Sök i Ratio Lex

Angående bestämmelser rörande de statens järnvägar, statens vatten fallsverk. telegrafverket och postverket tillhöriga förnyelsefonder

30 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:26, Angående bestämmelser rörande de statens järnvägar, statens vatten fallsverk. telegrafverket och postverket tillhöriga förnyelsefonder

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

1

Ä''r 2(i.

Kung/. Maj.ts proposition till riksdagen angående bestämmelser

rörande de statens järnvägar, statens vatten fallsverk.

telegrafverket och postverket tillhöriga förnyelsefonder:

given Stockholms slott den 18 december 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över koinmunikationsärenden för denna dag. inhämta riksdagens

yttrande över i statsrådsprotokollet intaget förslag till bestämmelser rörande

de statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket och postverket

tillhöriga förnyelsefonder.

G USTAF.

Viktor Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 samt. 21 käft. (Nr 20.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

''1

Utdrag av protokollet över kommunikationsäreliden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 18 december 1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Sciilyter,

Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Larsson anför:

Inledning. I 1925 års statsverksproposition (utgifter för kapitalökning bil. 1 sid. 1—2)

erinrades, att chefen för kommunikationsdepartementet med anledning av de

delvis olikartade system, som för närvarande tillämpas för avsättning till och

uttagning från de under departementet lydande affärsdrivande verkens förnyelsefonder,

i slutet av år 1923 anmodat dessa verk att gemensamt överlägga

om grunderna härför samt att därvid även överväga möjligheten att åstadkomma

enhetliga bestämmelser, utan intrång på verkens affärsmässiga rörelsefrihet

och utan eftersättande av den nödvändiga anpassningen till verkens delvis

vitt skilda karaktär i förevarande hänseende. Sådana överläggningar ägde sedermera

rum genom särskilda delegerade från de olika verken, varvid jämväl

uppmärksamhet ägnades åt förnyelse fondmedlens placering. Då det emellertid

visade sig önskligt att underkasta resultaten av dessa överläggningar en överarbetning

i syfte att såvitt möjligt ernå klara riktlinjer och större enhetlighet

i dessa frågor, tillkallade chefen för nämnda departement jämlikt Kungl.

Majrts bemyndigande den 27 september 1924 regeringsrådet L. A. Y. Rydin

och riksgäldsfullmäktigen, professor G. Kobb att i egenskap av sakkunniga

inom departementet biträda vid utredningen av berörda frågor.

De sakkunniga, som bedrivit ifrågavarande utredning i samråd med representanter

för verken, hava med skrivelse den 7 februari 1925 överlämnat betänkande

med förslag till grunder för avsättning till verkens förnyelsefonder samt

för användning och placering av förnyelsefondernas medel. Vid betänkandet

har fogats en av vattenfallsstyrelsen gjord, den 27 september 1924 dagtecknad

framställning om bemyndigande för styrelsen att investera 7,000,000 kronor

av statens kraftverks förnyelsefonder i kraftverkens distributionsanläggningar,

vilken framställning Kungl. Maj:t den 3 oktober 1924 överlämnat till de sakkunniga

för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det dem givna uppdraget.

Utlåtanden över betänkandet hava avgivits av de olika affärsverkens styrelser,

statskontoret, riksräkenskapsverket samt fullmäktige i riksgäldskontoret.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

o

Betänkandet, som blivit befordrat till trycket, innefattar inledningsvis en

historik, vari redogörelse lämnats bland annat för riksstatskommitterades uttalande

angående avsättning till förnyelsefonder vid de affärsdrivande verken

in. m., järnvägsstyrelsens, vattenfallsstyrelsens, telegrafstyrelsens och generalpoststyrelsens

utlåtanden över kommitterades förslag, de framställningar från

dessa verk om avsättning till förnyelsefond, som sedermera ingivits till Kungl.

Maj :t, och Kungl. Maj:ts i anledning härav fattade beslut samt de anmärkningar

mot användningen av statens järnvägars förnyelsefondmedel, som förekommit.

Ur historiken, till vilken jag anhåller att få hänvisa, må särskilt framhållas de

uttalanden mot nedskrivning av i verken nedlagda kapital, som refererats. Det

är för undvikande av sådan nedskrivning samt för att kunna möta kostnaderna

för återställande i fullgott skick av objekt, vilka undergått värdeminskning,

och för anskaffande av nya objekt i ersättning för utrangerade, som man infört

systemet att genom anlitande av driftinkomster årligen verkställa avsättning

till förnyelsefond.

I enlighet med sitt uppdrag hava de sakkunniga förebragt utredning rörande

dels frågan om avsättning till förnyelsefond, innefattande spörsmålen om förnyelsefonds

omslutning, grunderna för avsättning till sådan fond och avsättningens

storlek, dels ock frågorna om användning av förnyelsefonds medel

samt placeringen av sådana medel.

Avsättning till förnyelsefond.

Innan jag ingår på de sakkunnigas förslag, må i korthet redogöras för de Nu tillämpade

grunder för avsättning till förnyelsefond. som för närvarande tillämpas vid de 9runderolika

verken.

Vid statens järnvägar sker avsättning med vissa procent å objektens bokförda

värden. Dessa procenttal äro i princip så avvägda, att för visst objekt summa

avsättningar beräknas kunna vid detsammas utrangering täcka slopningskostnaden,

vilken ju motsvarar objektets nyvärde minskat med skrotvärdet. Bortses

från det senare, blir alltså för objekt med tjuguårig livslängd avsättningsprocenten

5. Avsättningen sker gruppvis sålunda, att för samtliga föremål inom

en objektgrupp, exempelvis räler och växlar, avsättes en klumpsumma, motsvarande

viss procent av den sammanlagda bokförda anläggningskostnaden av de

till gruppen hörande objekten. Å fondens behållning beräknas ej ränta, ty

den procentiska avsättningen är, såsom nämnts, principiellt så avvägd, att densamma

skall förslå utan räntetillägg.

Vid statens vattenfall sv erk sker avsättning till förnyelsefond enligt följande

grunder: Till Trollhätte kraftverks förnyelsefond avsättes dels 7.5 procent av

bruttoinkomsterna för elektrisk energi, som under året försålts från kraftverket,

dock minst 100,000 kronor, dels ock ett belopp lika med samma förnyelsefonds

ränteavkastning under året, varvid gäller, att sedan förnyelsefonden uppgått

till 50 procent av anläggningskostnaden för kraftverket, däri icke inberäkna!

värdet av naturvattenkraften och markområden, avsättningarna till fonden

skola upphöra, till dess den nedgått under detta belopp. Vid övriga driftfärdiga

kraftverk avsättes till förnyelsefond dels 10 procent av bruttoinkomsterna

för elektrisk energi, som under året försålts från vederbörande kraftverk,

dels ock ett belopp lika med vederbörande förnyelsefonds ränteavkastning

under året, varvid, i händelse fonderna skulle komma att uppgå till 50 procent

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj-.ts proposition nr SO.

av vederbörande verks anläggningskostnad, samma inskränkning gäller som

beträffande Trollhätte kraftverk. — Vid Trollhätte och Södertälje kanalverk

avsättes årligen till förnyelsefond 5 procent av vederbörande kanalverks bruttoinkomster

av kanalavgifter. — Vid statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning

slutligen avsättas årligen 10,000 kronor till två förnyelsefonder för fastigheterna

vid Göta älv, varvid gäller, att, då fonderna uppgått till 50,000

kronor, avsättningarna skola upphöra, till dess fonderna nedgått under detta

belopp.

Av de vid vattenfallsverket förekommande förnyelsefonderna är det huvudsakligen

kraftverkens fonder, som för närvarande hava någon större betydelse.

Enligt vad de sakkunniga meddelat har från vattenfallsstyrelsen framhållits,

att avsättningen vid kraftverken visserligen är formellt baserad på viss procent

av bruttoenergiinkomsterna, men att proeentsiffrorna fastställts med stöd

av en beräkning av den individuella avsättning, som erfordras för varje driftfä rdig

anläggnings del med hänsyn till dess sannolika brukbarhetstid. I realiteten

skulle alltså en individuell avsättning äga rum'' vid kraftverken, ehuru densamma

av praktiska skäl omräknats att utgå med vissa procent av vederbörande

kraftverks bruttoenergiinkomster. Man har för kraftverken beräknat den årliga

individuella avsättningen till förnyelsefond på sådant sätt. att densamma med

ränta på ränta under vederbörande anläggningsdels brukbarhetstid skall växa till

dennas ursprungliga anläggningskostnad, minskad med ett vid utrangeringen

antaget restvärde. Avsättningsprocenttalen äro uträknade med tanke på, att

förnyelsefonden för varje år skall tillföras ränteavkastning efter 5 procent å

fondens behållning vid årets början. Den årliga avsättningen till förnyelsefond

består alltså enligt detta system av två delar, nämligen dels eu procentuell avsättning,

som för ett visst föremål är konstant under hela avsättningstiden. och

dels en ränteformig avsättning, vars storlek är lika med fondens egen ränteavkastning

under året och för det enskilda föremålets vidkommande växer år

från år. Genom införandet av detta räntetillägg har man vunnit, att den procentiska

avsättningen kan göras avsevärt mindre än om intet sådant tillägg

förekommit. Systemet avser att för varje särskild anläggning ernå en år för

år konstant summa av de belopp, som motsvara dels beräknad ränta å det i anläggningen

investerade kapitalet, dels ock den procentuella och den ränteformiga

avsättningen till förnyelsefond (konstant annuitet).

Vid telegrafverket har först år 1923 eller 11 år senare än vid statens järnvägar

och statens vattenfallsverk avsättning till förnyelsefond påbörjats. Tidigare

har allt underhålls- och ombyggnadsarbete bekostats direkt av drift - medel. Några bestämda grunder för avsättning till fonden finnas icke.

Vad slutligen angår postverket, där avsättning till förnyelsefond ägt rum sedan

år 1913, verkställes avsättning gruppvis och med vissa procent å vederbörande

objektgruppers samlade bokförda värde. En kollektiv avsättning tillämpas

alltså. A fondens behållning beräknas ej ränta.

Förnyelse■ I)0 sakkunniga hava först avgivit förslag beträffande förnyelsefondernas om
f0nslutningm

slutning, d. v. s. de objekt, för vilka avsättning till förnyelsefond skall äga

Sakkunniga, ram vid de olika verken.

Härutinnan föreslå de sakkunniga, att fonden skall omfatta alla objekt, vilkas

värden ingå bland de bokförda tillgångarna, med följande undantag, nämligen

sådana förmål, som icke undergå värdeminskning, egendom, vilken genom

löpande underhåll uppehälles i sitt fulla värde, objekt, som finnas i förråd eller

eljest redovisas under rubriken förlagsmedel, samt vanliga inre inventarier,

såsom kontorsmöbler o. d.. dock att, med hänsyn bland annat till det störa värdet

av inre inventarier vid statens järnvägar och postverket, de sakkunniga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-

föreslagit avsättning till förnyelsefond å sådana dessa verk tillhöriga inventarier.

De sakkunnigas förslag rörande förnyelsefondernas omslutning har framkal- Utlåtanden.

lat erinran allenast från vattenfallsstyrelsen.

Styrelsen har anfört, att bland undantagen från den av de sakkunniga föreslagna

regeln angående förnyelsefonds omslutning borde inbegripas statens

vattenfallsverks alla inventarier, såväl inre som yttre, vare sig de funnes i

förråd eller icke, så att någon ändring i hittillsvarande förfaringssätt med avseende

på inventarierna ej skulle behöva ske. Vidare borde undantagas sådana

å de till statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning hörande bostads- och industriområden

befintliga anläggningar, för vilka en kommun eller annan korporation,

utom statens vattenfallsverk, framdeles skulle övertaga underhållet,

eller vilkas anläggningskostnader kunde beräknas inom ej alltför avlägsen

framtid täckas av inkomster för tomtförsäljningar. I samband härmed har

upplysts, att dylika anläggningar, för vilka avsättning till förnyelsefond ej erfordrades,

visserligen vore bekostade av förlagsmedel men ej lämpligen kunde

redovisas under denna rubrik.

Enligt vad jag under hand inhämtat från vattenfallsstyrelsen utgöras de inventarier,

som enligt styrelsens åsikt böra inbegripas bland undantagen, i huvudsak

av — förutom alla slags kontorsinventarier — elektriska och andra

mätinstrument för diverse ändamål, alla slags verktyg och redskap för linjebyggen

och andra byggnadsarbeten, verktygsmaskiner, automobiler, motorcyklar,

elektricitetsmätare med tillbehör samt diverse fartygsmateriel, såsom

motorbåtar, pråmar, bogserbåtar, mudderverk o. dyl. Sammanlagda bokförda

värdet av sådana till kraftverken och kanalverken hörande inventarier, kontorsinventarier

inbegripna, uppgick vid 1924 års slut till något över 2,000,000

kronor. De i styrelsens utlåtande avsedda anläggningarna å bostads- ocli industriområdena

äro vatten-, avlopps- och belysningsledningar.

På sätt framgår av de sakkunnigas betänkande ocli vattenfallsstyrelsens Departenyss

återgivna yttrande, råda olika meningar mellan verken beträffande frå- hlenlsct,efen

gan, huruvida och i vad mån avsättning till förnyelsefond skall göras för inventarier.

Det synes härvid riktigt, att under alla förhållanden kostnaderna

för s. k. konsumtionsinventarier liksom utgifter för det dagliga och löpande underhållet

bestridas direkt av driftmedel. I övrigt torde det huvudsakligen

komma an på, att inventariestocken upprätthålles i sitt fulla värde vare sig

detta sker genom systemet med avsättning till förnyelsefond eller med anlitande

direkt av driftmedel. I allmänhet torde det dock befinnas lämpligt, att avsättning

till förnyelse sker för tekniska inventarier, såsom maskiner och dylikt,

ävensom för övriga inventarier, därest desamma, såsom vid statens järnvägar

och postverket, äro till antal och värde av större betydelse. Med hänsyn till

föreliggande olikheter mellan verken såväl i sistnämnda hänseende som beträffande

sättet för bokföringen av inventarier synes det emellertid mest ändamålsenligt

att överlåta åt verkens styrelser att själva träffa avgörande i den nu

föreliggande frågan. Därest närmare bestämmelser framdeles befinnas erforderliga,

kunna sådana självfallet utfärdas av Kungl. Maj:t.

Att avsättning till förnyelsefond ej behöver ske beträffande sådana av vattenfallsstyrelsen

åsyftade anläggningar vid fastighetsförvaltningen, för vilka

underhållet framdeles skall av annan övertagas eller varför kostnaderna inom

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Grunder för

avsättningen.

Sakkunniga

Kollektiv eller

individuell

avsättning.

6

en nära framtid beräknas täckta genom inkomster av tomtförsäljningar, synes

mig självfallet, och lärer något särskilt stadgande i sådant hänseende ej vara

påkallat.

De sakkunniga anse, att då avsättning till förnyelsefond bör motsvara den

faktiska värdeminskningen, det ej synes föreligga någon anledning att använda

annan grund för avsättning än att verkställa sådan med vissa procent av vederbörande

objekts bokförda värde, vilket, enligt vad de sakkunniga uttala,

bör vara identiskt med anläggnings- eller anskaffningskostnaden, d. v. s. det i

objekten ursprungligen investerade kapitalet. De framhålla även, att avsättning

bör så avvägas, att den totala avsättningen för ett objekt kan vid detsammas

utrangering täcka slopningskostnaden. Att göra procentuell avsättning

på grundval av bruttoinkomst synes dem ej vara lämpligt, då inkomsten

ju varierar avsevärt. Vattenfallsverket, det enda av nu ifrågavarande verk,

vid vilket avsättning med viss procent å bruttoinkomsten skett, har, enligt vad

de sakkunniga omnämnt, ansett det vara lämpligt, att även beträffande detta

verk en övergång till förstnämnda metod sker.

Med hänsyn till de skilda förfaringssätt, som tillämpas, hava de sakkunniga

därefter tagit ställning till frågan, huruvida vid användande av denna metod

kollektiv eller individuell avsättning bör förekomma, samt om avsättningen bör

vara konstant eller stigande under den tid, avsättningen för vederbörande objekt

beräknats skola äga rum.

Med individuell avsättning beteckna de sakkunniga, att särskild avsättning

sker för olika i en och samma anläggning ingående objekt med hänsyn till

dessas uppskattade livslängd. Enligt vad de sakkunniga uttalat, möjliggör

den individuella metoden, vilken förekommer vid kraftverken, men ej vid

andra till statens vattenfallsverk hörande avdelningar och ej heller vid de tre

övriga kommunikationsverken, vilkas egendom i böckerna ej erhållit för dylik

avsättning erforderlig specificering, en kontroll över avsättningsprocentens

lämplighet och justering av fonden vid slutet av varje objekts användningstid

samt medför dessutom vid jämförelse med kollektiv avsättning större möjligheter

att variera avsättningsprocenten efter olika föremåls olika grad av

användning.

Efter att hava anmärkt, att en individualisering av den fullständiga omfattning,

som förekommer vid kraftverken och som kunnat ske därför att dessa

verk, då avsättning till förnyelsefond påbörjades, voro jämförelsevis nya,

knappast torde vara genomförbar vid statens järnvägar, telegrafverket och

postverket, yttra de sakkunniga:

Vid bedömandet av, hur stor avsättningen till förns^elsefond bör göras, framträda

en mängd oberäkneliga faktorer. Bland dessa må särskilt nämnas ovissheten

om de olika objektens livslängd d. v. s. det antal år, avsättningen bör

avse, samt, i synnerhet vid fluktuation av penningvärdet, om storleken av den

kostnad, som erfordras för att i en framtid ersätta ett objekt med ett nytt

sådant. Om det alltså kan sägas, att en fullt tillförlitlig beräkningsgrund för

avsättning till förnyelsefond icke kan åstadkommas, torde också skäl föreligga

för en förmodan, att man med en individualisering knappast skulle vinna något

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

större stöd för bedömandet av den lämpliga avsättningsprocenten. Eu helt

annan sak än denna individualisering vore en uppdelning av olika objektgrupper

i lokala områden. Om en sådan uppdelning icke drives för långt., torde

den i vissa fall kunna vara av nytta, särskilt för anläggningar, som intaga en i

förhållande till vederbörande verk mer självständig ställning. Vid statens järnvägar

har en sådan lokal uppdelning av särskild anledning skett mellan riksgränsbanan

och verket i övrigt. Med hänsyn till vad sålunda anförts samt den

komplicerade bokföring och det ökade arbete, som vid en individualisering helt

säkert skulle uppstå, anse de sakkunniga, att kollektiv avsättning bär ske vid

statens järnvägar, telegrafverket och postverket. Vad statens vattenfallsverk

angår må beaktas, att verkets anläggningar, kraftverken och kanalverken, äro

självständiga ekonomiska enheter, ett förhållande, vartill de övriga verken icke

hava någon fullständig motsvarighet. Såsom kraftverkens bokföring är upplagd,

torde någon nämnvärd minskning i bokföringsarbetet icke vara att vinna

genom en vid dessa verk företagen övergång till den kollektiva metoden. Ej

heller synes det i likformighetens intresse vara erforderligt att även där tilllämpa

denna metod. Vattenfallsstyrelsen har hittills ej tagit ställning till,

vilkendera av nämnda avsättningsmetoder borde användas vid kanalverken och

statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning. Därest ej särskilda skäl förebringas

för tillämpning av individuell avsättning, anse de sakkunniga kollektiv

avsättning böra äga rum vid dessa avdelningar.

De sakkunniga hava föreslagit, att kollektiv avsättning måtte verkställa?

beträffande statens järnvägar, telegraf- och postverken, kanalverken och statens

vattenfallsverks fastighetsförvaltning samt individuell avsättning i fråga

om kraftverken.

Beträffande frågan om konstant eller stigande avsättning erinra de sakkunniga,

att statens kraftverk uppvisa den skillnaden mot övriga verk, vid vilka

avsättning till förns^elsefond verkställes med vissa procent av vederbörande

objekts bokförda värde, att till den procentiska avsättningen årligen lägges

ett belopp, motsvarande ränteavkastningen å fondens kapitalbehållning. De

sakkunniga uttala, att den totala avsättningen för visst objekt skulle bliva

densamma, vare sig man använde denna metod eller den vid övriga verk tilllämpade.

Däremot bleve fördelningen å de olika åren olika. Avsättningen

enligt kraftverkens system bleve nämligen för det enskilda objektets vidkommande

stigande, enligt övriga verks förfaringssätt däremot konstant.

I betänkandet finnes därefter intaget ett av vattenfallsstyrelsens representant

till de sakkunniga gjort uttalande, vari anförts:

Konstant

eller stigande

avsättning.

En beräkning av konstant avsättning till förnyelsefond vore fullt lämplig för

ett gammalt verk, som kommit i fortvarighetstillstånd. För ett jämförelsevis

nytt verk av den typ, kraftverken representerade, skulle denna norm bliva orättvist

betungande för startperioden. Den för kraftverken tillämpade avsättningsnormen,

vilken avsåge ernåendet av en konstant annuitet i fråga om summan

av de belopp, som motsvarade dels beräknad ränta å i verken investerat

kapital, dels ock den procentuella och den ränteformiga avsättningen till förnyelsefond,

måste däremot anses innebära en rättvisare fördelning av avsättningarna

på de olika åren. Avsättningens storlek vid en brukbarhetstid av i

medeltal 40 år och en antagen räntefot av 5 procent skulle enligt de båda olika

systemen vid periodens början bliva 2.50 respektive 0.83 procent av anskaffningskostnaden.

Skillnaden skulle alltså uppgå till 1.07 procent. Då vid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

kraftverken samtliga årskostnader exklusive ränta och avsättning till förnyelsefond

icke uppginge till mer än omkring 3.5 procent av anläggningskostnaden,

skulle storleken av kraftverkens årliga driftkostnader alltså komma att bliva

väsentligt olika, allteftersom man räknade med konstant avsättning till förnyelsefond

eller med konstant annuitet.

Efter att hava påvisat, att under en 40-årsperiod årskostnaderna för en kraftverksanläggning

i förra fallet komme att variera på visst sätt, i senare fallet

att bliva ungefär konstanta, framhöll bemälde representant bland annat, att

vattenfallsstyrelsens räntabilitetskalkyler skedde i enlighet med principen om

konstant annuitet, som gåve eu konstant självkostnad för kraften under hela

den tid, kontrakten om leverans av elektrisk energi gällde (20 ä 40 år), samt

att av styrelsen till statsmakterna vid olika tillfällen lämnade självkostnadsuppgifter

ävenledes varit baserade på denna förutsättning, varpå han till sist

anförde: ,,P ;

\ id statens vattenfallsverks anläggningar vore avsättningskvotens storlek

av mycket större betydelse för räntabiliteten än vid övriga verk icke endast

därför, att verket ännu vore vid starten, att utbyggnaderna skett i ett fåtal stora

steg och att omloppstiden för anläggningarna vore relativt stor, utan även därför,

att avsättningen procentuellt utgjorde en mycket större del av de totala

årskostnaderna än vid statens övriga affärsdrivande verk. På grund därav

vore det för statens vattenfallsverk av synnerligen stor betydelse att tillämpa

en norm, som fördelade summan av ränta och avsättning till förnyelsefond så

jämnt som möjligt pa de olika aren. Med hänsyrn till de bestämmelser, som

gällde för beräkning av tantiem till vissa tjänstemän vid kraftverken, vore

det icke möjligt att övergå från det vid kraftverken tillämpade systemet med

konstant annuitet till systemet med konstant avsättning utan att samtidigt

bestämmelserna för tantiemberäkningen reviderades.

Betänkandet innehåller närmast härefter en redogörelse för vattenfallsstyrelsens

i skrivelse den 22 november 1913 hos Kungl. Maj:t gjorda framställning

om åtgärder för förräntande av statens vattenfallsverks förnyelsefonder tillhörande

medel samt det i anledning härav utfärdade kungl. brevet den 21

januari 1916 med bestämmelser om överlämnande av medel, tillhörande verkets

förnyelsefonder, till riksgäldskontoret för förvaltning, om räntegottgörelse å

sålunda överlämnade medel och om medlens lyftande, varjämte meddelats, att

vid utgången av år 1924 av vattenfallsverkets förnyelsefondmedel ett belopp

av 10,500,000 kronor fanns insatt hos riksgäldskontoret, för vilka medel verket

gottgjordes en ränta av 4.5 procent.

De sakkunniga hava vidare upplyst, att räntan å de hos riksgäldskontoret

deponerade förnyelsefondmedlen ingår bland driftinkomsterna för de rörelsegrenar,

som äga dessa medel, och att den ränteformiga delen av avsättningen

i likhet med den procentuella delen sedan upptages såsom en driftutgift för

vederbörande rörelsegren. I sammanhang härmed har erinrats därom, att de

av Kungl. Maj:t fastställda driftkostnadsstaterna upptaga såsom avsättningar

till förnyelsefonder för kraftverken de totalbelopp, vartill dessa avsättningar

anses skola uppgå under det år, vederbörande stat avser.

Sin ståndpunkt i frågan, huruvida konstant eller stigande avsättning bör

användas, hava de sakkunniga angivit i följande uttalande:

Då vid avsättning till förnyelsefond ett flertal oberäkneliga faktorer spela

in, måste det enligt de sakkunnigas uppfattning anses ändamålslöst och tids
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

9

ödande att använda det invecklade förfaringssätt, metoden med en år från år

stigande avsättning innebär. Eu för bestämmande av avsättningens storlek

verkställd noggrann matematisk beräkning, grundad på osäkra data och antaganden,

torde vara av föga värde. Enligt de sakkunnigas mening bör man

eftersträva att om möjligt låta avsättningarna bliva jämnt fördelade på de olika

åren. Denna metod är ur värdeminskningssynpunkt lika riktig samt dessutom

naturligare och enklare än den vid kraftverken tillämpade. Skulle det

efter någon tid visa sig, att avsättningarna gjorts för stora eller för små.

föreligger ju intet hinder att ändra procentsatserna och sedan med de nya procenttalen

som grund jämnt fördela avsättningarna under de återstående åren

av ett objekts användningstid. Det tjänar icke något till att använda förfinade

metoder, när man, som här, har att göra med ett flertal ganska oberäkneliga

omständigheter. Det nuvarande sättet för tantiemberäkning vid kraftverken

bör givetvis ej få hindra, att den av de sakkunniga förordade principen, konstant

avsättning till förnyelsefond, även där genomföres. Då emellertid för

lång tid gällande kontrakt om leverans av elektrisk energi äro baserade på

systemet med år från år stigande avsättning till förnyelsefond samt från

vattenfallsstyrelsens sida ivrigt vidhållits, att någon rubbning i detta beräkningssätt

icke borde företagas, vilja de sakkunniga icke motsätta sig, att detta

system bibehålies vid kraftverken till dess en ändrad form för avsättning kan

befinnas lämplig att genomföra. Med hänsyn till den ringa avkastning, kanalverken

lämna, samt då en ökning i trafiken å kanalerna och därmed följande

högre inkomster endast så småningom torde uppstå, hava de sakkunniga, som

inhämtat, att vattenfallsstyrelsen anser metoden med stigande avsättning vara

den för kanalverken mest lämpade, ej heller velat motsätta sig. att denna

metod tills vidare tillämpas jämväl vid sistnämnda verk. Vid telegrafverket

föreligga däremot icke några hinder för användande av den vid statens järnvägar

och postverket tillämpade metoden med konstant avsättning till förnyelsefond;

och synes denna form för avsättning böra begagnas även vid statens

vattenfallsverks fastighetsförvaltning.

De sakkunniga hava därför hemställt, att konstant avsättning skall tillämpas

utom vid kraftverken och kanalverken, beträffande vilka metoden med stigande

avsättning skall användas, dock att Kungl. Maj:t måtte förklara, att sistnämnda

metod borde tillämpas vid dessa verk blott till dess en ändring häri

kunde befinnas lämplig att genomföra.

Generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen hava icke fram- utlåtanden

ställt någon erinran mot förslaget till grunder för avsättning till förnyelsefonderna.

Statskontoret har beträffande grunderna för avsättning i allmänhet anfört:

»Vid behandlingen av grunderna för avsättning till förnyelsefond hava de

sakkunniga icke till diskussion upptagit den viktiga principfrågan, huruvida

avsättningen skall hänföra sig till den ursprungliga anskaffningskostnaden eller

till kostnaden för nyanskaffning. Av de sakkunnigas hemställan framgår dock,

att de anslutit sig till det förra alternativet. De påyrka nämligen, att avsättningen

skall äga rum å de bokförda värdena och så avvägas, att den totala avsättningen

för ett objekt kan vid detsammas utrangering täcka slopningskostnaden,

d. v. s. det bokförda värdet, minskat med objektets realisationsvärde.

Förnyelsefondens uppgift är emellertid, eller borde i varje fall vara. att helt

bestrida kostnaden för ersättande av utrangerade objekt. Då med tillämpande

av den av de sakkunniga angivna beräkningsgrunden de avsatta medlen komma

att vid utrangeringstillfället uppgå till belopp, som tillsammans med reali
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!,. Maj:ta proposition nr SO.

sationsvärdena motsvara den ursprungliga anskaffningskostnaden, är tydligt,

att, om kostnaden för nyanskaffningen är högre, de avsatta medlen icke förslå

för ändamålet. Största delen av kommunikationsverkens tillgångar äro anskaffade

vid väsentligt lägre prisnivå än den närvarande och därför även bokförda

till lägre värden än nuvarande nyanskaffningskostnader. Frågan har

för den skull en stor ekonomisk räckvidd. Det torde emellertid otvivelaktigt

förhålla sig så, att verkens ekonomi icke tillåter en avsättning, som fullt ansluter

sig till gällande prisnivå, enär det torde vara uteslutet att uppbringa

taxorna till en höjd, som vid bibehållet förräntningskrav skulle för sådan händelse

påfordras. Även om på denna grund en lägre avsättning åtminstone tills

vidare måste godtagas, bör man härvid göra klart för sig, att en större avsättning

vore den affärsmässigt riktiga och att vad i detta avseende underlåtes

nödvändiggör att i en framtid lämna ökade anslag eller ock stegra avsättningen

till förnjmlsefonderna med härav följande minskning av statsverket tillkommande

överskott. Statskontoret vill emellertid ifrågasätta, om man vid fastslående

av för framtiden gällande normer för avsättningen bör helt binda sig

för de föreslagna principerna och om icke i varje fall möjligheten till en utjämning

genom extra avsättningar på grund av stegrade nyanskaffningskostnader

borde kunna i bestämmelserna komma till uttryck.»

I frågan, huruvida kollektiv eller individuell avsättning bör tillämpas vid

kanalverken och statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning, har vattenfallsstyrelsen

framhållit följande:

Enligt styrelsens mening måste varje metod för bestämmande av avsättningen

för förnyelse ytterst grundas på en mer eller mindre ingående uppskattning

av livslängden hos de olika objekt, som inginge i anläggningen. Sedan

därigenom erhållits de olika delsummor, som erfordrades för en rationell förnyelse,

kunde genom summering och slutsummans jämförelse med totala anläggningsbeloppet

erhållas en genomsnittsprocent för avsättningen. Själva

avsättningen bleve då kollektiv, även om den vore grundad på en mer eller

mindre långt gående individuell värdering. Vid kanalverken kunde utan

större svårighet tillämpas en avsättning, grundad på en ganska detaljerad individuell

beräkning för olika objekt. Vid fastighetsförvaltningen däremot,

där det dessutom gällde ganska små summor, vore den individuella grundvalen

för avsättningen ej av samma betydelse. Styrelsen har vidare förklarat sig

anse, att, även om avsättningarnas storlek måste baseras på flera oberäkneliga

faktorer, man dock stode på en fastare grund, om man rörande dessa faktorer

gjorde vissa bestämda antaganden och därefter följdriktigt tillämpade därav

framgående resultat, än om man avgjorde frågan mera klumpvis och på känn

samt icke konsekvent tillämpade utan på grund av opportunitetsskäl avveke

från de normer, som man uppställt såsom lämpliga. Vissa till en början endast

uppskattningsvis valda förutsättningar beträffande objektens livslängd, penningvärdets

inflytande m. m. borde sedan kunna successivt fastställas med

allt större noggrannhet och därmed avsättningarnas storlek i realiteten göras

nog så exakt.

Beträffande frågan om konstant eller stigande avsättning till förnyelsefond

har vattenfallsstyrelsen under åberopande av de utav styrelsens representant

inför de sakkunniga gjorda uttalanden framhållit,

att det ur både principiell och praktisk synpunkt vid verk av den typ, som

kraftverken och kanalverken representera, är riktigast att räkna med konstant

annuitet, d. v. s. med stigande avsättning till förnyelsefond, att i realiteten systemet

med konstant annuitet icke erbjuder någon som helst svårighet i tillämpningen,

förutsatt att bokföringen är rationellt ordnad, att det visserligen för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

1 1

varje särskilt kraftverk är praktiskt taget likgiltigt, vilket avsättningssystem

man använder, sedan ett tjugutal år förflutit efter det kraftverket i stort sett

blivit fullt utbjrggt, men att det måste vara av stor betydelse att kunna räkna

med konstant annuitet för ett kraftverk, som är nystartat eller befinner sig i

stark utveckling, att det endast vid tillämpning av sj^stemet med konstant

annuitet torde vara möjligt att med användande av år för år konstant kraftpris

få motsvarighet mellan kraftverkens inkomster och utgifter, åtminstone under

de första tiotalen år av ett kraftverks tillvaro, och slutligen att systemet med

stigande avsättning även för kanalverken är att föredraga med hänsyn till att

avsättningen till förnyelsefond utgör en högst avsevärd del av den årliga driftkostnaden,

samt att det påtagligen bör bliva lättare att successivt avsätta högre

belopp, allteftersom trafiken växer.

Styrelsen yttrar vidare:

»Vattenfallsstyrelsen är fullt medveten därom, att för flertalet industriella

företag och för större delen av statens järnvägars, telegrafverkets och postverkets

anläggningar systemet med konstant avsättning till förnyelsefond är det

enklaste och lämpligaste därför, att anskaffningarna ske i relativt mindre poster

och med en någorlunda jämn fördelning på de olika åren. Systemet med konstant

avsättning bör därför vara den allmänna normen, men vattenfallsstyrelsen

anser det vara mindre lyckligt, om denna norm skulle fastställas generellt, utan

möjlighet till undantag. Vad beträffar de sakkunnigas förslag, att metoden

med stigande avsättning till förnyelsefond bör vid kraftverken och kanalverken

användas blott till dess en ändring häri kan befinnas lämplig att genomföra,

har styrelsen intet att häremot invända, förutsatt att dylik ändring för varje

särskilt kraft- eller kanalverk ifrågasättes först då detsamma under en relativt

lång tidsperiod varit fullt utbyggt och icke under denna period undergått några

mera betydande utvidgningar.

De sakkunniga hava föreslagit, att vid kraftverken och kanalverken till den

procentiska avsättningen årligen skall läggas ett belopp, motsvarande ränteavlcastningen

å fondens kapitalbehållning. Det torde vara lämpligt, att i detta

sammanhang föreskrives, att nämnda ränteavkastning skall beräknas efter en

räntefot av 5 %, och att densamma sålunda icke skall utgöra förnyelsefondens

verkliga ränteavkastning, vilken kan variera beroende på huru förnyelsefondens

medel äro placerade.»

Statskontoret anser den vid kraftverken tillämpade metoden med stigande

avsättning vara lika rationell som den av de sakkunniga förordade konstanta

avsättningen och väl lämpad för de speciella förhållandena vid dessa relativt

mindre omfattande, självständiga affärsföretag liksom vid kanalverken. Det

synes statskontoret därför knappast vara någon anledning, varför Kungl.

Maj:t endast för vinnande av enhetlighet mellan kommunikationsverken skulle,

såsom de sakkunniga hemställt, förklara, att stigande avsättning blott skulle

användas till dess en ändring kan befinnas lämplig att genomföra.

Riksrcikenskapsverket slutligen anser på anförda skäl den vid kraftverken

tillämpade metoden vara mer rationell, men har icke någon erinran mot att bestämmelser

utfärdas i enlighet med vad de sakkunniga i detta hänseende föreslagit,

såvida praktiska olägenheter ansåges förenade med denna metod.

De sakkunniga hava ansett avsättning till förnyelsefond böra äga ruin med De parte

vissa procent av vederbörande objekts bokförda värde (det i objekten ur- mentsehefen

sprungligeu investerade kapitalet) och så avvägas, att den totala avsättningen

för ett objekt kunde vid detsamma^ utrangering täcka slopningskostnaden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

vilken motsvarar objektets bokförda nyvärde minskat med skrotvärdet. Mot

berörda norm för avsättningarnas beräknande har statskontoret invänt, att,

om kostnaden för ersättningsanskaffning vore högre än den ursprungliga anskaffningskostnaden,

de i enlighet med samma norm avsatta medlen icke

komme att förslå för täckande av ersättningsanskaffningen, samt uttalat, att,

även om på grund av verkens ekonomi denna norm åtminstone tills vidare måste

godtagas, en i anslutning till gällande prisnivå avvägd avsättning vore den

affärsmässigt riktiga. Med hänsyn till den relativt korta tid, avsättning till

förnyelsefonderna ägt rum, samt då någon större erfarenhet för bedömande

av lämpligaste formen för avsättning till följd härav ännu ej finnes, anser jag,

att det för närvarande saknas anledning att vid ifrågavarande beräkningar

följa annan huvudgrund än den av de sakkunniga förordade. Med anledning

av den av statskontoret uttalade farhågan, att avsättningarna med tillämpande

av nämnda beräkningsgrund skulle bliva för låga, må hänvisas till det flertal

oberäkneliga faktorer, som framträda vid och försvåra bedömandet av avsättningarnas

storlek, främst därvid fluktuationen av penningvärdet, samt att en

mycket stor del av verkens egendom tillkommit under högkonjunkturen med

dess höga prisnivå och att vid användande av det föreslagna beräkningssättet

avsättningen för sådan egendom med hänsyn till storleken av det bokförda

värdet måste bliva avsevärd. Jag anhåller även att få fästa uppmärksamheten

på, att Kungl. Maj:t, i händelse särskilda omständigheter därtill föranleda,

givetvis kan låta verken företaga högre eller lägre avsättning än den, som

betingas av de med ledning av berörda grund uträknade procenttalen, eu sak,

vartill jag längre fram återkommer.

I frågan, huruvida kollektiv eller individuell beräkningsgrund skall förekomma,

anser jag allenast den modifikationen höra vidtagas i de sakkunnigas

förslag, att det med hänsyn till vad vattenfallsstyrelsen härom anfört bör få

ankomma på styrelsen att välja, vilkendera av dessa grunder skall gälla för

kanalverken.

Vad angår frågan, huruvida metoden med konstant avsättning eller metoden

med stigande avsättning till förnyelsefond bör användas, har ingen meningsskiljaktighet

förekommit därom, att konstant avsättning bör tillämpas vid de

äldre verken och statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning; och ansluter

även jag mig till denna mening. Beträffande vattenfallsverkens kraft- och

kanalverk hava delade meningar yppats.

Till förmån för metoden med stigande avsättning till förnyelsefond, särskilt

beträffande kraftverk, synes kunna anföras. Ett kraftverk har relativt stor

livslängd och plägar under den tidigare delen av sin tillvaro kräva jämförelsevis

ringa tillskott ur förnyelsefonden. Ofta kan verket först efter åtskilliga

års förlopp beräknas lämna tillfredsställande ekonomiskt utbyte, som emellertid

stegras med växande tillslutning av abonnenter. Vid ett dylikt verk kunna

därför vissa skäl tala för att under de första åren, innan verket erhållit tillräcklig

anslutning, verkställa mindre avsättningar till förnyelsefonden. Därigenom

möjliggöres att hålla lägre krafttaxor än som, med redovisning av sam
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

13

ma driftsöverskott, kan ske vid konstant avsättning. De sålunda anförda

skälen synas mig allenast i mindre grad tillämpliga på kanalverken.

Mot metoden med stigande avsättning till förnyelsefond kan sägas bland

annat följande. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke metoden med

stigande avsättning, sådan den av vattenfallsstyrelsen tillämpas, åtminstone

under ogynnsamma omständigheter kan innebära, att åt framtiden lämnas att

bära utgifter, som rätteligen bort gäldas av tidigare års inkomster. Den värdeminskning,

som exempelvis ett kraftverk undergår på grund av ett års slitning,

lärer, även om den först framdeles kommer till synes såsom kontant utgift,

vara att jämställa med de egentliga driftkostnaderna. Innan värdeminskningen

blivit täckt av driftinkomsterna, har i själva verket ingen vinst uppstått.

På denna grund är systemet med den konstanta avsättningen till förnyelsefond

byggd. Om däremot under de första åren av verkets drift avsättningarna

till förnyelsefond understiga den årliga värdeminskningen — jag

utgår härvid från att värdeminskningen på grund av slitning antages vara

densamma för varje år av verkets livslängd — så har under dessa år den uppkomna

vinsten blivit för högt upptagen, därigenom att betalningen av en del

av driftkostnaderna ställts på framtiden. Detta resultat synes mindre riktigt,

även om förnyelsefonden, därest intet oförutsett inträffar, skulle kunna utan

förhöjning i de årliga avsättningarna av driftsmedel men med tillägg av ränta

på ränta å avsatta belopp i en framtid bringas upp i den storlek, som motsvarar

uppkommen värdeminskning å verket. Ur praktisk synpunkt måste det ock

sägas, att en förnyelsefond bildad enligt metoden med stigande avsättningar

framför allt under den närmaste tiden efter dess uppläggande är jämförelsevis

svagt rustad att möta oförutsedda påfrestningar. Dylika oförutsedda påfrestningar

föranledas icke blott av olyckshändelser och dylikt utan även av nya

uppfinningar, som betinga utrangering i förtid av eljest användbara föremål.

Ett uttag ur förnyelsefonden, som infaller avsevärt tidigare än beräknats, utövar

därjämte ett jämförelsevis betydande inflytande å fondens framtida ställning,

då fonden för framtiden berövas icke blott det uttagna kapitalbeloppet

utan även beräknad ränta på ränta därå. Vid konstant avsättning till förnyelsefond

bliva följderna av ett dylikt oberäknat uttag icke så kännbara.

Slutligen bör iakttagas, att avsättningarnas storlek i hög grad är beroende av

den till grund för beräkningarna liggande räntefotens höjd. Om räntegottgörelsen

å förnyelsefondsmedlen exempelvis sänkes under avskrivningsperioden,

måste en ökning av den årliga avsättningen äga rum för att motverka minskningen

i förnyelsefondens ränteavkastning. Skulle så icke ske. komme fonden

att vid avskrivningsperiodens slut understiga beräknad storlek. Härtill komma

slutligen de av de sakkunniga anförda skälen till förmån för konstant avsättning.

Vid övervägande av förevarande fråga har jag i likhet med de sakkunniga

funnit en övergång till systemet med likformig avsättning vara önskvärd,

jämväl såvitt angår statens vattenfallsverks kraft- och kanalverk. Då emellertid

den föreliggande utredningen icke giver tillräcklig ledning för bedömande

av frågan på vad sätt eller när en dylik övergång bör äga rum. torde.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Avsättningens

storlek.

Sakkunniga.

på sätt de sakkunniga jämväl hemställt, vattenfallsstyrelsen tills vidare få använda

systemet med stigande avsättning. Jag förutsätter härvid, att styrelsen

bör erhålla i uppdrag att inkomma till Kungl. Maj:t med utredning i berörda

avseende.

Vattenfallsstyrelsen har ansett föreskrift böra utfärdas därom, att den ränteformiga

delen av den stigande avsättningen skulle beräknas efter en räntefot

av 5 procent å förnyelsefonds kapitalbehållning och således icke efter fondens

verkliga ränteavkastning, vilken kunde variera. Anledningen härtill är, att

den procentuella delen av avsättningen vid kraftverken, vilkas fondmedel till

största delen äro placerade i riksgäldskontoret mot en ränta, som med 72 procent

(iverstiger högsta gällande depositionsränta, dock högst 5 procent, från början

uträknats med tanke på att vederbörande fond för varje år skulle tillföras

ränteavkastning efter 5 procent å fondens behållning vid årets början. Framställningen

innebär, att av årets driftinkomster skulle till förnyelsefonden

avsättas jämväl det belopp, varmed förnyelsefondens årliga ränteavkastning

kunde understiga fem procent av samma fond. Då denna ränteskillnad framdeles,

när fonden vuxit, kan komma att uppgå till betydande belopp, skulle

härigenom kunna uppkomma en icke oväsentlig minskning i vattenfallsverkets

framtida inkomster till förmån för de närmaste åren. Om vattenfallsstyrelsen

vid beräkningen av avsättningarna till förnyelsefonden räknat med högre räntegottgörelse

å förnyelsefondsmedlen än i verkligheten kommer att inflyta, är

givetvis riktigast att omedelbart i motsvarande mån höja den likformiga delen

av avsättningarna till fonden, och torde utredning härom böra igångsättas, därest

sådan icke blir obehövlig på grund av övergång till systemet med konstant

avsättning. Enligt vad jag inhämtat, lär emellertid utsikt finnas, att riksgäldskontoret

kommer att lämna högre räntegottgörelse än hittills å mera stadigvarande

placeringar av iörnyelsefondsmedel. Berörda av vattenfallsstyrelsen

framförda önskemål bör ses mot bakgrunden av styrelsens tidigare omnämnda

framställning den 27 september 1924. Denna, som finnes refererad i

betänkandet, utmynnar i en hemställan om bemyndigande för styrelsen »att

investera 7,000,000 kronor av statens kraftverks förnyelsefonder i kraftverkens

distributionsanläggningar med återbetalande av motsvarande belopp av förut

beviljade anslagsmedel och att hos riksgäldskontoret lyfta nämnda belopp», vid

vilken anordning kraftverken, enligt vad styrelsen åsyftat, skulle av sina driftinkomster

tillgodoföra respektive förnyelsefonder en årlig ränta av 5 procent

å sålunda i deras distributionsanläggningar investerade belopp av förnyelsefonderna.

Denna framställning anser jag av skäl, som jag längre fram skall

angiva, icke vara av natur att böra bifallas.

De sakkunniga, som utgått från, att såväl frågan om fondernas omslutning

(objekten) som frågan om grunderna för avsättningarna skola bliva föremål

för Kungl. Maj:ts prövning, hava icke ansett sig böra avgiva något förslag

om storleken av de procenttal, efter vilka avsättning till förnyelsefond skall

göras. Förslag härom anse de, att verken böra inkomma med till Kungl. Maj:t

i samband med framläggande av plan till driftkostnadsstater. De sakkunniga

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

15

framhålla emellertid, att även för sådana egendomsobjekt, vilka förekomma

vid samtliga verk, olika avsättningsprocent kunna vara berättigade med hänsyn

till de skilda förhållandena vid verken. Vid avsättning syntes hänsyn även

böra tagas till brand- och olyeksfallsrisker, t. ex. större järnvägsolyckor, och

borde för mötande av dylika risker ett lämpligt belopp årligen avsättas till

vederbörande fond. Under förutsättning, att så sker, föreslå de sakkunniga,

som förebragt utredning om, i vilken omfattning verkens egendom är försäkrad,

att utgifter för försäkring av sådan egendom, för vilken avsättning till

förnyelsefond äger rum, icke bör förekomma efter utgången av nu förefintliga,

dylik egendom berörande försäkringsavtals giltighetstid.

Förevarande del av betänkandet avslutas med följande uttalande:

Skall ett affärsföretag bära sig, måste detsamma givetvis i första hand kunna

betala ränta å det däri nedlagda kapitalet, framför allt det upplånade, och

sedan därutöver lämna så stort överskott, att nödiga fondavsättningar årligen

kunna göras. Består företaget av flera olikartade affärsgrenar, är det ej tillräckligt,

att dessa villkor äro uppfyllda för vissa av dessa grenar, under det

att andra gå med förlust. Denna förlust måste täckas av överskottet från de

övriga. Tillämpas dessa principer på statens affärsdrivande verk, så följer därav,

att den första fordran, som från statsfinansiell synpunkt bör uppställas på

desammas skötsel, är att full ränta å det för verket upplånade kapitalet skall

kunna inlevereras till statskontoret. Kan denna fordran icke uppfyllas, så

kommer den avsättning, som göres till förnyelsefond, i grunden att helt eller

delvis gäldas av skattemedel eller andra statsinkomster. Det kan då sättas i

fråga, huruvida det är riktigt från statsfinansiell synpunkt att göra full avsättning

till förnyelsefond åt verket, när detsamma ej är i stånd att erlägga

full ränta å lånekapitalet. Under sådana förhållanden blir avsättningen till

förnyelsefond en lämplighetsåtgärd, som i grunden är beroende av vad det statsfinansiella

läget för tillfället kan medgiva.

I detta sammanhang anser jag mig böra hänvisa till den vid betänkandet fogade

tabellen (Bil. A), utvisande under åren 1912—1923 verkställda avsättningar

till förnyelsefonderna m. m. Enligt vad jag inhämtat utgjorde förnjmlsefondernas

storlek vid utgången av år 1924, statens järnvägars förnyelsefond

12,854,000 kronor, kraftverkens, kanalverkens och statens vattenfallsverks fastighetsförvaltnings

fonder respektive 11,111,924 kronor 46 öre, 373,213 kronor

66 öre och 39,502 kronor 59 öre, telegrafverkets förnyelsefond 4,400.000 kronor

samt postverkets förnyelsefond 1,345,083 kronor 99 öre.

Riksräkenskapsverket har yttrat, att frågan om rätta storleken av avsättningarna

till förnyelsefond vore ett spörsmål, som borde bedömas av fackmän. Om

emellertid dessa avsättningar enligt den hittills följda normen befunnits eller

komme att befinnas för störa, borde detta icke hava till följd, att de avsatta

medlen användes för annat än sitt avsedda ändamål, utan i stället att avsättningarna

minskades eller eventuellt temporärt upphörde, varigenom de till statsverket

levererade överskotten ökades.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, som funnit sig kunna i stort sett biträda

de sakkunnigas uttalanden och förslag, hava i likhet med de sakkunniga ansett

det vara lämpligt, att verken i samband med framläggande av plan till

Yttranden.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

driftkostnadsstater inkomma till Kungl. Maj:t med förslag å de procenttal, efter

vilka avsättning till förnyelsefond skall göras, och att således vissa avsättningsprocent

ej fastställas att gälla tills vidare, utan att frågan om deras bestämmande

kommer under förnyad omprövning varje år. Då ifrågavarande fonder

enligt fullmäktiges mening måste anses hava stigit till belopp, som för bestridande

av fondernas egentliga ändamål vore onödigt höga, hava fullmäktige

iirågasatt, huruvida ej procentsiffrorna borde nedbringas, varjämte det synts

dem böra eftersträvas, att avsättningarna avvägdes så, att fonderna kunde fylla

sitt egentliga ändamål och ej användas på annat sätt.

Förslaget, att avsättningsprocenten skulle så avvägas, att densamma jämväl

komme att förslå till mötande av brand- och olycksfallsrisker, har statskontoret

funnit välgrundat, och har förslaget jämväl av övriga myndigheter lämnats

utan erinran. Vattenfallsstyrelsen anser dock, att i vissa av styrelsen uppräknade

fall undantag från de i detta hänseende föreslagna stadgandena borde

medgivas. Järnvägsstyrelsen anför, att då av tidigare erfarenhet att döma de

materiella skador, som fonden i ifrågavarande hänseende kunde komma att få

ersätta, sannolikt bleve små i förhållande till totala egendomsvärdet, ändringen

icke syntes behöva föranleda någon ökning av nuvarande avsättningsprocent

för statens järnvägar.

Med anledning av de sakkunnigas i motiveringen gjorda uttalande, att det

kunde sättas i fråga, huruvida det vore riktigt från statsfinansiell synpunkt att

gorå full avsättning till förnyelsefond, när ett verk ej vore i stånd att erlägga

full ränta å lånekapitalet, samt att avsättningen under sådana förhållanden

bleve eu lämplighetsåtgärd, som i grunden vore beroende av vad det statsfinansiella

läget för tillfället kunde medgiva, påpekar järnvägsstyrelsen, att detta

uttalande stode i bestämd strid mot styrelsens uppfattning, att avsättningen

till förnyelsefond betydde en driftkostnad av samma realitet som t. ex.

kostnaderna för förbrukning av materialier samt att, om affärsmässighet skulle

eftersträvas i fråga om bokföringen, en nödvändig fordran vore, att den regelmässiga

avsättningen i sin helhet bokfördes såsom utgift.

Även statskontoret har berört nämnda uttalande av de sakkunniga samt därvid

yttrat:

»Avsättningen till förnyelsefond bör enligt statskontorets uppfattning betraktas

som en lika befogad årskostnad som verkets övriga driftutgifter; den

är avsedd att ersätta den minskning i värde, som tillgångarna under året undergått.

Underlåtes avsättning och inlevereras till följd därav ett motsvarande

belopp som överskott, innebär detta i realiteten en förbrukning av verkets kapital,

som i sinom tid måste ersättas. Åtgärden skulle även vara ägnad att förvilla

uppfattningen om verkets räntabilitet. Om de statsfinansiella förhållandena

något år verkligen skulle nödvändiggöra ett inhiberande eller en minskning

av avsättningen till ett verks förnyelsefond. bör enligt statskontorets mening

detta föranleda, att det felande beloppet under de följande åren täckes

genom extra avsättningar.»

De,parte- Det är givetvis svårt att göra ett uttalande om, huruvida de hittills företagna

mentschefen. avsättningarna varit riktigt avvägda. Då det göres gällande, att för stora be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

17

lopp avsatts, synes man närmast syfta på avsättningarna till statens järnvägars

förnyelsefond, vilken nått en avsevärd storlek. Fondens stora likvida

belopp torde delvis förklaras av att en del av procentsatserna under kristidens

senare del ökades i och för kompensation av penningens minskade köpkraft,

vilket tillägg till procenttalen numera på något undantag när upphört, samt

därav, att samtidigt på grund av de höga kostnaderna en stark återhållsamhet

iakttogs, då det gällde att utföra förbättringsarbeten.

Att frågan om avsättningens storlek årligen bör underställas Kungl. Majrts

prövning i samband med framläggande av planer till driftkostnadsstater är

självklart, alldenstund avsättningen är en driftutgift, vilken synes böra betraktas

som en lika befogad årskostnad som verkets övriga driftutgifter. Uträknandet

av procenttalen bör givetvis verkställas med största möjliga omsorg

och samvetsgrannhet. En alltför omständlig procedur torde dock med hänsyn

till de oberäkneliga faktorer, som förut antytts, vara av föga värde. Såväl då

verkens styrelser i sina planer till driftkostnadsstater för år 1927 angiva de

procenttal, de funnit lämpliga, som då verksstyrelserna efter vunnen erfarenhet

kunna finna ändring i samma tal påkallad, böra deras förslag motiveras. Därest

procenttalen befinnas vara uträknade i enlighet med de för avsättning antagna

grunderna, synas de i regel böra följas vid fastställandet av driftkostnadsstaterna.

Vid bestämmandet av avsättningens storlek torde det dock understundom

komma att visa sig lämpligt eller måhända nödvändigt att vidtaga vissa jämkningar

i förslagen, särskilt med hänsyn till penningvärdets växlingar.

Förslaget om utfärdande av föreskrift, att utgifter för försäkring av sådan

egendom, för vilken avsättning till förnyelsefond äger rum, icke må förekomma

efter utgången av nu förefintliga, dylik egendom berörande försäkringsavtals

giltighetstid, finner jag välgrundat. En föreskrift härom synes dock

icke böra utesluta, att Kungl. Maj:t undantagsvis, därest särskilda skäl kunna

påvisas, medgiver försäkring jämväl av viss sådan egendom.

Användning och placering av förnyelsefonds medel.

Efter att hava förklarat, att de sakkunniga med användning av förnyelse- Sakkunniga.

fondmedel avse varje operation, varigenom förnyelsefond varaktigt och oåterkalleligen

minskas, samt med placering av dylika medel en operation, som gör

denna minskning endast temporär, hava de sakkunniga ingått på frågan om de

ändamål, till vilka en förnyelsefond bör användas, samt härom anfört:

Förnyelsefondmedel skola givetvis i främsta rummet användas för återställande

i fullgott skick av objekt, vilkas brukbarhet i avsevärdare mån minskats

(ersättningsarbeten), samt till anskaffande av nya objekt i ersättning för utrangerade

(ersättningsanskaffning). Det synes även vara klart, att fondmedlen

icke böra få användas till bestridande av det löpande underhållet. Postverkets

förnyelsefond bör alltså icke vidare anlitas för underhåll av sistnämnda slag

utan kostnaderna härför direkt påvila driften. Ofta torde det ej vara så lätt

att draga gränsen mellan sådant underhåll och förnyelse. Vid tvekan härom

bör man emellertid hålla fast vid, att endast mera omfattande arbeten skola be
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 21 höft. (Nr 26.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!. Maj:ts proposition nr 20.

kostas av fondmedel. Kostnader för reparation av smärre objekt, exempelvis

möbler, och för ersättande av ett större objekts förslitna delar med nya föremål,

som representera en obetydlighet av objektets totalvärde, äro sålunda enligt de

sakkunnigas mening icke av sådan natur, att de behöva belasta förnyelsefonderna.

Man frågar sig onekligen, huruvida med riktig grund för avsättning till förnyelsefond

och oförändrad prisnivå någon större del av de medel, som avsättas,

kunna väntas bliva disponibla för andra ändamål än ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar.

Därvid må emellertid framhållas, dels att för ett flertal

objekt, exempelvis lokomotiv, i regel endast ersättningsanskaffning bestrides

med förnyelsefondmedel, dels ock, vad andra objekt angår, att man, vilken

grund för avsättning, som än begagnas, med tanke på kostnaden för blivande

ersättningsanskaffning uppenbarligen icke kan undgå att göra de årliga avsättningarna

avsevärt större än kostnaden för de ersättningsarbeten, som under

ett objekts användningstid tid efter annan påfordras.

För vidare klargörande av frågan hava de sakkunniga framdragit ett exempel

rörande avsättningen för ett enstaka objekt, varefter de fortsätta:

Betraktar man en hel objektgrupp, bestående av vid olika tidpunkter anskaffade

föremål, t. ex. statens järnvägars lokomotivpark, är det tydligt, att verket

av denna grupps förnyelsefondmedel ofta kan disponera avsevärda belopp för

andra ändamål än förnyelser samt att de kostnader för ersättningsarbeten och

ersättningsanskaffning, som tid efter annan förekomma, lätt kunna täckas med

de nya medel, som varje års avsättning ställer till förfogande. Ännu bättre går

detta givetvis, om fonden omsluter en mängd objekt av olika slag, för vilka

både anskaffningstiden och livslängden variera. Den omständigheten, att en

mycket stor del av statens järnvägars, statens vattenfallsverks och telegrafverkets

anläggningar äro relativt nya, skulle med hänsyn till, att avsättningarna

till förnyelsefonderna för dessa anläggningar ej pågått .särdeles länge, dock

måhända kunna föranleda en förmodan, att fonderna icke komme att uppnå sådan

storlek, att de i större omfattning kunde disponeras för annat än det med

fonderna egentligen avsedda ändamålet, men då å andra sidan måste beaktas,

att kraven på ersättningsarbeten äro väsentligt mindre vid nyare anläggningar

än vid äldre samt att avsättning till förnyelsefond måste verkställas även för

nya objekt, som ersatt utrangerade, ävensom för de med anlitande av lånemedel

utförda nyanläggningar, som inom ett under utveckling varande verk nästan

årligen tillkomma, synes man kunna förutsätta, att för en tid av några årtionden

framåt förnyelsefondmedel till betydande belopp komma att bliva disponibla

för andra ändamål än rena ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar.

För undvikande av att förnyelsefonderna erhålla betydligt större omfattning

än storleken av de kostnader, som exempelvis för den närmaste 15-årsperioden

erfordras för ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar, skulle kunna tänkas

den utvägen, att bestämmelse meddelas därom, att, sedan vederbörande fond

uppgått till visst belopp, avsättning till fonden skulle upphöra, till dess den nedgått

under detta belopp. En sådan begränsning, för närvarande föreskriven

för vissa kraftverk, anse sig de sakkunniga dock icke kunna förorda, emedan de

icke kunnat finna några bärande skäl mot att i viss utsträckning använda fondens

disponibla behållning till andra ändamål än förnyelse. Det synes de sakkunniga

då vara bättre att ändra procentsatserna, om dessa visat sig vara för

höga eller det statsfinansiella läget talar för lägre avsättning. Under alla förhållanden

måste dock fondmedlens användande till icke förny ds c■ändamål ske

med stor urskiljning och under iakttagande av att fondens egentliga ändamål

icke äventyras. Därest vederbörande verk icke förses med ^alltför många och

dyrbara nyanläggningar, kan ett jämviktsläge tänkas uppstå mellan avsättnin
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ZG

19

gärna till förnyelsefond och behovet att använda denna för ersättningsarbeten

och ersättningsanskaffningar. Sedan ett sådant jämviktsläge uppkommit, bör

det icke få förekomma, att fondmedel användas till andra ändamål.

Med hänvisning till förfaringssättet vid enskilda affärsföretag uttala de sakkunniga,

att till bekostande av utvidgning av redan bestående anläggningar, till

bestridande av den merkostnad, som kan uppkomma därigenom, att ett nytt objekt

är av avsevärt högre kapacitet eller kvalitet än det, som utrangerats, samt

till sådana nyanläggningar och nyanskaffningar, som icke stå i omedelbart samband

med slopning och vilka kunna beräknas bliva ekonomiskt bärkraftiga,

böra förnyelsefondmedel, i den mån de kunna avvaras därtill, i första hand användas

och först om dessa icke äro tillräckliga nya lånemedel. Något hinder

att använda förnyelsefondmedel för återbetalning av erhållna lånemedel anse de

icke heller föreligga, men hålla före, att ett användande av fondmedel för utvidgningar

och därmed jämförliga ändamål bör hava företräde framför medlens

användande till återbetalning av lånemedel. De sakkunniga understryka i detta

sammanhang, att de i enlighet med den uppfattning, riksstatskommitterade och

statskontoret samt vid skilda tillfällen riksräkenskapsverket och fullmäktige

i riksgäldskontoret uttalat, anse, att direkt nedskrivning av det bokförda värdet

hos tillgångar, uppkomna genom anslag av lånemedel, endast bör få ske i

samband med en motsvarande minskning av verkets skuld.

De sakkunniga hava meddelat, att enighet mellan verkens representanter råder

därom, att förnyelsefondernas egentliga uppgift är att lämna medel till

ersättningsarbeten och ersättningsanskaffning, samt att de sakkunnigas uppfattning

om den ytterligare användning av fonderna, som vid uppkommen, avsevärdare

behållning hos desamma må ifrågakomma, delas av statens järnvägars,

telegrafverkets och postverkets representanter. Beträffande den ställning,

statens vattenfallsverks representant intagit till sistnämnda fråga, anföra de

sakkunniga:

Från vattenfallsstyrelsens sida har föreslagits, att uttrycket användning av

förnyelsefondmedel skulle brukas endast i fråga om förnyelse av en anläggning

eller anläggningsdel, i förnyelse därvid även inbegripet en mindre teknisk förändring

eller en mindre ökning av kapaciteten. Däremot skulle enligt styrelsens

mening placering av fondmedel anses äga rum, när desamma investerades i

driftfärdiga anläggningar m. in., likaväl som när de deponerades hos riksgäldskontoret.

Skillnaden mellan användning och placering vore därvid, att placerade

medel alltjämt inginge i förnyelsefondens tillgångar, under det att använda

medel ur denna synpunkt vore att anse som förbrukade och därför skulle bortföras

från fondens tillgångar.. Härom hade styrelsens representant, som närmast

haft förhållandena vid kraftverken för ögonen, framhållit följande: För att ernå

konstant annuitet, vartill vattenfallsstyrelsen syftade med sin norm för avsättning

till förnyelsefond, måste antingen fondens tillgångar göras räntebärande

på ett eller annat sätt eller också det räntepliktiga kapitalet minskas genom

återbetalning av låneanslag. På grund av att förnyclsefondens behållna medel

således måste förräntas, vore det lämpligt, att placeringen av fondens medel

skedde på sådant sätt, att den därå belöpande räntan kunde upptagas bland

årets driftkostnader och icke behövde påföras ett anläggningskonto. Därför

borde vid ett affärsverk, som omfattade mer än en rörelsegren, medlen om möjligt

placeras i driftfärdiga anläggningar, driftinventarier samt kontors- och

bostadsfastigheter eller likartade ändamål. Då vid statens vattenfallsverk ro
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

relsekapitalet delvis användes för anskaffning av materialier för nyanläggningar,

borde förnyelsefondens medel helst icke placeras som rörelsekapital, avsett

för sådan användning. Vid sålunda förordad placering borde av för anläggningarna

beviljade lånemedel återbetalas ett belopp, i storlek motsvarande

de förnyelsefondmedel, som placerades i anläggningarna.

De sakkunniga framhålla, att vad sålunda anförts i huvudsak överensstämmer

med den åsikt, som kommit till uttryck i vattenfallsstyrelsens förut omnämnda

framställning om bemyndigande att med återlämnande av 7,000,000

kronor av tidigare till distributionsanläggningar beviljade anslag av lånemedel

investera 7,000,000 kronor av kraftverkens förnyelsefonder i dessa anläggningar.

Om berörda hemställan anföra de sakkunniga, att densamma i själva verket

icke innebär något annat än ett användande av förnyelsefondmedel för återbetalning

av erhållna lån. Ett bifall till denna hemställan stode således ej pa

annat sätt i strid mot de sakkunnigas uppfattning om sättet för användande av

förnyelsefonds överskottsmedel, än att djdika medel enligt de sakkunnigas åsikt

företrädesvis borde användas till utvidgningar och nyanläggningar.

För att likformighet i användningen av de olika verkens förnyelsefonder i

görligaste mån skall kunna nås, hava de sakkunniga funnit erforderligt, att det

må ankomma på Kungl. Maj:t och i vissa fall jämväl på riksdagen att bestämma

om fondmedlens användande. I anslutning härtill hava de hemställt, att verken

skola i slutet av varje år till Kungl. Maj:t inlämna förslag om fondmedels

disponerande för det kommande aret, samt meddelat anvisningar angående uppställningen

av dessa förslag. I fråga om egentliga ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar

skulle Kungl. Maj:t av förnyelsefondmedel ställa till

verkens förfogande dels vissa belopp för i förslagen särskilt uppgivna större

arbeten och anskaffningar och dels klumpsummor för mindre sådana. För övriga

angivna fall skulle användning av förnyelsefondmedel ej få äga rum med

mindre Kungl. Maj:t därtill lämnat medgivande. Därest kostnaden delvis vore

avsedd att bestridas av anslagsmedel, skulle frågan om fondmedlens användning

liksom hittills anmälas hos riksdagen, och borde även frågor om användning av

fondmedel för återbetalning av erhållna anslag givetvis prövas av Kungl. Maj:t

och riksdagen.

Beträffande förnyelsefondernas placering omnämna de sakkunniga, att, i den

mån till förnyelsefond avsatta medel icke omedelbart behövt komma till användning

för ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar eller, vad statens

järnvägar angår, disponerats för arbeten och anskaffningar, som i och för sig

inneburit en kapitalökning, medlen med undantag för större delen av kraftverkens

fonder, vilken är deponerad i riksgäldskontoret, fått tjäna som rörelsekapital.

Medlens nedläggande i verkens rörelser har skett automatiskt i och med

avsättning till fonderna.

För undvikande av anslag till förlag eller för åstadkommande av begränsning

i sådana anslag ävensom med hänsyn till önskvärdheten av att vid bekostande

av förnyelser hava bekväm tillgång till förnyelsefondmedel är det enligt

de sakkunnigas mening önskligt att låta verken placera sådana medel till

lämpligt belopp såsom rörelsekapital.

Skulle en fond utöver de belopp, som erfordrades för rörelsen, innehålla yt
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 26.

21

terligare medel, som ej behövde komma till omedelbar användning för ersättningsarbeten,

anläggningar och anskaffningar och ej heller ansåges böra användas

för återbetalning av lån, anse de sakkunniga övervägande skäl tala för, att

dessa medel insättas i riksgäldskontoret för minskande av kontorets behov av

upplåning, därvid riksgäldskontoret skulle gottgöra ränta å dessa medel. För

statens vattenfallsverks räkning hava föreskrifter i sådant hänseende redan

meddelats genom förut omnämnda brev den 21 januari 1916, varvid tillika stadgats.

att då sålunda till riksgäddskontoret överlämnade medel av styrelsen behövde

för därmed avsett ändamål användas, styrelsen skulle hos Kungl. Maj:t

göra framställning om tillstånd till lyftande av erforderligt belopp. Liknande

bestämmelser borde meddelas beträffande de övriga verken, dock att om vid

deposition hos riksgäldskontoret tidpunkten för det deponerade beloppets lyftande

kunnat angivas, generellt medgivande borde kunna lämnas verken att

utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t lyfta detta belopp.

Enligt de sakkunnigas åsikt böra några detaljerade föreskrifter icke lämnas

beträffande bokföringen av förnyelsefonderna, utan bör det ankomma på vederbörande

styrelse att bestämma, huru denna bokföring bör ordnas. De sakkunniga

framhålla, att härvid givetvis bör tillses, att kännedom alltid må kunna

erhållas om förnyelsefonds disponibla behållning samt om storleken av de förnyelsefondmedel,

som använts till nyanläggningar eller nyanskaffningar.

I betänkandet omnämnes slutligen, att vid de sakkunnigas överläggningar

med verkens representanter fråga uppkommit att utbyta namnet förnyelsefond

mot förnyelsekonto eller värdeminskningskonto. Såsom skäl härför har anförts,

att förnyelsefonden icke vore något skuldkonto eller något kapitalkonto över

huvud utan tillhörde tillgångskontona. Den utgjorde ett samlingskonto för de

subtraktiva poster, som skulle erfordras å respektive tillgångskonton för att

desamma skulle på samma gång visa respektive tillgångars ursprungliga värden

och deras värden vid bokföringstidpunkten. Detta samlingskonto kunde

alltså sägas redovisa vissa fiktiva tillgångar av negativt värde. Beteckningen

förnyelsekonto eller värdeminskningskonto vore därför lämpligare än den nu

använda, då ordet fond ovillkorligen förde tanken på kapital.

Med anledning härav uttala de sakkunniga, att ehuru, då nu särskilda grunder

skulle utfärdas angående avsättning till förnyelsefond samt om fondmedlens

användning och placering, något missförstånd om fondens natur ej syntes

behöva uppstå, det med hänsyn till berörda påpekande måhända borde tagas

under övervägande, huruvida det icke vore lämpligt att utbyta det gamla namnet

mot benämningen förnyelsekonto.

I de utlåtanden, som avgivits av generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen,

har någon erinran icke framställts mot de sakkunnigas förslag till grunder för

användning och placering av förnyelsefondernas medel, och har järnvägsstyrelsen

i sitt utlåtande tillstyrkt utfärdandet av bestämmelser i anslutning till dessa

förslag. Vattenfallsstyrelsen har framhållit, bland annat, att det ej syntes föreligga

några särskilda skäl för att, såsom de sakkunniga föreslagit, fråntaga

verksstyrelserna deras nuvarande befogenhet att utan att underställa ärendet

Kungl. Maj:t besluta om förnyelsefondernas användning för rena ersättningsarbeten

och ersättningsanskaffningar. Styrelsen anser dsdik underställning

Utlåtanden

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

höra äga rum endast i frågor angående användande av förnyelsefondmedel för

andra ändamål, såsom nyanläggningar och återbetalning av lån.

Statskontoret har framhållit, att ett begagnande av förnyelsefondmedel i och

för nya anläggningar eller för återbetalning av lånemedel, vilket de sakkunniga

rubricerat som användning, icke minskade fonden, men väl de tillgängliga medlen,

samt yttrar vidare:

»Såsom de sakkunniga framhålla, torde, i varje fall under åtskilliga år

framåt, betydande belopp förnyelsefondmedel bliva disponibla för andra ändamål

än ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar. Det ligger då närmast

till hands och överensstämmer även med vad som brukas i enskild affärsverksamhet,

att medlen komma till användning i det egna verket — förutom

självfallet såsom rörelsekapital — för utvidgningar eller för utlösen av det

främmande kapitalet, d. v. s. för återbetalning av erhållna statsanslag. Mot

att förnyelsefondens medel sålunda bindas torde icke vara något att erinra,

endast det icke sker i sådan utsträckning, att fonden blir ur stånd att fylla

sitt egentliga ändamål. Rörelsekapitalet tjänstgör ju här i viss mån som regulator,

även om ett starkare anlitande av de i detta ingående förnyelsefondmedel

kan nödvändiggöra anskaffning av nytt rörelsekapital.

Från vattenfallsstyrelsen föreligger nu en framställning om bemyndigande

att, med återlämnande av 7 miljoner kronor av beviljade lånemedel till distributionsanläggningar,

investera motsvarande belopp av kraftverkens förnyelsefonder

i dessa anläggningar. Det belopp förnyelsefondmedel, som föreslås

skola fast bindas, är onekligen högt i förhållande till fondernas storlek,

men å andra sidan äro kraftverken jämförelsevis nya anläggningar och

fonderna stadda i stark tillväxt genom de årliga avsättningarna. I likhet med

de sakkunniga vill statskontoret därför icke motsätta sig bifall till vattenfallsstyrelsens

hemställan.

Bestämmanderätten över förnyelsefondernas medel skulle enligt de sakkunnigas

förslag tillhöra Kungl. Maj:t eller Kungl. Maj:t och riksdagen. Vad

sålunda föreslagits synes i det hela väl motiverat, men får statskontoret i ett

avseende anmäla viss tvekan. Därest för nyanläggning eller nyanskaffning

förutom förnyelsefondmedel jämväl anslagsmedel äro avsedda att komma till

användning — liksom självfallet, då endast anslagsmedel ifrågakomma —

skulle ärendet hänskjutas till riksdagen. Däremot skulle det ankomma på

Kungl. Maj:t ensam att besluta rörande nyanläggningar och nyanskaffningar,

som skulle bekostas av enbart förnyelsefondmedel. Enligt ämbetsverkets åsikt

torde det dock vara anläggningens eller anskaffningens karaktär, som borde

vara avgörande i frågan, vem det bör tillkomma att bestämma, huruvida den

skall komma till stånd, och icke arten av de statsmedel, med vilka den skall

bekostas. Å andra sidan må dock framhållas, att det under vissa förhållanden,

till exempel vid inträffande högtrafik vid järnvägarna, kan vara fördelaktligt,

att medel jämväl till sådana ändamål kunna av Kungl. Maj:t ställas till ett

verks förfogande utan den tidsutdräkt, som hänskjutandet till riksdagen kan

innebära.

Vad de sakkunniga anfört och hemställt rörande placering av förnyelsefondernas

medel har icke givit. statskontoret anledning till erinran.»

Riksräkenskapsverket har i sitt utlåtande anfört:

»Av betänkandet har riksräkenskapsverket fått den uppfattningen, att de

sakkunniga, i vad deras förslag berör budgettekniken, avse att med tillämpning

av principerna för 1911 års budgetreform så mycket som möjligt minska

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

2 3

behovet för riksgäldskontoret att för upplåning vända sig till den allmänna

lånemarknaden. Då detta även för riksräkenskapsverket framstår såsom synnerligen

eftersträvansvärt, stå de ändringar i de sakkunnigas förslag, som riksräkenskapsverket

vill föreslå, i god överensstämmelse med de sakkunnigas

syfte.

Förnyelsefonden är, liksom t. ex. varje försäkringsfond, en verklig fond, vars

konto är ett skuldkonto, och den kan själv betraktas som ett slags försäkringsfond.

Såsom sådan har den till försäkringsföremål de anläggningar, maskiner

o. s. v., för vilka avsättning göres; och risken, att dessa skola bliva för sitt

ändamål odugliga, avlyftes genom avsättningen från den egentliga affärsfonden

och lägges på förnyelsefonden.

Egenskapen att vara av försäkringsfonds natur delar förnyelsefonden med

de pensionsfonder, som ävenledes finnas och bokföras hos kommunikationsverken.

Den olikhet råder dock, att affärsverkets styrelse gentemot pensionsfonderna

endast är förvaltare; de pensionsförsäkrade kunna själva tillvarataga

sina intressen. Men för förnyelsefonden är vederbörande verksstyrelse på en

gång fondförvaltare och representant för försäkringsobjekten.»

Efter att därpå hava framhållit, hurusom de sakkunniga förutsatt, att förnyelsefondmedel

till betydande belopp komme att bliva disponibla för andra

ändamål än rena ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar, anför riksräkenskapsverket

med hänsyftning härpå följande:

»Detta är samma tankegång, som givit banker och försäkringsbolag anledning

att hålla kontant tillgänglig endast en del av de belopp, som de möjligen

kunna bliva skyldiga att inom kort tid utbetala. Det är dock därvid den skillnaden,

att beträffande bankernas skulder på de olika inlåningsräkningarna och

försäkringsbolagens skulder enligt försäkringsfonderna även mera fast placerade

medel, som motsvara skulderna, kunna genom försäljning av obligationer eller

belåning av inteckningar göras likvida. Men för statens affärsverk får man

icke räkna med den utvägen att försälja eller inteckna vissa av deras anläggningar

eller andra tillhörigheter.

Den viktigaste anmärkningen mot det av de sakkunniga förordade förfaringssättet

är emellertid, att avsteget från förnyelsefondernas princip ofelbart

leder till åsidosättande av den grundprincip för budgetreformen, att för vart

och ett av statens affärsdrivande verk hela den för året avsedda kapitalökningen

upptages i riksstaten såsom anslag (se riksstatskommitterades betänkande

sid. 47). Om nämligen, såsom de sakkunniga föreslå (sid 41—42), förnyelsefondmedel,

i den utsträckning det kan ske med hänsyn till förnyelsefondernas

egentliga uppgift att bekosta ersättningsarbeten och ersättningsanskaffning,

jämväl må användas till bekostande av utvidgning av redan bestående anläggningar,

till bestridande av den merkostnad, som kan uppkomma därigenom, att

ett nytt objekt är av avsevärt högre kapacitet eller kvalitet än det, som utrangerats,

till sådana nyanläggningar och nyanskaffningar, som icke stå i omedelbart

samband med slopning, och vilka kunna beräknas bliva ekonomiskt bärkraftiga,

så kan det visserligen sägas, att det icke är vederbörande verk utan

dess förnyelsefond, som är ägare av de nyvunna värdena — i och för sig en

oegentlighet i synnerhet om vad som vunnits består i en ökning av verkets föregående

anläggningars värden — men i verkligheten erhåller därigenom verket

en kapitalökning, utan att riksdagen blivit hörd i frågan, huruvida och till vilket

ändamål kapitalökning borde beviljas, eller i frågan, huruvida lånemedel

eller andra medel borde användas, och utan att ökningen kommer till synes i

bokföringen. Före budgetreformen fingo affärsverken använda någon del av

årsavkastningen för att därmed öka sitt kapital. Till detta system, varpå

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

riksstatskommitterade ville göra slut, skulle man enligt de sakkunnigas för
Sedan

den reform, som kommitterades förslag innebar, år 1911 blivit genomförd,

kan man icke längre såsom förut tala om lån från riksgäldskontoret till

något av statens affärsdrivande verk, ej heller om verkets skuld. Ställningen

är nu den, att allt affärsverkens kapital, även de delar, som förut haft karaktär

av skuld, ar att anse såsom lämnat av staten på samma sätt som aktiekapitalet

i ett aktiebolag är lämnat av aktieägarna. Och vare sig det sålunda överlämnade

kapitalet ursprungligen kommit i statens ägo såsom naturatillgång

eller genom upplåning eller på annat sätt. skola affärsverken för framtiden

förbliva i orubbad besittning, var och en av sitt kapital, vilket icke skall återbetalas

eller amorteras. De skulder, staten funnit sig behöva göra genom sitt

riksgäldskontor, amorterar den genom anslag. Den amorteringen avser emellertid

statsskulden i dess helhet och sker med användning av alla statsverkets

verkliga inkomster. Med den hava således affärsverken intet direkt att skaffa.

Men å andra sidan förväntar staten av dem skälig avkastning av hela det kapital,

som ställts till deras förfogande, vare sig det härrör av lånemedel eller ej.»

I anslutning härtill avstyrker ämbetsverket vattenfallsstyrelsens hemställan

om bemyndigande att med återlämnande av 7.000.000 kronor av tidigare till

distributionsanläggningar beviljade anslag investera 7,000,000 kronor av kraftverkens

förnyelsefonder i dessa anläggningar samt anför vidare:

»När de sakkunniga förorda såsom önsklig återbetalning av viss del avaffärsverks

kapital, är motivet för dem tydligen att underlätta uppgiften för

riksgäldskontoret att tillgodose de statsbehov, för vilka upplåning skall användas.

Detta mål vinnes emellertid även, om det föreskrives, att förnyelsefonden

skall överlämnas till riksgäldskontoret till förvaltning och förräntning,

såsom för närvarande sker vid vattenfallsverket. De enda förnyelsefondmedel,

som skulle kunna komma i fråga till återbetalning, äro ju sådana, för vilka stor

sannolikhet föreligger, att de icke på länge skola behövas för fömyelsefondens

egentliga ändamål. Riksgäldskontoret kan således få varaktigt behålla dem

och har därigenom erhållit ett lån utan tävlan på lånemarknaden och utan upplåningskostnader.

För riksgäldskontoret, som ständigt har att tänka på upptagandet

av nya lån. bör en dylik anordning vara likvärdig med erhållandet avmedel

till amortering av statsskulden.

Detta sätt, som icke står i strid med budgetreformens principer, har även den

fördelen, att förnyelsefonden kommer att förvaltas av ett annat verk än det,

som besitter de föremål, vilkas ersättande förnyelsefonden skall garantera.

Riksgäldskontoret kommer att fungera som en försäkringsanstalt, i vilken affärsverken

försäkra vissa risker. I denna egenskap är riksgäldskontoret att

föredraga framför affärsverken själva även ur den synpunkten, att riksgäldskontoret

bättre än dessa verk kan med anlitande av sin upplåningsrätt tillse, att

likvida medel finnas tillgängliga vid behov, fastän de varit placerade under

lika goda räntevillkor, som fast placering medgiver.

Då den anordning, som riksräkenskapsverket nu förordat, givetvis innebär

betydande fördelar även för riksgäldskontoret såsom lånsökare, antager riksräkenskapsverket,

att från riksgäldskontorets sida icke kan göras någon invändning

mot förslaget. Och då fråga om utbetalning från den av riksgäldskontoret

förvaltade förnyelsefonden endast kan uppstå för bekostande av ersättningsarbeten

och ersättningsanskaffning, vilkas befogenhet väl bör kunna

objektivt ådagaläggas, torde särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t för utbetalningen

ej erfordras.»

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 26.

25

Riksräkenskapsverkets utlåtande, vari vidare förordas, att, i den mån medel

av de pensionsfonder, kommunikationsverken hade under sin förvaltning, bleve

lediga till användning såsom rörelsekapital, förnyelsefondernas medel borde frigöras

från att tjäna som rörelsekapital, utmynnar i en hemställan,

att förnyelsefondmedel endast må användas till att bekosta ersättningsarbeten

och ersättningsanskaffning och att, där sådana medel blivit använda för annat

ändamål, t. ex. såsom rörelsekapital, de snarast möjligt frigöras från sådan

placering ;

att vad av sådana medel icke omedelbart erfordras till ersättningsarbeten och

ersättningsanskaffning må överlämnas till riksgäldskontoret för förvaltning, och

att det må ankomma på vederbörande verks styrelse att, då behov av ersättningsarbeten

eller ersättningsanskaffning uppkommer, med specificerad uppgift

härom hos riksgäldskontoret rekvirera erforderliga medel.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka, såsom tidigare omnämnts, ansett det

böra eftersträvas, att avsättningarna avvägdes så, att fonderna kunde fylla sitt

egentliga ändamål och ej användes på annat sätt, hava därefter uttalat, att då

emellertid för närvarande betydande överskott syntes finnas, bl. a. av den anledningen

att numera förnyelse kunde ske till betydligt lägre pris än anskaffningsvärdena,

varå avsättningsprocenten beräknats, samt avsättningarna ej heller

för framtiden syntes kunna begränsas så, att ej överskott understundom kunde

uppstå, bestämmelser måste finnas rörande användning av sådant överskott.

I detta avseende hava fullmäktige i stort sett ej något att erinra mot vad de

sakkunniga föreslagit, dock att det synts fullmäktige, att riksdagens medgivande

borde inhämtas jämväl i de fall, då uteslutande förnyelsefondmedel skulle

tagas i anspråk för nyanläggningar och nyanskaffningar, som ej stode i omedelbart

samband med slopning, eller för ersättningsarbeten eller ersättningsanskaffningar,

som även innefattade en utvidgning etc. Fullmäktige hava vidare

uttalat sin anslutning till vad de sakkunniga uttalat och föreslagit i fråga

om placering av förnyelsefondmedel, i den mån dessa ej omedelbart behövde

komma till användning för ersättningsarbeten, anläggningar och anskaffningar.

Fullmäktige förorda, att rörande förnyelsefondmedels placerande i riksgäldskontoret

enahanda bestämmelser utfärdas för övriga affärsdrivande verk som

de, vilka sedan år 1916 gälla för statens vattenfallsverk.

I spörsmålet, huruvida benämningen förnyelsefond bör ändras, hava uttalanden

gjorts av generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och

statskontoret. Generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen och statskontoret förorda,

att namnet utbytes mot förnyelsekonto, sistnämnda verk under motivering

att benämningen fond i detta fall synes i viss mån oegentlig och ägnad att

vilseleda.

Vattenfallsstyrelsen har i denna fråga anfört:

»Då ett samtidigt utbyte av alla förslitna eller föråldrade delar icke i realiteten

kan ifrågasättas, behöva aldrig förnyelsefondens medel fullständigt tagas

i anspråk, utan fonden kommer att innehålla ett konstant överskott utöver

vad som erfordras för utjämnande av förnyelsekostnaderna. Detta förhållande

förbises emellertid ofta. Vattenfallsstyrelsen tror, att anledningarna till miss
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

förstånd skola bliva färre, om man utbyter ordet förnyelsefond mot någon av

benämningarna slitnings fond, fond för värdeminskning genom slitning eller

teknisk värdeminskningsfond. Att enbart använda ordet ''värdeminskningsfond’

torde vara mindre lämpligt, då detta kan föranleda det misstaget, att fonden

avser att utjämna variationer i anläggningarnas värde med hänsyn till

fluktuationer i penningvärdet.»

Man torde kunna utgå från att, vilken grund för avsättning som än tillämpas,

av förnyelsefondernas medel åtminstone tidvis komma att finnas sådana,

som icke omedelbart behöva förbrukas för ersättningsarbeten och ersättningsanskaffning.

Den tanken ligger då nära till hands, att man för undvikande

av nya anslag bör få disponera en del av dessa medel för andra ändamål inom

verken. Huvudsakligen på de budgettekniska skäl, riksräkenskapsverket andraga,

ansluter jag mig emellertid i princip till den meningen, att förnyelsefondmedel

böra, där ej särskilda skäl annat föranleda, avses för ersättningsarbeten

och ersättningsanskaffningar och att avsättningarna till fonderna böra

med hänsyn härtill avvägas utan att någon bestämd maximigräns för fondernas

storlek uppställes. Jag erinrar även i detta sammanhang om de uttalanden,

vilka av såväl överrevisorerna vid statens järnvägar och statsrevisorerna i deras

berättelser för år 1922 som ock av statsutskottet vid 1924 års riksdag blivit

gjorda om vikten av, att skillnaden mellan nyanläggningar och ersättningsarbeten

upprätthålles.

Emellertid finnas betydande svårigheter att i tillämpningen avgöra, vad som

är att hänföra under begreppen ersättningsarbete och ersättningsanskaffning.

Dessa svårigheter föranledas särskilt av de förändringar, som olika egendomsobjekt

—- byggnader och anläggningar, inventarier och materiel av skilda slag

— i mån av utvecklingen måste undergå och vilka förändringar ofta kunna

beröra ej endast objektens typ och beskaffenhet i övrigt utan även anskaffningsvärden

eller kostnaderna för objektens iståndsättande. Av praktiska

skäl vore det synnerligen olägligt, att vid dylika förändringar, i den mån objekt

av högre kapacitet eller värde tillfördes verken, förnyelsefondernas användning

helt skulle uteslutas. Det torde därför vara nödvändigt, att åt begreppen ersättningsarbete

och ersättningsanskaffning ej gives en alltför snäv tolkning. I

anslutning till vad de sakkunniga uttalat anser jag sålunda, att vid ersättande

av den värdeminskning å verkens egendom, som åstadkommes genom förslitning

och ålder, jämväl sådana anordningar, som, utan att innefatta direkt utvidgning,

befinnas nödiga för åstadkommande av en med hänsyn till den tekniska

utvecklingen och tidens behov erforderlig höjning av kvaliteten, varav kan följa

någon ökning av kapaciteten, böra, därest ej särskilda omständigheter tala för

ett annat betraktelsesätt, hänföras till ersättningsarbete eller ersättningsanskaffning.

Om vid anskaffande av ett objekt, som skall ersätta ett utrangerat

föremål, det finnes välbetänkt att välja ett föremål av helt ny och för vid utrangeringen

rådande förhållanden lämpligare typ, torde man också, även om

kostnaden härför är större än inköpspriset för ett objekt av den typ, det utrangerade

representerar, i allmänhet ej böra ställa sig avvisande mot att låta

hela anskaffningskostnaden bestridas av förnyelsefondmcdel. Att märka är

därvid, att i ett annat fall kostnaden för ett föremål av ny typ måhända ställer

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2G.

27

sig lägre än den ursprungliga anskaffningskostnaden. I avseende å särskilt

vissa grupper inventarier, i den mån avsättning till förnyelsefonderna härför

skulle äga rum, lärer det för övrigt vid fondernas användning huvudsakligen

komma an på, att de olika gruppernas totalvärden upprätthållas.

En viss tvekan synes vidare kunna råda beträffande sådana fall, då det finnes

ekonomiskt framsynt att i samband med ett ersättningsarbete företaga utvidgning

av den anläggning, vara arbetet verkställes. För så vitt en sådan

utvidgning är av mindre omfattning, synes det mig vara praktiskt och nära

överensstämmande med förnyelsefondernas syfte, om denna utvidgning må

kunna innefattas i ersättningsarbetet och alltså bekostas av förnyelsefondmedel.

De sakkunniga hava föreslagit, att frågan om fondmedlens användning även

för ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar skulle underställas Kungl.

Maj :ts prövning, därvid dock beträffande mängden av mindre arbeten endast

klumpsummor skulle av Kungl. Maj :t ställas till förfogande. Då särskilt med

hänsyn till den tolkning, jag ansett böra givas åt begreppen ersättningsarbeten

och ersättningsanskaffningar, gränsfall ofta kunna uppstå, vid vilka det kan

vara svårt att avgöra, huruvida en kostnad är av natur att böra gäldas med

förnyelsefondmedel, ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag i denna del.

helst därmed skulle vinnas ett mera likformigt förfaringssätt för fondmedlens

disposition vid de olika verken och någon nämnvärd ökning i arbetet eller svårigheter

överhuvud taget ej skulle föranledas av den föreslagna anordningen.

Jag delar även de sakkunnigas uppfattning, att när frågan gäller direkt utvidgning

av en anläggning, förslaget om fondmedlens användning härför bör

i varje särskilt fall underställas Kungl. Maj:t.

Såsom de sakkunniga framhållit, hava förnyelsefondmedel under de senaste

åren i vissa fall disponerats jämväl för andra ändamål än ersättningsarbeten

och ersättningsanskaffningar i den mening, som i det föregående inlagts i dessa

begrepp. Därest av särskilda skäl — såsom att betydande överskott av förnyelsefondmedel

finnas — en dylik disposition av dessa medel anses böra i

framtiden ifrågakomma, bör sådant givetvis ej få ske utan att Kungl. Maj:t

därtill meddelat tillstånd. I allmänhet lärer Kungl. Maj:t ej underlåta att

dessförinnan i frågan inhämta riksdagens medgivande. Så torde sålunda bliva

fallet, därest det anses önskvärt att vid ersättande av värdeminskningen hos en

anläggning direkt utvidga denna, men tvekan råder beträffande något i samband

med arbetets utförande stående spörsmål exempelvis av sådan anledning,

att man funnit det ej vara fullt klart, huruvida anläggningen bör bibehållas på

den gamla platsen eller erhålla i viss mån förändrad karaktär. Riksdagens

medgivande torde jämväl böra inhämtas, om kostnaderna för ett utvidgningsarbete

eller merkostnaderna för anskaffande av objekt av ny typ äro betydande.

Om det skulle befinnas ändamålsenligt att anlita en förnyelsefonds överskottsmedel

för nyanläggningar och nyanskaffningar, som icke stå i samband med

slopning, bör självfallet även en sådan fråga underställas riksdagen.

Därest för arbete eller anskaffning förutom förnyelsefondmedel jämväl anslagsmedel

äro avsedda att komma till användning, bör förslaget om fondmed
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Samman
fattning.

lens användning i likhet med vad hittills ägt rum anmälas för riksdagen i

samband med anslagsäskandet.

De fondmedel, som icke omedelbart behöva anlitas för fyllande av fondernas

egentliga uppgift, synas lämpligen böra erhålla av de sakkunniga förordad

placering, d. v. s. tjäna såsom rörelsekapital, i den mån så anses erforderligt,

samt till återstående del mot räntegottgörelse deponeras i riksgäldskontoret för

minskande av kontorets behov av upplåning. Beträffande förnyelsefondmedels

placerande i riksgäldskontoret torde med anledning härav för ifrågavarande

verk böra utfärdas bestämmelser av innebörd som de sakkunniga föreslagit. I

detta sammanhang må framhållas, att den ränta, som verken efter med riksgäldskontoret

träffade överenskommelser om räntefot skulle uppbära å hos

riksgäldskontoret deponerade förnyelsefondmedel, icke bör direkt gottskrivas

vederbörande fömyelsefond utan ingå bland verkens driftinkomster.

Såsom tidigare omnämnts, har vattenfallsstyrelsen gjort framställning om

bemyndigande att med återlämnande av 7,000,000 kronor av tidigare beviljade

anslag till distributionsanläggningar investera motsvarande belopp av kraftverkens

förnyelsefonder i dessa anläggningar. Syftet med denna framställning

är huvudsakligen att kunna ernå en ökning i förnyelsefondernas ränteavkastning

och tillika bereda möjlighet att, om så befinnes lämpligt, lämna ökade

anslag till kraftledningslånefonden för utlåning till distributionsföreningarna.

Riksräkenskapsverket har avstyrkt denna framställning på den grund, att enåterbetalning

av kommunikationsverken lämnade anslag skulle stå i strid mot

budgetreformens principer. Oavsett huru härmed förhåller sig, torde redan

av min förut angivna ståndpunkt rörande förnyelsefondema framgå, att ett

anlitande av dessa fonders överskottsmedel för återbetalning av dylik beskaffenhet

ej står i överensstämmelse med fondernas egentliga uppgift och avsedda

användning. Därest distributionsföretag, som äro anslutna till statens kraftverk,

av särskilda orsaker skulle vara i trängande behov att skyndsamt erhålla

ekonomiskt stöd, torde däremot hinder ej böra möta för vattenfallsstyrelsen

att med Kungl. Maj:ts tillstånd i varje särskilt fall disponera någon del

av de till kraftverken hörande förnyelsefondernas överskottsmedel för direkt

utlåning mot ränta till dylika företag, varvid givetvis tillfredsställande säkerhet

skulle fordras.

Vad slutligen angår de framställda önskemålen om utbyte av beteckningen

förnyelsefond mot annat ord, anser jag, särskilt som olika åsikter uttalats om.

vilket namn borde ersätta det nu begagnade, skäl ej förefinnas att ändra den

vedertagna benämningen.

De bestämmelser, jag sålunda förordat i fråga om förnyelsefonderna, hava

följande innebörd:

Beträffande avsättning till förnyelsefond skulle Kungl. Maj:t

dels förklara, att statens järnvägars, statens vattenfallsverks, telegrafverkets

och postverkets förnyelsefonder skola omfatta alla verken tillhörande objekt,

vilkas värden ingå bland de bokförda tillgångarna, med följande undantag,

nämligen sådana föremål, som icke undergå värdeminskning, egendom, vilken

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition rar 26.

29

genom löpande underhåll uppehälles i sitt fulla värde, inventarier, i den mån

deras fulla värde anses böra upprätthållas med anlitande av enbart driftmedel,

samt objekt, som finnas i förråd eller eljest redovisas under rubriken förlagsmedel;
dels

föreskriva, att utgifter för försäkring av sådan egendom, för vilken

avsättning till förnyelsefond äger rum, icke må förekomma efter utgången av

nu förefintliga, dylik egendom berörande försäkringsavtals giltighetstid;

dels ock i fråga om grunderna för avsättning till förnyelsefond bestämma,

att de beräkningar angående avsättning till sådan fond, som verkställas

inom dessa verk, skola företagas på grundval av,

att avsättning äger rum med vissa procent av vederbörande objekts bokförda

värde och så avväges, att den totala avsättningen för ett objekt kan vid detsammas

utrangering täcka slopningskostnaden,

att, vad angår statens järnvägar, telegraf- och postverken samt statens vattenfallsverks

fastighetsförvaltning, kollektiv avsättning verkställes, vilket innebär,

att avsättningen sker gruppvis och på sådant sätt, att för samtliga föremål

inom en objektgrupp en klumpsumma avsättes,

att, vad kraftverken beträffar, individuell avsättning tillämpas, innebärande,

att särskild avsättning sker för varje i en och samma anläggning ingående

objekt eller objektgrupp,

att, vad angår kanalverken, det må ankomma på vattenfallsstyrelsen att bestämma,

huruvida kollektiv eller individuell avsättning skall tillämpas,

att vid statens järnvägar, telegraf- och postverken samt statens vattenfallsverks

fastighetsförvaltning konstant avsättning äger rum, innefattande att avsättningen

för ett objekt eller en objektgrupp blir jämnt fördelad på de olika

åren,

att vid kraftverken och kanalverken användes metoden med stigande avsättning,

enligt vilken metod till den procentiska avsättningen årligen lägges ett

belopp, motsvarande ränteavkastningen å fondens kapitalbehållning, dock

allenast intill dess en övergång till metoden med konstant avsättning lämpligen

kan genomföras, samt vidare,

att lämpligt belopp avsättes för mötande av brand- och olycksfallsrisker och

att hänsyn härtill tages vid procenttalens avvägande.

I och för bedömande av den erforderliga storleken av de årliga avsättningarna

till förnyelsefond skulle styrelserna för ifrågavarande verk åläggas att årligen

vid framläggande inför Kungl. Maj:t av planer till driftkostnadsstater

angiva de med ledning av ovan omförmälda grunder uträknade procenttalen,

varjämte styrelserna skulle äga att, därest erfarenhet giver vid handen, afl

ändring i dessa procenttal befinnes påkallad, under iakttagande av nämnda

grunder i förslag till driftkostnadsstater upptaga de nya procenttal, som befunnits

lämpliga.

Beträffande frågorna om användningen och placeringen av förnyelsefonds

medel skulle Kungl. Maj:t förklara,

att förnyelsefondmedel skola användas för återställande i fullgott skick av

objekt, vilkas brukbarhet i avsevärdare män minskats (ersättningsarbeten),

samt till anskaffande av nya objekt i ersättning för utrangerade (ersättningsanskaffning),

men icke till bestridande av kostnader för det löpande underhållet,

att .det skall åligga styrelserna att i slutet av varje år underställa Kungl.

Maj:ts prövning frågan om fondmedels användande för ifrågavarande ändamål

för det kommande året och i sådant syfte upprätta förslag i huvudsaklig överensstämmelse

med de anvisningar i ämnet, som innefattas i de sakkunnigas

betänkande, varefter Kungl. Maj:t för ersättningsarbeten och ersättningsan
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

skaffningar ställer till verkens förfogande av förnyelsefondmedel dels vissa

belopp för i förslagen särskilt uppgivna större arbeten och anskaffningar och

dels klumpsummor för mindre sådana,

att,'' därest av särskilda anledningar förnyelsefondmedel anses böra tagas i

anspråk för arbeten och anskaffningar, som även innefatta en utvidgning eller

en av den tekniska utvecklingen icke föranledd ökning av kapaciteten eller avsevärd

höjning av kvaliteten, eller för nyanläggningar och nyanskaffningar,

som icke stå i omedelbart samband med slopning, eller eljest för ändamål, som

ej är att hänföra till ersättningsarbeten eller ersättningsanskaffning, användning

av förnyelsefondmedel för ifrågavarande ändamål icke må äga rum, med

mindre Kungl. Maj:t, efter att i förekommande fall hava inhämtat riksdagens

medgivande, därtill lämnat tillstånd,

att, därest för arbete eller anskaffning förutom förnyelsefondmedel jämväl

anslagsmedel*äro avsedda att komma till användning, förslaget om fondmedels

användande, för så vitt Kungl. Maj :t anser detsamma vara av natur att höra

helt eller delvis godtagas, i enlighet med vad hittills i allmänhet ägt rum kommer

att anmälas för riksdagen i av Kungl. Maj:t avlåtna propositioner om anvisande

av nya anslag för vederbörande verk,

att, i den mån till förnyelsefond avsatta medel icke omedelbart behöva komma

till användning för fyllande av fondens egentliga uppgift, verken må äga

att placera medlen till lämpligt belopp såsom rörelsekapital,

att, för den händelse en fond utöver det belopp, som erfordras för rörelsen,

skulle innehålla ytterligare medel, som ej behöva komma till omedelbar användning

för fyllande av fondens egentliga uppgift, Kungl. Maj:t i överensstämmelse

med vad som enligt kungl. brevet den 21 januari 1916 skett beträffande

statens vattenfallsverk vill efter framställningar i ämnet lämna styrelserna

för övriga ifrågavarande verk generellt medgivande att överlämna

sådana medel till riksgäldskontoret för förvaltning, samt

att, om vid deposition hos riksgäldskontoret vederbörande verk icke kan angiva

den tid, då deponerat belopp behöver lyftas, det skall ankomma på Kungl.

Maj:t att efter av verkets styrelse gjord framställning lämna tillstånd till

beloppets lyftande.

Då frågan om huvudgrunderna beträffande avsättning till samt användning

och placering av förnyelsefonderna är av stor ekonomisk betydelse för de berörda

verken samt tidigare varit föremål för behandling i riksdagen, lärer riksdagen

böra lämnas tillfälle att yttra sig över det nu framlagda förslaget.

Efter emottagande av riksdagens svar torde Kungl. Maj:t företaga den slutliga

prövningen av förslaget och förordna om utfärdande av bestämmelser i

ämnet.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte inhämta riksdagens yttrande

över det av mig nu framlagda förslaget till bestämmelser rörande de statens

järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket och postverket tillhöriga förnyelsefonder.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj :t Konungen lämna bifall samt förordnar,

att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

25289#

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:29 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser rörande de statens järnvägar, statens vatten/allererk^ telegrafverket och s. 6 i texten
  2. SU 1926:16 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser rörande de statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket och postverket ti s. 1 i texten