären för

ifrågavarande fordringar tillerkänts förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken.

För vissa kronans fordringar har därjämte stadgats retentionsrätt

i åbons lösören och byggnader å fastigheten; och genom att giva utsökningslagens

och konkurslagens regler angående exekution i fast egendom motsvarande

tillämpning i fråga om åborätt har förslaget velat stärka förmånsrätten

så, att den vid exekutiv auktion må kunna göras gällande även utom

konkurs och utan att, vad kronan angår, förutsättningarna för utövande av

retentionsrätt äro för handen.

Så vitt angår kronans fordringar å avgäld samt utskylder och andra avgifter

ävensom å vanhävdsersättning, i den mån sådan vid dessa avtal kan

tänkas förekomma, synas förenämnda, efter mönster av arrendelagen föreslagna

förmånsrätt och retentionsrätt vara till fyllest. Beträffande däremot övriga

fordringar, vilka säkerligen ofta komme att uppgå till avsevärda belopp, lärer

anordningen med en förmånsrätt, som ej är förbunden med panträtt, i alltför

ringa grad tillgodose fordringsägarnas anspråk på säkerhet. I regel upphör

förmånsrätten, när åborätten övergår från gäldenären till annan person;

endast vid konkurs eller utmätning kan den göras gällande. Inträffar konkurs

och är åborätten då fortfarande i gäldenärens ägo, har borgenären företräde

enligt angivet rum i förmånsrättsordningen till betalning ur vad för

åborätten med dess tillbehör inflyter vid realisation i konkursen, och i händelse

av utmätning kan förmånsrätten göras gällande gent emot annan fordran,

för vilken utmätning samtidigt vinnes; vid utmätning enbart för den andra

fordringen tages däremot ej hänsyn till förmånsrätten, såvida ej retentionsrätt

äger rum. Den förmånsberättigade har jämväl, om annan fordringsägare

vunnit utmätning av egendom, som är föremål för förmånsrätten, eller sådan

egendom föryttrats genom lösöreköp, möjlighet att få åbon försatt i konkurs

och såmedelst tillgodogöra sig förmånsrätten. Den endast för kronan gällande

retentionsrätten kan utövas allenast då åbo skall avflytta från fastigheten;

och den extraordinära anordning, som, på sätt nyss nämnts, likställer åborätten

med fast egendom, är såsom tillämplig blott vid exekutiv auktion, och

icke vid frivillig försäljning, endast av begränsad betydelse.

Skall verklig säkerhet för ifrågavarande fordringar i någon män beredas

borgenärerna, lärer vara nödvändigt, att panträtt i åborätten med tillbehör

tillerkännes dem. Frågan blir då, huru denna panträtt lämpligast bör åstadkommas.

Att för ändamålet taga till förebild de s. k. sjöpanträtterna torde

näppeligen vara att tillstyrka. Det synes ej givas annan lämplig utväg för

ändamålets vinnande än att bereda möjlighet till inteckning i åborätten. I

sammanhang med förslaget har ifrågasatts ändring av 17 kap. 6 §. handels
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

balken, varigenom skulle införas en slags inskrivning för vissa av de förmånsrätter,

om vilka nu är fråga, i det att för fordran å arvsutlösen förmånsrätten

gjorts beroende av att fordringen inom viss tid anmälts för antecknande

i en hos länsstyrelsen förd bok över åborätter. Denna anordning

är dock icke ägnad att giva nödig stadga åt förmånsrätten; och att gå

vidare på den sålunda inslagna vägen genom att låta inskrivning hos administrativ

myndighet skapa panträtt står i avgjord strid mot den hos oss

hittills upprätthållna grundsatsen, att inskrivning av panträtt skall ske hos

domstol.

Möjlighet till inteckning i åborätten synes kunna bäst beredas därigenom

att densamma konstrueras efter mönster av tomträtten. Hinder härför torde

icke ligga i den omständigheten, att åborätten i motsats mot tomträtt upplåtes

utan tidsbegränsning; och ej heller i övrigt torde avgörande skäl kunna

anföras emot att så ordna saken. En given förutsättning är emellertid, att

själva åborätten och fång till sådan rätt, lika med vad förhållandet är med

tomträtt, varder föremål för inskrivning. Därigenom skulle dock även i

övrigt vinnas beaktansvärda fördelar, bland annat därutinnan, att i tiden

för meddelande av inskrivning av åborätten erhölles en fix tidpunkt för

uppkomsten av det egendomskomplex, som åborätten med tillbehör i rättsligt

hänseende skall utgöra. Utan olägenhet synes inskrivningen kunna ske i

tomträttsprotokollet.

I visst sammanhang med den nu behandlade frågan står spörsmålet, i vilken

mån åbofastighet skall äga kameral självständighet. Om redan den omständigheten,

att åborätten är till tiden obegränsad, härvid har betydelse, blir

behovet av ett fastställande av fastighetens område större, därest inskrivning

och inteckning skall kunna äga rum. Någon gång inträffar måhända,

att genom hemmansklyvning redan uppkomna fastigheter bliva upplåtna

med åborätt, men för avskiljande av åborättsfastigheter lämpar sig

tydligen ej detta jorddelningsinstitut. Däremot kan ägostyckning eller, inom

stads område, avstyckning komma till användning. Är fastighet, som skall

upplåtas med åborätt, ej avskild på något av dessa sätt, bör viss fordran

uppställas i fråga om bestämmande av områdets storlek, läge och gränser. I

sådant avseende torde kunna föreskrivas, antingen att området skall vara

kartlagt på sätt i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring

stadgas beträffande jordområde, som avsöndras för alltid, eller ock att

området blivit vid lantmäteriförrättning angivet, utstakat och kartlagt såsom

i fråga om upplåtelse under vattenfallsrätt skall ske.

På grund av det anförda förordar lagrådet den omarbetning av förslaget,

att den däri avsedda upplåtelsen ordnas enligt grunderna för gällande lagstiftning

om tomträtt. Vid bifall härtill torde bestämmelser erfordras av

huvudsakligen följande innebörd. Avtal, varigenom kronan upplåter åborätt

från jord, som må göras till föremål för sådan upplåtelse, skall upprättas

skriftligen, varvid i handlingen uttryckligen angives, att upplåtelsen avser

åborätt enligt nu ifrågavarande lag, och hänvisning göres till vederbörliga

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

jorddelningshandlingar och karta. Angående inskrivning av kronans upplåtelse

av åborätt skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande inskrivning

av tomträtt är stadgat i 4 kap. av lagen om nyttjanderätt till fast egendom

och i lagen om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång

till sådan rätt. Först genom inskrivning bringas alltså i tillämpning regeln

därom att byggnad, stängsel eller annan för stadigvarande bruk avsedd anläggning,

som finnes å den upplåtna jorden, såsom tillbehör liänföres till åborätten.

Överlåtelse av åborätt skall ske skriftligen och med vittnen. I fråga

om inskrivning av åborätt, som efter överlåtelse eller genom annat fång övergått

till ny innehavare, tillämpas bestämmelser motsvarande de för tomträtt

gällande. Då emellertid i förevarande fall giltigheten av åbobyte skall vara

beroende på myndighets prövning, synes bevis om att den, som söker inskrivning,

blivit antagen till åbo, böra fordras som förutsättning för rätt till

inskrivning. Beträffande inteckning i åborätt skola i tillämpliga delar gälla

4 kap. nyttjanderättslagen samt lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt,

varvid stärbhusdelägare, som nödgas underkasta sig tvångslösen av

sina andelar i åborätten, måste tillerkännas rätt att, där för lösesumman

inteckning i åborätten kan ifrågakomma, erhålla sådan utan medgivande av

den, som fått övertaga åborätten. Även övriga föreskrifter i nu berörda

lagar, liksom vad i andra lagar och författningar finnes stadgat om tomträtt,

göres i tillämpliga delar gällande med avseende å åborätten.

De i det remitterade förslaget innefattade bestämmelserna lära, även om de

omarbetas i enlighet med vad lagrådet nu hemställt, vara av den art, att

deras upptagande i lag, stiftad enligt § 87 regeringsformen, endast delvis är

nödvändigt. Dylik lagstiftning torde nämligen erfordras allenast i fråga om

vad som har sin motsvarighet i 4 kap. nyttjanderättslagen samt nämnda

lagar om inskrivning och inteckning ävensom beträffande de från allmänna

regler om delning av makars bo och dödsbo avvikande stadgandena angående

företrädesrätt till åborätt, som finnes i boet. Om, såsom lämpligt lärer vara,

förstnämnda delar av den nya lagstiftningen inarbetas i de omförmälda tre

lagarna och bodelningsstadgandet i giftermåls- och ärvdabalkarna, skulle särskild

lag om åborätt ej bliva erforderlig.

Möjligen skall det emellertid anses önskligt att giva för kronan tvingande

karaktär åt vissa andra föreskrifter, t. ex. rörande den avgäld, som skall

erläggas för nyttjanderätten, kronans rätt att vägra godkännande såsom åbo

av den, till vilken åborätten genom överlåtelse eller annorledes övergått, förutsättningarna

för kronans befogenhet att återtaga upplåten åborätt samt

densammas förverkande. Utvidgas civillagen till att omfatta bestämmelser

även i dessa ämnen, torde en fristående lag om åborätt vara att föredraga.

I den mån de åborätten reglerande stadgandena sålunda ej upptagas i civillag,

äro de av beskaffenhet att hänvisas till en författning, tillkommen i den

ordning § 77 regeringsformen angiver.

Lagrådets granskning av de särskilda stadgandena i förslaget kommer

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

att ske utan hänsyn till om desamma böra inflyta i civillagstiftningen

eller icke.

Thulin:

Jag har väl ansett mig nu böra till detaljerat besvarande upptaga allenast

spörsmålet, huruvida — under förutsättning att för kronans ifrågavarande jordupplåtelser

bör vara att tillgå ej blott äganderättsinstitutet, sådant det för

närvarande utformats, utan även någon art av besittningsrätt för obegränsad

tid — den utformning av en sådan rätt, som det remitterade förslaget innehåller,

är av beskaffenhet att kunna godtagas. Den frågan återstår emellertid

att besvara, om icke de syften man med det remitterade förslaget avsett att

vinna bättre skulle kunna ernås genom modifikationer i den nuvarande

äganderätten. Vid förslagets utarbetande synes man hava utgått från att,

då kommissionens förslag därom att vid överlåtelse av fast egendom, som

ägde rum från kronan, skulle få göras förbehåll, som inskränkte förvärvarens

så ock ny ägares rätt att överlåta eller inteckna egendomen, i enlighet med

lagrådets avstyrkande ej föranlett någon åtgärd, denna väg ej vidare vore

framkomlig. Till denna uppfattning kan jag icke ansluta mig. Skulle, på

sätt enligt min mening är fallet, avsevärda olägenheter visa sig vara förbundna

med den föreslagna besittningsrätten på obegränsad tid, synes mig

nämnda fråga böra upptagas till förnyad prövning; och finner jag för

min del principen om äganderättens helgd icke vara så bärande, att den bör

vara till hinder för att, särskilt då det gäller upplåtelse från kronojord, i

äganderätten göra de modifikationer, som kunna erfordras för ovannämnda

syftemåls vinnande. Det synes mig därför lämpligt, att, innan beslut fattas

om införande av det nya åborättsinstitutet, undersökning verkställes, om icke

såväl statens som de mindre bemedlades berättigade intressen bättre skulle

kunna tillgodoses genom upplåtelse under äganderätt mot avgäld och med

erforderliga inskränkningar i äganderätten. Den utländska lagstiftningen

lämnar därvid god vägledning, och har jag för egen del, ehuru tiden ej medgivit

mig att i detalj ingå på frågan, kommit till den uppfattningen, att en

sådan lagstiftning skulle bliva vida mindre specialiserad än den föreslagna

och bättre stämma med den rådande rättsuppfattningen inom vårt land, på

samma gång den även från det allmännas sida skulle kräva mindre omfattande

uppsikt. Helt säkert komma, om det nya åborättsinstitutet skulle få mera

allmän tillämpning, stora svårigheter att yppa sig för vederbörande myndigheter

att med nuvarande arbetskrafter fullgöra de skyldigheter, som enligt

det framlagda förslaget skulle åligga dem.

Beträffande förslagets terminologi må anmärkas följande.

Uttrycket åbo tages stundom i dagligt tal i så vidsträckt betydelse, att det

användes även om ägaren till en jordegendom, för såvitt han bor å densamma

och själv brukar den, men i regel avses såväl i författningar som eljest med

åbo allenast den, som på viss tid eller under ärftlig besittning innehar annans

jord; och sedan numera vid upplåtelse på viss tid eller livstid av nyttjande
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 22.

95

rätt till jord de i lag meddelade bestämmelserna om arrende i allmänhet

tillämpas, begagnas uttrycket åbo, till skillnad från arrendator, företrädesvis

om den, som innehar annans jord under ständig eller ärftlig besittningsrätt.

Även vissa i enskild ägo varande egendomar innehavas under åborätt,

t. ex. en del under bruk skatteköpta hemman. Då emellertid i författningar

uttrycket stadgad åborätt användes, avses i allmänhet ej dessa

egendomar utan allenast kronan eller allmänna inrättningar tillhörande hemman

och lägenheter, som enligt särskilda författningsbestämmelser innehavas

under ständig eller ärftlig besittningsrätt. Beträffande sistnämnda hemman

och lägenheter skiljes väl någon gång mellan fastigheter under stadgad åborätt

och övriga besittningsrättsfastigheter, men där beteckningen hemman och

lägenheter under stadgad åborätt ensam användes, inbegripas därunder i regel

samtliga under ständig eller ärftlig besittningsrätt upplåtna egendomar av

ovan angivet slag.

Ärftlig och förytterlig besittningsrätt till kronojord enligt förevarande förslag

torde därför utan vidare vara att hänföra under begreppet stadgad åborätt.

Vid sådant förhållande och då, i motsats till vad departementschefen

antagit, hittillsvarande bestämmelser om stadgad åborätt fortfarande och säkerligen

ännu i lång framtid komma att hava ej ringa tillämpning, synes

det mindre lämpligt att giva en författning med vissa bestämmelser angående

en ny form för sådan åborätt, som ej å de förutvarande åborätterna skulle

vara tillämplig, beteckningen lag om åborätt. Skall beteckningen åborätt

bibehållas, bör lagens rubrik utbytas mot lag om upplåtelse av viss jord under

åborätt. Lämpligare vore dock att tillskapa en helt ny beteckning och t. ex.

i viss analogi med tomt- och vattenfallsrätt benämna den upplåtna rätten

jordbruksrätt, med eller utan tillägg av ständig.

I detta sammanhang anser jag mig även böra beröra en annan fråga. I

åtskilliga författningar, t. ex. skiftesstadgan, vattenlagen, gruvestadgan, jaktlagen,

stängselförordningen, bevillningsförordningen, likställes i vissa avseenden

innehavare av ständig besittningsrätt med jordägare. Därvid förekomma

olika uttryck, t. ex. innehavare av stadgad åborätt, innehavare av ständig

besittningsrätt, innehavare av stadgad åborätt eller annan ständig besittningsrätt,

kronohemmansåbo. Men vare sig det ena eller andra uttrycket använts,

torde innehavaren av ärftlig och förytterlig besittningsrätt enligt förevarande

förslag utan vidare få anses falla därunder och sålunda i ifrågavarande

hänseenden bliva likställd med jordägare, där ej annat uttryckligen föreskrives.

Någon ändring i eller tillägg till dessa författningar skulle vid

sådant förhållande ej erfordras för annat fall än att likställighet med jordägare

ej avses. Där sådan likställighet ej anses lämplig, bör emellertid för

innehavare av besittningsrätt enligt förevarande förslag användas en beteckning,

som ej, på sätt fallet är med den i en del av de remitterade författningsförslagen

använda beteckningen »besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt)»,

kan föranleda sammanblandning med förut befintliga åborätter, utan

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

bör i stället, om den upplåtna rätten skall benämnas åborätt, beteckningen

»åborätt enligt förevarande lag» användas.

Förslaget synes emellertid hava ställt sig på den motsatta ståndpunkten

och utgått från att vad som i särskilda lagar föreskrivits om ständig besittningsrätt

och stadgad åborätt ej vore tillämpligt å åborätt enligt förslaget,

där ej uttrycklig bestämmelse därom meddelats. Går man ut från denna

uppfattning, torde det vara nödvändigt, att densamma får ett tydligare uttryck

än som skett i de remitterade förslagen, och kan det i alla händelser

ifrågasättas, om icke med denna uppfattning jämväl i andra fall än förslagen

angiva åbo borde tillerkännas samma likställighet med jordägare, som tillkommer

innehavare av ständig besittningsrätt eller stadgad åborätt.

Även i övrigt kan mot förevarande förslag i terminologiskt avseende riktas

en del anmärkningar.

Med åborätt avses ärftlig och förytterlig besittningsrätt för obegränsad tid

mot avgäld till viss kronojord. Med fastighet betecknas den under sådan

åborätt upplåtna jorden, inklusive den jordförbättring som vunnits. Åborätten

utgör själva besittningsrätten, men såsom tillbehör till åborätten räknas

byggnader, stängsel och andra för stadigvarande bruk avsedda anläggningar,

som finnas å fastigheten. Stundom användes emellertid i förslaget fastighet

i sådan mening, att därmed avses ej endast jorden utan även åborätten

med tillbehör, se t. ex. 21 och 38 §§; och under det i en del fall åborätten

och dess tillbehör hållas skilda från varandra, se t. ex. 9, 35 och 42 §§, tages

åborätt på andra ställen såsom beteckning jämväl för dessa tillbehör. I 42 §

räknas felaktigt till dessa tillbehör även utsäde och gröda, och på flera ställen

hänföres, likaledes felaktigt, den jordförbättring, som vunnits, till åborätten.

Enligt förslaget kallas den, som av vederbörlig myndighet antagits till

innehavare av åborätten, åbo, vare sig han tillträtt densamma eller icke. Den,

till vilken åborätten övergått men som ej blivit av vederbörande myndighet

antagen till åbo, benämnes, åtminstone om han tillträtt fastigheten, innehavare

av åborätt; och användes detta sistnämnda uttryck jämväl där såväl

åbo som ej till åbo antagen innehavare avses. Detta senare har dock ej skett

konsekvent, utan skulle, på sätt av förarbetena till förslaget framgår, i vissa

fall stadganden, som efter orden gälla endast åbo, vara tillämpliga jämväl å

den, som ej blivit till åbo antagen, även där det ej uttryckligen utsagts i

lagen. Särskilt har departementschefen i detta hänseende framhållit, att det

även utan uttryckligt stadgande icke torde ifrågakomma annat än att vad

som föreskrivits beträffande avtalets upphörande för åbo gåves motsvarande

tillämpning, då åborätten obehörigen utövades av någon, som ej blivit antagen

till åbo. Den sålunda uttalade uppfattningen kan jag ej biträda utan torde

— där icke .av uttryckligt stadgande framgår, att vad som föreskrivits för åbo

jämväl skall gälla den, till vilken åborätten övergått men som ej antagits

till åbo — i fall där sådan tolkning åsyftas åbo böra utbytas mot innehavare

av åborätt.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

97

Sundberg, Stenberg och Köersner:

Enligt vår mening lärer vad i lagar och författningar tinnes föreskrivet

beträffande stadgad åhorätt icke utan vidare kunna vinna tillämpning å den

nu föreslagna åborätten.

Tveksamt synes vara, om så kan bliva fallet i fråga om stadganden, som

avse ständig besittningsrätt. Huru härmed än må förhålla sig, torde, till

vinnande av full klarhet, den nya lagstiftningen lämpligen böra intaga den

ståndpunkt, att icke heller sistnämnda stadganden äro i vidare män än särskilt

utsäges tillämpliga å det nya upplåtelseinstitutet.

Rubriken.

Köersner:

Det är visserligen synnerligen önskvärt, att åt det nya institutet gives en

kort och karaktäristisk benämning. Men att därvid tillgripa beteckningen

åborätt synes icke kunna förordas, då denna beteckning har burskap såsom

benämning för en redan existerande, låt vara ej mera så ofta förekommande,

rätt till kronojord. Beteckningen åhorätt bör så mycket hellre undvikas,

som dess användning möjligen kan föranleda, att föreskrifter i andra författningar,

avseende s. k. stadgad åborätt, komma att, mot vad som torde

vara det riktiga, tillämpas på det nya rättsinstitutet även för fall, då särskild

föreskrift därom icke givits.

Thulin:

Jag hänvisar till vad jag angående rubriken anfört i mitt särskilda yttrande

beträffande förslagets allmänna grunder.

1 §.

Lagrådet:

Den jord, från vilken upplåtelse under den nya formen må ske, skall enligt

förslagets motivering vara kronojord, som ej innehaves med stadgad åborätt

eller är till visst statsändamål anslagen. Det synes lämpligt, att denna beteckning

i förslaget användes och att sålunda tydligt angives, att förslaget

avser jord av samma slag, varå den för utarrendering av kronans jordbruksdomäner

gällande kungörelsen av den 4 juni 1908 äger tillämpning.

Motiven innehålla även, att med jordbruk såsom näring å upplåten fastighet

bör förstås icke endast jordbruk i egentlig bemärkelse utan jämväl dess

binäringar, särskilt trädgårdsskötsel. Med anledning härav må framhållas,

att trädgårdsskötsel, även om den ej drives såsom binäring till jordbruket,

torde kunna utgöra användningssätt för den upplåtna jorden, något som bör

utsägas i lagtexten. Sådan ställning synes däremot ej böra tillerkännas annan

jordbrukets binäring. Bifall till vad sålunda föreslagits kräver ock ändring

i vissa andra delar av förslaget.

I gällande lag, som från reglerna om tidsbegränsning för nyttjanderättsupplåtelser

gör undantag beträffande upplåtelser från kronan, finnes intet

Bihang till riksdagens protokoll 102(1. 1 samt. 17 höft. (Sr 22.) 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

hinder för att kronan verkställer jordupplåtelser av sådan konstruktion, som

i första stycket av förevarande paragraf angives. Det vore därför mera

egentligt, om genom införande i den föreslagna lagens inledande stadgande

av en hänvisning till lagens följande innehåll åt samma stadgande gåves

den huvudsakliga innebörden, att de ifrågavarande upplåtelserna må ske i

enlighet med vad i lagen stadgas.

Av skäl, som närmare omförmälas i lagrådets yttrande beträffande förslagets

allmänna grunder, höra i förevarande paragraf inflyta bestämmelser

därom att område, som av kronan upplåtes under åborätt, skall vara i viss

ordning avskilt och kartlagt.

Thulin:

Om i enlighet med de förslag, som av lagrådet framställts i dess nyssberörda

yttrande, åborättsfastighet varder avskild på sådant sätt, att den kan

införas i jordregistret, bör särskilt tillses, att i registret göres anteckning om

dess egenskap av åborättsfastighet.

2 §•

Lagrådet:

Erinras må, att då här och på åtskilliga andra ställen i förslaget talas

om det med åborättsupplåtelsen avsedda ändamål, därmed må anses vara

åsyftat berörda ändamål endast sådant det angives i 1 §.

Sundberg, Thulin och Stenberg:

Förslaget saknar bestämmelse därom, huru fråga kan väckas om delning

av upplåten fastighet och när medgiven delning skall anses genomförd. Ej

heller framgår av förslaget, huruvida en delning med nödvändighet medför

antagande av en eller flera nya åbor eller om den förutvarande åbon äger att,

så länge honom lyster, efter delningen kvarsitta å den ursprungligen upplåtna

fastigheten i dess helhet.

Regler i dessa hänseenden synas näppeligen kunna undvaras. Frågans lösning

torde bäst kunna ske på det sätt, att om åbo önskar få fastigheten delad,

han må därom ingå med framställning till länsstyrelsen, som efter vunnen

utredning beslutar, huruvida delningen tillätes, varefter, om framställningen

bifalles, åbon har att föranstalta om delningens genomförande på sätt, som

är stadgat såsom förutsättning för jords upplåtande under åborätt, och äger

att fortfarande besitta de särskilda delarna med befogenhet att, om och när

han så finner för gott, genom föryttring förfoga över vai''je del för sig.

Intagas i förslaget dylika regler, tarvas någon jämkning i avfattningen av

7 § andra stycket sålunda, att det däri intagna stadgandet göres tillämpligt

även för det fall, att fastigheten redan är delad, då arvet faller, ävensom i

25 § första stycket 1.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Beträffande andra stycket i förevarande paragraf må anmärkas, att det hör

avfattas så, att därav tydligt framgår, dels att framställning från åbons sida

eller hans medgivande utgör förutsättning för beslut om visst områdes frånskiljande

från den upplåtna fastigheten och dels att särskild upplåtelse för

angivet ändamål skall ske i sammanhang med beslutet om frånskiljandet.

3 §•

Lagrådet:

Vid bifall till vad i yttrandet beträffande förslagets allmänna grunder hemställts

angående inskrivning av åborätt och inteckning däri bör bestämmelsen

i förevarande paragraf ändras så, att ifrågakomna byggnaders, stängsels och

andra anläggningars egenskap att såsom tillbehör hänföras till äborätten inträder

först med inskrivning av åborätten. Skulle berörda hemställan ej

vinna beaktande, torde i paragrafen böra tydligt angivas, att åborättens upplåtande

från kronan är den avgörande tidpunkten för tillbehörsegenskapens

inträdande.

I alla händelser bör emellertid det i förslaget gjorda undantaget för det

fall, att anläggningarna tillhöra kronan, utgå. Det har föranletts av ett förbehåll,

som i liknande avseende fanns intaget i 4 kap. 4 § av lagberedningens

förslag till nyttjanderättslag, men vilket förbehåll uteslöts vid förslagets

upphöjande till lag av skäl, som äga giltighet även i nu förevarande fall.

Att undantaget utgår ur förslaget torde ock stämma överens med den i 17 §

av förslaget uttalade regeln, att fastigheten skall på åbons bekostnad vara

försedd med för jordbruket erforderliga byggnader, med vilken regel, enligt

vad av förslagets motivering framgår, avses, att kronan icke skall vara ägare

till några för jordbruket avsedda anläggningar på fastigheten, sedan densamma

upplåtits under åborätt. Uppmärksammas må, att nu ifrågasatta

ändring av förslaget kräver ändring i 4 § av lagen den 24 maj 1895 angående

vad till fast egendom är att hänföra.

Med anledning av vissa i kommissionens betänkande förekommande uttalanden

må framhållas, att såväl frågan, om en viss anläggning å fastigheten

såsom tillhörig tredje man är utesluten från åborätten, som spörsmålet, huruvida

i åborätten ingående anläggning kan särskilt för sig avyttras, torde,

oberoende av den avfattning som gives stadgandet i förevarande paragraf, böra

lösas efter allmänna rättsgrundsatser.

r o 4 *•

Lagrådet:

Såsom i lagrådets yttrande beträffande förslagets allmänna grunder framhållits,

bör i själva upplåtelseavtalet, om vilket i förevarande paragraf är fråga,

uttryckligen angivas, att upplåtelsen avser åborätt enligt den föreslagna lagen,

och hänvisning göras till de för ändamålet upprättade jorddelningshandlingar

och karta.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungi. Maj:ts proposition Nr 22.

Stenberg och Köersner:

I föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet anföres,

att, därest i åborättsavtal skulle, mot stadgandet i andra stycket av denna paragraf,

hava intagits bestämmelse, varigenom åborätten inskränkes eller åbon

ålägges skyldighet utöver de i lagen angivna grunder, sådan bestämmelse

givetvis vore utan verkan mot åbon. Då riktigheten härav lärer kunna sättas

i fråga, torde föreskrift om dylik bestämmelses ogiltighet böra meddelas.

Sundberg och Thulin:

Såvitt av departementschefens uttalanden framgår, avses icke med ifrågavarande

förslag och därmed sammanhängande, till lagrådet remitterade författningsförslag

att göra någon inskränkning uti den möjlighet, som enligt

1 kap. 8 § nyttjanderättslagen förefinnes, att från kronan upplåta jord för

obegränsad tid. Förslagens upphöjande till lag kommer icke att utgöra hinder

för upplåtelser av kronojord för obegränsad tid även under andra former än

dem, som angivas i lagen om åborätt. Beslutar alltså riksdagen, med stöd

av § 77 regeringsformen, att kronojord skall upplåtas för obegränsad tid på

villkor, som i ett eller annat avseende skilja sig från bestämmelserna i åborättslagen,

blir denna upplåtelse, även om den skulle få namn av åborätt

icke någon upplåtelse enligt samma lag, och de regler däri, som avvika från

allmänt gällande civilrättsliga bestämmelser, bliva icke tillämpliga å upplåtelsen.

Skulle åter riksdagen besluta, att kronojord skall upplåtas i enlighet

med åborättslagen, men vederbörande myndighet, som har att för tillämpning

av riksdagens beslut antaga åbo och med honom ingå avtal, i detta avtal

inför någon bestämmelse, varigenom åborätten inskränkes eller åbon ålägges

skyldighet utöver de i åborättslagen angivna grunder, blir, såsom departementschefen

erinrat, denna bestämmelse utan verkan mot åbon. Då detta

emellertid, till undvikande av misstolkning, synes böra tydligt framgå av

lagens lydelse, biträda vi den av justitieråden Stenberg och Köersner vid

förevarande paragraf gjorda anmärkning.

5 §.

Thulin:

Avsett torde vara, att de i första stycket första punkten angivna hinder

även skola iakttagas i de i andra stycket avsedda fall. För undvikande av

missförstånd bör emellertid ett tillägg därom göras i sistnämnda stycke.

Lagrådet:

Då klagan i ärende, som avses i sista stycket, utan olägenhet lärer kunna

få fullföljas i administrativ väg, torde samma stycke böra uteslutas. Sker så,

följer därav, att besvärsstadgandet i 46 § — där förbehållet beträffande domstolsprocedur

i sådan händelse ej erfordras och fördenskull bör utgå — blir

tillämpligt även i förevarande fall. Detta synes så mycket hellre vara i sin

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 22.

101

ordning, som besvärsrätt lärer tillkomma ej blott åborättssökanden utan även

den, som till honom överlåtit åborätten, men någon rätt för den sistnämnde

att vända sig till domstol icke ens ifrågasatts i förslaget.

1 §•

Lagrådet:

Därest äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makars förmögenhetsförhållanden,

synes vid skifte av makarnas bo av annan anledning än

den enes död vardera maken böra hava företräde till åborätt, som han infört

i boet. Aled avseende härå lärer någon jämkning böra ske av ordalagen i

första stycket.

Sista punkten i samma stycke torde böra förtydligas till utmärkande därav

att i lottning, som företages, då flera, som hava lika lott, icke sämjas vilken

av dem skall äga företräde till åborätten, ej andra skola deltaga än de, som

önska övertaga åborätten.

Stenberg och Köer snor:

Ordet »arvinge» torde, använt i denna paragraf, få anses hava samma betydelse

som i 12 kap. ärvdabalken, där det otvivelaktigt avser ej blott dem, som

på grund av arvsrätt hava del i dödsbo, utan även universaltestamentstagare

efter den avlidne. Tydligare avfattning skulle vinnas, om i andra punkten

av första stycket stadgades, att, därest åborätt hör till dödsbo, vari arvskifte

skall ske, den, som har större lott, äger företräde till åborätten framför den,

som har mindre lott.

Vad angår lottning i anledning av någon delägares omyndighet må uppmärksammas,

att lagberedningen i sitt år 1921 avgivna förslag till ny förmynderskapslagstiftning

ifrågasatt upphävande av det i 12 kap. 4 § ärvdabalken

givna stadgandet, att skifte av dödsbo, däri omyndig äger del, ej må

ske utan lottning, och införande i stället av föreskrift, att förmyndare, som

för omyndig deltager i skifte, är pliktig att inhämta överförmyndarens samtycke

till egendomens fördelning, såvitt denna ej sker genom lottning. Varder

lagberedningens förslag härutinnan lagt till grund för lagstiftning, synes det

böra tagas under övervägande, huruvida icke i överensstämmelse härmed

kunde föreskrivas, att då av flera, som hava lika lott i dödsbo, någon är

omyndig, lottning om företräde till övertagande av åborätt ej av sådan anledning

skall äga rum, därest överförmyndaren finner den omyndiges intresse

icke påkalla lottning.

9 §•

Thulin och Stenberg:

Att avtal om överlåtelse av åborätt skall — utom att det har skriftlig

form — även i övrigt upprättas i den ordning, som gäller för köp av fast

egendom, kan ej hava avseende å annat än att handlingen skall vara styrkt

av två vittnen. Det synes lämpligt, att detta direkt utsäges i lagtexten.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Lagrådet:

Därest, i enlighet med förslaget, kronans skyldighet att utgiva lösen vid

återtagande av upplåten fastighet icke skall omfatta kreatur, redskap och

andra sådana lösören, som ingå i den skedda överlåtelsen, torde man ej behöva

uppställa såsom villkor för överlåtelsehandlingens formella behörighet,

att däri skall angivas särskilt köpeskillingsbelopp för dylika lösören.

10 och 11 §§.

Thulin och Stenberg:

Den i 10 § föreslagna tiden av trettio dagar, inom vilken den, som fått

åborätt å sig överlåten, skall hos länsstyrelsen göra ansökan att bliva antagen

till åbo, synes vara väl knappt tillmätt. Anledning torde saknas att stadga

kortare frist än kommissionen i sitt förslag upptagit eller nittio dagar — eu

frist, som är hälften kortare än den gällande lag bestämmer med avseende å

lagfart å fång till fast egendom på landet.

Lagrådet:

Då det kan vara underkastat tvekan, huruvida den länsstyrelsen i 10 §

tillerkända befogenheten att genom vite tillhålla förvärvare av åborätt att

fullgöra underlåten skyldighet att söka åboskap innefattar rätt ej blott att

förelägga vite utan även att fälla till försuttet sådant, torde förtydligande

härutinnan böra äga rum. Lämpligen synes här, såväl som på åtskilliga andra

motsvarande ställen i lagstiftningen, länsstyrelsen höra tillerkännas befogenhet

i båda nämnda hänseenden.

Att det skall bero på länsstyrelsens efter prövning meddelade beslut angående

sökandens behörighet att antagas till åbo, huruvida det i 11 § omhandlade

förfarandet skall tillämpas, bör komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Sundberg och Thulin:

På åtskilliga ställen i förslaget förutsättes, att i förordnande om åborätteus

försäljning å offentlig auktion skall angivas, från vem försäljning sålunda

skall äga rum. I detta hänseende kunde väl synas vara enklast och med den

förvärvare av åborätt ålagda skyldighet att söka att bliva antagen till åbo

bäst överensstämmande, att i förordnandet hänvisades till den senast antagna

åbon. Har emellertid denne genom avtal i den ordning, som sägs i 9 §, överlåtit

åborätten åt eller åborätten eljest genom lagligt fång övergått å person,

som enligt den föreslagna lagens bestämmelser äger rätt att bliva antagen till

åbo, och denna person gjort ansökan därom hos länsstyrelsen, lärer länsstyrelsen

icke kunna underlåta att vid försäljningen taga hänsyn till honom såsom

åborättens innehavare. Och då för sådant hänsynstagande icke kan fordras

någon föregående prövning av befogenheten av åborättssökandens anspråk,

torde därav bliva en följd, att länsstyrelsen nödgas såsom åborättsinnehavare

behandla den, som gjort ansökning om antagande till åbo på grund av ett

formellt oantastligt fång. Men ej ens härvid lärer man lämpligen kunna

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

stanna, utan synes såsom åborättsinnehavare böra vid den offentliga försäljningen

anses den, till vilken åborätten genom behörigt fång övergått, så framt

anmälan därom skett hos länsstyrelsen innan förordnande om försäljning meddelas,

således även om denne icke sökt att varda antagen till åbo. Anmälan,

som sedermera sker, må däremot icke utgöra hinder för det igångsatta försäljningsförfarandets

bringande till slut.

Förslagets ståndpunkt härutinnan är ej fullt klar. Vad nyss sagts ansluter

sig dock nära till vad förslaget i 11 § sista punkten innehåller i fråga om

återgång av överlåtelse. Lämpligen synas de i ämnet erforderliga bestämmelserna

böra sammanarbetas till ett gemensamt stadgande med uttalande av

den principiella regeln.

Då denna regel, sådan den ovan angivits, för sin tillämpning förutsätter,

att någon tvekan ej förefinnes om det åberopade fångets riktighet, bör densamma

förbindas med uttryckligt stadgande därom att, innan förordnande om

auktion meddelas, den senast antagna åbon och varje senare innehavare av

åborätten, från vilken densamma övergått, skall lämnas tillfälle att yttra sig

i ärendet.

Det sagda bör äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning, da

kronan vill föra talan angående åborättens förverkande.

Stenberg och Köer snor:

För konstaterande att åborätten behörigen övergått till sökanden bör den

senast antagna åbon och, om uti det i 11 § avsedda fall flera överlåtelser

ligga emellan denne och sökanden, jämväl följande överlåtare höras i ärendet,

innan länsstyrelsen däri vidtager åtgärd, som ju kan leda till en i ekonomiskt

hänseende för vederbörande så betydelsefull åtgärd som åborättens försäljning

å auktion.

Länsstyrelsen synes ej böra få förordna om offentlig auktion utan att föreläggande,

innehållande äventyr av dylikt förordnande, först delgivits den. mot

vilken det riktas. Stadgande härom torde inflyta i förslaget.

1 anslutning till vad i 11 § för där avsett fall stadgats om verkan av att

skedd överlåtelse av åborätt återgått synes i sista stycket av 10 § böra föreskrivas,

att, därest, innan kungörelse om auktion utfärdats, anmälan inkommer,

att det fång till åborätt, varom fråga är, gått åter, vidare åtgärd i ärendet

skall inställas.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Med hänsyn till ovisshet, huruvida den, till vilken åborätt övergått, blir

av länsstyrelsen godkänd såsom åbo, lärer ofta komma att inträffa, att rättighetens

övergång göres beroende av att förvärvaren antages till åbo. Där så

skett, har, vid avslag å hans ansökning, länsstyrelsen givetvis ej anledning

att förfara efter föreskrifterna i 11 §. Möjligen bör genom uttrycklig bestämmelse

paragrafens tillämplighet i dylikt fall uteslutas.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Sundberg:

Förslagets avfattning klargör icke verkan därav att överlåtelse av åborätt,

på grund varav förvärvaren söker att bliva antagen till åbo, skett med förbehåll

om att dylik ansökning vinner bifall. Lämpligast och måhända med

förslagets mening överensstämmande synes mig vara, att ansökningen i dylikt

fall avvisas utan saklig prövning såsom grundad på en överlåtelse, vilken

ej är definitiv utan förbunden med ett suspensivt villkor av beskaffenhet att

förhindra varje tillämpning av reglerna i (i och 11 §§.

13 §.

Lagrådet:

Första punkten bör undergå någon jämkning i avfattningen sålunda, att

däri tydligt utsäges, att då åborätt överlåtes, överlåtarens ansvar för de med

åborätten följande skyldigheterna fortfar intill dess förvärvaren varder antagen

till åbo.

15 §.

Thulin och Stenberg:

Att avgälden skall erläggas i penningar, därom har föreskrift intagits i

31 §. Huruvida avgäld skall erläggas i förskott, bör, på sätt även förslaget

innebär, bliva beroende på överenskommelse vid avtalets ingående; och torde

det, med hänsyn därtill att upplåtelserna företrädesvis skola ske till obemedlade

eller mindre bemedlade, vara olämpligt att föreskriva förskottsbetalning såsom

det normala. Även regler i övrigt angående tiden för avgäldens betalande

höra till avtalsbestämmelserna; i samma ordning eller i administrativ väg lärer

kunna stadgas, till vem betalningen skall ske. Med hänsyn härtill torde

förevarande paragraf helt kunna utgå.

17 %.

Thulin:

I tredje stycket har intagits föreskrift, att i paragrafen avsedda byggnader

av åbon skola hållas brandförsäkrade till fulla värdet och att länsstyrelsen därver

skall hava noggrann tillsyn. I vad mån dylik föreskrift erfordras, blir

väl i väsentlig grad beroende på, huru säkerheten för de fordringar, som

skola hava förmånsrätt i åborätten, anordnas. Erfordras i fordringsägarnas

intresse kontroll härutinnan, synes för kontrollens möjliggörande genom länsstyrelsen

böra stadgas, att försäkringen skall tagas i en av länsstyrelsen godkänd

brandförsäkringsinrättning. I administrativ väg torde i så fall föreskrift böra

meddelas, att godkännande ej må lämnas åt annan försäkringsinrättning än

den, som förbinder sig att ej förklara försäkring förfallen, innan viss tid för

flutit efter det anmälan om försäkringens upphörande gjorts hos länsstyrelsen,

samt att i fråga om försäkringsbeloppets utbetalande ställa sig till efterrättelse

de föreskrifter, som av Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen varda meddelade.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

ior>

Stenberg:

En föreskrift, som icke fått från kommissionsförslaget inflyta i det remitterade

förslaget, är vad i 29 § första stycket av det förra förslaget stadgas

om kronans rätt till vanhävdsersättning för det fall, att åborätten säljes i den

ordning utsökningslagen bestämmer eller eljest enligt länsstyrelsens förordnande

å offentlig auktion. Med hänsyn till den förmånsrätt, som även enligt

de nu föreliggande förslagen skulle för dylik ersättning åtnjutas i åborätten,

torde sagda föreskrift böra bibehållas.

18 §.

Thulin:

Av skäl, som framgå av mitt särskilda yttrande beträffande förslagets allmänna

grunder, synes mig det i förevarande paragraf intagna stadgandet vara

överflödigt och förty kunna utgå. Anses emellertid föreskrift härutinnan

erforderlig, har densamma sin rätta plats ej i den nu föreslagna lagen utan

i stängselförordningen.

Sundberg, Stenberg och Köersner:

Med hänvisning till vad vi i vårt särskilda yttrande beträffande förslagets

allmänna grunder anfört vilja vi ifrågasätta, om icke avfattningen av förevarande

paragraf bör jämkas sålunda, att åbon jämväl i fråga om andra rättigheter

än stängselvitsord, vilka enligt stängselförordningen tillkomma jordägare,

bör likställas med denne. Erforderliga stadganden i ämnet torde höra intagas

i stängselförordningen.

20 $.

Thulin:

Av förevarande paragraf får man den uppfattningen, att medgivande väl

kan lämnas åbon att till avsalu nyttja fastighetens skog eller torvmosse, som

hör till fastigheten, men att åbon ej under någon omständighet skulle kunna

få rätt avhända fastigheten annat, som icke är att hänföra till dess årliga

avkastning. Då emellertid 31 § utgår från att åbo kan erhålla tillstånd att

annorledes än för fastighetens behov nyttja sten- eller kalkbrott eller sand-,

grus-, ler- eller stentäkt å densamma, synes förevarande paragraf höra i överensstämmelse

härmed omformuleras.

Beträffande skogsmark, som hör till fastigheten, synes förslaget utgå från

att åbon väl har betesrätt därå, men att han ej äger nyttja därå växande

skog i vidare mån än från kronans sida medgivits samt att frågan härom skall

regleras i åborättsavtalet. 1 31 § stadgas nämligen, att om »upplåtelsen» omfattar

rätt till skogsfång, därför vid varje avgäldssättning skall bestämmas

särskild avgäld i penningar efter ortens pris. Att på detta sätt beträffande

skogen redan vid åborättsavtalets ingående giva fullständiga bestämmelser,

avsedda att tillämpas så länge åborättsavtalet äger bestånd, är ej möjligt, utan

torde frågan härom kunna regleras endast för kortare tidsperioder. Lämp
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Majrts proposition Nr 22.

ligast torde vara, att för skogens förvaltning och disposition riksdagen fastställer

allmänna grunder, till vilka hänvisning göres i åborättsavtalet, och

att länsstyrelsen må äga att tid efter annan meddela de kompletterande bestämmelser,

som härutinnan erfordras.

Lagrådet:

Givetvis är det icke förslagets mening, att skog å åborättsfastighet skall

lyda under den nyligen antagna skogsvårdslagen, utan har man avsett, att

domänstyrelsen skall hava inseende över sådan skog. För vinnande av detta

syftemål är, därest ifrågavarande fastigheter ej falla under begreppet egendomar

under stadgad åborätt, nödigt att, genom ändring i skogsvårdslagens

2 §, åborättsfastigheterna undantagas från samma lags tillämpning.

23 $.

Sundberg och Thulin:

Förtydligande tarvas beträffande frågan huruvida stadgandet i första punkten

är tillämpligt jämväl å näring, som åbon avser att driva såsom en binäring

till sitt jordbruk.

I varje fall saknas anledning att enligt förevarande paragraf meddela för

obegränsad tid gällande tillstånd, utan torde tillstånd, som här omförmäles,

lämpligen böra ges för viss bestämd tid, i sammanhang varmed även lärer

bestämmas den årliga avgäld, som för upplätelsetiden skall utgå. Med iakttagande

härav kan ock åt bestämmelserna i paragrafen givas en väsentligen

förenklad avfattning.

Lagrådet:

Att åbo, som utan tillstånd använt någon del av fastigheten för idkande

av annan näring än jordbruk (eller trädgårdsskötsel), skall drabbas av den

påföljden, att vid nästa avgäldssättning beträffande åbofastigheten avgälden

kan höjas utan iakttagande av den eljest stadgade begränsningen till tjugu

procent, synes vara olämpligt. Bestämmelsen härom bör alltså utgå.

24-28 §§.

Lagrådet:

Dessa paragrafer hava sin förebild i 2 kap. 35—40 §§ nyttjanderättslagen,

av vilka stadganden de delvis utgöra ordagranna avskrifter. Innebörden av

angivna bestämmelser i förslaget och i nyttjanderättslagen är dock icke densamma.

Enligt nyttjanderättslagen blir följden såväl av jordägarens återtagande

av fastigheten på den grund, att arrendatorn övergivit densamma,

som av arrendeavtalets uppsägning på grund av arrenderättens förverkande,

att denna rätt upphör och jordägaren återinträder i den fulla dispositionen

av sin egendom. Enligt förslaget skall däremot nyttjanderätten i motsvarande

fall — i strid mot vad som antydes i rubriken till 14—29 §§ och i 41 § av

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

förslaget — fortfarande bestå såsom åborätt och kronans återtagande av fastigheten

på den grund, att åbon övergivit densamma, samt avtalets uppsägning

i anledning av åborättens förverkande icke återinsätta kronan i full utövning

av dess ;jordäganderätt utan allenast medföra den påföljd, att åborätten fråntages

den avtalsbrytande åbon samt genom försäljning å auktion överflyttas

till annan innehavare.

Då åborätten i berörda hänseende ansetts böra så väsentligt skilja sig från

arrenderätten, hade detta bort göra det angeläget att vid förslagets avfattning

söka bygga erforderliga regler i förevarande ämne på fullt självständig grund.

Vad sålunda först angår 24 §, överensstämmer väl med åborättens natur,

att under där angivna förhållanden kronan tillerkännes rätt att taga hand

om fastigheten och på så sätt söka tillgodose det allmännas intresse rörande

densamma. Men då det i paragrafen beskrivna förfarandet i regel innebär,

att åbon gör sig skyldig till uppenbar vanvård, varom i 25 § förmäles, och

i övrigt saknar betydelse, torde stadgandet i 24 § kunna ur förslaget uteslutas.

Att reglerna i 2 kap. 36 § nyttjanderättslagen icke i allo låta väl tillämpa

sig å upplåtelser av nu ifrågavarande art är givet. Stadganden om förverkande

av åborätt lära dock ej kunna helt undvaras, utan synes förverkande

böra äga rum, då åbon så förfar, att de syftemål, som betingat, att upplåtelse

skett icke med äganderätt utan med besittningsrätt för obegränsad tid.

gäckas eller äventyras. Endast i dylikt fall bör emellertid åborättens förverkande

kunna ifrågakomma; och stadgandena därom må med hänsyn härtill

vinna sin begränsning.

Med anläggande av nu angivna synpunkt föranleder innehållet i 25 § första

stycket till följande erinringar, nämligen

att vad under 2. sägs bör uteslutas i vad det avser förfarande, som icke

innebär uppenbar vanvård av fastigheten, i ty att dylikt förfarande väl kan

ådraga åbon civilt eller kriminellt ansvar, men icke är av beskaffenhet att

stå i strid mot upplåtelsens ändamål,

att under 3. omförmäld åtgärd att bortflytta byggnad, stängsel eller annan

anläggning eller under 4. angiven försummelse att hålla byggnader, erforderliga

för jordbruket, likaledes bör föranleda åborättens förverkande allenast

för såvitt åtgärden eller försummelsen är att hänföra till uppenbar vanvård

samt att sistberörda stadganden under 3. och 4. ävensom stadgandet under

2., såvitt det avser förfarande, som innebär uppenbar vanvård, synas böra

sammanarbetas att avse allenast det fall, att uppenbar vanvård äger rum av

jorden eller av vad, utöver nyttjanderätten till fastigheten, ingår i åborätten.

Enär enligt 2 § i förslaget förbudet för åbo att förena åbofastigheten med

annan fastighet under ett bruk ej är dispensabelt för det fall, att den andra

fastigheten icke är en åborättsfastighet, torde åt stadgandet i förevarande paragraf

första stycket 1. givas en därav betingad avfattning.

Det av föredragande departementschefen starkt framhållna kravet på att

den föreslagna åborätten skall i görligaste mån likställas med äganderätt synes

böra leda till en ytterligare begränsning i fråga om förverkande av åborätten,

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

nämligen så till vida, att åbon för överträdelse av åborättsavtalet, som medför

dylikt förverkande, icke må uppsägas omedelbart utan — jämväl i andra

fall än det under 5. upptagna — först efter det lian av vederbörande myndighet

tillhållits att inom viss tid vidtaga av myndigheten föreskriven rättelse

men det underlåtit.

Med införande av bestämmelse i sådant hänseende saknas fog för bibehållande

av stadgandet i andra stycket i 25 §, vilket stycke förty bör utgå.

Därav föranledes ock, att åt 26 § bör givas det förenklade innehåll, att avtalets

uppsägning skall ske inom viss tid efter utgången av den tid, som

förelagts åbon för vidtagande av rättelse, vid äventyr för underlåtenhet att

sålunda uppsäga, som i paragrafen sägs.

Vad i första, andra och tredje styckena av 27 § stadgas om uppsägning

bör göras tillämpligt även å föreläggande, varigenom åbon tillhålles att vidtaga

rättelse, som nu sagts. Motsvarande regel torde böra gälla jämväl beträffande

förelägganden enligt 10, 11 och 12 §§.

Därest vad nyss förordats i fråga om 26 § icke vinner bifall, torde densamma

böra undergå någon jämkning till undanröjande av den däri förekommande

oegentligheten, att ehuru sådant förfarande, som omförmäles i 25 §

första stycket 1., måste innebära, att åbon låtit komma sig till last ett förhållande,

vilket alltjämt pågår, för rätt till uppsägning på grund av detsamma

stadgats viss preskriptionstid.

Vad angår den i 24 och 25 §§, omförmälda rätten till skadestånd må uppmärksammas,

hurusom det ersättningsbelopp, som i dylikt hänseende åbon

kan kännas skyldig utgiva, måste bliva jämförelsevis obetydligt. Med hänsyn

härtill och till att endast högst sällan torde finnas utsikt för kronan att

kunna uttaga något som helst kronan tillkommande skadestånd, hemställes,

att stadgandena härom måtte få utgå ur förslaget. Vid bifall härtill lärer

ändock kronan enligt allmänna rättsregler vara oförhindrad att i ett eller

annat undantagsfall, där särskild anledning därtill gives, göra gällande talan

om skadestånd på grund av det avtalsbrott, som åbon låtit komma sig till last.

Det synes icke förefmnas tillräckliga skäl att tillåta åbos avhysande genom

exekutiva åtgärder utan föregående domstolsprövning. Den åt åbon upplåtna,

för obegränsad tid gällande och, så vitt möjligt, med äganderätt likställda

besittningsrätten bör icke kunna mot åbons bestridande hävas annorlunda än

genom domstols beslut. Ej heller bör dylikt beslut kunna mot åbon verkställas

förr än detsamma vunnit laga kraft. Med hänsyn härtill torde vad

27 § i sista stycket innehåller angående åbos vräkande samt bestämmelsen i

28 § första stycket om överexekutors rätt att förordna om flyttning tidigare

än nästa fardag efter uppsägning så ock andra stycket av 28 § ur förslaget

uteslutas.

Sundberg:

Här ovan framställda erinringar gälla förslaget, därest dess principiella

ståndpunkt fasthålles beträffande påföljden av åborätts förverkande. Jag an
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 22.

109

ser mig emellertid böra tillstyrka, att lagstiftningen beträffande den föreslagna

äborätten må i detta hänseende intaga samma ståndpunkt som nyttjanderättslagen

och att sålunda, då kronan återtager fastigheten såsom övergiven av

åbon eller åbon förverkar åborätten och kronan vill tala därå, detta skall

medföra den påföljd, att den upplåtna nyttjanderätten till fastigheten upphör.

Något verkligt bärande skäl torde nämligen icke givas till den i förslaget

ifrågasatta inskränkningen i kronans rätt att fritt förfoga över fastighet,

beträffande vilken den av kronan antagna åbon förlorat sin nyttjanderätt.

I sådant avseende må icke kunna hänvisas till intresset hos de åbons

borgenärer, som hava panträtt eller förmånsrätt i åborätten; åt detta intresse

bör icke tillmätas större inflytande än som skett i fråga om tomträtt; blir

tomträtt förverkad, upphör densamma utan hänsyn till panträtt eller förmånsrätt,

som därvid är fästad. Vad åbons intresse angår, torde hans rätt till å

fastigheten befintliga byggnader och anläggningar icke bliva bättre tillvaratagen

genom en tvångsauktion än om kronan återtager nyttjanderätten och

medelst auktion, när så lämpar sig, eller under hand upplåter densamma åt

annan innehavare eller annorledes förfogar över fastigheten. Och att åt åbo.

som av likgiltighet eller trots gör sig skyldig till åtgärder eller försummelser

av beskaffenhet att åborätten därigenom blir förverkad, bibehålla någon rätt

att utfå viss under upplåtelsetiden uppkommen ökning i den upplåtna jordens

värde saknar enligt mitt förmenande allt fog.

Ändras förslaget i nu angiven riktning, torde någon jämkning lämpligen

böra ifrågakomma beträffande anledningarna till åborättens förverkande. I

huvudsak blir dock kravet på regler härom detsamma, som av lagrådet nyss

gjorts gällande.

29 %.

Lagrådet:

Då det stundom kan vara vanskligt att avgöra, huruvida vederbörliga

fångeshandlingar blivit företedda vid ansökan om åboskap, men det är av

vikt, att otvetydig utgångspunkt finnes för beräknande av den tid, inom vilken

kronan skall för den, till vilken åborätten övergått, kungöra sitt beslut att

återtaga fastigheten, synes företeende av vederbörliga åtkomsthandlingar ej

böra uppställas såsom förutsättning för att ansökan om åboskap skall komma

tid för nämnda meddelande att börja löpa.

Thulin, Stenberg och Köer snor:

Att kungörande, varom nyss sagts, skall anses innefatta uppsägning till

avflyttning å viss fardag, är av sådan betydelse för vederbörande, att underrättelse

härom bör intagas i meddelandet.

Stenberg och Köersner:

Skäl torde saknas att icke tillerkänna kronan rätt att i fall, som avses i

sista stycket av paragrafen, för fastighetens återtagande hålla sig till vilken

som helst av flera personer, till vilka åborätten övergått under sådana omständigheter,

att fastigheten kan återtagas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Sundberg och Thulin:

Såsom vid 10 och 11 §§, antytts, äro stadgande^ i förslaget så konstruerade,

att kronans återtagande av upplåten fastighet sker från den, som gör

ansökning att bliva antagen till åbo, men ej får denna sin ansökning bifallen.

Häremot synes den i sista stycket av förevarande paragraf givna

regeln kunna komma att stå i strid. Om nämligen uti det i stycket antagna

fall den siste förvärvaren söker att bliva antagen till åbo, men vid

prövning av denna ansökning befmnes, att kronan har återtagningsrätt, och

kronan därav vill begagna sig, måste kronan vända sig mot sökanden, även

om kronan grundar återtagningsrätten å en tidigare överlåtelse än den, som

vid ansökningen åberopas såsom sökandens fång, något vartill kronan må

antagas enligt förslaget skola äga rätt. Vi hemställa förty, att ifrågavarande

stycke ur förslaget uteslutes.

30—33

Sundberg och Thulin:

Genom att låta den för åborätten utgående årliga avgäldens storlek bliva

icke en gång för alla bestämd utan underkastad periodvis återkommande omprövningar

har man, enligt vad i förslagets motivering uttalas, velat vinna,

att avgälden städse skall komma att utgå med belopp, som står i rättvist förhållande

till jordens naturliga värde; och har man därvid tänkt sig detta

värde bestämt sålunda, att, med utgångspunkt från det vid åborättsupplåtelsen

gällande saluvärdet, vid förnyad omprövning skall tagas hänsyn till sådana

förändringar däri, som bero av penningvärdets fluktuationer, ändrade kommunikationsförhållanden

eller andra liknande omständigheter, men däremot

icke till den stegring av utgångsvärdet, som härflyter av åbons å fastigheten

nedlagda arbete och kostnader, eller den minskning i samma värde, som är

att tillskriva åbons oförstånd eller vårdslöshet vid skötseln av fastigheten.

Vad sålunda åberopats synes icke innefatta tillfyllestgörande skäl för införande

av den kostsamma och omständliga, samt mot åborättens natur i viss

mån stridande omvärdering, varom i förevarande paragrafer stadgas.

För tillgodoseende av åbons berättigade intresse i att få avgälden sänkt vid

jordvärdeminskning lärer detta institut näppeligen erfordras. Då åborättsupplåtelsen

väl ofta kommer att avse ouppodlad eller mindre väl odlad jord,

och avgälden må antagas från början vara satt jämförelsevis lågt, torde ytterst

sällan inträffa, att fog för densammas nedsättning förefinnes, efter det åbon

minst en tjuguårsperiod besuttit fastigheten. Och skulle ett sådant undantagsfall

inträffa, måste det givetvis ligga i statsmakternas välförstådda intresse att, ehuru

kronan därtill icke förbundits av lag, medgiva nödig sänkning av avgälden,

på sätt som allt emellanåt iakttages i fråga om kronoarrenden på viss tid.

Anses det ändock lämpligt, att lagen innehåller uttryckliga bestämmelser för

dylika fall, torde dessa bestämmelser helst böra ansluta sig till reglerna angående

sådana förhållanden, som avses i 30 § andra stycket.

Med den ståndpunkt förslaget intager därutinnan att avgälden skall be
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungi. May.ts proposition Nr 22.

111

stämmas i naturapersedlar behöves ej heller ny avgäldssättning i syfte att avgäldens

storlek städse må rätta sig efter penningvärdets fluktuationer, då

avgälden, såsom beroende av naturapersedlarnas saluvärde, kommer att i erforderlig

män automatiskt anpassa sig efter penningens stigande eller sjunkande

värde.

Bland de anförda skälen för den ifrågasatta, periodvis förnyade avgäldssättningen

återstår således allenast angelägenheten av att låta kronan tillgodonjuta

den stegring av jordvärdet, som, oberoende av åbons arbete och kostnader,

uppkommer genom ändrade kommunikationsförhållanden eller andra

liknande omständigheter, den s. k. oförtjänta värdestegringen. I avseende

härå har lagrådet redan i sitt yttrande över förslagets allmänna grunder uttalat

betänkligheter mot att härutinnan ställa åbon i sämre ställning än den,

som besitter sin jord under äganderätt. Givet är, att detta i hög grad är

ägnat att förrycka den stabila karaktär, man velat giva åt åborättsinstitutet,

och att minska vederbörandes sympatier för idkande av jordbruk under denna

upplåtelseform. Fullt rättvist synes ej häller vara, att, såsom avsetts, kronan

ensam skall få draga fördel av värdestegring, som har sin orsak i åtgärder,

vidtagna av annan än kronan eller åbon, t. ex. anläggandet av en enskild

.järnväg. Att betydande svårigheter städse komma att yppas vid försök att

exakt konstatera, att värdestegring ägt rum, storleken därav och anledningarna

därtill är otvivelaktigt. Vissa rätt invecklade förhållanden komma ock att

uppstå, därest vid en avgäldssättning anses ådagalagt, att oförtjänt värdestegring

ägt rum i högre grad än som motsvaras av den högst tillåtna ökningen

av det utgående avgäldsbeloppet eller tjugu procent å detsamma. Enligt uttalande

i kommissionens betänkande skulle denna överskjutande del av värdestegringen

vara avsedd att komma åbon, och icke kronan, till godo. ilen onp

såsom är att befara, vid avgäldssättningen i regeln icke kommer att ske noggrann

undersökning, i \ad mån fastighetens värde ökats utöver sagda tjugu

procent, lärer endast undantagsvis vid nästa och senare avgäldssättningar vara

möjligt utreda vad av värdestegringen tillkommer åbon. All sannolikhet talar

förty för att vid varje efterföljande avgäldssättning avgälden kommer att normalt

höjas med tjugu procent — så framt icke åbon till vederläggande av

denna höjnings befogenhet förmår styrka viss effekt av hans eget arbete och

kostnader — utan närmare undersökning av förhållandena än ett konstaterande

därav att fastighetens värde minst motsvarar dylik ökning vid jämförelse

med värdet vid den nästföregående avgäldssättningen. Att ett dylikt

resultat skulle vara föga tillfredsställande ligger i öppen dag.

På grund av vad sålunda anmärkts anse vi oss icke kunna tillstyrka förslaget

i förevarande del, utan hemställa om sådan ändring däri, att avgäld,

vilken en gång bestämts i naturapersedlar, ej må höjas, så länge åborätten

äger bestånd. Skulle emellertid denna hemställan ej vinna bifall, utan förslagets

ståndpunkt härutinnan i huvudsak bibehållas, synes det böra tagas

under övervägande, om icke därmed måste förbindas rätt för åbon att, i händelse

avgäldens belopp höjes, uppsäga avtalet till upphörande.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Lagrådet:

Förutom i de uti 30 § andra stycket angivna fallen bör jämkning i avgälden

för återstoden av löpande avgäldstid ske jämväl då enligt 2 § andra

stycket visst område avskiljes från fastigheten.

Thulin:

Den fördelning av avgälden, som enligt 30 § andra stycket skall ske, då

delning av åborättsfastighet äger rum, synes ej kunna hänföras under begreppet

jämkning av avgäld.

I 31 § första stycket första punkten böra för undvikande av missförstånd

orden »under de senaste tio åren» utbytas mot »för de senaste tio åren».

Vad de i sista stycket av samma paragraf omförmälda rättigheter angår, synes

huvudregeln böra vara, att där upplåtelsen avser fastighetens husbehov, desamma,

under iakttagande beträffande skogen av vad av mig anförts vid 20 §,

inräknas i den för obegränsad tid upplåtna åborätten och därför även ingå

i avgäldsregleringen. Detta torde böra gälla jämväl fiske, även om det är av

den betydenhet, att dess avkastning för sig kan uppskattas. Vidkommande

övriga av ifrågavarande rättigheter synes däremot upplåtelsen allenast höra

avse bestämd tid och ersättningen, vare sig periodisk omreglering av avgälden

skall äga rum eller icke, bestämmas av länsstyrelsen i sammanhang med tillstånds

meddelande eller förnyande.

Sundberg, Stenberg och Köersner:

Vad angår tredje stycket av 31 § synes, därest rätt till skogsfång, torvtäkt

eller fiske icke är upplåten i vidare mån än för fyllande av åborättsfastighetens

husbehov, avgälden för fastigheten böra bestämmas på sådant sätt, att

däri inräknas ersättning för sagda rättighet.

Uppkommer däremot fråga att i vidsträcktare omfattning upplåta rättighet,

som i nämnda stycke sägs, lärer anledning saknas att låta avtal därom ingå

i den för obestämd tid gällande åborättsupplåtelsen, utan den ifrågavarande

rättigheten bör upplåtas särskilt för sig för viss tid under de för sådan upplåtelse

bestämda former. Regler härom böra alltså icke upptagas i det föreliggande

förslaget.

34 §.

Sundberg, Stenberg och Köersner:

Då enligt 17 § det åligger åbon att bekosta den upplåtna fastighetens

förseende med byggnader, erforderliga för jordbruket, och att städse hålla

fastigheten i gott stånd beträffande byggnader och andra anläggningar, som

för jordbruket erfordras, lärer i regel icke kunna förekomma, att å fastigheten

finnas några kronan, såsom jordägare, tillhöriga byggnader.

De syner, om vilka förmäles i förevarande paragraf, kunna således endast

i sällsynta undantagsfall, med vilka man ej torde behöva räkna, äga annan

betydelse än såsom ett medel att konstatera själva jordens beskaffenhet och

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

hävd för jämförelse, huruvida och i vad mån denna vid åbos avträde är

sämre än den var vid åborättens upplåtande. I regel lärer avsevärd tid,

kanske många tiotal år, hava förflutit mellan första åbons tillträde och försäljning,

i anledning varav syn skall äga rum. Med hänsyn härtill och i

betraktande av svårigheten att vid tillträdessynen beskriva jordens beskaffenhet

och hävd med sådan noggrannhet, som erfordras för framtida jämförelse, torde

vid den senare synen en försämring av jorden och graden därav sällan kunna

påvisas. Skulle detta lyckas i något fall, där åborätten varit upplåten allenast

en kort tid, och åbon i följd därav bliva ersättningsskyldig till kronan, vore det

dock med all sannolikhet omöjligt för kronan att uttaga denna ersättning av

åbon, vilken såsom mindre bemedlad fått åborätten åt sig upplåten.

Av vad nu anförts torde framgå, att det föreslagna syneinstitutet icke fyller

något ändamål av beskaffenhet att motsvara de kostnader och den omgång,

som äro därmed förenade. Vi hemställa alltså, att förevarande paragraf måtte

ur förslaget utgå och i sammanhang därmed vidtagas därav föranledda

ändringar i 43, 44 och 47 §>§.

Anses syneinstitutet böra bibehållas, må mot de härom i förevarande paragraf

givna stadgandena anmärkas:

att i anledning av fastighetens försäljning å auktion torde erfordras ej blott

avträdessyn utan även tillträdessyn;

att tiden för syns hållande bör även där fastigheten sålts å auktion räknas

från avträdes- eller tillträdesdagen;

att andra och tredje punkterna i andra stycket synas kunna utgå;

att emedan 2 kap. 12 § nyttjanderättslagen innehåller bestämmelse jämväl

om synekostnadens gäldande, tredje och fjärde styckena höra byta plats;

att då vid avträdessyn skall konstateras allenast fastighetens skick för att

bereda möjlighet till jämförelse härutinnan med dess skick vid en tidigare

tidpunkt, synemännen icke, såsom i fjärde stycket synes vara förutsatt, hava

att inlåta sig på frågan, huruvida och i vad mån åbon gjort sig skyldig till

uppenbar vanvård — sådan är väl tänkbar utan att fastighetens skick i det

hela är sämre än det var vid tillträdessynen —;

att förty frågan, huruvida uppenbar vanvård ägt rum, saknar betydelse

för bestämmande av skyldighet att gälda synekostnaden;

samt att avfattningen av första styckets första punkt vid jämförelse med

fjärde stycket lätt kan giva anledning till missförstånd vid tillämpningen

sålunda, att det icke anses vara kronan tillåtet att i mål angående förverkande

av åborätt med annan bevisning än här stadgad syn styrka, det uppenbar

vanvård ägt rum.

Thulin:

Lämpligt torde vara, att tillfälle beredes part, som så önskar, att få syn

hållen för konstaterande av jordens beskaffenhet och hävd vid åborätts tillträde.

Även om syn hålles, torde emellertid vid ett rättsförhållande, vilket

är avsett av räcka för obegränsad tid, denna ej i nämnda avseende kunna,

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 17 höft. (Nr 22.) 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. May.ts proposition Nr 22.

såsom vid arrende, tilläggas egenskapen av ensamt bevismedel. Stadgandet

därom att angående fastighetens skick vid den tidpunkt, som är i fråga, bevisning

ej må föras annorledes än genom syn, bör därför utgå och i övrigt

sådana ändringar vidtagas, som föranledas därav att synen blir fakultativ.

35 §.

Lagrådet:

Då i andra stycket av denna paragraf stadgas, att, därest åbofastighet till

någon del användes för annat ändamål än jordbruk eller därå uppförts flera

eller större byggnader än av jordbruket betingas, sådant ej må lända till

förhöjning av den lösen, som det vid fastighetens återtagande jämlikt 6 §

åligger kronan att utgiva, torde den tolkningen närmast följa av de använda

ordalagen, att det ökade värde, som fastigheten genom nämnda förhållanden

vunnit, skall tillfalla kronan utan ersättning. Detta synes vara riktigt i

fråga om byggnad, som väl erfordras för jordbruket men är större än behövligt,

varvid dock bör bemärkas, att härmed ej avses sådana överflödiga

delar av byggnaden, som kunna utan skada frånskiljas. Men i övrigt lärer

det ej vara avsett och skulle ej heller vara rimligt, att kronan utan lösen

erhåller den värdeökning, som uppkommit. Bestämmelsen synes alltså böra

ändras så, att densamma genom begränsning av kronans lösningsplikt kommer

i överensstämmelse med vad nu sagts.

De i andra stycket inskjutna orden »ändå att länsstyrelsens medgivande

till åtgärden lämnats» kunna endast hava avseende å det första av de två i

stycket behandlade fallen eller att någon del av fastigheten använts till annat

än jordbruksändamål. Med anledning härav bör stycket underkastas någon

omformulering.

Byggnad eller annan anläggning, som avses i paragrafens tredje stycke,

är sådan, som kronan ej är skyldig och ej heller lagligen berättigad att lösa

Lagtexten synes böra ändras så, att detta tydligt därav framgår.

Stenberg:

Tredje stycket bör fullständigas med bestämmelse av innebörd att, därest

tvist uppkommit rörande kronans inlösande av byggnad eller annan anläggning,

den eventuella skyldigheten för åborättens innehavare att vid stadgad

påföljd bortföra anläggningen skall vara fullgjord inom nittio dagar från

det tvisten slutligen avgjorts.

36 §.

Lagrådet:

Vad i denna paragraf första stycket och 39 § andra stycket stadgas angående

dem, vilka hava förmånsrätt i åborätten för fordran, som avses i 8 §,

synes lämpligen böra ersättas av ett gemensamt stadgande av det huvudsakliga

innehåll, att därest löseskilling, som kronan har att utgiva till åborättens

innehavare, antingen blivit till beloppet bestämd genom överenskom
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

melse eller fastställts av skiljemän eller domstol utan att innehavaren av

dylik förmånsrätt eller, om inteckningsrätt i åborätten införes, inteckningshavaren

lämnats tillfälle att bevaka sin rätt, denne skall, där ej full betalning

för hans fordran lämnas honom, äga att, såvitt på hans eller annan sådan

fordringsägares rätt inverkar, få löseskillingens belopp prövat av domstol

eller, om det anses lämpligare, i den ordning, som i 2 kap. 8 § nyttjanderättslagen

stadgas för där avsett fall. Det kan också ifrågasättas, om icke, i analogi

med 9 kap. 73 § vattenlagen, viss tid bör bestämmas för anhängiggörande

av dylik talan från den förmånsberättigades sida. Det sålunda föreslagna

stadgandet synes lämpligen kunna anknytas till bestämmelserna i 40 §.

Stenberg:

Därest, utöver vad som innefattas i upprättad köpehandling, bestämmelse

träffats om skyldighet för köparen att något fullgöra eller förbehåll gjorts

om nyttjanderätt eller förmån, bör det vara köparen möjligt att därom underrätta

kronan, innan kronan kungjort sitt beslut att återtaga fastigheten, med

verkan att dylika bestämmelser och förbehåll bliva gent emot kronan gällande

i inlösningsärendet. Stadgandet i andra stycket bör alltså förbindas med

det villkor, att det ej visas, att vad utöver köpehandlingen avtalats var för

vederbörande myndighet känt när beslutet om fastighetens återtagande kungjordes

köparen.

37 §.

Lagrådet:

Någon anledning synes ej förefinnas att, då fråga är om åborätts övergång

på annat sätt än genom köp eller byte, löseskillingens belopp skall, i

olikhet med vad i förslaget stadgas för sistnämnda båda fall, beräknas efter

värdet vid annan tidpunkt än den, då övergången skedde. Uppenbart är,

att förslagets bestämmelse härutinnan skulle kunna bereda en obehörig fördel

åt förvärvare, som försummar sin skyldighet att göra ansökning om att bliva

antagen till åbo.

Stenberg:

Av skäl som vid 36 § i enahanda avseende av mig anförts bör för tilllämpning

av vad i andra stycket av förevarande paragraf bestämmes uppställas

den förutsättningen, att det ej visas, att utfästelse, som här avses, var

för vederbörande myndighet känd när beslutet om fastighetens återtagande

kungjordes köparen.

38 §.

Lagrådet:

Någon jämkning i avfattningen synes erforderlig till bevarande av åbons

rätt att för kostnad, som han haft för fastighetens underhåll, erhålla ersättning

i den mån han icke dragit motsvarande nytta av fastigheten.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

40 %.

Thulin och Stenberg:

Skulle förfallotid för köpeskillingen vara bestämd till senare dag än den,

då kronan enligt denna paragraf skall utgiva löseskillingen, bör i den mån

köparen sålunda erhåller lösen, innan han är skyldig att gälda köpeskilling

ränteavdrag göras vid likviden. Bestämmelse härom torde meddelas i enlighet

med de grunder, som finnas angivna i 110 § utsökningslagen.

41 $.

Lagrådet:

Någon jämkning i avfattningen av första stycket hör äga rum till utmärkande

av att förutsättning för det däri intagna stadgandets tillämpning är,

att åborätten genom laga kraft vunnet utslag förklarats förverkad.

42 %.

Koersner:

Därest, i enlighet med lagrådets yttrande beträffande förslagets allmänna

grunder, 45 § kommer att utbytas mot bestämmelser, som i fråga om utmätning

likställa åborätten med fast egendom, torde andra stycket böra omformuleras

till närmare överensstämmelse med 6 § i lagen den 4 maj 1906 angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom, vilket

lagrum lärer utgöra förebilden till stadgandet. Det synes nämligen vara av

betydelse att framhålla, att länsstyrelsens förordnande om offentlig auktion skall

vara att likställa med förordnande om försäljning enligt 28 § utsökningslagen,

i det därigenom blir fastslaget, att länsstyrelsens berörda förordnande har samma

rättsverkan, som om åborätten blivit utmätt. Lämpligen bör med det nya

stadgandet sammanarbetas andra stycket i 41 §. Genom en dylik anordning

klargöres, att innehållet av sistberörda bestämmelse orsakas av samma legislativa

grunder, som föranlett motsvarande stadgande i 6 § av 1906 års lag.

43 §.

Lagrådet:

Den i första punkten av denna paragraf upptagna regeln synes icke böra

få tillämpning, då åborätten övergått från en innehavare till annan genom

annat fång än exekutiv auktion eller offentlig auktion efter länsstyrelsens förordnande,

enär en dylik förändring av innehavare av åborätten icke giver

anledning till någon avveckling av mellanhavande mellan kronan och åbo.

Har åborätten frångått åbo genom auktion, som nu nämnts, skall kronan för

sina anspråk erhålla gottgörelse ur köpeskillingen, varför med all sannolikhet

kronans anspråk mot den avträdande åbon i samband härmed framställes.

Och skulle slutligen kronan hava begagnat sig av sin rätt att enligt 6 § återtaga

fastigheten, lärer i sammanhang därmed uppgörelse komma att äga rum

beträffande de fordringar kronan anser sig äga hos åbon. Tillräcklig anled
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

117

ning torde ej finnas att för den kronans fordran, som ej sålunda gäldas, införa

den preskriptionstid, som i nyttjanderättslagen är stadgad beträffande

fordran på grund av arrendeavtal. Lagrådet hemställer förty, att förevarande

paragraf måtte ur förslaget uteslutas.

44 §.

Lagrådet:

Om lagrådets förslag angående inteckning i åborätt godtages, lärer för

kronans lån till åbon för inlösen eller uppförande av byggnad retentionsrätt

icke böra ifrågakomma, varför bestämmelsen i andra stycket av denna paragraf

för sådan händelse hör utgå.

Skall nämnda retentionsrätt bibehållas, torde sådan rätt böra tillkomma

kronan även i avseende å fordran, som uppkommit därigenom att kronan å

åbon överlåtit äganderätten till byggnader, befintliga å fastigheten vid tiden

för åborättsupplåtelsen.

45 $.

Lagrådet:

I enlighet med vad lagrådet i sitt yttrande beträffande förslagets allmänna

grunder hemställt bör denna paragraf ersättas med bestämmelser motsvarande

4 kap. 9 § nyttjanderättslagen.

46 §.

Lagrådet:

Enligt lagen om regeringsrätten skola besvär, som jämlikt författningarna

må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, tillhöra regeringsrättens

upptagande i, bland annat, mål om företräde till stadgad åborätt eller ständig

besittningsrätt till kronojord. Med grunderna för berörda stadgande lärer

överensstämma, att om, på sätt lagrådet vid 5 § föreslagit, klagan däröver

att länsstyrelsen vägrat till åbo antaga den, som genom överlåtelse eller

annorledes förvärvat åborätten, skall fullföljas i administrativ väg, sådan

klagan bör upptagas av regeringsrätten; och torde förty, därest mål om åborätt

enligt den nu föreslagna lagen ej kunna anses hänförliga under de i

lagen om regeringsrätten avsedda åborätts- och besittningsrättsmålen, erforderligt

tillägg böra göras i sistnämnda lag.

47 §.

Lagrådet:

Då i den föreslagna lagen intagits föreskrift om förande hos länsstyrelsen

av en särskild bok över samtliga under åborätt enligt samma lag upplåtna

fastigheter inom länet, har detta, såsom förut blivit antytt, föranletts av det

sätt, varpå säkerheten för vissa fordringar hos åbon anordnats. Om denna

fråga löses på sätt av lagrådet föreslagits, torde angående sagda bok några

bestämmelser i lag ej erfordras, utan i administrativ väg föreskrifter kunna

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

meddelas angående de anteckningar, som skola föras hos länsstyrelsen över

åbofastigheter. Skall emellertid boken ur säkerhetssynpunkt hava den betydelse

förslaget avser, torde det vara nödvändigt att medelst intagande i förslaget

av noggranna bestämmelser angående inskrivningarnas verkställande

bereda större trygghet än med förslaget åstadkommes för att samtliga fordringar

bliva vederbörligen antecknade, så att av myndighet bestyrkt utdrag ur boken

må kunna erhålla samma vitsord som ett av domare meddelat gravationsbevis.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

119

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Lindeks, Schlyter, Larsson,

Wiöforss, Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Linders, anmäler efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 27 juni 1923 avgivna

utlåtande över det den 8 januari 1923 till lagrådet remitterade förslaget

till lag om åborätt.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

■»Förslagets allmänna grunder. Lagrådet har — utan att närmare ingå

på frågan, huruvida behov föreligger att för kronans jordupplåtelser till

enskilda införa den i det remitterade förslaget avsedda formen för sådan

upplåtelse — dock ansett det kunna sättas starkt i fråga, huruvida ett dylikt

behov verkligen är för handen. De betänkligheter, som i detta hänseende

av lagrådet anförts, hava emellertid icke kunnat rubba min övertygelse

om önskvärdheten av att äga tillgång till en upplåtelseform av den

typ, som avses i förslaget. Även lagrådet synes medgiva, att en upplåtelseform

bör skapas, som på samma gång den öppnar möjlighet för mindre bemedlade

personer att driva jordbruk under betryggande villkor, tillika bereder

erforderlig garanti för att det med upplåtelsen avsedda ändamålet

icke äventyras och att ikronan vid behov kan återtaga den upplåtna jorden.

Att den i förslaget avsedda upplåtelseformen i dessa hänseenden erbjuder

avsevärda fördelar framför upplåtelse under äganderätt, finner jag

uppenbart. Viktigast bland dessa är givetvis, att föTvärvare av jord under

åborätt icke behöver erlägga någon köpesumma. Denna fördel kan icke,

såsom lagrådet gjort gällande, i väsentlig mån uppnås vid försäljning,

även om staten medgiver förmånliga betalningsvillkor. Tillträdaren måste

alltid i en eller annan form utbetala en i förhållande till hans förmögenhetsvi

likör ofta betydande köpeskilling, och härigenom utestänges en avsevärd

de! av vår lantbefolkning från möjligheten att under äganderätt

förvärva ett eget hem. Vad angår lagrådets påpekande av den stora fördelen

för självägaren att hava tillgång till säkerhet i fastighetsinteckning,

vill jag erinra, att, såsom jag närmare utvecklat vid förslagets remitterande

till lagrådet, självägaren ofta i minst lika stor omfattning som be
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

sitta ingsrättsha varen är nödsakad att för anskaffande av erforderliga medel

anlita den personliga kredit, han må åtnjuta. Märkas bör jämväl, att,

på sätt kronolägenhetskommissionen framhållit, möjligheten att erhålla inteckning

kan medföra en frestelse för jordägaren att ådraga sig skulder,

som ej stå i rimligt förhållande till hans ekonomiska bärkraft.

Lagrådet har vidare gjort gällande, att det nya besittningsrättsinstitutet

icke heller skulle vara erforderligt för tillgodoseende av statens intressen.

Vid förfogande över jord, som kronan med någon sannolikhet kunde förväntas

framdeles behöva för något statsändamål, borde icke ifrågakomma

upplåtelse annorledes än med nyttjanderätt för viss tid, och i andra fall

syntes syftet kunna vinnas genom införande av förköpsrätt. Vad den först

uttalade synpunkten angår, vill jag erinra, att det är ytterst svårt att bedöma,

vilken jord kronan framdeles kan antagas behöva. Erfarenheten

visar, att staten i gångna tider i stor utsträckning avhänt sig markområden,

som sedermera befunnits erforderliga för tillgodoseende av viktiga

statsändamål. Beträffande förslaget om införande av förköpsrätt är att

märka, att sedan lagrådets utlåtande avgavs, nämnda institut genom lagen

den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom införlivats med vår

rätt. Den införda återköpsrätten enligt berörda lag kan emellertid förekomma

endast i städer och vissa därmed jämställda samhällen, och av behandlingen

inom riksdagen av det framlagda förslaget till lag i nämnda

ämne synes framgå, att det nya institutet ansetts mindre lämpligt vid upplåtande

av fastigheter, avsedda för jordbruksändamål. I allt fall lärer

det icke kunna komma i fråga, att innan berörda upplåtelseform någon tid

tillämpats och visat sig användbar, förorda en utsträckt användning av

densamma. Av lagrådet har särskilt framhållits, att det allmänna intresset

i fråga om tillgodogörande av sådan å åbofastigheter uppkommen

värdestegring, som ej härrörde av innehavarens arbete och kostnader,

lämpligen icke borde beträffande ifrågavarande fastigheter tillgodoses i

annan mån än genom beskattning av fastigheter i allmänhet. Denna mening

kan jag icke dela. Oavsett huruvida samhället beträffande fastigheter

i allmänhet tillgodogör sig den värdeökning, som ej har sin grund

i innehavarens åtgärder, synes mig staten böra med avseende å ifrågavarande

lägenheter förbehålla sig åtminstone viss del av denna s. k. oför

tjänta värdestegring.

Såsom skäl mot införande av en besittningsrätt sådan som den nu föreslagna

har lagrådet slutligen framhållit, att i folkmedvetandet syntes finnas

en rotad övertygelse om äganderättens ovillkorliga företräde framför

varje annan upplåtelseform. Det kan givetvis icke förnekas, att på vissa

håll den meningen gjort sig gällande, att endast äganderätten kan bereda

erforderlig trygghet för skapande av självständiga, ekonomiskt bärkraftiga

jordbruk. I någon mån torde emellertid denna uppfattning hava sin

grund däri, att någon annan form för upplåtelse av jordbrukslägenheter

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

121

under betryggande villkor hittills icke stått till buds. Därest den nu föreslagna

besittningsrätten anordnas på sådant sätt, att jordens innehavare

tillförsäkras en för honom och hans efterkommande tryggad rätt och han

därjämte erhåller tillräcklig frihet i förfogandet över den till honom upplåtna

jorden, torde det nya institutet komma att omfattas med förtroende.

Säkert är, att detsamma skall hälsas med tillfredsställelse av den stora del

av vår lantbefolkning, som icke är i stånd att med äganderätt förvärva

för lantbruk lämplig jord och sålunda under nu gällande lag är urståndsatt

att på det sätt, varom här är fråga, ernå en oberoende ställning.

Märkas bör även, att såsom tidigare framhållits den nya besittningsrätten

icke avser att utesluta upplåtelser under äganderätt. Dylika upplåtelser,

torde liksom förut komma att ske. Förslaget åsyftar endast att bereda

möjlighet att, där så finnes lämpligt, under annan form än äganderätt

skapa självständiga jordbrukslägenheter.

Sedan lagrådets utlåtande avgavs, har även riksdagen såsom sin mening

uttalat, att behov föreligger av nya former för upplåtande av kronans

jord. I skrivelse den 6 juli 1924 (nr 338) har nämligen riksdagen anhållit,

dels att Kungl. Maj:t måtte ägna fortsatt uppmärksamhet åt frågan om

lämpliga nya former för upplåtelse av statens domäner för främjande av

egnahemsrörelsen och bildande av nya smärre jordbruk samt därvid jämväl

taga under övervägande, huruvida upplåtelse av kronans jord må

kunna ske med tryggad besittningsrätt, dels ock att, därest efter ytterligare

utredning och överarbetning av kronolägenhetskommissionens i ämnet avgivna

förslag skulle befinnas, att en tryggad besittningsrätt kan anordnas

med tillbörligt tillgodoseende av såväl det allmännas som nyttjanderättshavarens

befogade intressen, Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Till stöd för sin berörda

hemställan har riksdagen anfört:

Den omfattande utredning, som verkställts i den s. k. jordfrågan, synes

giva vid handen, att nya former böra skapas för jordupplåtelser från kronojord

i syfte att tillgodose såväl jordförvärvarens intresse att på billiga

villkor förvärva ett eget hem som statens intressen. Närmast erbjuder sig

härvid möjligheten att under gynnsamma betalningsvillkor upplåta jord

med äganderätt. Om vid upplåtelse med äganderätt köpeskillingen ej bestämmes

att utgå på en gång utan i sin helhet får amorteras under eu

längre tid, torde i många, kanske de flesta fall en sådan upplåtelse av den

enskilde jordförvärvaren föredragas framför en upplåtelse med endast

nyttjanderätt, då väl övertygelsen om äganderättens ovillkorliga företräde

framför varje annan upplåtelseform torde vara allmänt utbredd och fast

rotad.

Emellertid kunna tvivelsutan fall förekomma, då en upplåtelse med

tryggad besittningsrätt (= åborätt) är att föredraga framför en äganderättsupplåtelse.

Med hänsyn till önskvärdheten att härutinnan hava till

förfogande olika institut, lämpade efter olika förefallande behov, synes

därför plats i rättssystemet väl kunna ifrågasättas även för en efter nutida

förhållanden anpassad åborätt. Det förslag i sådant avseende, som

av den s. k. krono]ägenhetskommissionon framlagts, har vid granskning

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

befunnits behäftat med vissa brister, vilka dock vid en överarbetning säkerligen

skulle kunna avhjälpas. Vid denna överarbetning torde jämväl böra

övervägas, huru på lämpligaste sätt åbos kreditbehov må kunna tillgodoses.

På grund av vad jag sålunda anfört vidhåller jag min uppfattning, att det

för såväl den enskilde som samhället skulle vara till avsevärt gagn att

hava till förfogande eu upplåtelseform av den typ, som åsyftas i det remitterade

förslaget.

Mot den utformning, som det ifrågasatta nya rättsinstitutet i berörda

förslag erhållit, har av lagrådet anmärkts, att förslaget innehölle så allvarliga

inskränkningar i åbons rätt, att det syntes kunna befaras, att åborättsupplåtelser

komme att bliva föga begärliga. Lagrådet bär för sin del

ansett, att därest det nya institutet skulle bliva av praktiskt värde, vore det

nödvändigt att i vissa av lagrådet angivna hänseenden stärka abons ställning.

Jag delar givetvis lagrådets uppfattning om nödvändigheten av att

åbons ställning enligt förslaget göres stark och oberoende. Man måste

tillse, såväl att åbon och honom närstående personer erhålla full

säkerhet beträffande innehavet av jorden och trygghet att tillgodogöra

sig resultatet av därå nedlagt arbete som ock att åbon i sin verksamhet

icke onödigtvis bindes av detaljerade bestämmelser och hindrande

kontroll. Endast under angivna förutsättningar kan det nya institutet

komma att tillvinna sig förtroende och bliva av verkligt praktiskt värde.

Tydligt är emellertid, att denna strävan att stärka åbons ställning icke får

drivas så långt, att viktiga allmänna intressen bliva lidande. Säkerhet

måste finnas, att jorden icke användes på sådant sätt, att det med upplåtelsen

avsedda ändamålet förfelas. Tillika bör samhället för sig bibehålla

rätten att under vissa förutsättningar återtaga jorden. Man måste

sålunda på detta område väga mot varandra statens och åbons stridiga intressen.

Att härvid träffa ett riktigt avgörande är, såsom lagrådet påpekat,

förenat med betydande svårigheter, och meningsskiljaktigheter

kunna givetvis uppstå, hur detta avvägande bör ske. En väg för frågans

lösning anvisades i kommissionens förslag. Vid omarbetningen inom departementet

av berörda förslag lät jag i detsamma företaga en del ändringar,

avsedda att bereda besittningsrättshavaren en än mera tryggad

ställning, och de anmärkningar, som nu framställts av lagrådet, hava icke

gendrivit min åsikt, att det remitterade förslaget på ett i huvudsak tillfredsställande

sätt löst den omförmälda intressekonflikten. I anledning av

lagrådets erinringar anser jag mig emellertid nu böra föreslå vissa jämkningar,

som äro ägnade att i än högre grad säkerställa åbons rätt. För

dessa jämkningar kommer jag att redogöra vid de olika paragraferna.

Lagrådet har vidare gjort gällande, att en omarbetning av det remitterade

förslaget vore nödvändig med hänsyn till frågan, på vilket sätt erforderlig

säkerhet kunde beredas för sådana fordringar hos innehavaren av

åborätten, för vilkas utfående borgenären ansåges böra äga företrädesrätt

att anlita åborätten. För sin del har lagrådet ansett, att verklig säkerhet

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

för ifrågavarande fordringar kunde erhållas endast därest möjlighet bereddes

till inteckning i åborätten. I detta syfte har lagrådet förordat

sådan omarbetning av förslaget, att den däri avsedda upplåtelsen komma

att ordnas enligt grunderna för gällande lagstiftning om tomträtt. Lagrådet

har även i korthet redogjort för de bestämmelser, som vid bifall till

denna hemställan skulle bliva erforderliga.

Frågan, huruvida tomträttsinstitutet kunde tänkas tjäna som mönster

för eller efter vissa jämkningar rent av bringas till användning vid upplåtelse

av egnahems- och jordbrukslägenheter från kronans domäner, har

upptagits till behandling av kommissionen. I sitt betänkande anförde kommissionen

i huvudsak följande. Vid närmare undersökning syntes tomträttsinstitutet

olämpligt såsom form för de upplåtelser av jord till småbruk,

varom vore fråga. Institutets ändamål vore nämligen framför allt

att främja bostadsförhållandena i orter med sammanträngd befolkning.

Därom hade lagberedningen i sin motivering till det förslag, som legat till

grund för gällande stadganden om tomträtt yttrat, bland annat, att institutet

skulle befordra städernas bebyggande, underlätta ett ändamålsenligt

ordnande av deras bostads- och hyresförhållanden samt åt det allmänna

bevara den naturliga stegringen av tomtvärdet. Tomträttsinstitutet hade

också erhållit sin utformning i lag i överensstämmelse med angivna ändamål,

och nämnda utformning vore näppeligen anpassbar på de förhållanden,

som inträdde vid jordupplåtelser från kronan för bildande av mindre

jordbruk. Främst vore därvid att märka den tidsbegränsning, som gjorts

och med hänsyn till förverkligandet av tomträttens egentliga ändamål

måst göras i fråga om tomträttsupplåtelsernas bestånd, men vilken kommissionen

ej ansett lämplig beträffande kronans förevarande upplåtelser.

En tomtinnehavare intoge en väsentligen olika ställning mot den, som besutte

en jordbrukslägenhet och för sin utkomst vore hänvisad till densamma.

Den förre vore närmast jämförlig med en vanlig hyresgäst, och

därför betydde det mindre för honom, att den tomträttsupplåtelse, varav

han vore i åtnjutande, vore till tiden begränsad, i synnerhet om berörda

begränsning givits en efter upplåtelsernas ändamål rimlig avpassning.

Men nämnda tomträttens egenskap att upphöra efter viss bestämd tid, då

fastigheten eventuellt skulle till ägaren återgå, gjorde institutet enligt

kommissionens mening föga lämpligt, då det gällde en jordbrukslägenhet.

Ty tomträtten med sin berörda begränsning syntes ej kunna hos brukaren

alstra den drivande kraft och det intresse, som vore nödvändiga för ett

riktigt utnyttjande av jordens möjligheter. Att genom vidtagande av

ändringar eller jämkningar i de för tomträtten gällande bestämmelser

åstadkomma en för ifrågavarande upplåtelser mera lämplig form ansåge

kommissionen icke låta sig göra. Därigenom skulle de till grund för vårt

tomträttsinstituts utformning liggande principer alltför mycket våldföras

och det nya institut, som för ett från tomträttens ändamål skilt

syfte sålunda bleve skapat, komma att lida en betänklig brist på inre fast
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj:ls proposition Nr 22.

het och enhetlighet. Tomträtten med därmed förbunden rätt till inteckning

för fordran förutsatte uppenbarligen ett relativt högt värde å åbyggnaderna.

Vid upplåtelse av smärre lägenheter för jordbruk vore visserligen

att taga stor hänsyn till byggnadskostnaden, men det väsentligaste

vore dock jorden och dess beskaffenhet. Sagda motsättning präglade hven

förhållandena under upplåtelsetiden. En tomt, som upplåtits till bebyggande,

kunde knappt skötas på mer än ett sätt, och så länge upplåtelsen

fortfore, hade ägaren egentligen ej annat att gorå med tomten än att uppbära

avgälden. Beträffande jord, som upplåtits för jordbruk, hade ägaren

däremot stort intresse av att jorden sköttes väl; han kunde vid sådan

upplåtelse ej nöja sig med att blott uppbära avgälden, utan måste ock förbehålla

sig rätt till kontroll över det sätt, varpå jorden användes. — Med

hänsyn till sålunda framhållna omständigheter förmenade kommissionen,

att tomträttsinstitutet varken i oförändrat eller i förändrat skick borde

vid kronans jordupplåtelser givas vidsträcktare användning än vid dess

tillkomst förutsatts eller att utgöra eu form för upplåtandet till bostadsändamål

av mark inom städers och liknande samhällens planlagda områden.

Visserligen utgick kommissionen i sitt berörda uttalande närmast från

den länken, att tomträtten skulle, möjligen i förändrad form, komma till

användning vid sådana upplåtelser, varom nu är fråga, men det synes mig

dock uppenbart, att de skäl, kommissionen sålunda anfört, kunna åberopas

jämväl mot förslaget att anordna den ifrågasatta besittningsrätten efter

tomträttens mönster. De skiljaktigheter, som på grund av upplåtelsernas

olika ändamål måste förefinnas mellan tomträtten och en besittningsrätt

av den typ, som nu avses, medföra givetvis, att de för tomträtten givna

reglerna i endast ringa omfattning kunna tjäna som förebild vid utformningen

av det nya rättsinstitutet. Åborättens konstruerande efter de för

tomträtten gällande grunder skulle även medföra betydande praktiska

olägenheter. Förfarandet vid upplåtelse och överlåtelse av åborätt skulle

bliva mera omständligt. Den erforderliga inskrivningen skulle föranleda

ökat arbete för domstolarna samt besvär och kostnader för åborna. Särskilt

sistnämnda omständighet bör beaktas, då åborätten företrädesvis

torde komma att upplåtas till obemedlade eller mindre bemedlade personer.

Tydligt är också, att anordnande av ett inskrivnings- och inteckningsförfarande

skulle nödvändiggöra en väsentlig ökning av antalet författningsföreskrifter

och göra den tilltänkta lagstiftningen mera komplicerad. Jag

kan icke heller finna, att den av lagrådet förordade omgestaltningen av

åborätten är erforderlig för vinnande av det därmed avsedda ändamålet.

Lagrådet har ansett, att beträffande vissa av de fordringar, för vilka borgenär

skulle äga företrädesrätt till åborätten, den föreslagna säkerheten vore

tillfyllest. Vad angår övriga ifrågavarande fordringar bör märkas, att

desamma företrädesvis torde komma att utgöras av kronans fordringar å

ogulden köpeskilling för byggnader å fastigheter eller återbetalning av

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 22.

lån, som lämnats åbon för inlösen eller uppförande av byggnader. Vid

överlåtelse av åborätt torde i regel förvärvaren av åborätten komma att

övertaga personligt betalningsansvar för kronans berörda fordringar, varför

den omständigheten, att förmånsrätten upphör, när åborätten övergår

från gäldenär till annan person, kommer att sakna väsentlig betydelse.

Tillika torde kronan vid beviljande av lån, som nyss nämnts, genom

lämpliga lånebestämmelser kunna bereda sig erforderlig trygghet. Därest,

på sätt lagrådet förordat, området för kronans retentionsrätt utvidgas

jämväl till fordringar å köpeskilling för överlåtna byggnader,

kommer kronans säkerhet att ytterligare stärkas. Den av lagrådet

anförda omständigheten, att vid utmätning för annan än ifrågavarande

fordringar hänsyn icke tages till förmånsrätten, torde vara av mindre vikt,

då borgenären, såsom lagrådet även framhållit, har utväg att genom åbons

försättande i konkurs göra förmånsrätten gällande. Slutligen vill jag

erinra, att på sätt jag redan antytt möjligheten till inteckning kan medföra

en fara för alltför stor skuldsättning och därav följande ekonomiskt

obestånd. Av nu anförda skäl kan jag icke dela lagrådets mening rörande

behovet av en fullständig omarbetning av det remitterade förslaget. Det

ifrågasatta nya rättsinstitutet synes mig kunna anordnas i huvudsaklig

överensstämmelse med de principer, som kommit till uttryck i berörda

förslag.

Lagrådet har slutligen gjort gällande, att endast vissa av de i det remitterade

förslaget innefattade bestämmelserna vore av den art, att deras upptagande

i lag, stiftad enligt § 87 regeringsformen, vore nödvändigt, samt

att, därest berörda bestämmelser inarbetades i vissa gällande lagar,

särskild lag om åborätt ej vore erforderlig. Tillika har emellertid lagrådet

uttalat, att det möjligen skulle anses önskligt att giva för kronan tvingande

karaktär åt vissa föreskrifter, t. ex. rörande den avgäld, som skall erläggas,

kronans rätt att vägra godtaga såsom åbo den, till vilken åborätten övergått,

förutsättningarna för kronans rätt att återtaga åborätten samt densammas

förverkande, ävensom framhållit, att därest civillagen utvidgades

till att omfatta bestämmelser i dessa ämnen, en fristående lag om åborätt

syntes vara att föredraga. För min del finner jag lämpligt, att, såsom lagrådet

yttrat, stadganden i nyssnämnda ämnen erhålla civillags natur.

Ett intagande i lag av dylika föreskrifter torde vara ägnat att skänka åbon

ökad trygghet och därigenom stärka förtroendet för det nya rättsinstitutet.

I likhet med lagrådet anser jag mig även böra tillstyrka, att de erforderliga

lagbestämmelserna erhålla plats i en särskild lag. Härigenom kommer

den föreslagna lagstiftningen att vinna i reda och överskådlighet.

Rubriken. De inom lagrådet framställda erinringarna mot användande

av beteckningen åborätt å det nya besittningsrättsinstitutet kan jag icke

biträda. Den omständigheten, att sagda benämning i viss omfattning

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

ännu är i bruk beträffande annat slag av nyttjanderätt, torde, såsom jag

tidigare antytt, icke medföra någon mera väsentlig olägenhet.

För att tydligare utmärka, att lagen icke skall äga tillämpning å förut

bestående åborätter, har emellertid rubriken ändrats till lag om upplåtelse

under åborätt av viss jord.

1 §. I enlighet med lagrådets anmärkning har den jord, från vilken

upplåtelse under åborätt må äga rum, betecknats såsom kronan tillhörig

jord, som ej innehaves med stadgad åborätt eller är till visst statsändamål

anslagen. Uppenbarligen åsyftas icke med denna ändrade formulering

att begränsa åborättens användande till allenast kronans jordbruksdomäner.

Såsom kommissionen avsett, bör upplåtelse under åborätt även kunna

förekomma beträffande därtill lämpade lägenheter å kronoparkerna.

Givetvis bör, såsom lagrådet framhållit, under åborätt upplåten jord

kunna användas för trädgårdsskötsel, även om denna icke drives såsom

binäring till jordbruk. Det synes mig emellertid icke erforderligt, att

detta utsäges i lagtexten. Att för sådana brukningsenheter, som i lagen

avses, uppdraga en gräns mellan jordbruk och trädgårdsskötsel torde icke

vara möjligt. Trädgårdsskötsel lärer ofta komma att utgöra allenast en

intensivare form av jordbruk.

Med anledning av lagrådets påpekande, att paragrafen — då i gällande

lag ej funnes något hinder för kronan att verkställa upplåtelser av den

natur, som i förslaget avses — borde erhålla ett något ändrat innehåll,

har paragrafen omarbetats.

Lagrådet har även till behandling upptagit frågan, i vilken mån åbofastighet

skall äga kameral självständighet, samt ansett, att bestämmelser

i detta ämne borde inflyta i förslaget. I sådant hänseende syntes,

enligt lagrådets mening, böra föreskrivas, att det upplåtna området skall

vara kartlagt på sätt i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring

stadgas beträffande jordområde, som avsöndras för alltid,

eller ock, att området blivit vid lantmäteriförrättning angivet, utstakat

och kartlagt såsom i fråga om upplåtelse under vattenfallsrätt skall ske.

På sätt kommissionen i sitt betänkande anfört, torde före upplåtande av

åborätt en allmän plan komma att uppgöras, efter vilken för ändamålet

lämpliga kronoegendomar skola utläggas i smärre lägenheter att upplåtas

under åborätt. I samband därmed bör givetvis tillses, att dessa lägenheter

äro i erforderlig mån bestämda till storlek, läge och gränser. Att

för detta ändamål föreskriva ett särskilt förfarande synes mig emellertid

icke erforderligt. Ett sådant skulle medföra ökade kostnader och besvär

utan att bereda motsvarande nytta. Ej heller finner jag lämpligt, att bestämmelser

i detta ämne införas i förslaget. Desamma torde hava sin

plats bland de administrativa föreskrifter, som bliva erforderliga vid den

nya lagstiftningens genomförande.

Inom lagrådet har förordats och har det synts jämväl mig riktigt, att i

lagen tydligt utsäges, att vad i åtskilliga författningar finnes föreskrivet

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22. 127

om stadgad åborätt och andra former av besittningsrätt för obegränsad

tid icke skall äga tillämpning å upplåtelser enligt nu ifrågavarande lag.

Bestämmelse i detta hänseende har fogats till förevarande paragraf.

2 §. Med hänsyn till de ändringar, som vidtagits i 1 § av det remitterade

förslaget, har det synts lämpligt, att den i andra stycket av samma paragraf

intagna bestämmelsen överföres till en ny paragraf. I sistnämnda

stycke hava vidtagits två formella jämkningar.

3 §. (Motsvarande 4 § i det remitterade förslaget.) På sätt lagrådet

förordat, hava i paragrafen intagits stadgande därom, att i själva upplåtelseavtalet

skall angivas, att upplåtelsen avser åborätt enligt förevarande

lag, samt att, om i avtalet införas bestämmelser, som utöver de

i lagen angivna grunder begränsa åbos rätt eller ålägga honom skyldigheter,

dylika bestämmelser skola vara utan verkan. I samband därmed

har paragrafens första stycke undergått en redaktionell jämkning.

4 §. (Motsvarande 3 § i det remitterade förslaget.) Paragrafen har

omarbetats för att tydligare angiva, att de ifrågavarande anläggningarna

erhålla egenskap av tillbehör från och med tidpunkten för åborättens upplåtande.

På de av lagrådet anförda skälen har ur förslaget uteslutits

det gjorda undantaget för det fall, att på åbofastighet befintliga anläggningar

tillhöra kronan. Såsom lagrådet erinrat, föranleder denna ändring

ett tillägg till 4 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom

är att hänföra.

5 §. Med hänsyn till den i gällande lag om förmynderskap använda

terminologien har första stycket undergått en mindre, formell jämkning.

För vinnande av större tydlighet har ur det remitterade förslaget borttagits

den i tredje stycket av motsvarande paragraf givna bestämmelsen,

att annan än åbo närstående person icke må antagas till åbo, därest han

uppenbarligen förvärvat åborätten i syfte, som är oförenligt med det vid

upplåtelsen avsedda ändamål. Denna uteslutning innebär icke någon

ändring i sak. Vid behandling av ansökan från annan än de i andra

stycket om förmälda personerna har länsstyrelsen, med den begränsning,

som betingas av första stycket, fri prövningsrätt. Det ligger i sakens

natur, att då länsstyrelsen icke kan godkänna såsom åbo en person, som

står den förutvarande åbon nära, därest sökanden är uppenbart olämplig

till åbo eller hans antagande skulle äventyra det med upplåtelsen avsedda

ändamålet, samma inskränkningar måste gälla vid prövning av ansökan

från annan person.

Den i det remitterade förslaget intagna föreskriften om rätt för person,

som genom överlåtelse eller annorledes förvärvat åborätt, att vid domstol

föra talan mot beslut, varigenom länsstyrelse vägrat godtaga honom såsom

åbo, har uteslutits. Mot lagrådets enhälliga avstyrkande har jag ej

ansett mig böra förorda bestämmelsens bibehållande. Klagan över dylikt

beslut skall sålunda enligt förslaget fullföljas i administrativ ordning.

Denna ändring har föranlett en jämkning i 45 (46) §.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

6 §. (Motsvarande 7 § i det remitterade förslaget.) I enlighet med lagrådets

hemställan hava ordalagen i paragrafens första punkt jämkats med

hänsyn till de fall, då makars förmögenhetsförhållanden äro att bedöma

efter äldre giftermålsbalken.

Paragrafens andra punkt har med anledning av påpekande inom lagrådet

erhållit annan lydelse, som tydligare utmärker, att ifrågavarande bestämmelse

äger tillämpning jämväl å universaltestamentstagare.

Lagrådet har ansett, att sista punkten i första stycket borde förtydligas

till utmärkande därav, att i lottning, som företages, då flera, som hava lika

lott, icke sämjas, vilken av dem skall äga företräde till åborätten, ej andra

skola deltaga än de, som önska övertaga åborätten. Ett dylikt förtydligande

synes mig emellertid icke erforderligt. Stadgandets ordalag torde

näppeligen kunna giva anledning till missförstånd i denna del. Det ligger

i sakens natur, att endast de bodelägare, som önska övertaga åborätten,

skola taga del i den föreskrivna lottningen. Med hänsyn till vidtagna förändringar

i förmynderskapslagstiftningen har emellertid bestämmelsen,

att lottning alltid skall verkställas, då någon hodelägare är omyndig, uteslutits

ur förslaget.

I sista stycket har vidtagits en redaktionell jämkning.

7 §. (Motsvarande 8 § i det remitterade förslaget.) Mot denna paragraf

har någon erinran ej framställts.

8 §. (Motsvarande 9 § i det remitterade förslaget.) Inom lagrådet har

gjorts gällande, att bestämmelsen, att avtal om överlåtelse av åborätt skall

— utom att det har skriftlig form — även i övrigt upprättas i den ordning,

som gäller för köp av fast egendom, ej kan hava avseende å annat än att

handlingen skall vara styrkt av två vittnen, samt att detta lämpligen hör

direkt utsägas i lagtexten. Då det emellertid kan tänkas, att vid en omarbetning

av reglerna angående köp av fast egendom ändrade bestämmelser

kunna meddelas rörande köpehandlings giltighet, samt dessa bestämmelser

höra erhålla tillämpning även beträffande överlåtelse av åborätt, synes

det lämpligare att i förevarande lag allenast hänvisa till de gällande reglerna

om köp av fast egendom.

Såsom lagrådet erinrat, omfattar kronans skyldighet att vid återtagande

av åbofastighet utgiva lösen icke kreatur, redskap och andra sådana lösören.

Något direkt intresse att erhålla uppgift å den ersättning, som vid

överlåtelse av åborätten betingats för dylika lösören, föreligger sålunda

icke. Med hänsyn därtill, att lösesumman för åborätten med tillbehör i

visst fall skall bestämmas i enlighet med den utfästa köpeskillingen, är det

emellertid önskvärt, att i överlåtelsehandlingen tydligt angives, hur den

avtalade ersättningen fördelar sig på de överlåtna förmögenhetsobjekten.

Därest kravet på dylik uppdelning av ersättningen eftergives, torde det

vara lättare för mindre nogräknade personer att på obehörigt sätt framkalla

en höjning av lösesumman.

Paragrafen har undergått vissa redaktionella jämkningar.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

129

<J och 10 §§. (Motsvarande 10 och 11 §§ i det remitterade förslaget.) Den

inom lagrådet framställda anmärkningen, att den i 9 (10) § föreslagna tiden

av trettio dagar, inom vilken förvärvare av åborätt skall hos länsstyrelsen

göra ansökan att bliva antagen till åbo, skulle vara väl knappt tillmätt,

har icke förmått mig att frångå min tidigare intagna ståndpunkt,

att en dylik frist är för ändamålet tillräcklig. Erinras hör, att det för såväl

det allmänna som överlåtaren av åborätt är av vikt, att frågan om förvärvarens

antagande till åbo avgöres utan tidsutdräkt.

För vinnande av större enkelhet med avseende å förslagets terminologi

har vid överarbetningen uttrycket upplåtelse av åborätt använts endast i

fråga om det avtal, varigenom jord utlämnas under åborätt och åborätten

sålunda skapas. I överensstämmelse härmed hava ordalagen i 9 (10) §

jämkats. Av samma skäl hava jämkningar vidtagits i 17 (2) och 45 (46) §§.

Bestämmelsen i 9 (10) § om rätt för länsstyrelsen att genom vite tillhålla

förvärvare av åborätt att inkomma med ansökan om åboskap har omformulerats,

så att därav tydligt framgår, att den länsstyrelsen tillagda befogenheten

omfattar rätt ej blott att förelägga vite utan även att fälla till försuttet

sådant.

T 9 (10) § har därjämte vidtagits en rent redaktionell jämkning.

För att tydligare utmärka, att det skall bero på länsstyrelsens beslut angående

sökandes behörighet att antagas till åbo, huruvida det i 10 (11) §

angivna förfarandet skall tillämpas, har paragrafens första punkt erhållit

en något ändrad lydelse.

11 §. Inom lagrådet har framhållits, att i anslutning till vad i 10 (11) §

för där avsett fall stadgats om verkan av att skedd överlåtelse av åborätt

återgått syntes böra i sista stycket av 9 (10) § föreskrivas, att därest, innan

kungörelse om auktion utfärdats, anmälan inkommit, att det fång till åborätt,

som vore i fråga, gått åter, vidare åtgärd i ärendet skulle inställas.

Denna anmärkning har jag ansett mig böra beakta. De erforderliga bestämmelserna

hava sammanförts i förevarande paragraf.

Däremot kan jag icke) dela den inom lagrådet uttalade meningen om behovet

av bestämmelser för det fall, att vid överlåtelse av åborätt rättighetens

övergång gjorts beroende av att förvärvaren kornme att antagas till

åbo. Det synes mig ligga i sakens natur, att för dylikt fall länsstyrelsen

bar att ingå i prövning, huruvida förvärvaren kan godtagas såsom åbo,

samt att, där så icke är händelsen, vidare åtgärd från länsstyrelsens sida

icke erfordras.

12 §. Denna paragraf har oförändrad upptagits från det remitterade förslaget.

13 §. 1 överensstämmelse med lagrådets hemställan har första punkten

jämkats, så att därav tydligt framgår, att överlåtarens ansvar för de med

åborätten förenade skyldigheterna fortfar intill dess förvärvaren blir antagen

till åbo.

11 §. Då det torde vara ändamålsenligt, att länsstyrelsen erhåller rätt

Påhäng till riksdagens protokoll 1926. 7 sand. 17 höft. (Nr 22.) it

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungi. Maj:ts proposition Nr 22.

att med hänsyn till föreliggande omständigheter bestämma tidpunkt för

tillträde och avträde av åbofastighet, har jag ansett mig höra föreslå, att

den i första punkten givna bestämmelsen om fardag erhåller dispositiv

käräktär.

15 §. Med! hänsyn därtill, att åbo icke är pliktig att ställa pant ellei

borgen för fullgörande av honom åliggande skyldigheter, torde det vara

lämpligt att såsom allmän regel föreskriva, att avgälden skall erlaggas i

förskott. Såsom förslaget angiver, kan emellertid i upplåtelseavtalet bestämmas,

att avgälden skall erläggas på annat, för åbon fördelaktigare

sätt. På grund härav och då det kan innebära en viss trygghet för åbon,

att tiden för avgäldens erläggande och den myndighet, till vilken avgälden

skall inbetalas, äro bestämda i lag, kali jag icke biträda den av två leda - möter i lagrådet uttalade meningen, att paragrafen måtte helt utgå. Däremot

anser jag riktigt, att bestämmelsen om avgiftens erläggande i penningar

uteslutes. Att avgälden skall utgå i penningar framgår nämligen av

31 *•

16 §, Ordet boende bar utbytts mot bosatt såsom det vanligaste uttrycket

för beteckning av hemvist. Tillika har paragrafen undergått en redaktionell

jämkning.

17 §. (Motsvarande 2 § i det remitterade förslaget.) Då de i motsvarande

paragraf av det remitterade förslaget givna föreskrifterna i första

hand reglera, huru den upplåtna fastigheten skall brukas, har det synts

lämpligt, att desamma infogas bland övriga bestämmelser rörande åbos

rättigheter och skyldigheter.

Inom lagrådet har framhållits, att i förslaget borde intagas bestämmelser

därom, huru fråga om delning av upplåten fastighet kan väckas och

när medgiven delning skall anses genomförd, samt att tillika bolde utsägas,

huruvida en delning med nödvändighet skall medföra antagande av

en eller flera nya åbor. Det synes mig emellertid icke erforderligt att

belasta lagen med föreskrifter i dessa hänseenden. Vid meddelande av

tillstånd till åbofastighets delning har länsstyrelsen att tillse, att de skilda

delarna bliva på tillfredsställande sätt bestämda till läge och gränser.

Det torde ligga i sakens natur, att sedan tillstånd till delning erhållits,

den förutvarande åbon må innehava de skilda delarna och att delning

sålunda icke i och för sig nödvändiggör antagandet av en eller flera nya

åbor. Tydligt är jämväl, att initiativ till delning av åbofastighet kan utgå

endast från åbo eller hans dödsbodelägare.

I syfte att tydligt utmärka, att för avskiljande av visst område för det i

paragrafens andra stycke angivna ändamål kräves framställning ellei

medgivande från åbon samt att upplåtelse för berörda ändamål bör äga

rum i samband med avskiljandet, har stycket omarbetats.

18 §. (Motsvarande 17 § i det remitterade förslaget.) En ledamot av

lagrådet har ifrågasatt, att i lagen borde föreskrivas, att brandförsäkring

för de i paragrafen avsedda byggnaderna skall tagas i en av länsstyrelsen

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

godkänd försäkringsinrättning. Det synes mig lämpligare, att de bestämmelser

i detta hänseende, som må erfordras, givas i administrativ ordning.

Den i motsvarande paragraf av det remitterade förslaget givna föreskriften

om länsstyrelsens plikt att hava noggrann tillsyn över att erforderliga

byggnader hållas vederbörligen brandförsäkrade har jag ansett mig

kunna utesluta. Av den i 2 (1) § stadgade skyldigheten för länsstyrelsen

att hava tillsyn över jord, som upplåtits under åborätt, följer, att länsstyrelsen

har att noggrant vaka över, att åbon jämväl med avseende å brandförsäkring

fullgör honom åliggande förpliktelser.

Inom lagrådet har förordats, att i förslaget borde bibehållas den i 29 §

första stycket av kommissionens förslag givna föreskriften om kronans

rätt till vanhävdsersättning för det fall, att åborätten säljes i den ordning,

utsökningslagen bestämmer, eller eljest enligt länsstyrelsens förordnande.

En dylik bestämmelse, som skulle kunna medföra onödig hårdhet mot den.

som åborätten vid försäljningen frångår, synes mig emellertid icke erforderlig

för tryggande av kronans rätt till vanhävdsersättning.

19 §. (Motsvarande 18 § i det remitterade förslaget.) Lagrådet har anfört,

att åbons rättigheter och skyldigheter med avseende å hållande av

hägnad borde regleras icke i den föreslagna lagen utan i stängselförordningen.

I likhet med lagrådet anser jag principiellt riktigt, att föreskrifter

i berörda hänseende givas i sistnämnda författning. På grund av det

sätt, varpå stängselförordningen är uppställd, erbjuder det emellertid vissa

praktiska svårigheter att däri införa dylika föreskrifter. Ett sådant infogande

skulle lätt kunna medföra missförstånd vid stängselförordningens

tillämpning beträffande jord, som upplåtits under annan besittningsrätt

än den nu föreslagna åborätten. Det torde även vara mindre lämpligt att

nu vidtaga detaljändringar i stängselförordningen, då fråga uppkommit

om en fullständig omarbetning av densamma. Med hänsyn härtill anser

jag mig böra förorda, att bestämmelser i ämnet må kvarstå i föreliggande

förslag. I anslutning till den av lagrådets flertal uttalade meningen har i

förslaget vidtagits sådan jämkning, att åbo jämväl med avseende å andra

i stängselförordningen avsedda rättigheter än stängselvitsord blir likställd

med jordägare.

20 §. (Motsvarande 19 § i det remitterade förslaget.) I paragrafen har

vidtagits en rent redaktionell jämkning.

21 §. (Motsvarande 20 § i det remitterade förslaget.) Vad angår åbos

rätt att nyttja fastighetens skog eller torvmosse, har en ledamot av lagrådet

gjort gällande, att det ej vore möjligt att redan vid åborättsavtalets

ingående giva fullständiga bestämmelser i berörda hänseende, avsedda att

tillämpas, så länge åborättsavtalet ägde bestånd, samt uttalat, att frågan

därom syntes kunna regleras endast för kortare tidsperioder. Detta synes

mig vara riktigt beträffande rätt för åbo att annorledes än för fastighetens

behov använda skog eller torvmosse. Därest den åbo medgivna

rätten avser ett nyttjande allenast för fastighetens eget behov, torde det

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kung/.. Maj:ts proposition Nr 22.

däremot ej möta svårigheter att vid åborättsavtalets ingående meddela bestämmelser,

som skola gälla under hela avtalstiden. I enlighet härmed har

förslaget ändrats så, att tillstånd till ett mera vidsträckt utnyttjande kan

givas endast för viss tid. I samband med tillstånds meddelande skall länsstyrelsen

bestämma viss avgift för den upplåtna rättigheten. Enahanda

föreskrifter synas böi-a gälla för rätt att i vidsträcktare mån än för fastighetens

eget behov använda sten- eller kalkbrott eller sand-, grus-, ler- eller

stentäkt å. fastigheten, under det att i enlighet med förslagets ståndpunkt

åbon utan särskilt tillstånd bör äga att för fastighetens eget behov använda

sistnämnda nyttigheter.

Såsom lagrådet framhållit, bör skog å åborättsfastighet icke lyda under,

skogsvårdslagen utan stå under domänstyrelsens inseende. Detta nödvändiggör

en ändring i 2 § av nämnda lag.

22 §. (Motsvarande 21 § i det remitterade förslaget.) Paragrafen har

undergått eu redaktionell jämkning.

23 §. (Motsvarande 22 § i det remitterade förslaget.) 1 denna paragraf

ifrågasattes icke någon ändring.

24 §. (Motsvarande 23 § i det remitterade förslaget.) Den av två ledamöter

i lagrådet gjorda anmärkningen, att tillstånd, som i paragrafen avses,

bör givas för viss bestämd tid, har vid omarbetningen iakttagits.

Däremot kan jag icke biträda den av samma ledamöter uttalade meningen,

att förtydligande erfordras, huruvida paragrafen är tillämplig jämväl

å näring, som åbon avser att driva såsom en binäring till sitt jordbruk,

Det synes mig ligga i sakens natur, att då den ifrågasatta näringen har

karaktär av binäring till åbons eget jordbruk, särskilt tillstånd icke erfordras.

Mot lagrådets enhälliga avstyrkande har jag icke ansett mig böra bibehålla

den i paragrafens sista punkt intagna föreskriften, att åbo, som utan

tillstånd använt område till annat ändamål än jordbruk, vid nästa avgäldssättning

beträffande själva åbofastigheten skall vara underkastad

höjning av avgälden utan hänsyn till den eljest stadgade begränsningen av

tjugu procent. Denna ändring har föranlett en jämkning i 31 §.

25—29 §§. (Motsvarande 24—28 §§ i det remitterade förslaget.) En ledamot

av lagrådet har tillstyrkt, att förslaget beträffande påföljden av åborättens

förverkande måtte intaga samma ståndpunkt som nyttjanderättslagen,

och att sålunda, då fastigheten återfaller till kronan på grund av att

åbon övergivit densamma eller förverkat åborätten, den upplåtna nyttjanderätten

måtte upphöra. De av nämnda ledamot anförda skälen synas mig

emellertid icke utgöra tillräcklig grund för övergivande av den i förslaget

intagna ståndpunkten, att fastighetens återtagande eller åborättens förverkande

medför allenast, att åborätten fråntages åbon och genom försäljning

på auktion överflyttas till annan innehavare. Att denna anordning

erbjuder avsevärt större trygghet för dem av åbons borgenärer, som

hava förmånsrätt i åborätten med tillbehör, ligger i öppen dag. Den om
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungi. Maj:ts ''proposition Nr 22.

ständigheten, att då tomträtt förverkas, densamma upphör utan hänsyn

till panträtt eller förmånsrätt, för vilken densamma må häfta, torde icke

kunna åberopas som skäl mot ett stärkande av borgenärernas ställning i

förevarande fall. Visserligen torde åbons rätt med avseende på honom tillhöriga

byggnader och anläggningar bliva lika väl tillvaratagen genom att

kronan efter ny ttj anderättens återtagande på lämpligt sätt förfogar över

desamma som genom åborättens försäljning å offentlig auktion, men det

synes mig innebära en onödig hårdhet mot åbon att beröva honom ersättning

för den ökning av fastighetens värde, som må hava inträtt under upplåtelsetiden.

Lagrådet har föreslagit, att stadgandet i 25 (24) § måtte uteslutas, då det

där angivna förfarandet i regel innebure vanvård av fastigheten och i övrigt

saknade betydelse. Emellertid synes mig bestämmelsen hava en viss

uppgift att fylla. Densamma öppnar nämligen möjlighet för kronan att

på ett tidigt stadium ingripa mot åbo, som övergivit den till honom upplåtna

fastigheten. Att i dylika fall låta anstå med åtgärders vidtagande,

till dess åbons berörda förfarande haft sådana verkningar, att uppenbar

vanvård kan anses föreligga, torde ej vara försvarligt. Märkas bör även,

att motsvarande föreskrift återfinnes i nyttjanderättslagen.

Vad angår innehållet i 26 (25) § har lagrådet till en början anfört, att

föreskriften under 2 borde uteslutas i vad den avsåge förfarande, som icke

innebure uppenbar vanvård av fastigheten. Denna mening kan jag icke

dela. Med den av lagrådet förordade utformningen av bestämmelsen skulle

det icke vara möjligt för kronan att uppsäga en åbo, som exempelvis olovligen

tillägnade sig skogsprodukter och därigenom kanske äventyrade den

för fastighetens skog uppgjorda hushållningsplanen, så vida ej hans förfarande

kunde betecknas såsom uppenbar vanvård. Iakttagandet av de i

21 (20) § givna föreskrifterna måste anses vara av sådan vikt för det allmänna,

att åsidosättande av desamma bör medföra åborättens förverkande.

Stadgandet erhåller emellertid sin begränsning genom föreskriften, att

därest vad åbon låtit komma sig till last är av ringa betydenhet, han icke

kan skiljas från åborätten.

Ej heller kan jag biträda lagrådets uppfattning, att i 26 (25) § under 4

omförmäld försummelse att hålla byggnader, som äro erforderliga för

jordbruket, bör medföra åborättens förlust, endast då försummelsen är att

hänföra till uppenbar vanvård. Varje underlåtenhet i nämnda hänseende

— som icke är av ringa betydenhet — synes mig böra medföra dylik verkan.

Däremot torde något särskilt stadgande angående bortförande av

byggnad icke vara erforderligt. Vad åter angår bortflyttande av stängsel

eller annan dylik för stadigvarande bruk avsedd anläggning, anser jag sådan

åtgärd böra utgöra förverkandeorsak, endast då åtgärden innebär

uppenbar vanvård. Särskilt stadgande i detta hänseende torde därför icke

vara nödvändigt. I enlighet med lagrådets anvisning liava föreskrifterna

under 3 och 4 sammanförts i eu punkt.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Den av lagrådet beträffande avfattningen av stadgandet i 26 (25) § 1

framställda anmärkningen har iakttagits.

Likaledes har i anslutning till vad lagrådet hemställt föreslagits, att i 26

(25) § under 1 och 3 angivna förfaranden skola medföra åborättens förverkande

endast i de fall, då åbon uraktlåter att efter tillsägelse vidtaga

rättelse.

Lagrådet har förordat, att vad i första, andra och tredje styckena av 28

(27) § stadgas om uppsägning borde göras tillämpligt även å föreläggande,

varigenom åbo tillhålles att vidtaga rättelse, som nu sagts, samt att motsvarande

regel borde gälla jämväl beträffande vissa andra förelägganden.

Tillräckliga skäl synas mig emellertid icke föreligga att i dessa hänseenden

giva bestämmelser i den föreslagna lagen. Beträffande dylika förelägganden

torde böra gälla allmänna rättsregler. Märkas bör jämväl, att förslaget

i denna del överensstämmer med den allmänna nyttjanderättslagen.

På sätt lagrådet hemställt, har i 27 (26) § vidtagits sådan jämkning, att

preskriptionstid för rätt till uppsägning icke gäller i de fall, då åbo låtit

komma sig till last förfarande, som i 26 (25) § 1 sägs.

Lagrådet har hemställt, att de i 25 (24) och 26 (25) §§ givna bestämmelserna

angående skadestånd måtte utgå; Tillika har emellertid lagrådet

framhållit, att ett bifall därtill icke skulle innebära någon ändring i sak,

utan att kronan dock enligt allmänna rättsregler vore oförhindrad att, då

särskild anledning därtill gäves, föra talan om skadestånd på grund av det

avtalsbrott, åbon låtit komma sig till last. Visserligen torde, såsom lagrådet

påpekat, berörda bestämmelser komma att erhålla jämförelsevis ringa

praktisk betydelse, men att utesluta desamma synes mig dock icke lämpligt.

Avsaknad av regler i detta hänseende skulle lätt — särskilt vid jämförelse

med de i nyttjanderättslagen givna bestämmelserna — kunna föranleda

en oriktig rättstillämpning.

Icke heller kan jag dela den av lagrådet uttalade meningen, att tillräckliga

skäl saknas att tillåta åbos avhysande genom exekutiva åtgärder utan

föregående domstolsprövning. Sådana omständigheter kunna givetvis

föreligga, att det är nödvändigt att kunna hastigt skilja en tredskande åbo

från besittningsrätten. Därest kronan i dylika fall skulle vara hänvisad

uteslutande till domstolsförfarande, torde svårigheter möta att på verksamt

sätt tillvarataga det allmännas intresse.

I samtliga förevarande paragrafer hava företagits mindre jämkningar,

avsedda, bland annat, att tydligare utmärka, att åbos skiljande från åborätten

icke medför denna rätts upphörande.

30—33 §. Två ledamöter av lagrådet hava hemställt, att bestämmelserna

rörande periodisk omreglering av avgälden måtte utgå, och lagen erhålla

det innehåll, att avgäld, som en gång bestämts i naturapersedlar, ej må

höjas, så länge åborätten äger bestånd. De av dessa ledamöter anförda

skälen för en ändring av förslaget i denna del finner jag emellertid ej övertygande.

Visserligen har genom avgäldens bestämmande i naturaproduk
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kung!. Maj:ts proposition Nr 22.

ter densamma gjorts oberoende av penningvärdets växlingar, men en periodisk

reglering av avgälden måste dock anses erforderlig. Att bestämma,

en avgäld, som skall utgå under obegränsad tid och dock stå i rättvist förhållande

till fastighetens värde, är icke möjligt. Även om, såsom inom

lagrådet framhållits, avgälden må antagas vara från början satt jämförelsevis

lågt, kunna dock ändrade konjunkturer, minskade avsättningsmöjligheter

och dylikt påkalla eu sänkning av avgälden. Det kan givetvis

antagas, att för dylikt fall kronan även utan förpliktelse i lag skulle låta

sig angeläget vara att medgiva åbon nödig lindring, men abons ställning

blir otvivelaktigt tryggare, därest i lagen föreskrives en periodisk reglering,

vid vilken hans intresse av avgäldens nedsättande kan behörigen tillvaratagas.

Vad åter angår behovet av föreskrifter, som möjliggöra avgäldens

höjande, anser jag fortfarande, att en stegring av jordvärdet kan betinga

en förhöjning av avgälden. En avgäld, som fastställdes att gälla för all

framtid, skulle säkerligen, även om den bestämdes i naturapersedlar, inom

kort tid komma att stå i uppenbart missförhållande till värdet av den upplåtna

jorden. Det synes mig vara eu riktig princip, att den ökning av fastighetens

värde, som icke har sin grund i åbons arbete eller ekonomiska

uppoffringar, i viss utsträckning kommer det allmänna till godo. Att kronan

såsom ägare till jorden erhåller audel i nämnda värdestegring, även

om den icke har sin grund i åtgärder från kronans sida, kan icke anses

innebära någon orättvisa. Därest, såsom i förslaget avses, den ökning av

avgäldsbeloppet, som må förekomma, bestämmes till tjugu procent av detsamma,

torde den föreslagna periodiska omvärderingen icke vara ägnad att

rubba åborättens stabila karaktär eller minska sympatierna för denna

form av jordupplåtelse. Nämnda ledamöter hava även gjort gällande, att

betydande svårigheter städse komma att uppstå vid försök att exakt fastslå,

att värdestegring ägt rum, storleken därav och anledningarna därtill.

Givetvis kan det icke förnekas, att vidi den förnyade avgäldssättningen

vissa vanskligheter kunna uppstå, men dessa torde dock kunna övervinnas

och böra icke få hindra en av andra skäl önskvärd anordning. Den sakkunskap,

som torde komma att förefinnas inom avgäldsnämnderna, lärer

även utgöra en viss garanti för att dessa svårigheter bliva lösta på ändamålsenligt

sätt. Märkas bör jämväl, att stora svårigheter skulle möta att

träffa ett rättvist avgörande vid fastställandet av en avgäld, som skulle

utgå för all framtid. I dylikt fall kunde befaras, att myndigheterna i syfte

att motväga den oförtjänta värdestegringen å jorden skulle komma att bestämma

avgälden högre än då en regelbundet återkommande ny avgäldssättning

möjliggör avgäldens anpassande efter ändrade förhållanden.

Ovannämnda två ledamöter av lagrådet hava ifrågasatt, huruvida icke

— därest förslagets bestämmelser rörande periodisk omprövning av avgälden

bibehölles — därmed borde förbindas rätt för åbon att i händelse avgäldens

belopp höjdes, uppsäga avtalet till upphörande. En dylik anordning

synes mig emellertid icke erforderlig. Ökningen får icke överstiga

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

tjugu procent av den förut gällande avgälden, och då höjning icke torde

vidtagas i andra fall än då mot densamma svarar en tillförlitligt konstaterad

ökning av fastighetens avkastning,, synes något behov av uppsägningsrätt

för åbon icke vara för handen.

Med hänsyn! därtill, att i de fall, då kronan efter ett åborättsavtals upphörande

ånyo upplåter fastigheten under åborätt, föreligger skapandet av

en ny dylik rättighet och sålunda även en första avgäldssättning, har

första stycket av 30 § omarbetats.

I enlighet med lagrådets hemställan har bland de i 30 § andra stycket angivna

omständigheter, som föranleda jämkning i avgälden för återstående

del av löpande avgäldstid, upptagits jämväl det fall, då enligt 17 (2) § andra

stycket från fastigheten avskiljes område till byggnadsplats eller dylikt.

Dessutom bär tillagts, att jämkning bör ske endast då omständigheterna

sådant påkalla. Om den åtgärd, som vidtagits med fastigheten,

icke inverkar på dennas avkastning, bör givetvis någon ändring av avgäldens

belopp icke komma i fråga.

Då medelmarkegångspriset utgör medeltalet för markegången under de

senaste tio åren, synes det lämpligt, att den i 31 § föreskrivna omräkningen

av naturapersedlarnas värde sker efter senast bestämda medelmarkegångspris.

Såsom lagrådet anfört, synes mig lämpligt, att därest rätt till skogsfång

eller torvtäkt medgives åbo allenast för fyllande av fastighetens eget behov,

avgälden för fastigheten bestämmes på sådant sätt, att däri inräknas

ersättning för nämnda rättighet. Om däremot fråga uppkommer att i vidsträcktare

omfattning medgiva åho dylik rätt eller rätt anses böra tillerkännas

honom att annorledes än för fastighetens behov nyttja sten- eller

kalkbrott eller sand-, grus-, ler- eller stentäkt, bör, såsom jag redan framhållit

vid 21 (20) §, dylikt tillstånd givas endast för viss tid och i samband

därmed bestämmas särskild avgift för den upplåtna rättigheten.

Vad angår fiske, torde i regel sådant av större betydenhet icke komma

att ingå i upplåtelse av åborätt. Därest upplåtelse omfattar även rätt till

fiske, vare'' sig för åbons husbehov eller i större omfattning, synes emellertid

vid bestämmande av avgälden i densamma böra inräknas jämväl ersättning

för fiskerätten. De föreslagna reglerna om periodisk reglering av avgälden

och den åbon i 30 § andra stycket medgivna rätten att erhålla jämkning

i avgälden, då fastighetens värde för honom avsevärt förringas, torde

möjliggöra erforderligt hänsynstagande till växlingar i fiskerättens värde.

Med hänsyn till det anförda har sista stycket i 31 § av det remitterade förslaget

kunnat uteslutas.

I övrigt hava 30—32 §§ undergått smärre redaktionella jämkningar.

Med hänsyn till inom lagrådet framställda anmärkningar har jag ansett

mig böra utesluta de i 34 § av det remitterade förslaget intagna bestämmelserna

angående syn. Såsom lagrådet framhållit, torde syneinstitutet

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

137

komma att erhålla mycket ring» praktisk betydelse och dess nytta ej motsvara

de kostnader och den omgång, som äro förenade därmed. Det synes

vara ändamålsenligt att överlämna åt parterna att på sätt de finna lämpligt

föra bevisning rörande jordens beskaffenhet och hävd vid åborätts tillträdande

och avträdande.

Denna ändring har föranlett smärre jämkningar i 43 (44) och 46 (47) §§.

34 §. (Motsvarande 6 § i det remitterade förslaget.) Då det synts lämpligt

att på ett ställe sammanföra reglerna om kronans rätt att återtaga

under åborätt upplåten fastighet, hava i förevarande paragraf i något ändrad

form upptagits bestämmelserna i 6 § andra stycket av det remitterade

förslaget.

Den i första stycket av sistnämnda paragraf intagna regeln har jag ansett

mig kunna utesluta, då vad däri stadgats torde gälla utan bestämmelse

i lag. Ett uttalande av nämnda regel synes även mindre lämpligt med

hänsyn till den modifikation däri, som följer av föreskriften i 41 § andra

stycket.

På sätt inom lagrådet framhållits, lärer det ofta komma, att inträffa, att

vid överlåtelse av åborätt rättighetens övergång göres beroende av att

förvärvaren blir antagen till åbo. Förmodligen torde även i övrigt ej sällan

såväl vid överlåtelseavtal som i ensidiga förfoganden rörande åborätt förvärvarens

rätt att övertaga eller behålla åborätten göras beroende av visst

villkor. Givetvis böra dylika bestämmelser icke betaga kronan rätten att,

då skäl därtill föreligga, återtaga fastigheten. Med hänsyn härtill har i

denna paragraf föreskrivits, att sådana villkor äro utan verkan mot kronan,

såvitt angår rätten till fastighetens återtagande. Tydligt är emellertid,

att villkor av angivna art kunna vara av betydelse vid bestämmande

av den löseskilling, som av kronan skall utgivas, och i nämnda sammanhang

få tagas i betraktande.

35 §. (Motsvarande 29 § i det remitterade förslaget.) Av skäl, som anförts

vid nästföregående paragraf, har hit överflyttats innehållet i 29 § av

det remitterade förslaget.

Lagrådet har framhållit, att då det stundom kunde vara vanskligt att

avgöra, huruvida vederbörliga fångeshandlingar blivit företedda vid ansökan

om åboskap, men det vore av vikt, att otvetydig utgångspunkt funnes

för beräknande av den tid, inom vilken kronan skall kungöra sitt beslut

att återtaga fastigheten, företeende av Peder bör] iga åtkomsthandlingar

ej syntes böra uppställas såsom förutsättning för att ansökan om

åboskap skulle komma tid för nämnda meddelande att börja löpa. Ett eftergivande

av berörda förutsättning synes mig emellertid icke tillrådligt.

De i åtkomsthandlingarna intagna villkoren komma i de flesta fall att

bliva bestämmande för beloppet av den löseskilling, kronan har att erlägga,

därest fastigheten återtages, och länsstyrelsen kan därför icke avgöra,

huruvida kronan skall begagna sin rätt att taga fastigheten åter förrän

vederbörliga åtkomsthandlingar äro för länsstyrelsen tillgängliga. Därest

Bihang*till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 17 höft. (Nr 22.)

10

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

tiden för kungörandet av kronans beslut skulle börja löpa från tidigare

dag, skulle den tid, inom vilken länsstyrelsen har att träffa sitt avgörande,

kunna komma att obehörigen förkortas.

På sätt inom lagrådet hemställts, har i förslaget intagits bestämmelse

därom, att sådant meddelande, som i paragrafen avses, tillika skall innehålla

underrättelse, att meddelandet är att anse såsom uppsägning till

viss fardag.

I enlighet med en av två ledamöter i lagrådet gjord hemställan har i

paragrafens sista stycke stadgats rätt för kronan att för fastighetens

återtagande hålla sig till en var, till vilken åborätten övergått under

sådana omständigheter, att fastigheten kan återtagas.

36 §. (Motsvarande 35 § i det remitterade förslaget.) Vid närmare

övervägande har jag ansett mig böra i andra stycket vidtaga sådan

ändring, att från kronans lösningsplikt uteslutas allenast byggnader och

anläggningar, om eller i den mån de icke skäligen kunna anses erforderliga

för fastighetens användande för jordbruksändamål. I fråga om byggnader

eller anläggningar, som visserligen erfordras för jordbruket, men

äro större än behövligt, synes, såsom lagrådet framhållit, riktigt, att det

ökade värdet tillfaller kronan utan lösen, såvida icke de delar, som anses

överflödiga, kunna utan skada frånskiljas. Vad åter angår det fall,

att någon del av fastigheten använts för annat ändamål än jordbruk,

torde i regel det ökade värde, som fri Iförts fastigheten, ligga i förefint

ligheten av där uppförda byggnader eller andra anläggningar. Skulle

emellertid i något fall så icke vara förhållandet, synes det rimligt, att åborättens

innehavare erhåller gottgörelse för fastighetens stegrade värde.

Tydligt torde emellertid vara, att där fastighetens berörda användning

ägt rnm utan vederbörligt tillstånd, någon dylik gottgörelse icke kan

ifrågakomma.

I tredje stycket har företagits en jämkning, avsedd att tydligare utmärka,

att det däri upptagna stadgandet har avseende endast å byggnad

eller anläggning, som kronan ej har skyldighet att lösa.

Ur samma stycke har jag ansett mig böra utesluta bestämmelsen om

rätt för kronan, att där avträdaren underlåtit att inom viss tid bortföra

byggnad eller anläggning, förfoga över densamma. Det synes mig onödigt

att i förslaget upptaga eu dylik detaljföreskrift, som i vissa fall skulle

kunna medföra onödig hårdhet mot avträdaren. Därest denne skulle

försumma att borttaga sådan byggnad eller anläggning, varom nu är

fråga, synes förhållandet vara att bedöma enligt allmänna rättsregler.

37 §. (Motsvarande 36 och 37 §§ i det remitterade förslaget). För vinnande

av större tydlighet har det synts mig lämpligt att i förevarande

paragraf intaga den allmänna regeln, att löseskillingen skall bestämmas

till fulla värdet av vad kronan bär att lösa. I enlighet med lagrådets hemställan

vid 37 § i det remitterade förslaget har jag ansett mig böra föreslå,

att löseskillingen jämväl då åborätten övergått genom annat fång än köp

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

139

eller byte, skall bestämmas efter värdet vid den tid, då fånget skedde. Da

den sålunda uttalade regeln ersätter stadgandet i första stycket av 37 §

i det remitterade förslaget samt bestämmelsen i andra stycket av samma

paragraf torde vara utan praktisk betydelse, har sistnämnda paragraf kunnat

uteslutas.

Ehuru jag i likhet med lagrådet anser, att i förslaget bör införas bestämmelse

av det innehåll, att därest löseskillingen bestämts utan att den,

som har förmånsrätt i åborätten för fordran, som i 7 (8) § sägs, lämnats tillfälle

att bevaka sin rätt, han bör äga att, såvitt på hans fordran inverkar,

få löseskillingen prövad av skiljemän, kan jag icke tillstyrka lagrådets förslag

att låta sistnämnda bestämmelse ersätta den i andra stycket av 37 §

(första stycket av 36 §) intagna föreskriften, att lösesummans bestämmande

till den avtalade köpeskillingen icke får lända till förfång för dylik

fordringsägare. Sistberörda stadgande synes erforderligt för skyddande

av fordringsägarens rätt.

Eu ledamot av lagrådet har ansett, att därest utöver vad som innefattades

i upprättad köpehandling bestämmelse träffats om skyldighet för köparen

att något fullgöra eller förbehåll gjorts om nyttjanderätt eller förmån, det

borde vara köparen möjligt att därom underrätta kronan, innan kronan

kungjort sitt beslut att återtaga fasligheten, med verkan att dylika bestämmelser

och förbehåll bleve gällande mot kronan i inlösningsärendet.

Vad sålunda föreslagits kan jag dock icke biträda. Det synes mig nödvändigt,

att kronan äger möjlighet att med ledning av köpehandlingen

bedöma, huruvida kronan bör begagna sin rätt att återtaga fastigheteu.

Skyldighet för kronan att taga hänsyn till bestämmelser eller förbehåll

vid sidan av köpehandlingen kan medföra oreda och giva anledning till

manipulationer för löseskiilingens höjande.

38 §. I enlighet med lagrådets hemställan har avfattningen ändrats sålunda,

att den, från vilken fastigheten återtages, erhållit rätt till gottgörelse

för kostnad, som han haft för fastighetens underhåll, i den mån

han genom återtagandet blivit förhindrad att draga motsvarande nytta av

densamma.

I paragrafen hava därjämte företagits vissa formella jämkningar.

39 §. Såsom jag redan anfört, anser jag riktigt, att där omfattningen

av kronans lösningsplikt eller beloppet av den ersättning, kronan skall

utgiva, bestämts utan att innehavare av fordran, som avses i 7 (8) § och för

vilken åtnjutes förmånsrätt i åborätten, haft tillfälle att bevaka sin rätt,

denne skall äga att, då han ej erhåller full betalning för sin fordran,

kräva att frågan hänskjutes till avgörande av skiljemän. Stadgande i

detta syfte har fogats till förevarande paragraf. Däremot torde det icke

vara erforderligt alt, på sätt lagrådet satt i fråga, föreskriva viss tid.

inom vilken dylikt yrkande skall framställas.

40 §. Inom lagrådet har hemställts, att i förslaget måtte införas bestämmelse

därom, att därest förfallotid för köpeskillingen är bestämd till

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

senare dag än den, då kronan enligt förevarande paragraf skall utgiva

löseskillingen, avdrag för ränta skall göras vid likviden. En dylik föreskrift

finner jag emellertid icke erforderlig. Enligt 37 (36) § skall kronan

för åborätten erlägga vad köparen därför utfäst. Därav synes mig följa,

att hänsyn skall tagas till samtliga i köpehandlingen intagna villkor. Om

sålunda köpeskillingen skall erläggas å senare dag än den, då kronan har

att gälda löseskillingen, bör den sistnämnda bestämmas till köpeskillingens

värde å den dag, då kronan fullgör sin betalningsskyldighet.

I paragrafen har vidtagits en rent redaktionell jämkning.

il §. Den av lagrådet föreslagna jämkningen i avfattningen av första

stycket till utmärkande därav, att för stadgandets tillämpning förutsattes,

att åborätten genom lagakraftägande utslag förklarats förverkad, kan jag

icke tillstyrka. Paragrafen bör kunna tillämpas jämväl då åbon på grund

av skedd uppsägning avträtt fastigheten och något utslag, varigenom åborätten

förklarats förverkad, icke föreligger. I första stycket hava emellertid

vidtagits vissa ändringar av redaktionell natur.

I likhet med två ledamöter av lagrådet anser jag lämpligt, att förslaget

i fråga om åborätts försäljning å offentlig auktion tydligt utsäger, från

veni försäljning skall äga rum. På sätt nämnda ledamöter framhållit,

torde såsom åborättsinnehavare böra vid auktionen anses den, till vilken

åborätten genom behörigt fång övergått, såvida anmälan därom skett hos

länsstyrelsen innan förordnande om försäljning meddelas. Anmälan, som

sedermera sker, bör givetvis, såsom nämnda ledamöter framhållit, icke utgöra

hinder för försäljningsförfarandets bringande till slut. Stadgande!!

i berörda hänseenden hava fogats till denna paragraf.

Däremot kan jag icke biträda den av samma ledamöter uttalade meningen,

att angivna regler böra äga motsvarande tillämpning i fråga om

uppsägning, då kronan vill föra talan om åborättens förverkande. Uppsägning

synes böra verkställas hos den, som gjort sig skyldig till sådant

förfarande, att åborätten därigenom förverkats.

Ej heller kan jag dela den av lagrådet uttalade uppfattningen, att innan

förordnande om försäljning meddelas, den senast antagna åbon och varje

senare innehavare av åborätten, från vilken densamma övergått, skall

höras i ärendet. En föreskrift i detta hänseende skulle föranleda besvär

och kostnader utan att medföra motsvarande nytta.

Vad angår det av två ledamöter gjorda uttalandet, att i förslaget borde

stadgas förbud för länsstyrelsen att förordna om offentlig auktion utan att

föreläggande, innehållande äventyr av dylikt förordnande, först delgivits

den, mot vilken det riktas, synes mig ej heller ett dylikt stadgande erforderligt.

Även utan bestämmelse i lag torde länsstyrelsen komma att i förelägganden

av den art, varom här är fråga, angiva, att underlåtenhet att''

ställa sig föreläggandet till efterrättelse kan medföra åborättens försäljning,

och en erinran om berörda äventyr synes böra intagas i åborättsavtalet.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22. 141

42 §. Paragrafen har undergått vissa smärre redaktionella jämkningar.

På de av lagrådet anförda skälen har jag ansett mig böra föreslå, att

43 § i det remitterade förslaget uteslutes.

43 §. (Motsvarande 44 § i det remitterade förelaget.) Såsom lagrådet

föreslagit, har retentionsrätt tillerkänts kronan jämväl för fordran, som

uppkommit därigenom, att kronan enligt skriftlig handling till åhon överlåtit

å fastigheten befintlig byggnad.

44 §. (Motsvarande 45 § i det remitterade förelaget.) I paragrafen, som

undergått en redaktionell jämkning, liar intagits en hänvisning jämväl till

32 § konkurslagen.

45 §. (Motsvarande 46 § i det remitterade förslaget.) Såsom lagrådet

framhållit, torde klagan över beslut, varigenom länsstyrelsen vägrat att

antaga till åbo den, som genom överlåtelse eller annorledes förvärvat åborätten,

böra upptagas av regeringsrätten. Då emellertid enligt förelaget''

vad som finnes förskrivet angående stadgad åborätt och annan ständig

besittningsrätt icke skall äga tillämpning å den föreslagna åborätten,

kunna nyssnämnda mål icke hänföras under de i lagen om regeringsrätten

omförmälda åborätts- och besittningsrättsmålen. Med hänsyn härtill erfordras

ett tillägg till sistnämnda lag.

46 §. (Motsvarande 47 § i det remitterade förslaget.) Lagrådet har ansett,

att därest den föreslagna boken skulle ur säkerhetssynpunkt hava

den betydelse, förslaget avsåge, det vore nödvändigt, att medelst intagande

i förslaget av noggranna bestämmelser angående inskrivningarnas verkställande

bereda större trygghet än med förslaget åstadkommes för att

samtliga fordringar bleve vederbörligen antecknade. Denna lagrådets

uppfattning, att förslagets bestämmelser härutinnan icke skulle erbjuda

tillräcklig trygghet, kan jag ej biträda. I fråga om fordran, som avses i

7 (8) §, bör märkas, att enligt det uppgjorda förslaget till ändring i 17 kap.

6 § handelsbalken för sådan fordran åtnjutes förmånsrätt endast då densamma

inom viss tid anmälts för antecknande i boken. Det ankommer således

på borgenären att tillse, att hans fordran blir i rätt tid anmäld. Vad

åter angår kronans fordringar, för vilka åborätten kan häfta, torde det

kunna förutsättas, att desamma bliva behörigen anmälda och inskrivna.

Av skäl, som anförts vid 21 § i nyssnämnda förslag, har det blivit nödvändigt

att vidtaga sådan ändring i 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen, att skogar

å åbofastigheter undantagas från tillämpningen av sistberörda lag.

Med hänsyn därtill har jag låtit utarbeta ett förslag till lag om ändrad

lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).»

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 17 höft. (Nr 22.)

11

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 22.

Föredraganden uppläser härefter i enlighet med nu anförda grunder

avfattade förslag till

1) lag om upplåtelse under åborätt av viss jord och

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni

1923 (nr 212) samt hemställer, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sture Idar.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (7)

7 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:289 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Mai ds proposition med förslag till lag om upplåtelse under åborätt av viss jord m. to., så vitt angår förslag til s. 1 i texten
  2. Rskr. 1926:290 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa frågor rörande tillämpningen av föreslagen lag om upplåtelse under åborätt av vi s. 3 i texten
  3. JoU 1926:64 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om upplåtelse under åborätt av viss jord m. m. så vitt angår förslag till lag om ändrad s. 24 i texten
  4. JoU 1926:65 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa frågor rörande tillämpningen av föreslagen lag om upplåtelse under åborätt av viss jord m. m., s. 1 i texten
  5. 1LU 1926:31 Memorial angående arvode åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upplåtelse under åborä a1 i texten

Visa alla 7