Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om arbetstidens begränsning

78 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 68 av 78 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:73, Med förslag till lag om arbetstidens begränsning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Maj:ts proposition nr 73.

1

Nr 73.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

arbetstidens begränsning; given Stockholms slott den 29 januari

1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen antaga

härvid fogat förslag till lag om arbetstidens begränsning.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 61 käft. (Nr 73.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Förslag

till

lag om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetare

användes till arbete för arbetsgivares räkning, så ock å hus-, väg- eller

vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari

arbetare på sådant sätt användes.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas

till bestämda tider,

c) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran

eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov,

d) skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska fartyg,

ävensom fiske,

e) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra

till skogsarbete, ävensom flottning,

f) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ,

g) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom

självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring,

som nu nämnts, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock att

arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

h) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller badinrättning,

i) sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra

till allmänhetens direkta betjänande, samt

j) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans

bostad.

2 §•

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av

arbetsgivarens familj; samt ej heller

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,

kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör, bergmästare eller

den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida

visst arbete är att hänföra till sådant, varå denna lag äger tillämpning, eller

huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

3

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första

stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part

sådant äskar eller domstolen finner det nödigt; och må slutligt utslag av

domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket avses,

har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör,

bergmästare, eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

4 §.

Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre tid, raster

oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan; dock må, därest

nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke därigenom överskrides,

arbetstiden under något eller några av veckans dygn utsträckas till högst 9

timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må, i den mån så erfordras

för arbetets fördelning på skift av olika längd eller för förlängning av skift

vid skiftväxling, annan arbetstid än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom

icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre

veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

5 §•

1 inom. Är för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende av årstiden

eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande av växlande

längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva, att arbetstiden,

med avvikelse från vad i 4 § stadgas, allenast begränsas så, att den

i genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att uppgå till högst 48 timmar

i veckan.

2 inom. Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga

skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet, i den

mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

3 mom. Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid eller

medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen

stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat,

medgiva undantag från de i 4 § angivna begränsningar.

4 mom. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 mom., undantag från

bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande,

äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

5 mom. Undantag må ock av arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av

arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår,

att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finna

detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

6 §.

1 mom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej

kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,

må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas

till arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med

stöd av 5 §. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet

åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början

göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att

ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma

1 betalt brev avlämnats till allmänna posten.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall icke äga tillämpning å yrkesmässigt

bedriven verksamhet för avhjälpande av skador, vilka uppkommit under omständigheter,

som i nämnda lagrum angivas; dock må arbetsrådet, där så finnes

av trängande behov påkallat, för dylik verksamhet medgiva undantag

från de i 4 § angivna begränsningar.

7 §•

1 mom. Till sådana regelbundet återkommande förberedelse- eller avslutningsarbeten,

som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras

före eller efter den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetare, vilka fyllt

aderton år, användas under högst sju timmar i veckan utöver den tid, varunder

de enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift

eljest få användas till arbete.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 § 1 mom., med

hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver

tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 § eller 6 § 2 mom.,

vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst

50 timmar under loppet av en kalendermånad och 200 timmar under loppet av

ett kalenderår.

Utsträckt arbetstid, varom här är fråga, må även, med iakttagande av motsvarande

begränsning, beräknas för kortare tidrymd än kalendermånad; åliggande

det i sådant fall arbetsgivaren att på förhand i journal eller apnan handling,

vari anteckning enligt 9 § skall göras, anteckna ej mindre dagen, då dylik

utsträckt arbetstid skall börja tillämpas, än även den tidrymd, fiir vilken

beräkningen skall ske.

3 mom. År ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,

dock för högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.

4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad mån den, som fyllt sexton

men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i denna paragraf.

5 mom. I fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som avses i denna

paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,

men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetaren genom användande

till dylikt arbete utsattes för överansträngning eller ohälsa.

8 §.

Utnyttjas rätt till utsträckning av arbetstiden, varom stadgas i 7 § 1 eller

2 mom., på sådant sätt, att arbetstiden oskäligt förlänges, äger arbetsrådet, i

den mån så prövas nödigt, föreskriva begränsning i avseende å nämnda rättighets

tillgodonjutande.

9 §.

Rörande arbetares användande till arbete enligt 6 § 1 mom. eller 7 § åligger

det arbetsgivaren att senast den första dagen i näst därpå följande vecka eller,

därest då icke kan avgöras, huruvida arbetstiden är att hänföra till sådan, som

avses i nämnda paragrafer, så snart sådant kan bedömas, göra anteckning i

särskild journal, upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet,

eller ock på annat av nämnda myndighet godkänt sätt. I fråga om sådan förlängd

arbetstid, som avses i 7 § 1 mom., är dock arbetsgivaren icke pliktig

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 73.

5

göra dylik anteckning, där arbetstiden finnes behörigen upptagen å det i 12 §

2 inom. föreskrivna arbetstidsschema.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 § 1 mom. eller 7 § skall biläggas journal eller

annan handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall

journalen eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under

minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid, då

sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas

datum.

10 §.

1 mom. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter, vilka utses av Konungen

för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna skola två utses bland personer,

föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare, vilkas medlemmar

sysselsätta tillhopa minst 50,000 arbetare, samt två bland personer,

föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetare, som räkna minst

50,000 medlemmar. För nämnda fyra ledamöter skola i enahanda ordning

utses.minst dubbelt så många suppleanter. Förslag, som ovan sägs, skall, för

att vinna avseende, upptaga minst dubbelt så många personer som de, vilka

skola med ledning.av förslaget förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har

förslag icke avgivits, varde förordnande ändock av Konungen meddelat.

Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses företräda

arbetsgivar- eller arbetarintressen, och förordnar Konungen en av dessa

ledamöter till rådets ordförande och chef samt en till ställföreträdare för

denne. Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna skall vara lagkunnig

man, vilken fullgjort vad författningarna föreskriva om dem, som må

nyttjas uti domarämbeten.

2 mom. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara svensk

medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas

av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd till konkurs,

förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på

grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller

genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,

varom sist förmäles, eller som är under framtiden ställd för brott, vilket kan

medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

3 mom. Mot. ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rättegångsbalken

stadgas i fråga om domare.

mom.'' Har ledamot eller suppleant, som representerar arbetsgivare eller

arbetare, åtagit sig uppdraget, äge han ej att varda därifrån entledigad, med

mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsägelse av uppdraget

prövas av Konungen.

Avgår .ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående delen

av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, annan ledamot eller

suppleant.

5 mom. Skulle ledamot, som representerar arbetsgivare eller arbetare, vid

sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra, och

kan ej suppleant tillkallas, äger arbetsrådet utse lämplig person att vid det

tillfället träda i den uteblivne eller jävige ledamotens ställe.

6 mom. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av fem ledamöter,

sa ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Ej må flera än sju ledamöter

deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare och

arbetare samt. minst en lagfaren ledamot bland dem, som utsetts utan förslag,

närvara.

7 mom. Vid handläggning av annat på arbetsrådet ankommande ärende

rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant, som avses i

5 § 5 mom. eller 11 § 2 mom., bör rådet i regel ej blott bereda vederbörande

arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig utan även på lämpligt sätt

söka samråd med representanter för arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet

i fråga. Beslut, som avses i 7 § 4 mom., skall, såvitt möjligt,

fattas efter samråd med socialstyrelsen.

Till utredning av ärende må arbetsrådet låta vid allmän underrätt höra

vittnen och sakkunniga. Finner arbetsrådet sådan åtgärd nödig, äger rådet

därom göra framställning hos den underrätt, inom vars område den, som skall

höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig, och varde denne genom''

rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Rätten äger tillägga

vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas skäligt. Sedan förhöret

hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet protokoll däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna medel. Arbetsrådets

beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.

8 mom. Beslut, som enligt 6 eller 7 § ankommer på arbetsrådet, må i brådskande

fall meddelas av dess ordförande eller vid förfall för ordföranden av

•hans ställföreträdare eller, om jämväl denne är hindrad, av den återstående

utan förslag utsedde ledamoten eller, där de utan förslag utsedda ledamöternas

antal överstiger tre, den bland dem, som rådet därtill förordnat. Har

beslut i sådan ordning meddelats, tage arbetsrådet vid sitt första därefter

följande sammanträde under omprövning, huruvida beslutet skall äga bestånd.

9 mom. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan på närmare

utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.

10 mom. Över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.

11 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag, som i 1

mom. sägs, och om arbetsrådets verksamhet må meddelas av Konungen.

11 §•

1 mom. Beträffande annat arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse

än sådant, varom i 1 § i) är sagt, må Konungen, där tillämpningen av 4 §

prövas medföra synnerliga svårigheter, på framställning av arbetsrådet eller

efter dess hörande, föreskriva annan begränsning av tiden för arbetares användande.

2 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde,

ense om viss eftergift i något avseende, varom stadgas i 5 §,

6 § 2 mom. eller 7 § 3 mom., må Konungen, på framställning av arbetsrådet

eller efter dess hörande, förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet

i fråga allmänt tillgodonjutas.

3 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra sådana svårigheter för

visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras,

må Konungen, på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, medgiva

av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning.

12 §.

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens

befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

7

vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen om arbetarskydd

den 29 juni 1912.

2 mom. Å arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen om arbetarskydd,

bedrives på stadigvarande sätt, skola å lämplig plats finnas anslagna

ej mindre denna lag än även arbetstidsschema, angivande när arbetet börjar

och slutar eller, där arbetet bedrives med skiftindelning, när arbetet börjar och

slutar för varje skiftlag, ävensom såvitt möjligt början och slut för varje rast,

varigenom arbetet avbrytes.

13 §.

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är

stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med böter

från och med tio till och med ettusen kronor. Är arbetaren under aderton år

och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap och vilja, vare

fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem till och med

femtio kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom i denna

paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill

lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,

fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

14 §.

Försummar arbetsgivare ätt fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives

i 6 § 1 mom. eller att iakttaga vad enligt 9 § eller 12 § 2 mom. åligger honom,

straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,

som avses i 9 §, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen

kronor.

15 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

16 §.

Beträffande verksamhet, som hedrives av staten eller kommun, skall vad i

denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

17 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande användande

av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning lända

till efterrättelse.

1) Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927; beträffande sådant arbete,

varå lagen om arbetstidens begränsning den 22 juni 1923 icke ägt tillämpning,

må dock arbetsrådet, där så finnes påkallat med hänsyn till särskilt förhållande,

medgiva erforderligt anstånd med förstnämnda lags tillämpning intill den

1 januari 1928.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

2) Vederbörande myndighet äger att jämväl, innan denna lag trätt i kraft,

vidtaga åtgärd, som avses i 5 §, 6 § 2 mom. eller 7 eller 11 § eller i nästföregående

bestämmelse rörande anstånd med lagens tillämpning.

3) Eftergift, som med stöd av lag om arbetstidens begränsning den 17 oktober

1919, den 22 juni 1921 eller den 22 juni 1923 beviljats utan begränsning

till viss tid, skall, i den mån vederbörande Händighet ej annorlunda bestämmer,

fortfarande tills vidare äga giltighet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

9

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 december

1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Schlyteu,

Larsson, Wigforss, Möllek, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen

för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Med utgången av år 1926 utlöper giltighetstiden för lagen den 22 juni

1923 om arbetstidens begränsning (arbetstidslagen), och ha sålunda statsmakterna

att dessförinnan taga ställning till frågan, huruvida och i vilken form

nämnda lagstiftning bör förnyas. Med hänsyn till nu berörda förhållande ha

socialstyrelsen och kommerskollegium den 8 sistlidna april anbefallts att verkställa

utredning om arbetstidslagens verkningar inom landet. Därjämte har

Kungl. Maj:t den 18 juni 1925 uppdragit åt sekreteraren och ledamoten i arbetsradet

J. Nordin att verkställa utredning om gällande lagstiftning angående

arbetstidens begränsning och denna lagstiftnings tillämpning i ett flertal främmande

länder.

Genom beslut den 30 november 1922 anbefalldes socialstyrelsen att inkomma

med förslag till de ändringar i lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912, som

kunde finnas erforderliga för Sveriges anslutning till den av internationella

arbetskonferensen antagna konventionen angående fastställandet av minimiålder

för barns användande till industriellt arbete, ävensom att i samband därmed

föreslå de övriga ändringar i nämnda lag, vilka betingades av vunna erfarenheter

under lagens tillämpning eller av den internationella regleringen på

området. Åberopande nu anförda uppdrag har styrelsen avgivit ett av

vissa bilagor åtföljt, den 2 november 1925 dagtecknat betänkande med förslag

till reviderad lag om arbetarskydd, i vilket lagförslag inarbetats bl. a. ett antal

bestämmelser, motsvarande den nu gällande arbetstidslagen.

Då förslag till förnyad arbetstidslag, om den skall avlösa den nu gällande,

såsom nyss berörts måste föreläggas 1926 års riksdag, men förslaget till lag

om arbetarskydd med hänsyn till erforderlig remittering och andra förberedande

åtgärder icke lär kunna komma under nämnda riksdags prövning, har

det befunnits nödvändigt att nu till särskild behandling företaga sistnämnda

lagförslags bestämmelser rörande 8-timmarsdagen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!.. Maj:ts proposition nr 78.

Från arbetsrådet och kommerskollegium ha i överensstämmelse härmed inhämtats

yttranden (bil. A, B och C) över omförmälda betänkande i de delar,

som avse att ersätta gällande lag om arbetstidens begränsning.

Sedan slutgiltiga redogörelser för ovan berörda utredningar, »Statistiska

undersökningar angående åttatimmarslagens och bagerilagens verkningar» samt

»Utredning rörande lagstiftningen om arbetstidens begränsning i vissa främmande

länder» numera jämväl inkommit, har tiden synts mig vara inne för regeringen

att för sin del taga ståndpunkt i ovan omförmälda lagstiftningsfråga

och besluta rörande eventuell proposition i ämnet till riksdagen.

När 1923 års riksdag beslöt att för tre år förlänga den provisoriska lagstiftningen

om arbetstidens begränsning, skedde detta av utskottsutlåtandet att döma

i förväntan, att lagstiftaren därigenom skulle komma i tillfälle att bättre

bilda sig en säker uppfattning om nämnda lagstiftnings verkningar för såväl

arbetarna som näringarna och kunna definitivt taga ståndpunkt i frågan om

denna lagstiftning. Rörande de huvudsakliga resultaten av den verkställda,

omfattande utredningen må ur socialstyrelsens avslutande sammanfattning av

dess resultat anföras följande:

Arbetstidslag

stiftmngens

verkningar.

Social
styrelsen.

Ätt atimmar sdag ens förekomst inom det svenska näringslivet. Av de cirka

1.2 miljon arbetare inom jordbruk, industri och hantverk, handel och samfärdsel

samt husligt arbete, som torde finnas inom vårt land, synes knappt mer än

hälften för närvarande ha en arbetsvecka av 48 timmar eller därunder. Bland

dem som ha längre arbetstid komma i främsta rummet jordbrukets arbetare

samt de dem i vissa avseenden närstående arbetstagarna inom det husliga arbetet.

Hit äro vidare att räkna de som äro sysselsatta hos hantverkare och med

dem jämställda smärre yrkesutövare, vilka, då de i regel sysselsätta färre än 5

arbetare, äro undantagna från arbetstidslagen; i städer och industrisamhällen

tillämpa de likväl på grund av kollektivavtal merendels åtta timmars arbetsdag.

Gränsen mellan nyss berörda i arbetstidsavseende olikt ställda grupper är

dock ingalunda fast utan stadd i ständig förskjutning beträffande olika orter

och yrken. Den industriella arbetstiden har under senare år, särskilt i närheten

av städer och industrisamhällen, haft en oförneklig inverkan på tiderna

för lantarbetet, men dessa tider hava åter i sin tur inverkat på åtskilliga till

jordbruket knutna hantverk och industriella arbeten. Av betydelse för den

framtida utvecklingen på detta område torde vara, att det för jordbrukets arbetare

f. n. synes viktigare att vinna likställighet i löneavseende med industriens

folk än att få arbetstiden reglerad efter dettas mönster.

Arbetstidsförhållandena under åttatimmarslagen. Inom de arbetsområden,

där åttatimmarslagen för närvarande är direkt tillämplig, d. v. s. i huvudsak

inom de i något större skala utövade industriella yrkena, medförde lagens genomförande

en genomsnittlig förkortning av den ordinarie veckoarbetstiden med

cirka 15 %. Nedsättningen ställde sig emellertid mycket olika inom olika näringsgrenar

och för olika slag av arbetare. Den var sålunda mindre för vanliga

dagarbetare (12.6 %) än för skiftarbetare (23.0 %), vilken senare stora nedsättning

återspeglar åttatimmarslagens kanske största insats i humanitärt avseende,

nämligen påskyndandet av det redan inledda avskaffandet av 12-timmarsarbetet

i kontinuerlig drift.

På grund av medgivna undantag från lagen är dock alltjämt veckoarbetstiden

för skiftarbetare icke obetydligt längre (i medeltal 50.0 timmar, raster oberäknade)

än för dagarbetare (47.8 timmar).

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 73.

11

Arbetstidslagen har av naturliga skäl utformats med hänsyn företrädesvis

till arbetet i fabrikerna, vilket väsentligen bestämmes av maskinernas tempo

eller arbetsbetingets eggelse och där också arbetstiden i regel kan jämnt utnyttjas,

fördelas och kontrolleras. I den mån ett arbete avviker från denna normaltyp,

vittna de erhållna uppgifterna om, att arbetstidslagens band kännas mera

tryckande.

När det är fråga om arbetsprocesser, vilka erfordra en viss tidrymd för sitt

fullbordande och måste slutföras utan uppehåll, medför arbetstidsregleringen

onekligen vissa svårigheter.

Skiftarbetet, vilket såsom möjliggörande ett bättre utnyttjande av industriens

fasta kapital utan att öka den individuella arbetstiden, kan förväntas få en stigande

användning särskilt vid förbättrade konjunkturer, möter svårigheter med

hänsyn till arbetstidens begränsning vid helkontinuerlig drift. Det nuvarande

systemet med s. k. hoppande skift anse industriidkare. vara ekonomiskt

betungande och kvalitetsförsämrande, varför krav framförts på, att i dylika

fall 56 timmars arbetsvecka skulle medgivas utan vidare, såsom skett flerstädes

i utlandet. Från arbetarorganisationernas sida resas emellertid starka invändningar

mot ett dylikt avsteg från 48-timmarsveckan, liksom man motsatt

sig vissa av arbetsrådet beviljade dispenser i nyss berörda avseende.

Det plägar ju sägas, att fabriksindustrien arbetar för marknaden, men till utredningen

inkomna uppgifter synas ge vid handen, att den svenska industrien

åtminstone under nuvarande konjunkturer i mycket stor utsträckning arbetar

på beställning. Därmed följa lätt rubbningar i arbetets gång, då det måste

tidvis forceras och tidvis inskränkas ända till temporär driftsinställelse eller arbete

blott under vissa av veckans arbetsdagar. Läggas till nu åsyftade slag

av verksamhet de talrika branscher, som på grund av klimatiska förhållanden

— eller härpå baserade, ehuru numera ofta nog tekniskt otillräckligt motiverade

traditioner — anse sig höra minska eller helt inställa arbetet under

den strängare årstiden, får man en synnerligen betydande grupp av mer eller

mindre utpräglade säsongindustrier. På grund av arbetets ojämnhet

känna dessa merendels arbetstidsregleringens tryck starkare än årsindustrierna.

Speciellt rikta de sina klagomål mot, att åttatimmarslagen av principiella

skäl omgärdat övertidsarbetet med restriktioner utöver de ekonomiska garantier,

som ligga i den under det senaste decenniet avsevärt stegrade merbetalningen

för detta slag av arbete. En beträffande 711 industriföretag företagen undersökning,

i vad mån övertidsarbete faktiskt kommit till användning under år

1924 tyder dock på, att man icke inom någon industri kommit upp till ens halva

det timantal, som enligt gällande arbetstidslag står till arbetsgivarens fria förfogande.

Detta utesluter givetvis icke att, särskilt under en stigande konjunktur,

regleringen jämväl av denna det industriella arbetets rörligaste del kan

kännas tryckande beträffande särskilda branscher, företag eller specialarbetargrupper.

Från arbetarhåll ser man emellertid med en viss misstro redan på de

nu gällande övertidsbestämmelserna, vilka uppgivas inbjuda arbetsgivarna till

en koncentrering av arbetet under vissa månader, varmed följer en onödigt stor

ojämnhet i arbetet, som vållar olägenhet ej blott för arbetarna utan för hela

samhället.

De största svårigheterna synes emellertid arbetstidens reglering ha förorsakat

beträffande det »indirekt produktiva» arbetet, d. v. s. det som har

till uppgift att ombesörja industriprodukternas lagring och transport, vakthållning,

expedition o. d. För häri sysselsatta »hjälparbetare», som »arbeta efter

order och ej på ackord», föreligga i regel icke samma möjligheter till arbetets

koncentrering och intensifiering som för fackarbetarna. I stället för att indraga

raster måste man här ofta inlägga sådana under relativt arbetsfri tider såsom

ett medel bland andra för att omvandla »arbetsberedskapen» till verkligt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

arbete. _ Också bekräftar undersökningen för vårt lands del en iakttagelse, som

gjorts i andra länder med arbetstidslagstiftning, nämligen att den »improduktiva»

personalen måst ökas väsentligt mer än den produktiva. Delvis i än

högre grad gäller detta om sådana näringsgrenar, vilkas hela personal kan anses

förrätta »tjänster», nämligen handel och kommunikationer, hotell- och restaurangrörelse,

vårdanstalter av olika slag m. m. I vårt land äro emellertid

hithörande personalgrupper till största delen undantagna från arbetstidslagens

tillämpning, vilket likväl icke utesluter, att man beträffande åtskilliga av dem

sökt på annan väg bringa 8-timmarsdagens principer i tillämpning.

Ett karakteristiskt drag för våra dagars ekonomiska samhällsliv är, att de

särskilda arbetsområdena stå i starkt beroende av och livlig växelverkan med

varandra. I detta inbördes beroende har åttatimmarsdagens partiella

genomförande inom näringslivet tvivelsutan åstadkommit väsentliga rubbningar.

Från handelns sida klagas sålunda över den förkortade expeditionstiden

hos trafikverken. Liknande klagomål ha inkommit från jordbruket, vars

utövare uppgivas ha stora svårigheter med att anpassa sina leveranser efter de

arbetstider, som nu tillämpas i spannmålshandlarnas magasin och vid sockerfabrikernas

betvågar. Rederierna anse stuveriarbetarnas nuvarande arbetstid

föga avpassad efter sjöfartens krav. Kraftverken ha fått sin »spetsbelastning»

ökad genom den industriella arbetstidens förkortning, och spårvägarna ha svårt

att tillgodose det väldiga trafikbehovet på eftermiddagarna, då arbetarna numera

sluta vid samma tid som kontorsfolket.

Den industriella produktionen under åttatimmarslagen. Åtminstone sedan

mitten av ^1880-talet har den industriella arbetstiden i vårt land varit stadd i

successiv förkortning (med i årligt genomsnitt cirka a/3 timme per vecka) och

samtidigt ha tekniska och organisatoriska förbättringari

mycket stor utsträckning genomförts inom den svenska industrien. Man kan visserligen

icke säga, att den förra företeelsen varit orsak till den senare, ty motivet

till produktionsapparatens förbättring och utbyggnad har ju i regel varit

hänsyn till driftens ekonomi. Dock ha de båda nämnda faktorerna stått i

inbördes växelverkan, exempelvis så till vida, att en nyanskaffning eller modernisering,

som icke varit lönande vid längre arbetstid, kunnat bliva det i mån

av arbetstidsförkortningens fortgång. Den industriella teknikens utveckling

mot alltjämt ökad fulländning har emellertid ingalunda avstannat efter åttatimmarslagens

genomförande, låt vara att depressionstidens kapitalsvårigheter

verkat återhållande på mera kostsamma nyanskaffningar och nybyggnader. I

vårt land som i andra länder synes intresset vara stort för det »industriella slöseriets»

motverkande genom bättre utnyttjande av arbetstiden, rationellare anordning

av arbetet, mera genomförd specialisering och standardisering m. m. De

sex år, som förflutit sedan åttatimmarslagens genomförande, uppgivas ha inom

flertalet storindustrier medfört en väsentlig förändring av den maskinella utrustningen,

innebärande ökad arbetsbesparing.

Vända vi oss därefter från den industriella produktionsapparaten till de a rb

e t a r e, som skola handhava densamma, framträder vid en jämförelse med

förhållandena i de förut krigförande länderna, sådana dessa skildras i internationella

arbetsbyråns nyligen avslutade stora produktionsundersökning, huru

gynnsamt vår industri är ställd med avseende på den mänskliga faktorn i produktionsprocessen.

I Sverige finnas inga krigsinvalider, och skönjas få återverkningar

av krigstidens undernäring, överansträngning och moraliska depravation.

Under förkrigstiden hade man kunnat konstatera en stadig ökning av

arbetseffektiviteten såsom verkan icke blott av fortgående tekniska och organisatoriska

förbättringar utan även av personalens fortskridande uppövning och

träning. Det finnes ingen anledning att antaga, att denna tendens skulle upphört

att verka efter arbetstidsbegränsningens genomförande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

IO

O

I detta sammanhang ingår utredningen på ett mycket omdebatterat spörsmål,

nämligen arbetarnas förvärvsarbete under fritiden. Från

hantverkare och även från vissa industriidkare ha talrika klagomål framförts

över den skadliga konkurrens,, som härigenom förorsakas de lojala yrkesutövarna.

Arbetarorganisationerna ha uppgivit, att de principiellt motsätta sig dylikt

»mångsyssleri». Det vill emellertid förefalla, som om man skulle kunna

uppdela arbetarna i olika grupper allt efter deras större eller mindre benägenhet

för förvärvsarbete å fritid. Å ena sidan står exempelvis personalen vid järnbruk

och pappersmassefabriker, vilka bestämt motsätta sig varje extra arbete t. o. m.

å egen arbetsplats annat än för reparationer och dylikt, å andra sidan grupper

av hantvcrksarbetare i enskild eller allmän tjänst, vilka enligt gammal tradition

pläga i större eller mindre omfattning utföra »eget arbete», och för vilka

steget mellan gesäll och mästare ofta icke är särdeles långt. En annan skiljelinje

synes gå mellan å ena sidan industriarbetarna i smärre samhällen och å

landsbygden, där tillgången till avlönat fritidsarbete merendels är särdeles

ringa, och å den andra lönarbetarna i städerna, särskilt storstäderna, vilkas mera

komplicerade närings- och nöjesliv skapar en mängd bisysslor, möjliga att

fullgöra på kvällar och annan fritid, på samma gång de å dessa orter i regel

högt uppdrivna levnadskostnaderna utöva ett tvång på de smärre löntagarna att

söka utnyttja alla sig yppande förtjänstmöjligheter.

Övergår man därefter till att undersöka, vilken utveckling kapital och arbete

i förening givit den industriella produktionen efter åttatimmarslagens

genomförande i vårt land, synes den officiella industristatistiken giva vid handen,

att åtminstone per individ räknat produktionen år 1923 och antagligen även

år 1924 varit mindre än år 1913. Det torde dock kunna, ifrågasättas, om icke

industristatistiken i sitt nuvarande skick leder till en alltför pessimistisk uppfattning

av den industriella produktionen som helhet betraktad. Medan statistiken

alltjämt innefattar i huvudsak samma näringsgrenar som för flera årtionden

sedan, har den industriella utvecklingen på åtskilliga punkter sprängt

den gamla ramen och gått delvis nya vägar. Exempelvis saknas i statistiken

alldeles en av våra numera allra största industrier, nämligen byggnadsindustrien,

vilken just under de senaste åren haft en utpräglad högkonjunktur och

därvid antagligen givit sysselsättning åt inemot 100,000 arbetare.

Att produktionens volym i jämförelse med förhållandena före kriget visserligen

nedgått inom vissa industrigrenar (t. ex. järnindustrien), men näppeligen

minskats såsom helhet betraktad, synes jämväl framgå av de specialundersökningar,

som kunnat anställas rörande produktionsutvecklingen under

åttatimmarslagens hittillsvarande giltighetstid. Dessa undersökningar grunda

sig dels på ett antal till olika representativa industriföretag utsända och av dem

besvarade frågeformulär, dels på lokalundersökningar, som verkställts av vederbörande

yrkesinspektörer och åsyftat att erhålla möjligast jämförbara siffermässiga

uppgifter rörande produktionen per arbetare och tidsenhet (timme

och vecka) såväl år 1924 som år 1919 (eller annat »normalår» före arbetstidsbegränsningen).

De framlagda resultaten giva ett starkt vittnesbörd om det

ekonomiska livets oerhörda förmåga av anpassning efter rubbningar av olika

slag, däribland dem, som orsakats av arbetstidslagen. Beträffande undersökningarnas

rent siffermässiga resultat måste man, på grund av deras relativt

ringa, omfång, yttra sig med försiktighet. Dock förefaller det, som om efter

åttatimmarslagens genomförande produktionen per timme ökats i det övervägande

antalet fall och att denna ökning i genomsnitt varit tillräckligt stor för

att, oaktat veckoarbetstidens minskning, hålla den industriella produktionen uppe

på i stort sett nära nog samma medelnivå som tidigare. Emellertid har utvecklingen

tagit mycket olika riktningar ej blott inom olika industrigrupper

utan även vid olika företag tillhörande samma bransch. Härvid vill det synas,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Kommers
kollegium.

som om produktionens utveckling i mindre grad rönt inflytande av arbetstidsnedsättningens

storlek i och för sig än av de konjunkturer, som varit rådande

inom branschen, samt av företagsledningens större eller mindre förmåga av anpassning

efter de nya förhållandena.

Vad nu sagts leder uppmärksamheten från frågans teknisk-organisatoriska

till dess ekonomiska sida, nämligen huruvida produktionens vidmakthållande

nödvändiggjort bindande av kapital för maskinella anordningar och dylikt i

sådan utsträckning, att räntan därå kan, i förening med den av arbetstidsförkortningen

till viss del betingade löneökningen, antagas komma att medföra en

avsevärd minskning icke blott av företagarvinsten utan i längden även av den

reella arbetsförtjänsten och därigenom åvägabringa en ekonomisk och kulturell

nivåsänkning jämväl vad arbetarklassen beträffar. Genom statistiska undersökningar

av de nationellt och internationellt växlande förhållandena under de

skiftesrika år, som förflutit efter åttatimmarsdagens genomförande, kan man

dock näppeligen komma till rätta med detta problem, som ju knyter sig till de

efter skiftande konjunkturer växlande möjligheterna att under arbetstidslagens

tryck upprätthålla den successiva produktionsökning, som torde få anses nödvändig

för ett uppåtstigande folkhushåll.

Rörande utredningens resultat har socialstyrelsen vidare i sin motivering till

arbetstidsbestämmelserna i förslaget till reviderad lag om arbetarskydd uttalat

den meningen, att ej heller denna utredning, ehuru delvis lagd efter andra

linjer än den år 1922 företagna, givit någon exakt och fullt tillförlitlig upplysning

om arbetstidslagstiftningens verkningar. Utredningens huvudsakliga resultat

kunde också karakteriseras med samma ord, som styrelsen använt beträffande

den förra, eller »att arbetstidslagstiftningens genomförande å ena sidan

obestridligen förorsakat avsevärd ökning av produktionskostnaderna men

å den andra för arbetarna medfört förmåner, som av dem högt värdesättas —

verkningar, som icke för styrelsen inneburit någon nyhet utan redan tidigare

från styrelsens sida framhållits vara att vänta. Huruvida nackdelarna i förra

avseendet visat sig skäliga eller icke i förhållande till fördelarna i det senare

— den enda jämförelse som torde kunna ifrågakomma mellan nu berörda inkommensurabla

värden — därom anser sig styrelsen icke med stöd av utredningens

resultat kunna uttala någon bestämd mening.»

Såsom sammanfattande omdöme om resultatet av den inom kommerskollegium

verkställda utredningen rörande arbetstidslagstiftningens verkningar anser sig

nämnda myndighet kunna säga, att utredningen i det stora hela visat en energisk

och målmedveten strävan från industriens sida till anpassning efter de

ändrade produktionsförhållanden, som inträtt genom arbetstidens minskning till

följd av arbetstidslagens tillämpning. Verkningarna härav i form av minskad

produktion per år och arbetare hade sålunda i ett flertal fall kunnat kompenseras

genom tekniska förbättringar, bättre utnyttjande av arbetstiden m. m.,

varigenom en produktionsökning per effektiv arbetstimme möjliggjorts av den

betydenhet, att den helt eller delvis motvägt eller i vissa fall t. o. m. mer än

uppvägt arbetstidens förkortning.

Å andra sidan visade utredningen vid en hel del företag inom olika industrigrenar,

vilka av skilda anledningar icke eller endast i ringa omfattning varit i

tillfälle genomföra sådana tekniska förbättringar, en större eller mindre, i vissa

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:is proposition nr 73. 15

fall ganska betydande nedgång, per arbetare och år eller månad räknat, av produktionsresultatet.

Enligt kollega mening har vidare vid de undersökta företagen ett kompenserande

av arbetstidslagens produktionsbegränsande verkningar genom tekniska

förbättringar kunnat genomföras i ett flertal fall och i ganska betydande utsträckning.

I vad mån impulsen till sådana förbättringar kunde sägas härröra

från åttatimmarslagen, undandroge sig dock i regeln ett säkert bedömande. Normalt

befunne sig ju varje industri under ständig utveckling i tekniskt hänseende;

stillestånd vore liktydigt med tillbakagång och kunde i längden betyda undergång.

Med undantag för sådana industrier, som i ett eller annat hänseende

intoge monopolställning, bleve det härvidlag ytterst ändringarna i konkurrensförmågan

gentemot utlandet, som finge avgörande betydelse.

Att verkningarna av 8-timmarslagen i realiteten bidragit till ett försvårande

av viktiga industriers —- såsom exempelvis järnindustriens — ställning i

konkurrenshänseende mot utlandet, finge anses otvivelaktigt. Detta förhållande

hade accentuerats därav, att inom andra, konkurrerande industriländer, särskilt

Tyskland, mindre rigorösa bestämmelser rörande arbetstiden tillämpats,

varjämte kompensation i avlöningshänseende för minskad arbetstid ofta nog ej

kunnat av arbetarparten genomdrivas i samma utsträckning som i vårt land,

där, såsom framginge av socialstyrelsens jämförande utredning rörande den genomsnittliga

lönenivån och levnadskostnadsindex, en avsevärd överkompensation

ägt rum.

Rörande den utländska lagstiftningen om 8-timmarsdagen och denna lagstiftnings

tillämpning har med hänsyn till de mycket skiftande förhållandena

i olika länder någon översikt icke ansetts lämpligen kunna här lämnas, utan får

jag för upplysningar i förstberörda avseende hänvisa till den förut omnämnda

publikationen »Utredning om arbetstidslagstiftningen och dess tillämpning i

vissa främmande länder». I fråga om Washington-konventionen angående begränsning

av arbetstiden i industriella företag till åtta timmar om dagen och

fyrtioåtta timmar i veckan må påpekas, att densamma i fransk och engelsk

originaltext samt svensk översättning finnes bifogad Kungl. Maj:ts proposition

nr 361 till 1921 års riksdag.

Beträffande frågan om arbetstidslagstiftningens upprätthållande och det

därmed sammanhängande spörsmålet om Sveriges anslutning till Washingtonkonventionen

angående arbetstidens begränsning uttalar sig socialstyrelsen på

följande sätt:

Måste man sålunda med hänsyn till utredningens resultat fortfarande

stå tveksam, när det gäller att bedöma den lagstadgade arbetstidsbegränsningens

verkningar, torde man emellertid icke gärna kunna

anse sig ha tillfyllestgörande skäl för ifrågavarande begränsnings avskaffande.

En dylik åtgärd skulle nämligen givetvis vara ägnad att framkalla

starka betänkligheter. Kroppsarbetarna, som efter en mångårig kamp

lyckats genomdriva ifrågavarande reform, vilken för dem ter sig såsom inseglet

på deras uppstigande till jämbördighet med övriga samhällsklasser, komme, åtminstone

i vad på deras organisationer ankommer, att till det yttersta strida

Arbetstidslagstiftningens

upprätthållande

och anslutning

till

Washingtonkonventionen.

Social
styrelsen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:is proposition nr 73.

för reformens upprätthållande och befästande. Om än den lagstadgade arbetstidsbegränsningen

upphörde att gälla, skulle med all sannolikhet den faktiska

komma att tillsvidare bestå. För arbetarna skulle det då gälla att genom kollektivavtalen

säkerställa 8-timmarsdagen, och man kan förvänta, att de för nående

av detta mål ej skulle sky bittra fejder och långt gående uppoffringar.

Med det skärpta stridsläge, vari frågan om arbetstidsbegränsningen sålunda

skulle råka, skulle det antagligen även i många fall visa sig förenat med större

svårigheter än nu att förmå arbetarna till de av de praktiska förhållandena påkallade

utökningar av arbetstiden, som den nu gällande lagstiftningen medgiver

och som ju också f. n. i ganska stor omfattning förekomma.

Ett avskaffande av den lagstadgade arbetstidsbegränsningen skulle sålunda,

såvitt styrelsen kan döma, åtminstone för den närmare framtiden sannolikt ej

blott bli utan åsyftade verkningar utan måhända snarare bidraga till att göra

arbetsgivarnas ställning i förevarande avseende ogynnsammare. Framhållas

må också, att härovan berörda utredning otvivelaktigt givit vid handen, att

den svenska industrien i betydande mån anpassat sig med hänsyn till 8-timmarsdagen.

Då statsmakterna alltså, enligt styrelsens mening, icke böra låta den nu

gällande arbetstidslagen upphöra att gälla utan att ersättas genom ny lagstiftning,

återstår att taga ställning till frågan, huruvida den nya lagstiftningen

fortfarande bör vara av provisorisk karaktär eller om åt densamma lämpligen

kan givas definitiv giltighet.

Beträffande nu uppställda fråga kan icke bestridas, att ovan berörda ovissa

resultat av den verkställda utredningen skäligen kunna synas tala för ett fortsatt

provisorium. Även med hänsyn till ställningen på den internationella arbetstidsregleringens

område, där ju det stora flertalet stater fortfarande står

avvaktande i förhållande till Washington-konventionen i ämnet, kan det förefalla,

som man hade anledning förorda ett dylikt provisorium. Oavsett nu berörda

förhållanden, vilkas betydelse i förevarande sammanhang styrelsen villigt

erkänner, har styrelsen emellertid funnit sig böra föreslå, att åt den nya

arbetstidslagstiftningen måtte förlänas definitiv karaktär.

Frågan om lagstadgad 8-timmarsdag har under de senaste åren utgjort ett

av de mest uppmärksammade och omstridda politiska spörsmålen. Genom en

energisk propaganda har 8-timmarsdagen kommit att framstå å ena sidan som

en nära nog sakrosankt institution, vilken det vore ett brott att i något avseende

rubba, och å den andra som den väsentliga orsaken till de svårigheter, varmed

näringarna nu för tiden ha att kämpa. Här antydda båda uppfattningar

ha i betydande mån försvårat ett ändamålsenligt och praktiskt genomförande

av den lagstadgade arbetstidsbegränsningen. Arbetarna och särskilt deras organisationer

ha nämligen i regel ansett sig förpliktade att principiellt ställa sig

avvisande mot varje om än så välmotiverat avsteg från 8 timmars arbetsdag.

Å andra sidan ha arbetsgivarna, behärskade av sin uppfattning om arbetstidsbegränsningens

fördärvlighet och därav följande ohållbarhet, i många fall underlåtit

att anpassa sig efter och söka göra det bästa möjliga av 8-timmarsdagen.

Nu berörda tendenser gjorde sig särskilt gällande i början av arbetstidslagstiftningens

tillämpning och ha sedermera, efter det arbetstidsbegränsningen

fått en till synes mer permanent karaktär, varit mindre framträdande.

Enligt styrelsens förmenande skulle ett definitivt antagande av 8-timmarsdagen,

varigenom denna fråga komme att avföras från den politiska dagordningen

och undandragas det därmed förbundna strids- och osäkerhetstillståndet,

vara ägnat att bereda frågan ett annat, mer praktiskt och lidelsefritt bedömande.

Såväl arbetsgivare som arbetare skulle få möjlighet att utan hinder av saken

ovidkommande politiska synpunkter medverka till reformens anpassning till

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7,1.

17

och inordnande i produktionen och näringslivet i övrigt. Anmärkas kan för

övrigt, att motsvarande lagstiftning i andra länder är av definitiv karaktär.

Erinras bör måhända slutligen här, att ett definitivt antagande av lagstadgad

arbetstidsbegränsning ingalunda skulle beskära statsmakternas befogenhet

att ändra eller upphäva ifrågavarande lagstiftning — enda skillnaden bleve att

frågan icke automatiskt påkallade förnyad prövning efter viss tid.

Med anledning av det ofta hörda påståendet, att den svenska arbetstidslagstiftningen

vore strängare än motsvarande lagstiftning i övriga länder, yttrar

vidare socialstyrelsen följande:

Arbetsgivarna sakna givetvis icke skäl för sin misstämning mot lagen, men

påståendet i fråga om utlandets lagstiftning måste betecknas såsom missvisande

•—• motsvarande påstående göres för övrigt gällande av arbetsgivarna i snart

sagt alla länder. Eu jämförelse mellan vår arbetstidslagstiftning, med tillbörligt

beaktande av dess möjligheter till eftergifter och andra avvikelser, och flertalet

andra länders lagstiftning i ämnet giver enligt styrelsens mening vid

handen, att den förra lagstiftningen i avseende å tillmötesgående mot näringarnas

krav ingalunda kan anses särskilt restriktiv, snarare tvärtom. Oavsett

undantaget för alla rörelser eller arbetsföretag med färre än fem arbetare, må

sålunda erinras om de allmängiltiga möjligheterna till eftergift i fall. där så

påkallas till undvikande av ett allvarligt missförhållande eller där det störa

flertalet av de av eftergiften berörda arbetarna finna densamma önskvärd och

arbetstiden ej därigenom oskäligt utsträckes — den senare eftergiftsmöjligheten

i stor utsträckning utnyttjad. Vidare må framhållas, att möjligheterna

till övertidsarbete — 7 timmar per vecka för nödvändiga förberedelse- eller

avslutningsarbeten och 200 timmar för vanligt övertidsarbete per år, i båda

fallen oberoende av tillstånd eller siirskild överenskommelse, samt efter tillstånd

ytterligare 150 timmar per år i fall av trängande behov — icke lära

kunna anses snävt tillmätta i jämförelse med de tillfällen till övertidsarbete,

som lagstiftningen i utlandet vanligen erbjuder.

I fråga slutligen om Sveriges anslutning till Washington-konventionen uttalar

sig socialstyrelsen på följande sätt:

Socialstyrelsen har vid flera tillfällen, hl. a. i sitt år 1921 avgivna betänkande

rörande arbetstidslagstiftningens revision, redogjort för skiljaktigheterna

mellan nämnda lagstiftning och ifrågavarande konvention. Genom

vissa ändringar, som därefter vidtagits i lagtexten, ha skiljaktigheterna

ytterligare ökats. Styrelsens i berörda betänkande framförda uppfattning,

att konventionens tillämpning på våra förhållanden skulle medföra en väsentlig

omläggning av den svenska arbetstidslagstiftningen. har sålunda

numera än mer fog för sig. Otvivelaktigt måste anslutning till konventionen

ur flera synpunkter anses som ett angeläget önskemål, men nyssberörda konsekvens

därav är ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter. En lagstiftning,

som utarbetats och modifierats med hänsyn till ett lands säregna förhållanden

samt under eu följd av år inarbetats i rättsuppfattningen och givit upphov åt

åtgärder för näringslivets anpassning, kan tydligtvis icke omläggas utan besvärande

rubbningar och andra olägenheter. Vad särskilt den svenska arbetstidslagstiftningen

angår, är därjämte att märka, att en samvetsgrann utformning

av lagstiftningen efter konventionen skulle göra om intet flera, delvis

betydelsefulla undantag från lagstiftningens tillämpning, som f. n. komma

näringarna till godo. Med hänsyn till nu berörda omständigheter, som måhända

skulle äventyra hela arbetstidslagstiftningens bestånd, har styrelsen

icke ansett sig kunna förorda anslutning för Sveriges del till ifrågavarande

konvention.

Bihang till riksdagens protokoll 19SG. 1 samt. Öl höft. (Nr i-l.)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Reserva
tioner.

Arbetsrätt.

Reservation.

Mot socialstyrelsens förordande av definitiv arbetstidslagstiftning ha byråchefen

Bergsten och socialfullmäktigen von Sydow reserverat sig till förmån

för ett fortsatt provisorium, den senare under betonande likväl, att han vore

en principiell motståndare till arbetstidslagstiftning över huvud taget. Enligt

herr Bergstens mening borde ett fortsatt provisorium gälla för tre år. Beträffande

frågan om anslutning till Washington-konventionen har socialfullmäktigen

Lindqvist förklarat sig alltjämt finna angeläget, att arbetstidslagen anpassas

efter konventionen.

Arbetsrådets yttrande, i vad förevarande frågor angår, lyder sålunda:

Arbetsrådet finner i likhet med socialstyrelsen, att starka skäl tala för upprätthållandet

av lagstadgad begränsning av arbetstiden. Arbetsrådets erfarenhet

av verkningarna av hittillsvarande lagstiftning på området ger oförtydbart

vid handen å ena sidan, att industrien nästan genomgående förmått att väl inrätta

sig efter de arbetstidsförhållanden, som år 1919 blevo lagbestämda, och

å andra sidan att landets arbetare och deras organisationer visat en alltmer ökad

förståelse för de ekonomiska synpunkter, som inom ramen av gällande lag påkalla

en rationell och snabb anpassning till växlande praktiska förhållanden.

Arbetsrådet har under sin verksamhet kunnat konstatera, att det osäkerhetstillstånd,

som envar av tidigare revisioner av lagen medfört, städse temporärt

minskat möjligheterna för samförstånd emellan arbetsgivare och arbetare, da

lokala förhållanden påkallat jämkningar i arbetstiden. Dessa revisioner -—

hur berättigade de än i sig själva må hava varit — hava därför oundvikligen

försenat den pågående och önskvärda omläggningen av arbetstidsfrågan från

ett politiskt tvisteämne till ett för arbetsgivare och arbetare i mycket gemensamt

praktiskt intresse. Den omfattande utredning av utlandets lagstiftning

på området, som på nådigt uppdrag utförts av ledamoten av arbetsrådet Nordin,

har ådagalagt, att den svenska arbetstidslagen i dess numera gällande

avfattning näppeligen av något annat lands lag överträffas i smidig anpassning

till de praktiska förhållandena. Med hänsyn härtill och då bakom lagen i

den avfattning, som densamma enligt föreliggande lagförslag skulle erhålla,

ligger sex års praktisk lagtillämpning och tre genomförda revisioner av den

ursprungliga lagtexten, torde fördelarna av lagens definitiva antagande vida

överväga den eventuella nackdelen av att tidpunkten för ännu en ny revision

icke bestämmes på förhand. Såsom socialstyrelsen påvisat, skulle därmed ingalunda

möjligheten till förändringar av lagen uteslutas. Revisionen har blott

framskjutits till den tidpunkt, då eventuellt ett verkligt behov därav visar sig

föreligga.

I detta sammanhang förtjänar framhållas att, med undantag av Danmark,

England och Estland, alla länder i Europa numera infört lagbestämmelser om

arbetstidens begränsning samt att dessa bestämmelser äro av definitiv karaktär

utom i Sverige och Tyskland.

I frågan om Sveriges anslutning till Washington-konventionen angående

arbetstidens begränsning avviker arbetsrådets uppfattning i viss mån från den

av socialstyrelsen uttalade. Arbetsrådet anser, att den ställning Sveriges delegerade

intagit i arbetstidsfrågan vid den första internationella, arbetskonferensen

i Washington förpliktar landet att i sin lagstiftning följa konventionens

bestämmelser åtminstone så långt ekonomiska skal av större nationell betydelse

icke tala däremot.

Mot arbetsrådets förordande av definitiv giltighet för arbetstidslagstiftningen

ha rådets arbetsgivarrepresentanter, herrar Almström och Larson, -änder

hänvisande till bl. a., att nämnda lagstiftnings genomförande obestridligen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73. 19

förorsakat avsevärd ökning av produktionskostnaderna, gjort gällande, att arbetstidslagen

borde få bibehålla sin provisoriska karaktär.

I anslutning till ett påpekande, att arbetstidsbegränsningen i åtskilliga främmande

länder tillämpades mindre rigoröst än i Sverige, yttrar sig kommerskollegium

rörande karaktären av arbetstidslagstiftningens giltighet på följande

sätt:

Under dessa förhållanden synes det kollegium, som om försiktigheten bjöde

a i Gi ?,en,0In bindande av den svenska industriens och de svenska arbetarnas rörelseirihet

i produktionshänseende genom en definitiv lagstiftning av en i jämiorefse

med utlandets mera snäv gestaltning äventyra konkurrensförmågan och

darmed även den allmänna ekonomiska nivån och levnadsstandarden för folkets

iiertai.

Då vidare en uppmjukning, av arbetstidslagen i en omfattning, som skulle

möjliggöra en lika långt gående anpassning efter rådande ekonomiska och

konkurrenstorhallanden, som exempelvis Tysklands, Belgiens, Frankrikes eller

öcnweiz , knappast lärer kunna eller böra nu ifrågasättas, synes det kollegium,

som om talande skäl förelåge för ett fortsatt provisorium genom en ytterligare

förlängning av arbetstidslagen, med bibehållande i huvudsak av dess nuvarande

omfattning för en period av ytterligare 3 år eller till den 1 januari 1930.

Huruvida tidpunkten då kan vara inne att fastställa en mera permanent

lagstiftning därom torde arbetstidsfrågans mera definitiva ordnande utomlands

samt den framtida internationellt-ekonomiska utvecklingen i övrigt böra

fälla utslaget.

I likhet med här ovan citerade myndigheter finner jag, att lagstiftningen om

arbetstidens begränsning bör upprätthållas.

Då nu frågan rörande nämnda lagstiftning för tredje gången upptages till

behandling, hava snart tvenne perioder av försökslagstiftning på området

tilländalupit. Lagens verkningar ha vid avfattandet av denna proposition

under sex år kunnat prövas och studeras. Det första spörsmål, som möter,

är därför självfallet, huruvida en fortsatt lagstiftning i ämnet skall

bibehålla sin karaktär av provisorium eller om man från en ny lagstiftning

skall avlägsna försökskaraktären. Den försiktighet, som utmärkt ”statsmakternas

handha vande av frågan om arbetstidens begränsning, har varit motiverad

av fruktan, att en lagstadgad normalarbetstid inom industri och hantverk

skulle kunna leda till mycket farliga ekonomiska konsekvenser. Det

spåddes, att produktionen skulle fördyras ned till konkurrensoduglighet och

att befolkningens levnadsstandard skulle avsevärt sjunka. Därför menade

man, att försöket snart nog skulle visa sig alldeles förfelat. Det torde kunna

med fog sägas, att erfarenheten kommit olycksprofetiorna på skam. Industrien

har i stort sett kommit till rätta med svårigheterna och övervunnit dem. Levnadsstandarden

har väl bevarats på sin gamla nivå. Några särskilda tecken

på att lagstiftningens upprätthållande skulle för framtiden öka industriens svårigheter^

kunna icke skönjas. Hade nämnda spådomar bekräftats av erfarenheten,

så skulle den allmänna meningen utan tvivel ha med den största styrka

motsatt sig lagens för andra gången upprepade förnyande. Så har icke blivit

fallet.

Från arbetsgivarhåll reses visserligen alltjämt ett principiellt motstånd mot

lagstiftningen om arbetstidens begränsning, men detta motstånd är dock nu
-

Kommrr.--

kolleginm.

IVparte
mentschefeE.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr To
-

rnera, försvagat. Alla äro medvetna om, att lagen om arbetstidens begränsning

kommer att förnyas och upprätthållas åtminstone under en ny period om 3 eller

4 år. När denna nya period utlupit, skulle alltså i varje fall en lag om arbetstidens

begränsning hava befunnit sig i kraft under 9 ä 10 år.

Det kan lugnt antagas, att en lagstiftning, som haft gällande kraft under

cirka 10 år, kommer att upphävas, endast om så utomordentliga skäl tala för

dess upphörande, att densamma skulle avskaffas, oavsett om man på förhand

bestämt giltighetstiden eller ej. Frågan om lagstiftningens vara eller icke vara

på detta område kommer att avgöras på grund av ekonomiska och sociala

skal, oberoende av lagstiftningens försökskaraktär. Från deras utgångspunkt,

till vars skydd lagen stiftats, kan det med hänsyn härtill icke vara av avgörande

betydelse, om giltighetstiden begränsas eller ej.

Andra skäl tala emellertid för att denna lagstiftnings experimentella perioder

betraktas såsom avslutade. Genom att giva lagen karaktären av en fortsatt

försökslagstiftning lämnar man bland vissa grupper plats för den falska

förhoppningen, att lagstiftningen på detta område skall komma att upphöra,

även om inga starkare skäl därför kunna framföras än dem, som nu för tredje

gången stå inför sitt underkännande. Det kan icke ligga i samhällets intresse

att giva näring åt dylika förhoppningar. De försvaga impulserna till industriens

anpassning efter lagen och fördröja den utveckling, som lagen åsyftat

att främja. De psykologiska verkningar, vilka kunna befaras bli en följd av

en fortsatt behandling av denna lagstiftning såsom provisorisk, äro ofördelaktiga

för samhället. Då därtill kommer, att den ovisshet rörande verkningarna,

vilka tidigare kunnat tala för att statsmakterna behandlat lagstiftningen

om 8-timmars arbetsdag som ett försök, numera väsentligen förminskats,

torde det få anses riktigast att icke vidare begränsa giltighetstiden.

Det andra spörsmålet, som möter vid statsmakternas förnyade ställningstagande

till denna lagstiftning, rör den ställning Sverige bör intaga till

AVashin gton-konventi onen. I den mån man är övertygad om, att vår lagstiftning

om 48-timmars arbetsvecka kommer att bliva beståndande för framtiden,

har man också anledning att stödja strävandena till internationalisering av

lagstiftningen om 8 timmars normalarbetsdag. Likställighet i arbetsvillkor

de olika länderna emellan är lika mycket ett arbetar- som ett arbetsgivarintresse.

Om socialpolitisk lagstiftning pålägger företagarna bördor i somliga

länder men ej i andra, uppstår lätt osund konkurrens. Särskilt de länder, vilka

äro angelägna att skapa goda arbetsförhållanden hemma hos sig, ha anledning

att verka som pådrivande krafter i det internationella socialpolitiska arbetet.

De gagna därigenom sig själva, ty de bidraga till att undanröja vissa förutsättningar

för främmande konkurrens. Sverige torde ha rätt afställa anspråk

på att få räknas till de länder, vilka i eget land önska så goda arbetsförhållanden

som möjligt. Men därav följer, att vår ståndpunkt i frågan om internationella

överenskommelser angående arbetstiden bör revideras. Framstegen

i riktning mot en internationalisering av lagstiftningen om 8-timmarsdagen

ske därigenom, att enskilda länder anpassa sin lagstiftning på området till så

nära överensstämmelse med Washington-konventionen som möjligt. Det lagförslag,

som jag senare i dag kommer att framlägga är utarbetat från den ut
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73. 21

gångspunkten, att Sverige skall kunna ansluta sig till nämnda internationella

konvention.

Under de två senaste aren hava åtskilliga länder genom parlament och regeringar

uttalat sig för ratifikation av Washington-konventionen men därvid

knutit det villkor, att ratifikationen skulle träda i kraft, först sedan andra

länder också anslutit sig till nämnda konvention. Sålunda hava Österrike,

Italien och Lettland uppställt dylika villkor. Den franska deputeradekammaren

har på förslag av regeringen enhälligt beslutat att ratificera men ställt

som villkor för ikraftträdandet, att även Tyskland ratificera!'' konventionen.

Sverige skulle säkerligen utan att därav lida skada kunna villkorslöst ansluta

sig till Washington-konventionen. Emellertid står det ju även öppet att, till

lugnande av deras farhågor, vilka frukta konkurrensen, särskilt från Tyskland

som till stor del producerar samma varor och söker avsättning på samma marknader

som vi, Sverige kunde som förutsättning för ikraftträdande av ratifikationen

av Washington-konventionen uppställa villkoret, att även Tyskland anslöte

sig till samma konvention.

Om Sverige skall ansluta sig till Washington-konventionen, förutsätter detta

dock, att den nya lagen i vissa stycken avviker från nu gällande lagstiftning.

Washington-konventionen känner icke till vissa av de undantag från tillämpningen

av arbetstidslagen, som svensk lag hittills innehållit. Detta gäller

»arbete som bedrives av staten», »arbete som åligger trafikpersonal vid järnväg,

som är upplåten för allmän trafik» samt arbetsföretag, i vilka icke »i regel

användas flera än fyra arbetare». För att bringa vår lag till överensstämmelse

med Washington-konventionens bestämmelser, kräves följaktligen en undersökning,

huruvida lagens tillämpning å nämnda verksamheter skulle medföra

väsentliga olägenheter.

Arbetstiden vid det arbete, som bedrives av staten, har genom särskilda författningar

reglerats i syfte att begränsa dess genomsnitt till 8 timmar per dag.

I vissa fall, t. ex. vid statens järnvägar, räknas därvid med andra tidsperioder

än vecka, Med de möjligheter lagen ger arbetsrådet till smidig tillämpning

av lagens bestämmelser torde knappast några olägenheter vara att befara, om

det nu gällande undantaget i avseende å statens egna arbeten skulle upphöra.

Principiellt synes det riktigast, att staten ikläder sig samma förpliktelser

gent emot sina anställda, som den genom lag ålägger enskilda arbetsgivare.

Vår socialpolitiska lagstiftning har i allmänhet ej heller ställt statens arbetare

utanför sitt tillämpningsområde. Detta gäller framförallt om den med

arbetstidslagen närmast jämförliga arbetarskyddslagen. Tillräckliga skäl för

att lagen om arbetstidens begränsning skulle göra åtskillnad mellan enskilda

arbeten och statsarbeten kunna icke anföras.

Arbetstiden vid landets enskilda järnvägar regleras genom avtal mellan arbetarnas

och arbetsgivarnas organisationer. Avtalets huvudbestämmelse om

arbetstiden är, att personalens tjänstgöringstid skall utgöra 208 timmar per

manad och 30 dagar eller 8 timmar om dagen i 26 dagar. Dock kunna förvaltningarna

bestämma tjänstgöringstiden för årsavlönad banpersonal till 234 timmar

under månaderna april—september och 182 timmar under månaderna

oktober—mars. Bestämmelsernas syfte är att begränsa arbetstiden till ett ge
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

nomsnitt av 8 timmar per arbetsdag men anordnad med hänsyn till järnvägarnas

praktiska behov. I vissa fall kan arbetstiden utsträckas ända till 260 timmar

per månad, enligt gällande avtal. Men detta rör personal, som utför s. k.

intermittent arbete. För regleringar av arbetstiden av denna art lägger Washington-konventionen

inga hinder i vägen. Icke heller den svenska lagen torde

förhindra arbetsrådet att medgiva dylika regleringar av arbetstiden vid såväl

statens järnvägar som de enskilda järnvägarna. I själva verket ingår det i

arbetsrådets praxis att vid intermittent arbete medgiva undantag från 8-timmarsdagen

av liknande längd som nyssnämnda avtal förutser.

Utmönstrandet ur lagen av här nämnda undantag torde sålunda få en mycket

ringa om ens någon praktisk räckvidd. Att under sådana omständigheter

låta undantagen kvarstå synes vara opåkallat. Deras praktiska verkan att förhindra

en ratifikation av Washington-konventionen talar i motsatt riktning.

Vad slutligen angår det nuvarande undantaget från lagens tillämpning å

företag, vilka i regel sysselsätta högst fyra arbetare, torde dess praktiska betydelse

på sin tid ha avsevärt överskattats. Enligt en inom socialstyrelsen

verkställd utredning kan antalet i sådana företag sysselsatta arbetare beräknas

till cirka 31,000 — en ganska ringa del av landets arbetarbefolkning. Om

man därjämte betänker, att åtskilliga tusen av nämnda arbetare fått sin arbetstid

reglerad genom kollektiva avtal, vilka begränsa arbetstiden till 8 timmar

per dag eller 48 timmar per vecka, torde det knappast kunna göras gällande,

att utmönstrandet ur lagen av detta undantag skulle medföra avsevärda olägenheter.

Det här sagda torde visa, att en anpassning av bestämmelserna i den svenska

lagen om arbetstidens begränsning till Washington-konventionen kan ske, utan

att därigenom skulle uppstå nämnvärda praktiska svårigheter.

Arbetsrådets Vidare har jag, innan jag övergår till de särskilda bestämmelserna i laglande.

förslaget, funnit mig föranlåten att något uppehålla mig vid den av socialstyrelsen

väckta frågan om överflyttning från arbetsrådet till socialstyrelsen av

handläggningen av ärendena rörande arbetstidslagens tillämpning.

Social- Till motivering av sitt förslag om arbetstidsärendenas överflyttning anför

styrelsen. ... , , n

socialstyrelsen bl. a.:

När arbetstidskommittén i sitt betänkande med förslag till lag om arbetstidens

begränsning diskuterade frågan om förläggning till socialstyrelsen av

ärendena angående nämnda lags tillämpning, gav kommittén uttryck åt den

uppfattningen, att styrelsen med oförändrad organisation knappast skulle vara

i stånd att på ett tillfredsställande sätt fullgöra den ifrågasatta uppgiften.

Denna sin uppfattning grundade kommittén väsentligen därpå, att styrelsen

dels redan hade en så pass dryg arbetsbörda, att det ej lämpligen kunde ifrågakomma

att pålägga densamma några, nya arbetsuppgifter av mer betungande

art, och dels att styrelsen ej vore utrustad med sådan representation för arbetsgivare

och arbetare, som för det nya uppdraget finge anses nödvändig. Kommittén

betonade emellertid sambandet mellan ärendena rörande arbetstidslagens

tillämpning och styrelsens uppgifter i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet

samt framhöll, att det vore möjligt, »att efter några år, sedan det

hopade arbete, som genomförandet av lagstiftningen rörande arbetstidens reglering

otvivelaktigt kommer att medföra för rådet, och sedan riktlinjerna för

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 73.

23

■denna lagstiftnings tillämpning hunnit utformas, arbetsrådets uppgifter skola

kunna överflyttas på socialstyrelsen».

Vid framläggande år 1922 av förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning

fann sig socialstyrelsen föranlåten att till granskning upptaga det

från vissa håll förordade förslaget om överflyttning på styrelsen av arbetsrådets

åligganden. Med erkännande, att en dylik åtgärd från sparsamhetssynpunkt

onekligen måste förefalla tilltalande, fann styrelsen sig likväl höra avstyrka

en dylik åtgärd.

Såsom mer direkta skäl mot den ifrågasatta överflyttningen anförde styrelsen

huvudsakligen, att ärendena rörande arbetstidslagens tillämpning efter

en sådan åtgärd skulle bli underkastade ett annat handläggningssätt än förut,

vilken förändring sannolikt skulle vara ägnad att inom arbetsgivar- och arbe

tarkretsar minska tilliten till avgörandena, ävensom att besluten ej längre skulle

bli definitiva. Vidare framhölls, att åtgärden för styrelsens chef, som skulle

få att besluta i de för honom nya, ömtåliga frågorna, skulle verka mycket betungande.

Med det förlängda provisorium i avseende å arbetstidslagen, som styrelsen då

funnit sig nödgad föreslå, ansåg styrelsen det stämma bäst överens, att arbetsrådet

tillsvidare bibehölls. För det fall att arbetstidsbegränsningens bestämmelser

en gång framdeles såsom definitiva komme att införlivas med arbetarskyddslagen,

skulle det emellertid, ansåg styrelsen, vara naturligt, att styrelsen

i samband med sina övriga åligganden i avseende å nämnda lag jämväl fick

åtaga sig ärendena rörande arbetstidens begränsning.

Vid övervägande av frågan, huru statsmakterna med hänsyn till utlöpandet

av den nu gällande arbetstidslagen höra förhålla sig i avseende å den lagstadgade

begränsningen av arbetstiden, har styrelsen, såsom förut omförmälts. kommit

till den slutsatsen, att nämnda begränsning borde fastställas att gälla definitivt.

Vidare har styrelsen, såsom även förut utvecklats, funnit starka skäl tala

försatt de definitiva bestämmelserna angående arbetstidens begränsning införlivas

med lagen om arbetarskydd. De av styrelsen vid arbetstidslagens nästföregående

revision anförda och här ovan återgivna förutsättningarna för arbetstidsärendenas

överflyttning till socialstyrelsen skulle sålunda vara för banden.

Tydligt torde även vara, att mycket vägande skäl måste föreligga, för

att handläggningen av ärenden rörande vissa bestämmelser i en lag skall utbrytas

och anförtros åt särskild, annan myndighet än den. som bär att taga

befattning med lagens tillämpning i allmänhet.

Slutligen framhåller socialstyrelsen, under erinran om arbetsrådets minskade

arbetsbörda, att för den ifrågasatta överflyttningen av arbetstidsärendena även

talade kravet på sparsamhet inom statsförvaltningen. Statsverkets utgifter för

arbetsrådet, dyrtidstillägg men ej resekostnader inräknade, hade under det senaste

budgetåret uppgått till något över 65,400 kronor. Socialstyrelsen, som

närmast med anledning av ifrågavarande överflyttning föreslagit, att styrelsen

vid vissa ärendens handläggning skulle vara förstärkt med två arbetsgivar- och

två arbetarrepresentanter, räknar med, att ett anslag på 25,000 ä 30.000 kronor

skulle täcka de merkostnader, överflyttningen skulle medföra för styrelsen.

Herrar von Sydow och Lindqvist ha reserverat sig mot arbetstidsärendenas

överflyttning från arbetsrådet till socialstyrelsen.

Arbetsrådet framhåller gent emot förslaget om arbetstidsärendenas överflyttning

i huvudsak följande:

Redan vid förslagets behandling inom socialstyrelsen hava socialfullmäktige

Reserra
tioner.

Arbetsrådet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

framfört betänkligheter emot nyssnämnda överflyttning och vid socialstyrelsens

sammanträde med sociala rådet den 30 och 31 nästlidne oktober vände sig

representanter för såväl arbetsgivare som arbetare enstämmigt och med skärpa

emot styrelsens uppfattning i denna punkt.

Inom sociala rådet gjordes särskilt gällande, att arbetsrådet, ej minst på

grund av den medbestämmanderätt, som parterna där äga genom sina representanter,

förvärvat en auktoritet av stor betydelse för det praktiska genomförandet

av rådets beslut. Denna auktoritet kunde icke förväntas bliva överflyttad

på socialstyrelsen, enär parternas representanter där blott finge yttrande-

och reservationsrätt, under det att beslutanderätten ensamt skulle tillkomma

styrelsens chef.

Förutom detta skäl emot socialstyrelsens förslag anser sig arbetsrådet särskilt

böra framhålla följande.

Arbetsrådets uppgifter äro huvudsakligen nedan angivna:

1) Jämlikt 3 § första stycket i arbetstidslagen åligger det arbetsrådet att

på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör, bergmästare eller den,

vars rätt därav beröres, avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant,

varå denna lag äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att

enligt lagen räkna såsom arbetare. År mål, som handlägges vid domstol, beroende

av fråga, varom ovan förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet,

när part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt. Slutligt utslag

må av domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen

till hända.

De uppgifter, som enligt 1) här ovan åligga arbetsrådet, äro av stor betydelse.

Arbetstidskonunittén framhöll i sin motivering till 3 § av lagen, att med

det vida tillämpningsområde, som lagen fått och den i 2 § angivna inskränkningen

av arbetarbegreppet, det torde kunna förväntas, att det ej så sällan skulle

uppstå fråga om lagens tillämplighet. För att få sådana frågor sakkunnigt,

enhetligt och skyndsamt lösta hade det synts kommittén ändamålsenligt att bemyndiga

arbetsrådet att träffa avgörande i dessa frågor.

De avgöranden, som här avses, tillhöra också arbetsrådets viktigaste uppgifter.

Arbetsrådets beslut kunna icke överklagas. De ursprungliga bestämmelserna

i paragrafen hava utvidgats vid revisionen av lagen år 1923. Då inföides

nämligen en bestämmelse angående rätt jämväl för allmän åklagare, yrkesinspektör

och bergmästare att hos arbetsrådet begära avgörande angående

lagens tillämpning i visst fall. Avsikten härmed var att förebygga åtal vid

domstol i sådana fall, där tvekan om lagens tillämplighet förefanns.

De viktiga uppgifter, som i förevarande fall åligga arbetsrådet, kunna icke

övertagas av socialstyrelsen, vilket ju styrelsen också själv i sitt betänkande

framhållit. Ett avgörande, huruvida lagen vore tillämplig i visst fall, skulle

därför ej kunna vinnas på annat sätt än genom anställande av åtal vid domstol.

Ifrågavarande ärenden skulle sålunda komma att behandlas vid olika

domstolar och målen skulle kunna fullföljas i högre instanser. Härav följer

att dessa frågor icke längre skulle kunna behandlas med den enhetlighet och

skyndsamhet —• kanske ej heller med den sakkunskap, som hittills varit fallet.

Den besparing för statsverket, som överflyttningen av arbetstidsärendena till

socialstyrelsen enligt styrelsens mening skulle medföra, torde vara uttryckt i

uppgiften, att styrelsens samtliga kostnader för den utvidgade verksamheten

skulle täckas av ett anslag å 25,000 å 30,000 kronor, under det att arbetsrådets

stat slutar på 61,150 kronor.

Härvid är emellertid att märka, att så vitt känt är uppgiften om storleken

av nyssnämnda anslag icke grundats på någon ingående beräkning. Beloppet

understiger också väsentligen vad som på grund av kostnaderna för socialsty
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

25

relsens tidigare handläggning av viss del av arbetstidsärendena är att vänta.

För år 1921 begärde och erhöll styrelsen sålunda för dylikt ändamål ett anslag

av 17,300 kronor. Av socialstyrelsens andra byrå handlades då allenast

vissa övertidsärenden, som i motsats till övriga arbetstidsärenden icke krävde

någon ingående undersökning. Antalet av dessa övertidsärenden år 1921 lärer

hava uppgått till omkring 250, d. v. s. avsevärt mindre än tredjedelen av nuvarande

medeltal av samtliga arbetstidsärenden. På grund av dessa, förhållanden

synes sannolikt, att handläggningens överflyttande till socialstyrelsen skulle

snart nog visa sig medföra en kostnad, som kunde komma att flerdubbelt överstiga

dén beräknade.

Därest emellertid kostnadsberäkningen grundas på förutsättningen att vid

ärendenas överflyttning till socialstyrelsen allenast arbetsrådets ordförande

och övriga utan förslag utsedda ledamöter ersättas av socialstyrelsens chef och

tjänstemän, torde slutsumman komma att uppgå till c:a 42,000 kronor årligen

förutom dyrtidstillägg och reseersättningar.

Å andra sidan kan förväntas, att kostnaderna för arbetsrådets verksamhet

från ingången av år 1926 skola ytterligare i någon mån nedbringas, nämligen

från nuvarande 61,150 kronor till 57,350 kronor.

För socialstyrelsen har förslaget om överflyttning av arbetstidsärendena

från arbetsrådet till styrelsen tydligtvis väsentligen framstått som en konsekvens

av att styrelsen i sitt förslag till reviderad lag om arbetarskydd upptagit

arbetstidslagens bestämmelser. Då på grunder, som förut utvecklats,

jag emellertid funnit det påkallat att bibehålla en särskild arbetstidslagstiftning,

har nämnda skäl för överflyttningen förlorat i betydelse. Vad därefter

angår det andra av socialstyrelsen anförda skälet eller att överflyttningen

skulle medföra avsevärd besparing, är det möjligt att så kunde bliva förhållandet,

men synas mig de erinringar, som arbetsrådet framställt mot överflyttningen

och mot socialstyrelsens motivering därför mycket beaktansvärda. Den

möjlighet till snabba beslut, som arbetsrådets handhavande av lagtillämpningen

skapar, är ett hart när omistligt värde, då det gäller spörsmål av så ingripande

praktisk betydelse som den vid ett företag tillåtna arbetstiden. Vidare torde

den auktoritet, som arbetsrådet obestridligen förvärvat, och det därav följande

respekterandet av dess beslut vara av sådan betydelse för 8-timmarsdagens tillämpning,

att densamma icke utan tungt vägande skäl bör uppgivas. Jag har

sålunda funnit mig föranlåten att i förslaget till ny arbetstidslag bibehålla

arbetsrådet vid dess hittillsvarande funktioner.

I en den 24 november 1924 dagteeknad framställning har Svenska automobilförareförbundet

gjort framställning om sådan ändring i arbetstidslagen, att

denna skulle bli gällande för samtliga automobilförare i yrkesmässig trafik.

Vidare har 1925 års riksdag med anledning av motion nr 256 i andra kammaren,

av herrar Johanson och Carlsson i Stockholm, anhållit om förslag till

föreskrifter i automobilförordningen eller annorledes, i syfte att åstadkomma

sådan begränsning av arbetstiden för bilförare i yrkesmässig trafik, som med

hänsyn till trafiksäkerheten kunde befinnas nödig. Med hänsyn till bl. a. att

här ifrågavarande arbetstidsbegränsning skulle gälla för ej blott hos andra anställda

bilförare utan även för sådana förare, som i egenskap av företagare

Departe
mentschefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

idka automobiltrafik, och då den ifrågasatta åtgärden väsentligen har avseende

å trafiksäkerheten, har jag ansett spörsmålet om den åsyftade regleringen böra

prövas i annan ordning.

Jag övergår nu till att redogöra för de ändringar jämte skälen därför, som

jag funnit mig böra föreslå i avseende å lagens särskilda bestämmelser.

1 §•

Förutsätt- Beträffande denna paragrafs ingress har arbetsrådet föreslagit den för
visst3minsta

ändringen, att den däri angivna förutsättningen för lagens tillämplighet av

arbetar- visst minsta arbetarantal skulle uteslutas. Till motivering härför anför arantal.

betsrådet följande:

Arbetsrådet. Socialstyrelsens utredning år 1922 rörande åttatimmarslagens verkningar

ådagalade, att det undantagande från lagens tillämpning av företag om högst

fyra arbetare, som med frångående av arbetstidskommitténs förslag i viss

omfattning infördes i 1919 års lag och fick generell tillämpning genom 1921

års lagrevision, ingalunda haft åsyftad verkan. Socialstyrelsen fann, att i

flertalet städer och å ett stort antal industriorter bestämmelsen satts ur tilllämpning

genom att på grund av kollektivavtal eller gängse praxis en och

samma arbetstid tillämpades vid såväl små som stora företag inom samma

bransch. De i frågan närmast berörda arbetsgivarna, hantverkarna, hade också

vitt skilda uppfattningar om värdet av undantagsbestämmelsen. I motsats

till gillande omdömen från hantverksföreningarna i vissa orter utdömde andra

dylika föreningar undantaget såsom värdelöst och höllo före, att lagen borde

vara lika för alla, som bedriva samma yrke. Uppenbart torde alltså vara,

att undantaget vållat en icke önskvärd olikformighet i arbetsvillkoren inom

hantverket. Ej heller torde kunna bestridas, att, om än undantaget på vissa

crter haft en viss betydelse genom att främja en mjuk övergång från förutvarande

arbetstidsförhållanden, denna betydelse alltmer minskats i den mån

som principen om åttatimmars arbetsdag så allmänt som nu är fallet trängt

igenom i samhället.

På dessa grunder finner arbetsrådet, att berörda undantag numera är av

alltför tvivelaktigt ekonomiskt värde för att dess upprätthållande i framtiden

skall kunna försvaras gentemot den allmänna uppfattning om landets

internationella förpliktelser alltifrån Washington-konferensen, som arbetsrådet

härovan angivit.

Till detta kommer, att erfarenheterna från arbetsrådets verksamhet visa,

att undantaget ifråga givit anledning till åtskilliga svårlösta tvistigheter.

Ett par sådana fall finnas omnämnda i översikten av arbetsrådets beslut

(bilaga B. till socialstyrelsens betänkande). I ett fall har en dylik rättstvist

gått igenom samtliga instanser och av högsta domstolen avgjorts i motsatt

riktning mot underdomstolarnas utslag. Det vid 1923 års lagrevision

gjorda tillägget »häri icke inberäknad arbetare, som användes till arbete,

vilket avses i a)—1) här nedan» har ytterligare försvårat lagens praktiska

tillämpning genom att för den mindre lagerfame öka ovissheten om lagens

giltighetsområde.

Reservation. Mot arbetsrådets beslut i förevarande avseende anmäldes reservation av

herrar Almström och Larson, vilka under framhållande av de svårigheter den

föreslagna ändringen skulle medföra för det mindre hantverket och de små

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73. 27

byggnadsföretagen, påyrkade det ifrågavarande lagrummets bibehållande i oförändrat

skick.

Med hänsyn till min förut omtalade avsikt att såvitt möjligt i arbetstidslagen

vidtaga de ändringar, som kunna erfordras för Sveriges anslutning till

Washington-konventionen angående arbetstidens begränsning, biträder jag

givetvis arbetsrådets ifrågavarande ändringsförslag.

På förslag av arbetsrådet har vidare uteslutits den med c) betecknade

undantagsbestämmelsen, som från lagens tillämpning fritager arbete, vilket

bedrives av staten. Arbetsrådet motiverar sitt ändringsförslag sålunda:

Detta undantagande, som synes sakna motsvarighet i övriga europeiska länders

arbetstidslagar, överensstämmer icke med Washington-konventionens bestämmelser.

Det lärer ej heller numera hava någon avsevärd ekonomisk betydelse

i vårt land. Såvitt känt är, hava nämligen de statens verk, för vilka

undantaget nu gäller, redan allmänt genomfört arbetstider, som motsvara stadgandet

i lagens 4 § eller kunna inrymmas under medgivanden enligt lagens 5 §.

För den här ifrågavarande ändringen, som jag redan i det föregående förordat,

talar, utom det viktiga önskemålet att bana väg för anslutning till

Washington-konventionen, uppenbarligen starka, på rättvisa och billighet grundade

skäl.

F. n. regleras arbetstiden, såsom förut påpekats, i statens verksamhet av ett

stort antal olika författningar -— närmare upplysningar i detta avseende meddelas

i förut omförmälda »Statistiska undersökningar angående åttatimmarslagens

och bagerilagens verkningar», sid. 32. I stort sett torde den sålunda

genomförda arbetstidsregleringen förverkliga 8-timmarsdagen, men i en del fall

av mer intermittent arbete lära förekomma anordningar i avseende å arbetstiden,

vilka sakna motsvarighet inoiU den enskilda verksamheten. Möjligheterna

för en smidig tillämpning av lagen äro emellertid så stora, att praktiska svåTigheter

ej torde förorsakas av att följa arbetsrådets förslag.

Herrar Holmström och Tholin i arbetsrådet ha med hänsyn till arbetets i

huvudsak industriella karaktär reservationsvis påyrkat uteslutande av det

under g) medgivna undantaget för upptagning av torv samt tillverkning av

bränntorv och torvströ.

Otvivelaktigt torde här ifrågavarande arbeten i många fall bedrivas på ett

fullt industrimässigt sätt, men å andra sidan lär ej kunna förnekas, att de

stå i nära samband med jordbruket och med hänsyn till sitt beroende av väderleken

ofta pågå ganska oregelbundet. Härtill kommer, att arbetena i regel

endast fortgå under en kortare tid av året. Tillfyllestgörande skäl för den

påyrkade förändringen ha sålunda icke synts mig föreligga.

I den av herrar Holmström och Tholin i arbetsrådet avgivna reservationen

påyrkas även uteslutande av det med i) betecknade undantaget, nämligen för

arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för allmän tra
-

Departe
mentschefen
-

Undantaget

för arbete,

som bedrives

av staten.

A rbetsridet

Departe
mentschefen.

Torvtäkt

ni. m.

Departe
mentschefen.

Trafiktjä nst

vid järnväg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Departe
mentschefen.

Undanlag

för arbete i

handel samt

hotell, restauranger

och kaféer.

Departe
mentschefen.

Undantaget

för medlemmar

av

arbetsgivarens

familj.

Departe
mentschefen.

fik. Till motivering av sitt yrkande framhålla reservanterna, att nämnda personal

med hänsyn till sitt ansträngande och ytterst ansvarsfulla arbete hade ett

verkligt behov av lagbestämd reglering av arbetstiden. Arbetsrådet omnämner

i sitt yttrande i ärendet jämväl nu angivna ändringsyrkande men säger sig

icke kunna biträda detsamma, enär det enligt uppgift skulle medföra avsevärda

merkostnader för landets enskilda järnvägar. Under alla omständigheter

anser arbetsrådet, att frågan skulle kräva en ingående utredning.

Enligt socialstyrelsens utredning rörande arbetstidslagstiftningens verkningar

skulle förevarande undantag, då trafiktjänsten vid statens järnvägar undantages

redan genom bestämmelsen i c), äga tillämpning å en kår av omkring

13,000 personer — detta dock enligt statistik för år 1919. För denna

personal gäller enligt överenskommelse eu arbetstid av 208 timmar för månad,

vilket motsvarar 8 timmar för dag under 26 dagar. Emellertid förekommer

för ett icke obetydligt antal befattningshavare på visst sätt utsträckt

arbetstid.

Oavsett det av förslagsställarna anförda skälet för förevarande undantagsbestämmelses

uteslutande, torde en sådan åtgärd få anses oundgängligen påkallad,

om man önskar bringa lagen till sådan överensstämmelse med Washington-konventionen

angående arbetstidens begränsning, att Sverige kan komma i

tillfälle att ratificera denna konvention. Den av arbetsrådet framhållna farhågan

för att ifrågavarande åtgärd skulle medföra avsevärda merkostnader för

de enskilda järnvägarna synes icke vara grundad.

Av herr Bergsten i socialstyrelsen, kommerskollegium samt herrar Almström

och Larson i arbetsrådet har påyrkats, att de under j) och k) upptagna

undantagen måtte utsträckas, så att de komme att omfatta, det förra allt

slags arbete inom handeln och det senare allt slags arbete inom hotell,

restauranger och kaféer.

Om än vissa svårigheter varit förbundna med nu rådande förhållanden

i fråga om arbetstiden inom ifrågavarande arbetsområden, synas de mig dock

icke vara av beskaffenhet att motivera de påyrkade förändringarna, vilka

skulle beröva ganska betydande och delvis med hänsyn till arbetstiden eljest

särskilt illa ställda arbetargrupper lagens skydd. Beträffande det under k)

upptagna undantaget må för övrigt erinras om den möjlighet till lindringar,

som bestämmelsen i 11 § 1 mom. skulle medföra.

2 §•

I herrar Holmströms och Tholins reservation har påyrkats, att bestämmelsen

i förevarande paragraf om att såsom arbetare ej skall räknas medlem av

arbetsgivarens familj måtte ersättas med det tidigare under 1 § upptagna undantaget

för arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj.

Enligt min mening torde den nuvarande anordningen i förevarande avseende

från principiell synpunkt vara att föredraga framför den av reservanterna

förordade. För övrigt skulle med den av mig föreslagna ändrade avfattningen

av paragrafens ingress den påyrkade förändringen, såvitt jag kan döma,

icke innebära någon ändring i sak.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

29

4 §.

Såväl socialstyrelsen som arbetsrådet har funnit paragrafens senare stycke Skydd mot

påkalla lagstiftarens ingripande till förhindrande av missbruk. Det senare läng^arbetsämbetsverket,

som föreslår, att i styckets andra sats mellan orden »må» och ti(! vi(i »kift»annan»

måtte infogas »i och för skiftväxling», anför till stöd för sitt förslag arbetc

följande:

Till arbetsradets kännedom bar vid skilda tillfällen kommit, att med stöd ArUtsrådet.

av ordalydelsen i andra stycket av 4 § skiftarbete anordnats med tolv timmars

arbetstid under fyra dagar av veckan. Av tillgängliga uppgifter om arbetstidskommitténs

överläggningar vid formuleringen av motsvarande bestämmelse

i det ursprungliga lagförslaget bär arbetsrådet emellertid funnit uppenbart,

att en dylik tolkning av bestämmelsen vid den tiden icke på något båll varit

väntad. Man har allenast avsett att möjliggöra sådan omläggning av arbetstiden,

som pakallas av den vanligen en gång i veckan återkommande skiftväxlingen.

Från arbetarhåll har upprepade gånger framförts krav på omformulering

av bestämmelsen så, att den kommen att motsvara vad därmed

verkligen avsetts. Arbetsrådet anser detta krav förtjäna beaktande.

A andra sidan bär arbetsrådet emellertid funnit att i vissa fall en omläggning

av den dagliga arbetstiden till exempelvis 10 timmar under fyra dagar

av veckan och 8 timmar den femte dagen kan påkallas av vägande skål, exempelvis

bränsleekonomiska sadana. Därvidlag har dock arbetsrådet redan genom

bestämmelserna i 5 § 4 mom. av nuvarande lag, haft befogenhet att tillgodose

industriens intressen.

Mot arbetsrådets härovan angivna ändringsförslag ha herrar Almström och

Larson anmält reservation på den grund, att ändringen skulle omöjliggöra

skiftarbete i två skift, om t. ex. 8 timmar, dygnet runt.

Socialstyrelsen har ansett sig böra bibehålla förevarande lagrum oförändrat

och sökt korrektiv i ett bemyndigande för vederbörande myndighet att i fall

av oskälig utsträckning av arbetstiden inskrida däremot genom föreskrift om

begränsning i avseende å medgivandets tillgodonjutande.

Social fullmäktigen von Sydow har uttalat tvivel i fråga om det föreslagna

korrektivets behövlighet.

Givetvis måste jag biträda de båda ämbetsverkens uppfattning att något

bör åtgöras till förhindrande, att förevarande medgivande missbrukas, och har

jag, då den av arbetsrådet föreslagna lagändringen skulle på ett mer direkt

sätt tillgodose ifrågavarande syfte, ansett mig böra med någon omredigering

upptaga densamma.

Reservation.

Social
styrelsen.

Reservation.

Departe
mentschefen.

b §.

Denna paragrafs andra moment, som bereder möjlighet till eftergift för Utsträckt

arbete, som bedrives kontinuerligt, bär liksom vid tidigare revisioner av lagen a[elkonfinugjorts

till föremål för ändringsyrkanden. crlig drift.

Herr Bergsten i socialstyrelsen samt kommerskollegium påyrka sålunda, Herr Bergsten

under framhållande bl. a. att alla andra länder, med undantag av Norge, i ”^neTT''

praktiken medgiva 56-timmarsvecka vid all helkontinuerlig drift, att åt förevarande

bestämmelse måtte givas följande lydelse:

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Herrar Almström

ocli

Larson.

Departe
mentschefen.

Inskränkningar

i

rätten till

nödfallsarbete.

Social
styrelsen.

»Måste arbete, som är anordnat i tre skift, med hänsyn till verksamhetens

ändamålsenliga bedrivande fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet

medgiva därför erforderligt undantag.»

Alternativt påyrkas annan anordning i syfte att tillförsäkra den svenska

industrien samma möjligheter till rörelsefrihet i förevarande avseende som den

utländska.

Under hänvisning bl. a. till § 4 i Washington-konventionen angående arbetstidens

begränsning hemställa herrar Almström och Larson i arbetsrådet, att i

lagen måtte införas bestämmelse om rätt för arbetsgivare att vid s. k. helkontinuerlig

drift använda en arbetstid, som i medeltal icke överstiger 56

timmar i veckan.

Efter mitt förmenande torde förevarande bestämmelse med den förändring,,

som för tillmötesgående av industriens krav vidtagits däri år 1921, på det

hela taget få anses väl motsvara tillbörliga anspråk från industriens sida. Jag

har sålunda icke funnit skäl föreslå någon ändring av bestämmelsen.

6 §•

Den i arbetstidslagen medgivna rätten till övertidsarbete i fall, där natureller

olyckshändelse eller annan oförutsebar omständighet vållat avbrott i ett

företags drift eller medfört överhängande fara därför eller för skada å liv,

hälsa eller egendom har enligt socialstyrelsens mening oberättigat utnyttjats

av en del företag, som ha till normal uppgift att utöva reparations- eller hjälpverksamhet

i här åsyftade fall. Styrelsen, som till undanröjande av nu berörda

förhållande föreslagit vissa bestämmelser i ett nytt andra moment till förevarande

paragraf, utvecklar sin mening i ämnet på följande sätt:

Medgivande till nödfallsarbete har i stor utsträckning kommit till tillämpning

å vissa slag av verksamhet, vilka visserligen bokstavligen fylla lagens

fordringar men knappast torde motsvara de förutsättningar, som man skäligen

måste antaga ha varit åsyftade av lagstiftaren. Styrelsen syftar härmed på

den verksamhet, som utövas av en del olika företag, vilka ha till mer eller

mindre huvudsaklig uppgift att yrkesmässigt avhjälpa skador, tillkomna under

sådana omständigheter, som angivas i paragrafens första stycke första

punkt. Exempel på dylik verksamhet lämna bl. a. skeppsvarven i sina reparationer

av haverister. Jämväl entreprenörsfirmor för vatten-, gas- och elektriska

anläggningar, företag för bärgning av skadade automobiler och dylika

rörelser skulle, ehuru de hittills ej i större, utsträckning gjort det, kunna begagna

sig av förevarande bestämmelse.

Det arbete, som ingår i nu berörda verksamhet, är nog från det av natureller

olyckshändelsen drabbade företagets synpunkt att anse som oförutsebart,

och i och för sig är givetvis varje särskilt dylikt arbete det även för det hjälpande

företaget. Men fastän det senare företaget är okunnigt om vilka arbeten,

som vänta det och när arbetena skola infalla, har det ordnat sig för dessa

arbeten, vilkas förekomst och omfattning ungefärligen låta sig på förhand

beräkna. Statistiskt sett innebära nödfallsarbetena för dessa företag ej något

oförutsett, utan ingå de som en större eller mindre del i företagens normala verksamhet.

Enligt styrelsens mening måste det anses oegentligt, att medgivandena beträffande

nödfallsarbete utnyttjas i här berörda fall. Med hänsyn till arbetets

s. 31 Kontrollera mot PDF

Ku ngt. Maj: ta proposition nr 7 S.

31

växlande förekomst skulle väl tillstånd att endast genomsnittligt begränsa

arbetet till 48 timmar i veckan i regel beviljas, och tillgång till därutöver

erforderlig arbetstid kunde beredas enligt de vanliga bestämmelserna om

övertid. I betraktande av den i vissa fall onekligen mycket ojämna arbetstillgången

synes det emellertid önskvärt och skäligt, att dessa företag efter

prövning av förhållandena i varje särskilt fall kunde medgivas en modifierad

regim i avseende å arbetstiden.

Herr von Sydow har gentemot socialstyrelsens beslut i förevarande avseende

uttalat tvivel om rättvisan och ändamålsenligheten av den föreslagna inskränkningen

i rätten till »nödfallsarbete».

Arbetsrådet ansluter sig i det väsentliga till socialstyrelsens här ifrågava- Artats ridet,

rande förslag och framhåller, utöver vad socialstyrelsen anfört till förslagets

motivering, att det hittills icke låtit sig göra att för skeppsvarvens vidkommande

draga någon skiljelinje mellan arbetstidslagens 6 § samt dess 7 §

2 och 3 mom.

Herrar Almström och Larson i arbetsrådet yrka i sin reservation, att den Reservation,

föreslagna bestämmelsen, som icke förefaller dem förenlig med rättvisa och

ändamålsenlighet, måtte utgå.

För det av socialstyrelsen framlagda och av arbetsrådet biträdda förslaget Departeuti

ifrågavarande avseende synas mig bärande skäl vara anförda. I fråga mentschefenom

bestämmelsens avfattning har jag med någon redaktionell förändring ansett

mig böra följa socialstyrelsens förslag.

Första momentet i denna paragraf har av socialstyrelsen omformulerats i Förber e
STP

Iftf- Opft

restriktiv riktning. Till motivering härav anför styrelsen bl. a. följande: avslutnings
7

§ 1 mom. i arbetstidslagen, vilket fick sin nuvarande avfattning genom arbeten

den år 1921 företagna revisionen av nämnda lag, har i åtskilliga fall givit godsen,

anledning till tvekan om rätta innebörden av beteckningen »nödvändiga förberedelse-

eller avslutningsarbeten». Nämnda beteckning är nämligen ganska

vittomfattande, i det under densamma kunna anses ingå allehanda arbetsprocesser,

som nödvändigtvis måste föregå eller efterfölja något mer väsentligt

moment i en produktionsserie. Exempelvis kan sålunda nämnas, att en

spinnerifirma räknat arbetet i sin karderiavdelning såsom förberedelsearbete

i förhållande till arbetet i spinneriavdelningen. Det torde sålunda enligt styrelsens

förmenande vara påkallat att mer noggrant bestämma betingelserna för

momentets tillämpning.

För berörda ändamål skall styrelsen först söka något närmare utröna och

belysa lagstiftarens mening genom att efterse och återgiva vad som anförts i

ämnet från olika auktoritativa håll under förberedelserna för momentets tillkomst.

Av de sålunda anförda uttalandena, som tyvärr ej giva något fullt distinkt

begrepp om lagstiftarens avsikter i frågan, torde emellertid framgå, att man

med »nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten» i främsta rummet

åsyftat sådana kortvariga, regelbundet återkommande arbeten, som för driftens

regelbundna gång nödvändigtvis måste föregå eller efterfölja det egentliga

driftsarbetet och sålunda komma att infalla före eller efter den allmänna,

ordinarie arbetstiden.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Arbetsr&det.

I den utländska lagstiftningen rörande arbetstiden träffas åtskilliga undantagsbestämmelser

beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten, vilka i mycket

erinra om vad nyss anförts. Såsom av särskilt allmängiltigt intresse må

återgivas början av art. 6 i Washington-konventionen angående begränsning av

arbetstiden i industriella företag till åtta timmar om dagen och fyrtioåtta timmar

i veckan:

»Av offentlig myndighet utfärdade författningar skola för industriella företag

fastställa:

a) de ständiga undantag, som finnas böra beviljas beträffande sådana förberedande

och avslutande arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom den

tid som är bestämd för företagets arbete i allmänhet» ---------- —

Ser man efter, vilket resonemang skäligen kan antagas ha givit upphov åt

förevarande undantag, synes man ha anledning att förutsätta ungefär följande,

med ovan anförda citat tämligen överensstämmande tankegång. För att det

allmänna, ordinarie driftsarbetet skall kunna med full effektivitet börja på

utsatt tid, vilket synnerligast efter 8-timmarsdagens införande måste anses

angeläget, är det i många fall nödvändigt, att vissa förberedande arbeten,

exempelvis maskiners, andra hjälpmedels ocli lokalers iordningställande, äro

undangjorda före driftsarbetets början. I viss mån enahanda ställa sig förhållandena

vid berörda arbetes slut — för att detta skall kunna med oförminskad

effektivitet uppehållas ända till arbetstidens slut, måste ej sällan en

del arbeten, t. ex. för den tekniska utrustningens vidmakthållande, utföras efter

den allmänna arbetstidens utgång. Att anställa särskild personal för ifrågavarande

arbeten låter sig mången gång knappast göra, då åt densamma ej kan

beredas full, lämplig sysselsättning — man tänke sig exempelvis det fall. att

ett flertal kortvariga arbeten måste samtidigt utföras. Starka praktisk-ekonomiska

skäl tala då för att låta den till det egentliga driftsarbetet eller annat

mer ordinarie arbete använda arbetskraften få, under förutsättning att förberedelse-

eller avslutningsarbetet är av mer obetydlig omfattning, även förrätta

sistberörda arbete. Fall kunna även förekomma, då mellan förberedelse- och

driftsarbetet råder ett sådant samband, att det för det senare är mer eller

mindre nödvändigt, att båda arbetena utföras av samma person. Nu kunde det

möjligen synas, som om förberedelse- och avslutningsarbetena skäligen borde

inräknas i den vanliga övertiden och en särskild undantagsbestämmelse för dem

vara överflödig. Häremot talar emellertid, att ifrågavarande arbeten sakna den

karaktär av tillfällighet, som skall känneteckna övertidsarbetet, i det de, såsom

nödvändigt förbundna med det ordinarie driftsarbetet, äro regelbundet, oftast

dagligen återkommande. Ett medgivande att räkna dessa arbeten såsom vanligt

övertidsarbete skulle också knappast medföra någon fördel för arbetsgivaren, då

de komme att väsentligen eller helt ocli hållet upptaga de möjligheter till övertidsarbete,

som lagen medgiver — om dessa ens skulle räcka till.

För att i enlighet med vad ovan anförts begränsa tillämpligheten av medgivandet

till förberedelse- och avslutningsarbeten har styrelsen föreslagit, att åt

momentet skulle givas en i viss mån ändrad lydelse.

Beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten av tillfällig art skulle

givetvis 7 § 2 mom. i regel kunna komma till användning.

Arbetsrådet förklarar, att den av socialstyrelsen föreslagna nya formuleringen

av förevarande moment står i full överensstämmelse med arbetsrådets tolkning

av detta lagrum i dess hittillsvarande lydelse och att densamma synes väl

ägnad att undanröja de missuppfattningar, som tidigare förekommit på vissa

arbetsplatser.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

33

Då, såvitt jag kan döma, den nya formuleringen av 7 § 1 mom., varom socialstyrelsen

och arbetsrådet varit ense och som icke föranlett erinran från något

håll, i sin preciserade avfattning måste anses väl motsvara lagstiftarens syfte

med detta lagrum, har jag icke tvekat att upptaga densamma.

Till underlättande av arbetsgivarnas åligganden med hänsyn till kontrollen

•a övertidsarbetet ha såväl socialstyrelsen som arbetsrådet föreslagit lagändringar,

varigenom övertidsarbetets beräkning per kalendermånad skulle modifieras.

Socialstyrelsen, som föreslagit att genom en särskild eftergiftsbestämmelse

bereda arbetsgivaren tillfälle att beräkna övertiden för kortare tidrymd än

kalendermånad, yttrar sig i ämnet sålunda:

_ Förpliktelsen för arbetsgivare att föra övertids journal torde vara att räkna

till en av de mera irriterande skyldigheter, arbetstidslagen medfört. Styrelsen

har också vid de tidigare revisionerna av lagen sökt lindra berörda förpliktelse

genom ändringar i bestämmelserna rörande journalens inrättande och

förande. _ Kvarstått har emellertid den olägenheten, att journalen med hänsyn

till övertidens begränsning per kalendermånad måst föras för sådan tidrymd,

under det arbetstids- och avlöningslistorna, som ju i regel bilda- underlaget

för anteckningarna om övertiden, vanligen föras för perioder om en, två eller

flera veckor. Särskilt har givetvis denna skiljaktighet visat sig oläglig i fall.

där arbetsgivaren begärt att dylik lista måtte godkännas såsom övertidsjournal.

Då, oavsett önskvärdheten att gå arbetsgivarna till mötes i detta avseende,

nämnda listor torde giva de mest pålitliga uppgifterna om övertidsarbetet,

har styrelsen med de i förevarande moment föreslagna bestämmelserna sökt

finna en utväg, som, utan rubbning av det gällande systemet för övertidsarbetets

begränsning, skulle möjliggöra ett undanröjande av härovan berörda olägenhet.

Enligt arbetsrådets mening borde övertidens begränsning till »30 timmar

under loppet av en kalendermånad» utbytas mot »48 timmar under loppet av

fyra veckor». Rörande skälen för sitt ändringsyrkande anför arbetsrådet:

Enligt 5 § tredje stycket av 1919 års lag ägde arbetsrådet att för visst

arbete medgiva allenast sådan begränsning av arbetstiden, att denna sammanlagt

för en tidrymd av högst fyra veckor icke bleve längre, än att den motsvarade

48 timmar i veckan. Dylika medgivanden lämnades i mycket stor omfattning

(1,388 beslut rörande c:a 31,500 arbetare under tiden 1 november 1919—

28 februari 1921) samt äga allt fortfarande gällande kraft i fråga om bland

annat reparations- och transportarbeten vid flertalet industriföretag av någon

betydenhet.

Vid 1921 års lagrevision medgavs arbetsrådet rätt att enligt motsvarande

lagrum bestämma sammanlagda arbetstiden för annan tidrymd än högst fyra

veckor. Det visade^sig dock, att bestämmelsen av år 1919 redan fått hävd för

sig, varför arbetsrådet i enlighet med från arbetsgivarna inkomna framställningar

även sedermera i flertalet av sina beslut funnit lämpligt att bibehålla

fyraveckorsperioden. Antalet dylika beslut har under de fyra sista åren utgjort

c:a 60, berörande c:a 2,300 arbetare.

Den sålunda vid flertalet medgivanden enligt lagens 5 § angivna tidsperioden

om fyra veckor och den i 7 § för övertidsarbete gällande tidsperioden om

en kalendermånad täcka icke varandra. Följden härav är. att arbetsgivarna

sakna möjlighet att avgöra, huruvida bestämmelserna i 7 § riktigt tillämpas

vid de talrika tillfällen, då medgivanden lämnats enligt ifrågavarande mom. av

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 61 höft. (Nr 73.) 3

Departe
mentschefen.

Beräkningen

av övertid.

Social
styrelsen.

Arbetsrådet.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

5 §. Att j-rkesinspektionens tillsyn över lagens efterlevnad i dessa fall hittills

varit en ren fiktion, är också påtagligt.

Socialstyrelsen har genom 14 § 4 mom. i förslaget till arbetarskyddslag

sökt råda hot för detta missförhållande. Arbetsrådet finner emellertid socialstyrelsens

förslag vara ur praktisk synpunkt mindre tillfredsställande. Det

skulle nämligen påkalla särskilda ansökningar och beslut i fråga om envar

av de mer än ettusen arbetsgivare, som tidigare erhållit medgivande enligt här

avsedd del av 5 §. Jämväl beträffande arbetare, för vilka icke medgivits bär

ifrågavarande undantag, torde med hänsyn till att arbetstiden i samband med

avlöningen ofta bokföres per vecka, den nu föreslagna tidsperioden medföra

vissa fördelar.

Arbetsrådet föreslår därför, att tidsperioderna för övertidsberäkningen i

7 § 2 mom. ändras till fyra veckor. Därmed vinnes utan vidare åtgärd den

önskvärda överensstämmelsen med 5 §. övertidsgränsen 50 timmar för kalendermånad

motsvaras närmast av 48 timmar eller något därunder för fyra

veckor. Arbetsrådet föreslår ny tidsbegränsning i enlighet därmed.

I detta sammanhang anser sig arbetsrådet böra erinra om motsvarande lagbestämmelser

och lagtillämpning i Finland. I detta land hava ävenledes tidsperioder

om fyra veckor införts i stadganden om arbetstiden vid vissa arbeten

av samma art, som avses i den svenska arbetstidslagens 5 § 1 mom. samt i bestämmelserna

om övertid. Vid den enligt yrkesinspektionens anvisningar genomförda

praktiska tillämpningen av lagen uppdelas kalenderåret i med årets

ingång begynnande fyraveckorsperioder, motsvarande de i lagen angivna. Då

ny arbetare anställes, räknas för honom särskilda fyraveckorsperioder från

anställningstidens början till årets utgång, varefter han ingår i den för företaget

i dess helhet gällande periodindelningen. En dylik anordning torde i

hög grad underlätta såväl en riktig lagtillämpning som yrkesinspektionens

kontrollarbete.

Beträffande det lagrum, varom bär närmast är fråga, eller 7 § 2 mom. ha

även från andra håll framställts ändringsyrkanden. Sålunda har av herr Bergsten

i socialstyrelsen, kommerskollegium och herrar Almström och Larson i

arbetsrådet med hänsyn till framkomna klagomål över övertidens otillräcklighet

påyrkats en ökning av den i nämnda lagrum medgivna övertiden för kalenderår

från 200 till 250 timmar. Vidare ha herrar Almström och Larson,

som förklara sig finna den av arbetsrådet föreslagna begränsningen av övertiden

per fyra veckor välbetänkt och praktisk, ifrågasatt, om ej förevarande

bestämmelse kunde göras ännu mer smidig genom ett bemyndigande för arbetsrådet

att medgiva, att övertiden i vissa fall finge beräknas för viss kortare tidrymd

eller per kalendermånad. Herrar Holmström och Tholin i arbetsrådet

åter ha framhållit, att rådets förslag uti ifrågavarande avseende skulle medföra

en ökning av den per månad medgivna övertiden samt förklarat sig anse,

att övertiden för fyra veckor borde, med bibehållande av högst 200 timmars

övertid för år, begränsas till 40 timmar, varigenom arbetsgivaren dock skulle

beredas möjlighet att under de fem första dagarna i veckan utöka arbetstiden

med två timmar per dag.

Departe- Otvivelaktigt torde det för kontrollen å övertidsarbetet vara nödvändigt att

mentsriiefen. erhålla tillförlitliga anteckningar om nämnda arbete, och lär förverkligandet av

detta önskemål åter vara i hög grad beroende av att förandet av dessa anteckningar

i möjligaste mån förenklas. Tydligen skulle det för sistberörda ändamål

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

35

vara lämpligt att möjliggöra anteckningarnas förande i samband med annan av

arbetsgivaren verkställd bokföring eller möjligen också att såsom här åsyftade

anteckningar godtaga vissa i annat syfte förda anteckningar. Båda de nu berörda

alternativen lära i manga fall omöjliggöras genom övertidens beräkning

per kalendermånad, och torde med hänsyn därtill en förändring i lagstiftningen

få anses av behovet påkallad. Särskilt olämplig måste tydligtvis månadsbegränsningen,

såsom arbetsrådet framhåller, visa sig i avseende å sådana arbeten,

för vilka med stöd av 5 § 1 mom. medgivits allenast genomsnittlig begränsning

av arbetstiden, beräknad för fyra veckor.

\id valet mellan de båda, av socialstyrelsen och arbetsrådet föreslagna utvägarna

har det synts mig, som om den av socialstyrelsen förordade vore att

föredraga. Oavsett att den av arbetsrådet föreslagna formuleringen, som förnämligast

tillkommit med hänsyn till nyssberörda arbeten, varför arbetstiden

beräknas genomsnittligt för fyra veckor, icke såsom önskvärt är kalendariskt

fastlägger den tidrymd, för vilken övertiden skall beräknas, torde nämligen

månadsbegränsningen ofta nog, t. ex. i fall där övertidsarbete endast mer tillfälligtvis

förekommer eller avlöningen utgår per månad, vara den mest lämpliga.

Därtill kommer, att den av socialstyrelsen föreslagna anordningen

skulle medgiva beräkning av övertiden även för annan kortare

tid än fyra veckor, exempelvis två, som utgör en mycket vanlig avlöningsperiod.

Herrar Almström och Larson i arbetsrådet torde även få anses ha uttalat

sig till förman för denna anordning. Emellertid har jag med anledning

av arbetsrådets anmärkning, att tillämpningen av socialstyrelsens förslag

skulle medföra ett besvärligt ansökningsförfarande, förenklat förslaget därhän,

att berörda förfarande ersatts med en förpliktelse för arbetsgivaren att i

journalen eller i den handling, som användes i journalens ställe, på förhand

göra anteckning om sin avsikt att beräkna övertiden för viss kortare tidrymd

än kalendermånad. Vidare har jag med hänsyn till att begränsningen av övertiden

per månad i nästföljande moment borttagits, icke upptagit den nya bestämmelsen

såsom ett fjärde moment utan anslutit den till 2 mom.

De från vissa håll påyrkade förändringarna i avseende å övertidens gränser

har jag icke funnit skäl att biträda.

Socialstyrelsen har i avseende å 7 § 3 mom. anfört följande:

Orden »Är ytterligare eftergift» ha, och detta icke alldeles utan skäl, givit

upphov åt den uppfattningen, att man ej kan göra anspråk på tillämpning av

momentets medgivande, förrän övertidsmöjligheterna enligt 2 mom. blivit utnyttjade.

För många arbetsgivare är det emellertid av intresse att redan på

ett tidigare stadium kunna få tillstånd till övertidsarbete enligt förevarande

moment. Ett företag kan exempelvis ha säsong dels på våren och dels på hösten,

och arbetsgivaren kan redan vid årets början förutse, att han skall behöva

använda sina arbetare till övertidsarbete ej blott enligt 2 utan även efter 3

mom. Att först utnyttja de möjligheter 2 mom. erbjuder, innan framställning

göres om övertidsarbete enligt 3 mom., kan te sig opraktiskt och möjligen även

riskabelt. Senare uppkommande behov av övertidsarbete, beträffande vilket

3 mom. ej är tillämpligt, kunna icke tillfredsställas, och tillstånd till övertidsarbete

enligt 3 mom. kan ej alltid med säkerhet påräknas. Klok förtänksamhet

Tillämpning

av 3 inom.

innan

2 mom.

utnyttjats.

Socialstyrelsen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr

36

bjuder alltså arbetsgivaren att spara en del av möjligheten till övertidsarbete

enligt 2 mom. till hösten, vilket åter medför, att han ser sig nödgad begära medgivande

enligt 3 mom. redan för sin säsong på våren.

Enligt styrelsens mening kan sålunda ett legitimt behov av övertid enligt

3 mom. göras gällande, redan innan övertidsmöjligheterna enligt 2 mom. blivit

uttömda. Med hänsyn till att här åsyftade fall emellertid torde vara relativt

sällan förekommande och att momentets ordalydelse enligt styrelsens mening

ej omöjliggör en tolkning, som tillfredsställer berörda behov, har styrelsen icke

ansett sig böra påkalla ändring av först anförda uttryck, som i regel torde

vara lämpligt.

Arbetsrådet. Arbetsrådet yttrar sig i fråga om förevarande lagrum på följande sätt:

Socialstyrelsen har framhållit, att ett företag i vissa fall kan göra gällande

ett legitimt behov av övertid enligt arbetstidslagens 7 § 3 mom., redan innan

övertidsmöjligheterna enligt 2 mom. blivit uttömda. Arbetsrådet vitsordar det

berättigade i detta uttalande, som grundats på arbetsrådets erfarenhet av förhållandena

vid säsongarbetet inom vissa industrier. Däremot kan arbetsrådet

icke dela socialstyrelsens uppfattning, att det hinder för tillgodoseendet av

nyssnämnda legitima behov, som lagens hittillsvarande avfattning av arbetsrådets

flertal —- däri inbegripna representanterna för både arbetsgivare och arbetare

— ansetts utgöra, lämpligen skulle kunna avlägsnas blott genom att

vid den nya lagens förberedande en ny tolkning av den oförändrade lagtexten

framföres. Arbetsrådet anser, att den enligt rådets mening önskvärda utvidgningen

av rådets befogenhet på denna punkt uttryckligen bör angivas i lagtexten.

Arbetsrådet föreslår vidare, att den i förevarande moment hittills stadgade

begränsningen av övertiden till 30 timmar för kalendermånad icke måtte upptagas

i den nya lagen. Fastställandet av viss begränsning av övertiden under

kortare tidsperioder skulle sålunda ankomma på arbetsrådet och ske från fall

till fall. Å ena sidan skulle därmed vinnas ökad möjlighet för anpassning efter

industriens behov vid de visserligen rätt sällsynta tillfällen, då oförutsedda förhållanden

påkalla utsträckt arbetstid under slutet av året, sedan övertiden enligt

2 mom. tillfullo utnyttjats. Å andra sidan skulle undvikas, att vad som ursprungligen

fastställts som maximal övertid småningom vinner hävd som normal

sådan.

Beträffande den i förevarande moment angivna begränsningen för år av övertidsarbetet

ha byråchefen Bergsten i socialstyrelsen samt kommerskollegium i

samband med förut omförmälda yrkande på ökning av den i 2 inom. medgivna

övertiden per år från 200 till 250 timmar föreslagit, att densamma skulle nedsättas

från 150 till 120 timmar. Ä andra sidan ha herrar Holmström och

Tholin i arbetsrådet, vilka ogilla rådets förslag om borttagande av övertidens

begränsning för månad, påyrkat att den Övertid, som arbetsrådet får medgiva,

måtte begränsas till högst 28 timmar för fyra veckor och högst 120 timmar

för kalenderår.

Departe- Den av socialstyrelsen och arbetsrådet förordade mer fria tillämpningen av

mentschefen 7 g 3 mom. synes mig icke sakna skäl. Med hänsyn till att den åsyftade tilllämpningen

väl endast mer sällan skulle förekomma och då det synes mindre

tilltalande att genom en lagstiftningsåtgärd på sätt och vis främja det regelbundna

användandet av övertidsarbete, har jag, som delar socialstyrelsens merling

om möjligheten av en friare tolkning, emellertid icke funnit mig höra upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

taga arbetsrådets ändringsförslag i vidare mån än beträffande uteslutandet av

övertidens begränsning för kalendermånad.

8 §.

Socialstyrelsen har, såsom redan i fråga om 4 § andra stycket berörts, ansett

sig böra föreslå en särskild bestämmelse till möjliggörande av rättelse i ett

par fall, där arbetsgivaren äger att utan särskilt tillstånd utsträcka arbetstiden

utöver de i 4 § angivna begränsningar. Till motivering av sitt förslag

yttrar styrelsen i huvudsak följande:

I de fall, där vederbörande myndighet meddelar eftergift från stadgandet

om 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka, lär det få anses åligga

densamma att vid eftergiftens meddelande beakta, att arbetstiden icke genom

eftergiften oskäligt utsträckes — i 5 § 5 mom. är denna förpliktelse uttryckligt

angiven. I de fall åter, där det av lagen lämnade medgivandet får utnyttjas

utan myndighets prövning, vilket är förhållandet med de i 4 § andra

stycket samt 7 § 1 och 2 mom. angivna fallen, har man ingen säkerhet för,

att icke medgivandet leder till oskäligt utsträckt arbetstid. Klagomål i nu berörda

avseende ha icke heller saknats. Att göra jämväl nu berörda fall beroende

av myndighets beslut anser styrelsen emellertid icke vara lämpligt.

Minsta olägenhet och dock ett avsevärt korrektiv mot missbruk skulle enligt

styrelsens mening åstadkommas genom ett bemyndigande för vederbörande

myndighet att i fall, där så finnes nödigt, föreskriva begränsning i ett eller

flera avseenden, t. ex. per dag och vecka av medgivandets tillgodonjutande.

Beträffande den av socialstyrelsen föreslagna nya bestämmelsen har, såsom

tidigare omnämnts, herr von Sydow uttalat tvivel, om den kunde anses tillfyllestgörande

motiverad.

Arbetsrådet har, såsom jämväl förut omtalats, i avseende å 4 § andra stycket

funnit lämpligare reagera mot här åsyftade missförhållande genom en

ändring i nämnda lagrum. Missbruk av medgivandena till övertidsarbete i

7 § 1 och 2 mom. av sådan art och omfattning, att de skulle motivera särskilda

skyddsåtgärder enligt förevarande paragraf, ha hittills icke, säger arbetsrådet,

kommit till dess kännedom.

Såsom jag rörande 4 § andra stycket redan anfört, har jag ansett mig böra

i sak upptaga arbetsrådets förslag till ändring av detta lagrum. Då det i fall

av klagomål över oskäligt hopat övertidsarbete — som ju tydligtvis kan

förekomma — onekligen torde vara önskvärt att ha en möjlighet till rättelse,

har jag likväl bibehållit den av socialstyrelsen föreslagna bestämmelsen i vad

angår tillämpningen av 7 § 1 och 2 mom.

11 §•

I denna paragraf ha sammanförts lagens olika bestämmelser om bemyndigande

för Kungl. Maj :t att meddela eftergifter. Det första momentet," som

tillkommit på förslag av socialstyrelsen, har avseende å sådant arbete i hotell,

restauranger och kaféer, som är underkastat arbetstidslagen. Sin uppfattning

i ämnet utvecklar styrelsen på följande sätt:

I enlighet med arbetstidskommitténs förslag har alltifrån den lagstadgade

arbetstidsbegränsningens början från arbetstidslagens tillämpning varit undan
-

Rätt för

arbetsrådet

att föreskriva

begränsningav

vissa medgivandens

utnyttjande.

Social
styrelsen.

Reservation.

Arbetsrådet,

Departe
mentschefen.

Arbetstiden

i hotell, restauranger

och ka feer.

Social
styrelsen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts •proposition nr

38

taget »sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra

till allmänhetens direkta betjänande». Alla övriga slag av arbete, som

förekomma i dylika rörelser, ha däremot varit underkastade lagen. Redan tidigt

visade det sig förenat med stora svårigheter att få lagen tillämpad i avseende

å sistberörda slag av arbete, och fann sig styrelsen föranlåten att i sitt

år 1921 avgivna betänkande rörande lagens revision föreslå bl. a. den ändringen

i lagen, att arbetsrådet skulle bemyndigas att, i den man så prövades påkallat

för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande, medgiva annan begränsning

av arbetstiden för — utom sjuk- och fattigvårds- m. fl. anstalter -— hotell-,

restaurang- och kaférörelser. Detta förslag åsyftade beträffande sist angivna

slag av rörelser, att alla slags arbeten inom desamma, vare sig arbetet

vore att hänföra till allmänhetens direkta betjänande eller ej, skulle vara inbegripna

under lagens tillämpning — uppdelningen mellan i stort sett serveringsoch

kökspersonalen hade visat sig leda till en del tolknings- och tillåmpningstvister

—• men att å andra sidan arbetsrådet skulle åvägabringa sådan reglering

av arbetstiden, som, anpassad efter de särskilda arbetenas förhållanden,

lämpligen skulle låta sig genomföra.

Till motivering av sitt förslag anförde styrelsen bl. a. följande:

»I likhet med anstalternas personal torde personalen i hotell, restauranger

och kaféer i allmänhet tidigare ha haft en icke närmare fixerad men faktiskt

synnerligen lång arbetstid, varför arbetstidslagens bestämmelser i avseende å

denna arbetstid inneburit en mycket kraftig reduktion. Till belysande av den

förändring lagen i sådant avseende inneburit må nämnas, att socialstyrelsens

för några år sedan utförda undersökning av arbetsförhållandena inom hotell-,

restaurang- och kaféföretagen utvisade, enligt personalens uppgifter, en genomsnittlig

nettoarbetstid för samtliga personalgrupper per vecka av 89 timmar.

Arbetsgivarnas uppgifter gåvo i regel vid handen något kortare tider, men uppgick

likväl enligt dem motsvarande nettoarbetstid för vecka, till 81.2 timmar.

För enstaka personalgrupper förekom avsevärt längre arbetstid. Sålunda både

enligt uppgi fter från personalens sida de icke yrkesutbildade köksbiträdena å

enklare hotell och pensionat m. m. en genomsnittlig veckoarbetstid av 101.9

timmar -—• enligt arbetsgivarnas uppgifter belöpte sig denna arbetstid till 90.2

timmar. Att en inskränkning av arbetet från dylika arbetstider till 48 timmar

i veckan skulle förorsaka svårartade olägenheter för arbetsgivarna är uppenbart.

Å en del håll har även allmänheten fått känning därav i form av

förkortade serveringstider o. d. I stor utsträckning och synnerligast i de

mindre företagen lär lagen ej heller iakttagas.»

Riksdagen, som av utskottsutlåtandet att döma, bl. a. icke fann det tillrådligt

att utvidga arbetstidslagen till att omfatta det arbete, som avser allmänhetens

direkta betjänande, uteslöt från lagens tillämpning arbete i sjuk- och

fattigvårds- m. fl. anstalter samt avvisade förslaget i vad det angick hotell,

restauranger och kaféer. Annat arbete än till allmänhetens direkta betjänande

i omförmälda företag har sålunda fått kvarstå under lagens fulla tilllämplighet.

Från yrkesinspektionens och särskilt yrkesinspektrisens och hennes assistenters

sida har nedlagts ett träget och omfattande arbete i syfte att genomföra

arbetstidslagens tillämpning å det lagen underkastade arbetet i här ifrågavarande

företag. Av en av yrkesinspektrisen till styrelsen avgiven redogörelse

för en verkställd utredning i ämnet (bifogad socialstyrelsens betänkande med

förslag till reviderad lag om arbetarskydd) framgår emellertid, att lagens

iakttagande i avseende å berörda arbeten tyvärr måste betecknas såsom mycket

bristfällig. Även om man skulle såsom lagenlig godtaga en bruttoarbetstid

av 10 timmar per dygn och 60 timmar per vecka, komme likväl en stor del

av här åsyftade arbete att vara att anse såsom olagligt. I de stora företagen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majsts proposition nr

:!9

med talrik personal låter det utan allt för stor svårighet sig göra att låta personalen

arbeta, på skift, men de små företagen sakna möjlighet att på detta

sätt anpassa sig efter arbetstidslagstiftningen.

^Nu berörda missförhållande är tyvärr så grundat i arbets- och arbetarförhållandenas

natur inom ifrågavarande företag, att man knappast kan se någon

möjlighet till avsevärd bättring. Arbetstiden måste för kökspersonalen eller

den grupp av arbetstagare, varom det här i främsta rummet är fråga, väsentligen

rätta sig efter serveringstiden, vilken sträcker sig från en ofta nog ganska

tidig timme på morgonen till framåt midnatt. Ej sällan lär kökspersonalen åtminstone

delvis även få stanna efter serveringstidens slut för att avsluta diskningen.

Nu antydda synnerligen utsträckta arbetstid är emellertid i många

fall mycket ojämnt utnyttjad. Under flera perioder under dagens lopp är

nämligen ofta nog frekvensen i serveringslokalerna obetydlig, och detta förhållande

återverkar på köksarbetet, så att detta kan skötas med mindre folk eller

åtminstone mera makligt. Detta arbete torde också ej sällan delvis vara att

anse såsom »beredskapstjänst».

I stor utsträckning åtnjuta ifrågavarande arbetstagare fri bostad, ofta i

samma hus, vari de ha sitt arbete. Då deras rum, som de vanligen dela med

någon eller några kamrater, väl i allmänhet ej erbjuder någon särskilt tilltalande

uppehållsplats, är det naturligt, att de, även när ej arbetet påkallar det.

många gånger söka sig ned till köket, där de finna sällskap och måhända också

tillfälle att intaga förtäring av ett eller annat slag. Givetvis deltaga de då

också ofta i fall av behov i arbetet.

En annan omständighet, som medverkar till att slappa personalens intresse

för iakttagandet av en fixerad arbetstid, är den, att dess avlöning i regel utgår

med visst belopp för månad, oberoende av hur lång tid det förelagda, dagliga

arbetet kan ha tagit. Övertidsarbete berättigar sålunda vanligen ej till någon

särskild ersättning, och en följd härav är, att det visat sig så gott som omöjligt

att i hotell, restauranger och kaféer få övertidsjournal förd.

Av det nu anförda torde framgå, att olika omständigheter samverka till att

försvåra arbetstidslagstiftningens tillämpning på kökspersonalen i nämnda företag.

Arbetets intermittenta karaktär motiverar en förlängning av arbetstiden,

och arbetsgivarens benägenhet härför motverkas ej av något starkare intresse

å.arbetstagarnas sida. Under sådana förhållanden torde det få anses nära

nog utsiktslöst att söka med några anspråk på samvetsgrannhet förverkliga

den lagstadgade arbetstidsbegränsningen i avseende å här åsyftade arbeten.

Till stöd för sitt avvisande av styrelsens härovan omförmälda, tidigare

förslag att bereda möjlighet till åvägabringande av lindrigare arbetstidsbegränsning

för här ifrågavarande arbetstagare anförde andra lagutskottet vid

1921 års riksdag bl. a., att dessa arbetstagare torde vara så begränsade till

sitt antal, att det syntes oegentligt att allenast med hänsyn till dem införa en

ny art av dispenser från lagen. Styrelsen kan ej dela denna uppfattning.

Såvitt man av tillgängliga uppgifter kan döma, torde den i hotell, restauranger

och kaféer sysselsatta personalen, som är underkastad den nu gällande arbetstidslagstiftningen,

kunna beräknas uppgå till omkring 4,000 personer — alltså

en icke alldeles obetydlig siffra. Och även om den vore lägre, skulle styrelsen

med hänsyn till de för lagarnas auktoritet i allmänhet fördärvliga verkningarna

av förekomsten av lagbestämmelser, som icke kunna bringas till tilllämpning,

anse en förändring påkallad. Att, på sätt 1921 års riksdag gjorde

med anstalterna för sjuk- och fattigvård m. m„ lägga ifrågavarande sysselsättningar

helt utanför den lagstadgade arbetstidsregleringen, torde med hänsyn

till den oskäliga arbetstid, som i stor utsträckning varit rådande för dem. icke

kunna förordas från styrelsens sida. Deras inbegripande under arbetstidslagstiftningen

har, ehuru tillämpningen å dem av denna lagstiftning varit myc
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

ket bristfällig, otvivelaktigt gjort nytta och undanröjt en del av de värsta missförhållandena.

Anmärkas kan också, att det riksavtal för här ifrågavarande

företag, som träffades 1920 och vilket bl. a. innehöll bestämmelser rörande arbetstiden,

utgått med år 1924 utan att ersättas med något nytt.

Till vinnande av härovan berörda syften — att under den lagstadgade arbetstidsbegränsningens

skydd bibehålla det arbete i hotell, restauranger och kaféer,

som icke är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, och tillika

för detta arbete få till stånd en arbetstidsreglering, som kan genomföras — har

styrelsen icke funnit annan utväg än att i fall, där lagens genomförande skulle

medföra synnerliga svårigheter, bereda möjlighet till åvägabringande av dylik

reglering på administrativ väg, varvid tillbörlig hänsyn skulle kunna tagas

till de olika förhållanden, varunder arbetet bedrives. Sannolikt skulle emellertid

denna reglering i vissa fall få lov att bli av mycket enkel art, exempelvis

inskränka sig till påbjudande av vissa fridagar.

Arbetsrätt. Arbetsrådet har i sitt förslag till förnyad arbetstidslag upptagit socialstyrelsens

ovan åsyftade stadgande angående arbetstiden i hotell, restauranger och

kaféer med den skillnad allenast, att Kungl. Maj:t såsom beslutande myndighet

i förevarande avseende ersatts med arbetsrådet. Berörda förändring motiverar

arbetsrådet sålunda:

Det synes arbetsrådet sannolikt, att vid en arbetstidsreglering för här ifrågavarande

personal i hotell, restauranger och kaféer hänsyn måste tagas till synnerligen

växlande, av lokala förhållanden, företagens storlek m. m. beroende

omständigheter. Det lärer då möta svårigheter att fastslå generella bestämmelser,

varför regleringen av arbetstiden måste genomföras från fall till fall.

På denna grund torde det vara lämpligare att regleringen åvägabringas av arbetsrådet

än av Kungl. Maj:t.

Såsom redan i fråga om 1 § k) omnämnts, ha herr Bergsten i socialstyrelsen,

kommerskollegium och herrar Almström och Larson i arbetsrådet påyrkat, att

jämväl här åsyftade arbetstagare i hotell, restauranger och kaféer skulle undantagas

från lagens tillämpning.

Departe- Av socialstyrelsens ovan återgivna anförande i ämnet jämte den vid social
mcstsclicfcD

• •

styrelsens betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd fogade

redogörelsen för undersökning av arbetstidsförhållandena i här ifrågavarande

företag kan man ej undgå att få den uppfattningen, att arbetstidslagen i dessa

företag praktiskt taget knappast låter sig strikt tillämpa. Å andra sidan har

såsom bekant arbetstiden för ifrågavarande arbetstagare, d. v. s. i stort sett

företagens kökspersonal, tidigare i regel varit oskäligt lång och skulle, om dessa

arbetstagare undandragas lagens skydd, sannolikt bliva så igen. Med hänsyn

till nu berörda båda omständigheter måste man finna socialstyrelsen ha goda

skäl för sitt förnyade initiativ i frågan, och då någon annan möjlighet för dess

lösning än den av styrelsen föreslagna icke synes förefinnas, har jag ansett

mig böra i lagförslaget upptaga den av styrelsen föreslagna bestämmelsen i

ämnet. Arbetsrådets förslag att överflytta det i berörda bestämmelse åt Kungl.

Maj:t anförtrodda bemyndigandet på arbetsrådet har jag icke funnit skäl biträda.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

41

16 §.

Med hänsyn till uteslutandet av det i 1 § c) av den nu gällande arbetstidslagen

upptagna undantaget för arbete, som bedrives av staten, har bestämmelsen

i förevarande paragraf utvidgats till att jämväl avse verksamhet, som

bedrives av staten.

I syfte att åt företag, som hittills icke varit underkastade arbetstidslagstiftningen

men genom de föreslagna förändringarna i lagens 1 § skulle bliva

det, bereda tillräcklig tid att anpassa sig med hänsyn till lagen, har till bestämmelsen

om lagens ikraftträdande fogats ett bemyndigande för arbetsrådet

att i fall, där särskilt förhållande påkallar det, medgiva anstånd med lagens

tillämpning, dock som längst till den 1 januari 1928.

Sedan departementschefen härefter uppläst ett i enlighet med ovan angivna

grunder inom departementet upprättat förslag till lag om arbetstidens begränsning,

vilket är närlagt detta protokoll, hemställer departementschefen, att lagrådets

utlåtande över nämnda förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Herman Hidtkrantz.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr

I o.

Förslag

till

lag om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetare

användes till arbete för arbetsgivares räkning, så ock å hus-, väg- eller

vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari

arbetare på sådant sätt användes.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas

till bestämda tider,

c) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran

eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov,

d) skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska fartyg,

ävensom fiske,

e) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra

till skogsarbete, ävensom flottning,

f) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ,

g) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom

självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring,

som nu nämnts, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock att

arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

h) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller badinrättning,

i) sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra

till allmänhetens direkta betjänande, samt

j) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans

bostad.

2 §.

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av

arbetsgivarens familj; samt ej heller

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,

kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

3 §.

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör, bergmästare eller

den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

43

visst arbete är att hänföra till sådant, vara denna lag äger tillämpning, eller

huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första

stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part

sådant äskar eller domstolen finner det nödigt; och må slutligt utslag av

domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket avses,

har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör,

bergmästare eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

4 §.

Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre tid, raster

oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan; dock må, därest

nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke därigenom överskrides.

arbetstiden under något eller några av veckans dygn utsträckas till högst 9

timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må, i den mån så erfordras

för skiftväxling, annan arbetstid än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom

icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre

veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

5 §.

1 mom. Är för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende av årstiden

eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande av växlande

längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva, att

arbetstiden, med avvikelse från vad i 4 § stadgas, allenast begränsas så, att

den i genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att uppgå till högst 48

timmar i veckan.

2 mom. Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga

skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet. i den

mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

3 mom. Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid eller

medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen

stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat,

medgiva undantag från de i 4 § angivna begränsningar.

4 mom. Skulle i annat fall. än som avses i 1, 2 eller 3 mom., undantag från

bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande,

äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

5 mom. Undantag må ock av arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av

arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår,

att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finna

detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

6 §.

1 mom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej

kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,

må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas

till arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts

med stöd av 5 §. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet

åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början

göra anmälan till arbetsrådet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Mai :ts proposition nr 73.

Årbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att

ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma

i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall icke äga tillämpning å yrkesmässigt

bedriven verksamhet för avhjälpande av skador, vilka uppkommit under omständigheter,

som i nämnda lagrum angivas; dock må arbetsrådet, där så finnes

av trängande behov påkallat, för dylik verksamhet medgiva undantag från de

i 4 § angivna begränsningar.

7 §.

1 mom. Till sådana regelbundet återkommande förberedelse- eller avslutningsarbeten,

som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras

före eller efter den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetare, vilka fyllt

aderton år, användas under högst sju timmar i veckan utöver den tid, varunder

de enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift

eljest få användas till arbete.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i G § 1 inom., med

hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver

tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 § eller 6 § 2 mom.,

vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst

50 timmar under loppet av en kalendermånad och 200 timmar under loppet av

ett kalenderår.

Utsträckt arbetstid, varom här är fråga, må även, med iakttagande av motsvarande

begränsning, beräknas för kortare tidrymd än kalendermånad; åliggande

det i sådant fall arbetsgivaren att därom på förhand göra anteckning i

journal eller i handling, vari anteckning enligt 9 § skall göras.

3 mom. År ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,

dock för högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.

4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad mån den, som fyllt sexton

men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i denna paragraf.

5 mom. I fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som avses i denna

paragraf, gäller vad därom'' kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,

men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetaren genom användande

till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

8 §.

Utnyttjas medgivande, varom är stadgat i 7 § 1 eller 2 mom., på sådant sätt,

att arbetstiden oskäligt utsträckes, äger arbetsrådet. i den mån så prövas nödigt,

föreskriva begränsning i avseende å medgivandets tillgodonjutande.

9 §.

Rörande arbetares användande till arbete enligt 6 § 1 mom. eller 7 § åligger

det arbetsgivaren att senast den första dagen i näst därpå följande vecka eller,

därest då icke kan avgöras, huruvida arbetstiden är att hänföra till sådan, som

avses i nämnda paragrafer, så Snart sådant kan bedömas, göra anteckning i

särskild journal, upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet,

eller ock på annat av nämnda myndighet godkänt sätt. I fråga om sådan förlängd

arbetstid, som avses i 7 § 1 mom., är dock arbetsgivaren icke pliktig

s. 45 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 73.

45

gorå dylik anteckning, där arbetstiden finnes behörigen upptagen å det i 12 §

2 mom. föreskrivna arbetstidsschema.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 § 1 mom. eller 7 § skall biläggas journal eller

annan handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall

journalen eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under

minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid. då

sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas

datum.

10 §.

1 mom. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter, vilka utses av Konungen.

Av ledamöterna skola två utses bland personer, föreslagna av sådana

rikssammanslutningar av arbetsgivare, vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa

minst 50,000 arbetare, samt två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar

av arbetare, som räkna minst 50,000 medlemmar. För nämnda

fyra ledamöter skola i enahanda ordning utses minst dubbelt så många

suppleanter. Förslag, som ovan sägs, skall, för att vinna avseende, upptaga

minst dubbelt så många personer som de, vilka skola med ledning av förslaget

förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har förslag icke avgivits, varde

förordnande ändock av Konungen meddelat.

Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses företräda

arbetsgivar- eller arbetarintressen, och förordnar Konungen en av dessa

ledamöter till rådets ordförande och chef samt en till ställföreträdare för

denne. Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna skall vara lagkunnig

man, vilken fullgjort vad författningarna föreskriva om dem, som må

nyttjas uti domarämbeten.

2 mom. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara svensk

medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas

av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd till

konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på

grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller

genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,

varom sist förmäles, eller som är under framtiden ställd för brott, vilket kan

medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rättegångsbalken

stadgas i fråga om domare.

4 mom.'' Har ledamot eller suppleant, som representerar arbetsgivare eller

arbetare, atagit sig uppdraget, äge han ej att varda därifrån entledigad, med

mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsägelse av uppdraget

prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående delen

av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, annan ledamot eller

suppleant.

5 mom. Skulle ledamot, som representerar arbetsgivare eller arbetare, vid

sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra, och

kan ej suppleant tillkallas, äger arbetsrådet utse lämplig person att vid det

tillfället träda i den uteblivne eller jävige ledamotens ställe.

6 moma ''Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av fem ledamöter,

sa ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Ej må flera än sju

ledamöter deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

40

Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare och

arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som utsetts utan förslag,

närvara.

7 mom. Vid handläggning av annat på arbetsrådet ankommande ärende

rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant, som avses i

5 § 5 mom. eller 11 § 2 mom., bör rådet i regel ej blott bereda vederbörande

arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig utan även på lämpligt sätt

söka samråd med representanter för arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet

i fråga. Beslut, som avses i 7 § 4 mom., skall, såvitt möjligt,

fattas efter samråd med socialstyrelsen.

Till utredning av ärende må arbetsrådet låta vid allmän underrätt höra

vittnen och sakkunniga. Finner arbetsrådet sådan åtgärd^nödig, äger rådet

därom göra framställning hos den underrätt, inom vars område den, som skall

höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig, och varde denne genom

rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Rätten äger tillägga

vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas skäligt. Sedan förhöret

hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet protokoll däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna medel. Arbetsrådets

beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.

8 mom. Beslut, som enligt 6 eller 7 § ankommer på arbetsrådet, må i

brådskande fall meddelas av dess ordförande eller vid förfall för ordföranden

av hans ställföreträdare eller, om jämväl denne är hindrad, av den återstående

utan förslag utsedde ledamoten eller, där de utan förslag utsedda ledamöternas

antal överstiger tre, den bland dem, som rådet därtill förordnat. Har

beslut i sådan ordning meddelats, tage arbetsrådet vid sitt första därefter

följande sammanträde under omprövning, huruvida beslutet skall äga bestånd.

9 mom. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan på närmare

utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.

10 mom. Över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.

11 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag, som i 1

mom. sägs, och om arbetsrådets verksamhet må meddelas av Konungen.

11 §.

1 mom. Beträffande annat arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse

än sådant, varom i 1 § i) är sagt, må Konungen, där tillämpningen av 4 §

prövas medföra synnerliga svårigheter, på framställning av arbetsrådet eller

efter dess hörande, föreskriva annan begränsning av tiden för arbetares användande.

2 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde,

ense om viss eftergift i något avseende, varom stadgas i 5 §,

6 § 2 mom. eller 7 § 3 mom., må Konungen på framställning av arbetsrådet

eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet

i fråga allmänt tillgodonjutas.

3 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra sådana svårigheter för

visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras,

må Konungen, på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, medgiva

av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning.

12 §.

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens

befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse

s. 47 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 73.

47

vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen om arbetarskydd

den 29 juni 1912.

2 mom. Å arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen om arbetarskydd,

bedrives på stadigvarande sätt, skall å lämplig plats" finnas anslagna

ej mindre denna lag än även arbetstidsschema, angivande när arbetet börjar

och slutar eller, där arbetet bedrives med skiftlag, när arbetet börjar och

slutar för varje sådant lag, ävensom såvitt möjligt början och slut för varje

rast, varigenom arbetet avbrytes.

13 §.

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är

stadgat, straffes med böter från och med tio till och med ettusen kronor. År

arbetaren under aderton år och har användandet skett med faders eller målsmans

vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen förfallen till böter från

och med fem till och med femtio kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom i denna

paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill

lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,

fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

14 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives

i 6 § 1 mom. eller att iakttaga vad enligt 9 § eller 12 § 2 mom. åligger honom,

straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,

som avses i 9 §, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen

kronor.

15 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

16 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad i

denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

17 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande användande

av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning lända

till efterrättelse.

1) Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927; beträffande sådant arbete,

vard lagen om arbetstidens begränsning den 22 juni 1923 icke ägt tillämpning,

må dock arbetsrådet, där så finnes påkallat med hänsyn till särskilt förhållande,

medgiva erforderligt anstånd med förstnämnda lags tillämpning intill den

1 januari 1928.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

2) Vederbörande myndighet äger att jämväl, innan denna lag trätt i kraft,

vidtaga åtgärd, som avses i 5 §, 6 § 2 mom. eller 7 eller 11 § eller i nästföregående

bestämmelse rörande anstånd med lagens tillämpning.

3) Eftergift, som med stöd av lagen om arbetstidens begränsning den 17 oktober

1919, den 22 juni 1921 eller den 22 juni 1923 beviljats utan begränsning

till viss tid, skall, i den mån vederbörande myndighet ej annorlunda bestämmer,

fortfarande tills vidare äga giltighet.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

49

Bil. A.

Arbetsrådets yttrande över1 arbetstidsbestämmelserna i socialstyrelsens

förslag till reviderad lag om arbetarskydd.

Genom remiss den 20 november 1925 har arbetsrådet anbefallts att skyndsamt

avgiva utlåtande över ett av socialstyrelsen den 2 november 1925 avgivet

betänkande med förslag till lag om arbetarskydd i den del detsamma upptager

bestämmelser, som äro avsedda att ersätta den nu gällande lagen om arbetstidens

begränsning.

Till efterkommande härav får arbetsrådet anföra följande.

Arbetsrådet finner i likhet med socialstyrelsen, att starka skäl tala för upprätthållandet

av lagstadgad begränsning av arbetstiden. Arbetsrådets erfarenhet

av verkningarna av hittillsvarande lagstiftning på området ger oförtydbart

vid handen å ena sidan, att industrien nästan genomgående förmått att väl

inrätta sig efter de arbetstidsförhållanden, som år 1919 blevo lagbestämda, och

å andra sidan att landets arbetare och deras organisationer visat en alltmer

ökad förståelse för de ekonomiska synpunkter, som inom ramen av gällande lag

påkalla en rationell och snabb anpassning till växlande praktiska förhållanden.

Arbetsrådet finner vidare, att socialstyrelsen framfört tungt vägande skäl för

ett definitivt antagande av lagstadgad arbetstidsbegränsning. Arbetsrådet har

under sin verksamhet kunnat konstatera, att det osäkerhetstillstånd, som envar

av tidigare revisioner av lagen medfört, städse temporärt minskat möjligheterna

för samförstånd emellan arbetsgivare och arbetare, då lokala förhållanden

påkallat jämkningar i arbetstiden. Dessa revisioner — hur berättigade

de än i sig själva må hava varit -— hava därför oundvikligen försenat den

pågående och önskvärda omläggningen av arbetstidsfrågan från ett politiskt

tvisteämne till ett för arbetsgivare och arbetare i mycket gemensamt praktiskt

intresse. Den omfattande utredning av utlandets lagstiftning på området,

som på nådigt uppdrag utförts av ledamoten av arbetsrådet Nordin, har

ådagalagt, att den svenska arbetstidslagen i dess numera gällande avfattning

näppeligen av något annat lands lag överträffas i smidig anpassning till de

praktiska förhållandena. Med hänsyn härtill och då bakom lagen i den avfattning,

som densamma enligt föreliggande lagförslag skulle erhålla, ligger

sex års praktisk lagtillämpning och tre genomförda revisioner av den ursprungliga

lagtexten, torde fördelarna av lagens definitiva antagande vida överväga

den eventuella nackdelen av att tidpunkten för ännu en ny revision icke bestämmes

på förhand. Såsom socialstyrelsen påvisat, skulle därmed ingalunda

möjligheten till förändringar av lagen uteslutas. Revisionen har blott frarnskjutits

till den tidpunkt, då eventuellt ett verkligt behov därav visar sig

föreligga.

I detta sammanhang förtjänar framhållas att, med undantag av Danmark,

England och Estland, alla länder i Europa numera infört lagbestämmelser om

arbetstidens begränsning samt att dessa bestämmelser äro av definitiv karaktär

utom i Sverige och Tyskland.

I frågan om Sveriges anslutning till Washington-konventionen angående

arbetstidens begränsning avviker arbetsrådets uppfattning i viss mån från den

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 61 käft. (Nr 73.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:is proposition nr 73.

av socialstyrelsen uttalade. Arbetsrådet anser, att den ställning Sveriges delegerade

intagit i arbetstidsfrågan vid den första internationella arbetskonterensen

i Washington förpliktar landet att i sin lagstiftning följa konventionens

bestämmelser åtminstone så långt ekonomiska skäl av större nationell betydelse

icke tala däremot. På denna grund anser sig arbetsradet såsom sedermera

skall närmare utvecklas, höra. föreslå att arbetstidslagens tillämpning

utsträckes till vissa områden, som hittills vant undantagna.

Socialstyrelsen har föreslagit, att handläggningen av arbetstidsarendena skall

överflyttas från arbetsrådet till styrelsen såsom yrkesinspektionens chef smyndighet.

Denna mening kan arbetsrådet icke dela.

Redan vid förslagets behandling inom socialstyrelsen hava socialtuUmaktige

framfört betänkligheter emot nyssnämnda överflyttning och vid socialstyrelsens

sammanträde med sociala rådet den 30 och 31 nastlidne oktober

vände sig representanter för såväl arbetsgivare som arbetare enstämmigt och

med skärpa emot styrelsens uppfattning i denna punkt.

Inom sociala rådet gjordes särskilt gällande, att arbetsradet, ej minst p

o-rund av den medbestämmanderätt, som parterna där äga genom sina representanter,

förvärvat en auktoritet av stor betydelse för det praktiska genomförandet

av rådets beslut. Denna auktoritet kunde icke forvantas bliva overilyttad

på socialstyrelsen, enär parternas representanter dar blott iinge yttrande-

och reservationsrätt, under det att beslutanderätten ensamt skulle til -

komma styrelsens chef. . , „ ■. ,

Förutom detta skäl emot socialstyrelsens förslag anser sig arbetsradet särskilt

böra framhålla följande.

Arbetsrådets uppgifter äro huvudsakligen nedan angivna:

1) Jämlikt 3 § första stycket i arbetstidslagen aligger det arbetsradet att

på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektor, bergmästare eller

den vars rätt därav beröres, avgöra, huruvida visst arbete ar att haniora till

sådant, vara denna lag äger tillämpning eller huruvida viss arbetstagare ar

att enligt lagen räkna såsom arbetare. År mai som handlagges vid domsto ,

beroende av fråga, varom ovan förmäles, skall domstolen hänskjuta fragan t

arbetsrådet, när part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt. öiutiigt

utslag må av domstolen ej meddelas, förrän arbetsradets beslut kommit dom
St°2)njAmliklf

3* § tredje stycket i lagen åligger det arbetsrådet att på begäran

av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektor bergmästare eller den vars ratt

av frågan beröres, avgiva utlåtande 1 annan fråga rörande lagens tillämpning

än som i 3 § första stycket av lagen avses. , ,,

3) Jämlikt 5 § i lagen har arbetsradet att meddela undantag tran de allmänna

bestämmelserna rörande arbetstidens begränsning. , , ,,

4) Jämlikt 6 och 7 §§ i lagen kan arbetsradet medgiva utsträckt arbetstid

Derupp gifter, som enligt 1) här ovan åligga arbetsrådet, äro av stor betydelse.

Arbetstidskommittén framhöll i sin motivering till 3 § av lagen, att

med det vida tillämpningsområde, som lagen fått och den 1 2 § angivna. m;

skränkningen av arbetarbegreppet, det torde kunna forvantas, att det ej sa

sällan skulle uppstå fråga om lagens tillämplighet. För att fa sadana frago

sakkunnigt, enhetligt och skyndsamt lösta hade det synts. kommittén ändamålsenligt

att bemyndiga arbetsrådet att träffa avgörande 1 de?£a ”ägor

De avgöranden, som här avses, tillhöra också arbetsradets viktigaste upp

gifter. Arbetsrådets beslut kunna icke överklagas. De ursprungliga bestämmelserna

i paragrafen hava utvidgats vid revisionen av lagen ar 1923. Da

Infördes nämligen en bestämmelse angående ratt jamval för allmän åklagare,

s. 51 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 73.

51

yrkesinspektör och bergmästare att hos arbetsrådet begära avgörande angående

lagens tillämpning i visst fall. Avsikten härmed var att förebygga åtal

vid domstol i sådana fall, där tvekan om lagens tillämplighet förefanns.

De viktiga uppgifter, som i förevarande fall åligga arbetsrådet, kunna icke

övertagas av socialstyrelsen, vilket ju styrelsen också själv i sitt betänkande

framhållit. Ett avgörande, huruvida lagen vore tillämplig i visst fall, skulle

därför ej kunna vinnas på annat sätt än genom anställande av åtal vid domstol.

Ifrågavarande ärenden skulle sålunda komma att behandlas vid olika domstolar

och målen skulle kunna fullföljas i högre instanser. Härav följer att

dessa frågor icke längre skulle kunna behandlas med den enhetlighet och

skyndsamhet -—• kanske ej heller med den sakkunskap — som hittills varit

fallet.

Vad som framför allt föranlett socialstyrelsens förslag att till styrelsen överflytta

handläggningen av arbetstidsärendena synes hava varit dels det av styrelsen

på särskilda grunder nu förordade inarbetandet av arbetstidslagen i

arbetarskyddslagen, dels också förhoppningen att i viss mån kunna nedbringa

statsverkets kostnader för handläggningen av ifrågavarande ärenden.

Sammanförandet av de båda lagarna torde dock icke böra verkställas utan

en grundlig prövning av hithörande spörsmål. Sålunda torde bland annat böra

beaktas frågan om icke arbetsrådet borde anförtros uppgiften att vara yrkesinspektionens

chefsmyndighet. För detta, som innebär överflyttandet till arbetsrådet

av socialstyrelsens nuvarande andra byrå, tala ostridigt starka både

sociala och praktiskt-industriella skäl. Socialstyrelsen har själv i sitt nu föreliggande

förslag erkänt behovet av ett ökat inflytande å arbetarskj-ddsärenden

från representanter för arbetsgivare och arbetare. Enligt 58 § i förslaget skulle

dessa nämligen deltaga i behandlingen av, förutom vanliga arbetstidsärenden

jämväl ärenden som gälla området för tillämpning i allmänhet av bestämmelser

om arbetarskydd, minderårigas arbetstid, förbud mot eller vissa villkor

för att driva visst arbete ävensom utlåtanden till domstolar och myndigheter.

Den besparing för statsverket, som överflyttningen av arbetstidsärendena till

socialstyrelsen enligt styrelsens mening skulle medföra, torde vara uttryckt i

uppgiften, att styrelsens samtliga kostnader för den utvidgade verksamheten

skulle täckas av ett anslag å 25,000 å 30,000 kronor, under det att arbetsrådets

stat slutar på 61,150 kronor.

Härvid är emellertid att märka, att såvitt känt är uppgiften om storleken av

nyssnämnda anslag icke grundats på någon ingående beräkning. Beloppet understiger

också väsentligen vad som på grund av kostnaderna för socialstyrelsens

tidigare handläggning av viss del av arbetstidsärendena är att vänta.

För år 1921 begärde och erhöll styrelsen sålunda för dylikt ändamål ett anslag

av 17,300 kronor. Av socialstyrelsens andra byrå handlades då allenast

vissa övertidsärenden, som i motsats till övriga arbetstidsärenden icke krävde

någon ingående undersökning. Antalet av dessa övertidsärenden år 1921 lärer

hava uppgått till omkring 250 d. v. s. avsevärt mindre än tredjedelen av nuvarande

medeltal av samtliga arbetstidsärenden. På grund av dessa förhållanden

synes sannolikt, att handläggningens överflyttande till socialstyrelsen

skulle snart nog visa sig medföra en kostnad, som kunde komma att flerdubbelt

överstiga den beräknade.

Därest emellertid kostnadsberäkningen grundas på förutsättningen att vid

ärendenas överflyttning till socialstyrelsen allenast arbetsrådets ordförande och

övriga utan förslag utsedda ledamöter ersättas av socialstyrelsens chef och

tjänstemän, torde slutsumman komma att uppgå till c:a 42,000 kronor årligen

förutom dyrtidstillägg och reseersättningar.

Å andra sidan kan förväntas, att kostnaderna för arbetsrådets verksamhet

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

från ingången av år 1926 skola ytterligare i någon mån nedbringas, nämligen

från nuvarande 61,150 kronor till 57,350 kronor, i bada fallen förutom dyrtids
tillägg

och reseersättningar. . ,-n „„

Kostnadsminskningen genom överflyttningen av arbetstidsarendena till socialstyrelsen

blir sålunda sannolikt omkring 15,000 kronor. I avsevard man

uppväges denna kostnad redan genom den merkostnad, som uppstår tor saval

statsverket som enskilda genom att vissa av arbetsradets uppgifter såsom tidigare

påvisats icke kunna fullgöras av socialstyrelsen utan niaste övertagas

^EmXd^betydande olägenheter, som enligt vad ovan anförts skulle vallas

genom arbetstidsärendenas handläggning av socialstyrelsen — vartill kommer

att socialstyrelsen, enligt vad den själv anfört i sitt betänkande redan ar sa

nedtyngd av olika uppgifter, att den knappast kan med tillfredsställelse halsa

några nya dylika — står sålunda blott en osäker och i alla händelser relativt

obetydlig ekonomisk fördel.

De förändringar i gällande arbetstidslag, som arbetsradet anser sig boja

föreslå, äro av den art, att de dels i sak på åtskilliga punkter skilja sig tran

såväl nuvarande lag som socialstyrelsens förslag, dels också tvinga till vissa

formella avvikelser från detta sistnämnda. Vid sadant förhållande torde en

bättre översikt över innebörden av arbetsrådets ändringsförslag kunna vinnas,

om dessa formellt anslutas till arbetstidslagen, än om de följa uppställningen

i förslaget om arbetarskyddslag. Arbetsrådet far i anledning harav framlägga.

följande

Förslag till

Lag

om arbetstidens begränsning:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eiler icke så ock a

hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavlednmg eller annat dylikt särskilt arbetsföretag,

vari arbetare användes för arbetsgivares rakning.

Från lagens tillämpning undantagas: ... , ... ,

a) arbete, som utföres i arbetares hem eller eljest under sadana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anord
b)

arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas

ÄSar till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran

eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov

d) skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden a svenska fartyg,

aVe)Sskogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra

till skogsarbete, ävensom flottning, ... , ,

f) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ,

g) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom

självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring,

som nu nämnts, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock att

arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

h) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som ar upplåten for all
“

i) ^arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller badinrättning,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

j) sådant arbete i hotell, restaurang eller kaférörelse, som'' är att hänföra till

allmänhetens direkta betjänande, samt

k) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans

bostad.

4 §.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må i och för skiftväxling

annan arbetstid än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom icke uppkommer

längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor, än att den

motsvarar 48 timmar i veckan.

5 §.

1 mom. — •— -------— -------------

2 mom.--- -— ---—-------------------

3 mom.------------------- —-----

4 mom. Där tillämpningen av 4 § å annat arbete i hotell, restaurang eller

kaférörelse än sådant, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande,

prövas medföra synnerliga svårigheter, äger arbetsrådet medgiva annan begränsning

av tiden för arbetares användning därtill.

5 mom. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2, 3 eller 4 mom., undantag

från bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande,

äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

6 mom. Undantag från bestämmelserna i 4 § må ock av arbetsrådet medgivas,

då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar

eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle

beröras av undantaget, finna detsamma önskvärt, och arbetstiden ej därigenom

kommer att oskäligt utsträckas.

6 §■

1 mom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej

kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,

må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas

till arbete utöver tid, som finnes angiven i 4 § eller kan hava bestämts

med stöd av 5 §. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning

och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess

början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att

ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma i

betalt brev avlämnats till allmänna posten.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall icke äga tillämpning å yrkesmässigt

bedriven verksamhet för avhjälpande av skador, vilka uppkommit under omständigheter,

som i nämnda lagrum angivas. Där så finnes av trängande behov

påkallat, må arbetsrådet för dylik verksamhet medgiva arbetsgivare rätt

att använda arbetare utöver tid, som finnes angiven i 4 § eller kan hava bestämts

med stöd av 5 §.

7 §.

1 mom. Till sådana regelbundet återkommande förberedelse- eller avslutningsarbeten,

som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras

före eller efter den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetare, vilka fyllt

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

aderton år, användas under högst sju timmar i veckan utöver den tid, varunder

de enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift eljest få

användas till arbete.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 §, med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver tid,

som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 §, vare därtill berättigad

i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst 48 timmar under

loppet av fyra veckor, dock icke mer än 200 timmar under loppet av ett

kalenderår.

3 mom. Därest trängande behov påkallar ytterligare eftergift ma sådan,

ändock att i 2 mom. medgiven arbetstid för fyraveckorsperiod eller kalenderår

ännu icke till fullo utnyttjats, meddelas av arbetsrådet, dock för högst 150

timmar under loppet av ett kalenderår.

4 mom.---------------------

5 mom.---------------------

10 §.

7 mom. Vid handläggning av annat på arbetsrådet ankommande ärende rörande

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant, som avses i

5 § 6 mom. eller 8 §, bör rådet i regel ej blott bereda vederbörande arbetsgivare

och arbetare tillfälle att yttra sig utan även på lämpligt sätt söka samråd

med representanter för arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet

i fråga. Beslut, som avses i 7 § 4 inom., skall såvitt möjligt fattas efter samråd

med socialstyrelsen.

1) Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927; skolande i fråga om sådan

under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 12 eller 13 §,

vad i lagen är stadgat fortfara att gälla även efter sistnämnda dag.

2) Vederbörande myndighet äger att jämväl innan denna lag trätt i kraft

vidtaga åtgärd, som avses i 5, 7 eller 8 §. .

3) Eftergift, som med stöd av lagen om arbetstidens begränsning den 17

oktober 1919, den 22 juni 1921 eller den 22 juni 1923 beviljats utan begränsning

till viss tid, skall, i den mån vederbörande myndighet ej annorlunda bestämmer,

fortfarande tills vidare äga giltighet.

Specialmotivering.

1 §•

Socialstyrelsens utredning år 1922 rörande åttatimmarslagens verkningar

ådagalade, att det undantagande från lagens tillämpning av företag om högst

fyra arbetare, som med frångående av arbetstidskommitténs förslag i viss omfattning

infördes i 1919 års lag och fick generell tillämpning genom 1921 års

lagrevision, ingalunda haft åsyftad verkan. Socialstyrelsen fann, att i flertalet

städer och å ett stort antal industriorter bestämmelsen satts ur tillämpning

genom att på grund av kollektivavtal eller gängse praxis en och samma

arbetstid tillämpades vid såväl små som stora företag inom samma bransch.

De i frågan närmast berörda arbetsgivarne, hantverkarne, hade också vitt

skilda uppfattningar om värdet av undantagsbestämmelsen. I motsats till gillande

omdömen från hantverksföreningarne i vissa orter utdömde andra dylika

föreningar undantaget såsom värdelöst och höllo före, att lagen borde vara

lika för alla, som bedriva samma yrke. Uppenbart torde alltså vara, att un
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

55

dantaget vållat en icke önskvärd olikformighet i arbetsvillkoren inom hantverket.

Ej heller torde kunna bestridas, att, om än undantaget på vissa orter

haft en viss betydelse genom att främja en mjuk övergång från förutvarande

arbetstidsförhållanden, denna betydelse alltmer minskats i den man, som principen

om åtta timmars arbetsdag så allmänt som nu är fallet trångt igenom i

samhället.

På dessa grunder finner arbetsrådet, att berörda undantag numera ar av

alltför tvivelaktigt ekonomiskt värde för att dess upprätthållande i framtiden

skall kunna försvaras gentemot den allmänna uppfattning om landets internationella

förpliktelser alltifrån Washington-konferensen, som arbetsrådet härovan

angivit. .

Till detta kommer, att erfarenheterna från arbetsradets verksamhet visa, att

undantaget i fråga givit anledning till åtskilliga svarlösta tvistighet^. Ett

par sådana fall finnas omnämnda i översikten av arbetsradets beslut (bilaga B.

till socialstyrelsens betänkande). I ett fall har en dylik rättstvist gått igenom

samtliga instanser och. av högsta domstolen avgjorts i motsatt riktning

mot underdomstolarnas utslag. Det vid 1923 års lagrevision gjorda tillägget

»häri icke inberäknad arbetare, som användes till arbete, vilket avses i a) 1)

här nedan», har ytterligare försvårat lagens praktiska tillämpning genom att

för den mindre lagerfarne öka ovissheten om lagens giltighetsområde.

Arbetsrådet föreslår vidare, att det under 1 § c) i gällande lag upptagna

undantaget för arbete, som bedrives av staten, för framtiden måtte utgå. Detta

undantagande, som synes sakna motsvarighet i övriga europeiska länders

arbetstidslagar, överensstämmer icke med Washington-konventionens bestämmelser.

Det lärer ej heller numera hava någon avsevärd ekonomisk betydelse

i vårt land. Såvitt känt är, hava nämligen de statens verk, för vilka undantaget

nu gäller, redan allmänt genomfört arbetstider, som motsvara stadgandet

i lagens 4 § eller kunna inrymmas under medgivanden enligt lagens 5 §.

Inom arbetsrådet har föreslagits, att undantaget enligt lagens 1 5 i) beträffande

arbete, som åligger viss trafikpersonal, jämväl skulle utgå. Detta

förslag bär arbetsrådet icke kunnat biträda, då det enligt uppgift skulle medföra

avsevärda merkostnader för landets enskilda järnvägar. Förslaget kräver

under alla omständigheter en ingående utredning, som för närvarande icke föreligger.

4 § andra stycket.

Till arbetsradets kännedom har vid skilda tillfällen kommit, att med stöd

av ordalydelsen i andra stycket av 4 § skiftarbete anordnats med tolv timmars

daglig arbetstid under fyra dagar av veckan. Av tillgängliga uppgifter

om arbetstidskommitténs överläggningar vid formuleringen av motsvarande

bestämmelse i det ursprungliga lagförslaget har arbetsrådet emellertid^ funnit

uppenbart, att en dylik tolkning av bestämmelsen vid den tiden icke på något

håll varit väntad. Man har allenast avsett att möjliggöra sådan omläggning

av arbetstiden, som påkallas av den vanligen en gång i veckan återkommande

skiftväxlingen. Från arbetarhåll har upprepade gånger framförts krav på

omformulering av bestämmelsen, så att den kommer att motsvara vad därmed

verkligen avsetts. Arbetsrådet anser detta krav förtjäna beaktande.

A andra sidan har arbetsrådet emellertid funnit att i vissa fall en omläggning

av den dagliga arbetstiden till exempelvis 10 timmar under fyra dagar

av veckan och 8 timmar den femte dagen kan påkallas av vägande skäl, exempelvis

bränsleekonomiska sådana. Därvidlag har dock arbetsrådet redan genom

bestämmelserna i 5 § 4 mom. av nuvarande lag, som motsvaras av 5 §

5 och 6 mom. i arbetsrådets här framlagda förslag, haft befogenhet att tillgodose

industriens intressen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

De ändringsförslag till arbetstidslagens 1 och 4 §§, som här ovan framlagts,

sakna motsvarighet i socialstyrelsens förslag, där de tidigare bestämmelserna

bibehållits oförändrade.

5 §.

I arbetsrådets förslag har införts ett nytt 4 mom., som till avfattning och

syfte motsvarar 10 § 2 mom. i förslaget''till arbetarskyddslag. Det synes arbetsrådet

sannolikt, att vid en arbetstidsreglering för här ifrågavarande personal

i hotell, restauranger och kaféer hänsyn måste tagas till synnerligen

växlande, av lokala förhållanden, företagens storlek m. m. beroende omständigheter.

Det lärer då möta svårigheter att fastslå generella bestämmelser,

varför regleringen av arbetstiden måste genomföras från fall till fall. På denna

grund torde det vara lämpligare att regleringen åvägabringas av arbetsrådet

än av Kungl. Maj :t.

6 § 2 inom.

Denna nya bestämmelse har föreslagits i överensstämmelse med 13 § 2 inom.

i socialstyrelsens förslag. Arbetsrådet har dock ansett sig höra föreslagen

formell anslutning till ordalagen i 1 mom. Utöver den motivering, soni socialstyrelsen

förebragt, må blott framhallas, att det hittills icke latit sig gorå

att för skeppsvarvens vidkommande draga någon skiljelinje emellan nuvarande

arbetstidslags 6 § samt dess 7 § 2 och 3 mom.

7 § 1 mom.

Den föreslagna nya formuleringen har tagits från 14 § 1 mom. i socialstyrelsens

förslag. Den står i full överensstämmelse med arbetsrådets tolkning

av lagrummet i dess hittillsvarande lydelse och synes väl ägnad att undanrödja

de missuppfattningar, som tidigare förekommit pa vissa arbetsplatser.

7 § 2 mom.

Enligt 5 § tredje stycket av 1919 års lag ägde arbetsrådet att för visst arbete

medgiva allenast sådan begränsning av arbetstiden, att denna sammanlagt

för en tidrymd av högst fyra veckor icke bleve längre, än att den motsvarade

48 timmar i veckan. Dylika medgivanden lämnades i mycket stor omfattning

(1,388 beslut rörande c:a 31,500 arbetare under tiden 1 november 1919

_28 februari 1921), samt äga allt fortfarande gällande kraft i fråga om bland

annat reparations- och transportarbeten vid flertalet industriföretag av någon

betydenhet.

Vid 1921 års lagrevision medgavs arbetsrådet rätt att enligt motsvarande

lagrum bestämma sammanlagda arbetstiden för annan tidrymd än högst fyra

veckor. Det visade sig dock, att bestämmelsen av år 1919 redan fått hävd för

sig, varför arbetsrådet i enlighet med från arbetsgivarna inkomna framställningar

även sedermera i flertalet av sina beslut funnit lämpligt att bibehålla

fyraveckorsperioden. Antalet dylika beslut har under de fyra sista åren utgjort

c:a 50, berörande c:a 2,300 arbetare.

Den sålunda vid flertalet medgivanden enligt lagens 5 § angivna tidsperioden

om fyra veckor och den i 7 § för övertidsarbete gällande tidsperioden om en

kalendermånad täcka icke varandra. Följden härav är, att arbetsgivarna

sakna möjlighet att avgöra, huruvida bestämmelserna i 7 § riktigt tillämpas

vid de talrika tillfällen, då medgivanden lämnats enligt ifrågavarande mom,

av 5 §. Att yrkesinspektionens tillsyn över lagens efterlevnad i dessa fall

hittills varit en ren fiktion, är också påtagligt.

Socialstyrelsen har genom 14 § 4 mom. i förslaget till arbetarskyddslag

sökt råda bot för detta missförhållande. Arbetsrådet finner emellertid socialstyrelsens

förslag vara ur praktisk synpunkt mindre tillfredsställande. Det skulle

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

57

nämligen påkalla särskilda ansökningar och beslut i fråga om envar av de mer

än ettusen arbetsgivare, som tidigare erhållit medgivande enligt här avsedd

del av 5 §. Jämväl beträffande arbetare, för vilka icke medgivits här ifrågavarande

undantag, torde med hänsyn till att arbetstiden i samband med avlöningen

ofta bokföres per vecka, den nu föreslagna tidsperioden? medföra vissa

fördelar.

Arbetsrådet föreslår därför, att tidsperioderna för övertidsberäkningen i

7 § 2 mom. ändras till fyra veckor. Därmed vinnes utan vidare åtgärd den

önskvärda överensstämmelsen med 5 §. Övertidsgränsen 50 timmar för kalendermånad

motsvaras närmast av 48 timmar eller något därunder för fyra

veckor. Arbetsrådet föreslår ny tidsbegränsning i enlighet därmed.

I detta sammanhang anser sig arbetsrådet böra erinra om motsvarande lagbestämmelser

och lagtillämpning i Finland. I detta land hava ävenledes tidsperioder

om fyra veckor införts i stadganden om arbetstiden vid vissa arbeten

av samma art, som avses i den svenska arbetstidslagens 5 § 1 mom. samt i

bestämmelserna om övertid. Vid den enligt yrkesinspektionens anvisningar

genomförda praktiska tillämpningen av lagen uppdelas kalenderåret i med

årets ingång begynnande fyraveckorsperioder, motsvarande de i lagen angivna.

Då ny arbetare anställes, räknas för honom särskilda fyraveckorsperioder från

anställningsdagens början till årets utgång, varefter han ingår i den för företaget

i dess helhet gällande periodindelningen. En dylik anordning torde i

hög grad underlätta såväl en riktig lagtillämpning som yrkesinspektionens

kontrollarbete.

7 § 3 mom.

Socialstyrelsen har i sin motivering till 14 § 3 mom. av förslaget till arbetarskyddslag

framhållit, att ett företag i vissa fall kan göra gällande ett legitimt

behov av övertid enligt arbetstidslagens 7 § 3 mom., redan innan övertidsmöjligheterna

enligt 2 mom. blivit uttömda. Arbetsrådet vitsordar det berättigade

i detta uttalande, som grundats på arbetsrådets erfarenhet av förhållandena

vid säsongarbetet inom vissa industrier. Däremot kan arbetsrådet

icke dela socialstyrelsens uppfattning, att det hinder för tillgodoseendet av

nyssnämnda legitima behov, som lagens hittillsvarande avfattning av arbetsrådets

flertal -—- däri inbegripna representanterna för både arbetsgivare och

arbetare — ansetts utgöra, lämpligen skulle kunna avlägsnas blott genom att

vid den nya lagens förberedande en ny tolkning av den oförändrade lagtexten

framföres. Arbetsrådet anser, att den enligt rådets mening önskvärda utvidgningen

av rådets befogenhet på denna punkt uttryckligen bör angivas i lagtexten.

Arbetsrådet föreslår vidare, att den i förevarande moment hittills stadgade

begränsningen av övertiden till 30 timmar för kalendermånad icke måtte upptagas

i den nya lagen. Fastställandet av viss begränsning av övertiden under

kortare tidsperioder skulle sålunda ankomma på arbetsrådet och ske från fall

till fall. Å ena sidan skulle därvid vinnas ökad möjlighet för anpassning

efter industriens behov vid de visserligen rätt sällsynta tillfällen, då oförutsedda

förhallanden påkalla utsträckt arbetstid under slutet av året, sedan övertiden

enligt mom. 2 tillfullo utnyttjats. A andra sidan skulle undvikas, att

vad som ursprungligen fastställts som maximal övertid småningom vinner

hävd som normal sådan.

10 § 7 mom.

De av arbetsrådet föreslagna ändringarna i lagens 5 § påkalla en mindre

formell ändring av 10 § 7 mom. Beträffande detta lagrum finner sig arbetsradet

i övrigt böra med särskilt eftertryck betona betydelsen av stadgandet, att

vederbörande arbetsgivare och arbetare skola beredas tillfälle att yttra sig i

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

förekommande ärenden, samt att samråd skall sökas med representanter för a.rbetsgivare

och arbetare inom det verksamhetsområde, som är i fråga. Den

praxis för ärendenas kommunicering, som arbetsrådet på grundval av detta

stadgande genomfört, har utan tvivel i väsentlig mån givit parterna i arbetstidsärenden

den berättigade uppfattningen, att alla legitima intressen vid

ärendenas behandling komma till sin rätt. Stadgandet i fråga har sålunda

bidragit till att åt arbetsrådets beslut giva den auktoritet, som enligt enstämmiga

vitsord från skilda håll tillerkännes dem. Detta förtjänar att beaktas,

enär socialstyrelsen i sitt förslag till arbetarskyddslag icke upptagit något

motsvarande stadgande. Arbetsrådet har icke förbisett, att socialstyrelsen

därvid kan hava funnit svårigheter av formell art föreligga samt att styrelsen

möjligen ansett det självfallet att ett med arbetsrådets praxis analogt förfaringssätt

alltjämt borde följas utan uttrycklig föreskrift därom.

Promulgationsbestämmelserna.

Den ändrade formuleringen har betingats av arbetsrådets redan angivna

uppfattning, att den lagstadgade arbetstidsbegränsningen numera bör goras

definitiv. _

I arbetsrådets härovan framförda förslag saknas bestämmelser motsvarande

15—18 §§ i socialstyrelsens förslag till arbetarskyddslag.

Genom den förändring av arbetstidslagens 4 § andra stycket, som arbetsrådet

förordat, vinnes en garanti emot vissa missbruk, som socialstyrelsen funnit

påkalla bestämmelserna i nyssnämnda 15 §. Andra dylika missbruk av

sådan art och omfattning, att de motivera särskilda skyddsåtgärder enligt lo §,

hava hittills icke kommit till arbetsrådets kännedom. . ...

Föreskrifterna i 16—18 §§ beröra förhallanden, som åtminstone för närvarande

höra närmare samman med arbetarskyddslagens än med arbetstidslagens

handhavande och syftemål, ehuru de måhända av formella skäl upptagits bland

arbetstidsbestämmelserna i socialstyrelsens förslag. . . .

På grund av vad sålunda anförts har arbetsrådet, utan att vidare ingå pa

bedömande av sagda 15—18 §§, ansett sig icke böra upptaga motsvarande bestämmelser

i sitt förslag till ny arbetstidslag. , , ,

X handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknad xfosseus, deltagit

ledamöterna Nordin, Almström, t. f. ledamoten Larson samt ledamöterna

Holmström och Tholin. . , ., , .

I anledning av yppade skiljaktiga meningar bifogas utdrag av det vid ira
gans

behandling förda protokollet.

Underdånigst

Stockholm den 23 november 1925.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

59

Bil. B.

Utdrag ur protokoll, hållet vid sammanträde med

Arhetsrådet den 23 november 1925.

§ 1.

Herr Bosseus föredrog Kungl. Maj:ts remiss den 20 november 1925, varigenom

Arbetsrådet anbefallts att skyndsamt avgiva utlåtande över socialstyrelsens

den 2 november 1925 avgivna betänkande med förslag till reviderad lag

om arbetarskydd i den del detsamma upptoge bestämmelser, som vore avsedda

att ersätta den nu gällande lagen om arbetstidens begränsning. Härefter beslöts

avgiva underdånigt utlåtande av det innebåll registraturet utvisar.

Reservation mot beslutet anmäldes dels av herrar Almström och Larson, dels

av herrar Holmström och Tholin.

Herrar Almström och Larson anförde:

»Enligt nu gällande lag äro från lagens tillämpning undantagna företag, i

vilka i regel användas flera än fyra arbetare. Enligt det föreliggande förslaget

skall lagen — med angivna undantag — vaxa gällande för varje rörelse

eller arbetsföretag oavsett arbetarantalet. Sålunda skulle under lagen komma

även det mindre hantverket samt mindre byggnadsföretag, som icke tillhöra

jordbruket, vilket torde medföra praktiska svårigheter. Det kan t. ex.

tänkas, att en egnahemsbyggare, som sysselsätter mindre än 5 arbetare, själv

är arbetare eller tjänsteman och på den grund är förhindrad att övervaka

arbetets utförande, om de av honom anställda byggnadsarbetarna skola vara

underkastade lagens bestämmelser. Härigenom försvåras givetvis arbetets utförande,

varjämte byggnadsarbetet, som ju företrädesvis bör utföras på sommaren,

försenas. Vi anse därför, att bestämmelserna i 1 § 1 :sta stsmket av nu

gällande lag böra bibehållas i oförändrad lydelse.

Med avseende vidare å lagens tillämpningsområde har hittills gällt, att endast

sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra

till allmänhetens direkta betjänande, varit undantaget, varemot samma företags

köks- m. fl. biträden omfattats av lagen. Likaså har arbete, som åligger

biträde i handelsbod, varit undantaget. På grund av de svårigheter, som föreligga

för lagens tillämpning å här berörda verksamhetsområden, anse vi, att

allt arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse samt handeln bör undantagas

från lagens tillämpning.

I 4 § andra stycket av lagförslaget ha orden »i och för skiftväxling» tilllagts.

Enär härigenom omöjliggöres regelbundet skiftarbete i två skift om

t. ex. 8 timmar dygnet runt, yrka vi att lagen i denna del må bibehållas i

oförändrat skick.

Under åberopande av förut från arbetsgivarsidan anförda skäl, varvid vi

särskilt hänvisa till den av herrar von Sydow och Wijkander avgivna reservationen

till Kungl. Socialstyrelsens betänkande med förslag till reviderad lag

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

om arbetstidens begränsning den 9 april 1921 få vi därjämte hemställa, att i

lagen införes bestämmelse om rätt för arbetsgivare att vid s. k. helkontinuerlig

drift använda en arbetstid, som i medeltal icke överstiger 56 timmar i veckan.

Vi åberopa i detta fall även bestämmelsen i 4 § av Washington-konventionen

om arbetstidens begränsning.

Jämlikt 6 § 2 mom. i lagförslaget skall från rätt till utnyttjande av bär

omnämnda »nödfallsarbete» undantagas sådana företag, som yrkesmässigt, bedriva

verksamhet för avhjälpande av skador. Då förenämnda bestämmelse icke

förefaller förenlig med rättvisa och ändamålsenlighet, anse vi, att densamma

bör utgå.

Den av arbetsrådet föreslagna omformuleringen av bestämmelserna i 7 §

2 mom. av nu gällande lag, varigenom den övertid, som arbetsgivaren utan tillstånd

av arbetsrådet har rätt att uttaga, angives till viss tid under loppet av

4 veckor i stället för per kalendermånad, anse vi vara välbetänkt och praktisk.

Härigenom möjliggöres även för arbetsrådet att i vissa fall godkänna avlöningskort

som övertidsjournal, varjämte kontrollen av övertiden underlättas

för såväl myndigheter som arbetsgivare och arbetare. Ifrågasättas kan dock,

huruvida icke bestämmelsen kunde göras ändå smidigare genom att .arbetsrådet

hade rätt att medgiva, att övertiden i vissa fall beräknades för viss kortare

tidrymd eller pr kalendermånad.

Yad beträffar den övertid, som arbetsgivaren har rätt att utnyttja utan särskilt

tillstånd av arbetsrådet, har från industriens sida framkommit klagomål

över att densamma vore alltför knapp. Då dessa klagomål synas oss fullt

befogade, föreslå vi, att antalet timmar per år måtte utökas från 200 till 250.

Utgående från att det på grund av de politiska förhållandena torde vara

osannolikt, att lagen helt och hållet upphäves, vilket vore. önskvärt, få vi

framhålla, att lagen enligt vår mening icke bör göras definitiv. Vi få härvid

hänvisa till socialstyrelsens motivering till sitt betänkande angående reviderad

lag om arbetarskydd den 2 november 1925, däri styrelsen bland annat säger,

att den av socialstyrelsen och kommerskollegium verkställda utredningen rörande

arbetstidslagstiftningens verkningar inom landet icke »givit någon exakt

och fullt tillförlitlig upplysning om berörda verkningar». Utredningens huvudsakliga

resultat torde bland annat visa, att arbetstidslagstiftningens genomförande

obestridligen förorsakat avsevärd ökning av produktionskostnaderna.

Styrelsen säger också själv, att det icke kan bestridas, att ovan berörda

ovissa resultat av den verkställda utredningen skäligen kunna synas tala

för ett fortsatt provisorium samt fortsätter: ''Även med hänsyn till ställningen

på den internationella arbetstidsregleringens område, där ju det stora flertalet

stater fortfarande står avvaktande i förhållande till Washington-konventionen

på området, kan det förefalla, som man hade anledning förorda ett dylikt provisorium.

''

Med åberopande av här anförda skäl anse vi sålunda, att lagen fortfarande

bör bibehålla sin provisoriska karaktär.»

Herrar Holmström och Tholin anförde:

»I 1921 års arbetstidslag fanns under 1 § b en bestämmelse, att från lagens

tillämpning skulle undantagas arbete, som utfördes av medlem av arbetsgivarens

familj. Vid revisionen år 1923 borttogs denna bestämmelse och i stället

stadgades i 2 § av lagen, att såsom arbetare skulle vid tillämpningen av lagen

ej räknas medlem av arbetsgivarens familj.

Då genom ifrågavarande överflyttning undantagandet av arbetet i fråga erhållit

en helt annan karaktär än från början avsetts, anse vi, att bestämmelsen

bör återflyttas till 1 § och där upptagas i sin ursprungliga lydelse.

Vidare anse vi, att från lagens tillämpning icke böra undantagas upptagning

av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ [1 § f) i förslaget], ej

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

61

heller arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som'' är upplåten för

allmän trafik [1 § i) i förslaget].

Förstnämnda arbete är enligt vår mening huvudsakligen av så industriell

karaktär, att detsamma icke bör undantagas. Vad sistnämnda arbete åter beträffar

torde med hänsyn till det ansträngande och ytterst ansvarsfulla arbete,

denna personal har att utföra, verkligt behov av en lagbestämd reglering av

arbetstiden för personalen i fråga förefinnas.

Den i lagförslaget under 5 § 4 mom. nu införda bestämmelsen, att där

tillämpningen av 4 § å annat arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse än

sådant, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, prövades medföra

synnerliga svårigheter, arbetsrådet skulle äga medgiva annan begränsning

av tiden för användande därtill, kunna vi icke godtaga. Vi anse, att de

möjligheter, arbetstidslagen lämnar till utsträckning i fall av behov av arbetstiden

för här ifrågavarande personal, äro tillfyllest, varför någon särskild bestämmelse

icke är erforderlig.

Slutligen få vi reservera oss mot arbetsrådets förslag beträffande övertiden

(7 § 2 mom.), som enligt vår mening medför en utökning av nu medgiven

övertid per månad. Vi anse, att arbetsgivarna böra medgivas rätt att uttaga

högst 40 timmars övertid på fyra veckor, dock högst 200 timmar per kalenderår.

Arbetsgivaren kan härigenom, då brådskande arbeten föreligga, under de

fem första arbetsdagarna i veckan utöka arbetstiden med 2 timmar per dygn

under närmare fem månader av året. Denna övertid torde jämväl vara tillräcklig

för att möta krav på ökad arbetstid vid säsongarbete.

Arbetsrådets förslag om upphävande av begränsningen per månad för den

övertid, som arbetsrådet därutöver kan medgiva (7 § 3 mom.), kunna vi icke

biträda. Ej heller har behov av så lång övertid som 150 timmar per år utöver

i 2 mom. medgivna övertid visat sig erforderlig. Vi föreslå därför, att den

övertid, arbetsrådet bemyndigas medgiva, måtte fastställas till högst 28 timmar

på fyra veckor, dock högst 120 timmar per kalenderår.»

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Bil. C.

Kommerskollegii yttrande över arbetstidsbestämmelserna i socialstyrelsens

förslag till reviderad lag om arbetarskydd.

Stockholm den 27 november 1925.

Genom remiss den 20 november 1925 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium

att snarast möjligt och senast den 1 nästinstundande december avgiva

yttrande över ett remissen bifogat, av socialstyrelsen den 2 november 1925 avgivet

betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd, i de delar som

avse att ersätta gällande lag om arbetstidens begränsning.

Kollegium vill då till en början hänvisa till resultatet av den specialundersökning

rörande den industriella produktionens utveckling efter arbetstidslagens

tillkomst, som, i enlighet med av Kungl. Maj:t den 8 april 1925 meddelat uppdrag,

verkställts inom kollegium och till Kungl. Maj:t (Handelsdepartementet)

överlämnats med skrivelse den 12 november 1925.

Näranda undersökning utgjorde en del av det utredningsarbete, som jämlikt

Kungl. Maj :ts omförmälda beslut uppdragits åt kommerskollegium och socialstyrelsen

att utföra i enlighet med plan, vilken närmare utvecklats och motiverats

i socialstyrelsens efter samråd med kommerskollegium avlåtna skrivelse

till Kungl. Maj:t den 21 mars 1925. I överensstämmelse därmed har undersökningen

i huvudsak inriktats på ett belysande av produktionens utveckling

efter arbetstidslagens tillkomst vid ett begränsat antal representativa företag

inom skilda industrigrenar, företrädesvis sådana, för vilka lagen medfört mera

betydande nedsättning av arbetstiden. De industrigrenar, vilka undersökningen

omfattat, hava varit järnindustrien, cement-, tegel-, pappersmasse- och pappers-,

socker-, margarin-, textil- (bomulls-, jute-, ylle- och trikåfabriker) gummivaru-,

konstgödnings- och tändsticksindustrierna, varjämte vissa upplysningar inhämtats

rörande sågverksindustrien.

Vidare har, enligt jämväl av Kungl. Maj:t givet uppdrag, en särskild utredning

utförts rörande verkningarna av den s. k. bagerilagen å produktionsförhållandena

inom bagerihanteringen, varvid av naturliga skäl även arbetstidslagens

verkningar kommit i betraktande. Denna specialutredning har enligt

inom kollegium uppgjord plan och av kollegium givna direktiv utförts av civilingenjör

Hj. Heimbiirger. Redogörelse för resultatet av densamma har överlämnats

till Kungl. Maj:t (Handelsdepartementet) med kollegii skrivelse den 10

november 1925.

Såsom sammanfattande omdöme rörande resultatet av förstnämnda inom kollegium

verkställda utredning torde kunna sägas, att densamma i det stora hela

visar bilden av en energisk och målmedveten strävan från industriens sida till

anpassning efter de ändrade produktionsförhållanden, som inträtt genom arbetstidens

minskning till följd av arbetstidslagens tillämpning. Verkningarna härav

i form av minskad produktion per år och arbetare hava sålunda i ett flertal

fall kunnat kompenseras genom tekniska förbättringar, bättre utnyttjande av

arbetstiden m. in., varigenom en produktionsökning per effektiv arbetstimme

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

63

möjliggjorts av den betydenhet, att den helt eller delvis motvägt eller i vissa

fall t. o. m. mer än uppvägt arbetstidens förkortning.

Å andra sidan visar utredningen vid en hel del företag inom olika industrigrenar,

vilka av skilda anledningar icke eller endast i ringa omfattning varit

i tillfälle genomföra sådana tekniska förbättringar, en större eller mindre, i

vissa fall ganska betydande nedgång, per arbetare och år eller månad räknat,

av produktionsresultatet.

Utredningsresultatet rörande bagerihanteringen ger vid handen, att verkningarna

av arbetstidsbegränsningen genom 8-timmarslagen i och för sig äro av

mindre framträdande betydelse i jämförelse med dem, som härröra från den

speciella lagstiftningen rörande begränsning av nattarbete i bagerier, och dessutom

svårligen kunna helt särskiljas från dessa. Kollegium saknar därför anledning

att i detta sammanhang närmare ingå på ett bedömande av resultaten av

denna sistnämnda utredning.

I sitt den 20 november 1922 avgivna yttrande över då föreliggande förslag

till reviderad lag om arbetstidens begränsning anförde kollegium beträffande

resultatet av den då inom kollegium verkställda undersökningen rörande arbetstidslagens

verkningar bland annat följande:

»Undersökningen lämnar upplysningar av bestående och stort intresse därutinnan,

att av densamma slutsatser kunna dragas beträffande skilda industrigrenars

större eller mindre känslighet i kostnadshänseende för verkningarna av

en arbetstidsförkortning. De härvid avgörande faktorerna äro företrädesvis:

dels graden av arbetstidens förkortning, dels arbetskostnadens betydenhet i förhållande

till övriga produktionskostnader, dels betydenheten av använda arbetsmaterialier

härstammande från industri, som påverkats av lagen, dels ock

räntekostnaden för det i anläggningarna bundna kapitalet--- ----.

Man synes---- — -— äga fog för antagandet, att de verkningar av

lagen, som framgått av undersökningen, alltjämt i viss utsträckning äro för

handen, det vill säga, att den beräknade kostnadsökningen genom lagen, procentuellt

sett, fortfarande äger bestånd, där ej antingen arbetslönerna reducerats

i den grad, att lönekompensationen för arbetstidens förkortning helt eller

delvis bortfallit, eller den av lagen förorsakade produktionsminskningen kunnat

utjämnas genom ökning av personalen eller annorledes.

Härvid är att märka, att en ökning av den individuella arbetseffekten per

arbetstimme, i den man densamma ej är beroende på effektivare utnyttjande

av arbetstiden eller eljest ökad arbetsintensitet, i regel torde erfordra ökat kapitalutlägg,

vars inverkan å produktionskostnaden endast i varje särskilt fall kan

bliva föremål för närmare undersökning. --------

De svårigheter, som kunna möta i fråga om neutralisering, på sätt ovan antytts,

av 8-timmarslagens produktionsbegränsande verkningar, kunna påtagligen

vara av i huvudsak tvenne olika slag, nämligen antingen bristande tillgång

på erforderlig ökad arbetskraft eller svårighet att anskaffa för ökade

anläggningar erforderligt kapital. I vissa fall komma dessa svårigheter uppenbarligen

att sammanfalla, nämligen då det gäller frågan om beredande av

bostadslägenheter för den erforderliga ökade personalen--—--. Vad

de tekniska framstegen beträffar torde böra framhållas, att deras verkningar

åtminstone i viss mån ligga på sidan av frågan om arbetstidsbegränsningen,

nämligen i vad angår industriens konkurrensförmåga. Nämnda framsteg måste

nämligen, i stort sett, betraktas såsom internationella landvinningar på teknikens

område och såsom sådana i längden utan direkt inverkan på det enskilda

landets ställning i konkurrenshänseende.»

Enligt kollegii uppfattning äga de åberopade uttalandena allt fortfarande sin

fulla giltighet. De bekräftas även i tillämpliga delar av den senast verkställda

undersökningens resultat. Såsom redan antytts och av skäl, som närmare

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

utvecklats i socialstyrelsens ovanberörda skrivelse den 21 mars 1925, har emellertid

denna undersökning för kollegii vidkommande i huvudsak begränsats till

det kvantitativa produktionsresultatet per anställda arbetare räknat och lämnat

åsido den ekonomiska beräkningen rörande produktionskostnaderna, som i

realiteten påverkas av alltför betydande andra faktorer, svåra att uppskatta

eller borteliminera, såsom konjunkturläge in. in., för att möjliggöra en jämförelse

av värde emellan perioder med längre mellanliggande tidsintervall.

Det har redan framhållits, att vid de undersökta företagen ett kompenserande

av arbetstidslagens produktionsbegränsande verkningar genom tekniska förbättringar

kunnat genomföras i ett flertal fall och i ganska betydande utsträckning.

I vad mån impulsen till sådana förbättringar kan sägas härröra från

8-timmarslagen, torde i regel undandraga sig ett säkert bedömande. Normalt

befinner sig ju varje industri under ständig utveckling i tekniskt hänseende;

stillestånd är liktydigt med tillbakagång och kan i längden betyda undergång.

Med undantag för sådana industrier, som i ett eller annat hänseende

intaga monopolställning, blir det härvidlag ytterst ändringarna i konkurrensförmågan

gentemot utlandet, som få en avgörande betydelse..

Att verkningarna av 8-timmarslagen i realiteten bidragit till ett försvarande

av viktiga industriers — såsom exempelvis järnindustriens — ställning^ i konkurrenshänseende

mot utlandet, torde lå anses otvivelaktigt. Detta förhållande

har accentuerats därav, att inom andra, konkurrerande industriländer, särskilt

Tyskland, mindre rigorösa bestämmelser rörande arbetstiden tillämpats, varjämte

kompensation i avlöningshänseende för minskad arbetstid ofta nog ej

kunnat av arbetarparten genomdrivas i samma utsträckning som i vårt land,

där, såsom framgår av socialstyrelsens jämförande utredning rörande den genomsnittliga

lönenivån och levnadskostnadsindex, en avsevärd överkompensation

ägt rum. .

Av den utredning om tillämpningen av 8-timmarsdagen i ett flertal viktigare

industriländer, som efter Kungl. Maj:ts uppdrag verkställts av sekreteraren

och ledamoten i arbetsrådet J. Nordin, synes framgå — såsom jämväl framhålles

av reservanten inom socialstyrelsen, byråchefen Bergsten ■— att i dessa

länder en viss tendens föreligger till utökningen av arbetstiden samt särskilt

att tillämpningen av 48-timmarsveckan i åtskilliga av de länder, där densamma

genomförts, måste betecknas såsom mindre rigorös än i Sverige. Sålunda

visar resultatet av en genom Verband der Fabrikarbeiter Deutschlands i juli

1924 verkställd undersökning rörande arbetstiden inom fabriksindustrien, vilken

undersökning omfattade 4,360 företag och cirka 481,000 arbetare, att

45.5 % av hela antalet sysselsatta arbetare hade en arbetstid överstigande 48

timmar per vecka, därav 15.9 % av över 54 timmar. Vidare torde böra särskilt

beaktas, att Danmark, England och Förenta staterna över huvud taget

ännu ej infört någon lagstiftning rörande arbetstidsbegränsning.

Under dessa förhållanden synes det kollegium i likhet med förutnämnda reservant,

som om försiktigheten bjöde att ej genom, bindande av den svenska

industriens och de svenska arbetarnas rörelsefrihet i produktionshänseende genom

en definitiv lagstiftning av en i jämförelse med utlandets mera snäv gestaltning

äventyra konkurrensförmågan och därmed även den allmänna ekonomiska

nivån och levnadsstandarden för folkets flertal.

Då vidare en uppmjukning av arbetstidslagen i en omfattning, som skulle

möjliggöra en lika långt gående anpassning efter rådande ekonomiska, och konkurrensförhållanden,

som exempelvis Tysklands, Belgiens, Frankrikes eller

Schweiz’ knappast lärer kunna eller böra nu ifrågasättas, synes det kollegium,

som om talande skäl förelåge för ett fortsatt provisorium genom eu ytterligare

förlängning av arbetstidslagen med bibehållande i huvudsak av dess nuvarande

omfattning, för en period av ytterligare 3 år eller till den 1 januari 1930.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

(55

Huruvida tidpunkten da kan vara inne att fastställa en mera permanent lagstiftning,

därom torde arbetstidsfragans mera definitiva ordnande utomlands

samt den framtida internationellt-ekonomiska utvecklingen i övrigt böra fälla

utslaget.

I sitt ovanberörda yttrande den 20 november 1922 framhöll kollegium å

andra sidan, hurusom gentemot de ekonomiska konsekvenserna av arbetstidsbegränsningen

givetvis stode de sociala fördelar, som vunnits för arbetsklassen

i form av ökade tillfällen till hemliv, självbildning, rekreation och omväxlande

sysselsättning, ävensom i mindre uppslitande arbetssätt m. m. Vidare framhölls,

att det maste anses såsom ett viktigt samhälleligt intresse, att stora

befolkningsgruppers i och för sig berättigade strävanden efter förbättrade sociala

villkor, i den mån det vore förenligt med sund samhällelig ekonomi, vunne

statsmakternas stöd.

_ Att de sociala^ verkningarna av 8-timmarslagen för därav berörda befolkningsgrupper

måste anses innebära en betydande landvinning, lärer numera

vara ganska allmänt erkänt. I vad mån denna landvinning kan försvaras

och bibehållas eller till och med vidgas, lärer i själva verket vara helt beroende

av internationellt-ekonomiska faktorer och konkurrensförhållanden. Speciellt

torde man härvid ha att räkna med och befara verkningarna av konkurrensen

med det nationella tvångsarbete, som genom resp. skadeståndsbetalningar

pålagts den tyska industrien och det tyska folkhushållet.

Under dessa förhallanden synes det kollegium ävenledes, som om anledning

alltjämt skulle föreligga att genom beredande av möjlighet för vissa jämkningar

i lagens tillämpning beträffande särskilda arbetsområden och mindre grupper

av anställda, men utan rubbning av lagens huvudsyfte eller dess karaktär av

social skyddslagstiftning, underlätta dess vidmakthållande i huvudsakligen nuvarande

omfattning.

Det viktigaste område inom den egentliga storindustrien, som härvid torde

böra beaktas, rör arbetstiden vid kontinuerlig drift med tre skiftlag. Då driftsavbrott

under söndagsdygn i dylika fall kan vara förenat med avsevärd olägenhet

för verksamhetens ändamålsenliga och ekonomiska bedrivande och insättande

av extra skiftlag kan möta andra svårigheter, ansluter sig kollegium

till det av reservanten Bergsten framförda yrkandet i denna punkt. Härigenom

torde även en närmare anslutning till det i utlandet i allmänhet tillämpade

arbetssättet i motsvarande fall kunna underlättas.

Även beträffande lättandet av formerna för medgivande av undantag för

säsongarbete samt för övertidsarbete ansluter sig kollegium till vad byråchefen

Bergsten i sin reservation anfört. Kollegium åberopar i övrigt i dessa avseenden

den ståndpunkt, kollegium i sitt berörda utlåtande den 20 november 1922

intagit.

Vad angår personalen i hotell-, restaurang- och kaférörelse framhölls i samma

utlåtande, hurusom den i lagförslaget — liksom även i socialstyrelsens nu

framlagda, modifierade förslag — uppdragna skillnaden mellan "det direkta

och det medelbara betjänandet av allmänheten i realiteten och ur synpunkten

av allmänhetens och samfärdselns intressen synes omotiverad och dessutom

ofta torde vara svår att tillämpa. Då den nu föreliggande, på föranstaltande av

socialstyrelsen verkställda utredningen synes väsentligen bestyrka detta uttalande,

finner kollegium lämpligast, att nämnda personal helt undantages från

lagens tillämpningsområde.

Ett liknande förhållande gäller i fråga om handelsarbetarna. varvid tillkommer

svårigheten att uppdraga en bestämd gräns mellan »biträde» och »arbetare».

Kollegium finner därför fortfarande anledning föreligga till undantagande

av denna kategori av anställda.

Kommerskollegium, som ansett sig böra inskränka sig till ovan anförda prin
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 61 Käft. (Nr 73.) 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

cipiella uttalanden utan att närmare ingå på någon precisering av desamma

i form av lagförslag, hemställer, det täcktes Kungl. Maj :t låta utarbeta och

förelägga riksdagen förslag till förlängd provisorisk lag om arbetstidens begränsning,

i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande lag av den 22

juni 1923 och avsedd att äga giltighet till och med den 31 december 1929,

samt att vid utarbetandet av detta lagförslag de av kollegium ovan anförda

särskilda synpunkterna måtte vinna beaktande.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

67

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 januari

1926.

Närvarande:

justitieråd et Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,

justitierådet Ohristiansson,

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 18 december 1925, hade

Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om

arbetstidens begränsning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen i socialstyrelsen Johan Arthur Erhard Molin.

I anledning av förslaget yttrade lagrådet:

Lagfäst begränsning av arbetstiden har här i landet numera förefunnits i

sex år, och man torde kunna utgå ifrån, att sådan begränsning kommer att

upprätthållas även efter innevarande års utgång, då giltighetstiden för den

<nu i ämnet gällande lagstiftningen utlöper. Den första fråga av aktuellt intresse,

som med avseende å det remitterade förslaget framställer sig till besvarande,

är därför, huruvida lagstiftningen skall bibehållas vid sin hittillsvarande

provisoriska karaktär med giltighet endast för visst antal år eller,

såsom förslaget innebär, erhålla definitiv giltighet.

En anordning med provisorisk lagstiftning bör uppenbarligen endast undantagsvis

ifrågakomma och måste vara betingad av särskilda skäl. Frånsett

sådana fall, då behovet av viss lagstiftning är tillfälligt, bör denna utväg anlitas

allenast då på grund av föreliggande ovissa omständigheter de blivande

verkningarna av en ifrågasatt lagstiftning, vars snara införande ur en viss

synpunkt synes önskvärt, icke låta sig med sådan säkerhet överblickas, att

man anser sig kunna omedelbart skrida till definitiv utformning av bestämmelser

i ämnet utan vill avvakta någon tids erfarenhet för att sedermera med

ledning av denna, om lagen finnes böra bibehållas, däri vidtaga erforderliga

ändringar och tillägg.

Dylik karaktär av försökslagstiftning har hittills tillkommit lagstiftningen

å det område, varom nu är fråga. Och därvid har det varit icke allenast ovissheten

om lagens direkta inverkan å landets näringsliv utan även och icke minst

hänsynen till den ovissa ställningen i fråga om arbetstidsregleringen i andra

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

länder, som'' ansetts böra föranleda en allenast för viss tid gällande lagstiftning.

Av socialstyrelsen hava vid olika tillfällen, senast under år 1925, verkställts

undersökningar rörande arbetstidslagstiftningens verkningar. Beträffande

resultatet av dessa undersökningar, även såvitt angår den senast företagna,

har socialstyrelsen själv framhållit, att tillförlitlig utredning i omförmälda

hänseende icke genom desamma vunnits. Då härtill kommer, att, såsom

av styrelsen jämväl framhållits, det stora flertalet utländska stater fortfarande

står avvaktande i förhållande till Washington-konventionen angående

begränsning av arbetstiden i industriella företag, vill det synas lagrådet som

om med tillämpning av ovannämnda lagstiftningsprincip starka skäl tala för

att, på sätt kommerskollegium samt reservanter inom socialstyrelsen och arbetsrådet

förordat, låta arbetstidslagstiftningen tillsvidare bibehålla sin provisoriska

karaktär i avvaktan på ytterligare erfarenhet rörande lagens verkningar

samt på arbetstidsfrågans vidare utveckling i utlandet. Någon olägenhet

för dem lagen avser att skydda lärer icke vållas därigenom att lagstiftningen

även under nästkommande tre år bibehålies såsom provisorisk,

och det skäl, socialstyrelsen framfört till stöd för lämpligheten att nu övergå

till definitiv lagstiftning, synes vila å så pass osäker grund, att åt detsamma

näppeligen bör mot omständigheterna i övrigt tillerkännas avgörande betydelse.

1 §•

Beträffande förevarande paragraf skiljer sig förslaget från 1923 års lag

därutinnan, att de i nämnda lag från dess tillämpning gjorda undantagen för

dels rörelse och företag, vari för arbetsgivares räkning i regel icke användas

flera än fyra arbetare, dels arbete, som bedrives av staten, och dels arbete,

som åligger trafikpersonal vid järnväg, vilken är upplåten för allmän trafik,

icke upptagits i förslaget. En väsentlig anledning till uteslutandet av

nämnda undantag har tydligen varit önskan att anpassa ifrågavarande lagstiftning

till så nära överensstämmelse med Washington-konventionen, att Sveriges

anslutning till nämnda konvention möjliggöres. I frågan, huruvida en

sådan anslutning nu bör komma till stånd, hava olika meningar gjort sig gällande.

Det lärer icke ankomma å lagrådet att i denna fråga avgiva något yttrande,

och lagrådet har därför lämnat densamma helt å sido vid övervägandet,

om berörda undantag böra bibehållas eller icke. Lagrådet anser sig emellertid

böra i detta sammanhang framhålla, att även om ur vissa synpunkter Sveriges

anslutning till en internationell konvention må befinnas önskvärd, utformningen

av vår lagstiftning självfallet bör ske under hänsynstagande i

främsta rummet till landets egna förhållanden; lagstiftningens anpassning

efter en konvention bör komma i fråga allenast om och i den mån sådant låter

förena sig med de synpunkter, som sålunda i första hand böra vara bestämmande.

För småföretagens undantagande från lagstadgad arbetstidsreglering hava

vägande praktiska skäl anförts dels av vederbörande utskott vid 1919 års urtima

riksdag och dels av socialstyrelsen i dess år 1921 avgivna betänkande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

(59

angående revision av ifrågavarande lagstiftning. Sedan Kungl. Maj:t vid sistnämnda

års riksdag i anslutning till berörda betänkande föreslagit den utvidgning

av ifrågavarande undantag, att den då gällande lokala begränsningen för

detsamma skulle helt bortfalla, uttalade ock andra lagutskottet vid propositionens

behandling, att utskottet funnit de av socialstyrelsen anförda skälen

vara av avgörande betydelse. I stort sett torde dessa skäl fortfarande äga

giltighet. Vad arbetsrådet och departementschefen nu i själva sakfrågan anfört

till stöd för undantagets borttagande synes icke utgöra tillräcklig anledning

att låta detsamma utgå. Av departementschefen har framhållits, att antalet

i småföretag sysselsatta arbetare beräknats till allenast omkring 31,000

samt att vid sådant förhållande och då åtskilliga tusen av nämnda arbetare fått

sin arbetstid reglerad genom kollektiva avtal, vilka begränsade arbetstiden till

8 timmar för dag eller 48 timmar i veckan, utmönstrandet ur lagen av ifrågavarande

undantag icke kunde anses medföra avsevärda olägenheter. Härtill

må emellertid erinras, att undantaget tillkommit av hänsyn till vederbörande

arbetsgivare samt att av socialstyrelsens utredning framgår, att enbart de arbetsgivare

inom industri och hantverk, vilka beröras av bestämmelsen, uppgå

till ett så stort antal — att döma av socialstyrelsens siffror något över 11,000 —

att undantaget ingalunda kan anses betydelselöst.

Vad angår undantagsbestämmelsen i fråga om arbete, som bedrives av staten,

må visserligen medgivas det principiellt riktiga däri, att staten beträffande

arbetstidens begränsning ikläder sig samma förpliktelser gentemot sina anställda,

som den genom lag ålägger enskilda arbetsgivare, men härav torde icke

ovillkorligen följa, att statens arbeten böra direkt inbegripas under arbetstidslagstiftningen.

Det hittills gällande undantaget har motiverats därmed, att

hänsynen till statsarbetets mångskiftande art krävde bestämmelser, som icke

alltid kunde inpassas under allmän lag, samt att mot en anordning, enligt vilken

undantag från lagens allmänna regler skulle sökas hos arbetsrådet, anmärkningar,

när det gällde statens arbeten, icke syntes uteslutna. Frågan om

arbetstiden vid dessa arbeten syntes därför lämpligast böra ordnas i administrativ

väg. I överensstämmelse härmed har också reglering i detta hänseende

ägt rum genom ett flertal under åren 1918—1923 utfärdade kungl.

brev och kungörelser. Genom innehållet i dessa förordnanden kan principen

om åtta timmars arbetsdag sägas vara i stort sett genomförd även för statens

arbetare. En direkt tillämpning av arbetstidslagens bestämmelser beträffande

arbete, som bedrives av staten, skulle därför måhända i allmänhet icke medföra

någon större saklig förändring i avseende å vad redan nu gäller. Men

betydelsen av de skäl, som föranlett undantaget, kan icke härmed anses upphävd.

Det synes otvivelaktigt, att Kungl. Maj:t efter vederbörandes hörande

är bättre i tillfälle att bedöma, huru i allmänt och enskilt intresse förhållandena

med avseende å arbetstiden vid statens arbeten lämpligen böra ordnas,

än arbetsrådet, vars sammansättning närmast är avpassad för bedömande av

förhållandena vid enskilda arbetsföretag. Vad nu sagts synes i alldeles särskild

grad äga tillämplighet beträffande de statens arbeten, som beröra för
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

svarsväsendet; det måste betecknas såsom minst sagt oegentligt, om t. ex. vid

krigsfara en utsträckning av arbetstiden utöver den normala icke skulle vid

ifrågavarande arbeten vara tillåten under annan förutsättning än att arbetsrådet

därtill medgåve tillstånd. För övrigt bör framhållas, att när saken nu en

gång är av Kungl. Maj:t i administrativ väg ordnad och systemet, såvitt känt

är, fungerar till belåtenhet, det endast synes medföra onödig omgång och besvär,

om genom lagstiftningen den genomförda regleringen skulle försättas ur

kraft och vederbörande statsmyndigheter nödgas hänvända sig till arbetsrådet

för utverkande av de undantag från lagens allmänna regler, som förhållandena

vid deras respektive verk påkalla.

Lagrådet anser sig slutligen icke kunna underlåta att framhålla det enligt

lagrådets uppfattning anmärkningsvärda däri, att någon utredning i form av

yttranden från de statens myndigheter, vilka närmast skulle beröras av det

ifrågavarande undantagets bortfallande, icke föreligger.

På grund av vad nu anförts, anser lagrådet sig böra avstyrka förslaget i

denna del.

Skulle emellertid statsarbetenas inordnande under den förevarande lagens

bestämmelser godkännas, bör bemärkas, att det torde behöva närmare angivas,

för vilka statstjänare lagens arbetstidsbestämmelser skola gälla. Uttrycket arbetare,

sammanställt med stadgandet i 2 §, vilken tydligen är avfattad med

hänsyn allenast till enskilda företag utan den uppdelning av personalen i överoch

underordnade av olika grader, som förekommer i statens tjänst, torde icke

för alla fall lämna tillräcklig vägledning i detta avseende.

Vad till sist angår det i nuvarande lag förekommande undantaget för arbete,

som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för allmän trafik,

torde, om trafikpersonalen vid statens järnvägar fortfarande undantages från

lägens tillämpning, även de enskilda järnvägarnas motsvarande personal

böra på samma sätt undantagas. I fråga om detta undantag gäller för

övrigt delvis detsamma som ovan anförts beträffande statens arbeten. Arbetsförhållandena

äro — i detta fall på överenskommelsens väg — huvudsakligen

ordnade enligt grunderna för arbetstidslagen, och även här synes, såvitt

utredningen giver vid handen, systemet fungera till belåtenhet. Ett förläggande

av trafikpersonalen vid de enskilda järnvägarna under lagen torde

därför även för dessa komma att framstå som en åtgärd av beskaffenhet att

endast föranleda onödig omgång. Härtill kommer det ytterligare skäl, som

av arbetsrådet till stöd för undantagets bibehållande åberopats, eller att detsammas

upphävande enligt arbetsrådet meddelad uppgift skulle medföra avsevärda

merkostnader för ifrågavarande järnvägar. Oaktat arbetsrådet i sammanhang

härmed uttalat, att arbetsrådet under alla omständigheter ansåge

denna fråga kräva en ingående utredning, har någon sådan utredning vare sig

i form av yttrande från dem saken närmast angår eller annorledes icke förebragts.

Departementschefen har endast utan angivande av något skäl förklarat

sig anse den av arbetsrådet framhållna farhågan icke vara grundad.

Lagrådet föranledes därför att avstyrka förslaget jämväl i denna del.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

71

I överensstämmelse med den av lagrådet i omförmälda hänseenden sålunda

uttalade uppfattning anser lagrådet ifrågavarande paragraf böra i förslaget

upptagas med enahanda lydelse paragrafen har i nu gällande lag.

4 §.

På sätt i remissprotokollet framhålles, hava både socialstyrelsen och arbetsrådet

funnit åtgärd vara erforderlig till förekommande av en tillämpning av

stadgandet i paragrafens andra stycke, som ginge utöver vad därmed vore avsett.

Av vad arbetsrådet i detta avseende anfört framgår, att med stöd av

stadgandets ordalydelse vid skilda tillfällen skiftarbete anordnats med tolv

timmars arbetstid under fyra dagar av veckan. Av tillgängliga uppgifter om

arbetstidskommitténs överläggningar vid formuleringen av motsvarande bestämmelse

i det ursprungliga lagförslaget hade arbetsrådet funnit uppenbart,

att en tolkning sådan som den ovan antydda vid den tiden icke på något håll

varit väntad och att man allenast avsett att möjliggöra sådan omläggning av

arbetstiden, som påkallades av den vanligen en gång i veckan återkommande

skiftväxlingen. I enlighet härmed har arbetsrådet nu föreslagit ett sådant tilllägg

i lagtexten, som med någon omredigering upptagits i det remitterade

förslaget.

Det vill emellertid synas, som om stadgandet genom en dylik ändring skulle

erhålla eu mera begränsad räckvidd, än vad därmed verkligen avsetts. Arbetstidskommittén,

vilken i sitt år 1919 avgivna betänkande föreslog den avfattning,

stadgandet sedermera efter en mindre, av lagrådet föranledd omredigering

i förtydligande syfte erhöll i 1919 års lag och därefter oförändrad bibehållit

i de följande lagarna, anförde med avseende härå i sin motivering (del

II s. 36): »Bland den mångfald av olika skiftsystem, som förekomma vid kontinuerlig

drift, finnas även sådana, där skiften äro av olika längd. Även med

begränsning av skiftens antal per vecka till 18 kan då en arbetares arbetstid

den ena veckan komma att överskrida 48 timmar för att en annan vecka åter

understiga detta timantal. För att möjliggöra en dylik skiftindelning, som

på grund av särskilda förhållanden på vissa arbetsställen måhända kan ha

skäl för sig, har kommitténs majoritet i paragrafens andra stycke ansett sig

böra lämna medgivande till att vid regelbundet skiftarbete arbetstidens begränsningar

få beräknas i genomsnitt för en tid av högst tre veckor — den

längsta period, som praktiskt taget torde kunna behöva ifrågakomma.» I avgiven

reservation framhölls av tre ledamöter i kommittén, att stadgandet kunde

lämna rum för en sådan tillämpning, att arbetet under halva månaden bedreves

i tolvtimmarsskift, mot det att arbetarna bleve lediga den andra hälften

av månaden, vilket ur arbetarsynpunkt måste anses högst olämpligt. För att

såvitt möjligt förebygga dylikt missbruk av bestämmelsen hemställde reservanterna,

att tidrymden för beräkning av den genomsnittliga arbetstiden måtte

begränsas till två veckor. Stadgandet antogs emellertid av 1919 års urtima

riksdag i den lydelse det hade i den framlagda propositionen. Vid behandling

av de senare lagförslagen hava visserligen mot stadgandets avfattning och den

tillämpning detsamma i vissa fall erhållit framställts anmärkningar, gående

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

ut på bland annat att därigenom möjliggjordes att under en vecka uttaga hela

arbetstiden under de första fyra dagarna. Stadgandet har dock fortfarande

upptagits i lagen, därvid från såväl Kungl. Maj:ts som riksdagens sida anförts,

att en tillämpning sådan som den överklagade väl icke torde hava varit av lagstiftaren

avsedd, men att då en dylik anordning av arbetet icke kommit till

större användning och onekligen i vissa fall kunde vara till fördel för arbetarna,

tillfyllestgörande skäl för en ändring av stadgandet icke ansåges föreligga.

Därest emellertid numera en lagändring anses böra vidtagas, varigenom en

sådan tillämpning av stadgandet kunde förebyggas, som med skäl vore att

beteckna som ett missbruk av detsamma, torde den lämpligaste utvägen vara

den av socialstyrelsen anvisade eller att åt vederbörande myndighet, d. v. s. här

arbetsrådet, inrymmes rätt att i fall, där vid stadgandets tillämpning arbetstiden

oskäligt utsträckes, föreskriva nödig begränsning härutinnan. Detta syfte

vinnes genom att, i överensstämmelse med vad socialstyrelsen föreslagit, med

bibehållande av 4 §:s hittillsvarande lydelse, inrycka en hänvisning till densamma

i förslagets 8 §.

Skulle denna utväg anses icke böra anlitas, torde i allt fall viss ändring

i den föreslagna lydelsen av andra stycket i 4 § böra vidtagas. Det förefaller

nämligen, som om eljest stadgandet knappast skulle få någon användning.

Då arbetstiden här i allt fall icke i genomsnitt får överstiga 48 timmar

i veckan, kan stadgandet tydligen icke få tillämpning å företag med s. k.

helkontinuerlig drift utan allenast å fall, där arbetet vilar under söndagsdygnet.

Och då skiftväxling, där sådan förekommer, givetvis kan och säkerligen

också plägar verkställas i samband med berörda avbrott i arbetets gång,

uppstår näppeligen något behov att i och för skiftväxlingen avvika från den

normala veckoarbetstiden för något av skiftlagen. Å andra sidan skulle stadgandet

ej kunna tillämpas å det fall, som antyddes redan i arbetstidskommitténs

betänkande, eller där arbetet bedrives i skift av olika längd, exempelvis

i tre skift om resp. 7, 8 och 9 timmar. Därvid kommer tydligen arbetstiden för

varje skiftlag i tur och ordning att under en av de tre veckorna i perioden överstiga

48 timmar mot minskning i en annan. Själva skiftväxlingen medför däremot

ingen rubbning i arbetstidens längd. För att ej utesluta stadgandets användning

å dylikt fall hemställes i andra hand, att åt detsamma måtte givas

sådan lydelse, att därigenom under angivna förutsättningar i övrigt möjliggöres

ej blott förlängning av skift vid skiftväxling utan även arbetets fördelning

å skift av olika längd.

7 §•

Den befogenhet, som genom det nytillkomna andra stycket i paragrafens

2 mom. lämnas arbetsgivaren att beräkna övertid för annan och kortare tidrymd

än kalendermånad, har förbundits med en skyldighet för honom att i

föreskriven journal eller annan i dess ställe av arbetsrådet godkänd handling

på förhand göra anteckning om sin avsikt att sålunda beräkna övertiden på

annat sätt än eljest är föreskrivet. Det är uppenbart, att sådan anteckning för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

To

att kunna tjäna till kontroll måste icke blott innefatta uppgift om den tidrymd,

för vilken övertid är avsedd att beräknas, utan ock angiva beräkningens utgångspunkt

eller, såsom det uttryckes i remissprotokollet, kalendariskt fastlägga

nämnda tidrymd. Då detta emellertid icke med erforderlig tydlighet

framgår av den föreslagna lagtexten, torde ett tillägg böra ske av ungefär den

lydelsen, att anteckningen skall angiva, vilken kortare tidrymd sålunda lägges

till grund för beräkning av utsträckt arbetstid, ävensom den dag, från vilken

samma tid börjar löpa.

Rörande tolkningen av orden »ytterligare eftergift» i 3 mom. hava olika meningar

uttalats av socialstyrelsen och arbetsrådet. Departementschefen har

förklarat sig dela socialstyrelsens mening om möjligheten av en friare tolkning

av nämnda uttryck. Lagrådet har i anledning härav ansett sig böra göra

det uttalande, att lagrådet biträder den av socialstyrelsen och departementschefen

sålunda hävdade uppfattningen.

8 §.

Därest i enlighet med lagrådets hemställan föreskriften i andra stycket av

4 § bibehålies vid sin nuvarande lydelse, torde, såsom lagrådet under nämnda

paragraf förordat, böra i 8 § införas det av socialstyrelsen föreslagna stadgande,

varigenom vederbörande myndighet erhåller befogenhet att ingripa mot

en med stöd av 4 § andra stycket utsträckt arbetstid, som kan anses oskälig.

Om 8 § ändras på sådant sätt, lärer det möjligen kunna försvaras att däri intaga

den bestämmelse, som innehålles i det remitterade förslaget om enahanda

befogenhet för det fall att övertid enligt 7 § 1 eller 2 mom. skulle anordnas så,

att arbetstiden oskäligt utsträckes, ehuruväl något behov av en dylik bestämmelse

icke torde hava yppats. I motsatt fall åter synes 8 § böra utgå ur förslaget.

Socialstyrelsen har visserligen anfört, att klagomål icke saknats över

sådan utsträckt arbetstid, men dessa klagomål torde icke hava varit välgrundade,

då, enligt vad arbetsrådet upplyst, missbruk i ifrågavarande hänseende

av den art och omfattning, att de skulle motivera särskilda skyddsåtgärder,

hittills icke kommit till dess kännedom.

För den händelse 8 § med större eller mindre räckvidd bibehålies, är det

givetvis avsett, att överträdande av en av arbetsrådet jämlikt paragrafen meddelad

föreskrift skall medföra straff. Förslagets bestämmelse om straff i hithörande

fall skulle vara att söka i 13 §, vilken stadgar böter för arbetsgivare,

som använder arbetare »i strid mot vad i denna lag är stadgat». Det kan vara

tveksamt, om härunder skulle falla även överträdande av en sådan föreskrift

som den, varom här är fråga, särskilt som utsträckningen av arbetstiden i de

avsedda fallen skulle efter bokstaven stå i överensstämmelse med lagens stadganden.

I varje fall synes det under den angivna förutsättningen vara lämpligt,

att åt 13 § gives en avfattning, varigenom all tvekan härom undanröjes.

Härjämte torde böra anmärkas, att ordet medgivande knappast utgör ett

adekvat uttryck för den av själva lagen åt arbetsgivaren lämnade befogenheten

att utsträcka arbetstiden. Begreppet medgivande lämpar sig för och användes

även i lagen för arbetsrådets beslut om undantag från de i lagen för

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts preposition nr 73.

normala fall givna stadgandena. Någon omredigering av paragrafen synes

därför önskvärd.

10 §.

I den av Kungl. Maj :t år 1923 framlagda propositionen till nu gällande lag

i ämnet stadgades, att arbetsrådet skulle bestå av minst sju ledamöter, utsedda

av Konungen för en tid av två år i sänder. Med anledning härav anförde

andra lagutskottet, att detta stadgande ej läte sig väl förena med bestämmelsen

om lagens giltighetstid, vilken föreslagits till tre år, samt att utskottet ansett

sig böra föreslå en sådan ändring i ifrågavarande punkt, att någon mandattid

för rådets ledamöter ej bleve angiven. I enlighet härmed erhöll lagen

härutinnan allenast den lydelsen, att arbetsrådets ledamöter skulle utses av

Konungen. Denna lydelse har upptagits i det remitterade förslaget. Om emellertid

inskränkningen av lagens giltighet till viss tid bortfaller, synes det vara

skäl att i lagen återinföra berörda stadgande, att ledamöterna skola utses för

en tid av två år i sänder.

11 § 1 mom.

Då det beträffande sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, varom

i detta moment är fråga, åtminstone till en början icke torde ifrågakomma

annat än att meddela bestämmelser från fall till fall och utfärdande av

generella föreskrifter näppeligen kan äga rum, förrän nödig erfarenhet på

området vunnits, anser lagrådet den av arbetsrådet förordade anordningen att

reglerandet av hithörande förhållanden uppdrages åt arbetsrådet hava företräde

framför den, som upptages i det remitterade förslaget.

Överträdande av föreskrift, som meddelats enligt förevarande moment, faller

uppenbarligen icke under straffbestämmelsen i 13 §. En förändring av sistnämnda

lagrum därhän att sådant överträdande belägges med straff bör därför

äga rum.

Övergångsbestämmelserna.

Därest i enlighet med vad ovan förordats den föreslagna lagen erhåller giltighet

allenast för en tid av tre år, lärer i samband med bestämmelsen därom

böra, i motsvarighet till vad 1923 års lag därutinnan innehåller, upptagas föreskrift,

att i fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse,

som avses i 13 eller 14 §, vad i lagen är stadgat skall fortfara att gälla även

efter det lagen i övrigt trätt ur tillämpning.

Vad punkt 1) innehåller utöver angivandet av tiden för lagens ikraftträdande

skall givetvis utgå, om i överensstämmelse med lagrådets åsikt de i 1 §

av 1923 års lag förekommande, men i samma paragraf av förslaget uteslutna

undantagen från lagens tillämpning åter införas. Enahanda blir under angivna

förutsättning fallet med den i punkt 2) gjorda hänvisningen till nämnda

del av punkt 1).

Rätt utdraget ur protokollet betyga.r

Ex officio:

A. V. Stenkula.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

75

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 januari

1926.

N är varande:

Statsmininistern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Notiiin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller,

Le vinson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen

för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 28 januari 1926 avgivna

utlåtande över det den 18 december 1925 till lagrådet remitterade förslaget

till lag om arbetstidens begränsning och anför därvid följande:

Vad lagrådet i sitt utlåtande anfört till förmån för bibehållande av arbetstidslagstiftningens

provisoriska karaktär med giltighet endast för visst antal år

synes mig icke övertygande gent emot vad socialstyrelsen och arbetsrådet anfört

i motsatt riktning. Som ett huvudskäl för sin ståndpunkt i förevarande avseende

har lagrådet åberopat önskvärdheten av att avvakta arbetstidsfrågans

vidare utveckling i utlandet. Såsom socialstyrelsen i sitt yttrande i ärendet

framhållit, är emellertid motsvarande lagstiftning i de allra flesta främmande

länder av definitiv karaktär, och det lärer vara föga påkallat att svensk lag

i och för möjliggörande av anpassning efter eventuellt inträdande förändringar

i utlandets lagstiftning erhåller en mera löslig karaktär än de utländska lagar,

efter vilka den skulle anpassas. I övrigt vill jag i detta sammanhang allenast

betona, att antagandet av en lag utan begränsad giltighetstid icke i någon mån

inskränker möjligheten att genomföra ändringar i lagen, utan allenast innebär,

att frågor om lagens revision upptagas till prövning vid de tidpunkter, då behov

av djdik revision visat sig föreligga, i stället för att såsom för närvarande är

fallet automatiskt inställa sig efter vissa på förhand mekaniskt bestämda tidsperioder.

Med hänsyn härtill och under hänvisning i övrigt till vad jag förut

anfört i fråga om den föreslagna lagens giltighetstid finner jag vad lagrådet

i förevarande avseende yttrat icke böra föranleda ändring i det remitterade

förslaget.

Beträffande lagens särskilda bestämmelser har lagrådet till en början framställt

anmärkning mot att det i nu gällande lag förefintliga undantaget för

småföretag, vari i regel icke användas flera än fyra arbetare, uteslutits ur det

remitterade lagförslaget. Emot mitt påpekande av att antalet i dylika småföretag

sysselsatta arbetare beräknats uppgå till allenast omkring 31,000,

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Iiungl. Maj:ts proposition nr 73.

har lagrådet framhållit att de arbetsgivare inom industri och hantverk, som

berördes av nu ifrågavarande lagbestämmelse, uppginge till ett så stort antal,

att undantaget icke kunde anses betydelselöst. Jag vidhåller emellertid min uppfattning

att ett undantag, som omfattar en så ringa del av rikets arbetarbefolkning

som 31,000 personer, icke har den kvantitativa omfattning, att dess borttagande

kan medföra någon olägenhet av betydelse. Dessutom vill jag erinra

om att det remitterade lagförslaget under 5 § 5 mom. upptager den bestämmelsen,

att undantag från lagens tillämpning må av arbetsrådet medgivas då

det framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget,

finna detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt

utsträckas. Ifrågavarande bestämmelse i förslaget är likalydande med

stadgandet i 5 § 4 mom. andra stycket av nu gällande arbetstidslag, och enligt

vad jag från arbetsrådet inhämtat har med stöd av sistnämnda stadgande undantag

från lagens tillämpning medgivits i ett stort antal fall. Den möjlighet

till undantag, som härigenom erbjudes, torde vara ägnad att särskilt komma

till användning beträffande företag med ringa arbetarantal och lärer därför

komma att väsentligen begränsa verkningarna av att den bestämmelse, som

direkt undantager nu ifrågavarande småföretag från lagens tillämpningsområde,

borttages ur lagen. Jag finner fördenskull icke anledning att i fråga om

småföretagens ställning till arbetstidslagen förorda någon ändring i det föreliggande

lagförslaget.

Lagrådet har vidare gjort anmärkning mot det föreslagna borttagandet av

nu gällande undantagsbestämmelse i fråga om arbete, som bedrives av staten.

Med avseende på denna undantagsbestämmelse har lagrådet uttalat, att de anförda

skälen för densammas bibehållande i alldeles särskild grad syntes äga

tillämplighet beträffande de statens arbeten, som beröra försvarsväsendet; enligt

lagrådets mening måste det betecknas såsom minst sagt oegentligt, om vid

krigsfara en utsträckning av arbetstiden utöver den normala icke skulle vid ifrågavarande

arbeten vara tillåten under annan förutsättning än att arbetsrådet

därtill medgåve tillstånd. Härtill vill jag emellertid erinra, att »de statens arbeten,

som beröra försvarsväsendet», i regel torde falla utanför den föreslagna

lagens tillämplighetsområde, enär de icke äro hänförliga vare sig till

rörelse eller till sådana särskilda arbetsföretag, som omförmälas i 1 § av lagförslaget.

Dessutom är att märka, att många enskilda företag, som äro att

hänföra till rörelse och å vilka lagen följaktligen är tillämplig, för rikets beredskap

vid krigsfara hava fullt så stor betydelse som en del av försvarsväsendets

arbeten. Något undantag från lagens föreskrifter för ifrågavarande enskilda

företag har emellertid icke blivit ifrågasatt. I själva verket torde den i lagförslagets

5 § 3 mom. upptagna bestämmelse, vilken ger arbetsrådet rätt att

medgiva undantag från all arbetstidsbegränsning för arbete, som tillgodoser

ändamål av synnerligen stort allmänt intresse, erbjuda fullt betryggande möjlighet

för arbetsforcering vid krigsfara såväl vid enskilda företag som vid

sådana försvarsväsendets arbeten, vilka eventuellt må kunna falla inom den föreslagna

lagens tillämplighetsområde. Då andra europeiska stater icke funnit

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

t <

erforderligt att i krigsberedskapens intresse undantaga statens arbeten från tilllämpningen

av sina respektive arbetstidslagar, torde något behov av sådant undantagande

svårligen kunna anses föreligga för vårt lands vidkommande.

Vid den föregående behandlingen av det föreliggande lagförslaget har jag

framhållit, att med de möjligheter för en smidig lagtillämpning, som förslaget

ger arbetsrådet, knappast några olägenheter vore att befara om det nu gällande

undantaget i avseende å statens arbeten skulle upphöra. Denna uppfattning

har jag icke funnit anledning att frångå. Vad särskilt angår statens järnvägar

torde för dem behovet av eftergift från lagens föreskrifter bliva tillfyllest

tillgodosett genom de möjligheter till undantag, som erbjudas genom

bestämmelserna i förslagets 5 § 1 mom. angående arbetstidens begränsning

allenast i genomsnitt för viss angiven tidrymd samt genom stadgandena i 5 §

3 mom. angående utsträckning av arbetstiden vid arbete, som medför synnerligen

ringa ansträngning. Därest vid tillämpningen av förstnämnda lagrum

den för genomsnittsberäkningen avsedda tidrymden bestämmes till exempelvis

ett år och om det nyssnämnda stadgandet i 5 § 3 mom. tillämpas jämväl å så

kallat intermittent arbete, vilket för övrigt överensstämmer med arbetsrådets

nuvarande praxis, torde arbetsrådet kunna för statens’järnvägars olika arbetargrupper

medgiva arbetstider, som i allt huvudsakligt överensstämma med

de för närvarande tillämpade. Jag förutsätter att arbetsrådet i fråga om statens

arbeten kommer att använda de möjligheter till eftergift, som de angivna

lagbestämmelserna erbjuda, på ett sådant sätt att rubbningen i nu gällande

arbetstidsreglering för dessa arbeten blir mycket obetydlig.

Beträffande lagens tillämpning å statens arbeten har lagrådet vidare anmärkt,

att det syntes behöva närmare angivas, för vilka statstjänare lagens

arbetstidsbestämmelser skulle gälla. Något behov av utförligare bestämmelser

i detta avseende torde emellertid icke föreligga, då de uttalanden angående

innebörden av uttrycket arbetare, som framfördes under förarbetena till 1919

års arbetstidslag, tillika med nu gällande administrativa författningars föreskrifter

om omfattningen av arbetstidsregleringen vid statens arbeten synas

lämna tillräcklig ledning för bedömandet av frågan, vilka av statens arbetstagare

som skola anses såsom arbetare enligt den föreslagna lagen.

Vad lagrådet i övrigt anfört angående arbetstidslagens tillämpning å statens

arbeten lärer icke påkalla något särskilt yttrande från min sida. Lagrådets

i förevarande avseende gjorda hemställan kan jag givetvis icke biträda.

I fråga om lagens tillämpning å arbete, som åligger trafikpersonal vid

järnväg, som är upplåten för allmän trafik, har lagrådet uttalat, att om trafikpersonalen

vid statens järnvägar fortfarande undantoges från lagens tilllämpning,

även de enskilda järnvägarnas motsvarande personal borde på samma

sätt undantagas. Då vad sålunda anförts torde kunna åberopas för undantagande

från lagens tillämpning av snart sagt varje arbetargrupp, som

äger någon motsvarighet bland statens arbetare, finner jag uttalandet i fråga

föga övertygande. Vad lagrådet i övrigt anfört beträffande trafikpersonalen

vid de enskilda järnvägarna torde icke påkalla något yttrande utöver vad jag

nyss uttalat angående personalen vid statsbanorna.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Med anledning av vad lagrådet anmärkt i fråga om stadgandet i 4 § andra

stycket har jag låtit omarbeta detta stadgande i överensstämmelse med det

alternativa förslag lagrådet i andra hand framställt.

Till bestämmelserna i 7 § 2 mom. andra stycket har fogats ett förtydligande

tillägg i enlighet med vad lagrådet föreslagit.

Vad lagrådet anmärkt mot bestämmelserna i förslagets 8 § har jag icke

funnit mig kunna biträda i annan mån än att jag låtit underkasta paragrafen

i fråga en formell omredigering.

Med anledning av lagrådets anmärkningar beträffande 10 och 13 §§ hava

dessa paragrafer kompletterats i av lagrådet angivna hänseenden.

I fråga om bestämmelserna i 11 § 1 mom. har lagrådet förordat den av

arbetsrådet föreslagna anordningen att regleringen av arbetstiden för det arbete,

som avses i förevarande lagrum, skulle överlämnas åt arbetsrådet i stället

för åt Kungl. Maj:t. Då emellertid den erfarenhet, som redan vunnits av

arbetstidsregleringen på förevarande område, synes vara tillräcklig för att

möjliggöra utfärdandet av generella föreskrifter, och föreskrifter av dylik

art lämpligen böra förbehållas Kungl. Maj:t, har jag icke ansett mig böra

företaga någon ändring i förslaget på denna punkt.

I övrigt hava några formella jämkningar i den föreslagna lagtexten vidtagits.

Sedan föredragande departementschefen härefter i erforderliga delar uppläst

det i enlighet med det avgivna yttrandet avfattade förslaget till lag om

arbetstidens begränsning, hemställer departementschefen att förslaget måtte

jämligt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Torsten Wolff.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

253541

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 2LU 1926:20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20 s. 1 i texten
  2. KU 1926:29 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29 s. 44 i texten