Sök i Ratio Lex

Angående lindring i mindre bemedlade patienters ä landsbygden sjukvårdskostnader

1926-02-05 · 16 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1926:76, Angående lindring i mindre bemedlade patienters ä landsbygden sjukvårdskostnader

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kringla Maj:ts proposition tir 76.

1

Nr 76.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående lindring i

mindre bemedlade patienters ä landsbygden sjukvårdskostnader;

given Stockholms slott den 5 februari

1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

(lustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Handled, ministern för utrikes ärendena Under, statsråden

Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson. Wigforss.

Möi/ler, Levinson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför:

Vid behandlingen i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag

av frågan om anslag till förste provinsialläkare och provinsialläkare (femte

huvudtiteln, punkt 45) meddelade jag, att det i riksstaten sedan ett flertal

år upptagna extra förslagsanslaget till lindring i mindre bemedlade patienters å

landsbygden sjukvårdskostnader hittills i jämförelsevis ringa grad tagits i

anspråk, huvudsakligen på grund av innehållet i de för anslagets användning

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sarnl. 64 höft. (Nr 76.)

1843 25

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl Maj.ts proposition nr 76.

1916 års

riksdag.

fastställda bestämmelserna. Jag anförde vidare, att jag i samband med

blivande förslag om lönereglering för nyssnämnda tjänsteläkare samt om ny

läkartaxa både för avsikt att föreslå eu omläggning av bestämmelserna för

ifrågavarande anslag i syfte att ernå större effektivitet i avseende å anslagets

användning.

I anslutning härtill har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen (femte

huvudtiteln, punkt 86) föreslagit riksdagen att i avvaktan på särskild proposition

i ämnet till lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden

sjukvårdskostnader för budgetåret 1926—1927 beräkna ett extra förslagsanslag

av 100,000 kronor.

Sedan Kungl. Maj:t förut denna dag på min hemställan beslutit att till

riksdagen avlåta propositioner dels angående lönereglering för förste provinsialläkare

och provinsialläkare, dels ock angående ny provinsialläkartaxa,

anhåller jag att nu få till behandling upptaga frågan om förenämnda anslag till

lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

Anslaget i fråga har tillkommit på grund av ett initiativ av 1916 ars riksdag.

I anledning av en vid nämnda riksdag väckt motion om utredning angående

reglering av provinsialläkarnas arvoden, anförde riksdagen i skrivelse

den 29 mars 1916 (nr 57) bland annat följande:

Riksdagen ansåge i likhet mod motionären, att till astadkommande^ av

förbättring i missförhållandena rörande sjukvårdskostnaderna en utjämning

av gällande taxebestämmelser borde företagas utan att därigenom läkarens

intresse finge bliva lidande.

I överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen i avgivet yttrande uttalat

ausåge riksdagen den utväg att lösa förevarande fråga nu vara fördelaktigast

och närmast ledande till målet, som ginge ut på att ett visst

läo-re arvode fastställdes lika för alla distrikt och att särskilt arvode därutöver

för långväga besök samt skjutsersättningar ersattes av statsmedel.

Riksdagen förbisågs ej att en dylik utväg kunde komma att medföra nog

så avsevärda utgifter för statsverket. Det förtjänade dock härutinnan påpekas

att den ifrågasatta utredningen torde böra inskränkas till förhållandena

å landsbygden, där en utjämning i läkartaxan enligt riksdagens^ mening

närmast borde avse att komma de mindre bemedlade, såsom småbrukare,

torpare och hantverkare m. fl., till godo, enär givetvis den åsyftade

lindringen endast borde åtnjutas av personer under en viss bestämd inkomstgräns.

,

Riksdagen ville vidare erinra om att läkarvården för de under fattigvården

hörande ävensom för den stora massan av alla i enskild tjänst varande personer

ombesörjdes dels av de kommunala myndigheterna, dels av vederbörande husbonde

varför dylika fall icke berördes av framställningen i motionen. Det

vore under sådana förhållanden att förmoda att den noggranna utredning av

förevarande spörsmål, som riksdagen ansåge vara av behovet påkallad, skulle

visa att de ifrågasatta statsutgifterna skulle kunna hållas inom rimliga

gränser.

Riksdagen anhölle om en allsidig och skyndsam utredning av fragan om

reglering av provinsialläkares arvoden därhän att utjämning i största möjliga

mån måtte kunna ske samt att Kungl. Maj:t därefter ville för riksdagen

framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

Den av riksdagen sålunda begärda utredningen uppdrogs åt 1916 års

provinsialläkardistriktskommitté.

I utlåtande den 1 december 1917 uttalade nämnda kommitté att det ifråga
o
varande

spörsmålet enligt kommitténs uppfattning vore synnerligen behjärtansvärt,

vadan kommittén ansett sig böra tillse om icke, trots att erforderligt

statistiskt material för hela frågans bedömande icke funnes tillgängligt, något

kunde åtgöras för att bereda mindre bemedlade, som vore avlägset boende

från läkarstationen, billigare läkarvård än vad gällande läkartaxa bestämde.

Kommittén framlade i förevarande avseende förslag om anvisande av ett

förslagsanslag å 100,000 kronor till bidrag för lindring i sjukvårdskostnaderna

å landsbygden.

För disponerande av medel från detta anslag skulle enligt kommittén gälla

följande regler: 1. Bidrag utgår endast vid vissa av provinsial- eller extra provinsialläkare

företagna sjukvårdsresor. 2. Berättigade till bidrag för sig själva och

sina familjemedlemmar ävensom tjänare äro de personer, för vilka det beräknade

beloppet, efter vilket skatt utgår enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,

ej överstiger 1,500 kronor eller, om inkomsten härleder sig

uteslutande från kapital och arbete, 1,800 kronor eller, om inkomsten åt

njutes endast från fast egendom, 1,000 kronor. Personer för vilka kommunen

åtagit sig att betala läkarvård äro ej berättigade till bidrag från

sagda anslag. 3. Kommunalnämnden uppgör förslag senast i december

månad å dem som äro berättigade till bidrag och tillställer vederbörande

bevis därom. 4. Bidrag kan ej ifrågakomma vid läkares sjukbesök på avstånd

ej överstigande 1 mil från läkarstationen, och utgår ej heller bidrag

för gäldande av skjutsersättning eller annan reseersättning vid sjukbesök på

längre avstånd. 5. Vid sjukbesök på avstånd överstigande 1 mil från läkarstationen

betalar patienten 7 kronor av det läkaren tillkommande arvodet,

■och fördelas återstående delen av kostnaden sålunda, att staten betalar 2/s,

vederbörande kommun 2/ä och patienten Vs- 6. För erhållande av omför

rnälda lindring i sjukvårdskostnaden företes vid läkarens besök det i mom.

3 omnämnda beviset. 7. För utfående av den del av arvodet, som gäldas

av stat och kommun, insänder läkaren kvartalsvis räkning, upptagande järn

väl patienternas namn samt platser och dagar för besöken, till kommunal

nämnden, som senast inom en månad likviderar densamma. 8. Kommunal

nämnden i sin ordning äger att halvårsvis med företeende av behöriga verifikationer

hos Kungl. Maj:ts befallningshavande göra framställning om gott

görelse för den del av kostnaden, som belöper på staten.

Med anledning av vad provinsialläkardistriktskommittén sålunda föreslagit

äskade Kungl. Maj:t i proposition till 1918 års riksdag (nr 313) anvisande

•å extra stat för år 1919 av ett förslagsanslag å 230,000 kronor för lindring i

mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

Med avseende å villkor och bestämmelser för åtnjutande av bidrag från

det föreslagna anslaget anförde föredragande departementschefen bland annat

följande:

De åtgärder som i förevarande avseende nu kunde komma att beslutas

både karaktären av försök. Detta vore emellertid ej avskräckande i och för

sig. Erfarenheten allena kunde giva erforderligt stöd för de lämpligaste

anordningarna. I yttranden över kommitténs förslag hade anmärkningar

Provinsialläkardistrikt*

kommittén

1 dec. 1917.

Departementschefen

1919.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Statsutskott

1918.

4 Kungl. Maj:ts proposition ur 7ti.

framställts mot, att kommunen också skulle bidraga till sjukvårdskostnader

för mindre bemedlade medlemmar av kommunen. Dessa anmärkningar

syntes departementschefen ej alltför tungt vägande. Emellertid

vore den ojämförligt största kostnaden vid de längre sjukresorna betingad

av den allt efter avståndet stegrade skjutsersättningen. Den av

kommittén föreslagna lindringen syntes därför alltför obetydlig och knappast

motsvara syftet med riksdagens år 1910 gjorda framställning i ämnet. Skulle

någon verklig fördel med den ifrågasatta åtgärden vinnas syntes nödvändigt

att bidrag finge åtnjutas jämväl för bestridande av resekostnaden. För

bidragets åtnjutande torde de av kommittén föreslagna grunder kunna tilllämpas

sålunda, att bidrag för läkarbesök vid ett avstånd överstigande 1 mil

från läkarstationen utginge för den del av kostnaden, däri inberäknat resekostnaden,

som överstege 7 kronor. Beträffande fördelningen av bidraget

mellan stat och kommun funnes från departementschefens sida ingen erinran.

Gränsen för bidragets erhållande borde dock något höjas. I anledning

härav syntes följande grunder för statsbidragets utgående böra antagas:

1) Statsbidrag utgår till bestridande av kostnader för sjukbesök, som av

vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare företages på avstånd

överstigande en mil från läkarstationen. 2) Bidraget utgår med 2/ä iiv den

del av kostnaden för sjukbesöket, reseersättningen däri inberäknad, som

iiverstiger 7 kronor, under villkor att vederbörande kommun ikläder sig ersättningsskyldighet

för likaledes 2/s av nämnda del av kostnaden; skolande

kommunens bidrag angivas icke vara fattigunderstöd. 3) Berättigade till

statsbidrag äro personer, för vilka det taxerade beloppet ej överstiger 2,000

kronor enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt eller, om in

komsten åtnjutes av enbart fast egendom. 1,000 kronor; och äga sådana

personer jämväl åtnjuta bidrag för sjukbesök, som avse hos dem anställda

tjänare eller medlemmar av deras hushåll, vilka icke själva hava större inkomst

än nyss nämnts. Personer för vilka kommun åtagit sig att betala

läkarvård äro ej berättigade till ifrågavarande bidrag. 4) Kommunalnämnden

upprättar före utgången av december månad varje år förteckning för nästkommande

år över de personer, som äro berättigade till bidrag, samt tillställer

vederbörande läkare nämnda förteckning. 5) För utfående av deri

del av kostnaden för sjukbesöket, som gäldas av stat eller kommun, insänder

läkaren räkning, upptagande patienternas namn samt platser och dagar

för besöken ävensom uppgift å resekostnaden, till Kungl. Maj ds befallningshavande

i länet, som snarast möjligt likviderar densamma. Kungl. Majds

befallningsliavande åligger att därefter hos vederbörande kommun uttaga

den del av kostnaden, som belöper på kommunen.

,i Med anledning av denna proposition anförde statsutskottet i sitt utlåtande

nr 210 bland annat följande:

Skillnaden mellan kommitténs och departementschefens förslag hänförde

sig huvudsakligen till frågan om bidrag jämväl till resekostnaderna skulle

lämnas. Den i ärendet förebragta utredningen kunde emellertid näppeligen

anses tillräcklig för att ett beslut om statsbidrag i den utsträckning som

Kungl. Majds förslag förutsatte skulle kunna grundas därpå. Frågan om

statsbidrag jämväl till resekostnaden syntes dessutom på sådant sätt sammanhänga

med frågan om anordnande av bostäder för provinsialläkare och

bostadskommunens eventuella skyldighet att bidraga härtill m. m., att dessa

frågor syntes böra prövas i ett sammanhang. I viss mån kunde detta också

sägas vara fallet med frågan om lönereglering i övrigt för provinsialläkarkåren

samt den av riksdagen år 1916 i särskild skrivelse berörda frågan ont

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76. ;>

•statsbidrag till kommunalt anställda sjuksköterskor. Av dessa skäl funne sig

utskottet icke kunna för det dåvarande tillstyrka beslut om statsbidrag för utjämning

av resekostnaden. Beträffande däremot frågan huruvida statsbidrag

borde ifrågakomma till den del av kostnaden för läkarvården som folie på

läkararvodet ansåge utskottet beslut om ett mera provisoriskt ordnande av

■denna fråga kunna och böra omedelbart fattas. Den av riksdagen på

utskottets tillstyrkan förordade nya läkartaxan måste nämligen anses göra

det av riksdagen tidigare framhållna behovet av viss sådan utjämning ännu

starkare. Utskottet funne emellertid lämpligt, att vid en så begränsad ut

jämning uppdelning av vårdkostnaden enbart borde ske på staten och den

sjukvårdsbehövande. Det för kommunens delaktighet i kostnaden eljest

gällande skälet om behov av ökad lokal kontroll syntes för en uppdelning

av allenast läkararvodet icke äga större betydelse. Kommunens anpart i

förpliktelsen att söka underlätta läkarvården för sina mindre bemedlade

invånare syntes skäligen böra reserveras för resekostnaden, när frågan om

reglering härav mera definitivt prövades och avgjordes. Detta uteslöte givetvis

icke, att kommunen redan nu — vilket dess bättre även å flera håll vore

händelsen — understödde sina ekonomiskt svagt ställda medlemmar med

-.skjutsanskaffning eller bidrag till resekostnaden.

Mot förslaget angående vilka, som skulle vara berättigade till bidrag av

.statsmedel för sjukvårdskostnader, framställde utskottet vissa erinringar liksom

mot den anordning, som föreslagits för bidragets utbekommande.

Sedan riksdagen biträtt utskottets förslag utfärdade Kungl. Maj:t den 8

november 1918 kungörelse angående statsbidrag för lindring i mindre bemed - hide patienters å landsbygden sjukvårdskostnader (nr 843).

Bestämmelserna i kungörelsen äro följande:

§ 1-

Statsbidrag utgår enligt nedan angivna grunder till bestridande av kost

nader för sjukbesök, som av vederbörande provinsial- eller extra provinsial

läkare företages på avstånd överstigande en mil från läkarstationen.

§ 2.

Statsbidrag utgår med fyra femtedelar av den del av läkararvodet, som

•överstiger 7 kronor.

§ 3.

Berättigad till statsbidrag är person, för vilken det taxerade beloppet

■enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt ej överstiger 1,800

kronor och som icke äger eller brukar jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde

överstigande 8,000 kronor.

Statsbidrag utgår jämväl för läkararvode, som avser den bidragsberättigandes

tjänare eller medlem av hans hushåll, vilken icke själv äger större eller

annan inkomst än nyss nämnts.

Person, för vilken kommun åtagit sig betala läkarvård, är ej berättigad

itill ifrågavarande bidrag.

§ 4.

Den, som önskar befrielse från den del av läkararvode, som enligt §§ 1

■och 2 må täckas genom statsbidrag, skall medelst företeende av den för

honom senast utfärdade kronodebetsedel eller kommunalnämndsordförandes

Kungörelsen

den 8 november

1918.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Anslags
behov
1919—1922.

Cirkulär

15 juli 1921.

Departementschefen

1922.

Anslagsb

dopp1923—

SO juni 1926.

(5 Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

eller annan kommunal myndighets bevis om i § 3 omnämnt förhållande för

läkaren styrka att lian är till sådan befrielse berättigad. \

§ 5.

För utfående av den del av läkararvodet som gäldas av staten, insänder

läkaren kvartalsvis räkning, upptagande patienternas namn samt platser och

dagar för besöken, till länsstyrelsen, som efter vederbörlig granskning till

läkaren så snart ske kan utbetalar honom sålunda tillkommande arvode.

Utgift för ifrågavarande ändamål skall av länsstyrelse avföras å det undersjätte

huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till bidrag för lindring i mindre

bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

Det för år 1919 för ifrågavarande ändamål anvisade förslagsanslaget utgjorde

230,000 kronor och anslag till enahanda belopp anvisades sedan föi''

vart och ett av åren 1920 och 1921. Utbetalningarna för år 1919 av anslaget

uppgingo emellertid endast till 1,921 kronor 70 öre. 1921 års riksdag — vars

vederbörande utskott inhämtat att av det för år 1920 anvisade anslaget endast

3,347 kronor 18 öre utbetalats — anvisade för år 1922 för ändamålet ett

förslagsanslag å allenast 130,000 kronor. I anledning av den ringa belastningen

å anslaget anbefallde Kungl. Maj:t genom brev den 7 juli 1921 medicinalstyrelsen

att vidtaga lämpliga åtgärder för spridande av kunskap om

innehållet av kungörelsen den 8 november 1918.

I skrivelse den 3 augusti 1921 meddelade medicinalstyrelsen, att styrelsen,,

till åtlydnad av nyssberörda föreskrift, i cirkulär den 15 juli 1921 anmodat

alla rikets landskommuner samt städer och köpingar utan egen läkare att på

lämpligt sätt bringa innehållet i kungörelsen den 8 november 1918 till kännedom

för alla dem, som kunde komma i åtnjutande av ifrågavarande statsbidrag.

I

I 1922 års statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 106) anförde

föredragande departementschefen rörande anslag för ifrågavarande ändamål

bland annat följande.

Såsom medicinalstyrelsen framhållit hade Kungl. Maj:t anbefallt styrelsen

att överarbeta det av provinsialläkardistriktskommittén avgivna förslaget till

ny läkartaxa. Då detta ärende, som stode i samband med den till 1902 årslöneregleringskommitté

överlämnade frågan om ny definitiv lönereglering för

förste provinsialläkare och provinsialläkare, icke torde hinna föreläggas 1922

års riksdag, torde icke heller det med nyssnämnda frågor nära sammanhängande

spörsmålet om ändrade grunder för användningen av anslaget till

lindring i de mindre bemedlades å landsbygden sjukvårdskostnader, som

också behandlats av provinsialläkardistriktskommittén, böra för det dåvarande

tagas under omprövning, utan syntes de år 1918 fastställda grunderna

tillsvidare böra gälla oförändrade. Emellertid syntes anslagsbehovet med

hänsyn till den fortfarande mycket ringa belastningen kunna beräknas till

allenast 50,000 kronor för år.

I anslutning till vad sålunda föreslagits beviljade riksdagen för budgetperioden

1 januari—30 juni 1923 ett anslag å 25,000 kronor. För budgetåret

1923—1924 föreslog medicinalstyrelsen att anslaget skulle beräknas till 50,000

opaginerad Kontrollera mot PDF

KungL May.ts proposition nr 76.

(

kronor. Då emellertid anslagets belastning under år 1921 uppgått till endast

3,895 kronor och under första halvåret 1922 till 4,415 kronor, anvisades för

budgetåret 1923—1924 ett belopp av allenast 25,000 kronor.

Belastningssiffran för första halvåret 1923 var 6,020 kronor och för budgetåret

1923—1924 10,500 kronor.

För budgetåret 1924—1925 nedsattes anslaget till 15,000 kronor och för

budgetåret 1925—1926 ytterligare till 12,000 kronor. Belastningssiffran för

budgetåret 1924—1925 uppgick emellertid till 12,389 kronor 38 öre och visade

således någon ökning.

Med hänsyn härtill har medicinalstyrelsen i skrivelse den 5 augusti 1925

hemställt att därest ej förslag om ändrade grunder för åtnjutande av kär

ifrågavarande anslag komme att föreläggas 1926 års riksdag, anslaget måtte

höjas och för budgetåret 1926—1927 åter beräknas till 15,000 kronor.

I sitt den 16 december 1920 avgivna betänkande har provinsialläkardistriktskommittén

emellertid framställt förslag rörande ändrade grunder för statsbidrag

till mindre bemedlades sjukvårdskostnader.

Kommittén har härom anfört bland annat följande.

Då nu avsåges ett slutligt ordnande av förevarande angelägenhet, ansåge

kommittén att kommunernas medverkan borde tagas i anspråk, dock tillsvidare

allenast så, att statsbidrag för resekostnader utginge endast i kommuner,

som beslutit att ikläda sig viss del av resekostnadsersättningen. Kommunen

bleve då också intresserad av att resekostnaderna liölles inom skäliga

belopp. För att förekomma missbruk av rätten att erhålla bidrag av allmänna

medel till resekostnader för läkares besök i den sjukes hem borde läkaren

hos kommunalnämnden anmäla när uppenbart missbruk ägt rum genom

att läkaren kallats till besök hos den sjuke i stället för att denne senare

själv bort uppsöka läkaren, så att person som gjort sig skyldig till sådant

missbruk måtte avföras från den för året gällande listan på de till bidrag

till sjukvårdskostnaderna berättigade. Faran för missbruk minskades också

därav, att den sjuke eller hans målsman alltid själv finge bestrida 1/ä av

resekostnaden och att ersättning i varje fall ej utginge för den första milen.

Kommittén ansåge att i de fall då kommunalbidrag beslutats kommunen

borde bidraga med 1/5 av kostnaden för skjuts eller annan reseersättning,

i vad denna kostnad avsåge avstånd, överstigande en mil från läkarstationen,

medan 3/ä av denna kostnad skulle falla på staten och 1/ä på den

sjuke eller hans målsman. För det fall att beslut om kommunalt bidrag ej

fattats skulle ersättning för sjukbesök allenast utgå för läkararvodet och av staten

härutinnan tillskjutas 4/s av arvodet. Med antagande av dessa grunder och

med förhöjning av i § 2 i ovan omförmälda kungörelse upptagna belopp av

läkararvodet, som påkallades av föreslagna förhöjningen i läkartaxan skulle

nämnda § kunna avfattas sålunda: statsbidrag utginge med 4/ä av den del av

läkararvodet, som överstege 11 kronor. Hade vederbörande kommun utfäst

sig att betala minst 1/s av kostnad för skjuts eller annan reseersättning, i

vad denna ej avsåge avstånd mellan läkarstationen och den sjukes hemvist

av 1 mil eller därunder, utginge statsbidrag till 3/s av hela resekostnaden.

Provinsialläkardistriktskommittén

den 16

december

1920.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Medicinalstyrelsens

utkast 1923.

Sveriges

läkarförbund.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

Bestämmelsen (§ 3 i kungörelsen) angående vilka personer som vore berättigade

till statsbidrag, borde undergå den jämkning som kunde anses

skälig i följd av penningvärdets fall, och ansåge kommittén att siffran 1,800

kronor för det taxerade beloppet enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

borde höjas till 2,500 kronor och taxeringsvärdet 8,000 kronor

för den som ägde eller brukade jordbruksfastighet ändras till 12,000 kronor.

Kommunen borde äga att i speciella fall vidtaga de jämkningar i dessa

siffror, som i följd av särskilda förhållanden kunde prövas befogade (t. ex.

tillfälliga förluster, långvariga sjukdomsfall i familjen, brandolycka eller

dylikt).

Bestämmelserna (§§ 4 och 5 i kungörelsen) angående sättet för statsbidrags

utfående syntes kommittén icke vara lyckliga och hade nog i sin mån bidragit

till att anslaget varit så ytterst litet anlitat. Enligt kommitténs mening vore

det önskligt, att bestämmelserna i dessa delar återfördes till närmare överensstämmelse

med vad departementschefen föreslagit i propositionen till 1918

års riksdag. Kommittén hade närmast tänkt sig följande anordning. Kommunalnämnden

upprättade årligen förteckning på de kommunens mindre

bemedlade medlemmar, som vore berättigade till lindring i sjukvårdskostnaderna,

och tillställde läkaren denna förteckning, samtidigt som kommunen

delgåve denne om kommunen beslutat att bidraga till skjutsersättning och

annan reseersättning med minst Vs- Läkaren insände efter sjukbesöket sin

räkning å den del av kostnaden för detta besök, som utginge av staten och

kommunen, till länsstyrelsen, som efter granskning utbetalade beloppet, varefter

länsstyrelsen hos kommunen uttoge och tillgodoförde anslaget å riksstaten

kommunens andel av resekostnaden.

Emellertid har medicinalstyrelsen år 1923 uppgjort ett utkast till sådan

lösning av frågan att kommunalt bidrag till resekostnaderna icke skulle erfordras.

Enligt styrelsens utkast skulle statsbidrag utgå med eu tredjedel

av den del av kostnaden för sjukbesök, som överstege 10 kronor och

skulle få åtnjutas av personer, för vilka det taxerade beloppet enligt förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt ej överstege 2,000 kronor och

som ej ägde eller brukade jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde överstigande

10,000 kronor.

Över provinsialläkardistriktskommitténs förslag i ämnet ävensom över

medicinalstyrelsens ifrågavarande utkast hava yttranden avgivits av centralstyrelsen

för Sveriges läkarförbund och av styrelsen för svenska provinsialläkarf

öreningen.

Centralstyrelsen ansluter sig i huvudsak till kommitténs förslag. Dock

anser centralstyrelsen den av medicinalstyrelsen föreslagna ändringen i § 3

angående förmögenlietsgränsen för rätt till ifrågavarande bidrag, nämligen

högst 2,000 kronors inkomst eller jordbruksfastighet till högst 10,000 kronors

taxeringsvärde, bättre avpassad efter nu rådande förhållanden än vare sig nu

gällande respektive 1,800 och 8,000 kronor eller av kommittén föreslagna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition nr 16. 9

respektive 2,500 kronor och 12,000 kronor och tillstyrker sålunda det av

styrelsen gjorda förslaget.

Styrelsen för svenska provinsialläkarföreniugen kan, efter verkställda beräkningar

av kostnad och kostnadsfördelning, ej finna medicinalstyrelsens

förslag vara att särskilt föredraga framför kommittéförslaget, som utöver det

förstnämnda även innebär möjlighet till ett ännu större statsbidrag och därmed

även stor möjlighet för avlägset boende att komma i åtnjutande av

önskvärd och behövlig läkarvård. Kommitténs förslag om statsbidrag med

3/s av hela resekostnaden anser dock styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen

med hänsyn till konsekvens och lättnad vid beräkning av kostnadsfördelning

böra ändras så, att detta bidrag i likhet med vad som före

slagits beträffande läkararvode och bidrag från kommun medgives endast

för den del av resan, som överstiger en mil. Likaså instämmer styrelsen i

medicinalstyrelsens förslag om ändring av § 3 i kungörelsen i ämnet.

I utlåtande den 8 juni 1923 har medicinalstyrelsen i föreliggande fråga

anfört i huvudsak följande.

Såsom styrelsen redan förut i samband med taxefrågan antytt böra ökade

lindringar i sjukvårdskostnaderna å landsbygden införas. De nu gällande

bestämmelserna hava visat sig alldeles overksamma och hava ju redan vid

sin tillkomst ansetts hava en mera provisorisk karaktär. Då nu löneregleringen

för provinsialläkare kan väntas bliva slutligen ordnad och då vidare

bostadsfrågan för provinsialläkare vunnit terräng samt sjuksköterskefrågans

ordnande kan sägas vara i huvudsak genomförd, allt frågor som av riks

dagen satts i samband med frågan om sjukvårdskostnadernas nedbringande

för de mindre bemedlade, synes tiden vara inne att taga sistnämnda fråga

till slutlig och genomgripande behandling.

Den lindring i sjukvårdskostnaden, som nu utgår vid resa överstigande

■en mil, avser endast viss del av Ynka*arvodet. Vid längre resor, och sådana

äro ju särskilt vanliga i norra Sverige, uppgå kostnaderna för läkares resa

till mycket mer än läkararvodet, och i dessa kostnader erhålles ingen

lindring.

Det synes medicinalstyrelsen därför nödvändigt, om man vill vinna eu

verklig förmån för den sjukvårdsbehövande allmänheten å landsbygden, att

statsbidrag medgives även för viss del av läkarens resekostnader. Huru stor

denna del bör vara, får väl avvägas med hänsyn tagen till den förhöjning i

taxan, som styrelsen föreslagit, och till de förhöjda resekostnaderna, som

nu äro rådande och som väsentligt överstiga resekostnaderna under åren

före 1915.

Styrelsen, som genom sitt förberörda utkast velat sätta under prövning

en lösning av frågan allenast med statlig medverkan, har särskilt med hänsyn

till de hörda läkarföreningarnas yttranden funnit sig icke böra i huvudsak

frångå det förslag i .ämnet, som avgivits av provinsialläkardistriktskommittén

år 1920. Dock vill styrelsen efter vad centralstyrelsen för Sveriges

läkarförbund tillstyrkt vidhålla sina i utkastet föreslagna förmögenhetssiffror

2,000 kronor och 10,000 kronor. Avenså anser sig styrelsen böra instämma

med styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen, att statsbidraget skall

medgivas endast för den del av resan, som överstiger 1 mil.

Vad bestämmelserna angående sättet för statsbidrags utfående beträffar

vill styrelsen tillstyrka kommitténs förslag, dock bör tydligt angivas, att

Svenska

provinsialläkarfören

in g eu.

Medicinalstyrelsen

d 8/e 1923.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Läkarmottagningar

atom stationsorten.

Provinsialläkardistriktskommittén.

K) Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

kommunens understödstagare, vilka såsom sådana åtnjuta fri läkarvård, icke

erhålla rätt till statsbidrag i förevarande avseende.

Mot kommitténs beräkning att anslaget för ändamålet skulle kunna tillsvidare

upptagas till 230,000 kronor har styrelsen icke något att erinra.

Innan jag går vidare i behandlingen av frågan om lindring i mindre bemedlades

kostnader för sjukvård, vill jag med några ord beröra frågan om

statsanslag till anordnande av läkarmottagningar i vissa kommuner å landsbygden,

vilken fråga i viss mån sammanhänger med den föreliggande.

I en vid 1919 års lagtima riksdag väckt motion, nr 26: II, föreslogs, att

riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning,

huruvida och på vad sätt sådana kommuner, som vore belägna över ett

visst avstånd från närmaste läkare, måtte kunna genom anslag av staten

beredas möjlighet att anordna läkarmottagningar inom kommunerna i fråga..

Med anledning härav hemställde riksdagen i skrivelse den 22 mars 1919r

nr 64, om utredning i ifrågavarande avseende.

Kungl. Maj:t uppdrog den 15 april 1919 åt 1916 års provinsialläkardistriktskommitté

att skyndsamt inkomma med vederbörlig utredning och förslag i

frågan.

Med anledning härav har nämnda kommitté efter att hava dels inhämtat

upplysningar och jdtranden i ämnet från samtliga provinsialläkare, extra

provinsialläkare, förste provinsialläkare och länsstyrelser, dels ock berett

samtliga kommunalnämnder tillfälle att yttra sig, den 27 april 1920 till

Kungl. Maj:t avgivit betänkande.

I kommitténs betänkande har anförts bland annat följande:

På grund av § 25 i gällande läkarinstruktion den 30 december 1911 hade

inom de olika länen eu del mottagningar utom läkarstationen kommit till

stånd. Samtliga dessa mottagningar torde hava tillkommit efter frivillig

överenskommelse mellan läkaren och vederbörande.

Därjämte hade mottagningar utom läkarstationen hållits på grund av uppdrag

av Kungl. Maj:t enligt särskilda brev. Sådana mottagningar förekomme

uti Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. De både

föreskrivits dels i sammanhang med indelningen i provinsialläkardistrikt såsom

ett åliggande för vederbörande provinsialläkare dels ock tillkommit på

framställning av kommuner och efter hörande av vederbörande provinsialläkare

och förste provinsialläkare samt sedan länsstyrelsen och medicinalstyrelsen

yttrat sig i ärendet. Såsom villkor för dessa mottagningars hållande

hade föreskrivits, att vederbörande kommun skulle tillhandahålla läkaren

lämplig och under kall årstid eller väderlek uppvärmd mottagningslokal.

I ett fall hade därjämte bestämts, att kommunen även skulle bestå fri skjuts.

Staten å sin sida hade tillförsäkrat läkaren resekostnads- och traktamentsersättning

enligt tredje klass i dåvarande resereglemente!, att utgå av anslaget

till bestridande av kostnader för allmän hälso- och sjukvård; i ovannämnda

specialfall, där fri skjuts utlovats, skulle staten utgiva allenast

traktamentsersättning enligt sagda klass. Samtliga dessa av staten bekostade

resor för läkarmottagningar skulle företagas å tider, som länsstyrelsen efter

förslag av vederbörande provinsialläkare bestämde.

Utom nu nämnda läkarmottagningar hade Kungl. Maj:t i anledning av

rådande läkarbrist medgivit vissa läkarmottagningar dels av stationära provinsialläkare

dels av ambulerande läkare.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76. 11

För det dåvarande förekomme endast relativt få läkarmottagningar på

grund av bestämmelserna i § 25 av läkarinstruktionen. En del sådana uppgåves

Lava ägt rum men, sedan intresset å ömse sidor slappnat, utan vidare

upphört. En hel del mottagningar, som hölles utom stationerna, utgjordes

av sådana, som inginge i läkarackord med större bruk och industriella anläggningar,

och vore oftast relativt täta, i allmänhet 1 gång i veckan eller

var fjortonde dag.

I fråga om mottagningar på regelbundna förut bestämda tider ute i bygderna

finge beaktas, att sådana, därest de icke återkomme mycket tätt, i

huvudsak endast komme att betjäna kroniska sjukdomsfall och att, sedan

den första tillfredsställelsen med den nya anordningen hunnit lägga sig, de

ofta bleve mycket obetydligt besökta. För de akuta sjukdomarna måste läkaren

ofta före eller efter mottagningarna göra resa samma väg som till mottagningsstället.

De akut insjuknade bleve sålunda i allmänhet ej hjälpta genom

de ifrågasatta läkarmottagningarna. Det kunde också inträffa att, under det

läkaren befunne sig på den extra mottagningsstationen, där måhända ingen

eller ett fåtal patienter toge hans arbete i anspråk, han under tiden söktes

för angeläget sjukbud, för förlossning eller olycksfall å sin ordinarie station

och då befunnes vara långt därifrån, ibland för att ej återkomma på flera

dagar. Detta vore ett ganska tungt vägande skäl mot anordnande av dessa

ifrågasatta mottagningar. — Härvid finge dock framhållas, att sistberörda

olägenhet kunde uppstå vid läkarens tjänsteresor eller vid resor för ombesörjande

av sjukvården i distriktet, även om ej särskilda läkarmottagningar

vore anordnade. Aven finge beaktas en omständighet, som ibland kunde

verka i rakt motsatt riktning till vad motionären tänkt sig, då han framhållit

önskvärdheten av att insjuknade i god tid komme under läkarbehandling.

Vetskapen om, att läkaren om en eller några dagar komme till orten, kunde

nämligen leda till, att man av sparsamhetsskäl läte eu akut insjuknad, exempelvis

en blindtarmsinflammation, ett inklämt bråck o. s. v., ligga över dessa

dagar och därigenom försutte en för patienten betydelsefull tid.

Det torde ock böra påpekas, att riksdagen under år 1918 anvisat anslag

till statsbidrag för lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden

sjukvårdskostnader. Vid längre avstånd från läkarstationen vore sålunda

möjlighet beredd för sjuk att erhålla en avsevärd lindring i sjukvårdskostnaden.

Men rätten till denna lindring vore dock inskränkt genom viss inkomstgräns.

De nu ifrågasatta läkarmottagningarna skulle då bliva till gagn huvudsakligen

för de sjuka, som befunne sig i den ekonomiska ställning, att de

icke kunde göra anspråk på statsbidrag enligt kungörelsen av år 1918. Då de

akuta sjukdomsfallen emellertid ej läte reglera sig till just de tillfällen, då

läkarmottagningarna utom stationsorten hölles, bleve det sålunda i allmänhet

endast vissa kroniska sjuka, som med ekonomisk fördel kunde begagna sig av

dessa läkarmottagningar. Följden åter härav torde bliva, att regelbundna,

förutbestämda läkarmottagningar exempelvis en gång i månaden eller en gång

var annan eller var tredje månad i smärre byar å den vanliga landsbygden

snart komme att visa ringa tillslutning. För läkaren bleve det i dessa fall

icke heller synnerligen angenämt att utan nytta förnöta tiden på landsvägen,

och detta ännu mindre, om han visste med sig, att hans närvaro på den

ordinarie läkarstationen kunde erfordras, medan han befunne sig på resa.

kanske utan att något verkligt behov därav förelåge. Om sådana resor skulle

förekomma i stor utsträckning vore även att befara, att liikardistrikt, som

vore svåra att besätta, skulle bliva det i ännu högre grad.

Oaktat de av kommittén sålunda framhållna olägenheterna av läkarmottag
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Medicinal''

styrelsen.

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

ningar utom stationsorten liar kommittén funnit sig böra tillstyrka anslag

av statsmedel till anordnande av dylika mottagningar. Kommittén har

emellertid föreslagit, att rätten att erhålla bidrag från ifrågavarande anslag

skulle prövas av medicinalstyrelsen i varje särskilt fall. Det för ändamålet

erforderliga anslagsbehovet har kommittén beräknat till omkring 144,0(X)

kronor för år.

Medicinalstyrelsen har i utlåtande den 27 juli 1920 hemställt att kommitténs

förslag måtte vinna Kungl. Maj:ts beaktande.

Redan med nu gällande läkartaxa äro kostnaderna vid tillkallandet av

läkare till platser på större avstånd från läkarstationen ganska betydande.

Ett genomförande av det förslag till ny läkartaxa, varöver Kungl. Maj:t förut

denna dag beslutat inhämta riksdagens yttrande, skulle i någon mån förhöja

nämnda kostnader. Med hänsyn härtill har jag vid föredragningen av detta

taxeförslag framhållit att åtgärder borde vidtagas för eu effektiv lindring

av sjukvårdskostnaderna för mindre bemedlade patienter på landsbygden.

Det av provinsialläkardistriktskominittén framställda förslaget om anordnande

på statens bekostnad av läkarmottagningar utom vederbörande tjänsteläkares

stationsort är avsett att åstadkomma eu lättnad i sjukvårdskostnaderna

för dem som äro boende avlägset från läkarstationerna. De invändningar

kommittén i sitt betänkande riktat mot systemet med dylika mottagningar

synas mig emellertid tungt vägande. Vad kommittén i detta avseende

anfört torde i varje fall berättiga till den slutsatsen, att läkarmottagningar

av angiven art ofta icke lända till godo för de patienter, som mest

äro i behov av läkarhjälp. Härtill kommer att utvecklingen under de år

som förflutit sedan kommittén avgav sitt förslag gjort nu ifrågavarande

läkarmottagningar mindre behövliga. I detta avseende vill jag endast hänvisa

till den starkt ökade förekomsten av motorfordon, varigenom läkarens

besök hos de sjuka i hög grad underlättats, samt till utvecklingen av distriktssköterskeorganisationen,

som vid den tidpunkt då kommittén avgav sitt för

slag ännu var ytterst ofullkomlig. Med hänsyn härtill finner jag mig icke

kunna förorda kommitténs förslag om anordnande i större skala av läkar

mottagningar utom stationsorten. Härmed vill jag emellertid icke säga, att

icke dylika mottagningar i vissa fall kunna vara på sin plats, men anord

nandet av desamma torde då, liksom för närvarande är fallet, böra bero på

Kungl. Maj:ts prövning och kostnaderna synas liksom hittills böra bestridas

av förslagsanslaget till allmän hälso- och sjukvård.

Med den ståndpunkt jag sålunda funnit mig böra intaga till spörsmålet

•om läkarmottagningar utom stationsorten, synes det mig så mycket mera

angeläget att söka utfinna någon åtgärd, varigenom det nuvarande anslaget

till lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader

skulle kunna komma till den nytta, som från början varit avsedd. Att anslaget

i fråga hittills varit praktiskt sett betydelselöst, torde utan vidare

framgå av de belastningssiflror för detsamma, som jag i det föregående återgivit.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76. 13

Den ringa användningen av anslaget torde i främsta rummet bero på att

statsbidrag utgår allenast till läkararvodet, men icke till läkarens resekostnader.

Särskilt i de delar av landet, där avstånden äro stora, utgöra resekostnaderna

den ojämförligt största delen av utgiften för ett läkarbesök.

Da nämnda kostnader helt skola gäldas av de sjuka själva, torde det för

många personer, som befinna sig i sådan ekonomisk ställning att de enligt

gällande bestämmelser äro berättigade till statsbidrag till läkararvodet, ändock

ställa sig allt för dyrbart att tillkalla läkare. Det bär från dera håll

vitsordats att man här har att söka eu huvudanledning till att de ifrågavarande

statsbidragen blivit så obetydligt tagna i anspråk. I likhet med

provinsialläkardistriktskommittén och medicinalstyrelsen anser jag därför att

statsbidrag bör utgå såväl till resekostnader som till läkararvode.

Vad därefter angår frågan huruvida som villkor för statsbidrag bör stadgas

att vederbörande kommun beslutat ikläda sig viss del av kostnaden, bär

kommittén varit av den meningen att ett dylikt villkor vore att förorda.

Kommitténs förslag har i denna del tillstyrkts av de båda i ärendet hörda

läkarorganisationerna, och jämväl medicinalstyrelsen har i sitt yttrande den

K juni 1923 ställt sig på kommitténs ståndpunkt härvidlag. Enligt det av

medicinalstyrelsen tidigare under år 1923 upprättade, i det föregående omnämnda

förslaget i ämnet skulle emellertid statens medverkan i nu förevarande

avseende icke göras beroende av kommunalt bidrag. För min del

anser jag det sannolikt, att eu fordran på kommunalt bidrag i avsevärd mån

skulle motverka syftet med det förevarande anslaget. Det torde nämligen

kunna antagas, att en hel del av de kommuner, där avstånden till läkarstationerna

äro störst och där kostnaderna för läkares tillkallande följaktligen

uppgå till de högsta beloppen, skulle tveka att åtaga sig att bidraga till nu

ifrågavarande kostnader, särskilt som åtskilliga av de åsyftade kommunerna

befinna sig i ett mindre gott finansiellt läge. Men det är just i dessa kommuner

som behovet av lindring i kostnaderna för läkarbesök är mest kännbart.

Härtill kommer, att eu uppdelning av kostnaderna på tre parter,

staten, kommunen och den sjuke, alltid skulle i någon mån komplicera tilllämpningen

av de blivande bestämmelserna, eu omständighet som icke alldeles

torde sakna betydelse då det gäller att få till stånd en utvidgad användning

av det för ändamålet beviljade anslaget. Med hänsyn till vad jag

sålunda anfört finner jag mig böra förorda att fordran på kommunalt bidrag

icke uppställes såsom villkor för statsbidrag.

Enligt kommitténs förslag skulle staten bidraga med 3 - av resekostnaden

och med 4/5 av arvodet. För vinnande av större enkelhet vid uträkningen

av det belopp, som den sjuke har att betala, vill jag emellertid föreslå att

statsbidraget bestämmes till 3/ä av såväl resekostnaden som arvodet.

Med hänsyn till bestämmelserna i det förslag till provinsialläkartaxa,

varom jag förut i dag gjort hemställan, torde det grundbelopp, som vid

statsbidragets beräkning skall avdragas från arvodet, böra bibehållas vid 7

kronor. Statsbidrag till läkararvode synes alltså böra utgå med tre femtedelar

av den del av arvodet som överstiger 7 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

I anledning av vad styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen föreslagit

och medicinalstyrelsen tillstyrkt torde statsbidrag böra utgå allenast

för den del av läkarens resa, som faller utanför ett avstånd av tio kilometer

från vederbörande läkarstation.

Yad sedermera angår frågan om vilka personer som skola vara berättigade

till statsbidrag, finner jag mig kunna i huvudsak biträda medicinalstyrelsens

förslag att sådant bidrag skall kunna utgå allenast till den, för vilken det

taxerade beloppet enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

ej överstiger 2,000 kronor och som ej äger eller brukar jordbruksfastighet

med ett taxeringsvärde överstigande 10,000 kronor.

Statsbidrag torde, såsom för närvarande är fallet, böra utgå jämväl för

kostnad för sjukbesök, som avser bidragsberättigad persons tjänare eller

medlem av hans hushåll, vilken icke själv äger större eller annan inkomst

eller förmögenhet än nyss nämnts.

Den nuvarande bestämmelsen att statsbidrag icke utgår för sjukbesök

hos person, för vilken kommun åtagit sig att betala läkarvård, torde böra

bibehållas.

Självfallet bör statsbidrag utgå allenast till personer, som äro bosatta på

landsbygden. För vinnande av erforderlig tydlighet i detta avseende torde

böra föreskrivas att bidrag icke utgår till person, som är bosatt i stad, köping

eller municipalsamliälle med egen läkare.

Beträffande därefter frågan om sättet för bidrags utfående torde det vara

uppenbart att de nu gällande bestämmelserna i detta avseende kräva en

omarbetning. Provinsialläkardistriktskommitténs förslag härutinnan, som

innebär att årliga förteckningar över de bidragsberättigade personerna inom

vederbörande kommuner skulle upprättas, synes mig dock ägnat att medföra

allt för stor omgång och även ur andra synpunkter vara mindre lämpligt.

Det erbjuder givetvis stor svårighet att härvidlag utfinna en fullt tillfredsställande

metod. Försöksvis vill jag emellertid föreslå följande anordning.

Genom statens försorg erhålla vederbörande tjänsteläkare tryckta blanketter,

innehållande en på heder och samvete avgiven försäkran att under

tecknaren uppfyller förutsättningarna för statsbidrag sådana de i en blivande

kungörelse i ämnet må komma att bliva angivna. Vid sjukbesök hos personer,

boende på ett avstånd av mer än tio kilometer från läkarstationen,

skall läkaren medföra dylik blankett samt tillfråga den sjuke, respektive

hans maka eller målsman, huruvida nyssnämnda förutsättningar äro för

handen. Besvaras frågan jakande, har läkaren att låta vederbörande underteckna

blanketten. Undertecknas blanketten, må läkaren av den sjuke uppbära

endast den del av arvodet och resekostnaden, som enligt vad i det

föregående angivits icke skall gäldas av statsverket. Härefter har läkaren

att till länsstyrelsen insända räkning å den del av arvode och resekostnad,

som skall gäldas av statsverket, samt därvid foga den nyssnämnda undertecknade

blanketten. Länsstyrelsen har att inhämta vederbörande landsfiskals

eller kommunalnämndsordförandes attest, tecknad å blanketten, samt

därefter utanordna räkningsbeloppet till läkaren.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76. 15

Skulle förutsättningarna för statsbidrag av länsstyrelsen befinnas icke

vara för lianden och läkarens räkning följaktligen icke kunna av länsstyrelsen

betalas, skall läkaren givetvis äga att avfordra patienten räkningens belopp.

Därest patienten icke erlägger beloppet, åtnjuter läkaren för utbekommande

av detsamma handräckning hos överexekutor på sätt stadgas i § 13 av gällande

provinsialläkartaxa. Bestämmelserna i nämnda paragraf äro oförändrade

upptagna i det förslag till ny provinsialläkartaxa, varöver Kungl.

Maj:t förut i dag beslutat inhämta riksdagens yttrande.

Det förslag till grunder för statsbidrags utgående, som jag i det föregående

framställt, är att betrakta som ett försök att ersätta de nu gällande, i stort

sett förfelade bestämmelserna i förevarande ämne med mera tillfredsställande

stadganden. Huruvida de av mig föreslagna grunderna komma att fylla sitt

syfte torde det icke vara möjligt att på förhand bedöma med någon grad av

säkerhet. Intresset av att finna effektiva former för beredande av lindring

i sjukvårdskostnaderna för mindre bemedlade patienter på landsbygden synes

mig emellertid vara så stort, att det ifrågavarande försöket bör göras. Skulle

de föreslagna bestämmelserna efter någon tids prövning visa sig mindre

tillfredsställande, torde man med ledning av dåmera vunnen praktisk erfarenhet

hava utsikt att med större framgång kunna företaga ändamålsenliga förändringar

i desamma.

De författningsföreskrifter, som vid bifall till vad jag i det föregående

föreslagit bliva erforderliga, torde det ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda

i huvudsaklig överensstämmelse med av mig här förordade grunder.

Yad slutligen angår behovet av medel för nu ifrågavarande ändamål torde

det vara tydligt, att det icke är möjligt att däröver göra någon tillförlitlig

beräkning. Tidigare försök att beräkna anslagsbehovet i förevarande avseende

kunna icke anses lyckade. För sistförflutna budgetår uppgick belastningen

å anslaget, såsom jag i det föregående omnämnt, till 12,389 kronor. Denna

siffra lämnar naturligen icke någon som helst ledning. Provinsialläkardistriktskommittén

har i anslutning till sitt förslag om ändrade grunder för anslagets

utgående beräknat anslagsbehovet till 230,000 kronor för år. Denna beräkning

har godtagits av medicinalstyrelsen. Då det emellertid med visshet torde

kunna antagas att det kommer att dröja åtskillig tid innan de nya bestämmelserna

för nu ifrågavarande statsbidrag bliva mera allmänt kända och

tillämpade, lärer anslagsbehovet åtminstone under det första året bliva

väsentligt mindre än vad kommittén och medicinalstyrelsen förutsatt. Med

hänsyn härtill vill jag hemställa, att anslaget för nästkommande budgetår

upptages till 100,000 kronor. Detta belopp har Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition

(femte huvudtiteln, punkt 86) föreslagit riksdagen att i

avvaktan på särskild proposition i ämnet beräkna för ändamålet.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden

sjukvårdskostnader, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

med av mig i det föregående förordade grunder, för budgetåret

1926—1927 anvisa ett extra förslagsanslag av 100,000

kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

ör protokollet:

Aloe Karlholm.

Stockholm. K. L. Beckmans Boktr., 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1926:193 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader. s. 8 i texten
  2. SU 1926:94 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader jämte i ämnet väckta motione s. 1 i texten