Angående lindring i mindre bemedlade patienters ä landsbygden sjukvårdskostnader
1926-02-05 · 16 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1926:76, Angående lindring i mindre bemedlade patienters ä landsbygden sjukvårdskostnader
Dokumentets text
Kringla Maj:ts proposition tir 76.
1
Nr 76.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående lindring i
mindre bemedlade patienters ä landsbygden sjukvårdskostnader;
given Stockholms slott den 5 februari
1926.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
(lustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Handled, ministern för utrikes ärendena Under, statsråden
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson. Wigforss.
Möi/ler, Levinson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför:
Vid behandlingen i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag
av frågan om anslag till förste provinsialläkare och provinsialläkare (femte
huvudtiteln, punkt 45) meddelade jag, att det i riksstaten sedan ett flertal
år upptagna extra förslagsanslaget till lindring i mindre bemedlade patienters å
landsbygden sjukvårdskostnader hittills i jämförelsevis ringa grad tagits i
anspråk, huvudsakligen på grund av innehållet i de för anslagets användning
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sarnl. 64 höft. (Nr 76.)
1843 25
2
Kungl Maj.ts proposition nr 76.
1916 års
riksdag.
fastställda bestämmelserna. Jag anförde vidare, att jag i samband med
blivande förslag om lönereglering för nyssnämnda tjänsteläkare samt om ny
läkartaxa både för avsikt att föreslå eu omläggning av bestämmelserna för
ifrågavarande anslag i syfte att ernå större effektivitet i avseende å anslagets
användning.
I anslutning härtill har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen (femte
huvudtiteln, punkt 86) föreslagit riksdagen att i avvaktan på särskild proposition
i ämnet till lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader för budgetåret 1926—1927 beräkna ett extra förslagsanslag
av 100,000 kronor.
Sedan Kungl. Maj:t förut denna dag på min hemställan beslutit att till
riksdagen avlåta propositioner dels angående lönereglering för förste provinsialläkare
och provinsialläkare, dels ock angående ny provinsialläkartaxa,
anhåller jag att nu få till behandling upptaga frågan om förenämnda anslag till
lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.
Anslaget i fråga har tillkommit på grund av ett initiativ av 1916 ars riksdag.
I anledning av en vid nämnda riksdag väckt motion om utredning angående
reglering av provinsialläkarnas arvoden, anförde riksdagen i skrivelse
den 29 mars 1916 (nr 57) bland annat följande:
Riksdagen ansåge i likhet mod motionären, att till astadkommande^ av
förbättring i missförhållandena rörande sjukvårdskostnaderna en utjämning
av gällande taxebestämmelser borde företagas utan att därigenom läkarens
intresse finge bliva lidande.
I överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen i avgivet yttrande uttalat
ausåge riksdagen den utväg att lösa förevarande fråga nu vara fördelaktigast
och närmast ledande till målet, som ginge ut på att ett visst
läo-re arvode fastställdes lika för alla distrikt och att särskilt arvode därutöver
för långväga besök samt skjutsersättningar ersattes av statsmedel.
Riksdagen förbisågs ej att en dylik utväg kunde komma att medföra nog
så avsevärda utgifter för statsverket. Det förtjänade dock härutinnan påpekas
att den ifrågasatta utredningen torde böra inskränkas till förhållandena
å landsbygden, där en utjämning i läkartaxan enligt riksdagens^ mening
närmast borde avse att komma de mindre bemedlade, såsom småbrukare,
torpare och hantverkare m. fl., till godo, enär givetvis den åsyftade
lindringen endast borde åtnjutas av personer under en viss bestämd inkomstgräns.
,
Riksdagen ville vidare erinra om att läkarvården för de under fattigvården
hörande ävensom för den stora massan av alla i enskild tjänst varande personer
ombesörjdes dels av de kommunala myndigheterna, dels av vederbörande husbonde
varför dylika fall icke berördes av framställningen i motionen. Det
vore under sådana förhållanden att förmoda att den noggranna utredning av
förevarande spörsmål, som riksdagen ansåge vara av behovet påkallad, skulle
visa att de ifrågasatta statsutgifterna skulle kunna hållas inom rimliga
gränser.
Riksdagen anhölle om en allsidig och skyndsam utredning av fragan om
reglering av provinsialläkares arvoden därhän att utjämning i största möjliga
mån måtte kunna ske samt att Kungl. Maj:t därefter ville för riksdagen
framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
Den av riksdagen sålunda begärda utredningen uppdrogs åt 1916 års
provinsialläkardistriktskommitté.
I utlåtande den 1 december 1917 uttalade nämnda kommitté att det ifråga
o
varande
spörsmålet enligt kommitténs uppfattning vore synnerligen behjärtansvärt,
vadan kommittén ansett sig böra tillse om icke, trots att erforderligt
statistiskt material för hela frågans bedömande icke funnes tillgängligt, något
kunde åtgöras för att bereda mindre bemedlade, som vore avlägset boende
från läkarstationen, billigare läkarvård än vad gällande läkartaxa bestämde.
Kommittén framlade i förevarande avseende förslag om anvisande av ett
förslagsanslag å 100,000 kronor till bidrag för lindring i sjukvårdskostnaderna
å landsbygden.
För disponerande av medel från detta anslag skulle enligt kommittén gälla
följande regler: 1. Bidrag utgår endast vid vissa av provinsial- eller extra provinsialläkare
företagna sjukvårdsresor. 2. Berättigade till bidrag för sig själva och
sina familjemedlemmar ävensom tjänare äro de personer, för vilka det beräknade
beloppet, efter vilket skatt utgår enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
ej överstiger 1,500 kronor eller, om inkomsten härleder sig
uteslutande från kapital och arbete, 1,800 kronor eller, om inkomsten åt
njutes endast från fast egendom, 1,000 kronor. Personer för vilka kommunen
åtagit sig att betala läkarvård äro ej berättigade till bidrag från
sagda anslag. 3. Kommunalnämnden uppgör förslag senast i december
månad å dem som äro berättigade till bidrag och tillställer vederbörande
bevis därom. 4. Bidrag kan ej ifrågakomma vid läkares sjukbesök på avstånd
ej överstigande 1 mil från läkarstationen, och utgår ej heller bidrag
för gäldande av skjutsersättning eller annan reseersättning vid sjukbesök på
längre avstånd. 5. Vid sjukbesök på avstånd överstigande 1 mil från läkarstationen
betalar patienten 7 kronor av det läkaren tillkommande arvodet,
■och fördelas återstående delen av kostnaden sålunda, att staten betalar 2/s,
vederbörande kommun 2/ä och patienten Vs- 6. För erhållande av omför
rnälda lindring i sjukvårdskostnaden företes vid läkarens besök det i mom.
3 omnämnda beviset. 7. För utfående av den del av arvodet, som gäldas
av stat och kommun, insänder läkaren kvartalsvis räkning, upptagande järn
väl patienternas namn samt platser och dagar för besöken, till kommunal
nämnden, som senast inom en månad likviderar densamma. 8. Kommunal
nämnden i sin ordning äger att halvårsvis med företeende av behöriga verifikationer
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande göra framställning om gott
görelse för den del av kostnaden, som belöper på staten.
Med anledning av vad provinsialläkardistriktskommittén sålunda föreslagit
äskade Kungl. Maj:t i proposition till 1918 års riksdag (nr 313) anvisande
•å extra stat för år 1919 av ett förslagsanslag å 230,000 kronor för lindring i
mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.
Med avseende å villkor och bestämmelser för åtnjutande av bidrag från
det föreslagna anslaget anförde föredragande departementschefen bland annat
följande:
De åtgärder som i förevarande avseende nu kunde komma att beslutas
både karaktären av försök. Detta vore emellertid ej avskräckande i och för
sig. Erfarenheten allena kunde giva erforderligt stöd för de lämpligaste
anordningarna. I yttranden över kommitténs förslag hade anmärkningar
Provinsialläkardistrikt*
kommittén
1 dec. 1917.
Departementschefen
1919.
Statsutskott
1918.
4 Kungl. Maj:ts proposition ur 7ti.
framställts mot, att kommunen också skulle bidraga till sjukvårdskostnader
för mindre bemedlade medlemmar av kommunen. Dessa anmärkningar
syntes departementschefen ej alltför tungt vägande. Emellertid
vore den ojämförligt största kostnaden vid de längre sjukresorna betingad
av den allt efter avståndet stegrade skjutsersättningen. Den av
kommittén föreslagna lindringen syntes därför alltför obetydlig och knappast
motsvara syftet med riksdagens år 1910 gjorda framställning i ämnet. Skulle
någon verklig fördel med den ifrågasatta åtgärden vinnas syntes nödvändigt
att bidrag finge åtnjutas jämväl för bestridande av resekostnaden. För
bidragets åtnjutande torde de av kommittén föreslagna grunder kunna tilllämpas
sålunda, att bidrag för läkarbesök vid ett avstånd överstigande 1 mil
från läkarstationen utginge för den del av kostnaden, däri inberäknat resekostnaden,
som överstege 7 kronor. Beträffande fördelningen av bidraget
mellan stat och kommun funnes från departementschefens sida ingen erinran.
Gränsen för bidragets erhållande borde dock något höjas. I anledning
härav syntes följande grunder för statsbidragets utgående böra antagas:
1) Statsbidrag utgår till bestridande av kostnader för sjukbesök, som av
vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare företages på avstånd
överstigande en mil från läkarstationen. 2) Bidraget utgår med 2/ä iiv den
del av kostnaden för sjukbesöket, reseersättningen däri inberäknad, som
iiverstiger 7 kronor, under villkor att vederbörande kommun ikläder sig ersättningsskyldighet
för likaledes 2/s av nämnda del av kostnaden; skolande
kommunens bidrag angivas icke vara fattigunderstöd. 3) Berättigade till
statsbidrag äro personer, för vilka det taxerade beloppet ej överstiger 2,000
kronor enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt eller, om in
komsten åtnjutes av enbart fast egendom. 1,000 kronor; och äga sådana
personer jämväl åtnjuta bidrag för sjukbesök, som avse hos dem anställda
tjänare eller medlemmar av deras hushåll, vilka icke själva hava större inkomst
än nyss nämnts. Personer för vilka kommun åtagit sig att betala
läkarvård äro ej berättigade till ifrågavarande bidrag. 4) Kommunalnämnden
upprättar före utgången av december månad varje år förteckning för nästkommande
år över de personer, som äro berättigade till bidrag, samt tillställer
vederbörande läkare nämnda förteckning. 5) För utfående av deri
del av kostnaden för sjukbesöket, som gäldas av stat eller kommun, insänder
läkaren räkning, upptagande patienternas namn samt platser och dagar
för besöken ävensom uppgift å resekostnaden, till Kungl. Maj ds befallningshavande
i länet, som snarast möjligt likviderar densamma. Kungl. Majds
befallningsliavande åligger att därefter hos vederbörande kommun uttaga
den del av kostnaden, som belöper på kommunen.
,i Med anledning av denna proposition anförde statsutskottet i sitt utlåtande
nr 210 bland annat följande:
Skillnaden mellan kommitténs och departementschefens förslag hänförde
sig huvudsakligen till frågan om bidrag jämväl till resekostnaderna skulle
lämnas. Den i ärendet förebragta utredningen kunde emellertid näppeligen
anses tillräcklig för att ett beslut om statsbidrag i den utsträckning som
Kungl. Majds förslag förutsatte skulle kunna grundas därpå. Frågan om
statsbidrag jämväl till resekostnaden syntes dessutom på sådant sätt sammanhänga
med frågan om anordnande av bostäder för provinsialläkare och
bostadskommunens eventuella skyldighet att bidraga härtill m. m., att dessa
frågor syntes böra prövas i ett sammanhang. I viss mån kunde detta också
sägas vara fallet med frågan om lönereglering i övrigt för provinsialläkarkåren
samt den av riksdagen år 1916 i särskild skrivelse berörda frågan ont
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 76. ;>
•statsbidrag till kommunalt anställda sjuksköterskor. Av dessa skäl funne sig
utskottet icke kunna för det dåvarande tillstyrka beslut om statsbidrag för utjämning
av resekostnaden. Beträffande däremot frågan huruvida statsbidrag
borde ifrågakomma till den del av kostnaden för läkarvården som folie på
läkararvodet ansåge utskottet beslut om ett mera provisoriskt ordnande av
■denna fråga kunna och böra omedelbart fattas. Den av riksdagen på
utskottets tillstyrkan förordade nya läkartaxan måste nämligen anses göra
det av riksdagen tidigare framhållna behovet av viss sådan utjämning ännu
starkare. Utskottet funne emellertid lämpligt, att vid en så begränsad ut
jämning uppdelning av vårdkostnaden enbart borde ske på staten och den
sjukvårdsbehövande. Det för kommunens delaktighet i kostnaden eljest
gällande skälet om behov av ökad lokal kontroll syntes för en uppdelning
av allenast läkararvodet icke äga större betydelse. Kommunens anpart i
förpliktelsen att söka underlätta läkarvården för sina mindre bemedlade
invånare syntes skäligen böra reserveras för resekostnaden, när frågan om
reglering härav mera definitivt prövades och avgjordes. Detta uteslöte givetvis
icke, att kommunen redan nu — vilket dess bättre även å flera håll vore
händelsen — understödde sina ekonomiskt svagt ställda medlemmar med
-.skjutsanskaffning eller bidrag till resekostnaden.
Mot förslaget angående vilka, som skulle vara berättigade till bidrag av
.statsmedel för sjukvårdskostnader, framställde utskottet vissa erinringar liksom
mot den anordning, som föreslagits för bidragets utbekommande.
Sedan riksdagen biträtt utskottets förslag utfärdade Kungl. Maj:t den 8
november 1918 kungörelse angående statsbidrag för lindring i mindre bemed - hide patienters å landsbygden sjukvårdskostnader (nr 843).
Bestämmelserna i kungörelsen äro följande:
§ 1-
Statsbidrag utgår enligt nedan angivna grunder till bestridande av kost
nader för sjukbesök, som av vederbörande provinsial- eller extra provinsial
läkare företages på avstånd överstigande en mil från läkarstationen.
§ 2.
Statsbidrag utgår med fyra femtedelar av den del av läkararvodet, som
•överstiger 7 kronor.
§ 3.
Berättigad till statsbidrag är person, för vilken det taxerade beloppet
■enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt ej överstiger 1,800
kronor och som icke äger eller brukar jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde
överstigande 8,000 kronor.
Statsbidrag utgår jämväl för läkararvode, som avser den bidragsberättigandes
tjänare eller medlem av hans hushåll, vilken icke själv äger större eller
annan inkomst än nyss nämnts.
Person, för vilken kommun åtagit sig betala läkarvård, är ej berättigad
itill ifrågavarande bidrag.
§ 4.
Den, som önskar befrielse från den del av läkararvode, som enligt §§ 1
■och 2 må täckas genom statsbidrag, skall medelst företeende av den för
honom senast utfärdade kronodebetsedel eller kommunalnämndsordförandes
Kungörelsen
den 8 november
1918.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Anslags
behov
1919—1922.
Cirkulär
15 juli 1921.
Departementschefen
1922.
Anslagsb
dopp1923—
SO juni 1926.
(5 Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
eller annan kommunal myndighets bevis om i § 3 omnämnt förhållande för
läkaren styrka att lian är till sådan befrielse berättigad. \
§ 5.
För utfående av den del av läkararvodet som gäldas av staten, insänder
läkaren kvartalsvis räkning, upptagande patienternas namn samt platser och
dagar för besöken, till länsstyrelsen, som efter vederbörlig granskning till
läkaren så snart ske kan utbetalar honom sålunda tillkommande arvode.
Utgift för ifrågavarande ändamål skall av länsstyrelse avföras å det undersjätte
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till bidrag för lindring i mindre
bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.
Det för år 1919 för ifrågavarande ändamål anvisade förslagsanslaget utgjorde
230,000 kronor och anslag till enahanda belopp anvisades sedan föi''
vart och ett av åren 1920 och 1921. Utbetalningarna för år 1919 av anslaget
uppgingo emellertid endast till 1,921 kronor 70 öre. 1921 års riksdag — vars
vederbörande utskott inhämtat att av det för år 1920 anvisade anslaget endast
3,347 kronor 18 öre utbetalats — anvisade för år 1922 för ändamålet ett
förslagsanslag å allenast 130,000 kronor. I anledning av den ringa belastningen
å anslaget anbefallde Kungl. Maj:t genom brev den 7 juli 1921 medicinalstyrelsen
att vidtaga lämpliga åtgärder för spridande av kunskap om
innehållet av kungörelsen den 8 november 1918.
I skrivelse den 3 augusti 1921 meddelade medicinalstyrelsen, att styrelsen,,
till åtlydnad av nyssberörda föreskrift, i cirkulär den 15 juli 1921 anmodat
alla rikets landskommuner samt städer och köpingar utan egen läkare att på
lämpligt sätt bringa innehållet i kungörelsen den 8 november 1918 till kännedom
för alla dem, som kunde komma i åtnjutande av ifrågavarande statsbidrag.
I
I 1922 års statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 106) anförde
föredragande departementschefen rörande anslag för ifrågavarande ändamål
bland annat följande.
Såsom medicinalstyrelsen framhållit hade Kungl. Maj:t anbefallt styrelsen
att överarbeta det av provinsialläkardistriktskommittén avgivna förslaget till
ny läkartaxa. Då detta ärende, som stode i samband med den till 1902 årslöneregleringskommitté
överlämnade frågan om ny definitiv lönereglering för
förste provinsialläkare och provinsialläkare, icke torde hinna föreläggas 1922
års riksdag, torde icke heller det med nyssnämnda frågor nära sammanhängande
spörsmålet om ändrade grunder för användningen av anslaget till
lindring i de mindre bemedlades å landsbygden sjukvårdskostnader, som
också behandlats av provinsialläkardistriktskommittén, böra för det dåvarande
tagas under omprövning, utan syntes de år 1918 fastställda grunderna
tillsvidare böra gälla oförändrade. Emellertid syntes anslagsbehovet med
hänsyn till den fortfarande mycket ringa belastningen kunna beräknas till
allenast 50,000 kronor för år.
I anslutning till vad sålunda föreslagits beviljade riksdagen för budgetperioden
1 januari—30 juni 1923 ett anslag å 25,000 kronor. För budgetåret
1923—1924 föreslog medicinalstyrelsen att anslaget skulle beräknas till 50,000
opaginerad Kontrollera mot PDF
KungL May.ts proposition nr 76.
(
kronor. Då emellertid anslagets belastning under år 1921 uppgått till endast
3,895 kronor och under första halvåret 1922 till 4,415 kronor, anvisades för
budgetåret 1923—1924 ett belopp av allenast 25,000 kronor.
Belastningssiffran för första halvåret 1923 var 6,020 kronor och för budgetåret
1923—1924 10,500 kronor.
För budgetåret 1924—1925 nedsattes anslaget till 15,000 kronor och för
budgetåret 1925—1926 ytterligare till 12,000 kronor. Belastningssiffran för
budgetåret 1924—1925 uppgick emellertid till 12,389 kronor 38 öre och visade
således någon ökning.
Med hänsyn härtill har medicinalstyrelsen i skrivelse den 5 augusti 1925
hemställt att därest ej förslag om ändrade grunder för åtnjutande av kär
ifrågavarande anslag komme att föreläggas 1926 års riksdag, anslaget måtte
höjas och för budgetåret 1926—1927 åter beräknas till 15,000 kronor.
I sitt den 16 december 1920 avgivna betänkande har provinsialläkardistriktskommittén
emellertid framställt förslag rörande ändrade grunder för statsbidrag
till mindre bemedlades sjukvårdskostnader.
Kommittén har härom anfört bland annat följande.
Då nu avsåges ett slutligt ordnande av förevarande angelägenhet, ansåge
kommittén att kommunernas medverkan borde tagas i anspråk, dock tillsvidare
allenast så, att statsbidrag för resekostnader utginge endast i kommuner,
som beslutit att ikläda sig viss del av resekostnadsersättningen. Kommunen
bleve då också intresserad av att resekostnaderna liölles inom skäliga
belopp. För att förekomma missbruk av rätten att erhålla bidrag av allmänna
medel till resekostnader för läkares besök i den sjukes hem borde läkaren
hos kommunalnämnden anmäla när uppenbart missbruk ägt rum genom
att läkaren kallats till besök hos den sjuke i stället för att denne senare
själv bort uppsöka läkaren, så att person som gjort sig skyldig till sådant
missbruk måtte avföras från den för året gällande listan på de till bidrag
till sjukvårdskostnaderna berättigade. Faran för missbruk minskades också
därav, att den sjuke eller hans målsman alltid själv finge bestrida 1/ä av
resekostnaden och att ersättning i varje fall ej utginge för den första milen.
Kommittén ansåge att i de fall då kommunalbidrag beslutats kommunen
borde bidraga med 1/5 av kostnaden för skjuts eller annan reseersättning,
i vad denna kostnad avsåge avstånd, överstigande en mil från läkarstationen,
medan 3/ä av denna kostnad skulle falla på staten och 1/ä på den
sjuke eller hans målsman. För det fall att beslut om kommunalt bidrag ej
fattats skulle ersättning för sjukbesök allenast utgå för läkararvodet och av staten
härutinnan tillskjutas 4/s av arvodet. Med antagande av dessa grunder och
med förhöjning av i § 2 i ovan omförmälda kungörelse upptagna belopp av
läkararvodet, som påkallades av föreslagna förhöjningen i läkartaxan skulle
nämnda § kunna avfattas sålunda: statsbidrag utginge med 4/ä av den del av
läkararvodet, som överstege 11 kronor. Hade vederbörande kommun utfäst
sig att betala minst 1/s av kostnad för skjuts eller annan reseersättning, i
vad denna ej avsåge avstånd mellan läkarstationen och den sjukes hemvist
av 1 mil eller därunder, utginge statsbidrag till 3/s av hela resekostnaden.
Provinsialläkardistriktskommittén
den 16
december
1920.
Medicinalstyrelsens
utkast 1923.
Sveriges
läkarförbund.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
Bestämmelsen (§ 3 i kungörelsen) angående vilka personer som vore berättigade
till statsbidrag, borde undergå den jämkning som kunde anses
skälig i följd av penningvärdets fall, och ansåge kommittén att siffran 1,800
kronor för det taxerade beloppet enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
borde höjas till 2,500 kronor och taxeringsvärdet 8,000 kronor
för den som ägde eller brukade jordbruksfastighet ändras till 12,000 kronor.
Kommunen borde äga att i speciella fall vidtaga de jämkningar i dessa
siffror, som i följd av särskilda förhållanden kunde prövas befogade (t. ex.
tillfälliga förluster, långvariga sjukdomsfall i familjen, brandolycka eller
dylikt).
Bestämmelserna (§§ 4 och 5 i kungörelsen) angående sättet för statsbidrags
utfående syntes kommittén icke vara lyckliga och hade nog i sin mån bidragit
till att anslaget varit så ytterst litet anlitat. Enligt kommitténs mening vore
det önskligt, att bestämmelserna i dessa delar återfördes till närmare överensstämmelse
med vad departementschefen föreslagit i propositionen till 1918
års riksdag. Kommittén hade närmast tänkt sig följande anordning. Kommunalnämnden
upprättade årligen förteckning på de kommunens mindre
bemedlade medlemmar, som vore berättigade till lindring i sjukvårdskostnaderna,
och tillställde läkaren denna förteckning, samtidigt som kommunen
delgåve denne om kommunen beslutat att bidraga till skjutsersättning och
annan reseersättning med minst Vs- Läkaren insände efter sjukbesöket sin
räkning å den del av kostnaden för detta besök, som utginge av staten och
kommunen, till länsstyrelsen, som efter granskning utbetalade beloppet, varefter
länsstyrelsen hos kommunen uttoge och tillgodoförde anslaget å riksstaten
kommunens andel av resekostnaden.
Emellertid har medicinalstyrelsen år 1923 uppgjort ett utkast till sådan
lösning av frågan att kommunalt bidrag till resekostnaderna icke skulle erfordras.
Enligt styrelsens utkast skulle statsbidrag utgå med eu tredjedel
av den del av kostnaden för sjukbesök, som överstege 10 kronor och
skulle få åtnjutas av personer, för vilka det taxerade beloppet enligt förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt ej överstege 2,000 kronor och
som ej ägde eller brukade jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde överstigande
10,000 kronor.
Över provinsialläkardistriktskommitténs förslag i ämnet ävensom över
medicinalstyrelsens ifrågavarande utkast hava yttranden avgivits av centralstyrelsen
för Sveriges läkarförbund och av styrelsen för svenska provinsialläkarf
öreningen.
Centralstyrelsen ansluter sig i huvudsak till kommitténs förslag. Dock
anser centralstyrelsen den av medicinalstyrelsen föreslagna ändringen i § 3
angående förmögenlietsgränsen för rätt till ifrågavarande bidrag, nämligen
högst 2,000 kronors inkomst eller jordbruksfastighet till högst 10,000 kronors
taxeringsvärde, bättre avpassad efter nu rådande förhållanden än vare sig nu
gällande respektive 1,800 och 8,000 kronor eller av kommittén föreslagna
Kungl. Majits proposition nr 16. 9
respektive 2,500 kronor och 12,000 kronor och tillstyrker sålunda det av
styrelsen gjorda förslaget.
Styrelsen för svenska provinsialläkarföreniugen kan, efter verkställda beräkningar
av kostnad och kostnadsfördelning, ej finna medicinalstyrelsens
förslag vara att särskilt föredraga framför kommittéförslaget, som utöver det
förstnämnda även innebär möjlighet till ett ännu större statsbidrag och därmed
även stor möjlighet för avlägset boende att komma i åtnjutande av
önskvärd och behövlig läkarvård. Kommitténs förslag om statsbidrag med
3/s av hela resekostnaden anser dock styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen
med hänsyn till konsekvens och lättnad vid beräkning av kostnadsfördelning
böra ändras så, att detta bidrag i likhet med vad som före
slagits beträffande läkararvode och bidrag från kommun medgives endast
för den del av resan, som överstiger en mil. Likaså instämmer styrelsen i
medicinalstyrelsens förslag om ändring av § 3 i kungörelsen i ämnet.
I utlåtande den 8 juni 1923 har medicinalstyrelsen i föreliggande fråga
anfört i huvudsak följande.
Såsom styrelsen redan förut i samband med taxefrågan antytt böra ökade
lindringar i sjukvårdskostnaderna å landsbygden införas. De nu gällande
bestämmelserna hava visat sig alldeles overksamma och hava ju redan vid
sin tillkomst ansetts hava en mera provisorisk karaktär. Då nu löneregleringen
för provinsialläkare kan väntas bliva slutligen ordnad och då vidare
bostadsfrågan för provinsialläkare vunnit terräng samt sjuksköterskefrågans
ordnande kan sägas vara i huvudsak genomförd, allt frågor som av riks
dagen satts i samband med frågan om sjukvårdskostnadernas nedbringande
för de mindre bemedlade, synes tiden vara inne att taga sistnämnda fråga
till slutlig och genomgripande behandling.
Den lindring i sjukvårdskostnaden, som nu utgår vid resa överstigande
■en mil, avser endast viss del av Ynka*arvodet. Vid längre resor, och sådana
äro ju särskilt vanliga i norra Sverige, uppgå kostnaderna för läkares resa
till mycket mer än läkararvodet, och i dessa kostnader erhålles ingen
lindring.
Det synes medicinalstyrelsen därför nödvändigt, om man vill vinna eu
verklig förmån för den sjukvårdsbehövande allmänheten å landsbygden, att
statsbidrag medgives även för viss del av läkarens resekostnader. Huru stor
denna del bör vara, får väl avvägas med hänsyn tagen till den förhöjning i
taxan, som styrelsen föreslagit, och till de förhöjda resekostnaderna, som
nu äro rådande och som väsentligt överstiga resekostnaderna under åren
före 1915.
Styrelsen, som genom sitt förberörda utkast velat sätta under prövning
en lösning av frågan allenast med statlig medverkan, har särskilt med hänsyn
till de hörda läkarföreningarnas yttranden funnit sig icke böra i huvudsak
frångå det förslag i .ämnet, som avgivits av provinsialläkardistriktskommittén
år 1920. Dock vill styrelsen efter vad centralstyrelsen för Sveriges
läkarförbund tillstyrkt vidhålla sina i utkastet föreslagna förmögenhetssiffror
2,000 kronor och 10,000 kronor. Avenså anser sig styrelsen böra instämma
med styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen, att statsbidraget skall
medgivas endast för den del av resan, som överstiger 1 mil.
Vad bestämmelserna angående sättet för statsbidrags utfående beträffar
vill styrelsen tillstyrka kommitténs förslag, dock bör tydligt angivas, att
Svenska
provinsialläkarfören
in g eu.
Medicinalstyrelsen
d 8/e 1923.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Läkarmottagningar
atom stationsorten.
Provinsialläkardistriktskommittén.
K) Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
kommunens understödstagare, vilka såsom sådana åtnjuta fri läkarvård, icke
erhålla rätt till statsbidrag i förevarande avseende.
Mot kommitténs beräkning att anslaget för ändamålet skulle kunna tillsvidare
upptagas till 230,000 kronor har styrelsen icke något att erinra.
Innan jag går vidare i behandlingen av frågan om lindring i mindre bemedlades
kostnader för sjukvård, vill jag med några ord beröra frågan om
statsanslag till anordnande av läkarmottagningar i vissa kommuner å landsbygden,
vilken fråga i viss mån sammanhänger med den föreliggande.
I en vid 1919 års lagtima riksdag väckt motion, nr 26: II, föreslogs, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning,
huruvida och på vad sätt sådana kommuner, som vore belägna över ett
visst avstånd från närmaste läkare, måtte kunna genom anslag av staten
beredas möjlighet att anordna läkarmottagningar inom kommunerna i fråga..
Med anledning härav hemställde riksdagen i skrivelse den 22 mars 1919r
nr 64, om utredning i ifrågavarande avseende.
Kungl. Maj:t uppdrog den 15 april 1919 åt 1916 års provinsialläkardistriktskommitté
att skyndsamt inkomma med vederbörlig utredning och förslag i
frågan.
Med anledning härav har nämnda kommitté efter att hava dels inhämtat
upplysningar och jdtranden i ämnet från samtliga provinsialläkare, extra
provinsialläkare, förste provinsialläkare och länsstyrelser, dels ock berett
samtliga kommunalnämnder tillfälle att yttra sig, den 27 april 1920 till
Kungl. Maj:t avgivit betänkande.
I kommitténs betänkande har anförts bland annat följande:
På grund av § 25 i gällande läkarinstruktion den 30 december 1911 hade
inom de olika länen eu del mottagningar utom läkarstationen kommit till
stånd. Samtliga dessa mottagningar torde hava tillkommit efter frivillig
överenskommelse mellan läkaren och vederbörande.
Därjämte hade mottagningar utom läkarstationen hållits på grund av uppdrag
av Kungl. Maj:t enligt särskilda brev. Sådana mottagningar förekomme
uti Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. De både
föreskrivits dels i sammanhang med indelningen i provinsialläkardistrikt såsom
ett åliggande för vederbörande provinsialläkare dels ock tillkommit på
framställning av kommuner och efter hörande av vederbörande provinsialläkare
och förste provinsialläkare samt sedan länsstyrelsen och medicinalstyrelsen
yttrat sig i ärendet. Såsom villkor för dessa mottagningars hållande
hade föreskrivits, att vederbörande kommun skulle tillhandahålla läkaren
lämplig och under kall årstid eller väderlek uppvärmd mottagningslokal.
I ett fall hade därjämte bestämts, att kommunen även skulle bestå fri skjuts.
Staten å sin sida hade tillförsäkrat läkaren resekostnads- och traktamentsersättning
enligt tredje klass i dåvarande resereglemente!, att utgå av anslaget
till bestridande av kostnader för allmän hälso- och sjukvård; i ovannämnda
specialfall, där fri skjuts utlovats, skulle staten utgiva allenast
traktamentsersättning enligt sagda klass. Samtliga dessa av staten bekostade
resor för läkarmottagningar skulle företagas å tider, som länsstyrelsen efter
förslag av vederbörande provinsialläkare bestämde.
Utom nu nämnda läkarmottagningar hade Kungl. Maj:t i anledning av
rådande läkarbrist medgivit vissa läkarmottagningar dels av stationära provinsialläkare
dels av ambulerande läkare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76. 11
För det dåvarande förekomme endast relativt få läkarmottagningar på
grund av bestämmelserna i § 25 av läkarinstruktionen. En del sådana uppgåves
Lava ägt rum men, sedan intresset å ömse sidor slappnat, utan vidare
upphört. En hel del mottagningar, som hölles utom stationerna, utgjordes
av sådana, som inginge i läkarackord med större bruk och industriella anläggningar,
och vore oftast relativt täta, i allmänhet 1 gång i veckan eller
var fjortonde dag.
I fråga om mottagningar på regelbundna förut bestämda tider ute i bygderna
finge beaktas, att sådana, därest de icke återkomme mycket tätt, i
huvudsak endast komme att betjäna kroniska sjukdomsfall och att, sedan
den första tillfredsställelsen med den nya anordningen hunnit lägga sig, de
ofta bleve mycket obetydligt besökta. För de akuta sjukdomarna måste läkaren
ofta före eller efter mottagningarna göra resa samma väg som till mottagningsstället.
De akut insjuknade bleve sålunda i allmänhet ej hjälpta genom
de ifrågasatta läkarmottagningarna. Det kunde också inträffa att, under det
läkaren befunne sig på den extra mottagningsstationen, där måhända ingen
eller ett fåtal patienter toge hans arbete i anspråk, han under tiden söktes
för angeläget sjukbud, för förlossning eller olycksfall å sin ordinarie station
och då befunnes vara långt därifrån, ibland för att ej återkomma på flera
dagar. Detta vore ett ganska tungt vägande skäl mot anordnande av dessa
ifrågasatta mottagningar. — Härvid finge dock framhållas, att sistberörda
olägenhet kunde uppstå vid läkarens tjänsteresor eller vid resor för ombesörjande
av sjukvården i distriktet, även om ej särskilda läkarmottagningar
vore anordnade. Aven finge beaktas en omständighet, som ibland kunde
verka i rakt motsatt riktning till vad motionären tänkt sig, då han framhållit
önskvärdheten av att insjuknade i god tid komme under läkarbehandling.
Vetskapen om, att läkaren om en eller några dagar komme till orten, kunde
nämligen leda till, att man av sparsamhetsskäl läte eu akut insjuknad, exempelvis
en blindtarmsinflammation, ett inklämt bråck o. s. v., ligga över dessa
dagar och därigenom försutte en för patienten betydelsefull tid.
Det torde ock böra påpekas, att riksdagen under år 1918 anvisat anslag
till statsbidrag för lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader. Vid längre avstånd från läkarstationen vore sålunda
möjlighet beredd för sjuk att erhålla en avsevärd lindring i sjukvårdskostnaden.
Men rätten till denna lindring vore dock inskränkt genom viss inkomstgräns.
De nu ifrågasatta läkarmottagningarna skulle då bliva till gagn huvudsakligen
för de sjuka, som befunne sig i den ekonomiska ställning, att de
icke kunde göra anspråk på statsbidrag enligt kungörelsen av år 1918. Då de
akuta sjukdomsfallen emellertid ej läte reglera sig till just de tillfällen, då
läkarmottagningarna utom stationsorten hölles, bleve det sålunda i allmänhet
endast vissa kroniska sjuka, som med ekonomisk fördel kunde begagna sig av
dessa läkarmottagningar. Följden åter härav torde bliva, att regelbundna,
förutbestämda läkarmottagningar exempelvis en gång i månaden eller en gång
var annan eller var tredje månad i smärre byar å den vanliga landsbygden
snart komme att visa ringa tillslutning. För läkaren bleve det i dessa fall
icke heller synnerligen angenämt att utan nytta förnöta tiden på landsvägen,
och detta ännu mindre, om han visste med sig, att hans närvaro på den
ordinarie läkarstationen kunde erfordras, medan han befunne sig på resa.
kanske utan att något verkligt behov därav förelåge. Om sådana resor skulle
förekomma i stor utsträckning vore även att befara, att liikardistrikt, som
vore svåra att besätta, skulle bliva det i ännu högre grad.
Oaktat de av kommittén sålunda framhållna olägenheterna av läkarmottag
-
12
Medicinal''
styrelsen.
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
ningar utom stationsorten liar kommittén funnit sig böra tillstyrka anslag
av statsmedel till anordnande av dylika mottagningar. Kommittén har
emellertid föreslagit, att rätten att erhålla bidrag från ifrågavarande anslag
skulle prövas av medicinalstyrelsen i varje särskilt fall. Det för ändamålet
erforderliga anslagsbehovet har kommittén beräknat till omkring 144,0(X)
kronor för år.
Medicinalstyrelsen har i utlåtande den 27 juli 1920 hemställt att kommitténs
förslag måtte vinna Kungl. Maj:ts beaktande.
Redan med nu gällande läkartaxa äro kostnaderna vid tillkallandet av
läkare till platser på större avstånd från läkarstationen ganska betydande.
Ett genomförande av det förslag till ny läkartaxa, varöver Kungl. Maj:t förut
denna dag beslutat inhämta riksdagens yttrande, skulle i någon mån förhöja
nämnda kostnader. Med hänsyn härtill har jag vid föredragningen av detta
taxeförslag framhållit att åtgärder borde vidtagas för eu effektiv lindring
av sjukvårdskostnaderna för mindre bemedlade patienter på landsbygden.
Det av provinsialläkardistriktskominittén framställda förslaget om anordnande
på statens bekostnad av läkarmottagningar utom vederbörande tjänsteläkares
stationsort är avsett att åstadkomma eu lättnad i sjukvårdskostnaderna
för dem som äro boende avlägset från läkarstationerna. De invändningar
kommittén i sitt betänkande riktat mot systemet med dylika mottagningar
synas mig emellertid tungt vägande. Vad kommittén i detta avseende
anfört torde i varje fall berättiga till den slutsatsen, att läkarmottagningar
av angiven art ofta icke lända till godo för de patienter, som mest
äro i behov av läkarhjälp. Härtill kommer att utvecklingen under de år
som förflutit sedan kommittén avgav sitt förslag gjort nu ifrågavarande
läkarmottagningar mindre behövliga. I detta avseende vill jag endast hänvisa
till den starkt ökade förekomsten av motorfordon, varigenom läkarens
besök hos de sjuka i hög grad underlättats, samt till utvecklingen av distriktssköterskeorganisationen,
som vid den tidpunkt då kommittén avgav sitt för
slag ännu var ytterst ofullkomlig. Med hänsyn härtill finner jag mig icke
kunna förorda kommitténs förslag om anordnande i större skala av läkar
mottagningar utom stationsorten. Härmed vill jag emellertid icke säga, att
icke dylika mottagningar i vissa fall kunna vara på sin plats, men anord
nandet av desamma torde då, liksom för närvarande är fallet, böra bero på
Kungl. Maj:ts prövning och kostnaderna synas liksom hittills böra bestridas
av förslagsanslaget till allmän hälso- och sjukvård.
Med den ståndpunkt jag sålunda funnit mig böra intaga till spörsmålet
•om läkarmottagningar utom stationsorten, synes det mig så mycket mera
angeläget att söka utfinna någon åtgärd, varigenom det nuvarande anslaget
till lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader
skulle kunna komma till den nytta, som från början varit avsedd. Att anslaget
i fråga hittills varit praktiskt sett betydelselöst, torde utan vidare
framgå av de belastningssiflror för detsamma, som jag i det föregående återgivit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76. 13
Den ringa användningen av anslaget torde i främsta rummet bero på att
statsbidrag utgår allenast till läkararvodet, men icke till läkarens resekostnader.
Särskilt i de delar av landet, där avstånden äro stora, utgöra resekostnaderna
den ojämförligt största delen av utgiften för ett läkarbesök.
Da nämnda kostnader helt skola gäldas av de sjuka själva, torde det för
många personer, som befinna sig i sådan ekonomisk ställning att de enligt
gällande bestämmelser äro berättigade till statsbidrag till läkararvodet, ändock
ställa sig allt för dyrbart att tillkalla läkare. Det bär från dera håll
vitsordats att man här har att söka eu huvudanledning till att de ifrågavarande
statsbidragen blivit så obetydligt tagna i anspråk. I likhet med
provinsialläkardistriktskommittén och medicinalstyrelsen anser jag därför att
statsbidrag bör utgå såväl till resekostnader som till läkararvode.
Vad därefter angår frågan huruvida som villkor för statsbidrag bör stadgas
att vederbörande kommun beslutat ikläda sig viss del av kostnaden, bär
kommittén varit av den meningen att ett dylikt villkor vore att förorda.
Kommitténs förslag har i denna del tillstyrkts av de båda i ärendet hörda
läkarorganisationerna, och jämväl medicinalstyrelsen har i sitt yttrande den
K juni 1923 ställt sig på kommitténs ståndpunkt härvidlag. Enligt det av
medicinalstyrelsen tidigare under år 1923 upprättade, i det föregående omnämnda
förslaget i ämnet skulle emellertid statens medverkan i nu förevarande
avseende icke göras beroende av kommunalt bidrag. För min del
anser jag det sannolikt, att eu fordran på kommunalt bidrag i avsevärd mån
skulle motverka syftet med det förevarande anslaget. Det torde nämligen
kunna antagas, att en hel del av de kommuner, där avstånden till läkarstationerna
äro störst och där kostnaderna för läkares tillkallande följaktligen
uppgå till de högsta beloppen, skulle tveka att åtaga sig att bidraga till nu
ifrågavarande kostnader, särskilt som åtskilliga av de åsyftade kommunerna
befinna sig i ett mindre gott finansiellt läge. Men det är just i dessa kommuner
som behovet av lindring i kostnaderna för läkarbesök är mest kännbart.
Härtill kommer, att eu uppdelning av kostnaderna på tre parter,
staten, kommunen och den sjuke, alltid skulle i någon mån komplicera tilllämpningen
av de blivande bestämmelserna, eu omständighet som icke alldeles
torde sakna betydelse då det gäller att få till stånd en utvidgad användning
av det för ändamålet beviljade anslaget. Med hänsyn till vad jag
sålunda anfört finner jag mig böra förorda att fordran på kommunalt bidrag
icke uppställes såsom villkor för statsbidrag.
Enligt kommitténs förslag skulle staten bidraga med 3 - av resekostnaden
och med 4/5 av arvodet. För vinnande av större enkelhet vid uträkningen
av det belopp, som den sjuke har att betala, vill jag emellertid föreslå att
statsbidraget bestämmes till 3/ä av såväl resekostnaden som arvodet.
Med hänsyn till bestämmelserna i det förslag till provinsialläkartaxa,
varom jag förut i dag gjort hemställan, torde det grundbelopp, som vid
statsbidragets beräkning skall avdragas från arvodet, böra bibehållas vid 7
kronor. Statsbidrag till läkararvode synes alltså böra utgå med tre femtedelar
av den del av arvodet som överstiger 7 kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
I anledning av vad styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen föreslagit
och medicinalstyrelsen tillstyrkt torde statsbidrag böra utgå allenast
för den del av läkarens resa, som faller utanför ett avstånd av tio kilometer
från vederbörande läkarstation.
Yad sedermera angår frågan om vilka personer som skola vara berättigade
till statsbidrag, finner jag mig kunna i huvudsak biträda medicinalstyrelsens
förslag att sådant bidrag skall kunna utgå allenast till den, för vilken det
taxerade beloppet enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
ej överstiger 2,000 kronor och som ej äger eller brukar jordbruksfastighet
med ett taxeringsvärde överstigande 10,000 kronor.
Statsbidrag torde, såsom för närvarande är fallet, böra utgå jämväl för
kostnad för sjukbesök, som avser bidragsberättigad persons tjänare eller
medlem av hans hushåll, vilken icke själv äger större eller annan inkomst
eller förmögenhet än nyss nämnts.
Den nuvarande bestämmelsen att statsbidrag icke utgår för sjukbesök
hos person, för vilken kommun åtagit sig att betala läkarvård, torde böra
bibehållas.
Självfallet bör statsbidrag utgå allenast till personer, som äro bosatta på
landsbygden. För vinnande av erforderlig tydlighet i detta avseende torde
böra föreskrivas att bidrag icke utgår till person, som är bosatt i stad, köping
eller municipalsamliälle med egen läkare.
Beträffande därefter frågan om sättet för bidrags utfående torde det vara
uppenbart att de nu gällande bestämmelserna i detta avseende kräva en
omarbetning. Provinsialläkardistriktskommitténs förslag härutinnan, som
innebär att årliga förteckningar över de bidragsberättigade personerna inom
vederbörande kommuner skulle upprättas, synes mig dock ägnat att medföra
allt för stor omgång och även ur andra synpunkter vara mindre lämpligt.
Det erbjuder givetvis stor svårighet att härvidlag utfinna en fullt tillfredsställande
metod. Försöksvis vill jag emellertid föreslå följande anordning.
Genom statens försorg erhålla vederbörande tjänsteläkare tryckta blanketter,
innehållande en på heder och samvete avgiven försäkran att under
tecknaren uppfyller förutsättningarna för statsbidrag sådana de i en blivande
kungörelse i ämnet må komma att bliva angivna. Vid sjukbesök hos personer,
boende på ett avstånd av mer än tio kilometer från läkarstationen,
skall läkaren medföra dylik blankett samt tillfråga den sjuke, respektive
hans maka eller målsman, huruvida nyssnämnda förutsättningar äro för
handen. Besvaras frågan jakande, har läkaren att låta vederbörande underteckna
blanketten. Undertecknas blanketten, må läkaren av den sjuke uppbära
endast den del av arvodet och resekostnaden, som enligt vad i det
föregående angivits icke skall gäldas av statsverket. Härefter har läkaren
att till länsstyrelsen insända räkning å den del av arvode och resekostnad,
som skall gäldas av statsverket, samt därvid foga den nyssnämnda undertecknade
blanketten. Länsstyrelsen har att inhämta vederbörande landsfiskals
eller kommunalnämndsordförandes attest, tecknad å blanketten, samt
därefter utanordna räkningsbeloppet till läkaren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76. 15
Skulle förutsättningarna för statsbidrag av länsstyrelsen befinnas icke
vara för lianden och läkarens räkning följaktligen icke kunna av länsstyrelsen
betalas, skall läkaren givetvis äga att avfordra patienten räkningens belopp.
Därest patienten icke erlägger beloppet, åtnjuter läkaren för utbekommande
av detsamma handräckning hos överexekutor på sätt stadgas i § 13 av gällande
provinsialläkartaxa. Bestämmelserna i nämnda paragraf äro oförändrade
upptagna i det förslag till ny provinsialläkartaxa, varöver Kungl.
Maj:t förut i dag beslutat inhämta riksdagens yttrande.
Det förslag till grunder för statsbidrags utgående, som jag i det föregående
framställt, är att betrakta som ett försök att ersätta de nu gällande, i stort
sett förfelade bestämmelserna i förevarande ämne med mera tillfredsställande
stadganden. Huruvida de av mig föreslagna grunderna komma att fylla sitt
syfte torde det icke vara möjligt att på förhand bedöma med någon grad av
säkerhet. Intresset av att finna effektiva former för beredande av lindring
i sjukvårdskostnaderna för mindre bemedlade patienter på landsbygden synes
mig emellertid vara så stort, att det ifrågavarande försöket bör göras. Skulle
de föreslagna bestämmelserna efter någon tids prövning visa sig mindre
tillfredsställande, torde man med ledning av dåmera vunnen praktisk erfarenhet
hava utsikt att med större framgång kunna företaga ändamålsenliga förändringar
i desamma.
De författningsföreskrifter, som vid bifall till vad jag i det föregående
föreslagit bliva erforderliga, torde det ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda
i huvudsaklig överensstämmelse med av mig här förordade grunder.
Yad slutligen angår behovet av medel för nu ifrågavarande ändamål torde
det vara tydligt, att det icke är möjligt att däröver göra någon tillförlitlig
beräkning. Tidigare försök att beräkna anslagsbehovet i förevarande avseende
kunna icke anses lyckade. För sistförflutna budgetår uppgick belastningen
å anslaget, såsom jag i det föregående omnämnt, till 12,389 kronor. Denna
siffra lämnar naturligen icke någon som helst ledning. Provinsialläkardistriktskommittén
har i anslutning till sitt förslag om ändrade grunder för anslagets
utgående beräknat anslagsbehovet till 230,000 kronor för år. Denna beräkning
har godtagits av medicinalstyrelsen. Då det emellertid med visshet torde
kunna antagas att det kommer att dröja åtskillig tid innan de nya bestämmelserna
för nu ifrågavarande statsbidrag bliva mera allmänt kända och
tillämpade, lärer anslagsbehovet åtminstone under det första året bliva
väsentligt mindre än vad kommittén och medicinalstyrelsen förutsatt. Med
hänsyn härtill vill jag hemställa, att anslaget för nästkommande budgetår
upptages till 100,000 kronor. Detta belopp har Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition
(femte huvudtiteln, punkt 86) föreslagit riksdagen att i
avvaktan på särskild proposition i ämnet beräkna för ändamålet.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen
att till lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
med av mig i det föregående förordade grunder, för budgetåret
1926—1927 anvisa ett extra förslagsanslag av 100,000
kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
ör protokollet:
Aloe Karlholm.
Stockholm. K. L. Beckmans Boktr., 1926.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1926:193 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader. s. 8 i texten
- SU 1926:94 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader jämte i ämnet väckta motione s. 1 i texten