Angående bestämmelser rörande de statens järnvägar, statens vatten fallsverk. telegrafverket och postverket tillhöriga förnyelsefonder
30 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 24 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1926:26, Angående bestämmelser rörande de statens järnvägar, statens vatten fallsverk. telegrafverket och postverket tillhöriga förnyelsefonder
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
1
Ä''r 2(i.
Kung/. Maj.ts proposition till riksdagen angående bestämmelser
rörande de statens järnvägar, statens vatten fallsverk.
telegrafverket och postverket tillhöriga förnyelsefonder:
given Stockholms slott den 18 december 1925.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över koinmunikationsärenden för denna dag. inhämta riksdagens
yttrande över i statsrådsprotokollet intaget förslag till bestämmelser rörande
de statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket och postverket
tillhöriga förnyelsefonder.
G USTAF.
Viktor Larsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1926.
1 samt. 21 käft. (Nr 20.)
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
''1
Utdrag av protokollet över kommunikationsäreliden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 18 december 1925.
N ärvarande:
Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Sciilyter,
Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Departementschefen, statsrådet Larsson anför:
Inledning. I 1925 års statsverksproposition (utgifter för kapitalökning bil. 1 sid. 1—2)
erinrades, att chefen för kommunikationsdepartementet med anledning av de
delvis olikartade system, som för närvarande tillämpas för avsättning till och
uttagning från de under departementet lydande affärsdrivande verkens förnyelsefonder,
i slutet av år 1923 anmodat dessa verk att gemensamt överlägga
om grunderna härför samt att därvid även överväga möjligheten att åstadkomma
enhetliga bestämmelser, utan intrång på verkens affärsmässiga rörelsefrihet
och utan eftersättande av den nödvändiga anpassningen till verkens delvis
vitt skilda karaktär i förevarande hänseende. Sådana överläggningar ägde sedermera
rum genom särskilda delegerade från de olika verken, varvid jämväl
uppmärksamhet ägnades åt förnyelse fondmedlens placering. Då det emellertid
visade sig önskligt att underkasta resultaten av dessa överläggningar en överarbetning
i syfte att såvitt möjligt ernå klara riktlinjer och större enhetlighet
i dessa frågor, tillkallade chefen för nämnda departement jämlikt Kungl.
Majrts bemyndigande den 27 september 1924 regeringsrådet L. A. Y. Rydin
och riksgäldsfullmäktigen, professor G. Kobb att i egenskap av sakkunniga
inom departementet biträda vid utredningen av berörda frågor.
De sakkunniga, som bedrivit ifrågavarande utredning i samråd med representanter
för verken, hava med skrivelse den 7 februari 1925 överlämnat betänkande
med förslag till grunder för avsättning till verkens förnyelsefonder samt
för användning och placering av förnyelsefondernas medel. Vid betänkandet
har fogats en av vattenfallsstyrelsen gjord, den 27 september 1924 dagtecknad
framställning om bemyndigande för styrelsen att investera 7,000,000 kronor
av statens kraftverks förnyelsefonder i kraftverkens distributionsanläggningar,
vilken framställning Kungl. Maj:t den 3 oktober 1924 överlämnat till de sakkunniga
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det dem givna uppdraget.
Utlåtanden över betänkandet hava avgivits av de olika affärsverkens styrelser,
statskontoret, riksräkenskapsverket samt fullmäktige i riksgäldskontoret.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
o
Betänkandet, som blivit befordrat till trycket, innefattar inledningsvis en
historik, vari redogörelse lämnats bland annat för riksstatskommitterades uttalande
angående avsättning till förnyelsefonder vid de affärsdrivande verken
in. m., järnvägsstyrelsens, vattenfallsstyrelsens, telegrafstyrelsens och generalpoststyrelsens
utlåtanden över kommitterades förslag, de framställningar från
dessa verk om avsättning till förnyelsefond, som sedermera ingivits till Kungl.
Maj :t, och Kungl. Maj:ts i anledning härav fattade beslut samt de anmärkningar
mot användningen av statens järnvägars förnyelsefondmedel, som förekommit.
Ur historiken, till vilken jag anhåller att få hänvisa, må särskilt framhållas de
uttalanden mot nedskrivning av i verken nedlagda kapital, som refererats. Det
är för undvikande av sådan nedskrivning samt för att kunna möta kostnaderna
för återställande i fullgott skick av objekt, vilka undergått värdeminskning,
och för anskaffande av nya objekt i ersättning för utrangerade, som man infört
systemet att genom anlitande av driftinkomster årligen verkställa avsättning
till förnyelsefond.
I enlighet med sitt uppdrag hava de sakkunniga förebragt utredning rörande
dels frågan om avsättning till förnyelsefond, innefattande spörsmålen om förnyelsefonds
omslutning, grunderna för avsättning till sådan fond och avsättningens
storlek, dels ock frågorna om användning av förnyelsefonds medel
samt placeringen av sådana medel.
Avsättning till förnyelsefond.
Innan jag ingår på de sakkunnigas förslag, må i korthet redogöras för de Nu tillämpade
grunder för avsättning till förnyelsefond. som för närvarande tillämpas vid de 9runderolika
verken.
Vid statens järnvägar sker avsättning med vissa procent å objektens bokförda
värden. Dessa procenttal äro i princip så avvägda, att för visst objekt summa
avsättningar beräknas kunna vid detsammas utrangering täcka slopningskostnaden,
vilken ju motsvarar objektets nyvärde minskat med skrotvärdet. Bortses
från det senare, blir alltså för objekt med tjuguårig livslängd avsättningsprocenten
5. Avsättningen sker gruppvis sålunda, att för samtliga föremål inom
en objektgrupp, exempelvis räler och växlar, avsättes en klumpsumma, motsvarande
viss procent av den sammanlagda bokförda anläggningskostnaden av de
till gruppen hörande objekten. Å fondens behållning beräknas ej ränta, ty
den procentiska avsättningen är, såsom nämnts, principiellt så avvägd, att densamma
skall förslå utan räntetillägg.
Vid statens vattenfall sv erk sker avsättning till förnyelsefond enligt följande
grunder: Till Trollhätte kraftverks förnyelsefond avsättes dels 7.5 procent av
bruttoinkomsterna för elektrisk energi, som under året försålts från kraftverket,
dock minst 100,000 kronor, dels ock ett belopp lika med samma förnyelsefonds
ränteavkastning under året, varvid gäller, att sedan förnyelsefonden uppgått
till 50 procent av anläggningskostnaden för kraftverket, däri icke inberäkna!
värdet av naturvattenkraften och markområden, avsättningarna till fonden
skola upphöra, till dess den nedgått under detta belopp. Vid övriga driftfärdiga
kraftverk avsättes till förnyelsefond dels 10 procent av bruttoinkomsterna
för elektrisk energi, som under året försålts från vederbörande kraftverk,
dels ock ett belopp lika med vederbörande förnyelsefonds ränteavkastning
under året, varvid, i händelse fonderna skulle komma att uppgå till 50 procent
4
Kungl. Maj-.ts proposition nr SO.
av vederbörande verks anläggningskostnad, samma inskränkning gäller som
beträffande Trollhätte kraftverk. — Vid Trollhätte och Södertälje kanalverk
avsättes årligen till förnyelsefond 5 procent av vederbörande kanalverks bruttoinkomster
av kanalavgifter. — Vid statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning
slutligen avsättas årligen 10,000 kronor till två förnyelsefonder för fastigheterna
vid Göta älv, varvid gäller, att, då fonderna uppgått till 50,000
kronor, avsättningarna skola upphöra, till dess fonderna nedgått under detta
belopp.
Av de vid vattenfallsverket förekommande förnyelsefonderna är det huvudsakligen
kraftverkens fonder, som för närvarande hava någon större betydelse.
Enligt vad de sakkunniga meddelat har från vattenfallsstyrelsen framhållits,
att avsättningen vid kraftverken visserligen är formellt baserad på viss procent
av bruttoenergiinkomsterna, men att proeentsiffrorna fastställts med stöd
av en beräkning av den individuella avsättning, som erfordras för varje driftfä rdig
anläggnings del med hänsyn till dess sannolika brukbarhetstid. I realiteten
skulle alltså en individuell avsättning äga rum'' vid kraftverken, ehuru densamma
av praktiska skäl omräknats att utgå med vissa procent av vederbörande
kraftverks bruttoenergiinkomster. Man har för kraftverken beräknat den årliga
individuella avsättningen till förnyelsefond på sådant sätt. att densamma med
ränta på ränta under vederbörande anläggningsdels brukbarhetstid skall växa till
dennas ursprungliga anläggningskostnad, minskad med ett vid utrangeringen
antaget restvärde. Avsättningsprocenttalen äro uträknade med tanke på, att
förnyelsefonden för varje år skall tillföras ränteavkastning efter 5 procent å
fondens behållning vid årets början. Den årliga avsättningen till förnyelsefond
består alltså enligt detta system av två delar, nämligen dels eu procentuell avsättning,
som för ett visst föremål är konstant under hela avsättningstiden. och
dels en ränteformig avsättning, vars storlek är lika med fondens egen ränteavkastning
under året och för det enskilda föremålets vidkommande växer år
från år. Genom införandet av detta räntetillägg har man vunnit, att den procentiska
avsättningen kan göras avsevärt mindre än om intet sådant tillägg
förekommit. Systemet avser att för varje särskild anläggning ernå en år för
år konstant summa av de belopp, som motsvara dels beräknad ränta å det i anläggningen
investerade kapitalet, dels ock den procentuella och den ränteformiga
avsättningen till förnyelsefond (konstant annuitet).
Vid telegrafverket har först år 1923 eller 11 år senare än vid statens järnvägar
och statens vattenfallsverk avsättning till förnyelsefond påbörjats. Tidigare
har allt underhålls- och ombyggnadsarbete bekostats direkt av drift - medel. Några bestämda grunder för avsättning till fonden finnas icke.
Vad slutligen angår postverket, där avsättning till förnyelsefond ägt rum sedan
år 1913, verkställes avsättning gruppvis och med vissa procent å vederbörande
objektgruppers samlade bokförda värde. En kollektiv avsättning tillämpas
alltså. A fondens behållning beräknas ej ränta.
Förnyelse■ I)0 sakkunniga hava först avgivit förslag beträffande förnyelsefondernas om
f0nslutningm
slutning, d. v. s. de objekt, för vilka avsättning till förnyelsefond skall äga
Sakkunniga, ram vid de olika verken.
Härutinnan föreslå de sakkunniga, att fonden skall omfatta alla objekt, vilkas
värden ingå bland de bokförda tillgångarna, med följande undantag, nämligen
sådana förmål, som icke undergå värdeminskning, egendom, vilken genom
löpande underhåll uppehälles i sitt fulla värde, objekt, som finnas i förråd eller
eljest redovisas under rubriken förlagsmedel, samt vanliga inre inventarier,
såsom kontorsmöbler o. d.. dock att, med hänsyn bland annat till det störa värdet
av inre inventarier vid statens järnvägar och postverket, de sakkunniga
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-
föreslagit avsättning till förnyelsefond å sådana dessa verk tillhöriga inventarier.
De sakkunnigas förslag rörande förnyelsefondernas omslutning har framkal- Utlåtanden.
lat erinran allenast från vattenfallsstyrelsen.
Styrelsen har anfört, att bland undantagen från den av de sakkunniga föreslagna
regeln angående förnyelsefonds omslutning borde inbegripas statens
vattenfallsverks alla inventarier, såväl inre som yttre, vare sig de funnes i
förråd eller icke, så att någon ändring i hittillsvarande förfaringssätt med avseende
på inventarierna ej skulle behöva ske. Vidare borde undantagas sådana
å de till statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning hörande bostads- och industriområden
befintliga anläggningar, för vilka en kommun eller annan korporation,
utom statens vattenfallsverk, framdeles skulle övertaga underhållet,
eller vilkas anläggningskostnader kunde beräknas inom ej alltför avlägsen
framtid täckas av inkomster för tomtförsäljningar. I samband härmed har
upplysts, att dylika anläggningar, för vilka avsättning till förnyelsefond ej erfordrades,
visserligen vore bekostade av förlagsmedel men ej lämpligen kunde
redovisas under denna rubrik.
Enligt vad jag under hand inhämtat från vattenfallsstyrelsen utgöras de inventarier,
som enligt styrelsens åsikt böra inbegripas bland undantagen, i huvudsak
av — förutom alla slags kontorsinventarier — elektriska och andra
mätinstrument för diverse ändamål, alla slags verktyg och redskap för linjebyggen
och andra byggnadsarbeten, verktygsmaskiner, automobiler, motorcyklar,
elektricitetsmätare med tillbehör samt diverse fartygsmateriel, såsom
motorbåtar, pråmar, bogserbåtar, mudderverk o. dyl. Sammanlagda bokförda
värdet av sådana till kraftverken och kanalverken hörande inventarier, kontorsinventarier
inbegripna, uppgick vid 1924 års slut till något över 2,000,000
kronor. De i styrelsens utlåtande avsedda anläggningarna å bostads- ocli industriområdena
äro vatten-, avlopps- och belysningsledningar.
På sätt framgår av de sakkunnigas betänkande ocli vattenfallsstyrelsens Departenyss
återgivna yttrande, råda olika meningar mellan verken beträffande frå- hlenlsct,efen
gan, huruvida och i vad mån avsättning till förnyelsefond skall göras för inventarier.
Det synes härvid riktigt, att under alla förhållanden kostnaderna
för s. k. konsumtionsinventarier liksom utgifter för det dagliga och löpande underhållet
bestridas direkt av driftmedel. I övrigt torde det huvudsakligen
komma an på, att inventariestocken upprätthålles i sitt fulla värde vare sig
detta sker genom systemet med avsättning till förnyelsefond eller med anlitande
direkt av driftmedel. I allmänhet torde det dock befinnas lämpligt, att avsättning
till förnyelse sker för tekniska inventarier, såsom maskiner och dylikt,
ävensom för övriga inventarier, därest desamma, såsom vid statens järnvägar
och postverket, äro till antal och värde av större betydelse. Med hänsyn till
föreliggande olikheter mellan verken såväl i sistnämnda hänseende som beträffande
sättet för bokföringen av inventarier synes det emellertid mest ändamålsenligt
att överlåta åt verkens styrelser att själva träffa avgörande i den nu
föreliggande frågan. Därest närmare bestämmelser framdeles befinnas erforderliga,
kunna sådana självfallet utfärdas av Kungl. Maj:t.
Att avsättning till förnyelsefond ej behöver ske beträffande sådana av vattenfallsstyrelsen
åsyftade anläggningar vid fastighetsförvaltningen, för vilka
underhållet framdeles skall av annan övertagas eller varför kostnaderna inom
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
Grunder för
avsättningen.
Sakkunniga
Kollektiv eller
individuell
avsättning.
6
en nära framtid beräknas täckta genom inkomster av tomtförsäljningar, synes
mig självfallet, och lärer något särskilt stadgande i sådant hänseende ej vara
påkallat.
De sakkunniga anse, att då avsättning till förnyelsefond bör motsvara den
faktiska värdeminskningen, det ej synes föreligga någon anledning att använda
annan grund för avsättning än att verkställa sådan med vissa procent av vederbörande
objekts bokförda värde, vilket, enligt vad de sakkunniga uttala,
bör vara identiskt med anläggnings- eller anskaffningskostnaden, d. v. s. det i
objekten ursprungligen investerade kapitalet. De framhålla även, att avsättning
bör så avvägas, att den totala avsättningen för ett objekt kan vid detsammas
utrangering täcka slopningskostnaden. Att göra procentuell avsättning
på grundval av bruttoinkomst synes dem ej vara lämpligt, då inkomsten
ju varierar avsevärt. Vattenfallsverket, det enda av nu ifrågavarande verk,
vid vilket avsättning med viss procent å bruttoinkomsten skett, har, enligt vad
de sakkunniga omnämnt, ansett det vara lämpligt, att även beträffande detta
verk en övergång till förstnämnda metod sker.
Med hänsyn till de skilda förfaringssätt, som tillämpas, hava de sakkunniga
därefter tagit ställning till frågan, huruvida vid användande av denna metod
kollektiv eller individuell avsättning bör förekomma, samt om avsättningen bör
vara konstant eller stigande under den tid, avsättningen för vederbörande objekt
beräknats skola äga rum.
Med individuell avsättning beteckna de sakkunniga, att särskild avsättning
sker för olika i en och samma anläggning ingående objekt med hänsyn till
dessas uppskattade livslängd. Enligt vad de sakkunniga uttalat, möjliggör
den individuella metoden, vilken förekommer vid kraftverken, men ej vid
andra till statens vattenfallsverk hörande avdelningar och ej heller vid de tre
övriga kommunikationsverken, vilkas egendom i böckerna ej erhållit för dylik
avsättning erforderlig specificering, en kontroll över avsättningsprocentens
lämplighet och justering av fonden vid slutet av varje objekts användningstid
samt medför dessutom vid jämförelse med kollektiv avsättning större möjligheter
att variera avsättningsprocenten efter olika föremåls olika grad av
användning.
Efter att hava anmärkt, att en individualisering av den fullständiga omfattning,
som förekommer vid kraftverken och som kunnat ske därför att dessa
verk, då avsättning till förnyelsefond påbörjades, voro jämförelsevis nya,
knappast torde vara genomförbar vid statens järnvägar, telegrafverket och
postverket, yttra de sakkunniga:
Vid bedömandet av, hur stor avsättningen till förns^elsefond bör göras, framträda
en mängd oberäkneliga faktorer. Bland dessa må särskilt nämnas ovissheten
om de olika objektens livslängd d. v. s. det antal år, avsättningen bör
avse, samt, i synnerhet vid fluktuation av penningvärdet, om storleken av den
kostnad, som erfordras för att i en framtid ersätta ett objekt med ett nytt
sådant. Om det alltså kan sägas, att en fullt tillförlitlig beräkningsgrund för
avsättning till förnyelsefond icke kan åstadkommas, torde också skäl föreligga
för en förmodan, att man med en individualisering knappast skulle vinna något
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
större stöd för bedömandet av den lämpliga avsättningsprocenten. Eu helt
annan sak än denna individualisering vore en uppdelning av olika objektgrupper
i lokala områden. Om en sådan uppdelning icke drives för långt., torde
den i vissa fall kunna vara av nytta, särskilt för anläggningar, som intaga en i
förhållande till vederbörande verk mer självständig ställning. Vid statens järnvägar
har en sådan lokal uppdelning av särskild anledning skett mellan riksgränsbanan
och verket i övrigt. Med hänsyn till vad sålunda anförts samt den
komplicerade bokföring och det ökade arbete, som vid en individualisering helt
säkert skulle uppstå, anse de sakkunniga, att kollektiv avsättning bär ske vid
statens järnvägar, telegrafverket och postverket. Vad statens vattenfallsverk
angår må beaktas, att verkets anläggningar, kraftverken och kanalverken, äro
självständiga ekonomiska enheter, ett förhållande, vartill de övriga verken icke
hava någon fullständig motsvarighet. Såsom kraftverkens bokföring är upplagd,
torde någon nämnvärd minskning i bokföringsarbetet icke vara att vinna
genom en vid dessa verk företagen övergång till den kollektiva metoden. Ej
heller synes det i likformighetens intresse vara erforderligt att även där tilllämpa
denna metod. Vattenfallsstyrelsen har hittills ej tagit ställning till,
vilkendera av nämnda avsättningsmetoder borde användas vid kanalverken och
statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning. Därest ej särskilda skäl förebringas
för tillämpning av individuell avsättning, anse de sakkunniga kollektiv
avsättning böra äga rum vid dessa avdelningar.
De sakkunniga hava föreslagit, att kollektiv avsättning måtte verkställa?
beträffande statens järnvägar, telegraf- och postverken, kanalverken och statens
vattenfallsverks fastighetsförvaltning samt individuell avsättning i fråga
om kraftverken.
Beträffande frågan om konstant eller stigande avsättning erinra de sakkunniga,
att statens kraftverk uppvisa den skillnaden mot övriga verk, vid vilka
avsättning till förns^elsefond verkställes med vissa procent av vederbörande
objekts bokförda värde, att till den procentiska avsättningen årligen lägges
ett belopp, motsvarande ränteavkastningen å fondens kapitalbehållning. De
sakkunniga uttala, att den totala avsättningen för visst objekt skulle bliva
densamma, vare sig man använde denna metod eller den vid övriga verk tilllämpade.
Däremot bleve fördelningen å de olika åren olika. Avsättningen
enligt kraftverkens system bleve nämligen för det enskilda objektets vidkommande
stigande, enligt övriga verks förfaringssätt däremot konstant.
I betänkandet finnes därefter intaget ett av vattenfallsstyrelsens representant
till de sakkunniga gjort uttalande, vari anförts:
Konstant
eller stigande
avsättning.
En beräkning av konstant avsättning till förnyelsefond vore fullt lämplig för
ett gammalt verk, som kommit i fortvarighetstillstånd. För ett jämförelsevis
nytt verk av den typ, kraftverken representerade, skulle denna norm bliva orättvist
betungande för startperioden. Den för kraftverken tillämpade avsättningsnormen,
vilken avsåge ernåendet av en konstant annuitet i fråga om summan
av de belopp, som motsvarade dels beräknad ränta å i verken investerat
kapital, dels ock den procentuella och den ränteformiga avsättningen till förnyelsefond,
måste däremot anses innebära en rättvisare fördelning av avsättningarna
på de olika åren. Avsättningens storlek vid en brukbarhetstid av i
medeltal 40 år och en antagen räntefot av 5 procent skulle enligt de båda olika
systemen vid periodens början bliva 2.50 respektive 0.83 procent av anskaffningskostnaden.
Skillnaden skulle alltså uppgå till 1.07 procent. Då vid
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
kraftverken samtliga årskostnader exklusive ränta och avsättning till förnyelsefond
icke uppginge till mer än omkring 3.5 procent av anläggningskostnaden,
skulle storleken av kraftverkens årliga driftkostnader alltså komma att bliva
väsentligt olika, allteftersom man räknade med konstant avsättning till förnyelsefond
eller med konstant annuitet.
Efter att hava påvisat, att under en 40-årsperiod årskostnaderna för en kraftverksanläggning
i förra fallet komme att variera på visst sätt, i senare fallet
att bliva ungefär konstanta, framhöll bemälde representant bland annat, att
vattenfallsstyrelsens räntabilitetskalkyler skedde i enlighet med principen om
konstant annuitet, som gåve eu konstant självkostnad för kraften under hela
den tid, kontrakten om leverans av elektrisk energi gällde (20 ä 40 år), samt
att av styrelsen till statsmakterna vid olika tillfällen lämnade självkostnadsuppgifter
ävenledes varit baserade på denna förutsättning, varpå han till sist
anförde: ,,P ;
\ id statens vattenfallsverks anläggningar vore avsättningskvotens storlek
av mycket större betydelse för räntabiliteten än vid övriga verk icke endast
därför, att verket ännu vore vid starten, att utbyggnaderna skett i ett fåtal stora
steg och att omloppstiden för anläggningarna vore relativt stor, utan även därför,
att avsättningen procentuellt utgjorde en mycket större del av de totala
årskostnaderna än vid statens övriga affärsdrivande verk. På grund därav
vore det för statens vattenfallsverk av synnerligen stor betydelse att tillämpa
en norm, som fördelade summan av ränta och avsättning till förnyelsefond så
jämnt som möjligt pa de olika aren. Med hänsyrn till de bestämmelser, som
gällde för beräkning av tantiem till vissa tjänstemän vid kraftverken, vore
det icke möjligt att övergå från det vid kraftverken tillämpade systemet med
konstant annuitet till systemet med konstant avsättning utan att samtidigt
bestämmelserna för tantiemberäkningen reviderades.
Betänkandet innehåller närmast härefter en redogörelse för vattenfallsstyrelsens
i skrivelse den 22 november 1913 hos Kungl. Maj:t gjorda framställning
om åtgärder för förräntande av statens vattenfallsverks förnyelsefonder tillhörande
medel samt det i anledning härav utfärdade kungl. brevet den 21
januari 1916 med bestämmelser om överlämnande av medel, tillhörande verkets
förnyelsefonder, till riksgäldskontoret för förvaltning, om räntegottgörelse å
sålunda överlämnade medel och om medlens lyftande, varjämte meddelats, att
vid utgången av år 1924 av vattenfallsverkets förnyelsefondmedel ett belopp
av 10,500,000 kronor fanns insatt hos riksgäldskontoret, för vilka medel verket
gottgjordes en ränta av 4.5 procent.
De sakkunniga hava vidare upplyst, att räntan å de hos riksgäldskontoret
deponerade förnyelsefondmedlen ingår bland driftinkomsterna för de rörelsegrenar,
som äga dessa medel, och att den ränteformiga delen av avsättningen
i likhet med den procentuella delen sedan upptages såsom en driftutgift för
vederbörande rörelsegren. I sammanhang härmed har erinrats därom, att de
av Kungl. Maj:t fastställda driftkostnadsstaterna upptaga såsom avsättningar
till förnyelsefonder för kraftverken de totalbelopp, vartill dessa avsättningar
anses skola uppgå under det år, vederbörande stat avser.
Sin ståndpunkt i frågan, huruvida konstant eller stigande avsättning bör
användas, hava de sakkunniga angivit i följande uttalande:
Då vid avsättning till förnyelsefond ett flertal oberäkneliga faktorer spela
in, måste det enligt de sakkunnigas uppfattning anses ändamålslöst och tids
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
9
ödande att använda det invecklade förfaringssätt, metoden med en år från år
stigande avsättning innebär. Eu för bestämmande av avsättningens storlek
verkställd noggrann matematisk beräkning, grundad på osäkra data och antaganden,
torde vara av föga värde. Enligt de sakkunnigas mening bör man
eftersträva att om möjligt låta avsättningarna bliva jämnt fördelade på de olika
åren. Denna metod är ur värdeminskningssynpunkt lika riktig samt dessutom
naturligare och enklare än den vid kraftverken tillämpade. Skulle det
efter någon tid visa sig, att avsättningarna gjorts för stora eller för små.
föreligger ju intet hinder att ändra procentsatserna och sedan med de nya procenttalen
som grund jämnt fördela avsättningarna under de återstående åren
av ett objekts användningstid. Det tjänar icke något till att använda förfinade
metoder, när man, som här, har att göra med ett flertal ganska oberäkneliga
omständigheter. Det nuvarande sättet för tantiemberäkning vid kraftverken
bör givetvis ej få hindra, att den av de sakkunniga förordade principen, konstant
avsättning till förnyelsefond, även där genomföres. Då emellertid för
lång tid gällande kontrakt om leverans av elektrisk energi äro baserade på
systemet med år från år stigande avsättning till förnyelsefond samt från
vattenfallsstyrelsens sida ivrigt vidhållits, att någon rubbning i detta beräkningssätt
icke borde företagas, vilja de sakkunniga icke motsätta sig, att detta
system bibehålies vid kraftverken till dess en ändrad form för avsättning kan
befinnas lämplig att genomföra. Med hänsyn till den ringa avkastning, kanalverken
lämna, samt då en ökning i trafiken å kanalerna och därmed följande
högre inkomster endast så småningom torde uppstå, hava de sakkunniga, som
inhämtat, att vattenfallsstyrelsen anser metoden med stigande avsättning vara
den för kanalverken mest lämpade, ej heller velat motsätta sig. att denna
metod tills vidare tillämpas jämväl vid sistnämnda verk. Vid telegrafverket
föreligga däremot icke några hinder för användande av den vid statens järnvägar
och postverket tillämpade metoden med konstant avsättning till förnyelsefond;
och synes denna form för avsättning böra begagnas även vid statens
vattenfallsverks fastighetsförvaltning.
De sakkunniga hava därför hemställt, att konstant avsättning skall tillämpas
utom vid kraftverken och kanalverken, beträffande vilka metoden med stigande
avsättning skall användas, dock att Kungl. Maj:t måtte förklara, att sistnämnda
metod borde tillämpas vid dessa verk blott till dess en ändring häri
kunde befinnas lämplig att genomföra.
Generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen hava icke fram- utlåtanden
ställt någon erinran mot förslaget till grunder för avsättning till förnyelsefonderna.
Statskontoret har beträffande grunderna för avsättning i allmänhet anfört:
»Vid behandlingen av grunderna för avsättning till förnyelsefond hava de
sakkunniga icke till diskussion upptagit den viktiga principfrågan, huruvida
avsättningen skall hänföra sig till den ursprungliga anskaffningskostnaden eller
till kostnaden för nyanskaffning. Av de sakkunnigas hemställan framgår dock,
att de anslutit sig till det förra alternativet. De påyrka nämligen, att avsättningen
skall äga rum å de bokförda värdena och så avvägas, att den totala avsättningen
för ett objekt kan vid detsammas utrangering täcka slopningskostnaden,
d. v. s. det bokförda värdet, minskat med objektets realisationsvärde.
Förnyelsefondens uppgift är emellertid, eller borde i varje fall vara. att helt
bestrida kostnaden för ersättande av utrangerade objekt. Då med tillämpande
av den av de sakkunniga angivna beräkningsgrunden de avsatta medlen komma
att vid utrangeringstillfället uppgå till belopp, som tillsammans med reali
-
10
Kung!,. Maj:ta proposition nr SO.
sationsvärdena motsvara den ursprungliga anskaffningskostnaden, är tydligt,
att, om kostnaden för nyanskaffningen är högre, de avsatta medlen icke förslå
för ändamålet. Största delen av kommunikationsverkens tillgångar äro anskaffade
vid väsentligt lägre prisnivå än den närvarande och därför även bokförda
till lägre värden än nuvarande nyanskaffningskostnader. Frågan har
för den skull en stor ekonomisk räckvidd. Det torde emellertid otvivelaktigt
förhålla sig så, att verkens ekonomi icke tillåter en avsättning, som fullt ansluter
sig till gällande prisnivå, enär det torde vara uteslutet att uppbringa
taxorna till en höjd, som vid bibehållet förräntningskrav skulle för sådan händelse
påfordras. Även om på denna grund en lägre avsättning åtminstone tills
vidare måste godtagas, bör man härvid göra klart för sig, att en större avsättning
vore den affärsmässigt riktiga och att vad i detta avseende underlåtes
nödvändiggör att i en framtid lämna ökade anslag eller ock stegra avsättningen
till förnjmlsefonderna med härav följande minskning av statsverket tillkommande
överskott. Statskontoret vill emellertid ifrågasätta, om man vid fastslående
av för framtiden gällande normer för avsättningen bör helt binda sig
för de föreslagna principerna och om icke i varje fall möjligheten till en utjämning
genom extra avsättningar på grund av stegrade nyanskaffningskostnader
borde kunna i bestämmelserna komma till uttryck.»
I frågan, huruvida kollektiv eller individuell avsättning bör tillämpas vid
kanalverken och statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning, har vattenfallsstyrelsen
framhållit följande:
Enligt styrelsens mening måste varje metod för bestämmande av avsättningen
för förnyelse ytterst grundas på en mer eller mindre ingående uppskattning
av livslängden hos de olika objekt, som inginge i anläggningen. Sedan
därigenom erhållits de olika delsummor, som erfordrades för en rationell förnyelse,
kunde genom summering och slutsummans jämförelse med totala anläggningsbeloppet
erhållas en genomsnittsprocent för avsättningen. Själva
avsättningen bleve då kollektiv, även om den vore grundad på en mer eller
mindre långt gående individuell värdering. Vid kanalverken kunde utan
större svårighet tillämpas en avsättning, grundad på en ganska detaljerad individuell
beräkning för olika objekt. Vid fastighetsförvaltningen däremot,
där det dessutom gällde ganska små summor, vore den individuella grundvalen
för avsättningen ej av samma betydelse. Styrelsen har vidare förklarat sig
anse, att, även om avsättningarnas storlek måste baseras på flera oberäkneliga
faktorer, man dock stode på en fastare grund, om man rörande dessa faktorer
gjorde vissa bestämda antaganden och därefter följdriktigt tillämpade därav
framgående resultat, än om man avgjorde frågan mera klumpvis och på känn
samt icke konsekvent tillämpade utan på grund av opportunitetsskäl avveke
från de normer, som man uppställt såsom lämpliga. Vissa till en början endast
uppskattningsvis valda förutsättningar beträffande objektens livslängd, penningvärdets
inflytande m. m. borde sedan kunna successivt fastställas med
allt större noggrannhet och därmed avsättningarnas storlek i realiteten göras
nog så exakt.
Beträffande frågan om konstant eller stigande avsättning till förnyelsefond
har vattenfallsstyrelsen under åberopande av de utav styrelsens representant
inför de sakkunniga gjorda uttalanden framhållit,
att det ur både principiell och praktisk synpunkt vid verk av den typ, som
kraftverken och kanalverken representera, är riktigast att räkna med konstant
annuitet, d. v. s. med stigande avsättning till förnyelsefond, att i realiteten systemet
med konstant annuitet icke erbjuder någon som helst svårighet i tillämpningen,
förutsatt att bokföringen är rationellt ordnad, att det visserligen för
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
1 1
varje särskilt kraftverk är praktiskt taget likgiltigt, vilket avsättningssystem
man använder, sedan ett tjugutal år förflutit efter det kraftverket i stort sett
blivit fullt utbjrggt, men att det måste vara av stor betydelse att kunna räkna
med konstant annuitet för ett kraftverk, som är nystartat eller befinner sig i
stark utveckling, att det endast vid tillämpning av sj^stemet med konstant
annuitet torde vara möjligt att med användande av år för år konstant kraftpris
få motsvarighet mellan kraftverkens inkomster och utgifter, åtminstone under
de första tiotalen år av ett kraftverks tillvaro, och slutligen att systemet med
stigande avsättning även för kanalverken är att föredraga med hänsyn till att
avsättningen till förnyelsefond utgör en högst avsevärd del av den årliga driftkostnaden,
samt att det påtagligen bör bliva lättare att successivt avsätta högre
belopp, allteftersom trafiken växer.
Styrelsen yttrar vidare:
»Vattenfallsstyrelsen är fullt medveten därom, att för flertalet industriella
företag och för större delen av statens järnvägars, telegrafverkets och postverkets
anläggningar systemet med konstant avsättning till förnyelsefond är det
enklaste och lämpligaste därför, att anskaffningarna ske i relativt mindre poster
och med en någorlunda jämn fördelning på de olika åren. Systemet med konstant
avsättning bör därför vara den allmänna normen, men vattenfallsstyrelsen
anser det vara mindre lyckligt, om denna norm skulle fastställas generellt, utan
möjlighet till undantag. Vad beträffar de sakkunnigas förslag, att metoden
med stigande avsättning till förnyelsefond bör vid kraftverken och kanalverken
användas blott till dess en ändring häri kan befinnas lämplig att genomföra,
har styrelsen intet att häremot invända, förutsatt att dylik ändring för varje
särskilt kraft- eller kanalverk ifrågasättes först då detsamma under en relativt
lång tidsperiod varit fullt utbyggt och icke under denna period undergått några
mera betydande utvidgningar.
De sakkunniga hava föreslagit, att vid kraftverken och kanalverken till den
procentiska avsättningen årligen skall läggas ett belopp, motsvarande ränteavlcastningen
å fondens kapitalbehållning. Det torde vara lämpligt, att i detta
sammanhang föreskrives, att nämnda ränteavkastning skall beräknas efter en
räntefot av 5 %, och att densamma sålunda icke skall utgöra förnyelsefondens
verkliga ränteavkastning, vilken kan variera beroende på huru förnyelsefondens
medel äro placerade.»
Statskontoret anser den vid kraftverken tillämpade metoden med stigande
avsättning vara lika rationell som den av de sakkunniga förordade konstanta
avsättningen och väl lämpad för de speciella förhållandena vid dessa relativt
mindre omfattande, självständiga affärsföretag liksom vid kanalverken. Det
synes statskontoret därför knappast vara någon anledning, varför Kungl.
Maj:t endast för vinnande av enhetlighet mellan kommunikationsverken skulle,
såsom de sakkunniga hemställt, förklara, att stigande avsättning blott skulle
användas till dess en ändring kan befinnas lämplig att genomföra.
Riksrcikenskapsverket slutligen anser på anförda skäl den vid kraftverken
tillämpade metoden vara mer rationell, men har icke någon erinran mot att bestämmelser
utfärdas i enlighet med vad de sakkunniga i detta hänseende föreslagit,
såvida praktiska olägenheter ansåges förenade med denna metod.
De sakkunniga hava ansett avsättning till förnyelsefond böra äga ruin med De parte
vissa procent av vederbörande objekts bokförda värde (det i objekten ur- mentsehefen
sprungligeu investerade kapitalet) och så avvägas, att den totala avsättningen
för ett objekt kunde vid detsamma^ utrangering täcka slopningskostnaden.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
vilken motsvarar objektets bokförda nyvärde minskat med skrotvärdet. Mot
berörda norm för avsättningarnas beräknande har statskontoret invänt, att,
om kostnaden för ersättningsanskaffning vore högre än den ursprungliga anskaffningskostnaden,
de i enlighet med samma norm avsatta medlen icke
komme att förslå för täckande av ersättningsanskaffningen, samt uttalat, att,
även om på grund av verkens ekonomi denna norm åtminstone tills vidare måste
godtagas, en i anslutning till gällande prisnivå avvägd avsättning vore den
affärsmässigt riktiga. Med hänsyn till den relativt korta tid, avsättning till
förnyelsefonderna ägt rum, samt då någon större erfarenhet för bedömande
av lämpligaste formen för avsättning till följd härav ännu ej finnes, anser jag,
att det för närvarande saknas anledning att vid ifrågavarande beräkningar
följa annan huvudgrund än den av de sakkunniga förordade. Med anledning
av den av statskontoret uttalade farhågan, att avsättningarna med tillämpande
av nämnda beräkningsgrund skulle bliva för låga, må hänvisas till det flertal
oberäkneliga faktorer, som framträda vid och försvåra bedömandet av avsättningarnas
storlek, främst därvid fluktuationen av penningvärdet, samt att en
mycket stor del av verkens egendom tillkommit under högkonjunkturen med
dess höga prisnivå och att vid användande av det föreslagna beräkningssättet
avsättningen för sådan egendom med hänsyn till storleken av det bokförda
värdet måste bliva avsevärd. Jag anhåller även att få fästa uppmärksamheten
på, att Kungl. Maj:t, i händelse särskilda omständigheter därtill föranleda,
givetvis kan låta verken företaga högre eller lägre avsättning än den, som
betingas av de med ledning av berörda grund uträknade procenttalen, eu sak,
vartill jag längre fram återkommer.
I frågan, huruvida kollektiv eller individuell beräkningsgrund skall förekomma,
anser jag allenast den modifikationen höra vidtagas i de sakkunnigas
förslag, att det med hänsyn till vad vattenfallsstyrelsen härom anfört bör få
ankomma på styrelsen att välja, vilkendera av dessa grunder skall gälla för
kanalverken.
Vad angår frågan, huruvida metoden med konstant avsättning eller metoden
med stigande avsättning till förnyelsefond bör användas, har ingen meningsskiljaktighet
förekommit därom, att konstant avsättning bör tillämpas vid de
äldre verken och statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning; och ansluter
även jag mig till denna mening. Beträffande vattenfallsverkens kraft- och
kanalverk hava delade meningar yppats.
Till förmån för metoden med stigande avsättning till förnyelsefond, särskilt
beträffande kraftverk, synes kunna anföras. Ett kraftverk har relativt stor
livslängd och plägar under den tidigare delen av sin tillvaro kräva jämförelsevis
ringa tillskott ur förnyelsefonden. Ofta kan verket först efter åtskilliga
års förlopp beräknas lämna tillfredsställande ekonomiskt utbyte, som emellertid
stegras med växande tillslutning av abonnenter. Vid ett dylikt verk kunna
därför vissa skäl tala för att under de första åren, innan verket erhållit tillräcklig
anslutning, verkställa mindre avsättningar till förnyelsefonden. Därigenom
möjliggöres att hålla lägre krafttaxor än som, med redovisning av sam
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
13
ma driftsöverskott, kan ske vid konstant avsättning. De sålunda anförda
skälen synas mig allenast i mindre grad tillämpliga på kanalverken.
Mot metoden med stigande avsättning till förnyelsefond kan sägas bland
annat följande. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke metoden med
stigande avsättning, sådan den av vattenfallsstyrelsen tillämpas, åtminstone
under ogynnsamma omständigheter kan innebära, att åt framtiden lämnas att
bära utgifter, som rätteligen bort gäldas av tidigare års inkomster. Den värdeminskning,
som exempelvis ett kraftverk undergår på grund av ett års slitning,
lärer, även om den först framdeles kommer till synes såsom kontant utgift,
vara att jämställa med de egentliga driftkostnaderna. Innan värdeminskningen
blivit täckt av driftinkomsterna, har i själva verket ingen vinst uppstått.
På denna grund är systemet med den konstanta avsättningen till förnyelsefond
byggd. Om däremot under de första åren av verkets drift avsättningarna
till förnyelsefond understiga den årliga värdeminskningen — jag
utgår härvid från att värdeminskningen på grund av slitning antages vara
densamma för varje år av verkets livslängd — så har under dessa år den uppkomna
vinsten blivit för högt upptagen, därigenom att betalningen av en del
av driftkostnaderna ställts på framtiden. Detta resultat synes mindre riktigt,
även om förnyelsefonden, därest intet oförutsett inträffar, skulle kunna utan
förhöjning i de årliga avsättningarna av driftsmedel men med tillägg av ränta
på ränta å avsatta belopp i en framtid bringas upp i den storlek, som motsvarar
uppkommen värdeminskning å verket. Ur praktisk synpunkt måste det ock
sägas, att en förnyelsefond bildad enligt metoden med stigande avsättningar
framför allt under den närmaste tiden efter dess uppläggande är jämförelsevis
svagt rustad att möta oförutsedda påfrestningar. Dylika oförutsedda påfrestningar
föranledas icke blott av olyckshändelser och dylikt utan även av nya
uppfinningar, som betinga utrangering i förtid av eljest användbara föremål.
Ett uttag ur förnyelsefonden, som infaller avsevärt tidigare än beräknats, utövar
därjämte ett jämförelsevis betydande inflytande å fondens framtida ställning,
då fonden för framtiden berövas icke blott det uttagna kapitalbeloppet
utan även beräknad ränta på ränta därå. Vid konstant avsättning till förnyelsefond
bliva följderna av ett dylikt oberäknat uttag icke så kännbara.
Slutligen bör iakttagas, att avsättningarnas storlek i hög grad är beroende av
den till grund för beräkningarna liggande räntefotens höjd. Om räntegottgörelsen
å förnyelsefondsmedlen exempelvis sänkes under avskrivningsperioden,
måste en ökning av den årliga avsättningen äga rum för att motverka minskningen
i förnyelsefondens ränteavkastning. Skulle så icke ske. komme fonden
att vid avskrivningsperiodens slut understiga beräknad storlek. Härtill komma
slutligen de av de sakkunniga anförda skälen till förmån för konstant avsättning.
Vid övervägande av förevarande fråga har jag i likhet med de sakkunniga
funnit en övergång till systemet med likformig avsättning vara önskvärd,
jämväl såvitt angår statens vattenfallsverks kraft- och kanalverk. Då emellertid
den föreliggande utredningen icke giver tillräcklig ledning för bedömande
av frågan på vad sätt eller när en dylik övergång bör äga rum. torde.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
Avsättningens
storlek.
Sakkunniga.
på sätt de sakkunniga jämväl hemställt, vattenfallsstyrelsen tills vidare få använda
systemet med stigande avsättning. Jag förutsätter härvid, att styrelsen
bör erhålla i uppdrag att inkomma till Kungl. Maj:t med utredning i berörda
avseende.
Vattenfallsstyrelsen har ansett föreskrift böra utfärdas därom, att den ränteformiga
delen av den stigande avsättningen skulle beräknas efter en räntefot
av 5 procent å förnyelsefonds kapitalbehållning och således icke efter fondens
verkliga ränteavkastning, vilken kunde variera. Anledningen härtill är, att
den procentuella delen av avsättningen vid kraftverken, vilkas fondmedel till
största delen äro placerade i riksgäldskontoret mot en ränta, som med 72 procent
(iverstiger högsta gällande depositionsränta, dock högst 5 procent, från början
uträknats med tanke på att vederbörande fond för varje år skulle tillföras
ränteavkastning efter 5 procent å fondens behållning vid årets början. Framställningen
innebär, att av årets driftinkomster skulle till förnyelsefonden
avsättas jämväl det belopp, varmed förnyelsefondens årliga ränteavkastning
kunde understiga fem procent av samma fond. Då denna ränteskillnad framdeles,
när fonden vuxit, kan komma att uppgå till betydande belopp, skulle
härigenom kunna uppkomma en icke oväsentlig minskning i vattenfallsverkets
framtida inkomster till förmån för de närmaste åren. Om vattenfallsstyrelsen
vid beräkningen av avsättningarna till förnyelsefonden räknat med högre räntegottgörelse
å förnyelsefondsmedlen än i verkligheten kommer att inflyta, är
givetvis riktigast att omedelbart i motsvarande mån höja den likformiga delen
av avsättningarna till fonden, och torde utredning härom böra igångsättas, därest
sådan icke blir obehövlig på grund av övergång till systemet med konstant
avsättning. Enligt vad jag inhämtat, lär emellertid utsikt finnas, att riksgäldskontoret
kommer att lämna högre räntegottgörelse än hittills å mera stadigvarande
placeringar av iörnyelsefondsmedel. Berörda av vattenfallsstyrelsen
framförda önskemål bör ses mot bakgrunden av styrelsens tidigare omnämnda
framställning den 27 september 1924. Denna, som finnes refererad i
betänkandet, utmynnar i en hemställan om bemyndigande för styrelsen »att
investera 7,000,000 kronor av statens kraftverks förnyelsefonder i kraftverkens
distributionsanläggningar med återbetalande av motsvarande belopp av förut
beviljade anslagsmedel och att hos riksgäldskontoret lyfta nämnda belopp», vid
vilken anordning kraftverken, enligt vad styrelsen åsyftat, skulle av sina driftinkomster
tillgodoföra respektive förnyelsefonder en årlig ränta av 5 procent
å sålunda i deras distributionsanläggningar investerade belopp av förnyelsefonderna.
Denna framställning anser jag av skäl, som jag längre fram skall
angiva, icke vara av natur att böra bifallas.
De sakkunniga, som utgått från, att såväl frågan om fondernas omslutning
(objekten) som frågan om grunderna för avsättningarna skola bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning, hava icke ansett sig böra avgiva något förslag
om storleken av de procenttal, efter vilka avsättning till förnyelsefond skall
göras. Förslag härom anse de, att verken böra inkomma med till Kungl. Maj:t
i samband med framläggande av plan till driftkostnadsstater. De sakkunniga
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
15
framhålla emellertid, att även för sådana egendomsobjekt, vilka förekomma
vid samtliga verk, olika avsättningsprocent kunna vara berättigade med hänsyn
till de skilda förhållandena vid verken. Vid avsättning syntes hänsyn även
böra tagas till brand- och olyeksfallsrisker, t. ex. större järnvägsolyckor, och
borde för mötande av dylika risker ett lämpligt belopp årligen avsättas till
vederbörande fond. Under förutsättning, att så sker, föreslå de sakkunniga,
som förebragt utredning om, i vilken omfattning verkens egendom är försäkrad,
att utgifter för försäkring av sådan egendom, för vilken avsättning till
förnyelsefond äger rum, icke bör förekomma efter utgången av nu förefintliga,
dylik egendom berörande försäkringsavtals giltighetstid.
Förevarande del av betänkandet avslutas med följande uttalande:
Skall ett affärsföretag bära sig, måste detsamma givetvis i första hand kunna
betala ränta å det däri nedlagda kapitalet, framför allt det upplånade, och
sedan därutöver lämna så stort överskott, att nödiga fondavsättningar årligen
kunna göras. Består företaget av flera olikartade affärsgrenar, är det ej tillräckligt,
att dessa villkor äro uppfyllda för vissa av dessa grenar, under det
att andra gå med förlust. Denna förlust måste täckas av överskottet från de
övriga. Tillämpas dessa principer på statens affärsdrivande verk, så följer därav,
att den första fordran, som från statsfinansiell synpunkt bör uppställas på
desammas skötsel, är att full ränta å det för verket upplånade kapitalet skall
kunna inlevereras till statskontoret. Kan denna fordran icke uppfyllas, så
kommer den avsättning, som göres till förnyelsefond, i grunden att helt eller
delvis gäldas av skattemedel eller andra statsinkomster. Det kan då sättas i
fråga, huruvida det är riktigt från statsfinansiell synpunkt att göra full avsättning
till förnyelsefond åt verket, när detsamma ej är i stånd att erlägga
full ränta å lånekapitalet. Under sådana förhållanden blir avsättningen till
förnyelsefond en lämplighetsåtgärd, som i grunden är beroende av vad det statsfinansiella
läget för tillfället kan medgiva.
I detta sammanhang anser jag mig böra hänvisa till den vid betänkandet fogade
tabellen (Bil. A), utvisande under åren 1912—1923 verkställda avsättningar
till förnyelsefonderna m. m. Enligt vad jag inhämtat utgjorde förnjmlsefondernas
storlek vid utgången av år 1924, statens järnvägars förnyelsefond
12,854,000 kronor, kraftverkens, kanalverkens och statens vattenfallsverks fastighetsförvaltnings
fonder respektive 11,111,924 kronor 46 öre, 373,213 kronor
66 öre och 39,502 kronor 59 öre, telegrafverkets förnyelsefond 4,400.000 kronor
samt postverkets förnyelsefond 1,345,083 kronor 99 öre.
Riksräkenskapsverket har yttrat, att frågan om rätta storleken av avsättningarna
till förnyelsefond vore ett spörsmål, som borde bedömas av fackmän. Om
emellertid dessa avsättningar enligt den hittills följda normen befunnits eller
komme att befinnas för störa, borde detta icke hava till följd, att de avsatta
medlen användes för annat än sitt avsedda ändamål, utan i stället att avsättningarna
minskades eller eventuellt temporärt upphörde, varigenom de till statsverket
levererade överskotten ökades.
Fullmäktige i riksgäldskontoret, som funnit sig kunna i stort sett biträda
de sakkunnigas uttalanden och förslag, hava i likhet med de sakkunniga ansett
det vara lämpligt, att verken i samband med framläggande av plan till
Yttranden.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
driftkostnadsstater inkomma till Kungl. Maj:t med förslag å de procenttal, efter
vilka avsättning till förnyelsefond skall göras, och att således vissa avsättningsprocent
ej fastställas att gälla tills vidare, utan att frågan om deras bestämmande
kommer under förnyad omprövning varje år. Då ifrågavarande fonder
enligt fullmäktiges mening måste anses hava stigit till belopp, som för bestridande
av fondernas egentliga ändamål vore onödigt höga, hava fullmäktige
iirågasatt, huruvida ej procentsiffrorna borde nedbringas, varjämte det synts
dem böra eftersträvas, att avsättningarna avvägdes så, att fonderna kunde fylla
sitt egentliga ändamål och ej användas på annat sätt.
Förslaget, att avsättningsprocenten skulle så avvägas, att densamma jämväl
komme att förslå till mötande av brand- och olycksfallsrisker, har statskontoret
funnit välgrundat, och har förslaget jämväl av övriga myndigheter lämnats
utan erinran. Vattenfallsstyrelsen anser dock, att i vissa av styrelsen uppräknade
fall undantag från de i detta hänseende föreslagna stadgandena borde
medgivas. Järnvägsstyrelsen anför, att då av tidigare erfarenhet att döma de
materiella skador, som fonden i ifrågavarande hänseende kunde komma att få
ersätta, sannolikt bleve små i förhållande till totala egendomsvärdet, ändringen
icke syntes behöva föranleda någon ökning av nuvarande avsättningsprocent
för statens järnvägar.
Med anledning av de sakkunnigas i motiveringen gjorda uttalande, att det
kunde sättas i fråga, huruvida det vore riktigt från statsfinansiell synpunkt att
gorå full avsättning till förnyelsefond, när ett verk ej vore i stånd att erlägga
full ränta å lånekapitalet, samt att avsättningen under sådana förhållanden
bleve eu lämplighetsåtgärd, som i grunden vore beroende av vad det statsfinansiella
läget för tillfället kunde medgiva, påpekar järnvägsstyrelsen, att detta
uttalande stode i bestämd strid mot styrelsens uppfattning, att avsättningen
till förnyelsefond betydde en driftkostnad av samma realitet som t. ex.
kostnaderna för förbrukning av materialier samt att, om affärsmässighet skulle
eftersträvas i fråga om bokföringen, en nödvändig fordran vore, att den regelmässiga
avsättningen i sin helhet bokfördes såsom utgift.
Även statskontoret har berört nämnda uttalande av de sakkunniga samt därvid
yttrat:
»Avsättningen till förnyelsefond bör enligt statskontorets uppfattning betraktas
som en lika befogad årskostnad som verkets övriga driftutgifter; den
är avsedd att ersätta den minskning i värde, som tillgångarna under året undergått.
Underlåtes avsättning och inlevereras till följd därav ett motsvarande
belopp som överskott, innebär detta i realiteten en förbrukning av verkets kapital,
som i sinom tid måste ersättas. Åtgärden skulle även vara ägnad att förvilla
uppfattningen om verkets räntabilitet. Om de statsfinansiella förhållandena
något år verkligen skulle nödvändiggöra ett inhiberande eller en minskning
av avsättningen till ett verks förnyelsefond. bör enligt statskontorets mening
detta föranleda, att det felande beloppet under de följande åren täckes
genom extra avsättningar.»
De,parte- Det är givetvis svårt att göra ett uttalande om, huruvida de hittills företagna
mentschefen. avsättningarna varit riktigt avvägda. Då det göres gällande, att för stora be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
17
lopp avsatts, synes man närmast syfta på avsättningarna till statens järnvägars
förnyelsefond, vilken nått en avsevärd storlek. Fondens stora likvida
belopp torde delvis förklaras av att en del av procentsatserna under kristidens
senare del ökades i och för kompensation av penningens minskade köpkraft,
vilket tillägg till procenttalen numera på något undantag när upphört, samt
därav, att samtidigt på grund av de höga kostnaderna en stark återhållsamhet
iakttogs, då det gällde att utföra förbättringsarbeten.
Att frågan om avsättningens storlek årligen bör underställas Kungl. Majrts
prövning i samband med framläggande av planer till driftkostnadsstater är
självklart, alldenstund avsättningen är en driftutgift, vilken synes böra betraktas
som en lika befogad årskostnad som verkets övriga driftutgifter. Uträknandet
av procenttalen bör givetvis verkställas med största möjliga omsorg
och samvetsgrannhet. En alltför omständlig procedur torde dock med hänsyn
till de oberäkneliga faktorer, som förut antytts, vara av föga värde. Såväl då
verkens styrelser i sina planer till driftkostnadsstater för år 1927 angiva de
procenttal, de funnit lämpliga, som då verksstyrelserna efter vunnen erfarenhet
kunna finna ändring i samma tal påkallad, böra deras förslag motiveras. Därest
procenttalen befinnas vara uträknade i enlighet med de för avsättning antagna
grunderna, synas de i regel böra följas vid fastställandet av driftkostnadsstaterna.
Vid bestämmandet av avsättningens storlek torde det dock understundom
komma att visa sig lämpligt eller måhända nödvändigt att vidtaga vissa jämkningar
i förslagen, särskilt med hänsyn till penningvärdets växlingar.
Förslaget om utfärdande av föreskrift, att utgifter för försäkring av sådan
egendom, för vilken avsättning till förnyelsefond äger rum, icke må förekomma
efter utgången av nu förefintliga, dylik egendom berörande försäkringsavtals
giltighetstid, finner jag välgrundat. En föreskrift härom synes dock
icke böra utesluta, att Kungl. Maj:t undantagsvis, därest särskilda skäl kunna
påvisas, medgiver försäkring jämväl av viss sådan egendom.
Användning och placering av förnyelsefonds medel.
Efter att hava förklarat, att de sakkunniga med användning av förnyelse- Sakkunniga.
fondmedel avse varje operation, varigenom förnyelsefond varaktigt och oåterkalleligen
minskas, samt med placering av dylika medel en operation, som gör
denna minskning endast temporär, hava de sakkunniga ingått på frågan om de
ändamål, till vilka en förnyelsefond bör användas, samt härom anfört:
Förnyelsefondmedel skola givetvis i främsta rummet användas för återställande
i fullgott skick av objekt, vilkas brukbarhet i avsevärdare mån minskats
(ersättningsarbeten), samt till anskaffande av nya objekt i ersättning för utrangerade
(ersättningsanskaffning). Det synes även vara klart, att fondmedlen
icke böra få användas till bestridande av det löpande underhållet. Postverkets
förnyelsefond bör alltså icke vidare anlitas för underhåll av sistnämnda slag
utan kostnaderna härför direkt påvila driften. Ofta torde det ej vara så lätt
att draga gränsen mellan sådant underhåll och förnyelse. Vid tvekan härom
bör man emellertid hålla fast vid, att endast mera omfattande arbeten skola be
Bihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 21 höft. (Nr 26.) 2
18
Kung!. Maj:ts proposition nr 20.
kostas av fondmedel. Kostnader för reparation av smärre objekt, exempelvis
möbler, och för ersättande av ett större objekts förslitna delar med nya föremål,
som representera en obetydlighet av objektets totalvärde, äro sålunda enligt de
sakkunnigas mening icke av sådan natur, att de behöva belasta förnyelsefonderna.
Man frågar sig onekligen, huruvida med riktig grund för avsättning till förnyelsefond
och oförändrad prisnivå någon större del av de medel, som avsättas,
kunna väntas bliva disponibla för andra ändamål än ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar.
Därvid må emellertid framhållas, dels att för ett flertal
objekt, exempelvis lokomotiv, i regel endast ersättningsanskaffning bestrides
med förnyelsefondmedel, dels ock, vad andra objekt angår, att man, vilken
grund för avsättning, som än begagnas, med tanke på kostnaden för blivande
ersättningsanskaffning uppenbarligen icke kan undgå att göra de årliga avsättningarna
avsevärt större än kostnaden för de ersättningsarbeten, som under
ett objekts användningstid tid efter annan påfordras.
För vidare klargörande av frågan hava de sakkunniga framdragit ett exempel
rörande avsättningen för ett enstaka objekt, varefter de fortsätta:
Betraktar man en hel objektgrupp, bestående av vid olika tidpunkter anskaffade
föremål, t. ex. statens järnvägars lokomotivpark, är det tydligt, att verket
av denna grupps förnyelsefondmedel ofta kan disponera avsevärda belopp för
andra ändamål än förnyelser samt att de kostnader för ersättningsarbeten och
ersättningsanskaffning, som tid efter annan förekomma, lätt kunna täckas med
de nya medel, som varje års avsättning ställer till förfogande. Ännu bättre går
detta givetvis, om fonden omsluter en mängd objekt av olika slag, för vilka
både anskaffningstiden och livslängden variera. Den omständigheten, att en
mycket stor del av statens järnvägars, statens vattenfallsverks och telegrafverkets
anläggningar äro relativt nya, skulle med hänsyn till, att avsättningarna
till förnyelsefonderna för dessa anläggningar ej pågått .särdeles länge, dock
måhända kunna föranleda en förmodan, att fonderna icke komme att uppnå sådan
storlek, att de i större omfattning kunde disponeras för annat än det med
fonderna egentligen avsedda ändamålet, men då å andra sidan måste beaktas,
att kraven på ersättningsarbeten äro väsentligt mindre vid nyare anläggningar
än vid äldre samt att avsättning till förnyelsefond måste verkställas även för
nya objekt, som ersatt utrangerade, ävensom för de med anlitande av lånemedel
utförda nyanläggningar, som inom ett under utveckling varande verk nästan
årligen tillkomma, synes man kunna förutsätta, att för en tid av några årtionden
framåt förnyelsefondmedel till betydande belopp komma att bliva disponibla
för andra ändamål än rena ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar.
För undvikande av att förnyelsefonderna erhålla betydligt större omfattning
än storleken av de kostnader, som exempelvis för den närmaste 15-årsperioden
erfordras för ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar, skulle kunna tänkas
den utvägen, att bestämmelse meddelas därom, att, sedan vederbörande fond
uppgått till visst belopp, avsättning till fonden skulle upphöra, till dess den nedgått
under detta belopp. En sådan begränsning, för närvarande föreskriven
för vissa kraftverk, anse sig de sakkunniga dock icke kunna förorda, emedan de
icke kunnat finna några bärande skäl mot att i viss utsträckning använda fondens
disponibla behållning till andra ändamål än förnyelse. Det synes de sakkunniga
då vara bättre att ändra procentsatserna, om dessa visat sig vara för
höga eller det statsfinansiella läget talar för lägre avsättning. Under alla förhållanden
måste dock fondmedlens användande till icke förny ds c■ändamål ske
med stor urskiljning och under iakttagande av att fondens egentliga ändamål
icke äventyras. Därest vederbörande verk icke förses med ^alltför många och
dyrbara nyanläggningar, kan ett jämviktsläge tänkas uppstå mellan avsättnin
-
Kungl. Maj:ts proposition nr ZG
19
gärna till förnyelsefond och behovet att använda denna för ersättningsarbeten
och ersättningsanskaffningar. Sedan ett sådant jämviktsläge uppkommit, bör
det icke få förekomma, att fondmedel användas till andra ändamål.
Med hänvisning till förfaringssättet vid enskilda affärsföretag uttala de sakkunniga,
att till bekostande av utvidgning av redan bestående anläggningar, till
bestridande av den merkostnad, som kan uppkomma därigenom, att ett nytt objekt
är av avsevärt högre kapacitet eller kvalitet än det, som utrangerats, samt
till sådana nyanläggningar och nyanskaffningar, som icke stå i omedelbart samband
med slopning och vilka kunna beräknas bliva ekonomiskt bärkraftiga,
böra förnyelsefondmedel, i den mån de kunna avvaras därtill, i första hand användas
och först om dessa icke äro tillräckliga nya lånemedel. Något hinder
att använda förnyelsefondmedel för återbetalning av erhållna lånemedel anse de
icke heller föreligga, men hålla före, att ett användande av fondmedel för utvidgningar
och därmed jämförliga ändamål bör hava företräde framför medlens
användande till återbetalning av lånemedel. De sakkunniga understryka i detta
sammanhang, att de i enlighet med den uppfattning, riksstatskommitterade och
statskontoret samt vid skilda tillfällen riksräkenskapsverket och fullmäktige
i riksgäldskontoret uttalat, anse, att direkt nedskrivning av det bokförda värdet
hos tillgångar, uppkomna genom anslag av lånemedel, endast bör få ske i
samband med en motsvarande minskning av verkets skuld.
De sakkunniga hava meddelat, att enighet mellan verkens representanter råder
därom, att förnyelsefondernas egentliga uppgift är att lämna medel till
ersättningsarbeten och ersättningsanskaffning, samt att de sakkunnigas uppfattning
om den ytterligare användning av fonderna, som vid uppkommen, avsevärdare
behållning hos desamma må ifrågakomma, delas av statens järnvägars,
telegrafverkets och postverkets representanter. Beträffande den ställning,
statens vattenfallsverks representant intagit till sistnämnda fråga, anföra de
sakkunniga:
Från vattenfallsstyrelsens sida har föreslagits, att uttrycket användning av
förnyelsefondmedel skulle brukas endast i fråga om förnyelse av en anläggning
eller anläggningsdel, i förnyelse därvid även inbegripet en mindre teknisk förändring
eller en mindre ökning av kapaciteten. Däremot skulle enligt styrelsens
mening placering av fondmedel anses äga rum, när desamma investerades i
driftfärdiga anläggningar m. in., likaväl som när de deponerades hos riksgäldskontoret.
Skillnaden mellan användning och placering vore därvid, att placerade
medel alltjämt inginge i förnyelsefondens tillgångar, under det att använda
medel ur denna synpunkt vore att anse som förbrukade och därför skulle bortföras
från fondens tillgångar.. Härom hade styrelsens representant, som närmast
haft förhållandena vid kraftverken för ögonen, framhållit följande: För att ernå
konstant annuitet, vartill vattenfallsstyrelsen syftade med sin norm för avsättning
till förnyelsefond, måste antingen fondens tillgångar göras räntebärande
på ett eller annat sätt eller också det räntepliktiga kapitalet minskas genom
återbetalning av låneanslag. På grund av att förnyclsefondens behållna medel
således måste förräntas, vore det lämpligt, att placeringen av fondens medel
skedde på sådant sätt, att den därå belöpande räntan kunde upptagas bland
årets driftkostnader och icke behövde påföras ett anläggningskonto. Därför
borde vid ett affärsverk, som omfattade mer än en rörelsegren, medlen om möjligt
placeras i driftfärdiga anläggningar, driftinventarier samt kontors- och
bostadsfastigheter eller likartade ändamål. Då vid statens vattenfallsverk ro
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
relsekapitalet delvis användes för anskaffning av materialier för nyanläggningar,
borde förnyelsefondens medel helst icke placeras som rörelsekapital, avsett
för sådan användning. Vid sålunda förordad placering borde av för anläggningarna
beviljade lånemedel återbetalas ett belopp, i storlek motsvarande
de förnyelsefondmedel, som placerades i anläggningarna.
De sakkunniga framhålla, att vad sålunda anförts i huvudsak överensstämmer
med den åsikt, som kommit till uttryck i vattenfallsstyrelsens förut omnämnda
framställning om bemyndigande att med återlämnande av 7,000,000
kronor av tidigare till distributionsanläggningar beviljade anslag av lånemedel
investera 7,000,000 kronor av kraftverkens förnyelsefonder i dessa anläggningar.
Om berörda hemställan anföra de sakkunniga, att densamma i själva verket
icke innebär något annat än ett användande av förnyelsefondmedel för återbetalning
av erhållna lån. Ett bifall till denna hemställan stode således ej pa
annat sätt i strid mot de sakkunnigas uppfattning om sättet för användande av
förnyelsefonds överskottsmedel, än att djdika medel enligt de sakkunnigas åsikt
företrädesvis borde användas till utvidgningar och nyanläggningar.
För att likformighet i användningen av de olika verkens förnyelsefonder i
görligaste mån skall kunna nås, hava de sakkunniga funnit erforderligt, att det
må ankomma på Kungl. Maj:t och i vissa fall jämväl på riksdagen att bestämma
om fondmedlens användande. I anslutning härtill hava de hemställt, att verken
skola i slutet av varje år till Kungl. Maj:t inlämna förslag om fondmedels
disponerande för det kommande aret, samt meddelat anvisningar angående uppställningen
av dessa förslag. I fråga om egentliga ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar
skulle Kungl. Maj:t av förnyelsefondmedel ställa till
verkens förfogande dels vissa belopp för i förslagen särskilt uppgivna större
arbeten och anskaffningar och dels klumpsummor för mindre sådana. För övriga
angivna fall skulle användning av förnyelsefondmedel ej få äga rum med
mindre Kungl. Maj:t därtill lämnat medgivande. Därest kostnaden delvis vore
avsedd att bestridas av anslagsmedel, skulle frågan om fondmedlens användning
liksom hittills anmälas hos riksdagen, och borde även frågor om användning av
fondmedel för återbetalning av erhållna anslag givetvis prövas av Kungl. Maj:t
och riksdagen.
Beträffande förnyelsefondernas placering omnämna de sakkunniga, att, i den
mån till förnyelsefond avsatta medel icke omedelbart behövt komma till användning
för ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar eller, vad statens
järnvägar angår, disponerats för arbeten och anskaffningar, som i och för sig
inneburit en kapitalökning, medlen med undantag för större delen av kraftverkens
fonder, vilken är deponerad i riksgäldskontoret, fått tjäna som rörelsekapital.
Medlens nedläggande i verkens rörelser har skett automatiskt i och med
avsättning till fonderna.
För undvikande av anslag till förlag eller för åstadkommande av begränsning
i sådana anslag ävensom med hänsyn till önskvärdheten av att vid bekostande
av förnyelser hava bekväm tillgång till förnyelsefondmedel är det enligt
de sakkunnigas mening önskligt att låta verken placera sådana medel till
lämpligt belopp såsom rörelsekapital.
Skulle en fond utöver de belopp, som erfordrades för rörelsen, innehålla yt
-
Kung!. Maj:ts proposition nr 26.
21
terligare medel, som ej behövde komma till omedelbar användning för ersättningsarbeten,
anläggningar och anskaffningar och ej heller ansåges böra användas
för återbetalning av lån, anse de sakkunniga övervägande skäl tala för, att
dessa medel insättas i riksgäldskontoret för minskande av kontorets behov av
upplåning, därvid riksgäldskontoret skulle gottgöra ränta å dessa medel. För
statens vattenfallsverks räkning hava föreskrifter i sådant hänseende redan
meddelats genom förut omnämnda brev den 21 januari 1916, varvid tillika stadgats.
att då sålunda till riksgäddskontoret överlämnade medel av styrelsen behövde
för därmed avsett ändamål användas, styrelsen skulle hos Kungl. Maj:t
göra framställning om tillstånd till lyftande av erforderligt belopp. Liknande
bestämmelser borde meddelas beträffande de övriga verken, dock att om vid
deposition hos riksgäldskontoret tidpunkten för det deponerade beloppets lyftande
kunnat angivas, generellt medgivande borde kunna lämnas verken att
utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t lyfta detta belopp.
Enligt de sakkunnigas åsikt böra några detaljerade föreskrifter icke lämnas
beträffande bokföringen av förnyelsefonderna, utan bör det ankomma på vederbörande
styrelse att bestämma, huru denna bokföring bör ordnas. De sakkunniga
framhålla, att härvid givetvis bör tillses, att kännedom alltid må kunna
erhållas om förnyelsefonds disponibla behållning samt om storleken av de förnyelsefondmedel,
som använts till nyanläggningar eller nyanskaffningar.
I betänkandet omnämnes slutligen, att vid de sakkunnigas överläggningar
med verkens representanter fråga uppkommit att utbyta namnet förnyelsefond
mot förnyelsekonto eller värdeminskningskonto. Såsom skäl härför har anförts,
att förnyelsefonden icke vore något skuldkonto eller något kapitalkonto över
huvud utan tillhörde tillgångskontona. Den utgjorde ett samlingskonto för de
subtraktiva poster, som skulle erfordras å respektive tillgångskonton för att
desamma skulle på samma gång visa respektive tillgångars ursprungliga värden
och deras värden vid bokföringstidpunkten. Detta samlingskonto kunde
alltså sägas redovisa vissa fiktiva tillgångar av negativt värde. Beteckningen
förnyelsekonto eller värdeminskningskonto vore därför lämpligare än den nu
använda, då ordet fond ovillkorligen förde tanken på kapital.
Med anledning härav uttala de sakkunniga, att ehuru, då nu särskilda grunder
skulle utfärdas angående avsättning till förnyelsefond samt om fondmedlens
användning och placering, något missförstånd om fondens natur ej syntes
behöva uppstå, det med hänsyn till berörda påpekande måhända borde tagas
under övervägande, huruvida det icke vore lämpligt att utbyta det gamla namnet
mot benämningen förnyelsekonto.
I de utlåtanden, som avgivits av generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen,
har någon erinran icke framställts mot de sakkunnigas förslag till grunder för
användning och placering av förnyelsefondernas medel, och har järnvägsstyrelsen
i sitt utlåtande tillstyrkt utfärdandet av bestämmelser i anslutning till dessa
förslag. Vattenfallsstyrelsen har framhållit, bland annat, att det ej syntes föreligga
några särskilda skäl för att, såsom de sakkunniga föreslagit, fråntaga
verksstyrelserna deras nuvarande befogenhet att utan att underställa ärendet
Kungl. Maj:t besluta om förnyelsefondernas användning för rena ersättningsarbeten
och ersättningsanskaffningar. Styrelsen anser dsdik underställning
Utlåtanden
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
höra äga rum endast i frågor angående användande av förnyelsefondmedel för
andra ändamål, såsom nyanläggningar och återbetalning av lån.
Statskontoret har framhållit, att ett begagnande av förnyelsefondmedel i och
för nya anläggningar eller för återbetalning av lånemedel, vilket de sakkunniga
rubricerat som användning, icke minskade fonden, men väl de tillgängliga medlen,
samt yttrar vidare:
»Såsom de sakkunniga framhålla, torde, i varje fall under åtskilliga år
framåt, betydande belopp förnyelsefondmedel bliva disponibla för andra ändamål
än ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar. Det ligger då närmast
till hands och överensstämmer även med vad som brukas i enskild affärsverksamhet,
att medlen komma till användning i det egna verket — förutom
självfallet såsom rörelsekapital — för utvidgningar eller för utlösen av det
främmande kapitalet, d. v. s. för återbetalning av erhållna statsanslag. Mot
att förnyelsefondens medel sålunda bindas torde icke vara något att erinra,
endast det icke sker i sådan utsträckning, att fonden blir ur stånd att fylla
sitt egentliga ändamål. Rörelsekapitalet tjänstgör ju här i viss mån som regulator,
även om ett starkare anlitande av de i detta ingående förnyelsefondmedel
kan nödvändiggöra anskaffning av nytt rörelsekapital.
Från vattenfallsstyrelsen föreligger nu en framställning om bemyndigande
att, med återlämnande av 7 miljoner kronor av beviljade lånemedel till distributionsanläggningar,
investera motsvarande belopp av kraftverkens förnyelsefonder
i dessa anläggningar. Det belopp förnyelsefondmedel, som föreslås
skola fast bindas, är onekligen högt i förhållande till fondernas storlek,
men å andra sidan äro kraftverken jämförelsevis nya anläggningar och
fonderna stadda i stark tillväxt genom de årliga avsättningarna. I likhet med
de sakkunniga vill statskontoret därför icke motsätta sig bifall till vattenfallsstyrelsens
hemställan.
Bestämmanderätten över förnyelsefondernas medel skulle enligt de sakkunnigas
förslag tillhöra Kungl. Maj:t eller Kungl. Maj:t och riksdagen. Vad
sålunda föreslagits synes i det hela väl motiverat, men får statskontoret i ett
avseende anmäla viss tvekan. Därest för nyanläggning eller nyanskaffning
förutom förnyelsefondmedel jämväl anslagsmedel äro avsedda att komma till
användning — liksom självfallet, då endast anslagsmedel ifrågakomma —
skulle ärendet hänskjutas till riksdagen. Däremot skulle det ankomma på
Kungl. Maj:t ensam att besluta rörande nyanläggningar och nyanskaffningar,
som skulle bekostas av enbart förnyelsefondmedel. Enligt ämbetsverkets åsikt
torde det dock vara anläggningens eller anskaffningens karaktär, som borde
vara avgörande i frågan, vem det bör tillkomma att bestämma, huruvida den
skall komma till stånd, och icke arten av de statsmedel, med vilka den skall
bekostas. Å andra sidan må dock framhållas, att det under vissa förhållanden,
till exempel vid inträffande högtrafik vid järnvägarna, kan vara fördelaktligt,
att medel jämväl till sådana ändamål kunna av Kungl. Maj:t ställas till ett
verks förfogande utan den tidsutdräkt, som hänskjutandet till riksdagen kan
innebära.
Vad de sakkunniga anfört och hemställt rörande placering av förnyelsefondernas
medel har icke givit. statskontoret anledning till erinran.»
Riksräkenskapsverket har i sitt utlåtande anfört:
»Av betänkandet har riksräkenskapsverket fått den uppfattningen, att de
sakkunniga, i vad deras förslag berör budgettekniken, avse att med tillämpning
av principerna för 1911 års budgetreform så mycket som möjligt minska
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
2 3
behovet för riksgäldskontoret att för upplåning vända sig till den allmänna
lånemarknaden. Då detta även för riksräkenskapsverket framstår såsom synnerligen
eftersträvansvärt, stå de ändringar i de sakkunnigas förslag, som riksräkenskapsverket
vill föreslå, i god överensstämmelse med de sakkunnigas
syfte.
Förnyelsefonden är, liksom t. ex. varje försäkringsfond, en verklig fond, vars
konto är ett skuldkonto, och den kan själv betraktas som ett slags försäkringsfond.
Såsom sådan har den till försäkringsföremål de anläggningar, maskiner
o. s. v., för vilka avsättning göres; och risken, att dessa skola bliva för sitt
ändamål odugliga, avlyftes genom avsättningen från den egentliga affärsfonden
och lägges på förnyelsefonden.
Egenskapen att vara av försäkringsfonds natur delar förnyelsefonden med
de pensionsfonder, som ävenledes finnas och bokföras hos kommunikationsverken.
Den olikhet råder dock, att affärsverkets styrelse gentemot pensionsfonderna
endast är förvaltare; de pensionsförsäkrade kunna själva tillvarataga
sina intressen. Men för förnyelsefonden är vederbörande verksstyrelse på en
gång fondförvaltare och representant för försäkringsobjekten.»
Efter att därpå hava framhållit, hurusom de sakkunniga förutsatt, att förnyelsefondmedel
till betydande belopp komme att bliva disponibla för andra
ändamål än rena ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar, anför riksräkenskapsverket
med hänsyftning härpå följande:
»Detta är samma tankegång, som givit banker och försäkringsbolag anledning
att hålla kontant tillgänglig endast en del av de belopp, som de möjligen
kunna bliva skyldiga att inom kort tid utbetala. Det är dock därvid den skillnaden,
att beträffande bankernas skulder på de olika inlåningsräkningarna och
försäkringsbolagens skulder enligt försäkringsfonderna även mera fast placerade
medel, som motsvara skulderna, kunna genom försäljning av obligationer eller
belåning av inteckningar göras likvida. Men för statens affärsverk får man
icke räkna med den utvägen att försälja eller inteckna vissa av deras anläggningar
eller andra tillhörigheter.
Den viktigaste anmärkningen mot det av de sakkunniga förordade förfaringssättet
är emellertid, att avsteget från förnyelsefondernas princip ofelbart
leder till åsidosättande av den grundprincip för budgetreformen, att för vart
och ett av statens affärsdrivande verk hela den för året avsedda kapitalökningen
upptages i riksstaten såsom anslag (se riksstatskommitterades betänkande
sid. 47). Om nämligen, såsom de sakkunniga föreslå (sid 41—42), förnyelsefondmedel,
i den utsträckning det kan ske med hänsyn till förnyelsefondernas
egentliga uppgift att bekosta ersättningsarbeten och ersättningsanskaffning,
jämväl må användas till bekostande av utvidgning av redan bestående anläggningar,
till bestridande av den merkostnad, som kan uppkomma därigenom, att
ett nytt objekt är av avsevärt högre kapacitet eller kvalitet än det, som utrangerats,
till sådana nyanläggningar och nyanskaffningar, som icke stå i omedelbart
samband med slopning, och vilka kunna beräknas bliva ekonomiskt bärkraftiga,
så kan det visserligen sägas, att det icke är vederbörande verk utan
dess förnyelsefond, som är ägare av de nyvunna värdena — i och för sig en
oegentlighet i synnerhet om vad som vunnits består i en ökning av verkets föregående
anläggningars värden — men i verkligheten erhåller därigenom verket
en kapitalökning, utan att riksdagen blivit hörd i frågan, huruvida och till vilket
ändamål kapitalökning borde beviljas, eller i frågan, huruvida lånemedel
eller andra medel borde användas, och utan att ökningen kommer till synes i
bokföringen. Före budgetreformen fingo affärsverken använda någon del av
årsavkastningen för att därmed öka sitt kapital. Till detta system, varpå
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
riksstatskommitterade ville göra slut, skulle man enligt de sakkunnigas för
Sedan
den reform, som kommitterades förslag innebar, år 1911 blivit genomförd,
kan man icke längre såsom förut tala om lån från riksgäldskontoret till
något av statens affärsdrivande verk, ej heller om verkets skuld. Ställningen
är nu den, att allt affärsverkens kapital, även de delar, som förut haft karaktär
av skuld, ar att anse såsom lämnat av staten på samma sätt som aktiekapitalet
i ett aktiebolag är lämnat av aktieägarna. Och vare sig det sålunda överlämnade
kapitalet ursprungligen kommit i statens ägo såsom naturatillgång
eller genom upplåning eller på annat sätt. skola affärsverken för framtiden
förbliva i orubbad besittning, var och en av sitt kapital, vilket icke skall återbetalas
eller amorteras. De skulder, staten funnit sig behöva göra genom sitt
riksgäldskontor, amorterar den genom anslag. Den amorteringen avser emellertid
statsskulden i dess helhet och sker med användning av alla statsverkets
verkliga inkomster. Med den hava således affärsverken intet direkt att skaffa.
Men å andra sidan förväntar staten av dem skälig avkastning av hela det kapital,
som ställts till deras förfogande, vare sig det härrör av lånemedel eller ej.»
I anslutning härtill avstyrker ämbetsverket vattenfallsstyrelsens hemställan
om bemyndigande att med återlämnande av 7.000.000 kronor av tidigare till
distributionsanläggningar beviljade anslag investera 7,000,000 kronor av kraftverkens
förnyelsefonder i dessa anläggningar samt anför vidare:
»När de sakkunniga förorda såsom önsklig återbetalning av viss del avaffärsverks
kapital, är motivet för dem tydligen att underlätta uppgiften för
riksgäldskontoret att tillgodose de statsbehov, för vilka upplåning skall användas.
Detta mål vinnes emellertid även, om det föreskrives, att förnyelsefonden
skall överlämnas till riksgäldskontoret till förvaltning och förräntning,
såsom för närvarande sker vid vattenfallsverket. De enda förnyelsefondmedel,
som skulle kunna komma i fråga till återbetalning, äro ju sådana, för vilka stor
sannolikhet föreligger, att de icke på länge skola behövas för fömyelsefondens
egentliga ändamål. Riksgäldskontoret kan således få varaktigt behålla dem
och har därigenom erhållit ett lån utan tävlan på lånemarknaden och utan upplåningskostnader.
För riksgäldskontoret, som ständigt har att tänka på upptagandet
av nya lån. bör en dylik anordning vara likvärdig med erhållandet avmedel
till amortering av statsskulden.
Detta sätt, som icke står i strid med budgetreformens principer, har även den
fördelen, att förnyelsefonden kommer att förvaltas av ett annat verk än det,
som besitter de föremål, vilkas ersättande förnyelsefonden skall garantera.
Riksgäldskontoret kommer att fungera som en försäkringsanstalt, i vilken affärsverken
försäkra vissa risker. I denna egenskap är riksgäldskontoret att
föredraga framför affärsverken själva även ur den synpunkten, att riksgäldskontoret
bättre än dessa verk kan med anlitande av sin upplåningsrätt tillse, att
likvida medel finnas tillgängliga vid behov, fastän de varit placerade under
lika goda räntevillkor, som fast placering medgiver.
Då den anordning, som riksräkenskapsverket nu förordat, givetvis innebär
betydande fördelar även för riksgäldskontoret såsom lånsökare, antager riksräkenskapsverket,
att från riksgäldskontorets sida icke kan göras någon invändning
mot förslaget. Och då fråga om utbetalning från den av riksgäldskontoret
förvaltade förnyelsefonden endast kan uppstå för bekostande av ersättningsarbeten
och ersättningsanskaffning, vilkas befogenhet väl bör kunna
objektivt ådagaläggas, torde särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t för utbetalningen
ej erfordras.»
Kungl. Maj ds proposition nr 26.
25
Riksräkenskapsverkets utlåtande, vari vidare förordas, att, i den mån medel
av de pensionsfonder, kommunikationsverken hade under sin förvaltning, bleve
lediga till användning såsom rörelsekapital, förnyelsefondernas medel borde frigöras
från att tjäna som rörelsekapital, utmynnar i en hemställan,
att förnyelsefondmedel endast må användas till att bekosta ersättningsarbeten
och ersättningsanskaffning och att, där sådana medel blivit använda för annat
ändamål, t. ex. såsom rörelsekapital, de snarast möjligt frigöras från sådan
placering ;
att vad av sådana medel icke omedelbart erfordras till ersättningsarbeten och
ersättningsanskaffning må överlämnas till riksgäldskontoret för förvaltning, och
att det må ankomma på vederbörande verks styrelse att, då behov av ersättningsarbeten
eller ersättningsanskaffning uppkommer, med specificerad uppgift
härom hos riksgäldskontoret rekvirera erforderliga medel.
Fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka, såsom tidigare omnämnts, ansett det
böra eftersträvas, att avsättningarna avvägdes så, att fonderna kunde fylla sitt
egentliga ändamål och ej användes på annat sätt, hava därefter uttalat, att då
emellertid för närvarande betydande överskott syntes finnas, bl. a. av den anledningen
att numera förnyelse kunde ske till betydligt lägre pris än anskaffningsvärdena,
varå avsättningsprocenten beräknats, samt avsättningarna ej heller
för framtiden syntes kunna begränsas så, att ej överskott understundom kunde
uppstå, bestämmelser måste finnas rörande användning av sådant överskott.
I detta avseende hava fullmäktige i stort sett ej något att erinra mot vad de
sakkunniga föreslagit, dock att det synts fullmäktige, att riksdagens medgivande
borde inhämtas jämväl i de fall, då uteslutande förnyelsefondmedel skulle
tagas i anspråk för nyanläggningar och nyanskaffningar, som ej stode i omedelbart
samband med slopning, eller för ersättningsarbeten eller ersättningsanskaffningar,
som även innefattade en utvidgning etc. Fullmäktige hava vidare
uttalat sin anslutning till vad de sakkunniga uttalat och föreslagit i fråga
om placering av förnyelsefondmedel, i den mån dessa ej omedelbart behövde
komma till användning för ersättningsarbeten, anläggningar och anskaffningar.
Fullmäktige förorda, att rörande förnyelsefondmedels placerande i riksgäldskontoret
enahanda bestämmelser utfärdas för övriga affärsdrivande verk som
de, vilka sedan år 1916 gälla för statens vattenfallsverk.
I spörsmålet, huruvida benämningen förnyelsefond bör ändras, hava uttalanden
gjorts av generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och
statskontoret. Generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen och statskontoret förorda,
att namnet utbytes mot förnyelsekonto, sistnämnda verk under motivering
att benämningen fond i detta fall synes i viss mån oegentlig och ägnad att
vilseleda.
Vattenfallsstyrelsen har i denna fråga anfört:
»Då ett samtidigt utbyte av alla förslitna eller föråldrade delar icke i realiteten
kan ifrågasättas, behöva aldrig förnyelsefondens medel fullständigt tagas
i anspråk, utan fonden kommer att innehålla ett konstant överskott utöver
vad som erfordras för utjämnande av förnyelsekostnaderna. Detta förhållande
förbises emellertid ofta. Vattenfallsstyrelsen tror, att anledningarna till miss
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
förstånd skola bliva färre, om man utbyter ordet förnyelsefond mot någon av
benämningarna slitnings fond, fond för värdeminskning genom slitning eller
teknisk värdeminskningsfond. Att enbart använda ordet ''värdeminskningsfond’
torde vara mindre lämpligt, då detta kan föranleda det misstaget, att fonden
avser att utjämna variationer i anläggningarnas värde med hänsyn till
fluktuationer i penningvärdet.»
Man torde kunna utgå från att, vilken grund för avsättning som än tillämpas,
av förnyelsefondernas medel åtminstone tidvis komma att finnas sådana,
som icke omedelbart behöva förbrukas för ersättningsarbeten och ersättningsanskaffning.
Den tanken ligger då nära till hands, att man för undvikande
av nya anslag bör få disponera en del av dessa medel för andra ändamål inom
verken. Huvudsakligen på de budgettekniska skäl, riksräkenskapsverket andraga,
ansluter jag mig emellertid i princip till den meningen, att förnyelsefondmedel
böra, där ej särskilda skäl annat föranleda, avses för ersättningsarbeten
och ersättningsanskaffningar och att avsättningarna till fonderna böra
med hänsyn härtill avvägas utan att någon bestämd maximigräns för fondernas
storlek uppställes. Jag erinrar även i detta sammanhang om de uttalanden,
vilka av såväl överrevisorerna vid statens järnvägar och statsrevisorerna i deras
berättelser för år 1922 som ock av statsutskottet vid 1924 års riksdag blivit
gjorda om vikten av, att skillnaden mellan nyanläggningar och ersättningsarbeten
upprätthålles.
Emellertid finnas betydande svårigheter att i tillämpningen avgöra, vad som
är att hänföra under begreppen ersättningsarbete och ersättningsanskaffning.
Dessa svårigheter föranledas särskilt av de förändringar, som olika egendomsobjekt
—- byggnader och anläggningar, inventarier och materiel av skilda slag
— i mån av utvecklingen måste undergå och vilka förändringar ofta kunna
beröra ej endast objektens typ och beskaffenhet i övrigt utan även anskaffningsvärden
eller kostnaderna för objektens iståndsättande. Av praktiska
skäl vore det synnerligen olägligt, att vid dylika förändringar, i den mån objekt
av högre kapacitet eller värde tillfördes verken, förnyelsefondernas användning
helt skulle uteslutas. Det torde därför vara nödvändigt, att åt begreppen ersättningsarbete
och ersättningsanskaffning ej gives en alltför snäv tolkning. I
anslutning till vad de sakkunniga uttalat anser jag sålunda, att vid ersättande
av den värdeminskning å verkens egendom, som åstadkommes genom förslitning
och ålder, jämväl sådana anordningar, som, utan att innefatta direkt utvidgning,
befinnas nödiga för åstadkommande av en med hänsyn till den tekniska
utvecklingen och tidens behov erforderlig höjning av kvaliteten, varav kan följa
någon ökning av kapaciteten, böra, därest ej särskilda omständigheter tala för
ett annat betraktelsesätt, hänföras till ersättningsarbete eller ersättningsanskaffning.
Om vid anskaffande av ett objekt, som skall ersätta ett utrangerat
föremål, det finnes välbetänkt att välja ett föremål av helt ny och för vid utrangeringen
rådande förhållanden lämpligare typ, torde man också, även om
kostnaden härför är större än inköpspriset för ett objekt av den typ, det utrangerade
representerar, i allmänhet ej böra ställa sig avvisande mot att låta
hela anskaffningskostnaden bestridas av förnyelsefondmcdel. Att märka är
därvid, att i ett annat fall kostnaden för ett föremål av ny typ måhända ställer
Kungl. Maj:ts proposition nr 2G.
27
sig lägre än den ursprungliga anskaffningskostnaden. I avseende å särskilt
vissa grupper inventarier, i den mån avsättning till förnyelsefonderna härför
skulle äga rum, lärer det för övrigt vid fondernas användning huvudsakligen
komma an på, att de olika gruppernas totalvärden upprätthållas.
En viss tvekan synes vidare kunna råda beträffande sådana fall, då det finnes
ekonomiskt framsynt att i samband med ett ersättningsarbete företaga utvidgning
av den anläggning, vara arbetet verkställes. För så vitt en sådan
utvidgning är av mindre omfattning, synes det mig vara praktiskt och nära
överensstämmande med förnyelsefondernas syfte, om denna utvidgning må
kunna innefattas i ersättningsarbetet och alltså bekostas av förnyelsefondmedel.
De sakkunniga hava föreslagit, att frågan om fondmedlens användning även
för ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar skulle underställas Kungl.
Maj :ts prövning, därvid dock beträffande mängden av mindre arbeten endast
klumpsummor skulle av Kungl. Maj :t ställas till förfogande. Då särskilt med
hänsyn till den tolkning, jag ansett böra givas åt begreppen ersättningsarbeten
och ersättningsanskaffningar, gränsfall ofta kunna uppstå, vid vilka det kan
vara svårt att avgöra, huruvida en kostnad är av natur att böra gäldas med
förnyelsefondmedel, ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag i denna del.
helst därmed skulle vinnas ett mera likformigt förfaringssätt för fondmedlens
disposition vid de olika verken och någon nämnvärd ökning i arbetet eller svårigheter
överhuvud taget ej skulle föranledas av den föreslagna anordningen.
Jag delar även de sakkunnigas uppfattning, att när frågan gäller direkt utvidgning
av en anläggning, förslaget om fondmedlens användning härför bör
i varje särskilt fall underställas Kungl. Maj:t.
Såsom de sakkunniga framhållit, hava förnyelsefondmedel under de senaste
åren i vissa fall disponerats jämväl för andra ändamål än ersättningsarbeten
och ersättningsanskaffningar i den mening, som i det föregående inlagts i dessa
begrepp. Därest av särskilda skäl — såsom att betydande överskott av förnyelsefondmedel
finnas — en dylik disposition av dessa medel anses böra i
framtiden ifrågakomma, bör sådant givetvis ej få ske utan att Kungl. Maj:t
därtill meddelat tillstånd. I allmänhet lärer Kungl. Maj:t ej underlåta att
dessförinnan i frågan inhämta riksdagens medgivande. Så torde sålunda bliva
fallet, därest det anses önskvärt att vid ersättande av värdeminskningen hos en
anläggning direkt utvidga denna, men tvekan råder beträffande något i samband
med arbetets utförande stående spörsmål exempelvis av sådan anledning,
att man funnit det ej vara fullt klart, huruvida anläggningen bör bibehållas på
den gamla platsen eller erhålla i viss mån förändrad karaktär. Riksdagens
medgivande torde jämväl böra inhämtas, om kostnaderna för ett utvidgningsarbete
eller merkostnaderna för anskaffande av objekt av ny typ äro betydande.
Om det skulle befinnas ändamålsenligt att anlita en förnyelsefonds överskottsmedel
för nyanläggningar och nyanskaffningar, som icke stå i samband med
slopning, bör självfallet även en sådan fråga underställas riksdagen.
Därest för arbete eller anskaffning förutom förnyelsefondmedel jämväl anslagsmedel
äro avsedda att komma till användning, bör förslaget om fondmed
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
Samman
fattning.
lens användning i likhet med vad hittills ägt rum anmälas för riksdagen i
samband med anslagsäskandet.
De fondmedel, som icke omedelbart behöva anlitas för fyllande av fondernas
egentliga uppgift, synas lämpligen böra erhålla av de sakkunniga förordad
placering, d. v. s. tjäna såsom rörelsekapital, i den mån så anses erforderligt,
samt till återstående del mot räntegottgörelse deponeras i riksgäldskontoret för
minskande av kontorets behov av upplåning. Beträffande förnyelsefondmedels
placerande i riksgäldskontoret torde med anledning härav för ifrågavarande
verk böra utfärdas bestämmelser av innebörd som de sakkunniga föreslagit. I
detta sammanhang må framhållas, att den ränta, som verken efter med riksgäldskontoret
träffade överenskommelser om räntefot skulle uppbära å hos
riksgäldskontoret deponerade förnyelsefondmedel, icke bör direkt gottskrivas
vederbörande fömyelsefond utan ingå bland verkens driftinkomster.
Såsom tidigare omnämnts, har vattenfallsstyrelsen gjort framställning om
bemyndigande att med återlämnande av 7,000,000 kronor av tidigare beviljade
anslag till distributionsanläggningar investera motsvarande belopp av kraftverkens
förnyelsefonder i dessa anläggningar. Syftet med denna framställning
är huvudsakligen att kunna ernå en ökning i förnyelsefondernas ränteavkastning
och tillika bereda möjlighet att, om så befinnes lämpligt, lämna ökade
anslag till kraftledningslånefonden för utlåning till distributionsföreningarna.
Riksräkenskapsverket har avstyrkt denna framställning på den grund, att enåterbetalning
av kommunikationsverken lämnade anslag skulle stå i strid mot
budgetreformens principer. Oavsett huru härmed förhåller sig, torde redan
av min förut angivna ståndpunkt rörande förnyelsefondema framgå, att ett
anlitande av dessa fonders överskottsmedel för återbetalning av dylik beskaffenhet
ej står i överensstämmelse med fondernas egentliga uppgift och avsedda
användning. Därest distributionsföretag, som äro anslutna till statens kraftverk,
av särskilda orsaker skulle vara i trängande behov att skyndsamt erhålla
ekonomiskt stöd, torde däremot hinder ej böra möta för vattenfallsstyrelsen
att med Kungl. Maj:ts tillstånd i varje särskilt fall disponera någon del
av de till kraftverken hörande förnyelsefondernas överskottsmedel för direkt
utlåning mot ränta till dylika företag, varvid givetvis tillfredsställande säkerhet
skulle fordras.
Vad slutligen angår de framställda önskemålen om utbyte av beteckningen
förnyelsefond mot annat ord, anser jag, särskilt som olika åsikter uttalats om.
vilket namn borde ersätta det nu begagnade, skäl ej förefinnas att ändra den
vedertagna benämningen.
De bestämmelser, jag sålunda förordat i fråga om förnyelsefonderna, hava
följande innebörd:
Beträffande avsättning till förnyelsefond skulle Kungl. Maj:t
dels förklara, att statens järnvägars, statens vattenfallsverks, telegrafverkets
och postverkets förnyelsefonder skola omfatta alla verken tillhörande objekt,
vilkas värden ingå bland de bokförda tillgångarna, med följande undantag,
nämligen sådana föremål, som icke undergå värdeminskning, egendom, vilken
Kungl. Maj:ts proposition rar 26.
29
genom löpande underhåll uppehälles i sitt fulla värde, inventarier, i den mån
deras fulla värde anses böra upprätthållas med anlitande av enbart driftmedel,
samt objekt, som finnas i förråd eller eljest redovisas under rubriken förlagsmedel;
dels
föreskriva, att utgifter för försäkring av sådan egendom, för vilken
avsättning till förnyelsefond äger rum, icke må förekomma efter utgången av
nu förefintliga, dylik egendom berörande försäkringsavtals giltighetstid;
dels ock i fråga om grunderna för avsättning till förnyelsefond bestämma,
att de beräkningar angående avsättning till sådan fond, som verkställas
inom dessa verk, skola företagas på grundval av,
att avsättning äger rum med vissa procent av vederbörande objekts bokförda
värde och så avväges, att den totala avsättningen för ett objekt kan vid detsammas
utrangering täcka slopningskostnaden,
att, vad angår statens järnvägar, telegraf- och postverken samt statens vattenfallsverks
fastighetsförvaltning, kollektiv avsättning verkställes, vilket innebär,
att avsättningen sker gruppvis och på sådant sätt, att för samtliga föremål
inom en objektgrupp en klumpsumma avsättes,
att, vad kraftverken beträffar, individuell avsättning tillämpas, innebärande,
att särskild avsättning sker för varje i en och samma anläggning ingående
objekt eller objektgrupp,
att, vad angår kanalverken, det må ankomma på vattenfallsstyrelsen att bestämma,
huruvida kollektiv eller individuell avsättning skall tillämpas,
att vid statens järnvägar, telegraf- och postverken samt statens vattenfallsverks
fastighetsförvaltning konstant avsättning äger rum, innefattande att avsättningen
för ett objekt eller en objektgrupp blir jämnt fördelad på de olika
åren,
att vid kraftverken och kanalverken användes metoden med stigande avsättning,
enligt vilken metod till den procentiska avsättningen årligen lägges ett
belopp, motsvarande ränteavkastningen å fondens kapitalbehållning, dock
allenast intill dess en övergång till metoden med konstant avsättning lämpligen
kan genomföras, samt vidare,
att lämpligt belopp avsättes för mötande av brand- och olycksfallsrisker och
att hänsyn härtill tages vid procenttalens avvägande.
I och för bedömande av den erforderliga storleken av de årliga avsättningarna
till förnyelsefond skulle styrelserna för ifrågavarande verk åläggas att årligen
vid framläggande inför Kungl. Maj:t av planer till driftkostnadsstater
angiva de med ledning av ovan omförmälda grunder uträknade procenttalen,
varjämte styrelserna skulle äga att, därest erfarenhet giver vid handen, afl
ändring i dessa procenttal befinnes påkallad, under iakttagande av nämnda
grunder i förslag till driftkostnadsstater upptaga de nya procenttal, som befunnits
lämpliga.
Beträffande frågorna om användningen och placeringen av förnyelsefonds
medel skulle Kungl. Maj:t förklara,
att förnyelsefondmedel skola användas för återställande i fullgott skick av
objekt, vilkas brukbarhet i avsevärdare män minskats (ersättningsarbeten),
samt till anskaffande av nya objekt i ersättning för utrangerade (ersättningsanskaffning),
men icke till bestridande av kostnader för det löpande underhållet,
att .det skall åligga styrelserna att i slutet av varje år underställa Kungl.
Maj:ts prövning frågan om fondmedels användande för ifrågavarande ändamål
för det kommande året och i sådant syfte upprätta förslag i huvudsaklig överensstämmelse
med de anvisningar i ämnet, som innefattas i de sakkunnigas
betänkande, varefter Kungl. Maj:t för ersättningsarbeten och ersättningsan
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
skaffningar ställer till verkens förfogande av förnyelsefondmedel dels vissa
belopp för i förslagen särskilt uppgivna större arbeten och anskaffningar och
dels klumpsummor för mindre sådana,
att,'' därest av särskilda anledningar förnyelsefondmedel anses böra tagas i
anspråk för arbeten och anskaffningar, som även innefatta en utvidgning eller
en av den tekniska utvecklingen icke föranledd ökning av kapaciteten eller avsevärd
höjning av kvaliteten, eller för nyanläggningar och nyanskaffningar,
som icke stå i omedelbart samband med slopning, eller eljest för ändamål, som
ej är att hänföra till ersättningsarbeten eller ersättningsanskaffning, användning
av förnyelsefondmedel för ifrågavarande ändamål icke må äga rum, med
mindre Kungl. Maj:t, efter att i förekommande fall hava inhämtat riksdagens
medgivande, därtill lämnat tillstånd,
att, därest för arbete eller anskaffning förutom förnyelsefondmedel jämväl
anslagsmedel*äro avsedda att komma till användning, förslaget om fondmedels
användande, för så vitt Kungl. Maj :t anser detsamma vara av natur att höra
helt eller delvis godtagas, i enlighet med vad hittills i allmänhet ägt rum kommer
att anmälas för riksdagen i av Kungl. Maj:t avlåtna propositioner om anvisande
av nya anslag för vederbörande verk,
att, i den mån till förnyelsefond avsatta medel icke omedelbart behöva komma
till användning för fyllande av fondens egentliga uppgift, verken må äga
att placera medlen till lämpligt belopp såsom rörelsekapital,
att, för den händelse en fond utöver det belopp, som erfordras för rörelsen,
skulle innehålla ytterligare medel, som ej behöva komma till omedelbar användning
för fyllande av fondens egentliga uppgift, Kungl. Maj:t i överensstämmelse
med vad som enligt kungl. brevet den 21 januari 1916 skett beträffande
statens vattenfallsverk vill efter framställningar i ämnet lämna styrelserna
för övriga ifrågavarande verk generellt medgivande att överlämna
sådana medel till riksgäldskontoret för förvaltning, samt
att, om vid deposition hos riksgäldskontoret vederbörande verk icke kan angiva
den tid, då deponerat belopp behöver lyftas, det skall ankomma på Kungl.
Maj:t att efter av verkets styrelse gjord framställning lämna tillstånd till
beloppets lyftande.
Då frågan om huvudgrunderna beträffande avsättning till samt användning
och placering av förnyelsefonderna är av stor ekonomisk betydelse för de berörda
verken samt tidigare varit föremål för behandling i riksdagen, lärer riksdagen
böra lämnas tillfälle att yttra sig över det nu framlagda förslaget.
Efter emottagande av riksdagens svar torde Kungl. Maj:t företaga den slutliga
prövningen av förslaget och förordna om utfärdande av bestämmelser i
ämnet.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte inhämta riksdagens yttrande
över det av mig nu framlagda förslaget till bestämmelser rörande de statens
järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket och postverket tillhöriga förnyelsefonder.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj :t Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
25289#
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1926:29 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser rörande de statens järnvägar, statens vatten/allererk^ telegrafverket och s. 6 i texten
- SU 1926:16 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser rörande de statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket och postverket ti s. 1 i texten